om kommunal demokrati, ny kommunallag m.m.
639 sidor, varav 568 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 568 av 639 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:187, om kommunal demokrati, ny kommunallag m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens proposition
1975/76:187
om
kommunal demokrati, ny kommunallag m. m.;
beslutad
den 20 maj 1976.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprolokoll.
På
regeringens vägnar
G.
E. STRÄNG
HANS GUSTAFSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Med
propositionen redovisar regeringen en etapp av den översyn av demokratifrågorna
som pågår. I propositionen behandlas demokratifrågorna på det kommunala planet.
Kommunerna och landstingskommunerna har lått ökade uppgifter. Detta i förening
med förändringar i samhället har medfört att det regelsystem som omger den
kommunala verksamheten har behövt förnyas.
1
propositionen föreslås en enhetlig kommunallag med nya bestämmelser som syftar
lill att stärka medborgarnas infiytande. Till grund för förslagen ligger ett
omfattande utredningsarbete som har utförts av utredningen om den kommunala
demokratin och kommunallagsutredningen.
Den
nya lagen bygger på principen att kommuner och landstingskommuner skall lämnas
största möjliga frihet att anpassa sina arbetsformer till de lokala
förhållandena. Den nyligen genomförda kommunindelningsreformen har skapat
förutsättningar för att minska detaljregleringen i de nuvarande
kommunallagarna: Den nya kommunallagen avses gälla för samtliga kommuner och
landstingskommuner. Den ersätter den nuvarande kommunallagen, kommunallagen
för Stockholm och landslingslagen. Den får i högre grad än de nuvarande lagarna
karaktär av ramlag. Åtskilliga detaljfrågor som f n. regleras i lag skall
enligt förslaget kunna regleras av kommunema och landstingskommunerna själva.
Härigenom har det blivit möjligt att låta de allra fiesta bestämmelsema i lagen
få generell giltighet. Några särregler har dock måst behållas för Stockholms
kommun.
Propositionen
innehåller förslag på en rad punkter som berör de förtroendevaldas
arbelsförutsättningar och medborgarnas möjligheter till insyn och deltagande i
den kommunala verksamheten. I ett representativt syslem är de förtroendevaldas
arbetsförutsättningar och partiernas roll centrala frå-
I Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.1975/76:187 2
gor.
Rätt till ledighet från anställning för fullgörande av kommunala uppdrag
föreslås.
Vidare
föreslås vidgade möjligheler till ersättning för kostnader som har föranletts
av förtroendeuppdrag. Bl. a, skall kostnader för barntillsyn kunna ersättas.
Arvoden lill de förtroendevalda skall enligl förslaget, liksom hittills kunna
ulgå endasl med enhetliga belopp, dvs. ulan hänsyn tagen till den enskilde
förtroendevaldes föriorade arbetsförtjänst. Möjligheterna alt senare pröva ett
system med differentierad ersättning hålls dock öppen,
1
propositionen framhävs de beslutande organens, dvs. kommunfullmäktiges och
landstingets, centrala ställning. För landstingskommunernas del innebär
förslagel att förvaltningsutskottets möjligheter alt företräda landstinget
begränsas samt att beredningen i utskott görs frivillig. För både kommuner och
landstingskommuner föreslås vidare vissa förändringar i fråga om de beslutande
organens arbetsformer. Motioner skall sålunda i princip behandlas inom ett år
och kravet på beslutförhet sänks från två tredjedels till enkel majoritet.
Suppleantsystemet i kommunfullmäktige görs vidare obligatoriskt i likhei med
vad som redan nu gäller för landsting.
För
alt inför väljarna klarare markera ansvarsförhållandena har många kommuner och
landstingskommuner valt att införa något slag av majo-ritelsmarkeringar. 1
propositionen föreslås inga lagändringar för alt införa några av de mest långigående
alternativ som har behandlals i den allmänna debatten. Mot sådana lösningar
talar framför allt svårigheterna all skapa tillräckliga insynsmöjligheter för
minoriteten. Däremot anges del i propositionen som en utgångspunkt att den
politiska majoriteten skall ges möjlighet att markera ett huvudansvar för den
kommunala verksamheten samtidigt som minoriteten ges goda arbetsmöjligheter.
Hur detta skall ske i det enskilda fallel måste avgöras lokalt. Arvode skall
kunna ges till mi-noritetsföreträdare som inte har uppdrag som ordförande i
nämnd. Vidare skall ersättare kunna utses för ordförande för alt man inte skall
behöva la skifte i den politiska ledningen, om någon ordförande blir långvarigt
sjuk. Av samma skäl skall man kunna utse andre vice ordförande i alla nämnder.
Bl,
a, för alt förhindra all ett parti som har förlorat valet ändå skall kunna
beslula om budgeten för del kommande årel föreslås åtgärder för att åstadkomma
ett snabbare genomslag, Förslagel innebär att den nyvalda beslutande församlingen
börjar sin mandatperiod redan den 1 november. Del har inte bedömts möjligt att
låta reformen omfatta också nämnderna, I anslulning till förslagel föreslås
också att reglema i vallagen om utseende av suppleanter för kommunfullmäktige
ändras så att sammanräkningen skall kunna ske snabbare än hittills. Vidare
föreslås alt budgelfrisierna för landstingskommunerna förlängs så att de
kommer att stämma överens med vad som gäller för kommunerna.
Del
föreslås att ansvaret för informationsverksamheten i princip skall åligga
kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet. Väsentliga önskemål
Prop.1975/76:187 3
om
ökade insatser för att göra förvaltningen mer lättillgänglig och för att
underiätta den idéförankrade informationen genom partier och övriga folkrörelser
anses kunna uppnås utan ytteriigare regler i lag.
De
kommunägda företagen svarar för en ansenlig del av den kommunala verksamheten.
För all öka möjligheterna till insyn och infiytande föreslås att de ledamöter i
företagens styrelser som skall utses av kommun eller landstingskommun skall
kunna väljas proportionellt,
1
propositionen behandlas även lokala organ som kommundelsråd och
institutionsstyrelser. Erfarenheterna från de kommunersom har prövat kommundelsråd
är blandade och i de kommuner som har inrättat institutionsstyrelser har
försöksverksamheten ännu pågått alltför kort tid för att några bestämda
slutsatser skall kunna dras. Några särskilda bestämmelser föreslås därför inle
när det gäller lokala organ.
1
propositionen avvisas tanken på att införa ett kommunalt folkomröstningsinstitut.
Däremot föreslås en bestämmelse i den nya kommunallagen som syftar till att
klariägga rättsläget i fråga om sådana opinionsundersökningar som redan
förekommer i vissa kommuner.
Den
nya kommunallagen som avses träda i kraft den 1 januari 1977, föranleder
följdändringar i ett stort antal författningar. Förslag lill vissa följdändringar
läggs fram i proposilionen. Ytteriigare förslag kommer att läggas fram inom
kort.
Prop.1975/76:187
1
Förslag till Kommunallag
Härigenom
föreskrives följande.
1
kap. Allmänna bestämmelser
1 §
Riket är indelat i kommuner och landstingskommuner.
Varje län utgör en
landstingskommun, om ej annat är föreskrivet. Om kommunalförbund och om ändring
i kommunal indelning finns särskilda bestämmelser.
2 §
Medlem av kommun är var och en som är kyrkobokförd i kommunen,
äger fast egendom där eller är taxerad till kommunalskatt där.
Medlem
av landstingskommun är var och en som är medlem av kommun inom
landstingskommunen.
3 §
Kommun och landstingskommun lår själva vårda sina angelägenheter.
Stockholms läns landstingskommun lår handha angelägenhet som avser
del
av landstingskommunen och som ankommer på kommun, om det är påkallat med hänsyn
till betydande behov av samverkan mellan kommunerna inom nämnda del.
Om
vissa angelägenheler som ankommer på kommun och landstingskommun finns
särskilda bestämmelser. Vad som sägs i andra stycket gäller ej i fråga om
sådana angelägenheter.
4 §
Beslutanderätten tillkommer i kommun kommunfullmäktige och i
landstingskommun landstinget.
Förvaltning
och verkställighet utövas i kommun av kommunstyrelsen och övriga nämnder samt i
landstingskommun av förvaltningsutskottet och övriga nämnder. Nämnderna bereder
även ärenden som skall avgöras av kommunfullmäktige och landstinget. För sådan
uppgift kan särskild beredning beslående av en eller ftera personer
tillsättas.
Förvaltningsutskottet
företräder landstinget mellan landstingsmötena i den utsträckning som
landstinget bestämmer och i den mån annal ej följer av lag eller annan
författning. Beslut som har fattats med stöd av detta siycke skall anmälas till
landstinget. Landstinget bestämmer i vilken ordning detta skall ske.
5 §
I denna lag avses med fullmäktige kommunfullmäktige och landstinget
samt med styrelsen kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet.
Prop.1975/76:187 5
2
kap. FuUmäktige
6 §
Fullmäktige beslutar hur många ledamöter i fullmäktige som skall utses.
Antalet skall bestämmas till ett udda tal och till minst
31 i
kommun med 12 000 röstberättigade invånare eller därunder och i
landstingskommun med 140 000 röstberättigade invånare eller därunder,
41
i kommun med över 12 000 till och med 24 000 röstberättigade invånare,
51 i
kommun med över 24 000 till och med 36 000 röstberättigade invånare och i
landstingskommun med över 140 000 till och med 200 000 röstberättigade
invånare,
61 i
annan kommun med över 36 000 röstberättigade invånare än Stockholms kommun,
71 i
landstingskommun med över 200 000 till och med 300 000 röstberättigade
invånare,
101
i Stockholms kommun och i landstingskommun med över 300 000 röstberättigade
invånare.
Vid
tillämpningen av första stycket skall som röstberättigad anses den som har
upptagits i gällande röstlängd. Länsstyrelsen skall genast underrättas om
beslut om ändring av antalet fullmäktige. Beslut om ändring av antalet skall
tillämpas först när val i hela riket av fullmäktige förrättas nästa gång.
7 §
För ledamöterna i fullmäktige skall utses suppleanter.
1
kommun bestämmer kommunfullmäktige det antal suppleanter som skall ligga till grund
för lillämpningen av bestämmelserna i 14 kap. 19 § vallagen (1972:620) om
utseende av suppleanter. Antalet skall utgöra viss andel, dock högst hälften,
av det antal platser som varje parti erhåller i kommunen eller, om kommunen har
indelats i valkretsar, i varje valkrets. Uppkommer därvid brutet tal, avrundas
detta till närmast högre hela tal. Om beslutet skall länsstyrelsen genast
underrättas.
Om
antalet suppleanter för ledamöterna i landstinget gäller vad som är föreskrivet
i vallagen (1972:620).
8 §
Rösträtt vid val av ledamöter och suppleanter i kommunfullmäktige
tillkommer den som är kyrkobokförd i kommunen och som har uppnått
aderton års ålder senast på valdagen. Den som är omyndigförklarad av dom
stol har dock ej rösträtt. Den som ej är svensk medborgare har rösträtt
endasl om han har varit kyrkobokförd i riket den 1 november de tre åren
närmast före valåret. Varje röstberättigad har en röst.
Vid
val av ledamöler och suppleanter i landsting tillkommer rösträtt var och en som
vid val av ledamöter i kommunfullmäktige är röstberättigad i kommun inom
landstingskommunen.
Frågan
huruvida rösträtt enligl första och andra styckena föreligger avgörs på
grundval av en före valet upprättad röstlängd.
Prop.1975/76:187 6
9 §
Ledamöter och suppleanter i fullmäktige väljes bland dem som uppfyller
villkoren för rösträtt enligl 8 § första och andra styckena.
Landshövding,
länsöverdirektör eller avdelningschef vid länsstyrelse är ej valbar till
ledamot eller suppleant. Den som är anställd hos kommunen eller landstingskommunen
och som i egenskap av föredragande hos styrelsen eller på grund av andra
uppgifter som hör till tjänsten har den ledande ställningen bland kommunens
eller landstingskommunens tjänstemän är ej heller valbar.
Upphör
ledamot eller suppleant att vara valbar, förfaller hans uppdrag omedelbart.
Fullmäktige skall befria ledamot eller suppleant från hans uppdrag, om han
vill avgå och särskilda skäl ej talar däremot.
10 § Ledamot och suppleant i fullmäktige eller beredning har rätt lill
den ledighet från anställning som behövs för uppdraget.
11 § Ledamöter och suppleanter i fullmäktige väljes för tre
tjänstgöringsår, räknat från och med den 1 november det år då valet har skett.
I
Stockholms kommun räknas tjänstgöringstiden från och med den 15 oktober det år
då valet har skett.
Om
val av ledamöter och suppleanter med anledning av ändring i kommunal eller
landstingskommunal indelning finns särskilda bestämmelser.
12 §
I vallagen (1972:620) finns bestämmelser
om
kommuns och landstingskommuns indelning i valkretsar och valdistrikt, om
valdag, röstlängd, vals förrättande och avslutande samt om förfarandet när
ledamot i fullmäktige har avgått före den bestämda tjänstgöringstidens utgång
och när'suppleant för ledamot har inträtt som ledamot i fullmäktige eller av annan
anledning har avgått som suppleant.
13 §
Fullmäktige väljer för varie tjänstgöringsår vid första sammanlrädet
under tjänstgöringsåret bland sina ledamöter en ordförande och en vice
ordförande saml, om fullmäktige beslutar det, även en andre vice ordförande.
Till dess valen har förrättats, utövas ordförandeskapet av den till tjänst
göringstiden äldste bland ledamöterna eller, om två eller flera ledamöter
har lika lång tjänstgöringstid, av den bland dem som är äldst till levnads
åldern.
Kan
varken ordföranden, vice ordföranden eller, om sådan har utsetts, andre vice
ordföranden närvara vid sammanträde, skall fullmäktige utse annan ledamot alt
för tillfället föra ordet.
I
fråga om ordförandeskapet vid första sammanträdel med fullmäktige som har valls
med anledning av ändring i kommunal indelning finns särskilda bestämmelser.
Prop.1975/76:187 7
14 §
Fullmäktige sammanträder enligt den ordning som fullmäktige be
stämmer med iakttagande av föreskrifterna i tredje slyckel samt i 57 och
68 §§ om lid för handläggning av vissa ärenden. Sammanträde skall även
hållas, när styrelsen eller niinst en tredjedel av fullmäktiges ledamöter begär
det eller ordföranden finner att det behövs,
I
landstingskommun bör sammanträde hållas minst fyra gånger varje år.
Vid
sammanlräde före utgången av december månad förrättas val till de befattningar
inom kommunen eller landstingskommunen som blir lediga vid årets slut. År då
val i hela riket av fullmäktige har ägl rum förrättas valen av de nyvalda
fullmäktige,
I
Stockholms kommun skall styrelsen saml ordförande och vice ordförande i
styrelsen väljas vid försia samrnanlrädet med fullmäktige under
tjänstgöringsåret.
15 §
Kungörelse om sammanträde med fullmäktige utfärdas av ordföran
den. Den skall innehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet samt
om de ärenden som skall behandlas. Kungörelsen skall minst en vecka
före sammanträdesdagen anslås på kommunens anslagstavla när fråga är
om sammanträde med kommunfullmäktige och på landstingskommunens
anslagstavla när fråga är om sammanlräde med landstinget. Om fullmäktige
har bestämt det, skall kungörelsen anslås också på annan plats. Minst en
vecka före sammanirädesdagen skall kungörelsen sändas med posten till
varje ledamot och suppleant i fullmäktige.
Uppgift
om tid och plats för sammanträde saml, om fullmäktige har bestämt det, uppgift
om de ärenden som skall behandlas skall minst en vecka före sammanträdesdagen
införas i en eller fiera ortstidningar. Vid sammanträde före utgången av
december månad avgöres för nästa kalenderår i vilken eller vilka tidningar
sädant tillkännagivande skall införas. Därvid bör väljas tidningar som genom
spridning inom olika grupper av kommunens eller landstingskommunens medlemmar
bringar tillkännagivandet lill de fiestas kännedom. Har vid fattandet av beslul
i ämnet förslag om att tillkännagivandet skall införas i annan ortstidning än
sådan som omfattas av beslutet varit under omröstning och erhållit minsl en
tredjedel av rösterna, skall tillkännagivandet införas också i denna tidning.
Fordrar
ärende så skyndsam handläggning att kungörande i den ordning som föreskrives i
första och andra styckena ej hinnes med, skall kungörelsen med uppgift om
ärendet anslås senast vardagen före sammanirädesdagen och sändas med posten
till varje ledamot och suppleant i fullmäktige så tidigt att den kan antagas
komma honom tillhanda inom samma tid.
16 §
Är ledamot i fullmäktige hindrad att inställa sig till sammanträde eller
att vidare dellaga i sammanträde, inträder i hans ställe den suppleant som
enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen står i tur alt tjänstgöra.
Vad som har sagls om ledamot gäller även suppleant, som har kallats att
Prop.1975/76:187 8
ijänslgöra
eller som tjänstgör i stället för ledamot.
Ledamot,
som inställer sig under pågående sammanträde eller lill fortsalt sammanlräde,
har rätt att tjänstgöra även om suppleant har inträtt i hans ställe. Ledamot,
som har avbrutit tjänstgöringen vid sammanträde på grund av annat hinder än
jäv, lår därefter ej tjänstgöra vid sammanträdet.
Suppleant
som har börjat tjänstgöra med stöd av första stycket har företrade till
tjänstgöring framför annan suppleant, även om denne står i tur all tjänstgöra
enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen. Suppleant, som på grund av
att han är jävig i visst ärende avbryter tjänstgöringen vid sammanträde, fär
åter tjänstgöra sedan ärendel har handlagts.
Är
samtliga suppleanter för ledamot i kommunfullmäktige hindrade att inställa sig
lill sammanträde eller att vidare deltaga i sammanträde, inträder i ledamotens ställe
den suppleant som enligt den mellan suppleantema bestämda ordningen slår i lur
alt tjänstgöra för den ledamot som har erhållit den första platsen för partiet
i valkretsen. Om sådan suppleant ej kan tjänstgöra, inträder den suppleant som
enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen slår i lur att tjänstgöra
för den ledamot som har erhållit den andra platsen för partiet i valkretsen och
så vidare efter samma grund. Är partiets samtliga suppleanter i valkretsen
hindrade att inställa sig till sammanträde eller att vidare deltaga i
sammanträde, inträder suppleant som har utsetts för partiet i annan valkrets
efter den grund som nyss har sagts. Därvid äger suppleant som har utsetts i
valkrets där partiets röstetal är högst företräde,
17 §
Fullmäktige får handlägga ärende endasl om fiera än hälften av le
damöterna är närvarande. Fullmäktige kan dock föreskriva att interpdlation
och fråga får besvaras, även om antalet närvarande är lägre än vad nu har
sagls.
Är
närvarande ledamot enligl 18 eller 64 § på grund av jäv hindrad att deltaga i
handläggningen av visst ärende, får fullmäktige handlägga ärendet, även om
antalet deltagande på grund av hindret ej uppgår till vad som föreskrives i
första styckei,
18 § Ledamot i fullmäktige får ej deltaga i handläggning av ärende som
personligen rör honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller syskon
ellerannan honom närstående. Bestämmelserom jäv i samband med revision finns i
64 !;.
19 § Varje ledamot i fullmäktige har en röst.
Rätt
att deltaga i fullmäktiges överiäggningar men ej i besluten tillkommer
1, ordföranden eller vice ordföranden eller, om andre
vice ordförande har utsetts, andre vice ordföranden i styrelsen,
2, ordföranden eller vice ordföranden eller, om andre
vice ordförande har utsetts, andre vice ordföranden i annan nämnd eller i
beredning vid handläggning av ärende som har beretts av nämnden eller
beredningen och
Prop.1975/76:187 9
vid
besvarande av interpdlation som har ställts till ordföranden i nämnden eller
beredningen,
3, ledamot i styrelsen vid besvarande av interpdlation
som enligt 29 !; andra stycket har överlämnats för alt besvaras av honom,
4, revisor hos kommunen eller landstingskommunen vid
behandling av revisionsberättelsen för den verksamhet som revisionen avser,
5, sådan tjänsteman hos kommunen eller
landstingskommunen soni avses i 9 § andra styckei samt,
6, i den mån fullmäktige har beslutat det, ledamot
eller suppleant i styrelsen eller annan nämnd eller i beredning,
1
Stockholms kommun är borgarråd skyldig att närvara vid fullmäktiges
sammanträden. Borgarråd får deltaga i överiäggningarna och framställa förslag
men ej deltaga i besluten.
Fullmäktige
får kalla tjänsteman hos den egna kommunen eller den egna landstingskommunen
eller särskild sakkunnig för att meddela upplysningar vid sammanträde.
20 §
Fullmäktige skall besluta i ärende som har anhängiggjorts av
1. styrelsen eller annan nämnd,
2. ledamot eller, i Stockholms kommun, ledamot eller
borgarråd genom motion,
3. regeringen, central förvaltningsmyndighet eller
länsslyrelsen eller
4. revisorerna, om ärendet avser förvaltning som har
samband med revisionsuppdraget.
Om
fullmäktige har föreskrivit del, skall fullmäktige besluta i ärende som har
anhängiggjorts av beredning,
21 §
Ärende, vari fullmäktige skall besluta, skall beredas av den nämnd
eller beredning dit ärendel efter sin beskaffenhet hör eller av en beredning
som fullmäktige särskilt har utsett för ändamålet.
Om
ärende har beretts av annan än den nämnd eller beredning dit ärendet efter sin
beskaffenhet hör, skall nämnden eller beredningen få tilirälle all avge
yttrande i ärendet innan det avgöres. Styrelsen skall alltid få tillfälle alt
ytlra sig i ärende som har beretts av annan än styrelsen.
Val
lår förrättas utan föregående beredning. Ärende som avser ändring av antalet
ledamöter i styrelsen eller annan nämnd eller avsägelse från uppdrag som
ledamot eller suppleant i fullmäktige, styrelsen eller annan nämnd behöver ej
heller beredas,
22 §
Motion bör beredas så att fullmäktige kan falla beslul med anledning
av motionen vid sammanträde som hålles inom ett år från det alt motionen
har väckts. Om beredningen ej kan avslutas inom sådan tid, skall della
och vad som har framkommit vid beredningen anmälas till fullmäktige
vid sammanträde inom angivna lid. Fullmäktige lår vid behandling av sådan
Prop.1975/76:187 10
anmälan
avskriva motionen från vidare handläggning.
23 § Om fullmäktige beslutar del, får som ett led i beredningen av ett
ärende som det tillkommer fullmäktige alt handlägga inhämias synpunkler från
medlemmar i kommunen eller landstingskommunen.
24 § Kan sammanlräde med fullmäktige ej slutföras på utsatt dag, skall
det fortsätta omedelbart eller vid senare tidpunkt. Skall sammanträdet fortsätta
vid senare tidpunkt, bestämmer och tillkännager ordföranden genast tid och
plats för det fortsatta sammanträdet.
Om
fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt, finns
bestämmelser i lagen (1955:138) orn proportionellt valsätt vid val inom
landsting, kommunfullmäktige m. m.
25 §
Ärende skall bordläggas, om det begäres av minst en tredjedel av de
närvarande ledamöterna. För bordläggning i fråga om val krävs beslut av
fullmäktige med vanlig röstövervikt. Detta gäller också om samma ärende
skall bordläggas mera än en gång.
Beslutas
bordläggning, bestämmer och tillkännager ordföranden genast till vilken dag
ärendet skall uppskjutas.
26 §
Ordföranden leder fullmäktiges sammanträden och föredrager ären
dena. Det åligger ordföranden att tillse att ärende avgöres endast om fö
reskrifterna i 15 vj om kungörande och i 21 § om beredning har iakttagits
i fråga om ärendet.
Även
om föreskrifterna i 15 och 21 SS ej har iakttagits, lår ärende avgöras på
sammanträdet, om ärendet fordrar skyndsam handläggning och samtliga närvarande
ledamöter beslutar att det skall tagas upp till avgörande.
27 §
Sedan överiäggningen i ett ärende har förklarats avslutad, framställer
ordföranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.
Ordföranden ger därefier till känna vad som enligt hans uppfattning har
beslutats och befäster beslutet med klubbslag, om ej omröstning begäres.
Begäres
omröstning, skall den verkställas efter upprop och ske öppet utom vid val och i
ärende som avser tillsättning av tjänst. Vid öppen omröstning får
omröstningsapparat användas. Utgången bestämmes genom enkel röst-övervikt, om
ej annat är föreskrivet för särskilda fall. Vid lika röstetal för olika
meningar sker avgörandet genom lottning, om ärendel avser val eller
tillsättning av tjänst och genom ordförandens utslagsröst i övriga ärenden,
28 §
Val av styrelse och annan nämnd, av revisorer och revisorssuppleanter
som avses i 63 S samt av beredning skall vara proportionellt, om del begäres
av minst så många ledamöler som motsvarar den kvot, vilken erhålles
om antalet närvarande ledamöter delas med det anlal personer som valet
Prop.1975/76:187 H
avser,
ökal med 1. Är kvoten ett brutet tal, skall den avrundas till närmast högre
hela tal. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns särskilda
bestämmelser. Vad som sägs om annan nämnd äger i Stockholms kommun ej lillämpning
beiräffande nämnd som avses i 48 § andra slycket.
Vad
som sägs i första styckei gäller också när fullmäktige skall förrätta val av
ledamöter eller suppleanter i styrelse för aktiebolag, ekonomisk förening
eller stiftelse, av revisorer för granskning av sådan styrelses förvaltning
eller av suppleanter för revisorerna.
29 §
Ledamot i fullmäktige får till ordföranden i styrelsen eller annan nämnd
eller i beredning framställa interpdlation i ämne som tillhör fullmäktiges
handläggning. I Stockholms kommun får interpdlation framställas också
till borgarråd. Fullmäktige beslutar utan föregående överiäggning om in-
terpdlalionen lår framställas, Interpellationen skall vara tillgänglig för
varje
ledamot, innan fullmäktige fattar beslut som nu har sagts.
Fullmäktige
kan föreskriva att ordföranden i styrelsen far överiämna till honom ställd
interpdlation alt besvaras av annan ledamot av styrelsen som på grund av sitt
uppdrag har särskilda rörutsättningar att besvara interpellationen.
Om
fullmäktige föreskriver det, får ledamot till ordföranden i styrelsen eller
annan nämnd eller I beredning framställa fråga i ämne som tillhör fullmäktiges
handläggning.
30 §
Vid sammanlräde skall på ordförandens ansvar föras protokoll. Av
protokollet skall framgå vilka ledamöter som har varit närvarande. Pro
tokollet skall, för varje ärende, innehålla en kortfattad redogörelse för ären
dets beskaffenhet, uppgift om de förslag och yrkanden i ärendet som ej
har återkallats och fullmäktiges beslut i ärendet. Har omröstning ägl rum,
skall protokollet innehålla en redogörelse för propositionsordningen och upp
gift om hur många som har röstat för eller emot. När omröstning har skett
öppet, skall i protokollet anges hur var och en har röstat. Har reservation
som avses i 31 § anförts, skall protokollet innehålla uppgift om reservationen.
Protokollet
skall justeras av ordföranden och minst två ledamöter som fullmäktige för varie
gång utser bland de närvarande. Justeringen skall äga rum senast fjorton dagar
efter sammanirädesdagen på tid som ordföranden bestämmer och tillkännager vid
sammanträdet. Justering får också verkställas av fullmäktige antingen genasi
eller vid näsla sammanlräde,
Senasl
på andra dagen efter jusieringen skall denna saml uppgift om den plats där
protokollet finns tillgängligt tillkännages på anslagstavlan. Tillkännagivandet
skall innehålla uppgift om vilken dag det har anslagils. Det far ej avlägsnas
före besvärstidens utgång. Bevis om dagen för anslagel skall tecknas på
protokollet eller utfärdas särskilt, I landstingskommun skall tillkännagivandet
införas i de tidningar som avses i 15 S andra stycket.
Prop.
1975/76:187 12
31 § Den som vid fullmäktiges sammanlräde har deltagit i avgörande av
ärende får anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas
innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas
skriftligen och avges senasl när protokollet justeras,
32 § Fullmäktiges protokoll och de övriga handlingar som hör lill fullmäktiges
arkiv skall vårdas och förtecknas. Föreskrifter härom och om arkivvården i
övrigt i kommunen eller landstingskommunen meddelas av fullmäktige, i den mån
annal ej är särskilt föreskrivet,
33 § Fullmäktiges sammanträden skall vara offentliga. Fullmäktige får
dock för visst ärende beslula alt överiäggningen skall hållas inom stängda
dörrar. Suppleant får närvara vid sådan överiäggning.
Ordföranden
vakar över ordningen vid sammanträde. Han kan utvisa den som uppträder störande
och ej rättar sig efter tillsägelse. Uppstår oordning, som ordföranden ej kan
avstyra, får han upplösa sammanträdel,
34 § Fullmäktige får besluta att till ledamot och suppleant i fullmäktige
eller beredning skall i skälig omfattning ulgå ersäitning för resekostnader och
andra utgifter som föranledes av uppdraget samt arvode, pension och andra ekonomiska
förmåner,
35 § Fullmäktige skall i en arbetsordning meddela de ytteriigare
föreskrifter som behövs för fullmäktiges sammanträden och ärendenas
handläggning.
Arbetsordningen
skall innehålla bestämmelser om anmälan om hinder för tjänstgöring vid sammanlräde,
om utsändning av handlingar inför sammanträde, om inkallande av suppleant, om
handläggningen av motioner, inlerpellalioneroch frågor som avses i 29 S tredje
slycket saml om förfarandet vid omröstning,
3
kap. Styrelsen och övriga nämnder m. m.
36 §Siyrelsen
skall leda förvaltningen av kommunens eller landstingskom
munens angelägenheter och ha inseende över övriga nämnders verksamhet.
Styrelsen skall uppmärksamt följa de frågorsom kan inverka på koinmunens
eller landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning saml hos
fullmäktige och övriga nämnder liksom hos andra myndigheter göra de
framställningar som styrelsen finner påkallade.
Det
åligger vidare styrelsen
1, att
bereda eller yttra sig i ärenden som skall handläggas av fullmäktige,
2, att handha den ekonomiska förvaltningen och därvid
själv förvalta kommunens eller landstingskommunens egendom i den mån sådan
egen-domsförvaltning ej har uppdragits ål annan nämnd,
3, att handha medelsförvaltningen i den mån
fullmäktige ej har medgivit
Prop.1975/76:187 13
annan
nämnd att hell eller delvis handha sin medelsförvaltning,
4. att verkställa fullmäktiges beslut när
verkställigheten ej har uppdragits åt annan,
5. att själv eller genom ombud föra kommunens eller
landstingskommunens talan i alla mål och ärenden när detta icke på grund av
lag eller annan författning eller fullmäktiges beslut ankommer på annan,
6. att handha kommunens eller landstingskommunens
informationsverksamhet i den mån fullmäktige ej har uppdragit denna åt annan
nämnd,
7. att vårda och förteckna kommunens eller
landstingskommunens arkiv i den mån dessa för sådant ändamål har överiämnals
till styrelsen saml
8. alt i övrigt fullgöra de uppdrag som fullmäktige
har överiämnat till styrelsen.
Styrelsen
skall handlägga de ärenden som enligt särskilda författningar ankommer på
styrelsen.
Styrelsen
får infordra yttranden och upplysningar från övriga nämnder och från
beredningar och tjänstemän i den egna kommunen eller den egna
landstingskommunen, när det behövs för all styrelsen skall kunna fullgöra sina
uppgifter.
37 §
Ledamöter och suppleanter i styrelsen väljes av fullmäktige till del
antal som fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock ej vara under
fem.
Om
suppleanter väljes proportionellt, skall vid valet även bestämmas den ordning i
vilken de skall inkallas till tjänstgöring.
38 §
Beträffande valbarhet till ledamot eller suppleant i styrelsen, verkan
av att valbarheten upphör och rätt till avsägelse äger bestämmelserna i 9 S
om ledamot och suppleant i fullmäktige motsvarande tillämpning. Den
som har uppnått aderton års ålder senast på dagen för valet lill styrelsen
är dock valbar. Utöver de personer som avses i 9 S andra slycket får ej
heller tjänsteman som är chef för verk som hör till styrelsens förvaltnings
område väljas till ledamot eller suppleant i styrelsen.
1
Stockholms kommun får borgarråd ej väljas lill ledamot eller suppleant.
39 § Ledamot och suppleant i styrelsen har rätt lill den ledighet från anställning
som behövs för uppdraget,
40 § Ledamöter och suppleanter i styrelsen väljes för tre år, räknat från
och med den I januari året efter det år då val i hela riket av fullmäktige har
ägt rum,
1
Stockholms kommun väljes dock ledamöter och suppleanter årligen för liden
intill nästa val vid det sammanlräde som avses i 14 S Qärde styckei.
Avgår
ledamot som har utsetts vid proportionellt val under tjänstgöringstiden,
inträder suppleant, enligt den ordning mellan suppleanterna som har
Prop.1975/76:187 14
bestämts
vid valet, i ledamotens ställe för återstoden av tjänstgöringstiden. Avgår
annan ledamot, förrättas fyllnadsval för återstoden av tjänstgöringstiden,
41 §
Fullmäktige utser för den tid som fullmäktige bestämmer bland sty
relsens ledamöter en ordförande och en vice ordförande samt, om fullmäktige
beslutar det, även en andre vice ordförande. 1 Stockholms kommun förrättas
valen åriigen vid det sammanträde som avses i 14 § fjärde slycket för tiden
intill näsla val.
Kan
varken ordföranden, vice ordföranden eller, om sådan har utsetts, andre vice
ordföranden närvara vid sammanträde med styrelsen, skall styrelsen ulse annan
ledamot alt för tillfället föra ordet.
Är
ordföranden på grund av sjukdom eller annars för längre tid hindrad att
fullgöra sitt uppdrag, får styrelsen förordna ledamot alt som ersättare för
ordföranden fullgöra dennes uppgifter,
42 §
Styrelsen bestämmer tid och plats för sina sammanträden. Samman
träde skall även hållas, när minst en tredjedel av styrelsens ledamöter begär
del eller ordföranden finner att det behövs.
Styrelsen
får kalla ledamot eller suppleant i fullmäktige, i annan nämnd eller i
beredning eller tjänsteman hos den egna kommunen eller den egna
landstingskommunen eller särskild sakkunnig alt närvara vid sammanträde med
styrelsen. Den som har kallats till sammanträde får, om styrelsen medger det,
deltaga i överiäggningarna men ej i besluten,
43 §
Bestämmelserna i 16 S om suppleants tjänstgöring i fullmäktige äger
moisvarande lillämpning beträffande suppleant i styrelsen. Vad som har
sagts nu gäller även när ledamot, som ej har utsetts vid proportionellt val,
har avgått men fyllnadsval ännu ej har ägt rum.
Suppleant
får närvara vid slyrelsens sammanträden och skall underrättas om lid och plats
för sammanlräde,
44 §
Styrelsen får handlägga ärende endast om fiera än hälften av leda
möterna är närvarande.
Bestämmelserna
i 18 S om jäv för ledamot i fullmäktige äger motsvarande tillämpning på ledamot
i styrelsen och på annan som har att handlägga ärende hos styrelsen. Den som är
jävig fär ej närvara vid handläggningen av ärende.
45 §
1 fråga om förfarandet vid fattande av beslut, förande av protokoll,
protokolls innehåll, justering av protokoll, tillkännagivande oni justering
och reservation äger beslämmelserna i 27, 30 och 31 SS om fullmäktige
motsvarande tillämpning för styrelsen. Protokollet får dock justeras av ord
föranden och endasl en ytteriigare ledamot. Tillkännagivande om justering
Prop.
1975/76:187 15
behöver
ej införas i tidning.
Styrelsens
protokoll och de övriga handlingar som hör till styrelsens arkiv skall vårdas
och förtecknas enligt de föreskrifter som avses i 32 S-
46 §
Bestämmelserna i 7S förvaltningslagen (1971:290) äger motsvarande
tillämpning i ärende hos styrelsen.
Delgivning
med styrelsen sker med ordföranden eller den som enligl reglemente, instruktion
eller särskilt beslut är behörig att mottaga delgivning.
47 §
Fullmäktige lår antaga reglemente med närmare bestämmelser om sty
relsens verksamhet.
Styrelsen
får, om fullmäktige beslutar det, uppdraga åt särskild avdelning, bestående av
ledamöler eller suppleanter i styrelsen, åt ledamot eller.suppleant eller åt
tjänsteman hos kommunen eller landstingskommunen alt på styrelsens vägnar
besluta i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i
reglemente eller särskilt beslut. Framställning eller yttrande till fullmäktige
liksom ytirande med anledning av besvär över styrelsens beslut fär dock ej
beslutas annat än av styrelsen samfällt.
Beslut
som har fattats med stöd av uppdrag enligt andra stycket skall anmälas till
styrelsen. Styrelsen bestämmer i vilken ordning detta skall ske.
48 §
Fullmäktige tillsätter nämnder för förvaltning och verkställighet som
utövas enligt särskilda författningar. För sådana nämnder gäller vad som
föreskrives i dessa författningar.
För
förvaltning och verkställighet i övrigt får fullmäktige tillsätta de nämnder
som behövs.
Ledamöter
och suppleanter i sådan nämnd som avses i andra stycket väljes av fullmäktige
lill det antal som fullmäktige bestämmer. Beträffande sådan nämnd äger i övrigt
vad som är föreskrivet i 37 S andra stycket, 38 S forsla stycket, 39 S, 40 S
tredje stycket, 42-47 SS och, utom i fråga om nämnd i Stockholms kommun, 41 S
moisvarande lillämpning,
49 §
Fullmäktige far, i den mån annat ej är föreskrivet i lag eller annan
författning, besluta alt styrelsen eller annan nämnd skall
1, handha förvaltning och verkställighet i fråga om
egendom som eljesi förvallas av andra nämnder,
2, handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat
eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal som är
underställd andra nämnder.
50 §
Fullmäktige får besluta att ledamot eller suppleant i fullmäktige, sty
relsen eller annan nämnd eller beredning får närvara vid styrelsens eller
annan nämnds sammanträden, även om han ej är ledamot eller suppleant
i styrelsen eller nämnden, och deltaga i överläggningarna men ej i besluten
Prop.
1975/76:187 16
samt
få sin mening antecknad i protokollet.
51 § 1 fråga om ersättning, arvode, pension och andra ekonomiska förmåner
lill ledamot och suppleant i styrelsen och annan nämnd äger bestämmelserna i 34
S moisvarande tillämpning, om ej annat är särskilt föreskrivet.
52 § I Stockholms kommun väljer fullmäktige borgarråd för tre år vid det
sammanträde som avses i 14 S Oärde stycket det år då val i hela riket av
fullmäktige har ägl rum. Beträffande valbarhet lill borgarråd och verkan av all
valbarheten upphör äger beslämmelserna i 9 S om ledamot i fullmäktige
motsvarande tillämpning. Vid val av borgarråd skall, om det begäres, varje
borgarråd väljas särskill.
Avgår
borgarråd under tjänstgöringstiden, skall nytt val av borgarråd snarast
förrättas för återstoden av tjänstgöringstiden. För tiden intill dess nytt val
har skell och vid tjänstledighet för borgarråd fär styrelsen förordna vikarie.
1
fråga om ersättning, arvode, pension och andra ekonomiska förmåner äger
bestämmelserna i 34 S moisvarande tillämpning.
53 §
Borgarråden skall närvara vid styrelsens sammanträden och lår deltaga
i överläggningarna men ej i besluten. Borgarråden skall bilda en borgar
rådsberedning.
Styrelsen
utser borgarråd lill ordförande i sådan nämnd, som avses i 48 S, om ej annat
har föreskrivits i lag eller annan författning eller bestämts av fullmäktige.
Borgarråd tjänstgör som ordförande i nämnd intill dess han avgår som borgarråd.
Förändras ärendenas fördelning mellan borgarråden, fårstyrelsen beslula att
borgarråds ordförandeuppdrag skall upphöra lidigare. Den som styrelsen enligt
52 S andra stycket har förordnat till vikarie för borgarråd utövar även
borgarrådets uppdrag som ordförande i nämnd.
Fullmäktige
meddelar närmare föreskrifier om borgarråden.
4
kap. Ekonomiskjöivalining
54 § Vad kommun eller landstingskommun tillhör i fast eller lös egendom
bör förvaltas så, all förmögenheten ej minskas,
55 § KoiTimuns och landstingskommuns medelsbehov skall, i den mån det ej
fylles på annat sätl. täckas rried skatt som utdebileras enligt 71 S-
56 § Kommun och landstingskommun skall åriigen upprätta budget för näsla
kalenderår.
Budgeten skall, med
utgångspunkt i ställningen enligt de avslutade räkenskaperna för året före det
år som budgeten upprättas, innehålla en plan
Prop.1975/76:187 17
för
ekonomin under budgetåret. 1 planen skall redovisas de anslag som skall utgå
och täckningen av medelsbehovet med angivande av skattesatsen.
57 §
Förslag till budget skall göras upp av styrelsen före oktober månads
utgång. Om särskilda förhållanden påkallar del, får budgetförslaget göras
upp i november månad. 1 sådant fall skall styrelsen före oktober månads
utgång göra upp förslag till skattesats för den kommunalskatt eller land
stingsskatt som ingår i preliminär skatt för inkomst under det följande året.
Styrelsen bestämmer när övriga nämnder senast skall lämna sina särskilda
budgetförslag till styrelsen.
Budgeten
fastställes av fullmäktige före november månads utgång. År då val i hda riket
av fullmäktige har ägt rum skall budgeten fastställas av de nyvalda
fullmäktige. Kan budgeten till följd av särskilda förhållanden ej fastställas
inom den tid som nyss har sagts, skall fullmäktige ändå fastställa skattesatsen
inom denna tid. Budgeten skall därefter fastställas före december månads
utgång. Därvid får fullmäktige, om det finns skäl därtill, fastställa annan
skattesats än den som har bestämts tidigare.
Styrelsens
förslag till budget skall från och med kungörandet av det sammanträde med
fullmäktige, vid vilket budgeten skall fastställas, vara tillgängligt för
allmänheten på plats som tillkännages i kungörelsen.
58 § Beslutas anslag annat än i samband med att budgeten fastställes,
skall beslutet innefatta anvisning av medel för att täcka anslaget. Kommun och
landstingskommun kan besluta ätt anslag för visst ändamål får, i den mån det ej
förbrukas under det år för vilket det har beviljats, användas för avsett
ändamål under det följande året. Motsvarande beslul lår därefter fattas för ett
år i sänder.
59 § Kommun och landstingskommun fär avsätta medel till kapitalfonder och
driftfonder. Fondmedel fär tagas i anspråk för annat ändamål än del som fonden
avser endast genom beslut i samband med att budgeten fastställes. Medel ur
kapitalfond får tagas i anspråk för driftändamål endast om regeringen medger
det,
60 § Kommun och landstingskommun fär laga upp lån med en återbetalningstid
av högst fem år samt lån, som enligt uttryckligt beslut skall användas för
betalning av äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer som gäller
för det äldre lånet.
Vid
förvärv av inlecknad egendom får kommun och landstingskommun övertaga
betalningsansvar även för sådan intecknad skuld som är ställd att belalas inom
längre tid eller i annan ordning.
För
lån i andra fall än som avses i första och andra styckena fordras regeringens
medgivande.
Beslämmelserna
i första och iredje styckena gäller även borgen.
2 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 186
Prop.
1975/76:187 18
61 § Regeringen kan föreskriva att kommun eller landstingskommun utan
särskilt medgivande fät taga upp lån av statsmedel, som beviljas av statlig
myndighet, och lån för särskilt angivna ändamål saml att kommun fär åtaga sig
ansvarighet gentemot staten för lån som av statsmedel beviljas annan än
kommunen och ikläda sig borgensansvar för lån av visst slag.
62 § Det åligger styrelsen att föra fortlöpande räkenskaper över de medel
som den omhänderhar.
Annan
nämnd som omhänderhar medel skall föra räkenskaper i enlighet med anvisningar
av styrelsen och åriigen inom tid som styrelsen bestämmer till styrelsen avlämna
redovisning för sin medelsförvaltning under föregående kalenderår.
När
sådan redovisning har lämnats, skall styrelsen inom tid som fullmäktige
bestämmer sammanfatta och avsluta räkenskaperna,
5
kap. Revision
63 §
Nyvalda fullmäktige väljer under år då val i hela riket av fullmäktige
har ägt rum tre eller fiera revisorer samt lika många suppleanter för gransk
ning av de tre följande årens verksamhel. Fullmäktige lär därvid välja re
visorer och suppleanter för granskning av viss eller vissa nämnders verk
samhet. Antalet revisorer och suppleanter för varje nämnd eller grupp av
nämnder skall dock vara minst tre.
Beträffande
valbarhet till revisor eller revisorssuppleant, verkan av alt valbarheten
upphör, rätt till avsägelse och rätt till ledighet från anställning äger
bestämmelserna i 9 och 10 SS om ledamot i fullmäktige motsvarande tillämpning.
Den som har uppnått aderton års ålder senast på dagen för valet till revisor
eller suppleant är dock valbar.
1
fråga om ersättning, arvode, pension och andra ekonomiska förmåner till revisor
och revisorssuppleant äger beslämmelserna i 34 S motsvarande tillämpning.
64 §
Den som är ledamot eller suppleant i styrelsen eller annars är redo
visningsskyldig till kommunen eller landstingskommunen eller sådan den
redovisningsskyldiga närstående, som avses i 18 S, får ej vara revisor eller
revisorssuppleant för granskning av verksamhet som omfattas av redovis
ningsskyldigheten och ej heller deltaga i val av revisor eller
revisorssuppleant
för granskning av sådan verksamhel eller i handläggningen av ärende om
ansvarsfrihet för verksamheten. Ordföranden och vice ordföranden i styrelse
eller annan nämnd, vars verksamhet granskningen gäller, får utan hinder
av vad nu har sagts och även om de ej är ledamöter i fullmäktige dellaga
i fullmäktiges överiäggning, när revisionsberättelse som avser granskningen
behandlas.
Prop.1975/76:187 19
65 §
Revisorerna granskar styrelsens och övriga nämnders verksamhet. De
prövar om verksamheten har utövats på ett ändamålsenligt och från eko
nomisk synpunkt tillfredsställande sätl, om räkenskaperna är rättvisande
och om den kontroll som har utövats inom nämnderna är tillräcklig.
Revisor
har rält att av nämnd erhålla de uppgifter och upplysningar som behövs för
revisionsarbetet. Revisor lår när som helst inventera de penningmedel och
värdehandlingar som nämnd omhänderhar saml taga del av räkenskaper och andra
handlingar som berör nämnds verksamhet.
Vad
som har sagts om nämnd gäller i tillämpliga delar om beredning,
66 § Revisorerna utövar, om fullmäktige ej bestämmer annat, själva den
förvaltning som har samband med revisionsuppdraget. Beslut som revisorerna
fattar angående förvaltningen skall upptagas i protokoll. Bestämmelserna i 45
S om justering av protokoll och tillkännagivande om justeringen äger
motsvarande tillämpning,
67 § Revisorerna skall årligen till fullmäktige avge berättelse med redogörelse
för resultatet av den revision som avser verksamheten under det föregående
året. Av berättelsen skall framgå om anmärkning beträffande den granskade
verksamheten föreligger eller ej, Framställes anmärkning, skall anledningen
till denna anges i berättelsen. Revisionsberättelsen skall innehålla särskill
uttalande i frågan om ansvarsfrihet tillstyrkes eller ej.
68 § Sedan förklaringar har inhämtats över de anmärkningar som har framställts
i revisionsberättelsen, skall fullmäktige vid sammanträde före utgången av
året efter del år som revisionen avser besluta om ansvarsfrihet skall beviljas
eller åtgärd för att bevara kommunens eller landstingskommunens rätt skall
vidtagas. Väckes ej talan inom ett år från det alt revisionsberättelsen
framlades på sammanträde med fullmäktige, anses ansvarsfrihet beviljad. Utan
hinder av alt ansvarsfrihet har beviljats lår talan föras beträffande skada på
gmnd av brottslig handling, om ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsåg även den
skadan.
69 § Fullmäktige kan meddela närmare föreskrifier om revisionen,
6
kap. Skatt Ull kommun och landstingskommun
70 §
Om skyldighet att eriägga kommunalskatt föreskrives i kommunal
skattelagen (1928:370),
Var
och en som är skattskyldig lill kommun inom landstingskommun är också skyldig
att eriägga landstingsskatt.
71 §
Kommunalskatt och landstingsskatt utdebileras i förhållande till de
Prop. 1975/76:187 20
skattekronor
och skatleören som vid senasle taxering har påförts de skattskyldiga.
Den
skattesats som har bestämts för visst år skall tillämpas vid fastställandet
dels av sådan kommunalskatt och landstingsskatt som ingår i preliminär skatt
för inkomst under detta år, dels av sådan kommunalskatt och landstingsskatt som
ingår i slutlig skall på grund av del följande årets taxering.
Har
enligl 57 § annan skallesals slutligt fastställts än som har bestämts tidigare,
skall den kommunalskatt eller landstingsskatt, som ingår i den preliminära
skatten för inkomst under det följande året, utgå efter den tidigare bestämda
skattesatsen. Den kommunalskatt och landstingsskall, som ingår i slutlig skatt
på grund av det därnäst följande årets taxering, skall ulgå efter den
utdebitering som har bestämts i samband med att budgeten fastställdes.
72 §
När budgeten har fastställts, skall styrelsen ofördröjligen underrätta
länsstyrelsen och vederbörande lokala skattemyndighet om den skattesats
som har bestämls för det följande året. Samtidigt skall styrelsen underrätta
länsslyrelsen om det sammanlagda belopp, som för nämnda år har beslutals
lill utdebitering pä grundval av det löpande årets taxering till kommunal
inkomstskatt.
Har
budgeten ej fastställls inom tid som anges i 57 S andra stycket första punkten,
skall så snart skallesatsen för den preliminära skatten har fastställls
särskild underrättelse härom lämnas till riksskatteverket, länsstyrelsen och
den lokala skattemyndigheten.
Har
fullmäktige ej före utgången av oktober månad fattat beslut om utdebitering,
skall styrelsen ofördröjligen underrätta riksskatteverket, länsstyrelsen och
den lokala skattemyndigheten om styrelsens förslag till skallesats.
1
annan kommun än Stockholms kommun skall styrelsen också underrätta
länsslyrelsen om beslul om uldebitering till församling inom kommunen.
73 §
Kommun är berättigad att för visst år av staten uppbära kommunalskatt
med belopp som motsvarar vad som skulle ulgå på grundval av antalet
skattekronor och skalleören i kommunen för året, beräknat efter den skat
tesats som har bestämls för det föregående årel. Vid beräkningen av antalet
skattekronor och skatteören beaklas bestämmelserna i 2 S lagen (1965:269)
med särskilda beslämmelser om kommuns och annan menighets uldebi
tering av skatt.
Har
enligt 57 S annan skattesats slulligt fastställts än som har bestämts lidigare,
skall till grund för utbetalningen läggas den utdebitering som har besiärnis i
samband med all budgeten fastställdes.
Kommun
är berättigad att av staten såsom förskott uppbära det belopp som på grundval
av taxeringsnämnds beslut vissl år (laxeringsår) rörande
Prop.1975/76:187 21
taxering
lill kommunal inkomstskatt har beslutats lill utdebitering för det kommande
året. Vid beräkningen av förskoitsbeloppel justeras anlalel skattekronor och
skatteören enligt 2 S lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebilering av skatt. Vad som har beslutats till
utdebitering ingår i kommunens fordran hos staten vid ingången av året näst
efter det år, då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den kommunalskatt,
som kommunen har rätt att uppbära av staten på grundval av taxeringen under
året efter det år, då förskottet enligl be-stärnmdserna i femte styckei
utanordnas.
Är
antalet hos länsstyrelsen registrerade kyrkobokförda invånare i kommunen vid
mitten av augusti månad taxeringsåret större än det var vid mitten av augusti
månad två år tidigare, skall förskott, beräknat enligt tredje slycket, ökas i
förhållande till ökningen i kommunens invånarantal mellan de angivna tidpunkterna.
Sådant ökat förskott ingår i kommunens fordran hos staten och avräknas enligt
andra stycket. Länsstyrelsen skall senast den 10 september lämna kommunen
uppgift om det invånarantal och det däremot svarande uppräknade skatteunderlag,
som skall ligga lill grund för beräkningen.
Belopp,
som vid ingången av ett år utgör kommunens fordran hos staten enligt
föreskrifterna i denna paragraf, skall länsstyrelsen under samma år utanordna
till kommunen med en sjättedel på åttonde dagen i var och en av månaderna
januari, mars, maj, juli, september och november. Är kommunens fordran icke
uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle
utbetalas samma belopp som har utbetalats i november månad det föregående året;
dock lår länsstyrelsen, när särskilda skäl föranleder det, förordna att
utbelalning skall ske med annat belopp. Om det belopp som utbetalades i januari
månad icke motsvarar en sjättedel av kommunens fordran, skall den jämkning som
föranledes härav ske i fråga om det belopp, som utbetalas i mars månad.
Vad
som har sagts om kommunalskatt äger motsvarande lillämpning i fråga om
landstingsskatt.
74 §
Länsstyrelsen skall senasl den 8 mars till styrelsen överlämna redo
visning för del föregående året över kommunen eller landstingskommunen
tillkommande och lill styrelsen ulanordnad skall. Närmare föreskifter om
.sådan redovisning meddelas av regeringen,
7
kap. Underställning, kommunalbesvär och besvärsnämnd
75 §
Kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda hamnavgifter,
grundpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsavgifter skall för all
vinna bindande kraft prövas och faslslällas av regeringen.
Fastställelse
av beslul, som av.ses i första styckei, fär meddelas även av myndighei som
regeringen bestämmer. Regeringen lår även föreskriva alt
Prop.
1975/76:187 22
i
rörelse, för vilken avgifter enligt första slycket har blivit fastställda, avgiftema
och övriga intäkter får användas endast för rörelsens direkta behov, om ej
myndighet som regeringen bestämmer medger att medlen användes för annat
ändamål.
Om
vissa andra beslul, som skall underställas regeringens prövning, finns
bestämmelser i 59 och 60 SS,
Beslut,
som skall underställas regeringens prövning, skall insändas till länsslyrelsen,
som skall överiämna handlingarna med eget yttrande till regeringen.
76 §
Över beslut av kommunfullmäktige far, om annat ej är särskilt fö
reskrivet, medlem av kommunen anföra besvär hos länsstyrelsen. Sådan
talan får grundas endast på att beslutet ej har tillkommit i laga ordning,
slår i strid mot lag eller annan författning, på annat sätl överskrider kom
munfullmäktiges befogenhet, kränker klagandens enskilda rätt eller eljest
vilar på orättvis grund.
Besvärshandling
skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag då justering
av det över beslutet förda protokollet har tillkännagetts på kommunens
anslagstavla. Besvärshandlingen skall vara åtföljd av det överklagade beslutet
och bevis om dagen för anslagel. Besvär som ej har anförts i rätt tid upptages
ej till prövning.
Över
beslut av landsting fär, om annat ej är särskilt föreskrivet, medlem av
landstingskommunen anföra besvär hos regeringsrätten. Besvärshandling
tillställes regeringsrätten, 1 övrigt äger bestämmelserna i första och andra
styckena motsvarande tillämpning på sådan talan.
77 §
I fråga om besvär över beslul av kommunstyrelsen eller annan kom
munal nämnd skall beslämmelserna i 76 S om besvär över beslut av kom
munfullmäktige äga motsvarande lillämpning, om annat ej sägs i 78 S eller
är särskilt föreskrivet, 1 fråga om besvär över beslut av förvaltningsutskottet
eller annan landstingskommunal nämnd skall bestämmelserna i 76 S om
besvär över beslut av landsting äga motsvarande tillämpning, om annal
ej sägs i 78 S eller är särskilt föreskrivet. Mot beslul av rent förberedande
eller rent verkställande art får talan dock ej föras.
Beslämmelserna
i försia styckei gäller även beslut som har fatlats med stöd av uppdrag enligt
47 S, I fråga om beslul, som ej har protokollförts särskilt, räknas
besvärsliden från den dag då justering av prolokoll, som har förts vid det
sammanträde med styrelsen eller nämnden varvid beslutet har anmälts, har
tillkännagetts på anslagstavlan.
Vad
som sägs i första stycket gäller också i fråga om besvär över sådant beslul av
revisorerna som avses i 66 S.
78 §
Kommun och landstingskommun fär ulse särskild nämnd med uppgifl
all pröva besvär över styrelsens, annan nämnds eller revisorernas beslul
Prop.1975/76:187 23
om
tillsättning av eller förordnande på kommunal eller landstingskommunal tjänst,
entledigande från sådan tjänst eller disciplinär åtgärd mot tjänsteman, om
lalan mot beslutet annars skulle ha förts enligt 77 S- Beslämmelserna i 4-10,
13-17, 19 och 20 SS förvaltningslagen (1971:290) äger moisvarande tillämpning i
ärende hos sådan besvärsnämnd.
Reglemente
för besvärsnämnd antages av fullmäktige.
Om
annat ej föreskrives i reglementet, äger bestämmelserna i 48 S tredje stycket,
med undantag av hänvisningen till 44 § andra stycket och 46 § första slycket,
motsvarande tillämpning på besvärsnämnd.
Finns
besvärsnämnd, lår den som är missnöjd med beslut som avses i första slycket
anföra besvär hos nämnden inom den tid, som föreskrives i 76 S andra stycket
och 77 S andra stycket.
Beträffande
talan mot besvärsnämnds beslut äger bestämmelsema i 76 S motsvarande
lillämpning. Till stöd för dylik talan fär dessutom åberopas att det hos
besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund som sägs i
76 S,
79 § Har besvär anförts hos länsstyrelsen, kan länsstyrelsen förbjuda att
det överklagade beslutet verkställes.
80 § Över länsstyrelsens beslut lär, om annat ej är särskilt föreskrivet,
besvär anföras hos regeringsrätten. Talan mot beslut av länsslyrelsen som har
gått klaganden emot lår föras endast av denne. Talan mol beslut, varigenom
länsstyrelsen har bifallit besvär eller förbjudit all det överklagade beslutet
verkställes, får föras av kommunen och medlem av kommunen. Besvärshandlingen
skall ha kommit in till regeringsrätten inom tre veckor från den dag då den som
vill anföra besvär fick del av beslutet. Har länsstyrelsens beslut gått
klaganden emot, skall han underrättas om vad han haratt iakttaga vid talan mot
beslutet.
81 § Har beslut av fullmäktige blivit upphävt genom avgörande som äger
laga kraft och har beslutet redan verkställts, åligger del fullmäktige att
föranstalta om rättelse av verkställigheten i den mån det är möjligt.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om beslut av styrelsen eller annan
nämnd eller av revisorerna.
Om
ikraftträdandet av denna lag finns beslämmelser i lagen (1976:000) om införande
av kommunallagen (1976:000).
Prop.1975/76:187 24
2 Förslag
till
Lag
om införande av kommunallagen (1976:000)
Härigenom
föreskrives följande.
1
§ Kommunnallagen (1976:000) och denna lag iräder i kraft den 1 januari 1977.
2§
Genom kommunallagen (1976:000) upphäves
1. kommunallagen (1953:753),
2. lagen (1953:754) om införande av kommunallagen,
3. landstingslagen (1954:319),
4. lagen (1954:320) om införande av landstingslagen,
5. kommunallagen (1957:50) för Stockholm och
6. lagen (1969:215) med särskilda bestämmelserom
Stockholms läns landstingskommun.
3 §
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
har ersatts genom beslämmelse i kommunallagen (1976:000) eller denna
lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
4§
Bestämmelserna i kommunallagen (1976:000) om att suppleanter skall utses för
ledamöterna i kommunfullmäktige tillämpas första gången vid val som avser liden
efter utgången av oktober 1979. Bestämmelserna i nämnda lag om att suppleanter
skall utses för ledamöterna i sådan nämnd som avses i 48 S andra stycket samma
lag tillämpas första gången vid val som avser tiden efter utgången av år 1979.
5 § Tjänstgöringstiderna för ledamöter och suppleanter i kommunfullmäktige
i andra kommuner än Stockholms kommun och i landsting, som har valts enligt
äldre bestämmelser, upphör vid utgången av oktober 1979,
6 § Försia tjänstgör!ngsåret för ledamöter och suppleanter som avses i 5
S upphör vid utgången av oktober 1977, Vid samma tidpunkt upphör tjänstgöringstiderna
för ordförande, vice ordförande och andre vice ordförande i kommunfullmäktige i
andra kommuner än Stockholms kommun samt i landsting.
Bestämmelserna
i 13 S försia stycket kommunallagen (1976:000) medför ej att nytt val av
ordförande, vice ordförande eller andre vice ordförande i kommunfullmäktige
eller landsting skall äga rum vid kommunfullmäktiges eller landstingels första
sammanlräde under år 1977. Vid detta sammanträde får andre vice ordförande i
kommunfullmäktige eller landsting väljas, om andre vice ordförande ej redan är
utsedd. I Stockholms kommun fär utan hinder av föreskriften i 41 S
kommunallagen (1976:000) om tid för sådant
Prop.1975/76:187 25
val
väljas andre vice ordförande i kommunstyrelsen för liden intill det val som
skall äga rum vid kommunfullmäktiges försia sammanträde under det
tjänslgöringsår som böoar den 15 oktober 1977.
7 § Beslämmelserna i 16 S fjäde stycket kommunallagen (1976:000) om suppleants
tjänstgöring i kommunfullmäktige tillämpas först efter utgången av oktober
1979.
8 S Bestämmelserna i 52 och 63 SS kommunallagen (1976:000) om valbarhet
och verkan av att valbarheten upphör tillämpas ej i fråga om borgarråd i
Stockholms kommun, revisor eller revisorssuppleant som har valts med stöd av
äldre bestämmelser.
9 § BestäiTimelserna i 63 S första stycket första punkten kommunallagen
(1976:000) om val av revisorer och suppleanter tillämpas första gången vid val
som avser tid efter utgången av år 1979. Kommunfullmäktige och landsting
väljer år 1977 tre eller fiera revisorer samt lika många suppleanter för
granskning av de två följande årens verksamhet.
10 §
Föreskrifter som avses i 32 och 35 SS kommunallagen (1976:000) behöver ej
meddelas före utgången av år 1977. 1 landstingskommun gäller äldre bestämmelser
om arbetsordning intill dess föreskrifter som avses i 35 S nämnda lag har
meddelats.
11 §
I fråga om förvaltningsutskottets rätt alt företräda landstinget mellan dess
sammanträden fär äldre beslämmelser tillämpas intill utgången av år 1977.
12 §
Bestämmelserna i 73 S fiärde styckei kommunallagen (1976:000) om ökat förskott
gäller i fråga om år 1977 endast om och till den del befolkningsökningen i
kommunen eller landstingskommunen mellan de tidpunkter som anges i lagrummet
överstiger en procent,
13 §
Har besvärshandling som avses i 76 S tredje stycket kommunallagen (1976:000)
kommit in till länsslyrelsen men ej till regeringsrätten före besvärstidens
utgång och har del överklagade beslutet meddelats före den 1 januari 1977,
skall regeringsrätten ändå upptaga besvären till prövning.
14 §
Bestämmelserna i 8 Slagen (1953:754) om införande av kommunallagen gäller
fortfarande,
15 §
Rikets indelning i landstingskommuner ändras ej genom kommunallagen
(1976:000),
Prop. 1975/76:187 26
16 §
1 Stockholms kommun får drätselnämnd alltjämt behållas.
Ulan
hinder av 36 S 3 kommunallagen (1976:000) skall drätselnämnden handha
medelsförvaltningen i den mån fullmäktige ej har medgivit annan nämnd att helt
eller delvis handha sin medelsförvaltning. Drätselnämnden skall fullgöra de
uppgifter i fråga om räkenskapsföringen som annars ankommer på
kommunstyrelsen. Bestämmelserna i 62 S kommunallagen om styrelsen skall därvid
i stället gälla drätselnämnden.
Beträffande
drätselnämnden äger i övrigt bestämmelserna i 48 S tredje stycket kommunallagen
(1976:000) motsvarande tillämpning. Ordföranden i borgarrådsberedningen skall
vara ordförande i drätselnämnden.
17 §
1 landstingskommun där förvaltningsutskottels uppgifter är fördelade
på avdelningar av utskottet får denna ordning alltjämt behållas. Landstinget
får i reglemente för förvaliningsutskottet föreskriva att dessa avdelningar
skall utses av landstinget genom särskilda val. Beträffande avdelning äger
bestämmelserna om styrelsen i 41 S andra stycket och 427 SS kommu
nallagen (1976:000) motsvarande tillämpning. Avdelningen utser själv inom
sig ordförande och vice ordförande. Det ankommer på utskottet samfällt
alt göra upp förslag till budget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1957:281) om kommunalförbund
Härigenom
föreskrives i frågaom lagen(l957:281)om kommunalförbund'
dels
att 18 S skall upphöra att gälla,
dels
att i 17 S uttrycket "utgifts- och inkomststat" skall bytas ut mot
"budget",
dels att 3-5, 7-9,
12, 16, 19, 20 och 35 SS samt rubrikerna närmast före 16 och 35 SS skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
3S
Förvaltning och
verkställighet tillkomma förbundets styrelse och särskiU Ullsatla nämnder.
Kommunalförbunds
beslutanderätt utövas av förbundels fullmäktige.
Förvaltning och verkställighet tillkomma förbundets styrelse och övriga
nämnder. Nämnderna bereda även ärenden som skola avgöras av fullmäktige. För
sådan uppgifl kan särskild beredning bestående av en eller flera personer
tillsättas.
4S
För kommunalförbund skall finnas förbundsordning, vilken skall innehålla
bestämmelser om
1) förbundets ändamål och medlemmar;
2) förbundets benämning och den ort, där förbundet
skall hava sitt säte;
3) fullmäktiges anlal och det anlal ledamöter i
fullmäktige vae medlem skall utse;
4)
antalet ledamöter och suppleanter i
förbundets slyrelse samt, därest styrelsen jämväl skall utgöra i särskild
författning angiven nämnd, vad som skall gälla angående valbarhet, sättet för
utseende av ledamöler och suppleanter saml deras ijänslgöringslid;
opaginerad Kontrollera mot PDF
5) den rätt att upplaga
lån eller ingå borgen, som finnes böra medgivas förbundet, med angivande av
det högsta sammanlagda belopp, intill vilket lån må upplagas eller borgen
tecknas, och i vad mån lån eller borgen som ej fordrar Konungens medgivande må
förekomma;
5) den rält all upptaga
lån eller ingå borgen, som finnes böra medgivas förbundet, med angivande av
det högsla samntanlagda belopp, intill vilket lån må upplagas eller borgen
tecknas, och i vad mån lån eller borgen som ej fordrar regeringens medgivande
må förekomma;
opaginerad Kontrollera mot PDF
'Senaste
lydelse av 18 i;: 1964:45, Senaste lydelse 1964:45.
Prop.1975/76:187 28
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6)
den rätt till
fondbildning, som finnes böra medgivas förbundet;
7) medlems andel i förbundets
tillgångar samt vad i övrigt finnes erforderligt för ordnande av de ekonomiska
förhållandena mellan förbundet och dess medlemmar;
8) särskilt villkor för medlems
utträde ur förbundet och uppgörelse, som i anledning därav må erfordras;
9)
särskilt
villkor för upplösning av förbundet;
10) grunderna för skifte av förbundets
behållna tillgångar; saml
11) vad i övrigt må vara nödigt för
ordnande av förbundets förhållanden i fråga om ekonomi och förvaltning.
Förbundsordning skall vidare innehålla bestämmelser om
grunder för medlems skyldighet att tillhandahälla medel för förbundsverksamhetens
ordnande och fortsatta bedrivande samt den begränsning av denna skyldighel som
skall förekomma, 1 förbundsordning för förbund, som skall handhava
angelägenhet, vilken del enligt särskild förlätlning åligger kommun att vårda,
må dock icke, såvitt angår sådan angelägenhet, intagas bestämmelse om
begränsning av medlems skyldighel alt tillhandahålla medel. Därest förbund
skall handhava fiera angelägenheler, skall i förbundsordningen angivas,
huruvida i förbundet skall finnas endast styrelse eller därutöver en eller
fiera nämnder, samt i det senare fallet vilka av förbundets angelägenheler, som
skola omhänderhavas av de olika förvallningsorganen. Därest förbund har sill
säte inom kommun, som icke tillhör förbundet, skall i förbundsordningen angivas,
å vilken kommuns anslagstavla tillkännagivande om justering av protokoll skall
ske,
I jörbundsordningen må beslämmas alt suppleanter skola
utses för fuUmäktige. 1 sådant faU skall I förbundsordningen även bestämmas
suppleanternas anlal och del antal suppleanter som varje medlem skall utse.
5S
Vad i 7 N> tredje och Ijärde styckena. Bestämmelserna 19 § iredje stycket,
11 \: lörsta och tredje siyckena, 12, 14 10 , 13 § andra
styckei och 15-34
samt 15-28 i kommunallagen är kommunallagen r/76.'ÖOOjäga mot-
stadgal om konimunfullmäkiige skaU svarande tillämpning i fråga om
äga motsvarande tillämpning i fråga kommunförbunds fullmäktige. Be-
om kommunalförbunds fullmakt!- siämmelsernaiI6§nämndalagiiUäm-
ge. pas dock endasl om suppleanter för
full-
mäktige har utsetts.
'Senaste lydelse 1969:769.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Förbundsfullmäktige väljas av rnedlemmarnas
fullmäktige.
7S
Föreslagen
lydelse
Förbundsfullmäkljge och suppleanter väljas av
medlemmarnas fullmäktige.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Då medlem
skall ulse mer än en fullmäktig, skall valet vara proportionellt, därest det
begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, iv/A-e? erhål les, om
samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med
1. Om förfarandet vid sådani proportionellt val är särskilt stadgat.
Förbundsmedlem må till fullmäktig i förbundet välja
allenast ledamot av förbundsmedlemmens fullmäktige.
Då medlem
skall utse mer än en fullmäktig eller mer än en suppleant, skall valet vara
proportionellt, därest det begäres av minst så många ledamöter, som motsvara
den kvot, vilken erhålles, om antalet närvarande ledamöler delas med del antal
personer valet avser, ökat med l.Årkvo-ten ell brutet tal, skall den avrundas
UU närmasl högre hela tal. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är
särskilt stadgat.
Förbundsmedlem
må till fullmäktig eller suppleant i förbundet välja allenast ledamot eller
suppleant I förbundsmedlemmens fullmäktige. Den omständigheten an
tjänstgöringstiden för ledamöler och suppleanter i förbundsmedlems fullmäktige
upphör vid utgången av oktober månad år då val i hela riket av fiUlmäklige har
ägt rum medför ej att uppdrag som ledamot eller suppleant i förbundsfullmäktige
upphör före tjänslgöringstidens utgång.
öm suppleanter ef väljas proportioneUt. skall vid valet
även bestämmas I vilken ordning de skola inkallas UU tjänstgöring.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad
i denna paragrad stadgas om medlems fullmäktige skall i fråga om
landstingskommun gälla landstinget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I mom.''
Förbundsfullmäktige väljas för tre år, räknade från och med den I januari årel
näst efter det, då aUmänna kommunalval ägl rum.
1 mom,
Förbundsfullmäkljge och suppleanter väljas för tre år, räknade från och med
den I januari årel näst efter del, då val i hela riket av kommunfuUmäktige ägl
rum.
opaginerad Kontrollera mot PDF
»Senaste lydelse: 1969:769,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
tyddse
Val av förbundsfullmäktige förrättas vid sammanträde som
avses i 13 'i färde stycket kommunallagen av de nyvalda kommun fiUlmäklige
eller om valelförrättasav landsting, vid sammanträde som avsesi 19 § andra
stycket landslingslagen av det nyvalda landstinget.
2 m o m. Då val av förbundsfullmäktige sker första gången
, skall det avse tiden från valels förrättande till ingången av det år, då
nästa tjänstgöringstid för fullmäktige börjar.
Föreslagen
lydelse
Val av förbundsfullmäktige och suppleanter förrättas vid
sammanträde som avses i 13 S .första styckei kommuna\lagen(l 976:000) år då
val i hela riket av kommunfullmäktige ägt rum.
2 m o m. Då val av förbundsfullmäktige och suppleanter
sker första gången, skall det avse liden från valets förrättande till ingången
av del år, då nästa tjänstgöringstid för fullmäktige börjar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 m o m.
Avgår fullmäktig under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställer
den medlem, som utsett honom, fyllnadsval för den återstående delen av
tjänstgöringstiden.
Underrättelse om val, som sker första gången, skall, med
angivande av de valdas namn och postadress, ofördröjligen insändas till
länsstyrelsen, som förordnar en av fullmäktige att utfärda kungörelse om
fullmäktiges första sammanträde och där föra ordet, till dess ordförande valls.
3
mom. AvgårförbundsfuUmäk- I ig som utsetts vid proportioneUt
val under tjänstgöringstiden och har suppleanter för fuUmäktige utsetts,
inträder suppleant i den avgångnes ställe för återstoden av tjänslgöringstiden.
Suppleanterna inträda i den ordning som har bestämts vid valet. Avgår
fullmäktig / annat faU under den för honom bestämda tjänslgöringstiden,
anställer den medlem, som utsett honom, fyllnadsval för den återstående delen
av tjänstgöringstjden,
4
m o m.
Förbundsfullmäktige välja varje år för nästa kalenderår bland sig en
ordförande och en vice ordförande samt. om fullmäktige beslula det, även en
andre vice ordförande.
4 mom,* Vid sammanträde som under år, då val av
fullmäktige i förbundet ägt rum, hålles rried de nyvalda fullmäktige utövas
ordförandeskapet av den som enligl 9 S väljs till ordförande för nästkommande
år. Intill dess valet förrättats, utövas ordförandeskapet av den som
fullmäktige därtill särskilt utsett.
5 Senasle lydelse 1969:769,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
Ivdelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Då
val av ordförande och vice ordförande ske försia gången, skola de, om förbundet
träder i verksamhet i annan lid än vid årsskifte, avse tiden från valens
förrättande lill utgången av det år, under vilket valen ägt rum.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammanträden skola av fullmäktige hållas enligt ordning,
som bestämmes av fullmäktige. Sammanträde skall ock hållas, när länsstyrelsen
därom förordnar eller förbundets slyrelse eller de festa av fuUmäktige det
begära eller ordföranden finner det nödigt.
Vid sammanträde före utgången av Juni månad fattas beslul
i anledning av berättelsen omföregående årets räken -skaper och förvaltning.
Vid sammanträde i aiigusU månad fastställes förbundets
utgifts- och inkomstslat.
Vid sammanträde före utgången av december månadJÖrrättas
val tiUde befattningar inom förbundet, vilka vid årets slut bliva lediga. År
då val av for-bundsfullmäktige ägt rum förrättas valen av de nyvalda
fullmäktige. Dessa förrätta även andra val, avseende lid efter utgången av
nämnda år, vilka ankomma på fuUmäktige.
'S'
Beslämmelserna i 14 försia och tredje styckena
kommunallagen (1976:000) om fullmäktiges sammanträden äga moisvarande
tillämpning på lörbundsfullmäkliges sammanträden. I fråga om tid jör
sammanlräde för faststäUelse av förbundets budget skaU dock gälla vad som sägs
i 16 denna lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 S'
Därej
annal är särskilt föreskrivet, skall vad i 30 ;, 31 jörsta stycket jörsta
punkten och andra stycket samt 32-6 \ kommunallagen är stadgat om
kommunstyrelse och övriga nämnder m. m. äga moisvarande lillämpning j fråga
om kommunalförbunds slyrelse och övriga nämnder m. m.
Därej
annat är särskilt föreskrivet. äga 36-51 §§ kommunallagen (1976:000)
moisvarande tillämpning j fråga om kommunalförbunds slyrelse och övriga
nämnder m, m.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1969:769, 'Senaste Ivdelse 1969:769,
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 i
Nuvarande
Ivdelse
Om kommunalförbunds drätsel
Vad 150 §, 52 §. första stycket, 53 §,
54 §
andra och tredjestyckena, 57 § för
sta och andra styckena, 59 § första
stycket, 61 §. 62 § försia, andra och
Iredje styckena. 63 och 64 §§. 65 § jör
sta punkien samt 66 f kommunalla
gen är stadgat om kommuns drätsel
skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om kommunalförbunds drät
sel.
Förslag
till iiigifts- och inkomststat skall uppgöras av förbundsstyrelsen. Övriga
nämnder skola, inom tid som bestämmes av styrelsen, till denna ingiva sina
särskilda statförslag.
I JÖrbundsordning må medgivas, att
55 § 1 mom. och 56 § kommunallagen
helt eller delvis skola äga motsvarande
tillämpning å kommunalförbund.
1 nybildat förbund skall val av revisorer och
revisorssuppleanter äga rum vid förbundsfullmäkliges första sammanträde, och
skall valet avse tiden från valets förrättande till utgången av det år. då
valet .skett.
Föreslagen
lydelse
Om kommunalförbunds ekonomiska förvaltning och revision
Bestämmelserna 154 oeh56 §!, 57 § tredje styckei samt
58-69 § kommunallagen (1976:000) äga molvarande tillämpning i fråga om
kommunalförbunds ekonomiska förvaltning och
Förslag lill budget skall uppgöras av förbundsstyrelsen. Övriga
nämnder skola, inom tid som bestämmes av styrelsen, till denna ingiva sina
särskilda budgetförslag.
Innan förslaget tiU budget uppgöres, skall
förbundsstyrelsen samråda med förbundsmedlemmarnas styrelser.
Vid sammanlräde medförbundsfiiU-mäkiige före utgången av
september månad fastställes kommunalförbundets budget.
I nybildat förbund skall val av revisorer och
revisorssuppleanter äga rum vid förbundsfullmäktiges första sammanlräde, och
skall valet avse granskning av verksamheien under tiden från valels
förrättande till dess nästa tjänstgöringstid jör revisorer och
revisorssuppleanter börjar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
19;
Revisionsberättelse skall jämte de förklaringar över
framställda anmärkningar, som Jörbundslullmäktiges ordförande infordrar,
framläggas UU granskning och avgörande tios fuUmäktige vid sammanträde jöre
utgången av Juni månad.
Avskrift av berättelsen jämle in-
Avskrifl av revisionsberälldsen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
fordrade förklaringar
skall minst två jämte infordrade förklaringar skall
veckor före sammanträdet
tillställas förbundsmedlemmarnas styrelser.
20!
Vad
i 74 § färde stycket 75 § andra och tredje styckena saml 76-78 §§ kommunallagen
(f953:753) är stadgat skall äga moisvarande tillämpning i fråga om
kommunalförbund. Ingår landstingskommun i förbundet, skall dock ifråga om
besvär och besvärsnämnd vad i 78 § landslingslagen (1954:319) sägs äga
motsvarande tillämpning. Besvärsrätt tillkommer såväl //// förbundet ansluten
kommun som medlem av sådan kommun.
tillställas
förbundsmeddmmarnas styrelser minst två veckorföre det sammanträde, då
berättelsen framlägges för förbundsfullmäktige.
Bestämmelserna
i 75-81 W kommunallagen (1976:000) äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbund.
Ingår landstingskommun i förbundet, skall däivid tillämpas de bestämmelser,
som avser landstingskommun. Besvärsrätt tillkommer såväl mellan av förbundet
som medlem av kommun som ingår i förbundet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om fullföljd
av talan mot länsstyrelsens beslut i vissa fall
Om behörig länsstyrelse
och besvär över länsstyrelses beslut i vissa fall
opaginerad Kontrollera mot PDF
35 §
Över
beslut, som meddelats av länsstyrelse i fråga om kommunförbunds bildande,
ändring eller upplösning eller i ärende, som därmed äger samband, må besvär
anföras hos Konungen.
Ärende som enligt denna
lag skaU prövas av länsstyrelse handlägges av länsstyrelsen i del län där
förbundsstyrelsen har eller skaU ha sitt säte.
Över
beslut som meddelats av länsstyrelse i fråga om kommunalförbunds bildande,
ändring eller upplösning eller i ärende, som därmed äger samband, må besvär anföras
hos regeringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.
2. För liden intill utgången av år 1979 fär val av
suppleanter för förbundsfullmäktige förrättas vid annat sammanträde än som
anges i 8 S 1 mom.
3. Bestämmelserna i 8-10 och 13 SS lagen (1976:000) om
införande av kommunallagen (1976:000) äger motsvarande tillämpning i fråga om
kommunalförbund.
Senaste lydelse 1971:1167,
3 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 186
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Förslag till
Lag
om ändring i vallagen (1972:620)
Härigenom föreskrives i fråga om vallagen (1972:620)
dels att i lagen ordet "landstingsman" i olika
böjningsformer skall bytas ut mot "landstingsledamot" i motsvarande
form,
dels att 2 kap. 5 § samt 14 kap. 3, I5a, 17, 19 och 21 §§
skall ha nedan angivna lyddse,
dels
att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 2 kap. 6-11 §S, av nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
2
5§ / landstingslagen (1954:319), kommunallagen (1953:753)
och kommunaUagen (195 7:50). för Stockholm fmns bestämmelser om
landstingskommuns och kommuns indelning i valkretsar. / landstingslagen fmns
också bestämmelser omförddningavfasta valkretsmandat på valkretsar
Föreslagen lydelse kap.
För val av landstingsledamöter indelas landstingskommunen
i valkretsar. Valbarhet är ej Inskränkt inom valkrets.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6§
Valkrets skaU omfatta en eller flera kommuner, öm det
föranledes av andra styckei I eller en lämpligare valkretsindelning därigenom
eljest erhålles, får dock kommun delas I två eller fera valkretsar eller dd av
kommun sammanföras med annan kommun, del av annan kommun eller delar av andra
kommimer UU en valkrets.
Valkrets bör ulformas så an den
1.
kan
beräknas komma alt enligl bestämmelserna i 8 tilldelas minst åtta fasta
valkretsmaiidat,
2.
kan
omslutas av en sammanhängande gränslinje.
Delas kommun i två eller flera valkretsar för val av
landstingsledamöter
opaginerad Kontrollera mot PDF
'Senaste lydelse 1975:474.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
35
opaginerad Kontrollera mot PDF
och är kommunen indelad / valkretsar för val av
kommunfullmäktige, skaU iakttagas, an gräns för valkrets för val av
landsUngsledamöter skaU sammanfalla med gräns för valkrets för val av
fuUmäktige.
n
Indelningen I valkretsar bestämmes av landstinget, sedan
kommunerna har beretts tillfälle att ytlra sig. Mot landstingets beslul får
talan ej föras.
Beslut om indelning i valkretsar meddelas, om ej
regeringen föreskriver annat, före utgången av oktober året före det år då val
av landstingsledamöter .första gången skaU äga rum enligt den beslutade
Indelningen.
Beslut om Indelning i valkretsar skaU för att vinna
bindande kraft prövas och fastställas av länsstyrelsen. Mol länsstyrelsens
beslutföres talan hos val-prövningsnämnden genom besvär. Mot
valprövningsnämndens beslut får talan ejföras.
8§
Mandaten i landstinget utgöres av fasta valkretsmandat och
utjämningsmandat. Nio tiondelar av mandaten är fasta valkretsmandat. Det
brutna tal som uppkommer vid fastställandet av antalet fasta valkretsmandat
avrundas tUl närmast lägre hela tal. Återstående mandat är utjämningsmandat.
Länsstyrelsen fastställer antalet fasta valkrelsmandal i
varje valkrets före utgången av april varje år då val av landsUngsledamöterskaU
äga rum. om ej regeringen föreskriver annan tid för beslutet. Härvid Ullföres
valkretsen en mandat för varje gång som antalet röstberättigade i valkretsen
är Jämnt del-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1975/76:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
36
opaginerad Kontrollera mot PDF
bart med det tal som erhålles, när antalet
röstberättigade i landstingskommunen delas med antalet fästa valkretsmandat
där. De fasta valkretsmandat som härefter återstår tUlföres valkretsarna efter
storleken av de överskon som har uppkommU vid denna fördelning. Mellan Uka
överskottstal avgöres företrädet genom lottning.
Vid tillämpningav andrastycket skaU som röstberättigad
anses den som har upptagits i gällande röstlängd.
Mot länsstyrelsens beslut enligt denna paragraf föres
talan hos valpröv-ningsnämnden genom besvär. Mot valprövningsnämndens beslut
får talan ej föras.
9 §
För val av kommunfuUmäktige skaU kommun indelas i
valkretsar, om i kom -munenfinnasflera än 24 000 röstberättigade invånare
eller för kommunen skall utses minst 51 fullmäktige. Överstiger antalet
röstberättigade invånare i kommun 6 000 får kommunen indelas i valkretsar.
Annan kommun får indelas i valkretsar endast om synnerliga skäl föreligger på
grund av kommunens särskUt betydande utsträckning eller liknande förhållanden.
Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets. Som röstberättigad anses den som har
upptagits i gällande röstlängd.
Vid valkretsindelning iakttages att valkretsarna
1. skaU ulformas så att varje krets
kan beräknas komma att enligt be
stämmelserna 110 § utse minst femton
kommunfuUmäktige,
2. om del är möjligt, skaU utformas
så att varje krets kan omslutas med en
sammanhängande gränslinje.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1975/76:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
37
opaginerad Kontrollera mot PDF
3.
skaU
utformas så an territorieU församUng, om det är möjligt, lämnas odelad och icke
i någotfaU delas på flera än två kretsar och
4.
i den
mån det kan ske utan olägenhet skaU utformas så an antalet fuUmäktige för
hela kommunen kan beräknas bU lika fördelat på de särskilda kretsarna.
10 S
/ varje valkrets väljes en kommunfuU-mäktigför varje gång
som antalet röstberättigade i valkretsen är jämnt delbari med det tal som
erhålles, när antalet röstberättigade i kommunen delas med antalet fullmäktige
för hela kommunen, öm det antal fuUmäktige som skaU utses enligt denna regel
ej uppgår IiU det för kommunen bestämda antalet, skaUför att detta antal skaU
kunna uppnås de valkretsar I vilka an talet röstberättigade mest överskjuter
de tal som enligt regeln är bestämmande för fuU-mäktiges antal inom
valkretsarna vara berättigade att varför sig I ordning efter överskottens
storlek välja ytterligare en fullmäktig. Är överskottstalen lika för två eller
fiera valkretsar, avgöres före-trädet genom lottning. Som röstberälti-gad anses
den som har upptagits i gällande röstlängd.
US
Kommunfullmäktige får göra framställning hos
länsstyrelsen om indelning i valkretsar. Länsstyrelsen får förordna om
valkretsindelning, även om sådan framställning ej har gjorts. I sådant faU skaU
kommunfuUmäktige beredas tiUfälle att avge yttrande i ärendet.
Beslut om Indelning I valkretsar skaU meddelas före
utgången av oktober
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
året före det år, under vilket beslutet skaU träda i tillämpning. Det
antal fullmäktige, som varje valkrets skaU utse, fastställes av länsstyrelsen
det år, då valet skaU äga rum, före april månads utgång med gUtighet för den
period som valet avser. Uppgår därvid i någon valkrets det antal fullmäktige,
som kretsen äger utse enligt de grunder som anges i 10 §, icke UU femton, skaU
antalet, med motsvarande Jämkning av antalet fuUmäktige i övriga kretsar,
likväl bestämmas tiU femton. I sådant faUskaU valkretsindelningen omprövas före
nästa val.
Mot länsstyrelsens beslul enligt denna paragraf föres talan hos
valpröv-ningsnämnden genom besvär. Mol valprövningsnämndens beslul får talan
ej föras.
14
kap. 3S I fråga om riksdagsval bestämmer länsstyrelsen ordningen mellan kandidatnamnen
på partiernas valsedlar i valkretsen i den utsträckning som behövs för utseende
av riksdagsledamöter och ersättare för dem.
styrelsen platserna
mellan partierna. Platserna fördelas i fråga om kommunfullmäktigval för
varje valkrets. Länsstyrelsen fastställer även för varje valkrets vilka
personer som skall erhålla platserna samt utser suppleanter för
landstingsledamöter och kommunfuUmäktige.
1
fråga om landstings- och kom- 1 fråga om landstings- och kommunfullmäktigval
fördelar läns- munfullmäktigval fördelar läns-
styrelsen platserna mellan partierna. Platserna fördelas i fråga om
kommunfullmäktigval för varje valkrets. Länsstyrelsen fastställer även för
varje valkrets vilka personer som skall erhålla platserna samt utser
suppleanter för landstingsmän och för fuUmäktige I kommuner där det
skall
finnas suppleanterförfuUmäktige.
Förrättningen
skall genomföras utan dröjsmål. Vid avbrott i förrättningen skall valsedlarna
och övriga valhandlingar läggas i säkert förvar. Innan förrättningen
återupplages, skall länsslyrelsen se till att obehörig åtgärd ej vidtagits med
valhandlingarna.
'Senaste
lydelse 1975:474.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
15 a S'
Endast
parti som har fått minst tre procent av rösterna i hela landstingskommunen är
berättigat att deltaga i fördelningen av mandaten i landstinget.
Mandaten i
landstinget fördelas mellan partier. Endast parti som har fått minst tre procent
av rösterna i hela landstingskommunen är berättigat att deltaga i fördelningen
av mandaten i landstinget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
17§
När
platserna i landsting och kommunfullmäktige fördelats mellan partier och
besatts med ledamöter, skall länsstyrelsen utse suppleanter för landstingsmän
och för kommun-fuWmäktige i kommun där det skaUfinnas
suppleanterförfuUmäktige.
När
platserna i landsting och kommunfullmäktige fördelats mellan partier och
besatts med ledamöter, skall länsstyrelsen utse suppleanter för landstingsledamöter
och kommunfullmäktige.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
utseende av suppleanter för fuU-mäktlgeföretagesytterligaresamman-räknlngarför
att besätta de suppleantplatser som varjeparUskaUerhålla enligt beslut som
fattats med stöd av5 a§ kommunallagen (1953:753) eller 5 § kommunallagen
(1957:50) för Stockholm. Därvid äger 6 och 16 §§ i detta kapitel motsvarande
tillämpning. Vid tiUämpningav6§skaU hänsyn dock Icke lagas UU valsedlar som vid
valet av fullmäktige ej ddtagii i besättandet av plats.
För kommunfuUmäktige utses suppleanter på följande sätl.
För
varje ledamot göres en samman -räkning inom del parU, för vilket han har blivit
vald. Vid varje sammanräkning tages hänsyn endast tiUde valsedlar som upptar
ledamotens namn och som på grund härav gällde för detta namn, när detfick plats
I ordning. Varje valsedel gäller som hel röst. Med Iakttagande av an namn på
kandidat som har blivit genom valet utsedd UU ledamot skaU anses som obefntligt
tillgodoräknas röstvärdet det namn som står främst på sedeln. Den som får högsta
röstetalet är utsedd IiU suppleant för den ledamot som sammanräkningen avser.
Mellan lika tal avgöres företrä-det genom lottning.
Om det antalsuppleanlersom har utsetts enligt andra
styckei är mindre än det antal som kommunfullmäktige har
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1975:474. t Senaste lydelse 1975:1105.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen
lydelse
bestämt
enligl 7 § kommunaUagen (1976:000) och samma suppleant har utsettsförfyra eller
fera ledamöter, göres ytterligare en sammanräkning för var och en av dessa
ledamöter. Därvid skaU även namn på kandidat som har blivit genom valet utsedd
till suppleant för den ledamot som sammanräkningen avser anses som
obefintligt. I övrigt förfares på sätt som anges i andra stycket.
Om
antalet suppleanter fortfarande är mindre än det antal som kommunfullmäktige
har bestämt enligt 7 § kom -munallagen (1976:000) och samma suppleant har
utsetts för sex eller fera ledamöter, göres ytterligare en sammanräkning för
var och en av dessa ledamöter.
Därefter
göres på motsvarande sätt successivt ytteriigare sammanräkningar för de
ledamöter vilkas suppleanter har utsetts för åtta eller fiera ledamöter, tio
eller flera ledamöter, och så vidare, så länge antalet suppleanter är mindre än
det antal som kommunfuUmäktige har bestämt enligt 7 § kommunallagen (1976:000).
opaginerad Kontrollera mot PDF
21 S
suppleanterförfuUmäktige.
Har fullmäktige men ej
suppleanter valts till föreskrivet antal, skall därvid bero.
Har föreskrivet antal
fullmäktige ej blivit utsedda vid valet, skall nytt val genast anställas för
utseende av det felande antalet. Vid sådant val skall utses även suppleanter
för fullmäktige / kommun där det skaU finnas
Har föreskrivet antal
fullmäktige ej blivit utsedda vid valet, skall nytt val genasi anställas för
utseende av det felande antalet. Vid sådant val skall utses även suppleanter
för fullmäktige.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1977.
Senaste
lydelse 1975:474.
Prop. 1975/76:187 41
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1919:293)
om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1919:293) om
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning'
dels att 22 S skall upphöra att gälla,
dels att i 2 a, 6, 12, 14, 19, 23, 30, 31, 35, 37, 38, 41
och 41 a SS ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",
dels att 2 och 42 SS skall ha nedan angivna lydelse,
dds att i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 b och
33 SS, samt närmast före 33 S en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2S
Om ändring i rikets kommunala Om ändring i rikets kommunala
indelning förordnar Konungen. indelning förordnar regeringen.
Därvid må två eller fiera kommuner sammanläggas, del av
kommun överföras till annan kommun, så ock eljest kommun upplösas eller nu kommun
bildas.
Råder osäkerhet beträffande gränsen för kommuns område,
förordnar regeringen om gränsens rätta sträckning
2bS
Annan kommun, som icke tiUhör landsUngskommun, än Gotlands
kommun äger inträda i landstingskommun, såvida samstämmande beslul därom har
lättats av kommunen och landstingskommunen. När synneriiga skäl äro dänUI, må
även regeringen beslula om sådan kommuns Inträde i landstingskommun.
Skall
kommun inträda i landstings-
' Lagen omtryckt 1969:770 Senaste lydelse av 38 S 1972:230
41 S 1972:230 41 a S 1972:230,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1975/76:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
42
opaginerad Kontrollera mot PDF
kommun, bestämmer regeringen dagen för inträdet och
meddelar övriga erforderiiga föreskri fler. Särskilda bestämmelser
33 S
Har beslul fattats om ändring i den
landstingskommunala indelningen, äger regeringen förordna att de
land-Ungsledamöter och suppleanter som har utsetts för landstingskommun som
beröres av indelningsändringen skola frånträda sina uppdrag, när den nya indelningen
träder i kraft, samt allnya val av ledamöter och suppleanter inom
landstingskommunen skola verkställas. Valen skola äga rum årel innan
in-ddningsändringen träder i krafl den dag som länsstyrelsen bestämmer och avse
tiden från och med dagen för Ikraftträdandet UU utgången av det år då val i
hela riket av landsting nästa gång skola äga rum.
Träder
ändring i den landslingskom -munala Indelningen i kraft vid årsskifte närmast
efter det år då val i hela riket av landsting hålUts, avse valen landstingskommunen
enligt den nya indelningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
42 S
Stadgandet
122 § skall hava motsvarande lillämpning ifråga omförsamling, intill dess den
i 66 S lagen om församlingsstyrelse meddelade bestämmelsen om lån, som må
beslutas utan underställning, kan tillämpas.
Regeringen
äger efter framslällning besiämma beloppet av den upplåning, som av nybildad
församUng må beslutas Ulan UnderstäUning, intill dess den i 73 S lagen
(1961:436) om försam-IJngsstyrdse meddelade bestämmelsen om lån, som må
beslutas utan underställning kan tillämpas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977,
Förutvarande 33 § upphävd genom 1969:770,
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade
Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade
dels
att i 1 S ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",
dels
att 2-1, 10,11,13,15-18,20 och 21 S§ skall ha nedan angivna lyddse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
2S'
Delegerade och
suppleanter för varje kommun väljas av kommunfullmäktige senast trettio
dagar efter det kommunen fått del av förord-nadet om indelningsändringen. Valbar
är den som är fuUmäktig i kommunen. Bestämmelserna i 22 § färde stycket
kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) om proportionellt val äga
motsvarande tillämpning. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall
bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skola inkallas till
tjänstgöring.
Avgår delegerad före
utgången av den bestämda tjänstgöringstiden, äga bestämmelserna i 40 § tredje
styckei kommunallagen (1976:000) moisvarande tillämpning.
Delegerade
och suppleanter för varje kommun väljas av kommunfullmäktige senast trettio
dagar efter det kommunen fått del av förordnandet om jndelningsändringen.
Valbar är den som är ledamot i kommunfuUmäktige i kommunen. Bestämmelserna i
28 § första stycket kommunallagen (1976:000) om proportionellt val äga
motsvarande till-lämpning. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall
bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
Sedan val ägt rum, skall uppgift om de valdas namn och postadress lämnas
länsstyrelsen så snart som möjligt.
Avgår delegerad före
utgången av den bestämda tjänstgöringstiden, äga bestämmelserna i 33 § andra
stycket kommunallagen motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna
i 7 S tredje och f/ärde styckena kommunallagen om verkan av valbarhetens
upphörande och om rätt lill avsägelse äga motsvarande tillämpning på
delegerade och suppleanter.
3S
Bestämmdserna
i 9 S tredje stycket kommunallagen (1976:000) om verkan av valbarhetens
upphörande och om rätt till avsägelse äga motsvarande lillämpning på
delegerade och suppleanter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'Senaste
lydelse 1969:779,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 S ' Länsslyrelsen
förordnar en av delegerade att utfärda kungörelse om första sammanträdet och
föra ordet där, till dess ordförande valts.
Kungörelsen anslås minsl
en vecka före sammanträdet på kommunernas anslagstavlor samt sändes till varje
delegerad och suppleant med posten så tidigt alt kungörelsen kan antagas kom
-ma honom tUlhanda senast, fyra dagar Jöre sammanträdet. Kungörelsen införes
samtidigt i de tidningar i vilka kommunerna införa kommunala tillkännagivanden.
Minst en vecka före
sammanträdesdagen anslås kungörelsen på kommunernas anslagstavlor och sändes
med posten till varje delegerad och suppleant. Kungörelsen införes samtidigt
i de tidningar i vilka kommunerna införa kommunala tillkännagivanden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5S
Vid
första sammanträdet välja delegerade bland sig ordförande och vice ordförande
för den lid för vilken delegerade utsetts.
Uppgift om de valdas namn och postadress skall lämnas länsstyrelsen
så snart som möjligt JÖr att tagas in I länskungörelserna.
Äro både ordförande och
vice ordförande hindrade att inställa sig vid delegerades sammanträde, äga
delegerade utse annan delegerad att för tillfället föra ordet. Till dess så
skett utövas ordförandeskapet av den delegerad som är äldst till levnadsåren,
6S
Sammanträden
hållas på ställe och Sammanträden hållas på ställe och
stämma. Sammanlräde
hålles även när länsstyrelsen jörordnar därom eller de fiesta delegerade
begära del eller ordföranden finner del behövligt.
Bestämmelserna i 13 §
tredje och femte siyckena kommunallagen äga motsvarande tillämpning på delegerade.
enligt
ordning som delegerade be- enligt ordning som delegerade be-
stämma.
Sammanträde hålles även när minsl en tredjedel av de delegerade begära det
eller ordföranden finner del behövligt.
Bestämmelserna i 57§
andra styck-'et kommunallagen (1976:000) äga motsvarande tillämpning på delegerade.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7S
Kungörelse om
sammanlräde med delegerade med uppgift om tid och ställe för sammanträdet och
de ärenden som skola behandlas vid della utfärdas
Bestämmelsen i 15 §
kommunallagen (19 76:000)om kungörelse om sammanträde med kommunfuUmäktige
skaUäga motsvarande tlllämpningifrå-
opaginerad Kontrollera mot PDF
'Senaste
lydelse 1971:1165,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice
ordföranden.
Kungörelsen anslås minsl en vecka före sammanträdet på
kommunernas anslagstavlor och, om delegerade be-slutatdet, även på annan plats.
Kungörelsen sändes UU varje delegerad och suppleant med posten så tidigt att
kungörelsen kan antagas komma honom tiU hända senast fyra dagar före
sammanträdet.
Tillkännagivande om tid och ställe för sammanträdet samt,
om delegerade beslutat det, de ärenden som skola behandlas införes i de
tidningar i vilka kommunerna Införa kommunala tiU-kännagivanden.
Bestämmelserna 114 § 1 mom. färde stycket och 2 mom.
kommunallagen (1953:753) äga motsvarande tiUämpning på delegerade.
Föreslagen
lydelse
ga om sammanträde med delegerade. Kungörelsen skaU anslås
på anslagstavlorna i de kommunersom berörasav Indelningsändringen och Införas
i de tidningar I vilka kommunerna införa tiU-kännagivande som avses i 15 §
andra stycket nämnda lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10!
Delegerade skola meddela beslul i ärende som hänskjutes UU
dem av högre myndighet och ifråga, som väckes genom motion av delegerad eller
genom framställning av arbetsutskott eller kommitté som avses i 14 § eller av
fullmäktige eller styrelsen i kommun som beröres av indelningsändringen eller
av samarbeisnämnd för sådana kommuner.
Delegerade skola besluta i ärende som anhänglgglorts av
1. arbetsutskott eller kommitté som
avses i 14 §,
2.
delegerad
genom motion,
3.
regeringen,
central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelsen,
4. fullmäktige eller styrelsen i
kommun som beröres av indelningsändringen eller
5.
samarbeisnämnd
för sådana kommuner.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 S
Nuvarande
lydelse
Bestämmelserna i 15 §, 16
§ första stycket, 20-25 och 27 SS kommunallagen om kommunfullmäktige och deras
ordförande äga motsvarande tillämpning på delegerade och deras ordförande.
Tillkännagivande som avses i 24 § färde stycket skall ske på anslagstavlorna i
de kommuner som beröras av indelningsändringen.
Föreslagen lydelse
Bestämmelserna
j 70,17,18,24-31 och33 SS kommunallagen//976.-00(?; om kommunfullmäktige och
deras ordförande äga motsvarande till-lämpning på delegerade och deras
ordförande. Tillkännagivande som avses i 30 § irede stycket skall ske på
anslagstavlorna i de kommunersom beröras av indelningsändringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
delegerade icke beslutat att protokoll och övriga handlingar skola förvaras
bland viss kommuns handlingar, skola handlingarna vårdas och förtecknas på ordförandens
ansvar.
Den som med begagnande av sin rän enligt iryckfrihetsförordningen
tagit avskrift av delegerades protokoU äger få avskriftens riktighet bestyrkt
utan avgift-
1 fråga om valbarhet
till ledamot eller suppleant i arbetsutskottet eller i kommitté, verkan av
valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse äga bestämmelserna i 7 S
kommunallagen om kommunfullmäktige moisvarande tillämpning. Vid
till-lämpningen av 7 S första slycket kommunallagen avses med kommunen alla
kommuner som beröras av indelningsändringen.
15
S' Ledamöler och suppleanter i arbetsutskottet eller i kommitté väljas till det
antal delegerade bestämma och för delegerades tjänstgörjngstid. Antalet
ledamöter i arbetsutskottet må icke vara under fem.
1
fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant i arbetsutskottet eller i
kommillé, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse äga
bestämmelserna i 9 S kommunallagen (1976:000) om ledamot och suppleant I
fullmäktige motsvarande tillämpning. Vid tillämpningen av 9 S första slycket
kommunallagen avses med kommunen alla kommuner som berörasav
indelnjngsändringen.
Sker
ej val av suppleanter proportionellt, skall bestämmas den ordning i vilken
suppleantema skola inkallas lill tjänstgöring.
3Senaste
lydelse 1969:779, ''Senaste lydelse 1969:779,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 5
Delegerade ulse bland
ledamöterna i arbetsutskottet en ordförande och en vice ordförande.
Delegerade utse bland ledamöterna i arbetsutskottet en ordförande och
en vice ordförande. Uppgift om de utseddas namn och postadress sän-desUII
länsstyrelsen så snart som möjligt för an tagas in i länskungörelserna.
Äro både ordföranden och
vice ordföranden hindrade att inställa sig vid sammanträde med arbetsutskottet,
utser utskollet annan ledamot att för tillfället föra ordel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
§5
Beslämmelserna i 33 §
andra stycket, 35-39 §§ och 40 § andra och tredje styckena kommunallagen
(1953:753) om kommunstyrelse äga motsvarande tillämpning på arbetsutskottet
och på kommitté. Tillkännagivande som avses i 39 § iredje stycket skall ske
på anslagstavlorna i de kommuner som beröras av indelningsändringen.
Bestämmelserna
i 39 >, 40)/ tredje slyckel, 42 första slyckel, 43 och 44, 45 första
stycket och 46 kommunallagen (1976:000) om styrelsen äga motsvarande
tillämpnjng på arbetsutskottet och på kommitté. Tillkännagivande som avses i 45
§ försia stycket skall ske på anslagstavlorna i de kommuner som beröras av
indelningsändringen.
Arbetsulskoitet
och kommitté äga kalla tjänsteman hos kommun som beröres av
indelningsändringen att närvara vid sammanträde. Den som har kallats får. om
utskottet eller kommittén medgiver det, deltaga I överläggningarna men ej i
besluten. Utskottels och kommitténs protokoU och övriga hand-Ungar skola vårdas
och förtecknas på ordförandens ansvar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18 S
Ärende må ej. uiom i
fall som anges i 21 § Iredje stycket och 26 andra stycket kommunallagen
(1976:000), avgöras av delegerade, innan det blivit berett på något av de
sätl som anges i 14 S, Har ärende beretts på annat sätl än av
arbetsutskottet.
Ärende
av annat slag än som anges i 19 § andra styckei kommunallagen må ej företagas
Ull avgörande av delegerade, innan det blivit berett på något av de sätt som
anges i 14 S, Har ärende beretts på annal sätt än av arbetsutskottet, skall
tillfälle lämnas
sSenaste
Ivdelse 1971:1165,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
utskottet att ytlra
sig, innan ärendet skall tillfälle lämnas utskottet att ytt-
avgöres. ra sig, innan ärendet avgöres.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20 S
Delegerade äga bestämma om
ersättning till delegerad, ledamot i arbetsutskottet eller kommitté och
suppleant. Därvid äga beslämmelserna i 28 § 1 mom. och 2 mom. jörsta stycket
kommunallagen motsvarande tillämpnjng.
Delegerade äga bestämma om
ersättning till delegerad, ledamot i arbelsulskollet eller kommitté och
suppleant. Därvid äga bestämmelsen i 34 § kommunallagen (1976:000) motsvarande
tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
21 S
Bestämmelserna i 76
.första och andra styckena, 11 första och andra styckena och 79 §
kommunallagen (1976:000) äga motsvarande tillämpning på talan mot beslul av
delegerade, arbetsutskottet eller kommitté.
Talan mot länsstyrelsens beslut föres i den ordning som anges i 80 S
kommunallagen (1976:000).
Bestämmelserna
i 16 f och 2 mom. samt 11 S kommunallagen äga motsvarande tillämpning på talan
mot beslul av delegerade, arbetsutskottet eller kommitté.
Talan
mot länsstyrelsens beslut föres i den ordning som anges i 78 S kommunallagen.
Rätt till talan tillkommer
även kommun som beröres av indelningsändringen.
Bestämmelserna 181 § kommunallagen (1976:000) äga motsvarande
tiU-lämpning i.fråga om beslul av delegerade, arbetsutskottet eller kommitté.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1977.
opaginerad Kontrollera mot PDF
49
kommunalskattelagen
(1928:370)
§
kommunalskaltelagen (1928:370) skall ha
Prop. 1975/76:187
7
Förslag till Lag om ändring i
Härigenom
föreskrives att nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse
Allmän
kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras i förhållande
till det antal skattekronor och skatteören,som påföres en var skattskyldig
enligt de i denna lag fastställda grunder; dock att skatten skall utgå i helt
antal kronor enligt vad i gällande uppbördslag stadgas.
Angående
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till allmän kommunalskatt
stadgas i gällande taxeringslag.
IS'
Föreslagen
lydelse
Med
allmän kommunalskatt avses i denna lag kommunalskatt, landsUngs-skatt
ochförsamllngsskan.
Allmän kommunalskatt skall
utgöras i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres
en var skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder; dock att skatten
skall utgå i helt antal kronor enligt vad i uppbördslagen (1953:272) stadgas.
Angående
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering lill allmän kommunalskatt
stadgas i taxeringslagen (1956:623).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag iräder i kraft den 1 januari 1977.
'Senaste
lydelse 1953:274 (jfr 1974:771 och 773), 4 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.1975/76:187 50
Utdrag
KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1976-05-20
Närvarande:
statsråden Sträng, ordförande, och Johansson, Holmqvist, Aspling, Geijer,
Bengtsson, Noriing, Lidbom, Carisson, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson,
Leijon, Hjelm-Wallén
Föredragande:
statsrådet Gustafsson
Proposition
om kommunal demokrati, ny kommunallag m. m.
1
Inledning
Den
20 mars 1970 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för dåvarande civildepartementet
att tillkalla sakkunniga för att göra en översyn av den kommunala demokratin
(utredningen om den kommunala demokratin, demokratiutredningen). I
utredningens direktiv framhålls att den djupgående omvandling som kommunerna
har genomgått motiverar en översyn av formerna för medborgarinfiytandet över
den kommunala verksamheten och att även införandet av en gemensam valdag för de
kommunala valen och riksdagsvalet ger anledning till överväganden i delta
sammanhang. Som utgångspunkter för utredningens arbete anges i direktiven att
partierna har en central roll närdet gälleratt utvidga medborgarinfiytandet
över de kommunala frågorna och att kommunerna i så stor utsträckning som
möjligt skall ges frihet att bestämma formerna för sin verksamhet. Mot denna
bakgrund har utredningen haft alt överväga åtgärder i syfte alt förstärka den
kommunala självstyrelsens lokala förankring, som inrättandet av s. k,
kom-mundelsorgan eller kommundelsråd samt utvidgning av rätten lill delegation
av den kommunala förvaltningen. Utredningen har enligt direktiven vidare haft
att överväga åtgärder för att förbättra informationen till förtroendevalda och
medborgare om den kommunala verksamheten under olika skeden av beslutsprocessen
samt frågor som rör insyn och infiytande i kommunala bolag,
minoritelsrepresentation i kommunernas styrelser, kommunal- och
landstingsrådens kommunalräitsltga ställning, systemet med suppleanter för
kommunfullmäktige och mandattidens början för fullmäktige och landsting. Genom
tilläggsdirektiv våren 1972 fick uiredningen i uppdrag att utreda vissa frågor
om personalinfiytande i den kommunala verksamheten.
Prop.
1975/76:187 51
Den
20 mars 1970 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för dåvarande civildepartementet
alt även tillkalla en sakkunnig för att göra en lagteknisk översyn av
kommunallagen (1953:753), kommunallagen (1957:50) för Stockholm,
landstingslagen (1954:319) och lagen (1957:281) om kommunalförbund i syfte att
åstadkomma en enklare och enhetligare lagstiftning. Utredningen', som har
antagit namnet Kommunallagsutredningen, har i februari 1975 överiämnat
betänkandet (SOU 1974:99) Enhetlig kommunallag. 1 betänkandet föreslås en
enhetlig kommunallag avsedd att ersätta de fyra nyssnämnda lagarna och lagen
(1969:215) med särskilda bestämmelserom Stockholms läns landstingskommun.
Utredningen
om den kommunala demokratin, som tidigare har redovisat flera undersökningsrapporter
och ddbetänkanden, har i juni 1975 överiämnat sitt huvudbetänkande (SOU
1975:41) Kommunal demokrati. Av utredningsuppdraget återstår frågan om
närvarorätt för representanter för de anställda i kommunala och
landstingskommunala nämnder och frågan om överförande av beslutanderätt i
frågor av intresse för personalen till s. k. partsammansatta organ.
De
författningsförslag som redovisas i betänkandet Kommunal demokrati har
utarbetats av kommunallagsutredningen och utformats som ändringar i förslaget
till enhetlig kommunallag.
I en
inom kommundepartementet upprättad promemoria (Ds Kn 1975:3) Minskad siatlig
detaljreglering av kommunerna föreslås ändringar i reglerna om de special
reglerade nämndernas organisation och arbetsformer och upphävande av kommuns
skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut. Promemorian
innehåller också förslag lill ändringar i kommunallagsutredningens förslag
till enhetlig kommunallag när det gäller reglerna om proportionella val och
befogenhet för fullmäktige att besiämma hur uppgifterna att handha
egendomsförvalining och personaladministration skal! fördelas mellan nämnderna,
I del följande kommer endast de förslag som innebär ändringar i förslaget till
enhetlig kommunallag att las upp. Övriga förslag i prontemorian kommer att tas
upp i annat sammanhang.
Efter
remiss har yttranden över betänkandet Enhetlig kommunallag av-getts av
regeringsrätten, kammarkollegiet, statskonioret, statistiska centralbyrån,
riksrevisionsverket, riksarkivet, bostadsstyrdsen, statens lantmäteriverk,
samtliga länsstyrelser och landstingskommuner utom Jämtlands läns
landstingskommun, omkring 200 kommuner, Landsiingsförbundet, Svenska
kommunförbundei. Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister
' Regeringsrådet Stig Nordlund.
Riksdagsledamoten Anna Lisa Lewén-Eliasson, ordförande,
samt förbundsordföranden Bengt Blomdahl, riksdagsledamöterna Karl Boo och
Claes Elmstedt. universitetslektorn Agne Gustafsson, riksdagsledamöterna Nils
Hörberg, Gördis Hörnlund och Hilding Johansson saml kommunalkonsulenten Göran
Åstrand,
Prop.1975/76:187 52
och
Föreningen Sveriges kommunalekonomer.
Över betänkandet Kommunal
demokrati har efter remiss yttranden av-getts av socialstyrelsen, statens
vägverk, kammarkollegiet, statskontoret, riksskatteverket, nämnden för
samhällsinformation, kulturrådet, skolöverstyrelsen,
universitetskanslersämbetet, statens invandrarverk, bostadsstyrelsen, statens
råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens
planverk, samtliga länsstyrelser, stiftdseutredningen (Ju 1975:01),
socialutredningen (S 1969:29), utredningen (U 1972:06)om skolan, staten och
kommunerna, statens ungdomsråd, samtliga landstingskommuner, 239 kommuner.
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges industriförbund. Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
centerns ungdomsförbund, krislen demokratisk ungdom, Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund, centerns kvinnoförbund, folkpartiets
kvinnoförbund, moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund. Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Föreningen
för samhällsplanering. Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister. Svenska
journalistförbundet. Svenska arkitekters riksförbund, Sveriges socionomförbund.
De handikappades riksförbund (DHR), Folkets husföreningarnas riksorganisation.
Folkparkernas centralorganisation, Fredrika-Bremer-förbundet, Förbundet vi
unga. Handikappförbundens centralkommitté HCK, Hyresgästernas riksförbund. Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningar, lOGT-NTO, Kooperativa förbundet, KFUK/KFUM:s
riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Pensionärernas riksorganisation.
Svenska korporationsidrottsförbundet. Svenska riksbyggen, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges kristna
ungdomsråd, Sveriges riksidrottsförbund och Unga örnars riksförbund. Yttranden
har dessutom inkommit från Skånes handelskammare, kristen demokratisk samling
(KDS), Sveriges hantverks- och industriorganisation. Svenska
inredningsarkitekters riksförbund. Ensamståendes intresseorganisation.
Riksförbundet hem och skola, KDS i Tibro, Friluftsfrämjandet, MS-förbundet
(riksorganisationen för neurologiskt sjuka och handikappade), Sveriges allmänna
biblioteksförening och Sveriges Civilingenjörsförbund.
Över
departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetls av socialstyrelsen,
riksarkivet, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrdsen, statens livsmedelsverk,
statens planverk, statens brandnämnd, socialutredningen, utredningen (S
1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan, utredningen om skolan, staten
och kommunerna, samtliga länsstyrelser, landstingskommunerna i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs
och Västerbottens län, omkring 60 kommuner, Landsiingsförbundet, Svenska
kommunförbundei. Centralorganisationen SACO/SR, LO och TCO,
Riksskatteverket
har i en promemoria den 11 december 1975 föreslagit
Prop.
1975/76:187 53
vissa
ändringar i bestämmelserna om utseende av suppleanter för kommunfullmäktige.
Syftet med de föreslagna ändringarna är bl. a. att sammanräkningarna av
kommunfullmäktigvalen skall kunna göras på kortare tid än enligt nuvarande
beslämmelser. Efter remiss har yttranden över promemorian avgetls av
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Örebro, Västmanlands och Norrbottens
län och av Svenska kommunförbundet.
2 Kommuner och landstingskommuner
Den
lokala folkliga självstyrelsen hargamla anor i vårt land. Dess moderna historia
kan sägas ha börjat i mitten av 1800-talel. Därefter har den kommunala
självstyrelsen fortlöpande ökal i belydelse och omfattning genom att kommuner
och landstingskommuner övertagit allt fier belydande samhällsuppgifter.
Den
betydelsefulla ställning som kommunerna och landstingskommunerna har fäll
markeras i den nya regeringsformen (RF). I 1 kap, RF, som innehåller
bestämmelser om statsskickels grunder, slås redan i 1 S fast att den svenska
folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt
statsskick och genom kommunal självstyrelse, 16 S anges vidare att det i riket
finns primärkommuner och landstingskommuner, att beslutanderätten i kommunerna
utövas av valda församlingar och att kommunema har rätt att ta ut skatt för
skötseln av sina uppgifter. Enligt 7 S finns för den offentliga förvaltningen
statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter. 1 8 kap. 5 S föreskrivs att
grunderna för ändringar i rikels indelning i kommuner, för kommunernas
organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen bestäms
i lag. Föreskrifier om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras
åligganden skall också meddelas i lag, I 11 kap. 6 S anges att
förvaltningsuppgift kan anförtros åt kommun. Med uttrycket "kommun"
avses i RF både kommun och landstingskommun,
I
samband med tillkomsten av RF underströk föredragande departementschefen den
slora betydelse som den kommunala självstyrelsen har för den svenska
demokratin. Han framhöll att tyngdpunkten i arbetsfördelningen inom den
offentiiga sektorn mellan stal och kommun successivt har förskjutits till
kommunernas förmån (prop. 1973:90 s, 188), Liksom grundlagberedningen ansåg
departementschefen att den ställning som kommunerna intar inom vårt
demokratiska samhällssystem är sådan att den klart måsle avspeglas i en ny
grundlag, I RF borde dock inle tas in andra materiella bestämmelser än sådana
vilka innefattar de väsentliga grundsatser som inte bör kunna ändras annat än
med anlitande av de kvalificerade regler som gäller för grundlagstiftning.
Den
närmare ansvarsfördelningen mellan stat och kommun borde enligl
departementschefen inte anges i grundlag. RF borde däremot anvisa på
Prop.
1975/76:187 54
vilket
sätt kommunernas uppgiftsomräde skall avgränsas. Därvid borde i princip krävas
att lagformen anlitas, eftersom genom kravet på riksdagens medverkan en garanti
skapas för att frågorna om de kommunala arbetsuppgifterna blir föremål för den
allmänna debatt som deras vikt fordrar. Vad gäller formerna för den kommunala
verksamheten anförde departementschefen att någon detaljerad
grundlagsreglering inte borde komma i fråga. Del borde dock framgå av RF att
också den kommunala självstyrelsen står på den allmänna och lika rösträttens grund
och att även den kommunala demokratin är representativ. Dessutom borde i RF ges
en anvisning om den rådande funktionsfördelningen inom kommunerna mellan
beslutande organ å den ena sidan och förvaltande och verkställande å den andra
(prop. s. 191), 1 fråga om kommunernas organisation och verksamhetsformer betonades
alt det endast är grunderna som behöver anges i lag. Det borde utan särskild
bestämmelse i RF kunna förutsättas att regeringen iakttar den återhållsamhet i
fråga om reglering av den kommunala verksamheten som påkallas av hänsyn till
den kommunala självstyrelsen (prop. s. 306).
Begreppet
kommunallag saknas i nya RF lill skillnad från 1809 års RF, som i 57 S andra
stycket angav att den kommunala beskattningsrätten bestämdes genom
kommunallagarna, "vilka av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftas". All döma av ett ultalande i motiven till 1866 års riksdagsordning
tillades nämnda stycke i syfte att överföra kommunallagarna från den ekonomiska
lagstiftningens lill den samfällda lagstiftningens område. Den i grundlagen
använda bestämda formen "kommunallagarna" i stället för
"kommunallag" eller "kommunallagar" visar att del var vissa
konkreia författningar som åsyftades, nämligen de åren 1862 och 1863 utfärdade
förordningarna om kommunalslyrelse på landet och i stad (Malmgren, Sveriges
grundlagar, elfte upplagan, Stockholm 1971, s, 72), Kommunallagsbegreppet har
ansetts i princip omfatta varje lag som ersätter eller kan betraktas som en
utbrytning ur eller komplettering av nämnda förordningar. Till kommunallagarna
har räknats bl. a. kommunallagen (1953:753, omtryckt 1969:765) (KL),
landslingslagen (1954:319, omtryckt 1972:101)(LL),kommunallagen(1957:50)för
Stockholm (omtryckt 1969:766) (KLS), lagen (1957:281) om kommunalförbund (KFL),
lagen (1961:436) om församlingsstyrelse (omtryckt 1972:228), lagen (1955:138)
om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m. m.,
kommunala delegationslagen (1954:130) och lagen (1919:293) om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning (omtryckt 1969:770) (KIL).
KL
innehåller bestämmelser om bl.a. kommunernas kompetens, uppgiftsfördelningen
mellan beslutande samt förvaltande och verkställande organ, rösträtt,
valbarhet och mandatlider, de kommunala organens arbetsformer, den ekonomiska
förvaltningen, kommunalskatt, underställning och besvär. KLS och LL är
uppbyggda på satnma sätt och det sakliga innehållet i de tre lagarna är i
mycket detsamma. Lagen (1969:215) med särskilda bestämmelser om Stockholms läns
landstingskommun innehåller föreskrif-
Prop.
1975/76:187 55
ter
som pä några punkter ersätter eller kompletterar reglerna i LL.
I
fråga om kommunernas befogenheter och åligganden reglerar kommunallagarna
endasl dens, k. allmänna kompetensen. 13 S KL sägs all kommun får själv vårda
sina angelägenheter, såvitt inte handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan. Med inskränkningen avses föreskrifter som
ålägger t. ex, slalliga myndigheler och landstingskommuner vissa uppgifter.
Inom området för den allmänna kompetens som grundas på 3 S KL och motsvarande
bestämmelser i KLS och LL får kommunema och landstingskommunerna obundna av
detaljföreskrifter vidta åtgärder för alt tillgodose allmänna intressen som är
knutna till kommunen resp. landstingskommunen. Inom denna sektor
tillhandahåller kommunema en omfattande materiell och kulturell service genom
drift av t. ex. eleklricilelsverk, vallen- och avloppsanläggningar,
idrottsanläggningar och bibliotek. De uppgifter som faller inom den allmänna
kompetensen är i princip frivilliga för kommunerna och landstingskommunerna.
När det gäller den kompetens som regleras i olika specialförfattningar är
uppgifterna däremot oftast obligatoriska. Genom sådan lagstiftning har
kommunerna ålagts belydande uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet,
bostadsförsörjningen, socialvården, undervisningen m, m, och
landstingskommunerna fått ansvaret för sjukvården.
Kommuns
och landstingskommuns beslutanderätt utövas i princip av kommunfullmäktige
resp. landstinget. Dessa beslutande församlingar väljs för tre år i allmänna
val och väljer i sin tur de förvaltande och verkställande organen -
kommunstyrelsen resp. förvallningsutskottet och övriga nämnder.
Den
offentliga sektorns tillväxt har lett till ett ökat beroende mellan staten,
landstingskommunerna och kommunema vid fullgörandet av de olika samhällsuppgifterna.
En strikt uppdelning mellan riks- och kommunalpolitiska frågor låter sig numera
knappast göra. Fördelningen av uppgifter mellan staten, landstingskommunerna
och kommunerna är inle heller en gång för alla given. Uppgiftsfördelningen
måsle fortlöpande anpassas efter den utveckling som sker i samhället. Ansvaret
för samhällsutvecklingen i stort åvilar givetvis statsmakterna och en viss
kontroll eller tillsyn från statens sida i fråga om den kommunala verksamheten
är därför ofrånkomlig.
Medan
staten ända fram till mitten av 1950-talet svarade för större delen av den
offentliga sektorn, har tillväxten därefter till större delen ägt rum på det
kommunala och landslingskommunala området. År 1974 uppgick den statliga andelen
av bruttonationalprodukten till 11,4 96 och den kommunala och
landstingskommunala andelen till 19,6 %. Den kommunala och landstingskommunala
verksamhetens utbyggnad på senare år hänger samman med bl, a, de slora
befolkningsomftyttningar som har skett, medborgarnas krav på ökad samhällelig
service och statsmakternas beslut att lägga ansvaret för olika
samhällsuppgifter på kommunema och landstingskommunerna.
Samtidigt
som verksamheien under senare år har växt i omfattning och
Prop. 1975/76:187 56
betydelse
har den kommunala indelningen genomgått stora förändringar. Genom den
kommunindelningsreform som genomfördes år 1952 minskade antalet kommuner från 2
498 till 1 037. År 1962 beslutades en ny indelningsreform. Statsmakternas
strävan var att skapa kommuner som hade erforderiiga ekonomiska och personella
resurser för att tillgodose medborgarnas behov av kommunal service och var
lämpligt avpassade områden för den lokala samhällsplaneringen. Denna
indelningsreform har lett till att antalet kommuner minskat till 278. Fr. o. m.
den 1 januari 1977 är antalet 277. Av dessa har ungefär en fjärdedel under 10
000 invånare och omkring 100 mellan 10 000 och 20 000 invånare. Varje län utom
Gotlands län utgör en landstingskommun. Malmö och Göteborgs kommuner ingår inte
i landstingskommun.
Genom den ökade kommunala
verksamheten och kommuninddningsre-formerna har förutsättningarna för den
kommunala demokratin ändrats väsentligt. Det gäller bl. a. i fråga om de
förtroendevaldas arbetsförutsättningar och möjligheterna för medborgarna att
följa och påverka verksamheten. Under de senaste åren har olika frågor
aktualiserats mot bakgrund av de ändrade fömtsättningarna. Det gäller både
organisationens utformning och arbetsformerna i kommunerna och landstingskommunerna.
Frågor som har diskuterats är bl. a. den kommunala styrelseordningen och
självstyrelsens lokala förankring. Vidare har det ställts ökade krav på den
kommunala informationen.
Den betydande omvandling
som den kommunala verksamheten har genomgått och de ändrade förutsättningarna
för den kommunala demokratin har motiverat en översyn av de regelsystem som
gäller för kommuner och landstingskommuner. Del är mot denna bakgrund som
utredningen om den kommunala demokratin och kommunallagsutredningen har
bedrivit sitt arbete.
En annan svårighet i det
representativa systemet är att antalet förtroendeposter totalt setl har
minskat avsevärt i kommunerna som en följd av kommuninddningsreformerna och av
att förvaltningsuppgifter på fiera områden har koncentrerats till an nämnd.
Före 1962 års kommunindelningsreform fanns i landet uppskattningsvis 150
000-200 000 kommunala uppdrag. År 1974 innehade 30 000 personer totalt ca 42
000 ordinarie uppdrag.
Prop.1975/76:187 57
3
Förtroendevalda och partier 3.1 Nuvarande förhållanden
3.1.1
Allmän bakgrund
Den
moderna folkstyrelsen är en styrelse genom de politiska partierna. Det gäller
även den kommunala demokratin. Till partiernas uppgifter hör att samla
medborgarna kring en målsättning. De kanaliserar och ger eftertryck åt
medborgarnas önskemål och de fyller en väsentlig funktion vid nomineringen av
förtroendeposterna. Den representativa demokratin bygger därför på att det
finns medborgare som är villiga att åta sig förtroendeuppdrag och har möjlighet
att göra det. I det övervägande antalet fall är det fråga om uppdrag som
fullgörs på fritid vid sidan av förvärvsarbete eller hemarbete. Kraven på de
förtroendevalda har ökat. Därmed har det blivit svårare alt ägna sig åt
kommunala uppdrag ulan att det kommer i konfiikt med familjeliv och arbete.
En
annan svårighet i det representativa systemet är att antalet förtroendeposter
totalt sett har minskat avsevärt i kommunerna som en följd av
kommuninddningsreformerna och av att förvaltningsuppgifter på fiera områden har
koncentrerats till en nämnd. Före 1962 års kommunindelningsreform fanns i
landet uppskattningsvis 150 000-200 000 kommunala uppdrag. År 1974 innehade
omkring 30 000 personer totalt ca 42 000 ordinarie uppdrag.
Den
grundläggande principen är att de valda representanterna företräder olika
åsiktsriktningar som avspeglar väljarkårens partisympatier. I den allmännadebatten
harstort intresse också riktats mot att även i övrigt analysera hur olika
grupper av medborgare är företrädda i kommunala organ.
Det
gäller bl. a. fördel ni ngen mellan män och kvinnor. Det finns inte någon
skillnad mellan kvinnors och mäns valdeltagande. Men valdeltagandet har inte
någon motsvarighet i fråga om kvinnornas andel bland de förtroendevalda.
Undersökningar som genomförts på initiativ av utredningen om den kommunala
demokratin visar att andelen kvinnor i kommunfullmäktige i genomsnitt uppgår
till 17 %, att andelen varierar starkt mellan olika kommuner och alt i
genomsnitt 19 % av landstingsledamöterna är kvinnor. Kvinnorna har uppdrag
framför allt inom social- och kultursektorn. I flera av de mest betydelsefulla
nämnderna har kvinnorna en mycket låg andel av uppdragen, i kommunstyrelserna,
byggnadsnämnderna och fastighetsnämnderna 7 96 och i förvaltningsutskotten 8
96. Kvinnornas andel av nämnduppdragen i landstingskommunerna följer i övrigt
samma mönster som i kommunerna.
De
nämnda undersökningarna har även gällt ålderssammansättningen bland de
förtroendevalda. Del är väl kiinl alt väljarna i den övre medelåldern oftare har
förtroendeuppdrag än andra grupper. Yngre åldersgrupper är i regel sämre
representerade bland de förtroendevalda. Två tredjedelar av de förtroendevalda
är mellan 40 och 60 år. Endast 3 96 av dem
Prop.1975/76:187 58
är
under 30 år. Slutligen har åldersgrupperna över 60 år låg representation. En
jämförelse mellan åldersfördelningen i kommunerna och ålderfördelningen i
landstingskommunerna visar att de lägsta åldersgrupperna är ännu sämre
företrädda på landstingssidan. Samtidigt är andelen ledarnöter över 50 år
betydligt större.
Andra
aspekler på de förtroendevaldas avspegling av väljarkåren är deras yrke,
utbildning och inkomst. De undersökningar som demokratiutredningen tagit
initiativ till visar att företagare, tjänstemän, personer med gymnasiestudier
eller högre teoretisk utbildning och högre inkomsttagare är
överrepresenterade. Arbetare och hemarbetande kvinnor utgör däremot en
förhållandevis liten andel.
Antalet
förtroendeuppdrag per ledamot ligger mellan ett och två. Minsl 60 96 av de
förtroendevalda har endasl ett ordinarie uppdrag. De förtroendevalda i
kommuner och landstingskommuner har fåll alll svårare alt hinna med sina
uppgifter på fritiden. De kommunala uppdragen lar alltmer tid i anspråk. Att
delta upplevs som ett problem framgår klart av undersökningar som
demokratiutredningen publicerat i betänkandet (SOU 1975:18) Förtroendevalda i
kommuner och landsting. En stor del av de förtroendevalda i kommunerna anger
konflikter mellan samhällsuppdrag och fritid, mellan samhällsuppdrag och förvärvsarbete
och mellan partiarbete och hem/frilid.
Även
när del gäller de egentliga arbetsförhållandena i de kommunala organen upplever
många förtroendevalda brister. De har ofta svårt att hinna sätta sig in i
frågoma. När det gäller beslutsunderiaget är många missnöjda tned såväl
utformning som innehåll. Undersökningarna visar också att de förtroendevalda
upplever att de har alltför begränsade kunskaper för att kunna hävda sig i
förhållande till tjänstemän och experter.
3.1.2
Ledighet från anstäUning
För
kommunala uppdrag finns f n, inle någon lagstadgad rätt till ledighet. Däremot
föreskrivs det i kommunallagarna att den som är valbar till kommunall
förtroendeuppdrag även i princip är skyldig all åta sig sådani uppdrag (7, 32
och 45 SS KL, 7, 32 och 51 SS KLS och 8, 43 och 54 SS LL), Möjlighelen att la
tjänstledighet för att fullgöra kommunalt förtroendeuppdrag är reglerad på
olika sätt inom skilda samhällssektorer.
För
anställda i kommuner och landstingskommuner är rätten till tjänstledighet för
förtroendeuppdrag och därmed sammanhängande löneförmåner reglerad i
kollektivavtal. För uppdrag inom den egna kommunen elierlands-linget medges de
anställda rätt all behålla hela eller del av lönen när full ersäitning för
förlorad lön inte utgår för förtroendeuppdraget, Föratt fullgöra
förtroendeuppdrag inom annan kommun eller landstingskommun utgår inte några
ekonomiska förmåner från arbetsgivaren.
Statsanställd
som har kommunall förtroendeuppdrag skall enligt cirkuläret (1973:11) om
tjänstledighet för kommunalt förtroendeuppdrag ges den tjänst-
Prop.1975/76:187 59
ledighet
som behövs för uppdraget, om ej synneriiga skäl föranleder annat. Frågan om
ekonomisk ersättning i samband med fullgörande av uppdraget regleras i avtal
(AST S 19). Huvudregeln innebär i princip all lön med s, k. A-avdrag utgår,
dvs. att omkring tio procents avdrag på bruttolönen görs förden tid
tjänstledigheten har varat. Flertalet avtal inom den privata sekiorn saknar
bestämmelser om tjänstledighet för fullgörande av kommunala uppdrag. Det kan
här vara motiverat att jämföra med de regler som gäller vid fullgörande av
riksdagsuppdrag och fackliga förtroendeuppdrag.
Enligt
4 kap. 6 S RF får riksdagsledamot och ersättare fullgöra uppdrag som ledamot
utan hinder av ijänsleuppgift eller annan sådan förpliktelse som åligger honom.
Oavsett om den förlroendevalde är i siatlig, kommunal eller enskild tjänst kan
han alltså inte vägras ledighet för att fullgöra uppdraget.
Enligt
grundlagberedningen borde uppdraget som riksdagsledamot rättsligen ta över
skyldighet att fullgöra tjänst eller uppdrag som inte låter förena sig med
ledamotsuppdragei, vare sig åliggandet varav offeniligrätlslig eller
privaträttslig natur, I prop, 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny
riksdagsordning m, m, anförde föredragande departementschefen att en
riksdagsledamot såvitt gälleregna åtaganden över huvud taget inle bör kunna
åberopa den här aktuella bestämmelsen annat än i fråga om uppgift som
förutsätter hans personliga insats i en sådan omfattning alt hans medverkan i
riksdagsarbetet skulle bli mera allvariigt lidande (prop, s, 262), Han tillade
att en riksdagsledamot inte kan med stöd av den nämnda bestämmelsen motsätta
sig t, ex. plikten att inställa sig som part eller vittne vid domstol.
Facklig
förtroendemans slällning på arbetsplatsen regleras genom en särskild lag
(1974:358) i ämnet, Enligl denna har facklig förtroendeman rätt till den
ledighet som fordras för det fackliga uppdraget. Ledigheten får inte ges större
omfattning än som är skäligt med hänsyn till förhållandena på arbetsplatsen.
Omfattningen av ledigheten regleras genom överläggningar mellan arbetsgivaren
och den lokala arbetstagarorganisationen (6 S), Lagen ger också skydd mot
försämrade anställningsförhållanden och anställningsvillkor på grund av det
fackliga uppdraget,
3,1.3
Ekonomisk ersättning
Bestämmelser
om arvode och andra ersättningar till ledamöter och suppleanter i det
beslutande organei finns i 28 S KL, 29 S KLS och 39 S LL. De ger kommuner och
landstingskommuner rätt men ingen skyldighet att ulge ersättningar.
Tillåtna
ersättningsformer enligl KL är arvode och kostnadsersättning i form av
traktamente, resekosinadsersättning och ersäitning för andra utgifter som är
förenade med uppdraget. Arvode får utgå för det arbeie som är förenat med
uppdraget. Del får inte översliga vad som är skäligt med hänsyn lill göromålens
omfattning och art och den lid som kan beräknas
Prop.1975/76:187 60
gå
åt för uppdraget. Arvode för förtroendeuppdrag skall ulgå med enhetligt belopp.
Det innebär att ersättningens storiek inte får grundas på den förtroendevaldes
egen föriorade arbetsförtjänst. Kommunen kan träffa avtal, s. k.
likställighetsöverenskommelse om att arvode skall betraktas som inkomst av
anställning såvittgäller allmän tilläggspension och sjukförsäkring.
Kommunfullmäktige får, när särskilda skäl föreligger, bevilja fullmäktig, som
under en lång följd av år på grund av uppdrag har utfört arbete av betydande
omfattning, ålderspension, förtidspension och familjepension. Härutöver får
kommunfullmäktig som skall ägna hela sin arbetstid åt uppdrag för kommunen
tillförsäkras pension och andra ekonomiska förmåner enligt vad som är skäligt.
De nu redovisade reglerna har motsvarande till-lämpning i fråga om ledamot och
suppleant i beredning och i kommunstyrelsen och annan kommunal nämnd (28 och
46 SS KL).
Motsvarande
beslämmelser finns i 29 och 53 SS KLS och i 39 och 55 SS LL. 153 S K.LS finns
emellertid en särbestämmelse om att kommunstyrelsens ordförande och vice
ordförande åtnjuter årsarvoden som besiäms av kommunfullmäktige. Enligt 45 S 3
mom. KLS har borgarråd rätt till årsarvode och pension efler fullmäktiges
bestämmande, Beslämmelserna i LL skiljer sig på en punkt från motsvarande
regler i KL. Suppleant för landstingsman kan lä ersättning endast om han har
inkallats för att tjänstgöra på ett landstingsmöte.
Praktiskt
taget samtliga kommuner och landstingskommuner ger någon form av ekonomisk
ersättning till nämndledamöter i form av sammanträdesarvoden. Alla
landstingskommuner betalar även motsvarande ersättning till
landstingsledamöterna. 1 de fiesta landstingskommuner utgär även s. k.
läsdagsarvoden. Att arvode utgår är relativt vanligl när det gäller fullmäktige,
men i något mindre än en tredjedel av kommunerna fär ledamöterna inget arvode.
Principerna och arvodets storiek varierar något.
Årsarvoden
ges i regel lill ordförandena i fullmäktige och nämnder. Det genomsnittliga
årsarvodet för kommunfullmäktiges ordförande uppgår till något under 3 000 kr.
I nämnderna varierar ersättning till ordförandena starkt mellan kommunerna och
med hänsyn till nämndernas uppgifter. Om kommunstyrelsen undantas, ligger
årsarvodet för nio av tio ordförandeuppdrag under 10 000 kr, 1 fiertalet fall
har ordförandena även samrrianträdesarvoden i likhei med övriga ledamöler, 1
landstingskonimunerna är ordförandeuppdrag och heltidsposier ofta
sammankopplade. Den genomsnittliga årsarvo-desersätlningen är därför sannolikl
något lägre än i kornmunerna.
Ersättning
för utgifter som är förenade med uppdraget betalas även på de fiesta håll. Det
rör sig oftast om traktamenten, resekostnadsersättningar etc. I vissa fall
ersätter man särskilda utgifter som kan följa av uppdraget, som kostnader för
representation, skrivhjälp, telefon m, m, I dessa fall ersätts bara den
faktiska kostnaden.
Prop.1975/76:187 61
3.2
Utredningen om den kommunala demokratin
3.2.1 AUmänna
synpunkter
Utredningen
om den kommunala demokratin framhåller att de politiska partierna utgör basen
för de förtroendevaldas arbete i kommuner och landstingskommuner. Partierna
nominerar kandidaterna till de beslutande organen och till nämnderna. I det
representativa systemet företräder de förtroendevalda medborgarna på alla
nivåer i kommuner och landstingskommuner. De förverkligar den kommunala
självstyrelsen. Goda möjligheter för alla medborgare att åta sig
förtroendeuppdrag är enligt utredningens mening ett villkor för en väl
fungerande demokrati. En kärnfråga är därför vad som kan göras för att
underiätta för olika medborgargmpper alt åta sig kommunala förtroendeuppdrag.
Påtagliga
skillnader kan konstateras mellan olika medborgargmpper när det gäller
förhållandet mellan deras andel av väljarna och deras andel av de
förtroendevalda. Demokratiutredningen tolkar denna underrepresentation för
vissa medborgargmpper bl. a. som en följd av att det finns praktiska hinder för
dessa grupper att åta sig förtroendeuppdrag.
Från
demokratisk utgångspunkt anser utredningen att det är ett rättvisekrav att
alla medborgare har samma möjligheter att åla sig och fullgöra kommunala
uppdrag. Det är också av stort värde att de förtroendevalda har en så bred
förankring som möjligt i väljarkåren. Den bristande överensstämmelsen mellan
olika medborgargruppers andel av väljarkåren och deras andel av ledamöterna i
de kommunala organen innebär därför enligt utredningens mening belydande
nackdelar från demokratisk synpunkt. Mot den bakgrunden diskuterar utredningen
vilka åtgärder som kan vidtas för att åstadkomma likvärdiga förutsättningar för
olika medborgargmpper att åta sig kommunala uppdrag.
Utredningen
har främsl inriktat sig på åigärder som kan förbättra möjligheterna att förena
förtroenduppdrag och ordinarie arbeie, vidga rätten till ersättning för
kostnader och skapa bätlre förutsättningar för att kombinera förtroendeuppdrag
med familjeliv och fritidsintressen.
3.2.2 Ledighet
från anställning
Fullgörande
av kommunala förtroendeuppdrag förutsätter enligt utredningen ofta möjlighet
att frigöra sig från det ordinarie arbetet under viss tid. För många är delta i
dag ett hinder för att åla sig kommunala uppdrag, r kommunallagarna stadgas att
den som är valbar till kommunalt förtroendeuppdrag även i princip är skyldig
att äta sig sådani uppdrag, 1 konsekvens därmed anser demokratiulredningen all
del är motiverat med en lagreglering som tryggar att förtroendevald och
ersättare inte kan hindras att utöva sitt uppdrag. Utredningen föreslår därför
alt en föreskrift om rätt till ledighet från anställning för fullgörande av
kommunala uppdrag införs i kommu-
Prop.1975/76:187 62
nallagen.
Denna rätt föreslås även omfalta kommunala heltidsuppdrag. Genom en sådan
lagreglering skulle de kommunala förtroendeuppdragens betydelse understrykas.
Vidare skulle likformighet mellan olika samhällssektorer uppnås.
Förtroendevalda skulle fä samma rättigheter, oavsett om de är anställda inom
den statliga, kommunala eller privata sektorn.
Det
är myckel vanligl att ledamöterna i de kommunala organen har möten i
partigrupperna i anslutning till landstingsmötena, fullmäktiges och nämndernas
sammanträden. Enligl ulredningens uppfattning är del därför väsentligt att
förberedelser i form av gruppmöten ingår som en del av den ledighet som
erfordras för att fullgöra uppdraget. Det bör även gälla den tid som erfordras
för omklädnad och resa från arbetsplatsen till sammanlrädet.
Begreppet
kommunalt förtroendeuppdrag bör enligt utredningens mening ges en vidsträckt
tolkning. Bl. a, bör både suppleanter och ledamöter i kommunala utredningar
ingå. Även andra uppdrag som är alt betrakta som en följd av kommunala uppdrag
bör inbegripas.
För
att ge arbetstagare och arbetsgivare tillfälle att planera behov av ledighet
och vikarier i samband med fullgörande av kommunala uppdrag bör kommuner och
landstingskommuner enligt ulredningens mening ha en sammanträdesplanering som
sträcker sig över lång tid. Om det kan anges att sammanträdena i resp, organ
planeras pågå en förmiddag, eftermiddag eller hel dag underiättas en sådan
planering ytterligare.
Övriga
frågor i samband med fullgörande av kommunala uppdrag t. ex.
arbetsförhållanden, anställningsvillkor, ersättningsfrågor o, d, bör enligt utredningens
mening regleras i annan ordning än genom lagstiftning,
3,2.3
Ekonomisk ersäitning
Ersättningsfrågorna
får, anför utredningen, ökad aktualitet i samband med förslagel om rätt till
ledighet för förtroendeuppdrag. Härtill kommer att sammanträdena alll oftare
föriäggs till dagtid och att de förtroendevalda behöver allt längre tid för
inläsning av handlingar inför sammanträdena.
Av
utredningens undersökningar framgår alt det finns avsevärda skillnader mellan
olika kommuner närdet gäller ersättningen till förtroendevalda. Del finns även
en betydande variation mellan kommuner och landstingskommuner. På vissa häll
är ersättningarna enligt ulredningens mening i dag sä låga att många medborgare
kan få ett belydande inkomstbortfall när de fullgör förtroendeuppdrag.
Med
utgångspunkt i tanken att alla medborgare skall ha möjlighel alt åta sig
kommunala uppdrag rekommenderar utredningen att sådan ersättning ges att inle
ekonomiska skäl kan utgöra hinder, Ulredningens ställningstaganden innebär
inte att den förordar någon differentierad ersättning som är beroende av de
förtroendevaldas egna inkomsier.
Stora
grupper av medborgare har enligt utredningen i dag betydande svå-
Prop.1975/76:187 63
righeter
i att kombinera kommunalt politiskt arbete med familjeliv och fritidsintressen.
Det medför ofta att de inte anser sig ha tid att åta sig förtroendeuppdrag.
Framför allt gäller detta för unga barnfamiljer. Detta är en av förklaringarna
till den låga representationen från lägre åldersgrupper och kvinnor. Mot den
bakgrunden föreslår utredningen att reglerna om ersäitning för utgifter som är
förenade med kommunalt förtroendeuppdrag vidgas så alt vissa kostnader som f n.
inte är ersättningsgilla i framtiden skall kunna ersättas. Kommuner och
landstingskommuner skall t. ex. kunna ersätta kostnader för barntillsyn.
3.2.4
Utbildningsinsatser m. m.
Demokratiutredningen
konstaterar alt de kommunala frågornas anlal har ökat och att frågorna har
blivit mer komplicerade och svårbemästrade för personer som saknar särskild
sakkunskap. Samtidigt har det kommunala arbetet inriktats mer pä principfrågor
och långsikliga bedömningar. Detta ställer högre krav på partierna och de
förtroendevalda när det gäller att kanalisera och förverkliga medborgarnas
önskningar. Därför rekommenderar utredningen kommuner och landstingskommuner
att ge partistöd i en omfattning som gör det möjligt för partierna att i ökad
utsträckning svara för grundutbildning av blivande förtroendevalda. Enligt
ulredningens mening bör partierna i det sammanhanget satsa särskilda resurser
på alt utbilda blivande förtroendevalda från grupper av medborgare som är
underrepre-senterade bland de förtroendevalda. Dessutom rekommenderar
utredningen all särskilda insatser görs för all få till slånd ökad information
om kommunala frågor i skolorna. Utredningen anser även all del är angeläget
att de politiska ungdomsorganisationerna ges bättre arbetsförutsättningar bland
skolelever,
.
Kommunerna och landstingskommunerna rekommenderas vidare att förbättra sin
service till ledamötema i de beslutande organen. Som exempel nämns upprättande
av materialsammanställningar och uppställningar över statistiska uppgifter,
3.3
Kommunallagsutredningen
Förslagel
om rätt till ledighet för fullgörande av kommunala förtroendeuppdrag kan
enligt kommunallagsulredningen förverkligas på olika sätl. Rätten till ledighet
bör, anser utredningen, skrivas in i grundlag eller kommunallag. Om mera
detaljerade bestämmelser behövs, bör dessa ges i lag av arbetsrättslig
karaktär. Det kan i och för sig finnas skäl alt i RF la in en bestämmelse som
ger de förtroendevalda en rätt till ledighet som svarar mot den som tillkommer
riksdagsledamot, RF innehåller endast allmänna regler om den kommunala självstyrelsen.
Rätten till ledighet kan garanteras genom annan lag. Utredningen anser därför
att den bör regleras
Prop.
1975/76:187 64
i
kommunallag i stället för i grundlag,
Kommunallagsulredningen
anseratt en allmän regel i en ny kommunallag om rätt till ledighet för
fullgörande av kommunala förtroendeuppdrag kan utformas på samma sätt som den
bestämmelse som för riksdagsledamöternas del finns i RF, Enligt uiredningen bör
regeln gälla för ledamöter och suppleanter i kommunfullmäktige, landsting,
kommunstyrelse, förvaltningsutskott, övriga nämnder och särskilda beredningar
samt revisorer och revisorssuppleanter. Rätten till ledighet föreslås också
avse fullgörande av moisvarande uppdrag för kommunalförbund.
Genom en allmän regel om
rätt till ledighet för fullgörande av kommunala förtroendeuppdrag skapas,
framhåller uiredningen, likhet mellan privai-anställda och offentligt
anställda. Förde anställda hos kommuner och landstingskommuner och de
statsanställda är rätten till tjänstledighet reglerad i kollektivavtal resp. i
cirkuläret (1973:11) om rätt till tjänstledighet för förtroendeuppdrag. Fråga
är emellertid om rätten till ledighet behöver regleras närmare i lag eller om
det skall överlämnas åt arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal träffa
överenskommelser om detta. Utredningen ifrågasätter om en lagreglering behövs
och framhåller alt detaljföreskrifler i kollektivavtal har vissa fördelar.
Behov av närmare lagreglering av rätten till ledighet för riksdagsuppdrag har
inte ansetts föreligga. En detaljreglering av rälten till ledighet förutsätter
en ingående arbetsrättslig analys och undersökning av förhållandena på
arbetsmarknaden. Inom arbetsrätten pågår f n. ett omfattande
lagstiftningsarbete. Kommunallagsutredningen anser emellertid att det inte är
möjUgt att f n, utarbeta detaljerade bestämmelser om rätt till ledighet för
fullgörande av kommunala förtroendeuppdrag.
3.4
Remissyttrandena
3.4.1
Allmänna synpunkter
Samtliga
länsstyrelser, landstingskommuner och kommuner som har yttrat sig instämmer i
vad demokratiutredningen anför om betydelsen av att alla medborgare ges
likvärdiga förulsättningar för att fullgöra kommunala förtroendeuppdrag,
Landstingslorbundei och Svenska kommunjörbundei har inte heller något all
invända.
DHR
anför att förbundet vid stickprovsundersökningar har konstaterat att antalet
fullmäktigeledamöter och andra kommunala förtroendemän som är rörelsehindrade
eller på annal säll fysiskt handikappade är mycket litet. Detta är särskill
anmärkningsvärt med hänsyn till att antalet medborgare, som på grund av
rörelsehinder inte alls eller endast med slora svårigheter kan gå i trappor
enligt fiera undersökningar uppgår till 800 000 i åldrarna över 16 år.
Orsakerna till denna underrepresentation ärenligt DHR praktiska hinder och inte
begränsat intresse för politiska frågor.
Prop.1975/76:187 65
En
undersökning som DHR företog år 1971 visar att de kommunala förvaltningsbyggnaderna
och fullmäktiges sessionssalar ofta inle är tillgängliga för rörelsehindrade,
att hjälpmedel för hörsel- och synskadade saknas och alt rörelsehindrade och
synskadade inte kan fa den ledsagarhjälp och lek-törshjälp som ofta är en
förutsättning för aktiv politisk verksamhet. Inte heller kan döva i dag få den
tolkhjälp som erfordras för kommunalpolitisk verksamhet.
HCK
och MS-förbundet anför att för att alla medborgare skall få likvärdiga
förutsättningar att fullgöra kommunala förtroendeuppdrag krävs dels att en rad
praktiska åtgärder vidtas, dels att hela politikerrollen förändras. De krav som
i dag ställs på en politiker är omöjliga att uppfylla, om man har ett handikapp
som medför att man behöver extra hjälp från andra samtidigt som uppdraget är
tidskrävande och tröttande.
3.4.2
Ledighet från anställning
Nästan
alla remissinstanser som harytlrat sig överdemokraliutredningens förslag om
rätt till ledighet från anställning för fullgörande av kommunala
förtroendeuppdrag tillstyrker förslagel. Till dessa remissinsianser hör alla
landstingskommuner och kommuner som yttrar sig på denna punkt. Landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet, LO, TCO samt ett fiertal av de politiska partiernas
kvinno- oeh ungdomsftirbund.
Malmöhus
läns landstingskommun anför att man i syfte att ge de förtroendevalda större
trygghet och garantier när det gäller arbetsförhållandena bör överväga en
lagreglering i annan ordning än genom tillägg till kommunallagen, Lagen
(1974:358) om facklig förtroendemans slällning på arbetsplatsen bör därvid
kunna utgöra en lämplig utgångspunkt. Även LO och många kommuner anser att
beslämmelser som skyddar mot försämrade anställningsvillkor eller
arbetsförhållanden behövs. LO an.ser vidare att även arbetsgivarens skyldighet
att skaffa ersättare måste regleras för att rätten till ledighet skall bli
reell.
Många
kommuner delar utredningens mening all rätten till ledighet bör omfatta också
lid för förberedelser i form av partigruppsmöten samt tid för omklädnad och
resa från arbetsplatsen lill sammanträdet. Detta påpekas av bl. a.
Kristianstads, Borås, Västerås och Södertälje kommuner.
Några
kommuner anser att rätten till ledighet inte bör regleras i kommunallagen utan
i särskild lag eller genom avtal.
Enligt
siatskontoret bör frågor rörande arbetsförhållanden och anställningsvillkor
regleras i annan ordning än genom lagsliftning. Industriförbundet och SAF avstyrker
utredningens förslag och påpekar att särskilt mindre företag skulle kunna
åsamkas problem genom den ökade frånvaro från arbetet som förslaget kan
medföra. De menar - liksom Skånes handelskammare - att rätten till ledighet bör
regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter,
5 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.
1975/76:187 66
3.4.3
Ekonomisk ersättning
Nästan
alla remissinstanser instämmer i demokratiutredningens rekommendation till
kommunema och landstingskommunerna att ge sådan ersättning till de
förtroendevalda att ekonomiska skäl inte utgör hinder för någon att åtaga sig
ett förtroendeuppdrag. Till dessa remissinstanser hör alla landstingskommuner
och nästan alla kommuner som tar upp denna fråga, Landsiingsförbundet, Svenska
kommunförbundet och TCO. Hit hör också de länsstyrelser och andra statliga
myndigheler som yttrar sig på denna punkt.
Västernorrlands
och Jämtlands läns landstingskommuner, Siockholms och Sandvikens kommuner samt
LO, SSU och ABF menar dock att ersättningen bör täcka inkomstbortfallet, dvs.
att den bör differentieras efter de förtroendevaldas egna inkomster.
Stockholms
kommun anför att kommunen år 1971 ändrade sina normer för ersättning för
kommunala förtroendeuppdrag. I det sammanhanget uttalade borgarrådsberedningen
bl. a, att för att alla skall få möjlighel att fullgöra ett förtroendeuppdrag
bör ersättningssystemet vara så utformat att det inte blir omöjligt att
acceptera ett förtroendeuppdrag på grund av ekonomiska föriusler till följd av
föriorad arbetsförtjänst. Kommunen förordar att ersättning lämnas för föriorad
arbetsförtjänst. Alt detta innebär att ersättningen differentieras bör inte
vara något hinder, om det leder till att rekryteringen till de kommunala
förtroendeuppdragen kan breddas.
Sandvikens
kommun förespråkar en differentierad ersäitning bestående av arvode för del
arbete som är förenat med uppdraget, ersättning för föriorad arbetsförtjänst
och ersättning för övriga kostnader i samband med uppdraget. För att
komplicerade inkomstredovisningar för grupper som inte har inkomst från
anställning skall kunna undvikas bör ett tak som är anpassat till löneläget på
orten fastställas.
Belysande
för de olägenheter som kan uppkomma med fasta ersättningar är enligt kommunen
de skiftsarbetandes situation. Periodiciteten i sammanträdena kan innebära att
en skiftsarbetande förtroendevald alltid eller oftast föriorar inkomsten från
hela sitt skift. Det bör enligt kommunen också påpekas att vissa förtroendemän
inte någonsin behöver vidkännas löneavdrag för den tid som avsätts för
kommunala uppdrag.
Lö anser att
odilTerentierade arvoden får praktiska effekter som är betydligt mera stötande
från rättvisesynpunkt än ett system som tar hänsyn till den föriorade
arbetsinkomsten. Ett syslem som inte lar hänsyn till den föriorade
arbetsförtjänsten innebär i kommuner med kvällssammanträden en så belydande
ekonomisk uppoffring för personer med kvälls- eller skiftarbeten, att de i
praktiken knappast kan åta sig kommunala uppdrag. I det ökande antal kommuner
som har föriagt sammanträdena till dagtid uppstår enligt LO orättvisor av annat
slag. En stor grupp löntagare - bl. a. statsanställda och stora grupper
tjänstemän - får enligl avtal ingen eller mycket liten reduktion av lönen för
den tid de fullgör kommunala för-
Prop.1975/76:187 67
troendeuppdrag.
Andra gmpper, t, ex, de privatanställda inom LO-området, måste ta ledigt utan
lön från sitt arbete.
För
att undvika dessa orättvisor mellan olika löntagargrupper mäsle enligt LO:s
mening systemet för ersättning ändras så att det tar hänsyn till den föriorade
arbetsinkomsten. Konstruktionen bör göras i enlighet med vad som gäller för
ledamöter i statliga nämnder. Ersättningen bör alltså bestå av dels ett
sammanträdesarvode, dels ersättning för föriorad arbetsförtjänst. Även den tid som
åtgår för sammanträden med partigrupper och inläsning av beslutsunderiag bör
räknas in vid beräkningen av ersättning. LO förordar därför att kommunerna i
lag åläggs att, förutom arvode, betala ersättning för föriorad arbetsinkomst
intill ett vissl högsta belopp. LO pekar även på de förtroendevaldas
pensionsförhållanden. Löntagare inom LO-området som är anslutna till
pensionsförsäkringar av typen STP får sin pensionsrätt urholkad vid frånvaro
från arbetet för t, ex. kommunala uppdrag. Detta bör enligt LO kompenseras med
en kommunal pension baserad på utbetalda arvoden. Enligt 28 S KL är detta
möjligt, när det finns särskilda skäl och när vederbörande under en lång följd
av år på grund av uppdraget har utfört arbete av betydande omfattning. Denna
möjlighet har dock enligt LO:s uppfattning inte utnyttjats i tillräcklig
omfattning.
En
stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker demokratiutredningens förslag
att reglerna om ersättning för utgifter som är förenade med kommunala
förtroendeuppdrag vidgas så att kommuner och landstingskommuner kan ersätta
även kostnader för t. ex, barntillsyn,
Stockholms
läns landsUngskommun betonar att de förtroendevaldas arbetsinsatser bör
ersättas enligt i princip samma regler som gäller inom arbetslivet i övrigt.
Från den synpunkten torde enligt landstingskommunen förslaget om särskild
ersättning för barntillsyn vara betänkligt. De få kommuner som avstyrker
förslagel menar att det innebär att de kommunala förtroendemännen kommer i en
förmånligare ställning än andra grupper i samhället, Enligl Svenska
kommunförbundei bör de kostnader som skall kunna ersättas avgränsas klart så
att man inte får ett system med individuella ersättningar. Länsstyrelsen i
Stockholms län framhåller alt de nya reglerna bör utformas på ett sådant sätt,
att kommunerna får full frihet att avgöra huruvida de vill åla sig dessa
merkostnader. Det är enligt länsstyrelsen vidare angeläget att reglema blir så
preciserade att det klart framgår vilka kostnader som är
ersättningsberättigade.
Landstingsförbundet
anser att även andra utgifter än de som utredningen har nämnt bör kunna
ersättas. DHR kräver alt förtroendevald som behöver ledsagare och tolk eller
har kostnader för inläsning på band på grund av uppdraget får ersättning för
sina kostnader eller att kommunen ställer sådana tjänster kostnadsfritt till
förfogande. Liknande synpunkter anförs av HCK och MS-förbundet.
Prop.1975/76:187 68
3.4,4
Utbildningsinsatser m. m.
Så
gott som samtliga remissinstanser instämmer i demokratiutredningens
rekommendation all kommuner och landstingskommuner bör ge partistöd i en
omfattning som gör det möjligt för partierna alt i ökad utsträckning svara för
grundutbildning av blivande förtroendevalda.
Botkyrka
kommun anser att stödet bör kompletteras med ett särskilt ekonomiskt stöd för
vidareutbildning av redan verksamma förtroendevalda. Invandrarverkei påpekar
att utbildning är särskilt nödvändig för invandrare, om kommunal rösträtt och
valbarhet för invandrare beslutas.
De
remissmstanser som yttrat sig i frågan instämmer i utredningens rekommendation
att särskilda insatser bör göras för att få till stånd ökad informaiion om
kommunala frågor i skolorna. Del gäller även utredningens synpunkt att det är
angeläget att de politiska ungdomsorganisationerna ges förbättrade arbetsförutsättningar
bland skolelever,
Jönköpings
och Skaraborgs läns landstingskommuner påpekar att dessa frågor måste
uppmärksammas bl. a, vid utformningen av läroplanen. Ansvaret för en utvidgad
information i skolorna måste delas mellan de statliga skolmyndigheterna samt
kommuner, landstingskommuner och de politiska partierna.
Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet har inget att erinra mot rekommendationerna.
Kommunförbundet anser att både de politiska partierna och kommunala tjänstemän
bör engageras, saml att lärarna i sin fortbildning bör få bredare kunskaper om
den kommunala förvaltningen och metoder för en undervisning som syftar till att
ge eleverna en fördjupad kommunal kunskap. Kommunförbundei anför vidare all
klarare regler behövs när det gäller partiernas utbildning av förtroendevalda.
Kommunerna bör få utge ersättning till förtroendevalda som deltar i partiernas
kurser i kommunal-poliliska frågor. Hittillsvarande rättspraxis ger dock inte
klart stöd för uppfattningen att detta är tillåtet.
Om
demokratiutredningens rekommendation att personal bör avdelas med uppgift alt
ge service till förtroendevalda i fullmäktige och landsting råder delade
meningar bland remissinstanserna.
Landstingsförbundet,
som hyser viss tveksamhet i fråga om lämpligheten av en generell
rekommendation, anför att det kan visa sig att behovei av särskild service är
begränsat i mindre kommuner eller att behovet inte står i rimlig proportion
till kostnaderna. Förbundet påpekar också all sammanställningar av
bakgrundsmaterial, framtagning av statistik etc, kräver mer personal än vad som
vanligtvis finns på landstingskanslierna. Svenska kommunförbundet understryker
vikten av att beslutsunderiaget görs lättillgängligt och överskådligt.
Förbundet anser dock all ett mer ändamålsenligt alternativ än att särskilda
ijänstemän ställs lill förfogande äratt fullmäktigeledamöterna mer intensivt
ulnyttjar de servicefunktioner som står lill förfogande i den nuvarande
organisationen.
Prop.
1975/76:187 69
Drygt
hälften av de kommuner som har yttrat sig instämmer i utredningens
rekommendation. Enligt Upplands-Bro, Värmdö och Östersunds kommuner bör det i
första hand ankomma på de politiska partierna att svara för service till
förtroendeniännen. FUipstads, Orusts och TJörns kommuner anseratt
demokratiutredningens rekommendation kan gälla förstora kommuner men att andra
lösningar kan vara att föredra i små kommuner, bl. a. av ekonomiska skäl. Ett
antal kommuner och landstingskommuner anser att det bör åligga resp.
fackförvaltning att svara för service till de förtroendevalda.
Stockholms
kommun anför att kommunen redan har vidtagit åtgärder som tillgodoser syftet
med utredningens rekommendation. Således har inom den centrala förvaltningen
särskilda rotdkanslier sedan länge fungerat, där speciell sekreterarpersonal
har lill uppgift att svara för service till de heltids-engagerade
förtroendemännen och de olika fullmäktigegrupperna. Den 1 januari 1975
inrättades en kommunal upplysningstjänst med uppgift att biträda fullmäktiges
ledamöter med information och mindre utredningar i frågor av betydelse för
utövandet av deras uppdrag.
4
De beslutande organen 4.1 Nuvarande förhållanden
När
det gäller att åstadkomma en ökad kommunikation mellan medborgare och
förtroendevalda är de beslutande organen av stor betydelse. Genom debatterna i
de beslutande församlingarna kan medborgarna följa de kommunala frågornas
behandling direkl eller indirekt genom massmedierna. Olika meningsriktningar
redovisas inför offentligheten. En livaktig debatt i de beslutande organen ökar
intresset för de kommunala frågorna.
Förändringarna
närdet gäller den kommunala verksamhetens omfattning och inriktning har
emellertid kraftigt påverkat de förtroendevaldas arbetsförutsättningar i
fullmäktige och landsting. Utvecklingen av fullmäktiges och landstingets
arbetsförhållanden kan sättas i samband med förändringarna inom förvaltningen.
Såväl ärendenas stora antal som deras alltmer komplicerade karaktär har lett
till ökade insatser för att bereda besluten.
På
den kommunala sidan har expansionen inneburit att kommunstyrelsen har fått
ökade arbetsuppgifter. Dess roll som ledningsorgan har under de senasle
decennierna markerats alltmer. Samtidigt har det på vissa områden skett en
sammanslagning av nämnder som har gett varje nämnd slörre uppgiftsområde och
resurser. Dessa förändringar har påverkat fullmäktiges arbetsförutsättningar.
Liknande
tendenser kan iakttas på den landstingskommunala sidan. Även landstingets roll
har påverkats och förändrats under senare år. Landstingskommunerna har tagit
på sig nya uppgifter och byggt ut den befintliga verksamheten.
Förvaltningsutskoltens centrala roll har betonats alltmer. Del s. k.
slällföreträdarskapet har använts i allt större utsträckning.
Prop.
1975/76:187 70
Kommunstyrelsen,
förvaltningsutskottet och de övriga nämnderna har därför fått en starkare
ställning. Därigenom har fullmäktige och landsting enligt mångas uppfattning
fått svårare att hävda sin roll,
4.1.1
De beslutande organens ställning
De
beslutande organens centrala roll kommer till utryck i kommunallagstiftningen.
Fullmäktige och landsting skall utöva beslutanderätten.
De
beslutande organen skall fatta alla viktigare finansiella beslut.
De
fastställer kommunal- och landstingsskatten och beslutar om taxor för den
kommunala servicen.
De
beviljar anslag till alla typer av utgifter. Genom anslagsvillkor påverkar de
nämndernas handlingsutrymme. Nämndernas lagliga befogenheter enligt
speciallagstiftningarna kan emellertid inte inskränkas genom beslut i fullmäktige
eller på landstingsmötet.
De
beslutande organen skall besluta om viktigare frågor som gäller förfogandet
över förmögenheten. Det gäller t. ex. köp och försäljning av fastigheter,
upptagande av lån och ingående av borgen.
Kommunfullmäktige
och landsting skall vidare fatta alla beslut av generell karaktär, t. ex.
beslut om reglementen för nämnderna, utse ledamöterna i nämnderna saml la
ställning lill revisionsberättelsen och besluta om ansvarsfrihet för
förvaltningen.
Beredning,
verkställighet och förvaltning skall skötas av kommunstyrelse respektive
förvaltningsutskott och övriga nämnder (4 S KL, 4 S KLS, 5 S LL).
De
större kommunerna och den expanderande verksamheten har medfört, att man på
några håll har krävt att kommunfullmäktige skall få större möjligheter att
överföra beslutanderätt till nämndema.
Uttryckliga
regler som tillåter att beslutanderätt överförs från kommunfullmäktige till
nämnderna saknas i KL och KLS. Besluts- och verkstäl-lighetsfunklionen delas
upp mera allmänt mellan organen i lagstiftningen. Den närmare
uppgiftsfördelningen sker sedan genom rättspraxis.
Kommunfullmäktige
får i princip inle överiåta något av sin beslutanderätt. Men i praxis har en
viss delegation av beslutanderätt ansetts tillåten. Gränsdragningen mellan vad
som är beslutande, förvaltande och verkställande uppgifter är som nyss antytts
inte i detalj angiven i lagstiftningen. Möjligheterna att överföra
beslutanderätt är därför beroende av bl. a. hur begreppet
"verkställighet" tolkas. Av praxis framgår att det exempelvis är
tillåtet för kommunfullmäktige alt uppdra åt en fastighetsnämnd all besluta om
rutinmässiga förvärv eller försäljningar av fastigheter och att uppdra ål
lönenämnd eller motsvarande kommunalt organ att träffa avtal om personalens
anställningsvillkor. Genom föreskrifier i spedalförfattningar har
Prop.
1975/76:187 71
nämnderna
vidare erhållit beslutanderätt i ett stort antal ärenden.
På
grundval av förslag av landstingsutredningen i belänkandet SOU 1963:64
beslutade statsmakterna år 1965 om ändringar i LL och sjukvårdslagen föratt
göra det möjligt alt hålla landstingsmöten utöver det obligatoriska
oktobermötet (prop 1965:61, KU 1965:20, rskr 1965:210). Därmed skulle
landstingsledamöterna lättare kunna följa ärendenas gång i beredningsarbetet.
Dessutom skulle arbetsbördan kunna fördelas på ett rimligare sätt över året.
De
nuvarande reglerna om när landstingsmöte skall hållas innebär att landstinget
skall sammanträda varje år före oktober månads utgång för att ta ställning till
förslaget till budget för del följande året och varje valår före utgången av
december för val av nämnder m, m. för nästa mandatperiod (19 och 60 SS LL).
Landstingsmöte hålls även om regeringen antingen direkt eller genom
länsstyrelsen förordnar om detta. Landstinget kan även sammankallas om förvaltningsutskottet,
eller minst en tredjedel av landstingets ledamöter begär det, eller om
landstingets ordförande finner det behövligt.
TabeU
4:1 Antal landsUngsmöten per år under perioden 1969-74
Ar
Antal
möten
per
landsting
1
2
3
4
5
Mer än 5
Tot
1969
2"
18
3
1
_
_
24
1970
-
2"
14
5
3
-
24
1971
-
17
4
1
1
1*
24
1972
-
14
7
1
_
1*
23
1973
-
-
14
7
1
1*
23
1974
-
12
7
1
2
1*
23
" Kalmar läns norra och södra landsting, * Stockholms
läns landsting.
Antalet
landstingsmöten har visseriigen ökat, men i fiertalet fall sammanträder
landstingen fortfarande endast två eller tre gånger varie år. Åren 1970 och
1973 var antalet sammanträden högre beroende på att landstingsmöte då måste
hållas för val av ledamöter i nämnder m, m, (Tabell 4:1), Stockholms läns
landsting utgör ett undantag. Detta landsting sammanträder lika ofta som
kommunfullmäktige i kommunerna.
En
orsak till att landstinget normall inte sammanträder så ofta är att
förvallningsutskottet enligt 41 S LL kan företräda landstinget mellan landstingsmötena
i den mån annat inte är föreskrivet i författning eller genom landstingets
beslut. Det s. k. slällföreträdarskapet innebär att förvaltningsutskottet kan
fatta beslut i stället för landstingsmötet även i ärenden som är mer
betydelsefulla. Innehållet i förvaltningsutskottens reglementen
Prop.1975/76:187 72
tyder
emellertid påatt landstingen inte har gjort några formella begränsningar av
utskottens befogenhet att företräda landstingen.
Slällföreträdarskapet
ger förvallningsutskottet väsentligt större möjligheter att besluta på
landstingets vägnar än vad kommunstyrelsen har i kommunerna. Genom att
landstinget i regel sammanträder endasl två ä tre gånger per år har
förvaltningsutskotten fått en mycket stark slällning.
Med
antalet landstingsmöten och förvaltningsutskottets ställning sammanhänger de
särskilda regler som gäller för den s. k. dubbla beredningen (30 S LL).
Ärenden som skall avgöras av landstinget skall vara beredda dels av den nämnd
dit de hör, dels av ett särskilt utskott som landstinget har utsett bland sina
ledamöter.
Syftet
med den dubbla beredningen, vilken saknar moisvarighei för kommunernas del, är
att landstingsledamöterna skall få lillfälle alt djupare tränga in i ärendena
under själva mötet. Landstingsledamöterna kan inte på samma sätt som
ledamöterna i kommunfullmäktige följa nämndernas arbete mellan sammanträdena.
Utskotten tillsätts i regel på nytt vid varje landstingsmöte. Endast i ett
fåtal fall har ständiga beredningsutskott tillsatts. Där det förekommit har utskotten
sällan utnyttjat möjligheten att sammanträda mellan landstingsmötena.
Beredningsutskottens organisation och arbetsformer regleras inte i LL.
Bestämmelser om utskotten är i stället intagna i de arbetsordningar med
föreskrifter om landstingets sammanträden och ärendenas behandling som skall
beslutas enligt 38 S LL.
1
Stockholms läns landstingskommun är den dubbla beredningen frivillig (7 S LLS).
Motivet för detta var att landstinget förutsattes sammanträda förhållandevis
ofta och kunde antas få en omfattande och väl utbyggd nämndorganisation (prop.
1969:112 s. 102).
4.1.2
De beslutande organens arbetsformer
De
beslutande organens ställning i den kommunala verksamheten hänger i hög grad
samman med deras arbetsformer. Arbetsformerna påverkar de förtroendevaldas
möjligheler att aktualisera frågor och därigenom föra ut dem till allmän debatt
och därmed påverka medborgarnas förutsättningar att bilda sig en uppfattning om
de kommunala frågorna även mellan valen.
En
landstings- eller fullmäktigledamot kan ta upp en fråga i den beslutande
församlingen genom motion, interpellation eller enkel fråga.
Särskilt
i kommunerna har antalet motioner ökal. 1 medeltal väcks f n. något mer än 15
motioner åriigen i kommunfullmäktige, Moisvarande antal för landstingskommunerna
är 20. Detta visar att motionerna har blivit ett allt väsentligare instrument
för fullmäktig- och landstingsledamöterna att ta initiativ i en fråga.
Prop.
1975/76:187 73
Motion
vid landstingsmöte skall enligt 21 S 1 mom, LL vara skriftlig. Någon motsvarande
regel finns inte för kommunfullmäktige (jfr 18 S KL och 19 S KLS),
Det
finns inte heller nägra regler i KL eller KLS inom vilken tid motionerna skall
lämnas in och besvaras, Enligl 21 S 1 mom, LL skall motion avlämnas senasl två
månader före landstingsmötets början. När synneriiga skäl föranleder det, kan
landstinget dock ta upp förslag som har väckts senare, 1 Stockholms läns
landstingskommun gäller vad landstinget föreskriver om tid för väckande av
motion (4 S LLS), Tidsfristen för behandlingen av motioner är en fråga som
ofta debatteras. Det gäller särskilt i kommunema. Av vissa undersökningar
framgår all endast omkring hälften av motionerna till kommunfullmäktige
behandlas inom ell år från del all de har väckts. Del lär inle vara ovanligt
all motioner är obehandlade under fiera år. Detta problem har man i vissa
kommuner försökt komma till rätta med genom att fastställa tidsgränser för när
motioner bör vara besvarade.
Ibland
har de förtroendevalda intresse av att få till stånd en diskussion i de
beslutande organen utan att behöva avvakta den beredning som måste föregå ett
motionssvar. De kan då ta upp ett ärende som hör till fullmäktiges resp,
landstingets kompetensområde genom interpellation lill ordföranden i
kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet eller annan nämnd eller beredning eller,
i Stockholms kommun, lill borgarråd (23 S KL, 24 S KLS, 33 S LL),
Interpellation skall vara skriftlig, 1 kommunerna skall den avlämnas till
fullmäktiges ordförande före det sammanträde vid vilkel den är avsedd att
framställas. Om fullmäktige medger att interpellationen får ställas, bör den
besvaras senast vid nästa sammanträde. Någon svarsplikt finns emellertid inle
föreskriven. 1 landstingskommunerna skall interpellation avlämnas till
landstingels ordförande senast första dagen för landstingsmötet. Om landstinget
medger att interpellationen får framställas, bör den besvaras vid mötet, 1
Stockholms läns landstingskommun gäller vad landstinget föreskriver i fråga om
tid för avlämnande och besvarande av motion (4 S LLS),
I
en riksdagsmotion år 1972 (1972:168) föreslogs en ändring av LL så all
inlerpellalion skulle kunna besvaras även vid nästkommande landstingsmöte. Som
skäl anfördes bl, a. att landstingsmötena i fiertalet fall omfattar endast ett
fålal dagar. Tiden för att förbereda svar ansågs därför vara för kort.
Konsliluiionsulskottei instämde i motionens syfte (KU 1972:41). Utskottet
underströk emellertid att en vidgad möjlighel att uppskjuta besvarandet av
framställd interpellation inie fick missbrukas. Ulskoltet ansåg därför alt en
lagändring borde föregås av viss ulredning. Riksdagen följde ulskoltet (rskr
1972:307). Riksdagens skrivelse har överlämnats lill utredningen om den
kommunala demokratin.
Institutet
enkel fräga regleras inte i KL, KLS eller LL, De föreskrifter som behövs får i
stället meddelas av kommunfullmäktige resp. landstinget, I den
kommunalrällsliga litteraturen anges att enkel fråga skall av.se enkla
Prop.
1975/76:187 74
sakförhållanden
där snabba svar kan ges. 1 annat fall är den som frågar hänvisad till
interpellation. Enkel fråga kan ställas endast till en vid sammanträdet
närvarande nämndordförande. Den tillfrågade är inte tvingad att svara. Vid
besvarandet är meningsutbytet i princip begränsat till frågeställaren och den
som har tillfrågats. Enkel fråga behöver inte vara skriftlig (Kaijser,
Kommunallagarna II, 1975, s, 210),
Enligt
38 S LL skall landstinget anta en arbetsordning. Denna bestämmelse har ingen
motsvarighet för kommunernas del. Av undersökningar framgår att omkring en
fjärdedel (74) av landets kommuner har arbetsordning för fullmäktige.
Kungörelse
om sammanträde med kommunfullmäktige med uppgift om tid och ställe för
sammanträdet och de ärenden som skall behandlas skall enligt 14 S KL och 15 S
KLS minst en vecka före sammanlrädet anslås på kommunens anslagstavla. Den
skall sändas med posten till varje ledamot och suppleant så tidigt att den kan
antas vara adressaten till hända senast fyra dagar före sammanträdet.
Tillkännagivande
om tid och plats för sammanträdet skall också införas i en eller fiera
ortstidningar senast en vecka före sammanträdesdagen. Om kommunfullmäktige har
bestämt det, skall tillkännagivandel innehålla uppgift om de ärenden som skall
behandlas. Den omständigheten alt kungörelsen inte har blivit anslagen på
annan plats än kommunens anslagstavla eller att tillkännagivandet om
sammanträdet inte har införts i tidning utgör ej hinder mot alt sammanträdel
hålls.
Beslämmelser
om kortare tidsfrister för kungörande på anslagstavla och utsändande av
kungörelse till ledamot och suppleant finns för ärenden som kräver särskill
skyndsam handläggning.
Motsvarande
bestämmelser finns i 20 S LL. Kungörelse om sammanträde skall anslås på
anslagstavlan och sändas till varie landstingsman minst 14 dagar före
landstingsmötet. Någon skyldighet att sända kungörelsen till suppleanterna
finns inle. För Stockholms läns landstingskommun gäller all de nyss nämnda
åtgärderna skall vidtas senasl en vecka före landstingsmötet (3S LLS).
För
kommunema finns inga regler om när handlingama till sammanträdena skall sändas
till ledamöterna, 1 praktiken sänds de ofta samtidigt som kungörelsen. För
landstingskommunernas del gäller att vissa handlingar om möjligt skall
översändas lill ledamöierna minst åtta dagar före lands-tingsrnöieis början,
Della gäller emellertid bara motioner och förslag från förvaltningsutskottet,
övriga nämnder och länsstyrelser.
1 65
% av kommunerna anges numera ärenderubrikerna i kungörelseannonserna.
Kommunfullmäktige
och landstinget skall årligen beslula om i vilka tidningar kungörelse om
sammanträde skall införas. Därvid bör sådana tidningar väljas som genom sin
spridning bringar tillkännagivandet till de fiestas
Prop.
1975/76:187 75
kännedom.
En minoritet som består av en tredjedel av närvarande ledamöter har rätt att få
till slånd annonsering i viss tidning.
Statsmakterna
beslöt år 1971 vissa allmänna riktlinjer för kungörelseannonsering (prop.
1971:56 FiU 23, rskr 182), I det sammanhanget berördes också frågan om kungörelseannonsering
i ortstidning. Föredragande departementschefen ansåg att kungörelseannonsering
som skall ske genom annonsering i ortstidning bör ske i samtliga ortstidningar
som har en spridning av någon betydenhet (prop. s. 25). En reform av bestämmelserna
om kungörelseannonsering borde ske efter en detaljgenomgång av lagstiftningen
på olika områden.
Resultatet
av en sådan genomgång redovisas i departementspromemorian (Ds Ju 1974:2)
Effektivare kungörande. 1 promemorian föreslär en kungör-andelag som avses bli
tillämplig bl, a, när kungörande enligl föreskrift i författning skall ske i
Post- och Inrikes Tidningar eller ortstidning eller på kommunens anslagstavla.
När kungörande enligt sådan föreskrift skall ske i Ortstidning, skall enligt
lagförslaget kungörelsen införas i samtliga lokala dagstidningar som har en
spridning av någon betydenhet bland dem till vilka kungörelsen riktar sig, I
promemorian föreslås vidare att beslämmelserna i 14 S KL om i vilka tidningar
sammanträde med kommunfullmäktige skall införas tas bort. Frågan om
lagstiftning på grundval av förslagen i promemorian övervägs f n, i
justitiedepartementet,
4.1,3
Suppleanter Jör fiUlmäklige och landstingsledamöter
För
ledamöierna i landsting skall enligt 6 S LL utses suppleanter. Regler om hur
suppleanterna skall utses finns i 14 kap. 18 S vallagen (1972:620), För
kommunfullmäktige är suppleanter inte obligatoriska. Fullmäktige får enligt 5aS
KL och 5S KLS besluta att suppleanter skall utses. Antalet suppleanter skall i
så fall bestämmas lill viss andel, högst hälften, av det antal platser som
varje parti erhåller i kommunen eller, om kommunen är indelad i valkretsar, i
varje valkrets. Närmare föreskrifier om hur suppleanterna skall utses finns i
14 kap, 19 S vallagen. Till de tre kommuner som inte har infört suppleanter för
kommunfullmäktige hör Stockholms kommun,
Möjlighel
att utse suppleanter för kommunfullmäktige infördes vid 1970 års val (prop,
1969:129, KU 44 och 45, rskr 405 och 406), Skälen för reformen var bl. a, all,
om suppleanter finns, tillfälligt förfall för ledamot inle leder till ändring
av styrkeförhållandena inom fullmäktige, att fiera personer blir knutna till
det kommunala arbetet och att därmed medborgarinfiytandet breddas.
De
regler för val av suppleanter som tillämpades vid 1970 års val stämde i
huvudsak överens med beslämmelserna för val av suppleanter för landstingsledamöter,
vilka hade fungerat väl. När moisvarande beslämmelser
Prop. 1975/76:187 76
tillämpades
för val av suppleanter för kommunfullmäktige, medförde de att ett
oproportionerligt stort anlal suppleanter utsågs i valkrelsindelade kommuner
där partierna använde fiera listtyper. De ledde vidare till en bristande
proporlionalitel mellan partierna i fråga om antalet suppleanter. Bestämmelserna
ändrades därför inför 1973 års val (prop. 1972:105, KU 49, rskr 269), De nya
bestämmelserna har lett lill alt antalet suppleanter kan nedbringas, att minsl
en suppleant utses för varje parti som blir representerat i fullmäktige, att en
proportionell fördelning av suppleanterna mellan partierna uppnås och att
efterträdare för en avgången ledamot kommer att utses från den lista som den
avgångne var uppförd på. En närmare redogörelse för bestämmelserna om utseende
av suppleanter kommer att lämnas i specialmotiveringen i anslutning till alt
ett förslag från riksskatteverket om vissa ändringar av teknisk natur tas upp.
För
beslutförhet i kommunfullmäktige krävs all minst hälften av ledamöterna är
närvarande. Har suppleanter utsetts måste, liksom i landsting, minst två tredjedelar
av ledamöterna vara närvarande (15 S KL, 16 S KLS, 27 S LL).
1
14a§ KL, 15 a S KLS och 22 S LL regleras suppleanternas inkallande till
tjänstgöring m. m. Suppleanter för kommunfullmäktige är gruppsupp-leanler i den
meningen att varje suppleant är suppleant för alla fullmäktige som har valts på
samma valsedel som suppleanten själv eller pä annan valsedel för samma parti.
Om kommunen är indelad i valkretsar, är möjlighelen all inträda begränsad lill
valkretsen. Detta gäller även om partiet har använt gemensam lista i satnlliga
valkretsar i kommunen. Enligt 14 a S KL och 15 a S KLS skall suppleanterna
inkallas i den mellan dem bestämda ordningen, dvs. den ordning i vilken de har
valls för resp. politiskt parti. Turordningen mellan suppleanterna bestäms
således av valutslaget.
Valutslaget
är även avgörande för suppleants tjänstgöringsrält. Inställer sig suppleant som
har plats i lurordningen före särskilt kallad eller vid sammanträdet eljest
närvarande suppleant, går han före den inkallade eller närvarande suppleanten.
Likaså har den ordinarie ledamoten företräde framför varje suppleant, om han
trots anmält hinder ändock inställer sig vid sammanlrädet.
Med
hänsyn lill uttalanden av konsliluiionsulskottei vid tillkomsten av
suppleantinslitutionen för kommunfullmäktige (KU 1969:44 s, 9) får anses gälla,
att suppleants tjänstgöringsrält omfattar helt sammanlräde eller - om inträde
sker under pågående sammanträde - återstående del av sammanträde, I enlighet
härmed får suppleant och ordinarie ledamot eller fiera suppleanter inte
tjänstgöra växelvis under ett sammanträde. Detta har - trots motstridiga
uttalanden i förarbelena (jft prop, 1969:129 s. 125ochKU 1969:44 s, 10) -
ansetts gälla även vid jäv. Del är osäkert om suppleant som har inträtt för
jävig fullmäktig kan genom att frivilligt avslå från vidare dellagande bereda
denne möjlighel alt återinträda. Närvarande suppleant som
Prop. 1975/76:187 77
har
inträtt för fullmäktig som utan anmält hinder är frånvarande vid sammanträdes
början - t. ex. på grund av försening - anses kunna avstå sin plats åt den
ordinarie ledamoten, när denne inställer sig.
Suppleant
som tjänstgör i stället för kommunfullmäktig eller landstingsledamot har samma
befogenhet som den ordinarie ledamoten. En icke tjänstgörande suppleant som är
närvarande på sammanträdet har däremoi inga särskilda befogenheter. Han får
inte della i överläggningama eller i besluten och inte reservera sig mot
besluten. Inte heller lär han väcka motion eller framställa interpellation.
Vissa
frågor som rör suppleantsystemei har tagits upp i motioner i riksdagen. Det
gäller införande av ett obligatoriskt suppleantsystem för kommunfullmäktige,
införande av suppleanter för förbundsfullmäktige i kommunalförbund och
slopande av kravei på att två tredjedelar av ledamöterna skall vara närvarande
för all kommunfullmäktige skail vara beslulföra, om suppleanter har utsetts.
Som framgår av det föregående föreligger vidare viss osäkerhet om vad som
gäller i fråga om suppleanternas tjänstgöring. Det har också diskuterats om
inte även icke-tjänstgörande suppleanter bör få rätt att väcka motion och
framställa interpellation.
4.2
Utredningen om den kommunala demokratin
4.2.1
AUmänna synpunkler
I
takt med att kommunernas och landstingskommunernas verksamhet ökat i omfattning
har de beslutande organens ställning förändrats, konstaterar uiredningen.
Kommunstyrelsens och förvaltningsutskottets funktion i beslutsprocessen har
alltmer betonats. Därigenom har, anser demokratiutredningen, de beslutande
organen fått svårare att hävda sin roll. Från demokratisk synpunkt är de
förtroendevaldas arbete i de beslutande organen av central betydelse.
Utredningen anser därför att fullmäktiges och landstingets ställning bör
stärkas.
De
beslutande organens arbetsformer bör enligt utredningen inte i detalj regleras
i lag. Av hänsyn till den kommunala självstyrelsen och de skiftande lokala
förhållandena bör de beslutande organen ges stor valfrihet när del gäller
arbetsformerna. Vissa grundläggande regler bör emellertid enligl utredningen
slås fast i lag. Del gäller bestämmelser om t. ex. rösträtt, valbarhet, de
beslutande organens kompetens och räll att väcka motion. 1 sådana frågor måsle
likformighet föreligga i hela landet, Beslämmelser av detaljkaraktär bör i
stället tas in i arbetsordning. Uiredningen föreslår att arbetsordning skall
vara obligalorisk för både kommuner och landstingskommuner.
Prop.1975/76:187 78
Från
dessa allmänna utgångspunkter tar uiredningen upp de beslutande organens
ställning i den kommunala demokratin, arbetsformerna i de beslutande organen
och vissa frågor rörande suppleanterna för kommunfullmäktige.
4.2.2
De beslutande organens ställning
Kommunallagsutredningen
föreslår i betänkandet Enhetlig kommunallag att en allmän delegationsregel
införs för de beslutande organen. Kommunallagsutredningen anser att
möjlighetema till delegation bör framgå direkt av lagen. Rätten att överföra
beslutanderätt skulle då inte längre vara beroende av hur begreppet
"verkställighet" tolkas. Förslaget avser inte att förändra de
principer som hittills har gällt för vilka ärenden.som kan delegeras. Men detta
behöver inte innebära, framhåller kommunallagsutredningen, att
delegationsrätten även i framtiden skall vara begränsad lill de ärendetyper som
f n. anses kunna delegeras. Detta belyder all man liksom hittills överlämnar åt
praxis att dra upp gränserna för delegationsrätten.
Uiredningen
om den kommunala demokratin betonar att delegationsrätten måste ha en klar
avgränsning som skall gälla vid de rättsliga bedömningarna. Det finns annars
risk för att kommunfullmäktiges och landstingels ställning urholkas. Att i lag
exakt ange i vilka ärenden delegation får eller inte får förekomma är svårt.
Den enda framkomliga vägen är att fastställa allmänna principer för
delegationsrättens omfattning. Det är utredningens uppfattning att delegation
även i framliden bör kunna ske endasl i de ärendekategorier i vilka
beslutanderätten i dag kan överföras från kommunfullmäktige till nämnd.
Demokratiulredningen anser att den delegationsregel som
kommunallagsulredningen föreslår endast skall ses som ett juridiskt klargörande
av vad som gäller, inte som en vidgning av möjligheten att överföra
beslutanderätt. Beslutanderätt bör kunna delegeras endast i m-tinärenden. Men
även när det gäller sådana ärenden förutsätts att fullmäktige och landsting bör
vara restriktiva, eftersom delegationsärendena sammantaget kan ha slor
betydelse. Utredningen betonar att de ärendegrupper som skall delegeras måste
anges i ett särskilt beslut och avgränsas noga, Alla viktigare finansiella
beslut skall fallas av de beslutande organen. De skall också fatta alla beslut
som har generell innebörd, t, ex. beslut i taxefrågor. Uiredningen anser att
beslut som har fattats efler delegation på lämpligt sätt bör delges de beslutande
organen.
Demokratiutredningen
anför att landstingskommunernas uppgifter har ökal i omfattning och vidgats
till nya verksamhetsområden. Landslingen har emellertid ändrat sina
arbetsformer i liten ulslräckning. Antalet landstingsmöten har inte ändrats
nämnvärt, Möjlighelen för de s, k, beredningsutskotten all sammanträda även
när landstinget inte är samlat har inte utnyttjats. Ett viktigt skäl för ett
fätal sammanträden var tidigare att reseavstånden var långa och ärendena fa.
Enligt utredningens mening har
Prop.
1975/76:187 79
förutsättningarna
i båda dessa avseenden ändrats. Fler landstingsmöten innebäratt ledamöternas
arbetsförutsättningar kan förbättras avsevärt. Genom att beredningsförfarandet
sprids över hela årel blir arbetsbelastningen jämnare. Mera lid kan även
avsättas för diskussioner i partigrupper och i partiernas lokalorganisationer.
Antalet
ärenden har ökat väsentligt under senare år. De långsiktiga bedömningarna
ställer enligt demokratiutredningens uppfattning ökade krav på en allsidig
debatt där många förtroendevalda deltar, Della gäller även förutsättningarna
för medborgama alt via partier, övriga folkrörelser och massmedia påverka
landstingsfrågorna. Redan i dag är således landstingsverksamheten av en sådan
betydelse för medborgarna att en större andel av frågoma bör avgöras av
landstinget. Över huvud taget anser utredningen att landstingsfrågorna bör
föras ut i den allmänna debatten i en större omfattning än vad som sker nu.
Kommunikationerna
är i dag sådana över hela landet, anför utredningen, att del framstår som
möjligt att hålla landstingsmöte varannan månad. De kostnadsökningar som kan
uppstå genom att rese- och traktamentsersäit-ningarna ökar är enligt
utredningen inte av den omfattningen all de behöver medföra någol hinder.
Demokratiutredningen anser alt det finns starka motiv för en ändring av
landstingets funktion i riktning mol den som gäller för kommunfullmäktige.
Utredningen anser därför att landstingen bör sammanträda med kortare mellanrum
än f n. Landstingsmöte föreslås som regel hållas varannan månad. För det
löpande förvaltningsarbetet skulle tätare sammanträden och en ökning av det
antal ärenden som landstinget skall avgöra sannolikt kunna leda till en något
ökad arbetsbörda. Delta kan enligt uiredningen emellertid uppvägas av att
arbetet skulle kunna fördelas jämnare över årel. Framför alll synes den
nuvarande ordningen i fiera fall innebära en mycket stark arbetsbelastning i
samband med oktobersammanträdet.
Demokratiulredningen
konstaterar att förvaltningsutskottet har fåll en stark ställning genom sitt s,
k, ställföreirädarskap. Detta innebär att utskottet kan fatta beslut i stället
för landstinget även i ärenden som är mer betydelsefulla. Motivet för
slällföreträdarskapet har varit att vissa beslut måste fattas även mellan de
relativt sällan återkommande landstingsmötena. Att besluten fattas av
förvaltningsutskottet och inte av landstinget innebär emellertid vissa
nackdelar ur demokratisk synvinkel. De förtroendevaldas och medborgarnas insyn
och möjligheter till påverkan kan försvåras. Utredningen anser att alla frågor
som har generell betydelse för medborgarna skall redovisas och diskuteras i de
beslutande organen. Från kommunaldemokratisk synpunkt är det viktigt alt den
politiska debatten stimuleras på delta sätt. För minoritetens arbetsmöjligheter
är del väsentligt all fier ärenden förs fram till offentlig debatt i
landstinget och inte stannar i förvaltningsutskottet. Därigenom kan minoriteten
få till stånd en debatt och inför medborgama markera sin politiska linje i de
olika ärendena,
Demokratiulredningen
föreslår därför alt slällföreträdarskapet för förvalt-
Prop.1975/76:187 80
ningsutskottet
slopas. Samma delegationsregler som för kommunfullmäktige föreslås gälla för
landslingen. Om landstinget normalt sammanträder varannan månad, får
landstingsledamöterna bättre möjligheter att följa beredningsarbetet. Därför
föreslärdemokratiutredningen alt den d u bbl a beredningen görs fakultativ.
Därmed ges möjlighet att införa samma beredningsförfarande som tillämpas i
kommunerna.
4.2.3
De beslutande organens arbetsformer
Demokratiutredningen
anför alt de förtroendevaldas arbetsmöjligheter i de beslutande organen hänger
nära samman med deras möjligheter att aktualisera frågor och få till slånd en
debatt. Meningsutbytet har slor betydelse för medborgarnas förulsättningar att
även mellan valen bilda sig en uppfattning om de olika partiernas
ståndpunkter. Det är av stort demokratiskt intresse alt kommunfullmäktige och
landsting får diskutera de långsiktiga frågorna på ett tidigt stadium, dvs,
innan det är aktuellt att fatta verkställbara beslut. Utredningen rekommenderar
därför att diskussionerna om de långsiktiga frågoma inordnas i de beslutande
organens arbete på ett sådant sätt att de blir regelbundet återkommande.
Kommunfullmäktiges och landstingels beslutanderätt bör emellertid inte
begränsas till enbart översiktliga program och principiella avgöranden. De
beslutande organen skall enligt demokratiulredningens mening styra utvecklingen
både genom alt ange riktlinjer för verksamheten och genom att ta ställning i
konkreta frågor.
Frågan
om inom vilken tid ställning skall tas lill väckta motioner är inte reglerad i
någon av kommunallagarna. Uiredningen anser att mo-tionsrälten har slor
belydelse för de enskilda ledamöterna och för partigruppernas möjligheter att
påverka den kommunala verksamheten. Därför föreslår utredningen att motioner
skall avgöras av fullmäktige resp. landsting inom ett år. Om beredningen inte
har hunnits med, skall detta anmälas till de beslutande organen och en
redogörelse lämnas över vad som har framkommit under beredningen. 1 samband med
sådan anmälan skall del vara möjligt att besluta att motionen skall avskrivas
från vidare handläggning eller att den skall anses besvarad med vad som har redovisats.
Eftersom landstingen förutsätts sammanträda oftare än f n, föreslår utredningen
att särreglerna för motion lill landstingsmöte skall slopas. Samma regler i
fråga om motioner föreslås alltså gälla för kommuner och landstingskommuner,
Demokratiulredningen
anser att en i n t e r p e 11 a t i o n bör vara tillgänglig för varje
ledamot, innan beslut om medgivande att framställa interpellationen fattas.
Under förutsättning all landstingen böriar sammanträda oftare än f n. föreslås
alt samma bestämmelser om tidsfristen för besvarande av interpellation skall
gälla i kommuner och landstingskommuner. Utredningen rekommenderar alt
interpellation bör besvaras så snart som möjligt eller senasl vid sammanträdet
efter det att den ställts.
Prop.
1975/76:187 81
Enligt
utredningens mening finns inget behov av all lagreglera institutet enkel fråga.
Institutet föreslås bli reglerat i arbetsordningarna, I dessa bör, förordar
utredningen, anges att den enkla frågan skall vara skriftlig, att den skall
avlämnas en viss lid före sammanträdet, att den skall gälla enkla och klart
avgränsade sakförhållanden och att endast den som frågar och den som skall
svara får ytlra sig när enkel fråga behandlas. Debattinläggen i anledning av en
enkel fråga kan också tidsbegränsas i arbetsordningarna.
Kommunallagsutredningens
förslag i fråga om kungörande av sammanträde med kommunfullmäktige och
landsting kommer att redovisas närmare i specialmoliveringen. En redogörelse
för huvuddragen av förslagen lämnas i del följande som en bakgrund till de
bedömningar som görs av uiredningen om den kommunala demokratin.
De
skäl som har åberopats för fjoriondagarsfristen för utsändande av kungörelsen
till landstingets ledamöter ärenligt kommunallagsulredningen numera inte av
samma styrka som tidigare. Efter kommunindelningsreformen finns del flera
kommuner som till sin ytvidd är lika stora som en del mindre
landstingskommuner. Utredningen anseratt bestämmelsema om kungörelse bör ha
karaktären av minimiregler och alt kompletteringar i skärpande riktning bör
vara möjliga i arbetsordning. Därvid kan olika behov av kungörelsetider
tillgodoses både med tanke på skillnaderna i kommunstruktur och med hänsyn
till kommunernas och landstingskommunernas skilda arbetsformer. Mot denna
bakgrund anser kommunallagsutredningen det möjligt att införa enhetliga
tidsfrister om kungörelse i form av minimiregler. Enligt utredningens
uppfattning kan en minimitid på en vecka för anslag och utsändande av
kungörelsen vara lämplig. Kungörelsen bör sändas till både ledamöter och
suppleanter. Kommunallagsutredningen anser alt tidningskungörandel bör breddas
på del sätl som statsmakterna uttalade sig för år 1971 (1971:56, FiU 23, rskr
182). Detta medför bl, a. att rätten för en minoritet inom kommunfullmäktige
eller landstinget att få till stånd annonsering i viss tidning kan utgå,
Kommunallagsulredningen anser att minimikravet pä kungörelse i tidning bör
anges i lag. Det föreslås därför en bestämmelse om att kungörelsen skall
införas i samtliga ortstidningar som i kommunen eller landstingskommunen har
en spridning av någon betydenhet.
Utredningen
om den kommunala demokratin ansluter sig till kommunallagsutredningens förslag
om att kungörelse med uppgift om tid och plats för sammanträde och om vilka
ärenden som skall behandlas minst en vecka före sammanlrädet anslås på
kommunens resp, landstingskommunens anslagstavla och sänds lill varje ledamot
och suppleant. Kungörande i tidning bör också ske minsl en vecka före
sammanträdet.
Utredningen
om den kommunala demokratin rekommenderar dessutom att ledamöterna och
suppleanterna får beslutsunderiaget samtidigt med kungörelsen. För att öka
medborgarnas kännedom om vad som kommer
6 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.1975/76:187 82
att
behandlas i fullmäktige och i landstinget rekommenderas vidare att kungörelsen
i tidningarna även innehåller en förteckning över de ärenden som skall
behandlas.
De
ökade kostnaderna för en sådan utvidgad annonsering kan enligl ulredningens
bedömning antas bli relativt begränsade. Stor omsorg bör enligt utredningen
läggas ner på att utforma ärenderubrikerna så att medborgarna förstår vad
ärendena gäller.
Demokratiutredningen
anser sig inte kunna ta ställning till de förslag i fråga om
kungörelseannonsering som har lagts fram i promemorian Effektivare kungörande.
Kostnaderna för kungörelseannonseringen måste avvägas mot kostnaderna för att
tillgodose andra kommunala informationsbehov. Innebörden av uttrycket
"spridning av någon betydenhet" bör klargöras. De nuvarande
beslämmelserna om rätt för en minoritet inom del beslutande organet att få till
slånd annonsering i viss tidning har enligt utredningen fungerat
tillfredsställande. Verkningarna av en ändring av de nuvarande bestämmelserna
bör belysas ytterligare.
4.2.4
Suppleanter för fiUlmäklige och landstingsledamöter
Enligt
utredningens mening finns en rad viktiga motiv för att utse suppleanter för
ledamöterna i de beslutande organen. Flera kommunmedlemmar kan knytas till den
kommunala verksamheien och förtroendeuppdragen kan spridas lill fiera medborgargmpper.
Kommunens och landstingskommunens olika delar kan bli bättre representerade.
Vidare garanteras att de beslutande organen är fulltaliga så att tillfällig
frånvaro för ordinarie ledamöter inte påverkar beslutsfattandet. Suppleanter är
även till fördel vid jävssituationer. Suppleanter har också utsetts för
fullmäktige i nästan alla kommuner.
Demokratiulredningen
föreslår därför all del skall vara obligatoriskt att ha suppleanter för
kommunfullmäktige. Fullmäktige bör som hittills bestämma antalet suppleanter.
De nuvarande bestämmelserna om antalet suppleanter har enligt utredningens
mening fungerat tillfredsställande och de kan därför behållas oförändrade.
Suppleanter föreslås också vara obligatoriska för förbundsfullmäktige i
kommunalförbund. För förbundsfullmäktige kan f n. inte utses suppleanter.
Medlemskommunerna föreslås få frihel att i förbundsordningen besiämma hur mänga
suppleanter som skall finnas och hur många suppleanter varje medlemskommun
skall utse. Utredningen föreslår att samma regler för t, ex, inkallande och
tjänstgöringsrält skall gälla för suppleanterna i förbundsfullmäktige som för
suppleantema i övriga beslutande kommunala organ. Eftersom redan enligt
nuvarande bestämmelser suppleanter skall utses för landstingets ledamöler,
skapas genom dessa förslag enhetlighet för samtliga beslutande kommunala
organ.
Om
suppleanter har utsetts för kommunfullmäktige, måste enligt gällande regler
minst två tredjedelar av ledamöierna vara närvarande för alt beslut skall kunna
fattas. För beslutförhet i landsting krävs också att två tredjedelar
Prop.1975/76:187 83
av
ledamöterna är närvarande. Enligt utredningen torde del vara sällsynt att en
minoritet gör det omöjligt för det beslutande organet att fungera genom att
utebli från ett sammanlräde. Utredningen anser dock att en formell garanti bör
finnas mol en sädan obstruktion. Utredningen föreslår därför att för
beslutförhet skall krävas alt fier än hälften av ledamötema i de beslutande
organen är närvarande.
För
att klargöra innebörden av bestämmelserna om inkallande av suppleanter och
deras tjänstgöringsrätt föreslår utredningen en lagreglering av följande
innehåll. Den nu gällande principen att valutslaget är avgörande för
turordningen behålls. Valutslaget skall också vara avgörande för suppleanternas
tjänstgöringsrält. Ordinarie ledamot skall alltid ha företräde till
tjänstgöring framför suppleant. Ledamot skall därför ha rätt att inträda, även
om han inställer sig under pågående sammanträde, Della skall gälla oavsett om
han har anmält hinder eller ej. Suppleant skall ijänslgöra under hela
sammanträdet eller den del som återstår sedan han har inträtt. Vid jäv för
ledamot eller tjänstgörande suppleant skall den jävige ha rätt att återinträda,
sedan det ärende i vilket jäv föreligger har behandlats, 1 andra fall skall del
inte vara tillåtet för ledamot och suppleant att tjänstgöra växelvis under ett
och samma sammanträde.
Utredningen
erinrar om att del har hävdats att suppleanter som inte tjänstgör bör få rätt
alt yttra sig på sammanträden, framställa yrkanden och anmäla reservation mot
beslut. Syftet med en sådan ordning skulle vara att supp-leanluppdraget skulle
göras mera meningsfullt, Demokratiulredningen anser att såväl principiella som
praktiska skäl talar mol en sådan ordning. Gränsen mellan ordinarie ledamöter
och suppleanter skulle suddas ut. Vidare skulle en förändrad ställning för
suppleanter som inte tjänstgör förändra sammanträdesordningen. Effektiviteten i
de beslutande organens sammanträden skulle försämras. Av dessa skäl anser
utredningen att icke tjänstgörande suppleanters befogenheter inte bör
utsträckas. En breddad representation kan och bör enklast åstadkommas genom
ett ökat antal ledamöter i de beslutande organen. Tjänstgörande suppleant bör
liksom hittills i princip ha samma befogenheter som ledamot.
De
föreskrifter som kan behövas om formerna för anmälan av hinder och för
inkallande av suppleant bör enligt utredningens mening kunna las in i
arbetsordning för fullmäktige resp. landstinget.
4.3
Kommunallagsutredningen
Kommunallagsutredningen
förklarar all vad utredningen om den kommunala demokratin anför om
tillämpningen av den regel om delegation av beslutanderätt från
kommunfullmäktige eller landsting till styrelsen och övriga nämnder som
kommunallagsutredningen föreslår i betänkandet Enhetlig kommunallag inle
föranleder nägot förfaiiningsförslag. Föreskrifter om all landstingsmöten skall
hållas med vissa intervaller bör enligt kom-
Prop.1975/76:187 84
munallagsutredningen
inte tas in i lag. Sådana regler hör hemma i arbetsordning. Utredningen anför
vidare att förslaget om slopande av förvaltningsutskottets befogenhet att
företräda landstinget mellan dess sammanträden tillgodoses genom att regeln om
förvaltningsutskottets ställföreirädarskap ulgår. Förvaltningsutskottet får
därigenom i princip samma ställning och funktion som kommunstyrelsen. Om
förvaltningsutskoitets ställföreirädarskap upphör blir det, påpekar
utredningen, nödvändigt att landstinget sammanträder oftare.
Utredningen
anser att förslagen från utredningen om den kommunala demokratin angående
molionsförfarandet bör leda till nya bestämmelser i lag. Därvid bör föreskrivas
all motion bör beredas så att kommunfullmäktige eller landstinget kan fatta
beslut med anledning av motionen på sammanlräde som hålls inom ett år efter del
att den har väckts. Det föreslås också att, om beredningen inte har avslutats
inom ett år, skall vad som har förekommit i ärendet anmälas och redovisas för
det beslutande organet. Kommunallagsutredningen framhåller alt sådana bestämmelser
inte gör beredningen absolut tidsbestämd och att de ger kommunfullmäktige
möjlighel att styra beredningen av motionerna. Det förslås vidare en
bestämmelse som ger kommunfullmäktige och landsting befogenhet att i samband
med sädan anmälan skriva av motionen eller förklara den besvarad med vad som
har redovisats.
Kommunallagsutredningen
konstaterar att förslagen rörande suppleantsystemet föranleder ett fiertal
beslämmelser i lag, 1 fråga om utformningen av dessa bestämmelser hänvisas till
specialmotiveringen.
4.4.
Remissyttranden
4,4,1
De beslutande organens ställning
Nästan
alla landstingskommuner anser att de skäl som utredningen om den kommunala
demokratin anför för sin rekommendation om tätare landstingsmöten är
välgrundade. De stöder därför rekommendationen i princip. Hälften av
landstingskommunerna anser emellertid att ett landstingsmöte varannan månad kan
vara för mycket i små landstingskommuner eller att antalet successivt bör ökas
så att partierna och förvaltningarna fär möjlighet all anpassa sig. Några
länsstyrelser anför liknande synpunkter,
Uppsala
läns landstingskommun påpekar att landstinget redan tillämpar ett syslem med
oftare förekommande landstingsmöten. Erfarenheterna av delta har varil goda.
Landstinget har avgjort ett avsevärt antal ärenden, vilka enligt den ordning
som tillämpades tidigare skulle ha avgjorts av förvallningsutskottet.
Nägra
landstingskommuner, t. ex, Kronobergs. Hallands och Skaraborgs läns
landstingskommuner, framhåller att det är svårt all generelll säga alt
landstingsmöte skall hållas varannan månad, 1 mindre landstingskommuner
Prop.1975/76:187 85
kan
det vara befogat med färre möten, Kristianstads läns landstingskommun menar att
det är tillräckligt med ell landstingsmöte i kvartalet. Alvsborgs läns landstingskommun
anser att antalet möten i viss mån måste anpassas till de lokala förhållandena.
Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens läns landstingskommuner anser all
antalet möten bör avgöras av det enskilda landstinget och att man successivt
bör öka antalet. 1 första hand bör antalet möten ökas till fyra per år.
Därefter bör antalet successivt ökas till sex per år så att
partiorganisationerna och förvaltningsorganisationen hinner anpassa sig.
Även
om fier landstingsmöten kommer till stånd kommer tyngdpunkten enligt Värmlands
läns landstingskommun att ligga på det möte när budgeten skall fastställas.
Norrbollens läns landstingskommun instämmer i att tätare landstingsmöten har
ett värde ur demokratisk synpunkt. Men man menar också all detta hittills i Norrbotten
har uppvägts av önskemålet om att begränsa landstingsledamöternas åksträckor
och tidsåtgång.
Landstingsförbundet
anser att del måste ankomma på varje landsting att självi avgöra hur ofla det
är lämpligt att sammanträda. Förbundet framhåller också att en utveckling mot
flera landstingsmöten måste vara knuten till landslingens behandling av viktiga
sakfrågor. Om landstingen sammanträder utan att ha viktiga frågor all behandla,
finns det risk att deras slällning försvagas. Hänsyn måste också enligt förbundet
tas till kostnaderna för att hålla landstingsmöte och lill ledamöternas
restider.
Med
hänsyn till de praktiska problem, som dock uppkommer framför allt i
Norriandslänen, är länsstyrelsen i Stockholms län något tveksam till att tvinga
landslingen att hålla täta landstingsmöten, vilket enligt länsstyrelsen blir
den praktiska konsekvensen, om förvaltningsutskottets ställföreirädarskap
avskaffas.
Remissinstanserna
delar demokratiutredningens allmänna uppfattning att de beslutande organens
ledande roll i framtiden bör betonas och förstärkas,
1
del sammanhanget påpekar Skaraborgs läns landstingskommun att utredningen inte
har närmare belyst kompetensfördelningen mellan lands-linget och de special
reglerade nämnderna. Del framhålls att landstingets infiytande på denna sektor
är begränsat, trots att den är dominerande och mycket kostnadskrävande. Med
hänvisning till detta anser landstingskommunen att denna kompetensfördelning
bör övervägas ytteriigare,
Landsiingsförbundet
och 75 landstingskommuner ansluter sig i princip lill demokratiutredningens
förslag alt förvaltningsutskottets ställföreirädarskap skall slopas. Praktiskt
taget samtliga betonar dock att detta på ett eller annat sätt måste knylas till
en lämpligt avvägd delegation. Man menar att förslagel att
slällföreträdarskapet skall slopas delvis är oförenligt med förslaget att
delegationsbestämmelserna skall tillämpas restriktivt. Förslaget all
slällföreträdarskapet skall slopas tillstyrks också av socialdemokratiska
kvinnoförbundet, centerns ungdomsförbund och KDS. Värmlands läns
landstingskommun stöder förslaget att slällföreträdarskapet slopas
Prop.
1975/76:187 86
under
förutsättning att landstingsmötena sammanträder oftare. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län och statskontoret ger också uttryck för denna uppfattning,
Siockholms
läns landstingskommun anser att utredningen anför goda skäl för sin ståndpunkt
alt slällföreträdarskapet skall slopas. Utvecklingen i Stockholms län visar
att en övergång till tätare landstingsmöten medför att slällföreträdarskapet
inte behöver utnyttjas. Även Hallands läns landstingskommun framhåller att
slällföreträdarskapet har utnyttjats i begränsad omfattning.
Del
är väsentligt att landstingets beslut i så stor utsträckning som möjligt får en
bred förankring, anför Landsiingsförbundet. En vidgad roll för landstinget bör
också vitalisera debatten i landslingskommunala frågor bland både valda och
väljare. Man bör också beakta, anser förbundet, det från kommunaldemokratisk
synpunkt viktiga förhållandet att alla partier som är företrädda i landstinget
inte är representerade i förvallningsutskottet. En nackdel med alt
ställföreträdarskapet slopas är enligt förbundet att det kommer alt innebära en
föriängd beslutsprocess.
Sju
landstingskommuner och några länsstyrelser avstyrker förslaget att ställföreträdarskapet
skall slopas.
Östergötlands,
Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Kopparbergs. Västerbottens och
Norrbottens läns landstingskommuner menar att ställföreträdarskapet är en
förutsättning för en effektiv förvaltning. Om ställföreträdarskapet slopas,
blir följden en ökad byråkratisering. Beredningen av ärenden blir enligt dessa
landstingskommuner mera tidskrävande. Vissa typer av ärenden kräver snabba
avgöranden. Slutligen anser man att risken är stor all ett omfattande
ddegationsförfarande tvingas fram som kan förändra praxis därhän att syftet med
förslaget att ställföreträdarskapet skall slopas motverkas. Länsstyrelsen i
Malmöhus län instämmer i stort sett i dessa synpunkter.
KrIsUanslads,
Västerbottens och Norrbottens läns landstingskominuner menar att ett ökal antal
landstingsmöten kan innebära att ställföreträdarskapet inte utnyttjas på samma
sätt som nu och alt det möjligen kan slopas med tiden. Länsstyrelserna i
KrIsUanslads och Göteborgs och Bohus län redovisar samma uppfattning.
Norrbollens
läns landstingskommun framhåller att de långa reseavstånden i länet medför
svårigheter, om landstinget snabbi måsle fatta beslut. Ställföreträdarskapet
medger en effektiv handläggning av brådskande ärenden.
