Sök i Ratio Lex

Regeringens proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott m.m.

184 sidor, varav 138 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 138 av 184 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1975/76:3, Regeringens proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Regeringens proposition nr 3 år 1975/76 Prop. 1975/76: 3

Nr 3

Regeringens
proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring
för brott m.m.;

beslutad
den 26 juni 1975.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

G.E.
STRÄNG

LENNART
GEIJER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en särskild lag om internationellt samarbete rörande
lagföring för brott. Den är föranledd av en inom Europarådet utarbetad
konvention om överförande av lagföring i brottmål. 1 propositionen förordas
även atl Sverige tillträder konventionen med vissa förbehåll.

Lagförslaget
innebär alt Sverige hos stal, som har tillträtl Europa-rådskonvenlionen, kan
göra framställning om överförande av lagföring för brott mol svensk lag. En
förutsättning härför är atl den misstänkte har hemvist i den främmande staten
eller annan närmare anknytning dit. Enligt förslaget skall överförande av
lagföring också kunna ske efter det att dom har meddelats här. Detta gäller
dock endast om domen inle kan verkställas och ullämningsförfarande inle heller
kan komma till stånd. Framställning om överförande av lagföring medför enligt
förslaget hinder mol alt åtal väcks här. Har åtal hunnit väckas, medför
framställningen rättegängshinder. På motsvarande sätt får här i landet meddelad
dom inle verkställas. Framställning medför även alt tiden för åtalspreskription
här förlängs med sex månader.

Enligt
lagförslaget blir det också möjligt för annan stat, som har tillträtt
Europarådskonvenlionen, alt i Sverige begära lagföring för brott enligt dess
lag på moisvarande villkor. Vid prövningen av en sådan framställning
upprätthålls enligt förslaget kravet på dubbel straffbarhet. Den föreslagna
lagen ger också betydande utrymme för en diskretionär prövning av
framställningen. Kommer lagföring till stånd här, skall svensk strafflag
tillämpas. 1 förslaget regleras vidare användningen av tvångsmedel i fråga om
brott, som inte ursprungligen faller under svensk straffrättslig behörighet.

Slutligen
föreslås vissa formella ändringar i brottsbalkens regler för svensk strafflags
tillämplighet och i rättegångsbalkens bestämmelser om undantag från principen
om hinder mot ny lagföring sedan dom meddelats.

I-Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 3

1 Förslag till

Lag om
internationellt samarbete rörande lagföring för brott

Härigenom
föreskrives följande.

Lagens
tillämpningsområde

I
§ Denna lag äger enligt förordnande av regeringen tillämpning i fråga om
överförande av lagföring för brott lill eller från stat som har tillträtl den
europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål.
I fråga om trafikbrott gäller lagen dock ej i förhållande till stat som har tillträtt
den europeiska konventionen den 30 november 1964 om straff för vägtraflkbrotl.

Överförande
av lagföring från Sverige till annan stat

2
§ Misstankes någon för brott enligl svensk lag, får framställning om
överförande av lagföringen till annan stat göras

1.
om den misstänkte har hemvist i
den andra staten,

2.
om den misstänkte är medborgare
i den andra staten eller om denna stat är hans ursprungliga hemland,

3.
om den misstänkte undergår
eller skall undergå frihelsberövande påföljd i den andra staten,

4.
om lagföring för samma eller
annat brott har inletts mot den misstänkte i den andra staten,

5.
om överförande av lagföring
påkallas av utredningsskäl,

6.
om verkställighet i den andra
staten av dom på grund av brottet kan antagas öka möjligheterna till den dömdes
sociala anpassning,

7.
om den misstänktes personliga
närvaro ej kan säkerställas vid förhandling här i landet men vid förhandling i
den andra staten, eller

8.
om dom på grund av brottet ej
kan verkställas här i landet ens med användning av ullämningsförfarande men
verkställighet kan ske i den andra staten.

Har
fråga om ansvar för gärningen prövats här i landet genom dom som vunnit laga
kraft mot den misstänkte, får framställning enligl första stycket göras endast
om påföljd ådömls genom domen men denna ej kan verkställas här ens med
användning av ullämningsförfarande och den andra staten icke erkänner
principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar att verkställa sådan
dom.

Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om framställning enligl denna
paragraf.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 3 3

3 §
Sedan framställning enligt 2 § gjorts, får ej åtal väckas för brottet.

Annan åtgärd för lagföring får vidtagas intill dess den andra statens

beslut med anledning av framställningen har mottagils.

Överföres
lagföring sedan åtal väckts, skall detta förhållande anses utgöra
rätlegångshinder i brottmålet.

Dom som har meddelats här
i landet mot den misstänkte för brottet får ej, utom såvitt angår enskilt
anspråk i anledning av brottet, verkställas sedan framställningen gjorts.

4 §
Utan hinder av 3 § får åtgärd för lagföring eller verkställighet

vidtagas här i landet,

1.
om den andra staten meddelar,
atl den beslutat att ej vidtaga åtgärder med anledning av framställningen eller
avbryta sådana åtgärder eller atl den avslagit framställningen eller återkallat
sitt bifall lill denna,

2.
om framställningen återkallas
innan den andra staten har meddelat alt den beslutat all vidtaga åtgärder med
anledning av den.

5 §
Har framställning enligt 2 § avlålils, förlänges liden för ålalspre-

skriplion här i landet med sex månader.

Överförande
av lagföring frän annan stat till Sverige

Prövning
av framställning om överförande av lagföring

6 §
Är någon i annan stat misstänkt för brott enligt dess lag, kan

lagföringen på framställning från den staten överföras till Sverige, om

skäl finnes därtill med motsvarande tillämpning av 2 §.

Lagföringen
får överföras endast i fall då gärningen skulle ha varit ett brott enligt
svensk lag, om den hade begåtts bär i landet, saml i sådant fall gärningsmannen
skulle ha varit underkastad ansvar även enligt svensk lag. Har brottet begåtts
av person i offentlig ställning i den andra staten eller mot sådan person eller
offentlig institution eller egendom med offentlig karaktär i denna stat, skall
brottet anses begånget av person i offentlig ställning här i landet eller mot
person, institution eller egendom som här i landet motsvarar den mot vilken det
har begåtts.

7 §
Framställningen får ej bifallas

1. om hinder mot lagföring här i landet föreligger
enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken,

2. om åtalspreskription har inträtt i den andra staten
enligl dess lag, innan framställningen avläts,

3. om åtalspreskription har inträtt enligl svensk lag
innan framställningen mottogs.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 4

4.
om lagföringen skulle strida
mol Sveriges internationella åtaganden, eller

5.
om lagföringen skulle strida
mol grunderna för rättsordningen här i landet.

8 §
Framställningen får avslås

1.
om den misstänkte icke har
hemvist i Sverige,

2.
om den misstänkte icke är
svensk medborgare och ej heller hade hemvist i Sverige vid liden för brottet,

3.
om brottet är av politisk natur
eller etl rent militärt eller skatte-rättsligt brott,

4.
om det finns grundad anledning
antaga all framställningen har föranletts av hänsyn till ras, religion,
nationalitet eller politisk åsikt,

5.
om gärningen har begåtts utom
den andra statens område, eller

6.
om den andra staten icke har
iakttagit de föreskrifter rörande förfarandet som föreskrives i den konvention
som avses i 1 § första meningen.

9 §
Beslut varigenom framställningen har bifallits skall återkallas

1.
om det framkommer att
förutsättning enligt 6 § för överförande av lagföringen ej är för handen eller
atl grund för avslag enligl 7 § 1 eller 2 föreligger, eller

2.
om grund för avslag enligt 7 §
35 framkommer innan åtal har väckts här.

10 §
Beslut vari- nom framställningen har bifallits får återkallas

1.
om den misstänktes personliga
närvaro vid förhandling här i landet ej kan säkerställas eller blivande dom på
grund av brottet ej kan verkställas här,

2.
om grund för avslag enligt 8 §
framkommer innan åtal har väckts här, eller

3.
i annat fall, om den andra
staten samtycker därtill.

11 §
Regeringen eller, myndighet som regeringen bestämmer prövar

fråga som avses i 610 §§.

Verkan
av framställning om överförande av lagföring

12 §
Är både här i landet och i den andra staten åtal beroende av an

givelse, har angivelse som har gjorts i den andra staten samma verkan

som angivelse som gjorts här i landet.

Kräves
angivelse endast här i landet, får åtgärd för lagföring vidtagas även om angivelse
ej har gjorts, om den som har rätt atl göra angivelse ej har gjort invändning
häremot inom en månad från det atl underrättelse om hans rält alt göra sådan
invändning har delgivils honom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 5

13
§ Har framställning från annan stat om överförande av lagföring bifallils, får
åtal väckas här i landet, även om sådant förordnande som avses i 2 kap. 5 §
eller 5 a § tredje stycket brottsbalken ej har meddelats.

För
gärning som avses med framställningen dömes såsom för brott som enligt svensk
lag motsvarar gärningen efter vad som sägs i 6 § andra stycket. Kan lagföringen
ske här i landet endast med stöd av denna lag, får ej ådömas påföljd som är atl
anse som strängare än del svåraste straff som är stadgat för brottet enligl
lagen i den andra staten.

14
§ Åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning, som har vidtagits enligt
lagen i den andra staten, har samma giltighet här i landet som om den hade
vidtagits av svensk myndighet. Den får dock ej tillerkännas större bevisverkan
än den har i den andra staten.

Sådan
i den andra staten vidtagen åtgärd som enligt lagen i den staten medför
föriängning av den tid inom vilken påföljd kan ådömas har motsvarande verkan
här i landet.

Tillfälliga
tvångsåtgärder

15
§ Har annan stal meddelat sin avsikl all göra framställning enligt 6 § i fråga
om gärning, för vilken lagföring här i landet kan ske endast med stöd av denna
lag, får den misstänkte på framställning av den andra staten anhållas eller
häktas här i landet, om häktning för brottet får ske enligt svensk lag och det
skäligen kan befaras att den misstänkte avviker eller undanröjer bevis. I fråga
om sådan tvångsåtgärd tillämpas i övrigt vad som är föreskrivet i svensk lag.

Har
i fall som avses i första stycket framställning om överförande av lagföring åtföljd
av föreskrivna handlingar mottagits från annan stat, får här i landet användas
alla de tvångsmedel vilka hade kunnat användas enligt svensk lag i fråga om
brottet.

16
§ Tvångsåtgärd som avses i 15 § skall omedelbart hävas, om rätten till
lagföring återgår till den andra staten.

Den
som har anhållits eller häktats skall omedelbart friges, om framställning om
överförande av lagföring ej har mottagits inom 18 dagar från den dag då han
berövades friheten på grund av beslutet om anhållande eller häktning eller om
de handlingar, som skall åtfölja framställningen, ej har erhållits inom 15
dagar från det framställningen mottogs. Tiden för frihelsberövande enligt 15 §
första stycket får ej i något fall överskrida 40 dagar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 6

Slutbestämmelser

17
§ Har annan
stat gjort framställning enligt 6 § i fråga om gärning för vilken lagföring här
i landet kan ske endast med stöd av denna lag eller gjort framställning om
åtgärd enligt 15 §, skall den som avses med framställningen vid behov lämnas
rättshjälp enligt vad som gäller för tilltalad i brottmål. Ersättning som har
utgivits av allmänna medel till offentlig försvarare samt kostnad för
rättshjälp enligt 36 § rättshjälps-lagen (1972:429) skall alltid stanna på
statsverket.

18
§ 1 fråga om
förfarandet i ärende enligt denna lag meddelar regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer erforderliga föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lagen äger ej tillämpning vid samarbete rörande lagföring
för brott som har begåtts innan den i I § första meningen nämnda konventionen
trätt i kraft mellan Sverige och den andra staten.

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken

dels alt i balken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 3 a
§, av nedan angivna lydelse,

dels alt 2 kap. 5 a § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 KAP. 3a §

Även i annat jall än som avses i 13 §§ dömes för brott
efter svensk lag och vid svensk domstol enligt vad som föreskrives i lagen
(1975: 000) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.

5 a §1

Har fråga om ansvar för gärning Har fråga om ansvar för gärning

prövats genom lagakraftägande prövats genom lagakraftägande

dom, meddelad i främmande stal dom, meddelad i främmande stat

där
gärningen förövats eller i fram- där
gärningen förövats eller i

mande stat
som har tillträtt den främmande stat som har tillträtt

europeiska konventionen den 28 den europeiska konventionen den

maj 1970 om brottmålsdoms in- 28 maj 1970 om broltmålsdoms

' Senaste lydelse 1974: 565.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 7

ternationella rättsverkningar, må internationella
rättsverkningar el

den tilltalade ej bär i riket lagfö- ler den europeiska konventionen

ras för samma gärning, den 15 maj 1972 om överjörande

uv lagföring i brottmål, må den tilltalade ej bär i riket
lagforas för samma gärning,

1.
om han bar
frikänts från an- 1. om han har frikänts från ansvar,
svar,

2.
om han har
förklarats skyl- 2. om han bar förklarats skyldig
till brottet utan att påföljd bar dig lill brottet utan att påföljd bar
ådömts. ådömls,

3.
om ådömd
påföljd har verk- 3. om ådömd påföljd har verkställts
i sin helhet eller verkställig- ställts i sin helhet eller verkställigheten
pågår, eller beten pågår, eller

4.
om ådömd
påföljd har bort- 4. om ådömd påföljd har bortfallit
enligt lagen i den främman- fallit enligt lagen i den främmande
staten. de staten.

Första stycket gäller ej i fråga om brott som avses i 1 §
eller 3 § 3, 5 eller 6, såvida ej lagföringen i den främmande staten bar skett
på begäran av svensk myndighet.

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad
i främmande stal och föreligger ej på grund av vad förut i denna paragraf sagts
hinder mot lagföring, må åtal för gämingen väckas här i riket endast efter
förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därflll.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives att 30 kap. 9 § rättegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 KAP.

9 §1 Sedan tid för talan mol dom utgått, må ej fråga om
ansvar å den tilltalade för gärning, som genom domen prövats, ånyo upplagas.

Om förändring och förening av Om förändring och förening av

brottspåföljd
så ock om särskilda brottspåföljd, om särskilda rätts

rättsmedel gälle vad därom är stad- medel sami om överjörande av

gal. lagjöring till främmande stat i
visst

fall gälle vad därom är stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Senaste lydelse 1964: 166.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-01-23

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Sträng,

Andersson,
Johansson, Aspling, Geijer, Bengtsson, Noriing, Löfberg,

Lidbom,
Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon,

Hjelm-Wallén.

Föredragande: statsrådet Geijer

Lagrådsremiss med förslag till lag om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott

1 Inledning

Inom Europarådet har utarbetats en konvention om
överförande av lagföring i brottmål (lagföringskonventionen), som öppnades för
undertecknande i Strasbourg den 15 maj 1972. Konventionen har, förutom av
Sverige, undertecknats av Belgien, Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Norge,
Turkiet och Österrike. Konventionen träder i kraft tre månader efter den dag då
det tredje ratifikations- eller godkännandeinstrumentet deponerades. Hittills
har konventionen inte ratificerats av någon stat.

Företrädare för justitiedepartementen i de nordiska
länderna (utom Island) har den 24 maj 1972 och den 2 maj 1973 hållit
överläggningar i frågan om ländernas tillträde till konventionen. Därvid har
särskilt uppmärksammats möjligbeten av att bibehålla och vidareutveckla de
enkla och praktiska former för samarbete i hithörande frågor som f.n. tillämpas
i förhållandel mellan de nordiska länderna på grundval av det mellan de högsta
åklagarmyndigheterna i dessa länder träffade samar-belsavtalet den 6 februari
1970 rörande lagföring i annat nordiskt land än det där brottet bar förövats.
Vid överläggningarna enades man om atl föreslå länderna att tillträda
konventionen. Finland, som inte är medlem av Europarådet, avser att ansluta sig
till konventionen när detta blir möjligt efter ikraftträdandet. Vid
överläggningarna har i allt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 9

väsentligt
uppnåtts enighet även om de förbehåll och förklaringar som bör avges vid en
eventuell ratifikation.

I
en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1973:12)
Internationellt samarbete rörande överförande av lagföring i brottmål föreslås,
att Sverige tillträder lagföringskonventionen. I promemorian återges de
engelska och franska texterna av konventionen jämte svensk översättning.
Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter
remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland,
rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, statens invandrarverk,
domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), brottsförebyggande rådet,
åtalsrättskommittén. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges
advokatsamfund. Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges
åklagare.

RÅ
har vid sitt remissutlåtande fogat yttranden från överåklagarna i Stockholms,
Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt från länsåklagarna i Malmöhus,
Älvsborgs och Norrbottens län. Svea bovrätt har bifogat yttranden från
Stockholms och Eskilstuna tingsrätter. Hovrätten för Övre Norrland har bifogat
yttranden från Umeå, Haparanda och Piteå tingsrätter.

Efter remissbehandlingen
har i Stockholm den 19 november 1973 hållits överläggningar mellan de högsta
åklagarmyndighetema i samtliga nordiska länder. Överläggningarna resulterade i
etl tilläggsavtal samma dag till det förut nämnda samarbetsavtalel den 6 februari
1970. I tilläggsavtalet regleras frågan om samordning av bestämmelserna i
samarbetsavtalet och bestämmelserna i lagföringskonventionen i förhållandet
mellan nordiska länder som har tillträtt konventionen.

2
Föredraganden

2.1
Tillträde till konventionen

I
takt med livligare kommunikationer mellan länderna har brottsligheten blivit
alltmer internationell. Rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden medför
även att de rältsvårdande myndigheterna allt oftare får ta ställning till fall
då gärningsmannen är hemmahörande i främmande land eller då brott har begåtts
utomlands. Kraven på internationellt samarbete i hithörande frågor har därför
blivit allt starkare.

Etl led i utvecklingen mot
ökat samarbete mellan de europeiska länderna på brottsbekämpningens område
utgör tillkomsten av 1964 års inom Europarådet utarbetade konvention om straff
för vägtrafikbrott (trafikbrottskonventionen), vilken har ratificerats
av Sverige

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 10

(prop.
1971:114). Traflkbrottskonvenlionen innehåller regler om lagföring för
trafikbrott och verkställighet av dom avseende sådant brott i fall när
gärningsmannen har sitt hemvist i annan konventionsstat (hemviststaten) än den
där brottet har begåtts (gärnings-staten). Konventionen förpliktar hemviststaten
att på framställning av gärningsslaten pröva frågan om lagföring för brottet
eller verkställa dom som har meddelats i gärningsstaten. Sverige har vid
ratifikationen gjort förbehåll mot den del av konventionen som innehåller
regler om verkställighet i hemviststaten. Tillträdet till konventionen har
föranlett utfärdandet av lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts
utomlands, vilken trätt i kraft den 1 april 1972.

Genom
1970 års konvention om broltmålsdoms internationella rättsverkningar (brotlmålsdomskonventionen),
vilken också utarbetats inom Europarådet, har skapats möjligheter till
internationellt samarbete för verkställighet av utländska domar även utanför
trafikbrottens område. Konventionen reglerar både verkställighet av dom som
har meddelats av domstol efter förhandling i brottmål och, under vissa
förutsättningar, verkställighet av bötesförelägganden och liknande
administrativa beslut som närmare anges i en bilaga till konventionen. Ett
särskilt avsnitt av konventionen innehåller bestämmelser om brottmålsdoms
internationella rättskraft samlade under rubriken "Ne bis in idem"
(ej två gånger i samma sak). Här regleras bl.a. frågan om utländsk brottmålsdom
som rättegångshinder i ny process.

Brottmålsdomskonventionen
har ratificerats av Sverige (prop. 1972:98), Cypern ocb Danmark ocb trädde i
kraft den 26 juli 1974 mellan dessa länder. Den har härefter tillträtts även av
Norge och har dessutom undertecknats av sex andra stater. Sveriges tillträde
till konventionen föranledde bl.a. införande i 2 kap. 5 a § brottsbalken (CrB)
av bestämmelser motsvarande konventionens ""ne bis in
idem"'-regler.

Arbetet
inom Europarådet på att åstadkomma så smidiga samarbetsformer som möjligt vid
bekämpandet av brottslighet med internationell anknytning har fortsatt genom
tillkomsten av 1972 års konvention om överförande av lagföring i brottmål.
Lagföringskonven-tionens huvudsakliga syfte är att säkerställa genomförandet av
lagföringen och undvika de olägenheter som uppstår när flera stater enligt sin
interna lagstiftning är behöriga att vidta åtgärder för lagföring. Härvid skall
även beaktas den misstänktes intresse av att lagföring kommer till ständ i den
stat där det ter sig mest ändamålsenligt.

För
att tillgodose nu nämnda syften innehåller lagföringskonventionen regler som
ger fördragsslutande stat behörighet att enligt sin strafflag lagfora brott, pä
vilket strafflagstiftningen i annan fördragsslutande stat är tillämplig, även
i de fall när brottet inte omfattas av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 II

den
förra statens ursprungliga straffrättsliga kompetens. Denna sub-sidiära
behörighet får utövas bara när framställning sketi från annan konventionsstat.
Huvuddelen av konventionen ägnas frågor om hur överförande av lagföring från en
stat till en annan skall gå till. Här regleras sålunda förutsättningarna för
att en fördragsslutande stat skall få avlåta en framställning om lagföring i
annan konventionsslat liksom för att den anmodade staten skall kunna vägra att
vidta åtgärder med anledning av framställningen. 1 det förra hänseendet är
särskilt den situationen atl den misstänkte har hemvist i den anmodade staten
av praktisk betydelse. Konventionen innehåller vidare bestämmelser om
förfarandet vid översändande av framställning, om verkan av framställningen i
den anmodande och den anmodade staten samt om tillfälliga tvångsåtgärder i den
senare staten i samband med att fråga om överförande av lagföring uppkommer. I
konventionen ingår också särskilda regler om samordning av lagföring när mer än
en stat har ursprunglig kompetens att pröva en ansvarsfråga och om "ne bis
in idem"-prin-cipens iakttagande. De senare reglerna - sammanförda i del V
av konventionen - stämmer överens med moisvarande bestämmelser i
brottmålsdomskonventionen.

Som
har nämnts i inledningen har inom justitiedepartementet upprättats en
promemoria vari frågan om Sveriges tillträde till lagföringskonventionen
närmare behandlas. I promemorian framhålls att del ibland föreligger betydande
svårigheter att beivra brott när gärningsmannen har lämnat landet innan lagföring
hunnit inledas. En lösning av detta problem torde inle kunna uppnås utan en
nära samverkan med andra stater. Genom lagföringskonventionen har enligt promemorian
skapats ett instrument för sådan samverkan.

Vid
remissbehandlingen av promemorian har rått allmän enighet om värdet av att
möjligheterna till internationellt samarbete på straffrättens område vidgas.
Remissinstanserna har också tillstyrkt att Sverige biträder
lagföringskonventionen. JK anser att konventionen utgör etl viktigt bidrag till
kampen mot den ökande internationella brottsligheten, främst genom atl den
möjliggör lagföring i betydligt större utsträckning än som f.n. är fallet.
Därtill kommer att den brottsliges rättigheter och åleranpassningsmöjligheter
i regel torde bäst tillgodoses om konventionen tillämpas. RÅ framhåller
särskilt betydelsen av atl lagföring sker i det land där den misstänkte hör
hemma och erinrar om de kriminalpolitiska och humanitära fördelar detta
innebär. Hovrätten för Övre Norrland pekar på den internationella brottslighetens
inriktning mot allt grövre brott och anser att bestämmelserna om utlämning och
brottmålsdomskonventionens regelsystem inle utgör tillräckligt effektiva medel
i kampen mot denna brottslighet. Enligt hovrättens uppfattning gäller det framför
allt alt komma lill rätta med den internationella narkotikahanteringen
och förmögenhetsbrotts-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 12

ligheten
över gränserna av organiserad och yrkesmässig karaktär. Det föreligger också
ett betydande intresse av att den som har begått brott mot svensk lag kan
lagforas i annat land, till vilket han har anknytning, och där få undergå
påföljden. Stockholms tingsrätt, som ansluter sig till promemorians ståndpunkt
vad gäller behovet av ytterligare internationellt samarbete, anser det inte
tillräckligt att ett sådant samarbete finns på den polisiära sidan utan det
måste också omfatta lagföring och verkställighet om önskad effekt skall kunna
nås. Brottmålsdomskonventionen är ett betydelsefullt framsteg i detta
hänseende. Lagföringskonventionen utgör ett nytt viktigt steg på den inslagna
vägen. Konventionen erbjuder också enligt tingsrätten tillfredsställande
garantier från rättssäkerhetssynpunkt. Kriminalvårdsstyrelsen anför att
styrelsen i sin verksamhet fått känning av att brottsligheten i allt högre grad
fått en internationell karaktär. Bl.a. har svårigheten att i vissa fall
verkställa ådömda påföljder ökat. Det förekommer sålunda emellanåt - i
allmänhet gäller det utlänningar som har dömts till korta straff - att den
dömde när domen skall verkställas befinner sig utomlands och därför inte kan
nås för verkställighet. Det har också i inte så få fall förekommit att intagna
utlänningar, som har påbörjat verkställigheten av ådömt straff, i samband med
permission eller rymning från anstalt begett sig utomlands och inte kunnat
anträffas eller återföras till Sverige. Med hänsyn till svårigheten att i vissa
fall verkställa en brottmålsdom är del från styrelsens synpunkt mycket
tillfredsställande att genom lagföringskonventionen öppnas större möjligheter
att få mål överförda till stat som i det särskilda fallet bedöms ha bäst
möjlighet till lagföring ocb verkställighet. Lagföringskonventionen utgör
enligt styrelsen en i hög grad önskvärd utbyggnad av det nordiska och internationella
samarbetet för beivrande av brott.

I
likhet med remissinstanserna delar jag uppfattningen atl lagföringskonventionen
är ett värdefullt komplement till tidigare överenskommelser om internationellt
samarbete på brottsbekämpningens område. De problem som den nya konventionen
söker komma till rätta med har med den ökade rörligheten över gränserna och den
tilltagande internationella brottsligheten fått en allt större aktualitet. De
möjligheter som nu slår till buds för att få en person som har begått brott
utanför hemvistlandet åtalad och dömd för brottet i gärningslandet är
begränsade. Den europeiska utlämningskonventionen medger endast att
allvarligare brott under vissa förutsättningar kan lagforas genom att den
misstänkte utlämnas från ett land till ett annat. Också i övrigt ger gällande
internationella överenskommelser förhållandevis begränsade möjligheter atl
ingripa mot brottslighet av internationell karaktär. Undantag utgör främst fall
som omfattas av det nordiska samarbetsavtalet på området och av trafikbroltskonvenlionen.

Lagföringskonventionen
syftar inte endast till alt få till stånd en mer

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 13

effektiv
brottsbekämpning. Den ger också möjlighet till att anordna lagföringen i det
land där det framstår som mest ändamålsenligt från utredningssynpunkt och med
tanke på den misstänktes förhållanden. Bland förutsättningarna för att stat
skall få göra framställning om lagföring i annan stat nämns i konventionen
särskilt att verkställighet i den anmodade staten av en eventuell dom kan antas
öka möjligheterna till den dömdes sociala återanpassning.

För att kunna fogas in i
olika staters rättssystem och för atl tillgodose kraven på rättssäkerhet har
lagföringskonventionen med nödvändighet fått en rätt komplicerad uppbyggnad.
Det kan bl.a. på grund härav komma att dröja ännu någon tid innan konventionen,
vilken hittills har undertecknats av åtta stater, träder i kraft. Det finns
emellertid anledning räkna med att konventionen kommer att tillträdas av ett
betydande antal västeuropeiska stater. Från övriga nordiska länders sida har
uttalats en positiv inställning till konventionen.

Med
hänsyn till det anförda förordar jag att Sverige tillträder konventionen.

2.2
Förbehåll och förklaringar

Stat
som tillträder lagföringskonventionen kan enligt art. 41 begagna sig av en
eller flera av de möjligheter till förbehåll som anges under a) - h) i bilaga I
till konventionen.

Konventionsstat
kan sålunda förbehålla sig alt

a)
avslå framställning, om den
anser att brottet uteslutande är ett religiöst brott,

b) avslå framställning om lagföring för gärning som
enligt statens egen lag kan bestraffas endast av administrativ myndighet,

c) inte godta art. 22 (automatisk förlängning av tiden
för åtalspreskription i den anmodande staten),

d) inte godta art. 23
(automatisk förlängning vid subsidiär behörig

het av tiden för åtalspreskription i den anmodade staten),

e) av
konstitutionella skäl inte godta art. 25 andra meningen (förbud

för stat med endast subsidiär behörighet att döma till strängare påföljd

än som stadgas i den anmodande statens lag),

f) inte godta
bestämmelsen i art. 26.2 (preskriptionsavbrytande

åtgärd i den anmodande eller den anmodade staten skall ha samma

verkan i den andra av dessa stater) i de fall då den är behörig på grund

av sin interna lagstiftning,

g) inte tillämpa art. 30
och 31 (konsultation mellan länderna när flera

är behöriga att beivra visst brott) på gärning, som enligl någon av

staternas lagstiftning kan bestraffas enbart av administrativ myndighet

samt

h)
inte godta del V i konventionen (utländsk brottmålsdoms rätts-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 14

k
ra fl).

Som
framgår av promemorian har frågan om förbehåll varit föremål för nordiska
överläggningar. En utgångspunkt har därvid varit att såvitt möjligt undvika att
göra förbehåll. Även om enighet inte har kunnat uppnås i alla enskildheter
beroende på intern lagstiftning och rättslig tradition föreligger från
materiell synpunkt endast smärre skillnader. I sammanhanget kan även erinras om
att art. 11 erbjuder betydande möjligheter att i tveksamma fall avslå en
framställning om överförande av lagföring.

Vad
först gäller frågan om förbehåll mot religiösa brott delar jag den i
promemorian uttryckta uppfattningen att något sådant förbehåll inte behövs för
svensk del. Redan kravet på s.k. dubbel straffbarhet utesluter lagföring här
för religiösa brott i egentlig mening. Det föreligger dock brott enligt svensk
lag där syftet med kriminaliseringen är att värna om religionsfriheten. Som
exempel härpå kan nämnas brotten hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § BrB) och olaga
diskriminering (16 kap. 9§ BrB). Också detta förhållande anser jag motivera alt
möjligheten till förbehåll under a) inte utnyttjas. Såsom anförs i promemorian
föreligger inte heller behov av förbehåll enligt b), eftersom sådan lagföring
som omfattas av konventionen inte i något fall handhas endast av administrativ
myndighet här.

Det
förbehåll som får göras enligl c) avser den automatiska förlängning av tiden
för åtalspreskription med sex månader som enligt art. 22 gäller i den anmodande
staten för den händelse att framställning görs om överförande av lagföring. Som
anförs i promemorian syftar denna förlängning till att bevara möjligheten att
återuppta lagföringen när den anmodade staten inte slutligt övertar denna.
Bestämmelsen torde få betydelse när framställning om lagföring görs mot slutet
av preskriptionstiden. Enligt promemorian bör konventionens regler i denna del
godtas.

Länsåklagaren
I Norrbottens län framhåller i sitt remissyttrande att ju närmare
preskriptionstidens utgång en lagföring sker, desto mer har intresset för
lagföring tunnats ut liksom den brottsbekämpande verkan lagföringen har. Denna
uppfattning har enligt länsåklagaren godtagits i andra sammanhang. Vid
bagatellbrottslighet kan således närheten lill preskription utgöra grund för
beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket I
rättegångsbalken (RB). Vid den grova brottsligheten kan vis.serligen
uppfattningen vara en annan, men i dessa fall är preskriptionstiderna så pass
långa att intresset av den föreslagna förlängningen framstår som obetydligt.
Det framstår som inle helt uteslutet att stötande resultat kan nås, om art. 22
godtas, även om sådana resultat kan undvikas genom att framställning underlåts.
Genom ett förbehåll skulle ståndpunkten bli densamma som den som intogs vid
tillträdel lill trafikbrottskonventionen. Enligt länsåklagaren

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 15

framstår delta som en fördel.

I art. 6
trafikbrottskonventionen flnns regler om beräkning av preskriptionstid, när
framställning om lagföring gjorts enligt konventionen. Bl.a. föreskrivs att
tiden för åtalspreskription skall börja räknas i hemviststaten först från den
dag då framställningen om lagföring tas emot. Enligt samma bestämmelse avbryts
tiden för åtalspreskription i gärningsstaten från dagen för framställning om
lagföring och börjar i förekommande fall åter löpa från den dag hemviststaten
meddelar sitt beslut att inte vidta några åtgärder för lagföring eller
gärningsstaten återkallar framställningen, dock senast sex månader efter
framställningen om lagföring. Sverige har vid tillträdet till
trafikbrottskonven-lionen gjort förbehåll mot art. 6.

Bestämmelserna
om förlängning av tiden för åtalspreskription i den anmodande staten är sålunda
inte identiska i de två nu jämförda konventionerna. Vid tillträdet till
trafikbrottskonventionen bedömdes behovet av en särreglering för de brott
konventionen avser som ringa. Inom lagföringskonventionens tillämpningsområde
ter sig saken något annorlunda. Internationellt sett torde Sverige ha korta
preskriptionstider. Det kan också antas att antalet fall, då lagföringen
återgår till den anmodande staten, blir relativt sett större än när fråga
endast är om trafikbrott. Man torde heller inte kunna bortse från att den
anmodade statens beslut vid mera svårutredd brottslighet kan dröja, inte minst
på grund av åtgärder från den misstänktes sida. Mot bakgrund av det nu anförda
har jag i likhet med alla utom en av de remissinstanser som uttalat sig i
frågan kommit till den uppfattningen att konventionens reglering kan godtas för
svensk del. Något förbehåll enligt c) bör alltså inte göras.

I
promemorian föreslås att förbehåll görs enligt d). Hovrätten för Övre Norrland
och Stockholms tingsrätt ifrågasätter dock om sådant förbehåll är erforderligt.

Bestämmelserna i 2 kap. BrB om svensk lags tillämplighet
är mycket vidsträckta. Förlängning av tiden för ålalspreskription i den
anmodade staten enligt art. 23 tar endast sikte på de fall då denna stat inte
har ursprunglig straffrättslig behörighet utan tillförs sådan i enlighet med
art. 2 genom att motta en framställning om lagföring. Antalet sådana fall torde
bli ytterst begränsat. Från svensk synpunkt är också intresset ringa av att
lagföring sker här under sådana omständigheter. Jag ansluter mig därför till
promemorieförslaget i denna del.

Vid lagföring i Sverige av brott begånget utomlands skall
enligt 2 kap. 2 § tredje stycket BrB hänsyn tas till gärningsortens lag även på
det sättet att däri föreskrivet straffmaximum skall respekteras vid
bestämmandet av påföljd här. Regeln gäller även om påföljden härigenom skulle
komma att underskrida minimum i den svenska straffbestämmelsen. Som anges i
promemorian förekommer därför inte

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 16

anledning
att utnyttja möjligheten till förbehåll enligt e).

Det
skulle enligt min mening kunna medföra praktiska svårigheter och onödig omgång
om bestämmelserna i art. 26.2 om verkan av preskriptionsavbrytande åtgärd inte
godtogs. Ofta torde just delgivning av stämning föranleda att den misstänkte
lämnar gärningsstaten. Jag förordar därför i likhet med promemorian att
förbehåll enligt f) inte görs. Det är vidare uppenbart att det inte föreligger
skäl att utnyttja möjligheten till förbehåll enligt g).

Som
tidigare har anförts innehåller lagföringskonventionen ett särskilt avsnitt
(del V), i vilket regleras frågan om utländsk brottmålsdom som
rättegångshinder i ny process. Bestämmelserna stämmer nära överens med
motsvarande regler i brottmålsdomskonventionen, som ingående har behandlats i
prop. 1972:98 (s. 77, 98 och 215). Det begränsade förbehåll jag dä förordade godtogs
av riksdagen och har föranlett erforderlig lagstiftning. I promemorian föreslås
att motsvarande förbehåll görs beträffande lagföringskonventionen. Vid
remissbehandlingen har inte anförts några skäl till omprövning av frågan. Jag
förordar därför att möjligheten till förbehåll enligt h) utnyttjas på det
sättet att Sverige inte godkänner tillämpningen av del V i konventionen dels
såvitt bestämmelserna i denna del innebär hinder mot lagföring i Sverige för
brott för vilket det lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är fängelse
i fyra år eller däröver, dels såvitt dessa bestämmelser innebär hinder mot
verkställighet i Sverige av här i landet ådömd eller ålagd påföljd för brott.

Konventionsstat
kan som framgår av art. 46 i olika hänseenden genom förklaring avvika från
vissa bestämmelser i konventionen, vilka i huvudsak tar sikte på förfarandet.
Jag skall här främst uppehålla mig vid möjligheten att avge förklaring enligt
art. 13.3 och art. 18.2.

Enligt
art. 13.1 skall nödvändig skriftväxling för tillämpning av konventionen
ombesörjas av konventionsstaternas justitiedepartement eller, efter särskild
överenskommelse, ske direkt mellan vederbörande myndigheter. I promemorian
föreslås med hänvisning till de ställningstaganden som gjorts vid Sveriges
tillträde till vissa andra konventioner att Sverige utnyttjar möjligheten
enligt art. 13.3 att tillämpa andra regler än de angivna sålunda alt för svensk
del utrikesdepartementet (UD) utses till att sända och motta framställningar
och andra meddelanden enligt konvenlionen.

Som
redan har berörts har nordisk enighet nåtts om all konventionens bestämmelser
i princip skall tillämpas i förhållandet mellan de nordiska länder som
tillträtt konventionen men att vissa regler i 1970 års samarbetsavtal
fortfarande skall gälla. Det har nämligen ansetts angeläget att de nuvarande
enkla och smidiga formerna för samarbete på lagföringens område inte går
förlorade. En av dessa regler föreskriver direkt skriftväxling mellan
ländernas åklagarmyndigheter. Jag

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop, 1975/76: 3 17

förordar
därför att den i promemorian föreslagna förklaringen enligl art. 13.3, vilken
jag i övrigt biträder, i klargörande syfte utformas så alt undantag görs för
nämnda samarbete med nordiskt land.

Art.
18 i konventionen innehåller bestämmelser om översättning av framställningar
och andra handlingar som sänds till konventionsstat vid tillämpning av
konventionen. Enligt huvudregeln kan den avsändande staten använda sitt eget
språk. Konventionsslat kan dock genom förklaring förbehålla sig rätt att kräva
alt framställningar och andra handlingar skall åtföljas av översättning. Vid
sådant förhållande blir annan konventionsstat skyldig att sända handlingar
antingen på mottagarlandets språk eller på något av Europarådets officiella
språk - franska eller engelska - eller på det av dessa språk som staten anger i
förklaringen.

I
promemorian framhålls särskilt att någon översättning inle är nödvändig vad
gäller handlingar som ar avfattade på danska eller norska språket. Vad gäller
övriga handlingar på främmande språk föreslås i promemorian i likhet med vad
som gäller i fråga om traflk-brotts- och broltmålsdomskonventionerna krav på
översättning till engelska språket. Även jag biträder promemorieförslagel i
detta avseende och förordar att Sverige enligt art. 18.2 genom förklaring förbehåller
sig rätt att kräva att handlingar som har samband med tillämpningen av
konventionen och som är avfattade på annat språk än danska, engelska, norska
eller svenska skall åtföljas av översättning till engelska eller svenska språket.

Det
föreligger enligt promemorian inte behov av att i övrigt utnyttja de
möjligheter till förklaring som konventionen erbjuder. Inte heller
remissinstanserna har funnit detta påkallat. De speciella möjligheter som här
åsyftas saknar också enligt min uppfattning betydelse för Sveriges vidkommande.

2.3
Huvuddragen av lagstiftningen

2.3.1
Metoden för att införliva konvenlionen med svensk rätt m.m.

Lagföringskonventionens
bestämmelser saknar i väsentliga hänseenden motsvarighet i svensk rätt. Ett
tillträde till konventionen aktualiserar därför särskild lagstiftning i ämnet.

Vid
införlivandet av internationella överenskommelser med svensk rätt kan man välja
olika lagstiftningsmetoder. Man kan införliva överenskommelsen genom en
lagsliftningsakt av innebörd att överenskommelsens bestämmelser skall gälla
som svensk lag (inkorporeringsmetoden) eller omarbeta överenskommelsen till
svensk lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk
(trans-formalionsmetoden).

1
promemorian förordas transformalionsmeloden under hänvisning

2-Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 18

till
de praktiska fördelar denna innebär vid tillämpningen. Vid remissbehandlingen
har frågan föranlett uttalanden bara från ett par instanser. Hovrätten för Övre
Norrland framhåller att den kommande lagstiftningen genom
transformationsmetoden vinner i koncentration och överskådlighet. Även Svea
hovrätt biträder promemorieförslaget men anmärker att metoden då bör användas
konsekvent. Enligt hovrätten har promemorians lagförslag i vissa delar fått en
så knapphändig utformning att en rätt förståelse av bestämmelsernas innebörd
synes förutsätta ingående kännedom om konventionstexten.

Frågan om metoden för
införlivande av internationella överenskommelser med svensk rält har
behandlats av utredningen om författningspublicering m.m. i det nyligen
avgivna betänkandet (SOU 1974:100) Internationella överenskommelser och svensk
rätt. Utredningen föreslår vissa riktlinjer som de lagstiftande organen bör
beakta vid valet av metod för transformering av en internationell överenskommelse
till intern rätt. Betänkandet remissbehandlas f.n. och ställning har därför
ännu inte tagils till utredningens förslag. I detta sammanhang anser jag i vart
fall övervägande skäl tala för atl den i promemorian använda
transformationsmetoden väljs. En sådan lösning innebär visserligen alt nordisk
enighet inte torde kunna uppnås i fråga om valet av lagstiftningsmetod,
eftersom inkorporeringsmetoden har använts i det lagförslag som tidigare har lagts
fram i Danmark i ämnet. Enligt min mening saknar dock valet av
lagstiftningsmetod praktisk betydelse för del nordiska samarbetet på detta
område. Jag biträder därför promemorieförslaget i detta avseende.

Lagföringskonventionen
innehåller ett stort antal bestämmelser, delvis med komplicerat innehåll. Det
framstår då i och för sig som angeläget att de myndigheter, som har atl
tillämpa konventionens regler, genom lagtexten ges utförlig information om
dessas innehåll. Att utan begränsning beakta denna synpunkt skulle dock enligl
min mening göra lagen onödigt tyngande. Åtskilliga bestämmelser är av
verkställighetskaraktär och kan med fördel utfärdas i administrativ ordning.
Detta gäller bl.a. regler om hur svensk myndighet skall gå till väga vid
avlåtande resp. mottagande av framställning om lagföring. Jag har för avsikt
atl senare föreslå sådana bestämmelser. I sammanhanget vill jag erinra om att
UD enligt förslaget skall ombesörja den direkta kontakten med utomnordisk stat
vid tillämpning av konventionen. Del framstår enligt min mening som onödigt atl
i lag införa detaljerade bestämmelser rörande de åtgärder UD har att vidta.

I likhet med flertalet
remissinstanser biträder jag förslaget i promemorian att de lagbestämmeLser
som föranleds av ett tillträde till lagföringskonventionen las upp i en
särskild lag. Också i fråga om den nya lagens allmänna uppbyggnad kan jag i
huvudsak ansluta mig till promemorieförslaget.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 19

2.3.2
Lagens tillätnpningsområde

I
fråga om lagstiftningens tillämpningsområde delar jag uppfattningen i
promemorian atl lagen bör begränsas att avse förhållandet till stater sorn har
tillträtt lagföringskonventionen. Som framgår av promemorian hindrar inte
detta att överförande av lagföring kan komma till stånd i andra fall. Sådant
samarbete utan stöd av särskild överenskommelse förekommer också undantagsvis.
En förutsättning för att lagföring i etl sådant fall skall kunna ske i Sverige
är att svensk domstol är behörig enligt 2 kap. 2 eller 3 § BrB. Vid lagföringen
i Sverige äger då självfallet endast de vanliga straffprocessuella reglerna
tillämpning.

I
promemorian har särskilt uppmärksammats frågan om lagstiftningens tillämpning
inom Norden. Anledningen härtill är det redan nu existerande samarbetsavtalet
från år 1970 mellan de högsta åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna.
Enligt avtalet får under vissa förutsättningar berörd åklagarmyndighet i ett
land göra framställning om lagföring till moisvarande myndighet i annat
nordiskt land. En redogörelse för samarbelsavtalets huvudsakliga bestämmelser
och de anvisningar RÅ utfärdat i anslutning till detta finns intagen i promemorian.

I
sitt remissyttrande anför RA alt
det skulle framstå som en omotiverad skillnad, om behörigheten atl lagfora
brott här i landet vidgades när del gäller brott som har begåtts på den
europeiska kontinenten men inte i fråga om brott som begåtts i annan nordisk
stal. Konvenlionen bör därför gälla också i förhållandet mellan de nordiska
staterna. RÅ framhåller dock vikten av att det nordiska samarbetet får fortgå i
nuvarande smidiga former och påpekar att art. 43 i konventionen öppnar
möjlighet atl använda särskilda system för vissa anslutna staters inbördes
förhållanden. Vad gäller frågan om det inter-nordiska avtalets slatsrättsliga
karaktär anser RÅ att det inte behövs någon ytterligare egentlig
lagstiftningsåtgärd än som har föreslagits i promemorian, eftersom Kungl. Maj:t
enligt lagförslaget bemyndigas alt meddela bestämmelser om förfarandet vid
samarbetet mellan Sverige och annan stat.

Som
jag har nämnt inledningsvis har efter remissbehandlingen av promemorian hållits
överläggningar mellan de högsta åklagarmyndigheterna i samtliga nordiska
länder. Överläggningarna resulterade i etl tilläggsavtal till del nordiska
samarbetsavtalel. I tilläggsavtalet anges först atl samarbetsavtalel i sin
helhet gäller i förhållandet mellan nordiska länder som inte båda har anslutit
sig till lagföringskonventionen. Det kan nämligen antas, atl det dröjer
åtskillig tid innan alla nordiska länder har tillträtt konvenlionen. I
förhållandel mellan nordiska länder som har anslutit sig till konvenlionen
skall enligt tilläggsavtalet bestämmelserna i 4, 5, 7 och 8 §§ i
samarbetsavtalet gälla utöver och i stället för konventionens bestämmelser. 1 4
§ återfinns

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 3 20

bl.a.
regler om vilka uppgifter en framställning enligt avtalet skall innehålla och
om tillämpligt språk vad gäller såväl framställningen som tillhörande
handlingar. De myndigheter som i respektive land är behöriga atl göra eller
motta framställning anges i 5 ij. Finner sådan myndighet skäl föreligga att i
det egna landet lagfora en person för brott som förövats i annat nordiskt land,
bör enligt 7 ij myndigheten underrätta vederbörande myndighet i gärningslandet
därom. I 8 § flnns slutligen en rekommendation lill de myndigheter som har att
tillämpa avtalet att söka lösa uppkommande frågor på ett smidigt sätt i samråd
med varandra.

Det är enligt min
uppfattning av stort värde alt enhetliga bestämmelser i så väsentliga frågor
som straffrättslig behörighet, möjlighet atl göra framställning om lagföring
eller alt avslå en sådan, användning av tvångsmedel m.m. gäller vid samarbete
inom konventionens ram med såväl nordisk som utomnordisk stat. Det nyssnämnda
tilläggsavtalet tar endast sikte på formerna för samarbetet mellan de nordiska
länderna. I övrigt förutsätts konventionen gälla. Det torde då inte finnas
något behov av en folkrättsligt bindande internordisk överenskommelse i dessa
frågor vid sidan om konventionens bestämmelser. De frågor som tas upp i
tilläggsavtalet synes ha fått en godtagbar lösning och förfaringssättet vid
överförande av lagföring enligt samarbetsavtalet är väl beprövat. Det kan dock
enligt min mening från systematisk synpunkt vara lämpligt att inte lämna
författningsmässigt helt oreglerade de särskilda formerna för samarbete med
annan nordisk stat som också tillträtt lagföringskonventionen. 1 en
tillämpningsförordning till den föreslagna lagstiftningen bör därför tas in
vissa föreskrifter med tanke på tilläggsavtalet. Närmare anvisningar
beträffande samarbetet mellan de nordiska länderna torde få meddelas av RÅ.

