om ändring i brottsbalken
133 sidor, varav 111 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 111 av 133 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:82, om ändring i brottsbalken
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76: 82
Regeringens proposition 4,
1975/76:82
om ändring i brottsbalken;
beslutad den 23 oktober 1975.
Regeringen föreslår riksdagen att
antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll
denna dag.
På regeringens vägnar
G. E. STRÄNG
LENNÄRT GEUER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa
ändringar i brottsbalkens bestämmelser om gäldenärsbrott. En gäldenär som
förstör, ger bort eller på liknande sätt avhänder sig egendom av betydande
värde skall enligt förslaget kunna dömas för oredlighet mot borgenärer redan i
det fallet alt han framkallar allvarlig fara för att han skall komma på
obestånd. Vidare föreslås att allmänt åtal för vårdslöshet mot borgenärer i
fortsättningen skall ske bara när åtalet är påkallat från allmän synpunkt. I
fråga om brottet iTiannamän mot borgenärer föreslås ändringar av den huvudsakliga
innebörden att en betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel
skall, även om gäldenären är på obestånd, kunna bli straffbar endast när han
har handlat i otillbörligt syfte. Lagändringarna avses träda i kraft den 1 juli
1976.
1 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 82
Prop.
1975/76: 82 2
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom
föreskrives i fråga om brottsbalken dels att 11 kap. 1 och 35 §§ skall ha
nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 11 kap.
8 §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 §
Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan
liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter
sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot
borgenärer till fängelse i högst två år.
Gäldenär, som förstör eller genom
gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och
därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, dömes för
or e d-lighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall
gälla, om gäldenär genom sådant förfarande framkallar allvarlig fara för att
han skall komma på obestånd.
Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig
ackordshandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed förtiger
tillgäng, uppgiver obefinfiig skuld eller lämnar annan sådan oriktig
uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest
lägges till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer.
Detsamma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning
åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig
egendom genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär
betalning eller säkerhet.
Gäldenär, som vid konkurs eller
förhandling om offentligt ackord eller i förteckning till utmätningsed
förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig
uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest
lägges till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma
skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar
oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom
genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller
säkerhet.
Gäldenär som, då konkurs är
förestående, ur riket bortför tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den
undan konkursen, så ock gäldenär, som i konkurs undandrager eller undanhåller
konkursförvaltningen tillgång, dömes likaledes för oredlighet mot borgenärer.
3 § Gäldenär, som fortsätter
rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för
rörelsen eller lever slösakfigt eller inlåter
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
sig på
äventyrligt företag eller lättsiimig ansvarsförbindelse eller vidtager annan
sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar
eller förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i
högst två år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig
ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till ut-mälningsed av grov
oaktsamhet förtiger fillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan
sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den
beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, för vårdslöshet mot
borgenärer.
Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt
ackord eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger tillgång,
uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, dömes
likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till
grund för förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller
ställer säkerhet för borgenärs fordran eller vidtager annan sådan åtgärd och
därigenom avsevärt förringar övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot
borgenärer till fängelse i högst två år. Detsainina skall gälla, om bokföringsskyldig
gäldenär, ehuru han enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa sina
betalningar, förfar som nu sagts.
Gäldenär som, då han är på
obestånd, gynnar viss borgenär genom att betala skuld som ej förfallen,
betala med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna säkerhet som
ej var betingad vid skuldens tillkomst eller genom att vidtaga annan sådan
åtgärd, dömes, om åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt, för mannamån
mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om gäldenären
i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär på annat sätt än som nyss sagts och
andra borgenärers rätt därigenom avsevärt förringas.
Gäldenär, som för att främja ackord
hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån, dömes ock för
mannamån mot borgenärer.
5 § Åsidosätter gäldenär
uppsåtligen eller av oaktsamhet honom åliggande bokföringsskyldighet på sådant
sätt att ställningen och rörelsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning
av bokföringen, dömes för bokföringsbrott fill fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, fill böter.
Åtal jör bokföringsbrott må äga rum allenast såframt
gäldenären inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller
erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76: 82
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vårdslöshet mot borgenärer enligt
3 § första stycket må åtalas av åklagare endast om åtal finnes påkallat ur
allmän synpunkt.
Åtal för bokföringsbrott må äga rum
endast om gäldenären inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs,
fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76: 82
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1975-09-10
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson,
Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén
Föredragande:
statsrådet Geijer
Lagrådsremiss
med förslag till ändringar i brottsbalken
1
Inledning
I 11 kap. brottsbalken (BrB) behandlas
gäldenärsbrotten, dvs. brott som består i att en gäldenär på skilda sätt
åsidosätter sina skyldigheter gentemot sina fordringsägare. De brott som tas
upp i detta kapitel är oredlighet mot borgenärer, grov sådan oredlighet,
vårdslöshet och mannamån mot borgenärer samt bokföringsbrott.
Under senare år har en översyn av reglerna om
gäldenärsbrott aktualiserats i olika sammanhang. I en skrivelse den 24 augusti
1972 fill chefen för jusfitiedepartementet har sålunda 1968 års
brottmålsutredning (Ju 1969: 54) föreslagit att kriminaliseringens omfattning
på detta område tas upp till förnyad prövning. En översyn av gäldenärsbrotten
har också förordats bl. a. av brottskommissionen (Ju 1973: 01) i betänkandet
(Ds Ju 1973: 5) Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den
allmänna ordningen och konkurslagskommittén (Ju 1971: 06) i betänkandet (SOU
1974: 6) Förenklad konkurs m. m.