Demokratiutredningens
strävan att lägga så stor beslutsvolym som möjligt på så hög
förtroendemannanivå som möjligt medför enligt Östergötlands och Malmöhus läns
landstingskommuner dåiiga arbetsförhållanden och minskad möjlighel för de
förtroendevalda att styra utvecklingen. Eftersom förvaltningsutskottets
ledamöter oftast också är landstingsledamöter, är utskotten lyhörda föratt
ställföreträdarskapet inte utnyttjas i strid med landstingets önskemål.
Samtliga
landstingskommuner och de fä länsstyrelser som behandlar utredningens
rekommendation om restriktivitet när del gäller delegation
Prop.
1975/76:187 87
är
tveksamma till om ett slopande av slällföreträdarskapet är förenligt med en
sådan rekommendation,
Uppsala,
Södermanlands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs läns
landstingskommuner ansluter sig från kommunaldemokratiska utgångspunkter till
förslagel att ställföreträdarskapet skall slopas. Förslagels positiva
konsekvenser, alt offentligheten vidgas och att samtliga landstingsledamöter
kan delta i behandlingen av flera ärenden, måsle vägas mot att effektiviteten
minskas genom att beslutsgången föriängs och alt beslutsprocessen formaliseras.
Dessa negativa konsekvenser av alt ställföreträdarskapet slopas bör enligt
dessa remissinstanser kompenseras genom en lämpligt avvägd delegation. Delta
kan ske utan all principen om vidgad demokrati och insyn eftersatts.
Södermantands,
Östergötlands. Värmlands och Västmanlands läns landstingskommuner anser alt en
bestämmelse om rätt för landstinget att delegera sin beslutanderätt bör ges en
fiexibel utformning. De grundläggande principerna i uppgiftsfördelningen
mellan beslutande och förvaltande organ bör inte ändras. Gränserna för
delegationsrätten får som hittills dras upp i rättspraxis. Flera länsstyrelser
anför liknande synpunkter,
Demokratiulredningens
uttalande att rätten till delegation bör begränsas till de ämnen som f n, anses
kunna delegeras är oklart, framhåller ÄaraöoAgi läns landstingskommun.
Slällföreträdarskapet har inneburit att delegation från landstinget lill
förvaltningsutskottet knappast har förekommit i praktiken. Enligt Alvsborgs
läns landstingskommun är det tveksamt om samma delegationsregel kan tillämpas
i kommuner och landstingskommuner. Behovei är slörre i landstingskommunerna än
i kommunerna.
Älvsborgs,
Gävleborgs och Norrbottens läns landstingskommuner hävdar att det bör ankomma
på varje landsting att bestämma när delegation skall fä förekomma. Därvid bör
beaktas både kommunaldemokratiska synpunkter och effektivitetssynpunkter. De
kommunaldemokratiska kraven bör tillgodoses genom att en öppen redovisning
sker av beslut i delegationsärenden. Liknande synpunkter anförs av
länsslyrelsen i Västmanlands län.
Demokratiutredningens
förslag innebär, noterar Jönköpings läns landstingskommun, att flera ärenden
som i dag avgörs pä ett lägre plan måste tas upp av landstinget. Därmed
reduceras det reella inflytandet för de förtroendevalda i nämnder,
direktioner, samrådsgrupper och andra beredande organ. Landstingskommunen anser
att del är väsentligt att nämndema kan fatta självständiga beslut i linje med
de principer som landstinget har bestämt.
Också
i framtiden behövs enligt Landsiingsförbundei samt Kalmar och Västernorriands
läns landstingskommuner starka förvallningsutskott för att landstingskommunerna
skall kunna motsvara de krav och förväntningar som de ställs inför. Även med
tätare landstingsmöten kommer det enligt Landstingsförbundet att vara
nödvändigl all viktiga beslut kan fattas mellan landstingsmötena. Förbundet
menar därför alt varje landsting självt bör
Prop.1975/76:187 88
fä
avgöra i vilken omfattning delegation skall förekomma.
Även
de länsstyrelser som tar upp ulredningens förslag i fråga om delegationsförfarandet
är tveksamma. Länsstyrelsen I Malmöhus län anser alt, om man slopar
ställföreträdarskapet och vill begränsa delegationsmöjlig-heterna utan en
direkt lagreglering, kan det medföra att delegation används i långt slörre
utsträckning än som har varit avsetl. Länsslyrelsen i Uppsala län anseratt inte
bara beslul i rutinärenden måste kunna delegeras. Därutöver måste
förvaltningsulskoltet kunna fatta beslut i ärenden som inte tål dröjsmål,
Demokratiulredningens
rekommendation att diskussionerna om de långsiktiga frågorna bör ges ett ökat
utrymme i de beslutande organens arbete har berörts av en minoritet av
landstingskommuner, Östergötlands. Älvsborgs och Skaraborgs läns
landstingskominuner anser all det kan finnas risk för att tillräcklig tid inte
ägnas åt de slörre och mer principiella frågoma, om antalet ärenden som
landstinget skall avgöra ökar. Enligt Jönköpings läns landstingskommun bör
landstingets ställning stärkas när del gäller långsiktiga och övergripande
frågor. Detta kan ske samtidigt som nämnderna ges möjlighel alt avgöra en
betydande andel av ärendena. Västernorriands och Jämtlands läns
landstingskommuner uppger att man under senare år har strävat efter att anordna
regelbundet återkommande programdebatter om t. ex. långtidsbudgeten och andra
planeringsfrågor. Ytteriigare några landstingskommuner, t, ex, Kalmar,
Skaraborgs och Värmlands läns landstingskommuner instämmer i utredningens
rekommendation att de långsiktiga frågorna på ett naturiigt sätt bör inordnas i
de beslutande organens arbete så alt de blir regelbundet återkommande inslag
vid landstingsmötena.
Nästan
alla landstingskommuner tillstyrker, liksom Landstingsförbundet, sialskoniorel,
centerns ungdomsförbund och socialdemokraiiska kvinnoförbundet,
demokratiulredningens förslag all den dubbla beredningen skall vara frivillig,
Blekinge,
Malmöhus och Örebro läns landstingskommuner anser all utskottsbehandlingen är
en relativt betydelselös dd av beslutsprocessen. En fördel är att de
landstingskommuner som finner denna beredningsprocedur värdefull fortfarande
kan tillämpa den. Enligt Stockholms, Kalmar och Västmanlands läns
landstingskommuner är den beredning som sker inom partigrupperna minst lika
väsentlig för en väl fungerande demokrati som beredningen inom
beredningsutskotten. Länsstyrelsen i Västmanlands län har samma uppfattning.
Hallands läns landstingskommun påpekar all landstingskommunerna numera har
breddat sin nämndorganisation och att detta medför att de fiesta
landstingsledamöterna som ledamöter i någon nämnd nära följer beredningen.
Endast
Kopparbergs läns landstingskommun avstyrker ulredningens förslag.
Landstingskommunen menar att strävandena all fördjupa
förtroendeman-nainflytandet främjas om den obligatoriska dubbla beredningen
behålls,
Landsiingsförbundet
påpekar att beredningsutskottets roll varierar i de olika landstingskommunerna.
På en del håll är utskottsbehandlingen närmast en
Prop.
1975/76:187 89
formalitet.
På andra håll har utskotten en viktig funktion i ärendenas sakbehandling.
Avgörande för hur de enskilda landstingskommunerna ser på utskottsbehandlingen
är ofta partigruppernas arbetsformer. Förbundet påpekar att
förvaltningsutskottens ställning i viss utsträckning förstärks, om den dubbla
beredningen slopas. Eftersom flera landstingskommuner anser att den dubbla
beredningen även i framtiden har en viktig funktion att fylla, bör varje
landsting självi få la ställning lill frågan.
Kommunerna
instämmer allmänt i vad demokratiulredningen anför om all fullmäktiges
ställning bör stärkas. En slor majoritet äremellertid tveksam lill om detta kan
åstadkommas genom att reglerna om delegation till-lämpas restriktivt. Framför
allt reagerar man mol att utredningen rekommenderar alt restriktivitet iakttas
även när det gäller rutinärenden. De länsstyrelser som uttalar sig på denna
punkt anser också att ulredningens rekommendation om delegationsrättens
omfattning är alltför restriktiv.
Kommunerna
anför flera skäl mot en alltför restriktiv tillämpning av
delegationsinslilutet. De framhåller bl, a, att en sådan ordning skulle medföra
att fullmäktiges sammanträden tyngs av mängder av småärenden, alt allmänhetens
intresse och massmediernas möjlighel till information minskar, att
sammanträdena föriängs, alt ärendebehandlingen fördröjs, alt nämndernas
inflytande minskar, att fullmäktige inte hinner ägna sig ät de stora långsikliga
och principiella frågorna samt all fullmäktiges möjlighet att styra
utvecklingen av verksamheten minskar. Del betonas vidare alt bl, a, kommunernas
skiftande storlek medför att del finns stora skillnader mellan olika kommuners
behov av att utnyttja delegationsinslilutet. Därför bör varje
fullmäktigeförsamling själv lä avgöra vilken omfattning delegations-förfarandet
skall ha.
En
stor majoritet bland kommunerna anser alt någon restriktivitet inle bör krävas
i fråga om delegation i rutinärenden. Knappt hälften av kommunerna menar att
delegationsrätten inte bör begränsas snävare än vad som nu är fallet och alt
bestämmelserna måsle vara flexibla. Alt delegation sker i rutinärenden behöver
inle leda till någon ändring av den nuvarande uppgiftsfördelningen mellan
fullmäktige och nämnderna. Fullmäktige skall fortfarande falla alla beslul av
viktigare finansiell eller principiell betydelse.
Ett
fåtal kommuner anser att fullmäktige bör kunna delegera beslutanderätt även i
ärenden som inte kan karaktäriseras som rutinmässiga ärenden,
Jönköpings
kommun vill inte acceptera demokratiutredningens lolkning av den
delegationsregel som föreslås. Farhågoma för alt fullmäktiges ställning kommer
att urholkas är överdrivna. Fullmäktige beslutar ju om delegationens omfallning
och kan därigenom bevaka kommunaldemokratiska synpunkter. Del påpekas också att
delegationen kan förenas med villkor och att den kan återkallas, om det bedöms
nödvändigl.
Fullmäktige
bör enligt Lidingö kommun befrias från detaljbesluten. Arbetet i fullmäktige
bör inriktas på "de strategiska besluten". Det är fullmäktiges
kontrollfunktion som måste stärkas men kontrollfunktionen förutsätter inte att
fullntäktige också fattar de formella besluten. Kommunen menar alt
Prop.1975/76:187 90
fullmäktige
måste anta ett program för varje planeringsarbete, om det politiska målel för
arbetet skall kunna anges i förväg. En systematisk uppföljning av tidigare
planering och en redovisning inför bl.a. fullmäktige aren ofta försummad men
mycket viktig förutsättning föratt beslutsfattarna skall kunna tillgodogöra sig
erfarenheter inför nästa projekt. Ell beslul om ett större projekt bör därför,
anser kommunen, innehålla direktiv om en sådan efterkontroll. När en anläggning
har varit i bruk ett antal år bör det undersökas om de intentioner som angavs
vid beslutstillfället har tillgodosetls. Enligt kommunen är det på detta sätl
som fullmäktiges kontrollfunktioner bör utövas,
Stockholms
kommun anser att en ddegationsregel bör införas. En sådan regel innebär att den
beslutanderätt som kan överföras till nämnderna inte blir beroende av konkreta
verkställighets- och förvaltningsuppdrag. Detta innebär ett avsleg från
principen att beslutanderätten i kommunerna utövas av fullmäktige. För att
oklarhet skall undvikas bör enligt kommunen delegationsregeln kompletteras med
en beslämmelse om alt delegation endast kan avse ärenden av rutinmässig
karaklär. 1 övrigt bör de principer som hittills har tillämpats fortfarande
gälla. Den närmare gränsdragningen får överiämnas åt rättspraxis. Beslut av
grundläggande eller generell natur bör givelvis liksom nu fattas av
fullmäktige.
Med
hänsyn dels lill de effekter som demokratiutredningen syftar till med sina
förslag och rekommendationer, dels lill att de förtroendevaldas tid även i framtiden
kommer att vara begränsad kan, anför Svenska kommunförbundet, en begränsning
av ddegationsinstitutei i förhällande till vad som hittills har tillämpats inte
vara aktuell. Förbundet anser att det måste ankomma på
fullmäktigeförsamlingarna alt från deras egen arbetssituation och andra
speciella förhållanden avgöra i vilken ulsträckning de vill utnyttja
delegationsinstitulel. Genom förstärkningen av kommunfullmäktiges roll och
genom utvecklingen av planeringssystemen kan sannolikt de negativa effekterna
av delegationen elimineras.
Knappt
en fiärdedel av kommunerna tar upp demokratiutredningens rekommendation att
diskussioner om de långsiktiga frågorna bör ges ökat utrymtne i de beslutande
organens arbete. Dessa kommuner instämmer i rekommendationen och betonar alt s.
k, programdebatter bör bli ett naturligt inslag i fullmäktiges arbete. Många
kommuner anser att en restriktiv lillämpning av delegationsreglerna försvårar
för fullmäktige all hinna med meningsfulla programdebatler.
Lidingö,
Göteborgs och Örebro kommuner betonar att det är viktigt alt kommunfullmäktige
kommer in i beslutsprocessen på ett tidigt stadium. Oftast kommer fullmäktiges
beslut sist i en lång beslutsprocess. De reella möjlighelerna att på della
stadium påverka ärendets utgång är ofta begränsade. Stora och viktiga frågor
bör därför föras upp lill fullmäktige för principbehandling på ett tidigare
stadium. Om kommunfullmäktige skall fä ett reellt inflytande, krävs alt
nämndema utarbetar alternativa förslag till beslut, anför Västerviks kommun.
Prop.1975/76:187 91
Kommunförbundet
anser all det är lämpligt all fullmäktige utan direkt koppling till årsbudgeten
och andra långsikliga planeringsinstrument i större ulslräckning än f n,
behandlar hur olika verksamhetsgrenar bör bedrivas och vilket resultat som bör
eftersträvas. Kommunfullmäktiges arbetssätt har avgörande betydelse för om
fullmäktige skall kunna lä den roll som eftersträvas. Kommunförbundet delar
demokratiutredningens uppfattning alt detta kan ske genom att det i ett tidigt skede
diskuteras vilken inriktning och omfattning en viss verksamhet bör ha och genom
att diskussionerna leder till riktlinjer för de verkställande organens
handläggning,
4,4,2
De beslutande organens arbetsformer
Ett
fåtal remissinstanser är negativa till demokratiutredningens förslag i fråga om
motioner i fullmäktige och landsting, Alla landstingskommuner och nästan alla
kommuner som berör förslagen är positiva. Svenska kommunjörbundei och
Landsiingsförbundet lillslyrker också förslagen.
Botkyrka,
Sollentuna, Sävsjö, Mariestads, Aivika, Säffle och Eda kommuner stöder inte
utredningens förslag att motioner efter ett är skall kunna skrivas av från
vidare handläggning utan sakbehandling. En sådan regel kan enligt dessa göra
det möjligt för fullmäktige att på ett alltför enkelt sätt göra sig av med
besvärliga motioner. Även länsslyrelsen i Blekinge län anser det tveksamt om
motioner skall kunna skrivas av. Ovanåkers kommun förordar att motion inte
skall kunna skrivas av, om motionären motsätter sig att så sker, Sundbybergs
kommun instämmer i princip i utredningens förslag men anser att motion skall
kunna skrivas av endast pä förslag av kommunstyrelsen,
Sollentuna
och Sävsjö kommuner anser att förslagel att motioner skall kunna skrivas av
innebär en klar begränsning av den nuvarande motionsrällen, eftersom det leder
till att beredningstvånget för motioner upphör, 1 praktiken torde förslaget
inte innebära någon förstärkning av motionärernas ställning, Västerås kommun
anseratt det är fullt tillräckligt all alla obesvarade motioner en gång per är
anmäls i fullmäktige,
Lidingö
kommun uppger att kommunen har beslutat att alla motioner som innehåller
förslag om ekonomiska insatser skall behandlas i budgetarbetet. Denna
handläggningsordning kan göra det svårt att förverkliga utredningens förslag
att alla motioner i princip skall vara besvarade inom ett år, Stockholms kommun
uttalar all förslagel knappast kommer att få någon praktisk betydelse för
kommunens del, eftersom del övervägande antalet motioner redan nu besvaras inom
ett år.
Katrineholms,
Mölndals och Bollnäs kommuner anser att tidsfristen ett år måsle betraktas som
en maximigräns. Många motioner kan besvaras på betydligt kortare tid. En
tidsfrist om två år föreslås av Halmstads kommun. Alltför kort tid kan innebära
att motionen blir summariskt behandlad. Även länsstyrelsen i Västmanlands län
påpekar alt tidsfristen kan vara svår att hålla
Prop.1975/76:187 92
särskilt
när en motion kräver stora utredningar. 1 sådana fall bör det räcka alt
utredningslägel redovisas. Då kan kommunfullmäktige pröva fördröjningen och
eventuellt utfärda direktiv för det fortsalla arbetet,
Danderyds.
Anika, FUipstads och Malungs kommuner anser alt någon tid inom vilken en motion
skall besvaras inte bör anges i lag, I stället föreslår man att detta sker i
arbetsordning för kommunfullmäktige. De regler som utredningen föreslår är i
princip riktiga men alltför detaljerade, anför//ö/;wi?e, Hagfors och Säffle
kommuner. Kommunerna bör själva kunna reglera förfarandet i arbetsordningar.
Nästan
alla kommuner och landstingskornmuiier som berör demokratiulredningens förslag
att ledaniöterna i de beslutande organen skall ha lillgång till en
interpellation. innan de lar ställning lill om den skall få framställas, och
att reglerna om tid för avlämnande och besvarande av interpellation skall anges
i arbetsordning är positiva till förslagen. Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet tillstyrker också förslagen.
Burlövs
och Strömsunds kommuner anser all interpellationerna bör sändas ut till ledamöterna
två eller tre dagar före eller samtidigt med kungörelsen till sammanlrädet.
Kungälvs kommun anser alt en tvingande regel om att interpellalioner skall vara
skriftliga inte behövs, Å andra sidan föreslår yört-köpings, Nässjö och
Degerfors kommuner all också interpellationssvaret skall tillhandahållas
ledamöterna före sammanträdet och vara skriftligt. Enligt Tranås kommun bör
skyldighet alt besvara interpellalioner införas,
Inlerpdlalionsinstitutet
bör, anför Stenungsunds. Grums och Hofors kommuner, regleras i lokala
arbetsordningar. Även länsslyrelsen i Gävleborgs län är tveksam till om det
behövs någon lagreglering.
När
del gäller utredningens rekommendation alt en interpellation bör besvaras så
snart som möjligt och senast på sammanträdet efler det alt den ställts anmärker
Stockholms kommun att rekommendationen är orealistisk. I Stockholm är det ofta
svårt att hinna besvara en interpellation inom två månader, eftersom
kommunfullmäktige är hårt belastade av beslutsärenden.
En
stor majoritet av de kommuner och landstingskommuner som tar upp institutet
enkel fråga delar utredningens uppfattning att några beslämmelser i lag inie
behövs och all del i arbetsordning lämpligen kan anges att enkel fråga skall
vara skriftlig och avlämnas viss tid före ett sammanträde. Landstingslorbundei
har inte heller något att erinra,
Fjorion
kommuner anser emellertid att även institutet enkel fråga för klarhetens skull
bör nämnas i kommunallagen, dock utan detaljreglering. Gävleborgs läns
landstingskommun delar denna uppfaltning och förordar att lagtexten utformas
så att varje landstingskommun själv kan avgöra om enkel fråga skall få
förekornma eller inte.
Botkyrka.
Jönköpings, Tomelilla och Kungsörs kommuner delar inte demokratiulredningens
uppfattning att en enkel fråga skall behöva avges skriftligen viss tid före
sammanträdel, Syftel rried inslilutet enkel fråga riskerar
Prop.
1975/76:187 93
att
gå föriorat, om sådana regler införs.
En
belydande majoritet av de remissinstanser som behandlar ulredningens förslag
att kungörelse om sammanlräde skall anslås och sändas till ledamöierna senast
en vecka före sammanträdet tillstyrker förslagel,
Landsiingsförbundei
påpekar att förslaget innebär en förkortad kallelsetid för
landstingsledamöterna. För landstingskansliernas del innebär det emellertid en
fördel,om landstingen kommeratt sammanträda oftare. Förbundet tillstyrker
därför förslaget.
Orusts
och VUhelmina kommuner befarar alt rekommendationen all handlingama till
sammanträdena bör sändas ut senasl en vecka före sammanlrädet kommeratt leda
till att beslutsprocessen föriängs och att antalet extra ärenden vid
fullmäktiges sammanträden ökar.
Växjö
och Örebro kommuner saml Göteboigs och Bohus läns landstingskommun
ifrågasätter om inte en tidsfrist för när handlingama lill ett sammanlräde
skall sändas ut bör anges i lag, Å andra sidan menar Håbo och Stenungsunds
kommuner all kungörelseförfarandel bör regleras av kommunema själva i
arbetsordningar.
Danderyds,
Mjölby och Lycksele kommuner anser att rekommendationen om när handlingarna bör
sändas ut kan medföra praktiska svårigheler. Det gäller t, ex, hur utskrifter
och justeringar av protokoll skall kunna hinnas med. Mjölby kommun påpekar alt
ärendenas beredningstid kommer all öka, specielll när flera nämnder deltar i beredningen.
Trelleborgs kommun avstyrker rekommendationen av tryckeritekniska skäl och
menar att del väsentliga är att kungörelsen införs i tidningarna en vecka före
sammanlrädet och att den innehåller uppgift om vilka ärenden som skall
behandlas, Kristen demokratisk samling anser att del inte är tillräckligt all
beslutsunderlaget sänds ut en vecka före sammanlrädet.
Demokratiutredningens
rekommendation att kungörelseannonserna i tidningarna skall innehålla en
förteckning över de ärenden som skall behandlas har kommenterats av relativt få
remissinsianser. De flesta av dem som yttrar sig har dock inte något att erinra
mot rekommendationen,
Vallentuna,
Laholms och Örebro kommuner anser att del är befogat att det i en ny
kommunallag föreskrivs alt annonsen skall innehålla en ärendeförteckning,
medan ett tiotal kommuner anser att det inle går att ge någon generell
rekommendation. Dessa kommuner anser alt varje kommun själv bör lä avgöra om
den vill ta in en ärendeförieckning i annonsen. Götene, Herrljunga. Tranemooch
Årjängs kommuner anser all annonseringskostnaden kan bli relativt hög, om hela
föredragningslistan skall tas med för de mindre kommuner som ligger mellan
olika tidningars spridningsområde. Denna kostnad måste avvägas mol kostnaden
för annan inforniation.
Några
remissinstanser, bl.a, Västernorriands läns landstingskommun och Botkyrka,
Sigtuna, Kungälvs. Vansbro och Umeå kommuner, anser att det för att stimulera
allmänheiens intresse kan vara lämpligt med någon form
Prop.1975/76:187 94
av
populärsamtTianställning i annonsform om de viktigaste och mest kontroversiella
ärendena.
Kommunallagsutredningen
föreslår i sitt förslag lill enhetlig kommunallag alt uppgift om lid och plats
för sammanträdel skall minst en vecka före sammanträdet införas i samtliga
ortstidningar som har en spridning av någon betydenhet. Samtidigt föreslås att
rätten för en minoritet att fä till stånd annonsering i viss tidning slopas.
Demokratiulredningen
anser sig inte kunna la ställning lill de förslag i fräga om kungörelseannonseringen
som framlagts. Kostnaderna för kungörelseannonseringen måste avvägas mot
kostnaderna för att tillgodose andra kommunala informationsbehov. Innebörden av
uttrycket "spridning av någon betydenhet" bör klargöras. De
nuvarande bestämmelserna om rätt för en minoritet inom det beslutande organet
att få lill slånd annonsering i viss tidning har enligt demokratiulredningen
fungerat tillfredsställande, Till-lämpningen av dessa beslämmelser bör belysas
ytterligare, innan bestämmelserna ändras.
Ett
fåtal remissinsianser har yttrat sig över demokratiulredningens synpunkter på
kungörelseannonseringens omfattiiing och minoritelsskyddet vid beslut om
annonsering i vissa tidningar,
Stockholms.
Östergötlands och Skaraborgs läns landstingskommuner samt Norrköpings,
Vimmerby, Munkedalsoch Götene komnninerdelar utredningens uppfattning att
innebörden av uttrycket "ortstidning som har en spridning av någon
betydenhet" är oklart. De förutsätter att de hittillsvarande bestämmelserna
behålls i avvaktan på fortsatt utredning. Norrköpings, Munkedals och Götene
kommuner anser också att den nuvarande regeln att en tredjedel av ledamöterna i
det beslutande organei kan kräva annonsering i viss tidning har fungerat bra.
Denna regel bör därför behållas.
4.4,3
Suppleanter Jör fullmäktige och landstingsledamöter
Förslaget
all suppleanter skall vara obligatoriska även i kommunfullmäktige och
förbundsfullmäktige tillstyrks av Svenska kommunförbundei. Landstingslorbundei
och så gott som alla övriga remissinsianser som yttrar sig på denna punkt.
Endast länsslyrelsen I Stockholms län ställer sig direkt avvisande lill
förslagel.
Sotenäs
och Säffie kommuner menar alt förslaget har marginell betydelse, eftersom
nästan alla kommuner redan har infört suppleanter för kommunfullmäktige, .Sotenäs
kommun anser därför att ett obligatorium är onödigt, Samma uppfattning
redovisas av Haninge kommun.
I
tjänstemannayttrandena från Stockholms kommun konstaleras att demokratiutredningens
förslag om ett obligatoriskt suppleantsystem innebär en väsentlig rubbning av
de traditionella arbetsformerna hos kommunfull-ntäklige i Stockholiri och att
ett betydande administrativt merarbete blir
Prop.1975/76:187 95
oundvikligt.
En knapp majoritet i kommunfullmäktige stöder förslaget, medan minoriteten
avstyrker detsamma. Länsstyrelsen i Stockholms län anser alt kommunerna själva
skall fatta beslut om suppleantsystemet i kommunfullmäktige. Med hänvisning
till lokalmässiga hänsyn avstyrker länsstyrelsen utredningens förslag om ett
obligatoriskt suppleantsyslem.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser all suppleanter i förbundsfullmäklige inte bör vara
obligatoriska. Om suppleanter införs, kan de beslutande församlingarna i
kommunalförbunden bli alllför stora. Länsstyrelsen anser därför att man endast
bör öppna möjlighet för kommunalförbunden att utse suppleanter.
I
fråga om förslaget att för b e s 1 u t f ö r h e t i landsting och fullmäktige
skall krävas endast att mer än hälften av ledamöterna är närvarande är
remissbilden splittrad. Något mer än hälften av remissinstanserna avstyrker
förslaget. De klart flesta av de landstingskommuner och hälften av de kommunersom
tar upp frägan avstyrker liksom kammarkollegiet förslagel. Landstingsförbundet
ansluler sig däremot till förslaget,
HaUands
och Skaraborgs läns landstingskommuner samt Halmstads. Borås, Skövde,
Lidköpings, Kumla, Örebro och Malungs kommuner menar att den nuvarande regeln
för landstingen och för fullmäktige i kommuner med suppleanter inte har medfört
olägenheter. Man anser inte att risken för obstruktion utgör en tillräcklig
grund för att beslutsförhetskravet skall sänkas. Länsstyrelserna i Hallands och
Gävleborgs län delar denna uppfallning, Blekinge läns landstingskommun samt
Linköpings. Kungälvs och Umeå kommuner finner det angeläget att reglema är utformade
så all största möjliga anlal ledamöler tvingas delta i sammanträdena,
Stockholms
läns landstingskommun avstyrker ändringen av beslutsförhetskravet.
Utredningens förslag innebär enligt landstingskommunen att del inte blir
möjligt att i arbetsordning föreskriva visst närvaroantal vid besvarande av
interpellalioner och enkla frågor. Detta rimmar illa med vad utredningen
föreslår för att stärka medborgarinflytandet över den kommunala förvaltningen.
En översyn av ulredningens förslag i denna del föreslås därför.
Södermanlands
läns landstingskommun anser att risken för obstruktion visserligen är ytterst
liten men att den föreslagna ändringen ändå är motiverad närmast som en formell
garanti, Tranås kommun är av samma uppfattning.
Utredningens
förslag om suppleanternas tjänstgöringsrält berörs av relativt få
remissinstanser. Bara någon enstaka remissinstans har något att erinra rnot
förslagen.
Svenska
kommunförbundet, som i princip tillstyrker förslaget, förutsätter att det klart
skall framgå av lagreglerna alt en ledamot som har lämnat sammanlrädet och
ersatts av suppleant, inte kan återinträda - bortsett från det fallet att
ledamoten har avträtt från vissl ärendes behandling på grund av jäv.
Prop.1975/76:187 96
Några
remissinstanser, bl, a. Stockholms läns landstingskommun och Nyköpings och
Kalmar kommuner, anser alt de föreslagna reglerna inte är entydiga.
Bestämmelsen om att ledamot, även om han har anmäll förhinder och suppleant
efter kallelse har inställt sig lill sammanträdet, skall ha rätt att inträda
under pågående sammanträde, kan öppna möjligheter till väx-elljänstgöring som
enligt vad utredningen anför inte skall vara tillåten.
Stockholms
läns landsUngskommun påpekar att något olika syslem kan till-lämpas beiräffande
suppleanternas tjänstgöring i kommuner och landstingskommuner, 1 kommunerna är
suppleanterna ofta närvarande och får viss ersättning även när de inle
tjänstgör, medan suppleanterna för landstingsledamöterna inställersig till
sammanträde endast närde kallas till tjänstgöring. Man bör ha möjlighet till
lokal uiformning av lämpliga regler beroende på vilket system som används.
Enligt arbetsordningen för Stockholms läns landsting skall suppleant som före
landstingsmötet inkallas till tjänstgöring tjänstgöra från mötets början till
dess slut. Uppkommer under mötet hinder för ledamot att vidare dellaga och
kallas suppleant med anledning härav, skall suppleanten tjänstgöra till mötets
slut. Reglerna är utformade för undvikande av växeltjänstgöring, 1
förvallningsutskottet och övriga nämnder tillämpas andra regler, beroende på
att suppleanterna regelmässigt är närvarande vid dessa organs sammanträden.
Landstingskommunen föreslår att demokratiutredningens förslag på denna punkt
ses över. Även Norrköpings kommun anser att det i arbetsordning bör kunna
regleras hur man skall förfara nären ordinarie ledamot skall inträda i stället
för en tjänstgörande suppleant. Det bör t, ex, kunna föreskrivas att en
ledamot, som kommer till sammanträdet sedan deita har bonat, har alt hos
ordföranden anmäla sin ankomst. Anmälan skall ske sedan behandlingen av då
pågående ärende avslutats. Genom denna anmälan skall ledamoten anses inträda i
tjänstgöring,
Karlstads
kommun stöder förslaget om ovillkorlig tjänstgöringsrält för ledamot men anser
alt valutslaget skall vara avgörande även för turordningen mellan
suppleanterna,
Södertälje,
Linköpings, Lunds och Örebro kommuner påpekar alt utredningens förslag inte
löser problemet alt suppleanternas tjänstgöring är bunden till den valkrets i
vilken resp. suppleant har valts. Enligt dessa kommuner bör en lagändring
övervägas på denna punkt. Om kommunen är indelad i flera valkretsar, bör en
ordinarie ledamot kunna ersättas med suppleant från samma parti, även om denne
har valts i en annan valkrets.
De
flesia av de ganska få remissinstanser som går in på frågan om s u p p
-leanlernas befogenheter delar demokratiutredningens uppfaltning att någon
ändring inle bör göras på denna punkt,
Norrköpings,
Parlille, Härryda, Skara, Karlsborgs, Örebo, Västerås, Bodens och Överkalix
kommuner anser emellertid att även suppleanter som inte tjänstgör bör ha
yttranderätt. Delta är en förutsättning för all suppleantuppdraget skall bli
meningsfullt, Höörs. Mölndals och Malungs komnniner menar att en inle
tjänstgörande suppleant bör ha yttranderätt när ett svar
Prop.
1975/76:187 97
lämnas
på en interpellation som han har ställt vid ett föregående sammanträde. Enligt
Höörs kommun skall motsvarande gälla när motion behandlas. Hällefors kommun
menar att fullmäktige genom majoritetsbeslut bör kunna utöka ej tjänstgörande
suppleants rättigheter.
Inte
ens en tjänstgörande suppleant bör kunna väcka motion, anför Uppsala läns
landstingskommun och länsstyrelsen i Uppsala län.
Utredningens
rekommendation att fullmäktige och landstinget i arbetsordning skall kunna ge
föreskrifter om formerna för anmälan av hinder och om inkallande av suppleant
har föranlett kommentarer från ganska få remissinstanser. De fiesta som yttrar
sig instämmer med utredningen, Vimmerby kommun anser dock att dessa frågor bör
regleras i lag.
5
Nämnderna
5.1
Nuvarande förhållanden
5.1.1
Nämndorganisationen
I
det dagliga arbetet i kommunerna och landstingskommunerna spelar nämnderna den
dominerande rollen. Nämndorganisationen har utvecklats och förändrats under de
senasle åren. Detta har aktualiserat frågor om hur medborgarnas och de
förtroendevaldas möjligheter till information och påverkan skall kunna
förbättras i olika organisationstyper. Ett annat väsentligt problem som
uppmärksammats är det kraftigt minskade antalet förtroendeuppdrag. I det
sammanhanget har diskuterats bl. a. om antalet nämnder eller antalet ledamöler
i nämnderna bör utökas och om suppleanter bör vara obligatoriska i alla
nämnder.
Enligt
kommunallagstiftningen skall beredning, verkställighet och förvaltning skötas
av kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet och övriga nämnder ( 4 och 19 S
S KL, 4 och 20 S S KLS, 5 och 30 S S LL), 1 varje kommun och varje
landstingskommun skall det finnas en kommunstyrelse resp. ett
förvaltningsutskott och vissa andra nämnder som föreskrivs i specialförfattningar.
1 vissa fall kan även kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet svara för
special reglerade uppgifter. Kommun och landstingskommun får tillsätta de
ytteriigare nämnder som behövs (44 S KL, 49 SKLS, 54 S LL),
Kommunstyrelsen
och förvallningsutskottet är de centrala styrelseorganen med uppgifter som i
vissa avseenden sträcker sig över hela det kommunala verksamhetsområdet. Till
deras uppgifter hör enligt 30 S KL, 30 S KLS och 41 S LL alt: samordna och leda
den totala verksamheten, övervaka andra nämnders verksamhet, svara för
kommunens resp, landstingskommunens ekonomiska förvaltning, bereda ärenden som
skall avgöras av fullmäktige resp, landstinget, verkställa fullmäktiges resp.
7 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.1975/76:187 98
landstingets
beslut och besluta i ärenden som har överiätits från fullmäktige resp.
landstinget. 1 Stockholms kommun ankommer den ekonomiska förvaltningen enligt
47 S KLS på drätselnämnden. Sådan nämnd får inrättas även i andra kommuner men
den möjligheten utnyttjas numera inte. 1 landstingskommunerna har
förvaltningsutskotten, genom det s. k. ställfö-reträdareskapet vilket har
beskrivits i del föregående, en starkare ställning än vad kommunstyrelsen har i
kommunerna. Avsikten är att förvaltningsutskottet skall i stor ulsträckning
kunna ersätta landstinget mellan dettas sammanträden.
Kommunfullmäktige
bestämmer enligt 31 S KL antalet ledamöter i kommunstyrelsen. Antalet fär inte
understiga fem. Mandattiden är tre är (33 S)-Bland ledamöterna utser
kommunfullmäktige en ordförande och en vice ordförande (34 S)- Motsvarande
gäller enligt 42, 44 och 45 SS LL för landstingskommun. För Stockholms kommun
gällerenligt 31, 33 och 34 SS KLS i stort sett samma regler. En väsentlig avvikelse
är dock att mandattiden är bara ett år.
Nämnder
som tillsätts med stöd av enbart KL, KLS eller LL är fakultativa, dvs. de kan
inrättas om det behövs. Beträffande dessa nämnder har de beslutande organen
frihet att bestämma arbetsuppgifterna, 1 övrigt gäller för dessa nämnder samma
regler som för kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet med undanlag för
reglerna om antal ledamöter, mandattid, suppleanter och presidium (45 S KL, 51
S KLS, 54 S LL).
Nämnder
som tillsätts enligt speciallagstiftning är vanligen obligatoriska i
kommunerna. Det innebär att man måste inrätta särskilda nämnder för
ifrågavarande uppgifter, I landstingskommunerna är dessa nämnder obligatoriska
endast som funktion. Särskilda nämnder behöver alltså inte inrättas utan
uppgifter kan läggas på förvaltningsutskottet eller annan redan inrättad nämnd.
Exempel på en sådan ordning finns också för kommunernas del. Till följd av
hänvisningar i specialförfattningama till KL, KLS eller LL gäller i fråga om
organisation, arbetsformer m, m. i allmänhet samma regler för de särskilt
inrättade specialreglerade nämnderna som för kommunstyrelsen resp.
förvaltningsutskottet.
De
specialreglerade nämnderna handhar inte enbart verkställighet och förvaltning.
De har enligt speciallagstiftningen egna befogenheter på områden där
fullmäktige och landstinget inte kan ingripa. De beslutande organen utövar
infiytande på verksamheten i-de specialreglerade nämndema genom sin rätt att
utse ledamöter och genom att bevilja anslag. Men de kan självfallet inte inskränka
anslagen på ett sådant sätt att verksamheten för en specialreglerad nämnd
förhindras.
För
kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet skall enligt 34 S KL, 34 S KLS och 45
S LL utses en ordförande och en vice ordförande. Endast
Prop. 1975/76:187 99
ledamot
i styrelsen resp. utskottet kan utses och uppdraget som ordförande eller vice
ordförande skall avse samma tid som ledamotsvalet. Motsvarande gäller för
fiertalet specialreglerade nämnder, Däremoi kan kommunfullmäktige resp,
landstinget utse flera vice ordförande i de kommunallagsreglerade nämnderna. De
nyss nämnda bestämmelserna i kommunallagarna gäller nämligen inte för dessa
nämnder.
De
beslutande organen kan dessutom tillsätta tillfälliga beredningar eller
kommiltéer. Dessa tillsätts ofta för alt utreda någon speciell fräga. De kan
inte ha förvaltande eller verkställande uppgifter. De är inte närmare reglerade
i kommunallagarna. Vid sidan av de centrala nämndema finns i
landstingskommunerna vanligen lokala organ eller distriktsorgan för specialreglerad
verksamhet. Som exempel kan nämnas sjukhusdirektioner.
Numera
finns suppleanter i fiertalet nämnder i både kommunerna och
landstingskommunerna. Antalet suppleantuppdrag har ökat kraftigt. Suppleanterna
i kommunstyrelse och förvallningsutskott utses av de beslutande organen som
också bestämmer antalet (31 S KL, 33 S KLS, 42 S LL). Suppleanterna kan utses
antingen proportionellt eller genom majoritetsval. Om valet inte sker
proportionellt skall ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring
bestämmas genom ett särskilt beslut i samband med valet. Mandattiden för
suppleanterna är liksom för de ordinarie ledamötema tre år. (33 S KL, 44 S
LL). Enligt 33 S KLS är mandattiden i Stockholms kommun bara ett år.
För
övriga nämnder gäller i stort sell samma regler som för kommunstyrelsen och
förvaltningsutskottet. Några avvikelser finns emellertid. De beslutande organen
har frihet att själva besluta om mandattiden i de kommunallagsreglerade
nämnderna. Det är inle obligatoriskt att utse suppleanter i dessa nämnder (45
SKL, 51 S KLS, 54 S LL).
En
tjänstgörande suppleant har samma ställning som den ordinarie ledamot som han
ersätter. Suppleant som inle tjänstgör- har rätt alt vara närvarande vid
sammanträde och skall alltid underrättas om tid och plats för delta (36 S KL,
51 S KLS. 47 S LL). Kalldseförfarandet för suppleantema är inte lagreglerat. I
Stockholms kommun har suppleant för ledamot i kommunstyrelsen rätt att närvara
bara om han skall tjänstgöra. Suppleant som inle tjänstgör har inte formellt
yttranderätt. Men genom särskilt beslut med enkel majoritet kan nämnden medge
detta tillfälligt eller tills vidare. De beslutande organen kan också
föreskrivas yttranderätt i reglemente för nämnden. Om suppleanterna har lätt
yttranderätt fär de della i överiäggningen men inte framställa yrkande eller
förslag. De lår inte heller delta i besluten eller reservera sig mol besluten.
Kommunsammanläggningarna
har totalt sett kraftigt minskat antalet nämnder och förtroendeuppdrag.
Dessutom började i slutet av 1960-talet strävanden mot en ökad centralisering
och rationalisering inom nämndorganisationen att framträda starkare. Detta
motiverades ofla av att
Prop.1975/76:187 100
arbetet
skulle bli effektivare genom en bättre samordning av verksamheien.
Del
mest framträdande exemplet är att man har inrättat sociala centralnämnder
(lagen, 1970:296, om social centralnämnd m. m). Till dessa nämnder har de
tidigare socialnämndernas, barnavårdsnämndernas och nykterhetsnämndernas
funktioner överförts. Ett motiv för detta var att en bättre administrativ
samordning var nödvändig. Ett annat skäl var att en ny social behandlingsmetod
hade vuxit fram, genom vilken individens lotala värdbehov skulle kunna
tillgodoses bättre. Ca 90 % av kommunema hade år 1974 inrättat en social
centralnämnd, Lagen öppnar även möjlighet att inrätta sociala distriktsnämnder,
som i centralnämndens ställe handlägger frågor som gäller enskilda personer.
Denna möjlighet hade år 1974 utnyttjats av endast ett tjugotal kommuner. De
fiesta av dessa kommuner hade inrättat två eller tre distriktsnämnder.
Även
på andra sektorer än den sociala har nämnder förts samman. Exempel på detta är
idrotts- och ungdomsnämnder, biblioteksslyrelser och kulturnämnder samt
civilförsvarsnämnder och brandstyrelser. Tidigare var det vanligt att man för
större byggnadsprojekt tillsatte särskilda byggnadskommittéer. 1 expansiva
kommuner kunde de bli många. Numera har ca 85 96 av landets kommuner endast en
central byggnadskommitté för att sköta kommunens samtliga byggnadsprojkel. Ett
annat uttryck för centraliseringen är den allt starkare slällning som
kommunstyrelsen har fått.
De
olika nämndernas verksamhet griper ofta in i och kompletterar varandra. Ett
mera regelbundet och systematiskt samarbete mellan nämnder har börjat utvecklas
på många håll. Samverkan sker både i grupper som arbetar fortlöpande och i
samarbelsgrupper som tillsätts för särskilda projekt. På många håll används s.
k. projektorganisation. Det innebäratt mantillfälligt bildar en organisation
som är anpassad till arbetsuppgifter av engångskaraktär. Avsikten är att skapa
möjlighet till bättre samordning av övergripande och utvecklingsinriktade
arbetsuppgifter,
1
många kommuner har man under senare år börjat inrätta olika typer av lokala
organ. Som förut nämnts öppnades möjligheten att inrätta sociala
distrikisnämnder genom en ny lagstiftning år 1970.1 början av 1970-talel
började även vissa kommuner inrätta kommundelsråd med övergripande beredande
uppgifter. Dessas verksamhet begränsas till ett bestämt geografiskt område.
Kommundelsråden har i de fiesta fall inrättats i samband med
kommunsammanläggningar, 1 andra kommuner har man försöksvis inrättat s. k.
institutionsstyrelser.
På
landstingssidan har specialiseringen på nämnder inte varit så stark och börjat
senare än i kommunerna. Landstingskommunerna började tidigt tillsätta
direktioner eller lokala styrelser för olika inslilulioner, t. ex. för sjukhus
och folkhögskolor. På central nivå utgjordes däremot nämndorganisationen
praktiskt taget ända fram till 1960-ialets mitt av förvaltningsut-
Prop.1975/76:187 101
skottet
ensamt. Senare blev det vanligare, särskilt i de slörre landstingskommunerna,
att man övergick till en organisation med frislående hälso- och
sjukvårdsstyrelse. Många landstingskommuner har dessutom inrättat centrala
nämnder för mindre verksamhetsområden och specialfunktioner. Endast en
fjärdedel av landstingskommunerna har kvar de lokala direktionerna för enskilda
institutioner. De övriga har som regel i stället indelat landstingskommunen i
distrikt och slagit samman de lokala organen till en direktion för varje
distrikt. Vissa har gått ännu längre och lagt direktionerna direkt under hälso-
och sjukvårdsstyrelsen.
5.1.2
Beslutsprocessen i nämnderna
De
förtroendevaldas roll i beslutsprocessen har ändrats betydligt under de senasle
årtiondena. Tidigare svarade de förtroendevalda för både beredning, beslut och
verkställighet. Numera har de stegvis överiämnat berednings- och
verkställighetsuppgifterna lill tjänstemän. De deltar i mindre ulslräckning än
tidigare i hela beslutsprocessen, 1 större utsträckning delegeras uppgifter av
rutinkaraktär lill tjänstemän. Della innebär svårigheter för de förtroendevalda
att lå en samlad överblick över verksamheien och alt leda och kontrollera den.
För alt möta dessa problem har partierna i många kommuner och
landstingskommuner valt att låta någon eller några förtroendevalda arbeta på
heltid som politiker.
Det
starkt växande antalet ärenden har inneburit att formerna för beslutsfattandet
i nämnderna har förändrats. Del har blivit vanligare att nämnderna delegerar
viss del av sin beslutanderätt. Under senare år har detta utsträckts till allt
fier och större ärendegrupper. I stor ulsträckning har tjänstemän lätt
beslutanderätt genom delegation. Särskill i större kommuner och
landstingskommuner tillämpas denna ordning för behandling av rutinärenden.
Syftet har varit att öka effektiviteten i administrationen.
Enligt
43 S KL kan kommunfullmäktige i reglemente för kommunstyrelsen bestämma att
styrelsen får uppdra åt avdelning bestående av ledamöler eller suppleanter i
styrelsen, ål enskild ledamot eller suppleant eller ål tjänsteman alt besluta
på nämndens vägnar i vissa grupper av ärenden. Generell delegation är inte
tillåten. Det är inte heller möjligt att delegera till förtroendevald och
tjänsteman i förening eller till fiera tjänstemän i förening. Delegaten kan
inte genom s, k, vidaredelegation i sin tur överföra beslutanderätten till
någon annan. Kommunstyrelsen kan återkalla delegationen när den så önskar. Av
förarbetena framgår att delegation främst är avsedd att användas i ärenden av
rutinmässig karaktär (prop. 1953:210 s. 120). Uttryckligt undantagna från
delegation är framställningar och yttranden till kommunfullmäktige. Beslut som
har fattats på grund av delegation skall anmälas vid styrelsens nästa
sammanträde.
Motsvarande
delegationsmöjligheter för annan kommunallagsreglerad nämnd ges i 45 S KL. För
de specialreglerade nämndernas del regleras dele-
Prop.
1975/76:187 102
gationsinstitutet
antingen genom hänvisningar till 45 S KL eller genom särskilda bestämmelser
med i allmänhet samma sakliga innehåll.
Bestämmelser
motsvarande 43 och 45 SS KL finns i 48 S och 51 S 2 mom, KLS samt i 52 och 54
SS LL, Något undantag i fråga om yttrande till landstinget finns inte i LL:s
delegationsbestämmelser. Vidare lär avdelning av förvaltningsutskottet ges
samma befogenhet som utskottet att uppdra ål annan att fatta beslut.
Svenska
kommunförbundet har utarbetat förslag till normalreglemente för kommunstyrelser.
Detta normalförslag har helt eller till stora delar antagits av fiertalet
kommuner. Uppräkningen av ddegeringsbara ärenden i normalförslaget upptar
huvudsakligen löpande rutinärenden. Ärendegrupperna är tämligen skarpt
avgränsade.
Beredningsförfarandet
i kommunerna och landstingskommunerna har förändrats under senare år. Antalet
anställda tjänstemän har ökat kraftigt. Remissförfarandet mellan nämnderna har
utvecklats. På många håll är remiss till sammanslutningar utanför den kommunala
organisationen vanlig.
Långtidsbudgeten
och det åriiga budgetarbetet aren beredningsprocess som har fått allt större
betydelse för medborgarna och de förtroendevalda. Budgeten har från
demokratisk synpunkt blivit ett av de viktigaste ärendena som bereds under
året. Arbetet med budgetförslaget berör alla delar av den kommunala och
landstingskommunala verksamheten. Förtroendevalda från alja nämnder deltar. Här
kommer även detaljkraven fram.
Genom
att frågorna ofta är konkreta och besluten snabbt får genomslag finns det förutsättningar
för att de skall väcka intresse bland medborgama. Ett hinder är emellertid att
det i regel är svårt all redovisa budgetunderlag och beslut på ett
lättillgängligt sätt. Intresset kan även begränsas av att en stor del av
innehållet i budgeten inte är möjligt att påverka. Del är intecknat av
verksamhet som kommunen är ålagd att bedriva och av sådant som är en följd av
tidigare långsiktigt verkande beslul. De demokratiska frågorna kring den
ekonomiska långtidsplaneringen har ett direkl samband med de övriga
planeringsfrågorna och resonemangen om dessa utvecklas i det avsnitl som
speciellt tar upp dessa frågor.
5.2
Utredningen om den kommunala demokratin
5.2.1
Nämndorganisationen
Demokratiulredningen
framhåller att de politiska partierna genom de olika förtroendeuppdragen kan
kanalisera medborgarnas krav och önskningar. Förtroendeuppdragen möjliggör ett
informationsutbyte och stimulerar det politiska arbetet i partiernas lokala
organisationer.
Det
finns enligt utredningen en rad frågor när det gäller nämndernas organisation
och de förtroendevaldas arbete i nämnderna som är väsentliga
Prop.
1975/76:187 103
från
demokratisk synpunkt, Uiredningen tar upp bl, a, del minskade antalet
förtroendeuppdrag, ddegationsförfarandel och vissa detaljer i beredningsprocessen,
speciellt i budgetarbetet.
Genom
att flera medborgare engageras i nämndarbeiet kan enligt utredningen fiera
önskemål tillgodoses. Fler kommuninvånare kan delta i kom-munalpolitiskt
arbeie. Representationen kan breddas till att omfatta fier medborgargmpper.
Medborgare utan tidigare erfarenhet av förtroendeuppdrag ges möjlighet att
stegvis komma in i det kommunala arbetet. Större möjligheter skapas att få en
ökad representation från olika delar av kommunen eller landstingskommunen.
Småpartiernas möjligheter att bli representerade i nämnderna förbättras,
Demokratiulredningen
anser att det är önskvärt att så många medborgare som möjligt engageras i
samhällsarbetet. Detta önskemål måsle emellertid vägas mot en rad delvis
motsatta krav. Nämnderna får inte bli så stora att ett effektivt arbete blir
omöjligt, Alla ledamöler måsle ha ett reellt inflytande och meningsfulla
arbetsuppgifter.
Utredningen
rekommenderar att man när sammanläggningar av nämnder övervägs låter önskemålet
att antalet förtroendeuppdrag inle skall minska väga tyngre än tidigare.
Utredningen anser att kommunerna och landstingskommunerna på sikt bör överväga
alt inrätta fler nämnder och all antalet ledamöter bör höjas i de nämnder som
har få ledamöler.
Enligt
demokratiutredningens förslag skall en andre vice ordförande kunna utses för
kommunstyrelsen och förvaltningsulskoltet.
Utredningen
föreslår att det föreskrivs att suppleanter skall finnas i alla kommunala och
landstingskommunala nämnder. Det innebär alt den regel som gäller för
kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet görs tilllämplig även för övriga
nämnder. Dessutom anser demokratiulredningen att det normalt bör finnas lika
många suppleanter som ordinarie ledamöter i nämndema. Uiredningen anser dock
alt frihet bör lämnas all efter lokala förhållanden beslula om antalet
suppleanter, Föratt oklarhet skall undvikas föreslår utredningen att det
föreskrivs alt suppleant alltid skall inkallas vid förfall lör ordinarie
ledamot. De regler om suppleanternas tjänstgöringsrält som enligt utredningens
förslag skall gälla förde beslutande organen föreslås gälla också för
nämnderna. Utredningen anser att nämndsuppleant som inte tjänstgör bör ha
yttranderätt. Men eftersom nämndernas storlek och arbetsuppgifter varierar
avsevärt, föreslås ingen lagreglering på denna punkt.
5,2,2 Beslutsprocessen i n ä mnderna
När
det gäller omfattningen av delegationsförfarandet konstaterar demokratiulredningen
att önskemålen om vidgat infiytande för förtroendevalda och medborgare kan stå
i motsatsställning till kraven på en effektiv administration. Det har, säger
utredningen, framhållits att en långt gående
Prop.1975/76:187 104
delegation
skulle vara en förutsättning för en effektiv verksamhet. Det har även ansetts
alt en vidgad delegation skulle kunna ge de förtroendevalda möjlighet att ägna
mer tid ål riktlinjer, planering och initiativ lill åtgärder av övergripande
karaktär.
Utredningen
anser att de krav som ställs på vidgat inflytande för de förtroendevalda och
för medborgarna måste beaktas, när delegationsförfaran-deis omfattning
övervägs. Enligt demokratiutredningen bör delegationsinstitutet användas
restriktivt. Utredningen rekommenderar att delegations-bemyndiganden i första
hand ges till grupper av förtroendevalda eller till enskilda ledamöter eller
suppleanter. Delegation till tjänstemän bör förekomma endast när det är
lämpligt med hänsyn till ärendenas art.
Utredningen
anser att del åriiga budgetarbetet är en beredningsprocess som bör ägnas stor
uppmärksamhet från kommunaldemokratisk synpunkt. Arbetet med budgetförslaget
berör alla delar av den kommunala och landstingskommunala verksamheten.
Förtroendevalda från alla nämnder deltar.
Eftersom
budgetfrågorna ofta är konkreta och besluten snabbt får genomslag, anser
demokratiutredningen all del finns förutsättningar för all de skall väcka
intresse bland medborgarna.
För
att budgetarbetet skall väcka intresse bör del bedrivas så att medborgarna och
de förtroendevalda kan följa arbetet i dess olika skeden. Utredningen
rekommenderar att partierna och deras lokalorganisationer får en särskild
budgetinformation, innan arbetet i nämnderna börjar. Enligt utredningen bör de
förtroendevalda i nämnderna få en samlad redovisning av nämndernas krav, innan
kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet börjar sitt arbeie med budgeten.
Slutligen rekommenderar demokratiulredningen att information om
kommunstyrelsens resp. förvaltningsutskottets budgetförslag sprids till
förtroendevalda, organisationer och allmänheten, innan de beslutande organen
behandlar förslaget.
Förslagen
om ell "öppnare" beredningsarbete när det gäller budgeten utgör en
väsentlig förutsättning för demokratiulredningens förslag om ett snabbare
valgenomslag. Detta förslag redovisas i avsnitt 6.2.4.
5.3
Remissyttrandena
5.3.1
Nämndorganisationen
En
klar majoritet bland de remissinstanser som yttrar sig på denna punkt delar
ulredningens uppfattning all kommunaldemokratiska synpunkter bör tillmätas stor
belydelse när slällning skall las lill frågor om ändringar i
nämndorganisationen. Till de positiva remissinstanserna hör samtliga kommuner
som utlalar sig om rekommendationen. De flesta instämmer ocksä i utredningens
rekommendation att behovet av samordning bör tillgodoses på annal sätt än genom
att nämndema läggs samman.
Prop.
1975/76:187 105
Landsiingsförbundei
har inget att erinra mot demokratiutredningens rekommendationer på denna
punkt. Svenska kommunförbundei instämmer i princip men framhåller att
nämndstrukluren är myckel varierande i kommunerna och att det i åtskilliga
kommuner kan finnas anledning att företa sådana ändringar som redan har
genomförts i andra kommuner. Det går inle att generellt låsa den nuvarande
nämndorganisationen. Förbundet påpekar också att vissa risker är förenade med
alt fasta samrådsorgan bildas i alltför stor omfattning, Kompetenskonfiikter
och överlappningar kan uppkomma. Det finns också risk för att samrädsorganen
övertar nämndernas uppgifter. 1 den mån samrådsorgan bildas bör man enligt
Solleniuna kommun se lill att man inle får en förskjutning av beslutsfattandet
som innebär att de stora och övergripande besluten fattas i samrådsorganen. En
liknande synpunkt anförs av Värmlands läns landstlngskomnnin som anser att del
finns risk för att det verkliga inflytandet kommer att koncentreras till det begränsade
antalet ledamöter i samrådsorganen. Landstingskommunen påpekar också att
samrådsorganen blir ett ytteriigare led i beslutsprocessen vilket kommer att
medföra längre handläggningstider, Huddinge kommun anför liknande synpunkter.
Av
kommunaldemokratiska skäl och effektivitetsskäl kan del enligt Uppsala kommun
bli nödvändigt såväl alt dela som att lägga samman nämnder även i framtiden. En
betydande del av de kommunala organens arbetstid ägnas redan nu åt olika former
av samråd och samordning. Det är enligt kommunen tveksamt om det gagnar
medborgarna och den kommunala demokratin alt ytteriigare tid avdelas för sådant
samråd.
Umeå
kommun anser all nämnderna bör ges en sådan organisatorisk inriktning att
behovet av sidoorgan blir det minsta möjliga och att de ordinarie nämnderna
fåren reell handlingskraft. Om samrådsorgan inrättas; uppkommer enligt
kommunen svårigheter med insynen i deras verksamhet och med deras kompetens och
partipolitiska sammansättning.
Bland
remissinstanserna råder delade meningar i fråga om demokratiulredningens
rekommendation att kommunerna och landstingskommunerna bör överväga
möjligheten att öka antalet förtroendeuppdrag genom att inrätta flera nämnder.
Omkring hälften av de landstingskommuner och kommuner som yttrar sig är av
annan mening än utrednmgen.
Västergötlands
läns landsUngskommun anser att varje åtgärd som leder lill all den kommunala
organisationen blir större och mera svåröverskådlig innebär en försvagning av
demokratin. Antalet nämnder bör därför i första hand avgöras av kravei på en
effektiv organisation. Några landstingskommuner påpekar att ett ökat anlal
nämnder kan leda till samordningsproblem och risk för kompetenskonflikter.
Flera
kommuner understryker all en förutsättning för inrättande av fier nämnder är
alt alla ledamöter får ett reellt inflytande och meningsfulla uppgifter. De
kommuner som är negativa till rekommendationen att fiera nämnder skall
inrättas anför bl. a. alt medborgarna kan få svårt aii vela till vilken
Prop. 1975/76:187 106
instans
de skall vända sig, att en ökning av antalet nämnder kan innebära en splittring
av kommunens resurser och att en ökning är motiverad endast om den leder till
bättre effektivitet. Det arbete som uträttas i nämnderna - inte antalet nämnder
- är viktigast för medborgarnas tilltro till den kommunala demokratin.
Större
enighet råder bland remissinstanserna i fråga om utredningens rekommendation
att antalet ledamöter bör ökas i de nämnder som har ett litet antal ledamöter.
De klart flesta av de landstingskommuner och kommuner som yttrar sig är av
samma mening som utredningen. Några landstingskommuner och kommuner är dock
tveksamma och hänvisar lill kravet på effektivitet i nämndarbeiet.
Svenska
kommunförbundei har inga invändningar mot rekommendationen men framhåller all man
inte bör ensidigt betona mängden kommunala uppdrag. Andra faktorer har enligt
förbundet sannolikt bättre effekt när det gäller att stärka den kommunala
demokratin och minska avståndet mellan de förtroendevalda och medborgarna.
Delade
meningar bland remissinstansema råder i fråga om demokratiutredningens
rekommendation att flera ledamöler i nämndema bör della i beredningsarbetet och
att detta kan ordnas genom att samtliga ledamöler och suppleanter ingår i
beredningsavdelningar som bereder ärendena efter en viss kategoriindelning.
Omkring två tredjedelar av de landstingskommuner och ca hälften av de kommuner
som yttrar sig är av annan mening än utredningen. Även Landstingsförbundet och
Svenska kommunförbundet är tveksamma till rekommendationen,
Uppsala,
Södermanlands, Värmlands och Kopparbergs läns landstingskommuner delar
utredningens uppfattning. 1 Värmlands läns landsUngskommun tillämpas sedan år
1974 ett syslem med olika beredningsavdelningar i förvaltningsutskottet.
Systemet har fungerat i stort sett tillfredsställande. Modellen blir dock mer
motiverad och meningsfull, om beredningsavdelning-arna även har vissa
beslutsbefogenheter. När det gäller renodlade beredningsuppgifter avses
partigruppsammanträdena fylla uppgiften att ge samtliga ledamöter möjligheter
att delta i arbetet.
Malmöhus,
Alvsborgs och Skaraborgs läns landstingskommuner menar att den ordning som
utredningen förordar medför så stora nackdelar från effektivitetssynpunkt att
de demokratiska vinsterna inte uppvägs. Liknande synpunkter anförs av flera
kommuner. Även Västmanlands läns landstingskommun ifrågasätter om
rekommendationen bör följas. Del föreslagna systemet kan försvåra möjlighetema
för övriga ledamöter alt påverka besluten. Landstingskommunen anser det
viktigt att slå vakt om nämndernas karaktär av samlade enheter. Helhetssyn och
lolalöverblick över verksamhetsområdet är av största värde. Beredningen vid de
politiska gruppernas sammanträden är väl så värdefull som den som kan
åstadkommas i be-redningsavdelningarna. Värdet av beredningen inom
partigrupperna betonas av bl, a. Järfälla och Helsingborgs kommuner, medan
risken för bristande
Prop.1975/76:187 107
överblick
understryks ocksä av några kommuner som är positiva lill rekommendationen.
Demokratiutredningens
rekommendation kan enligt Svenska kommunförbundet leda till ökad
specialisering bland de förtroendevalda, risk för kompetenskonflikter mellan
de olika beredningsavdelningarna och bristande helhetssyn inom den samlade
nämnden. Särskilt olämpligt anser förbundet systemet vara vid beredningen av
den fieråriga verksamhets-och ekonomiplanen samt av årsbudgeten.
Ett
system med beredningsutskott, leder till att man föriorar i överskåd-lighel,
anför Huddinge kommun. Det är därför olämpligt i flertalet nämnder. Metoden kan
dock tillämpas i kommunstyrelsen, där förhållandena är något annoriunda. 1
Huddinge deltar samtliga ledamöter och suppleanter i beredningsutskott.
Systemet fungerar enligt kommunen bra.
Endast
ett fåtal remissinstanser avstyrker demokratiutredningens förslag att kommuner
och landstingskommuner skall ges möjlighet att också utse andre vice ordförande
i kommunstyrelsen och i förvaltningsutskottet. Del främsta motivet för en
sådan reform är enligl Uppsala och Västmanlands läns landstingskommuner att den
kan ge den politiska oppositionen bättre arbetsmöjligheter. Oppositionen bör
sålunda lä en post i de utökade presidierna, Uppsala och Kopparbergs läns landstingskommuner
samt Svenska kommunförbundet anser att del bör vara möjligt alt ulse andre vice
ordförande också i övriga nämnder,
Förslagel
om ett obligatoriskt suppleantsyslem för alla nämnder tillstyrks av samtliga
kommuner och länsstyrelser som yttrar sig över detta förslag samt av
kammarkollegiet, statskontoret, centerns ungdomsförbund, kristen demokratisk
samling, kristen demokratisk ungdom, moderata samUngsparilets kvinnoförbund
och Sveiiges socialdemokratiska kvinnoförbund. En stor majoritet av dessa
kommuner instämmer också i demokratiutredningens rekommendationer att antalet
suppleanter bör vara lika stort som anlalel ledamöler och alt suppleanter som
inte tjänstgör bör ha yttranderätt, Landskrona, Degerfors. Örebro och Ludvika
kommuner anser all suppleanternas yttranderätt bör vara obligatorisk och inte
beroende av nämndernas egna beslul. Varken LandsUngsförbundet eller Svenska
kommunförbundet har något alt invända mot utredningens förslag och
rekommendationer i fråga om suppleanterna.
Malmöhus
läns landstingskommun påpekar att om antalet suppleanter blir lika stort som
antalet ordinarie ledamöter, kan arbetet i nämnderna försvåras i sådan grad all
det inle uppvägs av den vinst från demokratisk synpunkt som ett utökat anlal
dellagare medför. Enligt Skaraborgs läns landstingskommun bör ett
obligatoriskt suppleantsystem kompletteras med en lagregel som ger det
beslutande organei rätt alt - för att partiväxling skall kunna undvikas -
bestämma att vissa angivna suppleanter endast får inträda för vissa bestämda
ordinarie ledamöler.
Prop. 1975/76:187 108
5.3.2
Beslutsprocessen i nämnderna
Flertalet
landstingskommuner och en tredjedel av de kommuner som yttrar dg är liksom
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet tveksamma lill
demokratiutredningens rekommendationer beträffande användningen av
delegationsinstitutet. De flesta kommunerna delar däremot utredningens
uppfattning att delegationsreglerna bör användas restriktivt,
Blekinge läns
landstingskommun framhåller att delegaiionsreglerna inte bör göras för snäva,
eftersom resultatet kan bli att nämndema kommer att syssla med alltför bagatellartade
ärenden. En liknande uppfattning redovisar Jönköpings och Västerbottens läns
landsUngskommuner som anser att den inställning som uiredningen ger uttryck
för kan medföra att utrymmet för debatt om de från kommunaldemokratisk synpunkt
väsentligare långsiktiga frågorna kan bli för litet. Liknande synpunkter anförs
av Svenska kommunförbundet och av fiera kommuner.
Några
kommuner anser att en alltför restriktiv delegation kan få lill följd alt
ärendebehandlingen försvåras och handläggningstiderna föriängs. Medborgarnas
krav på en obyräkratisk och snabb handläggning motiverar en ökad delegation i
rutinärenden,
LandstingsflJrbundet
anser att det kan ifrågasättas om utredningens restriktiva linje är hållbar i
framtiden. Risken för ineffektivitet i beslutsprocessen får inte underskattas.
Antalet ärenden ökar i landstingskommunerna. Om delegationsreglerna görs för
snäva, riskeras alt nämndema kommer att ägna en alltför stor del av sin tid åt
alt besluta i enskilda rutinfrågor. Enligl förbundet bör huvudprincipen i
stället vara att nämnden fattar principbeslut och att grupper av förtroendemän
eller tjänstemän på basis av detta beslutar i enskilda ärenden som inte
innehåller några nya principiella frågor,
Skaraborgs
läns landstingskommun påpekar att det förekommer ett mycket stort antal ärenden
som har klar förvallningskaraktär och innebär tillämpning av riktlinjer som de
förtroendevalda har fastställt, I sådana ärenden bör tjänsteman lämpligen
besluta.
Praktiska
skäl och effektivitetsskäl talar enligl Västernorrlands och Jämtlands läns
landsUngskommuner för alt delegation bör ske i ärenden av rutinmässig
karaktär. 1 annat fall finns risk för alt tillräckligt utrymme inte kan ägnas
ät mera principiella frågor. Dessa landstingskommuner anser dock all delegation
i första hand bör ske till förtroendevalda.
Svenska
kommunförbundet anser att fördelningen av ddegaiionsbemyn-diganden mellan grupp
av förtroendevalda, enskild förtroendevald och tjänsteman inte kan ske efter
enhetliga riktlinjer för samtliga kommuner eller ens samtliga nämnder i en
kommun. Det finns emellertid anledning pröva om inte beslutanderätt som har
getts grupp av förtroendevalda kan lämnas till enskild förtroendeman eller lill
tjänsteman.
Prop.
1975/76:187 109
Om
ett ärende är av politisk belydelse eller principiellt viktigt av andra skäl,
bör eventuell delegation ske till en grupp av förtroendevalda, anför SACOISR.
Delegation i ärenden av verkställighets- eller rutinkaraktär, bör i första hand
ske till tjänstemän. SACO/SR anser vidare, liksom utredningen om skolan, staten
och kommunerna, att man bör överväga möjligheten att medge delegation också
till grupp av tjänstemän,
TCO
och Sveriges socionomförbund hävdar att det på många håll förekommer att
delegation till tjänstemän används i otillräcklig omfattning. Detta kan leda
till ineffektivitet. Ärenden av direkt politisk art bör dock alltid avgöras av
förtroendemän. Föreningen Sveriges kommunala föivallnlngs-Jurlster har ingen
invändning mot att beslutanderätten i första hand skall förbehållas
förtroendemännen. Endast rutinärenden bör enligt föreningen avgöras på
tjänstemannanivå.
De
landstingskommuner och kommuner som yttrar sig därom delar demokratiutredningens
mening att särskild budgetinformation bör gå ut innan arbetet i nämnderna startar,
innan kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet påbörjar arbetet med
budgeten och innan de beslutande organen behandlar budgetförslaget. Skaraborgs
läns landstingskommun hyser dock farhågor för alt så omfattande
budgetdiskussioner kommer att bli alltför tidsödande, medan Göteborgs och
Skellefteå kommuner anser att särskild budgetinformation innan arbetet i
nämnderna startar kan bli svår att genomföra med hänsyn till bl. a. att flera
faktorer som skall ligga till grund för budgetarbetet blir kända först i
augusti.
TCÖ
och Sveriges socionomförbund understryker vikten av att förtroendemännen
verkligen använder budgetprocessen som ett politiskt styrmedel. TCO anser också
att det bör vara möjligt för fackliga organisationer lokalt och regionalt att
från sina utgångspunkter kanalisera opinioner till politikerna. Frågor som har
anknytning till arbetsmarknadsproblem, barntillsyn samt andra service- och
planeringsfrågor är intressanta i detta sammanhang. TCO förutsätter att
budgetinformation regelmässigt lämnas också till fackliga organ och att dessa
ges praktiska möjligheter att följa budgetprocessen och att inkomma med förslag
och synpunkter.
6
Den kommunala styrelseordningen 6.1 Nuvarande förhållanden
6.1.1
Allmän bakgrund
Den
kommunala styrelseordningen har diskuterats med stor intensitet under senare
år. Bl. a. har förslag framförts om att kommunal pariamentarism eller s. k.
majoritetsstyre skall införas. Kortfattat kan pariamentarismen beskrivas som
ett politiskt system där en regering - vare sig den har bildats
Prop. 1975/76:187 110
av
ett eller fiera partier- har parlamentets förtroende eller i varje fall
tolereras av detta. Om regeringen föriorar parlamentets förtroende och lider
nederiag i en central fråga, avgår regeringen eller utlyser nyval.
Enligt
kommunallagarna är ett parlamentariskt system motsvarande det som tillämpas på
riksplanet inte möjligt i kommuner och landstingskommuner. Kommunstyrelsen,
förvaltningsutskottet och de heltidsengagerade förtroendemännen är valda för
viss tid. Voteringsnederiag i de beslutande organen har i delta sammanhang inte
nägon formell betydelse.
Av
tradition har man tidigare tillämpat samlingsstyre, dvs, de olika partierna
har i regel varit representerade i nämnderna alltefter mandatfördelningen vid
valen till de beslutande organen. Under senare år har man från fiera håll krävt
att majoriteten skall markera sin slällning i slyrdseordningen genom att
besätta uppdragen som ordförande i nämnderna eller vissa andra betydelsefulla
uppdrag. Denna fråga har samband med frågan om de heltidsengagerade
förtroendemännens ställning i organisationen och med frågan om mandattiden för
de kommunala organen skall börja närmare valet, s. k, snabbare valgenomslag. Av
stor belydelse i sammanhanget är också frågan om minoritetens möjligheter till
insyn vid olika typer av majoritetsmarkeringar.
Debatten
om den kommunala slyrdseordningen aktualiserades genom motioner i riksdagen i
mitten av 1960-talet, Huvudfrågan var om man genom att förändra den kommunala
organisationen kan stimulera den kommunalpolitiska debatten. Anhängarna lill
ett majoritetsstyre framhöll bl, a. att samlingsstyre ger upphov till ett
överdrivet kompromissande och att överenskommelserna mellan partierna verkar
utslätande och döljer var det politiska ansvaret ligger. De ansåg också all
"samregerandet" haren föriamande inverkan på den politiska debatten,
eftersom del i stället för alt stimulera till öppet redovisade åsiktsskillnader
pressar till tidiga kompromisser mellan partierna. De framhöll vidare alt den
egentliga debatten vid samlingsslyre sällan förs i de beslutande organen, där
den rätteligen hör hemma, utan i kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet.
Detta resulterar, menade man, i orimliga svårigheter för allmänheten att
urskilja partigränserna. En klarare gränsdragning mellan majoriteten och
minoriteten skulle leda till en livaktigare debatt och till bätlre informaiion
till medborgarna.
De
som förespråkade samlingsstyret hävdade alt del är värdefullt för den kommunala
styrelseordningen att de olika partiernas företrädare ges tillfälle att
diskulera frågorna i beredningsorganen så att man kan komma fram lill en
gemensam lösning, Enligl dem skulle ett majorilelsstyre kraftigt beskära
minoritetens insynsmöjligheter. De framhöll vidare alt de kommunala frågorna är
mer praktiskt än ideologiskt inriktade och att reglema om proportionella val
hade fungerat så bra all deras tillämpningsområde borde utvidgas lill att
omfatta också tillsättandet av de heltidsengagerade förtroendemännen och val
av ordförande och vice ordförande i nämnderna.
Redan
år 1972 publicerade utredningen om den kommunala demokratin
Prop.1975/76:187 111
diskussionspromemorian
(SOU 1972:32) Kommunalt samlingsstyre eller majorilelsstyre. Avsikten med
promemorian var att främja en allmän debatt om styrelseordningen. Promemorian
innehåller inte några ställningstaganden från utredningens sida. Någon formell
remissbehandling skedde inte, 1 promemorian redovisas ett omfattande material
för att belysa problemställningarna kring frägan om kommunalt samlingsstyre
eller majoritetsstyre. Vidare redovisas fem altemativa styrdseordningar med
skiftande ma-joriietsinslag,
1, Fullständigt genomfön majorilelsstyre. Majoriteten
i den beslutande församlingen tillsätter med stöd av lagregler alla posterna i
de kommunala nämnderna,
2, Begränsat majorilelsstyre. Majoriteten besätter
alla poster i kommunstyrelsen resp, förvallningsutskottet. Minoriteten är
representerad i övriga nämnder.
3, Samlingsstyre med majoriteisinslag. 1 ett system
som i övrigt karakteriseras av proportionalitet byggs vissa
majoritetsmarkeringar in. Majoriteten besätter alla heltidsarvoderade
förtroendeuppdrag och/eller alla uppdrag som ordförande i nämnderna,
4, Samlingsslyre utan majoriteisinslag enligt praxis.
Alla poster i de kommunala organen fördelas proportionellt enUgl gällande
regler. De heltidsarvoderade förtroendeuppdragen och ordförandeuppdragen
fördelas mellan partierna ulan uttryckliga föreskrifter om proportionalitet.
5, Samlingsstyre ulan majoriteisinslag enligl lag. Pe
heltidsarvoderade förtroendeuppdragen och ordförandeuppdragen fördelas
proportionellt enligt föreskrifter i lag.
Del
debatten främst har gällt är om majoriteten skall ges ökade möjligheter till
markeringar (alternativ 1 och 2) eller om rninoritetens befogenheter att kräva
proportionalitet skall förstärkas (alternativ 5),
6.1.2
Gällande bestämmelser m. m.
Kommunall
majorilelsstyre tillämpades under de tidigare skedena av kommunernas och
landstingskommunernas historia såväl vid val till kommunfullmäktige och landsting
som vid va! till nämnderna. Successivt har därefter det proportionella
valsättet utsträckts alt gälla för allt fler val. Vid tillkomsten av de
nuvarande kommunallagarna utsträckies det proportionella valsättet att omfalta
även andra kommunallagsreglerade nämnder än styrelsen, Kravei på en återgång
till majoritetsprincipen aktualiserades som förul nämnls i mitten av
1960Ttalet, Delta skedde genom motioner i riksdagen där man krävde
majoritetsval till kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet.
De
som krävt att någon form av kommunal pariaFfigntarism skall införas har menat
att bestämmelsen om proportionella val bgr slopas. Minoriteten
Prop. 1975/76:187 112
bör
frånkännas rätten att framtvinga alt val av nämndema sker proportionellt.
Därmed ges majoriteten i de beslutande församlingarna formell möjlighet att
besätta samtliga poster i nämnderna. Diskussionerna haremdlertid i huvudsak
handlat om sammansättningen av kommunstyrelsen resp. förvallningsutskottet.
Vidare har del gällt fördelningen av ordförandeposterna och posterna som
kommunalråd resp. landstingsråd.
Enligt
22 S KL och 32 S LL skall val av bl. a. kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet
och annan kommunallagsreglerad nämnd ske proportionellt, om det begärs av en
minoritet som är så stor att den vid en proportionell fördelning skulle bli
representerad i nämnden. Med att valet sker proportionellt anses att det sker
så att varje parti blir representerat i förhållande till sin representation i
det beslutande organei. Bestämmelserna om proportionella val är i allmänhel -
antingen genom hänvisningar till KL resp. LL eller genom särskilda föreskrifter
i specialförfattningarna - tillämpliga pade specialreglerade nämnderna, 1
Stockholms kommun är bestämmelsema om proportionella val inte tillämpliga på
andra kommunallagsreglerade nämnder än kommunstyrelsen och drätselnämnden (23 S
KLS). Närmare bestämmelser om förfarandet vid proportionellt val finns i lagen
(1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige
m. m.
När
det gäller tillsättningen av poster som ordförande eller vice ordförande i
kommunal nämnd eller som kommunalråd eller landstingsråd finns inga
föreskrifter om proportionella val.
6.1.3
Tendenser i ulvecklingen
En
jämförelse mellan de tvä senasle mandatperioderna visar all majoriteisinslag
har blivit betydligt vanligare i både kommunema och landstingskommunerna.
Någol
förenklat kan de olika majoritelsmarkeringar som förekommer under
mandatperioden 1974-76 sammanfattas på följande sätt. 1 omkring en Ijärdedel av
kommunerna (68) och i två landstingskommuner har majoritetens ställning
markerats genom att den har besatt alla heltidsposter och alla ordförande- och
vice ordförandeposter, "Oppositionsråd", dvs. heltidsengagerade
förtroendemän som inte har något ordförandeuppdrag, finns i 22 kommuner och nio
landstingskommuner. Om heltidsposterna undantas kan konstaleras alt majoriteten
i något mer än en tredjedel (98) av kommunerna och i sex landstingskontmuner
har markerat sin ställning genom att besätta samtliga ordförande- och vice
ordförandeposter. Den fördelningsprincip som innebär alt majoriteten
tillsätter alla ordförandeposterna och minoriteten vice ordförandeposterna
tilläntpades år 1974 i något mindre än en fjärdedel (65) av kommunerna. Sex
landstingskommuner hade valt denna form av markering. En utpräglat
proportionell fördelning av pre-sidieposierna förekommer i en tredjedel av
kommunema (84) och i sex landstingskommuner.
Prop. 1975/76:187 113
6.1.4
De heltidsengagerade förtroendemännen
Motivet
för att engagera förtroendevalda på heltid har varit en strävan att stärka och
öka de förtroendevaldas inflytande. Under den kraftiga kommunala expansionen
på 1960-lalet ålades och tog kommuner och landstingskommuner på sig nya
uppgifter. Förtroendemännen fann det då allt svårare att på fritiden hinna
sätta sig in i och styra och kontrollera det ökande antalet ärenden. Många
ansåg alt det växande antalet tjänstemän kunde innebära risk för att
förtroendemännen i vissa fall skulle fä det svårt att göra sig gällande.
Antalet heltidsengagerade förtroendemän har ökat snabbt. Under innevarande
mandatperiod har ca 70 % av kommunerna förtroendevalda med heltidsuppdrag.
Endast tre landstingskommuner saknar heltidsengagerade förtroendemän.
Kommunalråds-
och landstingsrådsinstitutionen är inte omnämnd i kommunallagarna. Utan vad
gäller Stockholms kommun och Stockholms läns lanstingskommun finns det inga
lagbestämmelser som direkl reglerar de heltidsengagerade förtroendemännens
verksamhet. Däremot finns det bestämmelser som indirekt har betydelse, t. ex.
reglerna om valbarhet, närvarorätt och interpellation. Det finns också
bestämmelser som gör det möjligt att ge de heltidsengagerade förtroendemännen
ekonomisk ersättning. Kommunerna och landstingskommunerna kan enligt de förut
redovisade bestämmelserna i 28 S KL resp. 39 S LL ge arvoden, pension och
andra ekonomiska förmåner enligt vad som anses skäligt.
Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet har utarbetat normalförslag för hur
dessa regler kan tillämpas. De fiesia kommuner och landstingskommuner följer
normalförslagen.
Olika
principer gäller för de heltidsengagerades inplacering i förvaltningsorganisationen.
I det övervägande antalet kommuner är kommunalråden ledamöter i kommunstyrelsen
eller ordförande i någon annan nämnd. 1 ett tiotal, ofta tämligen stora,
kommuner har kommunalråden däremot inte några ordförandeuppdrag. De står på
detta sätt friare från förvaltningen än landets övriga kommunalråd. Denna
tendens till "frikoppling" från direkta uppdrag har blivit vanligare
under senare år. Motiven har framför allt varit att arbetsuppgifterna har ökat
så kraftigt alt en spridning av uppdragen har blivit nödvändig. Samtidigt har
kommunstyrelsens samordnande funktion i de övergripande och långsiktiga frågorna
fått en större omfattning och betydelse.
1
KL och LL finns inga bestämmelser som direkt reglerar rälten för de
heltidsengagerade förtroendemännen att n ä r v a r a och yttra sig vid de
beslutande organens och nämndernas sammanträden. De beslutande organens
sammanträden är i princip offentliga (27 S KL, 37 S LL). Ordföranden eller vice
ordföranden i kommunstyrelsen resp. förvallningsutskoltet har enligt 17 S KL
och 29 S LL rätt att delta i överiäggningarna men inte i besluten. Samma rält
har bl. a. ordföranden eller vice ordföranden i annan nämnd, dock endast när
ärende som har beretts av nämnden behandlas 8 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.1975/76:187 114
ellerdå
interpellation som har ställts till nämndens ordförande skall besvaras.
I
nämndernas sammanträden har utomstående i princip inte rätt att delta (36 S KL,
47 S LL). För att någon som inte är ledamot eller suppleant skall få närvara
och yttra sig krävs ett enhälligt beslut vid varje sammanträde. De beslutande
organen anses inte kunna föreskriva att förtroendeman skall ha närvaro- och
yttranderätt i viss nämnd.
KLS
och LLS ger de heltidsengagerade förtroendemännen viss närvaro-och
yttranderätt. Borgarråden i Stockholms kommun har, även om de inte är
ledamöter, rätt att närvara vid fullmäktiges sammanträden, att delta i
överiäggningarna och att framställa förslag (18 S KLS). De har också
närvaro-och yttranderätt i kommunstyrelsen där de inte kan vara ledamöter (32
och 46 SS KLS). För Stockholms läns landstingskommun gäller, utöver de bestämmelser
i LL som nyss har redovisats, att landstingsråden har närvaro-och yttranderätt
på landstingsmöte och vid sammanträde med förvaltningsutskottet.
Förutsättningen för dessa rättigheter är att den heltidsengagerade innehar
uppdrag som ordförande i nämnd (9 S LLS). Yttrandrätten är dock inte begränsad
till frågor som har beretts av den nämnd i vilken han är ordförande.
Interpellation
får ställas till heltidsengagerad förtroendeman endast om han är ordförande i
någon nämnd eller beredning (23 S KL, 33 S LL). 1 Stockholms kommun får
interpellation ställas bara till borgarråd (24 S KLS). 1 kommun där ett
kommunalråd är ordförande i bara vissa nämnder inom sitt ansvarsområde kan han
interpelleras bara i frågor som rör dessa nämnders verksamhet.
6.1.5
Snabbare valgenomslag
En
fråga som har nära samband med den kommunala styrelseordningen är hur en
snabbare majoritetsväxling skall kunna ske efter valen till kommunfullmäktige
och landsting. En sådan ordning innebär att den nyvalda
fullmäktigeförsamlingen, det nyvalda landstinget och eventuellt även nämndema
sammanträder i närmare anslutning till valet än f n. Därigenom skulle den
tillträdande majoriteten vid omkastningar av majoritetslägel ges större
möjligheter att påverka utvecklingen under året närmast efler valet. Framför
allt gäller det en ny majoritets möjlighet att påverka budgeten för det
kommande året.
Mandatperioden
för kommunfullmäktige, landstinget, kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet
börjar den 1 januari året efter valet. Ledamöter och suppleanter väljs för tre
år (8 och 33 SS KL, 9 och 44 SS LL). De specialreglerade nämndernas
mandatperioder regleras i resp. författning och följer vanligen bestämmelserna
för kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet. När det gäller de
kommunallagsreglerade nämnderna har fullmäktige resp. landstinget frihet att
bestämma över mandatperiodens längd, början KL, 54 S LL).
Prop.
1975/76:187 115
För
Stockholms kommun gäller något andra regler. För kommunfullmäktige är
mandatperioden tre år. Men den börjar löpa redan den 15 oktober, dvs. knappt en
månad efter det att valet skett (8 S KLS). Kommunstyrelsens och borgarrådens
mandatperiod är enligt 33 S och 45 S 1 mom. KLS ett år resp. tre år från det
att de har utsetts. För övriga nämnder är mandatperioden ett år räknat från
den I januari året efter valet. Detta gäller för samtliga nämnder, om inte
annat har föreskrivits i någon specialförfattning (51 S 1 mom. KLS).
Indirekt
betydelse för frågan om ett snabbare valgenomslag har bestämmelserna i 14 S KL
och 20 S LL om kungörande av fullmäktiges resp. lands-lingets sammanträde.
Kungörelsen skall anslås på kommunens resp. landstingskommunens anslagstavla
minst en vecka resp. minst 14 dagar före sammanträdet. Enligt KL skall
kungörelsen sändas till varje ledamot och suppleant så tidigt att den kan antas
komma honom till hända senast fyra dagar före sammanträdet. Enligt LL skall
kungörelsen sändas till varje landstingsman senast 14 dagar före sammanträdet.
En undantagsregel om förkortad kungörelsetid kan tillämpas i brådskande fall.
Tidsåtgången
för röstsammanräkningen och tidpunkten för när det officiella valutslaget kan
föreligga är avgörande för alla resonemang om ett snabbare valgenomslag.
Val
i hela riket av kommunfullmäktige och landsting förrättas enligt 1 kap. 3 S
vallagen samtidigt med ordinarie val till riksdagen. Valdag är tredje söndagen
i september. Detta innebär att valdagen kan infalla tidigast den 15 september
och senast den 21 september. Riksskatteverket har enligt vad utredningen om den
kommunala demokratin uppger funnit det realistiskt att räkna med att det
definitiva valresultatet i framtiden kommer att kunna föreligga omkring 25-30
dagar efter valdagen.
Under
tiden från valet fram till de nyvalda beslutande församlingarnas valsammanträde
pågår nomineringarna till nämnderna inom partierna. Tyngdpunkten i
nomineringsarbetet ligger, enligt aktuella undersökningar, från mitten av
november till början av december månad. Efter 1973 ärs val träffades
partiöverenskommelserna om fördelningen av pre-sidieposterna och
heltidsuppdragen endasl i undantagsfall före oktober månads utgång. I flera
fall lär man ha förhandlat om dessa poster även i december månad.
Ett
av motiven för ett snabbare valgenomslag är att den tillträdande majoriteten i
de beslutande organen skall ha möjlighet att påverka den kommande budgeten.
Reglerna om budgetfristerna har därför stor betydelse för frågan om ett
snabbare valgenomslag kan komma till stånd.
Förslag
till budget skall utarbetas av kommunstyrelsen före oktober månads utgång (54
S KL). Nämndernas budgetförslag skall överiämnas till styrelsen senast den 1
oktober. De landstingskommunala nämnderna skall överiämna sina förslag till
förvaltningsutskottet senast den dag som utskottet har bestämt (60 S LL).
Bestämmelser saknas om när förvaltningsutskoitets
Prop.1975/76:187 116
budgetförslag
skall vara upprättat.
Kommunfullmäktige
skall enligt 13 S KL fastställa budgeten före utgången av november månad. Om
budgeten till följd av speciella omständigheter inte kan fastställas i november,
får den i stället fastställas före december månads utgång under förutsättning
att skattesatsen har fastlagts i november månad. För landstingskommunen skall
budgeten fastställas i oktober månad (60 S LL).
För
Stockholms kommun gäller något annoriunda regler. Kommunstyrelsens
budgetförslag skall föreligga före oktober månads utgång (58 S KLS).
Kommunfullmäktige skall fastställa budgeten senast den 8 december (14 S KLS).
6.2
Utredningen om den kommunala demokratin
6.2.1
AUmänna synpunkter
Inledningsvis
konstaterar demokratiutredningen att den kommunala styrelseordningen skall ge
uttryck för vilket eller vilka politiska partier som har det främsta politiska
ansvaret för kommunernas verksamhet. Det betonas också att om man markerar det
politiska ansvaret alltför långt kan det innebära att minoriteten ställs utan
möjUgheter till påverkan och information. Man kan då riskera att i realiteten
försämra arbetsförutsättningarna för ett stort antal förtroendevalda.
Majoritelsmarkeringarna måste därför begränsas. Utredningen anser det angeläget
att de förtroendevalda och de politiska partierna ges goda
arbetsförutsättningar. Diskussionen om samlingsstyre eller majoritetsstyre rör
också önskemålet att få till stånd ett fördjupat informationsutbyle mellan de
förtroendevalda och medborgarna.
Med
hänsyn lill de skilda förutsättningar som råder i olika kommuner och
landstingskommuner anser utredningen att det inte är lämpligt att föreskriva
något enhetligt system för den kommunala styrelseordningen. Många krav kan ställas
på utformningen av slyrdseordningen. Demokratiutredningen sammanfattar några
av de viktigaste kraven på följande sätt. Styrelseordningen skall medge goda
arbetsförutsättningar för de förtroendevalda och partierna. Den skall ge
uttryck för vilkel eller vilka partier som har det främsta politiska ansvaret
för verksamheien. Den skall medge en beslutsordning som inte leder till alltför
lång tidsfördröjning. Den skall underiätta ett ömsesidigt informationsutbyte
med allmänheten och innebära goda möjligheter till medborgarinflytande.
Av
dessa olika punkter framgår att frågan om den kommunala styrelseordningen
hänger samman med flera av de övriga frågor som demokratiutredningen har haft
att överväga.
Prop.
1975/76:187 117
6.2.2
SamUngsstyre eller majoritetsstyre
Demokratiutredningen
avvisar ett fu II st änd igt majori tetsstyre där alla
förtroendevalda i nämnderna kommer från den politiska majoriteten. Ett sådant
system skulle innebära oacceptabla svårigheter för minoritetens företrädare
att följa verksamheten och att bedriva en oppositionspolitik.
Utredningen
anser att det finns betydande nackdelar också med ett b e -gränsat
majorilelsstyre, där majoriteten besätter alla poster i kommunstyrelsen resp.
förvaltningsulskoltet, alla ordförandeposter samt alla heltidsposier med
nämndansvar. Därför föreslås inte någon förändring av gällande regler om
proportionella val.
Enligt
demokratiutredningen är det inte lämpligt att binda kommunema och
landstingskommunerna så hårt att man i lag föreskriver att proportionell
fördelning skall tillämpas i fråga om alla poster. En sådan lösning skulle inte
stämma överens med utredningens direktiv. Enligt dessa bör man öppna
möjligheter för kommuner och landstingskommuner att vidta åtgärder utan att
tvinga dem. Utredningen anser det väsentligt alt det finns möjligheter för
majoriteten att inom samlingsstyrels ram markera det politiska ansvaret för
väljarna. Utredningen avvisar därför en ordning som innebär att alla poster
enligt lag skall fördelas proportionellt.
Den
styrelseordning som i ökad utsträckning har börjat tillämpas i kommuner och
landstingskommuner kan karakteriseras som en mellanform mellan ett rent
majoritetsstyre och ett samlingsslyre. 1 huvudsak fördelas posterna i
nämnderna proportionellt. Men majoriteten markerar på olika sätt det politiska
ansvaret vid fördelningen av heltidsposter och poster som ordförande och vice
ordförande. En kartläggning av de kommuner och landstingskommuner som har valt
att tillämpa denna ordning visar att det finns betydande variationer. En
långtgående variant är att majoriteten besätter alla heltidsposter och poster
som ordförande och vice ordförande. Arbetsutskott och motsvarande organ
besätts enbart av majoriteten. Denna variant kan karakteriseras som sam I i
ngssiy re med utpräglade majoritetsinslag.
Demokratiutredningen
anser att lämpligheten av en ordning med så långtgående majoritetsinslag kan
sättas i fråga. En nackdel är att kommunstyrelsens arbetsutskott får en mycket
central roll i beslutsfattandet och utredningen ifrågasätterom inte det
medföratl arbetsutskottens ställning måste regleras formellt. Utredningen
påpekar också att de s, k, oppositionsrådens ställning blir oklar. Uiredningen
anser därför alt en styrelseordning som denna kan innebära betydande svårigheler
för minoriteten och rekommenderar att minoriteten ges en starkare ställning.
En
variant av nyssnämnda slyrdseordning kan karakteriseras som samlingsstyre med
vissa majori tets i nsl ag. Den innebär att majoriteten besätter alla
heltidsposter med ansvar för ett förvaltningsområde
Prop. 1975/76:187 118
och
alla ordförandeposter. Minoritetens företrädare återfinns som vice ordförande.
Om det finns flera heltidsposter, får oppositionsråden vice ordförandeposterna
som bas för sitt arbete. Därmed garanteras de representation i arbetsutskott,
beredningar o. d. Med en sådan styrelseordning är det enligt
demokratiutredningen mindre komplicerat att lösa frågan om minoritetens
arbetsförutsättningar. Genom att minoriteten behåller posterna som vice
ordförande i nämnderna kan den fortlöpande följa ärendenas gång, förutsatt att
dessa förtroendemän finns med i arbetsutskott och beredningar. Samtidigt
tillgodoses önskemålet alt majoriteten skall kunna markera att den har det
främsta politiska ansvaret.
Om
verksamhetens omfattning motiverar att fiera heltidsengagerade förtroendemän
tillsätts, rekommenderar utredningen att minoritetens företrädare innehar
uppdrag som vice ordförande i kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet
eller någon annan nämnd.
Sammanfattningsvis
innebär demokratiutredningens ställningstaganden följande. Den kommunala
styrelseordningen bör ge uttryck för vilket eller vilka partier som har det
främsta politiska ansvaret. Kommunerna och landstingskommunerna bör ges så
stor valfrihet som möjligt när det gäller utformningen av styrelseordningen.
Utredningen finner det lämpligt att kommunerna och landstingskommunerna
tillämpar den modell som benämns samlingsslyre med vissa majoritetsinslag. Den
innebär att majoriteten besätter ordförandeposterna och att minoriteten
besätter vice ordförandeposterna. Nuvarande bestämmelser om proportionella val
till kommunala och landstingskommunala nämnder bör behållas. För att
minoritetens arbetsmöjligheter skall underiättas föreslår uiredningen att
förtroendevalda med särskilda uppgifter skall kunna arvoderas även om de inte
har uppdrag som ordförande eller vice ordförande i nämnd.
För
alt "majoritetsväxling" skall kunna äga mm, om partikonstdiationen
ändras under en mandatperiod, föreslår utredningen att ettåriga mandatperioder
skall införas i fråga om presidieposterna. För att inte frånvaro på grund av
avgång, sjukdom eller liknande orsak skall behöva medföra att den politiska
ledningen ändras föreslår utredningen att nämnd skall kunna utse tillfällig
ersättare för ordföranden, om ordförandens frånvaro beräknas bli längre än 30
dagar. Ersättaren skall enligl förslaget väljas bland ledamötema i nämnden.
Slutligen föreslår demokratiutredningen att kommunerna och
landstingskommunerna ges möjlighet att utse också en andre vice ordförande i
kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet.
6.2.3
De heltidsengagerade föriroendemännen
Enligt
demokratiulredningens mening utgör de heltidsengagerade förtroendemännen en av
fömtsättningarna för att de förtroendevaldas möjligheter till infiytande skall
kunna behållas. Uttedningen föreslår därför alt de heltidsengagerade
förtroendemännen omnämns i en inledande bestämmelse
Prop. 1975/76:187 119
i
en ny kommunallag. Däremoi anser utredningen inte att det finns skäl för att i lag
reglera deras befogenheter och ställning i organisationen. En sådan reglering
skulle innebära en onaturiig formalisering av förtroendeuppdragen. Den skulle
inle stämma med den representativa demokratins princip att det är de
förtroendevalda som ytterst bär det politiska ansvaret.
Under
senare år har det blivit vanligare att heltidsengagerade förtroendemän saknar
ordförandeuppdrag. Motivet för en sådan ordning är att de heltidsengagerade
skall kunna ägna sig mera åt långsiktiga frågor. Enligt demokratiulredningens
uppfattning är del att föredra alt de heltidsengagerade är förankrade i
förvaltningen genom uppdrag i nämnderna. Å andra sidan anser utredningen att de
heltidsengagerades ställning bör bestämmas av kommunerna och
landstingskommunerna själva efter de lokala förutsättningarna. Om man väljer
att tillämpa en ordning som innebär att de heltidsengagerade inte har
ordförandeuppdrag eller andra uppdrag i nämndema, uppkommer frågan om de bör
ha närvarorätt i nämnder som de inte tillhör och frågan om interpellation skall
kunna ställas till dem, även om de inte är nämndordförande.
Demokratiutredningen
anseratt en heltidsengagerad förtroendeman i vissa fall kan behöva vara
närvarande för att lämna upplysningar på ett sammanträde med en nämnd i vilken
han inle är ledamot. Detta gäller emellertid även andra förtroendemän.
Utredningen föreslår därför all varje nämnd skall få avgöra, om en
förtroendevald som inte tillhör nämnden skall tillkallas. Beslut om
tillkallande skall enligt förslaget kunna fattas med enkel majoritet.
Förtroendeman som inte är kallad skall liksom hittills kunna medges närvaro-
och yttranderätt genom enhälligt beslut av nämnden.
Att
generellt införa en rätt att ställa interpellation även till heltidsengagerade
förtroendemän som inte har något ordförandeuppdrag bedömer utredningen som
mindre lämpligt. Huvudprincipen att interpellation endasl skall kunna riktas
till nämndordförande bör alltså upprätthållas. I stora kommuner och
landstingskommuner med fiera heltidsengagerade som har ett övergripande
nämndansvar kan det emellertid finnas skäl för en ordning som innebär att
interpellation kan ställas även till en förtroendeman som inte är
nämndordförande. Demokratiutredningen föreslår därför att möjlighet skall
införas för ordföranden i kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet att
efter samråd överiämna interpellation alt besvaras av annan ledamot som på
grund av sitt uppdrag har särskilda förutsättningar att besvara den. En
fömtsättning för överiämnandet skall alltså vara att förtroendemannen är
ledamot i kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet.
Demokratiulredningen
föreslår inga ändringar i KLS i fråga om borgarrådens ställning. Däremoi
föreslås att utredningens förslag beträffande heltidsengagerade förtroendemän
skall tillämpas även för landstingsråden i Stockholms läns landstingskommun och
att särreglerna för dem slopas.
Prop. 1975/76:187 120
6.2.4
Snabbare valgenomslag
Demokratiulredningen
anser att det inte kan anses tillfredsställande alt en politisk majoritet som
grundar sig på ett tre år gammalt valutslag kan sitta kvar och fatta beslut som
påverkar verksamheten under de kommande åren. Utredningens grundinställning
till denna fråga är att ett snabbare valgenomslag bör genomföras, om det visar
sig praktiskt möjligt.
Som
förutsättningar för en sådan reform bör enligt utredningen krävas att
partiernas nomineringsarbete inför valet av de kommunala nämnderna inte
försvåras och att den tillträdande majoriteten kan ta ansvaret för och
fastställa det kommande årets budget.
Till
de faktorer som inverkar på frågan om det är möjligt att genomföra ett snabbare
valgenomslag börenligt uiredningen tidsåtgången för röstsammanräkningen,
tidsåtgången för partiernas nomineringsarbete, tidsfristerna för kungörandet av
sammanträde med de beslutande organen och tidsfristerna för budgetarbetet.
Utredningen
har funnit att det med hänsyn till partiernas nominerings-arbete inte är
möjligt att låta samtliga kommunala organ tillträda lidigare än f n.
Utredningen föreslår dock att ett snabbare valgenomslag genomförs. Det föreslås
ske genom att kommunfullmäktige och landstinget samlas så snart som möjligt
efler det att valresultatet har fastställts, dock före den 1 november.
Mandatperioden föreslås börja den 22 oktober. Kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet
och övriga nämnder skall enligt förslaget tillträda den 1 januari året efler
valet, Beiräffande Stockholms kommun, där kommunfullmäktiges mandatperiod
börjar redan den 15 oktober, föreslås inte någon ändring.
Demokratiutredningens
förslag innebär att den tillträdande majoriteten först får majoritet i de
beslutande organen. Därmed ges en yttersta garanti för att den skall kunna
ulöva det avgörande inflytandet över politiken i stort. Den får således
möjlighet att fatta beslut om bl. a. den budget som kommer att reglera
verksamheten under det kommande årel. Det är, anför utredningen, naturiigtvis
en nackdel att förslagen till dé beslutande organen utarbetas av nämnder som
har en annan majoritet än den beslutande församlingen.
En
begränsning av det snabbare valgenomslagel är att den frånträdande majoriteten
behåller möjligheten all avgöra frågor som ligger inom nämndernas
beslutskompetens. Utredningen anser att dessa nackdelar kan accepteras under
en kortare tidsperiod. En fördel med den angivna ordningen är att partiernas
nomineringsarbete inte behöver påskyndas.
Demokratiutredningen
rekommenderar att kommunerna och landstingskommunerna skapar goda
förutsättningar för minoriteten att följa det löpande budgetarbetet. Annars får
en ny majoritet inte möjlighet att på ett ur demokratisk synvinkel
tillfredsställande sätt påverka budgetarbetet. Dessutom föreslås att den gamla
majoriteten genom uttryckliga bestäm-
Prop.1975/76:187 121
melser
förhindras all behandla budgeten, innan de nyvalda fullmäktige resp. det
nyvalda landstinget har tillträtt. Enligt utredningens förslag skall de
tidsfrister som gäller för fastställelse av budgeten i kommunerna införas för
landstingskommunerna. Detta innebär att budgelfrislen föriängs med en månad.
Även i landstingskommunerna skall man i undantagsfall kunna fastställa
skattesatsen före november månads utgång och beslula om budgeten först i
december. Utredningen föreslår däremot inga ändrade bestämmelser om
budgetfristerna eller mandattiderna i Stockholms kommun där ett snabbare
valgenomslag redan tillämpas.
6.3
Kommunallagsutredningen
Kommunallagsulredningen
tar upp frågan om ersättning lill heltidssys-sdsatta företrädare för
minoriteten som inte är ordförande eller vice ordförande i nämnd eller
beredning och inte har annat särskilt uppdrag utöver ledamolskap i fullmäktige,
nämnd eller beredning. Beslut att utge arvode till sådana s. k. oppositionsråd
har inte prövats i rättspraxis. Utredningen erinrar om att arvode kan ulgå
endast för arbete som föranleds av uppdrag för kommunens räkning.
Differentiering av arvoden måste grundas på objektiva skäl, dvs, uppdragens
omfattning och det arbete som är förenat med dem. Enligt utredningen synes
lagligheten av beslut om att arvode skall utgå till oppositionsråd kunna sättas
i fråga.
Kommunallagsutredningen
anser att det framgår av vad utredningen om den kommunala demokratin har anfört
att det finns anledning att ändra på det synsättet att minoriletsföreträdarnas
arbete inte är att anse som arbete "för kommunen" i KL:s mening och
därmed inte ersättningsberättigat. Minoritetsföreträdarnas arbete har, säger
kommunallagsutredningen, främst politisk prägel. Eftersom förtroendemännen är
politiskt valda och deras arbete sker med politiska värderingar som grund,
måste minoritetsrepresenian-ternas arbete också ses som ett normall led i
berednings- och beslutsprocessen i de kommunala organen. Detta arbete får
enligt kommunallagsutredningen anses ske för kommunen.
Uiredningen
erinrar om att betänkandet Enhetlig kommunallag innehäller förslag om avseväri
förenklade beslämmelser om arvoden och andra ersättningar till de
förtroendevalda. Bestämmelserna har enligt utredningen utformats så att
ersättningsrätten lättare skall kunna anpassas till ulvecklingen. Utredningen
anser att dessa bestämmelser ger utrymme för att beiala arvoden och annan
ersättning lill vissa företrädare för oppositionen. 1 beslul om sådana förmåner
ligger att ett uppdrag som avser heltid eller dellid lämnas från kommunen till
den förlroendevalde. En förutsättning för regelns tillämpning blir dock enligt
uiredningen att den som får förmånerna är ledamot eller suppleant i
kommunfullmäktige, landsting, nämnd dier beredning. I försia hand får det
ankomma på de beslutande organen alt avgöra hur hög ersättningen skall vara.
Kravet på att ersättningen skall vara skälig
Prop. 1975/76:187 122
ger
dock, säger utredningen, en yttersta garanti mot missbruk.
Kommunallagsulredningen
erinrar om att utredningen om den kommunala demokratin anser att de
heltidsengagerade förtroendemännen bör omnämnas i de inledande bestämmelserna
i en ny kommunallag. De ersättningsregler som kommunallagsulredningen föreslår
ändrar inle på grundprincipen att det kommunala förtroendeuppdraget är en
bisyssla. Mot denna bakgmnd anser utredningen all del kan vara befogal alt
föreskriva alt kommunfullmäktige och landsting får besluta att vissa kommunala
uppdrag skall vara heltidssysslor.
Kommunallagsutredningen
anser liksom utredningen om den kommunala demokratin att de heltidsengagerade
förtroendemännens uppgifter inte bör regleras närmare i lag. Det står enligl
kommunallagsutredningen också i fortsättningen kommunema och
landstingskommunerna fritt att utfärda instruktioner för kommunal- och
landstingsråden. När det gäller de s. k. oppositionsråden är det nödvändigt alt
klargöra tjänstemännens skyldighet att gå dem till hända.
6.4
Remissyttrandena
6.4.1
Samlingsstyre eller majoritetsstyre 6.4.1.1 Majoritetsmarkeringar
En
bred majoritet av de remissinstanser som berör frågan om samlingsstyre eller
majoritetsstyre instämmer i vad demokratiutredningen anför om alt kommunerna
och landstingskommunerna skall ges så slor valfrihet som möjligt när det gäller
utformningen av den kommunala styrelseordningen.
Svenska
kommunförbundei understryker att det helt måste ankomma på varje kommun att
själv ta slällning till hur styrelseordningen skall utformas. Förbundet menar
att utredningens redovisning av olika alternativ i styrelsefrågan då kan
utgöra en värdefull grund för själva diskussionen. Men avgörande för ställningstagandet
blir givetvis hur man lokalt bedömer förutsättningarna. Några centrala
riktlinjer för den ena eller andra formen får enligt Svenska kommunförbundet
således inte förekomma.
Även
Landstingsförbundet instämmer i detta och understryker att fömtsättningarna
varierar mellan landstingskommunerna vad gäller storiek och resurser samt
arbetsuppgifternas omfattning. Detta motiverar enligt förbundet att man inte
skall låsa sig för en enhetlig lösning på frågan om samlingsstyre eller
majoritetsstyre.
Flertalet
remissinstanser instämmer också i demokratiulredningens uppfattning att den
kommunala slyrdseordningen skall ge uttryck för vilkel eller vilka partier som
har det främsta politiska ansvaret för verksamheten.
Svenska
kommunförbundet påpekar all ett argument mot renodlat samlingsslyre har varit
att ett sådani innebär att ordförandeposterna fördelas mellan samtliga partier.
Vid renodlat samlingsslyre haren nämndordförande
Prop.
1975/76:187 123
från
minoriteten gentemot väljarna fält företräda nämnden även i de frågor där
minoriteten haft avvikande mening. Det är självklart menar förbundet att sådana
förhållanden inte är ägnade att underlätta för väljarna att följa
beslutsprocessen i kommunen.
En
bred majoritet av remissinstanserna instämmer också i demokratiutredningens
allmänna syn på omfattningen av ett majoriteisinslag i den kommunala
styrelseordningen. Endasl ett fålal kommuner, i, ex, Arboga och Hallsberg,
anser alt majoritetspartiet bör besätta alla poster i kommunstyrelsen,
samtliga kommunalrådsbefattningar och alla presidieposter, medan mandaten i
övriga nämnder fördelas proportionellt. Deras huvudsakliga motivering äratt det
politiska ansvarsuf krävandet under alla omständigheter då läggs på
majoriteten. När det gäller minoritetens insyn i ett sådant system menar
Hallsbergs kommun att man kan lösa denna genom att införa en dubbel beredning,
som ger oppositionen tillfälle alt framföra sin uppfattning.
Även
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund stöder detta alternativ för
slyrdseordningen. Man menar dock att minoriteten bör besätta ordförandeposterna
i de granskande organen som t. ex. revisions- och besvärsnämnd. SlutUgen anser
förbundet att minoriteten bör vara representerad i arbetsutskotten.
Ett
fåtal kommuner, Vårgårda, Svenljunga, Aneby och Vindeln, hävdar att det
nuvarande systemet med samlingsstyre enligl praxis fungerar bra. Samtidigt
betonar dessa kommuner att de.lokala förhållandena i dessa sammanhang har stor
betydelse och att varje kommun själv bör få avgöra sly-rdseordningens
utformning.
De
kommuner som menar att demokratiulredningens rekommendation innebär en för
kraftig majoritetsmarkering förordar en lagreglering för att utsträcka de
proportionella valen. Strängnäs, Gislaveds, Söderköpings, Vag-geiyds,
Mörbylånga, Hässleholms, Alvesta, Ålmhult. Varbergs, Borås, Vara. Robertsfors.
Tranås och Åre kommuner hör lill dessa kommuner.
Vara
kommun konstaterar att majoritetsmarkeringarna alltmer har nedtonats och att
samlingsstyretanken har fått förnyad aktualitet i debatten om styrelseordningen.
Orsaken till detta är det ökade intresset för nya former och vägar för vidgat
deltagande och medinfiytande i den kommunala beslutsprocessen. Vara kommun
finner det därför angelägel att framhålla att den kommunala styrelseordningen
bör vidareutvecklas inom ramen för fortsatt samlingsstyre.
Lidköpings
kommun anser med hänvisning till alt förslaget om snabbare valgenomslag medför
att minoriteten måste kunna lägga fram underbyggda budgetalternativ att lagen
om proportionella val bör tillämpas när det gäller heltidsposterna.
Länsstyrelsen i Jönköpings län och Jönköpings kommun redovisar samma
uppfattning.
Ulricehamns
kommun anser alt utredningen för ett någol förenklat resonemang i
styrelsefrågan. I flertalet kommuner har inte någol parti absolut
Prop.1975/76:187 124
majoritet
och inte heller finns enbart ett minoritetsparti. Ulricehamns kommun menar
därför att en närmare definition av begreppen majoritet och minoritet måste ske
innan man kan la ställning till utredningens förslag.
En
bred majoritet av remissinstanserna avvisar således i likhet med demokratiulredningen
såväl ett renodlat majorilelsstyre som ett utpräglat samlingsstyre.
Utredningens huvudförslag alt majoritetsinslaget skall tillgodoses inom
samlingsstyrets rain, "samlingsslyre tned majoriteisinslag", har
vunnit betydande anslutning hos remissinstansema. Utredningen förordar
valfrihet även inom ramen för detta alternativ, men rekommenderar en modell som
kan karakteriseras som "samlingsstyre med vissa majoritetsinslag".
Något
mindre än två tredjedelar av kommunerna, nästan alla landstingskommunerna och
hälften av länsstyrelserna har behandlat utredningens rekommendation när det
gäller styrelseordningen. Remissopinionen är på den punkten delad. Hälften av
de remissinstanser som lar upp frågan tillstyrker i princip utredningens
rekommendation. Av dem som avstyrker anser omkring hälften att rekommendationen
innebär en alllför svag ma-jorilelsmarkering.
Landstingsförbundet
påpekar att förbundet redan i yttrandet över en av ulredningens tidigare
rapporter framhållit att man bör inrikta sig på modifieringar i den nuvarande
styrelseordningen och inte på genomgripande förändringar. Förbundet menar att
utredningens förslag ansluter sig till vad man då föreslog, dvs. att reglema om
proportionella val behålls och all kommuner och landstingskommuner tillämpar en
styrelsemodell som benämns "samlingsstyre med vissa
majoriteisinslag". Landstingsförbundet påpekar att utredningen synes ha
förutsatt alt rninoriteten, om den garanteras vice ordförandeposter, även
garanteras att vara med i hela beredningen.
Förbundet
framhåller all beredningsformen varierar från landstingskommun till
landstingskommun. Del föreligger starka skiftningar i fräga om vem eller vilka
som egentligen bildar minoriteten. Härav följer i sin tur att minoriteten
svårligen kan följa alla stadier av beredningsprocessen, I landstingskommuner
där starka majoritelsmarkeringar är för handen kan säiunda minoriteten
tillerkännas rätt till insyn och information endast till en viss gräns som kan
variera allt efter omständighetema. Om det viktigaste beredningsarbetet äger
rum inom respektive partigrupper måsle enligt Lands-lingsförbundeis mening
minoritetens principiella insynsmöjlighet i det kommunala arbetet markeras.
Landstingsförbundet
anser emellertid alt det inte är ändamålsenligt när det gäller
styrelseordningen att gå längre än att rekommendera "samlingsstyre med
majoritetsinslag". Däremot måste varje landsting självt avgöra om detta
skall ha "utpräglat majoriteisinslag" eller enbart "vissa majoritelsmarkeringar".
Vilkel syslem en landstingskommun än följer föreligger det enligl förbundets
mening behov av att klart markera vem som är majoritets- respektive
minoriielsledare i grupper beslående av fiera partier. Slutligen anser
Landstingsförbundet alt möjlighelerna härtill skulle bli slörre
Prop.1975/76:187 125
om
man i nämnderna hade tre presidieposler, där majoriteten besatte ordförande-
och förste vice ordförandeposten, medan minoriteten tillsatte andre vice
ordförandeposten.
Svenska
kommunförbundet konstaterar i sitt yttrande att man i åtskilliga kommuner efter
det senasle valet har infört mer eller mindre starka majoritetsmarkeringar.
Den främsta anledningen till dessa beslut lorde enligt förbundets mening ha
varit att man inför väljarna önskat markera ansvarsförhållandena i kommunerna.
Vid ställningstagande till frågan om olika former av majoritetsstyre måste
enligt förbundets bestämda mening frågan om minoritetens arbetsvillkor
tillmätas stor betydelse. Förbundet understryker därför all minoriteten måste
beredas möjligheter lill information och insyn i beredningsprocessen. Del
alternativ, "samlingsslyre med vissa majoritetsinslag", som
demokratiulredningen rekommenderat i styrelsefrägan tillgodoser enligt
Kommunförbundet kraven pä markering av det politiska ansvaret samtidigt som
det ger minoriteten goda arbetsvillkor.
En
knapp majoritet av landstingskommunerna stöder i princip utredningens
rekommendation om "samlingsstyre med vissa majoriteisinslag".
Östergötlands
läns landstingskommun anser att en väsentligt starkare majoritetsmarkering bör
rekommenderas. Väsiernoniands läns landstingskommun anser alt utredningens
argument för att låta minoriteten besätta vice ordförandeuppdragen förefaller
svaga. Med den arbetsbelastning som i dag åvilar ordföranden framstår det
enligl landstingskommunens mening som nödvändigl att vice ordförandens roll som
ersättare för ordföranden betonas. I motsats lill demokraiiutredningen anser
Västernorriands läns landstingskommun därför alt vice ordföranden skall
inträda i ordförandens ställe vid frånvaro.
Örebro
och Västmanlands läns landstingskommuner menar att det inte är möjligt att utgå
från att minoriteten genom vice ordförandeposterna garanteras insyn i
ärendebehandlingen. Det kan menar man finnas behov av alt klarare markera vem
som företräder minoriteten, särskilt om denna beslår av flera partier. Detta
skulle underlättas om majoriteten klart markerade den politiska
ansvarsställningen genom att inneha både ordförande- och vice ordförandeposterna
medan minoriteten besatte andre vice ordförandeposten.
Stockholms
läns landstingskommun anser att de rekommendationer som utredningen ger
beträffande den kommunala organisationen inte i alla delar står i
överensstämmelse med utredningens deklarerade grundsyn på de politiska
partierna som bärare av den kommunala demokratin. Landstingskommunen har
uppfattat alt det här går en principiell skiljelinje rriellan utredningens och
landstingets ställningstaganden till organisationsfrågorna. Organisationen i
Stockholms läns landstingskommun präglas av att den reella politiska
beredningen förutsätts ske i och mellan partigrupperna. Del gäller både i
nämnder, förvallningsutskoii och landsting. Nämnderna och lokalstyrelserna
arbetar som en följd av delta ulan arbetsutskott. Bortsett
Prop. 1975/76:187 126
från
vissa speciella frågor arbetar förvallningsutskottet utan "fackberedningar".
Den "dubbla" beredningen i landstinget tillämpas inte.. Med denna
organisation saknar vice ordförandeposterna i nämnder och förvaltningsutskott
annan betydelse än som medel all på förhand ange vem som skall inträda vid
förfall för ordföranden. Del är då naturiigt alt även vice ordförandeposterna
tillfaller majoriteten.
Landstingskommunen
förmodar emellertid att utredningen delar dessa synpunkter.
Demokratiutredningen föreslår nämligen att förvaltningsutskott och nämnder
skall kunna förordna ersättare för ordföranden om denne på grund av sjukdom
eller eljesi är hindrad att fullgöra sill uppdrag. Del är således inte meningen
att vice ordföranden annal än vid enstaka sammanträden skall fullgöra någon
ordförandefunktion.
Malmöhus
läns landstingskommun anser alt minoritetens rätt att vara förelrädd i
arbetsutskott och beredningar bör inskrivas i lagen. Jönköpings läns landstingskommun
instämmer i utredningens rekommendation men anser att ett undantag bör göras,
ordförandeposten i revisionen bör besättas av minoriteten. Dessutom anser
Jönköpings läns landstingskommun att den proportionella valmetoden bör gälla
även de heltidsengagerade förtroendemännen.
Skaraborgs
läns landstingskommun anser å andra sidan att frågan om införande av
lagbestämmelser som garanterar minoriteten t. ex. presidieposter m, m, bör
aktualiseras först sedan erfarenhet vunnits av den effekt som utredningens
rekommendation fär beträffande majoritetsmarkeringar i kommuner och
landstingskommuner.
Ett
fyrtiotal kommuner anser att utredningens rekommendation innebär en för svag
markering och förordar att majoriteten skall tillsätta alla ordförande-, vice
ordförande- och kommunalrådsposlerna. Dessa kommuner menar att minoriteten inte
bör besätta vice ordförandeposterna, efiersom delta vid ordförandens frånvaro
kan ge kommunalpolitiken en helt annan inriktning. Vidare anser de att man då
skulle gå miste om den "profil" som klart utvisar var ansvarel ligger
när del gäller den kommunala verksamheten. De påpekar att vice ordföranden
måste ses som ordförandens ställföreträdare och all denne rimligen också bör
företräda samma politiska meningsriktning som ordföranden. Man anmärker också
att ordförandens arbetsbörda numera är så stor alt någon form av
arbetsfördelning måste ske med vice ordföranden. Dessa kommuner framhåller att
den kommunala sektorns expansion och den allmänna samhällsomvandlingen gjort de
kommunala frågorna alltmer politiska. Delta innebär menar man all del är av
stor betydelse för den politiska debatten alt man klart markerar var ansvaret
ligger. Minoritetens arbetsmöjligheter bör menar dessa kommuner tillgodoses
genom alt den alltid bör vara representerad i arbetsutskott och beredningar.
Alternativet
"samlingsslyre med utpräglat majoriteisinslag" stöds av ytteriigare
ett tiotal kommuner som menar att denna styrelseform måste
Prop.
1975/76:187 127
kombineras
med att minoriteten proportionellt väljs in i arbetsutskotten. Kramfors kommun
påpekar att i kommunen utser majoriteten både ordförande och vice ordförande.
För alt garantera minoriteten insyn i nämndernas art)ete sker valen av
ledamötema proportionellt. Man uppmärksammar i det sammanhanget att det
proportionella valsättet i vissa fall kan utestänga rtiindre partier. En
lämplig åtgärd kan då vara att partierna ges möjlighel att följa arbetet genom
suppleantplatser.
Utredningens
rekommendation om "samlingsstyre med vissa majoritetsinslag"
tillstyrks av hälften av de kommuner som behandlat frågan i sina yttranden. Av
de tio länsstyrelser som berört styrelseordningen instämmer sju i utredningens
rekommendation.
Övriga
kommuner - ett femtiotal - som haft nägon mening om rekommendationen om
styrelseordningen förordar samlingsstyre i någon form. Nästan alla dessa
kommuner vill alt samlingsstyrel skall garanteras i lagstiftning. Några
lillslyrker i princip ulredningens rekommendation om "samlingsstyre med
vissa majoritetsinslag" men anser alt denna behöver kompletteras med en
lagfäst möjlighet för minoriteten att kunna begära proportionella val. Man
anser ofta att de proportionella valen bör utsträckas att gälla presidieposler,
arbetsutskott saml de heltidsengagerade förtroendemännen.
En liten
del av remissinstanserna berör demokratiulredningens förslag att det skall bli
möjligt att arvodera förtroendevalda med särskilda uppgifter även om de inte
har presidieuppdrag. Nästan alla är positiva till förslaget. Nässjö, Gislaveds
och Vaggeiyds kommuner anser all även minoriteten bör kunna tillsätta
heltidsengagerade förtroendemän. Men de menar också all dessa förtroendemän
måsle vara inordnade i den kommunala organisationen. De måste - förulom
kontaktuppgifter - ha speciella beredande funktioner. Dessa remissinstanser
anser att "oppositionsråd" med enbart kontaktuppgifter inte bör
förekomma. Även centerns kvinnoförbund instämmer i detta. Denna uppfaltning
delas inie av Haninge och Jönköpings kommuner. 1 dessa kommuner är
kommunalråden frikopplade från själva förvaltningsarbetet i nämndema. Haninge
kommun tillstyrker förslaget.
Svenska
kommunjörbundei anser all del är viktigt för all minoritetens arbetsförutsättningar
skall underiättas alt förslaget om att en rätt all arvodera förtroendevalda
utan presidieuppdrag genomförs.
6.4,1.2
Ersättare för ordföranden
En
bred majoritet av de kommuner och landstingskommuner som tar upp denna fråga
instämmer i utredningens förslag att nämnd skall kunna ulse tillfällig
ersättare för ordföranden, orn ordföranden beräknas bli frånvarande mer än 30
dagar.
Karlstads
kommun anser alt den föreslagna regeln bör utvidgas så att även
heltidsengagerade förtroendemän utan ordförandeuppdrag kan omfattas av
Prop. 1975/76:187 128
den.
Oxelösunds kommun ställer sig tveksam till förslagel, dock utan att redovisa
några särskilda motiv. Några kommuner anser att den föreslagna regeln om
ersättare för ordföranden också bör gälla vice ordföranden. Skaraborgs läns
landsUngskommun har samma uppfattning.
Några
av remissinstanserna har berört tidsgränsen 30 dagar innan ersättare skall få
utses. Jönköpings kommun ifrågasätter om det över huvud taget behövs någon
bestämd tidsgräns. Aneby och Nässjö kommuner anser att tidsgränsen är för snäv
och föreslår att den föriängs till 90 dagar. Även Burlövs kommun föreslår en
föriängning, dock bara till 45 dagar,
Göteborgs
och Bohus läns landstingskommun, Västmanlands läns landstingskommun,
ÖrebrolänslandstingskommunsamtJärfdIla,Sollentuna, Värmd-ö, Avesta, Sotenäs,
Aivika och Arboga kommuner anser all det inle finns något behov av att utse
ersättare för ordföranden, när majoritetens ställning markeras genom att den
utser både ordförande och vice ordförande. Solleniuna kommun menar att
demokratiutredningens förslag inte verkar vara praktiskt förankrat. I det
enskilda ärendet kan menar man en kort bortovaro för ordföranden vara nog så
ödesdiger för ledningen av det politiska arbetet. Den politiska ledningen
förloras för en kort tid, under vilken viktiga ärenden kan bli föremål för
behandling. Den föreslagna konstruktionen står således enligt kommunens mening
inte i överensstämmelse med utredningens uppfattning att styrelseordningen
skall ge uttryck för vilkel eller vilka partier som har del främsta politiska
ansvarel för verksamheten. Om en sådan ordning skall upprätthållas synes det
vara nödvändigt att man även i nämnderna inför den ordning som utredningen
föreslår för kommunstyrelsen, nämligen att del skall tillsättas två vice
ordförande,
6.4.1.3
Ettåriga mandattider för presidieposter
Omkring
tre fjärdedelar av de remissinstanser som gär in på demokratiutredningens
förslag om ettåriga mandattider för presidieposterna avstyrker förslagel. De
anför bl.a, följande skäl för sin inställning. Kontinuiteten i arbetet riskerar
att försvinna. Ordförandena får svårt att ta mer långsiktiga initiativ. De
förtroendevalda vill inte åta sig så korta uppdrag, vilket kommer att ge upphov
till rekryteringssvårigheter. Ordförandeposterna innehas ofta av kommunalråd,
som då skulle bli ännu svårare att rekrytera. Majoritetsväxling under löpande
mandatperiod förekommer i så liten utsträckning alt det inte kan motivera en
tvingande bestämmelse som skall gälla alla kommuner och landstingskommuner.
Småpartier kan la så stark ställning att de kan spela en s. k. vågmästarroll.
Haninge
kommun menar att ettåriga mandattider i vissa fall kan vara positiva, så till
vida att de möjliggör framtvingande av personskiften inom majoriteten. Med
ettåriga mandattider måste majoriteten varje år uttrycka sitt förtroende för
presidierna. Haninge kommun anser dock att frågan om mandatperiodernas längd
för presidieposierna bör utredas vidare.
Prop.
1975/76:187 129
Stockholms
läns landstingskommun konstaterar att utredningens förslag ligger i linje med
de önskemål som man tidigare framfört lill statsmakterna i samband med
övergången till den nuvarande styrelseordningen med majoritetsinslag.
Svenska
kommunförbundet anser att det kan vara rimligt med ettåriga mandatperioder för
presidieposterna vid en majoritelsväxling. Men samtidigt påpekar förbundet att
man i många kommuner torde finna att förslaget är obefogat. Framför allt gäller
detta i kommuner som tillämpar en mer renodlad form av samlingsstyre. Enligt
Svenska kommunförbundet bör det därför övervägas om inle kommunerna bör lämnas
frihet att själva besluta om presidieposterna skall väljas på ett eller tre år.
Länsstyrelsen
i Jämtlands län och Skinnskattebergs kommun har en liknande uppfattning.
6.4.2
De hehidsengagerade förtroendemännen
Nästan
alla remissinstanser som yttrar sig på denna punkt anser att demokratiutredningens
förslag att de heltidsengagerade förtroendemännen ;ikall skrivas in i
kommunallagen är följdriktigt. Något mer än hälften av landstingskommunerna har
behandlat frågan. Alla instämmer i förslaget. Av det fyrtiotal kommuner som
yttrat sig är endast en direkt avvisande. Växjö kommun anser alt någon ändring
av de heltidsengagerade förtroendemännens ställning inle bör ske. Några
direkla motiv för detta slällningstagande lämnas inte i yttrandet. Svenska
kommunjörbundei och länsstyrelsen I Stockholms län ställer sig emellertid
tveksamma till förslagel och anser att kommunalrådens ställning ytterligare bör
analyseras innan man tar slällning till utredningens förslag.
Svenska
kommunförbundet anser att utredningens förslag inte löser den föga analyserade
frågan om kommunalrådens rättsliga ställning. Förbundet framhåller att
kommunallagsulredningen i sitt huvudbetänkande förutsatte alt
demokratiutredningen skulle föreslå en enhetlig lagreglering av kommunalråden,
landstingsråden och borgarråden. Det framlagda lagförslaget innebär anser
förbundet nu att man för borgarråden i Stockholm får en detaljreglering av
deras uppgifter och funktioner medan man för kommunalråden i stort lämnas i
ovisshet om vad som gäller. Möjligheten att reg-lementsvägen reglera
kommunalrådens ställning är inle heller obegränsad. Enligt förbundets mening är
det önskvärt alt för alla lyper av kommunalråd (heltidsengagerade
förtroendemän) införs vissa gemensamma basregler som skull gälla generellt.
Sådana basregler kan avse t. ex, närvarorätt, yttranderätt, interpellation och
avgång. Med stöd av dessa basregler kan man sedan, anser förbundet, lokall
klara kommunalrådens ställning beroende på den organisationsmodell man anser
lämplig för den egna kommunen. Med ett lämpligt urval basregler kan enligt
förbundets uppfattning också Stockholms kommun i princip bevara sin
organisation orubbad liksom andra kommuner
9
Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 186
Prop. 1975/76:187 130
kan
behålla sin.
Förbundet
påpekar alt detta inle innebär att regelrätta instruktioner skall utarbetas för
kommunalråden. Förbundet anser att kommunalrådens ställning som
heltidsengagerade politiker gör all de inte kan och inle bör bindas av
instruktioner som i detalj reglerar arbetsuppgifterna. Förbundet finner ocksä
alt en ramreglering av kommunalrådsfunklionen skulle undanröja åtskilliga
oklarheter i de heltidsengagerades rättsliga slällning, och föreslår att hela
detta frågekomplex blir föremål för ytterligare analys innan man tar ställning lill
utredningens förslag.
Länsstyrelsen
i Stockholms län framför i stort sett liknande synpunkter. Även länsstyrelsen i
Jämtlands län anser att kommunalrådens ställning fortfarande är oklar och att
problematiken ytteriigare bör övervägas,
Stockholms
läns landstingskommun instämmer i att de heltidsengagerade bör omnämnas i
lagstiftningen och all deras ställning inte bör närmare regleras. Enligt
landstingskommunens mening ligger detta i linje med ulredningens allmänna
grundsyn alt i största möjliga utsträckning överlåta frågor rörande den
kommunala organisationen till kommunernas och landstingskommunernas egen
bedömning.
Demokratiutredningens
förslag om vidgad närvarorätt för kommunal- och landstingsråden har
uppmärksammats av ett litet antal remissinstanser. En knapp majoritet av dessa
lillslyrker förslagel.
Mölndals
kommun finner i sitt yttrande att kommunalrådens närvarorätt vid
nämndsammanträden bör utredas närmare,
Karlstads,
Norrköpings och Västerås kommuner saml Skaraborgs och Göteborgs och Bohus läns
landstingskommuner anser alt kommuner och landstingskommuner bör ges slörre
frihet att själva bestämma på denna punkt. Man menar att när kommunerna själva
har rätt alt beslula att förtroendeuppdrag skall vara heltidssyssla, bör de
även ha räll att fatta beslut om att sådana förtroendemän skall ha närvaro- och
yttranderätt i nämnder där de inte är ledamöter, Norrköpings kommun anser alt
en sådan generell närvarorätt kan, med stöd av kommunallagen, ges i ett av
kommunfullmäktige antaget reglemente. Det bör ankomma på fullmäktige alt i reglemente
ange vilka förtroendemän som skall ha denna närvarorätt. Östhammars och
Svalövs kommuner saml länsstyrelsen I Värmlands län anser att de
heltidsengagerade förtroendemännen i lag skall garanteras närvarorätt oavsett
om de har uppdrag i resp, nämnd eller ej.
Svenska
kommunförbundei anger som exempel på basregler som bör införas en regel som
innebär att fullmäktige får bestämma i vilken ulslräckning kommunalråd skall
medges närvaro- och yttranderätt i olika nämnder där han inte är ledamot. En
sådan regel kan enligt förbundels inening då ges olika ulsträckning lokalt,
beroende på hur man ser på kommunalrådens roll i organisationen. Denna basregel
skulle anser förbundet tillgodose olika organisationsmodeller och legalisera
dem.
Huddinge
kommun anser all heltidsengagerad förtroendeman bör garan-
Prop.
1975/76:187 131
leras
närvarorätt genom minsl suppleantskap. Delta börenligt kommunens mening gälla
nämnder som har anknyining till hans huvudsakliga verksamhetsområde,
Stockholms
läns landstingskommun framhåller all landstingskommunen är medveten om de många
variationer som finns beträffande de heltidsengagerades ställning i olika
kommuner och om alt della försvårar en legal precisering. Frågan kompliceras av
att kommuner och landstingskommuner på sistone engagerat
"oppositionsråd". En bestämmelse bör införas om att kommunfullmäktige
resp. landsting själva äger falla bindande beslut om de heltidsengagerades
närvaro-, yttrande- och förslagsrätt i olika kommunala organ samt om till vem
interpellalioner och enkla frågor får riktas.
Endast
ett fyrtiotal remissinstanser hargett sin syn på utredningens förslag om vidgad
interpellationsräti. En fjärdedel av dessa remissinstanser avstyrker förslaget
eller ger uttryck för tveksamhet inför det.
Svenska
kommunförbundet och länsstyrelsen i Stockholms län menar att också en basregel
om interpellation bör kunna utformas, Göteborgs kommun och Stockholms läns
landstingskommun anser att kommuner och landstingskommuner själva bör utforma
föreskrifter om till vem interpellalioner och enkla frågor får riktas.
Botkyrka,
Haninge, Södertälje, Vallentuna, Upplands-Bro och Nyköpings kommuner samt
Göteborgs och Bohus läns landsUngskommun avstyrker utredningens förslag. De
menar att man mer bör betona ordförandens huvudansvar för nämndens område.
Jönköpings
och Örebro kommuner samt Jönköpings läns landstingskommun föreslår bestämmelser
i lag som gör det möjligt att ställa interpellation direkt till
heltidsengagerade förtroendevalda som inte har ordförandeuppdrag. Även
länsstyrelsen i Värmlands län anser att reglema bör vidareutvecklas så att
landstingsråd som har "ansvarsområde" bör kunna interpelleras även om
han inte är ordförande i någon nämnd.
Stockholms
kommun konstaterar att den föreslagna regeln kommer att innebära att även annan
än borgarråd, dvs. nämndordföranden som inte är borgarråd och eventuellt annan
ledamot i kommunstyrelsen som har särskilda förutsättningar att besvara
interpellationen, kommer att kunna interpelleras. Kommunen menar att den
vidgade interpdlationsrätten kan svara mot ett visst behov. Det kan dock
finnas risk för att oklarhet uppstår i fråga om det politiska ansvaret
beträffande det område som behandlas i interpellationen, eftersom det alltid
finns ett "rotdansvarigt" borgarråd. Stockholms kommun anser
emellertid inte att detta kan anföras som tillräckliga skäl för att avstyrka
den utvidgade interpellationsrätlen för kommunens del.
Man
får antaga, menar Kalmar kommun, all interpellanten väljer adressat för
interpellationen med viss avsikt. Vidare innebär överiämnandet av interpellation
från styrelsens ordförandes sida en press på vederbörande ledamot alt svara.
En bättre lösning kan måhända anser Kalmar kommun
Prop. 1975/76:187 132
vara
att låta interpellation ställas till de ledamöter i kommunstyrelsen som
samtidigt är fullmäktigeledamöter
Danderyds
och Täby kommuner menar att uppgiftsfördelningen mellan heltidsengagerade
förtroendemän och tjänstemän bör regleras i arbetsordningar och i instruktioner
för tjänsterna. Kungälvs, Vilhelmina och Umeå kommuner framhåller att gränsen
mellan förtroendemäns och tjänstemäns roller i det kommunala arbetet måste
göras så klar som möjligt. Föreningen Sveriges kommunala .förvaltningsjurister
menar att denna rollfördelning är så viktig för det kommunala arbetet att den
bör övervägas ingående i varje kommun. Detta menar föreningen gäller inte bara
rollfördelningen mellan de heltidsengagerade och chefstjänstemännen utan
rollfördelningen mellan förtroendemän och anställda. SACOISR anser att
gränsdragningen bör ske i instruktioner för såväl heltidsengagerade
förtroendemän som chefstjänstemän. En reglering av denna rollfördelning i form
av instmktioner kan SACO/SR inte anse innebära några nackdelar ur
kommunaldemokratisk synvinkel. Hullsfreds kommun anser att kommunalrådens
befogenheter måsle regleras i lokala författningar.
Arvika
kommun anser att det hade varit önskvärt om man i lag hade kunnat klara ut hur
långt det politiska ansvaret för kommunal- och landstingsråden sträcker sig
och hur långt tjänstemännens ansvar går.
Svenska
kommunförbundet anser att kommunalrådens ställning som heltidsengagerade
politiker gör att de inte kan och inte bör bindas av instmktioner som i detalj
reglerar deras arbetsuppgifter.
6.4.3
Snabbare valgenomslag
Ungefär
hälften av remissinstanserna behandlar frågan om de t snabbare valgenomslaget
i sina remissvar. En bred majoritet av dessa remissinstanser är i princip
positiva till demokratiutredningens förslag och menar att det har stort värde
från demokratisk synpunkt. Samtidigt påpekar många att förslaget rymmer en rad
praktiska svårigheter som måste klarläggas.
Något fier än hälften av
de landstingskommuner och omkring två tredjedelar av de kommuner som behandlar
frågan om ett snabbare valgenomslag är i princip positiva till förslaget.
Svenska kommunförbundei och LandsUngsförbundet tillstyrker liksom en bred
majoritet av länsstyrelserna förslaget i princip.
Södermanlands
och Kalmar läns landstingskommuner påpekar att om valet lill fullmäktige eller
landstinget överklagas så har tidsutrymmet för besvärens avgörande minskat så
att det lorde vara omöjligt all få besvären slutligt avgjorda före den nya
mandatperiodens början. Landstingskommunerna anser därför att det inte är
klariagt i utredningens betänkande om den gamla
fullmäktigeförsamlingen/landslinget tills vidare skall anses behörigt att
fungera som beslutande organ. Kronobergs läns landstingskommun är i princip
Prop. 1975/76:187 133
positivt
inställd till ett snabbare valgenomslag men finner det tveksamt om de praktiska
förutsättningarna föreligger härför. Västerbottens läns landstingskommun
anmärker att om förslaget skall genomföras krävs en övergångsbestämmelse, som
avbryter mandatperioden för de ledamöter i de beslutande organen som har valts
vid det val som närmast föregården tidpunkt när de nya bestämmelserna träder i
kraft.
Malmöhus
läns landsUngskommun tillstyrker den modell för snabbare valgenomslag som
demokratiulredningen föreslår men anför att en ordning som innebär att samtliga
kommunala organ tillträder vid samma tidpunkt vore att föredra. En sådan
lösning är emellertid ogenomförbar med hänsyn till partiernas
nomineringsarbete. Stockholms läns landstingskommun anser att det skulle ha
varit att föredra om också förvallningsutskoltet och landstingsråden hade
omfattats av det snabbare valgenomslaget, men landstingskommunen påpekar att
det tidsmässiga utrymmet för detta är alltför kort.
Landsiingsförbundet
menar att en ordning med snabbare valgenomslag för både det beslutande organet
och styrelsen skulle innebära fördelar jämfört med gällande förhållanden: Vid
en eventuell förändring av majorilelsin-nehavet skulle den nya majoriteten få
större möjligheler att påverka inte bara budgetarbetet utan även nämndernas
arbete. Förbundet menar resonemangsvis att när det preliminära valresultatet
föreligger kan det nomineringsarbete som avser styrelsen äga rum relativt
snabbt. För nomineringsarbete till nämnderna krävs emellertid enligt
förbundets mening det tidsutrymme som för närvarande är tillgängligt. De lokala
partiorganisationernas inflytande bÖr inle få eftersättas.
Danderyds
kommun anser alt del inle är tillräckligt alt den nyvalda fullmäktigeförsamlingen
fattar det formella beslutet om budgeten för årel efter valåret. Den slutliga
beredningen av budgetförslaget börenligt kommunens mening egenlligen göras av
en nyvald kommunstyrelse men efiersom nomineringsarbetet ofta resulterar i
samlade paketlösningar för samtliga nämnder och styrelser kan det vara svårt
att bryta ut kommunstyrelsen och välja den tidigare, Danderyds kommun
tillstyrker därför demokratiulredningens förslag, Boriänge kommun anser att med
tanke på kommunstyrelsens centrala roll bör övervägas om inte styrelsen bör
tillträda samtidigt med kommunfullmäktige. En sådan ordning skulle inle
nämnvärt påverka partiernas nomineringsarbete.
Kalmar
läns landstingskommun anser att frän demokratisk synpunkt är det önskvärt med
så snabbt valgenomslag som möjligt. Landstingskommunen ställer sig emellertid
något tveksam till demokratiutredningens förslag mol den bakgrunden att risk
föreligger att den tillträdande majoriteten i realiteten tvingas besluta om och
genomföra åtgärder för vilka det reella ansvaret ligger hos den avgående
majoriteten.
Skaraborgs
läns landstingskommun tillstyrker utredningens förslag men enligl
landstingskommunens mening kan ett snabbare valgenomslag begränsat
Prop.1975/76:187 134
till
fullmäktige och landstinget knappast medföra väsentliga förändringar.
Landstingskommunen anser att även det begränsade valgenomslaget blir
komplicerat att genomföra i praktiken. Det föreslagna systemet förutsätter inte
bara att minoriteten har haft goda möjligheter att i detalj följa budgetarbetet
utan också att den under beslutsgången har framfört altemativa förslag, om den
i majoritetsställning senare skall kunna fastställa en egen och väsentligt
ändrad budget.
Västernorrlands
och Blekinge läns landstingskommuner ställer sig något tveksamma till
utredningens förslag. Man menar bl, a, att förslaget kommer att bli komplicerat
att genomföra i praktiken även vid den föriängning av budgetfristen med en
månad som föreslås.
Två
tredjedelar av de kommuner som behandlar frågan om ett snabbare valgenomslag är
i princip positiva till förslaget och anser att det har ett kommunaldemokratiskt
värde. Men samtidigt påpekar praktiskt taget samtliga att det finns en rad
praktiska svårigheter. Man pekar bl. a. på lidsaspekten och på frågan om den
nya majoriteten i realiteten kan ha någon möjlighet att påverka den nya
budgeten.
Åtvidabergs
och Höganäs kommuner tillstyrker i princip förslaget, men är mycket tveksamma
till hur detta tidsmässigt skall vara möjligt att realisera. EskUstuna kommun
anser att förslaget om ett snabbare valgenomslag bör genomföras, men man menar
också att värdet av att de nyvalda fullmäktige får fastställa den nya budgeten
torde vara begränsat. Trelleborgs kommun anser att förslagel kan stimulera den
kommunalpolitiska valdebatten. Ett större intresse från allmänheten för
kommunalvalen skapas om alternativa budgetförslag presenteras i debatten. Ale
kommun delar i princip ulredningens uppfattning men anser att förslagel i
vissa situationer kan leda till betydande svårigheter just med tanke på
budgetarbetet. Kommunen påpekar att de nya ledamöterna efter ett majoritetsskifte
inte kan vara lika insatta i budgetförslaget som den tidigare
fullmäktigekonsiellationen. Köpings kommun stöder utredningens förslag av den
anledningen att det kan finnas lokala frågor av olika slag som ger kraftiga
valgenomslag och där en markering av inriktningen snarast bör ske. Däremot
tror kommunen att ändringen beträffande budgetarbetet m. m, inle får den
praktiska betydelse som uiredningen förutsätter. Gislaveds kommun anser att ett
snabbare valgenomslag rent tekniskt kan stöta på svårigheter bl. a. därför att
de sittande nämnderna måste utföra allt förarbete. Man menar att den nya
fullmäkligeför-samlingen därför endast kan påverka utdebiterings- contra
avgiftsändringar och genomföra en grov omfördelning av anslagsposter. Skall det
snabba valgenomslagel få effekt, menar Gislaveds kommun, måsle förslagel ändras
så att en rimlig tid står till förfogande mellan fullmäktiges tillträde och
budgetens antagande. Även Herrljunga kommun stöder utredningens förslag men
menar att den nyvalda fullmäkligeförsamlingen endast skall ta slällning lill
frågor som gäller det kommande året, Lidköpings kommun menar med hänsyn till
att det snabbare valgenomslagel förutsätter att minoriteten kan
Prop.
1975/76:187 135
lägga
fram verkligt underbyggda alternativ att den proportionella valmetoden bör
kunna tillämpas vid utseende av heltidsengagerade förtroendemän i kommuner där
verksamheten bedöms motivera mer än en heltidsposi för de förtroendevalda,
Göteborgs
kommun tillstyrker förslaget om snabbare valgenomslag men anser alt
tidsmarginalerna kan bli knappa saml att praktiska administrativa problem kan
uppstå i samband med budgetarbetet. Ångelholms. Ystads och Kristineliamns
kommuner anser att man bör överväga en förskjutning av fullmäktiges första
sammanträde till den 5 november för att kungörelseförfarandet skall medhinnas.
Burlövs kommun ifrågasätter om inte revisorernas mandattid bör överensstämma
med fullmäktiges mandattid. För att alltför snäva tidsmarginaler skall kunna
undvikas bör enligt Kristianstads kommun de nyvalda fullmäktiges första
sammanträde lå kungöras senare än sju dagar i förväg.
Tyresö
och Ekerö kommuner stöder utredningens förslag under förutsättning att valet
kan ha vunnit laga kraft vid mandattidens början.
Av
länsstyrelserna berör 18 frågan om snabbare valgenomslag i sina yttranden.
Endast fyra avstyrker förslaget.
Länsstyrelserna
I Jönköpings, Göteboigs och Bolins och Kalmar län framhåller alt del från
teknisk synpunkt inte finns några hinder för att genomföra reformen.
Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar att valen år 1973 var färdigräknade
den 10 oktober trots viss tidsfördröjning på grund av ett tillbud med
datoranläggningen.
Länsstyrelsen
i Jämtlands län erinrar om att omständigheter kan inträffa som gör del svårt
att hinna med röstsammanräkningen i tid. Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar
att del är angeläget alt länsstyrelsen tillförsäkras resurser för att ett
snabbt och tillföriilligt sammanräkningsförfarande skall vara möjligt. Även
länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att tidsfristerna är tilltagna i
underkant.
Något
mindre än en tredjedel av de remissinstanser som tar upp demokratiutredningens
förslag avstyrker. De pekar på den korta sammanräkningstiden för valet, den
korta tiden för kungörelse om de nyvaldas första sammanlräde, och risken för
att valet överklagas samt sätter i fråga om den nya majoriteten kan reellt
påverka budgeten.
Värmlands
läns landstingskommun anser att även om ett snabbare valgenomslag skulle kunna
anses önskvärt från principiell synpunkt medför del så många praktiska
svårigheter och sådan tidspress att reformen inte kan anses motiverad, i vart
fall inte så länge inte ett majorilelsstyre tillämpas. Örebro läns
landstingskommun anser all den blandning av kommunala majoriteter som
förslaget innebär inger tveksamhet. Även om landstingskommunen ansluter sig
till målsättningen som på sikt bör vara att man försöker åstadkomma ett
snabbare valgenomslag är detta dock förenat med fiera främst praktiska
svårigheler. Enligt landstingskommunens mening är frågan om ett snabbare
valgenomslag och dess konsekvenser inte tillräckligt belyst
Prop.1975/76:187 136
och
bör därför ytterligare övervägas. Även Jämtlands läns landstingskommun ställer
sig synneriigen tveksam till förslaget. Det påpekas bl. a. att budgetarbetet
är i stort sett färdigt i anslutning till semestertiden. Därtill kommer att
budgetdirektiven och därmed budgeten alltmer styrs av övergripande
verksamhetsplaner.
Kristianstads
läns landstingskommun anser att det nyvalda landstinget bör fatta beslut om det
kommande årets budget. Däremot anser landstingskommunen det ej nödvändigt att
förändra mandattiderna utan anser att dessa som nu i alla fall bör börja den 1
januari.
Omkring
en tredjedel av de kommuner som tar upp frågan släller sig tveksamma till
demokratiutredningens förslag om ett snabbare valgenomslag. Flertalet menar
att tidsmarginalen är för kort för att ett av den föregående majoriteten
utarbetat förslag till budget skall kunna hinna omarbetas av den nya
majoriteten till en ny budget. Några ifrågasätter också vem som skall svara för
beredningen, när kommunstyrelsen och övriga nämnder tillhör den lidigare
majoriteten. Flera kommuner påpekar att redan nu föreligger möjligheter för de
nya fullmäktige att vidtaga relativt omfattande omdispositioner i den av den
avgående majoriteten fastställda budgeten genom tilläggsanslag efter den 1
januari. Många framhålleratl mycket av det som finns i budgetförslaget redan är
uppbundet genom t. ex. det kommunala bostadsbyggnadsprogrammet och den kommunalekonomiska
långtidsplaneringen. Man menar också att om slora förändringar skall göras i
det framlagda budgetförslaget vid en skiftning i majoriteten kan delta i sin
tur medföra stora praktiska problem och fördröjningar i ärendets handläggning.
Det kan bli svårt att hinna färdigställa budgeten till årsskiftet. Några
ifrågasätter hur del går med det snabbare valgenomslaget om valet blir
överklagat och eventuellt ogUtigförklarat,
Värmdö,
Mörbylånga, Lysekils och Sandvikens kommuner menar att om ett snabbare valgenomslag
skall kunna genomföras kräver det antingen en förändring av del kommunala
budgetåret så alt delta blir detsamma som del statliga budgetåret eller att de
allmänna valen sker på våren.
En
stor del av de remissinstanser som är tveksamma till förslagel anför att frågan
är ytterst komplicerad och att det nuvarande systemet inte bör ändras utan att
frågan utreds ytteriigare.
Länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Blekinge, Jämtlands och Västernorrlands län
avstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att den nytillträdda
fullmäktigeförsamlingens möjligheler att påverka budgeten under den korta tid
som slår till buds är mycket liten, särskilt om valet medfört stora personella
förändringar. Länsstyrelsen i Västernorriands län anser alt ell snabbare
valgenomslag på ett olyckligt sätl skulle rubba den stabilitet och kontinuitei
som bör känneteckna arbetet under en valperiod. Länsstyrelsen I Värmlands län
anser alt valiekniskt ger erfarenheterna från 1973 års val anledning lill viss
tvekan. Uppenbarligen konstaterar länsstyrelsen är ett maskintekniskt system
mycket sårbart och för full driftssäkerhet
Prop. 1975/76:187 137
krävs
maskindubbleringar m, m. Länsstyrelsen anser också att den nya majoriteten har
begränsade möjligheter att snabbt genomföra förändringar i en fastlagd budget.
Man hänvisar bl. a. till att budgetarbetet börjar redan på våren samt till att
budgeten i allt högre grad styrs av den långsiktiga planeringen.
Länsslyrelsen
i Stockholms län finner i likhet med demokratiutredningen det vara från
kommunaldemokratiska synpunkter angelägel med ett snabbare valgenomslag.
Länsstyrelsen påpekar att man i olika sammanhang i yttranden i valfrågor har
uttryckt farhågor för att förslag som syftar till ett snabbare
sammanräkningsförfarande och ett tidigare valgenomslag förs fram utan
tillräckligt beaktande av möjlighetema att åstadkomma ett säkert
sammanräkningsresultat. Länsstyrelsen anför alt arbetet med sammanräkningen i
delta län är speciellt tidsödande och motsvarar arbetet i ungefär fem vanliga
län. Länsslyrelsen erinrar vidare om all tidigare tankar på att införa ett
maskinellt sammanräkningssysiem numera synes ha övergivits. Det omfattande
valseddsniaterialet ifrån de inemot 1 000 valdistrikten i Stockholms län måste
alltjämt sammanräknas manuellt och datorer kan användas huvudsakligen för vissa
avslutande räkneoperationer.
Länsstyrelsen
anför att det torde vara rikligt att sammanräkningsresullat normalt kan
beräknas föreligga omkring den 20 oktober. Detta gäller emellertid under
förutsättning att inga komplikationer i form av erforderiiga omräkningar,
tidsödande utredningar i kassationsfrågor o. d. förekommer. Vid 1973 års val
var sammanräkningen för den sist räknade kommunen i Stockholms län färdig den
15 oktober 1973. Valdagen var detta år den 16 september. Infaller valdagen så
sent som den 21 september, vilket är möjligt, kommer resultatet enligt
länsstyrelsen inte att föreligga förrän ungefär samtidigt som den föreslagna
mandatperioden börjar.
Även
om inte sammanräkningsförfarandet onormalt försenas av oförutsedda
omständigheter tillkommer enligt länsstyrelsen problemet med besvär över
sammanräkningsförrättningen. Vid 1973 års val avgjorde regeringsrätten det
sista besvärsärendet frän detta län den 7 december. Länsstyrelsen anser del
osannolikt att besvärsärendena kan hinna avgöras före mandatperiodens börian
den 22 oktober, Bifalles besvären, är det uppenbariigen omöjligt att hinna med
omval före mandatperiodens bönan, F, n, står liden fram till årsskiftet lill
förfogande.
Självfallet
får inte strävan att nå ett snabbare valgenomslag, anför länsstyrelsen i
Stockholms län, leda till att den kommunala beslutsprocessen "råkar i
baklås" genom att definitivi sammanräkningsresullat inte föreligger före
den tidpunkt dä de nya fullmäktige skall träda i funktion. Eftersom en
situation av detta slag med den nya ordningen inte längre är osannolik anser
länsstyrelsen att den måste ägnas ökad uppmärksamhet. Visseriigen gäller numera
att utsedda fullmäktige får träda i funktion ulan hinder av besvär över
sammanräkningsförrättningen. Härigenom löses dock inte enligl länsslyrelsen
frägan vid en försening av sammanräkningsresultat. Vid besvär
Prop.1975/76:187 138
med
omval i någon krets eller annan rättelse som följd måsle man vidare räkna med
att de utsedda fullmäktige - sedan de beslutat om skattesats och budget för
nästa år - i något fall kan komma att få sådan ändrad sammansättning att
omkastade majoritetsförhållanden blir följden. Länsstyrelsen upplyser alt vid
1973 års val i en kommun, där besvär anfördes men ogillades, röstsiffrorna var
så jämna att en sådan utgång väl hade kunnat tänkas.
Riksskalieverket
menar att ulredningens förslag ställer vissa krav av praktisk natur t. ex. när
det gäller sammanräkningen och mandatfördelningen. Riksskatteverket har dock
utifrån dessa synpunkler ingenting att erinra mot förslaget. Verket påpekar
också att man under utredningsarbetets gång lämnat synpunkter på utformning av
ett system för att utse suppleanter för fullmäktige. Riksskatteverket har
överlämnat ett förslag till modifierat suppleantsystem till
justitiedepartementet. Verket framhåller i sitt remissyttrande viklen av att
ett förenklat suppleantsyslem införs för att möjliggöra för länsstyrelserna att
genomföra sammanräkningen. Detta är enligt riksskatteverkets mening väsentligt
mot bakgrund av den tid som står till buds för sammanräkning.
En
Slor del av remissinstanserna som lar upp demokratiulredningens förslag att
mandaltiderna för de nyvalda fullmäktige skulle börja den 22 oktober och att
det första sammanträdet skall hållas senast den 1 november ifrågasätter med
hänvisning lill tidigare valsammanräkningar om resultaten kommer all föreligga
den 22 oktober. Flera remissinstanser är negativa lill den tidspress som
förslaget kan komma att innebära. Man ifrågasätter om det finns nägot utrymme
för misstag i, ex. i sammanräkningsförfarandet. Flera kommuner anser att tiden
för det första sammanträdet bör ändras till senast den 5 november för all
minska tidspressen.
Kumla, Danderyds och Sigtuna
kommuner menar att mandattiden bör vara densamma för alla kommuner och
landstingskommuner vad gäller fullmäktige och landsting och att detta också
bör gälla Stockholms kommun. Kammarkollegiet och riksskatteverket har en
liknande uppfattning. Även Svenska kommunförbundet anser att det är svårt att
finna några skäl att behålla den särskilda mandattiden för fullmäktige i
Stockholm. Enligt förbundets mening bör det gå att ha samma lid för landets
alla kommuner. Länsstyrelsen i Stockholms län framför också att den har svårt
att finna några sakliga skäl för att bibehålla den särskilda mandattiden för
fullmäktige i Stockholm.' Vid fastställande av en lidigare lidpunkt för
mandatperiodens början synes denna böra bli enhetlig för samtliga kommuner. Den
nu berörda frågan måste emellertid enligt länsstyrelsen avgöras under noggrant
beaktande av möjligheterna att få fram ett slutligt valresultat underden
avsevärt förkortade tid som kommer att stå till förfogande.
DeiTiokratiutredningens
förslag alt de b u d g e t f r i s l e r som gäller för kommunerna skall
införas också för landstingskommunerna behandlas av ganska fä remissinstanser.
Framför allt har några landstingskommuner be-
Prop.1975/76:187 139
handlat
det. Av dessa har alla ställt sig positiva till förslaget.
Älvsborgs
läns landstingskommun påpekar att utredningen inte anger när
undantagsregeln-att utdebiteringen bestäms i november och att innehållet i
budgeten fastställs i december månad - skall fä tillämpas.
Skaraborgs
läns landstingskommun ifrågasätter om en förändring i majoritetsläget är
tillräcklig anledning för att budgetbeslutet skall få tas i december.
Länsslyrelsen i Skaraborgs län redovisar en liknande uppfattning.
Demokratiutredningens
förslag att regler tillskapas så all den gamla majoriteten under valår
förhindras att behandla budgeten innan det nyvalda fullmäktige och landstinget
har trätt i funktion har behandlals av ett litet antal remissinstanser. De
fiesta konstaterar att förslagel ulgör en förutsäit-ning och garanti för att
det snabbare valgenomslaget skall kunna genomföras. Alla som tar upp förslagel
är positiva till det.
Praktiskt
taget alla remissinstanser som tar upp frågan understryker utredningens
uppfattning om att goda förutsättningar måste skapas för minoriteten att kunna
följa budgetarbetet.
Vingåkers
och Lidköpings kommuner anser att man för att garantera minoritetens insyn i
budgetarbetet måste införa proportionella val till bl. a. arbetsutskott och
budgetberedningar. Skaraborgs läns landstingskommun och Mjölby, Torsås och
Kungälvs kommuner anser att det snabbare valgenomslaget kräver att minoriteten
utarbetar en alternativ budget. Länsslyrelsen i Örebro län är av samma
uppfattning. Västmanlands läns landstingskommun och Sundbybergs kommun anser
att det är tveksamt om minoriteten verkligen har möjligheter att göra en
"skuggbudget". Götene kommun påpekar att ett snabbare valgenomslag
med eventuellt alternativa budgetar kommer att ställa stora krav på
förvaltningsapparaten.
7
Information
7.1 Nuvarande
förhållanden
7.1.1 AUmän bakgrund
Flera
väsentliga utvecklingsdrag under senare år har påverkat medborgarnas
möjligheter till informaiion om och medverkan i den kommunala verksamheten. Del
är främst förhållanden som hänger samman med samhällsutvecklingen i stort och
med kommunernas och landstingskommunernas utökade uppgifter. Kommunerna har
blivit större. Antalet ärenden har ökat i både kommunerna och
landstingskommunerna. Frågorna har blivit mera komplicerade bl, a, i takt med
att ökad vikl har lagts vid planeringen av samhällsverksamheten. Medborgarnas
röriighet i fråga om bostadsort och arbetsplats har ökal.
Samtidigt
har antalet medborgare som direkt deltar i den kommunala självstyrelsen som
förtroendevalda totalt sett minskat kraftigt. Del är en
Prop. 1975/76:187 140
följd
av att kommunindelningen har ändrats och av att uppgiftersom tidigare har
handhafts av fiera kommunala nämnder har förts samman till en nämnd.
Möjligheterna till personliga kontakter mellan dem som har förtroendeuppdrag
och övriga medborgare har därigenom minskat. Undersökningar tyder på att del
finns ell starkt samband mellan kommunala uppdrag, aktivitet i politiska
partier och arbete inom föreningslivet i övrigt. Flertalet av de personer som
mist sina förtroendeuppdrag har inte ökat sin verksamhet inom partierna eller
föreningslivet.
Därmed
har förutsättningarna för medborgarnas kontakter med kommun och
landstingskommun förändrats. Det gäller möjligheterna att hålla sig informerad,
att själv delta i del kommunala arbetet genom förtroendeuppdrag och att hålla
en personlig kontakt med förtroendevalda.
1
detta avsnill behandlas därför frågan om vilken roll ett utvidgat utbyte av
information mellan kommunala organ och medborgare kan spela. Till denna
frågeställning hör konkreta åigärder för att informera direkt och för alt
stödja partier och andra opinionsbildares verksamhet. Likaså tas möjlighetema
upp att anpassa beslutsprocessen så att kontakterna med olika medborgargmpper
underiättas.
I
ett följande avsnitl behandlas de politiska partiernas, folkrörelsernas och
andra sammanslutningars roll i den kommunala demokratin, lokala kommunala organ
saml omröstningar och opinionsundersökningar.
7.1.2
Kommunal informaiion
Medborgarnas
rätt att ta del av allmänna handlingar garanteras genom tryckfrihetsförordningen.
Kommunfullmäktiges och landstingets sammanträden är offentliga.
Medborgarnas
möjlighel alt följa de kommunala frågorna och att ta ställning till dem hänger
i hög grad samman med tillgången till lokal dagspress, Anlalel kommuner nied
mer än en lokal tidning har minskat väsentligt under de senasle årtiondena. F.
n, har omkring 40 96 av kommunema endast en tidning, om man bortser från
tidningar som täcker mindre än 20 96 av hushållen. De politiska partiernas
lillgång till lokala språkrör är ojämnt fördelad över landet.
De
regionala radioprogrammen har sedan 1950-talel fått en successivt ökad
sändningstid. Fr, o, m, år 1977 kommer enligt riksdagens beslut ett
lokalradionät att byggas ut (prop, 1975:13), Regionala nyhetssändningar i TV
pågår som försöksverksamhet.
Under
senare år har kommunerna och landstingskommunerna i ökad utsträckning böriat
komplettera den information som kan spridas pä delta sätt med egna
informationsåtgärder. Särskilt större kommuner och landstingskommuner har
anställt personal enbart med uppgift att ägna sig åt informationsfrågor. Både
kommuner och landstingskommuner har valt att salsa en stor del av resurserna på
tryckt informaiion. Stor vikt läggs vid
Prop. 1975/76:187 141
att
informera om service som tillhandahålls och om hur den kommunala förvaltningen
fungerar. Informationsbroschyrer, informationstidningar och annonser är vanliga
former för sådan information. I ökad utsträckning riktas informationen till
medborgargmpper med speciella informationsbehov.
Kretsen
av kommunala organ, intressenter och övriga medborgare som berörs av den
kommunala planeringen har ökat snabbt. Allt fler medborgare har blivit
uppmärksamma på dessa frågor. I många fall har kritik riktats mot kommunerna
för att planeringen har bedrivits på ett alltför slutet sätt. Intresset har
främst inriktats på miljöfrågor och fysisk planering. Men ofta har dessa frågor
även haft ett nära samband med andra planer och beslut.
Många
kommuner har varit lyhörda för kritiken och försökt skapa bättre
förutsättningar för medverkan från en större allmänhel. Genom aktiva insatser
har kommunerna ofta kunnat avsevärt vidga kretsen av dem som deltar i
planarbetet. Det har emdlertid visat sig att det är svårt att engagera en
större allmänhet, särskilt under längre tid.
Informationsmaterialet
har inte sällan uppfattats som svårtillgängligt. Betydelsen av att engagera
fler förtroendevalda från fullmäktige och nämnder har i många fall
uppmärksammats alltför litet. De politiska partiernas lokala organisationer har
inte sällan getts otillräckliga möjligheter att delta. I åtskilliga fall
skulle det ha varit till fördel om åtgärder för att skapa en dialog hade kunnat
vidtas i ett tidigare skede.
Man
har nått vissa grupper men lyckats sämre när det gäller andra. De ekonomiskt
och socialt sämst ställda grupperna i samhället har ofta inte kunnat nås genom
de traditionella formerna för information. Deras möjligheter att få kännedom
om pågående planering och att påverka besluten har därför varit små.
7.2
Utredningen om den kommunala demokratin
Demokratiutredningen
understryker inledningsvis att den representativa principen är grundläggande
för den svenska demokratin. Utredningen betonar att möjligheterna till en
aktiv kommunikation mellan väljare och valda även mellan valen bör förbättras.
Det är enligl utredningens mening en förutsättning för en väl fungerande
demokrati. Demokratiutredningen behandlar en rad frågor av betydelse för
medborgarnas information och möjligheter att påverka den kommunala
verksamheten. I delta sammanhang lar utredningen upp den kommunala
informationsverksamheten samt särskilda frågor i samband med information och
medverkan i planeringsfrågor.
Utredningen
konstaterar att det finns en tydlig tendens till att information genom
personliga kontakter ersätts med ökad masskommunikation. Utredningen betonar
den personliga kontaktens betydelse från demokratisk
Prop. 1975/76:187 142
synpunkt.
Information genom massmedier och trycksaker kan aldrig ersätta de personliga
kontaktvägarna. Däremot kan de utgöra värdefulla hjälpmedel i
informationsutbytet. Den utbyggnad av inforrnaiionsverksamheten som kan noteras
i kommuner och landstingskommuner bör enligt utredningen fortsätta. Den har
emellertid ofta haft en något oklar inriktning. Det ankommer enligt
utredningen på de förtroendevalda att ta ställning lill vilken inriktning den
bör ges i framliden. Särskill understryker demokratiutredningen betydelsen av
att kontakterna vidgas med grupper av medborgare som vanligtvis inte nås av
informaiion och som saknar kontakter med de förtroendevalda, s. k.
informalionssvaga grupper.
Medborgama
kommer i kontakt med kommunen eller landstingskommunen dels när det gäller att
utnyttja den service som kommunen resp, landstingskommunen erbjuder, dels i den
demokratiska processen. Utredningen konstaterar att det finns ett slarkt
samband mellan dessa båda situationer.
Utredningen
rekommenderar en rad åtgärder för att underlätta medborgarnas kontakt i
servicesituationen. Tyngdpunkten ligger vid att en grundläggande skriftlig
information om den service som erbjuds alltid bör finnas lätt tillgänglig och
vid att särskilda utbildningsinsatser för personalen bör göras i syfte att ge
de kommunala förvaltningarna en öppen och tillgänglig karaktär i förhållande
till medborgama. Vidare bör den kommunala organisationen ständigt ses över i
det syftet alt medborgarnas kontakter med de kommunala förvaltningarna skall
underiättas.
1
den demokratiska processen bör kommunens resp. landstingskommunens egen
informaiion enligt utredningen inte spela någon självständig roll. Insatserna
bör inriktas på alt underlätta massmediernas, partiernas och övriga
folkrörelsers arbete. Särskild vikl fäster utredningen vid att partier och
andra folkrörelser ges möjlighet att delta i uppsökande verksamhel som riktas
mol informalionssvaga grupper.
Utredningen
konstaterar att medborgama ofta uppfattar den skriftliga information som finns
i dag som svårförståelig och experlbetonad. Detta medför alt de
informationssvaga grupperna får sämre möjligheter att ta till vara sina rättigheter.
Inte minsl från rättvisesynpunkt är del därför viktigt att kommunerna och
landstingskommunerna vidtar älgärder som syftar till att förenkla det
skriftliga materialet.
Demokratiutredningen
anser att planeringsfrågorna är centrala från demokratisk synpunkt. Ett allt
mer vitt förgrenat system av planer håller på att utvecklas. Slörre krav måste
ställas på insyn och redovisning av planarbetet i tidiga skeden. Detta är
enligl ulredningens mening angeläget av fiera skäl. Bedömningarna måste grundas
på ett underlag som ofta är osäkert. Besluten påverkar användningen av resurser
för lång tid och inverkar i regel på många människors levnadsförhållanden. De
vanliga vägarna för att utkräva ansvar är inte alltid möjliga alt använda,
eftersom beslutens verkningar ofta inte helt kan överblickas.
Prop. 1975/76:187 143
Utredningen
anser alt det är betydelsefullt att kommunerna och landstingskommunerna
fortsätter att pröva olika vägar för att underiätta en bred debatt i
planeringsfrågor. Erfarenheterna bör dokumenteras och föras vidare. Utredningen
betonar även betydelsen av ett utökat forsknings- och utvecklingsarbete på
detta område. Inte minst gäller det ekonomiska planer, utredningar för
speciella sektorer - bosladsbyggnadsprogram, trafikplaner osv. - och nämndernas
planer för den egna verksamheten.
Det
är enligt demokratiutredningen väsentligt alt handlingsutrymmet i varje
planeringssituation kan redovisas klart. Det gäller de ekonomiska förutsällningarna
inom kommunen, förhållandel till statliga och landstingskommunala planer samt
företagens planering. Utredningen ansluler sig till länsberedningens förslag
att länsstyrelsen regelbundet skall sammanfatta och redovisa den statliga
planeringen i länet och rekommenderar all landstingskommunerna regelbundet sammanfattar
och redovisar pågående planering av sin egen verksamhet. 1 kommuner som
kraftigt domineras av ett eller ett par företag berörs planeringen i hög grad
av dessa förelags utveckling. Demokratiutredningen rekommenderar därför att en
försöksverksamhel inleds med kommunal styrelserepresenlation i företag som är
dominerande i kommunen.
En
förutsättning för en bred diskussion är att frågorna kan läggas fram på ett
sätt som väcker intresse. Planmaterialets uiformning är därför enligt
utredningen betydelsefull. Utredningen rekommenderar kommunema att i större
utsträckning än f n. utarbeta planbeskrivningar som utgår från olika
medborgargruppers och kommundelars förhållanden. För alt underiätta kommunernas
insatser föreslår uiredningen alt statens planverk utarbetar och ställer samman
beskrivningsunderiag för olika planeringssituationer vad gäller den fysiska
planeringen. För att ett fullständigt underlag skall kunna erhållas vid
planering av förnyelse- och saneringsområden bör kontakt regelmässigt tas med
dem som berörs av de planerade åtgärderna, Demokratiulredningen anser även att
det bör utarbetas anvisningar för hur kartbeteckningar kan utföras så att de
lättare kan förstås av en slörre allmänhet och alt det övervägs om en utbyggd
service på riks- eller länsnivå kan ges åt kommunerna när det gäller material
för presentation och redovisning av planeringsverksamheten,
I
fråga om planeringsprocessen anger uiredningen nägra väsentliga önskemål.
Öppenhet och goda möjligheter till allmän diskussion bör vara en utgångspunkt
för planarbetet. Överblick över de olika moment som ingår i planeringsprocessen
är en annan väsentlig förutsättning. Riktlinjer och program frän
förtroendevalda organ är enligt utredningens uppfattning väsentliga moment i
en demokratisk beslutsprocess. De förtroendevalda måste på ett tidigt stadium
ha möjlighet alt leda och följa det arbete som de har att la ansvar för inför
väljarna.
Utredningen
har övervägt om riktlinjer i lag bör ges för planeringsprocessen men stannat
för att kommunerna och landstingskommunerna bör
Prop. 1975/76:187 144
kunna
ges frihet att i detta hänseende själva bestämma sina arbetsformer. Även om
förhållandena varierar mellan kommunerna och mellan olika slag av planering,
kan vissa viktiga skeden i planeringsprocessen regelmässigt urskiljas. Det är
tidpunkter i planeringsarbetet då förtroendevalda organ fattar beslut och då
åtgärder bör vidtas för att informera allmänheten och de särskilt berörda. En
skedesindelning kan omfatta arbetsplan, program, altemativa förslag,
förslagsskede, projekteringsskede och uppföljning.
Även
om förutsättningarna varierar från kommun till kommun och beroende på vad
planeringen avser, anser demokratiutredningen att vissa åtgärder generellt är
ägnade att öka medborgarnas insyn i och infiytande på planeringsarbetet. Den
rekommenderar därför kommunerna att tillkännage tidsramen för planarbetet samt
dettas syfte och omfattning. Program för planarbetet bör upprättas. Programmet
bör bestämmas av kommunfullmäktige, I god tid innan beslut skall fattas bör
information lämnas och allmänheten beredas möjlighet att ge synpunkter på
planeringsfrågan.
Uiredningen
rekommenderar ytteriigare några allmänna riktlinjer för planeringsprocessen.
Skedesindelningen bör göras så att partierna ges tillräcklig tid till debatt
och information. Kommunerna bör mtinmässigt informera massmedierna samt alla
organisationer och enskilda som har anmält intresse för en viss fråga eller
viss typ av frågor. De bör också ges möjlighet att framföra synpunkter. De sociala
nämnderna i kommunen bör ges möjlighel att yttra sig i alla planfrågor som har
betydelse för medborgarnas sociala siluation. De synpunkter som kommer in bör
alltid ställas samman och redovisas för de förtroendevalda organ som skall
fatta beslut.
Demokratiutredningen
rekommenderar att riktlinjer för arbetet med bostadsbyggnadsprogram och
kommunalekonomisk långtidsplanering (KELP) alltid ges av kommunfullmäktige. Den
ser det som naturiigt att planering av detta slag regelmässigt behandlas och
prövas av kommunfullmäktige. Många kommuner har påbörjat arbete med
bostadssaneringsprogram. Utredningen rekommenderar att sådana program utformas
så att de som berörs av åtgärderna lätt kan utläsa hur de kommer att påverkas.
Kommunema bör informera de berörda t. ex. genom anslag i fastigheterna eller
genom annonsering i lokalpressen.
Utredningen
rekommenderar också att nämnder och förvaltningar som har en långsiktig
verksamhetsplanering åriigen utarbetar en sammanfattning av sina planer.
Särskilt bör väsentliga förändringar i verksamheten anges. Dessa
sammanfattningar kan ställas samman och bli utgångspunkt för diskussion i
kommunfullmäktige och en värdefull informationskälla för organisationer,
massmedier och enskilda medborgare.
Landstingskommunernas
speciella förhållanden i fråga om geografisk omfattning och
verksamhetsinriktning motiverar enligt uiredningen särskilda åtgärder.
Utredningen rekommenderar att stor vikt läggs vid kontakter med dem som har
särskilda behov av den vård och service som landslingskom-
Prop.1975/76:187 145
munen
svarar för, med organisationer för sådana grupper och med de anställda. Vidare
rekommenderar utredningen att lokala ofTentliga möten anordnas kring
planeringsfrågorna och att särskild uppmärksamhet ägnas åt att partierna får tillräcklig
tid till information och debatt.
Samtidigt
som demokratiutredningen förordar en ökad satsning på informationsåtgärder är
den angelägen om att denna verksamhet förankras i förtroendevalda organ.
Eftersom verksamheten på de fiesta håll är relativt ny, är det enligt
utredningen särskilt viktigt att de förtroendevalda aktivt medverkar till att
ge den en önskad inriktning. Med hänsyn till de stora lokala skillnaderna
finner utredningen det naturligt att olika organisatoriska lösningar kan komma
i fråga. Ansvaret för informationsverksamheten kan enligt utredningen läggas på
en särskild beredning, ett utskott lill kommunstyrelsen resp,
förvaltningsutskottet eller en särskild fakultativ nämnd.
7.3
Remissyttrandena
7.3.1
Allmänna synpunkter
Remissinstansema
är genomgående positiva till demokratiutredningens allmänna syn på
informationsfrågorna. De instämmer i utredningens bedötnning att ökade
insatser behövs särskilt mot bakgmnd av att kommunernas storiek har ökat.
Flera kommuner och landstingskommuner anger att de ämnar se över handläggningen
av informationsfrågorna på grundval av utredningens förslag.
Vissa
remissinstanser som i övrigt är positiva till utredningens ställningstaganden
nämner att det kan bli svårt att avsätta de resurser som är nödvändiga för att
uppfylla utredningens intentioner. Några få remissinstanser anför mer kritiska
synpunkter på utredningens allmänna syn pä informationsfrågorna, Trelleborgs
och Falkenbergs kommuner anser att utredningen har överskattat medborgarnas
intresse för kommunala frågor.
Det
hör lill undantagen att remissinstansema framför önskemål om formella regler.
Nämnden för samhällsinformation anser dock att kommunernas
informationsskyldighet bör fastläggas på ett sådant sätt att medborgarnas rätt
till likvärdig informaiion tillgodoses var de än bor, LO förordar en lagstadgad
allmän informationsplikt för kommunerna. Pensionärernas riksorganisation anser
att vissa grundprinciper bör fastställas med utgångspunkt i ulredningens
rekommendationer.
Om
utredningens principiella syn på ansvarel för den kommunala informationen
råder inga delade meningar. Remissinstanserna instämmer i att kommunema och
landstingskommunerna skall svara för informaiion om service och annan kommunal
verksamhet. Den idéförankrade informationen bör däremot partier, övriga
folkrörelser, massmedier och andra opinionsbildare svara för. Även i detta
hänseende har kommunema och landstingskommunerna ett vikligl ansvar. Del
ankommer på dem att skapa
10
Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop. 1975/76:187 146
goda
förutsättningar för partier och andra opinionsbildare att fungera som
kommunikationskanaler. Vissa remissinstanser nämnder emellertid att det kan
finnas svårigheieratt i praktiken göra denna uppgiftsfördelning. Svenska
kommunförbundet anser att de problem som kan uppkomma vid avvägningen mellan
partiernas och kommunernas egen information bör uppmärksammas. Länsstyrelsen i
Alvsborgs län, statens ungdomsråd och Huddinge kommun anser att uppsökande
information till resurs- och informationssvaga grupper bör prioriteras framför
massinformation. Huddinge kommun anser alt skriftlig information som är allmänt
hållen bör ges i begränsad ulsträckning. I stället bör speciell information
styras till de grupper som närmast har intresse av olika kommunala åtgärder.
Ungdomsrådet anser att den idéförankrade informationen bör stimulera
organisationerna till att söka alternativ information och till att framställa
eget informationsmaterial utifrån sina egna värderingar och erfarenheter,
7.3.2
Information om kommunal service m. m.
Praktiskl
laget alla remissinstanser tillstyrker demokratiulredningens rekommendation
alt kommuner och landstingskommuner bör samla grundläggande upplysningar om
sin service i en särskild katalog som är lätt tillgänglig för medborgarna.
Flera remissinstanser understryker vikten av att detta samordnas med andra
offentliga organs information i en gemensam servicekatalog.
Betydelsen
av särskilda insatser för informationssvaga och resurssvaga grupper understryks
av en rad kommuner, bl. a. Botkyrka, Emmaboda och Timrå kommuner, samt av
Landstingsförbundet och LO. Kristianstads läns landsUngskommun betonar i det
sammanhanget betydelsen av alt det skriftliga materialet görs lättare att
förstå, TCO framhåller informationen genom massmedierna och Tranås kommun
understryker bibliotekens roll när del gäller att nå informationssvaga gmpper.
Flertalet
av de remissinstanser som tar upp demokratiutredningens rekommendation om
uppsökande verksamhet i samarbete med folkrörelser anser att tanken är riktig.
Sölvesborgs kommun anser dock att uiredningen borde ha utvecklat hur sådan
verksamhel skall gå till och Dals Eds och ÖrkeUjunga kommuner avvisar
rekommendationen av kostnadsskäl.
Många
remissinstanser understryker starkt massmediernas betydelse. De instämmer i
ulredningens rekommendationer om hur kommuner och landstingskommuner skall
underiätta massmediernas arbete. Några remissinstanser framhåller dock att det
ibland kan vara olämpligt att lämna information på ett tidigt stadium,
Nyköpings kommun anser alt förslag till beslut från arbets- eller
beredningsutskott bör föreligga, innan informaiion lämnas.
Remissinstanserna
instämmer också i att lokalradion kan bli en betydelsefull kontaktlänk mellan
kommuner och landstingskommuner samt medborgare. Lokalradions framtida roll
betonas av bl. a. HaUands. Blekinge.
Prop.1975/76:187 147
Göteborgs
och Bohus och Jämtlands läns landstingskommuner samt Botkyrka, Bromölla,
Kristianstads, Kungälvs, Eda och Torsby kommuner.
Utredningens
rekommendation om försöksverksamhel med nya massmediatekniker har behandlals
av ett litet anlal remissinstanser. Norrbottens läns landstingskommun anser all
sådana hjälpmedel kan bli värdefulla i framliden. Folkets husföreningarnas
riksorganisation pekar pä den ökade koncentrationen av information som har
skell under senare år i tidningar, TV m. m. Videogram öppnar möjligheter till
en decentraliserad lokal informationsverksamhet och kan enligt förbundet fä
avgörande betydelse för den kommunala informationen till föreningar och
organisationer i framtiden. Speciellt gäller det glesbygdskommuner och kommuner
med ett fiertal befolkningscentra. Täby kommun och statens ungdomsråd intar en
mer reserverad hållning. Enligt ungdomsrådet bör folkrörelserna stimuleras
till informationsinsatser som alternativ till de i många fall rent
kommersiella nya medierna. I folkrörelsernas arbete kan enkel utrustning för
att återge ljud och bilder m. m. vara till hjälp.
Flertalet
av de remissinstanser som yttrar sig om ulredningens rekommendation att
kommuner och landstingskommuner skall utse särskilda kontaktpersoner med
uppgift alt svara för kontakter med medborgarna, massmedier m. fi, tillstyrker
detta. Dals Eds kommun anser att funktionen som kontaktperson bör ligga på
ordförandena i nämnderna, 1 små och medelstora kommuner är en sådan
formalisering inte nödvändig, anser Höörs, Heby och Sandvikens kommuner Svenska
kommunförbundei är positivt till att receptioner och informationsfunktioner
förstärks. Särskilda kontaktpersoner med mer långtgående uppgifter avvisas dock
med motiveringen att det åligger alla anställda att besvara frågor.
Länsslyrelsen i Alvsborgs län samt Vä.xjö och Älmhults kommuner avstyrker
rekommendationen med motiveringen att ett mellanled mellan medborgarna och de
anställda skulle kunna försämra samarbetet och öppenheten inom förvaltningen.
Sveiiges socialdemokratiska ungdomsjörbund understryker alt medborgare och
massmedier skall kunna vända sig direkt till de politiskt ansvariga.
Informationen
till invandrarna behöver enligl en samstämmig remissopinion förbättras,
Invandranerket anser att invandrarbyråer och organiserad tolkverksamhel bör
ordnas samt att all viktig information bör ges även på invandrarspråk.
Invandrarföreningarnas egna tidningar och lokalradion är därvid viktiga medier.
Uppsökande verksamhet i form av hembesök bör eftersträvas och följas av
information till mindre grupper i angelägna frågor. Andra åtgärder som
framhålls är informationsträffar i bostadsområdena, förenkling av blanketter
och ökad personalutbildning. Kungälvs kommun betonar betydelsen av samverkan
regionalt och med centrala myndigheter. Borås kommun understryker betydelsen av
insatser genom invandrarbyråer.
Folkbibliotekens
möjligheter att förbättra den kommunala informationen betonas av Tranås,
Oxelösunds, Ale, Mullsjö, Vårgårda och Hallsbergs kommuner samt SACO/SR,
Gävleborgs läns landstingskommun anser alt folkbib-
Prop. 1975/76:187 148
lioieken
kan fä verklig betydelse som informationskälla för förtroendevalda och
allmänhet, om de utvecklas och kan tillhandahålla sammanställningar av pågående
utredningar, statistik, motioner o. d. Sveriges aUmänna biblioteksförening
framhäller folkbibliotekens fördelar som informationsförmedlare. De har
kontakt med alla åldrar och grupper och har öppet på kvällar och helger, när
andra kommunala institutioner är stängda. Svenska kommunförbundet och Växjö
kommun anför att folkbiblioteken knappast kan fungera som kommunens
förvaltningsbibliotek.
Rekommendationen
att kommunerna och landstingen i sin internutbildning ägnar ökad uppmärksamhet
åt frågorna om formerna för medborgarnas kontakter med den kommunala
förvaltningen mottas positivt av remissinstanserna, Umeå kommun och Svenska
kommunförbundet understryker värdet av att personalen i telefonväxlar och
receptioner fortlöpande utbildas och informeras. Många remissinstanser
understryker utredningens mening att de kommunala frågoma bör få en mer
framträdande roll i undervisningen och att kommunernas och
landstingskommunernas egen medverkan i skolorna bör ökas. Blekinge läns
landstingskommun samt Bodens och Ljusdals kommuner understryker behovet av all
det i läromedel som används ges en mer fullständig bild av den kommunala
verksamheten.
7.3.3
Informationen i den demokratiska processen
Remissinstanserna
delar utredningens uppfattning att en viktig uppgift för den kommunala
informationsverksamheten är att underiätta partiernas, övriga folkrörelsers och
opinionsbildares verksamhet. Många understryker all del till en sådan uppgift
även hör att se till att de förtroendevaldas beslutsunderiag är hanteriigt och
lättillgängligt,
Kopparbergs
läns landstingskommun anser alt informationsverksamheten bör inriktas på
direktinformation genom medverkan av politiker och andra befattningshavare hos
landstingskommunerna. Illustrationer, filmer och annat AV-material bör kunna
tillhandahållas, Skaraborgs läns landstingskommun påpekar även att de
förtroendevalda och partiorganisationerna bör ges möjlighet att verka i hela
landstingsområdet. Därför måste större ekonomiska resurser än f n, ställas till
deras förfogande.
Utredningens
rekommendationer om insatser för att underiätta folkrörelsernas arbeie mottas
nästan genomgående positivt. Upplands-Bro kommun anser alt folkrörelsernas roll
för att förmedla faktainformation bör uppmärksammas mera och Överkalix kommun
anser att med undantag av en servicekatalog bör all kommunal informaiion
skötas av folkrörelserna, Jämtlands läns landsUngskommun anser dock att det är
svårt att fä gensvar från organisationerna.
Den
interna informationens betyddse och de anställdas roll i kontakten med
medborgarna framhålls särskilt av landstingskommunerna.
Vissa
remissinstanser framför även konkreta förslag utöver de som ul-
Prop.
1975/76:187 149
redningen
lägger fram, Gislaveds kommun anför att lokala servicekontor på ett verksamt
sätl kan bidra till en bättre information och kontakt med kommunens olika
delar. Robertsfors kommun anser all utgivningaven kommunal
informationsiidskrift kan vara ett värdefullt komplement lill andra aktiviteter.
Östra Göinge kommun anser att särskilda "kommundagar" bör anordnas
för alt informera politiska partier, personal och lärare. Burlövs och Bollnäs
kommuner föreslår kommundelsmöten och Sala kommun anser alt särskilda
studiebesök vid förvaltningarna regelbundet bör anordnas för de
förtroendevalda,
Umeå
kommun föreslår all invånarna efter varje val bör ges information om vilka som
har valts till fullmäktige och de mer betydelsefulla nämnderna.
7.3.4
Allmänna synpunkler på Informationen i planeringsfrågor
Remissinstanserna
instämmer allmänt i alt det behövs större öppenhet och aktiva insatser, om
fiera medborgare skall kunna engageras i planeringsarbetet. Många betonar i
likhet med utredningen betydelsen av särskilda insatser i fråga om ekonomisk
planering, utredningsplaner och verksamhetsplanering.
Även
inställningen till utredningens konkreta rekommendationer om informationen i
planeringsfrågor är positiv. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser all en
större öppenhet och bättre förankring av fysisk, ekonomisk och social planering
i kommunerna har största betydelse även för länsstyrelsens deltagande i
samhällsplaneringen.
Vissa
kommuner som i princip är positiva framhåller dock att rekommendationerna
sammantagna kan medföra risk för minskad effektivitet och fördröjning. Det
galleri, ex. Täby, Sölvesborgs, Piteå, Torsby, Mariestads, Trelleborgs och
Norrköpings kommuner. Mörbylånga kommun anser att risken för fördröjning i sin
tur kan innebära ett hot mot demokratin. Töreboda kommun anser alt insatserna
bör kunna begränsas i förhållande lill utredningens förslag. Industriförbundet
och SAF anför i ell gemensamt yttrande att utredningens förslag innebär
alltför stark betoning av planeringsinformation och samråd på bekostnad av
effektiviteten.
Föreningen
för samhällsplanering är positiv till utredningens rekommendationer men anser
all synsättet alt de statliga intressena genomgående är överordnade de
kommunala intressena och planerna leder till att tonvikten läggs vid
översiktliga planer. Kommunerna blir ställda inför svårförenliga krav, dels
kravet att agera i enlighet med statsmakternas intentioner, dels kravet att
åstadkomma en demokratisk samverkan på gräsrotsnivå. Delta har utredningen
enligt föreningen inte beaktat tillräckligt.
Statens
insiUuiför byggnadsforskning anser alt uiredningen har inriktat sina
bedömningar alltför mycket på en formell beslutsprocess. För analys av
demokratiproblemen anser institutet det vara mer fruktbart all utgå från de
faktiskt förekommande beslut i bebyggelsefrågor som påtagligt förändrar
Prop.1975/76:187 150
verkligheten.
De beslutssituationer som institutet tar upp är lokaliserings-beslut,
tillstånd, verkslällighetsbeslut, avtal, resursfördelningsbeslut och programbeslut.
Mänga
remissinstanser instämmer i utredningens uttalade önskemål om forlsalt
försöksverksamhet och utvecklingsarbete på området. Länsstyrelsen I Örebro län
understryker behovet av detta när del gäller både planeringsmaterialet och
planeringsprocessen, SACOISR anser att medel bör avsättas för kommunala strävanden
i den riktningen och för medborgargmpper som söker påverka sin situation.
Utredningens
mening att kommunerna själva bör få avgöra vilka åtgärder som är lämpliga
accepteras av flertalet remissinstanser. Betydelsen av att bindande regler
undviks betonas av bl, a, Åtvidabergs och Norrköpings kommuner. Vissa
remissinsianser tar dock upp frågan om enhetliga regler kan behövas.
Länsstyrelsen i Östergötlands län betonar alt fasta rutiner bör utarbetas för
hur och när samspelet skall ske mellan förtroendevalda, tjänstemän, eventuella
konsulter och allmänhel i olika typer av planeringsfrågor. Kungälvs kommun och
Föreningen Sveriges kommunalaföivaUningsjuiister instämmer i utredningens syn
alt kommunema bör ha frihet att själva finna de lämpligaste arbetsformerna. De
anser dock att det är olyckligt om kommunerna tillämpar alltför olikartade
planerings- och samrådsrutiner så att medborgarna i olika kommuner får
väsentligt olika möjligheter alt påverka de kommunala besluten,
Lö
anser alt anvisningarna för de fackliga organisationernas medverkan i
länsplaneringen måste vara bindande. De fackliga organisationernas synpunkter
måste redovisas i de beslutande organen. 7"C0 och Sveriges socionomförbund
framför liknande synpunkter. Hyresgästernas riksförbund ifrågasätterom
rekommendationerärtillräckligt. Framställningarfrån hyresgäslav-delningarom alt
få bli remissinstanser har i vissa fall avvisats på formella grunder,
LRFkräver också mer preciserade regler för samråd.
Flertalet
remissinsianser som yttrar sig i frågan instämmer i utredningens
rekommendationer att den statliga planeringen på länsnivå skall redovisas
årligen och att landstingskommunerna regelbundet skall sammanfalla planeringen
av sin egen verksamhel. Länsslyrelsen i Jönköpings län anser dock alt detta
medför krav på dokumentation och kan ge upphov till en tungrodd och
resurskrävande planeringsprocess.
Socialstyrelsen
anser alt landstingskommunernas planering bör redovisas så att verkningarna för
invånarna i de enskilda kommunerna framgår. Det ger även underlag för
diskussion om samverkan mellan landstingskommunen och kommunema i fråga om
socialvården. Hallands och Skaraborgs läns landstingskommuner påpekar att
regelbunden information även bör gå i riktning från kommuner till
landstingskommuner.
De
kommuner som yttrar sig om informationssystemet förelag-samhälle understryker
betydelsen av all planeringsunderlag av detta slag kan föras ul till öppen
debatt bland förtroendevalda och i partier och lokala föreningar.
Prop.
1975/76:187 151
De
remissinstanser som berör planeringsarbetets organisation uttalar sig i
allmänhet för ett mer direkt dellagande från kommunfullmäktige resp, landsting.
Statens råd JÖr byggnadsforskning understryker ulredningens åsikt alt
kommunfullmäktige bör ha såväl beslutanderätten i frågor av vägledande
betydelse som möjlighel att i detaljer leda och följa planeringsprocessen.
Jonköpings kommun pekar pä möjligheten att inrätta särskilda programkommittéer
för långsiktig planering.
Flertalet
remissinstanser ser positivt på ulredningens rekommendation om att
ledningsgruppen vid projektorganisation alltid bör bestå av förtroendevalda.
Mänga anser att det är en självklar princip. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
anser att ijänstemän inle bör ges uppgifter för vilka politiskt ansvar kan
krävas ut. Frågan om ledningsgruppens tillgång lill expertis kan enligt
länsstyrelsens mening lösas genom att ijänstemän adjungeras eller underställs
ledningsgruppen i nägon form,
I
vissa fall framförs dock kritiska synpunkter, Partille kommun anser att rekommendationen
kan medföra alltför stor arbetsbörda för de förtroendevalda, Västerås kommun
anför att del finns risk för alltför tidiga oindningar. Skara kommun anser au
frågan böravgöras från falltill fall. Svenska riksbyggen tillstyrker
rekommendationen under förutsättning alt man i ledningsgruppen håller sig
strikt lill politiskt-ekonomiska frågor.
De
remissinsianser som tar upp frägan om planmalerialets utformning instämmer i
att en intresseväckande och lättillgänglig redovisning är en förutsättning för
en bred diskussion. Stockholms läns landstingskommun understryker att mängden
information i förslag som skall bli föremål för samråd och politiskt beslut
mäste begränsas. Hur utföriigt och detaljerat ett planförslag kan utformas, om
förtroendevalda och allmänhet skall ha en möjlighet att tränga in i det kan
ofta bli en besväriig avvägningsfråga. En rad tekniska detaljer måste ulformas
av planlekniker med ansvar under förtroende. Landstingskommunen framhåller att
det är väsentligt att tidningarna får möjlighet alt på ell slående och
lättläst säll redovisa innehållet i planerna. Länsslyrelsen i Gotlands län
påpekar att planmaterialel inte får bli så vagt utformat att del föriorar sin
juridiska stringens. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att dalasammanslällningar
bör läggas upp så att t. ex. fackliga organisationer och politiska partier kan
gå in i materialet, göra analyser och dra egna slutsatser.
Förslaget
om alt beskrivningsunderiag för olika planeringssituationer skall utarbetas och
sammanställas av statens planverk tillstyrks av flertalet remissinstanser.
f/a«ve/-A:e/tillstyrker förslagel men framhålleratt del är vikligl att även
redovisa vilka medel som finns närdet gälleratt genomföra planerna.
Konsekvensbeskrivningar bör referera till dessa medel - de kan annars lätt ge
en falsk bild av framtida verklighet. Verket anser därför att det bör övervägas
om inte planer bör kompletteras med ett åtgärdsprogram som klargör kommunens
utfästelser i fräga om genomförandet,
Länsslyrelsen
i Västerbottens län utgär frän att planverkets arbete skall ske
Prop.1975/76:187 152
i
mycket nära samarbete med kommuner och länsstyrelser. Socialstyrelsen
förutsätter att berörda fackmyndigheter får möjlighet alt medverka, Lö betonar
vikten av effekterna på sysselsättningen redovisas klart,
Hultsfreds
kommun anser alt en utföriigare redovisning av planernas lotala konsekvenser är
värdefull som underiag för en allmän debatt. Eftersom plantyperna är allmänt
förekommande, bör det enligt kommunen vara möjligt att på central nivå
utarbeta hjälpmedel för att popularisera planerna,
Örebro,
Västerås och Kalix kommuner påpekar att nialerialet inte får bli styrande eller
likriktande. SACOISR ifrågasätter värdet av centralt informations- och
referensmaierial i konkreta planeringssituationer.
Ett
mindre anlal kommuner yttrar sig över utredningens rekommendation om en mer
utbyggd service på riks- eller länsnivå när del gäller material för
presentation och redovisning, Hagfors, Alingsås och Tranenio kommuner
tillstyrker och anser att de föreslagna åtgärderna på ett markant sätt skulle
förbättra och underlätta kommunernas arbete. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs
län bör nämnden för samhällsinformation kunna samordna produktion av
informationsmaterial på central nivå och organisera erfarenhetsutbyte i
planeringsfrågor. Det bör ske i samverkan med länsstyrelsema. Länsslyrelsen I
Västerbottens län förklararsig intresserad av att delta i ett
utvecklingsprojekt som innebär alt länsstyrelsen biträder kommunerna med
rådgivning och tillhandahåller lämpligt material.
Länsstyrelsen
i Kalmar län anser alt detta närmast är en uppgift för Svenska kommunförbundet.
Planverket anför att förslag till fysiska planer bygger på lokala, särpräglade
förutsättningar. Möjligheterna att utarbeta centralt informationsmaterial är
därför begränsade, Länsslyrelsen i Jönköpings län anser all planverket bör
fiamställa ljudbildband i planeringsfrågor som har allmänt intresse, Stockholms
läns landsUngskommun anser även alt lokala TV-program skulle vara ytterst värdefulla
för presentation av planeringsfrågor, Nynäshamns kommun vill fästa
uppmärksamheten på bristen pä användbart studiematerial i planeringsfrågor,
som bl, a, behandlar lagstiftning, forskningsresultat, normer och
informationsrnetoder. Del är enligt kommunen rimligt att samhället stöder
framtagning av sådaria studiematerial även i fråga om enskilda
planeringsobjekl, Orusts kommun understryker att det finns behov av nytänkande
och reforrnering i fråga om de slalliga ämbetsverkens blanketter och anvisningar,
t, ex, i fråga om bostadsbyggnadsprogram och KELP, Enligl kommunen kan de i
dag knappast sägas vara lättlästa och överskådliga,
7.3.5
Planeringsprocessen
Remissinstanserna
instämmer allmänt i vad demokratiulredningen anför om att planeringsarbetet bör
skedesindelas. Därigenom kan anges när viktiga beslut skall fattas och när
Information till allmänheten är rnöjlig och meningsfull, säger flera
remissinstanser.
Prop. 1975/76:187 153
Remissinstansema
betonar särskilt alt arbetsplan bör upprättas i samband med alt planarbelei
börjar, att ett program bör utarbetas för alt understryka planeringens
politiska innebörd och all alternativa förslag bör läggas fram. Många
remissinsianser betonar även att resultatet av planeringen bör bevakas.
Planverket anser att en arbetsplan kan underiätta överblicken över
planeringsarbetet och ange de tillfällen i planeringsprocessen när information
till allmänheten är särskill angelägen,
Länsslyrelsen
i Alvsborgs län delar ulredningens rnening alt en arbetsplan bör upprättas och
publiceras i samband med att planarbeiet påbörjas. Den är grundläggande för den
kommande infortiiationen om planarbetet, eftersom den sätter in de olika
skedena i sitt samrnanhang. Enligl länsstyrelsen bör den därför på olika
stadier redovisas med angivande av hur långt man har kommit i planen.
Länsstyrelsen anser all uppföljningen av planarbelei och sammanställningar av
inkomna synpunkter bör redovisas inte bara för de förtroendevalda utan även för
allmänheten, pressen, de som bor inom ell visst område osv,, så all de som har
deltagit i diskussionen tår se det samlade resultatet, LRF lillslyrker starkt
all kommunen skall tillkännage när planarbelei påbörjas, dess syfte och
arbetets omfallning. Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser att en kalender
bör finnas som visar när de viktiga planeringsfrågorna skall tas upp till
behandling under ärel. Den bör spridas lill alla förtroendevalda i nämnder och
styrelser. De kan därigenom få informaiion om de övergripande beslut som
komrner att påverka nämndernas arbete.
Väsiernoniands
läns landstingskommun framhåller all flerårsplaneringen liksom budgetarbetet
måsle få en djupare förankring i partigrupperna och partiorganisationerna.
Arbetet bör läggas upp så att landstinget får möjlighet alt diskulera direktiven
och förutsättningarna förarbetet. Landstingsförbundet understryker de lokala
partiorganisationernas betydelse för en vidgad diskussion om
landstingskommunens planering.
Flera
kommuner, däribland Hallsbergs. Bollnäs. Hallstahammars. Tingsryds och Arboga
kommuner, understryker betydelsen av konkreta och väl förankrade program. Tid
och resurser måsle enligt dessa kommuner avsättas för allmän debatt och analys
i partigrupperna.
Planverket
delar utredningens uppfaltning att program bör utarbetas för alla
planeringsuppgifter av betydelse. En regelmässig uppföljning av planeringen
anser planverket vara av stort värde för programarbetet. Det är viktigt alt de
ställningstaganden som görs i planprogram bygger på erfarenheter från tidigare
genomförda planer, så att programmen inte bara blir allmänna måldeklarationer
ulan kan respekteras som realistiska arbelsinslrurnenl.
Länsstyrelsen
i Jönköpings län framhålleratt genom att planeringsprogrammet antas av
fullmäktige ges fasta politiska riktlinjer för planeringen. Föreningen
Sveriges kommunala fömaltningsjuiister påpekar att detta i fråga om den
långsiktiga planeringen och budgeten innebär två fullmäktigebehandlingar
årligen. Föreningen anser att det bör vara möjligt att utforma en
Prop. 1975/76:187 154
sådan
rullande planeringsrutin, Enligl planverkets uppfattning är tillgäng lill
planalternativ en grundläggande förutsättning för alt en allmän debatt skall
kunna föras om hur olika förslag motsvarar de krav som ställs i programmet.
Möjligheten att välja mellan alternativ är också en förutsättning för att de
förtroendevalda skall kunna göra en ekonomisk utvärdering av planutformningen,
Uppsala kommun franthåller värdel i all minoriteten i fullmäktige därigenom
fårsamma niöjlighetersom majoriteten. Att utgå från två lekniskt lika rikliga
men ideologiskt olikartade lösningsförslag ger enligt kommunen allmänheten och
de förtroendevalda större valfrihet i beslutssituationen. För att begränsa
kostnadema bör den altemativa uppläggningen äga rum sä tidigt som möjligt och i
försia hand på det översiktliga plansladiet, Stockholms läns landstingskommun
betonar vikten av att alternativa förslag koncentreras på väsentliga mål- och
värderingsfrågor snarare än på olika detaljlösningar.
Centerns
ungdomsförbund, kristen demokratisk samling och kristen demokratisk ungdom
förordar en ökad anväridning av altemativa förslag, Riksbyggen anser att ett
generellt krav på alternativa planer är av stor betydelse. De ekonomiska
konsekvenserna av altemativen bör redovisas. Liknande synpunkler anförs av HSB
och läns.styrelsen i Västmanlands län.
De
folkrörelser som yttrar sig i frågan är genomgående positiva till ett ökat
deltagande. Förbundet vi unga, LRF, HCK. KFUM-KFUK. lOGT-NTO och Kooperativa
jörbundet framhåller alla sitt intresse av att delta aktivt i
planeringsprocessen. Särskilt betonas alt möjlighet härtill måste ges i ett
tidigt skede. Flera organisationer understryker vikten av att folkrörelserna
får tid till debatt och till att samla in synpunkter och förmedla opinioner. 7/5Ö
understryker särskilt folkrörelsernas deltagande i arbetet med bostadssaneringsprogram
och bosladsbyggnadsprogram.
Statens
institut jör byggnadsforskrUng anser att man kan skapa förutsättningar för en
dialog och diskussion kring det system med gemensamma planeringsförutsättningar
som har bonat tillämpas i allt fler kommuner genom att de politiska partiernas
lokalavdelningar årligen utarbetar rapporter om sitt område. Institutet jämför
erfarenhetema från länsplaneringen som i många fall har stimulerat kommunema
att utarbeta alternativa planer. För att underlätta en sädan diskussion krävs
emellertid enligt institutet mer problemorienterade beskrivningar.
Länsstyrelsen i Örebro län anser att kommundelsorgan skulle kunna vara kanal
för medverkan vid detaljplanering, Uppsala kommun anser att lokala råd
genomgående kan svara för insamling, redovisning och utvärdering av den lokala
opinionen i resp. kommundel i samband med planeringsfrågor, Strängnäs kommun
förordar studiecirklar.
Länsstyrelsen
i Norrbottens län förordar en vidare tolkning av sakägar-begreppet för att ge
möjlighet till medverkan för grupper som utan att vara markägare eller
rnarkutnyttjare inom området ändå har väsentliga intressen i frågan.
Prop.1975/76:187 155
Remissinstanserna
anför i regel inle några avvikande synpunkter på utredningens
rekoiiirnendalion all massmedier och alla organisationer och enskilda som har
anmält intresse för en viss fråga eller viss typ av frågor rutinmässigt bör
informeras och ges möjlighet att framföra synpunkter. Umeå kommun anför det att
delta inte utan vidare kan accepteras. Av kostnadsskäl mäsle informationen
enligt kommunen koncentreras till större frågor.
De
kommuner som yttrar sig om ulredningens rekommendation att de sociala nämndema
i kommufien bör ges möjlighet att yttra sig i alla planfrågor sorn har
betydelse för medborgarnas sociala situation instämmer i utredningens syn,
Länsslyrelsen i Blekinge fän anser att detta kräver att den kunskap och
erfarenhet som representeras av förtroendevalda inom socialvårdens nuvarande
organisation kan tillföras planeringsprocessen på ett effektivt sätt.
Länsstyrelsen anser därför att del kan ifrågasättas om det inte i lag bör
fastställas en planeringsorganisalion som tillgodoser de krav på information
och medverkan som utredningen föreslår.
En
mindre del av remissinstanserna anför kritiska synpunkter, Mullsjö kommun anser
all insatserna kan begränsas nägot och ändå ge tillfredsställande resultat,
Hudiksvalls. Kalix och Västerås kommuner tillstyrker förslagen rörande
planeringsprocessen men anser att en skedesindelning vid fysisk planering kan
bli alltför komplicerad, tidsödande och kostnadskrävande, Eskilstuna kommun
ställersig positiv till förslaget om skedesindelning men anser att det bör
gälla planer av större betydelse. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen
i Västmanlands län som anser all den rekommenderade ordningen skulle bli
onödigt betungande och tidsödande för detaljplaner,
7.3.6
Ekonomisk planering, .sektorsplanering och verksamhetsplanering
Remissinstanserna
ställersig positiva till demokratiutredningens rekoiri-mendation att
riktlitijer för arbetet med bostadsbyggnadsprogram och kommunalekonomisk
långtidsplanering skall ges av kommunfullmäktige. Det gäller även
rekommendationen att dessa program regelmässigt skall behandlas och antas av
kommunfullmäktige, Länsslyrelsen i Jönköpings län anser alt planeringen bör
bedrivas i sådana former att både de folkvalda och den breda allmänheten kan
förstå uppläggningen och påverka resultatet, I dag har enligt länsslyrelsen i
vissa fall bosladsbyggnadsprogrammen och de ekonomiska långtidsplanerna tyvärr
mer karaklär av tjänstemannaprodukter. Liknande synpunkter frantförs av
länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län i fråga om den ekonomiska
långtidsplaneringen. Länsstyrelsen anser det även viktigt att den
sektorsplanering som finns i varje kommun är inordnad i ett övergripande
planeringssystem. Om så är fallet ger planeringen stadga äl den kommunala
utvecklingen och fullmäktige ges möjlighet alt mer långsiktigt ange rairiama
för denna utveckling.
Prop.1975/76:187 156
Utredningens rekomrnendalion om att
bosladssaneringsprograni bör ut-fortnas så att de som berörs av planerade
åigärder med lätthet kan utläsa hur de kommer att påverkas har inte mötts av
några invändningar frän rernissinstanserna,' Det gäller också rekommendationen
alt kommunema även särskilt bör informera de berörda, t, ex, genom anslag i
berörda fastigheter eller genom annonsering i lokalpressen. Länsstyrelsen i
Örebro län anser att ulredningens rekommendation alt del vid förnyelse av
befintlig miljö regelmässigt skall las kontakt med dem som bor och arbetar i
den aktuella miljön är mycket väsenilig. Ett direkt inflytande på och ett medansvar
för utformningen av boendemiljön skapar också bätlre lojalitet tried
bostadsområdet och kan bidra till ökad trivsel och engagernang i vården av
boendemiljön.
De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt är i
alliriänhet positiva till rekornmendationen alt förvaltningar med långsiktig
verksamhetsplanering ärligen redovisar sina planer, Särskill bör väsentliga
förändringar i verksamheten anges, Skövde kommun anser att kommunstyrelsen bör
rekommenderas att årligen rapportera om pågående utredningar och framtida utredningsbehov.
Lönsstyrelsen i Västerbottens län anser det välgrundat att kommunerna årligen
skall utarbeta en sanimanfatlning av planerna och ange väsentliga förändringar
i verksamheten. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län bör del övervägas om inte
uppgiften att redovisa planering kan regleras i arbetsordning, Södermanlands
läns landstingskommun och Kalmar läns landstingskommun anger att de arbetar
med femårsplaner med ärlig revidering.
Unga örnar anser all en planeringsmodell bör utarbetas för
barn- och ungdomsorganisationernas medverkan på skolor och fritidshem.
Slutligen framför vissa länsstyrelser allmänna synpunkter
på behovet av samarbete mellan olika planeringsmyndigheter. Länsstyrelsen i
Väslernorrlands län understryker behovet av samordning mellan instanser på
riksnivå, länsnivå och lokal nivå inom t, ex, länsplaneringen. En grupp med
företrädare för olika berörda organ bör enligt länsstyrelsen tillsättas i
detta syfte. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det otillfredsställande
att det inte finns någon klar praxis lor hur kotrimunemas deltagande i olika
statliga planeringssystetn skall utformas och förankras. För den planering som
länsstyrelsen bedriver skulle det vara till stor fördel otii informationen till
rnedborgarna kunde inordnas i ett generellt system som passar olika planeri
ngsformer, Liinsstyrelsen skisserar ett sådant system. Huvudtanken i detta är
att kommunstyrelsen bör ansvara för att partigrupper och olika
informationsgrupper får del av material som har ställts till förfogande av
centrala myndigheter eller länsstyrelser eller som kommunen har utarbetat,
7.3.7 Organisatoriska frågor
Ulredningens syn att det är väsentligt att
informationsverksamheten är väl förankrad i kommunernas och
landstingskommunernas förtroendevalda
Prop.
1975/76:187 157
organ delas av remissinstanserna. Den klart dorriinerande
delen av remissinstanserna anser att en särskild beredning eller ett särskilt
utskott av kommunstyrelsen resp, förvallningsutskottet är lämpligasl. Ett
mindre anlal remissinstanser tillstyrker alternativet med en särskild
fakultativ nämnd för informationsuppgifter. Ett tiotal remissinsianser anser
att båda alternativen är acceptabla, medan några menar alt del är tveksamt
eller direkl olämpligt att över huvud taget inrätta något särskilt organ,
Åre och Hallsbergs kommuner tillstyrker altemativet med en
särskild fakultativ nämnd med ansvar för verksamhten, Hallsbergs kommun anser
att det speciellt i de större kommunema är väsentligt all antalet kommunala
förtroendeuppdrag kan ökas och att den som svarar för informationsverksamheten
helst bör vara fristående från övriga kommunala organ, Stockliolms kommun
framhålleratt den sedan lång tid haren informationsnämnd. Enligt sin
irislruktion skall nämnden genom tryckta skrifter, utställningar eller pä annat
sätt belysa aktuella kommunala frågor, sprida kännedom om kommunala förmåner
och kommunal service. Den skall dessutom samordna planeringen av den Kommunala
informationsverksamheten och ge råd och service åt kommunens övriga nämnder och
företag. Länsstyrelsen I Stockholms län anser att oiiv.sell vilken lösning
kommunerna och landstingskommunerna väljer är d£t angeläget att facknämnderna
lär resurser all sprida mer specialistbetonad information på sina områden.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför alt del kan uppstå oklarheter
i ansvarsfördelning eller dubbelarbete, om en särskild informalionsnämnd
inrättas. Centerns ungdomsförbund anför som motiv för att någon särskild nämnd
inle bör inrättas att informationsfrågorna inte kan ses som något fristående
lekniskt eller administrativt problem,
Skaraborgs läns landsUngskommun anser alt den direkta
ledningen av informationsverksamheten bör handhas av förtroendevalda, vilka
hämtas från förvaltningsutskottet och frän närrinder rned ansvar för olika
grenar av förvaltningen. De remissinstanser som anser att del är tveksamt
eller olämpligt att inrätta något särskilt organ understryker kommunstyrelsens
resp, förvaltningsutskottets övergripande ansvar, Östergötlands och
Kopparbergs läns landstingskommuner anser att det odelade förvaltningsutskottet
bör ha ansvaret.
yVarAaA'o/'""//'? anser att ansvaret för
informationsverksamheten bör åligga resp. fackförvaltning och nämnd.
Informationsaspekterna måste beaktas i hela den kommunakt verksamheien. Del
övergripande ansvaret har kommunstyrelsen i samrna mening som den har ett
övergripande ansvar för kornmunens verksamhet i övrigt. Liknande synpunkter
framförs av Nyköpings. Eksjö. Ljungb.v. ÅlnUtulis. Vä.xjö. Västerviks.
Kungälvs. Heby. Skövde. År/ängs. Solenäs, Oru.sis, Ange, Henijunga och
Ulricehamns kommuner.
Svenska kommunförbundet anser att de kontinuerliga
inlbrmationsuppgif-terna är av sädan karaktär att de inte ger underlag för
meningsfullt arbeie i ett särskilt förtroeridemannaorgan. Starka skäl anses
därför tala för att
Prop.1975/76:187 158
ansvaret
skall ligga hos kommunstyrelsen, Landsiingsförbundet understryker
förvaltningsutskottels ansvar men framhåller att varie nämnd bör bedörria
behovet av åtgärder.
8
Lokal förankring
8.1
Nuvarande förhållanden
8.1.1
Partier och andra folkrörelser
De
politiska partierna har ett vittförgrenat nät av organisationer på den lokala
nivån. Detta gäller samtliga rikspartier, Belydande skillnader finns dock
mellan partierna i fråga om antalet underorganisationer. En tendens mot en
anpassning av det lokala organisationsmönstret till den nya kommunindelningen
kan även iakttas,
1
samband med kommunsammanläggningarna har förutsättningarna för partiernas
arbete i olika kommundelar förändrats. Undersökningar visar att del inte var
ovanligt i de minsta kommunema att t, ex. fullmäktiges föredragningslista i
sin helhet behandlades pä partimöten före fullmäktigesammanträdena. 1 de nya
större kommunema är detta inte möjligt i samma utsträckning. Orsaken är främst
det ökade antalet ärenden, 1 stället har mänga lokala partiorganisationer
prövat nya former för att engagera fiera medborgare och ge möjlighel lill ett
lokalt inflytande. Man har bl, a, anordnat studiecirklar i kommunala frågor,
organiserat arbetsgrupper och referensgrupper, anordnat andra formerav samråd
mellan partimedlemmar och andra medborgare, bedrivit uppsökande verksamhet
till vissa medborgargmpper, anordnat offentliga utfrågningar av kommunalt
förtroendevalda i olika kommundelar och arrangerat särskilda budgetmöten i
olika delar av kommunen.
Antalet
folkrörelser och andra sammanslutningar som är lokalt verksamma är mycket
stort. Även i de minsta kommunema rör del sig om ett hundratal och en stor del
av dem har förgreningar i olika kommundelar. Många förtroendevalda är verksamma
även i föreningar av olika slag. Sådana lokala organisationer utgör därför i
hög grad informella kontaktpunkter.
Kommunerna
har i ökad ulsträckning börjat inhämia synpunkter från folkrörelserna och andra
organisationer under beredningsarbetet. Det har skett genom remisser,
informationsmöten samt arbets- och referensgrupper med rådgivande ställning.