I
promemorian behandlas också frågan om den konkurrens som kan uppkomma i
förhållandet mellan trafikbrottskonventionen och lagföringskonventionen. Del
påpekas alt trafikbrottskonvenflonen saknar motsvarighet till bestämmelserna
om s. k. subsidiär behörighet i lagföringskonventionen och atl skyldigheten
all efterkomma en framställning är väsenfligt mindre vad gäller
trafikbroltskonvenlionen. I promemorian nämns atl förhållandet mellan de båda
konventionerna torde bli föremål för särskilda överläggningar inom
Europarådet. Enligl promemorian bör därför lagföringskonventionen tills vidare
inle tillämpas inom området för trafikbroltskonvenlionen i de fall då både den
anmodande och den anmodade staten har fllllrätt de två konventionerna.

RA anför att
resultatet av sådana överläggningar som nämns i promemorian endast kan bli att
utgångspunkter erhålls för staterna vid avgörandet av dessa frågor, eflersom
det torde ankomma på de fördragsslutande staterna själva att komma överens om
hur konven-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 21

tionerna skall tillämpas i förhållande till varandra. I
övrigt ansluter sig RÅ till promemorians ståndpunkt men framhåller liksom JK
att den förordade lösningen bör komma till uttryck i lagtexten.

Det är
enligt min mening angeläget att se till atl någon oklarhet inte uppstår
beträffande tillämpningsområdet för de två konventioner varom nu är fråga.
Övervägande skäl talar därför för att promemorians förslag i denna del följs.
Motsvarande fäller konkurrensförhållandet mellan lagföringskonventionen och
brottmålsdomskonventionen. Då frågan särskilt vad gäller förhållandet mellan
lagföringskonventionen och traflkbrottskonvenlionen torde ha storj praktisk
betydelse, anser jag det påkallat att lagtexten kompletteras med en
förtydligande regel på denna punkt.

Lagföringskonventionen
är, bortsett från de nyss berörda konkurrenssituationerna, tillämplig på varje
lagöverträdelse, som är förenad med påföljd som bestäms eller kan bestämmas av
domstol, oavsett brottets svårhetsgrad. Det förhållandet att sålunda även
lindrigare brott täcks av konventionen har vid remissbehandlingen särskilt
uppmärksammats av Umeå tingsrätt. Kan målet inte avgöras i den tilltalades
frånvaro med stöd av bestämmelserna i 46 kap. 15 § RB skulle enligt tingsrätten
en tillämpning av konventionen medföra att även bagatellbrotl kunde bli föremål
för överflyttning till annat land. Tingsrätten anser att det knappast är något
svenskt intresse att så sker.

För egen
del anser jag det vara av värde att bagatellbrotten inte lämnas utanför
konventionen. I den mån lagföring sker i hemlandet även för andra brott är det
från gärningsmannens synpunkt av betydelse att straff utmäts för hela hans
brottslighet i en rättegång. Även om en svensk dom kan åstadkommas enligl det
av tingsrätten nämnda lagrummet, måste möjligheten av att få den verkställd
beaktas. Är förutsättningarna härför små, bör överförande av lagföringen ske.
Även om verkställighet skulle kunna åstadkommas, exempelvis med stöd av
brottmålsdomskonventionen, kan det finnas anledning att innan åtal väcks
överväga om man inte i stället bör föra över lagföringen, vilket i allmänhet
torde vara en fördel från processekonomisk synpunkt. Självfallet har
vederbörande åklagare att före en framställning om överförande av lagföring
beakta möjligheterna av att underlåta åtal, när förutsättningarna härför är
uppfyllda i övrigt.

2.3.3 Framställning om överförande av lagföring från
Sverige

I 2 § promemorians lagförslag anges förutsättningarna för
framställning om överförande av lagföring från Sverige. Som grundläggande krav
gäller i enlighet med konventionen (art. 6.1) att någon är misstänkt för brott
enligt svensk lag. Åtalsrättskommittén framhåller att det enligt ordalydelsen
är en påfallande låg grad av bevisning i fråga om den misstänktes skuld som
får utlösa förfarande enilgu lagen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 22

Kommittén antar dock att några vådor inte skall behöva
följa därav. Har en tillfredsställande förundersökning kunnat ske här och
finner den prövande svenska myndigheten att det visserligen föreligger
misstanke och kanske till och med skälig misstanke men inte tillräckliga skäl
som skulle motivera ett svenskt åtalsbeslut, lär framställning enligt kommittén
inte komma alt göras.

Det kan enligt min mening förutsättas att en framställning
om överförande av lagföring i allmänhet görs endast i situationer när
bevisläget i och för sig skulle motivera ett åtal vid svensk domstol. Om
misstanke om brott föreligger, kan dock framställning göras, om överförande av
lagföringen påkallas av utredningsskäl och i synnerhet om det viktigaste
bevismaterialet finns i den anmodade staten /jfr 2 § första stycket 5 och art.
8.1 (e)/. I sådana situationer kan det undantagsvis förekomma att det
bevismaterial som finns här inte utgör tillräckliga skäl för åtal i Sverige
men att framställning om överförande av lagföring ändå bör göras. Från
rättssäkerhetssynpunkt kan knappast riktas någon invändning häremot. De i 2 ij
uppställda förutsättningarna för framställning om överförande av lagföring är i
övrigt en direkt transformation av art. 8. Bestämmelserna har lämnats ulan
erinran under remissbehandlingen och synes lämpligt utformade.

Enligt 2§ tredje stycket promemorieförslaget skall Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer besluta om framställning om
överförande av lagföring skall göras till annan stat. Motsvarande föreslås
gälla i fråga om prövning av huruvida utländsk framställning skall föranleda
bifall eller avslag (10 ij). 1 promemorian anförs att avsikten är alt dessa
befogenheter i huvudsak skall delegeras till RÅ. Förslaget har inte föranlett
någon erinran vid remissbehandlingen.

För egen del ansluter jag mig till den i promemorian
föreslagna lagregeln. I enlighet härmed får det ankomma på regeringen att
bestämma i vilken mån befogenheterna skall delegeras och till vilka myndigheter
delegation skall ske. I förhållandet mellan nordiska stater, som har tillträtt
lagföringskonventionen, är som jag tidigare anfört avsikten atl behålla
möjligheten till direkt kontakt mellan vederbörande staters lokala
åklagarmyndigheter. För dessa fall bör därför delegation ske till sådan
myndighet. I övrigt synes del naturligt att delegation sker till RÅ. Vad gäller
frågan om delegationens omfattning finns anledning att överväga dels att i
vissa fall förbehålla åt regeringen att besluta om avslag på framställning från
främmande stat, dels att ålägga myndighet att i tveksamma fall underställa
regeringen fråga om framställning om överförande av lagföring skall göras.

2.3.4 Verkan här i landet av framställning om överförande
av lagföring från Sverige

En framställning om överförande av lagföring syftar till
att förlägga

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 23

lagföringen
till den stat där denna från olika synpunkter ler sig mest ändamålsenlig. Det
är då nödvändigt att reglera frågan i vad mån framställningen medför hinder för
den anmodande staten atl vidta annan åtgärd för lagföring och vilken verkan den
anmodade statens beslut att bifalla eller avslå framställningen skall ha i
sådant hänseende. Rättegång bör självfallet inte pågå mot samma person rörande
samma brott i olika stater. Detsamma gäller i princip åtgärder som hör till
förundersökningen.

Bestämmelserna i art. 21.1
innebär att den anmodande staten fram till dess staten har mottagit den andra
statens beslut med anledning av framställningen är bibehållen vid sin rätt att
vidta alla åtgärder för lagföring utom att anhängiggöra saken inför domstol
eller låta annan myndighet avgöra saken. Föreligger en lagakraftvunnen dom
medför framställningen hinder mot verkställighet. Bifalls framställningen får
den anmodande staten inte längre vidta några som helst åtgärder för lagföring.

Bestämmelserna i art. 21.1
återfinns i 3§ promemorieförslaget. I paragrafens första stycke föreskrivs att
åtal inte får väckas eller strafföreläggande eller föreläggande om ordningsbot
utfärdas, sedan framställning om överförande av lagföring gjorts. Andra
åtgärder för lagföring får dock vidtas intill dess den andra statens beslut i
anledning av framställningen mottagils. Enligt andra stycket skall åklagaren
besluta om åtalsunderlåtelse, om lagföringen överförts innan åtal väckts. Sker
överföringen senare skall åtalet nedläggas utan hinder av bestämmelsen i 20
kap. 9 § första stycket RB, enligt vilken allmänt åtal inte får nedläggas efter
det att dom fallit i första instans. Görs framställning om överförande av
lagföring sedan dom meddelats, får enligt tredje stycket domen inte
verkställas.

De föreslagna
bestämmelserna har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Några
remissinstanser är emellertid kritiska mot konstruktionen i 3 § andra stycket
promemorieförslaget. Sålunda framhåller RA
att termen "åtalsunderlåtelse" används för att beteckna ett
beslut att inte tala å brott som fattats med stöd av 20 kap. 7 § RB eller lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Termen flnns
inte deflnierad i lagtext och bör enligt RÅ inte första gången förekomma i en
lag av nu ifrågasatt art. Ett beslut om åtalsunderlåtelse meddelas när den
misstänkte erkänt brottet eller annars övertygande bevisning föreligger. Dessa
förutsättningar föreligger inte alllid i de fall konventionen avser. När
lagföringen överförts bör därför den rätta åtgärden vara att åklagaren beslutar
atl åtal inte skall väckas här. Den följande meningen i lagtexten bör enligt RÅ
innehålla att väckt åtal skall nedläggas om inte dom meddelats. Hänvisningen,
som föreskriver undanlag från 20 kap. 9 § första stycket RB, synes inte fylla
någon funktion, eflersom åtals nedläggande sedan

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 3 24

dom fallit inte bur någon betydelse för målets
handläggning bos åklagare eller domstol (jfr 3 § tredje stycket
promemorieförslaget). Det beslut, som åklagaren har att fatta, utgör snarast
ett undantag från 20 kap. 6 § RB och blir väl förenligt med denna föreskrifts
lydelse. Att åklagaren beslutar att inte tala å brott när annan stat har
övertagit lagföringen, får anses vara uttryck för en allmän rättsregel som
skall råda på området. RÅ framhåller även att komplikationer i form av
lispendens kan uppkomma i det internationella samarbetet, om målsäganden
utnyttjar sin möjlighet att väcka åtal vid svensk domstol sedan åklagaren
beslutat att åtal inte skall äga rum.

Även åtalsrättskommittén riktar starka invändningar mot
den föreslagna konstruktionen. Kommittén ansluter sig till den ståndpunkt i
samma frågor som har kommit till uttryck i prop. 1971:114 med förslag till lag
om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Däri anfördes bl.a. att
åtalsplikten enligt svensk rätt torde få anses uppfylld i de fall lagföringen
överfördes till främmande stat. Vidare erinrades om bestämmelsen i 45 kap. 1 §
tredje stycket RB, där det föreskrivs att nytt åtal inte får väckas mot den
tilltalade för gärning, för vilken han redan slår under åtal. Bestämmelsen är
formellt tillämplig endast då åtal väckts vid svensk domstol men svenska
åklagare torde i enlighet med grunderna för bestämmelsen anse sig förhindrade
att väcka åtal har, när åtal för samma gärning har väckts i annat land efter
svensk åklagares begäran om lagföring där. I enlighet med detta synsätt
förordar kommittén att överförande av lagföringen till främmande stal före åtal
här inte betraktas som en anledning till undantag från åtalsplikten ulan
snarare som en omständighet som medför förbud eller hinder att åtala här. Det
beslut som skall fattas torde därför vara ett beslut om avskrivning från vidare
handläggning. För delta talar dessutom att beslutet innebär att åklagaren
skiljer saken från sig ulan atl ta ställning i sak. Mot konstruktionen med
åtalsunderlåtelse talar enligt kommittén främst att enligt nu gällande rätt
skuldfrågan måste vara klarlagd vid ett sådant beslut sar' atl beslutet medför
att målsäganden inträder i sin subsidiära åtalsrätt. Ser man i stället överföringen
som en speciell typ av lispendenshinder. blir detta gällande även mot
målsäganden. Vad gäller promemorians förslag att åtalet skall nedläggas efter
överföring även om dom meddelats men inle har vunnit laga kraft anser kommittén
att avsteg inte bör göras från den principiella ståndpunkten i 20 kap. 9 §
första slyckel RB. I all synnerhet gäller detta när promemorians konstruktion
inte löser problemet med målsägandens subsidiära åtalsrätl. Kommittén förordar
i stället en bestämmelse av innebörd att ett överförande av lagföringen medför
en lispendenseffekt och därmed anses skapa ett rätlegångshinder här. Det blir
visserligen en något säregen lispendenssituation, eftersom det utländska
procederet sätter igång efter del svenska men

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 25

trots
detta skulle anses utsläcka det svenska förfarandet. En sådan lösning innebär
att hindret gäller även mot målsäganden såvitt avser ansvarsfrågan. Några
bestämmelser för åklagarens handlande behövs inte. Han har endast att anmäla
rättegångshindret till domstolen. I de fall överföringen kommer till stånd
innan åtal väckts anser kommittén lagstiftning onödig. Det torde räcka med att
i motiven uttala att åklagaren i dessa situationer har att meddela
avskrivningsbeslut, eftersom hinder för fortsatta lagföringsåtgårder uppkommit
här.

Bestämmelserna
i 3 § promemorieförslaget syftar främst till alt undanröja de
lispendenseffekter som annars skulle kunna uppstå i samband med överförande av
lagföringen. Sådana bestämmelser är nödvändiga för atl uppfylla de krav som en
anslutning till konventionen ställer. Innehållet i paragrafens första stycke
slår i överensstämmelse med dessa krav och synes ha fått en lämplig utformning.
Till frågan om en framställnings inverkan på möjligheten att vidta
straffprocessuella tvångsåtgärder återkommer jag i det följande.

Som har påpekats av RÅ och
åtalsrättskommittén är den i 3 § andra stycket föreslagna ordningen med beslut
om åtalsunderlåtelse förenad med vissa lagtekniska brister. Det kan inte heller
anses lämpligt att i en så speciell lagstiftning som den föreslagna införa
termen åtalsunderlåtelse och ge den en annan innebörd ån den i vilken den nu
begagnas. Att målsäganden inte får åtala, sedan framställning om överförande av
lagföring gjorts, torde visserligen i och för sig följa redan av de föreslagna
bestämmelserna i första stycket. Detta förbud skulle dock framgå tydligare om,
som åtalsrättskommittén har föreslagit, etl överförande av lagföringen efter
det atl åtal har väckts anses utgöra rättegångshinder i det anhängiggjorda
målet. Den av kommittén förordade lösningen innebär också i övrigt fördelar i
förhållande till promemorieförslagets konstruktion. För de nu avsedda
situationerna torde det således vara tillräckligt med en bestämmelse om att
överförande av lagföring efter det alt åtal har väckts skall anses utgöra
rättegångshinder i målet vid den svenska domstolen. Vilka åtgärder hos berörda
myndigheter ett överförande av lagföringen bör medföra i nu diskuterade
hänseenden behandlas närmare i specialmotiveringen.

Bestämmelsen i 3 § tredje
stycket promemorieförslaget har väsentligen lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Stockhohns tingsrätt och åtalsrättskommittén föreslår dock
att i bestämmelsen anges att hinder för verkställighet inträder först sedan
framställning om överförande av lagföring har gjorts. Jag ansluter mig detta
förslag.

Stat
som har mottagit framställning om överförande av lagföring har enligt art.
1012 i konventionen ett flertal möjligheter att avslå framställningen eller,
om den bifallits, återkalla sitt beslut därom. Den andra staten kan också
besluta att inte vidta åtgärder med anledning av framställningen eller att
avbryta sådana åtgärder. Benägenheten att

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 26

göra
en framställning om överförande av lagföringen skulle minska avsevärt, om den
anmodande staten under alla förhållanden gick miste om rätten att beivra
lagöverträdelsen i fråga. I art. 21.2 i konventionen har därför upptagils ett
antal bestämmelser enligt vilka rätten till lagföring eller verkställighet
återgår till den anmodande staten när lagföring inte kommer till stånd i den
andra staten. Dessa regler gäller också om den anmodande staten återkallar
framställningen innan den andra staten beslutat vidta några åtgärder för
lagföring.

De
nu nämnda bestämmelserna i art. 21.2 motsvaras av 4 § promemorieförslaget.
Paragrafens utformning har godtagits eller lämnats ulan erinran av flertalet
remissinstanser. Aialsrätiskommittén anser dock att den föreslagna regeln inte
synes omfatta det fallet att den anmodade staten har meddelat beslut om åtalsunderlåtelse.

Enligt
promemorieförslaget återgår i här åsyftade fall rätlen till åtal och
verkställighet till de svenska myndigheterna. Avsikten härmed är uppenbarligen
att undanröja de hinder för lagföring som har inträtt på grund av
bestämmelserna i 3 §. Detta framgår enligt min mening ån tydligare om det
direkt i 4 § anges att dessa bestämmelser inle utgör hinder för fortsatta
åtgärder för lagföring eller verkställighet här i landet i de fall som omnämns
i paragrafen. Jag förordar därför alt paragrafen utformas i enlighet härmed.
Däremot kan jag inte dela åtalsrättskommitténs uppfattning i fråga om
stadgandets tillämplighet, när den andra staten meddelat beslut om
åtalsunderlåtelse. Ett sådant beslut utgör enligt min uppfattning ett av de
fall, när den andra staten har beslutat att inte vidta några åtgärder med
anledning av framställningen, och medför alt rätlen till lagföring återgår. En
annan sak är att det i sådant fall kan bli aktuellt alt också här i landet
underlåta åtal, t.ex. därför att den misstänkte blivit föremål för någon form
av annat samhällsingripande i den anmodade staten.

Enligt
art. 22 medför en framställning om överförande av lagföring en förlängning av
tiden för åtalspreskription med sex månader i den anmodande staten. 1 det
föregående har jag förordat att Sverige inte utnyttjar möjligheten till
förbehåll mot bestämmelsen. Dess införlivande med svensk rätt kräver
lagstiftning. Bestämmelsen i fråga har intagits i 5 § promemorieförslaget. Den
har inle mött någon kritik vid remissbehandlingen. Svea hovrätt och Eskilstuna
tingsrätt ifrågasätter dock om föreskriften inte bör föranleda att i 35 kap. I
§ BrB las in en hänvisning till 5 § lagförslaget.

Jag
delar uppfattningen i promemorian att bestämmelsen om förlängning av tiden för
åtalspreskription bör tas upp i den nu aktuella lagen. Något egentligt behov
för de tillämpande myndigheterna av en hänvisning i BrB till bestämmelsen torde
inte föreligga. Jag anser därför en sådan hänvisning kunna undvaras.

Lagföringskonventionen
innehåller inte några uttryckliga före-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 27

skrifter
om den verkan en framställning om överförande av lagföringen får i den
anmodande staten på där redan vidtagna tvångsåtgärder av olika slag eller på
möjligheten att efter framställning vidta sådana åtgärder. Konventionen synes
utgå från att varje lands interna processlagstiftning får lösa dessa frågor på
lämpligt sätt med beaktande av bestämmelserna i art. 21.1.

Ett antal remissinstanser
har tagit upp den nu berörda frågan och har framhållit vikten av att närmare
föreskrifter utfärdas till undanröjande av de tillämpningssvårigheter som
annars skulle kunna uppstå. I fråga om de personella tvångsmedlen uppkommer
enligt RA fråga hur man skall
förfara om den misstänkte är berövad friheten genom anhållande eller häktning
på grund av bestämmelserna i RB och framställning om överförande av
lagföringen till hans hemviststat görs. RÅ framhåller alt, om vederbörande
myndighet i den främmande staten omedelbart begär utlämning, frihetsberövandet
enligt RB kan hävas och ersättas med provisoriskt anhållande enligt 23 § första
stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott och därefter med häktning
enligl 16 § andra slyckel samma lag. I sådant fall torde de för åklagare och
domstol gällande tidsfristerna i det pågående målet inte längre gälla och
beslut kan i vederbörlig ordning fattas dels om överförande av lagföringen,
dels om utlämning. Om däremot inte omedelbar begäran om utlämning kommer, bör
den påbörjade lagföringen här fortsätta med huvudförhandling och dom. I dessa
fall anser RÅ att man visserligen kan överväga alt med stöd av
brottmålsdomskonventionen göra framställning om verkställighet av den svenska
domen i den dömdes hemland men framhåller samtidigt lämpligheten av att
lagföringen i dess helhet sker i den misstänktes hemland. RÅ ifrågasätter
därför, om den föreslagna lagen inte bör kompletteras med bestämmelser rörande
anhållande och häktning för det fall att från svensk sida görs framställning om
överförande av lagföringen till annat land. Åtalsrättskommittén tar upp frågan
om vad som skall gälla när här i landet har hunnit vidtas reella
säkerhetsåtgärder, innan framställning om överförande av lagföring görs. Är
fråga om beslag till säkerställande av förverkande lär enligt kommittén
förfarande enligt 17 § RP kunna tillgripas. Mer tveksamt anser kommittén läget
vara när kvarstad eller skingringsförbud har meddelats till säkerställande av
värdeförverkande, kommande böter eller skadestånd. Detsamma gäller vilka
åtgärder som kan vidtas här om del efter överförande av lagföringen upptäcks,
att den misstänkte har betydande tillgångar hår som kan antas härröra från
brott mol svenska målsägande. Länsåklagaren i Ålvsborgs län ställer frågan hur
länge och på vilken grund ett hår verkställt beslag kan beslå sedan
framställning om överförande av lagföringen gjorts och i vad mån 27 kap. 7 §
andra stycket RB kan åberopas som grund för förlängning av beslagstiden.
Liknande syn-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 28

punkter
framförs av Haparanda tingsrätt.

De
frågor remissinstanserna har tagit upp rör onekligen problem av viss praktisk
betydelse för konventionens tillämpning. 1 konventionen har emellertid inte
meddelats några bestämmelser som ger entydigt besked om hur den anmodande resp.
den anmodade staten skall förfara i fall då lagföringen i den anmodande staten
hunnil så långt att straffprocessuella tvångsmedel satts in för att
säkerställa lagföringen. Visserligen ger art. 21.1 vid handen att den
anmodande staten får vidta sådana åtgärder fram flll dess att den har mottagit
den andra statens beslut med anledning av framställning om överförande av
lagföring. Motsatsvis synes emellertid härav följa att då vidtagna åtgärder
inte längre kan bestå, om den anmodade staten bifallit framställningen och
sålunda förklarat sig skola överta lagföringen. Å andra sidan skall den
anmodande staten enligt art. 15.2 underrätta den anmodade staten om de
processuella åtgärder som har vidtagits i di förra staten efter det att
framställningen översänts och som är av betydelse för förfarandet. Hit hör
givetvis bl.a. beslut om häktning m.m. Och enligt art. 26.1 skall åtgärd för
lagföring, vilken har vidtagits i den anmodande staten i enlighet med där
gällande rätt, i princip ha samma giltighet i den anmodade staten som om den
hade vidtagits av myndighet i sist nämnda stat. Denna bestämmelse pekar närmast
på att exempelvis häktning i den anmodande staten skulle tilläggas den
innebörden att den misstänkte anses som häktad i den anmodade staten.

Att
mot denna bakgrund föreslå särskilda lagregler om hur svensk myndighet skall
förfara i den situationen atl den anmodade staten förklarat sig villig överta
lagföringen synes vara vanskligt. RÅ har i sitt yttrande pekat på sambandet med
reglerna om utlämning. Enligt min mening erbjuder den av RÅ antydda lösningen
en lämplig utväg såvitt gäller personella tvångsmedel. Av större praktisk
betydelse ställer sig emellertid frågan beträffande reella tvångsmedel
(kvarstad, skingringsförbud och beslag). I det sammanhanget vill jag först
erinra om att i lagrådsremiss den 15 november 1974 angående ändringar i
lagstiftningen om utlämning för brott m.m. har lagts fram förslag till en
särskild lag om användning av tvångsmedel (beslag) på begäran av främmande
stat. Denna lag föreslås dock endast gälla när fråga om beslag uppkommer utan
samband med utlämning. 1 utlämningslagstift-ningen finns nämligen redan vissa
möjligheter att tillgripa tvångsmedel av det slaget. De sålunda befintliga
eller föreslagna reglerna om reella tvångsmedel i samband med atl någon skall
lagforas i främmande stat torde i avsevärd mån tillgodose behovet av sådana
straffprocessuella tvångsåtgärder som remissinstanserna har efterlyst. Jag
kommer därför lill slutsatsen alt några särskilda regler om hur svensk
myndighet skall förfara i den situation som det nu är fråga om inte bör
meddelas i den aktuella lagen. Behövliga föreskrifter om vad svensk
framställning till

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 29

annan
stat skall innehålla såvitt avser tidsfrister inom vilka den andra statens
beslut senast påräknas m.m. kan utfärdas i administrativ ordning.

Vad gäller frågan vilket
innehåll administrativa föreskrifter i ämnet bör ha vill jag nämna följande.
Enligt art. 15.1 skall framställning om lagföring vara åtföljd av handlingarna
i ärendet. Av dessa skall självfallet framgå vilka tvångsåtgärder som har
vidtagits. Av art. 15.2 följer atl underrättelse skall lämnas också om sådana
åtgärder, som har vidtagits efter det att framställning gjorts men innan den
andra statens beslut i anledning av framställningen har mottagits. Den anmodande
staten har vidare enligl art. 21.2 (e) möjlighet att återkalla framställningen
innan den andra staten meddelat att den beslutat vidta åtgärder för lagföring.
Har tvångsåtgärd vidtagits här i landet föreligger därför enligt min mening
inte något hinder i konventionen mot att i svensk framställning anges, att om
beslut inte meddelas inom viss angiven tid återkallelse kan komma att ske.
Dessa tidsfrister bör i huvudsak ansluta till vad som föreskrivs i RB för
åtgärden i fråga. Efter förebild från dessa bestämmelser bör i normalfallet
tidsfristen vid häktning kunna bestämmas till fjorton dagar och vid reseförbud
till en månad. Har egendom belagts med beslag torde på motsvarande sätt
tidsfristen kunna bestämmas till en månad. Härvid får hänsyn tas till den betydelse
den beslagtagna egendomen kan ha för enskild person. Den sålunda skisserade
ordningen i kombination med de förut berörda möjligheterna för den andra staten
att begära utlämning eller utfående av beslaglagen egendom utgör enligt min
mening en effektiv inbördes rättshjälp mellan berörda stater samtidigt som
nödvändiga rättssäkerhetssynpunkter kan tillgodoses.

2.3.5
Framställning om överförande av lagjöring till Sverige

I
6 § första stycket och 7 § promemorieförslaget anges under vilka förutsättningar
en framställning om överförande av lagföring lill Sverige skall resp. får
avslås. Bestämmelserna härom ansluter till art. 10 och 11 i konventionen.
Lagtexten innehåller i huvudsak en direkt transformering av konventionstexten.

Enligt art. 10 är den anmodade
staten skyldig alt vägra efterkomma framställningen, om dubbel straffbarhet
inte föreligger i det konkreta fallet, om lagföring skulle strida mot
konventionens "ne bis in idem"-regler eller om brottet var
preskriberat i den anmodande staten när framställningen gjordes. För att kravet
på dubbel straffbarhet skall vara uppfyllt fordras inte att
brottsbeteckningarna i Sverige och den främmande staten är identiska. Vid
prövning av frågan om gärningens straffbarhet i Sverige skall vidare de s.k.
allmänna straffminsknings-grunderna, t.ex. nöd, nödvärn och samtycke, beaktas
men inte reglerna om preskription. Hinder mot lagföring av det skälet att
dubbel straff-

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 30

barhet inte föreligger kommer sålunda endast i fräga då
gärningsmannen på grund av gärningens beskaffenhet eller förhållandena vid
dess begående över huvud taget inte skulle ha kunnat fällas till ansvar här i
landet. Motsvarande gäller om gärningsmannen inle har uppnått slraffmyndig
ålder. Konventionen kräver vidare att dess principer om "ne bis in
idem" respekteras i lagföringssamarbetet. 1 det föregående har jag redan
framhållit atl dessa principer i allt väsentligt har godtagits och införlivats
med svensk rätt i samband med tillträdet till brottmålsdomskonventionen. Genom
hänvisningen i 6 § första stycket 2 promemorieförslaget till 2 kap. 5 a § BrB
uppnås likformighet även vad gäller de begränsade förbehåll som från svensk
sida tidigare gjorts mol nämnda principer och som föreslås upprepade i samband
med tillträde lill lagföringskonventionen.

I art. 11 räknas upp sådana fall då avslag får ske men
inte år obligatoriskt. Ansökan får avslås om den anmodade staten anser att de
skål på vilka framställningen grundats enligt art. 8 inte är berättigade.
Detsamma gäller om den misstänkte inte har hemvist i den anmodade staten eller
om han inle är medborgare i denna stat och inte heller hade hemvist där vid
tiden för brottet. Framställning får avslås även i åtskilliga andra fall,
exempelvis om den anmodade staten bedömer brottet som politiskt, militärt eller
fiskaliskt eller om lagföringen skulle strida mot den anmodade statens
internationella åtaganden eller mot grunderna för dess rättsordning. Omfattas
gärningen av den anmodade statens ursprungliga straffrättsliga kompelens, får
framställningen avslås om brottet vid tiden för mottagandet av framställningen
enligt den statens egen lagstiftning är preskriberat. Art. 26.2 är i sådant
fall inle tillämplig. Enligt sistnämnda stadgande skall preskriptionsavbrytande
åtgärd som vidtagits i den anmodande eller den anmodade staten ha samma verkan
i den andra av dessa stater. Föreligger endast subsidiär behörighet får
framställningen avslås om åtalspreskription inträtt enligt den anmodade statens
lag även med beaktande av den förlängning av preskriptionstiden med sex månader
som föreskrivs i art. 23. Om Sverige i enlighet med vad jag tidigare har
förordat reserverar sig mot denna artikel blir förlängningsregeln utan
betydelse för svensk del.

Bestämmelserna i 6 § första stycket och 7 §
promemorieförslaget har endast föranlett kommentar från en remissinstans.
Sålunda framhåller Föreningen Sveriges tingsrätlsdomare all flera av de fall
som har tagits upp i 7 § är sådana atl en framställning uppenbarligen aldrig
skall bifallas. Detta gäller exempelvis de fall som anges under punkterna 5, 6,
8 och 9. Del bör enligt föreningen övervägas alt överföra sådana fall från 7 §
till 6 §.

Den avvägning som i promemorieförslaget har gjorts mellan
grunder som obligatoriskt skall leda till avslag på framställning om överförande

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 31

av
lagföring och grunder som i övrigt får åberopas för avslag överensstämmer med
konventionens bestämmelser i dessa frågor. Konvenlionen är allmänt sett
omfattande och dess bestämmelser delvis komplicerade och svårtolkade. Det är
därför enligt min mening angeläget att man vid utformningen av den svenska
lagstiftningen endast i undantagsfall frångår konventionens regelsystem.
Överensstämmelse mellan lag och konvention bör eftersträvas när inte tungt
vägande skäl talar häremot.

Överväganden av nu berörda
slag har måst göras även vid tillträdet till brottmålsdomskonventionen (jfr
art. 5 och 6 i brotlmålsdomskonventionen och 5 och 6 §§ lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom). Sålunda har
i den konventionen som fakultativt hinder mot verkställighet ställts upp dels
att åtgärden skulle strida mot grundläggande principer för rättsordningen i det
anmodade landet, dels att den skulle strida mot samma stats internationella
åtaganden. 1 den internationella verkställighetslagen har likväl nämnda hinder
gjorts obligatoriska. Vid transformeringen av lagföringskonventionen bör samma
princip följas.

Enligt art. 6 (1)
brottmålsdomskonventionen får verkställighet vägras om påföljden redan är
preskriberad enligt den anmodade statens lag. Motsvarande bestämmelse har
gjorts fakultativ i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom (6 § första stycket 8). Skälet härför torde närmast vara att
det någon gång skulle kunna framstå som lämpligt från humanitära synpunkter att
påföljden fick verkställas här trots att påföljdspreskription inträtt. Samma
skäl torde i och för sig kunna åberopas för att åtalspreskription får utgöra
ett fakultativt hinder såvitt gäller nu förevarande lag. Emellertid skulle etl
bifall till en framställning om överförande av lagföring i ett sådant fall
otvivelaktigt leda till en ogillande dom vid rättegång inför svensk domstol.
Domstolen skall nämligen ex offlcio iaktta gällande preskriptionsbestämmelser
rörande brott. Om en fakultativ regel av nu åsyftat slag skall införas krävs
därför att undantag kan göras från de svenska reglerna om åtalspreskription. En
sådan ordning synes emellertid betänklig från principiell synpunkt. På grund av
det nu anförda anser jag övervägande skäl tala för atl åtalspreskription anses
som absolut hinder för bifall till framställning om överförande av lagföring
lill Sverige.

I
övrigt vill jag ansluta mig lill konventionens uppdelning i obligatoriska och
fakultativa hinder. Det kan enligt min mening förutsättas att stor försiktighet
i allmänhet kommer all iakttas i fråga om bifall till framställningar när
konventionen ger utrymme för avslag. Den nu föreslagna ordningen anser jag
därför innebära tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Som länsåklagaren i
Malmöhus län dock har påpekat har skattebrotten under senare år kommit atl
alltmer jämställas med BrB:s

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 32

förmögenhetsbrott.
Jag delar därför länsåklagarens uppfattning att det är önskvärt att staterna
kan lämna varandra ömsesidigt bistånd på detta område.

1
art. 12 anges under vilka förutsättningar den anmodade staten är skyldig alt
återkalla sitt beslut om bifall till framställning om överförande av lagföring
resp. när samma stat i övrigt får vidta sådan åtgärd. Bestämmelserna om
obligatoriskt återkallande motsvaras av regleringen i art. 10 om hinder mol
bifall till framställning. Den anmodade staten får återkalla sitt beslut om
bifall om det visar sig att den misstänktes personliga närvaro vid förhandling
inte kan säkerställas där eller en eventuell dom inte kan verkställas där, om
grund för avslag enligt art. 11 framkommer innan målet anhängiggjorts vid
domstol eller, i andra fall, om den anmodande staten samtycker därtill.

Bestämmelserna
i art. 12 motsvaras av 8 och 9 §§ promemorieförslaget. Endast en remissinstans
har yttrat sig i fråga om grunderna för återkallande av bifall till
framställning från annan stat. Sålunda framhåller åtalsrättskommittén alt om
svensk förundersökning, som har föranlelts av framställning från annan stat,
leder till atl misstanke om brott visserligen finns men tillräckliga skäl för
åtal inte framkommer, svensk åklagare på vanligt sätt torde ha att besluta att
åtal inte skall ske, eftersom tillräcklig bevisning inte föreligger. 1 sådana
fall anser kommittén att något återkallande av beslutet om bifall inte behöver
göras.

Vad
åtalsrättskommittén framför är enligt min mening belysande för svårigheterna
att transformera komplicerade konventionsbestämmelser till lag. Ett närmare
studium av art. 6.1, 10 (a) och 12.1 ger dock vid handen att den anmodade
staten är skyldig att återkalla sitt beslut om bifall när misstanke om brott
inte längre föreligger i den anmodande staten. 1 sådana undantagsfall brister
förutsättningarna för ett inbördes samarbete på lagföringens område. När från
bevissynpunkt tillräckliga skäl att väcka åtal här inte bedöms föreligga får
däremot vidtas de åtgärder som kommittén omnämnt.

De
enligt konventionen fakultativa möjligheterna att återkalla beslut om bifall om
ålalspreskription har inträtt vid tiden för mottagandet av framställning här
eller när lagföring skulle strida mot våra internationella åtaganden eller mot
grunderna för vår rättsordning bör av motsvarande skäl som har anförts i fråga
om avslag på sådan framställning vid transformationen till svensk lag göras
obligatoriska. Något hinder häremot möter inte enligt konventionen om
återkallandet görs innan åtal väckts. Efter nämnda tidpunkt kan återkallelse
ske om den anmodande staten samtycker därtill. I annat fall torde vederbörande
undersökningsledare, åklagare eller domstol ha att fatta det beslut, vartill
situationen föranleder. Frågan berörs ytterligare i specialmotiveringen till 8
§.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 33

I
fråga om brott av eller mot person i offentlig ställning och vissa liknande
brott gäller enligt art. 7.2 att brottet i den anmodade staten skall anses som
begånget av eller mol person i offentlig ställning där. I promemorian anförs
att bestämmelserna i art. 7.2 inte innebär någon utvidgning av det straffbara
området i förhållande till bestämmelserna i art. 7.1 om krav på dubbel
straffbarhet utan endast anger vissa kvalifikationsgrunder. Som exempel nämns
alt utan en sådan regel våld mot polisman i annan konventionsstat här i Sverige
endast skulle kunna bestraffas som misshandel. Enligt promemorian skulle vidare
utformningen av art. 7 inte i och för sig utesluta atl konventionen tillämpas
på s.k. territoriellt begränsade brott. Konventionen torde dock enligt
promemorian inte omfatta sådana brott som har en så nära anknytning till annan
stats speciella intressen att det inte föreligger något som helst motsvarande
intresse hos den anmodade staten att lagfora brottet. Bestämmelsen i art. 7.2
motsvaras av 6 § andra stycket promemorieförslaget.

Den i promemorian förordade
ordningen har mött kritik från några remissinstanser. Sålunda ifrågasätter Svea
hovrätt om inte en anslutning till konventionen i denna del medför att
tillämpningen av svensk strafflag utsträcks och anger som exempel att en
utländsk ämbetsman synes få samma skydd som en svensk sådan här i landet.
Hovrätten är tveksam om en sådan utvidgning bör ske. Som en belysning av de
konsekvenser, som enligt hovrätten kan bli följden av att lagförslaget i denna
del godtas, nämns atl en utomlands begången gärning, som med stöd av
bestämmelsen är att betrakta som brott enligt svensk lag för det fall den
skulle ha begåtts här, stundom inte skulle kunna bestraffas. Mutar exempelvis
någon en utländsk ämbetsman i Sverige är 17 kap. 7 § BrB inte tillämplig. Begås
samma brott utomlands skulle enligt den föreslagna bestämmelsen straffbarhel
föreligga. Enligl hovrätten för Övre Norrland torde art. 7.2 äga större
räckvidd än som framgår av den föreslagna lagen. Bestämmelsen bör därför tas
upp som etl självständigt stadgande. Hovrätten nämner som elt exempel på denna
vidare räckvidd ett fall av hot mot tjänsteman i den andra staten, där vid
prövning i Sverige om preskription inträn svaret beror på om hänsyn får tas
till vederbörandes egenskap av tjänsteman.

För
egen del vill jag först framhålla att tilllräde till konventionen medför viss
utvidgning av svensk strafflags tillämplighet. Enligt art. 2.1 är nämligen
fördragsslutande stat vid tillämpningen av konventionen behörig att enligt sin
egen strafflag lagfora varje broll beträffande vilket strafflagstiftningen i
annan fördragsslutande stal är tillämplig. Konventionen tillåter inte att
förbehåll görs mot art. 2.1. Denna utvidgning av den straffrättsliga
behörigheten har också föranlett förslag om ändring i 2 kap. BrB. Art. 2.1 omfattar
formellt sett även s.k. territoriellt begränsade brott, t.ex. skattebrott /jfr
art. 11 (d)/. Den

3-Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr .3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 34

anmodade
statens straffrättsliga behörighet inskränks dock i väsentlig mån genom art.
7.1, som ställer upp krav på dubbel straffbarhet, dvs. gärningen måste, om den
hade begåtts i den anmodade staten, också där ha utgjort en lagöverträdelse. 1
fråga om territoriellt begränsade broll kan till belysande av det sagda nämnas
varusmuggling till annan konventionsstat. Om införsel här i landet av
motsvarande gods skulle ha utgjort brott mot svensk tullagstiftning, kan också
lagföringen överföras hit.

Art.
7.2 är att se mot denna bakgrund. Har brottet begåtts av person i offentlig
ställning i den anmodande staten eller mot sådan person eller offentlig
institution eller egendom med offentlig karaktär i denna stat, skall enligt
denna bestämmelse brottet i den anmodade staten anses begånget av person i
offentlig ställning i den staten eller mot sådan person, institution eller
egendom som i denna stat motsvarar den mot vilken det begåtts. Inte heller mot
denna bestämmelse får förbehåll göras. Bestämmelsen synes i första hand ha till
uppgift att överföra vissa kvalificerande moment, som annars inte skulle kunna
beaktas i den anmodade staten. Detta får betydelse för frågor som
brottsrubricering, tillämplig straffskala och preskription. Som anförs i
promemorian kan med stöd av bestämmelsen våld mot polisman som har begåtts i
annan konventionsslat efter överförande av lagföringen här i landet bedömas som
våld mot tjänsteman. På motsvarande sätt kan omfattande förstörelse av
offentlig egendom i annan stat bedömas som sabotage i Sverige.

Som
har berörts av Svea hovrätt torde art. 7.2 innebära en viss utvidgning av det straffbara
området i förhållande till vad som gäller enligt art. 7.1. Som ett exempel kan
nämnas bestickning av utländsk ämbetsman. Ett annat utgör mened begången inför
utländsk domstol. 1 allmänhet lär det dock inte bli aktuellt att överföra
lagföring i fall av nu berörda slag.

Den
nu förordade tolkningen ger uttryck för att - som en remissinstans har
framhållit - an. 7.2 har en ganska självständig karaktär. Den har sålunda inte
endast betydelse vid prövning av framställning om överförande av lagföring vad
gäller brottsrubricering här och därmed sammanhängande frågor utan riktar sig
även till alla de myndigheter i övrigt som har att ta befattning med ärendet.
Enligl min mening bör därför en bestämmelse motsvarande art. 7.2 ingå i den
föreslagna lagen som en särskild paragraf. Härmed markeras att bestämmelsen får
betydelse inte bara vid prövningen av en framställning om överförande av
lagföring utan också vid bl.a. domstols prövning av åtal som väckts här i
landet efter del att överförande har skett.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 35

2.3.6
Verkan av framställning om överförande av lagföring till Sverige

I
art. 2326 anges vilken verkan en framställning om överförande av lagföring får
i den anmodade staten. Som framgår av det föregående föreslås att förbehåll
görs från svensk sida mot bestämmelsen i art. 23 om förlängning av tiden för
åtalspreskription vid subsidiär behörighet. Om åtal är beroende av angivelse i
båda staterna har enligl art. 24 angivelse i den ena staten verkan även i den
andra. Krävs angivelse endast i den anmodade staten får vidtas de åtgärder som
närmare har beskrivits i konventionen. Enligt huvudregeln i art. 25 skall den
anmodade staten tillämpa sin egen lag beträffande påföljd för brottet.
Föreligger endast subsidiär behörighet får dock inte ådömas svårare påföljd än
den som stadgas i den anmodande statens lag. 1 art. 26.1 föreskrivs atl åtgärd
för lagföring i den anmodande staten har samma giltighet i den anmodade staten
som om den hade vidtagits där men inte får tillerkännas större bevisverkan än den
har i den förra staten. Denna bestämmelse motsvaras av art. 26.4 i
brottmålsdomskonventionen. Preskriptionsavbrytande åtgärd i den ena av
staterna har enligt art. 26.2 samma verkan i den andra. Som nämnts förut
föreslås atl något förbehåll häremot inle görs. En likartad regel finns i art.
8 i brottmålsdomskonventionen.

Bestämmelserna
i art. 2426 motsvaras av II
13§§ promemorieförslaget.
Utformningen av lagtexten har endast föranlett några redaktionella påpekanden
från remissinstanserna. I fråga om tolkningen av 13 § första stycket
promemorieförslaget anför länsåklagaren i Malmöhus län att
brottsplalsundersökning, blodprovstagning och inhämtande av rättsmedicinskt
utlåtande torde vara att hänföra till sådana åtgärder som åsyftas i stadgandet.

För
egen del vill jag först framhålla att art. 25 utgår från den självklara
förutsättningen alt varje stat, dit lagföringen överförs, skall tillämpa sin
egen strafflag på brottet i fråga oavsett om brottet omfattas av statens
ursprungliga straffrättsliga behörighet eller staten tillförs sådan genom
framställningen. 1 sistnämnda fall kan då för svensk del ställas frågan efter
vilket lagrum gärningen skall bedömas. Den föreslagna lagen bör därför i
klargörande syfte kompletteras med en bestämmelse av innebörd att gärningen
skall bedömas på samma sätt som om motsvarande gärning hade begåtts här i
landet.

Enligt
2 kap. 5 § BrB får åtal för brott, som har begåtts utomlands, i vissa fall inte
väckas utan särskilt förordnande av regeringen eller den regeringen har
bemyndigat. Motsvarande gäller enligl 2 kap. 5 a § tredje stycket BrB. Om en
framställning om överförande av lagföring bifalls här, skall naturligtvis inte
någon ytterligare prövning ske i åtalsfrågan i nu angivet hänseende.
Konventionen reglerar uttömmande i vilka fall en framställning får avslås. De
synpunkter som de nu avsedda bestämmelsema i 2 kap. BrB skall flllgodose får
beaktas vid prövningen

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 36

av
framställningen. I den föreslagna lagen bör därför göras undantag för dessa
bestämmelser.

Vad
gäller art. 2426 vill jag ytterligare framhålla värdet av att
preskriptionsavbrytande åtgärd tillerkänns samma rättsverkan i de båda
samverkande länderna. I den mån olikheter härvidlag förekommer mellan de olika
länderna blir det en uppgift för de tillämpande myndigheterna att skaffa sig
närmare upplysningar om innehållet i den anmodande statens lag. Detta torde
låta sig göra utan större besvär.

De
nu berörda kompletteringarna av lagtexten bör tas in i 13 § i den föreslagna
lagen. I övrigt kan jag ansluta mig till promemorieförslagel. Till vissa
redaktionella ändringar i lagtexten återkommer jag i specialmotiveringen.

2.3.7
Tillfälliga tvångsåtgärder i avvaktan på beslut med anledning av framställning
om överförande av lagföring till Sverige

Konventionen
utgår från att varje anmodad stat har att tillämpa sina egna i lag givna
tvångsmedel för att säkerställa förundersökning och rättegång när brottet
faller under statens ursprungliga straffrättsliga behörighet. Detsamma gäller
vid överförande av lagföring för brott som endast omfattas av den i art. 2.1
angivna subsidiära behörigheten. Redan innan beslut har fattats med anledning
av sådan framställning kan dock föreligga behov av att ingripa med tvångsmedel,
exempelvis vid flyklfara. I art. 2729 i konvenlionen har upptagits ett antal
regler för att tillgodose detta behov. Bestämmelserna äger endast tillämpning
när ursprunglig behörighet saknas. Deras giltighet är vidare i tiden begränsad
till dess den anmodande statens framställning om överförande av lagföringen
har mottagits resp. föranlett beslut från den anmodade statens sida.

Om
konventionsstat meddelar sin avsikt att senare översända framställning om
överförande av lagföring får enligt art. 27.1 den anmodade staten på särskild
framställning från den andra staten tillfälligt anhålla eller häkta den
misstänkte under förutsättning att lagstiftningen i den anmodade staten medger
häktning för brottet och att den misstänkte kan befaras avvika eller undanröja
bevis. I art. 27.2 och 27.3 ges föreskrifter om vad en sådan framställning
skall innehålla och till vilken myndighet den skall sändas. Sedan framställning
om överförande av lagföring och därtill hörande handlingar mottagits får enligt
art. 28 den anmodade staten vidta alla de tillfälliga tvångsåtgärder,
inbegripet häktning och beslag av egendom, som hade kunnat vidtas om brottet
begåtts inom dess eget område. Tvångsåtgärder enligt art. 27 och 28 regleras av
lagen i den anmodade stålen. Sådana åtgärder skall dock enligt art. 29.2 alltid
upphöra om rätten lill lagföring återgår till den anmodande staten enligl art.
21.2. Tvångsmedel med stöd av art. 27

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 37

upphör
vidare enligt art. 29.3 under alla omständigheter om den anmodade staten inte
erhåller framställning om överförande av lagföring inom 18 dagar från dagen för
anhållandet eller häktningen. Detsamma gäller enligt art. 29.4 om den anmodade
staten inte erhåller de handlingar, som skall åtfölja framställning om
lagföring, inom 15 dagar från mottagandet av framställningen. 1 art. 29.5 föreskrivs
slutligen att tid för anhållande och häktning, som har beslutats uteslutande
med stöd av art. 27, inte i något fall får överskrida 40 dagar.

