med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, m.m.
214 sidor, varav 165 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 165 av 214 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:81, med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76: 81 Regeringens
proposition
1975/76: 81
med
förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område, m. m.
beslutad
den 16 oktober 1975.
Regeringen föreslär riksdagen atl antaga de förslag
som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.
På
regeringens vägnar
OLOF
PALME
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
1 propositionen föreslås atl domstolarna skall få
ökade möjligheter all jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i avtal och andra
rättshandlingar. Förslaget bygger på ett betänkande av
generalklausululredningen.
Vid bedömningen av om elt avtalsvillkor skall anses
oskäligt skall domstolarna ta hänsyn till hela del avtal där villkoret ingår.
Vidare skall beaktas omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade
förhållanden och omständigheterna i övrigt. Särskild hänsyn skall las till
konsumenternas behov av skydd, och förslaget utgör på det sättet ett komplement
till avtalsvillkorslagens bestämmelser om förbud moi oskäliga avtalsvillkor.
De ökade jämkningsmöjligheterna gäller emellertid också beträffande avtal och
andra rättshandlingar utanför konsumentområdel.
De nya bestämmelserna föreslås bli intagna som en
ny s. k, generalklausul i avtalslagen. Samtidigt föresläs all de nuvarande
civilrätlsliga generalklausulerna i skuldebrevslagen och andra särskilda lagar
upphävs.
De
nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den I juli 1976.
1 Riksdagen 1975/76. I sam/. Nr,81
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1975/76: 81
1 Förslag till
Lag om
ändring 1 lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område
Härigenom föreskrives alt 36-38 Si lagen (1915;218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
36
Vite i penningar eller annat, som
någon uifåst sig att gälda för den händelse han icke skulle fullgöra en honom
åliggande förpliktelse eller eljest skulle företaga eller underiåta att
företaga en handling, må nedsätias efter ty skäligt prövas, såframt
utkrävandet av vad utfäst blivit finnes vara iippenbarl obilligi; vid prövning
härav skall hänsyn lagas ej bloti till förlust, som den enligi utfästelsen
berättigade må hava lidit, ulan även till det intresse han eljest må hava haft
i handlingens företagande eller underlåtande ävensom lill övriga föreliggande
omständigheter. Har förverkat vite utan förbehåll guldiis, äge den. som iiijäst
viiei. icke på grund av vad här ovan är stadgat söka något åler.
Föreslagen
lydelse
A vtalsvillkor får jämkas eller
lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets
Innehåll, om-ständigheierna vid avtalets lillkoinsi, senare inträffade
förhållanden och oinsiändigheierna I övrigt. Har villkoret sådan betydelse för
avtalet an del icke skaligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med
oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin
helhet lämnas utan avseende.
Vid prövning enligi JÖrsia slyckci skall särskild hänsyn
lagas lill behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest
intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i
fråga om villkor vid annan rättshandling än avial.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3U
Har någon för den händelse, an en
a\' honom ingånget avtal skulle komma all hävas på grund av undcriåiei fullgörande
från hans sida, JÖrbundii sig an utan hinder av avtalets hävande erlägga vad
han ut fäst eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, skall vad i 36 är
i fråga om vite stadgat äga motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
År vid försträckning eller eljest
förbehåll träffat, att pant eller annan säkerhet, som blivit ställd för
fullgörande av en förpliktelse, skall varaföiyerkad. där denna icke kommer all
rätteligen fullgöras, vare del förbehåll utan ver-' kan.
Om vissa avbetalningsköp gälle vad
särskilt är stadgat.
Föreslagen lydelse
Förbehåll an pant eller annan säkerhet
skall vara föiyerkad. om den förpliktelse för vars fullgörande säkerheten
ställts icke rätteligen fullgöres, är ulan verkan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
38;
Har till förebyggande av konkurrens
någon betingat sig av annan, alt denne icke skall idka handel eller annan
verksamhet av angivet slag eller icke laga anställning hos någon, som idkar
sådan verksamhet, vare den, som gjon utfästelsen, icke därav bunden, for så vin
uifåsielsen i fråga om tid och ori eller eljest skulle sträcka sig längre än
som kan erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka
honom i hans frihet an utöva förväiys-verksamhei: vid prövning i sisinåinnda
avseende skall hänsyn tagas Jämväl lill del intresse den enligt utfästelsen berättigade
har i densaminas fullgörande.
Har någon för alt förebygga konkurrens
betingat sig av annan att denne icke skall bedriva verksamhei av visst slag
eller icke taga anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet, år den
som gfori uifåsielsen icke bunden därav i den mån utfästelsen sträcker sig
längre än vad som kan anses skäligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.
De nya bestämmelserna tillämpas
även på rättshandling som företagits före ikraftträdandet. Mäl som vid
ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas dock enligt äldre bestämmelser.
Prop. 1975/76: 81 4
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp
Härigenom
föreskrives atl 8 S lagen (1915:219) om avbetalningsköp skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skulle
tillämpning av villkor vid av-beialningsköp uppenbariigen vara stridande mot
gott affärsskick eller eljest otillböriig, må villkoret Jämkas eller lämnas
utan avseende.
Förbehåll
all köparens rätt till godset skall vara beroende av att köparen fullgör
annan förpliktelse än sådan, som åligger honom enligt avbetalningsköpet, vare
dock städse utan verkan, såframt förbehållet ej avser ersättning för reparation
eller annan åtgärd med avseende å godset.
Vad
i andra stycket sägs gälle ock förbehåll att av köparen inbetalt belopp först
skall avräknas å fordran, som tillkommer säljaren av annan grund än
avbetalningsköpet.
Förbehåll att köparens rätt till godset skall vara
beroende av att köparen fullgör annan förpliktelse än sådan, som åligger
honom enligt avbetalningsköpet, vare ulan verkan, såframt förbehållet ej avser
ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset.
Vad i första stycket sägs gälle ock förbehåll att
av köparen inbetalt belopp först skall avräknas å fordran, som tillkommer
säljaren av annan grund än avbetalningsköpel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1976.
3
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1927:77) om försäkringsavtal
dels
att 34 § skall upphöra alt gälla,
dels
att rubriken närmast före nämnda paragraf skall utgå.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1976.
'
Senaste lydelse 1953:152.
Prop.
1975/76:81 5
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1927:78) angående införande av lagen om
försäkringsavtal
Härigenom föreskrives atl 6 ;
lagen (1927:78) angående införande av lagen om försäkringsavtal skall upphöra
att gälla vid utgången av juni 1976,
5
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev
Härigenom föreskrives alt 8 >; lagen (1936:81)
om skuldebrev skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1976.
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1936:82) angående införande av lagen om
skuldebrev
Härigenom föreskrives att 5 !; lagen (1936:82)
angående införande av lagen om skuldebrev skall upphöra atl gälla vid utgången
av juni 1976.
7
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar
Härigenom
föreskrives i fräga om lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares
uppfinningar dels att 9 !; skall upphöra all gälla, dels alt 2 !; skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
2
Arbetstagare har lill sina uppfinningar samma rätt
som andra uppfinnare, om ej annat följer av vad i denna lag sägs.
Vad
sålunda och i övrigt i denna Vad sålunda och i övrigt i denna
lag
stadgas skall lända till efierrät- lag stadgas skall lända till efterrättelse,
såvitt ej annat är uttryckligen lelse, såvitt ej annat är uttryckligen
överenskommet eller må anses överenskommet eller må anses framgå av
anställningsförhållandet framgå av anställningsförhållandet eller av eljest
föreliggande omstän- eller av eljest föreliggande omslän-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:81
digheter.
Atl i vissa fall villkor som upptagits i avtal rörande rätten till
arbetstagares uppfinning är utan verkan eller må jämkas, därom stadgas i 6 !;
första stycket, 7 >; andra stycket och 9,sV
digheter.
Att i vissa fall villkor som upplagils i avtal rörande rätten till
arbetstagares uppfinning är utan verkan eller må jämkas, därom stadgas i 6 ?!
första stycket och 1 andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den I juli 1976.
8
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära
och
konstnärliga verk
Härigenom föreskrives i
fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnäriiga verk
dels att 29 S skall upphöra alt gälla, dels att 45, 47 och 69 Si; skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
45
ii'
En utövande konstnärs framförande av ett litterärt
eller konstnärligt verk må icke ulan hans samtycke upptagas på grammofonskiva,
ftlm eller annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller
utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras
tillgängligt för allmänheten.
Ej må framförande, som upptagits pä anordning varom
i första stycket sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan
anordning till en annan, förrän tjugufem år förfiutii efter det år, då
upptagningen ägde rum.
Beträffande
upptagning, utsänd- Beträffande upptagning, utsänd-
denna paragraf, skall
vad i 3 och 9 ;;!j, 11 !; första stycket, 14 S första stycket, 17,20 och2l
SS. 22;; första stycket, 24, 24 a, 27-29 saml 41 och 42 SS sägs äga
motsvarande tillämpning.
ning
och överföring, som avses i ning och överföring, som avses i
denna
paragraf, skall vad i 3 och 9 SS, 11 S första stycket, 14 S första stycket,
17, 20 och 21 SS, 22 S första stycket, 24, 24 a, 27,28, 41 och 42 SS sägs äga
motsvarande tillämpning.
47 S' Användes anordning som i 46 S sägs vid
ljudradio- eller televisionsutsändning, skall, om utsändningen äger rum inom
tid som i nämnda paragraf stadgas, ersättning utgå till framställaren ävensom
till utövande konstnär,
'Senaste
lydelse 1973:363, 'Senaste lydelse 1973:363,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
vars framförande
upptagits på anordningen. Hava två eller ftera konstnärer samverkat vid
framförandet, kan dem tillkommande rätt endast göras gällande av dem
gemensamt. Gentemot radio- eller televisionsföretaget göres utövande
konstnärs rätt gällande genom framställaren.
Bestämmelserna
i 9S, 14S första stycket samt 20, 21 och 24 SS skola äga motsvarande
tillämpning i fall som avses i denna paragraf Beträffande utövande konstnärs
rätt skola jämväl föreskrifterna i 21-29,41 och 42 SS i motsvarande mån gälla.
Bestämmelserna
i 9S, 14S första stycket samt 20, 21 och 24 SS skola äga motsvarande
tillämpning i fall som avses i denna paragraf Beträffande utövande konstnärs
rätt skola jämväl föreskrifterna i 27,28, 41 och 42 SS i motsvarande mån gälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i denna paragraf
stadgas gäller icke Ijudftlm.
opaginerad Kontrollera mot PDF
69 S
Äldre
lag skal! tillämpas på sådant avtal om överlåtelse av upphovsrätt, som
tillkommit före nya lagens ikraftträdande, dock an 29 s skall lända lill
efterrättelse i fråga om sådani avtal.
Äldre
lag skall tillämpas på sådant avtal om överiåtelse av upphovsrätt, som
tillkommit före nya lagens ikraftträdande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den I juli 1976,
9
Förslag till
Lag
om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivesatt 8 kap, 27 S och 12 kap. 64
S jordabalken'skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1976.
10
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken
Härigenom
föreskrives att 38 S lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken' skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse-
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
38
S
Bestämmelserna
i 8 kap. 8 s och Bestämmelserna i 8 kap, 8, 25 och
25-27 SS nya balken äger
tillämp- 26 SS nya balken äger tillämpning 'Balken omtryckt 1971:1209. 12
kap, omtrycki 1974:1083. 'Lagen omtryckt 1971:1210,
Prop. 1975/76:81 8
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
ning
även på arrendeavtal som iräf- även på arrendeavtal som träffats
fats före balkens ikraftträdande, om före balkens ikraftträdande, om ej
ej annat följer av andra och tredje annat följer av andra och tredje
styckena. styckena.
Har avtalet uppsagts före nya balkens
ikraftträdande, äger äldre bestämmelser om sättet för uppsägning och om
arrenderättens förverkande alltjämt tillämpning.
1 fråga om avtal, som upphört att gälla före nya
balkens ikraftträdande, äger äldre bestämmelser tillämpning vid beräkning av
den tid inom vilken jordägare eller arrendator har atl vid talans förlust göra
fordringsanspråk på grund av arrendeförhållandet gällande.
Bestämmelserna i 8 kap. 17 och 18 SS samt 9 kap. 30
S nya balken tillämpas när arrendator försatts i konkurs på grund av ansökan
som gjorts efter balkens ikraftträdande.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1976,
Prop.
1975/76:81
Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1975-08-21
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Holmqvist, Aspling,
Lundkvist, Geijer, Noriing, Lidbom, Carisson, Sigurdsen, Gustafsson,
Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén.
Föredragande:
statsrådet Lidbom,
Lagrådsremiss
med förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, m. ni.
1 Inledning
Efter bemyndigande av Kungl, Maj:t tillkallades år
1970 en sakkunnig' med uppgift att verkställa utredning om generalklausulerna i
den förmö-genhetsräitsliga lagstiftningen. Den sakkunnige, som antog
benämningen generalklausulutredningen, avlämnade den 15 oktober 1974
betänkandet (SOU 1974:83) Generalklausul i förmögenhetsrätten, som innehåller förslag
till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område (avtalslagen), m. m. Lagförslagen bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över utredningens
belänkande avgetts av hovrätten för Västra Sverige, arrendenämnderna och
hyresnämnderna för Stockholms län, Uppsala län och Gotlands län, försvarets
materielverk, bankinspektionen, försäkringsinspeklionen, kommerskollegium,
marknadsdomstolen, konsumentombudsmannen (KO), statens pris- och kartellnämnd
(SPK), konsumentverket, statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, domänverket,
kreditköpkommittén, konsumenttjänslutredningen, hemförsälj-ningskommitlén.
Svenska kommunförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens cen-
'Professorn
Jan Hellner, Experter: advokaten .Sven Harald Bauer, hovrättsrådet Hans
Bergqvisi, avdelningsdirektören Bo Falkenborg, ombudsmannen Lars Gunnar
Flem-siröm och avdelningsdirektören Bengt Tancred,
Prop.
1975/76:81 10
tralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Svenska företagares riksförbund. Svenska
han-delskammarförbundet. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges föreningsbankers förbund, PK-banken, Föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksinslilution. Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges villaägareförbund. Hyresgästernas riksförbund. Auktoriserade
fastighetsmäklares riksförbund. Motorbranschens riksförbund (MRF), Sveriges
bilindustri- och bilgrossistförening. Föreningen researrangörernas tekniska
samarbetsorganisation (RTS), Svenska bokföriäg-gareförcningen, Sveriges
rörfaltarförbund. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
(KLYS), statens grupplivnämnd och de allmänna tjänstegrupplivlörsäkringarnas
samrådsgrupp (ATS),
Kommerskollegium har bifogat yttranden av
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län och handelskammaren i Göteborg
- Västsvenska handelskammaren, KO har bifogat en av bitr. professorn Per Henrik
Lindblom utarbetad promemoria med processuella aspekter på KO:s möjlighet att
föra talan i konsumenttvister,
SAF, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund. Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges
bilindustri- och bilgrossistförening har avgett ett gemensamt yttrande. De
citeras i det följande under beteckningen företagarorganisationerna,
2
Gällande rätt
2.1
Allmänt
Den nuvarande förmögenhetsrättsliga lagstiftningen
bygger i stor utsträckning på lagar som kom till under 1900-talets första
decennier. Principen om avtalsfrihet är av grundläggande betydelse. Har ett
avtal träffats är det som regel bindande för parterna. Den gamla maximen
"pacta servanda sunt", avtal skall hållas, har fortfarande bärkraft.
Avtalsfriheten är emellertid inte oinskränkt. På
vissa områden finns regler om att ett avtal skall ha träffats i viss form för
att vara giltigt. I avtalslagen finns bestämmelser om ogiltighet av
rättshandling som har kommit lill under inflytande av tvång eller svek e, d.
Även utan stöd av skriven lag kan utfästelser som strider mot goda seder i viss
utsträckning lämnas utan avseende av domstolarna.
Äldre rätt präglades av stor restriktivitet när det
gällde att inskränka avtalsfriheten. Motståndet mot sådana inskränkningar har
emellertid brutits successivt. Det har ansetts nödvändigt att införa särskilda
regler till skydd
Prop.
1975/76:81 11
för
den svagare parten i ett avtalsförhållande. Inte minsl betydelsefull är den
konsumentpolitiska lagstiftning som har kommit till under de senaste åren.
Inskränkningarna i avtalsfriheten har skett dels
genom tvingande detaljbestämmelser på olika områden, dels genom mer allmänt
hållna regler om ogiltighelellerjämkning av oskäliga avtalsvillkor o. d.,s. k,
generalklausuler, 1 viss mån har avtalsfriheten också inskränkts med stöd av
allmänna grundsatser som har utbildats i rättstillämpningen.
På det civilrätlsliga området har tvingande
lagstiftning sedan länge kommit lill användning inom sådana områden som
arrende, hyra, försäkring och avbetalningsköp. Under de senaste åren har nya
tvingande regler kommit till bl, a. i lagen (1971:238) om hemförsäljning m.
m.och konsumentköplagen (1973:877),
Hemförsäljningslagen ger konsumenten ett skydd mot
påtryckning och överrumpling vid hemförsäljning och jämförbara
försäljningsformer. Lagen ger konsumenten rätt att inom en vecka, den s, k,
ångerveckan, frånträda vissa köp- och abonnemangsavtal som har ingåtts i hans
bostad eller under likartade förhållanden,
Konsumentköplagen innehåller tvingande regler som
ger konsumenterna ett visst minimiskydd vid köp, Lagen är i princip tillämplig
nären konsument av en näringsidkare köper en vara som är avsedd huvudsakligen
för enskilt bruk. Bestämmelserna syftar framför allt till att ge köparen
möjlighet atl tvinga fram en riktig prestation från säljarens sida, 1 lagen finns
sålunda bl.a. bestämmelser om köparens befogenheter om säljaren inte levererar
en vara i rätt tid eller om varan är behäftad med fel. Huvuddelen av bestämmelserna
rör köparens förhållande till säljaren, men lagen ger köparen ett visst skydd
också i förhållande till en varas tillverkare m. m.
Bland avtalslagens ogiliighetsregler intar den s,
k, generalklausulen i 33 S en särställning genom alt den öppnar möjlighet att
komma ät ohederliga förfaranden som inte direkt träffas av lagens mer
specificerade ogiltighets-regler. 33 S tar sikte pä omständigheterna vid en
rättshandlings tillkomst. I 36-38 SS finns vissa regler om jämkning av avtal på
grund av innehållet.
Efter avtalslagens tillkomst har mer vittgående
bestämmelser om Jämkning av avial på grund av innehället införts i ett flertal
lagar. Den centrala generalklausulen av detta slag flnns i 8S lagen (1936:81)
om skuldebrev. Enligt den paragrafen kan villkor som har upptagits i skuldebrev
jämkas eller lämnas utan avseende, om tillämpningen av villkoret uppenbariigen
skulle strida mot gott affärsskick eller eljest vara otillböriig. Bestämmelsen
anses ge uttryck fören generellt tillämplig obligationsrättslig grundsats. Liknande
generalklausuler finns i 8S lagen (1915:219) om avbetalningsköp, 34 S lagen (1927:77)
om försäkringsavtal, 9 i lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares
uppfinningar, 29 S lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnäriiga verk samt 8 kap, 27 S och 12 kap, 64 jordabalken.
Den
konsumentpoliiiska lagstiftning som har kommit till under senare
Prop.
1975/76:81 12
år
är inte bara som hemförsäljningslagen och konsumentköplagen av civilrättslig
art. Minst lika viktig är den näringsrättsliga lagstiftningen. Den civilrättsliga
lagstiftningen är inriktad på enskilda fall och ger anvisningar för lösning av
konkreta tvister, medan den näringsrättsliga lagstiftningen tar sikte på
konsumenterna som kollektiv.
Till den näringsrätisliga lagstiftningen hör lagen
(1970:412) om otillböriig marknadsföring och lagen (1971:112) om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor. Marknadsföringslagen ger möjlighet lill ingripanden mot
reklam som är ohederlig eller skadlig och mot andra otillbörliga
marknadsföringsmetoder. Syftet med avtalsvillkorslagen är framför allt alt
skydda konsumenterna mot oskäliga bestämmelser i standardkontrakt.
Tillämpningen av de båda lagarna ankommer på KO och marknadsdomstolen. KO
övervakar marknaden och agerar i slor utsträckning genom förhandlingar med
näringsidkare eller branschorganisationer. Han för också det allmännas talan
inför marknadsdomstolen, som är enda domstolsinstans enligt både
marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.
I delta sammanhang bör också nämnas lagen (1974:8)
om rättegången i tvistemål om mindre värden. Lagen innehåller bestämmelser om
förenklat förfarande i tvistemål som inte avser högre värde än ett halvt
basbelopp och vissa andra mål. Förfarandet kan ses som ett komplement lill den
verksamhet som bedrivs av allmänna reklamationsnämnden.
Flera utredningar arbetar f. n. med frågor som rör
konsumentskydd. Köp-lagsutredningen (Ju 1963:51) är sysselsatt med en översyn
av den allmänna köplagen. Frågor om avbetalningsköp och andra former av
konsumtions-kredit utreds av kreditköpkommittén (Ju 1971:05).
Konsumenltjänstutred-ningen (Ju 1972:07) har till uppgift all verkställa
utredning angående civilrättslig lagstiftning om konsumentskydd vid privat
serviceverksamhet; t. ex. underhålls- och reparationsarbeten,
Hemförsäljningskommittén (Ju 1973:10) ser över reglerna i hemförsäljningslagen.
Kommittén skall ocksä undersöka möjligheterna att införa tvingande bestämmelser
om öppet köp, Försäkringsavialslagen (1927:77) är föremål för översyn av
försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09), vars arbete i första hand är inriktat
på att stärka de enskilda försäkringstagarnas ställning. Nyligen har tillsatts
en utredning (Ju 1975:02) som skall söka åstadkomma ett förbättrat
konsumentskydd vid förvärv av småhus m. m,
2.2
Civilrättsliga generalklausuler
2,2,1
Avtalslagen
3 kap. avtalslagen innehåller allmänna bestämmelser
om vilka omständigheter som kan göra en rättshandling ogiltig, 1 28 och 29 SS
föreskrivs ogiltighet av rättshandlingar som har kommit till genom
rältsstridigl tvång, 30 S behandlar svek och 31 S ocker, 1 32 S föreskrivs att
en viljeförklaring
Prop.
1975/76: 81 13
som
i följd av felskrivning eller annal misstag har fått annat innehåll än som
varit avsett inte är bindande för den som har avgett viljeförklaringen, om
motparten insåg eller borde ha insett misstaget. I andra stycket av samma
paragraf finns bestämmelser om verkan av att en viljeförklaring som har
förmedlats genom telegram eller genom bud kommer fram till mottagaren i
förvanskat skick.
Bestämmelserna i 28-32 SS kompletteras med den mer
allmänt hållna bestämmelsen i 33 S, som gör det möjligt att ta hänsyn också
till andra omständigheter än sädana som särskilt har nämnts i de föregående
paragraferna. I 33 S föreskrivs att en rättshandling inte får göras gällande,
om omständigheterna vid dess tillkomst var sådana att det skulle strida mot tro
och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen och den gentemot
vilken rättshandlingen företogs måste antas ha haft sådan vetskap.
För att 33 S skall vara tillämplig krävs det
sålunda i princip atl den gentemot vilken rättshandlingen företas känner till
omständigheterna vid dess tillkomst. Däremot krävs det inte att han inser atl
han handlar mot tro och heder genom att göra rättshandlingen gällande, utan det
räcker att rekvisitet rent objektivt är uppfyllt.
Som exempel på situationer där 33 S kan vara
tillämplig anförs i förarbetena att den som företar en rättshandling är ur
stånd att bedöma handlingens innebörd och följder på grund av kroppslig sjukdom,
ålderdomssvaghet, berusning eller andra omständigheter. Vidare anges att
bestämmelsen kan tillämpas, om en person utan atl direkt handla svikligt på ett
ohederiigt sätt begagnar sig av att motparten inte känner till vissa faktiska
förhållanden.
Avtalslagens ogiliighetsregler är inte uttömmande.
Lagen innehåller sålunda inte några regler om verkan av villfarelse i
bevekelsegrunderna till en rättshandlings företagande (s, k, error in motivis).
Över huvud tagel saknas lagregler om verkan av att en person har utgått från
förutsättningar som har varit oriktiga från början eller som sedermera visar
sig brista. Inte desto mindre kan en rättshandling ogiltigförklaras av domstol
på grund av oriktiga eller bristande förutsättningar. Principerna härför har utvecklats
i litteratur och rättspraxis. De brukar sammanfattas under beteckningen
förutsättningsläran.
Under förarbetena till avtalslagen övervägdes att
införa en allmän bestämmelse om att en rättshandling som strider mot lag eller
goda seder är ogiltig. Frågan ansågs emellertid inte böra bli föremål för
lagstiftning, utan del överlämnades åt domstolarna att träffa avgöranden efter
omständigheterna i det särskilda fallet.
Bestämmelserna i 28-33 SS tar sikte på
omständigheterna vid en rättshandlings tillkomst. Rättsverkan är att
rättshandlingen förklaras ogiltig. I 36-38 SS finns vissa bestämmelser som är
inriktade på innehållet i ell avtal e. d. Bortsett från den situation som
behandlas i 37 v: andra stycket är rättsverkan enligt dessa paragrafer att
avtalet eller motsvarande jämkas.
Enligt
36 S kan vite som någon utfäst sig att betala för den händelse
Prop.
1975/76:81 14
han
inte skulle fullgöra elt åtagande nedsätias. om det skulle vara uppenbart
obilligt att kräva ut vitet. Vid prövningen skall hänsyn tas inte bara till den
föriusl som drabbar den som har betingat sig vitet utan också till hans
intresse i övrigt av all en viss handling företas eller underiåts liksom till
övriga föreliggande omständigheter. Frågan om ett vite är obilligi skall avgöras
med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt när vitet krävs ut. Har ett
förverkat vite betalats utan förbehåll, kan det inte krävas tillbaka med stöd
av denna paragraf
Enligt 37 S första stycket skall bestämmelserna i
36 S om nedsättning av vite äga motsvarande tillämpning i vissa andra
situationer. Del gäller sådana fall då en avtalspart, för den händelse avtalet
skulle hävas på grund av underiåtet fullgörande från hans sida, har förbundit
sig atl fullgöra sin prestation eller låta motparten behålla vad som redan har
eriagts, trots att avtalet hävs,
37 S andra stycket innehåller ett förbud mot förbehålFom förverkande av
pant (den s. k. lex commissoria). Bestämmelsen innebär att ett förbehåll om alt
pant eller annan säkerhet skall vara förverkad, om den förpliktelse för vars
fullgörande säkerheten har ställts inte fullgörs på rätt sätt, skall vara ulan
verkan,
38 S behandlar s, k, konkurrensklausuler. Bestämmelsen avser sådana fall
då någon till förebyggande av konkurrens har betingat sig av någon annan att
inte bedriva handel eller annan verksamhet av visst slag eller atl inte la
anställning hos någon som bedriver sådan verksamhei. En sådan uifiistel-se är
inte bindande, om den sträcker sig längre än som kan behövas för au hindra
konkurrens elierom den i alltför hög grad inskränker den förpliktade i hans
frihet att utöva förvärvsverksamhet. Vid prövningen skall hänsyn tas också till
det intresse den berättigade har av atl förbudet upprätthålls.
2,2,2
Försäkringsavtalslagen
Ett väsentligt syfte med tillkomsten av 1927 års
försäkringsavtalslag var alt skydda försäkringstagarna mot alltför hårda
försäkringsvillkor, 1 lagen infördes därför vissa tvingande regler som
begränsar parternas avtalsfrihet. Till de tvingande bestämmelserna hör en stor
del av reglerna om försäkringstagarens förpliktelser.
Emellertid ansågs det inte möjligt att införa
tvingande regler för varje särskilt fall där missbruk av avtalsfriheten kunde
tänkas förekomma. En alltför långtgående detaljreglering skulle verka hämmande
på försäkringsväsendets utveckling, I stället kompletterades de tvingande
reglerna med en generalklausul i 34 S som öppnar möjlighet till jämkning av
obilliga försäkringsvillkor utan att riktlinjerna anges i detalj.
Generalklausulen innebär alt ett försäkringsvillkor som avviker från
försäkringsavtalslagen och som i något fall skulle leda till uppenbar
obillighet kan jämkas eller lämnas utan
Prop.
1975/76:81 15
avseende,
om detta kan anses överensstämma med god försäkringspraxis.
Enligt ordalydelsen avser generalklausulen sålunda
endast villkor som avvikerfrån försäkringsavtalslagen. Det torde emellertid
inte föreligga något hinder mot att med stöd av generalklausulen underkänna ett
villkor som avser en fråga som inte har reglerats i lagen. Däremot är det
osäkert om elt villkor som överensstämmer med en bestämmelse i lagen kan
åsidosättas med stöd av generalklausulen.
Vid lagens tillkomst lorde det inte ha varit avsett
att generalklausulen skulle kunna tillämpas på den avtalade försäkringspremien.
Något uttryckligt undantag för premien har emellertid inte gjorts.
Generalklausulen var vid tillkomsten föremål för
åtskillig diskussion. På vissa håll ansågs den utgöra en fara för
rättssäkerheten genom att den gav domstolarna en allmän befogenhet att
åsidosätta villkor som parterna hade varit överens om. Häremot framhölls att
det för bestämmelsens tillämpning krävdes inte bara att ett villkor skulle leda
till uppenbar obillighet utan också atl del kunde anses överensstämma med god
försäkringspraxis alt åsidosätta villkoret. Som överdrivna betraktades också de
farhågor som hade framförts för att generalklausulen skulle uppmuntra till
obefogade rättegångar. För den som väckte talan med stöd av generalklausulen
måste det stå klart att hans utsikter till framgång var obetydliga, om han inte
kunde få stöd för sin talan från sakkunnigt håll.
Enligt sin ordalydelse är generalklausulen
tillämplig endast pä försäkringsavtal. Däremot gäller den inte beträffande
andra överenskommelser mellan försäkringsgivare och försäkringstagare, t. ex.
med anledning av inträffat skadefall. Bestämmelsen torde emellertid ofta kunna
tillämpas analogt, i sådana fitll.
Som har nämnts tidigare är försäkringsavtalslagen f
n. föremål för översyn av försäkringsrättskommittén, vars arbete i första hand
är inriktat på att förbättra försäkringstagarnas ställning,
2,2,3
Skuldebrevslagen
Generalklausulen i 8 S skuldebrevslagen innebär alt
villkor i skuldebrev får jämkas eller lämnas utan avseende, om tillämpning av
villkoret uppenbarligen skulle vara stridande mot gott affärsskick eller
eljest otillbörlig.
Som skäl för att i skuldebrevslagen införa en
generalklausul motsvarande 34 S försäkringsavtalslagen angavs i förarbetena att
det just på skuldebrevs-området inte sällan inträffar att den ene kontrahenten
har en övermäktig ställning som gör det möjligt för honom att ensidigt diktera
avtalsvillkoren. Detta kan inträffa vare sig långivaren är en enskild person
eller en bank e. d., men de lånesökandes ställning är särskilt svag i
förhållande till bankerna som brukar använda standardiserade
skuldebrevsformulär. I praktiken saknar en lånesökande varje möjlighet att
driva igenom uteslutandet av en klausul som kan leda till missbruk i
tillämpningen.
Prop. 1975/76:81 16
Enligt förarbetena gäller generalklausulen inte
bara när det är borgenären som åberopar ett otillbörligt villkor eller när del
beror på hans övermäktiga ställning att ett visst villkor har tagits in i ett
skuldebrev. Bestämmelsen kan tillämpas också på villkor som har drivits igenom
av gäldenären eller som har råkat komma med i ett skuldebrev av rent
förbiseende e. d.
Vid sin granskning av lagförslaget framhöll
lagrådet alt den föreslagna generalklausulen måste få en vidsträckt analogisk
tillämpning. Bestämmelsen innebar att det i obligationsrätien infördes en
allmän princip om frihel för domstolarna atl åsidosätta villkor vilkas
tillämpning ansågs otillböriig i det särskilda fallet. Lagrådet ansåg det
tveksamt om en sådan princip borde lagfästas. I vart fall kunde ifrågasättas om
inte bestämmelsen borde las in i avtalslagen. Enligt lagrådet krävdes
emellertid i så fall nordisk enhetlighet. Sedan det hade visat sig att det
inte gick att uppnå nordisk enighet på denna punkt, behölls generalklausulen i
skuldebrevslagen.
2.2.4
Jordabalken
Bestämmelserna om arrende och hyra i lagen (1907:36
s, 1) om nytijan-deräii lill fast egendom var från början huvudsakligen av
disposiliv art. Genom successiva reformer kom den arrende- och hyresrättsliga
lagstiftningen emellertid att i allt högre grad fä tvingande karaktär. 1
samband med 1939 års revision av nyttjanderättslagen infördes en generalklausul
för hyresförhållanden (3 kap. 43 S, fr. o. m. år 1969 3 kap, 64 S), När nya
jordabalken trädde i kraft den 1 januari 1972, fördes bestämmelsen med i sak
oförändrat innehåll över till 12 kap. 64 S jordabalken. Samtidigt infördes en
motsvarande generalklausul för arrendeförhållanden i 8 kap, 27 S jordabalken,
I de båda paragraferna föreskrivs atl ett arrende- resp. hyresvillkor får
jämkas eller lämnas utan avseende, om tillämpning av villkoret uppenbarligen
skulle strida mot god sed i arrende- resp. hyresförhållanden eller eljest vara
otillbörlig.
1
förarbetena till 1939 års ändringar i hyreslagstiftningen framhölls att det i
formulär lill hyreskontrakt ofta togs in villkor som var ägnade atl i alltför
hög grad tillgodose hyresvärdens intresse. Även om hyresgästen i regel inte
hade en lika underiägsen ställning gentemot hyresvärden som en lånesökande mot
en bank, fick hyresvärden i allmänhet betraktas som den starkare parten. Inte
sällan förekom det alt hyresgästen skrev under kontrakt med uppenbart obilliga villkor.
Detla kunde bero på alt hyresgästen inte från början ville äventyra det goda
förhållandet till hyresvärden eller på alt hyresgästen räknade med att det inte
skulle bli tal om att tillämpa villkoren. Även om en hänsynslös tillämpning av
oiillböriiga villkor förekom endast i undantagsfall, var hyresgästens ställning
mot värden försvagad på ett icke tillböriigt sätt redan genom att värden hade
möjlighet att åberopa sådana villkor.
Prop.
1975/76:81 17
Även hyresvärden har möjlighet atl åberopa
generalklausulen. 1 förarbetena uppmärksammas särskilt det fallet att ett
hyresavtal har slutits för lång lid mot en mycket låg hyra som så småningom
kommer atl framstå som orimligt låg på grund av fallande penningvärde, stigande
bränslekostnader e.d.
Generalklausulen tar inte bara sikte på villkor i
det ursprungliga hyresavtalet. Den gäller också innehållet i muntliga eller
skriftliga ändrings- eller tilläggsavtal eller andra särskilda överenskommelser
angående hyresförhållandet.
1 samband med 1973 års ändringar i
hyreslagstiftningen berördes också tillämpningen av generalklausulen.
Ändringarna innebar bl. a. atl bosiadshy-resgäst fick rätt alt under löpande
hyresperiod säga upp långiidsavtal för omprövning av hyresvillkoren. Någon
motsvarande rätt infördes inie i fråga om lokaler. I propositionen (prop.
1973:23 s. 112) hänvisades i del sammanhanget till möjligheten alt jämka
hyresvillkor med stöd av 12 kap, 64 S jordabalken. En hänvisning till
generalklausulen gjordes också i anslutning till bestämmelserna om hyrans
storiek (s. 160).
Som skäl för alt införa en generalklausul för
arrendeförhållanden anfördes i förarbetena (prop. 1970:20 s. 964) endast atl
arrendelagstiftningen borde innehålla en uttrycklig generalklausul i likhet med
vad som gällde beträffande hyra.
2.2,5
Lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar
Lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares
uppfinningar innehåller bestämmelser om rätlen till uppfinningar som har
gjorts av arbetstagare i såväl allmän som enskild tjänst, Lagen är i princip
disposiliv, Föratt trygga arbetslagarens rätt har emellertid vissa regler
gjorts tvingande, 1 6 S första stycket föreskrivs sålunda att en arbetstagare
inte kan avstå från skälig ersättning fören uppfinning redan före dess
tillkomst. Vidare finns i 7 S andra stycket en bestämmelse som förbjuder
arbetsgivaren atl inskränka arbetstagarens rätt att förfoga över sin
uppfinning under längre tid än elt är efter det anställningen har upphört.
Vid sidan av de tvingande reglerna finns i 9 S en
generalklausul. Där föreskrivs att ett villkor som har tagits in i avtal
rörande rätten till arbetstagares uppfinning får jämkas eller lämnas utan
avseende, om tillämpningen av villkoret uppenbarligen skulle vara stridande
mot god sed eller eljest otillböriig,
1 förarbetena diskuteras huvudsakligen två fall när
generalklausulen kan bli tillämplig. Det första fallet hänger samman med att
uppfinningar enligt lagen delas upp i olika kategorier. Del övervägdes att
införa ett förbud mot avtal som ger arbetsgivaren ensamrätt alt avgöra till
vilken kategori en uppfinning skall hänföras. Någon sådan bestämmelse infördes
inte, men departementschefen uttalade (NJA 11 1949 s. 650 och 658) att
generalklau-
2 Riksdagen 1975/76. I samt. Nr Hl
Prop.
1975/76:81 18
sulen
kunde bli tillämplig om arbetsgivaren förbehöll sig sådan ensamrätt. Det andra
fallet avser sådana situationer då en arbetstagare i efterhand avstår från
ersättning för en uppflnning eller godtar en ersäitning som är orimligt låg. Om
elt sådani villkor framstår som otillbörligt, bör arbetstagaren kunna
tillerkännas skälig ersättning med tillämpning av generalklausulen. Det påpekas
att samma resultat i särskilt stötande fall kan uppnås med stöd av vissa
bestämmelser i 3 kap, avtalslagen (NJA 11 1949 s. 653).
2,2,6
Lagen om avbetalningsköp
Det främsta syftet med lagen om avbetalningsköp
äran skydda den som har köpt en vara på avbetalning mot att säljaren missbrukar
den maktställning han får genom att förbehålla sig äganderätten lill dess
varan är betald, Lagen innehåller därför ett antal tvingande regler. Av störst
praktisk betydelse är reglerna om förutsättningarna för att säljaren skall få
ta tillbaka godset eller göra gällande någon annan påföljd på grund av
bristande betalning,
Lagen innehåller inte några detaljerade
bestämmelser om påföljden av atl köparen åsidosätter andra förpliktelser än
sådana som avser betalningen, t, ex. att hälla godset brandförsäkrat eller atl
göra anmälan om flyttning. För att inte lagens syfte skulle motverkas genom att
säljaren föreskrev hårda [råföljder för sådana försummelser infördes vid lagens
tillkomst en bestämmelse i 2 S andra stycket som innebar att uppenbart
obilliga villkor av det slaget kunde åsidosättas.
När lagen ändrades år 1953 ansågs det inte vara
möjligt att uttryckligen ange alla avtalsvillkor som kunde anses otillbörliga.
Efter mönster av bl. a. 8 S skuldebrevslagen infördes därför i 8 S första
stycket lagen om avbetalningsköp en generalklausul som ersatte den mer
begränsade regeln i 2 S andra stycket. Generalklausulen innebär att villkor vid
avbetalningsköp får jämkas eller lämnas ulan avseende, om tillämpningen av
villkoret uppenbarligen skulle vara stridande mot gott affärsskick eller eljest
otillbörlig.
Under förarbetena uttalades delade meningar i
frågan om även det avtalade vederiaget borde kunna angripas med stöd av
generalklausulen. Departementschefen (NJA II 1953 s.
300) ansåg emellertid att generalklausulen i princip borde kunna tillämpas på
samtliga villkor. Han ansåg sig därför inte kunna tillstyrka att det avtalade
vederiaget direkt undantogs från regelns tillämpningsområde. Han framhöll
emellertid att ett villkor som var så iögonenfallande för köparen som
vederlaget måste anses inta en viss särställning. Enligt hans mening kunde det
förmodlingen väntas att bestämmelsen i praktiken knappast skulle komma att
utnyttjas för en jämkning av vederiaget neråt i andra fall än dä en sådan
jämkning lika väl hade kunnat komma till stånd enligt avtalslagens ockerregler.
Prop.1975/76: 81 19
2.2.7 Upphovsrättslagen
Upphovsrätlslagen innehåller bestämmelser lill
skydd för författare och andra upphovsmän till litterära och konstnäriiga verk
m. m. I förarbetena diskuterades möjligheten att införa vissa tvingande
bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt, Det framhölls alt författare och
konstnärer inte sällan slår främmande för affärsmässiga och ekonomiska
överväganden och saknar den erfarenhet som behövs för atl bedöma det ekonomiska
värdet av den rätt som överlåts. Vidare är det ofta svårt för parterna alt
överblicka de konsekvenser som ell avtal om överiåtelse av upphovsrätt kan
medföra för framtiden, exempelvis vid överiåtelse mot engångsersättning.
Några tvingande bestämmelser om upphovsrättens
övergång togs emellertid inte in i lagen. 1 stället infördes till skydd för
upphovsmannen en generalklausul i 29 S upphovsrättslagen. Där föreskrivs att
villkor som har tagits in i avtal om överlåtelse av upphovsrätt får jämkas
eller lämnas ulan avseende, om tillämpning av villkoret uppenbarligen skulle
vara stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest otillböriig.
Vid granskningen av lagförslaget uttalade lagrådet
atl generalklausulen inte borde lillämpas så återhållsamt som skuldebrevslagens
generalklausul, eftersom de sociala förutsättningarna i fråga om parternas
ekonomiska jäm-spelthet varolika. Som regel torde upphovsmannen vara den
svagare parten. Liksom generalklausulen för hyresförhållanden i åtskilliga fall
hade använts till hyresgästens skydd borde den föreslagna klausulen i
upphovsrättslagen lillämpas i sådan omfattning atl upphovsmännen fick
erforderiigt skydd (prop, 1960:17 s. 389),
2.2.8 Motivuttalanden
om analog tillämpning av generalklausulerna
Som tidigare har nämnts anses generalklausulen i 8
S skuldebrevslagen ge uttryck för en allmän obligationsrällslig princip som ger
domstolarna frihel atl åsidosätta villkor vilkas tillämpning i del särskilda
fallet framstår som klart otillböriig. 1 några fall har frågan om analog
tillämpning av generalklausulerna uppmärksammats i samband med ny
förmögenheisrättslig lagstiftning.
Under förarbetena till patentlagen (1967:837)
övervägdes möjligheten att införa en generalklausul beträffande frivilliga
licensupplätelser. Tanken avvisades av departementschefen med hänvisning till
alt bestämmelserna i lagen i princip inte behandlade avtalsförhållanden. Han
framhöll emellertid att domstols rätt att jämka oiillböriiga avtalsvillkor
torde vara uttryck för en allmän rättsgrund.sats, som även ulan en uttrycklig
bestämmelse i patentlagen skulle kunna tillämpas också inom patenträttens
område (NJA II 1968 s. 77).
Vid tillkomsten av mönsterskyddslagen (1970:485)
och växtförädlarrätts-lagen (1971:392) gjordes uttalanden av liknande innebörd
(NJA II 1970 s.
Prop. 1975/76: 81 20
92,
prop. 1971:40 s. 134).
Under förarbetena lill lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse m. m. diskuterades behovet av särskilda
bestämmelser för att hindra ogynnsamma verkningar av s. k. antastbarl
pensionslöfte, dvs. löfte lill vilket knutits det villkoret atl pension skall
utgå endast om arbetstagaren är i arbetsgivarens tjänst när han uppnår
pensionsåldern (NJA 11 1967 s. 165, 168). I det utredningsförslag som låg till
grund för lagstiftningen föreslogs en bestämmelse i avtalslagen om att ett
sådant villkor skulle kunna jämkas eller lämnas utan avseende, om dess
tillämpning från arbetsgivarens sida uppenbariigen skulle vara otillböriig.
Departementschefen ansåg emellertid att det var obehövligt att inlora en
särskild bestämmelse härom, eftersom det syntes vara möjligt alt ingripa moi
sådana villkor i tillräcklig utsträckning enligt grunderna för 8 S
skuldebrevslagen.
Enligt 3 kap. I S skadeståndslagen (1972:207) är
arbetsgivare ansvarig för skada som arbetstagare vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten. Under förarbetena (prop, 1972:5 s. 240) diskuterades
möjligheten att göra reglerna om principalansvarel tvingande för alt förhindra
atl arbetsgivaren helt eller delvis friskriver sig från sitt ansvar.
Departementschefen ställde sig emellertid avvisande härtill med hänvisning
till alt möjligheterna alt jämka eller helt åsidosätta friskrivningsklausuler
med tillämpning av grunderna för 8 S skuldebrevslagen fick anses tillräckliga.
Han framhöll alt denna bestämmelse och dess motiv gav utrymme fören tillämpning
som var mindre återhållsam än den som hade kommit till uttryck i rättspraxis.
Han ansåg sig kunna räkna med atl domstolarna skulle anpassa sin
rättstillämpning i detta hänseende till samhällsutvecklingen och till de
allmänna värderingar som är förhärskande vid bedömningen av vad som anses
tillböriigt och otillbörligt på avtalsområdet.
Departementschefen
hänvisade till jämkningsmöjligheten enligt 8 S skuldebrevslagen också i fråga
om avtal som innebär ett strängare skadeståndsansvar för arbetstagaren än vad
som följer av 4 kap. I S skadeståndslagen (prop. 1972:5 s. 561),
Frågan om jämkning av otillbörliga avtalsvillkor
diskuterades också under förarbetena lill konsumentköplagen (1973:877). Med
hänsyn till syftet med konsumentköplagen borde enligt köplagsutredningen (SOU
1972:28 s, 63, 96) ell otillbörligt villkor i ett köpeavtal kunna jämkas eller
lämnas ulan avseende med stöd av den allmänna rättsgrundsats som hade kommit
till uttryck i bl, a. 8 S skuldebrevslagen. En domstol borde sålunda kunna
ingripa mot villkor som innebär att en tvingande lagregel kringgås. Enligt
utredningen var någon uttrycklig lagregel härom inte behövlig. Departementschefen
(prop, 1973:138 s, 125) avstod från att gå närmare in på frågan i vilken
utsträckning en domstol kan åsidosätta avtalsvillkor av del åsyftade slaget med
stöd av de förmögenhetsrättsliga generalklausulerna. Han hänvisade till
generalklausuluiredningens pågående arbete och till att del under remissbehandlingen
av köplagsutredningens förslag inie hade kommit fram
Prop.
1975/76:81 21
något
önskemål om att en allmän jämkningsregel skulle införas i konsumentköplagen.
2.2.9
Rättspraxis
1 fråga om rättspraxis beträffande de
civilrältsliga generalklausulerna hänvisas lill den redogörelse för
publicerade rättsfall som utredningen har lämnat på s. 53-69 i sitt betänkande.
2.3
Näringsrättsliga generalklausuler
2.3.1 Marknadsföringslagen
Som tidigare nämnts är det primära syftet med
marknadsföringslagen atl skydda konsumenterna mot reklam o. d. som är ohederiig
eller skadlig pä annat sätt. Den centrala bestämmelsen utgörs av en generalklausul
i 1 S som gör det möjligt att ingripa mot reklamåtgärder och andra handlingar
som en näringsidkare företar vid marknadsföring av en vara eller tjänst. Om en
sådan handling strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare, kan förbud meddelas näringsidkaren att
fortsätta med den elieratt företa annan liknande handling. Förbud meddelas av
marknadsdomstolen och skall normalt förenas med vite. Fråga om förbud tas upp
efter ansökan av KO, Beslutar KO alt inte göra ansökan i ett visst fall, (är
ansökan i stället göras av näringsidkare som berörs av handlingen eller av
sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare, 1 fall som inte
är av större vikt Iir fråga om förbud prövas av KO genom s. k. förbudsföreläggande.
Delta innebär atl KO förelägger vederbörande näringsidkare elt förbud vid vite
alt fortsätta med en viss reklamåtgärd e. d. eller att företa annan liknande
handling. Ett sådant förbud gäller endast om föreläggandel godkänns av näringsidkaren.
1 så fall får det samma verkan som ett förbud som har meddelats av marknadsdomstolen,
2.3.2 Avtalsvillkorslagen
Del främsta syftet med avlalsvillkorslagen är alt
få till stånd elt förbäitrai konsumentskydd när det gäller utformningen av
kontraktsformulär som används i olika branscher på konsumtionsmarknaden.
Avtalsvillkorslagen bygger liksom marknadsföringslagen på en generalklausul som
är intagen i 1 S första stycket. Bestämmelsen är tillämplig på villkor som
näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tjänst lill konsument för
enskilt bruk. Är ett sådant villkor med hänsyn till vederiaget och övriga
omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om
det är påkallat frän allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud all i framliden
i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud
Prop.
1975/76:81 22
skall
normall förenas med vite. Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande
tillämpning när en näringsidkare erbjuder konsument att mot vederiag förvärva
nyttjanderätt till lösöre för enskilt bruk.
Fråga om förbud tas upp efter ansökan av KO.
Beslutar KO att inte göra ansökan i ett visst fall, får ansökan göras av sammanslutning
av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Liksom enligt marknadsföringslagen
får KO i fall som inte är av större vikt utfärda förbudsföreläggande.
Det bör anmärkas alt avtalsvillkorslagen
ursprungligen avsåg "otillbörliga" villkor men all detta ullryck
byttes ui mot "oskäliga" villkor i samband med införandet av
konsumentköplagen.
I motiven till avtalsvillkorslagen uttalades (prop.
1971:15 s, 70 fO att ett villkor typiskt sett fick anses som otillbörligt mot
konsumenten, om det med avvikelse från gällande dispositiva rättsregler gav
näringsidkaren en förmån eller berövade konsumenten en rättighet och därigenom
åstadkom en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och
skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan
parterna inte längre var för handen. Det blev fråga om en totalbedömning av
avtalets verkningar för parterna. Härvid måste såväl priset som övriga
avtalsvillkor tas i betraktande. Det underslröks att den nya lagen inte skulle
kunna användas som ell instrument för priskonlroll men att å andra sidan bedömningen
av övriga villkor måste ske under hänsynstagande till vederlagets storiek.
Bedömningen av om ett villkor var olillböriigt eller ej skulle ske med
utgångspunkt i en jämförelse med de verkningar som skulle följa av gällande
rättsregler, främsi köplagens dispositiva bestämmelser.
I motiven gavs exempel på villkor som genomgående
borde betraktas som oiillböriiga mot konsumenten. Hit hörde villkor som innebar
alt säljaren fick en acceptfrisi utan tidsbegränsning och att köparen således
blev ensidigt bunden av sitt anbud under obegränsad lid. Som otillbörlig ansågs
också klausulen "i befintligt skick" när del gällde försäljning av
fabriksnya varor. Som exempel nämndes vidare s. k. garantiuifästelser som inte
gav köparen någon rätt att häva köpet på grund av fel i godset, villkor som
innebar att säljaren ensam fick avgöra om fel i godset förelåg, force
majeure-klausuler som gav säljaren rätt att uppskjuta sin prestation under
obestämd tid saml prishöjningsklausuler som innebar att säljaren ensidigt kunde
höja priset under hänvisning till vilka omständigheter som helst inom eller
utom hans kontroll.
Vid bedömningen borde emellertid hänsyn tas inte
bara till ett villkors innehåll utan också lill hur det utformades och
presenterades. Som exempel nämndes bl. a. garantiåtaganden vid köp av
kapitalvaror. Ofta innebar sådana garantier att köparen fick en sämre ställning
än enligt köplagen. Men genom att villkor av del slaget presenterades som
garaniierbjudanden väckte de hos konsumenten en felaktig föreställning om
särskilt långtgående åtaganden från säljarens sida,
1
propositionen till konsumentköplag uttalade föredragande statsrådet
Prop. 1975/76:81 23
(prop, 1973:138 s. 118) att de tvingande civilrätlsliga
reglerna självfallet inte fick lägga hinder i vägen när det gällde alt med stöd
av avtalsvillkorslagen driva igenom kontraktsvillkor som gav konsumenterna en
starkare ställning än dessa regler innebar. Ett avtalsvillkor som uppfyllde de
minimikrav som den tvingande civilrättsliga lagstiftningen ställde upp kunde
ändå vara att betrakta som olillböriigt i avtalsvillkorslagens mening med
hänsyn till de särskilda förhållandena i en viss bransch,den begagnade
försäljningsmetoden etc.
För att förhindra varje möjlighet
till missförstånd och för all förebygga att tillkomsten av konsumentköplagen
ledde till all näringsidkarsidan reste starkare motstånd än dittills mot
förändringar av avtalsvillkor som i och för sig var förenliga med
konsumentköplagens minimiregler föreslog föredragandenatt avtalsvillkorslagens
uttryck "oiillböriiga" avtalsvillkor skulle ändras till
"oskäliga" avtalsvillkor. Han framhöll emellertid att ändringen inte
var avsedd att medföra någon egentlig ändring i praxis och de allmänna
bedömningsprinciper som hade angetts i avtalsvillkorslagens förarbeten.
Frågan om förhållandet mellan
näringsrätlslig och civilrättslig lagstiftning berördes som tidigare nämnts i
förarbetena till avtalsvillkorslagen (prop. 1971:15 s. 19 ff, 32 ff och 62 fO,
Elt förbud enligt avtalsvillkorslagen tar sikte på en typiserad bedömning av om
ett visst villkor kan anses vara otillbörligt mot konsumenterna som kollektiv.
Den civilrättsliga prövningen däremot gäller frågan om det är olillböriigt att
tillämpa villkoret i ett visst fall. Departementschefen framhöll att
verkningarna av den bristande överensstämmelsen inte borde överdrivas. Den
saknade sålunda betydelse i den mån överiäggningar mellan KO och näringslivet
ledde till en lämplig utformning av standardavtal. Vidare ansåg han att de
civilrältsliga generalklausulerna i viss utsträckning gav domstolarna
möjlighet att anpassa till-lämpningen till de värderingar som borde ligga lill
grund för en modern näringsrätlslig lagstiftning. Förarbetena till
avtalsvillkorslagen och näringsrätlslig praxis ansågs i avsevärd mån komma att
bli vägledande för domstolarnas rättsbildning. Dessutom ansågs del inte
sannolikt atl näringsidkarna i gemen skulle försöka tvinga fram motstridiga
avgöranden enligt de båda regelsystemen. Hade ett förbud utfärdats enligt
avtalsvillkorslagen, lorde del endast i rena undanlagsfall inträffa att en
näringsidkare tog upp frågan om villkorets tillämpning i ett enskilt fall inför
allmän domstol, eftersom han då fick räkna med en avsevärd risk för att
förlora sin talan.
För att fullgöra sin uppgift att
övervaka marknaden har KO systematiskt samlat in och granskal formulär till
standardavtal inom olika branscher, KO:s verksamhet har i stor utsträckning ägt
rum i form av överläggningar med olika branschorganisationer och enskilda
företag. Överenskommelser har träffats på ett flertal områden.
Överenskommelserna har vanligen inneburit att företagen skriftligen har
förbundit sig att ur sina kontrakt mönstra ut avtalsvillkor som har ansetts
oförenliga med avlalsvillkorslagen. Ibland har en överenskommelse befästs genom
att ett företag har godkänt ett av
Prop.
1975/76: 81 24
KO
utfärdat förbudsföreläggande. Hittills har endast ett relativt begränsat antal
ärenden förts lill marknadsdomstolen. Del har huvudsakligen gällt ärenden där
frågan om ett avtalsvillkors förenlighet med lagen har ansetts ha principiell
betydelse.
1 fråga om KO:s och marknadsdomstolens tillämpning
av avtalsvillkorslagen hänvisas till s. 74-82 i utredningens belänkande.
2.4
Utländsk rätt
Avtalslagen, lagen om avbelalningsköp,
försäkringsavialslagen, skuldebrevslagen, lagen om rätten till arbetstagares
uppfinningar och upphovsrätlslagen har samtliga kommit till i samarbete med de
övriga nordiska länderna. Dansk, finsk och norsk rätt innehåller följaktligen
generalklausuler som i stort sett överensstämmer med de svenska. Domstolarna i
de andra nordiska länderna har genomgående tillämpat generalklausulerna med
stor försiktighet,
1 Danmark har en ny marknadsföringslag trätt i
kraft den 1 juni 1975. Lagen innehåller bestämmelser om förbud mot handlingar
som står i slrid med god sed i fråga om marknadsföring. Hit hänförs också
användning av oiillböriiga avtalsvillkor i standardkontrakt. I samband med
lagens tillkomst har inrättats myndigheter som motsvarar marknadsdomstolen och
KO.
I maj 1975 har del danska folkelingel antagit elt
förslag till en ny generalklausul i 36 § avtalslagen. Samtidigt har de
tidigare reglerna i 36 och 37 §§ avtalslagen upphävts. Dessutom har
tillämpningsområdet för ocker-bestämmelsen i 31 § avtalslagen utvidgats.
Den nya generalklausulen är i första hand avsedd
som elt led i bekämpningen av skadlig ekonomisk verksamhet men ger ökade
möjligheter att komma lill rätta med oiillböriiga avtal över huvud taget. Avtal
eller annan rättshandling skall kunna åsidosättas helt eller delvis, om del
skulle vara "urimeligt" eller i strid med "redelig
handlemäde" att göra rättshandlingen gällande. Vid prövningen skall hänsyn
las till förhållandena vid avtalets tillkomst, avtalets innehåll och senare
inträffade omständigheter. Enligt förarbetena skall bestämmelsen kunna användas
för atl skydda konsumenter och andra mot att en ekonomiskt starkare och mer
sakkunnig part använder standardkontrakl som innehåller oiillböriiga villkor
eller på annat sätt utnyttjar sin överiägsna ställning.
1 Norge finns en marknadsföringslag sedan 1973.
Lagens centrala bestämmelse är en generalklausul som förbjuder handlingar som
strider mot god affärssed mellan näringsidkare eller som är
"urimeliga" mot konsument. Tillsynen enligt lagen ankommer på en
konsumeniombudsman och ett marknadsråd med i stort sett samma funktioner som
motsvarande myndigheter i Sverige.
Frågan
om den framtida utformningen av generalklausulerna i förmö-
Prop. 1975/76:81 25
genhetsrätien utreds i Norge av siandardkontraktutvalget.
När del gäller köp av lös egendom har en ny generalklausul redan införts i I S
köplagen med giltighet från den I januari 1975. Bestämmelsen innebär atl ett avtalsvillkor
helt eller delvis kan åsidosättas, om det skulle vara "urimelig"
eller i strid med god affärssed att göra villkoret gällande. Motsvarande gäller
om det i ett visst fall skulle vara "urimelig" atl göra gällande
handelsbruk eller annan sedvänja.
18 § i den norska Prisloven
innehåller förbud mot atl ta, kräva eller avtala priser som är "urimeliga".
Vidare föreskrivs förbud mot avtalsvillkor som är "urimeliga" mot
annan part eller som uppenbart står i strid med allmänna intressen.
Bestämmelsen utgör såväl en näringsrättslig regel som kompletteras med
offentliga konlrollföreskrifler som en civilrättslig regel om ogiltighet av
avtal. Det är emellertid omstritt i vilken utsträckning bestämmelsen kan
tillgripas för att åsidosätta otillbörliga avtalsvillkor.
I Finland har under våren 1975
lagts fram ett förslag till konsument-skyddslag. Förslaget innehåller
bestämmelser om marknadsföring, oskäliga avtalsvillkor, hemförsäljning m. m.
Slutligen bör nämnas att flertalet
av de utredningar som har redovisats i avsnittet 2,1 bedriver sin verksamhet i
nordiskt samarbete. På flera områden arbetar statliga utredningar i de andra
nordiska länderna med motsvarande frågor.
Vad beträffar utländsk rätt i
övrigt hänvisas till den redogörelse för lagstiftning och rättspraxis i vissa
utomnordiska länder som finns på s. 84-101 i utredningens betänkande.
3 Utredningen
3.1
Behovet av en ny generalklausul m. m.
3,1,1
Konsumentförhållanden
Utredningen erinrar om att dess
uppdrag har kommit till i nära samband med arbetet på avtalsvillkorslagen. 1
direktiven hänvisas bl, a. till behovet av alt skapa ell skydd för
konsumenterna mot betungande bestämmelser i standardformulär.
Avtalsvillkorslagen är ett viktigt led i strävandena att förbättra
konsumentskyddet. Den skall kunna tillämpas utan bundenhet av de grundsatser
som tidigare har varit vägledande för domstolarnas till-lämpning av
civilrättsliga generalklausuler. En reform av generalklausulerna bör enligt
direktiven i första hand gå ut på att ge domstolarna vidgade möjligheter atl
ogiltigförklara eller jämka avtal eller avtalsvillkor vilkas till-lämpning i
det särskilda fallet framstår som otillbörlig. På det sättet kommer
tillämpningen av generalklausulerna att bringas i närmare samklang med
principerna i avtalsvillkorslagen.
Prop. 1975/76:81 26
Utredningen diskuterar förhållandet mellan
avtalsvillkorslagen och de civilrättsliga generalklausulerna ur olika
synvinklar. Till en början tar utredningen upp frågan om verkan av att
marknadsdomstolen meddelar förbud mot ett visst villkor. Något egentligt
erfarenhetsmaterial för bedömningen av denna fråga finns ännu inte. Del finns
enligt utredningen anledning anta att det inte kommer alt bli särskilt vanligt
att näringsidkare använder villkor i strid med förbud som har meddelats av
marknadsdomstolen. De viten som förenas med marknadsdomstolens förbud är så
höga att de bör ha en starkt återhållande verkan. Dessutom krävs för att ett
villkor som har förbjudits av marknadsdomstolen skall komma under bedömning av
allmän domstol inte bara att en näringsidkare använder villkoret i sin verksamhet
utan också att han vid tvist rältsligen hävdar det gentemot sin motpart.
Enligt utredningen måste man dock räkna med att det
kan uppstå situationer där frågan om den civilrättsliga verkan av ett förbud
blir aktuell. Som exempel nämner utredningen bl. a. att en näringsidkare, sedan
förbud har meddelats mot ett visst villkor, går över till att använda ett
villkor som skiljer sig något från det förbjudna men som dock får anses vara
"väsentligen samma villkor" och som därför omfattas av förbudet.
Vid bedömningen av sädana situationer måste
uppmärksammas atl allmän domstols avgöranden sker från andra utgångspunkter än
marknadsdomstolens. Prövningen enligt avtalsvillkorslagen tar sikte på en
typiserad bedömning av om elt visst villkor kan anses vara olillböriigt mot
konsumenterna som kollektiv. Den civilrättsliga prövningen däremot gäller
frågan om del är olillböriigt alt tillämpa ett villkor i ell visst fall.