Lokala
opinionsgrupper uppstod främst i storstadsområdena under slutet av 1960-talet,
Redan lidigare hade det dock funnits lokala intressegrupper, som främst
arbetade med traditionella kontaktmetoder i förhällande lill de kommunala
organen. Under de senaste aren har lokala grupper arbetat för att påverka
beslutsfattare och den allmänna opinionen genom bl, a, demonstrationer och
namninsamlingar. Andelen kommuner, där det finns sädana opinionsgrupper har
ökat under 1970-talet. År 1974 fanns sådana grupper
Prop.
1975/76:187 159
i
över hälften av kommunerna. De var relativt jämnt fördelade över landet. Det
har blivit vanligare att kommunerna bereder opinionsgrupper möjlighet att svara
på remisser och delta i samråd,
8.1.2
Lokala organ
En
väg som har prövats för att bredda kontaktytorna mellan kommunerna och
medborgarna är att ändra den kommunala organisationen. Genom alt inrätta lokala
organ har man försökt minska avståndet mellan den kommunala förvaltningen och
medborgarna. Till de olika typer av lokala organ som har prövats hör sociala
distrikisnämnder, s. k, kommundelsråd och andra kommundelsorgan, lokala
styrelser vid daghem, lekskolor, ålderdomshem och andra kommunala
institutioner, lokala kontaktmän i olika kommundelar samt sjukhusdireklioner,
styrelser för folkhögskolor och andra lokala nämnder för landstingskommunal
verksamhel.
För
varje förvaltningsområde skall det i princip finnas ett enda förvaltningsorgan
för hela kommunen eller landstingskommunen. Denna huvudregel benämns ofta del
odelade ansvarets princip. Den innebär att nämnderna var och en inom sitt
område skall ansvara för förvaltning och verkställighet. Detta medför alt
förvaltning och verkställighet i ett och samina ärende måste ligga hos en nämnd
och all de inte kan fördelas mellan fiera. För den specialreglerade
förvaltningen följer denna princip oftast av resp, författning. Principen om
det "odelade ansvaret" anses gälla även för de kommunallagsreglerade
nämnderna. Lokala organ med förvaltande och verkställande uppgifter kan alltså
i princip inie inrättas. Lokala organ kan däremot inrättas för beredande och
rådgivande uppgifter.
Vad
gäller den kommunallagsreglerade sekiorn finns del inte några uttryckliga
hinder i lagstiftningen för lokal förvaltning inom olika kommundelar. Men
eftersom del odelade ansvarets princip anses gälla även pä detta område kan
lokala organ med övergripande beslutande uppgifter för avgränsade geografiska
områden inte inrättas. Det är således inte möjligt alt dela in verksamheten i
distrikt. Detta innebär alt övergripande kommundelsorgan endast kan ha
beredande och rådgivande uppgifter. Det finns däremot inget hinder för att
lokala nämnder inrättas för alt ansvara för förvaltning och drift av en
speciell anläggning, t.ex, en idrottsanläggning eller ett bibliotek.
När
del gäller den specialreglerade sektorn är rättsläget mera komplicerat,
eftersom någol olika regler gäller i de olika specialförfattningarna. 1 regel
finns det inle nägot uttryckligt hinder för lokal förvaltning som är anknuten
till en speciell anläggning eller institution. För landstingskommunerna gäller
all decentraliserad förvaltning i form av lokala organ är möjlig såväl inom
sjukvårdsområdet som inom omsorgsverksamheten. I dessa fall anges i resp. lag
att det är möjligt att inrätta en direktion, som har ansvaret för en sjukvårdsinrättning.
Prop. 1975/76:187 160
De
sociala distriktsnämnderna utgör ett undanlag från principen om det odelade
ansvaret. De avgör enligt 9 S lagen om social centralnämnd, var och en inom
sitt distrikt, ärenden som avser vård och behandling eller annan åtgärd
beträffande enskild person.
Vissa
kommuner har inrättat lokala övergripande organ med rådgivande och
informerande uppgifter, s. k. kommundelsråd. Dessa lokala organ har främsl
lill uppgift att följa utvecklingen inom kommundelen, all hos kommunstyrelsen
och andra kommunala organ göra de framställningar som de anser påkallade, att
hälla kontakt med kommundelens befolkning för ömsesidigt informationsutbyte och
alt avge yttrande över frågor som hänskjuts till dem,
Försöksverksamhel
med lokala styrelser vid inslilutioner pågår i vissa kommuner, I regel gäller
det styrelser för daghem, frilids- och idrottsanräggningar samt ålderdomshem.
Styrelserna
brukar ha till uppgift alt planera och samordna verksamheten inom
institutionen, att följa utvecklingen inom verksamhetsområdet och göra de
framställningar till andra kommunala organ som anses påkallade, att hålla
kontakt med kommundelens invånare och att samråda med organisationer och andra
som berörs av verksamheien inom institutionen. När det gäller de direkta
kontakterna med den centrala förvaltningen skall institutionsstyrelserna i
allmänhel vara remissorgan i alla ärenden som rör institutionen och utarbeta
budgetförslag lill den centrala nämnden för institutionen.
Institutionsstyrelserna har ofta getts befogenhet att diskutera riktlinjer för
sysselsättning, studiebesök, utfiykter m. m. och för verksamhetens allmänna
uppläggning i övrigt med personalen och andra som berörs av verksamheten, att
handlägga frågor om öppethållande, alt fördela hyrestider till vissa
hyresgäster, att lägga fram förslag om reparations- och ombyggnadsarbeten och
att i övrigt fullgöra de förvaltnings- och verkställighetsuppgifter som
kommunfullmäktige överiämnar till styrelsen.
Något
under 30 koinmunerhadeår 1974 utsett lokala kontaktmän i kommundelarna. I
allmänhet hade de till uppgift att svara pä förfrågningar i samband med
kommunsammanläggningarna. Initiativ till aktiva informationsåtgärder har de i
regel inte tagit.
Sjukhusdirektioner
och styrelser för vissa skolor är exempel på lokala nämnder inom
landstingskommunerna. Inom de ramar som resp, speci-alförfaltning ger kan
landstingskommunerna välja mellan en centraliserad och en decentraliserad
förvaltningsorganisation. Det är alltså möjligt att ha en sjukhusdireklion för
varje sjukhus eller en gemensam direktion för fiera sjukhus. Sjukhusdirektionen
är enligt sjukvårdslagen (1962:242) underordnad sjukvårdsstyrelsen. Under
senare år har flera landstingskommuner avskaffat sina sjukhusdirektioner
föratt underiätta samordningen av administrationen.
Prop. 1975/76:187 161
8.1.3
Omröstningar och opinionsundersökningar
Förtroendevalda,
lokala partiorganisationer, lokala kommunala organ, föreningar och grupper kan
ses som kanaler för att ge medborgarna information och för att föra fram
medborgarnas krav till kommunema och landstingskommunerna, I detta sammanhang
uppkommer frågan om ett mer direkl deltagande från medborgarnas sida i
beslutsprocessen kan öka intresset för kommunala frågor och ge besluten en
starkare demokratisk förankring. Ett sådant deltagande skulle kunna komma till
slånd genom kommunala omröstningar. Kommunallagarna innehåller inte några
bestämmelser om kommunal folkomröstning. De opinionsundersökningar som har
förekommit har ibland skett i sådana former att de kommit att likna folkomröstningar.
Sådana undersökningar har oftast gällt kommuninddningsfrägor.
Det
är svårt att rättsligt definiera opinionsundersökningen och samtidigt klart
avgränsa den från folkomröstningen. Det är självfallet inte förbjudet att
anordna en opinionsundersökning i form av urvalsundersökning eller all sända ut
frågeformulär med svarsalternativ till invånarna i en del av kommunen eller
landstingskommunen. Vid ett omröstningsförfarande vänder sig kommunen eller
landstingskommunen samtidigt till alla invånarna för alt få en opinionsyttring.
Enligt rättspraxis är ett kommunalt beslut om en sådan omröstning olagligt,
åtminstone om valnämnden avses medverka. Däremot finns det inga formella
hinder mot alt de partier som är representerade i fullmäktige anordnar en
"allmän opinionsundersökning" genom en särskilt tillsalt valkommitté.
Detta gäller även om omröstningen i praktiken genomförs på nästan samma sätt
och även om kommunala medel används för finansieringen.
Kommunala
folkomröstningar, opinionsundersökningar och liknande förfaranden har inle
berörts i förarbetena till kommunallagarna. Frågan om det är lagligt att
inhämia kommuninvånarnas uppfattning i visst ärende genom omröstning har
bedömts i tvä utslag av regeringsrätten (RÅ 1932 S 166 och 1967 ref 57),
Regeringsrätten
fäste i utslaget från är 1967 avgörande vikl vid att den beslutade omröstningen
dels skulle företas huvudsakligen i de former som gällde för allmänna val, dels
närmasl skulle fä karaktären av en kommunal motsvarighet till folkomröstning
enligl 49 S dåvarande regeringsform. Dessa två omständigheter synes ha ansetts
tillräckliga för alt beslutet skulle betraktas som kompetensöverskridande.
Anlitande av valnämnden för andra än författningsenliga uppgifter har
emellertid i andra sammanhang ansetts vara kompetensöverskridande.
Regeringsrätten betonade i utslaget år 1967 kommunernas stora frihel vid val av
former för utredning i ärenden som avser kommunala angelägenheter. Detta
uttalande ger fog för slutsatsen att kommunfullmäktige fär besluta om
opinionsundersökningar av skilda slag bland kommuninvånarna och anslå medel
till genomförandet.
År
1967 var valnämnden inte att belrakla som en kommunal nämnd,
11
Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.1975/76:187 162
Länsstyrelsen
utsåg ordföranden och dennes ersättare. Nämnden hade delvis andra uppgifter än
f n. Efler vallagens ikraftträdande är valnämnden ett hell kommunalt organ, en
obligatorisk och specialreglerad kommunal nämnd (prop. 1972:105 s. 100 och
121), Valnämndens uppgifter regleras av vallagen. Denna ger inte stöd för alt
valnämnden tas i anspråk för andra uppgifter än de som anges i lagen. Förutsättningarna
för en bedömning av möjligheten att lämna uppdrag åt valnämnden att genomföra
lokala omröstningar är genom vallagens tillkomst något förändrade. Valnämnden
lorde emellertid fortfarande inle kunna ges i uppdrag att medverka vid lokala
omröstningar
8.2
Utredningen om den kommunala demokratin
8.2.1 Partier
och andra folkrörelser
Utredningen
anser att partiernas strävan att utveckla kontakterna med medborgarna bör
stödjas och underiättas. Till de former av kontakter som kommunerna kan stödja
hör bl. a. s. k. rådslag vid vilka partierna bjuder in medlemmar och andra för
att diskutera kommunala frågor, studiekampanjer med en bred inriktning,
offentliga kommundelsmöten där medborgarna får tillfälle att fråga ul de
förtroendevalda och referensgrupper inom partierna som konlinueriigt följer
särskilda frågor eller vissa nämnders verksamhet.
Kommunerna
och landstingskommunerna bör enligt utredningen mer systematiskt än vad som nu
sker planera för partiakliviieler och tillhandahålla ett lättillgängligt
malerial. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot partiernas
arbetsförutsättningar när det gäller t. ex. budgetfrågor och planfrågor.
Demokratiutredningen
anser att också andra folkrörelser än partierna bör kunna spela en roll i den
kommunala demokratin. Genom studiekampanjer, remissförfarande, konferenser och
muntliga samråd kan ett väsentligt vidgat intresse och deltagande från
medborgarnas sida uppnås,
8.2.2 Lokala
organ
Utredningen
behandlar övergripande kommundelsorgan (kommundelsråd) av två slag, dels
rådgivande informationsorgan, dels organ med uppgifter inom ett eller fiera av
områdena förvaltning, verkställighet och beslutsfattande.
Den
förstnämnda formen är den som hittills har prövats i kommunerna. Om kommunerna
väljer att inrätta lokala organ, bör enligt utredningen särskild uppmärksamhet
ägnas åt att föra in dem som ett naturligt led i beredningsarbetet, Uiredningen
anser all det är väsentligt all större regelbundenhet skapas i remissarbetet
genom alt del i nämndernas reglementen anges all vissa frägor skall och andra
bör gå ul på remiss till de lokala
Prop.1975/76:187 163
organen.
De lokala organen bör enligt utredningen också kunna framföra synpunkter på
eget initiativ eller själva initiera ärenden. Utredningen anser alt de bör
kunna anhängiggöra frågor i kommunfullmäktige.
Demokratiutredningen
rekommenderar vidare alt de lokala organen periodiskt utarbetar rapporter om
förhållandena och problemen i kommundelen. Sådana rapporter bör kunna
utnyttjas i det centrala program- och budgetarbetet i kommunen.
En
väsentlig uppgift för de lokala organen kan enligt utredningen vara att
utveckla det lokala informationsutbytet bl, a. genom alt bearbeta centralt
informationsmaterial så att det får en lokal anknyining. Utredningen erinrar om
att en avvägning måste göras mellan de informationsinsatser som bör ankomma på
de kommunala organen och de som bör ankomma på t, ex. partierna och andra
folkrörelser.
Det
informationsmaterial som de lokala kommunala organen utarbetar bör enligt
demokratiulredningen kunna användas i idé- och intresseburen verksamhet. Det
bör därför utformas sä att det underiättar arbetet för partierna, andra
folkrörelser, opinionsgrupper m, m. De lokala organen bör utom allmänna
informationsmöten kunna arrangera lemakonferenser till vilka föreningarna
bjuds in. Sådana informationsmöten kan gälla t. ex. ungdomsverksamheten, del
sociala arbetet och samarbetet mellan skolan, hemmen och organisationerna. Till
sådana konferenser bör även olika personalgrupper som arbetar med de akluella
frågoma kunna inbjudas.
Utredningen
behandlar ocksä förutsättningarna för att ge kommun-delsorganen
förvaltningsuppgifter och bdsutanderätt i vissa frågor. Kortfattat innebär
ulredningens slutsatser att det inte framsiår som möjligt att finna några klara
principer för ett överförande av förvaltningsuppgifter och beslutanderätt till
organ med delarav kommunen som geografiska verksamhetsområden. Det finns
betydande risker för kompetenskonflikter i förhållande till olika centrala
nämnder. Svårigheterna beror främsl på att verksamheten skulle komma att
beröra fiera nämnders uppgiflsomräden. Av praktiska och administrativa skäl
anser uiredningen inte all det är lämpligt att dela upp förvaltningen pä ell
sådant sätt,
1
diskussionen om kommunddsorganen har det enligt utredningen framkommit delvis
olika uppfattningar om hur de bör utses. En förhärskande mening har varit att
den representativa demokratin inte skall överges. Inom denna ram kan emellertid
olika valsätt diskuteras. 1 huvudsak brukar man vid valet av samhällsorgan
skilja mellan direkta val och indirekta val. Direkta val tillämpas för de
beslutande församlingarna på olika nivåer - riksdagen, landstinget och
kommunfullmäktige. Valet sker på en och samma dag.
Huvudprincipen
är, framhåller utredningen, att endast de beslutande organen, som i vårt land
har egen beskattningsrätt, väljs genom direkta val. Valhandlingen innebär ett
politiskt ansvarsutkrävande från medborgarna av de valda represenlanlernas
beslutsfattande. De lokala organen är av annan karaklär än de beslutande
församlingarna. En viktig principiell fråga är då
Prop.1975/76:187 164
om
samma krav alllid måste ställas pä organ som väljs i direkla val. Utredningen
anser det rimligt att ett organ som väljs i direkta val har en egen ekonomisk
resurs att ansvara för inför väljarna, t.ex, en given ekonomisk ram.
Från
praktiska utgångspunkter mäste emellertid även andra aspekler beaklas, anför
demokratiulredningen. Direktval ställer slora krav pä likformighet. Antalet
ledamöter måsle relateras lill invånarantal. De lokala områdena måste anpassas
till valkretsar och valdistrikt. Del innebär att förhållandevis stora områden
mäste fastställas av statliga myndigheter. Områdesindelningen måste vara
lotaliäckande för kommunen, om information om valtekniken skall kunna ske.
Starka skäl talar för att lokala organ med ungefär samma uppgifter måste
inrättas i alla kommuner. Om valen skall ske endast i vissa kommuner, försväras
den vallekniska informationen. Med hänsyn till valdeltagandet och
sammanräkningsförfarandei är det en nackdel om fristående val anordnas i olika
kommundelar.
Uiredningen
anser med hänsyn till det anförda att principen om direkta val inte går att
förena med önskemålen att kommunddsorganen skall vara frivilliga och att
kommunerna själva skall lä bestämma områdesindelningen. Enligt
demokratiutredningen bör valen därför ske indirekl.
En
annan fräga gäller om kommunddsorganen bör avspegla partifördelningen i olika
kommundelar. Enligt gällande regler kan detta åstadkommas genom alt minoriteten
avstår från att begära proportionella val. Därvid kan partierna komma överens
om att kommundelsorganen skall avspegla partifördelningen i varje kommundel.
Utredningen anser att formema för de indirekta valen inte bör bindas genom
lagsliftning utöver vad som gäller i dag.
En
annan väg att stärka kontakten mellan medborgare och förvaltning som har
övervägts av demokratiulredningen är att inrätta lokala styrelser vid kommunala
institutioner. Flera olika sätt all sälla samman sädana slyrdser har
diskuterats. Frågan har varil om de bör bestå av enbart förtroendevalda, av
enbart företrädare för intressegrupper - vid en skola t.ex. lärare, övrig
personal, elever och föräldrar - eller av både förtroendevalda och företrädare
för intressegrupper.
Av
dessa alternativ anser utredningen alt en slyrelse som beslår av enbart
företrädare för intressegrupper är svär att förena med de demokratiska principer
som karakteriserar den kommunala verksamheten i vårt land. Övervägande skäl
talar för att det s, k. allmänintresset bör vara representerat i styrelserna.
Utredningen anser därför att en begränsning till enbart personal och
serviceulnytljare inle är rimlig. Det ärenligt utredningens mening svårt att
inom ramen för den verksamhet som i dag bedrivs vid kommunala institutioner
avgränsa frågor som berör enbart dessa grupper.
Om
det tredje alternativet, s. k. blandade organ, bör kunna tillämpas hänger
enligt utredningen samman främst med vilka uppgifter som skall ligga på de
lokala styrelserna.
Prop.1975/76:187 165
Uiredningen
finner det självklart att de företagsdemokratiska strävanden som i dag gör sig
gällande i samhället som helhet också skall komma till uttryck på den kommunala
nivån. Olika vägar kan således diskuteras när del gäller de anställdas
medverkan i lokala styrelser, F, n, prövas efler beslul av regeringen med stöd
av lagen (1972:271) om närvarorätt vid sammanträde med kommunal eller
landstingskommunal nämnd i några kommuner en modell som innebär att
representanter för de anställda har rätt att närvara vid institutionsstyrelsernas
sammanträden samt att delta i överläggningama men inte i besluten.
En
annan form som demokratiutredningen har övervägt inom alternativet blandade
organ innebär att institutionsstyrelsen i huvudsak beslår av förtroendevalda
och anställda med de förstnämnda i majoritet, alt hela styrelsen väljs av
komrnunfullmiiktige, att det därvid förutsätts att partierna noirii-nerar
serviceulnytljare som har anknytning till institutionerna saml all de
anställdas representanter nornineras av de fackliga organisationerna.
Frågan
om de anställdas roll i detta sammanhang gäller emellertid, framhåller
uiredningen, i hög grad den principiella frågan om gränsdragningen mellan den
politiska demokratin och företagsdemokratin. Frågan faller alltså inom ramen för
det utredningsuppdrag som utredningen kommer att behandla i en senare
utredningsetapp.
Samrnanfattningsvis
anser demokratiutredningen att kommunerna och landstingskomrnunerna skall kunna
inrätta lokalstyrelser vid t.ex. skolor, daghern och ålderdomshem.
Institutionsstyrelserna skall ha ansvaret för skötseln av institutionen och
utgöra en kontaktlänk mellan inedborgarna och den kommunala verksamheten.
Lokala styrelser beslående enbart av förtroendevalda-som väljs av kommunens
fullmäktige stämmer enligt utredningen bäst överens med traditionella
kommunaldemokratiska principer. Utredningen anser att ytteriigare
försöksverksairihet med denna modell bör bedrivas,
8.2.3
Omröstningar och opinionsundersökningar
Demokratiulredningen
anser att grunden för en stark och medborgerligt förankrad kommunal
styrelseform även i framtiden måste vara en väl utvecklad representativ
demokrati. Ofta förekommande allmänna omröstningar eller and ra liknande be
redningsformer är enligt utredningens mening svåra all förena med kravet på en
fungerande representativ styrelseform.
Något
mera utbrett missnöje med det representativa systemet som sådant pä del
kommunala planet kan inte utläsas av tillgängligt malerial. Kraven på kommunala
folkomröstningar lorde enligl utredningen inte vara förank-' rade i någon
utbredd opinion. Uiredningen har dock prövat om det finns skäl att bredda
underiagel för fullmäktiges och landstingets beredningsformer för att göra det
möjligt all inhämta synpunkter under mera direkta former frän medlemmar av kommunen
eller landstingskommunen innan
Prop. 1975/76:187 166
beslut
fattas.
Väsentliga
förutsättningar för den representativa demokratin har enligt utredningen
förändrats under senare år. Kommunerna har ökat i omfång och befolkningstal.
Sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik har framträtt starkare. Den
kommunala långtidsplaneringen har ökat. Landstingskommunerna har fått ett
större verksamhetsområde och deras uppgifter har expanderat starkt. Partiernas
belydelse i del kommunala livet har, liksom valdeltagandet, ökat starkt.
Demokratiutredningen
anser att den skisserade utvecklingen ytterligare understryker behovet av en
väl fungerande och medborgerligt förankrad representativ styrelseform för
kommuner och landstingskommuner. Men samhällsutvecklingen har även ökat kraven
på breddade och mer mångsidiga former för ärendenas beredning. Utredningen
föreslär, som framgår av det föregående, också en rad åtgärder i denna
riktning. De förslag sorn syftar till att öka antalet förtroendevalda och
underlätta deras arbetsmöjligheter torde enligt utredningen på ell avgörande
säll förbättra beredningsprocessen. Genom olika förslag vidgas partiernas
möjligheler lill utökade insatser på den lokala nivån. Utredningen föreslår
också att den kommunala informationen förbättras. Vidare föreslås åtgärder för
att stimulera medlemmarna i folkrörelserna och olika sammanslutningar lill
aktiva insatser i samhällsarbetet. De lokala organ som utredningen behandlar
syftar lill alt just fånga upp de synpunkler och tendenser i folkopinionen som
kraven på folkomröstningar oftast motiveras med.
Enligt
uiredningen bör åtgärder av detta slag prövas och utvärderas, innan man i
kommuner och landstingskommuner överväger andra former för beredningen i
riktning mot folkomröstningar.
Självfallet
representerar varje alternativ till ett ökat direkt infiytande för den enskilde
väljaren något av ett demokratiskt ideal, anför utredningen. En rad starka
invändningar har dock rests mot omröstningar. De skulle kunna medföra att
debatten om enstaka projekt blir lösryckt ur ell större sammanhang. Därmed
finns stor risk för alt den kommunala långtidsplaneringen försvåras.
Avgränsning och formulering av väsentliga frägor för omröstning torde bli ett
stort problem. Sammantaget får man, enligt demokratiutredningen, räkna med att
omröstningar resulterar i en arbetskrävande och utdragen beredningsprocess.
Risk finns för att kostnaden för en omröstning inte skulle stå i någon rimlig
proportion till den ekonomiska betydelsen av den fråga som blir föremål för
folkomröstning. Utredningen anser att tyngdpunkten i insatserna för all
förbättra fullmäktiges beslutsunderiag bör ligga inom ramen för de övriga
åtgärder som utredningen föreslår. Om man skall gå vidare i riktning mol mera
direkta beredningsformer är däremot mycket tveksamt. Demokratiutredningen vill
inte föreslå all något särskilt lagreglerat institut för kommunal
folkomröstning eller andra dylika opinionsundersökningar införs.
Ett
beslut av kommunfullmäktige att anordna en rådgivande kommunal
Prop.1975/76:187 167
folkomröstning
i valnämndens regi blir enligt utredningen olagligt. Men om en
opinionsundersökning av i stort sett samma karaklär beslutas under delvis andra
former och beteckningar möter inga rättsliga hinder. Kommunernas slora frihel
alt själva välja former för beredningen av ärenden ger således möjlighet för en
kommun att fatta beslut om en omröstning som reellt inte skiljer sig från vad
man kallar kommunal folkomröstning. 1 praktiken är rättsläget därför i viss mån
oklart. För att oklarheten skall undanröjas föreslår utredningen en föreskrift
om att fullmäktige resp, landsting fär inhämta synpunkler frän medlemmar av
kommunen eller landstingskommunen som ett led i beredningen av ett ärende.
Därvid skall om så behövs valnämnden kunna anlitas, om inle nämndens uppgifter
i övrigi hindras därigenom,
1
särskilda undanlagsfall skall enligt utredningen upplysningar kunna inhämtas
genom rådgivande omröstningar. Med hänsyn lill svårighelen att bedöma
storieksordningen och karaktären av problemen synes det lämpligt alt i övrigt
lämna formerna öppna. Det bör klart markeras att ansvaret för valet av
beredningsform ankommer pä fullmäktige resp. landstinget. Härigenom vill
demokratiutredningen understryka vikten av att beslut om opinionsundersökningar
inte bör ingå som något normalt led i beredningsprocessen. Det bör endast
tillgripas i sällsynta undantagsfall. Det förutsätts, att fullmäktige och
landsting i alla beredningssammanhang är ytterst noga med att iakttaga regler
som tryggar medborgarnas krav på rättstrygghet, likställighet och integritet.
Reell möjlighet att delta för alla som anmodas alt yttra sig, garanlerad rätt
till anonymilet, och rätt till en jämbördig information är exempel på några
grundläggande förutsättningar,
8.3
Kommunallagsutredningen
De
uppgifter som enligt vad utredningen om den kommunala demokratin föreslår skall
kunna anförtros ät kommundelsråd och andra lokala organ är enligt
kommunallagsulredningen av sådan art att föreskrifter därom kan ges i
reglementen. Motsvarande gäller i fråga om de lokala organens arbetsformer. Pä
dessa punkter förutsätter förslaget inte lagstiftning.
Kommunfullmäktige
kan, säger kommunallagsulredningen, i sin arbetsordning föreskriva att förslag
från kommundelsorgan skall tas upp till behandling i fullmäktige, dvs. att
förslag frän dessa organ liksom förslag från kommunstyrelsen och övriga nämnder
skall ha ovillkorlig anhängighels-verkan. Förslaget att kommunfullmäktige skall
avgöra om koirimundels-organen skall ha initiativrätt hos fullmäktige
föranleder därför inte något lagförslag från kommunallagsutredningen.
Kommunallagsulredningen
anser det inte nödvändigt att i lag närmare definiera kommundelsorganen eller
att ge dem en särskild benämning. Varje kommun färsjälv faslstiilla benämningen
med hänsyn till organens funktion. Del är enligt ulredningens mening därför
lillräckligi alt av lagen framgår
Prop. 1975/76:187 168
att
kommundelsorgan kan finnas i kommun, I en bestämmelse härom bör anges alt
kommunfullmäktige kan tillsätta särskilda organ sorn har lill uppgift all
företräda invånarna i del av kommunen i angelägenheler sorn rör kommundelen.
Kommunallagsutredningen
tar härefter upp frågan om kommunala folkomröstningar och
opinionsundersökningar. I enlighet med förslaget från utredningen otn den
kommunala deinokralin föreslår kommunallagsutredningen en beslämmelse som
klargör att kommunfullmäktige och landsting som ett led i beredningen av ett
ärende kan inhämta upplysningarom kommunmedlemmarnas synpunkter i frågan. Det
är därvid tillräckligt, säger utredningen, att det framgår av tnotiven att
synpunkler kan inhämias även genom omröstningar.
8.4
Remissyttrandena
8.4.1
AUmänna synpunkter
Remissinstansema
ser i allmänhel positivt på demokratiutredningens inställning att del bör
ankomma på kommuner och landstingskommuner alt själva välja lämplig väg när det
gäller att förbättra kontakterna rnellan kommunerna och medborgarna. De tre
altemativ som utredningen anger är dels fördjupad kommunikation via partier,
andra folkrörelser, sarnmanslut-ningar och lokala grupper dels lokala organ,
dels omröstningar och opinionsundersökningar. Även 0111 olika remissinstanser
betonar värdet av olika vägar olika starkt kan vissa tendenser urskiljas. Den
övervägande delen av remissinstanserna understryker de politiska partiernas
roll och värdet av att kommuner och landstingskommuner underiättar de lokala
partiorganisationernas verksamhel. När det gäller förändringar i den kommunala
organisationen som syftar lill inrättande av lokala organ är en stor del av
remissinstanserna tveksamma. Många betonar de svårigheter av olika slag som kan
vara förenade med kommundelsråd eller institutionsstyrelser. En mindre del av
den kommunala remissopinionen tillstyrker dock mer oreserverat inrättande av
antingen kommundelsråd eller lokala styrelser, I fråga om omröstningar och
opinionsundersökningar finns en stor tveksamhet mot en utbredd användning av
sådana former för medborgarinflylande. Mindre delar av remissopinionen
tillstyrker utredningens förslag eller tar bestämt avstånd frän varje form av
omröstningar.
Utöver
de tre huvudalternativ som utredningen diskuterar har ett mindre anlal
remissinstanser även tagit upp vissa andra vägar för att skapa större
kontaktytor och för att stärka kontakterna med kommunernas olika delar.
Länsstyrelsen
i Västernorriands län anser all förtroendevalda kontaktmän som funnits sedan en
lid inom omsorgsstyrelsens verksam hetsområde bör prövas i större utsträckning.
Prop.1975/76:187 169
Oskarshamns,
Hultsfreds och Orusts kommuner framhåller betydelsen av regelbundna
informationsmöten i konimundelarna, där medborgarna kan ställa frågor och
framföra synpunkter till förtroendevalda. Marks kommun anser att
kommundelsmöten bör hållas i varje kommundel eller ort av betydelse minst en
gång under valperioden.
KDS
och kristen demokratisk ungdom förordar reglebundel anordnade
kom-mundelsstämmor. Till dessa inbjuds alla invånare i kommundelen. Därigenom
kan kommunen stimulera till ett brett lokalt intresse för de kommunala
frågorna, anser dessa organisationer.
Linköpings
kommun förordar även stöd till stads- och kommunddsför-eningar som tillkommit
på frivillig grund.
8.4.2
Partier och andra folkrörelser
Betydelsen
av att förbättra partiernas arbetsmöjligheter betonas av fiertalet
remissinstanser. I regel behandlas frågan ganska allmänt. Men genomgående
förklarar sig landstingskommuner och kommuner beredda att satsa iner resurser
på att ta fram underlag, ge utrymme för partiaktiviteter och i övrigi
underlätta partiernas arbete.
Nordmalings
kommun anser att det för mindre kommuner är lämpligast att vidareutveckla den
reformväg som syftar lill fördjupad kommunikation via partier, övriga
folkrörelser och sammanslutningar.
Norrköpings
kommun understryker partiernas uppgift att förmedla åsikter och uppfattningar
till de förtroendevalda. Karlskrona kommun betonar samordningen mellan
kommunens och partiernas information. Åstorps kommun understryker vikten av all
partierna får bättre inöjligheter via partistödet alt föra ul information till
medborgama, 1 den information som kommunerna i dag själva ger ut är det enligt
kommunen ofta svårt att fä en klar bild av vilket parti eller vilka partier som
har det politiska ansvaret, Alvesta kommun framhåller att en meningsfull
debatt förutsätter att det finns alternativ. Det måste av både majoritet och
minoritet uppfattas som ett gemensaint intresse alt få olika alternativ
belysta. Inte minst ett väl utformat partistöd är därför enligt kommunen av
värde förden komtnunala demokratin. Svenska koniinunjörbundei anser att tyngdpunkten
i strävandena bör läggas vid alt ge partierna ökade möjligheter alt vidga
medborgarkontakterna,
Demokratiulredningens
rekommendation att kommuner och landstingskommuner skall tillhandahålla
faktamaterial som kan utnyttjas i partiarbetet understryks av bl, a,
universiieiskanslersämbelei samt Hallands, Jönköpings och Blekinge läns
landstingskommuner.
Reaktionen
på utredningens principdiskussion och rekommendationer i fråga om
folkrörelserna är överlag positiv. Remissinstansema anser att det är väsentligt
att intressera det lokala föreningslivet för de kommunala frågorna. Svenska
kommunförbundet uttalar sig positivt om en utveckling av
Prop.1975/76:187 170
det
samarbete mellan kommuner och folkrörelser som redan etablerats pä många håll.
Bland de folkrörelser som yttrat sig är inställningen myckel positiv till
utredningens förslag, Degerfors. Lindesbergs och Pajala kommuner anser att
slörre klarhet behövs i fråga om hur de praktiska kontakterna med
föreningslivet skall ske.
En
mindre del av remissinstansema framhåller även som sin mening att ett långt
utvecklat system med remissförfarande och sainråd kan få negativa effekter på
effektiviteten, Vaggeiyds. 0.\elösunds, Linköpings, Eda, Tranås och Kalix
kommuner anser att det föreligger risk för tungrodd administration. Kungälvs
kommun och Föreningen Sveiiges kommunala föivalt-ningsjurister anser med hänsyn
lill risken för fördröjning all endast principiella frågor bör tas upp i
referensgrupper och bli föremål för remissförfarande, Hultsfreds kommun är
positiv lill ett utökat retnissförfarande och anser med hänvisning till risk
för byråkratisering och förlängd behandlingstid att frågan bör avgöras från
fall till fall.
Ett
litet antal remissinstanser tar upp vad ökade insatser för att underlätta folkrörelsernas
deltagande kan betyda från principiell och praktisk synpunkt för partierna,
Karlskrona kommun anser att remissförfarande inte bör förekomma lill
intressegrupper "såvitt inte särskilda förutsättningar föreligger",
Mörbylånga kommun anser att del finns risk för att den representativa
demokratin urholkas. Årjängs kommun är synneriigen tveksam till ökat infiytande
genom utvidgat remissförfarande, konferenser med intresseorganisationer,
tillskapande av kommundelsråd m. m. Del måste enligt kommunen ankomma på de
politiska partierna att via sina förtroendevalda kanalisera de åsikter som
finns bland organisationer och enskilda,
Landsiingsförbundet
anser att åtgärderna i första hand bör inriktas på de politiska partierna,
konferenser m. m. Förbundet förordar viss återhållsamhet med permanenta
samrådsorgan.
Socialdemokratiska
kvinnojörbundet anser all intressegruppers inflytande främst bör kanaliseras
den politiska vägen. Kommunalt förtroendevalda i olika föreningar kan utgöra
kontaktpersoner. Förbundet förordar därför försiktighet med att inrätta organ
som är direkt knutna till intressegrupper.
Folkrörelserna
är genomgående positiva till ett ökat deltagande i kommunala frägor. De
tillstyrker remissförfarande, konferenser, muntliga samråd m. m. ABF och
Kooperativa förbundet understryker betydelsen av all folkrörelserna fär
tillgång till faktamaterial. Förbundet vi unga och Sveriges kristna ungdomsråd
understryker betydelsen av alt organisationerna lär god lid på sig och att
diskussionsmaterialet är överskådligt och pedagogiskt utformat.
Några
folkrörelser tar upp frågan om huvudmannaskapet för olika verksamheter.
Folkparkernas centralorganisation saknar i betänkandet ett principiellt
resonemang om möjligheterna för folkrörelser att överta ansvar och drift av
viss kommunal verksamhet. Folkets husföreningarnas riksorganisation anser att
huvudmannaskapet för så många verksamheter som möjligt bör läggas hos
folkrörelserna, Riksidrottsförbundet anser all idrotten sä långt möj-
Prop.1975/76:187 171
ligt
själv skall svara för idrotts- och friluftsliv, dock med avsevärt stöd -
ekonomiskt och i övrigi - från kommunerna.
Folkparkernas
ceniralorganisalion påpekar att samrådsorgan inte får leda lill all naturliga
kontaktytor mellan olika organisationer och de studieförbund till vilka de är
anslutna försvagas. Det får heller inte leda till att verksamheien övertas av
den kommunala förvaltningen,
lOGT-NTO
påpekar alt de s. k. ungdomsråd som tidigare inrättades för alt tillgodose
ungdomens fritidsliv efter hand har utvecklats till kommunala organ. Därmed har
nya behov av verkliga samrädsorgan uppstått.
Kooperativa
förbundet betonar de kommunala konsumeninämndernas roll. Till dessa nämnder bör
referensgrupper med folkrörelseanknytning knylas,
Sveriges
kristna ungdomsråd förordar att ett kommunall organ, lämpligen fritidsnämnden
ges i uppdrag alt svara för kontaktema med folkrörelserna,
5'v(?/'(ges,//'//cy/-A:oraV
anser att det bör inrättas ett särskilt kontaktorgan för all etablera ett fast
samarbete mellan de kristna samfunden och kommunerna. Ett sådant organ skulle
kunna sammanträda ett par gånger årligen, Sveriges frikyrkoråd anser även all
informationskonferenser bör anordnas för folkrörelsernas funklionärer.
Stålens
kuhurråd framhåller att insatser av teater- och musikgrupper och grupper som
arbetar med foto, film, bild och ulställningsverksamhet bör kunna spela en
viktig roll för all göra den kommunala demokratin mer levande. Kommunernas
kulturpoliliska insatser får därigenom ytterligare en motivering -alt bidra
till den kommunala debatten. Ekonomiska resurser, lokaler och utrustning för
kulturell verksamhel blir förutsättningar för att aktivera debatten.
Socialstyrelsen
understryker betydelsen av att utveckla dialogen med grupper som är beroende
av verksamheter inom socialvården samt hälso- och sjukvården, t, ex, handikapp-
och pensionärsorganisationer.
Folkrörelsernas
möjligheter att iriedverka i uppsökande verksamheter lill resurssvaga grupper
behandlas bl, a. av socialstyrelsen som ställer sig positiv till sådan
verksamhet som inriktar sig pä organisationernas medlemmar. Styrelsen anser
dock att organisationema inte kan överta de sociala och medicinska
myndigheternas ansvar, vilkel gäller alla medborgare. MS-förbundet betonar
handikapporganisationernas roll och anser alt nya former för ekonomiskt stöd
mäste övervägas.
Invandrarverket
föreslår att flera olika vägar prövas för samarbete med folkrörelserna. Verket
föreslåratl ett invandrarråd knyts lill det kommunala organ där
invandrarfrågorna förankrats, t.ex. kommunstyrelsen, informalionsnämnd eller
invandrarnämnd. Utfrågningar eller enkäter kan anordnas antingen med
representanter för olika nationaliteter eller i speciella frågor. Sveriges
hantverks- och induslriorganisalion (SHIO) anser att även andra organisationer
än folkrörelser bör uppmärksammas och framhåller SH10:s 400 hantverks- och
industriföreningar. För närvarande informeras företag med mer än 50 anställda
genom informationssystemet "Företag - samhälle".
Prop. 1975/76:187 172
För
mindre företag bör informationen enligl SHIO gå över företagens organisationer.
Ett
litet anlal remissinstanser har behandlat kontakterna mellan kommuner och
lokala opinionsgrupper. Kungsbacka kommun anser att del är viktigt all även
lokala opinionsgrupper och andra sammanslutningar erhåller en fullgod
information i sådana frägor som särskilt intresserar dem. Deras synpunkter bör
kanaliseras till de förtroendevalda, så all deras krav kan vägas mol varandra
och mot andra krav. Tranås kommun påpekar alt partierna måste få sådana
ekonomiska resurser att de kan utöka kontaktverksamheten till olika lyper av
aktionsgrupper t, ex, byalag.
Västerviks
kommun är tveksam till att bygga ul kontaktytor med tillfälliga lokala
opinionsgrupper. Dessa grupper har enligl kommunens erfarenhet begränsade
möjligheter att bidra med allmängiltiga och konstruktiva förslag med hänsyn
till alt de oftast grundar sin verksamhet pä mycket speciella intressen och
till att de ofta saknar den överblick som fordras för att väga olika önskenvål
mol varandra.
8.4.3
Övergripande kommundelsorgan
Praktiskl
laget alla remissinsianser instämmer i deinokratiutredningens mening alt
kommundelsorgan (kommundelsråd) skall vara frivilliga och att kommunema själva
skall bestämma arbetsformerna, Remissbilden är i övrigt mer splittrad än i
fiertalet andra frågor. Flertalet remissinstanser tillstyrker fortsatt
försöksverksamhet men i övrigt är remissopinionen delad. En relativt stor grupp
av remissinstanserna redovisar en markerat tveksam inställning lill lokala
organ och anför som grund för detta en rad skäl av principiell och praktisk
natur. En annan relativt stor grupp av remissinstanser förordar mer långt
gående allernaliv genom all råden enligt deras uppfattning bör ges förvaltande
uppgifter, utses i direkta val m. m.
Ett
fåtal landstingskommuner har berört frågan, Stockholms läns landstingskommun
anser alt för vissa av landstingskommunens verksamheter kan en decentraliserad
förvaltning i form av lokala organ vara tiiöjlig. Exempel på delta är hälso-
och sjukvårdsnämndens lokala förvaltning. Det är naturligt att i frågor med
lokal anknytning inhämia kotnmunernas synpunkter, 1 en reservation till
Göteborgs och Bohus läns landstingskommuns yttrande föreslås alt del s, k,
primärvårdsområdet las som utgångspunkt för en mer decentraliserad
förvaltningsorganisation. Enligl reservationen ses en politiskt vald styrelse
för primärvårdsområdel som ett alternativ till instiiutionssty-relse och
kommundelsråd. En modell där styrelsen även lär vissa samarbetsuppgifter
mellan kommun och iandstingskominun bör enligl reservationen utvecklas och
prövas i försöksverksamhet.
Vissa
av de kommuner som är tveksamma till kommundelsråd anser att de uppgifter som
organen skulle kunna ha i stället bör handhas av de lokala partiföreningarna. Lokala
kommunala organ kan enligt deras mening
Prop.
1975/76:187 173
även
splittra den politiska ledningen och förstärka motsättningarna mellan olika
kommundelar. Synpunkter med den inriktningen har framförts av bl. a,
Sundbybergs, Älvkarleby, Alvesta, Hagfors, Sandvikens, Osby och Eskilstuna
kommuner. Avesta kommun anser all det lokala inflytandet i stället skall
tillgodoses genom att de politiska partierna i sina nomineringar tar hänsyn
lill behovei av företrädare inom kommunens olika delar.
En
grupp av framför allt mindre och medelstora kommuner anser att kommundelsorgan
kan vara lämpliga i kommuner med stor yta eller stor befolkning men alt del för
deras egen del knappast är aktuellt att inrätta kommundelsråd. Bland dessa
kommuner finns Alvesta, Håbo, Emmaboda, Vaggeiyds, Tingsryds, Tomelilla,
Mörbylånga, Skara, Munkfors, Vindelns, Vännäs, Åijängs. Stoijbrs och Arboga
kommuner. Gislaveds kommun anser att försöksverksamhet kan vara aktuellt i
kommuner med 50-60 000 invånare. Robertsfors kommun anser att frågan om
kommundelsorgan inte har direkt aktualitet i små kommuner, efiersom den
geografiska spridningen av mandaten ger de flesta orter representation.
En
annan grupp kommuner som ställer sig tveksamma till kommundelsråd gör det
framför allt av effektivitetsskäl. Sölvesborgs. Torsby. Örnsköldsviks och
Lunds kommuner anser att en sådan organisation leder till en ökad belastning på
förvaltningen och medför risk för byråkrati och fördröjning, Värnamo kommun
anser att sädana organ kan leda till en olycklig uppdelning av den kommunala
förvaltningen. Halmstads kommun anser att de kan föranleda kompetenskonfiikter.
Åstorps
kommun avvisar kommundelsråd med motiveringen att de inte kommer att få den
överblick som är nödvändig för att man skall kunna göra de prioriteringar som
är bäst för kommunen i dess helhet. Söderhamns kommun ställer sig tveksam till
kommundelsråd, eftersom de lätt kan upplevas som en fullmäktigeförsamling för
en dd av kommunen och pä det sättet motverka demokratiutredningens
rekommendation att kommunfullmäktiges Slällning bör stärkas.
Några
av de kommuner som har bedrivit försöksverksamhet med kommundelsråd redovisar
en relativt tveksam inställning. Jönköpings kommun anför mot bakgrund av sina
erfarenheter att kommunen intar en något mer restriktiv hållning till lokala
organ än utredningen. Enligt kommunen har det varit svårt att finna
meningsfulla uppgifter åt de råd som inrättats i Jönköping, Enligt Eksiö kommun
har erfarenheterna av en försöksverksamhet med kommundelsråd i kommunen varit
negativa.
Svenska
kommunjörbundei understryker frivilliglinjen beträffande lokala organ.
Förbundet pekar på alt erfarenheterna av de kommundelsorgan som hittills
inrättats visar alt kommundelsorganen haft obetydliga kontakter tned politiska
partier, övriga folkrörelser och organisationer. Förbundet finner att
kommundelsorgan som fungerar vid sidan av de opinionsbildande organisationer
som har att ta ett samlat ansvar för hela kommunområdet kan bli till mer skada
än nytta vid uppbyggandet av en fungerande kommunal
Prop.1975/76:187 174
demokrati, Kommundelsorganen kan vidare medföra att
beslutsprocessen fördröjs.
Ett mindre antal kommuner haren negativ attityd till
kommundelsorgan utan att det klart framgår om de avstyrker
demokratiulredningens förslag om fortsatt försöksverksamhet, Hallsbergs.
Hedeniora och Krokoms komnniner anser sålunda att kommundelsorgan ej bör
förekomma, Arjeplogs kommun anser att del inte föreligger lillräckliga motiv
för inrättande av kommundelsråd, om man istället får en ökad aktivitet inom
partierna och ett vidgat dellagande frän folkrörelserna. Boxholms kommun anser
alt ett syslem med kommundelsorgan inte är förenligt med en representativ
demokrati, Kiruna kommun anser att det med nuvarande förutsättningar i
lagstiftning m, m, inle finns tillräckligt meningsfulla uppgifter för
kommundelsorgan,
Länsslyrelsen i Malmöhus län anser att övervägande skäl
talar mot kommundelsorgan, Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att
det föreligger risk för all kommundelsorganen får karakiären av
"diskussionsklubb" vilket medför svårigheter alt hälla intresset vid
liv.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet påpekar att
kommundelsråd kräver resurser och medför risk för "bypolitik". Som
en negativ följd ser förbundet även att skiljelinjerna mellan partierna blir
mindre klara.
Sammanlagt ett ljugotal remissinstanser avstyrker
utredningens förslag om fortsatt försöksverksamhet med kommundelsorgan. Till
dem hör Ös-tergöilands läns landstingskommun och länsslyrelsen i Kronobergs län
samt Sö-derlälje. Nyköpings, Oxelösunds. Linköpings. Motala. Norrköpings.
Åtvidabergs. Alvesta. Lessebo. Torsås. Kristianstads. Helsingborgs,
Landskrona, Lysekils. Hällefors. Surahammars och Lycksele kommuner.
Oskarshamns komnunt avvisar bestänit lagregler om kommundelsråd
och den politiska sammansättningen i sädana råd. Förutom alt kommundelsråd lätt
leder till kompetenskonflikter i förhållande till de ordinarie nämnderna
innebär systemet enligt kommunen en påbyggnad av den kommunala förvaltningen
som i många avseenden försvarar verksamheien och gör den svår att överblicka.
Kommunen framhåller i stället betydelsen av regelbundna informationsmöten i
kommundelarna där medborgarna kan framföra frågor och synpunkter till de
förtroendevalda.
En stor grupp remissinstanser, främst kommuner, anser att
kommundelsorganen bör ges mer långtgående uppgifter, alt deras sammansättning
bör avspegla den politiska strukturen i kommundelen och att de bör väljas i
direkta val, 1 allmänhet anser dessa reniissinstanser all kommundelsorganen
bör vara frivilliga, Sigtuna kommun anser dock all de bör vara obligatoriska
men ati kommunen bör bestämma arbetsformerna, Enligl centerns k\innotörbundhör
kommundelsorgan finnas i alla kommuner. Om kom-mundelorgan inrättas borde
finnas i hela kommunen,anförce/»e/'/7s ungdomsjörbund.
I Skövde kommun finns fem kommundelsråd. Kommunen anseratt
deras verksamhet har varit värdefull och alt den bör vidareutvecklas.
Utredningens
Prop.
1975/76:187 175
förslag
om ökade uppgifter och resurser för kommundelsorganen tillstyrks av Sigtuna.
Uppsala och Umeå kommuner.
Centerns
ungdonislörbund förordar alt en möjlighet införs att ge kommundelsorganen en
omfattande beslutanderätt i frågor som rör kommundelen. Utvecklingen mot en
ökad seklorisering har enligt statskontoret gjort del svårare för den enskilde
att orientera sig i den kommunala verksamheten. Statskontoret anser därför att
det bör vara möjligt att delegera beslutanderätt i ärenden som rör kommundelen
från kommunallagsreglerad nämnd till kommundelsorgan,
Botkyrka. Huddinge. Nacka, Tyresö. Vaxholms. Vallentuna. Strängnäs. Vetlanda.
Kalmar. Vimmerby. VeUinge, Göteboigs. Uddevalla. Borås. Vara. Vansbro. Åre och
Umeå kommuner samt folkpartiets kvinnoförbund och moderaia saniUngs/iartieis
kvinnoförbund anser att kommunddsorganen bör kunna ges förvallande uppgifter,
Huddinge och Umeå kommuner anser att motsvarande bör gälla i frågaom
verkställighetsuppgifter, Kommundelsorganens uppgifter bör enligl Dandeiyds
kommun avse endast rådgivning och information. Enligt Huddinge, Uppsala.
Göteborgs och Umeå komnniner bör kommundelsorgan kunna ulgöra slyrelse för
kommunal anläggning i kommundelen,
1
Haninge kommun har frägan om s. k, kommunddsnämnder utretts. Förslag om
försöksverksamhet har lagts fram som innebär att kommun-delsnämnder byggs upp
med stöd av möjlighelen att inrätta dels sociala distriktsnämnder, dels
särskild styrelse för grupper av institutioner inom den sociala
dislriklsnämndens geografiska område. Vidare förutsätts att samma personer
väljs att utgöra såväl social distriksnämnd som styrelse förde inom området
befintliga institutionerna. Den gemensamma slyrdsen har dä möjligheler att
dels samordnat utöva de beslutsfunktioner som inryms i bestämmelserna om
institutionsstyrelse och social dislriktsnämnd och dels fungera som rådgivande
och beredande organ inom området i övriga frågor av specifikt lokalt intresse,
Haninge
kommun anseratt utredningen borde ha prövat möjligheten att medge att lokala
nämnder inrättas utan att konflikt uppstår med det odelade ansvarets princip,
Enligl kommunen kan man länka sig en ny typ av fakultativa nämnder med samma
befogenheter som andra sådana nämnder utan befogenhet att göra framställningar
hos kommunfullmäktige. Dessa nämnder skulle i praktiken kunna underordnas en
central niimnd och fungera p;i grundval av delegation från denna. Kommunen
anser alt frågan bör upptas till prövning i anslutning till bl, a,
försöksverksamheten med institutionsstyrelser,
Kommundelsorganen
bör enligt Vimmerby kommun ha en sådan politisk förankring alt de kan sägas
avspegla den politiska strukturen i kommundelen. Av samma mening är Botkyrka.
Vallentuna, Strängnäs, Ljungby, Vetlanda. Svalövs. VeUinge, Göteborgs.
Uddevalla, Borås, Ulricehamns. Vara och Vansbro kommuner. Upplands-Bro kommun
anser däremot alt det inte bör vara möjligt att låta ett kommtjndelsorgan
avspegla Kommundelens politiska struktur.
Prop.1975/76:187 176
Direkta
val till kommundelsorganen förordas av Nacka. Tyresö och Åre kommuner samt
centerns ungdomsförbund. Strängnäs, Vetlanda. Uddevalla, Vara och Vansbro
kommuner förordar försök med direkta val. På sikt bör enligt Vallentuna,
Tierps, Uppsala. Vetlanda, Uddevalla. Borås och Umeå kommuner kommundelsorganen
utses genom direkla val. Övergångsvis kan indirekta val accepteras, anför
Vindelns och Vännäs kommuner. Förulsättningama för direkta val bör dock
undersökas närmare. Cements kvinnoförbund anser ocksä alt indirekta val kan
vara tänkbara under en övergångsperiod. Detta förutsätter dock att
kommundelsorganen ändå ges en sådan sammansättning all de återspeglar den
politiska strukturen i kommundelen,
Sollentuna
kommun delar utredningens uppfattning att kommundelsorganen bör utses av
kommunfullmäktige.
Länsslyrelsen
i Örebro län anser att ledamöterna i kommundelsorganen bör ha anknytning till
kommundelen och att föreskrift därom bör ges i lag. Kommundelsorganen bör ha
förankring i kommunstyrelsen, anför Dals-Eds kommun. En av ledaniöterna i varje
kommundelsorgan bör därför också vara ledamot i kommunstyrelsen. Representanter
för kommundelsorganen bör enligt Göteborgs kommun ha rätt att vara närvarande
vid facknämndernas sammanträden.
De
konkreta rekommendationer som utredningen lagt fram om kom-munddsrådens
praktiska arbete behandlas av relativt fä remissinstanser. Ulredningens
rekommendation om att kommundelsorganen i de kommuner där de inrättas bör ges
ökade uppgifter och utökade resurser i förhållande lill vad som vanligen varit
fallel tillstyrks av de remissinstanser som yttrar
sig.
Utredningens
rekommendation att kommunerna bör ges rätt att ange i reglemente att
kommundelsorgan skall kunna anhängiggöra frågor i kommunfullmäktige tillstyrks
av fiertalet kommuner som yttrat sig i frågan. Avvikande mening redovisas av
Skövde.Sigtuna och Örebro kommuner. Skövde kommun anseratt ärenden i försia
hand bör anhängiggöras via styrelser och nämnder, partiorganisationer och
ledamöter i fullmäktige, Stockholms kommun anser all del kan ifrågasättas om
fullmäktige enligl gällande lag frilt kan besluta alt kommundelsorgan skall tillerkännas
initiativrätt trots att de inte kan anses vara nämnder. Kommunen anser att en
sådan lolkning är en ändring i sak av rättsläget.
Rekommendationen
att kommunerna i reglementen bör ange alt vissa frågor skall och andra bör
remitteras till kommundelsråden tillstyrks av Umeå kommun. Kommunjörbundei
anser an utredningen borde ha belyst varför kommundelsorganen där de inrättats
inte redan i dag har den ställning i remissarbetet som utredningen
rekommenderar,
Rekomniendationen
att kommundelsorganen bör bestå av 15-20 ledamöter i större områden tillstyrks
av fiertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan. Vissa avvikande meningar
kan dock noteras, Täby koininun anser att anlalel är onödigt stort och
Örkettjunga kommun ifrågasätter om kom-
Prop.
1975/76:187 177
mundelsråden
kan bli funktionsdugliga med sä många ledamöter. Örebro kommun anser att
bedömningen hell bör tillkomma kommunfullmäktige. Svenska kommunjörbundei har
ingen erinran mol utredningens rekommendation.
8.4.4
Lokala styrelser vid kommunala institidloner
Flertalet
remissinstanser tillstyrker fortsatt försöksverksamhet med institutionsstyrelser
enligt demokratiutredningens förslag. Till dessa remissinsatser hör Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet. De erfarenheter som hittills kunnat
göras talar dock enligt Landstingsförbundet i huvudsak mot
institutionsstyrelserna.
Hallsbergs
kommun anser att det med hänsyn till behovet av att öka antalet
förtroendeuppdrag är lämpligt att inrätta lokala styrelser vid kommunala
institutioner. Sandvikens kommun anser att institutionsstyrelserna bör ha goda
förutsättningar att stimulera den demokratiska processen. Borlänge kommun
anser att försöksverksamhet med institutionsstyrelser bör bedrivas. I det
syftet har Boriänge kommun startat en försöksverksamhet med
institutionsstyrelser förbi. a. daghem, ålderdomshem och idrottsanläggningar
som lett till att närmare 300 nya människor engagerats i de kommunala
beslutsprocesserna. Kommunen anför att det är fullmäktiges förhoppning att
verksamheten kommer att leda till att kommuninvånarna ges en möjlighet att mer
direkt föra fram synpunkter och krav till de förtroendevalda.
Finspångs
kommun anser att de hittills vunna erfarenhelerna av försöksverksamhet med
institutionsstyrelser i Finspång tyder på att tanken med institutionsstyrelser
är riktig.
Väsieiviks
kommun anser att institutionsstyrelser bör få konkreta frågor att arbeta med.
Detta bör enligt kommunen öka motivationen lor styrelseledamöterna. Styrelsen
kan utgöra en bra kontakt mellan gästerna på en institution, deras anhöriga och
den centrala nämnden. En lokal idrottsplatsstyrelse kan förmedla kontakten
mellan brukare och fritidsnämnd.
Många
av de remissinstanser som tillstyrker ger dock uttryck för tveksamhet.
Tveksamheten motiveras framför allt av att det finns risk för splittring av
den kommunala förvaltningen med minskad effektivitet som följd. Många pekar på
svårigheter vid budgelbehandling och när del gäller att urskilja ansvar och
kompetens. Ett annat skäl för tveksamhet är att ansvarsområdet kan bli alltför
litet för att verksamheten skall bli meningsfull. För det tredje anför många
remissinstanser att de anställdas och nyttjarnas roll är ofullständigt utredd.
Många remissinstanser anser sig ha svårt att acceptera utredningens modell med
enbart kommunall förtroendevalda som ledamöter i styrelserna.
Effektivitetsaspekten
tas upp av bl. a. Stockholms läns landstingskommun, som understryker att
inrättandet av institutionsstyrelser eller liknande organ
12 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop,1975/76:187 178
inte
får medföra en ytterligare tidsfördröjning. Huvudlinjen måste därför vara att
dessa styrelser skall fungera som beslutsorgan.
Bollnäs
kommun förordar en lagändring som ger möjlighet att lägga större konkret ansvar
på institutionsstyrelser utan all de behöver bli fristående nämnder. Ljungby
kommun anser alt vissa beslutsfunktioner bör överföras från den centrala
nämnden till lokalstyrelserna. Beslutsfunktionen bör förenas med budgetansvar.
Kommunen framhåller även betydelsen av att den centrala nämnden formulerar de
långsiktiga målen och fastställer verksamhetsplaner. Flerårsbudgeten bör
enligt kommunen bli gmndläggande i samspelet mellan den centrala nämnden och
den lokala styrelsen. Länsslyrelsen i Siockholms län framhåller att det är de
medmänskliga aspekterna som ligger i förgrunden. Vid vissa vårdinstitutioner
är del sålunda av betydelse att klienter och patienter får tillfälle att till
en lekmannastyrelse framföra synpunkter på exempelvis värden,
kostförhållandena, servicen, fritiden, förslröelsemöjligheterna,
lerapiverksamheten etc. Utredningens förslag innebäratt försöksverksamheten
skall fortsätta ulan lagreglering, vilket medför att institutionsstyrelserna
även fortsättningsvis blir fristående fakultativa nämnder. De skall således
inte utgöra underorgan till den nämnd som institutionen sorterar under, vilket
i det praktiska arbetet medför ömtåliga gränsdragningsproblem mellan
lokalstyrelsen och den centrala nämnden. Länsstyrelsen anser för sin del att
man bör sträva efter en konstruktion där lokalstyrelsen skall vara underordnad
facknämnden och inle heller ha befattning med budget och ekonomi.
Torsby
och Kungälvs kommuner anser att styrelserna kan vara värdefulla som
informations- och kontaktorgan men pekar på svårigheter i att tilldela dem
förvaltningsuppgifter. Liknande synpunkter anförs av Eskilstuna kommun. Tyresö
och Vara kommuner anser att institutionsstyrelser kan vara ett komplement till
kommundelsorgan. Katrineholms kommun anför stor tveksamhet men förordar
institutionsstyrelser framför kommundelsorgan.
Upplands-Väsby,
Trelleborgs, Örnsköldsviks, Umeå. Krokoms och Kalix kommuner anser att
institutionsstyrelserna kan leda till splittring av förvaltningen,
kompetenskonflikter och minskad effektivitet.
Upplands-Bro
kommun understryker att nämndernas ansvar inte får urholkas. Landskrona kommun
anser att institutionsstyrelser kan leda till en svårhanteriig förvaltning och
förordar därför ytterligare försök och diskussion i partierna. Åstorps och
Lysekils kommuner anser att institutionsstyrelser i vissa fall kan vara
lämpliga men att det gäller att se till att inte antalet blir oproportioneriigt
stort.
Örebro
läns landstingskommun anför tveksamhet mot institutionsstyrelser med hänsyn
till att tendensen går från institution mot funktion när det gäller att
organisera förvaltningen. Skaraborgs läns landsUngskommun anser att frågan om
försöksverksamhet bör vara beroende av organisationsformen och Sambandet med
personalinflytandet. Hallands läns landsUngskommun påpekar att det f n.
fordras statligt godkännande för att inrätta institutionssly-
Prop.
1975/76:187 179
relser
inom gymnasiesektorn. Sollentuna och Surahammars kommuner anser alt frågan
behöver övervägas ytterligare.
En
allmänt kritisk inställning redovisas av Eslövs, Höörs, Ystads. Munkfors,
LJusnarsbergs, Dals-Eds, Emmaboda och Örebro kommuner. De motsätter sig
emellertid i regel inte fortsatt försöksverksamhel men ifrågasätter behovet och
anser det vara oklart vilka uppgifter som skall ligga på styrelserna.
Vissa
remissinstanser betonar att ansvarsområdet måste vara tillräckligt stort.
Socialstyrelsen
anseratt redovisningen av pågående försöksverksamhet inte gör det troligt att
det föreligger tillräckligt beslutsutrymme vid ålderdomshem och daghem. Basen
för det politiska ansvarsutkrävandet är att det föreligger sådana uppgifter.
Styrelsen anser därför att även andra alternativ bör övervägas innan ställning
tas till de lokalstyrelser som utredningen rekommenderar. Bl. a. anser
socialstyrelsen att institutionsstyrelser med ett bredare ansvarsområde bör
övervägas. Socialstyrelsen motsätter sig vidare förändringar som innebär att
förtroenderåd vid ålderdomshem får minskade möjligheter att fundera. Enligt
socialstyrelsens bedömning finns det starka skäl som talar för att frägan om
institutionsstyrelser inom styrelsens verksamhetsområde övervägs ytteriigare
och att även andra altemativ att engagera medborgaren i verksamheten prövas.
Därvid bör klargöras hur personalens förhållanden påverkas och vad förslagen
innebär för de grupper som utnyttjar den aktuella verksamheten.
Gislaveds
kommun anser att det måste vara fråga om verkligt stora enheter om särskilda
styrelser skall inrättas. Värdet ligger enligt kommunen i att
personalinfiytandet och personalinformationen kan förbättras. Värmdö kommun
anför liknande synpunkter. Årjängs kommun anser det inte vara befogat alt i små
kommuner inrätta lokala styrelser vid komniunala institutioner. Antalet
institutioner av varje slag är litet och varje institution är inte större än
att ansvarig nämnd har grepp om verksamheten.
Avesta
kommun avvisar förslaget om försöksverksamhet med motiveringen att om fier
förtroendevalda skall engageras måste det ske i uppgifter av väsenilig
betydelse. Det anses inte bli fallet i institutionsstyrelser.
Svenska
kommunjörbundei tillstyrker utredningens förslag men pekar på en rad problem
som enligt förbundet måste lösas. Det gäller gränsdragningen mot den centrala
nämnden och samordningen när fiera styrelser inrättas inom samma nämndområde. Andra
problem är likställighetskravet i förhållande till behovet av handlingsutrymme
för styrelsen, effekterna på beslutsprocessen och behovei av ekonomiska och
personella resurser. Slutligen pekar förbundet på anknytningen lill de
företagsdemokratiska strävandena.
Föreningen
Sveriges kommunala föivaUningsjuiister anser att det är svårt att få
tankegångarna om lokala styrelser att harmoniera med det odelade ansvarets
princip och anför att svårigheter kan uppkomma när det gäller samordningen och
kravet på likartad servicekvalitet. Därtill kommer administrativa problem.
Kammarkollegiel anser att det kan finnas risk för att
Prop.1975/76:187 180
det
uppstår svårigheter för den ansvariga nämnden att leda och ta ansvar för
verksamheten. Länsstyrelsen I Västmanlands län pekar på problem i samband med
avgränsningen till andra organ. SSK-uiredningen anser att demokratiulredningen
inte har uppmärksammat att en och samma anläggning kan inrymma institutioner
som sorterar under olika nämnder och styrelser. Det kan t.ex. gälla en
skolanläggning, till vilken föriagts biblioteksfilial, fritidsgärd, sport- och
simhall osv, SSK-utredningen föreslår att del prövas om en gemensam styrelse är
lämplig även med centralt bibehållen uppdelning på fiera nämnder och styrelser,
SSK-utredningen understryker att eventuella lokalstyrelser i skolorna inte
skall ta över ansvar som i dag vilar på personal och elever.
Vissa
remissinstanser pekar på alternativ eller kommer med egna förslag. Alvsborgs
län landstingskommun anser att direktioner för sjukvårdsdistrikt kan ge en
bättre lokal förankring. Västmanlands läns landstingskommun anser att en
gemensam styrelse bör kunna inrättas för fiera institutioner. Jämtlands läns
landstingskommun framhåller tanken på kontaktmän inom inrättningarna, I detta
förslag instämmer även Västernorriands läns landsUngskommun. Landstingskommunen
föreslår en försöksverksamhet med förtroendevalda kontaktmän.
Flens
kommun anser alt referensgrupper och lokala samrådsorgan kan utgöra
alternativ. Uddevalla kommun erinrar om de s. k. förtroenderåd som finns vid
vissa ålderdomshem. Moderata samUngsparilets kvinnoförbund förordar
ytterligare försöksverksamhet även med förtroenderåd, samrådsgrupper och
distrikisnämnder.
Vaxholms,
Nyköpings, Årvidabergs, Sävsjö, Mörbylånga, Helsingborgs, Mel-leriids,
HäUefors, Avesta och Kramjörs kommuner avstyrker förslaget om fortsalt
försöksverksamhet med institutionsstyrelser.
Flertalet
remissinsianser accepterar demokratiulredningens modell i fråga om
institutionsstyrelsernas sammansättning. Men många remissinstanser tar upp de
anställdas och nyttjarnas roll i institutionsstyrelserna. 1 många fall uttrycks
önskemål om att uiredningen i näsla etapp skall överväga även andra alternativ.
Västmanlands
läns landstingskommun anser alt de anställda bör vara representerade i
styrelserna. Liknande synpunkler framförs av Älvkarleby kommun. Statskontoret
betonar frågan om serviceulnyitjarnas ställning.
Hudiksvalls
kommun anser att de samrådsorgan för ålderdomshem, som finns i kommunen bör
utvärderas innan ställning tas till den typ av institutionsstyrelse som
utredningen föreslår. Samrådsorganen är sammansatta av förtroendemän, personal
och pensionärer.
Upplands-Bro
kommun anser alt personalrepresentanter bör kunna adjungeras lill institutionsstyrelserna.
Halmstads kommun ställersig frågande inför personalens och
"allmänhetens" representation. Arboga kommun anser all både
förtroendevalda och företrädare för intressegrupperna bör ingå. Ulricehamns
kommun anser alt både förtroendevalda och intressegrupper bör
Prop.1975/76:187 181
vara
representerade men valda av fullmäktige. Järfälla och ÖrkeUjunga kommuner
bilräder inte utredningens uppfaltning om enbart politiskt sammansatta
styrelser. Svenska kommunförbundet anser att anknytningen till de förelagsdemokratiska
strävandena är otillräcklig.
Vissa
remissinstanser anför avvikande mening när det gäller vilkel organ som skall
utse institutionsstyrelsernas ledamöter. Tingsiyds kommun anser att styrelserna
bör väljas av den nämnd som har ansvaret för verksamheten, Lindesbergs kommun
anser alt delta kan medverka till att intresse och an-svarskonflikter undviks,
Degerfors kommun anför liknande synpunkler.
SACOISR
anser att utredningens förslag inte ger något betydande infiytande för de
anställda. LO varnar för politisk byråkratisering. Frågan kan enligt LO inte
avgöras åtskild från frågan om de kommunalanställdas medbestämmande. Svenska
kommunalarbetareförbundet anser alt del inte finns behov av ytterligare en
politisk nivä. TCÖ ansluter sig till demokratiulredningens ståndpunkter men
framhäller vikten av alt s. k. blandade organ övervägs förutsättningslöst i
utredningens fortsatta arbete. Moderata samlingspartiets kvinnojörbund betonar
de anställdas och konsumenternas inflytande, Socialdemokraiiska
kvinnoförbundet anför tveksamhet med hänsyn till att gränsen mellan politiskt
infiytande och personalinfiytande är oklar. Först när detta utretts kan
försöken fortsätta. Ansvarsområdet måste fastställas, I annal fall kan dessa
styrelser enligt förbundets mening öka avståndet mellan personal och
beslutsfattare, SSU förordar helt politiskt sammansatta styrelser, men
förbundet menar också att en försöksverksamhel bör inledas, där folkrörelser
med verksamhel som anknyter till institutionen får utse ledamöterna i
styrelsen. Det skulle exempelvis kunna gälla pensionärsorganisationer för
ålderdomshem och handikapporganisationer för vissa andra vårdinstitutioner.
Handikappförbundens cenlralkommitté (HCK) tar upp de institutionsboendes
situation, HCK anser att en meningsfull rehabilitering förutsätter möjlighet
att påverka den enga siluaiionen. De handikappades rikstörbund anser alt de
institulionsboende bör ingå i styrelserna.
Riksidrottsförbundet
tillstyrker ytteriigare försöksverksamhel med institutionsstyrelser. 1
försöksverksamheten bör enligl förbundet även folkrörelserna, t. ex.
idrottsrörelsen, erhålla representation i vissa institutionsstyrelser. Detta
skulle enligt förbundet medverka till att folkrörelsearbetet pä ett bättre sätt
än för närvarande integreras med samhället i övrigt,
8.4.5
Onirösinlngar och opinionsundersökningar
Den
övervägande delen av remissinstanserna delar demokratiutredningens negativa
inställning till omröstningar. En rad principiella och praktiska skäl anförs
mot att omröstningar och opinionsundersökningar blir ett vanligl inslag i den
demokratiska processen. Remissinstanserna instämmer enhälligt i utredningens
mening all i första hand andra åigärder bör prövas. Flertalet remissinstanser
accepterar dock utredningens förslag om lillägg i kommu-
Prop.
1975/76:187 182
nallagen
för att klargöra rättslägel. Omkring 25 remissinstanser avstyrker utredningens
förfaiiningsförslag.
Ett
par remissinstanser anser alt en minoritet i fullmäktige eller bland de
röstberättigade invånarna i kommundelen bör kunna påfordra omröstning. Kristen
demokratisk ungdom anser att rådgivande folkomröstning bör kunna anordnas om en
tredjedel av fullmäktige eller en Qärdedel av kommunens röstberättigade
invånare så önskar. Moderaia sanUingspanieis kvinnoförbund anser att sådan
omröstning bör kunna anordnas om en tredjedel av fullmäktige eller landstinget
önskar det. Sjöbo kommun tar ställning mol kommunala folkomröstningar. Om
omröstningar ändå skall förekomma bör de enligt kommunen vara beslutande.
Skaraborgs
läns landstingskommun pekar på all regler om förfarandet vid omröstningar
saknas. Länsstyrelsen i Hallands län påpekar alt ulredningens förslag mäste
anses gälla även opinionsundersökningar och omröstningar i endast del av en
kommun och att även kommunmedleminar som inte är kyrkobokförda i kommunen
kommer att kunna höras.
Stockholms
kommun anser att landstingskommun inte bör få anlita valnämnd
föropinionspejling om detta inte medgivits av kommunfullmäktige. Ekerö kommun
anser att för den händelse landstingskommunen får befogenhet att anlita
valnämnden är det en självklar sak att landstingskommunen skall bekosta sina
omröstningar. Kommunen anser att detta bör anges i lag.
Många
remissinstanser uttalar sig starkt kritiskt mot omröstningar utan att direkt
avstyrka utredningens förslag. Siockholms läns landsUngskommun pekar t. ex. på
de stora svårigheter som är förknippade med genomförande av någon form av
kommunal folkomröstning med hänsyn till alt landstingskommunens befolkning
uppgår till 1,5 milj. människor. Södertälje kommun understryker svårigheten
att kombinera omröstningar med ett representativt system. Länsstyrelsen i
Malmöhus län uppger sig vara ytterst tveksam till det föreslagna tillägget
till kommunallagen. Länsstyrelsen anser att det under inga förhållanden får
leda till att ett kommunalt folkomröstningsinstitut införs bakvägen.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser inte att det finns något behov av
författningsreglerade kontaktvägar. Hällefors, Stor-.fors och Motala kommuner
motsätter sig ett lagreglerat folkomröstningsinstitut.
En
minoritet av remissinstanserna avstyrker klart demokratiulredningens förslag.
Några av dem anger att remissförfarande, offentliga möten, partiaktiviteter m.
m. är lämpliga alternativ till omröstningar. Förslaget avstyrks av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsslyrelsen i Väslernorrlands län
samt av Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Örebro och Jämtlands
läns landstingskommuner. Förslaget avstyrks också av omkring 15 kommuner och
av Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.
Svenska
kommunförbundei anför att de av utredningen redovisade synpunkterna inte ger
stöd för uppfattningen att det finns något reellt behov
Prop.
1975/76:187 183
av
att öppna möjligheten att utnyttja valnämnd för att genomföra omröstning.
Förbundet avstyrker därför den lagändring som skulle möjliggöra anordnande av
rådgivande folkomröstning. Landstingsförbundet anför liknande synpunkter.
9
Kommunägda företag 9.1 Nuvarande förhållanden
Vid
sidan av de former för kommunal verksamhet som regleras i kommunallagarna
används i praktiskt taget alla kommuner och de fiesta landstingskommuner även
privaträttsliga former för vissa slag av verksamhet. Vanligen drivs då
verksamheten i form av aktiebolag eller stiftelse. Framför allt gäller detta
verksamhet som har ett starkt inslag av affärsdrift. Som motiv för alt använda
företagsformen åberopas i regel effektivitetsskäl.
Företagsformen
innebär emellertid också vissa nackdelar. Medborgarnas möjligheter till insyn
är nämligen mera begränsade än vad som är fallet i fräga om verksamhet som
drivs inom de kommunala förvaltningarna. Beslutanderätten i företagen utövas
av kommunens representanter i företagens styrelser samt, i aktiebolag, också av
kommunens ombud på bolagsstämman. Kommunfullmäktiges direkta insyn i och
inflytande är därigenom mindre än om verksamheten drivs inom ramen för den
kommunala förvaltningen. Offentligheten omfatiar bara handlingar som
tillställts kommunen från företaget. I fråga om aktiebolag skall viss åriig
redovisning ske som är offentlig. För en verksamhet som drivs inom den
kommunala förvaltningen gäller däremot i princip att alla handlingar är
tillgängliga för allmänheten. Från offentlighet undantas endast sädana
handlingar som anges i sekretesslagen (1937:249). Till detta kommeratt
bolagsstämmor och styrelsesammanträden inte är offentliga i motsats till vad
som gäller för fullmäktiges sammanträden.
Frågor
som gäller insynen i kommunägda företag har tagits upp i motioner i riksdagen.
Problemet har tidigare behandlats av kommunalrättskommittén i betänkandet (SOU
1965:40) Kommunala bolag. Remissopinionen var splittrad och förslagen i
betänkandet har inte lett lill lagsliftning.
Sedan
kommunalrättskommittén behandlade frägan i början av 1960-talel, har den
kommunala verksamhet som drivs i företagsform ökat i omfattning. 1 vissa
avseenden kan avsevärda förändringar iakttas vad gäller företagens struktur och
verksamhetsinriktning. Sedan senare delen av 1960-talet har det totala antalet
kommunägda företag i landet emellertid förblivit nästan oförändrat. Fusioner av
företag i samband med kommunsammanläggningar har förekommit framför allt inom
bostadssektorn. Det finns tecken som lyder pä att en viss nybildning av
kommunala företag har skett även under den perioden. Ett ökat antal anställda
tyder även på att omfattningen av den verksamhel som drivs i företagsform har
ökat. När det gäller valet av företagsform kan en markant övergäng från
stiftelseformen till aktiebolagsformen ocksä noteras.
Prop.1975/76:187 184
Det
fanns år 1974 omkring 1 300 företag som helt eller till övervägande delen ägdes
av kommuner eller landstingskommuner. Ett 40-tal av dessa företag ägdes av
landstingskommuner. Den totala omsättningen i de kommunägda företagen år 1973
har beräknats till sju miljarder kronor. De dominerande företagsformerna var
aktiebolag (58 96) och stiftelse (38 96). Återstoden var till största delen
ekonomiska föreningar. I omkring en femtedel av förelagen ingick även andra
intressenter än kommuner eller landstingskommuner som delägare.
Omkring
två tredjedelar av företagen var verksamma inom bostadsförsörjning eller
fastighetsförvaltning. I övrigt var kommunägda företag vanliga inom
elförsörjning, hotell-, restaurang- och kioskrörelse, busstrafik samt rekreations-
och nöjesverksamhet. En märkbar tendens är att antalet företag verksamma inom
bostadsförsörjningen har minskat, medan antalet företag som sysslar med andra
slag av fastighetsförvaltning, t. ex. förvaltning av industri- och
hantverkslokaler, har ökat. En viss ökning kan noteras också beträffande vissa
slag av kommunal service.
En
kommun eller landstingskommun kan genom föreskrifter i bolagsordning, stadgar
för stiftelse eller motsvarande ställa upp regler för hur förtroendevalda och
medborgare skall ges insyn i och möjlighet att påverka företagen. Det är mycket
vanligt att ett kommunalt organ utser styrelse och revisorer i ett kommunalt
aktiebolag och att styrelsen väljs efter proportionell metod.
Styrelseledamöterna och verkställande direktören har ofta kommunala uppdrag.
Det är vidare ganska vanligt att kommunen förbehåller sig s. k. inspektionsrätt
samt att företaget inte får besluta om vissa åtgärder utan kommunens
godkännande. Även andra sätt att bereda ett större antal förtroendevalda och andra
medborgare insyn i kommunala företags verksamhet förekommer.
Val
av ledamöter i kommunägt aktiebolags styrelse regleras liksom val av styrelse i
annat aktiebolag av lagen (1944:705) om aktiebolag. Som huvudregel gäller att
bolagsstämman skall utse styrelsen. Enligt 77 S kan dock en eller fiera
ledamöter tillsättas i annan ordning, om detta har föreskrivits i
bolagsordningen. Sådan föreskrift kan införas efter tillstånd av kommerskollegium
eller med stöd av bestämmelse i särskild författning. Samtliga ledamöter i
aktiebolags styrelse får dock inte tillsättas i annan ordning än huvudregeln
anger. Även revisorer skall väljas på bolagsstämma. I bolagsordning kan
bestämmas att en eller fiera revisorer skall utses på annal sätt. Minst en
revisor skall alltid väljas på bolagsstämman (105 S).
Den
1 januari 1977 träder en ny aktiebolagslag (1975:1385) i kraft. Enligt 8 kap. 1
S väljs styrelsen av bolagsstämman, om det inte föreskrivs i bolagsordningen
att en eller fiera styrelseledamöter skall utses på annal sätt. Något särskilt
tillstånd eller stöd i författning krävs alltså inte för avvikelse från
huvudregeln. Revisor väljs enligt 10 kap. 1 S av bolagsstämman. Om flera
revisorer skall utses, kan det föreskrivas i bolagsordningen att en eller fiera
revisorer, dock inte alla, skall utses i annan ordning.
Prop. 1975/76:187 185
Enligt
lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar gäller att styrelsen skall väljas på
föreningsstämma (21 S). Dock kan i föreningsstadgar bestämmas att samtliga
eller vissa ledamöter skall tillsättas i annan ordning. Detsamma gäller för
revisor (45 S),
Utöver
lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser och vissa beskattningsregler
saknas lagregler för stiftelser. Kommun och landstingskommun har frihet alt i
de stadgar för stiftelse, som måsle finnas för att denna skall bli en särskild
juridisk person, ge de föreskrifter om styrelseval, revision, förvaltning m, m.
som anses lämpliga.
Lagen
om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunalfullmäktige m. m. är
tillämplig endasl när detta föreskrivs i författning. Så har skett i bl. a. 22
S KL, 23 S KLS och 32 S LL samt i spedalförfattningar som reglerar vissa
kommunala nämnders verksamhet,
Interpellation
i kommunfullmäktige skall avse ämne som tillhör kommunfullmäktiges handläggning
(23 S KL, 24 S KLS), Med bestämmelsen förstås att interpellaiionsämnel skall
falla såväl inom den allmänna kommunala kompetensen som inom ramen för de
frågor vilka kan behandlas av kommunfullmäktige, Interpellation får således
inte avse ämnen som klart faller utanför den kommunala kompetensen eller är av
allmänpolitisk natur och inte heller frågor som förvaltningsorganen enligt
särskilda författningar har att pröva utan att vara ansvariga för sina åtgärder
inför kommunfullmäktige. Motsvarande gäller för interpellation i landsting (33
S LL).
Kommunalt
bolag, stiftelse eller ekonomisk förening är formellt ett självständigt,
privaträttsligt rättssubjekt och skiljer sig inte i detta avseende frän andra
sådana rättssubjekt. Bolagsorganen är inte kommunala organ. Därigenom
begränsas kommunfullmäktiges, kommunstyrelsens och övriga nämnders inflytande,
insyn och kontroll över bolagens verksamhet. De kan inte utkräva formellt
ansvar av bolagets funktionärer. Även möjligheten att ställa bolagels
funktionärer till svars genom interpellation är begränsad, eftersom dessa i
denna egenskap inle är alt betrakta som komniunala förtroendemän. Av den
sysslomannaställning som styrelseledamöterna får anses inta i förhållande till
bolagel följer att de är skyldiga att iaktta tystlåtenhet med avseende på
angelägenheter och förhållanden i bolaget vilkas yppande kan medföra skada för
bolaget (prop, 1975:103 s, 377), Kommunerna kan genom avtal med privaträttsliga
företag eller genom utformningen av bolagsordning eller stadgar tillförsäkra
sig ett direkt infiytande över företagens verksamhet. Sådana arrangemang anses
emellertid i princip inte utvidga det tillåtna området för interpellation.
Det
som har anförts i del föregående innebär inte alt förhållandena i kommunala
förelag skulle vara helt undandragna interpellation. De ekonomiska
mellanhavanden som kommunen har med privalrättsliga företag får anses ulgöra
tillåtna interpdlationsämnen. Om en interpellation knyter an till instruktion
för ombud på bolagsstämma eller föreskriven inspek-lionsräit, kan dess
laglighet inle heller sällas i fräga. Deisamma kan även
Prop.1975/76:187 186
gälla
när kommunsiyrdsen eller annan nämnd har ålagts att följa verksamheten i de
kommunala föreiagen. En interpellation kan då ha som utgångspunkt en konkret
åtgärd eller ett beslut inom ett företag, om frågan till vederbörande
ordförande ulformas så alt interpellanten efterhör vilka åtgärder
kommunstyrelsen eller nämnder kommer att vidta med anledning av åtgärden eller
beslutet. Interpellationen kan ocksä med utgångspunkt i en inträffad händelse
eller vidtagen åtgärd frän företagets sida avse vad kommunstyrelsen eller annan
nämnd tänker företa sig pä grund av inspektionsrätten. En interpellation kan
vidare utmynna i en fräga om vederbörande nämnd har för avsikt att göra en
framställning till ett kommunalt företag med anledning av nägot förhållande
inom företaget, Interpellation om förhållanden i kommunala förelag är således
enligl gällande rätt möjlig i relativt stor utsträckning,
9.2
Utredningen om den kommunala demokratin
Med
hänsyn till att insynen är sämre i verksamhet som drivs i förelagsform än i
verksamhet som drivs inom kommunal förvaltning anser utredningen att en
restriktiv hållning bör tillämpas när det gäller att föra över verksamhet som
drivs inom kommunal förvaltning till företagsform. Inom vissa
verksamhetsområden kan emellertid kommunägda företag vara motiverade även i
framtiden. Det kan också vara lämpligt att använda företagsformen när en
verksamhet skall drivas gemensamt för fiera kommuner eller fiera
landstingskommuner eller i samarbete mellan kommun och landstingskommun.
Uppmärksamhet måste emellertid enligt utredningen riktas mot de särskilda
förutsättningar som gäller från demokratisk synpunkt.
Deltagande
av andra intressenter än kommunala i företagens styrelser kan enligt
utredningen vara en acceptabel lösning på kort sikt. Del gäller t. ex.
verksamheter som kräver stora tillskott av kapital eller tillgång till högt
specialiserade kunskaper. Mol ett delat ägarskap talar enligl utredningen
framför allt demokratiska skäl. 1 de fall kommunen anser att kommunal kontroll
över en verksamhet är nödvändig bör enligt utredningens mening också en sådan
ordning eftersträvas att styrelsen för förelaget utses enligt samma principer
som gäller för andra kommunala organ.
Utredningen
konstaterar att det är möjligt att vidta omfattande åtgärder utan lagändringar
för att tillgodose kraven på insyn och infiytande i de kommunägda företagen.
Dessa åtgärder förutsätter i regel föreskrifter i bolagsordning för aktiebolag
eller stadgar för stiftelse. Utredningen ställer upp ett antal
rekommendationer som främst syftar till att öka kommunfullmäktiges och
landstingets möjligheter all följa verksamheten i företagen och att ange
riktlinjer för denna.
Utredningen
rekommenderar bl, a. att det i bolagsordning eller stadgar för stiftelse anges
att vissa åtgärder inte får vidtas utan kommunfullmäktiges resp. landstingets
godkännande, att revisionsberättelsen överiämnas till full-
Prop. 1975/76:187 187
mäktige
resp. landstinget för kännedom och att kommunens resp. landstingskommunens val
till styrelserna i kommunägda företag sker på samma sätt som till andra
kommunala organ, dvs. efter behandling i valberedningen. 1 fråga om aktiebolag
rekommenderar utredningen att kommunens eller landstingskommunens ombud till
bolagsstämma väljs av fullmäktige resp, landstinget, att kommunstyrelsen
utarbetar skriftlig instruktion för ombuden och att ledamöterna i fullmäktige
resp. landstinget ges rätt att närvara vid bolagsstämman.
Kommunstyrelsen
resp. förvaltningsutskottet börenligt utredningen vara det organ som i första
hand har ansvarel för tillsynen över de kommunägda företagen. Föreskrift härom
bör tas in i bolagsordning resp. stadgar för stiftelse. Det kan också vara
lämpligt att i bolagsordning resp, stadgar för stiftelse föreskriva att
företagets handlingar skall vara offentliga. Andra åtgärder som enligt
utredningen kan vara lämpliga är att anordna informaiionssamman-träden för
ledamöierna i fullmäktige resp. landstinget och att företagens
verksamhetsberättelser åriigen anmäls som ell särskilt ärende i fullmäktige
resp. landstinget.
Utöver
sådana åtgärder, påpekar utredningen, behövs det ofta initiativ från företagen
själva för information och samråd om verksamheten.
På
några punkter föreslår utredningen lagändringar. Förslagen gäller
tillsättningen av styrelser och revisorer i företagen och införande av formell
rätt att interpellera i fullmäktige resp. landstinget om företagens verksamhet.
Enligt
utredningens mening finns det inte anledning att ha andra principer för val
till kommunägda företags styrelser än de som tillämpas vid val lill kommunala
nämnder. Därför föreslås att den beslutande församlingen skall utse samtliga
styrelseledamöter och revisorer i företag som helt ägs av kommunen eller
landstingskommunen. Även i de fall när inte alla styrelseledamöter och
revisorer skall utses av kommunen, skall kommunens representanter enligt
utredningens förslag väljas av fullmäktige. Utredningen anser att det från den
politiska minoritetens synpunkt är väsentligt all möjlighet till proportionell
representation i de kommunägda företagens styrelser garanteras i lag. Det
föresläs därför att lagen om proportionellt valsätt vid val inom landsting,
kommunfullmäktige m, m. görs tillämplig.
Utredningen
anser att en vidsträckt offentlighet är önskvärd i fråga om handlingar hos
kommunägda företag. Av fiera skäl har den emellertid inte ansett det möjligt
att lägga fram förslag pä denna punkt. Utredningen föreslår i stället att frågan
om en utvidgad tillämpning av offentlighelsprincipen utreds särskilt och att
del därvid övervägs hur offentlighetsprincipen skall kunna göras tillämplig
även i fråga om kommunägda företag.
Utredningen
konstaterar att frågorsom rören kommunägt företags interna angelägenheter
enligt gällande rält inte kan tas upp genom interpellation i fullmäktige resp,
landstinget. Delta hänger samman med att de kommunägda företagen ulgör
särskilda rättssubjekt. Formellt sett utgör frågor som rör företagens verksamhet
inte ärenden som tillhör fullmäktiges eller
Prop.1975/76:187 188
landstingets
handläggning.
Utredningen
anser att en betydande del av den verksamhet som bedrivs i företagsform är av
stort intresse för medborgarna. Det är därför angelägel alt det finns former
som gör det möjligt att i de beslutande församlingarna aktualisera frägor som
gäller sädan verksamhet. Enligt uiredningen är det önskvärt att
interpdlationsrätten omfattar också frågor som rör kommunägda företag.
Handlingarna i företagen är emellertid inte offentliga och styrelseledamöterna
i företagen har viss tystnadsplikt. Utredningen anser därför att frågan om en
utvidgning av interpellationsrätten bör övervägas sedan frågan om offentlighet
i kommunägda förelag har utretts.
Enligt
utredningen bör interpellationsrätten emellertid utvidgas redan dessförinnan.
En sådan utvidgad interpellationsrätt bör anknytas till del övergripande ansvar
för de kommunägda företagens verksamhet som kommunstyrelsen resp.
förvaltningsutskottet bör ha. Utredningen föreslår att interpellation skall
kunna ställas i fråga om kommunens resp. landstingskommunens roll i samband
med sådant företags verksamhet. Della bör gälla även i fråga om företag i vilka
kommunen eller landstingskommunen endast är delägare.
9.3
Kommunallagsutredningen
Utredningen
lar upp förslagen från utredningen om den kommunala demokratin om principerna
för val av styrelseledamöter och revisorer i kommunägda företag.
Kommunallagsutredningen anför att lagen om proportionellt valsätt inom
landsting, kommunfullmäktige m. m. kan genom en bestämmelse i kommunallag göras
lillämplig pä sådana val av ledamöter och revisorer i kommunala företag som
kommunfullmäktige eller landstinget skall förrätta. Om bestämmelsen utformas sä
att proportionellt val skall kunna förekomma när fullmäktige eller landstinget
skall förrätta valen, blir den tillämplig även i de fall funktionärer utses i
privaträttsliga företag som inte i sin helhet ägs av kommunen eller
landstingskommunen. Eftersom del i aktiebolag måste utses minst en
styrelseledamot och en revisor på bolagsstämma, erhålls inte en hell
proportionell fördelning genom én sådan bestämmelse. Lagbestämmelser fordras
enligt utredningen också om samtliga styrelseledamöter och revisorer skall
kunna utses i annan ordning än vad 77 S 1944 års aktiebolagslag anger och att
kommunfullmäktige resp. landstinget skall förrätta valen. Bestämmelser måste
också ges om vad som menas med kommunalt aktiebolag.
Förslagen
om principerna för val av styrelseledamöter m. fl. föranleder enligt
kommunallagsutredningen en ganska omfattande författningsreglering om
förhållanden i särskilda juridiska personer. Sädana beslämmelser får anses
främmande för kommunallagen. Kommunallagsutredningen anser därför att de bör
tas in i en särskild lag. Om det bedöms lämpligt, kan i kommunallag samtidigt
tas in föreskrifter om att de val som kommun-
Prop. 1975/76:187 189
fullmäktige
eller landsting förrättar av styrelseledamöter och revisorer i privaträttsliga
företag skall kunna ske proportionellt.
Om
förslaget frän utredningen om den kommunala demokratin att kommunstyrelsen
resp. förvaltningsutskottet skall åläggas ett övergripande ansvar för de
kommunala företagens verksamhet genomförs, innebär detta enligt
kommunallagsutredningen i och för sig inte att det faktiska
inter-pellationsområdel utvidgas, Interpellation skulle liksom nu få avse vilka
åtgärder kommunstyrelsen kommer att vidta med anledning av vissl i interpellationen
påtalat förhållande. Interpellation om kommunstyrelsens åtgärder visavi bolaget
skulle i stort sett få samma omfattning som interpellation lill styrelsen om
dess uppgifter att ha överinseende över andra förvaltningsorgans verksamhet.
Kommunallagsutredningen anser att nägra särskilda bestämmelser om detta ansvar
inte behövs.
För att
verksamheten i privaträttsliga kommunala företag skall bli åtkomliga för
interpellation i större utsträckning än f n. behövs enligt kommunallagsutredningen
uttryckliga bestämmelser. Utredningen föreslår en föreskrift om att
interpellation om förhållanden i privalrättsliga kommunala företag är tillåten,
i den mån bestämmelser i författning inte hindrar det.
Genomförandet
av förslaget frän utredningen om den kommunala demokratin alt även
förhållanden i företag som kommun eller landstingskommun äger lillsammans med
annan kommun eller landstingskommun eller tillsammans med enskild skall kunna
bli föremål för interpellation är förenat med särskilda svårigheter.
Funktionärer i bolag och andra särskilda juridiska personer har viss
tystnadsplikt. Förhållanden får inte yppas för utomstående, om del kan medföra
skada för den juridiska personen. 1 ett bolag som kommunen äger ensam får
tystnadsplikten knappast aktualitet annat än med hänsyn till borgenärernas
intressen. Om ett bolag däremot ägs av kommun och enskild eller av två eller
fiera kommuner eller landstingskommuner, kan röjandet av bolagets interna
förhållanden enligt utredningen leda till konflikter och ansvarsutkrävande.
Detsamma gäller i fråga om andra juridiska personer.
Kommunallagsutredningen
anför att det är svårt att ange vilken grad av inflytande som en kommun eller
landstingskommun skall ha för att ett företag skall vara att anse som
kommunall. Dessa svårigheter gör sig särskilt gällande om området för
interpellation utvidgas till att omfatta andra företag än de som helt ägs av en
kommun eller en landstingskommun.
Kommunallagsutredningen
anser att interpdlationsområdet i avvaktan på en utredning om offentlighet och
sekretess inom statliga och kommunala företags verksamhet endast bör utvidgas
till att omfatta företag som helt ägs av en kommun eller en landstingskommun.
Frågan
om val av styrelseledamöter och revisorer i kommunala företag och frågan om
utvidgning av interpdlationsrätten lill att omfatta alla företag där kommun
eller landstingskommun har intressen fordrar en relativt omfattande
associationsrättslig utredning. Enligt kommunallagsutredningens
Prop.1975/76:187 190
mening
bör dessa frågor därför tas upp i samband med en utredning om offentlighet och
sekretess i samhällsägda företag eller övervägas särskilt.
9.4
Remissyttrandena
Remissinstanserna
delar utredningens principiella syn att kommuner och landstingskommuner så
långt möjligt bör undvika att inrätta särskilda företag med hänsyn till de
begränsningar i fråga om insyn som företagsformen kan innebära. Den övervägande
delen av remissinstanserna tillstyrker oreserverat utredningens
rekommendationer och förslag till lagstiftningsåtgärder. Dessa anses kunna
förbättra såväl de förtroendevaldas möjligheter till ledning och kontroll som medborgarnas
kontakt med och insyn i förelagen.
Några
av de remissinstanser som i princip är positiva till utredningens förslag
framhåller dock att principiella svårigheter föreligger i samband med en
öppnare redovisning av företagens verksamhet. Stiftelseutredningen och Kungälvs
kommun anser att insynshindret i vissa fall är en förutsättning för att
kommunen skall kunna hävda sig gentemot privata förelag. Intresset av att
verksamheten kan drivas så effektivt som möjligt mäste beaktas jämsides med
kravet på insyn i verksamheten, betonar 5vensA:a Riksbyggen.
Borlänge
kommun delar utredningens uppfattning att den beslutande församlingen på ett
mer avgörande sätt an hittills bör engageras i de kommunala företagens
verksamhet. Kommunen anser emellertid att denna fråga är så intimt
sammankopplad med frågan om en utredning om offentlighetsprincipens
tillämpning beträffande de samhällsägda företagen att den bör övervägas
ytteriigare.
Enligt
Gnosjö kommun är det förvånande att flera av utredningens rekommendationer
beträffande kommunägda företag inle har byggts ut till förslag om lagstiftning.
Kommunen anser att rekommendationerna uppenbariigen inte räcker lill när det
gäller företag som har bildats i akt och mening att försvåra insynen.
Svenska
kommunförbundei anser att utredningens förslag leder till en besväriigare
beslutsprocess men tillstyrker förslagen i stort. Falköpings kommun anser att
förslagen tillsammans kan begränsa handlingsfriheten i så hög grad att
övervägande skäl kan tala för alt man bör upphöra att driva verksamhet i
företagsform.
Jönköpings
kommun anser att stiftelseformen frän insynssynpunkt är att föredra framför
aktiebolagsformen. Ingen av de associationsformer som nu används för
allmännyttiga bostadsföretag är enligt Sveriges aUmännyttiga bo-stadsföretaghelt
lämplig förden verksamhet som dessa företag driver. Frågan om en för dessa
företag lämpligare rättslig reglering bör därför prövas. Centerns
ungdomsförbund anser alt en speciell kommunal förelagsform bör prövas. Med
nuvarande förelagsformer uppslår problem speciellt när det gäller delägda och
interkommunala förelag, anför förbundet,
Samma
regler som anses gälla för förelag som hell ägs av kommunen
Prop. 1975/76:187 191
bör
enligt Trelleborgs kommun gälla för företag som helt ägs av kommunalförbund.
Många
kommuner anför att flera av de åtgärder som utredningen rekommenderar redan
tillämpas.
Mot
rekommendationen att val till styrelser i kommunägda företag skall ske på samma
sätt som val till rent kommunala organ, dvs. efter beredning i kommunens
valberedning, anmäls endast undantagsvis avvikande synpunkter. Sollentuna
kommun anser sälunda att en ordning som innebär att kommunens ombud på
bolagsstämma i aktiebolag väljs av kommunfullmäktige inte skulle ha någon
större praktisk effekt. Enligt Hudiksvalls kommun kan det vara lämpligt att
hela fullmäktigeförsamlingen är ombud vid bolagsstämmor. Rekommendationen att
kommunstyrelsen skall utarbeta skriftlig instruktion för ombuden behöver inte
tillämpas generellt men kan användas i speciella fall, anför Umeå kommun.
Kungälvs
kommun hävdar att en föreskrift i bolagsordning om att kommunfullmäktiges
godkännande krävs i fråga om vissa åtgärder kan försätta de kommunala bolagen i
underiäge i förhållande till privata förelag. Ett krav på sådan underställning
i låneärenden skulle enligt Eskilstuna kommun på ett olämpligt sätt minska
handlingsfriheten för t, ex. styrelsen i ett kommunägt bostadsföretag.
Kommunen anser att det är tillräckligt att uppgifter kan erhållas i efterhand i
verksamhetsberättelsen. Liknande synpunkter framförs av Sollentuna kommun.
Nägra remissinstanser tar upp de speciella svårigheter som föreligger i fråga
om underställning när ett företag ägs av flera kommuner gemensamt. Vänersborgs
kommun och länsstyrelsen I Älvsborgs län anser alt rekommendationen om
underställning bör avse endasl företag som ägs av en kommun. När flera kommuner
är ägare, uppstår svårigheter alt åstadkomma likalydande beslut. I sådana fall
innebär rekommendationen enligt Svenska kommunförbundet i realiteten krav på
enhällighet. En kommun kan därigenom lä "vetorätt".
Utredningens
rekommendation att revisionsberättelsen för kommunägda företag skall överlämnas
till kommunfullmäktige resp. landstinget för kännedom har inte föranlett nägra
avvikande synpunkter från remissinstanserna.
Rekommendationen
att kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet bör ges i uppdrag att svara för
den löpande tillsynen av kommunens företag har inle heller mötts av nägon
krilik, Stockholms kommun understryker att de tiUsynsuppgifter som utredningen
tillägger kommunstyrelsen kan innebära gränsdragningsproblem för kommunens del
i förhållande till den uppsiktsskyldighet som drätselnämnden och vederbörande
facknämnd f n, har. Remissinstanserna är ocksä positiva till rekommendationen
att det regelmässigt bör skrivas in i bolagsordningar och stadgar för
stiftelser att kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottel har rätt all när
som helst få tillgång till företagens handlingar,
I
fråga om utredningens rekommendation alt fullmäktiges och landstingels
ledamöler bör ges rätt alt närvara vid bolagsstämma anför Svenska
Prop.1975/76:187 192
kommunförbundet
att en sådan ordning kan innebära enormt stora bolagsstämmor i interkommunala
företag. Lycksele kommun och kristen demokratisk samling anser att både
fullmäktiges och kommunstyrelsens ledamöter bör ges närvaro- och yttranderätt.
Mot rekommendationen att fullmäktige resp. landstinget vid regelbundet
återkommande tillfällen bör informeras om företagens skötsel har inle anförts någon
kritik. Utredningens rekommendation om alt företagens verksamhetsberättelser
åriigen skall anmälas som ett särskilt ärende i fullmäktige kommenteras av ett
fätal re-missinslan.ser. Kristianstads kommun anser att information till
fullmäktige är tillräckligt. Halmstads kommun anser alt det är lämpligare att
fullmäk-ligledamöterna ges tillfälle att begära upplysningar från
styrelseordförande och verkställande tjänsteman vid det sammanträde då
årsberättelsen anmäls än att de ges närvarorätt vid bolagsstämma.
Utredningens
rekommendationer i fräga om ökad offentlighet för företagens handlingar och
aktiva informationsinsatser från företagen tillstyrks av fiertalet
remissinstanser som yttrat sig i frågan. Botkyrka kommun hänvisar till
möjligheten att i bolagsordning skriva in att företagets handlingar skall vara
offentliga med undanlag för sådant som av affärsmässiga skäl inte bör lämnas
ut. Vaxholms kommun föreslår att protokollen från bolagsstyrelsernas
sammanträden delges nägon nämnd och påpekarail de därigenom blir offentliga.
En
tänkbar lösning av problemen vid avgränsningen mellan offentlighet och
sekretess är enligt Svenska kommunförbundet att man tillämpar sekretesslagens
bestämmelser för affärsdrivande verk. En nackdel med en sådan ordning äremellertid
att det inte finns nägon besvärsrätt, när offentligheten endast regleras genom
bolagsordning. Sveiiges allmännyiiiga bostadsföretag ansluter sig i princip
till utredningens grundsyn att kommunerna bör ges ökade möjligheter till insyn
och infiytande i sina egna förelag, men pekar på risken för obehörig insyn i de
allmännyttiga bostadsföretagens, hyresgästernas och andra parters
förhållanden. Bostadsstyrdsen ansluter sig lill utredningens uppfattning att en
utsträckt offentlighet är önskvärd men anser att de kommunala företagen inte
bör genom lagstiftning åläggas all hälla sina handlingar offentliga. Om så
sker, finns del risk för att affärshemligheter utnyttjas obehörigen.
Vikten
av ett fortlöpande ömsesidigt meningsutbyte mellan de kommunala bostadsföretagen
och de boende betonas av bostadsstyrdsen. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
framhåller att frägan om kommunal demokrati har samband med frågorna om
hyresgäsidemokrati och företagsdemokrati. Liknande problem kan föreligga
beiräffande andra kommunägda förelag. Denna fråga måste utredas ytteriigare,
innan nya regler för insyn och infiytande i kommunägda företag beslutas. Sedan
länge finns enligt Hyresgästernas riksförbund väl utvecklade kanaler för
förhandlingar och kontakt mellan de organiserade hyresgästerna och
bostadsföretagen.
Statskontoret
ser i ett decentraliserat besluts- och verksamhetsansvar inom
Prop.
1975/76:187 193
bostadsföretagen
ytteriigare en väg till större insyn och inflytande. Formerna för ett vidgat
lokalt inflytande på detta område bör enligt statskontorets mening prövas genom
försöksverksamhet.
Förslagel
att kommunema och landstingskommunerna skall ges rätt att utse alla ledamöter i
styrelserna för helkommunala företag genom val i den beslutande församlingen
tillstyrks i princip av de remissinstanser som yttrar sig i frägan. 1 några
fall påpekas dock att frågan är lagtekniskt komplicerad. Enligt Stockholms
läns landstingskommun torde det vara lekniskt komplicerat men förhållandevis
föga vunnet med en särskild lagstiftning om utseende av ledamöler i styrelserna
för kommunägda bolag. Från praktisk synpunkt anses de förslag till lösning av
frågan som har lagts fram tillräckliga.
Förslagel
alt kommunfullmäktige resp. landstinget alltid skall välja de styrelseledamöter
och de revisorer som skall utses av kommunen eller landstinget accepteras av
de remissinstanser som yttrar sig på denna punkt. Remissinstanserna
tillstyrker också förslaget att valen av styrelseledamöter och revisorer skall
kunna ske proportionellt. Kungsörs kommun anser att del är väsentligt att
styrelsen har en sådan storiek att minoriteten i kommunfullmäktige resp.
landstinget blir företrädd vid ett proportionellt val.
Förslaget
om att en särskild utredning skall tillsättas om en utvidgad tillämpning av
offentlighetsprincipen tillstyrks av flertalet remissinstanser.
Utredningens
förslag i fråga om interpellation beträffande kommunägda förelag tillstyrks av
det övervägande antalet remissinstanser. Vissa remissinstanser anför dock
invändningar. Stifldseulredningen anser att interpellationsrätten bör
begränsas till helägda företag och alt den i fråga om stiftelser bör avse
företag i vilka kommunen äger hela grundkapitalet. 1 avvaktan pä resultatet av
en utredning om offentlighet och sekretess i kommunägda företag är Arvika
kommun av samma mening. Förutsättningarna för interpellation i frågorsom rör
samägda och delägda företag börenligt Helsingborgs kommun undersökas.
Norrköpings
kommun anser att del i lag bör preciseras vilka frågor som kan bli föremål för
interpellation, Interpdlalionsreglerna mäste utformas sä all
interpellationsrätten inte kan utnyttjas för alt fä obehörig insyn i
förelagets, dess hyresgästers eller andra parters förhållanden, anför Sveriges
aUmänna bostadsföretag. Kungälvs kommun anser att en lagfäst rätt lill insyn är
nödvändig för den lill vilken interpellation skall kunna ställas.
Gränserna
för den utvidgade interpellationsrätten rörande kommunägda företag bör enligt
Stockholms kommun klariäggas under del fortsatta lagstiftningsarbetet. Det kan
inte uteslutas att vissa tiUämpningssvårigheler kan uppslå för kommunens del i
frågan om rält adressat för interpellation om kommunägda företag. Detta hänger
samman med borgarrådens ställning som föredragande i kommunstyrelsen.
Göteborgs
landsUngskommun samt Vallentuna, Jönköpings, Mölndals och Stenungsunds kommuner
anser att interpellation bör kunna ställas även till styrelseordföranden i
förelag som kommunen äger ensam. Interpellation
13 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 186
Prop.1975/76:187 194
bör
enligt Vallentuna och Mölndals kommuner kunna ställas också till kommunens
representant i styrelsen för ett förelag som kommunen äger lillsammans med
annan.
10
Kommunalbesvärsprocessen efter förvaltningsrättsreformen 10.1 Gällande
bestämmelser
Kommunfullmäktiges
och landstings beslut kan alltid överklagas genom kommunalbesvär som anförs med
stöd av kommunallagarna. Kommunala och landstingskommunala nämnders beslut kan
också överklagas genom kommunalbesvär i sådana fall där besvärsbestämmelser
inte finns i specialförfattningar. Överklagas nämndernas beslut med stöd av
särskilda besvärsbestämmelser sker del genom förvaltningsbesvär, som också
används när man överklagar statliga förvaltningsorgans beslut. Kommunalbesvär
och förvaltningsbesvär är i fiera hänseenden underkastade olika regler.
De
grundläggande reglerna om kommunalbesvär finns i 76-78 SS KL, 80-82 SS KLS och
78 S LL, 1 fråga om tillämpningen av dessa bestämmelser har utbildats en ganska
omfattande rättspraxis.
Kommunfullmäktiges
och kommunala nämnders beslut överklagas hos länsstyrelsen. Besvär över
länsstyrelsens beslut i kommunalbesvärsmål kan anföras hos regeringsrätten.
Landstings och landstingskommunala nämnders beslut överklagas direkt hos
regeringsrätten. Möjligheten alt överklaga nämndernas beslul är begränsad genom
ett uttryckligt förbud mot klagan över beslut av rent förberedande eller
verkställande art. Rätt all överklaga kommunala beslut har medlem av kommun,
oavsell om han särskilt berörs av beslutet eller ej, men ingen annan. Besvärstiden
är tre veckor och räknas alltid frän den dag då beslutet har kungjorts hos
kommunen eller landstingskommunen. Besvärsprövningen avser endast sädana fel i
beslulel som klaganden påtalar inom besvärsliden. Nya omständigheter som
klaganden åberopar försl efler besvärstidens utgång hos länsstyrelsen eller
försl hos regeringsrätten, tas inte upp till prövning. Länsstyrelsen och
regeringsrätten kan endast pröva beslutets laglighet i de hänseenden som
närmare anges i 76 S 1 mom. KL, 80 S 1 mom. KLS och 78 S 1 mom, LL, men inle
dess lämplighet. Om besvären bifalls, kan besvärsmyndigheten inte göra mer än
upphäva det felaktiga beslutet. Den kan således inte ändra beslutets innehåll.
Dessa karakteristiska drag hos kommunalbesvären har sin bakgrund i tanken att
kommunmedlemmarna bör kunna påkalla statlig kontroll av kommunens beslul, men
alt denna kontroll av hänsyn tillden kommunala självstyrelsen bör hålla sig
inom bestämda gränser.
Efter
1971 års förvaltningsrättsreform gäller, utöver kommunallagens besvärsregler,
förvaltningslagen (1971:290) för handläggningen av kommunalbesvärsmål i
länsstyrelsen och förvaltningsprocesslagen (1971:291) för handläggningen av
sådana mål i regeringsrätten. Vid dessa lagars tillkomst skedde
Prop.1975/76:187 195
en
viss samordning med andra författningar, däribland kommunallagarna. Bortsett
från att den tidigare bestämmelsen om särskild besvärslid för menighet togs
bort lämnades reglerna om kommunalbesvär och instansordningen i
kommunalbesvärsmål orubbade.
Förvaltningslagen
är i princip tillämplig på länsstyrelsens handläggning av kommunalbesvärsmål.
Undantaget beträffande kommunalbesvär i 2 S 2 förvaltningslagen avser endast
handläggningen hos den kommunala myndigheten. Av 1 S andra stycket
förvaltningslagen följer dock alt kommunallagarnas regler om kommunalbesvär
tar över förvaltningslagens bestämmelser i de fall då samma fråga regleras i
båda lagarna. Kommunallagarnas reglerom besvärsrätt, om formerna föranförandeav
besvär och om inhibition gäller i stället för motsvarande bestämmelser i 11-13
SS förvaltningslagen, I förvaltningslagen avses med termen "besvär"
endast förvaltningsbesvär. När bestämmelserna i förvaltningslagen gäller både
förvaltningsbesvär och kommunalbesvär används termen "överklagande"
för att undvika missförstånd (prop. 1971:30 s. 702),
Handläggningsreglerna
i förvaltningslagen är uppdelade i allmänna bestämmelser (4-13 SS) och
särskilda bestämmelser för vissa ärenden (14-20 SS). Bland de förra, som är
tillämpliga i alla slags ärenden, finns regler om jäv, ombud, tidpunkt när
handling skall anses ha kommit in lill myndigheten, tolk och remissförfarande,
I 8 § föreskrivs att myndighei är skyldig att vägleda part som har gett in en
ofullständig besvärshandling, om bristen kan avhjälpas på ett enkelt sätt och
vägledning behövs för att parten skall kunna ta till vara sin rätt. De
särskilda bestämmelserna gäller endast ärenden som på ett mer direkt sätt angår
den enskilde.
I
dessa bestämmelser regleras bl. a. parts rätt till insyn i utredningsmaterialet,
myndighets skyldighet att underrätta part om material som har tillförts ärendet
och ge honom tillfälle att yttra sig över det, motivering av beslut,
underrättelse om beslul, besvärshänvisning samt rättelse av förbiseendefel i
beslul.
De
särskilda bestämmelserna är enligt 3 S förvaltningslagen tillämpliga endasl på
ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild. Om ett
kommunalbesvärsmål är av sådant slag, blir de särskilda bestämmdserna i 14-20
SS tillämpliga när länsstyrelsen handlägger målet. Del är svårt att avgöra om
de särskilda bestämmelserna skall tillämpas. 1 fiertalet fall torde dock endast
de allmänna bestämmelserna vara tillämpliga.
För
handläggningen av kommunalbesvärsmål liksom för annan rättskipning i
regeringsrätten gäller förvaltningsprocesslagen. Enligt 2 S denna lag gäller
dock avvikande bestämmelser i andra författningar framför det som är
föreskrivet i lagen. De frågor som uttryckligen behandlas i kommunallagarnas
besvärsregler, dvs. instansordning, överklagbarhet, besvärsrätt och besvärsgrunder,
påverkas således inte av de regler i samma ämnen som kan finnas i
förvaltningsprocesslagen. Förvaltningsprocesslagen är betydligt utföriigare än
förvaltningslagen.
Prop.1975/76:187 196
Några
bestämmelser är gemensamma men i stort sett går regleringen i förvaltningsprocesslagen
längre och är mera ingående än reglerna i förvaltningslagen.
Förvaltningsprocesslagens regler är delvis utformade med bestämmelsema om
rättegången i de allmänna domstolarna som förebild eller som hänvisningar till
rättegångsbalken.
I
3-7 S§ förvaltningsprocesslagen finns regler om hur man väcker talan. I 5 S
föreskrivs att rätten skall förelägga klagande som har gett in en ofullständig
besvärshandling att inom viss tid avhjälpa bristen. Denna bestämmelse är enligt
förarbetena inte avsedd att rubba den fasta praxis i kommunalbesvärsmål som
innebär att grunderna för talan måste anges före besvärstidens utgång och som
gmndar sig på kommunallagarnas besvärsbestämmelser (prop. 1971:30 s. 522).
Målens
handläggning i regeringsrätten regleras i 8-19 SS förvaltningsprocesslagen. 1
8 S anges principerna för domstolens utredningsansvar. Det slås fast att
domstolen skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. I 9
S anges alt förfarandet i domstolen är skriftligt. När det kan antas vara till
fördel för utredningen, får dock muntlig förhandling hållas. Förfarandet vid
muntlig förhandling regleras närmare i 14-17 SS. Regler om när yttranden skall
inhämtas från parter och myndigheter finns i 10-13 och 18 S§.
1
20-27 SS förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om vissa bevismedel och i
38-40 SS regler om straff och vite hos förvaltningsdomstol, I 28-32 S§ finns
bestämmelser om verkställighetsförbud, ramen för besvärsprövningen,
expedieringen av rättens beslut, rättelse av förbiseendefel m. m.
Möjligheten
att anföra besvär hos regeringsrätten är enligt 35 S begränsad genom kravet på
s. k. prövningstillstånd. Sådant tillstånd krävs dock endast vid besvär över
kammarrätts beslut. Bestämmelserna om prövningstillstånd är alltså inte
tillämpliga på besvär över länsstyrelses beslut i kommunalbesvärsmål.
1
41-53 SS förvaltningsprocesslagen finns regler om bl.a. jäv i förvaltningsdomstolarna,
parts rätt till insyn i utredningsmaterialet, tidpunkt när handling skall anses
ha kommit in till rälten, laga förfall, delgivning, ombud, biträde och tolk.
Frågor
om tillämpningen av förvaltningsprocesslagens bestämmelser på regeringsrättens
handläggning av kommunalbesvärsmål har i allmänhel inte behandlats i lagens
förarbeten.
För
kommunalbesvärsprocessen finns alltså tre olika regelsystem. I den kommunala
instansen gäller bara reglerna i kommunallagarna. Vid länsstyrelsens prövning
gäller såväl dessa regler som förvaltningslagens regler. 1 regeringsrätten
gäller kommunallagens regler och förvaltningsprocesslagens regler. Dessutom
måsle hänsyn tas till förvaltningslagens regler.
Prop.1975/76:187 197
10.2
Kommunallagsutredningen
Utredningen
har ansett det angeläget att undersöka om förvaltningsrättsreformen har
medfört behov av ändringar i de bestämmelser i kommunallagstiftningen som
reglerar kommunalbesvärsprocessen. Utredningen konstaterar att de grundläggande
principerna för kommunalbesvären har lämnats orubbade. Det kan dock enligt
utredningen tänkas att vissa beslämmelser i förvaltningslagen och
förvaltningsprocesslagen rimmar mindre väl med kommunalbesvärens särskilda
funktioner av medborgeriig kontroll av lagligheten i den kommunala
förvaltningen.
Utredningen
behandlar först förvaltningslagens tillämpning på kommunalbesvärsprocessen i
länsstyrelsen. Flertalet av de allmänna bestämmelserna i 4-10 SS
förvaltningslagen lorde enligt utredningen utan vidare kunna tillämpas när
länsstyrelsen handlägger kommunalbesvärsmål, Uiredningen framhåller att regeln
i 8 S om myndighets skyldighet att vägleda part när besvärshandling är
ofullständig i viss mån kan sägas vara en nyhet för kommunalbesvären. Vissa
typer av komplettering torde dock redan tidigare ha accepterats i
kommunalbesvärspraxis. Med den begränsade räckvidd, som bestämmelsen enligt
uttalanden i förarbetena får anses ha torde, förklarar utredningen, något
hinder att tillämpa dem i kommunalbesvärsprocessen inte föreligga. Utredningen
uttalar vidare att 11-13 SS förvaltningslagen inte gäller vid kommunalbesvär
utan endast vid förvaltningsbesvär. De särskilda bestämmelserna i 14-20 SS
förvaltningslagen som gäller enbart vid myndighetsutövning mot enskild kommer
antagligen, säger utredningen, att bli tillämpliga endast i ett mindre antal
kommunalbesvärsmål. Utredningen konstaterar alt det i allmänhel inle finns
några praktiska hinder mot att tillämpa dessa bestämmelser. Uiredningen
föreslår i detta sammanhang, alt i en ny kommunallag införs uttryckliga
bestämmelser om dels avvisning av besvär som har anförts för sent hos
länsstyrelsen, dels skyldighet för länsslyrelsen att lämna besvärshänvisning i
kommunalbesvärsmål.
Efter
sin genomgång av förvaltningslagen uttalar utredningen att fiertalet av
bestämmelserna i och för sig synes kunna tillämpas på kommunalbe-svärsmålen,
även om de i vissa fall får sägas innebära nya inslag i kommunalbesvärsprocessen.
Det grundläggande problemet i förhållandet mellan förvaltningslagen och
kommunalbesvärsprocessen är emellertid enligl utredningen den Indelning av
handläggningsreglerna som blir en följd av 3 S förvaltningslagen. En del av de
särskilda bestämmelserna skulle enligt utredningen ulan vidare kunna - och
eventuellt behöva - tillämpas i alla kommunalbesvärsmål.
Utredningen
finnerdet tveksamt om den skillnad i handläggningsreglerna som uppslår på grund
av 3 S förvaltningslagen är sakligt motiverad. Gränsdragningen kan tänkas bli
besväriig. Nägon anknytning till kommunalbe-svärsgrunderna finns inte och torde
inte heller vara eftersträvansvärd. Från dessa utgångspunkter är enligt
utredningen en sådan lagteknisk lösning alt föredra som innebär att de
särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen
Prop.
1975/76:187 198
aldrig
tillämpas när det rör sig om kommunalbesvär. Utredningen påpekar att en annan
lösning är att göra de särskilda bestämmelserna tillämpliga i alla
kommunalbesvärsmål. Därigenom vinner man åtminstone, framhåller uiredningen,
enhetlighet i handläggningsreglerna.
Emellertid
är det enligt utredningens uppfattning rimligt alt vänta med mera genomgripande
reformer av kommunalbesvärsprocessen till dess ytterligare erfarenheter
föreligger i fråga om betydelsen av förvaltningslagen och
förvaltningsprocesslagen för förfarandet i kommunalbesvärsmål. En mer ingående
översyn av kommunalbesvärsprocessen har samband med 'förvaltningsprocessens
utformning i övrigt och med bestämningen av förvaltningsdomstolarnas
målområden. Med hänsyn härtill föreslår utredningen endast de mindre ändringar
som tidigare har redovisats.
Uiredningen
behandlar härefter kommunalbesvärsprocessen i regeringsrätten. Den genomgång
av förvaltningsprocesslagens bestämmelser som utredningen har gjort visar
enligt uiredningen att fiertalet av bestämmelserna utan svårighet kan tillämpas
även i kommunalbesvärsmål.
Utredningen
framhåller att bestämmelsen i 8 S förvaltningsprocesslagen om rätlens
utredningsansvar kan synas rimma illa med kommunalbesvärsprocessen, där
huvudregeln är att bevisbördan ligger på den kommunmedlem som vill göra
gällande att det kommunala beslutet är olagligt. Man bör dock, säger utredningen,
kunna förutsätta alt hänsyn las till kommunal-besvärsprocessens särart, när
bestämmelsen tillämpas, och att kompletterande utredningar begränsas till att
närmare belysa de grunder som klaganden har åberopat. Mot denna bakgrund
föreslår utredningen inte något uttryckligt undantag frän tillämpningen av 8 S
förvaltningsprocesslagen i kommunalbesvärsmål. Den möjlighet som 29 S
förvaltningsprocesslagen ger förvaltningsdomstol att utan yrkande besluta till
det bättre för enskild part torde enligt utredningen fä ringa utrymme i
regeringsrätten och inte alls böra komma i fräga i kommunalbesvärsmål.
De
bestämmelser i förvaltningsprocesslagen som i olika avseenden reglerar muntlig
förhandling kan enligl uiredningen också synas främmande för kommunalbesvärsprocessen.
Uiredningen anser att något hinder mol muntlighet i kommunalbesvärsprocessen i
och för sig inte föreligger, även om muntliga förhandlingar i praktiken måste
bli sällsynta.
Även
om vissa av reglerna i förvaltningsprocesslagen inle passar för kommunalbesvärsprocessen
bordet dock, framhäller utredningen, inte vara nödvändigt att uttryckligen
undanta bestämmelserna från tillämpning på denna process.
Utredningen
går också in på frågan om förvaltningslagens betydelse för
kommunalbesvärsprocessen i regeringsrätten. 1 sista instans måste man ta hänsyn
inte bara lill den ram som kommunallagstiftningen ger för kommunalbesvären
utan även lill vad förvaltningslagen kan tänkas innebära för länsstyrelsens
prövning av sädana mäl. Utredningen påpekar att förvaltningslagen och
förvaltningsprocesslagen inte är samordnade och att de båda lagarna i vissa
avseenden skiljer sig avsevärt från varandra. Detta för-
Prop.1975/76:187 199
hållande
kan enligt utredningen länkas inverka på kommunalbesvärsprocessen i de olika
instanserna. Utredningen anmärker att regeringsrätten kan återförvisa
kommunalbesvärsmål till länsstyrelsen för ny handläggning pä den grund alt
länsstyrelsen inte har följt förvaltningslagens regler.
Uiredningen
konstaterar att tre olika regelsystem, nämligen kommunallagen,
förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen, nu gäller för kommunalbesvärsprocessen.
Eftersom reglerna är av olika innebörd kan detta inverka pä handläggningen i de
olika instanserna, möjligen med återverkningar pä den sakliga bedömningen av
målen. Utredningen anser att det rent lagtekniskt skulle vara enkelt att låta
förvaltningsprocesslagens regler gälla även för handläggningen av
kommunalbesvärsmål hos länsstyrelsen. En sådan effekt skulle nås om dessa mål
överfördes till länsrätten. En allsidig belysning av detta och andra problem i
fråga om kommunalbesvärsprocessen i länsstyrelsen och regeringsrätten kräver
enligt utredningen särskilda undersökningar. Utredningen anser att en sådan
mer genomgripande översyn av kommunalbesvärsprocessen kan vara motiverad.
10.3
Remissyttrandena
Frågor
om kommunalbesvärsprocessen tas upp av framför allt regeringsrätten och
länsstyrelserna.
Utredningens
förslag att frågan om avvisning av kommunalbesvär som har anförts för sent hos
länsstyrelsen skall regleras i den enhetliga kommunallagen godtas eller lämnas
utan kommentar av remissinstanserna. Förslaget alt en uttrycklig bestämmelse
om skyldighet för länsstyrelse att lämna besvärshänvisning i kommunalbesvärsmål
skall införas i lagen möter inte heller någon kritik.
När
det gäller förvaltningslagens tillämplighet på kommunalbesvärsprocessen i
länsslyrelsen delar regeringsrätten utredningens uppfaltning att del, med
hänsyn lill bestämmelsens begränsade räckvidd enligt förarbetena, inte finns
något hinder för länsstyrelsen att tillämpa 8 S-
Flera
av de remissinstanser som yttrar sig om kommunalbesvärsprocessen anser i likhet
med uiredningen alt den skillnad i reglerna om handläggning av olika
kommunalbesvärsmål hos länsstyrelsen som uppstår till följd av 3 S
förvaltningslagen inte är tillfredsställande. Regeringsrätten delar emellertid
inle utredningens uppfallning att man bör vänta med mera genomgripande
reformer av kommunalbesvärsprocessen i länsstyrelsen. Enligt regeringsrätten
torde det lätt kunna inträffa att det i enstaka fall förbises att
förvaltningslagens särskilda bestämmelser är tillämpliga och att underlåtenheten
just i sådana fall fär betydelse för avgörandei. Förvaltningslagens särskilda
beslämmelser i 14-20 SS kan inte anses vara långtgående eller betungande för
myndighelerna att tillämpa. Det bör enligt regeringsrätten inte möta något
hinder att redan nu låta de särskilda bestämmelserna bli tillämpliga på alla
slag av kommunalbesvärsmål. Detta torde inle innebära några slörre nyheter för
länsstyrelserna. Det skulle enligt regeringsrätten
Prop.1975/76:187 200
utan
att egentligen öka länsstyrelsernas börda dels befria dem från del besvär som
ligger i att avgöra om de särskilda bestämmelserna är tillämpliga eller ej,
dels medföra bättre garanti för att dessa bestämmelser verkligen blir
tillämpade i de fall där de nu skall tillämpas. En regel av det antydda slaget
kan fä sin plats i anslutning till bestämmelserna om kommunalbesvär.
Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län anser också att förvaltningslagens särskilda
beslämmelser bör göras tillämpliga i samtliga kommunalbesvärsmål hos
länsstyrelse. Flera länsstyrelser förklarar att de redan nu tillämpar förvaltningslagen
fullt ut i alla kommunalbesvärsmål.
Flertalet
av de remissinsianser som yttrar sig om kommunalbesvärsprocessen ansluter sig
till utredningens uppfattning att en översyn av denna process är motiverad.
Regeringsrätten, länsslyrelsen i Skaraborgs län samt Gotlands och Arvika
kommuner betonar all del är besväriigt alt behöva röra sig med tre olika
regelsystem i kommunalbesvärsmålen. Regeringsrådel Petrén anför i ett särskill
ultalande att speciella regler om förfarandet i kommunalbesvärsmål bör utarbetas.
Han betonar att samma regler om förfarandet bör gälla i alla besvärsinstanser.
Han finner del uteslutet all lillämpa förvaltningslagen i en instans och
förvaltningsprocesslagen i en annan. Regeringsrätten samt länsstyrelserna i
Södermanlands, ÖslergöUands och Gävleborgs län finner att frägan om att
överföra kommunalbesvärsmålen från länsstyrelsen till länsrätten förtjänar att
prövas i samband med en översyn av kommunalbesvärsprocessen. Länsslyrelsen i
Stockholms län ställer sig dock avvisande lill denna tanke. Svenska
kommunförbundet uttalar att förbundet i likhet med kommunallagutredningen anser
att en översyn av kommunalbesvärsprocessen bör företas sedan större erfarenhet
har vunnits av förvaltningsrättsreformen.
11
EnhetUg kommunallag 11.1 Nuvarande förhållanden
Kommunallagsulredningen
har som nämnts i inledningen haft i uppdrag att göra en lagteknisk översyn av
KL, KLS, LL och KFL. Syftet med översynen angavs i direktiven vara bl. a. alt
lagstiftningen skulle göras enklare och mera enhetlig, I betänkandet (SOU
1974:99) Enhetlig kommunallag föreslär utredningen en ny kommunallag som avses
ersätta bl. a. de nyss nämnda lagarna och LLS,
Som
en bakgrund lill förslagel att bestämmelserna för alla kommuner och
landstingskommuner samt för kommunalförbunden skall samlas i en lag redovisas i
det följande översiktligt de skiljaktigheier som f n, finns mellan KL, KLS och
LL, Vidare redovisas de särskilda regler för Stockholms läns landstingskommun
som finns i LLS.
KL,
KLS och LLär uppbyggda pä samma sätt. De innehåller bestämmelser
Prop.
1975/76:187 201
om
bl. a. kommuns resp. landstingskommuns kompetens, de beslutande organen dvs,
kommunfullmäktige resp, landstinget (anlal ledamöter, rösträtt, valbarhet,
mandattid, kallelse lill sammanlräde, förfarandet vid sammanträde osv.), de
förvaltande och verkställande organen dvs. nämnderna, förmögenhetsförvaltning,
budget, fondbildning, lånerätl, revision, skatt till kommun resp,
landstingskommun och besvär. Innehållet i bestämmelserna är i. myckel detsamma.
Antalet
bestämmelser i KLS som avviker från reglerna i KL är ganska stort.
Skiljakiigheterna är emellertid oftast små och i huvudsak formella. Till
avvikelser av slörre betydelse hör regleringen av borgarrädsinstitutionen i
Stockholms kommun, vilken i sin tur återverkar på beslämmelserna om
kommunfullmäktige och kommunstyrelsen. Andra mer omfatiande avvikelser hänger
samman med mandaltiderna för fullmäktige och nämnder i Stockholms kommun. För
drätselnämnden i Stockholm finns också särskilda beslämmelser.
I
KLS finns ett fiertal bestämmelser om borgarråd. Borgarråden är obligatoriska
och utses för tre år av kommunfullmäktige, som också bestämmer deras antal. De
har föredragningsskyldighet i kommunstyrelsen. Bland borgarråden utser
kommunstyrelsen ordförande i övriga nämnder. Även om borgarråd inte är
kommunfullmäktig, skall han närvara vid fullmäktiges sammanträden. Någon annan
motsvarighet lill beslämmelserna om borgarråd än reglerna om ersättning till
heltidsengagerade förtroendemän finns inte i KL eller LL.
Mandattiden
för kommunfullmäktige är i Stockholms kommun, liksom i övriga kommuner, tre år.
Mandatperioden börjar emellertid den 15 oktober i stället för den I januari.
Kommunstyrelsen väljs för ett är i tagel, medan mandatperioden för kommunstyrelsen
i övriga kommuner är tre år.
Beslämmelser
om drätselnämnd finns i både KL och KLS men de skiljer sig från varandra bl, a,
när del gäller nämndens uppgifter, 1 LL saknas besiämmelserom drätselnämnd.
Enligt KL behöver drätselnämnd inte inrättas. Drätselnämnd finns numera bara i
Stockholms kommun, där sådan nämnd är obligatorisk.
Utvecklingen
har gått mot en slörre överensstämmelse mellan KL och LL, Trots detta finns det
fortfarande ett ganska stort antal regler i LL som skiljer sig frän motsvarande
bestämmelser i KL, Till dessa regler hör bl, a, reglerna om val av
landstingsmän och om valkretsindelningen. Andra olikheter har sin grund i att
landstingens sammanträdesfrekvens är väsentligt lägre än kommunfullmäktiges. 1
detta sammanhang kan erinras om förvaltningsutskottets uppgift att företräda
landstinget mellan landstingsmötena. Vissa olikheter föreligger vidare i fråga
om bl. a, kommunalbesvärsprocessen.
Efter
de ändringar som år 1975 beslutades i LL och KL stämmer LL:s bestämmelse om
antalet landstingsmän i princip överens med niotsvarande regler i KL (prop,
1975:101. KU 19, rskr 227). Ändringarna i LL innebar
Prop.
1975/76:187 202
bl.
a, att - efter förebild av beslämmelserna om antalet kommunfullmäktige - regler
infördes om att antalet landstingsmän skulle bestämmas efter vissa minimital,
som står i relation till anlalel röstberättigade i landstingskommunen, 1 fråga
om latiiudgränserna är bestämmelserna dock inte enhetliga,
1
samband med att ett nytt valsystem år 1975 infördes för landstingsvalen
ändrades ocksä reglerna i LL om valkretsindelningen. De nya bestämmelserna
skiljer sig, liksom de tidigare, avseväri från moisvarande bestämmelser i KL.
Del nya valsystemet för landstingsvalen ansluter sig i huvudsak lill det system
som sedan är 1970 tillämpas för riksdagsvalen. De grundläggande beslämmelserna
om valsystemet, dvs. bestämmelserna om fasta valkretsmandat och
utjämningsmandat, finns i LL. Detta motiverades i propositionen med all de har
ett visst samband med reglerna om valkretsindelningen. Föredraganden anförde
emellertid att frägan om att föra över alla dessa bestämmelser till vallagen
borde tas upp i samband med att slällning tas lill förslaget om en enhetlig
kommunallag (prop. s. 65), För valen till kommunfullmäktige behölls det hittillsvarande
valsystemet, I KL finns således inte någon motsvarighet till LL:s bestämmelser
om fasta valkretsmandat och utjämningsmandat. Bestämmelserna om
mandatfördelningen mellan partierna vid val av landstingsmän och
kommunfullmäktige finns i vallagen.
För
landstingsmän skall suppleanter utses, medan kommunfullmäktige får beslula att
suppleanter skall utses för fullmäktige. Bestämmelser om utseende av
suppleanter för landstingsmän finns i vallagen. Motsvarande beslämmelser om
suppleanter för fullmäktige finns dels i KL, dels i vallagen.
Kommunfullmäktige
är skyldig all meddela beslut i ärende som har hänskjutits till dem av högre
myndighet, t. ex, länsslyrelsen. Denna föreskrift motsvaras i LL av en
bestämmelse om alt länsstyrelsen har rätt alt väcka förslag på landstingsmöte.
Skillnaden ligger i att regeringen eller en central myndighet själv kan väcka
en fråga hos kommunfullmäktige, medan LL förutsätter all frågan väcks av
länsslyrelsen. Landshövdingen har enligt LL rätt alt delta i landstingets överiäggningar.
Någon motsvarande beslämmelse finns inte i KL.
I
LLS finns vissa särregler för Stockholms läns landstingskommun. De har
föranletls av de särskilda förhållandena i Stockholmsregionen, vilka har lett
till att landstingskommunen har övertagit vissa uppgifter som normalt ankommer
på kommunerna och lill all landstinget måsle sammanträda oftare än övriga
landsting. Särreglerna avser bl, a. landstingskommunens kompetens, kungörelse
om landstingsmöte, presidiet, närvaro- och yttranderätt för länsöverdirektören
och för heltidsengagerad förtroendeman, fortsatt landstingsmöte och
bordläggning. Landstinget fär vidare självt meddela föreskrifter om tid för
väckande av förslag vid landstingsmöte och för avlämnande och besvarande av
interpellation samt avgöra om ärende skall vara berett i ett särskilt utskott
av landstinget.
KFL
innehåller 35 paragrafer, 1 lagen finns bestämmelser om bl. a, för-
Prop.1975/76:187 203
utsättningarna
för bildande av kommunalförbund, förbundsfullmäklige, förbundsstyrelse, förbundsordning,
val av förbundsfullmäktige, mandattid, sammanträden med förbundsfullmäklige,
drätsel, medlemskommuns bidragsskyldighet, besvär, underställning, ordningen
för bildande av kommunalförbund, medlems utträde och kommunalförbunds
upplösning. Bestämmdserna innehåller i ganska stor utsträckning hänvisningar
till de bestämmelser i KL som reglerar motsvarande frågor.
11.2
Kommunallagsutredningen
Kommunallagsutredningen
återger vissa uttalanden som kommunallags-kommittén och föredragande
departementschefen gjorde vid tillkomsten av KL. Principen för kommitténs
arbete var att kommunerna borde åtnjuta största möjliga frihet att ordna sin
förvaltning och sina verksamhetsformer med hänsyn till skiftande lokala behov.
Kommittén framhöll att det läg i kommunalförfattningarnas natur av en
ramlagstiftning att bestämmelserna ofta måste ges en mycket allmän formulering,
vars tolkning i del enskilda fallet kunde föranleda vissa svårigheter.
Departementschefen (prop, 1953:210 s, 503) anslöt sig till kommitténs allmänna
riktlinjer för utformningen av den nya lagstiftningen men framhöll samtidigt
att grunddragen för den kommunala organisationen måste anges i lagen och att
lagstiftaren måste fastställa det minimimått av regler som garanterar att
kommunmedlemmarna behandlas lika och att ärendena handläggs under demokratiska
former, Enligl departementschefen var en viss enhetlighet i kommunernas
organisationer och arbetsformer ofrånkomlig.
Kommunallagsutredningen
anser att de nyss redovisade principerna för kommunallagsiiftningens uiformning
alltjämt är bärande och anför att den har sett som sin uppgifl alt göra
lagstiftningen så enkel och enhetlig som möjligt och att samtidigt anpassa
bestämmelserna till utvecklingen av kommunal praxis. Uiredningen konstaterar
all det inte ligger inom dess uppdrag att föreslå sådana ändringar som innebär
att nu gällande principer för kommunernas organisation och verksamhetsformer
rubbas.
När
det gäller att närmare besiämma vad kommunallagen bör innehålla och vad som kan
undvaras eller regleras i annan ordning, kommer kommunmedlemmarnas intresse av
medverkan och insyn först i blickpunkten, anför utredningen. Från denna
synpunkt motiverar exempelvis reglerna om medlemskap, rösträtt, valbarhet,
kungörelse om fullmäktigesammanträden och kommunalbesvär sin plats i
kommunallagen. Flera regler kan indirekt sägas vara av betydelse för
kommunmedlemmarna, t, ex, bestämmelserna om budgetprocessen, vilken redovisar
bl, a, utdebiteringens höjd och de prioriteringar som har gjorts mellan olika
verksamhetsområden. En annan viktig intressentgrupp är förtroendemännen. Här
gäller det framför allt regler som syftar lill att säkerställa ett
beslutsförfarande i demokratiska former. Hit hör också bestämmelser som
reglerar den enskilde förtroendemannens
Prop. 1975/76:187 204
möjligheter
att agera, t.ex, rätt att väcka motion och interpellation saml rätt all till
beslut foga reservation.
Enligt
utredningen ligger det i linje med nya regeringsformen och direktiven för
utredningsarbetet att kommunallagens karaklär av ramlag betonas och att detalj
föreskri fler så långt möjligt rensas ut. Även skillnaden i storiek mellan
olika kommuner och de ökade administrativa resurser som står till kommunernas
förfogande motiverar enligt utredningen att kommunallagens bestämmelser i än
högre grad än hittills får karaktär av basregler lor alla kommuner, oavsett
struktur och storiek. Liksom hittills kan reglema i kommunallagen kompletteras
genom reglementen och arbetsordningar.
När
del gäller möjlighelerna alt åstadkomma en enhetlig kommunallag anför
uiredningen alt det från lagieknisk synpunkt skulle vara önskvärt med
fullständig uniformitet i kommunallagstiftningen, dvs, att en lag skulle
reglera samtliga kommuner och landstingskommuner och att inga särregler skulle
ges för någon särskild kommun eller landstingskommun. Den frihet att själva
närmare reglera sina verksamhetsformer och sin organisatoriska uppbyggnad som
bör tillkomma kommunerna och landstingskommunerna skulle då, framhåller
uiredningen, få tillgodoses genom reglementen, arbetsordningar och
instruktioner, som är anpassade till den enskilda kommunen eller
landstingskommunen. Utredningen erinrar om att del i vissa fall kan behövas
uttryckligt lagstöd för alt avvikelse från en i kommunallagen inskriven regel
eller från en annars gällande kommunalrältslig grundsals skall få ske.
Uiredningen
finner alt det ligger uianför ramen för dess uppdrag att rubba mer väsentliga
och principiella skillnader i organisationen mellan Stockholms kommun och
övriga kommuner. Detta leder till att vissa särregler åtminstone tills vidare
måste gälla för Stockholms kommun. Utredningen kommer fram till att antalet
särbestämmelser inte blir fiera än att de kan passas in i en gemensam
kommunallag. 1 sammanhanget erinras om den lagtekniska modell som har valts
för församlingsstyrelselagen (1961:436; omtryckt 1972:228), vilken ersatte de
tidigare särskilda lagarna om församlingsstyrelse, om församlingsstyrelse i
Stockholm och angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg, Vid
tillkomsten av församlingsstyrelselagen, vilken innehäller åtskilliga avvikande
bestämmelser för församlingarna i Siockholm och Göteborg, uttalades bl, a, all
en för hela landet gemensam lag innebar praktiska fördelar i skilda avseenden,
inte niinst med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet i rättstillämpningen
(prop, 1961:70 s, 71), Utredningen konstaterar all anlalel från KL avvikande
beslämmelser i KLS numerärt sett är förhållandevis stort men att
skiljakiigheterna oftast är små och i huvudsak formella. Bland avvikelser i KLS
av större betydelse framhåller uiredningen borgarrådsinstitutionen, som i sin
tur återverkar på bestämmelserna om fullmäktige och kommunstyrelsen,
mandattiderna för de komniunala organen i Stockholm och de särskilda reglerna
för drätselnämnden i Stockholm,
Prop.
1975/76:187 205
De
speciella förhållanden som tidigare har åberopats som grund för avvikande
reglering i KLS torde enligt uiredningen i allmänhet inle finnas kvar. De allra
största kommunema och landstingskommunerna har administrativa problem av samma
art och omfattning som Stockholms kommun, och kommunalförvaltningen i Stockholm
skulle säkeriigen kunna organiseras om på sådant sätt all en enhetlig
kommunallag skulle kunna tillämpas i full utsträckning. Det ligger emellertid
inle inom utredningens uppdrag att rubba de grundläggande principerna för
organisationen i Stockholms kommun. Hur denna organisation bör vara utformad
ärenligt utredningen främst en fråga för kommunen själv. En år 1966 av
stadskollegiet i Stockholm tillsatt kommitté för ulredning av den kommunala
självstyrelsens arbetsformer kommer enligt vad utredningen har inhämtat all
behandla de organisatoriska frågorna för Stockholms kommun. Därvid kommer
jämförelse att ske med organisationen i Göteborgs kommun och i Stockholms läns
landstingskommun.
Utredningen
vill inte föregripa självstyrdsekommitténs ställningstagande men anser sig
kunna föreslås att sådana bestämmelser om borgarråden i Stockholm som lika väl
kan placeras i reglemente eller motsvarande utgår ur lagen. När det gäller
mandatperiodens längd borde det vara fullt möjligt att övergå till en treårig
mandatperiod för nämndema i Stockholms kommun. Denna fråga ligger dock utanför
ramen för utredningens uppdrag. Genom olika laglekniska lösningar bör i varje
fall antalet särregler för Stockholms del beträffande mandatperiodens längd
kunna minskas betydligt, anför utredningen. 1 fråga om mandatperiodens början
bör för övriga kommuners del ett närmande lill den s. k. Stockholmsmodellen
vara möjligt, om man önskar uppnå ell snabbare valgenomslag i de kommunala
organens sammansättning. Drälsdnämnd finns enligt utredningen endast i
Stockholms och Helsingborgs kommuner'. Med hänsyn till att man pä kommunalt
häll anser att kommunstyrelsen bör svara för såväl den kortsiktiga som den
långsiktiga planeringen finns del inte anledning räkna med önskemål om att
drätselnämnder skall kunna inrättas i flera kommuner. 1 LL saknas beslämmelser
om drätselnämnd. Det sagda visar, anför utredningen, att det praktiska behovei
av en organisationsform med särskild drätselnämnd för finansförvaltningen mäste
vara ringa. Med tanke på den roll som kommunstyrelsen har tillerkänts i
kommunallagstiftningen kan även principiella invändningar riktas mot
uppspaltningen på två organ, 1 en författning av ramlags karaktär är det
otillfredsställande all införa regler av generell natur, som endasl får
tillämpning pä en eller två kommuner, Uiredningen anser därför att
bestämmelserna om drätselnämnd bör ulgä ur såväl KL som KLS.
Vad
gäller övriga olikheter mellan KL och KLS kan en ökad enhetlighet uppnäs t. ex.
genom alt ändringar görs i KL efter förebild från KLS och tvärtom, genom att
vissa regler slopas i endera eller bägge lagarna och över-
Under remissbehandlingen har framkommit att drätselnämnd inle
längre finns i Helsingsborgs kommun.
Prop.1975/76:187 206
förs
lill reglementen och arbetsordningar eller genom alt nya, enhetliga regler
införs. Sammanfattningsvis bör enligt utredningen antalet avvikande bestämmelser
för Stockholms del kunna minskas i sådan omfattning att någon särskild
kommunallag för Stockholm inte längre behövs.
Utredningen
framhåller alt de synpunkter som utredningen har anfört i fråga om
möjligheterna att förenhetliga KL och KLS i huvudsak gäller även i fråga om
möjligheterna att få till stånd enhetlighet mellan KL och LL.
Landstingskommunerna bör ha frihet att närmare reglera sina verksamhetsformer
och sin organisatoriska uppbyggnad i samma utsträckning som kommunerna, anför
utredningen. Den särreglering som kan visa sig nödvändig mellan
landstingskommunerna inbördes och i förhållande till kommunema kan normalt ske
i form av reglementen, arbetsordningar och instruktioner. Den önskvärda
fiexibilitelen behöver därför inte ulgöra något hinder mot en enhetlig ramlag
för alla kommuner och landstingskommuner. Liksom i fråga om KLS anser sig
utredningen inte böra rubba de mera väsentliga och principiella skillnaderna
mellan kommunernas och landstingskommunernas verksamhet och arbetsformer.
Skillnaderna
mellan kommunerna och landstingskonimunerna avser, förutom den geografiska
utbredningen, främst verksamhetens inriktning. 1 fräga o?n arbetsformerna torde
olikheterna främst bero på att antalet landstingsmöten per år är väsentligt
lägre än antalet sammanträden med kommunfullmäktige. Rent allmänt skall
kommunallag och landstingslag tillgodose samma intressen, i första hand
kommunmedlemmarnas och förtroendemännens intressen, och beslutsfattandet skall
ske i samma demokratiska former. Frågan om skilda lagar bör behällas för
landstingskommuner och kommuner eller om en gemensam lag kan reglera båda
kommunformerna bör enligt utredningen i första hand avgöras med hänsyn till
antalet särbestämmelser som kan behövas för landstingskommunernas del. Den
undersökning som utredningen har gjort visar att antalet särbestämmelser kan
nedbringas i en sådan omfattning att en gemensam lag från rent laglekniska
synpunkter är möjlig. Den omständigheten att landstingskommuner och kommuner
verkar på olika nivåer och till övervägande delen har olika verksamhetsfält bör
inte i och för sig utgöra nägot hinder mol en gemensam lag.
En
del av skillnaderna mellan KL och LL har enligt utredningen huvudsakligen sin
grund i landstingskommunernas speciella ställning som länskommunala organ och i
deras geografiska utbredning. Dit kan hänföras reglerna om val av landstingsmän
och landstingskommunens indelning i valkretsar liksom de bestämmelser som
gäller förhållandet mellan länsstyrelsen och landstingskommunen. Utredningen
framhåller även de olikheter som har sin grund i att landslingen inte
sammanträder så ofla som kommunfullmäktige. Med delta förhållande sammanhänger
förvaltningsutskottets speciella uppgift att företräda landstinget mellan dess
möten.
Utredningen
erinrar om alt bestämmelsen i KL om antalet fullmäktige ändrades år 1969.
Avsikten var bl, a, att kommunerna skulle få större frihet
Prop. 1975/76:187 207
än
lidigare all besiämma anlalel fullmäktige och därvid ta hänsyn lill speciella
förhållanden. Antalet ledamöter bör enligt utredningen liksom hittills
bestämmas efter en avvägning mellan, ä ena sidan, intresset av att fullmäktige
resp. landstinget fåren allsidig medborgeriig förankring och, å andra sidan,
kravei på att den beslutande församlingen fungerar pä ett effektivt sätt.
Invånarantalet bör alltjämt spela den avgörande rollen vid bedömningen av var
minimigränsen för antalet fullmäktige och landstingsmän bör gå. Denna regel bör
dock inte uttryckligen lagfästas, eftersom fullmäktiges och landstingets beslut
om antalet fullmäktige resp. antalet landstingsmän dä skulle kunna överklagas
på den gmnden att hänsyn till invånarantalet inte har tagits. Därigenom skulle
ett skönsmässigt moment införas i kommunalbesvärsprocessen, vilket bör
undvikas. En absolut minimigräns för antalet ledamöter bör dock ställas upp.
När
det gäller reglerna om utseende av suppleanter föreligger vissa skillnader
mellan kommunema och landstingskommunerna i fråga om reglernas innehåll och
deras placering i regelsystemet. Det ligger emellertid inte inom ramen för
utredningens uppdrag att ändra förutsättningarna för de nuvarande
suppleantsystemen. Inkonsekvenserna i fråga om systematiseringen av författningsstoffet
är enligt utredningen föga omfattande. De bör kunna accepteras, åtminstone
övergångsvis. 1 enlighel med den överflyttning av vissa mandatfördelningsregler
frän riksdagsordningen till vallagen som har skett för riksdagsvalens del bör
motsvarande regler för kommunalvalens del kunna placeras i vallagen. Trots att
vissa olikheter kan komma att bestå mellan valsystemet för riksdagsvalen och
valsystemet för kommunalvalen, bör det vara möjligt alt låta alla regler som
hänger samman med valet placeras i vallagen. Utredningen utgär därför frän att
nägra bestämmelser som har direkl samband med valförfarandei inte kommer att
behöva placeras i en enhetlig kommunallag.
Uiredningen
behandlar härefter förhållandet mellan länsstyrelsen, landstingskommunen och
kommunerna och redogör för ell anlal regler som ger uttryck för behovet av
samordning mdlan länsstyrelsen och landstingskommunen. Hit hör bl, a. regeln
om länsstyrelsens rält att väcka förslag vid landstingsmöte, vilken motsvaras
av bestämmelsen om skyldighet för kommunfullmäktige att meddela beslul i
ärenden som har hänskjutits till dem av högre myndighet och regeln om landshövdingens
rätt att della i landstingets överläggningar. Utredningen erinrar om att olika
bestämmelser i länssiyrelseinstrukiionen (1971:460) likställer
landstingskommunerna och kommunerna när det gäller samordning av statlig,
kommunal och landstingskommunal verksamhet i länet och i fråga om
länsstyrelsens befogenhet att övervaka kommunal och landstingskommunal
verksamhet. Samordningsreglerna i länsstyrelseinstruktionen är snarast ett
uttryck för att kommunerna och landstingskommunerna är likställda i förhållande
till länsstyrelsen. Behovet av samordning mellan statlig och kommunal
verksamhel på olika nivåer har kommit lill uttryck vid flera tillfällen. De
uttalanden som
Prop.
1975/76:187 208
därvid
har gjorts frän statsmakternas sida, bl. a. i fräga om samordningen inom
samhällsplaneringen, ger inte belägg för att någon särställning skulle
föreligga för vare sig landstingskommunerna eller kommunerna. Den omständigheten
alt landstingskommunerna verkar på länsnivå synes enligt utredningen ha
utgjort den reella gmnden för vissa särregler i LL, medan däremot skillnaderna
i verksamhetens art och omfattning inte medför behov av särregler i en gemensam
kommunallag.
Vid
en undersökning av möjligheterna att åstadkomma en gemensam lag för kommuner
och landstingskommuner har man enligt uiredningen anledning att noga pröva
nödvändigheten av varje skiljaktighet i bestämmelserna för de båda
kommuntyperna. En sädan prövning visar enligt utredningen att det är möjligt
att rensa ut en betydande del av de nuvarande olikheterna ur lagstiftningen.
Med hänsyn till samordningsbehovet mellan länsstyrelsens, landstingskommunens
och kommunernas verksamhet i länet anser utredningen alt regeln om
länsstyrelsens rätt att anhängiggöra ärende bör stå kvar och avse såväl
landstinget som kommunfullmäktige, medan rätten för annan statlig myndighet än
länsstyrelsen all anhängiggöra ärende hos fullmäktige bör kunna utgä. Därigenom
skulle alltså en enhetlig reglering vara möjlig i denna del. Utredningen anser
vidare att regeln om landshövdingens närvaro- och yttranderätt vid
landstingsmöte bör stå kvar. En moisvarande regel för kommunernas del är med
hänsyn lill antalet kommuner i varje län och den förhållandevis täta
sammanträdesfrekvensen inte lämplig.
Utredningen
anser att LLS kan upphävas och att i en enhetlig kommunallag kan tas in
särreglerna om bl. a, den vidgade kompetensen för Stockholms läns
landstingskommun.
I
fräga om KFL framhåller utredningen att kommunindelningsreformen ger anledning
alt ställa frågan om en lagstiftning om interkommunal samverkan i
kommunalförbundets form fortfarande behövs. Av de kvarvarande 20
kommunalförbunden har en betydande del sin verksamhet lokaliserad till
storstadsområdena. Minskningen av antalet kommunalförbund på senare är har ett
klart samband med kommunsammanläggningarna och överförandet av polisväsendet
till statsförvaltningen. Den undersökning som utredningen har gjort ger inle
vid handen att minskningen skulle bero pä brister i fråga om
kommunalförbundsinstitulel som samverkansform. Den 1 juni 1971 var antalet
interkommunala företag i form av bolag och stiftelser 33, En del av de
exislerande kommunalförbunden är alt hänföra till sådana förbund som kan bildas
tvångsvis. Ett samband föreligger enligt utredningen mellan kommunstorleken och
antalet kommunalförbund, men även stora kommuner har i vissa frågor behov av
alt gå över kommungränsen. Utvecklingen i Stockholmsområdet ger belägg för
detta. Bland de frägor som på senare tid har aktualiserat samarbete mellan
flera kommuner nämner utredningen renhållningsfrågorna, kommunernas ansvar för
energiförsöri-ningen och vissa frågor som har samband med den översiktliga
samhälls-
Prop. 1975/76:187 209
planeringen.
För mera betydande samarbetsuppgifter blir det säkeriigen även i framtiden
nödvändigt att bilda rättssubjekt som är fristående från kommunerna. Därvid
står f n. ett privaträttsligt alternativ, aktiebolaget, och ett
kommunalräitsligl alternativ, kommunalförbundet, till buds. Den fortgående
minskningen av antalet kommunalförbund ger anledning att ställa frågan om
lagstiftning om kommunalförbund fortfarande behövs.
Utredningen
konstaterar att kommunalförbundsformen har ett vidsträcktare användningsområde
än aktiebolagsformen, att kommunmedlemmarna kan anföra kommunalbesvär över
kommunalförbunds beslut, att någon motsvarande möjlighet inle finns i fråga om
beslut av aktiebolag, att offentlighetsprincipen gäller i fråga om
kommunalförbunds men inte i fråga om aktiebolags handlingar, att för
kommunalförbund inskränkningar föreligger i rätten att fritt upptaga lån, att
det för aktiebolag inte finns några sådana begränsningar, alt en kommun inle
ulan särskild förbindelse synes ha någon juridisk skyldighel att lämna bidrag
för alt täcka underskott i ett kommunägt aktiebolag och alt medlemskommunerna
har lagstadgad bidragsskyldighet gentemot kommunalförbundet liksom skyldighet
att svara för kommunalförbundets skulder.
Utredningen
anser att del ligger i sakens natur att de deltagande kommunerna föriorar i
infiytande över den verksamhet som bedrivs i interkommunala former, oavsett
vilken juridisk form man har valt för samarbetet. Från kommunaldemokratiska
synpunkler och rättssäkerhetsaspekter synes kommunalförbundsformen vara att
föredra framför bolagsformen. Utredningen anser därför all kommunalförbundsformen
bör behållas även i fortsättningen och alt det på de fiesia områden bör
ankomma pä kommunerna själva att besiämma valet av samarbelsform. Eftersom KFL
i betydande omfattning hänvisar till reglerna i KL, anser utredningen all del
från lag-teknisk synpunkt är fördelaktigast att de speciella bestämmelserna om
kommunalförbund tas in i ett särskill kapitel i en enhetlig kommunallag.
Utredningen
föreslår således att KL, KLS, LL, LLS och KFL ersätts av en sådan enhetlig
kommunallag.
11.3
Remissyttrandena
En
stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller förklarar sig inte ha
något att invända mot alt en enhetlig lag tillskapas för kommuner och
landstingskommuner, medan ett tiotal uttalar tveksamhet och ifrågasätter om
inle den nuvarande ordningen med en särskild lag för landstingskommunerna bör
behållas. Endasten remissinstans, Tingsryds kommun,avstyrker Uttryckligen
förslaget om en enhetligt lag för kommuner och landstingskommuner. Inför
förslagel att även KFL skall inordnas i en enhetlig kommunallag är emellertid
fiera remissinstanser tveksamma.
Landstingslorbundei
anser att förslagel lill enhetlig kommunallag inte har bara lagtekniska utan
även kommunaldemokratiska fördelar. Genom en
14 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 186
Prop.1975/76:187 210
enhetlig
kommunallag framkommer, anför förbundet, på ett klarare sätt kommunernas och
landstingskommunernas gemensamma roll som demokratiska organ med direkl ansvar
inför medborgarna. Utredningen har i stort sett lyckats mycket bra med att
arbeta samman de fem aktuella lagarna lill en enda. Förbundet säger sig inte ha
någon erinran mot alt den nya lagen får benämningen
"kommunallag",även om det inte redan av rubriken kommeratt framgå att
lagens räckvidd avseräven landstingskommunerna.
Svenska
kommunförbundet lillslyrker att lagstiftningen pä det kommunala området ges
karaktär av ramlag och förklarar sig berett att utarbeta förslag till
reglementen m. m. lill vägledning för kommunerna. I likhet med utredningen
anser förbundet det både praktiskt möjligt och mest ändamålsenligt att
kommunallagen görs tillämplig pä landels samtliga kommuner. Förbundet anser
också att LLS bör kunna utgå och att återstående särbestämmelser utan
svårighet kan inordnas i en för samtliga landstingskommuner gemensam lag. En
så långt möjligt enhetlig reglering kan, som utredningen har tänkt sig, ta sig
ullryck i en för kommuner och landstingskommuner gemensam lag och förbundet
ser ingen anledning att motsätta sig en sådan lösning. Enligt förbundet kan det
dock konstateras att önskvärd samstämmighet kan uppnås även vid en lösning som
innebär en lag för kommuner och en lag för landstingskommuner.
Bland
de remissinstanser som i huvudsak tillstyrker förslaget till enhetlig
kommunallag anser åtskilliga, bland dem kammarkollegiet och fiera
länsstyrelser, att utredningen har lyckats väl i sin strävan att ge den
enhetliga lagen karaktären av ramlag ulan onödiga detaljföreskrifler, varigenom
kommunerna får större frihet och bättre möjligheter att efter skiftande lokala
förhållanden själva reglera sin organisation och sina verksamhetsformer. Flera
av nämnda remissinstanser anser emellertid att ändringar i förslaget bör göras
i vissa hänseenden. Stockholms läns landstingskommun påtalar t. ex. att
kommunernas och landstingskommunernas kompetens inle anges på ett
tillfredsställande sätt i de nuvarande lagarna och att den formulering som har
valts i förslaget hell suddar ut gränsen för den ena kommuntypens kompetens
gentemot den andras. Även Eslövs. Höörs och Panllle kommuner finner det angeläget
att en enhetlig lag ger en viss grundläggande kompetensfördelning mellan
kommuner och landstingskommuner. Eslövs kommun framhåller att
landstingskommunerna pä senare är har börjat verka pä ett fiertal områden, i,
ex, samfärdseln och kulluren, inom vilka kommunerna tidigare helt hade
ansvaret. Kommunen förordar alt landstingskommunernas kompetens i en kommande
kommunallag huvudsakligen regleras i enlighet med 4 S LL, Partille kommun
anser att konsekvenserna av en gemensam kompetensbestämmelse för kommuner och
landstingskommuner inle är tillräckligt belysta och framhåller att
gränsdragnings-problemen mellan kommunerna och landstingskommunerna redan nu är
svårlösta på en mängd områden, t. ex. socialvärden saml hälso- och sjukvården.
Prop.1975/76:187 211
Enligt
Sollentuna kommun bör lagförslaget överarbetas så att gränsdragningen mdlan
frågorsom ur allmän synpunkt fordrar fasta regler och enhetlig ordning i alla
kommuner, å ena sidan, och detaljföreskrifter som kan variera mellan
kommunerna, å andra sidan, klarläggs. Enköpings kommun tycker att den
föreslagna lagen har blivit tämligen omfångsrik och att de detalj-bestämmelser
om skatt till kommun och landstingskommun som har behållits bör placeras i en
speciell författning, Samma mening framförs av Skaraborgs läns
landstingskommun.
Flera
remissinstanser påtalar att antalet särbestämmelser i den enhetliga lagen är
för stort. Enligt länsslyrelsen I Västmanlands län är det viktigt att frågan om
särbestämmelser behövs prövas noga, Skaraborgs läns landstingskommun anser att
särreglerna för Stockholms kommun bör kunna minskas i den enhetiiga lagen och
framhåller att det t. ex. inte synes befogat att för Stockholms kommun ha en
särskild tid för fastställande av budget, som är åtta dagar längre än den som
gäller för övriga kommuner och för landstingskommunerna. Enligt Sjöbo och
Munkedals kommuner bör en ytterligare utredning ske så att särbestämmelserna
för Stockholms kommun och Stockholms läns landstingskommun kan utgå. Orusts
kommun finner det förvånande att fiera väsentliga avvikelser och
särbestämmelser för landstingskommuner och Stockholms kommun har behållits i
lagförslaget, t. ex. i fråga om landstingskommunens speciella relationer till
länsstyrelsen och landshövdingens närvaro- och yttranderätt vid landstingsmöte.
Enligt kommunen torde det inte heller föreligga större skäl att i
kommunallagen skriva in specialbestämmelser för Stockholms kommuns borgarråd än
för övriga kommuners kommunalråd.
Länsstyrelsen
i Kopparbergs län tycker sig förnimma en allmän tendens hos utredningen att
beröva lagtexten även sådana regler som utan större svårighet i och för sig
skulle kunna inlemmas i en enhetlig kommunallag och anför som exempel
bestämmelserna om ordförandeskap i kommunfullmäktige (12 §), plats för fullmäktiges
sammanträden (13 S), handläggning av och former för delegationsbeslut och
interpellalioner (25 och 42 SS) samt obligatorisk arbetsordning (31 S).
Länsslyrelsen anser att även på en enhetlig kommunallag mäste ställas kravet
att den skall kunna tjäna som en överskådlig, såvitt möjligt uttömmande och
därmed i den dagliga kommunala verksamheten användbar handbok. Gislaveds kommun
anför liknande synpunkter.
Trollhättans
kommun anför att lagens karaktär av ramlag medför två konsekvenser som
förtjänar att uppmärksammas, nämligen dels att det kommer att åvila fullmäktige
att genom särskilda beslut och reglementen ge den kommunala verksamheten och
dess administration en fast reglering, dels att regelsystemen kommer att skifta
mellan olika kommuner. Enligt Eskilstuna kommun bör även detaljföreskrifter
kunna ha sin givna plats i den enhetliga lagen, om de är av övergripande
betydelse för kommunerna och lokala variationer knappast är tänkbara. Vidare
bör enligt kommunen de-
Prop.
1975/76:187 212
taljföreskrifter
som är ägnade alt stärka fullmäktiges ställning och därigenom även den
kommunala demokratin vara obligatoriska och återfinnas i lagen.
Flera
remissinstanser har tagit upp den språkliga utformningen av lagförslaget.
Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att, även om någon omfattande
språklig omarbetning av lagtexten inte har varit påkallad, möjligheterna borde
ha utnyttjats bättre att byta ut några ålderdomliga och för en större allmänhet
svårbegripliga uttryck, som anhängiggöra (19 S) och drätseln (32 §).
Benämningen förvaltningsutskott på landstingskommunens styrelse leder, anser
länsstyrelsen, närmasl tanken till ett beredande organ och motsvarar inte alls
den betydelsefulla ställning som förvaltningsutskottet intar. Med hänsyn till att
kommunstyrelsen i kommun enligt lagförslaget får i stort sett samma ställning
som förvaltningsutskottet i landstingskommun vore det enligt länsstyrelsen
konsekvent att låta beteckningarna stämma överens. Med hänsyn till bl. a. de
särregler som har ansetts nödvändiga för kommunerna, å ena sidan, och för
landstingskommunerna, å andra sidan, kan det enligt länsslyrelsen I Värmlands
län ifrågasättas om lagförslaget framstår som lättläst och enkelt för en
läsare som är obevandrad i kommunallagstiftningen. Länsstyrelsen anser det
viktigt att den strävan till kommunal demokrati som genomsyrar tankarna bakom
lagförslaget också kommer lill uttryck i en text, som del är enkelt att
orientera sig i och som är lätt att förstå. Stockholms län landstingskommun
påpekar att metoden att arbeta med en enhetlig lag är ägnad att försvåra
läsningen för den som vill ha reda på enbart vad som gäller för t, ex,
landstingskommunernas del. Han måste t, ex. vara medveten om att begreppet
kommun enbart avser "primärkommuner", medan landstingskommun kallas
landstingskommun, att begreppet fullmäktige avser såväl den
"primärkommunala" fullmäkligeförsamlingen som landstinget och att
begreppet slyrelse avser både kommunstyrelse och förvaltningsutskott.
Landstingskommunen framhåller alt denna terminologi leder lill vissa språkliga
otympligheter men anser, att dessa anmärkningar knappast är av den vikt att de
bör föra med sig att utredningens förslag förkastas. En lag som skall passa
kommuner av så skiftande slag som här är fråga om kan knappast göras enkel,
anför BJiivs kommun, som frågar sig varför man inte genomgående skulle kunna
använda begreppen "primärkommun" och landstingskommun i stället för
kommun och landstingskommun.
Förslagel
att bestämmelser som gäller valförfarandet skall föras över till vallagen har
inte mött några invändningar. Det tillstyrks uttryckligen av länsstyrelserna i
Gävleborgs, Västerbottens och Norrbonens län. Sistnämnda länsstyrelse
förutsätter dock att de regler som gäller antalet fullmäktige och landstingsman
las in i den enhetliga kommunallagen. Länsstyrelserna i Skaraborgs och
Värmlands län anser att det från systematisk synpunkt är önskvärt att även
reglerna om utseende av suppleanter för kommunfullmäktige fiyttas över till
vallagen.
Prop.
1975/76:187 213
Till
de remissinsianser som ställer sig tveksamma till att kommunernas och
landstingskommunernas verksamhet regleras i en gemensam lag hör länsstyrelsen I
Uppsala län. Länsstyrelsen anser att detaljföreskrifter för den kommunala
verksamheten sä långt möjligt bör rensas ut så att en önskvärd rörelsefrihet
för kommunerna och en större fiexibilitet kan uppnås. Enligt länsstyrelsens
mening synes emellertid förenklingarna i förenhetligandets intresse på fiera
punkter ha drivits fram på bekostnad av tydligheten och fastheten i
lagbestämmelserna. Länsstyrelsen befarar att den förenklade
kompetensbestämmelsen som avses gälla för både kommuner och landstingskommuner
kommer att vålla tolkningssvårigheter och anser att de nuvarande
kompeienstiestämmelserna bör behällas oförändrade. Vidare befarar länsstyrelsen
att överförandet av fiera viktiga bestämmelser till arbetsordning kan leda till
tolkningssvårigheter. Om utredningens intentioner slär igenom i full
utsträckning, finns det risk för att systemet med arbetsordningar m. m. som
komplement till kommunallagen blir en belastning och ett hinder i den kommunala
verksamheten. Länsslyrelsen finner alltså inte betoningen av kommunallagen som
en ramlag odelat positiv och ifrågasätter om inte två kommunallagar, en för kommunerna
och en för landstingskommunerna, är alt föredra. Uppsala läns landstingskommun
framhåller att i ett framlidsperspektiv, med nya eller ändrade uppgifter för
kommuner och landstingskommuner, sådana särbestämmelser kan krävas för den
regionala folkrepresentationen att enhetligheten i en samlad lag går föriorad.
Länsstyrelsen i Jönköpings län delar utredningens uppfattning att en enhetlig
kommunallag medför vissa fördelar men ifrågasätter, med hänsyn till att
kommuner och landstingskommunerna arbetar på olika nivåer och med i huvusak
olika verksamhetsfält, om det inte vore naiuriigast att i stället ha en lag för
vardera kommuntypen. Ulredningens lagförslag innehåller särbestämmelser som
gäller enbart Stockholms kommun, vilket enligl länsstyrelsen inte stämmer väl
överens med lagens karaktär av ramlag. Med hänsyn till de fördelar som
utredningsförslaget medför i övrigt vill länsstyrelsen emellertid inte motsätta
sig all det genomförs. Enligt länsslyrelsen i Jämtlands län reduceras
överskådligheien i den föreslagna lagen genom att i lagtexten har sprängts in
specialregler för Stockholms kommun, för landstingskommuner och för
kommunalförbund. Länsslyrelsen anser att del bör noga övervägas om inte det
nuvarande systemet med en särskild landslingslag bör behållas.
Värnamo
kommun anför att ramlagstiftningens betydelse för kommunernas rörelsefrihet
inle bör överdrivas. Behovei av fiexibilitet i lagstiftningen är enligt
kommunen i många frågor rent av obefintligt. Beträffande åtskilliga regler som
har anknytning lill förfarandet i fullmäktige och nämnder är det möjligt att i
lagstiftningen mera utförligt avspegla rättsläget och därmed lämna mer
preciserade anvisningar för det kommunala arbetet. Kommunen framhåller vidare
att en utpräglad ramlag allmänt sett får ett mindre informativt innehåll och
att man bör ha i minnet att de förtroendemän, kommunalanställda och andra som
har att tillämpa lagarna på det kommunala
Prop. 1975/76:187 214
området
besitter högst skiftande juridiska insikter och färdigheter i att med hjälp av
olika rättskällor bilda sig en uppfattning om gällande rätt. Enligt kommunens
mening framsiår en utpräglad ramlag som mindre lämplig som vägledning för
arbetet i kommunerna. Det hade varit mera fruktbart om utredningen, i stället
för att läsa sig vid ramlagstanken, från fall till fall hade prövat om del var
lämpligt alt använda en allmänt hällen regel eller en mera preciserad
beslämmelse. Kommunen anser att det bör vara möjligt att åstadkomma en gemensam
lag för landets samtliga kommuner och att en sådan lag bör kunna innehålla ett
begränsat antal särregler för Stockholms kommun. Däremot ställer sig kommunen
tveksam till en gemensam lag för kommuner och landstingskommuner. Det rör sig
om två skilda kommuntyper, som verkar på olika nivåer och till övervägande del
på olika verksamhetsfält. Enligl kommunen kan det sättas i fråga om del är
lämpligt att som utredningen använda begreppet "fullmäktige" för både
kommunfullmäktige och landstinget och begreppet "styrelsen" för både
kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet.
Helsingborgs
kommun framhåller att, även om utredningen har lagt fram ett väl genomtänkt
förslag, har den tvingats till betänkliga konstruktioner och till eftergifter i
fräga om enhetligheten. Den spridning av förtroendeuppdragen som demokratiulredningen
förordar lär enligt kommunen få till följd att en förtroendeman sällan kommer
att inneha uppdrag i både en kommun och en landstingskommun. En gemensam
lagstiftning kommer därför att framstå såsom onödigt svårtillgänglig för den
enskilde förtroendemannen.
Kiruna
kommun framhåller att det förhållandel att en samordning av de aktuella lagarna
är möjlig från lagteknisk synpunkt inle i och för sig utgör nägot starkt skäl
för en enhetlig lag. En sådan reform måste i första hand vara betingad av att
den i lillämpningen medför fördelar som är av betydelse. Att så kan vara fallet
för besvärsinstanserna kan inte uteslutas, men det bör ocksä kunna visas att en
förenkling uppnäs för de kommunala organ som skall praktiskt tillämpa
lagstiftningen och för den allmänhet som berörs av lagtillämpningen. Med hänsyn
till den mängd särbestämmelser som blir nödvändiga är det tveksamt om en sådan
förenkling är möjlig. Kommunen anför att lagförslaget innehåller omkring 25
särbestämmelser för landstingskommunerna, Stockholms läns landstingskommun
eller Stockholms kommun och att av förslagets 71 paragrafer, bortsett från
bestämmelserna om kommunalförbund, endast en tredjedel är helt gemensamma för
de olika kommuntyperna. Enhetligheten i förslaget har nätts på bekostnad av
överskådligheten, anför kommunen. 1 det fortsatta reformarbetet bör man försöka
ytteriigare begränsa antalet särbestämmelser.
Ulredningens
förslag om en gemensam lag för såväl kommunersom landstingskommuner är enligt
Stockholms läns landstingskommun inte helt invändningsfritt. Allmänt sett kan
del befaras att möjligheterna för de enskilda kommunerna och
landstingskommunerna att tillgodose organisatoriska önskemål som är betingade
av deras särart minskar genom att lagstiftningen
Prop.
1975/76:187 215
anpassas
efter genomsnittliga förhållanden. Landstingskommunen framhåller emellertid
att invändningen är av teoretisk art och att den inte riktar sig direkt mot del
framlagda förslaget. Förslaget synes inte behöva medföra genomgripande
förändringar för landstingskommunens del.
Stockholms
kommun, som i huvudsak tillstyrker förslaget till enhetlig kommunallag, delar
ulredningens uppfattning att antalet avvikande bestämmelser för Stockholms del
bör kunna minskas i sådan omfattning att någon särskild kommunallag för
Siockholm inte längre behövs. Utredningens påstående att de speciella
förhållanden som tidigare har åberopats som grund för en avvikande reglering i
KLS numera i allmänhet inte föreligger, synes också vara riktigt.
När
det gäller reglerna om drätselnämnden i Siockholm har kommunen en annan mening
än utredningen. Självstyrdsekpmmittén har nyligen avslutat sitt arbeie genom
att lägga fram ett betänkande om den kommunala organisationen. Förslagen i
belänkandet har godkänts av kommunfullmäktige. I betänkandet behandlas de
centrala kommunala organen i Stockholm, främst kommunstyrelsen,
borgarrädsberedningen och drätselnämnden. Kommittén konstaterar att den
nuvarande ordningen fungerar på ett tillfredsställande sätt och föreslär inga
ändringar i fräga om kommunstyrelsens och borgarrådsberedningens sammansättning
eller rollfördelning dem emellan eller i fråga om drätselnämndens uppgifter.
Som skäl för att drätselnämnden bör behällas anför kommittén att nämndens
politiska betydelse är stor, särskilt i fråga om den politiska minoritetens
möjligheter att på ett tidigt stadium kunna redovisa sin ståndpunkt, och att
nämndens medverkan i ärendeberedningen är av stort värde för kommunstyrelsen
och fullmäktige. Kommunallagsutredningens förslag att bestämmelserna om
drätselnämnden i Stockholm skall placeras i övergångsbestämmelserna till den
enhetliga kommunallagen innebär visseriigen att det nuvarande systemet med
drätselnämnd i Stockholm i princip kan behållas men måste ändå innefatta en
anvisning om alt det är önskvärt all nämnden avskaffas. En sådan uppfattning
stämmer inte överens med kommunstyrelsens och kommunfullmäktiges uppfaltning om
drätselnämndens betydelse och uppgifter. Kommunen anser därför att
bestämmelserna om drätselnämnden i Siockholm inte bör placeras i
övergångsbestämmelserna utan att de bör ha sin plats i själva lagen.
Att
bestämmelserna om drätselnämnd fär utgå ur kommunallagen tillstyrks däremoi av
länsstyrelsen i Norrbonens län, som därutöver påpekar alt antalet
särbestämmelser för Stockholms kommun är avsevärt och alt enhetlighet i lagen
har nätts på bekostnad av överskådligheten.
Länsstyrelsen
i Kronobergs län biträder förslaget att rällen att anhängiggöra ärende hos
kommunfullmäktige begränsas till att avse länsstyrelsen. Om en annan statlig
myndighet vänder sig lill länsstyrelsen för alt fä ett ärende behandlat av
fullmäktige i en kommun, har länsslyrelsen i samband med överiämnandet av
ärendet möjlighet all komplettera det med en bedömning
Prop.1975/76:187 216
från
regionala synpunkter. Även länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget
att rätten för annan statlig myndighet än länsstyrelsen alt anhängiggöra ärende
hos kommunfullmäktige skall utgå.
Förslaget
att KFL skall inordnas i den enhetliga kommunallagen föranleder kritik och
tveksamhet från flera håll, bl. a. från kammarkollegiet och länsstyrelserna i
Jönköpings, Skaraborgs och Örebro län saml Norrköpings, Gislaveds och Värnamo
kommuner. Kammarkollegiel anför att ett kommunalförbund inte är att betrakta som
en kommun, eftersom det inte har någon egen utdebiteringsrätt. Bestämmelserna i
KFL har fogats till lagförslaget som ett särskilt kapitel och de omfattar 32
av förslagets 103 paragrafer. Detta talar enligt kollegiets mening mot alt KFL
förs samman med den nya kommunallagen. För en sådan åtgärd talar å andra sidan
den praktiska synpunkten att det, på grund av de många hänvisningarna till KL
som förekommer i KFL, är bekvämt för den som handskas med kommunalförbund att
ha gällande regler om kommuner och kommunalförbund samlade i en lag.
Länsslyrelsen
I Skaraborgs län kan inte tveklöst förorda att KFL tas in som ett särskilt
kapitel i den enhetliga lagen. En sådan åtgärd skulle ge intryck av att
kommunalförbundsformen avses fä ökad användning och fastare förankring för sin
tillämpning. Motiv kan sålunda enligt länsstyrelsen anföras för att
bestämmelserna om kommunalförbund fortfarande bör återfinnas i en särskild
lag. Även länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter lämpligheten av att
bestämmelserna i KFL fiyttas över till en gemensam kommunallag och framhåller
att denna därigenom kommer att "tyngas ner" av en mängd bestämmelser
rörande en samarbetsform, som har kommit lill allt mindre användning. Enligt
länsstyrelsen i Norrbonens län finns det anledning överväga om
kommunalförbundsinstitutet alltjämt behövs, eftersom kommunerna oftast synes
använda sig av aktiebolagsformen när det gäller kommunalt samarbete i
betydelsefulla frågor. Enligt länsstyrelsens mening bör aktiebolagsformen vara
tillåten även inom specialreglerade sektorer av den kommunala verksamheten. Av
hänsyn främst till offentlighetsprincipen anser länsstyrelsen dock att
kommunalförbundsinstitulel bör behållas även fortsättningsvis. Gislaveds
kommun ifrågasätter om särbestämmelser i lag behövs om kommunalförbund. Efler
kommunindelningsrefor-mens genomförande har behovet av kommunalförbund minskat
högsl väsentligt. Att KFL:s bestämmelser har tagits in i den enhetliga kommunallagen
anser kommunen inte innebära någon olägenhet men kommunen ifrågasätter om inte
de fall när samarbete mellan kommuner kan komma i fråga bättre kan lösas genom
avtal, bolag eller stiftelser. Inte heller Värnamo kommun tror att det finns
någon anledning förmoda att kommunalförbunden i fortsättningen får större
betydelse än tidigare. Om man utgår från all lagstiftningen bör uppta enbart
regler som är centrala för den kommunala verksamheten saknas enligt kommunen
fog föratt belasta lagtexten med speciella bestämmelser för kommunalförbund.
Prop.1975/76:187 217
12
Föredraganden 12.1 Inledning
12.1.1
Kommunal självstyrelse - kommunal demokraU
Den
kommunala självstyrelsen är en av grunderna för det fria folkstyret i vårt
land. Genom kommunerna och landstingskommunerna har medborgarna tillförsäkrats
rällen alt lokall besluta om gemensamma angelägenheter. Denna rätt som har
lång tradition är inskriven i grundlagen. Det är ett utiryck för den
betydelsefulla roll som den kommunala självstyrelsen tillmäts i det svenska
statsskicket.
Rälten
att la ut skatt och avgifter för skötseln av de kommunala uppgiftema är en
väsenilig del av den lokala självstyrelsen. Genom beskattningsrätten och ökade
statliga bidrag har den kommunala verksamheten utsträckts till allifier områden
i enlighel med kommuninvånarnas önskemål och behov. I dag svarar kommunerna och
landstingskommunerna i nära samverkan med staten för en rad betydelsefulla
uppgifter. Genom den kommunala självstyrelsen har demokratins idé om
människornas inflytande över samhällsutvecklingen förverkligats i vid
omfattning.
Medborgarnas
inflytande i den kommunala självstyrelsen sker enligt den representativa
demokratins principer. Den innebär att medborgama vid regelbundet återkommande
val med allmän och lika rösträtt väljer en beslutande församling. De valda
representanterna har på medborgarnas uppdrag ansvaret för handläggningen av de
gemensamma angelägenheterna. Det politiska ansvaret utkrävs i de allmänna
valen.
Den
kommunala demokratin i värt land präglas av ett långt utvecklat
förtroendemannastyre. De förtroendevalda handlar öppet och under offentlighet.
Det ger möjlighet till en fortlöpande granskning från medborgarnas sida.
Samtidigt utgör detta en förutsätining för att medborgarna även mellan valen
skall kunna ge uttryck för sina uppfattningar och påverka kommunalpolitikens
innehåll. Yttrandefriheten är därvid en väsentlig förutsättning.
Den
moderna folkstyrelsen är en slyrelse genom de politiska partierna. I partierna
samlas medborgarna kring en gemensam målsättning. Genom partierna kanaliseras
och ges medborgarnas önskemål eftertryck. Partierna fyller en väsentlig
funktion vid nomineringen till de kommunala förtroendeposterna.
De
politiska partierna har det grundläggande ansvaret för kommunalpolitikens
utformning och vitalitet samt medborgarnas möjligheter att medverka och forma
sin egen sociala miljö.
När
del gäller att förankra kommunalpolitiken i de breda folklagren spelar även
övriga folkrörelser en central roll i enlighet med den demokratiska tradition
som finns i vårt land. Genom sin mångfald av idéer och aktiviteter lägger
folkrörelserna grunden till demokratins förmåga att samla människorna till en
bred samverkan och sammanhållning.
Prop.
1975/76:187 218
Den
kommunala självstyrelsen och den komniunala demokratin har således en myckel
stark ställning i Sverige. 1 få länder har de kommunala organen sä vidsträckta
befogenheter och det komniunala arbetet sådan bredd och sådani djup som här.
Den lokala självstyrelsen har en lång tradition. Den omvandling som det svenska
samhället i sin helhet har genomgått har förändrat även självstyrelsens
arbetsformer. Styrkan i vår självslyrd-setradition ligger inte minst i att
arbetsformerna successivt kunnat anpassas till nya förhållanden. Med jämna
mellanrum har reformer genomförts som gett kommunerna och landstingskommunerna
en starkare ställning. De förslag till reformering av den kommunala
demokratins villkor och kommunallagstiftningen som nu presenteras skall ses
som ett led i ett fortlöpande reformarbete. Förslagen bör bedömas mot bakgrund
av en helhetssyn på kommunernas och landstingskommunernas förändrade roll i
samhället.
12.1.2
Kommuner och landstingskommuner i omvandUng
När
1862 års kommunalreform genomfördes, var styrelseskicket i vårt land i hög grad
centraliserat, I den mån decentraliserad samhällsförvaltning förekom låg
ansvaret till övervägande delen pä lokala statliga organ. Under de drygt 100 år
som har förfiutit sedan kommunernas och landstingskommunernas tillkomst har
förutsättningarna för deras arbete radikalt förändrats.
Det
karakteristiska för samhällsutvecklingen under detta århundrade är ett ökat
ansvar för såväl staten som kommunerna och landstingskommunerna. Successivt
har grunderna för ett välfärdssamhälle byggts upp. Övergripande politiska mäl
närdet gäller rätten till arbete, utbildning och social trygghet, en god
bostad, sjukvård och trygghet pä ålderdomen har förutsatt ökade
samhällsinsatser. Denna strävan alt ge de stora folkgrupperna ökad trygghet och
valfrihet har inneburit en väsentlig tillväxt av den offentliga sektorn. Mellan
åren 1915 och 1970 har de offentliga utgifterna uttryckta i fast penningvärde
ungefär femionfaldigats. De utgör nu nära en tredjedel av
bruttonationalprodukten.
Detta
återspeglar omfattande samhällsreformer, som till slor del har förverkligats på
kommunal nivå. Kommunerna och landstingskommunerna har anförtrotts nya
uppgifter och nytt ansvar av regering och riksdag. 1 början av 1950-talet var
den kommunala andelen knappt hälften av den offentliga sektorn. 1 dag uppgår
denna andel till nära tvä tredjedelar.
Den
komniunala verksamheten har således ökat väsentligt i betydelse och därmed har
ocksä utrymmet för den kommunala självstyrelsen ökat. Detta är ett uttryck för
önskemålet att lägga besluten så nära medborgama som möjligt.
1
äldre tider hade kommunerna och landstingskommunerna jämförelsevis små
resurser. Mönstret för 1862 ärs kommunallagstiftare var att slatens roll borde
vara begränsad till ett minimum. Dess syfte skulle i huvudsak
Prop. 1975/76:187 219
vara
att trygga den enskildes rättssäkerhet. Efter hand har denna samhällssyn blivit
föråldrad. För att lösa människornas grundläggande behov har det krävts ett
omfattande samspel mellan stal och kommun.
Förhållandet
mellan stat och kommun kännetecknas numera av ett konlinueriigt samarbete i
mångskiftande former för medborgarnas bästa samt ständiga förändringar och
förskjutningar i den inbördes arbetsfördelningen.
Om
staten i egen regi skall handha en samhällsuppgift eller om ansvaret skall
tillfalla kommunerna eller landstingskommunerna är till stor del en praktisk
fräga. För- och nackdelar av en centraliserad eller decentraliserad förvaltning
har fått fälla utslaget i det enskilda fallet. Erfarenheterna har visat att en
decentraliserad förvaltning visat sig ha stora förddar. Utifrån demokratisk
synvinkel är det ett värde i sig om besluten kan läggas nära medborgarna. Della
är skälen till all det kommunala ansvarstagandet har Ökat.
För
att möjliggöra ett ökat kommunalt ansvar för betydelsefulla samhällsuppgifter
har kommunindelningen reformerats. Det ursprungliga antalet kommuner-ca2 500 -
reducerades genom 1952 årss. k. storkommunreform till 1037.
Trots
den avsevärda minskningen visade det sig snart att åtskilliga av de nya
kommunerna inte blev sä bärkraftiga som man hade väntal sig. Särskilt i de små
landskommunerna vars befolkning minskade genom inflyttningen till städerna
blev svårigheterna att tillgodose medborgarnas behov av en rimlig kommunal
service alltmer uppenbara.
Mot
slutet av 1950-talet väcktes frågan om en ny kommunindelningsreform och 1962
beslutade riksdagen alt den kommunala indelningen skulle revideras. Denna
indelningsreform genomfördes under slutet av 1960-talet och början av
1970-lalet. I dag är antalet kommuner 278. Fr.o.m, den I januari 1977 kommer
antalet att vara 277,
En
av riktlinjerna för kommunindelningsreformen var alt varje kommun skulle
omfatta tätort och kringliggande landsbygd som med hänsyn till näringsliv,
bosättning, kommunikationer och service samt människornas kontaktinriktning i
övrigt bildade en sammanhållen region, Mälet var vidare att skapa kommuner med
nödvändiga ekonomiska och personella resurser för att kunna tillgodose
medborgarnas behov av kommunal service.
Reformen
utgick ocksä frän behovet att göra kommunerna till väl avpassade områden för
den lokala samhällsplaneringen och därmed skapa möjligheter för aktiv
medverkan i den närings- och regionalpolitik som statsmakterna beslutar om.
Alternativet till reformen hade varit att lyfta av kommunerna uppgifter och
låta regionala dier centrala organ få ansvaret för dem. Della skulle ha
inneburit all beslutanderätten i angelägenheler av direkt lokalt intresse hade
flyttats längre bort från medborgarna. Statsmakterna valde i stället att
reformera den komniunala indelningen.
De
nya kommunema utgör en garanti för den kommunala självstyrelsen
Prop. 1975/76:187 220
och
för att medborgarna även i framtiden skall kunna la ansvar för viktiga
samhällsfrågor genom kommunala beslut,
12.1.3
Utgångspunkter för en kommunaU reformprogram
Kommunernas
och landstingskommunernas omvandling är en följd av de krav medborgarna har
ställt på samhällsutvecklingen. På det ena området efter det andra har del
kommit fram önskemål om samhällsservice, som inneburit en betydande förändring
av samhällsorganens arbetsförutsättningar. Även i framtiden torde medborgarnas
krav pä samhället komma att vara stora.
Det
moderna industrisamhället kännetecknas av mycket snabba förändringar, som på
ett genomgripande sätl påverkar människornas villkor. Hotet att mänskliga,
sociala och kulturella värden underordnas kraven från privata vinstintressen
upplevs starkt av många människor. Behoven alt hävda människornas egenvärde,
att skapa trygghet och gemenskap och att fördjupa välfärden förstärks. Det är
ett uttryck för en vilja alt humanisera industrisamhället och tillvarata dess
möjligheler. Föratt tillgodose medborgarnas krav och önskemål krävs även i
framtiden omfatiande samhällsinsatser. Det gäller t. ex. åtgärder för att skapa
arbete åt alla. En stor del av de nya sysselsättningstillfällena kommeratt
återfinnas inom den offentliga sektorn. Samfällda insatser behövs för all möta
kraven på god omsorg om barnen, bätlre omvårdnad för sjuka och gamla, god
hälsovår samt kultur och utbildning. Hushållningen med naturresurser måsle
utvecklas så att människorna tillförsäkras en god yttre miljö. Samordnad
planering som möjliggör en bättre regional balans måste åstadkommas.
Det
moderna samhällets problem kan endast lösas genom en planmässig hushållning,
som utgår frän medborgarnas önskemål inför framtiden. Den tekniska utvecklingen,
de större enheterna, den med nödvändighet alltmer övergripande planeringen
kräver ett allt större engagemang av de enskilda människorna. Detta anger
kraven pä samhällsorganisationens utformning och utgångspunktema för ett
kommunalt reformprogram där den kommunala självstyrelsen och den kommunala
demokratin präglas av en helhetssyn.
Jag
anser att en försia utgångspunkt i ett sådani program är att kommunerna och
landstingskommunerna skall tillförsäkras en fortsatt stark slällning med ett
ökat kommunaU ansvar och en ökad handUngsfrihet. Genom kommunindelningsreformen
har skapats möjligheter för en fortsatt utveckling i denna riktning. Detta
innebär emellertid inle att övergripande rättvisekrav mellan olika
medborgargmpper och mellan medborgare i olika delarav landet kan eftersättas,
Stalsmakierna bör ange ramarna för de samlade samhällsinsatserna. Inom dessa
ramar bör kommunerna och landstingskommunerna ha stor frihet att utifrån de
lokala förutsättningarna forma och förverkliga samhällsbyggandet.
Detta
synsätt förutsätter alt formen för samspelet mellan stat och kommun
Prop.
1975/76:187 221
inte
är detalj reglerad eller given en gång för alla, 1 vissa situationer kan en
fråga beröra så grundläggande samhällsmål t. ex. i fräga om jämlikhet och
solidaritet att statsmakterna närmare bör reglera utvecklingen. Den överordnade
principen bör emellertid vara att över lag eftersträva en decentralisering och
en vidsträckt handlingsfrihet i den kommunala självstyrelsen.
Inom
kommundepartementet pågår i samråd med andra berörda departement en successiv
översyn av statens tillsyns- och kontrollfunktioner. Syftet är alt mönstra ut
sådana föreskrifter som med hänsyn till de kommunala och landstingskommunala
organens ställning och resurser inte längre är nödvändiga.
Regeringen
avser att förelägga riksdagen förslag som innebär minskad statlig
detaljreglering av kommunernas och landstingskommunernas verksamhet. Förslagen
gäller de kommunala och landstingskommunala nämndernas organisation och
arbetssätt samt frågan om underställning hos siatlig myndighet av vissa beslut.
Beträffande det fortsatta översynsarbetet vill jag erinra om regeringens
tidigare uttalande om att frågan om de statliga Utredningarnas och
ämbetsverkens medverkan kommer att prövas (prop, 1975/76:100, bil. 16).
Ett
led i en minskad detaljreglering är även den nya kommunallag som jag kommer att
föreslå i det följande. Lagen ges karaktären av ramlag.
En
andra utgångspunkt för en reformering av den kommunala självstyrelsens och den
kommunala demokratins villkor är ett utvidgat samspel mellan stal och kommun på
samhällsplaneringens område. Under de senaste åren har samhällsplaneringen
byggts ut såväl på central och regional som lokal nivä. Denna utveckling måste
fortsätta i syfte att öka handlingsberedskapen inför framtiden.
Huvuddelen
av undertaget för planeringen måste arbetas fram i kommunerna och
landstingskommunerna. Härigenom förankras planeringens innehåll hos
medborgarna.
Genom
ett ökat engagemang från kommunerna i samhällsplaneringen kan de lokala
synpunkterna tillgodoses. Men det finns behov av ett organ på länsnivån som har
som huvuduppgift att samordna och samstämma statlig och kommunal planering.
Länsstyrelserna är ett betydelsefullt instmment för detta.
Regeringen
har tidigare i år lagt fram en proposition (prop, 1975/76:168) om
länsförvaltningens organisation, 1 proposilionen föreslås bl, a, ett ökat
infiytande för länsinvånarna på länsstyrelsens sammansättning genom partiorganisationerna
samt ett utvidgat samråd mellan länsstyrelserna samt kommunerna och
landstingskommunerna.
Samtidigt
som detta genomförs är det enligt min mening angeläget att försatta
ansträngningar görs för att åstadkomma en vidgad medverkan från medborgarnas
sida när det gäller den planering som samordnas på den statliga länsnivån. Det
gäller framför allt att ge planmaterialet en mer tillgänglig utformning och att
utveckla formerna för planarbelei. Därigenom bör det
Prop.1975/76:187 222
vara
möjUgt att finna vägar till ett utvidgat medborgarinflytande genom medverkan av
kommunerna och landstingskommunerna samt genom ökade möjligheter för partier
och övriga folkrörelser att engagera sig i dessa frågor.
Den
tredje utgångspunkten för ell reformprogram gäller medborgarnas inf ylande i
kommunerna och landstingskommunerna. Motivet för att stärka den kommunala
självstyrelsen enligt de riktlinjer som jag tidigare har nämnt är att
medborgarna på sä sätt får ökade möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.
Många av de frägor som kommunerna och landstingskommunerna kommer att ha
ansvarel för gäller hur det framtida samhället skall byggas upp. Önskemålen och
alternativen kommer med sannolikhet all vara flera än som kan förverkligas inom
ramen för de resurser som står till buds. Avvägningarna mellan olika behov och
inlressen kommer att bli svåra. De kommer inte att kunna göras pä ett
ändamålsenligt sätt om inte medborgarna i ökad utsträckning bereds möjligheter
att medverka och påverka politikens utformning även mellan valtillfällena.
Den
utökade kommunala verksamhet som är nödvändig för att tillgodose medborgarnas
krav och önskemål fömtsätter ökad planering och en väl fungerande organisation.
Detta får emellertid inte leda till ökal främlingskap hos medborgarna inför den
kommunala organisationen. Tvärtom förutsätter en sädan utveckling att
medborgarna i ökad utsträckning engageras i den kommunala verk.samhelen. Det
kommunala arbetet måste präglas av öppenhet och tillgänglighet.
I
det följande anges riktlinjerna för ett reformarbete som rör den kommunala
demokratin. Förslagen bygger på huvudbelänkandet SOU 1975:41 Kommunal demokrati
från uiredningen om den kommunala demokratin.
12.1.4
Kommunal demokrati i dag och i framliden
I
direktiven till utredningen om den kommunala demokratin framhölls att den
djupgående omvandling som kommunerna och landstingskommunerna hade varil
föremål för motiverade en översyn av formerna för medborgarinflytandet över
den kommunala verksamheten.
Bakgrunden
till utredningens arbete är de förändrade förutsättningarna för den kommunala
demokratin. De är en följd av bl, a, ökade kommunala verksamheten,
kommuninddningsreformerna samt behovet av en långsiktig kommunal planering.
Ökade krav ställs på den representativa demokratin. Även om den representativa
demokratins grundvalar måste stå fast, motiverar de förändrade
förutsättningarna, enligt utredningen, att de demokratiska arbetsformerna
övervägs främsl i syfte alt åstadkomma förbättrade villkor för en aktiv
kommunikation mellan medborgare och förtroendevalda även mellan valen.
I
likhet med en bred majoritet av remissinstanserna vill jag instämma i de
allmänna utgångspunkter som uiredningen har ställt upp för sitt arbete.
För
egen del vill jag framför allt understryka följande.
Prop.
1975/76:187 223
Sedan
slutet av 1960-talel har demokratifrågorna fått ökad aktualitet. Olika
tendenser, som har påverkat förutsättningarna för den demokratiska processen i
det moderna samhället har uppmärksammats. Diskussionen har i hög grad gällt hur
medborgama skall kunna påverka miljöns utformning i det industrialiserade
samhället.
Det
moderna samhället kännetecknas av snabba förändringar. Ny teknik och nya
forskningsrön kommer fram. Användningsområden måste anges genom politiska
beslut. Inte sällan är de miljömässiga och sociala konsekvenserna svära att
överblicka. Risk finns för att detta skapar en känsla av otrygghet och
maktlöshet.
Andra
förhållanden som bör uppmärksammas är massmediernas ökade roll i
informalionshänseende. De personliga kontakterna har enligl olika
undersökningar fåll minskad betydelse. Samtidigt förändras situationen på
massmedieområdet,Åtskilliga dagstidningar har fått läggas ned. Andra massmedier
främst televisionen har förändrat förutsättningarna för den demokratiska
processen. Nya massmedier t. ex. videogram, vars konsekvenser för de demokratiska
arbetsformerna i dag är svåra att överblicka, har introducerats.
Utmärkande
för det moderna samhället är också en större geografisk rörlighet hos
människorna. Ur demokratisk synvinkel har detta vissa konsekvenser. De som har
fiyttat fiera gånger har färre sociala kontakter och mindre intresse för del
egna bostadsområdet, kvarteret eller kommundelen. Det är också belagt i olika
undersökningar att det politiska deltagandet är lägre bland personer som
fiytlar ofta.
Ell
annat kännetecken i dag är samhällsfrågornas alltmer komplicerade karaktär.
Detta kommer till uttryck inte minst inom samhällsplaneringens område där de
långsiktiga konsekvenserna av olika åtgärder kan,vara svåra att förutse. Bl, a,
måste ekonomiska, sociala och kulturella aspekter vägas mot varandra.
Allt
detta påverkar förutsättningarna för den demokratiska processen.
Även
den belydande omvandlingen av den kommunala verksamheten måste finnas med i
bilden. Genomgripande förändringar har skett i fräga om den kommunala
verksamhetens omfattning och inriktning. Antalet ärenden har mångfaldigats
under nägra decennier. Samtidigt har de kommunala frågorna blivit mera
komplicerade och tidskrävande lill sin karaktär.
De
förtroendevalda har fått ökade arbetsuppgifter. Del har blivit allt svårare
alt förena de mest krävande arbetsuppgifterna med förvärvsarbete. Därför har i
ökad utsträckning förtroendevalda engagerats på heltid.
För
att klara av de ökade arbetsuppgifterna har såväl kommunerna som
landstingskommunerna ökat antalet anställda. Det gäller både personal som
arbetar med olika lyper av kommunal service, t, ex, vid vårdinrättningar, och
personal med förvaltningsuppgifter.
Som
demokratiulredningen redovisar har även kommunindelningsrefor-merna förändrat
förutsättningarna för den kommunala demokratin. Detta
Prop.1975/76:187 224
belyses
bl, a, i ett omfatiande forskningsarbete som har pågått sedan år 1966 vid de
statsvetenskapliga institutionerna. Av forskningsresultaten framgår att den
senasle kommunindelningsreformen enligt de använda mätmetoderna synes ha haft
olika effekter i kommunaldemokratiskt hänseende. Antalet förtroendevalda har
minskat avsevärt. En minskning till hälften har inle varit ovanlig vid en
kommunsammanläggning. Även minskningen av antalet nämnder har reducerat de
förtroendevaldas antal. Sammantaget har detta lett till ett ökat avstånd mellan
väljare och valda. Det har blivit mindre vanligt att medborgarna känner till
kandidater vid fullmäktigeval. Även i geografiskt hänseende har det ökade
avståndet gjort sig gällande. Sammantaget har forskningsresultat som avser
personliga kontakter visat en negativ utveckling i stora kommuner.
En
motsatt effekt är enligt forskningsresultaten en ökad politisk aktivitet i de
större kommunema. Detta har noterats i samband med valrörelserna genom t. ex.
partiernas satsning i valrörelsearbetet, debatterom kommunala frågor i
valrörelsen samt medborgarnas kontakter med partiaktiviteter. Även mellan
valrörelserna präglas det politiska arbetet enligt undersökningarna av en
större vitalitet i stora kommuner än i små. Partierna har en livligare
aktivitet internt och i förhållande till medborgarna. Allt detta gördel lättare
för medborgama att uppmärksamma partipolitiska skillnader i kommunalpolitiken,
I
jämförelse med andra länder torde den kommunala demokratin i vårt land hävda
sig väl. Utredningens studier av kommunerna och landstingskommunerna har visat
att de kommunala demokratifrågorna ägnas betydande uppmärksamhet. De förändrade
förutsältningama motiverar att arbetsformerna för den kommunala demokratin
ständigt utvecklas.
Enligt
min mening bör den representativa demokratin utvecklas. Detta bör ske genom
förbättrade förulsättningar för ett aktivt informations- och åsiktsutbyte
mellan medborgare och förtroendevalda även mellan valen. Syftet bör vara att ge
medborgarna ökade möjligheter till direkt medverkan och möjligheter till
infiytande över de kommunala frågorna.
Jag
finner det särskilt väsentligt alt man eftersträvar alt få till slånd utökade
personliga kontaktvägar. Särskilt viktigt är att man underlättar arbetet för de
politiska partierna, Panierna har en särställning när det gäller att erbjuda
ökade möjligheter till medborgarinflytande i kommunala frågor. Genom det
kommunala partistödet har partierna fått väsentligt ökade resurser på lokal
nivä. Utredningens undersökningar visar emellertid att de förtroendevaldas och
partiernas arbetsförutsättningar i den kommunala verksamheten skulle kunna
förbättras även på flera andra sätt.
Även
övriga folkrörelsers betydelse för demokratin i vårt land måste uppmärksammas.
Folkrörelserna kännetecknas av bred medborgeriig förankring under demokratiska
former. Del är väsentligt att folkrörelserna självständigt utifrån sina
särskilda villkor ges ökade möjligheter att engagera sina medlemmar i kommunala
frågor.
Prop.1975/76:187 225
Detta
innebär emellertid inte nägon sammanblandning mellan partiernas och övriga
folkrörelsers uppgifter. På partierna ankommer alltid att göra de slutliga
avvägningarna. De förtroendevalda bär det politiska ansvarel. De övriga
folkrörelsernas roll består främst i att utgöra ett forum för debatt.
Olika
medborgargruppers möjligheter till medverkan varierar. I skilda sammanhang har
konstaterats att det finns en stor andel medborgare som inle deltar aktivt i
samhällsarbete. Det finns även grupper som inle känner till sina rättigheter
eller vet hur man påverkar beslutsfattare. Jag anser att åtgärder för att
förbättra de s. k. Informations- eller resurssvaga gruppernas ställning är av
central belydelse för den kommunala demokratin.
Massmedierna
bör ges en ökad roll i framliden. Jag delar utredningens uppfattning att den
teknik som i dag finns tillgänglig pä detta område inle har utnyttjats till
fullo för den kommunala demokratin. Särskilt gäller della etermedier t, ex.
lokalradion och olika former av bildöverföring. Enligt min mening skall
emellertid inte massmedierna ses som ett alternativ till de personliga
kontakterna utan som ett komplement.
Mot
bakgrund av dessa allmänna utgångspunkter är del väsentligt att överväga den kommunala
organisationens uppbyggnad och dess arbetsformer. Det gäller hur den kommunala
organisationen skall utformas för att motsvara de ökade krav som ställs i den
demokratiska processen. En särskild aspekt är den kommunala förvaltningens
tillgänglighet för medborgarna.
I
det följande behandlas de beslutande organens uppgifteroch arbetsformer
ingående. Även nämnderna och den kommunala siyrelseordningen blir föremål för
överväganden. Det gäller förutsättningarna för dels det interna arbetet, dels
informationsutbytet mellan förtroendevalda och medborgare.
En
aspekt som inte behandlas i detta sammanhang är de anställdas infiytande över
sin arbetssituation i kommunerna och landstingskommunerna. Denna fråga
behandlas i samband med reformeringen av arbetsrätlslagstift-ningen i prop.
1975/76:105 med förslag till arbelsräitsreform m, m, Dessulom kommer den att
behandlas i demokratiulredningens andra utredningsetapp. Utredningens
fortsatta arbete gäller dels frågan om eventuell närvarorätt för de anställdas
representanter i kommunala nämnder, dels frågan om överförande av
beslutanderätt till s, k, partssammansatta organ. Uiredningen beräknas lägga
fram förslag angående denna dd äv sitt uppdrag under år 1976,
Avslutningsvis
vill jag framhålla att mina överväganden i det följande gäller politiska organ
som kännetecknas av mycket stora variationer. Det gäller såväl organisatorisk
uppbyggnad som innehållet i verksamheten. I likhet med utredningen och
fiertalet remissinstanser anser jag alt de lag-stiftnlngsålgärder som blir
aktuella bör ges en sädan uiformning att det innebär stor valfrihet för
kommunerna och landstingskommunerna.
Jag
finner det också motiverat med hänsyn till den kommunala självstyrelsen all sä
långt möjligt undvika lagstiftningsåtgärder, när det finns förutsättningar för
att en önskvärd utveckling ändå kan komma till stånd. 1 stället för att välja
vägen över lagstiftningsåtgärder harjag således ibland 15 Riksdagen 1975/76. 1
saml. Nr 186
Prop. 1975/76:187 226
valt
att tills vidare redovisa min principiella syn på en fråga. Jag avser
emellertid att nära följa utvecklingen. Om det därvid visar sig att
lagstiftning framstår som erforderlig kan det finnas anledning att ånyo
aktualisera någon av de behandlade frågorna.
Jag
vill också understryka att en effektiv beslutsordning är en förutsättning för
att den kommunala demokratin skall fungera väl. Endast om medborgarna upplever
att de förtroendevalda kan lösa deras problem finns förutsättningar för ett
välutvecklat informations- och åsiktsutbyte mellan medborgare och
förtroendevalda. Därvid är tids- och kostnadsaspekterna väsentliga. I fiera
fall torde de åtgärder som föreslås i det följande kunna inordnas i det
kommunala förvaltningsarbetet som det fungerar i dag utan svårigheter. I andra
fall kan del eventuellt bli frägaom en viss tidsfördröjning av beredningen och
förberedelserna före besluten.
Jag
anser i likhet med utredningen och flera remissinstanser att åtgärderna inte
bör fä en sädan utformning att den kommunala verksamheten upplevs som ineffektiv.
Även utifrån praktiska synpunkter framstår del emellertid ofta som lämpligt att
besluten förankras hos medborgarna i ett tidigt skede,
1
allmänhel framstår det alltså som väl motiverat även frän effektivitetssynpunkt
att vidta åtgärder som leder till bätlre kontakter mellan förtroendevalda och
medborgare. Men en avvägning måste ske mellan önskemålet att få till stånd en
vidgad medverkan och kravet att kunna fatta beslut. När del gäller
möjligheterna att vidta åtgärder för att utveckla den kommunala demokratin
måste avgörande hänsyn tas till de lokala förutsättningarna. Jag anser därför
att del ytterst bör ankomma på kommunerna och landstingskommunerna att
fullfölja reformarbetet pä della område och göra de lämpliga avvägningarna
utifrån de allmänna överväganden som kommer till uttryck i det följande.
12.2
Förtroendevalda och partier
12.2.1
AUmänna synpunkter
I
vårt land utser väljarna i direkta val sina företrädare. Valsystemet bygger på
att ledamöierna i bl, a, kommuners och landstingskommuners beslutande organ
utses bland kandidater som partierna nominerar. En förutsättning för att ett
sädant system skall fungera är att det finns personer som är villiga och har
möjligheter att äta sig förtroendeuppdrag, 1 det övervägande antalet fall
ulförs sådana uppdrag på fritid vid sidan av ett förvärvsarbete. Mycket tid och
kraft måste i regel avsättas. Kraven pä de förtroendevalda i kommuner och
landstingskommuner har också ökat under senare år. Därmed har det blivit
svårare att ägna sig ät kommunala uppdrag ulan att detta kommer i konfiikt med
familjeliv och arbeie.
Undersökningar
som har genomförts på demokratiulredningens initiativ visar att fiertalet
förtroendevalda upplever mycket påtagliga svårigheter i samband med sina
kommunala uppdrag. Det gäller inte bara personer som har fiera uppdrag, I hög
grad gäller det även den större gruppen av för-
Prop. 1975/76:187 227
troendevalda
som har ett eller ett par uppdrag. Svårigheterna gäller både
arbetsförhållandena i de kommunala organen och den personliga arbetssituationen.
Utredningen
har även lagt slor vikt vid att analysera vilka hinder av allmän karaktär som
finns för olika medborgargmpper alt äta sig förtroendeuppdrag. Detta görs bl.
a. mot bakgrund av de olika gruppernas ojämna representation i kommunala organ.
Om vissa grupper genomgående är mindre representerade än andra, kan del enligt
uiredningen bero pä att det finns praktiska hinder för dessa grupper att della.
Som en allmän utgångspunkt framhåller utredningen därför att alla bör ges
likvärdiga förulsättningar att åtaga sig och fullgöra kommunala
förtroendeuppdrag.
De
politiska partierna är basen för de förtroendevalda, framhäller utredningen.
Partierna kanaliserar medborgarnas inflytande över verksamheten i kommuner och
landstingskommuner genom dem som har valts till förtroendeuppdrag. Jämsides
med att de förtroendevaldas situation belyses måste därför enligt utredningen
partiernas arbetsförutsättningar uppmärksammas. Det gäller såväl den interna
verksamheten, l. ex. partigruppsmöten och medlemsmöten, som den utåtriktade och
opinionsbildande aktiviteten.
Remissinstanserna
instämmer genomgående i att särskilda åtgärder mäste vidtas för att underiätta
de förtroendevaldas och partiernas verksamhet. Även jag anser att delta är en
grundläggande förutsätining när det gäller alt fördjupa den kommunala
demokratin. Goda arbetsmöjligheter för de förtroendevalda och för de politiska
partierna är ett avgörande villkor för en väl fungerande kommunal demokrati.
En
central fräga för demokratiutredningen är hur en bätlre samstämmighet skall
kunna uppnäs mellan olika gruppers andel av väljarkåren och deras andel av de
förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. Enligt utredningens mening
beror de nuvarande skillnaderna pä att stora grupper av medborgare av olika
skäl är förhindrade att åtaga sig förtroendeuppdrag eller kan göra det endast
med stora svårigheter. Utredningen har i flera av sina undersökningar belyst
förhållandena för de många förtroendevalda som endast har något enstaka
uppdrag. Undersökningarna visaratt det finns ett stort behov av att på alll
sätt underlätta arbetet för dessa förtroendevalda,
Demokratiulredningen
har även behandlat behovet av service till de förtroendevalda i
kommunfullmäktige och i landstinget. Utredningen rekommenderar att personal
avdelas försådana uppgifter. Som exempel pä tjänster som kan behövas nämner
utredningen sammanställning av material och framtagning av statistiska
uppgifter.
Meningarna
är delade bland remissinstanserna. Flertalet kommuner tillstyrker dock ulredningens
rekommendation. Ålskilliga remissinsianser anser emellertid alt de befintliga
förvaltningarna bör utnyttjas i större utsträckning och att särskild personal
kan medföra besvärande kostnadshöjningar lor i synnerhet mindre kommuner. Andra
remissinstanser anser att uppgifterna i första hand bör ankomma på partierna
och att det komniunala partistödels storlek därför måsle anpassas till denna
uppgift.
Prop. 1975/76:187 228
För
egen del anser jag att ulredningens intentioner kan förverkligas på flera olika
sätt. Kommunerna och landstingskonimunerna bör härsöka finna praktiska
lösningar. Ökade möjligheter för de förtroendevalda att få hjälp av Ijänstemän
är en väg. I andra fäll kan partierna bätlre bistå de förtroendevalda. Det
väsentliga är enligt min mening att den stora grupp av förtroendevalda som har
begränsad tid för uppdragen och begränsade möjligheter till överblick över den
kommunala förvaltningen ges bätlre möjligheler att fungera som väljarnas
representanter. På sina håll kan det kanske vara motiverat att inrätta
särskilda serviceorgan. Det bör vidare vara naturiigt att personalen vid de
olika förvaltningarna i rimlig omfattning slår lill tjänst med upplysningar och
andra tjänster som de förtroendevalda behöver för att fullgöra sina uppdrag.
Enligl min mening finns det inte någon anledning att överväga några
författningsbestämmelser på denna punkt,
I
samband med att frågan om den komniunala styrelseordningen behandlas i del
följande ämnar jag ta upp den särskilda frågan om den politiska minoritetens
arbetsmöjligheter.
Otvivelaktigt
finns det i dag för slora grupper av medborgare svårigheler att åtaga sig
kommunala uppdrag. Jag anser att dessa hinder bör undanröjas sä långt det är
möjligt. Därmed tas ett första steg mot en bredare representation för olika
grupper i de kommunala församlingarna. Ulan alt i detalj gä in på frägan vill
jag framhålla att det är angeläget att bl, a, kvinnor, ungdomar, handikappade
och arbetare i produktionen blir bättre representerade. Jag övergår nu till
att behandla några speciella problem som kan utgöra hinder för vissa grupper
att åtaga sig förtroendeuppdrag,
12.2.2
Rätt UU ledighet
Den
som haratt fullgöra ett kommunalt förtroendeuppdrag måsle i regel ha möjlighet
alt under viss tid frigöra sig från sitt ordinarie arbete. Enligt
demokraiiutredningen är det i dag mänga som saknar denna möjlighet. Detta får
negativa konsekvenser för bredden i rekryteringen. Utredningen framhäller alt
del även är negativt från principiell synpunkt, efiersom det innebär risk för att
den representativa demokratin delvis sätts ur spel.
