med förslag till lag om motortävlingsförsäkring, m.m.
41 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 38 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:196, med förslag till lag om motortävlingsförsäkring, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:196 Regeringens proposition
1975/76:196
med
förslag till lag om motortävlingsförsäkring, m. m.;
beslutad
den 4 mars 1976.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
OLOF
PALME
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att den som anordnar en motortävling inom inhägnat
tävlingsområde måste ha en särskild försäkring, s. k. motortävlingsförsäkring,
från vilken full ersättning utgår till åskådare och funktionärer som skadas vid
tävlingen. Ersättningen skall utgå oberoende av om någon har skuld till olyckan
eller inte, och det skall i princip vara utan belydelse, om den skadade själv
har medverkat till skadan. Reglerna tas in i en lag om motortävlingsförsäkring
som föreslås träda i kraft den I juli 1976, alltså samtidigt med den nyligen
beslutade trafikskadelagen.
1
propositionen behandlas också frågan om ett motsvarande lagreglerat skydd bör
införas för dem som själva deltar i en motortävling inom inhägnat tävlingsområde.
Detta anses inte böra ske f n, Frågan kan dock behöva tas upp på nytt, om det
försäkringsskydd som de tävlande har i dag på grund av frivilliga
olycksfallsförsäkringar inte successivt förbättras.
1 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 196
Prop.1975/76:196 6
man
skulle försämras genom detta undantag överiämnade riksdagen åt regeringen att
under våren 1976 förelägga riksdagen förslag till en särskild lag om ersättning
för skador vid motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde. Enligt utskottet,
vars betänkande godkändes av riksdagen, borde en sådan lag tillerkänna tredje
man ersättning för skada på rent objektiv grund, och rätten till denna
ersättning borde garanteras genom en obligatorisk ansvarsförsäkring,
1
utskottets betänkande uttalades vidare att del kunde bli nödvändigl att
lagstiftningsvägen trygga rätten till ersättning även åt förare som skadades vid
motortävling inom inhägnat tävlingsområde, om någon förbättring av deras
nuvarande försäkringsskydd inte kunde åstadkommas genom frivilliga avtal. Med
hänsyn lill frågans vikt förutsatte utskottet att regeringen följde utvecklingen
på området och vidtog erforderiiga åtgärder. Riksdagen har gett regeringen till
känna vad utskottet sålunda anfört.
De
lagstiftningsfrågor som har aktualiserats genom riksdagens beslul har tagits
upp till behandling inom justitiedepartementet. Under ärendets beredning i
departementet har överiäggningar hållits med företrädare för Svenska bilsportförbundet.
Svenska motorcykelförbundet. Försäkringsbranschens service AB,
rikspolisstyrelsen och statens trafiksäkerhetsverk.
2
Motorsporten i Sverige 2.1 Organisation
Motorsporten
har stor intemationell spridning. Den högsta internationella ledningen utövas
för bilsportens del av Federation Internationale de TAuto-mobile (FIA) med
medlemmar från 83 länder och för motorcykelsportens del av Federation
Internationale Motocydiste (FIM) med medlemmar från 46 länder. Dessa motorsportorganisationer
utfärdar internationella tävlingsreglementen, som medlemmarna i varje land är
skyldiga att följa.
I
Sverige är motorsporten en del av den nationella idrottsrörelsen, vars högsta
organ är Sveriges riksidrottsförbund (RF). Ledningen av bilsporten utövas av
Svenska bilsportförbundet (SBF), som är anslutet till riksidrottsförbundet
sedan år 1962. Motorcykelsporten leds av Svenska motorcykelförbundet (SVEMO)
som är anslutet till riksidrottsförbundet sedan år 1961. Både bilsportförbundet
och motorcykelförbundet är medlemmar av vederbörande internationella
motorsportorganisation, som har godkänt dem som nationella organisationer för
bilsporten resp. motorcykelsporten. Förbunden består av lokala föreningar, som
genom sitt medlemskap i förbunden också är medlemmar i riksidrottsförbundet.
Tävlingsverksamheten regleras av nationella tävlingsreglementen och
specialreglementen, som har utfärdats av förbunden och som bygger på de
internationella tävlingsreglementena,
Bilsportförbundet
har enligt sina stadgar till ändamål att befrämja och administrera bilsporten i
Sverige, utbilda funktionärer och aktiva, verka för
Prop.
1975/76:196 7
höjande
av trafikkulturen samt stimulera den fordonstekniska utvecklingen. Förbundet
består av omkring 340 föreningar med sammanlagt över 63 000 medlemmar. Av
medlemmarna, varav hälften är yngre än 25 år, är 30 000 aktiva medan 5 000 är
specialutbildade funktionärer. Under år 1975 arrangerade föreningarna omkring
630 tävlingar som besöktes av drygt 460 000 åskådare.
Motorcykelförbundet
har enligt sina stadgar till ändamål att befrämja, kontrollera och administrera
aktiviteter inom förbundets verksamhetsområde samt handha organisationens
gemensamma angelägenheter. Förbundet består av drygt 270 föreningar med
sammanlagt över 43 000 medlemmar. Av medlemmarna är 3 500 aktiva medan 2 000 är
specialutbildade funktionärer. Under år 1975 arrangerade föreningarna mer än
400 tävlingar som besöktes av inte fullt 380 000 åskådare.
Vid
sidan av den tävlingsverksamhet som bedrivs av bilsportförbundets och
motorcykelförbundets föreningar anordnas motortävlingar i Sverige även av andra
motorförbund och motorklubbar. Den mest omfattande verksamheten utövas av
Motorförarnas helnykterhelsförbund (MHF). I viss utsträckning genomförs
motortävlingar också av organisationer, företag etc. som inte annars eller
endast undantagsvis har motorsport på sitt program. Som exempel kan nämnas
tidningar och politiska organisationer. De tävlingar som nu har berörts har
emellertid så gott som uteslutande turist-, trafiksäkerhets-eller
trafikutbildningskaraktär och saknar sådana tävlingsmoment som utmärker
motortävlingar i egentlig bemärkelse. De lämnas därför åt sidan i detta
sammanhang.
Motortävlingar
med bil eller motorcykel anordnas även i försvarets regi under ledning av
Sveriges militära idrottsförbund. Vid dessa tävlingar -ca 25-30 om året -
används endast försvarsmaktens egna fordon, och tävlingarna genomförs som
övning enligt militära väglrafikkungörelsen (1954:636). De har karaktär av
orienterings- och tillföriitlighetslävlingar, och inga tävlingsmoment
förekommer där hastigheten har avgörande betydelse. Inte heller dessa tävlingar
behandlas i det följande.
Motorsporten
i Sverige omfattar också tävlingar med motorbåt och luftfartyg. Dessa
tävlingsformer saknar intresse i detta sammanhang och berörs inte i
fortsättningen.
2.2
Tävlingsformer
B
i 1 s p o r t e n består enligt bilsportförbundets regler av sex olika tävlingsgrenar.
En av dem är miniracing, som körs med skalamodellbilar. Denna tävlingsform
behandlas inte i det följande. Av övriga bilsportgrenar körs rally på
omväxlande allmän väg och avspärrade sträckor, medan racing, rallycross, dragracing
och karting körs på inhägnade tävlingsbanor som ägs eller arrenderas av
föreningar anslutna till bilsportförbundet.
Rally
är den i särklass mest utövade bilsportgrenen. Det är en långfärds-
Prop.1975/76:196 8
tävling
för standardbilar som avgörs av körtiden på avlysta vägar, vägavsnitt eller
liknande. Dessa s. k. specialsträckor, där de tävlande kör en i laget och där
specialprov och särskilda manöverprov i vissa fall ingår, är i regel ftera till
antalet och binds samman med icke utslagsgivande transportsträckor av
varierande längd, ofta på fiera hundratals mil. Rallytävlingarna indelas i
rally, minirally, rallyspecial, rallyvarvlopp och bilorientering.
Racing
är en ren hastighetstävling för serietillverkade standard- och turistbilar,
för specialbilar (sportbilar) och för ensitsiga tävlingsbilar av formeltyp. De
mest kända tävlingarna är de som anordnas för s. k. Formel I -vagnar. Racing
körs antingen på permanenta racingbanor eller på särskilda isbanor, gräsbanor
eller jordbanor. Också tävlingar i backe förekommer. 1 Sverige finns sju
permanenta racingbanor.
Rallycross
är en relativt ny tävlingsform, som i Sverige har tilldragit sig ett allt större
publikintresse. Det är en hastighetstävling för specialbilar, där körreglerna
inte är lika stränga som inom andra bilsportgrenar. Rena påkörningar är
förbjudna, men däremot är trängning (s. k. tät körning) i vissa fall tillåten.
Tidigare genomfördes rallycrosstävlingar i Sverige nästan uteslutande på
terrängbanor av motocrosstyp. Numera finns emellertid 27 banor av
internationellt godkänd typ, dvs. banor där ungefär en tredjedel är av betong,
asfalt eller tiära medan återstoden består av gräs, lös jord eller sand.
Dragracing
är en accelerationstävling för bilar av de mest skiftande slag, från vanliga
standardbilar till bilar som är byggda enbart för dragracing (s. k. dragsters).
De snabbaste bilarna är utrustade med en eller ftera bromsskärmar som extra
bromsutrustning. Bilarna körs två i taget på en 402,33 m (1/4 engelsk mil) lång
asfalterad rakbana. Det finns fyra sådana banor i Sverige.
Karting
eller Formel K (tidigare kallad go cart) är en speciell form av racingtävling
med karosserilösa minibilar som drivs med ivåtaktsmotorer, t. ex. motorcykelmoiorer.
Tävlingsformen betraktas framförallt som en ungdomssport, och den lägsta
åldern för deltagande ligger avsevärt under den som tillåts inom andra
bilsportgrenar. Tävlingarna körs på särskilda kar-tingbanor, f n. 38 i Sverige.
I undantagsfall anordnas kartingtävlingar även på provisoriska banor,
exempelvis asfalterade banor inom ett industriområde. Också ren nöjeskörning
förekommer, varvid allmänheten mot avgift fär hyra kartingbilar under viss tid.
Motorcykelsporten
indelas enligt motorcykelförbundets regler i elva olika tävlingsgrenar. Av dem
körs orienterings- och tillföriitlighetslävlingar samt irialtävlingar ömsom på
allmän väg, ömsom på småvägar eller i ren terräng. Också snöskoterlävlingar
anordnas ibland på banor som inte är inhägnade. Övriga tävlingsgrenar -
motocross, enklare isbanetävlingar, roadracing, speedway, isracing, sand- och gräsbanetävlingar,
backtävlingar och dragstertävlingar - körs däremot enbart på inhägnade tävlingsbanor.
I den mån banorna inte ägs av föreningar som är anslutna till motorcykelförbundet,
hyr eller arrenderar föreningarna dem för enstaka till-
Prop. 1975/76:196 9
fallen
eller för mera stadigvarande bruk.
Orienterings- och tillföriitlighetslävlingar
är motorcykelsportens motsvarighet lill bilsportens rallytävlingar.
Tävlingarna körs med motorcykel (med eller utan sidvagn), skoter eller moped på
särskilda orienterings- resp. till-föriitlighetssträckor som företrädesvis
löper utmed smärre vägar och stigar i skogsterräng. Sträckorna binds samman med
transportsträckor som i regel är föriagda till allmän väg. I tillföriitlighetstävlingarna
kan även förekomma specialsträckor, där hastigheten är utslagsgivande, och
vissa specialprov.
Trial är en tekniktävling
i svårframkomlig terräng, där förarna skall en i taget passera vissa avgränsade
observationssträckor ulan att stanna eller sätta ned foten i marken.
Förflyttningen mellan lävlingssträckorna sker på transportsträckor. Tävlingarna
körs med motorcykel (med eller utan sidvagn), skoter eller moped. En särskild
tävlingsform finns för mopeder som är specialbyggda för trial. Dessa fordon får
köras endast inom inhägnat område.
Snöskotertävlingar
anordnas dels på inhägnad bana av motocrosstyp, rundbana eller isbana, dels i
form av långlopp på markerad tävlingssträcka i terräng (typ tillföriitlighetslävling).
Motocross
är en hastighetstävling för motorcykel (med eller utan sidvagn), skoter eller
moped på en 1-5 km lång terrängbana, ofta kraftigt kuperad och försedd med
stora gupp. Banan, som är inhägnad, skall vara så beskaffad att en
medelhastighet av 50 km/tim. inte överskrids.
Enklare
isbanelävlingar anordnas på sjöar eller spolade landbanor. Banan skall ha en
längd av 300-1 500 m och vara så beskaffad att snabbaste motorcykelekipagets
medelhastighet inte överstiger 90 km/tim.
Roadracing
(ibland något oegentligt benämnt TT) är motorcykelsportens motsvarighet till
bilsportens formeltävlingar. Det är en hastighetstävling på landsväg eller
annan ytbehandlad vägbana av samma karaktär som vanlig landsväg. Banan -en
inhägnad rund- eller rakbana som vid internationella tävlingar skall vara minst
3 km lång - kan vara gemensam för motorcykel-och biltävlingar (racingbana).
Tävlingarna körs med motorcykel (med eller utan sidvagn), skoter eller moped.
Motorcyklarna är ofta försedda med strömlinjeformade kåpor för att minska
luftmotståndet.