De bestämmelser i art. 27
29 som kräver lagstiftning motsvaras av 14 och 15 §§ promemorieförslaget. Flera
remissinstanser har yttrat sig över de föreslagna bestämmelserna. Sålunda
framhåller RA alt enligl art. 27
rätten att tillfälligt anhålla och häkta den misstänkte är beroende på
framställning från den anmodande staten. Detta har enligt RÅ inte kommit flll
uttryck i lagtexten. I fråga om förutsättningarna för användandet av de
tillfälliga tvångsmedlen anmärker länsåklagaren i Malmöhus län att det i och
för sig synes omotiverat att den anmodade staten skall behöva vänta på en
fullständig uppsättning handlingar från den anmodande staten innan sådana
åtgärder som husrannsakan och beslag får vidtas. Länsåklagaren anser att det
över huvud saknas klara regler om vilka möjligheter polis och åklagare i
Sverige har att använda tvångsmedel gentemot den som har begett sig hit från
utlandet omedelbart efter del att han, enligl meddelande från utländsk
polismyndighet, blivit misstänkt för brott i sitt hemland. Åtalsrättskommittén
uttalar att avsikten tydligen är att anhållande inte får ske i det fall som
omnämns i 24 kap. 5 § andra stycket RB. Kommittén föreslår vidare att de i
lagförslaget angivna förutsättningarna för häktning och anhållande utformas i
närmare överensstämmelse med motsvarande regler i RB. Vad slutligen gäller de
särskilda tidsfristerna om 18 resp. 40 dagar för frihelsberövande bör enligt
kommittén lagtexten kompletteras med en bestämmelse att denna lid, om såväl
anhållande som häktning skett, skall räknas från dagen för anhållandet.

Bestämmelserna i 2 kap.
BrB om svensk straffrättslig behörighet är vidsträckta. Det kan därför enligt
min mening antas att de nu föreslagna reglerna om tillfälliga tvångsåtgärder
inte behöver användas i någon större omfattning. Det framstår dock som
angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att bestämmelserna utformas i så nära
överensstämmelse med konventionens regler och RB:s terminologi som möjligt.
Som en remissinstans har framhållit är en särskild förutsättning för
användande av de tillfälliga tvångsmedlen innan framställning om överförande
av lagföring med tillhörande handlingar har mottagits här att den anmodande
staten begärt det. Det framlagda lagförslaget bör kompletteras på denna punkt.
Detsamma gäller vilken grad av misstanke om flyktfara eller kollusionsfara som
krävs för frihelsberövande åtgärd. Uttryckssättet i 24 kap. I § RB torde här

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 38

kunna
användas. I lagen bör dessutom utsägas att svensk lag i övrigt tillämpas
beträffande tvångsåtgärd varom nu är fråga.

Av
det anförda framgår att i den mån lagförslaget inte innehåller andra
bestämmelser skall RB:s regler om anhållande och häktning tillämpas. För beslut
om häktning krävs sålunda att det föreligger sannolika skål för att den
misstänkte begått det aktuella brottet. Andra häktningsgrunder än de i
lagförslaget angivna får dock inte åberopas. Fara för fortsatt brottslig
verksamhet kan därför inte läggas till grund för häktningsbeslutet. Undantag
görs inte från de tidsfrister som RB uppställer när någon har anhållits eller
häktats. Åtal kan dock självfallet inte väckas här i landet förrän framställning
om överförande av lagföring mottagits och bifallits. Om domstolen därför måste
bestämma tiden för åtals väckande till mer än två veckor krävs i normalfallet
förnyad häktningsförhandling. Om den slutliga framställningen synes dröja kan
det enligt min mening också vara lämpligt att efterhöra i den främmande staten
hur långt förundersökningen har framskridit. Jag vill i detta sammanhang peka
på att konventionen ger möjlighet all begära kompletterande upplysningar.
Därvid får viss tidsfrist anges (art. 14).

Som
en remissinstans har framhållit saknas i konventionen bestämmelser om reella
tvångsmedel, innan den anmodade staten mottagit framställning om överförande av
lagföring med tillhörande handlingar. Detta förhållande kan te sig egendomligt
mot bakgrund av att för den enskilde mer ingripande åtgärder mot hans person
tillåts. Enligt min uppfattning kan dock inte utan stöd i konventionen sådana
föreskrifter meddelas i lagen. Jag anser att detta inte behöver medföra några
större svårigheter i det praktiska samarbetet mellan staterna.

Utöver
de skäl för omedelbar frigivning av anhållen eller häktad, som skall beaktas
till följd av att RB:s bestämmelser härom är tillämpliga, gäller enligl
konventionen särskilda begränsningar för frihelsberövandels längd. Dessa
bestämmelser har inarbetats i lagförslaget. Del kan dock antas att
fribetsberövanden med stöd av de föreslagna bestämmelserna endast i
undanlagsfall kommer atl vara under några längre perioder. Jag vill också
framhålla vikten av alt vederbörande åklagare noga överväger om det i det
enskilda fallet är nödvändigt att tillgripa provisoriska tvångsåtgärder.
Självfallet bör vid dessa överväganden särskilt beaktas sannolikheten av att
den efterföljande framställningen om överförande av lagföring kommer att
bifallas här i landet.

2.3.8
Åndringar i brottsbalken, rättshjälp m.m.

1
promemorian föreslås atl 2 kap. BrB ändras i två avseenden vid etl tillträde
lill lagföringskonventionen. Den mot art. 2 svarande subsidiära
straffrättsliga behörigheten har i promemorieförslagel tagils upp

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 39

som
en ny punkt 7 i 2 kap. 3 § BrB. Vidare har bestämmelserna i lagföringskonventionen
om brottmålsdoms internationella rättsverkningar föranlett en hänvisning även
till denna konvention i 2 kap. 5 a fj.

I sitt remissyttrande
anser Svea hovrätt att den föreslagna ändringen i 2 kap. 3 § BrB har fått en
från rättssystematisk synpunkt mindre lyckad placering. Med hänsyn till att
lagrummet i dess nuvarande utformning endast rör svensk rätts ursprungliga kompetens
och då lagrummet endast tar upp fall, då krav på dubbel straffbarhel inte skall
upprätthållas, synes enligt hovrätten den föreslagna bestämmelsen inte ha sin
rätta plals i angivna lagrum. Vidare bör hänvisning inte göras direkt till
konventionen utan hellre till lagföringslagen. Hovrätten påpekar också att
lagförslaget i denna del fått en ofullständig utformning eftersom den
utvidgade kompetensen inte endast synes grunda sig 1 °i alt framställning
gjorts från annan konventionsslat utan även på att Sverige bifaller denna
framställning. Även hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt och
Föreningen Sveriges tlngsrälis-domare gör liknande anmärkningar.

För
egen del anser jag det påkallat att den särskilda bestämmelsen om utvidgning av
svensk domstols straffrättsliga behörighet tas in i 2 kap. BrB. Jag delar dock
remissinstansernas uppfattning att bestämmelsen från systematisk synpunkt inte
bör tas in i 3 §. Av samma orsak bör den inte heller placeras i 2 §. Den
föreslagna bestämmelsens undantagskaraktär och den särskilda anknytningen vad
gäller brottet som sådant till den främmande statens egen jurisdiktion
motiverar att den i stället upptas i en ny paragraf, som lämpligen kan benämnas
3 a

§

I
den nuvarande 2 kap. 5 a § flnns en direkt hänvisning till brottmålsdomskonventionen.
Förslaget att i samma bestämmelse även skall tas in en hänvisning till
lagföringskonventionen har inte mött någon kritik. Jag flnner därför inte
anledning att frångå promemorieförslaget i denna del.

Några remissinstanser har ansett
att lagföringskonventionen bör medföra även andra ändringar i BrB än som har
föreslagits i promemorian. Sålunda pekar Stockholms tingsrätt på föreskriften
i art. 36 enligt vilken bestämmelse frihelsberövande som har verkställts på
grund av tidigare dom utomlands skall avräknas från den påföljd som kan komma
atl åläggas efter överförande av lagföring. Tingsrätten anser alt uttrycklig
föreskrift bör meddelas härom på samma sätt som gjorts i lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av broltmålsdom och erinran om
den obligatoriska avräkningen göras i 2 kap. 6 § BrB. Föreningen Sveriges
tingsrätlsdomare anför liknande synpunkter och pekar på att bestämmelsen om
tillgodoräknande av tid för frihelsberövande i 33 kap. 6 § BrB endast är fakultativ.

Vad
remissinstanserna har anfört ger mig anledning framhålla

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 40

följande.
Vid tillkomsten av internationella verkställighetslagen har del ansetts
nödvändigt all meddela särskilda avräkningsregler moisvarande art. 44.3 i
brottmålsdomskonventionen (se 13 § denna lag). Ell avgörande skål för dessa
regler har varit att 2 kap. 6 § BrB inle torde vara direkt tillämplig i mål om
verkställighet, där någon prövning av skuldfrågan inte äger rum (jfr prop.
1972:98 s. 119). Så ar inle förhållandet i det fall som avses i art. 36 i
lagföringskonventionen. 1 denna bestämmelse förutsätts att skuldfrågan tas upp
till ny prövning i den anmodade staten. Bestämmelserna i 2 kap. 6 § BrB är
därför tillämpliga. Dessa motsvarar i sak de krav på avräkning som ställs i
art. 36 i lagföringskonventionen. Eftersom denna endast avser tillgodoräknande
av vad den dömde kan ha utstått av den påföljd som ådömts genom den utländska
domen, uppkommer inte någon fråga om sådan avräkning som avses i 33 kap. 6 §
BrB. Med hänsyn till det nu anförda anser jag det inte påkallat att vid sidan
av 2 kap. 6 § BrB föreslå särskilda avräkningsregler motsvarande art. 36 i
lagföringskonventionen.

En
annan betydelsefull fråga tas upp av Sveriges advokatsamfund. Sålunda pekar
samfundet på att enligt art. 17 i konventionen den anmodade staten skall bereda
den misstänkte tillfälle att yttra sig innan beslut med anledning av
framställning fattas. I fall då från svensk sida görs framställning lill annat
land om överförande av lagföring kan det förekomma att den misstänkte vistas i
Sverige. Även i etl sådant fall anser samfundet att den misstänkte skall
beredas samma rält, vilket bör ske redan då fråga uppkommer om framställning
från svensk sida. I den mån den misstänkte då inte har bistånd av försvarare
under inledd förundersökning, bör behovet av offentlig försvarare eller
offentligt biträde beaktas.

För
egen del vill jag först framhålla att art. 17 endast avser fall när den
anmodade staten inte har ursprunglig straffrättslig behörighet. Detta hindrar
naturligtvis inle atl man från svensk sida ger den misstänkte rätt att yttra
sig i ett större antal fall än vad konventionen uttryckligen föreskriver. Detta
gäller särskilt om den misstänkte finns här i landet och fråga uppkommer om att
överföra lagföringen till annat land. Föreskrift härom torde kunna utfärdas i
administrativ ordning.

I
de nu åsyftade situationerna bör den misstänkte vid behov ges biträde. Görs
från svensk sida framställning om överförande av lagföring eller är i motsatt
fall svensk strafflag direkt tillämplig på brottet uppkommer inte något
problem. Som misstänkt för brott enligt svensk lag äger han anlita försvarare,
erhålla offentlig försvarare och komma i åtnjutande av rättshjälp enligt vad
därom är föreskrivet. Är den svenska straffrättsliga kompetensen endast
subsidiär torde dessa bestämmelser dock inle bli direkt tillämpliga förrän
framställningen

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 41

om
överförande av lagföring bit har bifallits. Behovet dessförinnan av biträde och
annan hjälp kan i dessa fall vara lika stort. Jag vill här särskilt peka på
bestämmelserna i 15 {j om tillfälliga tvångsåtgärder. Övervägande skäl talar
därför för att den föreslagna lagen kompletteras med en bestämmelse som i nu
avsedda hänseenden redan från början jämställer den som är misstänkt för brott
där ursprunglig behörighet inte föreligger med annan misstänkt.

Slutligen vill jag
uppehålla mig något vid en fråga av praktisk betydelse som invandrarverket
tagit upp i sitt remissyttrande. Invandrarverket pekar på att avvisning av
utlänning i regel sker omedelbart vid ankomslen lill riket men kan ske - och
det ar vanligt - inom tre månader från ankomsten till landet. Om han under
denna lid begår brott skulle det i vissa fall vara lämpligare att avvisa honom
till hans hemland och begära lagföring där än att åtala honom i Sverige. Enligt
invandrarverket föreligger nu ingen valfrihet i detta avseende men om bl.a.
detta är avsikten med förslaget torde något slag av föreskrifter krävas.

För egen del vill jag först
något beröra frågan om förhållandet mellan straffrätlskipningen och
utlänningslagstiftningens regler om avlägsnande av utlänning ur landet. I
anslutning till gällande grundsatser om åtalsplikt och svensk straffrättslig
kompetens har utbildats en praxis, atl utlänning som här i landet gör sig
skyldig till brott åtalas och döms samt avtjänar straffet i Sverige. Först
därefter brukar det bli aktuellt alt avlägsna honom ur landet. Detta
förfaringssätt framstår som naturligt i fråga om allvarligare brottslighet.
Genom lagföringskonventionen öppnas en möjlighet att få lagföringen förlagd
till vederbörandes hemland. Om detta bedöms lämpligare får framställning härom
göras i enlighet med den föreslagna lagen. Vid bifall till framställningen fär
gällande bestämmelser om åtalsplikt anses uppfyllda och beslutet om avlägsnande
ur landet kan verkställas. Innan erfarenheter vunnits i fråga om tillämpningen
av konventionen förefaller det emellertid osäkert alt slå in på den väg
invandrarverket pekat på. Hithörande frågor har elt nära samband med
ålalsreglerna i RB och bör lämpligen tas upp inom ramen för den översyn av
reglerna om åtalsunderlåtelse som sker genom åtalsrättskommitténs försorg.

2.3.9
Ikraflträdandebestämmelser

Lagen
om internationellt samarbete rörande lagföring för brott och därav föranledda
följdändringar i BrB bör träda i kraft den dag regeringen bestämmer (jfr art.
38 i lagföringskonventionen). I anslutning lill art. 47 i konvenlionen bör
lämpligen meddelas en regel om att lagen gäller endast vid samarbete rörande
lagföring för brott som begåtts sedan konventionen trätt i kraft mellan
vederbörande fördragsslutande stater.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 42

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1.
lag om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott,

2.
lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen
bör fogas till regeringsprolokollel i delta ärende som bilaga 2.

4 Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

Lagens
tillämpningsområde

1
§ Första nieningen motsvaras av 1 § promemorieförslaget. 1 enlighet med vad som
har anförts i den allmänna motiveringen är lagens tillämpningsområde begränsat
till samarbete med stater som har tillträtt lagföringskonventionen. Stat anses
ha tillträtt konventionen då den efter ratifikation eller godkännande har
blivit bunden av konventionen enligt art. 38. I den mån annat inte följer av
att den främmande staten har gjort förbehåll i enlighet med bilaga I eller
avgett förklaring i enlighet med bilaga II till
konventionen, blir i princip samtliga bestämmelser i den föreslagna
lagstiftningen tillämpliga. Begränsningar som betingas av sådant förbehåll
eller förklaring kommer att framgå av särskilt förordnande som utfärdas med
stöd av 18 !}.

Några
särbestämmelser vid samarbete med annan nordisk stat ingår inte i lagen. De
föreskrifter som behövs i delta hänseende torde som nämnts förut få utfärdas i
administrativ ordning.

Andra
meningen, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, har tillagts för att
klarlägga förhållandet mellan lagföringskonventionen och
trafikbroltskonvenlionen. Har fördragsslutande stat tillträtt även
trafikbrottskonventionen, är den nu föreslagna lagen inte tillämplig i fråga om
samarbete rörande brott som omfattas av denna konvention. Har den andra staten
tillträtt endast lagföringskonventionen, är däremot lagen tillämplig också på
vägtrafikbrott. Motsvarande gäller konkurrensförhållandet mellan
lagföringskonventionen och brottmålsdomskonventionen, jfr 2 § andra stycket och
6 ij 5. I sammanhanget bör åven påpekas att tillträde till lagföringskonventionen
enligt art. 43.1 inte inverkar på rättigheter och åtaganden som härrör från
utlämningstraktater eller internationella multilaterala konventioner rörande
särskilda ämnen och inte heller på bestämmelser rörande ämnen som behandlas i
lagföringskonventionen och som är intagna också i andra gällande konventioner
mellan berörda stater.

Lagföringskonventionen
är inte tillämplig på alla lagöverträdelser.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 3 43

Enligt
art. 1 (a) skall gärning, som inte omfattas av strafflag men av sådan
lagbestämmelse som anges i bilaga III till konventionen, i princip anses som
"brott". När administrativ myndighet är behörig att ta befattning med
lagöverträdelsen, skall den dock anses som brott enligt konventionen endast om
det är möjligt för den misstänkte att få målet prövat av domstol. Om
administrativ myndighet i annan konventionsstat kan ålägga påföljd för en
gärning som utgör brott enligt svensk lag men avgörandet inle kan överklagas
till domstol i den främmande staten, får överförande av lagföringen således
inte ske med stöd av konventionen. Detta förhållande anser jag dock inte böra
föranleda någon särskild deflnition av termen "brott" i 1 §. Stat som
tillträder konventionen kan enligl art. 42 i förklaring till Europarådets
generalsekreterare när som helst ange de lagbestämmelser som skall upptas i
bilaga III. Motsvarande gäller ändringar i samma bilaga. Föreskrifter rörande
de utvidgningar eller ändringar av lagens tillämpningsområde som betingas av
sådana förklaringar torde få utfärdas i administrativ väg.

En
betydelsefull begränsning av lagens tillämpningsområde följer av dess
promulgationsbeslämmelser. Denna fråga behandlas närmare i det följande.

Öveiförande
av lagföring från Sverige till annan stat '' § Denna paragraf, som motsvarar
2 ij promemorieförslaget, inleder den del av lagen som behandlar överförande av
lagföring från Sverige till annan konventionsslat.

I första stycket anges
till en början den grundläggande förutsättningen för överförande av lagföring,
nämligen att någon år misstänkt för brott enligt svensk lag. Som framgår av vad
som har anförts i den allmänna motiveringen kan i undantagsfall kravet pä
misstanke vara lägre än som behövs för att åtal skulle kunna väckas här i
landet. Detta gäller främst när del viktigaste bevismaterialet finns i den
andra staten. Första stycket innehåller i övrigt motsvarighet till de i
konventionen art. 8.1 angivna förutsättningarna för överförande av lagföring.

Enligt konventionen kan
överförande av lagföring komma till stånd på alla stadier fram till dess att
dom i målet har börjat att verkställas. När lagakraftvunnen dom föreligger,
gäller dock vissa begränsningar i rätten att överföra lagföringen. En första
förutsättning är att domen är fällande. I dessa fall får enligt andra stycket
framställning om överförande av lagföring göras om verkställighet här av domen
inte kan ske ens med användning av ullämningsförfarande och om den andra staten
inte erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar
verkställighet av sådan dom. Bestämmelserna motsvaras av art. 8.2 i
konvenlionen. Kan verkställighet uppnås på något av de sist angivna sätten, har
dessa möjligheter sålunda företräde framför möjligheten att

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 44

överföra
lagföringen. Härigenom löses konkurrensförhållandet mellan lagföringslagen och
annan lagstiftning som rör utlämning och verkställighet av svensk brottmålsdom
i utlandet.

1
tredje stycket föreskrivs att framställning om överförande av lagföring får
göras endast av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Avsikten
är som har nämnts tidigare att i princip delegera beslutsfattandet till RÅ vad
gäller samarbete med utomnordiska stater och till de lokala
åklagarmyndigheterna nar fråga uppkommer att överföra lagföringen till nordisk
stal. För nordiskt vidkommande bibehålls härigenom den ordning som f.n. gäller
med stöd av del nordiska samarbetsavtalet mellan de högsta åklagarmyndigheterna
i resp. land. 1 tveksamma fall bör det åligga underordnad myndighet att
underställa överordnad myndighet frågor om konventionens tillämplighet eller
lämpligheten av att överförande av lagföringen sker.

3
§ Denna paragraf, som motsvarar 3 § promemorieförslaget, innehåller
bestämmelser om den rättsverkan en framställning om överförande av lagföring
får här i landet resp. den ytterligare verkan ett mottaget beslut om bifall
till framställningen medför (jfr art. 21.1 i konventionen). Bestämmelserna har
utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4).

1
första stycket ges regler om förbud mot vissa åtgärder som normalt hör till
brottmålsförfarandet. Under remissbehandlingen har åtalsrättskommittén
diskuterat vad som avses med "åtgärd för lagföring" i konventionens
mening. Sålunda anmärks att i den föreslagna lagtexten liksom också i
översättningen av själva konventionen denna term används som samlingsbeteckning
för de olika åtgärder som här avses, nämligen i huvudsak dels förundersökning
eller annan polisutredning, dels åtgärder varigenom fråga om ansvar för brott
upptas (åtal, strafföreläggande eller ordningsföreläggande), dels åtgärder för
att få lagakraftvunnen dom verkställd. Kommittén, som framhåller att termen
hittills endast synes ha använts för den mellersta av de tre nämnda
kategorierna av åtgärder, anser det dock föreligga betydande svårigheter att
hitta ett lämpligt uttryck som täcker det nu aktuella konventions- och
lagstiftningsområdet. Förslag som "brotlmålsför-farande", "straffprocessuella
åtgärder" eller "beivrande" avvisas som svårhanterliga vid
lagskrivning. Kommittén är därför beredd att godta promemorieförslaget. För
egen del anser jag det vara svårt alt flnna en svensk term som exakt
överensstämmer med innebörden i motsvarande engelska och franska uttryck. Det
i promemorian föreslagna uttrycket synes i huvudsak ge en rättvisande bild av
vad som avses. Av främst dessa skäl vill därför även jag i allt väsentligt
ansluta mig till promemorians terminologi i denna del. Jag vill påpeka all
uttrycket

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 45

"åtgärd
för lagföring" inte täcker verkställighetsåtgärd.

Enligt
första meningen i första stycket uppställs förbud att väcka åtal här eller att
utfärda strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, sedan
framställning om överförande av lagföring har gjorts till annan stat.
Bestämmelsen syftar till att undvika att samma mål anhängiggörs i flera stater
samtidigt. Något hinder för att målsäganden väcker talan om enskilt anspråk
föreligger dock inte. Sådant yrkande får då handläggas i den för tvistemål
stadgade ordningen.

1
andra meningen i första stycket anges att annan åtgärd för lagföring än som
nämns i första punkten får vidtas här, intill dess den andra statens beslut med
anledning av framställningen har mottagits. Fram till denna lidpunkt är det
ovisst i vilket land lagföringen kommer all ske. Bestämmelsen möjliggör att
utredningsarbetet kan bedrivas på vanligt sått. I den mån tvångsmedel behöver
tillgripas får sådana sättas in. I normalfallet torde dock förundersökningen
vara avslutad redan innan framställning görs. Som angetts i den allmänna
motiveringen framgår motsatsvis av stadgandet dels att tvångsåtgärder inte får
tillgripas efter den nämnda tidpunkten, dels att redan vidtagna sådana
åtgärder inte längre kan bestå här i landet, om den anmodade statens beslut
innebär bifall till framställningen. Den andra staten får nämligen då anses ha
uteslutande behörighet att disponera över lagföringen. För att säkerställa att
lagföring kommer till stånd kan den andra staten, om den bedömer det
nödvändigt, begära utlämning eller omhändertagande av egendom som är av
betydelse som bevis e.d. Även bevisupptagning och annan liknande inbördes
rättshjälp kan komma i fråga i enlighet med gällande bestämmelser.

Av
andra meningen följer att det när framställning har avlålils kan under en
kortare period råda ovisshet om var lagföringen skall ske. Domstolen bör
därför, innan den fått slutlig underrättelse i saken, iaktta försiktighet med
förordnande om sådana åtgärder som utförande av personundersökning m.m.,
åtminstone i andra fall än då den misstänkte är berövad friheten och
erforderlig personutredning inte kan anskaffas utan risk för försening med
målets avgörande om den anmodade statens beslut blir negativt.

Har
åtal redan hunnit väckas här innan framställning om överförande av lagföring
gjorts, föreligger enligt andra stycket rättegångshinder i brottmålet, når
lagföringen har överförts, dvs. när den andra statens beslut om bifall till
framställningen har mottagits av RÅ (vederbörande lokala åklagarmyndighet).
Rättegångshindret skall iakttas ex offlcio. I den mån vederbörande åklagare
inle omedelbart nedlägger åtalet, har domstolen att meddela avvisningsbeslut.
Målsäganden kan i dessa situationer inte överta åtalet. Självfallet skall
domstolen i nu angivna situationer genast underrättas om innehållet i den
anmodade statens beslut.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 46

Som
tidigare har anförts kan överförande av lagföring ske på alla stadier fram till
dess att dom i målet har börjat att verkställas. För att möjliggöra en
överföring av lagföringen även i de undantagsfall, när dom redan har hunnit
meddelas, föreskrivs i tredje slyckel att sådan dom inte får verkställas här,
sedan framställning om överförande av lagföringen gjorts. Uppkommer angivet
hinder mot verkställighet, måste vederbörande åklagarmyndighet underrätta den
dömande domstolen härom som i sin tur har att underrätta ifrågavarande
myndighet på kriminalvårdens eller annat område. Något beslut om undanröjande
av dom skall inte meddelas. Hindret avser verkställighet av såväl påföljd som
förverkande eller annan särskild rättsverkan på grund av brottet eller beslut
om återbetalningsskyldighet mot svenska statsverket. Däremot får domen
verkställas såvitt avser målsäganden tillerkänt skadestånd m.m.

4§
Denna paragraf, som motsvarar 4§ promemorieförslaget, innehåller en uppräkning
av de fall när rätten till lagföring återgår till Sverige. I förhållande till
promemorieförslaget har i lagtexten vidtagits vissa redaktionella ändringar.

Som har anförts i den
allmänna motiveringen finns enligt art. 10 12 i konventionen ett antal
möjligheter för den anmodade staten att avslå framställningen eller, om den
bifallits, återkalla sitt beslut därom eller besluta att inte vidta åtgärder
med anledning av framställningen eller avbryta sädana åtgärder. I art. 21.2 har
därför lämnats föreskrifter enligt vilka rätten till lagföring eller
verkställighet återgår till den anmodande staten i dessa situationer. Detsamma
gäller om den anmodande staten återkallar framställningen innan den andra
staten beslutat vidta åtgärder för lagföring. Därmed torde avses beslut att
överta lagföringen.

Ett återkallande av
framställningen från svensk myndighels sida torde endast undantagsvis bli
aktuellt. Ett skål för återkallande synes vara att det efter framställningen
visar sig att lagföringen med hänsyn till den misstänktes uppehållsort och
andra förhållanden som rör utredningen inte lämpligen bör förläggas till den
anmodade staten. Ett annat skäl kan vara att ytterligare brott av den
misstänkte blivit kända och att lagföringen för dessa av olika orsaker bör ske
här.

Om rätten till lagföring
återgår till Sverige i de nu nämnda fallen, utgör bestämmelserna i 3 § inte
längre hinder för fortsatt lagföring här. Detta innebär bl.a. att åtal får
väckas och målet avgöras. Avsåg framställningen gärning som prövats av
domstol, får domen verkställas. På motsvarande sått som anförts under 3 § får
det ankomma på vederbörande myndigheter att lämna nödvändiga underrättelser
härom.

5
§ Denna paragraf, som stämmer överens med 5 ij promemorieför-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 47

slaget,
föreskriver att liden för åtalspreskription här i landet förlängs med sex
månader, när framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 §.
Bestämmelsen motsvaras av art. 22 i konventionen. Den har betydelse i de fall
när rätten till lagföring återgår till Sverige, jfr 4 §. Självfallet får regeln
sin mest praktiska användning vid brott med kort preskriptionstid.

Överförande
av lagföring från annan stat till Sverige Prövning av framställning om
överförande av lagföring

6
§ Denna paragraf inleder den del av lagen som behandlar framställning om
överförande av lagföring till Sverige från annan konventionsstat. Paragrafen,
vilken motsvaras av 6 § första stycket och 7 § punkt 6, 8 och 9
promemorieförslaget, innehåller regler om absoluta hinder mot överförande av
lagföring hit. Bestämmelserna har sin motsvarighet i dels art. 10 i
konventionen, som föreskriver i vilka fall den anmodade staten är skyldig att
vägra efterkomma framställning, dels art. 11 (f), (i) och (j), som anger när
den anmodade staten inte är skyldig men har möjlighet att vägra efterkomma
framställning. 1 departementsförslaget har de nu angivna fakultativa
bestämmelserna i konventionen gjorts obligatoriska och tagits upp i 6 ij.
Skälen härför har redovi.sats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5).

Framställning
om överförande av lagföring skall enligt punkt I avslås om misstanke om brott
inte föreligger. Det åsyftade kravet hänför sig till förhållandena i den
anmodande staten. Enligt samma punkt skall framställning avslås om dubbel
straffbarhel inte föreligger i del konkreta fallet. Vad som behövs för att
sådan straffbarhet skall föreligga har angetts i den allmänna motiveringen. I
förhållande till promemorieförslaget har lagtexten såvitt gäller kravet på
dubbel straffbarhet formulerats om något för alt nå bättre överensstämmelse
med motsvarande regel i 5 § andra stycket 2 internationella verkställighetslagen.

Enligl
punkt 2 måste framställning avslås om hinder mot lagföring möter enligt 2 kap.
5 a g BrB. Som framgår av det föregående föreslås ändring även i denna
paragraf. Genom föreskriften i punkt 2 uppfylls kravet i konventionen på
iakttagande av "ne bis in idem"-principen (jfr det som sagts om
förbehåll i denna del i avsnitt 2.2).

1
punkt 3 förbjuds överlagande av lagföringen om ålalspreskription inträtt i den
anmodande staten enligt dess lag redan innan framställningen gjordes.

Enligt
punkt 4 föreligger samma hinder om åtalspreskription inträtt enligl svensk lag
redan vid liden för mottagandet av framställningen. Som framgår av den allmänna
motiveringen föreslås Sverige göra förbehåll mol art. 23, som föreskriver
förlängning av tiden för åtals

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 3 48

väckande
med sex månader i den anmodade staten då dess behörighet uteslutande är av
subsidiär natur. Med hänsyn härtill kommer i nu aktuella hänseende någon
skillnad inte att uppstå vid behandlingen av framställningen vare sig svensk
lag är direkt tillämplig på brottet eller behörighet endast kan erhållas med
stöd av den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 3 a § BrB.

I
punkt 5 föreskrivs förbud mot bifall till framställning, om lagföring här
skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden. Delsamma gäller enligt
punkt 6 om lagföring skulle strida mot grunderna för svensk rättsordning. Hit
torde bl.a. kunna räknas uppenbara fall av diskriminering i olika avseenden
(jfr 7 § 5).

7§
Denna paragraf motsvaras av 7 § punkt 15, 7 och 10 promemorieförslaget.
Bestämmelserna ansluter till motsvarande regler i art. II.

Punkt
I ger möjlighet att avslå utländsk framställning om överförande av lagföring
för det fallet alt med motsvarande tillämpning av 2 § hinder mot sådan
framställning skulle ha förelegat. Om lagföring av praktiska skäl bedöms kunna
ske här endast med stor svårighet, bör möjligheten till avslag självfallet
utnyttjas. I andra fall bör bestämmelsen tillämpas restriktivt. Det gäller
särskilt om humanitära skäl talar för att lagföringen förläggs till Sverige.

I
punkt 26 anges en rad speciella fall når framställning kan avslås.
Bestämmelserna torde inte kräva några ytterligare kommentarer.

Enligt
punkt 7 föreligger möjlighet att avslå en framställning, om den andra staten
brutit mot någon av de regler för förfarandet som ingår i konventionen. De nu
åsyftade bestämmelserna återfinns i art. 13 20. Enligt min uppfattning torde
denna möjlighet endast behöva utnyttjas i undantagsfall. Jag vill även erinra
om att enligt art. 14 fördragsslutande stat är skyldig att vid behov begära kompletterande
upplysningar från den andra staten. Därvid får viss tidsfrist utsättas.

8
§ Denna paragraf, vilken motsvaras av 8 § och 9 ij punkt 2 (delvis)
promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om när ett beslut av svensk
myndighet om bifall till framställning om överförande av lagföring skall
återkallas. Bestämmelserna har sin motsvarighet i art. 12.1 och 12.2 (b) till
den del sistnämnda bestämmelse behandlar situationer som anges i art. 11 (f),
(i) och (j) i konventionen. Som har redovisats i det föregående har i
departementsförslaget vissa enligt konventionen fakultativa hinder mol en
framställning gjorts obligatoriska i lagen. På motsvarande sätt har samma
hinder gjorts obligatoriska i 8 ij. dvs. i det fall att de åsyftade
omständigheterna framkommer efter bifall till en framställning. I paragrafens
ingress har vidare företagits viss redaktionell ändring.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 49

Enligt
punkt I skall beslut om bifall till framställning återkallas om grund för
avslag framkommer enligt 6 § 13. Återkallelse kan i dessa situationer ske när
som helst under lagföringens gång. Effekten av återkallelsen blir enligt
konventionen att den andra staten återfår sin rått till lagföring. I
förekommande fall torde därför redan meddelad dom behöva upphävas, eftersom den
andra statens lagföring annars skulle komma i strid med konventionens
bestämmelser om "ne bis in idem". Sådant upphävande kan dock bara
ske, om bifallsbeslutet återkallas innan domen vunnit laga kraft.

I
punkt 2 föreskrivs att beslut om bifall till framställning skall återkallas om
grund för avslag enligt 6 § 46 framkommer innan åtal väckts. Som tidigare har
anförts är motsvarande regler i konventionen fakultativa. Har åtal hunnit
väckas här, kan beslutet om bifall ändå återkallas med stöd av 9 § 3. I dessa
fall krävs samtycke av den andra staten. Om denna stat motsätter sig att
lagföringen återgår, torde åklagaren ha alt nedlägga åtalet. Sker inte detta
får domstolen meddela ogillande dom.

9 §
Denna paragraf motsvaras av 9 § promemorieförslaget och inne

håller bestämmelser om i vilka fall beslut om bifall till framställning

om överförande av lagföring från annan stat får återkallas. Bestäm

melserna har sin motsvarighet i art. 12.2 i konventionen. 1 paragrafens

ingress har gjorts en mindre redaktionell ändring.

I
punkt 1 ges möjlighet alt återkalla beslut om bifall till framställning om
överförande av lagföring, om den misstänktes personliga närvaro vid förhandling
i Sverige inte kan säkerställas eller om en eventuell fällande dom för
gärningen inte kan verkställas här. Eftersom framställning från annan stat
främst torde göras når den misstänkte har hemvist här eller i vart fall
uppehåller sig inom landet, lär bestämmelsen få betydelse endast när den
misstänkte hunnit lämna Sverige innan förhandling har ägt rum eller innan dom
föreligger. Skulle den misstänkte försvinna ur landet och föreligger dom mot
honom som har vunnit laga kraft, får förutsättningarna undersökas för att få
domen verkställd utomlands.

Återkallelse
får enligt punkt 2 göras om grund för avslag enligt 7 § framkommer innan åtal
väckts här. Som framgår av det föregående har återkallelse i vissa fall som
omfattas av moisvarande regel i promemorieförslaget gjorts obligatorisk enligt
8 i.

Enligt
punkt 3 får återkallelse ske även i andra fall än de nu angivna, om den andra
staten samtycker därtill. Enligt min mening är det lämpligt att i första hand
söka lösa uppkomna frågor om återkallelse på detta sätt, även i de fall när
andra grunder skulle kunna åberopas.

10 §
Denna paragraf motsvaras av 6 § andra stycket promemorieför

slaget. Bestämmelserna återfinns i art. 7.2 i konventionen. I departe-

4-Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 3

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 50

mentsförslaget
har regeln erhållit samma ordalydelse .som i den nämnda artikeln. Genom justeringen
av regelns placering i lagen markeras atl den har en självständig karaktär och
sålunda riktar sig till alla de myndigheter som har alt tillämpa lagen. I fråga
om skälen härför vill jag hänvisa till vad som anförts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.5).

11 §
Paragrafen, som motsvaras av 10 § promemorieförslaget, före

skriver att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall

pröva frågor som avses i 69 §§. Som har riåmnts tidigare (avsnitt

2.3.1) torde det ankomma på regeringen att meddela föreskrifter av

verkställighetskaraktär rörande lagens tillämpning. Beträffande besluts

kompetensens fördelning i frågor som avses i 69 §§ vill jag framhålla

följande.

Vid
samarbete med nordiskt land anser jag att i första hand direkt skriftväxling
bör äga rum mellan berörda åklagarmyndigheter på det sätt som f.n. sker på
grund av det nordiska samarbetsavtalel på lagföringens område. Uppkommer fråga
att avslå framställning eller återkalla beslut om bifall till framställning,
bör enligt min mening lägre åklagarmyndighet överlämna ärendet med eget
yttrande till RÅ. 1 tveksamma fall bör denne självfallet överlämna ärendet till
regeringen för beslut. Också beträffande samarbete med utomnordiska länder bör
det i stor utsträckning ankomma på RÅ atl pröva ärendena.

1 de
fall fråga om bifall lill framställning om överförande av lagföring skall
prövas av regeringen, torde beredningen av ärendet böra ske inom
justitiedepartementet.

Verkan
av framställning om överförande av lagföring

12 §
Denna paragraf, som motsvaras av 11 !j promemorieförslaget,

inleder den del av lagen som behandlar den verkan en framställning

om överförande av lagföring från annan stat får här i landet. Bestäm

melserna i paragrafen har sin motsvarighet i art. 24 i konventionen.

Är
brottet ett angivelsebroti såväl i Sverige som i den andra staten får enligt
första stycket angivelse som har skett där samma verkan som om den hade skett i
Sverige. Bestämmelsen torde få tolkas så att avsedd verkan inträder, om
angivelse har skett i den andra staten i enlighet med reglerna härom i den
statens interna lag. I regel torde framställningen och därvid fogade
handlingar innehålla tillräckliga uppgifter i nu förevarande hänseende (jfr
art. 15).

I
andra slyckel ges en särskild bestämmelse för del fall atl brottet är
angivelsebroti endast i Sverige. Har angivelse inle gjorts i den andra staten,
får åtgärd för lagföring vidtas här även om angivelse inte gjorts, under
förutsättning atl målsäganden inle gör någon invändning häremot inom en månad
från det att han delgetts underrättelse om sin rätt alt göra sådan invändning.
Passivitet från målsägandens sida får med andra ord samma effekt som om
angivelse gjorts.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 51

Konventionen
innehåller inte någon särskild föreskrift om behandlingen av en framställning
där andra stycket är tillämpligt. Enligl min mening bör hinder anses föreligga
att vidta åtgärd för lagföring, innan frågan om lagföring kan ske här slutligt
avgjorts. Det får därför ankomma på den myndighet, som har behörighet att
besluta härom, att vidta nödvändiga åtgärder för delgivning. Meddelar
målsäganden att han inte önskar att lagföring sker här, torde framställningen
kunna avslås med stöd av 6 § punkt 1, eftersom gärningsmannen utan angivelse
inte hade varit underkastad ansvar för brottet enligt svensk lag, om brottet
skett här i landet.

13 §
Denna paragraf motsvaras av 12 § promemorieförslaget och art.

25 i konventionen.

Som har anförts i den
allmänna motiveringen bör frågan om väckande av åtal här efter det
framställning om överförande av lagföring har bifallils inte vara beroende av
de särskilda bestämmelserna 2 kap. 5 § och 5 a § tredje stycket BrB.
Föreskrift härom har tagits in i första stycket.

Är svensk lag direkt
tillämplig på brott som har begåtts utomlands, gäller enligl 2 kap. 2 § tredje
stycket BrB att för brottet inle får ådömas påföljd, som är att anse som
strängare än del svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på
gärningsorten. I enlighet med konventionens föreskrifter har i andra slyckel
motsvarande princip införts i lagen för det fall alt Sverige endast är
subsidiärt behörigt från straffrättslig synpunkt. Efter påpekande från en
remissinstans har bestämmelsen i departemenlsförslaget utformats i närmare
anslutning till nämnda stadgande i BrB än som skett i promemorieförslagel. I
samma stycke anges även atl gärningen i subsidiärfallen skall bedömas som om
den hade begåtts i Sverige. Därigenom undanröjs det formella problem som annars
skulle kunna uppstå i vissa fall då en utomlands begången gärning skall prövas
vid svensk domstol. Med "svensk lag" avses här de materiella
bestämmelserna i svensk strafflagstiftning. Alt gärningen vid ansvarsprövningen
skall bedömas som om den hade begåtts i Sverige innebär inte att kravet på
dubbel straffbarhel efterges, jfr 6 § I och 8 § I.

14 §
Denna paragraf motsvaras av 13 § promemorieförslaget och art.

26 i konventionen.

Enligl första stycket har
åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning som vidtagits enligt lagen i
den anmodande staten samma giltighet som om den vidtagits av svensk myndighet
men får inte tillerkännas större bevisverkan än den har i den andra staten. I
redaktionellt hänseende har den ändringen gjorts i förhållande till promemorieförslaget
atl uttrycket "rättsverkan" ersatts med "giltighet", vilket
synes närmare motsvara ordvalet i konventionens originaltexter (jfr art. 26.4
brottmålsdomskonventionen och 21 ij tredje stycket internationella
verkställighetslagen).

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 52

Första
stycket träffar främst åtgärder som direkt tar sikte på förundersökning och
väckande av åtal. Hit får räknas förhör med den misstänkte och andra personer
liksom olika former av kriminalteknisk undersökning eller undersökning genom
läkare. Sådana åtgärder jämställs med motsvarande åtgärder av svensk myndighet,
men de får inte i den svenska brottmålsprocessen ges större bevisverkan än de
skulle ha haft i den andra staten. Om en fullständig förundersökning övc-sänds
hit torde svensk åklagare vara berättigad alt direkt väcka åtal eller vidta de
andra åtgärder för säkerställande av bevis m.m. som situationen föranleder.

Framgår
av översända handlingar att i den anmodande staten tvångsmedel satts in mot
den misstänkte och fortfarande består, bör svensk myndighet anses skyldig att i
görligaste mån iaktta de tidsfrister som enligt svensk lag gäller för
motsvarande tvångsmedel här i landet. Det får vidare ankomma på myndigheten att
i enlighet med gällande bestämmelser söka få den misstänkte utlämnad hit eller
i förekommande fall beslagtagen egendom överlämnad. När så har skett får
tvångsmedlet ersättas med motsvarande svenska tvångsmedel. Finner åklagare
eller domstol alt åtgärden är obehövlig här. skall något tvångsingripande
enligt svenska regler självfallet inte ske.

Det
nu sagda belyses av följande exempel. En utomnordisk stat har gjort
framställning om att där inledd lagföring (förundersökning) av en svensk
medborgare för förmögenhetsbrott skall föras över till Sverige. I
framställningen har upplysts bl.a. att förhör hållits med den misstänkte, som
återvänt till Sverige, och att visst bevismaterial tagits i beslag. Bifalls
framställningen och bedöms det nödvändigt att den beslagtagna egendomen flnns
tillgänglig vid målets prövning i Sverige, får från svensk sida riktas en
hemställan till den andra staten om att egendomen lämnas ut hit. När
handlingarna rörande den utländska förundersökningen härefter kommit svensk
åklagare till hända, har denne att enligt RB:s regler bl.a. pröva om
ytterligare utredning krävs och väcka åtal för brottet. Sedan den egendom som tagits
i beslag i den anmodande staten förts över hit, har åklagaren
(undersökningsledaren) att pröva frågan om beslag hår enligt 27 kap. RB. Skulle
det i den andra staten beslagtagna bevismaterialet inte lämnas över hit och
bedöms övrigt material inte vara tillräckligt för att väcka åtal här i landet,
bör åklagaren nedlägga förundersökningen. I så fall återgår rätten till
lagföring till den anmodande staten, se art. 21.2 (d).

Om i
den anmodande staten vidtagits åtgärd, som enligt.lagen i den staten medför förlängning
av tiden för åtalspreskription, skall enligt andra 5/irAe/åtgärden ha samma
verkan hår i landet vid tillämpning av 35 kap. I6ij§ BrB. Bestämmelsen torde
få stor praktisk betydelse. Även om preskriptionsavbrytande åtgärd har
vidtagits i det andra landet i form av delgivning av stämning bör dock svensk
åklagare, om

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 53

målet
överförs hit. ansöka om ny stämning rörande samma gärning. Innehållet i en
svensk stämningsansökan utgör ramen för brottmåls-processens här och synes
därför inte kunna undvaras vid process i Sverige. Härtill kommer bl.a. att
brotten från teknisk synpunkt kan vara olika konstruerade i skilda länder.

Tillfälliga
tvångsåtgärder i avvaktan på beslut med anledning avfram-ställnitig om
överförande av lagföring

15 §
Paragrafen, vilken motsvaras av 14 ij promemorieförslaget, inleder den del av
lagen som behandlar vilka tillfälliga tvångsåtgärder som får vidtas här i
avvaktan på beslut med anledning av framställning om överförande av lagföring
till Sverige. Bestämmelserna äger tillämpning uteslutande när gärningen inte
omfattas av svensk strafflags ursprungliga tillämplighet. Innehållet i 15 § har
sin motsvarighet i art. 27.1 och 28 i konventionen.

Enligt
första stycket får den misstänkte på begäran från den andra staten anhållas
eller häktas här redan när denna stat meddelat sin avsikt att göra
framställning om överförande av lagföring, under förutsättning alt häktning
för brottet får ske enligt svensk lag. Som framgår av bestämmelsen får som skäl
för häktning åberopas endast flyktfara eller risk för undanröjande av bevis. I
övrigt skall bestämmelserna i RB om sådan tvångsåtgärd tillämpas. 1
deparlementsförslaget har inarbetats de ändringar av lagtexten som angetts i
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7).

Med
hänsyn till att svensk strafflag har vidsträckta behörighetsregler torde
förevarande bestämmelser bli tillämpliga endast i undantagsfall. Genom den
föreslagna ordningen ges annan konventionsstat möjlighet att i fall av
subsidiär behörighet få åtgärder vidtagna här i landet innan en fullständig
framställning om överförande av lagföring kunnat göras. För en riktig
tillämpning av bestämmelserna förutsätts att svensk myndighet får sådana
upplysningar om gärningen atl motsvarande brott enligt svensk lag kan identifieras,
eftersom användningen av förevarande tvångsåtgärder är beroende av
straffskalan för brottet. Har den misstänkte häktats, skall som anförts i den
allmänna motiveringen tid för åtals väckande utsättas på vanligt sätt.

Når
en framställning om överförande av lagföring rörande brott som inle direkt
omfalias av svensk strafflag har bifallils här, blir självfallet också svenska
bestämmelser om tvångsmedel tillämpliga. Enligt andra stycket äger dessa
bestämmelser tillämpning i subsidiärfallen redan när framställningen åtföljd av
föreskrivna handlingar har mottagits hår. Bestämmelsen är konventionsbunden.
Den ger möjlighet för svensk myndighet att ingripa med tvångsmedel under den
tid som åtgår för behandling av framställningen. Denna tid kan i förevarande
fall beräknas bli längre än vid prövning av framställning rörande annat brott.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 54

16 §
Denna paragraf, vilken motsvaras av 15 ij promemorieförslaget

och art. 29 i konvenlionen, innehåller föreskrifter om när de i 15 §

omnämnda provisoriska tvångsåtgärderna skall hävas. 1 paragrafen har

gjorts vissa redaktionella ändringar i förhållande till promemorieför

slaget.

Enligt
första stycket upphör tvångsåtgärd så snart rätten till lagföring återgår lill
den andra staten. Detta inträffar när framställning om överförande av lagföring
avslås eller beslut om bifall till framställning återkallas enligt 69 §§.

I
andra stycket föreskrivs att den som har anhållits eller häktats skall friges
omedelbart, om framställning om överförande av lagföring inte mottagits här
inom 18 dagar från den dag då han berövades friheten på grund av beslutet om
anhållande eller häktning eller om de handlingar, som skall åtfölja
framställningen inle erhållits inom 15 dagar från det framställningen mottogs.
Vidare har salts en yttersta gräns om 40 dagar för frihetsberövandet.