Rätten
lill ledighet för att fullgöra riksdagsuppdrag garanteras genom 4 kap, 6 S
regeringsformen. Enligt denna bestämmelse far riksdagsledamot fullgöra
uppdraget som ledamot utan hinder av tjänsteuppgift eller annan sådan
förpliktelse som åligger honom. Rätten till tjänstledighet för att fullgöra
kommunala förtroendeuppdrag är reglerad pä olika sätt inom skilda
samhällssektorer. För kommunalt anställda och statsanställda regleras den i
kollektivavtal resp. i cirkuläret (1973:11) om tjänstledighet för kommunalt
förtroendeuppdrag. Statligt anställda, som innehar kommunalt förtroendeuppdrag
som bisyssla, börenligt cirkuläret medges den tjänstledighet som behövs för
uppdraget, om inte synnerliga skäl föranleder annal. Inom den privata sektorn
är förutsällningarna annorlunda. Flertalet kollektivavtal sak-
Prop. 1975/76:187 229
nar
här bestämmelser om tjänstledighet för fullgörande av kommunala uppdrag. Där
avtalsbestämmelser saknas prövas ledighet för kommunala uppdrag i .samma
ordning som annan ledighet, dvs. beslut fattas av arbetsgivaren i varje enskilt
fall.
Demokratiulredningen
föreslår att rätt till ledighet från anställning för fullgörande av kommunala
uppdrag, inklusive kommunala heltidsuppdrag, garanteras i lag. En sädan
beslämmelse förbättrar enligt utredningens mening möjlighelerna förstora
grupperav människoratt älaga sig förtroendeuppdrag. Vidare uppnås därigenom
likformighet mellan anställda i olika samhällssektorer. Begreppet kommunalt förtroendeuppdrag
bör ges en vidsträckt lolkning, anser utredningen. Utöver uppdrag som ledamot
eller suppleant i fullmäktige, landsting eller nämnd bör uppdrag som ledamot
eller suppleant i kommunala beredningar och utredningar ingå, I uppdraget
börenligt utredningen inbegripas också uppgifter som är att betrakta som en
följd av det kommunala uppdraget, t. ex. parligruppsmöten i fullmäktige och
nämnder. Övriga frågor i samband med fullgörande av kommunala uppdrag, t. ex,
frågor som rör arbetsförhållanden, anställningsvillkor eller ersättning bör
enligt utredningen regleras i annan ordning än genom lagstiftning.
Den
övervägande delen av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag om en
lagstadgad rätt till ledighet. Hit hör samtliga landstingskommuner, nästan
alla kommuner, de båda kommunförbunden samt LO och TCO, SAF och Sveriges
industriförbund avstyrker förslaget med motiveringen att särskilt mindre
förelag skulle kunna åsamkas problem genom en ökad frånvaro från arbetet. De
anser att frägan i stället bör lösas genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter, Å andra sidan bör denna fråga enligt LO:s mening lösas på i princip
samma sätt som enligt lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på
arbetsplatsen.
Enligt
denna lag har facklig förtroendeman rätt till den ledighet som behövs för det
fackliga uppdraget. Ledighetens omfattning och föriäggning bestäms efter
överiäggningar mellan arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen. Lagen ger
också skydd mot försämrade arbetsförhållanden och anställningsvillkor pä grund
av del fackliga uppdraget,
LO
anser att en bestämmelse om rätt till ledighet för kommunalt förtroendeuppdrag
bör skydda mot försämrade anställningsvillkor och arbetsförhållanden på samma
sätt som lagen om facklig förtroendemans ställning. Enligl LO:s mening måste
även arbetsgivarens skyldighet att skaffa ensältare regleras för att rätten
till ledighet skall bli reell.
För
egen del vill jag anföra följande.
En
av förutsällningarna för en väl fungerande representativ demokrati är att alla
som uppfyller valbarhetskraven ges likvärdiga möjligheter att åtaga sig och
fullgöra offentliga uppdrag. Man bör sträva efter att undanröja de hinder som
finns. Ett steg i den riktningen är att förbättra möjligheterna till ledighet
för fullgörande av offentliga uppdrag.
En
praktiskt tagel enig remissopinion instämmer i demokratiutredningens
Prop.1975/76:187 230
förslag
om att en lagstadgad rält till ledighet bör införas. De fåtaliga remissinstanser
som uttalar sig mot lagstiftning anser att frågan bör regleras avtalsvägen.
Redan del förhållandet all del inle är bara en rättighet utan också en
skyldighet att åtaga sig ett kommunalt förtroendeuppdrag leder enligt min
mening till att rätten till ledighet bör garanteras i lag. Därigenom markeras
betydelsen av de stora insatser i samhällets ijänsi som de många medborgare
utför som åtar sig komniunala förtroendeuppdrag,
Nägra
remissinstanser har argumenterat för en mer detaljerad lagreglering. Jag har
emellertid funnit att man bör kunna åstadkomma trygghet för de förtroendevalda
utan detaljerade lagregler, Erfarenhetema visar att de gällande bestämmelserna
i fråga om riksdagsuppdrag har fungerat tillfredsställande. Statliga och
kommunala arbetsgivare är redan nu i princip skyldiga alt ge ledighet för fullgörande
av kommunala förtroendeuppdrag. Även inom den privata sektorn medges i regel
ledighet. Den bestämmelse, som jag förordar, syftar lill att ge en yttersta
formell garanti föratt förtroendeuppdrag skall kunna fullgöras oberoende av
inom vilken sektor av samhället man är yrkesverksam.
Begreppet
"kommunalt förtroendeuppdrag" bör enligt min mening ges en vidsträckt
innebörd i detta sammanhang. Det bör omfatta uppdrag som ledamot eller
suppleant i fullmäktige, landsting, nämnd eller beredning. Hit bör även räknas
deltagande som ledamot i arbetsgrupper, utredningar eller motsvarande som kan
betraktas som en följd av uppdraget. Självfallet hör också t, ex,
heltidsuppdrag och uppdrag som revisor hit.
Rätten
till ledighet bör i första hand avse deltagande i sammanträde med resp,
kommunala organ. Det är vanligt att man har partigruppsmöten som förberedelser
för ordinarie sammanträden i fullmäktige och nämnder. Dessa föriäggs oftast i
anslutning till de ordinarie sammanträdena. Jag anser att denna form av förberedelser
inför sammanlräde bör inräknas i förtroendeuppdraget. Rätten till ledighet bör
också omfatta tid för omklädnad och resa från arbetsplatsen lill sammanträdet.
Deltagande i sammankomster som inle direkt har med kommunalt sammanträde att
göra - t, ex, allmänna partimölen - bör däremoi enligt min mening inte hänföras
lill förtroendeuppdraget. Inte heller bör tid för inläsning av handlingar
inbegripas.
Den
bestämmelse om rätt lill ledighet som föresläs anvisar inle lösningar på
diverse praktiska problem som kan uppkomma. Ett sådant är den ekonomiska
ersättningen, ett annal är hur ersättare skall kunna ordnas på arbetsplatsen.
Jag anser emellertid att kostnader som uppslår för den förlroendevalde genom
uppdraget i princip bör betalas av kommunen resp. landstingskommunen. Frägan om
ersättare på arbetsplatsen bör däremot ordnas genom arbetsgivaren. Jag
förutsätter vidare att den förtroendevaldes situation på arbetsplatsen inte
skall försämras pä grund av förtoendeupp-draget. Frågor som rör den förtroendevaldes
anställningsvillkor, arbetsförhållanden, ersättare m, m, bör enligt min mening
regleras avtalsvägen efter behov.
Prop.
1975/76:187 231
1
detta sammanhang vill jag även betona betydelsen av att kommunerna och
landstingskommunerna har en sammanträdesplanering som ger arbetsgivarna och
arbetstagarna tillfälle alt planera behovei av ledighet och vikarier.
Jag
avser att följa ulvecklingen på della område i framtiden. Om erfarenheterna
visaratt mera detaljerade lagregler skulle vara all föredra ämnar jag återkomma
till frågan.
Till
frägan om den närmare utformningen av den bestämmelse om räll till ledighet för
fullgörande av kommunalt förtroendeuppdrag som föresläs återkommer jag i
specialmoliveringen.
12.2.3
Ekonomisk ersättning
Bestämmelser
om arvode och annan ersättning till ledamöter och suppleanter i det beslutande
organet finns i 28 S KL, 29 § KLS och 39 S LL. De ger kommuner och
landstingskommuner rätt men inte skyldighet att utge ersättning.
Tillåtna
ersättningsformer enligt KL är arvode och kostnadsersättning i form av
traktamente, resekosinadsersättning och ersättning för andra utgifter som är
förenade med uppdraget. Arvode får utgå för det arbete som är förenat med
uppdraget. Det fär inte överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens
omfattning och art och den tid som kan beräknas gå ål för uppdraget. Det är
inte tillätet att bestämma arvodet efter den arbetsinkomst som den
förlroendevalde har föriorat pä grund av uppdraget. De nu redovisade reglema
har moisvarande lillämpning i fråga om ledamot och suppleant i beredning och i
kommunstyrelsen och annan kommunal nämnd (28 och 46 SS KL). Moisvarande
beslämmelser finns i KLS och LL.
Demokratiutredningen
betonar starkt vikten av att ekonomiska hinder för att åtaga sig kommunala
uppdrag undanröjs. Värdet av en utvidgad rätt lill ledighet kan bli begränsad
om inte möjligheterna lill ekonomisk kompensation uppmärksammas. Det gäller
möjligheterna att få kompensation för inkomstminskning men del kan också vara
fråga om att ge en rimlig ersättning för det merarbete som uppdraget medför.
Vidare gäller det möjlighetema att få direkta omkostnader till följd av
uppdraget ersatta.
Demokratiutredningen
konstaterar att den ersäitning som utgår i vissa kommuner och
landstingskommuner är så låg alt många förtroendevalda drabbas av ett betydande
inkomstbortfall, när de fullgör förtroendeuppdrag. Utredningen anför att detta
kan ha belydelse för möjlighetema att rekrytera förtroendevalda från grupper av
medborgare som nu är underrepresenterade. Med utgångspunkt i principen att alla
skall ha möjlighet att åtaga sig kommunala uppdrag rekommenderar uiredningen
kommunerna och landstingskommunerna att betala sådan ersättning att ekonomiska
skäl inte skall behöva hindra nägon frän att all åtaga sig ett förtroendeuppdrag.
Utredningen avvisar tanken att arvodet skall bestämmas med inkomstbortfallet
som grund. De ersättningsformer som finns f n. är i stort selt lillräckliga,
anser utredningen.
Prop. 1975/76:187 232
Praktiskt
laget samtliga remissinstanser tillstyrker utredningens rekommendation. Några
remissinstanser, bl, a, LO, har dock annan mening än utredningen i fråga om
ersättningsprinciperna. De förordar sålunda ell ersättningssystem som även tar
hänsyn till den förlorade arbetsinkomsten, LO anser alt ett system som inte tar
hänsyn lill den förlorade arbetsförtjänsten medför en så betydande ekonomisk
uppoffring för personer med kvälls- eller skiftarbeten, att de i praktiken
knappast kan åtaga sig kommunala uppdrag.
Vid
dagsammanlräden uppstår orättvisor genom alt en slor grupp löntagare, bl. a,
statsanställda och stora grupper av tjänstemän, får både lön och
sammanträdesarvoden medan de privatanställda inom LO-området måste ta ledigt
utan lön från sill arbete. LO föreslår därför all ersättning skall utgå dels
med ett sammanträdesarvode, dels som ersättning för förlorad arbetsförtjänst. I
sistnämnda hänseende bör ersättning dock kunna utgå endast intill ett visst
högsta belopp.
För
egen del anserjag att det är utomordentiigt väsentligt att inte ekonomiska
skäl blir avgörande för medborgarnas möjligheter att åtaga sig förtroendeuppdrag.
Det är betänkligt om de nuvarande ersättningsprinciperna försätter vissa
kategorier, t. ex, de skiftarbetande, i en sämre situation än andra och därmed
leder till alt dessa grupper renlav blir underrepresenterade bland de
förtroendevalda. Enligt min mening kan det alltså finnas skäl för en ordning
som innebär att hänsyn får las till förlorad arbetsförtjänst, när ersättningen
bestäms. De nuvarande reglerna innebär alt ersättningen skall bestämmas efter
tidsåtgång och andra grunder som kan bedömas enhetligt. En enhetlig bedömning
blir däremot svår om hänsyn skall få tas till föriorad arbetsförtjänst. En
fråga blir t.ex, hur den förlorade arbetsförtjänsten skall beräknas för
yrkesgrupper som egna företagare och fria yrkesutövare. Även från administrativ
synpunkt skulle svårigheter kunna uppslå.
Jag
anser därför i likhet med utredningen och fiertalet remissinsianser alt
principerna för hur ersättningen skall bestämmas inte bör ändras i detta
sammanhang. Samtidigt vill jag understryka betydelsen av alt ersättningen sätts
pä en sädan nivå att ingen skall vara förhindrad att åtaga sig kommunala
förtroendeuppdrag av ekonomiska skäl. Jag anser emellertid att de synpunkler
som LO har anfört är värda beaktande. Jag är därför beredd att överväga denna
fråga ytterligare.
Enligt
kommunallagarna kan, som jag förut nämnt, ersättning utgå för vissa utgifter
som är förenade med kommunala förtroendeuppdrag. Förutom resekosinadsersättning
och traktamente kan ersättning utgå för särskilda utgifter som kostnader för
representation, skrivhjälp och telefon. Demokratiulredningen föreslår att
rätten att betala ersättning för utgifter som är förenade med kommunala
förtroendeuppdrag vidgas sä att kommuner och landstingskommuner skall kunna
ersätta även t. ex. kostnader för barntillsyn.
Prop.
1975/76:187 233
En
bred majoritet av remissinstanserna tillstyrker att möjligheterna att utge
ersättning för kostnader vidgas. Olika synpunkter framförs emellertid om hur
långt en sådan vidgning skall sträcka sig. Svenska kommunförbundet anser alt en
avgränsning måste göras så all man inle indirekt fär ett system med
individuella ersättningar. Några remissinstanser anser alt utredningens förslag
innebär att de förtroendevalda kommer i en förmånligare ställning än andra
grupper i samhället.
Handikapporganisationerna
pekar på de handikappades svårigheter att fullgöra förtroendeuppdrag på samma
villkor som andra medborgare. Del gäller t. ex, handikappades kostnader för
ledsagare, tolk, hjälp med uppläsning av handlingar eller hemhjälp efler mötet
på kvällen. Organisationerna betonar även vikten av all sammanträdeslokalerna
är lättillgängliga för rörelsehindrade.
Jag
anser att kommunerna och landstingskommunerna bör fä ersätta de särskilda
kostnader som föranledes av ett kommunalt förtroendeuppdrag. På denna punkt bör
ersällningsbestämmelserna ändras så all de kommer all omfatta vissa kostnader
som f n. inle kan ersättas. Det är naturligt alt t. ex, kostnader för barnomsorg
i enlighet med demokratiutredningens förslag skall kunna ersättas.
I
likhei härmed bör förtroendevald som har omvårdnad om en handikappad som
behöver tillsyn kunna fä ersättning för kostnader för ersättare som måsle
anskaffas i samband med kommunala sammanträden.
Sådana
särskilda kostnader som handikappade åsamkas pä gmnd av förtroendeuppdrag bör
enligt min mening ocksä kunna ersättas. Stora grupper av medborgare lider av
handikapp som gör det svårt för dem all åtaga sig förtroendeuppdrag. Enligt min
mening är det av stor betydelse att dessa gmpper kan delta i kommunalpolitiken.
För detta talar dels rättviseskäl, dels att en ökad representation för dessa
underrepresenterade grupper kan tillföra de kommunala organen värdefulla
kunskaper och erfarenheter. Exempel på kostnader som enligl min mening bör
kunna ersättas är kostnader för hjälp med inläsning av handlingar och kostnader
för tolk och ledsagare vid sammanträden. Kostnaderna för handikappades resor i
samband med alt de fullgör kommunala förtroendeuppdrag är givetvis att
jämställa med andra förtroendevaldas reskostnader och är således
ersättningsberättigade fullt ut. Detta gäller självfallet även kostnader som
beror på att särskilda transportmedel måsle användas.
Förslaget
om ersättning för kostnader innebär således att kommunerna och
landstingskommunerna skall få en vidgad rätt alt beiala ersättning. Till den
närmare utformningen av beslämmelserna återkommer jag i specialmotiveringen.
Jag
anser det vidare angeläget att praktiska problem som rör sammanträdeslokalernas
tillgänglighet och lämplighet för olika handikappgrupper uppmärksammas, I det
sammanhanget vill jag erinra om att regeringen i prop, 1975/76:198 föreslåratl
bestämmelserna i byggnadsstadgan (1959:612,
Prop.1975/76:187 234
omtryckt
1972:776) ändras så att större krav ställs på byggnaders tillgänglighet för
handikappade. Bestämmelserna avser i princip nybyggnad och ombyggnad. Jag
förutsätter emellertid att kommunerna och landstingskommunerna ägnar
uppmärksamhet ät dessa frågor även när det gäller befintliga lokaler,
12.2.4
Utbildningsinsatser m. in.
De
politiska partierna samlar medborgarna kring olika grundläggande uppfattningar
om samhället. Som kanaler för krav och opinioner från väljarna är de basen för
de förtroendevaldas verksamhet. Partiernas möjligheter att nå ut till
medborgarna och alt forma och genomföra en politik i linje med väljarnas krav
är enligt utredningen gmndläggande för den representativa demokratins sätt att
fungera. Sedan möjlighelen alt ge kommunall partistöd infördes år 1970, har
stödets storlek och betydelse för det lokala politiska livet ökat snabbt.
Praktiskl taget alla landstingskommuner och kommuner betalade enligt
uiredningen kommunalt partistöd år 1974. Utredningens undersökningar tyder pä
att en stor del av detta stöd används för utbildning av partiernas
förtroendevalda.
Demokratiutredningen
rekommenderar kommuner och landstingskommuner att genom partistöd ge partierna
ökade möjligheteratt svara för grundutbildning av de förtroendevalda. Enligt utredningens
uppfattning bör partierna i det sammanhanget satsa särskilda resurser på alt
utbilda blivande förtroendevalda från grupper som är underrepresenterade bland
de förtroendevalda. Remissinstanserna är positiva till denna rekommendation. 1
någol fall framförs emellertid önskemål om ett särskilt stöd för vidare utbildning
av redan verksamma förtroendevalda.
Jag
delar utredningens uppfaltning att partiernas möjligheler att fungera som
kanaler för medborgarnas krav och önskemål är grundläggande för den kommunala
demokratin. Jag anser alt det kommunala partistödet har stor betydelse för del
lokala politiska livet. En medveten satsning från partiernas sida kan även
medverka till att rekryteringen av förtroendevalda breddas inom grupper som nu
är underrepresenterade.
Principfrågor
och långsiktiga bedömningar har fått en ökad tyngd i det komniunala arbetet.
Med hänsyn härtill ökar de förtroendevaldas behov av slörre kunskaper inom de
kommunala organens olika verksamhetsområden och djupare kunskap om kommunens
sätt att fungera. För utvecklingen av den kommunala demokratin på längre sikt
anserjag att partiernas in.satser för vidareulbildning av förtroendevalda är av
utomordentligt slor betydelse.
All
vidareutbildningen av förtroendevalda skall kunna ske i partiernas egen regi
anserjag självklart. Svenska kommunförbundet har framfört öns-
Prop.1975/76:187 235
kemål
om att kommunernas möjligheter alt ge ekonomiskt stöd lill sådan utbildning
skall klariäggas. Förbundet framhåller att partierna bör kunna ges ett större
utrymme för egen utbildning i samband med den kursverksamhet som förbundet
driver. Jag vill erinra om att beslämmelserna om kommunalt partistöd inte gör
del möjligt för kommunerna eller landstingskommunerna att föreskriva att
stödet skall användas till utbildningsverksamhet som partierna driver. Däremot
anser jag att det inom ramen för de nya bestämmelserna om ersättning till
förtroendevalda skall vara möjligt att ge förtroendevalda arvode för deltagande
i partiernas utbildning i kommunala frågor samt ersättning för kostnader i
samband härmed. Till det senare bör även kostnader för kursavgifter kunna
räknas. Jag förutsätter dock att kommunerna resp. landstingskommunerna i förväg
blir underrättade och därigenom får möjlighet att pröva frågan. Därigenom kan
planering och beräkning av verksamhetens omfattning underiättas.
12.3
De beslutande organen
12.3.1
Allmänna synpunkter
De
beslutande församlingarna, kommunfullmäktige och landstinget, har en central
roll i den representativa demokratin. Beslutanderätten utövas på medborgarnas
uppdrag. Genom debatter i de beslutande församlingarna kan medborgarna följa de
komniunala frågornas behandling. Olika meningsriktningar redovisas inför
offentligheten. Massmedierna förmedlar information om den kommunala
verksamheten till medborgarna.
När
det gäller att åstadkomma ökade kontakter mellan medborgare och förtroendevalda
är de beslutande organen av stor betydelse. Förändringarna i den kommunala
verksamhetens omfattning och inriktning har emellertid påverkat
förutsättningarna för de förtroendevaldas arbete i fullmäktige och i
landstinget. Detta motiverar alt de beslutande församlingarnas uppgifter och
arbetsformer tas upp till övervägande. En viktig fråga i detta sammanhang är i
vilken ulsträckning del skall vara möjligt att överföra beslutanderätt från
kommunfullmäktige resp, landsting till kommunstyrelsen resp,
förvaltningsutskottel samt övriga nämnder.
Från
demokratisk synpunkt är de förtroendevaldas arbete i de beslutande
församlingarna av central betydelse. Liksom demokratiutredningen anser jag all
utgångspunkten för övervägandena måste vara alt fullmäktiges och landstingets
ställning som högsta beslutande organ bör stärkas. Del är också min uppfaltning
att det är betydelsefullt alt kommunerna och landstingskommunerna ges stor
frihet när det gäller formerna för det egna arbetet. Delta motiveras främst av
hänsyn lill den kommunala självstyrelsen. Men det är även en praktisk ordning,
eftersom förutsättningarna skiljer sig väsentligt i olika kommuner och landstingskommuner.
Det
är å andra sidan uppenbart att vissa bindande regler om de beslutande
Prop.1975/76:187 236
organen
måsle ges i lag. Det gäller inle bara bestämmelser om t, ex. de beslutande
organens uppgifter, anlalel ledamöter, rösträtt, valbarhet, mandatlid och
ersättning. Bl.a. från kommunaldemokratisk synvinkel är det också angeläget all
likformighet råder över hela landet i fråga om principerna för de beslutande
organens arbetssätt. Så långt möjligt bör kommunerna och landstingskommunerna emellertid
själva besluta om arbetsformerna,
12.3.2
Antalet landstingsmöten
Landstingskommunernas
verksamhel och uppgifter har utvidgats avsevärt under de senaste decennierna.
Arbetsformerna för det beslutande organet - landstinget - har emellertid
förändrats endast i begränsad ulsträckning. Antalet landstingsmöten har inte
nämnvärt förändrats. Vanligen förekommer sammanträden endast två å tre gånger
per år,
I
LL finns vissa bestämmelserom när landstingsmöte skall hållas, Enligl 19 S
skall landstingsmöte således äga rum när regeringen förordnar om del, när
förvallningsutskoltet eller en tredjedel av landstingets ledamöter begär det
och när ordföranden anser att det behövs. Landstinget skall vidare sammanträda
före utgången av december varje år för att förrätta val till bl. a, de nämnder
vilkas mandatperiod upphör vid årsskiftet. Vid landstingsmöte i oktober månad
skall budgeten för nästa är fastställas (60 S).
Att
antalet landstingsmöten var få kunde tidigare förklaras av reseavstånden och
de fåtaliga ärendena. Enligl demokratiutredningens mening är emellertid läget i
båda dessa avseenden ett annat. Utredningen anser därför att landstingen bör
sammanträda oftare än f n. Landstingsmöte bör enligt utredningen som regel
hällas varannan månad. Någon beslämmelse i lag om minsta antalet
landstingsmöten föreslås dock inte.
Nästan
alla landstingskommuner anför i remissyttrandena att de skäl som utredningen
anger för alt antalet landstingsmöten bör ökas är välgrundade. Hälften av
landstingskommunerna anser emellertid att ett landstingsmöte varannan månad kan
vara för mycket i små landstingskommuner. Några av dessa landstingskommuner
anser att man i försia hand bör öka antalet landstingsmöten till fyra per är.
Därefter kan en övergång till sex möten per år ske successivt så alt den
landslingskommunala förvaltningen och de politiska partierna fär möjlighel all
anpassa sig.
Norrbottens
läns landstingskommun lar upp frågan utifrån sina speciella geografiska
förutsättningar. Landstingskommunen anser att del från demokratisk synpunkt är
värdefullt om antalet landstingsmöten kan ökas. Häremot släller
landstingskommunen önskemålet att landstingsledamöternas åksträckor och
tidsätgäng begränsas, Landsiingsförbundet anser att antalet landstingsmöten
bör ökas, men anför i sitt yttrande alt en sädan ulveckling är beroende av att
landstingen har sakfrågor av vikt att behandla. Om landstingsmöten hålls utan
alt viktiga frågor tas upp, riskerar man sna-
Prop.
1975/76:187 237
rast
att landstingens ställning försvagas. Hänsyn måste ocksä enligl förbundet tas
till kostnaderna föratt hålla landstingsmöte och till ledamöternas restider.
För
egen del finner jag del naturiigt att utgå frän den stora förändring som under
senare år har skett i omfattningen och inriktningen av landstingskommunernas
verksamhet. Landstingskommunernas ansvarsområde innefattar frågor, som väcker
ett ökande intresse hos medborgarna. Detta motiverar enligt min mening att
landstingens arbetsformer ändras så att medborgarnas möjligheter att följa
verksamheten kan öka. De långsiktiga bedömningarna ställer enligl min
uppfattning också ökade krav påen allsidig debatt där många förtroendevalda
deltar. En sådan debatt främjar också medborgarnas förutsättningar att via
partiernas lokala organisationer påverka landstingsfrågorna.
Jag
delar därför utredningens och remissinstansernas uppfattning att landstingen
bör sammanträda oftare än f n. Enligt min mening finns det starka skäl för att
landstingets arbetsformer ändras så att de kommer att närma sig
kommunfullmäktiges. Jag vill peka på att den landstingskommunala verksamheten
med säkerhet kommer att öka ytteriigare i omfattning. Om landstingen
sammanträder oftare är det sannolikt all det allmänna intresset för
landstingsfrågorna ökar. Den landstingspolitiska debatten blir inte så
koncentrerad till ett eller två tillfällen per år. De förtroendevalda ges
bätlre möjligheter att regelbundet delta i beredningsarbetet. Arbetsbördan för
de förtroendevalda och de politiska partierna fördelas också på ett naturiigare
sätt över hela året. Därmed fär de förtroendevalda bättre tid att sätta sig in
i beslutsunderiaget. Den landstingskommunala förvaltningens arbete kan dessutom
fördelas jämnare över året.
Kommunikationerna
är i dag sådana över hela landet, att det enligt min uppfattning framstår som
möjligt för landstingen att sammanträda minst fyra gånger per år. De
kostnadsökningar som kan uppstå genom ökade rese-och Iraklamentsersällningar är
inte av den omfattningen alt det behöver medföra något hinder.
Antalet
landstingsmöten är av grundläggande betydelse för i vilken ulsträckning
landstingens arbetsformer kan anpassas till kommunfullmäktiges. När jag i det
följande tar slällning till förvaltningsutskottets ställföreirädarskap, den
dubbla beredningen, interpellationsinsiiiuiet, motionsbehandlingen etc, sker
delta mot bakgrund av alt landstingskommunerna i sina remissyttranden allmänt
hargett uttryck för uppfattningen alt det är naturligt alt antalet
landstingsmöten ökas, Enligl min mening bör del vara möjligt för samtliga
landsting att sammanträda minst fyra gånger per år. Sambandet mellan antalet
landstingsmöten och landstingens arbetsformer bör markeras genom en föreskrift
i lag om minsta antalet landstingsmöten. En tvingande bestämmelse kan inte
anses nödvändig. Jag förordar därför en föreskrift om att landstingsmöte bör
hållas minst fyra gånger per är.
Prop.
1975/76:187 238
12.3.3
Överförande av beslulanderäii från komiminJuUmäktige och landstinget tiU
nämnderna
Förändringarna
i den kommunala verksamhetens omfattning och inriktning aktualiserar frågan om
arbelsfördelningen mellan de beslutande församlingarna och nämnderna. Såväl
ärendenas antal som deras alltmer komplicerade karaktär har medfört ökade
insatser föratt bereda besluten. Därmed har kommunstyrelsens, förvaltningsutskoitets
och de övriga nämndernas funktion i beslutsprocessen betonats. Den expanderande
kommunala verksamheten har medfört att kommunfullmäktiges arbetsbelastning har
ökat. På några håll har man därför krävt att fullmäktige skall få större
möjligheter än f n, att överföra beslutanderätt till nämnderna.
Enligt
4 S KL utövas kommuns beslutanderätt av kommunfullmäktige, medan förvaltning
och verkställighet ankommer på kommunstyrelsen och övriga nämnder. Motsvarande
bestämmelser finns i 4 S KLS och 5 S LL. I kommunallagarna och andra
författningar sägs uttryckligen att beslutanderätten i vissa angivna frågor
ankommer på fullmäktige resp, landstinget. Av de regler som jag nu har berört
följer att fullmäktige resp. landstinget har att besluta om bl. a. budget,
skattesats, taxor för den kommunala servicen, upptagande av lån, viktigare
förmögenhetsförfoganden, reglementen för nämnderna samt lokala ordningsstadgor.
Fullmäktige resp. landstinget utser vidare ledamöterna i nämndema och prövar
frågan om ansvarsfrihet för nämndernas förvaltning.
Nämnderna
har i olika specialförfattningar tillerkänts en omfatiande beslutanderätt.
Förvaltningsutskottet företräder enligt 41 S LL landstinget mellan
landstingsmötena. Den beslutanderätt som följer av detta s, k, ställföreirädarskap
omfattar inte sådana frågor i vilka landstinget skall beslula enligt uttrycklig
föreskrift i lag eller annan författning. Den kan vidare begränsas genom
beslut av landstinget. Några sådana begränsningar har emellertid inte gjorts
av någol landsting,
Bortselt
från regeln om ställföreträdarskapet finns del i kommunallagarna inga
bestämmelser som uttryckligen medger att beslutanderätt överförs från
fullmäktige resp, landstinget till nämnderna. En viss överföring av beslutanderätt
har ändå ansetts tillåten. Hur gränsen skall dras mellan beslutande uppgifter å
ena sidan samt förvaltande och verkställande uppgifter ä andra sidan är inte
klart angivet i kommunallagarna. Ett visst mått av beslutanderätt har i
rättspraxis ansetts kunna tolkas in i begreppet "verkställighet".
Kommunfullmäktige har exempelvis ansetts kunna överlåta åt fastighetsnämnden
att - inom ramen för vissa förutsättningar som föreskrivits av fullmäktige -
besluta om förvärv och försäljningar av fasligheter. Av vad jag har anfört förut
framgär att förvaltningsutskottel har slörre befogenheter än kommimstyrd.sen
och andra nämnder,
Kommunallagsulredningen,
som anseratt möjlighelen till delegation bör anges i lag, föreslår en
föreskrift om delegation i den nya kommunallagen.
Prop.
1975/76:187 239
Av
den skulle framgå alt kommunfullmäktige fär uppdra åt kommunstyrelsen eller
annan nämnd all på fullmäktiges vägnar fatta beslul i visst ärende eller viss
grupp av ärenden, om inte annat följer av lag eller annan författning.
Motsvarande beslämmelse föresläs gälla för landstingskommunerna. Syftet med
förslaget är inle att de hittillsvarande principerna för när beslutanderätt kan
delegeras skall ändras.
Men
detta behöver inte innebära, framhäller kommunallagsutredningen, att
delegationsrätten även i framliden skall vara begränsad lill de ärendetyper som
f n. anses kunna delegeras,
Demokraiiutredningen,
som ingående har övervägt frågan om arbetsfördelningen mellan de beslutande
organen och nämnderna, ansluler sig till kommunallagsutredningens förslag. Om
delegationsrätten inte ges en klar avgränsning, finns del emellertid enligt
demokratiutredningen risk för all kommunfullmäktiges och landstingets ställning
urholkas. Att i lag exakt ange i vilka ärenden delegation får eller inte får
förekomma är svårt. Det är utredningens uppfattning att delegation även i
framtiden bör kunna ske endast i de ärendekategorier i vilka beslutanderätten i
dag kan överföras från kommunfullmäktige till nämnd. Utredningen anser att den
delegationsregel som kommunallagsutredningen föreslår endast skall ses som ett
juridiskt klargörande av vad som gäller, inte som en vidgning av möjligheten
alt överföra beslutanderätt. Beslutanderätt bör kunna delegeras endasl i rutinärenden.
Men även när det gäller sådana ärenden förutsätts att fullmäktige skall vara
restriktiva, eftersom delegationsärendena sammantaget kan ha stor belydelse.
Uiredningen betonar att de ärendegrupper som skall delegeras måste anges i ett
särskilt beslut och avgränsas noga.
Flertalet
remissinstanser delar utredningens principiella syn på delegationsinstitutet.
Endast ell fätal kommuner anser att principerna för delegationsrätten bör
förändras, dvs. att fullmäktige skall kunna delegera beslutanderätt i andra
ärenden än sädana som kan karakteriseras som rutinärenden.
En
bred majoritet av remissinstanserna är emellertid tveksam till demokratiutredningens
rekommendation om restriktiv tillämpning av den föreslagna delegationsregeln.
Dessa remissinstanser anser att en alllför restriktiv tillämpning av delegationsreglerna
leder lill att effektiviteten minskas och därmed till att ärendebehandlingen
fördröjs. Man menar ocksä att allmänhetens intresse för debatterna i
fullmäktige kommer all minska liksom massmediernas möjlighel att förmedla
information från debatterna, eftersom sammanträdena kommer att tyngas av
mängder av småärenden.
Bl,
a. Svenska kommunförbundet anför all del föreligger stora olikheter mellan
kommuner av olika storlek när det gäller behovei av delegation. Därför bör,
menar man, varje fullmäktigeförsamling med hänsyn till den egna
arbetssituationen själv få avgöra i vilken omfattning delegation skall
förekomma. Liknande synpunkter anförs även av fiera andra remissinstanser.
Prop. 1975/76:187 240
För
egen del vill jag inle förorda att möjligheterna lill delegation utvidgas
utöver vad som f n. anses gälla. Från demokratisk synpunkt är det väsentligt
att kommunfullmäktiges och landstingets ställning som beslutande organ inte
urholkas.
Från
lagteknisk synpunkt är det naturligtvis inte helt tillfredsställande att, som f
n., en viss möjlighet att överföra beslutanderätt härieds ur begreppet
"verkställighet". Det är å andra sidan knappast möjligt att i lag med
nägon exakthet ange i vilken utsträckning delegation skall få ske. Efter
ordalagen innebär också kommunallagsutredningens förslag att delegation får
förekomma i väsentligt större utsträckning än vad utredningarna synes ha
avsett. 1 och för sig är det naturligtvis möjligt att i lag ange vissa begränsningar
i delegationsrätten. Del kan ske t, ex, genom alt ärenden som är av principiell
beskaffenhet eller annars har större betydelse undantas. En sådan låsning
skulle emellertid innebära att såväl kommunerna och landstingskommunerna som
besvärsinstanserna får en helt ny utgångspunkt för bedömningen av i vilken
utsträckning delegation får förekomma.
Med
hänsyn till vad jag nu har anfört är jag inte beredd alt förorda bestämmelser
om delegation av beslutanderätt från kommunfullmäktige och landstinget till
nämnderna.
Den
överföring av beslutanderätt som rättspraxis har ansett kunna ske bör, som jag
närmare skall utveckla i del följande, kunna tillämpas analogt även på
landstingssidan.
Innan
jag övergår lill att behandla förvaltningsutskottels ställföreirädarskap, vill
jag ta upp en särskild fråga. Uppgiftsfördelningen mellan de beslutande
organen och nämnderna aktualiseras även i samband med att nya planeringssystem
utvecklas i kommunerna och landstingskommunerna. Detta är enligl min
uppfattning en utveckling som från demokratisk utgångspunkt framsiår som
önskvärd. De beslutande organen bör självfallet sträva efter att ge direktiv
och handlingslinjer i program e. d. Sådana principbeslut bör emellertid också
innehålla direktiv om hur efterkontrollen skall ske. Det bör vid slörre projekt
innebära alt genomförandel redovisas så att de beslutande organen kan se hur de
intentioner som angavs vid beslutstillfället har följts. Denna princip för de
beslutande organens kontrollfunktion bör kunna tillämpas i ökad utsträckning
både i kommunerna och i landstingskommunerna.
Förvaltningsutskottet
kan som jag lidigare har påpekat genom sitt s. k. ställföreirädarskap fatta
beslut i stället för landstinget även i ärenden som är mer betydelsefulla.
Motivet för slällföreträdarskapet har varit att vissa beslul måsle fattas även
mellan de relativt sällan återkommande landstingsmötena, Ställföreträdarskapet
har emellertid i vissa fall inneburit att de förtroendevaldas och medborgarnas
insyn har försvårats. Som en allmän utgångspunkt anger demokratiutredningen alt
alla frägor som har betydelse för medborgarna skall redovisas och diskuteras i
de beslutande organen.
Prop.1975/76:187 241
Därför
föreslår utredningen att bestämmelsen om ställföreträdarskapet slopas. 1
stället föreslås att enhetliga regler om delegation införs för landstinget och
kommunfullmäktige.
Landstingskommunerna
ansluter sig i sina remissyttranden allmänt till utredningens uppfattning att
de beslutande organens ledande roll bör betonas och förstärkas. En klar
majoritet av landstingskommunerna tillstyrker i princip förslaget att
ställföreträdarskapet skall slopas. Praktiskl laget samtliga betonar dock att
detta förutsätter att en väl avvägd delegationsregel införs. Även
Landstingsförbundet ansluter sig i princip till utredningens förslag. Förbundet
framhåller att det är väsentligt att landstingens beslut i så slor utsträckning
som möjligt får en bred förankring. En utvidgad roll för landstingen bör kunna
vitalisera debatten i landstingskommunala frågor bland både valda och väljare.
Den förstärkta ställningen för landstingen bör, framhålls det, successivt
utvecklas i takt med att landstingskommunernas uppgifter kommer alt omfatta
nya och vidgade områden.
De
landstingskommuner som avstyrker förslaget anser att ställföreträdarskapet
utgör en fömtsättning för en effektiv förvaltning. Om ställföreträdarskapet
slopas, kan följden bli en ökad byråkratisering, framhåller man. En annan
allmän mening bland dessa landstingskommuner är att beredningen av ärendena
skulle bli mer tidskrävande. Vidare anförs alt vissa typer av ärenden kräver
snabba avgöranden. Slutligen anser dessa landstingskommuner att risken är stor
alt ett omfattande delegationsförfarande skulle tvingas fram som kan förändra
praxis därhän att utredningens intentioner motarbetas. Några landstingskommuner
påpekar i sina yttranden att ett ökat antal landstingsmöten kan innebära att
ställföreträdarskapet inle behöver utnyttjas på samma sätt som nu och att det
möjligen kan slopas senare.
Norrboitens
läns landstingskommun framhåller att de speciella förhållandena med de långa
reseavstånden i länet medför svårigheler, när ett beslul måste fallas snabbi,
Ställföreträdarskapet medger att brådskande ärenden handläggs effektivt.
Landstingskommunen anser all del är tveksamt om samma delegationsregler kan
tillämpas i kommuner och landstingskommuner. Med hänsyn till alt landstingen
inte sammanträder sä ofla som kommunfullmäktige är landstingskommunernas behov
av möjlighelen att överföra beslutanderätt större än kommunernas.
Landstingsförbundet anser att det även i framtiden krävs starka
förvaltningsutskott för att landstingskommunerna skall kunna motsvara de krav
och förväntningar som de ställs inför. Även med tätare landstingsmöten kommer
det enligt förbundet att vara nödvändigt alt viktiga beslut fattas mellan
landstingsmötena.
Även
jag anser att förvaltningsutskottel måsle ha en stark slällning, om utskottet
skall kunna fullgöra uppgifien att samordna nämndernas verksamhet. Om
landstinget, i enlighet med den beslämmelse som jag har förordat i det föregående,
sammanträder minsl fyra gånger per år, kommer förvaltningsutskottet att få en
slällning som mera än f n. överensstämmer med kommunstyrelsens, 16 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr
186
Prop.1975/76:187 242
Ställföreträdarskapet
har hittills varit nödvändigt från praktisk synpunkt, eftersom landstinget som
regel har sammanträtt så sällan. Denna ordning kan emellertid innebära
nackdelar från demokratisk synpunkt. Jag anser i likhet med
demokratiutredningen att alla frågor som har större allmän betydelse för
medborgarna bör redovisas och diskuteras i de beslutande organen. En sådan
ordning medför att den politiska debatten stimuleras på ett sätt som är av
stort värde från kommunaldemokratisk synpunkt. För minoritetens
arbetsmöjligheter är det sålunda väsentligt alt fier ärenden förs fram till
offentlig debatt i landstinget. Därigenom kan minoriteten få till stånd en
debatt och inför medborgarna bätlre markera sin politiska linje i de olika
ärendena.
Jag
har i det föregående förordat att landstingen bör sammanträda minst fyra gånger
per år och enligt min mening är det angeläget att antalet sammanträden på sikt
successivt ökas även därutöver. En sådan utveckling skulle minska
förvaltningsutskottets behov av att utnyttja sitt ställföreirädarskap. Trots
detta kan jag inte biträda förslaget att slällföreträdarskapet nu skall tas
bort. Som några remissinstanser har framhållit, kommer del, även om landstingen
sammanträder fyra gånger per år, att kunna uppkomma situationer som kräver att
beslut i viktiga ärenden fattas snabbt. Jag anser därför att
ställföreträdarskapet tills vidare bör finnas kvar, men att dess räckvidd
begränsas. Hittills har ställföreträdarskapet vanligen inte begränsats genom
beslut av landslingen. Det har i vissa fall fått en vidsträckt användning. Jag
förordar emellertid att ställföreträdarskapet skall omfatta bara vad som anges
i reglemente för förvaltningsutskottel eller i särskilt beslut av landstinget.
Ställföreträdarskapet bör reserveras för fall när landstingels beslut inte kan
avvaktas eller fråga är om ärenden som inte har principiell betydelse eller
annars är av större vikt.
Jag
förordar således att en bestämmelse införs som ålägger landstingen att ge
föreskrifter om och i vilken utsträckning ställföreträdarskapet får användas.
De beslut som förvaltningsutskottet har fattat på grundval av ställföreträdarskapet
bör anmälas för landstinget,
12.3.4
Den obligatoriska dubbla beredningen
Ärende
som skall avgöras av landstinget skall enligl 30 S LL beredas dels av den nämnd
eller beredning dit de hör eller av en eller flera personer som har särskilt
utsetts för att bereda ärendet, dels av ett beredningsutskott som landstinget
har utsett bland sina ledamöler. Denna s. k. dubbla beredning saknar
motsvarighet i kommunerna. Den infördes för att landstingsledamöterna skulle
få tillfälle att tränga djupare in i ärendena under landstingsmötet. Det ansågs
att landstingsledamöterna inte kunde följa nämndernas arbete mellan
sammanträdena på samma sätt som ledamöterna i kommunfullmäktige. Enligt 7S lagen
(1969:215) med särskilda bestäm-
Prop.1975/76:187 243
melser
om Stockholms läns landstingskommun (LLS) är den dubbla beredningen frivillig
i denna landstingskommun.
Kritik
mot beredningsförfarandet i landstingskommunerna har främst riktals mot att alltför
kort tid står till beredningsutskottens förfogande. Möjligheten att
beredningsutskotten sammanträder mellan landslingens sammanträden synes ha
utnyttjats i begränsad utsträckning. Beredningen har därför ibland ansetts
utgöra en formalitet.
Formerna
för beredningsförfarandel hänger enligt demokratiulredningen i hög grad samman
med hur ofta landstinget sammanträder. Om landstinget sammanträder mera
regelbundet, faller motiven för en obligatorisk dubbel beredning bort,
Uiredningen föreslår därför att den dubbla beredningen skall göras fakultativ.
Nästan alla landstingskommuner och Landstingsförbundet tillstyrker förslaget.
För
egen del finner jag det svårt att entydigt bedöma beredningsutskottens
betydelse. Det finns stora skillnader mellan landstingskommunerna i detta
avseende. Utskottens verksamhel upplevs säkert som betydelsefull av framför
allt de landstingsledamöter som inte har nämnduppdrag. Jag delar emellertid
utredningens uppfattning att motiven för dubbel beredning minskar i betydelse
om antalet landstingsmöten ökar, Samma beredningsförfarande kan då tillämpas
som i kommunerna. Landstingsledamöternas arbetsbelastning blir jämnare genom
all beredningsarbetet på ett naturiigt sätt sprids över hela året. Det kan även
ges mera tid för diskussioner i partigmpper och i partiernas lokala
organisationer. Den beredning som kan ske på detta sätt har enligl min mening
stor betydelse för en väl fungerande kommunal demokrati.
Jag
föreslår därför att den dubbla beredningen inte längre skall vara obligatorisk.
Med hänsyn till att erfarenheterna av beredningsutskotten på sina håll är goda
anser jag emellenid att det fortfarande bör vara möjligt för
landstingskommunerna att inrätta sådana utskott. Det kan ske utan alt
bestämmelser därom ges i lag. Den närmare utformningen av ett system med
beredningsutskott bör enligt min mening regleras i arbetsordning.
12.3.5
De beslutande organens arbetsformer
De
beslutande organens ställning i den kommunala verksamheten är i hög grad
beroende av deras arbetsformer. Det gäller t. ex, de förtroendevaldas
möjligheter att föra fram frågor och därigenom få till stånd en allmän debatt.
Detta påverkar i sin tur medborgarnas möjligheter att bilda sig en uppfattning
om de kommunala frågorna mellan valen.
Demokratiulredningen
anser alt det är av stort demokratiskt intresse att kommunfullmäktige och
landsting diskuterar de långsiktiga frågorna på ett tidigt stadium, dvs. innan
det är aktuellt att fatta beslut som skall verkställas. Utredningen
rekommenderar därför att diskussionerna om de långsiktiga planeringsfrågorna
inordnas i de beslutande organens övriga arbete på ett
Prop. 1975/76:187 244
sådant
sätt att de blir regelbundet återkommande.
Knappt
en fjärdedel av kommunerna har tagit upp denna rekommendation i sina yttranden.
Samtliga stöder utredningens rekommendation och betonar på olika sätt att s. k.
programdebatter bör bli ett naturiigt inslag i kommunfullmäktiges arbete.
Svenska kommunförbundet biträder också rekommendationen, liksom fiertalet av
de ganska få landstingskommuner som tar upp frågan.
För
egen del finner jag det värdefullt att långsiktiga frågor regelbundet tas upp
till offentlig debatt i fullmäktige och landsting. Därigenom ges en utåtriktad
information om olika politiska ställningstaganden i ämnen som är betydelsefulla
för kommunmedlemmarna. De beslutande organen får vidare möjlighet att styra
utvecklingen både genom att ange riktlinjer för verksamheten och genom att ta
ställning i konkreta frågor. Enligt min uppfattning är det lämpligt att
fullmäktige och landsting i större utsträckning tar upp en principdiskussion om
olika verksamhetsgrenars bedrivande och resultat, I den alltmer sammansatta
samhällsverksamheten är det angelägel att de beslutande organen för en
långsiktig diskussion framför allt när det gäller verksamhetens inriktning och
omfattning i framliden. Del är naturiigt att dessa diskussioner förs
fortlöpande och att de, i den mån det inle inkräktar på den självständighet för
nämnderna som kan vara förutsatt i olika spedalförfattningar, utmynnar i riktlinjer
och direktiv för handläggningen i nämndema. Därmed ges ledamöterna i
fullmäktige och i landstingen ökade möjligheter att påverka de långsiktiga
frågorna. Samtidigt förs dessa frågor ut till allmänheten i ett tidigt skede,
vilket gör en bred debatt möjlig. Ett komplement till program- och
direktivdebalter kan vara alt fullmäktige och landstinget, t. ex. när något
större projekt är genomfört, diskuterar om resultatet stämmer överens med de
ursprungliga intentionerna.
Enligt
min mening finns del inle anledning att genom särskilda föreskrifter i lag
binda kommunfullmäktiges eller landstingets handläggning av de frågor som jag
nu har berört. Jag vill nämna att jag i ett följande avsnitt kommer alt ta upp
ett närliggande spörsmål, nämligen information och medverkan i
planeringsfrågorna.
Genom
motion, interpellation och enkel fråga kan en fullmäktig- eller
landstingsledamot ta upp en fråga i den beslutande församlingen.
Motion
Enligt
18 § KL och 19 S KLS skall kommunfullmäktige meddela beslut i fråga som har
väckts genom motion av fullmäktig, 1 21 S 1 mom. LL anges att bl. a, ledamot av
landstinget har rätt att väcka förslag vid landstingsmöte. Sådant förslag
skall avlämnas senast tvä månader före landstingsmötets början. Någon
motsvarighet till denna bestämmelse finns inte i KL eller KLS. I Stockholms
läns landstingskommun gäller vad landstinget föreskriver om tid för väckande av
motion (4 S LLS). Kommunallagarna
Prop.
1975/76:187 245
saknar
bestämmelser om när motion skall behandlas i den beslutande församlingen.
Från
kommunaldemokratisk utgångspunkt är del viktigt, anser utredningen, att
motioner behandlas inom en begränsad tid så all frågornas aktualitet inte
försvinner. Av utredningens undersökningar framgår att hälften av alla motioner
i kommunerna inte har behandlats inom ett år efter det att de har väckts.
Utredningen
föreslår därför en föreskrift om att motion bör beredas sä att fullmäktige
resp. landstinget kan fatta beslut med anledning av motionen inom ett är.
Beredningen bör enligt uiredningen normalt kunna klaras av inom ett är. Om
beredningen inte kan avslutas inom denna tid, skall detta enligt förslaget
anmälas till fullmäktige resp. landstinget. Samtidigt skall redogörelse lämnas
över vad som dittills har framkommit under beredningen. I samband med sådan
anmälan skall fullmäktige resp. landstinget kunna skriva av motionen från
vidare handläggning. Efiersom landstingen förutsätts sammanträda oftare än f n.
föreslår utredningen att särreglerna om tid för avlämnande av motion i landsting
slopas. Samma regler föreslås alltså gälla för kommunerna och
landstingskommunerna. Övriga frågorsom rör motionsförfarandet bör enligt
utredningens mening regleras i arbetsordningar för de beslutande organen. 1
sådan ordning bör enligl utredningen föreskrivas alt motion skall vara
skriftlig.
Alla
landstingskommuner och nästan alla kommuner som berör förslagen är positiva
till ulredningens förslag i fråga om motionsförfarandet. Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet tillstyrker förslaget. Ett fåtal
remissinstanser släller sig tveksamma eller avvisande till förslaget.
Några
av dessa senare remissinstanser anser att den föreslagna möjligheten att skriva
av motioner kan lämna vägen öppen för majoriteten all på ett alltför enkelt
sätt göra sig av med besväriiga motioner. Andra menar att förslaget innebär att
det s, k, beredningstvånget för motioner upphör och därmed att den nuvarande
motionsrätten begränsas. Några anser alt den föreslagna tidsgränsen på ett år
är för kort och att den kan innebära att vissa motioner blir summariskt
behandlade. Slutligen anser ett fåtal kommuner att förslaget är riktigt i
princip men att de föreslagna reglerna är av detaljkaraktär och alt kommunerna
själva bör få reglera förfarandet i arbetsordningar,
1
likhet med utredningen anserjag att motionsinstitutet harstor betydelse för den
enskilde ledamotens möjligheter att påverka den kommunala verksamheten. Regler
av det slag som utredningen föreslår kan ha stor betydelse för minoritetens
möjligheter att markera sin inställning inför medborgarna och massmedia.
Motionsinstitutet får därmed en annan och mera politisk karaktär än vad det har
i dag.
Enligt
min mening är det angelägel att motioner behandlas så att de kan tas upp i
fullmäktige eller landstinget inom inte alltför lång tid efter det att de har
väckts, I normalfallet bör fiertalet motioner kunna sakbe-handlas inom en tid
av ett år. Men det kan, som utredningen påpekar.
Prop.
1975/76:187 246
också
inträffa att en motion kräver så omfattande utredningar att den inle kan vara
färdigberedd inom denna lid. Farhågorna för alt majoriteten skall utnyttja sin
rätt att skriva av besväriiga motioner, om utredningens förslag genomförs,
anser jag vara överdrivna. En sådan åtgärd skulle ge upphov till en kraftig
politisk reaktion från minoritetens sida. Dessulom kan ju motionären alltid
aktualisera frågan i en ny motion.
Jag
kan inte instämma i påståendet från några remissinstanser alt beredningstvånget
för motioner upphör, om utredningsförslaget genomförs. Förslaget tvingar fram
ett avgörande eller en redovisning inom ett år. Avsikten med förslaget är
emellertid inte att beredningslvånget eller beredningens innehåll skall
ändras. Om en motion inte längre är aktuell eller redovisningen av vad som har
kommit fram under beredningen bedöms tillräcklig med hänsyn till motionens
syfte och innehåll, kan kommunfullmäktige resp. landstinget skriva av
motionen. Inget hindrar emellertid att en nämnd tar upp frågan genom ell eget
förslag eller alt motionären väcker en ny motion i samma ämne.
När
det gäller farhågorna för att ettårsfristen kan leda till att vissa motioner
blir alltför summariskt behandlade, vill jag peka på att den föreslagna fristen
inte är ovillkoriig. När fullmäktige resp, landstinget tar upp motioner som
inte är färdigberedda, kan beslut fattas om att beredningen skall fortsätta och
direktiv ges för den fortsatta beredningen. De bestämmelser som utredningen
föreslår hindrar inte fullmäktige eller landstinget från att i arbetsordning
besluta om kortare normaltid för beredning av motion. Ett sådant beslut medför
dock inte att en motion kommer att kunna skrivas av före ettårsfristens utgång.
Med
stöd av vad jag nu har anfört förordar jag att utredningens förslag till regler
för behandlingen av motiner genomförs. De grundläggande regler som det här är
fråga om bör alltså ges i lag.
Eftersom
jag förutsätter att landslingen kommer att sammanträda minst fyra gånger per
år, anserjag att bestämmelserna i LL om lid för avlämnande av motion kan utgå.
Denna fråga bör liksom övriga detaljfrågor som hänger samman med
molionsförfarandet kunna regleras i arbetsordning.
Interpellation
och enkel fråga
Interpellation
skall avse ämne som hör till fullmäktiges resp. landstingels kompetensområde
(23 S KL, 24 § KLS, B § LL). Den skall ställas lill ordföranden i
kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet eller annan nämnd eller beredning eller,
i Stockholms kommun, till borgarråd. Interpellation skall vara skriftlig. I
kommunerna skall den avlämnas till fullmäktiges ordförande före det sammanträde
vid vilket den är avsedd att framställas. Om fullmäktige medger att
interpellationen får ställas, bör den besvaras senasl vid nästa sammanträde.
Någon svarsplikl finns emellertid inie föreskriven. I landstingskommunerna
skall interpellation avlämnas lill landstingets ord-
Prop.1975/76:187 247
förande
senasl försia dagen för landstingsmötet. Om landstinget medger alt
interpellationen får framställas, bör den besvaras vid mötet, I Stockholms läns
landstingskommun gäller vad landstinget föreskriver i fråga om tid för
avlämnande och besvarande av motion (4 § LLS). I en riksdagsmotion år 1972
(1972:168) föreslogs en ändring av LL så att interpellation skulle kunna
besvaras även vid nästkommande landstingsmöte. Reglerna i LL om när
interpellation bör besvaras har gett upphov till svårigheler, när omfattande
interpellationssvar skall arbetas fram på några få dagar under landstingsmötet.
Det är skillnaden i sammanträdesfrekvens mellan fullmäktige och landstinget som
har motiverat de skilda bestämmelserna om tidsfrister för besvarande av
interpellation,
Demokratiulredningen
föreslår, under förutsättning att landstingen börjar sammanträda oftare än f
n,, att samma bestämmelserom tid för besvarande av inlerpellalion skall gälla i
kommuner och landstingskommuner. Förslaget innebäratt del inte i lag skall
anges någon exakt tid inom vilken interpellation skall besvaras.
Utredningen
rekommenderar att interpellation besvaras så snait som möjligt och senast vid
sammanträdet efler det att den har ställts. I lag bör, enligt utredningen,
endasl föreskrivas att interpellation skall vara tillgänglig för varje ledamot,
innan beslut om medgivande alt framställa interpellationen fattas, samt att
beslut i den frågan skall fattas utan överiäggning. Dessutom föreslås en
föreskrift om alt fullmäktige resp. landstinget skall kunna ge föreskrifter om
lid för avlämnande och besvarande av interpellation. Två förslag från
utredningen kommer jag att ta upp i senare avsnitt. Del gäller dels förslagel
att interpellation skall kunna avse också förhållande i företag som ägs av
kommunen eller landstingskommunen, dels förslagel att ordföranden i
kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet skall kunna överiämna
interpellation alt besvaras av annan ledamot av styrelsen eller utskottet.
Remissinstanserna
instämmer allmänt i utredningens förslag om ändrade regler för interpellation.
Nästan alla kommuner och landstingskommuner som berör utredningsförslaget är
således positiva. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet tillstyrker
också förslaget. Två kommuner menar dock i sina yttranden att interpellation
bör sändas ut lill ledamöterna tillsammans med kungörelsen till sammanträdel.
En kommun anser att svarsplikt bör införas när del gäller interpellalioner.
Några kommuner menar att också interpellationssvaret bör vara skriftligt,
Ulredningens rekommendation, att interpellation bör besvaras senasl på
sammanträdet efter det att den har ställts, kan enligt Stockholms kommun med
hänsyn lill ärendebelastningen i fullmäktige inte följas i kommunen.
För
egen del anserjag att interpellationsinstilutets utformning är väsentlig
utifrån kommunaldemokratisk synvinkel. Genom interpellation kan den enskilde
ledamoten stimulera debatten i en aktuell fråga. Enligt min mening bör alla
ledamöter i fullmäktige resp. landstinget ha lillgång till interpd-
Prop. 1975/76:187 248
lalionen,
innan de beslutar om den skall fä framställas. Som utredningen föreslår bör
föreskrift därom ges i lag. Genom en sådan föreskrift blir det klart att
interpellation skall vara skriftlig. Särskild föreskrift härom behövs alltså
inte. Jag bedömer del som osannolikt att någon nämndordförande vägrar att
besvara en interpellation. Inte heller i riksdagen finns svarsplikt för
interpellalioner. För egen del finner jag det därför inte befogat att införa
svarsplikl för interpellalioner.
Jag
anser det vara en fördel om deialjregler kan undvikas i lag. Närmare
föreskrifter om interpellationsinstitutet bör kunna tas in i arbetsordning. 1
den ordningen bör sälunda föreskrifter kunna ges om bl. a. tid för avlämnande
och besvarande av interpellation. Reglerna i KL, KLS och LL om när
interpellation skall avlämnas och om när den bör besvaras kan alltså tas bort.
Men jag instämmer i ulredningens rekommendation att inlerpellalion i
normalfallet bör besvaras så snart som möjligt eller senast vid sammanlrädet
efter del all den ställts. Enligt min mening bör man inte i lag föreskriva alt
interpellationssvaret skall vara skriftligt eller att det skall tillhandahållas
viss tid före sammanträdet. För egen del anser jag att det skulle vara
olämpligt att i lag föreskriva att interpellationssvar skall vara skriftligt.
Det bör nämligen vara tillåtet att lämna ett muntligt svar omedelbart efter det
att interpellationen har framställts.
Institutet
enkel fråga regleras inte i KL, KLS eller LL. De beslutande organen anses kunna
meddela de föreskrifter i ämnet som behövs. 1 landstingskommunerna och i de
slörre kommunema har delta ofta skett i arbetsordningar. Utmärkande för
institutet är att frågan skall avse enkla sakförhållanden så all svar kan
lämnas snabbt. Enkel fråga anses inte biehöva ges skriftlig form.
Demokratiulredningen
anser att det inte är nödvändigt att reglera institutet enkel fråga i lag.
Utredningen rekommenderar att det i arbetsordning anges att enkel fråga skall
vara skriftlig och att den skall avlämnas viss tid före sammanlrädet. Därmed
ges ordföranden möjlighet all ta ställning till om del är en enkel fråga eller
en interpellation som har ställts och om frågan ligger inom del beslutande
organels kompetensområde. Utredningen anser också att det i arbetsordningarna
bör anges att enkel fråga skall avse enkla och klart avgränsade
sakförhållanden. Vid behov kan även debattinläggen i anledning av en enkel
fråga tidsbegränsas. Också principen alt endasl den som har framställt frågan
och den som skall svara får ytlra sig när enkel fråga behandlas bör enligt
utredningens mening skrivas in i arbetsordningarna.
En
bred majoritet av de kommuner och landstingskommuner som yttrar sig på denna
punkt delar utredningens uppfaltning. Ett femtontal remissinstanser anser
emellertid alt institutet enkel fråga bör nämnas i kommunallagen, dock utan
att någon detaljreglering sker. Några kommuner anser att de enkla frågorna inte
skall behöva avlämnas skriftligen före sammanträdet.
För
egen del instämmer jag i utredningens uppfallning att institutet enkel
Prop.
1975/76:187 249
fråga
inte behöver lagregleras närmare. För klarhetens skull förordar jag dock en
bestämmelse om att kommunfullmäktige resp, landstinget kan föreskriva att
ledamot får framställa fråga i ämne som hör till fullmäktiges resp.
landstingets handläggning till ordföranden i styrelsen eller annan nämnd eller
i beredning. Mitt förslag innebär att kommunfullmäktige och landstinget får
avgöra om enkel fråga skall få förekomma och ge de föreskrifterom institutet
som behövs. I samband därmed ärenligt min mening utredningens rekommendationer
i ämnet värda att beakta.
Kungörelse
om sammanträde m. m.
Kungörelse
om sammanträde med kommunfullmäktige med uppgift om tid och ställe för
sammanträdet och de ärenden som skall behandlas skall enligt 14 S KL och 15 §
KLS anslås minst en vecka före sammanträdet på kommunens anslagstavla. Den
skall sändas med posten lill varje ledamot och suppleant så tidigt att den kan
antas vara adressalen lill banda senasl fyra dagar före sammanträdet.
Tillkännagivande om tid och plats för sammanträdet skall också införas i en
eller flera ortstidningar senast en vecka före sammanträdesdagen. Om
kommunfullmäktige har bestämt del, skall tillkännagivandet innehålla uppgift om
de ärenden som skall behandlas,
Moisvarande
bestämmelser finns i 20 S LL. Kungörelse om sammanlräde skall anslås på
anslagstavlan och sändas till varje landstingsledamot minst 14 dagar före
landstingsmötet. Någon skyldighet att sända kungörelsen till suppleanterna
finns inte. För Stockholms läns landstingskommun gäller alt de nyss nämnda
åtgärderna skall vidtas senast en vecka före landstingsmötet (3S LLS).
För
kommunerna finns inga regler om när handlingarna till sammanträdena skall
sändas till ledamöterna. 1 praktiken sänds de ofla samtidigt som kungörelsen.
För landstingskommunernas del gäller att vissa handlingar om möjligt skall
översändas till ledamöterna minst åtta dagar före landstingsmötets börian.
Kommunfullmäktige
och landstinget skall åriigen beslula om i vilka tidningar kungörelse om
sammanträde skall införas. Därvid bör sådana tidningar väljas som genom sin
spridning bringar tillkännagivandel till de fiestas kännedom. En minoritet av
en tredjedel av närvarande ledamöter har rält att få till stånd annonsering i
viss tidning.
Med
utgångspunkt i statsmakternas beslul år 1971 om vissa riktlinjer för förbätirad
samhällsinformation (prop. 1971:56, FiU 23, rskr 182) föreslås i
departementspromemorian (Ds Ju 1974:2) Effektivare kungörande en särskild
kungörandelag. Lagen avses bli tillämplig bl, a, när kungörande enligt
föreskrift i författning skall ske i ortstidning eller på kommunens anslagstavla.
Kungörande i ortstidning skall i sådant fall ske genom att kungörelsen förs in
i samtliga lokala dagstidningar som har en spridning av någon betydenhet bland
dem lill vilka kungörelsen riktar sig, Bestämmelsema i kommunallagarna om
vilka ortstidningar som bör väljas för tillkännagivande
Prop.1975/76:187 250
om
sammanträde skall enligl vad som föreslås i promemorian las bort.
Demokraiiutredningen
ägnar betydande uppmärksamhet åt förhållandet att en slor andel av de
förtroendevalda i de beslutande organen anser sig ha en otillfredsställande
arbetssituation. Utredningens egna undersökningar visar att många anser att
man får beslutsunderiaget för sent och att möjlighetema till förberedelser
inför sammanträdena är alltför begränsade. Även kommuninvånarnas
förutsättningar att informera sig om vilka ärenden som skall behandlas på de
beslutande organens sammanträden aktualiseras av uiredningen.
Demokratiutredningen
föreslår i likhei med kommunallagsutredningen föreskrifter om att kungörelse
med uppgift om tid och plats för sammanträde och om vilka ärenden som skall
behandlas minst en vecka före sammanträdet skall anslås på kommunens resp.
landstingskommunens anslagstavla och sändas till varje ledamot och suppleant.
Kungörande i tidning skall enligt förslaget också ske minst en vecka före
sammanträdet. För att öka medborgarnas kännedom om de beslutande organens
sammanträden rekommenderas alt kungörelseannonserna i tidningarna även skall
innehålla en förteckning över de ärenden som skall behandlas.
Demokratiutredningen rekommenderar vidare att ledamöterna och suppleanterna får
beslutsunderiaget samtidigt med kungörelsen. Utredningen anför att majoriteten
av de förtroendevalda enligt utredningens undersökningar anser att tidsperioden
mellan utsändningen av beslutsunderiaget och sammanträdet f n. är alltför kort.
En
klar majoritet av de remissinsianser som tar upp denna fråga är positiva till
förslaget alt kungörelsen skall anslås och sändas till ledamöler och suppleanter
en vecka före sammanträdel och samtidigt införas i ortstidningarna.
Landstingsförbundet konstaterar att förslaget innebär en förkortad kungörelsetid
för landstingsledamöterna men tillstyrker ändå förslagel.
Några
av de remissinstanser som kommenterar rekommendationen att handlingarna till
sammanträdet skall sändas ut samtidigt med kungörelsen anför att den kan leda
till bl, a, att beslutsprocessen fördröjs och till att antalet extra ärenden
vid sammanträdena ökar. Även olika praktiska svårigheter nämns i sammanhanget.
Två kommuner och en landstingskommun ifrågasätter om inte en minimitid för när
handlingama skall sändas ut bör anges i lag. Några kommuner anser däremot att
kungörelseförfarandel hell bör regleras av kommunema själva i arbetsordningar.
För
egen del vill jag understryka betydelsen av att de förtroendevaldas arbete
underlättas. Jag förordar att utredningens förslag om en veckas kungörelsetid
genomförs såväl för kommunerna som för landstingskommunerna, SatTitidigt vill
jag påpeka att detta är en minimitid. Enligt min mening är det även väsentligt
att beslutsunderiaget kommer ledamöterna lill hända i god tid före
sammanträdet. Jag finner det emellertid inte lämpligt att i lag ange en bestämd
tid inom vilken handlingarna till sammanträdet skall sändas ut. Frågan bör i
stället regleras av kommunerna och landstingskommunerna själva i
arbetsordning.
Prop.
1975/76:187 251
Utredningens
rekommendation alt kungörelsen i tidningarna skall innehålla en förteckning
över de ärenden som skall behandlas kommenteras av relativt fä remissinstanser.
De flesta av dessa remissinsianser har dock inle nägot att erinra mot
rekommendationen. Några fä kommuner anser att rekommendationen är för svag och
förordar att det i lag föreskrivs alt annonsen skall innehålla en
ärendeförteckning. Andra menar att denna fräga inte kan regleras centralt. Ett
par kommuner påpekar att kostnaden för annonseringen kan bli relativt hög om
hela föredragningslistan skall tas med, speciellt för de mindre kommuner som
ligger mellan olika tidningars spridningsområden.
För
egen del finner jag det väsentligt all frågan om medborgarnas information om de
beslutande organens arbete ägnas stor uppmärksamhet. En väg all åstadkomma
delta äratt låta kungörelsen i tidningarna innehålla en ärendeförteckning.
Kostnaden för sådan annonsering måste emellertid avvägas mol kostnaden för
annan information. Jag anser således att kommunerna och landstingskonimunerna
själva bör få avgöra om ärendeförteckningen bör tas med i tidningsannonsen, 1
lag bör dock, i enlighet med de nuvarande bestämmelserna i KL och KLS,
föreskrivas alt uppgifl om de ärenden som skall behandlas skall tas in i
annonsen, om fullmäktige resp, landstinget har bestämt att så skall ske,
Kommunallagsulredningen
föreslär en beslämmelse om att kungörelse om sammanträde skall införas i
samtliga ortstidningar som i kommunen resp, landstingskommunen har en spridning
av nägon betydenhet. Rätten för en minoritet inom kommunfullmäktige resp,
landstinget att lä till stånd kungörelse i viss tidning skall enligt
ulredningens förslag tas bort. Demokratiutredningen anser sig emellertid inte
kunna la slällning till förslagen i departementspromemorian (Ds Ju 1974:2),
Innebörden av uttrycket "spridning av någon betydenhet" är enligt
utredningen oklar. Utredningen anser vidare att de nuvarande reglerna om
minoritetens räll alt få till stånd annonsering i viss tidning har fungerat
väl. De ganska få remissinstanser som går in på dessa frågor delar
demokratiulredningens uppfattning.
Som
jag nämnt i det föregående övervägs förslagen i promemorian f n, inom
jusiiliedepartemenlei, I fräga om kungörelserna om fullmäktiges och
landstingets sammanträden gör sig delvis andra synpunkter gällande än
beträffande de kungörelser i övrigt som avses med förslaget till kungörandelag.
Kungörelserna om sammanlräde är sålunda bara i ringa utsträckning av belydelse
för enskilds rätt. Att de når en vid krets av befolkningen är i stället av
betydelse främst från kommunaldemokratisk synpunkt. De nuvarande reglema har
visat sig leda till en god spridning av informationen om sammanträdena.
Tillräcklig anledning att med hänsyn till del lagstiftningsarbete som pågår
inom justidiedepartementet välja en annan lösning än den nuvarande föreligger
enligt min mening inte. Jag förordar därför att de nuvarande bestämmelserna om
hur de tidningar bör väljas ut, där kungörelse om sammanlräde skall ske behålls.
Även rätten för en minoritet
Prop.1975/76:187 252
inom
kommunfullmäktige resp, landstinget alt få till stånd kungörelse i viss tidning
bör alltså finnas kvar,
12.3.6
Suppleanter Jör fullmäkiige- och landsUngsledamöter m. m.
För
ledaniöterna i landsting skall enligt 6 S LL utses suppleanter. Kommunfullmäktige
lår besluta att suppleanter skall utses (5 a S KL, 5 S KLS), Suppleanter lär
däremot inte utses för förbundsfullmäktige i kommunalförbund. Möjligheten att
utse suppleanter i kommunfullmäktige infördes år 1969 (prop. 1969:129, KU 44
och 45, rskr 405 och 406). För reformen anfördes flera skäl. Det var främst att
fiera personer kan knytas till del kommunala arbelel och att
medborgarinflytandet alltså breddas, om suppleanter finns. Ett annat skäl var
att styrkeförhållandena inom fullmäktige inle rubbas, om en ledamot är
förhindrad att närvara eller är jävig. Dessutom har åberopats alt
suppleantsystemet har fungerat mycket väl för landstingens del.
En
försia fråga när det gäller suppleantsystemei är om det skall vara
obligatoriskt för alla kommuner, Alla kommuner utom tre har infört suppleantsyslem.
Till de kommuner som inte har suppleanter hör Stockholms kommun.
En
annan fråga gäller principerna för suppleanternas turordning och tjänstgöring,
1 vissa fall föreligger oklarhet om hur gällande regler skall tillämpas.
En
tredje fråga gäller suppleanternas befogenheter. Enligt gällande regler har
suppleanterna samma ställning som ordinarie ledamöter, närde tjänstgör i
stället för ledamot. När sä inte är fallet, har de däremot inte nägra särskilda
befogenheter,
1
det följande skall jag la upp dessa tre frågor. En fjärde fråga, nämligen
frågan om reglerna för hur suppleanterna skall utses, kommer jag att behandla i
specialmotiveringen. I det sammanhanget kommer jag att ta upp bl, a. ett
förslag frän riksskatteverket som syftar till en förkortning av tiden för
sammanräkningen efter valet. Förslaget rör också frågan om en suppleant bör
kunna ersätta även andra ledamöler än de som har valls i samma valkrets som
suppleanten.
Obligatoriskt
suppleantsystem
Till
de skäl som talar för att suppleanter bör utses för fullmäktige hör enligt
demokratiutredningen bl, a. att ett suppleantsystem gör det möjligt att få
kommunens olika delar bättre representerade och att sprida förtroendeuppdragen
till skilda medborgargrupper, Uiredningen föreslåratl suppleanter
obligatoriskt skall utses inte bara för landstingsledamöter utan också för
kommunfullniäktige och fullmäktige i kommunalförbund. Kommunfullmäktige
föreslås som hittills bestämma antalet suppleanter. Medlemmarna i
kommunalförbund föreslås la frihet att i förbundsordningen be-siämina hur mänga
suppleanter som skall finnas och hur mänga suppleanter varje medlemskommun
skall utse.
Nästan
alla reniissinstanser som berör förslagen är positiva. Endast
Prop. 1975/76:187 253
länsstyrelsen
i Stockholms län ställersig direkl avvisande lill ett obligatoriskt
suppleantsyslem för kommunfullmäktige. Länsstyrelsen anser främst med
hänvisning lill praktiska skäl att kommunerna bör lämnas frihel all själva
avgöra om del skall finnas suppleanter i fullmäktige eller ej. Endast
länsstyrelsen i Malmöhus län tar upp frågan om suppleanter i förbundsfullmäktige.
Länsstyrelsen anser att det inle bör vara obligatoriskt med suppleanter i förbundsfullmäklige.
Med suppleanter skulle de beslutande församlingarna i kommunalförbunden enligt
länsslyrelsen bli alltför stora. Länsstyrelsen anser därför att man endast bör
öppna möjlighet för kommunalförbunden att utse suppleanter,
Enligl
min mening är ett av de främsta skälen för suppleantsyslemet att fler
medborgare kan engageras i samhällsarbetet. Om suppleanter utses, kan flera
kommunmedlemmar knytas direkt till den kommunala verksamheten. 1 likhet med
demokraiiutredningen anserjag att suppleantinslitutionen i de beslutande
organen har sädan betydelse att den bör införas i alla kommuner. Denna
uppfattning styrks av att suppleanter utsetts för fullmäktige i nästan alla
kommuner. Vad gäller frågan om suppleanter för förbundsfullmäktige anserjag
att medlemskommunerna bör ges rätt men inle skyldighet att utse suppleanter.
Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen lill ändringarna i lagen
om kommunalförbund.
Beslutförhetsregeln
För
beslutförhet i kommunfullmäktige krävs alt fiera än hälften av ledamöterna är
närvarande. Har suppleanter utsetts måste, liksom i landsting, minst tvä
tredjedelar vara närvarande (15 S KL, 16 S KLS, 27 S LL).
Innan
möjligheten att utse suppleanter för kommunfullmäktige infördes, krävdes för
beslutförhet att flera än hälften av ledamöterna var närvarande.
Som
skäl för alt ånyo införa denna ordning har hävdals att en minoritet inte, genom
att utebli från sammanträdet, bör kunna göra det omöjligt för församlingen att
fungera. 1 praktiken torde det visseriigen vara sällsynt att något sådant
förekommer. Demokratiutredningen anser emellertid all en formell garanti mol
obstruktion ändå bör finnas. Därför föreslås att för beslutförhet skall krävas
endast att flera än hälften av antalet ledamöter är närvarande,
1
denna fråga är remissbilden splittrad. Något mer än hälften av remissinstanserna
avstyrker förslaget. En bred majoritet av de landstingskommuner och hälften av
de kommuner som tar upp frågan hör till dessa remissinstanser.
Landstingsförbundet ansluter sig emellertid till utredningens förslag. De
remissinstanser som avstyrker förslaget menar vanligen att den nuvarande regeln
inte har medfört olägenheter. Man anser att risken för obstruktion inte utgör
tillräcklig grund för att beslutförhetskravel skall sänkas. Några
remissinstanser framhåller att del är angeläget alt reglerna är
Prop.1975/76:187 254
utformade
så att största möjliga antal ledamöter deltar i sammanträdena, Stockholms läns
landstingskommun, som avstyrker förslaget, anför att det innebär att det inte
blir möjligt att i arbetsordning föreskriva visst närvaroantal vid besvarande
av interpdlationer och enkla frågor.
För
de beslutande församlingarnas del har enligt min mening en beslut-förheisregel
ganska liten belydelse. Detta gäller i synnerhet om, som enligt mitt förslag,
suppleanter alltid skall finnas. Man bör dä kunna räkna med att församlingen i
regel är åtminstone i det närmaste fulltalig. En beslut-förhetsregel blir
därför av betydelse främsl för rena undanlagsfall. Detta medför att den i och
för sig obetydliga risken för s. k, obstruktion får förhållandevis större
betydelse. Trots att ålskilliga remissinsianser har avstyrkt utredningens
förslag, förordar jag därför att det genomförs.
Med
anledning av vad Stockholms läns landstingskommun har anfört vill jag nämna att
jag i specialmotiveringen kommer att föreslå att fullmäktige resp. landstinget
skall kunna föreskriva att interpellation och enkel fråga får besvaras, även om
antalet närvarande är mindre än vad som normalt krävs.
Suppleanternas
turordning och tjänstgöringsrält
1
14 a S KL, 15 a S KLS och 22 S LL regleras suppleanternas inkallande till
tjänstgöring ni, m. Suppleant skall kallas in, om ledamot inte kan inställa sig
vid sammanlräde eller inte vidare kan tjänstgöra vid sammanträdet.
Suppleanterna kallas in i den mellan dem bestämda ordningen, dvs, den ordning i
vilken de har valts för resp, politiskt parti. Valutslaget är också avgörande
för suppleants tjänstgöringsrätt. Inställer sig suppleant som har plats i
turordningen före särskilt kallad eller vid sammanträdet annars närvarande
suppleant, gär han före den inkallade eller närvarande suppleanten. Likaså har
den ordinarie ledamoten företräde framför varje suppleant, om han trots anmält
hinder inställer sig vid sammanträdet. Suppleants tjänstgöringsrält lorde få
anses omfatta helt sammanträde eller - om inträde sker under pågående
sammanträde - återstående del av sammanträdet, 1 enlighet härmed får suppleant
och ordinarie ledamot eller fiera suppleanter inte tjänstgöra växelvis under
ett sammanträde. Detta har - trots motstridiga uttalanden i förarbetena (jft
prop, 1969:129 s. 125 och KU 1969:44 s, 10) -ansetts gälla även vid jäv. Det är
osäkert om suppleant som har inträtt för jävig fullmäktig kan genom all
frivilligt avstå från vidare deltagande bereda denne möjlighet att återinträda.
Även i övrigt har osäkerhet uppstått om de nuvarande bestämmelsernas innebörd
närdet gäller suppleants tjänstgöringsrätt,
Demokraiiutredningen
anser därför att klariägganden behövs och föreslår att bestämmelser med
följande innebörd ges i lag. Principen alt val utslaget är avgörande för
turordningen behälls. Valutslaget skall ocksä vara avgörande för suppleanternas
tiänstgöringsrätt. Ordinarie ledamot skall alltid ha fö-
Prop. 1975/76:187 255
relräde
till tjänstgöring framför suppleant. Ledamot skall därför ha rätt att inträda,
även om han inställer sig under pågående sammanträde. Detta skall gälla oavsell
om han har anmält hinder eller inte. Suppleant skall tjänstgöra under hela
sammanträdet eller den del som återstår sedan han har inträtt. Vid jäv för
ledamot eller tjänstgörande suppleant skall den jävige ha rätt att återinträda,
sedan del ärende i vilkel jäv föreligger har behandlats, I andra fall skall del
inte vara tillålel för ledamot och suppleant att ijänslgöra växelvis under ett
och samma sammanträde.
Ulredningsförslagen
i denna del berörs av relativt lå remissinstanser. Bara någon enstaka
remissinstans har något att erinra mot förslagen. En remissinstans hävdar alt
regeln om att valutslaget skall vara avgörande för turordningen mellan
suppleanterna bör gälla utan undantag och alltså även under pågående
sammanlräde, Nägra av reriiissinstanserna anser att de föreslagna reglerna
inte är helt entydiga. Bestämmelsen om att ledamot skall ha rätt all inträda
under pågående sammanträde, även om han har anmäll förhinder och suppleant
efter kallelse har inställt sig till sammanlräde, kan enligt dessa
remissinstanser öppna möjlighet till växeltjänstgöring. Enligt min mening är
vad remissinstanserna anför i sak rikligt, 1 viss utsträckning blir alltså
växeltjänstgöring möjlig även enligl utredningens förslag. Sådan tjänstgöring
kan inte helt undvikas, om principen att ordinarie ledamot har företräde lill
tjänstgöring framför suppleant skall upprätthållas.
Jag
förordaratt utredningens förslag i fråga om suppleanternas lurordning och
tjänstgöringsrält genomförs. Förslaget bördock kompletteras så att det klart
framgär att ledamot som avbrutit tjänstgöringen vid ett sammanträde på grund av
annat hinder än jäv inte lår tjänstgöra igen vid detta sammanträde. På många
håll har osäkerhet rått om hur de nuvarande reglema skall tolkas. Enligt min
mening eliminerar ulredningens förslag dessa oklarheter. Jag återkommer i
specialmotiveringen till denna fråga.
1
ett avseende bör enligt uiredningen avsteg göras från principen att valutslaget
alltid är avgörande för tjänstgöringsrätten. Suppleant som har trätt in för en
ledamot skall sålunda inte ersättas av annan suppleant med förtur som får träda
tillbaka därför alt den ledamot i vars ställe han tjänstgör inställer sig under
pågående sammanträde. Jag instämmer i utredningens förslag även i denna del.
Suppleants
befogenhet
Suppleant
som tjänstgör i stället för ledamot har samma befogenheter som ordinarie
ledamot. En icke tjänstgörande suppleant har däremot inga särskilda
befogenheter.
För
alt suppleantuppdraget skall fa ell meningsfullt innehåll har ibland hävdats
att suppleanlersom är närvarande vid sammanträde men inte tjänstgör bör ha
rätt att yttra sig. framställa yrkanden och anmäla reservation mot beslut.
Demokratiutredningen vill emellertid inte föreslå någon ändring i fråga om
suppleants befogenheter.
Prop. 1975/76:187 256
Utredningens
ställningslagande på denna punkt har behandlats av ett fåtal remissinstanser.
Majoriteten delar utredningens uppfattning. Ett tiotal kommuner anser
emellertid att suppleantema bör ha yttranderätt även när de inte tjänstgör.
Några kommuner föreslår att en suppleant skall ha rätt att yttra sig vid
behandlingen av en interpellation eller motion som han har ställt när han
tjänstgjort som ledamot.
För
egen del finner jag det väsentligt all suppleanterna bereds goda möjligheter
alt följa de beslutande organens fortlöpande arbeie och att uppdraget tår ett
innehåll som gör det meningsfullt. 1 delta avseende är det t.ex, beiydelsefulll
att suppleanterna far del av samma beslutsunderiag som de ordinarie
ledamöterna. Partierna har ett särskilt ansvar för all suppleanterna bereds
goda arbetsmöjligheter. Jag anser emellertid att såväl principiella som
praktiska skäl talar mol att icke tjänstgörande suppleanters formella befogenheter
vidgas. En breddad beslulsrepresentation börenligt min mening främst
åstadkommas genom att antalet ledamöter i fullmäktige och landsting ökas. En
vidgning av suppleanternas befogenheter leder lill alt gränsen mellan
ordinarie ledamöter och suppleanter suddas ut. Vidare skulle en förändrad
ställning för suppleanter som inte tjänstgör förändra sammanirä-desordningen.
Jag delar alltså utredningens uppfattning att befogenheterna för de suppleanter
som inle tjänstgör inte bör vidgas.
12.4
De kommunala nämnderna
12.4.1
Nämndorganisationen
Minskningen
av antalet kommunala förtroendeuppdrag har varil betydande under de senaste
årtiondena. Detta är i första hand en följd av kommunsammanläggningarna.
Samtidigt hardet i kommunema funnits en strävan mot ökad centralisering och
rationalisering inom nämndorganisaiionen. Framför allt på det sociala området
har nämnderna slagits samman. Delta har ytterligare minskat antalet uppdrag,
Enligl
demokratiulredningen bör så många medborgare som möjligt engageras i
samhällsarbetet. Detta önskemål måste emellertid vägas mot en rad delvis
motsatta krav. Nämnderna får inte bli sä stora att ett effektivt arbete
omöjliggörs, Alla ledamöter måste också ha ett reellt inflytande och meningsfullaarbetsuppgifter.
Mänga av de sammanläggningar av flera nämnder till en som har skett har enligt
utredningen förmodligen varit nödvändiga, efiersom nämnderna har varit för små
och saknat tillräckliga arbetsuppgifter,
Demokratiulredningens
utgångspunkt i resonemangen om nämndorganisaiionen är alt kommunernas och
landstingskommunernas organisation inte skall bindas mer än nödvändigt genom
föreskrifter i lag. Eftersom strävan är att ge kommunerna och landstingskommunerna
så stor frihet som möjligt, lämnar utredningen endasl vissa principiella
synpunkler på hur nämndorganisationen bör utformas, Uiredningen rekommenderar
alt man
Prop.
1975/76:187 257
vid
diskussioner om sammanläggningar av nämnder låter de demokratiska kraven väga
tyngre än tidigare. Utredningen anseratt behovet av samordning inte bör leda
till ytteriigare sammanslagningar av nämnder. Kommunerna och
landstingskommunerna bör på sikt överväga att inrätta flera nämnder. Antalet
ledamöter i nämnder som har ett litet antal ledamöter bör ökas.
Samtliga
kommuner och landstingskommuner som yttrar sig i fråga om nämndorganisationen
instämmer i utredningens uppfattning att de kommunaldemokratiska kraven mer än
hittills bör besiämma ställningstagandena när ändringar övervägs. En bred
majoritet av remissinstanserna delar utredningens uppfattning om de
kommunaldemokratiska kravens stora betydelse. Om rekommendationen alt
kommunerna och landstingskommunerna på sikt bör överväga att inrätta fiera nämnder
råder det delade meningar bland remissinstanserna. Omkring hälften av de
landstingskommuner och kommuner som yttrar sig är av delvis annan mening än
utredningen. De hänvisar till att ett ökat anlal nämnder kan leda till bl. a.
samordningsproblem, risk för kompetenskonflikter och splittring av resurserna.
En klar majoritet av de landstingskommuner och kommuner som yttrar sig delar
demokratiulredningens mening att det kan vara lämpligt att öka antalet
ledamöter i nämnder med lå ledamöter.
När
det gäller nämndorganisaiionen reser sig enligt min mening en rad delvis
motsatta krav. Det aren fördel att sä många medborgare som möjligt engageras i
samhällsarbetet. Men delta måsle vägas mot andra krav. Nämnderna lår inte bli
sä stora att ett effektivt arbete försväras. Ett alltför stort antal nämnder
kan också ge upphov till svårigheter när del gäller samordningen. En
sammanhållen nämndorganisation har många fördelar och är ofta en förutsättning
för att medborgarnas krav på service skall kunna tillgodoses. Frän
kommunaldemokratisk synpunkt har emellertid en alllför starkt sammanhållen
nämndorganisation vissa nackdelar. En minskning av antalet förtroendeuppdrag är
t, ex, en negaliv konsekvens.
Jag
anser det olämpligt att genom lagregler låsa nämndorganisaiionen eller
föreskriva en likformig organisation för alla kommuner och landstingskommuner.
Kommunerna och landstingskommunerna måste ges frihel att inom vida ramar
besluta om organisationen. Föregen del anserjag emellertid alt de
kommunaldemokratiska kraven bör väga tungt vid diskussioner om kommunala
organisationsförändringar. Jag delar utredningens och fiertalet
remissinstansers uppfattning alt det framstår som önskvärt att fler medborgare
kan engageras som förtroendevalda. Syftet att åstadkomma fiera förtroendeuppdrag
far emellertid inte vara ett självändamål. Nämnduppdragen måste innebära
meningsfulla arbetsuppgifter.
För
kommunstyrelsen och förvallningsutskoltet skall suppleanter utses (31 S KL, 33
S KLS, 42 S LL), Nägot visst minimiantal är inte föreskrivet. På grund av
hänvisningar i specialförfattningama till kommunallagarna är suppleanter
obligatoriska också i de specialreglerade nämnderna. Bestämmelserna om
suppleanter är däremot inte tillämpliga på de kommunallagsreglerade nämndema.
17 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.1975/76:187 258
Suppleant
som inte tjänstgör har rätt att vara närvarande vid sammanträde och skall
alltid underrättas om tid och plats för detta (36 S KL, 51 S KLS, 47 S LL).
Kallelseförfarandet för suppleanterna är inle lagreglerat. Suppleant som inte
tjänstgör har inte yttranderätt. Men genom särskilt beslut med enkel majoritet
kan nämnden medge detta tillfälligt eller tills vidare. De beslutande organen
kan ocksä föreskriva yttranderätt i reglemente för nämnden. Om suppleanterna
har fått yttranderätt, får de delta i överiäggningen men inte framställa
yrkande eller förslag. De får inte heller delta i besluten eller reservera sig
mot besluten.
Demokratiutredningen
föreslår att suppleanter skall vara obligatoriska i alla nämnder. Utredningen
rekommenderar också all det normalt bör finnas lika många suppleanter som
ordinarie ledamöter i nämnderna men anser att kommunema och
landstingskommunerna bör lämnas frihet all efter lokala förhållanden besluta om
antalet suppleanter.
För
att oklarhet skall undvikas föreslår utredningen en föreskrift om att suppleant
alltid skall kallas in vid förfall för ordinarie ledamot. Liksom hittills skall
ordningen för hur suppleanterna skall inkallas regleras i samband med valet.
Utredningen rekommenderar att ordningen regleras i detalj i beslutet. Syftet
med rekommendationen äratt s. k. partiväxlingarskall kunna undvikas. De regler
som har föreslagits för suppleanternas tjänstgöringsrätt i de beslutande
organen föreslås gälla även beiräffande nämnderna. Utredningen anser att
suppleanter som inte tjänstgör för ordinarie ledamot bör ha yttranderätt.
Eftersom nämndernas storiek och arbetsuppgifter varierar avsevärt, föreslås
emellertid ingen lagreglering på denna punkt.
De
remissinsianser som yttrar sig över dessa förslag och rekommendationer delar i
huvudsak utredningens uppfattning. Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundei anslutersig till förslagen. En remissinstans anser alt en
ordning med lika många suppleanter som ordinarie ledamöter medför nackdelar.
Arbelel i nämnderna kan enligt denna remissinstans försvåras i sådan grad att
det inle uppvägs av den vinst från demokratisk synpunkt som ett ökat antal
närvarande medför. En slor majoritet av remissinstanserna instämmer emellertid
i vad uiredningen anför om att suppleanterna bör vara lika många som de
ordinarie ledamöterna.
Skaraborgs
läns landstingskommun anser alt ett obligatoriskt suppleantsyslem bör
kompletteras med en lagregel som ger det beslutande organet rätt alt - för att
partiväxling skall kunna undvikas - bestämma för vilka ledamöler varje
suppleant skall fä träda in.
Slutligen
anser några av kommunerna all suppleanternas yttranderätt bör vara obligatorisk
och inle beroende av nämndernas egna beslut.
För
egen del anserjag att ett system med suppleanter i nämndema tillgodoser fiera
önskemål. Flera kommuninvånare kan delta i kommunalpo-litiskt arbete genom att
antalet uppdrag ökar. Representationen kan breddas till att omfatta fier
medborgargrupper. Suppleantuppdragen ger möjlighet för medborgare utan tidigare
erfarenhet av kommunala förtroendeuppdrag alt stegvis komma in i del kommunala
arbetet. Större möjligheter skapas
Prop.
1975/76:187 259
att
få en ökad representation från olika delar av kommunen eller landstingskommunen.
Jag förordar därför att förslaget om ett obligatoriskt suppleantsyslem i
nämndema genomförs.
Om
man vill uppnå att det kommer till stånd fiera förtroendeuppdrag bör kommunerna
och landstingskommunerna enligt min mening eftersträva lika stort antal
suppleanter som antalet ordinarie ledamöter. I likhet med utredningen anser jag
emellertid att kommunerna och landstingskommunerna själva bör la avgöra hur
stort antalet suppleanter skall vara och om suppleanterna skall ha yttranderätt
även när de inte tjänstgör.
Demokratiutredningens
förslag innebär att partiväxling kan förhindras, när suppleant kallas att
tjänstgöra i stället för ledamot som har anmält förhinder före sammanträdet.
Om en ledamot måste lämna ett pågående sammanträde, kan det emellertid
inträffa att det inte finns någon suppleant närvarande från samma parti.
Utredningens förslag innebär, liksom de nuvarande beslämmelserna, att en
suppleant från ett annat parti kan träda in i sådani fall. Enligt min mening
faller det inom partiernas ansvar att förhindra att en situation som den nu
beskrivna uppstår. Jag anser därför alt det är principiellt olämpligt alt
införa en lagreglering av detta,
12.4.2
Beslutsprocessen i nämnderna Delegation
Det
växande antalet ärenden i nämnderna har fört med sig att beslutanderätten i
vissa kategorier av ärenden i ökad utsträckning har delegerats till
företroendevalda eller till tjänstemän. Framför allt har beslutanderätt
överförts till tjänstemän.
Kommunallagarna
tillåter inte s. k, lokal delegation, vidaredelegation eller blandad
delegation. Lokal delegation innebär delegation till exempelvis övergripande
kommundelsorgan, Vidaredelegation innebär att den eller de personer som har
fltt ett delegationsuppdrag i sin tur överför beslutanderätten till annan utan
att det organ som har gett uppdraget har beslutat om delta. Med blandad
delegation avses att förtroendevald och tjänsteman beslutar gemensamt med stöd
av delegation från nämnden. Delegationsinstitulel är främst avsett för
rutinärenden (prop, 1953:210 s, 120).
Demokratiutredningen
föreslår inte några författningsändringar när det gäller delegationsreglerna
utan diskuterar deras tillämpning ställd i relation till den kommunala
demokratin. Utredningen anser att de krav som ställs på vidgat inflytande för
de förtroendevalda och för medborgama måste beaktas när
delegationsförfarandets omfattning övervägs. Därför anser utredningen att
delegationsinslilutet bör användas restriktivt, 1 första hand rekommenderas
delegation till grupper av förtroendevalda eller lill enskilda ledamöter eller
suppleanter.
Remissopinionen
är nägot splittrad. Två tredjedelar av de kommuner som yttrar sig delar i
princip utredningens uppfattning att delegaiionsreglerna bör tillämpas
restriktivt. Flertalet av landstingskommunerna, drygt en Ired-
Prop.
1975/76:187 260
jedel
av kommunerna samt Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet är
emellertid tveksamma till utredningens rekommendationer. Landstingsförbundet
påpekar att risken för ineffektivitet i beslutsprocessen inte får underskattas.
Antalet ärenden ökar hos landstingskommunerna. Om delegationsreglerna tillämpas
för snävt, riskerar man enligt förbundet att nämnderna kommer att ägna en
alltför stor del av sin tid åt alt beslula i rutinfrågor. Liknande synpunkler
anförs av åtskilliga remissinstanser. Svenska kommunförbundet anser sålunda
att ulredningens synpunkter på till-lämpningen av delegationsreglerna innebär
att nämndernas utrymme för behandling av principiella frågor begränsas.
När
det gäller att bedöma i vilken utsträckning nämndernas beslutanderätt bör lå
delegeras har man enligt min mening att göra en avvägning mellan
demokratiaspekter och kravei på effektivitet i den kommunala förvaltningen. De
förtroendevalda i nämnderna har del politiska ansvaret och måste därmed kunna
fatta beslut och utöva inflytande över frågor som är av betydelse för
medborgarna. Detta innebär att de förtroendevalda bör kunna följa den
fortlöpande kommunala verksamheten, även om man inte fattar beslut i varje
enskilt ärende. I det sammanhanget bör beaktas att delegation i mindre viktiga
ärenden kan ge de förtroendevalda möjlighet att ägna mer lid åt planering,
riktlinjer och andra principiella frågor. Vad jag nu har sagt innebär attjag
stöder principen att delegation bör förekomma främst i rutinärenden, t. ex. ärenden
där det är fråga om en direkt tillämpning av riktlinjer som nämnden har
fastställt.
Några
närmare anvisningar för tillämpningen av delegationsinstitutet bör enligt min
mening inte ges i lag. Förutsättningarna för vad som kan och bör delegeras
varierar mellan kommuner av olika storiek. Det bör därför liksom hittills
tillkomma kommunerna och landstingskommunerna alt själva bestämma hur
delegationsreglerna skall tillämpas. När delegationsförfarandets tillämpning
övervägs, är det enligt min mening nödvändigt att noggrant beakta de krav som
ställts på vidgat infiytande och förbätirad information från de
förtroendevaldas och från medborgarnas sida.
Jag
avser att i det avsnitt som behandlar den s, k, lokala förankringen återkomma
till frågan om s, k. lokal delegation. Demokratiutredningen kommer i sitt
fortsatta arbete att ta upp frågan om blandad delegation och frågan om
delegation till partssammansatta organ. Dessa frågor bör därför inte las upp
lill övervägande nu. Jag har alltså inte funnii anledning att lägga fram
förslag om ändrade bestämmelser om delegationsinslilutet.
Budgetberedningen
Demokratiulredningen
anser alt budgetarbetet bör bedrivas så att medborgarna och de förtroendevalda
kan följa arbetet i dess olika skeden. Utredningen rekommenderar att en
särskild budgetinformation går ut till partierna, innan arbetet i nämnderna
startar. De förtroendevalda bör få en samlad redovisning av nämndernas
yrkanden, innan kommunstyrelsen eller för-
Prop.1975/76:187 261
valtningsutskottet
påbörjar arbetet med budgeten. Information bör vidare spridas om
kommunstyrelsens resp. förvaltningsutskottets budgetförslag, innan det
behandlas av de beslutande organen.
De
landstingskommuner som yttrar sig på denna punkt tillstyrker, liksom fiertalet
kommuner, ulredningens rekommendationer. Någon landstingskommun hyser dock
farhågor för att så omfattande budgetdiskussioner kommer att bli alltför
tidsödande. Några kommuner anser alt en särskild budgetinformation, innan
arbetet i nämnderna startar, kan bli svåratt genomföra. Flera faktorer som
skall ligga till grund för budgetarbetet blir nämligen kända först i augusti.
Jag
kommer i det följande att förorda att de beslutande församlingarnas
mandatperiod skall börja i nära anslutning till valet. En nödvändig förutsättning
för alt detta skall kunna genomföras är att medborgarnas insyn i budgetarbetet
och minoritetens möjligheter att utforma altemativa budgetförslag underiättas.
Mitt förslag bygger på att minoriteten har utformat ett alternativ i form av
reservationer i kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet. Den gamla
majoriteten kommer enligt vad jag ämnar föreslå också att förhindras att
besluta om budgeten för det kommande året.
För
egen del instämmer jag i att det åriiga budgetförslaget från kommunaldemokratisk
utgångspunkt bör ägnas stor uppmärksamhet. Syftet bör vara att de
förtroendevalda och medborgarna skall la ökade möjligheter all delta i och
påverka budgetarbetet. Ett hinder är emellertid att del i regel är svårt alt
redovisa budgelunderiaget påett lättillgängligt sätt. Intresset kan även
begränsas av att en stor del av innehållet i budgeten inte kan påverkas. Det
hänför sig till verksamhet som kommunen resp. landstingskommunen är ålagd att
bedriva eller är en följd av tidigare långsiktigt verkande beslut. Det
framstår därför som lämpligt enligt min mening att ytterligare försöka stärka
sambandet mellan årsbudgeten och flerårsbudgeten.
Jag
anser att den föriängning av budgetprocessen med en månad som år 1973 infördes
för kommunernas del innebär att tillräcklig tid finns för att hinna med mer
omfattande diskussioner om budgeten, I det följande kommer jag att föreslå en
motsvarande föriängning för landstingskommunernas del.
12.5
Den kommunala styrelseordningen
12.5.1
AUmänna synpunkter
I
vårt land har den kommunala styrelseordningen av tradition haft karaktären av
samlingsslyre. De olika partierna är representerade i nämnderna alltefter
mandatfördelningen i de beslutande organen. Under senare år har emellertid frän
olika häll framförts förslag om att den kommunala slyrdseordning bör ulformas
som ell pariamenlariskt system. Vanligen har man ansett att den politiska
majoriteten bör besätta alla poster i kommunstyrelsen resp.
förvallningsutskoltet. Om kommunalt majoritetsstyre införs, får man ett klarare
ansvarsförhållande mellan den politiska majoriteten och mino-
Prop.
1975/76:187 262
riteten.
Den kommunala debatten intensifieras och medborgarna fär bättre möjligheter att
följa den kommunala verksamheten.
Många
krav ställs på den kommunala organisationens uiformning. Demokratiutredningen
sammanfattar de viktigaste kraven beträffande slyrdseordningen på följande
sätl,
- Den skall medge goda arbetsförutsättningar för de
förtroendevalda och partierna.
- Den skall ge uttryck för vilket eller vilka partier
som har det främsta politiska ansvaret.
- Den skall medge en beslutsordning som inte skapar
alltför lång tidsfördröjning.
- Den
skall underlätta ett ömsesidigt informationsutbyte med allmänheten
och innebära goda möjligheter till medborgarinflytande.
Jag
kan ansluta mig till vad utredningen har uttalat. Utredningens upp-, fattning
delas också av remissinstanserna. I det föregående harjag lagt fram förslag som
syftar till att ge de förtroendevalda och de politiska partierna bättre
arbetsförutsättningar. Längre fram återkommer jag till åtgärder som syftar till
att underiätta ett ömsesidigt informationsutbyte mellan medborgare och
förtroendevalda. Det är enligt min mening lämpligt att i detta sammanhang också
behandla frågan om de heltidsengagerade förtroendemännens ställning och frågan
om huruvida mandattiden för de kommunala organen skall börja närmare valet, det
s. k. snabbare valgenomslaget,
12.5.2
SamUngsstyre eller majorilelsstyre Den allmänna debatten
Demokraiiutredningen
redovisar argument som har förekommit i den allmänna debatten för och emot ett
införande av kommunalt majorilelsstyre. Denna redovisning visar att anhängarna
främst har ansett att samlingsslyre ger upphov till ett överdrivet
kompromissande och att överenskommelserna mellan partierna verkar utslätande.
Därmed döljs var det politiska ansvaret ligger. De har också menat alt
samlingsstyrel har en föriamande inverkan på den politiska debatten. I stället
för att stimulera lill öppet redovisade åsiktsskillnader medför systemet tidiga
kompromisser mellan partierna. Ett annat argument är att den egentliga debatten
vid samlingsstyre sällan förs i de beslutande organen, där den rätteligen hör
hemma, utan i kommunstyrelsen resp. i förvaltningsutskottet. Detta resulterar
i orimliga svårigheter för medborgarna att urskilja partigränserna.
De
som har förespråkat samlingsstyre däremot har hävdat att det är värdefullt för
den kommunala demokratin om de olika partiernas företrädare ges tillfälle att
diskutera frågorna i beredningsorganen så att man kan komma fram till en
gemensam lösning. Enligt dem skulle ett majoritetsstyre kraftigt beskära
minoritetens insynsmöjligheter. De har vidare ansett att de kom-
Prop.
1975/76:187 " 263
munala
frågorna är mer praktiskt än ideologiskt inriktade. Några har också menat att
reglerna om proportionella val har fungerat så bra att deras
till-lämpningsområde bör utvidgas. Reglerna skulle i framtiden även gälla vid
tillsättandet av de heltidsengagerade förtroendemännen och vid val av ordförande
och vice ordförande i nämndema.
Enligt
22 S KL och 32 S LL skall val av bl.a, kommunstyrelsen, förvallningsutskottet
och annan kommunallagsreglerad nämnd ske proportionellt, om det begärs av en
minoritet som är så stor att den vid en proportionell fördelning skulle bli
representerad i nämnden. Med all valet sker proportionellt avses att det sker
så alt varje parti blir representerat i förhållande lill sin representation i
det beslutande organet. Bestämmelsema om proportionella val är i allmänhel -
antingen genom hänvisningar till KL resp. LL eller genom särskilda föreskrifier
i specialförfattningarna - tillämpliga pä de specialreglerade nämnderna. 1
Stockholms kommun är beslämmelserna om proportionella val inte tillämpliga på
andra kommunallagsreglerade nämnder än kommunstyrelsen och drätselnämnden (23 S
KLS). Närmare bestämmelser om förfarandet vid proportionellt val flnns i lagen
(1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige
m. m.
När
del gäller tillsättningen av poster som ordförande eller vice ordförande i
kommunal nämnd eller av heltidsposier flnns inga föreskrifter om proportionella
val.
Olika
former av majoritetsinslag
Demokratiulredningens
principförslag innebär att den kommunala styrelseordningen skall ge uttryck
för vilket eller vilka partier som har det främsta politiska ansvarel för
verksamheien. Kommunerna och landstingskommunerna skall dock ges så slor
valfrihet som möjligt när det gäller utformningen av den kommunala
styrelseordningen.
Med
denna utgångspunkt avvisar utredningen såväl renodlade former av
majoritetsstyre som ett utvidgat samlingsstyre. Systemet med ett s . k ,
fullständigt majorilelsstyre, där alla förtroendevalda i nämndema kommer från
den politiska majoriteten, avvisas. En sädan ordning skulle innebära
oacceptabla svårigheter för minoritetens företrädare alt följa verksamheten och
bedriva en oppositionspolitik, Uiredningen går även emot införande av ett s, k,
begränsat majorilelsstyre, vilkel innebär all majoriteten besätter alla poster
i kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet, alla ordförandeposter och alla
heltidsposter med ansvar för viss nämnds verksamhet.
Uiredningen
hyser tvivel om att ett begränsat majorilelsstyre skulle ha de åsyftade
effekterna, dvs. all verka stimulerande på den kommunalpo-liiiska debatten. Det
framstår som omöjligt att i ett sådant syslem tillförsäkra minoriteten goda
arbetsförutsättningar samtidigt som en acceptabel effektivitet i förvaltningen
upprätthålls.
Utredningen
avvisar också ett renodlat samlingsstyre, efter-
Prop. 1975/76:187 264
som
det medföratl ansvarsfördelningen mellan partierna inle framgår klart.
Utredningen konstaterar att en relativt stor andel av medborgarna inle vet
vilket eller vilka partier som har det främsta politiska ansvaret i kommunen
eller landstingskommunen.
Uiredningen
anser att det inte är lämpligt att binda kommunerna och landstingskommunerna så
hårt som skulle bli följden, om samlingsstyre skulle föreskrivas i lag. Detta
skulle inte heller överensstämma med de allmänna riktlinjerna för utredningens
arbete. Utredningen föreslår därför inte någon ändring i gällande regler för
proportionella val.
Demokratiutredningen
förordar för sin del en mellanform mellan ett rent majoritetsstyre och
samlingsstyre. Det innebäratt valet till posterna i nämndema som hittills
skall kunna ske enligl lagen om proportionellt valsätt vid val inom landsting,
kommunfullmäktige m. m. Men utredningen anser att majoriteten bör markera det
politiska ansvaret vid fördelningen av heltidsposter samt ordförande- och
viceordförandeuppdrag. Detta kan ske på många olika sätt. I praktiken
förekommer långtgående former av majoriteisinslag där majoriteten besätter
alla uppdrag av detta slag. Utredningen, anser att det i en sådan ordning kan
vara svårt att tillförsäkra minoriteten tillräcklig insyn i den löpande
kommunala verksamheten. Utredningen finner det därför lämpligt all kommunerna
och landstingskommunerna till-lämpar en ordning som kan karakteriseras som
samlingsstyre med vissa majoriteisinslag. Det innebäratt majoriteten besätter
alla heltidsposter och alla ordförandeuppdrag. Minoritetens företrädare
återfinns som vice ordförande i nämnderna. Om kommuner och landstingskommuner
har fiera heltidsposier, lår s. k, oppositionsråd vice ordförandeposterna som
bas försitt arbete. Arbetsutskott, beredningar och moisvarande organ består av
företrädare för både majoriteten och minoriteten. Utredningen anser emellertid
att det även i delta fall bör råda sä stor valfrihet för kommunerna och
landstingskommunerna som möjligt. Därför avvisar utredningen en lagreglering
och nöjer sig med att uttala sin uppfattning i frägan.
Praktiskt
tagel alla remissinstanser instämmer i utredningens allmänna utgångspunkt att
kommunema och landstingskommunerna bör ges så stor valfrihet som möjligt när
det gäller utformningen av den kommunala styrelseordningen. Förslaget att den
kommunala styrelseordningen skall ge uttryck för vilkel eller vilka partier
som har det främsta politiska ansvaret för verksamheten har också vunnit bred
anslutning bland remissinstanserna.
Huvuddelen
av remissinstanserna avvisar i likhei med utredningen tanken att någon form av
kommunalt majoritetsstyre skall införas.
Gemensamt
för de ganska lä remissinstanser som förordar ett majorilelsstyre är alt man
föreslår en ordning där majoriteten besätter alla poster i kommunstyrelsen. Den
huvudsakliga motiveringen för en sådan ordning är att del politiska ansvarel då
under alla omständigheter läggs på majoriteten. I allmänhel anser man alt
minoritetens insyn skall tillgodoses genom ett system med utskott till
nämnderna. I utskotteln skulle oppositionen fa tillfälle att framföra sin
uppfattning, innan ärendena går vidare för be-
Prop. 1975/76:187 265
handling
i fullmäktige resp. landstinget.
Nära
ett femtiotal kommuner och nägra landstingskommuner förordar alt
tillämpningsområdet för det proportionella valsättet utvidgas. Främst önskar de
proportionella val även i fråga om heltidsposter och ordförandeuppdrag. Den
allmänna motiveringen är att samlingsstyret har fungerat väl och att det ger
minoriteten goda arbelsförutsättningar. Några remissinstanser tillstyrker i
princip utredningens rekommendation om samlingsstyre med vissa
majoritetsinslag men anser att det i lag bör föreskrivas en rätt för
minoriteten all besätta uppdragen som vice ordförande. Flertalet av dessa anser
att även arbetsutskoil och beredningsutskott i nämnderna bör väljas enligt
reglema om proportionella val.
En
bred majoritet av remissinstanserna instämmer således i inriktningen på
utredningens huvudförslag, dvs. alt ett meUanalternativ som benämns
samlingsstyre med majoritets inslag bäst tillgodoser olika krav på den
kommunala styrelseordningen. Ungefär hälften av remissinstanserna
instämmeräven i uppfattningen alt minoritetens arbetsmöjligheter bäst kan
tillgodoses, om den ges möjlighet att tillsätta vice ordförandeposterna. Av
dem som inte har samma uppfattning som utredningen anser den ena hälften att
ett mera långtgående majoritetsinslag är alt föredra, medan den andra hälften
förordar regler för att garantera ett mera långtgående samlingsstyre.
Föregen
del kan jag biträda utredningens allmänna syn på den kommunala
styrelseordningen. Jag finner det väsentligt att kommunerna och landstingskommunerna
garanteras betydande valfrihet när det gäller styrelseordningens utformning.
De lokala förutsättningarna i värt land är mycket skiftande bl.a, vad gäller
arbetsuppgifternas omfattning. Även befolkningens och kommunalförvaltningens
storiek varierar avsevärt. Därtill kommer att den lokala politiska traditionen
inte är densamma överallt. Det är mot den bakgrunden inte lämpligt att
eftersträva en enhetlig utformning av styrelseordningen för alla kommuner och
landstingskommuner.
Detta
synsätt innebär emellertid inte att frägan bör lämnas helt oreglerad.
Övervägande skäl talar enligt min mening föratt ett renodlat majoritetsstyre
inte heller i framtiden skall kunna tillämpas på den kommunala nivån. Om en
jämförelse med riksstyret skall kunna göras fullt ut. förutsätter det att de
beslutande församlingarna på den kommunala nivån är suveräna på samma sätt som
riksdagen. Vidare förutsätter det en förändring av det komniunala valsystemet
så att nyval kan hållas även mellan de ordinarie valen.
Erfarenheterna
från de nya kommunerna är ännu så länge begränsade. Mitt intryck är emellertid
att de komniunala frågoma i högre grad har fått en partipolitisk prägel under
senare år. Undersökningar visar att partiernas aktivitet i regel ökar med
växande kommunstoriek. Det tar sig uttryck i bl, a. ett ökat antal motioner och
interpellalioner i fullmäktige. Ett mera utvecklat arbete i partiernas
fullmäktigegrupper är ett annat drag.
Enligt
min mening är det också mycket tveksamt om ett begränsat ma-
Prop.
1975/76:187 266
joritetsstyre
på den kommunala nivån skulle medföra en livaktigare kommunalpolitik, vilket
ett fåtal remissinstanser anser. Jag delar demokratiutredningens och fiertalet
remissinstansers uppfattning att minoriteten skulle få betydande svårigheter.
Del framstår som omöjligt att tillgodose både kravet på goda arbetsmöjligheter
för minoriteten och kravet på en rimlig effektivitet vid majorilelsstyre. Genom
alt ett utskotlssystem krävs, skulle beredningstiden föriängas avsevärt. Även i
övrigt skulle minoriteten få en svår arbetsuppgift, eftersom undersökningar
visar att den som regel inle har något eget lokalt pressorgan.
En
annan nackdel med renodlat majoritetsstyre är att det skulle bli svårt att
kombinera med ell snabbare valgenomslag. Eftersom minoriteten inte skulle delta
i det löpande budgetarbetet, skulle den inte hinna med att utarbeta och
framlägga budgeten inför nästkommande år vid en eventuell omkastning i
majoritetslägel. Jag kommeratt gå närmare in på denna fråga i det följande.
Jag
har samma synsält som demokratiulredningen även när det gäller en mera renodlad
form av samlingsstyre. De remissinstanser som förordar en sådan ordning
undervärderar enligt min mening betydelsen av en klar politisk
ansvarsfördelning i den kommunala verksamheten. En undersökning som
presenteras av utredningen visar att en stor andel av medborgarna - ca 40 96 -
inte vet vilket eller vilka partier som har det främsta politiska ansvarel i
kommunen. Svårigheterna uppstår främst när man delar upp ansvaret vid
fördelningen av ordförande- och heltidsposter. Som utredningen, de båda
kommunförbunden och ett stort antal remissinstanser har påpekat, är det
nödvändigl från demokratisk synpunkt alt medborgarna kan urskilja vilket eller
vilka partier som bär huvudansvaret för den förda politiken.
Efter
valet år 1973 har det skett en avsevärd förändring i såväl kommunerna som
landstingskonimunerna när det gäller fördelningen av förtroendeuppdragen. I
ökad utsträckning har man från majoritetens sida vall all inom samlingsstyrets
ram markera sitt huvudansvar för de politiska ställningstagandena. F. n.
tillämpas någon form av majoritetsmarkering i 60-70 96 av kommunerna och i 17
av de 23 landstingskommunerna. Samlingsstyre föreskrivet i lag, som några
reniissinstanser föreslår, innebär att denna ulveckling förhindras. Detta
innebär en begränsning av den kommunala självstyrelsen. Som jag har deklarerat
redan inledningsvis anserjag att reformverksamheten pä det kommunalrällsliga
området tvärtom bör syfta till att vidga den lokala bestämmanderätten. Därför
anserjag i likhei med utredningen och det stora fiertalet remissinstanser att
tillämpningsområdet för lagen om proporlionelll valsätt inte bör utsträckas
lill att omfatta val av ordförande och vice ordförande.
Jag
anser att det altemativ som utredningen benämner samlings-styre med majo ri te
ts i ns lag är mest ändamålsenligt påden kommunala nivån. Inom ramen för denna
ordning kan en majoritetsmarkering åstadkommas. Samtidigt är det möjligt all
tillgodose minoritetens berättigade krav på insyn och goda
arbetsförutsättningar. Detta kan ske på olika sätt.
Prop.1975/76:187 267
Utredningen
finner det lämpligt att minoriteten besätter vice ordförandeposterna så att
den därigenom kan följa beredningen av ärendena. Flertalet remissinstanser
delar helt utredningens uppfattning. Några remissinstanser påpekarail man kan
utforma slyrdseordningen så att minoritetens intressen tillgodoses även med
mera långtgående majoritetsinslag. Andra instämmer i utredningens uppfattning
men anser att det i lag skall föreskrivas att minoriteten skall garanteras
minst vice ordförandeposterna.
För
egen del anserjag att frågan om minoritetens arbetsförutsättningar är en
huvudfråga. Om minoriteten skall kunna föra en aktiv oppositionspolitik och
utforma egna alternativa förslag, krävs att den inte ställs helt utanför
beredningen av ärendena. Avgörande för hur denna insyn skall lösas är hur
beredningen går till i kommunen eller landstingskommunen. Sannolikl är det
lättare all tillgodose minoritetens intressen, om majoriteten och minoriteten
har gemensam beredning. I mänga fall tycks detta gå till så att ordföranden och
vice ordföranden ingår i arbetsutskott som förbereder ärendena inför
sammanträdet. Men det förekommer också att ordföranden ensam tillsammans med
tjänstemännen förbereder sammanträdena. Jag anser att ärendeberedningen,
oavsett hur den sker, bör göra det möjligt för såväl majoritetens som
minoritetens ledamöter i en nämnd att i god tid före sammanträdet ta del av
beslutsunderiaget.
Jag
noterar att ulredningens förslag ger valfrihet för kommunema och
landstingskommunerna när det gäller den närmare utformningen av slyrdseordningen.
Delta överensstämmer med min egen uppfallning. Även inom ramen för aliernalivel
samlingsstyre med majoritetsinslag mäste del finnas möjligheter att utforma en
styrelseordning som anpassas efter de lokala önskemålen. Av det skälet anserjag
att förslagel från några remissinstanser alt minoriteten enligt lag skall
tillförsäkras vice ordförandeposterna bör avvisas. Förutom de principiella
betänkligheterna mot att föreskriva att en viss bestämd form av majoritetsinslag
skall tillämpas föreligger slora svårigheter att konstruera en lagregel som får
den praktiska innebörd som här avses.
Avslutningsvis
vill jag även erinra om alt utformningen av den kommunala slyrdseordningen inle
är del enda medlet all åstadkomma en klar ansvarsfördelning och en livaktig
kommunalpolitisk debatt. Centralt är också att de politiska partierna ges ökade
möjligheter att arbeta och därmed visa var åsiktsskillnaderna går. Även olika
typer av åtgärder för att förbättra de många förtroendevaldas arbetsmöjligheter
och att knyta fiera förtroendevalda till den kommunala verksamheten är
väsentliga. Likaså är en bred satsning på olika typer av informationsåtgärder
betydelsefull.
Minoritetens
arbetsförutsättningar m, m.
Enligt
kommunallagarna kan arvode utgå endast för arbete som föranleds av uppdrag för
kommunens eller landstingskommunens räkning (28 och
Prop.
1975/76:187 268
46
SS KL, 29 och 53 SS KLS, 39 och 55 SS LL). Del innebär att den rättsliga gmnden
för särskilda arvoden lill s. k. oppositionsråd, som inte har uppdrag som
ordförande eller vice ordförande i nämnd eller beredning eller annat särskilt
uppdrag, kan sättas i fråga. För alt den kommunala styrelseordningen skall
kunna utformas på olika sätt föreslår demokratiulredningen att innebörden av
reglema om kommunala arvoden skall ändras. Utredningen föreslår att
förtroendevald med särskild uppgift att tillvarata minoritetens intressen skall
kunna arvoderas på samma sätl som de som har presidieposter. Eftersom de
förtroendevalda är politiskt valda och deras arbete sker med politiska
värderingar som grund, måste minoritetsrepresenlanternas arbete ses som ett
normalt led i beslutsprocessen, anför kommunallagsulredningen. Arbetet får
enligt uiredningen anses ske för kommunen.
Av
de remissinsianser som berör minoritetens arbetsförutsättningar med
utgångspunkt i arvodesreglerna är fiertalet positiva till utredningens förslag.
Nägra remissinstanser anser dock att s. k. oppositionsråd utan formella uppdrag
inte bör kunna förekomma. Enligt Svenska kommunförbundet är det emellertid
viktigt för minoritetens arbetsförutsättningar att förslaget om rätt all
arvodera förtroendevalda utan presidieuppdrag genomförs.
För
egen del harjag samma uppfattning som demokratiulredningen och flertalet
remissinsianser när det gäller arvode till minoriletsföreirädare. Sannolikt är
del lättare att garantera minoriteten goda arbetsvillkor, om den tillsätter
presidieposter i de kommunala nämnderna. I kommunerna och landstingskommunerna
prövas emellertid i dag styrelseformer som innebär att minoriteten inte
medverkar genom att åtaga sig presidieuppdrag. Jag förordar att kommunema och
landstingskommunerna ges möjlighet att ersätta även minoriletsföreirädare som
inte har presidieuppdrag för deras arbete. Jag återkommer i
specialmotiveringen lill frågan om vilken ändring i arvodesreglernas utformning
som föranleds av förslaget.
Demokratiulredningen
tar även upp problem som kan uppslå i samband med alt avgång, sjukdom eller
liknande orsak medför att den politiska ledningen i en nämnd ändras. För
kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet skall utses en ordförande och en vice
ordförande (34 S KL, 34 S KLS och 45 S LL), Detsamma gäller för flertalet
specialreglerade nämnder. Däremot kan flera vice ordförande utses för övriga
kommunallagsreglerade nämnder. Om en ordförande, som tillhör den politiska
majoriteten, blir långvarigt sjuk, träder enligt gällande regler vice
ordföranden in och tjänstgör som ordförande. Om vederbörande tillhör en annan
politisk meningsriktning, kan således sjukdomen medföra att den politiska
ledningen ändras.
Utredningen
föreslår därför att nämnd skall kunna ulse tillfällig ersättare för
ordföranden, om ordförandens frånvaro beräknas vara längre än 30 dagar.
Ersättaren skall enligt förslaget väljas bland ledamöterna i nämnden. Utredningen
föreslåratl kommunerna och landstingskommunerna skall ges möjlighet att utse
också en andre vice ordförande i kommunstyrelsen resp, lorvaltningsutskottet.
Prop. 1975/76:187 269
En
bred majoritet av de kommuner och landstingskommuner som behandlar
ersättarregdn instämmer i utredningens förslag. En kommun anser att den
föreslagna regeln bör utvidgas till att omfatta även heltidsengagerade
förtroendemän utan ordförandeuppdrag. Några andra kommuner anser att ersättare
också bör kunna utses för vice ordföranden.
Några
kommuner anser att den föreslagna tidsgränsen 30 dagar är för snäv, medan en
remissinstans ifrågasätter om någon bestämd tidsgräns behövs. En något större
grupp remissinstanser anser att man i stället för att införa en ersättarregel
bör göra det möjligt för kommunerna och landstingskommunerna att utse en andre
vice ordförande i alla nämnder. Därmed skulle del vara möjligt alt, om vice
ordföranden tillhör samma parti som ordföranden, även under kortare frånvaro
förhindra en omkastning i den politiska ledningen.
För
egen del anserjag all ulredningens förslag om lillfällig ersättare för
ordföranden vid långvarig sjukdom eller annan längre frånvaro bör genomföras.
Som flera remissinstanser påpekar skulle detta lösa problem som ibland har
uppstått såväl i kommunerna som i landstingskommunerna. Däremot anserjag att
denna möjlighet inte bör slå öppen vid ordförandens avgång. I sådant fall
ankommer det ju på fullmäktige resp. landstinget att utan onödigt dröjsmål utse
ny ordförande. Det beslutande organets avgörande bör inle få föregripas genom
att nämnden utser ersättare. Jag finner det inte nödvändigt att i lagen ange en
bestämd tidsgräns. Det är emellertid min mening att ersättare bör utses endast
om ordföranden är eller beräknas bli förhindrad att fullgöra uppdraget under
längre lid. Vice ordföranden bör således inträda vid kortvariga förfall. Vid
varje enskilt fall blir del emellertid enligt milt förslag nämndens sak att
avgöra om regeln om tillfällig ersättare skall tillämpas.
Jag
ansluter mig till de remissinstanser som anser all kommunema och
landstingskommunerna bör kunna utse en andre vice ordförande i alla nämnder.
Jag är medveten om att de kommuner och landstingskommuner som vill utnyttja
denna möjlighel kanske inle kommer att känna behov av alt kunna ulse ersättare
för ordföranden. Jag anser emellertid alt båda dessa möjligheler bör öppnas,
efiersom det innebär att kommunerna och,landstingskommunerna kan lillämpa den
ordning som utifrån lokala förutsättningar är mest lämplig.
Jag
kan däremoi inte ansluta mig till förslagel, som framförts av några få
remissinsianser, att ersättare skall kunna utses också för vice ordförandena.
De skäl som motiverar alt ersättare bör kunna utses för ordföranden kan enligt
min mening inte åberopas i detta fall.
Mandatperioden
för presidieposterna
Demokratiutredningen
föreslåratl mandatperioderna för presidieposierna skall förkortas från tre år
till ett år, dvs, all den ordning som tillämpas
Prop.1975/76:187 270
i
Stockholms kommun skall införas generellt. Motivet för detta är att "majoritelsväxling"
skall vara möjlig för den händelse partigrupperingarna förändras under en
mandatperiod. Denna fråga hänger samman med frågan om del skall vara möjligt
att upplösa den representativa församlingen och förordna om nyval. Enligt
utredningen kan detta bli aktuellt främst vid ett renodlat majorilelsstyre, där
parlamentariska principer i övrigt tillämpas. Uiredningen avstyrker tanken på
nyval även med motiveringen att det skulle medföra fiera praktiska problem i
samband med revisionen. Enligl utredningen är förslagel om ettåriga
mandatperioder förenat med vissa nackdelar. Det skulle t, ex, kunna bli något
svårare att få kandidater till de viktigaste förtroendeuppdragen i kommunema
och landstingskommunerna. Men utredningen anser alt detta i allmänhet inle
behöver vara någon avgörande svårighet. Uiredningen hänvisar i detta sammanhang
till sitt förslag att de förtroendevalda skall garanteras rätt till ledighet
för att fullgöra förtroendeuppdrag, vilket ju omfattar även heltidsengagerade
förtroendemän.
Av
de remissinstanser som behandlar förslagel om ettåriga mandatperioder avstyrker
tre Oärdeddar förslaget. Motiveringen är bl, a, alt del skulle leda till
minskad kontinuitet och lill att ordföranden skulle fä svårt att ta mer
långsiktiga initiativ. Vidare åberopas att förslaget skulle medföra ytteriigare
svårigheter vid rekryteringen lill ordförandeposterna som ofta innehas av
heltidsengagerade förtroendemän. Ett annat argument mot förslaget är alt
småpartier kan få en alltför stark slällning genom att de kan spela en s. k,
vågmästarroll. Vissa remissinstanser hänvisar till alt sådana förändringar i
partikonstellationerna som medför en majoritelsväxling under löpande
mandatperiod förekommer i begränsad utsträckning. Det kan enligt dessa
remissinstanser därför inte vara motiverat att införa en tvingande regel som
skall gälla alla kommuner och landstingskommuner. Svenska kommunförbundet
anför all ettåriga mandatperioder för presidieposterna kan vara till fördel vid
en majoriletsväxling. Men samtidigt påpekas alt man i många kommuner troligen
anser att förslaget är obefogat. Framför allt gäller detta kommuner som
tillämpar en mer renodlad form av samlingsslyre, Enligl förbundet och ytteriigare
några remissinstanser bör det därför övervägas om inle kommunerna bör lämnas
frihet att själva beslula om presidieposterna skall väljas på ett eller tre år.
För
egen del anserjag att utredningen har underskattat nackdelarna med ettåriga
mandatperioder för presidieposterna. Jag menar liksom flera av remissinstanserna
att utredningens förslag på sina håll kan leda lill ökade
rekryleringssvårigheler särskilt när det gäller de mera tidskrävande uppdragen,
som kräver hel- eller dellidsengagemang. Jag noterar emellertid att del råder
delade meningar på denna punkt bland remissinstanserna, Stockholms läns
landstingskommun har i en skrivelse till uiredningen begärt att få en
lagändring lill stånd för att kunna införa ettåriga mandatperioder. Denna
ordning tillämpas redan nu i Stockholms kommun. Flera av de kommuner som är
negativa till utredningens förslag ifrågasätter främst dess
Prop.
1975/76:187 271
tvingande
karaktär. Enligt min mening är del inte någon nackdel om det inte blir
likformighet i alla kommuner och landstingskommuner i della avseende, I likhet
med Svenska kommunförbundei anserjag därför att kommunerna och
landstingskommunerna bör lämnas frihet att själva besluta om mandatperioden för
presidieposterna.
12.5.3
Förtroendevalda engagerade på hellid Allmänna synpunkter
Under
de senaste åren har antalet heltidsengagerade förtroendemän ökat avsevärt.
Detta sammanhänger inte minst med kommunsammanläggningarna. År 1974 var
sammanlagt 338 förtroendevalda engagerade på heltid i 200 av de 278 kommunerna.
I landstingskommunerna började förtroendevalda engageras på heltid främst
under 1960-talel. År 1974 hade 20 landstingskommuner sammanlagt 57
heltidsengagerade förtroendevalda,
Nägon
omfattande principiell diskussion om de heltidsengagerade förtroendemännens
ställning har emellertid ännu inle kommii till stånd. Införandet av kommunal-
och landstingsråd har förändrat såväl de förtroendevaldas ställning som de
kommunala arbetsformerna men har inte medfört någon direkt rättslig reglering.
I den allmänna diskussionen har väckts en rad frågorsom rörde heltidsengagerade
förtroendemännens rättsliga ställning. De har gällt t. ex, gränsdragningen
mellan de heltidsengagerades och tjänstemännens arbetsuppgifter. En annan fråga
rör närvarorätten i nämnderna för sådana heltidsengagerade som inle har
uppdrag i nämnd men har ett särskilt ansvarsområde. Slutligen har man
ifrågasatt om inte interpellation bör kunna ställas även till sådana
heltidsengagerade förtroendemän som inte har uppdrag som ordförande i nämnd.
Enligt
demokratiulredningens mening utgör de heltidsengagerade förtroendemännen en
förutsättning för ett starkt förtroendemannainflytande över den kommunala
verksamheten. Genom hdlidsuppdragen ges de förtroendevalda möjlighel att följa
och leda beredningsarbetet. I tidiga skeden av beslutsprocessen har de en
viktig uppgift när det gäller att förmedla kontakterna mellan förvaltningarna
och de slora grupperna av förtroendevalda, säger utredningen.
Demokratiutredningen
anser emellertid att det inte finns skäl som talar föratt de heltidsengagerade
förtroendemännens roll och slällning i den kommunala organisationen regleras i
lag. Utredningen anseratt en sädan reglering skulle innebära en onaturlig
formalisering av förtroendeuppdraget. Det skulle inle stämma med den
representativa demokratins princip, dvs. alt det är de förtroendevalda som
ytterst bär det politiska ansvaret för verksamheten. En viss gränsdragning
mellan de förtroendevalda och tjänstemännen kan enligt demokratiutredningen ske
i de instruktioner som finns för chefstjänstemännen.
Prop. 1975/76:187 272
Med
hänsyn till den viktiga roll som de heltidsengagerade spelar föreslår
emellertid utredningen att de skall omnämnas i kommunallagen. Utredningen
föreslår således en allmän bestämmelse om att fullmäktige resp. landstinget far
besluta att förtroendeuppdrag skall vara heltidssyssla.
Knappt
ett tiotal av remissinstanserna har närmare kommenterat demokratiutredningens
ställningstagande. Många betonar alt rollfördelningen på något sätt måste regleras
i arbetsordningar för både heltidsengagerade förtroendemän och
chefstjänstemän. Arvika kommun anser t.ex. att det är önskvärt att det i lag
anges hur långt det politiska ansvarel för kommunal-och landstingsråden går och
hur långt tjänstemännens ansvar sträcker sig. Svenska kommunförbundet anser
emellertid att kommunalrådens ställning som politiker gör att de inte kan och
inte bör bindas av instruktioner som i detalj reglerar deras arbetsuppgifter.
Den
formella ansvarsfördelningen mellan de båda grupperna är enligt min mening helt
klar, Däremoi är inte den direkla rollfördelningen mellan de heltidsengagerade
och tjänstemännen reglerad. Enligt min uppfattning är det helt naturiigt att så
inte har skett. En reglering av denna rollfördelning skulle innebära nackdelar
ur kommunaldemokratisk synvinkel och skulle kunna föra med sig en begränsning i
handlingsfriheten för dem som har ansvaret för den kommunala verksamheten. En
annan sak är att, som utredningen påpekar, en viss gränsdragning mellan
arbetsområdena för de båda grupperna kan göras i instruktionerna för
chefstjänstemännen.
För
egen del finner jag det naturligt att man inle genom lag närmare reglerar
formerna för de förtroendevaldas arbete. Detta synsätt motiveras även av de
slora variationer som finns i arbetsförutsättningarna för de förtroendevalda.
Allmänt sett är det väsentligt att de förtroendevaldas inflytande över den
kommunala verksamheten förstärks. Av stor belydelse i delta sammanhang är
möjligheterna alt förtroendevalda engageras på hel-eller dellid. Enligt min
mening finns del emellertid inte några särskilda skäl för en generell
bestämmelse i kommunallagen om alt förtroendevalda kan engageras på heltid,
efiersom det fär anses helt klart att kommunerna och landstingskommunerna redan
i dag har denna befogenhet. Jag är således inte beredd att föreslå att den av
demokratiulredningen föreslagna bestämmelsen om de heltidsengagerade
förtroendemännen skall införas i kommunallagen.
Närvarorätt
I KL
och LL finns inga bestämmelser som direkl reglerar rätten för de
heltidsengagerade förtroendemännen att närvara och yttra sig vid de beslutande
organens och nämndernas sammanträden. Fullmäktiges och landstingets
sammanträden är i princip offentliga (27 S KL, 37 S LL). Ordföranden eller vice
ordföranden i kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet har enligt 17 S KL
och 29 S LL rätt att della i överiäggningarna men inte i
Prop.1975/76:187 273
besluten.
Samma rätt har bl, a. ordföranden eller vice ordföranden i annan nämnd, dock
endast när ärende som har beretts av nämnden behandlas eller interpellation som
har ställts lill nämndens ordförande skall besvaras,
I
nämndernas sammanträden har utomstående i princip inte rätt att delta (36 S KL,
47 S LL). För att någon som inte är ledamot eller suppleant skall få närvara
och yttra sig krävs ett enhälligt beslut vid varje sammanlräde. De beslutande
organen anses inte kunna föreskriva att förtroendevald skall ha närvaro- och
yttranderätt i viss nämnd.
KLS
och LLS ger de heltidsengagerade förtroendemännen viss närvaro-och
yttranderätt. Borgarråden i Stockholms kommun har, även om de inte är
ledamöter, rält att närvara vid fullmäktiges sammaträden, att delta i
överiäggningarna och att framställa förslag (18 S KLS). De har också
närvaro-och yttranderätt i kommunstyrelsen där de inte kan vara ledamöter (32
och 46 SS KLS). För Stockholms läns landstingskommun gäller, utöver de
bestämmelser i LL som nyss har redovisats, att landstingsråden har närvaro-och
yttranderätt på landstingsmöte och vid sammanträde med förvaltningsutskottet.
Förutsättningen för dessa rättigheter är att den heltidsengagerade innehar
uppdrag som ordförande i nämnd (9 S LLS). Yttranderätten är dock inte begränsad
till frågor som har beretts av den nämnd i vilken han är ordförande.
Frågorsom
rörde heltidsengagerades närvarorätt har aktualiserats främst i kommuner och
landstingskommuner med stora förvaltningar som är indelade i ansvarsområden
eller rotiar. Där har det funnits ett behov av att vidga närvarorätten så att
de heltidsengagerade kan närvara och få upplysningar, även om de inte är
ledamöter i en nämnd,
Demokratiulredningen
anför att en nämnd ibland kan behöva inhämta upplysningar från en
heltidsengagerad förtroendeman som inte är ledamot i nämnden. Men detta gäller
även andra förtroendemän än de heltidsengagerade. Utredningen föreslår därför
att det föreskrivs att varje nämnd själv skall la avgöra, om en förtroendevald
som inte tillhör nämnden skall tillkallas. Samtidigt föreslås att de särskilda
reglema om närvarorätt och yttranderätt för landstingsråden i Stockholms läns
landstingskommun slopas. Däremoi föreslås ingen ändring beiräffande borgarråden
i Stockholms kommun.
Förhållandevis
få remissinstanser yttrar sig över förslaget. En mycket knapp majoritet
tillstyrker de beslämmelser som föreslås. Praktiskt taget alla som är tveksamma
till utredningens förslag anser att kommuner och landstingskommuner bör ges
större frihet att själva bestämma om närvarorätten. Några anser att de
heltidsengagerade i lag bör ges generell rätt att närvara i nämnder där de inte
är ledamöter.
Enligt
Svenska kommunförbundet löser ulredningens förslag inte frågan om
kommunalrådens rättsliga ställning. Förslaget innebär enligt förbundet att man
för borgarråden i Siockholm får en detaljreglering av uppgifter och funktioner,
medan man för kommunalråden i stort lämnas i ovisshet om
18 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.
1975/76:187 274
vad
som gäller. Möjligheten att i reglemente reglera kommunalrådens ställning är
inte obegränsad. Enligt förbundets mening är det önskvärt att vissa gemensamma
basregler som skall gälla generellt införs för alla typer av heltidsengagerade
förtroendemän. Sådana basregler kan avse t. ex. närvarorätt, yttranderätt,
interpellation och avgång. Med stöd av dessa basregler kan man sedan, menar
förbundet, lokalt klargöra kommunalrådens ställning med hänsyn till den
organisationsmodell som man anser lämplig för den egna kommunen. Med ett
lämpligt urval basregler kan enligt förbundets uppfattning också Stockholms
kommun i princip bevara sin organisation orubbad liksom andra kommuner kan
behålla sin. Förbundet påpekar att dess förslag inte innebär att regelrätta
instruktioner skall utarbetas för kommunalråden. Förbundet anser att
kommunalrådens ställning som heltidsengagerade politiker gör att de inte kan
och inte bör bindas av instruktioner som i detalj reglerar arbetsuppgifterna.
En sådan ramreglering av kommunalrådsfunktionen skulle kunna undanröja
åtskilliga oklarheter i kommunalrådens rättsliga ställning. Förbundet föreslår
att frågan om de heltidsengagerades ställning övervägs ytteriigare, innan man
tar ställning till utredningens förslag.
Även
Stockholms läns landstingskommun och länsstyrelsen i Stockholms län anser att
man i lag bör skriva in en regel som innebär att fullmäktige och landstinget
själva kan fatta bindande beslut om de heltidsengagerades ställning i
organisationen samt om deras närvaro-, yttrande- och förslagsrätt i olika
kommunala organ.
För
egen del vill jag anföra följande.
Del
är numera inte ovanligt att heltidsengagerade förtroendemän saknar
ordförandeuppdrag. Motivet har i sådana fall varil att de heltidsengagerade
skall kunna ägna sig mera åt långsiktiga frågor. Vid bedömningen av frågan i
vilken omfattning de heltidsengagerade bör medges närvarorätt i nämnderna
måste motstridiga synpunkter vägas mot varandra. Jag delar demokratiutredningens
bedömning att del inte är lämpligt att införa en generell närvarorätt för de
heltidsengagerade förtroendemännen.
De
variationerbeträffande de heltidsengagerades ställning som råder mellan olika
kommuner och landstingskommuner försvårar enligt min mening en lagreglering.
Som jag förut har framhållit i olika sammanhang bör man inte genom lagregler i
detalj styra utformningen av de enskilda kommunernas eller landstingskommunernas
organisation. Om man t. ex. i en kommun utifrån de lokala förutsättningarna
vill ha en organisation som innebär alt kommunalråden får mer översiktliga
uppgifter och saknar uppdrag i nämnderna, bör detta vara möjligt. Jag anser
därför att de heltidsengagerades ställning i organisationen bör avgöras av
kommunema och landstingskommunerna själva efter de lokala förutsättningarna.
Jag finner det alltså lämpligt att man lämnar kommunerna och
landstingskommunerna större frihet än vad demokratiutredningen har förordat så
att de själva kan besluta om vilken roll de heltidsengagerade skall spela. Jag
förordar därför en ordning som
Prop.1975/76:187 275
innebär
att kommunfullmäktige resp. landstinget får rätt att i reglemente eller i
särskilt beslut föreskriva att förtroendevald med övergripande uppgifter inom
visst verksamhetsområde skall få närvara och yttra sig vid sammanträde med
nämnd, även om han inte är ledamot eller suppleant i nämnden. Därmed fär
kommunerna och landstingskommunerna möjlighet att själva reglera närvarorätten
försådana heltidsengagerade förtroendemän med övergripande arbetsuppgifter som
saknar ordförandeuppdrag, för minoritetsföreträdare och för ordförande i
kommunstyrelse och förvaltningsutskott som inte är heltidsengagerade. Den föreslagna
närvaro- och yttranderätten bör kunna begränsas till att avse bara viss nämnd
och bara vissa ärenden eller gmpper av ärenden. Någon rätt att delta i besluten
bör naturiigtvis inte kunna följa med närvarorätten och yttranderätten och
följaktligen inte heller någon rätt att framställa förslag eller någon
reservationsrätt. Däremot bör fullmäktige resp. landstinget kunna föreskriva
rätt för den som getts närvarorätt och yttranderätt att få avvikande mening
antecknad till protokollet. Motsvarande befogenheter bör också kunna medges i
fråga om sammanträde med fullmäktige resp. landstinget. Möjligheten att medge
närvarorätt och yttranderätt bör enligt min mening tillämpas främst när det
gäller heltidsengagerade förtroendemän som har övergripande uppgifter och som
saknar ordförandeuppdrag inom sitt ansvarsområde och i andra hand beträffande
de övriga kategorier som jag nyss nämnt. Det är emellertid knappast möjligt att
på ett nöjaktigt sätt ange dessa gmpper av förtroendevalda i lagtext. Jag
förordar därför att en bestämmelse i ämnet får omfatta ledamot eller suppleant
i fullmäktige, landstinget, nämnd eller beredning. Att bestämmelsen formellt
kommer att omfatta en vidare krets än vad den är avsedd för torde i praktiken
inte vara någon allvariig olägenhet. Samtidigt vill jag betona vikten av att
även övriga förtroendevaldas arbetsförutsättningar ägnas uppmärksamhet.
De
regler som jag nu har föreslagit innebär att kommuner och landstingskommuner
lämnas frihet att i nämndernas reglementen eller i särskilda beslut reglera bl.
a. de heltidsengagerades slällning och roll i organisationen. Särreglerna för
landstingsråden i Stockholms läns landstingskommun kan därmed utmönstras ur
lagstiftningen. För borgarråden i Stockholms kommun bör emellertid vissa
särskilda bestämmelser finnas kvar.
Interpellation
Tendensen
att tilldela heltidsengagerade förtroendemän mer översiktliga arbetsuppgifter
utan ordförandeuppdrag innebär att det inte alltid är möjligt alt ställa
interpellation till dem. Interpellation kan nämligen enligt 23 S KL och 33 S LL
ställas bara till ordförande i nämnd eller beredning. I Stockholms kommun kan
interpellation ställas bara till borgarråd (24 S KLS).
Demokratiulredningen
anser att principen all interpdlation endast skall kunna riktas till ordförande
i nämnd eller beredning bör upprätthållas. 1
Prop. 1975/76:187 276
stora
kommuner och i landstingskommuner med fiera heltidsengagerade som har
övergripande uppgifter kan det enligt ulredningens uppfattning emellertid vara
motiverat att även dessa skall kunna interpelleras. Utredningen föreslår
därför att möjlighet skall införas för ordförande i kommunstyrelsen resp.
förvaltningsulskoltet att efter samråd överiämna interpellation att besvaras
av annan ledamot som på grund av sitt uppdrag har särskilda förutsättningar att
kunna besvara den. En förutsättning för överlämnandet skall alltså vara att
den förtroendevalde är ledamot i kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet.
Demokratiutredningen föreslår inga förändringar när det gäller borgarrådens ställning.
En sådan förändring skulle enligt utredningen ändra hela funktionsfördelningen
mellan de kommunala organen i Stockholms kommun.
En
fjärdedel av de remissinsianser som har yttrat sig på denna punkt är tveksamma
till förslaget. Svenska kommunförbundet menaratt basregler om interpellation
bör kunna utformas och att kommuner och landstingskommuner utifrån en sådan
själva bör få utforma närmare föreskrifter. Flertalet av de remissinstanser
som avstyrker förslaget anser att interpellation bör kunna ställas till
heltidsengagerad förtroendeman som saknar ordförandeuppdrag. Man menar att
kommuner och landstingskommuner själva bör fä utforma föreskrifter om till vem
interpellation skall riktas.
Haninge
kommun tar fram en annan sida av problemet i sitt yttrande. Kommunen anser att
interpdlationer inom kommunstyrelsens ansvarsområde, som utredningen också
anser, med fördel kan fördelas på sektorsansvariga kommunalråd. Men om
förslaget också kan tolkas så att kommunstyrelsens ordförande skall kunna
överiåta lill kommunslyrelseledamol att besvara interpellation i en fråga som
hör till en facknämnds förvaltningsområde, är kommunen tveksam lill förslaget.
Eventuella förändringar i interpellaiionsinslitutels användning börenligt
kommunens mening i stället gå i riktning mot att ordförandens huvudansvar för
nämndens verksamhetsområde markeras.
Stockholms
kommun konstaterar i sitt yttrande att den föreslagna regeln kommer att
innebära att även annan än borgarråd kommer att kunna interpelleras. Kommunen
anser att en sådan ordning kan svara mot ett visst behov. Men det kan också
finnas risk för alt oklarhet uppstår om vem som har det politiska ansvaret på
det område som interpellationen rör. Det finns ju alltid ett rotelansvarigt
borgarråd. Kommunen anser emellertid inte att detta utgör skäl att avstyrka
förslaget för Stockholms del.
Liksom
utredningen anserjag att principen att interpellation skall kunna riktas endast
till ordförande i nämnd eller beredning i normalfallet bör upprätthållas. I
stora kommuner och landstingskommuner med fiera heltidsengagerade
förtroendemän som har övergripande ansvar för vissa verksamhetsområden i
kommunstyrelsen eller förvaltningsutskottet kan det emellertid vara motiverat
all interpellationssvar skall kunna lämnas även av sådan förtroendevald.
Prop.
1975/76:187 277
Jag
delar demokratiutredningens principiella uppfattning att det bör kunna
överiåtas till förtroendevald med övergripande uppgifter att besvara interpellation.
Kommunerna och landstingskommunerna bör emellertid själva få bestämma om en
sådan möjlighet skall införas. Jag förordar därför att fullmäktige resp.
landstinget skall ges rätt alt i reglemente eller särskilt beslut föreskriva
att ordföranden i kommunstyrelsen eller förvaltningsulskoltet skall kunna
överiämna interpellation som är ställd till vederbörande att besvaras av annan
ledamot som på grund av sitt uppdrag har särskilda förutsättningar att besvara
interpellationen.
Förslaget
avser alltså endast interpellation som är ställd till ordföranden i styrelsen.
Härav följer att det inte omfattar interpellation som exklusivt hör till en
annan nämnds förvaltningsområde. Av nuvarande bestämmelser anses följa att en
interpellation som har ställts till ordföranden i en viss nämnd men som rören
annan nämnds förvaltningsområde skall överiämnas lill ordföranden i denna
nämnd. Någon ändring på denna punkt är inte avsedd.
12.5.4
Snabbare valgenomslag
Val
i hela riket av kommunfullmäktige och landsting förrättas enligt I kap. 3S
vallagen (1972:620) samtidigt med ordinarie val till riksdagen. Valdag är
tredje söndagen i september. Mandatperioden för kommunfullmäktige, landstinget,
kommunstyrelsen och förvaltningsutskottel börjar den 1 januari årel efler valet
(8 och 33 SS KL, 9 och 44 SS LL). De specialreglerade nämndernas mandatperioder
följer vanligen beslämmelserna för kommunstyrelsen resp.
förvaltningsutskottet. 1 fråga om de kommunallagsreglerade nämnderna har
fullmäktige resp. landstinget frihet att besiämma bl. a. när mandatperioden
skall böria (45 S KL, 54 S LL). I Stockholms kommun böar kommunfullmäktiges
mandatperiod enligt 8 S KLS den 15 oktober valåret. Kommunstyrelsen och
borgarrådens mandatperiod böriar omedelbart efter del alt de har utsetts (33 S
och 45 S 1 mom. KLS). För övriga nämnder i kommunen börjar mandatperioden i
princip den I januari året efler valet (51 S 1 mom. KLS).
En
fråga som harett nära samband med den kommunala styrelseordningen är frågan hur
valet snabbare skall kunna slå igenom i fullmäktige och landsting. Det främsta
motivet för ett snabbare valgenomslag är att den tillträdande majoriteten
skall ges tiUfälle att påverka utformningen av budgeten för det nästkommande
året. Därigenom skulle den tillträdande majoriteten, om valet har medfört alt
majoriteisläget har kastats om, ges slörre möjligheter att påverka
utvecklingen under året närmast efler valet. Det har ansetts rimligt från
demokratisk synpunkt att den nya majoriteten skall tillträda i så god tid, att
den kan påverka budgeten för det kommande året.
Demokratiutredningen
framhålleratl det inte kan anses tillfredsställande all en politisk majoritet
som grundar sig på ett tre år gammalt valutslag
Prop.1975/76:187 278
kan
sitta kvar och fatta beslul som påverkar verksamheten under de kommande åren,
Ulredningens gmndinställning till denna fråga är därför att man bör söka lå
till slånd ett snabbare valgenomslag.
Utredningen
har övervägt olika möjligheter när det gäller vilka kommunala organ som skulle
kunna omfattas av ett snabbare valgenomslag. Med hänsyn till partiernas
nomineringsarbete är det enligt utredningen inte möjligt att låta alla
kommunala organ tillträda tidigare än f n.
Utredningen
föreslår att ett snabbare valgenomslag genomförs så att de nyvalda fullmäktige
resp. del nyvalda landstinget samlas så snart som möjligt efter del att
valresultatet har färdigräknals, dock senast den I november. Mandatperioden
föreslås formellt börja den 22 oktober. Kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet
och övriga nämnder avses liksom hittills tillträda den 1 januari årel efter
valet. Beträffande Stockholms kommun föreslås inte någon ändring av
mandatperioderna.
Demokratiutredningen
rekommenderar kommuner och landstingskommuner att skapa goda
arbelsförutsättningar för minoriteten så alt den kan följa del löpande
budgetarbetet. Annars får en nytillträdande majoritet inte möjlighet, att på
ett ur demokratisk synvinkel tillfredsställande sätt påverka budgetarbetet.
Dessutom föreslås bestämmelser som hindrar den gamla majoriteten från att
behandla budgeten, innan de nyvalda fullmäktige resp. det nyvalda landstinget
har tillträtt.
Förslag
till budget skall utarbetas av kommunstyrelsen före oktober månads utgång (54
S KL). Bestämmelser saknas om när förvaltningsutskottets budgetförslag skall
vara upprättat. Kommunfullmäktige skall enligt 13 S KL fastställa budgeten före
utgången av november månad. Om budgeten till följd av speciella omständigheter
inte kan fastställas i november, får den i stället fastställas före december
månads utgång under förutsättning att skallesatsen har fastlagts i november månad.
För landstingskommunen skall budgeten fastställas i oktober månad (60 S LL).
För Stockholms kommun gäller någol annorlunda regler. Kommunstyrelsens
budgetförslag skall föreligga före oktober månads utgång (58 S KLS).
Kommunfullmäktige skall fastställa budgeten senast den 8 december (14 S KLS).
För
alt ett snabbare valgenomslag skall kunna genomföras föreslår utredningen att
de budgetfrister som gäller för kommunerna skall göras tilllämpliga också på
landstingskommunerna. Demokratiutredningen föreslår däremot inte någon ändring
i fråga om budgetfristerna för Stockholms kommun.
Ungefär
hälften av remissinstanserna behandlar frågan om det snabbare valgenomslaget.
En bred majoritet av dem, bl. a. två tredjedelar av kommunerna, någol fier än
hälften av landstingskommunerna, fiertalet länsstyrelser. Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet, är i princip positiva till förslaget.
De anser att det har stort värde från demokratisk synpunkt. Flera
remissinsianser framhåller att förslaget kan stimulera den kommunalpoliiiska
valrörelsen. Ett större intresse från allmänheten för kom-
Prop.
1975/76:187 279
munalvalen
skapas om t. ex, alternativa budgetförslag presenteras i debatten. Samtidigt
påpekar emellertid många all förslaget också rymmer en rad praktiska
svårigheler som måste klariäggas, innan det kan genomföras. Något mindre än en
tredjedel av remissinstanserna avstyrker förslaget.
Flera
remissinstanser anser alt ett snabbare valgenomslag som innebär att alla
kommunala organ tillträder samtidigt är det enda godtagbara alternativet.
Några uttrycker tveksamhet inför utredningens förslag att endast fullmäktige
och landstinget skall omfattas av det snabbare valgenomslaget. Detta anses vara
olämpligt särskilt vid starkare former av majoritelsmarkeringar. Dessa
remissinstanser anser att förslaget inte kan vara någon tillfredsställande
lösning mot bakgrund av det nödvändiga samspelet mellan å ena sidan beslutande
och å andra sidan beredande och verkställande organ. Det räcker inte, anser
flera remissinstanser, alt fullmäktige resp. landstinget lättar det formella
budgetbeslutet. Det krävs också att det slutliga beredningsarbetet görs av en
nyvald kommunstyrelse resp. ett nyvalt förvaltningsutskott. Andra betonar
dessutom att kommunstyrelsens centrala roll bör medföra att den tillträder
samtidigt med kommunfullmäktige. Några remissinstanser tillstyrker förslaget
men menaratt ett snabbare valgenomslag begränsat till enbart fullmäktige och
landsting knappast medför några väsentliga förändringar.
Flertalet
av de remissinstanser som avstyrker förslaget anser att tidsmarginalen är för
kort för att ett förslag till budget som har utarbetats av den föregående
majoriteten skall kunna omarbetas till en ny budget. Det ifrågasätts också vem
som skall svara för beredningen, när kommunstyrelsen och övriga nämnder tillhör
den tidigare majoriteten. Redan nu kan de nya fullmäktige göra relativt
omfattande omdispositioner i den budget som den avgående majoriteten har
fastställt. Det kan ske genom tilläggsanslag när den nya mandatperioden har
böriat, dvs. efter den I januari. Flera av dessa remissinsianser påpekar också
att en stor del av budgetförslaget redan är låst genom t. ex. del kommunala
bostadsbyggnadsprogrammel och den kommunalekonomiska långtidsplaneringen. Om
stora förändringar skall göras i det framlagda budgetförslaget, kan det bli
svårt att hinna färdigställa budgeten till årsskiftet. En slor del av de
remissinstanser som är tveksamma till förslaget anför att frågan är ytterst
komplicerad och att den bör utredas ytteriigare, innan den nuvarande ordningen
ändras.
Några
av remissinstanserna, bl.a. länsstyrelsen i Stockholms län, ifrågasätter hur
del går med det snabbare valgenomslaget, om valet blir överklagat och kanske
ogUtigförklarat så att omval måste ske. Länsstyrelsen påpekar risken för att
omvalen kan leda lill ett majoritetsskifte.
Några
av länsstyrelsema konstaterar alt erfarenheterna från 1973 års val ger
anledning till viss tvekan från valteknisk synpunkt. Ett maskintekniskt syslem
är mycket sårbart och för full driftsäkerhet krävs maskindubbleringar och
slörre personella resurser, framhäller länsstyrelserna. Länsstyrelsen i
Stockholms län erinrar om att sammanräkningen i detta län är lika om-
Prop.
1975/76:187 280
fattande
som i fem normallän tillsammans och därför specielll tidsödande, Länsslyrelsen
ställersig tveksam till demokratiulredningens förslag och anför att förslaget
inte tillräckligt beaktar vikten av ett säkert sammanräkningsresultat,
Riksskatteverket framhåller vikten av att ett förenklat suppleantsystem införs
så att det blir möjligt för länsstyrelserna att genomföra sammanräkningen
tillräckligt snabbt. Detta är enligt verkets mening väsentligt mot bakgrund av
den ringa tid som står till buds.
Den
övervägande delen av de remissinstanser som tagit upp förslaget alt mandattiden
skall börja den 22 oktober och att fullmäktige och landsting skall samlas till
första sammanträde senast den 1 november är tveksamma till om dessa båda
tidpunkter verkligen kan hållas. Över huvud tagel uttrycks tveksamhet inför den
tidspress som förslaget innebär. Flera kommuner anser att tidsgränserna bör
förskjutas en vecka, dvs. till den I november resp. den 5 november så alt
praktiska och administrativa problem inte skall behöva uppstå. Några
remissinstanser föreslåratt fullmäktiges försia sammanträde efter valet skall
la kungöras senare än sju dagar före sammanträdet.
Ett
tiotal remissinstanser - bl. a. Svenska kommunförbundet och länsstyrdsen i
Stockholms län - anser att mandattiden för kommunfullmäktige i Stockholms
kommun bör vara densamma som för övriga fullmäktigeförsamlingar och landsting.
De
remissinstanser som tar upp förslaget om samma budgetfrister i kommuner och
landstingskommuner är positiva till förslaget.
Demokratiutredningens
förslag att den gamla majoriteten genom lagbestämmelser skall förhindras att
behandla budgeten, innan de nyvalda beslutande församlingarna har tillträtt,
har behandlats av ett litet antal remissinstanser. De flesta konstaterar att
förslaget utgör en förutsättning för att det snabbare valgenomslaget skall
kunna genomföras. Alla som tar upp förslaget är positiva.
Nästan
alla remissinstanser som behandlat det snabbare valgenomslaget understryker
utredningens uppfattning om att goda förutsättningar måste skapas för minoriteten
att kunna följa budgetarbetet.
För
egen del anserjag alt det är otillfredsställande att en politisk majoritet som
grundar sig på ett val som hölls tre år tidigare får sitta kvar och påverka
verksamheten för året efter ett nytt val. Ett snabbare valgenomslag skulle
kunna vitalisera den politiska debatten i kommunerna och landstingskommunerna.
Del skulle öka partiernas möjligheter alt inför medborgarna mer-kera sina
handlingslinjer i det program inför det kommande året som budgeten ulgör. Om
valet leder till ett majoritetsskifte kan den nya majoriteten omedelbart
påbörja arbetet med att förverkliga sitt program.
En
förulsällning för att ett snabbare valgenomslag som omfattar också nämnderna
skall kunna genomföras äratt partiernas nomineringsarbete inför valet av
ledamöter och suppleanter i nämnderna inle försvåras. Av stor betydelse är
självfallel också att den tillträdande majoriteten kan ta ansvar för del
kommande årets budget. En ovillkoriig förutsättning är vidare att
Prop.1975/76:187 281
sammanräkningen
har genomförts med den snabbhet som krävs.
Huvuddelen av partiernas
nomineringsarbete till nämnduppdragen sker, enligt de undersökningar som
demokratiutredningen har gjort, från mitten av november till början av december
månad. En av fömtsättningama för partiernas nomineringsarbete är naturiigtvis
att man i stort känner till fördelningen av posterna mellan partierna, dvs,
även fördelningen av de heltidsengagerade förtroendeuppdragen och
presidieposterna, Efler 1973 års val träffades överenskommelser om fördelningen
av dessa poster endast i ett fåtal fall före oktober månads utgång, I fiera
fall skedde fördelningen av posterna först i december månad. Jag anser inte att
partiernas nomineringsarbete skall behöva forceras för att det skall vara
möjligt att genomföra det snabbare valgenomslagel. Principiellt är del
naturiigtvis alt föredra att samtliga kommunala organ kan tillträda och börja
arbeta så snart som möjligt efter valet. Men en ordning som innebär att alla
kommunala organ skall tillträda tidigare än nu anserjag vara praktiskt omöjlig
att genomföra. Det skulle innebära bl. a. att det från demokratisk synpunkt
vikliga nomineringsarbetet måste bedrivas så snabbt, att medlemmarnas
inflytande i de lokala partiorganisationerna skulle inskränkas.
Nomineringsarbelet
resulterar ofta i samlade lösningar för samtliga nämnder. Det är därför svårt
att bryta ul t. ex. kommunstyrelsen eller förvaltningsutskottet och välja dem
tidigare än andra nämnder. För partierna skulle det enligt min mening
förmodligen inte vara möjligt att pä ett tillfredsställande sätl klara av
nomineringarna lill kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet och till de
heltidsengagerade posterna samtidigt med budgetarbetet. Nomineringsförfarandet
och framför allt partiöverenskommel-serna om fördelning av kommunalråds- och
landslingsrådsposterna och presidieposierna kräver sin tid,
Majoritelsmarkeringar på just dessa poster har blivit vanligare. Detta har
medfört att förhandlingama mellan partierna förlängs, 1 samband med att en ny
majoritet tillträder aktualiseras ofla ändringar i organisationen. Dessa avser
ofta antalet heltidsengagerade eller rotelin-delningen, Enligl min uppfattning
är del förenat med belydande svårigheter för partierna att nominera kandidater,
innan överenskommelse mellan partierna har träffats om sådana
organisationsfrågor. En mera praktisk aspekt som också bör beaktas i detta
sammanhang är att de personer som har nominerats till de ledande posterna som
kommunalråd och landstingsråd måste lå möjlighet att ordna sina privata
förhållanden.
Även
om ett snabbare valgenomslag skulle omfatta också kommunstyrelsen resp,
förvallningsutskottet, skulle den nya majoriteten enligt tnin mening inle hinna
alt på ett avgörande sätt påverka slyrelsens budgetförslag.
Enligt
min uppfattning framstår därför utredningens förslag att endasl
kommunfullmäktige och landstinget skall omfattas av det snabbare valgenomslaget
som det enda realistiska alternativet. En nackdel med detta alternativ är att
den fränträdande majoriteten får behålla möjligheten att avgöra frågorsom
ligger inom nämndernas beslutanderätt, Underen kortare
Prop.1975/76:187 282
tidsperiod
bör en sådan ordning dock kunna godtas. En fördel med denna ordning är att
partiernas nomineringsarbete inte behöver påskyndas.
Del
är självfallet riktigt som vissa remissinstanser har påpekat att budgetens
innehåll till viss del besiäms av t. ex. den ekonomiska långtidsplaneringen.
Om den tidigare minoriteten har följt budgetarbetet och utformat ett
alternativt budgetförslag, bör den vid ett skifte av majoritetsläget enligt min
mening emellertid ha goda möjligheter att påverka den slutliga budgetens
utformning.
Tidpunkten
när det slutliga valresultatet kan föreligga är som jag tidigare har framhållit
av avgörande betydelse för frågan om hur snabbt ett valgenomslag kan ske.
Riksskatteverkets bedömning av frågan är självfallet av stor betydelse. Enligt
verket kommer sammanräkningarna alt kunna vara klara senast 25-30 dagar efter
valdagen. Denna beräkning bedömer verket som helt säker under förutsättning att
ett nytt system för sammanräkningen genomförs beträffande valet av
suppleanter. Verket har föreslagit ett sådani nytt system i en skrivelse till
regeringen. Jag återkommer i specialmoliveringen till förslaget, vilkel i
huvudsak har mottagits positivt av remissinstanserna.
För
egen del anser jag att demokratiutredningens förslag att mandatperioden för de
nyvalda beslutande församlingarna skall börja den 22 oktober kan innebära att
tidsmarginalerna blir för snäva. Om mandattiden i stället börjar den 1
november, bör det inte finnas någon risk för att valresultatet inte skall
föreligga i tillräckligt god tid. Jag kan inte se någon avgörande nackdel med
en sådan förskjutning i förhållande till utredningens förslag. Den tillträdande
majoritetens huvudsakliga budgetarbete måste ändå ske före det formella
tillträdet i de beslutande organen.
Flera
remissinstanser har väckt frågan om vad som händer om valet av någon anledning
överklagas och kanske upphävs. Enligt 15 kap. 8 S vallagen skall de nyvalda
ledamötema i fullmäktige och landstinget tillträda, även om valet överklagas.
Om besvären bifalls, kan omval inte ske före den I november. För egen del anser
jag att dessa bestämmelser i vallagen inle bör ändras. Det förhållandet att ett
omval kan leda till en omkastning i majoriteten kan naturiigtvis medföra viss
olägenhet. Denna är dock enligt min mening inte av sådan art, att utredningens
förslag inte bör genomföras.
Vid
övervägande av de frågor som jag nu har berört finner jag att förutsättningar
måste anses föreligga att genomföra utredningens förslag. Med hänsyn till de
fördelar från principiell synpunkt som förslaget innebär förordar jag därför
att det genomförs. I förhållande till utredningens förslag bör dock tidpunkten
för mandattidens början förskjutas på sätt som jag har angett i det föregående.
Mitt förslag innebär alltså att mandatperioden för de nyvalda beslutande
församlingarna skall börja den 1 november valåret, medan kommunstyrelsen resp.
förvaltningsutskottet och övriga nämnder tillträder vid samma tid som f n.,
dvs. i normalfallet den 1 januari året efter valet. Detta innebär att den
tillträdande majoriteten först får majoriteten
Prop.
1975/76:187 283
i
de beslutande organen. Därmed ges en yttersta garanti för att majoriteten skall
kunna utöva det avgörande inflytandet över politiken i stort. Den får således
möjlighet att bl. a. fatta beslut om den budget som kommer att reglera
verksamheten under det kommande året. Jag vill understryka att förslaget bygger
på att minoriteten nära följt budgetberedningen och utarbetat ett eget
alternativt budgetförslag som läggs fram i form av reservationer i
kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet och som sedan tas upp som
majoritetens förslag av de nyvalda fullmäktige resp. det nyvalda landstinget.
Demokratiutredningen
har också föreslagit att de nyvalda fullmäktige och det nyvalda landstinget
skall sammanträda försia gången senasl den I november. För egen del anserjag
att en sådan bestämmelse inie är nödvändig. Föreskriften att budgeten skall
fastställas före november månads utgång får anses tillräcklig. En tvingande
regel om tiden för del försia sammanträdet kan i onödan tvinga fram två
sammanträden med de beslutande organen. Jag anser att fullmäktige och
landstinget bör ha möjlighet att fatta beslut om budgeten vid det
konstituerande sammanträdet.
Vad
jag nu har förordat föranleder inte några lagändringar beträffande
budgetprocessen i kommunerna. De föriängningar av budgetfristerna som beslöts
av riksdagen år 1973 i avvaktan på resultatet av demokratiutredningens arbete
får anses tillräckliga. Ytteriigare föriängningar är f ö. med hänsyn till
skatteadministration m. m. knappast möjliga. Däremot mäste budgetfristerna för
landstingskommunerna föriängas. Enligt gällande regler skall, som förut har
nämnts, budgeten fastställas i oktober månad. Jag föreslår att samma
budgetfrister som gäller för kommunema införs för landstingskommunerna. Detta
innebär att förvaltningsutskottets budgetförslag skall föreligga före utgången
av oktober månad och att landstinget skall fastställa budgeten före utgången av
november månad. Även landstingskommunerna skall, om budgeten till följd av
särskilda förhållanden inte kan fastställas före november månads utgång, kunna
fastställa skattesatsen inom denna tid och fastställa budgeten före årsskiftet.
En förändring i majoritetsläget är enligt min uppfattning en tillräcklig
anledning för att undantagsregeln skall kunna tillämpas.
Om
fördelarna med ett snabbare valgenomslag skall kunna tas lill vara måste, som
utredningen framhåller, den "gamla" majoriteten förhindras att
behandla budgeten, innan de nyvalda fullmäktige resp. det nyvalda landstinget
har tillträtt. Jag förordar därför en bestämmelse härom.
En
förutsättning för ett snabbare valgenomslag är enligl min mening att den
tillträdande majoriteten har haft möjlighet att fortlöpande följa budgetarbetet.
Jag förutsätter därför att kommunema och landstingskommunerna, om riksdagen
bifaller mitt förslag om snabbare valgenomslag, skapar goda förutsättningar för
minoriteten att följa det löpande budgetarbetet.
Slutligen
anser jag att del beslutande organels mandattid bör vara densamma för alla
kommuner och landstingskommuner. Detta kan emellertid
Prop.
1975/76:187 284
innebära
nackdelar för Stockholms kommun genom att fullmäktiges man-daltid påbörjas
fjorton dagar senare än f n. Jag förordar därför inte att mandattiden för
kommunfullmäktige i Stockholms kommun skall förändras. Däremot bör samma
budgetfrister gälla för Stockholms kommun som för andra kommuner.
12.6
Kommunal informationsverksamhet
12.6.1
AUmänna synpunkter
Den
ökade kommunala verksamheien ställer krav på en väl fungerande kommunal
informationsverksamhet. Under senare år har såväl kommunerna som
landstingskommunerna ägnat dessa frågor ökad uppmärksamhet.
Demokratiutredningen
har gjort en omfattande analys och översyn av förutsättningarna för den
kommunala informationsverksamheten. Utredningen konstaterar att behovet av
aktiva informationsåtgärder från de kommunala organens sida har ökat. Medborgarnas
möjlighet att skaffa sig kunskaper om och påverka utformningen at de kommunala
frågorna har, enligt utredningen, ett nära samband med deras
levnadsförhållanden. Enligl fiera undersökningar skiljer sig kunskaperna om och
intresset för kommunalpolitik mellan olika medborgargrupper. Utredningen
uppmärksammar särskilt det stora informationsbehov som finns hos s. k.
informations- eller resurssvaga grupper.
Utredningen
framhåller mot bakgrund av detta betydelsen av en utbyggnad av den kommunala
informationsverksamheten. Det ökade antalet ärenden, den ökade
svårighetsgraden i de kommunala frågorna samt förändringen i den kommunala
nämnd- och förvaltningsorganisationen motiverar, enligt uiredningen, ökade
resurser på della område i framliden.
För
egen del vill jag liksom fiertalet remissinsianser understryka betydelsen av
att de kommunala informationsfrågorna ägnas betydande uppmärksamhet. Därvid är
det även väsentligt att klargöra informationsverksamhetens allmänna syfte.
Enligt min mening bör informationsverksamheten underiätta de ömsesidiga
kontakterna mellan medborgarna och de kommunala organen och öka medborgarnas
möjligheter att påverka utformningen av den kommunala verksamheten. 1 detta
sammanhang vill jag särskill understryka betydelsen av att informationsåtgärderna
utformas så all de når även medborgargrupper som annars inte brukar la del av
samhällsinformationen och som inte brukar della aktivt i samhällsarbetet.
Som
utredningen påvisar är det flera problem, av såväl principiell som praktisk natur,
som aktualiseras i samband med en utbyggnad av den kommunala
informationsverksamheten. Enligt min mening är del väsentligt alt uppmärksamma
gränsdragningen mellan samhällets informationsverksamhet och den idéförankrade
information som bör handhas av partierna och andra folkrörelser. Även formerna
för samarbetet med massmedierna bör finnas med i bilden.
Prop.
1975/76:187 285
1
likhei med utredningen och flertalet remissinsianser anser jag att det finns
flera skäl som talar för att planeringsfrågorna ägnas särskild uppmärksamhet i
informationssammanhang. Eftersom planeringsverksamheten ofta har ett långt
tidsperspektiv och resultatet lill en början är ovisst släller planeringsfrågorna
speciella krav på öppenhet och debatt. Även de förtroendevaldas möjligheter
att leda verksamheten och ange riktlinjer förtjänar särskild uppmärksamhet.
12.6.2
Informationsverksamhetens inriktning
Demokratiutredningen
behandlar ingående frågan om den kommunala informationsverksamhetens
inriktning. Med utgångspunkt från de erfarenheter som framkommit vid
ulredningens egna undersökningar förordar utredningen att
informationsåtgärderna inriktas på två huvudsakliga problemområden. Det ena
gäller medborgarnas kontakter med kommunerna och landstingskommunerna som
serviceorgan. Det andra gäller medborgarnas kontakter med kommunerna och
landstingskommunerna som självstyrelseorgan, dvs. informationens roll i den
demokratiska processen.
När
det gäller det förstnämnda området konstaterar utredningen att framför allt
medborgarnas kontakter med de kommunala förvaltningarna och de anställda är
väsentliga. Utredningen anser därför att kommunerna och landstingskommunerna
bör ägna stor uppmärksamhet åt åtgärder som gör att förvaltningarna präglas av
öppenhet och tillgänglighet för medborgarna. Det är en viktig uppgift för den
kommunala informationsverksamheten, menar utredningen, att systematiskt granska
den kommunala förvaltningen i dessa avseenden. Utredningen rekommenderar en
lång rad konkreta åtgärder, som syftar till att göra den kommunala
förvaltningen mera lätt-tillgänglig för kommuninvånarna.
När
del gäller informationsverksamhetens roll i den demokratiska processen påpekar
utredningen att verksamheten i försia hand bör vara fak-tainriktad. Den bör
således inle spela någon självständig roll i förhållande till medborgarna
närdet gäller idéförankrad information. Verksamheten bör i slällel inriktas på
åtgärder som underiättar för förtroendevalda, partier, övriga folkrörelser och
massmedier alt verka.
För
egen del delar jag i likhei med fiertalet remissinstanser ulredningens allmänna
syn på inriktningen av den kommunala informationsverksamheten. Jag vill
understryka betydelsen av alt de kommunala förvaltningarna präglas av öppenhet
och tillgänglighet för kommuninvånarna. Den kommunala verksamheten har under
senare år ökat starkt i omfattning och utsträckts till alll fier områden, som
har stor betydelse för medborgarnas vardagliga förhållanden. Som uiredningen
framhåller, kan medborgarna uppleva fiera olika svårigheter vid kontakter med
förvaltningarna 1, ex, på grund av svårförståeliga blanketter eller rutiner som
inte förklaras tillräckligt. Åtgärder som underiättar förståelsen är enligt
min mening särskilt väsentliga
Prop.
1975/76:187 286
inte
minst ur rättvisesynpunkt, eftersom de främst påverkar förutsättningarna för
de resurs- och informalionssvaga grupperna att tillvarata sina rältigheter.
En
mycket stor del av allmänhetens kontakter med kommunen resp. landstingskommunen
sker genom de anställda. Enligt min mening är det därför en god
informationsåtgärd alt förbättra personalens förutsättningar för kontakter med
kommuninvånarna t. ex, genom att dessa frågor ägnas uppmärksamhet i
personalutbildningen.
Jag
vill även understryka betydelsen av att den kommunala informationsverksamheten
inte ges en självständig roll, när det gäller den idéförankrade informationen.
Enligt min mening är det naturligt att denna form av information liksom
hittills främst handhas av de politiska partierna och av andra folkrörelser.
Den kommunala informationsverksamheten bör utformas så att den underiättar
partiernas och de övriga folkrörelsernas verksamhet. Som utredningen visar
finns det möjligheter att vidta ett flertal konkreta åtgärder.
När
det gäller möjligheterna att nå grupper som i dag ofta inte får del av
informationsinsatser framstår del även som önskvärt med ett utvecklat samarbete
med folkrörelserna. Erfarenhetema från ett samarbete där den kommunala
informationsverksamheten underiättar folkrörelsers uppsökande och
kontaktskapande verksamhet bland sina medlemmar är således positiva. Som
exempel kan nämnas att sådant samarbete förekommer med bl. a.
pensionärsföreningar, handikapporganisationer och invandrarföreningar.
Liksom
utredningen och flera remissinstanser vill jag även understryka betydelsen av
alt massmediernas arbeie underiättas. Enligl min mening är det väsentligt att,
förutom dagspressen, även uppmärksamma vilken roll lokalradion och nya medier
som kabd-tv och videogram kan spela när det gäller att fördjupa den komniunala demokratin.
Slutligen
vill jag i likhet med utredningen understryka den roll som folkbiblioteken kan
spela när det gäller den kommunala informationen i framtiden.
Sammantaget
förordar utredningen en lång rad åtgärder rörande den kommunal informationsverksamhetens
inriktning. För egen del anser jag att utredningens idéer och uppslag bör kunna
vara en god utgångspunkt för en utveckling på detta område, 1 likhet med
utredningen och remissinstanserna anserjag emellertid alt kommunema och
landstingskommunerna själva bör utforma sin informationsverksamhet utifrån de
lokala förutsättningarna.
Vad
som jag anfört i det föregående föranleder således inte några lagstiftningsåtgärder
från min sida.
Prop. 1975/76:187 287
12.6.3
Ansvaret för Informationsverksamheten
Enligt
demokratiutredningens och remissinstansernas åsikt är det väsentligt att
informationsverksamheten är väl förankrad i kommunernas och landstingskommunernas
förtroendevalda organ. Den övervägande delen av remissinstanserna förordar att
ett särskilt utskott till kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet inrättas
och ges ansvaret för informationsverksamheten.
För
egen del anser jag att det finns möjlighet att ge informationsverksamheten en
central roll när det gäller att utveckla kontakterna mellan den kommunala
förvaltningen och medborgarna samt när det gäller att underiätta partiernas,
del övriga föreningslivets och massmediernas verksamhet. Jag anser därför att
det är av stor vikt att frågor som rör prioriteringar av informationsinsatser
och uppläggning av kontaktverksamheten kommer upp till diskussion i
förtroendevalda organ.
Jag
vill instämma med de remissinstanser som påpekarail informationen inte kan ses
fristående från de olika verksamheter som den gäller. Varje kommunalt organ har
ett ansvar utåt för informationen om den egna verksamheten. Enligt min mening
behövs ändå ett övergripande och samordnande informationsorgan i kommunerna
och landstingskommunerna. I likhet med fiertalet remissinstanser anser jag att
det kan vara lämpligt att ett särskilt utskott till kommunstyrelsen resp.
förvaltningsutskottet anförtros denna uppgift. En annan lösning är att en
särskild nämnd tillsätts för ändamålet.
Uppgiftersom
kan åligga det förtroendevalda informationsorganet är framför allt att skapa kontakter
och ta initiativ på informationsområdet. Väsentliga uppgifter för
informationsorganet kan t. ex. vara:
- att regelbundet se över den kommunala
organisationen med den utgångspunkten att kontakterna mellan kommuninvånarna
och de kommunala förvaltningarna skall underiättas,
-
att biträda nämnderna med rådgivning i
frågor som rör deras kontakter med allmänheten,
- att hålla kontakt med föreningsliv, gmpper och
utbildningsinstitutioner,
-
att anordna konferenser med föreningar
och speciella gmpper, t. ex. invandrare,
-
att underiätta för organisationer och
lokala gmpper att få tillgång till kommunalt material som de behöver för sin
egen verksamhet eller för att kunna ge synpunkter på kommunala frågor,
- att främja studieverksamhet i kommunala frågor t.
ex. planeringsfrågor,
-
att utveckla och underiätta samarbetet
med massmedierna som t. ex. lokalpress och lokalradio,
-
att fortlöpande ge de förtroendevalda
service, t. ex. i form av underiag för informationsmöten,
- att fortlöpande se över det informationsmaterial
som går ut till för-
Prop.1975/76:187 288
troendevalda,
organisationer och allmänhet med hänsyn till språklig utformning, behov av
sammanfattningar etc,
- att ansvara för informationstidning,
- att lägga upp informationsutbytet mellan företag
och samhälle,
- att svara för lokal konsumentverksamhet i den mån
uppgiften inte uppdragits åt annan,
- alt svara för invandrarbyrå och andra insatser för
att underiätta invandrarnas kontakter med kommuner och landstingskommuner samt
- att svara för information till handikappade om bl.
a. service inom kommunen.
Den
närmare utformningen måste avgöras lokall i varje kommun och landstingskommun.
Jag delar därmed utredningens uppfaltning att förhållandena i olika kommuner
och landstingskommuner är så skilda att det inte är lämpligt att i lag reglera
deras skyldighet alt svara för informationen om sin verksamhel. Jag anser
emellertid att en allmän bestämmelse om kommunstyrelsens resp.
förvaltningsutskottets övergripande ansvar för informationen bör införas i
kommunallagen. Det skulle även understryka betydelsen av insatser på detta
område. Jag föreslär därför en bestämmelse med innebörden att kommunstyrelsen
resp, förvaltningsutskottet skall ha ansvaret för kommunens resp.
landstingskommunens samordnande informationsverksamhet i den mån uppgiften
inte har uppdragits åt annan nämnd. Detta innebär att den samordnade
informationsverksamheten kan uppdras åt ett arbetsutskott inom kommunstyrelsen
resp. förvallningsutskottet eller till en särskild informationsnämnd.
12.6.4
Planeringsfrågor
Demokraiiutredningen
anser att del är en demokratisk kärnfråga hur riktlinjer och planer kan
förankras hos medborgarna. Planarbetet bör enligt utredningen ske under
öppenhet och debatt. Flera skäl anförs för att delta är särskill väsentligt i
planeringsfrågor. Besluten påverkar användningen av resurser för lång tid och
berör för medborgarna så väsentliga frågor som bostadsmiljö, arbetsmiljö,
sjukvård, barntillsyn och annan kommunal service. Dessutom måste
planbedömningarna ofta grundas på ett osäkert underiag vilket innebär att
beslutens verkningar inte alllid kan överblickas.
Ingående
diskussioner behövs därför enligl utredningen. Det gäller framför allt de
förtroendevalda organ som skall besluta i frågan eller på annat sätt berörs av
planeringen. Men del behövs även insatser för alt stimulera medlemmarna i
lokala partiorganisationer, andra folkrörelser och sammanslutningar med
specialintressen att medverka i planeringen. Därigenom kan olika aspekter bli
belysta. Det gäller såväl långsiktiga och övergripande planer som mer
detaljerade frågor. För all underiätta diskussion behövs i många fall aktiva
åigärder från kommuner och landstingskommuner. Utredningen noterar att sådana
insatser förekommit pä många håll. Vissa erfarenheter
Prop.
1975/76:187 289
har
redovisats av utredningen i en särskild rapport (SOU 1974:50) Information och
medverkan i kommunal planering. För att ytteriigare erfarenheter skall kunna
föras vidare anser utredningen att försök som görs bör dokumenteras. Den
betonar även starkt betydelsen av ett ökat forsknings-och utvecklingsarbete på
området.
Vissa
frågor bör enligt utredningen uppmärksammas särskilt. Det gäller t. ex.
sambandet mellan å ena sidan den kommunala planeringen och å andra sidan
statlig och annan planering, organisation och ansvarsfördelning,
planeringsprocessen samt planmaterialets utformning. Särskilt anger utredningen
även att det är angeläget att diskussionen om kommunal planering vidgas till
att omfatta inte bara fysisk planering utan även planering som gäller ekonomi
och särskilda verksamheter.
Praktiskt
taget alla remissinstanser delar utredningens uppfattning om
planeringsfrågornas belydelse från demokratisk synpunkt. Många trycker starkt
på alt ett mer tillgängligt och intresseväckande material i regel behövs, att
även den statliga planeringen på länsnivå bör uppmärksammas samt att
planeringsprocessen bör skedesindelas för att underiätta överblick och öppen
debatt.
För
egen del anser jag att det är av särskild vikt att insatser görs för att bereda
enskilda medborgare, lokala partiföreningar och övriga folkrörelser ökade
möjligheler att engagera sig i planeringsfrågorna. De förtroendevalda har
ansvaret för besluten men information behövs i flera avseenden. Dels behöver
insatser göras för att sprida kunskaper om nya planeringsformer och
planeringsmetoder, dels är det nödvändigt från demokratisk synpunkt att få en
vidgad medverkan i dessa för medborgarna så viktiga frågor i konkreta projekt.
En avvägning måste självfallet ske mellan effektivitetskravet och demokratikravet
men jag noterar med tillfredsställelse att remissinstansernas inställning till
utredningens förslag om ökade insatser på området är positiv.
Fömtsättningarna
för kommunernas och landstingskommunernas planering har snabbt förändrats. De
nya planformer som utvecklats under senare år släller andra krav från
demokratisk synpunkt än den traditionella markanvändningsplaneringen. Jag
instämmer därför med de remissinsianser som förordar fortsatt försöksverksamhel
och utvecklingsarbete på området. Det finns bl. a. ett stort behov av att
utveckla redovisningmetoder som på ett bättre säll än f n, gör det möjligt för
förtroendevalda och andra att tränga in i frågorna. Detta är krav som enligt
min mening även bör ställas på den statliga planeringen på länsnivå. Del finns
enligl min mening även skäl all uppmärksamma de demokratiska aspekterna när det
gäller organisation och ansvarsfördelning i planarbelei och att
planeringsprocessen lår en indelning i skeden så att överblick och debatt
främjas.
19 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.
1975/76:187 290
Organisation
och ansvarsfördelning
Demokratiutredningen
framhäver fullmäktiges och landstingets roll i planeringen, 1 synnerhet gäller
det beslut som blir vägledande för mer detaljerade beslut. Utredningen pekar
särskilt påatt fullmäktige regelmässigt bör behandla och anta
bostadsbyggnadsprogram och kommunalekonomisk långtidsplanering (KELP),
Utredningen konstaterar att användning av projektorganisation i vissa fall kan
innebära fördelar. Genom att den ordinarie organisationen ställs åt sidan
kräver detta emellertid nya former för information till övriga förtroendevalda
och lill allmänheten. Utredningen rekommenderar därför bl. a, alt en
ledningsgrupp utses som består av enbart förtroendevalda.
Remissinstanserna
understryker i många fall fullmäktiges och landstingets ställning i
planeringen. Mot utredningens rekommendation att ledningsgrupp endasl skall
bestå av förtroendevalda har flertalet remissinstanser inte anfört några
erinringar.
För
egen del instämmer jag i utredningens och remissinstansernas syn alt de
förtroendevalda i fullmäktige bör ges bättre möjligheter att ange riktlinjer
för planeringsarbetet. En vidgad roll för fullmäktige innebär också i regel all
frågorna lyfts fram till offentlig debatt i slörre utsträckning än om de enbart
behandlas i nämnd eller beredning. Jag ålerkommer till detta i det följande i
samband med att planeringsprocessen behandlas. Det är enligt min mening
naturiigt att tjänstemän inle ges uppgifter för vilka politiskt ansvar kan
utkrävas. 1 linje med det allmänna önskemålet om att de förtroendevaldas
ställning i planeringsarbetet bör stärkas anser jag det därför riktigt att
ledningsgrupper som kan anses ha sådant ansvar består enbart av
förtroendevalda, 1 övrigt ddar jag utredningens uppfattning att det i
planfrågor av begränsad räckvidd kan vara lämpligt att ge de direkt berörda och
deras organisationer ett avsevärt infiytande över utformningen.
Utredningen
har inte gått in på möjligheterna alt närmare lagreglera organisation och
ansvarsfördelning. Inte heller jag anseratt sådan lagsliftning är motiverad.
Kommuner och landstingskommuner bör enligt min mening ha möjlighet att tillämpa
den organisation som lokalt anses lämpligast. Mot lagstiftning talar även det
förhållandet att de många olika formerna av planering kan behöva handläggas på
ett myckel varierande sätt.
Planeringsprocessen
Demokratiutredningen
föreslår en modell för planeringsprocessen som den anser bör kunna tillämpas i
flertalet fall. En utgångspunkt för utredningen är att öppenhet tillämpas i
planeringsarbetet. Utredningens modell innebär vidare att en skedesindelning
görs för att skapa överblick över den ofta relativt långa tidsperiod som
planeringsarbetet sträcker sig över. Riktlinjer och program bör enligt
utredningen ges av förtroendevalda organ i tidiga skeden.
Prop.
1975/76:187 291
Utredningen
anser att en arbetsplan regelmässigt bör utarbetas. En sådan plan underiättar
överblicken över planeringsarbetet och anger de tillfällen i
planeringsprocessen då information är särskilt angelägen, 1 planen börenligt
utredningen anges en skedesindelning, namnen på ansvariga förtroendevalda och
tjänstemän samt den tid inom vilken synpunkter skall ha inkommit. För mindre
planeringsobjekt kan en arbetsplan göras upp varje år eller varje halvår för
allt planeringsarbete. Denna samlade arbetsplan bör föreläggas
kommunfullmäktige. Genom att utnyttja arbetsplanerna kan organisationer och
enskilda ta initiativ till att begära fram material, utarbeta alternativ, ordna
sammankomster m. m.
Programskedet
understryker planeringens politiska innehåll. Utredningen anseratt särskild
vikt bör läggas vid att ge partier och förtroendevalda organ lid och resurser
för diskussion och analys av planeringsprogrammen.
Alternativa
planförslag börenligt utredningen utarbetas om möjligt. Detta kan ge olika
politiska riktningar i kommunen möjlighet att få sina tankar konkretiserade.
Alternativen bör arbetas fram tidigt för att undvika stora kostnader.
Utredningen
anser att information om planförslag framför allt bör ges till dem som närmast
berörs av planerna.
Utredningen
anser även att uppföUningsskedet i många fall hittills inte beaktats
tillräckligt. Om det sker regelmässigt kan planprogrammen i ökad ulsträckning
bygga på erfarenheter från tidigare genomförda planer.
Utredningen
rekommenderar i övrigt att massmedier, organisationer och enskilda som anmält
intresse för viss fråga eller frågor mtinmässigt skall informeras. De bör även
inbjudas att inom viss tid lämna synpunkter. De sociala nämnderna i kommunen
bör enligt utredningen ges möjlighel all yttra sig i alla planfrågor.
Utredningen
rekommenderar att arbete med kommunalekonomisk långtidsplanering och
bosladsbyggnadsprogram bör ske i två steg. Vidare bör förvaltningarna åriigen
utarbeta sammanfattningar av sina planer.
När
det gäller landstingens planering bör enligt utredningen i huvudsak samma
principer som för kommunerna gälla men särskild uppmärksamhet bör ägnas åt
kontakten med dem som direkt berörs av verksamheten.
Utredningen
har övervägt om det finns skäl att införa beslämmelser om planeringsprocessen i
lag. Den har emellertid kommit fram till att det i nuvarande situation skulle
stöta på stora svårigheter att åstadkomma bestämmelser som kan tillämpas
generellt. De remissinstanser som yttrar sig i frågan delar i allmänhet
utredningens uppfaltning. Vissa remissinsianser anför emellertid att det skulle
vara olyckligt om kommunerna och landstingskommunerna tillämpade alltför
olikartade planerings- och samrådsrutiner. Remissopinionen är i stort sett
positiv till den rekommenderade uppläggningen av planeringsprocessen. Många
kommuner betonar värdet av ett väl förankrat programarbete. Landstingsförbundet
och fiera landstings-
Prop.
1975/76:187 292
kommuner
som yttrat sig i frågan har anfört att det är önskvärt att landstingens
fiersårsplanering får en djupare förankring bland partigrupperna och de lokala
partiorganisationerna. Jag instämmer i att detta på allt sätt bör underlättas.
För
egen del instämmer jag i' utredningens bedömning av betydelsen av att en
skedesindelning utförs, dvs. att själva planeringsarbetet planeras. Därigenom
blirdet överskådligt förde förtroendevalda som skall fatta beslut och för de
människor som kommer att beröras.
Jag
anser att mycket talar för att en mer formaliserad planeringsprocess i tidiga
skeden är att föredra. Den skulle kunna ge både förtroendevalda och en större
allmänhet en bättre överblick över vad som skall ske under en längre
tidsperiod.
Flera
andra länder som exempelvis Danmark och Storbritannien har vall att mer i
detalj lagreglera planeringsprocessen. En detaljerad lagstiftning i vårt land
skulle emellertid enligl min mening vara svår att förena med önskemålet om att
kommuner och landstingskommuner så långt möjligt själva bör kunna bestämma om
formerna för det kommunala arbetet. Det finns vidare ofta ett stort behov av
lokal anpassning eftersom förhållandena är myckel varierande. Även med hänsyn
till alt det nuvarande planeringssystemet håller på att söka sig nya former
anserjag att del f n. inle finns anledning till lagstiftningsåtgärder
Demokratiutredningens modell ger enligt min mening en god utgångspunkt för
diskussioner i kommuner och landstingskommuner om vilka insatser som kan
behöva göras lokalt för att ge medborgarna kännedom om planeringsarbetet och
möjlighet att påverka detta. I gällande lagstiftning finns inga hinder mol alt
kommuner och landstingskommuner söker ett brett samråd i samband med sitt
planeringsarbete. Detta har också, som demokratiutredningen redovisat, skett på
många håll. Under senare lid har även positiva erfarenheter kunnat konstaleras
från arbetet med den fysiska riksplaneringens programskede. De erfarenheter som
kan vinnas fortsättningsvis av sådan försöksverksamhet bör kunna ge ett
värdefullt underiag för att bedöma det framlida behovet av lagsliftning på
området. Med tanke på planeringsbeslutens betydelse för den kommunala
demokratin ämnar jag emellertid ägna frågan fortsatt uppmärksamhet.
Planmalerialets
utformning
En
aktiv medverkan från många förtroendevalda och från partier, föreningsliv och
andra intresserade medborgare släller enligt utredningen större krav på
lättillgänglighet och överskådlighet. Bl. a. pekar utredningen på behovet av
att man tar större hänsyn till språk, omfång och å-skådlighet vid utformningen
av materialet. Utredningen rekommenderar även att kommunerna i större
utsträckning utarbetar planbeskrivningar som Ulgår från olika medborgargruppers
och kommundelars förhållanden. Exempel på möjliga åigärder i den riktningen
redovisas även i utredningens rapport (SOU 1975:46) Kommunal organisation och
information. De re-
Prop.1975/76:187 293
missinstanser
som tar upp frågan delar i regel utredningens uppfattning. Utredningen anser
även all landstingens planering regelbundet skall sammanfattas och redovisas.
Ökade statliga insatser föreslås även dels för att underiätta kommunernas
redovisning av sin egen planering, dels vid utformningen av planeringsmaterial
i den statliga planeringen på länsnivå.
Önskemålet
om en aktiv medverkan från många förtroendevalda och andra medborgare i
planeringsprocessen ställer krav på planmaterialet. Enligt min mening är det
angeläget att planmaterialet utformas så att förtroendevalda och andra
medborgare kan anknyta frågorna till sina erfarenheter i det dagliga livet. Jag
instämmer i utredningens uppfattning att tänkbara sociala verkningar av planer
ofta behöver redovisas på ett mer ingående sätt. Ett fortsatt utvecklingsarbete
på detta område är enligt min mening mycket angeläget.
Vissa
regler finns om hur planeringsmalerialet skall utformas. Det är beslämmelser
som utgår från de juridiska kraven på dokumentation i samband med
bebyggelseplanering. Enligt min mening finns ingen anledning att i detta
sammanhang diskutera dessa regler.
Förslag
om länsplaneringens framtida utformning har lagls fram i prop, 1975/76:211.
Därvid har beaktats möjligheterna att ge redovisningen av länsplaneringen en
sådan utformning att förtroendevalda och andra medborgare kan ta aktiv del i
planeringen. I propositionen anförs vidare att ansvaret för den
informationsverksamhet som riktar sig lill allmänheten i syfte att väcka debatt
i större utsträckning bör överiåtas på politiska partier, fackliga organisationer,
bildningsförbund och olika intresseorganisationer. För planerande organ på
central och regional nivå bör del vara en uppgift att liksom hittills sprida
information om fattade beslut och om planer som har lagts fram av riksdag och
regering.
Jag
anser det angeläget att information och medborgarinfiytande tillmäts stor vikt
även i den fortsatta ulveckligen av den samordnade planering som bedrivs påden
statliga länsnivån. Särskild uppmärksamhet börsåledesen-ligt min mening ägnas
utformningen av det material som länsstyrelserna tar fram inom ramen för främst
den fysiska riksplaneringen, den regionala trafikplaneringen och den
regionalpolitiska planeringen. Vidare bör formema för länsstyrelsernas insatser
i planeringsarbetet studeras med avseende på möjligheterna att underiätta
information och debatt. Verksamheten bör syfta till att ulveckla metoder och
material som underiättar en åskådlig redovisning och presentation.
Jag
avser således att i samråd med cheferna för bostads-, arbetsmarknads-och
kommunikationsdepartementen ägna särskild uppmärksamhet ål planmaterialets
utformning och formerna för planarbetet.
Prop.
1975/76:187 294
12.7
Lokal förankring
12.7.1
AUmänna synpunkter
Förutsättningarna
för den representativa demokratin har, som jag har anfört inledningsvis,
förändrats under senare år. Inslaget av direkt deltagande från medborgarnas
sida har minskat. Antalet förtroendevalda har reducerats som en följd av såväl
kommunindelningsändringarsom sammanläggningar av nämnder. Därmed har
förutsättningarna för kontakter mellan de förtroendevalda och kommuninvånarna
förändrats.
För
att lå till slånd en vidgad medverkan från kommuninvånarnas sida diskuterar
demokratiutredningen åtgärder efter i huvudsak tre vägar:
- Fördjupad kommunikation via partier, övriga
folkrörelser, lokala grupper m. m.
- Förändringar i den kommunala organisationen genom
inrättande av lokala kommunala organ.
- Omröstningar och opinionsundersökningar.
Utredningen
anser att det knappast är möjligt att formulera alternativa modeller. Många av
de åigärder som diskuteras kan mycket väl kombineras med varandra. Om man
satsar mycket resurser på någon eller några av de skisserade modellerna, torde
ambitionerna för de andra få sättas lägre. Utredningen har selt det som sin
uppgift att ange fiera olika åtgärder. Det ankommer sedan på kommunema och
landstingskommunerna att pröva förslagen alltefter lokala förutsättningar. En
allmän utgångspunkt för utredningens överväganden och förslag är att dessa
skall kunna inordnas i det representativa systemet.
I
likhet med en bred majoritet av remissinstanserna ser jag positivt på
demokratiutredningens inställning att det bör ankomma på kommunema och
landstingskommunerna alt själva välja lämplig väg. Med hänsyn till de stora
lokala variationer som kännetecknar den kommunala självstyrelsen i vårt land
framstår det inte som önskvärt eller ens möjligt all utarbeta modeller som
skall tillämpas överallt.
Jag
vill som en allmän utgångspunkt för den fortsatta framställningen understryka
de politiska partiernas centrala roll när det gäller olika vägar lill vidgad
medverkan och lokalt infiytande, 1 likhet med den övervägande delen av
remissinstanserna anserjag att kommunerna och landstingskommunerna i första
hand bör underlätta de lokala partiorganisationernas verksamhel. Även övriga
folkrörelser fyller en central roll i den kommunala demokratin. Genom aktiva
insatser som vidgar deras möjligheter att verka på det lokala planet torde det
vara möjligt att underlätta en väsentligt utvidgad medverkan från
kommuninvånarnas sida.
Jag
anser således liksom uiredningen och en bred majoritet av remissinstanserna att
man i försia hand bör söka engagera fiera kommuninvånare i de kommunala
frågorna genom de politiska partierna, övriga folkrörelser och
sammanslutningar. Samtidigt ar jag emellertid positiv till att
Prop.
1975/76:187 295
man
i kommunerna och landstingskommunerna prövar tillskapande av s, k, lokala organ
i olika former. Mera tveksamt däremot är om omröstningar och
opinionsundersökningar är en metod som helt kan förenas med den representativa
demokratin. 1 det följande ämnar jag behandla var och en av de olika modellerna
mera ingående utifrån detta allmänna synsätt.
12.7.2
Partier och andra folkrörelser
Demokratiutredningen
konstaterar att en bred kontaktyta mellan kommuninvånarna och de kommunala
organen är nödvändig. Den svenska demokratin kan av tradition kännetecknas som
en folkrörelsedemokrati. Detta anser utredningen att vi i första hand bör bygga
vidare pä. Man bör alltså enligt utredningen främst försöka åstadkomma en
vidgad medverkan från kommuninvånarnas sida genom partierna och övriga folkrörelser.
I
likhet med fiertalet remissinstanser delar jag utredningens uppfattning på
denna punkt. Samtidigt bör emellertid betonas att partierna har en särställning
bland folkrörelserna. Partierna måste genom de förtroendevalda göra den
politiska helhetsbedömningen. Det är också de förtroendevalda som fattar de
kommunala besluten och därmed har del politiska ansvaret inför väljarna.
Värdet
av självständiga folkrörelser vid sidan om partierna beslår däri att dessa
utgör ytteriigare ett forum där kommuninvånarna kan tränga in i enskilda frågor
och där de kan engageras utifrån en idéförankrad samhällsuppfattning. Genom
folkrörelsernas verksamhel kan de kommunala frågoma få en myckel bred
förankring i olika medborgargrupper.
Jag
delar även ulredningens uppfattning att de kommunala organen bör bygga ut
kontaktytorna gentemot andra former av sammanslutningar och även mot lokala
aktionsgmpper av olika slag. Existensen av dessa gmpper ulgör inte sällan ett
tecken på missnöje med vidtagna eller uteblivna kommunala insatser. Detta bör
kanaliseras till de förtroendevalda organen så att framförda krav och önskemål
kan vägas mot varandra.
De
politiska partierna
Demokraiiutredningen
redovisar att partierna under senare år på flera håll har utvecklat former för
utvidgade medborgarkontakter, 1 likhet med utredningen och de remissinstanser
som har berört dessa frågor anser jag att partiernas strävanden i dessa
avseenden bör underbyggas genom kommunala insatser. Det gäller t. ex, s, k,
rådslag där partierna bjuder in medlemmar och andra intresserade all diskulera
kommunala frågor sami studiekampanjer med en bred inriktning. Även offentliga
kommundelsmöten där medborgarna lår tillfälle att fråga ut de förtroendevalda
och framföra synpunkler bör nämnas. Likaså är referensgrupper inom partierna,
som konlinueriigt följer särskilda frågor eller vissa nämnders verksamhel, en
metod
Prop.1975/76:187 296
att
åstadkomma en vidgad medverkan.
Jag
instämmer även i vad utredningen anför om all kommunerna och
landstingskommunerna mer systematiskt än vad som nu vanligen sker bör planera
in utrymme för partiakliviieler. Utredningens egna studier av de
förtroendevaldas arbetsvillkor visar att utrymmet för en bred partiverksamhet
inte sällan är begränsat av tidsskäl. Särskill bör detta problem beaktas i
samband med den årliga budgetprocessen och olika planfrågor där det ofla flnns
relativt stora möjligheter att planera under vilka tidsperioder utrymme bör
ges för partiaktiviteter.
Partierna
har ofta svårigheteräven närdet gäller att få fram faktaunderlag om de
kommunala frågorna. Jag vill därför understryka behovei av läit-tillgängligt
kommunalt material som innehåller redogörelser för gällande planer, underlag i
form av prognoser etc. Även underiag som anger de ekonomiska förutsättningarna
för resonemang om prioriteringar och som belyser förhållandena i olika
kommundelar eller delar av landstingskommunen behövs i partiernas verksamhel.
Jag
anser således att en utveckling som innebär att partierna far bätlre
fömtsältningaratt engagera kommuninvånarna i kommunala frågor framstår som
myckel angelägen. Jag finner dock inle anledning att i detta sammanhang
föreslå några lagstiftningsåtgärder. 1 likhet med fiera av remissinstansema
anserjag alt de erfarenheter som redovisas i ulredningens undersökningar,
bl.a, i rapporten (SOU 1975:18) Förtroendevalda och partier i kommuner och
landsting, utgör en värdefull utgångspunkt för kommunernas och
landstingskommunernas insatser på delta område.
Andra
folkrörelser
Reaktionerna
på ulredningens principdiskussion och rekommendationer i fråga om
folkrörelserna är överiag positiva. Remissinstanserna anser att det är
väsentligt alt intressera det lokala föreningslivet för de komniunala frågorna.
Särskilt kan noteras all de folkrörelser som har yttrat sig genomgående är
positiva till ett ökat deltagande i kommunala frågor. De tillstyrker generelll
de vägar som utredningen rekommenderar.
För
egen del vill jag understryka att folkrörelsernas integritet måste garanteras.
Folkrörelserna bör själva få avgöra i vilken mån ett vidgat samspel skall komma
till stånd i förhållande lill de kommunala organen. Kommunernas och
landstingskommunernas uppgift i detta sammanhang är främst all bereda ökat
utrymme för folkrörelsernas verksamhel.
I
likhet med utredningen anserjag att det även för folkrörelsernas arbete är
väsentligt att del finns lillgång lill ett lättillgängligt faktamaterial. Detta
bör enligt min mening ulformas så att det kan utvecklas av folkrörelserna
själva till mötespakei, studiematerial etc. Flera kommuner och landstingskommuner
har prövat ett sådant samarbete bl. a, i form av studiekampanjer. Enligt
utredningen är erfarenhelerna i allmänhet goda. Intresset och del-
Prop. 1975/76:187 297
tagandet
har vidgats väsentligt. Från folkrörelsehåll har man emellertid inle sällan
framfört önskemål om längre tid för förberedelser och ökade möjligheter att
anpassa materialet efter de egna förutsättningarna.
Jag
vill understryka betydelsen av vidgade remissförfaranden där folkrörelserna
bereds möjlighet alt delta. En annan lämplig form för kontakter med
folkrörelserna är konferenser, muntliga samråd etc, 1 detta sammanhang kan
noteras goda erfarenheter av tillfälliga referensgrupper för avgränsade frågor
som är av sådan natur att det kan vara väsentligt alt någon eller några
folkrörelser konlinueriigt kan följa verksamheten.
En
annan form för kontakt som uppmärksammas av demokratiulredningen är permanenta
organ för samråd med vissa folkrörelser, t. ex, handikappråd, pensionärsråd
och vuxenutbildningsråd. Remissinstanserna, inte minsl folkrörelserna, är i
allmänhet positiva lill att sådana organ inrättas, Landsiingsförbundet förordar
emellertid viss återhållsamhet med permanenta samrådsorgan.
För
egen del anser jag det värdefullt att samrådsorgan inrättas. När det finns
behov av täta kontakter, kan det också vara lämpligt att dessa organ görs
permanenta som har skett i fråga om handikapp- och pensionärsråd. Enligt min
mening är det angeläget att på detta sätt närmare kontakter i fasta former
skapas med grupper som i dag i allmänhet är svagt företrädda i de kommunala
nämndema. När handikappråd och pensionärsråd inrättas, är det väsentligt att
verksamheten utvecklas och alt råden ges meningsfulla och konkreta uppgifter,
t, ex, som remiss- och förslagsinslanser, I likhet med Landstingsförbundet
anser jag emellertid att man bör iaktta viss återhållsamhet när det gäller att
inrätta samrådsorgan på nya områden, eftersom andra mera fiexibla kontaktformer
kan vara väl så lämpliga.
I
likhei med utredningen finner jag del även angeläget alt folkrörelsernas
kontaktskapande verksamhet bland s. k. resurssvaga grupper stimuleras. Erfarenheterna
visar att folkrörelser som har engagerat sig i uppsökande verksamhet gentemot
invandrare, handikappade och socialt isolerade har nått värdefulla resultat.
Oavsett
vilka former av kontakter som utvecklas mellan de kommunala organen och
folkrörelserna är del enligt min mening väsentligt att den fria självständiga
roll som folkrörelserna har i vårt land kan behållas.
Inom
regeringens kansli pågår därför sedan år 1975 ett övergripande översynsarbete
angående relationerna mellan samhället och folkrörelserna. Detta arbete som har
kommit till stånd på initiativ av och under medverkan frän folkrörelserna
syftar lill alt undersöka möjligheter att vidga området för
folkrörelseverksamhet. Som en självklar förutsättning gäller att folkrörelserna
nu liksom tidigare slår fria och självständiga gentemot samhällets organ.
Prop. 1975/76:187 298
12.7.3
Lokala organ
En
väg att bredda kontaktytorna mellan kommunema och kommuninvånarna är att ändra
den kommunala organisationen. Enligt kommunallagarna är det möjligt alt
tillskapa vissa typer av lokala organ, I flera kommuner har också pågått
försöksverksamhet med både styrelser för kommunala institutioner och
kommundelsorgan med bredare verksamhetsområden. De senare brukar ofta kallas
kommundelsråd eller lokala råd. Till deras uppgifter kan höra t. ex. att hålla
kontakt med invånarna i en del av kommunen, att förmedla information till och
från invånarna, att göra framställningar hos kommunstyrelsen och andra
komniunala organ samt att avge yttranden i frägor som hänskjuts till dem.
Som
huvudprincip gäller enligl kommunallagarna att varje kommun skall vara en
odelad förvaltningsenhet. För varie förvaltningsområde skall det i princip
finnas ett enda förvaltningsorgan för hela kommunen. Denna huvudregel innebär
alt nämnderna var och en inom sill uppgiftsområde skall ansvara för förvaltning
och verkställighet. Detta medför att förvaltning och verkställighet i ett och
samma ärende måste ligga hos en nämnd och att de inte kan fördelas mellan flera
(principen om "det odelade ansvaret"). För den specialreglerade
förvaltningen följer principen att det för varje förvaltningsområde skall
finnas bara ett förvaltningsorgan oftast av resp. författning. Principen anses
gälla även för de kommunallagsreglerade nämnderna. Lokala organ med
förvaltande och verkställande uppgifter kan alltså i princip inte inrättas.
Lokala organ kan däremot inrättas för beredande och rådgivande uppgifter. Det
finns inte heller något hinder mot att lokala nämnder inrättas för
förvaltningen och driften av en viss anläggning, t. ex. en idrottsanläggning
eller ett filialbibliotek. Institutionsstyrelserna är alltså att betrakta som
kommunala nämnder, medan övergripande kommundelsorgan i princip inte kan ges
ställning av nämnd.
Ett
undanlag från de nyss redovisade principerna utgör de sociala distriktsnämnderna.
De avgör enligt 9S lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m., var och en
inom sitt distrikt, ärenden som avser vård, behandling eller annan ålgärd
beiräffande enskild person,
Demokratiulredningen
anseratt den försöksverksamhet med lokala organ som har påbörjats i kommunema
bör fortsätta. Utredningen uppehåller sig särskilt vid två typer av lokala
organ, dels övergripande kommundelsorgan, dels styrelser vid kommunala
institutioner.
Jag
delar i likhet med en bred majoritet av remissinstanserna utredningens
uppfallning att kommunernas försök med lokala organ bör fortsätta. Erfarenheterna
av de lokala organ som hittills har förekommit är enligt utredningens
undersökningar inte så entydiga att några definitiva slulsalser kan dras av
dem, Enligl min mening talar övervägande skäl för att kommunerna ges så stor
frihet som möjligt alt pröva olika typer av lokala organ, eftersom
förutsättningarna lokalt skiljer sig åt väsentligt.
Prop. 1975/76:187 299
Övergripande
kommundelsorgan
Demokratiulredningen
föreslåratl kommundelsorganen skall vara frivilliga och all kommunerna själva
skall få bestämma arbetsformerna för organen. Enligt utredningen framstår del
som önskvärt att kommunerna i så stor utsträckning som möjligt själva får
bestämma om arbetsuppgifter, områdesindelning, antal ledamöter osv. Utredningen
anser att kommundelsorganen bör ges ökade uppgifter och utökade lokala
resurser i förhållande till vad som hittills vanligen har varit fallet.
Kommunerna bör ges rätt att ange i reglemente att kommundelsorganen skall kunna
anhängiggöra frågor i kommunfullmäktige. Ledamöterna bör enligt utredningen
liksom hittills väljas genom indirekta val av kommunfullmäktige. Vidare rekommenderar
utredningen att kommunema i reglemente anger att yttrande från
kommundelsorganen skall inhämtas i vissa frågor och bör inhämtas i andra.
Utredningen rekommenderar också alt kommundelsorganen utarbetar
kom-mundelsrapporler varje år.
Föreskrifter
om kommundelsorganens uppgifter och arbetsformer kan enligt
kommunallagsutredningen ges av kommunerna själva i reglementen. Inte heller
demokratiutredningens förslag att kommundelsorganen skall ges inlitialivrätt
hos kommunfullmäktige kräver enligt kommunallagsutredningen lagstiftning.
Föreskrift om initiativrätt kan tas in i fullmäktiges arbetsordning.
Utredningen föreslår däremot en bestämmelse om att kommunfullmäktige kan
tillsätta särskilda organ som har till uppgift all företräda invånarna i en del
av kommunen i angelägenheter som rör kommundelen. Kommunallagsutredningen
föreslår också särskilda bestämmelser om att ledamötema i kommundelsorganen
skall kunna väljas proportionellt och om att ersättning skall kunna utgå lill
sådan ledamot.
Praktiskt
taget alla remissinstanser instämmer i demokratiulredningens mening att
kommundelsorganen bör vara frivilliga och att kommunerna själva bör besiämma
arbetsformerna. Remissbilden i övrigt är mer splittrad än i fiertalet andra
frågor som utredningen behandlar. Flertalet remissinstanser tillstyrker
fortsatt försöksverksamhet men i övrigt delar sig remissopinionen.
En
relativt stor grupp reniissinstanser redovisar en mycket tveksam inställning
till kommundelsorganen. Sammanlagt ett tjugotal remissinstanser avstyrker
utredningens förslag om fortsatt försöksverksamhel.
Vissa
av de remissinstanser - främst kommuner - som är tveksamma till
kommundelsorganen anser att de uppgifter som dessa organ skulle kunna ha i
stället bör handhas av de lokala partiföreningama. Lokala organ kan enligt
dessa remissinstanser splittra den politiska ledningen och förstärka
motsättningarna mellan olika kommundelar.
Flera
mindre och medelstora kommuner anseratt kommundelsorgan kan vara lämpliga i
kommuner med stor yta eller stor befolkning men att det för deras egen dd
knappast är aktuellt alt inrätta sådana organ. En annan grupp kommuner som
ställer sig tveksamma lill kommundelsorganen gör
Prop.1975/76:187 300
det
framförallt av effektivitetsskäl. En sådan organisation leder till en ökad
belastning på förvaltningen och medför risk för byråkrati och förseningar i
ärendehandläggningen, menar man.
Svenska
kommunförbundet understryker frivilliglinjen beträffande lokala organ.
Förbundet pekar på erfarenheterna av de kommundelsorgan som hittills har
inrättats och framhåller alt kommundelsorganen har haft obetydliga
kontaktermed politiska partier.övriga folkrördseroch organisationer.
Kommundelsorgan som fungerar vid sidan av de opinionsbildande organisationer
som har att ta ett samlat ansvar för hela kommunområdet kan enligt förbundet
bli mer till skada än till nytta vid uppbyggandet av en fungerande kommunal
demokrati.
En
relativt stor grupp remissinstanser förordar att kommundelsorganen ges
förvaltande uppgifter. Vanligen berörs emellertid inte i dessa remissvar vilken
typ av uppgifter som avses. I någol fall anges att kommundelsorganen bör kunna
tilldelas uppdrag av "förvaltningsmässig" art från både fullmäktige
och nämnder. Flera av dessa remissinstanser berör även sättet för val av
ledamöter i kommundelsorganen. Den vanligaste uppfattningen är all
kommundelsorganen bör avspegla den politiska strukturen i de olika kommundelarna.
På sikt bör kommunerna ges rätt att anordna direktval till kommundelsorganen,
anser dessa remissinstanser i allmänhet. Några remissinstanser anser
emellertid att kommundelsorganen redan nu bör kunna väljas i direkla val. 1
något fall förordar man försöksverksamhel med direktval.
För
egen del vill jag anföra följande.
Försöksverksamhet
med kommundelsorgan har förekommit i några fä kommuner under de senasle åren.
Enligt de utvärderingar som har skett är erfarenheterna blandade. Två kommuner,
Luleå och Nässjö, har avvecklat organen beroende på bristande aktivitet.