Speedway är en
hastighetstävling för särskilda motorcyklar som saknar startanordning, bromsar
och växellåda. Tävlingarna körs ett visst antal varv och lopp på en 250-400 m
lång oval bana av jord, kolstybb e. d. En speciell variant av speedway är isracing
som körs på isbana med motorcyklar med nabbade däck.
Sand-
och gräsbanetävlingar är en tävlingsform av speedwaytyp som körs med
sportmaskiner och specialmaskiner (med eller utan sidvagn) påen minsl 450 resp.
600 m lång rundbana. Gräsbanetävlingar är mindre vanliga i Sverige. Däremot
anordnas ofta sandbanetävlingar på travbanor på 1 000 m.
Också
backtävlingar körs med specialmaskiner och sportmaskiner samt sidvagnsmotorcyklar.
Tävlingarna går ut på att en förare i taget skall på
Prop. 1975/76:196 10
kortaste
tid ta sig upp för en minst 300 m lång avspärrad tävlingsbacke. Dragstertävlingar
är liksom bilsportens dragradngtävlingar en accelerationstävling där de
tävlande köt parvis på en 402,33 m (1/4 engelsk mil) lång rakbana. Dragstertävlingarna
körs med slandardmotorcyklar eller med motorcyklar byggda enbart för tävling, s.
k. dragsters. Även sidvagnsmotorcyklar används.
2.3
Särskilda regler för motortävlingar
Motortävlingar
på väg lår enligt 105 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) anordnas endast efter
tillstånd av länsstyrelse. Vid tävlingarna gäller de trafikregler som finns i
vägtrafikkungörelsen. Dessutom kan länsstyrelsen meddela ytteriigare
föreskrifter. I övrigt gäller samma regler som för all annan trafik med
motorfordon, bl. a. i fråga om registrering, fordons beskaffenhet och
utrustning m.m., vägtrafikskatt, trafikförsäkring och körkort.
Utanför
väg, dvs. i terräng, gäller enligt 1 § terrängkörningslagen (1975:1313) ett
allmänt förbud mot körning med terrängfordon eller motorfordon på barmark
eller på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog. Enligt 62 § terrängtrafikkungörelsen
(1972:594) får sådani fordon dock köras på barmark bl. a. på sådan enskild led
i terrängen som är avsedd för motorfordonstrafik och inom särskilt anordnat
tävlings- eller övningsområde. För motortävlingar som i enlighet härmed
anordnas i terräng gäller inte något krav på tillstånd av länsstyrelse. Är
tävlingen att anse som offentlig tillställning, krävs dock tillstånd av
polismyndighet enligt 12 § allmänna ordningsstadgan (1956:617). För
motortävlingar som inte anordnas inom inhägnat tävlingsområde gäller i övrigt
de trafikregler som finns i terrängtrafikkungörelsen och de andra regler om
registrering etc, som måste iakttas vid motortrafik i allmänhet.
När
det däremot gäller motortävlingar som anordnas inom inhägnat tävlingsområde
gäller åtskilliga undantag från de allmänna författningsbestämmelserna.
Flertalet av de regler som terrängtrafikkungörelsen innehåller om trafik i
terräng är inte tillämpliga i detta fall. Något krav på körkort eller viss
minsta ålder gäller inte heller för den som för motordrivet fordon inom sådant
område. Fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde är vidare
undantagna från reglerna om registrering, fordons beskaffenhet och utrustning m.m.,
vägtrafikskatt och trafikförsäkring.
För
att ett fordon skall lå användas inom inhägnat tävlingsområde gäller emellertid
vissa särskilda villkor enligt bilsportförbundets och motorcykelförbundets
tävlingsreglementen. Fördel första måste varje tävlingsbana vara besiktigad och
godkänd av vederbörande förbund innan den lår tas i bruk. Reglementena
innehåller vissa föreskrifter om banans tekniska utformning vilka i försia hand
tar sikte på tävlingsdeltagarnas säkerhet men också avser skyddsanordningar för
åskådarna. Besiktningen utförs av särskilda besikt-
Prop.
1975/76:196 11
ningsmänsom
utsetts av förbunden. Bevis om godkännande lämnas i form av banlicens.
Vidare
måste den som anordnar en motortävling ha särskilt tävlings-tillstånd av
förbunden. Ansökan om sådant tillstånd skall göras senast en månad före
tävlingen. Därvid skall arrangören för granskning och godkännande bifoga de tilläggsregler
till de allmänna tävlingsreglerna som är avsedda all tillämpas vid tävlingen.
Inom bilsporlen krävs tillstånd av bilsportförbundet även för den som vill
anordna träningskörning eller förarkurs på racing- eller rallycrossbana.
Den
som önskar delta i en motortävling måste ha en av vederbörande förbund utfärdad
förariicens resp. passagerariicens. Sådan licens krävs också vid träning inom
inhägnat tävlingsområde. Licensen gäller i regel under ett kalenderår. Inom
bilsporten förekommer dessutom s. k. debutantlicens, som utfärdas av förening
tillhörande bilsportförbundet. Denna licens berättigar till deltagande i vissa
debutanttävlingar och vid tränings- eller öv-ningskörning i vissa fall.
Debutantlicens gäller bara vid de särskilda tillfällen för vilka den har
utfärdals. Vid karting får sådan licens utfärdas endast för övningskörning vid
ett övningstillfälle.
Inom
bilsporten är innehav av körkort ett krav för att erhålla förariicens vid racing,
rallycross och dragracing. Vid karting gäller däremot inget annat krav än att
föraren skall ha fyllt 10 år. Inom motorcykelsporten är lägsta åldern för
deltagande vid tävling eller träning inom inhägnat tävlingsområde 12 år. För
omyndig som deltar i en motortävling krävs enligt bilsportförbundets regler
medgivande av hans målsman, medan motorcykelförbundets regler kräver att denne
är närvarande vid tävlingen.
Vid
vissa motortävlingar skall de deltagande funktionärerna inneha funktionärslicens.
För att erhålla sådan licens gäller vissa kompetenskrav. Licensen utfärdas av
vederbörande förbund för ett kalenderår i taget.
Enligt
tävlingsreglementena gäller slutligen att de fordon som används vid en
motortävling skall besiktigas före första start. Besiktningen utförs av
besiktningsfunktionärer som har godkänts av förbunden. Ändamålet med denna s.
k. förbesiktning är bl. a. att kontrollera att fordonen uppfyller de lekniska
bestämmelser och säkerhetskrav som enligt tävlingsreglemenlena gäller för
tävling inom inhägnat tävlingsområde.
2.4
Försäkringsskyddet vid motortävlingar
Enligt
bilsportförbundets och motorcykelförbundets tävlingsreglementen lår en
motortävling inte anordnas utan att det finns dels en ansvarsförsäkring som
täcker skada som under tävlingen tillfogas tredje man, dels en olycksfallsförsäkring
för vatie tävlande och för funktionär som hör till tävlingsledningen. Sådana
försäkringar skall i allmänhet finnas även vid tränings-dier övningskörning som
anordnas av förbundens föreningar.
Försäkringarna
tecknas f n, genom förbundens förmedling i försäkrings-
Prop. 1975/76:196 12
bolaget
Trygg-Hansa, Försäkringspremierna för ansvarsförsäkringen betalas av arrangören
eller, i vissa fall, av den som innehar banlicens för tävlingsbanan, och de
ingår i avgiften lor lävlingstillstånd resp, banlicens. Försäkringspremierna
för olycksfallsförsäkringarna betalas av förarna resp, funktionärerna i
samband med att deras licenser utfärdas.
2.4.1
Försäkringsskyddet för åskådare
Den
genom bilsportförbundets förmedling tecknade ansvarsförsäkringen omfattar
förarens, funktionärens, klubbens och förbundets lagliga ansvar för person-
eller egendomsskada som tillfogas tredje man under tävling eller träning med bil
på bana eller på avlyst specialsträcka. Försäkringen, som gäller endast under
förutsättning att verksamheten är godkänd av förbundet och utförs enligt
gällande bestämmelser, täcker enligt en uttrycklig undantagsbestämmelse inte
ansvar för skada som tillfogas person eller motorfordon som deltar i tävling
eller träning och ej heller ansvar för skada som tillfogas annan funktionär än
därvid tiänstgörande poliser, militärer, brandmän eller personal vid Röda
Korset. Ett undantag gäller också för skada på annan person eller egendom, om
skadan inträffar inom område till vilket allmänheten inte äger tillträde.
Premien för försäkringen uppgår till I 000 kr. för varje banracing- och rallycrosstävling
inför publik och till 500 kr. för övriga tävlingar inför publik med undanlag
för kartingtävlingar där premien uppgår till 50 kr. för varje tävling. För
tränings- eller övningskörning utgår en årspremie på 500 kr. vid racing och rallycross
och på 250 kr, vid karting. Utöver dessa premier utgär en tilläggspremie pä 2
kr, för varje dellagande förare med undantag för sådana som har enbart debutantlicens.
Den
genom motorcykelförbundets förmedling tecknade ansvarsförsäkringen täcker det
lagliga ansvar som åvilar föraren, arrangören, klubben eller förbundet för
person- eller s.akskada som tillfogas tredje man under tävling eller träning
med motorcykel. Vid tävling inför publik eller vid träning i anslutning till
tävlingen eriäggs försäkringspremie med ell fast belopp , fjr varje tävling,
oavsett antalet tävlande. Premien varierar från 1 075 kr. vid roadracingtävlingar
till 25 kr. vid speedwaytävlingar. Om motorcykel med sidvagn deltar, höjs
premien med 20 % för alla tävlingsformer. Vid tävling utan publik eller vid
träning som inte sker i anslutning lill tävling inför publik utgör
försäkringspremien 225 kr. för ett kalenderår.
Både
den genom bilsportförbundets och den genom motorcykelförbundets förmedling
tecknade ansvarsförsäkringen täcker skadestånd upp till 2 milj. kr. vid
personskada och 500 000 kr. vid sakskada. Vid sidan av dessa försäkringar kan
den som anordnaren motortävling teckna ansvarsförsäkring för ytterligare
skadestånd. Denna möjlighel har utnyttjats av bl. a. Anders-torp Racing Club,
som har en ansvarsförsäkring som täcker skadestånd upp till 7 milj. kr.
Prop.
1975/76:196 13
2,4,2
Försäkringsskyddet för förare och passagerare
Föra
re som har en a v bilsport förbundet eller motorcykelförbundet utfärdad förariicens
omfaltas automatiskt av den olycksfallsförsäkring som tecknas genom förbundens
förmedling. Vid sidvagnslopp inom motorcykelsporten omfaltas också sidvagnspassageraren
av förarens försäkring, om han inte har egen förarolycksfallsförsäkring. Försäkringen
gäller för den lid förar-licensen har utfärdats och omfattar i allmänhet skador
vid tävling, träning eller övningskörning som anordnas enligl förbundens
bestämmelser. Försäkringen kan utsträckas att gälla även utländska förare
under tävling i Sverige,
Den
inom bilsporten gällande olycksfallsförsäkringen omfattar dödsfalls-ersättning
med 25 000 kr, och invaliditetsersättning intill 100 000 kr. jämte ett invalidiietslillägg
på ylieriigare högst 100 000 kr, I försäkringen ingår också dagsersättning med
10 kr, om dagen till dess att invaliditelsersättning betalas. Vidare kan
ersättning utgå för hjälpmedel med 10 000 kr,, för läke-och resekostnader utan
någon begränsning och för hemtransport med 1 000 kr, inom Norden och 10 000 kr.
utanför Norden. Premien för försäkringen ulgör 8 kr. om året eller 5 kr, per
tävlings-, tränings- eller övningskörning vid racing eller dragracing resp,
0:75 kr. per övningskörning vid karting.
Den
inom motorcykelsporten gällande olycksfallsförsäkringen omfattar dödsfallsersättning
med 25 000 kr. och invaliditetsersättning intill 150000 kr. Vidare utgår läkekoslnadsersätlning
intill 5 000 kr. per år och tandskadeersättning intill I 000 kr. per tand.
Enligt ett försäkringsalternativ ingår också dagsersättning med 10 kr. om
dagen. Premien för försäkringen ulgör för förare med nationell licens 100 kr.
eller, enligt det alternativ som inkluderar dagsersättning, 200 kr. om året.
Vid snöskoter- och dragstertävlingar är premien dock bara 35 resp. 50 kr, om året.
För förare som har licens enbart för enstaka hastighetstävling uppgår premien till
35 resp. 50 kr, vid roadracing, 10 resp. 15 kr, vid snöskoter- och dragstertävlingar
och 15 resp, 25 kr, vid övriga tävlingsformer. För förare i åldern 12-16 år är
premien dock aldrig högre än 10 kr. om årel.
2.4.3
Försäkringsskyddet för funktionärer
Vid
en motortävling tiänstgör i allmänhet funktionärer som i sin tiänst har
utkommenderats föratt upprätthålla ordning och säkerhel vid tävlingen (t, ex.
poliser, militärer och brandmän). Dessa funktionärer omfaltas i regel av den irygghetsförsäkring
som sedan hösten 1974 bereder ftertalet arbetstagare i vårt land ett skydd vid
yrkesskador. Enligt denna försäkring utgår full ersättning till den
skadelidande enligt skadeståndsrättsliga normer utan att del behöver visas att
arbetsgivaren eller annan har vållat skadan uppsåtligen eller genom
vårdslöshet.