I en skrivelse den 13 juni 1973 tiU chefen för
jusfitiedepartementet har vidare riksåklagaren (RÅ) hemställt om viss
lagändring i 11 kap. BrB. RÄ föreslår i skrivelsen att det i 11 kap. BrB införs
en bestämmelse om att vårdslöshet mot borgenärer skall åtalas endast om åklagare
finner det påkallat från allmän synpunkt.
Reglema om gäldenärsbrott har ett nära samband med
den civilrätts-liga lagstiftningen om förhållandet mellan gäldenär och
borgenärer, särskilt konkurslagstiftningen. Genom den i år antagna lagen
(1975: 244) om ändring i konkurslagen (1921: 225) har en partiell revision av
konkurslagen genomförts (prop. 1975: 6, LU 1975: 12 rskr 1975: 91). Ett
viktigt syfte bakom denna reform har varit att så långt möjligt motverka
Prop. 1975/76: 82 6
otillbörliga
transaktioner från en gäldenärs sida i samband med förestående konkurs. De
ändringar som i detta sammanhang har gjorts i konkurslagen aktualiserar i vissa
avseenden ändringar också i reglerna om gäldenärsbrott.
Mot den angivna bakgrunden har inom
justitiedepartementet i februari 1975 upprättats en promemoria (Ds Ju 1975: 3)
med förslag till vissa ändringar i BrB:s bestämmelser om gäldenärsbrott.
Promemorian bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetls av RÅ, Göta hovrätt,
rikspolisstyrelsen (RPS), statskontoret, bankinspektionen, riksskatteverket
(RSV), kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen (ÄMS), statens industriverk,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, konkurslagskommittén. Svenska
handelskammarfÖrbundei, Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges föreningsbankers förbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SäCO/SR (SÄCO/SR),
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges
statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges
länspolischefer. Föreningen Sveriges polismästare, Sveriges köpmannaförbund
och Köpmannaföreningamas central för ackords- och konkursärenden
(ackordscentralen). Dessutom har Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges
grossistförbund och Sveriges industriförbund avgett ett gemensamt
remissyttrande.
RÄ
har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö
åklagardistrikt samt länsåklagarna i Blekinge och Kro:nobergs län, i Göteborgs och
Bohus län och i Kopparbergs län. Kommerskollegium har bifogat yttranden från
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes
handelskammare samt från Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen
Sveriges åklagare har bifogat yttranden från föreningens lokalavdelningar i
Stockholms och Gollands län samt i Örebro län.
2
Gällande rätt
Reglerna om gäldenärsbrott i 11 kap. BrB inleds med
en straffbestämmelse som avser oredlighet mot borgenärer (1 §). Huvudfallet av
detla brott är att gäldenären förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd
avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd
eller förvärrar sitt obestånd (första stycket). Förstörande kan i vissa fall
äga rum genom underlåtenhet att ta tillvara egendom. Även en åtgärd som
ekonomiskt är att jämställa med förstörelse anses falla under bestämmelsen, som
t. ex. att någon säljer en värdefull maskin som skrot. Under bestämmelsen
faller också annan rättshandling än gåva, om den ekonomiskt sett kan jämställas
med en sådan. Som exempel kan nämnas försäljning till underpris i gåvosyfte.
Ett annat exempel
Prop.
1975/76: 82 7
är att gäldenären ingår en förbindelse utan vederlag eller
mot otillräckligt vederlag.
Om gäldenären inte redan är på
obestånd när han företar handlingen, fordras det för straffbarhet att han genom
sin handling försätter sig på obestånd. I detta fall krävs sålunda att åtgärden
i och för sig skall framkalla obestånd. Det räcker alltså inte med att den i
förening med ytterligare åtgärder från gäldenärens sida får en sådan effekt.
Oredlighetsparagrafen riktar sig
också mot gäldenär som vid konkurs eller i liknande sammanhang förtiger
tillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift.
För slraffbarhet förutsätts här att uppgiften inte rättas innan den beedigas
eller på annat sätt läggs till grund för förfarandet. Vidare straffbeläggs som
oredlighet att gäldenär i samband med exekutiv förrättning åberopar oriktig handling
eller skenavtal och på så sätt förhindrar att borgenären får betalning eller
säkerhet (andra stycket). Gäldenär som inför förestående konkurs för bort
egendom ur riket för att hålla den undan konkursen eller som undandrar crer
undanhåller konkursförvaltningen egendom döms slutligen också för oredlighet
(tredje stycket).
Äv allmänna principer följer att
det för ansvar för oredlighet mot borgenärer krävs uppsåt, omfattande alla
objektiva rekvisit.
Om sådant brott som avses i 1 § är
atl anse som grovt, skall enligt 2 § gärningsmannen dömas för grov oredlighet
mot borgenärer. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gäldenären har beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller
vilseledande bokföring eller om brottet har varit av betydande omfattning.
Vårdslöshet mot borgenärer
behandlas i 3 §. I första stycket har straffbelagts att gäldenär fortsätter
rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för
rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller
lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd. För
straffansvar fordras att det bakomliggande förfarandet sker uppsåtligen.