Har
den misstänkte anhållits eller häktats i sin frånvaro, skall tiden innan
beslutet har verkställts inle inräknas i nyss nämnda 18-dagars-resp.
40-dagarsfrist. Detsamma gäller sådant frihelsberövande i form av gripande
eller kvarhållande för förhör som kan ha föregått anhållandet eller
häktningen. Om den misstänkte friges och sedan åter anhålls eller häktas, bör
den sammanlagda liden för frihetsberövan-dena räknas. Eflersom tiden för
frihetsberövandet inte i något fall får översliga 40 dagar, bör sålunda innan
dess beslut ha fattats med anledning av framställning om överförande av
lagföringen. Vid bifall till framställningen kan ytterligare frihelsberövande
ske med stöd av RB:s bestämmelser. Som har anförts i den allmänna motiveringen
torde försiktighet böra iakttas vid användningen av tvångsmedel med stöd av 15
§ första stycket. Slutbestämmelser

17 §
Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorieförslaget.

Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) bör den

som
misstänks för brott, vara svensk strafflag inte är ursprungligen tillämplig,
vara jämställd med annan misstänkt i fråga om möjligheten att här i landet
tillvarata sin rått. Detta får betydelse redan innan beslut med anledning av
framställning om överförande av lagföring har meddelats. Departementsförslaget
har kompletterats med föreskrifter, som reglerar förhållandena under denna
tidsperiod. De föreslagna bestämmelserna får ses mot bakgrund av dels de
ingripanden som är möjliga atl göra med stöd av 15 §, dels den i art. 17 i
konventionen föreskrivna rätten för den misstänkte alt yttra sig innan den
anmodade staten fattar beslut i ärendet.

När
svensk domstols behörighet grundas uteslutande på 2 kap. 3 a § BrB, kan den som
avses med framställningen - oavsett om denna

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 55

innebär
begäran att svenska myndigheter skall överta lagföringen eller vidta
provisoriska tvångsåtgärder - vid behov lämnas rättshjälp (första meningen).
Eftersom framställningen ytterst syftar till atl få lill stånd en
brottmålsrättegång i Sverige, har bestämmelserna om offentlig försvarare i RB
och om annan rättshjälp ät misstänkt i brottmål enligl rättsbjälpslagen getts
moisvarande tillämpning även på nu ifrågavarande förfaranden inför administrativ
myndighet (andra meningen). Genom hänvisningen till RB framgår alt offentlig
försvarare skall förordnas av domstol på vanligt sätt. Beträffande annan
rättshjälp åt den misstänkte gäller i princip bestämmelserna i 3640 §§
rättshjälpslagen. Begäran om sådan rättshjälp torde få göras hos den domstol,
där åtal skall väckas om framställningen om överförande av lagföringen bifalls.
Nödvändiga föreskrifter i ämnet torde kunna meddelas i administrativ ordning.

I tredje meningen
föreskrivs att av allmänna medel utgiven ersättning tili offentlig försvarare
och kostnad för annan rättshjälp skall stanna på statsverket. Om
framställningen föranleder åtal här, måste sålunda kostnaden för del biträde
som lämnas med stöd av förevarande paragraf särskiljas från kostnader, där 31
kap. RB skall tillämpas.

Avslutningsvis
kan nämnas att jag - efter förebild av art. 17 - anser att den som misstänks
för brott enligt svensk lag i allmänhet skall få tillfälle att yttra sig i
ärende enligt förevarande lag då svensk myndighet överväger att göra
framställning om överförande av lagföring till annan stat. I dessa fall kan
självfallet offentlig försvarare förordnas i vanlig ordning. Den misstänkte kan
vid behov även komma i åtnjutande av annan rättshjälp enligt vad därom är
föreskrivet. Har dom hunnit meddelas här och broltmålsförfarandel därigenom
avslutats, torde vederbörandes behov av biträde m.m. kunna tillgodoses inom
ramen för allmän rättshjälp.

18
§ Denna paragraf motsvaras av 16 ij promemorieförslaget.

Med stöd av förevarande
paragraf bemyndigas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att i
administrativ ordning utfärda nödvändiga bestämmelser i fråga om förfarandet
vid samarbete med annan stal enligt den föreslagna lagen. I förhållande till
promemorieförslagel har gjorts den ändringen att möjlighet till subdele-galion
införts. Avsikten är att överlåta på RÅ att meddela vissa anvisningar
beträffande samarbetet med övriga nordiska länder med utgångspunkt från del
förut berörda tilläggsavtalet till det nordiska samarbetsavtalel på området.

Ikraflträdandebestämmelser

Lagrn
föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Detta ter sig na.ärligt
mot bakgrund av att ännu inte någon stat ratificerat konvenlionen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 56

Konventionen
är enligt art. 47 tillämplig endast på brott .som begåtts sedan konventionen
trätt i kraft mellan vederbörande fördragsslutande stater. En motsvarande
föreskrift har införts som ett andra stycke i den föreslagna lagens
ikraftträdandebestämmelser. I samband med att lagen blir tillämplig på
samarbete med viss stal torde i administrativ ordning få ges upplysning om från
vilken tidpunkt konventionen gäller mellan Sverige och den andra staten.

4.2
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Förslaget
innebär att en ny paragraf införs i 2 kap. BrB, 3 a §, och att 5 a § i samma
kapitel ändras.

Som
har anförts i den allmänna rnotiveringen innebär art. 2.1 i konventionen en
utvidgning av den svenska straffrättsliga behörigheten till att avse varje
brott mot annan fördragsslutande stats straffbestämmelser. Den utvidgade
behörighet som svarar mol art. 2.1 är av subsidiär natur. Sålunda får den
enligt art. 2.2 utövas endast efter framställning om överförande av lagföring
från konventionsstaten i fråga. En ytterligare förutsättning bör självfallet
också vara att framställningen har bifallits här med stöd av bestämmelserna i
den föreslagna lagen om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.
Den föreslagna 3 a § har utformats i enlighet härmed. Om rätten till lagföring
för gärningen av någon orsak återgår lill den anmodande staten, upphör
naturligtvis också den svenska straffrättsliga behörigheten.

I
2 kap. 5 a § första stycket ges f.n. regler om förbud att för samma gärning
lagfora bl.a. den som genom lagakraftägande dom dömts i främmande stat som
tillträtt brottmålsdomskonventionen. Den föreslagna ändringen innebär att
motsvarande förbud skall gälla i fråga om lagakraftägande dom som härrör från
stat vilken har tillträtt lagföringskonventionen. Tillägget föranleds av art.
35 i sistnämnda konvention.

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott,

2.
lag om ändring i brottsbalken.

Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragändens hemställan..

opaginerad Kontrollera mot PDF

Internationellt
samarbete rörande överförande av lagföring i brottmål

Ds Ju 1973:12 Justitiedepartementet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehåll

1
Inledning........................................................

2
Gällande rätt m.m............................................

2.1
Svensk domstols straffrättsliga
kompetens ......

2.2
Åtalsplikten ...............................................

3 Internationellt
samarbete rörande lagföring och verkställighet

3.1
Utlämning...................................................

3.2
Trafikbrottskonventionen .............................

3.3
Nordiska samarbetsavtalet ..........................

3.4
Brottmålsdomsinternationellarättsverkningeu'
...

3.4.1
Nordisk verkställighet ............................

3.4.2
Brottmålsdomskonventionen ...................

4
Lagföringskonventionens
huvudsakliga innehåll.......

5
Överväganden och förslag ................................

5.1
Sveriges tillträde till
lagföringskonventionen .....

5.2
FörbehåU och förklaringar ............................

5.3
Av konventionen föranledd
lagstiftning............

6 Lagförslagen...................................................

6.1
Förslaget till lag om
internationellt samarbete rörande lagföring förbrott

6.2
Förslaget tUl lag om ändring i
brottsbalken ......

Bilaga
1 Konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i

brottmål..................................................

Bilaga 2 Lagförslag..............................................

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 3 61

1
Inledning

Inom Europarådet har
utarbetats en konvention om överförande av lagföring i brottmål
(lagföringskonventionen). Den syftar främst till atl göra det möjligt för
medlemsstaterna atl på effektivast möjliga sätt utnyttja sina resurser för
hindrande och beivrande av brott. Konventionen öppnades för undertecknande den
15 maj 1972.1 samband härmed undertecknades den av bl.a. Danmark, Norge och
Sverige. Konventionen är fogad lill promemorian som bilaga 1.

I denna promemoria
behandlas frågan om Sveriges tillträde lill lagföringskonventionen och om
lagstiftning som föranleds därav. Utarbetade lagförslag är fogade till
promemorian som bilaga 2.

2
Gällande rätt m.m.

2.1
Svensk domstols straffrättsliga kompetens

Allmänna
bestämmelser om i vilken utsträckning svensk straffrätt kan tiUämpas finns i 2
kap. BrB. Flera av bestämmelserna i kapiflet har fått sin nuvarande lydelse
genom lagen (1972:812) om ändring i brottsbalken, vilken antagits med arUedning
av atl riksdagen godkänt Sveriges tillträde lill den europeiska konvenflonen
den 28 maj 1970 om broltmålsdoms inlernaflo-neUa rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen).

11
§ förstapunktenföreskrivsatlförbrottsomharbegåttshäririketskaU dömas efter
svensk lag och vid svensk domstol. I paragrafens andra punkt ges en bestämmelse
för del fall alt det är ovisst var brottet har förövats. Om det då finns skäl
all anta all brottet har begåtts inom riket, gäller samma bestämmelse som när
det kan fastställas atl brottet har förövats här i riket, dvs. gärningsmannen
döms efter svensk lag och vid svensk domstol.

2 § innehåller
bestämmelser om svensk strafflags tillämplighet på brott som har begåtts utom
riket av person med särskild anknytning till Sverige. Enligl paragrafen är
svensk strafflag tillämplig och svensk domstol behörig att döma, om brottet
begåtts av svensk medborgare eller uflänning med hemvist i Sverige. Delsamma
gäller om brottet begåtts av annan utlänning som efter brottets begående har
blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i landet, av uflänning som är
medborgare i annat nordiskt land och finns här eller av utlänning som över
huvud finns i riket, om det straff som kan följa på brottet enligt svensk lag
är fängelse i mer än sex månader.

Den nu beskrivna
kompelensregeln gäller emellertid inle om gärningen är fri från ansvar enligl
lagen på gärningsorten. Inte heller gäller den om gärningen begåtts inom område
som inle tillhör någon stal, dvs. huvudsakligen öppna havet och luftrummet
däröver, och brottet enligt svensk lag är ett rent bötesbrott.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 62

I
de fall som avses i denna paragraf måste vidare hänsyn tas till gärningsortens lag
på det sättet, all i gärningsorlens lag föreskrivet straffmaximum respekteras
vid bestämmande av påföljd.

13 § anges ett antal
specialfall, i vilka svensk domstol är behörig att döma utlänning även i
annat fall än som anges i 2 § för brott som har begåtts utom Sverige.
Utlänning kan sålunda dömas här i landet och efter svensk lag, om brottet har
förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av den som var
befälhavare eller tillhörde besättningen på sådant fartyg. Även utlänning som har
beg?i'' brott på område, där avdelning av krigsmakten befann sig, omfattas av
den svenska domsrätlen. Om han inle var krigsman, gäller detta endast om
avdelningen befann sig på området för annat ändamål än övning. Har utlänning
utomlands förövat brott mot Sverige, svensk kommun eUer annan menighet eller
svensk allmän inrättning kan han också dömas här enligl svensk lag. Detsamma
gäller om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stal och förövats
mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mol
utlänning med hemvist i Sverige. Slufligen är utlänning som har gjort sig
skyldig till kapning av luftfartyg, luftfarlssabolage eller folkrältsbroll
eller försök tiU kapning av luftfartyg eller luftfarlssabolage eller lill brott
för vilket eiUigt svensk lag inle är stadgat lindrigare straff än fängelse i
fyra år eUer däröver generellt underkastad svensk domstols straffrättsliga
behörighet.

ElUigt 5 § får åtal för
brott, som har förövats inom riket, i vissa fall inte väckas annat än efter
förordnande av Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill.
Sådant förordnande fordras, när brottet har begåtts på utländskt fartyg eller
luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tiUhörde besättningen på
fartyget eller eljest medföljde fartyget och brottet har begåtts mot sådan
utlänning eller mol utländskt intresse. Vidare föreskrivs i 5 § atl brott som
bar förövats utom riket i regel inte får åtalas utan förordnande av Kungl.
Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat därtUl. Utan särskilt
åtalsförordnande får åtal dock väckas, om brottet har förövats 1) på svenskt
fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eUer någon som
tiUhörde besättningen på sådant fartyg, 2) av krigsman på område där avdelning
av krigsmakten befann sig, 3) i annat nordiskt land eller på fartyg eller
luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eUer något av dessa
länder eller av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mol
svenskt intresse.

5
a § innehåller bestämmelser om atl utländsk broltmålsdom i viss utsträckning
utgör hinder för ny rättegång har i landet om ansvar för samma gärning. 'Res
judicata'-verkan tillerkänns sålunda dom som meddelats i främmande stat där
gärningen begåtts och dom som meddelats i stal som tillträtt
brotlmålsdomskonventionen. Förbudet mol ny prövning gäller om den tUltalade har
frikänts från ansvar, om han har förklarats skyldig till

s. 63 Kontrollera mot PDF

brottet
utan att påföljd har ådömts, om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet
eller verkställigheten pågår, eller om ådömd påföljd har bortfallit enligt
lagen i den främmande staten.

I
fråga om vissa brott föreligger emellertid inte förbud mot ny lagföring, såvida
inte lagföringen i den främmande staten skett pä begäran av svensk myndighet.
Delta är fallet med brott som har begåtts här i landet, brott som utomlands
begåtts mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän
inrättning, kapning av luftfartyg, luftfartssabotage, folkrättsbrott, försök till
kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage och brott för vUket det
lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller
däröver.

För
det fall hinder inte föreligger mot att på nytt pröva ansvarsfråga som avgjorts
i främmande stat, får åtal dock endast väckas efter förordnande av Kungl. Maj:t
eller den Kungl. Maj:t bemyndigat därtill.

6
§ innehåller regler om att när någon här i landet döms till ansvar för gärning
för vilken han undergått påföljd utonUands, skälig hänsyn skall las tUl vad han
redan har utstått och avräkning i vissa fall ske för undergången påföljd.
Domstolen kan därvid döma tiU lindrigare straff än som är stadgat för gärningen
enligt den svenska straffbestämmelsen eller helt efterge påföljd.

I
7 § föreskrivs atl de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga
grundsatser skall beaktas i fråga om svensk lags tUlämplighel och svensk
domstols behörighet. Detsamma gäller de begränsningar som enligt särskilda
bestämmelser följer av överenskommelse med främmande makt.

Viss
annan lagstiftning innehåller bestämmelser som för särskilda brott innebär en
utvidgning av svensk domstols behörighet i förhållande till reglerna i 2 kap.
BrB. Enligt 5 § första stycket lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot
mndradiosändning på öppna havet döms utlänning som utom riket har bmtit mot
lagen, om han finns i Sverige, efter den lagen och vid svensk domstol, även om
detta inte följer av 2 kap. 2 eller 3 §§ BrB och utan hinder av förbudet mot ny
prövning i 2 kap. 5 a § samma balk. Moisvarande bestämmelse finns i 14 § första
stycket lagen (1966:314) om konflnental-sockeln och 11 § andra stycket lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner.

2.2
Åtalsplikten

I
svensk rätt gäller att åklagare i princip är skyldig att åtala så snart han
finner att ett brott har begåtts och att bevisningen är tillräcklig för att
leda tUl fällande dom. I 20 kap. 6 § RB föreskrivs sålunda att åklagare skall,
om annat inte är föreskrivet, tala å brott som hör under aUmänt åtal. Det finns
dock flera undantag från den absoluta åtalsplikten. I 20 kap. 7 § RB finns

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 3 64

bestämmelser om rält all underlåta åtal och enligt lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare kan åklagare under
vissa förutsättningar underlåta all åtala för brott som har begåtts av någon
som vid tiden för brottet inte har fyllt 18 år. Regler om särskild
ålalsprövning finns även i fråga om dem som har omhändertagits för vård enligt
sociallagstiftningen. Särskild ålalsprövning finns också föreskriven för vissa
brottstyper (se t.ex. 3 kap. 11 §, 4 kap. 11 §, 5 kap. 5 §, 6 kap. 11 §, 7 kap.
6 §,8 kap. 13 §,9 kap. 12 §, 10 kap. 10 § och 12 kap. 6 § BrB). Polismans rätt
all meddela rapporleftergift enligt 12 § polisinstmkdonen (1972:511) kan också sägas
vara elt undantag från den absoluta åtalsplikten.

Bestämmelserna
i 20 kap. 7 § RB innebär i huvudsak följande. Åklagaren har rätt alt underlåta
åtal, om del kan antas alt i händelse av lagföring annan påföljd än böter inle
skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inle bedöms påkallad ur
allmän synpunkt. Han kan vidare underlåta åtal i fråga om brott som har
förövats innan den misstänkte dömts för annat brott eller undergått straff
eller annan påföljd för detta, om det är uppenbart, alt brottet i jämförelse
med det andra brottet är ulan nämnvärd betydelse ur påföljdssynpunkl. Åtal kan
vidare underlåtas om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, atl
påföljd inte behövs för alt avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och
det med hänsyn lill omständigheterna inte heller i övrigt är påkallat att
väcka åtal. Denna möjlighet, som på påföljdssidan har en motsvarighet i
bestämmelserna om påföljdseftergift i 33 kap. 4 § tredje stycket BrB, avser
endast undantagsfall. Någon begränsning med hänsyn lill brottets art eller till
straffskalan är inle föreskriven. Tillämpningen av denna punkt ankommer på
riksåklagaren (RA). Slutligen får åklagaren underlåta att åtala, om brottet
uppenbarligen har begåtts under inflytande av själslig abnormitet som avses i
33 kap. 2 § BrB samt sluten psykiatrisk vård eller viss annan vård kommer till
stånd utan lagföring och åtal inte är påkallat av särskilda skäl.

Bestämmelserna
i 1964 års lag ger åklagaren möjlighet att utöver vad som följer av 20 kap. 7
§ RB underlåta åtal för brott som har begåtts av den som vid liden för
brottet inle har fyllt 18 år. Det fömtsatts därvid alt den underårige blir
föremål för åtgärd som är lämpligast för hans tillrätlaf örande eller atl
brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande. Bestämmelserna är
kriminalpoliliskt motiverade. Lagen innehåller ingen begränsning i fråga om
kretsen av brott. Åtal skall dock väckas, om del är påkallat från allmän
synpunkt.

Ålalsprövning
är vidare föreskriven i 57 § lagen (1954:579) om nykter-heisvård, 69 §
barnavårdslagen (1960:97) och 21 § lagen (1964:450) om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet när det misslänks alt den som har intagils i
respektive vårdanstalter har begått brott före utskrivningen.

Av
redogörelsen i avsnitt 2.1 framgår att svensk domstols straffrättsliga
kompetens omfattar åtskilliga brott som förövats utomlands. Lagföring här

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 65

i
landet för sådant brott kan föranledas av framställning av myndighet i
gärningslandet men kan också bero på atl brottet på annat sätt kommit till
svenska myndigheters kännedom. På motsvarande sätt kan del bli fråga om att
begära lagföring i annat land av brott som begåtts här t.ex. om gärningsmannen
har lämnat Sverige och fömtsättningar för utlämning inte föreligger.
Förfarandet vid framställning om lagföring i annat land har inle reglerats i
författning. Avser framställningen utomnordiskt land sker den på diplomatisk
väg på framstäUning från RÅ. I cirkulär C 34 den 25 september 1967 har RÅ bl.a.
meddelat vissa anvisningar rörande begäran om åtal i annat land. Inom Norden
skriftväxlar åklagarmyndigheterna direkt med varandra. Del sistnämnda
samarbetet regleras närmare i etl av de högsta åklagarmyndigheterna i de
nordiska länderna den 6 februari 1970 träffat samarbelsavlal, vilket närmare
behandlas i avsnitt 3.3. Gällande bestämmelser innehåller inle något formeUt
undanlag från skyldigheten för åklagare att åtala i de fall då lagföringen
övertas av annan stal. I de fall lagföringen överförts till främmande stal där
gärningsmannen har sitt hemvist och åtal har väckts där har likväl ansetts, att
åtalsplikten enligt svensk rätt är uppf ylld (se prop. 1971:114 s. 65).

3
Internationellt samarbete rörande lagföring och verkställighet

3.1
Utlämning

Sverige
har tilltrält den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 och
har dessutom särskilda utlämningsavtal med vissa stater.

Bestämmelser
om utlämning finns dels i lagen (1957:668) om utlämning för broll, dels i lagen
(1959:254) om utlämning för broll flll Danmark, Finland, Island och Norge.
Möjligheterna till utlämning är större inom Norden än när det gäUer utomnordisk
stat.

Enligt
1957 års uflämningslag kan Kungl. Maj:t besluta alt den som i främmande stat är
misstänkt, tUltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och som uppehåller
sig här i landet skall utlämnas till den främmande staten. Svensk medborgare
får dock inte utlämnas. Utlämning får, med vissa undanlag, endast ske för
gärning som begåtts utomlands. Det brott för vilket utlämning begärs måste motsvara
brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Begärs
utlämning på grund av dom, måste den ådömda påföljden utgöra frihetsstraff
eller annat omhändertagande i minsl fyra månader. Utlämning får inle ske för
politiska eller mUitära brott och får inte heller avse person som därigenom på
grund av sin härstamning, tillhörighet tUl viss samhällsgrupp, religiösa eller
politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden riskerar

5-Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 3

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 66

att utsättas för förföljelse. Har åtal här i landet väckts
för brottet eller har åtalseftergift meddelats, får utlämning inte ske.

När
utlämning beviljas skall vissa i lagen angivna villkor ställas upp, såsom alt
den utlämnade inle får dömas för annat före uflämningen begånget brott än det
som uflämningen avser och inte dömas tiU döden.

Framställning
om utlämning skall ske på diplomatisk väg. Avslås inte ansökningen, överlämnas
ärendet tUl RÅ för utredning. Häktning och andra tvångsmedel får vid behov
användas. RÅ överlämnar sin utredning till högsta domstolen (HD), som har att
prova om utlämning kan beviljas. Sedan HD:s beslut meddelats beslutar Kungl.
Maj:t om uflämning skall ske. Har HD funnit hinder möta mot utlämning, är
Kungl. Maj:t bunden därav.

Den som i
främmande stat är efterlyst för brott som kan föranleda utlämning får i
avvaktan på framställning om utlämning anhållas eller åläggas reseförbud.

Enligt nordiska utlämningslagen kan även svensk medborgare
utlämnas, om han sedan två år vistas i den ansökande staten eller gärningen är
av viss allvarligare beskaffenhet. I övrigt gäller bl.a. alt utlämning inle får
ske för enbart bötesbrott. Uflämning kan i vissa fall ske för politiskt brott.
Även vid utlämning inom Norden skall den utlämnade tillförsäkras immunitet i
fråga om andra brott än dem ansökningen avser.

Framställning
om utlämning erUigt nordiska utlämningslagen skaU göras av polis- eller
åklagarmyndighet i den ansökande staten antingen hos RÅ eller, om
gärningsmannens uppehållsorl här i landet är känd, direkt hos stats- eller
distriktsåklagare. Åklagaren har alt skyndsamt utreda ärendet. På särskild
begäran av den som avses med uflämningsframslällningen prövar HD om utlämning
lagligen kan ske. Anser HD hinder möta mot utlämning, får framställningen inle
bifallas. Åklagare kan under vissa förutsättningar besluta om utlämning när den
som begärs uflämnad har samtyckt. Annars avgörs frågan av Kungl. Maj:t.

3.2 Trafikbrottskonventionen

I syfte
all genom internationellt samarbete öka möjligheterna att effektivt och sm.digt
beivra trafikbrott som har begåtts av trafikant vid tUlfällig vistelse utanför
hemlandet har inom Europarådet utarbetats en konvention om straff för
väglrafikbrott, vUken tillträtts av Sverige (trafikbrotts-konventionen). I
konventionen ges regler om lagföring för trafikbrott och verkställighet av dom
beträffande sådant brott i fall då gärningsmannen har sill hemvist i annan
konvenflonsstat än den stat där brottet begåtts. Hemvislstalen förpliktas att
på begäran av gärningsstaten pröva frågan om lagföring för brottet eller att på
begäran av gärrungsstaten verkställa dom som har meddelats i den staten.

Framställning om lagföring eller verkställighet av straff
för vägtrafikbrott

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 67

får inte göras med mindre gärningen är straffbar enligt
både gärningsstatens och hemviststalens lagstiftning. Dubbel straffbarhet krävs
sålunda för konventionens tillämpning.

Hemviststatens egen lag skall tillämpas när den staten har
övertagit lagföring eller verkställighet. Konventionen förutsätter sålunda i
första hand all hemvistslatens egen Iraf ikslraffrätt har sådant innehåll alt
den kan tillämpas på brott som begås utomlands. Men konventionen förpliktar
därjämte hemviststaten att i vissa faU lägga de trafikregler som gäller på
gärningsorten lill grund förden straffrättsliga bedömningen.

När framställning om lagföring har gjorts får
gärningsslaten inle längre vidta åtgärder mot gärningsmannen för att beivra
brottet. Gärningsslaten får emellertid tillbaka sin behörighet i detta
hänseende, om hemvislstalen inte vidtar någon åtgärd i konventionens mening
eller om gärningsslaten återkallar framställningen på vissa grunder.

Konventionen ålägger hemviststaten alt på begäran
verkstäUa dom eller administrativt beslut som har meddelats i gärningsslaten.
Från svensk sida har dock gjorts förbehåll mot konventionens
verkställighelsregler. Verkställighet kan dock komma i fråga enligl den
särskilda europarådskonvenlionen om broltmålsdoms internationella
rättsverkningar (jfr avsnitt 3.4.2).

I samband med ralificeringen av trafikbrottskonvention
antogs lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Lagen
innehåller i 1 § en föreskrift om atl samfliga bestämmelser i lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott skall gälla även i fräga om gärning som har
begåtts utomlands. Enligt 2 § skaU straffbestämmelser i vissa andra svenska
trafikförfattningar tillämpas vid överträdelse av sådan utländsk trafikföreskrift
som motsvarar föreskrift i svensk Irafikförfatlning. Nästföljande paragraf
innehåller en bestämmelse om straff för den som, utan atl kunna ådömas ansvar
enligl straffbestämmelse som avses i 1 eller 2 §, överträder dansk, finsk,
isländsk eller norsk trafikföreskrift. Genom 4 § har Kungl. Maj:l erhåUit
bemyndigande atl, i den mån det påkallas för uppfyllande av Sveriges
förpliktelser enligt avtal med annan stat än Danmark, Finland, Island eller
Norge, förordna alt 3 § skall äga tillämpning i fråga om förseelse som har
begåtts i den staten. Med stöd av detta bemyndigande bar Kungl. Maj:l genom
kungörelse (1972:477) förordnar alt bestämmelserna i 3 § skall äga tillämpning
även i fråga om gärning som begås i utomnordisk stat, om staten har tillträtt
trafikbrottskonvenflonen.

3.3 Nordiska samarbetsavtalet

Inom Norden förekommer i ganska slor utsträckning atl åtal
för brott som har begåtts i ett land väcks i det land där den misstänkte
vistas. Som tidigare framgått har de högsta åklagarmyndigheterna i de nordiska
länderna den 6

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 68

februari 1970 ingått ett samarbelsavlal om lagföring i
annat nordiskt land än det där brottet bar förövats. I avtalet, som anknyter
tiU tidigare praxis, anges bl.a. efter vilka grunder åklagare skall pröva i
vilket land lagföring bör ske. Avtalet är i sin svenska version intaget i RÅ:s
cirkulär C 65 den 25 september 1970. Vid tillämpningen av överenskommelsen
skriftväxlar berörda myndigheter direkt med varandra.

Samarbetsavtalel och RÅ:s anvisningar i anslutning till
detta innehåUer i huvudsak följande.

Enligt 1 §
kan lagföring för brott som har förövats i etl nordiskt land ske i annat
nordiskt land, om den misstänkte är bosall i delta land och gärningen är
straffbar också där. Detsamma gäUer om den misstänkte uppehåller sig i annat
land och del av särskild anledning anses lämpligt atl lagföringen sker där samt
atl detta lands myndigheler är behöriga alt handlägga saken. Lagföringen sker
enligt den straff- och processrättsliga lagstiftningen i det land som övertar
saken. Bestämmelsen medför bl.a. alt 20 kap. 7 § RB om åtalsunderlåtelse och 48
kap. RB om strafföreläggande blir tillämpliga när lagföring överflyttas hit.

Avtalet
gäller inle bara lagföring av nordiska medborgare och i Norden

domicilierade utomnordiska medborgare. Avtalet kan också vara all

tillämpa exempelvis när en utomnordisk medborgare, som har förövat brott

i etl nordiskt land, under flllfäUig vistelse i annat nordiskt land gör sig

skyldig till ny brottslighet. _

Eftersom
lagföringen skall ske enligl del anmodade landels lagstiftning fordras alt den
i del anmodade landet tillämpliga straffbestämmelsen inte är territoriellt
begränsad, som fallet är exempelvis med ämbetsbrott.

I 2 § slås
fast att hänsyn till den misstänktes intressen och genomförandet av etl
effektivt broltmålsförfärande skall vara bestämmande vid avgörandet av frågan
om framställningen skall avslås eller beviljas. En framställning bör således
inte avslås om utlämning tiU gärningslandet lagligen inte kan ske eller av
annan anledning anses ogenomförbar, eller om den misstänkte skall lagforas för
annat brott i det anmodade landet och målen bör handläggas i en rättegång. En
framställning kan dock avslås om del kan antas atl bevisningen i målet inle
kan förebringas vid domstol i det anmodade landet eller alt del skulle medföra
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet all handlägga målet där.

Enligl 3 §
skall framställning om lagföring i annat land än gärningslandet göras så snart
som möjligt. Sedan dom har meddelats i första instans kan sådan framställning
inte göras. Däremot kan verkställigheten överflyttas till annat land enligt den
nordiska verkställighetslagen. Framställning till Sverige sänds enligt 5 § till
åklagarmyndigheten i del distrikt där den misstänkte är bosatt eller uppehåller
sig. Är det inle känt lill vilket distrikt den misstänktes bostads- eller
uppehållsort hör, sänds framställningen till RÅ. I Sverige är distriktsåklagare
behörig att avge framställning om

s. 69 Kontrollera mot PDF

lagföring
i annat nordiskt land och att bifalla sådan framställning. Anser
distriktsåklagaren att framställningen bör avslås, skall han underställa frågan
vederbörande statsåklagares prövning. Är slatsåklagaren av samma mening, skall
frågan hänskjutas till RÅ som slutligt avgör ärendet.

En
myndighet i del land som har åtagit sig lagföringen kan erUigl 6 § återkalla sitt
åtagande, omändrade förhållanden ger anledning därtill. Efter överenskommelse
mellan myndigheterna i de berörda länderna kan beslut om lagföring i det andra
landet också i annat fall återkaUas. När en framställning om lagföring i annat
land har bifallits, får svensk åklagare avskriva ärendet utan att avvakta
eventuellt besked om utgången.

Det
ankommer på myndighet i gärningslandet att la initiativ till alt överflytta
lagföringen men myndighet i annat land bör enligl 7 § underrätta myndighet i
gärningslandet om förhållande som talar för alt lagföringen överflyttas.

3.4
Brottmålsdoms internationella rättsverkningar

3.4.1
Nordisk verkställighet

I
betydande utsträckning kan en broltmålsdom som meddelats i ell nordiskt land
verkställas i ett annat nordiskt land. Samarbetet på detta område regleras
genom ensariad lagstiftning i de olika nordiska länderna. För Sveriges del
regleras dessa frågor i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (NVL) och i kungörelsen
(1963:194) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av nämnda lag.

Del
nordiska samarbetet omfattar verkställighet av ådömda böter och viten,
förverkande av egendom, ordinärt frihetsstraff samt anordnande av övervakning
av villkorligt dömd och vUlkorligt frigiven.

Dom
varigenom någon har dömts till böter eller vite eller egendom bar förklarats
förverkad eller varigenom har utdömts ersättning för rättegångskostnad i
brottmål kan enligt 1 § NVL på begäran verkställas här i landet. Motsvarande
gäller i fråga om verksläUighet i annat nordiskt land av dom eller beslut som
har meddelats i Sverige (3 § NVL). VerkstäUighet här i landet sker enligl
svensk lag. Böter eller vite som har ådömts i annat nordiskt land får dock inte
förvandlas (2 § NVL).

När
del gäller frihetsstraff omfattar NVL dom varigenom någon dömts lill ordinärt
frihetsstraff, dvs. fängelse och dess motsvarigheter i de andra nordiska
länderna. Lagen gäller också ådömt förvandlingsstraff för böter. På begäran av
domslandet kan verkställighet ske i del land där den dömde är medborgare eller
har sitt hemvist eller, om del med hänsyn till omständigheterna finnes
lämpligast, i det land där han uppehåller sig (5 §

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 70

och
8 § första stycket NVL). Det straff som har ådömts omräknas vid verkställighet
här till fängelse på lika lång tid (6 § NVL). Verkställigheten sker i princip i
enlighet med de svenska reglerna i lagen (1964:541) om behandling i
fångvårdsanslalt. Om någon som här i landet har dömts till fängelse skall överföras
lill annat nordiskt land för verkställighet av domen, skall samma villkor vara
förenade med åtgärden som gäller i fråga om utlämning för brott lill annat
nordiskt land. Den dömde får sålunda i princip i verkslällighelslandel inte
åtalas eller straffas för annat före hans överförande begånget brott.

NVL innehåller som nämnts
också bestämmelser om samarbete rörande kriminalvård i frihet. Övervakning av
den som har blivit villkorligt dömd i Danmark, Finland, Island eUer Norge med
föreskrift om övervakning kan sålunda ordnas här i landet. På motsvarande sätt
kan övervakning av den som genom svensk dom har dömts flll skyddstillsyn
flyttas lill annat nordiskt land (10-13 och 15 §§ NVL). Svensk domstol kan vid
ny brottslighet undanröja vUlkorlig dom som har meddelats i annan nordisk stal.
På samma sätt godtas i Sverige beslut i annat nordiskt land om undanröjande av
svensk villkorlig dom eUer skyddslUlsyn (16 § NVL). Bestämmelser finns också om
anordnande av övervakning m.m. för villkorlig frigivning efter avtjänande av
ordinärt frihetsstraff (17-23 §§ NVL).

Framställning om
verkställighet av brottspåföljd eller om anordnande av övervakning av
viUkorligt dömd eUer villkorligt frigiven här i landet prövas av
kriminalvårdsstyrelsen (25 § första stycket NVL). I fall som avses i 1 och 4 §§
NVL prövas dock framstäUningen av riksskatteverket (4 a §
tiUämp-ningskungörelsen). Ingen omprövning sker av skuldfrågan eller
straff-mätningen. Böter i utländskt mynt omräknas tiU svenskt mynt efter
köpkursen dagen före den dag då framställningen bifölls (6 §
flllämp-ningskungörelsen). Framställning om verkställighet av straff i annan
nordisk stal görs av kriminalvårdsstyrelsen, medan övervakningsnämnd gör
framställning i fråga om anordnande av övervakning (25 § andra stycket NVL).
Riksskatteverket gör framställning om verkstäUighet enligt 1 och 4 §§ NVL.

3.4.2
Brottmålsdomskonventionen

Dom
som meddelats i utomnordisk stat i där handlagt brottmål har hittills i princip
inle kunnat verkställas här i landet. Motsvarande har gällt i fråga om
möjligheterna att utomlands verkställa en svensk broltmålsdom. Genom
brottmålsdomskonventionen har emellerfld öppnats möjlighet tUl samarbete för
verkställighet av brottmålsdomar. Konventionens verkställighelsregler omfattar
såväl domar som s.k. 'ordonnances pénales' dvs. vissa former av
bötesförelägganden. Konventionen är tiUämplig bl.a. på böter, förverkande och
påföljder som innebär frihelsberövande.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Stat som önskar överföra verkställighet av dom lill annan
konventions-stat kan enligt konventionen göra framställning härom hos den
staten. Framställning kan alltid riktas tUl den stat där den dömde bar sitt
heoivist. Även andra omständigheter kan åberopas till grund för framställning
om verkställighet i viss stat, bl.a. att den dömde kan antas få bätlre
möjligheter till social återanpassning, om domen verkstäUs i den staten. Den
dömande staten är inle skyldig alt begära överflyttning av verkställighet till
annat land. Stat som har mottagit framställning är däremot i princip skyldig
att överta verkställigheten. Härför krävs dock bl.a., att den gärning som
omfattas av domen också skulle ha varU straffbar, om den hade begåtts i den
anmodade staten och atl lagöverträdaren hade kunnat ådömas straff, om han hade
begått gärningen där. Det krävs således dubbel straffbarhel i det konkreta
fallet. I konventionen anges dessutom åtskilliga grunder vilka berättigar den
anmodade staten alt avslå framställningen, t.ex. att verkställigheten skuUe
strida mol grundläggande principer i den anmodade statens rättsordning eller
alt domen avser politiskt eller mUitärt brott. Är den gärning som domen avser
redan föremål för lagföring i den anmodade staten eller beslutas lagföring i
samband med begäran om verkställighet, kan begäran om överflyttning av
verkställighet också avslås.

Bifalls framställningen, prövas verkställighetsfrågan av
domstol i den anmodade staten. Prövningen kan överlåtas ät annan myndighet, om
det endast är fråga om böter eller förverkande. Vid sin prövning är domstolen
eller myndigheten bunden av bevisbedömningen i den urspmngliga domen men skall
tillämpa del egna landets påföljdsregler och alltså ersätta den ådömda
sanktionen med den påföljd som enligt dessa regler skuUe ha ådömts för samma
broll. Påföljden får dock inte göras strängare än den påföljd som först ådömls.

I fråga om verkställighet av dom som har meddelats i den
dömdes utevaro eller i form av 'ordonnance pénale' gäller särskilda regler. Den
dömde har möjlighet att få målet omprövat i sin helhet, alltså även bevisbedömningen,
antingen i domslandet eller i den anmodade staten.

I konventionen finns också regler om brottmålsdoms
rättskraft i annan konventionsstat än den stat där domen har meddelats (art.
53-55). Enligt dessa regler får den som har dömts varken åtalas eller dömas
eller underkastas verkställighet av påföljd för samma gärning i annan
fördragsslutande stat, om han har frikänts, om den ådömda påföljden har
verkställts eller verkställighet pågår, om påföljden varit föremål för nåd
eller amnesti i sin helhet eller till del som inte verkställts eller om
påföljden inte kan verk-släUas på grund av preskription samt om domstolen har
förklarat den dömde skyldig utan att ådöma påföljd. Stat som inte själv har
begärt lagföringen är dock inle förpliktad all erkänna brotlmålsdomens
rättskraft om gämingen i fråga var riktad mot person i offentlig ställning
eller institution eller annat som har offentlig karaktär i den staten eller om
den dömde har offentlig

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 3 72

ställning i den staten. Den stat där gärningen begåtts
eller skall anses ba begåtts enligt lagen i den staten är inle heller
förpliktad erkänna brottmålsdomens rättskraft om inte staten i fråga själv har
begärt lagföringen. Om ny rättegång inleds mol någon som har dömts för samma
gärning i annan konvenflonsstat, skall liden för varje frihelsberövande, som
har verkställts på grund av sådan dom, avräknas från den påföljd som kan komma
all åläggas. Konventionsslat är vidare skyldig att i viss omfattning
tillerkänna dom från annan konventionsslat rättsverkan i senare rättegång mot
samme gärningsman angående annat brott.

I samband
med riksdagens godkännande av brottmålsdomskonventionen antogs lagen (1972:260)
om internationeUt samarbete rörande verkställighet av broltmålsdom. Enligl
denna lag, som väsentligen innebär en överföring till lagtext av
konventionsbestämmelserna, kan Sverige efter överenskommelse med främmande
stat åla sig atl på begäran verkställa utländsk broltmålsdom. Verkställigheten
får avse böter, förverkande eller frihets-berövande påföljd. En förutsättning
för att verkställighet skall få ske här i landet är alt den dömde har sill
hemvist här eller annan närmare anknytning bh.

Framställning
om verkstäUighet sker på diplomatisk väg. Avslås inle framställningen,
överlämnas den liU RÅ för vidare handläggning. RÅ gör ansökan lill Stockholms
tingsrätt om dess prövning. Tingsrätten har därvid bl.a. atl bestämma ny
påföljd enligt de svenska påföljdsreglerna. Avser framställningen endast
verkställighet av böter eller förverkande kan domstolsförfarandel i viss
utsträckning ersättas med all RÅ utfärdar strafföreläggande för brottet.
Verkställigheten sker enligt svenska verkställighetsregler.

Del blir också möjligt alt från svensk sida begära
verkställighet i främmande stat av svensk broltmålsdom på moisvarande villkor.
Även böter och förverkande som har ålagts genom godkänt strafföreläggande eller
föreläggande av ordningsbot kan verkställas i denna ordning. Det ankommer på
kriminalvårdsstyrelsen eller i vissa fall Kungl. Maj :t att pröva frågor om
överflyttning av verkställighet.

Som
tidigare nämnts har även bestämmelserna i 2 kap. BrB om svensk domstols
behörighet ändrats med anledning av Sveriges tillträde till
brottmålsdomskonvenflonen, varvid införts bestämmelser om utländsk
brottmålsdoms rättskraft.

4 Lagföringskonventionens huvudsakliga innehåll

Konvenlionen består av sex huvuddelar. Del I har rubriken
'Definitioner' och innehåller endast art. 1. Del II 'Behörighet' innehåller artiklarna 2-5. Del III, som
har mbriken 'Överförande av lagföring', är uppdelad på fem underavdelningar och
består av art. 6-29. Del IV med
rubriken 'Lagföring i

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 73

mer än en stat' beslår av art. 30-34 och del V, som har
rubriken 'Ne bis in idem', av art. 35-37. Del VI slutligen, 'Slutbestämmelser', beslår avart. 38-47.
Till konventionen är fogade tre bilagor. Bilaga I innehåller en uppräkning av
möjligheterna alt göra förbehåll mot konventionens bestämmelser ocb bilaga II upptar möjlighet alt avge
förklaring i två särskUda hänseenden. Bilaga III utgörs av en förteckning över
lagöverträdelser som inte omfattas av strafflag.

Syftet med konventionsbeslämmelserna om överförande av
lagföring i brottmål är att i varje särskUl fall öppna möjlighet all förlägga
lagföringen till den stat där det med hänsyn flll samtliga förekommande
omständigheter framstår som mest ändamålsenligt atl den äger rum. För alt en
sådan ordning skall bli möjlig måste en anmodad stat som enligl sin interna lag
saknar behörighet att pröva den gärning framställningen avser lUldelas sådan
behörighet. Å andra sidan måste fördragsslutande stat vid behov ges möjlighet
att underlåta åtal, när lagföring enligt konvenflonen i stället bör ske i annan
fördragsslutande stal.

Konvenlionen
innehåller bestämmelser i nu nämnda hänseenden. Art. 1 innehåller definitioner
av broll och påföljd, som kompletteras med särskilda uppräkningar med hänsyn
tUl förhållandena i de olika konventionsstaterna (bilaga III). I art. 2
föreskrivs atl fördragsslutande stat vid tillämpning av konventionen är behörig
alt enligt sin egen strafflag lagfora varje brott beträffande vilket
strafflagstiftningen i annan fördragsslutande stal är tillämplig. Denna
subsidiära behörighet får emeUertid utövas endast när framställning skett från
annan fördragsslutande stat. Som anges i det följande gäller i olika hänseenden
särskilda regler beträffande lagföring med stöd av art. 2. I art. 3 anges alt
stat som enligl sin interna lag är behörig att lagfora ett brott fär avslå från
delta i fråga om misstänkt, som är eller kommer alt bli föremål för lagföring
pä grund av samma broll i annan fördragsslutande stal. Gmndas den anmodade
statens behörighet uteslutande på framställning om lagföring, skall åtgärder
för lagföring avbrytas, när den anmodade staten får vetskap om att rätlen att
bestraffa upphört enligl lagen i den anmodande staten på annan grund än
preskription (art. 4). I fråga om preskription finns särskilda bestämmelser.
Konventionens regler om överförande av lagföring begränsar inte den anmodade
statens behörighet i fråga om lagföring enligl dess interna lagstiftning (art.
5).

Art. 6
inleder de egenfliga bestämmelserna om överförande av lagföring. Om någon är
misstänkt för brott enligl fördragsslutande stats lagstiftning får staten göra
framställning hos annan fördragsslutande stal om lagföring (art. 6). Kan enligl
konventionen sådan framställning göras, föreligger också skyldighet för berörda
myndigheter i denna stat all överväga denna möjlighet. En fömtsättning för att
den anmodade staten skall få vidta åtgärder med anledning av framstäUning
enligt art. 6 är att del föreligger

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 74

dubbel straffbarhel i del konkreta fallet. Del krävs
sålunda i art. 7.1 alt den gärning som avses med framstäUningen skuUe ha varit
ett brott om den hade begåtts i den anmodade staten och att gärningsmannen i
sådant fall skulle ha varit underkastad ansvar även enligt den statens lag. I
fråga om brott av eller mot person i offentlig ställning och några närstående
brott gäller enligl art. 7.2, att brottet skall i den anmodade staten betraktas
som begånget av eller mot person i offentlig ställning där.

Art. 7.2 innebär i förhållande till vad som gäller enligt
art. 7.1 inte någon utvidgning av del straffbara området utan anger endast
vissa kvalifika-lionsgrunder. Ulan en sådan regel skulle exempelvis våld mol en
polisman i konventionsslat här i Sverige endast kunna bestraffas som
misshandel. Vid de nordiska överläggningar som förekommit har vidare enighet
uppnåtts om den tolkningen, alt utformningen av bestämmelserna i art. 7 inte i
och för sig utesluter atl konvenflonen tillämpas även på s.k. lerri-lorielll
begränsade brott. Konventionen torde dock enligl samma tolkning inte omfatta
sådana brott som har en så nära anknytning lill annan stats speciella intressen
att del inte föreligger något som helst motsvarande intresse hos den anmodade
staten atl lagfora brottet. Som exempel på etl sådant brott då lagföring inle
bör kunna ske här är smuggling mellan andra konventionsstaler.

Art. 8.1 innehåller en uppräkning av de situationer då
framställning om lagföring får göras hos annan stat. Den ur praktisk synpunkt
vikflgaste av dessa är den då den misstänkte har hemvist i den anmodade staten.
Ett annat skäl kan vara atl han undergår frihelsberövande påföljd i den
anmodade staten, alt lagföring inletts mot honom där eller att del viktigaste
bevismaterialet finns i den staten. I art. 8.2 anges de viktiga
begränsningarna i konventionens tillämpningsområde all då den misstänkte blivit
dömd i fördragsslutande stal genom lagakraftvunnen dom den staten kan begära
överförande av lagföringen endast om staten inte själv kan verkställa domen ens
med användning av ullämningsförfarande och om den andra konvenlionsstaten inte
erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar
verkställighet av sådan dom.

Konvenlionen föreskriver inte någon skyldighet atl när
skäl föreligger göra framställning till annan stal om överföring av
lagföringen. Som tidigare nämnts skall dock denna möjlighet övervägas. Den
anmodade staten har däremot i princip inte frihet att avslå en ansökan. Delta
får ske endast i de fall som anges i konventionen. Möjligheterna lill avslag
har dock i konventionen gjorts mycket vittgående. Vilka åtgärder
framställningen skall leda till i de fall då den inte avslås bestäms enligt
art. 9 helt enligt den anmodade statens interna lagstiftning. I art. 9 finns
också bestämmelser som ålägger den anmodade staten att lämna meddelande till
den anmodande staten om lagen i den anmodade staten föreskriver alt brottet
bestraffas av administrativ myndighet. Underrättelse behöver dock inte lämnas
om den

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 3 75

anmodade staten avgivit förklaring enligl tredje stycket.