Vid
en motortävling deltar i övrigt olika funktionärer som fullgör sitt
2* Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 196
Prop. 1975/76:196 14
uppdrag
på fritiden för den arrangerande föreningens räkning. De ingår i tävlingsledningen
och skall, som tidigare nämnts, i vissa fall ha en av bilsportförbundet eller
motorcykelförbundet utfärdad funktionärslicens. Dessa funktionärer omfattas av
en olycksfalls- och sjukförsäkring som riksidrottsförbundet har tecknat för
samtliga till förbundet anslutna specialförbund. Från försäkringen utgår
dödsfallsersättning med 25 000 kr, och invaliditetsersättning intill 100 000 kr,,
vilket belopp vid svårare invaliditetsfall kan höjas till 200 000 kr. Dessutom tiicker
försäkringen lake- och resekostnader intill 25 000 kr.
Funktionärer
som har en av bilsportförbundet eller motorcykelförbundet utfärdad
funktionärslicens omfaltas vidare automatiskt av den olycksfallsförsäkring som
tecknas genom förbundens förmedling. Försäkringen gäller för den tid
funktionärslicensen har utfärdats och omfattar skador vid tävling, träning
eller övningskörning som anordnas enligt förbundens bestämmelser. Inom
bilsporten täcker försäkringen ersättning för hjälpmedel intill 10 000 kr. och
för hemtransport intill 1 000 kr. inom Norden och 10 000 kr. uianför Norden.
Vidare utgår dagsersäitning med 10 kr. om dagen. Premien för denna försäkring
utgör 1:50 kr, om året. Inom motorcykelsporten omfattar försäkringen
dödsfallsersättning med 45 000 kr. och invaliditeisersätining intill 150000 kr.
Vidare utgår läkekoslnadsersätlning med 25 000 kr. och dagsersättning med 7 kr,
om dagen. Premien för denna försäkring uppgår till 3 kr, om årel.
Också
funklionärer utan funktionärslicens kan genom arrangörens försorg anslutas till
den nu beskrivna funklionärsolycksfallsförsäkringen. Premien ulgör Inom
bilsporten 7:50 kr, per tävling och inom motorcykelsporten 1 kr, per tävling
eller träning.
2.5
Skadestatistik
Från
försäkringsbolaget Trygg-Hansa har överiämnals vissa statistiska uppgifier
beträffande personskador som under åren 1969-1975 har uppkommit vid
motortävlingar som anordnats av föreningar tillhörande bilsportförbundet och
motorcykelförbundet. Av dessa uppgifier framgår all del totala antalet
personskador under denna period uppgår till I 871, varav 290 vid biltävlingar
och 1 581 vid molorcykeltävlingar. Av de skador som har uppkommit vid
biltävlingar hänför sig mer än en tredjedel, eller 103 skador, till tävlingar
utanför inhägnat tävlingsområde (rallytävlingar). Dessa skador berörs inte i
del följande. När del gäller skador som har uppkommit vid motorcykeltävlingar
saknas uppgift om hur de fördelar sig på tävlingar inom och utom inhägnat
tävlingsområde. Det torde dock kunna antas alt det alldeles övervägande antalet
hänför sig lill tävlingar inom inhägnat tävlingsområde.
Prop. 1975/76:196 15
2,5,1
Skador på åskådare
Under
åren 1969-1975 har sammanlagt 48 åskådare skadats vid motortävlingar inom
inhägnat tävlingsområde, Slörre delen av dessa skador hänför sig till den svåra
olyckan på Gelleråsbanan vid Kariskoga år 1970, då två bilarunder en racingtävling
hakadei varandra och slungades över banans avspärrningar in bland publiken.
Vid olyckan dödades 6 åskådare medan 35 åskådare skadades. 1 övrigt har 5
åskådare skadats vid biltävlingar, varav 4 vid racingtävlingar, medan två
lindriga åskådarskador förekommit vid motorcykeltävlingar. Sammanlagt har 466
153 kr. utbetalts i ersättning från de genom bilsportförbundets och
motorcykelförbundets förmedling tecknade ansvarsförsäkringarna. Den närmare
fördelningen av skadorna och utbetalda ersättningar framgår av tabellerna 1 och
2.
Tabell 1 Skador på åskådare vid biltävlingar inom inhägnat
tävlingsområde
Antal
skador
Utbetalda
Döda
Skadade
Summa
0
4
4
1091
6
35
41"
447 191
0
1
1
13 640
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975
S:a 6 40 46 461922
Tabell 2 Skador på åskådare vid motorcykeltävlingar inom inliägnat
tävlingsområde
Anlal
skador
Utbetalda
Döda
Skadade
Summa
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
1
1
470
0
1
1
3 761
0
0
0
0
0
0
0
0
1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975
S:a 0 2 2 4 231
Prop.
1975/76:196 16
2.5.2 Skador på tävlande och funktionärer
Vid biltävlingar inom inhägnat tävlingsområde har under
åren 1969-1975 skadats 129 förare och 12 funktionärer. Av dessa skador hänför
sig en femtedel till racingtävlingar och fyra femtedelar till kartingtävlingar.
Sammanlagt har 149 740 kr. utbetalls i ersättning från den genom bilsportförbundets
försorg tecknade olycksfallsförsäkringen för förare och funktionärer. Den närmare
fördelningen av skadorna och utbetalda ersättningar framgårav tabell 3,
Tabell 3 Skador på förare och funktionärer vid
biltävlingar inom inhägnat tävlingsområde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Antal
skador
Utbetalda
D ö da
Skadade
Summa
0
26
26
16317
2
14
16
46 351
0 -
16
16
8 108
0
g
8
8 055
0
17
17
28 078
0
30
30
16 224
0
28
28
26 607
1969
1970 ,
1971
1972
1973
1974
1975
S:a 2 139 141 149 740
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid motorcykeltävlingar har under åren 1969-1975 skadats 1
579 förare, passagerare och funktionärer, de ftesta dock relativt lindrigt. Som
förut nämnts torde den avgjort största delen av dessa skador hänföra sig till
tävlingar inom inhägnat tävlingsområde. Sammanlagt har 1 579 000 kr, utbetalts
i ersättning från den genom motorcykelförbundets försorg tecknade
olycksfallsförsäkringen för förare, passagerare och funktionärer. Den närmare
fördelningen av skadorna och utbetalda ersättni ngar framgår av tabell 4,
Tabell 4 Skador på förare, passagerare och funktionärer
vid motorcykeltävlingar
Anlal skador Utbetalda ersällningar
1969
229
183 000
1970
216
178 000
1971
249
177 000
1972
214
291000
1973
239
217 000
1974
240
271 000
1975
192
262 000
S.-a 1 579 1 579 000
Prop.
1975/76:196 17
3
Trafikskadelagstiftningen
För
skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den s. k. culparegdn. Denna
regel, som numera återfinns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207), innebär
att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar en skada är skyldig att
ersätta skadan. Culparegdn gäller i och för sig också i fråga om skador som uppkommer
vid trafik med motorfordon. På detta område har de skadelidande emellertid
sedan länge ett förstärkt skydd genom särskild lagstiftning.
Bestämmelser
om skadeståndsansvar för trafikskador återfinns f n. i lagen (1916:312)
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen).
Skadeståndsansvaret enligt denna lag innebär - något förenklat-alt ett fordons
ägare, förare och, i vissa fall, brukare svarar för skador som uppkommer i
följd av trafik med fordonet, om de inte kan bevisa att skadan ej har orsakats
genom fordonet. Med hänsyn till svårigheterna att klariägga omständigheterna
kring en trafikolycka medför detta s, k, presumtions-ansvar i praktiken att
skadeståndsansvar enligt bilansvarighetslagen nästan alltid föreligger. Detta
skärpta skadeståndsansvar avser dock inte alla skador som orsakas genom
fordonet. Bl, a, omfattar ansvaret inte personskador som tillfogas föraren
själv. Beiräffande dennes rätt till ersättning av ägaren eller brukaren gäller
enbart allmänna skadesiåndsrättsliga regler.
Lagen
(1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen) innebär
att den som enligt bilansvarigheislagen eller allmänna skadeståndsregler har
rätt till skadestånd av ett fordons ägare, förare eller brukare kan (å ut detta
skadestånd direkl från en särskild försäkring, s. k. trafikförsäkring. Sådan
försäkring skall i princip finnas för varje motorfordon. Ett undanlag gäller
dock bl. a. förs. k. områdesfordon, dvs. fordon som används uteslutande inom
järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant
inhägnat område. Den som skadas i följd av trafik med sådant fordon kan alltså
endasl vända sig mot ägaren, föraren eller brukaren personligen med sitt krav
på ersättning enligt bilansvarighetslagen eller allmänna skadeståndsregler.
De
nuvarande bestämmelserna i bilansvarigheislagen och irafikförsäkringslagen ersätts
den I juli 1976 av en ny trafikskaddag (1975:1410), Också enligt denna lag är
den som äger ett motorfordon i princip skyldig all ha trafikförsäkring för
sill fordon. Denna skyldighet är sanktionerad genom särskilda straff och viiesbeslämmelser.
Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har lått tillstånd därtill
av regeringen, F, n. meddelar 16 försäkringsanstalter trafikförsäkring.
Trafikskadelagen
innebäratt ersättningssystemet vid trafikskador frikopplas från
skadeståndsreglerna och omvandlas till ett frislående försäkringssystem, från vilkel
ersättning (s, k, irafikskadeersäiming) ulgår utan att del behöver fastställas
all någon är personligen skadeståndsansvarig för skadan. Ersättningsbeloppen
skall dock alhjämt bestämmas enligt skadeslåndsrällsliga principer. En
utgångspunkt är alltså att den skadelidande skall ha full ersätt-
Prop.
1975/76:196 18
ning
för sin skada. Den begränsningen gäller dock alt ersättning från ett fordons
trafikförsäkring utgår med högsl 50 milj, kr. med anledning av en och samma
händelse.
När
det gäller personskador utgår irafikskadeersäiming på rent objektiv grund, dvs,
oberoende av om någon kan anses vållande till skadan eller ej, Ersättningsberättigade
är alla som skadas i trafiken, alltså även föraren själv. För ersättningsrätten
är del i princip utan betydelse om den skadelidande har medverkat till skadan.
Bara i undanlagsfall kan ersättningen jämkas på grund av den skadelidandes
medverkan. Ett sådant fall är att den skadelidande har medverkat lill skadan uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet. Ett annat fall gäller ersäitning lill förare som
har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet och därvid har
medverkat till skadan genom enkel vårdslöshet.
Beträffande
sakskador gäller olika regler beroende på vilket föremål som har skadats. Om
ett motorfordon eller egendom som befordras med sådant fordon skadas, utgår
ingen ersättning från fordonets egen trafikförsäkring. Har skadan däremot
vållats genom ett annat fordon i samband med kollision, ersätts skadorna från
det andra fordonets trafikförsäkring. Uppstår skador på egendom som inte
befordras med motorfordon, utgår ersättning på objektiv grund från försäkringen
fördel fordon varigenom skadorna har orsakats. Försäkringstagaren och
fordonets brukare eller förare är dock i princip undantagna från rätten till
ersättning för sakskador som tillfogas dem genom det egna fordonet.
Beträffande
motorfordon som saknar föreskriven trafikförsäkring svarar samtliga trafikförsäkringsanstaller
solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring
hade funnits. Försäkringsanstalterna svarar även solidariskt för den
trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för ett
fordon vars identitet inte kan fastställas. Försäkringsanstalterna företräds i
dessa fall av en trafikförsäkringsförening, vars ersättningsansvar fördelas
mellan anstalterna efter förhållandet mellan beloppen av de premier för direkl
tecknade trafikförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst
föregående kalenderår.
Rätten
till irafikskadeersäiming lår i princip inle inskränkas genom försäkringsavtalet
eller genom annan lagstiftning, Försäkringsansialten har enligt huvudregeln
inte heller möjlighet att kräva utgiven trafikskadeersättning åter från annan
än den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller, i
fråga om förare som hargjort sig skyldig lill rattfylleri eller rattonykterhet,
genom enkel vårdslöshet.
Försäkringsanstalten
kan emellertid i försäkringsavtalet förbehålla sig rätt att kräva utgiven trafikskadeersätlning
åter från försäkringstagaren intill belopp för vilket denne har åtagit sig att
stå självrisk, Närdet gäller fysisk person lar sådan självrisk uppgå lill högsl
en tiondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring .som
gäller för januari månad det år skadehändelsen inträffar. En motsvarighet till
möjligheten att la ut viss självrisk av försäkringstagaren gäller i fall då
trafikförsäkringsföreningen har gett ut tra-
Prop. 1975/76:196 19
fikskadeersättning
för skada som har orsakats genom ett oförsäkrat fordon, 1 sådant fall får Irafikskadeersältningen
krävas åter från den försäkringspliktige intill en tiondedel av det förut
nämnda basbeloppet.
Trafikskadelagen
tillämpas ej på vissa fordon. Bl, a, är fordon som används uleslulande inom inhägnal
tävlingsområde undantagna från lagen. Vid skada som orsakas genom ett sådant
fordon gäller därför, om inte annan lagstiftning kommer till slånd för dessa
fordon, endasl allmänna skadeståndsregler.