Däremot räcker det att gärningsmannen såvitt gäller framkallandet eller
förvärrandet av obeståndet gör sig skyldig till grov oaktsamhet. Det förutsätts
emellertid även i detta fall att gäldenärens förfarande i och för sig och alltså
inte endast i förening med ytterligare åtgärder framkallar obestånd.
För vårdslöshet mot borgenärer döms
också gäldenär som vid konkurs eller i liknande sammanhang av grov oaktsamhet
förtiger fillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig
uppgift, om inte uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest läggs till
grund för förfarandet (3 § andra stycket).
Till gäldenärsbrotten hör också
mannamån mot borgenärer (4 §) som förutsätter att gäldenär, då konkurs är
förestående, betalar eller ställer säkerhet för borgenärs fordran och därigenom
avsevärt förringar övriga
Prop. 1975/76: 82 8
borgenärers
rätt. Med att konkurs är förestående likställs såvitt gäller bokföringsskyldig
gäldenär, att han enligt god köpmanssed uppenbarligen har bort inställa sina
betalningar (första stycket). För mannamån mot borgenärer straffas enligt andra
stycket också gäldenär som i hemlighet lämnar eller ufiovar betalning eller
annan förmån för att främja ackord.
För bokföringsbrott (5 §) förutsätts att gäldenären
uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet på sådant sätt
att ställningen och rörelsens gång inte kan i huvudsak bedömas med ledning av
bokföringen. Bokföringsskyldigheten kan åsidosättas inte bara genom en positiv
åtgärd, såsom orikfig införing i räkenskaperna, utan också genom att
gäldenären försummar att göra de införingar som behövs. Ätt förstöra något som
enligt föreskrifterna om bokföringsskyldighet skall bevaras är däremot regelmässigt
att bedöma som undertryckande av urkund enligt 14 kap. 4 § BrB.
När det gäller bokföringsbrott har som en särskild
förutsättning för åtal föreskrivits att gäldenären inom fem år från tiden för
brottet skall ha :försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller ställt
in sina betalningar. I anslutning härtill har en särskild
preskriptionsbestämmelse tagits in i 35 kap. 4 § andra stycket BrB. Äv denna
bestämmelse framgår att preskriptionstiden här skall räknas från den dag då
beslut om konkurs meddelades eller åtal eljest tidigast kunde ske.
Äv de i 11 kap. BrB upptagna brotten har endast det
som består i bortförande av egendom ur riket straffbelagts på försöksstadiet (6
§). I 7 § föreskrivs att i fall då ställföreträdare för gäldenär begår gäldenärsbrott
denne skall dömas som om han själv vore gäldenär. I samma lagrum finns också
bestämmelser om i vilka fall borgenär kan dömas för medverkan till mannamån mot
borgenärer. Det förutsätts här för straffbarhet att borgenären har brukat
otillbörligt hot eller ofillbörligt löfte eller handlat i hemligt samförstånd
med gäldenären.
Straffsatsen för gäldenärsbrotten är, utom såvitt
gäller grov oredlighet, fängelse i högst två år. För bokföringsbrott kan dock,
om brottet är ringa, dömas till böter. Straffet för grov oredlighet är fängelse
lägst sex månader och högst sex år.
3
Departementspromemorian
I departementspromemorian läggs fram vissa förslag
till ändringar i 11 kap. BrB med det huvudsakliga syftet att öka
förutsättningarna för att rättsväsendets resurser när det gäller ekonomisk
brottslighet skall kunna koncentreras på de allvarligare fallen. I fråga om
oredlighet mot borgenärer förordas ett tillägg till 1 § första stycket.
Tillägget innebär att en gäldenär som förstör eller genom gåva eller annan
liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet skall kunna dömas för ored-
Prop. 1975/76: 82 o
lighet
inte bara om han därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt
obestånd utan också när åtgärden framkallar en uppenbar fara för att han skall
komma på obestånd. Beträffande vårdslöshet mot borgenärer föreslås ingen
ändring av själva brottsbeskrivningen. Däremot föreslås att en ny bestämmelse
införs om att vårdslöshet mot borgenärer enligt 3 § första stycket skall åtalas
av åklagare bara om åtal är påkallat från allmän synpunkt. När det gäller
mannamån mot borgenärer föreslås att 4 § första stycket får det innehållet att
gäldenär som, då han är på obestånd, otillbörligt gynnar borgenär genom att
betala skuld med annat än vanliga betalningsmedel eller i förtid eller
överlämna säkerhet för skuld vid vars tillkomst säkerhet inte var betingad
eller genom alt vidta annan sådan åtgärd skall dömas för mannamån, om åtgärden
avsevärt förringar övriga borgenärers rätt. Vidare föreslås att detsamma skall
gälla, om gäldenären vid tiden för åtgärden inte är på obestånd men uppenbar
fara föreligger för att han skall komma på obestånd. Bokföringsbrottet enligt 5
§ berörs inte av ändringsförslagen.
I fråga om de närmare motiven till
promemorieförslagen liksom dess innehåll och innebörd i övrigt hänvisas till
bilaga 1.
4
Remissyttrandena
De uttalanden som har gjorts i promemorian om
angelägenheten att skapa ökade förutsättningar för att rättsväsendets resurser
när del gäller ekonomisk brottslighet skall kunna koncentreras på de
allvarligare fallen har i allmänhet vunnit anslutning från remissinstansernas
sida. Promemorieförslagen har också i stort sett fått ett gynnsamt mottagande
vid remissbehandlingen, även om åsikterna har gått i sär på ett par punkter.