Enligt art. 10 är den anmodade staten skyldig att vägra
efterkomma framställningen bl.a. om dubbel straffbarhel inte föreligger, om den
misstänkte i annan fördragsslutande stal redan dömts för gärningen genom
slutligt och verkställbart avgörande eller om brottet var preskriberat i den
anmodande staten när framställningen gjordes. I art. 11 räknas upp sådana fall
då avslag får ske men inle är obligatoriskt. Ansökan får avslås om den
misstänkte inle har hemvist i den anmodade staten eller om den misstänkte inte
är medborgare i den anmodade staten och inle heller hade hemvist i denna stat
vid tiden för brottet. Framställning får avslås även i åtskilliga andra fall,
exempelvis om den anmodade staten bedömer brottet som politiskt, militärt eller
fiskaliskt eller om lagföringen skulle strida mol den anmodade statens
internationella åtaganden eller mot grunderna för dess rättsordning. Omfattas
gärningen av den anmodade statens ursprungliga straffrättsliga kompetens, får
framställningen avslås om brottet vid tiden för mottagandet av framställningen
enligl den statens egen lagstiftning skulle ha varit preskriberat. Grundas den
anmodade statens behörighet uteslutande på framställningen, får framstäUningen
avslås om åtalspreskription inträtt enligl den anmodade statens lag med
beaktande av den förlängning av preskriptionstiden med sex månader som
föreskrivs i art. 23. Bifall som har lämnats till en framställning skall
återlas om det efter bifall visar sig alt grund för atl underlåta åtgärder
föreligger enligl art; 10 och får alertas om den misstänktes personliga närvaro
vid förhandling i den anmodade staten inte kan säkerställas eller atl eventuell
dom inte kan verkställas i denna stat (art. 12).

Förfarandet regleras utförligt i art. 13-20. Där finns
bestämmelser om skriftväxling (art. 13), rätt alt begära kompletterande
upplysningar (art. 14), handlingar som skall bifogas framstäUningen och
underrättelse om åtgärder som vidtagits i den anmodande staten (art. 15),
skyldighet för den anmodade staten alt underrätta den anmodande staten om sitt
beslut i anledning av framställningen, om den avstår från åtgärder för
lagföring och om avgörande tiU följd av lagföringen (art. 16), skyldighet för
den anmodade staten att underrätta den misstänkte om framställningen när den
anmodade statens behörighet grundas uteslutande på framstäUningen (art. 17),
översättning av handlingar som har samband med tillämpningen av konventionen
(art. 18), legalisering av handlingar (art. 19) samt kostnader som uppkommit
vid tillämpning av konvenlionen (art. 20). I därpå följande artiklar finns
bestämmelser om den verkan en framställning får i den anmodande respektive den
anmodade staten (art. 21-26). Den anmodande staten får sedan framställning om
lagföring gjorts inte längre vidta åtgärder för lagföring för brottet. TUl dess
den anmodade statens beslut i anledning av framställningen mottagits, får dock
den anmodande staten vidta alla åtgärder för lagföring utom all anhängiggöra
saken vid domstol eUer, i

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 76

förekommande
fall, låta administrativ myndighet avgöra saken. Rätlen till åtal och
verkställighet kan dock under vissa fömtsättningar återgå. Så är fallet om den
anmodade staten underlåter åtgärder enligt art. 10, avslår framställningen
enligt art. 11, återkallar sitt bifall enligt art. 12 eller beslutar alt inte
vidta åtgärder för lagföring eller att avbryta sådana åtgärder. Den anmodande
staten kan också återkalla sin framställning innan den anmodade staten meddelat
att den beslutat vidta åtgärder i anledning av framställningen (art. 21).
Framställning om lagföring för med sig en förlängning av tiden för åtal i den
anmodande staten med sex månader (art. 22).

För det fall att den
anmodade staten endast har subsidiär behörighet, dvs. behörighet som grundas
enbart på art. 2, medför framställning att preskriptionstiden förlängs med sex
månader i den anmodade staten (art. 23). Om åtal är beroende av angivelse i
båda staterna har angivelse i den ena staten verkan även i den andra. Krävs
angivelse endast i den anmodade staten, får denna vidta åtgärd för lagföring
även ulan angivelse om inte den som har rält att göra angivelse gjort
invändning häremot inom viss tid från det han underrättals om sin rätt alt göra
sådan invändning (art. 24). När subsidiär behörighet föreligger får den
anmodade staten inte döma lill strängare påföljd än som stadgas i den anmodande
statens lag (art. 25). Åtgärd för lagföring i den anmodande staten har samma
rättsverkan i den anmodade staten som om den vidtagits av myndighet i den
staten men får inte tillerkännas större bevisverkan än den har i den anmodande
staten. Preskriptionsavbrytande åtgärd i den ena av staterna har samma verkan i
den andra (art. 26).

Särskilda bestämmelser
finns om rätt till tvångsmedel i den anmodade staten, då denna inte har
ursprunglig behörighet (art. 27-29). Om den anmodade statens behörighet grundas
uteslutande på framställningen, får anhållande eller häktning tillgripas redan när
fördragsslutande stat har meddelat sin avsikt att översända framställning,
förutsatt att lagstiftningen i den anmodade staten medger häktning för brottet
och det kan befaras alt den misstänkte avviker eller undanröjer bevis (art.
27). När framställning gjorts får den anmodade staten flUämpa sina interna
tvångsmedel (art. 28).

Tvångsåtgärder enligl art.
27 eller 28 regleras av lagen i den anmodade staten. Sådana åtgärder skall dock
alllid upphöra när rätten lill lagföring återgår lill den anmodande staten.
Tvångsmedel med stöd av art. 27 upphör under alla omständigheter om den
anmodade staten inte erhåller framställning om överföring inom 18 dagar eller
om handlingar, som skall åtfölja framstäUning, inle erhållits inom 15 dagar.
Tid för anhållande och häktning som beslutats uteslutande med stöd av art. 27
får inte i något fall överskrida 40 dagar (art. 29).

Art.
30-34 behandlar problemet med samordning av lagföringen när flera stater har
ursprunglig behörighet alt pröva en ansvarsfråga. Bestämmelserna syftar till
att varje stat i förekommande fall skall överväga

s. 77 Kontrollera mot PDF

möjligheterna
att avstå från lagföring eUer begära dess överförande tUl annan stal. Vill stal
inle avstå från alt själv lagfora den misstänkte, förutsätter konventionen all
den andra staten underrättas och att de berörda staterna inleder överläggningar
för alt med ledning av de i art. 8 nämnda omständigheterna komma överens om
vilken av staterna som ensam skaU fortsätta handhavandet av lagföringen.
Bestämmelserna om konsultation är dock inte bindande för den stal som avsänder
underrättelse, om huvudförhandling inletts i den tilltalades närvaro innan
underrättelse avsänds och inte för den stat som mottagit underrättelse först
sedan huvudförhandling inletts där (art. 30-31). En samordning av lagföringen
skall eftersträvas även i de fall då flera broll tillskrivs antingen en person
eller flera som har handlat i samråd eller elt brott tillskrivs flera som
handlat i samråd (art. 32).

Beslut
som faltals i samband med konsultation medför samma verkan som är förenad med
överförande av lagföring och bestämmelserna om förfarandet vid överförande
skall tillämpas i den mån de är förenliga med konsultationsbestämmelserna (art.
33-34).

I
art. 35-37 finns bestämmelser om utländsk brottmålsdoms rättskraft vilka
överensstämmer med reglerna i art. 53-55 i brottmålsdomskonventionen (jfr
avsnitt 3.4.2).

Konvenlionen
träder i kraft tre månader efter deposition av tredje
ratifikationsinstrumentet. I förhållande lill stat som ratificerar därefter träder
den i kraft tre månader efter den dag då dess ratifikationsinstrument
deponerades (an. 38). Även stat som inte är medlem av Europarådet kan inbjudas
ansluta sig lill konventionen (art. 39). I samband med ratificering kan
konventionens tiUämpningsområde begränsas (art. 40).

Konventionsslat
har möjlighet att i samband med tUllräde lill konventionen göra förbehåll
eller avge förklaring i vissa avseenden (art. 41 jämfört med bilaga I och II). Fördragsslutande stat kan sålunda göra förbehåll i fråga om rätten atl
avslå framställning om lagföring, om den anser att brottet uteslutande är etl
religiöst brott eller gärningen enligl statens egen lag endast kan bestraffas
av administrativ myndighet, eller förbehålla sig rätten alt inte godta reglerna
om förlängning av preskriptionstid vid framställning om lagföring, bestämmelsen
om skyldighet att i visst fall beakta straff maximum enligt den anmodande
statens lag eller regeln om verkan av preskriptionsavbrytande åtgärd i annan
stat i de fall då den anmodade staten har ursprunglig behörighet.
Konventionsslat kan också förbehåUa sig atl inte tillämpa bestämmelserna om
konsultalionsförf ärande på gärning som enligt statens egen lag eller enligt
den andra statens lag kan bestraffas endast av administrativ myndighet. Förbehåll
kan också göras med avseende på bestämmelserna om ufländsk broltmålsdoms
rättskraft.

Bestämmelser
som skall anges i bilaga III kan anmälas eller ändras (art. 42).

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 78

Konventionen
inverkar inle på rättigheter eller åtaganden som härrör från
utlämningstraktater eller internationella multilaterala konventioner rörande
särskilda ämnen. Konventionsstaterna får däremot inte ingå överenskommelser
med varandra i ämnen som behandlas i konvenlionen utom för att göra tillägg
till konventionens bestämmelser eller underlätta tillämpningen av dess
principer. Konvenlionen tillåter dock de stater som så önskar att reglera sina
inbördes förhållanden på gmnd av enhetlig lagstiftning eller enligt annat
särskUt system (art. 43).

Europarådets kommitté fö--
brottslighetsfrågor har vissa uppgifter beträffande tillämpningen av
konvenlionen (art. 44). Konventionen kan uppsägas i viss ordning (art. 45) och
skall tillämpas endast på brott som begåtts sedan konventionen trätt i kraft
mellan vederbörande konventionsstater (art. 47).

5
Överväganden och förslag

5.1
Sveriges tillträde till lagföringskonventionen

Brottsligheten har under
senare lid fått en alltmer internationell karaktär. Genom den ökade
internationella rörligheten inträffar allt oftare atl brott begås i annan stat
än den där gärningsmannen har sitt hemvist eller i övrigt kan nås för
lagföring. För en effektiv brottsbekämpning krävs därför elt alltmer utvecklat
samarbete mellan olika stater.

Under en följd av år har
inom Europarådet bedrivits arbete på att få lUl ständ en omfattande samverkan
mellan medlemsstaterna på brottsbekämpningens område. Verksamheten har hafl
som mål att åstadkomma, att medlemsstaternas resurser för hindrande och
beivrande av brott blir utnyttjade på bästa möjliga sätt. Den har dessutom
syftat till alt tillvarata den brottsliges rättigheter och främja hans
återanpassning.

Europarådets arbete på
detta område har lett fram till en rad konventioner, vilka tillträtts av
Sverige. År 1957 tiUkom en konvention om utlämning för brott, vilken
raflficerades av Sverige den 22 januari 1959 (prop. 1958:139). Bestämmelser om
rättshjälp i brottmål finns i den s.k. rättshjälpskonventionen från år 1959
(prop. 1961:48). Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den I maj 1968.
Den innehåller regler om samverkan beträffande delgivning, bevisupptagning och
vissa andra begränsade åtgärder. I trafikbroltskonvenlionen finns bestämmelser
om samverkan för lagföring och domsverkställighel i fråga om vägtrafikbrott
(prop. 1971:114). Samarbetet på domsverkställighelsområdel regleras genom brottmålsdomskonventionen
(prop. 1972:98).

Mellan de nordiska
länderna har etablerats ett ännu längre gående samarbete. Lagföring för brott
kan sålunda med stöd av det s.k. nordiska

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 79

samarbetsavtalel
flyttas över lill annat nordiskt land där den misstänkte är bosatt eller, i
vissa fall, tUl land där han uppehåller sig. Samarbetet för domsverkställighet
sker för svensk del i första hand enligl NVL. I vissa avseenden såsom
verkställighet av ungdomsfängelse och internering kompletteras denna lag av
lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
broltmålsdom.

När
en person begår brott här i landet och därefter beger sig till ett utomnordiskt
land är möjligheterna att få honom åtalad och dömd för brottet begränsade. Är
det fråga om allvarligare brott, kan Sverige inom ramen för gällande
överenskommelser begära atl den misstänkte utlämnas. Det är emellertid all
märka att flertalet stater inte utlämnar egna medborgare. Även av andra
orsaker kan det visa sig omöjligt att få lill stånd en utlämning.
Uflämningsförfarandet är dessutom under alla förhåUanden omständligt.

När
det är fråga om mindre allvarliga brott kan lagföring enligt 46 kap. 15 § andra
stycket RB i vissa fall ske i den tilltalades utevaro. En förutsättning är att
påföljden kan beräknas stanna vid böter och atl nöjaktig utredning kan
förebringas i målet. Har den misstänkte avvikit sedan han delgetts stämning och
kan nöjaktig utredning åstadkommas, får målet enligt tredje stycket likaså
avgöras i dennes frånvaro. Det är i detta fall inle nödvändigt atl han delgetts
kallelse till förhandlingen. Någon begränsning med hänsyn till brottets
svårhetsgrad är inte heller föreskriven. Värdet av en lagföring i den
tilltalades frånvaro är beroende av möjligheterna atl fä domen verkställd mot
den dömde.

Kan
rättegång inte åstadkommas inom landet, får framställning göras om lagföring
för brottet utomlands. I den mån gärningen omfattas av vislelselandets
straffrättsliga kompelens och den staten har ett intresse av atl lagföring
sker, kan en sådan framställning naturligtvis komma att bifallas. Rättsligt
sett har framställningen inte större verkan än en underrättelse om brottet
till vistelsestaten. Endast i fråga om väglrafikbrotten finns ett närmare
reglerat syslem för överförande av lagföring tiU annan stat.

Av
det anförda framgår att betydande svårigheter ibland föreligger att beivra
brott när gärningsmannen lämnat landet innan lagföring hunnit inledas. Del är
med den ökande rörligheten över gränserna elt alltmer allvarligt problem alt
internationell brottslighet i stor utsträckning inle kan effektivt beivras. En
lösning av detta problem torde inte kunna uppnås ulan en nära samverkan med
andra stater. En sådan samverkan bör gå ut på att lagföring i gärningsmannens
hemland för brott begånget i annat land kan komma till stånd i största möjliga
utsträckning. Genom en sådan ordning kan också uppnås fördelar ur
kriminalpolitisk och processekonomisk synpunkt.

Den
ordning som har utvecklats mellan de nordiska länderna på delta

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 3 80

område
och som preciserats i det nordiska samarbetsavtalel har visat sig mycket
ändamålsenlig. I de fall då ullämningsförfarande inle tillämpas överlämnas i
stället målet för lagföring i del land där den misstänkte finns, om bevislägel
är sådant all delta är meningsfullt.

Genom
lagföringskonventionen har skapats elt instrument för en samverkan av detta
slag också med utomnordiska stater. Lagföringskonventionen lar sikte på två
grupper av samarbetssilualioner. Den första är den då lämplighelsskäl talar för
atl lagföring sker i en stat, men denna saknar egen behörighet. Med stöd av
konventionen tillförs den staten i samband med framställning behörighet alt
pröva målet. Den andra gruppen av fall är de då flera stater har ursprunglig
straffrättslig kompetens att pröva etl brott och det gäller att se till all
lagföringen äger rum i den stat där det är mest ändamålsenligt alt den sker.

Svensk
domstols straffrättsliga kompetens är som förut framgått mycket vidsträckt. En
framställning om lagföring här i landet torde därför nära nog alltid komma att
avse gärning som svensk domstol är behörig att pröva enligt intern svensk
lagstiftning. Konventionens bestämmelse om utvidgning av straffrättslig
kompetens är ändå värdefull ur svensk synpunkt, eftersom den vidgar
möjligheterna all få mål överförda tUl främmande stater. Konventionens främsta
betydelse är emellertid för svenskt vidkommande, atl den på ett ändamålsenligt
sätt reglerar samarbetet för lagföring mellan skilda stater och skapar
skyldighet för en anmodad stat att vidta åtgärder med anledning av
framställningen. Den möjliggör lagföring i åtskilliga fall då sådan inte nu är
möjlig. I de fall då lagföring f.n. kan åstadkommas med hjälp av
utlämningsförfarandet, kan med stöd av konventionen väljas den långt smidigare
lösningen att flytta över målet till vistelsestaten. Vid avgörandet av var
lagföring skall äga rum skall enligl konventionen även beaktas den mislänkles
intressen genom atl hänsyn tas tiU hans anknytning liU viss stal eller hans
möjligheter tiU social återanpassning i en särskild stat.

Del
får ur svensk synpunkt anses föreligga etl betydande intresse av atl den som
begått brott mot svensk lag skall kunna lagforas i annat land till vilket han
har anknytning och där få verkställa påföljden. Samtidigt som denna möjlighet
innebär en bättre hushållning med våra brottsbekämpande resurser av olika slag
medför överförandel av lagföringen kriminalpolitiska vinster. En annan fördel
är att lagföring kan komma tiU stånd i fall då ofta så nu inte är möjligt.
Härigenom tillförs ytterligare etl effektivt medel i kampen mot brottslighet
med internationella förgreningar.

5.2
Förbehåll och förklaringar

Enligt
art. 41 kan som fömt nämnts stat som tiUlräder konventionen begagna sig av en
eller flera av de möjligheter till förbehåll som räknas upp under a)-h) i
bilaga I till konventionen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 81

Konventionsslat
kan sålunda förbehålla sig att

a)
avslå framställning, om den
anser att brottet uteslutande är ett religiöst brott,

b)
avslå framställning om
lagföring för gärning som enligl statens egen lag kan bestraffas endast av
administrativ myndighet,

c)
inte godta art. 22 om
automatisk förlängning av tiden för ålalspreskription i den anmodande staten,

d) inte
godta art. 23 om automatisk förlängning vid subsidiär behörighet

av tiden för ålalspreskription i den anmodade staten,

e) inte
godta art. 25 andra meningen, som förbjuder stat med endast

subsidiär behörighet att döma lUl strängare påföljd än som stadgas i den

anmodande statens lag,

f) inte
godta bestämmelsen i art. 26.2 atl preskriptionsavbrytande åtgärd

i den anmodande staten skall ha samma verkan i den anmodade staten, i de

fall då denna är behörig på grund av sin interna lagsflftning,

g) inle
tillämpa bestämmelserna i art. 30 och 31 om konsullalionsför-

farande i fråga om gärning, som enligl någon av staternas lagstiftning kan

bestraffas enbart av administrativ myndighet saml

b)
inte godkänna bestämmelserna om utländsk broltmålsdoms rättskraft i del V av
konvenlionen.

Frågan
om förbehåll har varit föremål för överläggningar mellan företrädare för
justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Enighet har därvid
uppnåtts om all i möjlig mån undvika atl göra förbehåll och att i övrigt söka
nå fram till gemensamma ställningstaganden. Det har emellertid visat sig,
delvis på grund av skillnader meUan de nordiska ländernas interna lagstiftning,
atl nordisk enighet inle kunnat uppnås på alla punkter.

Förbehållen
under a)-g) hänför sig tUl bestämmelserna om överförande av åtal. När frågan om
förbehåll övervägs bör beaktas, att vidsträckta möjligheter under alla
förhållanden föreligger enligt art. 11 atl avslå en framstäUning. Hänsyn bör
även las till det förhållandet, atl fördragsslutande stat som gjort förbehåll
i fråga om någon bestämmelse i konvenlionen inte kan kräva av annan
fördragsslutande stat att den bestämmelsen skall lUlämpas (art. 41.3). De
ståndpunkter som för motsvarande fall har intagils vid tillträdet till
brotlmålsdomskonventionen bör vidare inle ulan särskilda skäl frångås.

Beträffande
de olika möjligheterna till förbehåll under a)-g) kan anföras följande.

I
fråga om religiöst brott bör man för svensk del ofta kunna avslå en
framställning om lagföring under hänvisning till alt gärningen inle är
straffbar i Sverige eller alt lagföring här skulle strida mot gmnderna för vår
rättsordning. Förbehåll behöver därför inle göras.

Möjligheten
till förbehåll enligt b) saknar betydelse för Sverige. Den

6-Biksdagen 1975/76. I saml. Nr .1

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 82

lagföring som omfattas av konventionen handhas i Sverige
inte i något fall 'endast av administrativ myndighet'.

Förbehållen
enligt c) och d) avser den automatiska förlängningen med sex månader av
fristerna för åtalspreskription. För den anmodande statens del syftar
förlängningen till all bevara möjligheten atl återuppta lagföringen när den
anmodade staten inte slutligt övertar denna. Det egenfliga behovet av en på
sådant sätt förlängd preskriptionsfrist torde vara begränsat till de fall då
lagföringen kunnat påbörjas först i nära anslutning till utgången av
preskriptionstiden. För övriga fall motiveras emellertid förlängningen av den
fördröjning med lagföringen i den anmodande staten som en framställning
medför. För Sveriges vidkommande torde några avgörande hinder inle föreligga
mol atl acceptera konventionens reglering i denna del. Mot bakgrund av
målsättningen att undvika förbehåll där detta är möjligt, föreslås atl
förbehåll inte görs enligt c). Också från de övriga nordiska ländernas sida
avser man atl godta konventionsregleringen på denna punkt. Förbehåll enligt c)
bör därför inte göras. Denna ståndpunkt avviker från den som intogs vid
tiUträdet tiU trafikbrottskonvenflonen (se prop. 1971:114 s. 53).

Något
nämnvärt praktiskt behov torde däremot knappast finnas av en förlängning av
åtalsfrislen, när framställning om lagföring görs i Sverige. Från svensk sida
bör förbehåll därför göras enligt d). Det får tiU följd att framställning får
avslås med stöd av art. 11 g), så snart brottet är preskriberat enligt svensk
rätt. Övriga nordiska länder har intagit samma ståndpunkt.

I fråga om
förbehållet under e) bör uppmärksammas alt svensk domstol enligt 2 kap. 2 §
tredje stycket BrB är skyldig att i vissa fall beakta straffmaximum enligt
lagen på gärningsorlen. Anledning saknas därför att göra förbehåU mot
skyldigheten alt vid subsidiär behörighet beakta straffmaximum i den anmodande
statens lag.

ElUigt f)
kan stat som är behörig enligl sin interna lagstiftning förbehålla sig rätten
att inte tillerkänna preskriptionsavbrytande åtgärd i den anmodande staten
samma verkan inom sitt territorium. Någon motsvarighet till förlängningen i den
anmodande staten av tiden för åtalspreskription enligt art. 22 föreligger inle
vid ursprunglig behörighet. Ett förbehåll enligt f) skulle därför kunna medföra
praktiska svårigheter och äventyra lagföring om överförandet av lagföringen
sker mol slutet av preskriptionstiden. Mot bakgrund av dessa förhållanden har
nordisk enighet uppnåtts om att inte göra sådant förbehåll. Därmed nås överensstämmelse
med motsvarande ställningslagande lill brottmålsdomskonventionens regler om
avbrott av påföljdspreskription (art. 8 och bilaga 1 e) i
brottmålsdomskonventionen och 6 § andra stycket lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av broltmålsdom).

Förbehåll enligl g) bör inte göras. De administrativa
förfaranden som

s. 83 Kontrollera mot PDF

avses
i konventionen bör så långt som möjligt jämställas med judiciella förfaranden.

I
fråga om de nu genomgångna möjligheterna till förbehåll bör förbehåll sålunda
göras endast enligt d).

Fördragsslutande
stat kan slutligen förbehålla sig rätlen atl inle godta del V i konventionen.
Enligt bestämmelserna i denna del tilldelas slutligt och verkställbart
avgörande i en fördragsslutande stat rättskraft i annan konventionsslat.
Bestämmelsema överensstämmer med art. 53-55 i brott-målsdomskonvenflonen.

Bestämmelserna
i brottmålsdomskonventionen om utländsk doms rättskraft har föranlett
överväganden i samband med tiUlrädet tiU den konventionen (se prop. 1972:98 s.
77 f, 98 och 215). Något principiellt hinder har därvid inte ansetts föreligga
mot att flllerkänna broltmålsdom som avses i brottmålsdomskonventionen sådan
verkan. I fråga om mycket grov brottslighet har emellertid ansetts slötande att
behöva acceptera utländsk dom, t.ex. en dom varigenom en svensk medborgare
utomlands blivk frikänd eller dömts lill elt från svensk synpunkt
anmärkningsvärt lågt straff. Från svensk sida har det därför bedömts angelägel
alt göra ett begränsat förbehåll avseende viss grövre brottslighet.
Konventionens 'ne bis in idem'-regler innebär förbud också mol verkställighet
av tidigare här i landet ådömd påföljd för samma gärning. Förbudet gäller under
samma förutsättningar som förbudet mot lagföring. Ett godtagande av förbudet
mot verkställighet av tidigare ådömd påföljd har emellertid ansetts i vissa
fall kunna leda lill stötande resultat. Del har därför frän svensk synpunkt
bedömts nödvändigt atl ha möjligheten öppen atl i vissa fall verkställa
påföljden helt eller delvis. Till stöd för rätten atl tillgripa partiellt
förbehåll har åberopats vissa bestämmelser i konvenlionen, enligl vilka
förbehåll kan 'helt eller delvis' alertas samt part som har gjort 'partieUt
eUer viUkorligt förbehåll' kan fordra ömsesidig tillämpning av bestämmelsen i
övrigt. Med beaktande av det nu anförda har Sverige vid tillträdet till
broltmålsdoms-konvenflonen gjort förbehåll mot 'ne bis in idem'-reglerna dels
såvitt bestämmelserna innebär hinder mol lagföring för brott, för vilket del lindrigaste
straff som är stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver, dels
såvitt dessa bestämmelser innebär hinder mot verkställighet i Sverige av här i
landet ådömd eller ålagd påföljd för brott.

Bestämmelserna
i del V av förevarande konvention bör godtas i samma utsträckning som skett i
fråga om brottmålsdomskonventionen. Detta är angeläget med hänsyn till alt de
stater som tillträder brottmålsdomskonventionen inle kan förutsättas bli
desamma som de vilka ratificerar lagföringskonvenflonen. Art. 41.2 och 3 ger
stöd för atl tillgripa partiellt förbehåll.

Ett
slutligt och verkställbart avgörande i stal som har tiUlrätt förevarande
konvention kommer sålunda i samma omfattnng som en brottmålsdom

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 84

enligt brottmålsdomskonventionen alt tUlerkännas
rättskraft här i landet och utgöra hinder mot ny lagföring eller
straffverkställighet här. Det bör observeras att i den mån utländsk dom avser
brott som har begåtts i domstolslandet ges sådan dom rättskraft här i landet
även om domen har meddelats i icke-konventionsstat.

Såsom
framgått av det föregående utgör enligt 2 kap. 5 a § BrB i vissa fall
lagakraftvunnen utländsk broltmålsdom hinder mol lagföring här i riket.
Undantag har bl.a. gjorts om brottet är kapning av luftfartyg, luftfarlssabolage
eller folkrältsbroll eller försök lill kapning av luftfartyg eller
luftfartssabotage. Enligl internationella överenskommelser vilka Sverige
tillträtt. Haagkonventionen år 1970 för bekämpande av olaga besittningstagande
a v, luftfartyg, Monlrealkon ventionen år 1971 för bekämpande av brott mot den
civila luftfartens säkerhet och Genévekonvenlionen 1949 lill skydd för krigets
offer, är del en förpliktelse för vårt land atl straffa sådana brott oberoende
var och av vem de har begåtts. Detta innebär atl Sverige inte heller kan godta
en utländsk dom varigenom exempelvis någon har frikänts därför att en sådan
gärning är straffri på gärningsorlen. Delta avsteg från konventionens
bestämmelser om utländsk brottmålsdoms 'res judicata'-verkan torde dock med hänsyn
till innehållet i art. 43.1 inte kräva att särskilt förbehåll görs (jfr prop.
1972:98 s. 98). Motsvarande gäller även brott som omnämns i 5 § första
stycketlagen(1966:78)omförbudivissafaU mol mndradiosändning på öppna havet, 14
§ första stycket lagen (1%6:314) om kontinentalsockeln och II § andra stycket
lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner.

Konventionsslat
kan även avge förklaring som avses i bilaga II lill konventionen. För svensk del saknas anledning
att avge sådan förklaring. Inte heller något av de övriga nordiska länderna
överväger all göra delta. Vidare kan fördragsslutande stat genom förklaring,
som ställs lill Europarådets generalsekreterare, i olika avseenden avvika från
konventionens bestämmelser om förfarandet.

Såsom
framgått av det föregående föreligger för svenskt vidkommande inte något behov
av att utnyttja möjligheten lill förklaring i art. 9.3.

ElUigt
art. 13 skall framställning och meddelanden som behövs för tillämpningen av
konventionen sändas resp. mottas av konventionsstaternas justitiedepartement
eller utväxlas direkt meUan vederbörande myndigheter. Konventionsslat kan
avvika från dessa regler.

Vid
Sveriges tillträde till rättshjälpskonventionen och till brottmålsdomskonventionen
avgavs förklaring att framställningar och andra meddelanden för svensk del bör
sändas och mottas av utrikesdepartementet. Med hänsyn till den praxis som
sålunda tillämpas på andra områden bör sådan förklaring avges även nu.

Art. 18
upptar bestämmelser om översättning av handlingar som har samband med
tillämpning av konventionen. Enligt huvudregeln kan

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 85

avsändarslalen
använda sitt eget språk. Konventionsstat kan emellertid genom förklaring
förbehålla sig rätt att kräva att handlingarna, med visst undantag, skall åtföljas
av översättning. Sådan förklaring får till följd att annan konventionsslat blir
skyldig att sända handlingar antingen på mottagarlandets språk eller på något
av Europarådets officiella språk franska eller engelska eller på det av
dessa båda språk som staten anger i förklaringen. Annan konventionsslat kan
kräva ömsesidig tillämpning av förklaringen.

Liknande
översätlningsregler finns i rältshjälpskonventionen, trafikbroltskonvenlionen
och brottmålsdomskonventionen. Vid tillträde till rättshjälpskonventionen
förbehöll sig Sverige alt få handlingar som skall ligga tUl grund för
bevisupptagning översatta liU svenska språket. Delgivningshandlingar från
utlandet behöver däremot inte översättas, förutsatt att delgivning kan ske
genom atl mottagaren tar emot handlingen frivilligt (prop. 1961:48 s. 14). Vid
ralificeringen av trafikbrottskonventionen förbehöll sig Sverige rätt att kräva
att framställning om lagföring och därvid fogade handlingar skall åtföljas av
översättning till svenska eller engelska språket (prop. 1971:114 s. 54 och 55).
Från svensk sida har därvid antagils atl polis- och åklagarmyndigheter samt
domstolar i slor utsträckning kan handlägga ärenden rörande överföring av åtal
för trafikbrott på grundval av en översättning lUl engelska språket. I fråga om
brottmålsdomskonventionen ansågs översättningsfrågan i princip böra regleras
på samma sätt som i fråga om trafikbroltskonvenlionen. Med hänsyn lill att
brotlmålsdomskonventionen till skillnad från trafikbroltskonvenlionen skall
tillämpas inom Norden och någon översättning tiU svenska eller engelska av
handling som upprättats på danska eUer norska språket uppenbarligen inle
behövs, gjordes i fråga om sådan handling undantag från kravet på översättning.

Förevarande
konvention föreslås, som senare skall beröras, bli tillämplig inom Norden. Det
är uppenbart att handlingar på danska eller norska språket inte behöver följas
av någon översättning. Övriga handlingar på främmande språk bör liksom i fråga
om trafikbrotts- och brottmålsdomskonveniionerna åtföljas av översättning tUl
engelska språket. Sverige bör sålunda enligl art. 18.2 genom förklaring
förbehålla sig rätt att kräva atl handlingar som bar samband med tillämpningen
av förevarande konvention ocb som är avfattade på annat språk än danska, norska
eller svenska skall vara översatta lill svenska eller engelska språket.

I
art. 43.3 föreskrivs, att konventionsstaler som har reglerat eller framdeles
reglerar sina inbördes förhållanden pä konventionens område på grundval av
enhetlig lagstiftning eller som för sin räkning har tillskapat eller tUlskapar
ell särskilt system har rält att lUlämpa denna lagsflftning eller delta system
ulan hinder av konventionens bestämmelser. Vid de nordiska överläggningarna har
föreslagits atl det nuvarande samarbetsavtalel ersätts med etl statsrättsligt
bindande avtal anpassat till konventionens tillämp-

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 86

ningsområde
och innehållande bestämmelser om tillämpligt språk, förfaringssätt m. m.
Oavsett hur frågan kommer att regleras torde det inte behövas någon
underrättelse enligt art. 43.4 om det nordiska samarbetsavtalet eller dess
efterföljare eftersom de nordiska länderna inte därigenom 'upphör att tillämpa
konventionens bestämmelser på sina inbördes förhållanden'.

5.3
Av konventionen föranledd lagstiftning

Som anförts i det
föregående är åklagare enligt 20 kap. 6 § rättegångsbalken i princip skyldig
att åtala för brott som hör under allmänt åtal. De fall i vilka åtal får
underlåtas är särskilt angivna i RB och vissa andra lagar. Den omständigheten
att lagföring för gärningen kommer till stånd i annan stat finns dock inte
angiven som gmnd för atl underlåta åtal. I praktiken förekommer dock som
tidigare nämnts samverkan av detta slag. Särskilt inom Norden har denna
samverkan en betydande omfattning och är särskilt reglerad i ett avtal mellan
dessa länders högsta åklagarmyndigheter. I samband med lUlkomslen av
trafikbrottskonventionen uttalade föredragande departementschefen, med
hänvisning till att frågan om åklagares åtalsplikt utreds av åtalsrättskommittén,
atl atiledning saknades att lagstifta i fråga om åklagares befogenheter att
väcka åtal vid överförande av lagföring tiU annan stat (prop. 1971:114 s. 65).

Såväl
Irafikbroltskonventicnen (art. 5) som lagföringskonventionen (art. 21.1),
innehåller uttryckliga bestämmelser om att fördragsslutande stat får avstå från
eller inställa åtgärder för lagföring av misstänkt som är eller blir föremål
för lagföring i annan konventionsstat. Bestämmelserna är dock tiU sitt innehåll
något annorlunda utformade. Således behåller enligt lagföringskonventionen den
anmodande staten fram tUl dess den anmodade statens beslut i anledning av
framställningen mottagits rätt att vidta alla åtgärder för lagföring utom att
väcka åtal. Andra olikheter förekommer även vad gäller reglerna om när rätten
till åtal skall återgå till den anmodande staten. Vid Sveriges tUllräde tiU
trafikbroltskonvenlionen gjordes vidare förbehåll mot bestämmelserna i art. 6
om beräknande av preskriptionstid. Som framgått av det föregående föreslås i
promemorian att lagföringskonventionens regler om förlängning av
preskriptionstid delvis accepteras.

Med hänsyn till att
antalet fall av överföring av åtal kan förväntas öka vid tilllräde lill
konventionen kan ifrågasättas, humvida inte åklagarens skyldigheter och
befogenheter att väcka åtal såväl vad gäller överföring av åtal med stöd av
trafikbrottskonventionen som lagföringskonventionen eller på diplomatisk väg nu
borde regleras i RB. Detta torde även kräva en översyn av bestämmelserna om
målsägandens subsidiära åtalsrätt och möjlighet atl fullfölja talan. Därvid må
erinras om att eiUigt lagfö-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 87

ringskonventionen
överföring kan göras när som helst fram lill dess atl verkställighet har
påbörjats. Som förut nämnts har åtalsrättskommittén enligt sina direktiv (Ju
1971:55) att uppmärksamma dessa frågor. I avvaktan på resultatet av detta
arbete talar övervägande skäl för alt nu endast och utanför RB lämnas
erforderliga bestämmelser som direkt lar sikte på lagföringskonventionens
regelsystem. Då lagföringskonventionen kan förväntas tillträdas även av de
övriga nordiska länderna kommer dock härigenom de mest praktiska fallen alt
regleras.

När
det gäller överförande av lagföring från Sverige till annan stal bör
bestämmelser ges i lag om de förhållanden som enligt art. 8 i konventionen
skall föreligga för alt lagföring skall kunna överföras. Vidare bör regleras
under vilka förutsättningar rätlen till åtal och verkställighet skall återgå
(art. 21:2). Bestämmelser behövs också om vUken myndighet som skall pröva fråga
om överförande av lagföring till annan stat. Sedan framställning om lagföring
gjorts lill annan stal får enligl art. 21:1 vidare åtgärder för lagföring av
den misstänkte för brottet i fråga inte vidtas eller dom som meddelats mot denne
för brottet verkställas. InlUl dess den andra statens beslut i anledning av
framställningen mottagits får dock vidtas andra åtgärder. Saken fär dock inte
anbängiggöras vid domstol eller avgöras av administrativ myndighet. Sedan den
andra statens beslut att vidta åtgärder mottagits skall, om åtal ännu inte
väckts, beslut om åtalsunderlålelse meddelas. Har åtal väckts skall åtalet
nedläggas. Atl frikännande dom i sådana fall inle får meddelas följer redan av
20 kap. 9 § andra stycket RB. Även lagföringskonventionen fömtsätter förbud
häremot. Enligt art. 35 har nämligen en frikännande dom rättsverkan i andra
konventionsstaler och skulle sålunda utgöra hinder mot lagföring i den stat
till vilken lagföring överförts.

Överföring
av åtal kan komma lill stånd även sedan fällande dom meddelats, dock med vissa
undantag som framgår av art. 8.2. I sådant fall får dock verkställighet av
domen inte påbörjas (jfr art. 35).

Skulle
sedan lagföring överförts lill annan stat, rätten till lagföring återgå tiU
Sverige, kan förfarandet tas upp på nytt bär i landet. Elt tidigare beslut om
åtalsunderlåtelse kan i en sådan situation återkallas och åtal väckas. Enligt
art. 22 ar tiden för ålalspreskription i ett sådant fall förlängd med sex
månader.

När
det gäller överförande av lagföring från annan stat till Sverige bör
uppmärksammas alt gällande rätt i stor utsträckning medger att lagföring sker
vid svensk domstol och eiUigt svensk lag när brott begåtts utomlands.

1
sådana fall när svensk domstol
är behörig enligt bestämmelserna i 2 kap.

2 och 3 §§ BrB är lagföring i Sverige givetvis inte
beroende av att framställning om överföring av lagföring äger rum. I vissa
hänseenden medför emellertid ett överförande av lagföring enligt konventionen
rättsverkningar som bör föranleda lagstiftning.

Lagföringskonventionen
innebär som förut nämnts alt, sedan fram-

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 88

ställning
om överföring av lagföring bifallils, svensk domstol kan döma efter svensk lag
för brott som begåtts utomlands även om behörighet saknas enligl 2 kap. 2-3 §§ BrB.
Denna subsidiära behörighet, vilken medför en utvidgning av svensk domstols
kompetens i brottmål, kräver givelvis lagstiftning. Detsamma gäller de särskUda
bestämmelserna om verkan i den anmodade staten av framställning om lagföring
ocb om tillfälliga tvångsåtgärder i den anmodade staten enligt art. 27-29.
Lagföringskonventionen har emellertid betydelse även om svensk domstol har
ursprunglig behörighet genom de särskilda bestämmelserna om verkan i den
anmodade staten av framstäUning om lagföring enligl art. 24 och 26:1. Dessa
bestämmelser innehåller avvikelser från de bestämmelser i fråga om lagföringen
som gäller annars och kräver lagstiftning.

Hämtöver behövs särskilda
bestämmelser som reglerar förutsättningarna för att överföring av lagföring
till Sverige skall kunna äga rum (jfr art. 10-11) och vilken myndighet som
prövar framställning om överförande av lagföring lill Sverige,

När det gäller förfarandet
vid samarbete med annan stat rörande överförande av lagföring synes
erforderliga bestämmelser böra utfärdas av Kungl. Maj:t.

Som framgår av del anförda
kräver etl tillträde lill lagföringskonvention viss lagstiftning. De
särbestämmelser som fordras är i allmänhet av den karaktären atl de förutsätter
elt ömsesidigt samarbete med andra stater. Bestämmelserna bör därför vara
tillämpliga endast vid samarbete med stater som tilltrält
lagföringskonventionen.

Det nordiska samarbetet
rörande överförande av lagföring bör givelvis fortsätta i de praktiska former
som tidigare tillämpats på grundval av samarbetsavtalet. Delta kan också uppnås
inom ramen för lagföringskonventionen, till vilken samtliga nordiska länder
kan förutsättas ansluta sig. Konventionen medger nämligen alt stater som
tillskapat ett särskilt system för sin räkning, eller skulle göra så i framtiden,
reglerar sina förhållanden i enlighet därmed utan hinder av bestämmelserna i
lagföringskonventionen .

Den förordade
begränsningen av tillämpningsområdet för bestämmelserna om överförande av
lagföring hindrar inle alt sådan överföring kan komma till stånd vid sidan av
konvenlionen. Beträffande lagföringen i Sverige fömtsatts därvid alt svensk
domstol är behörig enligl 2 kap. 2-3 §§ BrB. Lagföringen i Sverige skaU i
sådant fall äga rum helt enligt vanliga straffprocessuella regler. Även
överförande av lagföring från Sverige bör kunna komma i fråga vid sidan av
lagföringskonventionen.

Etl särskilt problem som
bör beaktas i detta sammanhang är förhållandel mellan lagföringskonventionen
och trafikbroltskonvenlionen. Båda konventionerna innehåller bestämmelser om
överförande av lagföring. Som framgår av den tidigare redogörelsen föreligger
emellertid betydelsefulla

opaginerad Kontrollera mot PDF

skillnader
mellan de båda konventionerna. Bl.a. innehåller lagföringskonventionen
bestämmelser om subsidiär behörighet vid framstäUning från annan
konventionsslat om överförande av lagföring, vilka saknar motsvarighet i
trafikbrottskonvenflonen. Vidare föreligger enligl lagföringskonventionen i
princip skyldighet att efterkomma en framställning om överförande av lagföring
medan trafikbroltskonvenlionen endast innebär etl åtagande atl granska
framställning om överförande av lagföring. I lagföringskonventionens art. 43:1
finns en bestämmelse alt denna konvention inte inverkar på rättigheter eller
åtaganden som härrör från utlämningstraktater eller internationella
multilaterala konventioner rörande särskilda ämnen och inte heller på
bestämmelser rörande ämnen som behandlas i lagföringskonventionen och även är
intagna i andra gällande konventioner mellan fördragsslutande stater. Frågan om
förhållandet mellan de båda konventionerna torde komma att bli föremål för
särskilda överläggningar inom Europarådet. Tills vidare synes den ståndpunkten
böra intas i denna fråga atl lagföringskonventionen inte bör tillämpas inom
tillämpningsområdet för trafikbrottskonvenflonen i de fall såväl den anmodande
som den anmodade staten tillträtt båda konventionerna.

Etl
liknande konkurrensproblem kunde länkas föreligga i förhållande till 1970 års
europeiska konvention om broltmålsdoms internationella rättsverkningar. Enligt
lagföringskonventionen kan överförande av lagföring komma lill stånd pä alla
stadier av lagföringen till dess verkställighet har påbörjats. Överförande av
lagföring kan sålunda komma i fråga även när del föreligger en lagakraftvunnen
dom om verkställigheten inte påbörjats. Enligl art. 8.2 fär dock överförande av
lagföring i dessa fall ske endast om staten inte själv kan verkställa domen ens
med användning av ullämningsförfarande och om den andra fördragsslutande
staten inte erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar
verkställighet av sådan dom. Härav får anses följa att lagföringskonventionen
inte skall tiUämpas inom tiUämpningsområdet för konventionen om broltmålsdoms
internationella rättsverkningar.

När
del gäller metoden att införliva konventionen med svensk rätt står ohka
möjligheter till buds. Antingen kan konventionstexlen omarbetas till lag eller
också kan i en författning hänvisning göras lill konventionen med förklaring
atl dess bestämmelser skall gälla som lag.

Hittills
har metoden alt transformera konventionsinnehållet lill lag i allmänhet använts
vid lagstiftning som är föranledd av konventioner. Senast har denna metod
använts i fråga om konventionen om brottmålsdoms internationella verkningar (se
prop. 1972:98 s. 45 och 80). Med hänsyn till de praktiska fördelarna vid
tillämpningen bör även lagföringskonventionen omarbetas tUl lag.

Av
de bestämmelser som föranleds av konventionen bör regeln om subsidiär
behörighet för svensk domstol vid framställning om överförande

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 90

av
lagföring las in i 2 kap. BrB. Återstående bestämmelser är av den karaktären
atl de lämpligen bör sanUas i en särskild lag om internationell samverkan
rörande lagföring för brott.

6
Lagförslagen

6.1
Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

Den föreslagna lagen
inleds med en bestämmelse om tillämpningsområdet (1 §). I enlighet med vad som
anförts i det föregående har tillämpningsområdet bestämls så atl lagen är
tillämplig vid samarbete rörande lagföring för brott med stat som tillträtt
lagföringskonventionen.

I 2-5 §§ har tagits upp
bestämmelser om överförande av lagföring från Sverige till annan stat. 2 §
första och andra styckena innehåller förutsättningarna för överförande av
lagföring till annan stat enligt art. 8 i konventionen. I tredje stycket
föreskrivs att Kungl. Maj:t skall besluta om framställning rörande överförande
av lagföring med möjlighet alt delegera dessa uppgifier lill annan myndighet.
Avsikten är att i huvudsak delegera dessa befogenheter till RÅ. I 3 § första
stycket föreskrivs att åtal inte får väckas eller strafföreläggande eller
ordningsbot utfärdas sedan framställning om överförande av lagföring gjorts.
Andra åtgärder för lagföring får däremot vidtas intiU dess den andra statens
beslut i anledning av framställningen mottagits. I andra stycket ges
bestämmelser om den verkan ett bifall till framställningen får. Har åtal ännu
inte väckts här i landet skall åklagaren besluta om åtalsunderlåtelse. Har åtal
redan väckts skall åtalet nedläggas. Denna möjlighet bör stå öppen ända till
dess det föreligger en lagakraftvunnen dom. Görs framställning om överförande
av åtal sedan dom meddelats, får enligl tredje stycket domen inte verkställas.
Bestämmelserna ansluter lill art. 21:1 i konventionen. I 4 § har angivits
fömtsättningarna för atl rätten till åtal och verkställighet skall återgå
sedan framställning om överförande av lagföring gjorts. Bestämmelsen ansluter
till art. 21:2 i konventionen. 5 § innehåUer den tidigare berörda bestämmelsen
om förlängning av liden för åtalspreskription när lagföring överförts till
annan stal. Sistnämnda bestämmelse ansluter Ull art. 22 i konvenflonen.

Härefter följer elt
avsnitt om överförande av lagföring från annan stat till Sverige (6-15 §§). Av
dessa bestämmelser behandlar 6-10 §§ prövning av framställning om överförande
av lagföring. I 6 § anges de fall när framställning skall avslås. Bestämmelsen
ansluter till art. 10 i konventionen. I andra stycket återfinns reglerna i art.
7.2 om vissa kvalifikationsgrunder. 7 § upptar i anslutning till art. 11 i
konventionen de fall när framställning om överförande av åtal får underlåtas
medan 8-9 §§ innehåller förutsättningarna för atl bifall liU framställning om
överförande av lagföring skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

resp.
får återlas (jfr art. 12 i konventionen). 110 § föreskrivs atl prövningen av
framställning från annan stal om överförande av lagföring lill Sverige ankommer
pä Kungl. Maj:t med bemyndigande för Kungl. Maj:l alt delegera dessa frågor
lill annan myndighet. Avsikten är all även denna prövning i huvudsak skall
delegeras till RÅ.

I
11-13 §§ har tagits upp bestämmelserna om verkan av framställning om
överförande av åtal från annan stal. I 11 § tas upp de särskilda bestämmelserna
om verkan av angivelse i det anmodande landet m.m. (jfr art. 24 i
konventionen). 112 § återfinns förbudet att ådöma strängare påföljd än som
stadgas i den anmodande staten om svensk domstol är endast subsidiärt behörig
(jfr art. 25 i konventionen). I 13 § regleras verkan här i landet av åtgärd för
lagföring i den anmodande staten i enlighet med art. 26:1 i konventionen.
Preskriptionsavbrytande åtgärd i den anmodande staten skall enligt art. 26.2 ha
samma verkan här i landet. En särskild bestämmelse härom har tagits upp i 13 §
andra stycket.

I
det följande (14-15 §§) har i anslutning tiU art. 27-29 i konventionen tagits
upp bestämmelser om tillfälliga tvångsåtgärder. I 14 § första stycket återfinns
bestämmelser om häktning och anhållande när annan stat meddelat sin avsikt att
göra framställning om överförande av lagföring och svensk domstol endast har
subsidiär behörighet. Andra stycket innehåller bestämmelser om tvångsåtgärder
sedan framstäUning från den andra staten mottagits. 15 § innehåller bestämmelserna
om upphörande av tvångsåtgärd när rätten tUl lagföring återgår till den andra
staten och tidsbegränsningarna för frihelsberövande.