Samtidigt har emellertid andra kommuner inrättat lokala organ av övergripande
karaktär. Sammantaget kan konstateras att kommundelsorganens verksamhet har
varierat i hög grad. Kontakter med allmänheten har i regel varit svåra att
etablera. Ledaniöterna i kommundelsorganen nomineras av de politiska partierna,
men i den löpande verksamheien har relalionerna till partierna i regel varit
outvecklade. Kontakter med folkrörelserna och organisationerna på
kommundelsnivå har i regel inte förekommit. 1 fiera fall har kommundelsorganen
inte rikligt funnit sina arbetsformer. Det bör emellertid observeras att
erfarenheterna avser endasl fem kommuner med tillsammans omkring 25 lokala
organ. Vissa tecken tyder på att man i några kommuner som senare har inrättat
kommundelsorgan kan vänta sig mera positiva erfarenheter.
Det
är mot bakgrund av dessa erfarenheter inte förvånande all remissinstansernas
uppfattning om värdel av kommundelsorganen går slarkt isär. Även jag finner det
i dagens läge osäkert om övergripande lokala organ av detta slag kommer att bli
ett bestående inslag i den kommunala demokratin. Svårigheterna med denna typ
av organ framstår som betydande.
Prop. 1975/76:187 301
Det
förefaller finnas en risk, dels för alt verksamheten kommer i konfiikt med
partiernas och övriga folkrörelsers verksamhet, dels för att kommundelsorganen
inte kan naturligt inordnas i den kommunala organisationen,
1
likhet med uiredningen och flertalet remissinstanser är jag emellertid positiv
till fortsatt försöksverksamhet i kommuner där man så önskar. Detta motiveras
inte minst av att verksamheten hittills har bedrivits under relativt kort lid.
Som demokratiutredningen visar har man i flertalet fall inte i så hög grad
utnyttjat de möjligheter som redan finns att ge kommundelsorganen
arbetsuppgifter som t. ex. remissinstanser. Utredningen har med utgångspunkt
bl.a. från erfarenheterna med s, k. byddsutvalg i Oslo anvisat arbetsuppgifter
av rådgivande och informerande karaktär som skulle kunna prövas.
För
egen del finner jag det naturiigt att kommunerna försöker utvinna de
erfarenheter som är möjliga inom ramen för gällande kommunallagar, innan man
diskuterar mera genomgripande förändringar av den kommunala
förvaltningsorganisationen. Jag anser således alt det inte finns gmnd för att
ändra på den huvudregel för den kommunala förvaltningen som innebär att det för
varje förvaltningsområde skall finnas bara ett enda förvaltningsorgan för hela
kommunen. Som utredningen har visat är det utomordentligt svårt att efter några
principiella gmnder överföra viss lyp av förvaltnings-dier
verkställighetsuppgift från nämnd till kommundelsorgan. De remissinstanser som
förordar att så skall kunna ske har inte heller preciserat sig på den punkten.
Kommundelsorganen kommer således enligt mitt förslag inte att bli att betrakta
som kommunala nämnder.
1
likhei med uiredningen finner jag det inte heller sannolikl att det skulle vara
lämpligt att medge s. k. lokal delegation från nämnd till kommundelsorgan i
frågor som i dag kan delegeras från kommunala nämnder lill förtroendevalda
eller ijänstemän. Syftet med delegationsinstitulel är närmast all man skall få
lill stånd en smidigare beslutsordning genom att löpande rutinärenden inle
behöver behandlas i nämnden. De ärenden i vilka nämnds beslutanderätt brukar
delegeras är ofta av den arten att de inte kan avgränsas geografiskt.
I
likhet med utredningen och fiertalet remissinstanser anser jag att kommundelsorganen
skall väljas av fullmäktige. Direktval släller nämligen stora krav på
likformighet. Antalet ledamöter måste relateras till invånarantal. De lokala
områdena måste anpassas till valkretsar och valdistrikt. Det innebär
förhållandevis stora områden som sannolikt, i likhet med den ordning som gäller
i dag, måste fastställas av statliga myndigheler. Direktval förutsätter vidare
valregler som i detalj reglerar bl, a. valförfarandet och valtekniken. Som
utredningen har visat är det därför inte möjligt att förena principen om
direktval med önskemålet att kommundelsorganen skall vara fakultativa och att
kommunerna själva skall la bestämma den geografiska avgränsningen för deras
verksamhet,
I
princip uppslår samma svårigheter om man i ett system tned indirekta
Prop.
1975/76:187 302
val
önskar en ordning som innebär att ledamötema i kommundelsorganen skall väljas
efter partifördelningen i viss kommundel. Även i detta fall krävs en betydande
likformighet beträffande områdesindelningen, dvs, områdesgränserna måsle
anpassas efter bestämda principer. Detta strider mot önskemålet att kommunema
skall ges valfrihet i valet av områdesindelning. Enligt nuvarande ordning kan
minoriteten i kommunfullmäktige avstå från alt begära att den proportionella
valmetoden skall användas vid val av ledamöler i nämnder och beredningar.
Partierna kan i stället komma överens om vilken politisk sammansättning en viss
nämnd eller beredning skall ha, varefter valet kan förrättas i enlighet härmed.
Enligt
min mening bör proportionella val till kommundelsorganen kunna begäras.
Ledamöterna i kommundelsorganen bör också, liksom nämndle-damölerna, kunna la
arvode och ersättning för kostnader. Till kommundelsorganens uppgifter hör
ofta att avge remissyttranden och att på annat sätt delta i beredningen av
ärenden som handläggs av kommunfullmäktige. När så är fallet, är de att
betrakta som beredningar. Det innebär bl. a. alt bestämmelserna i
kommunallagarna om proportionella val och ersättning är tillämpliga (22 och 28
S§ KL, 23 och 29 S§ KLS). Vidare kan enligt 23 S KL interpellation ställas till
ordföranden i beredning. Att interpellation kan ställas till ordföranden i
kommundelsorgan innebär enligt min mening inte någon olägenhet. Bestämmelser om
del s. k. beredningstvånget finns i 19 S KL och 20 S KLS. Dessa bestämmelser
innebär bl. a. alt de ärenden som skall avgöras av den beslutande församlingen
skall vara beredda av den nämnd eller beredning dir ärendet efter sin
beskaffenhet hör. Ärende som har beretts på annat sätt får inte avgöras, innan
nämnden eller beredningen har fått tillfälle att yttra sig. Dessa bestämmelser
blir också tillämpliga på kommundelsorgan i den mån de har till uppgift att
bereda ärenden som skall avgöras av fullmäktige.
Det
ankommer på kommunfullmäktige alt meddela föreskrifter om kommundelsorganens
uppgifter och arbetsformer samt om antalet ledamöler, mandattid m, m. När det
sker, kan kommundelsorganens uppgifter som beredningsorgan avgränsas så alt
bestämmelserna om beredningstvånget blir tillämpliga bara i den utsträckning
som anses önskvärt. Del kan ske t, ex, genom föreskrifter som innebär att ett
kommundelsorgan skall delta i beredningsarbetet bara i vissa särskilt angivna
ärenden eller bara när exempelvis kommunstyrelsen bestämmer att yttrande från
kommunddsorganei skall inhämtas. Förvaltningsuppgifter kan, som framgår av vad
jag förul har anfört, inte lämnas till kommundelsorgan. Kommunfullmäktige
skall enligt 18 S KL och 19 S KLS meddela beslut bl. a. i fråga som har väckts
genom framställning av kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd eller genom
motion av fullmäktig. 1 speicalmotiveringen kommer jag att förorda en
bestämmelse som ger fullmäktige viss möjlighet att föreskriva att förslag från
kommundelsorgan skall tas upp lill behandling.
På
grund av vad jag nu har anfört finner jag att nägra särskilda bestämmelser i
lag inte behövs för kommundelsorganens del.
Prop. 1975/76:187 303
Lokala
styrelser vid kommunala institutioner
Enligl
kommunallagarna föreligger inga hinder mot att lokala nämnder inrättas för att
ansvara för förvaltning och drift av särskilda anläggningar eller institutioner,
I regel finns del inte heller i specialförfattningama något hinder mol att
sådana nämnder inrättas. Bestämmelser som förutsätter att sådana organ kan
inrättas finns också i vissa specialförfaltningar. Lokala organ av detta slag
kan inrättas för ungdomsgård, ålderdomshem, fritidsanläggning m. m. En sådan
institutionsstyrelse får inte ägna sig åt verksamhet som ankommer på annan
nämnd. Om man t, ex, inrättar en särskild slyrelse för en viss
fritidsanläggning, innebär det att fritidsnämndens verksamhetsområde begränsas.
Förvaltningen av anläggningen flyttas från fritidsnämnden lill den särskilda
styrelsen och fritidsnämnden kan inte ges en överordnad ställning i förhällande
till institutionsstyrelsen.
F.
n. prövas institutionsstyrelser i ett antal kommuner. Styrelserna har ansvarel
för de förvaltnings- och verkställighetsuppgifter som kommunfullmäktige
överlämnar till dem. Av reglementena för styrelserna framgår att de dessutom
har till uppgift att hälla kontakt med kommunens invånare och att samråda med
organisationer och andra intressenter som berörs av verksamheten, Vanligl är
också att de fungerar som remissinstanser i ärenden som berör institutionen,
utarbetar budgetförslag inom sitt verksamhetsområde och upprättar
årsberättelse för verksamheten.
Demokratiutredningen
föreslår att kommunerna och landstingskommunerna även framdeles skall kunna
inrätta lokalslyrelser vid kommunala institutioner. Dessa skall enligt
utredningen ha ansvarel för skötseln av institutionen och utgöra en kontaktlänk
mellan medborgarna och den kommunala verksamheten. Utredningen anser att
lokala styrelser som består enbart av förtroendevalda och som väljs av
fullmäktige överensstämmer bäst med traditionella kommunaldemokratiska
principer. Utredningen förordar därför ytteriigare försök i kommunerna med
lokala styrelser. Samtidigt konstaterar utredningen att frågan om de anställdas
ställning kommer att prövas i utredningens fortsatta arbete. Därvid kommer även
att övervägas s, k, blandade organ, dvs. organ där såväl förtroendevalda som
företrädare för de anställda är ledamöter.
Flertalet
remissinstanser tillstyrker rortsatt försöksverksamhet enligt utredningens
förslag. Motivet är i allmänhet att man finner det önskvärt att öka antalet
förtroendeuppdrag. Många av de remissinstanser som tillstyrker ger dock uttryck
för tveksamhet. De anför bl, a. att det finns risk för splittring av den
kommunala förvaltningen med minskad effektivitet som följd. Många
remissinstanser pekar på att del bl, a, vid budgetbehandlingen kan bli svårt
att skilja mellan institutionssiyrelsens och facknämndens kompetens. Ett annat
skäl för tveksamheten är att ansvarsområdet för institutionsstyrelserna kan
bli alltför litet för att förtroendeuppdragen som ledamöter i styrelserna
skall bli meningsfulla. Vidare anför många remissinstanser all de anställdas
och nyttjarnas roll är ofullständigt utredd.
Prop.
1975/76:187 304
Flertalet
remissinstanser accepterar utredningens förslag all insiilutions-styrelsernas
ledamöter skall vara förtroendevalda som väljs av fullmäktige. Men fiera
reniissinstanser diskuterar andra modeller främst sådana där de anställda och
nyttjarna är representerade i institutionsstyrdsema. De fackliga
organisationerna LO, SACO/SR och TCO understryker sambandet mellan institutionsstyrelserna
och frågan om de kommunalanställdas medbestämmanderätt. Svenska
kommunalarbetareförbundet anser att det inte finns något behov av ytterligare
en politisk nivå i kommunerna.
För
egen del vill jag anföra följande.
Försöksverksamhel
med institutionsstyrelser vid kommunala institutioner påbörjades i ett antal
kommuner främst under år 1974. Under försöksverksamhetens gång har utredningen
fortlöpande samlat in de erfarenheter som har kommii fram. Jag anser i likhet
med utredningen att det ännu är för tidigt att dra några definitiva slulsalser
av verksamheten i de lokala styrelserna. Del bör emellertid noteras att fiera
positiva erfarenheter har redovisats i de kommuner där försöksverksamhet har
pågått någon lid. Intresset från ledamöterna har varit stort. Närvaron har
varit hög och aktiviteten vid sammanträdena god. De svårigheter som har
redovisats har framför allt gällt frågan hur de anställdas synpunkter skall
kunna komma fram, I något fall har viss tveksamhet anmälts från personalens
sida. Man har ansett all de frågor som diskuteras i styrelserna är av sådan
karaklär all företrädare för personalen borde la della i både överiäggningarna
och besluten i institutionsstyrdsema.
För
egen del anser jag att det finns ett stort behov av olika åtgärder som
underiättar för kommuninvånarna all engagera sig i den kommunala verksamheten.
Lokala styrelser för kommunala institutioner kan göra det möjligt för många
kommuninvånare att medverka och ta ett eget ansvar för frågor som berör dem.
Styrelserna kan bli en kontaktlänk mellan institutionerna och nyttjarna. Jag
delar emellertid uppfattningen att institutionsstyrelserna kan ge upphov till
många svårigheter av administrativ och organisatorisk natur.
1
likhet med utredningen och fiertalet remissinstanser anser jag del därför vara
värdefullt att kommuner och även landstingskommuner bedriver fortsatta försök
med s. k. lokala institutionsstyrelser. Jag delar utredningens uppfattning att
styrelser som beslår av enbart förtroendevalda stämmer bäst överens med den
representativa demokratins principer. Denna modell innebär att styrelserna
blir att betrakta som fakultativa kommunala nämnder. Försök med sådana lokala
institutionsstyrelser förutsätter därför inte några lagstiftningsåtgärder.
Samtidigt
framstår det, som fiera remissinstanser påpekar, som angeläget att de
anställdas roll i detta sammanhang klarläggs. Delta problem hänger samman med
den principiella frågan hur formerna för de anställdas inflytande skall
utvecklas. Denna mera vidsträckta fråga har ett samband dels med den reform
av arbetsrättslagstiftningen som föreslås i prop.
Prop.
1975/76:187 305
1975/76:105,
dels med demokratiutredningens uppdrag att utreda frågan om inrättande av s. k.
partssammansatta organ med företrädare förde anställda samt för de kommunala
arbetsgivarna. Resultatet av utredningsuppdraget torde komma att föreligga i
slutet av delta år.
Jag
delaräven uppfattningen att de kommunala nyttjarnas intressen kommer in i
bilden i detta sammanhang. 1 allmänhet förefaller det rimligt att
nyttjarintressen representeras genom de kommunalt förtroendevalda. Jag anser
dock att frågor som rör ledningen av skolan har en speciell karaktär med hänsyn
till önskemålet att bereda eleverna ökat inflytande. Som framgår av
proposilionen om Skolans inre arbeie (prop. 1975:39) är det motiverat att
eleverna får en stark representation i ett framlida ledningsorgan i skolan.
Enligl nämnda proposition avser regeringen att lägga fram förslag på denna
punkt inom sådan lid att ledningsorgan kan inrättas fr. o. m. läsåret 1977/78,
om riksdagen beslutar del,
12.7.4
Omröstningar och opinionsundersökningar
Den
iredje vägen till vidgat inflytande för kommuninvånarna som utredningen
behandlar är omröstningar och opinionsundersökningar. Kommunallagarna
innehåller inte några bestämmelser om kommunal folkomröstning. Det är
självfallet inte förbjudet all anordna en opinionsundersökning i form av
urvalsundersökning eller att sända ul frågeformulär med svarsalternativ till
invånarna i en del av kommunen eller landstingskommunen. Vid ett
omröstningsförfarande vänder sig kommunen eller landstingskommunen samtidigt
till alla invånarna för att få en opinionsyttring. Enligt rättspraxis är ett
kommunalt beslut om en sädan omröstning olagligt, åtminstone om valnämnden
avses medverka. Däremoi finns det inga formella hinder mot att de partier som
är representerade i fullmäktige anordnar en "allmän
opinionsundersökning" genom en särskild valkommitté.
Utredningen
har bl.a, övervägt om formerna för sådana omröstningar och undersökningar bör
regleras. Enligt utredningen är allmänna omröstningar och liknande
beredningsformer, om de förekommer ofta, svåra att förena med kravet på en
fungerande representativ styrelseform för kommunerna och landstingskommunerna.
Utredningens malerial ger inle vid handen att det finns någon utbredd opinion
för att kommunala folkomröstningar skall kunna anordnas,
Enligl
ulredningens mening bör man i första hand pröva de övriga åtgärder som
utredningen föreslår, innan man i kommunerna och landstingskommunerna
överväger beredningsformer liknande folkomröstningar. Utredningen föreslår
därför inte något lagreglerat institut för kommunal folkomröstning.
För
att oklarhet om rättsläget beträffande opinionsundersökningar skall kunna
undvikas bör det dock enligt utredningen i lag anges att fullmäktige resp,
landstinget får anlita sådana beredningsformer. Utredningen föreslår
20
Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.1975/76:187 306
därför
en bestämmelse som innebär att fullmäktige och landsting som ett led i
beredningen av ett ärende får inhämta synpunkter från medlemmar i kommunen
eller landstingskommunen. Enligt förslaget skall valnämnden kunna anlitas, om
inte nämndens verksamhet i övrigt hindras av detta.
Den
övervägande delen av remissinstanserna delar utredningens negativa inställning
till omröstningar. En rad principiella och praktiska skäl anförs mot att
omröstningar och opinionsundersökningar blir ett vanligt inslag i den
demokratiska processen, Alla remissinstanser, som yttrar sig på denna punkt, delar
utredningens mening att andra åtgärder som utredningen föreslår bör prövas i
första hand i syfte att skapa ett bredare intresse och engagemang hos
medborgarna förde kommunala frågoma. Flertalet remissinstanser accepterar den
lagbestämmelse som utredningen föreslår. Omkring 25 remissinstanser avstyrker
emellertid förfaiiningsförslaget. Till dessa remissinstanser hör
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundei.
Ett
par remissinstanser anser att en minoritet i fullmäktige eller de röstberättigade
invånarna i en kommundel bör kunna kräva att omröstning anordnas, Stockholms
kommun anser att landstinget inte bör få anlita valnämnden ulan
kommunfullmäktiges medgivande, Ekerö kommun anser att landstinget skall stå för
valnämndens kostnader, om landstinget anlitar nämnden i samband med en
opinionsundersökning.
Flera
av de remissinstansersom avstyrker utredningens förfaiiningsförslag anseratt
bl, a, remissförfarande, offentliga möten, partiaktiviteter är lämpliga
alternativ till omröstningar och opinionsundersökningar. De båda kommunförbunden
anser att den bestämmelse som utredningen föreslår inle svarar mot något reellt
behov.
Även
jag anser alt starka invändningar kan resas mot kommunala folkomröstningar i
olika former. Det vore alltså betänkligt om sådana undersökningar skulle bli
ett vanligt inslag i den demokratiska processen. Om det skulle bli regel att
separata allmänna omröstningar anordnades i t. ex. frågor som rör den fysiska
planeringen, skulle en långsiktig kommunal planering avsevärt försvåras. 1
regel torde det innebära slora svårigheter alt utforma de frågor som
omröstningen skall avse på ett lämpligt sätt. Av ulredningens beräkningar
framgår också att kostnaderna för omröstningar som gäller alla
kommunmedlemmarna skulle bli avsevärda.
Jag
delar därför utredningens och remissinstansernas mening att man i försia hand
bör pröva de övriga åtgärder som utredningen föreslår i syfte att åsladkomma en
vidgad medverkan från kommuninvånarnas sida i den kommunala verl
Olika
former av omröstningar och opinionsundersökningar har förekommit i några fill.
Det har därvid visat sig att rättsläget f n, inte är helt klart. Ett beslut av
en kommuns fullmäktige alt anordna en rådgivande
Prop.1975/76:187 307
omröstning
eller opinionsundersökning i valnämndens regi torde inle vara lagligt, medan en
opinionsundersökning av i stort setl samma karaklär som handhas av en särskild
kommitté inte möter några rättsliga hinder.
Mot
bakgrund av vad jag nu haranfört anserjag i likhet med utredningen och
praktiskt laget alla remissinstanserna all det inte är lämpligt att införa ett
författningsreglerat folkomröstningsinslitut för kommunerna och landstingskommunerna.
En sådan lagstiftningsåtgärd skulle innebära alt omröstningen som
beredningsform betonades särskilt. Däremot vill jag förorda en beslämmelse som
klargör all hinder inte möter mol alt kommunerna och landstingskommunerna, som
ett led i beredningen av ett ärende som skall avgöras av fullmäktige resp.
landstinget, inhämtar synpunkter från kommuninvånarna. Jag vill emellertid inte
förordna en beslämmelse som gör det möjligt att anlita valnämnden i samband med
sådana opinionsundersökningar. Detta ställningstagande ligger i linje med de
kritiska synpunkter som jag i det föregående har redovisat i fråga om
undersökningar som kan liknas vid regelrätta omröstningar.
Den
bestämmelse som jag således föreslår täcker olika typer av opinionsundersökningar.
Det synes inte nödvändigt att närmare reglera förfarandet i samband med sådana
undersökningar. Beslut att denna beredningsform skall användas bör enligt min
mening få fattas endast om det är förankrat hos majoriteten inom fullmäktige
resp. landstinget. Del bör föreskrivas att beslutanderätten ankommer på
kommunfullmäktige resp. landstinget. Härigenom understryks också att beslut om
opinionsundersökningar inte bör ingå som ett normalt led i beredningsprocessen.
Enligt min mening bör denna möjlighet utnyttjas endast i sällsynta
undantagsfall.
12.8
Kommunägda företag
12.8.1
Allmänna synpunkter
År
1974 fanns omkring 1 300 företag som helt eller till övervägande del ägdes av
kommun eller landstingskommun. De dominerande företagsformerna var aktiebolag,
stiftelse och ekonomisk förening. Anledningen till att företagsformen väljs är
i regel att den betraktas som effektivast när del gäller verksamhet med ett
starkt inslag av affärsdrift. Verksamhet i företagsform innebär emellertid
nackdelar från kommunaldemokratisk synpunkt. Beslämmelserna om allmänna
handlingar är inle tillämpliga. Beslutanderätten i förelagen utövas av
företagens styrelser och övriga organ. Över dem kan kommunfullmäktige resp.
landstinget inte utöva samma infiytande som över nämnder och förvallningar.
Med hänsyn till detta förordar demokratiutredningen att företagsformen används
i begränsad ulsträckning. Remissinstanserna delar utredningens uppfattning.
För
egen del anser jag att det är angelägel att de förtroendevalda och övriga
kommuninvånare i så stor utsträckning som möjligt ges insyn och
Prop.1975/76:187 308
infiytande
över den verksamhet som kommunen resp. landstingskommunen driver. Som
utredningen anför kan dock företagsformen vara lämplig vid t. ex. samarbete
mellan flera kommuner eller mellan kommuner och landstingskommuner. Motivet
för att företagsformen används har framför allt varit intresset av att i
verksamhet med starkt affärsmässigt inslag kunna fatta beslut och utnyttja
kreditmarknaden på samma sätt som inom konkurrerande privata företag. En
avvägning måste enligt min mening i varje särskilt fall göras mellan de
fördelar från bl. a. effektivitetssynpunkt som företagsformen kan erbjuda samt
de förtroendevaldas och övriga kommuninvånares krav på insyn och inflytande.
Dessa krav kan endast till en viss gräns tillgodoses när verksamheten drivs i
företagsform. Företagsformer som aktiebolag och stiftelser är inte anpassade
till de speciella krav som ställs på offentlig verksamhet. Kraven på insyn och
inflytande bör emellertid enligt min mening kunna drivas längre än vad som i
allmänhet har skett.
Vissa
remissinstanser förordar att en ny företagsform som är bättre anpassad till de
villkor som gäller för kommunal verksamhet skapas. För egen del anser jag att
möjligheterna att anpassa de nuvarande företagsformerna till de demokratiska
kraven först bör prövas. Det förslag i fråga om sättet för val av
styrelseledamöter och revisorer i företagen som läggs fram i det följande bör
påett verksamt sätt kunna bidra till större insyn och infiytande för de
förtroendevalda.
Demokratiutredningen
konstaterar att det är möjligt att utan lagändringar vidta omfattande åtgärder
för alt öka kommunfullmäktiges och landstingets möjligheter att följa
verksamheien i företagen och att ange riktlinjer för denna. Dessa åigärder
fömtsätter i regel föreskrifter i bolagsordning eller, när del gäller
stiftelse, i dess stadgar.
Utredningen
rekommenderar bl, a, att del i bolagsordning eller stadgar för stiftelse anges
alt vissa åtgärder inle får vidtas utan kommunfullmäktiges resp. landstingets
godkännande och att revisionsberättelsen överlämnas till fullmäktige resp.
landstinget för kännedom. I fråga om aktiebolag rekommenderar utredningen att
kommunens eller landstingskommunens ombud vid bolagsstämma väljs av fullmäktige
resp, landstinget, att kommunstyrelsen utarbetar skriftlig instmktion för
ombuden och att ledamöterna i fullmäktige resp, landstinget ges rätt att
närvara vid bolagsstämman.
Kommunstyrelsen
resp. förvaltningsutskottet börenligt utredningen vara det organ som i första
hand har ansvaret för tillsynen över de kommunägda företagen. Föreskrift härom
bör tas in i bolagsordning resp. stadgar för stiftelse. Det kan också vara
lämpligt att i bolagsordning resp. stadgar för stiftelse föreskriva att
företagets handlingar skall vara offentliga. Andra åtgärder som enligt
uiredningen kan vara lämpliga är att anordna informationssammanträden för
ledamöterna i fullmäktige resp. landstinget och att förelagens
verksamhetsberättelser åriigen anmäls som ett särskilt ärende i fullmäktige
resp. landstinget.
Demokratiutredningens
rekommendationer om åtgärder för att öka in-
Prop.
1975/76:187 309
synen
i företagen och för att förbättra fullmäktiges resp. landstingets möjligheter
till styrning har genomgående bemötts positivt av remissinstanserna. Jag finner
inle anledning att för egen del gå närmare in på utredningens rekommendationer.
Det kan emellertid konstateras att det finns goda möjligheler att utan
lagstiftningsåtgärder öka insynen i och inflytandet över kommunal verksamhet
som drivs i företagsform. Enligt min mening bör utredningens rekommendationer
kunna utgöra en lämplig utgångspunkt för kommunernas och landstingskommunernas
överväganden om vilka krav på insyn och inflytande som bör ställas upp när del
gäller de egna företagen.
På
samma sätt som i fråga om annan verksamhet behövs ofta aktiva
informationsinsatser från företagen för att skapa intresse och debatt. Jag vill
därför framhålla betydelsen av alt förelagens planer och redovisningar görs
översiktliga och lätt tillgängliga för förtroendevalda och allmänhet. Ett
positivt inslag i kontakten mellan företagen och de som utnyttjar företagens
tjänster är de möten, samrådsgrupper m, m, som har blivit allt vanligare, I
detta sammanhang har de förtroendevalda i företagens styrelser en viktig
uppgift att fylla.
Utredningen
anser att en vidsträckt offentlighet är önskvärd i fråga om handlingar hos
kommunägda företag. Den har emellertid inle funnit det möjligt att lägga fram
något förslag till föreskrifter härom.
I
stället föreslår utredningen all frågan om en vidgad tillämpning av offentlighelsprincipen
utreds särskilt och att det därvid övervägs hur denna princip skall kunna göras
tillgänglig i fråga om kommunägda företag. 1 prop. 1975/76:160 Nya
grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet (s. 74) anför
chefen för justitiedepartementet att han ämnar begära regeringens bemyndigande
att tillkalla en sådan utredning.
12.8.2
Val av slyrelseledamöler och revisorer
Enligt
den aktiebolagslag (1975:1385) som träder i kraft den 1 januari 1977 väljs
aktiebolags styrelse av bolagsstämman, om det inte är föreskrivet i
bolagsordningen att en eller flera styrelseledamöter skall utses på annat sätt
(8 kap. I S), Hinder föreligger alltså inte - till skillnad mot vad som är
fallel enligt den nuvarande aktiebolagslagen - mot att det i bolagsordningen
föreskrivs att samtliga styrelseledamöter skall utses på annat sätl än av bolagsstämman.
Minst en av revisorerna skall dock även enligt den nya lagen väljas av
bolagsstämman. I stadgar för ekonomisk förening kan enligt 21 och 45 SS lagen
(1951:308) om ekonomisk förening föreskrivas att samtliga eller vissa
styrelseledamöter och revisorer skall väljas på annat sätt än genom val på
föreningsstämma. Lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser innehåller inga
bestämmelser som hindrar att det i stadgarna för en stiftelse föreskrivs att
styrelseledamöterna skall utses av kommun eller landstingskommun.
För
att kommunfullmäktiges resp. landstingets möjligheter till insyn i
Prop.1975/76:187 310
och
ledning av verksamhet som drivs i företagsform skall öka föreslår demokratiulredningen
all kommunerna och landstingskommunerna skall ges rätt att utse alla
styrelseledamöter och revisorer i företag som ägs av kommun eller
landstingskommun. Valen skall ankomma på kommunfullmäktige resp, landstinget.
Vidare föreslår utredningen att det i lag föreskrivs att den proportionella
valmetoden skall kunna tillämpas. I fråga om företag som kommun eller
landstingskommun äger tillsammans med annan kommun eller landstingskommun
eller tillsammans med enskild föreslås motsvarande ordning.
Kommunallagsutredningen
konstaterar att lagen om proportionellt valsätt vid val inom landsting,
kommunfullmäktige m. m, kan göras lillämplig på sådana val av styrelseledamöter
och revisorer i kommunala företag som kommunfullmäktige eller landsting skall
förrätta. Om en beslämmelse härom utformas så att proportionellt val skall kunna
förekomma, när fullmäktige resp, landstinget skall förrätta valen, blir den
proportionella metoden tilllämplig även när funktionärer utses i
privaträttsliga företag som inte i sin helhet ägs av kommunen eller
landstingskommunen. Eftersom enligt 1944 års aktiebolagslag minst en
styrelseledamot och en revisor måste utses på bolagsstämma, erhålls inte en
hell proportionell fördelning genom en sådan bestämmelse, anför utredningen.
Bestämmelser fordras därför också om att samtliga styrelseledamöter och revisorer
skall utses i annan ordning än vad som anges i lagen och om att
kommunfullmäktige resp. landstinget skall förrätta valen.
Demokratiutredningens
förslag om principerna för val av slyrelseledamöler m, fl. föranleder enligt
kommunallagsutredningen en ganska omfattande författningsreglering om
förhållanden i särskilda juridiska personer. Sådana bestämmelser får anses
främmande för kommunallagen. Kommunallagsutredningen anser därför att de bör
tas in i en särskild lag. Om det bedöms lämpligt, kan i kommunallag samtidigt
tas in föreskrifter om att de val som kommunfullmäktige eller landsting
förrättar av styrelseledamöter och revisorer i privalrättsliga förelag skall
kunna ske proportionellt.
Demokratiutredningens
förslag i fråga om principerna för val av styrelseledamöter och revisorer i
kommunala företag har inte föranlett någon kritik från remissinstanserna.
För
egen del anser jag alt det är naturiigt att kommunen resp. landstingskommunen
utser alla styreLseledamöter i helkommunala företag. I fråga om stiftelser och
ekonomisk förening kan föreskrifter om en sådan ordning tas in i stadgarna.
Motsvarande gäller i fråga om revisorer i stiftelser och ekonomiska föreningar.
Efter den 1 januari 1977 blir det möjligt att i bolagsordning för aktiebolag
föreskriva att samtliga styrelseledamöter i aktiebolag skall utses av kommun
eller landstingskommun. All minst en revisor alltjämt skall utses av
bolagsstämman ulgör enligt min mening ingen olägenhet från kommunaldemokratisk
synpunkt.
Jag
anser alltså att del inle behövs några särskilda föreskrifter i lag om
Prop.1975/76:187 311
att
styrelseledamöter och revisorer i företag som ägs av kommun eller
landstingskommun skall utses av kommunen eller landstingskommunen. Däremot bör
det föreskrivas att lagen om proportionellt valsätt är tillämplig på val av
styrelseledamöter och revisorer. I det sammanhanget vill jag även understryka
betydelsen av att antalet ledamöter i företagens styrelser sätts tillräckligt
högt för att även mindre partier i kommunen resp. landstingskommunen skall bli
representerade.
12.8.3
Interpellallon
Interpellation
i kommunfullmäktige skall avse ämne som tillhör kommunfullmäktiges
handläggning (23 S KL, 24 S KLS). Med bestämmelsen förstås att
interpellaiionsämnel skall falla såväl inom den allmänna kommunala kompetensen
som inom ramen för de frågor vilka kan behandlas av kommunfullmäktige.
Interpellation får således inle avse ämnen som klart faller utanför den
kommunala kompetensen eller är av allmänpolitisk natur och inte heller frågor
som nämnderna enligt särskilda förfatiniiigar har att pröva utan att vara
ansvariga för sina åtgärder inför kommunfullmäktige. Motsvarande gäller för
interpellation i landsting (33 S LL).
Kommunalt
bolag, stiftelse eller ekonomisk förening är ett självständigt, privaträttsligt
rättssubjekt. Företagets organ är inte kommunala organ. Därigenom begränsas
kommunfullmäktiges, kommunstyrelsens och övriga nämnders insyn, inflytande och
kontroll över företagets verksamhet. De kan inte utkräva formellt ansvar av
företagets funktionärer. Även möjligheten att ställa funktionärerna till svars
genom interpellation är begränsad, eftersom dessa i denna egenskap inte är att
betrakta som kommunala förtroendemän. Av den sysslomannaställning som
styrelseledamöterna får anses inta i förhållande lill företaget följer att de
är skyldiga att iaktta tystlåtenhet med avseende på angelägenheter och
förhållanden i företaget vilkas yppande kan medföra skada för företaget (prop.
1975:103 s. 377).
Demokratiutredningen
utgår från att en betydande del av den verksamhet som kommunema och
landstingskommunerna driver i företagsform är av stort intresse för
kommuninvånarna. Den anser därför att det är angeläget att det finns former som
gör det möjligt att aktualisera även sådana frågor i de beslutande
församlingarna. Utredningen noterar dock att detta problem hänger samman med
frågan om offentlighet och sekretess. Handlingarna i företagen är inte
offentliga och styrelseledamöterna i företagen har viss tystnadsplikt.
Utredningen
anser emellertid att det är önskvärt att interpdlationsrätten utvidgas utan att
resultatet av en utredning om offentlighet och sekretess i kommunägda företag
avvaktas. Interpellationsrätten bör anknytas till det övergripande ansvar för
de kommunägda företagens verksamhet som kommunstyrelsen resp.
förvallningsutskottet bör ha. Utredningen föreslår att interpellation skall
kunna ställas i fråga om kommunens resp. lands-
Prop.1975/76:187 312
tingskommunens
roll i samband med sådant företags verksamhet. Detta bör gälla även i fråga om
företag i vilka kommunen eller landstingskommunen endast är delägare. Denna
tillsyn skall enligt utredningens mening gälla även företag som ägs av fiera
kommuner eller landstingskommuner eller av en kommun eller landstingskommun
lillsammans med enskilda intressenter. Interpellation skall alltså även kunna
ställas om kommunens eller landstingskommunens roll i dessa sammanhang.
Kommunallagsutredningen
anföratt de ekonomiska mellanhavanden som kommunen har med privaträttsliga
företag får anses utgöra tillåtna inter-pellationsämnen. Om en interpellation
knyier an till instruktion för ombud på bolagsstämma eller föreskriven
inspeklionsrätl, kan dess laglighet inte heller sättas i fråga. Detsamma kan
även gälla när kommunstyrelsen eller annan nämnd har ålagts att följa
verksamheten i de kommunala företagen. Utredningen konstaterar att
interpellation om förhållanden som rör kommunala förelag redan enligt gällande
rätt är möjlig i tämligen stor utsträckning.
För
att verksamheten i privaträttsliga kommunala företag skall bli åtkomlig för
interpellation i större utsträckning än f n. behövs enligt kommunallagsutredningen
uttryckliga bestämmelser. Uiredningen föreslår en föreskrift om att
interpellation om förhållanden i privaträttsliga kommunala företag är tillålen,
i den mån bestämmelser i författning inle hindrar det.
Demokratiulredningens
förslag att även förhållanden i företag som en kommun eller en landstingskommun
äger tillsammans med en annan kommun eller landstingskommun eller tillsammans
med enskild skall kunna bli föremål för interpellation är enligl
kommunallagsulredningen förenat med särskilda svårigheter. Funktionärer i bolag
och andra särskilda juridiska personer har viss tystnadsplikt. Om företagets
interna förhållanden röjs, kan det medföra konflikter. Mot den bakgrunden anser
kommunallagsulredningen alt interpdlationsområdet i avvaktan på en utredning
om offentlighet och sekretess inom statliga och kommunala företags verksamhet
endast bör utvidgas till att omfatta företag som helt ägs av en kommun eller en
landstingskommun.
Det
övervägande antalet remissinsianser tillstyrker demokratiulredningens förslag.
Några remissinstanser ansluter sig dock till kommunallagsul-redningens mening.
De anser att svårigheler från sekretessynpunkt skulle kunna följa av en
interpellationsrätl som avser även delägda förelag. Enligl en remissinstans bör
det i lag anges vilka frågor som kan bli föremål för interpellation.
Kommunal
verksamhet som rör t. ex. bostadsförsörjning, kollektivtrafik och annan
kommunal service drivs ofta i förelagsform. Även när så är fallet är det enligt
min mening angeläget att det finns formell möjlighet att ta upp frågor som rör
verksamheten i fullmäktige resp. landstinget.
Som
framgår av den redogörelse som jag har lämnat i del föregående är det redan
enligl nuvarande bestämmelser i ganska stor utsträckning möj-
Prop.
1975/76:187 313
ligt
alt la upp sådana frågor genom interpellation. Sådan inlerpellalion ställs
vanligen till kommunstyrelsens ordförande. En förutsättning är dock alt frågan
"tillhör fullmäktiges (landstingets) handläggning". Della innebär som
också framgår av det föregående vissa inskränkningar. Avgränsningen mellan de
frågor som får tas upp och de frågor som inte får tas upp genom interpellation
är vidare inte helt klar.
Enligt
det lagförslag som är intaget i demokratiutredningens betänkande och som har
utarbetats av kommunallagsulredningen får inlerpellalion -om bestämmelse i
författning inte hindrar det - även avse förhållande i aktiebolag eller annan
juridisk person som helt ägs av kommunen eller landstingskommunen. Efter
ordalagen innebär bestämmelsen otvivelaktigt en utvidgning av
interpellationsrätlen. Jag anser emellertid att det knappast kan vara lämpligt
att tillåta inlerpellalion i ämnen som inle "tillhör fullmäktiges
(landstingels) handläggning". Den föreslagna bestämmelsen kan med hänsyn
härtill bidra till att ytterligare försvåra tolkningen av det citerade
uttrycket.
Om
den föreslagna bestämmelsen skall uppfattas snarare som ett förtydligande
tillägg än som en påtaglig utvidgning, inställer sig frågan varför inte ett
sådani lillägg skulle kunna omfatta företag som bara till en del ägs av
kommunen eller landstingskommunen. Efter ordalagen är det dock fråga om en
utvidgning av interpellationsrätten till att omfatta också ämnen som inte
ligger inom fullmäktiges resp, landstingets kompetensområde. En sådan
utvidgning framsiår som otänkbar när del gäller företag i vilka kommunen eller
landstingskommunen äger bara en del, 1 fråga om sådana företag är vidare att
märka alt det från övriga intressenters synpunkt inte alllid behöver framstå
som betryggande all den lill vilken en interpellation är ställd inte är skyldig
att svara. Från kommunaldemokratisk synpunkt kan, å andra sidan, intresset av
insyn vara lika stort i fräga om företag av detta slag.
Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört kan jag inte finna alt underlaget för en
ändring av bestämmelserna om området för interpellationsrätlen är tillräckligt.
Jag vill i detta sammanhang anmärka att jag avser att föreslå en beslämmelse
som ger kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet en viss uppsiklsskyldighet
beträffande de kommunala eller landslingskommunala förelagens verksamhet. Till
denna bestämmelse återkommer jag i specialmoliveringen.
12.9
Kommunalbesvärsprocessen efter förvaltningsrättsreformen
Kommunfullmäktiges
och landstings beslut kan överklagas genom kommunalbesvär. Kommunstyrelsens,
förvaltningsutskottets samt övriga kommunala och landslingskommunala nämnders
beslut kan också överklagas genom kommunalbesvär, när det inle finns särskilda
besvärsbestämmelser i spedalförfattningar som reglerar nämndens verksamhel. De
grundläggande
Prop. 1975/76:187 314
ärenden,
dels särskilda bestämmelser (14-20 SS) som enligl 3 S är tillämpliga endast när
del är fråga om myndighetsutövning mot enskild. Bland de allmänna
bestämmelserna finns regler om jäv, ombud, ingivande av handling, myndighets
skyldighet att vägleda part, remissförfarande och tolk. 1 de särskilda
bestämmelserna behandlas frågor om parts rätt till insyn i utredningsmaterialet,
myndighets skyldighel alt underrätta part om material som har tillförts ärendel
och att ge honom eller henne tillfälle att yttra sig över det, motivering av
beslut, underrättelse om beslut, besvärshänvisning och rättelse av lorbiseendefd
i beslut.
Förvaltningsprocesslagen
är tillämplig på handläggningen av kommunalbesvärsmål liksom på annan
rättskipning i regeringsrätten. Enligt 2 S förvaltningsprocesslagen gäller
dock avvikande beslämmelser i andra författningar framför det som är
föreskrivet i lagen. De frågor som uttryckligen behandlas i kommunallagarnas
besvärsregler, dvs, instansordning, överklagbarhet, besvärsrätt, besvärstid
och besvärsgmnder, påverkas således inle av de regler i samma ämnen som kan
finnas i förvaltningsprocesslagen. Denna lag är betydligt utförligare än
förvaltningslagen. Några bestämmelser är gemensamma men i stort selt går
regleringen i förvaltningsprocesslagen längre och är mera ingående än reglerna
i förvaltningslagen.
1 förvaltningsprocesslagen
finns regler om hur man väcker talan, handläggningen av mål, bevismedel,
beslut, besvär hos kammarrätt och hos regeringsrätten, straff och vite, jäv,
delgivning, ombud m. m. Enligt 5 S förvaltningsprocesslagen skall rätten
förelägga klagande som har gett in en ofullständig besvärshandling att inom
viss tid avhjälpa bristen. 1 8 S slås fast att rätten skall tillse att mälet
blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur
utredningen bör kompletteras. Enligl 29 S får rällen, om särskilda skäl
föreligger, även utan yrkande besluta till det bätlre för enskild, när det kan
ske utan att det medför nackdel för annan.
Under
förarbelena till förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen förekom ingen
närmare diskussion om de båda lagarnas tillämplighet i kommunalbesvärsmål
eller i vad mån deras regler passade att tillämpas i sådana mål.
Kommunallagsulredningen har undersökt vilka ändringar som kan behövas i
kommunallagarnas regler om kommunalbesvär med anledning av förvalningsrättsrelbrmen.
Av betydelse för bedömningen härav är frågan i vad mån kommunalbesvärens särart
har beaktats i samband med för-valtningsrätisreformen.
Utredningen har behandlat
förvaltningslagens tillämpning på kommunalbesvärsprocessen i länsstyrelsen.
Vid sin genomgång av förvaltningslagen finner utredningen alt fiertalet av
beslämmelserna i och för sig bör kunna tillämpas i kommunalbesvärsmål, även om
det i vissa fall får sägas innebära nyheter i förhällande till vad som hittills
har gällt. Utredningen föreslår endast ett par mindre lagändringar som innebär
att uttryckliga bestämmelser om avvisning av kommunalbesvär som har anförts för
sent hos länsstyrelsen och om skyldighet för länsstyrelsen att lämna
besvärshänvisning i kom-
Prop.1975/76:187 315
reglerna
om kommunalbesvär finns i 76-78 SS KL, 80-82.SS KLS och 78 S LL, Där regleras
instansordning, överklagbarhet, besvärsrätt, besvärstid, besvärsgrunder och
verkställighetsförbud, I anslulning lill dessa beslämmelser har utbildats en
ganska omfattande rättspraxis.
Talan
mot kommunfullmäktiges, kommunstyrelsens och de komniunala nämndernas beslut
förs hos länsslyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut i kommunalbesvärsmål
kan anföras hos regeringsrätten. Landstingets, förvaltningsutskottets och de
landslingskommunala nämndernas beslut överklagas genom kommunalbesvär direkt
hos regeringsrätten. Sådana beslut av kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet
och nämndema som ärav rent förberedande eller verkställande art är inte
överklagbara. Rätt att överklaga kommunala beslut genom kommunalbesvär har
varie kommunmedlem, oavsett om han eller hon särskilt berörs av beslutet eller
ej. Besvärstiden är tre veckor och räknas från den dag då beslulel kungjordes
hos kommunen eller landstingskommunen, Besvärsmyndighelernas prövning avser
endast sådana fel i beslutet som klaganden påtalar inom besvärsliden. Nya omständigheter
som klaganden anför hos länsstyrelsen först efter del att besvärsliden har
gått ut eller försl hos regeringsrätten tas inte upp till prövning. Länsslyrelsen
och regeringsrätten kan endast pröva det överklagade beslutets laglighet i de
hänseenden som närmare anges i 76 S 1 mom. KL, 80 S 1 mom. KLS och 78 S 1 mom.
LL, men inte dess lämplighet eller skälighet. Om besvären bifalls, kan
besvärsmyndigheten inte göra mer än upphäva det felaktiga beslutet.
Besvärsmyndigheten kan således inle ändra beslutels innehåll. Dessa för
kommunalbesvären karakteristiska drag skiljer dem i flera avseenden från de s,
k, förvaltningsbesvären. De har sin bakgmnd i tanken att kommunmedlemmarna bör
kunna påkalla statlig kontroll av de kommunala organens beslut men alt denna
koniroll av hänsyn till den kommunala självstyrelsen bör hållas inom bestämda
gränser.
Efter
1971 års förvaltningsrättsreform gäller, utöver kommunallagarnas besvärsregler,
i tillämpliga delar förvaltningslagen (1971:290) för handläggningen av
kommunalbesvärsmål i länsstyrelsen och förvaltningsprocesslagen (1971:291) för
handläggningen av sådana mäl i regeringsrätten. Dessa lagar samordnades vid sin
tillkomst i viss utsträckning med andra författningar, däribland
kommunallagarna. Därvid lämnades dock de grundläggande reglerna om
kommunalbesvär och instansordningen i kommunalbesvärsmål orubbade.
Förvaltningslagen
är i princip lillämplig på länsstyrelsens handläggning av kommunalbesvärsmål.
Av 1 S andra stycket förvaltningslagen följer dock alt kommunallagarnas
reglerom kommunalbesvärtaröver förvaltningslagens bestämmelser, när samma fråga
regleras i båda lagarna. Kommunallagarnas regler om besvärsräti, besvärstid och
verkställighetsförbud gäller således i stället för motsvarande bestämmelser i
11-13 SS förvaltningslagen.
Förvaltningslagen
innehåller, utöver regler om lagens tillämpningsområde, dels allmänna
bestämmelser (4-13 SS) som är tillämpliga i alla slags
Prop.1975/76:187 316
munalbesvärsmål
tas in i en ny kommunallag.
I
likhet med remissinstanserna finner jag ingen anledning all göra några
särskilda anmärkningar i anslulning till ulredningens genomgång av förvaltningslagens
bestämmelser. De frågor som vid tillämpningen av dessa beslämmelser i
kommunalbesvärsmål kan uppkomma om vilken hänsyn som bör tas till
kommunalbesvärens särart får liksom hittills överiämnas åt rättspraxis. Till de
lagändringar som utredningen föreslår återkommer jag i specialmotiveringen.
Det
grundläggande problemet i förhållandet mellan förvaltningslagen och
kommunalbesvärsprocessen är emellertid enligl utredningen den tuddning av
handläggningsreglerna som blir en följd av 3 S förvaltningslagen. Om
kommunalbesvären avser ärende som innefattar myndighetsutövning mot enskild,
blir de särskilda bestämmelserna i 14-20 SS förvaltningslagen tilllämpliga när
länsstyrelsen handlägger målel. I annal fall gäller formellt endast
förvaltningslagens allmänna bestämmelser. Det kan vara vanskligt att avgöra om
ett vissl kommunalbesvärsmål gäller myndighetsutövning mol enskild eller ej.
Uiredningen finner det vara tveksamt om den skillnad i handläggningsreglerna
som uppstår på grund av 3 S förvaltningslagen är sakligt motiverad. En del av
de särskilda bestämmelserna skulle enligt utredningen utan vidare kunna och
eventuellt behöva tillämpas i alla kommunalbesvärsmål. Utredningen antyder två
lösningar på problemet. Den ena innebär alt de särskilda beslämmelserna i
förvaltningslagen aldrig tillämpas när det rör sig om kommunalbesvär. Den andra
är att de särskilda bestämmelserna görs tillämpliga i samtliga
kommunalbesvärsmål. Enligt utredningens uppfaltning är det emellertid rimligt
att vänta med mera genomgripande reformer av kommunalbesvärsprocessen i
länsslyrelsen, till dess ytterligare erfarenhet föreligger av
förvaltningsrättsreformen,
1
likhet med fiera remissinsianser kan jag instämma med utredningen i alt den
skillnad i reglerna om handläggning av kommunalbesvärsmål hos länsstyrelsen som
uppstår lill följd av 3 S förvaltningslagen inte är alltigenom
tillfredsställande.
Regeringsrätten
och flera länsstyrelser anser alt de särskilda bestämmelserna i
förvaltningslagen redan nu bör göras tillämpliga på alla slag av kommunalbesvärsmål.
Detta skulle i och för sig inte medföra några större nyheter för
länsstyrelserna. För egen del anser jag emellertid att en sådan ändring måste
övervägas noggrannare än vad som kan ske i detta sammanhang. Ändringen skulle
innebära ett avsteg från den grundläggande systemaliken i förvaltningslagen.
Nuvarande ordning lorde i praktiken inte medföra några slörre olägenheter för
klagandena eller länsstyrelserna som redan nu i stor utsträckning tillämpar
förvaltningslagen fullt ul i alla kommunalbesvärsmål. Frågan om förvaltningslagens
tillämplighet i kommunalbesvärsmål hos länsstyrelsen hänger samman med
besvärsprocessens utformning i övrigt. Jag anser därför att den bör las upp
inom ramen för en mera ingående översyn av kommunalbesvärsprocessen. Till
frågan om en sådan översyn
Prop.
1975/76:187 317
skall
jag strax återkomma.
När
det gäller kommunalbesvärsprocessen i regeringsrätten flnner utredningen,
efter en genomgång av förvaltningsprocesslagens bestämmelser, att flertalet av
dessa ulan vidare bör kunna tillämpas även i kommunalbesvärsmål. Även om vissa
av reglema i förvaltningsprocesslagen inle passar för kommunalbesvärsmål, bör
del dock enligt utredningen inte vara nödvändigl att uttryckligen undanta
dessa bestämmelser från tillämpning i sådana mål. Jag delar uppfattningen att
några uttryckliga undantag inte behöver göras nu. Bestämmelsen i 8 S
förvaltningsprocesslagen om regeringsrättens utredningsansvar kan vara svår
alt tillämpa i kommunalbesvärsmål där huvudregeln är all kommunmedlem som vill
göra gällande att ett kommunalt beslut är olagligt själv skall skaffa den
bevisning som behövs för att styrka påståendet. Någon fast praxis i fråga om
bestämmelsens räckvidd i kommunalbesvärsmål torde ännu inle ha utbildats.
Enligt min mening måste det även i fortsättningen ankomma på regeringsrätten
att i varje särskilt fall avgöra vilka begränsningar i utredningsansvaret som
bör iakttas med hänsyn till kommunalbesvärens speciella karaktär av rättsmedel
för alt åstadkomma en begränsad statlig kontroll av ett kommunalt besluts
laglighei.
För
kommunalbesvärsprocessen finns tre olika regelsystem, nämligen
kommunallagarnas, förvaltningslagens och förvaltningsprocesslagens. Hos
länsstyrelsen gäller kommunallagarnas besvärsregler och förvaltningslagen, 1
regeringsrätten gäller kommunallagarnas besvärsregler och förvaltningsprocesslagen.
Dessutom kan regeringsrätten bli tvungen alt bedöma länsstyrelsens tillämpning
av förvaltningslagen i kommunalbesvärsmål. De tre regelsystemen är inte
samordnade och i vissa frågor har reglema olika innebörd. Utredningen
framhålleratt detta kan återverka på handläggningen i de olika instanserna,
möjligen med återverkningar på den sakliga bedömningen av målen. Enligt
utredningen skulle det rent lagtekniskt vara enkelt att låta förvaltningsprocesslagens
regler gälla även för handläggningen av kommunalbesvärsmål hos länsslyrelsen.
En allsidig belysning av detta och andra problem rörande
kommunalbesvärsprocessen i länsslyrelsen och regeringsrätten kräver enligt
uiredningen särskilda undersökningar. Utredningen anser alt en sådan mera
genomgripande översyn av kommunalbesvärsprocessen kan vara motiverad.
Flertalet av de remissinsianser som yttrar sig om kommunalbesvärsprocessen
ansluter sig till denna uppfattning. Även jag anser att en översyn av kommunalbesvärsprocessen
bör göras. Den nuvarande ordningen med tre olika regelsystem, som inle är samordnade
med hänsyn till en kommunalbesvärsialan genom flera instanser, synes onödigt
komplicerad. Svårigheterna att överblicka de regler som gäller för kommunalbesvärsprocessen
i de olika instanserna drabbar inte endast besvärsmyndigheierna utan även
kommunmedlemmar som vill överklaga kommunala beslut samt kommunerna och
landstingskommunerna. Till vissa andra frågor med anknytning lill
kommunalbesvärsprocessen vilka bör ses över avser jag att återkomma i
specialmotiveringen.
Prop.1975/76:187 318
12.10
Enhetlig kommunallag
Kommunallagsulredningen
har haft iuppdrag att göra en lagteknisk översyn av KL, KLS, LL och KFL.
Syftet med översynen har varit bl.a, att lagstiftningen skulle göras enklare
och mera enhetlig. I belänkandet (SOU 1974:99) Enhetlig kommunallag föreslår
uiredningen en ny kommunallag som avses ersätta bl. a, de nyss nämnda lagarna
och LLS.
Förslaget
innebär alltså all beslämmelserna för alla kommuner och landstingskommuner
samt för kommunalförbunden skall samlas i en lag.
KL,
KLS och LL är uppbyggda på samma sätl. De innehåller beslämmelser om bl, a,
kommuns resp, landstingskommuns kompetens, de beslutande organen
(kommunfullmäktige resp. landstinget), de förvallande och verkställande
organen (nämnderna), förmögenhetsförvaltning, budget, fondbildning, lånerätt,
revision, skatt till kommun resp. landstingskommun och besvär.
Antalet
bestämmelser i KLS som avviker från reglema i KL är ganska stort. De sakliga
skiljakiigheterna är emellertid oftast små. Till avvikelser av större belydelse
hör regleringen av borgarrådsinstitutionen i Stockholms kommun, vilken i sin
tur återverkar på bestämmelserna om kommunfullmäktige och kommunstyrelsen.
Andra mer omfattande avvikelser hänger samman med mandattiderna för fullmäktige
och nämnder i Stockholms kommun. För drätselnämnden i Stockholm finns också
särskilda beslämmelser. Någon motsvarighet till bestämmelserna om borgarråd
finns inte i KL eller LL, Mandattiden för kommunfullmäktige är i Stockholms kommun,
liksom i övriga kommuner, tre år. Mandatperioden börjar emellertid den 15
oktober valåret i stället för den 1 januari året efter valåret. 1 LL saknas
bestämmelser om drätselnämnd. Enligt KL behöver drätselnämnd inte inrättas.
Drätselnämnd finns numera bara i Stockholms kommun, där sådan nämnd är
obligalorisk.
Ett
ganska stort anlal regleri LL skiljer sig frän niotsvarande beslämmelser i KL,
Till dessa regler hör bl, a, reglerna om val av landstingsmän och om
valkretsindelningen. Andra olikheter har sin grund i alt landstingens
sammanträdesfrekvens är väsentligt lägre än kommunfullmäktiges. I detta
sammanhang kan erinras om förvaltningsutskottets uppgift att företräda
landstinget mellan landstingsmötena.
1
samband med att ett nytt valsystem år 1975 infördes för landstingsvalen
ändrades också reglerna i LL om valkretsindelningen (prop, 1975:101, KU
1975:19, rskr 1975:227), De nya bestämmelserna skiljer sig. liksom de tidigare,
avsevärt från motsvarande bestämmelser i KL, Det nya valsystemet för
landstingsvalen ansluter sig i huvudsak till det system som sedan år 1970
tillämpas för riksdagsvalen. De grundläggande bestämmelserna om valsystemet
finns i LL, Delta motiverades i proposilionen med att de har ett visst samband
med reglernaom valkretsindelningen. Där framhölls emellertid också att frågan
om att föra över alla dessa bestämmelser till vallagen borde tas upp i samband
med att ställning tas till förslaget om en enhetlig
Prop.1975/76:187 319
kommunallag
(prop, s. 60), Bestämmelserna om mandatfördelningen mellan partierna vid val av
landstingsmän och kommunfullmäktige finns i vallagen.
1
LLS finns vissa särregler för Stockholms läns landstingskommun. De har
föranletts av de särskilda förhållandena i Stockholmsregionen, vilka har lett
till att landstingskommunen har övertagit vissa uppgifter som normalt ankommer
på kommunerna och till att landstinget måste sammanträda oftare än övriga
landsting.
KFL
innehåller 35 paragrafer. 1 lagen finns bestämmelser om bl, a, bildande av
kommunalförbund, förbundsfullmäktige, förbundsstyrelse, förbundsordning,
drätsel, medlemskommuns bidragsskyldighet, besvär, utträde och
kommunalförbunds upplösning. Bestämmelserna innehåller i ganska stor
utsträckning hänvisningar till de bestämmelser i KL som reglerar motsvarande
frågor.
Under
förarbetena till KL framhöll kommunallagskommitlén alt utgångspunkten för
kommitténs arbete var att kommunerna borde åtnjuta största möjliga frihet att
ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med hänsyn till skiftande
lokala behov. Departementschefen (prop, 1953:210 s, 503) anslöt sig lill
kommitténs allmänna riktlinjer för utformningen av den nya lagstiftningen men
framhöll samtidigt alt grunddragen för den kommunala organisationen måste anges
i lagen och att lagstiftaren måste fastställa det minimimått av regler som
garanterar att kommunmedlemmarna behandlas lika och att ärendena handläggs
under demokratiska former.
Kommunallagsutredningen
anser att de principer för kommunallagsiiftningens utformning som jag nu har
redovisat alltjämt är bärande och anför att den har sett som sin uppgift att
göra lagstiftningen så enkel och enhetlig som möjligt. När del gäller att
närmare bestämma vad kommunallagen bör innehålla och vad som kan undvaras eller
regleras i annan ordning, kommer kommunmedlemmarnas intresse av medverkan och
insyn först i blickpunkien, anför utredningen. En annan viktig inlressenlgrupp
är förtroendemännen. Här gäller del framförallt regler som syftariill att
säkerställa ett beslutsfattande i demokratiska former. Hit hör också
bestämmelser som reglerar den enskilde förtroendemannens möjligheter att agera.
Enligt
uiredningen ligger det i linje med nya regeringsformen och direktiven för
utredningsarbetet att kommunallagens karaktär av ramlag betonas och att
detaljföieskrifter så långt möjligt rensas ut. Även skillnaden i storlek mellan
olika kommuner och de ökade administrativa resurser som slår till kommunernas
förfogande motiverar enligt utredningen alt kommunallagens bestämmelser i än
högre grad än hittills får karaklär av basregler för alla kommuner, oavsett
struktur och storlek.
När
det gäller möjligheterna alt åsladkomma en enhetlig kommunallag anför
utredningen att del från lagieknisk synpunkt är önskvärt med fullständig
uniformitet i kommunallagstiftningen, dvs. att en lag reglerar samtliga
kommuner och landstingskommuner och att inga särregler ges för någon
Prop.
1975/76:187 320
särskild
kommun eller landstingskommun. Den frihet alt själva närmare reglera sina verksamhetsformer
och sin organisatoriska uppbyggnad som bör tillkomma kommunerna och
landstingskommunerna får då, framhåller uiredningen, tillgodoses genom
reglementen, arbetsordningar och instruktioner, som är anpassade till den
enskilda kommunen eller landstingskommunen.
En
stor majoritet bland remissinstanserna tillstyrker eller har inte någol att
invända mot förslagel om en gemensam lag för samtliga kommuner och
landstingskommuner. Ett tiotal utlalar tveksamhet och ifrågasätter om inte den
nuvarande ordningen med en särskild landstingslag bör behållas.
Svenska
kommunförbundet tillstyrker att lagstiftningen på det kommunala området ges
karaktär av "ramlag". Enligt kammarkollegiet och fiera länsstyrelser
har utredningen lyckats väl i sin strävan att ge den nya lagen karaktären av
ramlag utan onödiga detaljföreskrifler. Detta ger kommunerna och
landstingskommunerna större frihet och bättre möjligheter att reglera sin
organisation och sina verksamhetsformer efter de skiftande lokala förutsällningarna.
Flera
remissinstanser, som i och för sig är positiva till att detaljföreskrifler
rensas ut, anser all utredningen har betonat denna aspekt för starkt.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför att man även på en enhetlig kommunallag
måste ställa det kravet att den skall kunna tjäna som en överskådlig, såvitt
möjligt uttömmande och därmed i den dagliga verksamheten användbar handbok.
Förenklingarna har enligt länsslyrelsen i Uppsala län i förenhetligandets
intresse på fiera punkler drivits fram på bekostnad av tydligheten och
fastheten i bestämmelserna.
Även
delaljföreskrifter har enligt Eslövs kommun sin plats i en enhetlig lag. om de
är av övergripande belydelse och lokala variationer knappast är tänkbara.
Trollhällans kommun framhåller all lagens karaktär av ramlag medför dels alt
det kommer att åvila fullmäkiige att genom reglementen oeh särskilda beslut ge
den kommunala verksamheten en fast reglering, dels all regelsystemen kommer att
skifta mellan olika kommuner,
Värnamo
kommun anför att ramlagstiftningens belydelse för kommunernas rörelsefrihet
inte bör överdrivas, Behovei av fiexibilitet i lagstiftningen är enligl
kommunen i många frågor renl av obefintligt. Beträffande åtskilliga regler som
har anknyining lill förfarandet i fullmäktige och nämnder är det möjligt alt i
lagstiftningen mera utföriigt avspegla rättsläget och därmed lämna inera
preciserade anvisningar fördel kommunala arbetet. Kommunen framhåller vidare
att en utpräglad ramlag allmänt sett får ett mindre informativt innehåll och
att man bör ha i minnet att de förtroendemän, kommunalanställda och andra som
har att tillämpa lagarna på del kommunala området besitter högst skiftande
juridiska insikter och färdigheter i all med hjälp av olika rättskällor bilda
sig en uppfattning om gällande rätt. Enligt kommunens mening framstår en
utpräglad ramlag som mindre lämplig som vägledning för arbetet i kommunerna.
Prop.
1975/76:187 321
Som
jag har framhållit vid fiera tillfällen i det föregående delar jag den
principiella uppfaltning som har varil utgångspunkten för utredningens arbete,
nämligen att kommunerna och landstingskommunerna bör ges största möjliga frihet
att själva ordna sin förvaltning och sina verksamhetsfomier efter de skiftande
lokala behoven. Fömtsättningarna för en sådan frihet har ökat väsentligt genom
den utveckling mot slörre kommuner som har ägt rum sedan de nuvarande
kommunallagarna tillkom.
Samtidigt
är del uppenbart all gmnddragen för den kommunala organisationen måsle anges i
lag och att i lag också måsle ges sådana grundläggande regler om
arbetsformerna som behövs för alt garantera att kommunmedlemmarna behandlas
lika och för att ärendena handläggs i demokratiska former. Vissa grundläggande
bestämmelser behövs också för att kommuninvånarnas intresse av insyn och
medverkan i den kommunala verksamheien skall kunna tillgodoses.
Några
remissinstanser har ansett att utredningen gått för långt i sin strävan efter
enkelhet och enhetlighet. Liksom dessa remissinstanser anser jag att intresset
av enkelhet och enhetlighet måste vika för kravet på tydlighet. Jag kan också
hålla med om alt önskemålet att ge kommunerna och landstingskommunerna frihet
att själva bestämma om organisation och arbetsformer inte bör överbetonas. På
vissa områden kan beslämmelser i detaljfrågor vara motiverade, eftersom de
skapar ordning och hindrar en alltför skiftande lokal praxis utan att de för
den skull behöver upplevas som något väsentligt hinder i den kommunala
verksamheten. Frågan om en preciserad bestämmelse i lag behövs eller om man kan
nöja sig med en mera allmänt utformad regel eller avstå från
författningsreglering bör alltså prövas från fall till fall.
De
speciella förhållanden som tidigare har åberopats som grund för avvikande
reglering i KLS torde enligt uiredningen i allmänhet inle finnas kvar. De allra
största kommunerna och landstingskommunerna har administrativa problem av
samma art och omfattning som Stockholms kommun och kommunalförvaltningen i
Siockholm skulle säkeriigen kunna organiseras om på sådant sätt alt en
enhetlig kommunallag skulle kunna tillämpas i full utsträckning. Det ligger
emellertid inle inom utredningens uppdrag all rubba de grundläggande
principerna för organisationen i Stockholms kommun.
Utredningen
diskuterar behovet av särskilda beslämmelser för Stockholms del om borgarråd,
mandatperioder, drätselnämnd m. m. Enligl utredningen bör antalet avvikande
bestämmelser för Stockholms del kunna minskas i sådan omfattning all någon
särskild kommunallag för Siockholm inle längre behövs.
Utredningen
framhåller att de synpunkter som utredningen har anfört i fråga om möjlighetema
att förenhelliga KL och KLS i huvudsak gäller även i fråga om möjlighetema att
få lill stånd enhetlighet mdlan KL och LL. Den särreglering som kan visa sig
nödvändig mellan landstingskom-
21 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop. 1975/76:187 322
munerna
inbördes och i förhållande lill kommunerna kan ske i form av reglementen,
arbetsordningar och instruktioner. Den önskvärda fiexibilitelen behöver därför
inte utgöra något hinder mot en enhetlig ramlag för alla kommuner och
landstingskommuner. Utredningen anser sig inte böra rubba de mera väsentliga
och principiella skillnaderna mellan kommunernas och landstingskommunernas
verksamhet och arbetsformer. Skillnaderna mellan kommunerna och
landstingskommunerna avser, förutom den geografiska utbredningen, främst
verksamhetens inriktning, I fråga om arbetsformerna torde olikheterna främst
bero på att antalet landstingsmöten per år är väsentligt lägre än antalet
sammanträden med kommunfullmäktige. Utredningen anser att antalet
särbestämmelser för landstingskommunerna kan nedbringas i en sådan omfattning
att en gemensam lag från renl lagtekniska synpunkter är möjlig. Den
omständigheten alt landstingskommuner och kommuner verkar på olika nivåer och
lill övervägande delen har olika verksamhetsfält bör inle i och för sig utgöra
någol hinder mol en gemensam lag. 1 enlighel med den överflyttning av vissa
mandatfördelningsregler från riksdagsordningen till vallagen som har skett för
riksdagsvalens del bör enligt utredningen motsvarande regler för kommunalvalens
del kunna placeras i vallagen. Det bör vara möjligt alt låta alla regler som
hänger samman med valet placeras i vallagen. Utredningen utgår därför från alt
några bestämmelser som har direkt samband med valförfarandet inte kommer att
behöva placeras i en enhetlig kommunallag.
Utredningen
anser vidare alt LLS kan upphävas och att i en enhetlig kommunallag kan tas in
särregler om bl. a. den vidgade kompetensen för Stockholms läns
landstingskommun. Utredningen föreslår alltså, som förut nämnts, en gemensam
lag för samtliga kommuneroch landstingskommuner.
En
stor majoritet bland remissinstanserna tillstyrker förslagel. Ett tiotal
remissinsianser ifrågasätter om inle en särskild landstingslag bör behållas,
Stockholms kommun delar utredningens uppfaltning att antalet avvikande
bestämmelser för Stockholms del bör kunna minskas i sådan omfallning att någon
särskild kommunallag för Stockholms del inte behövs. Mot förslaget att LLS
skall tas bort har Stockholms läns landstingskommun inte haft något att
invända. Ingen remissinstans har haft något att invända mot förslaget att de
bestämmelser som hänger samman med valet skall flyttas lill vallagen.
Länsstyrelsen
i Jönköpings län och Värnamo kommun anser, med hänsyn till att kommunerna och
landstingskommunerna arbetar på olika nivåer och med i huvudsak olika
verksamhetsfält, att det är tveksamt om en gemensam lag för de två
kommuntyperna är lämplig. De påpekar, liksom de övriga remissinstanser som
redovisar samma uppfattning, att ulredningens lagförslag innehåller ett stort
anlal särbestämmelser för landstingskommunerna och för Stockholms kommun,
Enligl
länsstyrelsen i Västmanlands län bör del noga övervägas om särbestämmelserna
behövs. Flera remissinstanser anser att antalet särbestäm-
Prop.
1975/76:187 323
melser
bör kunna minskas. Skaraborgs läns landstingskommun anser sålunda att det inte
synes vara befogat att budgeten för Stockholms kommun skall kunna fastställas
åtta dagar senare än för övriga kommuner och för landstingskommunerna. Enligt
Orusts kommun torde det inte finnas skäl alt ha särskilda bestämmelser för
borgarråden i Stockholms kommun, när sådana bestämmelser saknas för
kommunalråden i övriga kommuner.
Kiruna
kommun framhåller att det förhållandet att en samordning av de aktuella lagarna
är möjlig från lagteknisk synpunkt inte i och för sig utgör något starkt skäl
för en enhetlig lag. En sådan reform måsle i första hand vara betingad av att
den i tillämpningen medför fördelar som är av betydelse. Alt så kan vara fallet
för besvärsinstanserna kan inte uteslutas, men det bör också kunna visas att en
förenkling uppnås för de kommunala organ som skall praktiskl lillämpa
lagstiftningen och för den allmänhet som berörs av lagtillämpningen. Med hänsyn
till den mängd särbestämmelser som blir nödvändig är det tveksamt om en sådan
förenkling är möjlig. Enhetligheten i förslaget har nåtts på bekostnad av
överskådligheten, anför kommunen. I det fortsatta reformarbetet bör man försöka
ytteriigare begränsa antalet särbestämmelser.
För
egen del får jag anföra följande.
I
utredningens uppdrag har inte ingått att överväga lagändringar som skulle göra
mera belydande ändringar i Stockholms kommuns organisation och arbetsformer
nödvändiga. Ulredningens förslag upptar därför ett tämligen stort antal
särbestämmelser för kommunen. Lagförslaget upptar också åtskilliga
särbestämmelser för kommunen. Lagförslaget upptar också åtskilliga
särbestämmelser för landstingskommuner. Det vida övervägande antalet
bestämmelser är emellertid enhetliga. Enligt min mening är det från praktisk
synpunkt av stort värde att alla de grundläggande beslämmelserna för kommunerna
och landstingskommunerna kan samlas i en lag. En sådan ordning är i och för sig
ägnad att leda till en större enhetlighet, eftersom den riktar uppmärksamheten
på frågan om särskilda bestämmelser i det ena eller andra hänseendet behövs.
Särbestämmelserna som nu måsle behållas kan i framtiden framstå som onödiga.
En gemensam lag bidrar också till en slörre enhetlighet i rättstillämpningen, 1
fiertalet fall är de särbestämmelser som blir nödvändiga i en gemensam lag för
alla kommuner och landstingskommuner inle av den arten alt de på någol
anmärkningsvärt sätt minskar överskådligheten. Det är i regel fråga om
bestämmelser som på någon enstaka punkt föreskriver en avvikande ordning, inle
om vitt skilda organisatoriska syslem eller arbetsformer.
Med
hänsyn till vad jag nu haranfört förordar jag att utredningens förslag om en
gemensam lag för samtliga kommuner och landstingskommuner genomförs, Lagen
börenligt min mening ges beteckningen "kommunallag", även om detta
medför att det inle redan av rubriken framgår att lagen avser både kommuner och
landstingskommuner. I fråga om den närmare utformningen av lagen får jag
hänvisa till specialmotiveringen.
Prop.1975/76:187 324
Utredningen
anser att del ligger i sakens natur all de deltagande kommunerna föriorar i
infiytande över verksamhel som bedrivs i interkommunala former, oavsett vilken
juridisk form man har vall för samarbetet. Från kommunaldemokratiska synpunkter
och rättssäkerhetsaspekter synes kommunalförbundsformen vara all föredra
framför bolagsformen. Utredningen anser därför att kommunalförbundsformen bör
behållas även i fortsättningen och alt det på de fiesta områden bör ankomma på
kommunerna själva att bestämma valet av samarbetsform. Eftersom KFL i betydande
omfattning hänvisar till reglerna i KL, anser utredningen att det från lagteknisk
synpunkt är fördelaktigast all de speciella beslämmelserna om kommunalförbund
tas in i ett särskilt kapitel i en enhetlig kommunallag.
Förslaget
har föranlett kritik från fiera håll. Kammarkollegiel anför all bestämmelserna
i KFL har fogals lill lagförslaget som ett särskilt kapitel och de omfatiar 32
av förslagets 103 paragrafer. Detta talar enligt kollegiets mening mot att KFL
förs samman med den nya kommunallagen. Om man utgår från att lagen bör uppta
endast regler som är centrala för den kommunala verksamheien, saknas enligt
Värnamo kommun anledning att belasta lagtexten med speciella bestämmelser för
kommunalförbund. Liknande synpunkter anförs av några andra remissinstanser. Det
betonas också alt kommunalförbundet på senare tid har fåll allt mindre
betydelse som samverkansform.
I
likhet med remissinstanserna förordar jag att KFL behålls som en särskild lag.
Kommunallagsutredningens förslag föranleder, liksom de förslag från
demokratiutredningen som jag har behandlat i det föregående, vissa ändringar i
KFL. 1 fråga om dessa författningsändringar saml i fråga om de ändringar i
lagen (1919:293, omtryckt 1969:770) om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning (KIL), lagen (1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade och
kommunalskattelagen (1928:370) som föranleds av kommunallagsulredningens
förslag får jag hänvisa till specialmotiveringen, 1 specialmotiveringen kommer
jag också att ta upp riksskatteverkets förslag lill ändringar i vallagens
bestämmelser om utseende av suppleanter för kommunfullmäktige.
Bestämmelserna
om valkretsindelningen och de grundläggande bestämmelserna om valsystemet vid
val av landtingsmän finns nu i LL, medan de närmare bestämmelserna om
mandatfördelningen m. m, finns i vallagen, 1 fråga om valen lill
kommunfullmäktige finns endasl bestämmelsema om valkretsindelningen i KL resp,
KLS, I samband med alt jag lade fram det förslag som utgjorde grund för
riksdagens beslut år 1975 om ett nytt valsystem för landstingsvalen (prop,
1975:101, KU 1975:19, rskr 1975:227) anfördejag alt den fördelning av
bestämmelserna rörande valen till riksdagen som har gjorts mellan regeringsformen
och vallagen borde tillmätas slor betydelse när del gäller att fördela
motsvarande bestämmelser om de kommunala valen mellan kommunallagstiftningen
och vallagen (prop. s. 60), Till dess att ställning kunde tas till förslaget om
en enhetlig kommunallag
Prop.1975/76:187 325
borde
emellertid bestämmelserna om valkretsindelningen och bestämmdserna om fasta
valkretsmandat och utjämningsmandat vid landstingsvalen ha sin plats i
kommunallagarna, medan bestämmelserna om mandatfördelningen borde behållas i
vallagen. För riksdagsvalens del återfinns de grundläggande bestämmelsema om
valkretsindelningen och mandatfördelningen i regeringsformen. Övriga
bestämmelser som rör valet finns i vallagen, Kommunallagsulredningen ulgår
från att alla bestämmelser som rör valen till landsting och kommunfullmäktige
kan tas in i vallagen. Utredningen har därför inte tagit in några sådana
bestämmelser i förslaget lill enhetlig kommunallag.
Vid
landstingsvalen tillämpas i princip samma valsystem som vid riksdagsvalen och
del medför inga svårigheter att fördela de bestämmelser som rör landstingsvalen
mellan kommunallag och vallag efter i huvudsak samma grunder som har valts för
fördelningen av bestämmelserna om riksdagsvalen mellan regeringsformen och
vallagen. För valen till kommunfullmäktige gäller emellertid ett annat
valsystem och det är svårt alt på ett naturiigt sätl fördela bestämmelserna
härom på olika lagar. Det särskilda intresset av att de viktigaste
bestämmelserna om valet lill riksdagen tas in i grundlag har inte någon
motsvarighet när del gäller de kommunala valen, I likhet med remissinstanserna
finner jag därför att den ordning som utredningen uttalar sig för är lämplig,
även om den - lill skillnad mot vad som är fallet i fråga om riksdagsvalen -
innebär att alla beslämmelser som hör samman med valet förs till vallagen. Till
den närmare utformningen av de bestämmelser som jag nu har berört ålerkommer
jag i specialmoliveringen,
13
Upprättade lagförslag
1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommmundepartementei upprättats
förslag till
1 kommunallag,
2 lag om införande av kommunallagen,
3 lag om ändring i lagen (1957:281) om
kommunalförbund,
4 lag om ändring i vallagen (1972:620),
5 lag om ändring i lagen (1919:293) om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning,
6 lag om ändring i lagen (1965:596) om kommunala
sammanläggningsdelegerade,
7 lag om ändring i kommunalskaltelagen (1928:370),
Del
under 4 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för
justitiedepartementet och det under 7 angivna förslaget i samråd med chefen för
finansdepartementet.
Prop.1975/76:187 326
14
Specialmotivering
14.1
Förslaget till kommunallag
Som
framgår av vad jag har anfört i det föregående (avsnitt 12.10) avses den nya
lagen ersätta KL, KLS, LL och LLS. I fråga om lagens rubrik får jag hänvisa
till vad jag har uttalat i del sammanhanget.
14.1.1
1 kap. Allmänna beslämmelser
Detta
kapitel motsvarar första kapitlet i KL, KLS och LL, Kapitlet, som är indelat i
fem paragrafer, innehåller bestämmelser om bl. a, indelningen i kommuner och
landstingskommuner samt om medlemskap, befogenheter och beslutanderätt,
IS
Denna
paragraf, som motsvarar 1 S KL, 1 S KLS och 1 S LL, innehåller den
grundläggande bestämmelsen om indelningen i kommuner och landstingskommuner.
Av paragrafen framgår att lagen är tillämplig på alla kommuner och
landstingskommuner, Beslämmelserna i 2 S LL avses bli flyttade till KIL.
Gällande
rätt m. m.
1
1 S KL anges att riket är indelat i kommuner, medan det i 1 S KLS sägs alt
Stockholm utgör en kommun. Paragraferna innehåller vidare hänvisningar till
KFL och KIL. Om osäkerhet råder i fråga om gränsen för kommuns område förordnar
regeringen enligt 1 S KL resp, I S KLS angående gränsens rätta sträckning.
Enligt
3 kap. 11 S fastighetsbildninglagen (1970:988, omtryckt 1971:1035) får
fastighetsbildning som medför ändring av gräns för kommun ske endast om
åtgärden är av väsenilig betydelse för en ändamåfsenlig fastighetsindelning
eller medför att den kommunala indelningen blir lämpligare. Till sådan
fastighetsbildning skall i vissa fall inhämias medgivande från regeringen
eller länsstyrelsen, 1 lagen (1970:991) om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning i samband med fastighetsbildning slås fast principen all kommungräns
skall anpassas efter ändringar i fastighetsindelningen. Fastighetsbildningslagen
innehåller i 13 kap, bestämmelser om fastighetsbildning för samordning med
kommunal indelning, när fastighet har enskild mark på ömse sidor om kommungräns
eller samfällighet består av mark inom olika kommuner. Råder osäkerhet om den
rätta sträckningen av fastighetsgräns, prövas frågan vid fasiighelsbeslämning
enligt 14 kap, fastighetsbildningslagen.
Kommunallagsulredningen
har inhämtat yttrande från dåvarande lantmäteristyrelsen över frågan om
beslämmelserna om att regeringen i vissl fall skall förordna om rätta
sträckningen för kommungräns har någon funk-
Prop.
1975/76:187 327
tion
alt fylla efter fastighetsbildningsreformen. Osäkerhet i fråga om kommungräns
som stämmer överens med fastighetsgräns torde enligl slyrelsens yttrande
normalt kunna undanröjas genom fasiighelsbeslämning enligt 14 kap.
fastighetsbildningslagen. Det kan emellertid inte ske, om kommungränsen inte
sammanfaller med fastighetsgräns. Styrelsen syftar främsl på del fallet alt
kommungränsen går över allmänt vattenområde. Styrelsen anser alt ifrågavarande
beslämmelser i KL och KLS behövs i varje fall så länge de allmänna
vattenområdena inte ingår i fastighetsindelningen.
Enligt
1 S LL ulgör varje län utom Gotlands län en landstingskommun. En kommun som vid
tiden för lagens ikraftträdande inte tillhörde landstingskommun skall
fortfarande stå utanför den landstingskommunala indelningen, om inte
annorlunda bestäms enligt 2 S- Utöver Gotlands kommun är del numera bara Malmö
och Göteborgs kommuner som inle tillhör landstingskommun. Sådan kommun, dock
inte Gollands kommun, får enligt 2 S inträda i landstingskommun, om
samstämmande beslul därom fattas av kommunen och landstingskommunen. När
synneriiga skäl föreligger, får regeringen beslula om sådan kommuns inträde i
landstingskommun. Länsberedningen har i betänkandet (SOU 1974:84) Stat och
kommun i samverkan föreslagit alt Malmö och Göteborgs kommuner skall ingå i
resp. landstingskommun. Enligt vad som anförs i prop. 1975/76:168 om vissa
frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation
bör emellertid erfarenheterna av de samarbeisavial som under senare år har
träffats mellan dessa kommuner och resp, landstingskommun avvaktas, innan
frågan prövas om det finns skäl för beslut om inträde mot kommunernas önskan, I
förarbetena till LL diskuterades om de bestämmelser som nu finns i 2 S LL
borde placeras i KIL med hänsyn lill att de rör frågor om ändring i den
kommunala indelningen. Det ansågs emellertid olämpligt att betunga KIL med
föreskrifter som skulle kunna tillämpas bara i några få specialfall, 1 det
sammanhanget uttalades att bestämmelserna i KIL om reglering av de ekonomiska
mellanhavandena vid indelningsändring bör tillämpas analogt, när
landstingskommuner skall förenas eller stad skall inträda i landstingskommun
(prop, 1954:119 s. 59),
Konimunallagsutredningen
Uiredningen
framhåller att det enligt I kap, 6 S regeringsformen i riket finns
primärkommuner och landstingskommuner och att det därför kan synas överflödigt
att ta in en bestämmelse av i huvudsak samma lydelse i den nya kommunallagen.
En sådan bestämmelse har emellertid den särskilda funktionen att ange på vilka
kommuntyper lagen är tillämplig. Utredningen föreslår därför alt en
motsvarande regel las in i den nya lagen. Eftersom utredningen föreslår att KFL
skall arbetas in i den nya lagen, innehåller utredningens lagförslag inte någon
motsvarighet till den hänvisning till KFL som finns i I S KL och 1 S KLS.
Med
hänsyn till lantmäteristyrelsens yttrande anser utredningen alt en
Prop.1975/76:187 328
föreskrift
om bestämning av kommungräns fortfarande behövs. Uiredningen föreslår
emellertid att bestämmelsen fiyttas till KIL.
1
fråga om landstingskommunerna föreslår utredningen alt liksom f n. varje län
skall ulgöra en landstingskommun. Utredningen ifrågasätter om del i en enhetlig
kommunallag finns anledning att särskilt markera alt Gotlands län inte utgör
landstingskommun. Enligt uiredningen kan det endast i undanlagsfall bli fråga
om att frångå principen all varje län skall ulgöra en landstingskommun. Om
länsberedningens förslag alt Malmö och Göteborgs kommuner skall inträda i
resp, landstingskommun genomförs, kommer det enda undantaget från principen
all vara Gollands län. Bestämmelsen i 2 S LLom kommuns inträde i
landstingskommunerna avser numera endast Malmö och Göteborgs kommuner.
Utredningen anser att en regel med så begränsat tillämpningsområde inte passar
in i en enhetlig kommunallag. De skäl mot att placera bestämmelsen i KIL som
framfördes vid tillkomsten av LL har inte samma styrka när målet är att
åstadkomma en enhetlig kommunallag. Utredningen föreslår att bestämmelsen
flyttas lill KIL och alt det i den nya kommunallagen sägs att varje län utgör
en landstingskommun, om inle annat är föreskrivet. Varje avvikelse från
principen att varje län skall utgöra en landstingskommun får enligl utredningen
anses vara av sådan principiell belydelse att beslut därom bör ges i form av
lag. 1 övergångsbestämmelserna skall enligt ulredningens förslag tas in en beslämmelse
som kan ulgöra grund för de nuvarande avvikelserna från huvudregeln.
Remissyiirandena
Kammarkollegiet
noterar alt paragrafen enligl utredningens förslag inleds med konstaterandet
att riket är indelat i "primärkommuner och landstingskommuner",
vilket i KL motsvaras av uttalandet att riket är indelat i "kommuner".
Faslän KL är tillämplig bara på "borgerliga primärkommuner", är del
enligt kollegiets mening korrekt att använda ordet "kommun". När
della ord används i lagtext ulan någon bestämning, avses enligt fasi praxis
"borgeriig primärkommun" och inte t, ex. församling, landstingskommun
eller kyrklig samfällighet.
Förslagel
att föreskriften om hur kommungräns skall bestämmas, när osäkerhet råder i
fråga om gränsens rätta sträckning, skall flyttas till KIL tillstyrks av
lanimäieiiverket och Mora kommun.
Uppsala
läns landstingskommun tillstyrker bestämmelsen om att varje län utgör en
landstingskommun, om inte annal är föreskrivet,
Hallands
läns landstingskommun har inte något alt invända mot att bestämmelserna om
kommuns återinträde i landstingskommun flyttas lill KIL, När det förhållandet
inträder alt Gotland som enda kommun inte ingår i någon landstingskommun, kan
det enligt Gotlands kommun vara befogat att i lagen nämna Gotland som enda
undantaget från huvudregeln att varje län ulgör en landstingskommun.
Prop.
1975/76:187 329
Föredraganden
I
denna paragraf anges inledningsvis att riket är indelat i kommuner och
landstingskommuner. Av denna bestämmelse framgår all lagen är tilllämplig på
kommuner och landstingskommuner, 1 lagtext används enligt fast praxis uttrycket
"kommun" som beteckning på "borgeriig primärkommun". Jag
har inte funnit det motiverat all bryta mot denna praxis.
Av
vad som har anförts i del föregående framgår att en bestämmelse fortfarande
behövs om förfarandet när osäkerhet råder i fråga om den rätta sträckningen av
en kommungräns. Jag delar emellertid utredningens och remissinstansernas
uppfallning alt bestämmelsen bör tas in i KIL. Någon motsvarighet till de nuvarande
bestämmelserna i ämnet har därför inte tagits in i förevarande paragrtif
I
paragrafen föreskrivs vidare i enlighet med utredningens förslag att varje län
utgör en landstingskommun, om inte annat är föreskrivet. Från huvudregeln
finns tre undantag, Gotlands län och kommun samt Malmö och Göteborgs kommuner.
Även om någon ändring härvidlag inle är aktuell f n,, harjag inte funnit
anledning alt ulryckligen ange undantagen i själva lagen. Skulle Malmö och
Göteborgs kommuner inträda i resp, landstingskommuner, får det övervägas om
undantaget beiräffande Gotlands län och kommun bör redovisas i lagen. Tills
vidare bör, som utredningen föreslår, en regel som gör det möjligt att behålla
avvikelserna från huvudregeln finnas i övergångsbestämmelserna. Jag delar ulredningens
uppfattning att bestämmelserna om förfarandet vid kommuns inträde i
landstingskommun bör flyttas till KIL. Dessa bestämmelser har samband med
beslämmelserna om ändring i kommunindelningen. De avser numera bara Malmö och
Göteborgs kommuner.
Paragrafen
innehåller slutligen en hänvisning inte bara till KIL utan också till KFL.
Avvikelser på denna punkt från utredningens förslag hänger samman med mitt
förslag all KFL skall behållas som en särskild lag (jfr avsnitt 12,10), Med
hänsyn till mitt förslag att bestämmelserna i LLS skall arbetas in i den nya
lagen innehåller paragrafen inte nägon motsvarighet till hänvisningen i I S
LL till LLS.
2S
I
denna paragraf, vilken motsvarar 2 S KL, 2 S KLS och 3 S LL. ges bestämmelser
om medlemskap i kommun och landstingskommun.
Gällande
rän
Medlem
av kommun är enligt 2 S KL och 2 S KLS var och en som är mantalsskriven i
kommunen. Detsamma gäller den som. utan att vara mantalsskriven i kommunen,
äger eller brukar fast egendom i komniunen eller
Prop.
1975/76:187 330
är
taxerad till allmän kommunalskatt där. Regeln innebär att en person kan vara
medlem av flera kommuner, om han t, ex, äger fast egendom eller driver rörelse
i flera kommuner. Även utlänning kan vara kommunmedlem. Enskild juridisk
person, liksom staten, kan t.ex. som innehavare av fastighet vara medlem i en
eller fiera kommuner. En kommun kan vara medlem av annan kommun. Medlem av
landstingskommun är enligt 3 S LL var och en som är medlem av kommun inom
landstingskommunens område. Kommun som äger fastighet i annan kommun är alltså
medlem i landstingskommunen.
Rätten
att anföra kommunalbesvär är enligt 76 S KL, 80 S KLS och 78 S LL knuien lill
medlemskapet i komniunen resp, landstingskommunen. Del tidigare sambandet
mellan medlemskap och rösträtt har emellertid brutits genom 1972 års
vallagstiftning. Enligt 6 S KL, 6 S KLS och 7 S LL är rösträtten numera knuien
till kyrkobokföringen och inle till mantalsskrivningen. Enligt 4 kap, 2 S
vallagen ligger kyrkobokföringen också till grund för röstlängden. En person
som ell år flyttar från en kommun till en annan blir alltså röstberättigad och
även valbar i inflyllningskommunen redan samma år. Hela året har han kvar sitt
medlemskap och den därtill knutna besvärsräiien i utflyttningskommunen.
Mantalsskrivningen
har också belydelse för frågan till vilken kommun allmän kommunalskatt skall
erläggas. Enligt 59 S 1 mom. kommunalskattelagen skall skatt för inkomst av
tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital eriäggas i hemortskommunen,
dvs. den kommun där den skattskyldige författningsenligt skall vara
mantalsskriven för årel före taxeringsåret.
Beträffande
medlemskap grundat på brukandet av egendom i kommunen har hävdats att endast
jordbruksarrendator är kommunmedlem (Sjöberg: Del kommunala besvärsinstitutét,
s, 142, och Sundberg: Kommunalrätt, 1964, s, 50), Denna begränsning synes vara
historiskt betingad. Genom 1960-talets lagstiftning på arrenderättens område
har fler arrendetyper tillskapats. Enligt 8 kap. 1 S jordabalken, som trädde i
kraft den 1 januari 1972, kan upplåtelse av jord till nyttjande mot vederiag
sålunda ske i form av jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende
eller lägenhelsarrende.
Enligt
66 S taxeringslagen (1956:623, omtryckt 1971:399) beslutar taxeringsnämnd
åriigen i fråga om inkomsttaxering och förmögenhetsiaxering. Uttrycket
"taxerad till allmän kommunalskatt" förutsätter alltså att
taxeringsnämnd eller högre instans har fattat beslul om taxering,
Kommunallagsulredningen
Utredningen
anser att del finns starka skäl för att återställa sambandet mellan rösträtten
och besvärsrätten. Del kan ske genom att man låter medlemskapet i kommunen
resp, landstingskommunen grunda sig på kyrkobokföringen. Detta leder
visserligen till att sambandet mellan den skatt-
Prop.
1975/76:187 331
skyldighet
lill kommunen som grundas på mantalsskrivningen och besvärsrätten bryts.
Införs en regel om all medlemskapet skall grundas på kyrkobokföringen, kommer
ett dubbelt medlemskap att föreligga underen övergångsskede. Den som har
flyttat kommer, förutom alt han blir medlem i inflyttningskommunen, att behålla
sitt medlemskap i utflyttningskommunen under det år flyttningen sker, eftersom
han är taxerad lill allmän kommunalskatt där under uinyllningsåret.
Uiredningen framhåller vidare att dubbelt medlemskap av mer permanent natur har
accepterats, t, ex, när någon äger en sommarstuga i annan kommun än
nianlalsskrivningskom-munen. Den som fiytlar har endast i undanlagsfall
intresse av alt utnyttja besvärsrätten i utfiyllningskommunen. Utredningen
föreslårdärföratt medlemskapet i fortsättningen skall grunda sig på
kyrkobokföringen samtidigt som beslämmelserna om medlemskap grundat på
taxeringen behålls.
Uiredningen
konstaterar vidare att det numera finns flera olika arrendetyper, nämligen
jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende och lägenhetsarrende,
Enligl uiredningen synes del inte finnas något sakligl skäl att ge just
jordbmksarrendatorer medlemskap i kommuner där de inle är kyrkobokförda eller
laxerade till allmän kommunalskatt. Utredningen framhåller att medlemskapet för
jordbruksarrendator i denna hans egenskap närmast har sin historiska förklaring
i den äldre anknytningen mellan rösträtt och fastighetsinnehav och alt de
inlressen som kan vara förknippade med arrendet ofta kan tillgodoses på annal
sätt. Uiredningen anser att inte heller rätlen att anföra kommunalbesvär kan
vara så betydelsefull att den bör behållas just för innehavare av
jordbruksarrenden. När det gäller hänsynen till det allmännas fastighetsinnehav
och möjligheten förstat, landstingskommun och kommun alt besvära sig över
beslut i den kommun där de innehar fastighel, anför uiredningen att möjligheten
att anföra kommunalbesvär i dessa fall torde ha en relativt underordnad
betydelse och att det allmänna normalt torde inneha fastigheter med äganderätt.
Utredningen, som framhåller att den inte avser all rubba del medlemskap som
grundar sig på äganderätt till fast egendom i annan kommun, föreslår därför att
regeln om medlemskap grundat på brukande av fast egendom tas bort.
Remissyttrandena
Utredningens
förslag att medlemskapet i kommun och landstingskommun skall grundas på
kyrkobokföringen i stället för på mantalsskrivningen och förslagel alt
medlemskap grundat på brukande av fast egendom skall tas bort tillstyrks av så
gott som alla remissinsianser som yttrar sig i frågan. Länsstyrelsen i
Västmanlands län erinrar om alt det i extremfall kan dröja 14 månader, innan en
nyinflyttad person blir mantalsskriven i kommunen och om att skattskyldigheten
i kommunen inträder först i och med mantalsskrivningen. Länsstyrelsen anser
ändå att fördelarna med ett medlemskap
Prop.
1975/76:187 332
grundat
på kyrkobokföringen i stället för på mantalsskrivningen överväger nackdelarna.
Förslaget
att medlemskap i kommun skall grundas på kyrkobokföringen förefaller enligl
Nybro kommun tveksamt av flera skäl. Kommunen anser att en sådan lösning kan
väntas medföra slora administrativa svårigheler, eftersom i samband med
flyttning dubbelt medlemskap kommeratt föreligga under ett övergångsskede.
Kommunen tror också att allmänheten kommer att känna sig desorienterad inför
kyrkobokföringens nya rättsliga belydelse. Om medlemskapet grundas på
kyrkobokföringen, kommer kyrkans uppgift som folkräknare och administrativ
myndighet i framtiden att bestå och vidareutvecklas. Ett sådant
ställningslagande skulle enligt kommunen föregripa den roll som den kyrkliga
kommunen kommeratt spela i den framtida offentliga verksamheten,
Enligl
Ulricehamns kommun kan det ifrågasättas om inle slatens, landstingskommuns och
kommuns rält att anföra kommunalbesvär i kommuner där de innehar fasligheter
med äganderätt är av underordnad betydelse för deras möjlighet att hävda sin
rätt, Tierps kommun anser att inle heller äganderätt till fast egendom bör
innebära medlemskap i kommunen. Markinnehavet kan inskränka sig till någon
enstaka kvadratmeter och den som 'äger belydande arealer vinner ändå medlemskap
genom att egendomen taxeras till kommunalskatt i kommunen. Enligt Strömsunds
kommun bör fastigheten vara av sådan betydelse att innehavet medför skyldighet
att betala kommunalskatt för att medlemskap skall inträda. Nässjö kommun är
inte beredd att acceptera utredningens förslag att regeln om medlemskap grundat
pä brukande av fast egendom i annan kommun skall tas bort.
Föredraganden
Paragrafen
har utformats i enlighet med utredningens förslag. Medlemskap i kommun kommer
alltså enligl paragrafen att grundas på kyrkobokföring, äganderätt lill fast
egendom eller taxering till kommunalskatt i kommunen. Liksom enligt 3 S LL föreskrivs
vidare att var och en som är medlem i kommun inom landstingskommunen också är
medlem i landstingskommunen.
I
förhållande till de nuvarande bestämmelsema i KL och KLS görs den ändringen att
kyrkobokföringen i stället för mantalsskrivningen läggs lill grund för
medlemskapet. Den som brukar fast egendom i kommunen kommer inte på grund
därav att vara medlem i komniunen.
I
likhet med utredningen och en så gott som enhällig remissopinion har jag funnit
att starka skäl talar för att låta kyrkobokföringen och inte mantalsskrivningen
vara avgörande för i vilken kommun en person skall vara medlem. En sådan
ordning innebär bl. a. att sambandet mellan rösträtten vid val av
kommunfullmäktige och landsting samt rätten att anföra kommunalbesvär
återställs. De farhågor för alt ändringen skall leda till admi-
Prop.
1975/76:187 333
nistraliva
svårigheter som en remissinstans hyser är enligt min mening inte berättigade.
Särskilt med hänsyn lill alt kyrkobokföringen är avgörande för rösträtten
kanjag inte finna att den ändring som jag föreslår är ägnad alt föregripa
övervägandena om svenska kyrkans framtida ställning.
Med
anledning av vad några kommuner har anfört harjag övervägt om del finns skäl
all behålla regeln att den som äger fast egendom i komniunen är kommunmedlem.
Jag har emellertid funnii att någon ändring inle bör göras på denna punkt.
Visserligen blir en fastighetsägare i regel taxerad till kommunalskatt i
kommunen och därmed kommunmedlem. Den som har förvärvat en fastighet i en annan
kommun än hemortskommunen kan emellertid ha ett berättigat intresse av att
kunna anföra kommunalbesvär i den andra kommunen redan innan han har blivit
taxerad till kommunalskatt för inkomst av fasligheten. Med hänsyn till vad
utredningen har anfört har jag funnit att det inte finns skäl att behålla
bestämmelsen om att den som brukar fast egendom i kommunen är kommunmedlem,
3S
I
denna paragraf finns beslämmelser om kommunernas och landstingskommunernas
kompetens. Paragrafen motsvarar 3 S KL, 3 S KLS, 4 S LL och 1 S LLS,
Gällande
rätt
1
3 S KL anges de legala gränserna för kommunernas allmänna kompetens.
Bestämmelsen är utformad som en generalklausul. 1 första styckei anges att
kommun själv får, "efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina
angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligl gällande författningar
tillkommer annan". Andra stycket innehåller en erinran om att vissa
kommunala angelägenheter är särskilt reglerade. Kommun, som inle tillhör
landstingskommun, vårdar även de angelägenheter som landstingskommun annars
ombesörjer. Sådan kommun har därför större befogenheter och, på grund av
speciallagstiftning av olika slag, även större skyldigheter än annan kommun.
Vad
som avses med uttrycket "sina angelägenheter" framgår av förarbetena
lill bestämmelsen (SOU 1947:53 och prop. 1948:140, se även SOU 1971:84) och av
en rikhaltig rättspraxis. Ordalagen ger utiryck åt den s, k,
lokaliseringsprincipen, som innebär alt de åigärder som en kommun beslutar
skall vara av belydelse för det egna kommunområdet och invånarna där. Uttrycket
är synonymt med uttrycket "kommunala angelägenheler", i andra stycket
och täcker i och för sig fullständigt området för den kommunala verksamheten.
Genom förbehållet beträffande "vissa kommunala angelägenheter" i
andra stycket antyds emellertid att en del av de angelägenheter som anges i
första stycket kan vara specialreglerade i fråga om både det
Prop.
1975/76:187 334
tillåtna
verksamhetsområdets utsträckning och ordningen och sättet för hur verksamheten
skall skötas.
Formuleringen
i första stycket att kommunen får vårda sina angelägenheter "efter vad i
denna lag närmare bestämmes" syftar på att de kommunala angelägenheterna
skall handhas i den ordning och med den kompetensfördelning mellan t, ex,
fullmäktige och nämnder som anges i KL, Delta hindrar emellertid inte att
kommunal verksamhet bedrivs i privaträttsliga former, t, ex. i bolags- eller
stiftelseform. Uttrycket i första styckets senare led "såvitt icke
handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan" går i
huvudsak tillbaka på kompetensbestämmelserna i 1862 års kommunalförordningar.
Det hade självständig betydelse så länge subjektet i huvudsatsen var
kommunmedlemmarna och andra stycket hänvisade till kyrkliga angelägenheter och
obligatoriskt skolväsende. Ordet "annan" avser inte bara statlig
myndighei ulan även t.ex, församling och landstingskommun, Avgränsningen
gentemot uppgifter som ankommer på "annan" följer emellertid redan av
uttrycket "sina angelägenheter".
Kompetensregeln
i KL fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring år 1948, Före denna ändring
gällde all kommun själv fick vårda sina gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkom annan. Ändringen i paragrafen medförde en inte
oväsentlig utvidgning av kommunernas befogenheter i fråga om angelägenheter
som inte tillhör det specialreglerade området. Uttrycket "gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter" ansågs enligt rättspraxis i
allmänhet innebära ätt kommunen fick vårda endasl sådana angelägenheter som var
till gagn för samtliga kommunmedlemmar eller för en mera belydande del av dem.
Enligt paragrafens nya lydelse är det allmänintresset och inte som lidigare
gemensamhets-inlresset som skall vara normerande för kommunernas kompetens (SOU
1947:53, prop. 1948:140).
3
S KLS har samma innehåll som 3 S KL,
Landstingskommunernas
kompetens regleras i 4 S LL. Bestämmelsen är i huvudsak utformad i enlighel med
3 S KL men innehåller dessutom ett antal exempel på landstingskommunala
angelägenheter. Genom att, i likhet med vad som har skett för kommunernas del,
det uttryckligen angivna gemensamhetskravet har tagils bort ur regeln har
större frihet i bedömningen av kompetensområdets omfattning vunnits. Regeln
innefattar en gränsdragning i förhållande till såväl staten som kommunerna.
Den markeras redan genom uttrycket "sina angelägenheler".
Avgränsningen mot staten betyder, alt landstingskommunen inte kan befatta sig
med angelägenheler som är förbehållna staten enligl lag eller författning eller
som vidlas i hela landels intresse, I förhållande lill kommunerna innebär
bestämmelsen alt landstingskommun inte får främja intressen eller behov som
det ankommer på
Prop.
1975/76:187 335
kommunerna
att tillgodose enligt den allmänna kompetensregeln i KL eller bestämmelser i
särskilda författningar. Landstingskommun lorde dock vara oförhindrad att inom
sitt område främja verksamhet av samma art som den vilken inom kommunernas
områden ankommer på dessa. Skillnaden i kompetens mellan kommuner och
landstingskommuner avser deras verksamhetsområden i lokalt hänseende (Kaijser:
Kommunallagarna 11, 1975 s, 402).
14 S
LL ges ett antal exempel på uppgifter som ligger inom landstingskommunernas
verksamhetsområden, Kommunallagskommitlén hade i betänkandet (SOU 1952:48) med
förslag till landstingslag m, m, föreslagit att landstingskommunernas
kompelens skulle utformas efter förebild av den bestämmelse som gällde för
kommunerna. Departementschefen (prop, 1954:119 s, 71) föreslog emellertid alt
kompetensbestämmelsen skulle fyllas ut med ett antal exempel på sådana
angelägenheter som från allmänna samhälleliga synpunkter borde ankomma på
landstingskommunerna, Enligl departementschefen borde därvid nämnas hälso- och
sjukvård, undervisning, socialvård saml jordbrukets och andra näringars
ulveckling. Departementschefen betonade att det inte i något avseende var
fråga om alt inskränka landstingskommunernas befogenheter. Bestämmelsen
utformades i enlighel med departementschefens förslag.
Som
lidigare har anförts finns i LLS en bestämmelse som ger denna landstingskommun
en mera vidsträckt kompetens än övriga landstingskommuner.
Kommunalrättskommittén
har i betänkandet (SOU 1971:84) Kommunal kompetens gjort en översyn av
kommunernas allmänna kompetens. Kommittén fann att behovei av faktiska
förändringar var begränsat till vissa rätt klart avgränsbara angelägenheter.
Alt göra ändringar i den allmänna kompelensbeslämmelsen var enligt kommittén
inte en framkomlig väg. Kommittén förordade därför att 3 S KL behålls med
oförändrad lydelse men att dess innehåll vid behov kompletteras med utbrutna,
särskilda kommunallagar. Kommittén ansåg att frågan om vissa kommunala
befogenheter på näringslivets område borde brytas ut ur 3 S KL och närmare
regleras i en särskild lag. Kommunalrätlskommilténs förslag utsattes för en
delvis ganska hård krilik från remissinstansernas sida. Det har inte föranlett
lagstiftning.
Ålskilliga
speciallagar reglerar kommunernas och landstingskommunernas kompetens på vissa
områden. Dit hör lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå utländska
studerande, lagen (1968:131) om vissa kommunala befogenheter inom
turistväsendet, lagen (1969:596) om kommunalt partistöd, lagen (1970:663) om
vissa befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade samt lagen
(1975:494) om rätt för kommun och landstingskommun alt lämna internationell
katastrofhjälp. Dessa lagar ger kommunema och i några fall också
landstingskommunerna en rätt men inte någon skyldighet att vidta vissa
åtgärder. Beslämmelser som medför skyl-
Prop.1975/76:187 336
dighet
för kommunerna att svara för viss verksamhet finns i t, ex, byggnadslagen
(1947:385, omtryckt 1972:775), lagen (1954:579) om nykterhets-vård (omtryckt
1971:307), lagen (1956:2) om socialhjälp, barnavårdslagen (1960:97. omtryckt
1971:308), skollagen (1962:319, omtryckt 1970:1026) och brandlagen (1974:80).
För landstingskommunernas del finns sådana bestämmelser i bl. a.
sjukvårdslagen (1962:242) och lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda.
Kommunallagsutredningen
Utredningen
framhåller att det inle ligger inom dess uppdrag att föreslå några materiella
ändringar i fråga om den kommunala kompetensen och alt utredningen endast har
undersökt om några ändringar av lagieknisk natur kan vara motiverade.
Kompetensbestämmelsen måsle enligt utredningen ges formen av en
generalklausul. Efler LL:s tillkomst har en ökande speciallagstiftning slagit
fast obligatoriska åligganden för landstingskommunerna på ett hell annat sätl
än tidigare. De tidigare motiven för olika utformning av KL;s och LL:s
kompetensregler har inte längre någon speciell bärkraft. Med hänsyn härtill
föreslår utredningen att exemplen påolika landstingskommunala angelägenheter
tas bort. Enligt utredningen bör inte heller uttrycket "efter vad i denna
lag närmare bestämmes" eller uttrycket "såvitt icke handhavandet
därav enligt gällande författningar tillkommer annan" få någon
moisvarighei i en gemensam kompetensbestämmelse, Begreppel "sina
angelägenheter" täcker enligt ulredningens uppfattning fullständigt
området för både kommunernas och landstingskommunernas verksamhet liksom
avgränsningen gentemot uppgifter som ankommer på annan. Utredningen betonar
att de justeringar som den föreslår inle innebär några som helst ändringar i
sak i fråga om gränsen mellan kommunernas och landstingskommunernas kompelens.
Utredningen
föreslåren bestämmelse om att kommun och landstingskommun får själva vårda var
sina angelägenheter.
Utredningen
anser vidare att en särbestämmelse i fråga om Stockholms läns landstingskommuns
kompetens fortfarande behövs och att hänvisningen lill de specialreglerade
angelägenheterna bör behållas. Utredningen finner alt det från lagieknisk
synpunkt är otillfredsställande alt kompetensregleringen på det fakultativa
området sker i form av olika speciallagar. Med hänsyn lill bl, a, alt vitt
skilda frågor regleras i dessa lagar finner uiredningen del otänkbart att
arbeta in de olika speciallagarna i kommunallagen,
Reinissyltrandeno
Den
kompelensbeslämmelse som utredningen föreslår tillstyrks av Södermanlands och
Blekinge läns landstingskommuner, som anser all det står i god överensstämmelse
med kommunallagens egenskap av ramlag att kom-
Prop.
1975/76:187 337
petensen
fastställs genom en generalklausul. Därigenom blir det möjligt att smidigt
flytta olika verksamheter mellan kommun, landstingskommun och staten. Enligt
dessa landstingskommuner är den uppräkning av angelägenheter som nu görs i LL
inte fullständig utan bara en tämligen onödig exemplifiering.
Eskilstuna
kommun framhåller att landstingskommun enligt rättspraxis är oförhindrad att
främja sådan verksamhet som det inom kommunens område ankommer på denna att
handha. Eftersom de båda kommuntypernas kompetens således till stor del stämmer
överens, anser kommunen att själva kompetensbestämmelsen kan göras tillämplig
på båda kommunformerna och att någon ytteriigare definition av kommunal resp.
landstingskommunal kompetens inte behövs. Den nuvarande rättstillämpningen kan
emellertid, framhåller kommunen vidare, medföra att samma art av verksamhet får
dubbla huvudmän inom landstingsområdet.
Flera
remissinstanser, däribland länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge län samt
Uppsala, Linköpings och Helsingborgs kommuner, anser emellertid att en närmare
beskrivning av den landstingskommunala kompetensen bör ske för att
kompetenskonfiikter i framtiden skall undvikas. Länsslyrelsen i Uppsala län
framhåller alt kompetensbestämmelsen i KL är svårtolkad. För en riktig
tillämpning krävs god inblick i och kunskap om grunderna för den kommunala
verksamheten. Linköpings kommun hävdar att det är nödvändigt att
landstingskommunens kompetens bestäms genom en uttömmande uppräkning av dess
arbetsområden. Även Helsingborgs kommun anser alt de uppgifter som skall vara
landstingskommunala bör exemplifieras relativt utföriigt.
Kompeiensbeskrivningen för landstingskommunerna bör enligt kommunen i varje
fall kompletteras med en uttrycklig regel som anger att landstingskommunen inte
får ombesörja kommunala uppgiftersom berör endast del av landstingsområdet.
Västmanlands
läns landstingskommun betonar att det är angeläget att den nya
kompelensbeslämmelsen inte ges en sådan uiformning att den innebär att
landstingskommunernas möjligheter att åtaga sig uppgifter som kan befinnas
lämpliga all handlägga på regional nivå begränsas. Landstingskommunen säger
sig fästa största vikt vid kommunallagsulredningens uttalande alt någon
materiell ändring inle åsyftas.
Den
föreslagna kompetensregeln har förenklats i sådan utsträckning att dess berättigande
kan sättas i fråga, anser Kopparbergs läns landsUngskommun. Tolkningen
förutsätter tillgång till lagteknisk expertis, vilket knappast står i
överensstämmelse med den uttalade målsättningen att göra lagtexten mera
begriplig för allmänheten. Såvitt landstingskommunen kan bedöma bör det i lagen
anges som en skyldighet för kommuner och landstingskommuner att vårda
angelägenheter av betydelse för det egna kommunområdet och dess invånare.
Utrymme för frivillighet ges ändå, framhåller landstingskommunen, med hänsyn
till bestämmelsens allmänna formulering.
Den
kompelensbeslämmelse som utredningen föreslår är enligt Lands-
22 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186
Prop.
1975/76:187 338
tlngsjörbundet
starkt förenklad men ändå tillfredsställande. Förbundet framhåller emellertid
att förslag föreligger om ett ökat engagemang från landstingskommunerna på
vissa områden och att landstingskommunernas begränsade lagliga kompetens kan
komma att hindra praktiska lösningar i de samarbetsfrågor som väntas uppkomma.
Mot denna bakgrund vill förbundet förorda att landstingskommunernas
kompetensområde generellt utökas. Det synes kunna genomföras med den nuvarande
särregeln för Stockholms läns landstingskommun som förebild.
Enligt
Stockholms kommun bör frågan om en klarare kompetensfördelning mellan kommuner
och landstingskommuner lösas i samband med att de nuvarande kommunallagarna
ersätts av en enhetlig lag. Beträffande sättet att komma till rätta med den
oklarhet som råder synes det enligt kommunen klart alt de landslingskommunala
uppgifterna inte kan uttömmande anges i lagen, I betydande avseenden kan dock,
framhåller kommunen, olägenheterna med en kompetensbeskrivning av den
nuvarande typen undanröjas, om denna kompletteras med en uttrycklig regel
enligt vilken landstingskommun inte får överta kommunala uppgifter som berör
endasl del av landstingsområdet. Något större behov av sådana landstingskommunala
engagemang torde inte finnas med hänsyn lill den storlek och de resurser som
kommunerna har erhållit genom kommunindelningsreformen. 1 den mån
kommunövergripande insatser behövs, bör de i första hand besörjas av kommunerna
själva genom interkommunala avtal eller kommunalförbund.
Även
om uttrycket "såvitt icke handhavandet därav enligl gällande författningar
tillkommer annan" torde sakna självständig betydelse, innebär det enligl
Stockholms kommun onekligen ett förtydligande och en erinran om en av
begränsningarna i den kommunala kompetensen. Av erfarenhet kan sägas att
uttrycket i dessa hänseenden fyller en uppgift. Kommunen ifrågasätter därför om
det inte bör stå kvar, Nybro kommun anför liknande synpunkler,
Stockholms
kommun anför att området för kommunernas kompelens på det f\ikultativa området
ofta utvidgas genom särskilda lagar. Detta är otillfredsställande inte enbart
ur lagieknisk synpunkt ulan även - och kanske främsl - ur praktisk synpunkt.
Speciallagarna inom del fakultativa området är nu så många att systemet böriar
bli svåröverskådligt. Enklast är naturligtvis, anser kommunen, att i den nya
kompetensbestämmelsen ta in ett tillägg som innebär att kommun och
landstingskommun även får handha de angelägenheter som sägs i de särskilda
kompetenslagarna. Dessa lagar skulle därefter räknas upp.
Skaraborgs
läns landstingskommun anser att den nuvarande regleringen av kompetensen är
olämplig från såväl lagteknisk som praktisk synpunkt och att del skulle
innebära en inte oväsentlig förbättring om bestämmelserna i speciallagarna
fördes samman till en enda lag.
Prop.
1975/76:187 339
Föredraganden
Paragrafen
har i huvudsak utformats i enlighet med utredningens förslag. Del föreskrivs
alltså att kommun och landstingskommun själva får vårda sina angelägenheter.
Den särskilda kompetensbestämmelsen i I S LLS för Stockholms läns
landstingskommun har med några redaktionella jämkningar tagits in i paragrafen.
Det anges vidare att särskilda bestämmelser finns om vissa angelägenheter som
ankommer på kommun och landstingskommun. För tydlighetens skull anmärks att
regeln om Stockholms läns landstingskommuns särskilda kompetens inte gäller i
fråga om angelägenhet som enligl särskilda bestämmelser ankommer på kommun.
Paragrafen
avses inte innebära någon saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller i
fråga om kommunernas och landstingskommunernas kompetens. Enligt min mening är
det inte möjligt att på något mera preciserat sätt ange kommunernas och
landstingskommunernas allmänna kompetens. Området för den allmänna kompetensen
är ju utomordentligt omfattande och där inryms uppgifter av vitt skilda slag.
Jag har därför funnii att kommunernas och landstingskommunernas allmänna
kompetens liksom hittills måste regleras genom en generalklausul. Med anledning
av vad några remissinstanser har anfört om att utredningens förslag kan leda
till kompetenskonflikter mellan kommunema och landstingskommunerna har jag
övervägt om ett förtydligande tillägg kan göras till den regel som utredningen
föreslår.
De
exempel på landstingskommunala angelägenheter som ges i 4 S LL avser till
största delen uppgifter som regleras i specialförfattningar. I enUghet med
utredningens förslag har de därför tagits bort. Jag har inte funnit det
lämpligt att ersätta dem med exempel på angelägenheter som faller inom den
allmänna kompetensen. Avgörande för denna bedömning har varil att den
dominerande delen av landstingskommunernas uppgifter är specialreglerade. Jag
har inte heller funnit det lämpligt att, som några kommuner föreslår,
uttryckligen föreskriva att landstingskommun inte får ombesörja kommunala
uppgifter som berör endast en del av landstingskommunens område. Enligt min
mening är det inte lämpligt att behålla de nuvarande bestämmelserna om att
kommuns och landstingskommuns kompelens inte omfattar angelägenheter som
ankommer på annan. Denna begränsning följer ju redan av regeln om att kommun
och landstingskommun får vårda sina angelägenheter. Därtill kommer att den
begränsande eller förtydligande regeln är svår att på ett naturiigt sätt foga
in i en bestämmelse som avser både kommuner och landstingskommuner.
Jag
har alltså inte funnit någon framkomlig väg att på grundval av det underlag som
föreligger ange skillnaderna mellan å ena sidan kommunernas och å andra sidan
landstingskommunernas kompetensområde. Paragrafen har därför i denna del
utformats i enlighet med utredningens förslag.
Jag
delar den uppfattning som har framförts av både utredningen och
Prop.
1975/76:187 340
några
remissinstanser att det är otillfredsställande att den allmänna kompetensbestämmelsen
kompletteras av ett tämligen stort antal särskilda lagar som ger kommunerna och
landstingskommunerna rätt att vidta åtgärder på vissa områden. Jag ämnar därför
överväga om åtgärder kan vidtas för att undanröja de olägenheter från
lagteknisk och praktisk synpunkt som den nuvarande ordningen innebär.
4S
Denna
paragraf reglerar kompetensfördelningen mellan kommunfullmäktige resp.
landstinget och nämnderna. Paragrafen motsvarar 4 S KL, 4 S KLS och 5 S LL.
I
paragrafen anges till en början att beslutanderätten i kommun tillkommer
kommunfullmäktige och beslutanderätten i landstingskommun tillkommer landstinget.
Enligt vad som vidare föreskrivs utövas förvaltning och verkställighet i
kommun av kommunstyrelsen och övriga nämnder samt i landstingskommun av
förvaltningsutskottet och övriga nämnder. 1 dessa delar stämmer innehållet i
paragrafen i sak överens med motsvarande bestämmelser i KL, KLS och, LL.
Av
skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.3.3) innehåller
paragrafen inle någon uttrycklig föreskrift om delegation av beslutanderätt
från kommunfullmäktige resp, landstinget till nämnd,
1
den allmänna motiveringen (avsnitt 12,3,3) harjag förordat att förvaltningsutskottels
rält alt företräda landstinget mellan landstingsmötena skall behållas. Enligl
41 S LL har förvaltningsulskoltet räll att företräda landstinget i den mån
inte annal har föreskrivits genom lag, annan författning eller landstingets
beslut. Landstingen har alltså möjlighel alt föreskriva inskränkningar i
ställföreträdarskapet. Denna möjlighet har vanligen inte utnyttjats. Enligt
mitt förslag skall slällföreträdarskapet omfatta bara vad som anges i särskill
beslul av landstinget eller i reglemente för förvaltningsutskottet. I den
allmänna motiveringen har jag vidare anfört att ställföreträdarskapet bör
reserveras för situationer när landstingets beslut inte kan avvaktas eller
fråga är om ärenden som inle har principiell betydelse eller annars är av
större vikt.
Bestämmelsen
om ställföreträdarskapet har utformats med utgångspunkt i vad jag har anfört i
den allmänna motiveringen. Det föreskrivs sålunda att förvaltningsutskottet
företräder landstinget mellan landstingsmötena i den utsträckning som
landstinget bestämmer och i den mån annat ej följer av lag eller annan
författning. Det har inte ansetts nödvändigt att uttryckligen föreskriva att
ställföreträdarskapet får utnyttjas bara i brådskande fall och i de övriga
situationer som jag nyss har angetl. Landslingen får alltså avgöra i vilken
utsträckning ställföreträdarskapet skall få användas med ledning av vad jag har
anfört i den allmänna motiveringen. Med den utformning som bestämmelsen har
fått kommer det inte att krävas att varje ärendegrupp
Prop.1975/76:187 341
som
kan omfattas av slällföreträdarskapet exakt definieras i landstingets beslut.
Något mer översiktliga beskrivningar bör kunna godtas. Enligt min mening
stämmer det dock inte överens med ordalagen i bestämmelsen alt det i
landstingets beslut endast anges att ställföreträdarskapet far utnyttjas dels i
brådskande ärenden, dels i ärenden som saknar principiell betydelse och inte
heller annars är av större vikt. Syftet med den utformning av bestämmelsen som
har valts är dels att landstingen skall noga överväga i vilka situationer
ställföreträdarskapet skall få utnyttjas, dels att det skall kunna användas
även i situationer som inte har kunnat förutses i detalj. Den begränsning som
ligger i regeln att ställföreträdarskapet får utnyttjas bara i den mån annat
inte följer av lag eller annan författning har sin motsvarighet i 41 S LL. Den
avser bestämmelser i den nya lagen eller i andra författningar som uttryckligen
anger att viss beslutanderätt ankommer på landstinget. Förvallningsutskottet
kan alltså inte med stöd av ställföreträdarskapet välja ledamöter i
landstingskommunens nämnder eller fastställa landstingskommunens budget.
I
paragrafen föreskrivs vidare att beslut som har fattats med stöd av bestämmelsen
om ställföreträdarskapet skall anmälas för landstinget och att landstinget
bestämmer i vilken ordning det skall ske. Denna föreskrift har ingen annan
motsvarighet i LL än föreskriften i 41 § LL om förvaltningsutskottets
skyldighet att avge verksamhetsberättelse till landstinget. En liknande
beslämmelse har däremot, som kommer att framgå av det följande, lagils in i 42
S nya lagen. Föreskriften innebär att samtliga beslut som fattas på grund av
ställföreträdarskapet skall anmälas för landstinget. Landstinget får bestämma
när och på vilket sätt anmälningsskyldigheten skall fullgöras. Någol krav i lag
om alt anmälan skall göras vid nästkommande landstingsmöte har alltså inte
ställts upp och anmälningen är inte förenad med några särskilda
rättsverkningar.
Kommunallagsutredningen
har föreslagit all det i paragrafen föreskrivs alt förvaltning och
verkställighet utövas inte bara av nämnderna utan också av "dem
underställd personal". I KL, KLS och LL finns inte några allmänna
besiämmelserom kommunernas och landstingskommunernas personal men fiera
bestämmelser, t, ex. föreskrifterna om jäv i 37 S KL, 39 S KLS och 48 S LL saml
föreskrifterna om delegation av nämnds beslutanderätt i 43 och 45 SS KL, 48 och
51 SS KLS och 52 och 54 SS LL, rör personalen. Kommunallagsutredningen anseratt
en allmän bestämmelse om personalen är motiverad bl.a. av hänsyn till att
möjligheterna att delegera rutinärenden till tjänstemän torde ha fått ökad
betydelse efter de nuvarande kommunallagarnas tillkomst. En bestämmelse om
personalen börenligt utredningen inte ges formen av en regel om kommuns och
landstingskommuns befogenhet att anställda personal utan i stället syfta lill
att markera gränsen mellan de förtroendevalda och tjänstemännen. Utredningens
förslag har föranlett kritik från remissinstanserna. Del har hävdals bl. a. att
en bestämmelse om personalen inte behövs och att den bestämmelse som ut-
Prop.
1975/76:187 342
redningen
föreslår är missvisande. Jag har funnit denna kritik berättigad. Någon
motsvarighet till den föreslagna regeln har därför inte tagits in i paragrafen.
Kommunallagsutredningen
har vidare föreslagit föreskrifter om att nämnderna även bereder
kommunfullmäktiges och landstingets ärenden saml att särskilda beredningar kan
tillsältas. De remissinstanser som har uttalat sig har i allmänhet ansett att
dessa föreskrifter är onödiga. För egen del anser jag det motiverat att i 4 S
ange att nämnderna också har berednings-uppgifter och all kommunfullmäktige
resp. landstinget kan tillsätta särskilda beredningar. En beredning kan vara
permanent och ha till uppgift att under en längre tid bereda vissa ärenden
eller grupper av ärenden som skall avgöras av fullmäktige resp. landstinget.
Beredningen kan också ha en mera tillfällig prägel och vara tillsatt för att
bereda något eller några bestämda ärenden. Förslaget till ny kommunallag
innehåller i kapitlet om fullmäktige vissa bestämmelser som rör beredningarna
(se 10, 20, 21, 28 och 34 S§). I övrigt beslutar fullmäktige i princip fritt om
beredningars sammansättning, arbetsformer etc. En beredning kan bestå av en
eller flera personer. Detta bör framgå av lagtexten. Genom en allmän
bestämmelse om fullmäktiges rätt att tillsätta beredningar blir del möjligt att
något förenkla och förtydliga lagens övriga bestämmelserom beredningar. I
förevarande paragraf har därför tagils in föreskrifter om att nämnderna
bereder ärenden som skall avgöras av kommunfullmäktige resp, landstinget och
att särskilda beredningar, beslående av en eller fiera personer, kan
tillsättas,
5S
Denna
paragraf har inte någon motsvarighet i KL, KLS eller LL, Paragrafen är utformad
i enlighet med utredningens förslag, I paragrafen anges att uttrycket
"fullmäktige" i lagen används som en gemensam beteckning på kommunfullmäktige
och landstinget saml att uttrycket "styrelsen" används som en
gemensam beteckning på kommunsstyrelsen och förvaltningsutskottet.
Som
framgår redan av 4 S behålls alltså de nuvarande beteckningarna på såväl de
beslutande som de förvaltande och verkställande organen i kommunerna och
landstingskommunerna. Förevarande paragraf utgör endast en upplysning om alt de
gemensamma beteckningarna "fullmäktige" och "styrelsen"
används i de följande paragraferna. Denna ordning innebär dels att man slipper tungrodda
upprepningar i de olika paragraferna i lagen, dels att några följdändringar
inte behövs i specialförfattningar där 1. ex. uttrycken "landstinget"
och "förvaltningsutskottet" används.
En
annan tänkbar lösning hade varit att hell la bort beteckningarna "landstinget"
och "förvaltningsutskottet" och ersätta dem med nya beteckningar.
Uttryck som "landstingsfullmäktige" resp,
"landstingsstyrelsen" skulle då ligga nära till hands. Som
kommunallagsutredningen också framhåller, skulle
Prop.
1975/76:187 343
ett
sådant namnbyte medföra både administrativa svårigheter och kostnader. Mot
uttrycket "landstingsstyrelsen" finns enligt min mening inte mycket
att invända utom alt det inle kan användas jämsides med uttrycket "landstinget"
som beteckning på det beslutande organet. Mot uttrycket, "landstingsfullmäktige"
däremot kan enligt min mening vägande invändningar riktas från fiera
synpunkter. Jag har därför stannat för att inte föreslå någon ändring av det
slag som jag nu har berört.
14.1.2
2 kap. Fullmäkiige
Detta
kapitel motsvarar 2 kap, KL, 2 kap, KLS, delar av 2 kap, LL och 3 kap, LL.
Kapitlet innehåller beslämmelser om bl.a, antalet ledamöter i de beslutande
församlingarna, suppleanter, rösträtt, valbarhet, mandatlid, ordförande,
sammanträdeslid, kungörelse om sammanträde, suppleants tjänstgöring,
beslutförhet, jäv, närvarorätt vid sammanlräde, anhängiggörande,
beredningstvång, bordläggning, beslutförfarandet, interpellation, protokoll,
ersättning och arvode. Till de bestämmelser i kapitlet som inte har någon
motsvarighet i de nuvarande kommunallagarna hör bestämmelserna i 9 S om
ledamots rätt till ledighet från anställning för fullgörande av förtroendeuppdrag
och i 20 S om opionionsundersökning. De förslag som jag har lagt fram i den
allmänna motiveringen medför att bestämmelserna i detta kapitel även i övrigt
på åtskilliga punkter innehåller ändringar i förhållande till vad som gäller
idag. Del gäller i fråga om bl, a, reglerna om mandattid, suppleanter,
beslutförhet, motion, interpellation och ersättning,
I
den allmänna motiveringen (avsnitt 12.10) harjag anfört attjag i likhet med
kommmunallagsutredningen anser att alla bestämmelser som rör valen lill
landsting och kommunfullmäktige bör tas in i vallagen. Kapitlet innehåller
därför inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 9 S KL och 9S KLS om
valkretsindelning eller lill bestämmelserna i 10, II, 13 och 14 SS LL om valkretsindelning, fasta
valkretsmandat och utjämningsmandat, 1 specialmotiveringen till I S
förevarande lag harjag anfört alt jag delar kommunallagsutredningens
uppfattning att beslämmelserna om förfarandet vid kommuns inträde i
landstingskommun bör fiyttas till KIL, I enlighet med della slällningstagande
bör också bestämmelserna i 15 S LL om nya val av landstingsmän och suppleanter
i samband med ändring i den landstingskommunala indelningen fiyttas till KIL.
Enligt
12 S KLS skall kommunfullmäktige årligen utse sekreterare. Bestämmelser om
plats för sammanträde med fullmäktige resp, landstinget finns i 12 S KL, 13 S
KLS och 19 S LL, Enligl dessa regler kanden beslutande församlingen bestämma
var sammanlräde skall hållas, Länsslyrelsen kan dock bestämma annan plats för
landstingsmöte, om det är påkallat till följd av utomordentliga händelser. Vid
landstingsmötets början skall enligl 24 S LL företas upprop av samtliga
landstingsman. Jag delar kommunallags-
Prop. 1975/76:187 344
utredningens
uppfattning att de föreskrifter i dessa hänseenden som kan behövas bör tas in i
arbetsordning som beslutas av kommunfullmäktige resp. landstinget. Den nya
lagen innehåller därför inte någon motsvarighet till de nu berörda
bestämmelserna i KL, KLS och LL.
6§
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om antalet ledamöter i kommunfullmäktige
resp. landstinget. Bestämmelser härom finns i dag i 5 S KL, 5 S KLS och 6 S LL.
Gällande
rätt
Enligt
5 S KLS skall kommunfullmäktige bestämma antalet ledamöter lill ett udda tal
och till minst 101. De nuvarande bestämmelserna i KL och LL om antalet
ledamöter i de beslutande församlingarna tillkom år 1975 i samband med att ett
nytt valsystem infördes för landstingsvalen (prop. 1975:101, KU 1975:19, rskr
1975:227). De gmndar sig på de förslag som kommunalvalskommittén hade lagt fram
i betänkandet (SOU 1971:4) Kommunala val.
I
5 S KL föreskrivs att antalet ledamöter skall bestämmas till ett udda tal och
till minst 31 i kommun med 12 000 röstberättigade invånare eller därunder,
minst 41 i kommun med över 12 000 till och med 24 000 röstberättigade
invånare, minst 51 i kommun med över 24 000 till och med 36 000 röstberättigade
invånare och minst 61 i kommun med över 36 000 röstberättigade invånare. Som
röstberättigad anses den som har upplagils i gällande röstlängd. Dessa
bestämmelser träder i kraft den 1 januari 1977. De äldre bestämmelser som skall
tillämpas inför 1976 års val innebär att minsta antalet ledamöler skall
beslämmas med hänsyn till antalet invånare och inte till antalet
röstberättigade. Anledningen till att de nya beslämmelserna inte ansågs böra
bli tillämpliga omedelbart var att ställningstagandet till förslagen i
betänkandet (SOU 1975:15) Kommunal rösträtt för invandrare inle väntades
föreligga förrän kort tid före årsskiftet 1975/76 (prop. 1975:101 s. 67). 1
december 1975 beslutade riksdagen att i Sverige bosatta utlänningar under vissa
förutsättningar skall ha rösträtt och vara valbara vid val lill bl. a,
kommunfullmäktige och landsting (prop, 1975/76:23, KU 1975/76:25, rskr
1975/76:78), De nya bestämmelserna om rösträtt och valbarhet är tillämpliga
inför 1976 års val.
Bestämmelserna
i 6 S LL om anlalel landstingsmän är utformade på samma sätt som reglernaom
antalet fullmäktige. Latituderna äremellertid andra. Minsta antalet
landstingsmän är sålunda 35 i landstingskommun med 140 000 röstberättigade
invånare eller därunder, 51 i landstingskommun med över 140 000 lill och med
200 000 röstberättigade invånare, 71 i landstings-
Prop.
1975/76:187 345
kommun
med över 200 000 till och med 300 000 röstberättigade invånare och 101 i
landstingskommun med över 300 000 röstberättigade invånare. Enligt
övergångsbestämmelserna till lagen (1975:471) om ändring i LL skall i fråga om
val som förrättas före utgången av år 1976 antalet landstingsmän bestämmas
efter vissa latituder med antalet invånare som avgörande för minsta antalet
ledamöter.
Kommunallagsulredningen
Utredningen,
som inte har kunnat beakta de ändringar i bestämmelsema om antalet ledamöter i
kommunfullmäktige och landsting som gjordes år 1975 anför att det är
lagtekniskt svårt att foga in kommunalvalskommitténs förslag i en enhetlig
lagtext beroende på att latitudgränserna måste utformas olika för kommuner och
landstingskommuner. Enligt utredningens uppfattning finns del skäl att gå ännu
längre i förenkling av reglerna om antalet ledamöter i de beslutande organen.
Samtidigt kan både kommuneroch landstingskommuner ges större frihet att
bestämma antalet ledamöter. Utredningen erinrar om att bestämmelsen i KL om
antalet fullmäktige ändrades år 1969. Syftet med ändringen var bl.a. att
kommunerna skulle få större frihet än tidigare att bestämma antalet fullmäktige
och kunna ta hänsyn till speciella förhållanden. Antalet fullmäktige börenligt
utredningen liksom hittills bestämmas efter en avvägning mellan, å ena sidan,
intresset av alt fullmäktige resp. landstinget får en allsidig medborgeriig
förankring och, å andra sidan, kravei på att den beslutande församlingen
fungerar på ett effektivt sätt. Invånarantalet bör allljämt spela den avgörande
rollen vid bedömningen av var minimigränsen för antalet fullmäktige och
landstingsman skall gå, anser utredningen. Denna regel bör dock inte
lagfästas, eftersom fullmäktiges och landstings beslul om antalet ledamöter då
skulle kunna överklagas på den grunden att hänsyn lill invånarantalet inle har
tagits. Därigenom skulle ett skönsmässigt moment införas i kommunalbesvärsprocessen,
vilket enligl uiredningen bör undvikas. En absolut minimigräns för antalet
ledamöter bör dock ställas upp, medan någon bestämmelse om maximilal inte anses
nödvändig. Utredningen föreslår all del föreskrivs att fullmäktige beslutar hur
många ledamöter som skall utses och att antalet skall bestämmas lill ett udda
tal, lägst 31.
Remissyttrandena
Utredningens
förslag tillstyrks eller lämnas uttryckligen ulan erinran av kammarkoUegiet.
länsstyrelserna i Jönköpings och Gävleborgs län samt Falköpings, Henijunga,
Mullsjö, Skara. Tierps och Täby kommuner. Kammarkollegiel erinrar om att
enligt 6 S LL i dess sedan den I juli 1975 gällande lydelse lägsta antalet
ledamöter i ett landsting skall vara 35, Kollegiet anser det väsentligt att ett
minimiantal anges när det gäller antalet ledamöter i
Prop.1975/76:187 346
kommunfullmäktige
och landsting och att utredningens förslag innebär den mest långtgående
förenkling som kan godtas,
Södermanlands
och Blekinge läns landstingskommuner samt Växjö kommun anser emellertid alt
bestämmelser om lägsta antalet fullmäktigeledamöter i förhållande till antalet
röstberättigade invånare i kommunen resp. landstingskommun bör arbetas in i
den nya kommunallagen på det sätt som har skett i KL och LL, Gotlands kommun
ifrågasätter om inte ett slopande av latitudgränserna slrider mot utredningens
grundtanke att man bör skapa garantier för att kommunala frågor handläggs i
demokratiska former och med visst reellt lekmannainfiytande. Risken för att
valutgången inte leder till proportionell rättvisa blir enligt Siockholms
kommun större ju mindre antalet fullmäktige i en kommun är. Det kan därför
ifrågasättas om inte kommunallagsutredningens förslag i själva verket öppnar
möjlighet för de större kommunema att i realiteten införa en småpartispärr
genom att minska antalet fullmäktige. Vare sig detta anses önskvärt eller inte
synes det enligt kommunen diskutabelt om frågor rörande antalet fullmäktige
skall kunna bli föremål för valtaktiska spekulationer. Kommunen framhåller
vidare alt kommunallagsutredningens förslag i denna del förefaller vara
motiverat av lagtekniska skäl. Enligt kommunens mening föreligger inte några
svårigheler att ta in bestämmelser om de numera gällande olika latiiudgränserna
i en och samma lag. Eftersom anledning torde saknas att ändra på vad som f n,
gäller för Stockholms del, förordar kommunen också all i paragrafen tas in en
bestämmelse om att kommunfullmäktiges anlal i Stockholm skall bestämmas till
minst 101, Kommunen framhåller slutligen i denna del vikten av att beslut om
ändring av antalet fullmäktige fattas vid sådan lid att valkretsindelningen kan
ses över. Vid en minskning av antalet fullmäktige kan nämligen inträffa att
antalet mandat per valkrets kommeratt understiga det antal som föreskrivs i 9 S
KL och KLS, numera femton.
Föredraganden
Paragrafen
har utformats med utgångspunkt i 5 S KL och 6 S LL i den lydelse som dessa
paragrafer fick genom riksdagens beslul år 1975. För enkelhetens skull har dock
den ändringen gjorts att lägsta antalet ledamöter i landstingskommun med 140
000 röstberättigade invånare eller därunder har angetts lill 31 i slällel för
35, Härigenom uppnås överenstämmelse med del lägsta antalet ledamöter i de
minsta kommunerna. Bestämmelsen att antalet ledamöler i kommunfullmäktige i
Stockholm skall vara 101 har behållits.
Anledningen
till all jag inle har godtagit utredningens förslag är att jag funnit att
bestämmelserna om antalet ledamöter i de beslutande organen har fått ett
lämpligt innehåll genom de ändringar i 5 S KL och 6 S LL som riksdagen
beslutade år 1975. Från demokratisk synpunkt är det särskill viktigt att de
beslutande församlingarna får en bred medborgerlig förankring.
Prop.
1975/76:187 347
De
minimigränser som sätts upp i paragrafen kan inte anses innebära någon onödig
detaljreglering av den kommunala verksamheten.
7S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om suppleanter för ledamötema i de beslutande
församlingarna. Paragrafen motsvarar 5 a S KL, 5 S andra slycket KLS och del av
6 S LL.
Kommunfullmäktige
får enligt 5 a S KL och 5 S KLS besluta alt suppleanter skall utses för
fullmäktige. Antalet suppleanter bestäms av fullmäktige till en viss andel,
dock högst hälften, av det anlal platser som varje parti erhåller i kommunen
eller, om kommunen är indelad i valkretsar, i varje valkrets. Om del därvid
uppkommer ett brutet tal, skall det avrundas till närmast högre hela tal. De
närmare bestämmelserna om hur suppleanterna skall utses finns i 14 kap, 19 S
vallagen. För landstingsman skall enligt 6 S LL utses suppleanter. 1 14 kap. 18
S vallagen finns bestämmelser om hur suppelanterna skall utses. De är så
utformade att de också reglerar antalet suppleanter.
Kommunallagsulredningen
anför att skillnaderna mellan reglerna om hur suppleanter för fullmäktige och
reglerna om hur suppleanter för landstingsmän utses har lett till
inkonsekvenser i fråga om systematiseringen av förfallningssloffet. Dessa
inkonsekvenser är föga omfattande och de bör därför kunna accepteras, anser
uiredningen.
Enligl
Kungsbacka kommun bör i den nya lagen tas in enhetliga bestämmelser om antalet
suppleanter och om hur dessa skall utses, Stockholms kommun anser att det bör
övervägas om inte det system som tillämpas vid utseende av suppleanter för
kommunfullmäktige kan göras tillämpligt också beträffande suppleanter för
landstingsledamöter,
1
den allmänna motiveringen (avsnitt 12.3.6) harjag förordat att ett obligatoriskt
suppleantsystem införs också för kommunfullmäktige,
Någol
underiag för bedömning av frågan huruvida det kan vara lämpligt alt, som
Stockholms kommun ifrågasätter, ändra reglerna om utseende av suppleanter för
landstingsledamöter föreligger inte. Något egentligt behov av en sådan ändring
har inte framkommit. Jag har därför inle funnit anledning att överväga denna
fråga närmare. Jag delar kommunallagsulredningens uppfattning att den
nuvarande uppdelningen av reglerna om suppleanter mellan kommunallag och
vallag bör kunna godtas även i fortsätlningen,
1
denna paragraf föreskrivs därför all suppleanter skall utses för fullmäktige.
Med fullmäktige avses därvid både kommunfullmäktige och landsting (jfr 5 S),
Paragrafen innehåller vidare motsvarighet till bestämmelserna i 5 a S KL och 5
S KLS om hur antalet suppleanter skall beslämmas. Denna regel har utformats på
ett sätt som något skiljer sig från de nuvarande bestämmelserna. Detta hänger
samman med de ändringar som föreslås i
Prop.
1975/76:187 348
reglema
i 14 kap. 19 § vallagen om hur suppleanterna skall utses. I fråga om antalet
suppleanter för landstingsledamöter hänvisas i paragrafen till vallagen.
8§
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om rösträtt vid val av ledamöter och
suppleanter i kommunfullmäktige och landsting. Den motsvarar 6 S KL, 6 S KLS
och 7 S LL, 1 förhållande till dessa bestämmelser har inte gjorts andra
ändringar än sådana som föranleds av att bestämmelserna har arbetats samman
till en paragraf Sedan utredningen avgav sitt förslag, har 6 S KL och 6 S KLS
ändrats med anledning av riksdagens beslul om kommunal rösträtt och valbarhet
för invandrare (prop, 1975/76:23, KU 1975/76:25, rskr 1975/76:78, SFS 1975:1268
och 1269).
9§
Denna
paragraf, som motsvarar 7 S KL, 7 S KLS och 8 S LL, innehåller regler om
valbarhet, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse från
uppdraget.
Gällande
räll m. m.
Ledamöter
i kommunfullmäktige och landsting samt suppleanter väljs enligt 7 S KL, 7 S KLS
och 8 S LL bland dem som uppfyller villkoren för rösträtt. Tidigare gällde att
kommunfullmäktige och suppleanter valdes bland de röstberättigade som var
bosatta inom kommunen. Motsvarande regler gällde vid val av landstingsmän och
suppleanter för dem.
Som
skäl för ändringarna anförde föredragande departementschefen (prop, 1974:35 s,
87) till en början att, om valbarhetsvillkoret formulerades så alt fullmäktige
och suppleanter skall väljas bland dem som uppfyller villkoren för rösträtt,
överensstämmelse uppnåddes med formuleringen i 3 kap, 10 S i den nya
regeringsformen. Departementschefen anförde vidare all med den nya lydelsen
blir det klart att valbarhetsbedömningen skall göras oberoende av vad som
framgår av gällande röstlängd om rösträtten. Den som i något avseende inle
längre uppfyller rösträitsvillkoren är därmed inle valbar, även om han ännu
står kvar i röstlängden som röstberättigad. Omvänt är den valbar som uppfyller
rösträttsvillkoren men som inte är upptagen i röstlängden, t, ex, beroende på
all han har blivit kyrkobokförd i kommunen efter det att röstlängden
upprättades. Departementschefen erinrade vidare om alt fr, o, m, år 1973 gäller
ati endast den som är kyrkobokförd i en konmiun har rösträtt i kommunen. Den
som inie längre är kyrkobokförd i en kommun föriorar alltså sin kommunala
rösträtt där och upphör därmed också att vara valbar inom kommunen. Eftersom
kyrkobokföringsorten i
Prop.
1975/76:187 349
de
allra fiesta fall stämmer överens med den faktiska bosättningsorten, ansåg
departementschefen att kravet på bosättning inom en kommun som villkor för
valbarhet saknade praktisk betydelse vid sidan av kravet på rösträtt.
Enligt
7 KL, 7S KLS, 8§ LL och 2S LLS är landshövding, länsöverdirektör och
avdelningschef vid länsstyrelse inte valbar. Valbarhetshinder föreligger
enligt 7 S KL också för den tjänsteman hos kommunen som i egenskap av
föredragande hos kommunstyrelsen eller annars på grund av sina uppgifter intar
den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning.
Någon
motsvarighet lill denna regel finns inte i KLS, medan det i 8 S LL föreskrivs
att landstingsdirektör eller motsvarande tjänsteman hos landstingskommunen
inte får utses till landstingsman eller suppleant. Med dessa bestämmelser
åsyftas inte cheferna för speciella grenar (verk) inom förvaltningen och inte
heller heltidsengagerad förtroendeman. Avsikten är all ifrågavarande
valbarhetshinder inte skall vara tillämpligt på mer än en tjänst hos kommunen
resp. landstingskommunen,Kommunallagskommitténs motivering för detta
valbarhetshinder var i huvudsak att kommunens ledande tjänsteman bör tillföra
fullmäktige och nämndema sina erfarenheter och kunskaper i egenskap av
tjänsteman och inle i egenskap av ledamot. Kommittén anförde vidare att det
torde vara en allmän uppfallning alt kommunens främste tjänsteman bör slå
neutral i förhållande till olika partiriktningar, så till vida alt han inte
företräder viss riktning som ledamot av kommunal representation eller nämnd
(SOU 1952:14 s. 223).
I 7
S KL, 7 S KLS och 8 S LL finns likalydande regler om obehörighet att inneha
uppdrag som fullmäktige resp. landstingsman eller suppleant, Beslämmelserna
innebär att valbarhetsvillkoren också är villkor för rätt att inneha uppdraget
under mandatperioden. Fullmäktig som inte längre uppfyller valbarhetsvillkoren
är skyldig att avgå så snart obehörigheten har inträtt. Den som har uppnått
sextio års ålder får avsäga sig uppdraget att vara kommunfullmäktig resp,
landstingsman eller suppleant, I annat fall får man avsäga sig ett sådant
uppdrag bara om man anför hinder som godkänns av kommunfullmäktige resp,
landstinget. Bestämmelserna om av-sägdserätt innebär att skyldighet i princip
föreligger att åtaga sig ett kommunalt förtroendeuppdrag. Fullmäktige resp,
landstinget kan dock godkänna vilket skäl som helst för befrielse,
Kommunallagsulredningen
1
fråga om valbarhelshindrel för vissa chefstjänstemän vid länsstyrelse
konstaterar utredningen alt förvaltningslagens jävsbestämmelser inte synes
kunna ersätta hindret. De skäl som har åberopats för att valbarhetshindret
skall behållas för kommunernas del, nämligen länsstyrelsens uppgift som
besvärsinslans och tillsynsmyndighet, är enligl uiredningen fortfarande giltiga.
Utredningen anför att beträffande tillsynsbefogenheterna gäller det-
Prop.1975/76:187 350
samma
i fråga om landstingskommunerna. Dessa förhållanden motiverar enligt
utredningen att valbarhetshindret slår kvar.
Beträffande
valbarhetshindret för kommunens ledande tjänsteman framhåller utredningen
följande. De nuvarande bestämmelserna i KL om kommunens ledande tjänsteman
torde ha haft sin största betydelse för de landskommuner som bildades efler
1952 års kommunindelningsreform och för de mindre städerna. I de större
kommunerna och i landstingskommunerna kan det, beroende på organisationens
uppbyggnad, vara svårt att ange vilken tjänsteman som skall anses som den
ledande. Härtill kommer att flertalet kommuner och landstingskommuner numera
har inrättat kommunalråds-och landstingsrådsbefatlningar. Detta har inverkat på
arbetsfördelningen mellan förtroendemännen och tjänstemännen, 1 en sådan
organisation intar de heltidsengagerade förtroendemännen den ledande rollen.
Föredragningsuppgifter ankommer ofta på dem. 1 KLS saknas med hänsyn till
borgarrådsinstitutionen valbarhelshinder för ledande tjänsteman.
Valbarhetshindret för kommunens ledande tjänsteman kan därför numera i
allmänhet inte fylla den uppgift som ursprungligen avsågs. Det bör kunna
överiämnas åt partierna att bedöma om det är lämpligt att nominera någon
chefstjänsteman till ett kommunalt uppdrag. Om valbarhelshindrel slopas, blir
det lättare att förenhetliga lagstiftningen. Utredningen föreslår därför att
någon bestämmelse om valbarhetshinder för kommunens resp, landstingskommunens
ledande tjänsteman inte tas in i den nya lagen.
Vad
gäller obehörighet för vald fullmäktigledamot anför utredningen att en klar
gräns synes ha skapats åtminstone i avflyttningsfallen med den formulering som
valbarhelsvillkoren numera har erhållit. Så länge kyrkobokföringen inte har
ändrats torde enligt utredningen behörigheten bestå. Utredningen framhåller
vidare att varken Svenska kommunförbundet eller Landstingsförbundet har ansett
att föreskrifter i lag behövs om anmälningsskyldighet när obehörighet
inträffar. Utredningen anser alt det ligger i sakens natur att förtroendemannen
själv anmäler sin obehörighet. 1 första hand är del av intresse för partierna
att anmälan görs. Med hänsyn härtill och till att den nya lagen inle bör
innehålla detalj föreskri fler anser utredningen att någon lagregel om
anmälningsskyldighet inte är påkallad,
1
fråga om avsägdserätten finns enligt utredningen inte någon anledning att rubba
den grundläggande principen om skyldighet att mottaga kommunala
förtroendeuppdrag och att inneha uppdraget under hela mandatperioden.
Utredningen erinrar om att samma princip har kommit till uttryck i fråga om
riksdagsledamöterna i 4 kap, 7 S regeringsformen, Å andra sidan kan det enligt
uiredningen med ett nutida betraktelsesätt anses orimligt att tvinga den som
inte längre kan eller vill delta i kommunalt arbete att kvarstå. Utredningen
erinrar om att fullmäktige enligt nuvarande beslämmelser kan godkänna vilket
hindersom helst och att det i praktiken knappast torde förekomma att
fullmäktige avslår en begäran om att få avgå. Kravet på fullmäktiges
godkännande kan dock enligt uiredningen ha en reell uppgifl
Prop.1975/76:187 351
att
fylla, t. ex. om fiera ledamöter i obstruktionssyfte samtidigt begär att få
avgå. Utredningen anser att avsägelse bör kunna vägras även när de kommunala
organens funktion skulle ävenlyras, om ledamoten lämnar uppdraget. För rätt
att avgå bör enligl uiredningen inte krävas att förtroendemannen har innehaft
sitt uppdrag en bestämd tid. Utredningen föreslår en föreskrift om att
avsägelse skall godtagas, om inte särskilda skäl talar mol det.
Remissyiirandena
Svenska
kommunjörbundei anför alt, eftersom valbarhelsbedömningen numera skall göras
oberoende av vad som framgår av gällande röstlängd om rösträtten, bestämmelsen
om valbarhet bör utformas så att del framgår att endast de rösträttsvillkor som
anges i 8 S försia och andra siyckena behöver vara uppfyllda. Södermanlands och
Blekinge läns landstingskommuner redovisar samma uppfaltning.
Länsstyrelsen
i Kristianstads län. Skaraborgs läns landstingskommun, ett fiertal kommuner
samt Svenska kommunförbundet påpekar att kravet alt 18 års ålder skall ha
uppnåtts på den allmänna valdagen kommer att gälla även vid nämndval som
förrättas i december allmänt valår eller under den mandatperiod som börjar den
I januari året efler valåret. Avgörande vid bedömningen av ålderskravet blir
med andra ord inte åldern vid valtillfället ulan åldern på den allmänna
valdagen. Denna konsekvens på det kommunala området av sänkningen av
rösträtts- och valbarhetsåldern synes, framhåller förbundet, inle tidigare ha
uppmärksammats,
Länsslyrelsen
i Kopparbergs län ifrågasätter om inte de inskränkningar i valbarheten som
uiredningen föreslår är onödigt omfattande. 1 varje fall synes
valbarhetshindret utan olägenhet kunna upphävas såvitt galler chefen för
länsstyrelsens skatteavdelning. Landstingslorbundei och Dandeiyds kommun anser
att skäl inle längre finns för regeln att landshövding, länsöverdirektör och
avdelningschef vid länsstyrelse inte kan utses lill ledamot eller suppleant i
fullmäktige. Beslutsordningen i länsstyrelsen har ju ändrats genom alt
lekmannastyrelser har inrättats anför kommunen. Någon anledning att särskilja
landshövdingen från övriga ledamöter i länsstyrelsens slyrelse. vilka ofta har
kommunal anknyining, synes inte finnas.
När
det gäller frågan om valbarhelshinder för den som är att anse som kommunens
resp. landstingskommunens ledande tjänsteman är remissopinionen delad.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Jönköpings läns landslingskoininun, Eslövs,
Höörs, Lunds, Marks, Mora, Mönsterås, Piteå, Västerås, Älmhults och Östra
Göinge kommuner. Svenska kommunförbundet och Föreningen Sveriges kommunala
JöivaUningsjuiisier motsätter sig eller ifrågasätter om del är lämpligt all
detta valbarhelshinder slopas, Länsslyrelsen I Västerbottens län, Ale,
Botkyrka, Eskilstuna, Lerums, Malmö, Skellefteå och Täby kommu-
Prop.
1975/76:187 352
ner
samt Landsiingsförbundet och Föreningen Sveriges kommunala ekonomer tillstyrker
förslaget eller anser att detta i princip är riktigt. Alingsås, Gislaveds,
Sjöbo, Vaggeiyds och Ystads kommuner ställer sig tveksamma till förslaget.
Gollands
kommun säger sig dela utredningens uppfattning att valbarhets-hindret för den
ledande tjänstemannen inom kommunen inte längre fyller den funktion som
ursprungligen avsågs, även om det enligt kommunen i mindre kommuner fortfarande
kan vara tveksamt i vilken utsträckning den ledande tjänslemannen vid sidan av
sin befattning bör agera som representant för ett vissl parti, Norrköpings
kommun vill inte motsätta sig att valbarhelshindrel för kommunens ledande
Ijänstemän utgår men anser all det endasl i undantagsfall bör komma i fråga att
kommunens ledande tjänsteman utses till fullmäktig eller att förvaltningschef
utses till ledamot eller suppleant i den nämnd under vilken han lyder. Om
valbarhetshindret för kommunens ledande tjänsteman slopas kan delta enligt
länsstyrelsen I Gävleborgs län leda till att tjänstemännen politiseras i en
omfattning som inte alltid är önskvärd, Länsslyrelsen framhålleratt det
nuvarande systemet med någon eller några tjänstemän som, oavsett politisk
inställning, är helt lojala i sin tjänsteutövning kan ha sina fördelar och att
tillkomsten av heltidsanställda förtroendemän motiverades bl. a, med att dessa
på ett bättre sätt än lidigare skulle få möjlighet att sätta sig in i och följa
ärenden och därigenom skapa en motvikt till ett eventuellt tjänstemannavälde.
Att öppna möjligheterna för alla tjänstemän att engagera sig politiskt kan
måhända medföra att del uppslår motsättningar mellan en heltidsanställd
förtroendeman och en förtroendevald chefstjänsteman. Även enligl Sollentuna
kommun kan i extrema fall ell slopande av valbarhelshindrel för kommunens
ledande tjänsteman leda lill en politisering av förvaltningen, Älmhults kommun
ifrågasätter om inle valbarhelshindrel i stället bör utsträckas till att gälla
flera chefstjänstemän.
Med
hänsyn till regeln att ledamots och suppleants uppdrag förfaller omedelbart,
om ledamoten eller suppleanten upphör att vara valbar talar enligl Ulricehamns
kommun övervägande skäl för att skyldighet alt anmäla föriust av behörighet att
utöva förtroendeuppdrag skrivs in i förevarande paragraf Efiersom någon
anmälningsplikt inte har föreskrivits, kan del enligl Eksfö kommun inträffa att
obehörig ledamot deltar i ett beslut. Enligt länsstyrelsen i Alvsborgs län kan
del ifrågasättas om inte tvånget att fullgöra förtroendeuppdrag framsiår som
främmande för vår lid och vårt samhällsskick. Länsstyrelsen påpekar att
bestämmelsen härom dessutom saknar betydelse, efiersom frånvaro inte medför
någon påföljd, Henijunga kommun anför liknande synpunkter. Föreningen Sveriges
kommunalaförvaltningsjurisler föreslår att det föreskrivs att ledamot eller suppleant
i fullmäktige som har uppnått 60 års ålder vinner befrielse från sitt uppdrag
efter anmälan hos fullmäktige och att avsägelse på annan grund prövas av
fullmäktige och skall godtagas om inte .särskilda skäl talar mot del.
Prop. 1975/76:187 353
Föredraganden
Med
anledning av vad Svenska kommunförbundet och ytteriigare några remissinsianser
har anfört vill jag som min mening uttala all det redan av utredningens förslag
- vilkel i denna del stämmer överens med de nuvarande bestämmelsema i KL, KLS
och LL - framgår att valbarhetsbedömningen skall göras oberoende av vad som
framgår av röstlängden. Jag har emellertid inte något alt erinra mot att ett
ytteriigare förtydligande görs på den punkten. I försia stycket av förevarande
paragraf föreskrivs därför att ledamöter och suppleanter i fullmäktige väljs
bland dem som uppfyller villkoren för rösträtt enligt 8 S första och andra
styckena.
Avgörande
för om ålderskravet skall anses vara uppfyllt är åldern vid dagen för valet
till kommunfullmäktige och landstinget. Däremot kommer 38 S att utformas så att
det vid val av ledamöter i kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet och övriga
nämnder kommer att bli åldern vid resp. val-tillfalle som avgör om ålderskravet
skall anses uppfyllt.
I
enlighet med utredningens förslag föreskrivs i andra stycket av förevarande
paragraf att landshövding, länsöverdireklör och avdelningschef vid länsstyrelse
inte är valbar I samma stycke föreskrivs vidare att den som är anställd hos
kommunen eller landstingskommunen och som i egenskap av föredragande hos
styrelsen eller på gmnd av andra uppgifter som hör till tjänsten härden ledande
ställningen bland kommunens eller landstingskommunens tjänstemän inte heller
är valbar. Jag har alltså liksom åtskilliga remissinstanser funnit att starka
skäl talar för att valbarhelshindrel för den ledande tjänstemannen bör
behållas. Jag vill redan nu nämna att jag i samband med behandlingen av 38 §
kommer att föreslå att det nuvarande valbarhetshindret för tjänsteman som är
chef för någol av de verk som tillhör kommunstyrelsens resp.
förvaltningsutskottets förvaltning skall behållas.
Som
uiredningen har påpekat är det inle alltid helt klart vem som är den ledande
tjänslemannen. Denna svårighet bör enligt min mening lösas genom föreskrift i
instruktion e. d, för vederbörande tjänsteman. Den bestämmelse som jag
föreslår är naturiigtvis inle lillämplig på borgarråd i Stockholm eller på
annan heltidsengagerad förtroendeman. Detta framgår av bestämmelsens
ordalydelse. Med uttrycket "styrelsen" avses, som framgår av 5 S.
både kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet,
1
tredje stycket föreskrivs alt uppdraget omedelbart förfaller, om ledamot eller
suppleant upphör att vara valbar. Jag har i likhet med utredningen inte funnit
det nödvändigt att uttryckligen föreskriva att den som har blivit obehörig
skall anmäla det. Att en sådan anmälan måste göras ligger i sakens natur.
Enligt mitt förslag föreskrivs vidare att fullmäktige skall befria ledamot
eller suppleant från hans uppdrag, om han vill avgå och särskilda skäl inte
talar däremot. Med en sådan utformning av bestämmelsen blir det inte nödvändigt
att behålla en särskild regel om alt den som har uppnått 60 års ålder har rätt
alt avgå.
23 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 186
Prop. 1975/76:187 354
los
Denna
paragraf innehåller en ny bestämmelse om rätt för ledamot och suppleant i
kommunfullmäktige, landsting och beredning att fullgöra sitt uppdrag ulan
hinder av tjänst m, m,
Kommunallagsulredningen
Kommunallagsutredningen
erinrar om att utredningen om den kommunala demokratin föreslår att rätt till
ledighet från anställning för fullgörande av kommunala uppdrag skall garanteras
i lag och att denna rält skall omfatta också heltidsuppdrag.
Kommunallagsutredningen anser att en beslämmelse i grundlag kan undvaras och
att rälten till ledighet i slällel bör regleras i kommunallag. Enligt
utredningens mening är det mest förenligt med den enhetliga kommunallagens
karaktär av ramlag att i denna tas in en allmän bestämmelse om räll lill
ledighet för fullgörande av kommunala förtroendeuppdrag. En sådan bestämmelse
kan utformas efter förebild av 4 kap. 6 S regeringsformen. Utredningen erinrar
om att någon närmare lagreglering inte har ansetts nödvändig när det gäller
rätten till ledighet för att fullgöra riksdagsuppdrag. En detaljreglering genom
kollektivavtal har den fördelen framför lagreglering att den lättare kan
anpassas till förhållanden inom olika områden på arbetsmarknaden. Utredningen
framhåller att en detaljreglering av rätten till ledighet för fullgörande av
kommunala förtroendeuppdrag förutsätter en ingående arbetsrättslig analys och
en undersökning av förhållandena på arbetsmarknaden som ligger utanför områden
för utredningens uppdrag. Med hänsyn till del omfallande lagstiftningsarbete
som håller på att genomföras inom arbetsrätten anser utredningen alt det inte
är möjligt att utarbeta detaljerade bestämmelser om rätt till ledighet för
fullgörande av kommunala förtroendeuppdrag. Efter förebild av 4 kap. 6 S
regeringsformen föreslår uiredningen en bestämmelse om att ledamot och
suppleant i fullmäktige eller beredning får fullgöra sitt uppdrag ulan hinder
av ijänsleuppgift eller annan sådan förpliktelse som åligger honom.
Utredningen
framhålleratt det kommunala förtroendeuppdraget rättsligen skall ta över
skyldighet att fullgöra tjänst eller uppdrag som inte låter sig förena med det
kommunala uppdraget, vare sig åliggandet är av offeniligrätlslig eller
privaträttslig natur. Bestämmelsen i 4 kap. 6 S regeringsformen kommer dock
att ta över en bestämmelse i den enhetliga kommunallagen. Utredningen betonar
att rätlen till ledighet omfatiar alla kommunala uppdrag, såväl heltids- som
deltidsuppdrag. Genom hänvisningar till förevarande paragraf blir regeln om
rätt till ledighet enligt utredningens förslag tillämplig på ledamöter och
suppleanter i styrelsen och övriga nämnder samt på revisorer och
revisorssuppleanter. Utredningen framhåller avslutningsvis att rätten till
ledighet avses omfatta alla uppgifter som är förenade med kommunala
förtroendeuppdrag, även t, ex, nödvändigl förberedelsearbete och sammanträden
med partigrupper.
Prop.
1975/76:187 355
Remissyttrandena
Föreningen
Sveriges kommunala föivaUningsJurister anser att det är tveksamt om en
bestämmelse om rätt lill ledighet för fullgörande av förtroendeuppdrag bör
placeras i kommunallagen. En sådan placering ger inlryck av att bestämmelsen
riktar sig mot kommunen som arbetsgivare, medan förslaget i själva verket avser
hela arbetsmarknaden. Enligt föreningen bör det belysas huruvida uppdrag åt
helägt kommunalt företag kan betraktas som kom-' munalt uppdrag. Det bör också
göras klart vilka uppdrag som i övrigt är all betrakta som en följd av ett
kommunalt uppdrag, Kalmar kommun anför liknande synpunkter.
Enligt
Kalmar läns landstingskommun bör en bestämmelse om räll till ledighet för
fullgörande av kommunalt förtroendeuppdrag inte las in i kommunallagen utan i
stället i lagstiftning av arbetsrättslig karaktär, I en sådan författning kan
också ges de ytteriigare detaljerade bestämmelser som kan behövas, Degerfors
kommun anför liknande synpunkter. Svenska kommunförbundet framhåller alt
bestämmelsen bör utformas klarare än enligt utredningens förslag så att det
framgår att ledamot och suppleant verkligen har rätt till ledighet, Samma
mening redovisas av Malmö och Uppsala kommuner. Sistnämnda kommun ifrågasätter
om inte lagtexten bör förtydligas så att det klart framgår att även
heltidsengagerade förtroendevalda har rält till ledighet. Även Värmlands läns
landstingskommun anseratt bestämmelsen om rätt till ledighet för fullgörande av
kommunalt förtroendeuppdrag är alltför otydlig. Det bör klart framgå att det är
ledighet från förvärvsarbete som avses,
Eskilstuna
kommun ifrågasätter om det inte bör anges i bestämmelsen att med fullgörande av
det kommunala uppdraget även avses sammanträden med partigrupperna i anslutning
till kommunala sammanträden. En bestämmelse om rätt till ledighet bör enligt
Västerviks kommun kompletteras med särskild lagstiftning liknande lagen om
facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Svenska kommunförbundet
anser att det bör övervägas om bestämmelsen skall avse även ledighet från
militärtjänst.
Föredraganden
1
den allmänna motiveringen (avsnitt 12,2.2) harjag förordat en lagbestämmelse
som ger en formell garanti för att ett kommunalt förtroendeuppdrag skall kunna
fullgöras oberoende av förtroendemannens yrkesverksamhet. Med anledning härav
föreskrivs i förevarande paragraf att ledamot och suppleant i fullmäktige eller
beredning har rätt till den ledighet från anställning som behövs för
uppdraget, 1 del följande ämnar jag föreslå bestämmelser som ger också ledamot
och suppleant i kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet eller annan nämnd samt
revisor och revisorssuppleant samma rätt.
Prop.
1975/76:187 356
Jag
har alltså inte funnit det lämpligt att utforma bestämmelsen efter förebild av
4 kap, 6 § regeringsformen. Anledningen härtill är att denna bestämmelse har
ett tämligen vidsträckt och inte helt klart avgränsat till-lämpningsområde. När
det gäller kommunala förtroendeuppdrag är det rätten till ledighet från
anställning som har den helt dominerande betydelsen. Den bestämmelse som jag
föreslår omfattar en så stor personkrets att det enligt min mening bör klart
anges att det är åligganden på grund av anställning som skall vika för
förtroendeuppdraget. Vad gäller frågan om vidgad rätt för värnpliktig personal
till tjänstledighet för kommunala förtroendeuppdrag vill jag erinra om all
försvarsutskottet i betänkande med anledning av motionen 1975/76:1162 har
förutsatt att frågan prövas i samband med den pågående översynen av
tjänstereglementet för försvarsmakten (FöU 1975/76:28).
Jag
har inte funnit det möjligt att i bestämmelsen ange exakt i vilken utsträckning
en förtroendevald skall anses berättigad till ledighet för uppdraget. När det
gäller frågan vad som skall anses ingå i eller vara en följd av uppdraget får
jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen. Med anledning
av vad en remissinstans har anfört vill jag påpeka att bestämmelsen inte
omfattar rätt till ledighet för fullgörande av uppdrag åt aktiebolag eller
annat företag som ägs av kommunen eller landstingskommunen men som är en
självständig juridisk person.
1
denna paragraf finns bestämmelser om kommunfullmäktiges och landstingets
mandattid. Paragrafen motsvarar 8 S KL, 8 S KLS och 9 S LL. I den allmänna
motiveringen (avsnitt 12.5.4) harjag förordat att mandattiden skall vara tre
år, räknat fr. o. m. den 1 november valåret. För Stockholms kommun harjag dock
förordat alt mandatperioden liksom hittills skall böria den 15 oktober.
Paragrafen har utformats i enlighet med dessa förslag. 1 tredje stycket har
tagits in en hänvisning till bestämmelserna i KIL om val av ledamöler och
suppleanter med anledning av ändring i kommunal eller landstingskommunal
indelning. Jag vill i detta sammanhang erinra om attjag inledningsvis i
specialmoliveringen till förevarande kapitel i förslaget till kommunallag har
aviserat ett förslag om att bestämmelserna i 15 § LL skall flyttas till KIL.
12S
Denna
paragraf motsvarar 10 S KL, 10 S KLS och 18 S LL Den innehåller en hänvisning
till vallagen i fråga om bestämmelser som rör bl. a. valkretsindelningen och
val förfarandet. I sak stämmer paragrafen överens med de nuvarande
bestämmelserna bortselt från att hänvisningen till följd av
Prop.
1975/76:187 357
vad
jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.10) har utvidgats till
att omfatta också bestämmelserna om valkretsindelning,
13S
1
denna paragraf, som motsvarar 11 S KL, 11 S KLS samt 25 och 26 SS LL, ges regler
om val av ordförande och vice ordförande.
G ä llande
r ä tt
Enligt
11 S KL väljer kommunfullmäktige varje år för nästkommande kalenderår bland sig
en ordförande och en vice ordförande. Dessutom kan fullmäktige besluta alt
också en andre vice ordförande skall utses. Frågan om avgång från
ordförandeskapet har inte reglerats i lagen, men fullmäktige har ansetts
berättigade att vid ordförandes avgång utse ny ordförande för återstående del
av tjänslgöringstiden (Regeringsrättens årsbok 1966 ref 62), Länsstyrelsen
skall underrättas om valen av ordförande och vice ordförande i
kommunfullmäktige och uppgifter härom skall tas in i länskungörelserna, 1
departementspromemorian (Ds Ju 1974:2) Effektivare kungörande framhålls bl. a.
alt länskungörelserna inte kan tillgodose syftet att ge medborgarna information
på denna punkt. Enligt promemorian bör uppgifterna samlas i regislerform hos
länsstyrelsen, till vilken allmänheten kan vända sig vid behov.
Underrättelseskyldigheten föreslås emellertid kvarstå. Kommunallagsutredningen
har i sitt remissyttrande över promemorian anfört att bestämmelsen om
underrättelseskyldighet bör utgå.
I
11 S andra stycket KL regleras frågan om ordförandeskap i nyvalda fullmäktige
under valår. Bestämmelsen har samband med regeln i 13 S Qärde stycket KL, som
ger de nyvalda fullmäktige kompetens att sammanträda i december (eller
tidigare) för att förrätta val lill de befattningar inom kommunen som blir
lediga vid årets slut. Ordförandeskapet i de nyvalda fullmäktige skall utövas
av den som'enligl 13 S väljs till ordförande för nästa år. Intill dess
ordförandevalei har förrättats, utövas ordförandeskapet av den som de gamla
fullmäktige har utsett (prop. 1969:129 s, 118).
I
11 S tredje stycket KL anges att, om både ordföranden och vice ordföranden är
hindrade att inställa sig vid kommunfullmäktiges sammanträde, fullmäktige får
utse annan ledamot att för tillfället föra ordet. Till dess att så har skett,
utövas ordförandeskapet av den ledamot som har längst tjänstgöringstid eller,
om två eller flera ledamöler har lika lång tjänstgöringstid, av den bland dem
som är äldst till levnadsåldern.
Enligt
11 S första slycket KLS skall andre vice ordförande finnas i kommunfullmäktige
i Stockholm, Presidiet väljs vid första sammanträdet under tjänstgöringsåret,
dvs, första helgfria dag efter den 15 oktober. Motsvarighet till bestämmelsen i
KL om ordförandeskap vid sammanträde med nyvalda
Prop.
1975/76:187 358
fullmäktige
saknas i KLS, Delta hänger samman med att mandattiden för nyvalda fullmäktige i
Stockholm börjar den 15 oktober, vilket medför att särskilda regler om nyvalda
fullmäktiges valkompetens eller om ordförandeskapet vid deras sammanträden
inte behövs, I 11 S andra slycket finns en bestämmelse som motsvarar 11 S
tredje stycket KL,
Till
skillnad mot II S första stycket KL ger 25 S LL inte landstinget möjlighet att
utse en andre vice ordförande. En annan olikhet är att en uttrycklig föreskrift
finns i 25 S om att befattningen som ordförande eller vice ordförande upphör,
om vederbörande upphöratt vara landstingsman. Rättsläget torde emellertid i
detta avseende vara detsamma för kommunernas del, trots att en uttrycklig
lagbestämmelse saknas. En bestämmelse som motsvarar 11 S andra stycket KL
finns i 25 S tredje stycket LL,
Bestämmelser
som i huvudsak motsvarar II S tredje styckei KL finns i 26 S LL, Finns varken
ordförande eller vice ordförande, skall landstingets äldste ledamot tjänstgöra
som ordförande till dess nytt val har förättats. Med landstingets äldste
ledamot avses den som har bevistat flest landstingsmöten eller, om två eller
flera har deltagit i lika många möten, den bland dem som är äldst till
levnadsåldern.
Skaraborgs
läns landstingskommun har i skrivelse lill kommunallagsutredningen begärt en
sådan ändring av 25 S LL att samtliga landstingskommuner ges möjlighet att
utse två vice ordförande. Enligt 5 S LLS skall i Stockholms läns landsting
finnas en andre vice ordförande.
Kommunallagsutredningen
Utredningen
förordar att samtliga kommuner och landstingskommuner ges möjlighet men inte
skyldighel att utse en andre vice ordförande i den beslutande församlingen.
I
fråga om nyval vid ordförandes eller vice ordförandes avgång skulle enligt
utredningen ett förenhetligande kunna uppnås genom att bestämmelsen härom i LL
infördes också för kommunernas del. Det kan emellertid tänkas att en avgång
från ordförandeskapet eller vice ordförandeskapet sker så sent under
tjänstgöringstiden att nyval av praktiska skäl framstår som opåkallat. Om
landstingen får möjlighet att liksom kommunfullmäktige utse en andre vice
ordförande, minskar behovei av en obligalorisk nyvalsregel. A andra sidan bör
man i både kommuner och landstingskommuner kunna förrätta nyval av presidiet,
när delta är en lämplig lösning. Denna möjlighel har redan godtagits i rättspraxis
och någon uttrycklig lagregel anser utredningen därför inte nödvändig. Om det
anses önskvärt, bör bestämmelser om nyval kunna tas in i arbetsordning.
Eftersom
alla nyvalda kommunfullmäktige och landsting föreslås tillträda under valåret
(10 S) och ijänstgöringsåret därför inte kommer att sammanfalla med
kalenderåret, måste, framhåller utredningen, i den nya lagen anges
Prop.1975/76:187 359
att
valen till presidieposterna skall förrättas vid första sammanträdet under
Ijänstgöringsåret, En sådan bestämmelse medföratl någon särskild beslämmelse
inle behövs för Stockholms kommun.
Frågan
om vem som skall föra ordet till dess de nyvalda fullmäktige och det nyvalda
landstinget har utsett ordförande är enligt utredningen en ordningsfråga som
bör regleras i arbetsordning. Utredningen anser att det inte är nödvändigt att
i förslaget till enhetlig kommunallag la in en föreskrift som gör bestämmelser
om inlerimsordförande i arbetsordning obligatoriska. Enligt utredningen bör
dock sådana bestämmelser finnas och utformas så att del i förväg är avgjort vem
som skall vara inlerimsordförande. Utredningen framhåller att i annat fall det
formella problemet uppstår att ingen finns som kan öppna sammanträdet och
fungera som ordförande, när in-terimsordföranden skall utses.
Om
andre vice ordförande utses, torde enligt utredningen behovet av en
lagbestämmelse om vem som skall vara ordförande, när ingen av
pre-sidiemedlemmarna kan närvara, minska avsevärt, Enligl uiredningen bör
fullmäktige i ett sådant läge ändå vara skyldiga att hålla sammanträdet.
Utredningen föreslår därför en föreskrift om att fullmäktige vid förfall för
ordföranden, vice ordföranden och i förekommande fall andre vice ordföranden
skall utse annan ledamot att för tillfället föra ordet. En bestämmelse om att
äldste ledamoten skulle föra ordet, tills fullmäktige har utsett tillfällig
ordförande, är enligt utredningen en detaljregel som bör kunna placeras i
arbetsordning för fullmäktige.
Utredningen
föreslår inte någon motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna om
skyldighet att underrätta länsslyrelsen om ordförandevalen.
Remissyttrandena
En
stor majoritet bland remissinstanserna, däribland kammarkollegiet,
länsstyrelserna i Kristianstads och Kopparbergs län, Värmlands läns landstingskommun,
Eskilstuna, Eslövs, Karlstads, Munkedals och Uppsala kommuner. Svenska
kommunförbimdet saml Föreningen Sveriges kommunala förvaUningsJurlster, anser
att frågan om vem som skall föra ordet till dess nyvalda fullmäktige har utsett
ordförande är av så stor betydelse att den bör regleras i lag, Täby kommun
anser att regler om utseende av inlerimsordförande lämpligen bör tas in i
arbetsordning. Enligt Lunds och Malmö kommuner bör frågan vara reglerad, dock
inte nödvändigtvis i lag. Det synes lämpligt alt del föreskrivs att den skall
regleras i fullmäktiges arbetsordning.
Örebro
kommun förordar att under valår den senasl valde ordföranden tjänstgör fram
till tidpunkten för val av ny ordförande. Uppsala kommun föreslår alt gamla
fullmäktige får utse den som skall föra ordet, intill dess nyvalda fullmäktige
har utsett ordförande. Enligt Svenska kommunförbundet kan ett altemativ vara
att låta den till tjänstgöringstiden eller levnadsåldern äldste ledamoten i
nyvalda fullmäktige tjänstgöra som inlerimsordförande.
Prop.
1975/76:187 360
Förbundet
framhåller att det om frågan om inlerimsordförande regleras i lag, också blir
klan vem som skall ulfärda kallelse till försia sammanlrädet med de nya
fullmäktige, Enligl länsstyrelsen i Älvsborgs län bör antingen avgående
fullmäktige välja en interimistisk ordförande bland nyvalda fullmäktige eller
den äldste ledamoten i nyvalda fullmäktige vara sammankallande och föra ordet
tills ordförande har valts. Länsslyrelsen i Kopparbergs län anser att en
lämplig ordning vid utseende av inlerimsordförande synes vara att ulgå från
regeln i 11 S Iredje styckei KL i stället för alt låta den senast valde
ordföranden tjänstgöra som interimsordförande.
Kammarkollegiet
framhåller att det förefaller mera logiskt och mera lätihanteriigt för dem som
skall tillämpa lagen att hela förfarandet, när såväl ordföranden som vice
ordföranden har förhinder, regleras i lagen. Munkedals kommun anser all del är
inkonsekvent att inte i lagen även reglera hur det skall förfaras till dess
ledamot har utsetts alt för tillfället föra ordet.
Föredraganden
1
första stycket föreskrivs att fullmäktige vid första sammanträdet varje
tjänslgöringsår bland sina ledamöter väljer en ordförande och en vice ordförande
samt, om fullmäktige beslutar det, även en andre vice ordförande. Kommunerna
och landstingskommunerna får alltså själva avgöra om andre vice ordförande
skall utses. Med denna lösning behövs inle några särregler för Stockholms
kommun eller Stockholms läns landstingskommun, där andre vice ordförande f n.
är obligatorisk.
1
likhet med ett stort antal remissinstanser har jag funnit att en regel behövs
om vem som skall föra ordet, tills de nyvalda fullmäktige har utsett
ordförande. Jag har funnit det lämpligast att denna uppgift ankommer på den
ledamot som härden längsta tjänstgöringstiden. 1 paragrafen föreskrivs därför
att ordförandeskapet skall utövas av den till tjänstgöringstiden äldste
ledamoten, tills valet av presidium har förrättals. En regel för det fallet alt
två eller fiera ledamöler har lika lång tjänstgöringstid föreslås också. Genom
den valda lösningen blir del klart vem som skall ulfärda kallelse till de
nyvalda fullmäktiges första sammanträde.
Om
ingen av presidiemedlemmarna kan närvara vid sammanträde, skall enligt vad som
föreskrivs i andra styckei, fullmäktige ulse annan ledamot att för tillfället
föra ordet. Jag delar utredningens uppfattning att bestämmelser om vem som
skall föra ordet tills tillfällig ordförande har utsetts bör kunna placeras i
arbetsordning. Någon beslämmelse härom har därför inle tagits in i lagen,
I
likhet med utredningen har jag inle funnit del nödvändigt att ta in
bestämmelser om nya val av ordförande och vice ordförande vid avgång eller om
underrättelse till länsstyrelsen om ordförandevalen.
1
enlighet med utredningens förslag har slutligen tagils in en hänvisning lill
KIL om ordförandeskapet vid försia sammanträdet med fullmäktige som har valts
med anledning av beslut om ändring i kommunindelningen.
Prop.1975/76:187 361
14 §
Denna
paragraf, som motsvarar 13 S KL, 14 S KLS och 19 S LL, reglerar fullmäktiges
sammanträdeslider.
Gällande
rän
Enligt
13 S KL skall kommunfullmäktige hålla sammanträden enligl ordning som besiäms
av fullmäktige. Länsstyrelsen kan påkalla sammanträde med kommunfullmäktige.
Sammanträde skall också hållas när kommunstyrelsen eller en majoritet inom
fullmäktige begär det eller ordföranden finner det nödvändigt.
Därjämte
finns beslämmelser om vissa obligatoriska sammanträden. Frågan huruvida
ansvarsfrihet skall beviljas för förvaltningen skall sålunda avgöras vid
sammanträde före utgången av juni månad eller, om fullmäktige bestämmer det,
senare under året. Före december månads utgång förrättas val till de
befattningar inom kommunen som blir lediga vid årets slut. Under valår
förrättas valen av de nyvalda fullmäktige. Dessa förrättar även andra val som
avser tid efter utgången av valåret och som ankommer på fullmäktige. Vid
sammanträde före utgången av november månad skall budgeten fastställas. Enligt
en undantagsregel finns del möjlighet att uppskjuta beslutet om
budgetfaslställdsen lill sammanlräde före utgången av december månad. Grunden
för utdebiteringen av den allmänna kommunalskatten, dvs. skattesatsen, skall i
så fall fastställas vid sammanträde före utgången av november månad.
Nyvalda
kommunfullmäktige har inte ansetts behöriga att, i anslutning till val av
byggnadsnämnd för nästkommande mandatperiod, också besluta om ändring av
antalet nämndledamöler (Regeringsrättens årsbok 1972 ref 4). 1 riksdagsmotionen
1974:587 anförs att KL:s regler på denna punkt har fått otillfredsställande
konsekvenser och begärs sådana ändringar i kom-, munallagstiftningen att
nyvalda fullmäktige (landsting) får rätt att redan under valåret beslula om
antalet ledamöter och suppleanter i kommunala organ för den kommande mandatperioden.
Motionärerna framhåller bl. a, att en majoritet som har förlorat sin ställning
kan försöka ge sig själv en bättre ställning än den har velat ge den tidigare
minoriteten. Motionärerna påpekar vidare att den gamla majoritetens intresse
vanligen är att öka antalet ledamöter och suppleanter i nämnderna, medan den
nya majoritetens intresse är att minska detta anlal. Enligt gällande
lagstiftning är det inte utan vidare möjligt att minska antalet under löpande
period.
Bestämmelserna
i KLS skiljer sig i fiera avseenden från KL. Ett försia sammanträde med
kommunfullmäktige skall hållas i oktober månad den försia helgfria dagen efter
tjänstgöringsåreis början den 15 oktober. Enligt 11, 33, 34 och 45 SS KLS skall
därvid val ske av fullmäktiges presidium, kommunstyrelsen och dennes presidium
samt borgarråd. Övriga val sker senast vid sammanträde den 8 december, som
också är senaste dagen för
Prop.
1975/76:187 362
budgetsammanlrädet.
1 fråga om rätt alt påkalla sammanträde är bestämmelserna i KLS såtillvida avvikande
alt en tredjedel av kommunfullmäktige kan begära sammanträde. Bakgrunden
härtill är att en tredjedel av fullmäktige i Stockholm har ansetts
representera en betydande opinionsyttring (prop, 1957:16 s, 44). I KLS saknas
motsvarighet till bestämmelserna i KL om nyvalda fullmäktiges valkompetens.
Detta beror på att de nyvalda fullmäktiges tjänstgöringstid börjar redan den
15 oktober valåret. Inte heller finns någon motsvarighet till undantagsreglerna
i 13 S KL om möjlighet att uppskjuta budgetfaslställdsen till december. Senaste
dagen för budgetsammanträdet är enligt KLS den 8 december.
Även
bestämmelserna i 19 S LL skiljer sig i några avseenden från KL. Landstingsmöte
skall hållas, förutom när landstinget självi bestämmer det. även när regeringen
omedelbart eller på framställning av länsslyrelsen förordnar därom. Genom
ändringar i LL år 1965 avskaffades bl. a. reglerna om lagtima och urtima
landstingsmöte. En annan olikhet är att minst en tredjedel av landstingels
ledamöter kan påkalla landstingsmöte. Denna regel infördes genom 1965 års
lagändringar, I förarbetena framhölls att det låg i linje med vad som i övrigt
hade föreslagits i fråga om landstingets sammanträden att även en minoritet
bland landstingsmannen skall kunna få till stånd sammanträde med landstinget,
(prop, 1965:61 s. 75),
Enligl
60 S LL skall landstingels budget fastställas vid landstingsmöte i oktober
månad. Motsvarighet saknas till undantagsregeln i 13 S KL om senardäggning av
budgetsammanlrädet. Tidpunkten för dechargesaniman-trädel regleras i 69 S LL,
Detta skall äga rum före utgången av oktober månad året efter det är som
revisionen avser, I fräga om tidpunkten för val och det nyvalda landstingets
valkompetens gäller däremot samma regler som för kommunerna utom Stockholms
kommun,
Kommunallagsulredningen
Efiersom
fullmäktiges ordförande eller kommunstyrelsen kan begära sammanträde med
kommunfullmäktige behövs enligt utredningen knappast en rätt för länsstyrelsen
att förordna om sammanträde. Utredningen framhåller att de fall i vilka man
närmast kan tänka sig utrymme för länsstyrelsen alt ingripa skulle vara om
fullmäktige vägrar att sammanträda i t, ex, ärenden som länsstyrelsen har
hänskjutit till dem, I sådana lägen finns det dock enligt utredningen anledning
räkna med alt fullmäktiges ordförande ser lill att sammanträde hålls.
Utredningen anser att samma bedömning kan göras i fråga om regeringens rätt att
påkalla landstingsmöte. Utredningen föreslåratl länsstyrelsens rätt att
förordna om sammanlräde med kommunfullmäktige och regeringens rätt att
förordna om landstingsmöte tas bort,
1
fråga om minoritetens rätt att påkalla sammanträde anför utredningen att man
för landslingens del har accepterat rätt för en minoritet att påkalla
sammanträde. Åtskilliga landsting har emellertid inte fiera ledamöter än
Prop.
1975/76:187 363
många
fullmäktigförsamlingar, i vilka endasl en majoritet kan påkalla sammanträde.
Utredningen framhåller att några nackdelar med den ordning som gäller för
landstingen inte lär ha uppstått och anser att man främst med hänsyn till att
det är önskvärt alt lagstiftningen förenhelligas bör övergå till en regel som
innebär att en tredjedel av fullmäktiges ledamöter kan påkalla sammanlräde. En
sådan regel kan sägas innebära att minoritetens rättigheter stärks.
För
att tillgodose önskemålet om att de nyvalda kommunfullmäktige och det nyvalda
landstinget skall sammanträda så snart som möjligt efler det att del definitiva
valresultatet föreligger föreslår utredningen en bestämmelse om att första
sammanträde under valår skall hållas senast den 1 november. Utredningen anser
att den särskilda regeln för kommunfullmäktige i Stockholms kommun att
sammanträda skall hållas första helgfria dag efter tjänstgöringsåreis början
inte behövs. Däremot, framhåller utredningen, behövs fortfarande en särregel
för Stockholms del om att kommunstyrelsen, styrelsens presidium och borgarråden
skall väljas på första sammanträdet under tjänstgöringsåret. Utredningen anför
att med hänsyn till förslaget om ett snabbare valgenomslag särskilda bestämmelser
inte längre behövs om de nyvalda kommunfullmäktiges och det nyvalda
landstingets val-kompelens och rätt att besluta om ändrad nämndsammansättning.
Vad
gäller tidpunkten för budgetsammanträdet och tidpunkten för
de-chargesammanträdet framhåller utredningen att dessa frågor i LL regleras i
anslutning till bestämmelserna om drätsel resp, revision. Utredningen anser att
denna laglekniska lösning är att föredra och betonar att tidpunkterna för dessa
sammanträden har ett naturligt samband med reglerna om drätsel och revision i
övrigi. Utredningen föreslår därför att alla bestämmelser som avser budget- och
dechargesammanträden fiyttas,
I
fråga om tidpunkten för val av de olika kommunala organen bör enligt
utredningen en anpassning kunna ske till KL:s och LL:s bestämmelser om att
valet skall ske vid sammanträde före utgången av december månad, Uiredningen
framhålleratt man härigenom fåren möjlighel till mera flexibla lösningar även
för Stockholms del genom att valen inte behöver förrättas senast den 8 december
utan kan ske senare i samma månad. Som framgår av det föregående anser
emellertid utredningen att någon ändring inte bör göras i fråga om de val som
enligt KLS skall ske i oktober månad för Stockholms del, dvs. val av
kommunstyrelse, slyrelsens presidium och borgarråden.
Remissyttrandena
Förslagel
att länsstyrelsens rätt att förordna om sammanträde med kommunfullmäktige
skall tas bort lämnas uttryckligen utan erinran av bl.a, länsstyrelserna i
Uppsala, Jönköpings, Västmanlands och Jämtlands län. Åsele kommun ifrågasätter
dock om det inte i extraordinära fall är bättre att
Prop.
1975/76:187 364
länsstyrelsen
har möjlighet att förordna om sammanträde än att ordföranden tvingas därtill
kanske i strid mot en enig fullmäkligförsamlings vilja.
Enligt
Skaraborgs läns landstingskommun och några kommuner måste tidpunkten för
första sammanträdet med de nyvalda fullmäktige bestämmas till en senare dag än
som har föreslagits. Landstingskommunen anser att det av lagtexten klart bör
framgå att de nyvalda fullmäktige skall förrätta val till de befattningar som
blir lediga vid valårets slut. Helsingborgs kommun föreslår att del föreskrivs
att valet skall äga rum i december månad så att missförstånd kan undvikas.
Som
en självklar konsekvens av förslagel om ett snabbare valgenomslag har,
framhåller Stockholms kommun, bestämmelsen om alt under valår val till lediga
befattningar skall förrättas av de nyvalda fullmäktige blivit obehövlig, medan
det däremoi ändå har ansetts nödvändigt att i 50 S i lagförslaget ange att budgeten
skall faslslällas av de nyvalda fullmäktige. Denna olikhet i paragrafernas
konstruktion synes omotiverad och skulle i den kommunala praktiken möjligen
kunna leda lill att 13 S tolkas molsäliningsvis.
Föredraganden
I
likhei med utredningen anser jag att länsstyrelsens rätt att förordna om
sammanträde med kommunfullmäktige och regeringens rätt alt förordna om
landstingsmöte bör tas bort, I första styckei anges att fullmäktige sammanträder
enligt den ordning som fullmäktige bestämmer med iakttagande av föreskrifterna
i tredje styckei samt i 57 och 68 SS om tid för handläggning av vissa ärenden.
Hänvisningen till 57 och 68 S§ avser tidpunkten för fastställande av budget
resp, beviljande av ansvarsfrihet. Efter förebild från KLS och LL föreskrivs
att en tredjedel av ledamöterna fär påkalla sammanträde med fullmäktige.
Dessulom behålls regeln om rätt för styrelsen och fullmäktiges ordförande att
bestämma att sammanträde skall hållas.
1
den allmänna motiveringen (avsnitl 12.5.4) har jag anfört att någon bestämmelse
om när de nyvalda fullmäktige eller det nyvalda landstinget skall sammanträda
första gången inle behövs. Någon sådan bestämmelse har därför inte tagits in i
paragrafen. I andra stycket anges däremot i enlighet med vad jag har förordat i
avsnitl 12,3,2 att landsting bör sammanträda minst fyra gånger varje år,
I
tredje stycket förskrivs att vid sammanträde före utgången av december månad
skall förrättas val lill de befattningar inom kommunen resp, landstingskommunen
som blir lediga vid årets slut. För tydlighetens skull anges också att valet
under valår skall förrättas av de nyvalda fullmäktige,
1
fjärde styckei las slutligen upp en särregel för Stockholms kommun om att
kommunstyrelsen och slyrelsens presidium skall väljas på försia sammanträdet under
tjänstgöringsåret.
Prop.
1975/76:187 365
15 S
1
denna paragraf behandlas kungörande av sammanträde med kommunfullmäktige och
landsting. Paragrafen motsvarar 14 S KL, 15 S KLS och 20 S LL, 1 fråga om
innehållet i paragrafen hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen
(avsnitt 12,3,5), I det följande behandlas några särskilda frågor.
Om
ordföranden är förhindrad, utfärdas enligt 14 S 1 mom. KL kallelse lill
sammanträde med kommunfullmäktige av vice ordföranden. En motsvarighet till
denna bestämmelse finns i 15 § 1 mom. KLS, där del också föreskrivs att andre
vice ordföranden utfärdar kungörelsen, om både ordföranden och förste vice
ordföranden är förhindrade, 1 20 S 1 mom, LL anges bara huvudregeln att
ordföranden utfärdar kungörelsen, Kommunallagsulredningen anser att vice
ordföranden är skyldig att vid förfall för ordföranden se till att kungörelse
utfärdas, även om uttrycklig föreskrift därom saknas. Jag delar utredningens
uppfattning. Någon motsvarighet till de särskilda bestämmelserna i KL och KLS
har därför inte tagits in i den nya lagen.
Den
omständigheten att kungörelse om sammanträde inte har anslagits på annan plats
än kommunens resp. landstingskommunens anslagstavla eller att tillkännagivande
inte har införts i tidning utgör enligt KL, KLS och LL inte hinder mot att
sammanträdet hålls. Utredningen anser att dessa bestämmelser bör tas bort.
Deras ordalydelse ger, anför utredningen, utrymme för fiera tolkningar när det
gäller alt bedöma rättsverkningarna av att kungörelse inte har blivit anslagen
på kommunens anslagstavla. Enligt utredningen skulle det i praktiken vara
orimligt att underiåtenhet att anslå kungörelse om sammanträde skulle medföra
nullilelsverkan. Kommunen kan vid sammanträdet ha fattat beslut med
civilrältsliga verkningar. Utredningen anser att från rättssäkerhetssynpunkt
tillräckliga garantier för kungörelsereglernas efterlevnad bör ligga i
möjligheterna att få beslul upphävt efter kommunalbesvär. Även på denna punkt
delar jag ulredningens uppfattning. Någon motsvarighet lill ifrågavarande
beslämmelser har därför inle tagits in i paragrafen.
Om
ett ärende kräver så skyndsam handläggning att kungörelse i föreskriven
ordning inte kan hinnas med, får sammanlräde för att behandla ärendet ändå
hållas (14 S 2 mom. KL, 15 S 2 mom. KLS, 20 S 2 mom. LL). Kungörelse om
sammanträdet skall ha anslagits på kommunens anslagstavla senast vardagen före
sammanträdet och sänts med posten lill varje ledamot och suppleant så tidigt
att den kan antas ha nått honom inom denna tid. Enligt LL krävs alt kungörelsen
skall ha anslagits och sänts till varje landstingsman senast en vecka för
sammanträdet. Med hänsyn till kungörandereglernas funktion är det enligt
utredningen rimligt att till-lämpningsområdet för undantagsregeln begränsas till
ärenden i vilka tidsfrister är aktuella. Som exempel anför uiredningen
processuella frister och sådana frister i avtalsförhållanden som innebär att
beslut måste fattas inom
Prop.
1975/76:187 366
viss
tid för att ekonomisk föriust skall kunna undvikas. Utredningen föreslår att en
enhetlig bestämmelse om förkortad kungörelsetid i brådskande ärenden tas in i
lagen. En sådan bestämmelse har tagits in i tredje styckei av förevarande
paragraf
Uiredningen
anser alt i 20 S 3 mom. LL om att länsstyrelsen skall underrättas om
landstingsmöte är av expeditioneli natur. Landstingen kan enligt utredningen
väntas informera länsstyrelserna om landstingsmötena, även om en uttrycklig
lagregel härom saknas. 1 enlighet med utredningens förslag har bestämmelsen om
underrättelseskyldighet inte fått någon motsvarighet i paragrafen.
16
§
Denna
paragraf motsvarar 14 a S KL, 15 a S KLS och 22 § LL, 1 paragrafen ges
bestämmelser om suppleants tjänstgöringsrält m, m.
I
den allmänna motiveringen (avsnitt 12.3,6) harjag förordat att demokratiutredningens
förslag i fråga om suppleants tjänstgöringsrätt skall genomföras. Förslaget
innebär i huvudsak följande. Valutslaget skall vara avgörande för
tjänslgöringsrätten. Ordinarie ledamot skall ha företräde till tjänstgöring
framför suppleant. Ledamot skall därför ha rätt att tjänstgöra, även om han
inställer sig under pågående sammanträde. Detta skall gälla oavsett om han har
anmäll hinder eller ej. Suppleant skall tjänstgöra under hela sammanlrädet
eller den del som återstår, sedan han har inträtt. Vid jäv för ledamot eller
tjänstgörande suppleant skall den jävige ha rätt alt återinträda, sedan det
ärende i vilket jäv föreligger har behandlats. 1 andra fall skall det inte vara
tillåtet för ledamot och suppleant alt tjänstgöra växelvis under ett
sammanträde. Från principen att valutslaget är avgörande för
tjänslgöringsrätten skall enligt utredningsförslaget göras ett avsteg. Suppleant
som har trätt in för en ledamot skall sålunda inle ersättas av annan suppleant
med förtur som får träda tillbaka, därför att den ledamot i vars ställe han
tjänstgör inställer sig under pågående sammanträde.
Suppleanternas
tjänstgöringsrält har principiell betydelse. Enhetliga regler i detta hänseende
bör enligt min mening gälla för alla kommuner och landstingskommuner.
Bestämmelser om tjänstgöringsrätten bör därför ges i lag och inte i
arbetsordning. Förevarande paragraf har utformats med utgångspunkt i
demokratiulredningens förslag,
Enligl
försia slycket inträder den suppleant som enligl den ordning mellan
suppleanterna som har bestämts vid valet står i tur, när ledamot är förhindrad
all inställa sig till sammanträde eller att vidare deltaga vid sammanträde.
Denna regel gäller oberoende av om hindret anmälts före sammanträdet eller
uppkommer under sammanträdet. Med uttrycket "att vidare deltaga i
sammanträde" avses både hinder som omfattar hela återstoden av sammanträdet
och hinder som bara omfattar något enstaka ärende. Frågan om ledamotens rätt
att återinträda i tjänstgöring regleras i andra stycket. Fö-
Prop.1975/76:187 367
reskriften
i första stycket gäller på motsvarande sätt, om hinder uppkommer för kallad
suppleant eller för suppleant som redan har börjat tjänstgöra i stället för
ledamot. Sådan suppleants rätt alt åter inträda i tjänstgöring behandlas i
tredje stycket.
Att
en ledamot som inställer sig till tjänstgöring på utsatt tid, trots att han har
anmält förhinder, har företräde till tjänstgöring följer av försia stycket.
Suppleant skall ju träda in endast om ledamot är förhindrad att tjänstgöra.
Motsvarande kommer att gälla, om en suppleant med förtur har kallats men anmäll
förhinder och trots detta inställer sig vid sammanträdets början.
1
andra slycket föreskrivs att ledamot som inställer sig under pågående
sammanträde eller till fortsatt sammanträde har rätt alt tjänstgöra, även om
suppleant har trätt in i hans ställe. Ledamot som har avbmtil tjänstgöringen
vid sammanträde på grund av annat hinder än jäv får dock inte åter tjänstgöra
vid sammanträdet. Dessa föreskrifter innebär att växeltjänstgöring är tillåten
dels om ledamoten avbryter tjänstgöringen på grund av jäv, dels om han kommer
för sent till sammanträde eller fortsatt sammanträde. Om han av annal skäl än
jäv avbryter tjänstgöringen, får han dock inte vid samma sammanträde träda in
igen efter det att hindret har upphört.
1
iredje slycket föreskrivs till en början att suppleant som har börjat tjänstgöra
med stöd av första stycket har företräde till tjänstgöring framför annan
suppleant, även om denne står i tur att tjänstgöra enligt den ordning mellan
suppleanterna som har bestämts vid valet. Denna regel motiveras, som framgår
av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen, av praktiska skäl. Den
innebär bl. a. alt en suppleant som kommer för sent till sammanträdet inte får
träda in i stället för en suppleant som kommer efter honom i ordningen men som
redan har börjat tjänstgöra i ledamots ställe. På samma sätt får en suppleant
som har lått avbryta sin tjänstgöring på grund av att ledamoten har trätt in
stå tillbaka för en "lägre placerad" suppleant som har börjat
tjänstgöra i stället för en annan ledamot. Om en suppleant har fått avbryta sin
tjänstgöring på grund av att ledamoten har trätt in och ledamoten därefter åter
blir förhindrad att dellaga i sammanträdet, blir däremot huvudregeln i första
stycket tillämplig. Då träder alltså den suppleant som slår först i ordningen
in i stället för ledamoten.
Slutligen
föreskrivs i tredje stycket att suppleant, som på gmnd av att han är jävig i
visst ärende avbryter tjänstgöringen vid sammanträde, får tjänstgöra igen sedan
ärendet har handlagts. Om suppleanten avbryter tjänstgöringen på gmnd av annal
hinder, får han däremot inte tjänstgöra igen. Denna bestämmelse medför
naturiigtvis inte någon inskränkning i ledamots företrädesrätt enligt försia
och andra styckena. Däremot följer av tredje stycket att suppleant som
avbryter tjänstgöring på gmnd av jäv har rätt all återinträda, även om annan
suppleant som har förtur enligt inkallelseordningen är närvarande,
1
fjärde stycket finns bestämmelserom vilken suppleant som skall tjänstgöra i
kommunfullmäktige när ingen av de suppleanter som har utsetts
Prop.1975/76:187 368
för
den frånvarande ledamoten kan tjänstgöra. Sådana situationer kan vänlas uppstå
ibland eftersom, enligt det system som föreslås i 14 kap. 19 S vallagen,
antalet suppleanter är begränsat och suppleanterna utses från samma lista som
resp. ledamot. Bestämmelserna gör det möjligt att avvika från den listtrohet
som i övrigt tillämpas och inkalla suppleant som har utsetts för annan ledamot
som tillhör samma parti, i första hand suppleant från den valkrets där den
frånvarande ledamoten har utsetts och i andra hand suppleant från annan
valkrets.
Kommunallagsutredningen
föreslår alt de nuvarande bestämmelserna i 23 S LL om prövning av förfall inte
skall få någon motsvarighet i den nya lagen. Enligt utredningen är det med
nutida betraktelsesätt främst partiernas sak att se till att förtroendemännen
deltar i sammanträdena. Inte heller jag anser att bestämmelser om prövning av
förfall bör tas in i lagen.
1
paragrafen har inte heller tagits in några bestämmelser om det praktiska
förfarandet när förhinder skall anmälas och suppleant kallas in. Jag delar
utredningens uppfattning all kommunerna och landstingskommunerna bör få reglera
dessa frågor i arbetsordningar för de beslutande församlingarna. På samma sätt
bör frågan när ledamot eller suppleant skall träda in under pågående
sammanträde kunna regleras.
Kalmar
kommun anser att närvarande suppleant skall ha företräde framför frånvarande
suppleant, även om denne skulle stå i tur att tjänstgöra enligt den ordning som
har bestämts vid valet. Enligt första stycket i förevarande paragraf skall den
bestämda turordningen följas. Om en ledamot eller en tjänstgörande suppleant
inle längre kan deltaga i ett pågående sammanträde, bör ordföranden enligt min
mening t. ex. genom telefonsamtal låta undersöka om den suppleant som står i
tur alt tjänstgöra kan inställa sig. Är det inte möjligt eller kan det inte ske
utan tidsutdräkt, bör den närvarande suppleanten få träda in. Praktiska skäl
måste enligt min mening vara avgörande för ordförandens handlande. Jag anser
att det skulle föra för långt att reglera detaljfrågor av delta slag i lag.
17
S
Denna
paragraf motsvarar 15 § KL, 16 S KLS och 27 5 LL. Den innehåller bestämmelser
om beslutförhet.
Enligt
15 S KL och 16 S KLS får kommunfullmäktige inte handlägga ärende om inte fiera
än hälften av ledamöterna är närvarande. Har suppleanter för kommunfullmäktige
utsetts, krävs att minst två tredjedelar av ledamöterna är närvarande. I
landsting, där suppleanter redan nu är obligatoriska, skall två tredjedelar av
ledamöierna vara närvarande (27 S LL). Om antalet ledamöter som deltar i
handläggninggen av ett ärende understiger det föreskrivna anlalel på grund av
att närvarande ledamot är jävig, får kommunfullmäktige resp. landstinget ändå
handlägga ärendet. Både kommunfullmäktige och landsting får föreskriva att
interpellation får besvaras, även om antalet närvarande ledamöter är lägre än
hälften resp: två ired-
Prop.
1975/76:187 369
jedelar.
I
den allmänna motiveringen (avsnitt 12,3,6) harjag på gmndval av ett förslag
från demokratiutredningen förordat att för beslutförhet skall, i både
kommunfullmäktige och landsting, krävas endast att fiera än hälften av ledamöterna
är närvarande. Jag vill erinra om att jag i den allmänna motiveringen (avsnitt
12.3.6) har förordat att suppleanter skall utses också för kommunfullmäktige
(jfr specialmotiveringen lill 7 S).
Enligt
kommunallagsulredningens förslag skall det i förevarande paragraf föreskrivas
att fullmäktige får besluta i ärende när flera än hälften är närvarande.
Utredningen framhåller att den nuvarande ordalydelsen kan ge intryck av att
ärendebehandlingen måste avbrytas också när antalet närvarande går ner under
hälften resp. under två tredjedelar genom att en eller flera ledamöter
tillfälligt lämnar sammanträdeslokalen. Syftet med utredningens förslag är att
det klart skall framgå att kravet att visst antal ledamöter är närvarande
gäller endast när beslut skall fattas. Enligt utredningens uppfattning är
besvarande av interpellation inte att anse som beslutsfattande. Utredningen
anser därför att de särskilda reglerna om att beslutförhetskravel inte behöver
vara uppfyllt vid besvarande av interpellation kan tas bort utan att detta
innebär någon ändring i sak. Avgörande av fråga om det skall medges att
interpellation får framställas är däremot enligt utredningen att anse som
beslut och då skall närvarokravet vara uppfyllt. Utredningen föreslår slutligen
en motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna om jämkning av
beslutförhetskravel när viss ledamot är jävig.
Stockholms
läns landstingskommun har, som har jag nämnt i den allmänna motiveringen,
hävdat att utredningarnas förslag innebär att det inte blir möjligt att i
arbetsordning föreskriva visst närvaroantal vid besvarande av interpellalioner
och enkla frågor.
Enligt
miu förslag föreskrivs i förevarande paragraf att fullmäktige får handlägga
ärende endast om flera än hälften av antalet ledamöter är närvarande. Med
uttrycket "ledamöler" avses självfallel inle bara ordinarie ledamöter
utan också tjänstgörande suppleanter. Fullmäktige skall vidare enligt
uttrycklig föreskrift kunna bestämma att interpellation och enkel fråga får
besvaras, även om antalet närvarande är lägre än vad som krävs enligt
huvudregeln.
Som
jag har framhållit i den allmänna motiveringen får ett beslutför-hetskrav
relativt liten betydelse vid ett obligatoriskt suppleantsystem. Man kan räkna
med alt de beslutande församlingarna i regel är i det närmaste fulltaliga.
Några svårigheter att uppfylla kravet att flera än hälften av ledamöterna
skall vara närvarande under sammanträdena kan således inle uppkomma. Det kan då
inte heller innebära någon nackdel att närvarokravet upprätthålls även vid
överiäggning lill beslut samt när interpellation skall besvaras. Jag har därför
funnit all närvarokravel bör gälla inte bara när beslut skall fattas utan också
vid annan handläggning. Jag har dock inle funnit skäl att la bort den nuvarande
möjligheten för kommunfullmäktige
24 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 186
Prop.
1975/76:187 370
och
landsting att föreskriva ell lägre närvarokrav vid besvarande av interpellation.
Som framgår av specialmoliveringen till 29 § föreslår jag alt vissa regler om
enkel fråga las in i lagen. För klarhetens skull har därför angetts att
undantag från närvarokravet kan göras också när enkel fråga skall besvaras.
1
paragrafens andra stycke har tagits in en motsvarighet till de nuvarande
bestämmelserna om jämkning av beslutförhetskravel när viss ledamot är jävig.
18S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om jäv och motsvarar 16 S KL, 17 S KLS och 28
§ LL.
Gällande
rätt
Nuvarande
jävsregler i 16 S KL, 17 S KLS och 28 S LLär lika till innehållet. Jäv
föreligger när ärendel personligen rör ledamoten eller någon honom närstående
som avses i 4 kap. 13 S 2 rättegångsbalken. Enligt detta lagmm är domare jävig
bl. a. "om han med part är eller har varil gift eller är i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågeriag eller är syskon eller är i det svågeriag,
att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller om han på liknande
sätt är part närstående". Lagmmmet ändrades år 1973. Tidigare innehåll del
absoluta släktskapsjäv. Den nya lydelsen förutsätter att man i varje särskilt
fall prövas om vederbörande skall anses som "närstående" eller ej. I
förarbelena uttalade föredragande departementschefen bl. a. att mera avlägsen
släktskap eller svågeriag inte nödvändigtvis behöver lägga hinder i vägen för
domarens tjänsteutövning, om domaren inte har något samröre med parten (prop,
1973:30 s, 68), Enligt 4S 1 förvaltningslagen (1971:290) är den som har alt
handlägga ärende jävig bl. a. om saken angår honom själv eller hans make,
föräldrar, barn eller syskon eller "annan honom närstående". Om jäv
skall anses föreligga, blir alltså ibland beroende av om den som saken angår
skall räknas som "närstående" eller ej. Uttrycket
"närstående" täcker såväl situationer när släktskap eller svågeriag
föreligger som fall när någon av annan anledning är att anse som närstående, t.
ex. stadigvarande sammanbor med den som har att handlägga ett ärende (prop.
1971:30 s, 355).
Kommunallagsulredningen
Utredningen
framhåller att några för statsförvaltningen enhetliga jävsregler inte fanns
när jävsregeln i 16 S KL infördes år 1953 och all del därför var naturiigt att
anknyta till rättegångsbalken när det gällde avgränsningen av släktskapsjäven
(SOU 1952:14 s. 241, 250). Utredningen erinrar vidare om att förvaltningslagens
jävsregler gäller för både tjänstemän och förtroendemän inom den
specialreglerade kommunala förvaltningen (prop.
Prop.1975/76:187 371
1971:30
s. 352-354). Enligt utredningen kan det vara av visst värde att enhetlighet i
fråga om avgränsningen av släktskapsjäven uppnås mellan specialreglerad och
oreglerad kommunal förvaltning. Rättegångsbalkens jävsregel är efter ändringen
år 1973 inte lämplig i kommunala sammanhang. Utredningen anför att fullmäktige
måste fatta ett snabbt beslut i jävsfrågan, om jävet bestrids, och att fullmäktige
inte gärna kan gå in i en individuell prövning av den art som förutsätts i
fråga om domarjäv. Mot denna bakgmnd föreslår utredningen att jävsbestämmelsen
utformas efter förebild av förvaltningslagens regel om släktskapsjäv.
Utredningen
erinrar om att jäv i rättspraxis alllid har lett till att beslutet har upphävts
efter kommunalbesvär. Denna praxis kan medföra både praktiska och principiella
problem. Enligt utredningens uppfattning är det rimligt om jäv leder till att
beslutet upphävs bara om jävet har kunnat inverka på ärendets utgång.
Utredningen anser emellertid att det inte är lämpligt att ta in regler om
rättsverkningama av att beslut har fattats under medverkan av en jävig ledamot
i den nya lagen.
Remissyttrandena
Utredningens
förslag i fråga om jävsregelns utformning tillstyrks av bl. a. länsstyrelserna
I Jönköpings, Alvsborgs och Gävleborgs län samt Enköpings, Nässjö och Täby
kommuner. Stockholms kommun delar uppfattningen alt en anpassning till
förvaltningslagens jävsregel äratt föredra framför den nuvarande hänvisningen
till rättegångsbalkens släktskapsjäv. Även vid tillämpningen av den regel som
utredningen föreslår kan fullmäktige dock tvingas pröva om vederbörande är att
anse som "annan närstående". Detta kan enligt kommunen vara en vansklig
fråga som inle lämpar sig för snabba beslut och inte heller för handläggning i
större församlingar av den typ som kommunfullmäktige och landsting utgör.
Kommunen anser därför att en regel med endast absoluta släktskapsjäv är
lämpligare, Släklskapskretsen torde enligt kommunens mening utan större risk
kunna göras tämligen snäv. Liknande synpunkler anförs av Helsingborgs kommun.
Länsstyrelsen
I Kalmar län delar utredningens uppfattning att jäv bör leda till att ett
beslul upphävs endast om jävet har kunnat inverka på ärendets utgång och
föreslåren beslämmelse med denna innebörd. Kalmar och Mullsjö kommuner hyser
samma mening. Även länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det viktigt
all nuvarande praxis, som innebär att ett kommunalt beslut efter kommunalbesvär
alllid upphävs om jäv kostateras, bryts. Enligt länsstyrelsen torde det vara
reallivt vanligt att kommunala beslut upphävs på grund av jäv men oftast blir
det slutliga resultatet inte annat än att kommunen fattar ett nytt beslut av
samma innehåll utan medverkan av den eller de jäviga. Enligt länsstyrelsen i
Alvsborgs län lorde det inte föreligga hinder mol att man i lagen tar in regler
om rättsverkningama av att en jävig person har deltagit när ett ärende har
avgjorts.
Länsstyrelsen
I Uppsala län framhåller att frågan hur man objektivt skall
Prop.
1975/76:187 372
kunna
slå fast jävets inverkan i ett visst ärende är ytterst svåriöst. Besvärsinstansen
skulle ställas inför mycket slora avvägningssvårigheter, om utredningens tanke
att jäv skall leda till att beslut upphävs endast om jävet kan ha inverkan på
ärendets utgång skulle vinna gehör. Objektivitetsprincipen, vilken är
grundläggande för den offentliga förvaltningen, skulle enligt länsstyrelsen
undermineras på ett olyckligt sätt, om sådan ordning genomfördes.
Föredraganden
Paragrafen
har i enlighet med utredningens förslag, vilket har tillstyrkts av flertalet
remissinstanser, utformats efter förebild av bestämmelsen i förvaltningslagen
om släktskapsjäv.
Med
hänsyn till bl. a. vad länsstyrelsen i Uppsala län har anfört har jag inte
funnit det lämpligt att föreslå bestämmelser om rättsverkningarna av att en
jävig ledamot har deltagit i ett beslul.
19 S
I
denna bestämmelse regleras röstvärdet och rätten att dellaga i kommunfullmäktiges
och landstings överläggningar. Bestämmelsen motsvarar 17 S KL, 18 S KLS och 29
S LL, Dessutom finns särregler i 6 och 9 SS LLS.