Som en allmän fördel framhåller Sveriges domareförbund att de föreslagna
ändringarna på ett smidigt sätt har kunnat inpassas inom ramen för det gällande
normsystemet i 11 kap. BrB. Å andra sidan understryker ett par instanser, bl.
a. RSV och konkurslagskommittén, att en mera genomgripande översyn av
gäldenärsbrotten än som skett i promemorian bör göras. De nämnda instanserna
anser dock att promemorieförslagen i och för sig är lämpade att läggas till grund
för lagstiftning. Ackordscentralen har anslutit sig till konkurslagskommitténs
yttrande men samtidigt gett uttryck för åsikten att utredningsmaterialet måste
väsentligt breddas och fördjupas för att kunna tjäna som underlag för en reform.
Till promemorieförslaget i dess helhet ansluter sig
bl. a. RPS, statskontoret, RSV, AMS, Statens industriverk, TCO och Sveriges
köpmannaförbund.
Vid remissbehandlingen har olika meningar yppats i
fråga om promemorians förslag att en gäldenär som förstör eller genom gåva
eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet skall kunna
Prop.
1975/76: 82 10
dömas för oredlighet mot borgenärer enligt 11 kap. 1§ BrB
även i det fallet att han genom åtgärden framkallar en uppenbar fara för att
komma på obestånd.
Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till
promemorieförslaget i denna del eller lämnar det utan erinran. Överåklagaren i
Malmö anser att den nu berörda utvidgningen av straffansvaret är välmotiverad.
Den kommer enligt överåklagaren att medföra en välkommen lättnad i åklagarens
bevisbörda, då det ofta i mål av detta slag hittills varit förenat med stora
svårigheter att styrka att en viss åtgärd medfört att gäldenären försatt sig
på obestånd eller förvärrat detta. Utredning och lagföring i åtskilliga ärenden
rörande misstanke om oredlighet mot borgenärer kan genom den föreslagna
lagändringen förväntas bli förenklad och mindre omfattande än vad som nu är
fallet. Enligt överåklagarens mening är den utvidgade kriminaliseringen också
synnerligen angelägen med hänsyn till att den lämnar möjlighet att mera
effektivt ingripa mot t. ex. vissa otillåtna dispositioner över aktiebolags
tillgångar. Överåklagaren framhåller därvid att den korta preskriptionstiden
vid brott mot aktiebolagslagen i många fall skapar svårigheter att beivra även
flagranta överträdelser mot denna. I detta hänseende nämns särskilt
otill-låten vinstutdelning. Även överåklagaren i Stockholm anser det väl motiverat
att vid misstanke om oredlighet mot borgenärer befria åklagarmyndigheten från
den många gånger svåra bördan att styrka att den aktuella transaktionen direkt
orsakat gäldenärens obestånd och att därför förslaget bör vara ägnat att
underlätta utredningarna i mål rörande denna brottstyp. Samma uppfattning har
länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län som också framhåller att ett
genomförande av förslaget inte torde medföra en ökad kriminalisering av ej
önskvärt slag.
Även Sveriges domareförbimd lämnar
förslaget utan erinran. Förbundet framhåller dock att det endast undantagsvis
torde kunna styrkas att en handling har innefattat uppenbar fara för obestånd
innan gäldenären faktiskt har försatts i konkurs eller exekutiv förrättning
misslyckats och att förslaget från denna synpunkt inte innebär någon ändring i
prakfiken i förhållande till nuvarande ordning. Samma synpunkt anförs av RPS
som emellertid också tillstyrker förslaget. RPS understryker att utredningsarbetet
kommer att förenklas genom det förbättrade bevisläge som uppkommer genom att
det nuvarande kravet på direkt kausalitet mellan gärningen och
insolvenstillståndet tas bort. Härigenom kan man enligt RPS lättare komma åt
samvetslösa gäldenärer som uppsåtligen utsätter sig för en uppenbar fara för
ett kalkylerat obestånd t. ex. genom att ge bort en stor del av sin egendom.
RPS påpekar dock att det är tveksamt om de tidsvinster som uppstår genom det
förenklade utredningsarbetet uppväger den större tidsåtgång som kan förväntas
bli följden av ett ökat antal brottsanmälningar.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att redan
angelägenhe-
Prop. 1975/76: 82 11
ten att komma ifrån de ofta komplicerade och omfattande
men föga meningsfyllda utredningarna om kausaliteten talar för förslaget. När
det gäller oredlighetsbrottet är enligt länsstyrelsen dessutom den skärpning
också i sak som förslaget leder till påkallad. Detta anser länsstyrelsen vara
påtagligt när det gäller den kategori gäldenärer som länsstyrelsen har att göra
med i sin uppbördsverksamhet.
Promemorjeförslaget i denna del
tillstyrks vidare uttryckligen av bankinspektionen, RSV, konimerskollegium,
AMS, Svenska handelskam-marförbundet, handelskammaren i Göteborg, Skånes
handelskammare, Sveriges advokatsamfund och SACO/SR. Bankinspektionen anser att
motsvarande ändring bör göras också när det gäller brottet vårdslöshet mot
borgenärer. I sak tillstyrks förslaget vidare av SAF, Sveriges grossistförbund
och Sveriges industriförbund.