Lagförslaget
avslutas med en bestämmelse, 16 §, där Kungl. Maj:t bemyndigas utfärda närmare
bestämmelser om förfarandet vid samarbetet mellan Sverige och annan stat
rörande lagföring för brott. De åsyftade bestämmelserna har sin motsvarighet i
art. 13-20 i konventionen. I denna ordning kommer sålunda att regleras bl.a.
frågorna om förmedlande organ och om översättning av handlingar i samband med
framställning om lagföring. Även de bestämmelser som kan vara föranledda av
art. 30-34 i konventionen om lagföring i mer än en stat torde kunna ges i denna
ordning.

6.2
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Som
anförts i det föregående bör i 2 kap. BrB införas en bestämmelse om svensk
domstols behörighet efter framstäUning om överförande av lagföring etUigt
lagföringskonventionen. Bestämmelsen har tagits upp som en ny punkt 7 i 2 kap.
3 § BrB.

Bestämmelserna
i lagföringskonventionen om broltmålsdoms internationella rättsverkan anknyter
som fömt sagts till motsvarande regler i brottmålsdomskonventionen och
föranleder inte annan lagändring än en hänvisning i 2 kap. 5 a § BrB till
lagföringskonventionen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3

92
Bilaga 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

European
Convention on the Transfer of proceedings in Criminal Matters

Preamble

The member States of the CouncU of Europé, signatory
hereto,

Considering that the aim of the Council of Europé is the
achievemenl of greater unity between its Members;

Desiring to supplement the work which they have already
accomplished in the field of criminal law with a view lo arriving at more just
and efficient sanctions;

Considering
il useful lo this end to ensure, in a spirit of mutual confidence, the
organisation of criminal proceedings on the international level, in particular,
by avoiding the disadvantages resulting from conflicls of competence,

Have agreed as follows:

Convention
européenne sur la transmission des procedures répressives

Préambule

Les Etats membres du Conseil de TEu-rope, signataires de
la présente Convention,

Considérant que le but du Conseil de TEurope est de
réaliser une union plus étroite entré ses Membres,

Soucieux
de compléter Tceuvre qu'ils ont déjä accomplie dans le domaine du droit pénal en
vue de parvenir ä une repression plus juste et plus efficace,

Eslimanl utile d'assurer å cette fin, dans un esprit de
confiance mutuelle, Forganisa-lion de la poursuile des infraclions sur le plan
international en évitani notamment les inconvénients des conflils de
compélence.

Sont convenus de ce qui suit

opaginerad Kontrollera mot PDF

PART I Definitions

Artide 1

For the purposes of this Convention:

(a) "offence" comprises acts
deall with under the criminal law and those deall with under the legal
provisions listed in Appendix III to this Convention on condiflon that where
an administrative authority is competent to deal with the offence il must be
possible for the person concerned to have the case Iried by a court;

(b) "sanction" means any
punishment or other measure incurred or pronounced in respect of an offence or
in respect of a violation of the legal provisions listed in Appendix III.

TITRE I Definitions

Artide 1

Au sens de la présente Convention, Tex-pression :

(a) « infraction » comprend les faits
con-sliiuanl des infraclions pénales ainsi que ceux qui sont vises par les
dispositions legales mentionnées ä 1'Annexe III de la présente Convention å
la condition que si Tin-fraclion est de la compélence d'une autorité
administrative, Tintéressé ail la possibilité de porter Taffaire devant une
inslance juridictionnelle;

(b) « sanction » désigne loute peine ou
mesure encourue ou prononcée en raison d'une infraction pénale ou en raison
d'une infraction aux dispositions legales mentionnées å TAnnexe III.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 3 93

Europeisk konvention om överförande av lagföring i
brottmål

Inledning

Signatärstaterna, medlemmar av Europarådet,

vilka beaktar att syftet med Europarådet är att
åstadkomma en fastare enhet mellan dess medlemmar;

vilka önskar komplettera det arbete som de redan har
utfört på det straffrättsliga området i syfte att nå rättvisare och effektivare
påföljder;

vilka anser att det för detta ändamål är lämpligt att, i
en anda av ömsesidigt förtroende, säkerställa genomförandel av lagföring i
brottmål på det internationella planet, särskilt genom atl undvika de olägenheter
som uppstår vid behörighetskonflikter;

har överenskommit om följande:

DEL 1 Definitioner

Artikel 1

I denna konvention förstås med

(a) "brott" gärning som
omfattas av strafflag och gärning som omfattas av lagbestämmelse vilken
upptagits i bUaga III till denna konvention, under förutsättning atl, då
administrativ myndighet är behörig att taga befattning med brottet, det är möjligt
för den misstänkte att få målet prövat av domstol;

(b) "påföljd" straff eller
annan åtgärd som ådömts eller ålagts på grund av brott eller överträdelse av
bestämmelserna i bilaga III.

s. 2 Kontrollera mot PDF

PART II Competence

Artide 2

1.
For the
purposes of applying this Convention, any Contracflng State shall have
competence to prosecute under its own criminal law any offence to which the law
of anolher Contracting State is applicable.

2.
The competence
confeired on a Contracting State exdusively by virlue of paragraph 1 of this
Artide may be exercised only pursuant lo a request for proceedings presented by
another Contracting State.

TITRE II Competence

Artide 2

1.
En vue de
rapplicalion de la présente Convention, tout Etat Conlractant a compélence
pour poursuivre selon sa propre loi pénale toute infraction ä laquelle est
applicable la loi pénale d'un autre Etat Conlractant.

2.
La compélence
reconnue å un Etat Conlractant exdusivement en vertu du paragraphe 1 du
present artide, ne peut étre exercée qu'å la suite d'une demande de poursuile
présentée par un autre Elal Conlractant.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Artide 3

Any Contracflng State having competence under its own law
to prosecute an offence may, for the purposes of applying this Convention,
waive or desist from proceedings against a suspecled person who is being or
will be prosecuted for the same offence by another Contracting State. Having
regard lo Arflcle 21, paragraph 2, any such decision to waive or lo desist from
proceedings shall be provisional pending a final decision in the other
Contracting State.

Artide 3

Tout Etat Conlractant competent en vertu de sa propre loi
pour poursuivre une infraction peut, en vue de rapplicalion de la présente
Convention, renoncer å engager la poursuile ou Tabandonner en ce qui concerne
un prévenu qui est ou sera poursuivi pour le méme fait par un autre Etat Conlractant.
Compte tenu des dispositions du paragraphe 2 de rarlide 21, la decision de
renonciation ou d'abandon de la poursuile est provisoire aussi longtemps qu'une
decision déflnilive n'est pas inlervenue dans Tautre Etat Conlractant.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Artide 4

The requested State shall discontinue proceedings
exdusively grounded on Artide 2 when to ils knowledge the right of punishment
is extinguished under the law of the requesting State for a reason other than
lime-limitation, to which Artides 10 (c), 11 (/) and (g), 22, 23 and 26 in
particular apply.

Artide 4

L'Etat requis cesse d'exercer la poursuile fondée
exdusivement sur rarlide 2 lorsque, å sa connaissance, le droit de repression
s'éleinl selon la loi de TElat requérant pour une autre cause que la
prescription, celle-ci faisant Tobjet notamment de Palinéa (c) de rarlide 10,
des alinéas (/) el (g) de rarlide 11 et des artides 22, 23 et 26.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Artide 5

The provisions of Part III of this Convention do not
limit the competence given to a requested State by its municipal law in regard
to prosecutions.

Artide 5

Les dispositions du Titre III de la présente Convention
ne limitent pas la compélence que confére å TElat requis sa législation
interne en matiére de poursuile.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3

DEL II Behörighet

Arflkd 2

1.
Fördragsslutande
stat är vid tillämpning av denna konvention behörig att enligt sin egen
strafflag lagfora varje brott beträffande vilket strafflagstiftningen i annan
fördragsslutande stat är tillämplig.

2.
Den behörighet
som tillkommer fördragsslutande stat uteslutande på grund av första stycket
får utövas endast efter del att en annan fördragsslutande stat gjort
framställning om lagföring.

95

opaginerad Kontrollera mot PDF

Arflkel 3

Fördragsslutande stat som enligt sin egen lagstiftning är
behörig atl lagfora ell brott får vid tillämpningen av denna konvention avstå
från eller inställa åtgärder för lagföring av misstänkt som är eller kommer
att bli föremål för lagföring på grund av samma brott av annan fördragsslutande
stat. Beslut att avslå från eller inställa åtgärder för lagföring skall med
beaktande av bestämmelserna i artikel 21 andra stycket vara provisoriskt i
avvaktan på att slutligt avgörande träffas i den andra fördragsslutande
staten.

Artikel 4

Den anmodade staten skall avbryta åtgärder för lagföring
som vidtagits enbart på grund av artikel 2, när den får vetskap om alt rätten
atl bestraffa har upphört enligt lagstiftningen i den anmodande staten på
annan grund än preskription. I fråga om preskripflon gäller biand annat bestämmelserna
i artiklarna 10 (c), .11 (f) och (g), 22, 23 och 26.

Artikel 5

Bestämmelserna i del III av denna konvention begränsar ej
den behörighet i fråga om lagföring som en anmodad stat har enligt sin interna
lagstiftning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

PART III

Transfer of Proceedings

Seclion 1: Rec/uesi for Proceedings Artide 6

1.
When a person
is suspecled of having committed an offence under the law of a Contracting
State, that State may request anolher Contracting State to take proceedings in
the cases and under the conditions provided for in this Convention.

2.
If under the
provisions of this Convention a Contracting State may request another
Contracting State to take proceedings, the competent authorities of the first
State shall take that possibility into consideralion.

TITRE
111

Transmission des poursuites

Seclion 1 : Demande de poursuites Artide 6

1. Lorsqu"une
personne est prévenue

d'avoir commis une infraction ä la loi d'un

Etat Conlractant, celui-ci peut demander

ä un autre Etat Conlractant d'exercer la

poursuile dans les cas et les conditions pré

vus par la présente Convention.

2. Si
selon les dispositions de la présente

Convention un Etat Conlractant peut de

mander ä un autre Etat Conlractant d'exer-

cer la poursuile, les autorités compélen

tes du premier Etat doivent prendre cette

possibilité en consideralion.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Artide 7

1.
Proceedings may
not be taken in the requested State unless the offence in respect of which the
proceedings are requested would be an offence if committed in its territory
and when, under these circumstances, the offender would be liable to sanction
under its own law also.

2.
If the offence
was committed by a person of public status or against a person, an institution
or any thing of public status in the requesting State, it shall be considered
in the requested State as having been committed by a person of public status
or against such a person, an institution or any thing corresponding, in the
laller State, to that against which il was actually committed.

Artide 7

1.
La poursuile ne
peut étre exercée dans TEtat requis que lorsque le fait dont la poursuile est
demandée constituerait une infraction en cas de commission dans cet Etat el
lorsque, dans ce cas, Tauteur serait passible d'une sanction également en vertu
de la législation dudit Etat.

2.
Si rinfraction
a été commise par une personne investie d'une fonction publique dans TEtat
requérant ou ä Tégard d'une personne investie d'une fonction publique, d'une
instituflon ou d"un bien qui a un caractére public dans cet Etat, elle
sera considérée dans l'Elal requis comme ayant été commise par une personne
investie d'une fonction publique dans cet Etat ou ä Tégard d'une personne,
d'une institution ou d'un bien correspondanl, dans ce dernier Etat, å celui qui
est Pobjet de Pinfraction.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Artide 8

I. A Contracting State may request another Contracting State to take
proceedings in any one or more of the following cases:

(a) if the suspecled person is ordinarily resident in the
requested State;

(/') if the suspecled person is a national of the
requested State or if that State is his State of origin;

(c) if
the suspecled person is undergoing or is to undergo a sentence involved deprivation
of liberty in the requested State;

Artide 8

1. Un Etat Conlractant peut demander a. un autre Etat
Conlractant d'exercer la poursuile dans un ou plusieurs des cas suivants :

(a) si le
prévenu a sa résidence habituelle dans PEtat requis;

(/)) si le
prévenu est un ressortissant de PEtat requis ou si cet Etat est son Etat
d'origine;

(c) si le
prévenu subit ou doit subir dans PEtat requis une sanction privative de
li-berté;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3

DELHI

Överförande av lagföring

Avdelning
1. Framställning om lagföring Artikel 6

1.
Är någon
misstänkt för brott enligt fördragsslutande stats lagstiftning, kan denna stat
hos annan fördragsslutande stat göra framställning om lagföring i de fall och
på de villkor som föreskrives i denna konvention.

2.
Om
fördragsslutande stal enligl denna konvention kan göra framställning om lagföring
hos annan fördragsslutande stal, skall vederbörande myndigheter i förstnämnda
stat överväga denna möjlighet.

97

opaginerad Kontrollera mot PDF

Arflkd 7

1.
Åtgärder för
lagföring får vidtagas i den anmodade staten endast om den gärning, som avses
med begäran om lagföring, skulle ha varit elt brott, om den begåtts i den
staten, och i sådant fall gärningsmannen hade varit underkastad ansvar även
enligt den statens lag.

2.
Har brottet
begåtts av person i offentlig ställning i den anmodande staten eller mot sådan
person eller offentlig institution eller egendom med offentlig karaktär i
denna stat, skall brottet i den anmodade staten anses begånget av person i
offentlig ställning i den staten eller mot person, instituflon eller egendom
som i denna stat motsvarar den mot vilken det begåtts.

Artikel 8

1. Fördragsslutande stat kan hos annan fördragsslutande
stal göra framställning om lagföring i följande fall:

(a) om den misstänkte har hemvist i den
anmodade staten;

(b) om den misstänkte är medborgare i
den anmodade staten eller om denna stat är hans ursprungliga hemland;

(c) om den misstänkte undergår eller

skall undergå frihelsberövande påföljd i

den anmodade staten;

7-Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

id) if
proceedings for the same or other offences are being taken against the suspecled
person in the requested State;

(e) if it considers that transfer of the proceedings is
warranted in the interests of arriving at the truth and in particular that the
mosl importanl items of evidence are localed in the requested State;

(/) if it
considers that the enforcement in the requested State of a sentence if one were
passed is likely to improve the pro-specls for the social rehabililation of the
person sentenced;

(g) if it
considers that the presence of the suspecled person cannot be ensured al the
hearing of proceedings in the requesting State and that his presence in person
at the hearing of proceedings in the requested State can be ensured;

(h) if it considers that il could not itself enforce a
sentence if one were passed, even by having recourse to extradition, and that
the requested State could do so.

2. Where the suspecled person has been finally sentenced
in a Contracting State, that State may request the transfer of proceedings in
one or more of the cases referred to in paragraph 1 of this Artide only if it
cannot itself enforce the sentence, even by having recourse to extradition, and
if the other Contracting State does not accept enforcement of a foreign
judgment as a maner of principle or refuses to enforce such sentence.

Artide 9

1. The competent authorities in the requested State shall
examine the request for proceedings made in pursuance of the preceding
Artides. They shall decide, in accordance with their own law, whal action to
lake thereon.

(d) si le prévenu fait Pobjet dans PEtat

requis d"une poursuile pour la méme in

fraction ou pour d'aulres infraclions;

(e) s'U
eslime que la transmission est

justifiée par Pintérét de la découverte de la

vérité et notamment que les elements de

preuve les plus importants se trouvent dans

PEtat requis;

(/) s'il
eslime que Pexécution dans PEtat requis d'une éventueUe condamnalion est
susceptible d'améliorer les possibililés de redassement social du condamné;

(g) s'il eslime que la presence du prévenu

ne peut
pas étre assurée ä Paudience dans PEtat requérant alors que sa presence peut
élre assurée å Paudience dans PEtat requis;

(II) s'U eslime qu'il n'esl pas en mesure d'exécuter
lui-méme une éventueUe condamnalion, meme en ayant recours ä Pex-tradition, et
que PEtat requis est en mesure de le faire.

2. Si le
prévenu a été condamné défini-tivement dans un Etat Conlractant, cet Etat ne
peut demander la transmission des poursuites dans Pun ou plusieurs des cas
prévus au paragraphe 1 du present artide que s'il ne peut lui-méme exécuter la
sanction, méme en ayant recours å Pextradition, et si Pautre Etat Conlractant
n'accepte pas le principe de Pexécution d'un jugemenl rendu å Pétranger ou
refuse d'exécuter un tel jugemenl.

Artide 9

1. Les autorités compélentes de PEtat requis examinent la
demande de poursuile qui leur a été adressée en application des artides
précédents. Elles déterminenl, conformément ä leur propre législation, la
suite å donner å la demande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2.
Where the law
of the requested State provides for the punishment of the offence by an
administrative authority, that State shall, as soon as possible, so inform the
requesting State unless the requested State has made a dédaration under
paragraph 3 of this Artide.

3.
Any Contracting
State may at the time of signature, or when depositing its instru-

2.
Lorsque la loi
de PEtat requis prévoil la repression de Pinfraction par une autorité
administrative, cet Etat en avise aussilol que possible PEtat requérant ä moins
que PEtat requis n'ail fait une dédaration en vertu du paragraphe 3 du
present artide.

3.
Tout Etat
Conlractant peut, au moment de la signature ou du dépöt de son

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3

(d) om lagföring för samma eller andra

brott har inletts mot den misstänkte i den

anmodade staten;

(e) om den anser att överförande av lag

föringen påkallas av utredningsskäl och i

synnerhet om den anser atl det viktigaste

bevismaterialet finns i den anmodade sta

ten;

(f) om den anser atl verkställighet i den

anmodade staten av eventuell dom kan

antagas öka möjligheterna till den dömdes

sociala återanpassning;

(g) om den anser att den misstänktes

närvaro vid förhandling i den anmodande

staten ej kan säkerställas och alt hans per

sonliga närvaro vid förhandling i den an

modade staten kan säkerställas;

(b) om den anser atl den ej kan verkställa en eventuell
dom ens med användning av utlämningsförfarande och verkställighet kan ske i den
anmodade staten.

2. Har den misstänkte genom lagakraftvunnen dom blivit
dömd i fördragsslutande stal, kan den staten begära överförande av lagföringen
i fall som avses i första stycket endast om staten inte själv kan verkställa
domen ens med användning av utlämningsförfarande och om den andra fördragsslutande
staten icke erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar
verkställighet av sådan dom.

Artikel 9

1.
Vederbörande
myndighet i den anmodade staten skall pröva framställning om lagföring som
gjorts i enlighet med föregående artiklar. Den skall i enlighet med
lagstiftningen i denna stal besluta om vilken åtgärd, som skall vidtas med
anledning av framställningen.

2.
Då lagen
i den anmodade staten föreskriver atl brottet bestraffas av administrativ
myndighet, skall denna stal så snart som möjhgt underrätta den anmodande staten
härom såvida icke den anmodade staten avgivit förklaring enligl tredje stycket
i denna artikel.

3.
Fördragsslutande
stal kan vid undertecknande av denna konvention eller vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

ment of
ratification, acceptance or accession, or al any laler date indicale, by dédaration
addressed to the Secrelary General of the Council of Europé, the conditions
under which its domestic law permits the punishment of certain offences by an
administrative authority. Such a dédaration shall replace the notification
envisaged in paragraph 2 of this Artide.

instrument
de ratification, d'acceptation ou d'adhésion ou å tout autre moment, par
dédaration adressée au Secrétaire General du Conseil de PEurope faire connaitre
les conditions dans lesqueUes sa loi nationale prévoil la repression de
certaines infraclions par une autorité administrative. Une telle dédaration
remplace Pavis prévu au paragraphe 2 du present artide.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 10

The requested State shall not take action on the request:

(a) if
the request does not comply with

Ihe provisions of Artides 6, paragraph 1,

and 7, paragraph 1;

(b) if the institution of proceedings
is contrary to the provisions of Artide 35;

(c) if, at the date on the request, the
time-limii for criminal proceedings has already expired in the requesting State
under the législation of that State.

Artide 10

PEtat requis ne donne pas suite å la demande :

(a) si la demande n'est pas conforme
aux dispositions du paragraphe 1 de Partide 6 et du paragraphe 1 de Partide 7;

(b) si Pexercice de la poursuile est
contraire aux dispositions de Partide 35;

(c) si, a la date mentionnée sur la demande,
la prescription de Paction publique est acquise dans PEtat requérant selon la
loi de cet Etat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 11

Save as provided for in Artide 10 the requested State may
not refuse acceptance of the request in whole or in part, except in any one or
more of the following cases:

(a)
if it considers
that the grounds on which the request is based under Artide 8 are not
justified;

(b) if the suspected person is not ordinarily
resident in the requested State;

(c) if the suspected person is not a national
of the requested State and was not ordinarily resident in the territory of that
State at the time of the offence;

(d) if
it considers that the offence for

which proceedings are requested is an of

fence of a polilical nature or a purely mil

itary or fiscal one;

(ey ii il considers that there are sub-stantial grounds
for believing that the request for proceedings was motivaled by considérations
of race, religion, nationality or polilical opinion;

(/) if its
own law is already applicable to the offence and if at the time of the receipt
of the request proceedings were pre-

Article 11

Sans prejudice des dispositions de rarlide 10, PEtat
requis ne peut refuser en-tiérement ou partiellement Pacceptation de la demande
que dans un ou plusieurs des cas suivants :

(a) s'il eslime que le motif sur lequel la demande est
fondée en application de Partide 8 n'est pas justifié;

ib) si le prévenu n'a pas sa résidence habituelle dans
PEtat requis;

(c) si
le prévenu n'est pas un ressor

tissant de PEtat requis et n'avais pas sa

résidence habituelle sur le territoire de cet

Etat au moment de Pinfraction;

(d) s'il eslime que Pinfraction dont la

poursuile est demandée revet un caractére

politique, ou qu'il s'agit d"une infraction

purement militaire ou purement fiscale;

(e) s'il eslime qu'il y a des raisons sé-

rieuses de croire que la demande de pour

suile est molivée par des considérations de

race, de religion, de nationalité ou d'opi-

nions poliliques;

(/) si sa propre loi est déjä applicable au fait et si
Paction publique est prescrite selon cette loi au moment de la reception de la

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3

deponering av ratifikations-, godkännande-eller
anslutningsinstrument eller senare genom förklaring till Europarådets generalsekreterare
ange under vilka förutsättningar vissa brott enligt dess lag kan bestraffas av
administrativ myndighet. Sådan förklaring ersätter underrättelse som avses i
andra stycket i denna artikel.

101

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artikel 10

Den anmodade staten skall underlåta ål-gärder på grund av
gjord framställning

(a) om denna är oförenlig med bestämmelserna
i artikel 6 första stycket ocb artikel 7 första stycket;

(b) om lagföring strider mot bestämmelserna
i artikel 35;

(c) om vid tidpunkten för framställningen
åtalspreskription redan inträtt i den anmodande staten enligt dess
lagstiftning.

Artikel 11

Den anmodade staten får, utom i fall som avses i artikel
10, helt eller delvis avslå framställning om lagföring endast i följande
fall:

(a) om den anmodade staten anser att de
skäl på vilka framställningen grundas enligt artikel 8 ej är berättigade;

(b) om den misstänkte icke bar hemvist
i den anmodade staten;

(c) om den misstänkte icke är medborgare
i den anmodade staten och ej heller hade hemvist i denna stat vid tiden för
brottet;

(d) om den anmodade staten anser att

det brott, för vilket framställning om lag

föring gjorts, är ett brott av politisk na

tur eller ett rent militärt eller skatterättsligt

brott;

(e) om den anmodade staten anser att

det flnns grundad anledning antaga att fram

ställningen om lagföring har föranletts av

hänsyn till ras, religion, nationalitet eller

politisk åsikt;

(f) om den anmodade statens lagstiftning

redan är tillämplig på gärningen och om

vid tiden för mottagandet av framställning-

opaginerad Kontrollera mot PDF

cluded by lapse of time according to that law; Artide 26,
paragraph 2, shall not apply in such a case;

(g) if its competence is exdusively grounded on Artide 2
and if at the time of the receipt of the request proceedings would be preduded
by lapse of time according to its law, the prolongaiion of the time-limit by
six months under the terms of Artide 23 being taken into consideralion;

(II) if the offence was committed outside the territory of
the requesting State;

(i) if proceedings would be contrary to the international
undertakings of the requested State;

(/') if proceedings would be contrary to the fundamental
principles of the legal system of the requested State;

(A) if the requesting State has violated a rule of
procédure laid down in this Convention.

Artide 12

1.
The requested
State shall withdraw its acceptance of the request if, subsequent to this
acceptance, a ground mentioned in Artide 10 of this Convention for not taking
action on the request becomes apparent.

2.
The requested
State may withdraw its acceptance of the request:

(a) if it becomes apparent that the presence
in person of the suspected person cannot be ensured at the hearing of proceedings
in that State or that any sentence, which mighl be passed, could not be
en-forced in that State;

(b)
if one of the
grounds for refusal mentioned in Artide 11 becomes apparent before the case is
brought before a court; or

(c)
in other cases,
if the requesting State agrees.

Seclion 2: Transjer Procédure Artide 13

I. All requesls specified in this Convention shall be made in writing.
They, and all Communications necessary for the application ol ihis Convention,
shall be sent either by the Ministry of Justice of the requesting State to the
Ministry of Justice of the requested State or, by virtue of special mutual
airangement, direct by the authorities of the

demande; dans ce cas, il ne pourra étre fait application
du paragraphe 2 de Partide 26;

(g) si sa compélence est fondée exdusivement sur Partide
2 et si Paction publique est prescrite selon sa loi au moment de la reception
de la demande, compte tenu de la prolongaiion de six mois du délai de
prescription prévue ä Partide 23;

(/i) si le fait a été commis hors du territoire de PEtat
requérant;

(/) si la
poursuile est contraire aux engagements internalionaux de PEtat requis;

(/) si la poursuile est contraire aux principes
fondamentaux de Pordre juridique de PEtat requis;

(k) si PEtat requérant a violé une régle de procédure
prévue par la présente Convention.

Artide 12

1.
L'Etat requis
révoque son acceptation de la demande si, postérieurement å cette acceptation,
se révéle un motif de ne pas donner suite å la demande, conformément å Partide
10 de la présente Convention.

2.
L'Etat requis
peut révoquer son acceptation de la demande :

(a) s'il apparait que la presence du prévenu ne peut étre
assurée å Paudience dans cet Etat ou si une éventueUe condamnalion ne peut étre
exécutée dans ledit Etat;

(b) si Pun des motifs de refus prévus å
Partide 11 se révéle avant que la juridiction du jugemenl ait été saisie; ou

(c) dans les autres cas, si PEtat
requérant y consent.

Seclion 2 : Procédure de lianstuissiuii Artide 13

1. Les
demandes prévues par la présente Convention sont faites par écrit. Elles sont
adressées ainsi que toutes les Communications nécessaires ä Papplication de la
présente Convention, soit par le Ministére de la Justice de PEtat requérant au
Ministére de la Justice de PEtat requis, soit, en vertu d'accords
particuliers, direclemenl par les

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 3

en åtalspreskripiion inträtt enligt nämnda lagstiftning;
artikel 26 andra stycket är i sådant fall ej tillämplig;

(g) om den anmodade statens behörighet uteslutande
grundas på artikel 2 och om vid tiden lör mottagandet av framställningen
ålalspreskription inträtt enligt nämnda siats lagstilining. även med beaktande
av den förlängning av preskriptionstiden med sex månader som föreskrivs i
artikel 23;

(b) om gärningen har begåtts utanför den anmodande statens
område;

(i) om lagföring skulle strida mot den anmodade statens
internationella åtaganden;

(j) om lagföring skulle strida mot grunderna för den
anmodade statens rättsordning eller

(k) om den anmodande staten har brutit mol någon av de
regler för förfarandet som föreskrives i denna konvention.

Artikel 12

1. Den anmodade staten skall återtaga

sitt bifall till framställningen om det efter

det denna bifallils visar sig att grund för

atl underlåta åtgärder föreligger enligt ar

tikel 10 i konventionen.

2. Den anmodade staten får återtaga sitt

bifall till framställningen

(a)
om det visar
sig att den misstänktes personliga närvaro vid förhandling i den anmodade
staten ej kan säkerställas eller att en eventuell dom ej kan verkställas i
denna stat;

(b) om grund för avslag enligt artikel
11 framkommer innan målet anhängiggjorts vid domstol; eller

(c) i andra fall, om den anmodande staten
samtycker därtill.

Avdelning 2. Förjarandet Artikel 13

I. Framställning enligt denna konvention skall göras skriftligen.
Framställning ocb meddelande, som är nödvändigt för tilllämpning av
konventionen, skall översändas antingen av justitiedepartementet i den anmodande
staten till justitiedepartementet i den anmodade staten eller, efter särskild
ömsesidig överenskommelse, direkt av myn-

103

opaginerad Kontrollera mot PDF

requesting
State to those of the requested State; they shall be returned by the same
channel.

2.
In urgent
cases, requesls and Communications may be sent through the International
Criminal Police Organisation (INTERPOL).

3.
Any Contracting
State may, by dédaration addressed to the Secrelary General of the Council of
Europé, give nolice of its intention to adopt insofar as it itself is concerned
rules of transmission other than those laid down in paragraph 1 of this Artide.

Artide 14

If a Contracting State considers that the information
supplied by another Contracting State is not adéquate to enable it to apply
this Convention, it shall ask for the necessary additional information. Il may
prescribe a date for the receipt of such information.

autorités
de PEtat requérant å celles de PEtat requis. et renvoyées par la méme voie.

2.
En cas
d'urgence, les demandes et Communications pourront étre iransmises par
Pintermédiaire de POrganisation Internationale dé Police Criminelle (INTERPOL).

3.
Tout Etat
Contraclant pourra, par dédaration adressée au Secrétaire General du Conseil de
PEurope, faire connaitre qu'il entend déroger pour ce qui le concerne aux
régles de transmission énoncées au paragraphe I du present artide.

Artide 14

Si un Etat Contraclant estime que les renseignemenls
fournis par un autre Etat Contraclant sont insuffisants pour lui permetlre
d'appliquer la présente Convention, il demande le complément d'informalions
nécessaire. II
peut fixer un délai
pour Pob-tention de ces informations.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Artide 15

1.
A request for
proceedings shall be accompanied by the original, or a certified copy, of the
criminal filé and all other necessary documents. However, if the suspected
person is remanded in custody in accordance with the provisions of Seclion 5
and if the requesting State is unable to transmit these documents at the same
time as the request for proceedings, the documents may be sent subsequently.

2.
The requesting
State shall also inform the requested State in writing of any procedural acts
performed or measures laken in the requesting State after the transmission of
the request which have a hearing on the proceedings. This communication shall
be accompanied by any relevant documents.

Artide 15

1.
La demande de
poursuile est accom-pagnée de Poriginal ou d'une copie certifiée conforme du
dossier pénal ainsi que de toutes les piéces uliles. Toutefois, si le prévenu
est placé en detention provisoire en vertu des dispositions de la Seclion 5 et
que PElat requérant n'est pas en mesure de joindre ces documents ä la demande
de poursuile, ceux-ci peuvent étre adressés ultérieurement.

2.
L'Etat
requérant informe écrit PEtat requis de tous acles de procédure ou de toutes
mesures relatifs å Paction publique intervenus dans PEtat requérant postérieurement
å la transmission de la demande. Cette notification est accompagnée de tous
documents uliles.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Artide 16

1.
The requested
State shall promptly communicate its decision on the request for proceedings to
the requesting State.

2.
The requested State
shall also inform the requesting State of a waiver of pro-

Article 16

1.
L'Etat requis
informe sans retard PEtat requérant de sa decision sur la demande de poursuile.

2.
L'Etat requis
doit également informer PEtat requérant de Pabandon de poursuile

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 ,05

dighet i den anmodande staten till myndighet i den
anmodade staten; de skall återsändas på samma sätt.

2.
I brådskande
fall kan framställning och meddelande sändas genom den internationella
kriminalpolisorganisationen (Interpol).,

3.
Fördragsslutande
stal får genom förklaring till Europarådets generalsekreterare anmäla att den
avser att, såvitt den angår, lillämpa andra regler om skriftväxling än som
anges i första stycket i denna artikel.

Artikel 14

Om fördragsslutande stat finner alt de upplysningar som
har lämnats av annan fördragsslutande stat icke är tillräckliga för att den
skall kunna tillämpa konventionen, skall den begära de ytterligare upplysningar
som erfordras. Den kan därvid fastställa viss tidsfrist för mottagande av
sådana upplysningar.

Artikd 15

1.
Framställning
om lagföring skall vara åtföljd av handlingama i målet i original eller
bestyrkt avskrift samt övriga erforderliga handlingar. Om den misstänkte är
häktad enligt bestämmelserna i avdelning 5 och den anmodande staten icke kan
översända dessa handlingar samtidigt med framställningen om lagföring, får
handlingarna dock sändas senare.

2.
Den anmodande
staten skall också skriftligen underrätta den anmodade staten om de
processuella eller andra åtgärder som vidtagits i den anmodande staten efter
det att framställningen översänts och som är av betydelse för förfarandet.
Sådan underrättelse skall vara åtföljd av samtliga handlingar av betydelse i
saken.

Artikel 16

1.
Den anmodade
staten skall ofördröjllgen underrätta den anmodande staten om sitt beslut i
anledning av framställningen om lagföring.

2.
Den anmodade
staten skall också underrätta den anmodande staten om den av-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ceedings or of the decision laken as a result of
proceedings. A certified copy of any written decision shall be transmitted to
the requesting State.

Artide 17

If the competence of the requested State is exdusively
grounded on Artide 2 that State shall inform the suspected person of the
request for proceedings with a view to allowing him to present his views on the
malier before that State has taken a decision on the request.

Artide 18

1.
Subject to
paragraph 2 of this Artide, no translation of the documents relating to the
application of this Convention shall be required.

2.
Any Contracting
State may, at the lime of signature or when depositing its instrument of
ratification, acceptance or accession by dédaration addressed to the Secrelary
General of the Council of Europé, reserve the right lo require that, with the
exception of the copy of the written decision referred to in Artide 16,
paragraph 2, the said documents be accompanied by a translation. The other
Contracting States shall send the translations in either the national language
of the receiving State or such one of the official languages of the Council of
Europé as the receiving State shall indicale. However, such an indication is
not obliga-tory. The other Contracting States may claim reciprocity.

3.
This Artide
shall be without prejudice to any provisions concerning translation of requesls
and supporting documents that may be contained in agreements or arrangements
now in force or that may be conduded between two or more Contracting States.

ou de la decision rendue å Pissue de la procédure. Une
copie certifiée conforme de toute decision écrite doit étre adressée ä PEtat
requérant.

Artide 17

Si la compélence de PEtat requis est fondée exdusivement
sur Partide 2, cet Etat doit aviser le prévenu de la demande de poursuile afin
que ce dernier puisse faire valoir ses arguments avant que cet Etat ait pris
une decision sur ladite demande.

Artide 18

1.
Sous réserve
des dispositions du paragraphe 2 du present artide, la traduction des
documents relatifs ä Papplication de la présente Convention n'est pas exigée.

2.
Tout Etat
Contraclant peut, au moment de la signature ou du dépöt de son instrument de
ratification, d'acceptation ou d'adhésion, par dédaration adressée au Secrétaire
General du Conseil de PEurope, se reserver la faculté d'exiger que lesdits
documents, å Pexcepflon de la copie de la decision écrite visée par le
paragraphe 2 de Partide 16, lui soient adressés accom-pagnés d'une traduction.
Les autres Etats Contractants devront adresser lesdiles tra-duclions, soit dans
la langue nationale de PEtat destinataire, soit dans Pune des langues
officielles du Conseil de PEurope que PEtat destinataire désignera. Toutefois,
cette derniére designation n'est pas obligaloire. Les autres Etats Contractants
peuvent appliquer la régle de la réciprocité.

3.
Le present
artide ne porte pas atteinte aux dispositions relatives å la traduction des
demandes et piéces annexes contenues dans les accords ou arrangements en
vigueur ou å inlervenir enlre deux ou plusieurs Etats Contractants.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 19

Documents transmitted in application of this Convention
need not be authenticated.

Artide 20

Contracting Parties shall not claim from each other the
refund of any expenses re-

Article 19

Les documents transmis en application de la présente
Convention sont dispensés de toutes formalités de légalisation.

Artide 20

Chacun des Etats Contractants renonce a rédamer å Pautre
le remboursement des

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3

står från åtgärder för lagföring eller om avgörande till
följd av lagföringen. Bestyrkt avskrift av skriftligt beslut skall översändas
till den anmodande staten.

Artikd 17

Om den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på
artikel 2, skall denna siat underrätta den misstänkte om framställningen om
lagföring för alt bereda honom tillfälle att yttra sig i saken innan den
anmodade staten fattar beslut med anledning av framställningen.

Artikel 18

1.
Översättning av
handlingar som har samband med tillämpningen av denna konvention får ej krävas
i annat fall än som anges i andra stycket i denna artikel.

2.
Fördragsslutande
stat kan vid undertecknande av denna konvention eller vid deponeringen av
instrument rörande ratifikation, godkännande eller anslutning genom förklaring
till Europarådets generalsekre-rare förbehålla sig rält att kräva att, med
undantag av avskrift av det skriftliga beslut som avses i artikel 16 andra
stycket, ovannämnda handlingar skall åtföljas av översättning. Annan
fördragsslutande stat skall sända översättningar avfattade antingen på den
mottagande statens nationella språk eller på det av Europarådets officiella
språk, som den mottagande staten anger. Sådan angivelse är dock ej
obligatorisk. Annan fördragsslutande stat kan kräva ömsesidig tillämpning av
förklaringen.

3.
Denna artikel
inverkar icke på giltigheten av bestämmelser om översättning av
framställningar ocb därvid fogade handlingar som kan finnas i avtal eller
överenskommelser som är i kraft eller kan komma att ingås mellan två eller
flera av de fördragsslutande staterna.

Artikd 19

Handlingar som översänds enligt denna konvention behöver
icke legaliseras.

107

s. 20 Kontrollera mot PDF

Artikel 20

Fördragsslutande stater skall ej kräva
återbetalning av varandra för kostnader

s. 21 Kontrollera mot PDF

sulting from the application of this Convention.

Seclion 3: Effects in the requesting State of a request
jor proceedings Artide 21

1.
When the
requesting State has requested proceedings, it can no longer prosecute the
suspected person for the offence in respect of which the proceedings have been
requested or enforce a judgment which has been pronounced previously in that
State against him for that offence. Until the requested State's decision on the
request for proceedings has been received, the requesting State shall,
however, relain its right to take all steps in respect of prosecution, shorl of
bringing the case to trial, or, as the case may be, allowing the competent administrative
authority to decide on the case.

2.
The right of
prosecution and of enforcement shall revert to the requesting State:

(a) if the requested State informs it
of a decision in accordance with Artide 10 not to take action on the request;

(b) if the requested State informs it
of a decision in accordance with Artide 11 to refuse acceptance of the request;

(c) if the requested State informs it
of a decision in accordance with Artide 12 to withdraw acceptance of the
request,

(d) if
the requested State informs it of a

decision not to institute proceedings or

discontinue them;

(c) if il wilhdraws its request before the requested State
has informed il of a decision to take action on the request.

frais résultant de Papplication de la présente Convention.

Seclion 3. Ej fets de la demande de poursuile dans l'Etat
requérant Artide 21

1.
Dés que PEtat
requérant a présente la demande de poursuile, il ne peut plus poursuivre le
prévenu pour le fait qui a motivé cette demande, ni exécuter une decision
qu'il a prononcée antérieurement pour ce fait contre le prévenu. Toutefois,
jusqu'å la notification de la decision de PEtat requis sur la demande de
poursuile, PEtat requérant conservé le droit de procé-der ä tous acles de
poursuile, å Pexceplion de ceux qui ont pour effet de saisir la juridiction de
jugemenl ou éventudlement Paulorité administrative compétente pour slatuer
sur Pinfraction.

2.
L'Etat
requérant reprcnd son droit de poursuile et d'exécution :

(a) si PEtat requis Pinforme de sa decision
de ne pas donner suite ä la demande dans les cas prévus å Partide 10;

(b) si PEtat requis Pinforme qu'il
refuse son acceptation de la demande dans les cas prévus ä Partide 11;

(c) si PEtat requis Pinforme qu'il
révoque son acceptation de la demande dans les cas prévus ä Partide 12;

(d) si
PEtat requis Pinforme de sa deci

sion de ne pas entamer la poursuile ou

d'y mettre fin;

(e) s'il relire sa demande avant que

PEtat requis Pait informe de sa decision

d'y donner suite.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Artide 22

A request for proceedings, made in accordance with the
provisions of this Part, shall have the effect in the requesting State of
prolonging the time-limit for proceedings by six months.

Seclion 4: Effects in the requested State of a request for
proceedings Artide 23

If the competence of the requested State

Artide 22

Dans PEtat requérant, la demande de poursuile conforme au
present Titre a pour effet de prolonger de six mois le délai de prescription de
Paction publique.

Seclion 4 : Ef fets de la demande de poursuile dans
l'Etal requis Artide 23

Si la compélence de PEtat requis est

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3

som har uppkommit vid tillämpning av denna konvention.

Avdelning 3. Verkan i den anmodande staten av
framställning om lagföring Artikel 21

1.
När den
anmodande staten har gjort framställning om lagföring, får den ej längre
vidtaga åtgärder för lagföring av den misstänkte för det brott, som föranlett
framställningen, eller verkställa dom, som i den anmodande staten tidigare
meddelats mot denne för brottet. Till dess den anmodade statens beslut i
anledning av framställningen om lagföring mottagits behåller den anmodande
staten dock rätten att vidtaga alla åtgärder för lagföring, utom att
anhängiggöra saken vid domstol eller, i förekommande fall, låta behörig
administrativ myndighet avgöra saken.

2.
Rätten till
åtal och verkställighet skall återgå till den anmodande staten:

(a) om den anmodade staten meddelar att
den beslutat att enligt artikel 10 ej vidtaga åtgärder med anledning av
framställningen;

(b) om den anmodade staten meddelar att
den beslutat att enligt artikel 11 avslå framställningen;

(c) om den anmodade staten meddelar att
den beslutat att enligt artikel 12 återkalla sitt bifall till framställningen;

(d) om den anmodade staten meddelar

att den beslutat att ej vidtaga åtgärder för

lagföring eller att avbryta sådana åtgärder;

(e) om den anmodande staten återkallar

framställningen, innan den anmodade sta

ten har meddelat alt den beslutat alt vid

taga åtgärder i anledning av framställ

ningen.

Artikd 22

Framställning om lagföring, som har gjorts i enlighet med
bestämmelserna i denna del i konventionen, skall medföra en förlängning av
tiden för åtalspreskription med sex månader i den anmodande staten.

Avdelning 4. Verkan i den anmodade staten av
framställning om lagföring. Arflkd 23

Om den anmodade statens behörighet

109

s. 24 Kontrollera mot PDF

is exdusively grounded on Artide 2 the time-limit for
proceedings in that State shall be prolonged by six months.

Artide 24

1.
If proceedings
are dependent on a complaint in both States the complainl brought in the
requesting State shall have equal validity with that brought in the requested
Staie.

2.
If a complainl
is necessi; only in the requested State, that State may take proceedings even
in the absence of a complaint if the person who is empowered to bring the
complaint has not objected within a period of one month from the date of
receipt by him of nolice from the competent authority informing him of his
right to object.

Artide 25

In the requested State the sanction applicable to the
offence shall be that prescribed

by its own law unless that law provides otherwise. Where
the competence of the requested State is exdusively grounded on Artide 2, the
sanction pronounced in that State shall not be more severe than that provided
for in the law of the requesting State.

Artide 26

1.
Any act with a
view to proceedings, taken in the requesflng State in accordance with its law
and regulations, shall have the same validity in the requested State as if it
had been taken by the authorities of that State, provided that assimilation
does not give such act a greater evidential weight than it has in the
requesting State.

2.
Any act which
inlerrupts lime-limitation and which has been validly performed in the
requesting State shall have the same effects in the requested State and vice
versa.

fondée exdusivement sur Partide 2, le délai de
prescription de Paction publique dans cet Etat est prolongé de six mois.

Artide 24

1. Si la poursuile est subordonnée ä une

plainte dans les deux Etats, la plainle dé

posée dans PEtat requérant vaut comme

telle dans PEtat requis.

2. Si une plainte n'est nécessaire que

dans PEtat requis, cet Etat peut exercer la

poursuile, méme en Pabsence de plainte,

si la personne habilitée å la former ne s'y

est pas opposée dans un délai d'un mois å

compter de la reception de Pavis par lequel

Fautorité compétente Finforme de ce droit.

Artide 25

Dans PEtat requis la sanction applicable ä Pinfraction est
celle prévue par la loi de cet Etat å moins que ladite loi n'en dispose
autrement. Lorsque la compélence de PEtat requis est fondée exdusivement sur
Partide 2, la sanction prononcée- dans cet Etat ne peut pas étre plus sévére
que la sanction prévue par loi de PEtat requérant.

Artide 26

1.
Tout acte aux
fins de poursuites, ac-compli dans PEtat requérant conformément aux lois et
réglements qui y sont en vigueur, a la méme valeur dans PEtat requis que s'il
avait été accompli par les autorités de cet Etat, sans que cette assimilation
puisse avoir pour effet de donner a cet acte une force probante supérieure å
celle qu"il a dans PEtat requérant.

2.
Tout acte
interruptif de prescription valablement accompli dans PEtat requérant a les
mémes effets dans PEtat requis et réciproquement.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Seclion 5: Provisional measures in the requested State
Artide 27

1. When the requesting State announces its intention to
transmit a request for proceedings, and if the competence of the requested
State would be exdusively

Seclion 5 : Mesures provisoires dans VEtat

requis

Artide 27

I. Lorsque PEtat requérant annonce son intention de iransmettre une
demande de poursuile et que la compélence de PEtat requis est fondée
exdusivement sur Partide

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3

grundas uteslutande på artikel 2, förlängs tiden för
åtalspreskription i denna stat med sex månader.

Artikel 24

1. Om i båda staterna åtal är beroende

av angivelse, skall angivelse som gjorts i

den anmodande staten ha samma verkan

som angivelse som gjorts i den anmodade

staten.

2. Om angivelse krävs endast i den an

modade staten, får denna stat vidtaga åt

gärder för lagföring även om angivelse ej

gjorts, om den som äger rätt all göra an

givelse ej gjort invändning häremot inom

en månad från del atl han från vederbö

rande myndighet mottagit underrättelse om

sin rätt att göra sådan invändning.

Artikel 25

I den anmodade staten skall på brottet tillämpas den
påföljd som föreskrivs i dess lag, såvida denna lag inte föreskriver annat. Om
den anmodade statens behörighet grundas uteslutande på arflkel 2, skall den där
utdömda påföljden ej vara strängare än den som stadgas i den anmodande statens
lag.

Artikel 26

1.
Åtgärd för
lagföring, vilken har vidtagits i den anmodande staten i enlighet med gällande
rätt i den staten skall ha samma rättsverkan i den anmodade staten som om den
vidtagits av myndighet i sistnämnda stat. Denna likställdhet får dock ej
medföra att sådan åtgärd tillerkänns större bevisverkan än den har i den anmodande
staten.

2.
Preskriptionsavbrytande
åtgärd, som med laga verkan har vidtagits i endera av den anmodande staten och
den anmodade staten skall ha samma verkan i den andra av dessa stater.

Avdelning 5. Tillfälliga tvångsåtgärder i den
anmodade staten Arflkel 27

1. Om den anmodande staten meddelar sin avsikt alt
översända framställning om lagföring och om den anmodade statens behörighet skulle
grundas uteslutande på

111

opaginerad Kontrollera mot PDF

grounded on Artide 2, the requested State may. on
application by the requesting State and by virtue of this Convention, provisionally
arrest the suspected person:

la) if the law of the requested State aiilhorises remand
in custody for the offence, and

(/') if there are reasons to fear that the suspected
person will abscond or that he will cause evidence to be suppressed.

2.
The application
for provisional arrest shall State that there exists a warrant of arrest pr
other order having the same effect, issued in accordance with the procédure
laid down in the law of the requesting State; it shall also slale for what
offence proceedings will be requested and when and where such offence was committed
and it shall contain as accurate a descrip-tion of the suspected person as
possible. It shall also contain a brief statement of the circumstances of the
case.

3.
An application
for provisional arrest shall be sent direct by the authorities in the requesting
State mentioned in Article 13 to the corresponding authorities in the requested
State, by post or telegram or by any other means affording evidence in writing
or accepted by the requested State. The requesting State shall be informed
without delay of the result of its application.

2, PEtat requis peut, sur demande de PEtat requérant,
procéder, en vertu de la présente Convention, ä Parrestation provisoire du
prévenu :

(a) si la loi de PEtat requis autorisé la

detention provisoire en raison de Pinfrac

tion et

(b) s'il exisle des motifs de craindre que

le prévenu ne prenne la fuite ou qu'il ne

crée un danger de suppression des preuves.