Redan hänsyn till olikheten i bedömningsgrunderna
leder enligt utredningens mening till att den civilrättsliga lagstiftningen
inte kan ges en sådan utformning all de allmänna domstolarna blir bundna av
marknadsdomstolens avgöranden. Även andra praktiska och principiella skäl
talar i samma riktning. Allmän domstol bör givetvis ha möjlighet atl
självständigt tillämpa civilrättsliga principer utan att vara bunden av
marknadsdomstolens förbud. Bedömningen vid allmän domstol kan också vara
beroende av processuella regler. Enligt utredningen bör de allmänna domstolarna
ha full frihet atl ta hänsyn till samtliga omständigheter i varje särskilt
fall.
Utredningen anser följaktligen alt ett förbud som
har meddelats enligt avtalsvillkorslagen inte automatiskt bör medföra alt
användning av del förbjudna villkoret bedöms som otillbörlig i en civilprocess.
Delta bör gälla också när överensstämmelsen är stor mellan den fråga som
marknadsdomstolen har bedömt och den som allmän domstol har atl la ställning
lill.
Det sagda innebär emellertid inte att
marknadsdomstolens avgöranden blir utan betydelse för den civilrättsliga
bedömningen. Enligt utredningen kan man tvärtom vänta att de allmänna
domstolarna kommer att tillmäta marknadsdomstolens avgöranden den största vikt
vid tillämpningen av generalklausulen. En näringsidkare som använder ett
villkor i strid med mark-
Prop.
1975/76:81 27
nadsdomstolens
förbud kan i princip räkna med all överträdelse av förbudet ocksä medför
civilrätlsliga påföljder.
Vad som har anförts om den civilrättsliga
betydelsen av marknadsdomstolens avgöranden bör enligt utredningen väsentligen
gälla också i fråga om ett av KO utfärdat förbudsföreläggande som har godkänts
av vederbörande näringsidkare. Del bör dock beaktas all ett förbud som har
kommit lill på det sättet inte har föregåtts av en lika ingående prövning som
ett förbud som har meddelats av marknadsdomstolen.
Det kan i vissa fall inträffa atl ett villkor
visserligen har varit föremål för förbud av marknadsdomstolen men att
användningen inte direkt träffas av förbudet. Så är fallet om villkoret ingår i
ett avtal som ingåtts innan förbudet meddelades eller om villkoret används av
någon annan näringsidkare än den mot vilken förbudet har riktals. 1 sådana
fall är det ännu mer uppenbart att allmän domstol inte kan vara bunden av
marknadsdomstolens beslut. Men även i sådana fall kan de! väntas al!
domstolarna tar betydande hänsyn lill bedömningen enligt avtalsvillkorslagen.
Samtidigt måste de särskilda förhållandena i den aktuella tvisten beaktas, t,
ex. i vad mån näringsidkaren känt till marknadsdomstolens förbud. Givelvis bör
del dock vara möjligt att ta hänsyn till förbudet, även om parten varken hade
eller borde ha haft kännedom om detta.
En något annoriunda situation föreligger när ett
avtalsvillkor har utformats i överensstämmelse med en överenskommelse mellan KO
och en näringsidkare eller en branschorganisation. Använder en näringsidkare
ett villkor mot vilket KO har ingripit förhandlingsvägen, föreligger
visserligen åtskilliga likheter med del fallet att ett avtalsvillkor används i
slrid med ett uttryckligt förbud. Skillnaderna är emellertid också betydande.
Eftersom marknadsdomstolens beslut direkt avser om ett visst villkor är att
betrakta som oskäligt eller inte och domstolen har beslutanderätt som enda
instans i denna fråga, måste särskild auktoritet tillerkännas dess beslut. Till
detta kommer alt utgången i marknadsdomstolen baseras på rent rättsliga
överväganden, medan KO är oförhindrad att också lägga lämplighelsöverväganden
till grund för sitt ställningstagande. Förhandlingsuppgörelser kan ibland också
vara resultatet av kompromisser.
Enligt utredningen kan man dock vänta att de
allmänna domstolarna kommer alt ta hänsyn till de resultat KO har uppnått genom
förhandlingar. Bedömningen måste emellertid bli starkt beroende av
omständigheterna i det enskilda fallet. Bl, a. bör hänsyn tas till om en
näringsidkare som är part i en civilprocess rörande användningen av ett villkor
mot vilket KO har ingripit har varit representerad vid överläggningarna med KO.
Å andra sidan måste de allmänna domstolarna stå
fria också i motsatt riktning. Även villkor mot vilka KO inte har funnit
anledning atl ingripa eller som har kommit till under hans medverkan kan
befinnas leda till otillbörliga konsekvenser. Särskilt bör beaktas att det ofta
är omöjligt att formulera ett villkor sä att det aldrig kan leda till ett
olillböriigt resultat.
Prop.
1975/76:81 28
Jämkning
bör kunna komma i fråga även när det gäller ett villkor som i och för sig kan
anses fullt skäligt. Enligt utredningen är det av stor vikt att en konsument
som anser att tillämpningen av elt visst villkor skulle leda till betungande
konsekvenser för honom inte avfärdas med invändningen alt villkoret har
"godkänts" av KO eller inte har föranlett inskridande av honom.
Generalklausulerna kan ha betydelse för
konsumentskyddet även i frågor där avlalsvillkorslagen saknar direkt betydelse.
Antalet villkor som hittills har prövats av marknadsdomstolen är ganska litet.
Det är svårt att förutse vilken utvecklingen blir i framliden. Vissa allmänna
avtalsvillkor har över huvud laget inte varit föremål för KO:s granskning.
Det finns också stora områden som faller helt
utanför avtalsvillkorslagen. Dit hör bl. a. fastighetsköp, hyra, arrende och
försäkring. Även inom dessa områden har konsumentskyddet stor betydelse, och
formulärrätl förekommer där i betydande utsträckning.
Avtalsvillkorslagen kan sakna direkt betydelse för
tillämpningen av en generalklausul även av andra skäl än att elt villkor inte
har granskats eller inte har kunnat granskas med tillämpning av den lagen.
Individuella villkor kan i praktiken inte bli föremål för granskning enligt
avtalsvillkorslagen. 1 den mån hänsyn skall tas till omständigheterna vid elt
avtals tillkomst berörs bedömningen inte av marknadsdomstolens och KO:s
verksamhet. Vid tillämpningen av en civilrältslig generalklausul bör hänsyn
över huvud taget tas till en mångfald omständigheter som inte alls eller endast
i begränsad omfattning kan inverka vid tillämpningen av avtalsvillkorslagen.
Enligt utredningens mening är del viktigt alt en ny
generalklausul kan bidra till konsumentskyddet också när det gäller omräden och
frågor där avtalsvillkorslagen saknar betydelse. Också på del sättet utgör en
generalklausul ett betydelsefullt komplement till den näringsrätisliga
lagstiftningen. Även om domstolarnas bedömning i sådana fall blir en annan och
i stort sett friare, bör det dock inte hindra all hänsyn tas lill marknadsdomstolens
och KO:s praxis även utanför del område som deras bedömning direkt hänför sig
till. Ett exempel är frågan om reklamationsfristens längd vid köp m, m.
Marknadsdomstolens och KO:s praxis beträffande denna fråga kan ha betydelse,
även när den civilrättsliga bedömningen gäller en avtalstyp som inte har varit
föremål för prövning enligt avtalsvillkorslagen.
3.1,2
.Affärsförhållanden m. m.
1 fråga om generalklausulernas betydelse utanför
konsumentområdet gör sig enligt utredningen två huvudsynpunkter gällande.
För det första kan det finnas samma behov av skydd
även för andra personkalegorierän konsumenter. Del galleri, ex.
lantbrukare,fiskare,skogsarbetare och hantverkare. Under förarbetena till den
konsumentskyddslagstiftning som har genomförts har det inte sällan förts fram
förslag om att mot-
Prop.
1975/76:81 29
svarande
skydd skulle införas för sådana kategorier (se prop. 1973:138 s. 74). Enligt
utredningen finns det möjlighet att med hjälpaven generalklausul låta sådana
principersom lagstiftaren hargodkänl för konsumentområdet fa giltighet också
pä andra områden där det råder samma skyddsbehov som inom det
egentligakonsumentomrädet. Det äremellertid viktigt att en sådan analog
till-lämpning av konsumentskyddsreglerna sker med försiktighet.
För det andra finns det enligt utredningen ett
betydande behov av all kunnajämka oiillböriiga avtalsklausuler även utanför
området föravtal mellan näringsidkare och konsumenter eller likställda. Skälen
härför är i stor utsträckning desamma som på konsumentområdel. Användningen av
standardformulär är starkt utbredd också vid rent affärsmässiga avtal. I
praktiken förekommer det också vid sådana avtal atl den ena parten är nödsakad
all acceptera villkor som har utarbetats ay motparten.
Enligt utredningen gör sig dock i viss mån andra
synpunkter gällande vid tillämpning av en generalklausul utanför
konsumentområdel än inom detta, särskilt när det gäller avtal mellan jämställda
näringsidkare. Även välformulerade och välavvägda villkor kan i undantagsfall
leda till otillbörliga konsekvenser, om de tillämpas strikt efter sitt
innehåll. När ett avtal ingås kan del vara omöjligt atl förutse alla tänkbara
situationer. Särskilt vid långvariga avtal kan ändrade förhållanden medföra att
ett villkor får verkningar som ingen av parterna hade kunnat räkna med när
avtalet ingicks.
Rättspraxis rörande tillämpningen av de
förmögenhetsrättsliga generalklausulerna rör lill övervägande delen annal än
konsumenttransaktioner. Vissa av de lagar som innehåller generalklausuler,
särskilt upphovsrättslagen och lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar,
faller redan genom sitt ämne utanför konsumentskyddet i egentlig mening, 1
andra rättssystem finns talrika exempel på att generalklausuler tillämpas även
på rent affärsmässiga transaktioner. Vid överläggningar med företrädare för
olika myndigheter och organisationer har utredningen funnit alt frågor om
tillämpning av generalklausuler kan aktualiseras i betydande omfattning inom
ett stort antal områden. I lagförarbeten och juridisk litteratur hänvisas ofta
till möjligheten att tillämpa grunderna för 8 S skuldebrevslagen även i frågor
som ligger helt utanför konsumentområdet.
På grund av det anförda anser utredningen att
jämkning med stöd av generalklausulen bör kunna förekomma ocksä vid avtal
mellan näringsidkare. Jämkning bör kunna ske t. o, m, till förmån för en
näringsidkare vid avtal med en konsument eller motsvarande. Redan vid
tillkomsten av nu gällande generalklausuler har framhållits att jämkning bör
kunna ske även till förmån för överiägsen part, I rättspraxis finns också
exempel på detla. Den utvidgning av möjligheterna till jämkning som nu åsyftas
bör givetvis inte medföra någon minskning av möjligheterna till Jämkning i
sådana situationer.
Trots att delvis olika synpunkter sålunda gör sig
gällande inom och utanför konsumentområdel, torde enligt utredningen någon
skarp gräns inte kunna
Prop. 1975/76:81 30
dras
för tillämpningen av de olika skälen för jämkning. Många av de skäl för
jämkning som anförs av utredningen är av den karaktären att de bör kunna få
tillämpning även på avtal mellan jämställda näringsidkare. Vissa omständigheter
kan emellertid medföra att Jämkning får mindre betydelse i affärsmässiga
förhållanden än annars. Parter som står i fortlöpande affärsförbindelse med
varandra har ofta särskilda skäl och möjligheter till uppgörelse utan att det
behöver bli tal om att tillämpa en generalklausul. Ibland kan tvister lösas
under medverkan av organisationer på ömse sidor. Den ökade möjligheten att
jämka avtal med stöd av en generalklausul avser givetvis inte all minska
användningen av sådana metoder för konfliktlösning.
Utredningen framhåller slutligen atl det kan finnas
anledning alt jämka avtalsvillkor även när båda parter är privatpersoner. I den
mån standardformulär kommer till användning bör villkor som är stränga för
endera parlen ofta bedömas på samma sätt som i andra avtalsförhållanden. Även i
övrigt kan åtskilliga av de synpunkter som anförs beträffande andra typer av
avtal få betydelse också för avtal mellan privatpersoner.
3.2
Generalklausulens utformning m. m.
3.2,1
Allmänt
Utredningen understryker att en vidgad möjlighet
att Jämka eller åsidosätta avtalsvillkor med stöd av en generalklausul kan
återverka på till-lämpningen av andra avtalsrällsliga regler och principer.
Prövning av avtalsvillkor utan samband med
tvist-sådan som sker genom marknadsdomstolens och KO:s verksamhet - och
Jämkning med stöd av en generalklausul brukar enligt utredningen betecknas som
öppen kontroll av avtal. Övriga metoder brukar betecknas som dold kontroll.
Dold kontroll kan ske pä olika sätt. En metod är
att tillämpa regler om slutande av avtal så, att giltigt avtal inte anses
ingånget om en pari har försökt införa villkor som är betungande för motparten
och som inte är fullt klara för honom. En annan metod är alt anse avtal
ingånget ulan ifrågavarande villkor. Det i praktiken kanske vanligaste sättet
är att tolka ett avtal till nackdel för den som har infört ett för motparten
betungande villkor. Andra metoder är atl fillämpa avtalsrällsliga principer om
verkan av misstag, särskilt tillitsteorin eller förutsättningsläran.
Enligt utredningen torde samtliga dessa metoder
förekomma åtminstone i någon utsträckning i svensk rätt. Vid tolkning av
standardavtal används t, ex, ofta den s, k, oklarhetsregeln som innebär att en
oklarhet i ett villkor, särskilt om den beror på en olillfredsställande
formulering, går ut över den som har formulerat villkoret. Den s, k.
lillitsgrundsatsen kommer till uttryck
Prop.
1975/76:81 31
i
32 S första slyckel avtalslagen som används för att precisera verkan av
avtalsvillkor lill förmån för godlroende part.
Utredningen anser alt öppen kontroll med stöd av en
generalklausul i princip är alt föredra framför t. ex, ett omfattande bruk av
tolkning som i avsikt atl skydda en underiägsen pari går emot den språkliga
lydelsen och vad som får antas ha varit avsett med ett villkor.
Jämkningsmöjligheten saknar det drag av fiktion som ofta vidlåder
tolkningsmetoden. Den kan inte heller kringgås genom skickliga formuleringar.
Vidare ger jämkning vanligen tydligare uttryck åt de skäl som ligger bakom en
domstols avgörande. Jämkningsmetoden är därför också bättre ägnad att påverka
dem som utformar villkor atl tillgodose även motpartens intressen.
Vidare framhåller utredningen att en underlägsen
part, om tvist uppslår, säkeriigen har bättre nytta av att kunna hänvisa till
möjligheten att jämka än till att det finns möjlighet all tolka ett villkor
till hans förmån med tillämpning av oklarhetsregeln. Som regel lorde det också
vara lättare för en domstol att besluta om en lämplig rättsföljd med stöd av
jämkningsmöjligheten än genom tillämpning av regler om tolkning eller
ogillighet. Jämkningsmetoden får därför anses vara att föredra även från
rättssäkerhetssynpunkt,
3.2.2
Rekvisit och rättsverkningar
1 sina överväganden rörande utformningen av en ny
generalklausul lar utredningen inledningsvis upp förhållandet mellan 33 S
avtalslagen och övriga förmögenhetsrättsliga generalklausuler. Utredningen
framhålleratt det finns vissa grundläggande skillnader mellan 33 S avtalslagen
och de övriga generalklausulerna. Förutsättningarna för tillämpning av 33 S
avtalslagen hänför sig lill omständigheterna vid tillkomsten av en
rättshandling. Det föruisätls kännedom om dessa omständigheter hos den som
åberopar rättshandlingen. Övriga generalklausuler är däremot inriktade på
tillämpningen av ett visst avtalsvillkor i det särskilda fallet. Normen för
prövning enligt 33 S avtalslagen är om det strider mot tro och heder att
åberopa rättshandlingen. Enligt övriga generalklausuler avser bedömningen om
den ifrågasatta tillämpningen skulle vara uppenbart otillbörlig (obillig).
Även i fråga om påföljden finns olikheter.
Rättshandlingar som faller under 33 S avtalslagen är ogiltiga. Enligt de övriga
generalklausulerna är rättsverkan att ett villkor som inte godtas skall lämnas
utan avseende eller jämkas,
33 S avtalslagen intar en särställning även i andra
avseenden. Bestämmelsen har ett nära samband med de mer specificerade
ogiltighetsreglerna i 3 kap, avtalslagen och är för sin tillämpning beroende av
dem. Vidare haren betydande rättspraxis, inte bara i Sverige utan också i de
andra nordiska länderna, bidragit till att precisera innebörden av 33 S, En
ändring av paragrafen skulle försvaga detta hjälpmedel för tolkningen och
skulle kunna
Prop.1975/76: 81 32
skapa
osäkerhet också inom näriiggande områden av den allmänna avtalsrätten, t, ex,
rörande förutsättningsläran och principerna för skadestånds-skyldighet vid
culpa in contrahendo.
Vidare erinrar utredningen om att 33 S utgör en
viktig beståndsdel i alla de nordiska avtalslagarna. Den bör därför inte gärna
ändras, om inte motsvarande reform genomförs i de andra nordiska länderna.
Enligt utredningen synes utsikterna härtill f n. vara små.
Mot bakgrund av det sagda föreslår utredningen inte
någon ändring av 33 S avtalslagen. 1 stället har utredningen inriktat sitt
arbeie på en reformering av generalklausulen i 8 S skuldebrevslagen och därmed
jämställda bestämmelser. Detta innebär dock inte att utredningsförslaget blir
utan betydelse för bedömningen av situationer som faller under 33 S
avtalslagen. Härom anför utredningen följande.
Ett markant drag i det nuvarande systemet av
ogiltighels- och jämkningsregler är att bestämmelser som innebär att
omständigheterna vid ett avtals tillkomst skall beaktas uteslutande föreskriver
ogillighet som rättsföljd och inte medger atl avtalet Jämkas, Detta gäller bl.
a. 33 S avtalslagen. Å andra sidan tar regler som ger möjlighet lill Jämkning,
t, ex. 8 § skulde-bievslagen, sikte endast på avtalets innehåll och ifrågasatta
tillämpning, inte på omständigheterna vid tillkomsten. Denna stelhet i systemet
har gett upphov till tvekan om tillämpningsområdet för såväl 33 § avtalslagen
som 8 S skuldebrevslagen. Enligt utredningens mening ger 33 S avtalslagen otillräckliga
möjligheter att helt eller delvis åsidosätta ett avtal, när de omständigheter
vid avtalets ingående som bör beaktas mer hänför sig till vissa avtalsvillkor
än till avtalet som helhet.
Utredningen anser följaktligen att man vid
tillämpningen av en ny generalklausul bör kunna ta hänsyn också till vad som
har förekommit vid avtalets tillkomst och alt delta bör kunna leda lill att
avtalet jämkas. Som exempel nämner utredningen bl. a, att en avtalspart
lämnaroriktiga uppgifter om betydelsen av ett visst villkor som gynnar honom
själv. Ofta har en omständighet av det slaget inte så avgörande betydelse att
avtalet kan förklaras ogiltigt. Minst lika viktigt är emellertid att det ofta
är ofördelaktigt för den förfördelade parten alt avtalet blir ogiltigt i sin
helhet. Partiell ogillighet av ett avtal är en rättsföljd som inte alltid står
till buds och vars innebörd kan vara svår att fasiställa. Möjligheten till
jämkning får därför betraktas som en lämplig utveckling av det allmänna skyddet
vid misslag, särskilt för underlägsen pari,
Å andra sidan framhåller utredningen att
omständigheterna vid ett avtals ingående kan vara sådana att elt visst villkor
bör betraktas som fullt giltigt, även om det annars skulle ha betraktats som
olillböriigt betungande. Detta gäller särskilt när elt visst villkor har varit
föremål för förhandlingar mellan jämställda parter. Även villkor i avtal med
spekulationsmoment eller villkor för vilka en part har erhållit kompensation i
form av lågt pris eller snabb leverans kan godtas, trots att de under andra omständigheter
borde ha ansetts
Prop.
1975/76:81 33
otillbörliga.
När det gäller att uttrycka den norm som skall
gälla för domstolarnas prövning enligt den nya generalklausulen är det enligt
utredningen naturiigt å ena sidan att begagna något av de uttryck som hittills
har använts i lagstiftning av detta slag, å andra sidan att markera alt
domstolarna skall ha större frihel än hittills.
Enligt utredningens mening bör det tydligt framgå,
inte bara av motiven ulan även av lagtexten, att det inte föreligger någon
principiell skillnad mellan marknadsdomstolens och de allmänna domstolarnas
frihet att inom resp. område pröva och motverka olämpliga avtalsvillkor. Detta
är av vikt också med hänsyn till önskemålet om harmoni i bedömningen.
Som förutsättning för all elt villkor skall kunna
åsidosättas eller jämkas anges i flertalet av de nuvarande generalklausulerna
att tillämpningen är uppenbarligen stridande mot gott affärsskick (eller
motsvarande) eller eljest otillböriig, 1 några av paragraferna talas om
uppenbar obillighet. Förbud enligt avtalsvillkorslagen kan meddelas mot ett
villkor som är att anse ,som oskäligt mot konsument,
Efiersom ordet "uppenbariigen" saknas i
avtalsvillkorslagen, bordet enligt utredningen inte heller tas in i den
civilrättsliga generalklausulen. Detta ligger också i linje med reformens
allmänna syfte alt vidga domstolarnas frihet att åsidosätta och Jämka villkor.
Vad beträffar valet av adjektiv anser utredningen
att ordet "obillig" är mindre väl lämpat för atl ensamt ange den norm
som skall gälla för prövningen. För atl ge uttryck åt parallelliteten med
marknadsdomstolens bedömning skulle i och för sig ordet "oskälig"
vara att föredra. Utredningen anser emellertid alt ordet
"otillböriig", som har vunnit hävd i den civilrätlsliga
lagstiftningen, är bättre. Med hänsyn till att det föreligger en viss skillnad
mellan prövningen enligt avtalsvillkorslagen och de allmänna domstolarnas
bedömning synes olikheten i ordval inte vara missvisande.
Utredningen understryker att valet av ord inte
avser alt medföra någon inskränkning i domstolarnas frihel alt genomföra en
allmän rällspolitisk prövning av lillbörlighelen av de klausuler som kommer
under bedömning. Detta är enligt utredningen en viktig del av den ökade
möjlighet till åsidosättande och jämkning som är åsyftad. Möjligheten till en
sädan mer självständig rällspolitisk bedömning torde vara erkänd redan nu, även
om domstolarna har ålagt sig en viss återhållsamhet.
När del gäller bedömningen av otillbörligheten
visar en jämförelse mellan generalklausuler i olika rättssystem en viktig
olikhet. Några lar sikte på en bedömning av om ett visst villkor är
otillböriigt i och för sig. Ändra avser närmast frågan om del skulle vara
otillbörligt att tillämpa ett visst villkor i del särskilda fallet. 1 tysk rätt
är bedömningen primärt av del förra slaget, men det förekommer atl en domstol
finner atl ett visst villkor i och för sig bör betraktas som tillåtet men att
dess tillämpning i ett visst fall är otillbörlig, I svensk rätt tar 8 S
skuldebrevslagen sikte på tillämpningen
3 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr SI
Prop.
1975/76:81 34
i
det särskilda fallet.
Enligt utredningens mening boren ny generalklausul
uttryckligen ge domstolarna möjlighet att inta ståndpunkten att ett villkor av
en viss typ är otillböriigt i och för sig. Till villkor som kan vara alt bedöma
på del sättet hör villkor som strider mot lag eller goda seder. Om ett villkor
innebär att en part har att handla på ett sätt som är strafföarl eller som har
till syfte alt vilseleda skattemyndighet, bör det sålunda kunna stämplas som
otillbörligt i och för sig.
En bedömning som avser om ell visst villkor är
otillböriigt i och för sig kan enligt utredningen ha fördelar inte minst från
prejudikatssynpunki och därmed sammanhängande förutsebarhets-och
rättssäkerhetssynpunkter. Del kan exempel vis vara en fördel om en domstol mer
generellt tar ställ ning till om en skiljeklausul bör vara tillåten vid en viss
avtalstyp framför att domstolen grundar sitt avgörande på speciella
förhållanden i det enskilda fallet. Dels torde en generell bedömning ha störst
utsikt att påverka den allmänna uppfattningen om vad som ärotillbörligt. Dels
ärdet vid förhandlingar ulanfördomstol säkerligen av större vikt för en
konsument att kunna hänvisa till elt tidigare domstolsavgörande än alt vara
nödsakad atl gå in på en diskussion av de särskilda förhållandena i hans fall.
1 vilken utsträckning en generell bedömning bör
komma i fråga kan enligt utredningen inte diskuteras i detalj. Å ena sidan är
det viktigt att vägledande principer utbildas. Generalklausulen kan då spela en
roll ulan att de fall där dess tillämpning ifrågasätts regelmässigt går till
domstol. Å andra sidan kan omständigheterna i del särskilda fallet rättfärdiga
ett villkor som normalt skulle anses otillbörligt. Enligt utredningen talar
vissa skäl för alt en generell bedömning har större berättigande vid
konsumenttransaktioner än vid affärsmässiga avtal.
Skulle ett villkor inte ha den karaktären att det
bedöms som otillböriigt i och för sig, får domstolen pröva om dess tillämpning
i det särskilda fallet är otillbörlig eller inte. Enligt utredningen finns det
dock inte någon absolut motsättning mellan de olika slagen av bedömning. Snarare
är det fråga om en gradskillnad.
Som tidigare har berörts anser utredningen att
rättsverkningarna av atl ett villkor betraktas som otillböriigt liksom enligt
flertalet av de nuvarande generalklausulerna bör vara att villkoret Jämkas
eller lämnas utan avseende. Ätt ett villkor jämkas anses innebära att det
tillämpas med annat innehåll än enligt sin lydelse. Att ett villkor lämnas utan
avseende innebär alt det betraktas som obefintligt.
Valet av påföljd när ett villkor befinns
otillböriigt har ett visst samband med om domstolens bedömning avser eit
villkors oiillbörlighet i och för sig eller dess tillämpning i det särskilda
fallet. Valet beror emellertid också på andra faktorer. Är den normala
rätlsföljden ogillighet, kan detta ha en viss preventiv verkan. Det kan utgöra
ett återhållande moment för den som formulerar avtalsvillkor att veta att om
han överskrider gränsen för
Prop.
1975/76: 81 35
vad
som anses tillbörligt, så betraktas villkoret som obefintligt och ersätts av en
disposiliv rättsregel.
Enligt utredningen är det dock inte lämpligt att
generellt falla tillbaka på en dispositiv regel när ett villkor befinns
otillbörligt. Allmänna avtalsvillkor avviker ofla så starkt från disposiliva
regleratten isolerad tillämpning av sådana regler i vissa frågor kan vara
olämplig för båda parter.
Trots delta menar utredningen atl den lämpliga
lösningen i vissa fall kan vara att ett otillböriigt villkor betraktas som
obefintligt. Det kan inte uteslutas atl den större frihet atl tillämpa
generalklausulen som åsyftas med förslaget också medför att utrymmet för alt
helt bortse från villkor blir större än tidigare.
Emellertid anser utredningen all
jämkningsmöjlighelen ofta torde vara att föredra, bl. a. med tanke på atl generalklausulen
får särskild betydelse i sådana fall då en oförutsedd situation inträffar.
Utredningen understryker att domstolarna bör ha full frihet alt välja de
lösningar som är mest praktiska och bäst tillgodoser parts yrkanden. Som
exempel på jämkning nämner utredningen nedsättning av viten eller
skadeståndsbelopp, föriängning av frister och uppställande av ytteriigare
förutsättningar för att en viss rättsföljd skall inträda, t. ex. väsentlighet
vid kontraktsbrott.
Utredningen anser att ett avtal bör kunna
ogiltigförklaras i sin helhet, när ett visst villkor betraktas som
otillböriigt. Ogiltigheten bör också kunna begränsas lill en viss del av elt
avtal, när en uppdelning är möjlig och lämplig. Ogillighet bör kunna komma i
fråga framför allt om del yrkas av den part som gör gällande all ett visst
villkor är otillböriigt. Del bör emellertid inte uteslutas all förklara ell
avtal ogiltigt också på yrkande av andra parten. En sådan lösning bör
emellertid begagnas med slor försiktighet och med beaktande av den underlägsna
partens intressen.
Enligt utredningens mening bör domstolarna inte
vara bundna av särskilda regler för bedömningen av om ett otillbörligt villkor
skall få så vittgående konsekvenser atl avtalet helt eller delvis blir
ogiltigt. Domstolarna bör i stället ha frihet att beakta rättsbilden som helhet
och omständigheterna i del särskilda fallet. Ogillighet bör kunna inträda såväl
när ett villkor bedöms som otillböriigt i och för sig som när tillämpningen i
det särskilda fallet bedöms som otillböriig.
3.2.3
Tillämpningsområde
Utredningen erinrar om atl dess uppdrag avser en
översyn av den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen om otillbörliga
avtalsvillkor. Direktiven utgår från atl den nya generalklausulen skall ingå i
avtalslagen, som enligt sin rubrik gäller avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område. Utredningen anser del därför helt klart atl
generalklausulen bör gälla förmögenhetsrätten. Bl. a. med hänvisning till att 8
§ skuldebrevslagen har ansetts kunna lillämpas analogi inom hela
förmögenhetsrätten anser
Prop.
1975/76:81 36
utredningen
att det saknas skäl alt undanta vissa delar av denna från
till-lämpningsomrädel. Vissa gränsdragningsfrågor uppstår emellertid.
Vad beträffar associationsrätten uppkommer frågan
om jämkning kan komma i fråga även beträffande bestämmelser i bolagsordningar,
förenings-stadgar o, d. Utredningen erinrar om atl bestämmelsen om jämkning av
vite i 36 S avtalslagen har ansetts tillämplig även pä vitesbestämmelser i
föreningsstadgar (se särskilt NJA 1927 sid, 481 II och
1946 sid, 450). Bestämmelsen i 38 S avtalslagen torde kunna tillämpas på
konkurrensbegrän-sande bestämmelser i föreningsstadgar (jfr NJA 1958 sid. 438).
Utredningen erinrar vidare om att aktiebolagsuiredningens betänkande (SOU
1971:15) med förslag lill aktiebolagslag m. m. innehåller en bestämmelse om
Jämkning av hembudsklausuler i bolagsordningar.
Enligt utredningen synes det sakligt sett inte
finnas skäl att undanta bestämmelser i bolagsordningar eller föreningsstadgar
från generalklausulens tillämpningsområde. Inte heller torde det finnas skäl
alt inskränka Jämkningsmöjligheten till vissa särskilda föreskrifter, t, ex.
om värderingen av aktier vid hembud. Utredningen framhåller att mänga bestämmelser
i bolagsordningar och stadgar lika väl kan förekomma i avtal. Bedömningen av
om en viss bestämmelse skall åsidosättas med stöd av generalklausulen kan dock
påverkas av om bestämmelsen är intagen i en bolagsordning e, d, med de
särskilda regler om minoritetskydd, möjligheter till ändring m. m. som följer
därav.
Utredningen tar också upp frågan hur den
förmögenhetsrättsliga generalklausulen bör förhålla sig lill generalklausulen
i 76 S andra slyckel aktiebolagslagen (1944:705), som har motsvarighet i bl,
a, 20 S andra stycket lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, samt lill den
s.k, likslällig-hetsgrundsatsen i associationer. 1 76 S andra stycket
aktiebolagslagen föreskrivs att bolagsstämma inte får fatta beslut som är
ägnat alt bereda otillbörlig fördel ål aktieägare eller annan till nackdel för
bolaget eller annan aktieägare. Enligt utredningens mening bör t. ex. ett
beslut om uteslutande av en medlem i en förening kunna åsidosättas med stöd av
den förmögenhetsrättsliga generalklausulen, om beslutet på grund av
omständigheterna kan betraktas som en otillböriig tillämpning av stadgarna.
När del gäller förhållandet till familjerätten
anser utredningen att generalklausulen liksom andra bestämmelser i avtalslagen
inte bör vara direkt tillämplig på familjerättsliga avtal men att en analog
tillämpning bör kunna förekomma. Del kan exempelvis finnas skäl att genom en
sådan analog tillämpning Jämka villkor i äktenskapsförord eller arvskiften.
Emellertid bör observeras att vissa situationer har erhållit specialreglering.
En annan gränsdragningsfråga gäller tillämpningen
av en generalklausul på bestämmelser som rör förhållandet mellan offentliga
myndigheter och enskilda. Enligt utredningen bör generalklausulen givetvis bli
tillämplig i den mån sådana bestämmelser har avtalskaraklär. Utredningen
erinrar om att avtalsvillkorslagen är tillämplig bl. a, på villkor för
telefonabonnemang
Prop.
1975/76:81 37
och
elleveranser till konsumenter. Däremot lorde Jämkning med stöd av en
civilrältslig generalklausul enligt utredningen inte komma ifråga, när en
föreskrift ingår i en författning ulan avtalskaraklär. Detla bör gälla även om
författningen nära ansluter sig lill civilrältsliga avtal. Som exempel nämns
bl.a, reglementet (1962:698) angående statens grupplivförsäkring. Det kan
emellertid förekomma gränsfall där det är ovisst i vad mån civilrättsliga
principer kan tillämpas på bestämmelser som grundar sig på förhandlingar
mellan myndigheter och organisationer och som har stadfästs av offentlig
myndighet.
3.2,4
Förslagets konsekvenser för de nuvarande generalklausulerna m. m.
Utredningen anser atl den nya allmänna
generalklausulen bör ha sin plats i anslutning till övriga likartade
bestämmelser med generell giltighet för hela det förmögenhetsrättsliga området.
Utred ningen, föreslår följaktligen att generalklausulen tas in i 3 kap.
avtalslagen, en lösning som också har förordats i direktiven.
Var generalklausulen närmare bör placeras hänger
samman bl, a, med den framtida utformningen av de nuvarande bestämmelserna i 36
och 37 SS avtalslagen.
Utredningen erinrar om atl bestämmelserna om vites-
och förverkan-deklausuler i 36 och 37 SS avtalslagen. Jämte bestämmelsen om
konkurrensklausuler i 38 S, är de enda regleri 3 kap. avtalslagen som medger
jämkning av avtalsvillkor. Bestämmelserna i 36 och 37 SS är Jämförelsevis utförliga
och uppställer specificerade, ganska snäva förutsättningar för Jämkning.
Införs vidgade möjligheter lill Jämkning av avtal
enligt den föreslagna generalklausulen, kommer 36 och 37 SS i ett nytt läge.
Enligt utredningens mening saknas skäl för atl kunna Jämka sådana villkor som
avses i dessa paragrafer på andra grunder eller på annat sätt än avtalsvillkor
i allmänhet. Utredningen föreslår därför att de särskilda bestämmelserna om
Jämkning av vites- och förverkandeklausuler upphävs och att bedömningen skall
ske enligt den nya generalklausulen även när det gäller sädana villkor.
Det sagda gäller enligt utredningen inte
bestämmelsen i 37 S andra stycket avtalslagen om förbud mot villkor om
förverkande av pant. Den bestämmelsen föreslås stå kvar med i sak oförändrat
innehåll.
Om de särskilda bestämmelserna om vites- och
förverkandeklausuler upphävs, blir det en plats ledig i avtalslagen där den
nya generalklausulen kan placeras. Den kommer på det sättet in i ett naturligt
sammanhang, och avtalslagens hävdvunna systematik behöver inte rubbas.
Utredningen föreslår följaktligen att generalklausulen införs i 36 S och att
den nuvarande bestämmelsen i 37 S andra stycket ensam får utgöra den nya 37 S,
Vissa ändringar föreslås dessutom i 38 S.
Prop. 1975/76: 81 38
Med tanke på att bedömningen enligt
generalklausulen bör kunna avse antingen ett villkors otillböriighet i och för
sig eller dess tillämpning i det :5ärskilda fallet har utredningen övervägt att
göra en uppdelning av lagtexten. Utredningen har emellertid kommit lill
resultatet atl i stor utsträckning samma grunder bör beaktas i båda fallen och
att rättsföljderna bör vara desamma. Det föreslås därför att generalklausulen
tas in i ett enda stadgande.
Som tidigare har nämnts föreslår utredningen att 33
S avtalslagen bibehålls. Utredningens överväganden på denna punkt har
redovisats i avsnittet 3.2.2.
Utredningen tar också upp frågan om det efter
införandet av den nya generalklausulen i avtalslagen finns behov av särskilda
Jämkningsregler i andra förmögenhetsrättsliga lagar.
Ett skäl för specialregler anges vara alt del vid
vissa avtalstyper kan uppstå problem som saknar motsvarighet vid de flesta
andra avtal. Det gäller bl. a. vissa långvariga avtal, t. ex. beträffande
arrende och hyra, och avtal mellan organisationer på arbetsmarknaden. Vidare
kan det finnas skäl att tillämpa en avialsklausul på olika sätt beroende på om
ena parten är konsument och den andra näringsidkare eller om båda är
näringsidkare.
Å andra sidan talar enligt utredningen flera skäl
mot ett system med specialregler för särskilda avtalstyper. Till en början
finns del inte alltid lagar där sådana bestämmelser lämpligen kan införas.
Vidare finner man alt många problem som kan tyckas vara karakteristiska för en
eller ett par avtalstyper kan uppträda även vid andra, om också mer
undantagsvis. Utredningen framhåller också betydelsen av atl principer som har
lagfästs för konsumentområdel kan fä genomslagskraft även beträffande vissa
andra grupper som kan jämställas med konsumenter.
Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att
särskilda Jämkningsregler i andra lagar än avtalslagen principiellt bör
undvikas. Del bör inte finnas något hinder mot atl den nya generalklausulen
lillämpas generellt. En sådan fiexibilitet torde enligt utredningen vara
nödvändig föratt hindra kringgående och missbruk av avtalsfriheten. Del får
ankomma på domstolarna alt ta ställning till när det bör råda likhet och när
det bör göras skillnad mellan olika rättsområden och avtalstyper.
Utredningen föreslår följaktligen att de
förmögenhetsrättsliga generalklausuler som finns i andra lagar än avtalslagen
upphävs.
3.3
Grunder För generalklausulens tillämpning
3.3.1
Allmänt
Utredningen erinrar om att den enligt direktiven
skall behandla de rättssäkerhetsproblem som tillämpningen av en generalklausul
kan ge upphov lill. Till en början framhåller utredningen atl den betraktar
införandet av ökade möjligheter atl tillämpa en generalklausul som ett viktigt
rättssä-kerhelsintresse. Villkor som vid tvist lägger all makt i den överiägsna
partens
Prop.
1975/76: 81 39
hand
eller som inte är avsedda att tillämpas enligt bokslaven behöver motverkas
genom en generalklausul för att den underiägsna parlen inte skall vara
rättslös. Att vara utsatt för motpartens övermakt eller godtycke till följd av
avtalsvillkorens utformning är enligt utredningen inte förenligt med
rättssäkerhet. Inte heller är det ett verkligt rätissäkerhetsintresse all
strikt upprätthålla elt villkor som vid oförutsedda händelser medför opåräknade
fördelar för den ena parten och en lika opåräknad föriust för den andra.
Utredningen påpekar emellertid att den risk för
rättssäkerheten som direktiven synes räkna med och som otvivelaktigt måste
beaktas är av annal slag. Denna risk avser förulsebarheten, främst möjligheten
atl tillämpningen av en generalklausul medför atl parter inte kan överblicka
ett avtals ekonomiska konsekvenser redan vid avtalets ingående och att
utgången av en eventuell process inte kan förutses med rimlig säkerhet. Med
utredningens synsätt kan det emellertid betraktas som ett
rättssäkerhetsintresse all en generalklausul kan tillämpas, även om det skulle
ske på bekostnad av sådana hänsyn, Skulle det vara möjligt fören part med
överlägsen ställning att med hänvisning till behovet av föruisebarhet med
framgång motsätta sig jämkning av avtalsvillkor som är hårda för motparten,
skulle rättssäkerheten bli lidande.
Enligt utredningens mening kan man därför inte
allmänt uttala all en generalklausul bör tillämpas endast i undantagsfall och
med försiktighet. Det utrymme som kan tillmätas den i och för sig viktiga förutsebarhels-aspeklen
beror helt på omständigheterna i det särskilda fallet. Allmänna avtalsvillkor
som är omsorgsfullt utformade med beaktande av båda parters intressen och med
en strävan atl ge tydligt uttryck åt båda parters rättigheter och skyldigheter
bör säkeriigen respekteras i alla normala fall. Detla gäller framför allt när
parterna är likställda och särskilt beträffande villkor som har varit föremål
för överiäggningar mellan dem.
Marknadsdomstolens och KO:s verksamhei kan enligt
utredningen leda till att allmänna avtalsvillkor utformas på ett sådani sätt
alt behovet av jämkning med stöd av en generalklausul minskar. 1 samma riktning
verkar den pågående självsaneringen inom näringsliget när del gäller
utformningen av standardformulär. Utredningen pekar också på betydelsen av den
informationsverksamhet som bedrivs av näringslivets organisationer. Avsikten
är givetvis atl införandet av en ny generalklausul skall förstärka de angivna
tendenserna. Man kan sålunda räkna med att avtalsvillkor i ökad utsträckning
kommer att utformas så, att generalklausulen inte behöver tillämpas annal än i
undantagsfall.
Utredningen understryker behovet av riktlinjer för
tillämpningen av generalklausulen. Genom sådana riktlinjer tillgodoses bl, a,
rättssäkerhetens intresse. Det är därför viktigt att domstolarnas avgöranden
såvitt möjligt får en principiell prägel och att de inte endast syftar till en
kasuistisk bedömning av särskilda fall. Domstolsavgörandena bör också fä sådan
publicitet att berörda parter har möjlighet atl rätta sig efter praxis.
Prop.1975/76:
81 40
Från rättssäkerhetssynpunkt är det också viktigt
att analysera de principer som bör ligga till grund för domstolarnas bedömning.
Utredningen har i första hand inriktat sig pä att finna riktlinjer i form av
vägledande synpunkter, som kan tillämpas på villkor och avtalstyper av olika
slag. Först i andra hand görs en analys av vissa typer av villkor. Utredningens
överväganden rörande olika typer av villkor kommer alt redovisas i
special-motiveringen.
Även om diskussionen sålunda inriktas på vissa
synpunkter och villkor understryker utredningen att tillämpningen av
generalklausulen måste grundas på en helhetsbedömning i varje särskilt fall.
Villkor kan inte ses isolerade. De måste uppfattas i sitt sammanhang med andra
villkor och med den miljö i vilken de förekommer. Delta utesluter dock inte att
bedömningen bör ha en principiell karaktär, så atl den kan tjäna lill
vägledning i framliden. Det bör vara möjligt att lägga huvudvikten vid en viss
standard av skydd för underlägsen part snarare än vid enskilda villkor och
deras verkningar i en uppkommen situation.
Enligt utredningen bör de riktlinjer som
diskuteras, närmast med sikte på domstolarnas bedömning, öka förutsebarheten
också för berörda parter. Utredningen har därför sökt fästa större vikt vid
synpunkter som kan beaktas redan vid utarbetandet av allmänna avtalsvillkor,
vid ingående av avtal o, d. än vid synpunkter som aktualiseras bara när tvist
redan har uppstått.
De allmänna synpunkter som läggs på tillämpningen
på generalklausulen är enligt utredningen inte att betrakta som en uttömmande
redogörelse utan endast ett försök att dra upp vissa huvudlinjer. Synpunkterna
är betingade av den aktuella situation vid framläggandet av betänkandet. Den
framtida utvecklingen kan leda lill att en ny syn bör läggas på
generalklausulens tillämpning. Ny lagstiftning kan leda till alt det blir
onödigt atl tillgripa jämkning med stöd av generalklausulen.
3,3.2
Avtalets innehåll
Enligt utredningens mening bör den nya
generalklausulen kunna användas för att komma till rätta med villkor som på
ett otillbörligt sätt lägger avgöranden som hänger samman med ett
avtalsförhållande i ena partens hand. Sådana möjligheter finns redan med
nuvarande generalklausuler. Exempelvis kan lagen om rätlen till arbetstagares
uppfinningar tillämpas på villkor varigenom en arbetsgivare har förbehållit sig
rätten att ensam avgöra till vilken kategori en uppfinning är atl hänföra.
Utredningen lar först upp villkor som avser
ingående av avtal. Vid lill-lämpningen av avtalsvillkorslagen har bl. a,
uppmärksammats klausuler som medför att en köpare är bunden vid anbud under
obegränsad tid samtidigt som säljaren har full frihet att bestämma om han vill
anta anbudet eller inie. Del är visseriigen mindre sannolikt att sådana villkor
kommer under bedömning vid allmän domstol, eftersom avtalstagens bestämmelser
om
Prop.
1975/76:81 41
slutande
av avtal som regel torde ge köparen tillräckligt skydd. Men om så inte är
fallet bör ett villkor av ifrågavarande slag kunna Jämkas av allmän domstol. I
princip anser utredningen att ett villkor bör kunna jämkas eller åsidosättas,
om del helt förändrar den allmänna avialsmekanism som är föreskriven i lag, så
att ett skönsmässigt avgörande av frågor om vem som skall vara bunden och vad
ett avtal skall innehålla läggs i den överlägsna parlens hand.
Som exempel på avtalsvillkor som bör kunna jämkas
därför att de gynnar en överiägsen part nämner utredningen vidare några andra
typer av villkor som har varit föremål för ingripanden enligt
avtalsvillkorslagen. Del gäller dels prisklausuler som låter ena parten
ensidigt avgöra om inträffade förändringar motiverar en prishöjning, dels
force majeure-klausuler som tillåter en överlägsen part att vid force majeure
under en längre tid hålla öppet om han vill stå kvar vid avtalet eller häva
det.
Enligt utredningens mening bör Jämkning även i övrigt
kunna ske av avtal som för en längre tid lämnar i den partens skön att avgöra
om han vill vara bunden av ett avtal eller inte. Pä vissa områden finns
tvingande regler. 1 8 S försäkringsavtalslagen läggs sålunda en sträng
skyldighet pä försäkringsgivare att lämna försäkringstagare meddelande om sitt
beslut med anledning av förseelse mot upplysningsplikten, I köplagen och vissa
andra lagar som är helt eller till övervägande del dispositiva finns talrika
föreskrifter om reklamation, vilka bl.a, har till uppgift all hindra att den
ena parten under längre tid nödgas avvakta den andra partens beslut. I vissa
fall kan en part ha möjlighet att interpellera den andra parten om hans beslut.
Skulle ett avtal vara formulerat så, alt de angivna möjligheterna att få besked
från motparten är uteslutna, torde det ofta finnas skäl att tillåta Jämkning av
avtalet.
En annan typ av villkor som har ansetts strida mot
avtalsvillkorslagen är sådana som ger säljaren av en vara rätt att avgöra om en
bristfiillighet som påtalas av köparen skall anses utgöra fel eller inte. Även
om sådana villkor mer sällan torde komma under prövning av allmän domstol,
anser utredningen bl, a, med hänsyn till generalklausulens betydelse vid
förhandlingar utanför process alt del är viktigt att slå fasl att sådana
villkor inte får tillämpas efter sin ordalydelse utan att jämkning är möjlig.
Ytterligare exempel på villkor som bör kunna Jämkas
med stöd av generalklausulen kan hämtas från bankernas låneformulär. De
innehåller ofta villkor som innebär all banken ensam bestämmer om lämnad
säkerhet är tillfredsställande eller om banken kan fordra ny säkerhet. Det
förekommer också att banken själv får pröva om gäldenärens betalningsförmåga
har försämrats i sådan grad att banken skall ha rätt att säga upp lånet till
betalning i förtid. Vidare nämns villkor i försäkringsavtal som lägger i
försäkringsbolagels eller ett av detla utsett organs hand att avgöra, om
ersättning skall utgå eller inte. Slutligen påpekas att villkor varigenom en
part på förhand frånskriver sig en viss rättighet innan han kan överblicka
verkan av friskrivningen lorde kunna jämkas med stöd av generalklausulen.
Prop.
1975/76:81 42
Enligt utredningen bör man vid tillämpningen av
generalklausulen kunna ta hänsyn till förhållandet mellan värdet av förmånerna
på ömse sidor. En sådan möjlighet finns redan nu enligt vissa lagbestämmelser.
En förutsättning för ogiltigförklaring av en rättshandling med stöd av 31 S
avtalslagen är sålunda att de förmåner som tillkommer den ena parten står i
uppenbart missförhållande till vederlaget. Enligt 9S konsumentköplagen kan en
vara som har sålts i befintligt skick anses behäftad med fel, bl.a. om den är i
väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till priset och omständigheterna
i övrigt haft skäl att förutsätta. Vidare skall bedömningen enligt 1 S
avtalsvillkorslagen ske bl, a, med hänsyn till vederlaget.
Möjligheten
att ta hänsyn till förhållandet mellan värdet av förmånerna på ömse sidor är av
betydelse bl, a. för frågan om Jämkning av köpeskilling och hyra m. m.
Utredningens överväganden på denna punkt redovisas närmare i
specialmoiiveringen.
Generalklausulen
kan få praktisk betydelse i de nu åsyftade fallen särskilt när andra
omständigheter tillkommer utöver bristande proportion mellan förmånerna. Del
gäller bl. a. i sådana ftill när ena parten har missbrukat sin övermakt eller
när ett avtal är långvarigt och därför får ekonomiska konsekvenser som inte
rimligen har kunnat förutses.
Enligt
utredningens mening bör man vid bedömningen fästa avseende inte bara vid
huvudprestationerna på ömse sidor. Viktigt är också vilka rättsföljder som
inträder vid kontraktsbroll eller när endera parten på grund av ändrade
förhållanden e. d. sersig nödsakad att gå ifrån ell avtal. Jämkning börda kunna
komma i fråga beträffande villkor som ålägger en underiägsen part betydande
skyldigheter eller som berövar honom förmåner som han annars skulle ha varit
berättigad till.
Utredningen
uppmärksammar bl, a. frågan om man vid ifrågasatt jämkning av ett visst
villkor bör göra en direkt Jämförelse med den andra partens rättigheter och
skyldigheter i motsvarande situation. Skall t. ex. den omständigheten att en
säljare enligt en force majeure-klausul är frilagen från leveransskyldighet vid
eldsvåda anses utgöra stöd för att köparen blir fri från avtalet, om han av
eldsvåda hindras atl tillgodogöra sig den köpta egendomen? Enligt utredningens
mening bör man iaktta stor försiktighet med atl tillmäta en sådan jämförelse
mellan parternas rättigheter och skyldigheter betydelse vid bedömningen av ett
villkors otillböriighet.
Utredningen
framhåller att den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen innehåller åtskilliga
belägg för att lagstiftaren har velat upprätthålla en Jämvikt mellan
kontraktsbrott och påföljd så att ett lindrigt kontraktsbrott inte skall
medföra en sträng påföljd. Åtskilliga lagar bygger sålunda pä principen att
hävning inte skall få ske, om inte ett kontraktsbrott är väsentligt. Detta
gäller exempelvis i princip enligt köplagen. Lagen är emellertid dispositiv,
och enligt utredningen måste det få förekomma att part förbehåller sig rätt atl
häva också vid kontraktsbrott som inte är väsentligt. Men i vissa fall kan det
finnas anledning lill jämkning. Det gäller särskilt, om rätt att häva
Prop.1975/76:
81 43
köpet
även vid oväsentligt kontraktsbrott följer av en bestämmelse i standardavtal
mellan näringsidkare och konsument.
Bestämmelserna i lagen om avbelalningsköp om
säljarens rätt atl ta tillbaka godset vid dröjsmål med betalningen innebär
enligt utredningen i realiteten att väsentlighetskravei för hävning har
preciserats och gjorts tvingande. Utredningen anser det rimligt atl elt
väsenllighetskrav för återtagande av egendom som har sålts med ägareförbehåll
tillämpas även när lagen om avbelalningsköp inte är tillämplig men
omständigheterna är jämförbara.
Vad som har sagts om hävning kan enligt utredningen
ibland lillämpas även på förtida uppsägning av avtal. Utredningen framhåller
dock att förhållandena kan växla starkt. 1 vart fall kan det finnas skäl att
ta hänsyn till förhållandel mellan kontraktsbrott och påföljd, när förtida
uppsägning utgör en betungande påföljd.
Enligt utredningen kan ett väsenllighetskrav vara
motiverat även när det gäller andra påföljder än hävning och uppsägning.
Utredningen erinrar om att väsentlighetskravet i 2 S lagen om avbetalningsköp
gäller inte bara säljarens rätt att la tillbaka godset utan även hans rätt all
"utkräva post som eljest inte vore förfallen, eller göra annan i avtalet
stadgad särskild påföljd gällande". Den tanke som ligger bakom denna
bestämmelse, nämligen att utkrävande av påföljder som har en verkan jämförbar
med hävning bör förutsätta att kontraktsbrottet är väsentligt, bör kunna tillmätas
betydelse även utanför lagens tillämpningsområde. Det gäller särskilt
beträffande avtal mellan näringsidkare och konsument,
1 anslutning till frågor om förhållandel mellan
kontraktsbrott och påföljd lar utredningen också upp möjligheten att tillämpa
generalklausulen vid missbruk av rättighet. Härmed förslås i detta sammanhang
närmast att en part utövar en rättighet för alt tillgodose ett intresse som är
annat än det vilket rättsordningen har avsett alt skydda och som inte kan
godtas. Del kan t. ex, gälla påföljd av kontraktsbrott eller befogenhet att
säga upp avtal som är slutet på obestämd tid eller att föreskriva hur en viss
prestation skall utföras. Ett extremt fall av missbruk av rättighet är s. k.
chikan, dvs. utövande av en rättighet uteslutande i syfte att åsamka motparten
föriust och förtret. Ell annal exempel är repressalier, t, ex. att kräva ut en
påföljd för ett mindre kontraktsbrott som hämnd för elt tidigare handlingssätt.
1 svensk rätt saknas uttryckliga bestämmelser om chikan och repressalier.
Enligt utredningens mening kan det många gånger
vara svårt att avgöra var gränsen går mellan tillåtet utövande av den frihet
som lag och avtalsvillkor medger och missbruk därav. Om domstol anser att
missbruk av rättighet föreligger, bör dock generalklausulen kunna åberopas för
att hindra otillböriig tillämpning av ett visst villkor. På grund av ämnets omfattning
och natur är det knappast möjligt att ge några generella riktlinjer för
bedömningen. Jämkning torde emellertid i vissa fall kunna komma i fråga, när en
part utkräver vite eller motsvarande påföljd för ett kontraktsbrott, trots att
det inte har medfört någon förlust eller olägenhet för honom.
Prop.
1975/76:81 44
Å
andra sidan kan utkrävandet av en påföljd i många fall vara berättigat trots
omständigheter av det angivna slaget, t.ex, därför att påföljden har andra
syften än alt endast ersätta förlust eller därför att beräkning av ersättning
baseras på del genomsnittliga resultatet av ett stort antal fall.
3.3,3
Hänsyn till gon affärsskick o. d.
Utredningen konstaterar att det i
affärsförhållanden ofta utvecklas en praxis som strider mot allmänna
avtalsvillkor. Ibland kan avsikten från början ha varit att praxis skall vara
mer förmånlig för den underlägsna parten än som framgår av villkoren, även om
man av ett eller annat skäl inte har tagit hänsyn lill delta vid formuleringen,
1 andra fall överensstämmer praxis frän början med villkorens formulering men
slår sedan in på andra linjerutan att villkoren ändras. Bank- och
försäkringsverksamhet är exempel på områden där praxis i vissa avseenden är mer
förmånlig för den underiägsna parten än vad som direkt framgår av
avtalsvillkoren. Man brukar säga att i sädana fall den överlägsna parten av
"kulans" inte gör sin Juridiska rätt helt gällande.
På de områden där det har utvecklats en praxis som
är mer förmånlig för den underlägsna parten än innehållet i allmänna
avtalsvillkor är det enligi utredningens mening av stor vikt att den överlägsna
parten inte ulan vidare kan åberopa dessa villkor, som han ofta själv har
bestämt. Det skulle kunna leda till alt den underiägsna parten står mer eller
mindre rättstös och utlämnad ål motpartens godtycke, 1 den mån tvingande regler
inte är tillämpliga bor del därför finnas möjlighet att med stöd av generalklausulen
Jämka eller åsidosätta ett villkor, om den överlägsna parten hävdar att det
skall tillämpas enligt sin lydelse oavsett vedertagen praxis.
Utredningen erinrar om att nu gällande generalklausuler
i allmänhet innehåller en hänvisning till gott affärsskick eller liknande. God
sed är i stort sett den enda konkreta omständighet som nämns i
generalklausulerna. Man skulle därför t, o. m, kunna få intrycket att erkänd
praxis är den förnämsta vägledningen för domstolsprövningen. Emellertid framgår
del redan av förarbetena till 34 S försäkringsavtalslagen att avsikten inte
har varit att domstolarna skulle vara bundna av vad som inom branschen anses
vara god sed. 1 varje fall kan domstolarna under nuvarande förhållanden inte
vara tvungna att passivt godta den uppfattning om vad som är tillbörligt som
har utbildats inom berörda affärskreisar, utan de måste ha en mycket friare
prövningsrätt,
Inie desto mindre måste en utredning om vad som
anses vara god sed i en bransch såtillvida ha stor betydelse som domstolarna
har särskilt starka skäl att åsidosätta ett villkor som strider mot sådan god
sed.
Därjämte bör enligt utredningens mening anspråk
kunna ställas på att en näringsidkare som har en vedertagen praxis som är
förmånlig för hans
Prop.1975/76:81 45
kunder
skall tillämpa denna i förhållande till enskild part, om inie något godtagbart
skäl talar för undantag. Skulle en företagare utan godtagbart skäl påyrka tillämpning
av ett villkor i enlighet med dess lydelse i förhållande till en särskild kund,
trots atl han i allmänhet tillämpar en för kunderna mer förmånlig praxis, bör
således jämkning kunna komma i fråga. Den tillämpning mot vilken invändningen
riktas behöver inte betraktas som otillböriig i och för sig, utan själva
förhållandet att den avviker från den praxis som annars tillämpas bör kunna
utgöra skäl för Jämkning. Delta gäller särskilt när villkoren är vidsträckt
formulerade, så att de lämnar stort utrymme för den överiägsna partens skön.
Som exempel nämns bl, a. villkor som medger en långivare alt säga upp ett lån
lill omedelbar betalning när säkerheten befinns mindre betryggande.
En närliggande fråga är om jämkning skall kunna
komma i fråga därför att en enskild företagare i förhällande till samtliga sina
kunder tillämpar en praxis som är sämre än vad som är brukligt inom branschen,
trots att han begagnar samma avtalsvillkor som övriga. Enligt utredningens
mening är i sådana fall åtskilligt större försiktighet påkallad innan Jämkning
medges, bl. a. därför atl det inte kan uteslutas att pris, kostnadsläge m. m.
påverkar den enskilde företagarens praxis.
Ibland kan en näringsidkare mer generellt vilja gå
ifrån en tidigare praxis som är mer förmånlig för hans kunder än villkorens
ordalydelse utvisar för att i stället gå över till vad som direkt följer av
villkoren. Enligt utredningen kan en sådan förändring av praxis utan
motsvarande ändring av villkoren åtminstone under vissa omständigheter motivera
en Jämkning, Detta gäller särskilt när praxis har blivit känd och kunderna
utgår från alt den skall tillämpas. Klart äremellertid att omständigheterna kan
växla starkt. Ibland kan upplysning om ändring i praxis lämnas genom uppgifter
i dagspressen, facktidskrifter o, d, på ett sätt som är jämställt med en
ändring av villkorens lydelse. Enligt utredningens mening torde jämkning i
sådana fall inte vara motiverad.
Utredningen tar också upp frågan om en part som
skäl för Jämkning kan åberopa att han har blivit utsatt för diskriminerande
behandling. Diskriminering bygger på ett beslut att göra skillnad mellan olika
kategorier på grund av särskilda omständigheter som inte kan anses godtagbara.
Till diskriminering kan hänföras att en part använder olika avtalsvillkor eller
tillämpar likalydande avtal på olika sätt på grund av olikheter hos motparterna
beträffande kön, ålder, ras, nationalitet, religion, organisationstillhörighet
osv. Däremot kan olikheter som är betingade av ekonomiska omständigheter, I.
ex, skillnader i kostnader mellan olika kunder, vanligen inte räknas som
diskriminering, I många fall kan det givetvis vara tveksamt om skillnad i
behandling skall betraktas som diskriminering eller inte.
Diskriminering kan vara ett resultat av
konkurrensbegränsning och får då i princip bedömas enligt den särskilda
lagstiftningen därom, I andra fall far frågor om diskriminering anses utgöra
principfrågor av en typ som faller
Prop.
1975/76:81 46
utanför tillämpningen av generalklausulen. En domstol kan
sålunda knappast med stöd av denna gå in på en bedömning av om t. ex. ett
kollektivavtal med visst innehåll skall anses innefatta diskriminering av
kvinnor eller av särskilda åldersgrupper.
Utredningen anser emellertid alt
diskriminering i princip bör kunna be-traktas som en grund för jämkning av
avtal med stöd av generalklausulen. En näringsidkare som diskriminerar någon på
grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse kijin enligt 16 kap, 9 S brottsbalken dömas till ansvar för
olaga diskriminering. Därmed kan han också åläggas skadeståndsskyldighet.
Utredningen anser att den som är utsatt för diskriminering bör ha möjlighet att
i stället erhålla Jämkning eller åsidosättande av ett särskilt avtalsvillkor,
om han yrkar det eller åtgärden är sakligt motiverad.
Utredningen anser det mer tveksamt
om en liknande bedömning kan komma i fråga vid diskriminering på grund av andra
omständigheter än dem som nämns i 16 kap. 9 S brottsbalken. Denna möjlighet bör
dock inte uteslutas. Det kan här vara fräga om diskriminering på grund av kön,
ålder, politisk uppfattning eller organisationstillhörighet. Utredningen går
dock inte in på någon närmare diskussion av förutsättningarna för jämkning i
sådana fall.
Enligt utredningen kan
diskrimineringsfrågor få större aktualitet på arbetsmarknaden än inom många
andra områden. Särskilt bör beaktas lagen (1974:12) om anställningsskydd, där
det i 7 S föreskrivs atl uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt
grundad. Ätt häri bl, a, ligger ell förbud mot diskriminering framgår av
förarbetena (prop. 1973:129 s. 127), Diskriminering fär i första hand
motverkas med stöd av denna bestämmelse. Men de allmänna synpunkter som
utredningen i annal sammanhang framför beträffande tillämpningen av
generalklausulen när det finns en tvingande bestämmelse i lag kan enligt
utredningens mening tillämpas även i detta fall.
3.3,4 Hänsyn till rättsregler m. m.
Utredningen framhåller att den nya
generalklausulen bör kunna komma till användning för att hindra försök att
kringgå tvingande lagregler. När tvingande bestämmelser införs pä ett visst
rättsområde, är det inte alltid praktiskt möjligt att utforma regleringen så,
att den konsekvent hindrar att bestämmelserna kringgås. 1 vissa fall kan ett
kringgående visserligen hindras genom att domstolarna vid tolkningen av ett
avtal eller avtalsvillkor ser mera till avtalets eller villkorets reella
innebörd än till rubriceringen. Men den möjligheten är användbar endast i begränsad
utsträckning. I regel torde därför en generalklausul erbjuda den bästa och
ibland enda möjligheten atl komma till rätta med problemet.