Bland de instanser som ställer sig
positiva till förslaget märks också konkurslagskommittén som anser att
promemorian på ett övertygande sätt visat de olägenheter som är förenade med
det krav på direkt samband mellan åtgärd och obestånd som gällande rätt
ställer upp. Kommittén påpekar att ett genomförande av promemorieförslaget
visserligen synes medföra att straffansvar för en gäldenär som har företagit en
benefik transaktion i vissa lägen kan inträda trots att möjlighet till återvinning
är utesluten men anser att detta förhållande inte har någon större prakfisk
betydelse. Kommittén vill därför inte motsätta sig att en gäldenär skall kunna
dömas för oredlighet mot borgenärer även i det fallet att hans åtgärd, t. ex.
en gåva, endast i förening med ytterligare omständigheter har framkallat
obeståndet. Emellertid sätter kommittén i fråga om inte en annan lagteknisk
lösning bör väljas. Orden "framkallar uppenbar fara" ger knappast
adekvat uttryck för det avsedda syftet att fånga in även åtgärder som endast i
förening med andra inträffade omständigheter leder till obestånd. En annan
invändning mot det alternativa farerekvisitet är att detta gör det möjligt att
ställa gäldenär, som framkallat fara för obestånd, till ansvar oavsett om
obestånd sedermera inträffar eller ej. Kommittén anser att det knappast är
tillfredsställande att en person skall kunna dömas för oredlighet mot
borgenärer trots att han förblivit solvent eller, med andra ord, är i stånd att
betala alla sina borgenärer i normal ordning. Ätt faran endast undantagsvis kan
styrkas i detta läge är en sak för sig. En möjlighet är enligt kommittén att utforma
det alternativa rekvisitet så, att straffansvar skall inträda även när
gäldenärens åtgärd i förening med andra omständigheter framkallat obestånd. En
annan utväg som kommittén tar upp är att behålla det alternativa
farerekvisitet men uppställa förutsättningen att gäldenären har försatts i
konkurs eller inställt sina betalningar.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län pekar på att en utformning av ett tillägg till oredlighetsparagrafen
enligt promemorieförslaget leder till att en gäldenär som genom oredligt
förfarande framkallar
Prop. 1975/76:82 12
uppenbar
fara för obestånd kan dömas till ansvar även om det inte blir något obestånd,
t. ex. på grund av någon oväntad händelse (arv e. d.). Denna konsekvens bör
enligt länsstyrelsen undanröjas på lämpligt sätt. Föreningen auktoriserade
revisorer tillstyrker i och för sig promemorieförslaget men framhåller
samtidigt att man bör precisera vilken tid som längst skall kunna förflyta
mellan den företagna åtgärden och obeståndet för att straffansvar fortfarande
skall kunna göras gällande.
Föreningen Sveriges åklagare ser det som positivt
att förslaget innebär att kravet på direkt orsakssammanhang mellan gärningen
och insolvenstillståndet upphävs. Ändringen medger att utredningsresurserna
kan tas tillvara på ett bättre sätt i de fall då straffvärda transaktioner har
ägt rum. Föreningen anser dock att man kan befara anmälningar i trakasserisyfte.
För att undvika att obefogade anmälningar föranleder resurskrävande
utredningar anser föreningen att man, utan att syftet med förslaget därigenom
skufie förfelas, kan införa en åtalsprövningsregel för det fallet att
gäldenären inte har försatts i konkurs eller annan exekutiv förrättning
misslyckats.
Till de instanser som ställer sig mera tveksamma
till en utvidgning av straffansvaret för oredlighet mot borgenärer i enlighet
med förslagets utformning hör Göta hovrätt. Hovrätten anser visserligen att
ansvarsbestämmelsen i sin nuvarande utformning ofta medför betydande
till-lämpningssvårigheter, inte minst när det gäller bevisfrågor. Det förekommer
enligt hovrätten inte sällan att en gäldenär går fri från straff på grund av
bristande kausalitet mellan vidtagen åtgärd och efterföljande obestånd, trots
att han åsidosatt sina borgenärers intressen i sådan utsträckning att
förfarandet framstår som straffvärt. Hovrätten har därför den uppfattningen att
en annorlunda utformning av lagrummet för att bättre komma till rätta med
sådana förfaranden i och för sig är önskvärd men ifrågasätter om ett
genomförande av förslaget kan medföra någon mera påtaglig förändring i
förhållande till gällande rätt. I detta hänseende framhåller hovrätten att frågan
om uppenbar fara för obestånd har förelegat liksom också frågan om obestånd
har uppkommit endast undantagsvis kan avgöras med säkerhet innan konkurs
eller annan exekutiv förrättning kommit till stånd. Då dessutom orsakssammanhang
mellan den av gäldenären vidtagna åtgärden och faran för obestånd måste
föreligga, synes det hovrätten tveksamt om det föreslagna tillägget medför
några fördelar från utredningssynpunkt. Hovrätten ifrågasätter därför om den
föreslagna konstruktionen får anses så välmotiverad att en ändring bör göras
innan en mera allmän översyn kommer till stånd.
RÅ har i stort sett samma synpunkter som hovrätten.
RÅ medger visserligen att det nuvarande kravet på ett direkt samband mellan
handling och effekt medför att åklagare och domstolar ofta ställs inför
besvärliga bedömningar. Den nuvarande utformningen av stadgandet kan enligt
Prop.