2. La demande d'arrestation provisoire

indiqué Pexistence d'un mandat d'arrét ou

de tout autre acte ayant la méme force,

délivré dans les formes prescrites par la loi

de PEtat requérant; elle mentionné Pin

fraction pour laquelle la poursuile sera

demandée, le temps et le lieu oii elle a été

commise, ainsi que le signalement aussi pre

cis que possible du prévenu. Elle doit éga

lement contenir un exposé succinct des

circonstances de Paffaire.

3. La demande d'arrestation provisoire est

transmise direclemenl par les autorités de

PEtat requérant visées ä Partide 13 aux

autorités correspondantes de PEtat requis,

soit par la voie postale ou télégraphique,

soit par tout autre moyen laissant une trace

écrite ou admis par PEtat requis. L'Elat

requérant est informe sans délai de la suite

donnée ä sa demande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 28

Upon receipt of a request for proceedings accompanied by
the documents referred to in Article 15, paragraph 1, the requested State shall
have jurisdiction to apply all such provisional measures, induding remand in
custody of the suspected person and seizure of property, as could be applied
under its own law if the offence in :respect of vvhich proceedings are
requested- bad been committed in its territory.

Article 29

1. The provisional measures provided in Artides 27 and 28
shall be governed by the provisions of this Convention and the law of the
requested State. The law of that State, or the Convention shall also déterminé
the conditions on which the measures may lapse.

Article 28

Dés qu'il a re?u une demande de poursuile accompagnée des
documents prévus au paragraphe 1 de Partide 15, PEtat requis a compélence pour
appliquer toutes les mesures provisoires, y compris la detention provisoire du
prévenu et la saisie, dont sa loi permettrait Papplication si Pinfraction pour
laquelle la poursuile est demandée avait été commise sur son territoire.

Artide 29

1. Les mesures provisoires prévues aux artides 27 et 28
sont régies par les dispositions de la présente Convention et la loi de PElat
requis. La loi de cet Etat ou la Convention déterminé également les conditions
dans lesqueUes ces mesures peuvent prendre fin.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 113

artikel 2, får den anmodade staten på framställning av den
anmodande staten och i enlighet med denna konvention tillfälligt anhålla eller
häkta den misstänkte

(a) om lagstiftningen i den anmodade

staten medger häktning för brottet och

(b) om det kan befaras att den misstänk

te avviker eller undanröjer bevis.

2.
Framställning
om anhållande eller häktning skall innehålla att häktningsframställning eller
annan framställning av motsvarande innebörd föreligger och att denna avgivits
i enlighet med lagen i den anmodande staten. Den skall även innehålla uppgift
om del brott för vilket framställning om lagföring kommer alt göras, tidpunkten
och platsen för brottet samt en så noggrann beskrivning som möjligt av den
misstänkte. Framställningen skall vidare innehålla en kort redogörelse för
saken.

3.
Framställning
om anhållande eller häktning skall sändas av de myndigbeter i den anmodande
staten som avses i artikel 13 direkt till moisvarande myndigbeter i den
anmodade staten med post eller telegram eller i annan skriftlig form eller på
annat sätt som den anmodade staten godtar. Den anmodande staten skall utan
dröjsmål underrättas om resultatet av framställningen.

Artikel 28

Etter mottagande av framställning om lagföring åtföljd av
de handlingar som avses i artikel 15 första stycket äger den anmodade staten
behörighet att vidtaga alla tillfälliga tvångsåtgärder, inbegripet häktning av
den misstänkte och beslag av egendom, vilka hade kunnat användas enligl dess
egen lagstiftning, om det brott som har föranlett framställningen hade begåtts
på dess område.

Artikel 29

I. De tillfälliga tvångsåtgärder som avses i artiklarna 27 och 28
regleras av bestämmelserna i denna konvention och lagen i den anmodade staten.
Sistnämnda lag eller konventionen avgör även under vilka förutsättningar
åtgärderna upphör att gälla.

8-Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

2.
These measures
shall lapse in the cases referred to in Article 21, paragraph 2.

3.
A person in
custody shall in any event be released if he is arrested in pursuance of
Article 27 and the requested State does not receive the request for proceedings
within 18 days from the date of the arrest.

4.
A person in
custody shall in any event be released if he is arrested in pursuance of
Article 27 and the documents which should accompany the request for proceedings
have not been received by the requested State within 15 days from the receipt
of Ihe request for proceedings.

5.
The period of
custody applied exdusively by virtue of Artide 27 shall not in any event
exceed 40 days.

PART IV

Plurality of Criminal Proceedings

Artide 30

1.
Any Contracflng
State which, before the institution or in the course of proceedings for an
offence which il considers to be neither of a polilical nature nor a purely
military one, is aware of proceedings pending in another Contracting Slale
against the same person in respect of the same offence shall consider whether
it can either waive or suspend its own proceedings, or transfer them to the
other State.

2.
If it deems it
advisable in the circumstances not to waive or suspend its own proceedings it
shall so notify the other State in good time and in any event before judgment
is given on the merits.

Article 3 i

1. In the eventuality referred to in Article 30. paragraph
2, the States concerned shall endeavour as far as possible to déterminé, after
évalualion in each case of the circumstances mentioned in Article 8, which of
them alone shall conlinue to conduct proceedings. During this consultative
procédure the States concerned shall postpone judgment on the merits without
however being obliged to prolong such postponement beyond a period of 30 days
as from the

2. Ces mesures prennent fin dans tous les

cas vises au paragraphe 2 de Partide 21.

3.
Une personne
détenue doit étre libé-rée si elle a été arrétée en vertu de Partide 27 et que
PEtat requis n'a pas regu la demande de poursuile dans les 18 jours ä partir
de la date de Parrestation.

4.
Une personne
détenue doit étre libérée si elle a été arrétée en vertu de Partide 27 et que
les documents a joindre ä la demande de poursuile ne sont pas parvenus å PElat
requis dans un délai de 15 jours apres la reception de la demande de poursuile.

5.
Le délai de
Pincarcération inlervenue exdusivement en vertu de Partide 27 ne peut en aucun
cas dépasser 40 jours.

TITRE IV

Pluralité de procedures répressives

Article 30

1. Tout Etat Conlractant qui, avant Pen-

gagement ou au cours d'une poursuile pour

une infraction qu'il estime ne pas revétir

un caractére politique ou un caractére

purement militaire, a connaissance de Pexis

tence dans un autre Etat Conlractant

d'une poursuile pendante contre la méme

personne, pour les mémes faits, examine

s'il peut, soit renoncer ä sa propre pour

suile, soit la suspendre, soit la Iransmettre

å Pautre Etat.

2. S'il estime opportun en Petat de ne

pas renoncer å sa propre poursuile ou de

ne pas la suspendre, il en avise Pautre Etat

en temps utile el en tout cas avant le pro-

noncé du jugemenl au fond.

Article 31

1. Dans le cas prévu au paragraphe 2 de Partide 30, les
Etats inléressés s'effor-cent, dans toute la mesure du possible, de déterminer,
apres appréciation dans chaque cas d'espéce des circonstances mentionnées ä
Parflde 8, celui d'entre eux auquel in-combera le soin de continuer Pexercice
d'une poursuile unique. Pendant cette procédure de consultalion, les Etats
inléressés sursoient au prononcé du jugemenl au fond, sans toutefois élre
obligés de prolonger ce

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 115

2. Dessa åtgärder skall upphöra alt gälla

i de fall som anges i artikel 21 andra slyc

kel.

3.
Den som har
anhållits och häktats med stöd av artikel 27 skall under alla omständigheter
friges, om den anmodade staten ej erhåller framställning om lagföring inom 18
dagar från dagen för anhållandet eller häktningen.

4.
Den som har
anhållits och häktats med stöd av artikel 27 skall under alla omständigheter
friges om den anmodade staten ej erhållit de handlingar, som skall åtfölja
framställning om lagföring, inom 15 dagar från mottagandet av framställningen.

5. Tid för anhållande och häktning som

beslutats uteslutande med stöd av artikel

27 får ej i något fall överskrida 40 dagar.

DEL IV

Lagföring i mer än en stat

Artikel 30

1.
Fördragsslutande
stal som, innan åtgärder för lagföring inletts eller under det lagföring pågår
i fråga om brott vilket denna stal ej anser vara av politisk eller av rent
militär karaktär, erhåller kännedom om pågående åtgärder för lagföring för
samma gärning mot samma person i annan fördragsslutande stat, skall övervaga
om den kan avstå från eller inställa sina åtgärder för lagföring eller överföra
lagföringen till den andra staten.

2.
Om den med
hänsyn till omständigheterna ej flnner sig böra avstå från eller inställa sina
åtgärder för lagföring skall den i god tid och senast innan dom meddelas
underrätta den andra staten härom.

Artikel 31

1. I fall som avses i artikel 30 andra stycket skall de
berörda staterna, såvitt möjligt, försöka atl efter övervägande i varje
särskilt fall av de i artikel 8 nämnda omständigheterna bestämma vilkendera
som ensam skall fortsätta handhavandet av lagföringen. Under detta
konsultationsförfarande skall de berörda staterna uppskjuta slutligt
avgörande, men de skall ej vara skyldiga att uppskjuta avgörandet mer än 30
dagar från avsändandet av den under-

opaginerad Kontrollera mot PDF

despatch of the notification provided for in Article 30,
paragraph 2.

2. The provisions of paragraph 1 shall not be binding:

(«) on the State despatching the notification provided
for in Article 30, paragraph 2, if the main trial has been declared open ihcic
in the presence of the accused before despatch of the notification;

(/)) on
the State to which the notification is addressed, if the main trial has been declared
open there in the presence of the accused before receipt of the notification.

Artide 32 i

In ihc interests of arriving at the truth and with a view
to the application of an appropriate sanction, the States concerned shall
examine whether it is expedient that one of them alone shall conduct
proceedings and. if so, endeavour to déterminé which one. when:

((/) sevcral offences which are materially distinct and
which fall under the criminal law of each of those States are ascribed either
to a single person or to several persons having acted in unison;

(/;) a single offence which falls under the criminal law
of each of those States is ascribed lo several persons having acted in unison.

Article 33

All decisions reached in accordance with Artides 31
paragraph 1, and 32 shall entail, as between ihe States concerned, all the
consequences of a transfer of proceedings as provided for in this Convention.
The State which waives ils own proceedings shall be deemed lo have iransferred
them to the other State.

Article 34

The transfer procédure provided for in Seclion 2 of Part
III shall apply in so far as its provisions are compalible with those contained
in the present Part.

sursis au-delå d'un délai de 30 jours å compter de Penvoi
de Pavis prévu au paragraphe 2 de Partide 30.

2. Les dispositions du paragraphe 1 ne s'imposent pas :

(a) k PEtat d'envoi de Pavis prévu au

paragraphe 2 de Partide 30, lorsque les

débals principaux au lond y ont été décla-

rés ouverts en presence du prévenu avant

Penvoi de cet avis,

(/)) å PEtat destinataire de Pavis, lorsque ces débals y
ont été dédarés ouverts en presence du prévenu avant la reception de cet avis.

Article 32

Dans Pintérét de la découverte de la vérité et de
Papplication d'une sanction appropriée, les Etats inléressés examinent s'il est
opportun qu"une poursuile unique soit intentée par Pun d'eux et, dans
Paffir-mative, s"efl'orcent de déterminer lequel d'entre eux intentera la
poursuile, lorsque :

{a) plusieurs faits matériellement dislincts qui
consliiuent tous des infraclions a la loi pénale de chacun de ces Etats sont
imputés, soit å une seule personne, soit å plusieurs personnes ayant agi de
concert ;

(b) un fait unique qui constitué une

infraction ä la loi pénale de chacun de ces

Etats est imputé ä plusieurs personnes ayant

agi de concert.

Arflcle 33

Toute decision inlervenue en application du paragraphe 1
de Partide 31 et de Partide 32 entraine entré les Etats inléressés tous les
effets d"une transmission de poursuile prévus par la présente Convention.
L'Etat qui renonce a sa propre poursuile est considére comme ayant transmis sa
poursuile ä Pautre Etat.

Artide 34

La procédure de transmission prévue ä la Seclion 2 du
Titre III s'applique dans celles de ses dispositions, qui sont compa-tibles
avec le present Titre.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 117

rättelse som avses i artikel 30 andra stycket.

2. Bestämindserna i första stycket är ej bindande

(a) för den stat som avsänder underrättelse
som avses i artikel 30 andra stycket, om i denna stat huvudförhandling har
inletts i den tilltalades närvaro innan underrättelsen avsändes;

(b) för den stat till vilken
underrättelsen är ställd, om i denna stat huvudförhandling har inletts i den
tilltalades närvaro innan underrättelsen mottagits.

Artikd 32

Med beaktande av intresset att en fullständig utredning
sker och att lämpUg påföljd ådöms skall de berörda staterna undersöka om det
är lämpligt att lagföringen handhas endast av en av dem samt, om så befinnes
vara fallet, försöka bestämma vilken av dem, när

(a) flera gärningar, som är i sak
skilda och som utgör brott enligt strafflagstiftningen i var och en av dessa
stater, tillskrivs antingen en enda person eller flera som handlat i samråd;

(b) en gärning, som utgör brott enligt
strafflagstiftningen i var och en av dessa stater, tillskrivs flera personer
som handlat i samråd.

Artikel 33

Beslut, som har fattats enligt artikel 31 första stycket
och artikel 32 medför, såvitt angår förbållandet mellan de berörda staterna,
den rättsverkan som enligt denna konvention är förenad med överförande av
lagföring. Stat som avstår från egna åtgärder för lagföring skall anses ha
överfört lagföringen till den andra staten.

Artikel 34

De i del 111 avdelning 2 av denna konvention upptagna
bestämmelserna rörande förfarandet vid överförande skall tillämpas i den
utsträckning de är förenliga med bestämmelserna i denna del.

s. 35 Kontrollera mot PDF

PART V

Ne bis in idem

Article 35

1. A person in respect of whom a final

and enforceable criminal judgment has been

rendered may for the same act neither be

prosecuted nor sentenced nor subjected to

enforcement of a sanction in another Con

tracting State:

((/) if be was acquitted;

(b) if the sanction imposed:

(i) has been completely enforced or is being enforced, or

(ii) has been wholly, or with respect lo the part not
enforced, the subject of a pardon or an amnesty, or

(iii) can no longer be enforced because of lapse of time;

(c) if the court convicted the offender

without imposing a sanction.

2.
Nevertheless, a
Contracting State shall not, unless it has itself requested the proceedings,
be obliged to recognise the effect of ne bis in idem if the act which gave rise
to the judgment was directed against either a person or an instituflon or any
thing having public status in that State, or if the subject of the judgment had
himself a public status in that Slale.

3.
Furthermore, a
Contracting State where the act was committed or considered as such according
to the law of that State shall not be obliged to recognise the effect of ne bis
in idem unless that State has itself requested the proceedings.

TITRE V Ne bis in idem

Article 35

1. Une personne qui a fait Pobjet d'un

jugemenl répressif déflnitif et exécutoire

ne peut, pour le méme fait, étre poursuivie,

condamnée ou soumise å Pexécution d'une

sanction dans un autre Etat Conlractant :

(a) lorsqu'dle a été acquittée; (/)) lorsque la sanction
infligée :

(i) a été entiérement subie ou est en cours d'exécution,
ou

(ii) a fait Pobjet d'une grace ou d'une amnistie portanl
sur la lotalilé de la sanction ou sur la partie non exécutée de celle-ci, ou

(iii) ne peut plus étre exécutée en raison de la
prescription;

(c) lorsque le juge a constaté la cul-pabilité de Pauleur
de Pinfraction sans pro-noncer de sanction.

2. Toutefois, un Etat Conlractant n'est

pas obligé, å moins qu'il n'ait lui-méme de

mande la poursuile, de reconnaitre Peffet

ne bis in idem si le fait qui a donné lieu

au jugemenl a été commis contre une per

sonne. une institution, ou un bien qui a un

caractére public dans cet Etat, ou si la

personne qui a fait Pobjet du jugemenl

avait elle-méme un caractére public dans

cet Etat.

3. En outre, un Etat Conlractant dans

lequel le fait a été commis ou est considére

comme tel selon la loi de cet Etat n'est pas

obligé de reconnaitre Peffet ne bis in idem,

ä moins qu'il n'ait lui-méme demande la

poursuile.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Article 36

If new proceedings are instituted against a person who in
another Contracting State bas been sentenced for the same act, then any period
of deprivation of liberty arising from the sentence enforced shall be de-ducted
from the sanction which may be imposed.

Article 37

This Part shall not prevent the application of wider
domestic provisions re-

Article 36

Si une nouvelle poursuile est intentée contre une personne
jugée pour le méme fait dans un autre Etat Contraclant, toute période de
privation de liberté subie en execution du jugemenl doit étre déduite de la sanction
qui sera éventudlement prononcée.

Arflcle 37

Le present Titre ne fait pas obstade å Papplication
des dispositions nationales

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 3 119

DEL V

Ne bis in idem

Artikel 35

1. Den som dömts genom slutligt och

verkställbart avgörande får varken åtalas

eller dömas eller underkastas verkställighet

av påföljd för samma gärning i annan för

dragsslutande stat:

(a) om han har frikänts;

(b) om den ådömda påföljden

, (i) har verkställts i sin helhet eller om
verkställigheten pågår,

(ii) har varit föremål för nåd eller amnesti i sin helhet
eller med avseende på den del som ej verkställts, eller

(iii) ej längre kan verkställas på grund av preskription;

(c) om domstolen har förklarat honom

skyldig ulan att ådöma påföljd.

2.
Fördragsslutande
stat är dock ej, om den ej själv har begärt lagföringen, förpliktad att
erkänna brottmålsdomens rättskraft, om den gärning som domen gäller var riktad
mot person i offentlig ställning eller mot institution eller annat som har
offentlig karaktär i den staten eller om den dömde själv hade offentlig
ställning i denna stat.

3.
Fördragsslutande
stat, i vilken gärningen har begåtts eller skall anses ha begåtts enligt
lagen i den staten, är ej förpliktad att erkänna brottmålsdomens rättskraft,
om ej staten i fråga själv har begärt lagföringen.

Artikel 36

Om ny rättegång inleds mot någon som har dömts för samma
gärning i annan fördragsslutande stat, skall tiden för varje frihelsberövande,
som har verkställts på grund av sådan dom, avräknas från den påföljd som kan
komma atl åläggas.

Arflkd 37

Bestämmelserna i denna del av konventionen
skall ej hindra tillämpning av

s. 38 Kontrollera mot PDF

lating to the
effect of he bis in idem attached to foreign criminal judgments.

PART VI Final Clauses

Article 38

1.
This Convention
shall be open to signature by the member States of the Council of Europé. It shall
be subject to ratification or acceptance. Instruments of ratification or acceptance
shall be deposited with the Secrelary General of the Council of Europé.

2.
This Convention
shall enter into force three months after the date of the deposit of the third
instrument of ratification or acceptance.

3.
In respect of a
signatory State ratify-ing or accepting subsequently, the Convention shall come
into force three months after the date of the deposit of its instrument of ratification
or acceptance.

Article 39

1.
After the entry
into force of this Convention, the Commhlee of Ministers of the Council of
Europé may invite any non-member State to accede thereto provided that the
resolution conlaining such invita-tion receives the unanimous agreement of the Members
of the Council who have ratified the Convention.

2.
Such accession shall
be effected by depositing with the Secrelary General of the Council of Europé
an instrument of accession which shall take effect three months after the date
of its deposit.

Article 40

1.
Any Contracting
State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification,
acceptance or accession, specify the territory or territories to which this Convention
shall apply.

2.
Any Contracting
State may, when depositing its instrument of ratification, acceptance or accession
or at any laler date, by dédaration addressed to the Secrelary General of the Council
of Europé, extend this Convention to any other territory or territories specified
in the dédaration and

plus larges concernant Peffet ne bis in idem attaché aux decisions
judiciaires pronon-cées å Pétranger.

TITRE VI Dispositions finales

Article 38

1. La présente Convention est ouverte ä

la signature des Etats membres du Conseil

de PEurope. Elle sera ratifiée ou acceptée.

Les instruments de ratification ou d'accep-

tation seront déposés prés le Secrétaire Ge

neral du Conseil de PEurope.

2. La Convention entrera en vigueur

trois mois apres la date du dépöt du troi

siéme instrument de ratification ou d"accep-

tation.

3. Elle entrera en vigueur å Pégard de

tout Etat signalaire qui la ratifiera ou Pac-

ceptera ultérieurement trois mois apres la

date du dépöt de son instrument de ra

tification ou d'acceptation.

Arflcle 39

1.
Api-és Pentrée
en vigueur de la présente Convention, le Comité des Minislres du Conseil de PEurope
pourra inviter tout Etat non membre du Conseil å adhérer å la présente Convention.
La resolution concernant cette invitation devra recevoir Paccord unanime des Membres
du Conseil ayant ratifié la Convention.

2.
L'adbésion s'effecluera
par le dépöt, prés le Secrétaire General du Conseil de PEurope, d'un instrument
d'adhésion qui prendra effet trois mois apres la date de son dépöt.

Article 40

1.
Tout Etat Contraclant
peut, au moment de la signature ou au moment du dépöt de son instrument de ratification,
d'ac-ceplation ou d'adhésion, designer le ou les territoires auxquels s'appliquera
la présente Convention.

2.
Tout Etat Contraclant
peut, au moment du dépöt de son instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion,
ou å tout autre moment par la suite, élendre Papplication de la présente Convenflon,
par dédaration adressée au Secrétaire General du Conseil de PEurope, å tout autre
lerri-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 121

mera vittgående nationella bestämmelser med avseende på
utländska brollmålsdomars riitlskrafl.

DEL VI Slutbestämmelser

Arlikd 38

1.
Denna
konvention är öppen för undertecknande av Europarådels medlems-sialcr. Den
skall raliflceras eller godkännas. Instrument rörande ratiflkation eller
godkännande skall deponeras hos Europarådels generalsekreterare.

2.
Konvenlionen
träder i kraft tre månader efter den dag då det tredje ratiflkations-eller godkännandeinslrumentel
deponerades.

3. I förhållande lill signatärslal som där-

eticr ratificerar eller godkänner konventio

nen träder den i kraft tre månader efter den

dag då dess ratifikations- eller godkännande

instrument deponerades.

Artikel 39

1.
Sedan denna
konvention trätt i krafl, kan Europarådets ministerkommitté inbjuda stat, som
ej är medlem av rådet, att ansluta sig till konvenlionen under förulsällning
alt samtliga medlemmar av rådet som har ratificerat konventionen har biträtt beslulel
om sådan inbjudan.

2.
.Anslutning
sker genom att ansluinings-insnurnenl deponeras hos Europarådets generalsekreterare
och irädcr i kraft tre månader etler dagen för deponeringen.

Artikel 40

1.
Fördragsslutande
stat kan vid undertecknandet eller vid deponeringen av in-sirumeni rörande
ratifikation, godkännande eller anslutning niirmarc ange det eller de områden belräftande
vilka konventionen skall flllämpas.

2.
Fördragsslutande
stal kan vid deponeringen av inslrunieni rörande ratiflkation, godkännande
eller anslutning eller vid vilken som helst senare tidpunkt genom förklaring lill
Europarådets generalsekreterare ulsliiicka konventionens tillämpning till annat
omriidc som anges i förklaringen och

opaginerad Kontrollera mot PDF

for whose internaflonal relations it is responsible or on
whose behalf it is authorised to give undertakings.

3. Any dédaration
made in pursuance of the preceding paragraph may, in respect of any territory mentioned
in such dédaration, be wilhdrawn according to the procédure laid down in
Artide 45 of this Convention.

Article 41

1.
Any Contracting
State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification,
acceptance or accession, declare that il avails itself of one or more of the
reservations provided for in Appendix I or make a dédaration provided for in Appendix
11 to this Convention.

2.
Any Contracting
State may wholly or partly withdraw a reservation or dédaration it has made in
accordance with the foregoing paragraph by means of a dédaration addressed to the
Secrelary General of the Council of Europé which shall become effective as from
the date of its receipt.

3.
A Contracting
State which has made a reservation in respect of any provision of this Convention
may not claim the application of that provision by any other Contracting
State; it may, however, if its reservation is partial or conditional, claim the
application of that provision insofar as il has itself accepted it.

Article 42

1.
Any Contracting
State may at any time, by dédaration addressed to the Secrelary General of Ihe
Council of Europé, sel out the legal provisions lo be induded in Appendix III
lo this Convention.

2.
Any change of the
national provisions listed in Appendix 111 shall be notified to the Secrelary
General of the Council of Europé if such a change renders the information in this
Appendix incorrect.

3.
Any changes
made in Appendix III in application of the preceding paragraphs shall take effect
in each Contracting State one month after the date of their notification by the
Secrelary General of the Council of Europé.

toire désigne dans la dédaration et dont il assure les
relations intcrnationales ou pour lequel il est habilité ä stipuler.

3. Toute dédaration
faite en vertu du paragraphe précédent pourra étre retirée en ce qui concerne tout
territoire désigne dans cette dédaration, aux conditions prévues par Partide
45 de la présente Convention.

Article 41

1.
Tout Elal Contraclant
peut, au moment de la signature ou au moment du dépöt de son instrument de ratification,
d'acceptation ou d'adhésion, déclarer faire usage de Pune ou de plusieurs des réserves
figurant ä PAnnexe I ou faire une dédaration conformément å PAnnexe II de la présente Convention.

2.
Tout Etat Contraclant
peut retirer en tout ou en partie une réserve ou dédaration formulée par lui
en vertu du paragraphe précédent, au moyen d'une dédaration adressée au Secrétaire
General du Conseil de PEurope el qui prendra effet a la date de sa reception.

3.
L"Etat Conlractant
qui a formule une réserve au sujet d'une disposition de la présente Convention
ne peut prétendre å Papplication de cette disposition par un autre Elal Contraclant;
toutefois il peut, si la réserve est partidle ou conditionnelle, prétendre å Papplication
de cette disposition dans la mesure oii il Pa acceptée.

Article 42

1.
Tout Etat Conlractant
peut, ä tout moment, indiquer au moyen d'une dédaration adressée au Secrétaire
General du Conseil de PEurope, les dispositions legales ä inclure dans PAnnexe
III de la présente Convention.

2.
Toute modiflcation
des dispositions nationales mentionnées dans PAnnexe III doit étre notifiée au Secrétaire
General du Conseil de PEurope si elle rend inexactes les informations données
par cette Annexe.

3.
Les modifications
apportées a PAnnexe III en application des paragraphes précédents prennent effet
pour chaque Etat Contraclant un mois apres la date de leur notification par le Secrétaire
General du Conseil de PEurope.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 123

för vars internationella förbindelser staten svarar
eller för vilket den äger sluta avtal.

3. Förklaring som avgivits enligt föregående stycke kan
beträffande varje i förklaringen angivet område återtagas i den ordning som föreskrives
i artikel 45 i denna konvention.

Artikel 41

1.
Fördragsslutande
stat kan vid undertecknandet eller vid deponeringen av instrument rörande
ratifikation, godkännande eller anslutning förklara att den begagnar sig UV en
eller flera av de möjligheter till förbehåll som anges i bilaga I eller avge
förklaring som anges i bilaga II till
denna konvention.

2.
Fördragsslutande
stat kan helt eller delvis återtaga ett förbehåll som gjorts eller en
förklaring som avgivits enligt föregående stycke genom meddelande till Europarådets
generalsekreterare, vilket träder i kraft från den dag det har mottagits.

3.
Fördragsslutande
stat, som gjort förbehåll i fråga om någon bestämmelse i konventionen, kan ej
kräva av annan fördragsslutande stal alt denna bestämmelse skall flllämpas.
Staten kan dock, om förbehållet är partiellt eller villkorligt, kräva att
bestämmelsen tillämpas i den mån den själv har godkänt densamma.

Artikd 42

1. Fördragsslutande stal kan när som

helst genom förklaring till Europarådets ge

neralsekreterare ange de lagbestämmelser

som skall upptagas i bilaga III till denna

konvention.

2.
Ändring i de naflonella
bestämmelser som är upptagna i bilaga 111 skall meddelas Europarådels
generalsekreterare, om ändringen medför alt uppgifterna i bilagan blir
oriktiga.

3.
Ändringar i
bilaga 111 enligt första eller andra stycket skall träda i kraft i fördragsslutande
stal en månad efter den dag staten underrättas om ändringen av Europarådets
generalsekreterare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Article 43

1.
This Convention
aflecis neither the rights and the undertakings derived from extradition treaties
and international multilateral convcntions concerning special matters, nor
provisions concerning matters which are deall with in the present Convention
and which are contained in other exisflng conventions between Contracting
States.

2.
The Contracting
States may not conclude bilateral or multilateral agreements with one another on
Ihe matters deall with in this Convention, except in order lo supplement its
provisions or facilitate application of Ihe principles embodied in it.

3.
.Should two or more
Contracting States, however, have already established their relations in this
malier on the basis of uniform législation, or instituted a special syslem of their
own, or should they in fu-ture do so, they shall be entitled to regulate those
relations accordingly, notwithstanding the terms of this Convention.

Article 43

1.
La présente Convention
ne porte atteinte ni aux droits et obligations découlanl des traités d'extradition
et des conventions inlernalionales multilatérales concernant des matiéres spéciales,
ni aux dispositions qui concernent les matiéres qui lönt Pobjet de la présente
Convention et qui sont contenues dans d'autres conventions existanles
entré Elals Contractants.

2.
Les Elals Contractants
ne pourront conclure enlre eux des accords bilatéraux ou multilatéraux relatifs
aux questions réglées par la présente Convention que pour compléter les
dispositions de celle-ci ou pour faciliter Papplication des principes qui y sont
contenus.

3.
Toutefois, si deux
ou plusieurs Etats Conlraclanis ont établi ou viennent å élablir leurs
relations sur la base d'une législation uniforme ou d'un régime particulier,
ils auroni la faculté de regler leurs rapports muluels en la matiére en se basant
exdusivement sur ces systémes nonobslant les dispositions de la présente Convention.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4. Contracting
States ceasing to apply the terms of this Convention to their mutual relations
in this malier in accordance with the provisions of the preceding paragraph shall
notify the Secrelary General of the Council of Europé to that effect.

Artide 44

The European Committeeon Crime Problems of the Council of
Europé shall be kept informed regarding the application of this Convention and shall
do whatever is needful to facilitate a friendly setllemenl of any difficuity which
may arise out of its execution.

4. Les Etats
Contractants qui viendraient å exclure de leurs rapports muluels Papplication
de la présente Convention conformément aux dispositions du paragraphe précédent
adresseront ä cet effet une notification au Secrétaire General du Conseil de PEurope.

Arflcle 44

Le Comité Européen pour les Problémes Criminels du Conseil
de PEurope suivra Pexécution de la présente Convention et facilitera autanl que
de besoin le réglement amiable de toute difficuité ä laquelle Pexécution de la
Convention donnerait lieu.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 45

1.
This Convention
shall remain in force indefinitdy.

2.
Any Contracting
State may, insofar as it is concerned, denounce this Convention by means of a notification
addressed to the Secrelary General of the Council of Europé.

3.
Such denunciation
shall take effect six months after the date of receipt by the Secrelary General
of such notification.

Article 45

1.
La présente Convention
demeurera en vigueur sans limitation de durée.

2.
Tout Etat Contraclant
pourra, en ce qui le concerne, dénoncer la présente Convention en adressant une
notification au Secrétaire General du Conseil de PEurope.

3.
La dénonciation
prendra effet six mois apres la date de la reception de la notification par le
Secrétaire General.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 125

Artikel 43

1.
Denna
konvention inverkar icke på rättigheter eller åtaganden som bärrör från utlämningstraktater
eller internationella multilaterala konventioner rörande särskilda ämnen och ej
heller på bestämmelser rörande ämnen som behandlas i denna konvention och som
även är intagna i andra gällande konventioner mellan fördragsslutande stater.

2.
De
fördragsslutande staterna får ej ingå bilaterala eller multilaterala överenskommelser
med varandra i ämnen som behandlas i denna konvention utom för att göra
tillägg till konventionens bestämmelser eller underlätta tillämpningen av dess
principer.

3.
Har emellertid
två eller flera fördragsslutande stater redan reglerat sina inbördes
förhållanden på detta område på grundval av enhetlig lagstiftning eller
tillskapat ett säiskilt system för sin räkning, eller skulle de göra så i
framtiden, är de berättigade att reglera sina förhållanden i enlighet därmed
utan hinder av bestämmelserna i denna konvention.

4. Fördragsslutande stater som i enlig

het med bestämmelserna i föregående styc

ke upphör atl tillämpa konventionens be

stämmelser på sina inbördes förhållanden

på detta område skall underrätta Europa

rådels generalsekreterare härom.

Arflkel 44

Europarådets kommitté för brottslighels-frågor skall
hållas underrättad om tillämpningen av denna konvention och skall göra vad som
behövs för att underlätta en vänskaplig lösning av varje svårighet som kan uppstå
vid tillämpningen.

Artikel 45

1.
Denna
konvention skall förbli i kraft under obegränsad tid.

2.
Fördragsslutande
stat kan för sitt vidkommande uppsäga konventionen genom underrättelse till
Europarådets generalsekreterare.

3.
Uppsägningen
träder i kraft sex månader efter den dag då generalsekreteraren mottog
underrättelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Article 46

The Secrelary General of the Council of Europé shall notify
the member States of the Council and any State which has acceded to this Convention
of:

(a) any signature;

(b) any deposit of an instmment of ratification
acceptance or accession;

(f) any date of entry into force of this

Convention in accordance with Article 38

thereof;

(d) any dédaration received in pursuance

of the provisions of Article 9, paragraph 3;

(e) any dédaration received in pursuance

of the provisions of Article 13, paragraph 3;

(/) any dédaration received in pursuance of the provisions
of Article 18, paragraph 2;

(g) any dédaration received in pursuance

of the provisions of Article 40, paragraphs

2 and 3;

(/;) any reservation or dédaration made in pursuance of the
provisions of Article 41, paragraph 1;

(/) the withdrawal of any reservation or dédaration
carried out in pursuance of the provisions of Article 41, paragraph 2;

(/') any dédaration received in pursuance of Arflcle 42, paragraph
1, and any subsequent notification received in pursuance of paragraph 2 of that
Article;

(k) any notification received in pursuance of the
provisions of Article 43, paragraph 4;

(/) any notification received in pursuance of the
provisions of Article 45 and the date on which denunciation takes effect.

Article 47

This Convention and the notifications and déclarations authorised
thereunder shall apply only to offences committed after the Convention comes into
effect for the Contracting States involved.

In witness whereof, the undersigned, being duly authorised
thereto, have signed this Convention.

Done al Strasbourg, this 15th day of May 1972, in English
and in French, both texts being equally authoritalive, in a single copy, which shall
remain deposited in the archives

Article 46

Le Secrétaire General du Conseil de PEurope notifiera aux Etats
membres du Conseil et å tout Etat ayant adhéré å la présente Convention :

(a) toute signature;

(b) le dépöt de tout instrument de ratification,
d'acceptation ou d'adhésion;

(c) toute date d'entrée en vigueur de
la présente Convention conformément å son article 38;

(d) toute
dédaration regue en applica

tion des dispositions du paragraphe 3 de

Partide 9;

(e) toute
dédaration regue en applica

tion des dispositions du paragraphe 3 de

Partide 13;

(/) toute dédaration re§ue en application des
dispositions du paragraphe 2 de Partide 18;

(g) toute dédaration
reue en application des dispositions des paragraphes 2 et 3 de Partide 40;

(h) toute réserve ou dédaration formulée en application
des dispositions du paragraphe 1 de Partide 41;

(i) le retrait de loute réserve ou dédaration effectué en
application des dispositions du paragraphe 2 de Partide 41;

(y) loute dédaration
re?ue en application du paragraphe 1 de Partide 42 et toute notification ultérieure
regue en application du paragraphe 2 de cet article;

(k) loute notification regue en application du paragraphe
4 de Partide 43;

(/) toute notification regue en application des
dispositions de Partide 45 et la date å laquelle la dénonciation prendra effet.

Article 47

La présente Convention et les déclarations et notifications
qu'elle autorisé ne s'ap-pliqueront qu'aux infraclions commises postérieurement
å son entrée en vigueur enlre les Etats Contractants inléressés.

En foi de quoi,
les soussignés dijment autorisés ä cet effet, ont signé la présente Convention.

Fait å
Strasbourg, le 15 mai 1972, en frangais et en anglais les deux textes faisant également
foi, en un seul exemplaire qui sera déposé dans les archives du Conseil de

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 127

Artikel 46

Europarådets generalsekreterare skall underrätta rådets
medlemsstater och varje stal, som har anslutit sig till denna konvention, om

(a) undertecknande;

(b) deponering av ratifikations-,
godkännande- eller anslutningsinstrument;

(c) dagar för konventionens
ikraftträdande enligt artikel 38;

(d) förklaring enligt artikel 9 tredje styc

ket:

(e) förklaring enligt artikel 13 tredje

slyckel;

(f) förklaring enligt artikel 18 andra

stycket;

(g) förklaring enligt artikel 40 andra eller

tredje stycket;

(h) förbehåll eller förklaring enligt artikel 41 första
stycket;

(i) återtagande av förbehåll eller förklaring enligt
artikel 41 andra stycket;

(j) förklaring enligt artikd 42 första stycket och därpå
följande underrättelse enligt andra stycket i samma artikel;

(k) underrättelse enligt artikel 43 fjärde stycket;

(I) underrättelse enligt arflkel 45 och dagen då uppsägningen träder i
kraft.

Artikel 47

Denna konvention samt förklaringar och underrättelser
enligt konventionen skall tilllämpas endast på brott som begåtts sedan
konventionen trätt i kraft mellan vederbörande fördragsslutande stater.

Till bekräftelse varpå undertecknade, därtill
vederbörligen bemyndigade, har underskrivit denna konvention.

Som skedde i Strassbourg den 15 maj 1972 på engelska och
franska, vilka båda texter äger lika vitsord, i ett exemplar, som skal'
förvaras i Europarådets arkiv. Europa-

opaginerad Kontrollera mot PDF

of the Council
of Europé. The Secrelary General shall transmit certified copies to each of the
signatory and acceding Governmenls.

PEurope. Le Secrétaire GénéreU du Conseil de PEurope en communiquera
copie certifiée conforme å chacun des Etats signataires et adhérents.

opaginerad Kontrollera mot PDF

APPENDIX I

Each Contracting State may declare that it réserves the right:

(fl) to refuse
a request for proceedings, if it considers that the offence is a purely religious
offence;

(b) to refuse a request for proceedings for an act the sanctions
for which, in accordance with its own law, can be imposed only by an
administrative authority;

ic) not to accept Article 22;

Ul) not to accept Article 23;

(e) not to accept the provisions contained in the second sentence
of Article 25 for con-stitutional reasons;

(/) not to accept the provisions laid down in Article 26, paragraph
2, where it is competent by virtue of its own law;

(g) not to apply Article 30 and 31 in respect of an act
for which the sanctions, in accordance with its own law or that of the other
State concerned, can be imposed only by an administrative authority.

(/;) not to accept Part V.

APPENDIX II

Any Contracting State may declare that for reasons arising
out of its constitutional law it can make or receive requesls for proceedings only
in circumstances specified in its municipal law.

Any Contracting State may, by means of a dédaration, define
as far as it is concerned the term 'national" within the meaning of this
Convenflon.

APPENDIX III

List of offences other than offences dealt with under criminal
law

The following offences shall be assimi-lated to offences
under criminal law:

in France: any unlawful behaviour sanc-tioned by a contraventlon
de grande voirie.

ANNEXE I

Tout Etat Contraclant peut déclarer qu'il se réserve le droit:

(fl) de refuser une demande de poursuile s'il estime que Pinfraction
revel un caractére purement religieux;

(b)
de refuser une demande
de poursuile å raison d'un fait dont la repression, conformément å sa propre loi,
est de la compélence exdusive d'une autorité administrative ;

(c) de ne pas accepter Partide 22;

(d) de ne pas accepter Partide 23;

(e) de ne pas accepter les dispositions

contenues dans la deuxiéme phrase de Par

tide 25 pour des motifs d'ordre constitu-

tionnel;

(/) de ne pas accepter les dispositions prévues au paragraphe
2 de Partide 26 dans les cas oii il a compélence en application de sa législation
interne;

(g) de ne pas appliquer les artides 30 et 31 ä raison d'un
fait dont la repression, conformément å sa propre loi ou å celle de Pautre Etat,
est de la compélence exdusive d'une autorité administrative;

(h) de ne pas accepter le Titre V.

ANNEXE II

Tout Etat Contraclant peut déclarer que, pour des raisons d'ordre
constitutionnel, il ne peut formuler ou accueillir de demandes de poursuites que
dans les cas qui sont precises dans sa loi interne.

Tout Etat Conlractant peut, au moyen d'une dédaration, définir,
en ce qui le concerne, le terme « ressortissant » au sens de la présente Convention.

ANNEXE III

Liste d'infractions autres que les infractions pénales

Aux infraclions réprimées par la loi pénale doit élre assimilé
:

en France: tout comportemenl illegal sanctionné par une contraventlon
de grande voirie.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 129

lådels gcneralsekreierare skall översända be-siyrkl
avskrift därav lill varje stat som undertecknat eller ansluiii sig till
konventionen.

BILAGA I

Fördragsslutande stat kan förklara alt den förbehåller
sig rätten:

(a) alt avslå framställning om lagföring,
om den anser atl brottet uteslutande är ett religiöst brott:

(b) atl avslå framställning om lagföring
lör gärning, som enligt statens egen lag kan bestraffas endast av administrativ
myndighet;

(c) att ej godtaga artikel 22;

(d) all ej godtaga artikel 23;

(e) all av konstitutionella skäl ej godtaga

artikel 25 andra meningen:

(t) all ej godtaga artikel 26 andra stycket i de fall då
den är behörig på grund av sin interna lagstiftning;

(g) alt ej lillämpa artiklarna 30 och 31 på gärning, som
enligt statens egen lag eller enligl den andra statens lag kan bestraffas
endast av administrativ myndighet;

(b) all ej godtaga del V.

BILAGA II

Fördragsslutande stat kan förklara att den av
konstitutionella skäl kan göra eller mottaga framställning om lagföring endast
i de fall som anges i dess interna lagstiftning.

Fördragsslutande stat kan genom förklaring för sin del bestämma
innebörden av begreppet "medborgare" i denna konvention.

BILAGA 111

Förteckning över lagöverträdelser som icke omfattas av
strafflag

Följande lagöverträdelser skall likställas med brott mot
strafflag:

/ Frankrike: överträdelse som bestraffas med "contraventlon
de grande voirie";

9-Riksdagen l97.'i/76. I saml. Nr 3

s. 130 Kontrollera mot PDF

//; the
Federal Republic of Germany: any unlawful behaviour dealt with according to the
procédure laid down in the Act on Violations of Regulations (Gesetz iiber Ord-nungswidrigkeiten
of 24 May 1968BGBl 1968, L 481).

//( Italy:
any unlawful behaviour to which is applicable Act No. 317 of 3 March 1967.

en République
Fédérale d'Allemagne : tout comportemenl illegal pour lequel est prévue la procédure
instaurée par la loi sur les violations de prescriptions d'ordre (Gesetz iiber Ordnungswidrigkeiten
du 24 mai 1968 BGBl 1968, I, 481).

en Italie:
tout comportemenl illegal auquel est applicable la Loi n° 317 du 3 mars 1967.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 13,

/ Förbundsrepubliken Tyskland: överträdelse som bandläggs
enligt lagen om överträdelse av ordningsföreskrifter (Gesetz iiber Ordnungswidrichkeiten)
den 24 maj 1968 BGBl 1968, I 481;

/ Italien: överträdelse som avses i lag nr 317 den 3 mars
1967.

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 132

Bilaga 2. Promemorieförslaget 1 Förslag till

Lag om internationellt samarbete rörande lagföring för
brott

Härigenom förordnas som följer.

Tillämpningsområdet

1 § Denna lag äger tillämpning vid samarbete rörande lagföring
för brott

med stat som tiUtrält den europeiska konventionen om överförande av

lagföring i brottmål.

Överförande av lagföring från Sverige till annan stat

2 § Misstankes någon för brott enligl svensk lag får
framställning om

överförande av lagföring lill annan stat göras

1.
om den
misstänkte har hemvist i den andra staten,

2.
om den
misstänkte är medborgare i den andra staten eller om denna stat är hans
ursprungliga hemland,

3. om den misstänkte undergår eller skall undergå frihelsberövande

påföljd i den andra staten,

4.
om lagföring
för samma eller andra brott har inletts mol den misstänkte i den andra staten,

5.
om överförande
av lagföring påkallas av utredningsskäl,

6.
om
verkställighet av dom på grund av brottet i del andra landet kan antagas öka
möjligheterna till den dömdes sociala anpassning,

7.
om den
misstänktes närvaro vid förhandling bär i landet ej kan säkerställas ocb hans
personliga närvaro vid förhandling i den andra staten kan säkerställas, eller

8.
om dom på grund
av brottet ej kan verkställas här i landet ens med användning av ullämningsförfarande
och verksläUighet kan ske i den andra staten.

Har den misstänkte genom lagakraftvunnen dom blivit dömd
här i landet får framställning om överförande av lagföring enligl första
stycket göras endast om verkställighet av domen ej kan ske ens med användning
av utlämningsförfarande och om den andra staten icke erkänner principen om
verkställighet av ufländsk dom eller vägrar verkställighet av sådan dom.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer beslutar
om framställning enligt första eller andra stycket.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 3 133

3 § Har framställning om överförande av lagföring gjorts
enligt 2 §, får ej

åtal väckas eller strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot

utfärdas. Annan åtgärd för lagföring får vidtagas intill dess den andra

statens beslut i anledning av framställningen mottagits.

Har lagföring överförts innan åtal väckts skall beslut om åtalsunderlåtelse
meddelas. Sker det därefter skall åtalet nedläggas utan hinder av bestämmelsen
i 20 kap. 9 § första slyckel rättegångsbalken.

Dom som meddelats här i landet mol den misstänkte för
brottet får ej verkstäUas.

4 § Har framställning om överförande av lagföring gjorts
återgår rätlen lill

åtal och verkställighet

1. om den andra staten meddelar att den beslutat ej
vidtaga åtgärder med

anledning av framställningen eller avbryta sådana åtgärder eller avslå

framstäUningen eUer återkalla sitt bifall till framställningen eller

2. om framställningen återkallas innan den andra staten
har meddelat alt

den beslutat att vidtaga åtgärder i anledning av framställningen.

5 § Har framställning om överförande av lagföring gjorts
enligt 2 §

förlänges tiden för åtalspreskription här i landet med sex månader.

Överförande av lagföring från annan stat till Sverige
prövning av framställning om överförande av lagföring

6 § Framställning om överförande av lagföring
från annan stat skall avslås

1.
om misstanke
för brott ej föreligger eller gärning, som avses med begäran om lagföring ej skuUe
ba varit ett brott, om den begåtts i Sverige, eller gärningsmannen ej hade
varit underkastad ansvar för brottet enligt svensk lag,

2.
om hinder mol lagföring
föreligger enligl 2 kap. 5 a § brottsbalken, eller

3.
om vid
lidpunkten för framställningen ålalspreskription redan inträtt i den andra
staten enligt dess lagstiftning.

Vid
tillämpning av första stycket 1 skall, om brottet begåtts av person i offentlig
ställning i den andra staten eller mol sådan person eller offentlig institution
eller egendom med offentlig karaktär i denna stat, brottet anses begånget av
person i offentlig ställning här i landet eller mot person, institution eller
egendom som här i landet motsvarar den mol vUken det begåtts.

7 § Framställning om överförande av lagföring
för brott får avslås

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 3 134

1. om moisvarande fömtsättning
som enligt 2 § erfordras för fram

ställning om överförande av lagföring från Sverige ej finnes föreligga,

2.
om den misstänkte icke har
hemvist i Sverige,

3. om den misstänkte icke är medborgare i Sverige och
ej heller hade hemvist i Sverige vid tiden för brottet,

4. om brottet är av politisk natur eller ett rent
militärt eller skatterättsligt brott,

5. om del finnes grundad anledning antaga att
framställningen om lagföring har föranletls av hänsyn tiU ras, religion,
nationalitet eller politisk åsikt,

6. om åtalspreskription inträtt vid tiden för
mottagandet av framställningen enligl svensk lagstiftning,

7.
om gärningen begåtts utom den
andra statens område,

8.
om lagföring skulle strida mot
Sveriges internationella åtaganden,

9.
om lagföring skulle strida mot gmnderna
för svensk rättsordning, eller

10. om
den andra staten brutit mol några av de regler för förfarandet som

föreskrivs i den i 1 § angivna konventionen.