4
Frågans tidigare behandling
Lagen
(1929:77)om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen) innehöll
vid sin tillkomst ett undanlag från trafikförsäkringsplikten för motorfordon
som användes uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat sådant
inhägnat område. Sedan viss tvekan uppstått i fråga om undantagsregelns tillämplighet
på motorfordon som användes vid haslighetstäv-lingar inom inhägnat område,
kompletterades undantagsbestämmelsen år 1951 på sådant sätt att inhägnat
tävlingsområde likställdes med annal inhägnal om rade (se SOU 1938:27 s.
91-93, SOU 1949:26 s. 115 och prop, 1951:30 s, 262-263),
1
olika lagsiiftningssammanhang har övervägts om man borde införa trafikförsäkringsplikt
för fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. 1 ett av 1937
års trafikförsäkringssakkunniga avgivet betänkande (SOU 1938:27) med förslag till
irafikförsäkringslag uttalades beträffande denna fråga att de risker som
förelåg vid motortävlingar på tävlingsbana inte borde belasta
trafikförsäkringen i allmänhet, 1 stället föreslogs att en särskild obligatorisk
tävlingsförsäkring skulle inrättas vid sidan av den vanliga trafikförsäkringen.
Enligt detta förslag skulle tävlingsförsäkringen omfalta skador som vid tävling
eller träning med motorfordon på tävlingsbana tillfogades åskådare och
funktionärer. Förslagel föranledde dock ej lagstiftning.
Frågan
om försäkringsskyddet vid motortävlingar inom inhägnal tävlingsområde togs upp
på nytt av 1945 års försäkringsutredning i ett betänkande (SOU 1949:26) med
förslag till lag om trafikförsäkring m, m, I motsats till 1937 års sakkunniga
ansåg utredningen att den allmänna trafikförsäkringen borde täcka även skador
som tillfogades tredje man vid tävling med motorfordon på tävlingsbana eller
vid träning för sådan tävling. Inte heller detta förslag lades emellertid till
grund för lagstiftning.
1
betänkandet (SOU 1957:36) Trafikförsäkring anförde bilskadeulredning-en att
motortävlingar inom avspärrat område erbjöd sådana speciella risknio-ment alt
ersättning inte borde utgå från den allmänna trafikförsäkringen för skador som
uppkom vid sådana tävlingar. Utredningen avstod emellertid från all föreslå
några bestämmelserom särskild försäkring vid sådana tävlingar,
Frägan
om irafikförsäkringsplikt för lävlingsfordon berördes också av mo-torredskapsutredningen
I belänkandel (SOU 1974:26) Molorredskap. Enligl
Prop. 1975/76:196 20
utredningen
borde i princip alla motordrivna fordon, alltså även motorredskap och
områdesfordon, vara underkastade såväl registreringsplikt som trafikförsäkringsplikt.
Utredningen föreslog dock alt det nuvarandeundanlagel för fordon som används
uteslutande inom inhägnat tävlingsområde skulle behällas. Utredningens förslag
är föremål för överväganden inom kommunikationsdepartementet.
Enligt
trafikskadeutredningen borde det nya trafikskadesyslem som föreslogs i
utredningens betänkande (SOU 1974:87) Trafikskadeersätlning omfatta alla
motordrivna fordon med undantag endasl för fordon som var avsedda att föras av
gående. Den av utredningen föreslagna trafikskadelagen borde alltså tillämpas
även på fordon som användes uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. Som skäl
för alt slopa undantaget i irafikförsäkringslagen för dessa fordon anförde
utredningen följande.
De
skäl som ursprungligen föranlett undantaget för tävlingsfordon ärenligt trafikskadeuiredningens
mening inte längre bärande. Argumentet alt trafikförsäkringen inle bör
belastas med de särskilda risker som lävlingsfor-donen skapar är inte hållbart.
Sådana särskilda risker uppkommer också vid s. k. rallytävlingar på allmänna
vägar där vanliga registrerade motorfordon deltar, och i dessa fall gäller irafikförsäkringsplikten.
Liksom problemet med de ökade riskerna i sådana sammanhang löses genom alt försäkringsbolagen
lar ut specielll höga premier för den lid ett fordon används vid tävling kan
del förutsättas all särskilt höga premietariffer kommer att tillämpas för
sådana normalt inle registrerade fordon som används vid tävlingar inom
inhägnade områden. På den vägen undviker man att de höga skadekostnader som kan
uppkomma i händelse av olyckor under tävlingarna belastar trafikförsäkringstagarkollekiivet
som helhet, 1 stället kommer de att bäras av dem som har skapat de särskilda
riskerna, dvs, ägarna av tävlingsfordonen.
En
annan faktor som lorde ha spelat en väsentlig roll när undanlaget infördes
sammanhänger med irafikförsäkringssummornas storlek. Det är uppenbart att de
låga belopp som från början föreskrevs i trafikförsäkringslagen - 60 000 kr,
för personskada med begränsning till 20 000 kr, för varje skadad eller dödad
person och 10 000 kr. för sakskada - var helt otillräckliga i
tävlingssammanhang. Genom de höjningar av beloppen som därefter successivt har
genomförts och som resulterat i alt beloppen nu ulgör 25 milj, kr, för
personskada (ulan individuell begränsning) och 5 niilj, kr, för sakskada har
situationen radikalt förändrats. Med ett sådant enhetligt begränsningsbelopp
om 30 milj. kr, per fordon och händelse som trafikskadeutredningen föreslår - i
förening med de väsentliga förbättringar av förmånerna från socialförsäkringen
som har genomförts sedan år 1929 - torde riskerna för alt tillgängliga bdopp
för trafikskadeersättning skall visa sig otillräckliga ens vid en mycket allvariig
lävlingsolycka vara utomordentligt ringa, Dessulom bör framhållas att del
liksom hittills i och för sig inte lär möta hinder mot alt behörig myndighet vid
meddelande av tillstånd till sådana tävlingar som det här gäller föreskriver
som villkor att lävlingsarrangören eller de tävlande skall teckna
tilläggsförsäkringar som garanterar de presumtivt skadelidande ett ännu bättre
skydd än trafikförsäkringen ger.
Också
i prop, 1975/76:15 med förslag till trafikskaddag m, m, föreslogs alt fordon
som användes uteslutande inom inhägnal tävlingsområde skulle
Prop. 1975/76:196 21
omfattas
av de nya trafikskadereglerna och alltså bl, a, vara irafikförsäk-ringspliktiga.
Denna ståndpunkt kritiserades i ett par motioner lill riksdagen. Enligt
motionärerna skulle detta förslag kunna la svåra konsekvenser för motorsporten
och dess utövare. Med anledning härav yrkades att fordon som användes
uteslutande inom inhägnat tävlingsområde skulle tas undan från trafikskadelagen.
Efter
att ha redoort för försäkringsskyddet vid motortävlingar uttalade lagutskottet
i sitt betänkande med anledning av propositionsförslaget (LU 1975/76:3)
följande.
Som
motionärerna påstått måste de för motortävlingar sålunda gällande ansvarighetsförsäkringarna
anses ge iredje man, dvs. åskådarna, ett som regel tillfredsställande
försäkringsskydd. Det bördock observeras att de maximala skadeståndsbeloppen
är väsentligt lägre än den högsta ersäitning som enligt trafikskadelagen kan ulgå
med anledning av en och samma händelse, nämligen 50 milj. kr. När det gäller
förare och funktionärer däremot är den nuvarande ordningen enligt utskottets
mening inte tillfredsställande. De försäkringsbelopp som kan utbetalas på grund
av olycksfallsförsäkringarna är även efter aviserade höjningar från den 1
januari 1976 alltför låga för att nämnda kategorier skall anses ha ett fullgott
försäkringsskydd.
Vad
utskottet nu anfört om bristerna i gällande försäkringsskydd ulgör enligt
utskottets mening ett starkt skäl för att låta den obligatoriska trafikförsäkringen
omfalta även tävlingsfordonen. Härtill kommer att bilansvarighetslagen upphävs
genom den nya trafikskadelagen. Om tävlingsfordonen undantas från trafikskadelagens
tillämpningsområde blir en skadelidande vid en motortävling därför exklusivt
hänvisad till de möjligheter att (å skadestånd som reglerna i skadeståndslagen
erbjuder. Det innebär såsom ulskoltet inledningsvis framhållit, att den
skadelidande i princip måste styrka vållande hos fordonets förare, ägare eller
brukare eller annan person. Eftersom de av motorsporiorganisationerna tecknade
ansvarighetsförsäkringarna är utformade för att täcka det ansvar som gällande
ansvarighets-lagstiftning ålägger förare, ägare och brukare av motorfordon, skulle
ansvarighetsförsäkringarna i fortsättningen komma all täcka endasl vållan-deansvaret
i skadeståndslagen. Behålls det nuvarande undanlaget för lävlingsfordon i den
nya lagstiftningen utan att annan reglering för dessa fordon kommer till slånd
leder reformen följaktligen lill en försämring av i första hand iredje mans möjligheler
att lå ersättning för skador i samband med motortävlingar. En sådan konsekvens
anser utskottet inte godtagbar.
Försäkringsbranschens
service AB har emellertid upplyst att branschen under hösten 1975 har gjort
vissa undersökningar om möjlighelerna att utomlands ålerförsäkra den nu
föreslagna trafikförsäkringen. Det har därvid visat sig att det inte går att till
rimliga kostnader ålerförsäkra en trafikförsäkring för tävlingsfordon om den
skall täcka även skada på förare och fordon, Däremoi torde möjlighel finnas att
ålerförsäkra en ansvarighetsförsäkring som täcker skada som vid motortävling
kan drabba tredje man. Nu angivna förhållanden medför att man från
försäkringshåll inte f. n, kan ange vilka premier man kommer att bli tvungen
att ta ut för att meddela en fullständig trafikförsäkring för tävlingsfordon.
Med all sannolikhet kommer premierna dock att bli betydligt högre än vad man lidigare
räknat med. Från försäkringshåll har vidare uppgetts att det visserligen torde
gå alt i praktiken ordna en trafikförsäkring individualiserad för varje
tävlingsfordon
Prop.
1975/76:196 22
men
all delta med hänsyn till fordonens karaklär kommer all medföra belydande
administrativa besvär och kostnader, vartill kommer svårigheterna alt
kontrollera alt trafikförsiikringsplikten efterievs. En kollektiv ansvarighetsförsäkring
är därför, såsom försäkringsbranschen ser del, den enda realistiska lösningen
på försäkringsproblemet.
De
upplysningar som sålunda lämnats från försäkringshåll visar att motionärernas
farhågor för alt ett införande av tävlingsfordonen under trafikskadelagen
skulle kunna medföra kraftigt ökade försäkringskostnader varit berättigade. En
sådan följd av lagstiftningen skulle i sin tur kunna la betydande negativa
konsekvenser för motorsporten som sådan och för del arbeie som motorsporiorganisationerna
lägger ned på att ge slora grupper av ungdomar med motorinlresse en givande
fritidssysselsättning och att samtidigt fostra dem till ansvarskännande och
omdömesgilla fordonsförare. Härtill komnter svårigheterna all administrera och
kontrollera en trafikförsäkring för lävlingsfordon som ju utgör en mycket
heterogen grupp av fordon och maskiner och som under en tävling kan la i stort setl
vilka delar som helst utbytta.
Vad
utskottet nu anfört visar att en generell lagstiftning för skador i följd avtrafik
med motorfordon på väg inte utan olägenheter eller ingrepp i lagstiftningens
systematik kan göras tillämplig på den speciella verksamhel som motortävlingar
inom inhägnat område ulgör. Enligt utskoiteis mening bör därför ansvarighets-
och försäkringsfrågorna, när det gäller tävlingsfordon, regleras särskilt.
Utskottet tillstyrker med bifall till motionerna, såvitt nu är i fråga, att
tävlingsfordonen undantas från trafikskadelagens lillämpning. Delta kan lagtekniskt
ske genom att till I S första stycket fogas ett tillägg av innebörd all lagen
ej tillämpas på motordrivet fordon som används uteslutande inom inhägnat
tävlingsområde.
Såsom
utskottet tidigare anfört innebär undantagandet av lävlingsfordo-nen från
lagens lillämpning en inte godtagbar försämring av tredje mans skadeständsskydd.
Detta kan emellertid avhjälpas genom en särskild ansvarighetslagstiftning för
motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde. En sådan ansvarighetslag bör
tillerkänna iredje man rätt till ersättning för skada på rent objektiv gruiid, Rälten
till ersäitning bör garanteras genom en obligatorisk ansvarighetsförsäkring.
Utskottet vill understryka att lagen även måste omfatta skador på tredje man
under träningskörning. Hur den föreslagna lagen närmare bör utformas lår
ankomma på regeringen alt överväga. Med hänsyn till att bilansvarigheislagen
upphör all gälla, när trafikskadelagen träder i kraft den 1 juli 1976, måste
förslag till en ny ansvarighetslag för tävlingsfordon föreläggas riksdagen
under våren 1976,
Avslutningsvis
vill utskottet ånyo stryka under vad utskottet tidigare anfört om att de
nuvarande förarolycksfallsförsäkringarna inte ger förarna av tävlingsfordon ett
tillfredsställande försäkringsskydd, Uiskotiei utgår emellertid från alt motorsporiorganisationerna
nu, när skada på tävlingsförare inte kommer all omfattas av trafikskadelagen,
vidtager åtgärder för att få lill stånd en väsentlig höjning av de
maximibelopp, som kan utgå från olycksfallsförsäkringarna, Della torde kunna ske
ulan alltför betydande kostnader. Om någon förbättring av förarnas
försäkringsskydd inte kan å-sladkommas genom frivilliga avtal, lorde det enligl
utskottels mening bli nödvändigt att lagstiftningsvägen trygga deras rätt lill
ett fullgott skadestånd. Med hänsyn till frågans vikt förutsätter utskottet att
regeringen följer utvecklingen på området och vidtar erforderliga åtgärder.