1975/76: 82 13
RÅ
leda till att straffvärda förfaranden inte kan beivras. RÅ understryker
emellertid samfidigt att man vid en revidering måste behålla utgångspunkten
att en handling som var ekonomiskt försvarlig när den företogs inte skall leda
till straffansvar på grund av efterföljande omständigheter. RA anser det svårt
att bedöma effekten av den i promemorian föreslagna ändringen. Enligt RÅ är
det tänkbart att man därigenom kan komma till rätta med förfaranden som av
bevismässiga skäl f. n. inte leder till fällande dom. Vissa skäl talar dock mot
att utvidgningen får någon större praktisk betydelse. Konstruktionen synes
enligt RÅ knappast innebära någon större skillnad i förhållande till gällande
ordning. RÅ framhåller i detta hänseende att frågan om fara för obestånd har
förelegat inte annat än i undantagsfall torde kunna avgöras med mindre
gäldenären verkligen har kommit på obestånd. Det förutsätts vidare
orsakssamband mellan handling och fara. Några utrednings-mässiga fördelar synes
därför inte stå att vinna med den nya utformningen av straffbestämmelsen. RÅ
är tveksam om den föreslagna ändringen är tillräckligt motiverad och om den
kommer att skapa ökade möjligheter till en effektiv brottsbekämpning på detta
område. På liknande skäl ställer sig också Föreningen Sveriges statsåklagare
något tveksam till förslaget. Föreningen motsätter sig inte en regel av
innehåll att redan framkallandet av en uppenbar fara för obestånd i vissa fall
utgör ett brott men framhåller att vinsten från utredningssynpunkt av en sådan
regel är rätt begränsad.
Enligt överåklagaren i Göteborg bör förslaget i
förevarande del bli föremål för ytterligare överväganden. Överåklagaren anser
det nämligen från principiella synpunkter betänkligt att öka möjligheterna fill
ingripande i det privaträltsliga handlandet innan obestånd inträtt och oberoende
av om det sedermera inträder. Det verkar dessutom opåkallat att samtidigt som
borgenärerna enhgt olika föreslagna lagbestämmelser sannolikt erhåller större
möjligheter både till insyn i gäldenärens bokföring och till återvinning av
hans företagna dispositioner utvidga det straffbara området enligt
promemorieförslaget. Enligt överåklagaren bör det vara möjligt att på annat
sätt komma till rätta med de olägenheter som kravet på direkt kausalitet kan
innebära. Krifiskt inställd mot förslaget är också länsåklagaren i Blekinge och
Kronobergs län som anser att det inte finns tillräcklig grund för den
föreslagna ändringen. Enligt länsåklagarens mening har det inte förekommit
några praktiska svårigheter vid tillämpningen av det hittillsvarande stadgandet
om oredlighet mot borgenärer. Det föreslagna rekvisitet "uppenbar
fara" förefaller dessutom ännu mera obestämt än de flesta av de andra
obestämda rekvisiten i 11 kap. BrB.
Länsåklagaren i Kopparbergs län understryker
svårigheterna att bestämma tidpunkten för en obeståndssituation och för en
dessförinnan liggande tidpunkt som innefattar uppenbar fara för inträdandet av
en
Prop. 1975/76: 82 14
sådan
situation. Utformningen av oredlighetsbrottet såväl enligt gällande lag som
enligt promemorieförslaget innebär enligt länsåklagaren att man på ett omvänt
sätt har beskrivit den verklighet som kriminaliseringen kan antas vara avsedd
att angripa. Det måste rimligen förutsättas att konkursgäldenärerna, bortsett
från ett fåtal undantag, aldrig har eftersträvat obestånd eller konkurs eller
ens önskat att genom några benifika eller destrukfiva åtgärder försätta sig på
obestånd. Vad som sker är att gäldenären i eller inför en befarad konkurs
räddar undan egendom eller med denna vidtar andra åtgärder för att den inte
skall kunna tas i anspråk för borgenärernas förnöjande. Den
lagstiftningsteknik som används beskriver de yttre omständigheter som
konstituerar straffbarheten på ett sätt som ter sig som en förvä.\ling av orsak
och verkan. Vad som beträffande orsakerna till inträffade konkurser kan utläsas
i förvaltarbe-rältelserna brukar vara flera samverkande och oftast inte mätbara
faktorer. Länsåklagaren är inte beredd att tillstyrka den föreslagna ändringen
av bestämmelsen om oredlighet mot borgenärer men anser att en ändring i och
för sig skulle vara befogad. Därvid bör enligt länsåklagaren eftersträvas att
eliminera det orealistiska och i allmänhet obevisbara kravet på ett
kausalsammanhang mellan gärningen och obeslåndssitua-tionen. Den önskvärda
begränsningen av det straffbara området kan uppnås på annat sätt, t. ex. genom
en utformning av ett kvalificerat subjektivt rekvisit, som mer anknyter till
gärningens verkliga innebörd, nämligen att undanhålla borgenärerna egendom.
Delta syfte framstår i allmänhet så klart att det utan risk för rättssäkerheten
bör kunna överlämnas åt rättstillämpningen att bedöma under vilka yttre
omständigheter det kvalificerade uppsåtet skall anses styrkt.
1 fråga om vårdslöshet mot borgenärer (11 kap. 3§
BrB) vitsordar praktiskt taget alla remissinstanser behovet av en lagändring
som innebär en partiell avkriminalisering.