Enligt utredningen torde det inte vara möjligt att närmare
ange när ett
Prop.1975/76:81 47
avtal
eller avtalsvillkor skall anses utgöra ett försök att kringgå tvingande
bestämmelser. 1 vissa fall kan en jämförelse mellan villkor som har gällt före
och villkor som har införts efter tvingande reglers tillkomst tjäna till
ledning. En sådan metod bör emellertid brukas med försiktighet, eftersom man
måste skilja kringgående bl. a. från sådana fall då en företagare på elt
giltigt sätt anpassar villkoren efter den situation som tvingande regler
skapar. Utredningen anser därför all saken får överiämnas till domstolarnas
prövning.
Enligt utredningen bör domstolarna vid
tillämpningen av generalklausulen kunna hämta ledning från värderingar och
principer som lagstiftaren har lagt till grund för tvingande lagstiftning på
speciella områden. Analogi från tvingande regler synes enligt utredningen vara
berättigad i första hand när en avtalstyp i stor utsträckning är föremål för
tvingande regler men vissa frågor har lämnats utanför av rätistekniska skäl e,
d.
Analogi bör också kunna komma i fråga när ett visst
rättsområde i sin helhet har lämnats utanför tvingande lagstiftning väsentligen
av skäl som hänför sig till avgränsningsprinciper för speciallagstiftning o. d.
1 .sådana fall kan generalklausulen bidra till alt skapa enhetliga normer för
likartade eller samverkande avtal. Bestämmelserna i konsumentköplagen bör t.ex
kunna utöva inflytande även på avtal som ingås av personer som inte är
konsumenter men som kan likställas med dem i fråga om behov av skydd. En
analogi torde sålunda ofta vara berättigad, när omständigheterna i det
särskilda fallet sammanfaller med dem som konsumentköplagen anger och det för
säljaren framgår atl köpet med hänsyn till köparens ställning och varans
beskaffenhet är att likställa med elt konsumentköp.
Ett område där analogier av likartal slag kan komma
i fråga är lagstiftningen om nytijanderätt. På detta område finns utförliga,
delvis tvingande regler för vissa slag av hyra och arrende men endast
kortfattade, dispositiva regler för andra, mindre betydelsefulla typer av
nyttjanderätt. I den mån skälet till alt tvingande regler saknas är att det har
ansetts onödigt atl utföriigt reglera mindre vanliga typer av nyttjanderätt,
kan en analogi komma i fråga för att komma till rätta med villkor som har
införts av en överiägsen part och som skulle ha varit ogiltiga om de hade rört
den utföriigt reglerade typen.
Å andra sidan pekar utredningen på att anledningen
lill en begränsning av tillämpningsområdet för tvingande regler kan vara att
skyddet endast är avsett att gälla avtal som tillgodoser viktiga personliga
behov som bostad och andra livsförnödenheter. I sådana fall kan en analogi med
stöd i generalklausulen vara mindre berättigad när endast rent ekonomiska
intressen berörs.
Enligt utredningen bör Jämkning vidare kunna komma
i fråga när det gäller avtal som rent formellt faller utanför en tvingande
lagstiftning men som i realiteten gör denna illusorisk. För att belysa en typ
av situationer där jämkning bör komma i fråga, om avtalspraxis inte anpassar
sig efter
Prop.
1975/76:81 48
tvingande
lagstiftning, erinrar utredningen om ett uttalande i förarbetena lill lagen
(1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt (prop. 1970:94 s. 35).
Utredningen tar i detta sammanhang också upp frågan
i vilken utsträckning marknadsdomstolens och KO:s verksamhei kan ge stöd för
generalklausulens tillämpning utanför del område som verksamheten direkt hänför
sig till. Utredningens synpunkter på denna fråga har redovisats i avsnittet
3,1.
Vidare behandlar utredningen möjligheten att
tillämpa generalklausulen på avtal som står i strid med lagstiftningen om
skadlig konkurrensbegränsning. Vissa typer av konkurrensbegränsande avtal,
nämligen bruttoprissättning och anbudskarteller, är förbjudna enligt
konkurrensbegränsningslagen (1953:603), Sådana avtal torde enligt utredningen
vara civilrättsligt ogiltiga. De har blivit ovanliga och har därför mindre
intresse i detta sammanhang.
Större intresse har frågan om den civilrätlsliga
verkan av avtal som kan förmodas vara skadligt konkurrensbegränsande i lagens
mening ulan att träffas av något uttryckligt förbud. Det kan gälla avtal om köp
som innebär prisdiskriminering el ler avtal om priskartell el ler marknadsuppdelning.
Enligt utredningens mening bör de allmänna domstolarna inte gå in på en självständig
prövning av skadligheten enligt konkurrensbegränsningslagen, särskilt som
bedömningen enligt denna lag avser den allmänna ekonomiska verkan, inte verkan
för den enskilda parten. Men däremot torde allmän domstol vid sin
civilrättsliga bedömning kunna stödja sig på marknadsdomstolens avgörande av
en viss fråga, Atl marknadsdomstolen har ansett ett avtal innebära skadlig
konkurrensbegränsning bör således kunna utgöra ett skäl för att en enskild part
inte skall behöva vara bunden vid avtalet enligt dess innehåll.
Därjämte påpekar utredningen att ett
konkurrensbegränsande avtal bör kunna jämkas på en grund som inte direkt har
att göra med dess skadlighet från allmän ekonomisk synpunkt, t, ex, därför att
det innehåller betungande vitesklausuler. Sådan Jämkning förutsätter inte att
avtalet innefattar skadlig konkurrensbegränsning i konkurrensbegränsningslagens
mening. Bedömningen blir densamma som annars vid otillbörliga villkor.
Utredningen berör också avtal som kan anses stå i
slrid med annan näringsrättslig lagstiftning. En näringsidkare som har
annonserat i strid med elt förbud mot vilseledande annonsering enligt 1 S
marknadsföringslagen kan exempelvis ha ingått avtal med en kontrahent som har
påverkats av annonseringen. Enligt konsumentköplagen kan - oavsett om förbud
har meddelats enligt marknadsföringslagen eller inte - en vilseledande uppgift
i en annons om eh varas beskaffenhet eller användning medföra att varan anses
behäftad med fel, vilket leder till att de påföljder inträder som annars gäller
vid fel. Emellertid kan det inträffa att en annons innehåller vilseledande
uppgifter om sådant som inte inverkar på felbedömningen och därför inte direkt
faller under konsumentköplagen, t.ex, uppgifter om pris och
Prop.
1975/76: 81 49
s,
k, kringuppgifter. Enligt utredningen bör sådana vilseledande uppgifter kunna
föranleda Jämkning eller åsidosättande med stöd av generalklausulen. Detla bör
kunna ske oavsett om förbud har meddelats med stöd av marknadsföringslagen
eller inte.
Utredningen erinrar om atl det även i många andra
situationer kan uppkomma frågor om den civilrättsliga giltigheten av avtal
eller avtalsvillkor som strider mot offentligräiisliga förbud, t.ex. enligt
lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner. Utredningen går
emellertid inte närmare in på sådana fall.
Utredningen tar också upp frågan i vad mån en
domstol vid bedömningen av ett visst villkor bör ta hänsyn till innehållet i
dispositiva regler. Motsvarande fråga diskuterades under förarbetena till
avtalsvillkorslagen. Föredragande statsrådet uttalade då (prop. 1971:15 s, 71)
att bedömningen skulle ske med utgångspunkt i en jämförelse med de verkningar
som skulle följa av gällande rättsregler, främst köplagens dispositiva
bestämmelser. Han framhöll också att man givetvis måste beakta i vad mån de
aktuella rättsreglerna verkligen återspeglar det rättstillstånd som under
rådande samhällsförhållanden anses önskvärt.
I stort sett kan motsvarande överväganden enligt
utredningens mening läggas lill grund för tillämpningen av generalklausulen.
Förhållandena är dock i flera avseenden olikartade. Dels är det rent allmänt en
viss skillnad mellan de krav som bör ställas vid en principiell bedömning av en
viss typ av villkor och de krav som bör gälla vid jämkning i det särskilda
fallet. Dels gäller avtalsvillkorslagen endast avtal mellan näringsidkare och
konsument, medan den civilrättsliga generalklausulen anses vara tillämplig
även i andra fall. När det gäller kommersiella köp inom köplagens tillämpningsområde
är variationsbredden mycket betydande, och avtalsfriheten kan behöva utnyttjas
för att tillgodose behovet av differentiering. Vidare saknas till stor del
lagstiftning utanför det köprättsliga området. Dessutom har vissa typer av
villkor, vare sig de förekommer i avtal som är reglerade i lag eller inte, inte
någon motsvarighet i dispositiva regler. Exempel härpå är förfalloklausuler och
villkor om standardiserad ersättning vid frånträdande av avtal.
Enligt utredningens mening bör avseende fästas
framför allt vid sådana disposiliva rättsregler som är att betrakta som direkta
rättspolitiska ställningstaganden från lagstiftarens sida. Däremot saknas skäl
att vid tillämpning av generalklausulen fästa vikt vid dispositiva rättsregler
som är avsedda att lillämpas endast om ett avtal rent undanlagsvis inte
reglerar en viss fråga.
Den rättspolitiska värderingen framträder ibland i
förarbetena. Enligt utredningen kan den ibland också utläsas av att en regel
innebär en klar ändring i förhållande till vad som tidigare har gällt. Som
exempel nämner utredningen reglerna i 4 kap. 19 S jordabal ken om säljares
ansvar förs. k, abstrakt fel i såld fastighet. Bestämmelserna i 47 S köplagen
om köpares under-
4 Riksdagen 1975/76. I sami Nr Hl
Prop.
1975/76:81 50
sökning
av gods före köpet kan ocksåanses ge uttryck för en rättspolitisk värdering av
de krav som rimligen bör ställas på en köpare under normala förhållanden.
Med hänvisning till det nyss nämnda uttalandet i
förarbetena till avtalsvillkorslagen erinrar utredningen om vikten av all
domstolarna prövar om en lagtext kan anses avspegla rådande rättsuppfattning,
Detla blir särskilt aktuellt när det gäller äldre lagar. Vid bedömningen bör
givetvis också rättspraxis beaktas.
Vad som har anförts om dispositiva regler i
allmänhet kan enligt utredningen tillämpas också på skadeståndsregler, såväl
disposiliva regler om skadestånd i kontraktsförhållanden som regler om
utomobligatoriskt skadestånd.
Trots att bestämmelserna i skadeståndslagen är
dispositiva följer inte därav att alla avtalsbestämmelser om
skadeståndsskyldighei skall gälla ulan vidare. 1 förarbetena till
skadeståndslagen har departementschefen hänvisat lill jämkningmöjligheten
enligt 8 S skuldebrevslagen bl, a, i fråga om arbetsgivares möjlighet atl
friskriva sig från principalansvar enligt 3 kap. 1 S skadeståndslagen.
Utredningen tar också upp frågan om Jämkning av
avtalsvillkor som överensstämmer med lagregler, I första hand uppehåller sig
utredningen vid villkor som överensstämmer med tvingande regler.
Inledningsvis pekar utredningen på all 34 S
försäkringsavtalslagen enligt sin lydelse gäller endast
"försäkringsvillkor som avviker från denna lag" medan motsvarande
uttryck saknas i övriga generalklausuler, 1 refererad rättspraxis synes inte
förekomma något uttryckligt ställningstagande till frågan om jämkning kan
komma i fråga även när ett villkor överensstämmer med lag.
Som tidigare nämnts diskuterades vid tillkomsten av
konsumentköplagen om ett villkor som i sak stämde överens med
konsumentköplagens tvingande regler kunde åsidosättas med stöd av
avtalsvillkorslagen. Föredragande statsrådet uttalade då atl elt avtalsvillkor
som uppfyllde de minimikrav som den tvingande civilrättsliga lagstiftningen
ställde upp självfallet ändå kunde vara alt betrakta som otillbörligt i
avtalsvillkorslagens mening (prop. 1973:138 s, 117). Föratt förhindra varje
möjlighet till missförstånd ändrades därför i I S avlalsvillkorslagen ordet
"otillbörligt" till "oskäligt".
Enligt utredningen bör samma principer gälla vid
tillämpningen av den nu aktuella civilrättsliga generalklausulen. Allmän domstol
bör vid sin prövning ha samma frihet som marknadsdomstolen. Har
marknadsdomstolen ineddelat förbud mot ett visst villkor som i och för sig
uppfyller kraven enligt tvingande lagstiftning, bör allmän domstol sålunda vara
oförhindrad alt jämka eller åsidosätta villkoret, om det t. ex. har använts av
annan näringsidkare än den mot vilken förbudet är riktat. Allmän domstol bör
även i andra fall än sådana som direkt ansluter sig till marknadsdomstolens
praxis ha frihel alt åsidosätta eller Jämka villkor som i och för sig uppfyller
kraven
Prop.
1975/76: 81 51
enligt
tvingande regler.
Utredningen framhåller atl tvingande regler även på
andra områden än konsumentköplagens ofta är alt betrakta som minimiregler. Möjlighet
bör finnas att ta hänsyn till de krav som t. ex, köparens ställning som
konsument och varans beskaffenhet föranleder. Varje villkor måste ses i sill
sammanhang med rättsförhållandet som helhet. Ett villkor som överensstämmer
med en viss lagregel kan få en helt annan betydelse än lagen förutsätter, när
andra lagregler har ersatts med särskilda villkor i elt avtal.
Vad som har anförts om betydelsen av tvingande
regler torde enligt utredningen ha relevans även för bedömningen av villkor
som överensstämmer med disposiliva regler. Det bör exempelvis vara möjligt att
tillämpa principer som har kommit lill uttryck i lagen om avbetalningsköp på
konsument-kreditköp som faller utanför lagen, även om villkoren överensstämmer
med principer som gäller affärsmässiga transaktioner.
Å andra sidan framhåller utredningen all hänsyn
givetvis måste las lill att disposiliva regler vanligen är avsedda att
tillämpas som normalregler. Liksom annars får uppmärksamheten riktas på syftet
med reglerna, särskilt om de är avsedda enbart för affärsmässiga förhållanden
eller för alla typer av avtal. De skäl som talar för jämkning måste därför vara
särskilt starka och preciserade för alt jämkning skall kunna ske i sådana fall.
Enligt utredningen bör man inte bara beakta sådan
lagstiftning som direkt hänför sig lill ett visst avtalsförhållande. Man måste
också ta hänsyn till lagregler och administrativa avgöranden som rör den
verksamhei i vilken ett avtal ingås och som endast indirekt påverkar avtalels
innehåll. Särskilt gäller detla bank- och försäkringsverksamhet. Dessa
verksamhetsgrenar är föremål för ingående kontroll som berör också de avtal som
ingås i verksamheten.
Vad beträffar försäkring måste man skilja mellan
livförsäkring och skadeförsäkring. När det gäller livförsäkring fastställer
regeringen eller försäkringsinspektionen de villkor som berör den långsiktiga
planeringen av verksamheten och som ingår i de s. k. grunderna. Den
civilrättsliga verkan av sådan fastställelse torde inte vara helt klar. Å ena
sidan ligger det nära lill hands atl det ställningstagande som den särskilt
sakkunniga myndigheten har gjort kan tjäna som ett stöd för domstolens
bedömning. Å andra sidan torde domstol vara oförhindrad atl finna att ett
villkor leder till otillbörliga konsekvenser i del särskilda fallet, trots att
villkoret ingår i de fastställda grunderna.
När det gäller skadeförsäkring har
försäkringsinspeklionen mer begränsade kontrollmöjligheter. Kontrollen avser
främst premieberäkningen för särskilda försäkringsgrenar, men inspektionen
anses också ha möjlighet att utöva viss kontroll över villkorens innehåll.
Enligt utredningens mening kan inspektionens bedömning, på samma sätt som
marknadsdomstolens inom området för avtalsvillkorslagen, fl vägledande
betydelse för de allmänna domstolarnas avgöranden beträffande skadeförsäkring.
Prop. 1975/76:81 52
Vad beträffar bankverksamheten är situationen
annorlunda, Lagen (1955:183) om bankrörelse innehåller bl.a, föreskrifter om
kreditsäkerhet, lånetid och förtida uppsägning. Enligt utredningen bör
tillämpning av villkor som krävs enligt banklagstiftningen inte kunna betecknas
som otillbörlig utom under extraordinära omständigheter. Om emellertid ett
villkor ställs upp som är strängare mot låntagare än vad banklagstiftningen
kräver eller om tillämpningen är strängare, synes inte det förhållandet alt
banklagstiftningen innehåller preciserade regler utgöra något stöd för en
längre gående ;3tränghel. Enligt utredningen bör hänsyn las ocksä till
bankinspektionens verksamhet beträffande övervakning av villkor m. m.
Slutligen
framhåller utredningen att det också utanför dessa båda specialområden ibland
torde finnas utrymme för alt ta hänsyn till administrativ lagstiftning vid
bedömningen av om tillämpningen av ett avtalsvillkor är otillböriig. Som
exempel nämns lagen (1949:722) om panilånerörelse.
3.3.5
Omstänåigheterna vid avtalets tillkomst
Enligt utredningens förslag bör vid tillämpningen
av generalklausulen hänsyn kunna las också till omständigheterna vid ett avtals
tillkomst. Det gäller särskilt när sådana omständigheter har anknytning till
ett speciellt villkor vars lillbörlighet har ifrågasatts.
Utredningen erinrar om atl bestämmelsen om ocker i
31 S avtalslagen lar sikte bl.a, på omständigheterna vid ingående av avtal.
Bestämmelsen tillämpas av olika skäl ganska sällan. Elt skäl är atl
rättsföljden är ogillighet och alt den som vill göra gällande ogillighet som
regel torde vara skyldig att återställa vad han har lånat. Även om ockerbestämmelsen
kan kompletteras av 33 S avtalslagen, anser utredningen att skyddei för den
vars underlägsenhet utnyttjas är otillräckligt. Del bör enligi utredningen
finnas möjlighet alt ta hänsyn till omständigheterna vid ett avtals ingående,
även när omständigheterna inte är så utpräglade atl ockerbestämmelsen eller 33
S avtalslagen är tillämplig.
Bland omständigheter som bör kunna beaktas nämner
utredningen atl den ena parten har fält avtal lill stånd genom aggressivt
uppträdande, över-raskningslaktik, tvång eller annat missbruk av
förhandlingsläget.
Vidare bör enligt utredningen hänsyn tas lill om
den överlägsna parten har lämnat missvisande uppgifter, t, ex. om
avtalsvillkorens förmånlighet, eller om han har undanhållit motparten
upplysningar om betydelsefulla omständigheter. Förhållanden av detta och
liknande slag bör kunna beaktas även om den överiägsna parten har
representerats av ett ombud utan behörighet att ingå avtal eller lämna
uppgifter av ifrågavarande slag. På detta sätt ges möjlighet alt la hänsyn till
förekomsten av s. k. sidolöpare.
Hänsyn bör enligt utredningen också kunna tas till
omständigheter som rnerdirekt hänför sig till den svagare partens sida, t, ex,
att hanar invandrare och inte förstår delar av avtalet på grund av bristande
språkkunskaper.
Prop.
1975/76:81 53
Utredningen anser att omständigheter vid avtalets
ingående bör kunna beaktas även om den överlägsna partens uppträdande i och för
sig går fritt från klander. Han kan exempelvis ha lämnat oriktiga eller
vilseledande uppgifter i god tro. Han kan också ha uttalat sig om sitt
framtida handlande i enlighet med sina avsikter när avtalet ingicks men
sedermera ha handlat på annat sätt.
Enligt 7 S konsumentköplagen kan oriktiga uppgifter
inverka på felbedömningen vid konsumentköp, även om de har lämnats i god tro.
Bestämmelsen är emellertid begränsad till uppgifter om varans beskaffenhet och
användning och avser inte priset eller s. k. kringuppgifter. I förarbetena till
konsumentköplagen nämns möjligheten atl komma till rätta med oriktiga uppgifter
som inte omfattas av 7 S med stöd av allmänna avtalsrällsliga regler. Enligt
utredningens mening kan en Jämkning av avtalet enligt den nya generalklausulen
i många fall vara en bättre lösning. Jämkning bör enligt utredningen kunna
komma ifråga även i sådana fall som avses i 7 S andra stycket
konsumentköplagen, dvs. när en säljare har åberopat vilseledande uppgifter
från en varas tillverkare e. d.
Det anförda hänför sig enligt utredningen främst
till avtal mellan näringsidkare och konsumenter. Men omständigheterna vid ett
avtals ingående bör kunna beaktas även vid rent affärsmässiga avtal, t.ex. om
en part har gjort vissa uttalanden om sitt framlida handlande men sedermera
handlar på ett annal sätt.
Enligt utredningens mening bör generalklausulen
kunna åberopas även när omständigheterna är sådana alt ogillighet hade kunnat
inträda enligt någon av bestämmelserna i 28-33 SS avtalslagen men det är mer
förmånligt för den förfördelade parten att avtalet Jämkas. Så kan t. ex. en
person som har lånat pengar mot ockerränta föredra atl räntan sätts ner till en
rimlig nivå framför att avtalet blir helt ogiltigt.
3.3.6
Ändrade förhållanden m. m.
Utredningen erinrar om att gällande rätt i vissa
fall ger möjlighet att revidera långvariga avial på grund av ändrade
förhållanden. 1 kommissionslagen (1914:45) och lagen (1895:64 s. 1) om
handelsbolag och enkla bolag finns bestämmelser om rätt till förtida uppsägning
i vissa fall. I jordabalken finns också bestämmelser om uppsägning av arrende-
och hyresavtal för omprövning av villkor. 1 övrigt saknas emellertid i stort
sett lagregler som ger möjlighet lill uppsägning av avtal för ändring av
villkoren. I förarbetena till 1973 års hyresreform nämns emellertid möjligheten
att tillämpa den hyresräitsliga generalklausulen som ett slags substitut för
avsaknaden av reglerom rätt till uppsägning av långtidsavtal om lokalhyra
(prop. 1973:23 s. 112).
Enligt utredningen finns det starka skäl för att
använda generalklausulen för motsvarande syfte även på andra områden. Det är i
sådana fall inte
Prop.
1975/76: 81 54
i
första hand fråga om att kompensera den ena partens överiägsna ställning.
Korrigering bör kunna ske även på yrkande av part som hade en överlägsen
ställning när avtalet ingicks.
Generalklausulen bör enligt utredningen kunna
tillämpas bl.a. på avtal som har slutits för obestämd tid ulan uppsägningsrätt,
dvs. i realiteten för all framlid. Några närmare riktlinjer härför kan dock
knappast ges. Ibland torde ledning kunna hämtas i rättsregler som föreskriver
en längsta tillåtna lid för avtalsförhållanden, t, ex. 7 kap. 5 S Jordabalken.
Utredningen understryker att möjligheten att
tillämpa generalklausulen vid ändrade förhållanden inte bör ges den innebörden
att generalklausulen träder i stället för den s. k. förutsättningsläran vid
bristande förutsättningar. Tillämpningen av förutsättningsläran bygger på andra
rättsliga överväganden och kan inte ersättas med det slag av bedömning som
generalklausulen föreskriver.
Bedömningen av långvariga avtal kan påverkas av
många olika omständigheter. Ibland kan del vara rimligt all ta hänsyn även
till förfluten tid, eftersom ett avtal kan ha varit förmånligt för den ena
parten under en stor del av sin giltighetstid för att sedan på grund av ändrade
förhållanden bli mindre fördelaktigt för honom. Om det när avtalet ingås råder
ovisshet om i vilken riktning utvecklingen skall gå, något som ger avtalet ett
inslag av spekulation, kan jämkning komma i fråga till förmån för den part till
vars nackdel utvecklingen har skett.
Utredningen tar också upp frågan om ny
lagstiftnings inverkan på långvariga avtal. I vissa fall kan avtal falla
utanför ny lagstiftning under avsevärd tid efter ikraftträdandet. Det inträffar
särskilt när avtal undantagsvis har slutits för åtskilligt längre tid än som är
normalt för ett visst område. Enligt utredningens mening bör visst utrymme
finnas för alt la hänsyn lill att äldre villkor klart strider mot viktiga
principer i ny lagstiftning. En till-lämpning av generalklausulen kan framstå
som rimlig särskilt när så lång tid har förnuiii alt parterna har haft
möjlighet att anpassa sig efter den nya lagstiftningen och denna har kommit att
bli gällande för den helt övervägande delen av de avtal som gäller på området.
Utredningen understryker emellertid vikten av att en sådan tillämpning sker med
försiktighet. Frågan om ny lagstiftnings betydelse för äldre rättsförhållanden
regleras regelmässigt i särskilda övergångsbestämmelser. Generalklausulen bör
inte användas för all modifiera de resultat som har avsetts med sådana
bestämmelser.
Utredningen pekar särskilt på atl äldre
avtalsformulär i vissa fall kan ligga till grund för rättsförhållanden även
sedan ny lagstiftning har trätt i kraft. Anledningen kan vara att äldre
formulär används slentrianmässigt eller att äldre avtal föriängs utan alt
anpassas efter nya regler. Som utredningen tidigare har framhållit är det
viktigt att formulärrätten anpassas efter utvecklingen och efter de krav som
ställs på näringsidkares avtalsrelationer med konsumenter. För att tillgodose
dessa syften bör Jämkning med stöd av generalklausulen kunna tillgripas.
Prop.1975/76:
81 55
3.3.7
Förhållandet mellan olika avtal
1 vissa fall kan elt avtals verkningar vara
beroende av atl avtalet har samband med ett annat avtal. Delta gäller särskilt
när flera avtal ingås mellan samma parter. Det är inte alltid möjligt att
skilja en sammankoppling av flera avtal från fall då förhållandet mellan
parterna i sin helhet regleras i ett enda avtal. Som exempel nämns bl. a. alt
köparen av ett markområde ingår entreprenadavtal med säljaren om uppförande av
ett hus på marken.
1 samband med lagstiftning på vissa områden har
uppmärksammats att sammankoppling av avtal kan medföra betungande effekter
eller vara ett försök att kringgå lagregler. 1 Jordabalken finns regler om
arbetsavtal i samband med jordbruksarrende, och i lagen om avbetalningsköp
finns ett förbud mot s. k. kopplingsförbehåll. Förhållandel kan emellertid
också vara det motsatta, nämligen all en sammankoppling av avtal gör all elt
visst villkor föriorar sin oiillböriiga karaktär. Enligt utredningens mening
bör den omständigheten atl formellt flera avtal föreligger inte hindra atl
helhetsbilden av parternas avtalsförhållande tas i betraktande vid
tillämpningen av generalklausulen.
Sammankoppling av avtal kan förekomma också i den
formen att ena parten samtidigt ingår avtal med två eller fiera parter. Köp av
mark kan t. ex, vara förbundet med att köparen träffar avtal med en särskild
entreprenör om uppförande av ett hus. I konsumentköplagen finns regler om
förhällandet mellan köp av en vara och åtagande från tillverkaren att avhjälpa
fel i varan och om förhållandet mellan köp och kreditavtal som ingås i samband
med köpet.
Enligt utredningens mening bör vid
generalklausulens tillämpning hänsyn kunna las även till sådan koppling av
avtalsförhållanden mellan olika parter. Om full avtalsfrihet rådde i förhållande
till tredje man, skulle del skydd som är avsett genom tvingande regler kunna
bli illusoriskt.
Verkningarna av ett avtal kan i vissa fall vara
beroende av andra avtal som en part ingår utan att någon direkt sammankoppling
föreligger. Del gäller särskilt för detaljhandlare och andra mellanhänder i
distributionen. Deras överenskommelser med tillverkare kan påverka
avtalsrelationerna med konsumenter och vice versa. Särskilt gäller detla
befogenhet all häva köp i någotdera ledet.
Betydelsen av de olika avtalsrelationerna
framträder särskilt när möjlighet saknas alt anpassa villkoren i de olika
relationerna lill varandra. En bilhandlare kan å ena sidan vara skyldig att
tillämpa vissa regler i förhållande lill köpare och ä andra sidan på grund av
sitt förhållande lill biltillverkare nödgas godta villkor som inte står i
samklang med hans skyldigheter i förhållande till konsumenten.
Enligt utredningens mening kan man vid
generalklausulens tillämpning på ett visst villkor inte bortse från inverkan av
avtalsförhållanden i annat led. Om en part yrkar Jämkning, måste hänsyn kunna
tas även till att han
Prop. 1975/76:81 56
är
bunden i en annan relation. Jämkning bör emellertid i princip inte kunna ske
till nackdel för en konsument eller motsvarande på grund av att en
detaljhandlare befinner sig i beroendeställning till tillverkare eller
grossist. Däremot bör det enligt utredningen vara möjligt för en part som är
bunden av tvingande regler i en avtalsrelation att åberopa bundenheten i en
annan avtalsrelation. En detaljhandlare som på grund av konsumentköplagens bestämmelser
måste finna sig i hävning från köparens sida på grund av materialfel som
tillverkaren inte har kunnat avhjälpa bör exempelvis kunna åberopa delta när
det gäller tillämpning av avtalet med tillverkaren.
Utredningen
berör också frågan om en part som begär Jämkning av ett visst villkor skall
kunna åberopa att villkoret medför olämpliga verkningar i förhållande till
tredje man. Enligt utredningens mening bör verkningar i förhållande till tredje
man inte inverka på generalklausulens tillämpning. Delta skulle kunna leda till
godtyckliga och olämpliga resultat, eftersom en part som gör gällande att ett
villkor skall jämkas eller åsidosättas som regel endast torde ta hänsyn till
sitt eget intresse. I praktiken skulle tredje mans intressen åberopas endast i
de fall där det överensstämde med parlens egna intressen att de kom under
övervägande.
3.3.8
Hånsyn till internationella förhåltanden
Vid tillämpning av generalklausulen kan
internationella förhållanden i vissa fall spela en betydande roll. På
köprättens område har ett antal avtalsformulär kommit till genom medverkan av
FN:s Europakommission. På andra områden har Internationella handelskammaren
utarbetat internationella regler som har vunnit vidsträckt utbredning i ett
stort antal länder. Avtalsformulär som används mellan svenska parter eller
mellan en svensk och en utländsk part lillämpas på vissa områden i stor
utsträckning också mellan utländska parter. 1 alla internationella
avtalsförhållanden måste man räkna med att ett villkor som bedöms av svensk
domstol också kan komma under bedömning av utländsk domstol.
Enligt
utredningen talar skäl både för och emot att ta särskild hänsyn till
internationella förhållanden. Om svensk domstol i stor omfattning Jämkar
villkor i internationella avtal, kan följden bli att avtalen förses med
pro-rogationsklausul till utländsk domstol. Även andra nackdelar kan uppkomma.
Å
andra sidan torde internationella avtal enligt utredningen ofta präglas av att
en överlägsen part utnyttjar sin makt till atl införa villkor som är förmånliga
för honom och missgynnar hans motpart. Som en motvikt till delta finns ell
stort antal internationella konventioner, särskilt på transportområdet, som
har till syfte att upprätthålla en viss jämvikt, S, k. dold kontroll från
domstolarnas sida genom tolkning mot den part som har formulerat ett villkor
m. m. förekommer i stor utsträckning vid internationella avtal.
Prop.1975/76:81 57
1 den mån en generalklausul har till syfte alt
komplettera tvingande regler eller att ersätta dold kontroll med öppen talar
enligt utredningen starka skäl för atl medge jämkning, även om ett förhållande
har internationell karaktär. Det synes rimligt att svenska domstolar
upprätthåller de rättsprinciper som är erkända här i landet, även om
bedömningen skulle bli en annan i andra länder. Självklart är att
generalklausulen inte fär bli ett medel att gynna svenska parter på bekostnad
av utländska. Liksom annars vid internationella rättsförhållanden kan hänsyn
behöva tas till rättstillämp-ningen i andra länder men generalklausulen intar
därvid inte någon särställning,
3.4
Processuella frägor
Utredningen framhålleratt en utveckling av de
förmögenhetsrättsliga generalklausulerna i enlighet med förslaget innebär att
de allmänna domstolarna får viktiga uppgifter i fråga om konsumentskydd och
rättsutveckling. För att en civilrältslig reform av delta slag skall få
tillräcklig genomslagskraft är det nödvändigt att den stöds av institutionella
faktorer.
Från konsumeniskyddssynpunki är det sålunda viktigt
att den som anser alt ett avtalsvillkor är otillböriigt har erforderiiga
möjligheter att framställa invändning och få tvisten avgjord. Är hans missnöje
befogat bör han få rättelse omgående. 1 tvivelaktiga fall bör det finnas
möjlighet att snabbt och utan större kostnad eller ekonomisk risk få till stånd
en rättslig prövning.
Utredningen pekar på betydelsen av del förenklade
rättegångsförfarandei i tvistemål om mindre värden. Vidare understryker
utredningen att vad som framför allt behövs är möjligheter lill en rättslig
avvägning med särskild hänsyn till de praktiska förhållanden som inverkar på
konsumentskyddet. Rättsfrågorna kommer med andra ord starkare i förgrunden än
vid till-lämpning av t, ex, konsumentköplagen. Utredningen framhåller också allmänna
reklamationsnämndens betydelse för bedömning av tvister som rör konsumenter.
Även med beaktande av reglerna om förenklat
rättegångsförfarande kan enligt utredningen befaras att en enskild part på
grund av de ekonomiska riskerna drar sig för all föra process, särskilt till
högre instans. Utredningen pekar på möjligheten att ge .särskilda organ som har
att ta till vara konsumentintressen, t. ex. konsumentverket eller KO,
befogenhet att ta upp den enskildes talan inför domstol. Den bästa garantin
föratt en principfråga kommer under kvalificerad bedömning inför högre instans
torde ofta vinnas genom att ansvaret för processföringen vilar på organ som
företräder konsument- resp, näringsidkarintressen. Hithörande frågor är enligt
utredningen av sådan art att de lämpligen bör behandlas i ett vidare
konsumentpolitiskt sammanhang.
Utredningen framhåller vidare att domstolarnas
verksamhei inte får ses enbart från synpunkten att möjligheter öppnas atl
erhålla avgöranden av
Prop.
1975/76: 81 58
enskilda
fall. Väl så viktig är den vägledande funktionen, Å ena sidan bör avgörandena
såvitt möjligt få en principiell prägel, så att praxis kan bidra till
typbildning och till uppdragande av riktlinjer för framtiden. Å andra sidan är
del av vikt alt avgörandena blir kända, så all de kan utöva en prejudicerande
eller åtminstone upplysande verkan. Det är önskvärt att även
underrättsavgöranden blir kända, eftersom man i många hithörande fall måste
räkna med att talan inte fullföljs till högre rätt. Särskilt om en underrätt
jämkar ett villkor eller lämnar det ulan avseende med stöd av generalklausulen,
måste man räkna med att en näringsidkare drar sig för att fullfölja talan,
något som innebär att han på nytt hävdar ett villkor som redan har underkänts.
4.
Remissyttrandena
4.1
Behovet av en ny generalklausul m. m.
4,1.1
Allmänna synpunkter
Remissinstanserna anser allmänt atl det finns behov
av en regel som ger ökade möjligheter att Jämka eller åsidosätta oiillböriiga
avtalsvillkor. Utredningens förslag tillstyrks i sina huvuddrag av de fiesta
remissinstanserna. Från vissa håll framförs emellertid kritik mot utformningen
av den föreslagna generalklausulen. En del remissinstanser har också kritiska
synpunkter på de riktlinjer utredningen har dragit upp för tillämpningen av
generalklausulen.
Flera
remissinstanser pekar på att domstolarna har visat en betydande återhållsamhet
vid tillämpningen av de nuvarande generalklausulerna. Bl.a.' framhåller
kreditköpkommittén och hovrätten för Västra Sverige att denna återhållsamhet
står i mindre god överensstämmelse med de överväganden som ligger bakom de
senaste årens konsumentpoliiiska lagstiftning. Hovrätten uttalaratt orsaken
till den återhållsamma tillämpningen av 8 S skuldebrevs-lagen i första hand
lorde vara bestämmelsens utformning och vissa uttalanden som gjordes i
anslutning till bestämmelsens tillkomst. Emellertid synes praxis ha blivit mer
restriktiv än vad som var avsett när bestämmelsen infördes. Enligt hovrättens
mening lorde den återhållsamhet som präglar domstolspraxis i betydande
utsträckning kunna häriedas från uttalanden i den gängse kommentaren till
skuldebrevslagen. Vidare framhåller hovrätten atl den omständigheten att man
har varit hänvisad till en analogisk tillämpning kan ha verkat hämmande på
domstolarna. Det synes inte osannolikt att bestämmelsen hade kunnat spela en
mer framträdande roll, om den hade fått en generell utformning och en mer
central placering i själva avtalslagen.
Även om remissinstanserna i allmänhet har en
positiv inställning till att det införs ökade möjligheter att jämka-eller
åsidosätta otillbörliga av-
Prop.
1975/76: 81 59
lalsvillkor,
framhålls från fiera håll atl även en ny generalklausul bör till-lämpas
restriktivt. Sålunda betonar Sveriges advokatsamfund vikten av att
avtalsfriheten upprätthålls som grundläggande princip. Undantag från den
principen bör i första hand ske genom tvingande lagregler. Endast i sådana fall
där konkreta lagregler saknas bör missförhållanden kunna undanröjas genom
tillämpning av generalklausuler. Enligt samfundets mening bör i förarbetena
lill generalklausulen, om den slutligen får den utformning utredningen har
föreslagit, uttalas alt den måste tillämpas med slor återhållsamhet.
Flera remissinstanser, bl. a.
hemförsäljningskommittén och hovrätten JÖr Västra Sverige, förklarar sig dela
utredningens uppfattning alt sådan öppen kontroll av avtal som den föreslagna
generalklausulen medger är atl föredra framför dold kontroll genom olika former
av tolkning. Hovrätten framhåller att generalklausuler sedan lång tid tillbaka
utgör en integrerande del i lagstiftningen i värt land och alt det för svensk
rätts vidkommande uppenbariigen inte föreligger något behov av att kunna nå
fram till ett önskat resultat med hjälp av tvivelaktiga tolkningsmetoder eller
tillämpning av inadekvata lagbestämmelser. Även Sveriges advokatsamfund, som på
många punkter intar en kritisk inställning till utredningens förslag, anser att
möjligheter till Jämkning är att föredra framför mer eller mindre konstruerade
tolkningsmetoder när det gäller att komma lill rätta med otillbörliga avtalsvillkor.
Enligt samfundets mening måste en generalklausul som direkt täcker skiftande
missförhållanden inom förmögenhetsrätten anses tillhöra en modernt utvecklad
lagstiftning.
Konsumenttjänstuiredningen erinrar om att
utredningsförslaget innebär ändringar i lagar som har kommit lill i nordiskt
samarbete. Den centrala obligationsrätien är i dag i stort sett gemensam för de
nordiska länderna. Även på det konsumentpoliiiska fältet går utvecklingen mot
nordisk enighet. Principerna för jämkning av oskäliga avtal tillhör de särskilt
väsentliga obligationsrättsliga grundsatserna. Värdet av nordisk rättslikhet
är särskilt påtagligt på detta område. Med hänvisning härtill framhåller
konsumenttjänstuiredningen det angelägna i atl det nordiska samarbete som har
ägt rum under utredningsarbetets gång så långt möjligt fullföljs under lagstiftningsärendets
fortsatta handläggning.
Även Sveriges advokatsamfund och Svenska
handelskammarfÖrbundei understryker betydelsen av det nordiska samarbetet.
Samfundet ifrågasätter om revisionen av generalklausulerna brådskar till den
grad alt nordisk samordning inte kan avvaktas. Förbundet anser att förslaget
till generalklausul borde ha utformats gemensamt med de övriga nordiska
länderna. Innan en eventuell lagändring genomförs, bör därför kontakt tas med
de andra nordiska länderna i syfte att uppnå nordisk rättslikhet,
Sveriges Jörfattarförbund erinrar om det nordiska
reformarbete som f. n. pågår på upphovsrättens område och om betydelsen av att
den nordiska enhetligheten inte bryts. Om 29 S upphovsrättslagen i enlighet med
utred-
Prop.
1975/76:81 60
ningens
förslag upphävs, kommer den nordiska rättsenhelen all lida avbräck. Enligt
förbundet framgår del inte klart i vad mån utredningen har tagit hänsyn till
det nordiska reformarbetet på detta område. Om utredningen inte har penetrerat
denna fråga, förordar förbundet atl 29 § upphovsrätlslagen undantas från
reformeringen av generalklausulerna, KLYS intar en liknande ståndpunkt,
4.1.2
Konsumentförhållanden
Många remissinstanser erinrar om den föreslagna
generalklausulens beröringspunkter med avtalsvillkorslagen. Marknadsdomstolen
påpekar exempelvis att del vid tillkomsten av avtalsvillkorslagen förutsattes
att den genomförda marknadsrättsliga lagstiftningen skulle följas av en
revidering av de förmögenhetsrättsliga generalklausulerna, sä att de anpassades
till den nya syn på bedömningen av tillböriighetsfrågan som hade kommit till
uttryck i avlalsvillkorslagen. Enligt marknadsdomstolen talar starka skäl för
att en sådan revision kommer till stånd. Det måste nämligen anses klart
otillfredsställande atl ett avtalsvillkor kan komma atl bedömas på olika sätt
på grund av bristande överensstämmelse mellan marknadsrätlslig och
förmögenhetsrättslig lagstiftning. Självfallet bör också den förmögenhetsrättsliga
lagstiftningen följa samhällsutvecklingen och spegla den nya synen på en aktiv
konsumentpolitik. Vidare finns ett behov av att komplettera den marknadsrältsliga
lagstiftningen med vidgade möjligheter att ingripa mot otillbörliga
avtalsvillkor i det särskilda fallet. Enbart en marknadsrättslig lagstiftning
kan inte förväntas möjliggöra den fullständiga sanering på for-' mulärrättens
område som eftersträvas. Marknadsdomstolen är således positivt inställd lill
förslaget att ge allmän domstol vidgade möjligheter atl med stöd av en
generalklausul jämka villkor i avtal som framstår som oiillböriiga mot
konsument.
LO och KF, som båda tillstyrker utredningens förslag,
framhåller betydelsen av ökad överensstämmelse mellan näringsrättslig och
civilrättslig lagstiftning. Lagförslaget utgör ett värdefullt civilrättsligt
komplement till den nuvarande näringsrätisliga lagstiftningen på
konsumentskyddsområdel, LO förklarar att de vidgade befogenheter atl inskrida
mot olämpliga avtalsvillkor som lagförslaget ger domstolarna ligger väl i
linje med den rättsutveckling på konsumentskyddsområdet som LO tidigare har
förordat,
Konsumeniijänstutredningen framhåller liksom andra
remissinstanser att avlalsvillkorslagen inte kan åberopas av en konsument som
redan har bundits av ett oskäligt villkor genom ett enskilt avtal. Genom den
föreslagna generalklausulen får konsumenterna ett skydd mot oskäliga
avtalsvillkor som verkar bakåt i tiden på redan ingångna avtal. Även om denna
positiva effekt självklart följer av generalklausulens civilrättsliga karaktär,
kan den enligt konsumenttjänstuiredningens mening vara värd atl framhålla på
ett tydligare sätt än som har skett i betänkandet.
Prop.
1975/76:81 61
Företagarorganisationerna anser det principiellt
rikligt att överensstämmelse föreligger mellan det näringsrättsliga och det
civilrättsliga konsumentskyddet, så att domstol har möjlighet att ingripa mot
otillåtna avtalsvillkor i det särskilda fallet. Enligt organisationernas
mening är emellertid möjligheten lill eflerhandskontroll av avtalsvillkor
mindre betydelsefull än möjligheten att förhindra användning av oskäliga
avtalsvillkor med stöd av avlalsvillkorslagen. Hittillsvarande erfarenheter av
marknadsdomstolens och KO:s tillämpning av avtalsvillkorslagen och
näringslivets anpassning till denna visar klart hur snabbi och med vilken
genomslagskraft den s. k. formulärrätlen har påverkats. Jämfört med den
näringsrättsliga kontrollen kommer de allmänna domstolarnas avialskonlroll med
stöd av en civilrältslig generalklausul att få en endast kompletterande
skyddseffekt,
Konsumentijänstutredningen framhåller att den
föreslagna generalklausulen utgör ell komplement till avlalsvillkorslagen också
på del sättet att den läcker de förmögenhetsrättsliga områden där
avtalsvillkorslagen inte är till-lämplig. Flera av dessa är av stor betydelse
från konsumentsynpunkt. Eftersom ett effektivt skydd mot oskäliga
avtalsvillkor uppnås först genom en kombination av marknadsrättsliga och
civilrättsliga regler, är det angeläget all avtalsvillkorslagens
tillämpningsområde utvidgas, framför allt lill alt omfatta också köp av fasl
egendom,
Konsumenttjänslutredningen erinrar också om att
avlalsvillkorslagen visserligen inte formellt är begränsad till
slandardvillkor men att dess utformning har bestämls av syftet alt sanera
floran av villkor som tillämpas likartat i en mångfald avtal. Den föreslagna
generalklausulen kan i hög grad komplettera avtalsvillkorslagen ocksä genom
att den omfattar villkor som helt eller delvis har fått sin utformning i det
särskilda fallet eller som avser mer aparta avtalssituationer eller avtalstyper
som normalt inte är föremål för granskning enligt avtalsvillkorslagen. Det ler
sig enligt utredningen tillfredsställande att möjligheterna ökar att jämka
villkor i avtal mellan privatpersoner.
Företagarorganisationerna är kritiska lill
utredningens avgränsning av konsumentbegreppet. Genom all utesluta det i I S
avtalsvillkorslagen använda uttrycket "för enskilt bruk" har
utredningen valt en annan avgränsning än den som förekommer i annan
konsumentskyddslagstiftning. Eftersom termen konsument är vag och det är
angeläget att konsumentbegreppet är enhetligt i ifrågavarande lagar, talar
enligt organisationerna starka skäl för att uttrycket "för enskilt
bruk" eller motsvarande införs också i den civilrättsliga
generalklausulen.
Flera remissinstanser framhåller värdet av att de
allmänna domstolarna genom införandet av en civilrättslig generalklausul får
större möjlighet än tidigare atl aktivt delta i normbildningen på
avialsvillkorsområdet. Konsumentverket, som i allt väsentligt tillstyrker
utredningens förslag, menar liksom utredningen atl den föreslagna
generalklausulen på längre sikt lorde minska förekomsten av avtalsvillkor som
är hårda mot konsumenterna.
Prop. 1975/76:81 62
Enligt
konsumentverket torde förslaget också få stor betydelse vid konsumentmyndigheternas
förhandlingar med branschorganisationer och enskilda näringsidkare liksom för
allmänna reklamationsnämndens avgöranden av enskilda ärenden och för
normbildningen inom näringslivet. SPK, som också tillstyrker
utredningsförslaget, uttalar atl den föreslagna generalklausulen inte torde få
sin största betydelse genom alt oiillböriiga villkor i större utsträckning än
hittills blir korrigerade domstolsvägen. Redan existensen av en sådan
generalklausul torde göra den starkare parten i ett avtalsförhållande mer
försiktig och obenägen atl utnyttja elt eventuellt övertag på ett otillbörligt
sätt. Enligt SPK:s mening kan det också antas atl redan träffade avtal i viss
omfattning kan komma atl korrigeras genom frivilliga överenskommelser mellan
parterna.
Vissa
remissinstanser framhåller det värde generalklausulen kan få på särskilda
områden av betydelse för konsumenlerna. Försäkringsinspektionen anser att en
avsevärt förstärkt generalklausul av den föreslagna modellen i avvaktan på en
omarbetning av försäkringsavtalslagen kan utgöra en värdefull ersättning för
mer detaljerade lösningar. En sådan generalklausul ger konsumenten en
rättsgrund för hans anspråk i de visseriigen lätaliga fall där jämkning e. d.
kan te sig naturlig ulan all 34 S försäkringsavialslagen är tillämplig.
Generalklausulen synes också kunna bidra till en krympning av området för ren
kulans, något som framstår som lämpligt och eftersträvansvärt. Även Svenska
försäkringsbolags riksförbund tillstyrker förslaget. Enligt förbundet stämmer
förslaget väl överens med försäkringsbranschens ambitioner all utforma och
tillämpa försäkringsavtal så, att de inte leder till resultat som framstår som
otillbörliga för den försäkrade.
Hyresgästernas
riksförbund framhåller alt svagheterna i den hyresräitsliga generalklausulen i
12 kap. 64 S Jordabalken elimineras genom den nya generalklausulen. Den
utvidgning av lillämpningsmöjlighelerna som sker genom slopandet av kravet att
otillbörligheten måste vara uppenbar innebär en behövlig förstärkning av
bostadskonsumeniens rättsskydd. Förbundet framhåller också det värdefulla i atl
den svagare parten i ett hyresförhållande genom förslaget får möjlighet att
angripa ett hyresvillkor som är otillböriigt i och för sig utan att behöva
avvakta en akut lillämpningssituation. Sveriges villaågareförbund understryker
att konsumentskyddet är bristfälligt när det gäller köp av fast egendom, bl.ä.
därför atl avtalsvillkorslagen inte gäller på detta område. Mot bakgrund härav
hälsar förbundet med tillfredsställelse den förbättring av konsumentskyddet som
utredningsförslaget innebär. Förslaget tillstyrks också av Auktoriserade
fastighetsmäklares riksförbund.
RTS ifrågasätter om utredningsförslaget verkligen
är ägnat att främja konsumentens intressen. Enligt RTS' mening är åtgärder
till konsumentens skydd verkningsfulla endast om de sedda som helhet bidrar
till alt åstadkomma en rimlig avvägning mellan konsumentens och hans motparts
intressen. Går åtgärderna till konsumentens skydd längre, får de skadliga verkningar
för honom i form av annars onödiga prishöjningar. Hela konsu-
Prop.1975/76:81 63
mentskyddel
kan också bli mer eller mindre illusoriskt genom att ansvarskännande och
ekonomiskt stabila näringsidkare lämnar marknaden och ersätts med sådana som är
oansvariga och ekonomiskt svaga. Utredningsförslaget innebären utvidgning av
det mycket omfattande konsumentskydd som redan har införts genom annan
lagstiftning. Förslaget innebär alt gränsen för vad som objektivt sett
framstår som en rimlig avvägning mellan konsumentens och näringsidkarens
intressen avsevärt överskrids,
4,1.3
Affärsförhållanden m. m.
Utredningens förslag atl generalklausulen skall
vara tillämplig även utanför konsumentområdet har fått ett blandat mottagande
under remissbehandlingen. De flesta remissinstanserna tillstyrker att
generalklausulen fär generell giltighet, men en del remissinstanser anser atl
utredningsförslaget går för långt när det gäller rena affärsförhållanden.
Kreditköpkommiltén erinrar om att den under
1970-talet hittills genomförda konsumentskyddslagstiftningen har begränsats
till att gälla förhållanden mellan näringsidkare och konsument. Enligt
kommittén är det uppenbart att en sådan schablonartad bestämning av tillämpningsområdet
medför alt vissa situationer där en part har en överlägsen ställning faller
utanför skyddslagstiftningen. Obalans kan råda även när båda parter uppträder
som näringsidkare eller när båda är privatpersoner. Situationer är också väl
länkbara där en privatperson har betydligt starkare ställning än en
näringsidkare. Mot denna bakgrund understryker kommittén starkt betydelsen av
utredningens förslag att särskild hänsyn skall tas inte endast till om part är
konsument ulan också lill om part intar annan liknande ställning. Generalklausulen
kan på det sättet bli det instrument genom vilket konsument-begreppels
otillräcklighet som rättspoliliskt medel kan rättas till.
Även konsumenttjänslutredningen delar uppfattningen
att det finns flera andra kategorier än konsumenter som kan ha ett behov av
skydd mot överlägsna avtalsparter. Enligt konsumenttjänstutredningens mening
innebär det en alldeles för stark schablonisering atl betrakta avtal mellan
näringsidkare som en enhetlig kategori, klart skild från avtal mellan
näringsidkare och konsumenter. Mindre rörelseidkare som lantbrukare, fiskare,
hantverkare och innehavare av mindre butiker eller reparationsrörelser torde i
allmänhet inte ha en särskilt myckel starkare ställning mot större företag som använder
sig av ensidigt upprättade standardvillkor än enskilda konsumenter. Även mindre
rörelseidkare har sålunda ett klart behov av skydd mot att starkare
avtalsparter utnyttjar sig av särskilt ensidiga slandardklausuler. Det torde
dock knappast vara påkallat att bygga upp en tvingande civilrättslig skyddslagstiftning
för de mindre rörelseidkarnas del. Däremot är det enligt utredningen en smidig
och lämplig lösning alt tillgodose deras behov med hjälp av den föreslagna
generalklausulen. Den tvingande lagstiftningen för konsumentförhållanden bör
härvidlag kunna ges en vidsträckt analogisk
Prop.
1975/76:81 64
tillämpning
på andra, i fråga om styrkeförhållanden och intresselägen Jämförliga
avtalsrelationer.
Också hemförsälfningskommiiién och Motorbranschens
riksförbund framhåller all del i många fall kan föreligga samma skyddsbehov
för andra kategorier som för konsumenter. Kommittén pekar på att del i
rättsfall beträffande jordbrukare har visat sig att denna yrkesgrupp knappast
är bättre rustad inför en aktiv hemförsäljning än konsumenter, även om köpet
måhända lill övervägande del har tillgodosett jordbruket. Förbundet lar upp
förhållandena inom bilhandeln. Där lillämpas i allmänhet normalavtal som traditionellt
har varit utformade av leverantören och där återförsäljaren normalt har haft
små möjligheter att påverka innehållet. På detta område finns ett klart behov
av en rättslig korrektionsmöjlighet. Förbundet erinrar om all det i utländska
rättssystem, bl. a. i ett flertal av USÄ:s delstater, finns särskild
lagstiftning lill skydd för återförsäljare av bilar. Även om det kan vara
riktigt alt en jämkningsmöjlighet för mindre betydelse för affärsförhållanden
än för konsumentförhållanden framhåller förbundet att en alltför långt driven
boskillnad mellan näringsidkare- och konsumentbegreppen kan leda till icke
önskvärda resultat. Enligt förbundets mening bör generalklausulen ges generell
räckvidd så atl den blir tillämplig även i affärsförhållanden.
Marknadsdomstolen delar i princip uppfattningen att
generalklausulen bör vara tillämplig också på avtal mellan parter utanför
konsumentområdet. Domstolen understryker emellertid vikten av att en sådan
utvidgad till-lämpning sker med restriktivitet och försiktighet, särskilt på
sådana områden där det skyddsbehov saknas som flnns inom det egentliga
konsumentområdel. På delta område kan tillämpningen av en generalklausul
anknyta lill en redan existerande etik, men så blir inte fallet utanför
konsumentområdet. Vidare gör sig intresset av föruisebarhet starkt gällande
vid till-lämpning i avtalsförhållanden mellan t, ex, näringsidkare. Det är inom
dessa områden också av största vikt att förhandlingsuppgörelser och andra redan
existerande metoder för konfliktlösning inte ställs åt sidan till förmån för
jämkning med stöd av en generalklausul,
Sveriges köpmannaförbund och SHIO instämmer i
utredningens uttalanden angående behovet av skydd för vissa kategorier som är
jämställda med konsumenter, Samma skyddsbehov finns emellertid också för andra
personkategorier och mindre och medelstora förelag inom t, ex, detaljhandeln,
servicebranscherna etc. Formulärrätlen är slarkl utbredd även i affärsförhållanden,
Underieverantörer och återförsäljare är ofta tvungna atl godta de villkor som
erbjuds av huvudleverantörer och tillverkare. Med tanke på sådana förhållanden
bör jämkning med stöd av en generalklausul kunna komma i fråga också när det
gäller avtal mellan näringsidkare. Detta bör gälla oavsett om det är fråga om
standardavtal eller ej. Situationen är annorlunda när det gäller avtal som har
ingåtts mellan två jämbördiga parter. Sådana avtal bör inte annat än i rena
undantagsfall kunna bli föremål för Jämkning med stöd av en generalklausul. Det
är sålunda givet alt dom-
Prop.
1975/76:81 65
stolarna
bör iaktta en viss försiktighet när det gäller all använda en generalklausul i
rena affärsförhållanden. Detta kan komma lill uttryck i lagtexten exempelvis
genom att bestämmelser härom tas in i ell särskilt stycke.
Även tomft7e«A'o//e?/Hm, som tillstyrker all
generalklausulen blir tillämplig på alla avtalsförhållanden, för fram tanken
att i lagtexten göra en skillnad mellan olika typer av avtal. Enligt kollegiet
synes det önskvärt alt det direkt av lagtexten framgår atl jämkningsmöjligheten
skall lillämpas restriktivt när det gäller avtal mellan näringsidkare.
Självfallet förekommer även i sådana förhållanden fall där en
Jämkningsmöjlighet är berättigad. Men önskemålet att avtalsparter skall kunna
föriita sig på ingångna avtal väger särskilt tungt när det gäller uppgörelser
mellan näringsidkare.
Liknande tankegångar framförs av Svenska
handelskammarfÖrbundei, som dock inte motsätter sig au en generalklausul med
den föreslagna utformningen införs med giltighet inom hela förmögenhetsrätten.
Avtalsförhållanden mellan näringsidkare är generellt sett av ett helt annat
slag än förhållanden mellan konsumenter och näringsidkare. Av en näringsidkare
kan krävas betydligt större kännedom om avtalsfrågor och en helt annan
ob-servans, noggrannhet och försiktighet än av en konsument. Dessutom avser
avtal mellan näringsidkare ofla betydligt större värden, Elt ingrepp i elt
sådani avtal kan få långtgående ekonomiska konsekvenser. Tilliten till ingångna
avtal är en väsentlig faktor i all näringsverksamhet. Genom utredningens
förslag kan otvivelaktigt osäkerhet uppstå i dessa hänseenden. Som påpekas i
betänkandet måste därför betydligt strängare krav ställas på graden av
otillböriighet i förhållanden mellan näringsidkare än i förhållanden mellan
näringsidkare och konsumenter. Det hade varit önskvärt om denna skillnad
tydligare hade markerats i lagtexten. Förbundet ifrågasätter om inte
utredningens förslag såvitt angår avtalsförhållanden mellan näringsidkare borde
göras till föremål fören översyn i nära samarbete med representanter för
näringslivet, 1 varje fall bör problematiken rörande sådana förhållanden
utvecklas närmare under ärendets fortsatta behandling.
Företagarorganisationerna uttalar att utredningens
redogörelse för nuvarande rättsläge knappast ger vid handen alt det föreligger
behov av väsentligt mer omfattande möjligheter att jämka oiillböriiga
avtalsvillkor i affärsförhållanden än som f. n. slår domstolarna lill buds.
Några belägg för att möjligheterna till Jämkning på detta område skulle vara
klart otillräckliga anförs inte av utredningen, som i själva verket inte heller
synes hävda att så skulle vara fallet. Redan med hänsyn härtill ställer sig
organisationerna avvisande till en reform som syftar till en väsentlig
förändring i domstolarnas frihel att pröva avtalsvillkor i affärsförhållanden.
En inskränkning av avtalsfriheten utöver klara fall av missbruk inger
betänkligheter också från rättssäkerhetssynpunkt, Möjligheten att överblicka
ett avtals konsekvenser måste i affärsmässiga förhållanden tillmätas stor vikt.
Till grund för affärsmässiga uppgörelser ligger överväganden i form av
ekonomiska kalkyler och risk bedömningar. Den normala möjligheten att ingå
affärsuppgörelser med varierande resultat kan inte beskäras. 5 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr Hl
Prop.1975/76:81 66
Organisationerna kritiserar också utredningens
förslag atl med konsument jämställa den som intar "annan liknande
ställning". Uttryckets innebörd och skälen för en sådan utvidgning av
personkretsen är knapphändigt berörda i betänkandet. Med hänvisning till vissa
uttalanden i förarbetena lill avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen
hävdarorganisationerna atl de skäl som var avgörande för avgränsningen enligt
dessa lagar talar mot att vidga f)ersonkretsen för det civilrältsliga
konsumentskyddet. Dessutom framhåller organisationerna atl en oklar
gränsdragning medför nackdelar genom bristande förutsebarhet.
Organisationerna medger alt särskilda skyddsbehov
otvivelaktigt kan föreligga även i vissa avtalsrelationer utanför
konsumentområdel. Också när det gäller avtal mellan näringsidkare kan sålunda
ena partens underlägsna ställning ha avgörande betydelse i samband med klara
fall av missbruk av avtalsfriheten. Skyddsbehovei i sådana fall föranleder dock
knappast till att avtalsfriheten bör inskränkas i enlighet med de normer som
utbildas med stöd av avtalsvillkorslagen. Del bör visseriigen flnnas möjlighet
för domstol att jämka eller åsidosätta obilliga villkor även i sådana fall.
Detta bör emellertid möjliggöras inte genom en utvidgning av
konsumentbegrep-pei ulan genom tillämpning av en civilrältslig generalklausul
inom ramen för vad som bör gälla i fråga om affärsmässiga förhållanden.
Enligt organisationernas mening kan del sålunda
vara motiverat att införa en lagfäst möjlighet till jämkning även i fråga om
klart otillbörliga avtalsvillkor i affärsförhållanden. Skillnaden mellan
konsumentområdet och affärsförhållanden är emellertid mer djupgående än vad
som framgår av utredningsförslaget. Genom avtalsvillkorslagen har införts en
möjlighet till skälighetsbedömning som har inneburit en avsevärd inskränkning
av avtalsfriheten på konsumentområdel. 1 princip samma norm skall läggas lill
grund för den civilrättsliga regleringen av konsumentskyddet. Det är däremot
otänkbart att genomföra en motsvarande begränsning av avtalsfriheten i
affärsförhållanden genom att införa en liknande skälighetsbedömning av
avtalsvillkor. Delta måste uppenbarligen gälla också i fråga om en
avtals-rättslig generalklausul. Som skall beröras närmare i avsnittet 4.2.1
anser organisationerna att skillnaden mellan konsumentområdet och avtalsförhållanden
mellan näringsidkare borde ha kommit till klarare uttryck i utredningens
förslag.
Enligt Sveriges advokatsamfund torde det i och för
sig vara invändningsfritl att verkligt missbruk av avtalsfriheten från en
starkare parts sida i vilket sammanhang det än förekommer skall kunna rättas
lill av domstolarna. Som utredningen har uppmärksammat måste bedömningen bli
olika beroende på vilka som är parter, men utredningen har haft svårigheter
att dra någoriunda klara linjer mellan olika fall. Samfundet ifrågasätter om
lagtexten i denna del har fått en lycklig utformning och om motiven
lillräckligt klargör vilka särskilda hänsyn som egentligen åsyftas genom den av
utredningen valda formuleringen att särskild hänsyn skall tas till om part
Prop.
1975/76:81 67
är
konsument. Samfundet framför kritik också mot förslaget atl med konsument
jämställa den som intar annan liknande ställning gentemot motparten. Med
utredningens förslag kan del befaras att den näringsrätisliga lagstiftningen
och inte minst tillämpningen av denna tillåts bli normska-pande inte bara för
konsumentområdet utan också utanför detta område. Enligt samfundets mening kan
ifrågasättas om del är lämpligt atl i förarbetena till den civilrältsliga
generalklausulen indirekt utvidga det närings-rättsliga området lill alt avse
andra grupper än dem lagstiftaren har ansett skulle omfattas. En eventuellt
erforderlig ändring härvidlag bör i stället ske i den näringsrättsliga
lagstiftningen.