Prop.1975/76:196 23
Riksdagen
beslöt alt trafikskadelagen ej skulle tillämpas på motordrivet fordon som
används uteslutande inom inhägnal tävlingsområde. Vidare anslöt sig riksdagen till
vad utskottet anfört om behovet av skadestånds- och försäkringsskydd för
tredje man vid träning och tävling med motorfordon inom inhägnat tävlingsområde
samt om förbättrad olycksfallsförsäkring för tävlingsförare. Detta
tillkännagavs för regeringen genom rskr 1975/76:113.
5
Föredraganden
Tävlingar
med bil och motorcykel är stora publikevenemang i vårt land. Under år 1975
anordnades mer än 1 000 sådana tävlingar vilka besöktes av i det närmaste 850
000 åskådare. Motorsporten har också ett stort antal utövare. Svenska bilsportförbundet
(SBF) och Svenska motorcykelförbundet (SVEMO), som handhar ledningen av
bilsporten resp. motorcykelsporten i Sverige, beslår av drygt 600 föreningar
med .sammanlagt över 100 000 medlemmar. De flesta medlemmarna är yngre än 25
år. Förbundet ser som en viktig uppgift att ge ungdomar med motorintresse en
givande fritidssysselsättning och att samtidigt fostra dem till ansvarskännande
och omdömesgilla motorförare.
Motortävlingar
anordnas dels på allmän eller enskild väg, dels inom inhägnal tävlingsområde.
För tävling på väg gäller vanliga trafikregler, och de tävlande är underkastade
samma krav i fråga om registrering, körkort och trafikförsäkring m, m, som
gäller för all annan trafik med motorfordon. Tävlingarna avgörs på vissa
avgränsade sträckor, där hastigheten eller kor-skickligheten är utslagsgivande.
Exempel på sådana tävlingar är bilrallyn saml tillföriitlighets- och Irialtävlingar
med motorcykel.
För
tävling inom inhägnat tävlingsområde gäller däremot åtskilliga undantag från
de författningsbestämmelser som annars måste iakttas vid trafik med
motorfordon. De fiesta trafikreglerna är inte tillämpliga i detta fall, och
något krav på körkort eller viss minsta ålder gäller inte för den som för
motorfordon inom sådant område. Fordon som används uteslutande inom inhägnat
tävlingsområde är vidare undantagna från de allmänna reglerna om registrering
och trafikförsäkring m, m.
Motortävlingar
inom inhägnat tävlingsområde utövas i olika former på tävlingsbanor av speciell
lyp. Som exempel på sådana bantävlingar kan nämnas racing, rallycross och
karting inom bilsporten saml roadracing, motocross och speedway inom
motorcykelsporten. Gemensamt för banlävlingarna är att hastigheten har
utslagsgivande betydelse. Mycket höga hasiigheier uppnås vid tävlingar på
specialbyggda tävlingsbanor av typ Anderstorp. 1 allmänhet används
specialutrustade och oregistrerade fordon.
Med
hänsyn främst till de höga hastigheter som kan förekomma innebär banlävlingarna
stora risker för olycksfall. Särskilt utsatta är naturligtvis de tävlande
själva, men även funklionärer och åskådare löper risk alt skadas om ett lävlingsfordon
skulle komma ur kurs och köra av banan. Olyckor har också ibland inträffat. Den
hittills svåraste olyckan utspelade sig år
Prop.
1975/76:196 24
1970,
då två bilar under tävling på Gelleråsbanan vid Karlskoga hakade i varandra
och slungades över banans avspärrningar in bland publiken. Vid olyckan dödades
6 åskådare medan 35 åskådare skadades, I övrigt har inle något dödsfall
inträffat bland åskådare. Under de senaste åren häröver huvud taget inga
åskådare skadats inom bilsporten och bara ett par lindriga åskådarskador
förekommit inom motorcykelsporten. Även skador på funktionärer är sällsynta.
Däremot skadas åriigen flera förare eller passagerare under tävling eller
träning på inhägnade tianor. Under den senaste femårsperioden rör det sig i
genomsnitt om 200-250 sådana personskador per år, I regel har skadorna dock
varit relativt lindriga, och dödsfall är sällsynla även bland förare och
passagerare.
Motorsportens
nationella och internationella organisationer arbetar konlinueriigt på att öka
säkerheten vid motortävlingarna. I vårt land har bilsportförbundet och motorcykellöri)undet
i sina tävlingsreglemenlen lämnat noggranna anvisningar om tävlingsbanornas
beskaffenhet och avspärrning mot publiken m. m. och om fordonens och de
tävlandes utrustning e, d. Före varje tävling kontrollerar förbunden att dessa
anvisningar följs. Vidare har regeringen år 1972 uppdragit ål statens trafiksäkerhetsverk
alt tillsammans med rikspolisstyrelsen och slatens vägverk inrätta eti
samarbetsorgan med uppgift att utarbeta föreskrifter och anvisningar för
prövning av ansökningar om tillstånd till motortävlingar på väg och på slutna
banor. Detta samarbelsorgan, den s. k. SAMT-gruppen. följer fortlöpande
utvecklingen av säkerhetsfrågorna och släller upp normer för
säkerhetsanordningar till skydd för såväl de tävlande som åskådarna.
Också
försäkringsskyddet vid skador som uppkommer i samband med motortävlingar har
sedan länge tilldragit sig uppmärksamhet, F, n, skyddas åskådare och andra
utomstående is, k, tredje man) av en särskild ansvarsförsäkring som tecknas av
arrangörerna genom bilsportförbundets resp. motorcykelförbundets förmedling.
Försäkringen täcker skadestånd upp lill 2 milj, kr. vid personskada och 500 000
kr. vid egendomsskada. I vissa fall förekommer även att arrangören tecknar en
kompletterande ansvarsförsäkring som täcker ytteriigare skadestånd. Sålunda
har Anderstorp Racing Club en ansvarsförsäkring som täcker skadestånd upp till
7 milj, kr. Också de tävlande harett visst försäkringsskydd. De är nämligen
automatiskt anslutna till en olycksfallsförsäkring som tecknas genom förbundens
förmedling. Försäkringen omfatiar dödsfallsersättning med 25 000 kr, och
invaliditetsersättning med maximalt 200 000 kr, inom bilsporlen och 150 000
kr. inom motorcykelsporten. Vidare utgår dagsersäitning och ersättning för
lake- och resekostnader m. fl. utgifter. Ett motsvarande försäkringsskydd finns
för funktionärer, som inom motorcykelsporten kan få ytteriigare ersäitning.
Frågan
om försäkringsskyddet vid motortävlingar har behandlals i olika lagsiiftningssammanhang.
Diskussionen har därvid framför allt gällt om trafikförsäkringsplikt borde
föreligga vid tävlingar med motorfordon som används uleslulande inom inhägnat
tävlingsområde. Denna tanke har dock
Prop.
1975/76:196 25
tidigare
i allmänhet avvisats. Del främsta skälet till denna ståndpunkt torde ha varit
alt den allmänna trafikförsäkringen inte borde belastas med de särskilda
skaderisker som dessa tävlingar innebär. Vid något lillfälle har i stället
föreslagits att en obligatorisk tävlingsförsäkring skulle införas vid sidan av
den vanliga trafikförsäkringen för att läcka skador vid motortävlingar. Detta
förslag har dock inte lett lill lagstiftning.
Också
vid tillkomsten av trafikskadelagen (1975:1410) diskuterades hur tävlingsfordonen
borde behandlas i försäkringsavseende. Denna lag, som den 1 juli 1976 ersätter
de nuvarande bestämmelsema om ersättning vid ira-fikskador i bilansvarigheislagen
och trafikförsäkringslagen, skiljer sig från dessa bestämmelser i framförallt
följande hänseenden. Ersättningssystemet vid trafikskador omvandlas till ett
från skadeståndsreglerna fristående försäkringssystem, där det högsta
ansvarsbeloppet för varje trafikförsäkring höjs till 50 milj, kr, med anledning
av en och samma händelse. Från ett fordons trafikförsäkring utgår ersättning även
till fordonets förare. Vid personskador har den skadelidande i princip rätt till
full ersättning även om han själv har medverkat till skadan. Vid alla
personskador, liksom vid sakskador som tillfogas utomstående tredje man, utgår
ersättningen på rent objektiv grund, dvs, oberoende av om någon kan anses
vållande till skadan eller ej,
Trafikskadelagen
grundar sig på ell förslag av trafikskadeutredningen i betänkandet (SOU
1974:87) Trafikskadeersätlning. 1 utredningens förslag gjordes inle något undantag
för tävlingsfordon. Enligt utredningen fanns det nämligen inte något bärande
skäl för att, som tidigare skett, la undan dessa fordon från
trafikförsäkringsplikten. Någon ändring i utredningens förslag i denna del gjordes
inte i propositionsförslaget (prop. 1975/76:15). Riksdagen beslöt emellertid
att tävlingsfordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde skulle undantas
från trafikskadelagen (LU 1975/76:3, rskr 1975/76:113). Avgörande för detta
beslut var att en till-lämpning av lagen på dessa lävlingsfordon skulle kunna
medföra kraftigt ökade försäkringskostnader för fordonen, något som i sin tur
skulle kunna få betydande negativa konsekvenser för motorsporten som sådan.
I
samband med detta beslut överiämnade riksdagen åt regeringen att utarbeta
förslag lill en särskild lag om försäkring vid motortävlingar inom inhägnat
tävlingsområde, Enligl riksdagen borde ersättning från sådan försäkring ulgå
på rent objektiv grund lill åskådare och andra utomstående som skadades vid sådana
motortävlingar. Riksdagen uttalade vidare att de nuvarande förarolycksfallsförsäkringarna
inte gav ett tillfredsställande försäkringsskydd. Om detta skydd inle
förbättrades genom frivilliga avtal, kunde det enligl riksdagen bli nödvändigt
att lagstiftningsvägen trygga även förarnas rätt till en fullgod ersäitning.
Riksdagen förutsatte all regeringen följde utvecklingen på området och vidtog
erforderliga åigärder.
För
egen del vill jag till en början understryka att åskådare som skadas vid motortävlingar
självfallet måste ha samma rätt till ersättning som trafik-
Prop.
1975/76:196 26
offer
i allmänhet. Med hänsyn härtill kunde del synas ligga nära lill hands att göra
reglerna i trafikskadelagen om ersättning från trafikförsäkringen tillämpliga
också på sådana skador. En sådan lösning skulle emellertid medföra vissa lekniska
problem, Trafikskadelagen utgår nämligen från att det finns en individuell
trafikförsäkring för varje försäkringspliktigi fordon, och försäkringsplikten
skall fullgöras av fordonsägaren. Enligt vad som framkommit under
riksdagsbehandlingen av lagen går denna ordning svåriigen att lillämpa på lävlingsfordonen,
som inle alltid ulgör några specificerade maskiner ulan under en tävling kan få
praktiskt taget alla delar utbytta. 1 vart fall aren kollektiv försäkring för
dessa fordon lättare att administrera och kontrollera än individuellt tecknade
trafikförsäkringar.
Åskådarnas
rätt till ersättning bör alltså garanteras genom en särskild lag om
obligatorisk försäkring vid motortävling inom inhägnat tävlingsområde. En
sådan försäkring, som lämpligen kan kallas molortävlingsför-säkring, bör även
finnas vid träning, övningskörning, uppvisning eller liknande användning inom
sådant område. Försäkringen bör vara gemensam för alla lävlingsfordon som
används vid dessa tillfällen och bör täcka både person- och sakskador som där\'id
kan komma alt tillfogas åskådarna.
Av
vad jag nyss har sagt framgår att ansvaret för att motortävlingsförsäkring
finns vid tävling, träning e.d, inom inhägnat tävlingsområde inte bör läggas på
varje fordonsägare för sig, 1 fråga om försäkringspliktens fullgörande är det
enligt min mening naturiigt att i stället knyta an till den ordning som
tillämpas beträffande de nuvarande frivilliga ansvarsförsäkringarna vid
motortävlingar. Skyldigheten att ta motorlävlingsförsäkring bör alltså åvila
den som anordnar tävlingen, träningen e, d. Om en sådan anordnare inte finns,
vilket kan tänkas inträffa vid vissa tränings- eller övningskörningar, bör
försäkringsplikten i slällel fullgöras av tävlingsområdets ägare. Har ägaren
upplåtit hela området åt annan för sådant ändamål -något som inte är ovanligt -
bör försäkringsplikten dock fullgöras av denne,
F,
n, brukar bilsportförbundet resp. motorcykelförbundet kontrollera att ansvarsförsäkring
finns, innan förbunden enligl sina tävlingsreglemenlen lämnar tillstånd till en
motortävling inom inhägnat tävlingsområde. Från försäkringshåll har upplysts
att denna kontroll har varit effektiv. Såvitt känt har nämligen inle något fall
förekommit där ansvarsförsäkring har saknats vid en sådan tävling. Det lorde
kunna förutsättas att förbunden även efter del alt försäkringsfrågan har
reglerats i lag kommer att fortsätta med sin kontroll av att föreskriven
försäkring finns vid motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde. Med hänsyn
härtill finns det enligt min mening inte anledning att nu överväga andra
kontrollåtgärder. Skulle det emellertid komma alt visa sig att förbundens
kontroll inte är tillräcklig för att förhindra överträdelser av reglerna om
motortävlingsförsäkring, får konlrollfrågan tas upp på nytt.