8 §
Har framställning från annan stat om överförande av lagföring

bifallits, skall bifallet återtagas om gmnd för att underlåta åtgärder före

ligger enligt 6 §.

9 §
Har framställning från -annan stal om överförande av åtal bifallits, får

bifallet återtagas

1. om
den misstänktes personliga närvaro vid förhandling i Sverige ej kan

säkerställas eller dom för gärningen ej kan verkställas i Sverige,

2.
om grund för avslag enligt 7 §
framkommer innan åtal väckts, eller

3.
i andra fall, om den andra
staten samtycker härtiU.

10 §
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, prövar fråga

som avses i 6-9 §§.

Verkan
av framställning om överförande av åtal

11
§ Är både här i landet och i den andra staten åtal beroende av angivelse, har
angivelse som gjorts i den andra staten samma verkan som angivelse som gjorts
här i landet.

Krävs
angivelse endast här i landet, får åtgärd för lagföring vidtagas även om
angivelse ej gjorts, om den som äger rätt att göra angivelse ej gjort
invändning häremot inom en månad från det underrättelse om hans rätt att göra
sådan invändning delgivils honom.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 135

12
§ Grundas
svensk domstols behörighet uteslutande på 2 kap. 3 § 7 brottsbalken, får ej ådömas
strängare påföljd för brottet än som stadgas i den andra staten.

13
§ Åtgärd för lagföring,
som har vidtagits enligt lagen i den andra staten, har samma rättsverkan här i
landet som om den vidtagits av myndighet här i landet men får ej tillerkännas
större bevisverkan än den har i det andra landet.

Har i den andra staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i
den staten medför alt tiden för ådömande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden
ha samma verkan här i landet vid tillämpning av 35 kap. 1-6 §§ brottsbalken.

Tillfälliga tvångsåtgärder i avvaktan på beslut i
anledning av framställning om överförande av åtal

14 § Har annan stal meddelat sin avsikt att göra
framställning om

överförande av lagföring och är svensk lag tillämplig uteslutande enligt 2

kap. 3 § 7 brottsbalken, får den misstänkte här i landet anhållas eller häktas

om häktning för brottet får äga mm enligt svensk lag och det kan befaras att

den misstänkte avviker eller undanröjer bevis.

Har i fall som avses i första stycket framställning om
överförande av lagföring åtföljd av föreskrivna handlingar mottagits från annan
stat, får här i landet vidtagas alla de tvångsåtgärder vilka kunnat vidtagas
enligt svensk lag om del brott som har föranlett framställningen hade begåtts
här i landet.

15 § Ulan hinder av bestämmelserna i svensk lag
skall tvångsåtgärd som

avses i 14 § upphöra om rätten till lagföring återgår till den andra staten.

Tvångsåtgärd som avses i 14 § första stycket skall upphöra
och den misstänkte under alla förhållanden friges om framställning om
överförande av lagföring ej erhållits inom arton dagar från anhållandet eller
häktningen eller om de handlingar, som skall åtfölja framställningen, ej
erhållits inom femton dagar från det framställningen mottogs. Tid för
anhållande eller häktning som beslutatsenligt 14 § första stycket får ej i
något fall överskrida fyrtio dagar.

Slutbestämmelse

16 § I fråga om förfarandet vid samarbetet mellan
Sverige och annan stat

rörande lagföring för brott gäller de bestämmelser Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
förordnas, atl 2 kap 3 och 5 a §§ brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall
än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller
luftfartyg, sä ock eljest om det

begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å

sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av krigsman å område där
avdelning av krigsmakten

befann sig eller om det begåtts av annan än krigsman å sådant område ocb

avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mol Sverige, svensk kommun eller
annan menighet

eller svensk allmän inrättning,

4.
om brottet
begåtts inom område som ej tillhör någon stat ocb förövats mot svensk
medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning
med hemvist i Sverige,

5.
om brottet är kapning
av luft- 5. om brottet är kapning av luftfartyg,
luftfarlssabolage eller folk- fartyg, luftfartssabotage eller folk-

rältsbroll
eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage, eller

6. om
det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i
fyra år eller däröver.

rättsbrotl eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfarlssabolage,

6. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat
för brottet är fängelse i fyra år eller däröver, eller

1. om framställning om överförande av lagföring gjorts
från stat som tillträtt den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande
av lagföring i brottmål.

5a §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har fråga
om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande
stat där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtl den europeiska
konventionen den 28 maj 1970 om broltmålsdoms internationella rättsverkningar,
må den tilltalade ej här i riket lagforas för samma gärning.

Har
fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i
främmande stal där gärningen förövats eller i främmande stat som har tillträtt
den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om broltmålsdoms internationella
rättsverkningar eller den europeiska konventionen den 15maj 1972 om
överförande av lagföring i brott-

opaginerad Kontrollera mot PDF

' Senaste lydelse 1973:342

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

1.
om han har
frikänts från ansvar,

2.
om han har
förklarats skyldig tiU brottet utan att påföljd har ådömts,

3.
om ådömd
påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår, eller

4.
om ådömd
påföljd har bortfallit enligl lagen i den främmande staten.

Föreslagen lydelse

mål, må den tilltalade ej här i riket lagforas för samma
gärning,

1.
om han har frikänts
från ansvar,

2.
om han har
förklarats skyldig lill brottet utan alt påföljd har ådömls,

3.
om ådömd
påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår, eller

4.
om ådömd
påföljd har bortfallit enligl lagen i den främmande staten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första slyckel gäller ej i fråga om brott som avses i 1 §
eller 3 § 3,5 eller 6, såvida ej lagföringen i den främmande staten har skett
på begäran av svensk myndighet.

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad
i främmande stat och föreligger ej på grund av vad förut i denna paragraf
sagts hinder mot lagföring, må åtal för gärningen väckas bär i riket endast
efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 139

Bilaga
2

De
remitterade

förslagen

1
Förslag till

Lag om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott

Härigenom
föreskrives följande.

Lagens
tillämpningsområde

1 §
Denna lag äger tillämpning vid samarbete rörande lagföring för

brott med stat som tillträtt den europeiska konvenlionen den 15 maj

1972 om överförande av lagföring i brottmål. Lagen gäller dock ej

samarbete rörande lagföring för väglrafikbrott med stal som har

tillträtt den europeiska konventionen den 30 november 1964 om straff

för vägtraflkbrotl.

Överförande
av lagföring från Sverige till annan stat

2 §
Misstankes någon för brott enligl svensk lag, får framställning om

överförande av lagföring lill annan stat göras

1.
om den misstänkte har hemvist i
den andra staten,

2.
om den misstänkte är medborgare
i den andra staten eller om denna stal är hans ursprungliga hemland,

3.
om den misstänkte undergår
eller skall undergå frihelsberövande påföljd i den andra staten,

4.
om lagföring för samma eller
annat brott har inletts mot den misstänkte i den andra staten,

5.
om överförande av lagföring
påkallas av utredningsskäl,

6.
om verkställighet av dom på
grund av brottet i den andra staten kan antagas öka möjligheterna lill den
dömdes sociala anpassning,

7.
om den misstänktes personliga
närvaro ej kan säkerställas vid förhandling här i landet men vid förhandling i
den andra staten, eller

8.
om dom på grund av brottet ej
kan verkställas här i landet ens med användning av ullämningsförfarande men
verkställighet kan ske i den andra staten.

Har
den misstänkte dömts här i landet genom dom som vunnit laga kraft, får
framställning enligl första stycket göras endast om domen ej kan verkställas
här ens med användning av utlämningsförfarande och den andra staten icke
erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar att
verkställa sådan dom.

Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om framställning enligt denna
paragraf

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 140

3 §
Har framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 §,

får ej åtal väckas eller strafföreläggande eller föreläggande av

ordningsbot utfärdas. Annan åtgärd för lagföring får vidtagas intill dess

den andra statens beslut med anledning av framställningen har mot

tagits.

Överföres
lagföring sedan åtal väckts, skall delta förhållande anses utgöra rätlegångshinder
i brottmålet.

Dom,
som har meddelats här i landet mot den misstänkte för brottet, får ej
verkställas sedan framställning om överförande av lagföringen har gjorts.

4 §
Bestämmelserna i 3 § utgör ej hinder för fortsalta åtgärder för

lagföring eller verkställighet här i landet,

1. om den andra staten meddelar alt den beslutat all
ej vidtaga åtgärder med anledning av framställningen eller avbryta sådana
åtgärder eller avslå framställningen eller återkalla sill bifall lill denna
eller

2. om framställningen återkallas innan den andra
staten har meddelat all den beslutat att vidtaga åtgärder med anledning av den.

5 §
Har framställning om överförande av lagföring gjorts enligt 2 §,

förlänges tiden för ålalspreskription här i landet med sex månader.

överförande
av lagföring från annan stat till Sverige

Prövning
av framställning om överförande av lagföring

6 §
Framställning om överförande av lagföring från annan stat skall

avslås

1.
om misstanke om brott ej
föreligger eller gärning, som avses med begäran om lagföring, ej motsvarar broll
enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen hade begåtts i Sverige, ej
skulle ha varit underkastad ansvar för brottet enligt svensk lag,

2.
om hinder mol lagföring
föreligger enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken,

3.
om åtalspreskription inträtt i
den andra staten enligt dess lag innan framställningen gjordes,

4.
om åtalspreskription inträtt enligl
svensk lag innan framställningen mottogs,

5.
om lagföring skulle strida mot
Sveriges internationella åtaganden, eller

6.
om lagföring skulle strida mot
grunderna för rättsordningen här i landet.

7 §
Framställning om överförande av lagföring får avslås

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 141

1.
om med motsvarande tillämpning
av 2 § hinder mot sådan framställning skulle ha förelegat,

2.
om den misstänkte icke har hemvist
i Sverige,

3.
om den misstänkte icke är
svensk medborgare och ej heller hade hemvist i Sverige vid liden för brottet,

4.
om brottet är av politisk natur
eller ell rent militärt eller skatterättsligt broll,

5.
om det finns grundad anledning
antaga att framställningen har föranletls av hänsyn till ras, religion,
nationalitet eller politisk åsikt,

6.
om gärningen har begåtts utom
den andra statens område, eller

7.
om den andra staten har brutit
mot någon av de regler för förfarandet som föreskrives i den konvention som
avses i 1 § första meningen.

8 §
Har framställning från annan stat om överförande av lagföring

bifallils, skall beslutet härom återkallas

1.
om grund för avslag enligl 6 §
1 3 framkommer, eller

2.
om grund för avslag enligt 6 §
46 framkommer innan åtal har väckts.

9 §
Har framställning från annan stat om överförande av lagföring

bifallits, får beslutet härom återkallas

1.
om den misstänktes personliga
närvaro vid förhandling i Sverige ej kan säkerställas eller dom för gärningen
ej kan verkställas i Sverige,

2.
om grund för avslag enligl 7 §
framkommer innan åtal väckts, eller

3.
i annat fall, om den andra
staten samtycker härtill.

10 §
Har brottet begåtts av person i offentlig ställning i den andra

staten eller mol sådan person eller offentlig institution eller egendom

med offentlig karaktär i denna stat, skall brottet anses begånget av

person i offentlig ställning här i landet eller mot person, institution

ler
egendom som här i landet motsvarar den mol vilken det begåtts.

11 §
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer prövar

fråga som avses i 69 §§.

Verkan
av framställning om överförande av lagföring

12 §
Är både här i landet och i den andra staten åtal beroende av

angivelse, har angivelse som har gjorts i den andra staten samma

verkan som angivelse som gjorts här i landet.

Kräves
angivelse endast här i landet, får åtgärd för lagföring vidtagas även om
angivelse ej har gjorts, om den som har rält all göra angivelse ej har gjort
invändning häremot inom en månad från det alt under-

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 142

rättelse
om hans rätt alt göra sådan invändning delgivils honom.

13 §
Har framställning från annan stat om överförande av lagföring

bifallits, får åtal väckas här i landet, även om sådant förordnande som

avses i 2 kap. 5 § eller 5 a § tredje stycket brottsbalken ej har med

delats.

Grundas
svensk domstols behörighet uteslutande på 2 kap. 3 a § brottsbalken, skall vid
tillämpningen av svensk lag gärningen bedömas som om moisvarande gärning hade
begåtts i Sverige. Härvid får ej ådömas påföljd som är alt anse som strängare
än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligl lagen i den andra
staten.

14 §
Åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning, som har

vidtagits enligl lagen i den andra staten, har samma giltighet här i

landet som om den hade vidtagits av svensk myndighet. Den får dock

ej tillerkännas större bevisverkan än den har i den andra staten.

Har
i den andra staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför
förlängning av den tid inom vilken påföljd kan ådömas, skall åtgärden ha samma
verkan här i landet vid tillämpning av 35 kap. 1 4 och 6 §§ brottsbalken.

Tillfälliga
tvångsåtgärder i avvaktan på beslut med anledning av framställning om
överförande av lagföring

15 §
Har annan stat meddelat sin avsikt all göra framställning om

överförande av lagföring och kan för brottet dömas efter svensk lag

endast med stöd av 2 kap. 3 a § brottsbalken, får den misstänkte på

framställning av den andra staten anhållas eller häktas här i landet, om

häktning för brottet får ske enligt svensk lag och del skäligen kan

befaras atl den misstänkte avviker eller undanröjer bevis. I fråga om

sådan tvångsåtgärd tillämpas i övrigt vad som är föreskrivet i svensk

lag.

Har
i fall som avses i första stycket framställning om överförande av lagföring
åtföljd av föreskrivna handlingar mottagits från annan stat, får här i landet
vidtagas alla de tvångsåtgärder vilka hade kunnat företagas enligl svensk lag,
om det brott som har föranlett framställningen hade begåtts här i landet.

16 §
Tvångsåtgärd som avses i 15 § skall upphöra, om rätlen lill

lagföring återgår lill den andra staten.

Den
som har anhållits eller häktats skall omedelbart friges, om framställning om
överförande av lagföring ej mottagits inom 18 dagar från den dag då han berövades
friheten på grund av beslutet om anhållande eller häktning eller om de
handlingar, som skall åtfölja framställningen, ej erhållits inom 15 dagar från
det framställningen mottogs.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 143

Tiden
för frihelsberövande enligt 15 § första slyckel får ej i något fall överskrida
40 dagar.

Slutbestämmelser

17 § Kan i ärende enligt denna lag för brott dömas
endast med stöd av 2 kap. 3 a § brottsbalken skall den som avses med
framställningen eller meddelandet om sådan hänvändelse som anges i 15 § första
stycket vid behov lämnas rättshjälp. Härvid äger bestämmelserna om offentlig
försvarare i rättegångsbalken och om annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål i
rättshjälpslagen (1972: 429) motsvarande tillämpning. Ersättning som har
utgivits av allmänna medel till offentlig försvarare samt kostnad för
rättshjälp enligt 36 § rättshjälpslagen skall dock stanna på statsverket.

18
§ I fråga om förfarandet vid
samarbete mellan Sverige och annan stat rörande lagföring för brott gäller de
bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.

Denna
lag träder i krafl den dag regeringen bestämmer.

Lagen
äger ej tillämpning vid samarbete rörande lagföring för brott som har begåtts
innan den i I § första meningen nämnda konvenlionen trätt i kraft mellan
Sverige och den andra staten.

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 144

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken

dels alt i balken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 3 a
§, av nedan angivna lydelse,

dels atl 2 kap. 5 a § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 KAP.

3a§

Bifalles framställning om överförande av lagföring från
stat, som har tillträtt den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om
överförande av lagföring i brottmål, dömes för gärningen efter svensk lag och
vid svetisk domstol, även om gärningen ej omfattas av 13 §§.

5 a §1

Har fråga om ansvar för gärning Har fråga om
ansvar för gärning

prövats
genom lagakraftägande prövats genom lagakraftägande

dom, meddelad i främmande stat dom, meddelad i främmande stat

där gärningen förövats eller i där gärningen förövats eller i

främmande stal som har fllllrätt främmande stat som har tillträtl

den europeiska konvenlionen den den europeiska konventionen den

28 maj 1970 om brottmålsdoms 28 maj 1970 om broltmålsdoms

internationella rättsverkningar, må internationella rättsverkningar eller

den tilltalade ej här i riket lag- den europeiska konventionen den

föras för samma gärning, 15 maj 1972 om överförande av

lagföring i brottmål, må den tilltalade ej här i riket
lagforas för samma gärning,

1. om han har frikänts från 1. om han har frikänts från

ansvar, ansvar,

2.
om han har
förklarats skyldig 2. om han har förklarats skyldig lill
brottet utan alt påföljd har flll
brottet utan att påföljd har ådömts, ådömls,

3.
om ådömd
påföljd har verk- 3. om ådömd påföljd har verkställts
i sin helhet eller verkställig- ställts
i sin helhet eller verkställigheten pågår, eller heten pågår, eller

4.
om ådömd
påföljd har bort- 4. om ådömd påföljd har bortfallit
enligt lagen i den främmande fallit
enligt lagen i den främmande staten. staten.

Första slyckel gäller ej i fråga om brott som avses i 1 §
eller 3 § 3, 5 eller 6, såvida ej lagföringen i den främmande staten har skett
på begäran av svensk myndighet.

1 Senaste lydelse 1974: 565.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 145

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad
i främmande stat och föreligger ej på grund av vad förut i denna paragraf
sagts hinder mot lagföring, må åtal för gärningen väckas här i riket endast
efter förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

lO-Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 3

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 146

Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 5 maj 1975

Närvarande:
justitierådet Bergslen, regeringsrådet Lidbeck, justitierådet Höglund, justitierådet
Brundin.

Enligl
lagrådet den 17 mars 1975 lillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 23 januari 1975 har regeringen på hemställan av
statsrådet Geijer beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag lill

1.
lag om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott,

2.
lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen,
som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av rådmannen
Bengt Widén.

Förslagen
föranleder följande yttranden:

Lagrådet:

Lagrådet
har ej någon erinran mol alt, såsom förordas i lagrådsremissen, Sverige tillträder
1972 års lagföringskonvention. När det gäller utformningen av den
författningsreglering som krävs vid svensk anslutning till konventionen delar
lagrådet föredragande statsrådets uppfattning, att den s.k. transformationsmetoden
bör användas, vilket innebär att konventionens olika regler i erforderlig
utsträckning förs över lill svenska författningsbestämmelser. Enligt förslaget
sammanförs bestämmelserna i en särskild lag, benämnd lag om inlernalionelll
samarbete rörande lagföring för broll. Därjämte kompletteras 2 kap. BrB, bl.a.
med en bestämmelse syftande till alt fastslå den utvidgning av svensk domstols
behörighet att döma över utomlands begångna brott som följer av konventionen.

I
det väsentliga ger utformningen av lagregleringen i förslaget ej anledning till
invändningar. Lagrådet förordar emellertid vissa ändringar i den särskilda
lagen såvitt gäller förutsällningarna för alt lagföring skall få överföras hit
från annan stat. Ytterligare en del ändringar i denna lag föresläs, huvudsakligen
avseende jämkningar av formell natur. Vad angår det förut nämnda tillägget lill
2 kap. BrB kommer utvidgningen av den svenska straffrättsliga behörigheten till
uttryck redan i den särskilda lagen, som även anger hur svensk lag skall
tillämpas då lagföring överförs till Sverige på grundval av
konventions-reglerna. Tillägget bör vid sådant förhållande ges formen av en hänvisning
till den särskilda lagen.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 3 147

Den
straffrättsliga behörigheten för svensk domstol är, oberoende av konvenlionen,
mycket vidsträckt enligt de bestämmelser som ges härom i 2 kap. 13 §§ BrB. Det
bör understrykas att den föreslagna lagstiftningen reglerar enbart de fall som
hänförs under konvenlionen. Den begränsar inte de möjligheter till lagföring i
Sverige som följer av de nämnda bestämmelserna i BrB.

Förslaget
till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

1§

Lagrådet:

Enligt
den inledande bestämmelsen i denna paragraf äger lagen tillämpning i
förhållande lill stat som har tillträtt lagföringskonventionen. Tillämpningen
av lagen anknyts alltså enbart till det faktum alt främmande stat tillträtt
konventionen. Huruvida så är fallet med en viss stat kräver en undersökning när
frågan uppkommer. Bekvämare för både myndigheler och allmänheten är atl
regeringen för varje stat som ansluter sig till konvenlionen förordnar om
lagens tillämpning i förhållande till den staten och tillkännager delta på
lämpligt sätt. Delta förfaringssätt har hittills i allmänhet tillämpats, då
lagstiftning genomförts med anledning av svenskt tillträde lill en
multilateral konvention. Förfaringssättet är f.ö. det enda möjliga i fråga om
en sådan öppen konvention enligl vilken en stats anslutning till konvenlionen
inte ulan vidare medför att konvenlionen blir gällande mellan den staten och
annan konventionsstat. Lagföringskonventionen är visserligen ej av denna typ,
men del är önskvärt att en enhetlig ordning såvitt möjligt upprätthålls på
området. Lagrådet hemställer därför alt i första meningen i paragrafen anges
att lagen äger tillämpning "enligt förordnande av regeringen".

2 §

Lagrådet:

Enligt
andra stycket av denna paragraf kan överförande av lagföring till annan stat
ske även i del fall alt dom rörande gärningen har meddelats här i landet och
vunnit laga kraft. Möjligheten lill överförande är dock i delta fall mycket
begränsad, i det atl den föreligger endast om domen är fällande och inte kan
verkställas här ens med användning av utlämningsförfarande samt den främmande
staten ej erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar atl
verkställa sådan dom. Villkoren för begäran om ny prövning i den främmande
staten överensstämmer i huvudsak med de villkor som enligt 2 kap. 5 a § BrB
gäller för ny lagföring här i landet, när lagakrafl-

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 148

ägande
dom rörande gärningen meddelats i främmande stat (jfr art. 35 p. 1 i konvenlionen).
Till förtydligande av den föreslagna regelns innebörd vill lagrådet förorda en
lydelse som närmare ansluter till nyssnämnda bestämmelse i BrB. Förslagsvis
kan regeln få lyda att, om fråga om ansvar för gärningen prövats här i landet
genom dom som vunnit laga krafl mol den misstänkte, framställning enligt första
stycket får göras endast om påföljd ådömts genom domen men denna ej kan
verkställas här ens med användning av utlämningsförfarande saml den andra
staten ej erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar alt
verkställa sådan dom.

Den
angivna möjligheten alt begära lagföring i främmande stal även i fall då lagakraftägande
dom meddelats här i landet bryter mot den i vår rält gällande grundprincipen om
brottmålsdomens rättskraft. Med hänsyn till de stränga villkor som uppställts
för denna möjlighet till ny prövning och lill de skäl som förestaval den
föranleder förslaget ej någon invändning i denna del. Emellertid synes det
undantag från angivna princip som möjligheten innebär vara av den betydelse alt
erinran därom bör göras i 30 kap. 9 § RB, där principen om rättskraft kommit
till uttryck. En sådan erinran torde kunna införas i andra stycket av nämnda
paragraf, så att detta får förslagsvis denna lydelse: "Om förändring och
förening av brottspåföljd, om särskilda rättsmedel samt om överförande av lagföring
till främmande stat i visst fall gälle vad därom är stadgal."

3 §

Lagrådet:

I
första och andra styckena av förevarande paragraf regleras förhållandet mellan
en svensk framställning om lagföring i annat land och åtal för samma broll här
i landet. Enligt första slyckel får ej, sedan framställning om lagföring gjorts
enligl 2 §, åtal väckas eller strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot utfärdas. Annan åtgärd för lagföring får dock vidtas intill dess
den andra statens beslut med anledning av framställningen har mottagits. I
andra stycket föreskrivs atl, om lagföring överförs sedan åtal väckts, detta
förhållande skall anses utgöra rättegångshinder i brottmålet.

De
sålunda föreslagna bestämmelserna föranleder ej erinran i sak. Däremot vill
lagrådet förorda den redaktionella jämkningen i första slyckel alt de båda
speciella straffprocessuella förfarandena strafföreläggande och föreläggande
av ordningsbot ej nämns särskilt. Som lagrådet i annat sammanhang framhållit -
i anslutning lill remitterat förslag till ändringar i utlämningslagsliftningen (prop.
1975:35 s. 105) -är delta onödigt och dessutom ägnat att framkalla missförstånd
rörande dessa båda former av förenklat slraffprocessuelll förfarande.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 149

De
följer nämligen i princip de villkor som gäller för åtal. 1 fråga om
strafföreläggande stadgas sålunda i 48 kap. 5 § RB, atl strafföreläggande inle
får utfärdas, om förutsättningar för allmänt åtal ej föreligger. Och i fråga
om föreläggande av ordningsbot kommer samma princip till uttryck i 48 kap. 13 §
andra stycket RB, som föreskriver att bestämmelserna om föreläggande av
ordningsbot inte är tillämpliga om särskilt villkor är stadgat för allmänt
åtal. Med hänsyn till denna principiella överensstämmelse mellan åtal och dessa
båda speciella former för slraffprocessuelll förfarande torde någon
missuppfattning ej behöva befaras rörande innebörden av det i andra punkten
följande uttrycket "annan åtgärd för lagföring" sålunda, att däri
skulle kunna inläsas de båda nämnda formerna av föreläggande. Att märka är att
dessa ej nämns särskilt vid sidan av åtal i det föreslagna andra stycket av
paragrafen.

I tredje stycket beaktas
det fallet alt fråga om överförande av lagföring uppkommer sedan dom mot den
misstänkte för brottet har meddelats här i landet. För sådant fall föreskrivs,
att domen ej får verkställas sedan framställning om överförande av lagföringen
har gjorts. Meningen är enligl vad som sägs i specialmotiveringen, att
framställningen utgör hinder mot verkställighet av såväl påföljd som förverkande
eller annan särskild rättsverkan av brottet eller beslut om återbetalningsskyldighel
mol svenska statsverket. Däremot får domen verkställas såvitt avser målsäganden
flllerkänl skadestånd m.m. Det senare bör enligt lagrådets mening komma lill
uttryck i bestämmelsen. Lagrådet förordar därför, alt tredje stycket får den
lydelsen att dom, som har meddelats här i landet mot den misstänkte för
brottet, får utom såvitt angår enskilt anspråk i anledning av brottet ej
verkställas sedan framställning om överförande av lagföring har gjorts.

58

Lagrådet:

Enligt
denna paragraf förlängs tiden för åtalspreskription här i landet med sex
månader, när framställning om överförande av lagföring till annan stat gjorts.
Bestämmelsen går tillbaka på art, 22 i konventionen. Det är oklart vad som
närmare avses med att framställningen "gjorts". Möjliga tolkningar
är att beslut om framställning fattats, att framställningen avlålils och att
framställningen mottagils av den främmande staten. Troligast är att del är
avlåtandet av framställningen som avsetts. Bestämmelsen torde böra preciseras
i detta avseende, så att tvekan om innebörden ej behöver uppkomma.

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 150

6-l0§§
Lagrådet:

Med 6 ij inleds det
avsnitt av den föreslagna lagen som behandlar lagföring här i landet på
framställning från främmande stat. 1 6 § anges i sex olika punkter fall då
sådan framställning om lagföring 5Afl//avslås, och i 7 § anges i sju olika
punkter fall då framställning om lagföring/år avslås. Avsnittet innehåller däremot
inte någon regel som anger under vilka förutsättningar en framställning om lagföring
här kan bifallas. En sådan regel har tydligen ansetts kunna undvaras med hänsyn
lill de nämnda bestämmelserna i 6 och 7 §§ om när en framställning om lagföring
skall eller får avslås. Rikligheten av denna uppfattning kan emellertid
ifrågasättas. Visserligen innebär den föreslagna lagstiftningen i princip
enbart en utökning av vår jurisdiktionskompetens; svensk strafflag skall alltid
tillämpas. I överensstämmelse med konventionen föreslås emellertid i
förevarande lag även vissa bestämmelser av materiell natur som kompletterar vår
strafflagstiftning. Del gäller bestämmelserna i 14 § om betydelsen av åtgärder
som förelagils i den främmande staten för väckande av åtal eller
förundersökning eller som medför förlängning av liden för åtalspreskription.
Genom dessa bestämmelser tillerkänns andra åtgärder än sådana som omfattas av
vår strafflagstiftning verkan i det straffprocessuella förfarande - lagföring -
som företas här på grundval av framställning enligt den nu föreslagna lagen.
Lagen får därigenom en något mera vidsträckt betydelse än som följer av enbart
en utsträckning av vår jurisdiktionskompetens. De åtgärder som avses i 14 § i
den föreslagna lagen kan t.ex. ej tillerkännas verkan i ett förfarande som
inleds bär i landet enbart på grund av den ursprungliga behörighet som
tillkommer svensk domstol enligt nuvarande regler i 2 kap. BrB. Med hänsyn
härtill bör överförande av lagföring till Sverige inte kunna medges utan atl
sådana skäl föreligger som föreskrivs i art. 8 i konventionen och som såvilt
gäller framställning om överförande av lagföring från Sverige lill annan stat
angivits i 2 § i den föreslagna lagen. Del bör sålunda stadgas att, om någon i
annan stat är misstänkt för brott enligl dess lag, lagföringen kan på
framställning från den staten överföras till Sverige, om skäl finns därtill med
motsvarande tillämpning av 2 §. En regel med detta innehåll kan lämpligen få
bilda ett första stycke av 6 §. Upptas en sådan regel, kan första ledet i 6 § p.
1 samt 7 § p. 1 i förslaget utgå.

Enligl
art. 7 p. 1 i konventionen får åtgärder för lagföring vidtas i den anmodade
staten endast om den gärning som avses med begäran om lagföring skulle ha varit
elt brott, om den begåtts i den staten, och i sådant fall gärningsmannen hade
varit underkastad ansvar även enligt den statens lag. Härtill anknyter i art. 7
p. 2 en regel om bedömandet av brott som begåtts av person i offentlig
ställning eller mot sådan person eller offentlig institution eller egendom med
offentlig karaktär.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 151

Enligt
vad som framhållits i remissprotokollet torde artikeln ha bl.a. den innebörden,
att lagföringen för s.k. territoriellt begränsade brott i vissa fall kan
överföras hit. 1 lagförslaget har art. 7 p. I fått uttryck i den paragraf, 6 §,
som anger de fall då en framställning om överförande av lagföring hit skall
avslås, se 6 § p. I. En på art. 7 p. 2 grundad bestämmelse bar upptagits
i 10 §. Såsom skäl till att denna bestämmelse har upptagits i en särskild
paragraf anges i remissprotokollet att den har en självständig karaktär och
riktar sig till alla de myndigheter som har alt tillämpa lagen.

Enligl lagrådets mening
bör art. 7 p. I införlivas med lagen genom en bestämmelse, som direkt
föreskriver att där angivna krav skall vara uppfyllda för att överförande av lagföring
till Sverige skall få ske. Bestämmelsen bör - i nära anknytning lill artikelns
formulering -avfattas så, atl lagföring får överföras hit endast i fall då gämingen
skulle ha varit ett brott enligt svensk lag om den begåtts här i landet samt i
sådant fall gärningsmannen skulle ha varit underkastad ansvar enligl svensk
lag. Det är naturligt alt i anslutning härtill ta upp den på art. 7 p. 2
grundade bestämmelsen. De båda bestämmelserna bör alltså sammanföras och bilda
ett andra stycke av 6 §. Att den på art. 7 p. 2 grundade bestämmelsen riktar
sig till alla de myndigheter som har att tillämpa lagen framgår fullt klart med
denna placering, om därtill 13 § andra stycket får den avfattning som lagrådet
förordar i det följande.

De
nu föreslagna ändringarna föranleder att p. I i 6 § kan utgå även i återstående
delar och atl förslagets 10 § utgår. Vidare förskjuls paragrafbeleckningarna
för 69 §§, så alt dessa paragrafer får beteckningarna 710 §§.

Förslagets
6 § p. 3 bör preciseras på samma sätt som förordats i fråga om 5 §.

Vad
angår förslagets 7 § p. 7 synes där ej böra hänvisas till lagföringskonventionen
utan lill de föreskrifter som skall meddelas enligt 18 § i förslaget.

I
anslutning till förslagets 8 §, som ger bestämmelser om när ett beslut av
svensk myndighet om bifall till framställning om överförande av lagföring hit
skall återkallas, anför föredragande statsrådet att effekten av återkallelsen
enligt konventionen blir att den andra staten återfår sin rätt till lagföring
och att därför i förekommande fall redan meddelad dom torde behöva upphävas,
eftersom den andra statens lagföring annars skulle komma i strid med
konventionens bestämmelser om "ne bis in idem". Det tillfogas att
sådant upphävande dock bara kan ske om bifallsbeslutet återkallas innan domen
vunnit laga krafl. Lagrådet vill härtill anmärka alt del ej torde finnas grund
för att enbart som följd av återkallelsen upphäva domen, vare sig denna vunnit
laga kraft eller ej. Möjlighet att nedlägga åtalet flnns ej (20 kap. 9§ RB).
Något behov av att.särskilt reglera frågan torde ej föreligga.

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 152

Givelvis
kan domen sedan den vunnit laga kraft upphävas genom extraordinärt rättsmedel,
om förutsättningar därför föreligger.

11 s

Justitierådet
Höglund:

Enligt motiven till den'
föreslagna lagen skall vid tillämpning av lagföringskonventionen beaktas den
misstänktes intresse av all lagföring kommer till stånd i den stat där det ter
sig mest ändamålsenligt. Bland förutsättningarna för framställning om lagföring
i främmande stat nämns också i den föreslagna lagen (2 § p. 6) liksom i
konventionen (art. 8 p. I f) särskilt, alt verkställighet i den staten av en
eventuell dom kan antas öka möjligheterna till den dömdes sociala
återanpassning. Hänsynen lill den misstänktes intresse har i konventionen
kommit till särskilt uttryck även i en bestämmelse om atl, när den anmodade
statens behörighet grundas uteslutande på art. 2, denna stat skall underrätta
den misstänkte om framställningen om lagföring för att bereda honom tillfälle
att yltra sig i saken innan beslut fattas med anledning av framställningen
(art. 17). Motsvarighet lill denna bestämmelse saknas i den föreslagna lagen. I
motiven sägs, atl sådan föreskrift kan utfärdas i administrativ ordning. En
bestämmelse av nu berörda innebörd torde emellertid vara av den betydelse för
den enskildes rätt och därmed av den natur atl den bör ha sin plats i lagen.
Denna kommer eljest att endast ofullständigt återge konventionens innehåll. I
anslutning till bestämmelsen torde också i lagen böra i huvudsak anges på
vilket sätt den misstänkte skall underrättas. Delgiv-ningsformen synes här
närmast böra komma i fråga. Bestämmelser av nu angivna innebörd torde kunna
upptas sist i del avsnitt av den föreslagna lagen som bär rubriken
"Prövning av framställning om överförande av lagföring", möjligen -
för att undgå ändrad paragrafnumrering - i 11 §.

I3S

Lagrådet:

Bestämmelserna
i andra stycket av denna paragraf ger anvisning om hur den gärning beträffande
vilken lagföringen överförts hit skall bedömas vid tillämpningen av svensk lag.
I anslutning lill vad lagrådet föreslagit vid 610§§ vill lagrådet förorda att
första meningen avfallas så, att för gärning som avses med framställningen dömes
såsom för brott som enligt svensk lag motsvarar gärningen efter vad som sägs i
6 § andra stycket. Att särskilt ange alt bestämmelsen endast gäller vid subsidiär
behörighet synes obehövligt och är för övrigt missvisande, eftersom även vid subsidiär
behörighet fall kan förekomma då gärningen direkt faller in under en broltsbeskrivning
i svensk lag. Det

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 153

är
självfallet alt bestämmelsen blir ulan betydelse då den svenska
brottsbeskrivningen är direkt tillämplig, vilket kan vara fallet t.ex. vid
tillgreppsbrott. I andra fall, såsom när fråga är om ett territoriellt
begränsat brott, innefattar förevarande bestämmelse en komplettering av den
svenska brottsbeskrivningen, och den torde då böra citeras i domen jämte den
tillämpliga svenska straffbestämmelsen.

Det
i andra meningen stadgade förbudet att överskrida straffmaximum enligt den
främmande statens lag är enligt konventionen begränsat till de fall då
behörigheten är subsidiär. Detta kan lämpligen komma till uttryck genom att det
anges, att förbudet gäller då lagföringen kan ske här i landet endast med stöd
av förevarande lag.

15
och 16 §§

Lagrådet:

Tillämpligheten
av bestämmelserna i 15 § om tillfälliga tvångsåtgärder kan anges på samma sätt
som lagrådet föreslagit i fråga om det i 13!} andra stycket andra meningen
stadgade förbudet att överskrida straffmaximum enligt den främmande statens
lag.

Tvångsåtgärd
enligt 15 § får vidtas i vissa fall redan innan en fullständig framställning
om lagföring kunnat göras och i andra fall under den tid som åtgår för
behandling av en mottagen framställning. I 16 § stadgas att tvångsåtgärden
skall upphöra om rätlen till lagföring återgår till den andra staten, vilket
blir fallet om gjord framställning om lagföring återkallas eller avslås. Vidare
gäller enligt 16 § atl den som anhållits eller häktats med stöd av 15 § skall
omedelbart friges, om framställning om lagföring och de handlingar som skall
åtfölja sådan framställning ej mottagits inom vissa angivna tider. En maximitid
som ej i något fall fär överskridas anges också. 1 detta sammanhang aktualiseras
frågan om den misstänktes rätt till ersättning av det allmänna när tvångsåtgärden
innefattar frihetsinskränkning. Om lagföring kommer till stånd och leder till
all frikännande dom meddelas eller att åtal avvisas eller avskrivs, kan
ersättning utgå enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning.
Detsamma gäller om förundersökning avslutas utan all åtal väcks eller om
beslut om frihetsinskränkning upphävs genom avslag på häklningsframställning
eller efter överklagande. Men om den anhållne eller häktade friges enligt de nyss-berörda
bestämmelserna i 16 § i den föreslagna lagen, torde 1974 års lag ej vara
tillämplig. Del kan ifrågasättas om inte möjlighet bör finnas för den
misstänkte atl fä ersättning i hithörande fall. Tydligtvis kan beslutet om
frihetsinskränkning ha meddelats, ehuru förutsättning för lagföring här i
landet saknats redan från början. Det kan tilläggas att motsvarande spörsmål
kan uppkomma även i andra fall, när provisorisk tvångsåtgärd innefattande
frihetsinskränkning har vidtagits, se t.ex.

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 154

17!)
lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av broltmålsdom.
Frågan synes böra tas upp till övervägande i lämpligt sammanhang.

17§

Lagrådet:

Tillämpligheten
av bestämmelserna i denna paragraf kan anges på det sätt som lagrådet förordat
med avseende på 13 § andra stycket och 15 1).

Overgångsbestäntmelsen
Lagrådet- Om 1 § avfallas på del sätt som lagrådet förordat, blir övergångsbestämmelsen
överflödig och kan utgå. Vad där sägs har regeringen, utan att föreskrift därom
är behövlig, att beakta vid meddelande av förordnande om tillämpning av lagen i
förhållande till viss stat.

Förslaget
till lag om ändring i brottsbalken

Lagrådet:

Såsom
lagrådet inledningsvis anfört bör 2 kap. 3 a § få formen av hänvisning till den
särskilda lagen. Förslagsvis kan paragrafen få lyda att även i annat fall än
som avses i I 3 §§ dömes för brott efter svensk lag och vid svensk domstol
enligt vad som föreskrives i lagen om internationellt samarbete rörande lagföring
för brott.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:3 155

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde

1975-06-26

Närvarande:
statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden Aspling, Geijer, Bengtsson, Norling,
Löfberg, Carlsson, Feldt, Zachrisson, Hjelm-Wallén.

Föredragande:
statsrådet Geijer

Proposition
med förslag till lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott m.m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.
lag om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott.

2.
lag om ändring i brottsbalken.
Föredraganden redogörför lagrådets yttrande.

Lagrådet
har i det väsentliga godtagit de remitterade lagförslagen. De ändringar i
lagtexten som lagrådet har föreslagit är huvudsakligen av formell natur. Jag
biträder de förordade jämkningarna utom såvitt avser 7 § 7 och
övergångsbestämmelsen till den föreslagna lagen om internationellt samarbete
rörande lagföring för brott. Till dessa bestämmelser återkommer jag strax.

Lagrådets uttalanden i
fråga om lämpligheten av att i 6 § andra stycket nyssnämnda lagförslag föra
samman de mot art. 7.1 och 7.2 i konventionen svarande bestämmelserna kan jag i
huvudsak ansluta mig till. Motsvarande gäller vad lagrådet har anfört
beträffande 13 § andra stycket första meningen. Den föreslagna omformuleringen
i dessa hänseenden innebär viss förbättring från lagteknisk synpunkt. Samtidigt
uppnås närmare överensstämmelse med konventionens systematik. Jag vill dock
understryka att jämkningarna är av formell natur och inte innebär några
förändringar i fråga om den föreslagna lagens räckvidd. Jag syftar särskilt på
möjligheten att med stöd av lagen här i Sverige lagfora s.k. territoriellt
begränsade brott. De uttalanden i tillämpningsfrågor som jag gjort i
remissprotokollet rörande dessa brott har sålunda alltjämt giltighet.

'
Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde den 23 januari 1975.

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:3 156

Med anledning av vad lagrådet under 15 och 16 §§ bar
uttalat om till-lämpligheten av lagen (1974: 515) om ersättning vid
frihetsinskränkning vill jag påpeka att den som har utsatts för obefogad
frihetsinskränkning genom beslut av domstol har möjlighet atl få ersättning
inte bara med stöd av den paragraf i 1974 års lag som lagrådet närmast syftar
på 1 § ulan i vissa fall också med stöd av 3 § (se prop. 1974: 97 s. 88).
Liksom lagrådet anser jag något omedelbart behov av ändring i 1974 års lag inte
föreligga.

Enligt 7 § 7 i det remitterade förslaget till lag om
internationellt samarbete rörande lagföring för brott ges möjlighet att avslå
en utländsk framställning om överförande av lagföring, om den andra staten har
brutit mol de regler för förfarandet som föreskrivs i lagföringskonventionen.
Lagrådet har i sitt yttrande anfört att hänvisning inte bör göras till lagföringskonventionen
utan till de föreskrifter som skall meddelas enligt 18 § i lagförslaget. Eflersom
den andra staten inte kan bli bunden av dessa föreskrifter utan endast av konvenlionen,
ler det sig enligt min mening dock naturligast att hänvisa lill konventionen i
en så väsentlig fråga som alt avslå framställning på formella grunder. Detta
synes inte medföra några svårigheter för de myndigheter som närmast kommer alt
handha tillämpningen av lagen. Jag kan alltså inte dela lagrådets uppfattning
på denna punkt.

Lagrådet har vidare förordat att den mot art. 47 svarande
övergångsbestämmelsen utgår under förutsättning att 1 § i den föreslagna lagen
utformas enligt lagrådets förslag. Som jag redan har nämnt kan jag biträda
lagrådets förslag om jämkad lydelse av denna paragraf Övergångsbestämmelsen,
som är avsedd att få generell tillämplighet, är dock enligt min mening av sådan
betydelse att den bör ingå i lagen. Detta torde vara av värde inle minst för de
tillämpande myndigheterna. Jag är därför inte beredd att frångå det
remitterade förslaget i denna del.

Jag godtar lagrådels förslag att i 30 kap. 9 §
rättegångsbalken la in en erinran om den föreslagna möjligheten till
överförande av lagföring till främmande stat även i fall då lagakraftägande dom
har meddelats här i landet.

Utöver vad som har sagts nu bör vissa redaktionella
ändringar vidtas i förslaget till lag om internationellt samarbete rörande lagföring
för brott.

Vid remissen till lagrådet föreslog jag all Sverige
tillträder Europarådskonventionen om överförande av lagföring i brottmål.
Vidare förordade jag att vid ratiflkationen görs förbehåll mot art. 23 och mol
del V i konventionen dels såvilt bestämmelserna i denna del innebär hinder mot lagföring
i Sverige för brott för vilket det lindrigaste straff som är stadgat i svensk
lag är fängelse i fyra år eller däröver, dels såvilt dessa bestämmelser innebär
hinder mol verkställighet i Sverige av här i

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 3 157

landet
ådömd eller ålagd påföljd för brott. Jag förordade slutligen att vissa/örAr/ari/igar
enligt art. 13.3 och 18.2 avges.

Med hänvisning till vad
jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

dels att antaga de av
lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

dels att antaga inom justiliedeparlementet
upprättat förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,

dels
alt godkänna den europeiska konvenlionen om överförande av lagföring i brottmål
i enlighet med vad jag förordat i det föregående.

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen all antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 3 158

Innehåll

Propositionen ................................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ .... 1

Lagförslag
....................................................................... .... 2

1
Förslag till
lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott :. 2

2
Förslag till
lag om ändring i brottsbalken ................... .... 6

3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken............. .... 7

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1975 8

1
Inledning .................................................................. .... 8

2
Föredraganden
......................................................... 9

2.1 Tilllräde liU konventionen ..................................... 9

2.2 Förbehåll och förklaringar...................................... .. 13

2.3 Huvuddragen av lagstiftningen ............................ 17

2.3.1 Metoden för atl införliva konvenlionen
rned svensk rält m. m 17

2.3.2 Lagens tillämpningsområde ........................ .. 19

2.3.3 Framställning om överförande av lagföring
från Sverige 21

2.3.4 Verkan här i landet av
framställning om överförande

av lagföring från Sverige................................ .. 22

2.3.5 Framställning om överförande av lagföring
lill Sverige 29

2.3.6 Verkan av framställning om
överförande av lagföring till Sverige 35

2.3.7 Tillfälliga tvångsåtgärder i
avvaktan på beslut med anledning av framställning om överförande av lagföring flll
Sverige ..................................... 36

2.3.8 Ändringar i brottsbalken,
rättshjälp m. m....... 38

2.3.9 Ikraflträdandebestämmelser ....................... 41

3
Upprättade
lagförslag.................................................. 42

4
Specialmotivering
...................................................... 42

4.1 Förslaget lill lag om
internationellt samarbete rörande lagföring för brott 42

4.2 Förslaget till lag om ändring i
brottsbalken ........... 56

5 Hemställan ............................................................... 56

Bilaga 1
Departementspromemoria (Ds Ju 1973: 12) Internationellt

samarbete rörande överförande av lagföring i brottmål . . 57

Bilaga 2
Remitterade lagförslag ..................................... 139

Utdrag av
lagrådels protokoll den 5 maj 1975 ................. 146

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1975 . . 155

KUNGL. OOKTR. STOCKHOLM 197S

Doktrin (2)

  1. Lars Magnuson, Inbördes rättshjälp, SvJT 1991 s. 497, på s. 520 · Fritt tillgänglig
  2. Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång, SvJT 1978 s. 453, på s. 456 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

48 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (34)

34 kopplingar i 21 dokument.

  1. Prop. 2025/26:298 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om överföring av straffrättsliga förfaranden s. 46 om s. 25 · s. 66 · s. 73 om s. 40 i texten · dokumentnivå
  2. Ds 2025:14 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om överföring av straffrättsliga förfaranden s. 25 om s. 75 · s. 32 om s. 67 · s. 102 om s. 44 · s. 105 om s. 25 · och 3 till i texten · dokumentnivå
  3. Prop. 2020/21:204 Aggressionsbrottet i svensk rätt och svensk straffrättslig domsrätt s. 112 i texten
  4. SOU 2015:103 Ett utvidgat straffrättsligt skydd för transpersoner mm. s. 112 om s. 12 i texten
  5. SOU 2011:20 Dataskydd vid europeiskt polisiärt straffrättsligt samarbete s. 180 i texten · dokumentnivå

Visa alla 21

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2003:29 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (13)

13 kopplingar i 5 dokument.

  1. Påle, Villkor för utlämning, 2003 s. 102 om s. 79 · s. 103 om s. 79 · s. 103 om s. 80 · s. 104 · och 2 till i texten
  2. Falk, Straffrätt och territorium, 1976 s. 202 om s. 29 · s. 319 · s. 325 i texten
  3. Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 1999 s. 188 om s. 147 · s. 213 i texten
  4. SvJT 1991 s. 497 Lars Magnuson, Inbördes rättshjälp s. 520 i texten
  5. SvJT 1978 s. 453 Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång s. 456 i texten