Enligt
samfundets mening kan utredningens förslag all med konsumenter jämställa vissa
andra kategorier leda till icke önskvärda resultat. Förslaget kan bl. a. leda
till att en näringsidkare vid tvist med en annan näringsidkare anses ha en så
underlägsen ställning alt han inte bara kan åberopa generalklausulen i dess
generella del utan också kan göra gällande atl han faller under den kategori
till vilken särskild hänsyn skall las. Gränsdragningen mellan vad som är
konsumentskyddsbehov och vad som blir ett allmänt ingrepp i avtalsfriheten
mellan näringsidkare synes alltså kunna bli svår, vilket enligt samfundet kan
leda lill allvariiga konsekvenser.
Samfundet anser över huvud tagel alt utredningen
när del gäller förhållanden mellan företagare i onödigt hög grad har låtit sig
vägledas av behovet av skydd för konsumenterna. Samfundet saknar en mer
djupgående analys av grunderna för generalklausulens tillämpning utanför
konsumentområdet. En reglering som hade gjort skillnad mellan konsumentfall
och övriga fall hade sannolikt bättre kunnat tillgodose kravet på förutsebarhet
och principen om avtalsfrihet när det gäller avtal mellan näringsidkare.
4.2
Generalklausulens utformning m. m.
4.2.1
Rekvisit och rättsverkningar
Remissinstanserna godtar allmänt utredningens
förslag all bedömningen av om en viss avtalsbestämmelse är otillbörlig eller ej
skall innefatta en helhetsbedömning av avtalsförhållandet, däribland
omständigheterna vid avtalets tillkomst. Den kritik som förs fram mot förslaget
är framför allt inriktad på utredningens överväganden rörande grunderna för atl
anse ett avtalsvillkor otillbörligt.
Utredningens förslag att slopa det i nuvarande
generalklausuler förekommande kravet att otillböriigheten skall vara uppenbar
för atl Jämkning e. d. skall få ske har föranlett särskilda uttalanden från en
del remissinstansers sida. Sveriges domareförbund understryker behovet av att
allmänheten och domstolarna får så god vägledning som möjligt när del gäller
alt tolka lagen. Enligt förbundet tillgodoser den föreslagna lagtexten inte
detla behov. Även om tillämpningen genom det tidigare kravet att
otillböriigheten skall vara
Prop.
1975/76: 81 68
uppenbar
har kommit att bli alltför restriktiv, finns genom den föreslagna lagtexten
risk att tillämpningen kan gå alltför långt ål motsatt håll. Förbundet föreslår
därför atl lagtexten ges en sådan lydelse att graden och påtagligheten av
otillböriigheten klarare markeras.
Sveriges advokatsamfund betonar vikten av all
avtalsfriheten upprätthålls som grundläggande princip. Undantag härifrån bör
ske i första hand genom tvingande lagregler. Endast när konkreta lagregler
saknas bör missförhållanden kunna undanröjas genom tillämpning av en
generalklausul. Med hänsyn bl, a. till att uppenbarhetsrekvisitet föreslås
borttaget bör enligt samfundet i de fortsatta förarbetena uttalas att
generalklausulen måste tillämpas med stor återhållsamhet. Handelskammaren för
Örebro och Västmanlands län förklarar sig kunna godta den föreslagna lydelsen
av generalklausulen i den fasta forhoppningen att domstolarna i tveksamma fall
skall iaktta återhållsamhet vid tillämpningen av generalklausulen.
De flesta remissinstanserna har inga invändningar
mot förslaget att slopa uppenbarhetsrekvisitet. Förslaget tillstyrks
uttryckligen av bl, a. Hyresgästernas riksförbund och Motorbranschens
riksförbund. Hyresgästernas riksförbund framhåller att den utvidgning av
lillämpningsmöjlighelerna som sker genom slopandet av uppenbarhetsrekvisitet
innebären behövlig förstärkning av bostadskonsumenternas rättsskydd.
Hovrätten för Västra Sverige framhåller att
uppenbarhetsrekvisitet i 8 S skuldebrevslagen torde ha bidragit starkt lill en
återhållsam inställning från domstolarnas sida, Föratt åstadkomma en i och för
sig önskvärd utvidgning av domstolarnas möjligheter att jämka eller åsidosätta
avtalsvillkor synes det enligt hovrätten vara nödvändigt atl generalklausulen
erhåller en ny avfattning. Särskilt med tanke på den försiktighet som,
naturligt nog, brukar prägla domstolarna när det gäller att göra ingrepp i
bestående rättsförhållanden anser hovrätten det icke erbjuda större
betänkligheter att slopa uppenbarhetsrekvisitet. Redan
otillböriighelsrekvisiiel är ägnat all medföra en betydande restriktivitet vid
tillämpningen av generalklausulen.
Hovrätten
erinrar i detta sammanhang om ett uttalande av föredragande statsrådet i
samband med att ordet "otillbörligt" i 1 S avtalsvillkorslagen byttes
ut mot "oskäligt" (prop. 1973:138 s. 118). Där framhölls att
"otillböriigt" i språkligt hänseende är ett förhållandevis starkt
uttryck och att det kunde diskuteras om inte den dittillsvarande lagtexten hade
fått en utformning som gav intryck av att tolkningen skulle vara mer restriktiv
än som hade varit avsikten. Enligt hovrätten synes det vara till fördel att en
viss nyansskillnad även språkligt föreligger när det gäller förutsättningarna
'för ingrepp enligt å ena sidan avtalsvillkorslagen och å andra sidan den
föreslagna generalklausulen. Visserligen bör det inte föreligga någon principiell
skillnad mellan marknadsdomstolens och de allmänna domstolarnas frihel att inom
resp. område pröva och motverka olämpliga avtalsvillkor. Detta skulle väl
närmast leda lill att ordet "oskälig" begagnades också i
Prop.
1975/76:81 69
generalklausulen.
Bortsett från att ordet "otillbörlig" har gammal hävd när det gäller
generalklausuler, kan det enligt hovrättens mening även från saklig synpunkt te
sig berättigat att begagna sig av den skillnad i betydelse som föreligger
mellan "oskälig" och "otillböriig". Trots allt måsle det
anses välbetänkt atl iaktta ett något större mått av försiktighet vid ingrepp
i bestående rättsförhållanden än vid utfärdande av förbud mot att framdeles
begagna ett visst avtalsvillkor.
Valet mellan "otillbörlig" och
"oskälig" diskuteras också av ett flertal andra remissinstanser.
Liksom hovrätten för Västra Sverige biträder bank-Inspektionen utredningens
förslag. Inspektionen framhålleratt det föreligger en inte oväsentlig skillnad
mellan bedömningen enligt avlalsvillkorslagen och bedömningen enligt den
föreslagna generalklausulen. Vid tillämpningen av avtalsvillkorslagen måste
generella synpunkter stå i förgrunden. Bedömningen enligt generalklausulen är
däremot inriktad på samtliga omständigheter i det individuella fallet. Detta
innebär att ett avtalsvillkor som är godtagbart från avtalsvillkorslagens
synpunkt likväl kan behöva Jämkas enligt generalklausulen på grund av
särskilda omständigheter. Omvänt kan en avtalsklausul som skulle kunna
förbjudas enligt avlalsvillkorslagen godkännas i ett individuellt fall där
generalklausulen åberopas. Denna skillnad bör komma till uttryck i lagtexten,
och inspektionen stöder därför utredningens förslag i ordvalsfrågan.
De flesta remissinstanser som yttrar sig på denna
punkt anser emellertid all ordet "oskälig" är all föredra.
Marknadsdomstolen anför atl det visserligen föreligger en skillnad mellan
prövningen enligt avtalsvillkorslagen och de allmänna domstolarnas bedömning i
det särskilda fallet men att denna skillnad inte bör markeras på det sättet
att förutsättningarna för tillämpning görs olika. Ett av skälen till att
omarbeta de nuvarande generalklausulerna är Ju atl skapa förutsättningar för en
likartad bedömning enligt avlalsvillkorslagen och civilrättslig lagstiftning.
Att det föreligger en skillnad mellan de båda uttrycken finner
marknadsdomstolen vara ställt utom tvivel. När ordet "otillböriig" i
avtalsvillkorslagen byttes ut mot "oskälig" var avsikten att markera
att högre krav bör ställas på villkor som används i förhållande till konsument
än att villkoren motsvarar minimireglerna i konsumentköplagen och annan
tvingande lagstiftning.
Med hänvisning till den principiella likheten i
bedömningen enligt den föreslagna generalklausulen och avtalsvillkorslagen
förordar också kreditköpkommittén och konsumenttjänstutredningen alt ordet
"otillbörlig" ersätts med "oskälig". Enligt kommittén är
ordet "otillbörlig" mindre lämpligt bl. a. med tanke på atl
generalklausulen avses kunna användas för alt åsidosätta villkor som i och för
sig kan vara helt tillbörliga och i faktisk överensstämmelse med lag men som
sedda i samband med andra omständigheter likväl inte kan godtas. Ordet
"oskälig" lorde enligt kommitténs mening bättre svara mot den vidare
lämpligheisbedömning som åsyftas och mot
Prop.
1975/76: 81 70
den
mindre resirikfiva rättstillämpning som eftersträvas. Konsumentijänstutredningen
påpekar bl.a. att argumentet att ordet "otillböriig" har vunnit hävd
i den civilrältsliga lagstiftningen föriorar mycket av sin tyngd, om de kanske
viktigaste bestämmelserna där ordet förekommer, de nuvarande
generalklausulerna, upphävs.
Med hänvisning till önskemålet om överensstämmelse
mellan avtalsvillkorslagen och den nya generalklausulen ullalar sig också
företagarorganisationerna, konsumentverket, KF och LRF till förmån för att
ordet "otillbörlig" ersätts med "oskälig",
/?r5anseratt uttrycket "otillböriig"
måste bytas ul mot "klart otillböriig" eller "uppenbart
otillböriig" för att markera att bedömningsgrunden skall vara betydligt
mer restriktiv än vid marknadsdomstolens avgörande av om ell avtalsvillkor
skall bedömas som oskäligt. Detla är väsentligt för att undvika risken för atl
elt förbud som har meddelats av marknadsdomstolen får retroaktiv verkan. En
sådan retroaktiv verkan framstår som orimlig, eftersom de bedömningsgrunder som
marknadsdomstolen anlägger vid sin prövning av om ett avtalsvillkor är oskäligt
på intet sätt överensstämmer rned vad som objektivt sett och enligt vanligt
språkbruk kan uppfattas som otillböriigt.
Som tidigare nämnts anser Sveriges advokatsamfund
alt utredningen inte tillräckligt har skilt mellan avtal på konsumentområdet
och avtal mellan näringsidkare. Skälen för tillämpning av en generalklausul är
betydligt svagare utanför än inom konsumentområdet. Det torde vara endast i
undantagsfall som oiillböriiga konsekvenser följer av villkor i avtal mellan
näringsidkare. Enligt samfundets mening borde därför uttrycket "uppenbart
otillbörlig" användas i lagtexten såvitt angår förhållanden utanför konsumentområdel.
\ven företagarorganisationerna ställer sig som
redan har nämnts avvisande lill en reform som ger domstolarna väsentligt ökade
möjligheter alt jämka avtalsvillkor i affärsförhållanden. De framhåller att
skillnaden i bedömningsnorm mellan konsument- och affärsförhållanden inte bör
döljas bakom ett skenbart enhetligt otillböriighelsbegrepp. Skillnaden bör
komma till klarare uttryck i lagtexten. En lämplig metod synes vara alt ta in
bestämmelserna för resp. område i olika stycken och att använda ett annal
uttryck än "o-skälig" i fråga om förutsättningen för jämkning i
affärsförhållanden. Möjligheten till Jämkning i sådana förhållanden bör
anknytas lill atl ell avtalsvillkor är stridande mot gott affärsskick eller
eljest olillböriigt i den mening som är vedertagen enligt de nuvarande
civilrätlsliga generalklausulerna. Även om också normen "gott
affärsskick" får ett konkret innehåll först genom rättspraxis, synes den
ange en klar inriktning av bedömningen. Den förtjänar därför en mer central
roll än vad utredningen föreslår och bör las in i lagtexten.
Även LRF framhåller att behovet av ökade
möjligheter till jämkning föreligger främsi i konsumentförhållanden och att en
större återhållsamhet
Prop.1975/76:
81 71
är
befogad när det gäller avtal mellan näringsidkare. Enligt förbundets mening
kan konsument- och affärsförhållanden med fördel hållas isär på ett mer
markerat sätt än i utredningens förslag. Förbundet pekar på möjligheten att
använda ett annat uttryck än "oskäligt" när det gäller
affärsförhållanden, t. ex, "stridande mot gott affärsskick eller eljest
otillbörligt".
Hovrätten för Västra Sverige anser del vara en
fördel att någon hänvisning till "gott affärsskick", "god
affärssed" eller liknande inte förekommer i utredningsförslaget. Det
affärsskick som föreligger inom en viss bransch torde i slor utsträckning
återspegla de inom branschen under tidernas lopp verksamma, tongivande
affärsmännens åskådningar som ofla har fått sitt yttersta nedslag i de
avtalsformulär o. d. som tillämpas inom branschen. Om den främsta avsikten med
den nya generalklausulen är att bereda ett ökal skydd för svagare avtalsparter,
framstår del inte som meningsfullt att som en riktlinje för bedömningen av vad
som är otillbörligt hänvisa till vad som ofta kan antas vara ett uttryck
närmast för den generellt sett starkare partens uppfattning,
Sveriges domareförbund ifrågasätter om del i
lagtexten bör anges att särskild hänsyn skall tas till om part är konsument
eller intar annan liknande ställning. Ätt motivet till den nu föreslagna
lagstiftningen främst har varit alt stärka skyddet för konsumenter står helt
klart. I åtskillig lagstiftning under senare tid har konsumentens intresse
tillgodoseiis på ett påtagligt sätt. Betydelsen av konsumentskyddet torde
därför redan ha kommit till uttryck så klart att del kan förutsättas att
erforderlig hänsyn kommer atl tas till alt part är konsument även utan ett
uttryckligt stadgande därom. För övrigt kan del inte ulan vidare förutsättas
atl konsumenten alltid är den svagare avtalsparten. Anses del nödvändigt att i
lagtexten ta in en bestämmelse i ämnet, synes det enligt förbundets mening vara
lämpligare att föreskriva att vid prövningen särskild hänsyn skall tas till om
parlen såsom konsument eller eljest intar en underlägsen ställning gentemot
andra parlen.
Liknande tankegångar framförs av
konsumeniijänstutredningen. En formulering som innebär atl särskild hänsyn
skall tas till om part i egenskap av konsument eller eljest intar en
underiägsen ställning gentemot andra parten stämmer bättre överens med den
allmänna inriktning som är åsyftad enligt såväl direktiven som betänkandet.
Även konsumenltjänstutredning-ens egna synpunkter på behovet av rättsskydd för
mindre rörelseidkare som befinner sig i underiägsen ställning i förhållande
till storföretag kommer på det sättet till tydligare uttryck i lagtexten.
Utredningen påpekar också att det i det enskilda fallet inte alltid är
konsumenten som är den underiägsne. Konsumenten kan mycket väl framstå som den
starkare parten, t, ex, när villaägare anlitar småhantverkare för reparations-
eller förbättringsarbeten eller ägare av större fritidsbåtar anlitar mindre
reparationsvarv,
Sveriges författarförbund framhåller alt det finns
kategorier som är lika skyddsvärda som konsumenter men som inte utan vidare kan
anses gå in under lokutionen "annan liknande ställning". Del gäller i
första hand
Prop.1975/76:81 72
upphovsmän
men också arbetstagare som inte är underkastade kollektivavtal. Enligt
förbundet bör lagtexten utformas så, att det klart framgår att även dessa
kategorier jämställs med konsumenter. Förbundet menar vidare att den språkliga
utformningen av bestämmelsen inte klart ger vid handen att det Just är till
konsumentens förmån som bestämmelsen skall användas. Mot bakgrund av det sagda
föreslår förbundet en formulering som i allt väsentligt stämmer överens med den
som har föreslagits av Sveriges domareförbund och konsumenttjänslutredningen.
C)5 ansluter sig till vad förbundet har anfört i denna del.
Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar
påpekar att en arbetstagare som gör en uppfinning intar en beroende och svag
ställning i förhållande till arbetsgivaren men att arbetstagaren inte kan
betecknas som konsument eller med vanligt språkbruk kan sägas inta en
konsumentliknande ställning. Vid utformningen av generalklausulen synes
utredningen inte tillräckligt ha beaktat de speciella förhållanden som
föreligger vid utnyttjande av arbetstagares uppfinningar. Några olägenheterav
den nuvarande utformningen av 9 S lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares
uppfinningar har inte kommit fram vid de tvister som nämnden har haft att
bedöma. Nämnden förklarar sig av olika skäl som skall behandlas närmare i det
följande inte övertygad om att den föreslagna generalklausulen är lämplig när
del gäller avtal om utnyttjande av arbetstagares uppfinningar.
Marknadsdomstolen diskuterar utredningens uttalanden
om atl en domstol bör kunna bedöma ett villkor som otillböriigt i och för sig
och atl det är angeläget atl domstolarnas prövning får en principiell karaktär.
Marknadsdomstolen förklarar sig inte ha något att invända mot all
generalklausulen får en sådan lydelse atl den gör det möjligt för allmän
domstol att göra generella bedömningar och uttalanden beträffande ett visst
avtalsvillkor. Sådana bedömningar och uttalanden kan enligt marknadsdomstolen
vara av värde framför allt vid tillämpning av generalklausulen utanför konsumentområdet.
De allmänna domstolarna lorde dock erfarenhetsmässigt vara obenägna att i ett
särskilt fall göra generella uttalanden, särskilt som omständigheterna i ett
annat fall kan föranleda en helt annan bedömning.
Marknadsdomstolen är emellertid kritisk mot
utredningens uttalande atl allmän domstol vid den principiella bedömningen bör
fästa huvudvikten vid en viss standard av skydd för underlägsen part som inte
får underskridas snarare än vid enskilda villkor och deras verkningar i del
uppkomna fallet. Enligt marknadsdomstolens mening låter sig detta inte göra.
Den avgörande skillnaden mellan förbudsprocessen och civilprocessen är att ett
förbud enligt avtalsvillkorslagen lar sikte på en typiserad bedömning av om ett
visst villkor kan anses vara olillböriigt mot konsumenterna som kollektiv,
medan den civilrältsliga prövningen gäller frågan om det är otillbörligt atl
tillämpa villkoret i ett visst fall med beaktande av alla föreliggande
omständigheter. Uppgiften att dra gränsen fören minimistandard av skydd för
konsumenter
Prop.
1975/76:81 73
får
i första hand anses anförtrodd marknadsdomstolen. Den civilrätlsliga
lagstiftningens uppgift i sammanhanget är atl möjliggöra en nyanserad bedömning
av enskilda fall där de särskilda omständigheterna t. ex. kan leda till att ett
typiskt sett oskäligt avtalsvillkor bör godtas.
Även Sveriges advokatsamfund har kritiska
synpunkter på utredningens uttalanden om domstolarnas möjlighet att pröva om
ett villkor är otillbörligt i och för sig. Samfundet ställer sig frågande till
vad som egentligen avses med utredningens uttalande atl domstolarnas avgöranden
i största möjliga utsträckning bör ges en principiell innebörd. Som utredningen
framhåller bör domstolarna ha möjlighet att ta hänsyn till samtliga
omständigheter i del särskilda fallet. Enligt samfundet bör detla vara inte
bara en möjlighet ulan en skyldighet. Om hänsyn tas till samtliga
omständigheter i det särskilda fallet, måste detta självfallet återspeglas i
domskälen, och därmed åstadkoms knappast ett avgörande med större principiell
innebörd än domstolarnas avgöranden i allmänhet. Enligt samfundet vore det
också atl gå för långt atl uppmana domstolarna att med principavgöranden
konkurrera med marknadsdomstolen och KO när det gäller bevakning och utveckling
av konsumentskyddet. Detta bör överlåtas till de organ samhället har skapat för
ändamålet, medan de allmänna domstolarna får bli en efterprövande och vid behov
korrigerande faktor i konkreta fall.
Samfundet framhåller vidare i anslutning till vissa
uttalanden av utredningen atl det inte minst från rättssäkerhets- och
förutsebarhetssynpunkt är viktigt att i största möjliga utsträckning behandla
villkor som av lagstiftaren har ansetts typiskt sett oiillböriiga i tvingande
lagbestämmelser i stället för att låta allmän domstol "i princip ha frihet
att inta en ståndpunkt som motsvarar den när en klausul strider mot en
tvingande regel".
Hyresgästernas riksförbund anser det värdefullt att
den nya generalklausulen ger möjlighet att få ett kontraktsvillkor Jämkat
eller undanröjt utan att en akut tillämpningssiiuation behöver avvaktas.
Särskilt för den svagare parten i ett hyresförhållande ärdet en avgjord fördel
alt direkt kunna angripa ett hyresvillkor som är otillbörligt i och för sig.
Utredningens förslag att domstol som bedömer elt
visst avtalsvillkor som otillbörligt skall kunna Jämka avtalet eller lämna det
utan avseende även i annat hänseende lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Marknadsdomstolen anser att en sådan möjlighet torde vara
ofrånkomlig för att kunna bereda en underlägsen part i ett avtalsförhållande
ett effektivt skydd. En så fullständig handlingsfrihet för domstolarna är
emellertid förbunden med nackdelar. Parternas möjligheter att förutse
resultatet av domstolens tillämpning av generalklausulen blir små, vilket är
ägnat att skapa rättsosäkerhet. Enligt marknadsdomstolen är det angeläget atl
de allmänna domstolarna handlar med försiktighet när det gäller att vidta
omfattande ingrepp i avtal.
Konsumentverket framhåller den preventiva effekten
av att elt avtal förklaras ogiltigt. Blir det allmänt känt att ett avtal som
innehåller ett otillböriigt
Prop. 1975/76:81 74
villkor
kan förklaras ogiltigt i sin helhet, lorde det medföra större försiktighet hos
dem som formulerar avtalsvillkor. Ätt uteslutande ha denna möjlighet all
ingripa mot otillbörliga avtalsvillkor skulle däremot ställa konsumenten i elt
svårt läge, främst när den erhållna prestationen ändå har ett visst värde.
Möjligheten att jämka villkor eller lämna dem ulan avseende synes därför i
vissa fall vara till fördel från konsumentsynpunkt. Domstolarnas möjligheter
att korrigera avtalsinnehållet lorde också medföra domar som ger bättre
vägledning om praxis.
Enligt RTS finns i utländsk lagstiftning så gott
som ingen motsvarighet till den av utredningen föreslagna bestämmelsen att ett
avtal skall kunna jämkas eller lämnas utan avseende även i annal hänseende.
Införs möjlighet lill sådana rättsföljder av otillbörliga villkor, rubbas i
grund förtroendet för ingångna avtal och andra rättshandlingar. Enligt RTS är
det orimligt att en näringsidkare på grund av att ett enstaka villkor befinns
otillbörligt skall löpa risken atl hela avtalet ges elt förändrat innehåll
eller blir ogiltigt. RTS avstyrker därför utredningens förslag i denna del.
4.2.2
Tillämpningsområde
Utredningens förslag att den nya generalklausulen
bör vara tillämplig inom hela förmögenhetsrätten godtas av det stora flertalet
remissinstanser. Vissa kritiska synpunkter framförs emellertid.
Förslaget att generalklausulen skall kunna
tillämpas också på bolagsordningar och föreningsstadgar ifrågasätts av
Sveriges advokatsamfund, åtminstone såvitt avser associationer som regleras i
lag. Lagstiftaren torde beträffande sådana associationer ha bemödat sig om att
avväga vilka bestämmelser som kan och måste tas in i bolagsordningar och
stadgar samt vilka lagbestämmelser som skall vara tvingande resp. dispositiva.
Enligt samfundels mening bör det också i framtiden vara lagstiftarens och inte
domstolarnas sak alt bära ansvaret för en riktig avvägning i detta hänseende.
1 den mån tvingande bestämmelser behövs inom associationsrätten, bör sådana
införas i lag. Det bör också vara möjligt atl införa generalklausuler lör de
särskilda frågor där sådana kan anses behövliga. Blir en generell generalklausul
tillämplig på detta område, måste domstolarna få uppenbara svårigheter aii dra
gränsen l. ex. mellan ell tillbörligt överlag som följer av majoritetsintresse
i en association och ett otillböriigt sådant. Del synes klart olämpligt alt
låta en generalklausul sådan som den föreslagna verka lili förmån för en
underlägsen pari där hans skyddsbehov direkt har uppmärksammats av
lagstiftaren, 1 den mån skäl föreligger att möjliggöra jämkning av
vitesbestämmelser i stadgar eller av konkurrensbegränsande bestämmelser eller
hembudsklausuler i bolagsordningar, bör det ske genom bestämmelser i den
berörda lagstiftningen.
Vad beträffar associationer som f n. inte regleras
i lag anser samfundet del vara lämpligl alt försöka få till stånd en
lagreglering och därvid tillgodose
Prop.1975/76: 81 75
de
skyddskrav som kan anses beaktansvärda. 1 avvaktan på lagstiftning härom börden
föreslagna generalklausulen enligt samfundet göras tillämplig på sådana
associationer.
Även S.4C0 ställer sig tveksam till förslaget att
den nya generalklausulen skall vara tillämplig på bestämmelser i bolagsordningar
och föreningsstadgar. Enligt SäCO:s mening
synes det kunna leda lill oöverskådliga konsekvenser och rättsosäkerhet om
generalklausulen skulle kunna tillämpas allmänt även på dessa områden. I den
mån det anses erforderligt att kunna jämka associationsrättsliga bestämmelser
utöver vad som redan nu är möjligt bör det övervägas att införa bestämmelser
härom i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Vad SACO anför om
generalklausulens till-lämpning inom associationsrätten bör enligt organisationens
mening gälla också beträffande familjerätten,
Sveriges villaägareförbund uppehåller sig något vid
utredningens uttalanden rörande generalklausulens tillämpning på förhållanden
mellan offentliga myndigheter och enskilda. Ett för förbundet aktuellt område
utgör tomt-rätlsavtalen. Enligt lag krävs skriftligt avtal om upplåtelse av
tomträtt och om avgälden inom vissa ramar och tidsperioder. Det torde utan
vidare stå klart att generalklausulen är tillämplig på s. k. sidolöpare till
sådana avtal, t. ex. beträffande foreskrifter om byggnadsskyldighet, men enligt
förbundels mening bör generalklausulen kunna lillämpas även på avgäldens
storiek. Förbundet hävdar vidare att liknande synpunkter bör kunna anläggas på
föreskrifter som har utfärdals av kommuner om att sålda tomter skall vara
bebyggda inom en viss tid vid äventyr att köparen blir skadeståndsskyldig.
Detsamma gäller andra kommunala föreskrifter, t. ex. sådana som innebär atl
avtal om köp av mark kopplas samman med avtal med särskild entreprenör om
uppförande av hus på marken.
4.2.3
Förslagets konsekvenser for de nuvarande generalklausulerna m. m.
Remissinstanserna godtar allmänt utredningens
förslag att införa den nya generalklausulen i 36 S avtalslagen och att upphäva
de nuvarande bestämmelserna i 36 S och 37 S första stycket avtalslagen. Även
förslaget atl upphäva de nu gällande civilrältsliga generalklausulerna i andra
lagar tillstyrks av flertalet remissinstanser.
Utredningens förslag alt bibehålla 33 S avtalslagen
godtas av de flesta remissinstanserna. Vissa remissinstanser anser dock att
utredningen inte tillräckligt ingående har behandlat förhållandet mellan den
nya generalklausulen och 33 S avtalslagen. Enligt hovrätten for Västra Sverige
kan det starkt ifrågasättas om det efter den nya generalklausulens tillkomst
finns något nämnvärt utrymme för tillämpning av 33 S avtalslagen. Vad
utredningen har åberopat till stöd för att behålla bestämmelsen, särskilt det
förhållandet atl man i övriga nordiska länder inte synes vara intresserad av
att göra någon ändring i detta hänseende, är emellertid så vägande att
hovrätten
Prop. 1975/76:81 76
ansluter
sig till utredningens bedömning.
Marknadsdomstolen
påpekar att del visseriigen kan synas egendomligt att behålla en bestämmelse
som i stort sett torde komma att bli överflödig, men bestämmelsens centrala
betydelse för förutsättningsläran och hänsynen till den nordiska rättslikheten
på området utgör enligt domstolens mening tillräcklig anledning atl trots detta
låta 33 S stå kvar. Till detta kommer bestämmelsens nära samband med övriga
ogiliighetsregler i 3 kap, avtalslagen.
Även
hemförsäljningskommittén och konsumenttjänstutredningen finner de skäl
utredningen har anfört för att behålla 33 S avtalslagen övertygande.
Konsumenttjänstutredningen berör något närmare förhållandet mellan 33 S och den
nya generalklausulen. Innan en tillämpning av generalklausulen över huvud laget
kan komma i fråga, måste en domstol konstalera att ett giltigt avtal
föreligger, alt avtalet innefattar det villkor vars tillbörlighet har
ifrågasatts saml all villkoret har viss innebörd. En prövning enligt 33 S
avtalslagen eller förutsättningsläran avser frågan om avtalets giltighet. Påföljden
är här inte jämkning utan återgång av avtalet. Har ett avtal ingåtis på ett
sätt som t, ex, innefattar ett ohederligt utnyttjande av motpartens klart
bristande förmåga att bedöma avtalets innebörd eller konsekvenser eller av
motpartens obekantskap med vissa faktiska förhållanden, bör en domstol primärt
bedöma om avtalet är ogiltigt enligt 33 S- En utveckling i den riktningen alt
avtal, som enligt nu tillämpade bedömningsprinciper är ogiltiga, betraktas som
giltiga av domstolarna men i stället "görs om" med stöd av den
föreslagna generalklausulen ter sig knappast lämplig. En annan sak är att i
vissa lägen där en tillämpning såväl av 33 S eller förutsättningsläran som av
generalklausulen kan te sig möjlig kan den senare vara att föredra bl, a på
grund av sina mer flexibla rättsföljder,
Konsumenttjänslutredningen
påpekar vidare att betänkandet inte förutser någon ändring i principerna för
alt avgöra om det i ett visst fall aktuella villkoret har blivit införlivat med
det enskilda avtalet. Inte heller föreslås någon ändring i principerna för
tolkning av avtalsvillkor. Dessa frågor är som nyss antytts primära i
förhållande till en tillämpning av generalklausulen. Införandet av
generalklausulen bör därför inte föranleda att domstolarna släpper den i
rättspraxis etablerade s. k. oklarheisregeln, dvs. principen att skriftliga
avtalsvillkor i tveksamma fall tolkas till nackdel för den part som har
utformat villkoren. En annan sak är atl införande av generalklausulen lorde
medföra all domstolarna inte längre känner behov av atl tillgripa
"skruvade" tolkningar av villkor i syfte att nä ett materiellt
tillfredsställande resultat.
Några
remissinstanser anser atl utredningen inte tillräckligt har penetrerat
förhållandet mellan den föreslagna generalklausulen och 33 S avtalslagen,
Sveriges domareförbund påpekar att generalklausulen får vittgående konsekvenser
för hela avtalsrätten som är svåra att överblicka. Särskilt torde för-
Prop.
1975/76:81 77
hållandet
mellan generalklausulen och 28-33 SS avtalslagen behöva undersökas närmare.
Sveriges författarförbund ifrågasätter om 29 S
upphovsrättslagen bör upphävas. Den bestämmelsen synes vara den enda av de
nuvarande generalklausulerna som omfattas av utredningens förslag utan att
vara nämnd i direktiven. Trots detla har utredningen inte gett någon särskild
motivering till förslaget atl upphäva bestämmelsen. Förarbetena till 29 S
upphovsrättslagen ger enligt förbundet otvetydigt vid handen att den skall
tillämpas mindre återhållsamt än 8 S skuldebrevslagen. Det kan sålunda inte
råda något tvivel om att upphovsmännen genom denna paragraf har fått en alldeles
särskild förmån som har varit avsedd av lagstiftaren. Skulle detla vara
anledningen lill alt bestämmelsen inte har nämnts i direktiven, borde del
rimligen leda till atl den inte ersätts av den nya generalklausulen.
Med anledning av utredningens uttalanden att
Jämkning bör kunna komma i fräga även lill förmån för överlägsen part
framhåller förbundet vidare atl 29 S upphovsrättslagen aldrig har varit avsedd
alt åberopas av överlägsen part. Ett upphävande av denna paragraf skulle därför
enligt förbundets mening kunna innebära en direkt försämring för
upphovsmännen. Skall den nya generalklausulen ersätta 29 S upphovsrätlslagen,
måste det enligt förbundets mening noggrant inskärpas i förarbetena att den
praxis som har utvecklats till förmån för upphovsmännen inte får försvagas. Kan
inte detta klart uttalas förordar förbundet all 29 S upphovsrätlslagen undantas
från reformen.
KLYS ansluter sig lill författarförbundets
synpunkter på den betydelse som 29 S upphovsrättslagen har för upphovsmännen
och kravet på att lagstiftningen inte ger dem sämre ställning än de nu har,
KLYS tar särskilt upp de s. k. närstående rättigheter som behandlas i 5 kap,
upphovsrätlslagen. Skådespelares och musikers rättigheter enligt bestämmelserna
i detta kapitel är enligt KLYS myckel begränsade. Avnämarna på dessa omräden
har ofta en ännu starkare ställning än avnämarna pä de traditionella
avtalsområdena inom upphovsrätten. Ett upprätthållande av det skydd som ges
genom 29 S upphovsrättslagen är alltså mycket angeläget för dessa grupper av
kulturarbetare. Vidare erinrar KLYS liksom författarförbundet om det pågående
nordiska reformarbetet på upphovsrättens område. KLYS anser det inte tillrådligt
att genom en ändring av den svenska upphovsrättslagen ensidigt bryta sönder den
nordiska gemenskapen på området. Mot bakgrund av det sagda avstyrker KLYS i
första hand att 29 S upphovsrättslagen tas med i reformen. Skulle det anses atl
den bör las med, understryker KLYS med all skärpa författarförbundets krav att
den nya generalklausulen inte får tolkas oförmånligare för upphovsmännen än 29
S upphovsrättslagen.
Svenska bokföriäggareföreningen förklarar sig
däremot inte ha några invändningar mot att 29 S upphovsrätlslagen ersätts med
den nya generalklausulen.
Prop.1975/76:
81 78
Försäkringsinspektionen tillstyrker förslaget att
de generalklausuler som gäller på olika specialområden, bl, a. 34 §
försäkringsavialslagen, upphävs. Även Svenska försäkringsbolags riksförbund
tillstyrker att 34 S försäkringsavtalslagen ersätts med den nya
generalklausulen,
4.3
Grunder för generalklausulens tillämpning
4,3.1
Allmänt
Åtskilliga remissinstanser framhåller
rättssäkerhetsaspektens betydelse vid tillämpningen av den föreslagna
generalklausulen. Kravet på föruisebarhet och stadga i rättstillämpningen
understryks från många håll. Den avvägning utredningen har gjort mellan kravet
på föruisebarhet och behovet av skydd mot otillbörliga avtalsvillkor har fått
elt blandat mottagande under remissbehandlingen. Vissa remissinstanser anser
att utredningens överväganden ger uttryck för en rimlig avvägning mellan de
motstående intressena, medan andra anser att utredningen inte har tagit
riilräcklig hänsyn lill rätts-säkerhelsaspek terna.
Vad
först angår frågan vad hänsynen till rättssäkerheten innebär framför
marknadsdomstolen kritik mot utredningens syn på problemet. Enligt marknadsdomstolens
mening har utredningen inte förmått lösa sin uppgift när det gäller att
behandla de rättssäkerhetsproblem som tillämpningen av en ny generalklausul kan
ge upphov lill. Att som utredningen hänvisa till att införandet av en
generalklausul är ägnat att främja rättssäkerheten löser ingalunda problemen
härvidlag utan utgör exempel på fruktlöst cirkelresonemang. När det ena
rättssäkerhetsintresset hotar del andra, innebär alltid ett givande i ena
riktningen ett tagande i den andra. Den risk för förulsebarheten som ett
införande av en generalklausul otvivelaktigt medför lorde vara ofrånkomlig. De
av utredningen diskuterade riktlinjerna för tillämpningen av generalklausulen
är emellertid enligt marknadsdomstolens mening av stort värde. När det gäller
bedömningen av vad som är otillböriigt biträder marknadsdomstolen i allt
väsentligt de synpunkter som framförs i betänkandet. Marknadsdomstolen pekar
också på atl det förhållandet att tillämpningen är anförtrodd domstol innebären
garanti för rättssäkerheten.
Hovrätten för Västra Sverige hävdar med hänvisning
bl, a. lill den försiktighet som svenska domstolar visar när det gäller
ingrepp i etablerade rättsförhållanden att utredningsförslaget inte medför
sädana risker från rättssäkerhetssynpunkt att man bör avstå från att genomföra
förslaget. Stor betydelse vid denna bedömning har hovrätten tillmätt den
utomordentliga vägledning som utredningen har lämnat för tillämpningen av
generalklausulen och som måste bli av den allra största betydelse för den
praktiska rättsutvecklingen på området. Enligt hovrätten synes del inte behöva
befaras att domstol onödigtvis ingriper i förhållanden mellan någoriunda
jämställda parter, särskilt inte i fråga om villkor som har tillkommit efter
diskussion
Prop.
1975/76:81 79
och
som måhända är avsedda att ge uttryck för all ett äventyrsmoment ingår i
avtalet.
Bankinspektionen anser att utredningens motiv
innehåller en utföriig och förtjänstfullt nyanserad diskussion till ledning för
tillämpningen av generalklausulen. Svenska bankföreningen framhåller med
instämmande av PK-banken att, om en generalklausul skall tillgodose rimliga
krav på förutsebarhet, måste förarbetena ge en någorlunda riklig och
välnyanserad ex-. emplifiering till ledning för tolkning och tillämpning.
Enligt de båda remissinstanserna fyller betänkandet härvidlag högt ställda
krav. Enligt försäkringsinspeklionen synes de av utredningen uppdragna
riktlinjerna för generalklausulens tillämpning i stort böra komma till uttryck
i en kommande proposition och därmed bli vägledande för domstolarna. Svenska
försäkringsbolags riksförbund förklarar sig inte ha någon erinran mot
utredningens anvisningar för tillämpningen av generalklausulen,
Hemförsäljningskommittén finner de riktlinjer för
tillämpningen av generalklausulen som utredningen har dragit upp i form av
allmänna vägledande synpunkter och analys av vissa särskilda villkor väl
avvägda. Enligt kommitténs mening bör utredningens ingående resonemang kunna
tjäna som stabilt underlag för domstolarnas rättstillämpning.
Enligt Sveriges fastighetsägareförbund och
Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund tyder utredningens riktlinjer för
generalklausulens tillämpning på att rimliga krav på rättssäkerhet kommer att
tillgodoses.
Den kritik som går ut på att utredningen inte tillräckligt
har beaktat rättssäkerhetsaspekterna kommer framför allt från de
remissinstanser som trycker på att generalklausulen måste tillämpas med
särskild försiktighet i affärsförhållanden. Som framgår av avsnitten 4,1.2 och
4,2,1 företräds sådana synpunkter bl, a. av företagarorganisationerna och
Sveriges advokaisam-Jiind.
Företagarorganisationerna framhåller att motiven
måste ge en riklig och nyanserad exemplifiering för att främja förutsebarhet
och stadga i tillämpningen. De exempel på oiillböriiga avtalsvillkor som ges i
betänkandet avser i många fall situationer som är vanliga och normala i
affärsmässiga förhållanden. Utan elt kvalificerande inslag av otillböriighet
som innebär att avtalsfriheten får anses klart missbrukad kan det enligt
organisationernas mening inte komma i fråga atl jämka eller åsidosätta avtal
mellan näringsidkare i sådana fall. En faktor av detta slag är att den ena
parten ekonomiskt är klart underlägsen den andra. Över huvud taget anser
organisationerna som tidigare har nämnts att det hade varit önskvärt att
utredningen klarare hade skilt mellan konsumentförhållanden och
affärsförhållanden. Vad utredningen anför beträffande grunderna för
generalklausulens tillämpning hänför sig i stor.utsträckning lill
konsumentavtal och kan inte appliceras på affärsmässiga avtal. Det gäller bl. a
utredningens synpunkter på bedömningen av skiljeklausuler och ändrade
förhållanden vid långvariga avtal.
Även
Svenska handelskammarfÖrbundei understryker att kravet på rätts-
Prop.
1975/76: 81 80
säkerhet
och föruisebarhet är av väsentlig betydelse, kanske särskilt när del gäller
avtal mellan näringsidkare. Vidare går del inte att komma ifrån att bärigheten
i motiven avtar med tiden och alt värderingar kontinueriigt ändras. Dessutom
kommer det atl dröja innan rättspraxis har vuxit fram. Instansordningen medför
tidsutdräkt. På grund av det ymniga bruket av skiljeavtal torde endast få fall
rörande tillämpningen av generalklausulen på förhållanden mellan näringsidkare
gå till domstol. Med hänsyn härtill och till den betydelse som tillmäts
omständigheterna i varje enskilt fall kommer det alt ta myckel lång tid att få
en något så när upplysande rättspraxis på området.
Enligt försvai-ets materielverk torde den
utvidgning av domstolarnas uppgifter som förslaget innebär medföra ökad
arbetsbörda för domstolarna, åtminstone under en övergångsperiod, eftersom
varje part som finner sig bunden av en oförmånlig avtalsklausul kan begära att
domstol prövar klausulens tillböriighet. Under den tid som krävs för bildande
av en stadgad praxis inom detta mångfacetterade område kan befaras en
motsvarande period av osäkerhet hos avtalsslutande parter beträffande avtalens
definitiva rättsverkningar.
Några
remissinstanser uppmärksammar generalklausulens betydelse för vissa särskilda
avtalsområden. Bankinspektionen anser atl utredningens uttalanden om bankernas
avtalsformulär, tillämpningen av de villkor som ingår i formulären och
betydelsen av den administrativa regleringen av området i stort seii är väl
avvägda. Emellertid vill Inspektionen något mer än utredningen betona den
skillnad som bör göras mellan bedömningen av villkor som tillämpas vid
kommersiell kredit och sådana som tillämpas vid icke kommersiell kredit. Enligt
inspektionens uppfattning bör utrymmet för tillämpning av generalklausulen vara
väsentligt mindre vid kommersiell än vid icke kommersiell kreditgivning. Enligt
Svenska bankföreningen och PK-banken är utredningens uttalanden om
affärsbankernas faktiska tillämpning av olika slandardvillkor adekvat och
rättvisande. Vad beträffar uttalandena om innehållet i olika bestämmelser i
bankernas avtalsformulär kan i något fall finnas utrymme för kompletterande
synpunkter. Dessa avser dock frågor av så speciell natur att en diskussion
kring dem lämpligen kan äga rum med bankinspektionen som tillsynsmyndighet.
Svenska sparbanksföreningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt de
konsekvenser som utredningsförslaget kan ha på avtalsvillkor som förekommer i
sparbanksrörelsens standardformulär. Föreningen har frän denna synpunkt inte
funnit anledning till erinran mot förslaget.
Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller
atl utredningsförslaget ligger väl i linje med den anpassning av
försäkringsvillkor till den nya konsumentpolitiken som pågår inom
försäkringsbranschen. Försäkringsbolagens översyn av standardvillkor har den
klara målsättningen atl villkoren skall svara mot de krav som utredningen har
angett beträffande hänsyn till underlägsen part m. m. Redan på grund härav
finns del enligt förbundet rimlig
Prop.
1975/76:81 81
anledning
förutse att utrymmet för tillämpning av den nya generalklausulen på
försäkringsområdet blir begränsat. Den pågående översynen av försäkringsavtalslagen
bör ytterligare minska detta utrymme.
4.3.2 .Avtalets
innehåll
Utredningens allmänna överväganden rörande
möjligheterna att jämka eller åsidosätta avtalsvillkor på grund av avtalets
innehåll har i sina huvuddrag lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
Däremot har i olika avseenden framförts kritik mot utredningens sätt atl
tillämpa de allmänna principerna på olika typer av villkor. Remissinstansernas
synpunkter härvidlag skall behandlas i anslutning till genomgången av olika klausuler
i specialmotiveringen.
4.3.3 Hänsyn
till gott affärsskick o. d.
Som framgår av avsnittet 4.2.1 anser vissa
remissinstanser atl hänsyn lill gott affärsskick e. d. bör tilläggas en mer
central betydelse vid bedömningen av om ell visst villkor är otillböriigt
eller ej än vad utredningen har gjort. Företagarorganisationerna förordar
sålunda atl det i lagtexten som förutsättning för jämkning föreskrivs atl ett
villkor är stridande mot gott affärsskick eller eljest otillböriigt. De flesta
remissinstanserna har emellertid inte någon invändning mot att man underiåter
atl i lagtexten ta in någon hänvisning av det slaget.
Handelskammaren i Göteborg opponerar sig mot
utredningens uttalande alt en näringsidkare som har en vedertagen praxis som är
förmånlig för hans kunder bör tillämpa denna praxis i förhållande till enskild
part, om inte något godtagbart skäl talar för undantag. Enligt handelskammarens
uppfattning skulle det i åtskilliga fall kunna leda lill orimliga resultat, om
en näringsidkare alltid blev helt bunden av sin praxis. Regelmässigt bör del
sålunda anses godtagbart atl avvika från praxis, när denna betingas av
administrativa kostnadsskäl. Del förekommer t, ex. att näringsidkare i många
fall avslår från att tillämpa sådana sanktionsbeslämmelser i försäljningsvillkor
som i och för sig är helt tillbörliga, därför att de belopp som kommer i fråga
ärsåsmå att det skulle medföra orimliga administrationskostnader alt driva in
dem. En sådan av kostnadsskäl tillämpad praxis bör enligt handelskammarens
mening inte fl medföra att näringsidkaren belas rätten alt tillämpa
sanktionsbestämmelsen när det rör sig om större belopp.
Med anledning av utredningens uttalande att en
praxis som har utvecklats mellan två parter bör kunna ligga till grund för
jämkning av villkor som är väsentligt strängare mot en underiägsen part
understryker Sveriges advokatsamfund atl det är väsentligt att domstolarna
ställer stora krav på de förutsättningar som bör ställas upp för atl en sådan
praxis verkligen skall anses vara utvecklad.
6 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 81
Prop.1975/76:
81 82
Svenska försäkringsbolags riksförbund framför viss
kritik mot utredningens uttalanden om generalklausulens tillämplighet i sådana
fall då en starkare avtalspart av kulans underiåter aii göra gällande villkor
som är till hans egen fördel. Förbundet påpekar atl utredningens ståndpunkt
synes kunna medföra att en mer utbredd och fast praxis från försäkringsgivares
sida i vissa fall kan få en effekt liknande en villkorsändring.
Försäkringsbolagen skulle kunna bli bundna av sin egen praxis vid sidan av
villkoren, och detla även om villkoren överensstämmer med tvingande
lagbestämmelser. Enligt förbundet förekommer det i vissa fall att avsteg från
försäkringsvillkor utåt ger intryck av kulans men i själva verket motiveras av
andra skäl än en önskan att undvika obilliga resultat för den försäkrade.
Anledningen är i stallet att en strikt tillämpning av villkoren skulle leda
lill orimliga kostnader eller till andra resultat som från praktiska och
ekonomiska synpunkter inte är önskvärda, Ell exempel är försäkringsgivares
underlåtenhet all driva in obetald premie. Enligt förbundets mening ärdet i
fall av det angivna slaget uteslutet alt tillämpa resonemanget all elt villkor
sätts ur kraft på grund av att avsteg tidigare har skett. En sådan tillämpning
kunde leda till helt oacceptabla resultat. Försäkringsbolagen skulle tvingas
att till-lämpa villkor efter bokstaven även när detta skulle leda till
opraktiska eller ekonomiskt otillfredsställande följder i det konkreta fallet.
Mot bakgrund av det sagda anser förbundet atl rättsläget mellan parter som har
ingått försäkringsavtal inte kan förändras genom sådana avsteg från villkor som
föranleds av praktiska skäl. Försäkringsbolaget bör i stället behålla sin
frihet att agera i enlighet med villkoren utan hinder av att avsteg har gjorts
i visst eller vissa fall. Liknande förhållanden synes enligt förbundet kunna
uppkomma inom andra delar av näringslivet.
Enligt konsumentverket torde en vanlig invändning i
samband med hårda avtalsvillkor vara atl villkoren inte är avsedda att komma
till användning i något enskilt fall. Sådana villkor fungerar som en
påtryckning som gör konsumenten benägen att efterge berättigade krav på en rättvis
behandling. Konsumentverket anser därför atl bedömningen av sådana villkor bör
vara sträng för alt förhindra att sådana metoder kommer till användning.
När
det gäller bankernas tillämpning av avtalsvillkor framhåller bankinspektionen
atl den har kommit i kontakt med hithörande frågor i sin övervakning av att
bankerna iakttar god banksed i förhållande till sina kunder. Inspektionen har i
en del fall kunnat medverka till alt bankerna har avstått från att utnyttja de
rättigheter de har haft enligt skuldebrevsformulär eller andra avtal.
Inspektionen förklarar sig utgå från att denna verksamhet kan fortsätta även
sedan den föreslagna lagstiftningen har trätt i kraft.
Med anledning av vad utredningen anför om
diskriminerande behandling framförs vissa kompletterande synpunkter av några
remissinstanser. Kon-sumenttjänstutredningen påpekar att domstolar och
förvaltningsmyndigheter redan på grund av 1 kap, 8 S regeringsformen inte ulan
rättsligt stöd får särbehandla någon på grund av hans personliga förhållanden som
tro, å-
Prop.
1975/76: 81 83
skådning,
ras, hudfärg, ursprung, kön, ålder, nationalitet, språk, samhällsställning
eller förmögenhet. Det framstår som naturiigt att en sådan grundläggande
rätiighetsprincip bör genomsyra också rättstillämpningen inom civilrätten.
Kreditköpkommittén anser att diskriminerande kreditkostnadsvill-kor inte bör
vara tillåtna. En kreditgivare bör således inte få betinga sig olika ersättning
för kreditkostnad på grund av olikheter hos konsumenterna beträffande kön, ras,
civilstånd, ålder eller liknande. Särskilt framhåller kommittén att enbart den
omständigheten att en konsument bedöms tillhöra en grupp inom vilken dröjsmål
med betalning anses vanligt inte bör få leda till att kreditgivaren tar mer
betalt för krediten än han annars skulle ha gjort. En högre kreditkosinad måste
kunna motiveras i det enskilda fallet. Finns det inte saklig grund för högre
kreditkosinad, bör den alltså kunna Jämkas.
Sveriges advokatsamfund tar upp utredningens
uttalande att generalklausulen knappast kan anses utgöra stöd för att gå in på
en bedömning av om t. ex. ett kollektivavtal med visst innehåll innefattar
diskriminering av kvinnor eller av särskilda åldersgrupper. Samfundet påpekar
att utredningen inte har uttalat sig om huruvida detsamma bör gälla
bolagsordningar, stadgar m. m, för den händelse generalklausulen skulle bli
tillämplig inom associationsrätten.
4.3.4
Hänsyn till rättsregler m. m.
Remissinstanserna har endast i relativt begränsad
omfattning framfört synpunkter på utredningens principiella överväganden
rörande frågor om andra rättsreglers inverkan på tillämpningen av
generalklausulen.
Konsumenttjänstuiredningen framhålleratt den
föreslagna generalklausulen på fiera sätt utgör ett komplement till den
civilrältsliga konsumentskyddslagstiftningen. Lagar som konsumentköplagen,
hemförsäljningslagen och de lagar som f n, utarbetas inom kreditköpkommiltén
och konsumenttjänst-utredningen kan av praktiska skäl inte utformas så, att de
helt omöjliggör ett kringgående av de tvingande reglerna i dessa lagar. Är det
fråga om försök till kringgående av tvingande regler, innebär möjligheten att
tillämpa generalklausulen en betydelsefull spärr mot övergrepp. Av större
praktisk betydelse är emellertid enligt konsumenttjänstutredningens mening att
man med stöd av generalklausulen kan tillgripa analogier från tvingande regler
i fiera vikliga hänseenden.
Vad först beträffar sådana fall nären avtalstyp i
stor utsträckningar föremål för tvingande regler men vissa frågor har lämnats
utanför av rättstekniska skäl e. d. påpekar konsumenttjänslutredningen att dess
eget arbete inte går ut på någon fullständig rättslig reglering på tjänsternas
område utan inriktas på sådana regler som främst behövs för att tillgodose konsumenternas
behov av rättsskydd. I de avseenden där behovet av regler inte är påtagligt är
det givetvis av stort värde att i enstaka fall kunna lila till en analogisk
tillämpning av den föreslagna generalklausulen.
Prop. 1975/76:81 84
Vad beträffar sådana fall då en lagstiftning
innehåller utförliga, delvis tvingande regler för särskilda avtalstyper men
endast kortfattade, dispositiva regler för vissa andra mindre betydelsefulla
typer av avtal anser konsumenttjänstuiredningen alt del med säkerhet finns
behov av att kunna tillgripa en analogi även på andra rättsområden än det som
nämns i belänkandet, nämligen lagstiftningen om nyttjanderätt.
Konsumentijänstutredningen avser atl lägga fram förslag till en lag med
förhållandevis fylliga regler för avtal om arbete på fast eller lös egendom men
endast kortfattade regler för de övriga avtalstyper som skall täckas av lagen.
Även när bestämmelserna om de senare avtalstyperna inte innehåller en direkt hänvisning
till de fylligare reglerna, lorde det komma att finnas skäl för en analogi med
stöd av generalklausulen beträffande avtalsvillkor som påtagligt avviker från
reglerna om arbete på fast eller lös egendom.
Konsumenttjänslutredningen anser atl analogi bör
kunna tillgripas även när ett visst rättsområde har lämnats utanför en
speciallagstiftning på grund av de tillämpade avgränsningsprinciperna.
Framväxten av en alltmer omfattande konsumentskyddslagstiftning accentuerar de
problem som ligger i att de olika lagarnas tillämpningsområde begränsas lill
avtal där en av parterna är konsument enligt det relativt snäva
konsumentbegrepp som har kommit till användning. I utredningens arbete har det
tydligt visat sig alt de reglerom uppdrag, pris, kontraktsbrott m. m. som
utredningen utarbetar med sikte på avtalsrelationer mellan näringsidkare och
konsumenter lill stor del bör vara lämpade att reglera motsvarande förhållanden
i andra avtalsrelationer. Den kommande konsumenttjänstlagens tvingande regler
bör därför fä betydande analog användning som dispositiv rätt utanför lagens
tillämpningsområde. Vidare har den föreslagna generalklausulen en viktig
uppgifi att fylla i den mån disposiliva rättsprinciper åsidosätts genom avtalsklausuler
som är förmånligare för den starkare parten.
Sveriges advokatsamfund berör frågan i vad mån
domstolarna vid tillämpningen av generalklausulen bör hämta ledning från
värderingar och principer som har lagts lill grund för tvingande lagstiftning
inom speciella områden. Samfundet framhåller att det på längre sikt knappast
kan vara önskvärt att lagstiftaren avbördar sig ansvaret för en väl genomtänkt
och utformad lagstiftning genom att falla tillbaka på domstolarnas möjligheter
att lägga tillrätta förhållanden genom tillämpning av generalklausulen. Del
måste bli ulomordentligl sällsynt all en viss fråga förbises av lagstiftaren
och all i så fall allmän domstol måste hämta ledning från tvingande
lagstiftning inom ett näriiggande område. På lagstiftaren måste enligt
samfundet ställas kravet alt han ingriper med reglering så snart
missförhållanden uppdagas.
När del gäller dispositiva reglers betydelse för
tillämpningen av generalklausulen understryker samfundet starkt utredningens
uttalande att man beträffande kommersiella köp har alt räkna med att
avtalsfriheten kan behöva utnyttjas föratt tillgodose behovet av
differentiering. Dispositiva regler bör inte genom tillämpning av
generalklausulen övergå till att bli tvingande. Samfundet framhåller vidare all
del är angelägel att lagstiftaren ser till an
Prop.
1975/76:81 85
domstolarna
endast i undantagsfall skall behöva lägga egna rällspolitiska värderingar till
grund försin dömande verksamhet. Det böråligga lagstiftaren att lämna anvisning
om sina värderingar i första hand genom lämplig avfattning av tvingande och
dispositiva regler. Har lagstiftaren t. ex. funnit all en viss regel skall vara
dispositiv men atl en viss begränsning bör sättas för möjligheten att avtala
bort regeln, bör denna begränsning åtminstone antydas i förarbetena. Från denna
utgångspunkt finner samfundet det tveksamt atl som utredningen gör ifrågasätta
tillböriigheten i att en säljare generellt friskriver sig från allt ansvar för
fel i såld fastighet, i den mån det inte av förarbetena till jordabalken
framgår att en sådan friskrivning skall vara ulan verkan.
1 linje med det anförda ifrågasätter samfundet
allvariigt om inte utredningen uttrycker sig alltför generellt när den erinrar
om viklen av alt domstolarna prövar om en lagtext kan anses avspegla rådande
rättsuppfattning. I ett demokratiskt rättssamhälle som det svenska torde del i
första hand böra åligga lagstiftaren att verka föratt lagstiftningen
återspeglar den i landet rådande rättsuppfattningen. Det är visseriigen svårt
atl dra en generell gräns, och i undantagsfall kan det visa sig atl en lagtext
så uppenbart avviker från vad som är rådande rättsuppfattning att jämkning kan
vara befogad. Samfundet understryker dock starkt alt det här måste röra sig om
rena undantagsfall.
Enligt samfundels mening bör det ännu mer sällan
vara aktuellt att jämka villkor som överensstämmer med tvingande regler, även
om de betraktas som minimiregler. Del bör sålunda inte vara möjligt att jämka
sådana klausuler om ansvarsbegränsning inom transporträtten som nämns av utredningen.
Lagstiftaren har gjort en avvägning av parternas intressen. Det måste ankomma
på honom att inte ställa upp minimiregler som är otillräckliga.
Ävenförsvarets materielverk anför viss tveksamhet
inför utredningens uttalande om vikten av alt domstolarna prövar om en lagtext
kan anses avspegla rådande rättsuppfattning. Domstolarna bör inte skönsmässigt
kunna förklara disposiliva rättsregler vara av mindre betydelse. Skälet till
atl en eller båda parter i ett avtalsförhållande har underiåtit att i avtalet
ta in en uttrycklig bestämmelse i ett visst avseende kan ha varit att de har
litat på all den dispositiva lagregeln skulle gälla. Anser en domstol i ett
sådant fall atl lagtexten inie kan anses avspegla rådande rättsuppfattning,
innebär delta all avtalssluiande part inte kan lita på gällande lag. Det bör
inte tillkomma domstolarna att i sådana sammanhang successivt nagga gällande
lag i kanten. Anser statsmakterna rådande rättsuppfattning strida mot gällande
lag, bör lagen ändras.
Enligt statens grupplivnåmnd och ATS är det myckel
tveksamt om en generalklausul bör ge domstol frihet att åsidosätta eller jämka
avtalsvillkor som överensstämmer med tvingande lagbestämmelser. Åtminstone bör
så inte kunna ske beträffande ijänstegrupplivförsäkringar.
SPK
berör frågan om generalklausulens tillämpning i sådana fall när ett
Prop.
1975/76: 81 86
avtal
kommer i konflikt med lagstiftningen om skadlig konkurrensbegränsning. SPK
förklarar sig dela utredningens uppfattning all avtal som faller under
förbudsbestämmelserna lorde vara civilrättsligt ogiltiga. Även när det gäller
avtal som inte drabbas av förbud men som kan förmodas vara skadligt
konkurrensbegränsande i konkurrensbegränsningslagens mening instämmer SPK i
utredningens uttalanden. SPK anser sålunda att elt avgörande av
marknadsdomstolen måste utgöra grunden för en bedömning vid allmän domstol av
del civilrättsliga förhållandet. Har marknadsdomstolen förklarat elt avtal
innebära skadlig konkurrensbegränsning, bör delta sålunda utgöra skäl för alt
en enskild part blir fri från sina åtaganden enligt avtalet.
4.3.5
Omständigheterna vid avtalets tillkomst
Utredningens förslag alt omständigheterna vid ett
avtals tillkomst bör kunna beaktas vid tillämpningen av generalklausulen har
allmänt lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även utredningens
överväganden om den vikt som bör tillmätas omständigheterna vid ett avtals
tillkomst har godtagits av fiertalet remissinstanser. Vissa kompletterande
synpunkter har dock kommit fram under remissbehandlingen.
Hemförsäljningskommittén ansluter sig till
utredningens uttalanden om att aggressivt uppträdande, överraskningsieknik
eller annat missbruk av för-handlingsläget från ena parlens sida bör kunna
angripas genom tillämpning av generalklausulen. Enligt kommitténs erfarenhet
förekommer sådana omständigheter fortfarande vid hemförsäljning, trots all
införandet av hemförsäljningslagen har medfört en betydande sanering. Den s.
k. ångerveckan i kombination med det förhållandet att försök att kringgå
hemförsäljningslagen i princip leder till avtalets ogiltighet torde medföra
att tillämpningen av en generalklausul blir mindre aktuell på
hemförsäljningslagens område än på många andra områden. Kommittén utreder f. n.
en utvidgning av hemförsäljningslagens tillämpningsområde till alt omfatta
också telefonförsäljning och rena koniantköp. 1 avvaktan på resultatet av
kommitténs arbeie kan den föreslagna generalklausulen utgöra elt värdefullt
instrument för all ingripa mot otillbörliga metoder från säljarens sida vid
telefonförsäljning och sådan hemförsäljning på vilken hemförsäljningslagen inte
är tillämplig. Generalklausulen torde också kunna utgöra ett komplement till
hemförsäljningslagen i sådana fall när det råder tveksamhet om huruvida hemförsäljningslagen
är tillämplig eller ej.
Kommittén finner vidare atl det är
tillfredsställande att skyddet vid s, k, sidolöpare kan förbättras genom
generalklausulen. Härigenom minskas måhända också behovet av att göra
sidolöparproblematiken lill föremål för vidare utredning i elt större
sammanhang,
SPÅ" förklarar sig dela utredningens
uppfattningatijämkningav pris måste kunna ske med stöd av den föreslagna
generalklausulen, bl, a när en över-
Prop.
1975/76:81 87
lägsen
part har missbrukat sin maktställning utan att omständigheterna är så markanta
som förutsätts i 31 S avtalslagen. Vidare erinrar SPK om att 5 S allmänna
prisregleringslagen (1956:236) innehåller en bestämmelse om prisocker som dock
inte har salts i kraft, trots atl väsentliga delar av lagen gäller under
nuvarande prisreglering. Skälet härtill lorde vara att sädana extremfall som
bestämmelsen avser inte har tillmätts någon större betydelse i det aktuella
läget. Mot bakgrund härav förefaller ett utnyttjande av generalklausulen som
komplement till 31 S avtalslagen som särskilt lämpligt.