Gällande
rän
I
såväl KL och KLS som LL föreskrivs att varje ledamot har en röst. Enligt 17S KL
har endera av ordföranden och vice ordföranden i kommunstyrelsen samt
kommunens "ledande tjänsteman" rätt att i alla ärenden deltaga i
fullmäktiges överiäggningar men inte i besluten. Ordförande eller vice
ordförande i nämnd eller beredning har rätt att deltaga i fullmäktiges
överiäggningar vid behandling av ärende som har beretts av nämnden eller
beredningen och vid besvarande av interpellation. Revisor har rätt att deltaga
i överiäggningarna vid granskning av revisionsberättelsen. För varje särskill
fall får fullmäktige vidare besluta att andra tjänstemän än den ledande tjänstemannen
fär närvara för att lämna upplysningar.
Bestämmelsen
om yttranderätt för den ledande tjänslemannen var en nyhet i 1953 års
kommunallag. Denne tjänsteman hade enligt kommunallagskommittén en sådan
nyckelställning i den kommunala förvaltningen att det framstod som logiskt att
tillförsäkra honom rätt alt deltaga i fullmäktiges överläggningar. Med hänsyn
lill den överblick över den kommunala förvaltningens alla delar och den
kännedom om kommunens ekonomiska resurser som han kunde antagas besitta ansåg
kommunallagskommitlén att det var angelägel att han fick tillfälle att
utveckla sina synpunkter på de frågor som behandlades i fullmäktige (SOU
1952:14 s. 378). Någon bestämmelse om rätt för kommunens ledande tjämsteman att
deltaga i full-
Prop.
1975/76:187 373
mäktiges
överiäggningar föreslogs inte i propositionen med förslag till kommunallag.
Detta hängde samman med att det i propositionen inte heller fanns någon
motsvarighet till det valbarhetshinder för kommunens ledande tjänsteman som
kommittén hade föreslagit (prop. 1953:210 s, 131, 211), Konstitutionsutskottet
förordade emellertid ett sådant valbarhetshinder och tillstyrkte att
tjänstemannen skulle fä rätt att deltaga i fullmäktiges överläggningar (KU
1953:22 s, 66), Detta blev också riksdagens beslut. Bestämmelserna i 18 S KLS
skiljer sig i flera avseenden från motsvarande bestämmelser i KL. Olikheterna
hänger samman med borgarrådens ställning. Borgarråden är skyldiga att närvara
vid fullmäktiges sammanträden. De har rätt att deltaga i överiäggningarna, alt
framställa förslag och att fä sin mening antecknad i protokollet, I KLS saknas
moisvarighei till regeln om yttranderätt för kommunstyrelsens ordförande eller
vice ordförande, eftersom enligt 31 S KLS ledamöterna i kommunstyrelsen utses
bland fullmäktigeledamöterna (prop, 1957:16 s. 45), Yttranderätt för
ordföranden eller vice ordföranden i andra nämnder än kommunstyrelsen finns
inte he ller. Borgarråden är enligt 50 S KLS självskrivna som ordförande i
flertalet nämnder och interpellation kan ställas endast till borgarråd. Som
framgår av redogörelsen under 9 S saknas bestämmelser om kommunens ledande
tjänsteman i KLS. Även detta hänger samman med borgarrådens funktioner. Borgarrådens
uppgifter har också medfört att motsvarighet saknas till möjligheten för
fullmäktige i Övriga kommuneratt upplysningsvis höra tjänsteman vid
fullmäktigesammanträde (prop. 1957:16 s. 46), I fråga om revisors yttranderätt
gäller dock samma regler som enligt KL,
Bestämmelsen
i 29 S LL skiljer sig i det avseendet från 18 S KL att landshövdingen eller
avdelningschef vid länsstyrelse får deltaga i landstingets överiäggningar.
Dessulom kan landstinget fatta generellt beslut om att tjänstemän hos
landstingskommunen fär vara närvarande för att lämna upplysningar (prop.
1965:61 s. 85). I fråga om yttranderätt vid landstingsmöte i Stockholms läns
landstingskommun finns två särregler. Enligt 6S LLS har länsöverdirektören
närvaro- och yttranderätt vid landstingels möten i egenskap av landshövdigens
ställföreträdare. I 9 S LLS ges heltidsengagerad förtroendeman rätt att under
vissa fömtsättningar deltaga i landstingets överläggningar, även om han inte
är ledamot.
Kommunallagsutredningen
Som
framgår av specialmotiveringen till 9 S föreslår utredningen att valbarhetshindret
för kommunens och landstingskommunens ledande tjänsteman inte skall tas med i
den nya lagen. Utredningen anser också att reglerna om yttranderätt för
kommunens ledande tjänsteman bör tas bort. Enligt utredningen stämmer dessa
regler knappast överens med nutida uppfattning i fråga om buren kommunal
förtroendeförsamling börarbeta. Rätten för kommunfullmäktige och landstinget
att upplysningsvis höra tjänstemän i visst eller vissa ärenden bör enligt
uiredningen beslå. En regel härom
Prop.1975/76:187 374
kan
tillämpas också på sådana tjänstemän som enligt gällande rätt är att anse som
kommunens ledande tjänsteman och på landstingsdirektör eller motsvarande
tjänsteman. Det ligger i fullmäktiges hand att från fall till fall avgöra
vilken tjänsteman som skall höras och i vilka ärenden detta skall ske, anför
uiredningen. Enligl ulredningens uppfattning kan man någon gång behöva höra en
expert som inle är anställd hos kommunen eller landstingskommunen. En sådan
möjlighet bör av principiella skäl utnyttjas sparsamt. Rätten att
upplysningsvis höra tjänsteman eller sakkunnig bör kunna gälla också för
Stockholms kommun trots borgarrådens särskilda uppgifter.
Utredningen
anser att bestämmelsen om yttranderätt för ordförande eller vice ordförande i
kommunstyrelsen eller annan nämnd eller i beredning bör kunna gälla också för
Stockholms del. När det gäller kommunstyrelsens ordförande och vice ordförande
i Stockholms kommun kommer bestämmelserna att sakna reell betydelse, i den mån
ledamöterna i kommunstyrelsen utses bland fullmäktiges ledamöter. Så länge
borgarråden är självskrivna som ordförande i fiertalet nämnder kommer
bestämmelsen om yttranderätt för nämndordförande att få mindre betydelse i
Stockholms kommun än i övriga kommuner. Utredningen anser att det är rimligt
att yttranderätt tillerkänns också nämndordförande som inte är borgarråd.
Utredningen
erinrar om att del inle ligger inom ramen för dess uppdrag alt föreslå några
sakliga ändringar i borgarrådens skyldigheter och befogenheter, 1 utredningens
förslag finns dock inte någon motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna om
borgarrådens förslagsrätt och räll att lå sin mening antecknad i fullmäktiges
prolokoll. Borgarrådens rätt att få sin mening antecknad i protokollet kan
enligt utredning regleras i arbetsordning.
Utredningen
föreslår att en motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 29 S LL om
landshövdingens eller avdelningschefs yttranderätt behålls som en särregel för
landstingen.
Remissyttrandena
Länsstyrelsen
i Jönköpings län anseratt kommunens resp. landstingskommunens ledande
tjänsteman bör ha närvaro- och yttranderätt, om fullmäktige eller landstinget
inte beslutar annat. Bestämmelser härom bör tas in i lagen. Även Kopparbergs
läns landstingskommun saml Värnamo, Bengtsfors, Melleruds och Storumans
kommuner anser att kommunens och landstingskommunens ledande tjänsteman bör ha
yttranderätt, medan Eskilstuna kommun tillstyrker förslaget att regeln om
yttranderätt för denna tjänsteman tas bort. Landstingskommunen framhåller att
yttranderätten syftar lill alt skapa förutsättningar för Ijänstemannen att i
kraft av sin centrala ställning i förvaltningen och sin kännedom om
ärendeberedningen deltaga i debatten. Enligt landstingskommunen är del angelägel
att denna möjlighet får stå kvar. Även Föreningen Sveriges
kommunalaförvaltningsjurisler ifrågasätter om det är lämpligt att den generella
yttranderätten för kommunens ledande tjänsteman slopas. Enligt föreningens
uppfattning bör det innebära viss
Prop.
1975/76:187 375
trygghet
för fullmäktige att denne tjänsteman på eget initiativ eller efler ledamots
uppmaning kan få ordet för att lämna upplysningar.
Karlsborgs
kommun anser all de tjänstemän som regelmässigt förbereder och föredrar ärenden
i kommunstyrelsen och förbereder ärenden till kommunfullmäktige av praktiska
skäl generellt bör beviljas yttranderätt. Detta bör anges i reglementet för
kommunstyrelse resp, i arbetsordningen för kommunfullmäktige, Enligl Orusts
kommun bör det ankomma på kommunerna själva att bestämma i vad mån deras egna
tjänstemän skall fa deltaga i överiäggningarna och om annan sakkunnig skall få
lämna upplysningar vid kommunfullmäktiges sammanträden. Regler härom bör kunna
tas in i arbetsordning. Tjänstemännens yttranderätt bör enligt Värnamo kommun
inte sträcka sig längre än till en möjlighet alt på eget initiativ lämna
sakupplysning i en fråga som behandlas i fullmäktige, Eskilstuna och Köpings
kommuner anför liknande synpunkler,
Förslagel
om närvarorätt för ordförande eller vice ordförande i kommunstyrelsen eller
annan nämnd eller i beredning vid behandling av ärende som har beretts av
nämnden eller beredningen eller vid besvarjnde av interpellation som har
ställts till nämndens eller beredningens ordförande tillstyrks av Stockholms
kommun. Kommunen anser, liksom Föreningen Sveriges
kommunalaförvaltningsjurisler och länsstyrelsen i Älvsborgs län, all bestämmelsen
bör förtydligas så att det klart framgår att antingen ordföranden eller vice
ordföranden i nämnd eller beredning, har yttranderätt,
Stockholms
kommun erinrar om att enligt nuvarande regler borgarråd, utöver yttranderätt,
även har rätt att framställa förslag och att få sin mening antecknad i
protokollet. Rätt att deltaga i överiäggningarna anses, framhåller kommunen,
inte innefatta rätt att ställa förslag, 1 utredningens författningsförslag har
borgarrådens rätt att ställa förslag och deras rätt att få sin mening antecknad
till protokollet fallit bort. Kommunallagsulredningen anser att borgarrådens
rätt att få sin mening antecknad i fullmäktiges protokoll bör kunna placeras i
arbetsordning. Enligt kommunens mening är emellertid regler om rätt för
borgarråd att ställa förslag och att fa sin mening antecknad i protokollet inte
av sådan natur att de bör placeras i kommunfullmäktiges arbetsordning. Lagen
bör ge uttryckligt besked i dessa frågor, vilka har stor betydelse för arbetet
i kommunfullmäktige.
Om
landstingsmötets funktion som överläggningsfomm för enbart landstingsledamöter
skall renodlas, bör enligt LandsUngsförbundet inte landshövdingen eller den
som i hans ställe företräder länsstyrelsen vid landstingsmöte ha rätt att delta
i debatten. Förbundet anser därför att landshövdingen eller hans
ställföreträdare inte bör tillerkännas rätt att yttra sig vid landstingsmöte.
Inte heller Södermanlands läns landstingskommun anser att någon bestämmelse om
närvaro- och yttranderätt för landshövdingen vid landstingsmöte bör tas in i
den nya kommunallagen. Samordningsbehovet mellan länsstyrelse och
landstingskommun kan tillgodoses på andra vägar. Vid landstingsmötet kan en
heltidsengagerad förtroendeman liksom andra medborgare
Prop.1975/76:187 376
vara
närvarande. Men om den heltidsengagerade förtroendemannen inte är ledamot i
landstinget har han enligl utredningens förslag yttranderätt endasl om han är
ordförande eller vice ordförande i någon nämnd eller beredning. Med hänsyn
härtill och till att utredningen föreslår att landstingskommunens ledande
ijänstemän inte längre skall ha någon i lag garanterad närvaro- och yttranderätt
framstår det som säreget att en beslämmelse om sådan rätt för landshövding
behålls. Även Malmöhus läns landstingskommun och Nybro kommun förordar alt
landshövdingens närvaro- och yttranderätt vid landstingsmöte avskaffas. De
framhåller att samordningen mellan länsstyrelse och landstingskommun numera
sker på annal sätt. Kopparbergs käns landstingskommun anser däremoi att
landshövdingen bör ges möjlighet att deltaga i överiäggningarna men inte i
besluten.
Svenska
kommunförbundet tillstyrker förslaget att kommunfullmäktige skall få tillkalla
utomstående sakkunniga för att meddela upplysningar. En sådan möjlighet
fyllereli praktiskt behov. Enligt Kopparbergs läns landstingskommun kan det
emellertid sättas i fråga om en sådan rätt behöver anges i lagen.
Landstingskommunen framhåller att föreskrifter av detta slag hör hemma i en
arbetsordning och alt landstinget alltid har möjlighet att ajournera ett
sammanträde för alt bereda andra än ledamöierna tillfälle att meddela
upplysningar. Även Vetlanda kommun förordar att frågan när tjänsteman skall
tillkallas för att lämna upplysningar regleras i arbetsordning.
En
bestämmelse om rätt att upplysningsvis höra tjänsteman eller sakkunnig bör
enligt Stockholms kommun kunna gälla också för Stockholms del. Med hänsyn till
borgarrådens slällning som föredragande i kommunstyrelsen och som ordförande i
fiertalet nämnder bör regeln enligl kommunens mening utnyttjas endast i
särskilda undantagsfall.
Enligt
Svalövs kommun bör det vara tillåtet för kommunfullmäktige att i
arbetsordningen ange att viss tjänsteman, t, ex, kommunens ledande tjänsteman
eller fullmäktiges sekreterare, fär lämna upplysningar i ett ärende utan att
beslut därom behöver fattas vid varie särskilt tillfälle. Samma åsikt framförs
av Mullsjö kommun såvitt gäller fullmäktiges sekreterare. Föreningen Sveriges
kommunalekonomer förutsätter att bestämmelsen om rätt för kommunfullmäktige
att tillkalla särskild sakkunnig för att meddela upplysningar inte tillämpas
restriktivt. Kommunens ledande tjänsteman torde i många fall kunna tillföra
ärendena värdefulla synpunkter.
Föredraganden
1
paragrafens första stycke föreskrivs att varje ledamot i fullmäktige har en
röst.
Andra
stycket innehåller bestämmelser om rätt för vissa förtroendemän eller
tjänstemän att deltaga i fullmäktiges överiäggningar men inte i besluten. Att
bestämmelserna i delta stycke inte avser personer som också är ledamöter i
fullmäktige är uppenbart och anges därför inte uttryckligen. De nuvarande
bestämmelserna om yttranderätt för ordföranden eller vice ordföranden i
Prop.
1975/76:187 377
styrelsen
samt i vissa fall även för ordföranden eller vice ordföranden i annan nämnd
eller i beredning har i enlighet med utredningens förslag, vilket har
tillstyrkts av Stockholms kommun, utvidgats till att gälla också för denna
kommun, I den allmänna motiveringen (avsnitt 12,5,2) harjag förordat att andre
vice ordförande skall kunna utses i samtliga nämnder i kommun och
landstingskommun. Bestämmelsen om yttranderätt har utformats så att det skall
framgå all yttranderätten tillkommer endera av ordföranden, vice ordföranden
och andre vice ordföranden.
Jag
har vidare i den allmänna motiveringen (avsnill 12.5.3) förordat att
interpellation som är ställd till ordföranden i kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet
skall kunna överiämnas till annan ledamot i styrelsen resp. utskottet för att
besvaras av denne. Föreskrift om yttranderätt för sådan ledamot när
interpellationen skall besvaras har lagils in i andra stycket. Där har också
tagits in en motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna om yttranderätt för
revisor.
Enligt
mitt förslag skall valbarhetshindret för kommunens resp, landstingskommunens
ledande tjänsteman behållas. Bestämmelsen härom finns i 9 S- ' likhet med
flertalet av de remissinsianser som har yttrat sig på denna punkt har jag
funnit att de nuvarande bestämmelserna i KL och LL om yttranderätt för den
ledande tjänstemannen bör fä sin motsvarighet i den nya lagen. Bestämmelsen
därom har formellt gjorts tillämplig också på Stockholms kommun.
Enligt
vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.5,3) skall
kommunfullmäktige resp. landstinget kunna medge bl. a. heltidsengagerade
förtroendemän med övergripande uppgifter yttranderätt i fullmäktige,
landstinget eller nämnd. Med hänsyn till svårigheterna att i lagtext exakt ange
de kategorier som förslagel syftar på harjag förordat att bestämmelser i ämnet
fär omfatta ledamot eller suppleant i fullmäktige, landstinget, nämnd eller
beredning. 1 andra stycket av förevarande paragraf har tagits in en bestämmelse
om att sådan förtroendeman har yttranderätt i den mån fullmäktige resp.
landstinget har beslutat det. I den begränsning som kommer till uttryck genom
orden "i den mån" liggeratl yttranderätten kan inskränkas till all
omfatta rätt för särskilt angivna förtroendemän att ytlra sig i vissa bestämda
ärenden eller grupper av ärenden. Att yttranderätt bör medges bara ell
begränsat anlal förtroendemän framgår av vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen. Genom den bestämmelse som jag nu har berört har den särskilda
regeln i 9S LLS om yttranderätt för heltidsengagerad förtroendeman i Stockholms
läns landstingskommun blivit överflödig.
I
tredje stycke föreskrivs att borgarråd i Stockholms kommun är skyldig att
närvara vid kommunfullmäktiges sammanträden och att han har rält att dellaga i
överiäggningarna men inte i besluten. Enligt 18 S KLS har borgarråd också rätt
att framställa förslag vid sådani sammanlräde. Denna befogenhet medför att
ordföranden är skyldig att ställa proposition på förslag från borgarråd. Med
hänsyn till förslagsrättens belydelse harjag funnit att
Prop.
1975/76:187 378
en
uttrycklig föreskrift om borgarråds förslagsrätt bör las in i den nya lagen.
Ett ytteriigare skäl till detta ställningstagande är att del inle bör komma i
fråga att i detta sammanhang göra några sakliga ändringar i fråga om
borgarrådens skyldigheter och befogenheter. Någon motsvarighet till den
nuvarande bestämmelsen om borgarråds rätt all få sin mening antecknad i
protokollet har emellertid inte tagits in i paragrafen. Enligt min mening kan
det inte med fog hävdas att en sådan befogenhet är motiverad i fråga om
borgarråd men inte i fråga om exempelvis de heltidsengagerade förtroendemän m,
fl, i andra kommuner än Stockholm och i landstingskommunerna som kan medges
yttranderätt, Å andra sidan anser jag att återhållsamhet bör iakttas när det
gäller att medge någon som inte deltar i beslutet att få sin mening antecknad i
protokollet. Jag har därför funnit att någon uttrycklig bestämmelse om sådan
befogenhet inte bör tas in i lagen. Det får i stället ankomma på kommunerna och
landstingskommunerna att själva avgöra i vad mån rält att få sin mening
antecknad bör tillkomma någon som inte är ledamot.
Som
uiredningen och flera remissinsianser framhåller kan behovei av samordning
mellan länsstyrelsen och landstingskommunen tillgodoses på andra sätt än genom
att landshövdingen ellerannan företrädare för länsslyrelsen medges
yttranderätt på landstingsmöte, I paragrafen har därför inte tagits in någon
motsvarighet till bestämmelserna i 29 S LL och 6 S LLS om närvarorätt och
yttranderätt för landshövdingen, länsöverdirektören eller avdelningschef vid
länsstyrelse. Detta medför inte att det blir omöjligt för landstinget att låta
landshövdingen yttra sig i anslutning till ett landstingsmöte eller att mötet
måste tillfälligt ajourneras för att landshövdingen skall kunna yttra sig, I
paragrafens sista stycke har nämligen i enlighet med utredningens förslag
tagits in en föreskrift om att landstinget och kommunfullmäktige får tillkalla
särskild sakkunnig eller tjänsteman hos landstingskommunen resp, kommunen för
att meddela upplysningar. Med hänsyn till landshövdingens ställning torde del
inte innebära någon olägenhet att bestämmelsen inte ger den som har tillkallats
någon formell rätt alt yttra sig i den utsträckning som han själv önskar. Man
bör nämligen kunna räkna med att en landshövding som har ombetts alt närvara
vid ett landstingsmöte också ges tillfälle att yttra sig i tillräcklig
utsträckning,
20 S
I
denna paragraf, som motsvarar 18 S KL, 19 S KLS och 21 S 1 mom. LL, anges i
vilka ärenden kommunfullmäktige och landsting är skyldiga att fatta beslut.
Gällande
rätt
Kommunfullmäktige
skall enligt 18 S KL besluta i ärenden som har hänskjutits lill dem av högre
myndighet eller som har väckts genom fram-
Prop.
1975/76:187 379
ställning
av kommunstyrelsen eller annan nämnd eller genom motion av ledamot i
fullmäktige. Med högre myndighet avses regeringen, central myndighet och
länsstyrelse. Motion behöver inle vara skriftlig. Kommunallagskommittén
diskuterade frågan om den möjlighel som enskild kommunmedlem enligt äldre rätt
hade att anhängiggöra ärende hos kommunalstämma borde omvandlas lill en
möjlighel att väcka fråga hos fullmäktige men ställde sig av flera skäl
avvisande till en sådan lösning (SOU 1952:14 s, 114-115), Bestämmelserna i 19 S
KLS skiljer sig från 18 S KL endast på det sättet att också borgarråd har rätt
att väcka fråga genom motion.
För
landstingens del motsvaras 18 S KL av regeln i 21 S 1 mom, LL om rätt att väcka
förslag vid landstingsmöte. Sådan rätt har förvaltningsutskottet, annan nämnd,
landstingsledamot och länsstyrelsen men inte central myndighei. Förslag skall
avfattas skriftligen. I momentet anges också vissa tidsfrister inom vilka
förslag skall ges in. Enligl en uttrycklig beslämmelse får förslag inte tas upp
i annan ordning än den som anges i lagrummet, om inte förslaget har hänskjutits
till landstinget av regeringen eller härieder sig från och står i sammanhang
med ett förslag som har väckts i behörig ordning.
I 21
S 2 mom, finns bestämmelserom tryckning och expediering av förslag och om
föredragningslista. Förslagen skall sändas till länsstyrelsen och samtliga
landstingsmän minst åtta dagar före landstingsmötets början. Kravet på
tryckning gäller inte bara förslag utan enligt 36,60 och 69 SS också landstingets
protokoll, budget och revisionsberättelse, 1 huvudsak återgår bestämmelserna
på 1862 års landstingsförordning. Skyldigheten att trycka förslag infördes
dock först år 1913.
Kommunallagsutredningen
Utredningen
anför att länsstyrelsen torde vara den statliga myndighet som både nu och i
framtiden kan antas ha de fiesta kontakterna med kommunerna och
landstingskommunerna. Utredningen föreslår att länsstyrelsens rätt att
anhängiggöra ärende hos kommunfullmäktige och landsting behålls men att
motsvarande rätt för andra slalliga myndigheter las bort. Normalt har man
enligt uiredningen anledning att räkna med alt länsstyrelsen som statligt
regionalt organ berörs av de ärenden som centrala statliga myndigheter kan
vilja väcka hos kommunfullmäktige eller landsting. När så inte är fallel, bör
det inte behöva medföra någon olägenhet om den centrala myndighelen får
hänvända sig till länsstyrelsen. Enligt utredningen behövs för Stockholms del
en särregel om motionsrätt för borgarråd.
Bestämmelserna
i LL om när förslag skall ges in hade enligt utredningen sin största betydelse
på den tid när landstingen höll bara ett landstingsmöte varje år. Numera
sammanträder landstingen normalt två eller tre gånger åriigen. Från
arbetsteknisk synpunkt kan vissa lidsfrister innebära fördelar. Bestämmelser om
lidsfrister får emellertid enligt uiredningen ses främsl
Prop.
1975/76:187 380
som
regler av arbelsorganisalorisk karaktär. De bör därför lämpligen placeras i
arbetsordning. Uiredningen föreslår därför att bestämmelserna i 21 S 1 mom. LL
om när förslag skall ges in inte tas med i den nya lagen. Med nutida
kontorsleknik anser uiredningen att det inle är rimligt att binda
landstingskommunerna vid speciella krav på tryckning av förslag eller andra
handlingar. De större kommunerna låter sedan länge trycka handlingar av
moisvarande slag på samma säll och med samma metoder som landstingskommunerna
utan att det finns någon föreskrift om att det skall ske. Enligt utredningen
bör landstingskommunerna, liksom kommunema, själva få bestämma i vilken form de
vill publicera sina handlingar. Utredningen föreslår därför att reglerna i LL
om tryckning av förslag tas bort. Enligt utredningens förslag skall också
bestämmelserna om skyldighet att sända förslagen till länsstyrelsen och
landstingsledamöterna utgå.
Remissyiirandena
Förslaget
att rätten för annan statlig myndighet än länsslyrelsen all anhängiggöra
ärende hos kommunfullmäktige och landsting skall tas bort tillstyrks av
länsstyrelsen i Västmanlands län, Hallands läns landstingskommun och
Hässleholms kommun.
Kammarkollegiet
avstyrker förslagel och anför att kollegiet ofta har anledning alt höra en
kommun i t, ex, kommuninddningsärenden, I en del fall skall också
länsstyrelsens ytirande inhämtas och då faller del sig naturligt att anhålla
att länsstyrelsen hör kommunen, 1 övriga fall skulle enligt ulredningens
förslag kollegiet hos länsslyrelsen begära att den inhämtar kom-rnunens
yttrande och därefter översänder yttrandet till kollegiet. Ett sådant
förfarande skulle innebära en helt meningslös omgång. För länsstyrelserna
skulle del le sig mindre tilltalande att på detta sätl behöva gå andra myndigheter
lill hända med tjänsler av rent expeditionen art.
Stockliolms
och Norrköpings kommuner anför liknande synpunkter. Stockliolms kommun
framhåller alt, om alla slalliga remisser måste gå över länsstyrelsen, torde
remisstiderna för kommunerna bli än mer pressade än {. n. Enligt kommunens
mening finns det skäl att även i fortsäitningen medge rätt för regeringen och
centralt ämbetsverk alt hänskjuta ärende till behandling hos kommunfullmäktige.
Hallsbergs, Köpings och Västerås kommuner redovisar samma uppfattning,
Uppsala
läns landstingskommun anser att länsstyrelsens rält att anhängiggöra ärende
hos kommunfullmäktige och landsting bör las bort och all ärenden från
länsstyrelsen bör behandlas på samma sätt som ärenden från andra utomstående
organ och myndigheter. Inte heller Kopparbergs läns landsUngskommun anser del
motiverat att länsstyrelsens rält att kräva all ett ärende tas upp skrivs in i
lagen.
Enligt
Svenska kommunjörbundei bör förutsättningarna för anhängiggörande hos
fullmäktige med den verkan att fullmäktige blir skyldiga att fatta
Prop.1975/76:187 381
beslut
uttömmande anges i lag och kompletterande beslämmelser med denna verkan inte
kunna tas in i arbetsordning. Förbundet ansluter sig till demokratiutredningens
uppfattning att kommunfullmäktige bör få avgöra om särskilda kommundelsorgan
skall få initiativrätt eller ej i fullmäktige. Detta kan enligl förbundet ske
genom att i bestämmelsen om initiativrätt tas in en regel som innebär alt
kommundelsorgan får anhängiggöra ärende hos fullmäktige, om fullmäktige
beslutar det. Förbundet anser vidare att en följd av revisorernas befogenhet
alt enligt 57 S i konmiunallagsutredningens förslag lill kommunallag själva
utöva förvaltning som har samband med revisionsuppdraget måste bli att
revisorerna får anhängiggöra sådana ärenden hos fullmäktige som har samband med
denna förvaltning.
Även
Malmö kommun anser all kommundelsorganens rätt att anhängiggöra ärende hos
fullmäktige bör framgå av kommunallagen. Eftersom del är angeläget att lagen
uttömmande anger dem som har rätt att anhängiggöra ärende, bör del föreskrivas
att fullmäktige får besluta alt kommundelsorgan skall ha sådan befogenhet,
Jönköpings kommun anser alt rätt att anhängiggöra ärende hos fullmäktige bör
tillkomma kommundelsorganen och att revisorernas rätt att anhängiggöra ärenden
möjligen också bör anges i paragrafen. Även Nässjö kommun menar att kommunens
revisorer bör ha rätt att anhängiggöra ärende hos fullmäktige. Föreningen
Sveriges kommunala föivaUningsjuiister anser att särskilt beredningsorgan som
fullmäktige har tillsatt, kommundelsorgan och kommunens revisorer bör ha
initiativrätt hos fullmäktige. Även Lidingö kommun framhåller alt förslag från
en särskild kommillé som fullmäktige har tillsatt för utredning av viss fråga
bör behandlas av fullmäktige.
Stockholms
kommun ifrågasätter riktigheten av kommunallagsutredningens uppfattning att
det - även ulan uttrycklig bestämmelse därom i lagen - skulle stå fullmäktige
fritt att besluta att kommundelsorgan skall ha initiativrätt i fullmäktige. En
sådan ordning synes enligt kommunen innebära en ändring i förhållande lill vad
som f n. anses gälla.
Föredraganden
I
försia styckei av förevarande paragraf anges till en början att kommunfullmäktige
och landsting skall besluta i ärende som har anhängiggjorts av kommunstyrelsen,
förvaltningsutskottet eller annan nämnd eller av ledamot genom motion, I fråga
om Stockholms kommun har bestämmelsen att motion kan väckas också av borgartåd
behållits.
Av
21 S 1 mom, LL framgår att landstinget inte får pröva ärende som har kommit upp
på annat sätl än som anges i lagrummet. Motsvarande princip har i praxis
ansetts gälla i fråga om kommunerna (se t, ex. Regeringsrättens årsbok 1913
ref 41, 1942 S 85 och 1957 1203), Jag har inte funnii anledning att konsimera
bestämmelserna i förevarande paragraf så att en annan ordning införs. Med
hänsyn härtill bör länsstyrelsens initiativrätt
Prop.1975/76:187 382
liksom
hittills framgå av lagtexten. Av de skäl som bl, a, kammarkollegiet och
Stockholms kommun har anfört harjag vidare funnit alt den nuvarande
initiativrätten för regeringen och centrala statliga myndigheler bör behållas.
I paragrafen föreskrivs därför all beslul skall meddelas också i ärende som har
väckts av regeringen eller central förvaltningsmyndighet. Uttrycket "förvaltningsmyndighet"
används därvid i den bemärkelse som uttrycket har i regeringsformen (se t. ex,
1 kap, 7 S och 11 kap, 6 S), Det saknar alltså betydelse huruvida det i
myndighetens instruktion anges att myndigheten är central förvaltningsmyndighet
för vissa typer av ärenden.
Av
vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12,7,3) framgår att
kommundelsorganen i regel kan betraktas som beredningar, I likhet med några
reniissinstanser anser jag alt det kan vara motiverat att både kommundelsorgan
och andra beredningar får möjlighet att väcka frågor i fullmäktige resp.
landstinget. Svenska kommunförbundet har i sitt remissyttrande anvisat en
lösning som jag anser lämplig, 1 andra stycket har därför föreskrivits att
fullmäktige skall besluta i ärende som har anhängiggjorts av beredning, om
fullmäktige har bestämt att så skall ske. Med stöd av denna bestämmelse kan
försekrifter om initiativrätt för kommundelsorgan och andra beredningar tas in
i t.ex. fullmäktiges arbetsordning.
Med
hänsyn lill vad jag i det följande kommer att föreslå i fråga om förvaltning
som har samband med uppdrag som revisor har i paragrafen tagits in en
bestämmelse om rätt för revisorerna hos kommun eller landstingskommun alt
väcka frågor hos kommunfullmäktige eller landsting.
Jag
delar kommunallagsutredningens uppfattning att beslämmelser om när ärende skall
anhängiggöras samt om tryckning och expediering av handlingar bör kunna tas in
i arbetsordning. Några sådana föreskrifter har därför inte tagits in i
paragrafen.
Avslulningsvis
vill jag framhålla att den omständigheten att del i paragrafen sägs att
"fullmäktige skall beslula" inte hindrar att ärendet avgörs av t. ex.
kommunstyrelsen, om hinder häremot inte föreligger på grund av bestämmelserna i
4 S om kompetensfördelningen mellan de beslutande organen och nämnderna.
21 S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om beredning av kommunfullmäktiges och
landstingets ärenden. Paragrafen motsvarar 19 S KL, 20 S KLS och 30 S LL,
G ä llande
r ä n
Enligt
KL skall de ärenden som skall avgöras av kommunfullmäktige vara beredda av den
nämnd eller beredning dil ärendel efler sin beskaffenhet hör eller av en eller
fiera särskilt utsedda personer. Har en specialberedning
Prop.
1975/76:187 383
tillsatts
för visst ärende, skall den ordinarie nämnden eller beredningen alltid lämnas
tillfälle att yttra sig. Kommunstyrelsen skall alltid få tillfälle att yttra
sig i ärende som har beretts av annan än styrelsen. Beredningstvånget gäller
inte i fråga om val och inle heller i fråga om ärende som fordrar skyndsam
handläggning och inle avser utgift, anvisning av medel till utgift, avhändande
av kommunens egendom eller efterskänkande av någon rättighet som tillkommer
kommunen.
Bestämmelserna
i KLS skiljer sig från KL:s i två avseenden. Drätselnämnden i Stockholms
kommun skall lämnas tillfälle att yttra sig i vissa angivna ärenden som är av
särskild vikt för kommunens ekonomi. För befrielse från beredningstvånget i
brådskande ärenden krävs att samtliga närvarande ledamöter i kommunfullmäktige
bilräder det förslag som har lagts fram.
Någon
annan begränsning i fråga om tillämpningsområdet för dispensregeln har inte
föreskrivits. Enligt förarbelena lill KLS är anledningen till särregeln om
drätselnämndens yitranden över ärenden av ekonomisk natur den speciella
ställning som drätselnämnden av ålder intar i Stockholms kommunala
organisation (prop. 1957:16 s. 46). Till skillnad från vad som gäller
beträffande övriga kommuner är drätselnämnden i Stockholms kommun en
obligatorisk nämnd.
30
S LL skiljer sig från 19 S KL genom föreskriften om den dubbla beredningen.
Den innebär all landstinget inte får besluta i ärende innan det har blivit
berett, förutom av facknämnd eller beredning och förvaltningsutskottet, även
av ett särskilt utskott som landstinget har utsett bland sina ledamöter. Enligt
7 S LLS är den dubbla beredningen frivillig i Stockholms lans landstingskommun.
I den allmänna motiveringen (avsnitl 12,3,4) har jag förordat att den dubbla
beredningen inte längre skall vara obligatorisk i övriga landstingskommuner.
Kommunallagsutredningen
Uiredningen
anser att huvuddragen i de nuvarande reglerna om beredningslvånget bör
behållas oförändrade. Utredningen föreslår dock en ny bestämmelse om att
beredningen skall utmynna i ett motiverat förslag till beslut i ärendet.
Syftet
méd bestämmelserna om beredningstvång är enligt uiredningen att inga viktiga
ärenden skall få avgöras utan att de har beretts. Utredningen anser att denna
princip bör upprätthållas även i fortsättningen. Undanlag från
beredningstvånget torde enligt uiredningen behöva göras främst i brådskande
ärenden, där rättsförluster kan uppkomma om beslut inte fattas inom viss
tidsfrist. Den undantagsregel som finns i KLS synes enligt utredningen vara
lämpligasl för dessa situationer. Denna regel torde också vara lättare att
lillämpa än moisvarande beslämmelser i KL och LL, Mot den bakgrunden föreslår
utredningen en undanlagsregel som har utformats
Prop.
1975/76:187 384
i
enlighet med bestämmelsen i 20 S KLS, Enligt utredningens förslag skall alltså
val få förrättas utan beredning. Vidare skall ärende som fordrar skyndsamt
avgörande få avgöras utan beredning, om samtliga närvarande ledamöter biträder
det förslag som har framställts.
Bestämmelsen
i 20 S KLS om yttrande från drätselnämnden synes enligt utredningen vara
överfiödig. Med den utformning som den allmänna beredningsregeln har anser
uiredningen att del är klart att drätselnämnden skall höras i varje ärende som
är av vikl för kommunens ekonomi. Utredningen hänvisar till sitt förslag att
samtliga beslämmelser om drätselnämnd i KL och KLS skall överföras till
övergångsbestämmelserna lill den nya kommunallagen. Utredningen föreslår alt
bestämmelsen i KLS om att yttrande skall inhämtas från drätselnämnden slopas
helt.
Remissyttrandena
Enligt
länsstyrelsen i Uppsala län och Markaiyds kommun bör förslagel om skyldighet
att motivera förslag till beslut inte genomföras. Länsslyrelsen framhåller att
det visseriigen i många fall torde vara önskvärt alt beslulsförslagen motiveras
men tolkningsproblem kan uppstå vad gäller såväl skälens omfattning som deras
innehåll. Enligt länsstyrelsen kan det också vara svårt att motivera beslut som
är grundade på politiska överväganden. Även Vetlanda kommun är tveksam inför
kravet på beslutsmotivering, medan Västmanlands läns landstingskommun och
Alvesta kommun erinrar om förvaltningslagens regler om beslutsmotivering.
Stockholms
kommun delar inte kommunallagsulredningens uppfattning att regeln i KLS om att
drätselnämndens yttrande skall inhämtas i ärenden av ekonomisk vikt skulle vara
överfiödig. Enligt kommunen förekommer det ofta ärenden hos kommunfullmäktige
som är av sådan beskaffenhet att de i första hand måste hänföras lill viss
nämnds sakliga kompetensområde men som också har ekonomisk betydelse för
kommunen. Med tanke på sådana fall bör det enligt kommunens mening av lagtexten
klart kunna utläsas att drätselnämnden obligatoriskt skall beredas tillfälle
att yttra sig i ärenden som är av vikt för kommunens ekonomi.
Flera
remissinstanser, bl, a, länsstyrelsen i Kopparbergs län, Skaraborgs läns landsUngskommun,
Vallentuna, Uppsala, Panllle och Kailstads kommuner och Föreningen Sveiiges
kommunala löivaltningsfurisier, anser att bestämmelsen om undantag från
beredningslvånget bör utformas så att det framgår att iirenden som avser
ändring av anlalel ledamöter i nämnd får avgöras ulan beredning, Uppsala kommun
anser att en bestämmelse bör införas om att fråga om avsägelse från
förtroendeuppdrag kan avgöras ulan att det är berett, Värnamo kommun framhåller
vikten av att beslut som rör den kommunala organisationen föregås av ordentlig
utredning. Detta talar enligt kommunen för att beredningslvånget behålls i
ärenden som rör organisationen, Skaraborgs läns landstingskommun anför alt
frågan om hur förslag beträffande
Prop.
1975/76:187 385
ändrad
nämndsammansättning skall väckas och huruvida undantag frän kungörelsetvånget
skall få göras i fråga om sådant ärende bör klariäggas, innan en regel om
undantag från beredningslvånget införs, Vänersborgs kommun anföratt reglerna
om avgörande av ärende som fordrar skyndsam handläggning kan tillgripas, om en
nämnds organisation behöver ändras snabbt.
Föredraganden
Bestämmelserna
om beredning av fullmäktigärenden och berednings-tvång har utformats så att de
i huvudsak stämmer överens med gällande regler. 1 första slycket föreskrivs alt
ärende, vari fullmäktige skall besluta, skall beredas av den nämnd eller
beredning dit ärendet efter sin beskaffenhet hör eller av en särskilt utsedd
beredning. Om ett ärende har beretts av annan än den nämnd eller beredning dit
ärendet efter sin beskaffenhet hör, skall nämnden eller beredningen enligl
andra stycket la tillfälle all avge yttrande innan ärendet avgörs. Styrelsen
skall alllid få tillfälle att yttra sig i ärende som har beretts av annan än
styrelsen.
I
likhei med utredningen anser jag alt en bestämmelse om att drätselnämnd skall
få tillfälle alt yttra sig i ärenden som är av särskild vikl för kommunens
ekonomi inle har sin plats i den nya kommunallagen. Någon motsvarighet lill den
nuvarande bestämmelsen i 20 S KLS om yttrande från drätselnämnden har därför
inte tagits in i paragrafen. Kommunfullmäktige i Stockholms kommun kan själva
närmare reglera i vad mån drätselnämndens yttrande skall inhämias i ärenden
som angår kommunens ekonomi.
I
den allmänna motiveringen (avsnitt 12.3,4) harjag förordat att beredning genom
särskilt beredningsutskott inte längre skall vara obligatorisk i
landstingskommunerna. Paragrafen innehåller därför ingen motsvarighet lill
bestämmelsen i 30 S LL om den dubbla beredningen.
Utredningen
har föreslagit en ny bestämmelse om att nämnd eller beredning skall lägga fram
förslag lill beslul i del ärende som har beretts och ange skälen för beslutet.
Flera remissinstanser har ställt sig avvisande eller tveksamma till en sådan
bestämmelse. För egen del finner jag kritiken befogad. Att en nämnd eller
beredning som väcker ett ärende i kommunfullmäktige eller landstinget
motiverar sin framslällning torde ligga i sakens natur. Det är däremot inte
lika säkert att nämnden eller beredningen lägger fram ett färdigt förslag lill
beslut.
Ofla
kan del nog ligga närmasl lill hands all kommunstyrelsen utformar förslaget
till beslut. Alt i lagen föreskriva skyldighel för nämnd eller beredning som
bereder ett ärende att lägga fram ett motiverat förslag till beslut i ärendel
är enligt min mening att gå alltför långt. Någon sådan föreskrift har därför
inte tagits in i paragrafen. De kommuner eller landstingskommuner som vill
binda sina nämnder och beredningar i sådana hänseenden kan göra detta genom
interna föreskrifter,
25 Riksdagen 1975/76. ! saml. Nr 187
Prop.1975/76:187 386
Bestämmelsen
i tredje stycket om undantag från beredningslvånget har utformats så att
beredning skall kunna underlåtas inte bara i valärenden utan också i ärenden om
ändring av antalet ledamöter och suppleanter i styrelsen eller annan nämnd.
Avsikten med detta undantag är att de nyvalda kommunfullmäktige och det nyvalda
landstinget skall kunna ändra sammansättningen av en nämnd före valet av
ledamöter i nämnden. Den nya beslutande församlingen bör inte vara skyldig att
låta sådana ärenden förberedas av de beredningsorgan som har utsetts av den
tidigare församlingen. Ärenden om ändring i nämndsammansättning måsle dock
väckas och kungöras i den ordning som föreskrivs i 20 S resp, 15 S- Det bör
påpekas alt undantaget från beredningslvånget gäller endasl i fråga om ändring
av antalet ledamöter i befintliga nämnder. Mera genomgripande ändringar i
nämndorganisationen måste beredas enligt huvudregeln. Bestämmelsen har
kompletterats så att även ärenden som avser avsägelse från uppdrag som ledamot
eller suppleant i kommunfullmäktige, landsting eller nämnd skall kunna avgöras
utan beredning.
Den
allmänna bestämmelsen om undantag från beredningslvånget i brådskande ärenden
har överförts till 26 S och getts ett innehåll som något avviker från vad
utredningen har föreslagit. Syftel med ändringen i fråga om bestämmelsens
placering i lagen är att alla fall när ett ärende kan tas upp till avgörande
utan både kungörande och beredning skall anges i samma paragraf Därigenom
klargörs bättre än f n. hur undantagen från kungörelsetvånget förhåller sig
lill undantagen från beredningslvånget.
22 S
1
denna paragraf finns särskilda beslämmelser om beredning av ärenden som har
väckts genom motion. Paragrafen har inle någon motsvarighet i KL, KLS eller LL,
1 fråga om innehållet i paragrafen, vilken har utformats i enlighet med
kommunallagsulredningens förslag till 20 S 2 mom,, kan jag i huvudsak hänvisa
till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12,3,5),
Om
en motion kräver så omfatiande utredningar att den inte är färdigberedd inom
ett år, skall den enligt vad som föreskrivs i paragrafen ändå anmälas till
fullmäktige inom denna tid. När detta sker kan, som jag har anfört i den
allmänna motiveringen, fullmäktige besluta att beredningen skall fortsätta och
bestämma ny lid inom vilken motionen åter skall redovisas för fullmäktige. En
särskild bestämmelse härom i lagen harjag inte ansett nödvändig. Den ettåriga
beredningsfristen är, liksom enligl utredningsförslaget, knuten lill varje
särskild motion. Några remissinsianser förordar en bestämmelse som innebär att
alla motioner som inle är färdigberedda skall, oavsett när de har väckts,
anmälas vid ett eller två bestämda sammanträden varje år. Även med en regel som
är utformad enligt mitt förslag lorde det emellertid finnas goda möjligheter
att ordna en mera samlad redovisning
Prop.1975/76:187 387
av
icke fiirdigberedda motioner vid bestämda sammanträden.
Motioner
kan innehålla yrkanden av olika karaklär. Vad som föreskrivs i paragrafen
hindrar inle all fullmäktige, om yrkandena kan hållas isär från varandra, tar
ställning lill ett yrkande och samtidigt beslutar att motionen i övrigt skall
beredas ytteriigare,
Enligl
vad som föreskrivs i 35 S skall närmare föreskrifter om handläggningen av
motioner tas in i fullmäktiges arbetsordning, I arbetsordningen eller i
reglemente för nämnd kan fullmäktige meddela närmare föreskrifter om t, ex,
återkommande anmälan och redovisning av motioner som inte är fiirdigberedda.
Paragrafen utgör inte någol hinder mot att föreskrifter i denna ordning
meddelas om att motioner normalt skall beredas inom kortare tid än ett år,
23 S
Denna
paragraf handlar om kommunfullmäktiges och landstingets rätt att företa
opinionsundersökningar bland medlemmarna i kommunen resp, landstingskommunen.
Paragrafen har inte någon motsvarighet i KL, KLS eller LL, I fråga om motiven
för bestämmelsen och innehållet i denna kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag
har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12,7,4), 1 det följande skall
jag ta upp några särskilda frågor som har berörts av kommunallagsutredningen
och remissinstanserna.
Kommunallagsutredningen
Paragrafen
avser enligl uiredningen åtgärder av skiftande slag, alltifrån enklare
förfrågningar och opinionsundersökningar lill egentliga omröstningar, I
förhållande till vad som nu gäller innebär paragrafen den ändringen att även
omröstningar blir tillåtna, I fråga om den krets av personer från vilka
synpunkler skall inhämtas har kommunfullmäktige och landstinget slor frihel alt
bestämma. Den enda begränsning som paragrafen anger är alt det skall vara fråga
om medlemmar i kommunen resp. landstingskommunen. Man kan således vända sig
till medlemmarna i hela kommunen eller i en del av kommunen. Eftersom det är
fullmäktige resp, landstinget som skall besluta alt synpunkter skall inhämtas,
skall undersökningen avse frågor som det tillkommer fullmäktige resp,
landstinget att handlägga. Ämnesområdet avgränsas alltså på samma sätt som för
interpellation. Kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet eller övriga nämnder
kan inle på egen hand besluta om sådan undersökning som avses i lagmmmet,
framhåller utredningen. Paragrafen begränsar däremoi inte nämndernas nuvarande
möjligheter att vända sig till dem som utnyttjar en viss kommunal service för
alt inhämta synpunkter beträffande t. ex. öppethållande av barnstugor eller
turtäthet och linjesträckning för kollektiv trafik.
Förslag
om att opinionsundersökning o. d. skall genomföras kan fram-
Prop.
1975/76:187 388
ställas
av en ledamot av fullmäktige resp, landstinget under överiäggningen i ett
ärende. Ett sådant yrkande skall, liksom ett bordläggnings- eller
åler-remissyrkande, tas upp lill beslul särskill och före sakyrkandena. Förslag
om att synpunkter skall inhämtas kan även läggas fram i form av motion. Om ett
yrkande att synpunkter skall inhämtas från kommunmedlemmar inte avslås
omedelbart, har kommunfullmäktige resp. landstinget att överlämna denna fråga
för beredning lill kommunstyrelsen eller annan nämnd eller särskilt
beredningsorgan.
Utredningen
anför att rätten all anlita valnämnd i samband med opinionsundersökningar o,
d, måste begränsas något med hänsyn till att valnämnden har uppgifter som
avser valen till riksdagen, landsting, kommunfullmäktige och kyrkofullmäktige.
Dessa uppgifter kan inte stå tillbaka för opinionsundersökningar o. d. 1 den
besfämmelse som utredningen föreslår anges därför alt valnämnden får anlitas,
om dess verksamhet i övrigi inte hindras genom alt nämnden medverkar vid sådan
undersökning. Utredningen framhåller att valnämnden skall kunna vägra sin
medverkan endast på objektiva grunder. Ett beslut av en valnämnd att inte
medverka vid åigärder som avses i paragrafen kommer enligt utredningen att
kunna överklagas genom kommunalbesvär.
Remissyttrandena
Enligt
Stockholms kommun synes några hinder mot att valnämnden anlitas för att
medverka vid folkomröstning i och för sig inte föreligga, under förutsättning
alt nämndens övriga uppgifter inte försvåras. Av den bestämmelse som föreslås
synes enligt kommunen följa att kommun är skyldig alt siälla sin valnämnds
tjänsler till landstingskommunens förfogande, om inte valnämnden kan vägra sin
medverkan på objektiva gmnder, dvs. om inte nämndens verksamhet i övrigt
hindras. Gränsdragningen mellan kommuns och landstingskommuns kompetensområde
är emellertid oklar. På grund härav och även av andra skäl kan situationer
uppkomma där landstingskommunens och en eller fiera kommuners uppfaltning i en
viss fråga kolliderar. Frågan kan t, ex, gälla om landstingskommunen skall
överta eller samtidigt driva viss verksamhel som handhas av kommun. Enligt
förslaget får landstingskommunen då anlita valnämnden för att genom folkomröstning
söka skaffa sig argument gentemot kommunen. Kommunen själv skulle därvid helt
sakna infiytande över formuleringen av den fråga som omröstningen gäller.
Denna konsekvens av förslaget synes inte rimlig, anser Stockholms kommun,
I
motiven bör det uttömmande klargöras på vilka grunder valnämnden kan vägra sin
medverkan, anför Eskilstuna kommun. Enligl Jönköpings kommun bör valnämnden
inle kunna vägra att medverka vid en opinionsundersökning eller folkomröstning
som kommunfullmäktige har beslutat. Även länsstyrelsen i KrIsUanslads län och
Borås kommun ifrågasätter om inte
Prop.
1975/76:187 389
skyldighel
bör föreskrivas för valnämnden att medverka. Stockholms kommun anför att
ulredningens förslag är så utformat att risk finns att en kommun som ställer
sin valnämnds tjänster till en landstingskommuns förfogande själv får slå för kostnaderna.
En
fråga som uppkommer i samband med införande av en möjlighet till lokala
opinionspejlingar i form av folkomröstning är, framhåller Stockholms kommun,
huruvida bestämmelserna om otillböriigt verkande vid röstning, tagande av
olillböriig förmån vid röstning och brolt mot rösthemlighei i 17 kap. 8 och 9
SS brottsbalken blir tillämpliga. Enligt ordalydelsen i dessa
strafföestämmelser omfattar straffskyddet bl. a. "utövning av rösträtt i
allmänt ärende". Kommunen anser att sådan kommunal folkomröstning som
blir möjlig enligt den bestämmelse som föreslås rent språkligt kommer att
omfaltas av det citerade uttrycket. Vid strafföudens tillkomst synes man dock
närmast ha avsett att dessa skulle gälla "allmän folkomröstning" saml
omröstning i beslutande statlig eller kommunal församling. Uttrycket "allmän
folkomröstning" hade sin motsvarighet i 49 S 1809 års regeringsform. Det
måsle därför antagas att man närmast har syftat till att skydda en
folkomröstning som har beslutats och företagits i de former som följde av denna
grundlagsbestämmelse och som alltså omfattar hela den röstberättigade
befolkningen i riket. Straffskyddet torde således endast gälla sådan
folkomröstning i hela riket som avses i 8 kap. 4 S nya regeringsformen. Frågan
är i så fall om även sådan lokal folkomröstning som blir möjlig enligt
förevarande paragraf bör omfaltas av motsvarande skydd. Sakliga och
principiella skäl talar för detta, Å andra sidan är denna omröstning helt
oreglerad lill formerna. Det kan därför bli svårt att dra upp gränsen mellan
omröstning i egentlig mening och andra sätt att inhämta opinionsyttringar,
vilka inte rimligen kan skyddas genom straffansvar.
Föredraganden
Beslämmelserna
i paragrafen innebär att kommunfullmäktige och landsting får ta initiativ till
olika slag av undersökningar av opinionsläget i kommunen eller
landstingskommunen, alltifrån enkla förfrågningar till opinionsundersökningar
som liknar omröstningar. Undersökningen kan begränsas till en del av kommunen
eller landstingskommunen och till ell visst urval av kommunmedlemmarna. Den
fråga som undersökningen skall avse kan ju tänkas ha intresse endast för t, ex,
invånarna i en viss del av en kommun. Av allmänna kommunalrällsliga grundsatser
följer emellertid att undersökningen måste vara upplagd så att den kan väntas
redovisa kommunmedlemmarnas synpunkter på ett sådant sätt att deras
likställighet inte sätts i fråga. Reell möjlighet alt delta för alla som
anmodas att yttra sig, garanterad rätt lill anonymilet och rätt till likvärdig
information är några grundläggande förutsättningar.
Den
enda begränsningen i fråga om ämnet för undersökningen är enligt
Prop.
1975/76:187 390
paragrafen
alt undersökningen skall avse ärende som det tillkommer fullmäktige att
handlägga. Ett beslut om opinionsundersökning bör alltid föregås av en noggrann
beredning. Om t. ex, kommunstyrelsen vill föreslå att en opinionsundersökning
görs, måste framställningen härom naturiigtvis innehålla förslag i fråga om
undersökningens uppläggning, formuleringen av de frågor som skall ställas,
finansiering m, m. Väcks förslag om opinionsundersökning under fullmäktiges
resp, landstingets behandling av ett sakärende, skall delta formella yrkande
om ytteriigare beredning - i enlighet med regler som gäller redan nu - tas upp
till särskilt beslul före yrkanden i sakfrågan. Om fullmäktige inte önskar
någon opinionsundersökning, kan fullmäktige övergå till att pröva sakfrågan
omedelbart efter det att framställningen om opinionsundersökning har
avslagits. Om fullmäktige önskar pröva frågan om en opinionsundersökning,
remitteras förslaget därom till kommunstyrelsen för särskild beredning.
Fullmäktige måste då uppskjuta avgörandei i sakärendet, tills kommunstyrelsens
ytirande föreligger.
Av
skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen har någon föreskrift om
rätt att anlita valnämnden i samband med opinionsundersökning inte tagits in i
paragrafen. Det innebär att det liksom hittills inte torde vara tillåtet att
anlita valnämnden.
Förfarandet
vid opinionsundersökningar regleras inte närmare i paragrafen. Det ankommer på
kommunfullmäktige och landsting att utfärda de föreskrifter härom som behövs.
Det kan när opinionsundersökningen har karaktär av omröstning gälla frågor av
samma slag som de spörsmål som regleras i vallagen, dvs. rätten att delta i
omröstningen, förfarandet vid röstning, räkning av röster etc. Av I S vallagen
framgår att lagen inte är lillämplig på kommunala opinionsundersökningar av det
slag som behandlas i förevarande paragraf Normalt lorde de opinionsundersökningar
m. m. som kan företas med stöd av förevarande paragraf ha sådan karaklär att
det är uppenbart att bestämmelserna i 17 kap. 8 och 9 SS brottsbalken om otillbörligt
verkande vid röstning, tagande av olillböriig förmån vid röstning och brott mot
rösthemlighet inte är tillämpliga. Något kategoriskt uttalande om att så alllid
kommer att bli fallet kan inle göras i detta sammanhang. Enligt min mening
måste det ankomma på rättspraxis att avgöra denna fråga. Att införa uttryckliga
bestämmelser som innebär att de nämnda straffbestämmelsema blir tillämpliga
kan inte komma i fråga med hänsyn till att förevarande paragraf avser
undersökningar av vitt skilda slag och till att några närmare bestämmelser om
förfarandet vid undersökningarna inle har meddelats.
24 S
Paragrafen,
som reglerar fortsatt sammanträde med kommunfullmäktige och landsting,
motsvarar 20 S någon motsvarighet i LL,
Prop.
1975/76:187 391
Gällande
rätt
Om
de ärenden som handläggs på sammanträde med kommunfullmäktige inte kan
slutbehandlas på den utsatta dagen, skall sammanlrädet enligt 20 S KL och 21 S
KLS fortsättas på annan dag. Kungörelse skall utfärdas i vanlig ordning, om
fullmäktige beslutar det. Om fullmäktige inte beslutar om kungörelse, skall
ordföranden innan sammanträdet upplöses bestämma och för de närvarande
tillkännage tiden för det fortsatta sammanträdet. Vid tillämpningen av
nuvarande regler anses hinder inte föreligga mol att ett sammanlräde fortsätter
efter kl, 24,00, 1 praktiken brukar ordföranden utan vidare själv avgöra vad som
är lämpligast. Om flertalet ledamöter enas om alt sammanträdet skall avbrytas,
måsle detta emellertid ske. Särskilda regler om fortsatt sammanlräde vid
valförrättning, när valet är proportionellt, finns i lagen (1955:138) om
proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m, m.
I LL
saknas bestämmelser om fortsatt sammanträde. Detta torde hänga samman med att
landstingen tidigare normalt hade endasl ett landstingsmöte varje år och att
detta varade fiera dagar. I 8 S LLS finns däremot bestämmelser om fortsatt
sammanlräde. Bestämmelsen avser del fallet att man inte hinner behanda samtliga
de ärenden som har tagits upp i kungörelsen om landstingsmöte inom den tid som
är utsatt för mötet. Mötet skall då fortsättas vid senare tidpunkt. Ordföranden
bestämmer och tillkännager innan mötet upplöses tiden för del fortsatta mötet.
Kommunallagsutredningen
Enligt
utredningens uppfaltning behövs bestämmelser om fortsatt sammanträde i den nya
kommunallagen, I varje fall kan sådana regler inte ersättas med en ordning som
innebär att återstående ärenden skall bordläggas och tas upp vid senare
sammanträden. Med hänsyn till all både kommunfullmäktiges och landstingets
arbetsbelastning har ökat under de senaste årtiondena räcker det inte med att
de ärenden som inte hinns med kan bordläggas. Detta hindrar enligt uiredningen
inte att det ibland kan tänkas vara fördelaktigare att bordlägga återstående
ärenden än att fortsätta sammanträdet vid en senare tidpunkt.
Utgångspunkten
för de nya bestämmelserna bör enligt uiredningen vara alt ett sammanträde skall
fortgå tills samtliga ärenden har behandlats, I kungörelsen bör tiden för
sammanträdet sättas ut. Hinner man inte med ärendena inom den utsatta tiden,
finns enligt utredningen två alternativ. Sammanträdet fortsätter antingen
omedelbart eller vid senare tidpunkt. Det bör ankomma på fullmäktige att ta
ställning lill vilkel altemativ som bör väljas. Skall sammanträdet fortsättas
vid senare tidpunkt, bestämmer och tillkännager ordföranden tiden för det
fortsatta sammanlrädet. Reglema om fortsatt sammanträde bör enligt utredningen
kunna vara desamma i lands-
Prop.
1975/76:187 392
tingskommunerna
som i kommunerna, även om olikheterna i sammanträdesfrekvens kan leda lill att
praxis utvecklar sig olika.
Remissyttrandena
Flera
remissinstanser, bl, a, länsstyrelserna I Kopparbergs och Jämtlands län saml
Hjo, Mora och Munkedals kommuner, framhåller svårigheterna att i en kungörelse
om sammanträde på förhand bestämma den tidpunkt när sammanträdet beräknas vara
avslutat. Länsstyrelsen i Kronobergs län har svårt att inse fördelen med en
sådan ordning. Svenska kommunjörbundei framhåller att det relativt sällan torde
förekomma all en särskild lid sätts ul för ett fullmäktigesammanträdes slut.
Det normala är att sammanträdet sätts ut att äga rum en viss dag med början ett
visst klockslag. Förbundet anser därför att utgångspunkten för frågan om
fortsatt sammanträde skall äga rum bör vara att sammanträdet inte har hunnit
slutföras på "utsatt dag", inte på "utsatt tid". Föreningen
Sveriges kommunala JÖivaliningsJurister och ett fiertal kommuner framför samma
åsikt.
Föredraganden
Enligt
min mening bör bestämmelserna om fortsatt sammanträde begränsas lill ett
minimum. På grund härav och på grund av remissinstansernas påpekanden har paragrafen
utformats på ett annat sätl än vad utredningen har föreslagit.
Att
kommunfullmäktiges och landstings sammanträden normalt fortgår, tills samtliga
ärenden som har angetts i kungörelsen eller som enligt lagen ändå får tas upp
har behandlats, är självklart och behöver enligl min mening inle framhållas
särskill i lagen, 1 paragrafen föreskrivs att sammanträde med kommunfullmäktige
resp. landsting skall fortsätta omedelbart eller vid senare tidpunkt, om det
inte kan slutföras den dag som har satts ut i kungörelsen om sammanträdet.
Della innebär inget förbud mot att ell sammanlräde avbryts före kl. 24.00
eller mot att det utan uppehåll fortgår efter detta klockslag. Fullmäktige
avgör själva hur det skall förfaras i dessa frågor. Om ett sammanträde utan
avbrott eller efter ett kort avbrott fortsätter efter kl, 24.00, bör det enligt
min uppfattning inte anses vara fråga om ett fortsatt sammanträde i lagens
mening. När ett sammanträde enligt kungörelsen skall pågå i fiera dagar, vilket
kan vara aktuellt för landslingens del, är den utsatta dagen den dag som i
kungörelsen har angetts som slutdag för sammanträdet. Genom den ändring i
förhållande till utredningsförslaget som jag föreslår klargörs också alt lagen
inte ställer upp något krav på alt det i kungörelsen skall anges vid vilken tid
på dagen ett sammanlräde beräknas vara slut.
1
enlighet med utredningens förslag föreskrivs i paragrafen vidare all, om ett
sammanträde måsle avbrytas, det ankommer på ordföranden att
Prop.
1975/76:187 393
genast
bestämma och tillkännage när det skall fortsätta. Om fullmäktige anser alt mera
detaljerade regler om fortsatt sammanträde behövs, kan sådana regler las in i
arbetsordning.
25
§
I
denna paragraf finns bestämmelser om bordläggning. Paragrafen motsvarar 20 S
tredje och fjärde styckena KL, 21 S Iredje och fjärde styckena KLS, 31 S LL och
8S andra styckd LLS,
GäUande
rän
En
tredjedel av de närvarande ledamöierna kan enligt 20 S KL och 21 S KLS få till
slånd bordläggning av ärende. Ärendet skjuts då upp till annan dag, som
ordföranden har att besiämma och kungöra i vanlig ordning. Bordläggning får
inte ske i fråga om val eller mer än en gång i samma ärende, om inte
fullmäktige beslutar det med vanlig röstövervikl. En jävig ledamot anses inle
tillhöra de närvarande. Det gör däremot en ledamot som avstår från att delta i
-bordläggningsbeslutet, I uttrycket bordläggning ligger att uppskovet endasl
kan avse en kortare tid (prop. 1930:99 s. 126. Regeringsrättens årsbok 1935 E
79), Bordläggning innebär inte att ärendet skall beredas ytteriigare. Vill man
det, får ärendet återremitteras.
För
bordläggning i landsting krävs enligl 31 S LL att minst en tiondedel av de
närvarande ledamöterna förenar sig om det. Behandlingen av ärendet får dock
inte utan landstingets medgivande anstå längre än lill nästa sammanträdesdag.
Liksom i kommunerna gäller all bordläggning inle ulan vanlig röstövervikt får
ske mer än en gång i samma ärende eller i fråga om val. Bakgrunden till den
avvikande regleringen i LL hänger samman dels med landstingens låga
sammanträdesfrekvens, dels med alt landstingsmötena normalt varar flera dagar.
För Stockholms läns landstings del gäller i fråga om bordläggning i huvudsak
samma bestämmelser som för kommunfullmäktige. För bordläggning krävs att en
tredjedel av de närvarande är ense härom. Bordlagt ärende skall las upp på
nästa landstingsmöte.
Kommunallagsulredningen
Även
om de ursprungliga motiven för bestämmelserna om bordläggning, nämligen att
överraskningar och kupper skall förhindras, inte längre är helt bärande, kan
man enligt utredningen inte bortse från all dessa bestämmelser fortfarande kan
ha en uppgift som minoritetsskydd. Utredningen föreslår alt de nuvarande
olikheterna mellan kommunerna och landstingskommunerna i fråga om rätten för
en minoritet alt få till stånd bordläggning undanröjs genom att man även för
landstingens del generellt kräver att minst en tredjedel av de röstande begär
bordläggning. Den nuvarande möjligheten
Prop.
1975/76:187 394
för
en tiondedel av landstingsmännen alt få lill stånd bordläggning synes enligt
utredningen inte ha haft någon reell betydelse. Utredningen anser att man
därför inte kan hävda att minoritelsskyddet faktiskt minskas genom att en
enhetlig regel införs. För bordläggning i fråga om val eller mera än en gång i
samma ärende skall enligt utredningens förslag krävas beslut av fullmäktige med
"enkel pluralitet".
Enligl
ulredningens förslag skall ett ärende som har bordlagts tas upp till behandling
på nästa sammanträdesdag, om inte fullmäktige har bestämt annal. Med hänsyn
lill de nuvarande olikheterna i sammanträdesfrekvens mellan kommunfullmäktige
och landstingen kan en så utformad regel till-lämpas olika i kommunfullmäktige
och landsting. Om landstinget sammanträder fiera dagar, behandlas det
bordlagda ärendet dagen efter det att ärendet har bordlagts. Sker bordläggning
på sisla sammanträdesdagen, får landstinget bestämma om mötet skall föriängas
ytteriigare en dag eller om bordläggningen skall gälla till första dagen på
nästa landstingsmöte. För kommunernas del innebär regeln i allmänhel uppskov
till näsla sammanträde,
Remissyiirandena
Uppsala
läns landsUngskommun och LandsilngslÖrbundet tillstyrker förslaget all del även
för landstingens del skall krävas att minst en tredjedel av de röstande begär
bordläggning.
Södermanlands
och Blekinge läns landstingskommuner samt Helsingborgs, Lunds och Trelleborgs
kommuner anser att, för alt ett ärende skall kunna bordläggas, i likhei med vad
som nu gäller bör fordras alt minst en tredjedel av "de närvarande"
och inte, som enligt utredningsförslaget, att minst en tredjedel av "de
röstande" begär det. Uttrycket "de röstande" kan enligt en
remissinstans medföra tolkningssvårigheter. Enligt Svenska kommunförbundet får
det anses tveksamt om en ledamot som avstår från att delta i ett
bordläggningsbeslut äratt anse som "röstande". Eftersom ulredningens
förslag i denna del innebär en saklig ändring som kan skapa oklarhet vid
tillämpning av paragrafen, förordar förbundet att den nuvarande bestämningen
med begreppet "närvarande" behålls i lagtexten. Stockholms kommun gör
samma påpekande.
Åsele
kommun anser att uttrycket "enkel pluralitet" bör bytas ut mot t, ex,
"enkel röstövervikt".
Föredraganden
1
försia slycket i 25 S har föreskrivits att ett ärende skall bordläggas, om
minst en tredjedel av de närvarande begär det. Jag delar alltså utredningens
uppfattning att en enhetlig reglering för kommunerna och landstingskommunerna
är möjlig och lämplig. För enkelhetens skull skall tredjedelen lik-
Prop.
1975/76:187 395
som
enligt KL och KLS beräknas på antalet närvarande och inte, som utredningen har
föreslagit, på antalet röstande. För bordläggning i fråga om val och för
bordläggning mera än en gång i samma ärende krävs beslut av fullmäktige med
vanlig röstövervikl. Ultrycket "vanlig röstövervikt" används f n. i
såväl KL och KLS som LL.
Bordläggning
innebär en kortare tids uppskov med avgörandet av en fråga, I andra stycket
föreskrivs att ordföranden genast skall bestämma och tillkännage till vilken
dag ett bordlagt ärende skall skjutas upp. Delta innebär alt den ordning som nu
gäller enligt KL och KLS behålls.
26
5
Denna
paragraf motsvarar 21 S KL och 22 S KLS och behandlar föredragsordningen vid
sammanträde med kommunfullmäktige och landsting. Någon direkt motsvarighet
till paragrafen finns inle i LL.
Gällande
rätt
Enligt
21 S KL skall ordföranden vid sammanträde med kommunfullmäktige
"framställa ärendena till överläggning". Det åligger vidare ordföranden
att se lill att inte andra ärenden avgörs än de som finns angivna i kungörelsen
om sammanträdet. Ärende som kräver skyndsam handläggning får avgöras, även om
ärendet inte har angetts i kungörelsen. För att det skall få ske fordras dels
att ärendet har beretts enligt 19 S, dels att samtliga närvarande ledamöter
beslutar att det skall behandlas. Bestämmelserna i 22 S KLS stämmer överens
med 21 S KL, Syftel med bestämmelserna är bl, a, att frånvarande ledamöters
rält skall tas till vara. Begreppet "skyndsam handläggning" återfinns
också i bestämmelserna i 14 S 2 mom. KL, 15 S 2 mom, KLS och 20 S 2 mom. LL om
förkortad kungörelselid samt i beslämmelserna om undantag från
beredningstvånget. Ärende som fordrar skyndsam handläggning och som inte avser
utgift, anvisning av medel till utgift, avhändande av kommunens egendom eller
efterskänkande av någon rättighet som tillkommer kommunen får sålunda enligt 19
S KL avgöras utan att det är berett. En motsvarande bestämmelse finns i 30 S
LL, 1 20 S KLS föreskrivs i stället att ärende som fordrar skyndsam handläggning
får avgöras utan föregående beredning, om samtliga närvarande ledamöler
biträder del förslag som har framställts,
I
LL finns inte någon direkl motsvarighet iill-21 S KL, Vissa regler med samma
syfte finns dock i 21 S 1 mom. LL. Enligl detta lagrum får förslag inte
behandlas vid landstingsmöte, om inte vissa angivna tidsfrister för förslags
väckande har iakttagits. När synnerliga skäl föranleder det, får emellertid
förslag som har väckts senare ändå tas upp. Förslaget måste dock ha väckts
senast på första dagen av landstingsmötet.
Prop.
1975/76:187 396
Kommunallagsulredningen
Utredningen
framhåller att del med hänsyn till frånvarande ledamöters intressen och lill
allmänt kommunaldemokratiska synpunkter är angeläget alt endast sådana ärenden
som har kungjorts på föreskrivet sätt tas upp och behandlas på sammanträdet.
Utredningen föreslår därför en föreskrift om skyldighet för ordföranden alt se
lill alt andra frågor än de som anges i kungörelsen inle avgörs. 1 fråga om
undanlag från kungördsekravel bör enligt utredningen samma förulsällningar
gälla som f n., dvs. alt skyndsam handläggning krävs och att samtliga
närvarande ledamöter är ense om att ärendet skall tas upp. Undantag bör kunna
göras endasl när risk annars föreligger för rättsföriuster för kommunen. De
beslämmelser som utredningen föreslår avses gälla för både kommuner och
landstingskommuner. Utredningen erinrar i detta sammanhang om förslaget att
beslämmelserna i 21 S 1 mom, LL om vissa tidsfrister skall slopas. Under 21 S
har redovisats att utredningen föreslår att ärende som fordrar skyndsamt
avgörande skall få avgöras ulan beredning, om samtliga närvarande ledamöter
bilräder det förslag som har framställts.
Remissyttrandena
Botkyrka
kommun framhåller att kravet på enighet för att brådskande ärende skall få
avgöras utan beredning innebär att en ledamot av misstag, i obstruktionssyfte
eller av andra skäl kan förhindra ett brådskande beslut. Enligt kommunen bör
det övervägas om kravet på absolut enighet kan ersättas med någon form av
starkt kvalificerad majoritet, förslagsvis minst tre fjärdedelars majoritet,
Mora kommun framhåller alt kravei på enighet för all undantag från
beredningstvånget skall få ske kan få allvariiga konsekvenser i frågor som rör
avtal mellan kommunen och privalrättsliga subjekt. Brådskande ärende i vilket
fiera än hälften av antalet närvarande ledamöter biträder det förslag som har
lagts fram bör få avgöras utan beredning, Malmö kommun påpekar all enligt KL
ärende får avgöras utan beredning, om det fordrar skyndsam handläggning och
inle avser utgift, anvisning av medel lill utgift, avhändande av kommunens
egendom eller efterskänkande av någon rättighet som tillkommer kommunen.
Kommunen ifrågasätter om förslaget all slopa dessa begränsningar och i slällel
kräva enighet hos de närvarande ledamöterna innebär någon förbättring. Även
Eslövs, Höörs och Ystads kommuner anser att ett lagstadgat beredningstvång i
ärenden som har ekonomisk betydelse bör övervägas.
Föredraganden
1
paragrafens första siycke anges till en början alt ordföranden leder sammanträdena
och föredrager ärendena. Föreskriften har utformats med 2 kap.
Prop.
1975/76:187 397
I
och 7 SS riksdagsordningen som förebild. I 21 S KL och 22 S KLS sägs i stället
att det åligger ordföranden att framställa ärendena till överläggning. Någon
ändring i sak är inte avsedd med uttrycket "föredrager ärendena".
Ordföranden skall alltså, liksom hittills, redogöra för vad som har förekommit
i varje ärende i den ulsträckning som behövs samt ange beredningsorganens
yrkanden. Paragrafen avses inte hindra att ordföranden därvid biträds av t. ex.
sekreteraren.
I
paragrafen föreskrivs vidare att del åligger ordföranden att se lill att ett
ärende inte avgörs utan att föreskrifterna i 15 och 21 SS om kungörande resp,
beredning har iakttagits. Därvid är att observera all enligt 21 S undantag från
beredningstvånget gäller för vissa ärenden, medan del enligt 15 S inte finns
något undantag från kravet på kungörande.
Enligt
andra stycket får ärenden som fordrar skyndsam handläggning avgöras, även om de
nyss nämnda föreskrifterna inte har iakttagits. Det krävs då att samtliga
närvarande ledamöter vill alt ärendet skall tagas upp till avgörande. Såvitt
gäller undanlaget från kravet på kungörande stämmer föreskriften överens med
utredningens förslag. Några erinringar mot utredningsförslaget, vilket inte
skiljer sig från vad som föreskrivs i 21 S KL och 22 S KLS, har
remissinstanserna inte fört fram,
I
fråga om undantaget från kravet på beredning innebär föreskriften en nyhet.
Enligt ulredningens förslag, vilket bygger på den ordning som gäller enligt 20
S KLS, skall ärende som fordrar skyndsamt avgörande få avgöras utan beredning,
om de närvarande ledamöterna enhälligt biträder det förslag som har
framställts. Samtliga ledamöter skall alltså vara ense om ärendets utgång. Mot
detta förslag har vissa remissinstanser anfört kritik. Jag är medveten om att
den kritik som har förts fram också träffar den föreskrift som jag föreslår.
Den ordning som gäller enligt KLS har emellertid, såvitt känt, inte medfört
olägenheter. Mitt förslag torde innebära att möjligheterna till undantag från
kravet på beredning vidgas någoi. Å andra sidan innebär kravei på att samtliga
närvarande ledamöter skall medge alt ärendel las upp ulan att det är berett en
garanti mot missbruk. Genom milt förslag blir bestämmelserna i andra stycket
enhetliga. Della är inte bara en fördel från lagieknisk synpunkt. Del innebär
också att bestämmelserna blir lättare att lillämpa och därmed alt risken för en
oriktig tillämpning blir mindre,
27 S
Paragrafen,
som motsvarar 22 S försla-tredje styckena KL, 23 S första--tredje styckena KLS
och 32 S försla-tredje styckena LL, innehåller regler om propositionsordning
och omröstning.
G ä llande
r ä u
Beslut
kan enligl KL fattas med acklamation. När överiäggningen i ett ärende har förklarats
avslutad, framställer ordföranden proposition så av-
Prop.
1975/76:187 398
fattad
att den kan besvaras med ja eller nej. Ordföranden ger därefter lill känna vad
som enligt hans uppfattning har beslutats och befäster beslutet med klubbslag.
Finns endast ett förslag och är del klart att fullmäktige vill bifalla eller
avslå det, kan ordföranden nöja sig med att fråga "Bifalles
förslaget" eller "Avslås förslaget".
Omröstning
sker endast om någon begär det. Omröstning skall verkställas efter upprop och
ske öppet utom vid val och tillsättning av tjänst. Utgången bestämmes genom
"enkel pluralitet av de avgivna rösterna", om inte lagen föreskriver
annal vilket är fallet i fråga om minoriieisbordläggning och
lid-ningsannonsering. Den mening som har lått fiera röster än någon annan blir
alltså normalt fullmäktiges beslut. Vid lika röstetal har ordföranden
ulslagsrösl utom i fråga om val och tjänstetillsättning, där avgörandet sker
genom lottning.
Beslämmelserna
i LL stämmer överens med vad som föreskrivs i KL, medan KLS innehåller några
avvikande beslämmelser. En särregel finns för fall av lika röstetal. Vid val
och tillsättning av tjänst sker i så fall lottning. I andra ärenden företas ny
omröstning med slutna sedlar. Därvid läggs en sedel undan och får avgöra
ärendel, om det åter blir lika röstetal. Denna metod härieder sig från den tid
när överståthållaren var ordförande i fullmäktige i Stockholms kommun och
metoden har ansetts böra behållas som hävdvunnen (prop. 1957:16 s. 47). För
Stockholms läns landstingskommun har införts möjlighet att använda
omröstningsapparal vid omröstning (9 a S LLS).
Kommunallagsulredningen
Bestämmelserna
om beslutsförfarandel i 22 S KL och motsvarande regler i KLS och LL är,
framhåller utredningen, av principiell betydelse för att garantera att
beslutsfattandet sker i demokratiska former. De nuvarande reglerna fungerar
enligl utredningens uppfattning tillfredsställande. Utredningen föreslår att
moisvarande beslämmelser tas in i den nya lagen. Utredningen erinrar om att
särregeln i KLS om förnyad omröstning vid lika röstetal har sin historiska
förklaring i att stadsfullmäktige i Stockholm före år 1904 inte har rätt att
välja sin egen ordförande. Som ordförande fungerade i stället överståthållaren.
Utredningen anser all bestämmelserna om ordförandens ulslagsrösl bör kunna
tillämpas även för Stockholms del och föreslår därför att särregeln i KLS
utgår,
Enligl
utredningens uppfattning kan man inte bortse från den möjligheten att den
tekniska utvecklingen kan frambringa omröstningsapparater som är billigare och
effektivare än de nuvarande. Mot den bakgrunden bör de konmiuner eller
landstingskommuner som önskar det kunna verkställa votering genom
omröstningapparai. Under alla omständigheter bör denna rätt behållas för
Stockholms läns landstingskommuns del, Uiredningen föreslår att rätten all
använda omröstningsapparat görs generell.
Prop.1975/76:187 399
Remissyttrandena
Stockholms
kommun noterar med tillfredsställelse förslaget att den nuvarande särregeln om
ny omröstning vid lika röstetal skall avskaffas.
Länsstyrelsen
i Jämtlands län påpekar all enligt den bestämmdse soni utredningen föreslår
omröstning skall ske öppet utom vid val men alt avsikten synes vara att sluten
omröstning skall användas även vid ijänstetillsätlning. Enligt länsstyrelsen
bör detta komma till uttryck i lagtexten, Samma synpunkt framförs av
länsstyrelsen I Alvsborgs län, Stockholms läns landstingskommun och några
kommuner. Enligt Svenska kommunjörbundei bör anges att vid omröstning för
tillsättning av tjänst skall förfaras som vid val. Förbundet framhåller vidare
att i kommunal praxis fråga ofta har kommii upp om sluten omröstning kan ske i
ärende som innebär ytirande över besvär eller avgivande av förord i
ijänstetillsättningsärende. Enligt nuvarande bestämmelser kan sluten
omröstning inte äga rum i sådana fall. Detta är otillfredsställande med hänsyn
till syftet med bestämmelserna om sluten omröstning. Förbundet anser därför
att del bör övervägas om inte rälten till sluten omröstning bör utvidgas till
att avse även de nämnda fallen.
Några
bärande skäl för att en omröstning i ett tjänstetillsättningsärende skall vara
sluten föreligger inte, anser Uppsala kommun. Ärenden angående
ijänslelillsättning bör enligt kommunen handläggas som övriga ärenden och inle
som valärenden. Därigenom försvinner den otillfredsställande ordning som
innebär att lottning kan få tillgripas i ijänstetillsättningsärende, Eskilstuna
kommun framhåller att föreskrift om sluten omröstning vid tjänstetillsättning
bör kunna tas in i arbetsordning. Inte heller detaljföreskrifter om förfarandet
vid lika röstetal vid ijänstetillsätlning bör finnas i lagen. Även denna fråga
bör enligl kommunen kunna regleras i arbetsordning,
Lidingö
kommun anser att orden "genom enkel pluralitet av de avgivna
rösterna" bör bytas ut mot orden "av hur fiertalet ledamöter
röstat".
Föredraganderj
Paragrafen
stämmer utom på några punkter överens med motsvarande bestämmelser i KL och LL,
I enlighet med ulredningens förslag har den särskilda bestämmelsen i KLS om ny
omröstning vid lika röstetal tagits bort. Bestämmelsen i LLS om alt
omröstningsapparal får användas vid öppen omröstning har gjorts lillämplig på
alla kommuner och landstingskommuner. Uttrycket "genom enkel pluralitet av
de avgivna rösterna" har bytts ut mot orden "genom enkel
röstövervikl".
Enligt
vad som föreskrivs i andra stycket skall omröstning vara sluten inte bara vid
val ulan också i ärende som avser tillsättning av tjänst. Vid lika röstetal
skall lottning äga rum, om ärendet avser val e||er tillsättning av tjänst. En
konsekvens av alt ultrycket "ärende som avser tillsättning av tjänst"
har valts blir att omröstningen skall vara sluten inte bara när
Prop.1975/76:187 400
beslut
om tillsättning skall fattas utan också när yttrande över besvär i
tillsättningsärende eller förord i sådant ärende skall avges. Jag delar i och
för sig Uppsala kommuns uppfattning att det inle är hell tillfredsställande att
tjänslelillsättningsärende skall kunna avgöras genom lottning. Som framgår av
vad jag nyss har anfört har jag emellertid funnit övervägande skäl tala föratt
det nuvarande förfarandet vid omröstning i ärende om tillsättning av tjänst bör
behållas.
Med
anledning av vad Eskilstuna kommun har anfört vill jag framhålla alt kommunerna
och landstingskommunerna inte kan genom arbetsordning eller på annat sätt
föreskriva att ett annat omröstningsförfarande skall till-lämpas än det som
anges i paragrafen. 1 arbetsordning kan däremoi meddelas föreskrifter om t. ex.
valproceduren, valsedlars utseende och kontroll vid omröstning.
28
S
I
denna paragraf ges bestämmelser om proporlionelll valsätt. Paragrafen motsvarar
22 S Oärde stycket KL, 23 S fjärde stycket KLS och 32 S fjärde slyckel LL,
Gällande
rätt
Omröstning
vid val av kommunstyrelse, annan kommunallagsreglerad nämnd, revisorer och
revisorssuppleanter saml av två eller flera personer för särskild beredning av
ärenden som skall avgöras av kommunfullmäktige skall vara proportionellt, om
det begärs av en på vissl sätt beräknad minoritet (22 S KL), För ett fåtal specialreglerade
nämnder och vid vissa andra val är proportionellt valsätt uteslutet, 1 dessa
fall måste alltså majoritetsval ske. Förfarandet vid proportionellt val
regleras i lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting,
kommunfullmäktige m, m.
Enligt
50 S KLS skall ordföranden i borgarrådsberedningen vara ordförande i
drätselnämnden. Bland de övriga borgarråden utser kommunstyrelsen ordförande i
kommunens övriga nämnder, om inte annat har föreskrivits i särskild
författning eller bestämts av fullmäktige. Detta speciella valbarhetsvillkor
ulgör ett tekniskt hinder för en fullt rättvis tillämpning av den
proportionella valmetoden. På grund härav har föreskriften om proportionellt
val ett mer begränsat innehåll i 23 S KLS än i 22 S KL (prop. 1957:16 s, 48),
Val av bl, a, kommunstyrelse, drätselnämnd, revisorer och revisorssuppleanter
kan enligt KLS vara proportionellt. Annan kommunallagsreglerad nämnd kan
däremot inle väljas på delta sätt. Med någol undanlag gäller
specialförfattningarnas bestämmelser om proportionella val också val till
specialreglerade nämnder i Stockholms kommun,
Beslämmelserna
i LL skiljer sig i ett avseende från vad som föreskrivs i KL, Enligt LL kan bl,
a, beredning och beredningsutskott som landstinget
Prop.
1975/76:187 401
har
utsett bland sina ledamöter väljas proportionellt. Bestämmelsen om beredningsutskott
har samband med den dubbla beredningen (se vid 21 S). Också i fråga om
landstingskommunerna gäller att vissa specialreglerade nämnder inte kan väljas
proportionellt.
Minorilelsskyddsregdn
i kommunallagarna är så konstruerad alt varje grupp som skulle bli
representerad vid en proportionell fördelning av de mandat som valet avser kan
få till stånd ett proportionellt val. I praktiken tillämpas den proportionella
valmetoden sällan men bestämmelsema utgör en viktig grund för de
överenskommelser som partierna regelmässigt träffar om hur mandalen skall
fördelas.
Kommunallagsutredningen
Enligt
utredningens förslag skall val av kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet,
annan kommunallagsreglerad nämnd, kommundelsorgan, revisorer och
revisorssuppleanter samt av två eller fiera personer för särskild beredning av
ärenden som skall avgöras av den beslutande församlingen kunna ske
proportionellt. Förslaget omfattar dock inte andra kommunallagsreglerade
nämnder i Stockholms kommun än kommunstyrelsen.
Vad
gäller landstingskommunerna är del framhåller utredningen, f n. möjligt att
välja de obligatoriska beredningsutskotten proportionellt. Denna möjlighet bör
bestå, även om den dubbla beredningen blir fakultativ. Med hänsyn till att
kommunallagarna får anses uttömmande ange de fall i vilka proportionellt val
kan förekomma kan enligt utredningen bestämmelser om proportionellt val inte
placeras i arbetsordning. Enligt KL och KLS är det emellertid möjligt att välja
två eller fiera personer för särskild beredning av ärenden som skall avgöras av
fullmäktige. Utredningen anser alt en sådan formulering bör kunna omfatta även
de särskilda beredningsutskotten. Att dessa skall väljas inom landstinget bör
däremot kunna framgå av arbetsordning. Uiredningen anser därför att någon
särregel för landstingskommunernas del inte behövs.
I
departementspromemorian (Ds Kn 1975:3) föreslås att det proportionella
valsättet skall kunna användas vid val till samtliga nämnder i kommunerna och
landstingskommunerna. Det föreslås ske genom att bestämmelserna i den nya
kommunallagen görs generellt tillämpliga på samtliga nämnder. Enligt förslagel
skall de bestämmelser om proportionellt valsätt som finns i olika
specialförfattningar tas bort. Samtidigt föreslås alt bestämmelserna i några
special författningar om att en nämnd skall ha en viss sammansättning mönstras
ut. Till de specialreglerade nämnder som berörs av förslagen i promemorian hör
nykterhetsnämnden och hälsovårdsnämnden. Promemorieförslagen avser också
nämnderna i Stockholms kommun.
26 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 187
Prop.
1975/76:187 402
Remissyttrandena
Förslagen
i departementspromemorian biträds av samtliga remissinsianser som yttrar sig i
fråga om det proportionella valsättet. Allmänt anses förslagen innebära en
värdefull komplettering av kommunallagens regler om skydd för minoriteten, även
om många remissinstanser framhåller att de aktuella nämnderna redan nu
regelmässigt väljs proportionellt. Stockholms kommun anför att förslagen som de
har utformats i promemorian innebär all byggnadsnämnd, social centralnämnd och
social distriktsnämnd i kommunen till skillnad mot vad som gäller nu inte
kommer att omfattas av någon bestämmelse om proportionellt val. Detta torde
inte ha varit avsikten med förslaget. Förslaget bör därför arbetas om så att
det även i fortsättningen medger att dessa nämnder väljs proportionellt.
Reglerna
om proportionellt val bör enligt Värmlands läns landstingskommun, Karlstads
kommun och Föreningen Sveriges kommunala förvaUningsJurlster gälla också
arbetsutskott som har tillsatts av nämnd. Minoritetens berättigade krav på
inflytande och insyn kan annars inte tillgodoses. Samma skäl talar enligt
landstingskommunen för att den proportionella valmetoden bör kunna tillämpas
också vid val av sådan särskild avdelning av nämnd som har fått i uppdrag att
besluta på nämndens vägnar i vissa ärenden.
Stockholms
kommun framhåller att innebörden av uttrycket "samtliga väljande" i
regeln om fömtsättningarna för lillämpning av det proportionella valsättet
ibland har gett anledning till tveksamhet. Uttrycket skulle kunna betyda
"samtliga ledamöter" eller "alla som deltar i själva valet"
eller "samtliga ledamöter som är närvarande när proportionellt val
begärs". Den sista tolkningen är enligt kommunen den riktiga. Kommunen
anser att bestämmelsen bör förtydligas förslagsvis enligt följande: "...
om det begäres av minst så många ledamöter, som motsvarar det tal vilket
erhålles, om samtliga närvarande ledamöters anlal .. .".
Föredraganden
Enligt
vad som föreskrivs i paragrafen skall samtliga nämnder i kommunerna och
landstingskommunerna kunna väljas proportionellt. I likhet med
remissinstanserna har jag alltså funnii alt förslagen i departementspromemorian
bör genomföras. Det minoriletsskydd som möjlighelen all få till stånd
proportionella val innebär har stor betydelse för den kommunala demokratin. Med
hänsyn härtill bör de tekniska svårigheter som i enstaka fall kan uppkomma inte
lå hindra att en sådan möjlighet införs. Den lagtekniska lösning som föreslås
i promemorian - att specialförfattningarnas bestämmelser i ämnet ersätts med en
generell regel i den nya kommunallagen - harjag funnit lämplig. Hittills har
det varit så att de kommunallagsreglerade nämnderna i Stockholm inte har kunnat
väljas proportionellt. Enligt en särskild föreskrift i paragrafen skall detta
gälla även i fortsättningen. Liksom
Prop.
1975/76:187 403
hittills
kommer däremot kommunstyrelsen och drätselnämnden i Stockholm att kunna väljas
proportionellt. Bestämmelserna om proportionella val blir i princip tillämpliga
också på de specialreglerade nämndema. Jag ämnar inom kort föreslå regeringen
att förslag till de ändringar i olika specialförfattningar som kan bli nödvändiga
tas upp i en särskild proposition till riksdagen.
I
förevarande paragraf föreskrivs vidare att även revisorer, revisorssuppleanter
och beredning skall kunna väljas proportionellt. I den nya lagen används
generellt uttrycket "beredning" som beteckning inte bara på permanenta
beredningsorgan utan också på organ eller enstaka personer som har utsetts att
bereda vissa ärenden. I den mån sådana utskott kommer att utses, även om den
obligatoriska dubbla beredningen i enlighet med mitt förslag tas bort, kommer
uttrycket "beredning" att innefatta också särskilda beredningsutskott
som avses i 30 S andra stycket LL. I den allmänna motiveringen (avsnitt
12.7.3) harjag förordat att också kommundelsorganen skall kunna väljas
proportionellt. Enligt förevarande paragraf blir detta möjligt under
fömtsättning att de tilldelas beredningsuppgifter. Jag har inte funnit skäl att
föreslå att den proportionella valmetoden skall kunna användas också när
arbetsutskott eller avdelningar skall utses inom nämnderna.
I
den allmänna motiveringen (avsnitt 12.8.2) harjag förordat att den proportionella
valmetoden skall kunna användas när kommunfullmäktige resp. landstinget skall
utse styrelseledamöter och revisorer i företag som ägs av kommunen resp.
landstingskommunen. Föreskrift härom har tagits in i andra stycket.
Bestämmelsen är tillämplig på det val som skall förrättas av fullmäktige resp.
landstinget även om en eller flera styrelseledamöter eller revisorer skall
utses på annat sätt, t. ex. på bolagsstämma, eller av annan kommun eller
landstingskommun.
I
ett annat lagstiftningsärende har påpekats att bestämmelserna i KL, KLS och LL
om under vilka fömtsättningar en minoritet kan få till stånd ett proportionellt
val är oklart formulerade (se prop. 1975/76:64 s. 52). Det har sålunda ansetts
tveksamt om uttrycket "ökat med 1" hänför sig till "det antal
personer valet avser" eller till hela uttrycket "det tal etc".
Den förra tolkningen torde vara den riktiga (se Kaijser, Kommunallagarna II, 1975, s. 202 och Sundberg, Kommunalrätt, 1964, s. 244). I första
stycket av förevarande paragraf har motsvarande bestämmelse formulerats på ett
sådant sätt att den innebörd som är avsedd skall framgå klart.
29
§
Denna
paragraf reglerar interpellationsrätten och motsvarar 23 S KL, 24 § KLS och 33
S LL. Paragrafen innehåller också en bestämmelse om enkla frågor.
Prop.
1975/76:187 404
I
paragrafen föreskrivs till en början att interpellation får framställas till
ordföranden i styrelsen eller annan nämnd eller beredning. Denna regel stämmer
i sak överens med vad som gäller enligt KL och LL. Enligt KLS lår
interpellation emellertid ställas bara till borgarråd. Kommunallagsutredningen
har föreslagit att denna särregel skall tas bort. Med hänsyn till att
borgarråden är självskrivna som ordförande i flertalet nämnder innebär förslaget
inte några rubbningar i sak, anför utredningen. Det förekommerockså att annan
än borgarråd är ordförande i nämnd. 1 sådana fall förefaller det enligt
utredningen lämpligast att interpellationen riktas till ordföranden i nämnden.
Med hänsyn till att borgarråd liksom hittills inte avses kunna väljas till
ledamot eller suppleant i kommunstyrelsen i Stockholms kommun (se 38 §) har en
särskild föreskrift om att interpellation kan ställas även till borgarråd
tagits in i förevarande paragraf
1
paragrafen föreskrivs vidare att fullmäktige utan överiäggning beslutar om en
interpellation får framställas och att interpellationen skall vara tillgänglig
för varje ledamot, innan fullmäktige beslutar om medgivande att framställa
interpellation. I fråga om dessa bestämmelser kan jag hänvisa till vad jag
haranfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12,3,5), Närmare föreskrifter om
bl. a. tid för avlämnande och besvarande av interpellalioner bör kunna meddelas
i arbetsordning. Särskild bestämmelse i lag härom behövs inte.
I
paragrafens andra stycke sägs att fullmäktige kan föreskriva att ordföranden i
styrelsen får överiämna interpellation som är ställd till honom alt besvaras av
annan ledamot i styrelsen som på gmnd av sitt uppdrag har särskilda
fömtsättningar att besvara interpellationen. Också på denna punkt kan jag
hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.5.3).
Som
framgår av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitl 12.8.2) har
demokratiutredningen föreslagit alt området för interpellationsrätten utvidgas
så att det blir möjligt att i större omfattning än f n. interpellera om
förhållanden som rör kommunala företag. I samband med behandlingen av förslaget
anförde jag attjag inte kunde finna all underiagel för en ändring av
bestämmelserna om området för interpellationsrätten var tillräcklig. Någon
bestämmelse av det slag som utredningen har avsett har därför inte tagits in i
lagen.
I
den allmänna motiveringen (avsnitt 12.3.5) harjag förordat en bestämmelse om
att fullmäktige kan föreskriva all ledamot får framställa fråga i ämne som hör
lill fullmäktiges handläggning till ordföranden i styrelsen eller annan nämnd
eller i beredning. En beslämmelse med detta innehåll har tagits in i tredje
stycket. Avsikten är att fullmäktige resp. landstinget skall få avgöra om
institutet enkel fråga skall få förekomma och ge de närmare förskrifter som
behövs.
Prop.1975/76:187 405
30 S
Denna
paragraf, som motsvarar 24 S KL, 25 S KLS och 34 S LL, innehåller bestämmelser
om kommunfullmäktiges och landstingets protokoll.
Gällande
rält
Enligt
24 § KL skall ordföranden vid sammanlräde med kommunfullmäktige föra eller på
sitt ansvar låta föra protokoll. Protokollet skall innehålla förteckning över
de närvarande ledamöterna, en kortfattad redogörelse för varje ärende med
uppgift om de förslag och yrkanden som har framställts samt beslutet i varje
ärende. Har omröstning ägt rum, skall propositionsordningen och uppgifl om hur
många som har röstat för eller emot anges i protokollet. När omröstning har
skett öppet, skall även anges hur var och en har röstat. Det ligger i sakens
natur all reservation enligl 25 S KL skall antecknas i protokollet.
Justering
av protokoll kan enligt KL ske på olika sätl. Huvudregeln är att justering
skall verkställas senast tio dagar efter sammanträdet av ordföranden och minst
två andra ledamöter som fullmäktige utser för varje gång. Fullmäktige kan
emellertid också justera protokollet genast, dvs. vid sammanträdel, eller vid
nästa sammanträde. Tiodagarsfristen gäller inte för sådan justering som
fullmäktige verkställer (SOU 1952:14 s. 380). KL innehållerockså reglerom
underskrift av protokollet. Ordföranden skall alltid skriva under protokollet.
Protokollsjusteringen tillkännages genom anslag på kommunens anslagstavla
senast på andra dagen efter prolokollsjuste-ringen.
1
25 § KLS föreskrivs att vid sammanträde med kommunfullmäktige skall föras
protokoll. Föreskrift om att protokollet förs av ordföranden eller på dennes
ansvar saknas. Della får ses mot bakgmnden av att enligt 12 S KLS fullmäktige
åriigen skall utse .sekreterare. Denna regel saknar motsvarighet i KL.
Också
i fråga om redovisningen av de närvarande ledamöterna och de behandlade
ärendena skiljer sig 25 S KLS från 24 § KL. Med hänsyn till det stora antalet
ledamöter i kommunfullmäktige i Stockholm hardet ansetts opraktiskt att tynga
protokollen med en uppräkning av de närvarande. Det har ansetts tillräckligt
att vilka som har varit närvarande framgår genom att de frånvarandes namn anges.
Formuleringen i paragrafen att det av protokollet skall framgå vilka ledamöter
som har varit närvarande anses medge att denna metod används. Eftersom de
ärenden som behandlas av fullmäktige i Stockholm alltid redovisas i offentligt
tryck, har det ansetts tillräckligt att i protokollet redovisa ärendena genom
hänvisning till de tryckta handlingama (prop. 1957:16 s. 49). Förslag och
yrkanden samt beslutet i varje ärende skall dock redovisas i protokollet.
Prop.
1975/76:187 406
1
34 § LL föreskrivs att protokoll skall föras vid landstingsmöte. Bestämmelser
om ansvaret för protokollföringen saknas. I fråga om innehållet i protokollet
stämmer 34 S LL överens med 24 S KL. När det gäller protokollsjusteringen
föreligger fiera avvikelser i LL. Tidsfristen för protokollsjustering har i LL
satts till 14 dagar från landstingsmötets slut. En annan skillnad är att
landstinget självt bestämmer formerna för justeringen. Närmare föreskrifter om
justeringssättet tas regelmässigt in i de obligatoriska arbetsordningarna.
Justeringen skall ges till känna dels genom anslag på anslagstavlan, dels genom
att meddelande om justeringen förs in i de tidningar som används för
annonsering om landstingsmötena. Motivet för den-, na regel är att
landstingsområdenas storiek medför att det skulle vara svårt för
kommunmedlemmarna att skaffa sig kännedom om utgången av besvärstiden, om
justeringen skulle ges till känna bara på anslagstavlan (SOU 1952:48 s. 60-61).
Protokoll
från sammanlräde med kommunfullmäktige eller landsting får inte ändras efter
justeringen. Regler om rättelse av fel i protokoll saknas i kommunallagarna.
Frågan om myndighets befogenhet att i partsärenden rätta beslut som till följd
av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet
berörs i 19 S förvaltningslagen. Innan myndighet rättar beslut som av sådan
anledning innehåller uppenbar oriktighet skall enligt denna bestämmelse
tillfälle lämnas part att yttra sig, om det inte är obehövligt. Bestämmelsen
avser formellt sett endast förfarandet i samband med rättelse av förbiseendefel
men den kan också upfattas som ett indirekt uttryck för principen att myndighet
har befogenhet att rätta sådana fel (se Hellners, Förvaltningslagen, 1975 s.
220). Paragrafen rör endast s. k. förbiseendefel och lämnar alltså frågan om
myndigheternas befogenhet att i sak pröva om ett beslut och det förfarande som
då skall användas åt sidan. En sådan befogenhet följer i några fall av
föreskrift i författning men förvaltningsmyndighet anses även utan stöd av
författning ha viss rätt alt i sak pröva om ett fattat beslut (Hellners s.
223). I det förslag till förvaltningslag som remitterades till lagrådet
innehöll 19 § en uttrycklig föreskrift om befogenhet att rätta förbiseendefel
(prop. 1971:30
t
del
3 s. 114). Föredragande departementschefen anförde att lagen inte innefattade
något ställningstagande till vad som skulle anses gälla i förvaltningsrättsliga
frågor som visseriigen har anknytning till enskilda regler i lagen men som inte
uttryckligen regleras i denna (prop. del 2 s. 506). Till denna kategori av
spörsmål hänförde han frågan om förvaltningsmyndighets befogenhet att ompröva
sina beslut. På förslag av lagrådet ändrades emellertid paragrafens lydelse i
syfte att feltolkning rörande omfattningen av myndighets rättelsemöjlighet
skulle hindras (prop. del 2 s. 688, 704).
Bestämmelsen
i 19 S förvaltningslagen är tillämplig på beslut av specialreglerade kommunala
nämnder under fömtsättning att besvär över beslulel skall föras genom
förvaliningsbesväroch att ärendel rör myndighetsutövning mot enskild (2 och 3
§S)- För specialreglerade nämnder gäller i huvudsak
Prop.
1975/76:187 407
kommunallagarnas
bestämmelser om protokollföring och justering.
Den
prolokolljuslering som avses i kommunallagarna kan sägas innebära att man
undersöker om protokollet är riktigt och rättar de felaktigheter som kan
finnas. 1 och med protokollsjusteringen är beslutet i princip verk-ställbart.
Även om själva protokollet inte kan ändras efter justeringen, kan det vara
möjligt att ändra det beslut som återspeglas i protokollet. Om det i besvär
över ett beslut påstås att beslutet inte har tillkommit i laga ordning, kan
kommunen genom ett nytt i laga ordning fattat beslut bekräfta det formellt
oriktiga beslutet. Som har antytts i del föregående är det i viss utsträckning
möjligt att även i sak pröva om ett beslut. Om beslutet har civilrättsliga
verkningar och kommunen frångår beslutet, kan kommunen naturiigtvis bli
skadeståndsskyldig.
Kommunallagsutredningen
I
fråga om ansvaret för protokollföringen torde det enligt utredningen enbart
vara till fördel om regeln i KL om ordförandens ansvar görs tillämplig även på
landstingskommunerna och Stockholms kommun. Frågan om ansvarel för
protokollföringen kan stundom få betydelse, t. ex. vid olika meningar mellan
ordförande och sekreterare. Enligt utredningens förslag skall det därför
föreskrivas att prolokoll skall föras på ordförandens ansvar. Häri (år enligt
utredningen också anses ligga att ordföranden svarar för att justeringen och
det ställe där protokollet finns tillgängligt ges till känna på anslagstavlan.
Utredningen föreslår därför att den uttryckliga regeln om ordförandens ansvar
för justeringen i 24 S fjärde stycket KL och 25 S tredje stycket KLS inle tas
med i den nya lagen. De skillnader som föreligger mellan KLS och KL angående
protokollets minimiinnehåll bör enligt utredningen kunna tas bort. Såvitt
gäller redovisningen av närvarande fullmäktige bör den ordning som föreskrivs
i KLS kunna användas även i andra kommuner än Stockholm och i
landstingskommunerna. I fråga om redogörelsen i protokollet för ärendenas
beskaffenhet föreslår utredningen bestämmelser som stämmer överens med vad som
föreskrivs i KL och LL. Bestämmelserna behövs, framhåller uiredningen, för att
ärendena skall kunna identifieras och de har också betydelse från
informationssynpunkt. Utredningen räknar med att förslaget inte skall behöva
medföra något merarbete av betydelse i Stockholms kommun.
Enligt
utredningens uppfattning finns det ingen anledning att behålla olika
regelsystem i fråga om justeringsförfarandet. Detta förfarande har samma syfte
och samma betydelse i kommunerna som i landstingskommunerna. Enligt
utredningens förslag skall i lagen föreskrivas endast att protokoll skall, i
den ordning som fullmäktige har bestämt, justeras senast 14 dagar efter
sammanträdet, om inte fullmäktige verkställer justeringen. 1 fråga om
lidsfristen för justeringen börenligt utredningen uppmärksammas
Prop.
1975/76:187 408
att
den ringa sammanträdesfrekvensen i landstingen medför bl. a. att protokollen
kan bli synneriigen omfattande. Ärendebelastningen i kommunfullmäktige medför
att protokollen totalt sett kan bli ganska omfattande också i kommunerna.
Utredningen föreslår därför att jusieringsliden sträcks ut till 14 dagar även
för kommunernas del.
Utredningen
framhåller att den lösning som har föreslagits medför att närmare bestämmelser
om justeringsförfarandet kan behöva tas in i arbetsordning. Vad som särskilt
kan behöva regleras är förfarandet vid oenighet mellan justeringsmännen och
ordföranden. Om justeringsmännen eller en av dem inte godtar
protokollsförslaget, bör protokollet justeras vid nästa sammanträde med
fullmäktige. En regel härom bör begränsas till att avse anmärkning av väsentlig
belydelse. Beslämmelser om underskrift av prolokoll bör enligl utredningen tas
in i arbetsordning.
En
motsvarighet till särtegdn i LL om all kungörelse om prolokollsjus-teringen
skall föras in i de tidningar som används för annonsering om landstingsmöte
skall enligt utredningens förslag tas in i den nya lagen. Förslaget är
föranlett av landstingskommunernas geografiska utbredning och
rätts-säkerhelsintressei.
Utredningen
framhålleratt förvaltningslagens rättelseregler inte utan vidare kan föras
över till kommunallagen. Justeringsreglerna i KL utgör ett kontrollinstitul som
gör det möjligt att rätta felaktigheter. Rättelse av protokoll kan i viss
utsträckning ske också genom besvär över det beslut som anges i protokollet.
Att tillgripa kommunalbesvär för all åstadkomma rättelse av förbiseendefel
torde dock i praktiken vara uteslutet, anför uiredningen. Förvaltningslagens
räitdseregel begränsas lill partsärenden. Inom den kommunallagsreglerade
förvaltningen finns inte partsärenden i förvaltningslagens mening.
Förvaltningslagen förutsätter att rättelsebefogenheten utövas av myndigheten.
Om denna är ett kollegialt organ, får det alltså fömtsättas att det blir detta
organ som har all ta ställning till rättelsefrågan, Samma möjlighet föreligger
i och för sig inom den kommunallagsreglerade förvaltningen. Kommunfullmäktige
kan enligl utredningen rätta ett prolokoll genom alt fatta ett nytt beslut i
stället för ett tidigare beslut som har återgetts oriktigt i protokollet. En
enklare ordning bör dock kunna användas för rättelse av förbiseendefel. I den
nya lagen bör därför en befogenhet att rätta fel i protokollet anförtros åt dem
som har ansvarel för protokollföringen och inte åt det organ som har fattat det
protokollförda beslutet. Det kan enligt utredningen vara befogat alt låta även justeringsmännen
delta i ell sådant rättelseförfarande.
En
rättelseregel torde ge upphov till fiera problem av olika natur. Rättelsen
måste på något sätt delges berörda intressenter. Verkställighetsorganet och
eventuella avtalsparter måste underrättas. Kommunmedlemmar måsle med hänsyn
till den besvärsrätt som tillkommmer dem också få del av beslulel. Detta kan
enligl utredningen ske genom att rättelsen anslås, Rättsföriuster kan inträffa,
t, ex, om en person som berörs av beslutet har tagit del av
Prop.1975/76:187 409
det
felaktiga protokollet och inte funnit skäl alt överklaga men inle får kännedom
om en rättelse av innehåll som skulle ha föranletl honom att besvära sig.
Anslaget om justeringen av protokollet bör enligl utredningen vara kvar på
anslagstavlan men kompletteras med en anteckning om att rättelse har skett. Om
anslaget tas ner under anslagstiden och ersätts med nytt anslag, börjar
nämligen ny besvärstid löpa i fråga om samtliga de beslut som redovisas i del
protokoll som tillkännagivandet om justeringen avser.
En
rättelseregel av så relativt vid omfattning som förvaltningslagens torde enligt
utredningen inte utan vidare kunna tillämpas inom den kommunallagsreglerade
förvaltningen. Besluten inom denna sektor är mer av politisk än av rättslig
natur. Ddgivningssvårigheterna gör också alt man hai" särskild anledning
all begränsa räckvidden av en rättelseregel i kommunallagen.
Om
rättelseregeln får avse annat än rena avfatlningsfd, kan gränslinjen mellan
reell och formell ändring lätt suddas ul. Risken för missbmk blir då slörre. En
rättelseregel i kommunallagen bör därför begränsas till att avse rena
avfattningsfel. Utredningen anför att det inte synes lämpligt att inom den
kommunallagsreglerade förvaltningen låta rätldsemöjligheten vara obegränsad i liden.
Ju längre tid som har förflutit från fullmäktiges beslut tills frågan om
rättelse kommer upp, desto svårare kan det antas bli att bedöma vad som
faktiskt har förevarit. Utredningen anser därför alt rätldsemöjligheten bör
begränsas till tiden före besvärsiidens utgång.
På
grundval av de överväganden som nu har redovisats föreslår utredningen en
föreskrift om alt ordföranden får före besvärstidens utgång vidla rättelse i
protokollet, om della på grund av skrivfel, räknefel eller annal förbiseende
uppenbart har avfattats felaktigt. Om justeringsmän har utsetts, skall
befogenheten tillkomma ordföranden och justeringsmännen gemensamt.
R
emissyilrandena
Stockholms
kommun anser att sekreteraren bör ha ansvaret för protokollföringen. Därigenom
skapas garantier för att protokollet förs med tillräcklig hänsyn till de
stränga kraven på objektivitet och opartiskhet. Ordförandens kontrollfunktioner
kan, framhåller kommunen, tillgodoses genom att han utses till justeringsman.
Svenska
kommunjörbundei anför att utredningens förslag i fråga om justeringsförfarandet
synes innebära att kommunfullmäktige i motsats lill vad som nu gäller får
frihet att bestämma också tidpunkten för jusieringen. Detta kan beröva den som
kan tänkas vilja besvära sig möjlighelen att redan vid sammanträdet räkna ut
när besvärsliden börjar löpa. Om justeringen inte måste ske vid en fixerad
tidpunkt, uppslår också svårigheler att bestämma när en reservation senast
skall avges. Dessa skäl talar enligt förbundet för att det alltjämt är angeläget
att reglera justeringsförfarandet
Prop.
1975/76:187 410
i
kommunerna på i huvudsak samma sätt som hittills. Denna ordning bör kunna
tillämpas också för landstingskommunernas del. Liknande synpunkter framföres
av länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län och av Västerås kommun.
Även Lidingö och Uppsala kommuner anser att nuvarande huvudregel att justering
skall verkställas av ordföranden och två särskill utsedda justeringsmän bör
behållas, Eskilstuna och Eksjö kommuner menar att det bör föreskrivas att
åtminstone en särskilt utsedd ledamot skall justera protokollet tillsammans med
ordföranden.
Enligt
Lunds kommun finns det inte skäl att ta bort föreskriften att protokollet
skall skrivas under. Undertecknandet är en så väsentlig del av justeringen att
frågan bör justeras i lag och inte i arbetsordning. Enligt länsstyrelsen I
Malmöhus län bör bestämmelsen om att kungörelse om dagen för protokollsjusteringen
skall införas i tidning gälla inle bara landstingen utan också
kommunfullmäktige.
Länsstyrelserna
i Jönköpings och Örebro lön. Malmöhus, Älvsborgs och Örebro läns
landstingskommuner och Melleruds kommun erinrar om att utredningen föreslår en
justeringsfrist om Ijorton dagar i fråga om kommunfullmäktige och landsting
samt en frist om tio dagar beträffande nämnderna. Dessa remissinstanser anser
att praktiska skäl talar för en enhetlig jusle-ringstid. Malmö kommun
tillstyrker förslaget att fristen skall sträckas ut från tio till fjorton
dagar, medan Arboga, Bräcke, Sundsvalls och Tranås kommuner anser detta
onödigt.
Utredningens
förslag i fråga om rättelse av protokoll tillstyrks av länsstyrelserna i
Malmöhus och Älvsborgs län, Södermanlands och Blekinge läns landstingskommuner,
Enköpings, Gislaveds och Malmö kommuner samt Föreningen Sveriges kommunala
JÖivaliningsJurister. Tranås kommun menar att den tid inom vilken rättelse
skall få ske är alltför kort. Någon större olägenhet skulle inte uppstå om
tiden föriängdes till sex månader. Kommunen framhåller att de felaktigheter
som justeringsmännen inte har upptäckt ofla inte blir kända förrän efter
besvärstidens utgång. Enligt Köpings och Västerås kommuner bör det vara möjligt
att rätta uppenbara skrivfel även efler besvärstidens utgång. Den bestämmelse
om befogenhet alt rätta protokoll som utredningen föreslår innebär enligt Ale
kommun endast att nuvarande praxis blir lagfäst.
Växjö
kommun anser att det av principiella skäl kan diskuteras om en rättelseregel
bör införas i kommunallagen. Kommunen framhåller att protokollsjusteringen är
av väsentlig betydelse och att rättelseregeln skulle kunna ge upphov till viss
löslighet. Regeln att kungörelse om rättelse skall anslås särskilt kan,
framhåller kommunen vidare, i realiteten leda till att det inte blir helt
ovanligt med fiera protokollsjusteringar, vilket skulle betyda allmän
osäkerhet. Resultatet skulle alltså kunna bli att en regel som har tillkommit i
avsikt att öka rättssäkerheten får motsatt effekt. Emmaboda kommun avstyrker
rättelseregeln och anför att skiljaktiga meningar kan uppstå humvida en
anteckning i protokollet beror på ett uppenbart förbiseende.
Prop.
1975/76:187 411
Enligt
Skaraborgs läns landstingskommun är den rättelseregel som föreslås omständlig.
Landstingskommunen framhåller att rättelse av protokoll förekommer i just de
situationer som avses med bestämmelsen. Vanligen signerar ordföranden,
justeringsmännen och sekreteraren rättelsen av protokollet. Bräcke kommun
anser att regeln om rättelse av protokoll förefaller onödig och ägnad att skapa
förvirring för den enskilde medborgaren. Kommunen framhåller att felaktigheter
i ett protokoll bör kunna upptäckas senast vid justeringstiUfället. Enligt
Strömsunds kommun bör kommunerna själva få bestämma om sådana formaliteter som
t, ex, rättelse av protokoll, i synnerhet som justeringsförfarandet i övrigt
inte regleras. Även Lilla Edeis och Stockholms kommuner anser att det är
tveksamt om rättelseförfarandet bör formaliseras på det sätt som uiredningen
föreslår. Detta förfarande synes enligt Stockholms kommun böra gälla endast för
sådana förbiseendefel som medför att själva beslutsinnehållet eller skälen för
beslutet har fått en annan saklig innebörd än som har avsetts. Rättelse av
betydelselösa småfel bör rimligen kunna ske ulan att det behöver ges tillkänna
genom anslag. Enligt kommunen är det oklart om utredningens avsikt har varit
att den föreslagna bestämmelsen skall vara tillämplig på förbiseendefel i
tjänsteutlåtanden o. d. som har fogats som bilaga till protokollet eller som
protokollet annars hänvisar till. Kommunen framhåller att sådana handlingar
ofta är gmndläggande för beslutets innebörd.
Föredraganden
I
paragrafens försia stycke anges all protokoll vid sammanträde skall föras på
ordförandens ansvar. Som kommunallagsutredningen har anfört bör den nuvarande
regeln i KL om ordförandens ansvar för protokollföringen gälla även för
Stockholms kommun och för landstingskommunerna. Detta ansvar får anses omfatta
även skyldighel att se till att justeringen och det ställe där protokollet
finns tillgängligt tillkännages på kommunens resp. landstingskommunens
anslagstavla. Bestämmelsen om hur de närvarande skall redovisas har utformats
efter förebild av KLS. Föreskriften innebär inte någol krav på att de
närvarande räknas upp i protokollet. Vad gäller protokollets innehåll i övrigt
har beslämmelserna utformats efter förebild av KL och LL. I första stycket
anges slutligen att protokollet skall innehålla uppgift om reservation. Denna
föreskrift har inte någon mostvarighet i KL, KLS dier LL.
I
likhet med flera remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet, har jag
funnii att del i paragrafen, liksom f n, i KL och KLS, bör anges att
justeringen skall ske vid en tidpunkt som bestäms vid sammanlrädet. Genom en
sådan föreskrift blir del redan vid sammanträdet klart när besvärstiden börjar
löpa. Jag har också funnit det lämpligt att i paragrafen ta in föreskrifter om
justeringsmän med i huvudsak samma innehåll som
Prop.
1975/76:187 412
motsvarande
bestämmelser i KL och KLS. Andra stycket innehåller vidare en enhetlig
bestämmelse för kommuner och landstingskommuner om den senaste tidpunkten för
justeringen, nämligen 14 dagar efter sammanträdet. Att protokollet skall
undertecknas av protokollföraren och att anteckning skall göras om jusieringen
är enligt min mening så självklart att någon föreskrift därom inte behöver tas
in i lagen.
1
tredje stycket finns bestämmelserom hur justeringen skall ges till känna. Dessa
bestämmelser stämmer, bortselt från några språkliga justeringar, överens med
utredningsförslaget och de nuvarande bestämmelserna i KL, KLS och LL.
Föreskriften om att kungörelse om dagen för protokolljusteringen skall införas
i tidning är liksom f n. tillämplig bara på landstingskommunerna.
Den
regel om rättelse i prolokoll som kommunallagsutredningen har föreslagit har
fått ett blandat mottagande. Flera remissinstanser tillstyrker förslaget, medan
andra ger uttryck för en kritisk uppfattning. F. n. finns det inte några regler
om rättelse av förbiseendefel i protokoll i kommunallagarna, I 19 S
förvaltningslagen finns en bestämmelse som formellt reglerar myndighets
skyldighet att lämna part tillfälle att yttra sig, innan sådant fel rättas.
Samtidigt ger bestämmelsen emellertid indirekl en anvisning om alt myndighet
har en befogenhet att rätta fel av detta slag. I vissa fall anses förvaltningsmyndighet
ha en längre gående befogenhet att rätta ett beslut, men någon allmän
författningsbestämmelse härom har inte meddelats. Bestämmelsen i 19 S
förvaltningslagen är tillämplig på beslut av specialreglerad kommunal nämnd, om
beslutet innebär myndighetsutövning mot enskild och kan överklagas genom
förvaltningsbesvär (2 och 3 SS förvaltningslagen).
Som framgår av vad jag har
anfört i det föregående kan en kommun eller landstingskommun i vissa fall
ersätta ett beslut som har blivit oriktigt i något hänseende med ett nytt
beslut. Delta kan ibland vara fallet även om felet beror på en oriktig
bedömning av sakfrågan. En uttrycklig föreskrift om befogenhet att rätta
förbiseendefel i protokoll skulle enligt min mening kunna påverka bedömningen
av i vilken utsträckning det är tillåtet för kommunfullmäktige resp,
landstinget att rätta ett beslut. De beslut som dessa församlingar fattar kan
någon gång ha stor betydelse för enskilds rält. Det kan finnas situationer när
det från rättssäkerhetssynpunkt framstår som otillfredsställande all ett beslul
som har anslagils i föreskriven ordning skall kunna ändras även om besvär inte
anförs och utan att de som berörs av beslutet kan få kännedom om ändringen på
annat sätt än genom att övertyga sig om att någon anieckning om rättelse inte
har gjorts på det anslagna protokollet. En annan invändning mot en föreskrift
om befogenhet att rätta förbiseendefel som enligt min mening inte saknar
betydelse är att olika uppfattningar ibland kan råda i frågan om ett fel är av
denna karaklär eller har med bedömningen av sakfrågan att göra. Denna
invändning leder lill slutsatsen att det egentligen bör ankomma på det organ
som har fattat det beslut som har lått en felaktig utformning att pröva frågan
om rättelse
Prop.
1975/76:187 413
bör
ske, Justeringsförfarandel ger vidare förutsättningar för att förbiseendefel
skall kunna upptäckas i tid. På gmnd av vad jag nu har anfört har jag funnii
att någon föreskrift om befogenhet att rätta sådana fel i protokoll inte bör
las in i lagen.
31
S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om reservationsrätt. Innehållet i paragrafen
stämmer helt överens med föreskrifterna i 25 S KL, 26 S KLS och 35 S LL.
32 S
1
denna paragraf ges bestämmelser om vården av fullmäktiges handlingar.
Paragrafen motsvarar delar av 26 S KL, 27 S KLS och 36 S LL.
Gällande
rätt
1
26 S KL, 27 S KLS och 36 § LL finns bestämmelser om expediering av prolokoll,
arkivvård och rätt till avgiftsfri vidimering av avskrift av protokoll. Dessa
bestämmelser skiljer sig delvis från varandra.
Sedan
kommunfullmäktiges prolokoll har justerats, skall enligt 26 S KL och 27 S KLS
avskrift av protokollet överiämnas till kommunstyrelsen och utdrag av
protokollet tillställas de övriga nämnder, som skall verkställa besluten.
Enligt 36 S LL skall landstingets protokoll tryckas och tillställas förvallningsutskottet
och de övriga nämnder som skall verkställa landstingets beslut. Det tryckta
protokollet skall sändas lill länsstyrelsen och samtliga landstingsman samt
delas ul till kommunerna för att genom kommunstyrelsens försorg hållas
tillgängligt för kommunens medlemmar,
I
fråga om arkivering av kommunfullmäktiges handlingar gäller enligl KL alt
fullmäktiges ordförande ansvarar för att handlingama vårdas och förtecknas.
Fullmäktige kan emellertid lämna sina protokoll och handlingar lill
kommunstyrelsen, om handlingarna inte behövs för det löpande arbetet.
Bestämmelser om arkivvård finns också i 30, 40 och 45 SS- I 30 S föreskrivs att
kommunstyrelsen skall vårda och förteckna de kommunala arkiven i den mån
uppgifien inte enligt lag ankommer på annan. Enligt 40 och 45 SS skall
nämndernas protokoll och övriga handlingar vårdas och förtecknas på
ordförandens ansvar. En redogörelse för arkivfrågans tidigare behandling lämnas
i kommunallagskommiiténs betänkande (SOU 1952:14) Förslag till kommunallag m,
m. Därav framgår bl. a. att riksarkivel hade i framställning lill Kungl. Maj:t
föreslagit att kommunallagarna skulle kompletteras på den-
Prop.
1975/76:187 414
na
punkt. Kungl, Maj:i skulle enligt förslaget kunna förordna att handlingarna
skulle förtecknas och utfärda gallringsföreskrifter. Kommunallagskommittén
uttalade emellertid att det inte var utan vidare givet att situationen krävde
ätt lagstiftaren ingrep i den utsträckning som riksarkivel hade föreslagit. Den
nya kommunindelningen kunde väntas medföra en allmän standardhöjning på
arkivvårdens område. Mot riksarkivets förslag invändes bl. a. att det i
alltför hög grad ville förbehålla Kungl. Maj:t att de-taljreglera ett ämne som
principiellt var att betrakta som kommunens egen angelägenhet. Från den
kommunala självstyrelsens synpunkt kunde enligt kommittén berättigade
invändningar riktas mot att arkivvården detaljreg-lerades. Kommittén menade att
den önskade förbättringen i arkivvården kunde nås genom att
informationsverksamheten effektiviserades och utvidgades. Vissa smärre
ändringar i de tidigare reglerna föreslogs dock i betänkandet. Ordföranden
skulle bära ansvaret för vården. Möjlighet till central arkivering öppnades
(bet. s. 257), I propositionen godtogs kommitténs förslag i huvudsak (prop.
1953:210 s. 156).
I
27 S KLS hänvisas till en särskild arkivstadga som Kungl. Maj:t har utfärdat. I
fråga om arkiv hos kommunala myndigheter utfärdar kommunfullmäktige, med
iakttagande av arkivsiadgan (1962:40) för Siockholm, bestämmelser om
arkivförteckning, inspektion, gallring m. m. Riksarkivet har rätt alt
inspektera stadsarkivet. Förvaltningen tillkommer Stockholms kommuns
arkivnämnd. För Malmö kommun gäller likartade regler enligt brevet (1949:697)
till riksarkivet angående instruktion för stadsarkivet i Malmö.
Enligt
36 S LL skall landstingets protokoll och övriga handlingar vårdas och
förtecknas på sätt som landstinget bestämmer. Problem som rör bl. a. gallring i
landstingskommunernas arkiv har utretts av landstingens arkivutredning, som i
maj 1975 överiämnat betänkandet (SOU 1975:71) Landstingens arkiv.
Svenska
kommunförbundet och riksarkivet har tillsatt en gemensam arbetsgrupp för
kommunala arkivfrågor.
I
KL, KLS och LL finns likalydande regler om att den som med begagnande av sin
rätt enligt tryckfrihetsförordningen har tagit avskrift av fullmäktiges resp.
landstingets protokoll har rätt att utan avgift få avskriftens riktighet
bestyrkt. Motsvarande regler gäller i fråga om nämndernas protokoll.
Bestämmelserna har samband med 2 kap. 8 S tryckfrihetsförordningen i dess
tidigare lydelse. Denna bestämmelse innebar bl. a. att, om en handling som
förvarades hos en kommunalmyndighet kunde tillhandahållas där för läsning eller
avskrivning, rätlen att få avskrift av handlingen gällde endast i den
utsträckningen som angavs i kommunallag eller hade föreskrivits särskilt.
Bestämmelserna i kommunallagstiftningen säger bara att den som själv har tagit
avskrift av protokoll har rätt att ulan avgifi få avskriftens riktighet
bestyrkt. Om någon begärde och fick en avskrift av en handling, fick delta ses
som ett privatuppdrag för vilket ersättning kunde begäras.
Prop.
1975/76:187 415
I
samband med tillkomsten av datalagen (1973:289) ändrades bl. a. 2 kap. 8 S
tryckfrihetsförordningen (SFS 1974:66). Den tidigare särregeln för kommunalmyndigheter
togs bort. 1 stället gäller nu bl. a. att den som önskar ta del av en allmän
handling har rätt alt mot fastställd avgift få avskrift av handlingen.
Ändringarna innebär bl. a. att skyldigheten att mot fastställd avgift lämna ut
avskrift av allmän handling gäller även för kommunerna och
landstingskommunerna. Det ankommer på dessa att själva fastställa de avgifter
som skall las ut. Bestämmelserna i kommunallagstiftningen om avgiftsfri
vidimation ändrades inte i samband med ändringarna i tryckfrihetsförordningen.
Kommunallagsulredningen
Utredningen
föreslår att de bestämmelser som avser intern expediering av protokoll inom
kommun eller landstingskommun utgår ur kommunallagstiftningen. Bestämmelser av
detta slag kan enligt utredningen meddelas i arbetsordning. Enligt
utredningens förslag skall vidare föreskriften om att landstingets protokoll
skall sändas till länsstyrelsen slopas. Vad gäller föreskriften att landstingets
protokoll skall sändas till kommunerna för att hållas tillgängligt för
kommunens medlemmar anför utredningen att såväl landstingskommunernas medlemmar
som kommunerna självfallet behöver information om landstingets beslut. Enligt
utredningen kan det sättas i fråga om den nuvarande regeln verkligen
tillgodoser kommunmedlemmarnas informationsbehov. Regelns utformning medför
att landstingen kan begränsa sig till alt skicka över landstingstrycket till
kommunerna. Enligt utredningens uppfattning behövs andra och mer aktiva
åtgärder för att tillgodose kommunmedlemmarnas behov av information. Sådana
åtgärder lämpar sig knappast för lagreglering. Likaväl som kommunerna behöver
information om landstingets beslut kan, framhåller utredningen, också landstingen
behöva få besked om kommunernas beslut. Det ömsesidiga intresset av information
gäller inte bara protokollen från de beslutande församlingarna utan kan också
avse andra handlingar. Enligt uredningens uppfattning bör det ömsesidiga
informationsbehovet kunna tillgodoses på frivillig väg. Utredningen föreslår
alt särreglerna i LL om expedition av landstingstrycket till kommunerna utgår
ur lagstiftningen.
Utredningar
om arkivvårdens organisation pågår f n. på flera håll. Med hänsyn härtill och
till kommunallagsutredningens direktiv anser sig utredningen sakna anledning
att gå närmare in på frågan om hur kommunernas och landstingskommunernas
arkivvård bör vara organiserad för alt slå i samklang med utvecklingen på
arkivområdet.
Utredningen
framhåller att den däremot har att se till att reglerna om arkivvård
harmonierar med kommunallagens karaktär av ramlag och att lagstiftningen blir
enhetlig. I kommunallagen bör enligt utredningen finnas
Prop.
1975/76:187 416
endast
en allmän bestämmelse om arkivvård, medan olika detaljbestämmelser bör
placeras i en kommunal arkivstadga eller arkivkungörelse. Utformningen av en
sådan allmän bestämmelse påverkas enligt utredningen av frågan om kommunerna
själva skall få bestämma om arkivvårdens utformning eller om statlig tillsyn i
någon form skall förekomma på detta område. F, n, har statliga arkivmyndigheter
i allmänhet endast möjlighet att lämna råd och anvisningar till kommunerna och
landstingskommunerna. Kommunallagsutredningen anser sig inte kunna föreslå
regler som innebär vidgad statskontroll över kommuner och landstingskommuner.
Om
man vill behålla principen om den kommunala självständigheten på detta område,
är det enligt utredningens uppfattning nödvändigt att få till stånd någon form
av normalförslag till arkivstadga. 1 annat fall är det svårt att få de
enhetliga normer som kan behövas, Uiredningen anser alt det bör vara en uppgift
för Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet att i samråd med
riksarkivet utarbeta ett sådant normalförslag. Enligl utredningens förslag
skall del i lagen anges att i fråga om arkivvården gäller vad kommunfullmäktige
och landstinget själva bestämmer. Några ytteriigare regler om arkivvård bör
alltså enligt utredningen inte tas in i kommunallagen. Med hänsyn till de
speciella förhållanden som råder i Stockholms kommun, där stadsarkivet är
arkivmyndighet för vissa statliga myndigheter, behövs en särregel för
Stockholms kommun.
Utredningen
föreslår slutligen all bestämmelserna om avgiftsfri vidimering av protokoll
slopas. Dessa bestämmelser är av detalj karaktär och de hör inte hemma i en
ramlag. Härtill kommer, framhåller utredningen, att efter 1974 års ändringar i
tryckfrihetsförordningen huvudregeln för avgiftsbeläggning i fråga om
avskrifter av offentliga handlingar finns i 2 kap. 8 S
Iryckfrihetsförordningen. Enligt utredningens mening bör avgiftsbestämmelser
av ifrågavarande slag tas in i kommunal taxa.
Remissyttrandena
Riksarkivel
konstaterar att kommunallagsutredningens förslag innebär inle oväsentliga
ändringar. Genom att det blir fullmäktiges resp. landstingets uppgift att
fastställa regler för arkivvården, blir en mera centraliserad arkivvård
möjlig. Detta är alt hälsa med tillfredsställelse. Däremot anser riksarkivet
att det finns starka skäl att behålla bestämmelserna om att arkivförteckning
skall föras. Endasl genom att arkivförteckning förs blir en effektiv kontroll
av arkivet och dess olika delar möjlig. Enligl riksarkivet är föreskrifterna om
arkivförteckning inte sådana detaljföreskrifter som kan mönstras ut ur lagen.
Den ordning som kommunallagsutredningen föreslår och som innebär att närmare
föreskrifier om arkivvården utfärdas av fullmäktige med ledning av ett
normalförslag som har utarbetats i samråd med riksarkivet är enligt riksarkivet
ägnad att inge starka betänkligheter. Full-
Prop.
1975/76:187 417
mäktiges
föreskrifter kommer att kunna variera inom vida gränser. Om inget normalförslag
blir fastställt förrän efter lång tid, kommer stor ovisshet att råda om
ansvaret för arkivvården och gallringen. 1 fråga om ansvaret för att arkiven
vårdas innebär utredningens förslag en uttunning och försvagning i förhållande
till de bestämmelser som gäller nu.
Riksarkivet
anser att det är nödvändigt att de kommunala arkivens belydelse och den
kommunala arkivvårdens svårigheter övervägs. Svårigheterna kan till betydande
del hänföras till molsättningen mellan, å ena sidan, kravet på kommunal
självstyrelse och, å andra sidan, den tilltagande enhetligheten inom den
offentliga sektorns arkiv. Om allvariiga skador för framtiden skall undvikas,
är det enligt riksarkivet nödvändigt att statsmakterna ser till att ett
tillräckligt omfattande och på enhetligt sätt arkiverat material bevaras för
den allmänna forskningen och att arkiven inom den offentliga sektorn samordnas.
Riksarkivet föreslår alt det i lagen föreskrivs att fullmäktiges arkiv skall
vårdas och förtecknas enligt bestämmelser som meddelas av regeringen och att
fullmäktige får utfärda de ytteriigare föreskrifter som behövs. Genom en sådan
formulering skulle enligt riksarkivet grundläggande garantier skapas för en
säkrare arkivvård. Riksarkivet kan inte dela ulredningens åsikt att
bestämmelser av detta slag skulle innebära en detaljreglering. Alt
vårdnadsplikten klart kommer till uttryck i lagen ter sig enligt riksarkivet
desto mera nödvändigt som kommunernas ansvar för arkiven f n. synes vara något
oklart till sin innebörd. Enligt riksarkivet bör det vidare föreskrivas att det
ankommer på styrelsen att vårda och förteckna kommunens resp.
landstingskommunens arkiv, i den mån uppgiften inte ankommer på annan.
Riksarkivet föreslår att en särskild utredning tillsätts med uppdrag att
utarbeta förslag lill sådana allmänna regler för den kommunala arkivvården som
regeringen skall utfärda.
Riksarkivet
fömtsätter att den nya lagen kommer att göra det möjligt för regeringen att,
liksom hittills, besluta om arkivs förvaring och uppdelning i samband med
indelningsändringar.
De
särskilda regler som regeringen har fastställt för arkivvården i Stockholms
och Malmö kommuner bör alltjämt gälla, anser riksarkivet.
Regler
för sådana gallringar som innebär alt ett representativt urval handlingar
skall sparas för forskningsändamål bör enligt riksarkivet fastställas av
regeringen eller, på regeringens uppdrag, av riksarkivet efter samråd med resp.
kommunförbund. I fråga om andra gallringar bör enligt riksarkivet råd och
anvisningar utfärdas på samma sätt som hittills. Riksarkivet betonar slutligen
att en samverkan mellan statlig och kommunal arkivvård skulle medföra betydande
vinster, såväl för arkivvården som för utredningsväsendet och forskningen.
Uppsala
kommun anmärker att någon skyldighet att upprätta en kommunal arkivstadga inte
föreligger enligt utredningsförslaget och att de bestämmelser som utredningen
föreslår ger varken fullmäktige, styrelsen eller övriga nämnder något ansvar
för arkivvården. Kommunen anser att detta är mycket
27 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 187
Prop.1975/76:187 418.
olyckligt.
Det bör klart framgå av lagen att fullmäktige är skyldiga att antaga arkivstadga
och meddela de övriga bestämmelser för arkivvården som behövs. Kommunernas
skyldighet att svara för arkivvården måsle enligt Sölvesborgs kommun anges i
lagen. Sundsvalls kommun anser att ytterUgare bestämmelserom arkivvården bör
meddelas i lag, medan Växjö kommun menar att de bestämmelser som utredningen
föreslår bör kompletteras med en arkivkungörelse som innehåller riktlinjer för
kommunernas arkivvård.
Hallands
läns landstingskommun ifrågasätter om inte föreskrifter om arkivvården skulle
kunna obligatoriskt ingå i den arbetsordning som skall antagas enligt 31 S i
utredningens lagförslag. Svenska kommunförbundet tillstyrker att de nuvarande
reglerna om arkivvård utgår och ersätts med en allmänt hållen bestämmelse och
förklarar sig berett att i samråd med Landstingsförbundet och efler samråd med
riksarkivet utarbeta de riktlinjer för arkivvården som behövs.
Föredraganden
1
fråga om expediering av protokoll och andra handlingar inom och utom kommunen
eller landstingskommunen samt rätten att utan avgift få riktigheten av
protokollsavskrift bestyrkt harjag inget att erinra mot vad utredningen har
anfört. De nuvarande bestämmelserna i dessa frågor har därför inte fått någon
motsvarighet i paragrafen. Informationsfrågorna har jag behandlat utföriigt i
den allmänna motiveringen (avsnitt 12.6). Jag har där föreslagit en bestämmelse
som ger kommunstyrelsen resp. förvallningsutskottet ansvaret för
informationsverksamheten. Till denna beslämmelse återkommer jag i
specialmotiveringen till 36 S,
De
nuvarande reglerna om arkivvård har olika innehåll i de skilda kommunallagarna.
1 likhet med kommunallagsutredningen anser jag att det är angeläget att
regelsystemet blir enhetligt. Jag vill också betona vikten av att
förutsättningar skapas för en arkivvård som står i samklang med utvecklingen
på arkivområdet och angränsande områden. Bestämmelserna bör vidare ges en sådan
utformning att kommunerna och landstingskommunerna så långt möjligt själva får
bestämma i frågan om arkivvården. 1 förevarande paragraf föreskrivs mot
bakgrund av vad jag nu har anfört att fullmäktiges prolokoll och de övriga
handlingar som hör till fullmäktiges arkiv skall vårdas och förtecknas.
Föreskrifter härom och om arkivvården i övrigt i kommunen eller
landstingskommunen skall enligt paragrafen meddelas av fullmäktige. 1 det
följande kommer jag att föreslå att skyldigheten att vårda och förteckna de
handlingar som ingår i arkiven slås fast också för nämndernas del (se
specialmotiveringarna till 36 och 45 SS).
De
lösningar som utredningen har föreslagit har jag alltså inte kunnat ansluta mig
till. Jag delar utredningens uppfattning att arkivvården inte. i detalj bör
regleras i lagen. De grundläggande principerna måste dock enligl min mening
slås fast. En förändring som innebäratt ansvaret för arkivvården
Prop. 1975/76:187 419
försvagas
kan inte accepteras med hänsyn till arkivvårdens betydelse för förvaltningen
och forskningen.
Syftet
med de bestämmelser som jag föreslår är alt garantier för en god arkivvård
skall skapas. Varje kommun och landstingskommun skall vara skyldig att sköta
sina egna arkiv. Detta grundläggande ansvar bör klart komma till uttryck i
lagen. Detta sker enligt mitt förslag genom bestämmelserna om att
fullmäktiges, styrelsens och övriga nämnders arkiv skall vårdas och förtecknas.
Ansvaret för arkivvården inom kommunen och landstingskommunen fördelas enligt
förslagel så alt varje organ primärt svarar för vården av del egna arkivet. 1
vissa fall fordrar en ändamålsenlig arkivvård dock att ett centralarkiv
inrättas. De bestämmelser som jag föreslår innebär inle något hinder mot en
sådan organisation. 1 de föreskrifter som fullmäktige skall utfärda för
nämnderna, kommunallagsreglerade såväl som specialreglerade, kan fullmäktige
bestämma att nämndernas arkiv skall överiämnas till styrelsen eller en särskild
arkivnämnd, i den mån handlingama inte behövs fördel löpande arbetet.
Lagförslaget innehåller också en bestämmelse om att styrelsen skall ha ansvarel
för de arkiv som har överiämnals till styrelsen (se 36 S), I arkivvården ingår
att förteckna de handlingar som hör till arkivet. Detta är en så väsentlig del
av verksamheten att den särskilt nämns i förevarande paragraf
Lagreglerna
om arkivvården måste fyllas ut med mera detaljerade föreskrifter. Utredningen
föreslåratt kommunerna och landstingskommunerna själva skall få anta
kompletterande föreskrifter om arkivvården. Normalförslag till arkivstadga bör
enligt utredningen kunna utarbetas av kommunförbunden i samråd med
riksarkivet. Riksarkivet hävdar i sitt remissyttrande att bestämmelser om
arkivvården bör utfärdas av regeringen och att fullmäktige bör få meddela de
ytteriigare föreskrifter som behövs. Liksom riksarkivet anserjag att det är
viktigt att det råder en viss enhetlighet mellan t, ex, komniunala och statliga
arkiv och att arkivvården i vissa hänseenden bör samordnas. Dessa intressen bör
dock kunna tillgodoses utan att staten detaljreglerar arkivvården hos kommunema
och landstingskommunerna. Jag anseratt del bör ankomma på kommunerna och
landstingskommunerna att själva utfärda de föreskrifter som behövs.
Kravet
på enhetlighet bör enligt min uppfattning kunna tillgodoses genom alt
normalförslag till arkivföreskrifter utarbetas av riksarkivet efter samråd med
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. De bestämmelser som jag
föreslår innebär att varje kommun och varje landstingskommun blir skyldig att
anta föreskrifter om arkivvård. En god kommunal arkivvård är så angelägen och
behovet av kompletterande bestämmelser så uppenbart att denna skyldighet bör
anges i lagen. Jag anser att det däremot inte är nödvändigt att i lagen ange de
ämnen som skall regleras i arkivföreskrifterna. 1 varje kommun och
landstingskommun får föreskrifterna göras så fullständiga som förhållandena
där kräver. Att man i alla kommuner och landstingskommuner antar bestämmelser
om arkivförteckning samt om vård
Prop.
1975/76:187 420
av
och gallring i arkiv ter sig självklart. 1 paragrafen anges att särskilda
föreskrifter kan finnas om arkivvården. Härmed avses de bestämmelser för
Stockholms och Malmö kommuner som regeringen har meddelat.
Genom
att kommunernas och landstingskommunernas ansvar för arkivvården slås fast och
skyldighet för fullmäktige all anta arkivföreskrifter anges i lag skapas enligt
min mening garantier för en betryggande arkivvård. Jag kommer emellertid att
följa dessa frågor även i fortsättningen och om det behövs föreslå ytteriigare
åtgärder för att förbättra arkivvården i kommunerna och landstingskommunerna.
Av
de regler som jag föreslår om ansvaret för arkivvården följer att detta ansvar
omfallar även arkiv som överlämnas till kommunen enligt kungörelsen (1966:568)
om överiämnande av kommunala arkiv vid ändring i kommunal indelning. När
arkivet överiämnas, övergår ansvaret på den mottagande kommunen och inom denna
på kommunstyrelsen i egenskap av centralt arkivvårdsorgan eller på den nämnd
som fullmäktige bestämmer. Någon särskild bestämmelse härom anser jag inte
nödvändig.
Till
bestämmelsema om styrelsens och övriga nämnders arkivvård återkommer jag i
specialmotiveringen till 36 och 45 SS-
33 S
I
denna paragraf som motsvarar 27 S KL, 28 S KLS och 37 S LL, ges bestämmelser om
offentlighet och ordning vid kommunfullmäktiges och landstings sammanträden.
Gällande
rän
Enligt
27 S KL och 28 S KLS skall kommunfullmäktiges förhandlingar vara offentliga.
Fullmäktige kan dock för visst ärende besluta att överiäggningen skall hållas
inom stängda dörrar. Suppleant får närvara även vid sådan överiäggning.
Ordföranden vakar över ordningen vid sammanträde. Han kan varna och efter
varning visa ul var och en som stör sammanträdet. Uppstår oordning som
ordföranden inte kan avstyra, får han upplösa sammanträdel. Den som genom
våldshandling eller oljud eller på annat sätt stör eller försöker hindra
sammanträde kan enligl 16 kap. 4 S brottsbalken dömas för störande av
förrättning eller allmän sammankomst.
Bestämmelserna
i 37 S LL skiljer sig i några avseenden från reglerna i KL och KLS.
Suppleanterna har inte uttryckligen tillerkänts närvarorätt vid överiäggning
inom stängda dörrar. Vidare föreskrivs att ordföranden skall lämna ordet åt
ledamöterna i den ordning som de har anmäll sig. Bestämmelser om rätt för
ordföranden att upplösa sammanträde finns inle i LL,
Av
offentlighetsprincipen får anses följa alt bandinspelning, filmning och fotografering
av vad som förekommer vid sammanträde med kommun-
Prop.1975/76:187 421
fullmäktige
resp. landsting är tillåtet, om det inte stör förhandlingarna (Kaijser:
Kommunallagarna II, 1975,s. 219),
Kommunallagsutredningen
Enligt
utredningens uppfattning kan de nuvarande reglerna i KL, KLS och LL behållas i
huvudsak oförändrade. Bestämmelser om suppleants närvarorätt vid sammanträde
inom stängda dörrar bör finnas även för landstingens del.
Utvecklingen
visar enligt utredningen att en regel behövs om att ordföranden kan visa ut
den som uppträder störande eller på annat sätt som strider mot god ordning. En
sådan beslämmelse gäller i första hand åhörare men den kan i undantagsfall
behöva tillämpas också på ledamot eller suppleant.
Utredningen
anser att det bör ankomma på fullmäktige och inte på ordföranden att avgöra om
ett sammanträde skall upplösas. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att
bestämmelserna i KL och KLS om ordförandens rätt att upplösa sammanträde inte
lår någon motsvarighet i den nya lagen. Om någon skulle uppträda störande vid
sammanträdet, kan man också besluta att sammanträdet skall ajourneras.
Bestämmelsen om talarordningen vid landstingsmöte bör enligt utredningen inte
föras över till den nya lagen.
R
emissyilrandena
De
tillfällen när överiäggning behöver hållas inom stängda dörrar torde enligt
Markaryds kommun vara synneriigen få. Kommunen anser därför att bestämmelsen om
sådan överiäggning bör kunna slopas.
Enligt
kammarkoUegiet bör beslämmelserna om ordförandens rätt att i extraordinära
situationer upplösa ett sammanträde behållas, Kollegiel framhåller att det i
en extrem situation kan vara svårt att åstadkomma ett fullmäktigebeslut,
Länsslyrelsen i Kopparbergs län samt Melleruds, Staffanstorps och Uppsala
kommuner är av samma uppfattning, medan Mullsjö kommun anser att fullmäktige
och inte ordföranden skall besluta om upplösning av sammanträde,
S/ce/fe/iedtowOTun
framhålleratt majoritetsförhållandena eller möjligheten att få ett ärende
bordlagt kan påverkas, om en ledamot visas ul. Bestämmelsen om utvisning bör
därför inte vara tillämplig på ledamot. Kommunen erinrar om att det i
tilläggsbestämmelserna till 2 kap. 4 § riksdagsordningen och i 2 kap. 12 S
finns bestämmelse om att talmannen kan visa ut åhörare som uppträder störande
och ta från en ledamot ordet, om denne uppträder på ett sätt som strider mot
god ordning och inte rättar sig efter talmannens tillsägelse. Enligt kommunen
bör motsvarande bestämmelser kunna tas in i kommunallagen.
Prop.
1975/76:187 422
Föredraganden
Bestämmelsema
i paragrafen om offentlighet och om suppleants närvarorätt har samma innehåll
som motsvarande bestämmelser i KL och KLS, I paragrafen har också tagits in en
bestämmelse om att ordföranden kan visa ut den som uppträder störande och inte
rättar sig efter tillsägelse. Skäl att uttryckligen undanta ledamot från
bestämmelsens tillämpningsområde saknas enligt min mening. Att ordföranden kan
ta från en ledamot ordet, om denne uppträder på ett sätt som strider mot god
ordning, ligger i sakens natur och har därför inte uttryckligen angetts i
paragrafen. Med hänsyn till att det i en extraordinär situation kan vara svårt
att få till stånd ett beslut av fullmäktige har en motsvarighet till de
nuvarande reglerna i KL och KLS om ordförandens rätt att upplösa sammanträde
tagits in i paragrafen,
34 S
I
denna paragraf som motsvarar 28 S KL, 29 S KLS och 39 S LL, ges bestämmelserom
arvode och annan ersättning till ledamöter och suppleanter i kommunfullmäktige,
landsting och beredning.
Gällande
rän
Bestämmelserna
i 28 S KL, 29 S KLS och 39 S LL ger kommunerna och landstingskommunerna rätt
men inte skyldighet att utge ersättning till ledamöter och suppleanter i
fullmäktige, landsting och beredning i de avseenden som anges i paragraferna.
Bestämmelserna i LL medger dock inte alt ersättning utges till suppleant för
landstingsman annat än i samband med tjänstgöring. 1 övrigt har bestämmelserna
samma innehåll. Motsvarande beslämmelser finns för ledamöter och suppleanter i
nämnderna.
Tillåtna
ersättningsformer är till en början arvode, traktamente, resekostnadsersättning
och ersättning för andra utgifter som är förenade med uppdraget. Möjligheten
att utge ersättning för särskilda utgifter har ansetts avse utgifter som har
direkt samband med uppdraget, t.ex. kostnader för representation, skrivhjälp
och telefon (Kaijser: Kommunallagarna II, 1975, s. 223). Arvode får
utgå för det arbete som är förenat med uppdraget men får inte överstiga vad som
är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art och den tid som kan
beräknas gå åt för uppdraget. I regel skall arvode alltså utgå med lika belopp
för samma uppdrag. En differentiering måste grunda sig på objektiva skäl, dvs.
omfattningen av uppdragen och det arbete som är förenat med dem.
Kommunen
och landstingskommunen kan träffa avtal, s, k, likställighetsöverenskommelse,
om att arvode skall betraktas som inkomst av anställning såvitt gäller rätt
till sjukpenning och tilläggspension. Kommunfullmäktige och landsting får
också, när särskilda skäl föreligger, bevilja ledamot som under en lång följd
av år på grund av uppdrag har utfört
Prop.
1975/76:187 423
arbete
av betydande omfattning ålderspension, förtidspension och familjepension.
Härutöver lår ledamot som skall ägna hela sin arbetstid åt uppdrag för kommunen
resp. landstingskommunen tillförsäkras pension och tilläggas andra ekonomiska
förmåner enligt vad som är skäligt.
Enligt
45 S 3 mom. KLS har borgarråd rätt till årsarvode och pension.
Frågan
om arvode och annan ersättning till företrädare för minoriteten, som skall vara
heltidssysselsatta utan att vara ordförande eller vice ordförande i nämnd
eller beredning eller ha annat särskill uppdrag utöver ledamolskap i sådana
organ eller i fullmäktige har inte prövats i rättspraxis. Kommunallagarna
känner inte begreppet minoriletsföreirädare. Med hänsyn härtill är s. k.
oppositionsråd från dessa lagars synpunkt i försia hand att se om ledamöter
utan speciell funktion i de organ där de ingår. Sådana förtroendemäns ansvar
och befogenheter enligt tillämplig kommunallag sträcker sig inte längre än
andra ledamöters.
Kommunallagsulredningen
Utredningen
erinrar om att ersättningsbestämmelserna har ändrats flera gånger sedan
tillkomsten av de nuvarande kommunallagarna. Ändringarna, som varje gång har
inneburit att möjligheten att utge ersättning vidgats, har ofta föranletts av
sådana förhållanden som införande av allmän till-läggspension (ATP).
Bestämmelserna har därför blivit ganska omfattande och svåröverskådliga.
Utredningen anser att man inte bör fortsätta med att lagstifta med tanke på
varje ny situation. 1 stället bör ersättningsbestämmelsen i den nya lagen fä
en sådan utformning att rätten till ersättning lättare kan anpassas till
utvecklingen, Uiredningen anser därför alt de nuvarande bestämmelserna bör
kunna förenklas avsevärt. Mot en sådan förenkling kan man invända att missbruk
i ersättningsfrågor då lättare kan förekomma. Ett sådant missbruk bör man dock
enligt utredningens mening kunna komma till rätta med genom att kommunalbesvär
kan anföras mot beslut om ersättning. Utredningen anser att lagen bör ange
endast vilka typer av ersäitning som kan komma i fråga. Hämtöver bör ett krav
på skälighet ställas upp beträffande alla former av ersättning som utgår till
kommunal förtroendeman. Någon utvidgning av skälighetsprövningen jämfört med
de nuvarande bestämmelserna innebär detta i princip inte. En skälighetsregel
bör därför, anser utredningen, kunna godtas även med tanke på
kommunalbesvärsprövningen. Härtill kommer, framhåller utredningen, att man får
fömtsätta att ersättningsrätten närmare preciseras i reglementen eller
motsvarande, I fråga om arvodel följer av allmänna kommunalrättsliga principer
att differentiering får ske endast på objektiva grunder.
De
problem som kan uppkomma i fråga om ersättning till halvtidstjänstgörande
förtroendemän bör enligt utredningen kunna lösas inom ramen för en allmänt
hållen bestämmelse. Likaledes synes några särregler i fråga om borgarråds
arvode inte nödvändiga med en sådan lösning. Suppleant
Prop.
1975/76:187 424
i
landsting bör kunna få ersättning i samma ulsträckning som suppleant i
kommunfullmäktige. Den bestämmelse som utredningen föreslår medger att
suppleanter kan tillerkännas pension och andra sociala förmåner.
Skä-lighetskravet utgör dock, framhåller utredningen, en spärr mot förmåner som
inle motsvaras av gjorda insatser.
Utredningen
konstaterar alt beslut om arvode till s. k. oppositionsråd eller annan
företrädare för minoriteten inte har prövats i rättspraxis. Lagenligheten av
sådana beslut kan sättas i fråga. Om minoritetsföreträdarnas arbete sålunda
hittills inte har varit att anse som arbeie "för kommunen" i KL:s
mening, framgår det av demokratiutredningens överväganden att det finns
anledning att ändra på detta synsätt, anför kommunallagsutredningen. Minoritetsföreträdarnas
arbete har främst politisk prägel. Eftersom förtroendemännen är politiskt
valda och deras arbete sker med politiska värderingar som grund, måsle enligl
utredningen den beredning och bedömning som görs av minoritetsföreträdarna
också ses som ett normalt led i berednings-och beslutsprocessen. 1 ett beslut
om arvode och annan ersättning lill en förtroendeman som representerar
minoriteten ligger alt förtroendemannen får ett uppdrag som avser heltid eller
deltid.
Kommunallagsutredningen
erinrar om demokratiulredningens förslag att även vissa särskilda kostnader som
hittills inte har betraktats som ersättningsgilla, t. ex, kostnader för
barntillsyn, skall kunna ersättas. Detta blir enligt kommunallagsutredningen
möjligt genom att det i utredningens författningsförslag anges att ersättning
i skälig omfattning kan utgå för resekostnader och andra utgifter som är
förenade med uppdraget. Ersättningen för kostnader av olika slag bör kunna
normeras, anför utredningen.
Remissyttrandena
Uppsala
läns landstingskommun tillstyrker kommunallagsutredningens förslag lill
bestämmelser om ersättning för kostnader i samband med förtro-endemannauppdrag.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län sätter i fråga om det inte är önskvärt att
kostnaderna för barntillsyn regleras i något avseende. Enligt Malmö kommun är
del egendomligt att utredningen har löst frågan om ersättning för andra
utgifter än de som f n. anses ersättningsgilla, t, ex, kostnader för
barntillsyn, genom att låta skälighelskravet omfatta alla former av ersättning
till förtroendemän. Skälighelskravet torde enligt kommunen snarast ha en
begränsande verkan. Lunds kommun redovisar samma uppfattning.
Föredraganden
I
den allmänna motiveringen (avsnitt 12.2.3) harjag anfört att kommunerna och
landstingskommunerna bör få ersätta de särskilda kostnader som föranleds av ett
förtroendeuppdrag. Ersättning bör sålunda kunna utgå för
Prop.
1975/76:187 425
vissa
kostnader som f n. inle anses kunna ersättas, t. ex, kostnader för barntillsyn.
En förtroendeman som har omvårdnad om en handikappad som behöver tillsyn bör
enligt vad jag har förordat kunna få ersättning för kostnader för ersättare
som måste anskaffas i samband med kommunala sammanträden. Jag har vidare
framhållit att en handikappad förtroendeman bör kunna få ersättning för de
särskilda kostnader som han åsamkas på grund av uppdraget, t. ex. kostnader för
ledsagare vid sammanträden och för hjälp med inläsning av handlingar. I den
allmänna motiveringen (avsnitt 12.2.4) harjag också förordat att
kostnadsersättning och arvode skall kunna utgå till en förtroendeman som deltar
i utbildning i kommunala frågor som anordnas av ett politiskt parti. Ett annat
förslag som jag har lagl fram i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.5.2) är
att det skall bli möjligt att ersätta sådana s. k. minoritetsföreträdare som
inle har uppdrag som ordförande eller vice ordförande i nämnd eller beredning
för deras arbete.
Förevarande
paragraf har i huvudsak utformats i enlighet med kommunallagsutredningens
förslag. 1 paragrafen föreskrivs att kommunfullmäktige och landsting får
besluta att till ledamot och suppleant i den beslutande församlingen eller i
beredning skall i skälig omfattning utgå ersättning för resekostnader och andra
utgifter som föranleds av uppdraget samt arvode, pension och andra ekonomiska
förmåner. Motsvarande bestämmelser avses, som framgårav specialmotiveringen
till 51 S, gälla för ledamot och suppleant i nämnd. Eftersom kommundelsorgan
ofta kan betraktas som beredning, blir det enligl förslaget möjligt att utge
ersättning till ledamot och suppleant i sådant organ.
Den
bestämmelse som jag föreslår innebär en avsevärd förenkling i förhållande till
de nuvarande reglerna. Bestämmelsen gör det möjligt att utge ersättning i de
hänseenden somjag har förordat i den allmänna motiveringen. Kravet på skälighet
omfattar alla former av ersättning och utgör därmed en spärr mot exempelvis
arvoden som inte motsvaras av uppdragets omfattning. Genom föreskriften att
ersättning får utgå bara för utgifter som föranleds av uppdraget dras en gräns
mellan t, ex, kostnader för barntillsyn i samband med kommunala sammanträden
och kostnader som inte kan sägas ha ett direkt samband med förtroendeuppdraget.
På
grund av ändringar i 3 kap, 2 S och 11 kap, 2 S lagen (1962:381) om allmän
försäkring (omtryckt 1973:908) gäller fr. o, m. den 1 januari 1976 att
uppdragsgivaren är skyldig att svara för sådana avgifter till den allmänna
försäkringen som avser uppdragstagare (prop, 1975/76:46, SfU 1975/76:17, rskr
1975/76:67, SFS 1975:1160), Uppdragsinkomsl anses vid beräkning av
sjukpenninggrundande och pensionsgrtjndande inkomsl alltid som inkomst av
anställning. De nya reglerna innebär alt bestämmelser om räll för kommuner och
landstingskommuner alt genom s, k. likslällighetsavtal åtaga sig att betala socialförsäkringsavgifter
för de förtroendevalda inte längre behövs. Någon sådan bestämmelse har därför
inte tagits med i paragrafen.
Prop.
1975/76:187 426
35 §
I
denna paragraf ges bestämmelser om arbetsordning för kommunfullmäktige och
landsting. Paragrafen motsvarar 38 S LL men har inte någon motsvarighet i KL
eller KLS.
Gällande
rän
Enligt
38 S LL skall landstinget i en arbetsordning meddela de föreskrifter som utöver
vad som föreskrivs i LL behövs för landstingets sammanträden och ärendenas
behandling. Trots att föreskrifter om arbetsordning inte finns i KL eller KLS,
är också arbetsordningar för kommunfullmäktige vanliga.
I
nyare arbetsordningar för kommunfullmäktige brukar finnas regler om bl. a.
sammanträdestider, val av ordförande och vice ordförande, föredragningslistor,
upprop, kallelse till fortsatt sammanträde, anmälan om hinder för tjänstgöring,
motions skrifllighet, tid för avlämnande av interpellation och enkel fråga,
talarordning, omröstningsförfarandet, propositionsvägran, valsedlar, expediering
av skrivelser samt valberednings organisation och uppgifter.
I
samband med att arbetsordning gjordes obligatorisk för landstingen uttalade
föredraganden bl. a. att det var önskvärt att den närmare utformningen av
landstingens arbetsformer lades fast i en arbetsordning (prop. 1965:61 s. 66).
Denna borde innehålla föreskrifter om landstingets sammanträden och ärendenas
beredning. Någon närmare reglering av vad arbetsordningen skulle innehålla fann
han inte nödvändig.
Inom
Landstingsförbundet har utarbetats förslag till normalarbetsordning för
landsting. Normalarbetsordningen innehåller bestämmelser om bl. a. plats för
sammanträde, upprop, val av ordförande och vice ordförande, val av sekreterare,
närvarorätt för vissa tjänstemän, yttranderätt, talarordning,
omröstningsförfarandet, justeringsförfarandet samt underskrift och utsändning
av landstingets skrivelser, vidare innehåller normalarbetsordningen bestämmelser
om valberednings organisation och verksamhetsformer samt motsvarande regler för
de obligatoriska beredningsutskotten.
Kommunallagsutredningen
Uiredningen
har i anslutning till de olika bestämmelserna om kommunfullmäktige och
landstinget lämnat exempel på frågorsom bör kunna regleras i arbetsordning. Dit
hör bestämmelser om plats för sammanträde, sekreterare, upprop av ledamöter,
nyval vid avgång från ordförandepost, tillfällig ordförande vid förfall för
ordföranden och vice ordföranden, rätt för ordföranden att bestämma tid för
sammanlräde som har begärts av en minoritet av ledamöterna, vice ordförandens
uppgifter i fråga om utfärdande av kungörelser, tidsfrister för motioner,
utsändning av handlingar till ledamöterna.
Prop.1975/76:187 427
omröstning,
valproceduren, interpellation,enkel fråga,justeringsförfarandet, s, k.
särskilda yttranderi och intern utsändning av protokoll. Härutöver är del,
framhåller utredningen, givet att bestämmelser om beredningsutskottens
organisation och verksamhetsformer i landstingskommunerna samt närmare regler
om valberedning liksom hittills bör kunna placeras i arbetsordning,
Utredningen
framhåller att det blir lättare att göra lagstiftningen enhetlig, om olika
detaljbestämmelser som rör kommunfullmäktiges resp, landstingets arbetsformer
placeras i arbetsordning i stället för i lag. En utgångspunkt för utredningen
har varit att grundläggande demokratiska rättigheter liksom nu måste regleras i
lag. Vissa bestämmelser som avser demokratiska rättigheter bör emellertid
kunna kompletteras genom arbetsordning. En annan princip för fördelningen av
bestämmelser mellan lag och arbetsordning är, framhåller utredningen, att lagen
om möjligt bör innehålla endast sådana regler som kan ha betydelse för alla
kommuner och landstingskommuner. En tredje utgångspunkt för fördelningen är
enligt utredningen att lill arbetsordning bör hänföras bestämmelser som kan
behöva ändras relativt ofta.
Utredningen
anför vidare att arbetsordning inte får strida mot kommunlag, annan lag eller
allmänna kommunalrättsliga grundsatser. Föreskrifter i arbetsordning kan vara
av växlande karaktär. I vissa fall är det fråga om rena ordningsföreskrifter,
t. ex. regler om ledamöternas platser i sammanträdeslokalen och om upprop.
Föreskrifter som kompletterar de lagbestämmelser som avses garantera
grundläggande demokratiska rättigheter, t. ex. detalj föreskrifter om vad som
skall iakttas vid val, kan däremot inte betraktas enbart som
ordningsföreskrifter. Av intresse är under vilka förutsättningar avsteg bör lå
göras från föreskrift i arbetsordning. I och för sig skulle man enligt
utredningen kunna tänka sig en ordning som innebäratt en del regler i
arbetsordning kan sättas ur kraft i en konkret situation genom beslul av
kommunfullmäktige resp. landstinget, medan andra regler är tvingande. Det
skulle emellertid förutsätta att en normalarbetsordning prövas av statlig
myndighet och att det vid prövningen anges vilka bestämmelser som är tvingande.
En sådan lösning måsle avvisas som ett alltför kraftigt ingrepp i den kommunala
självstyrelsen, anser utredningen. För avvikelse i en konkret situation skulle
man kunna kräva att fullmäktige resp. landstinget enhälligt beslutar härom.
Det faller emellertid utanför ulredningens uppdrag att överväga om ny ordning
av så stor principiell betydelse bör införas. Enligt utredningen bör det därför
överiämnas åt rättspraxis att avgöra i vad mån en avvikelse i det enskilda
fallet kan tillåtas.
När
det gäller frågan om arbetsordning bör vara obligalorisk eller inte finns det
enligt utredningen ingen anledning att göra skillnad mellan kommuner och
landstingskommuner. Man bör därför antingen slopa kravei på arbetsordning för
landstingens del eller införa ett sådant krav även för kommunfullmäktige.
Enligt utredningens uppfattning har man anledning räkna med att arbetsordning
för kommunfullmäktige kommeratt behövas i prak-
Prop.
1975/76:187 428
tiskt
taget alla kommuner, 1 detta sammanhang är det av betydelse all ulredningens
förslag innebär att kommunallagens karaktär av ramlag ytterligare framhävs.
Mot bakgrund av del anförda kan enligt utredningens uppfattning en regel om
obligalorisk arbetsordning för kommunfullmäktige inte anses som något intrång i
kommunernas frihet.
Utredningen
föreslår därför att en regel om skyldighel alt anta arbetsordning tas in i den
nya lagen. Regeln bör utformas så att det klart framgår att de föreskrifter som
kan las in i arbetsordning är av kompletterande karaktär. Utredningen
förutsätter att normalarbelsordning kommer att utarbetas av Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet, Enligt utredningen är det inte
nödvändigt att de ämnen som kan regleras i arbetsordning uttömmande anges i
lagen, 1 vissa hänseenden bör dock föreskrifter i arbetsordning vara
obligatoriska. Enligt utredningens förslag skall artjets-ordning innehålla
bestämmelser om antalet ledamöter, om den lid inom vilken kungörelse om
sammanträde skall anslås och sändas till ledamöter och suppleanter, om anmälan
om hinder för tjänstgöring vid sammanträde, om inkallande av suppleant, om
handläggning av motioner och interpellalioner samt om förfarandet vid
omröstning och justering av protokoll.
Remissyttrandena
Länsslyrelsen
i Uppsala län samt Gollands, Limds, Mullsjö och Tierps kommuner ansluter sig
till uppfattningen att skyldighet alt anta arbetsordning bör föreskrivas i
lagen medan Herrljunga kommun menar att det bör tillkomma fullmäktige att
avgöra om arbetsordning behövs. Landstingsförbundet framhålleratt förslaget att
arbetsordning skall vara obligatorisk och innehålla föreskrifter i vissa
angivna frågor är en mycket viktig del i den nya lagen. Flera av de detaljregler
som finns i de nuvarande kommunallagarna har inte någon motsvarighet i
utredningens lagförslag. Förbundet förklarar sig berett att medverka till att
en normalarbetsordning för landstingen utarbetas. Södermanlands och Blekinge
läns landsUngskommuner förutsätter att normal-arbetsordningar kommer att
utarbetas centralt i samråd med de enskilda kommunema och landstingskommunerna.
När
det gäller frågan vad arbetsordning skall innehålla har Uppsala läns
landstingskommun inle funnit anledning till invändningar mol utredningens
förslag. Enligt Lidingö kommun kan det sällas i fråga om innehållet i arbetsordningen
skall behöva regleras på det sätl som utredningen föreslår. Det lorde enligl
kommunen knappast vara möjligt för fullmäktige att avvika från lagens regler om
tid för anslag och utsändande av kungörelse om sammanträde, om justering eller
om förfarandet vid omröstning. Att arbetsordningen skall innehålla uppgift om
antalet ledamöter synes onödigt. Enligt kommunen bör det inte krävas att
föreskrifter i vissa bestämda frågor skall finnas i arbetsordning. Svenska
kommunförbundet påpekar att kungörelse om sammanträde enligt lagförslaget skall
anslås och sändas ut minst en vecka
Prop.
1975/76:187 429
före
sammanträdet. Anledning saknas att skärpa lagens krav genom föreskrift i
arbetsordning. Längre tidsfrister kan medföra svårigheter. Föreskrifter i
dessa frågor bör därför inte behöva tas in i arbetsordning. Däremot anser
förbundet att det kan vara lämpligt att i arbetsordning la in bestämmelser om
utsändande av handlingar inför sammanträde.
Föreningen
Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Skaraborgs läns landstingskommun och
Karlstads kommun anser att föreskrifter om handläggningen av enkla frågor bör
vara obligatoriska. Det skulle medföra att kommunerna och landstingskommunerna
ges frihel att reglera institutet enkel fråga alll efler behov samtidigt som
institutet blir lagfäst. Lundskommun anser att föreskrifter om underskrift av
protokoll och om enkel fråga bör vara obligatoriska. Arbetsordning bör enligl
Panllle kommun innehålla bestämmelser om när handlingar till sammanlräde
senast skall sändas ut, medan Degerfors kommun menar att bestämmelser om
sammanlrädesplats, ärendeberedning och i vilka ortstidningar annons om
sammanlräde skall införas bör tas in i arbetsordning.
Föredraganden
I
enlighet med utredningens förslag föreskrivs i första stycket att arbetsordning
skall vara obligatorisk för både kommunfullmäktige och landsting.
Föreskrifterna i arbetsordningen avses komplettera lagens besiämmelserom
kommunfullmäktiges och landstingets arbetsformer. Föreskrift i arbetsordning
får självfallet inte strida mot bestämmelser i lag eller annan förlätlning
eller mot allmänna kommunalrällsliga grundsatser.
Utredningen
och remissinstanserna har lämnat en rad exempel på föreskrifter som kan tas in
i arbetsordning. Jag anser mig inte ha anledning att gå närmare in på frägan om
vad arbetsordningarna bör innehålla, [ likhet med utredningen förutsätter jag
att Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet kommer att utarbeta
normalarbetsordningar för kommunfullmäktige och landsting. Sådana
normalarbetsordningar kan vara lill god ledning för de beslutande
församlingarna när de skall bestämma om vad arbetsordningarna skall innehålla,
I
paragrafens andra stycke anges vissa frågor som alltid måste regleras i
arbetsordning. Det är här fråga om ämnen som inte behöver regleras i lagen men
som ändå är så betydelsefulla att de inte bör få lämnas oreglerade i någon
kommun eller landstingskommun. Bestämmelserna i andra stycket bygger i huvudsak
på ulredningens förslag. På några punkter harjag emellertid, delvis på grund
av vad remissinstanserna har anfört, kommit till en annan uppfattning än
utredningen. Jag anser sålunda inte att en uppgift om antalet ledamöter i kommunfullmäktige
och landsting alltid skall behöva tas in i arbetsordningen. Med hänsyn till alt
förfarandet vid justering av protokoll regleras tämligen ingående i 30 S har
inte heller föreskrifter om jusieringsförfarandel gjorts obligatoriska, I
paragrafen föreskrivs däremoi
Prop.
1975/76:187 430
att
arbetsordning alltid skall innehålla föreskrifter om enkla frågor och om
utsändning av sammanträdeshandlingar lill ledamötema. Jag vill framhålla att
den omständigheten att enligt lagen i viss fråga skall gälla vad kommunfullmäktige
föreskriver inte betyder alt fullmäktiges föreskrifter i ämnet måste tas in i
arbetsordning. Vilka föreskrifter som är obligatoriska i arbetsordning
regleras uttömmande i förevarande paragraf
I
fråga om fömtsättningarna för att kommunfullmäktige eller landsting skall få
avvika från föreskrift i den egna arbetsordningen delar jag utredningens
uppfattning att det liksom hittills bör överiämnas åt rättspraxis att avgöra i
vad mån avvikelse i del enskilda fallel kan tillåtas. Detta gäller även
föreskrifter i de ämnen som enligl förevarande paragraf måste regleras i
arbetsordning.
14.1.3
3 kap. Styrelsen och övriga nämnder m. m.
13
kap. i den nya kommunallagen anges grunderna för kommunstyrelsens och
förvaltningsutskottets samt övriga nämnders organisation och verksamhetsformer.
Kapitlet motsvarar 3 kap. KL, 3 kap. KLS och 4 kap. LL. Dessa kapitel har i
stora drag samma innehåll, I vissa avseenden finns dock särregler i alla tre
författningarna. Flera av dessa särregler har visat sig inte behöva överföras
till den nya lagen.
Bestämmelsen
i 41 S LL om förvaltningsutskottets ställföreirädarskap, dvs. befogenheten att
företräda landstinget mellan dess möten, saknar motsvarighet i KL och KLS. Som
har framgått i det föregående föreslår jag att bestämmelserna om
förvaltningsutskottets ställföreirädarskap placeras i 4 S i den nya lagen.
En
regel om att kassaförvaltare fär utses om del behövs finns endasl i KL (41 S).
Bestämmelsen har haft betydelse främsl för de mindre landskommunerna. Efter det
att kommunindelningsreformen har genomförts behövs den inte längre.
Bestämmelsen har därför inte fått någon motsvarighet i den nya lagen.
1
3 kap. KL och 3 kap. KLS men inle i LL finns beslämmelser om drätselnämnd.
Drätselnämnd finns numera endasl i Stockholms kommun, 1 likhet med
kommunallagsulredningen harjag funnit att bestämmelser om drätselnämnd inte bör
tas in i den nya kommunallagen. Eftersom det bör vara möjligt för Stockholms
kommun all behålla drätselnämnden, har de bestämmelser om sådan nämnd som
behövs tagits in i lagen om införande av kommunallagen.
I
3 kap. KLS finns regler om borgarråd och borgarrådsberedning. Vissa särregler
om borgarråd behövs fortfarande. De fiesta av dem har placerats i slutet av
detta kapitel,
1 53
S LL hänvisas i fråga om ledningen av landstingskommunens sjukvårdande
verksamhet till sjukvårdslagen (1962:242) som innehåller bestämmelser om
sjukvårdsstyrelse. Motsvarande hänvisningar i fråga om annan
Prop.
1975/76:187 431
verksamhet
som drivs av komm uner eller landstingskommuner förekommer inte i
kommunallagstiftningen. Jag delar kommunallagsutredningens uppfattning att en
motsvarighet till 53 S LL kan undvaras i den nya lagen.
I 42
S KL, 43 S KLS och 51 S LL finns likalydande bestämmelser som i fråga om ansvar
och skadeståndsskyldighet för ledamöter i kommunstyrelsen resp.
förvaltningsutskottet hänvisar till allmän lag. Denna hänvisning avser numera
bl. a. bestämmelserna i 20 kap. brottsbalken om myndighetsmissbruk m. m. och
bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207). Kommunallagsutredningen
framhåller att hänvisningsreglerna närmast har informativt och pedagogiskt
syfte. Jag delar utredningens uppfattning att de kan utgå ur
kommunallagstiftningen. De har därför inte fått någon motsvarighet i den nya
lagen.
Beträffande
nämndorganisationen, beslutsprocessen i nämnderna m. m. får jag hänvisa till
vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.4). De förslag som
jag i övrigt har lagt fram i den allmänna motiveringen medför att
bestämmelserna i detta kapitel på fiera punkter innehåller ändringar i
förhållande till gällande rätt. Till de bestämmelser i kapitlet som av denna
eller annan anledning saknar motsvarighet i de nuvarande kommunallagarna hör
bestämmelserna i 36 S om kommunstyrelsens resp. förvaltningsutskottets ansvar
för kommunens resp. landstingskommunens informationsverksamhet, i 41 S om
ersättare för ordföranden i kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet, i 49
S om gemensam egendomsförvaltning och personaladministration och i 50 S om
närvarorätt och yttranderätt vid sammanträde med kommunstyrelsen,
förvaltningsutskottet eller annan nämnd.
36 S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om kommunstyrelsens och förvaltningsutskottets
uppgifter. Den motsvarar 30 S KL, 30 S KLS och 41 S LL.
Gällande
räll
Kommunstyrelsen
är kommunens ledande förvaltningsorgan. Kommunstyrelsen skall leda
förvaltningen, ha inseende över övriga nämnders verksamhet, uppmärksamt följa
frågor av betydelse för kommunens utveckling och ekonomiska ställning samt hos kommunfullmäktige,
övriga nämnder och andra myndigheter göra de framställningar som är påkallade
(30 S KL). Dessutom regleras i 30 S vissa särskilda förvaltningsuppgifter som
ankommer på kommunstyrelsen, nämligen att bereda ärenden som skall avgöras av
fullmäktige, handha kommunens drätsel, förvalta kommunens egendom, verkställa
fullmäktiges beslut, föra kommunens talan i mål och ärenden, vårda och
förteckna de kommunala arkiven samt i övrigt fullgöra de uppdrag
Prop.1975/76:187 432
som
fullmäktige överiämnar till styrelsen. Vissa av dessa uppgifter fullgörs av
kommunstyrelsen endast i den mån de inte ankommer på något annat organ.
Kommunstyrelsen har vidare att ta befattning med de ärenden som enligt
särskilda författningar ankommer på styrelsen. Ibland handhar kommunstyrelsen
specialreglerade uppgifter på grund av bestämmelser i lag eller annan
författning och beslul av fullmäktige. Kommunstyrelsen har rätt att från
kommunens nämnder, beredningar och befattningshavare begära de yttranden och
upplysningar som behövs för att styrelsen skall kunna fullgöra sina uppgifter.
Kommunstyrelsens
uppgifter kan närmare anges i ett sådant reglemente för styrelsen som enligt 43
S KL kan antas av kommunfullmäktige. Svenska kommunförbundet har utarbetat
normalreglemente för kommunstyrelse.
Kommunstyrelsens
överinseende över de andra nämnderna får i princip anses begränsat till rätten
att göra påpekanden, lämna råd och anvisningar samt, om dessa inte följs,
påkalla ingripande av fullmäktige, om fullmäktige har befogenhet därtill.
Styrelsen kan däremot inte besluta i annan nämnds ställe, stoppa
verkställigheten av åtgärder som annan nämnd har beslutat eller ingripa i den
särskilda myndighetsutövning som kan ankomma på de specialreglerade nämnderna.
Kommunstyrelsen
svarar för långtidsplaneringen på det ekonomiska området och samordningen med
annan planering inom olika sektorer, t. ex. skolväsendet, socialvården och
hälsovården. När det gäller relationen mellan kommunstyrelse och byggnadsnämnd
finns inget som hindrar all styrelsen får till uppgift att se till att
planläggning enligt byggnadslagstiftningen äger rum och att bosladsförsöoningen
och samhällsbyggande främjas. Att den politiska ledningen av samhällsbyggandet
överförs till kommunstyrelsen låter sig väl förena med gällande
byggnadslagstiftning. Bygglagutredningen har i sitt betänkande (SOU 1974:21)
Markanvändning och byggande behandlat den kommunala planeringsprocessen. Den
översiktliga fysiska planeringen skall enligt utredningens förslag ankomma på
kommunfullmäktige och kommunstyrelsen. Utredningen ger styrelsen en central
roll i fråga om beredning och samordning i planfrågor. För att ge
kommunfullmäktige och kommunstyrelsen möjligheter alt avsätta tid och
arbetskapacitet åt den översiktliga planeringen är det enligt utredningens
mening angeläget att en framtida lagstiftning medger att man tar bort sådana
arbetsuppgifter från fullmäktige och styrelsen som inte nödvändigtvis behöver
handläggas där.
Utredningen
om förfatlningspublicering har i sitt betänkande (SOU 1973:23) Bättre överblick
över lagar och andra bestämmelser föreslagit ett tillägg till 30 S KL av
innebörd all kommunstyrelsen åläggs ombesörja att viktigare kommunala
föreskrifter fortlöpande publiceras i en kommunal författningssamling.
I
två avseenden skiljer sig 30 S KLS från 30 S KL. Bestämmelser om
kommunstyrelsens uppgifter i fråga om arkivvården saknas i KLS, Där finns i
stället hänvisningar till en särskild arkivstadga som utfärdas av regeringen
Prop.1975/76:187 433
(arkivstadgan,
1962:40, för Stockholms kommun). Innehållet i denna stadga har i korthet
berörts under 32 S i specialmotiveringen. Vidare finns i KLS ingen motsvarighet
till föreskriften i 30 S KL om att kommunstyrelsen handhar kommunens drätsel
och förvaltar kommunens egendom. Dessa uppgifter ankommer enligt 47 S KLS på
drätselnämnden som är obligatorisk i Stockholms kommun.
Bestämmelserna
i 41 S LL om förvaltningsutskottets ställning och uppgifter har successivt
fått en utformning som nära ansluter till 30 S KL, Vissa skillnader föreligger
dock, främst med hänsyn till att landstinget inte sammanträder så ofta som
kommunfullmäktige. Det åligger sålunda förvaltningsutskottel enligt 41 S LL
bl. a. att avge verksamhetsberättelse tiil landstinget, att lämna förklaring i
anledning av besvär över landstingets beslut samt att i andra hänseenden
företräda land.stinget mellan dess möten. Förvaltningsutskottets
ställföreirädarskap har behandlats under 4 S i specialmotiveringen. I 41 S LL
erinras också om förvaltningsutskottets skyldighet enligt 60 S LL att göra upp
förslag till budget. Vidare föreskrivs i 41 S LL att landstinget skall anta
reglemente för förvaltningsulskoltet. Utskottet har också fått rätt att vända
sig till länsstyrelsen för att få upplysningar från tjänstemän i länet.
Kommunfullmäktige
får enligt 43 S a KL i reglemente för kommunstyrelsen bestämma att
medelsförvaltning som enligt särskilda författningar tillkommer andra kommunala
nämnder skall sammanföras med slyrelsens medelsförvaltning. Med
medelsförvaltning avses åigärder för att sköta, placera och redovisa medel.
Beslut om centralisering omfattar i allmänhet samtliga organ i kommunen som
förvaltar medel. Beträffande de kommunallagsreglerade nämnderna har
fullmäktige full frihet att besluta hur deras medelsförvaltning skall skötas.
Det behövs således inte någon föreskrift i styrdsens reglemente för att deras
medelsförvallning skall få centraliseras. En helt övervägande del av kommunema
har centraliserad medelsförvallning. Kommunfullmäktige i Stockholm får enligt
48 S KLS i reglemente för kommunstyrelsen och drätselnämnden bestämma att
meddsföi-valtning som enligl särskilda författningar tillkommer andra kommunala
nämnder skall sammanföras med drätselnämndens medelsförvaltning. För landstingskommunernas
del har frågan om centraliserad medelsförvaltning inte lag-reglerats.
Kommunallagsulredningen
Nu
gällande reglerom kommunstyrelsens och förvaltningsutskottets uppgifter lämnas
i sina huvuddrag orubbade i utredningens förslag. De ändringar som föreslås har
enligt utredningen i första hand till syfte att förenkla bestämmelserna och
göra dem mera enhetliga.
Kommunallagsutredningen
erinrar om att bygglagutredningen har föreslagit att kommunstyrelsen skall få
en betydelsefull roll i fråga om den
28 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 187
Prop.
1975/76:187 434
fysiska
planeringen. Kommunallagsutredningen anser det inle lämpligt att i den nya
kommunallagen i detalj reglera kommunstyrelsens uppgifter på detta eller något
annat speciellt sakområde. Det bör enligt utredningen liksom nu räcka med en
erinran i lagen om att styrelsen skall handlägga de ärenden som enligt
särskilda författningar ankommer på styrelsen.
Någon
skyldighet för kommunstyrelsen att ge ut kommunala författningssamlingar bör
enligt utredningen inte införas. Sådana uppgifter bör i varje fall inte
regleras i kommunallagen. Uiredningen förklarar vidare all det nuvarande
åliggandet för kommunstyrelsen att vårda de kommunala arkiven bör ersättas med
en regel som lägger i kommunfullmäktiges hand att bestämma arkivvårdens
organisation.
Bestämmelsen
att kommunstyrelsen handhar kommunens drätsel och förvallar kommunens egendom i
den mån sådan förvaltning inte har uppdragits åt annan nämnd bör enligt
utredningen gälla även för Stockholms kommun. Det hindrar inte att drätselnämnden
i Stockholm behålls, men den blir frivillig. Vissa särbestämmelser för
drätselnämnd skall enligt utredningens förslag tas in i lagen om införande av
den nya kommunallagen. Några särskilda regler i 36 S behövs därför inte för
Stockholms del.
Hänvisningen
i 41 S LL till 60 S LL i vad avser förvaltningsutskottets skyldighet att göra
upp förslag till budget är enligt utredningen överfiödig. Kravet att
förvaltningsutskottet skall avlämna verksamhetsberättelse till landstinget
torde enligt uiredningen sakna självständig belydelse i revisionssammanhang.
Utredningen framhålleratt landstingets behov av information om
förvaltningsutskottets verksamhel bör kunna tillgodoses på annat sätt.
Bestämmelsen bör därför enligt utredningen kunna utgå. Utredningen föreslår
också att den särskilda rätten för förvaltningsutskottet att avge förklaring i
anledning av besvär över landstingets beslut slopas. Rätten för
förvallningsutskottet enligt 41 S LL att inhämta upplysningar genom
länsstyrelsen bör däremot enligt utredningen finnas kvar och utsträckas lill
att gälla även för kommunstyrelsen.
Utredningen
framhåller att utvecklingen har gått mot centraliserad medelsförvallning i
både kommuner och landstingskommuner. Mot denna bakgrund anser utredningen att
som huvudregel bör gälla att medelsförvaltningen skall vara centraliserad och
ankomma på kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet. Kommunfullmäktige resp.
landstinget bör dock få möjlighet all medge annan nämnd alt helt eller delvis
sköta sin medelsförvallning. Eftersom medelsförvaltningen enligl huvudregeln
blir en uppgifl för kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet föreslår
utredningen att bestämmelsen härom placeras i den paragraf där styrelsens
arbetsuppgifter anges. De särregler om Stockholms drätselnämnds
medelsförvaltning som behövs bör enligt uiredningen placeras i lagen om
införande av den nya kommunallagen.
Prop.
1975/76:187 435
R
emissyilrandena
Bodens
kommun och Sveriges civilingenjörsförbund anser att kommunstyrelsens uppgift
all leda och samordna den kommunala markanvändningsplaneringen bör anges i den
nya kommunallagen,
Karlstads
kommun och Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister delar
utredningens uppfattning att skyldighet för kommunstyrelsen att ge ut kommunala
författningssamlingar inte bör föreskrivas i lagen. Kalmar kommun anser del
däremot ändamålsenligt att kommunstyrelsen ytterst svarar för publiceringen av
kommunala författningar.
Ett
fålal remissinstanser uttalar sig om utredningens förslag att föreskrifter om
kommunstyrelsens skyldighet alt vårda de kommunala arkiven skall ersättas med
en regel som innebär att kommunfullmäktige bestämmer om arkivvårdens
organisation. Malmö och Mullsjö kommuner godtar förslaget, Kalmar kommun finner
det däremot väsentligt att ett centralt organ har del samlade ansvaret för
arkivvården och föreslår att nuvarande regler inte ändras på denna punkt.
Stockholms
kommun godtar utredningens förslag att drätselnämnden i kommunen inle längre
skall vara obligatorisk. Några remissinstanser behandlar utredningens förslag
att vissa särregler om förvaltningsutskottet skall tas bort. Södermanlands läns
landstingskommun delar utredningens uppfattning att bestämmelsen om alt
utskottet skall avlämna verksamhetsberättelse till landstinget kan utgå. Stockholms
och Hallands läns landstingskommuner anser att utskottet liksom hittills bör
kunna avge förklaring med anledning av besvär över landstingets beslut.
Frågan
om rätt för kommunstyrelsen att inhämta upplysningar genom länsslyrelsen
behandlas av några remissinstanser, Tierps kommun är positiv till att
kommunstyrelsen får rätt att genom länsstyrelsen begära upplysningar från
statliga tjänstemän i länet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser
däremoi alt en regel härom inte behövs. Det förefaller enligt länsstyrelsen
självklart att en kommunstyrelse får begära de upplysningar som det här gäller.
1 varje fall skall styrelsen inte behöva gå via länsstyrelsen för alt få
upplysningarna. Upp.sala kommun anser alt kommunstyrelsen bör ha rätt att vända
sig till varje statlig myndighet inom länet oavsett om myndigheten lyder under
länsstyrelsen eller ej. Skulle en myndighei som lyder under länsstyrelsen vägra
lämna upplysning, bör kommunen få rätt att vända sig lill länsstyrelsen för att
genom dess försorg få den önskade upplysningen. Jönköpings läns
landstingskommun och Jönköpings kommun anser att kommunstyrelsen och
förvaltningsutskottet skall ha rätt att begära upplysningar direkt från de
statliga länsorganen. Kommunen föreslår att en bestämmelse av denna innebörd
tas in i lagen. Eskilstuna kommun ifrågasätter också omvägen över
länsstyrelsen och hänvisar lill att alla statliga tjänstemän enligt
servicecirkulärel (1972:406) är skyldiga att lämna upplysningar till den som
begär det. Enligt Malmö kommun lorde bestämmelsen om rätt att begära
Prop.1975/76:187 436
upplysningar
genom länsslyrelsen sakna större praktisk betydelse. Kopparbergs läns
landstingskommun anser att några särskilda bestämmelser inte behövs om rätt
för förvallningsutskoltet och kommunstyrelsen att begära upplysningar från
nämnder och beredningar eller från statliga tjänstemän i länet.
Föredraganden
Förevarande
paragraf stämmer i stora drag överens med motsvarande bestämmelser i de
nuvarande kommunallagarna och med utredningens förslag. Bestämmelserom
förvaltningsutskottets befogenhet att företräda landstinget mellan
landstingsmötena har lagils in i 4 §. 1 förevarande paragraf har tagits in en
beslämmelse om att förvaltningsutskottet i övrigt skall fullgöra de uppdrag
som landstinget har överiämnat lill utskottet. Bestämmelsen avser självfallet
inte de uppgifter som utskottet kan få på grund av bestämmelsen om
ställföreirädarskap. 1 detta kan inrymmas en rätt för utskottet att avge
förklaring med anledning av besvär över landstingets beslut. Någon bestämmelse
om att förvaltningsutskottet får avge sådan förklaring har därför inte tagits
in i denna paragraf Jag finner det inte nödvändigt att i detalj redogöra för
innehållet i paragrafen och inskränker mig därför till att ta upp några särskilda
frågor.
Kommunstyrelsen
är kommunens ledande förvaltningsorgan. I vissa avseenden sträcker sig
kommunstyrelsens funktioner över hela det kommunala verksamhetsområdet.
Kommunstyrelsen svarar för långtidsplaneringen på det ekonomiska området, för
utvecklingsplaneringen där kommunens utveckling ses i ett sammanhang och för
samordningen mellan planeringen inom olika sektorer, t. ex. skolväsendet,
socialvården och hälsovården. Kommunstyrelsen kan tilldelas viktiga uppgifter
i fråga om den fysiska planeringen. Med den centrala ställning som
kommunstyrelsen har enligt förevarande paragraf, liksom enligt motsvarande
bestämmelser i KL och KLS, finns goda möjligheter för fullmäktige att ge
styrelsen en ledande och samordnande roll i den lokala samhällsplaneringen.
Kommunstyrelsen får naturiigtvis inte ta över konkreta planeringsuppgifter som
i speciallagstiftning har anförtrotts andra nämnder. Detta torde emellertid
inte innebära någon allvariigare försvagning av kommunstyrelsens ställning som
ledande och samordnande planeringsorgan. Denna ställning har inte betonats
ytteriigare i lagtexten än som har skett redan i KL och KLS. Jag har inte
funnit det lämpligt att i den nya lagen ta in regler som syftar till att ange
planeringens innebörd och mål eller regler om planeringsarbetets organisation
och ansvarsfördelningen mellan fullmäktige, styrelsen och facknämnderna.
Liksom utredningen anser jag att det inte är lämpligt att i den nya lagen
reglera kommunstyrelsens roll i fråga om den fysiska planeringen eller
planeringen inom andra sakområden. Om sådana regler behövs, bör de tas in i specialförfattning.
Med
stöd av bestämmelserna i första stycket i förevarande paragraf kan
Prop.1975/76:187 437
kommunstyrelsen
och förvaltningsutskottel hålla uppsikt över de företag som ägs av kommunen
resp. landstingskommunen. Det övergripande ansvar för kommunens resp.
landstingskommunens verksamhet som kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet
åläggs gäller även sådan verksamhet som drivs genom förelag. Ansvaret för tillsynen
av förelagen kan naturiigtvis understrykas och preciseras genom beslut av
kommunfullmäktige och landstinget. Någon föreskrift om skyldighet för
kommunstyrelsen att ge ut kommunala författningssamlingar har inte tagits in i
paragrafen. I detta sammanhang vill jag erinra om att föredraganden i en
nyligen framlagd proposition om kungörande av lagar och andra författningar
(prop. 1975/76:112) uttalar all anledning saknas att föreslå bindande
bestämmelser om en författningssamling för kommunala författningar i allmänhet.
1
enlighet med vad jag har anfört i specialmotiveringen till 32 S har kommunstyrelsens
och förvaltningsutskottets ansvar för arkivvården angetts i förevarande
paragraf Detta sker genom en bestämmelse om att det tillkommer kommunstyrelsen
och förvaltningsutskottet att vårda och förteckna kommunens resp.
landstingskommunens arkiv i den mån detta för sådant ändamål har överiämnals
till kommunstyrelsen eller förvaltningsutskottet. Det åligger i första hand
kommunfullmäktige, landstinget och nämnderna att var för sig vårda del egna
arkivet. Kommunfullmäktige och landstinget kan emellertid i arkivföreskrifterna
ta in bestämmelser om att arkiven skall överiämnas till ett centralt arkiv
under kommunstyrelsen resp. förvallningsutskottet.
I
enlighet med utredningens förslag har bestämmelsen att styrelsen handhar
kommunens drätsel gjorts tillämplig också på Stockholms kommun. Detta hindrar
inte att denna kommun behåller drätselnämnden men nämnden blir inte längre
obligatorisk.
Bestämmelserna
om drätselnämnden har placerats i lagen om införande av den nya kommunallagen.
Några särregler för Stockholms kommun behövs därför inte i paragrafen. I
stället för uttrycket "drätsel" används i paragrafen, liksom i lagen
i övrigt, uttrycket "ekonomisk förvaltning". I den allmänna
motiveringen (avsnitt 12.6) harjag förordat en beslämmelse om alt i första hand
kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet skall ha ansvaret för kommunens resp.
landstingskommunens informationsverksamhet. Bestämmelsen har tagits in i förevarande
paragraf Den gör det möjligt för kommunfullmäktige resp. landstinget att uppdra
åt en särskild nämnd att svara för informationen. Beslutanderätten i de löpande
informationsfrågorna kan med stöd av 47 S delegeras till utskott hos kommunstyrelsen,
förvallningsutskottet eller nämnden.
I
paragrafen har tagits in en bestämmelse om att styrelsen handhar medelsförvaltningen
i den mån fullmäktige inte har medgett att annan nämnd handhar sin
medelsförvaltning. Paragrafen innehåller inte någon motsvarighet till
bestämmelsen i LL om att förvaltningsutskottet får genom länsstyrelsen begära
upplysningar från tjänstemän inom länet. Enligt min
Prop.1975/76:187 438
mening
är ifrågavarande bestämmelse så allmänt hållen att den inte ger några garantier
för att upplysningar lämnas annat än i situationer när detta skulle ha skett
också utan föreskrift i lag. Bestämmelsen säger inte någol om i vilken
utsträckning andra myndigheter och ijänstemän är skyldiga att vidta åigärder
för alt de begärda upplysningarna skall kunna lämnas. Att statliga myndigheter
och tjänstemän även utan föreskrift därom i lag lämnar upplysningar i den mån
hinder däremot inte föreligger på gmnd av någon särskild omständighet ligger i
sakens natur.
37 S
1
denna paragraf behandlas val av ledamöter och suppleanter i kommunstyrelsen
och förvaltningsutskottet. Paragrafen motsvarar 31 S KL, 31 S KLS och 42 S LL.
Gällande
rän
Kommunfullmäktige
väljer enligl 31 S KL ledamöter och suppleanter till det antal som fullmäktige
bestämmer. Antalet ledamöter får dock inte vara under fem. Någon övre gräns har
inte föreskrivits. För suppleanterna har inget minimiantal satts ul, men
motiven till KL ger vid handen att minst en suppleant skall utses.
Om
suppleanterna inte väljs proportionellt, skall fullmäktige vid valet bestämma
den ordning i vilken suppleanterna skall kallas till tjänstgöring. När valet
har skett proportionellt, kallas suppleanterna in i den ordning som har
bestämts enligt 8 S lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom
landsting, kommunfullmäktige m. m. I 36 S KL finns regler om när suppleant
skall kallas till tjänstgöring. När kommunfullmäktige vid majoritetsval
bestämmer turordningen för suppleanterna, får fullmäktige välja den ordning som
anses lämplig. Fullmäktige har möjlighet att i detalj reglera ordningen för att
hindra s. k. partiväxlingar. Fullmäktige får dock enligt praxis inle bestämma
att suppleanter får inträda endast för vissa ledamöter men inte för andra (RÅ
1954 ref 6).
Enligt
31 S KLS får endast ledamot i kommunfullmäktige väljas till ledamot eller
suppleant i kommunstyrelsen i Stockholms kommun. Del har ansetts vara viktigt
att ledamöterna i kommunstyrelsen skall ha den allmänna förtrogenhet med
kommunalt arbete som ledamolskap av fullmäktige ger (prop, 1957:16 s. 52). 1 31
S KLS finns därutöver en särregel som innebär att fullmäktige kan uppdra åt
kommunstyrelsen att bestämma turordningen för suppleanterna enligt de grunder
som fullmäktige har fastställt. Regeln gäller endast när valet av suppleanterna
inle har skett proportionellt. Den infördes år 1962, Anledningen till ändringen
var att KL:s system ansågs onödigt omständligt i Stockholm där antalet
suppleanter i nämnderna var ca 220, särskilt som nämnderna förnyades successivt
med val varje år.
1
sak stämmer 42 S LL överens med 31 S KL,
Prop.1975/76:187 439
Kommunallagsutredningen
m. m.
Utredningen
framhåller att det största problemet med det nuvarande suppleantsystemet torde
vara att de politiska styrkeförhållandena i kommunstyrelsen kan kastas om.
efiersom en suppleant från ett parti i sista hand får tjänstgöra för en
ordinarie ledamot från annat parti. Sådan partiväxling kan dock, säger
utredningen, undvikas om fullmäktige och landsting genom beslul i detalj
reglerar ordningen för hur suppleanterna skall kallas in. 1 sitt förslag anger
utredningen i förtydligande syfte att turordningen skall bestämmas vid
vallillfället.
I
fråga om särreglerna för Stockholms kommun framhåller utredningen att de
intressen som ligger bakom bestämmelsen i 31 S KLS om att endast ledamot i
fullmäktige kan väljas till ledamot eller suppleant i kommunstyrelsen i
allmänhet bör kunna tillgodoses i valberedningen. Ledamöterna i
kommunstyrelserna i övriga kommuner torde oftast vara ledamöter i fullmäktige.
Kommunerna bör emellertid alltjämt ha fria händer att välja andra personer.
Detta gäller även för Stockholms del. Den särskilda valbarhetsbestämmelsen i
KLS bör därför kunna utgå, anser utredningen. Genom att möjligheterna till
successiv förnyelse av nämnderna avskaffades i Stockholms kommun genom 1969
års ändringar i KLS har, förklarar utredningen, ett väsentligt motiv fallit
bort för den särskilda regeln om att fullmäktige kan uppdra åt kommunstyrelsen
att bestämma lurordningen för suppleanterna. Utredningen föreslår därför alt
inte heller denna särregel får någon motsvarighet i den nya lagen. Förslagen
alt särreglerna i KLS skall slopas har inte föranlett några erinringar från
Stockholms kommun.
Föredraganden
Paragrafen
stämmer i sak överens med de nuvarande bestämmelserna i KL och LL. 1 enlighet
med utredningens förslag har de nuvarande särreglerna för kommunstyrelsen i
Stockholms kommun tagits bort.
38 S
1
denna paragraf behandlas frågan om valbarhet till kommunstyrelsen och
förvaltningsutskottel. Paragrafen, som också innehåller en hänvisning till
bestämmelserna i 9 S om rätt till avsägelse från förtroendeuppdrag, motsvarar
32 S KL, 32 S KLS och 43 S LL.
Gällande
rän
I
fråga om valbarhet, verkan av att valbarheten upphör och rätt att avsäga sig
uppdrag gäller enligt 32 S KL samma regler för ledamöler och suppleanter i
kommunstyrelsen som för ledamöter i kommunfullmäktige. Dessa regler har
behandlals under 9 S i specialmotiveringen.
Prop.
1975/76:187 440
132
S KL föreskrivs dessutom ett särskilt valbarhetshinder för kommunala verkschefer
("i kommunens tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något
till styrelsens förvaltningsområde hörande verk"). Kommunallagskommittén
(SOU 1952:14 s. 224) ansåg att det var angeläget att den tjänsteman som hade
tillsatts för den omedelbara ledningen av ett kommunalt verk i
ansvarighetshänseende intog en klar ställning i förhållande till nämnden. De
skäl som hade anförts för att kommunens ledande tjänsteman inle skulle vara
valbar talade enligl kommittén också för att verkscheferna borde utestängas, I
propositionen med förslag till kommunallag uttalade föredragande
departementschefen bl, a, att regeln var en godtagbar kompromiss mellan ett
förbud för alla anställda att tillhöra den nämnd under vilken de lyder och ett
slopande av alla valbarhetshinder (prop, 1953:210 s, 143), Frågan har därefter
behandlats av kommunalrättskommittén i betänkandet (SOU 1965:40) Kommunala
bolag. Kommittén föreslog bl, a, alt det nuvarande valbarhetshindret för
verkscheferna skulle tas bort och ersättas av en jävsregel. Enligt jävsregeln
skulle en verkschef inle få delta i avgörande av ärende som rörde verket.
Kommittén framhöll att det hinder mot att en verkschef deltar i en nämnds
arbete som föranleds av hänsyn till hans särskilda uppgifter oftast inle avser
mer än en begränsad del av nämndens arbetsuppgifter
Bestämmelsen
om valbarhet m. m. i 32 S KLS avviker på några punkter från 32 S KL. I
Stockholms kommun kan bara ledamöter i kommunfullmäktige väljas till ledamöler
och suppleanter i kommunstyrelsen, Valbarhelshindrel för verkschefer gäller
cheferna för alla verk som hör till kommunförvaltningen. Vidare är borgarråd
inte valbar till ledamot eller suppleant i kommunstyrelsen.
Enligt
43 S LL gäller i sak samma valbarhetsregler för förvaltningsutskottet som för
kommunstyrelsen i andra kommuner än Stockholm.
Kommunallagsutredningen
De
ändringar som utredningen har föreslagit i fråga om valbarhelshinder,
obehörighet och avsägelserätt för kommunfullmäktige och landstinget bör enligt
utredningen kunna tillämpas fullt ut även för kommunstyrelsen och
förvallningsutskottet. Detta innebär bl, a. att valbarhetshindret för den ledande
tjänslemannen bör slopas även här. De skäl som kommunalrättskommittén anfört
för att valbarhelshindrel för verkschefer skall ersättas med en jävsregel
finner kommunallagsutredningen bärande. Till bilden hör att valbarhelshinder
för verkschefer redan nu saknas i fråga om vissa specialreglerade nämnder, t.
ex. hälsovårdsnämnd, barnavårdsnämnd och byggnadsnämnd. Uiredningen föreslår
alltså att valbarhelshindrel för verkschefer ulgår och ersätts med en särskild
jävsregel. Denna regel innebär att den som är chef för ett verk som hör till
slyrelsens förvaltning inte får delta i styrelsens avgörande av ärende som rör
verket. Ändringen har samma
Prop.
1975/76:187 441
giltighet
för kommuner och landstingskommuner. Med denna lösning försvinner den
nuvarande olikheten mellan KL och KLS i fråga om valbarhetshindrets
utsträckning.
Om
del nuvarande valbarhetshindret för borgarråd i Stockholms kommun avskaffas,
kan enligt utredningen organisationen i kommunen rubbas väsentligt.
Utredningen anser därför att detta valbarhetshinder bör behållas åtminstone
tills vidare.
Remissyiirandena
En
stor majoritet av de ca 40 remissinstanser som yttrar sig över ulredningens
förslag att valbarhetshindret för verkschefer skall slopas avstyrker förslaget.
Dessa remissinstanser anser att det nuvarande valbarhetshindret, som inte har
vållat några praktiska olägenheter, är väl motiverat. Enligt deras uppfattning
är det angeläget att skilja mellan förtroendemännens och tjänstemännens
funktioner. En verkschef bör i sin verksamhet vara neutral i förhållande till
olika partiriktningar och endasl tillföra styrelsen sina fackkunskaper och
särskilda erfarenheter. En verkschef som fungerar som politiker kan lätt få en
starkare slällning än vad som är lämpligt i förhållande till såväl de andra
förtroendemännen i styrelsen som de övriga verkscheferna. Den särskilda
jävsbestämmelse som utredningen har föreslagit är enligt remissinstanserna
inte tillräcklig för att undanröja de olägenheter som blir följden av att
valbarhetshindret slopas. Dessa kritiska remissinstanser tar i allmänhel också
avstånd från utredningens förslag att valbarhetshindret för kommunens ledande
tjänsteman skall avskaffas. Flera av dem hänvisar till vad de haranfört med
anledning av utredningens förslag på denna punkt. Till de kritiska
remissinstanserna hör länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, och Gävleborgs
län, Jönköpings och Värmlands läns landstingskommuner, Stockholms, Lidingö,
Uppsala, Oxelösunds, Vingåkers, Gislaveds, Nässjö, Vag-geryds. Värnamo,
Älmhults, Östra Göinge, Lunds, Kungsbacka, Göteborgs, Kungsälvs, Partille,
Svenljunga, Västerås, Karlstads. Mora, Hudiksvalls, Umeå och Piteå kommuner.
Svenska kommunförbundei samt Föreningen Sveriges kommunalaförvaltningsjurister.
Enligl Landskrona kommun blir slopandet av valbarhelshindrel rent illusoriskt,
eftersom verkschefen på grund av den jävsregel som utredningen föreslår inte
kommer att få delta i besluten i det stora flertalet ärenden,
Trollhättans
kommun lämnar utredningens förslag utan erinran men anser att man kan vänta sig
att möjlighelen att välja verkschefer lill ledamöter i kommunala organ kommer
att användas myckel restriktivt. En liknande uppfattning har Föreningen
Sveriges kommunalekonomer. Länsstyrelsen I Uppsala län samt Botkyrka,
Eskilstuna, Ale och Skellefteå kommuner godtar utredningens förslag att
valbarhetshindret för verkschef skall slopas, Eskilstuna kommun delar
uppfattningen att en klar åtskillnad skall göras mellan tjänstemän och
förtroendemän i fråga om såväl ställning i den kommunala
Prop.1975/76:187 442
organisationen
som arbetsuppgifter. 1 det avseendet har valbarhelshindrel - trots att det
formellt gäller endast den ledande tjänstemannen och verkscheferna - avhållit
även andra tjänstemän från alt utöva politisk verksamhel i de organ under vilka
de lyder. Även om del främst är jävssynpunkter som har motiverat
valbarhetshindret, har detta alltså enligt kommunen haft en inte oväsentlig
moralisk effekt långt därutöver. Detta förhållände bedömer kommunen som
värdefullt. Av delvis samma skäl som har anförts för att motsvarande hinder för
valbarhet lill fullmäktige bör avskaffas kan det dock sättas i fråga om ämnet
bör regleras i lag. Kommunen framhåller att det snarare bör ankomma på de
politiska partierna att bedöma lämpligheten av att tjänstemän nomineras till
förtroendeuppdrag.
Några
remissinstanser behandlar frågan om valbarhelsåldern. Uppsala kommun påpekar
alt konsekvensen av att reglerna om valbarhet hänvisar till motsvarande regler
för kommunfullmäktige och landsting blir att den som uppnår 18 års ålder efter
den allmänna valdagen inte kan väljas till något kommunalt uppdrag förrän efier
näsla val lill fullmäktige och landsting. Detta kan enligt komniunen inte ha
varit avsikten särskilt som rösträttsåldern har sänkts, Komniunen anser att
bestämmelsen bör omarbetas så att den som fyller 18 år efter den allmänna
valdagen men före valtillfället skall kunna komma i fråga vid de val lill
styrelsen och övriga nämnder som förrättas under tiden fram till näsla val till
den beslutande församlingen. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen I
Kristianstads län, Skaraborgs läns landstingskommun, fiera kommuner. Svenska kommunförbundet
och Föreningen Sveriges kommunala förvaUningsJurlster.
Föredraganden
1
fråga om valbarhet, verkan av att valbarheten upphör och rält till avsägelse
gäller enligt paragrafen bestämmelserna för kommunfullmäktige och landstinget
som huvudregel.
Med
hänsyn till vad som har framhållits under remissbehandlingen har som ett
undantag från huvudregeln föreskrivits att den som senast den dag när valet
förrättas har uppnått 18 års ålder är valbar. Den som är 18 år när
kommunstyrelsen eller förvaltningsutskottet utses är alltså valbar, även om han
har fyllt 18 år först efter valet till kommunfullmäktige resp, landstinget.
Enligt
paragrafen föreligger däremot valbarhetshinder för dels de personer som enligl
9 S andra stycket inte är valbara till kommunfullmäktige resp. landstinget,
dels de tjänstemän som är chefer för verk som hör till kommunstyrelsen resp,
förvaltningsutskottet. Beträffande den förra gruppen får jag hänvisa till vad
jag har anfört i specialmolivering till 9 S- De skäl som talar för att dessa
personer inte bör vara valbara till den beslutande församlingen motiverar alt
de inle heller bör kunna utses till ledamöter eller suppleanter!
kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet. Utredningen har
Prop.1975/76:187 443
föreslagit
att det nuvarande valbarhetshindret för verkscheferna skall slopas och ersättas
med en särskild jävsregel. Detta förslag har blivit hårt kritiserat under
remissbehandlingen. Jag haren viss förståelse för grundtanken bakom förslaget
men har ändå funnii övervägande skäl tala för att detta valbarhetshinder bör
behållas.
Enligt
31 S KLS kan i Stockholm endast ledamot i kommunfullmäktige väljas till ledamot
eller suppleant i kommunstyrelsen. Milt förslag i fråga om 37 S nya lagen
innebär att denna särregel utgår. För Stockholms del gäller f. n. också den
särbestämmelsen att alla verkschefer inom kommunalförvaltningen är uteslutna
från valbarhet till kommunstyrelsen. Jag har inle funnit det motiverat alt
ställa upp strängare valbarhetshinder för verkschefer i Stockholms kommun än i
övriga kommuner. Paragrafen innehåller därför inte någon särbestämmelse på
denna punkt för Stockholms kommun, Däremoi har, som uiredningen har förordai,
valbarhetshindret för borgarråden fått stå kvar.
39 S
1
fråga om denna paragaraf, vilken handlar om rätt till ledighet från anställning
och saknar motsvarighet i de nuvarande kommunallagarna, kan jag inskränka mig
till att hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt
12.2.2) och i specialmotiveringen till 10 S,
40 S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om kommunstyrelsens och förvaltningsutskottets
mandatperioder samt om efterträdare lill ledamot som har avgått. Paragrafen,
som i sak stämmer överens med utredningens förslag, innebär inga ändringar i
förhållande till vad som gäller enligt 33 S KL, 33 S KLS och 44 S LL, Som jag
har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12,5,4) har jag av praktiska
skäl funnit att det snabbare valgenomslaget måste begränsas till att omfatta
kommunfullmäktige och landstinget. Mandatperioden för kommunstyrelsen och
förvaltningsutskottet skall alltså fortfarande börja den 1 januari årel efter
det år när val i hela riket av kommunfullmäktige och landsting har ägt rum. I
Stockholms kommun skall dock kommunstyrelsen, liksom hittills, väljas varje år
på kommunfullmäktiges försia sammanlräde under tjänstgöringsåret (jfr H och 14
SS).
41 S
Denna
paragraf handlar om ordförande och vice ordförande i kommunstyrelsen och
förvaltningsutskottet samt om ersättare för ordföranden. Paragrafen motsvarar
34 S KL, 34 S KLS och 45 S LL. Bestämmelsen om ersättare har ingen
motsvarighet i nu gällande kommunallagar.
Prop.1975/76:187 444
Gällande
rän
Enligt
34 S KL utser fullmäktige bland ledamöterna i kommunstyrelsen en ordförande och
en vice ordförande. De tjänstgör under den tid för vilken de har blivit valda
till ledamöter. Underrättelse om valen skall skickas till länsstyrelsen och tas
in i länskungörelserna. Om både ordföranden och vice ordföranden är förhindrade
att inställa sig vid sammanträde får kommunstyrelsen utse annan ledamot att
för tillfället föra ordet. Det finns däremot f n, ingen möjlighet att utse
ersättare för ordförande som för längre tid är förhindrad att fullgöra
uppdraget. Kommunfullmäktige kan inle utse mer än en vice ordförande i
kommunstyrelsen. Delta är däremot möjligt i de övriga kommunallagsreglerade
nämnderna, eftersom bestämmelsen i 34 S KL om val av ordförande och vice
ordförande inte är tillämplig på dessa nämnder. Regeringsrätten har i ett
rättsfall godtagit att val av ordförande och vice ordförande i styrelsen skedde
före valet av styrelsen. Avgörande för utgången var att åtgärden hade
villkorats av att berörda personer senare invaldes i styrelsen (RÅ 1971 C 452,
jfr RÅ 1973 C 47). Enligt kommunallagsutredningen strider utgången mot 31 och
34 SS KL. Utredningen påpekar också att valmetoden i realiteten kan förhindra
proportionellt val.
Reglerna
i 34 S KLS skiljer sig från 34 S KL på det sättet att ordföranden eller vice
ordförandena i kommunfullmäktige inte får utses lill ordförande eller vice
ordförande i kommunstyrelsen. Däremot synes inget hindra att de är ledamöler i
styrelsen. Enligt 11 och 34 SS KLS skall ordförande och vice ordförande i
kommunstyrelsen i Stockholms kommun väljas vid kommunfullmäktiges försia sammanlräde
under tiänstgöringsåret, dvs. första hdgfria dagen efter den 15 oktober.
Ordförandens och vice ordförandens mandatperiod är ett år räknat från detta
sammanträde till motsvarande sammanträde nästa år. 1 fråga om kommunstyrelsens
ordförande finns en särregel i 35 S KLS som anger att det tillkommer denne att
på styrelsens vägnar ha inseende över förvaltningen av kommunens
angelägenheter.
Bestämmelserna
i 45 S LL om val av ordförande och vice ordförande i förvaltningsutskottet
stämmer överens med 34 S KL bortsett från att föreskrift om underrättelse till
länsslyrelsen om valet saknas.
Kommunallagsulredningen
Utredningen
framhåller att det knappast kan ha någon större praktisk belydelse att
kommunfullmäktiges ordförande och vice ordförande i Stockholms kommun inle kan
väljas lill ordförande eller vice ordförande i kommunstyrelsen. Utredningen
föreslår att särregeln härom inte förs över till den nya kommunallagen.
Partierna bör enligt utredningen, om det anses önskvärt, vid nomineringen kunna
se till alt ordföranden och vice ordförandena i kommunfullmäktige inte kommer
i fråga för sådana poster i styrelsen. Utredningen framhåller vidare att den
särskilda bestämmelsen
Prop.