Givetvis
måste del också finnas någon påföljd för den som inte fullgör sin
försäkringsplikt. Sådana fall kan ju, trots förbundens kontroll, uppkomma
Prop.
1975/76:196 27
exempelvis
när tävling, träning e, d, anordnas ulan förbundens vetskap. Påföljden bör enligl
min mening vara av samma slag som vid försummelse att ta trafikförsäkring.
Sådan underiåtenhet bestraffas f n. med böter. Jag avser emellertid att inom
kort förelägga regeringen förslag till en proposition som innebär att bötespåföljden
ersätts av en offentligrättslig avgifi, benämnd trafikförsäkringsavgift.
Genomförs detta förslag, kan del finnas anledning alt införa en motsvarande
avgift även för den som inte fullgör sin skyldighet att la rnotortävlingsförsäkring.
Som jag senare kommer att gå in på bör dock reglerna om motortävlingsförsäkring
träda i kraft redan den 1 juli 1976, medan förslagel om trafikförsäkringsavgift
är avsett att träda i krafl först vid en senare tidpunkt. Alt införa en offeniligrätlslig
avgift av detta slag enbart för den som underiåter att ta motorlävlingsförsäkring
bör inte komma i fråga. Till en början bör därför inle föreskrivas någon annan
påföljd än böler för sådan underiåtenhet,
1
likhet med vad som gäller i fråga om trafikförsäkring bör moiortäv-lingsförsäkring
kunna meddelas endast av försäkringsanstalt som har fått tillstånd därtill av
regeringen. Sådan försäkringsanstall bör å andra sidan också vara skyldig att
på begäran meddela motortävlingsförsäkring. Skulle undantagsvis sådan
försäkring saknas när åskådare tillfogas skada genom ett lävlingsfordon, bör
samtliga försäkringsanstaller som vid skadetillfällel hade tillstånd att
meddela molortävlingsförsäkring vara skyldiga att solidariskt utge den
ersättning som skulle ha utgått om försäkring hade funnits. 1 överensslämmelse
med vad som gäller på trafikförsäkringsområdet bör en särskild regel uppställas
om att detta solidariska ansvar skall fördelas mellan försäkringsanstalierna efler
förhållandet mellan beloppen av de premier för direkt tecknade
motortävlingsförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående
kalenderår, Försäkringsanstalierna bör dock, liksom när del gäller
trafikförsäkring, ha möjlighet alt sinsemellan komma överens om annan fördelningsgrund,
Beiräffande
åskådarnas rätt lill ersättning från motortävlingsförsäkringen bör så långt
möjligt tillämpas samma regler som gäller för irafikskadeersäiming enligt trafikskadelagen.
Ersättningssystemet bör alltså konstrueras som ett från skadeståndsreglerna
frislående försäkringssystem, från vilkel ersättning för såväl person- som
sakskada utgår på rent objektiv grund utan all det behöver faslslällas att
någon är personligen skadeslåndsansvarig, 1 likhet med irafikskadeersältningen
bör ersättningsbeloppen dock beslämmas enligl skadeslåndsrällsliga principer.
En utgångspunkt bör alltså vara att den skadelidande skall ha full ersättning
för sin skada. Liksom på ira-fikförsäkringsområdel bör dock den begränsningen
gälla att ersättning med , anledning av en och samma händelse ulgår med högst
50 milj, kr. Ocksä när del gäller jämkning av ersättningen på grund av
medverkan på den skadelidandes sida och återkrav av utgiven ersättning bör
samma regler tillämpas som beträffande trafikskadeersätlning. Vid personskador
bör alltså jämkning eller återkrav i princip kunna förekomma bara när någon
upp-
Prop.
1975/76:196 28
såtligen
eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.
Från
försäkringshåll har upplysts alt ell försäkringssystem som är utformat på detta
sätt inte behöver föranleda några större premiehöjningar i förhållande till premierna
enligt de ansvarsförsäkringar som gäller f n. vid motortävlingar. Problemet
med återförsäkring kan enligl försäkringsbolagen lösas genom att större delen
av de försäkringsanstaller som har tillstånd att meddela trafikförsäkring
bildar en s. k, reassuranspool som läcker den i lagen föreskrivna
försäkringsrisken. Avsikten är att över- eller underskott som uppkommer på
grund av verksamheten med molortävlingsförsäkringen skall fördelas mellan de
försäkringsbolag som ingår i denna pool efter förhållandet mellan bolagens
premier för direkl tecknade trafikförsäkringar.
Dessa
upplysningar ger vid handen att införandel av en motorlävlingsförsäkring till
skydd för åskådare vid motortävlingar inte behöver få några negativa
konsekvenser i ekonomiskt avseende för motorsporten. Försäkringsbolagens
lösning föratt komma till rätta med ålerförsäkringsproblemen har jag inte någon
erinran mot. Enligl min mening behöver denna fråga dock inte regleras i lag.
En
särskild fråga är vad som skall gälla när skador tillfogas någon som tiänstgör
som funktionär vid en motortävling. F. n. gäller att funktionärer som
utfördetta uppdrag i sin anställning-som fallet är med poliser, militärer och
brandmän som tjänstgör för att upprätthålla ordning och säkerhel vid tävlingen
- som regel har ett tillfredsställande skydd genom den trygghetsförsäkring som
fr. o. m. år 1974 gäller för större delen av arbetsmarknaden. Övriga
funktionärer har emellertid endasl ett bristfälligt skydd. De olycksfallsförsäkringar
som f n, gäller för deras del ger nämligen inte på långt när samma möjligheter
till ersättning.
Enligt
min mening finns del inle någon anledning all i ersäilningshänseende behandla
funktionärer på annat sätl än åskådare som råkar ut för skada vid en
motortävling. Den förut förordade motortävlingsförsäkringen bör därför omfalla
också person- och sakskador som vid tävling, träning e. d. med ett
tävlingsfordon tillfogas därvid tiänstgörande funktionärer. Med hänsyn till det
fåtal sådana skador som hittills har förekommit torde en sådan utvidgning av
försäkringen inte behöva medföra någon nämnvärd ökning av försäkringskostnaden.
Denna slutsats har bekräftats från försäk-ringshäll.
Del
kan ifrågasättas om det inte behövs ett lagreglerat försäkringsskydd också för
förare och passagerare som deltar i en motortävling. De frivilliga olycksfallsförsäkringar
som f. n. finns för denna kategori berättigar inte alls lill samma belopp som
kan utgä ur den nyss förordade motortävlingsförsäkringen. En höjning av
beloppen lill den nivå som skall gälla enligt denna försäkring skulle
emellertid ulan tvekan leda till kraftigt ökade försäkringskostnader. En sådan
kostnadsstegring skulle kunna få negativa konsekvenser för motorsporten och bl.
a, försvåra den viktiga ungdomsverksamhet som motororganisationerna bedriver.
Med hänsyn härtill fär man enligt min me-
Prop. 1975/76:196 29
ning
acceptera alt försäkringsskyddet för förare och passagerare läggs på en något
lägre nivå.
Detta
hindrar inte att man i och för sig skulle kunna genomföra en lagreglering som
innebär att förare och passagerare får ett bättre försäkringsskydd än de har enligl
de nuvarande olycksfallsförsäkringarna. Sedan denna fråga aktualiserats vid
tillkomsten av trafikskadelagen har emellertid de belopp som kan utgå ur
olycksfallsförsäkringarna höjts inte oväsentligt, och det finns anledning anta
att denna utveckling kommer att fortsätta. Jag anser därför att man f n. bör
avstå från att föra in några lagregler om försäkring till förmån för förare
och passagerare som skadas vid motortävlingar. Jag avser emellertid att följa
utvecklingen på området med uppmärksamhet. Skulle den hittillsvarande
frivilliglinjen inle leda lill ett allt bättre försäkringsskydd för förare och
passagerare, får frågan om en lagreglering av deras försäkringsskydd tas upp på
nytt.
Skador
på den som framför eller medföljer ett tävlingsfordon under pågående tävling,
träning e. d. bör alltså inte ersättas från den obligatoriska molortävlingsförsäkringen.
Ersättning från denna försäkring bör inte heller utgå för sakskador som vid ett
sådant tillfälle tillfogas någon av tävlings-dellagarna. Däremot bör
försäkringen enligt min mening täcka både person-och sakskador som uppkommer
för en tävlingsdeltagare när han inle själv deltar i den aktuella tävlingen
etc, I detta fall finns det inte anledning att behandla honom annoriundaän
andra utomståendesom tillfogas skada vid en motortävling.
När
det gäller skador på tävlingsfordon finns inte något allmänt intresse av ett lagreglerat
försäkringsskydd. Liksom hittills bör man låta fordonsägarna själva avgöra i
vad mån deras fordon bör skyddas genom försäkring. Delsamma gäller beiräffande
egendom som finns i fordonen. Från den obligatoriska molortävlingsförsäkringen
bör alltså undantas skador pä tävlingsfordon och egendom i sådant fordon.
Enligt min mening bördetia undantag gälla vare sig fordonet användes vid
skadetillfället eller ej. Ett moisvarande undanlag bör också uppställas för
skador på andra motordrivna fordon som kan finnas inom det inhägnade
tävlingsområdet, liksom för sakskador som tillfogas den som har tagit molortävlingsförsäkringen
eller tävlingsområdets ägare eller nyttianderättshavare.
Som
förul nämnts innehåller trafikskadelagen f n. ett undantag för motordrivet
fordon som används uleslulande inom inhägnat tävlingsområde. Fordon som används
såväl inom som utom sådani område omfattas emellertid av lagen. Det innebär
att sådani fordon måste vara trafikförsäkral och att fordonets trafikförsäkring
täcker även skador som uppkommer när fordonet deltar i tävling, träning e, d,
inom inhägnat tävlingsområde. Härvid kan inte bara skador på åskådare och
funktionärer utan också skador på tävlande och på andra tävlingsfordon komma
att ersättas från trafikförsäkringen. Detta är emellertid enligt min mening
inte någon lämplig ordning. För det första kan ett så vidsträckt
försäkringsansvar vid motortävlingar e, d, leda till myckel höga
försäkringspremier för de berörda fordonsägarna. De
Prop. 1975/76:196 30
skäl
som har föranlett att skador på förare och passagerare i tävlingsfordon och
skador på sådana fordon inte ersätts från motortävlingsförsäkringen talar alltså
för att dessa skador undanias också från trafikskadelagen. Vidare ter det sig
helt allmänt naturiigt att tillämpa samma ersättningsregler för alla fordon som
deltar i motortävlingar e. d, inom inhägnat tävlingsområde, oavsett vilket
slags fordon det är fråga om. Härtill kommer att både beräkningen av
försäkringspremierna och administrationen av försäkringsersättningarna blir
enklare, om motortävlingsförsäkringen ensam svarar för alla skador som vid
dessa tillfällen tillfogas åskådare och funklionärer genom ett tävlingsfordon,
oavsett till vilken kategori det hör.
Vad
jag nu har sagt talar för att de nya reglerna om motortävlingsförsäkring görs
tillämpliga inte bara på fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde
utan också på andra fordon i fall då de används för tävling e. d. inom sådant
område. Undantagsregeln i trafikskadelagen bör utformas på motsvarande sätt.
Undantaget
i trafikskadelagen för fordon som används uteslutande inom inhägnat
tävlingsområde avser, förutom de egentliga tävlingsfordonen, också fordon som
inte används för tävling, träning e, d, ulan för andra ändamål. Exempel på
sådana fordon är vissa jeepar och brandfordon. Dessa fordon bör emellertid
enligt min mening följa samma regler som områdesfordon i allmänhet och alltså
omfattas av trafikskadelagens bestämmelser om trafikförsäkringsplikt m. m.
Av
de skäl som jag nu har redovisat bör det nämnda undantaget i trafikskadelagen
ändras så att det avser motordrivet fordon när del används för tävling, träning
e, d, inom inhägnat tävlingsområde.
Som
framhölls vid riksdagsbehandlingen av trafikskadelagen bör de nya reglerna om motorlävlingsförsäkring
träda i kraft samtidigt med trafikskadelagen, alltså den I juli 1976. På så
sätt undviks alt reformen av de nuvarande trafikskadereglerna under en
övergångstid leder till en försämring av i första hand åskådarnas möjligheter
att få ersättning för skador i samband med motortävlingar.
6
Upprättade lagförslag
I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill
1.
lag om motortävlingsförsäkring,
2.
lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410).
Prop.