Ävenförsvarets materielverk gör vissa kommentarer
till utredningens överväganden rörande jämkning av priset, när överlägsen part
har missbrukat sin ställning utan atl omständigheterna är sä markanta som
förutsätts i 31 S avtalslagen. Materielverket påpekar att vissa avtal är
resultatet av hårda förhandlingar och har undertecknats efter moget övervägande
av villkorens konsekvenser. Varje situation där den ena parten har sett sig
"tvungen" all acceptera den andra partens krav för all få ett
eftertraktat avtal lill stånd kan enligi materielverkets mening inte rimligtvis
anses innebära ett missbruk av förhandlingslägel från den andra partens sida.
De mångskiftande situationer som kan bli föremål för bedömning kommer atl
kräva en långvarig praxis, innan man för ledning för en allmän uppfattning om
vad som är missbruk och vad som är endast "bruk" av ett
förhandlingsläge.
Konsumentverket påpekar all avtalsvillkor som i och
för sig inte är otillbörliga i vissa fall kan få en otillböriig effekt med
hänsyn lill omständigheter som ligger utanför avtalet. Det gäller t. ex. i
vissa fall indexklausuler i avtal om köp av monleringsfärdiga hus, när avtalet
är konstruerat så att leverans sker först sedan igångsäliningstillslånd har
erhållits. Köparen får service beträffande ansökan om bostadslån och
byggnadslov, men det händer att han inte ens informeras om nödvändigheten av
igångsättningstillstånd. På grund av bristande kännedom om kravet på tillstånd
underiåter han atl göra ansökan därom, varigenom förseningar uppstår som vid
tillämpning av indexklausulen medför avsevärt ökade kostnader för honom. Med
tanke bl, a, på sådana fall är del enligt konsumentverkets mening viktigt all
man vid tillämpningen av generalklausulen kan ta hänsyn också till omständigheter
som ligger utanför avtalet,
4.3.6
.Ändrade förhållanden m. m.
Sveriges advokatsamfund anser det i och för sig
vara riktigt att ändrade förhållanden eller förhållanden som inträffar efter
ett avtals ingående skall kunna medföra atl generalklausulen blir tillämplig.
Utredningens uttalanden i sammanhanget förefaller emellertid samfundet väl
generella. Enligt samfundet får det inte glömmas atl en viktig fråga som
åtminstone i kommersiella sammanhang regleras i ett avtal är just vem av
parterna som skall bära risken av oförutsedda händelser. Inträffaren sådan
händelse, ligger det i sakens natur alt föriusten kommer att falla på den ena
parten, medan
Prop. 1975/76: 81 88
ofta
den andra får en motsvarande fördel. Domstolarna får inte uppmuntras att ofta
göra allmänna skälighetsbedömningar varigenom en helt annan riskfördelning
åstadkoms än den parterna avsåg när de träffade avtal. Enligt samfundets mening
har utredningen inte särskilt ingående belyst de problem som föreligger här.
Företagarorganisationerna konstaterar att
utredningen inte ger några närmare riktlinjer för generalklausulens
tillämpning när det gäller ändrade förhållanden vid långvariga avtal.
Organisationerna understryker vikten av försiktighet och återhållsamhet vid
tillämpning av generalklausulen i sådana fall, särskilt i fråga om
affärsmässiga förhållanden. Någon väsentlig förändring av domstolarnas
hittillsvarande restriktiva inställning synes inte heller på denna punkt vara
motiverad. Över huvud taget finns del enligt organisationernas mening anledning
alt varna för övertro på domstolarnas möjligheter atl rätt avväga kommersiella
relationer under beaktande av alla omständigheter.
Statens
nämndför arbetstagares uppfinningar uppmärksammar särskilt ändrade
förhållandens inverkan på avtal om ersättning för uppfinningar som har gjorts
av arbetstagare. Sådana avtal skiljer sig från sedvanliga konsumentförhållanden
på det sättet att de avser en längre tid, nämligen hela palenttiden. Det ligger
i sakens natur alt del under denna långa lid ofta, kanske regelmässigt,
inträffar förhållanden som inte har förutsatts vid avtalet och som kan påverka
bedömningen av vad som är skälig ersättning. Eftersom ingen av parterna med
säkerhet kan förutse vad framtiden har i sitt sköte - en ny uppfinning kan t.
ex. helt rubba den ekonomiska betydelsen av den uppfinning som avses med
avtalet - måsle varje sådant avtal bli något av en spekulation från båda
parters sida. Även om båda parter är besjälade av en vilja att nå fram till en
skälig och rättvis ersättning, kan den överenskomna ersättningen på grund av
efteråt inträffade förhållanden framstå som direkt ofördelaktig för någondera
parten.
Enligt
nämnden kan del ibland vara rimligt att en bestämmelse om ersättning jämkas på
grund av efteråt inträffade förhållanden. Det kan t. ex. vara fallet om
ersättningen har bestämts till ett lågt engångsbelopp lill följd av atl
parterna har utgått från alt uppfinningen inte skulle utnyttjas annal än i
ringa utsträckning och det senare visar sig atl uppfinningen får stor
användning och atl arbetsgivarens vinst blir stor. Men det är ingalunda alltid
klart alt jämkning bör ske därför att arbetsgivarens vinst har blivit större än
vad som förutsattes vid avtalels lillkomsi. Har ersättningen bestämts till en
viss royalty på försäljningspriset av den produkt uppfinningen avser och
framstod royaltyn som skälig med hänsyn lill vad som var känt vid avtalets
ingående, kan det knappast vara rimligt att jämka ersättningen på den grunden
all arbetsgivarens vinst har blivit större än väntat, t, ex, därför alt
tillverkningen har rationaliserats eller därför att avsättningen på grund av
ändrade samhällsförhållanden har blivit större än parterna räknat med.
Prop.
1975/76:81 89
Enligt nämndens mening ger utredningens lagförslag
och motivuttalanden inte någon verklig ledning för atl bedöma i vilka fall
avtal mellan en uppfinnare och hans arbetsgivare bör jämkas på grund av
ändrade förhållanden. Ovissheten om huruvida efter avtalet inträffade
förhållanden bör föranleda jämkning är ägnad att minska tilliten till träffade
avtal och att försvåra möjligheterna att förutse domstols bedömning av krav på
jämkning. Olägenheterna härav är uppenbara. De gör sig väsentligt mer gällande
vid avtal om utnyttjande av uppfinningar än vid sedvanliga
konsumentförhållanden, i all synnerhet som sådana avtal är avsedda atl gälla
under mycket lång tid och det myckel ofta måste förekomma atl den ekonomiska
betydelsen av en uppfinning blir en annan än vad som förutsattes vid avtalets
ingående. Utredningen synes inte särskilt ha beaktat de speciella förhållandena
på detla område. På grund av det anförda förklarar sig nämnden inte vara
övertygad om atl den föreslagna generalklausulen är lämplig för avtal om rätt
till arbetstagares uppfinningar.
För den händelse generalklausulen anses böra
innefatta en hänvisning lill efter avtalet inträffade förhållanden, bör enligt
nämnden övervägas att införa en bestämmelse om möjlighet att på grund av
ändrade förhållanden jämka vad domstol tidigare har bestämt om ersättning till
anställd för uppfinning.
4.3.7
Förhållandet mellan olika avtal
Konsumenttjänstutredningen understryker starkt
utredningens åsikl att man vid tillämpningen av generalklausulen bör kunna la
hänsyn till all ett avtal är sammankopplat med ett annat, oavsett om avtalen
har ingåtts mellan samma eller olika parter. Enligt konsumenttjänstuiredningens
erfarenhet har koppling av avtal om markförvärv och entreprenadavtal stor
utbredning inte minst vid uppförande av gruppbyggda småhus. Man torde med fog
kunna tala om en speciell avtalstyp. I avsaknad av särskilda regler för denna
typ av kombinerade avtal anser utredningen att den nya generalklausulen i
förening med avtalsvillkorslagen - om den görs tillämplig på köp av fast
egendom - bör kunna utgöra ett åtminstone t. v. godtagbart skydd från
konsumentsynpunkt.
Sveriges villaägareförbund anser att sammankoppling
av avtal rörande köp av småhus inte sällan kan falla inom ramen för vad som är
otillböriigt. Förbundet förklarar sig dela utredningens uppfattning att
sammankoppling av avtal mellan olika parter särskilt bör beaktas vid
tillämpning av generalklausulen.
Företagarorganisationerna tar upp frågan om den
tvingande konsumentskyddslagstiftningens inflytande via generalklausulen på
avtalsförhållanden i annat försäljningsled. En viss motsättning synes på denna
punkt föreligga mellan utredningens synsätt och den inställning som kom till
uttryck vid genomförandet av konsumentköplagen. Då påpekades att del råder
avtals-
Prop. 1975/76:81 90
frihet
beträffande konsumentköplagens återverkningar på ansvarsförhållandena inom
näringslivet. Den anpassning som därefter har skett visar att
ansvarsregleringen mellan olika försäljningsled kan behöva utformas efter andra
riktlinjer än de tvingande reglerna i konsumentskyddslagstiftningen och med
beaktande av andra kommersiella faktorer, bl. a. den fortlöpande
affärsförbindelsen. Organisationerna framhåller därför att avtalsfriheten mellan
näringsidkare inbördes inte får inskränkas genom överflyttning av de tvingande
reglerna lill avtalsförhållanden i tidigare led.
Även konsumenttjänstuiredningen berör frågan om
förhållandet mellan avtal i olika led. Utredningen delar den i betänkandet
framförda uppfattningen all man inte med stöd av generalklausulen bör kunna
jämka villkor i ell avtal mellan en näringsidkare och en konsument på grund av
atl näringsidkaren slår i beroendeställning lill en leverantör e. d, i
tidigare led, Å andra sidan framhåller utredningen att bestämmelser som
tillförsäkrar konsumenten vissa befogenheter många gånger kan drabba företag i
det sista ledet oskäligt hårt, om dessa inte kan göra gällande motsvarande
befogenheter gentemot företag i tidigare led. Den faktiska avtalsfriheten kan
nämligen vara nästan lika inskränkt i dessa relationer som i förhållandet
mellan näringsidkare och konsument. Detta gäller inte minst på tjänsteområdet
där den näringsidkare med vilken konsumenten träffar avtal ofta är en enskild
hantverkare eller småföretagare, Konsumenttjänslutredningen anser att det i
vissa fall, t, ex, beträffande reklamationstider vid fabrikationsfel, inte är
rimligt att ge konsumenten ett långtgående skydd, om inte rättsordningen också
sörjer för att vederbörande näringsidkare har möjlighet att säkerställa sig i
förhållande till tidigare led. Mot bakgrund av det sagda biträder utredningen
de i betänkandet framförda synpunkterna på generalklausulens tillämpning i
hithörande fall,
Sveriges domareförbund påpekar atl generalklausulen
vid jämkning på grund av påstådd otillbörlighet kan få konsekvenser även för en
godlroende tredje man och atl dessa inte synes ha beaktats av utredningen.
4,3.8 H ä nsyn till iniernationella f ö rh å llanden
Utredningens synpunkter på möjligheterna att
tillämpa generalklausulen pä avtal med internationell anknytning har inte
föranlett annat än enstaka uttalanden under remissbehandlingen. Svenska
handelskammarfÖrbundei understryker risken för att, om svensk domstol jämkar
villkor i internationella avtal, sådana avtal förses med prorogationsklausul
till utländsk domstol. Förbundet framhåller också vikten av att
generalklausulen tillämpas med försiktighet i iniernalionella förhållanden.
4.4
Processuella frågor
Flera remissinstanser kritiserar utredningens
uttalanden om att domstolarna vid tillämpningen av generalklausulen i största
möjliga utsträckning bör
Prop.
1975/76:81 91
ge
avgörandena en principiell innebörd. Hovrätten för Västra Sverige erinrar om
att avsikten med 8 S skuldebrevslagen synes ha varit den helt motsatta.
Hovrätten konstaterar alt utredningen inte närmare går in på frågan hur ett
principiellt avgörande skall ernås. Uppenbariigen måste väl detla ske genom en
fastställelselalan, eftersom i annat fall domstolens syn pä avtalsvillkoret
kommer till uttryck endast i domskälen. Del synes emellertid vara atl förvänta
atl gäldenären i regel föredrar all avvakta ett krav på fullgörelse innan
process kommer till stånd, varvid frågan om villkorets otillböriighet kommer
upp endast invändningsvis. Att borgenären skulle föra en fastställelselalan
beträffande villkorets giltighet torde komma att höra lill sällsynihelerna.
Sveriges domareförbund uttalar att en domstols
principiella inställning lill ett visst villkor naturiigtvis kommer till synes
i domen i de förmodligen sällsynta fall då ell visst avtalsvillkor påstås vara
otillbörligt i och för sig och någon prövning av omständigheterna i övrigt inte
företas. Utredningen förutsätter emellertid atl domstolarna även i andra fall
skall göra uttalanden som kan vara vägledande. Eftersom den föreslagna
lagstiftningen medför att parterna får svårare än tidigare atl förutse ett
avtals slutliga konsekvenser, blir behovet av normbildning och vägledning större
än tidigare. Domstolarna har emellertid hittills visat obenägenhet att i sina
avgöranden göra uttalanden som går utöver vad som är nödvändigt för prövningen
av det aktuella fallet. Principiella uttalanden, inte minst i frågor som
uppstår vid tillämpningen av den föreslagna generalklausulen, får enligt
förbundets mening något värde endast om de kan grundas på en utredning som
grundligt belyser del aktuella problemet och som ger domstolen möjlighet all
överblicka förhållanden som kanske inte har varit föremål för någon närmare
diskussion mellan parterna. Enligt förbundet torde del knappast vara möjligt
att i underrätterna annat än i speciella fall åstadkomma en sådan underbyggnad
av avgörandena.
Som har berörts i avsnittet 4.2,1 framför också
marknadsdomstolen och Sveriges advokatsamfund kritik mot utredningens
uttalanden om att de allmänna domstolarna i största möjliga utsträckning bör
ge sina avgöranden en principiell innebörd. Marknadsdomstolen förklarar sig
visseriigen inte ha något att erinra mot att generalklausulen ges en sådan
utformning att de allmänna domstolarna får möjlighet att göra generella
bedömningar och uttalanden beträffande ell visst avtalsvillkor, I praktiken bör
emellertid den civilrättsliga prövningen inriktas på en nyanserad bedömning där
hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.
Även advokatsamfundet betonar att tillämpningen av
den civilrättsliga generalklausulen måste präglas av en helhetsbedömning. En
sådan bedömning kan knappast leda lill avgöranden som har större principiell
räckvidd än domstolsavgöranden i allmänhet. Dessutom framhåller samfundet
liksom marknadsdomstolen vikten av att de allmänna domstolarna inte tar över de
konsumentskyddande uppgifter som har anförtrotls marknadsdomstolen och KO,
Samfundet påpekar vidare alt utredningens uttalanden aktualiserar
Prop. 1975/76:81 92
frågor
om vilket prejudikatsvärde domstolsavgöranden har, hur prejudikat skall tolkas
och huruvida någon form av lagförklaringsinslitul bör införas i svensk rätt.
Dessa frågor bör emellertid enligt samfundets mening utredas i ell större
sammanhnag.
Som tidigare har berörts går flera remissinstanser
in på frågan om förhållandet mellan allmän domstols bedömning enligt en civilrättslig
generalklausul och marknadsdomstolens tillämpning av avtalsvillkorslagen.
Marknadsdomstolen understryker att del ankommer på domstolen atl göra den
lypiserade bedömning som är ägnad att skapa en viss standard av skydd för
underlägsen avtalspart. Utredningen har härvidlag inte tillräckligt klart'
markerat den avgörande skillnad i uppgifter och betraktelsesätt som föreligger
mellan marknadsdomstolen och allmän domstol. Marknadsdomstolen delar
utredningens åsikl att de allmänna domstolarna inte kan vara bundna av
marknadsdomstolens avgöranden. Det ligger emellertid i sakens natur, som också
utredningen har framhållit, att de allmänna domstolarna kan förväntas tillmäta
marknadsdomstolens avgöranden den största vikt vid tillämpningen av generalklausulen.
För att den möjlighet till generell bedömning med
stöd i avtalsvillkorslagen som har tillerkänts marknadsdomstolen skall få en
sädan betydelse för rättstillämpningen på förmögenhetsrättens område som är
önskvärd och som har förutsatts av utredningen ärdet enligt marknadsdomstolens
mening självfallet nödvändigt att frågor om avtalsvillkors skälighet verkligen
blir föremål för domstolens prövning. Det är därför angeläget att KO som regel
överiåter åt marknadsdomstolen atl bedöma om elt visst avtalsvillkor bör an:3es
som oskäligt. Det ringa antal fall som hittills har underställts domstolens
prövning visar all förhållandena härvidlag inte är tillfredsställande. Som
utredningen framhåller kan godkända förbudsförelägganden som har utfärdats av
KO inte tillmätas samma betydelse för de allmänna domstolarnas
rättstillämpning som avgöranden av marknadsdomstolen. Också de förhandlingsöverenskommelser
som har uppnåtts av KO måsle anses vara av mindre värde. Härtill kommer att
KO:s ställning som företrädare för konsumentintresset gör atl samma auktoritet
inte kan förväntas tillerkännas hans ställningstaganden som beslut av
marknadsdomstolen.
Konsumemijänsiuiredningen ansluter sig i allt
väsentligt till vad som anförs i betänkandet om relationerna mellan marknadsdomstolens
och KO:s rättstillämpning och allmän domstols tillämpning av den föreslagna
generalklausulen. Riskerna lör att diskrepanser skulle uppkomma i bedömningen
bör inte överbelonas. All allmän domstol inte är bunden av marknadsdomstolens
rättstillämpning torde följa redan av processrättsliga regler.
Marknadsdomstolens beslut om förbud saknar rättskraft i egentlig mening och kan
inte ha prejudiciell verkan utan endast bevisverkan i en civilprocess.
Enligt företagarorganisationerna torde den
viktigaste skillnaden mellan bedömningen enligt avtalsvillkorslagen och
bedömningen enligt den föreslagna generalklausulen inte avse själva
tillböriighetsbedömningen utan be-
Prop.
1975/76:81 93
dömningen
av rättsföljden. Marknadsdomstolens prövning kan endast mynna ut i ett förbud
mot elt visst avtalsvillkor. Allmän domstol har i regel också att avgöra vilket
innehåll avtalet i stället skall ha. När del gäller tillböriighetsbedömningen
synes avsikten vara all principiell överenssläm-melse skall föreligga mellan
den näringsrältsliga och den civilrätlsliga normen. Samtidigt skall de
allmänna domstolarna ha full möjlighet att ta hänsyn till samtliga
omständigheter i det särskilda fallet. Organisationerna framhåller därför atl
användning av ett villkor som har förbjudils enligt avtalsvillkorslagen inte
automatiskt bör stämplas som otillböriigt i en civilprocess.
Organisationerna understryker vidare att
ingripanden med stöd av en civilrältslig generalklausul inte får ske mot
avtalsvillkor som dessförinnan har ansetts godtagna av rättsordningen.
Rättsutvecklingen med stöd av avtalsvillkorslagen kan - särskilt under de
närmaste åren men även på längre sikt - komma att medföra atl tidigare
vedertagna villkor blir otillåtna för framliden. Med hänsyn härtill bör det
klart slås fasl alt den vägledande karaktären av marknadsdomstolens avgöranden
vid bedömningen enligt den föreslagna generalklausulen endast kan gälla senare
ingångna avtal. Även RTS understryker betydelsen av att förbud som har
meddelats av marknadsdomstolen inte ges retroaktiv verkan.
Sveriges advokatsamfund anser att det inte nog
starkt kan understrykas atl de allmänna domstolarna vid tillämpningen av
generalklausulen inte skall vara bundna av marknadsdomstolens avgöranden och än
mindre av resultatet av KO:s förhandlingsverksamhel. Skulle de allmänna
domstolarna känna sig bundna - eller åtminstone uppfordrade av förarbetena -
atl sträva efter att nå ell resultat som i det konkreta fallet blir identiskt
med ett generellt beslut som har fattats med tillämpning av näringsrätlslig
lagstiftning, skulle den egentliga rättsskapande verksamheten på området, även
civilrättsligt, komma atl falla på de instanser som tillämpar den näringsrättsliga
lagstiftningen. En sådan utveckling lar samfundet bestämt avstånd från. Den
skulle ge ytterligare näring ål den av samfundet tidigare framförda kritiken
mot att marknadsdomstolens beslut inte kan överklagas.
Samfundets betänkligheter gäller i särskilt hög
grad del inflytande på de allmänna domstolarnas bedömning som KO:s
förhandlingsresultat enligt utredningen förutsätts få. Det bör beaktas att de
skäl som ligger bakom KO:s ställningstaganden kanske inte alls redovisas så att
de blir kända för domstolarna och allmänheten. Den förhandlingssituation som
åtminstone enskilda företag befinner sig i gentemot KO liknar i viss mån den
situation som den föreslagna generalklausulen bl, a, avser att motverka,
nämligen att den ena parten för att kunna fortsätta sin verksamhet kan känna
sig tvingad att acceptera den andra parlens villkor. Som utredningen har
framfört kan det i en sådan situation framstå som ett helt orealistiskt
alternativ för vederbörande företagare atl avstå från avtal hellre än att
träffa avtal på villkor som har föreslagits av en "starkare part".
Prop. 1975/76:81 94
Samfundet tar också upp utredningens uttalanden om
att marknadsdomstolens och KO:s praxis kan tjäna som stöd för tillämpningen av
generalklausulen även utanför det område som marknadsdomstolens och KO:s
verksamhei direkt hänför sig till. En sådan analog tillämpning måste enligt
samfundet ske med stor försiktighet redan när det gäller konsumentförhållanden.
Är avsikten att analogin skall utsträckas även lill andra fall, tar samfundet
klart avstånd från utredningens uppfattning.
Som tidigare nämnts framhåller
konsumemijänsnttredningen den nya generalklausulens betydelse när det gäller
att skapa skydd för mindre rörelseidkare och andra kategorier som kan anses
jämställda med konsumenter. Härvidlag bör den tvingande
konsumentskyddslagstiflningen kunna ges en vidsträckt analogisk tillämpning. 1
det sammanhanget uttalar utredningen alt detsamma bör kunna ske med de
principer om i sig oskäliga avtalsklausuler som efterhand utbildas i
marknadsdomstolens praxis.
Några remissinstanser berör instansordningens
betydelse för utvecklingen av rättspraxis på området. Företagarorganisationerna
understryker den betydelse som prejudikatsbildningen på avtalsvillkorslagens
område kommer att få för tillämpningen av den civilrätlsliga generalklausulen.
Enligt Svenska handelskammarfÖrbundei kommer det alt ta mycket lång tid atl få
en något så när upplysande rättspraxis rörande tillämpningen av
generalklausulen, medan rättspraxis torde utvecklas relativt snabbt på
avtalsvillkorslagens område. Detta medför en risk för att avgöranden kommer
att strida mot varandra. Såväl förbundet som organisationerna understryker
viklen av en enhetlig rättspraxis. De anser att avgörandet i sista instans pä
båda områdena bör ankomma på samma domstol och föreslår att marknadsdomstolens
avgöranden enligt avlalsvillkorslagen skall kunna överklagas hos högsta domstolen.
Även Svenska bankföreningen, i vars yttrande
PK-banken instämmer, föreslår samma lösning. Bankföreningen framhåller till en
början alt förarbetenas betydelse för tolkningen av den nya generalklausulen
efter hand kommer att avta som en följd av ändrade värderingar och den snabba
utvecklingen i samhället över huvud laget. Rättspraxis kommer därmed att fä en
allt större betydelse för tolkningen. Vidare framhåller bankföreningen alt en
jämförelse mellan förarbetena lill avlalsvillkorslagen och utredningens motiv
till den nya generalklausulen klart ger vid handen att bedömningen av
avtalsvillkors lillbörlighet i myckel slor ulsiräckning skal! ske efter samma
kriterier.
Enligt bankföreningen bör också beaktas all
marknadsdomstolen sannolikt kommer att utveckla en omfattande praxis inom
avtalsvillkorslagens område, medan högsta domstolen troligen får endast ett
fåtal mål om till-lämpningen av generalklausulen i avtalslagen. Följden härav
kan lätt bli att högsta domstolen, när den i enstaka mål får att bedöma frågan
om tillböriighet av ett avtalsvillkor, finner sig ställd inför en långvarig
praxis i iTiarknadsdomslolen, Skulle innebörden av denna praxis för högsta dom-
Prop.
1975/76:81 95
stolen
framstå som tveksam, kommer domstolen att befinna sig i det vanskliga valet
mellan alt antingen gå emot denna praxis och därvid kanske bryta upp redan
etablerade mönster i det ekonomiska livet eller följa marknadsdomstolens
bedömning. Prejudikalsbildningen på det aktuella området är uppenbariigen
förenad med speciella svårigheter och borde därför anförtros en domstol med den
sammansättning och särskilda ställning som preju-dikatsinslans som utmärker
högsta domstolen.
Hyresgästernas
riksförbund anser att det skulle vara värdefullt om tvister
angående
Jämkning eller undanröjande av oiillböriiga hyresvillkor överfördes till
hyresnämnd och bostadsdomsiolen. Partsorganisationerna lorde enligt förbundets
mening vara bättre skickade än de allmänna domstolarna att avgöra vad som kan
anses motsvara god sed på hyresmarknaden, och tvister av detta slag hör naturligt
hemma i instanser med intresserepresentation.
Flera remissinstanser tar upp den av utredningen
berörda frågan om det bör införas möjlighet för något organ som företräder
konsumentintressen alt föra den enskildes talan inför domstol.
Konsumeniijänstutredningen konstaterar atl antalet konsumenimål i de allmänna
domstolarna är påfallande litet. Den utbyggda rättshjälpen och tillkomsten av
småmålslagen synes inte ha medfört någon förändring i detta avseende. Särskilt
begränsat är antalet konsumentmål i högre instans, framför allt i högsta
domstolen. Rättspraxis är oerhört mager i fråga om s. k, konsumenttjänster som
utförs i myckel stor utsträckning och där rättslägel många gånger kan vara tveksamt.
Frågan om det bör införas en möjlighet för elt särskilt organ att företräda
konsumenten är enligt konsumenttjänslutredningen myckel väsentlig från
konsumentskyddssynpunkt. Frågan berör dock inte bara den föreslagna
generalklausulen ulan hela det system av civilrättslig
konsument-skyddslagstiftning som har införts eller förbereds. Detta stora
lagstiftnings-komplex riskerar att snabbi stelna och i vissa fall t. o, m.
stanna på papperet, om förfördelade konsumenter inte förmår föra sin sak till
rättslig prövning och rättspraxis förblir obetydlig. Utredningen erinrar om att
någon prejudikatsbildning ännu inte kommit till stånd i fråga om
hemförsäljningslagen, trots att dess räckvidd ler sig osäker i elt flertal
betydelsefulla hänseenden.
Enligt konsumenttjänstuiredningen förefaller den
svenska rättsordningen präglas av en betydande stelhet när det gäller formerna
för att handlägga fall där många enskilda personer mot samma svarande vill
framföra yrkanden som grundas på likartade omständigheter. Vi saknar ett system
för kollektivtalan som är jämföriigi med det amerikanska dass action-systemet.
Det torde vara skäl att överväga om vår rättegångsordning behöver kompletteras
i detta hänseende. Delta är dock ett komplicerat spörsmål med räckvidd långt
utöver de egentliga konsumentskyddsfrågorna.
När det gäller att garantera den konsumentskyddande
civillagstiftningens genomslagskraft talar enligt konsumenttjänstuiredningens
mening starka skäl lill förmån för förslaget atl ge ett särskilt organ
befogenhet att föra konsumenternas talan i allmän domstol. Det organ som närmast
torde kom-
Prop.
1975/76:81 96
ma
i fråga är utan tvivel KO. De mål som bör kunna tas upp i denna ordning synes i
första hand vara sådana som rör principfrågor. Men det kan finnas skäl atl ge
KO motsvarande befogenhet i andra mål, t. ex. sådana som rör betydande
ekonomiska värden för ell kollektiv av konsumenter eller mål om produktskador
som har drabbat många konsumenter på elt likartat sätt. Ett närmare
ställningstagande lill hithörande frågor måste enligt
konsumenttjänslutredningen föregås av särskild utredning. Ställning för då bl.
a. tas till om KO skall föra fastställelselalan eller fullgörelsetalan på en
grupp av namngivna konsumenters vägnar eller om båda vägarna bör stå öppna för
honom.
Även konsumentverket pekar på nackdelarna med atl
domstolarna inte har anlitats i någon större utsträckning för konsumenttvisier.
1 sin egen verksamhet har konsumentverket upplevt det som en påtaglig brist att
verket inte har kunnat föra tvister lill domstol som ombud för konsumenterna.
Av ekonomiska och andra skäl har konsumenlerna ofla begränsade möjligheter all
själva la tillvara sina rättsliga intressen. Konsumentverket instämmer i
utredningens uttalanden om möjligheterna atl ge konsumenl-myndighel befogenhet
att föra konsumenternas talan inför allmän domstol. Enligt verkets mening
föreligger del särskilda skäl att överväga att införa en sådan möjlighet,
speciellt i sådana fall då ett stort antal konsumenter har drabbats eller en fråga
är av principiell betydelse.
Hemförsäljningskommittén anser likaså alt det
skulle vara av stort värde orn ett allmänt organ gavs befogenhet atl föra talan
vid domstol i sådana fall när den enskilde av något skäl inte vill driva ett
mål. Frågan bör enligt kommitténs mening bli föremål för särskild utredning.
Kommittén påpekar all den har kommit i beröring med problemet i sitt arbete,
bl.a. till följd av atl domstolspraxis på hemförsäljningsområdet är i det
närmaste obefintlig. Orsaken till detta är att den enskilde ofta godtar en
föriikning eller finner sig i en underrättsdom i stället för att riskera ökade
kostnader genom ett fortsatt processande.
KO förklarar sig dela utredningens uppfattning om
betydelsen av auk-lorilaliva domstolsavgöranden på del konsumenlrällsliga
fältet. I likhet med utredningen hyser KO farhågor när det gäller möjligheten
alt fö fram sådana domstolsavgöranden, såvida del inte läggs på en företrädare
för del allmänna att ta tillvara konsumentintresset. Erfarenheten visar att
enskilda människor är obenägna att själva inleda process inför domstol. KO får
motta en mängd framställningar och förfrågningar från allmänheten där man begär
att KO skall la sig an enskilda tvister på konsumentområdet och om det behövs
föra den enskildes talan inför rätta. Konsumenterna har svårt att förstå att KO
efter anmälan av en enskild konsument kan driva igenom förbud för näringsidkare
att använda en viss marknadsför!ngsmetod eller ett visst avtalsvillkor men inte
kan lämna bistånd med atl ta tillvara konsumentens rätt i det konkreta fallet
när det gäller samma metod eller villkor.
Enligt
KO synes frågan om befogenhet för KO att i konsumentkollektivets
Prop.
1975/76: 81 97
intresse
föra principiellt viktiga civilrättsliga tvistefrågor till domstol böra utredas
närmare. Vägledande civilrättsliga domstolsavgöranden behövs inte bara
beträffande marknadsförings-och avtalsvillkorslagarna och den nu föreslagna
generalklausulen utan också beträffande exempelvis hemförsäljningslagen och
konsumentköplagen, KO:s medverkan i processer synes böra begränsas till
kvalificerade rättsfrågor av betydelse för ett större antal konsumenter.
Ibland lorde det bli fråga om att följa upp ell avgörande i marknadsdomstolen
med en civil talan. Del bör emellertid inte krävas att en fråga har varit
föremål för marknadsdomstolens prövning för alt KO skall kunna föra talan i
allmän domstol. Det synes böra ankomma på KO att välja ut de mål i vilka
KO-ämbetet engagerar sig. Om möjligheten att föra talan begränsas lill fall som
är av större principiellt intresse, bör de resurser som statsmakterna kan
behöva ställa till förfogande i sammanhanget kunna hållas inom helt rimliga
gränser, KO:s organisation skulle behöva förslärkas endast obetydligt,
KO pekar på olika möjligheter att utforma en reform
av det angivna slaget. En metod är att KO för möjlighet alt väcka fristående
fastställelselalan för alt få en viss tolkningsfråga löst. En annan möjlighet
är det syslem med s, k. dass aclions som lillämpas i vissa delstater i USA.
Lämpligast Synes dock vara alt välja metoder som nära ansluter till gällande
svensk processrätt. Förutsättning för talan torde sålunda böra vara antingen
att en eller flera konsumenter lämnar sedvanlig rätiegångsfullmakt lill KO eller
att en eller fiera konsumenter överiåter sina anspråk gentemot en viss näringsidkare
lill KO,
Redan innan utredningens belänkande hade lagts fram
uppdrog KO åt bitr, professorn Per Henrik Lindblom att utarbeta en promemoria
för att belysa de processuella problem som kan vara förenade med att låta en offentlig
myndighet som KO delta i eller initiera processer i frågor av civilrältslig
art,
I
promemorian diskuteras olika metoder att ge KO möjlighet att föra talan i
konsumentmål. Ett allernaliv är att ge KO en fristående rätt atl föra
fastställelse- eller fullgörelsetalan. En annan möjlighet är att konsumenten
utfärdaren rättegångsfullmakt för KO. En tredje metod är att konsumenten genom
överiåtelse av sitt anspråk ger KO underlag att uppträda som part. 1
promemorian diskuteras också möjligheten att införa någon form av dass aclions
och möjligheten atl ge KO enbart en interventionsrätt. Endast fullmakts- och
överiåtelsemetoderna framstår som acceptabla alternativ. De har också vid
närmare granskning visat sig vara, åtminstone från processuella synpunkter,
utmärkta medel att uppnå det avsedda syftet. Båda metoderna bör ställas lill
KO:s förfogande. På det sättet kan man undvika de nackdelar som ibland kan vara
förenade med någon av dem. Sålunda bör fullmaktsmeioden undvikas, om utsikterna
till förlikning är betydande. Å andra sidan bör överiåtelsemetoden inte
begagnas när det gäller komplicerade, ömsesidigt förpliktande avtal eller när
tvisten kommer att hand-
7 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr Hl
Prop. 1975/76:81 98
läggas
enligi småmålslagen och konsumenten är angelägen om all få utnyttja forumregeln
i denna lags 11 S,
Enligt promemorian synes förslaget kunna genomföras
utan omfattande lagstiftningsåtgärder. Det lorde räcka med vissa nya regler om
fördelning av rättegångskostnader. Domstolen bör kunna kvitta kostnaderna även
när säljaren föriorar processen. Säljaren bör ges rätt till ersättning ior
ombuds-kostnader även i tvist som handläggs enligt småmålslagen. Vidare bör
staten genom garantiförbindelse eller på annat sätt ikläda sig fullt ansvar för
konsumentens samtliga kostnader.
RTS är kritisk mot förslaget att KO eller annat
konsumentorgan skall få befogenhet att föra konsumentens talan. Om KO ges de
processuella befogenheter som han begär i sitt remissyttrande, skulle den
främsta effekten bli att KO själv skulle komma att fungera som på en gång part
och domare. För flertalet näringsidkare skulle hotet om atl behöva underkasta
sig en kostsam och tidsödande process mot en motpart med KO:s obegränsade
resurser i tid och pengar och med KO:s inställning att saken helst skall drivas
lill högsta domstolen vara tillfyllest för att säljaren skulle vara beredd att
underkasta sig den av KO dikterade lösningen. Förhållandena skulle bli snarlika
dem som nu existerar på avtalsvillkorslagens område där KO under hot om att
eljest gå till marknadsdomstolen förmår flertalet näringsidkare atl acceptera
de förslag lill uppgörelser som KO föreslår. På avtalsvillkorslagens område
kan en sådan ordning accepteras, men den ter sig djupt olillfredsställande som
ell sätt all lösa civila tvister, särskilt om KO själv skall avgöra när hotet
om process skall tillgripas.
Mot bakgrund av utredningens uttalande att
näringsidkare som använder ett villkor i slrid med marknadsdomstolens förbud i
princip kan räkna med att överträdelse av förbudet också medför civilrältsliga
påföljder, synes enligt RTS konsumenternas behov av prejudikat i principfrågor
som rör tillämpningen av generalklausulen vara mycket ringa. Själva
förbudsbeslutet kommer alt sätta ett effektivt stopp för att även andra än den
som förbudet direkt avser använder sig av ett förbjudet villkor. Att detta
stopp är effektivt torde framgå av att det såvitt RTS känner till hittills inte
har förekommit några sådana överträdelser. Skulle de förekomma, ger allmänna
reklama-tionsnämndens verksamhet i kombination med rättegångsförfarandet i tvistemål
om mindre värden konsumenten ett enkelt, effektivt, icke kostnadskrävande och
i stort sett riskfritt sätt att förmå en sådan näringsidkare att dra de
civilrättsliga konsekvenserna av sitt handlande. Vidare är KO inte alls
hänvisad lill passivitet i en sådan situation, eftersom han har möjlighet att
hos marknadsdomstolen utverka interimistiskt förbud mot fortsalt användning av
del oskäliga villkoret.
Som tidigare har nämnts vänder sig RTS också mot
tanken att ett förbud som har meddelats av marknadsdomstolen skall kunna ges
retroaktiv verkan. Enligt RTS är del nödvändigt alt det i motiven klan sägs ul
att en sådan retroaktiv tillämpning inte är avsedd utan att bedömningen av ett
Prop.
1975/76: 81 99
villkorsom
har kommit till användning innan marknadsdomstolen har meddelat förbud mot
villkoret skall ske fullt fristående, dvs. oberoende av hur marknadsdomstolen
har bedömt villkoret.
Hemförsäljningskommittén anser att den största
nyttan med införandel av en generalklausul på litet längre sikt torde vara att
den genom sin blotta existens verkar hämmande på alltför "luffa"
avtalsskrivare och därigenom mjukar upp förhandlingssituationen. För att en
sådan effekt skall inträda är det nödvändigt alt domslolarnas, även
underrätternas, praxis vid till-lämpningen av generalklausulen blir känd saml
att avgörandena ges en principiell prägel och inte begränsas till en snäv
in-casu-bedömning. Vad utredningen anför härom vill kommittén kraftigt
understryka.
Även konsumentverket och KO framhåller betydelsen
av atl domstolsavgöranden rörande tillämpningen av den nya generalklausulen
blir allmänt kända. Konsumentverket pekar på möjligheten att publicera
rättsfall av betydelse för konsumenterna i den konsumenträttsliga bulletin
.som verket avser all ge ut. Detla förutsätter emellertid att domstolarna
regelmässigt tillställer konsumentverket domar rörande tillämpning av
generalklausulen. Enligt KO:s mening är det lämpligl atl alla domar som gäller
tillämpning av generalklausulen i konsumentmål samlas på ett ställe. För KO:s
del skulle en sådan samling av domar vara av stor betydelse vid tillämpningen
av avtalsvillkorslagen, KO förordar att domstolarna åläggs att i mål som gäller
tillämpningen av generalklausulen tillställa KO en kopia av domen. Samtidigt
bör det läggas på KO att systematisera domarna och hålla dem tillgängliga för
var och en som önskar uppgifter på området.
Enligt Sveriges advokatsamfund synes utredningen
vilja åstadkomma att underinstanserna får större betydelse för
prejudikatsbildningen, Samfundet påpekar atl utredningen inte närmare har
diskuterat frågor om svårigheten all uppnå enhetlig praxis hos flera dömande
enheter och värdet av bredast möjliga bas för prejudikalsbildningen. Betydelsen
av hithörande frågor går långt utanför det område som direkt aktualiseras av
utredningens förslag. Samfundet förklarar sig dock dela utredningens
uppfattning alt publicitets-frågorna har betydande vikt i dessa sammanhang och
anser all den alltmer utbredda s. k, prejudikatiorkan liksom underinstansernas
ställning i prejudikatshänseende förtjänar uppmärksamhet. Enligt samfundets
mening bör emellertid dessa frågor utredas i särskild ordning.
Sveriges domareförbund anser del diskutabelt om
tingsrätternas avgöranden inom generalklausulens område bör publiceras.
Med den utformning och vidsträckta giltighet en ny
generalklausul skulle erhålla torde man enligt hovrätten för Västra Sverige fö
räkna med en ökad benägenhet hos personer som utsätts för krav i en eller annan
form att ställa sig avvisande till kraven under hänvisning lill den nya
lagregeln. Detta skulle kunna leda till en så ökad anhopning av tvistemål att
domstolarna får svårigheter att bemästra situationen. Denna fråga har inte be-
Prop. 1975/76: 81 100
handlats
av utredningen. Även om den föreslagna reformen medför en viss ökning av
antalet tvistemål, anser hovrätten dock atl de olägenheter som kan uppstå
därigenom inte är av sådan art all man av den anledningen bör avslå från atl
genomföra en i och för sig nyttig reform.
5
Föredraganden
5.1
Allmänna synpunkter
Den nuvarande förmögenhetsrättsliga lagstiftningen
vilar i stor utsträckning på lagar som kom till i början av 1900-lalet.
Lagarna präglas av en liberalistisk grundsyn på det ekonomiska livet.
Avialskonlrahenter betraktas som två socialt och ekonomiskt likställda parter,
som själva kan ta till vara sina intressen. 1 konsekvens härmed är principen
den alt full avtalsfrihet råder och att avtal är bindande för parterna.
Grundsatsen om avtalsfrihet har emellertid fött
underkastas vissa inskränkningar. Inskränkningarna har skett dels genom
detaljbeslämmelser av tvingande natur, dels genom mera generellt hållna
lagregler om underkännande av rättshandlingar i vissa fall.
Metoden med tvingande lagstiftning har sedan länge
använts inom sådana områden som arrende, hyra, försäkring och avbetalningsköp.
Under de senaste åren har nya tvingande regler tillkommit bl, a, när det
gäller köp som ingås i köparens bostad samt köp där säljaren är näringsidkare
och köparen konsument som förvärvar en vara huvudsakligen för enskilt bruk.
Reglerna finns i lagen(l97l:238)om hem försälj ning m. m, resp. konsumentköplagen
(1973:877), Till dessa lagarämnarjag strax återkomma.
Generella regler om underkännande av
rättshandlingar finns framför allt i 3 kap, lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen). Till dessa regler
hör dels bestämmelserna i 28-32 SS om tvång, svek m.m., dels den s.k.
generalklausulen i 33 S- Det sägs där atl rättshandling inte för göras
gällande, om omständigheterna vid dess tillkomst var sådana att det skulle
strida mot tro och heder att med vetskap om omständigheterna åberopa
rättshandlingen och den gentemot vilken rättshandlingen förelogs måsle antas ha
haft sådan vetskap. Utöver de nu berörda ogillighelsbestämmelserna innehåller
avtalslagen särskilda regler om jämkning av avtal på grund av deras innehåll.
Reglerna finns i 36 och 37 SS (vites- och förverkandeklausuler) samt i 38 S
(konkurrensklausuler).
Mera vittgående bestämmelser om jämkning av avtal
på grund av deras innehåll har tagits in i andra lagar. Den centrala
generalklausulen av denna typ finns i 8 S lagen (1936:81) om skuldebrev. Enligt
denna paragraf kan villkor i skuldebrev jämkas eller lämnas ulan avseende, om
tillämpningen
Prop.
1975/76: 81 101
av
villkoret uppenbarligen skulle strida mot gott affärsskick eller eljest vara
otillböriig. Liknande generalklausuler förekommer i lagen (1915:219) om
avbetalningsköp, lagen (1927:77) om försäkringsavtal, lagen (1949:345) om
rätlen till arbetstagares uppfinningar, lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnäriiga verk saml i 8 och 12 kap. jordabalken.
Vid sidan av de lagregler som nu har behandlats har
avtalsfriheten i viss män inskränkts också med stöd av allmänna
rättsgrundsatser som har utbildats i rättstillämpningen. Hit hör den s. k.
förutsättningsläran, som har utvecklats i anslutning lill 33 S avtalslagen.
Vidare kan domstolarna i viss utsträckning komma till rätta med oskäliga
avtalsvillkor genom alt tolka avtal så att alltför stötande verkningar undviks.
Även om sålunda vissa inskränkningar har gjorts i
avtalsfriheten gäller fortfarande som huvudregel på förmögenhetsrättens område
att avtalskontrahenterna själva får ta till vara sina intressen så långt de
förmår. Härtill kommer att domstolarna har visat sig mycket återhållsamma när
del gäller att tillämpa exempelvis 33 S avtalslagen eller 8 S skuldebrevslagen.
De angivna förhållandena har under senare år
alltmer kommit att framstå som otillfredsställande. Del har i olika sammanhang
hävdals atl den vidsträckta avtalsfriheten kan missbrukas av en starkare part.
I praktiken går det också ofta lill så alt den ena parten ensidigt ulformar
avtalsvillkor som gynnar honom själv och på motsvarande sätt missgynnar
motparten. Särskilt är detla fallet i konsumentförhållanden, dvs. i fall då en
enskild konsument förvärvar en vara eller en tjänst från en näringsidkare. I
dessa fall har oftast näringsidkaren ett klart övertag i förhållande till
konsumenten.
Insikten om de enskilda konsumenternas skyddsbehov
har under senare år vuxit sig allt starkare. Statsmakterna har också på ett
helt annat sätt än tidigare trätt in för atl stärka konsumenternas ställning i
förhållande till näringsidkare. För detta ändamål har flera nya myndigheter
inrättats, i första hand konsumentverket, konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen.
Vidare har ett omfattande lagstiftningsarbete satts i gång för att ge
konsumenterna ett ökat rättsskydd.
Till de lagar som under senare tid har kommit till
på konsumentskyddsområdet hörde tidigare nämnda hemförsäljningslagen och
konsumentköplagen. Dessa lagar är av civilrättslig natur, dvs, de lar sikte på
förhållandet mellan en enskild konsument och en enskild näringsidkare. Äv
större betydelse är emellertid de lagar som har genomförts på del
näringsrätisliga området och som är inriktade på konsumenlerna som kollektiv.
Hit hör lagen (1970:412) om otillböriig marknadsföring och lagen (1971:112) om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Tillämpningen av dessa lagar är anförtrodd
KO och marknadsdomstolen. Genom marknadsföringslagen hårde angivna
myndigheterna fått möjlighet atl ingripa mot ohederlig reklam och andra
oiillböriiga marknadsföringsmetoder. Avlalsvillkorslagen syftar framför allt
till att skydda konsumenterna mot oskäliga bestämmelser i standardiserade
köpekontrakt.
Prop. 1975/76: 81 102
I detta sammanhang bör också nämnas lagen (1974:8)
om rättegången i tvistemål om mindre värden. Lagen gör det möjligt för den
enskilde konsumenten att på ett enkelt och billigt sätt föra sin talan vid
domstol. Det förenklade rättegångsförfarande som föreskrivs i lagen kan ses som
ett komplement till den verksamhet som bedrivs av allmänna reklamationsnämnden.
Nämnden, som är knuten till konsumentverket, avger rekommendationer i frågor
som rör konsumenters förvärv av varor eller tjänster.
Den lagstiftning som har genomförts på
konsumentskyddsområdel för ses endast som steg på vägen. Under de senaste åren
har ett omfattande utredningsarbete satts i gång i syfte att ytterligare stärka
konsumenternas ställning på olika områden. Kreditköpkommiltén (Ju 1971:05) har
utrett frågor om avbetalningsköp och andra former av konsumentkredit och avser
att inom kort lägga fram ett betänkande. Frågor som gäller konsumentskydd vid
privat serviceverksamhet, t. ex. underhålls-och reparationsarbeten, övervägs
av konsumenttjänslutredningen (Ju 1972:07), medan köplagsutredningen (Ju 1963:51)
är sysselsatt med en översyn av den allmänna köplagen. Hemförsäljningskommittén
(Ju 1973:10) har fåll i uppdrag att ytterligare söka förbättra konsumenternas
ställning vid hemförsäljning och att överväga en allmän lagstiftning om öppet
köp, dvs. en allmän rätt alt lämna tillbaka en köpt vara inom viss lid. Vidare
bör nämnas försäkringsräiiskommiltén (Ju 1974:09), som ser över lagstiftningen
om försäkringsavtal, och en nyligen tillsatt utredning (Ju 1975:02) som skall
åstadkomma ett förbättrat konsumentskydd vid förvärv av småhus m. m.
Tidigare har nämnts att KO och marknadsdomstolen
med stöd av avtalsvillkorslagen kan ingripa mot villkor i standardavtal o, d,
som är oskäliga mot konsumenterna. Lagen verkar emellertid endast framåt, dvs.
på så sätt att elt villkor som har förklarats oskäligt inte längre får
användas. Däremot ger lagen inte den enskilde konsumenten något skydd när ett
avtal redan föreligger. Föratt konsumenten skall få ett sådant skydd krävs
civilrätlsliga bestämmelser som lar sikte på enskilda fall och som kan
tillämpas när tvist har uppstått.
Förutsättningarna för atl införa nya civilrätlsliga
bestämmelserom Jämkning av avtal har utretts av generalklausulutredningen (Ju
1970:58), Utredningsuppdraget har i första hand gått ul på alt ge domstolarna
vidgade möjligheter att i det särskilda fallet ogiltigförklara eller jämka
oiillböriiga avtal eller avtalsvillkor. Särskild hänsyn skulle enligt
direktiven tas till konsumenternas behov av skydd, men utredningen har också
haft att överväga behovet av ökade Jämkningsmöjligheter när det gäller avtal
utanför konsumentområdet.
Utredningen har redovisat resullalel av sina
överväganden i betänkandet (SOU 1974:83) Generalklausul i förmögenhetsrätten. I
betänkandet föreslås att de nuvarande förmögenhetsrättsliga generalklausulerna
med undantag av 33 S avtalslagen upphävs och ersätts med en ny generalklausul
med
Prop.
1975/76:81 103
giltighet
för hela förmögenhetsrätten. Denna föreslås fö sin plats i 36 S avtalslagen.
De nuvarande bestämmelserna om vites- och förverkandeklausuler i 36 S och 37 S
första stycket avtalslagen bör enligt förslaget upphävas, medan reglerna om
konkurtensklausuler i 38 S bör underkastas vissa ändringar.
Enligt den föreslagna generalklausulen för
bestämmelse i avtal eller annan rättshandling jämkas eller lämnas utan
avseende, om bestämmelsen eller tillämpning därav i visst fall är atl anse som
otillböriig med hänsyn till avtalets övriga innehåll, vad som förekommit vid
avtalels tillkomst, senare inträffade förhållanden samt omständigheterna i
övrigt. Vid prövningen skall särskild hänsyn tas till om part är konsument
eller intar annan liknande ställning gentemot andra parten. Vidare föreslås
att, om en otillböriig bestämmelse har sådan betydelse för avtalsförhållandet
att del inte skaligen kan fordras alt avtalet i övrigt skall gälla med
oförändrat innehåll, avtalet även i annat hänseende för jämkas eller lämnas
utan avseende.
Vid remissbehandlingen har remissinstanserna allmänt
ansett att det finns behov av ökade möjligheter att Jämka eller åsidosätta
oiillböriiga villkor, åtminstone när det gäller avtal mellan näringsidkare och
konsumenter. De fiesta remissinstanserna tillstyrker också i allt väsentligt
utredningens lagförslag såvitt angår konsumentförhållanden. Däremot anser man
på en del håll all förslaget går för långt när del gäller rena
affärsförhållanden. I vissa remissyttranden framförs också kritik mot den
föreslagna generalklausulens utformning och mot de riktlinjer som utredningen
har dragit upp för till-lämpningen av generalklausulen.
För min del anser jag alt starka skäl talar för atl
domstolarna för ökade möjligheter alt Jämka eller åsidosätta avtalsvillkor. Som
Jag har påpekat inledningsvis finns det visserligen redan nu vissa möjligheter
att komma till rätta med oskäliga avtalsvillkor med stöd av de existerande
generalklausulerna, främst 8 skuldebrevslagen. Dessa klausuler är emellertid
förhållandevis restriktivt utformade. Domstolarna har också, som nämnts, varit
återhållsamma när det gäller att tillämpa dem. Även möjligheterna att tolka
avtalsvillkor så att resultatet blir godtagbart från allmän synpunkt är
naturligtvis begränsade. Till detta kommer det önskvärda i att domstolarna sä
långt möjligt grundar sina avgöranden på lagbestämmelser och inte tillgriper
mer eller mindre krystade tolkningsmetoder för att nå fram till tillfredsställande
resultat i det särskilda fallet. Det är med andra ord önskvärt att kontrollen
av avtalsvillkor sker öppet,
Såvitt angår förhållandet mellan näringsidkare och
konsumenter för en ökad möjlighet för domstolarna att jämka eller åsidosätta
avtalsvillkor särskilt stor betydelse som ett komplement till
avtalsvillkorslagen. Utredningens förslag innebär alt förutsätiningarna för
domstolsingripande bringas i närmare överensstämmelse med vad som gäller
beträffande KO:s och marknadsdomstolens möjligheter atl verka inom sitt
område. Större parallellilel uppnås alltså mellan den civilrätlsliga och den
näringsrältsliga lagstiftningen.
Prop.
1975/76: 81 104
vilket
måste ses som en klar fördel. Bl. a. får den enskilde konsumenten bättre
möjligheter än tidigare all fö bort ett avtalsvillkor som används trots att
villkoret eller ett liknande villkor har stämplats som oskäligt av KO eller
marknadsdomstolen.
Även bortsett från behovet av samordning med den
näringsrältsliga lagstiftningen för de nuvarande möjligheterna alt jämka eller
åsidosätta avtalsvillkor i konsumentförhållanden anses alltför begränsade.
Vill man att den enskilde konsumenten skall fö ett tillfredsställande skydd i
varje särskilt avtalsförhållande, måsle möjligheterna till jämkning ökas.
Viktigt är naturiigtvis också alt domstolarna kan ingripa inte bara mot sådana
villkor som omfattas eller kan drabbas av ell förbud av KO eller
marknadsdomstolen utan också mot andra avtalsvillkor som för anses oskäliga i
det enskilda fallet.
Mot bakgrund av det anförda anserjag liksom det
slora flertalet remissinstanser att utredningens förslag om vidgade
möjligheter atl jämka eller åsidosätta avtalsvillkor bör genomföras när del
gäller konsumentförhållanden. Bestämmelserna om jämkning osv. bör tas in i en
ny generalklausul. Till frågan om generalklausulens närmare utformning ämnar
Jag återkomma i ett följande avsnitt. Redan här vill Jag påpeka att även om
generalklausulen kanske inte kommer att tillämpas av domstolarna i något större
antal fall, så torde dess blotta existens göra den starkare parten i elt
avtalsförhållande mer obenägen att utnyttja ett övertag för alt skaffa sig
oskäligt förmånliga villkor.
När del därefter gäller andra avtal än sådana som
träffas mellan näringsidkare och konsument, är det uppenbart att skälen för
att införa vidgade möjligheter till jämkning eller åsidosättande av
avtalsvillkor inte är lika starka som i konsumentförhållanden. 1
affärsförhållanden är parterna mänga gånger jämställda i ekonomiskt och
kunskapsmässigt avseende. De har därmed också större möjligheter att själva ta
till vara sina intressen i samband med att avtal ingås,
1 affärssammanhang är det vidare särskilt viktigt
att kunna utgå från att ingångna avtal blir gällande och därmed kunna
överblicka konsekvenserna av avtalen. Beaktas bör också atl avtal mellan
näringsidkare många gånger innebär ett medvetet risklagande av endera eller
båda parterna. Avtalen innefattar med andra ord ofla ett visst mått av
spekulation, Uppenbariigen måste detta förhållande i viss utsträckning
accepteras.
Även med beaktande av det anförda gör sig de skäl
som talar för större möjlighet till jämkning av avtalsvillkor i
konsumentförhållanden i viss utsträckning gällande också beträffande avtal
mellan näringsidkare. Även i rena affärsförhållanden intar den ena avtalsparten
ofta en ställning som är underlägsen den andres. För att över huvud taget fä
till stånd ett avtal kan en mindre rörelseidkare vara nödsakad att acceptera
oförmånliga villkor som ställs upp av motparten.
Prop. 1975/76: 81 105
Avtalsvillkor kan behöva jämkas även
av andra orsaker än atl en avtalspart har utnyttjat sin starkare ställning till
alt skaffa sig förmåner på motpartens bekostnad. Även när parterna är
jämställda kan ett avtal eller avtalsvillkor ha fått en sådan utformning att
del inte ter sig rimligt alt upprätthålla det strikt. En mångfald olika
omständigheter kan härvid spela in. Ett villkor kan ha fått en olycklig
utformning av rent förbiseende. Vid användning av standardvillkor kan det lätt
hända att ett villkor slinker med utan att egentligen passa för det aktuella
avtalet. En avtalspart kan befinna sig i lidsnöd eller på annat sätt i en
pressad situation och på grund därav komma att ingå ett avtal som inte
motsvarar rimliga krav på rättvisa mellan parterna. Inte minst viktigt är att
ändrade förhållanden kan leda till all ett avtal får helt andra verkningar än
vad som förutsattes när avtalet ingicks.
Det kan således även i rena
affärsförhållanden inträffa situationer som medför att jämkning av avtal ter
sig motiverad. För atl man skall kunna uppnå ett godlagbart resultat anserjag
inte att man kan nöja sig med Jämkningsmöjligheterna enligt de nuvarande
generalklausulerna. 1 stället förordar jag liksom utredningen att den nya
generalklausulen om jämkning av avtal görs tillämplig även på avtal mellan näringsidkare.
Även om man i enlighet med det
sagda inför en generalklausul som skall gälla såväl i konsumentförhållanden som
i förhållandet mellan näringsidkare är del klart alt den måsle tillämpas med
betydligt större försiktighet på rena affärsförhållanden än på avtal mellan
näringsidkare och konsumenter. Det kan övervägas alt låta skillnaden i
bedömningsgrunder mellan olika kategorier komma till uttryck i lagtexten. Jag
återkommer till denna fråga i det följande.
Vad därefter beträffar avtal mellan
privatpersoner finns enligt min mening inte någon anledning atl lämna sådana
avtal utanför de vidgade Jäm-ningsmöjligheterna. När privatpersoner ingår avtal
med varandra finns det alltid särskilda risker för atl avtalet skall fö en inte
avsedd utformning eller leda till andra verkningar än parterna har förutsatt.
Del kan vidare också i denna situation inträffa att den ena parten är
förhandlingsmässigt överlägsen den andra och i kraft därav kan tvinga genom
avtalsbestämmelser som ensidigt gynnar honom själv, Ock.så andra fall kan
tänkas där ett avtal mellan privatpersoner inte rimligen bör lämnas orubbat men
där man inte kan rätta till det med stöd av nuvarande generalklausuler. Den nya
generalklausulen bör därför gälla också när privatpersoner ingår avtal.
Sammanfattningsvis anserjag alltså
att generalklausulen bör gälla såväl i konsumentförhållanden som då
näringsidkare eller privatpersoner ingår avtal med varandra. Även andra typer
av avtal inom förmögenhetsrättens område bör omfattas av generalklausulen. Jag
återkommer till bestämmelsens tillämpningsområde i det följande.
Prop.
1975/76:81 106
5.2
Generalklausulens utformning m. m.
5,2,1
Rekvisit
Vid utformningen av generalklausulen inställer sig
först frågan om domstolarna direkt bör pröva ett avtal i dess helhet eller om
prövningen i första hand bör inriktas på ett visst avtalsvillkor, som i så fall
skulle Jämkas eller lämnas utan avseende. Till förmån för det förstnämnda
aliernativet kan anföras att ett avtalsvillkor inte kan ses isolerat utan att
man alltid måsle la hänsyn även lill andra delar av avlalet. Del kan då
förefalla naturiigt att direkt låta domstolarna pröva om ett avtal i sin helhet
är av sådan beskaffenhet att det helt eller delvis bör jämkas eller åsidosättas.
Denna lösning har också valts i den nya danska generalklausulen. Utredningen
har emellertid stannat för del andra av de båda alternativen. Enligt utredningsförslaget,
som anknyter till utformningen av fierlatel av de nuvarande generalklausulerna,
skall domslolarnas prövning inriktas på om ett visst villkor - med hänsyn till
alla föreliggande omständigheter - är av sådan art atl del bör jämkas eller
åsidosättas.
För egen del anser jag att det alternativ som har
valts av utredningen är all föredra. Del är ägnat atl skapa större stadga i
rättstillämpningen om domstolarna i första hand prövar skälighelen av ett vissl
villkor. Som nyss nämnts innebär också flertalet av de nuvarande
generalklausulerna att prövningen skall ha en sådan inriktning. Även
prövningen enligt avlalsvillkorslagen avser enskilda villkor.
Jag förordar alltså att den nya generalklausulen
utformas så, att domstolarna i första hand skall överväga innehållet osv, av
ell visst villkor. Jag vill emellertid betona atl delta inte utesluter all
domstolarna tar hänsyn lill även andra delar av avtalet. Det är tvärtom myckel
viktigt atl prövningen av om ett visst villkor skall jämkas eller åsidosättas
grundas på en helhetsbedömning. Det är också tänkbart alt, om domstolarna
stannar för atl Jämka eller åsidosätta ett visst villkor, detla måste föranleda
ändring av avtalet i övrigt. Jag återkommer lill denna fråga i del följande.
När det därefter gäller att ange förutsättningarna
för att ett avtalsvillkor skall få omprövas är det, som utredningen har
framhållit, naturligt att å ena sidan begagna något av de uttryck som hittills
har använts i lagstiftning av detta slag och att å andra sidan markera alt
domstolarna skall ha större frihet än hittills. Det kan då erinras om att
flertalet av de nuvarande generalklausulerna använder uttrycket
"uppenbart otillböriig" men alt det i något fall talas om uppenbar
obillighet. Avtalsvillkorslagen å sin sida anger soiTi förutsättning för
ingripande att ett villkor skall vara "oskäligt".
För min del anserjag för det första liksom
utredningen att ordet "obillig" är mindre lämpligt för att ange den
grundläggande normen för prövningen. Valet står i stället mellan orden
"otillbörlig" och "oskälig".
Prop. 1975/76:81 107
Utredningen framhåller att ordet
"oskälig" skulle vara att föredra om man vill ge uttryck åt
parallelliteten mellan de allmänna domstolarnas och marknadsdomstolens
bedömning. Trots detta anser utredningen att ordet "otillbörlig" är
bättre, eftersom det bl, a. har vunnit hävd i den hittills gällande
civilrättsliga lagstiftningen. Utredningen pekar också på att det föreligger en
viss skillnad mellan prövningen enligt avtalsvillkorslagen och de allmänna
domstolarnas bedömning.
Utredningens ståndpunkt har kritiserats av ett
flertal remissinstanser, som menar alt ordet "oskälig" är atl
föredra. Jag är för min del av samma uppfattning. Redan tidigare har Jag
framhållit att ett viktigt syfte med den aktuella lagstiftningen är att skapa
ett komplement till avtalsvillkorslagen, så att villkor som har träffals av
förbud enligt den lagen kan angripas i behövlig utsträckning även på
civilrättslig väg. Som Jag senare skall återkomma till måste det visseriigen
föreligga en skillnad mellan marknadsdomstolens prövning enligt
avtalsvillkorslagen och den bedömning som de allmänna domstolarna skall göra
vid tillämpningen av generalklausulen. Självfallet är de olika myndigheterna
heller inte bundna av varandras avgöranden. Trots detla får del anses
föreligga ett sådant samband mellan avlalsvillkorslagen och den nu aktuella
lagstiftningen alt det är lämpligt alt ange förutsättningen för ingripande på
samma sätt.