1975/76:187 445
i
35 S KLS om ordförandens uppgift att på kommunstyrelsens vägnar ha inseende
över den kommunala förvaltningen torde sakna självständig betydelse. Sådana
tiUsynsuppgifter bör, om det anses lämpligt, kunna regleras i reglemente för
kommunstyrelsen. Utredningen anser att den särskilda bestämmelsen i 35 S KLS
är överflödig och föreslår att den inle förs över till den nya lagen.
Utredningen föreslår vidare alt skyldigheten att underrätta länsstyrelsen om
ordförandevalen slopas.
Med
anledning av demokratiulredningens förslag i ämnet föreslår kommunallagsutredningen
bestämmelser som gör det möjligt för kommunstyrelsen att förordna ersättare
för ordföranden, när denne på grund av sjukdom eller av annan anledning är för
längre tid hindrad att fullgöra sitt uppdrag eller avgår under mandattiden.
Kommunallagsutredningen anser att det inte är nödvändigt att i lagen ange hur
lång tid ordförandens hinder måste vara för att ersättare skall få förordnas.
Enligt kommunallagsutredningen, liksom enligt demokratiutredningen, bör
emellertid ersättare utses endast om ordföranden beräknas vara frånvarande mer
än en månad. Vid kortvarigare förfall bör vice ordförande tjänstgöra.
Kommunallagsulredningen anser att del inte heller är nödvändigt att i lagen
säga ut att ersättare måste utses bland de ordinarie ledamöterna i styrelsen.
Detta följer enligt utredningen av bestämmelsen om val av ordförande.
Remissyttrandena
Några
remissinstansei tar upp en särskild fråga i anslutning till bestämmelsen om
förordnande av ersättare för ordföranden. Hallands läns landstingskommun
framhåller att det ligger i uppdragets natur att vice ordföranden skall fungera
i stället för ordförande som har förhinder. Den lydelse av bestämmelsen om
ersättare som utredningen har föreslagit förändrar vice ordförandeuppdragets
karaktär. Landstingskommunen kan inte ansluta sig till förslaget, desto mera
som möjligheten att utse en andre vice ordförande ger bättre garantier än
nuvarande ordning för att ett presidium om två personer i regel skall finnas
tillgängligt. Svenska kommunförbundet anser att frågan vilken inverkan möjligheten
att utse ersättare kan ha på de renodlade ordförandeuppgifterna bör analyseras
närmare. Främst gäller detta frågan om laglig möjlighet föreligger att ta från
vice ordföranden sådana uppgifter som att sköta förberedelser till
sammanträden, efterföljande expeditioner o,d.
Stockholms
kommun godtar utredningens förslag att särreglerna i KLS om obehörighet för
ordförande och vice ordförande i kommunfullmäktige alt inneha uppdrag som
ordförande eller vice ordförande i kommunstyrelsen och om ordförandens uppgift
att på kommunstyrelsens vägnar ha inseende över den kommunala förvaltningen
skall slopas.
Bestämmelsen
att styrelsen i visst fall skall utse ledamot att för tillfället föra ordet bör
enligt Karlstads kommun och Föreningen Sveriges kommunala
Prop.1975/76:187 446
förvaltningsjurister
utformas så att det klart framgår att den är tillämplig även vid förfall för
ersättare.
Föredraganden
1
den allmänna motiveringen (avsnitt 12.5.2) harjag förordat att också andre vice
ordförande i bl, a, kommunstyrelsen och förvaltningsutskottel skall kunna
utses. Jag har också förordat att ersättare för ordföranden skall kunna
förordnas, när ordföranden på grund av sjukdom eller annan orsak är för längre
tid förhindrad att utöva sitt uppdrag. Vid kortvarigt förfall avses vice
ordföranden träda in. Enligt vad jag har anfört i den allmänna motiveringen är
det inte nödvändigt att i lagen ange någon bestämd tidsgräns för när ersättare
skall kunna utses. Kommunstyrelsen resp. förvallningsutskottet skall i stället
i varje enskilt fall få avgöra om ersättare skall utses.
Bestämmelsen
i paragrafens första stycke om val av ordförande, vice ordförande och andre
vice ordförande innebär i enlighet med vad jag har förordat i den allmänna
motiveringen (avsnitt 12,5,2) bl, a, att kommunfullmäktige och landsting själva
bestämmer för vilken tid som presidieposierna skall tillsättas. Det framsiår
som lämpligt att ordförandena utses för bestämda lidsperioder och inte tills
vidare, I Stockholms kommun, där styrelsens mandattid enligt 40 S KLS är ett
år, skall dock liksom hittills val av presidium äga rum varje år vid
fullmäktiges första sammanlräde under tjänstgörings-året,
1
Iredje stycket föreskrivs uttryckligen alt enbart ledamot kan utses lill
ersättare för ordföranden. Del har vidare angetts alt ersättare skall fullgöra
ordförandens uppgifter. Ersättaren övertar ordförandens samtliga uppgifter,
Vice ordföranden har således samma ställning i förhållande till ersättaren som
i förhållande till ordföranden. Jag vill framhålla att avsikten inte är att
hinder skall föreligga mol alt t. ex, andre vice ordförande utses till er
sättare.
Bestämmelsen
i andra slycket om att styrelsen i visst fall skall utse ledamot alt för
tillfället föra ordet är självfallet tillämplig, även om ersättare har utsetts
men, liksom vice ordförandena, är förhindrad att inställa sig vid sammanträde,
I
enlighet med utredningens förslag har beslämmelserna om skyldighet att
underrätta länsstyrelsen om utgången av presidievalet samt de nuvarande
särreglerna i 34 och 35 SS KLS fått utgå,
42 S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om tid och plats för kommun styrelsens och
förvaltningsulskottets sammanträden och om närvarorätt för utomstående.
Paragrafen motsvarar 35 S KL, 37 S KLS och 46 S LL-
Prop.
1975/76:187 447
Gällande
rän
Kommunstyrelsen
sammanträder enligt 35 S KL på det ställe och de tider styrelsen bestämmer och
däremellan så ofta ordföranden finner del nödvändigl. Styrelsen skall också
sammanträda när minst halva antalet ledamöter för något ändamål som de uppger
gör framställning därom. Regler om kallelse till sammanträdena med styrelsen
saknas i KL, Underlåtenhet att kalla vissa ledamöter kan dock föranleda att
beslul som fattas på sammanträdet upphävs efter besvär. Regler om kallelse kan
tas in i reglemente för kommunstyrelsen.
Bestämmelsen
i 37 S KLS skiljer sig från 35 S KL i det all en tredjedel av ledamöterna kan
påkalla extra sammanträde. Däremot har 46 S LL samma innehåll som 35 S KL-
I
fråga om rätt för annan än ledamot alt närvara vid kommunstyrelsens och
förvaltningsutskoltels sammanträden finns vissa särregler i KLS och LLS, Enligt
36 S KLS får kommunfullmäktiges ordförande och vice ordförande närvara vid
kommunstyrelsens sammanträden och della i överläggningarna men inte i
besluten, även om de inte är ledamöter i styrelsen. Bestämmelsen ansågs vid
tillkomsten av KLS år 1957 böra kvarstå som en konsekvens av det speciella
valbarhetshindret för fullmäktiges ordförande och båda vice ordförande all
inneha motsvarande befattningar i kommunstyrelsen (prop, 1957:16 s, 53).
Härutöver finns en föreskrift i 46 S KLS om all borgarråden, som har
föredragningsskyldighet j kommunstyrelsen, skall närvara vid styrelsens
sammanträden med rätt att delta i överiäggningarna men inte i besluten. 1
Stockholms läris landstingskommun får heltidsengagerad förtroendeman, som
också är ordförande i nämnd eller beredning, närvara och delta i överläggning
vid sammanlräde med förvaltningsutskottet, även om han inte är ledamot i
utskottet.
I
övrigt gäller i princip att utomstående inte har rätt att närvara och yttra sig
vid kommunala eller landstingskpmmunala nämnders sammanträden annat än när de
har fått närvaro- och yttranderält genom beslämmelser i lag eller genom
enhälligt beslut av nämnden. Kommunfullmäktige eller landsting kan således inte
genom särskilt beslut eUer bestämmelser I reglemente ge t. ex. kommunalråd
eller landstingsråd närvarorätt i nämnd där denne inte är ledamot. Delta gäller
andra förtroendemän än de som tillhör nämnden, vare sig de är heltidsengagerade
e|ler ej, Ijänstemän hos andra nämnder, utomstående experter samt
representanter för de anställda. Nämndens egna tjänstemän som har skyldighet
gtt föredra ärenden eller på annal sätt bistå nämnden tillerkänns vanMgen i
irislruktion för tjänsten eller på annal sätt rätt all närvara vid
sammanträdena. Inom den specialreglerade förvaltningen förekommer ofta att
såvä| kommunala ijänstemän som utomstående experter genom bestämmelser i
författning har fått närvarorätt, yttranderält och rätt att få särs.kild m.ening
antecknad till protokollet. I fråga om de anställdas närvarorätt pågår
försöksverksamhet med
Prop.
1975/76:187 448
stöd
av lagen (1972:271) om närvarorätt vid sammanträde med kommunal eller
landstingskommunal nämnd.
Komiminallagsutredningen
I
fråga om särregeln i 37 S KLS att en tredjedel av kommunstyrelsens ledamöler
kan påkalla sammanträde med styrelsen säger utredningen alt kommunstyrelsen i
Stockholm inte är så slor jämfört med andra kommunstyrelser alt det finns skäl
att behålla särregeln. Hälftenregdn i KL bör enligt utredningen gälla även för
Stockholms del.
Utredningen
framhåller att den speciella närvarorätten för kommunfullmäktiges ordförande
och vice ordförande vid sammanträden med kommunstyrelsen i Stockholms kommun
har motiverats med att des,sa inte är valbara lill ordförandeposterna i
kommunstyrelsen. Som framgår av det föregående föreslår uiredningen att detta
speciella valbarhelshinder tas bort. Som en konsekvens härav börenligt
utredningen närvaro- och yttranderätten för kommunfullmäktiges ordförande och
vice ordförande upphöra. Däremot anser uiredningen att särregeln om borgarråds
skyldighet att närvara vid sammanträde med kommunstyrelsen måsle behållas.
Utredningen föreslår att bestämmelsen placeras bland de särskilda bestämmelsernaom
borgarråd i Stockholm.
Utredningen
föreslår alt kommunstyrelsen och förvaltningsutskottel genom en uttrycklig
regel ges räll att tillkalla tjänsteman hos den egna kommunen eller
landstingskommunen eller utomstående sakkunnig för att meddela de upplysningar
som behövs. Syftet med regeln är all tillgodose behovet av beslutsunderlag i de
olika ärendena. De personer som kommer i fråga är tjänstemän som är
föredragande i kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet samt utomstående
experter. Föratt tillgodose syftel räcker det enligt utredningen med att
yttranderätten begränsas lill att omfatta sakupplysningar med anledning av de
frågor som ledamöierna ställer. Utredningen framhåller att utomstående
sakkunniga inle bör kunna tillerkännas annan yttranderätt än rätt alt lämna
upplysningar på frågor som ställs.
Uiredningen
framhåller all beslut att tillkalla ijänstemän och sakkunniga kan fattas med
enkel majoritet. Om någon inställer sig vid sammanträde utan att vara kallad,
fordras enligt utredningen enhälligt beslut i styrelsen för att han skall kunna
medges närvaro- och yttranderätt. Det kan enligt utredningen av praktiska skäl
vara lämpligt att rätten att tillkalla tjänsteman eller sakkunnig delegeras
till ordföranden i styrelsen.
Remissyiirandena
Stockholms
kommun avstyrker utredningens förslag att särregeln att en tredjedel av
ledamöterna i Stockholms kommunstyrelse kan påkalla sammanträde med styrelsen
skall las bort. Det torde enligt kommunen vara
Prop.1975/76:187 449
värdefullt
för en politisk minoritet att i vissa fall ha rätt att påkalla sammanträde med
styrelsen. Hänsyn till minoritetsintressena bör vara avgörande i denna fråga,
liksom när det gäller minoritetsbordläggning i kommunfullmäktige. Kommunen
anser att regeln om att en tredjedel av ledamöterna kan påkalla sammanlräde med
kommunstyrelsen bör tas in i den nya kommunallagen i stället för den
hälftenregel som utredningen föreslår, Samma uppfattning har Svenska
kommunförbundet.
Utredningens
förslag om rätt för styrelsen all tillkalla tjänsteman eller särskild sakkunnig
för att lämna upplysningar har föranlett ganska många kommentarer. Ett mindre
antal remissinstanser tillstyrker förslaget utan närmare motivering,
Uppsala
kommun föreslår att tjänsteman som har tillkallats för alt meddela upplysningar
även skall ha rätt att delta i överiäggningarna, Falköpings och Skara kommuner
anser att tjänsteman som är sekreterare i nämnd eller chef för
förvaltningsenhet hos nämnd bör ha yttranderätt och rätt att lå sin mening
antecknad till protokollet, Skaraborgs läns landstingskommun påpekar alt del
inte framgår av vad utredningen anför om bestämmelsen om rätt att tillkalla
tjänstemän avser endasl tjänsteman som är underställd annan nämnd än den
kallande nämnden eller om även nämndens egna tjänstemän skall kallas särskilt.
Landstingskommunen ställer sig tveksam till att beslämmelser införs som
innebär alt föredragande tjänsteman skall i förväg formellt kallas till
sammanträden med den egna nämnden. Vänersborgs kommun framhåller att
reglementen och instruktioner i fiertalet kommuner f n. torde medge närvarande
tjänsteman rätt att delta i överiäggningarna men inte i besluten. Kommunen
förklarar vidare att en föredragande tjänsteman lär kunna bli ansvarig för
medverkan till vårdslös myndighetsutövning. Kommunen föreslår en regel om all
tjänsteman som är närvarande vid sammanlräde får delta i överläggningarna i
frågor som berör hans verksamhetsområde men inte i besluten. Värnamo kommun
anser att en särskild bestämmelse om kontorschefs närvaro vid nämndsammanträde
bör las in i lagen. Kontorschef bör enligt kommunen ha rätt att närvara vid
sammanträde med den nämnd under vilken han lyder, rält alt delta i
överiäggningarna i ärende inom sitt verksamhetsområde samt rätt att få särskild
mening antecknad till protokollet. Stockholms kommun finnerdet självklart att
nämnderna, med hänsyn till förvaltningschefs slällning som ansvarig inför
nämnden för förvaltningskontorens uppgifter och förslag, kommer alt tillämpa
reglerna om rält alt tillkalla tjänsteman så, att förvaltningschef alltid
tillerkänns rätt att närvara när förslag som rör hans förvaltningsområde skall
behandlas i nämnden. Om tjänsteman har skyldighet att när han har kallats till
sammanträde även della i överiäggningarna och delge nämnden alla upplysningar
som är betydelsefulla för ärendet, blir ärendena enligt Eskilstuna kommun allsidigare
belysta och kan brister i beslutsunderiaget upptäckas. Mullsjö kommun anser
det vara helt orimligt att ijänstemän som är föredragande i kommunstyrelsen
skall få yttra sig endast om ledamot begär sakupplysning och
29 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 187
Prop.
1975/76:187 450
att
styrelsen i varje särskilt fall skall besluta att han skall få yttra sig.
Enligl Växjö och Älmhults kommuner innebär bestämmelsen om all styrelsen får
tillkalla tjänstemän och särskilda sakkunniga bl. a. att de kommunala förvaltningschefernas
ställning helt förändras. Förvaltningschefens skyldighet att säga sin mening i
ärende som rör hans verksamhetsområde och att få avvikande mening antecknad till
protokollet försvinner. Kommunerna anser alt kommunfullmäktige bör ha rätt att
i reglemente för styrelsen eller nämnd föreskriva att förvaltningschef i ärende
som hör till hans verksamhetsområde får delta i överiäggningen och låta
anteckna sin mening lill protokollet. Länsstyrelsen i Gotlands län finner det
naturligt att den som tillkallas som sakkunnig också bereds tillfälle att della
i överläggning på sådant sätt att hans kunskaper tillförs beslutsunderiaget
oberoende av om han blir direkt tillfrågad.
Föredraganden
I
första stycket föreskrivs all styrelsen bestämmer tid och plats för sina
sammanträden samt att sammanträde även skall hållas när niinst en tredjedel av
ledamötema begär det eller ordföranden finner att det behövs. Jag delar alltså
Stockholms kommuns och Svenska kommunförbundets uppfattning att det bör vara
möjligt för en minoritet att påkalla sammanträde med kommunstyrelsen. Samma
minoriletsskydd som enligt den föreslagna bestämmelsen gäller enligl 14 S i
fråga om rätt att påkalla sammanlräde med fullmäktige.
I
den allmänna motiveringen (avsnitt 12.5.3) harjag förordat en bestämmelse om
rätt för kommunfullmäktige och landsting att föreskriva närvaro-och
yttranderätt för förtroendeman vid sammanträde med nämnd i vilken han inte är
ledamot eller suppleant. Denna regel avses gälla inte bara kommunstyrelsen och
förvaltningsutskottet utan även alla andra nämnder. Jag föreslår att den
placeras i 50 S- Bestämmelsen innebär bl.a, all kommunfullmäktige och
landsting med bindande verkan för nämnd kan besluta alt förtroendeman skall ha
närvaro- och yttranderält i nämnden. Jag räknar med att sådan närvaro- och
yttranderätt kommer att beslutas i ganska få fall. Det kan därför tänkas
uppkomma situationer när kommunstyrelsen, förvallningsutskoltet eller annan
nämnd i en viss fråga behöver upplysningar från en förtroendeman som inte
omfattas av beslul enligt 50 S- 1 sådana fall bör nämnden själv ha rält att med
enkel majoritet besluta att förtroendemannen skall tillkallas. En sådan rätt
får kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet genom vad som föreskrivs i andra
slycket i förevarande paragraf Närvarorätten för den som har kallats kan
naturiigtvis begränsas lill visst eller vissa ärenden,
I
andra stycket finns också bestämmelser om rätt att tillkalla tjänstemän och
särskilda sakkunniga. Utredningens förslag har på denna punkt föranlett
Prop.
1975/76:187 451
kritik
under remissbehandlingen, Remissinstansema synes i allmänhet inte ha något att
invända mot grundtanken att kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet själva
med enkel majoritet skall få beslula om vilka tjänstemän och andra sakkunniga
som skall vara närvarande vid sammanträdena. De menar däremot all
tjänstemännen och i synnerhet förvaltningscheferna bör ges en något bättre
ställning vid sammanträdena än vad de anser följa av utredningens förslag.
Enligt
min mening bör det i första hand ankomma på styrelsen att bestämma vilka
kommunala ijänstemän och andra sakkunniga som skall närvara vid sammanträdena
och i vilken utsträckning yttranderätt skall medges. Jag anser således att det
inle finns anledning att i lagen föreskriva en ovillkorlig närvaro- och
yltratiderätl för någon kategori av tjänstemän. I varje kommun och
landstingskommun utvecklas ett visst mönster för förvaltningschefens och de
föredragande tjänstemännens deltagande i nämndarbeiet. Detta bygger på
förtroende mellan förtroendevalda och tjänstemän. Del kan finnas flera lämpliga
lösningar på frågan om tjänstemännens medverkan. Jag tror i detta fall inte på
en standardlösning genom tvingande lagstiftning. De kommunala och
landstingskommunala nämndema har förutsättningar att själva avgöra vilken
sakkunskap de behöver anlita och när tjänstemän och andra sakkunniga skall få
närvara och yttra sig vid sammanträdena. Den ordning i fråga om
förvaltningschefs och föredragandes närvaro- och yttranderätt som hittills utan
lagstöd har tillämpats i kommunstyrelser och förvaltningsutskott lorde ha
fungerat bra.
1
kategorin tjänstemän hos den egna kommunen eller landstingskommunen ingår dels
kommunstyrelsens resp. förvaltningsutskottets egna tjänstemän, dels tjänstemän
som lyder under andra organ inom kommunens eller landstingskommunens
förvaltning. Till gmppen särskilda sakkunniga hör bl, a, statliga tjänstemän,
t. ex, hos länsstyrelsen, och experter i enskild tjänst. Att i lagen ange vem
som skall anses som sakkunnig och får tillkallas med stöd av denna paragraf är
knappast möjligt. Detta avgörande måste träffas av kommunstyrelsen resp,
förvaltningsutskottet i det enskilda fallet. Det är emellertid inte meningen
att vem som helst skall kunna inkallas som sakkunnig. Den som anlitas som
sakkunnig får i regel fömtsättas inta en opartisk slällning i ärendet.
Kommunstyrelsen och förvallningsutskoltet kan inte med stöd av denna paragraf
beslula att ge närvarorätt åt företrädare för de anställda eller andra
utpräglade intresserepresentanter.
Kommunstyrelsen
och förvaltningsutskottet bör ha rätt att själva avgöra om tjänsteman skall ha
permanent närvaro- och yttranderätt eller endast kallas lill ett visst
sammanträde. Kommunstyrelsen och förvaltningsutskottel skall också kunna
besluta att tjänsteman eller sakkunnig skall kallas att närvara endast vid
behandlingen av visst eller vissa ärenden på dagordningen. Jag anser att det
saknas anledning att i lagen göra någon skillnad mellan olika kalegorier av
tjänstemän och sakkunniga. Det finns naturiigtvis skäl att ge kommunstyrelsens
resp. förvaltningsutskottets förvaltningschef
Prop.
1975/76:187 452
och
föredragande tjänstemän en annan ställning än tjänstemän som lyder under andra
nämnder och statliga experter. Det kan vara naturligt att förvaltningschefen
och föredragandena ges en permanent rätt all närvara och yttra sig vid
sammanträdena. Dessa tjänstemän skall ju alltid slå lill förfogande med upplysningar
och sakkunskap för att ge kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet bästa
möjliga beslutsunderiag, I fråga om andra tjänstemän och sakkunniga torde
styrelsen i allmänhet få ta ställning till frågan om närvarorätt och
yttranderätt från sarnmanträde till sammanlräde och från ärende till ärende.
Kommunstyrelsen
och förvaltningsutskottet bör själva få avgöra hur besluten om närvaro- och
yttranderätt skall fattas. Det kan t. ex, ske i reglemente eller instruktion
för tjänsten i fråga eller genom att ledaniöterna lämnar tjänslemannen ett tyst
medgivande alt närvara och yttra sig. Beslut att tillkalla förtroendeman,
tjänsteman eller särskild sakkunnig fattas av styrelsen med enkel majoritet.
Eftersom behovet av att förtroendeman, tjänsteman eller särskild sakkunnig är
närvarande ofta måste avgöras från fall till fall inför sammanträdena och
avgörandet i allmänhet har karaklär av mtinbeslut, bör beslut om tillkallande
kunna fattas av ordföranden med stöd av delegation enligt 47 S-
Räll
för utomstående förtroendeman, tjänsteman eller särskild sakkunnig att få egen
mening antecknad i protokollet bör enligt min mening inte föreskrivas i lagen.
Jag har inle heller föreslagit någon uttrycklig bestämmelse om möjlighet för
styrelsen att medge sådan rätt. Rätt att få avvikande mening antecknad i
protokollet bör i princip endasl den ha som har rält alt delta i beslutet.
Tjänsteman som är föredragande eller annars närvarande vid styrelsens
sammanträden har liksom utomstående förtroendeman eller sakkunnig inget direkt
ansvar för beslutet. Tjänstemannen har goda möjligheler att få sin inställning
dokumenterad i handlingarna i ärendet, även om han inte har fått anteckna
skiljaktig mening till protokollet.
Kommunstyrelsen
får enligl bestämmelsen i andra stycket tillkalla dels förtroendemän och
tjänstemän från den egna kommunen, dels särskilda sakkunniga.
Förvaltningsutskottet får tillkalla dels förtroendemän och tjänstemän hos den
egna landstingskommunen, dels särskilda sakkunniga. Till gmppen särskilda
sakkunniga hör för kommunstyrelsens del bl. a, tjänstemän från
landstingskommunen och för förvaltningsutskottets del bl, a, kommunala
tjänstemän. Bestämmelsen ger kommunstyrelsen och förvaltningsulskoltet ett
bemyndigande att tillkalla förtroendemän, tjänstemän och andra sakkunniga. Den
reglerar däremoi inle frågan om dessas skyldighet att infinna sig vid
sammanlräde lill vilket de har blivit kallade.
Syftet
med att kalla utomstående förtroendeman, tjänsteman eller annan sakkunnig till
sammanträde är i regel att den som kallas skall lämna upplysningar i ärende
som kommunstyrelsen eller förvaltningsutskottet skall avgöra. Om den
tillkallade därutöver skall få rätt all delta i överiäggningarna, bestäms av
styrelsen. Med hänsyn till att detta kan länkas bli aktuellt ganska
Prop.
1975/76:187 453
ofla
har bestämmelsen i denna del utformats någol annorlunda än föreskriften i 19
S sista styckei.
43 S
1
denna paragraf behandlas suppleants tjänstgöring i kommunstyrelsen och
förvaltningsutskottet. Paragrafen motsvarar i huvudsak 36 S KL, 38 S KLS och 47
S LL,
Gällande
rätt
I
36 S KL regleras bl, a. hur suppleanter i kommunstyrelsen inkallas vid förfall
för ledamot. Enligt paragrafen bör suppleantema kallas till tjänstgöring i den
ordning som har besiämts vid valet, i den mån del behövs till följd av hinder
för ledamot eller vid ledighet som har uppkommit efter majoritetsvald ledamot
och som ännu inte har kunnat fyllas.
Del
får anses åligga kommunstyrelsens ordförande all kalla suppleant till
tjänstgöring. Det är dock ovisst om bestämmelserna i 36 § KL innebär all
ordföranden alltid är skyldig att kalla in suppleant. Om kommunstyrelsens
beslutförhet är beroende av att suppleant kallas in, torde ordföranden dock
vara skyldig att göra delta. Turordningen mellan suppleanterna bestäms av
reglerna i 8 S lagen om proportionellt valsätt vid val inom landsting,
kommunfullmäktige m, m,, om suppleanterna har utsetts proportionellt, och av
fullmäktiges särskilda beslut enligt 31 S andra stycket, om suppleanterna har
utsetts genom majoritetsval. Dessa bestämmelser och rättspraxis i anslutning
till dem innebär i princip att suppleanter från det parti som ledamoten
tillhör har företräde lill tjänstgöring framför suppleanter från annat parti.
De senare är dock i princip behöriga att tjänstgöra för ledamot från annat
parti och det finns inget hinder mot att de kallas in, när suppleant från
ledamotens parti inle finns tillgänglig. Detta kan i vissa fall leda till alt
majoritetsförhållandena i kommunstyrelsen kastas om. När del gäller suppleants
tjänstgöringsrätl vid konkurrens mellan suppleanter är den turordning som
fullmäktige har beslutat resp. den ordning som anges i 8 S lagen om
proportionellt valsätt avgörande. Att i detalj ange vem som har förtur i olika
situationer är knappast möjligt. 1 praktiken lär vidare ledamot alltid ges
företräde framför suppleant. Ledamot och suppleant eller fiera suppleanter
brukar tillåtas att tjänstgöra växelvis, åtminstone när objektiva skäl, t.ex,
jäv, talar för det. Reglerna i 14a S KL för fullmäk-tigsuppleanternas
tjänstgöring är inte tillämpliga på nämndsuppleanterna.
Kallelseförfarandet
regleras inle i KL. Suppleant skall dock enligt 36 S andra slycket KL alltid
underrättas om tid för kommunstyrelsens sammanträden. Formerna för anmälan om
hinder att delta i sammanträde och inkallande av suppleant kan regleras av
fullmäktige i reglemente eller genom
Prop.
1975/76:187 454
särskilt
beslut av styrelsen.
Tjänstgörande
suppleant har ledamots ställning på sampianlräde med kommunstyrelsen. Suppleant
som inte tjänstgör har enligl 36 S andrastycket KL rält att närvara vid
sammanträde. Sådan suppleant har inte yttranderätt men styrelsen eller
fullmäktige kan medge att han yttrar sig. 1 praktiken fattas ofta inget
formellt beslut att ge suppleanter yttranderätt. Suppleant som begär ordet får
yttra sig, om inte ledamot uttryckligen motsätter sig detta. Suppleants
närvaro- och yttranderätt ger inle rätt att med anhäng-ighetsverkan framställa
yrkande eller förslag och inle heller rält att få särskild mening antecknad
lill protokollet. Hinder torde dock inte möta mot att fullmäktige i reglemente
eller styrelsen själv i beslut ger suppleant rätt att låta anteckna särmening
till protokollet. Reservationsrätt kan endast den ha som deltar i beslulel,
dvs. ledamot och tjänstgörande suppleant.
1
fråga om suppleanterna i kommunstyrelsen i Stockholms kommun föreligger den
avvikelsen från 36 S KL att det i 38 S KLS inte finns någon beslämmelse om
närvarorätt för suppleant som inte tjänstgör.
För
suppleanter i förvaltningsutskottet finns i 47 S LL en regel som stämmer
överens med 36 S KL.
Kommunallagsulredningen
Kommunallagsutredningen
erinrar om demokratiulredningens förslag att de regler som föreslås om
suppleants tjänstgöring i fullmäktige och landsting också skall gälla för
suppleant i kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet. Kommunallagsutredningen
föreslår en föreskrift om att bestämmelserna om inkallande av suppleant och
suppleants tjänstgöringsrält i kommunfullmäktige och landstinget skall gälla i
tillämpliga delar beträffande suppleant i kommunstyrelsen resp,
rörvahningsutskoltel.
Av
en sådan föreskrift följer enligt utredningen att suppleant skall kallas in vid
förfall för ordinarie ledamot eller kallad suppleant, vare sig hindret
uppkommer före sammanträdet eller under pågående sammanlräde. Utredningen
betonar dock att innebörden inte är den att underiåtenhet att kalla in
suppleant skall medföra att beslul som fattas på sammanträdet skall anses inte
ha tillkommit i laga ordning. Utredningen framhåller att sammanträdesordningen
i nämnderna inte hell stämmer överens med sammanträdesordningen i
kommunfullmäktige och landstinget. Lika sträng formbundenhet är enligt
utredningen inte nödvändig på sammanträden med nämnderna som på sammanträden
med de beslutande församlingarna.
Kommunfullmäktige
och landstinget har, påpekar utredningen, frihet alt komplettera
lagbestämmelserna genom föreskrifter i reglemente o, d. Icke önskad parti
växling när suppleant kallas in kan enligl uiredningen undvikas, om
kommunfullmäktige och landstinget i detalj reglerar inkallelseordningen för
suppleantema.
Prop.
1975/76:187 455
Utredningen
föreslår vidare en föreskrift om närvarorätt för suppleant som inte tjänstgör
vid sammanträdet. Något undantag görs därvid inte för kommunstyrelsen i Stockholms
kommun.
Remissyttrandena
Jönköpings
kommun framhåller att yttranderätten för suppleanter som inle tjänstgör är så
betydelsefull och så förankrad i kommunal praxis att del bör övervägas att
skriva in den i lagen, Falköpings och Hudiksvalls kommuner anser att
suppleanternas yttranderält bör lagfästas. Danderyds kommun föreslår att
suppleanter som inle tjänstgör skall kunna lämna upplysningar m. m, men inte ha
förslagsrätt. Enligt Eksjö kommun bör fullmäktige ges rätt att, för att
partiväxling skall kunna undvikas, föreskriva all suppleant får träda in endasl
för viss eller vissa ledamöter, Stockholms kommun har inget att invända mot att
suppleanterna får närvarorätt vid sammanlräde med kommunstyrelsen i Stockholm,
Föredraganden
Första
styckei i förevarande paragraf stämmer i sak överens med utredningens förslag.
Hänvisningen lill bestämmelserna i 16 S om suppleanter i fullmäktige innebär
att suppleant skall kallas in när ordinarie ledamot är hindrad att inställa sig
till sammanlräde eller alt vidare delta i sammanträde. Enligt en särskilt
föreskrift skall samma regler tillämpas när vakans inte har hunnit fyllas
efter ledamot som har utsetts vid majoritetsval. När ledamot som har utsetts
vid proportionellt val avgår, träder enligt 40 S suppleant omedelbart in som
ledamot. Vid sammanträde skall suppleanterna träda in i den ordning som har
besiämts vid valet, dvs, den ordning som har bestämts enligt 8 S lagen om
proportionellt valsätt eller som kommunfullmäktige resp, landstinget har
bestämt enligl 37 S- 1 enlighet med vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen (avsnitt 12.4,1) har några särskilda föreskrifter som syftar till
att undanröja risken för partiväxling inte tagits in i paragrafen, I fråga om
suppleants tjänstgöringsrätt hänvisar jag till vad jag har anfört i
specialmotiveringen till 16 S- Jag delar dock ulredningens uppfattning att en
viss lättnad i formkraven bör kunna godtas såvitt gäller suppleanternas
tjänstgöring i kommunstyrelsen och förvaltningsutskottel liksom i fråga om
övriga nämnder. Alt de särskilda bestämmelserna i 16 S Oärde stycket om
suppleants tjänstgöring i kommunfullmäktige inte är tilllämpliga i
kommunstyrelsen eller förvaltningsutskottet ligger i sakens natur.
Suppleanterna
har enligt andra styckei, som stämmer överens med reglerna i KL och LL, rätt
att närvara vid sammanträdena och skall alltid underrättas om tid och plats för
sammanträde. Någon föreskrift om yttranderätt för suppleant som är närvarande
men inte tjänstgör har inle tagits in i paragrafen. Jag har i den allmänna
motiveringen (avsnitt 12.4.1) uttalat alt kommunerna och landstingskommunerna
själva bör få avgöra om supp-
Prop.1975/76:187 456
leanterna
skall ha yttranderätt även när de inte tiänstgör. Enligt gällande rätt kan
kommunfullmäktige och landstinget i reglemente föreskriva yttranderätt för
suppleanter i kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet och övriga nämnder. Om
denna möjlighet inte har utnyttjats, får nämnden avgöra frågan. Detta anser jag
vara en rimlig ordning. Någon bestämmelse om suppleanternas yttranderätt behövs
mot denna bakgmnd inte. Detsamma gäller suppleanternas rätt att få särskild
mening antecknad i protokollet. Föreskrifterna i andra stycket har gjorts
tillämpliga också på kommunstyrelsen i Stockholms kommun.
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om beslutförhet och jäv i kommunstyrelsen och
förvallningsutskottet. Den motsvarar 37 S KL, 39 S KLS och 48 S LL, 1 sak
stämmer paragrafen hell överens med de nuvarande bestämmelserna,
Beslutförhetskravel har formulerats på samma sätt som i bestämmelsen i 17 S om
beslutförhet i kommunfullmäktige och landsting. Närvarokravet gäller således
inle bara när beslut skall fattas utan också vid handläggningen i övrigt.
Kommunallagsutredningen har föreslagit en särskild jävsregel för verkschefer
som ersättning för det slopade valbarhetshindret. Jag har'emellertid förordat
att valbarhelshindrel för verkschef skall stå kvar. Den särskilda jävsregeln
blir därmed överfiödig. Jag delar kommunallagsutredningens uppfattning att
någon särskild regel för de jävssi-tuaiioner som kan uppkomma vid
avtalskonfiikter på den kommunala arbetsmarknaden inte bör tas in i lagen,
45 S
Denna
paragraf handlar om förfarandet vid fattande av beslut samt om prolokoll och
arkivvård hos kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet. Paragrafen motsvarar
38 och 39 SS KL, 40 och 41 SS KLS samt 49 S andra stycket och 50 S LL,
GäUande
räll
Enligt
38 S KL skall i fråga om förfarandet vid fattandet av beslul beslämmelserna om
kommunfullmäktige äga motsvarande tillämpning på kommunstyrelsen. Bestämmelsen
i 40 S KLS har samma innebörd men innehåller dessutom en särregel om att
ordföranden, utom vid val och tillsättande av tjänst, har utslagsröst vid lika
röstetal. Denna regel är nödvändig med hänsyn till den särskilda bestämmelsen i
23 S KLS om ny omröstning vid lika röstetal. För förvallningsutskottet gäller
enligt 49 S andra slyckel samma regler om beslutsförfarandet som för
landstinget. Dessa regler skiljer sig inle i sak från reglerna för
kommunstyrelsen,
1
39 S första styckei KL hänvisas lill beslämmelserna i 24 och 25 SS KL
Prop.
1975/76:187 457
om
kommunfullmäktige i vad avser protokollföring, protokolls innehåll och
reservation. Bestämmelserna i 39 S andra stycket KL om justering av protokoll
avviker i fiera avseenden från reglerna för fullmäktige. Styrelsen behöver
endast ulse en justeringsman. Vidare saknas bestämmelser om bl, a, underskrift
av protokoll,
I 41
S KLS finns en särregel om protokolls innehåll. Den innebär genom en hänvisning
till 46 S 3 mom, KLS att föredragande borgarråds förslag alltid skall las in i
kommunstyrelsens protokoll, när det avviker från styrelsens beslut. Även
avvikande mening av borgarrådsberedningens ordförande skall antecknas i
protokollet,
I 50
S LL finns en hänvisning till 34 och 35 SS LL, där bestämmelser finns om
landstingets protokoll och om reservation. Reglerna om justering av protokoll
stämmer överens med vad som gäller för kommunstyrelsen med undantag av att
justeringsfristen har satts till fjorton dagar efter sammanträdel. För
förvaltningsutskottets del saknas motsvarighet till kravet att justeringen av
landstingets protokoll skall ges tillkänna i tidningar,
I 50
S LL föreskrivs att förvaltningsulskottets protokoll och övriga handlingar
skall vårdas och förtecknas på del sätt som utskottet bestämmer. Hos
kommunstyrelsen sker arkivvården enligt 40 S tredje stycket KL på ordförandens
ansvar,
I 39
S KL, 41 S KLS och 50 S LL finns också bestämmelser om rält för den som har
tagit en avskrift av styrelsens protokoll all ulan avgift få avskriftens
riktighet bestyrkt,
Kommunallagsulredningen
Utredningen
anser att bestämmelserna för kommunfullmäktige och land-tinget om
beslutsförfarandet, protokollföring och reservation m, m, i så stor
utsträckning som möjligt bör gälla också för kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet.
Huvudparten av de olikheter som nu föreligger mellan KL, KLS och LL i fråga om
dessa regler har tagits bort i ulredningens förslag. Detta innebär större
enhetlighet också vad gäller kommunstyrelsen och förvaltningsulskoltet. Med den
lösning som utredningen har valt i fråga om ordförandens ulslagsrösl vid lika
röstetal i kommunfullmäktige behövs enligt utredningen den särskilda regeln i
40 S KLS inte längre. Särregeln om borgarråds rätt att få sin mening antecknad
i kommunstyrelsens protokoll bör enligl uiredningen, liksom enligt äldre rätt,
kunna regleras i instruktion eller reglemente.
Ordalydelsen
i 38 S KL och dess motsvarigheter i KLS och LL ger, framhåller uiredningen,
vid handen att reglerna om beslutsförfarandet i den beslutande församlingen
skall tillämpas fullt ut på kommunstyrelsen resp, förvaltningsulskottet.
Utredningen anser att det inte finns någon anledning att låta kommunstyrelsen
eller förvaltningsutskottet använda omröstningsapparal. Att delta inle är avsett
framgår enligt uiredningen, om ultrycket
Prop.1975/76:187 458
"äga motsvarande tillämpning" byts ut mot
"i tillämpliga delar". Likaså bör användningen av detta uttryck
medföra att bestämmelsen om att dagen för tillkännagivande av justeringen av landstingets
prolokoll skall kungöras i tidning inte gäller förvallningsutskottet.
De ändringar i förhållande till gällande räll som i övrigi
har föreslagits beträffande beslutsförfarandet och protokollföringen i
kommunfullmäktige och landsting bör enligt uiredningen kunna tillämpas också
för kommunstyrelsens och förvaltningsutskottets del. Utredningens förslag
innebär bl, a, att justeringsfristen även för förvallningsutskottel blir tio
dagar. Kompletteringar i fråga om justeringsförfarandet kan, tillägger
uiredningen, ske genom föreskrifter i reglemente.
Utredningen föreslår alt samtliga bestämmelser om att
protokoll skall bestyrkas avgiftsfritt skall tas bort.
Remissyttrandena
Remissinstansernas kommentarer i anslutning till denna
paragraf gäller i första hand lidsfristen för justering av protokoll och är
lill övervägande delen kritiska, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Gävleborgs läns landstingskommuner anser att
justeringsfristen för förvalttiingsutskoitel och nämnderna bör vara densamma
som för landstinget, dvs. fjorton dagar, i stället för tio dagar som
utredningen har föreslagit, Hallands läns landstingskommun påpekar att fristen
f n, är fjorton dagar. Erfarenheten har enligl landstingskommunen visat att denna
tid behövs för utskrift och justering av protokoll, särskill mot bakgrund av
att justeringssammanträden som medför resor och tidsspillan vanligen undviks
och ersätts med att protokollet skickas till ordföranden och justeringsmannen
för underskrift, Skaraborgs och Värmlands läns landstingskommuner menar all
inget hindrar att den längre justeringsfrislen görs tillämplig även på
kommunstyrelsen och de kommunala nämnderna. Länsstyrelserna i Jönköpings,
Alvsborgs och Gävleborgs län saml Lindlngö, Täby, Norrköpings, Malmö, E.slövs,
Höörs, Lunds och Melleruds kommuner anser också att jusieringsliden bör vara
fjorton dagaräven för kommunstyrelsen, Länsslyrelsen i Gävleborgs län påpekar
att det är en fördel om enhetlig justeringstid kan gälla för fullmäktige, styrelsen
och övriga nämnder, Norrköpings kommun hänvisar till att mängden av ärenden har
ökat mycket kraftigt under senare år, Eslövs kommun framhåller att del ofla är
mycket tidskrävande att utforma och skriva ul slyrelsens protokoll, Gislaveds
och Alvesta kommuner anser däremoi att justeringsfristen bör vara tio dagar för
såväl kommunfullmäktige som kommunstyrelsen, Bräcke kommun föreslåratl frislen
i båda fallen skall vara en vecka.
Prop.
1975/76:187 459
Föredraganden
Enligl
första slycket skall i fråga om beslutsförfarandet, protokollföring,
protokollels innehåll, protokollsjustering, tillkännagivande omjustering och
reservation beslämmelserna för fullmäktige äga motsvarande tillämpning. Utöver
ordföranden behövs dock bara en justeringsman. Enligt uttrycklig föreskrift
behöver vidare tillkännagivande om justering inte införas i tidning. Något
sådant uttryckligt undantag har jag inte ansett nödvändigl i fråga om
användning av omröstningsapparat, I sak stämmer innehållet i första stycket
till största delen överens med vad utredningen föreslår. Med hänsyn till vad
remissinstanserna har anfört har emellertid bestämmelsen i 30 S om alt
kommunfullmäktiges och landstings protokoll skall justeras senast 14 dagar
efler sammanirädesdagen gjorts tillämplig också i fråga om kommunstyrelsens
och förvaltningsutskottets protokoll.
Bestämmelsen
i andra stycket om arkivvården har utformats efter samma grunder som regeln i
32 S om vården av kommunfullmäktiges och landstingets arkiv. Hänvisningen lill
denna paragraf avser både de föreskrifter som kommunfullmäktige resp.
landstinget skall utfärda och de särskilda föreskrifter för Stockholms och
Malmö kommuner som Kungl, Maj:l har meddelat,
I
enlighel med ulredningens förslag innehåller paragrafen ingen motsvarighet
lill de nuvarande beslämmelserna om att prolokollsutdrag skall bestyrkas
avgiftsfritt.
46 S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om när handling skall anses ha kommit in till
kommunstyrelsen och förvaltningsutskottel och om delgivning med
kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet. Paragrafen motsvarar delar av 40 S
KL samt 42 S KLS och 49 S första styckei LL.
Gällande
räll
1
40 S första styckei KL och 42 S första stycket KLS föreskrivs att kommunstyrelsen
på lämpligt sätt skall kungöra var framställningar till styrelsen tas emot, I
LL saknas motsvarighet till denna regel. Bestämmelsema i 7 S förvaltningslagen,
som reglerar frågan när handling skall anses ha kommit in till myndighet, är
enligt 40 S andra stycket KL, 42 S andra stycket KLS och 49 S första slycket LL
tillämpliga i ärende hos kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet, 1 40 S
tredje stycket KL och 42 S iredje stycket KLS finns en bestämmelse om att
kommunstyrelsens skriftväxling ombesörjs av ordföranden eller under hans
inseende, Högsla domslolen har i en dom år 1973 (Nytt juridiskt arkiv 1973 s,
134) ansett att denna beslämmelse inte grundar behörighet för ordföranden att
ulan fullmakt föra kommunens talan
Prop.1975/76:187 460
i
rättegång i allmän domstol, 1 LL finns ingen motsvarighet till bestämmelsen i
KL om ordförandens ansvar för skriftväxlingen.
En
särskild fråga är vem som är behörig att på kommunstyrelsens eller
förvaltningsutskottets vägnar mottaga delgivning. Enligt 9 S delgivningslagen
(1970:428) sker delgivning med annan juridisk person än staten genom att
handlingen lämnas till någon som har rätt att företräda den juridiska personen
eller, om fiera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig
ställföreträdare men finns någon som har rätt alt sammankalla dem som skall beslula
i den juridiska personens angelägenheter, lämnas handlingen till denne.
Delgivningslagen reglerar inte frågan om vem som är behörig ställföreträdare
för olika juridiska personer. Ordföranden i kommunstyrelsen torde vara behörig
att mottaga delgivning. Kommun kan också utse t. ex. kommunal tjänsteman att
mottaga delgivning.
I
40 S tredje stycket KL ges ordföranden ett särskilt ansvar för kommunstyrelsens
arkivvård. Motsvarighet till denna bestämmelse saknas i KLS. Enligt 50 S fjärde
slyckel LL bestämmer förvallningsutskottet hur arkivvården skall skötas.
Bestämmelserna om arkivvård har behandlats i specialmotiveringen till 45 S-
Kommunallagsinredningen
Uiredningen
anser all bestämmelserna i KL och KLS om skyldighel för kommunstyrelsen att
kungöra var framställningar till styrelsen tas emot kan slopas. Sådana
bestämmelser saknas för förvaltningsulskottet och del har inte inneburit någon
olägenhet, framhäller utredningen. Man kan enligl utredningen räkna med att
kommunmedlemmarna på annat sätt kan få information om kommunstyrelsens adress,
Uiredningen
föreslår däremot att hänvisningen lill bestämmelserna i 7 S förvaltningslagen
om när handling skall anses ha kommii in tas in i den nya kommunallagen.
En
allmän regel i kommunallagen om behörighet för ordföranden all företräda
kommunen i alla lyper av mål skulle enligt uiredningen vara principiellt
betänklig och få konsekvenser som skulle vara svåra att överskåda. Enligt 30 S
första stycket d KL ligger det i kommunstyrelsens hand att bestämma vem som
skall föra kommunens talan. Regeln om kommunstyrelsens skriftväxling bör
enligt utredningen inte ha någon självständig funktion som grund för behörighel
att företräda kommun i process. Utredningen anser alt det inle heller finns
några andra skäl att behålla regeln. Eftersom ordföranden har ansvaret för
protokollföringen, är det enligt utredningen naturiigt att han också svarar
för utgående expeditioner från styrelsen. Någon lagregel om ansvaret för
skriftväxlingen behövs därför inte i kommunallagen. Däremot är det enligt
utredningen säkerligen nödvändigt alt i reglemente närmare ange vem som skall
underteckna styrelsens handlingar och sköta expedieringen.
Prop.1975/76:187 461
I
fråga om vem som är behörig att mottaga delgivning på kommunens resp. landstingskommunens
vägnar kan, framhåller utredningen, en klargörande regel behövas i
kommunallagen för att rättsförluster skall kunna undvikas. Huvudregeln enligt
utredningens förslag är att delgivning sker med styrelsens ordförande. Även
tjänsteman bör dock enligt utredningen genom reglemente, instruktion eller
särskilt beslut kunna göras behörig att mottaga delgivning.
Föredraganden
I
paragrafen, som har utformats i enlighet med utredningens förslag, finns dds en
hänvisning lill 7 S förvaltningslagen, dels en föreskrift om alt delgivning
sker med styrelsens ordförande eller med den som enligt reglemente, instruktion
eller särskilt beslul är behörig att mötlaga delgivning.
47 S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om reglemente och delegation. Den motsvarar 43
S KL, 48 S KLS och 52 S LL.
Gällande
rält
Reglemente
för kommunstyrelsen är enligt 43 S KL inte obligatoriskt. Skyldighet att anta
reglemente föreligger dock om kommunen vill centralisera medelsförvaltningen
till kommunstyrelsen eller ge kommunstyrelsen ddegationsräll. Frågor som rör
medelsförvaltningen har behandlats i specialmoliveringen till 36 S- Dämtöver
lår, i den mån inle särskilda bestämmelser finns i KL, reglemente innehålla
föreskrifter om hur kommunstyrelsen skall utöva sina befogenheter och fullgöra
sina åligganden (43 S tredje stycket KL), 1 förarbetena ges fiera exempel på
vad ett reglemente kan innehålla. En av reglementets uppgifter är all klargöra
i vilka avseenden kommunstyrelsen har behörighet och befogenhet att företräda
kommunen. Reglementet kan vidare vara en arbetsordning för kommunstyrelsen och
innehålla en uppräkning av kommunstyrelsens uppgifter inom såväl den
kommunallagsreglerade som den specialreglerade förvaltningen. Bestämmelserna i
KL om kommunstyrelsens organisation och arbetsformer är tvingande, om inle
annal framgår av lagen. De kan därför inle ändras genom föreskrifter i
reglemente. Svenska kommunförbundet har utarbetat normalreglementen för
kommunstyrelsen. Om kommunstyrelsen avviker från vad kommunfullmäktige har föreskrivit
i reglementet kan della föranleda att det avvikande beslutat upphävs efter
besvär,
I
kommun med drätselnämnd är gemensamt reglemente för kommunstyrelsen och
drätselnämnden obligatoriskt (49 S KL), Bestämmelsen saknar numera betydelse,
eftersom drätselnämnd finns endast i Stockholms kommun.
Prop. 1975/76:187 462
Kommunfullmäktige
i Stockholms kommun måste enligt 48 S KLS anta reglementen för kommunstyrelsen,
borgarrådsberedningen och drätselnämnden. Enligt 41 S femte stycket LL är
landstinget skyldigt att anta reglemente för förvaltningsutskottet, I fråga om
reglementets innehåll gäller enligt 52 S fjärde stycket LL väsentligen samma
regler som för kommunstyrelsen enligt 43 S tredje stycket KL, Vissa särskilda
beslämmelser i 52 S LL redovisas i det följande.
Enligt 43 S KL får
kommunfuflmäktige i reglemente för kommunstyrelsen besiämma att styrelsen skall
ha rätt alt uppdra åt avdelning som beslår av ledamöter eller suppleanter i
styrelsen, åt ledamot eller suppleant eller åt tjänsteman hos kommunen att på
styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden. Dessa ärendens
beskaffenhet skall anges i reglementet. Enligt förarbetena till KL är
delegation avsedd att användas främst i rutinärenden (prop. 1953:210 s. 120).
Endast én grupp av ärenden är dock uttryckligen undantagen från delegation,
nämligen framställningar och yttranden lill fullmäktige. Kommunstyrelsen
beslutar själv i vilken utsträckning den delegationsrätt som fullmäktige har
medgett skall utnyttjas, Beslul som har fattats med stöd av delegation skall
anmälas vid styrelsens nästa sammanträde, Besvärsliden räknas då från dagen för
anslaget av protokollet från det styrelsesammanträde där beslutet anmäldes. Om
den eller de som har fattat beslutet har fört eget protokoll och har anslagit
justeringen av protokollet, löper däremoi besvärsliden från den anslagsdagen.
Delta gäller kommunalbesvär, 1 fråga om beslut som överklagas genom
förvaltningsbesvär räknas besvärstiden som vanligt från den dag när det
delgavs med den berörda parten,
Delegationsbeslämmdsen
i 48 S KLS avser såväl kommunstyrelse som drätselnämnd men skiljer sig i övrigt
inte i sak från bestämmelsen om delegation i 43 S KL, För
förvaltningsutskottet finns en delegationsregel i 52 S iredje slycket LL, Den
skiljer sig från bestämmelsen i KL därigenom att yttrande till landstinget inte
uttryckligen undantas från delegation. Vidare får landstinget genom reglementet
ge även avdelning av utskottet befogenhet att uppdra å annan att fatta beslul
på avdelningens vägnar.
Gällande
lagstiftning medger inte blandad delegation,dvs. att beslutanderätt delegeras
till förtroendeman och tjänsteman gemensamt. Delegation till två eller fiera
tjänstemän i förening är inte heller tillåten. De organ eller personer till
vilka delegation har skett kan inte genom s, k, vidaredelegation i sin tur
överföra beslutanderätt till någon annan.
Landstinget
får enligt 52 S första stycket LL i reglemente för förvaltningsutskottet
bestämma om och i vilken omfattning förvaltningsutskottets uppgifter skall
fördelas på två eller flera särskilda avdelningar av utskottet. Om utskottet
skall vara uppdelat på avdelningar, kan landstinget i reglementet föreskriva
att dessa avdelningar skall utses av landstinget genom särskilda val. För
avdelning gäller i huvudsak samma bestämmelser om verksamhetsformerna som för
förvaltningsulskoltet. Även om uppdelning
Prop.1975/76:187 463
på
avdelningar har skell, ankommer del på det samfällda utskottet alt utarbeta
förslag till budget och att ha inseende över sjukvårdsstyrelsens verksamhet.
Numera har endast Blekinge läns landstingskommun förvaltningsutskottet delat
på självständiga avdelningar.
Kommunstyrelsen
kan inte delas upp på självständiga avdelningar av det slag som enligt 52 S LL
kan förekomma i förvallningsutskottet. Det finns visseriigen inget hinder mot
att särskilda avdelningar inrättas för beredande och verkställande uppgifter.
Enligt 43 S KL kan'också beslutanderätt delegeras till en sådan avdelning.
Denna har emellertid inte någon självständig beslutanderätt som härieds direkt
från reglementet,
Kommunallagsulredningen
Skyldigheten
att anmäla beslut som har fattats efter delegation bör enligt utredningen
omfatta samtliga sådana beslut. Denna skyldighet är motiverad av den
delegerande nämndens kontroll- och informationsbehov och av kommunmedlemmarnas
och de direkt berördas intressen. Antalet ärenden som beslutas efter delegation
är, framhåller uiredningen, myckel stort. Anmälningsskyldigheten bör därför
kunna fullgöras, förutom vid nästa nämndssammanträde, genom exempelvis
kvartalsvisa redogörelser till nämnden. Det bör enligt utredningen ankomma på
den delegerande nämnden alt bestämma hur anmälningsskyldigheten skall
fullgöras.
På
bedömningen av anmälningsskyldighetens utformning inverkar enligt uiredningen
bl, a, besvärsreglerna, 1 de ärenden där kommunalbesvär kan komma i fråga bör
enligl utredningen anmälningsskyldigheten fullgöras på samma sätl som hittills,
dvs, anmälan bör ske vid nämndens nästa sammanträde. Sker sådan individuell
anmälan, bör beslutet inte tas in i särskilt protokoll och anslås utan
besvärstiden bör tå löpa från det att nämndens protokoll blir anslaget. Beslut
där förvaltningsbesvär kan anföras eller där överklagande inle kan antas vara
aktuellt bör kunna redovisas kvartalsvis för nämnden. För att besluten snabbi
skall vinna laga kraft bör de tas upp i särskilt protokoll som anslås.
Uiredningen föreslår dock inle någon obligalorisk protokollföring av beslul
som har fatlats med stöd av delegation.
Uiredningen
anser alt det av lagen klart bör framgå vilka ärenden som måste tas upp av
kommunstyrelsen resp, förvaltningsulskottet samfällt. Dit hör enligl
utredningen framställningar eller yttranden till kommunfullmäktige eller
landstinget. 1 fråga om yttranden till statlig myndighet uttalar uiredningen
alt ett generellt förbud mot delegation skulle föra för långt, Uiredningen
påpekar att del redan nu är tillåtet alt i viss omfattning delegera sådana
ärenden. Utredningen konstaterar att av allmänna processuella grundsatser
följer att yttrandena över besvär bör avges av den som har fattat det beslut
som har överklagats. Yttranden som förvaltningsulskottet på grund av sitt
ställföreirädarskap avger med anledning av besvär över landstingets beslul bör
enligt utredningen också avges av utskottet samfällt.
Prop.
1975/76:187 464
Med
tanke härpå föreslår utredningen att yttranden över besvär lår avges endast av
kommunstyrelsen eller förvaltningsutskottet samfällt.
Frågan
om kommunfullmäktiges resp, landstingets beslul all delegation fär ske behöver
placeras i reglemente eller inte kan enligt utredningen diskuteras.
Utredningen anser att del stämmer bäst överens med principen om största möjliga
frihet för kommunerna och landstingskommunerna att själva bestämma sina
verksamhetsformer att inte kräva föreskrift i reglemente. Delegationsrätten
bör därför enligl utredningen kunna regleras antingen i reglemente eller genom
särskilt beslut av kommunfullmäktige resp. landstinget.
Vad
gäller frågan om rätten att bilda självständiga avdelningar inom förvallningsutskoltet
framhåller utredningen alt landstingskommunerna själva successivt har gått från
denna organisationsmodell. Om man inte har anledning att räkna med en återgång
till uppdelning av förvaltningsutskotten, bör man inte behålla en särregel som
gör della möjligt. Vad gäller kommunema visar utvecklingen knappast alt
kommunstyrelsen kan behöva delas upp. Utredningen föreslår därför att någon
motsvarighet till LL:s bestämmelser om självständiga avdelningar inom
förvaltningsutskottet inte tas upp i den nya lagen. För att inte organisationen
i Blekinge läns landstingskommun, som f n, har delat förvaltningsutskott,
skall behöva rubbas föreslår utredningen särregler i övergångsbestämmelsema.
Vid
bedömningen av frågan om reglemente bör vara obligatoriskt eller inte utgår
utredningen från att samma lösning skall kunna väljas för kommunstyrelsen och
förvaltningsulskottet. Om möjligheten att inrätta självständiga avdelningar
inom förvallningsutskottet tas bort i enlighet med utredningens förslag,
faller också det särskilda motivet för obligatoriskt reglemente för
förvaltningsutskottet, I fråga om kommunerna medför KL:s krav att bestämmelser
om centraliserad medelsförvallning och delegation skall tas in i reglemente i
praktiken att fiertalet kommuner tvingas att anta reglementen. Med den lösning
som utredningen har föreslagit beträffande centraliserad medelsförvaltning
behöver frågor som rör medelsförvaltningen inte regleras i reglemente, 1 fråga
om delegation innebär utredningens förslag valfrihet för kommunerna och
landstingskommunerna på denna punkt. Eftersom bestämmelsema om drätselnämnd
föreslås utgå, faller också kravei i KLS på gemensamt reglemente för
kommunstyrelsen och drätselnämnden. Likaledes saknas enligl uiredningen
anledning att behålla särregeln i KLS om obligatoriskt reglemente för
borgarrådsberedningen.
Utredningen
framhåller att föreskrifterna i den nya kommunallagen om kommunstyrelsens och
förvaltningsutskottets organisation och verksamhetsformer å andra sidan i
allmänhet behöver kompletteras genom bestämmelser i reglemente. Man har
anledning alt räkna med all praktiskt tagel samtliga kommuner och
landstingskommuner kommer att behöva reglemente för kommunstyrelsen resp,
förvaltningsulskottet. Det ligger enligt utredningen dock bäsl i linje med
principen om kommunernas och lands-
Prop.
1975/76:187 465
tingskommunerna
frihet att själva gestalta sina organisations- och verksamhetsformer att de
själva lår avgöra formen för regleringen. Utredningen har därför stannat vid
att inte föreslå någon bestämmelse om att reglemente måste antas.
Remissyltrandena
Med
anledning av utredningens förslag att yttrande över besvär skall lå avges
endast av kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet samfällt framhåller
länsstyrelsen i Alvsborgs län att den eller de som har fattat ett överklagat
delegationsbeslut även bör lå yttra sig i ärendet. Länsstyrelsen hänvisar till
utredningens uttalande att det följer av allmänna processuella grundsatser att
yttrande över besvär bör avges av den som har fattat det beslut som har
överklagats.
Flera
remissinstanser uppehåller sig vid ulredningens förslag angående anmälan av
beslut som har fattats efter delegation. De fiesta godtar förslaget men några
remissinstanser gör vissa anmärkningar i fråga om anmälningsskyldighetens
omfattning. Stockholms kommun framhåller alt varje ärende skall anmälas. Den
bestämmelse som utredningen föreslår kan ge upphov till missuppfattningenatt
kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet även får bestämma i vilken
omfattning delegationsbeslut skall anmälas. Länsstyrelsen i Uppsala län och
Kumla kommun delar uppfattningen att anmälningsskyldigheten bör omfatta
samtliga beslut som fattas efter delegation, Skaraborgs läns landstingskommun
anser att utredningens uttalanden inte är hell invändningsfria. Det är enligl
landstingskommunens mening inte praktiskt att det vid varje beslut som har
fattats med stöd av delegation skall bedömas om det finns risk för att beslutet
kommer att överklagas och om beslutet således skall justeras och anslås
särskilt samt anmälas individuellt. Landstingskommunen konstaterar emellertid
att det måste stå den delegerande nämnden fritt att bestämma vad som skall
gälla i dessa hänseenden. Lilla Edets kommun anser att i lagen bör anges den
tid inom vilken besluten skall anmälas. Lidingö kommun anser att bestämmelser
om delegation bör redovisas i reglemente för kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet,
om reglemente utfärdas.
Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att övervägande skäl talar för att reglemente bör vara
obligatoriskt. Ett krav på reglemente skulle knappast vålla någon direkt
olägenhet för kommunerna och landstingskommunerna. Länsstyrelsen framhålleratt
kommunmedlemmarna genom reglementet lår en översiktlig redovisning av hur
befogenheterna är fördelade mellan fullmäktige och styrelsen. Länsstyrelsen I
Älvsborgs län anser att vad utredningen har anfört talar för att reglemente bör
vara obligatoriskt. Skaraborgs läns landsUngskommun konstaterar att betydelsen
av reglementen och instruktioner ökar genom att kommunallagen utformas som en
ramlag. Landstingskommunen ifrågasätter om inte detta bör leda till att
reglemente skall vara
30 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 187
Prop.
1975/76:187 466
obligatoriskt,
Södermanlands och Blekinge läns landstingskommuner samt Landstingsförbundet
anför att den regel som utredningen föreslår inte innebär någon reell ändring
för landstingskommunerna, eftersom reglementen kommer att behövas även i
fortsättningen i varje fall i landstingskommunerna och fiertalet kommuner.
Föredraganden
Bestämmelser
om centraliserad medelsförvaltning har tagits in i 36 S-
Bestämmelsen
i första stycket av förevarande paragraf om reglemente för kommunstyrelsen och
förvaltningsutskottet innebär att det inte är obligatoriskt att anta reglemente.
De skäl som utredningen har åberopat har övertygat mig om att kommunema och
landstingskommunerna själva bör lå avgöra i vilken form beslut om
kommunstyrelsens resp, förvaltningsutskottets verksamhetsformer skall fattas.
Några remissinstanser anser att reglementet bör vara obligatoriskt. Av vad de
anför framgår att det är angeläget att kommunerna och landstingskommunerna
antar reglemente för kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet. De skäl som
åberopas visar enligt min mening inte att det är nödvändigt att genom en regel
i lag göra det till en skyldighet att utfärda reglemente,
1
fråga om delegation hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen (avsnitt 12.4.2). Härutöver vill jag ta upp bl. a, några frågor
som har väckts under remissbehandlingen. Delegationen skall liksom hittills ske
i två led, först ett bemyndigande av kommunfullmäktige eller landstinget och
därefter ett beslut av kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet varigenom
viss beslutanderätt uppdras åt avdelning, ledamot, suppleant eller tjänsteman.
Båda leden är nödvändiga villkor för att de beslut som fattas med stöd av
delegationen skall anses lagliga. Delegationsbestämmelserna behöver inte
placeras i reglemente för kommunstyrelsen eller förvaltningsutskottet. De kan
också tas in i ett särskilt beslut. Om kommunfullmäktige resp. landstinget har
antagit reglemente, är det från flera synpunkter lämpligt att
delegationsbestämmelserna tas in i reglementet. Det har dock överiämnals åt
kommunfullmäktige resp. landstinget att avgöra om så skall ske eller om ett
särskilt beslut skall vara tillräckligt.
1
likhet med utredningen anserjag att i paragrafen bör anges vilka ärenden som
måste avgöras av kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet samfällt. Dessa är
enligt andra styckei framställningar och yttranden till kommunfullmäktige
resp. landstinget samt yttranden över besvär. Det senare gäller även
förvaltningsutskottets ytirande med anledning av besvär över landstingets
beslut. Yttrande med anledning av besvär över beslut som har fattats med stöd
av delegation börenligt min mening kunna avges antingen av styrelsen samfällt
eller av den avdelning eller den person som har fattat det överklagade
beslutet. Lagtexten har utformats så att det skall framgå
Prop.
1975/76:187 467
alt
lagens krav på samfällt yttrande gäller endast vid besvär över styrelsens egna
beslut.
Samtliga
beslut som har fattats med stöd av delegation skall som utredningen har
förordat anmälas till kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet. För att detta
klart skall framgå har tredje stycket utformats på ett sätt som något skiljer
sig från utredningens förslag. Bestämmelsen i tredje stycket innebär bl. a. att
det ankommer på styrelsen att bestämma hur anmälningsskyldigheten skall
fullgöras. Beslut som har fattats med stöd av delegation behöver inte anmälas
vid nästa sammanträde. Å andra sidan är det naturiigtvis inte lämpligt att
anmälningarna dröjer alltför länge. Jag anser att det inte är nödvändigt att i
lagen ange någon tid inom vilken besluten skall anmälas. Förhållandena växlar
från nämnd till nämnd och från beslutstyp till beslutstyp. Det är knappast
möjligt att i lagen ange några allmänna riktlinjer för hur anmälningarna bör
ske och i vilken utsträckning besluten bör protokollföras särskilt. Detta måste
bestämmas i samband med att delegationsuppdrag meddelas. Huvudsaken är att
anmälningssystemet på ett rimligt sätt tillgodoser kommunmedlemmarnas och de
direkt berördas intressen och styrelsens informations- och kontrollbehov samt
garanterar att delegationsbesluten, i den mån de inte överklagas, vinner laga
kraft inom rimlig tid.
I
fråga om möjligheten att bilda självständiga avdelningar inom förvaltningsutskottet
biträder jag utredningens förslag att denna ordning skall få förekomma endast i
den landstingskommun som ännu har självständiga avdelningar kvar. Bestämmelser
härom har tagits in i lagen om införande av den nya kommunallagen.
48 S
I
denna paragraf behandlas de kommunala och landstingskommunala nämnderna.
Bestämmelserna om nämnderna har sin motsvarighet i 44 och 45 SS KL, 49 och 51
SS KLS samt 54 S LL.
Gällande
rält
I
44 S första stycket KL och 54 S första stycket LL erinras om att regler om
utseende av nämnder för specialreglerad förvaltning kan finnas i resp.
specialförfattning. Exempel på sådana specialreglerade nämnder är byggnadsnämnd,
hälsovårdsnämnd, social centralnämnd och skolstyrelse i kommunen samt
sjukvårdsstyrelse, omsorgsstyrelse och utbildningsnämnd i landstingskommunen.
KL och LL innehåller inga särskilda regler om de specialreglerade nämndernas
organisation och arbetsformer. Sådana bestämmelser finns i stället vanligen i
resp. specialförfattning, dvs. byggnadsstadgan
Prop.
1975/76:187 468
(1959:612,
omtryckt 1972:776), skollagen (1962:319, omtryckt 1970:1026), sjukvårdslagen
(1962:242) osv, 1 fråga om nämndernas organisation och arbetsformer hänvisar
specialförfattningarna ofta i större eller mindre utsträckning till KL:s och
LL:s regler om kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet.
1
fråga om regleringen av de specialreglerade nämnderna har KLS ett system som
avviker från ordningen i KL och LL. Enligt 51 S 1 mom, KLS är, om inte
specialförfattningarna innehåller andra regler, bestämmelserna i KLS om
kommunstyrelsens organisation och arbetsformer med några undantag tillämpliga
på de specialreglerade nämnderna.
Enligt
44 S andra stycket KL får kommun tillsätta de övriga nämnder som behpvs för
särskilda förvaltnings- och verkställighetsuppgifter. Dessa nämnders verksamhet
regleras enbart av KL. Om fullmäktige inte inrättar en sådan s. k.
kommunallagsreglerad (oreglerad, fakultativ, frivillig) nämnd för en viss
uppgift (t. ex. gatunämnd, fastighetsnämnd, kulturnämnd) ligger denna kvar hos
kommunstyrelsen. I huvudsak gäller genom hänvisningar i 45 S KL samma regler
för de kommunallagsreglerade nämnderna som för kommunstyrelsen. Vissa mindre
skillnader finns dock. I motsats till vad som gäller i fråga om kommunstyrelsen
har fullmäktige frihet att bestämma över nämndernas sammansättning - något
minsta antal ledamöter är inte föreskrivet. Inte heller är det obligatoriskt
att utse suppleanter. Beträffande mandatperiodens längd och vem som skall utse
ordförande i nämnden bestämmer fullmäktige också fritt. Ett enkelt beslut av
fullmäktige är tillräckligt som underlag för nämnds rätt alt delegera
beslutanderätt. Vidare har nämnden möjlighet att till kommunstyrelsen överiämna
sitt arkiv i den mån handlingarna inte behövs för del löpande arbetet.
Bestämmelserna
i 51 S KLS om de kommunallagsreglerade nämnderna innebär vissa avvikelser från
motsvarande regler i KL, Mandattiderna för nämnderna i Stockholm är ett år, I
övrigt föreligger samma skillnader som mellan reglerna för kommunstyrelsen i KL
och motsvarande regler i KLS. Härtill kommer att borgarråden enligt huvudregeln
i 50 S KLS utses till ordförande i nämndema. Till skillnad från vad som gäller
för kommunstyrelsen i Stockholm men i likhet med vad som föreskrivs för kommunstyrelsen
i andra kommuner får suppleant närvara vid nämndsammanträde även när han inte
tjänstgör som ledamot. I fråga om arkivvården hänvisas i 52 S KLS till den
särskilda arkivstadgan för Stockholm.
För
landstingskommunernas del finns bestämmelserna om de kommunallagsreglerade
nämnderna i 54 S LL. Skillnaderna mellan de organisatoriska reglerna för
kommunallagsreglerad nämnd i landstingskommun och motsvarande regler för sådan
nämnd i kommun är desamma som skillnaderna mellan reglerna för kommunstyrelsen
och reglerna för förvaltningsutskottet.
Prop.
1975/76:187 469
Kommunallagsutredningen
Utredningen
förklarar alt en sammanföring av beslämmelserna om tillsättning av nämnderna
och bestämmelserna om deras organisation och verksamhetsformer lagtekniskt är
att föredra framför två separata paragrafer. En sådan lösning har, framhåller
utredningen, redan använts i 54 S LL,
När
det gäller den teknik som bör användas i lagstiftningen om de specialreglerade
nämndernas organisation konstaterar utredningen att det i dag finns två
modeller. Den ena modellen ulgörs av KL och LL och den andra av KLS. Den första
modellen innebär att specialförfattningar i fråga om nämndorganisationen
hänvisar till KL eller LL. Stockholmsmodellen innebär att även de
specialreglerade nämndernas organisation behandlas i KLS, medan avvikande
bestämmelser ges i resp. specialförfattning. Från tolkningssynpunkt får bägge
systemen enligt utredningen anses likvärdiga. 1 båda fallen är man tvungen att
söka reglerna i två olika författningar.
Utredningen
konstaterar att den teknik som används i KL och LL har fungerat utan att några
kännbara olägenheter har uppstått. Vad som kan efteriysas är enligt utredningen
en större enhetlighet än som hittills har uppnåtts. Utredningen framhåller att
ändringar i KL automatiskt kommer att gälla för specialförfattningarna i den
omfattning som författningen hänvisar till KL. Endast om ordningsföljden
mellan paragraferna i KL ändras måste ändring i specidförfattningarnas
hänvisningsbestämmelser ske med nuvarande system. Vill man ytteriigare
förenhetliga organisationsbestäm-melserna, kan bägge systemen enligl utredningen
i stort sägas vara likvärdiga.
Vid
valet mellan alternativen anser utredningen att anledning saknas att frångå
systemet i KL och LL, som har fungerat tillfredsställande. Någon förenkling kan
i varje fall inte åstadkommas genom en övergång till modellen i KLS.
Utredningen förklarar att enhetlighet i lagstiftningen enklast uppnås om
särreglerna i KLS slopas.
De
ändringar som har föreslagits i fråga om kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet
bör enligt uiredningen kunna tillämpas även på de kommunallagsreglerade
nämnderna. Härigenom ökas enhetligheten i lagstiftningen.
Utredningen
anser att kommunfullmäktiges och landstingets frihet att föreskriva annan
mandattid för de kommunallagsreglerade nämnderna än den som gäller för
styrelsen bör kvarstå. För s. k. institutionsstyrelser och nämnder för vissa
tidsbegränsade uppgifter kan, påpekar uiredningen, kortare mandattid behöva
bestämmas. Utredningen anser att någon uttrycklig spärr i fråga om de
kommunallagsreglerade nämndernas mandattid inte bör tas in i lagstiftningen.
Friheten för fullmäktige alt bestämma annan mandatlid för de
kommunallagsreglerade nämnderna underiättar enligt utredningen också ett
förenhetligande av lagstiftningen. De kommunallagsreglerade nämnderna i
Stockholm kan behålla sina ettåriga mandattider utan att detta behöver särskilt
anges i lagen.
Prop.
1975/76:187 470
Uiredningen
föreslår vidare att kommunfullmäktige och landsting liksom hittills skall ha
full frihet att bestämma antalet ledamöter i de kommunallagsreglerade nämnderna.
Däremot blirdet enligt demokratiutredningens förslag obligatoriskt att ulse
suppleanter även för ledamöter i de kommunallagsreglerade nämnderna.
Kommunallagsutredningen påpekar att den regel som har föreslagits innebär att
minst en suppleant måste utses i varje nämnd. Utredningen framhåller också att
de bestämmelser om val av ordförande och vice ordförande och deras mandattid
samt om ersättare för ordförande som har införts på förslag av
demokratiutredningen görs till-lämplig även på de kommunallagsreglerade
nämnderna.
I
fråga om Stockholms kommun behövs enligt utredningen särregler, om inte den
nuvarande organisationen skall mbbas. Detta gäller beträffande borgarrådens
uppdrag som ordförande i kommunens nämnder. Särregeln i 50 S KLS måste därför enligt
utredningen i huvudsak behållas, åtminstone tills vidare, men den bör placeras
bland de särskilda bestämmelserna om borgarråd. Utredningen anser att den
speciella regeln om att ordföranden i borgarrådsberedningen skall vara
ordförande i drätselnämnden bör fiyttas till lagen om införande av den nya
kommunallagen.
Vad
gäller delegation i kommunallagsreglerad nämnd bör, säger utredningen, de
ändringar som har föreslagits för kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet
kunna tillämpas. Liksom hittills bör det inte krävas att
dele-gationsbeslämmelser skall tas in i reglemente. Med den utformning som
bestämmelsen om delegation i kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet har fått
bör det enligt utredningen räcka med att hänvisa till denna regel för de kommunallagsreglerade
nämndernas del.
Remissynrandena
Utredningens
förslag om bestämmelser för de kommunallagsreglerade nämnderna har föranlett
endast några få kommentarer från remissinstanserna. Eksjö kommun anser att
mandattiden för dessa nämnder skall vara densamma som för styrelsen. Detta ger
enligt kommunen större stadga ål den kommunala förvaltningen. Uppsala kommun
anser att det av lagtexten bör framgå att antalet ledamöter i nämnd skall
bestämmas till ett udda tal. Karlstads kommun och Föreningen Sveriges
kommunalaförvaUningsjurister anmärker att möjligheten för kommunallagsreglerad
nämnd att själv utse ordförande och vice ordförande slopas genom utredningens
förslag. Lunds och Malmö kommuner har inget att invända mot att de kommunallagsreglerade
nämndernas presidier enligt lagen skall utses av fullmäktige.
Föredraganden
1
likhet med utredningen anser jag att bestämmelserna om inrättande av
facknämnder och om deras organisation och verksamhetsformer bör föras
Prop.
1975/76:187 471
samman
i en paragraf Somjag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 12,7.3) bör
den nya kommunallagen inte innehålla några särskilda bestämmelser om
kommundelsorgan. Ulredningens förslag härom har därför inte tagits upp i lagen.
Den
grundläggande regleringen av de kommunala och landstingskommunala nämndernas
organisation och verksamhetsformer bör ske enligt samma system som hittills
har tillämpats i KL och LL. För nämnder som kommunfullmäktige och landsting
tillsätter med stöd av andra styckei i denna paragraf, s. k. kommunallagsreglerade
nämnder, t. ex. fastighetsnämnd, kulturnämnd och fritidsnämnd, finns regler om
organisation och verksamhetsformer i tredje stycket. Dessa regler har formen
av hänvisningar till bestämmelserna om kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet,
vilka med några få undantag blir tillämpliga på de kommunallagsreglerade
nämnderna. För nämnder som kommunfullmäktige eller landstinget enligt första
stycket i denna paragraf tillsätter med stöd av specialförfattning, s. k.
specialreglerade nämnder, t. ex, skolstyrelse, byggnadsnämnd, sjukvårdsstyrelse
och omsorgsstyrelse, finns bestämmelser om organisation och arbetsformer inte
i den nya kommunallagen utan i resp. specialförfattning, dvs. skollagen,
byggnadsstadgan, sjukvårdslagen och lagen angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda. I dessa bestämmelser hänvisas emellertid i stor utsträckning
till reglerna om kommunstyrelsen och förvallningsutskottet. Jag avser att inom
kort föreslå regeringen att frågan om regleringen av de specialreglerade
nämndernas organisation och verksamhetsformer las upp i en särskild proposition
till riksdagen.
I
fråga om vilka bestämmelser som skall vara tillämpliga på de kommunallagsreglerade
nämnderna harjag i allt väsentligt samma uppfattning som uiredningen.
Bestämmelserna i tredje stycket innebär att följande regler kommer att gälla i
fråga om dessa nämnders organisation och arbetsformer.
Ledamöter
och suppleanter i kommunallagsreglerad nämnd väljs av fullmäktige till det
antal som fullmäktige bestämmer. Fullmäktige får således frihet att avgöra hur
många ledamöter och suppleanter som skall väljas. Del blir obligatoriskt att
utse minst en suppleant. Fullmäktige skall vid valet bestämma ordningen mellan
suppleanterna, om de inte väljs proportionellt (37 S), Beträffande valbarhet
till ledamot eller suppleant i kommunallagsreglerad nämnd, verkan av att
valbarheten upphör och rätt till avsägelse är bestämmelserna i 9 S om
fullmäktige tillämpliga. Den som har uppnått 18 års ålder senast på dagen för
valet till nämnden är dock valbar. Verkschef hos nämnden är inte valbar till
ledamot eller suppleant i nämnden (38 S), Ledamot och suppleant i nämnden har
rätt till den ledighet från anställning som behövs för uppdraget (39 S).
Fullmäktige har frihet att bestämma mandattid för kommunallagsreglerad nämnd.
Avgår nämndledamot som har utsetts vid proportionellt val under
tjänslgöringstiden, inträder suppleant i ledamotens ställe enligt den ordning
som har bestämts vid valet. Avgår annan ledamot förrättas fyllnadsval (40 S),
Fullmäktige utser en ord-
Prop.
1975/76:187 472
förande,
en vice ordförande och, om fullmäktige beslutar det, en andre vice ordförande
bland nämndens ledamöter(4l S första stycket). Fullmäktige bestämmer liden för
uppdraget. Om ingen av ordförandena kän närvara vid sammanträde med nämnden,
skall denna utse annan ledamot att för tillfället föra ordet (41 S andra
stycket). Nämnden får förordna ersättare för ordföranden, om denne under längre
tid är förhindrad att fullgöra uppdraget (41 S tredje slyckel). Nämnden
bestämmer tid och plats för sina sammanträden. Extra sammanträde skall hållas,
när ordföranden anser att det behövs eller minst en tredjedel av
nämndledamöterna begärdet (42 S första styckei). Nämnden får kalla
förtroendeman eller tjänsteman hos den egna kommunen eller den egna
landstingskommunen eller särskild sakkunnig att närvara vid sammanträde med
nämnden. Om nämnden medger det, får den som har kallats till sammanträde della
i nämndens överiäggningar men inte i besluten (42 S andra styckei).
Bestämmelserna i 16 S om suppleants tjänstgöring i fullmäktige äger
motsvarande tillämpning beträffande suppleant i kommunallagsreglerad nämnd (43
S första stycket). Suppleant får närvara vid nämndens sammanträden, även om han
inte tjänstgör, och skall underrättas om tid och plats för sammanträde (43 S
andra stycket). Nämnd är beslutför när fiera än hälften av ledamötema är
närvarande (44 S första stycket). Bestämmelserna i 18 S om jäv för ledamot i
fullmäktige är till-lämpliga på ledamot i nämnden och annan som handlägger
ärende hos nämnden. Den som är jävig skall lämna sammanträdeslokalen (44 S
andra slycket), I fråga om förfarandet vid fattande av beslut, protokollföring,
protokolls innehåll, justering av protokoll, tillkännagivande om justering och
reservation är bestämmelserna i 27, 30 och 31 SS om fullmäktige tillämpliga på
nämnden. Nämndens protokoll får dock justeras av ordföranden och endast en
justeringsman (45 S första stycket). Nämndens arkiv skall vårdas enligt de
föreskrifter som avses i 32 S (45 S andra stycket). Bestämmelserna i 7 S
förvaltningslagen om ingivande av handling är tillämpliga i ärende hos nämnden
(46 S första stycket). Delgivning med nämnden sker med ordföranden eller den
som enligt reglemente, instruktion eller särskilt beslut är behörig att ta emot
delgivning (46 S andra stycket). Fullmäktige får utfärda reglemente med närmare
bestämmelser om nämndens verksamhet (47 S första styckei). Nämnden får med
fullmäktiges medgivande delegera beslutanderätt i vissa grupper av ärenden
till särskild avdelning av nämnden, till ledamot eller suppleant eller till
tjänsteman hos kommunen eller landstingskommunen (47 S andra styckei).
Framställning eller yttrande lill fullmäktige liksom yttrande i anledning av
besvär över nämndens beslut måste dock beslutas av nämnden samfällt. Beslut som
har fattats med stöd av delegation skall anmälas till nämnden (47 S tredje
stycket). Nämnden bestämmer i vilken ordning della skall ske.
För
Stockholms kommun gäller f n. särskilda bestämmelser om att kommunstyrelsen
utser borgarråd alt vara ordförande i nämnd, om vikarie för borgarråd och om
att vikarien även ersätter borgarrådet som ordförande
Prop.1975/76:187 473
i
nämnd. Som framgår av 52 och 53 SS föreslår jag att dessa särregler skall gälla
även i fortsättningen. På grund härav kan bestämmelserna i 41 S om ordförande,
vice ordförande, tillfällig ordförande och ersättare för ordförande inte
tillämpas på kommunallagsreglerad nämnd i Stockholms kommun. Ett undantag från
hänvisningen till 41 S har därför i förevarande paragraf gjorts beträffande
sådan nämnd. I de fall då kommunstyrelsen inte utser borgarråd till ordförande
i kommunallagsreglerad nämnd kommer fullmäktige liksom hittills att få bestämma
vad som skall gälla i fråga om ordförande i kommunallagsreglerad nämnd i
Stockholms kommun.
49 S
I
denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i KL, KLS och LL, finns bestämmelser
om gemensam personaladministration och egendomsförvaltning.
Gällande
rätt
Kommunal
eller landstingskommunal nämnd handlägger i allmänhet alla slags ärenden inom
ett vissl sakområde, som sjukvård, hälsovård eller kultur, oberoende av om det
gäller förvaltning, verkställighet, beredning eller utövande av självständig
beslutanderätt. Kommunstyrelsens och förvaltningsutskottets verksamhet spänner
över hela det kommunala resp, landstingskommunala fältet men de övriga
nämndernas verksamhet är i regel begränsad lill bestämda områden.
Vid
sidan av den förvaltning som direkt knyter an lill en nämnds uppgifter enligt
lag eller reglemente fullgör nämnden ofta en rad mindre centrala åligganden,
som inte är typiska för dess verksamhetsområde utan återkommer i ungefär samma
form hos de flesta nämnder, vare sig de är kommunallagsreglerade eller
specialreglerade. Här åsyftas i första hand personaladministration,
egendomsförvaltning och medelsförvaltning.
Man
har särskilt i kommunerna försökt föra över dessa uppgifter från de olika
facknämnderna lill ett centralt organ. Denna ulveckling mol centraliserad
personaladministration elc. har, i den mån den inte har haft direkt lagstöd,
kunnat ske med stöd av den direktiv- och ddegationsräll som är knuten till
kommunfullmäktiges och landstingets anslagsbefogenhet. Den har emdlertid
bromsats av kraven på alt förvaltningen i ett och samma ärende inte får
fördelas mellan fiera nämnder och att kommunfullmäktige och landsting inte får
uppdra åt en nämnd att handlägga ärenden för vilka en annan nämnd bär ansvaret
(det odelade ansvarets princip). Rättsläget är inte så klart alt det är möjligt
att dra några säkra gränser mellan, å ena sidan, del område där
kommunfullmäktige och landsting fritt avgör vilken nämnd som skall anförtros
förvaltningsuppgifter av det här akluella slaget och, å andra sidan, det område
där lagstiftningen tvingar kommunen och landstingskommunen att låta resp.
facknämnd handha uppgifterna. Störst har osäkerheten varit i fråga om
möjligheterna att centralisera den kom-
Prop.
1975/76:187 474
munala
personaladministrationen, i synnerhet de s. k. myndighetsfunktionerna, dvs.
beslut om tjänstetillsättning, vikariat, ledighet och skiljande från tjänst m.
m.
De
kommunallagsreglerade nämndernas sakområden bestäms av kommunfullmäktige och
landsting enligt 44 S andra stycket KL och 54 S andra stycket LL. Inom sitt
område har nämnd enligt 4 S KL och 5 S LL en egen kompetens i
förvaltningsfrågor. Den närmare omfattningen av denna kompetens när det gäller
personaladministration och egendomsförvaltning samt fullmäktiges befogenhet att
föra över dessa uppgifter från kommunallagsreglerad facknämnd till annat organ
kan inte utläsas ur KL eller LL. I fråga om egendomsförvaltning får man dock
viss ledning i några av bestämmelserna om kommunstyrelsen och
förvaltningsutskottet.
1
30 S KL föreskrivs att kommunstyrelsen har att förvalta kommunens egendom, i
den mån inte sådan förvaltning har uppdragits åt annan nämnd. Denna bestämmelse
ger fullmäktige relativt fria händer alt organisera förvaltningen av den
egendom (fastigheter och inventarier) som är avsedd för de
kommunallagsreglerade nämndernas verksamhet efter vad som är lämpligt.
Förvaltningsuppgiften kan ligga kvar hos kommunstyrelsen, uppdras åt ett
särskilt organ eller anförtros åt den facknämnd i vars verksamhet egendomen
används. Inget hindrar således att förvaltningen av exempelvis en biblioteksfastighet
överiämnas åt fastighetsnämnden, medan kulturnämnden har hand om
biblioteksverksamheten. För landstingen gäller i sak detsamma enligt 41 S LL.
På moisvarande sätt kan kommunfullmäktige och landsting med stöd av regeln om
egendomsförvaltningen och den direktiv- och delegationsrätt som är knuten till
anslagsmakten genomföra en ganska långtgående centralisering av upphandlingen
av varor och tjänster för de kommunallagsreglerade facknämndernas behov.
En
viss centralisering av de kommunallagsreglerade nämndernas personaladministration
är förenlig med KL och LL. I praktiskl laget alla kommuner har frågorom
arbetstagarnas löne- och anställningsvillkor(detla gäller även de
specialreglerade nämnderna) förts över till en särskild lönenämnd, personalnämnd
e. d. eller till kommunstyrelsen. Det är däremot osäkert i vad mån uppgiften
att tillsätta tjänsler kan föras över till ett sådant centralt personalorgan.
De
specialreglerade nämndernas uppgifter anges i resp. specialförfattning, som i
allmänhel i en eller annan form föreskriver att nämnden skall utöva inseendet
över den verksamhet eller handha förvaltningen av de angelägenheler som
regleras i författningen. De specialreglerade nämndernas förvaltningsbefogenhet
anses innebära att de också skall handha förvaltningen i fråga om den personal
och den egendom som tas i anspråk för verksamheten. Möjligheten att
centralisera de specialreglerade nämndernas personaladministration etc. är
mindre än när det gäller de kommunallagsreglerade nämnderna. Inom det specialreglerade
området finns på fiera håll dels särskilda beslämmelser som understryker nämnds
ansvar för en viss
Prop.1975/76:187 475
förvaltningsuppgift,
dels bestämmelser som ger fullmäktige befogenhet att föra över uppgift till ett
centralt organ.
De
sociala nämnderna har var och en att förvalta den egendom som hör till den
sektor av socialvården som nämnden ansvarar för, i den mån fullmäktige inte har
uppdragit förvaltningen åt kommunstyrelsen eller annan nämnd (4 S 2 mom. lagen
1954:579, om nyklerhelsvård, omtryckt 1971:307, 6S lagen, 1956:2, om
socialhjälp, 3S barnavårdslagen, 1960:97, omtryckt 1971:308, 1 S lagen,
1970:296, om social centralnämnd). Socialvårdslagstiftningen innehåller också
vissa föreskrifter om tillsättning av tjänster. Det gäller 5 och 10 SS lagen om
social centralnämnd, 5 S lagen om socialhjälp, 10 S barnavårdslagen, 7 S lagen
om nyklerhelsvård och lagen (1953:228) om tillsättning av vissa
befattningshavare inom socialvården. Dessa beslämmelser innebär bl. a. att
varje nämnd själv skall tillsätta de tjänster som hör uteslutande till den
nämnden och att rätten att tillsätta sådan tjänst inte kan överiämnas till
kommunstyrelsen eller t. ex. personalnämnden.
Även
för skolstyrelsen gäller särskilda bestämmelser om fastighetsförvaltning och
personaladministration. Enligl 8 S tredje stycket skollagen (1962:319, omtryckt
1970:1026, 8S ändrad senast 1975:159) får kommunfullmäktige föreskriva att
förvaltning och verkställighet i fråga om byggnad och mark för skola som
förvaltas av skolstyrelsen skall handhas av annan kommunal nämnd. Denna regel
fanns tidigare i 2 kap. 4 S skolförordningen (1971:235), Den tillkom för alt
underiätta dels samordningen av den kommunala fastighetsförvaltningen, dels
förvaltningen av skolbyggnaderna i de fall då dessa används till fiera ändamål
(KU 1969:30), I skolförordningen regleras bl. a. vilket organ som skall
tillsätta tjänster och besluta om ledighet, vikariat eller skiljande från
tjänst inom skolväsendet. Dessa regler finns i 17 kap, 55 S och 18 kap, 9 S
skolförordningen. År 1972 infördes ett tillägg till dessa bestämmelser av
innebörd att kommunfullmäktige får bestämma att beslut om anställning etc, av
annan personal än skolledare, lärare, skol-läkare och skolsköterska skall
meddelas av annan kommunal nämnd än skolstyrelsen. Föredragande
departementschefen ansåg att kommunerna själva borde få avgöra vilket organ som
skall besluta i dessa frågor (prop. 1972:14 s. 6). Tilläggsbestämmelsen är
numera intagen i 8S tredje styckei skollagen. Motsvarande regler gäller för
landstingskommuns utbildningsnämnd,
Enligl
3 S brandlagen (1974:80) skall förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter
handhas av brandstyrelsen, I denna förvaltningsuppgift anses ligga rätt och
skyldighet att tillsätta personal inom brandförsvaret och förvalta den egendom
som har anskaffats för verksamheten. Fullmäktige anses inte kunna beslula att
annal kommunalt organ skall fullgöra dessa uppgifter.
För
byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd saknas särskilda bestämmelser om
egendomsförvaltning och personaladministration. Byggnads- och hälsovårdslagstiftningen
innehåller inte ens någon allmän bestämmelse om att förvaltning och
verkställighet inom ifrågavarande områden skall ombesörjas
Prop.
1975/76:187 476
av
byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd. Det får ändå anses osäkert om fullmäktige i
någon nämnvärd utsträckning kan överföra egendomsförvaltning och
personaladministration, i synnerhet tjänstetillsätlning, från byggnadsnämnd
eller hälsovårdsnämnd till ett centralt organ. Detsamma gäller de fiesta av
kommunernas övriga specialreglerade nämnder.
För
ledande förvaltningstjänstemän och för läkare, tandläkare och lärare finns i
sjukvårds-, tandvårds- och omsorgslagstiftningen samt i folkhögskoleförordningen
(1958:478) bestämmelser som lägger lillsätiningsräiien hos sjukvårdsstyrelse,
direktion, tandvårdsnämnd, omsorgsstyrelse och folkhögskolestyrelse. För övrig
personal finns i regel inga föreskrifter om lill-sättningsräit i
spedalförfattningar som rör landstingskommunal verksamhet. Personal som behövs
inom vårddelen av omsorgsverksamhelen utgör ett undantag. Sådan personal
tillsätts enligt 105 S stadgan (1968:146) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda (omtryckt 1972:456) av omsorgsstyrelsen. Landstinget kan
således inte fiytta befogenheten att tillsätta dessa tjänster till annan nämnd.
Sjukvårdsstyrelse, direktion, tandvårdsnämnd och omsorgsstyrelse har i resp.
specialförfaiining ålagts ett allmänt ansvar för förvaltningen inom sina
verksamhetsområden. Delta torde i stor ulsträckning hindra landstinget från att
fiytta personaladministration och egendomsförvaltning till annan nämnd.
Depariementspromemorian
I
promemorian (Ds Kn 1975:3) Minskad statlig detaljreglering av kommunerna, PM
II, Nämndorganisation, underställning m. m, framhålls att kommunallagarna
syftar till att ge en grundläggande enhetlig reglering av den kommunala
förvaltningens organisation och arbetsformer med iakttagande av principen alt
kommunerna bör ha största möjliga frihel att ordna förvaltning och verksamhet
med hänsyn lill skiftande lokala behov. Från denna synpunkt förefaller enligt
promemorian kommunfullmäktiges befogenheter i fråga om egendomsförvaltning och
personaladministration vara mera begränsade än vad som är nödvändigt.
Man
har i kommunerna, påpekas i promemorian, strävat efter ökad effektivitet i
nämndarbetet och ibland önskat avlasta facknämnderna förvaltningsuppgifter som
inte har direkt betydelse för verksamheten på deras olika sakområden.
Nämndledamöterna har därigenom i större utsträckning kunnat koncentrera sina
insatser till huvuduppgifterna på det område vars förvaltning de har att svara
för. Kommunerna har införts s, k. centralad-ministration, central
byggnadskommitté, centraliserad inköpsverksamhet osv. I lagstiftning som berör
den komniunala uppgiftsfördelningen kan på senare tid iakttas en niotsvarande
tendens att ge kommunfullmäktige ökad frihet att besiämma vilket organ som
skall handlägga en viss typ av ärenden,
I
promemorian konstateras att oklarhet i flera avseenden råder om kom-
Prop.1975/76:187 477
munfullmäktiges
möjligheter att välja lämplig organisation för egendoms-förvaltning och
personaladministration. Det finns inget utrymme för enhetliga lösningar.
Reglerna varierar från nämnd till nämnd. Kommunfullmäktige har redan nu
relativt stora möjligheter att uppdra förvaltningen av både fast och lös
egendom, som används i de kommunala nämndernas verksamhet, till kommunstyrelse,
fastighetsnämnd, central byggnadskommitté eller annat centralt organ. Detta
gäller i synnerhet de kommunallagsreglerade nämnderna samt vissa av de
specialreglerade nämnderna. Det finns enligt promemorian ingen anledning varför
kommunfullmäktige inte skulle ha samma befogenhet i fråga om byggnadsnämnds,
hälsovårdsnämnds och brandstyrelses saml övriga specialreglerade nämnders
egendomsförvaltning, I promemorian föreslås därför att kommunfullmäktiges
befogenhet utvidgas i dessa hänseenden. Detta kommer inte att få någon slörre
belydelse för kommunal praxis men kommer att undanröja de formella hindren mot gemensam
fastighetsförvaltning, inköpsverksamhet och förrådsförvaltning.
Personaladministrationen
är, framhålls i promemorian, det område där de författningsmässiga hindren för
kommunfullmäktige att välja organisationsform vållar de största ölägenheterna för
kommunerna. Kommunfullmäktige har bara begränsade möjligheler all överiåta åt
ett centralt personalorgan att för alla facknämnder utöva de s, k.
myndighetsfunktionerna, dvs. att besluta om tillsättning av tjänst, eller om
ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst m. m. Delta gäller framför allt
för de specialreglerade nämnderna men även i viss mån för de
kommunallagsreglerade, 1 promemorian föreslås att kommunerna fritt får välja
organisationsform för sin personaladministration även i den del som avser
tillsättning av tjänst och andra myndighetsfunktioner. Delta bör gälla alla
tjänsler hos de kommunallagsreglerade nämnderna och i princip alla icke
statligt reglerade tjänster hos de specialreglerade nämnderna. Starka skäl
talar för att kommunerna bör få största möjliga frihet all utforma sin
personaladministration på det sätl som de finner lämpligt. Härigenom blir det
möjligt för kommunerna att överiämna beslutanderätten i de frågor del här
gäller lill ett organ med tillgång till arbetsrättslig och
personaladminislrativ sakkunskap. Behovei av sakkunskap i fråga om de olika
förvaltningsområdena kan tillgodoses genom samråd med facknämnderna.
De
föreslagna ändringarna bör enligt vad sotn förordas i promemorian genomföras på
det sättet att en generell regel om alt kommunfullmäktige och landsting får
besluta om gemensam personaladministration och egendomsförvalining tas in i
den nya kommunallagen. Regeln bör gälla alla nämnder hos kommuneroch
landstingskommuner, kommunallagsreglerade såväl som specialreglerade, om inget
annat sägs i specialförfattning. Genom en generell regel i kommunallagen
undanröjs den oklarhet som hittills har rått i fråga om tillsättningen av
tjänster hos de kommunallagsreglerade nämnderna. Inom den specialreglerade
förvaltningen bör i första hand den inskränkningen av fullmäktiges befogenhet
undanröjas som ligger i de sär-
Prop.1975/76:187 478
skilda
bestämmelserna om vissa specialreglerade nämnders exklusiva till-sätlningsrätl.
För alt fullmäktige skall få den eftersträvade valfriheten, krävs dessutom att
en generell bestämmelse av det slag som nyss har nämnts tas in i kommunallagen.
1 annat fall skulle rätten alt tillsätta tjänster och förvalta egendom
fortfarande ligga kvar hos facknämnderna på grund av deras uppgift enligt specialförfattningama
alt utöva förvaltningen på resp, sakområde. Om däremot en generell bestämmelse
las in i den nya kommunallagen, får fullmäktige möjlighet att lill styrelsen
eller personalnämnd föra över tillsättningen av tjänsler från alla nämnder, om inget
annat uttryckligen sägs i specialförfattningama. Bestämmelsen föreslås i
promemorian få den innebörden att kommunfullmäktige och landsting, om inte
annat är särskilt föreskrivet, får besluta att kommunstyrelsen resp.
förvallningsutskottet eller annan nämnd skall handha egendomsförvaltning som
annars sköts av andra nämnder eller handlägga frågor om anställning, ledighet,
vikariat eller skiljande från tjänst beträffande personal som är underställd
andra nämnder.
I
promemorian uttalas att kommun resp. landstingskommun som för över hela
personaladministrationen lill ett centralt organ kan fömtsättas se lill att
samråd sker mellan den nämnd som tillsätter en tjänst och den facknämnd till
vilken tjänsten hör. Författningsföreskrifter härom lorde inte behövas. Det bör
kunna överiämnas åt kommunerna och landstingskommunerna alt bestämma detta
antingen i reglementen för ifrågavarande nämnder eller på annat sätt.
Den
nya bestämmelsen föreslås i promemorian få sin plats i anslutning till
bestämmelserna om specialreglerade och kommunallagsreglerade nämnder i
kommunallagsutredningens förslag. 1 promemorian föreslås vidare vissa
följdändringar i de olika specialförfattningarna. Ytteriigare följdändringar
föreslås i promemorian (Ds Kn 1975:6) Minskad statlig detaljreglering av
kommunema, PM 111, Övriga specialreglerade kommunala nämnder m. m. och i
promemorian (Ds Kn 1975:7) Minskad statlig detaljreglering av kommunerna, PM IV, Landstingskommunernas specialreglerade nämnder.
Remissyttrandena
Förslagen
i departementspromemorian angående gemensam personaladministration och
egendomsförvaltning tillstyrks av nära nog samtliga remissinstanser. Några
remissinstanser vill dock på olika sätt värna om facknämndens infiytande i
ijänslelillsällningsärenden. Bl. a, socialutredningen (S 1969:29) och
länsstyrelserna I Uppsala. Jönköpings. Kronobergs och Kalmar län betonar vikten
av ,samråd med facknämnden. Socialstyrelsen anser liksom
hälsovårdsstadgeutredningen (S 1974:08) all facknämnden även i fortsättningen
bör tillförsäkras ett avgörande infiytande i tjänstetillsättningsärenden. Några
remissinstanser, däribland länsstyrelserna i Kristianstads och Göteborgs och
Bohus län samt Lerums kommun framhåller att skyldigheten att samråda
Prop.1975/76:187 479
med
facknämnden bör regleras i lag. Flera remissinstanser betonar att det är
angeläget alt förslagen genomförs och pekar på de krav som den moderna
arbetsrätten ställer på arbetsgivarna. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att
de ändringar som föreslås är nödvändiga, om bestämmelserna om
anställningstrygghet och återansiällningsrätl skall kunna tillgodoses.
Länsstyrelsen avstyrker dock förslaget beträffande brandslyrdsen, som har till
huvuduppgift att handlägga just personal- och utrustningsfrågor, Kumla kommun
framhåller med instämmande av länsstyrelsen I Örebro län att gemensam
förvaltning och administration bör kunna omfatta ytteriigare funktioner, t.
ex. inköp och försäkring,
Stockholms
kommun anser att förslaget om gemensam personaladministration bör utredas
ytteriigare så att bl. a. ansvars- och revisionsfrågorna kan klariäggas. Av
personalorganisationerna tillstyrker Lö och 7"C0 förslaget. SACOISR
avstyrker däremot och framhåller att syftet med förslaget bör kunna uppnås utan
långtgående koncentration av berednings- och beslutsfunktioner.
Föredraganden
1
likhet med utredningen och nästan alla remissinstanser anser jag att en
bestämmelse om rätt för kommunfullmäktige och landsting att beslula om gemensam
personaladministration och egendomsförvaltning bör tas in i den enhetliga
kommunallagen. Bestämmelsen har, med en ändring som jag återkommer till i det
följande, utformats i enlighet med förslaget i departementspromemorian .
Syftet
med bestämmelsen är att förbättra möjligheterna för kommunerna och
landstingskommunerna att organisera sin egendomsförvaltning och personaladministration
på det sätt som de själva anser mest ändamålsenligt. Staten har inte annat än
undantagsvis någon anledning att på dessa områden föreskriva någon bestämd
organisatorisk lösning för kommunerna. Kommunfullmäktige och landsting är bäsl
skickade att avgöra om personaladministration eller egendomsförvaltning bör
överföras till en central nämnd eller om dessa uppgifter bör skötas av varje
nämnd för sig. Paragrafen ger kommunfullmäktige resp, landstinget bemyndigande
att bestämma vilket organ som skall handlägga personalfrågor och frågor om
egendomsförvaltning. Jag vill understryka att bestämmelsen inte skall
uppfattas som en rekommendation om centraliserad personaladministration och
egendomsförvaltning. Bestämmelsen är endast ett uttryck för tanken att frågoma
om hur personaladministration och egendomsförvaltning skall organiseras bör få
lösas av kommunfullmäktige resp, landstinget.
Bestämmelserna
i denna paragraf gör inte anspråk på att reglera alla detaljfrågor som
uppkommer när en kommun eller en landstingskommun beslutar om handhavandet av
egendomsförvaltning och personaladmini-slration. Fullmäktige bör i dessa
sammanhang se till alt ansvars- och re-
Prop.
1975/76:187 480
visionsfrågorna
klargörs och beakta vad reglerna om tystnadsplikt kan betyda för de valda
lösningarna. Det är naturiigtvis tänkbart att sådana faktorer eller praktiskt
administrativa skäl i vissa fall lägger hinder i vägen för en överföring av en
viss del av personaladministrationen eller egendomsförvaltningen från
facknämnden till kommunstyrelsen resp. förvaltningsulskottet eller en särskild
nämnd.
Beslut
om överföring av personaladministration och egendomsförvaltning får enligt
paragrafen fattas endast om annal inle är föreskrivet i lag eller annan
författning. De allmänna bestämmelserna i specialförfattningarna om nämndernas
förvaltningsbefogenheter innebär vanligen att nämnderna också skall handha
förvaltningen i fråga om den personal och den egendom som tas i anspråk för
verksamheten. För att bestämmelserna om personaladministration och
egendomsförvalining skall få någon nämnvärd genomslagskraft måsle sådana
regler i specialförfallningarna ändras så alt del framgår att de inte utesluter
sådana beslul av kommunfullmäktige och landsting som avses i förevarande
paragraf
1
de fall då facknämndernas personaladministration eller egendomsförvaltning har
överförts till kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet eller en särskild
nämnd blir det troligen ganska ofta nödvändigl att denna nämnd samråder med den
facknämnd som berörs av ärendet, I synnerhet vid tillsättning av tjänster
torde ett sådant behov uppkomma. Jag anser emellertid inte att skyldighet all
samråda bör föreskrivas i lagen. I den mån del behövs kan kommunerna och
landstingskommunerna förutsättas se till att kommunstyrelsen,
förvaltningsutskottet eller den särskilda nämnden samråder med den facknämnd i
vars verksamhel den aktuella personalen eller egendomen tas i anspråk.
Fullmäktige kan i reglemente föreskriva att samråd skall ske.
Möjligheten
att uppdra egendomsförvaltningen åt kommunstyrelsen resp. förvallningsutskottet
eller en särskild nämnd bör kunna gälla över hela fältet. Man torde inte i
specialförfattning behöva förbehålla någon nämnd rätten att förvalla den
egendom eller viss del därav som nämnden använder i sin verksamhet. Till
egendomsförvaltningen hör vård och skötsel i vid mening av fast och lös
egendom. Den omfattar också upphandling och försäkring.
Möjligheten
att införa gemensam personaladministration bör omfatta alla tjänsler hos de
kommunallagsreglerade nämnderna och i princip alla icke statligt reglerade
tjänster hos de specialreglerade nämnderna. För vissa tjänster av delta slag
finns i specialförfattningarna uttryckliga bestämmelser om att de skall
tillsältas av en bestämd nämnd. Det lår från fall till fall avgöras om dessa
beslämmelser bör upphävas så att regeln i förevarande paragraf om gemensam
personaladministration blir lillämplig på tjänsten i fråga. Jag avser att inom
kort föreslå regeringen att dessa frågor tas upp i en proposition lill
riksdagen.
Paragrafen
gör det möjligt för fullmäktige att överiåta åt ett centralt per-
Prop.
1975/76:187 481
sonalorgan,
styrelsen eller en särskild personalnämnd, alt i facknämndernas ställe utöva de
s.,k. myndighetsfunktionerna, dvs. att handlägga frågor om anställning,
ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst. Frågor om löne-och
anställningsvillkor för alla kommunalanställda samt rådgivande och samordnande
uppgifter på personalområdel har redan enligt gällande räll ansetts kunna
anförtros åt ett centralt personalorgan. Den nya bestämmelsen medför därvidlag
ingen ändring. Detta klargörs genom alt bestämmelsen, i motsats till
promemorieförsläget, anges avse inte endast de s, k, myndighetsfunktionerna
ulan även övriga personalfrågor.
50 S
I
denna paragraf behandlas förtroendemans rätt att närvara och yttra sig vid
sammanträde med nämnder i vilka han eller hon inte är ledamot eller suppleant.
Bestämmelsen har ingen motsvarighet i de nuvarande kommunallagarna.
Beträffande bakgrunden till bestämmelsen får jag hänvisa till vad jag har
anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.5,3).
Bestämmelsen
avser närvarorätt m. m. i kommunstyrelsen, förvaltningsutskottel och alla
andra nämnder, både kommunallagsreglerade och specialreglerade. Den innebär
ett bemyndigande för kommunfullmäktige resp, landstinget all föreskriva alt
viss förtroendeman skall ha närvarorätt, yttranderält och rätt att lå
avvikande mening antecknad i protokollet vid sammanträde i nämnd, där
förtroendemannen varken är ledamot eller suppleant. Det är således
kommunfullmäktige resp, landstinget och inte nämnden som bestämmer i dessa
frågor. Fullmäktige har frihet att begränsa sitt beslut så alt förtroendemannen
får endast närvarorätt ellerendast närvarorätt och yttranderätt.
Närvarorätt
m, m, kan formellt medges var och en som är ledamot eller suppleant i
kommunfullmäktige, landstinget, kommunstyrelsen, förvaltningsutskottel, annan
nämnd eller beredning. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är den
emellertid främst avsedd att tillämpas på heltidsengagerade förtroendemän med
övergripande arbetsuppgifter som saknar ordförandeuppdrag, på
minoriletsföreirädare och på ordförande i kommunstyrelse eller förvallningsutskott
som inte är heltidsengagerade. Kommunfullmäktige resp. landstinget får avgöra
hur länge närvarorätten elc. skall gälla, vilken eller vilka nämnder den skall
avse och om den skall begränsas lill vissa ärenden eller gmpper av ärenden.
Närvarorätt,
yttranderätt och rätt att få avvikande mening antecknad i protokollet, som har
föreskrivits med stöd av denna paragraf, ger förtroendemannen en ovillkoriig
rätt att närvara m, m. Om kommunfullmäktige resp, landstinget inte har
utnyttjat sin befogenhet enligt paragrafen, har nämnden möjlighet alt med stöd
av 42 S andra stycket ge förtroendeman närvarorätt och yttranderätt hos
nämnden. Kommunfullmäktige resp, landstinget kan inte med stöd av denna
paragraf hindra nämnden från all tillkalla
31 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 187
Prop. 1975/76:187 482
förtroendeman
enligt 42 S andra stycket.
Förevarande
paragrafs syfte är framför allt att bidra till att ge den grupp av
förtroendemän som bestämmelserna är avsedda för sådan ställning och sådana
arbelsfömtsätlningar att de kan fullgöra sina uppdrag på ett tillfredsställande
sätt. Syftet med bestämmelsen i 42 S andra stycket är närmast alt bidra lill
att ge nämnden ett säkert beslutsunderiag. I det förra fallet ligger
tyngdpunkten på förtroendemannens intresse av att få och även lämna
upplysningar, 1 det senare fallet gäller det nämndens intresse av att lå information.
51 S
I
denna paragraf finns bestämmelser om arvode och annan ersättning till ledamöler
och suppleanter i kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet och övriga nämnder.
Paragrafen motsvarar 46 S KL, 53 S KLS och 55 S LL.
Paragrafen
hänvisar, liksom de nuvarande bestämmelserna och den bestämmelse som
kommunallagsutredningen föreslår, lill föreskrifterna om ersättning lill
ledamöler och suppleanter i kommunfullmäktige, landsting och beredning (34 S).
Beträffande innebörden av dessa bestämmelser får jag hänvisa till vad jag har
anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.2.3, 12.2.4 och 12.5.2) och
specialmotiveringen till 34 S, Hänvisningen i paragrafen till särskilda
föreskrifter avser bestämmelser om ersättning i specialförfattning,
I
likhet med utredningen anserjag att uttrycket "utsedd ledamot", som
förekommer i gällande regler, inte bör användas i den nya kommunallagen. Jag
delar också utredningens uppfattning att nägon motsvarighet inte behövs till
den särskilda regeln i 53 S KLS om årsarvode till kommunstyrelsens ordförande
och vice ordförande, Sådani arvode kan, om fullmäktige bestämmer det, utgå
enligt de allmänna bestämmelserna.
52 och
53 SS
Dessa
paragrafer innehåller särskilda bestämmelser om borgarråd i Stockholms kommun.
Paragraferna motsvarar 45, 46 och 50 SS KLS,
1
KLS har särskilda bestämmelser om borgarråden och borgarrådsberedningen
placerats i kapitlet om kommunstyrelsen (44-46 och 50 SS), Härutöver finns
regler om borgarrådens slällning i skilda avseenden på olika håll i lagen, I
huvudsak har denna systematik behållits i den nya kommunallagen. Sådana
reglerom borgarråden som inle har anknytning till andra paragrafer i den nya
lagen har placerats i 52 och 53 SS.
Jämfört
med reglerna i KLS har bestämmelserna om borgarråden begränsats till ett
minimum. Den nya lagen innehåller inte några bestämmelser som uttryckligen är
tillämpliga endast på heltidsengagerade förtroendemän i andra kommuner än
Stockholm eller i landstingskommuner. För att organisationen och
arbetsformerna i Stockholms kommun inte skall rubbas i alltför hög grad måste
emellertid vissa särskilda regler om borgarråden
Prop.1975/76:187 483
tas
in i den nya lagen. Där lagstöd inte behövs kan regler om borgarråden tas in i
reglemente. Av della skäl finns i lagen ingen moisvarighei lill bl, a, regeln i
44 S KLS om borgarrådens föredragningsskyldighet i kommunstyrelsen. Denna
fråga kan lika väl behandlas i reglemente.
I 52
S finns beslämmelser om val av borgarråd samt om valbarhet, mandattid och
arvode. Paragrafen motsvarar i huvudsak 45 S KLS.
Nyvalda
kommunfullmäktige i Stockholms kommun väljer enligl 45 S KLS vid sitt försia
sammanträde borgarråd för en tid av tre år. Fullmäktige bestämmer borgarrådens
antal. Till borgarråd får endast utses personer med synnerlig insikt och
erfarenhet i kommunala förvaltningsfrågor eller i andra allmänna värv. De
allmänna valbarhetsvillkoren för kommunala förtroendeuppdrag gäller däremoi
inte för borgarråden. Borgarråd behöver t, ex, inte vara kyrkobokförd i
Stockholms kommun. Om det begärs, skall varje borgarråd väljas särskilt. Om
borgarråd avgår innan tjänstgöringstiden har gått ut, skall befallningen
återbesättas. För tiden lill dess nytt val har skett och vid tjänstledighet får
kommunstyrelsen förordna vikarie på befallningen. Borgarråd lår årsarvode och
har rätt till pension efter vad fullmäktige bestämmer. Med befattningen som
borgarråd får inte utan fullmäktiges medgivande förenas annan befattning i
statens eller kommunens tjänst eller annat jämföriigt allmänt eller enskilt
uppdrag. Om skyldighet för borgarråd att avgå vid varaktigt förfall finns
föreskrifter i reglemente för borgarrådsberedningen.
Liksom
kommunallagsutredningen anser jag att de speciella kvalifikationskraven för
borgarråd inte bör få någon motsvarighet i den nya lagen. De saknar rättslig
betydelse och är att betrakta som principdeklarationer snarare än som
kompetenskrav i vanlig mening. I likhet med utredningen anser jag också att
samma valbarhelsvillkor bör gälla för borgarråden som för förtroendemän i
övrigt. I paragrafen hänvisas därför till beslämmelserna i 9 S om valbarhet för
ledamöler i fullmäktige och om verkan av all valbarheten upphör. Detta
innebär, som utredningen påpekar, en skärpning så till vida alt endasl personer
som är kyrkobokförda i Stockholms kommun blir valbara till borgarråd. Att
fullmäktige bestämmer borgarrådens antal är självklart och någon beslämmelse
härom har därför inte tagits in i lagen.
Jag
ansluter mig till kommunallagsutredningens förslag att den uttryckliga
bestämmelsen om borgarråds arvode och rätt till pension ersätts med en
hänvisning till den allmänna bestämmelsen i 34 S om ersättning, arvode, pension
och andra ekonomiska förmåner till ledamöter i fullmäktige. Några sakliga
ändringar åsyftas inte med detta. Jag är också ense med utredningen om att
förbudet mot bisyssla är av sådan karaktär att det bör placeras i reglemente
som antas av fullmäktige och inle i lagen. I fråga om skyldighet för borgarråd
att avgå vid varaktigt förfall behövs enligl min mening ingen hänvisning i
lagen till föreskrifter i reglemente för borgarrådsberedningen.
I
övrigt stämmer 52 S i sak överens med 45 S KLS.
1
53 S finns vissa bestämmelser om borgarrådens uppgifter och slällning
Prop.1975/76:187 484
samt
om borgarrådsberedningen. Paragrafen motsvarar 46 och 50 SS KLS.
Borgarråden
är enligt 46 S KLS skyldiga alt närvara vid kommunstyrelsens sammanträden, där
de enligt 44 S är föredragningsskyldiga. De får detta i överiäggningarna men
inte i besluten. Borgarråden bildar gemensamt en borgarrådsberedning. Sedan val
av borgarråd har skett, utser fullmäktige ett av borgarråden till ordförande i
borgarrådsberedningen.
Ordföranden
i borgarrådsberedningen skall i kommunstyrelsen föredra förslaget till
utdebilering av allmän kommunalskatt samt budgetförslaget. De närmare
uppgifterna för borgarrådsberedningen och ärendenas fördelning mellan
borgarråden behandlas i reglemente. Föredragande borgarråds förslag skall, när
det avviker från kommunstyrelsens beslut, alltid redovisas i styrelsens
protokoll. När borgarrådsberedningens ordförande uttalar mening som avviker
från styrelsens beslut, skall också hans mening antecknas i protokollet.
Kommunstyrelsen
utser enligt 50 S KLS bland borgarråden ordförande i kommunens nämnder, om
annat inte har föreskrivits i författning eller bestämts av fullmäktige. Vid
val av borgarråd lill ordförande skall kommunstyrelsen ta hänsyn till gällande
fördelning av borgarrådens föredragningsskyldighet. Den som har blivit
förordnad att i borgarråds ställe uppehålla hans tjänst utövar också hans
uppdrag som ordförande i nämnd. Borgarråd tjänstgör som ordförande i nämnd
till dess han avgår från borgar-rådsbefaltningen. Om fördelningen av borgarrådens
föredragningsskyldighei förändras, får kommunstyrelsen beslula att
ordförandeuppdraget skall upphöra tidigare,
I
likhet med kommunallagsutredningen anser jag alt bestämmelser om ordförande i
borgarrådsberedningen, ordförandens uppgifter, ärendenas fördelning mellan
borgarråden och deras föredragningsskyldighet saml anteckning av borgarråds
avvikande förslag och mening i kommunstyrelsens protokoll inte bör las in i
den nya lagen. Sådana bestämmelser är av intern natur och kan placeras i
reglemente som antas av kommunfullmäktige. I övrigi stämmer bestämmelserna i 53
S nya lagen överens med vad som föreskrivs i 46 och 50 SS KLS.
Bestämmelsen
i 46 S KLS om borgarrådens skyldighet att närvara och rätt att yttra sig vid
kommunstyrelsens sammanträden har alltså förts över till den nya lagen. Den
bestämmelsen kan inte anses bli helt ersatt av den nya bestämmelsen i 50 S om
förtroendemans rätt att närvara och yttra sig i nämnder där han inle är ledamot
eller suppleant. Den bestämmelsen innebär endast ett bemyndigande för
fullmäktige att ge förtroendemän närvaro- och yttranderält men ingen
ovillkorlig närvaroskyldighet och yttranderätt. I den nya 53 S finns en regel
om att fullmäktige meddelar närmare föreskrifter om borgarråden. Della kan ske
exempelvis i reglemente för borgarrådsberedningen. Sådant reglemente blir inte
längre obligatoriskt. Föreskrifterna kan meddelas i andra former.
Prop.1975/76:187 485
14.1.4
4 kap. Ekonomisk förvahning
1
detta kapitel finns bestämmelser om förmögenhetsskydd, täckning av medelsbehov,
budgetens innehåll, budgetprocessen, anslagstäckning, fondbildning, lånerätt
och räkenskapsföring. Som en allmän bakgrund lill specialmotiveringen till
bestämmelserna i kapitlet lämnas i det följande en översiktlig redogörelse för gällande
rätt, tidigare utredningsförslag och kommunallagsutredningens förslag.
14,1.4,1
Gällande rält
1
50-62 SS KL finns bestämmelser om bl, a, förmögenhelsförvaltning, medelsanvisning,
budget, fondbildning, lånerätl och medelsförvaltning. Dessa bestämmelser bildar
tillsammans med 63-66 SS som innehåller regler om revision ett särskilt
kapitel, drätselkapitlet.
Enligt
50 S KL bör kommunens fasta och lösa egendom förvaltas så att kommunens
förmögenhet inte minskas. Särskilda regler ges om anläggningstillgångar, dvs,
fast egendom och lös egendom som är avsedd att innehas stadigvarande. Medel
som kommun har uppburit som vederiag för anläggningstillgång eller på grund av
försäkring av sådan lillgång får tas i anspråk endast för att återbetala lån
som kommunen har tagit upp för att förvärva tillgången eller för alt anskaffa
annan anläggningstillgång, I 51 S KL föreskrivs att kommuns medelsbehov skall,
i den mån det inte fylls på annat sätt, läckas med allmän kommunalskatt, 1 52 S
KL finns den s, k, täckningsregeln. Enligt denna skall beslut om anslag också
innefatta anvisning av medel för all täcka anslaget. Om anslag beviljas att
täckas genom utdebitering under mer än fem år, måste beslutet underställas
länsstyrelsens prövning.
Enligt
53 S skall kommun varje år upprätta en utgifts- och inkomststat för det
följande årel. Bestämmelser ges om vad som skall tas upp på utgiftssidan resp,
på inkomstsidan och om reservationsanslag. Beslämmelserna har ansetts innebära
att bruttoredovisning av beräknade utgifts- och inkomstposter är avsedd, all
posterna - om inte lagen medger undantag -måste falla på budgetåret, att
anslagsändamålen skall vara specialdestinerade och att budgeten skall vara
balanserad. Det krävs inte uttryckligen att budgeten skall delas upp i drift-
och kapilalbudget, I 54 S anges bl, a, vissa tidsfrister för budgetarbetet.
Kommun
lår enligt 55 S avsätta medel till pensionsfond, kassaföriagsfond, allmän
investeringsfond, särskild investeringsfond och skatteregleringsfond. Fond får
i princip tas i anspråk endast för det ändamål för vilket den har bildats och
endast till viss del av behållningen (55 och 56 SS), För att fondmedel skall
få avsättas till annat ändamål än som anges i 55 S och för att fond skall få
användas för annat ändamål än det avsedda krävs enligt 56 S regeringens
medgivande, 1 57 S finns bestämmelser om obligalorisk avsättning av medel lill
fond.
Prop.1975/76:187 486
I
58-60 SS KL finns bestämmelser om kommuns lånerätt. I 58 S behandlas den
allmänna underställningsfria lånerätten. Denna är begränsad till beloppet. Lån
lår tas upp intill ett sammanlagt belopp som för kommunerna i allmänhet
motsvarar en utdebilering av 5 kr. för varje skattekrona som enligt den under
föregående år fastställda laxeringen belöper på kommunen. Kommun som inte
tillhör landstingskommun får underställningsfritt ta upp lån intill ett
sammanlagt belopp som motsvarar en utdebitering av 7 kr. för skattekrona. De
lån som avses nu skall vara ställda att återbetalas inom fem år och att
avbetalas årligen, om lånetiden är längre än ett år. Undantag från
tidsgränserna gäller för lån som övertas vid förvärv av intecknad egendom.
Beloppsgränsen omfattar däremot också inleckningslån. Bestämmelsema i 58 S om
lån gäller också i fråga om borgen.
I
59 S behandlas speciella fall av underställningsfri lånerätl. Underställningsfria
är lån av statsmedel som beviljas kommunen av statlig myndighet, lån för
bostadsbyggnadsföretag som har godkänts för statlig belåning, lån till vatten-
och avloppsanläggningar och vissa lån i samband med mark-politiskt betingade
fastighetsförvärv. Närmare bestämmelser om i vilken omfallning och på vilka
villkor vissa av dessa lån lår tas upp finns i kungörelsen (1962:581) med
vissa bestämmelser angående kommuns upptagande av lån m. m,
1
andra fall än som avses i 58 eller 59 S krävs enligt 60 S regeringens
medgivande för att kommun skall få ta upp lån eller ingå borgen.
Det
huvudsakliga syftet med lånekontrollen är att ett skydd för den kommunala
förmögenheten skall åstadkommas och all statsmakterna skall få möjlighet till
överblick och samordning på det ekonomiska området. Den underställningsfria
lånerätten är avsedd att tillgodose kommunernas behov av rörelsekapital och av
medel för finansiering av vissa investeringar.
Beslämmelser
om hur pengar och värdehandlingar skall förvaras finns i 61 S- I 62 S ges
regler om räkenskaper och bokslut.
Bestämmelserna
i 54-66 SS KLS och 56-66 SS LL har i huvudsak samma innehåll som de nu
redovisade reglerna i KL. Avvikande bestämmelser finns dock i både KLS och LL om
budgetfrister och i LL om den underställningsfria låneräitens omfattning.
Skillnaderna mellan de tre lagarna kommer alt redovisas närmare i det följande,
I
väsentliga hänseenden fick bestämmelsema i 50-62 SS KL sin utformning vid 1953
års kommunallagsreform (SOU 1952:14. prop. 1953:210, KU 1953:22, rskr
1953:419).
I
förarbetena uppmärksammades frågan om skyddet för den kommunala förmögenheten.
Föredragande departementschefen framhöll (prop. s. 162) att man som mål för
kommunernas ekonomiska politik brukade ställa upp grundsatsen att den levande
generationen inte borde förslösa vad lidigare generationer hade hopbragt lill
de efterievandes gagn. Han fann det värdefullt att detta mål för kommunernas
ekonomiska politik blev inskrivet i kommunallagstiftningen. Det borde
emellertid inte ske genom ett kategoriskt
Prop.1975/76:187 487
förbud
mot förmögenhetsminskning. Ett sådani förbud förutsatte ell klart och
överskådligt budget- och räkenskapssystem, som tillät en avläsning av
förmögenhetsförändringarna år från år. Den bokföring som förekom i
landskommunerna medgav enligt departementschefen inte en sådan fortlöpande
kontroll. Därtill kom att ett på budget och bokföring grundat förmögenhetsskydd
knappast kunde bli fullt effektivt utan vissa allmängiltiga normer för
värdesättningen av kommunens tillgångar. Att binda kommunernas handlingsfrihet
i detta avseende ansåg departementschefen inte lämpligt. Mot ett absolut
förbud mot förmögenhetsminskning talade också den omständigheten att
situationer kunde inträffa när en bokföringsmässig nedgång i förmögenheten
knappast kunde undvikas. Departementschefen underströk alt regleringen inte
fick ges en sådan form att kommunerna år för år måste bokföringsmässig!
redovisa att förmögenheten inte hade minskats. Av detta skäl innehåller 50 S
KL inte något absolut förbud mot att förmögenheten minskas ulan endast en
föreskrift om att egendomen bör förvaltas så att någon förmögenhetsminskning
inte sker,
1
fråga om budgeten uttalades i kommittébetänkandet att den borde ställas upp så
att förmögenhetsändringarna tydligt kom till synes. Detta kunde enligt
kommittén vinnas genom att budgeten delades in i drift- och kapilalbudget,
något som var vanligt i städerna. Fastän en sådan uppställning av budgeten
skulle ge en bättre överblick av kapitalhushållningen än den enklare form som
var vanlig i landskommunerna, ansågs det med hänsyn till praxis i
landskommunerna att man borde avstå från att införa tvingande regler i dessa
hänseenden (bet, s. 278).
14.1.4.2
Tidigare utredningsförslag m.m.
Efter
hand som den kommunala verksamheien har ökat har kommunernas bokförings- och
budgetförhållanden utvecklats. Genom den s. k, ka-pitalredovisningskommillén
lät dåvarande Stadsförbundet och dåvarande Landskommunernas förbund utarbeta
förslag till en ny ordning för budget och räkenskaper,
Kapitalredovisningskommillén avgav år 1956 betänkandet Kommunernas
kapitalredovisning och år 1962 betänkandet Kommunernas budget- och räkenskaper.
Betänkandet om kapitalredovisning anvisar bl, a, ett system för kapital- och
resultatredovisning som står nära formerna för nyare företagsekonomisk
redovisning men som har anpassats till de kommunala förhållandena, 1962 års
betänkande ger en kontoplan för bokföring och budget. För denna kontoplan har
industriell kostnadsredovisning utgjort förebild. De båda kommunförbunden
rekommenderade sina medlemmar alt följa vad som hade förordats i betänkandena.
Även Landstingsförbundet har utarbetat och rekommenderat liknande riktlinjer.
Rekommendationerna har vunnit en praktiskt taget fullständig efterföljd,
I
betänkandet om kapilalredovisning finns anvisningarom vad som skall hänföras
till den kommunala förmögenheten och om hur de kommunala tillgångarna och
skulderna bör indelas. Det egna kapitalet delas upp i stam-
Prop.1975/76:187 488
kapital
- den dd av förmögenheten som omfattas av förmögenhetsskyddet - och
driftkapital. Stamkapitalet består av dels investerat stamkapital, dvs.
skillnaden mellan anläggningstillgångar och långfristiga skulder, dels disponibelt
stamkapital, dvs. den del av kapitalbehållningen i övrigt som är avsedd för
kapitalbildande och därmed jämförliga ändamål. 1 betänkandet görs skillnad
mellan kapitalbudget, som omfattar förhållanden som hänger samman med
kapitalbildningen, och driftbudget, som redovisar driftsmässiga förhållanden.
De resurser som står till buds enligl kapitalbudgeten får i princip inte
användas för driftändamål. För att stamkapitalet skall behållas och förkovras
skall däremot vissa överföringar ske från driftbudgeten till kapitalbudgeten. 1
första hand avser överföringarna avskrivningsmedel. Medel avses vidare bli
överförda från driftbudgeten till kapitalbudgeten genom all en överföringspost
tas upp på driftbudgetens utgiftssida med motsvarighet i en post på
kapitalbudgetens inkomstsida. De överförda medlen avses ge utrymme på
kapitalbudgeten för investeringar i anläggningstillgångar, amorteringar av
anläggningslån och av avsättning till kapitalfonder. Den särskilda
överföringsposten visar den ökning förmögenheten beräknas undergå enligt
budgeten.
Kommunalrättskommittén
avgav år 1965 betänkandet VI
(SOU 1965:40) Kommunala bolag och
andra särskilda rättssubjekt för kommunal verksamhet. 1 betänkandet
redovisades en undersökning av de problem som hänger samman med att kommunerna
i inte obetydlig omfattning använder akiiebolag och andra särskilda
rättssubjekt för kommunala uppgifter av olika slag, Kommunalrättskommittén fann
det önskvärt att tendensen att anlita privalrättsliga företagsformer dämpas
något. Att kommunerna hade funnit den kommunalrällsliga formen mindre användbar
berodde i betydande grad på drätselbestämmelserna i KL. Kommittén framhöll att
den moderna budget- och bokföringsordningen automatiskt ger ett verksamt skydd
för förmögenheten. Genom att kommunerna allmänt följde kommunförbundens
rekommendationer tillgodosågs enligt kommittén KL:s krav att förmögenheten bör
förvaltas så att den inte minskas, 1 ett system där förmögen-helskontrollen är
centralt inbyggd i budgetordningen, saknar det - framhöll kommittén -
självfallet intresse vilka resurser i den balanserade budgeten som tas i
anspråk för olika individuella investeringar. Med en balanserad kapitalbudget
kan inte heller underiåtna eller fördröjda amorteringar leda till någon
minskning av förmögenheten (bet. s, 102).
Kommittén
förordade en genomgripande reform av bestämmelserna om kommunernas rätt att ta
upp lån. Bestämmelserna om underställning borde tas bort,
Lånerättsbesiämmdserna borde enligl kommittén inordnas i systematiskt
uppbyggda bestämmelser om kommunernas kapitalförvaltning. Samtidigt borde de
bestämmelser som syftar till ett skydd för den kommunala förmögenheten ges
större stadga och ett mera tidsenligt innehåll. Del bäsla skyddel för den
kommunala förmögenheten låg i ett klart och överskådligt budgetsystem.
Efterföljden av kommunförbundens rekommen-
Prop.
1975/76:187 489
dationer
medförde bättre garantier för en god ekonomisk hushållning än de garantier som
ett lånekontrollsystem någonsin kunde skapa, Budget-och räkenskapsordningen var
emellertid bara ett hjälpmedel. Den kunde inte hindra att kommunerna kunde
åsidosätta vad som borde iakttas för en god förmögenhetsförvaltning (bet. s,
117). Kommunalrättskommittén diskuterade därför om en lagreglering av några
fundamentala principer för budget och finansiering kunde ha något värde. Den
allmänna bestämmelsen i 50 S KL om förmögenhetsskyddet återspeglades, framhöll
kommittén, inte i budgetbestämmelserna, vilka lämnade utrymme för en rätt fri
finansieringsordning. Kommittén ansåg alt en lagreglering av vissa grunder för
finansieringen och förmögenhetsförvaltningen skulle kunna bidra till större
klarhet och stadga. Bestämmelserna om lånerätten borde inordnas i denna
reglering och ulan föreskrifter om underställning direkt reglera vilken rätt
kommunerna skulle ha i lånehänseende (bet. s, 118).
Kommunalrällskommitténs
konkreia ändringsförslag var i korthet följande. Bestämmelsen om
förmögenhetsskyddel preciseras med anknytning lill del moderna kommunala
budget- och räkenskapssystemet. Budgetbestämmelsen utformas med uppdelning på
kapitalbudget och driftbudget och reglerar därjämte bl.a, frågor om
avskrivningar och överföringar i övrigi från driftbudget till kapilalbudget,
Lånerättsbesiämmdserna inpassas i det nya budget- och räkenskapssystemet.
Beloppsbegränsningar och krav på underställning las bort. Kommunerna föreslås
fä rätt all ta upp lån för in-vesleringsändamål och för att tillgodose behov av
rörelsemedel. Kommun får också rätt att för fullgörande av kommunal uppgift
åtaga sig borgensansvar och ansvarighet i övrigt för lån åt annan än kommunen.
Fondbestämmelserna förenklas och inordnas i den enhetliga regleringen av de
ekonomiska förhållandena. Underställningstvånget när del gäller att inrätta
vissa fonder och ta i anspråk fondmedel upphävs. 1 anslutning till uppdelningen
mellan kapitalfonder och driftfonder meddelas förbud alt använda fonderade
kapitalmedd för driftändamål. Skyldigheten att lill kapitalfonder avsätta
försäljnings- och försäkringsmedel kvarstår,
Kommunalrätlskommilténs
förslag fick ett positivt mottagande av remissinstanserna. Förslaget all
underställningsskyldighelen i låne- och borgensärenden skulle slopas
tillstyrktes eller lämnades utan erinran av de fiesta remissinstanserna. En
inte obetydlig minoritet, bl, a, ett antal länsstyrelser, ställde sig
emellertid tveksamma eller avvisande lill delta förslag,
Kommunalrällskommitténs
förslag har inte föranlett lagstiftning,
I
betänkandet (SOU 1968:35) Storiandsiingeis författning föreslogs en särskild
landslingslag för Stockholms läns landstingskommun, 1 delta lagförslag fanns
ett drätsdkapild som i vissa avseenden avvek från bestämmelserna i LL, Dessa
beslämmelser bedömdes med hänsyn till modern redovisningsteknik och modernt
synsätt på kommunal ekonomi som i många hänseenden föråldrade. Bestämmelserna
om förmögenhetsskydd, landstingsskatt samt anslags- och medelsanvisning
föreslogs bli i huvudsak utan ändringar över-
Prop.
1975/76:187 490
förda
lill den föreslagna lagen. Någon motsvarighet till bestämmelserna i 56 § LL om
användning av försäkringsmedel eller vederiag för anläggningstillgångar togs
däremot inte med i förslaget. Inte heller bestämmelserna om fonderingstvång i
fråga om sådana medel (63 S LL) fick någon motsvarighet. Bestämmelsen i 58 S
LL om underställning av beslut om anslag som kräver uldebitering under mer än
fem år slopades också. Budgetavsnittet i förslaget innehöll föreskrifter om att
budgeten skulle delas upp på kapitalsida och driftsida. 1 fråga om förfarandet
vid budgetarbetet föreslogs bl. a. att budgeten skulle fastställas vid
sammanträde senast den 15 november och att budgetförslaget under valår skulle
behandlas av det nyvalda lands-linget. Avsnittet om fonder förenklades,
Underställningslvånget i fråga om vissa fondavsättningar och fbnddispositioner
föreslogs utgå. Bestämmelserna om fondbildning begränsades till en bestämmelse
att landstingskommunen skulle lå avsätta medel till kapitalfonder och
driftfonder saml alt medd från kapitalfond inle fick användas för driftändamål.
Förslagen
i betänkandet ledde inte till lagstiftning. Frågorna ansågs böra bedömas i
annat sammanhang för alla landstingskommuner (prop. 1969:112 s. 90).
Budgetutredningen
har i betänkandet (SOU 1973:43) Budgetreform lagt fram förslag till ändringar i
fråga om statsbudgeten m. m. Utredningen framhåller bl. a. att del med hänsyn
lill den kommunala sektorns storiek och betydelse för samhällsekonomin är
angeläget att en ökad kommunal medverkan kommer till stånd i den statliga
stabiliseringspolitiken. Den kommunala finansieringen bör enligt utredningen
beaktas i sin helhet för att de stabiliseringspolitiska åtgärderna skall fä
tillräcklig effekt. 1 sin diskussion om den kommunala upplåningens roll i det
slabiliseringspolitiska sammanhanget framhåller utredningen att den gällande
lånekontrollen inte är utformad med syfte att kunna användas som
slabiliseringspolitiskt medel. Uiredningen menar att frågoma om
upplåningsmöjligheter och kommunal likviditet bör ägnas uppmärksamhet vid den
stabiliseringspolitiska samordningen med kommunema och föreslår att
kreditpolitiska åtgärder som syftar till stabiliseringspolitisk påverkan på
kommunerna övervägs av kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08).
14.1.4.3
Kommunallagsutredningen
Kommunallagsutredningen
har anlitat Svenska kommunförbundets kommunalekonomiska avdelning för en
undersökning av nutida budget- och revisionspraxis och de framtida
utvecklingstendenserna. Undersökningen redovisas i en promemoria som har tagits
in som bilaga lill betänkandet Enhetlig kommunallag.
För
den kortsiktiga ekonomiska planeringen utgör enligt promemorian
kapitalredovisningskommitténs båda betänkanden alltjämt grunden, 1 fråga om
normalkonloplanen görs i promemorian preciseringar och lillägg till ka-
Prop.1975/76:187 491
pitalredovisningskommitténs
förslag. Tyngdpunkten beiräffande ändamålet med kapilalredovisningen har enligt
promemorian fötskjutits från förmögenhetsskydd till kostnadsredovisning. De
principer som kapitalredovisningskommittén rekommenderade är till stora delar
fortfarande tillämpliga.
Svenska
kommunförbundet har enligt promemorian arbetat vidare med utformningen av
anvisningar för den praktiska lillämpningen av det budgel-och
redovisningssystem som kapitalredovisningskommillén rekommenderade. Samtliga
kommuner tillämpar huvudprinciperna i normalkontoplanen. 1 vissa avseenden
innebär tillämpningsanvisningarna avvikelser från
ka-pilalredovisningskommitténs förslag. I det fortlöpande utvecklingsarbetet
har fråga uppkommit om hur budgeteringen skall samordnas med verksamhetsplaneringen.
I promemorian anförs att det med stöd av 30 S KL kan hävdas att kommunstyrelsen
har ansvaret för att ekonomisk långtidsplanering sker och samordnas med annan
planering. Det vanligaste tidsperspektivet för långtidsplaneringen är fem år.
Den politiska tyngdpunkten har förskjutits från årsbudget till fierårig
ekonomisk planering. 1 detta sammanhang anförs att de nya planeringsformer som
med staten som huvudman har utvecklats på olika områden som berör kommunerna
har lett till ökade krav på kommunal långsiktig planering och bättre samordning
av planeringen inom kommunema.
I
promemorian framhålls att planerings- och redovisningssystemen ständigt prövas
om och utvecklas både i rent tekniskt hänseende och i fråga om anpassning till
samhällsutvecklingen. Det vore olyckligt om lagbestämmelserna utformades så
att de försvårar en anpassning lill nya krav och önskemål. Lagen bör därför ge
en vid ram för handlandet, inom vilken kommunerna ges stora möjligheter att
utforma sina hjälpmedel för den ekonomiska förvaltningen på ett effektivt sätt,
1
promemorian anförs att den utformning av drätselkapitlet med tonvikt på
förmögenhetsskydd som kommunalrättskommittén föreslog innebär en tendens att
lagreglera en statisk syn på kapitalredovisningen. Kommitténs förslag innebär
att man avlägsnar sig från den syn som kapitalredovisningskommillén hade,
nämligen att balansräkningen endasl skall vara en förbindelselänk mellan olika
års resultatredovisningar. Förslaget är enligt promemorian inte heller
förenligt med den faktiska ulvecklingen och kraven på riklig
kostnadsredovisning.
Enligt
promemorian innebär den omfattande skattefinansieringen av investeringarna som
numera förekommer inom kommunerna all förmögenheten under alla omständigheter
är skyddad. Det kan sättas i fråga om del är lämpligt att lagfästa den numera
allmänt tillämpade principen med drift- och kapitalbudget. Den utveckling av
kommunernas budgetsystem som har skett har varil möjlig inom ramen för de
allmänt hållna lagregler som KL innehåller. Mer preciserade krav på budgetulformningen
skulle enligt promemorian inte ha ändrat eller påskyndat den hittillsvarande ulvecklingen.
En smidig anpassning till framtida krav och önskemål under-
Prop. 1975/76:187 492
lättas
om lagbestämmelserna även i fortsättningen får ramkaraktär,
1
fråga om fondbildningen och lånerätlen ansluter sig promemorian till de
reformförslag som kommunalrättskommittén lade fram. Utvecklingen efter
tillkomsten av kommunalrättskommilténs förslag har inle försvagat motiven för
att inskränkningarna i lånerätlen bör slopas,
Kommunallagsulredningen
gör en översiktlig jämförelse mellan kommunalrätlskommilténs förslag och
synpunkterna i promemorian. Utredningen påpekar att utgångspunkten för
kommunalrällskommitténs förslag närmast var den att man ville slopa lånekontrollen.
För att åstadkomma motsvarande skydd för den kommunala förmögenheten som
lånekontrollen ansågs innebära föreslog kommunalrättskommittén en mer
detaljerad reglering i bestämmelserna om förmögenhet och budget.
Kommunallagsutredningen anser att kommunalrätlskommilténs förslag i sistnämnda
hänseende i stort selt inte sträcker sig längre än lill vad som har tillämpats
i kommunal praxis efter tillkomsten av kapitalredovisningskommitténs båda
betänkanden, 1 promemorian förordas däremot en ordning som i olika avseenden
bättre tillgodoser kraven på flexibilitet.
För
kommunalrätlskommilténs förslag talar enligt kommunallagsutredningen främst
att det innebär en kodifiering av kommunal praxis. Genom de bestämmelser som
kommunalrättskommittén föreslog får man en viss fasthet och stadga i
budgetbestämmelserna. Mot kommunalrällskommitténs förslag talar enligl
kommunallagsutredningen behovei av fiexibilitet och önskemålet alt
kommunallagarna skall ha karaktär av ramlag som ger kommunema möjlighet att
själva bestämma hur verksamheten i detalj skall utformas.
Kommunallagsutredningen
anför att kommunalrätlskommilténs förslag ligger närmast till hands om man vill
slopa lånekontrollen. Med hänsyn till att utredningsuppdraget i princip är
begränsat till en lagteknisk översyn av kommunallagarna anser sig
kommunallagsutredningen inte kunna lägga fram något sådant förslag, faslän
starka skäl talar för en sådan åtgärd och fastän nuvarande praxis i kommunema
kan sägas innebära att lånekontrollen har spelat ul sin roll, Kommunallagsulredningen
förklarar sig vilja ta fasta på förslag där en likartad uppfattning förs fram i
kommunalrättskommilténs betänkande, betänkandet Storlandstingets författning
och kommunförbundets promemoria, 1 övrigt anser uiredningen alt övervägande
skäl talar för en lösning eller de linjer som har dragils upp i belänkandel
Storiandsiingeis författning och i promemorian. Någon anledning att föreslå
särskilda bestämmelser för landstingskommunerna anser kommunallagsutredningen
i princip inle föreligga.
54 S
Denna
paragraf handlarom förmögenhetsförvaltning. Den motsvarar 50 försia stycket
KL, 54 S första styckei KLS och 56 S försia stycket LL,
Prop.1975/76:187 493
Gällande
räll
Enligt
50 S första stycket KL bör kommunens fasta och lösa egendom förvaltas så att
förmögenheten inle minskas. Bestämmelsen infördes genom 1953 års
kommunallagsreform. Med en kommuns förmögenhet avsåg kommunallagskommitlén
kommunens bokförda nettoförmögenhet. Kommittén framhöll all skyddel mot
förbrukning avsåg förmögenhetens nominella värde, inte dess realvärde. Enligt
kommittén borde kommunerna inle åläggas att vid lillämpningen av bestämmelsen
la hänsyn lill åleranskaffningsvärdet. Kommittén redovisade några undantagsfall
när en bokföringsmässig nedgång i förmö'genheten knappast kunde undvikas men
ansåg det onödigt att göra undantag för dessa situationer i lagtexten (SOU
1952:14 s, 268).
Enligt
50 S andra stycket KL får medel som kommun har uppburit som vederiag för
anläggningstillgång eller på grund av försäkring av sådan lillgång tas i
anspråk endasl för återbetalning av lån som har upptagits för förvärv av
tillgången eller för anskaffning av annan anläggningstillgång. Om sådana medel
inte före årets utgång har anvisats för något av de ändamål som anges i
lagrummet, skall de enligt 57 S första stycket avsättas till allmän
investeringsfond. 1 50 S tredje stycket finns slutligen en definition av begreppet
anläggningstillgång. Som sådan tillgång skall anses fast egendom samt lös
egendom som är avsedd all innehas stadigvarande.
1953
års kommunallagsreform innebar en skärpning av de tidigare bestämmelserna om
användning av vederlag eller försäkringsersättning för anläggningstillgång.
Tidigare fick vederiag och försäkringsersättning användas till betalning av
kommunens skuld i allmänhet. Kommittén befarade att denna befogenhet skulle
kunna missbrukas så att en kommun t, ex, använde medel som hade flutit in som
vederlag för anläggningstillgång till alt bestrida de åriiga kostnadema för
amortering av skulder. Kommittén föreslog därför de restriktioner som alltjämt
gäller. Om bestämmelsen i undantagsfall skulle binda en kommuns handlingsfrihet
alltför hårt, hade kommunen, påpekade kommittén, alltid möjlighet att enligt
bestämmelserna om fondbildning hemställa om Kungl. Maj:ts medgivande att
använda medlen för annat ändamål (SOU 1952:14 s, 272).
Bestämmelser
som i sak motsvarar 50 S KL flnns i 54 S KLS och 56 S LL,
Tidigare
utredningsförslag
Kommunalrättskommittén
föreslog alt begreppet kommunens förmögenhet skulle definieras i 50 S KL, Till
förmögenheten hänfördes kommunens investerade stamkapital, dvs, del bokförda
värdet av kommunens anläggningstillgångar efter avdrag av kommunens
anläggningslån. Till den skyddade förmögenheten hänfördes vidare de medel som
hade blivit fonderade eller reserverade för anskaffning av
anläggningstillgångar eller återbetalning
Prop.1975/76:187 494
av
anläggningslån (disponibelt stamkapital). Kommittén ansåg att
budget-beslämmdserna borde säkerställa alt vissa försäljningsmedel eller försäkringsbelopp
skulle tillhöra den skyddade förmögenheten, Förslagel innehöll därför inle
någon motsvarighet till nuvarande 50 S andra slyckel KL, I förslagets
budgetbestämmelse fanns däremoi en regel om alt medel som kommunen hade
uppburit som vederiag för anläggningstillgång eller på grund av försäkring av
sådan tillgång skulle tas upp i kapitalbudgeten (SOU 1965:40 s, 118).
I
belänkandel Storlandstingets författning föreslogs bestämmelser som motsvarar
nuvarande 56 S LL. Reglerna i LL om vederiag eller försäkringsersättning för
anläggningstillgång hade dock lått utgå. Den särskilda regeln om skydd för
vederiag och försäkringsersättningar stämde enligt betänkandet inte överens med
de betingelser som gällde för modern kommunalekonomi. Kravet att en återbetalning
skulle avse just de lån som kunde hänföras till den särskilda
anläggningstillgången var främmande i moderna redovisningssammanhang.
Förmögenhetsskyddet kunde lika väl tillgodoses genom minskning av
anläggningslånen sedda som en helhet. Det saknade reellt intresse hur dessa
medel användes inom kapitalbudgeten (SOU 1968:35 s. 111),
Kommunallagsutredningen
1
kommunförbundets promemoria framhålls att kommunernas investeringsvolym har
ökat i snabb takt under det senaste decenniet. Samtidigt har kommunernas möjligheter
att placera sina lån på den allmänna kreditmarknaden begränsats högst
avsevärt. Detta har medfört att kommunerna i ständigt ökad utsträckning har
anvisat skattemedel för direkl finansiering av investeringarna. Den mycket
omfattande skattefinansieringen innebär enligt vad som anförs i promemorian alt
förmögenheten under alla omständigheter är skyddad. Del primära är inte
förmögenheten som sådan utan hur denna i form av inslilulioner, anläggningar
etc, utnyttjas för att ge kommunmedlemmarna en effektiv kommunal service. Det
är därför knappast motiverat att precisera bestämmelsen om förmögenhetsskyddel.
En modifiering i syfte alt skapa en bättre anknytning till nyttobegreppet bör
däremot övervägas. Under alla omständigheter bör enligt promemorian de
försäljningsmedel och försäkringsersättningar som nämns i 50 S andra stycket KL
få tas i anspråk för amortering av anläggningslån utan krav på särskild
anknytning till den aktuella tillgången.
Beträffande
önskemålet om en bättre anknyining till nytlobegreppet anför
kommunallagsulredningen att detta begrepp är svårt att definiera, eftersom del
inle är entydigt utan beror på politiska värderingar. Ett lagfästande av en
nyttoprincip skulle inte innebära någon konkretisering och man skulle inte
kunna knyla några rättsverkningar till en sådan regel. Utredningen finner
därför inte anledning att föreslå någon bestämmelse med anknyining
Prop.1975/76:187 495
lill
nytlobegreppet. Förbudet mot förmögenhetsminskning i 50 S första slyckel KL har
däremot, anför utredningen, återverkningar på andra regler om den ekonomiska
förvaltningen och på budgetarbetet och förbudet bör därför behållas.
Utredningen avvisar tanken på en närmare precisering av förmögenhetsbegreppet,
efiersom en sådan precisering inte skulle fylla något praktiskl behov.
Bestämmelserna
i 50 S andra stycket KL om vederiag och försäkringsersättningar är enligt
utredningen överfiödiga. Man har anledning räkna med att del nästan
undantagslöst är mest förenligt med en god ekonomisk förvaltning att låta hela
vederiaget eller försäkringssumman gå till kapitalbildande ändamål. Den
definition av begreppet anläggningstillgång som nu finns i 50 S tredje stycket
KL är enligt ulredningens mening överfiödig och bör därför utgå.
Remissyttrandena
Förslaget
att den nuvarande regeln om förmögenhetsförvallningen i 50 S första stycket KL,
54 S första stycket KLS och 56 S första stycket LL skall behållas berörs bara
av ett fåtal remissinstanser, Hallands läns landstingskommun utlalar sig för
all regeln behålls och åberopar regelns betydelse för allmänt godtagna
principer i fråga om kommunal kapitalredovisning.
Länsslyrelsen
I Västmanlands län anser däremot att den nuvarande bestämmelsen om förbud mot
förmögenhetsminskning är otidsenlig. Länsslyrelsen framhåller att resurserna
måste utnyttjas på ett effektivt sätt. 1 de små avfolkningskommunerna är del
inte rimligt från finansiell synpunkt att anskaffa medel för olika slag av
anläggningar som de kvarvarande invånarna inte behöver. Bestämmelsen bör
enligt länsstyrelsens mening utformas med anknytning till nyttobegreppet.
Detta kan åstadkommas om man lägger fast att kommuners och landstingskommuners
fasta och lösa egendom skall förvaltas på ett sådant sätt att möjlighelerna
inte minskas att i rationella former bereda kommuninvånarna vård,
tillfredställande utbildning och annan service. En sådan regel innebär att
byggnader och anläggningar som behövs i verksamheten måste vidmakthållas och
förnyas, medan sådana anläggningar som lill följd av ändrat befolkningsunderiag
eller ålderssammansättning eller liknande inte längre behövs, får skrivas ner
utan alt detta behöver belasta driftbudgeten. Liknande synpunkter anförs av
Panllle kommun.
Orusts
kommun anför alt bestämmelsen om skydd för kommunens förmögenhet kan bli
verkningslös, eftersom det bara är bokföringsvärdena som skyddas och inte de
verkliga värdena. TJörns kommun anser att liden är inne att mönstra ul
bestämmelsema om den kommunala förmögenheten och åberopar att utvecklingen av
kommunal förvaltning har medfört ett allt större behov av ökad ekonomisk
rörelsefrihet för kommunerna.
Landstingslorbundei
vill se förmögenhetsskyddel i ett mera långsiktigt per-
Prop.
1975/76:187 496
spektiv
och framhåller all den nuvarande liksom den föreslagna bestämmelsen avser en
tid av endast ett år. Förbundet finner för sin del all vissa inte obetydliga
fördelar skulle kunna vinnas om förmögenhelsskyddet i stället avser tre år.
Därigenom skulle man kunna få till stånd en tolalbalansering av budgeten för
successiva treårsperioder. Detta skulle innebära en slörre handlingsfrihet med
avseende på möjligheten lill förskjutningar av exempelvis avskrivningar inom
perioden.
Remissinstansema
tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget alt de nuvarande bestämmelserna
om anläggningstillgångar skall slopas.
Föredraganden
1
paragrafen föreskrivs i enlighet med utredningens förslag och de nuvarande
reglerna i 50 S KL, 54 S KLS och 56 S LL att kommuns eller landstingskommuns
fasta och lösa egendom bör förvaltas så alt förmögenheten inte minskas. De
nuvarande bestämmelserna om anläggningstillgångar har däremot inte fått någon
motsvarighet i paragrafen,
I
likhet med utredningen anserjag alltså att man bör behålla den sedan länge
lagfästa regeln om att kommuns eller landstingskommuns förmögenhet bör
förvaltas så alt den inte minskas. Regeln får anses på ett lämpligt sätt ge
uttryck för en av de principer som bör vara vägledande för en sund
förmögenhetsförvaltning. Som några remissinsianser påpekar är del också
angeläget alt förmögenhetslillgångarna används på ett effektivt sätl,
De-taljbestämmdser om hur förmögenheten bör användas är emellertid enligt min
mening onödiga.
1
likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag vidare att de nuvarande
bestämmelserna om hur en kommun eller landstingskommun lår använda vederiag för
en anläggningstillgång eller försäkringsersättning för sådan tillgång bör las
bort. För moderna redovisningsprinciper är det främmande all exempelvis en
låneåterbetalning, som nu är fallet, skall behöva avse just de lån som kan
hänföras lill den särskilda anläggningstill--gången, Förmögenhetsskyddel kan
likaväl tillgodoses genom att lån som avser andra anläggningstillgångar
minskas. Redan av den allmänna regeln om förmögenhetsskyddet följer att
ifrågavarande medel i princip bör användas för kapitalbildande ändamål.
55 S
I
paragrafen, vilken stämmer överens med utredningens förslag, föreskrivs att
kommuns och landstingskommuns medelsbehov skall täckas med skatt, i den mån det
inte fylls på annal sätt. Motsvarande bestämmelser finns i dag i 51 S KL, 55 S
KLS och 57 S LL,
Prop.1975/76:187 497
56
S
1
paragrafen finns bestämmelser om budgetens innehåll. Paragrafen motsvarar 53 S
KL, 57 S KLS och 59 S LL,
Gällande
rält
Likalydande
bestämmelserom kommuns och landstingskommuns budget finns i 53 S KL, 57 S KLS
och 59 S LL, 1 53 S KL föreskrivs att utgifts-och inkomststal varje år skall
göras upp för följande år. På utgiftssidan skall las upp underskott enligt
nästföregående års bokslut, anslag för tidigare beslutade utgifter under budgetåret
samt de ytteriigare belopp som skall anslås när budgeten fastställs, däribland
ett anslag för oförutsedda behov. På inkomstsidan skall tas upp överskott
enligt nyssnämnda bokslut, de inkomster som kan påräknas och det ytteriigare
belopp som behövs. Hur detta medelsbehov avses bli täckt skall också redovisas.
Dessutom finns en särskild bestämmelse om reservationsanslag.
Tidigare
utredningsförslag
Kommunalrättskommittén
föreslog en budgetbeslämmelse i vilken det uttryckligen föreskrevs att utgifts-
och inkomststaten skulle vara uppdelad på driftbudget och kapitalbudget och att
avskrivningar skulle belasta driftbudgeten. Förslaget upptog också en
bestämmelse om att de tillägg lill och ändringar i utgifts- och inkomststaten
som beslutades under budgetåret fortlöpande skulle redovisas i särskild
tilläggsstat.
I
betänkandet Storiandsiingeis författning föreslogs en reglering som innebar
att uppdelningen i kapitalbudget och driftbudget lagfästes.
Kommunallagsutredningen
1
promemorian anförs all samtliga kommuner numera har årsbudgeten uppdelad i
kapitalbudget och driftbudget. Promemorian sätter i fråga om en regel härom
behövs. En sådan bestämmelse skulle kunna kringskära möjligheten att i
framtiden göra mera genomgripande ändringar i budgetsystemet. Det anses
tillräckligt att i lagen ange att det ankommer på kommunfullmäktige resp.
landstinget att när budgeten fastställs ta ställning till den självfinansiering
som behövs för att kapitalbudgeien skall kunna balanseras och i vilken
ulsträckning avskrivningar och andra driftmedel skall föras över lill
kapitalbudgeten.
Enligt
vad som anförs i promemorian är del tveksamt om del medför några praktiska
fördelar att ta in bestämmelser om tilläggsstat i lagen. Ett tilläggsanslag
medför i praktiken att den verksamhel för vilken anslag begärs slipper den
konkurrens som andra verksamheter har utsatts för under bud-
32 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 187
Prop.1975/76:187 498
getgranskningen.
Tilläggsbudget bör förekomma bara när stora ändringar i den fastställda budgeten
måste göras.
Kommunallagsutredningen
anför att det inte är nödvändigt att införa bestämmelser om uppdelning i
kapitalbudget och driftbudget. Om man avstår från sådana bestämmelser, binder
man inte utvecklingen, om det i framtiden skulle vara önskvärt för kommunerna
att närma sitt budgetsystem till det system som utvecklas för de statliga
myndigheterna. Man behöver vidare inte, som i kommunalrällskommitténs förslag,
på olika ställen i lagtexten återkomma till uppdelningen mellan kapilalbudget
och driftbudget,
Uiredningen
framhåller alt begreppel "stat" i betydelsen "budget" inte
används i den nya regeringsformen, där begreppel "riksstat" har bytts
ut mol "statsbudget". Utredningen föreslår därför att ultrycket
"utgifts- och inkomststat" i kommunallagarna byts ut mot
"budget".
Bestämmelserna
om budgetens innehåll bör enligt utredningens mening utgå från de principiella
krav som kan ställas på budgetens innehåll och uppställning. Enligt
ulredningens förslag skall budgeten, med utgångspunkt i ställningen enligl de
avslutade räkenskaperna för det föregående året, innehålla en plan för
ekonomin under budgetåret. Där skall redovisas de anslag som skall utgå och hur
medelsbehovet skall täckas. 1 det sammanhanget skall skattesatsen anges. Genom
en sådan bestämmelse anges enligl utredningens mening att
resultatredovisningen bör framgå av budgeten och att budgeten har karaktären av
hushållningsplan. Genom ett uttryckligt krav på att budgeten skall redovisa hur
de planerade utgiftema skall täckas upprätthåller man kravet på balansering av
budgeten. Förslaget innebär inte några materiella ändringar i förhållande till
de nuvarande bestämmelserna.
Utredningen
tar också upp frågan om fierårsbudgetering och framhåller att några önskemål om
lagreglering av sådan budget inte framkommit. En fierårsbudgel kan, anför
utredningen, inte vara bindande i fråga om skatteuttag och synes sakna
egentliga rättsverkningar, I kommunallagens krav på kommunstyrelsen i fråga om
ekonomisk och annan planering ligger även ett ansvar för fierårsplaneringen, 1
ett längre f)erspektiv är det enligt utredningen tänkbart alt man kan vilja
anknyta budgetperioden till mandatperioden och således arbeta med en
treårsbudget, Della förutsätter emellertid särskilda utredningar och ett
omfatiande utvecklingsarbete, I nuvarande läge finner utredningen varken
möjlighet eller anledning att i någol avseende reglera den ekonomiska
fierårsplaneringen i kommunallagen.
Remissyttrandena
I
lagen bör enligt Svalövs kommun föreskrivas att budgeten skall vara balanserad
och att tidigare underskott skall täckas eller tidigare överskott disponeras i
budgeten. Av lagen bör också framgå att anslag får finnas för oförutsedda
behov. Svenska kommunförbundet anför att det inte klart framgår av vad
uiredningen anför huruvida den bestämmelse som föreslås förbjuder
Prop.1975/76:187 499
en
kommun alt i en besväriig ekonomisk situation - med stort underskott,
tillfälligt stora utgifter, dåligt taxeringsutfall eller brist på disponibla
fondmedel - balansera budgeten med förskott, dvs, alt uppskjuta en del av
täckningen till kommande år. Förbundet anser att bestämmelsen inte bör ges en
så snäv tolkning. En kommun måste i en sådan situation ha möjlighet alt fördela
täckningen av medelsbehovet enligl vad som bedöms lämpligt med hänsyn lill
kommunens planering av ekonomin på längre sikt. Förbundet framhåller att
tyngdpunkten i den ekonomiska planeringen har förskjutits från eitårsbudgelen
till fieråriga ekonomiska planer.
Några
remissinstanser tar upp frågan om bestämmelser bör meddelas om fierårsbudgel.
Statskontoret anför att det politiska arbetet i ökad utsträckning kommer att
inriktas på de långsiktiga frågorna och att en stor del av de beslut som fattas
i kommunfullmäktige och landstinget har räckvidd över åtskilliga år. Föreskrifter
om fierårsbudgel skulle betona vikten av att kommunerna i ökad omfattning
ägnar resurser åt att ulveckla den långsiktiga planeringen. Statskontoret
finner det därför motiverat att komplettera paragrafen med en bestämmelse om
att budgeten skall omfatta en flerårsdd i vilken bedömningar av den mera
långsiktiga utvecklingen redovisas. Länsstyrelsen i Malmöhus län, Stockholms
läns landstingskommun. Burlövs och Lunds kommuner samt Föreningen Sveriges
kommunalekonomer understryker betydelsen av den ekonomiska långtidsplaneringen
och förordar någon form av reglering beträffande denna verksamhel. Några av
dessa remissinstanser anför att betydelsen av flerårsbudgeten bör på något sätt
markeras i lagen. Burlövs kommun förordar en bestämmelse om skyldighel för
kommun att upprätta flerårsbudget och anför att man därmed skulle kodifiera en
praxis som råder i många kommuner och samtidigt öka intresset för fierårsbudgetering,
Flerårsbudgeten
bör enligt Stockholms läns landstingskommun vara det dokument där kommunernas
och landstingskommunernas mera långsiktiga planer presenteras på ett för
allmänheten överskådligt och informativt sätt. Det är främst i ett längre
tidsperspektiv som några avgörande förändringar av verksamheten åstadkoms och
de politiska prioriteringarna kommer till klara uttryck. Mot bakgrund härav
framhåller landstingskommunen att institutet flerårsbudget bör nämnas i
paragrafen, Svalövs kommun är inne på liknande tankegångar och framhåller det
som önskvärt att man i lagtexten ger uttryck för det angelägna i att en budget
inte bara blir en sifferredovisning utan även speglar kommunens
verksamhetspolitik och ambitioner.
Föreningen
Sveriges kommunala förvaltningsjurister delar däremoi utredningens uppfattning
alt bestämmelser om fierårsbudgel inte bör meddelas. En fierårsbudgel bör
enligl föreningens mening fungera som ett målsättningsprogram och inte vara
bindande för mandatperioden eller för längre tid, Värmlands läns
landstingskommun och Karlstads kommun ger uttryck för samma uppfattning.
Prop.1975/76:187 500
Föredraganden
Paragrafen
har, med några justeringar, utformats i enlighet med utredningens förslag. I
sak innebär den inte någon ändring i förhållande till de nuvarande
bestämmelserna. 1 försia stycket föreskrivs att kommun och landstingskommun
åriigen skall upprätta budget för nästa år. I likhet med utredningen har jag
funnit det lämpligt att byta ut uttrycket "utgifts- och inkomstslat"
mot uttrycket "budget".
1
andra stycket kommer de viktigare kraven på en budget till ullryck. Budgeten
skall sålunda ulgå från ställningen enligt de avslutade räkenskaperna för året
före det år då budgeten upprättas. Den skall innehålla en plan för ekonomin
under budgetåret samt redovisa de anslag som skall utgå och hur anslagen skall
täckas samt ange skattesatsen. Jag kan inte finna anledning att närmare än så
reglera innehållet i budgeten.
Svenska
kommunförbundet efterlyser klarhet i frågan huruvida paragrafen medger kommun
att i en besvärlig ekonomisk siluation balansera budgeten med förskott, dvs,
uppskjuta en del av täckningen till kommande år. Jag är medveten om att många
förhållanden utanför kommunens kontroll påverkar verksamhetens resultat och
vill framhålla alt regeln om förmögenhetsskydd i 54 S och förevarande paragraf
i full överensstämmelse med gällande rätt i princip kräver att underskott som
uppkommer under det senast avslutade räkenskapsåret skall täckas under nästa
budgetår. Redan av 52 S KL, 56 S KLS och 58 S LL framgår emellertid alt denna
princip inte är undantagslös. Underslällningsregeln i dessa paragrafer för
anslag som skall täckas under mer än fem år visar indirekt att fierårstäckning
får förekomma. Jag återkommer till detta i samband med behandlingen av 58 S men
vill redan nu understryka att principerna om bevarad förmögenhet och reellt
balanserad budget är mål som inte utesluter undantagsförfaranden i besväriiga
ekonomiska situationer. Den nya budgetbestämmelsen utesluter sålunda inte att
en kommun i viss utsträckning fördelar täckningen av medelsbehovet på mer än
ett budgetår.
Som
flera remissinstanser påpekar har betydelsen av ekonomisk långtidsplanering i
kommunerna och landstingskommunerna ökat. Jag är emellertid av den
uppfattningen att behovet av långtidsplanering är ganska väl tillgodosett i
kommunerna och landstingskommunerna och anser det därför opåkallat alt reglera
eller omnämna den kommunala flerårsbudgeteringen i paragrafen.
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om budgetprocessen. Den motsvarar 54 S KL, 58
S KLS och 60 S LL,
Prop.1975/76:187 501
Gällande
rän och lidigare förslag
Gällande
bestämmelser om gången i budgetarbetet finns i 54 S KL, 58 S KLS och 60 S LL,
Av betydelse i detta sammanhang är även bestämmelserna i 13 S KL och 14 S KLS
om tid för kommunfullmäktiges sammanträden.
1
annan kommun än Stockholm och i landstingskommun skall budgeten fastställas vid
sammanträde med kommunfullmäktige resp, landstinget senast i november resp.
oktober månad (13 S KL och 60 S LL). För kommun gäller den regeln att, om
budgeten till följd av särskilda förhållanden inle kan fastställas i november,
budgeten i stället får fastställas före december månads utgång. Den skattesats
som skall användas vid den preliminära skatteuppbörden måste emellertid under
alla omständigheter beslämmas i november månad (13 S KL).
Förslag
till budget skall utarbetas av kommunstyrelsen före oktober månads utgång (54
S KL). Övriga nämnder skall före den 1 oktober överiämna sina budgetförslag
lill styrelsen, om denna inle bestämmer annan tid. Om budgeten fastställs i
december, får kommunstyrelsens förslag upprättas i november. Förslag till
utdebiteringsgrund skall i så fall upprättas före oktober månads utgång. 1
landstingskommun skall nämnderna överiämna sina stat-förslag till
förvaltningsutskottel senasl den dag som utskottet bestämmer (60 S LL). I LL
finns inte någon föreskrift om när förvaltningsutskottets budgetförslag skall
föreligga.
För
Stockholms kommun gäller något annoriunda regler. Kommunstyrelsen skall vara
klar med sitt budgetförslag före oktober månads utgång (58 S KLS), Kommunstyrelsen
bestämmer när de övriga nämnderna skall överiämna sina budgetförslag.
Fullmäktige skall fastställa budgeten senast den 8 december (14 S KLS),
Enligt
54 S KL skall budgetförslaget fr. o. m. dagen för kungörandet av det
sammanträde med kommunfullmäktige vid vilket budgeten skall fastställas vara
offentligt tillgängligt på lämpligt ställe som tillkännages i kungörelsen.
Någon motsvarande regel finns inte i KLS, vilket beror på att budgetförslaget
i Stockholm kommer i tryck i god tid före kommunfullmäktiges behandling av
förslaget (prop. 1957:16 s. 61). I 58 S KLS finns en särregel om att
drätselnämndens yttrande skall inhämtas över facknämndernas budgetförslag,
innan dessa behandlas i kommunstyrelsen.
Inte
heller LL har någon motsvarighet till den nyss nämnda regeln i 54 S KL. Däremot
finns i 60 S LLen föreskrift om att den fastställda budgeten skall tryckas och
expedieras i den ordning som enligt 36 S LL gäller i fråga om landstingets
protokoll. Det innebär att budgeten skall tillställas förvaltningsutskottet,
övriga nämnder, samtliga landstingsmän och länsstyrelsen. Budgeten skall också
sändas till kommunerna föratt hållas tillgänglig genom kommunstyrelsens
försorg.
Enligt
54 S KL skall kommunfullmäktige vid budgetsammanträdet ta upp budgetförslaget till
granskning och fastställelse. Därvid skall särskild över-
Prop.1975/76:187 502
läggning
hållas och särskilt beslut fattas i fråga om anslag till utgifter om vilka
kommunfullmäktige inte tidigare har fattat beslut. En motsvarande regel finns i
58 S KLS och 60 S LL, Kommunalrättskommittén föreslog alt denna bestämmelse
skulle tas bort. Principen att särskilt beslut erfordras, innan medel ställs
till förfogande för nytt ändamål, ansågs följa av fullmäktiges ställning som
beslutande organ samt av reglerna om beredningskravet och de former i vilka
fullmäktige har att fatta sina beslul (SOU 1965:40 s. 122), Även i belänkandet
Storiandstingets författning föreslogs att bestämmelsen skulle utgå (SOU
1968:35 s. 116),
Kommunallagsulredningen
Utredningen
anser att del saknas anledning att ändra regeln att budgetförslaget lill
kommunfullmäktige skall göras upp före oktober månads utgång. Däremot bör man
kunna låta kommunstyrelsen bestämma när nämndernas budgetförslag skall
överiämnas. Därigenom uppnås också enhetlighet mellan kommunerna och
landstingskommunerna i denna del. Utredningen föreslår vidare att de nuvarande
tidsfristerna i KL för budgetförslag och budgetfastställelse görs tillämpUga på
landstingskommunerna och att det också i landstingskommunerna skall bli möjligt
alt i undantagsfall skjuta upp budgetfaslställdsen: Härigenom lår
landstingskommunerna bättre tid för budgetarbetet än vad de har f n.
Utredningen
påpekar att särregeln för Stockholms kommun om att sammanträde för
budgetfastställelse skall hållas senast den 8 december ger Stockholms kommun
endast åtta dagars längre tid för beslutet om budgeten. Enligt utredningen är
enhetliga regler önskvärda också på denna punkt. Utredningen anser sig dock
inte kunna utsträcka budgelfrislen lill nämnda dag för samtliga kommuner och
landstingskommuner eller föreslå att den budgetfrist som gäller för Stockholms
kommun förkortas.
Utredningen
föreslår en motsvarighet till bestämmelsen i KL att budgetförslaget skall
hållas tillgängligt fr, o, m. kungörandet av det sammanträde vid vilkel
budgeten skall fastställas. I specialmotiveringarna till 20 och 32 SS har
redovisats att utredningen föreslår att bestämmelserna om tryckning och
utsändning av landstingets handlingar skall ulgå, 1 enlighet med dessa förslag föreslår
utredningen att bestämmelsen i 60 S LL om att den fastställda budgeten skall
tryckas och expedieras till bl, a, länsstyrelsen och kommunerna inle skall få
någon motsvarighet i den nya lagen.
Inte
heller bestämmelsen i 54 S KL om särskild överiäggning och särskilt beslut i
fråga om anslag lill utgifter som fullmäktige inte tidigare har beslutat om får
enligt utredningens förslag någon motsvarighet i den nya lagen. Utredningen
anför att ingen ny verksamhet lår beslutas utan att fullmäktige har tagit slällning
till den. För den enskilde ledamoten och för kommunmedlemmarna kan del vara
svårt alt lå informaiion om vilka utgifter som avser nya ändamål. Vidare är det
från politisk synpunkt viktigt att både
Prop.
1975/76:187 503
anslagshöjningar
och anslag för nya ändamål framgår av budgetförslaget. Budgetförslaget bör
därför utformas så att nödvändig information kan erhållas i bl, a, dessa
avseenden. Hur den informationen skall vara utformad går enligt utredningen
inte att ange generellt och den frågan bör därför inte regleras i lagen.
R
emissynrandena
Flertalet
av de remissinsianser som yttrar sig i fråga om budgetprocessen tillstyrker
förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran. Den kritik som förekommer
avser detaljfrågor. Stockholms läns landsUngskommun anser att bestämmelsen om
när förvaltningsutskottet resp, kommunstyrelsen skall göra upp förslag till
budget bör utgå. Landstingskommunen erinrar om att det i LL inte finns någon
beslämmelse om när förvaltningsulskottets budgetförslag måste föreligga och
att det ligger i sakens natur att förslaget måste föreligga viss tid före den
dag när budgeten enligt lagen senas* skall fastställas. Älvsborgs läns
landsUngskommun påpekar att utredningen inte anger vilken situation som skall
vara för handen för att undantagsregeln om budgetfastställelse i december
månad skall få tillämpas. Skaraborgs läns landstingskommun önskar ett
klariäggande av huruvida majoritetsskifte i kommunfullmäktige eller landsting
skall anses vara sådant särskilt förhållande som medför att
budgetfastställelsen får skjutas upp. Regeln om rätt till senardäggning av
budgetbesluten till följd av särskilda förhållanden bör enligt statistiska
centralbyrån utgå, eftersom senareläggningar är ägnade att försvåra arbetet med
nationalbudgeten och den centrala finansstatisiiken.
Föredraganden
Paragrafen
stämmer i sak överens med utredningens förslag. Jag haremdlertid funnit det
lämpligt att disponera om innehållet i paragrafen för att gången i
budgetprocessen skall åskådliggöras bättre. 1 stora drag är innehållet i
paragrafen detsamma som i 54 S KL. En viktig nyhet är dock att de nyvalda
fullmäktige skall fastställa budgeten det år som ordinarie val till kommunfullmäktige
och landsting har ägt rum. 1 fråga om denna regel, vilken hänger samman med
förslaget om ett snabbare valgenomslag, får jag hänvisa till vad jag har anfört
i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.5.4). Paragrafen innehåller enhetliga
bestämmelser för samtliga kommuner och landstingskommuner.
1
första stycket föreskrivs att kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet skall
lägga fram förslag till budget för kommunen resp. landstingskommunen före
utgången av oktober månad. Om särskilda förhållanden föreligger, får förslaget
emellertid läggas fram i november. I sådant fall skall förslag till
Prop.
1975/76:187 504
skattesats
för kommunalskatt eller landstingsskatt för nästa år dock läggas fram före
utgången av oktober månad. Enligt huvudregeln i andra stycket skall
kommunfullmäktige resp. landstinget fastställa budgeten före utgången av
november månad. Det innebär för landstingskommunernas del att tiden för
budgetfastställelsen fiyttas fram en månad. 1 fråga om detta förslag får jag
hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.5.4).
Om budgeten till följd av särskilda förhållanden inte kan fastställas inom den
tid som normalt gäller, skall skattesatsen bestämmas inom denna tid och
budgeten fastställas före december månads utgång.
Anledningen
till föreskriften om när budgetförslaget skall läggas fram är främst att det är
av betydelse för skatteadministrationen all förslag till skattesats för nästa
år föreligger så tidigt som möjligt. Om valet till kommunfullmäktige resp.
landstinget leder till att den beslutande församlingen får en ny majoritet, kan
budgetarbetet ibland kompliceras. Som jag har anfört i den allmänna
motiveringen kan en ändring av majoritetslägel utgöra skäl för en tillämpning
av bestämmdserna om förskjutning av budgetfristerna.
58
S
Paragrafen,
som innehåller bestämmelser om medelsanvisning, motsvarar 52 S KL, 56 S KLS och
58 S LL.
Gällande
rätt och tidigare förslag
Enligt
52 S KL, 56 S KLS och 58 S LL skall beslut om anslag innefatta anvisning av
medel för att täcka anslaget.
Vid
1953 års kommunallagsreform anförde kommunallagskommitlén att regeln gav
uttryck för en princip som det tillhörde god ordning att iaktta och att den
samtidigt skapade reda i kommunernas redovisningsväsen. Kommunalrättskommittén
framhöll i betänkandet Kommunala bolag att bestämmelsen har betydelse endast
när beslut fattas utan samband med budgetfastställelse. I övrigt täcks
anslagen automatiskt genom att budgeten balanseras (bet. s. 121).
Enligt
de nyss nämnda lagrummen skall beslut om anslag som skall täckas genom
utdebilering under mer än fem år underställas länsstyrelsens prövning. 1 58 S
LL föreskrivs dock alt underställning skall ske hos regeringen,
Kommunalrättskommittén
framhöll att den kontroll som skulle kunna utövas i anslutning till
bestämmelsen saknar betydelse med hänsyn till kommunernas möjligheter att i
långt större ulsträckning binda dispositionerna för framtiden genom beslut som
inte behöver underställas. Särskilt erinrade kommittén om investeringsbesluten,
som aldrig har uppfattats som under-ställningskrävande. Bestämmelsen har i
praktiken haft den betydelsen att anslagsförskolten - och därmed en tillfällig
lånefinansiering - har ansetts inle böra belasta mer än högst fem kommande
budgetår. Kommittén föreslog
Prop.
1975/76:187 505
att
underställningsskyldigheten skulle tas bort och all man i stället skulle införa
en absolut spärr mot anslagsförskott för längre tid (bet, s, 121),
1
betänkandet Storiandsiingeis författning framfördes liknande synpunkter.
Därutöver framhölls att en täckning under så lång tid som fem år är mycket
ovanlig. En kommun kunde i praktiken knappast skjuta någon betydande del av
sina kostnader framför sig. Någon motsvarighet till bestämmelsen om
underställningsskyldighel togs inte med i förslaget.
1
53 S KL, 57 S KLS och 59 S LL finns bestämmelser om att kommunfullmäktige
resp. landstinget får bevilja reservationsanslag som står till förfogande även
årel efter budgetåret. Sådant anslag kan beviljas både i samband med
budgetfastställelsen och under löpande budgetår. Medel som kvarstår oförbmkade
på ett reservationsanslag, sedan året efler budgetåret har förflutit, får
genom nya beslut reserveras för samma ändamål för ytteriigare ett år i sänder.
Kommunallagsulredningen
1
kommunförbundets promemoria föreslås att bestämmelsen om underställningsskyldighet
slopas. Enligl promemorian är del tveksamt om en absolut spärr mot
anslagsförskoti för längre tid bör införas, Förskottsbelasi-ningen kan kvarstå
hur länge som helst genom att nya förskolteringar görs i varje budget. Att det
inte finns någon spärr torde enligt promemorian knappast leda till att
kommunerna i större utsträckning utnyttjar mer långsiktiga anslagsförskott.
Möjligheterna att utnyttja anslagsförskott är beroende av kommunens likviditet.
Kommunallagsutredningen
anför alt bestämmelsernaom anslagstäckning gör del klart att man vid varje
anslagsbeslut under löpande budgetår måste beakta hur utgiften skall
finansieras. Av bestämmelsema följer också alt kravei på balansering gäller
även utgiftsbeslut under löpande år. Bestämmelserna kan sägas innebära att man
får en utgifts- och inkomststal för alla tilläggsanslag. Med hänsyn till det
anförda föreslår utredningen att de förs över till den nya lagen,
Bestämmdserna
om underställning i fråga om beslut om anslag som skall täckas under fiera år
kan enligt utredningens mening undvaras. En spärr mot anslagsförskott för
längre tid synes enligt utredningen inte behövas, Uiredningen föreslår därför
inte någon sådan spärr.
Beträffande
reservationsanslag anför utredningen att de nuvarande bestämmelserna inte
synes ha vållat några praktiska olägenheter. Med hänsyn härtill och eftersom de
ger en viss stadga ål budgetredovisningen föreslår utredningen att de får en
motsvarighet i den nya lagen.
Remissyttrandena
Linköpings
kommun tar upp frågan humvida anslag kan täckas genom alt "tillgängliga
medel" anvisas. Det förekommer ofta att tilläggsanslag täcks
Prop.
1975/76:187 506
genom
att man hänvisar till "förväntade överskott" på alternativa
huvud-konton. Det är emellertid osäkert om en sådan täckningsbestämmelse är
laglig,
Trelleborgs
kommun anför att uttrycket "anslag" i KL
betyder"medels-anvisning" men att uttrycket i det allmänna
språkbruket har en annan betydelse. Uttrycket bör därför bytas ut mot
"kostnad" eller "utgift" eller, i något fall, mot
"medel".
Föredraganden
Paragrafen
har i allt väsentligt utformats enligt utredningens förslag,
1
likhet med utredningen anser jag att den nuvarande regeln alt beslut om anslag
skall innehålla anvisning av medel för anslaget bör behållas i den nya lagen.
Föreskriften härom i paragrafen ger uttryck för den viktiga principen att
fullmäktige inle bör besluta om en utgift ulan att göra klart för sig själva
och för verkstäl I ighetsörganen hur utgiften skall finansieras. Föreskriften
hindrar inte att fullmäktige undantagsvis anvisar "tillgängliga
medel". Det förutsätter emellertid att det är helt klart att sådana medel
verkligen finns, exempelvis i form av oförbrukade anslag för oförutsedda behov
eller överskott på andra anslag eller på inkomstposter.
De
nuvarande beslämmelserna om underställningsskyldighet i fråga om anslag som
enligt anslagsbeslulet skall läckas genom utdebitering under mer än fem år har
lill syfte att åstadkomma en kontroll över anslagsbeslut som binder kommunen
resp, landstingskommunen för längre tid. De är också utiryck för tanken att
varie generation bör bära sina egna ekonomiska bördor.
Underställningsskyldigheten innebär inle någon effektiv tillsyn över att en
kommun eller landstingskommun inte på länge sikt skjuter kostnader framför sig.
Den skapar visserligen en benägenhet hos kommunerna och landstingskonimunerna
att för varje anslag fatta ett läckningsbeslut som innebär att anslaget skall
läckas under de närmaste fem åren men detta behöver inte betyda alt
belastningen med anslagsförskoti totalt sett minskar. Finansieringen av nya
utgifter kan skjutas upp genom nya anslagsförskott. Jag är sålunda ense med
utredningen om att underställningskontrollen över de s, k, fierårsanslagen bör
slopas.
Den
krilik som Trelleborgs kommun riktar mot användningen av ordet
"anslag" har vissl fog för sig. Jag är emellertid inte beredd alt
göra några ändringar i nuvarande terminologin som är väl inarbetad.
59
S
Paragrafen
innehåller bestämmelser om fondbildning. Den motsvarar 55 och 56 SS KL, 59 och
60 SS KLS samt 61 och 62 S§ LL,
Prop.
1975/76:187 507
Gällande
rält och tidigare förslag
Enligt
55 S 1 mom, KL får kommun utan särskilt medgivande inrätta pensionsfond,
kassaföriagsfond, allmän investeringsfond och särskild investeringsfond.
Fonderingarna är frivilliga och det finns inga spärrar beiräffande
Ibnderingarnas belopp. Rätlen att använda fondema förde ändamål för vilka
avsättningen har skett är också fri. Enligt 55 S 2 mom. får kommun utan
särskilt medgivande inrätta skatteregleringsfond. Även avsättning till sådan
fond är frivillig och utan beloppsspärr. Fonderingsbeslut skall emellertid
fattas i samband med alt budgeten fastställs. Detsamma gäller beslul om att ta
i anspråk medel ur fonden. Bestämmelsen innehåller vidare en begränsning i
fråga om hur stor del av fonden som får tas i anspråk.
Kommun
har enligt 56 S KL rätt att med regeringens medgivande avsätta medel till annan
fond än som anges i 55 S 1 mom. Under samma fömtsättning får kommun ta i
anspråk medel ur fond för andra ändamål än avsättningsändamålet och ta i
anspråk medel ur skatleregleringsfond i vidare mån än vad som följer av 55 S 2
mom,
I 57
S KL finns bestämmelser om vissa obligatoriska fonderingar. Enligt första
stycket skall vederiag för anläggningstillgång och belopp som har erhållits på
grund av försäkring av sådan tillgång avsättas till allmän investeringsfond,
om inte medlen under året används för alt anskaffa annan anläggningstillgång
eller för att återbetala lån för förvärv av tillgången. Enligt andra stycket
skall till allmän investeringsfond också avsättas överskott på lån som har
tagits upp med regeringens medgivande. Slutligen finns i tredje Slycket en
erinran om alt kommunerna på grund av särskilda bestämmelser kan vara skyldiga
att avsätta medel till fond.
Bestämmelserna
i 55-57 SS KL har direkta och likalydande motsvarigheter i 59-61 SS KLS och
61-63 SS LL. Kommunalrättskommittén anförde i betänkandet Kommunala bolag (SOU
1965:40 s, 136) att kravet på regeringens medgivande i fråga om vissa
fondbildningar i praktiken är ganska betydelselöst, eftersom
fondbildningsrätten i övrigt är helt fri och fonderings-ändamålen inte behöver
beslämmas exakt. Uppräkningen av särskilda fondtyper fyller enligt kommitténs
mening inte alls samma uppgift som tidigare, när fonderingsändamålen bestämdes
snävt och fondbildningsrätten inte var så fri som den nu är. Även kravei på
regeringens medgivande för att fondmedel skall få tas i anspråk för annat
ändamål än det som har besiämts när fonden bildades måste antas ha föriorat i
belydelse. Den begränsning som är väsentlig för ett modernt fondväsende är att
kapitalfonder inte bör få användas för driftändamål. Driftfonderna omfattas
inte av förmögenhetsskyddel. Tillgången lill fria driftfonder måste anses vara
ett nödvändigt inslag i kommunal hushållning. Med det system med kapilalbudget
och driftbudget som kommittén föreslog fanns det enligl kommitténs åsikt knappast
någon anledning att ställa upp uttryckliga regler om fonderingstvång. De medel
som åsyftas i 57 S KL hör med något undantag lill kapitalbudgeiens
Prop.1975/76:187 508
resurser.
De förbehålls alltså automatiskt ändamål som tillgodoses inom kapitalbudgeien.
En automatisk fondering sker genom att kapitalbudgetens överskott genomgående
regleras över den allmänna investeringsfonden. Överskott på avyttrade anläggningstillgångar
i förhållande till de bokförda värdena ingår däremot inte utan vidare i
förmögenheten. Kommittén ansåg därför att en särskild bestämmelse om att sådana
medel skall tillföras kapitalbudgeten behövs,
Kommunalrättskommittén
föreslog att bestämmelserna om underställning av beslut att inrätta vissa
fonder och beslut alt ta fondmedel i anspråk skulle upphävas. Kommunerna
föreslogs få rätt att fritt inrätta kapitalfonder och driftfonder, 1 anslutning
till uppdelningen mellan kapitalfonder och driftfonder föreslogs ell
uttryckligt förbud alt använda fonderade kapitalmedel för driftändamål.
Skyldigheten att avsätta vissa försäljnings- och försäkringsmedel till
kapitalfond behölls.
I
belänkandet Storiandsiingeis författning redovisades ett synsätt som liknar
kommunalrällskommitténs (SOU 1968:35 s. 116fO. Vissa skillnader finns
emellertid mellan förslagen i de båda betänkandena. Kommunalrättskommittén
föreslog att hela vederiaget vid försäljning av anläggningstillgångar - alltså
även överskott i förhållande till bokförda värden - skulle tas upp på
kapitalbudgeten (bet, s, 148, 270), Enligt betänkandet Storiandsiingeis
författning skulle däremot sådana överskott inte behöva användas på
kapilalsidan (bet, s. 119). Även i fråga om fömtsättningama för att ta i
anspråk fondmedel för annat än avsättningsändamålel föreslogs olika regler.
Enligl kommunalrättskommilténs förslag skulle man kräva att det ursprungliga
ändamålet på grund av ändrade förhållanden inte borde förverkligas. Enligt
förslaget i betänkandet Storiandstingets författning skulle däremot
landstingskommunen få rätt att fritt ändra ändamålet för fonderade medel.
Ändring skulle dock få ske endast i samband med att budgeten fastställdes,
eftersom man då hade överblick över den totala finansieringen och bäst kunde
avgöra om ett ändrat användningssätt var motiverat. Ändring skulle vidare bara
kunna ske inom kapitalsidan och driftsidan var för sig.
Kommunallagsulredningen
Utredningen
föreslår en bestämmelse om att kommun och landstingskommun får avsätta medel
lill kapitalfonder och driftfonder. Någon närmare precisering av olika
fondtyper inom dessa två kategorier görs inte. Några inskränkningar i rätten
att sätta av medel till olika fonder görs inte. Inte heller föreslås någon
motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i 57 S KL, 61 S KLS och 63 S LL
om skyldighet att i vissa fall sätta av medel till fond. 1 fråga om rätten att
ta i anspråk fondmedel för annal ändamål än del som fonden avser görs endast
två inskränkningar. Beslut om sådant ianspråkiagande får enl igt förslaget
fattas endast i samband med att budgeten
Prop.
1975/76:187 509
fastställs.
Beslutet får inte innebära att medel ur kapitalfond används för driftändamål.
Utredningen
ansluler sig till de skäl för en modernisering och förenkling av de nuvarande
fondbestämmelserna som har anförts av kommunalrättskommittén och i betänkandet
Storiandsiingeis författning, I fråga om de punkter där de båda förslagen inte
stämmer överens anför uiredningen följande. Kommunalrätlskommilténs förslag att
överskott vid försäljning av anläggningstillgångar alltid skall tas upp på
kapitalbudgeten innebär att förmögenhetsskyddet i denna del blir reellt i
stället för nominellt. Utredningen ansluter sig till den mening som framförs i
betänkandet Storlandstingels författning att man i princip bör kunna använda
överskottet på driftssidan, även om man normalt bör låta hela vederiaget gå
lill kapitalbildande ändamål. Kommunalrättskommilténs förslag i fråga om
fömtsättningama för att ta fondmedel i anspråk för annat ändamål än det avsedda
kan enligt utredningen medföra gränsdragningsproblem och lolkningssvårigheter.
Utredningen ansluter sig därför även på denna punkt lill förslaget i
betänkandet Storiandstingets författning. Fråga om ändrad användning av medel som
kommun eller landstingskommun har avsatt till fond kan antas uppkomma endasl
undantagsvis. Utredningen anser det tillräckligt och lämpligt att föreskriva
att ändringar får ske endast i samband med att budgeten fastställs.
Remissyiirandena
Det
stora flertalet remissinstanser biträder eller lämnar ulan erinran utredningens
förslag om fondbildning och rätt att ta fondmedel i anspråk.
Några
remissinstanser anser att man bör ge kommunerna och landstingskommunerna
större frihet än vad utredningen föreslår. Svenska kommunförbundet anför att
förbudet att ta medel ur kapitalfond i anspråk för driftändamål inte stämmer
väl överens med utredningens förslag i fråga om förmögenhetsskyddel, nämligen
att kommuns eller landstingskommuns fasta och lösa egendom bör - inte skall -
förvaltas så att förmögenheten inte minskas. Förbundet framhålleratt förbudet
mot att ta medel från kapitalfond i anspråk för driftändamål innebär en
skärpning i förhållande till de regler som gäller nu. Även Stockholms läns
landstingskommun föreslår att förslaget om ett sådant förbud inte genomförs.
Förbudet är verkningslöst när det gäller att värna om kommunens resp,
landstingskommunens ekonomi, Degerfors kommun ger uttryck för samma mening och
anför att fullmäktige bör ha rätt alt när som helst under årel falla beslut om
disposition av fondmedel oavsett för vilket ändamål fonden har bildats. Med
hänsyn till samhällsutvecklingen bör kommunerna ha rätt lill ekonomisk
handlingsfrihet och möjlighet att fatta snabba beslut.
Endast
Nybro kommun anser att utredningens förslag går för långt. Kommunen anför att
förslaget undergräver förutsättningarna för bestämmelserna om
förmögenhetsskyddet.
Prop.
1975/76:187 510
Föredraganden
Paragrafen
stämmer i sak överens med utredningens förslag. Den enda sakliga avvikelsen är
att medel ur kapitalfond får tas i anspråk för driftändamål, dock endast om
regeringen medger det.
De
fonder till vilka avsättning enligt nuvarande regler får ske endast med
regeringens medgivande har efter hand minskat i betydelse. Genom friheten att
utan närmare ändamålsbesiämning avsätta medel till allmän investeringsfond och
skalleregleringsfond har kommunerna och landstingskommunerna i praktiken en
obegränsad fonderingsfrihet. Det finns därför inte skäl att behålla den
statliga kontrollen över fonderingar. Jag anser att det är tillräckligt att,
som utredningen föreslår, i paragrafen ange att kommun och landstingskommun får
avsätta medel till kapitalfonder och driftfonder.
Även
kravet på regeringens medgivande för att fondmedel skall få tas i anspråk för
nytt ändamål har efter hand föriorat i belydelse. De allmänna
investeringsfonderna och skatteregleringsfonderna svarar för ca 55 96 av
fondmedlen i kommunerna och landstingskommunerna. För dessa fonder är ändamålei
så allmäninriktat inom kapilalsidan resp. driftsidan att del sällan kommer i
fråga att ändra ändamålsbestämningen, när medlen skall tas i anspråk. Även
beträffande pensionsfonderna behöver ändamålet sällan ändras.
Underställningskontrollen över användningen av fondmedel är sålunda enligl min
mening av så begränsad belydelse att den, som utredningen föreslår, kan
avskaffas. Begränsningarna i fråga om den takt i vilken kommun eller
landstingskommun får ta skatteregleringsfondens medel i anspråk framstår också
som onödiga,
1
likhet med utredningen och fiertalet remissinstanser anserjag att beslut om att
ta i anspråk fondmedel för nytt ändamål bör få fattas endast i samband med att
budgeten fastställs. Då har fullmäktige den samlade överblicken över resurser
och medelsbehov. En konsekvens av principen om förmögenhetsskyddet i 54 S är
alt medel ur kapitalfond i princip inle bör få tas i anspråk för driftändamål.
Förbudet bör emellertid inte vara undantagslöst. Ett exempel på när del kan
tänkas vara försvariigt att ta i anspråk medel ur kapitalfond för driftändamål
är att fondering har skett för en speciell investering, som sedan på grund av
utvecklingen blir obehövlig. Det är knappast möjligt att på förhand precisera
undantagsfallen eller att formulera ett allmänt undantag utan att alltför
mycket försvaga den ledande grundprincipen. Jag föreslår därför en föreskrift
om att medel ur kapitalfond inte får tas i anspråk för driftändamål utan
regeringens medgivande.
60
och 61 SS
Dessa
paragrafer innehåller bestämmelser om kommuns och landstingskommuns rätt att
ta upp lån. De motsvarar 58-60 SS KL, 62-64 SS KLS och 64 S LL.
Prop.1975/76:187 511
Gällande
rätt in. m.
Innehållet
i de nuvarande bestämmelserna om kommuns och landstingskommuns rätt att ta upp
lån har redovisats i del föregående (avsnitl 14.1.4.1). Här skall därför endast
erinras om de skillnader som föreligger mellan reglerna för kommunerna och
reglerna för landstingskommunerna. 1 vissa avseenden är landstingskommuns
underställningsfria lånerätl vidare än kommunernas, 1 64 S LL finns sålunda
inte någon bdoppsmässig begränsning och inte heller någoi krav på åriig
avbetalning, Däremoi finns det i LL, liksom i KL och KLS en regel om att
underställningsfria lån skall vara ställda att återbetalas inom fem år, 1 andra
avseenden är landstingskommunernas underställningsfria lånerätt mer inskränkt
än kommunernas, LL saknar motsvarighet till bestämmelsema om alt kommun vid
förvärv av intecknad egendom får överta betalningsansvar även för sådan
inteckningsskuld som är ställd att betalas inom längre tid än fem år eller på
annat sätt än genom årliga avbetalningar. Motsvarighet saknas också till bestämmelserna
om alt kommun får ta upp lån som enligt uttryckligt beslut skall användas för
att beiala äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer som gäller för
det äldre lånet, LL innehåller inte någon motsvarighet till reglerna om kommuns
rätt att i den omfattning och på de villkor som regeringen bestämmer åtaga sig
ansvarighet gentemot staten för annans lån av statsmedel och borgensansvar för
bostadsbyggnadsföretag som har godkänts för statlig belåning. För
landstingskommunerna finns inle heller någon motsvarighet till kommunernas rätt
att underställningsfritt på de villkor som regeringen bestämmer la upp lån till
vatten- och avloppsanläggningar. Endast för Stockholms läns landstingskommun
finns slutligen motsvarighet till bestämmelserna om rätt för kommun alt la upp
lån i samband med markpoliliskt betingade fastighetsförvärv (jfr 9 b S LLS),
Tidigare
förslag
Som
nämnts i det föregående (avsnitt 14,1,4.2) har kommunalrättskommittén
föreslagit all nuvarande lånekontroll i form av underställningsskyldighel
skall slopas helt.
Svenska
kommunförbundet har i en skrivelse till Kungl. Maj:t i februari 1973 begärt att
reglerna om underställning i låneärenden mönstras ut ur KL och KLS. 1
skrivelsen framhålls bl. a. alt höjningen av grundavdragen vid beskattningen
från 2 250 kr, lill 4 500 kr, har medfört att den på antalet skattekronor
gmndade underställningsfria lånerätlen har reducerats. Det tillskott av
skatteunderlag som kommunerna får från staten som kompensation för
skatleunderlagsbortfallel räknas nämligen ipte in i underiagel för den
underställningsfria lånerätlen. Detsamma gäUer det tillskott av skatteunderlag
som enligl reglerna om skalteuijämning tillkommer kommuner med brist på
skatteunderiag. Detta medför att skattesvaga kommuner har en
Prop. 1975/76:187 512
mera
begränsad underställningsfri lånerätt än skattekraftiga kommuner,
Budgetulredningen har i betänkandet (SOU 1973:43) Budgetreform uttalat att
lånekontrollen i kommunallagarna inte är utformad såatt den skall kunna
användas som slabiliseringspolitiskt hjälpmedel. Den nuvarande lånekontrollen
kan eventuellt formas om och utnyttjas för slabiliseringspolitiska syften.
Enligt budgetulredningen borde kreditpolitiska åtgärder som syftar till
stabiliseringspolitisk påverkan på kommunerna prövas av kommunalekonomiska
utredningen (bet, s, 158),
Kommunallagsutredningen
Utredningen
delar kommunalrättskommilténs och Svenska kommunförbundels uppfattning att den
nuvarande lånekontrollen är överfiödig och att bestämmelserna om
underställningsskyldighet egentligen bör tas bort. Utredningen anser dock alt
det faller utanför utredningens uppdrag att föreslå så omfattande materiella
ändringar i kommunallagarna, Lånerättsbestäm-melserna kan ses som ett - låt
vara bristfälligt - element i statsmakternas ekonomiska politik. Utredningen
framhåller att syftel med reglerna har ansetts vara att bereda statsmakterna
möjlighet till överblick och samordning på det ekonomiska området.
Uiredningen
anser dock att bestämmelsema om lånerätten inte bör föras över lill den nya
lagen i oförändrat skick.
Om
man slopar de bdoppsmässiga begränsningarna och kravet på åriiga avbetalningar,
neutraliserar man de särskilda problem som berörs i kommunförbundets
skrivelse, där förbundet pekar på grundavdragsreformens effekter. Å andra sidan
är det enligl ulredningens mening klart att kommunernas i förhållande till
landstingskommunerna mera vidsträckta un-derställningsfrihel i fråga om lån på
vissa områden och i fråga om övertagande av lån vid fastighetsförvärv bör stå
kvar. Regeln om kommuns lån för fastighetsförvärv bör emellertid kunna gälla
också för landstingskommunernas del. Underställningsfriheten på de områden som
regleras i 1962 års kungörelse bör stå kvar för kommunernas del. Den olikhet
som här kan föreligga mellan landstingskommuner och kommuner behöver inte
hindra att enhetliga regler införs i en gemensam kommunallag.
Med
utgångspunkt i dessa överväganden föreslår uiredningen att det föreskrivs att
kommun och landstingskommun får ta upp lån med en åter-belalningstid av högst
fem år och lån som enligt uttryckligt beslut skall användas för betalning av
äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer som gäller för det äldre
lånet. Vid förvärv av intecknad egendom får kommun och landstingskommun enligt
förslaget överta betalningsansvaret även för sådan intecknad skuld som är
ställd att betalas inom längre tid eller i annan ordning. För lån i andra fall
fordras regeringens medgivande efter särskild ansökan. Dessa beslämmelser, utom
föreskriften om övertagande av betalningsansvaret för intecknad skuld, gäller
enligl förslaget
Prop.
1975/76:187 513
också
i fråga om borgen.
Utredningen
föreslår vidare att regeringen skall kunna meddela generella föreskrifter om
att kommun eller landstingskommun utan särskilt medgivande får ta upp lån av
statsmedel sorn beviljas av statlig myndighet och lån för särskilt angivna
ändamål. Sådana föreskrifter skall också kunna avse rätt för kommun att åtaga
sig ansvarighet gentemot staten för lån som beviljas annan än kommunen eller
åtaga sig borgensansvar för vissa särskilt angivna lån,
R
emissynrandena
Frågan
om underställningsskyldighet för lån och borgensåtaganden berörs av ett
åttiotal remissinstanser. Med några få undantag tillstyrker dessa remissinstanser
eller lämnar utan erinran förslaget att beloppsgränserna för den
underställningsfria lånerätten skall tas bort.
Endast
Bengtsfors kommun anser att beloppsgränserna bör behållas. Länsstyrelsen i
Östergötlands län släller sig tveksam till del partiella avskaffandet av
underställningsskyldigheten som föreslås och menar att detta kan fresta
kommunerna till ökad kortfristig upplåning. Även länsstyrelsen I Jönköpings
län samt Stockholms och Orusts kommuner befarar att förslaget kan få sådana
verkningar.
Länsslyrelsen
i Kalmar län, Hallands läns landstingskommun. Svenska kommunförbundet.
Föreningen Sveriges kommiinalekonomer och nästan 50 kommuner förordar att man
går längre än vad utredningen föreslår och helt avskaffar
underställningsskyldigheten. Flertalet av dessa remissinstanser hävdar att
underställningsskyldigheten numera är onödig från såväl kommunalekonomiska som
nationalekonomiska synpunkter. Det inflytande som staten kan behöva ha över
kommunal upplåning kan utövas inom ramen för statens inflytande över
kreditlivet i allmänhel.
Norrköpings,
Falkenbergs och Kungsbacka kommuner menar att man i stället för
underställningsskyldigheten skulle kunna införa en skyldighet för kommunema
att anmäla behovet av lån för viss tid eller för visst investeringsobjekt.
Norrköpings kommun tillägger att det under alla omständigheter är otidsenligt
att knyta underställningskontrollen till varie enskilt lån, Samma uppfattning
redovisas av Södermanlands läns landsUngskommun, som anser att den
underställningsskyldighet som kan böra stå kvar bör anknyta till kommunens
kapitalbudget. Bodens kommun är inne på en liknande tankegång och menar att en
kvarstående lånekontroll bör ske årsvis i efterskott och avse en kommuns totala
upplåning. Svalövs kommun anser att man i samband med att
underställningsskyldigheten avskaffas bör anordna en kontroll över kommunernas
borgensåtaganden.
Ett
antal remissinstanser godtar utredningens förslag men anser i princip att
underställningsskyldigheten bör avskaffas helt. Dessa remissinstanser är
länsstyrelserna I Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Göteborgs och Bohus,
33 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 187
Prop.
1975/76:187 514
Kristianstads,
Skaraborgs och Örebro län, Södermanlands och Blekinge läns landstingskommuner
samt Eskilstuna, Markaryds, Värnamo, Burlövs, Malmö, Örebro och Vilhelmina
kommuner.
Några
remissinstanser för fram en del speciella synpunkter och yrkanden. Mora kommun
föreslåratt underställningsskyldigheten endast skall gälla lån med längre
återbetalningstid än tio år. Höörs kommun föreslår moisvarande ordning
beträffande borgensåtaganden. Västerås kommun föreslår att de lån beträffande
vilka regeringen avses meddela särskilda föreskrifter skall få tas upp redan
med stöd av lagen. Stockholms läns landstingskommun pekar på att utredningen
föreslår en särregel som innebär att regeringen kan föreskriva att kommun får
åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån som av statsmedel beviljas annan
än kommunen och ikläda sig borgensansvar för vissa särskilt angivna lån. Denna
regd bör gälla även för landstingskommunerna. En sådan utvidgning skulle kunna
få praktisk betydelse för Stockholms läns landstingskommun, som har engagerat
sig på bostadsförsörjningens område.
Föredraganden
De
synpunkter från kommunallagsutredningen och tidigare utredningar Samt från
remissinstanserna som har redovisats i det föregående ger närmast vid handen
att den statliga kontrollen över kommunernas och landstingskommunernas
upplåning som den nu är utformad och tillämpas inte utgör något ändamålsenligt
instrument vare sig för alt trygga en sund kommunal ekonomi eller för att
tillgodose statens behov av överblick och inflytande över kreditmarknaden.
Hur
man bör tillgodose reformbehovet kan emellertid enligt min mening inte
tillföriitligen bedömas med ledning av del ulredningsmalerial som föreligger.
Jag vill erinra om att kommunalekonomiska utredningens uppdrag avser en
allsidig utredning av kommunernas och landstingskommunernas ekonomi. 1
uppdraget ingår bl. a. att analysera kommunernas och landstingskommunernas
efterfrågan på kapital. Utredningen har att redovisa kon-.sekvenserna för de
kommunala utgiftsprogrammen av en i huvudsak oförändrad genomsnittlig utdebiteringsnivå.
I samband därmed skall utredningen pröva bl. a. frågan om kommunernas och
landstingskommunernas expansion bör begränsas genom exempelvis en kvantitativ
reglering av lånefinansieringen. Jag vill också erinra om budgetulredningens
uttalanden om att den slalliga konjunktur- och slabiliseringspoliiiken kan
påverkas av kommunernas och landstingskommunernas uppträdande på
krediimark-naden.
Med
hänsyn till vad jag nu har anfört anserjag att det inte kan komma i fråga att
nu helt avskaffa den statliga kontrollen över kommunernas och
landstingskommunernas upplåning eller att på ett genomgripande säll ändra denna
kontroll. Något hinder föreligger däremot enligt min uppfattning inte
Prop.
1975/76:187 515
mot
att genomföra kommunallagssutredningens förslag, vilket innebär att de
nuvarande bestämmelserna förenklas och i huvudsak blir gemensamma för kommuner
och landstingskommuner. Förevarande paragrafer har därför med några
redaktionella ändringar utformats i enlighet med utredningsförslaget.
62 S
1
denna paragraf finns bestämmelser om räkenskapsföring och bokslut. Paragrafen
motsvarar 62 S KL, 66 S KLS och 66 S LL. 1 det följande behandlas också
bestämmelserna om medelsförvaltning i 61 S KL, 65 S KLS och 65 S LL, vilka inte
har någon motsvarighet i den nya lagen.
Gällande
rätt
Enligt
61 S KL skall pengar och värdehandlingar, som kommunstyrelsen eller annan nämnd
omhänderhar för kommunens eller annans räkning förvaras och redovisas så att
de inte blandas samman med andra pengar och värdehandlingar. Penningmedel som
inte behövs för nära förestående utbetalningar skall, om kommunfullmäktige
inte har bestämt annat, sättas in hos bank eller annan penninginrättning för
kommunens räkning. Bestämmelserna i 65 S KLS och 65 S LL har samma sakliga
innehåll.
Kommunstyrelsen
skall enligt 62 S KL föra fortlöpande räkenskaper över de medel som den
omhänderhar. Annan kommunal nämnd, som omhänderhar medel, skall föra
räkenskaper enligt kommunstyrelsens anvisningar och åriigen före den 1 mars, om
styrelsen inte bestämmer annan lid, lämna styrelsen redovisning för
förvaltningen under föregående kalenderår. När redovisningen har lämnats, skall
kommunstyrelsen inom tid som kommunfullmäktige bestämmer, dock före den 1
april, sammanfatta och avsluta kommunens räkenskaper för kalenderåret.
Bestämmelserna
i 66 S KLS avviker i några avseenden från vad som föreskrivs i 62 S KL, De
uppgifter som enligt 62 S KL ankommer på kommunstyrelsen har i KLS lagts på
drätselnämnden. Enligt KLS ankommer del på drätselnämnden att fritt bestämma
inom vilken tid de andra nämnderna skall lämna sin redovisning. På motsvarande
sätt bestämmer kommunfullmäktige när drätselnämnden skall ha bokslutet
färdigt. För landstingskommunernas del regleras räkenskapsföringen och
redovisningen i 66 S LL. Paragrafen avviker från 62 S KL genom föreskriften att
förvaltningsutskottet skall ha bokslutet klart före den 1 maj.
Kommunallagsulredningen
Utredningen
anser att bestämmelsen i 61 S KL och motsvarande regler i KLS och LL om förbud
mot sammanblandning av medd som kommunen
Prop.
1975/76:187 516
förvaltar
med andra medel ger uttryck för en allmän princip, som med dagens utvecklade
redovisningssystem knappast behöver lagfästas. För frågan om ansvar vid
oegentligheter saknar regeln självständig betydelse. Det ligger i sakens natur
att sammanblandning av det slag som avses i bestämmelserna inte lår ske.
Utredningen föreslår därför all beslämmelserna inte får någon motsvarighet i
den nya lagen. Den allmänt hållna placeringsregeln i 61 S KL och motsvarande bestämmelser
i KLS och LL innehåller enligt utredningen inget annat än vad som följer av
allmänna rättsgrundsatser. Om närmare föreskrifter om placering behövs kan de
lämpligen tas in i reglemente.
1
Svenska kommunförbundets promemoria påpekas att det i större kommuner kan vara
svårt att i alla delar hinna avsluta räkenskaperna före den I april. Alltför
snäva tidsmarginaler i bokslutsarbetet kan leda till att det redovisade
materialet blir ofullständigt. Bestämmelsen i 62 S KL begränsar enligt
promemorian på ett omotiverat sätt kommunens handlingsfrihet och avviker f ö,
från motsvarande föreskrifter i KLS, Det bör därför enligt promemorian ankomma
på kommunstyrelsen resp, kommunfullmäktige att besluta om vilka tidpunkter som
skall gälla. En sådan ändring kommer inte alt i nämnvärd grad påverka de
tidpunkter som f n. gäller men markerar däremoi kommunernas handlingsfrihet i
detta avseende.
Kommunallagsutredningen
föreslåren enhetlig bestämmelse för alla kommuneroch landstingskommunerom
räkenskapsföringen. Bestämmelsen har samma innehåll som 66 S KLS.
Drätselnämndens uppgifter enligt 66 S KLS skall dock enligt förslaget ankomma
på kommunstyrelsen. Utredningen erinrar om sitt förslag att samtliga
bestämmelser om drätselnämnd skall tas in i lagen om införande av nya
kommunallagen och framhåller att detta även gäller de uppgifter som
drätselnämnd, där sådan nämnd finns, skall ha i samband med räkenskapsföringen.
Remissyltrandena
Remissinstanserna
har inte haft något att erinra mot förslaget att 61 S KL, 65 S KLS och 65 S LL
inle skall få någon motsvarighet i den nya lagen.
Utredningens
förslag till bestämmelser om räkenskapsföring och bokslut har föranletl
kommentarer endast från Jönköpings och Västerås kommuner samt Statistiska
centralbyrån.
Jönköpings
kommun anför att man inte kan få ett tillfredsställande underlag för
bedömningen av om kommunens förmögenhet har ökat eller minskat utan mera
preciserade bestämmelser om årsredovisningens utformning. Kommunen erinrar om
att redovisningen i enskild verksamhet är reglerad i detalj genom flera olika
författningar. För kommunernas del finns inle ens föreskrifter som reglerar de
mest elementära och fundamentala redo-visningsmeloderna i fråga om
periodisering av intäkter och kostnader, redovisning av dolda reserver, avskrivningsprinciper
osv. En ny kommunallag
Prop.1975/76:187 517
bör
enligt kommunens mening byggas ut med ett enhetligt regelsystem för
redovisningsområdet. Västerås kommun har en liknande uppfattning och anför att
bestämmelserna om hur kommunernas årsredovisning skall ske synes vara alltför
knapphändiga. De ger därmed alltför stor frihet åt kommunerna, vilket kan leda
till svårigheter när det gäller att göra jämförelser mellan olika år och olika
kommuner. Det kan konstateras all kommunema f n. har stora möjligheter alt
"osynligt" reglera det redovisade resultatet och den ekonomiska
ställningen i sina bokslut. Man bör försöka komma till rätta med delta genom
betydligt mer preciserade bestämmelser än de som utredningen föreslår.
Lagstiftningen bör ställa samma krav på kommuner som på aktiebolag vad gäller
redovisning och information om verksamheten. Principer för värdering av olika
slags tillgångar och regler om öppen redovisning av avskrivningsprinciper,
dolda reserver, skulder och andra förpliktelser synes böra lagfästas.
Statistiska
centralbyrån anser att det är olämpligt att slopa bestämmelserna om fast
tidpunkt för när räkenskaperna senast skall vara avslutade. Kommunernas och
landstingskommunernas svårigheter att ha räkenskaperna avslutade vid de tidpunkter
som gäller nu synes dock motivera all man fastställer en något senare
tidpunkt. För arbetet med den kommunala finansstatistiken vore del önskvärt
att denna tidpunkt inte bestäms till senare dag än den 15 maj.
Föredraganden
1
likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att bestämmelserna i 61
S KL, 65 S KLS och 65 S LL är onödiga. De har därför inte fått någon
motsvarighet i den nya lagen.