1975/76:196 31
7
Specialmotivering
7.1
Förslaget till lag om motortävlingsförsäkring
1 §
Denna
paragraf innebär att motortävlingsförsäkring skall finnas vid tävling,
träning, övningskörning, uppvisning eller liknande användning av motordrivet
fordon inom inhägnat tävlingsområde. Med uttrycket "liknande användning"
avses t. ex. halkkörning eller provkörning (testkörning) inom inhägnat
tävlingsområde. Försäkringen gäller kollektivt för alla fordon som deltar i
tävlingen, träningen etc. Till skillnad från trafikförsäkringen behöver den
alltså inte tecknas individuellt för varje fordon.
Lagen
tar i försia hand sikte på fordon som används uteslutande för tävling, träning e.
d. inom inhägnal tävlingsområde och av den anledningen inte är trafik
försäkrade. Reglerna om motortävlingsförsäkring är emellertid tillämpliga också
på andra motordrivna fordon när de används för ändamål som nyss har angetts
inom inhägnat tävlingsområde. Att bestämmelserna i trafikskadelagen om irafikförsäkringsplikt
m. m. inte gäller vid sådana lillfällen framgår av den föreslagna ändringen av
1 § trafikskadelagen. Däremot tillämpas trafikskadelagen på fordon som visseriigen
används inom inhägnat tävlingsområde men för annat ändamål än tävling, träning
etc, (t, ex, vissa jeepar och brandfordon). Dessa fordon omfattas inte av
reglerna om motortävlingsförsäkring.
Med
tävlingsområde avses ett område som är inrättat för körningar där någol slag av
tävlingsmoment ingår. Det är dock inte något krav att tävlingarna utövas i
mera organiserade former. Även t, ex, kartingbanor som används för ren nöjeskörning
är att anse som tävlingsområden, om deltagarna sinsemellan tävlar mot varandra
om att komma först. All ett område som är inrättat för tävling används även för
annal ändamål medför inle alt det föriorar sin karaktär av tävlingsområde. Om någol
inslag av tävling aldrig förekommer inom området kan det dock ej betecknas som
tävlingsområde. Sådana halkbanor som inte används för något annat ändamål än övningskörning
på is omfaltas alltså inte av reglerna om motortävlingsförsäkring. Fordon som
används på sådan bana måste därför vara trafik-försäkrade.
Som
förut nämnts gäller vidare att tävlingsområdet skall vara inhägnat för att
reglerna om motorlävlingsförsäkring skall bli tillämpliga. Härmed bör i princip
förstås att området skall vara avspärrat på sådant sätt att obehöriga
förhindras tillträde. Vilka krav som bör ställas på inhägnaden för att den
skall anses tillräckligt effektiv i detta hänseende lår avgöras från fall till
fall. Helt allmänt kan sägas alt inhägnaden bör antingen utgöra ett
svårforcerat hinderelleriannat fall kompletteras med vakthållning. Enligt min
mening kan del överiämnas åt statens trafiksäkerhetsverk att meddela erforderiiga
anvisningar på denna punkt.
Prop.
1975/76:196 32
Det
kan tilläggas all sådana avspärrade sträckor som förekommer vid rally-, tillföriitlighets-
och irialtävlingar inte är inhägnade tävlingsområden i den bemärkelse som nyss
har angetts. Avspärrningarna är nämligen i detta fall enbart lill för alt
förhindra att obehöriga trafikanter kommer in på läv-lingssträckan. Däremot
finns inte någon inhägnad som hindrar åskådare och andra utomstående alt ge sig
in på denna sträcka. Det sagda innebär alt fordon som deltar I denna typ av
tävlingar måste vara trafikförsäkrade även vid körning på avspärrade sträckor.
Skyldigheten
att la motortävlingsförsäkring åvilar den som vid varje tillfälle anordnar
tävlingen, träningen e. d. 1 regel är denne anordnare en förening som tillhör bilsportförbundet
eller motorcykelförbundet, 1 vissa fall kan del dock förekomma alt tävlingen,
träningen e, d, anordnas av andra sammanslutningar eller av enskilda personer
som hyr tävlingsbanan för detta ändamål. Även sådan anordnare är skyldig alt se
till att motorlävlingsförsäkring finns vid delta tillfälle. Det kan också
hända att den som disponerar tävlingsområdet ger enskilda personer lov att
tillfälligtvis träna eller övningsköra på området, 1 ell sådani fall finns del inle
någon anordnare för denna träning eller övningskörning. Av paragrafen följer
att försäkringsplikten då i stället fullgörs av tävlingsområdets ägare. Om
denne inte själv använder området lill tävling, träning o, d, ulan har upplåtit
hela området - alltså inte bara själva tävlingsbanan - för sådani ändamål (t,
ex, till en förening som är ansluten till bilsportförbundet eller
motorcykelförbundet), överflyttas dock delta ansvar på den till vilken
upplåtelsen har skett.
All
molortävlingsförsäkring finns vid motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde lorde
komma att kontrolleras av bilsportförbundet resp. motorcykelförbundet innan de
enligt sina tävlingsreglemenlen lämnar tillstånd till tävlingen. Som jag har
sagt i den allmänna motiveringen finns det med hänsyn härtill inle anledning
att nu föra in några särskilda lagregler om kontrollåtgärder. Enligt min mening
föreligger det dock inle något hinder mot att också polismyndighet kontrollerar
att motorlävlingsförsäkring finns, innan myndighelen meddelar lillslånd lill en
motortävling enligt 12-:; allmänna ordningsstadgan (1956:617). Tvärtom synes
detta kunna vara lämpligt.
2 §
Enligt
denna paragraf, som har motsvarighet i 5 S försia stycket trafikskadelagen,
meddelas motortävlingsförsäkring av försäkringsanstall som har fått lillslånd
därtill av regeringen. Försäkringsansialt som har fåll sådani tillstånd är
skyldig alt på begäran meddela molortävlingsförsäkring och att utfärda bevis
därom enligt formulär som försäkringsinspektionen fastställer.
Prop.
1975/76:196 33
Paragrafen
innebär enligt huvudregeln att ersättning från motortävlingsförsäkring utgår
för person- eller sakskada som orsakas genom motordrivet fordon när del används
för tävling, träning, övningskörning, uppvisning eller liknande ändamål inom inhägnal
tävlingsområde. I uttrycket tävling, träning etc. inbegrips givetvis även
sedvanlig förflyttning i samband därmed till och från depå e, d.
Från
den angivna huvudregeln gäller dock vissa undantag. Ett första undanlag avser
person- eller sakskada som tillfogas den som framför eller medföljer
motordrivet fordon när det deltar i tävlingen, träningen e. d. Däremot gäller
försäkringen även gentemot en sådan person när fordonet vid skadetillfallet inle
är aktivt inbegripet i tävlingen etc. Också i detta fall bör dock sedvanlig
förflyttning till och från depå e. d, anses höra till tävlingen, I övrigi får
eventuella gränsdragningsproblem lösas i rättstillämpningen.
Ett
andra undanlag gäller skada på motordrivet fordon inom inhägnat tävlingsområde
eller egendom i sådant fordon. Sådana skador ersätts inle från motortävlingsförsäkringen,
vare sig fordonet vid skadetillfället deltog i tävling, träning e. d. eller
blev påkört när det stod uppställt utanför tävlingsbanan. Undantaget avser
såväl tävlingsfordon som andra motordrivna fordon vilka vid skadetillfället
befann sig inom det inhägnade tävlingsområdet (t. ex. sådana jeepar eller
brandfordon som brukar finnas på vissa tävlingsområden).
Ett
tredje undantag har slutligen föreskrivits beträffande sakskada som tillfogas
försäkringstagaren eller tävlingsområdets ägare eller nyttianderättshavare.
4
s
Av
paragrafen framgår att vissa skadesiåndsrättsliga regler skall tillämpas på
ersättning från molortävlingsförsäkring. Sålunda skall ersättningen bestämmas
enligt de principer som gäller för bestämmande av skadestånd enligl 5 kap.
skadeståndslagen (1972:207). Vidare kan ersättningen jämkas på grund av
medverkan på den skadelidandes sida enligl vad som föreskrivs i 6 kap. I §
skadeståndslagen. Vid personskador får jämkning alltså i princip ske bara när
den skadelidande har medverkat lill skadan uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet. Slutligen skall reglerna i lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor äga motsvarande tillämpning på ersättning från motortävlingsförsäkring.
Att
de nu angivna skadeståndsreglerna skall tillämpas på ersättning från motorlävlingsförsäkring
överensstämmer med vad som för motsvarande fall gäller i fråga om irafikskadeersäiming
enligl 9 och 12vj!j trafikskadelagen. På samma sätl som beträffande trafikskadeersätlning
bör dessutom allmänna
Prop. 1975/76:196 34
skadesiåndsrättsliga
grundsatser kunna tillämpas på ersättning från motortävlingsförsäkring (se prop,
1975/76:15 s, 113, 249 f och 268),
5 §
Paragrafen
innebär att ersättning från motortävlingsförsäkring utgår med högst 50 milj,
kr, med anledning av en och samma händelse, I beloppet inräknas inte ränta dlerersättning
för rättegångskostnader. Skulle detta belopp i ett visst fall inle räcka tili
för alt bereda alla skadelidande full gottgörelse, utgår i första hand
ersättning för personskada. I ett sådant fall skall ersättningarna till dem
som inle kan beredas full gottgörelse nedsättas med samma kvotdel för var och
en. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir nödvändig,
kan regeringen eller myndighei som regeringen bestämmer förordna att ersättning
tills vidare skall ulgå endast med viss kvotdel.
De
nu återgivna beslämmelserna motsvarar dem som gäller beträffande trafikskadeersättning
enligt 14 § trafikskadelagen.
6 §
Enligt
paragrafen har samtliga försäkringsanstalter som har tillstånd all meddela motorlävlingsförsäkring
ett solidariskt ersättningsansvar för skada som orsakas genom tävlingsfordon i
fall då motortävlingsförsäkring saknas. Anstalterna svarar därvid för den
ersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits. Att anstalterna
har viss återkravsrätl mot den försäkringspliktige för den utgivna
ersättningen framgår av 7 § andra stycket.
Paragrafen
motsvarar vad som gäller på trafikförsäkringsområdet enligt 16 § första Slyckel
trafikskadelagen när skada orsakas genom ett fordon som saknar föreskriven
trafikförsäkring. Däremot saknas motsvarighet lill bestämmelsen i 16!; andra
stycket trafikskadelagen, som innebär att tra-fikförsäkringsanstalterna har ett
solidariskt ansvar även för trafikskadeersätlning som skulle ha utgått från
trafikförsäkringen för fordon vars identitet inte kan fastställas. Någon
anledning att ställa upp en sådan bestämmelse i detta sammanhang finns inte.
Motortävlingsförsäkringen täcker ju alla skador som vid tävling, träning elc.
tillfogas åskådare och funktionärer genom någol av de därvid deltagande
tävlingsfordonen, även om del inle kan utredas genom vilket fordon skadan har
orsakats.
1
fall när försäkringsanstalierna har solidariskt utgett ersäitning enligt
förevarande paragraf skall deras inbördes ersättningsansvar fördelas efter förhållandet
mellan beloppen av de premier för direkl tecknade motortävlingsförsäkringar
som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår. En moisvarande
reglering gäller för trafikförsäkringsanstalterna enligt 24 S första styckei trafikskadelagen.
Liksom på irafikförsäkringsom-rådet kan dock de försäkringsanstalter som har
tillstånd att meddela mo-
Prop.
1975/76:196 35
tortävlingsförsäkring
sinsemellan komma överens om annan fördelnings-grund. Detta framgår av 8 §.
7 §
Paragrafen
innehåller regler om regressrätt för den som har ulgetl ersättning enligt
lagen.
1
första stycket regleras rätten för försäkringsanstalt som har utgett ersättning
från motorlävlingsförsäkring alt kräva ersättningen åter från annan. I detta
fall äger 20 S första stycket och 21 § trafikskadelagen motsvarande tillämpning.
Det innebär att ersättningen i princip kan krävas åter endast från den som har
vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Försäkringsanstalten
kan emellertid i försäkringsavtalet förbehålla sig rätt att kräva ersättningen
åter även från försäkringstagaren intill belopp för vilket denne har åtagit sig
att slå självrisk. När del gäller fysisk person får sådan självrisk dock uppgå till
högst en tiondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gäller för januari månad det år skadehändelsen inträffar.
Beträffande den närmare innebörden av 20 § första stycket och 21 § trafikskadelagen
kan hänvisas till prop, 1975/76:15 s. 129 ft" och LU 1975/76:3 s. 33 f
Hänvisningen
i andra stycket till 24 § andra stycket första punkten trafikskadelagen
innebär att försäkringsanstalter som enligl 6 § har gett ut ersättning i fall
då motortävlingsförsäkring saknas får intill en liondedel av det förut nämnda
basbeloppet kräva ersättningen åter från den som var skyldig att ta
motortävlingsförsäkring.
1
tredje stycket föreskrivs rält för den som har utsatts för återkrav enligl första
eller andra stycket att i sin tur kräva ersättningen åter från annan som är
ansvarig för skadan på sätt som anges i 20 J; första stycket trafikskadelagen,
dvs. i huvudsak från annan som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet. Enligt bestämmelsen får ersättningen krävas åter från denne efter
vad som är skäligt. När del gäller återkrav mellan flera som har vållat skadan uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet medför denna skälighetsregel att ersättningen får
fördelas mellan dem med hänsyn främst lill graden av skuld på ömse sidor.