När det gäller affärsförhållanden, där Ju
avtalsvillkorslagen inte är tilllämplig, föreligger inte samma skäl alt välja
ordet "oskälig". Somjag tidigare har berört är dock förhållandena när
två näringsidkare träffar avtal många gånger likartade dem som föreligger när
en näringsidkare ingår avtal med en konsument. Även bortsett härifrån anser jag
att det saknas anledning att använda olika uttryck inom konsumentområdet och
övriga områden. Jag förordar alltså att man generellt använder ordet
"oskälig" för att ange grunden för domstolarnas ingripande,
Atl man inte bör använda ordet
"uppenbart" e. d. som komplement till grundrekvisitet har utredningen
ansett närmast självklart. Denna uppfattning delas av flertalet
remissinstanser såvitt angår avtal på konsumentområdel. Däremot har en del
remissinstanser uttalat sig för alt man har ett uppenbarhetskrav beträffande
avtal mellan näringsidkare eller att det på annat sätt markeras att
generalklausulen bör tillämpas restriktivt när det gäller affiirsförhållanden.
Enligt min mening är det helt klart alt det inte
bör krävas alt oskäligheten är uppenbar för att ett villkor skall få jämkas
eller åsidosättas. Som har framgått av den tidigare redogörelsen innehåller
avtalsvillkorslagen inte något krav på "uppenbar" oskälighel eller
liknande. Den aktuella lagstiftningens syfte att vidga domstolarnas möjligheter
atl jämka eller åsidosätta avtalsvillkor gör det ocksä uteslutet att använda
ordet "uppenbart". Vad Jag nu har sagt gäller inte bara avtal mellan
näringsidkare och konsument utan också avtal utanför konsumentområdet.
Visserligen finns det, som jag ti-
Prop.
1975/76:81 108
digare
har framhållit, skäl att tillämpa generalklausulen med viss restriktivitet i
rena affärsförhållanden. Detta önskemål kan emellertid tillgodoses ulan att
lagens grundrekvisit utformas annoriunda. Jag återkommer strax till denna
fråga.
Några remissinstanser har föreslagit all
möjligheten till jämkning i affärsförhållanden skall anknytas till om ett
avtalsvillkor strider mot gott affärsskick, ett uttryck som används i flera av
de nuvarande generalklausulerna. En annan remissinstans har häremot framhållit
all del affärsskick som föreligger inom en viss bransch i stor utsträckning
torde återspegla de inom branschen tongivande afförsmännens åskådningar. Om
syftet med generalklausulen är att bereda ett ökat skydd för svagare
avtalsparter, är det enligt denna remissinstans inte meningsfullt att hänvisa
till vad som ofta kan antas vara elt uttryck närmast för den generellt sett
starkare partens uppfattning.
För egen del vill jag inte bestrida att en
Jämförelse med vad som anses vara gott affärsskick kan tjäna till viss ledning
för bedömningen av ett villkors skälighet. Med hänsyn bl, a, till de synpunkter
som har framförts av den nyss refererade remissinstansen anser jag emellertid
att uttryckei "stridande mot gott affärsskick" e, d, är olämpligt för
att ange den huvudsakliga grunden för bedömningen av om ell avtalsvillkor är
oskäligt eller inte,
Moi bakgrund av del anförda föreslår jag att
uttrycket "oskälig" används som norm tor bedömningen av om Jämkning
e. d. börske beträffandealla typer av avtal. Vidare förordarjag all del av
utredningen använda uttrycket "bestämmelse i avtal" ersätts med
"avtalsvillkor",som passar bättre också för muntliga avtal.
Användningen av en enhetlig bedömningsnorm för
konsument-och affärsförhållanden hindrar givetvis inte att det i enlighet med
utredningens förslag införs en kompletterande föreskrift om att särskild hänsyn
skall tas till om part är konsument eller intar annan liknande ställning
gentemot andra parten. Några remissinstanser har emellertid framfört kritik mot
utredningens förslag på denna punkt. Kritiken går ut på att föreskriften är
oklar och missvisande. Någon remissinstans menar dessutom all den är onödig.
Enligt min mening kan betydelsen av
konsumentskyddet sägas ha kommit till så tydligt uttryck i annan lagstiftning
att det kan förutsättas att erforderiig hänsyn kommer alt tas till att part är
konsument även utan en uttrycklig bestämmelse härom. Jag anser dock att det kan
vara av ett visst värde från pedagogisk synpunkt att i lagtexten införa en
uttrycklig föreskrift av det slag utredningen har föreslagit och inte bara nöja
sig med att understryka konsumentskyddsaspekterna i motiven. Bestämmelsen får
emellertid sitt största värde genom att den anger att generalklausulen bör
tillämpas med
Prop. 1975/76:81 109
st ö rre restriktivitet i rena aflarsf ö rh å llanden ä n i konsumentf ö rh å llanden. Att s å
b ö r ske har flera g å nger understrukits i det f ö reg å ende.
Enligt min mening har den f ö reslagna best ä mmelsen
emellertid f å tt en mindre l ä mplig utformning. Till en b ö rjan kan sv å righeter
uppst å n ä r det g ä ller atl avg ö ra vilka n ä ringsidkare
e, d, som skall anses ha en konsumentliknande st ä llning. Vidare kan mot utredningens uttryckss ä tt anf ö ras
att det inte i alla situationer ä r
konsumenten som ä r den svagare parten i ett avialsf ö rh å llande.
Vad som kan motivera att s ä rskild h ä nsyn
las till en viss avtalspart ä r givetvis
inte att han i och f ö r sig tillh ö r en viss kategori ulan att han intar en underl ä gsen st ä llning
i f ö rh å llande lill sin motpart. Detta torde ocks å ha varit utredningens mening, F ö ratt detta skall komma till tydligare uttryck i
lagtexten f ö rordar Jag liksom flera
remissinstanser en formulering som inneb ä r
att s ä rskild h ä nsyn skall tas till om part i egenskap av konsument
eller eljest intar en underl ä gsen st ä llning i f ö rh å llande lill motparten. P å det s ä ttet
tillgodoses ocks å ö nskem å len fr å n de remissinstanser som har framh å llit de s ä rskilda
skyddsbehoven f ö r upphovsm ä n och arbetstagare,
5,2,2 R ä itsyerkningar
N ä r det g ä ller r ä ttsverkningarna av att ett avtalsvillkor bed ö ms som osk ä ligt
vill Jag till en b ö rjan erinra om vissa p å pekanden som utredningen har gjort om skillnaderna
mellan de ogiltighets- och j ä mkningsregler
som g ä ller f n. Best ä mmelser som ä r
inriktade p å omst ä ndigheterna vid ett avtals tillkomst, t. ex. 33 S avtalslagen, f ö reskriver uteslutande ogiltighet som r ä ttsf ö ljd, medan
best ä mmelser som ger m ö jlighet till J ä mkning,
t, ex, 8 S skuldebrevslagen, tar sikte p å
avtalets inneh å ll och ifr å gasatta till ä mpning
men inte p å omst ä ndigheterna vid tillkomsten.
Det ä r uppenbart att den nuvarande stelheten i systemet medf ö r nackdelar. Bl, a. ä r m ö jligheterna att J ä mka avtal p å
grund av omst ä ndigheterna vid dess tillkomst
otillr ä ckliga. Liksom utredningen och det
stora flertalet remissinstanser anser jag d ä rf ö r att j ä mkning
och å sidos ä ttande b ö r st ä llas upp som alternativa p å f ö ljder n ä r
ett avtalsvillkor bed ö ms som osk ä ligt, oavsett om osk ä ligheten h ä nf ö r sig till villkoret i sig, till omst ä ndigheterna vid avtalets tillkomst eller till n å got annat f ö rh å llande.
Utredningen diskuterar ocks å fr å gan vilken p å f ö ljd som ä r att f ö redra
i olika situationer. Utredningen understryker h ä rvid alt valet av p å f ö ljd beror p å
en m å ngfald olika faktorer och att
domstolarna b ö r ha full frihet att v ä lja de l ö sningar
som ä r mest praktiska och b ä st tillgodoser parts yrkanden.
F ö r min del ä r Jag av samma uppfattning. Liksom
utredningen vill Jag emellertid framh å lla
att det vid undanr ö jande av ett visst villkor kan
uppst å den komplikationen alt n å gon annan best ä mmelse
m å ste tr ä da i villkorets
Prop. 1975/76:81 110
ställe.
Många gånger blir en dispositiv lagregel tillämplig, något som naturligtvis
inte alltid är en lämplig lösning. Det kan därför vara naturligt för
domstolarna att i första hand söka jämka avtalsvillkor. Som exempel på fall då
det kan vara en lämplig utväg att helt bortse från ett villkor kan emellertid
nämnas den av utredningen angivna situationen att ett avtal föreskriver en
påföljd för kontraktsbrott som måste betraktas som alltför betungande därför
att den förekommer vid sidan av andra påföljder som kan räknas som
tillräckliga. Jämkning å andra sidan torde ofta vara att föredra i fall dä en
oväntad eller oförutsedd situation inträder. Exempel på Jämkning är, som
utredningen har angett, nedsättning av viten och skadeståndsbelopp,
föriängning av frister eller tider för avtals giltighet samt uppställande av
ytteriigare förutsättningar för inträdet av rättsföljder, t, ex, väsentlighet
vid kontraktsbrott.
För att tillgodose behovet för domstolarna att
kunna välja den påföljd som är mest lämplig i det särskilda fallet föreslår
utredningen, som tidigare har nämnts, en kompletterande regel om att avtal där
en otillbörlig bestämmelse ingår skall kunna Jämkas eller lämnas utan avseende
även i annat hänseende. Denna regel har godtagits av de flesta
remissinstanserna. Från något håll avstyrks emellertid regeln med den
motiveringen att den ger domstolarna alltför stor frihet, vilket skulle kunna
vara till skada för rättssäkerheten.
För
min del anserjag det närmast ofrånkomligt att ställa upp en regel av det
innehåll som utredningen har föreslagit. Jag har redan tidigare framhållit att
ett visst avtalsvillkor inte kan ses isolerat utan att det måste bedömas med
hänsyn tagen till avtalet i dess helhet. Det kan då också vara nödvändigt att, om
ett avtalsvillkor Jämkas eller åsidosätts, låta detta inverka även på avlalet i
övrigt, så att ocksä andra villkor ändras. Möjlighet bör vidare finnas att
ogiltigförklara ett avtal i dess helhet. Utan en sådan utväg skulle orimliga
konsekvenser kunna uppstå, om ett visst villkor bedöms som oskäligt och det
inte finns något godtagbart sätt att ge avtalet ändrat innehåll. Jag ansluter
mig emellertid till utredningens uppfattning att ogiltighet i regel bör komma i
fråga endast om det yrkas av den part som har gjort gällande att ett
visst,villkor är oskäligt. Det bör dock inte vara uteslutet att förklara ett
avtal ogiltigt även på yrkande av motparten, trots att den som hävdar
oskälighet föredraratt endast det särskilda villkoret åsidosätts.
Det ligger i sakens natur att en så vittgående
handlingsfrihet som domstolarna får genom den nu behandlade bestämmelsen är
förbunden med vissa nackdelar. Parternas möjligheter att förutse konsekvenserna
av ett avtal minskar, om domstolarna i mer betydande utsträckning företar ändringar
i avtalet. Jag vill därför understryka att möjligheterna att. när ett visst
villkor bedöms som oskäligt. Jämka avtalet i annat hänseende eller
ogiltigförklara avtalet i dess helhet bör utnyttjas med viss försiktighet,
I sitt lagförslag har utredningen föreskrivit att
Jämkning e, d, skall kunna ske antingen om en bestämmelse i avtal är
otillbörlig eller om tillämpningen
Prop.
1975/76:81 111
av
en bestämmelse i visst fall är otillbörlig. Enligt min mening ärdet onödigt att
göra en sådan distinktion för att markera att prövningen skall kunna avse såväl
ett villkors karaktär i och för sig som tillämpningen i det ,särskilda fallet.
Det bör räcka att i lagtexten föreskriva att avtalsvillkor färjämkas eller
åsidosättas om det är oskäligt,
5,2,3
Möjligheten an anse villkor oskäligt i och för sig
Enligt utredningens mening ärdet önskvärt att
domstolarna vid tillämpningen av generalklausulen sä långt möjligt ger sina
avgöranden en principiell prägel och alltså inte endast gör en kasuistisk
bedömning av särskilda fall. Härigenom kan praxis bidra till en typbildning och
till uppdragande av riktlinjer för framtiden. Utredningen framhåller
emellertid att det många gånger inte är möjligt att göra en generell bedömning.
Det kan t.ex. inträffa att omständigheterna i det enskilda fallet rättfärdigar
ett villkor som kanske i flertalet situationer skulle anses otillbörligt.
För min del vill Jag till en början understryka att
ett syfte med den aktuella generalklausulen visseriigen är att komplettera
avtalsvillkorslagen men att generalklausulen samtidigt skall möjliggöra en
bedömning av enskilda fall som är mer nyanserad än den som kan ske vid
tillämpningen av avtalsvillkorslagen. Som redan flera gånger har framhållits
måste tillämpningen av generalklausulen grundas på en helhetsbedömning, där
hänsyn tas till alla omständigheter som föreligger i det enskilda fallet.
Samtidigt bör tilläggas att domstolarnas handlingsfrihet så till vida är
begränsad som prövningen enligt 17 kap, 3S rättegångsbalken inte får avse andra
omständigheter än sådana som part har åberopat som grund för sin talan.
Det nu sagda hindrar inte att domstolarna bör ha
möjlighet att stämpla ett visst avtalsvillkor som oskäligt i och för sig. Jag
delar också utredningens uppfattning om det önskvärda i att domstolarna så
långt möjligt ger sina avgöranden en principiell prägel, så att stadgan i
praxis ökas och de enskilda får större möjligheter att förutse hur ett visst
villkor kommer att bedömas. Det kan naturligtvis också ibland inträffa att ett
villkor på ett så eklatant sätt avviker från vad som kan anses godtagbart att
det bör anses oskäligt oavsett vilka omständigheter som föreligger i övrigt.
Exempel härpå är i första hand villkor som strider mot lag eller goda seder, t,
ex. villkor som har till syfte att vilseleda skattemyndighet.
Även om det alltså är önskvärt att domstolarna ger
sina avgöranden en principiell karaktär vill Jag liksom flera remissinstanser
understryka att domstolarnas möjligheter på denna punkt är begränsade. Många
typer av avtalsvillkor är sådana att bedömningen av deras skälighet utfaller
olika, beroende på omständigheterna i del särskilda fallet, .Man kan inte
heller bortse från atl domstolarna traditionellt är obenägna att uttala sig om
annat än som är nödvändigt för utgången i målet och att detta naturligtvis
minskar antalet vägledande avgöranden. Ytterligare kan påpekas att värdet av
sådana
Prop.1975/76:81 112
principiella
uttalanden som utredningen har förordat påverkas av vilken instans som har
gjort uttalandet. Detta hindrar emellertid inte att även underrättsavgöranden
ibland kan ha en viss vägledande effekt. Jag återkommer senare till denna
fråga.
5
2,4 Tillämpningsområde
Utredningen föreslåratt den nya general klausulen
skall vara tillämplig inom. hela förmögenhetsrätten. Vidare anser utredningen
att generalklausulen i viss ulsiräckning bör kunna tillämpas analogi på
familjerättsliga avtal.
Vad utredningen sålunda föreslagit har i allmänhet
godtagits under remissbehandlingen. Några remissinstanser anser dock alt
förslaget går för långt, framför allt när det gäller möjligheterna att tillämpa
generalklausulen inom associationsrätten.
För egen del ansluter jag mig till utredningens
åsikt att generalklausulen i princip bör vara tillämplig inom hela
förmögenhetsrätten. Den bör alltså kunna tillämpas på alla rättshandlingar av
förmögenheisrättslig art, oavsett om de rör fast eller lös egendom, fordringar
eller tjänster. Generalklausulen bör gälla även på sådana områden som
associationsrätt, immaterialräit och arbetsrätt.
Även om generalklausulen får elt så vidsträckt
tillämpningsområde som nu har angetts är det självklart att dess betydelse
varierar i fråga om olika typer av rättshandlingar. På vissa områden finns
särskilda lagbestämmelser till skydd för svagare avtalsparter o. d. Hit hör
bestämmelserna om hyra, arrende och avbetalningsköp. Otvivelaktigt kan
förekomsten av uttryckliga lagregler av det slaget medföra att behovet av att
tillämpa en generalklausul blir mindre. Men den kan ändå ha en viktig uppgift
att fylla som en kompletterande skyddsregel, både för speciella situationer
som inte har kunnat regleras i den särskilda lagen och för att stävja försök
att kringgå tvingande lagbestämmelser.
Vad särskilt gäller associationsrätten finns i den
nu gällande aktiebolagslagen ett flertal bestämmelser som har till syfte att
bereda en aktieägar-minoritet skydd mot missbruk från majoritetens sida. Bl.a,
flnns regler om kvalificerad majoritet för ändring av bolagsordning och
bestämmelser som syftar till atl ge en minoritet inflytande över förvaltningen
av ell bolags angelägenheter. Bestämmelserna om minoritetsskydd har ändrats på
åtskilliga punkter i det förslag till ny aktiebolagslag som har lagts fram i
prop, 1975:103, Jag hänvisar i detta avseende till de överväganden som har redovisats
på s, 245-255 i propositionen.
Bestämmelserna om kvaliflcerad majoritet innebär så
till vida ett begränsat skydd för en minoritet att de inte förhindrar maktmissbruk
om majoriteten är tillräckligt stor. Detta problem har lösts genom en
generalklausul i 76 S andra stycket aktiebolagslagen. Där föreskrivs att
bolagsstämma inte får fatta beslut som är ägnat att bereda otillbörlig fördel
åt aktieägare eller annan
Prop.
1975/76:81 113
till
nackdel för bolaget eller annan aktieägare. Bestämmelsen har fått sin nuvarande
lydelse på grundval av prop. 1973:93 och har oförändrad överförts till 9 kap,
16 S förslaget till ny aktiebolagslag.
Den angivna generalklausulen i aktiebolagslagen
kompletteras av en motsvarande föreskrift beträffande åtgärder av styrelsen
eller annan företrädare för bolaget (8 kap. 13 S första stycket förslaget till
ny aktiebolagslag, som har sin motsvarighet i 91 S första punkten och 92 S
första stycket aktiebolagslagen), I detta sammanhang bör också nämnas en ny
bestämmelse om jämkning av hembudsklausuler i bolagsordningar i 3 kap, 3 S
andra stycket förslaget till ny aktiebolagslag. Enligt den bestämmelsen kan
Jämkning ske, om tillämpningen av en föreskrift rörande lösens belopp skulle
bereda någon otillbörlig fördel.
De nu behandlade bestämmelserna torde i praktiken
så gott som alltid medföra elt tillfredsställande skydd för en minoritet av
aktieägare. Mot bakgrund härav är det tydligt att en ny förmögenhetsrättslig
generalklausul kommer att få synnerligen begränsad betydelse på det berörda
området. Detta utesluter dock inte atl del någon gång kan finnas skäl att
tillämpa generalklausulen inom aktiebolagsrätten,!, ex. föraltjämka
bestämmelse i bolagsordning som har kommit att framstå som oskälig på grund av
ändrade förhållanden.
Liksom utredningen anserjag att den nya
generalklausulen bör kunna till-lämpas även beträffande andra slag av
associationer, t, ex. handelsbolag och ekonomiska föreningar. Jag vill erinra
om att den nuvarande bestämmelsen om jämkning av vite i 36 S avtalslagen i
rättspraxis har ansetts kunna lillämpas på vitesbestämmelser i
föreningsstadgar. Den nya generalklausulen bör på motsvarande sätt kunna
användas för att Jämka eller åsidosätta bestämmelser i för-eningsstadgaro, d.
Jag vill tillägga att bedömningen av om en viss
bestämmelse i bolagsordning, föreningsstadgar e, d, är oskälig givetvis bör
ses inte bara i relation till de lagbestämmelser som gäller på området. Hänsyn
bör också las till i vad mån övriga bestämmelser i bolagsordningen eller
stadgarna är ägnade att bereda enskilda aktieägare eller föreningsmedlemmar ett
tillfredsställande skydd. När det gäller ideella föreningar, för vilka
särskilda lagbestämmelser saknas, blir den frågan särskilt betydelsefull.
Som utredningen har föreslagit bör generalklausulen
inte vara formellt tillämplig på rättshandlingar utanför förmögenhetsrättens
område. Den bör alltså inte gälla inom exempelvis familjerätten. Detta hindrar
dock inte att generalklausulen bör kunna tillämpas analogt inom detta område.
Det kan sålunda finnas skäl alt Jämka exempelvis villkor i äktenskapsförord
eller villkor i samband med bodelning eller arvskifte genom en analog
tillämpning av generalklausulen. Det får ankomma på rättstillämpningen all
närmare avgöra hithörande frågor.
Vad därefter gäller möjligheten att tillämpa
generalklausulen på bestämmelser som rör förhållandet mellan offentliga myndigheter
och enskilda anserjag liksom utredningen alt generalklausulen bör vara
tillämplig i den
8 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 81
Prop. 1975/76:81 114
mån
bestämmelserna har avtalskaraktär. Däremot bör den inte kunna till-lämpas på
bestämmelser som ingår i författningar utan att ha karaktär av avtal. Avsikten
är inte att genom generalklausulen ge domstolarna en lag-prövningsrätt som de
inte har f n. Som utredningen har påpekat kan det i vissa fall föreligga tvekan
om huruvida en viss bestämmelse är av civilrältslig eller offenlligrältslig
karaktär. Del saknas dock anledning atl i detta sammanhang gå närmare in på
bedömningen av sådana gränsfall.
Med anledning av ell uttalande under
remissbehandlingen vill jag påpeka alt generalklausulen i och för sig bör vara
tillämplig på tomlrättsavtal, I praktiken lorde del emellertid knappast komma i
fråga alt använda generalklausulen för jämkning av exempelvis
tomträttsavgäldens storiek. Jag skall i specialmotiveringen återkomma lill
frågor om jämkning av pris, indexklausuler o. d.
Vad slutligen beträffar general klausulens
tillämpning inom arbetsrätten torde det praktiska utrymmet föratt tillämpa
klausulen på kollektivavtal vara mycket begränsat (jfr SOU 1975:1 s, 596-598),
Däremot kan det ibland finnas anledning att använda klausulen beträffande
enskilda arbetsavtal,
5,2,5
Förslagets konsekvenser for de nuvarande generalklausulerna m. m.
Som jag har sagt i det närmast föregående avsnittet
bör den nya generalklausulen gälla inom hela det förmögenhetsrättsliga
området. Den har därmed sin naturliga plats i avtalslagen. Liksom utredningen
och en enhällig remissopinion förordarjag att de nuvarande bestämmelserna i 36
S och 37 S första stycket avtalslagen upphävs som onödiga och att generalklausulen
tas in i 36 S avtalslagen. Jag biträder också utredningens förslag all
bibehålla bestämmelsen i 37 S andra stycket avtalslagen. Förslagets inverkan på
bestämmelsen om konkurrensklausuler i 38 S avtalslagen ämnar jag behandla i
specialmotiveringen.
Som tidigare nämnts föreslår utredningen att man i
och med införandel av den nya generalklausulen upphäver de civilrältsliga
generalklausuler som finns i andra lagar än avtalslagen. Detta förslag har
tillstyrkts av fiertalet remissinstanser. Några remissinstanser som företräder
upphovsmannaintres-sen har emellertid framfört vissa betänkligheter när det
gäller förslaget atl likta 29 S upphovsrätlslagen ersättas av den nya
generalklausulen.
Enligt min mening finns det inte någon anledning
att befara att upphovsmännens ställning försämras, om 29 S upphovsrätlslagen
ersätts med en allmän generalklausul i avtalslagen, 1 stället bör införandet av
den föreslagna generalklausulen främja en motsatt utveckling. Dels avskaffas
enligt förslaget del uppenbarhetsrekvisit som finns i 29 S upphovsrätlslagen,
så att del räcker alt ett visst villkor är oskäligt för att det skall kunna
jämkas eller åsidosättas. Dels införs möjlighet alt Jämka även andra delar av
ett avtal än som rör det påtalade villkoret eller att lämna avtalet ulan
avseende i dess helhet. Jag biträder följaktligen förslaget att upphäva 29 S
upp-
Prop.
1975/76:81 ,,5
hovsrättslagen.
Som har påpekats under remissbehandlingen bör dessutom vissa följdändringar göras
i upphovsrättslagen.
Även i övrigt tillstyrker jag utredningens förslag
att upphäva de civilrättsliga generalklausuler som finns i andra lagar än
avtalslagen.
Med anledning av ett uttalande som nämnden för
arbetstagares uppfinningar hargjort under remissbehandlingen vill jag
framhålla att upphävandet av 9 S lagen om rätten till arbetstagares
uppfinningar givetvis inte bör medföra någon inskränkning av nämndens
kompetens. Även utan en uttrycklig bestämmelse härom bör nämnden i frågorsom
kommer underdessbedömningkunna beakta den nya generalklausulen.
När det gäller 33 S avtalslagen, dvs. bestämmelsen
om ogillighet av rättshandling vars tillämpning skulle strida mot tro och
heder, innebär utredningsförslaget atl paragrafen behålls. De remissinstanser
som har ytlral sig på denna punkt godtar förslaget, även om del på något håll
starkt ifrågasätts om del efter tillkomsten av en ny generalklausul finns något
nämnvärt utrymme för alt tillämpa 33 S avtalslagen.
Föregen del anser jag det klartallen ny generalklausul
med den allmänna utformning som föreslås kommer att täcka även sådana fall på
vilka 33 S avtalslagen är tillämplig. Är omständigheterna vid tillkomsten av en
rättshandling i ett visst fall sådana att det skulle strida mot tro och heder
alt med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, måste det uppenbariigen anses
all ell villkor som är beroende av dessa omständigheter är oskäligt, i vart
fall om den gentemot vilken rättshandlingen företagits har känt till
omständigheterna. I och för sig finnsdet därför inte något mera påtagligt behov
av att bibehålla33 S avtalslagen föratt kunnaogilligförklara rättshandlingar
på grund av sådana omständigheter som anges i paragrafen.
Trots
detta anser Jag emellertid liksom utredningen all 33 S avtalslagen bör behållas.
Paragrafen intar sedan gammalt en särställning när det gäller all
ogiltigförklara rättshandlingar som inte kan accepteras av rättsordningen. En
betydande rättspraxis har bidragit lill atl precisera bestämmelsens innebörd.
Bestämmelsen är av central betydelse för den s. k, förutsättningsläran och har
ett nära samband med avtalslagens övriga ogiliighetsregler. Till detta kommer
önskemålet om att behålla den nordiska rättslikheten inom avtalsrättens
centrala delar. I Danmark har 33 S avtalslagen inte upphävts i samband med
införandet av den nya generalklausulen, och i Finland och Norge har man f. n.
inte några planer på att upphäva bestämmelsen. Vad beträffar möjligheterna atl
i det särskilda fallet välja mellan 33 S avtalslagen och den nya generalklausulen
kan Jag inte utan vidare biträda den under remissbehandlingen framförda åsikten
alt en domstol i vissa angivna fall primärt bör bedöma om ett avtal bör
ogiltigförklaras enligt 33 S- Frågan om den ena eller andra paragrafen bör
tillämpas blir i första hand beroende av parternas yrkanden och grunderna för
deras talan. Har ena parten yrkat enbart ogilligförklaring av ett avtal, kan
jämkningsalternalivel ändå bli föremål för domstolens bedömningom motparten
bestriderogiltigför-klaring men medger att avtalet eller ell visst
avtalsvillkor jämkas.
Prop.
1975/76:81 116
Endast om parterna har framställt sådana yrkanden
och åberopat sådana omständigheter att både 33 S avtalslagen och den nya
generalklausulen kan vara tillämpliga, har domstolen möjlighet all göra ett val
mellan de båda paragraferna. Finner domstolen därvid att den som grund för
ogilligförklaring av en rättshandling bör åberopa även andra omständigheter än
sådana som anges i 33 S, bör rättshandlingen ogiltigförklaras med stöd av den
nya generalklausulen. Anser domstolen däremot all omständigheterna vid
rättshandlingens tillkomst är tillräckligt graverande för att rättshandlingen
skall förklaras ogiltig, bör normalt 33 S åberopas. Om domstolens bedömning utmynnar
i att ett visst villkor bör Jämkas eller lämnas ulan avseende eller atl avtalet
bör Jämkas i något annat hänseende, måste givetvis den nya generalklausulen
tillämpas.
Också när det gäller förhållandel mellan den nya
generalklausulen och 28-32 SS avtalslagen torde situationer kunna inträffa där
det är tveksamt vilken bestämmelse som bör tillämpas. Även i sådana situationer
är det i första hand parternas yrkanden och de omständigheter parterna har
åberopat till grund för sin talan som bestämmer domstolens
handlingsmöjligheter. Föreligger sådana speciella förhållanden som anges i
28-32 SS och kan bestämmelserna användas, torde det emellertid som regel vara
alt föredra att åberopa dem framför att använda den nya generalklausulen.
Jag vill i detla sammanhang slutligen påpeka att
införandet av en ny allmän generalklausul inte i och för sig föranlederatt
domstolarna bör överge vedertagna principer för tolkning av avtal. Sålunda bör
t, ex, den s, k. oklarhetsregeln, dvs, principen att ett villkor i tveksamma
fall bör tolkas till nackdel för den som har formulerat del, kunna komma lill
användning även i fortsättningen. En annan sak är alt behovet av atl tillgripa
krystade tolkningar av avtalsvillkor för att nå fram till tillfredsställande
resultat i enskilda fall kommer alt minska, vilket som jag tidigare har
framhållit är en klar fördel.
5.3
Grunder för generalklausulens tillämpning
5.3.1
Allmänt
Införandet av en generalklausul med den utformning
Jag har förordat i det föregående innebär givetvis vissa problem genom att
parterna inte på samma sätt som hittills kan förutse konsekvenserna av träffade
avtal. Det är uppenbariigen angeläget att på olika sätt motverka eller minska
dessa problem, Ell sätt att öka förulsebarheten är, som tidigare nämnts, alt
domstolarna så långt möjligt ulformar sina avgöranden principiellt eller i
övrigt på sådant sätt att de kan tjäna som vägledning i liknande situationer.
Enligt utredningens mening är det också viktigt all
domstolsavgörandena blir kända och på det sättet kan utöva en prejudikatverkan
eller åtminstone en upplysande verkan beträffande frågeställningar och
intressemotsättningar. Även jag anser atl publiciteisfrågorna har betydelse.
Som utredningen har
Prop.
1975/76:81 117
framhållit
kan del finnas skäl att publicera inte bara de högsta instansernas domar utan i
viss utsträckning även underrätlsavgöranden, trots atl de som regel saknar
egentligt prejudikaisvärde. Jag ämnar återkomma till hithörande frågor i ett
följande avsnitt.
För att så långt möjligt minska de problem som
införandet av den nya generalklausulen medför är det också angeläget att i
delta sammanhang dra upp vissa riktlinjer för tillämpningen av
generalklausulen. Sådana riktlinjer behövs inte bara som en grund för
domstolarnas bedömning. Väl så viktigt är alt enskilda avtalsparter för
vägledning, så att avtalen från början utformas på ett godtagbart .sätt och
därmed riskerna för tvister minskar.
De riktlinjer för tillämpningen av generalklausulen
som skall anges i det följande ansluter till de uttalanden som har gjorts av
utredningen, I första hand ämnar jag söka anlägga mer generella synpunkter som
kan vara vägledande för avtal och avtalsvillkor av olika slag. Dessa
synpunkter kompletteras med en analys av vissa typer av avtalsvillkor.
Genomgången av de särskilda villkoren kommer att redovisas i
specialmotiveringen.
Redan
här vill jag framhålla att jag lika litet som utredningen finner skäl atl göra
något allmänt uttalande om att en generalklausul bör tillämpas endast i
undantagsfall och med försiktighet. Snarare finns del med tanke på domslolarnas
hittills visade benägenhet för en restriktiv tolkning av de nuvarande
generalklausulerna anledning att underst ryka att denTiya generalklausulen ger
anledning till en ny attityd i hithörande frågor från domstolarnas sida. De
allmänna förutsättningarna för all tillämpa generalklausulen kan naturiigtvis
vara mycket olika i olika fall. Bl. a. har det stor betydelse vilket
förhållande avtalsparterna har till varandra, 1 enlighet med vad Jag tidigare
har framhållit bör generalklausulen ges en relativt vidsträckt tillämpning på
avtal mellan näringsidkare och konsumenter och en mer begränsad till-lämpning i
rena affärsförhållanden. Frågan huruvida en avtalspart är atl betrakta som
näringsidkare eller konsument är dock, som Jag också tidigare
harunderstrukit,inteavgörande förbedömningen, 1 vissaläll kanennäringsid-kare i
förhållande till en annan näringsidkare inta en ställning som inte nämnvärt
skiljer sig från en konsuments. Och någon gäng kan en konsument vara den
överlägsne i ett avtalsförhållande med en näringsidkare. Vad som framför allt
bör uppmärksammas när det gäller parternas inbördes relationer är sålunda om en
avtalspart intar en underlägsen ställning i förhållande till motparten eller om
parterna är någoriunda Jämbördiga, Detta framgår också av den kompletterande
föreskrift lill generalklausulen som har förordats i det föregående.
Liksom utredningen anser jag att det finns
anledning anta att generalklausulen efterhand skall få minskad betydelse.
Marknadsdomstolens och KO:s verksamhet bör medföra att avtalsvillkor, framför
allt på konsumentområdel, i tilltagande utsträckning kommer att utformas på
ett godtagbart sätt, I samma riktning verkar den pågående självsaneringen inom
näringslivet när del gäller utformningen av standardformulär. Vidare kan ny
lag-
Prop.1975/76:
81 118
stiflning
på olika områden leda till att behovet av att jämka eller åsidosätta
avtalsvillkor med stöd av en generalklausul minskar. Förhoppningen är givetvis
atl tillkomsten av den föreslagna generalklausulen skall förstärka dessa
tendenser och att avtalsvillkor i ökad utsträckning kommer att utformas så,
att generalklausulen inte behöver tillgripas.
5.3,2
A vtaleis innehåll
Av betydelse vid tillämpningen av generalklausulen
blir naturligtvis i första hand innehållet i del avtalsvillkor vars skälighet
har ifrågasatts. Jag ämnar i detta avsnitt anföra en del allmänna synpunkter på
vad i ell avtalsinnehåll som kan föranleda Jämkning. Ändra mer speciella
synpunkter kommer Jag alt ta upp i specialmotiveringen.
Redan här vill jag betona att bedömningen av om ett
villkor skall anses oskäligt många gånger blir beroende av hur avlalet är
utformat i övrigt. Det kan exempelvis inträffa att ell villkor som uppenbart
missgynnar ena parlen och som normalt bör underkännas kan anses fullt
acceptabelt i vissa fall därför att de nackdelar som villkoret innebär för ena
parten kompenseras genom fördelar för honom i andra avseenden.
Som exempel på avtalsvillkor som bör kunna
underkännas på grund av sitt innehåll nämner utredningen villkor som ger den
ena avtalsparten ensam beslutanderätt i en viss fråga. Vad utredningen har
anfört beträffande sådana villkor har i allmänhet godtagits under
remissbehandlingen, och även jag kan ansluta mig till utredningens synpunkter i
denna del. Jämkning bör alltså kunna ske av exempelvis klausuler som innebär
att en köpare är bunden vid anbud under obegränsad lid samtidigt som säljaren
har full frihel att bestämma om han vill anta anbudet eller ej. Andra liknande
klausuler som bör kunna Jämkas med stöd av generalklausulenär prisklausuler som
läggeri ena partens hand att ensidigt avgöra huruvida inträffade förändringar
motiverar en prishöjning saml force-majeure-klausuler som tillåter den ena
parten alt vid force majeure underen längre tid bestämma om han vill stå kvar
vid avtalet eller häva det, sam tidigt som den andra parten är bunden att av
vakta hans beslut. Hit hör också villkor i köpeavtal som innebär all säljaren
ensam får avgöra om brist-fällighei i vara som köparen påtalar skall anses
utgöra fel eller inte.
Skälen
för att jämka eller åsidosätta villkor av det nu angivna slaget är givelvis
särskilt starka om villkoret förekommer i elt formulär som har utarbetats av en
överiägsen part. Å andra sidan kan även hithörande villkor böra godtas i vissa
fall, t. ex. om villkoret har kommit till efter noggranna överväganden av
Jämställda parter utan att den som missgynnas har befunnit sig i en
tvångssituation e. d.
Andra typer av situationer där jämkning e. d, bör
kunna komma i fråga på grund av avtalets innehåll är sådana där det råder elt
missförhållande mellan parternas förmåner. Vissa villkor som på det sättet
gynnar en part
Prop.
1975/76: 81 119
eller
missgynnar motparten kan, som utredningen påpekar, angripas med stöd av andra
lagbestämmelser, t. ex. 9 S konsumentköplagen. Även den nya generalklausulen
bör emellertid kunna användas för jämkning av sådana villkor. Å andra sidan kan
det uppenbariigen inte komma i fråga atl Jämka alla avtal som inte kan sägas
innebära en rättvis avvägning mellan parterna. Särskilt gäller detta givelvis
rena affärsförhållanden, där del ofla ingår ett vissl mått av medvetet
risktagande från endera eller båda parternas sida. Frågan om förhållandet
mellan förmånerna på ömse sidor får, som utredningen påpekar, särskilt slor
betydelse när det gäller köpeskilling, hyra och vederiag i övrigt för en viss
prestation. Jag skall återkomma lill dessa frågor i specialmotiveringen.
Som utredningen har framhållit bör man vid en
jämförelse mellan parternas resp. förmåner och skyldigheter fästa avseende
även vid annat än huvudprestationerna. Viktigt är också vilka rättsföljder som
inträder vid kontraktsbrott o. d. Som princip bör krävas all del råder en något
så när rimlig proportion mellan kontraktsbrott och påföljd. Har en part gjort
sig skyldig till elt oväsentligt kontraktsbrott som inte medför någon mera beaktansvärd
skada för motparten, kan det i allmänhet inte anses godlagbart att motparten
åberopar kontraktsbrottet för alt häva avtalet, kräva ut ett högt vite e. d.
Jämkning bör i så fall kunna ske med tillämpning av generalklausulen.
Särskild anledning att ingripa med stöd av
generalklausulen föreligger om en part gör gällande en sträng påföljd enbart
för att åsamka motparten skada eller olägenhet. Över huvud taget kan det, som
utredningen påpekar, ofta finnas anledning alt Jämka eller åsidosätta ell
villkor, om det används enbart för atl chikanera motparten eller i
repressaliesyfte. Jag hänvisar i detta avseende till de uttalanden som har
gjorts av utredningen (belänkandet s. 155-156).
5,3,3
Hänsyn till gott affärsskick o. d.
Jag har i ett tidigare avsnitt avvisat tanken på
att man i lagtexten direkt skall ange att domstolarna vid tillämpningen av
generalklausulen skall beakta om ett villkor strider mot gott affärsskick. En
sådan formulering skulle kunna föranleda domstolarna all mer eller mindre
passivt godta den uppfattning om vad som är tillbörligt som har utbildat sig
inom berörda affärskreisar. På del sättet skall givetvis generalklausulen inte
lillämpas, ulan domstolarna måsle ha en mycket friare prövningsrätt.
Vad jag nu har sagt hindrar emellertid inte atl en
jämförelse med af-färsskicket inom en viss bransch i vissa fall kan tjäna lill
ledning för bedömningen av om ett villkor skall anses oskäligt eller ej. Detta
gäller framför allt när det är fråga om rena affärsförhållanden, då ju parterna
oftast är mer Jämställda än när del gäller avtal mellan näringsidkare och konsumenter.
Utfallet
av en jämförelse med affärsskicket i en viss bransch blir na-
Prop.
1975/76: 81 120
turiigtvis
olika i olika fall. Strider ett villkor mot vad som anses vara gott
affärsskick, finns det som utredningen påpekar ofta starka skäl att jämka
villkoret eller lämna det ulan avseende. Å andra sidan är det, som jag redan
har antytt, ingalunda självklart att ett villkor bör godtas därför att det
stämmer överens med vad som anses vara gott affärsskick. Även om villkoret står
i överensstämmelse med stadgad praxis kan del vara utformat på ett sätt som ensidigt
gynnar den ena parten. Detta gäller inte minst när det är fråga om avtal mellan
näringsidkare och konsumenter. Vad som anses vara gott affärsskick kan inom en
del branscher vara resultatet av en mångårig praxis som inte alls har påverkats
av den mer konsument vänliga syn på avtalsvillkor som under senare år har
kommit till uttryck i lagstiftningen.
En fråga som särskilt tas upp av utredningen är i
vad mån en näringsidkare bör vara bunden av sin egen praxis. På denna punkt
anser utredningen att det som regel bör kunna krävas all en näringsidkare som
har en vedertagen praxis som är mer förmånlig än vad som framgår av allmänna
avtalsvillkor skall tillämpa denna i förhållande till varje avtalspart, om inte
något godtagbart skäl talar för motsatsen. Vad utredningen sålunda anfört har
mött viss kritik under remissbehandlingen. Några remissinstanser har pekat på
att en näringsidkares underlåtenhet att göra gällande ett visst villkor i många
fall kan bero på att ett hävdande av villkoret skulle medföra oproportionerligt
stora kostnader. Enligt dessa remissinstansers mening är det inte rimligt att
en näringsidkare skall vara så bunden av en generös praxis att han alltid blir
förhindrad att göra gällande sanktionsbestämmelser som i och för sig är fullt
skäliga.
För min del anserjag liksom utredningen att en
näringsidkare normalt bör vara bunden av sin egen praxis. Om han underlåter att
tillämpa denna praxis i förhållande lill en viss part och i stället gör
gällande ett strängare avtalsvillkor, bör alltså jämkning kunna ske. Klart är å
andra sidan att omständigheterna i det särskilda fallet kan vara sådana atl det
får anses godtagbart att en näringsidkare går ifrån en generös praxis. Det är
sålunda uppenbart all en försäkringstagare inie bör bli fri från skyldigheten
au beiala förfallen försäkringspremie därför att försäkringsbolaget av
kostnadsskäl brukar underlåta att driva in obetalda premier. Även när det
gäller sanktions-bestämmelser kan det vara fullt skäligt att en part som
normalt underlåter alt göra gällande en sådan bestämmelse åberopar den i ett
visst fall, t. ex. för att kräva ul ersättning för kostnader som har vållats
genom kontraktsbrott från motpartens sida. Bedömningen av situationer av detta
slag blir alltså i slor utsträckning beroende av omständigheterna i det
särskilda fallet. Påpekas bör emellertid att de skäl som talar för att
jämkning e, d, skall kunna ske när en näringsidkare avviker från vedertagen
praxis i särskilt hög grad gör sig gällande, om han åberopar en strikt
tillämpning av ett visst villkor i förhållande till en avtalspart mot vilken
han tidigare har tillämpat en mer generös praxis.
Prop.
1975/76:81 121
Vad Jag har sagt om möjligheten atl tillämpa
generalklausulen i nuangivna fall fär givetvis särskild betydelse om även andra
skäl talar för Jämkning eller åsidosättande, t, ex. alt ett villkor lämnar
stort utrymme lorden överlägsna parlens skön eller att ett villkor förekommer
i ett standardformulär som har lillämpatsschablonmässigtulanattha varit föremål
för närmare överiäggningar mellan parterna.
Nära beröring med frågan om avsteg från vedertagen
praxis har frågan huruvida part som skäl för jämkning kan åberopa att han har
blivit utsatt för diskriminerande behandling. Som exempel på diskriminering på
förmögenhetsrättens område kan nämnas att part tillämpar olika avtalsvillkor
beroende på motpartens kön, ålder, ras, nationalitet osv. Liksom utredningen
anserjag att diskriminering i princip bör kunna utgöra grund för jämkning av
avtal med stöd av generalklausulen. Jag lar i övrigt hänvisa till de uttalanden
som utredningen hargjort på denna punk t (betänkandet s, 147), Med anledning av
vadenremissinstansharanlortvilljag framhålla att villkorsom innebärdiskriminering
bör kunna jämkas eller åsidosättas med stöd av generalklausulen oavsett om de
förekommer i avtal, bolagsord ning eller någon annan rättshandling.
5,3,4
Hänsyn lill rättsregler m. m.
Vid tillämpningen av generalklausulen kan hänsyn i
många fall behöva tas till innehållet i andra lagbestämmelser. Den som yrkar
atl ett visst avtalsvillkor skall jämkas eller lämnas utan avseende med stöd
av generalklausulen bör som grund härför kunna åberopa att villkoret strider
mot en tvingande bestämmelse eller avviker från en dispositiv regel. Avtalspart
bör emellertid också kunna göra gällande att ett villkor skall Jämkas e, d,
trots att det överensstämmer med en tvingande eller dispositiv bestämmelse.
När ett villkor strider mot en tvingande
bestämmelse kan den som drabbas härav i många fall la rättelse genom att
åberopa en sanklionsbestämmelse som anknyter till den tvingande bestämmelsen, 1
vissa fall kan ett villkor eller ett avtal förklaras ogiltigt, medan i 'andra
faU den drabbade kan tillerkännas skadestånd. Del är emellertid inte alltid sädana
möjligheter står till buds. Generalklausulen kan då ha en viktig uppgift atl
fylla genom alt ge möjlighet till jämkning av villkoret e, d.
Inte minsl viktigt är att generalklausulen, som
utredningen framhåller, bör kunna användas för att hindra försök att kringgå
tvingande lagregler. Detta är betydelsefullt bl. a, med hänsyn till att det i
många fall integåratt utforma den tvingande lagstiftningen så, att den blir
omöjlig att kringgå. En annan sak är att det i vissa fall kan varasvårt att
fastställa om ett visst förfarande utgör ett försök till k ringgående el ler
ej. Jag vill också påpeka att det förhållandet irfT ett visst villkorinnebärett
kringgående inteensamt utgörett tillräckligt skäl att jämka villkoret eller
lämna det utan avseende. För att generalklausulen skall kunna tillämpas krävs
alllid alt villkoret äratl anse som oskäligt.
Prop.
1975/76:81 122
Liksom utredningen anser jag att
domstolarna vid till ä mpning av generalklausulen b ö r kunna h ä mta
ledning fr å n v ä rderingar och principer som ligger till grund f ö r tvingande lagstiftning, Analogisk till ä mpning b ö r
i f ö rsta hand kunna komma i fr å ga n ä r en viss
typ av avtal i stor utstr ä ckning ä r f ö rem å l f ö r tvingande
reglering men vissa fr å gor har l ä mnats utanf ö r
av lagtekniska sk ä l e. d. Detsamma g ä ller i s ä dana
fall d å tvingande best ä mmelser p å
ett visst omr å de inte omfattar vissa n ä rliggande fall p å
grund av de principer som har legat till grund f ö r avgr ä nsningen av till ä mpningsomr å det
f ö r speciallagstiftningen.
Av intresse i detta sammanhang ä r s ä rskilt i vad
m å n best ä mmelserna i de civilr ä ttsliga lagar p å konsumentskyddsomr å det som har kommit till under senare å r b ö r kunna till ä mpas analogt vid avtal mellan personer som inte ä r konsumenter. P å
den punkten anserjag liksom utredningen att en s å dan analog till ä mpning b ö r kunna ske. Som Jag tidigare har framh å llit torde f ö rh å llandet mellan olika n ä ringsidkare i vissa fall f ö rete
s ä dana likheter med f ö rh å llandet
mellan n ä ringsidkare och konsumenter att det
ä r naturligt att l å ta den konsumentr ä ttsliga
lagstiftningen, t, ex, konsumentk ö plagen,
ut ö va inflytande ä ven p å avtal utanf ö r konsumentomr å det.
Likartade synpunkter kan anl ä ggas p å fr å gan huruvida
de principer som har kommit till uttryck i marknadsdomstolens och KO:s praxis b ö r kunna till-l ä mpas
p å avtalsf ö rh å llanden
utanf ö r det egentliga konsumentomr å det. Jag skall å terkomma
h ä rtill i det f ö ljande.
Jag ansluter mig till utredningens
uppfattning att det b ö r finnas f ö ruts ä ttningar f ö ranalogisk till ä mpning
av vissa best ä mmelserom nyttjander ä tt. Jag h ä nvisar
p å denna punkt till vad som har anf ö rts i bet ä nkandet
(s. 136).
Jag vill emellertid understryka att
f ö ruts ä ttningarna f ö r analogisk till-l ä mpning av det nu ber ö rda slaget ä r att det f ö religger relevanta likheter mellan den avtalstyp fr å n vilken analogin h ä mtas och det avtal som till-l ä mpningen
avser. Till ä mpningen av generalklausulen f ö ruts ä tter allis å en noggrann analys av de sk ä l som ligger bakom begr ä nsningen av de tvingande best ä mmelsernas till ä mpningsomr å de. Givetvis b ö r
domstolarna inte tr ä ffa avg ö randen som inneb ä r
en omfattande utvidgning av till ä mpningsomr å det f ö r tvingande
lagregler,
1 bet ä nkandet ber ö rs ocks å fr å gan om f ö ruts ä ttningarna f ö r att till ä mpa
generalklausulen p å avtal som st å r i strid med lagstiftningen om skadlig
konkurrensbegr ä nsning. Vissa typer av
konkurrensbegr ä nsande avtal, n ä mligen s å dana
som inneb ä r bruttopriss ä ttning eller anbudskartell, ä r f ö rbjudna enligt
konkurrensbegr ä nsningslagen (1953:603). om inte
marknadsdomstolen har l ä mnat s ä rskilt tillst å nd.
Kommer ett s å dant avtal under allm ä n domstols bed ö mning,
b ö r domstolen givetvis inte g å in p å n å gon sj ä lvst ä ndig bed ö mning
av om avtalet ä r s å dant att tillst å nd kunde ha meddelats. Har tillst å nd inte meddelats, b ö r avtalet bed ö mas enligt samma principer som
andra avtal som strider mot tvingande lagregler. Resultatet torde, som ut-
Prop. 1975/76:81 123
redningen påpekar, bli att avtalet anses civilrättsligt
ogiltigt. Har marknadsdomstolen meddelat dispens från förbudsbestämmelsen, kan
allmän domstol inte företa en förnyad prövning av samma fråga. Detta hindrar
dock inte att elt villkor i ett sådant avtal kan bli föremål för Jämkning e.d,,
om villkoret skulle anses oskäligt frän någon annan synpunkt.
Avtal som kan förmodas vara
konkurrensbegränsande kan i vissa fall bli föremål för prövning enligt
konkurrensbegrän.sningslagen trotsalt avtalet inte är av sädan art att det
omfattas av förbudsbestäm melserna. Även när det gäller sådana avtal delar jag
utredningens uppfattning att all män domstol inte bör gå in på någon
självständig prövning av skadligheten från konkurrensbegränsningssynpunkt.
Allmän domstol bör emellertid ha full frihet att vid en civilrältslig prövning
bedöma om ett sådant avtal äroskäligt mot en enskild avtalspart eller ej. Att
marknadsdomstolen har ansett att ett avtal innefattar skadlig konkurrensbegränsning
bör,som utredningen påpekar, kunna utgöra ett skäl föratt en enskild part inte
skall behöva vara bunden vid avtalet enligt de.ss innehåll. Har
marknadsdomstolen å andra sidan funnit att ett avtal inte innefattar skadlig
konkurrensbegränsning, hindrar inte detta att allmän domstol kan Jämka ett
visst villkore. d, på grund av att det bedöms som oskäligt.
Del ligger i sakens natur att de
skäl som talar för att tillämpa generalklausulen på avtalsvillkor som strider
mot tvingande lagregler gör sig gällande i betydligt mindre grad beträffande
villkor som avviker från dis-positiva bestämmelser. Att en bestämmelse är
dispositiv innebär ju generellt ,sett att det föreligger frihet att träffa
avtal med annan innebörd än vad som föreskrivs i bestämmelsen. Bedömningen av
om ett villkorsom avviker från en dispositiv bestämmelse är oskäligt eller ej
blir naturiigtvis beroende av i hur hög grad och på vad sätt villkoret avviker
från bestämmelsen.
Dispositiva bestämmelsers betydelse
för tillämpningen av generalklausulen torde framför allt beslå i alt de kan
tjäna som jämförelseobjekt vid bedömningen av vad som skall anses skäligt,
eftersom de i allmänhet kan antas ge uttryck för vad som är en lämplig lösning
i normalfallet. Sådana bestämmelser kan emellertid också få betydelse för
bedömningen av vad som bör gälla i stället för ett villkor som jämkas eller
åsidosätts.
Vad beträffar de närmare
övervägandena om vilken hänsyn som bör tas till dispositiva bestämmelser kan
Jag i allt väsentligt ansluta mig lill de synpunkter som har framförts av
utredningen. Jag anser alltså att avseende i första hand bör fästas vid sådana
dispositiva rättsregler som ger uttryck för direkta rättspolitiska
ställningstaganden från lagstiftarens sida. Härvid kan ledning ofta hämtas i
förarbetena till den aktuella lagstiftningen. Den rällspolitiska värderingen
kan ibland också utläsas av att lagstiftningen innebären klar ändring i
förhållande till vad som tidigare gällde.
Jag vill i detta sammanhang
understryka den skillnad som måste göras mellan konsumentförhållanden och affärsförhållanden.
Med anledning av de betänkligheter som några remissinstanser har framfört mot
utredningens uttalanden rörande dispositiva bestämmelsers betydelse vill jag
också betona
Prop.
1975/76:81 124
att
dispositiva regler inte får tillmätas så stor betydelse vid bedömningen av vad
som skall anses skäligt att de i praktiken övergår till att bli tvingande.
När det gäller att avgöra vilken hänsyn som bör tas
till dispositiva rättsregler bör domstolarna i viss omfattning kunna pröva om
reglerna kan anses avspegla rådande rättsuppfattning. Som utredningen har
framhållit kan det ibland tänkas att en viss bestämmelse ger uttryck för en
föråldrad rättsuppfattning. Skäl kan dä finnas att tillägga bestämmelsen
mindre betydelse,
1 utredningsbetänkandet behandlas ocksä möjligheten
att med stöd av generalklausulen Jämka eller åsidosätta avtalsvillkor som
överensstämmer med tvingande eller dispositiva lagbestämmelser. Utredningens
uttalanden på denna punkt har utsatts tor viss kritik under remissbehandlingen.
Någon remissinstans har hävdat att det ytterst sällan bör komma i fråga att
Jämka villkor som överensstämmer med tvingande lagregler, även om dessa betraktas
som minimiregler. Det måste nämligen ankomma på lagstiftaren att göra en
avvägning mellan de motstående intressena och inte ställa upp minimiregler som
inte är tillfyllest.
Med
anledning härav vill jag erinra om ett uttalande i propositionen med förslag
till konsumentköplag m, m. Jag anförde där (prop, 1973:138 s, 118) att de
tvingande civilrättsliga reglerna självfallet inte får lägga hinder i vägen när
det gäller att med stöd av avtalsvillkorslagen driva igenom kontraktsvillkor
som ger konsumenterna en starkare ställning än dessa regler innebär. Av de
tvingande reglernas utformning kan inte dras annan slutsats än att konsumenten
vid alla typer av avtal som regleringen omfattar skall ha åtminstone de
befogenheter lagreglerna tillförsäkrar honom. Detta hindrar självfallet inte
att ett avtalsvillkor, som uppfyller de minimikrav den tvingande
civilrättsliga lagstiftningen ställer upp, ändå kan vara att betrakta som
oskäligt i avtalsvillkorslagens mening med hänsyn till exempelvis den särskilda
branschens förhållanden, den sålda varans an eller den begagnade
lörsäljningsmetoden.
Liksom utredningen anser jag att allmän domstol bör
ha samma frihet vid tillämpningen av den föreslagna generalklausulen som
marknadsdomstolen vid tillämpningen av avtalsvillkorslagen. Lika väl som
marknadsdomstolen har möilighet att meddela förbud mot ett villkor som i och
för sig uppfyller minimikraven enligt tvingande civilrältslig lagstiftning, bör
allmän domstol vara oförhindrad att Jämka eller åsidosätta ett sådant villkor,
om det är atl anse som oskäligt med hänsyn till omständighelerna i del
särskilda fallet. Jag vill emellertid tillägga att detta framför allt gäller
konsumentförhållanden. När det är fråga om avtal mellan Jämställda
näringsidkare torde det i praktiken inte bli särskilt vanligt att ett villkor
betraktas som oskäligt, om det uppfyller de minimikrav som föreskrivs i
tvingande bestämmelser,
I övrigt ansluter Jag mig till utredningens
uttalanden rörande möjligheterna att tillämpa generalklausulen på villkor som
överensstämmer med lagbestämmelser. När det gäller dispositiva regler anser jag
alltså att de
Prop.
1975/76:81 125
i
åtskilliga fall bör kunna behandlas på samma sätt som tvingande bestämmelser.
Å andra sidan måsle, som utredningen har påpekat, hänsyn tas till att
dispositiva regler vanligen är avsedda att tillämpas som normalregler och att
det därför krävs starka och preciserade skäl, om man vill jämka ett villkor
som överensstämmer med en dispositiv bestämmelse.
Vid sidan av civilrättsliga regler anser Jag liksom
utredningen alt det vid tillämpning av generalklausulen bör finnas utrymme för
att beakta sådana offentligrältsliga regler och avgöranden som rör utövandet av
den verksamhet i vilken ifrågavarande avtal ingås. Jag får på denna punkt hänvisa
till ut-redningsbetänkandei(s, 142).
5.3.5
Omständigheterna vid avtalets lillkomsi
Prövningen av om elt avtalsvillkor är alt anse som
oskäligt enligt den föreslagna generalklausulen bör, som jag tidigare har
understrukit, grundas på en helhetsbedömning av avtalet. Även om prövningen
primärt inriktas på det villkor vars skälighet har ifrågasatts, måste
bedömningen påverkas av avtalels innehåll i övrigt och andra omständigheter.
Inte minst viktigt är alt hänsyn kan tas till omständigheterna vid avtalets
tillkomst.
De bestämmelser som f n. ger möjlighet att angripa
en rättshandling på grund av omständigheterna vid dess tillkomst haren relativt
begränsat tillämpningsområde. Bestämmelserna i 28-32 SS avtalslagen avser
speciella siiuatio-nerdären avtalspart harvarit utsatt förtvång, svek e. d.
Föratt bestämmelserna skall vara tillämpliga krävs i princip att motparten har
varit i ond tro, 33 S avtalslagen är mer allmänt formulerad men även dess
räckvidd är begränsad genom att den är tillämplig endast när omständigheterna
är sågraverande att det skulle strida mot tro och hederatt med vetskap om dem
åberopa rättshandlingen och den gentemot vilken rättshandlingen har företagits
måste antas ha haft sådan vetskap.
Den nya generalklausulen bör ge ökade möjligheter
alt angripa ett avtal på grund av omständighelerna vid dess tillkomst. Del bör
vara möjligt att la hänsyn till omständigheterna vid tillkomsten även när de
inte är så utpräglade att någon av bestämmelserna i 28-32 SS avtalslagen är
tillämplig. Som utredningen nämner bör bedömningen av ett avtals
rättsverkningar kunna påverkas av sådana förhållanden som att en avtalspart har
fått avtal till stånd genom aggressivt uppträdande, överraskningstaktik eller
annat missbruk av förhandlingsläget. Även i övrigt bör rättelse kunna erhållas
när en starkare avtalspart har använt sig av oiillböriiga metoder vid avtalets
ingående. På det sättet kan generalklausulen, som har påpekats under remissbehandlingen,
i viss utsträckning fungera bl.a. som ett komplement till bestämmelserna i
hemförsäljningslagen i sådana fall när omständighelerna är likartade dem som
avses i den lagen.
Vid tillämpningen av den nya generalklausulen bör
bedömningen av i vilka fall en avtalspart har blivit utsatt för otillböriigt
förfarande i mindre
Prop.1975/76: 81 126
grad
än f. n. påverkas av motpartens uppsåt. Jämkning e, d. bör sålunda kunna komma
i fråga även när en part har lämnat orikliga uppgifter i god tro eller när
oriktiga uppgifter har lämnats av elt ombud utan huvudmannens kännedom. Som
utredningen har påpekat bör hänsyn också kunna tas till omständigheter som mer
direkt hänför sig lill den svagare parlens sida, t. ex, bristande
språkkunskaper, även om motparten inte medvetet har utnyttjat dessa
omständigheter.
Generalklausulen bör emellertid inte bara öka
möjligheterna alt la hänsyn till omständighelerna vid avtalels tillkomst.
Jämfört med vad fallet är enligt 28-33 SS avtalslagen. Väl så viktigt är alt
domstolarna fär möjlighet att välja en mer nyanserad påföljd genom all jämkning
och ogillighet ställs upp som alternativa rättsverkningar. Somjag tidigare har
berört föreskrivs uteslutande ogiltighet som påföljd i de bestämmelser som f n.
ger möjlighet att angripa en rättshandling på grund av omständighelerna vid
dess tillkomst. Jämkningsalternalivel är värdefullt framförallt i sådana fall
då en förfördelad part skulle missgynnas av att ett avtal ogiltigförklaras i
sin helhet och han därför hellre än atl yrka ogillighet föredrar atl avlalet
upprätthålls med förändrat innehåll. Om t. ex. en person har lånat pengar mot
ockerränta, torde det som regel vara angeläget för honom att avtalet inte
förklaras ogiltigt utan att räntan i stället sätts ner lill en rimlig nivå. När
den ena eller andra påföljden bör väljas blir i hög grad beroende av
omständigheterna i det särskilda fallet. Dessutom blir domstolens
valmöjligheter givetvis beroende av vilka yrkanden som framställs av parterna.
5.3.6
Ändrade förhållanden m.m.
I gällande rätt finns vissa bestämmelser som ger
möjlighet att revidera avtal på grund av ändrade förhållanden, I jordabalken
finns bestämmelser om uppsägning av arrende- och hyresavtal för omprövning av
villkoren. Kommissionslagen (1914:45) och lagen (1895:64 s, 1) om handelsbolag
och enkla bolag innehåller liknande regler om rätt lill uppsägning av avtal, I
särskilda lagar finns vidare bestämmelser om ändring av livräntor m, m, iTiied
anledning av förändringar i penningvärdet. Vid 1975 års riksmöte har riksdagen
antagit vissa ändringar i skadeståndslagen (1972:207) som medför att rätten
till omprövning av skadestånd utvidgas betydligt inte bara när skadestånd har
fastställts genom dom utan också när skadestånd har bestämls genom avtal (se
SFS 1975:404),
Vid sidan av de nu angivna bestämmelserna är
möjligheterna att revidera avtal på grund av ändrade förhållanden begränsade.
Avtalslagens regler om rättshandlingars ogiltighet har härvidlag ringa
betydelse. 1 viss utsträckning kan avtal angripas med stöd av den s. k.
förutsättningsläran när förhållandena har utvecklat sig på annat sätt än vad
som förutsattes vid avtalets ingående. De nuvarande civilrältsliga
generalklausulerna har också ibland använts som
Prop.