Förevarande
paragraf har avfattats i enlighet med ulredningens förslag.
Några
kommuner anser att mera preciserade regler om kommunernas årsredovisning
behövs. Enligt min mening ger hittillsvarande erfarenheter inte vid handen att
det skulle finnas något klart behov av en sådan ingående reglering. Enligl
Svenska kommunförbundets promemoria kan det i större kommuner vara svårt att
hinna avsluta räkenskaperna före den tidpunkt som föreskrivs i 62 S KL,
nämligen den 1 april. Enligt 66 S LL är motsvarande tidsgräns den 1 maj, medan
någon bestämd tidsgräns inte anges i 66 S KLS. Om man väljer en annan bestämd
tidsgräns än den som anges i KL, kan det leda till att svårigheter fortfarande
uppkommer för vissa större kommuner, medan andra kommuner utnyttjar
tidsfristen utan alt det egentligen behövs. Jag har därför funnit det
lämpligast att, som utredningen föreslår, ge kommunfullmäktige resp.
landstinget frihet att bestämma när räkenskaperna skall vara avslutade.
Prop.
1975/76:187 518
14.1.5
5 kap. Revision
Detta
kapitel innehåller, liksom de nijvarande bestämmelserna i 63-66 SS KL, 67-70 SS
KLS och 67-70 SS LL föreskrifter om revisorer, revisorernas uppgifteroch
befogenheter, revisionsberättelse och ansvarsfrihet. Dessutom föreslås nya
bestämmelserom förvaltning som har samband med revisionsuppdraget och om
befogenhet för kommunfullmäktige att meddela närmare föreskrifter om
revisionen. I enlighet med utredningens förslag har bestämmelserna om revision
tagits in i ett särskilt kapitel i den nya lagen. Härigenom markeras
revisorernas oberoende ställning och självständighet i förhållande till
förvaltningsorganen,
63
och 64 SS
1
dessa paragrafer finns bestämmelser om antalet revisorer, mandattid, valbarhet
m, m., ersättning och jäv. Paragraferna motsvarar i huvudsak 63 S KL, 67 S KLS
och 67 S LL.
Gällande
rätt och tidigare förslag
I
63 S KL regleras tiden för revisorernas uppdrag, revisorsjäv och revisorernas
inventeringsrält. Vidare finns hänvisningar till 42 S KL i fråga om
revisorernas ansvar och skadeståndsskyldighet och till 28 S 1 och 2 mom. KL i
fråga om ersäitning lill revisorerna.
Enligt
63 S KL skall kommunfullmäktige varje år utse tre eller fiera revisorer och
lika många suppleanter för granskning av det följande årets förvaltning.
Bestämmelsen medger att man utser särskilda revisorer för viss nämnd eller för
vissa gmpper av nämnder. Som framgår av 22 S KL kan val av revisorer ske
proportionellt. Allmänna bestämmelser om valbarhet saknas. Det innebär att
medlemskap i kommunen inte utgör valbarhetsvillkor. Annan än kommunmedlem
anses inte vara skyldig alt motta revisorsuppdrag. För revisorernas del saknas
också regler om avsägelserätt. Någon allmän rätt för kommunmedlem att avsäga
sig revisorsuppdrag anses dock inte föreligga,
1
63 S KL finns vidare särskilda jävsbesiämmdser. Den som i egenskap av ledamot
eller suppleant i kommunstyrelsen eller annars är redovisningsskyldig till
kommunen eller sådan den redovisningsskyldige närstående som avses i 16 S KL
får inte vara revisor eller revisorssuppleant för granskning av förvaltning som
omfattas av redovisningsskyldigheten. Han får inte heller delta i val av
revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning. Inte
heller får han delta i beslut med anledning av granskningen. Han är däremot
oförhindrad att della i den överläggning som kan föregå beslutet. Här finns en
skillnad i förhållande till den allmänna jävsregeln i 16 S KL, vilken innebär
att den som är jävig är utesluten från all handläggning av ärende i vilket han
är jävig. Denna skillnad är inte kommenterad i förarbetena till KL.
Enligl
63 S KL har revisorerna rätt alt när som helst inventera de pen-
Prop.
1975/76:187 519
ningmedel
och värdehandlingar som kommunstyrelsen eller annan nämnd omhänderhar.
Revisorerna har också rätt att ta del av räkenskaper och andra handlingar som
berör förvaltningen.
Motsvarande
beslämmelser för Stockholms kommun finns i 67 S KLS. Beslämmelserna avviker
från 63 S KL på del sättet all det i 67 S KLS inte finns någon föreskrift om
att revisorerna skall vara minst tre eller all suppleanterna skall vara lika
många som revisorerna. 1 KLS sägs i detta hänseende endast att
kommunfullmäktige skall utse revisorer och revisorssuppleanter. Bestämmelsema
i 67 S LL stämmer överens med 63 S KL,
Med
KLS infördes för Stockholms vidkommande en bestämmelse om att mandattiden för
revisorer skulle vara två år. Revisorernas mandattid kom därmed all sammanfalla
med nämndledamöiernas mandattid. Som skäl för tvåårsregeln för revisorer
åberopades i den utredning som föregick KLS att ett åriigt byte av revisorer
var ägnat att nedsätta revisionens effektivitet. 1 propositionen godtogs denna
avvikelse från KL, eftersom några egentliga ölägenheter av en tvåårig
mandatperiod för revisorerna knappast kunde befaras (prop. 1957:16 s. 63).
Genom 1969 års ändringar i KlS infördes
ettårig mandattid för ledamöterna i kommunstyrelsen och för revisorerna.
Mandattiden för revisorerna ansågs böra liksom tidigare stämma överens med
mandattiden för nämndledamöterna (prop, 1969:129 s, 79 och 118).
Enligt
8 kap. 11 S riksdagsordningen väljs riksdagsrevisorerna för riksdagens
valperiod. När den treåriga mandatperioden för riksdagsrevisorerna infördes var
anledningen den att en längre mandattid än tidigare ansågs skapa bätlre
möjligheler för en mera inträngande och systematisk granskningsverksamhet (KU
1967:60, bil. 4).
Frågan
om jäv för kommunfullmäktig vid val av revisorer diskuterades av de sakkunniga
som utarbetade förslaget lill KLS, De sakkunnigas majoritet föreslog att någon
bestämmdse om jäv för deltagande i val av revisorer eller revisorssuppleanter
inle skulle tas med i lagen, eftersom en sådan regel skulle göra övervägande
antalet ledamöter i fullmäktige jäviga vid val av revisorer (prop, 1957:16 s.
31). En minoritet ville behålla jävsregeln och framhöll all del var fel att
grundläggande kommunalrällsliga principer skulle avskaffas eller jämkas för att
möjliggöra den ena eller andra lösningen av praktiska administrativa problem
(prop. s. 33). Föredragande departementschefen fann att majoriteten inte hade
anfört tillräckliga skäl för att i KLS göra avvikelse från principen att den vars
förvaltning skall granskas av revisorer inte får delta i valet av revisorerna.
Han framhöll vidare att det torde höra till undantagsfallen att
jävsbestämmelsen i praktiken medför några svårigheter (prop, s. 38),
Vid
olika tillfällen har övervägts frågan om särskilda kvalifikationskrav bör
ställas upp beträffande kommunala revisorer. Förslagen har avvisats under
hänvisning dels till att kommunerna bör ha valfrihet på området, dels lill det
biträde som kommunförbunden lämnar i fräga om revisionsverksamheten (prop,
1930:99 s, 189, KU 1937:18 och KU 1944:12),
Prop.
1975/76:187 520
Kommunallagsulredningen
I
fråga om mandattiden för revisorerna anser utredningen alt övervägande skäl
talar för alt mandattiden för revisorerna bör vara densamma som för nämndledamöterna.
Härigenom bör revisionens effektivitet som konlrol-linstmment öka. Vidare
underiättas granskningen av fierårsprojekl. Revisorernas ställning kan också
stärkas med en längre mandattid. Utredningen pekar på att en sådan ordning
tidigare har tillämpats i Stockholms kommun och nu gäller för
rikdagsrevisorernas del. Utredningen anför att del inte finns någon skillnad
mellan revisionens uppgifter och inriktning mellan Stockholms kommun och övriga
kommuner och att det därför är lämpligasl att den treåriga mandattiden får
gälla även för revisorerna i Stockholms kommun. En konsekvens av den enhetliga
treåriga mandatperioden är att del alltid blir de nyvalda fullmäktige resp. det
nyvalda landstinget som skall utse revisorer.
Beträffande antalet
revisorer och revisorssuppleanter anför uiredningen att den reglering som nu
finns i KLS har vissa fördelar. Antalet revisorer för mindre förvallningar kan
vara under tre och antalet suppleanter behöver inte vara lika stort som anlalel
revisorer. Utredningen framhåller emellertid att minoritetsintressena alltjämt
kräver att antalet revisorer åtminstone totalt sett är tre. Utredningen menar
alt principen om tre revisorer och lika många suppleanter enligt uttrycklig
beslämmelse i den nya lagen bör gälla också för del fall att fullmäktige utser
särskilda revisorer för viss eller vissa nämnder. Därigenom blir också den
sedan länge godtagna möjlighelen för kommun att inrätta s. k. delad revision
lagfäst.
I
fråga om revisors valbarhet anför utredningen att behovet av att kunna tillföra
revisionen sakkunskap utifrån numera tillgodoses genom att samtliga kommuner
och landstingskommuner anlitar någon form av fackrevision. För de
förtroendevalda revisorerna bör enligt utredningens mening i princip samma
valbarhetsvillkor gälla som förändra förtroendeuppdrag. Utredningen framhåller
också alt man i kommunerna numera alltid torde kunna finna ett tillräckligt
anlal personer med erforderiig sakkunskap som. förtroendevalda revisorer och
tillägger att del i praktiken torde vara myckel sällsynt att man väljer
revisorer som inle är medlemmar i kommunen. Utredningen föreslår därför att
samma regler som för ledamöterna i kommunfullmäktige resp. landstinget skall
gälla i fråga om valbarhet, valbarhetens upphörande och rätt lill avsägelse.
Uiredningen finner inte anledning att föreslå några regler om särskilda
kvalifikationer för förtroendevalda revisorer.
Uiredningen
pekar på att det i 12 kap, 7S regeringsformen anges att riksdagsrevisorerna
skall granska den statliga verksamheien, inle den statliga förvaltningen (prop,
1973:90 s, 435), Med hänsyn härtill föreslår uiredningen att nuvarande ullryck
"förvaltningen" som beteckning för revisorernas grundläggande
granskningsuppgift byts ut mot "verksamhet".
Utredningen
framhåller att nuvarande regler i 63 S KL, 67 S KLS och
Prop.
1975/76:187 521
67
S LL, som tillåter jävig ledamot att della i överläggning i ärende om
ansvarsfrihet, utgör avsteg från vad som annars gäller vid jäv för ledamöter i
kommunala organ. Fullmäktig och ledamot av kommunstyrelsen eller annan nämnd
får inte i andra fall delta i någon del av ärendebehandlingen, när jäv
föreligger. 1 nämnd får jävig ledamot inle ens vara närvarande (37 S KL). Att
dellagande i överiäggningen är tillåtet vid behandling av revisionsberättelse
kan enligt utredningen förklaras av ärendets speciella natur. Det är i och för
sig rimligt att nämndledamöter, som också är ledamöter i fullmäktige, har räll
att förklara och försvara sig i debatt med anledning av erinran eller
anmärkning från revisorerna mol nämndens förvaltning, även om de har beretts
tillfälle att kollektivt ge sin mening till känna, när nämnden avgav yttrande
över revisionsberättelsen. Från suppleantens synpunkt är det däremoi enligt
ulredningens mening inte godtagbart att han skall vara åhörare under
överiäggningen, utan möjlighet alt framställa yrkanden eller ens yttra sig,
samt därefter träda in och delta i beslutet. Revisionsanmärkning eller erinran
mot en nämnds förvaltning riktas, anför utredningen, mol nämnden som organ och
inte mot de enskilda ledamöterna. Delta motiverar enligt utredningens medning
att någon på nämndens vägnar under överiäggningen har möjlighet att utveckla
nämndens synpunkter och delta i debatten, även om nämnden enligt utredningens
lagförslag skall beredas möjlighet att inkomma med förklaring med anledning av
anmärkning eller erinran. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att
det föreskrivs att den som är ledamot eller suppleant i kommunstyrelsen resp.
förvaltningsutskottel eller annars är redovisningsskyldig till kommunen eller
landstingskommunen inte får della i handläggningen av ärenden om ansvarsfrihet
för verksamhet som omfattasav redovisningsskyldigheten. Som ett undantag
härifrån skall enligt förslaget gälla att ordföranden och vice ordföranden i
styrelsen eller annan nämnd, vars förvaltning granskningen gäller, får delta i
överiäggningen, när revisionsberättelse som avser granskningen behandlas.
Bestämmelserna
om inventeringsrätt för revisorerna skall enligt ulredningens förslag tas in i
en särskild paragraf som närmare behandlar revisorernas uppgifter m. m. (65
S),
Remissyttrandena
Förslaget
att revisorer i kommun och landstingskommun i fortsättningen skall utses för
tre år i stället för ett år biträds eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser som berör frågan. Riksrevisionsverket tillägger dock att
mandattiderna för revisorer och nämndledamöler bör sammanfalla i alla kommuner
och att de problem som på grund därav uppkommer i Stockholms kommun bör lösas i
det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Föreningen
Sveriges kommunala förvallningsjurisler anför att förslaget ger möjlighet till
val av revisorer när som helst under löpande mandatperiod.
Prop.
1975/76:187 522
vilket
inte synes vara avsett. Enligt föreningens mening bör paragrafen kompletteras
med en bestämmelse om att valet skall ske för tre är räknat fr, o, m, den 1
januari året efter det år dä val i hela riket av fullmäktige har ägt rum. Även
Svenska kommunförbundei, Värmlands läns landstingskommun samt Karlstads,
Svalövs, Bräcke och Munkedals kommuner anser att paragrafen bör förtydligas sä
att del klart framgår att revisorerna skall ha samma mandattid som
nämndledamöterna.
Förslaget
att de valbarhetsvillkor som gäller för ledamot i fullmäktige även skall gälla
för revisor och revisorssupfileant avstyrks av länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, Skaraborgs läns landstingskommun och Göteborgs kommun. Länsslyrelsen
säger sig ha svårt all finna bärande skäl för att bestämmelserna om valbarhelsvillkor
skall tillämpas på revisorer och åberopar härvid intresset av att kommunerna
inte binds i onödan. Landstingskommunen framhåller alt förslaget innebär att
en revisor som flyttar från landstingskommunen genast föriorar sitt uppdrag.
Om detta inträffar strax innan revisionsberättelsen skall undertecknas, måsle
man kalla in en suppleant som inte har deltagit i revisionsarbetet. Den
tidigare revisorns iakttagelser och erfarenheter går därmed föriorade.
Landstingskommunen anseratt denna praktiska synpunkt måste ta över den
principiella synpunkten att endasl den som vid varje tillfälle är valbar bör ha
insyn i förvaltningen och få uttala sig i ansvarsfrågan. Göteborgs kommun anför
all de valbarhetsvillkor som föreslås innebär att en länsöverdirektör eller en
avdelningschef vid länsstyrelse inte kan vara revisor. Utredningen anför inte
något annat motiv för denna ändring i förhållande till vad som gäller f n. än
att samma valbarhetsvillkor i princip bör gälla för de förtroendevalda
revisorerna som för andra förtroendemän. Enligt kommunens mening bör det inte
föreligga samma valbarhetshinder för revisor som för fullmäktig och nämndledamol.
Sedan gammalt bmkar man sträva efter all resa så få hinder som möjligt för
kommunmedlemmarna alt inneha förtroendeuppdrag. Kommunen kan inle urskilja
något fall när ett jävförhållande skulle kunna inträffa vid förening av
uppdrag som vald revisor och innehav av tjänst som avdelningschef vid
länsstyrelse. Skulle en sådan situation uppkomma, kan avdelningschefen avstå
från att handlägga ärendet i länsstyrelsen, Örebro kommun kan inte heller finna
något skäl för att en avdelningschef vid länsstyrelse inte skulle kunna vara
revisor,
Svalövs
och Mora kommuner anser att det bör övervägas om inte revisorerna bör vara
auktoriserade eller på annat sätt särskilt kvalificerade för uppgiften.
Riksrevisionsverket menar däremoi alt del f n. inte finns anledning alt ta upp
frågan om särskilda kvalifikationskrav.
Riksrevisionsverket
lillslyrker utredningens förslag i fråga om del s, k, de-chargejävet, Värmlands
läns landstingskommun. Föreningen Sveiiges kommunala jörvallningsiuiister och
Karlstads kommun anför däremot invändningar gentemot förslaget. De vill att det
även i framtiden skall vara möjligt att använda förfaringssättet alt i protokollet
anteckna att viss ledamot inte deltar
Prop. 1975/76:187 523
i beslutet om ansvarsfrihet såvitt angår honom. Föreningen
anför att en konsekvent tillämpning av den nuvarande jävsregeln i fråga om beslul
om ansvarsfrihet kan medföra att bara ett ringa antal av fullmäktiges ledamöler
och suppleanter är behöriga all falla beslut. Det kan tänkas inträffa att en
partigrupp som inte är representerad i nämnderna på grund av jäv för övriga ledamöler
och suppleanter i fullmäktige kommer att utgöra en majoritet i fullmäktige,
när revisionsberättelsen avser hela den kommunala förvaltningen. Det skulle
kunna göra det möjligt att som en politisk demonstration vägra ansvarsfrihet
utan saklig grund. En sådan situation kan undvikas, om det även i fortsättningen
blir möjligt att lösa jävsfrågan genom att anteckna i protokollet att vissa
ledamöter inte deltar i beslutet om ansvarsfrihet såvitt gäller dem. Som
föreningen ser det står inte denna möjlighet öppen enligt utredningens förslag,
Stockholms kommun anför att förslaget om att dechargejävet skall vidgas till
att gälla inte bara beslut i frågan om ansvarsfrihet utan hela handläggningen
av ärendet rent principiellt synes konsekvent och riktigt men att det i
praktiken är skäligen betydelselöst. Kommunen ifrågasätter därför om denna
nyhet, som medför att paragrafen måste tyngas av en undantagsbestämmelse om
rätt för resp, nämnds ordförande och vice ordförande att della i
handläggningen, verkligen är påkallad.
Några av remissinstanserna tar upp frågan om revisorssuppleanternas
Slällning, Stockholms kommun anför alt det från principiell synpunkt hade varit
av värde om utredningen hade belyst revisorssuppleanternas ställning och
funktion, principerna för suppleants inkallande m, m. Enligt kommunens mening föreligger
nämligen med hänsyn till revisorsuppdragets karaktär av en sammanhängande och
odelbar förrättning, en klar skillnad mellan uppdrag som revisorssupplenat och
uppdrag som suppleant för nämndledamot. Av delta skäl har i Stockholm frågan om
suppleants inträde vanligtvis aktualiserats först när det har varit klart all
ordinarie revisor inte har kunnat fullfölja sitt uppdrag. Ofla har frågan då
lösts genom nyval av revisor. Stockholms. Malmöhus och Skaraborgs läns
landstingskommuner samt Uppsala och Jönköpings kommuner föreslår en föreskrift
om att beslämmelserna om styrdsesuppleanlers tjänstgöring skall gälla även för
revisorssuppleanter.
Svenska kommunjörbundei fäster uppmärksamheten på att ulredningens
författningsförslag är så utformat att en revisorssuppleant, som inte
tjänstgör, inte kan få någon ersättning. Enligt förbundets mening bör det vara
möjligt att ge ersättning även åt revisorssuppleant som inte tjänstgör.
Föredraganden
I 63 S första styckei har lagils in beslämmelser om val av
revisorer och revisorssuppleanter och om mandatperiod, I likhei med utredningen
och en i det närmaste enhällig remissopinion har jag funnit det lämpligt att
införa en enhetlig treårig mandatperiod för revisorer och revisorssuppleanter
Prop.1975/76:187 524
i
kommuner och landstingskommuner, Oavsell vilken mandatperiod som gäller för
styrelsen och övriga nämnder är del fördelaktigt för revisionsarbetet alt
revisorerna väljs för en följd av år, Någol undantag i fråga om
man-dalperiodens längd har därför inle gjorts för Stockholms kommun, I lagmmmet
anges uttryckligen att valet skall förrättas av de nyvalda fullmäktige. Jag
vill för tydlighets skull erinra om att revisorernas uppdrag är slutfört först
sedan de under Ijärde året efter valet har granskat det tredje årets verksamhel.
Att
s, k, delad revision är tillåten anges uttryckligen i första stycket. Även val
av revisorer och suppleanter för granskning av viss eller vissa nämnders
verksamhet skall ske vart tredje år. Genom regeln att revisorerna och revisorssuppleanterna
skall vara minst tre även vid delad revision skapas garantier för alt
minoritetsintressena kan göra sig gällande i revisionsarbetet.
Några
remissinstanser har uttryckt önskemål om en reglering av suppleanternas
tjänstgöring och föreslagit att bestämmelserna om slyrelsesupp-leanter skall
gälla även för revisionssuppleanter. Frågan om revisorssuppleanternas
tjänstgöring bör enligt min mening regleras av varje kommun eller
landstingskommun i del reglemente eller den instruktion som fullmäktige kan
anta för revisorerna. Det torde ulan särskilda beslämmelser vara klart alt
fullmäktige därvid måsle se till alt det minoriletsskydd som följer av
valreglerna inte träds för när. Jag vill erinra om alt den proportionella
valmetoden enligt 28 S kan användas vid val av revisorer och revisorssuppleanter.
I
likhet med utredningen harjag inte funnii skäl att införa speciella valbarhetsvillkor
för revisorer. I enlighet med utredningens förslag föreskrivs däremot i 63 S
andra stycket att bestämmelserna för fullmäktige om valbarhet, verkan av alt
valbarheten upphör, rätt till avsägelse och rätt till ledighet från anställning
skall gälla även för revisorer och revisorssuppleanter. Liksom vid val till
styrelsen och andra nämnder skall dock den som har uppnått 18 års ålder vid vallillfället
vara valbar.
Enligt
vad som föreskrivs i 63 S iredje stycket kan ersättning utgå även lill
suppleant.
Bestämmelserna
i 64 S om att bl, a, ledamot i styrelsen inte får vara revisor eller revisorssuppleant
för granskning av verksamhel som omfattas av hans redovisningsskyldighet eller
delta i val av sådan revisor eller suppleant stämmer överens med de nuvarande
bestämmelserna i KL, KLS och LL, 1 enlighet med utredningens förslag föreskrivs
vidare att motsvarande jäv föreligger vid handläggningen av ärende om
ansvarsfrihet för verksamheten men att ordföranden och vice ordföranden i
styrelsen eller annan nämnd ändå får delta i överiäggningen. Ledamot som får della
i överiäggningen med stöd av dessa bestämmelser är att ange som jävig och far inle
della i beslutet i frågan om ansvarsfrihet. Suppleant skall kallas in för honom
redan under överiäggningen. Jag vill vidare erinra om alt de konsekvenser av
utredningens förslag som Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings-
Prop.
1975/76:187 525
jurister
har noterat kan undvikas, om frågan om ansvarsfrihet behandlas särskilt för
varje nämnd, i den mån anmärkning mot nämndens förvaltning har framställts i
revisionsberättelsen. Föreskriften om rält för ordföranden och vice ordföranden
i nämnd att della i överläggningen har utformats så att det klargörs att den anvser
även den som inte är ledamot i fullmäktige,
65
och 66 SS
I
65 S finns beslämmelser om revisorernas uppgifter och befogenheter, medan 66 S
innehåller regler om den förvaltning som har samband med revisionsuppdraget. I
63 S KL, 67 S KLS och 67 S LL finns motsvarighet till vissa av bestämmelserna i
den nya 65 S, medan motsvarighet lill 66 S -saknas.
GäUande
rätt och lidigare förslag
163
S KL och niotsvarande bestämmelser i KLS och LL sägs att revisorerna utses för
att granska förvaltningen samt att de har räll att inventera de penningmedel
och värdehandlingar som kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet eller
annan nämnd omhänderhar och att tadel av räkenskaper och andra handlingar som
rör förvaltningen.
Vid
revisionen skall räkenskaperna granskas redovisningstekniski och för-valiningsåtgärdernas
lämplighet i allmänhet prövas. Undantagen från denna prövning, den s. k,
sakrevisionen, men inte från den redovisningstekniska granskningen, är
specialreglerad nämnds kvalificerade myndighetsutövning. Med detta undantag
avser revisionen frågan om nämndernas verksamhet har ägt mm i former som är
godtagbara från rationaliseringssynpunkt och som säkerställer ett så långt
möjligt riktigt beslutsunderlag (Kaijser, Kommunallagarna 11, 1975 s, 319),
1
betänkandet Storiandstingets författning anmärktes att gällande bestämmelser
ger intrycket att revisionsarbetets tyndpunkt ligger i räkenskapsgranskningen.
Sakrevisionen borde enligt betänkandet nämnas i bestämmelserna om revision, 1
de bestämmelser som föreslogs i betänkandet angavs att revisorerna granskar
landstingskommunens räkenskaper och förvaltning samt övervakar alt
förvaltningen utövas på ett från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och
att den kontroll som utövas inom förvallningsorganen är ändamålsenlig, I
belänkandet föreslogs vidare att de nuvarande bestämmelserna om inventeringsrält
skulle kompletteras med en föreskrift om skyldighet för förvaltningsorganen att
lämna uppgifteroch upplysningar till revisorerna. De nämnda förslagen i
betänkandet ledde inte till lagstiftning,
I
de nuvarande kommunallagarna finns inga uttryckliga bestämmelser om
revisorernas förvaltning i samband med revisionsuppdraget,
1
kommunerna och landstingskommunerna förekommer f n, olika or-
Prop.
1975/76:187 526
ganisationsformer
för revisorerna. Ibland är revisorerna uppdelade på revisorsgrupper. Dessutom
kan det finnas revisionskontor med anställda tjänstemän, I kommunerna anlitas
ofta Svenska kommunförbundets revisionsavdelning som biträde i
revisionsarbetet.
Med
revisionsuppdraget följer en del administrativa uppgifter som kan särskiljas
från det egentliga revisionsarbetet. Till dessa administrativa uppgifter hör
t. ex. förvaltning av anslag för revisionsarbetet och handläggning av
personalfrågor i den mån det förekommer direkt underställd personal. 1 en del
kommuner och landstingskommuner finns en särskild revisorsnämnd för de
administrativa uppgifterna. 1 några kommuner har förvaltningen lagts på
kommunstyrelsen,
1
litteraturen har hävdats att en ordning som innebär att revisorerna som ledare
för revisionsförvaltningen organiseras som nämnd får anses strida mot
kommunallagstiftarens intentioner. Revisorerna bör i stället uppfattas som
direktansvariga inför fullmäktige. Vid behandling av revisionsberättelsen, som
bör innehålla redogörelse för hur revisionsarbetet har bedrivits och bekostats,
bör fullmäktige i särskilt beslul ge till känna om det finns anledning till
kritik mot revisionsarbetet (Kaijser, Kommunallagarna II, 1975 S,
324),
Frågan
om revisorernas ställning belyses i rättsfallet Regeringsrättens årsbok 1971
ref 42,1 målet var frågaom vilken ställningen landstingskommuns revisorer hade,
när de enligt ett för dem antaget reglemente anställde och entledigade
revisionskontorets personal samt fattade sådana beslut i personalärenden
rörande kontoret som inte föll inom personalnämndens kompetensområde.
Regeringsrätten fann i målet all revisorerna fick anses ha ställning som
landstingskommunal nämnd, när de fullgjorde dessa förvaltningsuppgifter.
Inom
Svenska kommunförbundet har år 1973 utarbetats ett normalförslag till revisionsreglemenle
som innehåller ytterligare en lösning av frågan om den förvaltning som följer
med revisionsuppdraget. Lösningen innebär att revisorerna själva förvallar sitt
anslag utan att de därigenom får ställning som nämnd. Revisorerna bör enligt
normal förslaget lämna en redogörelse för hur revisionsanslagel har använts.
Beträffande tjänstlillsättningsfrågor m, m, föreslås att avgörandena skall
fattas med enkel majoritet bland revisorerna, om dessa är oeniga, Sotn en
alternativ lösning anvisas att låta fullmäktige avgöra sådana frägor när
revisorerna inte är ense. Även Landstingsförbundet har utarbetat förslag lill
normalreglemente för revisorerna,
Kommunallagsulredningen
I
den promemoria från Svenska kommunförbundet som är intagen som bilaga till
kommunallagsutredningens betänkande anförs att den nuvarande beskrivningen av
revisorernas inventeringsrält i 63 S KL så lill vida kan uppfattas som en
begränsning av revisorernas befogenheter som det inte
Prop.
1975/76:187 527
klart
framgår att revisorerna har rätt att infordra förklaringar och andra
upplysningar som behövs för revisionen, Bestämmelsema bör enligt promemorian
kompletteras på denna punkt,
1
kommunförbundets promemoria anförs all revisionsbestämmelserna i den nya lagen
bör inledas med en föreskrift om att fullmäktige kan anta reglemente
(arbetsordning) för revisorerna, I detta reglemente kan anges hur revisionen i
kommunen skall organiseras och ges föreskrifter om uppdelning i
ansvarsområden. Där bör också kunna anges all revisorerna utgör ett organ som
självt disponerar anslagna medel och anställer egen personal eller anlitar
utomstående expertis. Detta organ skall - framhålls det i promemorian - självfallel
inle vara att anse som en kommunal nämnd.
Den
kommunala revisionen var, anför utredningen, tidigare inriktad främst på en
räkenskapsgranskning som syftade till att upptäcka oegentligheter och
felaktigheter. Den kommunala förvaltningens expansion och utveckling av
revisionens arbetsmetoder har påverkat revisionen i riktning mot en sak- eller
förvaltningsgranskning, 1 de tnoderna redovisningssystemen finns olika
kontrollanordningar som tillsammans bildar ett internt kontrollsystem.
Revisorernas rent kontrollerande uppgift kan därför begränsas till att granska
om kontrollsystemet är funktionsdugligt. Syftet med förvaltningsgraksningen är
att främja effektiviteten i förvaltningen. Revisionens ändrade roll och ökade
betydelse bör enligt utredningen markeras i lagstiftningen. Samtidigt bör de
särskilda problem som har uppstått i fråga om organistionen av revisorernas
egen förvaltning lösas genom lagstiftning. Kommunerna bör dock fortfarande ha
frihet all själva reglera organisationsfrågorna i detalj, lämpligen genom
reglementen. Därigenom kan organisationen anpassas till vad som är ändamålsenligt
med hänsyn till kommunernas storlek och stmklur.
Utredningen
föreslår all det föreskrivs alt revisorerna granskar nämndernas verksamhet saml
prövar om denna har utövats på ett sätt som är tillfredsställande från
ekonomisk synpunkt och om den kontroll som utövas inom nämnderna är
ändamålsenligt. Utöver bestämmelser om inventerings-rätt föreslår utredningen
vidare en bestämmelse om skyldighet för nämnderna att lämna revisorerna de
upplysningar som behövs för revisionsarbetet. Dessa bestämmelser skall enligt ulredningens
förslag i tillämpliga delar gälla även för beredning.
Utredningen
finner inte anledning alt föreslå all närmare föreskrifter om revisionens arbelsformer
ges i lag. Arbetsformerna bör kommunerna och landstingskommunerna få bestämma
själva.
Däremot
bör enligt utredningens mening de frågor som har samband med organisationen av
revisorernas förvaltningsuppgifter regleras i lag. Regleringen bör utformas så
att revisorerna får möjlighet att själva utöva sin förvaltning eller att utse
särskilda förvaltningsorgan, revisorskollegier, utan att nämndformen behöver
anlitas, Uiredningen anser det inte nödvändigt eller lämpligt alt i lagen
närmare reglera förfarandet i sådana organ.
Prop. 1975/76:187 528
Revisorskollegiet
bör enligt utredningen inte vara underkastat kommunstyrelsens resp.
förvaltningsutskottets direklivrätt eller vara föremål för revision. Inte
heller reglerna om uppgörande av budgetförslag eller om räkenskapsföring bör
tillämpas på kollegiet. Kommunfullmäktige resp. landstinget bör på annal
lämpligt sätt direkl få en redovisning för kollegiets verksamhel.
Budgetberedning av revisorernas anslag kan exempelvis ske av fullmäktiges
presidium eller av ell särskilt beredningsorgan. Utredningen framhåller att ledamöterna
i styrelsen eller andra nämnder som är föremål för revision av naturiiga skäl
inte bör della i beredning av frågor som rör revisorernas anslag. Utredningen
finner del överfiödigl att lagreglera denna fråga, fastän styrelsen i princip
har ansvarel för hela det budgetförslag som fullmäktige skall besluta om. Den
omständigheten att kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet måsle få
tillfälle att yttra sig även i fråga om revisorernas anslag är enligt
utredningens mening av underordnad betydelse. De närmare organisatoriska
föreskrifterna för revisorskollegiet bör tas in i revisionsreglemente eller
motsvarande.
För
en del kommuner kan antalet revisorer vara så litet att del är olämpligt att
inrätta ett särskilt förvaltningsorgan. Förvaltningen av revisionsanslaget bör
då kunna ankomma på revisorerna själva, anför utredningen. Även i sådant fall
måste emellertid de lidigare berörda frågorna lösas. De organisatoriska
föreskrifterna bör las in i ett reglemente eller motsvarande. Skillnaden mellan
de två alternativen är den att de uppgifter som enligt det första alternativet
vilar på ett särskilt förvaltningsorgan, som beslår av revisorer, enligl del
andra aliernalivel ankommer på samtliga revisorer.
Enligt
utredningen är det oklart i vilken utsträckning revisorernas beslut i fråga om
förvaltningen f n. kan överklagas. Hur långt överklagbarheten bör sträcka sig
får enligl uiredningen överlämnas ål rättspraxis all avgöra. Möjligheten att
överklaga revisorernas beslut motiverar att reglerna för kommunfullmäktige
resp. landstinget om protkollföring m, m, görs tillämpliga på samtliga beslut
som avser revisorernas förvaltning.
Utredningen
anser att del är tillräckligt att i lagen ange att revisorerna själva får utöva
den förvaltning som har samband med revisionsuppdraget, att beslut som fattas
angående förvaltningen skall tas upp i protokoll och att reglerna för
fullmäktige om justering och tillkännagivande om justering skall ha motsvarande
lillämpning,
Remissyltrandena
Några
remissinstanser är kritiska mot ulredningens förslag att revisorernas uppgifter
skall beskrivas genom en föreskrift om alt revisorerna prövar om verksamheten
har utövats på ett sätt som är tillfredsställande från ekonomisk synpunkt och
om den kontroll som har utövats inom nämndema är ändamålsenlig.
Riksrevisionsverket. Stockholms kommun och Stockholms läns landstingskommun
framhåller alt det bör framgå av lagtexten all revisorerna
Prop.
1975/76:187 529
skall
pröva om verksamheten har utövats på ett sätl som är ändamålsenligt,
planmässigt och tillfredsställande från allmänna ekonomiska synpunkter och om
redovisningen, dvs, bokslutet och den löpande bokföringen, är rättvisande och
ändamålsenlig. Länsstyrelsen i Kristianstads län och Malmö kommun anför alt
uttrycket "från ekonomisk synpunkt" i utredningens förslag kan
motverka alt sakrevisionen inriktas mot granskning av nämndernas effektivitet,
Jönköpings läns landstingskommun. Svenska kommunförbundet samt Eskilstuna,
Norrköpings, Jönköpings, Svalövs, Göteborgs, Västerås och Örsnköldsviks
kommuner ger uttryck för samma mening, Jönköpings läns landstingskommun anser
att det bör framgå av lagtexten att revisorerna skail granska att nämndernas
förvaltning har utövats i enlighet med landstingels beslul och gällande författningar.
Svenska kommunjörbundei understryker all även andra synpunkter än de ekonomiska
gör sig gällande vid revision och föreslår alt uliryckei "från ekonomisk
synpunkt" får utgå ur lagtexten. Eskilstuna kommun föreslår att lagtexten
så att det tydligare framgår att revisorerna skall pröva nämndernas hela
verksamhet. Kommunen finner del oklart om revisorerna enligt utredningens
förslag får anmärka påen nämnd, som har överskridit sin befogenhet och
kompetens utan att verksamheten därför kan sägas ha utövats på ett sätt som är
otillfredsställande från ekonomisk synpunkt, Svalövs kommun anför att det bör
framgå av lagtexten att revisionen avser en allmän förvaltningsrevision av
styrelsens och nämndernas hela verksamhet, Västerås kommun anför alt förvaltningsrevisionen
enligt god revisionssed innebär bl, a, en granskning av om verksamheten har
bedrivits ändamålsenligt och planmässigt, 1 revisionen ingår också att granska
att lagar, förordningar, reglementen och instruktioner för olika förvaltningar
iakttas,
Norrköpings
kommun anser all del är olämpligt att i lagtexten först nämna revisorernas inventeringsrält.
Kommunen framhåller att inventeringen numera fär betraktas som mindre
väsentlig än en lång rad andra åtgärder som ulförs för att bedöma nämndernas
verksamhet. 1 fråga om invente-ringsrälten anför riksrevisionsverket att
inventeringar ingår som ett obligatoriskt led i den interna kontrollen. De
ankommer normalt inte på revisorerna, 1 en revisors allmänna behörighet får
anses ingå rättighet att vid behov göra de inventeringar som behövs. Dessa
behöver inte begränsa sig lill penningmedel och värdehandlingar utan kan avse
även förråd, varulager, inventarier o, d. Om en särskild föreskrift om
befogenhet att verkställa inventeringar anses nödvändig, bör den sålunda avse
samtliga tillgångar. Även Svenska kommunförbundet har invändningar mot
föreskriften om inventeringsrält och anför att regeln om revisors räll att
inventera penningmedel och värdehandlingar återspeglar förhållandena under en
tid när kassain-venleringar och andra inventeringar spelade en betydligt större
roll än numera. Med dagens syn på revisionen och nämndernas ansvar för den
interna kontrollen är inventeringar av denna typ en ralativt oväsentlig del av
revisionsarbetet. Enligt förbundet följer invenleringsräiien av revisorsuppdra-
34
Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 187
Prop.
1975/76:187 530
gets
natur och bestämmelsen om denna rätt kan därför utgå,
Malmö
kommun tar upp de specialreglerade nämndernas ställning gentemot revisorerna
och anför att en specialreglerad nämnd inte får utsättas för revisionskritik,
om del inte är fråga om bevakning av kommunens ekonomiska inlressen. Frågan om
de specialreglerade nämndernas förhållande till revisorerna är helt oreglerad.
Detta har gett upphov till oklarheter, missförstånd och tvister i
revisionsarbetet. Kommunen anser det önskvärt att revisorernas förhållande lill
dessa nämnder kommer till klart utiryck i den nya lagen. Liknande synpunkter
anförs av Göteboigs kommun.
Skaraborgs
läns landstingskommun tar upp frågan om revisorerna har rätt att under hand
göra påpekanden och erinringar hos nämnderna. Enligt nuvarande praxis och reglementsbestämmelser
får revisor under löpande granskning informera nämnd om brister i system,
rutiner o. d, för att ge nämnden möjlighet att ta ställning till revisorernas
iakttagelser och vidta eventuella åtgärder. Revisorerna kan alltså aktualisera
sådana frågor, innan revisionen slutförs och revisionsberättelsen läggs fram.
Landstingskommunen anser att denna s. k. positiva revision bör framgå direkt
av lagtexten. Därvid bör del också klariäggas om revisor är skyldig att under
löpande granskning underrätta nämnd om de fel och brister i förvaltningen som
har upptäckts.
Föreskrifterna
att revisorerna själva skall utöva den förvaltning som har samband med
revisionsuppdraget biträds eller lämnas utan erinran av del slora fiertalet av
de remissinstanser som berör frågan om förvaltningen,
Stockholms
kommun menar däremot all principen om revisorernas oberoende kan
upprätthållas, även om revisorernas förvaltning anordnas i nämndform, och
föreslår en föreskrift om att revisorerna själva eller, om fullmäktige så
beslutar, en nämnd som fullmäktige har utsett bland revisorerna utövar den
förvaltning som har samband med revisionsuppdraget. Enligt kommunen är det
tveksamt om den ordning som uiredningen föreslår är motiverad av praktiska och
principiella skäl. Vad saken gäller är dels att säkerställa revisorernas
oberoende ställning gentemot nämnderna, dels att finna en lämplig form för den
förvaltningsapparat och de medel som fullmäktige släller till revisorernas
tjänst. De svårigheter som har uppkommit när man har försökt förverkliga dessa
syften har enligt kommunens mening sin grund i att man inte har skilt på
revisionsuppgifterna och de uppgifter som avser ren förvaltning. En
revisorsnämnd får vissa bestämda förvaltnings- och verkställighetsuppgifter,
bland vilka den primära är att tillhandahålla revisorerna biträde och
materiel. Revisorerna däremot har i denna sin egenskap vissa revisionsuppgifter
som anges i lagen. Det är enligt kommunens mening svårt att se alt anordningen
med revisorsnämnd inte skulle vara förenlig med principen om revisorernas
oberoende ställning. Att en revisorsnämnd omfattas av kommunstyrelsens direklivrätt
i frågan om redovisning och avgivande av budgetförslag innebär inte någol
intrång i revisorernas oberoende i fråga om revisionsuppgifterna. Delsamma
gäller om
Prop.1975/76:187 531
del
förhållandet att nämnden skall vara föremål för revision. Denna revision kan
knappast påverka revisorernas oberoende slällning i fråga om granskningen av
övriga nämnders förvaltning. Enligt kommunens mening har anordningen med
revisorsnämnd åtskilliga fördelar framför den ordning som utredningen föreslår.
Ställningen som nämnd gör alt organet kan fungera som remissinstans, självt anhängiggöra
ärenden hos fullmäktige, få bemyndigande att delegera rutinärenden etc. Vidare
blir lagens övriga regler om nämnder gällande, varför man inte behöver några
särskilda föreskrifter om förfarandet hos nämnden. Väsentligt är enligt
kommunen också att det inte uppkommer någon tvekan om alt besvärsbeslämmelserna
är tillämpliga. Om revisorerna är många, står det klart att de inte kan utöva
förvaltningen tillsammans. De måste tydligen inom sig utse ett
förvaltningsorgan av något slag. I kommuner med egna revisionskontor är
förvaltningens omfattning inte helt obetydlig. Det måste då enligt kommunens
mening vara oriktigt att fullmäktige inte skall ha rätt att direkl utse dem som
skall svara för denna förvaltning.
Stockholms
läns landstingskommun anför all utredningens förslag innebär all revisorerna
själva - antingen samfällt eller, vilket inle framgår av själva lagtexten,
genom ett kollegium - skall sköta förvaltningen. De närmare regler om
förvaltningen som behövs i olika hänseenden skall enligt förslaget beslämmas av
kommunerna och landstingskommunerna själva. Landstingskommunen ställer sig
något tveksam lill denna lösning. Det är enligl landstingskommunens mening
inte rimligt att å ena sidan förbjuda nämndformen'och å andra sidan inte ens i
huvuddrag ange hur förvaltningen skall gå till. Det är önskvärt att lagtexten
närmare anger vad som skall gälla i fråga om revisorernas ställning som förvaltningsorgan.
Utredningens förslag i fråga om rätt att väcka ärenden hos fullmäktige synes
medföra att revisorernas förvaltningsorgan, oavsett om det utgörs av
revisorerna samfällt eller av ett särskilt organ, inte självi kan anhängiggöra
ärenden hos fullmäktige. Bestämmelserna om beredningstvånget innebär att ärende
som härrör från revisorernas förvaltningsorgan skall beredas av styrelsen eller
annan nämnd, om inle annal har bestämts. Revisorernas budgetförslag skall
vidare beredas av styrelsen. Dessa förhållanden är enligt landstingskommunens
mening ägnade att delvis förta verkan av utredningens förslag till bestämmelse
om revisorernas förvaltning. Landstingskommunen föreslår att denna bestämmelse
kompletteras så att det framgår att revisorerna samfällt eller genom sitt
förvaltningsorgan själva kan utöva den förvaltning som har samband med revisorsuppdragel,
Göteborgs kommun upplyser att man i kommunen har ett revisorskollegium, som är
en nämnd med sju ledamöter. Varje ledamot är ordförande i en revisorsgrupp.
Denna organisationsform har inte skapat några problem i fråga om revisorernas
oberoende. Snarare har deras oberoende markerats av att de inle själva har
behövt befatta sig med förvallningsangelägenheter utan har haft ett frislående
organ härför.
Prop.
1975/76:187 532
Frågan
om revision av revisorernas förvaltning tas upp av Föreningen Sveiiges
kommunala JÖivaliningsJurister saml Eslövs, Höörs, Landskrona, Ystads,
Karlstads och Sundsvalls kommuner. De ger uttryck för meningen att även
revisorernas förvaltning bör revideras och föreslår en föreskrift härom, Borås
kommun upplyser att fullmäktige i kommunen varje år utser tre särskilda
revisorer och tre revisorssuppleanter för granskning av revisorsnämn-dens
förvaltning och att man inte märkt några nackdelar av den revision av
revisorernas förvaltning som därmed har skett.
Föredraganden
I
65 § första stycket, som bygger på utredningens förslag, anges revisorernas
uppgifter. Där anges att revisorernas granskning omfattar inte bara övriga
nämnders utan också kommunstyrelsens resp, förvaltningsutskottets verksamhet, I
enlighel med utredningens förslag anges att revisorerna prövar om verksamheten
har utövats på ett sätl som är tillfredsställande från ekonomisk synpunkt och
om den kontroll som har utövats inom nämnderna är tillräcklig. Med anledning av
påpekanden från remissinstanserna föreskrivs vidare att revisorerna skall
pröva om verksamheien har utövats på ett ändamålsenligt sätt och om
räkenskaperna är rättvisande. Andra stycket innehåller i likhet med
bestämmelserna i de nuvarande kommunallagarna föreskrifterom revisorernas rält
att inventera penningmedel och värdehandlingar och all ta del av räkenskaper m.
m. Liksom i utredningens förslag anges vidare att revisor har rätt att få de
uppgifter och upplysningar av nämnderna som behövs för revisionsarbetet.
Förvaltningsrevisionen
har kommii att inta en alltmera framskjuten roll i revisionsarbetet. Jag anser
att denna ulveckling bör främjas och att paragrafen därför bör ge en
beskrivning av revisorernas arbetsuppgifter som utan detalj bestäm melser
förmedlar en föreställning om den betydelse som man numera tillmäter
förvaltningsrevisionen vid sidan av den mera traditionella kontrollen av
räkenskaper och medelsförvaltning. Lagtexten gör inte anspråk på att ge en
fullständig beskrivning av revisionsuppdraget men den anger de viktigaste
delarna av revisorernas arbete. Prövningen av all nämndernas verksamhet har
utövats på ett ändamålsenligt sätl avser bl, a, frågan om verksamheten är
inriktad på de mål som enligt lag, annan författning eller fullmäktiges beslul
gäller för verksamheten. Till prövningen av om verksamheten har utövats på ett
sätt som är tillfredsställande från ekonomisk synpunkt hör frågan huruvida
resultatet av nämndens verksamhet står i rimligt förhållande till
medelsförbrukningen.
Skaraborgs
läns landstingskommun tar upp frågan om revisorerna har rätt och skyldighet all
under hand göra påpekanden och erinringar hos nämnderna. Att revisorerna haren
sådan befogenhet ärenligt min mening självklart. Revisionsberättelsen är det
huvudsakliga medlet för revisorernas kommunikation med fullmäktige och övriga
kommunala organ men det utesluter inle alt revisorerna ger till känna sina
iakttagelser under hand. Enligt min
Prop.
1975/76:187 533
mening
bör revisorerna, medan granskningsarbelel pågår, påpeka fel och brister i
förvaltningen åtminstone när omedelbar rättelse är nödvändig för alt skada
eller allvariig olägenhet för kommunen resp. landstingskommunen skall kunna
undvikas eller begränsas. Det är emellertid svårt att i lagtext precisera
revisorernas befogenheter eller skyldigheter i detta hänseende. Jag har därför funnii
del lämpligast all överiåta åt revisorerna att själva från fall till fall
bedöma huruvida någon åtgärd bör vidlas.
Några
remissinstanser berör frågan om revisorernas ställning och uppgifter i fråga om
de specialreglerade nämnderna. Jag är medveten om de gränsdragningsproblem som
uppkommer vid revision av dessa nämnder. Jag har emellertid inte funnit det
möjligt att lösa dessa frågor genom föreskrifter i lag.
Som
både utredningen och remissinstanserna framhåller måsle man skilja mellan de göromål
som kan hänföras till det egentliga revisionsarbetet och de göromål av
administrativ art som har samband med revisorsuppdragel. Uppdraget alt vara
revisor är av individuell natur och kan inte fullgöras i de arbetsformer som
gäller för styrelsen och övriga nämnder. De administrativa göromålen däremot,
som förvaltning av medel som fullmäktige har anslagit för
revisionsverksamheten, anställande av experter och andra biträden, anskaffning
och vård av förbrukningsmateriel och inventarier etc, är väl ägnade att handhas
i de arbelsformer som både f n, och enligt förslaget till ny kommunallag anvisas
för styrelsen och övriga nämnder, I en del kommuner och landstingskommuner har
man också inrättat en särskild nämndförvallning för revisionen. Att de
administrativa uppgifterna handhas av en nämnd för vilken reglerna för
styrelsen och övriga nämnder gäller behöver enligl min mening inte försvaga
revisorernas självständighet och oberoende.
Att
inrätta en särskild revisorsnämnd för de administrativa uppgifterna kan alltså
vara en lämplig lösning åtminstone för slörre kommuner och landstingskommuner.
En annan lösning är all dessa uppgifter anförtros ål kommunstyrelsenresp, förvaltningsulskottet
eller någon annan nämnd. En sådan ordning kan emellertid innebära all
revisorernas oberoende ställning försvagas.
Med
hänsyn till vad jag nu har anfört har 66 S utformats så att kommunerna och
landstingskommunerna får frihel att anordna förvaltningen på det sätt som
lokalt framstår som mest lämpligt, 1 paragrafen föreskrivs alt revisorerna
själva utövar den förvaltning som har samband med revisionsuppdraget, om inte
fullmäktige bestäm mer annat. Huvudregeln enligt paragrafen är att revisorerna
utövar förvaltningen samfällt. Fullmäktige kan emellertid också inrätta en
särskild nämnd för de administrativa uppgiftema eller beslätnma all dessa skall
ombesörjas av någon redan inrättad nämnd. Ett ytterligare alternativ, som är
möjligt enligt paragrafen, äratt fullmäktige bestämmer att dessa uppgifter
skall handhas av ett särskilt förvaltningsorgan, som består av revisorerna
eller vissa av dem och som inte har karaktär
Prop.
1975/76:187 534
av
nämnd.
Om
man väljer nämndformen, blir naturiigtvis de bestämmelser som gäller om
nämndernas organisation och arbetsformer tillämpliga. Reglernaom uppgörande av
budgetförslag och om räkenskapsföring blir också tillämpliga. Vidare måste
nämndens verksamhet underkastas revision. Nämnden får enligt 20 § rält att
väcka ärenden hos fullmäktige och dess beslut i frågor angående den förvaltning
som har samband med revisionsuppdraget kommer att kunna överklagas enligt de regler
som gäller för nämndbeslut i allmänhet.
Fördel
fall all förvaltningen skall utövas av revisorerna samfällt föreskrivs i 66 §
att beslut som revisorerna fattar i fråga om förvaltningen skall tas upp i
protokoll och att beslämmelserna i 45 S för styrelsen skall äga motsvarande
tillämpning i fråga omjustering av protokoll och tillkännagivande om
justeringen. Denna föreskrift i 66 § bör naturiigtvis tillämpas också när
revisorerna skall ulöva förvaltningen genom ett särskill förvaltningsorgan, som
inte har karaktär av nämnd. Jag har inte någol att invända mot vad uiredningen
har anfört om vad som i övrigi bör gälla när revisorerna skall utöva
förvaltningen samfällt eller genom ett särskilt förvaltningsorgan. Med stöd av
69 § kan fullmäktige meddela de föreskrifter som behövs. Jag vill i detta
sammanhang erinra om föreskriften i 20 § om all fullmäktige skall besluta i
ärende som har väckts av revisorerna och som avser förvaltningen, I 77 S finns
en uttrycklig föreskrift om besvär över beslut av revisorerna angående
förvaltningen. 1 fråga om bl. a. överklagbarhet kommer därmed samma regler att
gälla oavsett om beslut angående förvaltningen fattas av revisorerna eller av
styrelsen eller annan nämnd.
67 S
I
denna paragraf finns föreskrifter om innehållet i revisionsberättelsen.
Paragrafen motsvarar 64 S KL, 68 S KLS och 68 S LL, I huvudsak stämmer den
överens med de nuvarande bestämmelserna. Den knyier emellertid an lill den
kombination av räkenskapsgranskning och förvaltningsrevision som har blivit
allt vanligare och som har kommit lill uttryck i bestämmelserna om
revisorernas uppgifter i 65 S- Jag vill framhålla att paragrafen endasl anger minimiinnehållet
i revisionsberättelsen. Föreskriften att berättelsen skall innehålla en
redogörelse för resultatet av revisionen innebär' självfallet inte att alla
iakttagelser som har gjorts under revisionsarbetet måste återges och
kommenteras. Föreskriften att berättelsen skall avges till fullmäktige
behandlas under 68 S-
68 S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om prövningen av fråga om ansvarsfrihet. Den
motsvarar 65 och 66 SS KL, 69 och 70 SS KLS, 69 och 70 SS LL samt 10 S LLS.
Prop.
1975/76:187 535
GäUande
rän
Enligt
65 S KL skall revisionsberättelsen överiämnas till kommunfullmäktiges
ordförande inom tid som denne bestämmer. Ordföranden infordrar förklaringar
över de anmärkningar som har framställts i berättelsen. Kommunfullmäktige
skall ta upp berättelsen och förklaringarna lill granskning och avgörande före
utgången av juni månad. Fullmäktige kan dock beslula att ärendel skall tas upp
senare under året. Enligt KLS skall revisionsberättelsen, sedan förklaringar
och utlåtanden har inhämtats, tas upp till granskning och avgörande senast vid
sammanträde med kommunfullmäktige före utgången av mars månad andra året efter
det år som revisionen avser.
Bestämmelserna
i 69 S LL skiljer sig också något från vad som föreskrivs i 65 S KL.
Revisionsberättelse skall före juni månads utgång tillställas förvaltningsutskottet
som, om det anses påkallat, överiämnar den till nämnderna för yttrande.
Landstinget skall ta upp berättelsen och yttrandena till granskning och
avgörande före utgången av oktober månad året efler det år som revisionen
avser. 1 10 S LLS finns en särskild regel. Revisionsberättelsen skall
tillställas förvaltningsutskottet senast den 15 september året efter det år som
revisionen avser. Revisionsberättelsen skall tas upp lill granskning och
avgörande vid landstingsmöte före årets utgång. Anledningen till särregeln är
omfattningen av den verksamhel som revisorerna hos Stockholms läns
landstingskommun har att granska (prop, 1969:112 s, 106),
Enligt
66 S KL ankommer det på kommunfullmäktige all besluta huruvida anmärkning som
har framställts i revisionsberättelsen skall förfalla och ansvarsfrihet för
förvaltningen meddelas eller laga åtgärd för alt bevara kommunens rätt skall
vidtas. Om talan beträffande den förvaltning som revisionsberättelsen avser
inte väcks inom ett år från det att berättelsen lades fram på sammanträde med
kommunfullmäktige, skall del anses att ansvarsfrihet har beviljats. Även om
ansvarsfrihet har beviljats, får talan föras på grund av brottslig handling, om
inle ansvarsfriheten uppenbariigen avsåg även den handlingen.
Bestämmelserna
i 70 S KLS och 70 S LL stämmer i sak helt överens med 66 S KL,
Koniniunallagsulrednlngen
Utredningen
föreslår en föreskrift om att revisorerna skall inhämta förklaringar över de
anmärkningar som har framställts i revisionsberättelsen och därefter lämna
revisionsberättelsen och förklaringarna till fullmäktige. Som skäl för
bestämmelsen att berättelsen skall lämnas till fullmäktige åberopar
utredningen alt revisionsberättelsen i praktiken bmkar lämnas till kommunens
resp, landstingskommunens kansli. Uppgiften att inhämta förkla-
Prop,
1975/76:187 536
ringar,
vilken ankommer på kommunfullmäktiges ordförande enligl KL och på förvallningsulskotlel
enligl LL, bör enligl utredningen kunna fullgöras av revisorerna själva i enlighel
med vad som gäller enligt KLS,
De
tidsfrister för beslutet i frågan om ansvarsfrihet som anges i KL, KLS, LL och LLS
ersätts enligl ulredningens förslag av en bestämmelse om alt beslutet skall
fattas före utgången av året efter det år som revisionen avser,
Remissyltrandena
Föreningen
Sveiiges kommunala föivalinlngsjuiisier anser all även en näm nd som har blivit
"prickad" i revisionsberättelsen bör ha rätt att yttra sig över
berättelsen och föreslår att det föreskrivs alt förklaringar skall inhämtas
inte bara över anmärkningar utan också över iakttagelser, påpekanden och
erinringar. Även andra remissinstanser är inne på liknande tankegångar,
Stockholms kommun anför att styrelsen och övriga nämnder på samma sätt som sker
i Stockholm bör ges möjlighet att avge förklaringar och utlåtanden över
revisionsberättelsen, även om ingen anmärkning har framförts där. Styrelsen och
övriga nämnder bör få ta del av och bemöta påpekanden eller erinringar som har
gjorts i revisionsberättelsen. Kommunen ifrågasätter om inte en bestämmelse
härom bör tas in i den nya lagen, I revisionsberättelsen kan revisorerna,
framhåller kommunen, ha gjort påpekanden eller erinringar som inle är att anse
som anmärkningar i lagens mening men som ändå kan vara allvariiga och föranleda
alt fullmäktige vid de-chargebehaiidlingen gör uttalanden eller vägrar
ansvarsfrihet, Södermanlands och Blekinge läns landstingskommuner anser att
styrelsen alltid bör få yttra sig över revisionsberättelsen, Blekinge läns
landstingskommun ifrågasätter vidare om inle förklaring bör inhämias även över
lindrigare krilik än anmärkning.
Svenska
kommunförbundei, Föreningen Sveiiges kommunala Jöivaltningsju-lister samt
Malmö, Borås, Hammarö, Karlstads och Örebro kommuner anser att det är lämpligast
alt fullmäktiges ordförande eller fullmäktige själva inhämtar förklaringar över
revisionsberättelsen.
Föreningen
Sveriges kommunala Jöiyalinlngsjuiister samt Mölndals och Karistads kommuner
anser att frågan om ansvarsfrihet bör avgöras relativt snart efter det att
bokslutet har lagts fram och ifrågasätter därför om inte fullmäktige bör
åläggas att pröva frågan tidigare än vad uiredningen föreslår.
Föredraganden
Förevarande
paragraf innehåller enhetliga beslämmelser för samtliga kommuneroch
landstingskommuner. Med några undanlag stämmer den överens med vad som gäller
enligt de nuvarande kommunallagarna, 1 67 S anges att revisionsberättelsen
skall lämnas till fullmäktige. Av denna föreskrift sammanställd med vad som
föreskrivs i 68 S följer att del ankommer på
Prop.
1975/76:187 537
fullmäktige
och inte på revisorerna alt inhämia förklaringar över de anmärkningar som har
framställts. Lika litet som f n, finns det något hinder mol alt
revisionsberättelsen underkastas en mera omfattande remissbehandling än vad
som krävs enligt paragrafen. Jag har emellertid inte funnit del lämpligt att ta
in en ovillkorlig föreskrift om alt förklaringar skall inhämtas även över andra
påpekanden än anmärkningar. En sådan föreskrift skulle kunna leda till
gränsdragningssvårigheter eller till ett onödigt omfattande remissförfarande,
1
fråga om tiden för beslutet i frågan om ansvarsfrihet har jag funnit att
utredningens förslag är väl avvägt,
69 S
I
denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i de nuvarande kommunallagarna,
sägs att fullmäktige får meddela närmare föreskrifter om revisionen. Som
utredningen anför kan fullmäktige behöva meddela föreskrifter om t, ex,
organisationen för revisionsarbetet, den förvaltning som har samband med
revisionen och revisionsberättelsens innehåll. Sådana föreskrifter kan tas in
i reglemente eller meddelas på annat sätl.
14.1.6
6 kap. Skall lill kommun och landsUngskommun
I
delta kapitel finns bestämmelser om skatt lill kommun och landstingskommun.
Ett särskill kapitel med specialbestämmdser om skatt finns i såväl KL (67-73
SS) och KLS (71-77 SS) som LL (71-77 SS). Bestämmelserna i de nuvarande lagarna
är av skatteteknisk natur. De behandlar hur de beslutande församlingarnas uldebiteringsbeslut
verkar på den preliminära och den slutliga skatten och hur kommunalskatt och
landstingsskatt förskottsvis och slutligen når kommun och landstingskommun via
den statliga uppbördsorganisationen.
Kommunallagsutredningen
har övervägt om några av de nuvarande bestämmelserna bör flyttas lill andra
författningar men stannat för en lösning som innebär att de med några undanlag
förs över till den nya kommunallagen. Utredningens förslag har föranlett
invändningar från nägra remissinstanser, Skaraborgs läns landstingskommun
anser att de bestämmelser som enligt förslaget förs över lill förevarande
kapitel i den nya lagen bör underkastas en språklig bearbetning.
Landstingskommunen anser vidare att det bör övervägas om inte flertalet av
dessa bestämmelser i stället bör tas in i laxeringsförfattningarna. Den
bestämmelse om utbetalning av skattemedel till kommun och landstingskommun som
utredningen föreslår har enligt landstingskommunen en sådan omfattning och
utformning alt den inte kan anses uppfylla nutida krav på författningstext.
Även Enköpings kommun anser att de regler som enligt utredningens förslag skall
tas in i detta kapitel bör kunna placeras i en särskild författning.
Prop.
1975/76:187 538
1
det lagförslag som jag lägger fram har utredningsförslaget följts. Liksom de
kritiska remissinstanserna anserjag visserligen att bestämmelser av den art som
nu finns i skattekapillen i KL, KLS och LL inte passar väl in i den nya
kommunallagen. De har en sådan karaktär att det knappast är möjligt att ge dem
en enkel och lättillgänglig utformning. De har inte något påtagligt intresse
för den enskilde förtroendemannen eller för allmänheten. Det är emellertid
svårt att finna en lämpligare placering för dem, särskilt som de har en central
betyddse för kommunernas och landstingskommunernas ekonomiska förvaltning. Jag
har därför funnit det försvariigt att föra över dem lill den nya lagen,
I
enlighet med ulredningens förslag, vilket remissinstanserna har godtagit, har
någon motsvarighet lill 68 och 71 SS KL, 72 och 75 SS KLS samt 72 och 75 SS LL
inte förts över till den nya lagen,
1
68 S KL och 72 S KLS sägs att föreskrifter i särskilda författningar om att
skatt till kommun skall utgå på annal sätl än som allmän kommunalskatt skall
gälla. Utredningen anför att den omständigheten alt artislskatt och hundskatt ulgår
till kommunerna inte är tillräckligt skäl för att behålla bestämmelser som
motsvarar 68 S KL och 72 S KLS, Jag delar utredningens uppfattning att dessa
bestämmelser inle har någon självständig funktion att fylla. Om man lar bort
dem, hindrar detta inte lagstiftning i särskild ordning om speciella kommunala
skatter,
I
72 S LL finns regler om skyldighet för länsstyrelse att underrätta
land-Stingskommun om storieken av skatteunderiaget för landstingskommunen.
Paragrafen får anses behandla frågor som kan regleras i författning som
beslutas av regeringen. Enligt 75 S LL debiteras och uppbärs landstingsskatt
under benämningen landstingsmedel. Utredningen anseratt begreppet landstingsskatt
bör användas genomgående samt att hänvisningarna i 71 S KL, 75 S KLS och 75 S LL
tili uppbördslagen (1953:272, omtryckt 1972:75) är överflödiga. 1 likhet med
remissinstanserna delar jag utredningens mening.
Paragrafen
motsvarar delvis 71 S LL, därdet sägs att skyldighet att eriägga
landstingsskatt åligger var och en som inom landstingskommunen är skallskyldig
till allmän kommunalskatt. Skattskyldigheten till kommun regleras i
kommunalskattelagen (1928:370). 1 paragrafen har vidare tagits in en hänvisning
lill kommunalskaltelagen.
Paragrafen
innehåller besiämmelserom utdebiteringsgrund. Första slycket stämmer i sak
överens med 67 S KL och 71 S KLS, Enligt andra slycket, vilkel motsvarar 69 S
första styckei KL samt 73 S KLS och 73 S LL, skall den skattesats som kommunen
resp, landstingskommunen har bestämt lill-
Prop.
1975/76:187 539
lämpas
både när preliminär skatt besiäms och när slutlig skatt bestäms.
I 69
S andra styckei KL finns en undantagsregel som saknar motsvarighet i KLS och LL.
Undantagsregeln avser del fallel att fullmäktige med stöd av 13 S KL har faltal
två olika beslut om skattesatsen, dels ett särskilt beslut före utgången av
november månad, dels ett beslut i samband med att budgeten, med avsteg från vad
som gäller normalt, fastslälles i december månad. 1 sådant fall skall
preliminär skatt utgå enligt den först bestämda skattesatsen och slutlig skatt
utgå enligt den skattesats som bestämdes i samband med att budgeten
fastställdes. Enligt 14 S KLS och 60 S LL finns ingen möjlighet lill undantag
från kravet att budgeten skall fastställas senast den 8 december resp. i
oktober månad. Varken i Stockholms kommun eller i landstingskommunerna finns
det därför något utrymme för en ordning med dubbla beslul om skattesats,
I 57
§ förslaget till ny kommunallag föreskrivs för alla kommuner och
landstingskommuner en ordning med tidsfrister för fastställelse av budget och
skattesats som nära ansluter lill den ordning som nu gäller för andra kommuner
än Stockholms kommun. På grund härav har i 71 S tredje stycket tagirs in
enhetliga bestämmelser som motsvarar 69 S andra stycket KL,
72 S
Paragrafen
motsvarar 70 S KL, 74 S KLS och 74 S LL. Den innehåller besiämmelserom
skyldighet för kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet att underrätta
skaltemyndigheterna om den skallesats som har bestämts.
Länsstyrelserna
skall enligt 70 S försia stycket KL, 74 S KLS och 74 S LL underrättas både om
det sammanlagda belopp som har beslutals till utdebilering på gmndval av
taxeringen till kommunal inkomstskatt och om det belopp för skattekrona och
skatteöre som har bestämls till utdebilering (skattesatsen). Lokala
skattemyndigheten och, enligt KL, riksskatteverket skall underrättas om den
beslutade skattesatsen. Kommunstyrelsen i annan kommun än Siockholm skall också
lämna undertättelse om beslutad utdebitering i församling inom kommunen, I
Stockholms kommun lämnar församlingarna själva dessa uppgifter. Vidare finns i
70 S andra och tredje styckena KL särskilda regler om underrättelseskyldighet
när budgeten fastställs efter november månads utgång och när kommunfullmäktige
inte har fattat beslut om skattesats före utgången av oktober månad.
Förevarande
paragraf innehåller med ett undantag som jag återkommer lill i det följande
enhetliga bestämmelser för samtliga kommuner och landstingskommuner. Den
stämmer i sak överens med vad som föreskrivs i 70 S KL, Med anledning av vad riksskatteverket
har anfört i en skrivelse lill kommunallagsulredningen har dock
underrättelseskyldigheten gentemot verket enligt 70 S första stycket KL tagits
bort, I förhållande till utredningens förslag har, bortsett från en korrigering
i tredje stycket, inte gjorts andra sakliga ändringar än alt bestämmelserna i
andra och tredje styckena, vilka
Prop.
1975/76:187 540
motsvarar
70 S andra och tredje styckena KL, har gjorts tillämpliga också på Stockholms
kommun. Ändringarna föranleds av den uiformning som 57 S har enligt milt
förslag,
I
72 S Orde stycket föreskrivs att kommunstyrelsen i annan kommun än Stockholm
skall underrätta länsstyrelsen om beslul om utdebitering till församling inom komniunen.
Den ordning som gäller enligl KL har alltså behållits i enlighet med
utredningens förslag. Riksskatteverket har i skrivelsen till utredningen
anfört alt den nuvarande ordningen är lämplig, medan Uppsala och Eskilstuna
kommuner har menat alt undertättelseskyldigheten bör ankomma på församlingarna.
För egen del har jag inte funnii skäl att på denna punkt föreslå någon ändring
i vad som gäller f n,
73 S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om utbetalning av kommunalskatt lill kommun
och landstingsskatt lill landstingskommun. Bortsett från några redaktionella
jämkningar stämmer paragrafen överens med utredningens förslag och med de
nuvarande bestämmelserna i 72 S KL, 76 S KLS och 76 S LL, Vid utformningen av
paragrafen har beaktats de ändringar i de nuvarande bestämmelsema som riksdagen
nyligen har beslutat (prop, 1975/76:147, FiU 1975/76:30, rskr 1975/76:258, SFS
1976:199-201),
74 S
Denna
paragraf innehäller bestämmelserom länsstyrelsens skyldighet att redovisa skatt
som tillkommer kommun resp, landstingskommun och som har utanordnats till
kommunstyrelsen eller förvaltningsutskottel. Den stämmer i sak överens med de
nuvarande beslämmelserna i 73 S KL, 77 S KLS och 77 S LL. Bestämmelserna har
förts över till den nya lagen, eftersom de, som uiredningen anför, ingår i ett
regelsystem som reglerar olika led i utbetalningen av skallemedlen. En
särbestämmelse i 77 S LLom skyldighet för förvaltningsutskottet att göra ett
sammandrag över redovisningen har ansetts överfiödig och därför inte lagiis in
i paragrafen.
14.
t. 7 7 kap. UnderstäUning, kommunalbesvär och besvärsnämnd
I
detta kapitel finns regler om underställning, kommunalbesvär och besvärsnämnd.
Kapitlet motsvarar 74-78 SS KL, 78-82 SS KLS och 78 S LL,
I 75
S KL och 79 S KLS finns bestämmelser om underställning hos liinsstyrelsen. Vad
jag har anfört i specialmotiveringen lill 58 S innebär att det i den nya
kommunallagen inte kommer att föreskrivas någon underställning av komtnunala
beslut hos länsstyrelsen. Bestämmelserna i 75 S KL och 79 S KLS har därför inte
fått någon motsvarighet i den nya lagen.
Begreppet
"kommunalbesvär" förekommer inte i gällande kommunal-
Prop.
1975/76:187 541
lagar.
Däremot har del införts i förvaltningslagen, och det har sedan länge i
praktiken använts för att beteckna besvär som anförs med stöd av kommunallagarna.
När man i andra författningar än kommunallagarna använder ordet
"besvär" avser detta vanligen förvaltningsbesvär, 1 förvaltningslagen
används ordel "överklagande" när både förvallningsbesvär och kommunalbesvär
avses, 1 likhet med kommunallagsutredningen anserjag att termen kommunalbesvär,
som har blivit lagfäst i förvaltningslagen, bör införas också i
kommunallagstiftningen. Därigenom markeras att kommunalbesvär är en särskild
typ av besvär, som i fiera viktiga hänseenden skiljer sig från förvaltningsbesvären.
Regeringsrätten
framhåller i sitt remissyttrande att det ofta kan vara svårt alt uppfatta
skillnaden mellan kommunalbesvär och förvaliningsbesväroch alt ordel
"besvär" kan verka vilseledande. Enligt regeringsrätten kunde del
övervägas att ersätta ordet kommunalbesvär med termen "klander" som
regeringsrätten brukar använda i sina domar och beslut. Jag håller med
regeringsrätten om alt det är angeläget att hålla i sär kommunalbesvär och
förvaltningsbesvär. Men begreppel kommunalbesvär har blivit så inarbetat att
jag inle anser del lämpligt att byta ut det mot ordel klander.
Till
kommunalbesvär är i första hand att hänföra besvär som anförs med stöd av 76
och 78 SS KL, 80 och 82 SS KLS och 78 S LL. Även talan som förs enligt 20 S KFL,
23 och 43 SS lagen (1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
(omtryckt 1969:770) samt 21 S lagen (1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade
betraktas som kommunalbesvär, trots att dessa bestämmelser innehåller vissa
avvikelser, i fråga om bl, a, besvärsräti, från de allmänna kommunalbesvärsreglerna.
Besvär som anförs med stöd av 89,91 och 92 SS lagen (1961:436) om församlingsstyrelse
(omtryckt 1972:228) och 21 S lagen (1972:229) om kyrkliga sammanläggningsdelegerade
räknas ocksä som kommunalbesvär.
Besvär
som anförs hos kommunal eller landstingskommunal besvärsnämnd kan inte gärna
betecknas som kommunalbesvär. De bör i stället ses som en särskild typ av
besvär som är samordnade med kommunalbesvären men som också har lånat vissa
drag från förvaltningsbesvären. Kommunallagsutredningen föreslår all
bestämmelserna om besvärsnämnd bryts ut lill en särskild paragraf Härigenom
markeras dessa besvärs särart. Utredningen föreslår också att besvärsnämnd särskilt
nänins i kapilelrub-riken. Dessa förslag har följts vid utformningen av
kapitlet.
Kapitlets
bestämmelser om kommunalbesvär innebär all gällande reglering i stort sett
behålls. De ändringar som föreslås har i huvudsak förtydligande syfte. Bestämmelserna
om instansordning, överklagbarhet, besvärsrätt, besvärstid och besvärsgrunder
lämnas i princip orubbade. Detsamma gäller reglerna om besvärsnämnd och
verkställighetsförbud. Vidare innehåller kapitlet en uttrycklig regel om
rättelse av verkställighet av kommunala beslut som har upphävts efter besvär.
Kapitlet
innehåller ingen motsvarighet till de särskilda reglerna i 77 S
Prop,
1975/76:187 542
andra
stycket KL och 81 S andra stycket KLS om rättsverkningarna av att besvär har
bifallits på den grunden att enskild rätt har kränkts. Vid bifall till
kommunalbesvär upphäver besvärsmyndigheten i princip det överklagade kommunala
beslutet i dess helhet, 1 77 S andra slycket KL och 81 S andra stycket KLS görs
dock ett undantag för det fall alt den nyss nämnda besvärsgrunden har
åberopats. Rättelsen gäller då endast till förmån för den som har klagat, medan
beslutet slår fast i förhållande till övriga kommunmedlemmar. Strider beslulel
dessutom mot lag eller författning eller vilar det på orättvis grund, får
länsstyrelsen dock upphäva beslutet i dess helhet. I LL finns ingen
motsvarighet till dessa regler, trots alt samma besvärsgrund kan åberopas även
vid besvär över landslingskommunala beslul.
Praxis
i kommunalbesvärsmål visar att kommunala beslut kan upphävas delvis även i
andra fall än de som anges i 77 S andra stycket KL och 81 S andra stycket KLS,
Dessa bestämmelsers närmare innebörd och funktion är inte helt klara.
Svårigheterna att dra gränsema mellan de olika besvärsgrunderna bidrar också lill
att göra bestämmelserna svårtolkade. Någon olägenhet av att moisvarande regler
saknas i LL har inle märkts. Kommunallagsulredningen har mot denna bakgrund
föreslagit att dessa bestämmelser i KL och KLS slopas. Utredningen betonar att
avsikten inle är att rubba den möjlighet att delvis upphäva kommunala beslut
som har utvecklats i rättspraxis. Frågan i vilken ulslräckning sådant
upphävande bör kunna ske är inte lämpad för lagreglering.
Jag
ansluter mig, som framgår av vad jag nyss har anfört, till utredningens
uppfattning att någon motsvarighet till de nuvarande reglerna om partiell
rättelse av beslut inte behövs i den nya kommunallagen. Bedömningen av frågan
om ett beslul skall upphävas hell eller delvis, när besvär har bifallils, överiämnas
således i sin helhet lill praxis.
75 S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om underställning av kommunfullmäktiges
beslut om hamnavgifter m, m. Paragrafen motsvarar 74 S KL och 78 S KLS, Enligt
dessa bestämmelser skall fullmäktiges beslul om nya eller förhöjda hamnavgifter
och vissa andra sjöfartsavgifter underställas regeringen för prövning och fastställelse.
Hamnutredningen föreslår i betänkandet (SOU 1974:24) Förslag till hamnlag att
bestämmelserna i 74 S KL och 78 S KLS om hamnavgifter upph'ävs, Kommunallagsulredningen
har anslutit sig till detta förslag. Hamnutredningens förslag i dess helhet
övervägs f n. inom kommunikationsdepartementet, I avbidan på resultatet av
dessa överväganden har de nuvarande bestämmelserna om underställningsskyldighet
förts över till den nya lagen,
1
74 S iredje styckei KL och 78 S tredje stycket KLS finns hänvisningar lill
bestämmelserna i 56 och 60 SS KL resp, 60 och 64 SS KLS om skyldighet
Prop.
1975/76:187 543
alt
underställa regeringen vissa fondbeslui samt beslut att uppta lån och ingå
borgen, Mina förslag i fråga om 59 och 60 SS innebär att underställningsskyldighelen
jämkas något i förhållande till vad som gäller f n, 1 iredje stycket av
förevarande paragraf har tagits in en hänvisning till 59 och 60 SS-
76 och 77 S §
Dessa
paragrafer innehåller beslämmelser om kommunalbesvär. 1 76 S behandlas besvär
över kommunfullmäktiges och landstings beslut och i
77 S
bl. a, besvär över kommunstyrelsens, förvaltningsutskottets och annan
nämnds beslut. De motsvarar 76 S 1 och 2 mom. KL, 80 S 1 och 2 mom,
KLS och 78 S I och 2 mom, LL,
Gällande
rätt
De
grundläggande reglerna om kommunalbesvär, som infördes i 1862 års
kommunalförordningar, gäller i huvudsak alltjämt. De innebär i korthet
följande.
Kommunfullmäktiges
och landstings beslut överklagas enligt 76 S 1 mom. KL, 80 S I mom, KLS och 78 S
1 mom, LL i princip alllid genom kommunalbesvär. Kommunstyrelsens, förvaltningsulskottets
och de kommunallagsreglerade nämndernas beslut överklagas enligt 76 S 2 mom,
KL, 80 S 2 mom, KLS och 78 S 2 mom, LL i allmänhet också genom kommunalbesvär.
För dessa nämnder liksom för de specialreglerade nämnderna gäller att kommunalbesvärsreglerna
skall tillämpas, om inte annat är särskill föreskrivet, 1 fråga om de specialreglerade
nämndernas beslul finns vanligen särskilda besvärsbestämmelser i de
specialförfattningar som reglerar nämndernas verksamhet, 1 dessa fall blir
reglerna om förvaltningsbesvär tillämpliga. Ibland saknas emellertid sädana
besvärsbestämmelser eller också täcker de inle alla typer av beslut som den specialreglerade
nämnden kan fatta, I sådana fall överklagas besluten genom kommunalbesvär
enligt reglema i kommunallagarna, 1 76 S 1 mom, KL, och 80 S 1 mom, KLS finns
en hänvisning till särskilda föreskrifter om besvär över kommunfullmäktiges
beslut. Denna hänvisning saknar motsvarighet i LL. Den avser sådana särregler
om besvär över t. ex. val av ledamöter i taxeringsnämnd som avviker från de
allmänna kommunalbesvärsreglerna bl. a. i fråga om instansordningen.
1
kommunalbesvärsmål är länsstyrelsen i regel första besvärsinstans. Kommunfullmäktiges
och de kommunala nämndernas beslut överklagas hos länsstyrelsen enligl 76 S KL
och 80 S KLS. Länsstyrelsens beslut i kommunalbesvärsmål kan sedan enligt 78 S
KL och 82 S KLS överklagas hos regeringsrätten. För kommunalbesvär över
landstingskommunala beslul gäller en annan instansordning. Landstings och landslingskommunala
nämnders beslut överklagas sålunda enligt 78 S LL direkl hos regeringsrätten.
Besvärshandlingen skall dock inlämnas till länsslyrelsen. Den omständig-
Prop.
1975/76:187 544
heten
all besvären har getts in till regeringsrätten och inte till länsstyrelsen
anses emellertid inte hindra all besvären tas upp lill prövning (se Regeringsrättens
årsbok 1973 A 64), Om kommunen eller landstingskommunen har inrättat en
besvärsnämnd, tillkommer denna som en extra besvärsinstans omedelbart över
nämnderna i mål om ijänslelillsättning o. d,
Alla
protokollförda beslut av kommunfullmäktige och landsting är i princip överklagbara.
Detta gäller även beslul i angelägenheler som regleras i specialförfattning. En
annan sak är att vid besvär över beslut som endast innefattar en ren
meningsyttring i allmänhet bara besvärsgrunden alt beslutet inte har tillkommit
i laga ordning får aktualitet. Det lönar sig således vanligen inte att
överklaga sådana beslut på någon av de andra besvärsgrunderna, även om också
sådana besvär formelli skall prövas i den ordning som anges i 76 S KL, 80 S KLS
och 78 S LL, Av de få undantagen från möjligheten att överklaga fullmäktige-
och landstingsbeslul kan nämnas att enligt 149 S byggnadslagen (1947:385, omtryckt
1972:775) talan inte får föras mol fullmäktiges beslut om antagande av bl, a,
stadsplan och byggnadsplan och att förbud mot besvär över landstings beslut enligl
13 S LL om landstingskommunens indelning i valkretsar föreskrivs i 78 S I mom,
tredje stycket LL.
Beiräffande
beslul av kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet ellerannan nämnd begränsas överklagbarheten
genom ett uttryckligt förbud mot besvär över beslut av rent förberedande eller
verkställande art (76 S 2 mom. KL, 80 S 2 mom. KLS och 78 S 2 mom. LL),
Besvären bör riktas mot fullmäktiges eller landstingets beslut i ärendel och
inte mot de berednings- och verkställighelsåtgärder som nämnderna vidtar i
anslutning till detta. Men om nämndbeslutet framstår som ell självständigt
avgörande, som grundas på förvaltningsbefogenheler som nämnden har fått genom
delegation från fullmäktige eller genom författningsbestämmelse, är beslutet överklagbart.
Beslut som fattas på styrelsens eller nämnds vägnar med stöd av delegation är överklagbara
i samma utsträckning som slyrelse- och nämndbesluten.
Rätt
att överklaga beslul genoin kommunalbesvär har alla som enligt 2 S KL eller 3 S
KLS är medlemmar av kommunen resp, enligt 3 S LL är medlemmar av
landstingskommunen. Om medlemskapet inte bestrids, prövas besvären under
förutsättning att det inte är uppenbart att klaganden inte kan vara medlem i
kommunen resp, landstingskommunen.
Beträffande
besvärstiden gäller all besvären skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre
veckor från den dag då justeringen av det protokoll som har förts över beslutet
har tillkännagetts på kommunens resp, landstingskommunens anslagstavla.
Tillkännagivandet skall vara försett med uppgift om dagen när det har anslagits
och när besvärstiden således har börjat löpa. Om särskilt protokoll förs över
beslut som nämndavdelning, ledamot eller tjänsteman fattar på gmnd av
delegation, räknas besvärstiden från den dag när justeringen av detta prolokoll
anslogs. Annars börjar besvärstiden löpa den dag när anslag skedde om
justering av protokollet från
Prop.
1975/76:187 545
det
samrhanträde med den delegerande nämnden vid vilket beslutet anmäldes. Besvär
som har kommit in försent avvisas enligt praxisav länsstyrelsen, I 12 S tredje
stycket förvaltningslagen föreskrivs att besvär som inte har anförts i rätt tid
inte skall tas'upp lill prövning, I KL, KLS och LL saknas moisvarighei till
denna föreskrift. Som förvaltningslagens tillämpningsområde är bestämt i I S
hade man kunnat vänta sig att bestämmelsen om avvisning av besvär som har
anförts för sent skulle vara tillämplig även på länsstyrelsens behandling av
kommunalbesvär. Emellertid har föredragande departementschefen i förarbetena
till förvaltningslagen uttalat att föreskrifterna i 12 S inte blir tillämpliga
vid kommunalbesvär och att termen "besvär" i 11-13 SS syftar endast
på förvaltningsbesvär (prop, 1971:30 s, 413 och 702), Avvisningsregdn i 12 S
tredje stycket synes således inte vara tilllämplig på kommunalbesvär. Bestämmelsen
i 6 S förvaltningsprocesslagen om att besvär som har anförts för sent inte
skall tas upp till prövning anses däremot tillämplig på kommunalbesvär hos
regeringsrätten, 1 ett kommunalbesvärsmål som nyligen har avgjorts har
regeringsrätten undanröjt ett beslut varigenom länsstyrelsen har prövat besvär
som har anförts efter besvärstidens utgång (regeringsrättens beslut den 23 febmari
1976, Leksands kommun). Beslutet synes innebära att länsstyrelse självmant
skall pröva om kommunalbesvär har anförts i rätt tid.
De
kommunala och landstingskommunala besluten kan angripas endast på de
besvärsgrunder som anges i 76 S 1 mom, KL, 80 S 1 mom. KLS och 78 S 1 mom. LL,
Dessa är alt beslutet inle har tillkommit i laga ordning, står i strid mot
allmän lag eller författning, på annat sätt överskrider kommunfullmäktiges
resp, landstingets befogenhet, kränker klagandens enskilda rätt eller annars
vilar på orättvis grund. För att besvären skall kunna bifallas måste de
felaktigheter som klaganden har åberopat, s. k. besvärsfakta, kunna hänföras
under någon av besvärsgrunderna. Besvärsmyndigheten är obunden av klagandens
eget val av besvärsgrund. Besvärsprövningen kan nägot förenklat sägas innebära
att det är lagligheten och inte lämpligheten hos beslutet som prövas. Klaganden
måsle ange sina besvärsfakta före besvärstidens utgång. Sådana felaktigheter
hos beslutet som åberopas när besvärstiden har gått ul eller först i högre
instans prövas inle. Finner besvärs-myndigheten att någon av besvärsgmnderna är
tillämplig, kan den i princip inte göra mer än upphäva det felaktiga beslutet.
Besvärsmyndigheten kan således inte ändra beslutets innehåll så att detta blir
riktigt,
Kommtinallagsuiredningen
Utredningen
framhåller att kommunalbesvären från kommunmedlemmarnas synpunkt inle utgör
ett adekvat rättsmedel i fråga om beslut som rör enskild persons förhållanden.
Man bör därför enligl uiredningen i samband med lagstiftning om kommunala
förmåner o. d, överväga om inle talan mot besluten bör få föras genom
förvaltningsbesvär. Uiredningen har
35 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 187
Prop.
1975/76:187 546
för
sin del begränsat sig till att undersöka i vad mån gällande bestämmelser kan
behöva kompletteras eller förtydligas bl, a, med hänsyn till förvaltningslagens
tillkomst.
Utredningen
diskuterar möjligheten att samordna kommunallagarnas och förvaltningslagens
bestämmelser om besvärstid. Utredningen konstaterar att det vid kommunalbesvär
är omöjligt att, som sker enligl 12 S förvaltningslagen, räkna besvärstiden
från den dag när klaganden fick del av beslutet. Alla kommunmedlemmar har ju besvärsräll
och kan teoretiskt länkas överklaga beslutet. Utredningen har funnit svårighetema
att avgränsa de fall för vilka besvärstiden skulle räknas från ddgivningsdagen
betydande. Utredningen har därför inte ansett sig kunna föreslå någon särskild
regel om besvärstid vid kommunalbesvär i ärenden som uteslutande rör enskild
persons förhållanden. För att misstag om när besvärstiden börjar löpa skall
kunna förebyggas är det enligt utredningen angelägel att kommun som expedierar
protokollsutdrag till enskilda personer klart anger besvärsliden. Utredningen anseratt
nuvarande praxis beträffande beräkning av besvärstid vid beslut som har fattats
med stöd av delegation bör bekräftas genom en föreskrift i den nya lagen.
Utredningen
tar vidare upp frågan om att införa förbud mot besvär över upphandlingsbeslut.
De normalförslag till upphandlingsreglemenlen för kommuner och
landstingskommuner som Svenska kommunförbundet och Landsiingsförbundei har
antagit är anpassade till den statliga upphandlings-kungörelsen (1973:600).
Reglementena innehåller dock, till skillnad från upphandlingskungörelsen,
inget besvärsförbud. Motivet för förbudet mot besvär överstatliga upphandlingsbeslut
är bl. a. alt det skulle kunna medföra oskäliga och inte godtagbara
konsekvenser för avtalsparterna om ett juridiskt bindande köpeavtal skulle
kunna upphävas genom besvär i administrativ ordning. Med hänsyn till
möjligheten att verkställa kommunala beslul, innan dehär vunnit laga kraft, är
enligt utredningens uppfattning behovei av ett besvärsförbud i kommunala
upphandlingsärenden inte lika stort som inom den statliga sektorn. Utredningen framhålleratt
kommunalbesvär i upphandlingsärenden kan användas med framgång endast när
beslutet klart strider mot föreskrift i upphandlingsreglemente eller är
behäftat med andra, mera formella fd.
Utredningen
föreslår att bestämmelsen om att besvär över landstings och landstingskommunal
nämnds beslul skall ges in till länsstyrelsen utgår. Bestämmelsen har enligt
utredningen ingen funktion att fylla och som framgår av rättsfallet RÅ 1973 A
64 har den ingen processuell betydelse. Den begränsning i fråga om kommunaibcsvärsreglernas
tillämpning som beträffande beslut av kommunfullmäktige ligger i uttrycket "därej
annal är särskilt föreskrivet" bör enligt utredningen göras tillämplig
också på beslut av landsting. Utredningen framhåller att det förbud mot besvär
över beslut om valkretsindelning som nu finns i 78 S 1 mom. LL kommer att
placeras i vallagen, om beslämmelserna om de kommunala valen fördelas mdlan
Prop. 1975/76:187 547
kommunallag
och vallag på det sätt som utredningen förordar.
1
fråga om instansordningen föreslår utredningen inga ändringar. Men ökningen av
antalet kommunalbesvärsmål och angelägenheten av att dessa mål avgörs relativt
snabbt kan enligl utredningen ulgöra skäl alt se över instansordningen. Därvid
aktualiseras frågan om någon form av begränsning av rätten att fullfölja
kommunalbesvär lill regeringsrätten och om att införa en mellaninstans för de
landstingskommunala målen. Dessa frågor kräver överväganden som ligger utanför ulredningens
uppdrag.
Uiredningen
föreslår att en uttrycklig regel tas in i kommunallagen om att kommunalbesvär
som har anförts för sent inte skall tas upp till prövning. Bestämmelsen i 12 S
tredje stycket förvaltningslagen om avvisning av besvär som har anförts för
sent är inte tillämplig i fråga om kommunalbesvär. Därigenom får man, framhåller
utredningen, det säkeriigen inte åsyftade resultatet att länsstyrelsen saknar
lagstöd för att självmant avvisa kommunalbesvär som har anförts för sent,
medan däremot regeringsrätten med stöd av 6 S förvaltningsprocesslagen skall
avvisa kommunalbesvär som har kommit in lill rätten efter det att besvärstiden
har gått ut. Frågan om försutten besvärstid skall kunna återställas bör enligt
utredningen, liksom hittills, överiämnas åt praxis.
I
övrigi föreslår utredningen vissa språkliga ändringar i syfte all modernisera
och förtydliga reglerna om kommunalbesvär. Bestämmelsen i 76 § 2 mom. KL om att
talan inte får föras mot nämndbeslut av renl förberedande eller verkställande
art har ibland missuppfattats på det sättet att man har trott att bestämningen
"rent" hänför sig enbart till beslut av förberedande art. Utredningen
föreslår alt lagtexten förtydligas så att sådana misstag inte skall behöva
uppstå.
Remissyttrandena
Regeringsrätten
och länsslyrelsen i Alvsborgs län anslutersig lill utredningens uttalande att
man i samband med lagstiftning om kommunala förmåner o, d, bör överväga om inle
lalan mot beslut i sådana ärenden bör lå föras genom förvaltningsbesvär.
Några
remissinstanser uppehåller sig vid frågan om kommunala organ bör vara skyldiga
att lämna underrättelse om sina beslul till enskilda personer som berörs av
besluten. Länsstyrelsen i Uppsala län anser alt en sådan skyldighel är en sä
grundläggande rättssäkerhetsgaranti att bestämmelser härom redan nu bör införas
i kommunallagen, Länsstyelsen i Siockholms län anser sig däremot inte böra gå
längre än till att rekommendera att protokollsutdrag sänds ut i lösbrev, om
beslutet rör ett fåtal personer. Regeringsrätten vill liksom utredningen inte
föreslå någon underrättelseskyldighet. Men regeringsrätten finner del rimligt
all enskild, som personligen underrättas om beslutets innehåll, i undertättelsen
får besked om vad den som vill överklaga beslutet har att iakita och förordar
att en regel av denna innebörd las in
Prop.
1975/76:187 548
i
kommunallagen.
Utredningens
förslag i fråga om besvär över beslul som har fallals med stöd av delegation
kritiseras av några reniissinstanser. Länsstyrelserna I Alvsborgs och
Kopparbergs län anser alt reglema på denna punkt måste göras klarare.
Regeringsrätten och Stockholms kommun anmärker att den bestämmelse om besvär
över beslut som har fattats med stöd av delegation som utredningen föreslår är
utformad enbart med tanke på det fallet att beslutet har protokollförts
särskilt. Kommunen framhåller all bestämmelsen kan föranleda den oriktiga
slutsatsen att beslut som inte har protokollförts särskill inle kan överklagas.
Kommunen ifrågasätter om bestämmelsen alls behövs. Det kan dock kanske vara på
sin plats alt ange att besvärsreglerna är tilllämpliga även på beslut som har
fattats med stöd av delegation.
Länsstyrelsen
I Stockholms län, Södermanlads och Blekinge läns landstingskommuner saml
Strömsunds kommun delar inle utredningens uppfaltning att man bör avvisa tanken
på ett särskill förbud mot besvär över upphand-lingsbeslul. De anser att de
skäl med anknytning till frågor om civilrättslig bundenhet som har motiverat
ett besvärsförbud i statliga upphandlingsärenden gör sig gällande även på den
kommunala sidan.
Några
reniissinstanser behandlar ulredningens förslag om översyn av instansordningen
i kommunalbesvärsmål, Regeringsrälien förordar att en översyn av kommunalbesvärsprocessen
snarast kommer till stånd, I utredningsuppdraget bör enligt regeringsrätten
ingå bl. a. all överväga en begränsning i rätlen att fullfölja kommunalbesvär
till regeringsrätten. Regeringsrätten bekräftar alt antalet kommunalbesvärsmål
hos domstolen har ökat avsevärt under senare år. Dessa mål utgör den största gmppen
bland de mål vars prövning inte är beroende av prövningstillstånd.
Regeringsrätten framhåller alt det, om domstolen skall behålla den karaklär av
prejudikatsinstans för stora delar av den offentliga förvaltningen som
åsyftades vid 1971 års för-valtningsrättsreform, är viktigt all kommunalbesvärsmålen
inte i alltför hög grad får dominera domstolens verksamhet. Enligt
regeringsrättens bedömning kan i fortsättningen ungefär hälften av alla mål
som prövas i sak av domstolen väntas vara kommunalbesvärsmål, fastän dessa ulgör
endasl omkring 10 "i) av alla mål som kommer in till regeringsrätten.
Denna utveckling anser regeringsrätten vara allvariig. En begränsning i rätten
att fullfölja kommunalbesvär förutsätter enligt regeringsrätten alt besvären
har prövats lidigare i åtminstone en domstolsinstans. Regeringsrätten anser
att kammarrättema, i varje fall på något längre sikt, bör komma i fråga för
denna uppgift. Länsstyrelsen i Kronobergs län samt Stockholms och Göteborgs kommuner
finner det tveksamt om rätten att fullfölja kommunalbesvär till regeringsrätten
bör begränsas. De båda kommunema framhåller att någon begränsning av fuliföljdsrällen
i varje fall inte bör övervägas i fråga om besvärsmål som gäller omfattningen
av den kommunala kompetensen. Frågan om att införa en mellaninstans för de
landstingskommunala målen bör enligt regeringsrätten ingå i översynen av kommunalbesvärsprocessen.
Re-
Prop.
1975/76:187 549
geringsrälten
anser att en sådan instans bör införas oavsett hur man löser frågan om fullföljdsbegränsning.
Regeringsrätten säger sig inte vara främmande för tanken alt de
landstingskommunala målen skall prövas av länsstyrelsen eller länsrätten.
Likande åsikter förs fram av länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus län. LandsilngslÖrbundet,
som anser all del är en fördel att landstingskommunala mål avgörs direkt av
regeringsrätten, vill för sin del inle motsätta sig att en översyn av
instansordningen görs. Utredningens förslag att kommunalbesvär som har kommit
in för sent skall avvisas tillstyrks uttryckligen av regeringsrätten,
länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län samt Värnamo kommun. Regeringsrätten
anslutersig till utredningens uttalande att frågan om försutten besvärstid
skall kunna återställas i kommunalbesvärsmål liksom hittills bör lösas i
rättstillämpningen. Regeringsrätten, länsstyrelsen i Malmöhus län och Bräcke
kommun framhåller att bestämmelserna om kommunalbesvär är svåra att förstå för
den som inte är särskilt insatt i ämnet. Dessa remissinstanser menar att det i
en ny kommunallag bör anges att klaganden inom besvärstiden skall åberopa vad
han anser är fel i det överklagade beslutet och att länsstyrelsen skall upphäva
beslutet, om klaganden visar att del inte har tillkommit i laga ordning etc.
Föredraganden
Bestämmelserna
i 76 och 77 SS stämmer i alll väsentligt överens med gällande rätt och med
utredningens förslag.
Bestämmelsen
om besvärstid har inte ändrats. Samma regler om besvärstidens längd och dess
utgångspunkt som har gällt hittills kommer alt gälla även i fortsättningen.
Någon särskild regel om besvärstid vid kommunalbesvär över beslut som
uteslutande rör enskild persons förhållanden har inte införts. Det lorde visseriigen
råda ganska slor okunnighet om kommunallagarnas besvärstidsregler och det kan
inträffa att tillämpningen av dessa regler får mindre tilltalande konsekvenser.
De skäl som utredningen haranfört för ståndpunkten att särskilda reglerom
besvärstid i vissa ärenden inte skall införas harjag funnit övertygande.
Flertalet ärenden som på ett mer direkl säll angår enskild person torde för
övrigt avgöras genom beslul som överklagas med förvallningsbesvär. Besvärsliden
räknas därvid från den dag när den enskilde fick del av beslutet. När beslulel
kan överklagas genom kommunalbesvär, bör kommunen resp. landstingskommunen slå
till tjänst med upplysningarom besvärsordningen, om det begärs. Det finns inget
hinder mot att protokollsutdrag med uppgift om besvärstid m. m, expedieras lill
en kommunmedlem som särskilt berörs av ett beslut. Den närmare ordningen för
tillkännagivande av besluten och eventuell vägledning om besvärsmöjligheten
måste emellertid bestämmas av kommunerna och landstingskommunerna själva med
hänsyn till de varierande villkor som gäller för olika typerav ärenden och
beslut. Jag anser alltså i motsats till regeringsrätten att en
Prop.
1975/76:187 550
regel
om den som personligen underrättas om beslut skall få besvärshänvisning i
underrättelsen inte bör tas in i den nya kommunallagen. Besvärstiden i kommunalbesvärsmål
kommer även i fortsättningen alltid att räknas från den dag när justeringen av
protokollet över beslutet har tillkännagetts på kommunens resp.
landstingskommunens anslagstavla och någol krav på särskild personlig
underrättelse om besvärstiden föreskrivs inle i lagen. Jag vill erinra om att
regeringsrätten i några fall haråterställt försutten besvärstid i kommunalbesvärsmål
när klaganden från kommunen har fått vilseledande information om besvärstiden.
1
76 S andra stycket finns en ny regel om att kommunalbesvär som inte har anförts
i rätt lid inte skall tas upp till prövning. Denna regel, som har föreslagits
av utredningen och har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna, ger länsstyrelsen uttryckligt stöd för att avvisa kommunalbesvär
som har anförts för sent. Som jag har framhållit tidigare torde bestämmelsen i
12 S tredje styckei förvaltningslagen om avvisning av för sent anförda besvär
inte vara tillämplig på kommunalbesvär. Eftersom jag inte är beredd att föreslå
någon ändring på denna punkt, har jag funnit det lämpligast att bestämmelsen
placeras bland kommunalbesvärsreglerna i den nya kommunallagen. Bestämmelsen
innebär att länsstyrelserna inte får pröva kommunalbesvär som har anförts för
sent. Den förutsätter att frågan om besvären har kommit in efter besvärstidens
utgång utreds och prövas självmant av länsstyrelsen. Genom sin placering blir
bestämmelsen tillämplig även på besvär hos regeringsrätten över beslul av
landsting, förvaltningsutskott och annan landstingskommunal nämnd. Visseriigen
finns redan en regel i 6 S förvaltningsprocesslagen om att mål inte tas upp
till prövning av rätlen, om besvär inte har kommii in inom föreskriven tid. Jag
ser del emellertid inte som någon nackdel att frågan regleras i den nya kommunallagen,
i synnerhet som det möjligen med hänsyn till den terminologi som används i
förvaltningslagen kan råda en viss tvekan om ordet "besvär" i 6 S förvaltningsprocesslagen
även innefattar kommunalbesvär.
Regeringsrätten
har enligt 11 kap. Il S regeringsformen befogenhet att återställa försutten
tid. På kommunalbesvärsområdet har regeringsrättens praxis i fråga om
återställande av försutten tid varil ganska restriktiv. Jag delar ulredningens
uppfattning att frågan i vilken ulslräckning besvärstid skall kunna återställas
i kommunalbesvärsmål liksom hittills bör överiämnas åt rättspraxis. De
särskilda hänsyn som i olika fall måste tas till den kommunala självstyrelsen
och kommunalbesvärens särart kräver överväganden som bäst sker i den praktiska rättstillämpningen.
Bestämmelsen
i 77 S om besvär över beslut som har fattats med stöd av delegation från
kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet eller annan nämnd enligt 47 S saknar
motsvarighet i KL, KLS och LL. Avsikten med bestämmelsen är endast att i lagen
skall anges vad som hittills har gällt enligt fast praxis. Som framgår av 47 S
tredje stycket skall alla sådana beslut
Prop.1975/76:187 551
anmälas
hos nämnden, 1 vilken utsträckning besluten skall protokollföras särskilt får
avgöras av fullmäktige, nämnden eller den som har fattal beslutet. Om beslutet
är av den arten att de kan tänkas bli överklagade, får förutsättas att detta
val träffas på ett sådant sätt att bl. a. intresset av att beslutet snabbt
vinner laga kraft beaktas. Med anledning av påpekanden i remissyttrandena från
regeringsrätten och Stockholms kommun har bestämmelsen utformats på ett annat
sätt än vad utredningen har föreslagit. Bestämmelsen anger att besvärsreglerna
är tillämpliga även på beslut som har fattats med stöd av delegation vare sig
de har protokollförts särskilt eller ej. Dessutom ges en föreskrift om
utgångspunkten för beräkningen av besvärstiden för de fall när ett sådant
beslut inte protokollförs särskilt. Denna föreskrift återger gällande rätt
enligt praxis. När besvärsliden i fråga om beslut som protokollförs särskilt
börjar löpa framgår direkt av 77 S andra stycket.
Bestämmelserna
i paragraferna gäller besvär över såväl kommunala som landstingskommunala
beslut. Jag har gjort vissa redaktionella ändringar i förhållande till
utredningens förslag för att det skall framgå klart av bestämmelserna att
besvär över landstingets, förvaltningsutskottels och andra landstingskommunala
nämnders beslut skall anföras direkt hos regeringsrätten och att
besvärshandlingen skall ges in dit och inte som tidigare till länsstyrelsen. 1
77 S tredje stycket har tagits in en särskild bestämmelse om besvär över beslut
av revisorerna angående förvaltning som har samband med deras uppdrag.
När
det gäller frågan om förbud mot besvär över upphandlingsbeslut finns det enligt
min mening visst fog för uppfattningen att motiven bakom besvärsförbudet i StatUga
upphandlingsärenden gör sig gällande även här. Jag anser emellertid alt de skäl
som utredningen haranfört mot ett besvärsförbud är övertygande, Möjlighelen att
anföra kommunalbesvär synes hittills inte ha vållat några nämnvärda ölägenheter
av det slag som remissinstanserna befarar,
Nägra
remissinstanser framhåller att bestämmelserna om kommunalbesvär, även i den
utformning som utredningen har gett dem, är svårtillgängliga. Även jag anser
att kommunalbesvärsreglerna inte fullt ut motsvarar de anspråk på klarhet som
allmänheten och kommunerna har rätt all ställa. Den grundläggande regeln all
klaganden inom besvärsliden skall åberopa vad han anser är oriktigt i det
överklagade beslutet framgår sålunda inte av lagtexten. Jag ser emellertid
ingen möjlighet att nu lösa detta problem. Det får las upp i den översyn av kommunalbesvärsprocessen
somjag lidigare har förordat och strax ålerkommer till.
Under
senare år har antalet kommunalbesvärsmål hos regeringsrätten ökal kraftigt.
Åren 1968-1971 var antalet mål som kom in per år lägst ca 190 och högst ca 250.
År 1972 kom enligt domstolsverkels dataslatistik 410 mål in och år 1975 varanlalet
461. Denna utveckling hartrots motåtgärder från regeringsrättens sida lett
till att balansen av kommunalbesvärsmål hos regeringsrätten harökalfrån 298 vid
årsskiftet 1971/1972 till631 vid årsskiftet 1975/76,1 likhd
Prop.
1975/76:187 552
med
uiredningen och regeringsrätten anserjag att dessa förhållanden inte kan
accepteras, framförallt med hänsyn till att de medföratl kommunerna och klagandena
får vänta orimligt länge på att målen avgörs. Det är tänkbart att den enda
utvägen är alt begränsa rätten att fullfölja kommunalbesvär lill regeringsrätten.
Det ärangdäget att denna fråga utreds närmare. Jag delarockså utredningens
uppfattning att frågan om all införa en mellaninstans förde landstingskommunala
målen bör utredas, 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 12.9) har jag förordat
att en översyn av kommunalbesvärsprocessen kommer lill stånd. En sådan översyn
bör omfatta även de frågor som jag nyss har berört,
78 S
Denna
paragraf innehållerbestämmdserom besvärsnämnd. Bestämmelserna i paragrafen
stämmer i sak helt överens med vad som f n, föreskrivs i 76 S 3 mom, KL, 80 S 3
mom, KLS och 78 S 3 mom, LL, 1 paragrafen har dock gjorts det tillägget all
även beslut av revisorerna nämns (jfr 77 S tredje styckei). Några remissinsianser
har framhållil att bestämmelserna om besvärsnämnd behöver förtydligas. De
frågor som remissinstanserna har tagit upp bör enligt min mening övervägas vid
den översyn av kommunalbesvärsprocessen som jag har förordat i det föregående.
79.S
Denna
paragraf handlarom förbud mot verkställighet (inhibition) av kommunala beslut
som har överklagats hos länsslyrelsen. Den motsvarar 77 S första styckei KL och
81 § första slyckel KLS. Någon motsvarighet finns inte i LL.
Gällande
rän och lidigare förslag
Kommunala
beslul kan i princip verkställas redan innan de har vunnil laga kraft och även
om besvär har anförts. Detta framgår indirekt av 77 S försia stycket KL och 81 S
förstastycket KLS, därdet föreskrivs att länsslyrelsen, om skäl är därtill,
får förbjuda verkställighet av beslut som har överklagats. Det ankommer på
kommunens verkställande organ att på eget ansvar avgöra om verkställighet skall
ske omedelbart eller anstå till dess att beslutet har vunnil laga kraft. Länsstyrdsen
kan meddela verkställighetsförbud utan att klaganden har yrkat detta. Beslut i
frågan om verkställighetsförbud fattas vanligen interimistiskt, innan
huvudsaken avgörs. Sådana beslut kan överklagas särskilt hos regeringsrätten.
Frågan om verkställighetsförbud skall meddelas bedöms framförallt från
synpunkten om det behövs föratt klaganden skall vinna den rättelse som avses
med besvären. Interimistiskt verkställighetsförbud får i allmänhet anses fömtsätta
att länsstyrelsen finnerdet sannolikt att den slutliga prövningen av besvären
skall leda till att dessa bifalls.
Prop.1975/76:187 553
Regeringsrätten
har samma befogenhet som länsslyrelsen alt förordna om inhibition i kommunalbesvärsmål.
Regeringsrätten kan också förbjuda verkställighet av landslingskommunala beslut
som har överklagats. Numera ger den allmänna bestämmelsen i 28 S förvaltningsprocesslagen
om inhibition uttryckligt lagstöd härför.
JO
har i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 febmari 1965 pekat på behovei av bestämmelser
som kan säkerställa återgång av verkställighet av fullmäktigebeslut som har
upphävts som olagliga. JO framhåller att inhibition kan tillgodose det från rältsskyddssynpunkt
starka kravet att kommunala beslut inte ulan mycket tungt vägande skäl
verkställs, innan de har vunnit laga kraft. JO anser att det är viktigt att
länsstyrelsen i kommunalbesvärsmål ex officio prövar om det finns skäl alt
förbjuda verkställighet av beslul som har överklagats.
Kommunalrättskommittén
har därefter behandlat frågan i sill betänkande (SOU 1971:84) Kommunal
kompetens. Kommittén framhålleratt återgångs-situationer är förenade med
olägenheter av skilda slag och alt det därför är angeläget att så långt som
möjligt förebygga alt sådana situationer uppkommer. Övervägande skäl talar
enligt kommittén för att den nuvarande huvudregeln att kommunala beslut kan
verkställas omedelbart lämnas orubbad. I stället bör bestämmelsen om inhibition
ändras till ett åliggande för länsstyrelsen att meddela inhibition, närdet i
målet uppkommer skäl därtill. När besvär har anförts, bör inhibitionsfrågan
prövas utan dröjsmål. Den bör sedan prövas på nytt, om målels fortsatta
handläggning ger anledning till en ny bedömning. Inhibitionsfrågan bör alltid
övervägas i samband med att målet avgörs. Kommittén föreslår att 77 S försia styckei
KL ändras så att länsstyrelsen blir skyldig att pröva inhibitionsfrågan och så
att möjligheten att vid bifall till besvären åsladkomma rättelse av
verkställighet anges som en utgångspunkt för prövningen.
Komnninallagsulredningen
Utredningen
ansluter sig till vad kommunalrättskommittén har anfört om inhibition i kommunalbesvärsmål
och föreslår alt inhibitionsregeln ändras på del sätt som kommittén har angett.
Den föreslagna regeln kommer, framhåller utredningen, att avse endasl beslut av
kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och annan nämnd i kommun. Utredningen
erinrar om att bestämmelsen i 28 S förvaltningsprocesslagen om inhibition är
tillämplig på alla kommunalbesvärsmål i regeringsrätten, alltså även sådana som
avser landstingskommunala beslut.
Remissyiirandena
Utredningens
förslag om obligatorisk prövning av frågan om verkställighetsförbud i kommunalbesvärsmål
har fått ett blandat mottagande.
Prop.
1975/76:187 554
Länsstyrelserna
i Uppsala, Jönköpings, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län saml
Nässjö, Värnamo, Malmö, Ale, Mullsjö, Mora och Hudiksvalls kommuner godtar
förslaget, Stockholms kommun har inget att erinra mot förslaget men betonar att
möjligheten att meddela interimistiskt verkställighetsförbud måste användas med
stor varsamhet, Kalmar kommun framhåller att verkställighetsförbud inte bör
meddelas utan att kommunstyrelsen har beretts tillfälle att yttra sig särskilt
i denna fråga,
Linköpings
och Melleruds kommuner samt Svenska kommunjörbundei ställer sig tveksamma lill
utredningens förslag. Den föreslagna regeln kan enligt dessa remissinstanser
vålla problem, särskilt om det överklagade beslutet gäller ett civilrättsligt
avtal. När frågan om inhibition avgörs, måste hänsyn tas till vilken effekt ett
verkställighetsförbud kan få på avtal som redan har träffats. Ell inhibitionsbeslut
som länsstyrelsen har meddelat kan få svåra ekonomiska konsekvenser för
kommunen, om det senare vid prövning i regeringsrätten visar sig att kommunens
beslut är korrekt, Linköpings kommun och Svenska kommunjörbundei tar upp
frågan om ell inhibitionsbeslut, som länsstyrelsen har meddelat, skall stoppa
verkställigheten av del överklagade beslulel utan hinder av att kommunen har
anfört besvär över inhibitionsbeslutet som således inte har vunnit laga kraft.
Kommunförbundet delar inte uppfattningen alt ett beslut om
verkställighetsförbud gäller, även om det inte har vunnit laga kraft. Kommunen
anser att den nya kommunallagen bör innehålla en beslämmelse om alt inhibitionsbeslut
vid kommunalbesvär, i synnerhet i upphandlingsärenden, inte behöver följas, om
beslutet överklagas.
Länsstyrelserna
I Stockholms, Älvsborgs, Skaraborgs och Väsierboliens län är kritiskt inställda
till utredningens förslag. Länsslyrelsen i Siockholms län framhåller all en skyldighel
att utan yrkande härom pröva inhibitionsfrågan i många fall kommeratt ställa
besvärsmyndigheterna inför svåra bedömningsproblem. Ett tillfredsställande underiag
för prövningen, som visseriigen är förberedande men ändå måste vara tämligen
ingående, saknas ofta i be-svärshandlingarna. Länsstyrelsen ifrågasätter om
inte motivuttalanden som understryker att det är vikligl att länsstyrelserna är
uppmärksamma på frågan om behovet av inhibition är tillräckliga. Prövningen kan
i så fall ske mera formlöst och utan att särskill beslul behöver fattas i andra
fall än när inhibition skall ske. Liknande synpunkter kommer fram i de tre
andra länsstyrelsernas yttranden. Reglerna om återgång av verkställighet av
beslut som har upphävts bör enligt länsslyrelsen I Skaraborgs län verka
återhållande på kommunernas benägenhet att verkställa beslut som inte har
vunnit laga kraft. Detta gör obligatorisk inhibitionsprövning mindre angelägen.
Mot utredningens förslag att i kommunallagen skall redovisas de förhållanden
som skall beaklas vid prövningen av frågan om verkställighetsförbud har
länsstyrelsen i Stockholms län inget att erinra.
Prop.
1975/76:187 555
Föredraganden
Beslämmelserna
i denna paragraf innebär att länsstyrelsen har befogenhet att förbjuda att det
överklagade beslutet verkställts. Detta stämmer överens med gällande rält.
Utredningen har föreslagit att regeln ändras så att det uttryckligen anges att
länsstyrelsen är skyldig att meddela verkställighetsförbud, om del finns skäl
därtill. Remissinstanserna har olika meningar i frågan om utredningens förslag
är att föredra framför den ordning som hittills har gällt. För egen del har jag
inte övertygats om att en ändring är motiverad. Bestämmelsens syfte är främst
att ge länsstyrelsen befogenhet att i avvaktan på att kommunalbesvärsmålet
avgörs förordna att det överklagade beslutet inte får verkställas eller att
påbörjad verkställighet inte får fullföljas. Länsstyrelsen behöver inte ha ett
yrkande från klaganden som grund för verkställighetsförbudet utan kan på eget
initiativ besluta härom. Det kan ibland tydligt framgå av besvären eller de
handlingar som finns tillgängliga i målel att del överklagade beslutet tills
vidare inte bör få verkställas. Det är i sådana fall naturiigt att länsslyrelsen
meddelar verkställighetsförbud så att ett senare avgörande varigenom kommunens
beslut upphävs inte blir ett slag i luften. Att länsstyrelsen skall meddela verkställighetsförbud,
om länsstyrelsen finner att skäl dänill föreligger, är egentligen självklart
och får anses följa även gällande rätt och den bestämmelse som jag förordar.
Jag är ense med uiredningen om all del är angeläget att länsstyrelserna alllid
uppmärksammar frågan om verkställighetsförbud och meddelar sådant när del
behövs, vare sig yrkande därom har framställts eller inte. Detta kommer enligt
min mening lika väl till uttryck genom en bestämmelse av innebörd att
länsstyrelsen kan förbjuda verkställighet, när del finns skäl därtill.
Paragrafen
har, bortsett från några redaktionella ändringar, utformats så att den stämmer
överens med de nuvarande bestämmelserna i KL och KLS. Jag har alltså inte
funnit skäl att i paragrafen uttryckligen ange att möjligheten att vid bifall
till besvären åsladkomma rättelse av verkställighet skall beaktas vid
prövningen av frågan om verkställighetsförbud.
Det
får anses ligga i sakens natur all länsstyrelsens inhibitionsbeslut i kommunalbesvärsmål
gäller oberoende av om det har vunnit laga kraft. En annan ordning skulle kunna
göra verkställighetsförbuden helt meningslösa. Jag kan därför inte ansluta mig
till Linköpings kommuns och Svenska kommunförbundels uppfattning alt den nya
kommunallagen bör innehålla en beslämmelse om att inhibitionsbeslut inte
behöver följas, om del överklagas. Jag är medveten om att ett
verkställighetsförbud i fråga om t, ex, ett upphandlingsbeslut kan vålla
svårigheter för kommunen. Jag vill emellertid erinra om att kommunen alltid kan
överklaga länsstyrelsens beslut om verkställighetsförbud och att sådana besvär
behandlas med förtur i regeringsrätten.
Prop.
1975/76:187 556
80 S
Denna
paragraf handlar om besvär över länsstyrelsens beslut i kommunalbesvärsmål.
Den motsvarar 78 S KL och 82 S KLS,
GäUande
räll
Enligt
78 S KL och 82 S KLS får ändring i länsstyrelsens beslul i kommunalbesvärsmål
sökas hos regeringsrätten. Om länsstyrelsen har lämnat besvären utan bifall,
kan endast den person vars besvär har ogillats överklaga hos regeringsrätten.
Andra kommunmedelmmar saknar besvärsrätt. Om länsstyrelsen däremot harbifallit
besvären, kan såväl kommunen som varje kommunmedlem överklaga beslutet.
Besvärsliden
enligt de nyss nämnda beslämmelserna är tre veckor från den dag när klaganden
fick del av länsstyrelsens beslut. När länsslyrelsen har lämnat kommunalbesvär
ulan bifall och den som var klagande hos länsstyrelsen är ensam besvärsberättigad,
räknas besvärstiden enligt stadgad praxis från den dag när klaganden skriftligen
fick del av beslutet genom länsstyrelsens försorg, 1 de fall då länsstyrelsen
har bifallit kommunalbesvär saml kommunen och alla kommunmedlemmar har besvärsräti
råder däremot osäkerhet om utgångspunkten för besvärstiden, I KL finns ingen
föreskrift om hur sådana länsstyrelsebeslut skall ges till känna. Där finns
inte heller någon bestämmelse om att underrättelse får ske genom delgivning (kungörelsedelgivning)
enligl delgivningslagen (1970:428), Bestämmelsen i 18 S första stycket förvaltningslagen
om att underrättelse får ske genom delgivning är enligl 3 S samma lag inte lillämplig
på länsstyrelsens beslut i kommunalbesvärsmål annt än när ärendet innefattar
myndighetsutövning mot enskild vilket vanligen inte är fallet. Bestämmelsen i
12 S andra styckei förvaltningslagen om hur besvärstiden skall beräknas i fråga
om s. k, normbeslut synes inte heller vara tillämplig på länsstyrelsens beslut
varigenom kommunalbesvär har bifallils, I dessa fall torde länsstyrelserna i
praktiken använda kungörelsedelgivning enligt delgivningslagen.
I
framställning lill regeringen den 24 oktober 1975 om översyn av reglema
angående kungörande och delgivning av beslut som rör en större persongrupp
framhåller JO bl. a. att det är otillfredsställande all frågan om tillkännagivande
av länsstyrelses beslut att upphäva kommunalt beslul inte har blivit oivelydigi
lösl i författning. JO anser att lagstiftningsåtgärder bör övervägas för att
åstadkomma en bättre reglering och anger två alternativa möjligheter till
lösning av problemet (se JO:s ämbeisberäitelse 1975/76 s. 468).
1
KL saknas föreskrift om skyldighet för länsstyrelse att i kommunalbesvärsmål underätta
klaganden om vad denne har att iaktta vid besvär över länsstyrelsens beslul.
Författningsenlig skyldighet av detta slag föreligger numera, sedan den
allmänna regeln om besvärshänvisning har utgått ur länssiyrelseinstrukiionen, formelli
endasl om 18 S förvallningslagen är tillämplig i ärendet, dvs. när fråga är om
myndighetsutövning mot enskild.
Prop.
1975/76:187 557
Kommunallagsulredningen
Bestämmelsen
om besvär över länsstyrelses beslut i kommunalbesvärsmål börenligt uiredningen
behållas i sak oförändrad. Uiredningen föreslår vidare en föreskrift om alt
klaganden skall få besvärshänvisning, om länsstyrelsens beslut har gått honom
emot.
Remissyltrandena
Länssiyrelserna
i Malmöhus och Väsierboliens län anser att man direkt ur lagtexten bör kunna
läsa ut vem som har rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. Paragrafen bör
därför enligt länsstyrelserna ges en sådan lydelse att det klart framgår att,
om länsstyrelsen ogillar eller avvisar besvären, endasl klaganden kan fullfölja
besvären och all, om länsstyrelsen upphäver det kommunala beslutet, kommunen
och varje kommunmedlem har besvärs-rätt. Besvärshänvisning skall alltid lämnas
och inte endast, som uiredningen föreslår, i de fall då beslutet har gått
klaganden emot.
Kammarkollegiet
föreslår en ändring av lagteknisk natur, 1 7 S förvaltningsprocesslagen finns,
konstaterar kammarkollegiet, dels regler om tid och plats för besvär som har
motsvarighet i KL, dels en regel som innebär all, om besvärshandling före
besvärstidens utgång har kommit in till den domstol eller myndighet som har
meddelat beslutet, besvären ändå skall tas upp till prövning, 1 KL finns ingen
regel av del senare slaget men 7 S förvaltningsprocesslagen får i denna del
anses vara lillämplig vid besvär över länsstyrelsens beslut i kommunalbesvärsmål.
Denna lagstiftningsteknik är enligl kammarkollegiet otillfredsställande.
Antingen kan man i kommunallagen inskränka sig till att ange alt talan mol
länsstyrelses beslut kan föras genom besvär hos regeringsrätten och i övrigt
låta 7 S förvaltningsprocesslagen gälla i sin helhet eller också bör man i kommunallagen
ta in en motsvarighet till hela 7 S förvaltningsprocesslagen. Kammarkollegiet
anser den senare metoden vara att föredra.
Föredraganden
Särskilda
regler om vem som har rätt all anföra besvär hos regeringsrätten över
länsstyrelsens beslut i kommunalbesvärsmål har utbildats i rättspraxis. Dessa
regler bör enligt min mening framgå av lagtexten. Paragrafen har därför
utformats så all den anger vem som har besvärsrätt dels när länsstyrelsen har
ogillat eller avvisat besvär eller avslagit yrkande om verkställighetsförbud,
dels när länsstyrelsen har bifallit besvär och upphävt del kommunala beslutet
eller meddelat verkställighetsförbud, I det förra fallet har endast den som
förgäves har klagat hos länsslyrelsen besvärsrätt, 1 det senare fallet kan
länsstyrelsens beslut överklagas både av kommunen, dvs, i princip det kommunala
organ vars beslut har upphävts, och av varje kommunmedlem.
Prop.
1975/76:187 558
Den
nya bestämmelsen om besvärshänvisning är tillämplig när länsstyrelsen har
ogillat eller avvisat besvär eller avslagit yrkande om verkställighetsförbud.
Länsstyrelsen är däremot inte skyldig att lämna besvärshänvisning, när
länsstyrelsen har bifallit besvär eller yrkande om verkställighetsförbud. Det
finns naturiigtvis inget hinder mot att länsstyrelsen även i dessa fall
upplyser om vad som skall iakttas vid besvär hos regeringsrätten.
Jag
delar JO:s uppfattning alt osäkerheten om när besvärstiden börjar löpa i fråga
om länsstyrelses beslut att bifalla kommunalbesvär bör undaröjas, JO:s
framställning till regeringen bereds f n, inom justitiedepartementet. Jag
lägger därför inte fram något förslag i frågan.
Kammarkollegiet
har i sill remissyttrande pekat på brister i samordningen mellan förevarande
paragraf och 7 S förvaltningsprocesslagen. Dessa problem bör tas upp vid den
översyn av kommunalbesvärsprocessen som jag har förordat i specialmotiveringen
till 76 och 77 SS-
81 S
1
denna paragraf behandlas kommuns och landstingskommuns skyldighet att
återställa verkställighet av beslut som har upphävis. Paragrafen saknar
motsvarighet i de nuvarande kommunallagarna.
Gällande
rätt och tidigare förslag
Frågan
om kommuns och landstingskommuns skyldighet att åsladkomma återgång av
verkställighet av beslut som har upphävis efter kommunbesvär är inte
lagreglerad. I några avgöranden av regeringsrätten har frågan varit aktuell.
Dessa rättsfall (Regeringsrättens årsbok 1963 I 129, 1965 ref 2 och 1969 C 78)
visar att en kommun, som har fattat ell beslut som senare upphävs, är i
princip skyldig all återställa den verkställighet som kan ha skett på grund av
det upphävda beslutet. Fastän inga tvångsmedel har anvisats för ändamålei, får
kommunallagarnas besvärsbestämmelser anses förutsätla att kommunerna och
landstingskommunerna lojalt och så långt det är möjligt återställer rättsläget lill
vad det var, innan det olagliga beslutet fattades. Det är svårt att närmare
ange hur långt kravet på återgångsåtgärder från kommunens eller
landstingskommunens sida sträcker sig. Det är i viss mån beroende av vilken
verkan ett beslut om upphävande har på rättshandlingar som kommunen eller
landstingskommunen har företagit, innan beslutet fattades. Det kan av praktiska
eller rättsliga skäl ibland vara omöjligt för komniunen eller
landstingskommunen att låta verkställigheten gå tillbaka för att rätta sig efler
länsstyrelsens eller regeringsrällens avgörande.
JO
har behandlat frågan om kommuns skyldighet alt bringa verkställighet att återgå
(JO:s ämbetsberätldse 1961 s. 431, 1966 s. 307 och 1966 s. 336). 1 den
skrivelse till Kungl. Maj:t som har nämnls tidigare framhåller JO att det är
önskvärt alt del finns rättsmedel genom vilka kommun kan tvingas
Prop.
1975/76:187 559
att
vidta åtgärder för att återställa verkställighet av beslul som har upphävis.
Ett sådant rättsmedel bör enligt JO utformas som en befogenhet för statlig
myndighet att vid vite förelägga kommun att utreda återgång bör ske och, alt,
om skäl är därtill, genomföra återgången.
Kommunalrättskommittén
har behandlat ålergångsfrågan i betänkandet Kommunal kompetens. Kommittén menar
att återgångssituationer i viss utsträckning är oundvikliga. Möjligheterna till
rättelse av verkställighet är, framhåller kommittén, i vissa lägen helt
beroende av kommunens egen vilja. Kommittén anser emellertid alt del är
angelägel att det i längsta söka lösningar utan viiessanktioner eller direkla
statliga ingripanden i den oreglerade kommunala förvaltningen. Sådana medel
som JO föreslår behöver inte anlitas. Kommittén anför att de regler om ämbetsansvar
som gällde när belänkandet avgavs i praktiken saknade betydelse som sanktion
för återgångskravei, eftersom kommunfullmäktiges ledamöler endast var underkastade
ett begränsat ämbetsansvar och eftersom det är oklart vilket kommunall organ
som ansvarar för att återgång kommer till slånd. Om kommunstyrelsen åläggs
skyldighet att vidta de återgångsåtgärder som behövs, skulle enligl kommittén ämbetsansvaret
i förening med JO:s tillsyn bli en effektiv sanktion mot olillböriig passivitet
från kommunens sida. Kommitténs förslag innebär att ett lagakraftvunnet
avgörande varigenom ett kommunalt beslut har upphävis efler kommunalbesvär
alltid innebär att ett ärende väcks i kommunstyrelsen, oavsett vilket kommunalt
organ som har fattat det beslut som har upphävts. Har delta beslut helt eller
delvis verkställts, åligger det kommunstyrelsen att besluta om de återgångsåtgärder
som kan behövas. Därvid får kommunstyrelsen enligt kommitténs förslag vidta
åtgärd som annars ankommer på kommunfullmäktige eller på annan nämnd än
styrelsen. Kommittén framhåller alt den utvidgade befogenhet som
kommunstyrelsen får inte bör sträcka sig längre än som påkallats av det
aktuella legalitetsintresset.
Del
är enligt kommittén knappast möjligt att i lagtext närmare precisera vilka
åtgärder som kommunstyrelsen har alt vidla på grund av den regel som föreslås.
För kommunstyrelsens handlande anger kommittén följande riktlinjer.
Del
bör ankomma på kommunstyrelsen att med lill buds stående medel bringa
verkställigheten till återgång. Verkställighet i form av rättshandlingar bör
bringas att återgå på ogiltighetsgrund, i den mån kommunstyrelsen inle väljer
andra utvägar, exempelvis i form av avveckling av verksamhet eller
egendomsinnehav. Den omständigheten att ett åiergångsförfarande är förenat med
kostnader eller förluster bör i princip inte försvaga del grundläggande kravet
på återgångsåtgärder. Kommunstyrelsen bör emellertid i syfte att minska
eventuella förluster ha en viss frihet alt välja metod och tidsplan för
återgång, I princip bör dock gälla att återgång skall genomföras utan onödigt
dröjsmål. Undantagsvis kan situationer länkas förekomma där åiergångsförfarande
skulle medföra så omfattande ekonomiska föriusler för kommunen att det skulle
te sig orimligt alt uppehålla ett krav på återgång.
Prop.1975/76:187 560
Genom
att alternativa ålergångsförfaranden mestadels finns att tillgå måste sådana sitautioner
bli mycket ovanliga. Återgångsförfarande är ibland omöjligt att genomföra. Om
verkställigheten exempelvis bestått i en utbelalning kan återkrav vara
uteslutet på civilrättsliga grunder, 1 fall där betalningsmottagaren är
återbäringsskyldig kan återbäring vara utesluten på grund av bristande
betalningsförmåga. När återgångsförfarandet även i ett längre tidsperspektiv
framstår som omöjligt alt genomföra måste kommunstyrelsen ha rätt att avskriva ålergångsärendet.
Kommunallagsulredningen
Utredningen
förordaratt den återgångsregel som kommunalrättskommittén har föreslagit tas
in i den nya kommunallagen och ansluler sig lill vad kommittén har åberopat
till stöd för sitt förslag. Utredningen påpekar all kommitténs förslag avsåg
endast KL och KLS, Principerna för verkställbarhet och kommunalbesvär är
emellertid i huvudsak giltiga även för landstingskommunerna. Regeln bör därför
enligt utredningen göras tillämplig också på landstingskommunerna.
Remissyttrandena
Det
slora fiertalet av de remissinstanser som yttrar sig i fråga om kommuns och
landstingskommuns skyldighet att rätta verkställighet av beslul som har
upphävts godtar utredningens förslag eller lämnar del utan erinran. En sådan
ståndpunkt intar regeringsrätten, kammarkollegiet, fem länsstyrelser, några
landstingskommuner, ett tiotal kommuner och Landstingsförbundet. Några av dessa
remissinstanser ger dock uttryck för en viss tveksamhet. Regeringsrätten och
länsstyrelsen i Stockholms län betvivlar att den regel som föreslås får någon
större belydelse. Länsstyrelsen hänvisar till den nyligen genomförda ämbetsansvarsreformen,
Södermanlands och Blekinge läns landstingskommuner påpekar att ett beslut som
innebär alt styrelsen finner rättelse omöjlig torde vara överklagbart. Om ett
sådant beslul överklagas, kommer en skönsmässig bedömning in i
besvärsprocessen. Att kommunen eller landstingskommunen är bunden av ett avtal
som har träffats på grund av ett överklagat beslul kan inte anses innebära att
rättelse är omöjlig, Linköpings kommun anser att del är betydelsefullt att det
i lagen slås fast alt det åligger styrelsen endast att föranstalta om "möjlig
rättelse av verkställigheten". Det måste enligt kommunen vara så, att ålergångsåtgärderna
får bero av hur ett upphävande beslut inverkar på en rättshandling som kommunen
kan ha företagit. Ett upphandlingsbeslut som har verkställts och som sedermera
blir upphävt kan uppenbarligen inte bringas alt återgå,
Eslövs
och Höörs kommuner anser att det i lagen bör anges att återgångsregeln är
tillämplig endast på beslut som överklagas genom kommunalbesvär. Vidare bör
enligt de båda kommunerna länsstyrelsen åläggas skyldighet att underrätta
kommunstyrelsen om del beslut som har upphävts
Prop.
1975/76:187 561
för
att kommunstyrelsen skall kunna vidta rättelse. Bestämmelsen att kommunstyrelsen
får vidla åtgärd som annars ankommer på fullmäktige eller annan nämnd än
styrelsen kommer enligl Hässleholms kommun att medföra oklarhet i fråga om t,
ex, styrelsens befogenheter och möjligheter att genomdriva rättelse.
Länsstyrelsen
I Västerbottens län och Eskilstuna kommun vill inte ansluta sig till
utredningens förslag. Länsstyrelsen anser alt den regel som utredningen
föreslår kommer att ställa kommunerna inför alltför svårbedömda och vanskliga
avgöranden. Kommunen motsätter sig bestämt att kommunstyrelsen ges befogenhet
att träda i fullmäktiges ställe för att åsladkomma rättelse av beslut som har
verkställts. En sådan ordning strider enligl kommunen mot
maktfördelningsprincipen och mol grundsatsen att ett underordnat organ inte
kan ha en övervakande funktion gentemot ett överordnat. Däremot tillstyrker kommunen
att styrelsen ges motsvarande befogenheter gentemot annan nämnd.
Föredraganden
Enligl
paragrafen läggs skyldigheten alt föranstalta om rättelse av verkställigheten
på del organ som har fattal det beslut som har upphävts efter kommunalbesvär.
Jag har inte funnii det nödvändigt att tilldela kommunstyrelsen och rörvallningsulskotlel
den centrala roll som de har enligt utredningens förslag. I likhet med några
av remissinstanserna anser jag all del är olämpligt att införa en regel som
innebär all den vanliga kompetensfördelningen mellan fullmäktige, styrelsen
och de andra nämnderna rubbas. Det kan knappast vara motiverat att i de
situationer som det här är fräga om låta kommunstyrelsen eller
förvaltningsutskottet göra sådana förmögenhetsförfoganden som annars enligt 4 S
ankommer på kommunfullmäktige resp. landstinget. När det organ vars beslut har
upphävts skall föranstalta om rättelse av verkställigheten, börden nya lagens
vanliga regler om beslutanderätt, beredning och verkställighet gälla. Med den
lösning som jag förordar blir det inte nödvändigt att vidga styrelsens
kompelens i förhållande till fullmäktige och andra nämnder. Däremot kan och
bör kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet naturiigtvis i
återgångssituationer hålla uppsikt över andra nämnder och vidta sådana åtgärder
som är möjliga med stöd av 36 S i den nya lagen. Några problem med bevakningen
av beslut som har upphävts torde inte behöva uppstå, Länsslyrelsen och regeringsrätten
undertältar regelmässigt det kommunala organ vars beslut har upphävis om sill
avgörande. Därigenom väcks frågan om återgångsåigärder i detta organ. Det lorde
vara lämpligt att kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet underrättas om
länsstyrelsens beslul. Hur detta skall ske får avgöras inom kommunen eller
landstingskommunen.
Enligt
paragrafen skall verkställigheten av det upphävda beslutet bringas att återgå i
den mån det är möjligt. Vid bedömningen av hur långt denna
36 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 187
Prop.
1975/76:187 562
skyldighet
sträcker sig kan de uttalanden av kommunalrättskommittén som jag har återgett i
det föregående tjäna till ledning.
Paragrafen
är tillämplig i både kommuner och landstingskommuner. Den avser endast beslul
som överklagas genom kommunalbesvär. Delta framgår av paragrafens placering i
kapitlet om kommunalbesvär och har därför inte angetts särskilt.
Skyldigheten
att vidta rättelseåtgärder gäller även beslut som har fattats med stöd av
delegation enligt 47 S. Ansvaret för att verkställigheten om möjligt återställs
vilar i dessa fall i sisla hand på den delegerande styrelsen eller nämnden
samfällt. För fullständighetens skull har i paragrafen nämnts också beslut av
revisorerna. Därvid avses självfallet endast sådana beslut som anges i 77 S,
dvs, beslut som rör den förvaltning som har samband med revisionsuppdraget,
14.2
Förslaget till lag om införande av kommunallagen
1
de nuvarande kommunallagarna finns, som jag har redovisat i det föregående, beslämmelser
som inte bör föras över till den nya kommunallagen, eftersom de berör bara ett
fåtal kommuner och landstingskommuner och avser förhållanden som i fiertalet
fall kommer att gradvis föriora sin aktualitet. Dessa bestämmelser kan inte
upphävas ulan måste behållas i någon form. 1 samband med att den nya
kommunallagen träder i kraft uppkommer även andra frågor som måste lösas genom
särskilda bestämmelser om förhållandena vid ikraftträdandet. Jag har bedömt
del lämpligast att ta in bestämmelser av detta slag i en särskild lag om
införande av den nya kommunallagen.
Den
nya kommunallagen bör träda i kraft den I januari 1977. Föreskrift härom har
tagils in i I S, Den nya kommunallagen avses ersätta KL, KLS, LL och LLS,
Bestämmelserna i lagen (1953:754) om införande av kommunallagen och lagen
(1954:320) om införande av landstingslagen är med någol enda undantag
föråldrade och behöver inte ha någon motsvarighet i lagen om införande av den
nya kommunallagen. Det gäller bestämmelser om bl, a. avveckling av fonder av
äldre typ, s, k, personliga tjänstbarheter i förutvarande stad och territoriell
differentiering av landstingsskatt. Enligt 2 S upphävs KL, KLS, LL och LLS samt
lagarna om införande av KL och LL genom den nya kommunallagen.
Det
snabbare valgenomslaget som införs genom den nya kommunallagen innebär alt
kommunfullmäktiges och landstingels mandatperioder börjar den I november
valåret. Denna ordning är inte förenlig med regeln i 12 S lagen (1919:293) om
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (omtryckt 1969:770) om att
indelningsändring träder i kraft vid början av kalenderår. Problem uppstår i
synnerhet vid större indelningsändringar som skall träda i kraft vid början av
året efter det år då val i hela riket av kommunfullmäktige har ägt rum. De blir
aktuella vid varje sådan indel-
Prop.
1975/76:187 563
ningsändring
i samband med valår. De bör därför lösas genom generella regler som inte har
sin plats i lagen om införande av den nya kommunallagen. Indelningslagskommillén
(Kn 1974:04) har i uppdrag att göra en fullständig översyn av lagen om ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning och det får anses ingå i uppdraget att
överväga även den fråga som jag nu har berört.
4S
Kommunfullmäktige
får enligl 5 a S KL och 5 S KLS själva bestämma om suppleanter för dem skall
utses. Enligt 7 S den nya kommunallagen blir det däremot obligatoriskt att ulse
suppleanter för ledamöterna i kommunfullmäktige. Vidare måste
kommunfullmäktige och landsting enligt 48 S i den nya kommunallagen, lill
skillnad från vad som gäller f n,, ulse suppleanter för ledamöterna i kommunallagsreglerade
nämnder. Den nya kommunallagens ikraftträdande den 1 januari 1977 skall naturiigtvis
inle medföra alt suppleanter för ledamöter i kommunfullmäktige och nämnder
måste utses under löpande mandatperioder i de kommuneroch landstingskommuner
där suppleantsystem inte har införts, när lagen träder i kraft. För att detta
skall bli fullt klart föreskrivs i denna paragraf att de nya bestämmelserna om
att suppleanter skall utses för ledamöter i kommunfullmäktige och i kommunallagsreglerade
nämnder skall tillämpas första gången vid kommunfullmäktig- och landstingsvalen
hösten 1979 och nämndvalen i anslutning därtill.
5S
Ledamöler
och suppleanter i kommunfullmäktige och landsting väljs år 1976 enligt 8 S KL
och 9 LL för tre år räknat fr. o. m. den 1 januari 1977. Deras mandattid löper
alltså ut den 31 december 1979. Beslämmelserna om det snabbare valgenomslagel i
11 S nya kommunallagen innebär att den treåriga mandatperioden skall räknas fr,
o, m, den 1 november det år då valet har skett.
De
nyvalda beslutande församlingarna skall således börja sin tjänstgöring den I
november 1979. Mandatperioderna för de äldre beslutande församlingarna måsle
det året förkortas med två månader. Detta sker genom en föreskrift om att
tjänstgöringstiderna för ledamöter och suppleanter i kommunfullmäktige och
landsting som har valts enligt gällande kommunallagar upphör vid utgången av
oktober 1979, Undantag görs för Stockholms kommun, där fullmäktiges mandattid
enligt såväl äldre som nya bestämmelser räknas fr, o, m, den 15 oktober.
Prop.1975/76:187 564
6S
Enligt
13 S nya kommunallagen väljer kommunfullmäktige och landsting vid försia
sammanträdet varje tjänstgöringsår bland sina ledamöter en ordförande samt, om
fullmäktige beslutar del, också en andre vice ordförande. Tjänstgöringsåret
börjar enligt 11 S den 1 november utom i Stockholms kommun, där det liksom f n,
börjar den 15 oktober. Enligt 11 S KL och 25 S LL väljer den beslutande
församlingen varje år bland sina ledamöter en ordförande och en vice ordförande
för nästa kalenderår. Kommunfullmäktige kan också välja en andre vice
ordförande, medan detta inte är möjligt i landstingskommunerna, I Stockholms
kommun och i Stockholms läns landstingskommun skall dock andre vice ordförande
utses (11 S KLS, 5S LLS),
För
att det inle skall råda någon tvekan om att bestämmelserna i den nya
kommunallagen om val av presidium skall tillämpas hösten 1977 har i förevarande
paragraf föreskrivits att första tjänstgöring.såret för ledamöter och
suppleanter i kommunfullmäktige och landsting som har valts hösten 1976 upphör
vid utgången av oktober 1977 och att tjänstgöringstiderna för presidierna
upphör vid samma tidpunkt. Undantag har därvid gjorts för Stockholms kommun.
Enligt
41 S nya kommunallagen kan kommunfullmäktige och landsting, utöver ordförande
och vice ordförande, utse andre vice ordförande i kommunstyrelsen resp,
förvaltningsutskottet. Den beslutande församlingen bestämmer hur lång tid
valet skall avse och när valet skall äga rum anges inte i paragrafen, 1
Stockholms kommun skall valet dock förrättas vid del första sammanträdet varje
tjänstgöringsår, Bestämmelsema i 41 S äger enligl 48 S niotsvarande tillämpning
i fråga om kommunallagsreglerad nämnd i landstingskommun och i annan kommun än
Stockholm, Enligt de nuvarande kommunallagarna är del inle möjligt att utse
andre vice ordförande i kommunstyrelsen eller förvallningsutskottet. För övriga
kommunallagsreglerade nämnder saknas föreskrifter om utseende av presidium.
Den beslutande församlingen kan alltså själv avgöra om andre vice ordförande
skall utses.
För
tydlighetens skull har i denna paragraf angetts att 13 S nya kommunallagen
inte medför att nytt val av presidium i kommunfullmäktige eller landsting skall
äga mm vid första sammanträdet under år 1977, 1 paragrafen har också tagits in
en föreskrift som klargör att vid detta sammanlräde kan väljas andre vice
ordförande i kommunfullmäktige och landsting. En särskild bestämmelse om val
av andra vice ordförande i kommunstyrelsen i Stockholms kommun har ansetts
nödvändig, I fråga om övriga kommuneroch landstingskommunerna innehåller den
nya kommunallagen inga bestämmelser om när presidiet i styrelsen skall väljas.
Någon särskild övergångsbestämmelse behövs därför inte för deras del.
Prop.1975/76:187 565
7 §
De
nya bestärnmelserna i 16S fjärde styckei kommunallagen om suppleants
tjänstgöring i kommunfullmäktige är föranledda av del nya systemet för hur
suppleanter för kommunfullmäktige skall utses enligl 14 kap. 19 S vallagen
(1972:620). Reglerna härom, som jag avser alt återkomma lill i det följande,
hänger samman med det snabbare valgenomslaget och skall tillämpas första gången
vid valet hösten 1979. Följaktligen kan 16 S fjärde slycket nya kommunallagen
tillämpas först i de kommunfullmäktige som väljs hösten 1979 och börjar sin
tjänstgöring den 1 november delta år. En bestämmelse härom har tagits in i
förevarande paragraf
De
allmänna valbarhelsvillkoren för kommunala förtroendeuppdrag gäller f n. inle
för borgarråd i Stockholms kommun eller för revisorer och revisorssuppleanter.
Det är således möjligt enligl de nuvarande kommunallagarna att till sådana
uppdrag välja bl. a, personer som inte är kyrkobokförda i kommunen resp.
landstingskommunen. På denna punkt innebär den nya kommunallagen en skärpning, Enligl
9, 52 och 63 SS förfaller vidare borgarråds, revisors och revisorssuppleants
uppdrag omedelbart, om han upphör att vara valbar, Enligl min mening framstår
del inte som lämpligt att borgarråd, revisorer och revisorssuppleanter ,som
har valts år 1976 för mandatperioder efter den 1 januari 1977 skall bli
tvungna att lämna sina uppdrag, närden nya kommunallagen träder i kraft, I
denna paragraf har därför lagils in en bestammel.se som innebär alt de nya valbarhetsreglerna inle
rubbar val av borgarråd, revisorer och revisorssuppleanter som har skett med
stöd av de nuvarande kommunallagarna. En revisor som har valts hösten 1976 för
är 1977 fär således utan hinder av bestäinmelserna i 9 och 63 SS i den nya
kommunallagen om valbarhet och verkan av att valbarheten upphör behålla sitt
uppdrag tills mandattiden har gått ut,
9S
Revisorernas
och revisorssuppleanternas mandatlid ärenligt 63 S KL, 67 S KLS och 67 S LL f n,
ett år. Genom 63 S i den nya kommunallagen införs en enhetlig treårig
mandatperiod för revisorerna och suppleanterna i kommuner och
landstingskommuner. År 1976 väljs revisorer och suppleanter enligt äldre
bestämmelser för att granska 1977 års förvaltning. Deras mandattid är ett år.
Nya revisorer och suppleanter måste därför väljas år 1977. Eftersom
revisorsvalet enligt 63 S nya lagen skall ske år då val i hela riket av
fullmäktige har ägt rum, behövs särskilda bestämmelser om val av revisorer och
suppleanter år 1977, De revisorer och suppleanter som väljs bör då utses för ivå
år. Den treåriga mandatperioden kan börja gälla först fr.o.m, revisorsvalen år
1979, Bestämmelser härom har lagils in i förevarande paragraf
Prop.
1975/76:187 566
10 S
I
32 och 35 SS nya kommunallagen föreskrivs skyldighet för kommunfullmäktige och
landsting att anta föreskrifter om arkivvården samt arbetsordning för
kommunfullmäktige och landsting. Det kan inte begäras att detta skall ske,
innan lagen iräder i kraft den 1 januari 1977, Delta gäller såväl när kommunen
eller landstingskommunen helt saknar arkivföreskrifter eller arbetsordning som
när sådana redan finns men måste ändras så att de motsvarar vad som krävs enligl
den nya lagen, I förevarande paragraf anges därför att föreskrifter som avses i
32 och 35 SS nya lagen inte behöver meddelas före utgången av år 1977. Hinder
möter givetvis inle mol att provisoriska föreskrifier meddelas under delta år.
Eftersom arbetsordning är obligatorisk enligt 38 S LL, föreskrivs vidare att
äldre bestämmelser om arbetsordning för landsting gäller tills arbetsordning
enligt 35 S nya lagen har antagits.
För
att förvaltningsulskottet skall ha rätt att företräda landstinget mellan
sammanträdena försätts enligt 4 S tredje stycket nya kommunallagen att
landstinget fattar beslul om i vilka situationer förvaltningsutskottet skall få
utnyttja ställföreträdarskapet. Del kan väntas bli svårt för landstingen att hinna
besluta i denna fråga, innan den nya lagen träder i kraft. För att rättsligt
stöd för förvaltningsutskottets ställföreirädarskap inte skall behöva saknas
under en övergångsperiod har i denna paragraf tagils in en regd om att
bestämmelserna i 41 SS LL om förvaltningsulskottets ställföreirädarskap får
tillämpas intill utgången av år 1977,
12 S
Denna
paragraf motsvarar delvis övergångsbestämmelserna lill lagen (1971:189) om
ändring i kommunallagen (1953:753), lagen (1971:190) om ändring i kommunallagen
(1957:50) för Siockholm och lagen (1971:191) om ändring i landstingslagen
(1954:319).
13 S
När
kommunalbesvär anförs över beslut av landsting, förvaltningsutskott, annan
landstingskommunal nämnd eller revisorer hos landstingskommunen, skall enligl
76 och 77 SS nya kommunallagen besvärshandlingen ges in till regeringsrätten
och inte som enligt 78 S LL till länsstyrelsen. Om besvärshandling vid talan
mot beslut som har fattats före den nya lagens ikraftträdande har kommit in lill
länsstyrelsen före besvärstidens utgång men efter den 1 januari 1977, bör
regeringsrätten ta upp besvären till prövning, även om besvärshandlingen har
kommit in för sent dit, 1 denna paragraf har tagits in en bestämmelse härom.
Prop.
1975/76:187 567
Enligt
8 S Igen (1953:754) om införande av kommunallagen får vad lagen om
kommunalstyrelse på landet innehåller om behandling av ärende som endast angår
i mantal satt jord tillämpas t. o. m. den 31 december 1959 eller den senare dag
som regeringen bestämmer. Sådana ärenden handläggs på s, k. jordbmkssiämma.
Regeringen har genom förordningen (1975:1018) förordnat om fortsatt giltighet
av bestämmelserna om jordbruksstämma under år 1976.
1
promemorian (Ds Kn 1976:3) Avveckling av inslilutet jordbmkssiämma som har
utarbetats inom kommundepartemeniei föreslås att institutet jordbmkssiämma
skall avvecklas. Promemorian har remissbehandlats. Jag avser att inom kort
föreslå regeringen att i proposition lill riksdagen föreslå att institutet
avvecklas. Till dess alt så har skett bör beslämmelserna i 8 S lagen om
införande av kommuallagen gälla. Föreskrift härom har tagits in i denna
paragraf
15 S
Enligt
huvudregeln i 1 S andra stycket nya kommunallagen utgör varje län en
landstingskommun, Gotlands läns landstingskommun upplöstes år 1971, Malmö och
Göteborgs kommuner tillhör inte heller landstingskommun. Den nya lagen avses inle
medföra någon ändring i dessa förhållanden. Bestämmelsen i förevarande paragraf
utgör gmnd för att behålla de nuvarande avvikelserna från huvudregeln om alt varie
län bildar en landstingskommun.
16 S
Besiämmelserom
drätselnämnd börsom jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitl
12.10) inte tas in i den nya kommunallagen ulan i lagen om införande av
kommunallagen. Genom denna paragraf blir del möjligt för Stockholms kommun, som
numera är ensam om att ha drätselnämnd, att behålla nämnden. Det blir däremot
inte möjligt för annan kommun att i framtiden inrätta drätselnämnd av det slag
som avses i paragrafen.
Drätselnämnden
i Stockholms kommun blir inte längre obligatorisk. Del är dock inte meningen
att organisationen i kommunen skall behöva mbbas. Drätselnämnden kan handha den
centraliserade medelsförvaltningen, ansvara för räkenskapsföringen och i
övrigt ha samma uppgifter och ställning som lidigare. I fråga om
drätselnämndens organisation och verksamhetsformer skall bestämmelserna i den
nya kommunallagen om nämnd som avses i 48 S andra slycket tillämpas. Det behövs
dock en särregel om alt borgarrådsberedningens ordförande är självskriven som
ordförande i drätselnämnden.
Prop.
1975/76:187 568
1
specialmotiveringen till 47 S nya kommunallagen har jag förordat att möjlighelen
all ha förvaltningsutskottel uppdelat på självständiga avdelningar skall få
behållas endasl för den landstingskommun som ännu har en sådan uppdelning kvar.
En beslämmelse härom har lagils in i denna paragraf som blir tillämplig endast
på Blekinge läns landstingskommun. 1 paragrafen regleras också avdelningarnas
verksamhetsformer. Hänvisningen till 47 S nya kommunallagen innebär att
avdelning liksom nu kan få rält att delegera sin beslutanderätt i vissa grupper
av ärenden.
14.3
Förslaget till lag om ändring i lagen om kommunalförbund
Frågor
om kommunalt samarbete berörs inte i KL, KLS eller LL, Det anses emellertid att
dessa lagar medger kommuner och landstingskommuner att lösa särskilda uppgifter
i samarbete med annan kommun resp, landstingskommun, om inte särskilda
bestämmelser hindrar sådant samarbete.
I
lagen (1957:281) om kommunalförbund (KFL) tillhandahålls en speciell form för
samarbete mellan kommuner, mdlan landstingskommuner saml mellan
landstingskommun och kommun som inle tillhör landstingskommun. Kommunalförbund
kan bildas för vilken kommunal angelägenhet som helst under förutsättning all
det medför allmänt gagn. De kommuner eller landstingskommuner som avser alt
samverka enas om en förbundsordning. 1 denna skall anges bl. a. vilken eller
vilka uppgifter som förbundet skall handha. Förbundsordningen underställs
länsstyrelsen för fastställelse. Reglerna om kommunalförbund är lill mycket
stor del desamma som för kommuner och landstingskommuner. Reglerna i KFL består
därför i stor ulsträckning av hänvisningar till lagrum i KL, Särbestämmelserna
i KFL är främst betingade av all ett kommunalförbund inte är någon kommun eller
landstingskommun utan ett offentligrättsligt samarbetsorgan för kommuner eller
landstingskommuner. Kommunalförbunds beslutande organ är förbundsfullmäklige,
som väljs av medlemmarnas beslutande församlingar till det antal som har bestämls
i förbundsordningen. För förvaltning och verkställighet skall finnas en
förbundsstyrelse. Förbundet har egen budget och egna räkenskaper. Kommuners och
landstingskommuners beskattningsrätt motsvaras hos kommunalförbund av en rätt
för förbundsfullmäktige all enligt de grunder för medlems skyldighet att
tillhandahålla medel för förbundsverksamheten som harblivit bestämda i
förbundsordningen besluta vilket bidrag som varje medlem skall utge till
förbundet. Kommunalförbund har i likhet med kommun och landstingskommun en fri
och en under-ställningsbunden lånerätt.
På
verksamhetsområde som har överförts till förbundet ersätter förbundet de
deltagande kommunerna resp. landstingskommunerna i alla avseenden utom i fråga
om det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Om förbund
Prop.
1975/76:187 569
handhar
angelägenhet som det enligl särskild författning åligger kommun eller
landstingskommun att vårda, skall författningens bestämmelser om kommun resp,
landstingskommun gälla förbundet,
1
lagen (1947:523) om kommunala åigärder till bostadsförsörjningens främjande,
skollagen (1962:319)och byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775) finns
regler enligt vilka regeringen eller annan statlig myndighet får förordna att
vissa kommunala angelägenheter skall handhas i kommunalförbund.
Den
nya kommunallagen föranleder fiera sakliga och redaktionella ändringar i beslämmelserna
om kommunalförbund. Kommunallagsulredningen har föreslagit alt bestämmelsema om
kommunalförbund tas in i ett särskilt kapitel i den nya lagen. 1 den allmänna
motiveringen (avsnitt 12,10) har jag emellertid förordat att KFL skall behållas
som en särskild lag.
Ändringar
i denna paragraf, vilken behandlar uppgiftsfördelningen mellan förbundsfullmäktige
och nämnderna, föranleds av bestämmelserna i 4 S nya kommunallagen om beredning
av ärenden som skall avgöras av kommunfullmäktige resp. landstinget.
4 S
1
denna paragraf finns bestämmelser om innehåller i förbundsordning.
1
paragrafen har gjorts den ändringen att det i ett nytt stycke föreskrivs att
det i förbundsordningen får bestämmas alt suppleanler skall ulses för
förbundsfullmäktige. Om så sker. skall suppleanternas antal och del antal
suppleanter som varje förbundsmedlem skall utse anges i förbundsordningen.
Demokratiutredningen
föreslår all det föreskrivs att suppleanter skall ulses för
förbundsfullmäktige, Malmö kommun upplyser att de minsta konimu-nerna i
Sydvästra Skånes kommunalförbund utser bara en fullmäktig vardera och anför alt
det i vissa situationer kan bli svårt att få ett rättvisande val av suppleanter
i kommunalförbund. Kommunen anser därför att suppleanler i förbundsfullmäktige
skall ulses endast om förbundsfullmäklige beslutar det. Liknande synpunkler
anförs av Sydvästra Skånes koininunalförbund. Som jag har anfört i den allmänna
motiveringen (avsnitt 12.3.5) är suppleantsystemei i de beslutande kommunala
församlingarna ett viktigt medel i strävandena alt engagera fiera medborgare i
samhällsarbetet. Detta talar föratt ett obligatoriskt suppleantsystem införs
även för förbundsfullmäktige, F, n, finns det emellertid endast ett 20-tal
kommunalförbund i landet. Nybildningen av kommunalförbund är ringa och kan
inte väntas öka i nämnvärd grad. Om en ordning med obligatoriska suppleanter
skall få någon betydelse, bör den alltså omfalla inte bara de förbund som
bildas i framtiden utan också de förbund som finns nu. Man kan emellertid inte ulgå
från
Prop.
1975/76:187 570
att
förbundsmedlemmarna i redan bildade kommunalförbund alltid kan enas om antalet
suppleanter och om hur många suppleanter som varje medlem skall utse. Ett
obligatoriskt suppleantsyslem förutsätter därför att dessa frågor antingen
regleras generellt i författning eller besiäms i del enskilda fallet av siatlig
myndighet eller annan som står utanför förbundet. En sådan ordning kan enligt
min mening inte anses lämplig. Jag har därför stannat för ell frivilligt suppleantsyslem
för förbundsfullmäkliges del. Suppleanter för förbundsfullmäktige kan därmed
införas i befintliga och nya kommunalförbund, om förbundsmedlemmarna enas
därom.
Hänvisningama
i denna paragraf till bestämmelserna om kommunfullmäktige har ändrats så att
de kommer att avse reglerna i nya kommunallagen, Lik.soni hittills har alltså
de fiesta av bestämmelserna om kommunfullmäktige ansetts kunna tillämpas på
kommunalförbunds fullmäktige. Vissa särbestämmelser, som främst hänger samman
med att förbundsfullmäktige väljs indirekt, finns i 6-11 SS KFL,
7 S
Ändringarna
i denna paragraf föranleds främst av förslaget att suppleanter skall kunna
utses för förbundsfullmäklige, 1 motsats till vad kommunallagsutredningen har
föreslagit har föreskrivits att också suppleant i medlemskommunens beslutande
församling kan väljas till ledamot eller suppleant i förbundsfullmäktige, Beslämmelserna
om proportionella val av ledamöler och suppleanter har justerats efter
förebild av niotsvarande regler i 28 S nya kommunallagen. Enligt en ny
bestämmelse i paragrafen skall, när suppleanterna inte väljs proportionellt,
ordningen mellan suppleanterna bestämmas vid valet. En niotsvarande föreskrift
finns i 37 S nya kommunallagen. Förslaget om ett snabbare valgenomslag för
kommunfullmäktige och landsting har föranlett att kravet alt ledamot i förbundsfullmäklige
skall vara ledamot i medlemskommuns fullmäktige har jämkats.
I
8 S 1 mom. finns beslämmdser om förbundsfullmäktiges mandattid och om tiden för
valet av fullmäktige och suppleanter. Den nuvarande hänvisningen till 13 S fjärde
styckei KL innebär att tidsfristen för valet går ut försl vid årsskiftet, Kommunallagsulredningen
föreslår inie någon ändring på denna punkt, Malmö kommun och Sydvästra Skånes konimunal-jörbund
framhåller att medlemskommunernas val av förbundsfullmäktige bör vara klart
före november månads utgång för att förbundsfullmäktige
Prop.1975/76:187 571
skall
hinna med att utse styrelse och övriga nämnder i kommunalförbundet. Jag har
funnit påpekandet befogat. Enligt mitt förslag föreskrivs därför all valet
skall äga rum vid det sammanträde som avses i 13 S försia slycket nya
kommunallagen år då val i hela riket av kommunfullmäktige har ägt mm.
Bestämmelsen innebär att valet skall förrättas av de nyvalda fullmäktige resp,
det nyvalda landstinget,
1 3
mom, finns bestämmelser om förfarandet när ledamot i förbundsfullmäklige har
avgått. Med anledning av förslaget att suppleanter skall kunna utses har ett
tillägg gjorts till de nuvarande bestämmelserna, I huvudsak stämmer innehållet
i momentet överens med bestämmelserna för kommunstyrelsen och
förvaltningsutskottet i 40 S tredje stycket nya kommunallagen.
Bestämmelser
som rör val av förbundsfullmäkliges presidium finns f n, i flera paragrafer i KFL,
I 5 S hänvisas till bl, a, 11 S första och tredje styckena KL, Av hänvisningen
till första stycket följer bl. a, alt förbundsfullmäktige skall varje år bland
sig välja en ordförande och en vice ordförande för nästa kalenderår. De kan
också besluta alt en andre vice ordförande skall utses. 1 tredje slycket finns
bestämmelser om tillfällig ordförande vid förfall för ordföranden, vice
ordföranden och, om sådan har utsetts, andre vice ordföranden. Enligt 9 S
fjärde stycket KFL skall förbundsfullmäklige vid sammanlräde före utgången av
december månad förrätta val lill de befattningar inom förbundet som blir lediga
vid årets slut. Bestämmelsen avser bl. a. ordförandevalen. År då val av
förbundsfullmäktige har ägt rum skall valen förrättas av de nyvalda förbundsfullmäklige.
I 8 S 4 mom. finns bestämmelser om bl. a, ordförandeskapet vid sammanträde
under valåret med de nyvalda förbundsfullmäktige.
Kommunallagsutredningen
har föreslagit att en bestämmelse som i sak stäm mer överens med 13 S
förstastycket nya kommunallagen skall tillämpas på förbundsfullmäklige, I delta
lagrum har föreskrivits bl, a. att fullmäktige vid första sammanträdet varje tjänslgöringsår
väljer en ordförande, en vice ordförande och, om fullmäktige beslutar det, även
en andre vice ordförande. Om denna regel görs lillämplig på förbundsfullmäklige,
kommer dessa att la sammanträda före utgången av december månad för alt
förrätta val till bl, a, kommunalförbundets nämnder, medan ordförandevalen
måste anstå till efler årsskiftet.
En
sådan ordning framsiår som olämplig, i synnerhet när nytt val av förbundsfullmäklige
har ägt rum. Därför har 13 S första stycket nya kommunallagen inle gjorts
tillämpligt på förbundsfullmäktige, 1 stället har i ett nytt försia stycke i 8 S
4 mom, KFL tagits in en bestämmelse som i sak stämmer överens med den nyss
redovisade bestämmelsen i 11 S första stycket KL, De nuvarande beslämmelserna i
8 S 4 mom, har inte ändrats. Som framgår av del följande föreslår jag all i 9 S
KFL skall las in en hänvisning lill bl, a, 14 S tredje stycket nya
kommunallagen. Detta stycke motsvarar det tidigare 9 S fjärde stycket KFL,
vilket upphävs. Enligt milt förslag
Prop.1975/76:187 572
skall
vidare 5 S KFL innehålla bl, a, en hänvisning lill beslämmelserna i 13 S andra slycket
nya kommunallagen om tillfällig ordförande.
9 S
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om förbundsfullmäkliges sam-manlräden, 1 sin
nuvarande lydelse slammer den i sak överens med 13 S KL, Två avvikelser finns
dock. Dels skall förbundsfullmäktiges sammanträde för beslut med anledning av
revisionsberättelsen undantagslöst äga rum i juni månad, dels skall budgetsammanlrädet
hållas i augusti månad. Motivet för avvikelsen i fråga om budgetsammanlrädet är
alt budgeten bör vara färdig innan styrelserna i medlemskominunerna skall göra
upp sin budgetförslag.
Paragrafen
ändras nu så att den får formen av en hänvisning till 14 S första och tredje
styckena nya kommunallagen, I fråga om lidpunkten för budgetsammanträdet
hänvisas dock i slällel lill 16 S KFL. På grund av hänvisningen i 14 S första
stycket nya kommunallagen lill 68 S samma lag kommer också för kommunalförbund
att gälla att dechargesammanträdet skall hållas före utgången av året efter det
år som revisionen avser.
12 S
1
denna paragraf hänvisas f n. till bestämmelserna i KL om kommunstyrelsen och
övriga nämnder. Hänvisningen avser dock inte regeln i 31 S första stycket KL om
att antalet ledamöter i styrelsen skall vara minst fem. Paragrafen ändras nu så
att hänvisningen i ställer kommer att avse nya kommunallagens bestämmelser om
styrelsen och övriga nämnder, I enlighet med kommunallagsulredningens förslag
har något undanlag inle gjorts för föreskriften i 37 S försia slyckel nämnda
lag om minsta antalet ledamöter i kommunstyrelsen. Som utredningen har anfört
kan det antas alt kommunalförbundsformen kommer lill användning främst för samar-betsuppgifter
av mera betydande art och omfattning,
16-18 SS
Flertalet
av bestämmelserna i KL om drätsel och revision är f n. genom hänvisningar i 16 S
KFL tillämpliga på kommunalförbund. Hänvisningarna har nu ändrats till att avse
bestämmelserna i nya kommunallagen, I likhet med vad som är fallet i nya
kommunallagen har ullrycken "drätsel" och "utgifts- och inkomststal"
bytts ut mot "ekonomisk förvaltning" resp, "budget".
Bestämmelserna om kommunalförbunds lånerätl (18 S KFL) har i enlighel med kommunallagsulredningens
förslag ersatts med en hänvisning lill motsvarande bestämmelser i nya
kommunallagen (60 och 61 SS),
Svenska
kommunförbundei anför i sitt remissyttrande all den hänvisning
Prop.
1975/76:187 573
till
bestämmelserna i nya kommunallagen (63 S) om val av revisorer som
kommunallagsutredningen har föreslagit kan tolkas så att till revisorer i
kommunalförbund skulle kunna ulses endasl ledamöter i förbundsmed-lemmarna.s
fullmäktigeförsamlingar. Eftersom en sådan inskränkning i valbarheten inte
synes vara åsyftad, bör enligt förbundets mening bestämmelserna om
kommunalförbund formuleras så att del klart framgår alt varje kommunmedlem i de
deltagande medlemskommunerna är valbar till revisor i kommunalförbundet. Genom
hänvisning i 16 S KFL till 63 S nya kommunallagen framgår enligt min mening
tydligt att alla som är valbara till revisor i någon av medlemskommunerna är
valbara till revisor i kommunalförbundet. Jag har därför inle funnii anledning
att införa särskilda bestämmelser om valbarhet i KFL.
Utredningen
har föreslagit en ny bestämmelse om att förbundsstyrelsen skall samråda med förbundsmedlemmarnas
styrelser, innan budgetförslaget görs upp. Till stöd för förslagel anförs bl,
a, att kominunalförbundets budget indirekt kan påverka utdebiteringen i medlemskommunerna.
Nordvästra Skånes kontmunaljörbund anser att samråd inte bör krävas, om
verksamheten skall bedrivas i samma omfattning som tidigare år. Förbundet
erinrar om att förbundsmedlemmarna har goda möjligheter att följa förbundets
verksamhet genom sina representanter i fullmäkiige och styrelse, 1 likhet med
utredningen anserjag att förslaget till budget för kommunalförbund alltid bör
föregås av samråd mellan förbundsstyrelsen och förbundsmedlemmarnas styrelser.
Hur omfattande dessa samråd skall bli får bero på omständigheterna. En
bestämmelse om samrådsskyldighel har därför tagits in i 16 S KFL,
Utredningen
har föreslagit att kommunalförbundets budget liksom enligl den nuvarande
bestämmelsen i 9 S KFL skall fastställas vid sammanträde före utgången av
augusti månad. Sydvästra Skånes kommunalförbund och Malmö kommun anser att budgetfastställelsen
bör få äga rum senast vid utgången av september månad. Den nuvarande regeln om
att budgeten skall fastställas i augusti månad har enligt kommunalförbundet
vållat vissa svårigheter. Budgetarbetet måste ofta börja redan i maj månad. Det
är därför svårt att samordna kommunalförbundets budgetarbete med medlemskommunernas.
Kommunalförbundet anser att det är tveksamt om det är möjligt alt hinna med det
samrådsförfarande som utredningen föreslår inom de snäva tidsmarginalerna, Ell
uppskov till utgången av september månad behöver enligt kommunalförbundet inte
välla något större hinder i förbunds-medlenimarnas budgetarbete. För egen del
har jag funnit att vad remissinstanserna har anfört bör beaklas, 1 16 S har
därför föreskrivits alt kommunalförbunds budget skall fastställas av förbundsfullmäklige
vid sammanträde före utgången av september månad.
Prop.
1975/76:187 574
19 S
Första
stycket i 19 S las bort, eftersom 16 S hänvisar till 68 S nya kommunallagen. 1
andra styckei har orls en redaktionell ändring,
20 S
I
denna paragraf har gjorts redaktionella ändringar med anledning av att KL och LL
ersätts av nya kommunallagen,
35 S
I
denna paragraf har tagits in ell nytt försia siycke. Där föreskrivs i enlighet
med kommunallagsulredningens förslag att ärende som enligt KFL skall prövas av
länsstyrelse skall handläggas av länsslyrelsen i det län där förbundsstyrelsen
har eller skall ha sitt säte,
Någol
hinder för kommuner alt bilda kommunalförbund över länsgräns finns inte i KFL,
Kommunalförbund mellan landstingskommuner kommer alltid att avse minst två län.
Frågan vilken länsstyrelse som är behörig att fastställa förbundsordning och
ändringar i denna eller att förordna om upplösning har däremoi inte
uttryckligen lagreglerats. Utredningen an,ser att en uttrycklig regel behövs om
vilken länsstyrelse som är behörig, när frågan gäller kommuner i fiera län. I
fråga som har betydelse även för angränsande län ankommer det enligt 3 S
länsstyrelseinstruktionen på länsstyrelse att främja det intresse som är
gemensamt för länen. Utredningen förutsätter att samråd sker med de övriga
länsstyrelser som är berörda. Någon uttrycklig regel om samråd anser
utredningen inte nödvändig, eftersom samrådsskyldigheten får anses följa redan
av 40 S länssiyrelseinstrukiionen.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har i sill remissyttrande ifrågasatt om man inle för
del fall att en fråga berör mer än ett län och länsstyrelserna är oense bör
skapa möjlighel för den länsstyrelse som inte har besluian-derälten att genom
besvär eller på annal sätt underställa frågan regeringens prövning. För egen
del har jag inle funnii skäl att föreslå någon ,sådan bestämmelse.
Övergångsbestämmelserna
Ändringarna
i KFL avses träda i kraft samtidigt som nya kommunallagen, dvs, den I januari
1977, Bestämmelse i förbundsordning om att suppleanter skall utses för förbundsfullmäklige
bör kunna tillämpas redan under den valperiod som utgår den 31 december 1979.
För alt det skall bli möjligt har i övergångsbestämmelserna föreskrivits att sådani
val får förrättas vid annat sammanträde än som anges i 8 S I mom. Det har
vidare föreskrivits alt 8-10 och 13 SS lagen om införande av nya kommunallagen
skall äga moisvarande lillämpning i fråga om kommunalförbund.
Prop.1975/76:187 575
14.4
Förslaget tiil lag om ändring i vallagen
1
den allmänna motiveringen (avsnitt 12.10) harjag förordat att bestämmelsema i
KL, KLS och LL om valkretsindelning och de grundläggande beslämmelser om
valsystemet vid landstingsvalen som nu finns i LL förs över till vallagen.
Förslaget innebär att alla bestämmelser som hör samman med val av
landstingsledamöter och kommunfullmäktige flyttas från kommunallagarna.
Flertalet
av dessa bestämmelser har lagiis in i kap 2 vallagen som handlar om valkretsar
och fasta valkretsmandat. Hänvisningen i 2 kap, 5 S till KL, KLS och LL har
ersatts av bestämmelser som stämmer överens tned 10 S LL. Till sex nya
paragrafer i 2 kap, vallagen, 6-11 SS, har förts bestämmelserna i II, 13 och 14 SS LL, 9 S KL och 9 S KLS, Bestämmelserna i 14 S andra
stycket LL har kunnat tas bort, eftersom de inle innehåller något utöver vad
som redan nu föreskrivs i 14 kap, 15 b S vallagen. Föreskriften om att mandaten
fördelas mellan partier har dock tagits in i 14 kap, 15 a S-Enligt 78 S 1 mom, LL
får lalan inte föras mot landstings beslut enligt 13 S om indelning i
valkretsar. En motsvarighet till denna bestämmelse har tagits in i den nya 2
kap, 7 S vallagen,
I
samband med överföringen lill vallagen har gjorts ganska otnfattan-de
redaktionella ändringar i bestämmelsema om valkretsindelning i kommun.
Enhetliga regler härom får förläggas kommuner har tagits in i 2 kap. 9-11 SS
vallagen. Bestämmelsen i 9 S KL om att delar av samma by eller hemman i princip
inte för förläggas till skilda valkretsar har ansett onödig, I stället har
regeln i 9 S KLS att territoriell församling om möjligt skall lämnas odelad och
inte får delas på flera än två valkretsar gjorts tillämplig på samtliga
kommuner.
Med
anledning av föreskriften i 7 S nya kommunallagen att suppleanter skall utses
för kommunfullmäktige har några mindre ändringar gjorts i 14 kap, 3, 17 och 21
SS vallagen,
I
det följande tar jag upp de ändringar i 14 kap, 19 S som har gjorts på gmndval
av riksskatteverkets förslag om nya regler om hur suppleanter för
kommunfullmäktige skall utses.
14
kap, 19 S
Nuvarande
ordning
Kommunfullmäktige
kan enligt 5 a S KL och 5 S KLS besluta alt suppleanter skall utses för
kommunfullmäktige. Antalet suppleanter skall beslämmas till viss del, högst
hälften, av del antal ordinarie fullmäktigeplatser som varje parti har fått i
kommunen eller, om denna är indelad i valkretsar, i valkretsen. För varje parti
som är representerat i fullmäktige skall dock alltid utses minsl en suppleant.
Prop.1975/76:187 576
Bestämmelser
om hur suppleanterna utses finns i 14 kap, 19 S vallagen som i sin tur hänvisar
till reglerna i 14 kap. 6 och 16 SS samma lag.
1 14
kap. 6 S finns regler som innebär alt ordningen mellan partiets kandidatnamn
för varje valkrets fastställs vid den slutliga sammanräkningen. Avgörande för
namnens plats i ordningen är de jämförelsetal för namnen som fastställs genom
särskilda uträkningar. De platser som ett parti har erövrat besätts med de
kandidater som är upptagna i denna ordning. Finns endast en lista företrädd
bland partiels valsedlar, framgår ordningen mellan kandidaterna omedelbart av
denna.
Reglerna
i 14 kap, 16 S avser den situationen att kandidat har fåll plats i ordning i
mer än en valkrets och till följd därav skulle erhålla plats i mer än en
valkrets. Kandidaten skall i sådant fall tilldelas den plats för vilken hans
jämförelsetal är störst. På gmndval av de valsedlar som gällde för kandidatens
namn, när detta erhöll plats i ordningen, fastställs vid ny sammanräkning vem
som skall erhålla plats som kandidaten inte tillträder.
Sedan
samtliga fullmäktigplatser som varje parti har erhåUit har besatts med ledning
av den fastställda ordningen mellan kandidaterna, görs enligt 14 kap, 19 S ytteriigare
sammanräkningar för alt besätta de suppleantplatser som partiet skall erhålla.
Därvid tas inte hänsyn till de valsedlar som vid valet av ledamöler inle har
deltagit i besättandet av plats. Vid dessa sammanräkningar föriängs de
namnordningar som har fastställts för att besätta de ordinarie platserna. Flera
kandidater las sålunda upp genom att jämförelsetal räknas fram för ytteriigare
så många kandidater som motsvarar antalet suppleantplatser som skall besättas.
Det nuvarande suppleantsystemet är inte listtroget utan kandidat med högst
jämförelsetal i den upprättade ordningen är första suppleant för samtliga
ordinarie ledamöler, oavsett från vilka valsedlar kandidalema har hämtats.
Den
nuvarande ordningen för utseende av suppleanter infördes år 1972 i samband med
vallagen. Enligt det lidigare systemet, vilket var listtroget, hade
kommunfullmäktige all besiämma om suppleanter skulle utses. Vilket antal som
skulle utses angavs däremoi i den numera upphävda kommunala vallagen
(1930:253). För varje ledamot skulle inom det parti för vilkel han hade blivit
vald företas sammanräkningar till det anlal som motsvarade hälften av det antal
platser som partiet hade erhållit, Lisltroheten kom till uttryck i regeln att
vid varje sammanräkning hänsyn skulle tas endast till de valsedlar som upptog
ledamotens namn och på gmnd därav gällde för detta namn vid den sammanräkning
då namnet tilldelades plats i ordningen, Della system ledde till att antalet
suppleanter blev orimligl stort för partier som använde flera valsedelstyper i
en valkrets,
Riksskatteverkets
promemoria
I
promemorian lägger riksskatteverket (RSV) fram ell principförslag till nytt suppleantsyslem.
Om demokratiulredningens förslag att mandatperio-
Prop.1975/76:187 577
den
för de beslutande kommunala organen skall börja den 22 oktober valåret
genomförs, torde det enligt RSV vid kommande val fordras att sammanräkningarna
är avslutade omkring den 15 oktober. Vid 1973 års val hade nio av de 24
länsstyrelserna avslutat sammanräkningarna vid kommunfullmäktigevalen först
den 10 oktober eller senare. De sista protokollen som avsåg dessa val
undertecknades den 19 oktober. De långa sammanräkningstiderna berodde i
flertalet fall på systemet för utseende av suppleanter. De tidsmarginaler som
måste finnas för att rätta eventuella felaktigheter i samband med
sammanräkningarna kommer enligt RSV att bli mycket små eller helt obefintliga,
om det nuvarande suppleantsystemet skall användas också i framtiden.
Det
nuvarande systemet kräver att ett stort antal namn ordnas efter jämförelsetalens
storiek, framhåller RSV. Ju fier kandidater som behöver ordnas på detta sätt,
desto mindre är möjligheterna att utnyttja någon form av hjälpregel för att
bestämma vilka kandidater som skall besätta platserna. Det maskinella systemet
är utformat så att man i första hand inte skall behöva undersöka och registrera
valsedlar som är ändrade på något sätt. När ordningen mellan namnen görs upp,
bortser man från de ändrade valsedlarnas innehåll. Däremot kan man inte bortse
från deras existens och antal. När man räknar ut jämförelsetalen har man därför
att räkna med en viss osäkerhet som kommer till uttryck i att jämförelsetalen
inte anges i exakta siffor utan i värden som ligger mellan två tal, t. ex.
295-300. Den första siffran motsvarar i ett tänkt fall antalet valsedlar utan
strykningar och den sista siffran det totala antalet valsedlar som kan komma i
fråga, inklusive valsedlar med strykningar och andra ändringar. När namnen från
skilda listtyper ordnas, kan det enligt RSV inträffa att kandidater erhåller
jämförelsetal som ligger inom intervaller som delvis täcker varandra. Eftersom
man då inte kan utläsa vilken kandidat som har störst jämförelsetal och
erhåller nästa plats i ordningen, måste den maskinella bearbetningen avbrytas
och de ändrade valsedlarna undersökas.
RSV
nämner att bl. a. de politiska partiernas lokalorganisationer har framfört
kritik mot det nuvarande suppleantsystemet. Det har ansetts otillfredsställande
att efterträdare för en fullmäktigledamot som avgår inte alltid utses bland de
suppleanter som vanligen ersätter frånvarande ledamöter. Med det nuvarande
suppleantsystemet är det inte ens nödvändigt att efterträdaren utses från den
suppleantgrupp som valts för partiet. Systemet har vidare kritiserats för att
det inte är listtroget och för att det innebär att suppleant kan ersätta bara
ledamot som har valts i samma valkrets som suppleanten. Det har också
framhållits att antalet suppleanter från olika valsedlar inom partiet inte
alltid står i proportion till antalet ledamöter från resp. valsedel.
Mot bakgmnd
av det anförda anser RSV att suppleantsystemei bör ändras inför 1976 års val.
Enligt RSV uppfyller ett listtroget system bäst de krav som från olika håll har
ställts på ett suppleantsystem. RSV föreslår att ett listtroget system utformas
enligt följande.
37 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 187
Prop.
1975/76:187 578
1. För varje fullmäktig inom partiet i kommunen görs
en sammanräkning. Vid sammanräkningen tas hänsyn endast till de valsedlar som
gällde när ledamoten tog plats. Varje valsedel räknas som hel röst. Röstvärdet
tillgodoräknas det namn som står först på valsedeln, varvid bortses från kandidat
som har tagit plats som ledamot. Den som erhåller högsta röstetalet utses till
suppleant för ledamoten.
2. Om antalet suppleanter är mindre än den andel av
antalet ledamöter som kommunfullmäktige har bestämt och samma suppleant har
utsetts för fyra eller fier ledamöter, görs ytteriigare en sammanräkning för
dessa ledamöter. Därvid bortses från kandidater som redan har tagit plats som
ledamöter eller suppleanter.
3. Om antalet suppleanter fortfarande understiger den
beslutade andelen av antalet ledamöter och samma suppleant har utsetts för sex
eller fiera ledamöter, görs ytteriigare en sammanräkning för dessa ledamöter.
Därvid bortses från kandidater som redan har tagit plats som ledamöler eller
suppleanter.
4. Osv. efter samma princip.
Enligt
RSV uppnås flera fördelar med det föreslagna systemet. Eftersom suppleant utses
med ledning av de ordinarie kandidaternas röstetal och suppleant som tar plats
i mer än en valkrets inte behöver avvecklas, minskar behovet att undersöka de
ändrade valsedlarna. Härigenom kan kravet på kort sammanräkningstid tillgodoses
bättre än f n. Antalet suppleanter maximeras i normalfallen till den andel av
antalet ledamöter som kommunfullmäktige har bestämt.
För
att kraven att efterträdare skall utses från samma lista som avgången ledamot
och att ledamotens första suppleant skall utses till efterträdare skall kunna
kombineras måste det enligt RSV utses minst en suppleant från varje lista som
till största delen har bidragit till att ledamoten har erhållit platsen. Delta
sker också med det system som föreslås. Detta kan - i extrema fall - ge upphov
till mindre förskjutningar i den proportionella fördelningen mellan partierna
genom att flera suppleanter än den bestämda andelen av antalet ledamöter utses
för ett parti. I normalfallen blir dock proportiona-liteten lika bra som eller
bättre än med det nuvarande systemet. Redan vid nomineringsmötena bordet vidare
vara möjligt att fömtsäga vilka kandidater som kommer att erhålla
suppleantplatserna, om fördelningen av de ordinarie platserna anses klar.
Systemet
har emellertid också, påpekar RSV, vissa negativa effekter. Som redan har
nämnts kan det undantagsvis medföra att ett parti i en valkrets erhåller flera
suppleanter än den bestämda andelen av antalet ledamöter. Fömlsättningen för
att detta skall inträffa är att partiets ordinarie ledamöter har valts från fiera
valsedelstyper än som motsvarar det antal suppleanter som egentligen borde ha
utsetts. RSV har gjort en undersökning gmndad på 1970 års kommunfullmäktigval
som visar att denna förutsättning förelåg i ca fem % av samtiiga fall. I 80 96
av dessa fall skulle resultatet ha blivit att partiet skulle ha fått en
suppleant mer än den bestämda andelen av antalet ledamöter. I övriga fall - ca
en 96 av samtliga - skulle partiet ha
Prop.
1975/76:187 579
fått
två suppleanter mer än halva antalet fullmäktige. Endast i ett fall skulle tre
suppleanter utöver halva antalet fullmäktige ha utsetts. RSV påpekar att
liknande förskjutningar av antalet suppleanter kan förekomma även med del
nuvarande suppleantsystemet. Uppkommer brutet tal vid beräknandet av antalet
suppleanter, skall nämligen talet avrundas till närmast högre hela tal.
Eftersom
antalet suppleanter med det föreslagna systemet är begränsat och suppleanterna
utses från samma lista som de ordinarie ledamöterna, kan brist på suppleanter
uppstå på gmnd av tillfälliga förhinder under mandatperioden. Enligt RSV bör
därför i kommunallagarna införas "handlingsregler" för fullmäktiges
ordförande. RSV:s förslag i denna del innebär följande. Om en ordinarie ledamot
är hindrad att delta i sammanträde och suppleant från hans lista saknas vid
tillfället, inträder i stället suppleant för den ordinarie ledamot som står
först i partiets namnordning för valkretsen. Saknas suppleant även för denna
ledamot, inkallas i stället suppleant för den ledamot som står som nummer två i
namnordningen osv. RSV framhåller att en sådan regel gör det möjligt att göra
avsteg från listtroheten, när det är nödvändigt. Trots att systemet i princip
är listtroget, kan man därför nöja sig med ett begränsat antal suppleanter.
R
emissynrandena
Samtliga
länsstyrelser delar uppfattningen att den nuvarande ordningen för utseende av
suppleanter för kommunfullmäktige är förenad med betydande nackdelar och att
en ordning bör införas som garanterar kortare sammanräkningstid.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Örebro län tillstyrker RSV:s förslag till ny
ordning. Länsslyrelsen i Västmanlands län och Svenska kommunförbundet
tillstyrker att det föreslagna systemet prövas. Länsstyrdsen framhåller dock
att ett system som innebär att en suppleant utses från varje lista från vilken
en ledamot har utsetts kan fresta partierna till att gå fram med onödigt många
listor. Ett ökat antal listor komplicerar ofelbart sammanräkningen.
Länsstyrelserna
i Stockholms och Norrbottens län tillstyrker i princip RSV:s förslag samtidigt
som de pekar på vissa brister i det syslem som föreslås.
Länsstyrelsen
i Stockholms län påpekar att systemet undantagsvis medför mindre förskjutningar
i den proportionella fördelningen mellan partierna. 1 enstaka fall kan fiera
eller färre suppleanter utses än som motsvarar den andel av antalet ledamöter
som kommunfullmäktige har bestämt. Länsstyrelsen anser att detta är ganska
betydelselöst. Liknande förskjutningar förekommer med det nuvarande
suppleantsystemet. Eftersom det system som RSV föreslår innebär att i enstaka
fall färte suppleanter än det bestämda antalet kan komma att utses, bör 5 a S
KL ses över. Eventuellt kan systemet ändras så att ytteriigare en sammanräkning
skall företas redan om suppleant har utsetts för tre eller fiera, i stället för
som RSV föreslår
Prop.
1975/76:187 580
fyra
eller fiera, ordinarie ledamöter. Detta får då i vissa fall till följd att fiera
suppleanter utses än vad fullmäktige har bestämt. Enligt länsstyrelsens mening
finns inte något vägande skäl mot att låta suppleant vara gemensam för fiera
valkretsar, vilkel medges enligt RSV:s förslag. Tvärtom kan det vara önskvärt
att suppleanterna är gemensamma för så många fullmäktige som möjligt. Suppleantema
blir alltså gruppsuppleanter för alla fullmäktige som har valts på samma lista.
Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen att det föreslagna suppleantsystemet är
enkelt och att sammanräkningarna inte behöver bli så tidskrävande som med det
nuvarande systemet.
Länsstyrelsen
i Norrbottens län tar upp ett exempel som ges i promemorian. I exemplet ger det
system som föreslås det resultatet att sex ledamöter får en gemensam suppleant.
Om någon eller några av dessa ledamöter och den gemensamme suppleanten är
förhindrade att närvara skulle alltså, anmärker länsstyrelsen, suppleanter
från en helt annan listtyp få träda i tjänst. Detta är inte tillfredsställande
och inte heller i överensstämmelse med flertalet väljares önskemål.
Länsstyrelsen ifrågasätter därför om man inte i sådana fall bör få utse
åtminstone två suppleanter, även om det totala antalet suppleanter för partiet
därigenom överskrids.
Att
avsteg från listtroheten skall kunna göras, om ledamot är frånvarande och
suppleant från hans lista inte kan träda in, bör enligt Svenska kommunförbundei
kunna godtas. Förbundet förutsätter att den handlingsregel för ordföranden som
RSV har skisserat utformas så att den medger att, när suppleant från en
valkrets saknas, suppleant från annan valkrets fr träda in.
Föredraganden
Ändringarna
i paragrafen innebär att det system för utseende av suppleanter som RSV har
föreslagit införs. Som framgår av vad jag har anfört i det föregående är den
nuvarande ordningen förenad med ölägenheter i flera hänseenden. I den allmänna
motiveringen (avsnitt 12.5.4) harjag framhållit att en fömtsättning för att
förslaget alt de beslutande församlingarnas mandattider skall kunna börja den 1
november valåret är att det slutliga valresultatet fördigger tillräckligt kort
tid efter valet. Det system för utseende av suppleanlersom införs genom
ändringarna i paragrafen innebär att sammanräkningsförfarandet förenklas
väsentligt. Någon risk kan inte anses finnas för att det slutliga resultatet
inte skall föreligga i god tid före mandatperiodens början den 1 november.
Den
nya ordningen innebär också andra fördelar i förhållande till det system som nu
gäller. Om en ledamot avgår, kommer han att efterträdas av någon av sina
suppleanter. Suppleant kommer vidare alt kunna tjänstgöra även för ledamot som
har utsetts i annan valkrets än suppleanten. Möjligheterna att i förväg bedöma
vilka personer som kommer att utses till suppleanter blir goda.
Prop.
1975/76:187 581
En
nackdel med den ordning som föreslås är att förhållandet mellan antalet
ledamöter och antalet supplenater kan komma att variera mellan partierna. Det
är alltså inte möjligt att i förväg exakt ange hur stor andel av antalet
ledamöter för ett visst parti som suppleanterna skall utgöra. Detta har föranlett
att 7 § nya kommunallagen måst utformas något annoriunda än motsvarande
bestämmelser i KL och KLS. Den olägenhet somjag nu har berört är enligt min
mening inte av större betydelse. Eftersom suppleanterna för en viss ledamot
utses från samma lista som ledamoten, kan förfall för suppleant medföra att
ledamoten saknar suppleant. Enligl särskilda beslämmelser som har tagits in i
16 S nya kommunallagen kan då suppleant för annan ledamot som tillhör samma
parti kallas in.
I
paragrafen finns bestämmelser om att ytteriigare sammanräkningar skall göras så
länge det bestämda antalet suppleanter inte har uppnåtts. Vid den första ytteriigare
sammanräkningsomgången förutsätts då att samma suppleant har utsetts för minst
fyra ledamöter. För varje ny sammanräkningsomgång höjs detta anlal med två.
14.5
Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning
Inddningslagskommittén
(Kn 1974:04) gör f n. en översyn av lagen (1919:293) om ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning (omtryckt 1969:770) (KIL). I detta sammanhang föreslås
därför endast sådana ändringar i KIL som är nödvändiga för att anpassa den till
den nya kommunallagen.
I
enlighet med vad jag har anfört i specialmotiveringen till 1 § nya kommunallagen
har den nuvarande bestämmelsen i 1 § andra stycket KL om att regeringen, när
osäkerhet råder i fråga om gränsen för kommuns område, förordnar om gränsens
rätta sträckning förts över till 2 § KIL. I specialmotiveringen till 1 § nya
kommunallagen har jag vidare förordat att bestämmelsen i 2 § LL om förfarandet
vid kommuns inträde i landstingskommun skall fiyttas till KIL. Bestämmelsen
har placerats som en ny paragraf, 2 b §, i KIL. Även om denna lag i övrigt
inte innehåller några regler om ändringar i den landstingskommunala
indelningen, synes denna lösning f n. vara godtagbar från lagteknisk synpunkt.
Slutlig slällning till frågan flr tas i anslutning till indelningslagskommitténs
översynsarbete. Till KIL har även fiyilats 15 § LL. Enligt denna paragraf kan regeringen,
när beslut har fattats om ändring i den landstingskommunala indelningen,
förordna om nya val av landstingsledamöter och suppleanter inom de berörda
landstingskommunerna. Bestämmelsen har placerats underen särskild rubrik i en
ny 33 S-
Enligt
22 S KIL kan regeringen efler framställning därom bestämma beloppet av den
upplåning som nybildad kommun får besluta utan underställning, till dess 58 S
KL kan tillämpas. Bestämmelsen har betydelse endast om nybildningen sker genom
delning av en eller fiera kommuner och alltså
Prop.
1975/76:187 582
inte
vid sammanläggning av hela kommuner. Bakgmnden till föreskriften är att en
nybildad kommun under en övergångstid blir tvungen att underställa regeringen fiertalet
lånebeslut, om inte en särskild lagregel om lånerätl ges. Beloppsgränsen i 58 §
KL är baserad på skatteunderlaget och bestäms med hänsyn till den taxering i
varje kommun som har fastställts under föregående år. Enligt 60 § nya
kommunallagen är den underställningsfria lånerätten inte beroende av skatteunderiaget.
Bestämmelsen i 22 § KIL blir därför överflödig. Eftersom någon ändring i lagen
(1961:436) om församlingsstyrelse (omtryckt 1972:228) inte föreslås i detta
sammanhang, måste emellertid motsvarande regel för församlingarnas del stå kvar
i 42 § KIL.
14.6
Förslaget till lag om ändring i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade
Lagen
(1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade innehåller ett fiertal
hänvisningar till KL. Eftersom KL upphävs genom den nya kommunallagen, måste
följdändringar göras i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade. Utöver de
ändringar som redovisas i det följande har gjorts redaktionella ändringar i
några paragrafer.
De
nya bestämmelserna i 9 § nya kommunallagen om rätt till avsägelse föreslås
gälla även för sammanläggningsdelegerade och suppleanter.
4 §
Enligt
15 § nya kommunallagen skall kungörelse om sammanträde med kommunfullmäktige
minst en vecka före sammanträdesdagen sändas till fullmäktigeledamöter och
suppleanter. Samma regel föreslås gälla för sam-manläggningsddegerades första
sammanträde.
Den
nuvarande bestämmelsen i andra stycket om skyldighet att undertätta
länsstyrelsen om val av ordförande och vice ordförande stämmer i sak överens
med 11 § första stycket andra punkten KL. Denna regel har inte fått någon
motsvarighet i nya kommunallagen. Motsvarande ändring görs nu i fråga om sammanläggningsdelegerade.
Prop. 1975/76:187 583
6§
Enligt
14 § nya kommunallagen har länsstyrelsen inte längre befogenhet att förordna om
sammanträde med kommunfullmäktige. Däremot kan en tredjedel av fullmäktiges
ledamöter påkalla sammanträde. Motsvarande ändring har gjorts i 6 § första
stycket denna lag. Hänvisningen i andra stycket lill bestämmelserna i KL om tid
för budgetfaslställdsen har ändrats så att den i stället avser nya
kommunallagen. I detta sammanhang vill jag erinra om alt underiag f n. inte
föreligger förde ändringar i indelningslagstiftningen som kan behövas med
anledning av mitt förslag att nyvalda fullmäktige skall tillträda redan den 1
november valåret. Det ankommer, som jag har nämnt i det föregående, på indelningslagskommittén
att överväga denna fråga.
7 §
De
nuvarande reglerna om kungörelse om sammanträde med sammanläggningsdelegerade
har ersatts med en hänvisning till 15 § nya kommunallagen. Dämtöver har
föreskrivits att kungörelsen skall anslås på samtliga kommuners anslagstavlor
och införas i alla tidningar där kommunerna inför kungörelser om sammanträden
med kommunfullmäktige.
11 §
1
11 S hänvisas f n. till 15 §, 16 § första stycket, 20-25 S§ och 27 § KL.
Hänvisningarna avser regler om bl. a. beslutförhet, jäv, fortsatt sammanlräde,
bordläggning, ordförandens skyldigheter vid sammanträde, omröstningsförfarandet,
interpellation, protokollföring, reservation och offentlighet. I dessa regler
föreslås fiera ändringar genom den nya kommunallagen. De nya reglerna bör med någol
undantag kunna gälla också för sammanläggningsdelegerade. Även föreskriften i
10 § nya kommunallagen om rätt till ledighet från anställning har gjorts
tillämplig på delegerade.
13 S
Andra
styckei har fått utgå. Någon motsvarighet till 26 § tredje stycket KL har inte
tagits in i 32 § nya kommunallagen, som i övrigt motsvarar 26 § KL.
16S
Skyldigheten
enligt 34 S KL att underrätta länsstyrelsen om val av ordförande och vice
ordförande i kommunstyrelsen har inte lått någon motsvarighet i nya
kommunallagen. Motsvarande ändring görs i denna paragraf
Prop.
1975/76:187 584
Jag
har inte funnit skäl att införa möjlighet att utse andre vice ordförande i
arbetsutskott eller ersättare för utskottets ordförande.
17§
1
denna paragraf hänvisas f n. till 33 § andra stycket, 35-39 S§ och 40 S andra
och tredje styckena KL. I dessa bestämmelser regleras bl. a. förfarandet vid
ledamots avgång, suppleanternas tjänstgöring, beslutsförhet, jäv, beslutsförfarandet,
protokollföring och kommunstyrelsens skriftväxling. De ändringar som i dessa
hänseenden föreslås i den nya kommunallagen synes kunna genomföras även i fråga
om arbetsutskott och kommitté hos sammanläggningsdelegerade. Bestämmelserna i
nya kommunallagen om rätt till ledighet från anställning har också gjorts
tillämpliga. Föreskrifterna i 42 S andra stycket nämnda lag har fått en
motsvarighet endast i fråga om rätten att kalla tjänsteman hos resp. kommun
till sammanträde. En särskild bestämmelse om arkivvård, med i sak samma
innehåll som 40 § tredje stycket KL, har ansetts nödvändig.
20 §
Av
hänvisningen till 34 § nya kommunallagen följer att de ändringar i fråga om
rätten till ersättning som avses ske för kommunfullmäktige, ledamöter i
kommunstyrelsen och övriga nämnder osv. blir tillämpliga också i fråga om
ersättning till delegerad, ledamot i arbetsutskottet eller kommitté och
suppleant.
21 §
Sådana
situationersom avses i 81 § nya kommunallagen torde sällan uppstå för sammanläggningsddegerades
del. Om det inträffar, bör delegerade och deras arbetsutskott och kommittéer naturiigtvis
försöka återställa verkställigheten av beslut som har upphävts efter besvär. I
21 § har därför tagits in en hänvisning till 81 S nya kommunallagen. Om
delegerades verksamhet har upphört, ankommer det i första hand på den nybildade
kommunens fullmäktige och styrelse att vidta rättelseåtgärder. Särskilda
bestämmelser härom har inte ansetts nödvändiga.
14.7
Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
1
fråga om skatt till kommun används i KL uttrycket "allmän kommunalskatt".
På motsvarande sätt används i LL uttrycket "landstingsskatt" och i
lagen om församlingsstyrelse uttrycket "församlingsskatt". I kommunalskattelagen
(1928:370) och andra författningar på skatteområdet används däremot uttrycket
"allmän kommunalskatt" som en sammanfattade
Prop.
1975/76:187 585
beteckning
på skatt till kommun, landstingskommun och församling. I I § kommunalskaltelagen
talas sålunda om "allmän kommunalskatt, varom stadgas i
kommunallagarna". Enligt nya kommunallagen betyder "kommunalskatt"
skatt till kommun och "landstingsskatt" skatt till landstingskommun.
Med anledning härav har i ett nytt första stycke i 1 § kommunalskattelagen angetts
att med allmän kommunalskatt avses kommunalskatt, landstingsskatt och
församlingsskatt. Med denna lösning blirdet möjligt att behålla uttrycket
"allmän kommunalskatt" i skatteförfattningarna.
15 Hemställan
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att
antaga förslagen till
1. kommunallag,
2. lag om införande av kommunallagen,
3. lag om ändring i lagen (1957:281) om
kommunalförbund,
4. lag om ändring i vallagen (1972:620),
5. lag om ändring i lagen (1919:293) om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning,
6. lag om ändring i lagen (1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade,
7. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).
16 Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop.1975/76:187 586
Innehåll
Propositionen
................................................ ....... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ................... ....... 1
Lagförslag
.................................................... ....... 4
1. kommunallag ............................................. ....... 4
2. lag om införande av kommunallagen ............... 24
3. lag om ändring i lagen (1957:281) om
kommunalförbund .. 27
4. lag om ändring i vallagen (1972:620) ............... 34
5. lag om ändring i lagen (1919:293) om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning 41
6. lag om ändring i lagen (1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade
43
7. lag om ändring i kommunalskaltelagen (1928:370) 49 '
Utdrag
av protokollet vid regeringssammanträde 1976-05-20 .... 50
1. Inledning ................................................... 50
2. Kommuner och landstingskommuner.................. 53
3. Förtroendevalda och partier ......................... 57
3.1 Nuvarande
förhållanden .......................... 57
3.1.1
Allmän bakgrund ............................ 57
3.1.2
Ledighet från anställning ................. 58
3.1.3
Ekonomisk ersättning ..................... 59
3.2 Utredningen
om den kommunala demokratin 61
3.2.1
Allmänna synpunkter ...................... 61
3.2.2
Ledighet frän anställning ................ 61
3.2.3
Ekonomisk ersättning .................... ..... 62
3.2.4
Utbildningsinsatser m.m................... 63
3.3
Kommunallagsutredningen ..................... ..... 63
3.4
Remissyttrandena ................................ 64
3.4.1
Allmänna synpunkter .... -.............. ..... 64
3.4.2
Ledighet från anställning ................ ..... 65
3.4.3
Ekonomisk ersättning ..................... 66
3.4.4
Utbildningsinsatser m. m.................. ..... 68
4. De beslutande
organen ............................... 69
4.1 Nuvarande
förhållanden .......................... ..... 69
4.1.1
De beslutande organens ställning .... ..... 70
4.1.2
De beslutande organens arbetsformer ..... 72
4.1.3
Suppleanter för fullmäktige och
landstingsledamöter 75
4.2 Uiredningen
om den kommunala demokratin . 77
4.2.1
Allmänna synpunkter ...................... 77
4.2.2
De beslutande organens ställning ... ..... 78
4.2.3
De beslutande organens arbetsformer 80
Prop.1975/76:187 587
4,2,4
Suppleanter för fullmäktige och landstingsledamö
ter ............................................ ..... 82
4.3
Kommunallagsutredningen ..................... 83
4.4
Remissyttrandena ................................ ..... 84
4.4.1
De beslutande organens ställning .... ..... 84
4.4.2
De beslutande organens arbetsformer ..... 91
4.4.3
Suppleanter för fullmäktige och
landstingsledamöter 94
5. Nämnderna ................................................ ..... 97
5.1 Nuvarande
förhållanden .......................... ..... 97
5.1.1
Nämndorganisationen ................... ..... 97
5.1.2
Beslutsprocessen i nämnderna ....... ... 101
5.2 Utredningen
om den kommunala demokratin ... 102
5.2.1
Nämndorganisationen ................... ... 102
5.2.2
Beslutsprocessen i nämnderna ....... ... 103
5.3 Remissyttrandena
................................ ... 104
5.3.1
Nämndorganisationen ................... ... 104
5.3.2
Beslutsprocessen i nämnderna ....... ... 108
6. Den kommunala
styrelseordningen .................. ... 109
6.1 Nuvarande
förhållanden........................... ... 109
6.1.1
Allmän bakgrund............................. ... 109
6.1.2
Gällande bestämmelser m. m............. ...... Ill
6.1.3
Tendenser i utvecklingen ................ ... 112
6.1.4
De heltidsengagerade
förtroendemännen 113
6.1.5
Snabbare valgenomslag .................. ... 114
6.2 Utredningen
om den kommunala demokratin ... 116
6.2.1
Allmänna synpunkter ...................... ... 116
6.2.2
Samlingsstyre eller majoritetsstyre ... ... 117
6.2.3
De heltidsengagerade
förtroendemännen 118
6.2.4
Snabbare valgenomslag .................. ... 120
6.3
Kommunallagsutredningen ..................... ... 121
6.4
Remissyttrandena ................................ 122
6.4.1
Samlingsstyre eller majoritetsstyre ... 122
6.4.2
De heltidsengagerade
förtroendemännen 129
6.4.3
Snabbare valgenomslag .................. 132
7. Information ................................................ 139
7.1 Nuvarande
förhållanden .......................... .... 139
7.1.1
Allmän bakgrund............................. .... 139
7.1.2
Kommunal informaiion ................... 140
7.2
Utredningen om den kommunala
demokratin 141
7.3
Remissyltrandena ................................ ... 145
7.3.1
Allmänna synpunkter ..................... 145
7.3.2
Information om kommunal service m. m 146
7.3.3
Informationen i den demokratiska
processen ... 148
Prop. 1975/76:187 588
7.3.4
Allmänna synpunkter på informationen i
planeringsfrågor 149
7.3.5
Planeringsprocessen ..................... 152
7.3.6
Ekonomisk planering, sektorsplanering
och verksamhetsplanering 155
7.3.7
Organisatoriska frågor .................... .... 156
8. Lokal
förankring ......................................... 158
8.1 Nuvarande
förhållanden .......................... .... 158
8.1.1
Partier och andra folkrörelser .......... .... 158
8.1.2
Lokala organ ................................. 159
8.1.3
Omröstningar och
opinionsundersökningar 161
8.2 Utredningen
om den kommunala demokratin 162
8.2.1
Partier och andra folkrörelser .......... 162
8.2.2
Lokala organ ................................. 162
8.2.3
Omröstningar och
opinionsundersökningar .... 165
8.3
Kommunallagsutredningen ..................... 167
8.4
Remissyttrandena ................................ 168
8.4.1
Allmänna synpunkter ..................... 168
8.4.2
Partier och andra folkrörelser .......... ... 169
8.4.3
Övergripande kommundelsorgan ...... 172
8.4.4
Lokala styrelser vid kommunala
institutioner .. 177
8.4.5
Omröstningar och
opinionsundersökningar .... 181
9. Kommunägda företag .................................... ... 183
9.1
Nuvarande förhållanden .......................... ... 183
9.2
Utredningen om den kommunala
demokratin ... 186
9.3
Kommunallagsutredningen ..................... ... 188
9.4
Remissyttrandena ................................ ... 190
10
Kommunalbesvärsprocessen efter förvaltningsrättsreformen .. 194
10.1 Gällande
bestämmelser 194
10.2 Kommunallagsutredningen ...................... ... 197
10.3 Remissyttrandena ................................ 199
11.
Enhetlig kommunallag ................................. 200
11.1 Nuvarande
förhållanden 200
11.2 Kommunallagsutredningen ..................... 203
11.3 Remissyttrandena ................................ 209
12
Föredraganden ........................................ ... 217
12.1 Inledning
............................................. ... 217
12.1.1 Kommunal självstyrelse - kommunal demokrati 218
12.1.2 Kommuner och landstingskommuner i omvandling 218
12.1.3 Utgångspunkter för ett kommunalt reformprogram
................................................. 220
12.1.4 Kommunal
demokrati i dag och i framtiden .. 222
12.2 Förtroendevalda
och partier .................. 226
Prop. 1975/76:187 589
12.2.1
Allmänna
synpunkter ............................. ..... 226
12.2.2
Rätt tiU ledighd
.................................... 228
12.2.3
Ekonomisk
ersättning ............................ 231
12.2.4
Uibildningsinstanser
m. m....................... ..... 234
12.3 De
beslutande organen 235
12.3.1
Allmänna synpunkler
.............................. ..... 235
12.3.2
Antalet
landstingsmöten......................... 236
12.3.3
Överförande av
beslutanderätt från kommunfullmäktige och landstinget till nämnderna 238
12.3.4
Den
obligatoriska dubbla beredningen 242
12.3.5
De beslutande
organens arbetsformer .. ..... 243
12.3.6
Suppleanter för
fullmäktige- och landstingsledamöter m. m 252
12.4 De
kommunala nämnderna 256
12.4.1
Nämndorganisationen
......................... .... 256
12.4.2
Beslutsprocessen
i nämnderna ........... .... 259
12.5 pen
kommunala styrelseordningen 261
12.5.1
Allmänna
synpunkter ............................ 261
12.5.2
Samlingsstyre
eller majoritetsstyre ....... 262
12.5.3
Föriroendevalda
engagerade på heltid .. 271
12.5.4
Snabbare
valgenomslag ........................ .... 277
12.6 Kommunal
informationsverksamhet 284
12.6.1
Allmänna
synpunkter ............................. .... 284
12.6.2
Informationsverksamhetens
inriktning... .... 285
12.6.3
Ansvaret för
informationsverksamheten .... 287
12.6.4
Planeringsfrågor
.................................. .... 288
12.7 Lokal
förankring 294
12.7.1............................................................... Allmänna
synpunkter 294
12.7.2
Partier och
andra folkrörelser ............... 295
12.7.3
Lokala organ .......................................... .... 298
12.7.4
Omröstningar
och opinionsundersökningar .... 305
12.8 Kommunägda
företag 307
12.8.1............................................................... AUmänna
synpunkter J07
12.8.2
Val av
styrelseledamöter och revisorer... 309
12.8.3
Interpellation ......................................... 311
12.9
Kommunalbesvärsprocessen
efter förvaltningsrättsreformen 313
12.10 Enhetlig kommunallag ...................................... 318
13.
Upprättande
lagförslag ......................................... .... 325
14.
Specialmotivering
.................................................... 326
14.1 Förslaget till kommunallag ............................ 326
1 kap. Allmänna bestämmelser ....................... 326
2 kap. Fullmäktige .......................................... .... 343
3 kap. Styrelsen och övriga nämnder
m.m....... 43O
4 kap. Ekonomisk förvaltning .......................... 485
Prop.
1975/76:187 590
5 kap. Revision .................................... .... 518
6 kap. Skatt till kommun och landstingskommun .... 537
7 kap. Underställning, kommunalbesvär och besvärs- 540
nämnd
.......................................
14.2 Förslaget lill lag om införande av kommunallagen
.... 562
14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om
kommunalförbund : 568
14.4 Förslaget till lag om ändring i vallagen ..... .... 575
14.5 Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i
kommunal
och
ecklesiastik indelning ....................... .... 581
14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade
582
14.7 Förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen . 584
15. Hemställan ............................................... .... 585
16. Beslut ...................................................... 585
Innehåll
...................................................... .... 586
Doktrin (19)
- Johan Höök, Anställdas beslutanderätt i kommuner och regioner, FT 2022 nr 3 s. 349, på s. 355 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Rättsliga ramar för kommunernas näringsverksamhet, FT 2010 nr 2 s. 111, på s. 112 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Tobias Indén, Kan man ta tillbaka det man redan låtit någon få?, FT 2005 nr 4 s. 427, på s. 438 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Vilhelm Persson, Kommungränser i allmänt vatten, FT 1998 nr 5 s. 197, på s. 199 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Strömberg, Ett besvärligt ord, FT 1991 nr 5–6 s. 344, på s. 345 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Erna Zelmin-Åberg, Ägandet av fast egendom som grund för det kommunala medlemskapet samt medlemskapets rättsverkan, FT 1991 nr 4 s. 250, på s. 253 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Curt Riberdahl, Kommunallagens regler om ekonomisk förvaltning i historisk belysning, FT 1987 nr 5 s. 247, på s. 263 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Curt Riberdahl, Något om kommunalt "domstolstrots", FT 1986 nr 3 s. 103, på s. 108 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Curt Riberdahl, Privatisering, entreprenad eller kommunal drift, FT 1985 nr 4–5 s. 137, på s. 153 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Mats Bergström, Biståndsbeslut och besvärstalan II, FT 1983 nr 1–2 s. 66, på s. 68 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Mats Bergström, Biståndsbeslut och besvärstalan I, FT 1982 nr 6 s. 253, på s. 261, 263, 273 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Fritz Kaijser, Misstagssonaten, FT 1982 nr 4 s. 153, på s. 172 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Curt Riberdahl, De förtroendevaldas politiska och juridiska ansvar, FT 1979 nr 3 s. 119, på s. 121, 126, 127, 133, 134, 137 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Sven Sundin, Ett par reflexioner med anledning av en anmälan, FT 1978 nr 4 s. 202, på s. 203 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Gustaf Petrén, Regeringsrätten och kommunalbesvärsinstitutet, FT 1978 nr 3 s. 123, på s. 125, 137 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Vitesföreläggandets adressat, SvJT 1977 s. 213, på s. 215 · Fritt tillgänglig
- Ingvar Severin, Något om den primärkommunala nämndorganisationen, särskilt beträffande fakultativa nämnders sammansättning, mandatperioid och arbetsformer, FT 1977 nr 1 s. 54, på s. 58, 59, 61 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Yngve Adolphson, Protokoll, protokollföring och protokolljustering, FT 1977 nr 1 s. 1, på s. 3, 7, 12, 23, 30 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Curt Riberdahl, Det kommunala revisionsansvaret efter ansvarsreformen för funktionärer i offentlig verksamhet, FT 1976 nr 5 s. 232, på s. 245 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
348 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (249)
249 kopplingar i 124 dokument.
- Bet. 2025/26:KU27 Valfrågor om s. 353 i texten
- SOU 2026:20 Belägg för broms? s. 191 om s. 506 i texten
- SOU 2026:2 710 miljoner skäl till reformer s. 259 om s. 353 · s. 263 om s. 353 · s. 265 om s. 353 · s. 329 om s. 353 i texten
- Dir. 2025:65 Tilläggsdirektiv till Valsedelskommittén (Ju 2024:04) om s. 353 i texten
- Bet. 2024/25:KU26 Kommunala och regionala frågor om s. 367 i texten
Rättsfall (11)
11 kopplingar i 10 dokument.
- RÅ 2003 ref. 35 om s. 450 · om s. 451 ur registret · i texten
- RÅ 1997 ref. 46 ur registret
- RÅ 1993 ref. 25 ur registret
- RÅ 1993 ref. 47 ur registret
- RÅ 1993 ref. 12 ur registret
Myndighetsavgöranden (4)
4 kopplingar.
- JO 2022-01-13 dnr 3236-2021 i texten
- JO 2010-06-30 dnr 1170-2009 i texten
- JO 2010-06-30 dnr 3129-2009 i texten
- JO 2006-11-03 dnr 2230-2005 i texten
Doktrin (84)
84 kopplingar i 33 dokument.
- Lundin, Kommunal revision, 1999 s. 106 om s. 3 · s. 107 om s. 220 · s. 108 om s. 244 · s. 108 om s. 277 · och 14 till i texten
- Conradson, Kommuners lag- och domstolstrots, 1995 s. 273 om s. 532 · s. 275 om s. 533 · s. 375 om s. 318 · s. 407 om s. 558 · och 4 till i texten
- FT 1979 s. 119 Curt Riberdahl, De förtroendevaldas politiska och juridiska ansvar s. 119 · s. 121 · s. 126 · s. 127 · och 3 till i texten
- Bohlin, Kommunala avgifter, 1984 s. 94 om s. 70 · s. 104 om s. 238 · s. 110 om s. 240 · s. 112 om s. 309 · och 1 till i texten
- FT 1977 s. 1 Yngve Adolphson, Protokoll, protokollföring och protokolljustering s. 3 · s. 7 · s. 12 · s. 23 · och 1 till i texten