Däremot bör försäkringstagare som har krävts på självriskbelopp enligt första
stycket eller försäkringspliktig som enligt andra stycket har krävts på belopp
motsvarande självrisk i regel inträda intill det utgivna beloppet i
försäkringsanstaltens resp. försäkringsanstalternas rätt till skadestånd av
den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.
Enligt
denna paragraf, som motsvarar 26 § trafikskadelagen, får regress princip inte
utövas i vidare ulsträckning än som anges i 7 §, Utöver vad
Prop.
1975/76:196 36
som
följer av dessa regressregler får dock ersättning som har utgetts enligt lagen
krävas åter från annan än försäkringstagaren som har åtagit sig att slutligt
svara för ersättningen. Detta lorde kunna få praktisk betydelse främst i fall
när försäkringsanstaller som har tillstånd alt meddela motortävlingsförsäkring
svarar solidariskt enligl 6 § för den ersättning som skulle ha utgått från
motortävlingsförsäkring om sådan hade funnits. Enligt lagen fördelas detta
ersättningsansvar efter förhållandet mellan influtna premier för direkt tecknade
motortävlingsförsäkringar, Somjag har nämnt i den allmänna motiveringen avser
emellertid försäkringsanstalterna att sinsemellan fördela över-dier underskott,
som uppkommer på grund av verksamheien med dessa försäkringar, efler
förhållandel mellan influtna premier för direkt tecknade trafikförsäkringar.
Ingås en sådan överenskommelse, ligger det nära till hands att denna fördelningsgrund
tillämpas också i fall som avses i 6 §, Detta är tillåtet enligt förevarande
paragraf
1
paragrafen, som motsvarar 27 S trafikskadelagen, föreskrivs att den som har
tagit motortävlingsförsäkring skall underrätta försäkringsansialten så snart
han har fått kännedom om händelse som kan medföra försäkringsfall enligt lagen
om motorlävlingsförsäkring. Han är vidare skyldig all på begäran lämna
försäkringsanstalten behövliga upplysningar och handlingar,
10 §
Genom
paragrafen görs 17-19, 28 och 29 SS trafikskadelagen tillämpliga på
motortävlingsförsäkring, varvid vad som sägs om avtal om trafikförsäkring och
trafikskadeersättning i stället skall avse avtal om motortävlingsförsäkring
resp. ersättning från sådan försäkring.
Hänvisningen
till 17 § trafikskadelagen innebär att skadelidandes rätt till ersättning från motorlävlingsförsäkring
får, utöver vad som framgårav lagen om motortävlingsförsäkring, inskränkas endasl
på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt
lagen (1927:77) om försäkringsavtal kan medföra begränsning av
försäkringsgivarens skyldighet all ulge försäkringsbelopp. Beträffande den
närmare innebörden av besiämmelsen kan hänvisas lill prop, 1975/76:15 s, 118 f
och 261 f
Genom
hänvisningen lill 18 ij trafikskadelagen regleras förhållandet mellan
ersättning från molortävlingsförsäkring och skadestånd enligt allmänna regler,
1 enlighel med vad jag har förordai i den allmänna motiveringen har
ersättningssystemet enligt den nu föreslagna lagen utformats som ett från skadesiåndsrättsliga
regler fristående försäkringssystem, från vilket ersättning utgår på objektiv
grund utan att del behöver fastställas all någon är personligen
skadeståndsansvarig. Efiersom ersättningen dock bestäms enligl skadeslåndsrällsliga
principer, har en skadelidande som är berättigad
Prop. 1975/76:196 37
till
sådan ersättning i regel inget behov av att i stället yrka skadestånd av någon
enskild person. Något hinder mot att kräva skadestånd i ett sådant fall
föreligger dock inle. När ersättning från motortävlingsförsäkring kan ulgå, har
den skadelidande alltså en valrätt mellan ersättning från denna försäkring och
skadestånd av den som enligt allmänna regler svarar för skadan. Delta framgårav
hiinvisningen till 18 § försia slycket första punkten trafikskadelagen.
1
fall när ersäitning inte kan utgå enligt lagen om molortävlingsförsäkring, föreligger
enbart möjlighelen att kräva skadestånd. Av hänvisningen till 18 § första slycket
andra punkten trafikskadelagen framgår dock att denna möjlighet är inskränkt,
om den skadelidandes rätt till ersättning från motortävlingsförsäkring hell
eller delvis har fallit bort på grund av omständighet som har inträffat efter
skadehändelsen (t.ex. när rätten till ersättning har preskriberats). Även i ett
sådant fall får den skadelidande dock kräva skadestånd, om särskilda skäl
föreligger. Beträffande den närmare innebörden härav kan hänvisas till prop.
1975/76:15 s. 124.
Av
3 § 2 framgår att motortävlingsförsäkringen inte täcker skador på bl. a. tävlingsfordon
eller egendom i sådant fordon. Om skadan har vållats av en åskådare eller annan
utomstående person, kan den skadelidande vända sig mot denne och yrka
skadestånd. På grund av hänvisningen till 18 § andra styckei trafikskadelagen
jämkas sådant skadestånd efter vad som är skäligt med hänsyn lill
omständigheterna. I varje fall om fordonet vid skadetillfället deltog i
tävling, träning e. d. bör det objektiva ansvar som åvilar motortävlingsförsäkringen
gentemot en skadelidande iredje man leda till att skadestånd av denne för skada
på fordonet eller egendom i fordonet regelmässigt jämkas oberoende av om medvållande
till skadan föreligger eller ej. Om skadan i stället har vållats av en
tävlingsdeltagare kan det vara något osäkert, om den skadelidande över huvud
taget har rätt till skadestånd. Den omständigheten alt den skadelidande
frivilligt har utsatt sig för den risk för sådan skada som tävlingen, träningen
e. d. typiskt sett innebär torde nämligen ofta utesluta skadeståndsansvar.
Skulle rätt till skadestånd emellertid i någol fall föreligga, blir den
särskilda jämkningsregeln i 18 § andra slyckel trafikskadelagen tillämplig. Hur
den skälighetsbedömning som denna regel föreskriver bör utföras i ett sådant
fall får avgöras i rättstillämpningen.
Den
särskilda jämkningsregeln i 18 § andra stycket trafikskadelagen gäller inte vid
skador på egendom utanför ett tävlingsfordon. I fråga om skadestånd med
anledning av sådana skador tillämpas i stället den allmänna medvållande-regeln
i 6 kap. I § skadeståndslagen. Detsamma gäller beträffande skadestånd med
anledning av personskada.
Genom
hänvisningen till 19 § trafikskadelagen fastslås all den som har utgett skadestånd
med anledning av skada som har orsakats genom ett tävlingsfordon har
regressrätt mol molortävlingsförsäkringen eller, i fall som avses i 6 §, mot
försäkringsanstalter som svarar solidariskt för ersättning
Prop.
1975/76:196 38
som
skulle ha utgått från försäkringen om sådan hade funnits. Sådani återkrav får
dock inte göras gällande i den mån ersättningen skulle ha kunnat krävas åter
från den skadeståndsskyldige enligt 20 § trafikskadelagen, dvs. i huvudsak när
skadan vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.
Av
hänvisningen till 19 § trafikskadelagen framgår vidare att försäkringsgivare,
som enligt avtal om annan skadeförsäkring än motortävlingsförsäkring har utgett
ersättning för skada som orsakats genom ett tävlingsfordon, inträder intill
beloppet av den utgivna ersättningen i försäkrings-havarens rätt till
ersättning från motortävlingsförsäkring. Detsamma gäller när enligt förbindelse
i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring ersättning har utgetts med
verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra utgifter och föriusler som
olycksfallet eller sjukdomen har medfört.
Beiräffande
den närmare innebörden av 19 S trafikskadelagen kan hänvisas till prop.
1975/76:15 s, 126 ft".
I
fråga om preskription av rätlen till ersättning från motortävlingsförsäkring
hänvisar förevarande paragraf till 28 § trafikskadelagen. Denna hänvisning
innebär att den som vill bevaka rält till ersättning enligt den nya lagen eller
fordringsrätt i övrigt pågrund av avtal om motorlävlingsförsäkring skall väcka
talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras
gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat
göras gällande. Försummar han det, är talan föriorad. Förbehåll om kortare tid
för väckande av talan än som nu har angetts är utan verkan mot den som har
anspråk på ersättning från motorlävlingsförsäkring. Beträffande den närmare
innebörden av 28 § trafikskadelagen kan hänvisas till prop. 1975/76:15 s. 138
f och 265.
Hänvisningen
till 29 S trafikskadelagen innebär för det första att fordran på ersättning
från molortävlingsförsäkring med anledning av personskada inte får utmätas för
den skadelidandes skuld. Utmätning av livräntebelopp kan dock ske enligt vad
som föreskrivs i utsökningslagen (1877:31 s. 1). Vidare fastslås genom
hänvisningen till 29!; trafikskadelagen alt försäkringsanstalt får kvitta
fordran på självriskbelopp mot försäkringstagarens fordran hos anstalten samt
att fordran på ersättning motsvarande självriskbelopp i fall då
motortävlingsförsäkring saknas får kvittas mot fordran som innehas av den försäkringspliktige.
Slutligen gäller på grund av hänvisningen till 29 S trafikskadelagen att fordran
på ersättning från motortävlingsförsäkring med anledning av personskada inte
får i vidare mån än som följer av hänvisningen till 19 S trafikskadelagen överiåtas
innan ersättningen är tillgänglig för lyftning. Beträffande innebörden av de nu
berörda bestämmelserna kan hänvisas till prop. 1975/76:15 s. 139 f.
11
S
Denna
paragraf innehåller en bestämmelse om straff för den som underiåter att
fullgöra sin skyldighet att ta motortävlingsförsäkring. Bestäm-
Prop.
1975/76:196 39
melsen
motsvarar vad som enligt 31 S andra stycket trafikskadelagen gäller när någon
inte fullgör sin trafikförsäkringsplikt beträffande ett fordon som blir trafikförsäkringspliktigt
i och med att det brukas i trafik med den försäkringspliktiges vilja och
vetskap.
Som
jag har nämnt i den allmänna motiveringen kan det senare bli aktuellt att byta
ut den föreslagna straffsanktionen mot en offentligrättslig avgift av samma
slag som den trafikförsäkringsavgift som jag avser att föreslå inom kort.
7.2
Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen
11
S första stycket 2 trafikskadelagen föreskrivs f n. att lagen inte tillämpas på
motordrivet fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. Av de
skäl som jag har angett i den allmänna motiveringen har undantagsbestämmelsen
nu ändrats så att den avser motordrivet fordon när det används för tävling,
träning, övningskörning, uppvisning eller liknande ändamål inom inhägnat
tävlingsområde. Detta innebär att inte bara fordon som brukas enbart vid
tävling etc. inom inhägnat tävlingsområde utan också andra fordon omfattas av
undantagsbestämmelsen när de används för sådant ändamål. Reglerna i trafikskadelagen
gäller alltså inte vid de angivna tillfällena utan i stället tillämpas
bestämmelserna i lagen om motortävlingsförsäkring. Genom den nya formuleringen
av undantagsbestämmelsen blir å andra sidan trafikskadelagen lillämplig på
fordon som i och för sig används inom inhägnat tävlingsområde men som inte
deltar i tävling, träning etc. (t. ex. vissa jeepar och brandfordon).
8 Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att aniaga
förslagen till
1.
lag om motortävlingsförsäkring,
2.
lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410).
9 Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
propositionen föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har
lagt fram.
Prop. 1975/76:196 40
Innehållsförteckning Sid.
Lagförslag........................................................ 2
Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1976 5
1
Inledning...................................................... ...... 5
2
Motorsporten i Sverige.................................... ...... 6
2.1
Organisation............................................. ...... 6
2.2
Tävlingsformer.......................................... ...... 7
2.3
Särskilda regler för
motortävlingar................ .... 10
2.4
Försäkringsskyddet vid
motortävlingar........... .... 11
2.4.1
Försäkringsskyddet för åskådare........... .... 12
2.4.2
Försäkringsskyddet för förare
och passagerare 13
2.4.3
Försäkringsskyddet för
funktionärer....... .... 13
2.5 Skadestatistik.......................................... .... 14
2.5.1
Skador på åskådare............................ .... 15
2.5.2
Skador på tävlande och funklionärer...... .... 16
3
Trafikskadelagstiftningen................................. .... 17
4
Frågans tidigare behandling.............................. .... 19
5
Föredraganden.............................................. .... 23
6
Upprättade lagförslag...................................... .... 30
7
Specialmotivering........................................... .... 31
7.1
Förslaget till lag om
motortävlingsförsäkring.... .... 31
7.2
Förslaget till lag om ändring i
trafikskadelagen. .... 39
8
Hemställan.................................................... .... 39
9
Beslut...........................
........................... .... 39
Gotab, Stockholm 1976 50,294
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar i 2 dokument.
- Prop. 2022/23:142 Nya trafikförsäkringsregler – stärkt skydd för dem som skadas i trafiken s. 36 i texten
- Bet. 1975/76:LU31 Med anledning av propositionen 1975/76:196 med förslag till lag om motortävlingsförsäkring, m. m. s. 1 · s. 3 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- RH 2009:95 om s. 31 ur registret