1975/76: 81 127
ett
medel att komma till rätta med avtalsvillkor som har kommit att framstå som
otillbörliga eller obilliga på grund av att förhållandena har ändrats.
Enligt utredningen finns det starka skäl för att
kunna använda den nya generalklausulen för jämkning eller åsidosättande av
avtalsvillkor på grund av ändrade förhållanden. Jag delar denna uppfattning.
Jag vill emellertid understryka att avsikten givetvis inte är att varje
förändring av de förhållanden som har förelegat vid ett avtals ingående skall
kunna åberopas för att få avtalet jämkat. En förutsättning för att ett villkor
skall kunna jämkas eller åsidosättas är att villkoret med hänsyn till de
ändrade förhållandena framstår som oskäligt.
Det ligger i sakens natur alt del oftare föreligger
skäl för jämkning e. d. när det är fråga om långvariga avtal eller avtal som
har slutits för obegränsad lid än när avtalet är kortfristigt. Frågan huruvida
Jämkning bör ske på grund av ändrade förhållanden hänger givetvis nära samman
med parternas möjligheter att överblicka ett avtals konsekvenser vid avtalets
ingående. Har parterna räknat med möjligheten att förhållandena ändras och
kommit överens om vem av dem som skall slå för risken för oförutsedda
händelser, är det som regel inte påkallat att Jämka avtalet när sådana
händelser inträffar, särskilt om den part som har tagit på sig ansvaret har
kompenserats härför genom andra avtalsvillkor som är till hans fördel.
När jämkning kommer i fråga på grund av ändrade
förhållanden är det, som utredningen har påpekat, inte i första hand fråga om
atl kompensera den ena partens övermakt vid avtalets ingående utan om
korrigering av avtalet på annan grund. Ändring bör sålunda kunna ske även till
förmån fören starkare part. Trots detta finns del även i detta sammanhang
anledning alt göra en viss skillnad mellan konsumenlförhållanden och
affärsförhållanden. En konsument har i allmänhet sämre förutsättningar än en
näringsidkare att överblicka de konsekvenser som kan följa av ett avtal. Även
i sådana fall då överenskommelse har träffats om riskfördelningen vid oförutsedda
händelser bör beaktas i vad mån den part som har tagit på sig ansvaret för
oförutsedda händelser i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen
ställning i förhällande till motparten. Ällmänt sett finns det större
förutsättningar alt jämka eller åsidosätta ett villkor när förhållandena har
ändrats till nackdel för en konsument än när de har ändrats till nackdel för en
näringsidkare.
En remissinstans har framhållit att det föreligger
särskilda svårigheter att bedöma förutsättningarna för jämkning av avtal om
rätt till arbetstagares uppfinningar, bl, a. med hänsyn till alt sådana avtal
ofta avser mycket lång tid. Remissinstansen ifrågasätter om den nya
generalklausulen över huvud taget bör göras tillämplig på sådana avtal.
Med anledning härav vill jag först erinra om all
Jag i ett tidigare avsnitt har förordat att den nya generalklausulen skall
träda i stället för alla de nuvarande civilrättsliga generalklausulerna,
däribland 9 S lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Denna
bestämmelse gör det bl.a, möjligt
Prop. 1975/76:81 128
alt
Jämka eller åsidosätta avtal som innebär alt en arbetstagare avstår från
ersättning för en uppfinning eller att han godtar en ersäitning som är orimligt
låg. Däremot har del i praxis ansetts all jämkning av sådana avtal inte kan ske
på grund av ändrade förhållanden.
För min del anserjag det önskvärt att det införs en
möjlighet till jämkning e. d. på grund av ändrade förhållanden även när det
gäller avtal om ersättning för arbetstagares uppfinningar. Just den
omständigheten att sådana avtal ofta avser en lång tidsperiod talar starkt för
att det bör finnas en möjlighet till jämkning på grund av ändrade förhållanden.
1 vissa fall kan det också förflyta avsevärd lid innan del visar sig all ell
avtal har inneburit en lösning av ersättningsfrågan som är oskälig för ena
parten.
När det gäller bedömningen av i vilka fall Jämkning
av ett avtal om ersättning för arbetstagares uppfinning bör kunna komma i fråga
på grund av ändrade förhållanden anserjag att i princip samma grunder bör
tillämpas som när det gäller jämkning på grund av ändrade förhållanden i andra
fall. Jag vill emellertid beträffande dessa avtal ansluta mig till den under remissbehandlingen
framförda uppfattningen all det som regel föreligger större anledning till
Jämkning när ersättning har bestämts till ett engångsbelopp än när ersättning
utgår i form av royalty på försäljningen av den produkt som uppfinningen avser.
I utredningsbetänkandet har understrukits att
införandet av en möjlighet att tillämpa generalklausulen vid ändrade
förhållanden inte bör ges den innebörden atl generalklausulen skall träda i
stället för den s. k. förutsätl-ningslärans regler om ogiltighet av avtal pä
grund av bristande förutsättningar. Jag delar i princip denna uppfattning.
Emellertid torde införandet av generalklausulen medföra all förulsältningsläran
i framliden får en mer begränsad betydelse än f n. För en avtalspart som vill
angripa ett avtal på grund av alt de förutsättningar som han har utgått från
har brustit och som med nuvarande bestämmelser inte har någon annan möjlighet
än att åberopa förutsättningsläran lorde det i vissa fall framstå som ett
bättre alternativ att i stället åberopa den nya generalklausulen.
Liksom utredningen anser jag att generalklausulen i
viss utsträckning bör kunna komma lill användning för all anpassa avtalsvillkor
lill ny lagstiftning som har trätt i kraft efter avtalets ingående. Det gäller
naturligtvis särskilt i fall när ett avtal har slutits för exceptionellt lång
tid. Jag vill emellertid i likhet med utredningen understryka vikten av att en
sådan lill-lämpning av generalklausulen sker med försiktighet, framför allt med
hänsyn till atl ny lagstiftnings inverkan på äldre rättsförhållanden
regelmässigt regleras i särskilda övergångsbestämmelser. Större anledning att
tillämpa generalklausulen föratt komma till rätta med föråldrade avtalsvillkor
föreligger när äldre avtalsformulär kommer till användning efter det ny
lagstiftning har trätt i kraft eller när avtal föriängs utan att anpassas till
innehållet i nya lagbestämmelser.
Prop.1975/76:
81 129
5.3.7
Förhållandet mellan olika avtal
1 praktiken förekommer inte sällan atl elt avtal är
mer eller mindre starkt sammankopplat med ett eller flera andra avtal. Så t.ex.
kan elt avtal om köp av mark vara kombinerat med ett avtal om atl säljaren
skall uppföra elt hus på marken. 1 samband med lagstiftning på olika områden
har uppmärksammats all sammankoppling av avtal kan medföra betungande effekter
fören avtalspart eller vara elt försök alt kringgå lagbestämmelser. Särskilda
regler har införts för atl komma lill rält med dessa förhållanden. I
Jordabalken finnssålunda reglerom arbetsavtal i samband med Jordbruksarrende,
och i lagen om avbetalningsköp finns elt förbud mot s. k. kopplingsförbehåll.
Även konsumentköplagen innehållerregler fördel fall att flera
avtalsförhållanden föreligger (se 4 S tredje stycket och 16 S).
Utredningen understryker viklen av att man vid
tillämpning av generalklausulen tar hänsyn till om del ifrågavarande avlalet
är kopplat lill något annat avtal. Även jag anseratt man måste beakta
sambandet mellan olika avtal. Del gäller i första hand när flera avtal har
ingåtis mellan samma parter. Elt exempel på detla är det tidigare angivna
fallet atl den som köper mark träffar elt särskilt entreprenadavtal med
säljaren om uppförande av hus på marken. Det flnns i princip inte någon
anledning att bedöma rättsverkningarna av flera sådana sammankopplade avtal på
annal sätt än om parternas mellanhavanden i sin helhet har reglerats i ett enda
avtal.
Jag vill understryka atl del givetvis finns
särskilda skäl att tillämpa generalklausulen i fall då en starkare avtalspart
har drivit igenom att vissa villkor rörande förhållandel mellan parterna las
upp i ett separat avtal och avsikten härvid har varit all kringgå lagregler
eller att tillskansa sig fördelar på motpartens bekostnad. Över huvud laget bör
införandet av den nya generalklausulen medföra förbättrade möjligheter att
komma till rätta med s, k. sidolöpare.
Sammankoppling av avtal kan ske också i den formen
att en avtalspart samtidigt ingår avtal med två eller flera avtalsparter. När
det gäller köp av mark är det exempelvis inte ovanligt alt köparen sarnlidigt
träffar avtal med annan än säljaren om uppförande av hus på marken eller om
inköp av ett monteringsfärdigt hus. Även i sådana fall kan man vid
tillämpningen av generalklausulen behöva la hänsyn till samtliga avtal.
Generalklausulen bör vidare kunna åberopas för atl en avtalspart skall kunna
bli fri från ell villkor som ålägger honom att träffa avtal med tredje man, om
ett sådant villkor med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt.
Utredningen har också berört sådana fall då liera
avtal är beroende av varandra utan all direkt vara sammankopplade. Det gäller
t. ex. avtal som träffas av detaljhandlare och andra mellanhänder i
distributionen. Deras överenskommelser med tillverkare och grossister utövar givelvis
ofla inflytande på avtalen i konsumeniledet. Liksom utredningen anser jag all
9 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr Hl
Prop. 1975/76: 81 130
man
vid tillämpningen av generalklausulen inte kan bortse från att ett avtal kan påverkas
av avtalsförhållanden i ett annat led. Om exempelvis en konsument yrkar
jämkning av ett avtal med en detaljhandlare, kan i vissa fall hänsyn böra las
lill att detaljhandlaren är bunden av avtal med en tillverkare. Det bör dock
inte komma i fråga att Jämka ett avtal till nackdel för en konsument, därför
alt detaljhandlaren befinner sig i beroendeställning till en motpart i elt
tidigare led. Däremot kan sambandet mellan olika avtal ge anledning lill en
mera vidsträckt tillämpning av generalklausulen än annars, när det är fråga om
avtalsrelationer mellan näringsidkare. Har exempel vis en detaljhandlare på
grund av bestämmelser i konsumentköplagen måst finna sig i hävning. avdrag pä
köpeskillingen eller ersättningsanspråk från köparens sida på grund av tillverkningsfel
som tillverkaren inte har kunnat avhjälpa, bör detaljhandlaren kunna åberopa
detta när det gäller tillämpning av avtalet med tillverkaren.
En särskild fråga är i vad mån en avtalspart som
grund för jämkning av avtalsvillkor bör kunna åberopa atl villkoret medför
olämpliga verkningar i förhållande till tredje man. Jag ansluter mig på denna
punkt till utredningens uppfattning att ett avtals verkningar för tredje man
inte bör tillmätas betydelse i delta sammanhang. I den mån tredje mans intressen
förtjänar beaktande bör det ske på annal sätt än genom tillämpning av
generalklausulen.
5.3.8
Hänsyn till internationella förhållanden
Utredningen har i ett särskilt avsnitt behandlat
förutsättningarna för till-lämpning av generalklausulen på internationella
avtal. Enligt utredningen präglas sådana avtal ofta av att en överiägsen
avtalspart utnyttjar sin ställning till att införa villkor som är förmånliga
för honom själv och missgynnar motparten. Som motvikt häremot har tillkommit
ett stort antal internationella konventioner som syftar lill att åstadkomma en
viss jämvikt. Dessutom förekommer enligt utredningen på detla område i stor
ulsiräckning s, k. dold kontroll från domstolarnas sida, så att avtalsvillkor
tolkas till nackdel för den part som har formulerat villkoren o. d. Bl, a, mot
bakgrund härav anser utredningen atl generalklausulen bör kunna tillämpas även
på avtal med internationell karaktär.
För min del anser jag del självklart att
generalklausulen bör kunna till-lämpas även på internationella avtal. Skall ett
sådant avtal bedömas enligt svensk rätt, bör alltså i princip jämkning eller
åsidosättande kunna ske med stöd av generalklausulen under samma
förutsättningar som när det gäller inhemska avtalsförhållanden.
Som utredningen har påpekat är del självklart att
generalklausulen inte fär tillämpas på ett sådant sätt alt den uppfattas som
ett medel att gynna svenska parter på bekostnad av utländska. Samma
objektivitet måste givetvis upprätthållas oavsett om båda parter är svenska
eller ej. Å andra sidan bör
Prop.
1975/76: 81 131
generalklausulen
inte tillämpas snävare när det gäller internationella avtal, så att en
avtalspart kommer i en sämre ställning om motparten är utländsk än om han är
svensk.
Trots det sagda kan det givetvis i vissa fall
inträffa atl särskilda bedömningsgrunder bör tillämpas när ett avtal har
internationell anknytning. Det gäller i första hand när elt avtal rör ett
område där det finns internationella konventioner. Självfallet
fårgeneralklausulen inleanvändassåatt tillämpningen kommer i strid med
tvingande regler i konventioner som har tillträt ts av Sve-rige. Vidare kan
det, framför allt när del gäller avtal mellan näringsidkare, finnas skäl alt
ta hänsyn till det affärsskick som har utvecklats vid en viss ty pav internationella
avtal,
5.4
Processuella frägor m. m.
Som jag tidigare har framhållit är ett viktigt
syfte med den föreslagna generalklausulen att skapa ett komplement till
avtalsvillkorslagen, så att villkor som har träffals av förbud enligt den lagen
kan angripas i behövlig utsträckning på civilrältslig väg. För atl underiätta
möjligheterna lill en likartad bedömning har jag förordat atl förutsättningarna
för ingripande anges på samma sätt i generalklausulen som i avlalsvillkorslagen,
dvs. alt ifrågavarande avtalsvillkor är oskäligt.
Även om införandet av den nya generalklausulen
sålunda medför en större parallellitet mellan den civilrältsliga och den
näringsrättsliga lagstiftningen, är del självklart atl det måste föreligga en
viss skillnad mellan marknadsdomstolens prövning enligt avlalsvillkorslagen och
den bedömning som de allmänna domstolarna skall göra vid tillämpningen av generalklausulen.
Prövningen enligt avtalsvillkorslagen lar sikte på en typiserad bedömning av om
elt vissl villkor är att anse som oskäligt mot konsumenterna som kollekliv.
Den civilrätlsliga prövningen däremot gäller frågan om elt villkor är oskäligt
i ett vissl fall. Marknadsdomstolens prövning går ut på att bedöma om elt visst
villkor skall få användas i framliden, medan de allmänna domstolarna har alt
pröva rättsverkningarna av elt villkor som redan har kommit lill användning.
De skillnader som sålunda föreligger mellan den
civilrältsliga och den näringsrättsliga lagstiftningen leder enligt utredningen
lill att de allmänna domstolarna inte kan vara bundna av marknadsdomstolens
avgöranden. Detla innebär emellertid inte alt de avgöranden som meddelas enligt
avtalsvillkorslagen blir utan betydelse för den civilrättsliga bedömningen. Enligt
utredningen kan man tvärtom vänta att de allmänna domstolarna kommer att
tillmäta marknadsdomstolens avgöranden den största vikt vid till-lämpningen av
generalklausulen. Detsamma torde enligt utredningen i stor utsträckning gälla
förbudsförelägganden som har utfärdats av KO och godkänts av vederbörande
näringsidkare. Mera tveksamt är vilken betydelse som bör tilläggas KO:s
överenskommelser med näringsidkare eller branschorganisationer.
Prop.1975/76:
81 132
Under remissbehandlingen har viss kritik framförts
mot utredningens uttalanden rörande förhållandet mellan allmän domstols
bedömning enligt generalklausulen och marknadsdomstolens och KO:s tillämpning
av avtalsvillkorslagen. Några remissinstanser hävdar att utredningen inte
tillräckligt klart har markerat den avgörande skillnaden mellan marknadsdomstolens
och KO:s bedömning å ena sidan och de allmänna domstolarnas å andra sidan. Från
flera håll framhålls betydelsen av atl de allmänna domstolarna inte är bundna
av de avgöranden som meddelas enligt avlalsvillkorslagen. Del anses också alt
de allmänna domstolarna bör iaktta restriktivitet när del gäller att använda
marknadsdomstolens och KO:s praxis som stöd för tillämpning av generalklausulen
på avtal som faller utanför avtals villkorslagens fillämpningsområde.
Självklarlärde allmänna domstolarna intestrikt
bundnaav marknadsdomstolens avgöranden, lika litet som marknadsdomstolen är
bunden av de avgöranden som träffas av allmän domstol. Allmän domstol har
naturiigt vis sam ma frihet att göraen självständig bedömning vid tillämpningen
av generalklausulen som marknadsdomstolen vid.tillämpningen av
avtalsvillkorslagen.
Trots vad jag nu har sagt kan del förutses att de
allmänna domstolarna och marknadsdomstolen i stor utsträckning kommeratt ta
hänsyn till varandras avgöranden. Del är också önskvärt all marknadsdomstolens
och allmän domstols bedömning av när ett villkor skall anses oskäligt så långt
som möjligt stämmer överens.
En situation dåen allmän domstol reellt om också
inte formellt lorde bli bunden av ett tidigare avgörande av marknadsdomstolen
är då en näringsidkare som har förbjudits att använda ett visst villkor
fortsätter att använda villkoret. Som utredningen har framhållit torde dock en
sådan situation sällan inträffa i praktiken, bl, a, med tanke pade höga viten
som normalt förenas med marknadsdomstolens förbud.
Större praktisk betydelse har sådana fall då ett
villkor som har förbjudits av marknadsdomstolen används av en näringsidkare som
inte själv har träffats av förbudet. Även i den situationen är det naturiigt
att den allmänna domstolen vid sin bedömning fäster största avseende vid
marknadsdomstolens förbud och alltså normal t stämplar villkoret som oskäligt.
Detta gäller oavsett om näringsidkaren har känt till förbudet eller inte. Att
en näringsidkare har saknat kännedom om ett förbud av marknadsdomstolen kan
dock få betydelse närdet gälleratt bestämma de närmare rättsverkningarna.
Under remissbehandlingen har gjorts gällande att
ett förbud som har meddelats av marknadsdomstolen inte bör få ges retroaktiv
verkan på del sättet att ett villkor av den art förbudet gäller jämkas eller
lämnas utan avseende när del förekommer i ett avtal som har träffats innan
förbudet meddelades. Med anledning härav vill Jag framhålla alt allmän domstol
givetvis måste ha full frihel all bedöma ett villkor som oskäligt även om del
förekommer i elt äldre avtal, lika väl som allmän domstol bör ha möjlighet atl
stämpla
Prop.
1975/76: 81 133
ett
villkor som oskäligt trots att del inte har varit föremål för bedömning enligt
avtalsvillkorslagen eller renlav trots att det har godtagits av marknadsdomstolen
eller KO. Det kan också många gånger anses angeläget atl få bort avtalsvillkor
som har stämplats som oskäliga av marknadsdomstolen men som har hunnit användas
dessförinnan.
Vad jag har sagt om betydelsen av att
marknadsdomstolen har meddelat förbud mot ett visst villkor torde, om också
inte i samma utsträckning, gälla även när KO har utfärdat förbudsföreläggande
som har godkänts av vederbörande näringsidkare eller när KO har träffat
överenskommelse med branschorganisation e. d.
När det därefter gäller frågan i vad mån
marknadsdomstolens och KO:s praxis bör kunna utöva infiytande på allmän
domstols bedömning av avtal utanför avtalsvillkorslagens tillämpningsområde
anserjag liksom utredningen och en del remissinstanseratt det finns skäl att
iaktta en viss försiktighet. Domstolarna måste givetvis i sådana fall göra en
betydligt friare bedömning av om villkoret är skäligt. Jag har emellertid redan
i ett tidigare avsnitt framhållit all de bestämmelser och principer som gäller
konsumentförhållanden i viss utsträckning bör kunna tillämpas analogt på
närliggande områden. Det kan dä också finnas skäl att hämta ledning i
marknadsdomstolens och KO:s praxis.
Under remissbehandlingen har från flera håll
understrukits betydelsen av en enhetlig rättstillämpning på
avtalsvillkorslagens och generalklausulens områden. För att främja en sådan
enhetlighet har några remissinstanser föreslagit alt avgörandena i sista
instans skall ankomma på samma domstol och alt marknadsdomstolens avgöranden
skall kunna överklagas hos högsta domstolen. För min del har Jag redan tidigare
framhållit att det är önskvärt att bedömningen av ett visst villkor enligt
avlalsvillkorslagen och enligt den nya generalklausulen så långt möjligt
stämmer överens. För den skull anserjag emellertid inte atl det finns skäl att
låta avgörandena i sista hand ankomma på en och samma domstol. Frågan om
instansordningen vid till-lämpningen av avtalsvillkorslagen behandlades
ingående i samband med lagens tillkomst och jag finner inte anledning att nu
föreslå någon ändring på den punkten.
1 ell tidigare avsnitt har jag förklarat mig dela
utredningens uppfattning om del önskvärda i att domstolarna vid tillämpningen
av generalklausulen så långt möjligt ger sina avgöranden en principiell prägel,
så atl stadgan i praxis ökas och de enskilda får större möjligheter att förutse
hur ett visst avtal kommeratt bedömas. Jag har också framhållit betydelsen.av
alt domstolsavgörandena blir kända. Det kan finnas skäl att publicera inte
bara de högsta instansernas domar ulan ocksä underrättsavgöranden, trots att de
som regel saknar egentligt prejudikatsvärde. Särskilt viktigt är givetvis att
sådana avgöranden som har intresse för en större allmänhet, t. ex, avgöranden
som rör transaktioner som regelmässigt förekommer i det dagliga livet,
publiceras på ett sådant sätt att de får allmän spridning.
Prop. 1975/76:81 134
Under remissbehandlingen har konsumentverket pekat
på möjligheten alt publicera rättsfall av betydelse för konsumenterna i en
bulletin som verket avser att ge ul. Det har också förts fram förslag om att
alla domar som rör tillämpningen av generalklausulen skall samlas på ell
ställe. För min del anser Jag inte att del finns anledning atl i detta
sammanhang gå närmare in på publiceringsfrågorna. Självklart är emellertid att
den publiceringsverksamhet som bedrivs av konsumentverket resp. KO erbjuder
ett naturligt utrymme för information om tillämpningen av generalklausulen.
1 utredningens betänkande framhålls vikten av att
den som anser alt ett avtalsvillkor är oskäligt har tillräckliga möjligheter
atl framställa invändningar och fö rättelse lill stånd. Även Jag anser all
delta är en betydelsefull fråga. Jag vill härvid liksom utredningen peka på atl
införandet av det förenklade rättegångsförfarandei i tvistemål om mindre
värden har medfört alt det har blivit lättare för konsumenter att gå till
domstol. Betydelsefull i detta sammanhang är också möjligheten att få
konsumenttvister prövade av allmänna reklamationsnämnden.
Utredningen har också tagit upp frågan om det bör
införas en möjlighet för ett särskilt organ som företräder konsumentintressen,
t. ex. konsumentverket eller KO, att ta upp enskildas talan inför allmän
domstol. Under remissbehandlingen har från flera håll framhållits alt det
skulle vara värdefullt om en sådan möjlighet infördes.
Även jag anser att det finns anledning atl överväga
möjligheten atl ge någon myndighet befogenhet att föra talan i konsumenttvisier
jnför allmän domstol. A ven om den enskildes möjligheter att själv ta till vara
sina intressen inför domstol har förbättrats under senare år, kan det
fortfarande förekomma alt privatpersoner av ekonomiska eller andra skäl drar
sig för att föra process. Det är emellertid inte bara behovet av att ge
enskilda personer bistånd med utförande av sin talan som gördel påkallat atl
införa en befogenhet förett allmänt organ att föra talan i konsumenttvister.
Sådant bistånd kan erhållas även inom ramen för rättshjälpssystemet. Minst lika
viktigt är att skapa förutsättningar för att frågorsom ärav principiellt
intresse förs fram till ett auktoritativt avgörande.
Frågan om befogenhet för ett allmänt organ alt föra
talan vid allmän domstol i konsumenttvisier kan emellertid inte lösas
slutgiltigt i detla sammanhang. Bl. a. uppstår vid införandet av en sådan
ordning vissa processrättsliga problem som måste utredas närmare. Frågan har
emellertid sådan vikt att jag redan har låtit påbörja en utredning inom
justitiedepartementet. Min avsikt är att ta slutlig ställning när
utredningsarbetet är slutfört och berörda instanser har beretts tillfälle att
yttra sig.
Prop. 1975/76:81 135
6 Upprättade lagförslag
1 enlighet med det anförda har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till
1.
lag om ändring
i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område,
2.
lag om ändring
i lagen (1915:219) om avbetalningsköp,
3.
lag om ändring
i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
4.
lag om ändring
i lagen (1927:78) angående införande av lagen om försäkringsavtal,
5.
lag om ändring
i lagen (1936:81) om skuldebrev,
6.
lag om ändring
i lagen (1936:82) angående införande av lagen om skuldebrev,
7.
lag om ändring
i lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar,
8.
lag om ändring
i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
9.
lag om ändring
i jordabalken,
10. lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av
nya Jordabalken.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
1 Specialmotivering
7.1 Förslaget till lag om ändring i avtalslagen
Ändringarna i avtalslagen innebär
att de nuvarande bestämmelserna i 36 S och 37 S första och tredje styckena
upphävs och att den nya generalklausulen införs i 36 S- Dessutom föreslås vissa
ändringar i 37 S andra stycket, som ensamt kommer atl utgöra 37 S,ochi38 S,
36 S
Den nya generalklausulen föreslås
vara tillämplig inom hela förmögenhetsrätten. Någon olikhet i detta avseende
mellan den nya bestämmelsen och övriga bestämmelser i 3 kap. avtalslagen är
inte åsyftad. Som jag har framhållit i avsnittet 5.2,4 i den allmänna
motiveringen kan det också komma i fråga att tillämpa generalklausulen
analogivis exempelvis inom familjerätten.
Enligt förslaget skall
generalklausulen kunna tillämpas på alla typer av förmögenhetsrättsliga avtal.
Såväl skriftliga som muntliga avtal faller inom tillämpningsområdet. Det
förhållandet att en avtalspart redan har fullgjort vad som åligger honom enligt
ett visst avtalsvillkor utgör inte något hinder mot att villkorets skälighet
prövas enligt generalklausulen, låt vara atl en sådant förhållande kan vara av
betydelse för bedömningen av om Jämkning
Prop.1975/76:
81 136
eller
åsidosättande bör ske. Av tredje stycket framgår atl generalklausulen skall kunna
lillämpas även på andra rättshandlingar inom förmögenhetsrätten än avtal. Som
exempel på sådana rättshandlingar kan nämnas betal-ningsutfästelser, fullmakter
och gåvor. Även villkori fakturor och följesedlar liksom bestämmelser!
bolagsordningar och föreningsstadgar kan Jämkas eller åsidosättas med stöd av
generalklausulen.
Det ligger i sakens natur att den nya
generalklausulen är tvingande. Det är således inte möjligt atl utesluta dess
tillämpning genom särskilda avtalsvillkor.
Prövningen enligt generalklausulen bör i första
hand inriktas på det villkor vars skälighet har ifrågasatts. Hänsyn skall
emellertid tas också till avtalets innehåll i övrigt, omständigheterna vid
avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.
Jag hänvisar härvidlag till vad jag har anfört i avsnitten 5.3.2-5.3.6 i den
allmänna motiveringen. Som jag har påpekat i avsnittet 5,3.7 bör hänsyn kunna
tas också till andra avtal mellan samma parter och i vissa fall till avtal som
endera parten har ingått med tredje man.
Rättsverkningarna av att ett villkor bedöms som
oskäligt är enligt första stycket första punkten att villkoretjämkas eller
lämnas utan avseende. Enligt andra punkten har domstol möjlighet atl jämka ett
avtal även i annat hänseende eller att lämna avtalet utan avseende i dess
helhet. Förutsättningen härför är att det villkor som anses oskäligt har sådan
betydelse för avtalet att del inte skaligen kan krävas att detta i övrigt skal
I gälla med oförändrat innehåll.
Med den föreslagna utformningen av generalklausulen
får domstolarna relativt stora handlingsmöjligheter när det gäller atl bestämma
en lämplig påföljd, I vissa fall kan det finnas skäl all jämka eller åsidosätta
såväl det villkor som har angripits som något annat villkor. Ibland kan det
inträffa atl två villkor som var för sig är fullt rimliga är alt betrakta som
oskäliga när de förekommer tillsammans. Domstolen kan då välja mellan att jämka
det ena eller båda villkoren eller förklara avtalet ogiltigt i dess helhet. Domstolens
valmöjligheter är dock som jag tidigare har framhållit begränsade av vilka
yrkanden som har framställts av parterna.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen kan
den i andra punkten angivna möjligheten att Jämka andra delar av ett avtal e.
d. komma till användning såväl till förmån för den som har angripit ett villkor
som till förmån för motparten. Vid bifall till ett yrkande om jämkning eller
ogiltigförklaring av ett visst villkor kan det ibland vara påkallat alt jämka
avtalet i annan del för all inie resullalel skall bli orimligt för motparten.
Möjligheten till jämkning e.d, med stöd av andra punkten måste emellertid i
sådana fall utnyttjas med försiktighet, så att inte resultatet blir att den
part som primärt är berättigad till jämkning e. d. kommer i ett sämre läge än
om avtalet hade förblivit gällande oförändrat. Om del undantagsvis är en överlägsen
part som är berättigad lill jämkning av ell visst villkor, kan fullständig
Prop.1975/76:81 137
ogiltighet
ibland vara ett sätt att tillgodose också den underlägsna partens berättigade
intresse,
1 andra stycket föreskrivs att särskild hänsyn
skall tas till om part i egenskap av konsument eller eljest intar en
underlägsen ställning i förhållande till motparten. Bestämmelsen har behandlats
i avsnittet 5,2,1 i den allmänna motiveringen. Under begreppet konsument
falleri första hand privatpersoner som förvärvar vara eller tjänst för enskilt
bruk (Jfr I S avtalsvillkorslagen). Vid tillämpningen av den aktuella
bestämmelsen kan emellertid ett konsumentförhållande föreliggaäven i
situationersom faller utanför avtalsvillkorslagen,t, ex, närenenskild person
förvärvarfastighet,lecknarförsäkring eller tar upp banklån. Emellertid blir det
med den föreslagna ut formningen a v lagtexten inte nödvändigt all la bestämd
ställning till om en part är att anse som konsument i strikt mening eller ej,
efiersom det avgörande för om särskild hänsyn skall las enligt andra stycket
inte arom en part tillhören viss kategori utan om han intar en underiägsen
ställning lill motparten.
Jag skall i det följande behandla förutsättningarna
för Jämkning eller åsidosättande med stöd av generalklausulen beträffande
vissa särskilda typer av avtalsklausuler. De synpunkter som anförs utgör i stor
utsträckning en tillämpning av de principer som jag har redovisat i den
allmänna motiveringen. Avsikten är inte att göra en uttömmande analys utan
endast att ange vissa riktlinjer. Som Jag tidigare flera gånger har framhållit
måste avgörandet av om Jämkning e, d, bör ske i stor utsträckning vara
beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.
Pris, indexklausuler m. m. Enligt utredningen är
det en fråga av stor principiell betydelse om det avtalade vederlaget för en
prestation skall kunna jämkas med stöd av generalklausulen. Utredningen skiljer
mellan villkor som direkt reglerar vederlaget i pengar, dvs, priset, och
villkorsom påverkar priset, t, ex, villkor som ger rätt atl höja priset vid
ändrade förhållanden eller som anknyter priset till något index. Utredningen
anser att Jämkning med stöd av generalklausulen bör kunna komma i fråga såväl
när det gäller själva priset som när det gäller villkor som påverkar priset.
Under remissbehandlingen har utredningens överväganden pä denna punkt i allmänhet
godtagits, men vissa remissinstanser har förordat en mer restriktiv tillämpning
av generalklausulen.
Med den utformning av generalklausulen som Jag har
föreslagit i det föregående blir det möjligt att tillämpa bestämmelsen på alla
slags villkor. Något undantag för villkor som avser vederlaget för en
prestation har inte gjorts. Jag anser sålunda liksom utredningen att även
priset bör kunna Jämkas med stöd av generalklausulen. Utan en sådan möjlighet
skulle införandet av den nya generalklausulen medföra att förutsättningarna för
Jämkning blev snävare än f n,, något som skulle strida mot reformens syfte, 1
förarbetena till flera av de nuvarande generalklausulerna har uttryckligen
pekats på möjligheten atl jämka vedertaget, och i rättspraxis har exempelvis
den
Prop.
1975/76:81 138
hyresräitsliga
generalklausulen vid ett flertal tillfällen kommit till användning för
jämkning av hyra.
Även om priset på exempelvis en vara bör kunna
jämkas med stöd av generalklausulen, lorde det bli relativt sällsynt att
jämkning sker på grundval av en renodlad Jämförelse mellan pris och prestation.
Hänsyn måste alltid tas till omständighelerna i övrigt. Avsikten är inte att
generalklausulen skall fungera som ett medel för en allmän priskontroll.
Behovet av att tillämpa generalklausulen för jämkning av pris begränsas i viss
mån av att en köpare som anser att priset är oskäligt högt ofta har möjlighet
att åberopa andra lagbestämmelser föratt få rättelse till stånd, t, ex,
konsumentköplagens regler om fel eller brist i godset.
De fall där jämkning av priset kan komma i fråga
torde framför allt vara sådana där andra omständigheter än en renodlad
jämförelse mellan pris och prestation spelar in. Omständigheterna vid avtalets
tillkomst kan härvidlag vara av stor betydelse. Har en överiägsen avtalspart
på ett otillböriigt säil utnyttjat sin ställning till att betinga sig ett
oskäligt högt pris. kan således jämkning av priset ske. Generalklausulen kan på
det sättet utgöra ett värdefullt komplement till ogiltighetsregeln i 31 S
avtalslagen.
Jämkning av priset kan som utredningen påpekar ske
också när förhållandena vid avtalets ingående har ändrats på ett sätt som inte
förutsetts av parterna. En oväntad ökning av kostnaderna för en prestation kan
sålunda liksom enligt tidigare rättspraxis föranleda att vederlaget räknas upp,
I vissa fall kan jämkning ske, när eit på förhand bestämt vederlag så småningom
kommer atl framstå som oskäligt lågt mot bakgrund av den allmänna prisutvecklingen,
Å andra sidan kan jämkning ske även i motsatt riktning, om kostnadsutvecklingen
i ett visst fall eller den allmänna prisutvecklingen medför att vederlaget
kommer att framstå som oskäligt högt.
Vad beträffar möjligheten att tillämpa
generalklausulen för jämkning av försäkringspremie ansluter Jag mig till de
uttalanden utredningen har gjort på s. 165-166 i belänkandet.
Ell område där del finns särskild anledning att
överväga jämkning av vederiaget är kreditköpen. På detta område torde
kreditköpkommittén inom kort komma att föreslå vissa bestämmelser till skydd
för köparen. Jag skall inte här föregripa den fortsatta behandlingen av
kommitténs förslag. Jag vill emellertid framhålla att det även efter ett
genomförande av ny lagstiftning på grundval av kommittéförslaget kan finnas
utrymme för jämkning av vederlag för kreditköp med stöd av generalklausulen.
Några remissinstanser har berört frågan hur långt
priset bör Jämkas när det bedöms som oskäligt. Skall jämkning ske till högsta
skäliga pris, till något slags normalpris eller till ett för köparen
förmånligare pris? Motsvarande problem uppkommer vid tillämpningen av 5 S
köplagen, där det i fråga om köp som har slutils utan att priset har blivit
bestämt föreskrivs att köparen skall erlägga vad säljaren fordrar om det inte
kan anses oskäligt. Frågan hur långt jämkning bör ske vid tillämpning av
generalklausulen
Prop.
1975/76:81 139
får
enligt min mening överlämnas till rättstillämpningen. Enligt vad jag har
erfarit överväger emellertid konsumenttjänslutredningen alt föreslå särskilda
bestämmelser om prisets bestämmande såvitt angår konsumenttjänster. Om sådana
bestämmelser genomförs kommer det uppenbarligen att finnas mindre anledning att
tillämpa den förevarande generalklausulen för att jämka pris inom
tjänsteområdet.
Vad beträffar möjligheten att tillämpa
generalklausulen för jämkning av villkorsom mer indirekt
påverkarprisetansluterjag mig till de synpunkiersom
har
anförts av utredningen. Jämkning kan sålunda komma i fråga llamför allt om en
avtalspart har utnyltjal sin överiägsna ställning till att införa villkor som
ensidigt gynnar honom själv, t, ex. på det sättet att priset görs beroende av
en skönsmässig bedömning från hans sida,
Föifalloklaiisuler o. d. 1 låneformulär förekommer
ofta s, k. förfalloklausu-ler som innebär att elt lån under vissa förhållanden
skall anses förfallet till betalning före den avtalade förfallodagen.
Bankernas låneformulär innehåller regelmässigt förfalloklausulersom ger
kreditgivaren möjlighet att kräva betalning i förtid,om låntagaren inte
fullgörsinaförpliktelseri behörig ordning,om säkerheten inte längre bedöms som
betryggande ellerom risk eljest föreligger för atl låntagaren inte kommeratt
fullgöra sina förpliktelser.
Förfalloklausuler är endast i mycket ringa
utsträckning föremål för lagreglering, 1 lagen om avbelalningsköp finns dock
vissa bestämmelser som har till syfte atl skydda avbetalningsköpare mot alltför
hård tillämpningavförfallo-klausuler i avbetalningskonirakt. Bestämmelserna
innebär framför allt att sådana klausuler inte får göras gällande annat än om
elt betalningsdröjsmål avser en viss del av köpeskillingen och om del har varat
en viss angiven tid.
Utredningen anser att generalklausulen bör kunna
tillämpas även på förfalloklausuler som inte är föremål för lagreglering.
Utredningens överväganden pä denna punkt har i allt väsentligt lämnats utan
erinran under remissbehandlingen. Även jag anseratt generalklausulen haren viktig
uppgift att fylla för att skydda låntagare mot en alltför härd tillämpning av
sådana klausuler.
De allmänna principer för generalklausulens
tillämpning som har utvecklats i den allmänna motiveringen gör sig i flera
avseenden gällande när del är fråga om förfalloklausuler. Sådana klausuler
ställs regelmässigt upp i den starkare partens intresse och förekommer ofta i
standardformulär. En låntagare har normalt ringa möjlighet att få en
förfalloklausul utesluten ur elt standardformulär eller att påverka
utformningen till sin fördel. Förfalloklausuler lägger i allmänhet ett
avsevärt mått av skönsmässig bedömning i den överlägsna partens hand. Ett
villkor som innebär all elt lån förfaller lill betalning i sin helhet kan
uppenbariigen framstå som orimligt strängt mot låntagaren, om det åberopas även
vid mycket ringa dröjsmål med amortering eller räntebetalning.
Särskilt
stor risk för oskäliga verkningar av förfalloklausuler föreligger
Prop.
1975/76:81 140
i
fall då en sådan klausul avser en låntagares samtliga förbindelser till samma
kreditgivare. Det är vanligt att förfalloklausuler utformas så, att de kan
göras gällande även om låntagaren försummar sina åtaganden enligt någon annan
förbindelse mot långivaren ellerom säkerheten för något annat lån bedöms som
otillräcklig,
Detärsålunda tydligt att det kan finnas anledning
att jämka eller åsidosätta förfalloklausuler, om de tillämpas efter sin
ordalydelse. 1 praktiken lorde emellertid behovet av alt åberopa generalklausulen
för att komma lill rätta med o-skäliga verkningar av förfalloklausuler vara
förhållandevis begränsat, eftersom banker och andra kreditinrättningar i den
praktiska tillämpningen torde fästa avsevärd vikt vid sådana omständigheter som
orsaken till betalningsdröjsmål, dröjsmålels längd m. m.
Förfalloklausuler kan givetvis jämkas eller
åsidosättas oavsett om de förekommer i skuldebrev till bank eller i andra
reverser och oavsett om låntagaren är näringsidkare eller konsument. Det
ligger emellertid i sakens natur att skälen för jämkning e, d, gör sig gällande
med särskild styrka när låntagaren är konsument och när en förfalloklausul har
tagits in i ett standardformulär.
Vad Jag haranfört om förfalloklausuler är i princip
ti I lämpligt inte bara på villkor som ger en kreditgivare rätt att kräva
betalning omedelbart ulan också på villkorsom ger kreditgivaren rätt att säga
upp ett lån till betalning i förtid. Det bör emellertid beaktas att det finns
särskilda föreskrifter om sådana villkor i banklagstiftningen. Enligt 63 S
fjärde stycket lagen (1955:183)om bankrörelse skall bank beträffande lån med
längre löptid än elt är förbehålla sig rätt atl säga upp lånet till
återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i
märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet inte längre
föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Motsvarande bestämmelser finns i
32 S fjärde stycket lagen (1955:416) om sparbanker och i 40 S femte stycket
lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen.
Enligt vad jag har erfarit kommer
kreditköpkommittén att föreslå vissa bestämmelser som'begränsar rätten att göra
gällande förfalloklausuler. Om kommitténs förslag genomförs, kommer givetvis
behovet av all tillämpa generalklausulen på förfalloklausuler att minska när
det gäller konsumentkrediter. De särskilda bestämmelser som kan komma att
införas torde emellertid i huvudsak bara utgöra ett grundskydd för
konsumenterna. Även om bestämmelserna iakttas, kan det sålunda inträffa att
åberopandet av en förfalloklausul i elt enskilt fall kan framstå som oskäligt
med påföljd att Jämkning kan ske med stöd av generalklausulen.
Vitesklausuler m. m. Enligt den nuvarande lydelsen
av 36 S avtalslagen får avtalat vite sättas ner, om utkrävande av vitet skulle
vara uppenbart obilligt. Jag har i det föregående föreslagit att bestämmelsen
upphävs och ersätts med den nya generalklausulen. Detta innebär ökade
möjligheter atl Jämka vitesklausuler. Det skall inte längre krävas att en
vitesklausul är uppenbart obillig för att Jämkning skall få ske utan det skall
räcka med
Prop.
1975/76:81 141
att
den är oskälig.
36 S avtalslagen avser endast vite som någon har
utfäst sig att ge ut "för den händelse han icke skulle fullgöra en honom
åliggande förpliktelse eller eljest skulle företaga eller underlåta atl
företaga en handling". Frågan om gränsdragningen mellan vitesklausuler och
andra slag av villkor som står vitesklausulerna nära diskuterades i motiven
till avtalslagen och har också behandlats i den Juridiska litteraturen. En typ
av villkor som har stora likheter med de typiska vitesklausulerna är sådana som
föreskriver att en avtalspart som inte fullgör sina åtaganden skall eriägga ett
på förhand bestämt belopp som skadestånd. I vissa utländska rättssystem anses
det viktigt att hålla isär villkor som föreskriver vite och villkor som
innefattar en förhandsuppskattning av framlida skadestånd. Skälet härtill är
framför allt att förutsättningarna för Jämkning och andra rättsverkningar är
olika beroende på vilken typ av villkor det är fråga om.
1 detla sammanhang bör nämnas att en inom
Europarådet tillsatt expertkommitté f. n. är sysselsatt med atl utreda
förutsättningarna föratt harmonisera lagstiftningen om civilrätlsliga viiesklausuler
i medlemsländerna. Arbetet syftar framför allt till att utarbeta enhetliga
regler om förutsättningarna för jämkning av vitesklausuler. Kommittén avser
att lägga fram resultatet av sitt arbeie under år 1976,
Enligt min mening föreligger påtagliga svårigheter
att göra en gränsdragning mellan vitesklausuler i strikt mening och
vitesklausuler som innefattar en förhandsuppskaltning av framtida skadestånd.
Ofta har sådana klausuler en blandad karaktär. De skall både tjäna som
påtryckningsmedel och garantera att den berättigade får ersättning för
eventuell föriust. Jag delar utredningens uppfattning atl det inte finns skäl
att dra någon skarp gräns mellan de angivna typerna av villkor. Det behov av
att göra en sådan skillnad som kan ha funnits vid tillämpningen av den
nuvarande bestämmelsen i 36 S avtalslagen försvinner också med införandet av
den nya generalklausulen, eftersom denna ger möjlighet att Jämka eller
åsidosätta avtalsvillkor av alla slag. Vad Jag i det följande anför om
vitesklausuler har följaktligen i allt väsentligt motsvarande tillämpning
beträffande andra avtalsvillkor med likartad innebörd.
Vad
beträffar de allmänna förutsättningarna för Jämkning av vite med stöd av den
nya generalklausulen anserjag liksom utredningen att de omständigheter som har
betydelse vid tillämpningen av 36 S avtalslagen i dess nuvarande lydelse i allt
väsentligt behåller sin giltighet. Vid tillämpningen av generalklausulen bör
vitets belopp sålunda i första hand ses i relation till överträdelsens karaktär
och den ekonomiska förlusten. Hänsyn bör emellertid tas också till del
intresse som den berättigade i övrigt kan ha haft av att den vitessanktionerade
handlingen företas eller underiåts. Liksom annars vid tillämpningen av
generalklausulen bör också omständigheterna vid avtalets tillkomst beaktas.
Viktigt är vidare att ta hänsyn till ändrade förhållanden som kan ha medfört
att ett avtalat vite framstår som oskäligt.
Prop. 1975/76:81 142
Liksom utredningen anserjag att Jämkning av vite
kan komma i fråga bl, a, på den grunden att den berättigades förlust klart
understiger det avtalade vitet. Bedömningen måste emellertid i hög grad vara
beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Även om det inte är
möjligt att göra en klar gränsdragning mellan villkor av olika slag, kan det
finnas anledning beakta i vad mån en viiesklausul har lill huvudsakligt syfte
att fungera som påtryckningsmedel eller om syftet främst är alt garantera den
berättigade ersättning för eventuell förlust.
Det kan diskuteras i vad mån nedsättning av vite
kan komma i fråga i sådana fall då orsakerna till att en part inte fullgör sina
skyldigheter uteslutande hänför sig till hans egna förhållanden. Även om Jag i
princip ansluter mig till utredningens åsikt att Jämkning inte bör ske i sådana
fall, vill jag inte utesluta att sådana omständigheter som sjukdom,
arbetslöshet e.d, i vissa fall kan utgöra en åtminstone bidragande orsak till
nedsättning av vite.
Enligt den nuvarande lydelsen av 36 S avtalslagen
kan jämkning av vite endast ske neråt. Med den föreslagna reformen blir det
möjligt att jämka vitesklausuler i båda riktningarna. Emellertid lorde det
sällan bli aktuellt all tillämpa generalklausulen för höjning av ett avtalat
vite. En höjning bör dock kunna ske, om exempelvis en vitesklausul i ett avtal
mellan näringsidkare och konsument i realiteten innebär en begränsning av ett
skadeståndsansvar som annars skulle åvila näringsidkaren och det avtalade
beloppet framstår som oskäligt lågt.
Bedöm
ningen av omjämkning börske blir i övrigt liksom annars vid tillämpningen av
general klausulen i hög grad beroende på parternas förhållande till va-randra.
Haren överlägsen part utnyttjat sin ställning till att föreskriva ett högt
vite, ligger det givetvis närmare till hands att sätta ner vitet än om parterna
är jämställda och villkoret har varit föremål för särskilda överläggningar
mellan parterna. Pä motsvarande sätt kan en överlägsen avtalspart som har drivit
igenom ett villkorsom innebären betydande begränsning av hans ersättningsskyldighet
vid kontraktsbrott få finna sig i att ersättningen Jämkas uppåt, särskilt om
motparten kan visa att han hargjort en förlust som avsevärt överstiger den i
avtalet föreskrivna ersättningen.
Ulan all själv ta ställning framför utredningen
tanken alt vitesklausuler över huvud taget inte borde få förekomma i
konsumentavial. För egen del anser Jag att det i många fall måste anses
olämpligt att använda vitesklausuler i avtal på konsumentområdet. Emellertid
anserjag inte att det är möjligt att införa något formligt förbud mot sådana
klausuler, bl. a, med tanke på svårigheten att göra en klar gränsdragning
mellan renodlade vitesklausuler och villkor som föreskriver en på förhand
bestämd ersäitning vid kontraktsbrott. Det måste i och för sig anses fullt
rimligt att en avtalspart redan vid avtalels ingående betingar sig ersättning
för skada på grund av kontraktsbrott även om motparten är konsument.
Den
föreslagna reformen medför bl. a. ett upphävande av den nuvarande
Prop.
1975/76:81 143
bestämmelsen
i 36 S andra punkten avtalslagen att den som ulan förbehåll har eriagt vite
inte med stöd av paragrafen kan söka något åter. Liksom utredningen anserjag
det rimligt att tillåta återkrav, särskilt om den som har eriagt vitet
fortfarande befann sig i en underiägsen ställning när han betalade vitet. Detta
utesluierdock inte att den omständighetenatt betalning har skett utan förbehåll
kan beaktas vid bedömningen av om jämkning bör ske.
Förverkandeklausuler m. m. 1 37 S första stycket
avtalslagen föreskrivs alt bestämmelserna om vite i 36 S skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om vissa förverkandeklausuler. I det föregående har jag
föreslagit alt bestämmelsen i 37 S första stycket liksom bestämmelsen i 36 S
upphävs och ersätts med den nya generalklausulen. Detta medför ökade
möjligheter till Jämkning eller åsidosättande även av förverkandeklausuler.
Den nuvarande bestämmelsen i 37 S första stycket
avser endast sådana avtalsvillkor som föreskriver förverkande när en avtalspart
häver ett avtal på grund av underlätet fullgörande från motpartens sida.
Utanför tillämpningsområdet fallet bl. a. sådana klausuler som föreskriver
förverkande även om inte hävning sker. Utredningen ger ytteriigare en rad
exempel på förverkandeklausuler och liknande avtalsvillkor som inte omfattas
av den nuvarande jämkningsregeln trots att deras syfte och innebörd är
likartade. Liksom utredningen anserjag att det saknas skäl att dra någon skarp
gräns mellan klausuler av det ena och det andra slaget. De skäl som talar för
jämkning gör sig ofta gällande i lika hög grad i samtliga fall.
Äv den hänvisning till 36 S som finns i 37 S första
slyckel framgår att bedömningen av vitesklausuler och förverkandeklausuler bör
ske efter i stort sett samma riktlinjer. Härvidlag medför införandel av den nya
generalklausulen inte någon ändring. Jag vill därför hänvisa till vad jag nyss
har anfört om vitesklausuler. Det bör emellertid beaktas atl förverkandeklausuler
vanligen skiljer sig från vitesklausuler på det sättet att vad som förverkas,
om del inte avser allt vad en part har att fullgöra, inte är bestämt i förväg
utan beror av hur mycket parten har fullgjort. Bedömningen av om Jämkning bör
ske blir därför i högre grad än när det gäller vitesklausuler beroende av
förhållandena efter avtalets ingående. Har en part mot vilken en
förverkandeklausul görs gällande fullgjort en stor del av sin prestation,
föreligger givetvis regelmässigt större skäl för Jämkning än om han bara har
fullgjort en mindre del. När en avtalspart åberopar en förverkandeklausul,
måste bedömningen sålunda i väsentlig mån påverkas av om det belopp e. d. som
förverkandeyrkandet avser står i rimlig proportion lill den föriust han lider
genom atl motparten helt eller delvis har underlåtit alt fullgöra sin
prestation.
Friskrivningsklausuler m. m. Utredningen skiljer
mellan tre typer av friskrivningsklausuler. Den första avser villkor varigenom
en avtalspart friskriver sig från ansvar för en såld varas kvalitet eller för
beskaffenheten av sin prestation i övrigt. Den andra omfattar villkor som
innebär atl en
Prop. 1975/76:81 144
part
friskriver sig från skadeståndsskyldighet, vad som ofta kallas
ansvars-friskrivning. Den tredje typen av friskrivning avser villkor som
begränsar beloppet av ett eventuellt skadestånd, s. k, ansvarsbegränsning.
Utredningen framhåller att det ofta är tveksamt om beteckningen
friskrivningsklausul är träffande och att gränsdragningen mellan klausuler av
detta slag och andra typer av avtalsvillkor är oskarp.
Utredningen diskuterar ingående förutsättningarna
för att med stöd av generalklausulen jämka eller åsidosätta
friskrivningsklausuler på olika områden. Utredningens överväganden har inte
föranlett några nämnvärda erinringar under remissbehandlingen. För egen del
ansluter jag mig i allt väsentligt till de uttalanden som har gjorts av
utredningen. Jag skall inte göra någon närmare analys av förutsättningarna för
att tillämpa generalklausulen på de olika typerav avtalsvillkor som det
härgällerutan inskränker mig till att ta upp några enstaka frågor.
Vad
först beträffar villkor som innebär att en avtalspart friskriver sig från
ansvar för en såld varas kvalitet e.d. är det uppenbart alt Jämkning kommer i
fråga framför allt på konsumentområdet. När det gäller rena affärsförhållanden
får det i princip ankomma på parterna att själva la tillvara sina intressen.
Den risk som en sådan friskrivning innebär för en avtalspart torde ofta
uppvägas genom ett lågt pris e. d. Den som inte anser sig kunna acceptera att
motparten friskriver sig från ansvar för en varas kvalitet har Ju ofta också
möjlighet att undgå de nackdelar som är förbundna härmed genom att avstå från
att träffa avtal.
På
konsumentområdet finns det liksom i fråga om andra avtalsvillkor skäl att
ingripa mot friskrivningsklausuler framförallt när sädana förekommer i
standardkontrakl. En typ av friskrivningsklausuler som det finns särskild
anledning att betrakta med misstro är sådana som innebär att en vara säljs i
befintligt skick e, d. När det gäller köp har särskilda bestämmelser för att
skydda konsumenterna mot otillbörliga verkningar av sådana klausuler införts i
konsumentköplagen. Utanför tillämpningsområdet för konsumentköplagen kan det
emellertid inte sällan finnas skäl alt Jämka eller åsidosätta avtalsvillkor av
detta eller liknande slag med stöd av generalklausulen. Jag vill erinra om att
konsumenttjänslutredningen f n. är sysselsatt med att utarbeta ett förslag
lill konsumenlljänstlag, som kan komma att medföra ett förbättrat skydd för
konsumenterna mot avtalsvillkor av ifrågavarande slag på konsumenttjänsternas
område.
Vad
beträffar förutsättningarna för att jämka villkor som innebär friskrivning
från skadeståndsansvar är det uppenbart att en part i princip inte bör kunna
friskriva sig från ansvar på grund av uppsåt eller grov försummelse. Jag delar
emellertid utredningens uppfattning att man bör kunna gå längre vid en
tillämpning av generalklausulen. Villkor som innebär friskrivning frän
skadeståndsansvar bör alltså i vissa fall kunna åsidosättas även vid en mindre
grad av försummelse, i vart fall när en näringsidkare har ställt upp ett sådant
villkor i ett avtal med en konsument.
Prop. 1975/76:81 145
Villkor som innebär en begränsning
av skadeståndsansvar har som utredningen påpekar i vissa fall stor likhet med
vitesklausuler, J&g vill på denna punkt hänvisa till vad jag tidigare i
detta avsnitt har anfört rörande vitesklausuler och liknande avtalsvillkor,
Generalpantklausuler. En
generalpantklausul innebär att en pant som har ställts till säkerhet för en
skuld häftar även för andra gäldenärens skulder lill samma borgenär. Sådana
klausuler förekommer regelmässigt i bankers och andra kreditgivares
låneformulär. Särskilda lagregler om generalpantklausuler finns inte, men om
en sådan klausul i ett visst fall är uppenbarligen otillböriig kan den jämkas
eller lämnas utan avseende med stöd av 8 S skuldebrevslagen.
En typ av avtalsvillkor som liknar
generalpantklausuler är s. k. kopplingsförbehåll vid avbetalningsköp. Sådana
förbehåll innebär att den säkerhet som en avbelalningssäljare betingar sig
genom äganderättsförbehåll kommer att gälla även för andra skulder som köparen
ådrar sig gentemot säljaren. Kopplingsförbehåll är i princip förbjudna enligt 8
S andra stycket lagen om avbetalningsköp.
Utredningen pekar på vissa
olägenheter av generalpantklausuler och anser att sådana klausuler i vissa fall
bör kunna jämkas med stöd av den nya generalklausulen. Några remissinstanser
framhåller å andra sidan de fördelar som generalpantklausuler kan medföra för
låntagare och hävdar att utredningens inställning till sådana klausuler är
alltför restriktiv.
Som också utredningen framhåller
fyller generalpantklausuler en funktion i vissa sammanhang. Förekomsten av
sådana klausuler kan underiätta kre-ditgivningen för båda parter. Särskilt vid
löpande affärsförbindelser kan en generell panlförskrivning göra del möjligt
för kreditgivaren all fortlöpande bevilja kredit utan alt kräva ny säkerhet vid
varje särskilt tillfälle.
Emellertid är det uppenbart att
generalpantklausuler i vissa fall kan medföra verkningar som är oskäliga mot
kredittagaren. 1 förarbetena till 8 S skuldebrevslagen uppmärksammades särskilt
sådana klausuler som innebär att panten kommer att häfta också för fordringar
som borgenären efter pantsättningen förvärvar från tredje man. Om gäldenären
är insolvent och det finns tillräckligt överhypotek, kan en generalpantklausul
med så vidsträckt innebörd göra det möjligt för kreditgivaren att förvärva en
annars värdelös fordran till underpris och fö fordringen till fullo betald ur
panten. 1 bankernas låneformulär föreskrivs numera alt ställd pant inte skall
utgöra säkerhet för fordringar på kredittagaren som banken har förvärvat eller
kan komma att förvärva från annan än denne. I den mån generalpantklausuler utan
en sädan begränsning alltjämt förekommer kan de jämkas med stöd av den nya
generalklausulen.
Utredningen ger vissa exempel på
omständigheter som bör beaktas vid bedömningen av om en generalpantklausul bör
jämkas. För egen del vill jag understryka vikten av att skilja mellan
kommersiell och icke-kommersiell kreditgivning. En generalpantklausul som kan
framstå som oskälig i sam-
10 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr Hl
Prop.1975/76:
81 146
band
med privatlån kan te sig helt acceptabel när det är fråga om kredit till
näringsidkare. Vid kommersiell kredit är del som regel fullt i sin ordning att
ett överhypotek på en pant som har ställts för ett visst län utnyttjas som
säkerhet för ett annat lån. Jag anser att det i och för sig också kan godtas
att ett överhypotek som har uppstått genom amortering av ett lån på en
näringsidkares privata bostadshus eller sommarstuga används som säkerhet för
krediter i rörelsen.
En förutsättning för att en generalpantklausul
skall vara acceptabel är att kredittagaren är införstådd med klausulens
innebörd och omfattning. Det bör i princip krävas att låntagaren har möjlighet
atl ta ställning till om panten skall gälla även för en viss ytteriigare skuld.
Det är bl, a. från denna synpunkt oacceptabelt att en kreditgivare kan åberopa
en generalpantklausul till säkerhet för en fordran som han efter
panlsätlningen har förvärvat från tredje man. Den angivna principen medför
vidare att en sådan klausul inte kan godtas i den mån den ger kreditgivaren
säkerhet för skadeståndsfordringar som hänför sig till annal än det
kreditavtal i vilket klausulen har införts. En kreditgivare bör således inte
till säkerhet för ett skadeståndsanspråk som grundar sig på atl en
checkräkningsha vare har visat försumlighet vid handhavandet av checkblankeller
fö åberopa en generalpantklausul i ett annat skuldebrev.
1
vissa fall kan en generalpantklausul medföra oskäliga verkningar, om den
innebär en sammankoppling mellan olika förbindelser som är oberoende av
varandra. Har en person som har gått i borgen för elt privatlån därefter tagit
upp ett inleckningslån för egen räkning, måste det som regel anses oskäligt om
kreditgivaren, när det senare lånet har återbetalats, gör gällande att
säkerheten alltjämt skall häfta för borgensåtagandet.
Det anförda visar bl. a. att stor hänsyn måste las
till omständigheterna i det särskilda fallet. Liksom annars gäller också i
fråga om generalpantklausuler atl villkor som har tagits in i ett individuellt
utformat avtal och som har varit föremål för underhandlingar mellan parterna
bör bedömas på annal sätt än villkor i standardformulär som har upprättats av
en överlägsen part.
Skiljeklausuler
o. d. Många tvister i affärslivet hänskjuts till avgörande av skiljemän.
Skiljeklausuler kommer framför allt till användning i avtal mellan
näringsidkare men förekommer också pä konsumentområdet. Skiljeförfarandet
regleras i lagen (1929:145) om skiljemän. Skiljeavtal förekommer i tvä former.
Vanligast är att parterna redan från början kommer överens om att en eventuell
framlida tvist skall avgöras av skiljemän. Skiljeavtal kan emellertid också
träffas när tvist redan har uppkommit.
Enligt utredningens mening kan det ibland resas
invändningar mot användningen av skiljeklausuler. Den främsta nackdelen är att
ett skiljeförfarande ofta för med sig betydande kostnader, vilket kan leda
till att en underiägsen avtalspart drar sig för all hänskjuta en tvist till
avgörande av skiljemän även om han har goda utsikter att vinna. Utredningen
erinrar
Prop.
1975/76:81 147
också
om att vissa frågor enligt lag inte får hänskjuias till avgörande av skiljemän.
Bestämmelser med sådan innebörd finns bl. a. i Jordabalken, i lagen om
avbetalningsköp och på del arbetsrättsliga området. I samband med tillkomsten
av lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden infördes i 3 a S
skiljemannalagen ett förbud mot att göra gällande skiljeklausuler beträffande
konsumenttvisier inom tillämpningsområdet för det förenklade förfarandet.
Utredningen anser att de förbud mot skiljeklausuler
som finns i lag inte uttömmande anger de fall där tillämpning av
skiljeklausuler kan vara otillböriig. Enligt utredningen bör generalklausulen
kunna tillämpas för alt åsidosätta sådana klausuler även i fall som inte
omfattas av lagbestämmelser. Under remissbehandlingen har utredningens
uttalanden på denna punkt utsatts för kritik, framför allt från företrädare för
näringslivet. Flera remissinstanser har framhållit skiljeförfarandels värde
inom affärslivet och har hävdat alt en inskränkning av möjligheterna atl
använda skiljeklausuler borde begränsas till konsumentområdet.
För min del anser jag liksom utredningen att
generalklausulen har en uppgift atl fylla föratt komma till rätta med
användningen av skiljeklausuler i vissa fall. Otvivelaktigt kan förekomsten av
en skiljeklausul ibland innebära en så stark påtryckning på en svagare
avtalspart alt klausulen bör lämnas ulan avseende. 1 vad mån generalklausulen
bör tillämpas på skiljeklausuler är i hög grad beroende på parternas
förhållande till varandra. Har en skiljeklausul tagits in i elt avtal mellan
Jämställda näringsidkare, bör som regel jämkning inte komma i fråga. Däremot
kan del i många fall finnas anledning alt ingripa mot skiljeklausuler i avtal
mellan näringsidkare och konsumenter. En sådan tillämpning av generalklausulen
ligger väl i linje med den lagstiftning rörande förbud mot skiljeklausuler på
vissa områden som har kommit till under senare år.