Det helt övervägande antalet instanser tillstyrker
också promemorians förslag om införande av en särskild åtalsprövningsregel för
sådana fall som avses i första stycket av vårdslöshetsparagrafen eller lämnar
förslaget utan erinran. Göta hovrätt framhåller visserligen att det vid vårdslöshet
mot borgenärer inte sällan är fråga om kriminalitet av allvarlig beskaffenhet
men understryker samtidigt angelägenheten av alt polisens och åklagarnas
resurser tas tillvara på ett bättre sätt än f. n, när det gäller
gäldenärsbrotten, där framför allt misstänkta fall av vårdslöshet kan ge upphov
till tids- och personalkrävande utredningar. Enligt hovrätten talar i viss mån
också kriminalpolifiska skäl för införande av en åtalsprövningsregel. RÅ anser
att möjligheten för åklagare att diskretionärt pröva om åtal skall anställas är
både kriminalpolitiskt och ur den enskildes synvinkel väl motiverad och torde
medföra att åklagarnas och polisens arbete underlättas till fromma för andra
viktiga uppgifter. Enligt överåklagaren i Malmö kan förslaget i denna del sägas
utgöra en bekräf-
Prop.
1975/76: 82 15
lelse
på riktigheten av de bedömningar i åtalsärenden av ifrågavarande slag som de
flesta åklagare redan nu av praktiska skäl tvingas till. En åtalsprövningsregel
kommer emellertid att ge större möjligheter att underlåta åtal i sådana fall
där åtal nu måste ske av formella skäl trots att omständigheterna i samband med
gäldenärens handlande synes mildrande. Överåklagaren i Stockholm pekar
särskilt på den ökade anmälningsfrekvens som kan förväntas vid ett
genomförande av konkurslagskommitténs förslag om anmälningsskyldighet vid
misstanke om gäldenärsbrott även i samband med mindre konkurser. Överåklagaren
framhåller att utredningarna om vårdslöshet mot borgenärer erfarenhetsmässigt
är särskilt tidsödande och besvärliga och att utan en åtalsprövningsregel, som
möjliggör en viss sovring, myndigheternas organisation skulle ställas inför
mycket allvarliga påfrestningar till men för bekämpandet av den verkligt
samhällsfarliga brottsligheten. Förslaget tillstyrks vidare re-servationslöst
av Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges åklagare.
Även Sveriges domareförbund anser att det är
nödvändigt att nedbringa polisens och åklagarnas utredningsbörda när det
gäller vårdslöshet mot borgenärer. Förbundet finner den utväg med
åtalsprövning som föreslås välbetänkt, i synnerhet som vid det vanligaste av
dessa brott fortsättande av rörelse den ökade hänsynen till de anställda
har inneburit en ny komplikation i bedömningen som är svår att entydigt
reglera genom lagsfiftning. Sistnämnda synpunkt tas upp också av AMS som
särskilt erinrar om att de stafiiga myndigheterna med lokaliseringspolitiska
medel söker främja industrialiseringen av sysselsättningssvaga regioner. I ett
antal av ÄMS kända fall har det inträffat att en företagare som med statligt
stöd byggt upp en rörelse övervärderat sina möjligheter men i det längsta
fortsatt rörelsen, bl. a. av hänsyn till sina anställda. Vid en
efterhandsbedömning efter inträffad konkurs har det därvid kunnat sägas att
företagaren visat vårdslöshet mot borgenärerna och att förutsättningarna för en
tillämpning av straffbestämmelsen skulle kunna vara för handen. TCO tar i
sammanhanget upp fall då arbetstagare övertar krisdrabbade företag. Det kan
enligt TCO i sådana fall förekomma att företaget drivs vidare med förbrukande
av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen, exempelvis av sådana
hänsyn som nyss har berörts. Ätt låta fall av denna typ undantagslöst bli
föremål för lagföring framstår enligt TCO som i högsta grad opåkallat. TCO
anser att införandet av en åtalsprövningsregel vid denna typ av brott utgör en
både välbetänkt och befogad åtgärd.
RSV anser det acceptabelt att en avkriminalisering
av vårdslöshetsbrottet sker i form av en åtalsprövningsregel i avvaktan på att
en mera noggrann översyn av gäldenärsbrotten företas. Härvid förutsätter RSV
att RÄ kommer att utfärda föreskrifter för åtalsprövningen av den innebörden
att endast påtagligt straffvärda fall skall bli föremål för utred-
Prop.
1975/76: 82 16
ning och åtal. RSV anmärker också i sammanhanget att det
enligt verkets mening inte skulle föreligga några väsenUiga betänkligheter mot
att avkriminalisera grovt oaktsamma förfaranden.
Även Sveriges advokatsamfund anser
att det kan finnas skäl som talar för en avkriminalisering åtminstone av grovt
oaktsamt framkallande eller förvärrande av obestånd. Samfundet anser sig
emellertid f. n. kunna tillstyrka promemorieförslaget i förhoppningen att
endast mera flagranta gärningar blir föremål för utredning och åtal.
Fromemorieförslaget tillstyrks
vidare bl. a. av RPS, koininerskolle-gium, statens industriverk, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, Svenska handelskammarfÖrbundei, Föreningen Sveriges
polismästare och Föreningen auktoriserade revisorer.
SAF, Sveriges grossistförbund och
Sveriges industriförbund finner mot bakgrund av de skäl som har angivits i
promemorian inte anledning att motsätta sig viss inskränkning i åklagarnas
åtalsplikt. Organisationerna ifrågasätter emellertid om inte regeln bör få den
innebörden att åtal skall ske när målsägande anger brottet till åtal eller åtal
finnes påkallat från allmän synpunkt.