Som utredningen påpekar har KO inskridit mot
användningen av skiljeklausuler i kontrakt mellan näringsidkare och
konsumenter. Har en skiljeklausul tagits in i elt avtal trots ett förbud av KO
eller marknadsdomstolen, finns det givelvis ofta starka skäl för att lämna
bestämmelsen utan avseende även vid en prövning vid allmän domstol.
Generalklausulen kan emellertid komma lill användning för ingripande mot
skiljeklausuler på konsumentområdel även i fall som inte har varit föremål för
prövning enligt avtalsvillkorslagen. Utredningen ger flera exempel på sådana
fall.
Det ligger i sakens natur atl generalklausulen kan
tillämpas även på villkor som innebär atl en tvist undandras från rättslig
prövning eller att en tvist skall avgöras i annan ordning än som föreskrivs i
skiljemannalagen.
37 §
Förslaget innebär att paragrafens första och tredje
stycken upphävs och atl vissa redaktionella ändringar görs i andra stycket, som
alltså ensamt
Prop. 1975/76:81 148
kommer
atl utgöra 37 §. 1 fråga om upphävandet av första stycket hänvisar jag till vad
jag har anfört i avsnittet 5,2.5 i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen
till 36 § rörande förverkandeklausuler. Hänvisningen i tredje stycket lill
lagen om avbetalningsköp har upphävts som onödig.
38
§
Förslaget innebär en omarbetning av den nuvarande
bestämmelsen om konkurrensklausuler i förevarande paragraf Den nya bestämmelsen
har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag.
Utredningen framhåller att frågan om
konkurrensklausulernas utformning väsentligen är ett arbetsrätlsligt problem
som ligger vid sidan av utredningens huvudsakliga arbetsuppgift. Enligt
utredningen är det emellertid uppenbart att det sedan avtalslagens tillkomst
har skett betydande förändringar i inställningen till konkurrensklausuler,
vilket framför allt har kommit till uttryck i en år 1969 träffad överenskommelse
mellan SAF och vissa arbets-lagarorganisaiioner. Enligt utredningens mening är
del inte rimligt att konkurrensklausuler fortfarande är underkastade en
särreglering som inte står i samklang med vad som eljest antas skola gälla.
Mot den angivna bakgrunden anser utredningen att
det bör öppnas möjlighet atl jämka konkurrensklausuler i större utsträckning
än hittills. På det sättet bör bl. a. de principer som har kommit till uttryck
i överenskommelsen mellan parterna på arbetsmarknaden kunna vinna beaktande
även beträffande konkurrensklausuler i arbetsavtal utanför del område som
överenskommelsen gäller. Vidare ökas rent allmänt domstolarnas möjligheter alt
beträffande konkurrensklausuler tillämpa de riktlinjer som har dragits upp för
tillämpningen av den nya generalklausulen i 36 §.
Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens
förslag lill ändring av 38 § utan erinran. Från några håll har dock framförts
viss kritik mot den föreslagna utformningen av paragrafen.
Föregen del anserjag liksom utredningen att 38 § i
sin nuvarande lydelse är alltför restriktivt utformad och alt möjligheterna atl
Jämka eller åsidosätta konkurrensklausuler bör bringas i närmare
överensstämmelse med vad som föreslås skola gälla beträffande avtalsvillkor i
allmänhet. Jag har övervägt om det över huvud tagel flnns något behov av att
behålla en särskild jämkningsregel för konkurrensklausuler. I och för sig
ligger det nära till hands all upphäva bestämmelsen i 38 § och alt tillämpa den
nya generalklausulen i 36 § också på sådana klausuler. Emellertid anser jag med
hänsyn till de specifikt arbetsrättsliga förhållanden som bestämmelsen bl. a.
avser alt del är värdefullt atl förutsättningarna för all jämka eller
åsidosätta konkurrensklausuler anges i en separat bestämmelse.
Den
föreslagna omarbetningen av förevarande paragraf medför inte någon
Prop. 1975/76: 81 149
ändring av paragrafens tillämpningsområde. Liksom hittills
skall den kunna lillämpas såväl på konkurrensklausuler i tjänsteavtal som på
konkurrensklausuler i avtal mellan näringsidkare, t, ex, om överlåtelse av en
rörelse. Bedömningen av om jämkning bör ske skall inriktas på om utfästelsen i
en konkurrensklausul sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt. Den nya
lydelsen ger ökade möjligheter till Jämkning o. d. men innebär inte några
principiella nyheter i fråga om bedömningsgrunderna.
Vid bestämmelsens tillämpning på
konkurrensklausuler i tjänsteavtal ligger det nära till hands att göra en
jämförelse med innehållet i överenskommelser om konkurrensklausuler som har
träffats i kollektivavtal. När det gäller att lägga bestämmelser som har tagits
in i ett sådani avtal till grund för tillämpningen av förevarande paragraf
måste emellertid beaktas atl förhållandena på olika områden ofta skiljer sig
avsevärt.
När del gäller konkurrensklausuler
i rent affärsmässiga avtal saknas som regel anledning att göra någon ingående
jämförelse med vad som gäller enligt kollektivavtal. Även i fråga om sådana
konkurrensklausuler kan del emellertid ibland finnas anledning atl beträffande
någon speciell fråga hämta vägledning från innehållet i kollektivavtal, t. ex.
för att belysa den allmänna uppfattningen om vad som kan anses rimligt i fråga
om konkurrensbegränsningstidens längd.
Del är vanligt alt en
konkurrensklausul kombineras med en vitesklausul. När så är fallet blir 36 §
tillämplig på viiesklausulen och 38 § på konkurrensklausulen, I praktiken är
det givetvis svårt atl se de olika klausulerna isolerade från varandra, och det
är också naturligt atl det sker en helhetsbedömning av avtalet. Detta hindrar
dock inte atl bedömningen av om jämkning e. d. bör ske kan utfalla olika
beträffande två villkor i samma avtal, t, ex, på det sättet alt en
konkurtensklausul anses fullt skälig medan en vitesklausul bedöms som oskälig
med påföljd att vitet sätts ner.
Övergångsbestämmelsen
De nya bestämmelserna föreslås
träda i kraft den 1 juli 1976. 1 enlighet med de principer som i allmänhet har
tillämpats vid införande av nu gällande general klausuler föreslås att de nya
bestämmelserna skall tillämpas även på avtal eller annan rättshandling som har
träffals eller företagits före ikraftträdandet. Detta utesluter inte alt det
kan finnas anledning att i det särskilda fallet ta hänsyn till att ett villkor
har kommit till innan de nya bestämmelserna har trätt i kraft,
7.2 Övriga lagförslag
Förslagen innebär förutom vissa
redaktionella ändringar all de nu gällande civilrättsliga generalklausulerna i
andra lagar än avtalslagen upphävs, I fråga om den närmare innebörden härav
hänvisar jag till vad som har anförts i avsnittet 5.2,5 i den allmänna
motiveringen.
Prop. 1975/76: 81 150
8
Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område,
2. lag om ändring i lagen (1915:219) om
avbelalningsköp,
3. lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal,
4. lag om ändring i lagen (1927:78) angående införande
av lagen om försäkringsavtal,
5. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
6. lag om ändring i lagen (1936:82) angående införande
av lagen om skuldebrev,
7. lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till
arbetstagares uppfinningar,
8. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnäriiga verk,
9. lag om ändring i jordabalken,
10. lag
om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya Jordabalken,
9
Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 1 Utredningens lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område
Härigenom förordnas, att 36-38 SS lagen (1915:218) om
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
36:
Vite i penningar eller annat, som
någon utfäst sig att gälda för den händelse han Icke skulle fullgöra en honom
åliggande förpliktelse eller el/est skulle företaga eller underiåta alt
företaga en handling, må nedsättas efter ty skäligt prövas, såframt
utkrävandet av vad utföst blivit finnes vara uppenbart obilligi; vid prövning
härav skall hänsyn tagas ej blott till föriust, som den enligt utfästelsen
berättigade må hava lidit, utan även lill det intresse han eljest må hava haft
i handlingens företagande eller underlåtande ävensom lill övriga föreliggande
omständigheter. Har föiyerkat vite ulan förbehåll guldits, äge den, som utfäst
vitet, icke på grund av vad här ovan är stadgat söka något åter.
Föreslagen lydelse
År bestämmelse i avtal eller
tillämpning därav i visst fåll med hänsyn till avtalets övriga innehåll, vad
som förekomma vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden samt
omständigheterna i övrigt all anse som otillböriig, får bestämmelsen jämkas
eller lämnas utan avseende. Vid prövningen skall särskild hänsyn tagas till om
part är konsument eller intager annan liknande ställning gentemot andra parten.
Har bestämmelse som avses I forsla
stycket sådan betydelse för avtalsförhållandet, an det icke skaligen kan
fordras atl avtalet i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avlalet
även i annat hänseende jämkas eller lämnas ulan avseende.
Första och andra styckena äger
motsvarande tillämpning i fråga om andra rätlshandlingar än avtal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon för den händelse, att ett av honom ingånget
avtal skulle komma att hävas på grund av underiåtet fullgörande från hans
sida. förbundit sig att utan hinder av avtalets hävande erlägga vad han utfäst
eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, skall vad i 36 § är i fråga om
vite stadgat äga motsvarande tillämpning.
År vid försiräckning eller eljest
Jör-hehåll träffat, att pant eller annan säkerhet, som blivit ställd för
fullgörande av en förpliktelse, .skall varaföiyerkad, där denna icke kominer
att rälteligen fullgöras, vare det förbehåll utan verkan.
Om vissa avbelalningsköp gälle vad särskilt är stadgat.
Bestämmelse enligt vilken pant
eller annan säkerhet, som ställts till fullgörande av en förpliktelse, skall
vara förverkad om förpliktelsen icke rätteligen fullgöres. är utan verkan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
38:
Har till förebyggande av konkurrens
någon betingat sig av annan, att denne icke skall idka handel eller annan
verksamhet av angivet slag eller icke laga anställning hos någon, som idkar
sådan verksamhei. vare den. som gjon utfösteisen, icke därav bunden, för så vitt
utfästelsen i fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än
som kan erfordras JÖr all hindra konkurrens eller ock över hövan Inskränka
honom i hans frihet atl utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda
avseende skall hånsyn tagas jämväl till det intresse den enligt uifåsielsen berättigade
har i densammas fullgörande.
Avtal varigenom någon till förebyggande
av konkurrens betingat sig av annan, att denne icke skall driva verksamhet av
angivet slag eller icke laga anställning hos någon som driver sådan
verksamhet, är icke bindande för den som gfort utfästelsen, i den mån
utfästelsen går utöver vad som kan anses tillböriigt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den
De nya bestämmelserna äger
tillämpning även på avtal eller annan rättshandling som träffats eller
företagits före lagens ikraftträdande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp
Härigenom
förordnas, att 8 S lagen (1915:219) om avbetalningsköp skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skulle
tillämpning av villkor vid avbelalningsköp uppenbarligen vara stridande mot
gott affärsskick eller eljest otillböriig, må villkoret jämkas eller lämnas
utan avseende.
Förbehåll
att köparens rätt till godset skall vara beroende av att köparen fullgör
annan förpliktelse än sådan, som åligger honom enligt avbetalningsköpet, vare
dock städse utan verkan, såframt förbehållet ej avser ersättning för reparation
eller annan åtgärd med avseende å godset.
Vad
i andra stycket sägs gälle ock förbehåll att av köparen inbetalt belopp först
skall avräknas å fordran, som tillkommer säljaren av annan grund än
avbetalningsköpet.
Förbehåll
alt köparens räll till godset skall vara beroende av att köparen fullgör
annan iförpliktelse än sådan, som åligger honom enligt avbetalningsköpel,
vare städse ulan verkan, såframt förbehållet ej avser ersättning för reparation
eller annan åtgärd med avseende å godset.
Vad i första stycket sägs gälle ock förbehåll alt
av köparen inbetalt belopp först skall avräknas å fordran, som tillkommer
säljaren av annan grund än avbetalningsköpet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 34 S lagen (1927:77) om
försäkringsavtal samt rubriken närmast före nämnda paragraf skall upphöra alt
gälla.
Denna
lag träder i kraft den
Senaste
lydelse 1953:152,
Prop.
1975/76:81 154
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev
Härigenom förordnas,att 8 S lagen (1936:81)om
skuldebrev skall upphöra att gälla.
Denna
lag träder i kraft den
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar
Härigenom förordnas, att 9 S lagen (1949:345) om
rätten lill arbetstagares uppfinningar skall upphöra alt gälla.
Denna
lag träder i kraft den
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära
och
konstnärliga verk
Härigenom förordnas, att 29 S lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall upphöra atl gälla.
Denna
lag träder i kraft den
Prop. 1975/76: 81 155
Förslag
till
Lag
om ändring i jordabalken
Härigenom förordnas, att 8 kap. 27 S och 12 kap. 64
S Jordabalken skall upphöra atl gälla.
Denna
lag träder i kraft den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2 De remitterade förslagen
1
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område
Härigenom föreskrives att 36-38 SS lagen (1915:218) om
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
36 i
Vite i penningar eller annal, som
någon utfäst sig att gälda för den händelse han Icke skulle fullgöra en honom
åliggande förpliktelse eller eljest skulle företaga eller underlåta atl
företaga en handling, må nedsättas efter ty skäligt prövas, såframt utkrävandet
av vad utföst blivit finnes vara uppenbart obilligi; vid prövning härav skall
hänsyn tagas ej blott till förlust, som den enligt utfästelsen berättigade må
hava lidit, utan även till det intresse han eljest må hava haft i handlingens
Jöretagan-de eller underlåtande ävensom lill övriga föreliggande
omständigheter. Har föiyerkat vite ulan förbehåll guldits, äge den, som utfäst
vitet, Icke på gmnd av vad här ovan är stadgat söka något åter.
Föreslagen
lydelse
A vtalsvillkor får jämkas eller
lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hånsyn till avtalets
innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade
förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för
avtalet an det icke skaligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med
oförändrat Innehåll, får avtalet jämkas även I annal hänseende eller i sin
helhet lämnas utan avseende.
Vid prövning enligt lörsta stycket
skall särskild hänsyn lagas till om pari i egenskap av konsument eller eljest
inlager en underiägsen ställning i förhållande till motparten.
Första och andra styckena äga
motsvarande lillämpning i fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förbehåll all pant eller annan sä-keihel skall vara
föiyerkad. om den förpliktelse för vars fullgörande säkerheten stälhs icke
rätteligen fullgöres. är utan verkan.
37 S
Har någon för den händelse, atl ett
av honom ingånget avtal skulle komma att hävas på grund av underiåtet fullgörande
från hans sida. förbundit sig att ulan hinder av avtalets håvande erlägga vad
han utföst eller låta den andre behålla vad eriagt blivit, skall vad I 36 § är
i fråga om vite stadgat äga motsvarande tillämpning.
År vid försiräckning eller eljest
förbehåll träffat, atl pant eller annan säkerhet, som blivit ställd Jör
fullgörande av en förpliktelse, skall vara fÖiyerkad, där denna icke kommer an
rätteligen fullgöras, vare del förbehåll utan verkan.
Om vissa avbetalningsköp gälle vad särskilt är stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
38'
Har till förebyggande av konkurrens
någon betingat sig av annan, alt denne icke skall idka handel eller annan
verksamhei av angivet slag eller icke taga anställning hos någon, som idkar
sådan verksamhei, vare den. som gforl uifåsielsen, icke därav bunden. JÖr så
vitt utfästelsen i fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre
än som kan erfordras JÖr att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka
honom i hans frihel att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda
avseende skall hänsyn tagas jämväl lill det Intresse den enligt uifåsielsen berättigade
har i densammas fullgörande.
Har någon för atl förebygga konkurrens
betingat sig av annan att denne icke skall bedriva verksamhet av visst slag
eller icke taga anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet, är
utfästelsen icke bindande i den mån den sträcker sig längre ån vad som kan
anses skäligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 Juli 1976,
De nya bestämmelserna tillämpas
även på avtal eller annan rättshandling som har träffats eller företagits före
ikraftträdandet.
Prop.1975/76:81 158
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp
Härigenom
föreskrives att 8 S lagen (1915:219) om avbetalningsköp skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skulle
tillämpning av villkor vid avbetalningsköp uppenbarligen vara stridande mot
goll affärsskick eller eljest otillböriig. må villkoret jämkas eller lämnas
utan avseende.
Förbehåll
att köparens rätt till godset skall vara beroende av all köparen fullgör
annan förpliktelse än sådan, som åligger honom enligt avbetalningsköpet, vare
dock städse utan verkan, såframt förbehållet ej avser ersättning för reparation
eller annan åtgärd med avseende å godset.
Vad i andra stycket sägs gälle ock förbehåll att av
köparen inbetalt belopp först skall avräknas å fordran, som tillkommer
säljaren av annan grund än avbetalningsköpet.
Förbehåll
att köparens rätt till godset skall vara beroende av alt köparen fullgör
annan förpliktelse än sådan, som åligger honom enligt avbetalningsköpel, är
utan verkan, såframt förbehållet ej avser ersättning för reparation eller
annan åtgärd med avseende å godset.
Vad i första stycket sägs gäller ock förbehåll att
av köparen inbetalt belopp först skall avräknas å fordran, som tillkommer
säljaren av annan grund än avbetalningsköpet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den I juli 1976.
'Senaste
lydelse 1953:152,
Prop. 1975/76:81 159
3
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1927:77) om försäkringsavtal
dels
att 34 S skall upphöra att gälla,
dels
att rubriken närmast före nämnda paragraf skall utgå.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1976.
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1927:78) angående införande av lagen om
försäkringsavtal
Härigenom föreskrives alt 6 S lagen (1927:78)
angående införande av lagen om försäkringsavtal skall upphöra att gälla vid
utgången av juni 1976,
5
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev
Härigenom föreskrives att 8 S lagen (1936:81)om
skuldebrev skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1976.
6
Förslag till
Lag om ändring i lagen
(1936:82) angående införande av lagen om
skuldebrev
Härigenom föreskrives att 5 S lagen (1936:82)
angående införande av lagen om skuldebrev skall upphöra alt gälla vid utgången
av juni 1976,
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar
Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares
uppflnningar dels att 9 S skall upphöra att gälla, dels att 2 S skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
2S
Arbetstagare
har till sina uppfinningar samma rätt som andra uppfinnare, om ej annat följer
av vad i denna lag sägs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad
sålunda och i övrigt i denna lag stadgas skall lända till efterrättelse,
såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller må anses framgå av
anställningsförhållandet eller av eljest föreliggande omständigheter. Ätt i
vissa fall villkor som upptagits i avtal rörande rätten till arbetstagares
uppfinning är utan verkan eller mä jämkas, därom stadgas i 6 S första stycket,
7 S andra stycket och 9s.
Vad
sålunda och i övrigl i denna lag stadgas skall lända till efterrättelse,
såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller mä anses framgå av
anställningsförhållandet eller av eljest föreliggande omständigheter. Att i
vissa fall villkor som upptagits i avtal rörande rätten till arbetstagares
uppfinning är utan verkan eller må jämkas, därom stadgas i 6 S första stycket
och 1S andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 Juli 1976.
Prop.
1975/76:81 161
8
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära
och
konstnärliga verk
Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnäriiga verk dels atl 29 S skall upphöra att gälla, dels atl 45, 47 och 69
SS skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
45
§'
En utövande konstnärs framförande av ett litterärt
eller konstnäriigl verk må icke ulan hans samtycke upptagas på grammofonskiva,
film eller annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller
utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras
tillgängligt för allmänheten.
Ej må framförande, som upptagils på anordning varom
i första stycket sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan
anordning till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då
upptagningen ägde rum.
Beträffande upptagning, utsänd- Beträffande
upptagning, utsänd
ning och överföring, som avses i ning och överföring, som avses i
denna paragraf, skall vad i 3 och 9 SS, denna paragraf, skall vad i 3 och 9 S§,
11 S första stycket, 14 S första styck- 11 S första stycket, 14 S första styck
et, 17,20och 21 SS, 22 S första styck- et, 17,20och21 SS, 22 S första styck
et, 24, 24 a, 27-29 samt 41 och 42 SS et, 24, 24 a, 27,28, 41 och 42 §S sägs
Sägs äga motsvarande tillämpning, äga motsvarande tillämpning,
47 S'
Användes anordning som i 46 S sägs vid ljudradio-
eller televisionsutsändning, skall, om utsändningen äger rum inom tid som i
nämnda paragraf stadgas, ersättning utgå till framställaren ävensom till
utövande konstnär, vars framförande upptagits på anordningen. Hava två eller
fiera konstnärer samverkat vid framförandel, kan dem tillkommande rätt endast
göras gällande av dem gemensamt. Gentemot radio- eller televisionsföretaget
göres utövande konstnärs rätt gällande genom framställaren.
'Senaste lydelse 1973:363, 'Senaste lydelse 1973:363,
1 I Riksdagen 1975/76. I .saml. Nr Hl
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna
i 9S, 14S första stycket samt 20, 21 och 24 SS skola äga motsvarande
tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs
rätt skola jämväl föreskrifterna i 27-29, 41 och 42 SS i motsvarande mån gälla.
Bestämmelserna
i 9 S, 14 S första stycket samt 20, 21 och 24 SS skola äga motsvarande
tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs
rätt skola Jämväl föreskrifterna i 21,28, 41 och 42 SS i motsvarande mån gälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad
i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Äldre
lag skall tillämpas på sådant avtal om överlåtelse av upphovsrätt, som
tillkommit före nya lagens ikraftträdande.
69
§
Äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om
överiåtelse av upphovsrätt, som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, dock
att 29 § skall lända till efterrättelse i fråga om sådant avtal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 Juli 1976.
9
Förslag till
Lag
om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrives alt 8 kap. 27 S och 12 kap.
64 S Jordabalken skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1976.
Prop.
1975/76:81 163
10
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken
Härigenom föreskrives att 38 S lagen (1970:995) om
införande av nya jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
38 S
Bestämmelserna
i 8 kap. 8 § och Bestämmelserna i 8 kap. 8. 25 och
25-27
SS nya balken äger tillämp- 26 SS nya balken äger tillämpning
ning
även på arrendeavtal som Iräf- även på arrendeavtal som iräfTals
fals
före balkens ikraftträdande, om före balkens ikraftträdande, om ej
ej
annat följer av andra och tredje annat följer av andra och tredje
styckena, styckena.
Har avtalet uppsagts före nya balkens
ikraftträdande, äger äldre bestämmelser om sättet för uppsägning och om
arrenderättens förverkande alltjämt tillämpning.
I fråga om avtal, som upphört alt gälla före nya
balkens ikraftträdande, äger äldre bestämmelser tillämpning vid beräkning av
den lid inom vilken Jordägare eller arrendator har alt vid talans föriust göra
fordringsanspråk på grund av arrendeförhållandet gällande.
Bestämmelserna i 8 kap. 17 och 18 SS samt 9 kap. 30
S nya balken lillämpas när arrendator försatts i konkurs på grund av ansökan
som gjorts efter balkens ikraftträdande.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1976.
Prop. 1975/76: 81 164
Uldrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1975-10-15
Närvarande:
justitierådet Gyllensvärd, regeringsrådet Nordlund, justitierådet Ulveson,
justitierådet Erik Nyman.
Enligt lagrådet den 9 oktober 1975 tillhandakommet
utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 21 augusti 1975 har regeringen
på hemställan av statsrådet Lidbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till
1. lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område,
2. lag om ändring i lagen (1915:219) om
avbetalningsköp,
3. lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal,
4. lag om ändring i lagen (1927:78) angående införande
av lagen om försäkringsavtal,
5. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
6. lag om ändring i lagen (1936:82) angående införande
av lagen om skuldebrev,
7. lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till
arbetstagares uppfinningar,
8. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk,
9. lag om ändring i Jordabalken,
10. lag
om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.
Förslagen,
som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Jan Forsström, Förslagen föranleder följande yttranden.
Lagrådet:
De remitterade lagförslagen rör viktiga problem
inom den svenska förmögenhetsrätten men innebär inte någon principiell
nydaning.
Såsom framgår av remissen gäller nu som allmän
förmögenheisrättslig grundsals - uttryckt bl, a, i 8 S skuldebrevslagen och
bekräftad genom fiera rättsfall - atl elt avtalsvillkor kan jämkas eller lämnas
utan avseende, om tillämpningen av villkoret skulle vara uppenbart otillbörlig.
Redan vid skuldebrevslagens tillkomst väcktes frågan, om inte ett stadgande
byggt på en sådan allmän princip borde ges i avtalslagen som supplement till de
i 36-38 SS reglerade specialfallen. Då det emellertid visade sig all man i de
nordiska länderna inte kunde enas om att skriva in klausulen i avtalslagen,
upptogs
Prop. 1975/76:81 165
regeln säsom ursprungligen föreslagits i skuldebrevslagen
(se NJA II 1936 s. 52 0.
Enligt uttalanden i
skuldebrevslagens förarbeten skulle den i lagen upptagna generalklausulens
främsta syfte vara all skydda en uppenbart underiägsen kontrahent mot missbruk
av medkonirahentens övermakt (a.a. s, 50 fO- Emellertid angavs också, att
stadgandet kunde bli tillämpligt i fall där det över huvud taget inte hade
berott på den ene eller andra kontrahentens övermakt utan pä förbiseende,
tanklöshet eller liknande orsak att ett vissl avtalsvillkor kommit med.
Stadgandet för allmänt sett uppfattas som uttryck för tanken atl undanlag från
den grundläggande principen om avtals bindande verkan måste medges, när elt
upprätthållande av principen skulle främja syften som inte bör vinna
rättsordningens stöd.
De nu föreslagna
lagstiftningsåtgärderna ligger i linje med grundtanken bakom 8 S
skuldebrevslagen och med vad som eljest ansetts hittills gälla om möjligheterna
alt åsidosätta otillbörliga avtalsvillkor. Helt naturiigt präglas förslaget i
särskild grad av den nya syn på konsumentfrågornas behandling som växt fram
efter hand och som under senare år kommit till uttryck i lagstiftningen inte
minst på näringsrätlens område. Det är också främst önskemålet alt bereda
konsumenterna ett ökat skydd mot missbruk av en överlägsen avtalspart som
föranlett den nu aktuella lagstiftningen. Viktigt har ansetts vara atl den
föreslagna generalklausulen skall bilda ett komplement till 1971 års lag om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor, så alt villkor som har träffats av förbud
enligt den lagen också skall kunna angripas på civilrältslig väg.
Den nya generalklausulen skall
enligt förslaget få giltighet över hela förmögenhetsrättens område och därmed
ersätta en rad speciella stadganden som nu finns i olika lagar. En nyhet är alt
prövningen skall kunna avse om ett avtalsvillkor är sådani all del bör
betraktas som oskäligt i och för sig - alltså inte bara om tillämpningen av
villkoret i del föreliggande fallet bör anses oskälig. Det nuvarande kravet pä
atl otillbörligheten skall vara uppenbar föreslås vidare slopat. Syftet därmed
är att domstolarna skall fö vidgade befogenheteratt ingripa. Under hänvisning lill
alt domstolarna hittills visat benägenhet för en restriktiv tolkning av
generalklausulerna understryks i remissen, alt den nya generalklausulen ger
anledning till en ny attityd i hithörande frågor frän domstolarnas sida.
Lagrådet delar uppfattningen att
det finns behov av en allmän förmögenhetsrättslig regel som ger domstolarna
ökade möjligheter att jämka eller åsidosätta oskäliga avtalsvillkor och som
också kan väntas få preventiva verkningar så att överiägsna kontrahenter i
avtalsförhållanden blir mindre benägna att försöka begagna sitt överlag på ett
oskäligt sätt. Den föreslagna generalklausulen bör kunna fylla en uppgift
härvidlag. Av vikt är emellertid samtidigt, att klausulens lillämpning inte
leder till allmän osäkerhet och löslighet i avtalsförhållanden lill skada för
den allmänna omsättningen. Huvudregeln i avtalsrätten måste alltså förbli att
ingångna avtal skall hållas.
12 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr Hl
Prop.
1975/76:81 166
Tillämpning
av regler om Jämkning och ogilligförklaring får därför inte förekomma annal än
som undantag, låt vara att undantagen på grund av den nya generalklausulen
börbli vanligareän förut,särskilt på vissa områden. Man bör vidare beakta atl
domstolarnas tillämpning av denna klausul ej sällan kommer all innefatta myckel
känsliga avvägningar mellan olika intressen på områden där lagstiftaren -
åtminstone tills vidare - inte ansett sig kunna eller böra binda
rättsutvecklingen genom specialbestämmelser. Det kan förväntas och synes inte
ge anledning till några invändningar att domstolarna i sådana fall kommer att
gå fram med försiktighet i sin rättsbildande verksamhet och fästa stor vikt
vid sådant som rättssäkerhetssynpunkter och betydelsen av kontinuitet och
stadga i rättsutvecklingen.
För atl minska problemen med införandet av den nya
generalklausulen har föredragande statsrådet i remissprotokollet dragit upp
vissa allmänna riktlinjer för klausulens tillämpning, i väsentliga delar
grundade på uttalanden i generalklausulutredningens betänkande. Vidare har han
redovisat vissa synpunkter på möjligheterna alt tillämpa klausulen beträffande
särskilda, ofta förekommande typer av avtalsvillkor. Motivuttalanden av detta
slag är av slor betydelse för ett närmare klariäggande av lagstiftarens intentioner,
när såsom i förevarande fall en detaljerad reglering i lag ej anses möjlig utan
huvudansvaret för rättsbildningen måste överlämnas åt rättstillämpningen. De i
detta ärende gjorda uttalandena torde bli av stort värde, enär de - förutom att
de är utförliga och behandlar en mångfald olika frågor som kan väntas komma upp
i praktiken - är .välnyanserade och gjorda med erforderliga reservationer.
Lagrådet vill emellertid betona, alt del här inte är fräga om att motivledes
genomföra en detaljreglering av hur generalklausulen skall tillämpas. De
angivna riktlinjerna och synpunkterna får alltså inte las för mer än vad de är,
nämligen uttalanden som skall kunna vara till ledning vid tillämpningen. Det
bör vidare uppmärksammas, att förhållanden och värderingar ständigt utvecklas
och förändras. Uttalandena kommer därför sannolikt alt efter hand förlora en
del av sin betydelse. Lagrådet finner inte skäl alt härutöver kommentera vad
remissprotokollet innehåller i nu berörda hänseenden.
Emellertid vill lagrådet understryka vikten av atl
det område som täcks av den nya generalklausulen inte bara blir belyst genom
vägledande rättsfall utan också, när så visar sig behövligt och möjligt,
avgränsas genom nya speciella lagbestämmelser. En preciserad reglering genom
sådana bestämmelser är ofta att föredra från principiell synpunkt och är
alltid mera effektiv. Om lagstiftaren t, ex. vill åstadkomma en mera generell
begränsning av skiljeförfarandets användning, bör utvägen med speciella
lagregler tillgripas.
Prop.
1975/76: 81 167
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal oph andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område
36 S
Gyllensvärd
och Nordlund:
De hittillsvarande generalklausulerna utanför avtalslagen
avser att möjliggöra för domstol atl Jämka eller lämna utan avseende
avtalsvillkor, om tillämpningen därav i ett särskilt föreliggande fall
uppenbariigen skulle vara otillbörlig eller obillig. Enligt förslaget skall
emellertid domstolarna också
- självfallet beroende pä om parterna utfört sin
talan så att det blir möjligt
- kunna fastställa att ett avtalsvillkor skall gälla
med ändrat innehåll eller att det över huvud taget inte är bindande. De skall
sålunda även med verkan för framtiden kunna jämka eller ogiltigförklara
villkoret. Ordet jämka bör kunna avse såväl en tillfällig ändring vid
tillämpningen av villkor som en bestående ändring av avtalet. Uttrycket lämna
ulan avseende synes däremot, särskilt mot bakgrund av dess användning i hittillsvarande
generalklausuler, knappast innebära mer än att ett villkor vid tillämpning i
del särskilda fallet skall lämnas obeaktat. Del lämpar sig i varje fall inte
särskilt väl för atl ange att domstol skall genom fastställelsedom kunna
förklara elt visst avtalsvillkor vara utan verkan. Särskilt olämpligt synes
uttryckei vara, när det gäller alt slå fasl domstols möjlighet atl fastställa
elt helt avtals ogiltighet.
För atl den åsyftade vidgningen av domstolarnas
möjligheter klart skall framgå bör således i lagtexten utsägas, atl
avtalsvillkor för Jämkas, lämnas utan avseende eller förklaras ogiltigt. Nu
gällande ogiliighetsregler i 3 kap, avtalslagen anger inte på detla sätt
rättsföljden i de situationer som där behandlas. I allmänhet talas i stället om
att en rättshandling inte är eller inte får göras gällande. Liknande
uttryckssätt kan inte användas i bestämmelsen om den nya generalklausulen,
enär åt domstolarnas bedömning i det särskilda fallet måste överlämnas om
klausulen skall tillämpas och om vilken rättsföljd som därvid skall inträda.
Den i förslaget upptagna regeln all, om
avtalsvillkor jämkas eller lämnas ulan avseende, avlalet även i annal hänseende
för järrikas eller i sin helhet lämnas utan avseende bör också undergå en
motsvarande precisering. Därvid bör i uttrycket att avtalet färjämkas kunna
inbegripas att det i annat hänseende än såvitt gäller det oskäliga
avtalsvillkoret tillfälligt lämnas utan avseende i elt lillämpningsfall.
Däremot kan det inte gärna tänkas att man, när fräga endast är om tillämpningen
i viss situation, skulle bortse från avtalet i dess helhet. Om betydelsen av
del avtalsvillkor som befunnits oskäligt motiverar alt hela avtalet
åsido.sätts, lär avtalet fö förklaras ogiltigt. Domstolens valmöjligheter i
denna del bör alltså kunna begränsas till att avtalet färjämkas eller förklaras
i sin helhet ogiltigt. Alt domstolen är bunden av hur parterna bestämt sin
talan gäller naturligtvis även i nu angivna fall.
Prop.1975/76:81 168
Det
finns i detta sammanhang särskild anledning påpeka, alt endast yrkanden som
väckts genom stämning eller genom tillåten ändring av kärandens talan torde
kunna tas upp till prövning (jfr dock NJA 1970 s, 504), Svaranden i en process
om lillämpning av generalklausulen kan därför bli nödsakad att, om han anser
att den av käranden begärda Jämkningen av ett avtal bör förbindas med ändring
även i annat avseende, genstämningsvis väcka talan därom.
Utöver den omformulering av första slyckel i denna
paragraf som föranleds av del sagda bör smärre språkliga justeringar göras i
syfte att nå bättre anslutning till avtalslagens språkbruk.
Beträffande andra stycket i paragrafen och behovet
över huvud taget av en bestämmelse av det slag som tagits upp där anför föredragande
statsrådet all del kan förutsättas all, även ulan en sådan bestämmelse,
konsumentskyddsaspekter kommer att beaktas vid bedömningen enligt första
stycket. Statsrådet framhåller emellertid all det från pedagogisk synpunkt kan
vara av ett visst värde att dessa aspekter kommer till uttryck i lagtexten.
Till delta kan läggas att genom bestämmelsen även avtalsförhållanden liknande
dem som förekommer i egentliga konsumentsammanhang blir uppmärksammade. Om en
bestämmelse av detta slag skall meddelas, bör den emellertid enligt vår mening
omformuleras så att den tydligare anger det bakomliggande ändamålet, nämligen
att behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i elt
avtalsförhållande skall särskilt beaktas vid generalklausulens lillämpning. En
ändring av utformningen är önskvärd också av det skälet atl uttrycket part,som
eljest inte förekommer i avtalslagen och som i förevarande sammanhang ej är
helt entydigt, bör undvikas.
Under åberopande av det anförda får vi hemställa
atl 36 S första och andra styckena avfattas enligt följande:
"Avtalsvillkor må jämkas, lämnas utan avseende
eller förklaras ogiltigt, om villkoret är oskäligt med hänsyn lill avtalets
innehåll, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att
det icke skaligen kan krävas alt detta i övrigl skall gälla med oförändrat
innehåll, må avtalet jämkas även i annat hänseende eller förklaras i sin helhet
ogiltigt.
Vid prövning enligt första stycket skall särskild
hänsyn tagas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller
eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet,"
Ulveson
och Nyman:
Såväl i betänkandet som i remissen har utvecklats
vilken betydelse som kan ges uttrycken "Jämkas" och "lämnas utan
avseende". Motsvarande uttryck används i flertalet nuvarande
generalklausuler. Det förhållandet att i dessa bedömningen utgår från
tillämpningen av visst villkor medan i den
Prop.
1975/76: 81 169
föreslagna
klausulen utrymmet för bedömningen vidgas nödvändiggör enligt vår mening inte
att rätlsföljden i paragrafen uttrycks pä annat sätt. Detsamma gäller i fråga
om återverkningar på avlalet i dess helhet. Med hänsyn härtill och då frågan,
om domstolens förklaring på grundval av bedömningen i del särskilda fallet
skall gå ut på ogillighet eller ges annat innehåll, inom vida gränser beror av
omständigheterna och parternas yrkanden, finner vi ej anledning till erinran
mot den användning som uttrycket "lämnas utan avseende" fått i
paragrafens första stycke. Däremot biträder vi de förslag till smärre språkliga
justeringar i detta stycke som framförts av övriga ledamöter.
Beträffande
andra stycket ansluter vi oss till övriga ledamöter.
37 S
Lagrådet:
Andra stycket, som är avsett att i fortsättningen
ensamt utgöra hela paragrafen, har i förslaget underkastats vissa
redaktionella ändringar. Mot dessa är i och för sig inget att anmärka, men
lagrådet anser med hänsyn till den språkliga utformningen av lagen i övrigt atl
stycket bör behållas med oförändrad lydelse. Lagrådet förordar därför att
paragrafen inte ändras på annat sätt än att första och tredje styckena upphävs.
38 S
Lagrådet:
Denna paragraf angående giltigheten av s. k.
konkurrensklausuler kan avse helt olikartade situationer, som endast har det
gemensamt att fråga är om avtal till förebyggande av en fri konkurrens av något
slag. I förarbetena nämns som exempel,att en affärsman vid överlåtelse av sin
rörelse förbinder sig atl inte medverka i ett konkurrerande företag, atl en
anställd ulfäster sig att inte efter tjänstetidens utgång ta anställning hos en
konkurrent till arbet-sgivaren eller att affärsmän, som konkurrerar med
varandra, kommer överens om att avstå från verksamhet av visst slag (se NJA 11
1915 s. 280 0. Utmärkande för paragrafen är vidare att den tämligen noga anger
vissa riktlinjer för hur frågan om Jämkning av en konkurrensklausul skall bedömas.
Paragrafens värde vid sidan om generalklausulen ligger Just i den
förhållandevis preciserade regleringen av där avhandlade frågor. Om behov
föreligger att anpassa paragrafen efter nya förhållanden, bör det ske utan att
man efterger preciseringen. Härför krävs dock en ingående utredning om
förekomsten och betydelsen av olika konkurrensklausuler och om vilka synpunkter
som bör vara vägledande, när det gäller att bedöma deras skälighet,
Generalklausululredningen har behandlat hithörande problem ytterst knapphändigt
och förklarat sig inte böra gä in på någon detaljerad diskussion
Prop. 1975/76: 81 170
av
förutsättningarna för Jämkning. EJ heller genom vad som i övrigt förekommit i
lagstiftningsärendet har frågan om en omarbetning av paragrafen fått den
belysning som varit önskvärd. Lagrådet, som också beaktat att vissa
remissinstanser ställt sig tvekande till förslaget, anser sig inte böra
tillstyrka att det genomförs.
Skulle det anses att den nuvarande lydelsen inte
medger önskvärda Jämkningar av konkurrensklausuler och att förnyad utredning i
frågan inte kan avvaktas, vore del enligt lagrådets mening att föredra att 38 S
upphävs och att generalklausulen tillämpas även på sådana avtalsvillkor. Den
föreslagna lydelsen av paragrafen -enligt vilken en konkurrensförebyggande
utfästelse inte skall vara bindande i den mån den sträcker sig längre än som
kan anses skäligt - är nämligen så allmänt hållen och ansluter sig så nära lill
den nya bestämmelsen om generalklausul att paragrafen inte ens om den enbart
gällde arbetsrättsliga förhållanden skulle ha något berättigande vid sidan av
generalklausulen. Endast om grunderna för Jämkning av konkurrensklausuler
anges på ett mera konkret sätt synes ett bibehållande av 38 S vara motiverat.
På grund av del anförda får lagrådet hemställa att,
om det ej anses att 38 S bör behållas tills vidare med oförändrad lydelse,
paragrafen upphävs som följd av att den nya generalklausulen skrivs in i
avtalslagen.
Övergångsbestämmelsen
Lagrådet:
Förslaget innehåller ingen särskild övergångsregel
med tanke på det fall att fråga om lillämpning av äldre generalklausul eller
därmed jämförlig rättsgrundsats kan vara föremål för rättslig prövning vid
lagändringens ikraftträdande. Även om del är önskvärt att den nya general
klausulen, som medför något vidgade möjligheter att åsidosätta oskäliga
avtalsvillkor, slår igenom så snabbt som möjligt, bör det inte komma i fråga
alt låta ny civilrältslig lagstiftning få under pågående rättegång ändra
förutsättningarna för den instämda talans bedömning. Från principiell synpunkt
skulle detla vara betänkligt, och även processekonomiska skäl talar för atl
något sådant inte bör tillåtas. Lagrådet föreslår därför, atl den i remissen
föreslagna över-gängsbeslämmelsen kompletteras med en övergångsregel för de nu
avsedda fallen. Denna regel kan förslagsvis fö följande lydelse: "Mål som
vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas dock enligt äldre
bestämmelser," Det torde utan vidare stå klart att med äldre bestämmelser
här avses inte bara de bestämmelser i avtalslagen som nu ändras utan också de
generalklausuler i andra lagar som nu upphävs och därtill anknytande allmänna
rättsgrundsatser. Någon motsvarande övergångsregel till de ändringar som
föreslås i de andra lagarna synes inte behövlig.
Prop.1975/76:
81 171
Förslaget
till lag om ändring i jordabalken
Lagrådet:
1 enlighet med vad som föreslagits bör införandet
av den nya generalklausulen, avsedd att gälla inom hela det
förmögenhetsrättsliga området, föranleda att 8 kap. 27 S och 12 kap, 64 S
jordabalken upphävs. Lagrådet vill i delta sammanhang rikla uppmärksamheien på
de bestämmelser i 9 kap. 9 S och 12 kap. 48 S jordabalken, som anger vilka
andra arrende- och hyresvillkor än i fråga om avgiften för nyttjanderätlen som
skall gälla, när arrende- och hyresavtal förlängs på grund av reglerna om
besittningsskydd. Enligt nuvarande lydelse av bestämmelserna skall av
jordägaren eller hyresvärden uppställt villkor gälla, om det ej strider mot
god sed i arrende-resp. hyresförhållanden eller eljest är obilligi. Det får
anses uppenbart alt man vid bedömning i föriängningsfallen av om ett uppställt
villkor skall godtas har atl anlägga i stort sett samma betraktelsesätt som vid
tillämpning av generalklausulen.
Övriga
lagförslag
Lagrådet: Förslagen lämnas ulan erinran.
Prop. 1975/76: 81 172
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1975-10-16
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson,
Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén.
Föredragande:
Statsrådet Lidbom.
Proposition
om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område, m. m.
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område,
2. lag om ändring i lagen (1915:219) om
avbelalningsköp,
3. lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal,
4. lag om ändring i lagen (1927:78) angående införande
av lagen om försäkringsavtal,
5. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
6. lag om ändring i lagen (1936:82) angående införande
av lagen om skuldebrev,
7. lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till
arbetstagares uppfinningar,
8. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnäriiga verk,
9. lag om ändring i jordabalken,
10. lag
om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya Jordabalken.
'
Beslut om lagrådsremiss fattat den 21 augusti 1975,
Prop.
1975/76:81 173
Föredraganden
redogör tor lagrådets yttrande och anför.
Förslaget
till lag om ändring i avtalslagen
Med anledning av lagrådels allmänna uttalanden om
tillämpningen av den nya generalklausulen vill Jag understryka atl det
remitterade förslaget självfallet utgår frän principen att ingångna avtal skall
hållas. Denna princip skall alltså alltjämt vara en huvudregel i avtalsrätten.
Generalklausulen är så till vida en undantagsbestämmelse som den föreskriver
att avsteg under angivna förutsättningar får göras från huvudregeln. Enligt min
mening finns det emellertid i och för sig inte anledning att rekommendera
domstolarna restriktivitet vid tillämpningen av generalklausulen. Syftet med
införandet av klausulen är att ge domstolarna vidgade befogenheter att ingripa
mot oskäliga villkor, och det är självklart att denna möjlighet också skall
utnyttjas i den utsträckning som behövs. På den punkten vill jag liksom i
remissprotokollet understryka alt generalklausulen ger anledning till en ny
attityd i hithörande frågor från domslolarnas sida.
Som lagrådet har framhållit är det emellertid av
vikt atl generalklausulens tillämpning inte leder lill allmän osäkerhet och
löslighet i avtalsförhållanden. Domstolarna har också i detta avseende en
betydelsefull uppgift. För att rättsutvecklingen på förevarande område skall fä
önskvärd kon,sekvens och stadga är det, som jag har framhållit i
remissprolokollet, angeläget att domstolarna så långt möjligt ger sina
avgöranden en principiell inriktning, så att avgörandena kan tjäna till verklig
vägledning för avtalsparter och andra.
När det gäller 36 första slyckel har två ledamöter
av lagrådet anfört betänkligheter mot användningen av uttrycket "lämna
utan avseende". Enligt dessa ledamöters mening lämpar sig uttrycket
mindre väl för sådana fall då det inte bara är fråga om alt elt visst villkor
vid tillämpning i det särskilda fallet skall lämnas obeaktat utan då det gäller
att förklara ell villkor vara utan verkan för framtiden. De båda andra
lagrådsledamöterna har däremot inte funnit det nödvändigt att rätlsföljden i
paragrafen uttrycks på annat sätt än i det remitterade förslaget.
För min del kan jag medge att uttrycket "lämna
utan avseende" passar bäst när det endast är fråga om att åsidosätta ett
villkor vid tillämpningen i en särskild situation. Däremot kan del sägas atl
uttrycket "förklara ogiltigt" på ett tydligare sätt anger
rättsföljden när del är fråga om att förklara ett avtal eller avtalsvillkor
sakna verkan för framtiden. Enligt min mening är det emellertid onödigt att ta
in båda uttrycken i lagtexten. Även om man bara använder uttrycket "lämna
utan avseende" torde det mot bakgrund av de uttalanden som jag gjort i
remissprotokollet inte kunna råda något tvivel om att generalklausulen kan
tillämpas för att förklara ett avtal eller ett avtalsvillkor ogiltigt. Jag finner
därför inte skäl att frångå det uttryckssätt som har valts i det remitterade
förslaget. Inte heller finner jag anledning att vidta de språkliga justeringar
som lagrådet i övrigt har förordat.
Prop.
1975/76:81 174
Vad beträffar 36 | andra slyckel ansluter jag mig
till lagrådets förslag till omformulering.
Lagrådets förslag att behålla bestämmelsen i 37 §
andra stycket med oförändrad lydelse kan Jag däremot inte biträda. De
ändringar som har föreslagits i det remitterade förslaget och som i och för sig
har lämnats ulan erinran av lagrådet innebär enligt min mening en välbehövlig
modernisering av bestämmelsens utformning,
1 fråga om 38 har lagrådet i första hand
föreslagit att paragrafen behålls med oförändrad lydelse. 1 remissprolokollet
har jag anfört att 38 S i sin nuvarande lydelse är alltför restriktivt utformad
och att möjligheterna alt Jämka eller åsidosätta konkurrensklausuler bör
bringas i närmare överensstämmelse med vad som föreslås skola gälla
beträffande avtalsvillkor i allmänhet. Jag finner inte anledning att gå ifrån
denna uppfattning. Inte heller kan jag dela lagrådels åsikt alt paragrafen, om
den inte behålls oförändrad, bör upphävas. Även om paragrafen är allmänt
hållen anserjag ändå att det kan ha ett värde att särskilt peka på att
konkurrensklausuler kan Jämkas eller åsidosättas. Jag föreslår alltså att
paragrafen, frånsett en redaktionell Jämkning, behålls i den lydelse den har
enligt remissprotokollet.
Lagrådets förslag till ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
anserjag mig kunna godta.
Övriga
lagförslag
Jag ansluter mig till vad lagrådet har anfört
rörande bestämmelserna i 9 kap, 9 S och 12 kap, 48 S Jordabalken, 1 och för sig
kunde det ligga nära till hands att ändra paragrafernas lydelse så alt de
bättre stämmer överens med utformningen av den nya generalklausulen i
avtalslagen. Beaktas bör emellertid att frågor som bl, a, rör de angivna
bestämmelserna f. n. utreds av utredningen (Ju 1975:04) om översyn av vissa
delar av arrendelagstiftningen resp, hyresrättsutredningen (Ju 1975:06). Jag
finner därför inte anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring av
förevarande paragrafer.
Några smärre redaktionella justeringar bör göras i
förslaget lill ändring i lagen (1915:219) om avbelalningsköp.
Med
hänvisning lill vad Jag nu har anfört hemställer Jag
att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av
lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de
förslag som föredraganden har lagt fram.
Prop.
1975/76:81 175
Innehållsförteckning
Lagförslag........................................................ ...... 2
Utdragav
protokoll vid regeringssammanträde den 21 augusti 1975 ,, 9
1 Inledning...................................................... 9
2
Gällande rätt................................................. 10
2.1 Allmänt................................................... 10
2.2 Civilrättsliga generalklausuler....................... .... 12
2.2.1 Avtalslagen....................................... .... 12
2.2.2 Försäkringsavtalslagen........................ .... 14
2.2.3 Skuldebrevslagen ............................ .... 15
2.2.4 Jordabalken...................................... .... 16
2.2.5 Lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar.,., 17
2.2.6 Lagen om avbetalningsköp................... .... 18
2.2.7 Upphovsrättslagen............................. .... 19
2.2.8 Motivuttalanden om analog tillämpning av generalklausulerna
19
2.2.9 Rättspraxis....................................... .... 21
2.3 Näringsrättsliga
generalklausuler.................. .... 21
2.3.1 Marknadsföringslagen.......................... .... 21
2.3.2 Avlalsvillkorslagen.............................. .... 21
2.4 Utländsk
rätt........................................... 24
3 Utredningen.................................................. 25
3.1 Behovet
av en ny generalklausul m, m........... 25
3.1.1 Konsumentförhållanden....................... 25
3.1.2 Affärsförhållanden m, m....................... .... 28
3.2 Generalklusulens
utformning m. m................. .... 30
3.2.1
Allm ä nt........................................................ 30
3.2.2 Rekvisit och rättsverkningar................. 31
3.2.3 Tillämpningsområde .......................... 35
3.2.4 Förslagets konsekvenser för de nuvarande
generalklausulerna m.m 37
3.3 Grunder
för generalklausulens tillämpning....... ..... 38
3.3.1 Allmänt............................................ ..... 38
3.3.2 Avtalets innehåll................................ ..... 40
3.3.3 Hänsyn till gott affärsskick o. d............ ..... 44
3.3.4 Hänsyn till rättsregler m.m................... ..... 46
3.3.5 Omständigheterna vid avtalets tillkomst. ..... 52
3.3.6 Ändrade förhållanden m, m................... 53
3.3.7 Förhållandet mellan olika avtal.............. 55
3.3.8 Hänsyn till internationella förhållanden.... ..... 56
3.4 Processuella
frågor................................... ..... 57
Prop. 1975/76:81 176
4 Remissyttrandena............................................ 58
4.1 Behovet
av en ny generalklausul m, m........... 58
4.1.1 Allmänna synpunkter........................... 58
4.1.2 Konsumenlförhållanden........................ 60
4.1.3 Affärsförhållanden m.m........................ ... 63
4.2 Generalklausulens
utformning m. m............... ... 67
4.2.1 Rekvisit och rättsverkningar................. ... 67
4.2.2 Tillämpningsområde............................. ... 74
4.2.3 Förslagets konsekvenser förde nuvarande generalklausulerna
m, m 75
4.3 Grunder
för generalklausulens tillämpning....... 78
4.3.1 Allmänt............................................ 78
4.3.2 Avtalets innehåll................................ 81
4.3.3 Hänsyn till gott affärsskick o. d............. 81
4.3.4 Hänsyn till rättsregler m.m................... 83
4.3.5 Omständigheterna vid avtalets tillkomst.. 86
4.3.6 Ändrade förhållanden m, m................... .... 87
4.3.7 Förhållandet mellan olika avtal.............. .... 89
4.3.8 Hänsyn lill internationella förhållanden . .... 90
4.4 Processuella
frågor.................................... .... 90
5 Föredraganden............................................... .... 100
5.1 Allmänna synpunkter.................................. .... 100
5.2 Generalklausulens utformning m, m............... .... 106
5.2.1 Rekvisit............................................ .... 106
5.2.2 Rättsverkningar................................. .... 109
5.2.3 Möjligheten atl anse villkor oskäligt i och för
sig. 111
5.2.4 Tillämpningsområde............................ .... 112
5.2.5 Förslagets konsekvenser för de nuvarande
generalklausulerna m.m 114
5.3 Grunder
för generalklausulens tillämpning....... .... 116
5.3.1 Ällmänt............................................ .... 116
5.3.2 Avtalets innehåll................................ .... 118
5.3.3 Hänsyn till gott affärsskick o, d............ .... 119
5.3.4 Hänsyn till rättsregler m, m.................. .... 121
5.3.5 Omständigheterna vid avtalets tillkomst. .... 125
5.3.6 Ändrade förhållanden m. m................... .... 126
5.3.7 Förhållandet mellan olika avtal.............. .... 129
5.3.8 Hänsyn till internationella förhållanden.... .... 130
5.4 Processuella
frågor m. m............................ .... 131
6
Upprättade lagförslag...................................... .... 135
7
Specialmotivering........................................... .... 135
7.1 Förslaget till lag om ändring i avtalslagen....... .... 135
7.2 Övriga lagförslag....................................... .... 149
Prop. 1975/76:81 177
8
Hemställan................................................................. .... 150
9
Beslut......................................................................... .... ISO
Bilaga 1
Utredningens lagförslag.................................. .... 151
Bilaga 2
De remitterade förslagen.................................. .... 156
Utdrag av lagrådets protokoll den 15 oktober 1975...... .... 164
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 16
oktober 1975 172
Doktrin (43)
- Mikael Mellqvist, Du i ett vi — en essä i anledning av en kulturkanon, SvJT 2026 s. 617, på s. 627 · Fritt tillgänglig
- Zack Norén, Avtalsbundenhet och oskälighet, SvJT 2025 s. 253, på s. 255, 256, 258, 265, 267 · Fritt tillgänglig
- William Somo, Gör två fel ett rätt?, SvJT 2024 s. 788, på s. 805 · Fritt tillgänglig
- Filip Karlsson, Engelskförfattade vitesklausuler i avtal underkastade svensk rätt, SvJT 2024 s. 57, på s. 59, 61, 62, 63, 64, 65, 68 · Fritt tillgänglig
- Boel Flodgren, Jämkning av kommersiella avtal mellan jämbördiga parter, SvJT 2024 s. 32, på s. 33, 35, 36, 38, 39, 40 · Fritt tillgänglig
- Torbjörn Ingvarsson, Nordiska konsumenträttsliga principer under omförhandling, SvJT 2023 s. 597, på s. 604 · Fritt tillgänglig
- Andreas Norlén, Christina Ramberg, Vigilansprincipen i förmögenhetsrätten, SvJT 2021 s. 373, på s. 375, 377 · Fritt tillgänglig
- Johnny Herre, Svante O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 858 · Fritt tillgänglig
- Marcus Agnafors, Pactum turpe — en rekonstruktion och ett försvar*, SvJT 2019 s. 956, på s. 963, 977 · Fritt tillgänglig
- Ulf Bernitz, Oklarhetsregeln och oskäliga avtalsvillkor: ny rättsutveckling för konsumentavtal, SvJT 2019 s. 679, på s. 688, 693 · Fritt tillgänglig
- Bert Lehrberg, Köplagens dispositiva karaktär, SvJT 2019 s. 236, på s. 242 · Fritt tillgänglig
- Niklas Arvidsson, Privat reglering av revisorsval i aktiebolag, SvJT 2017 s. 124, på s. 131 · Fritt tillgänglig
- Elisabeth Ahlinder, Negativ ränta — avtalstolkning i ränteunderlandet, SvJT 2016 s. 359, på s. 377, 381 · Fritt tillgänglig
- Erik Sinander, Kan man styra tvistelösning i internationella anställningsavtal?, SvJT 2016 s. 173, på s. 185, 186 · Fritt tillgänglig
- Johan Danelius, Tvångsinlösen av aktier och aktieägaravtal, SvJT 2011 s. 857, på s. 859 · Fritt tillgänglig
- Torbjörn Ingvarsson, Allmänna råd och jämkning av borgensåtaganden, SvJT 2008 s. 867, på s. 868, 875 · Fritt tillgänglig
- Johnny Herre, Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–2004, SvJT 2005 s. 549, på s. 590, 592 · Fritt tillgänglig
- Rolf Dotevall, Ekvivalensprincipen och jämkning av långvariga avtal, SvJT 2002 s. 441, på s. 449 · Fritt tillgänglig
- Michael Bogdan, Oskäliga avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal, SvJT 1995 s. 189, på s. 193 · Fritt tillgänglig
- Mikael Linder, Jacob Westin, Något om avtals eller avtalsvillkors ogiltighet enligt den nya konkurrenslagen, SvJT 1995 s. 45, på s. 47, 49 · Fritt tillgänglig
- Jon Kihlman, Regressrätten vid produktansvaren reglering med underliga konsekvenser, JT 1993/94 nr 4 s. 702, på s. 715
- Jan Kleineman, Skäliga och oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkareen skiljedom om kreditgivares rätt till riskfördelning, JT 1993/94 nr 3 s. 568, på s. 579
- Claes Sandgren, En social avtalsrätt? Del I, JT 1992/93 nr 3 s. 456, på s. 472, 484
- Bertil Bengtsson, Försäkringsrörelselagens principer och civilrätten, JT 1992/93 nr 2 s. 215, på s. 218, 227
- Axel Adlercreutz, Personexekution eller skadestånd/avtalat vite i mål om konkurrensklausuler, SvJT 1991 s. 445, på s. 450 · Fritt tillgänglig
och 18 till
- Kent Källström, Jämkning av kollektivavtal och långtidskontrakt med stöd av 36 § avtalslagen, JT 1991/92 nr 1 s. 119, på s. 122
- Göran Millqvist, Rättslig kontroll av borgensåtagande genom avtalstolkning, SvJT 1990 s. 252, på s. 255 · Fritt tillgänglig
- Anders Victorin, Skiljedom den 10 augusti 1989 i tvist mellan S och BRF B angående ogiltighetsförklaring av fastighetsförvärv m m, JT 1990/91 nr 1 s. 114, på s. 124
- Några problem med anknytning till 1987 års familjerättsreform, SvJT 1989 s. 321, på s. 332 · Fritt tillgänglig
- Jan Kleineman, Jämkning av försäkringsavtal med stöd av 36 § avtalslagen, JT 1989/90 nr 1 s. 103, på s. 105
- Mathias André, Strukturer i 36 § avtalslagen, SvJT 1986 s. 526, på s. 529 · Fritt tillgänglig
- Bert Lehrberg, 36 § avtalslagen och förutsättningsläran, SvJT 1986 s. 249, på s. 251 · Fritt tillgänglig
- Lena Dalman, Några problem rörande first demand- garantier, SvJT 1985 s. 177, på s. 196, 209 · Fritt tillgänglig
- Bertil Bengtsson, Om lagrådsgranskningens gränser, FT 1984 nr 4–6 s. 188, på s. 207 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Företagsetik i förmögenhetsrätten, SvJT 1984 s. 162, på s. 163 · Fritt tillgänglig
- Jan Hellner, Svensk rättspraxis Försäkringsrätt 1972 — 80, SvJT 1982 s. 389, på s. 392 · Fritt tillgänglig
- Magnus Widebeck, Återtaganderättsförbehåll, SvJT 1980 s. 670, på s. 675 · Fritt tillgänglig
- Bror Rittri, Några nyttjanderättsregler, SvJT 1980 s. 657, på s. 658, 661, 664 · Fritt tillgänglig
- Om indexreglering vid arrendeavräkning, SvJT 1980 s. 148, på s. 152 · Fritt tillgänglig
- Vidga franchisebegreppet — några synpunkter på ett färskt rättsområde, SvJT 1976 s. 736, på s. 737 · Fritt tillgänglig
- Bertil Bengtsson, Nyheter i skadeståndslagstiftningen, SvJT 1976 s. 593, på s. 598 · Fritt tillgänglig
- Anders Victorin, Om kontraheringstvång inom förmögenhetsrätten, SvJT 1976 s. 436, på s. 451 · Fritt tillgänglig
- Ulf Bernitz, Bättre rättskällor, SvJT 1976 s. 81, på s. 89, 96 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
729 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (144)
144 kopplingar i 80 dokument.
- SOU 2026:22 Stärkt läkemedelsförsörjning i samverkan s. 94 om s. 111 i texten
- Prop. 2025/26:187 En mer flexibel hyresmarknad s. 101 om s. 171 · s. 181 om s. 171 i texten
- Prop. 2021/22:74 En utvidgad rätt till återköp och flytt av fond- och depåförsäkringar s. 16 om s. 149 i texten
- Ds 2020:14 Genomförande av arbetsvillkorsdirektivet s. 125 om s. 148 · s. 133 om s. 112 i texten
- Ds 2020:4 Klimatdeklaration för byggnader s. 125 om s. 148 · s. 133 om s. 112 i texten
Rättsfall (51)
51 kopplingar i 41 dokument.
- RH 2011:18 om s. 140 · om s. 141 ur registret · i texten
- RH 2011:20 om s. 107 ur registret
- NJA 2025 s. 719 »Nätkasinot« om s. 125 i texten
- NJA 2019 s. 1055 »Velamsundsfastigheten« om s. 111 i texten
- AD 2019 nr 16 om s. 114 i texten
Doktrin (534)
534 kopplingar i 132 dokument.
- Norlén, Oskälighet och 36 § avtalslagen, 2004 s. 14 om s. 101 · s. 15 om s. 111 · s. 18 om s. 20 · s. 18 om s. 103 · och 81 till i texten
- Asketorp, Oskäliga avtalsvillkor inom civilrätten, 1984 s. 14 om s. 100 · s. 15 om s. 102 · s. 16 om s. 103 · s. 16 om s. 104 · och 44 till i texten
- Lundmark, Friskrivningsklausuler, 1996 s. 51 om s. 105 · s. 82 om s. 100 · s. 84 om s. 104 · s. 84 om s. 138 · och 21 till i texten
- Olsen, Ersättningsklausuler, 1986 s. 19 om s. 141 · s. 21 om s. 140 · s. 26 om s. 12 · s. 27 om s. 116 · och 20 till i texten
- Runesson, Rekonstruktion av ofullständiga avtal, 1996 s. 119 om s. 125 · s. 143 om s. 125 · s. 382 om s. 128 · s. 383 om s. 116 · och 10 till i texten