Några av de remissinstanser som
tillstyrker en partiell avkriminalisering diskuterar vissa alternativa
lösningar. Sålunda anser överåklagaren i Göteborg att åtal för vårdslöshet mot
borgenärer av de skäl som har redovisats i promemorian ofta ter sig
kriminalpolitiskt meningslösa och dessutom ej sällan slötande ur humanitär
synpunkt. Överåklagaren finner den föreslagna bestämmelsen om åtalsprövning
tillfredsställande som en provisorisk åtgärd men anser det önskvärt att den med
regeln avsedda brottsligheten helt kan lämnas utanför det kriminaliserade området.
Det kan enligt överåklagaren allvarligt ifrågasättas om en gäldenär i en
alltmer komplicerad ekonomisk struktur och under ökade samhällskrav för ett
oaktsamt förfarande skall stämplas som brottsling, låt vara att han slipper
åtal. Ätt bibehålla en kriminalisering endast för att underlätta bevisföringen
i mål där förfarandet i realiteten är uppsåtligt synes ej tillfredsställande.
Överåklagaren ifrågasätter om det inte är möjligt att i stället lätta något på
nuvarande stränga beviskrav i fråga om eventuellt uppsåt. Liknande synpunkter
förs fram av länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län som understryker att det
vid sådana vårdslöshetsfall som består i att en rörelse har fortsatts för
länge i allmänhet är fråga om mindre straffvärda handlingar av företagare som
av olika skäl inte vill ge upp. Länsåklagaren föreslår att det nu berörda ledet
i vårdslöshetsparagrafen utgår och att paragrafen i samband därmed blir föremål
för viss omredigering. En åtalsprövningsregel enligt promemorians förslag
skulle enligt länsåklagaren inte få någon större praktisk effekt.
En annan alternativ lösning förordas
av bankinspektionen som i och för sig delar uppfattningen att en liberalisering
är befogad när det gäller den straffrättsliga bedömningen av vissa sådana
förfaranden som omfat-
Prop.
1975/76: 82 17
tas av bestämmelsen om vårdslöshet mot borgenärer.
Inspektionen anser emellertid att endast sådana fall, där gäldenärens
förfarande uppbärs av ett i och för sig vällovligt syfte eller i övrigt
framstår som ursäktligt bör leda till åtalsfrihet. Exempel på fall där straffansvar
ej bör komma i fråga anser inspektionen vara att en gäldenär vars rörelse råkat
i obestånd av hänsyn till de anställda i rörelsen fortsätter denna i förhoppning
att den ekonomiska krisen är av övergående natur, fastän företagets ekonomiska
situation i själva verket försämras genom den fortsatta driften. Det bör enligt
inspektionen alltid konstateras om den aktuella gärningen utifrån nyssnämnda
kriterier kan anses brottslig eller ej. Genom en sådan ordning nås den
fördelen från rättssäkerhetssynpunkt att inga misstankar kommer att kvarstå mot
en oskyldig gäldenär till följd av att frågan om brott ej utretts. Vidare blir
i princip alla personer som är misstänkta för gäldenärsbrott behandlade på
samma sätt oberoende av den enskilde åklagarens bedömning av om närmare
utredning skall ske eller ej. Sådana för bedömningen ovidkommande
omständigheter som bristande utredningsresurser får enligt vad inspektionen
framhåller inte bli avgörande för frågan om ett brott skall anses föreligga
eller ej eller om åtalsfrihet skall meddelas. Innan åklagaren beslutar att
lägga ned en utredning om gäldenärsbrott, bör åtminstone de stora dragen i
händelseförloppen vara klarlagda. Även om så sker, bör de i promemorian
avsedda arbetsbesparingarna i fråga om mindre straffvärda gäldenärsbrott i
huvudsak kunna göras. Under åberopande av det anförda föreslår inspektionen att
man i stället för att införa en åtalsprövningsregel gör ett tillägg till
vårdslöshetsparagrafen, utformat så att straff inte skall inträda, om gäldenärens
förfarande med hänsyn till omständigheterna framstår som ursäkfiigt.
Motsvarande inställning redovisas
också av SACO/SR som i och för sig delar uppfattningen att rättsväsendets
resurser bör koncentreras på den allvarligare brottsligheten och anser promemorieförslaget
lämpligt från denna synpunkt. SACO/SR hyser emellertid betänkligheter mot
tendensen att undandra domstolama praxisbUdning och kontroll av likformigheten
i rättstillämpningen och atl lägga ansvaret härför i händerna på
åklagarmyndigheterna, i sista hand RÅ när denne tar ställning till överklagade
åtalsbeslut. Härvid erinrar SACO/SR om att de för rättsskipningen särskilt
ägnade domstolarna i princip måste hålla sig till den oförändrade lydelsen av
vårdslöshetsparagrafen i BrB, även om det aktuella fallet är sådant att det
normalt inte skuUe ha lett till åtal. SACO/SR framhåller vidare i sammanhanget
att det bara är domstolarnas prejudikat som vinner vidsträckt publicitet. Mot
bakgrund härav förordar SACO/SR att man i lagtext och motiv så gott det går
preciserar vilka fall som fortfarande skall vara straffbara som vårdslöshet mot
borgenärer. Även en sådan ändring bör enligt SACO/SR:s mening göra det möjligt
för åklagarna att på ett tidigt stadium inställa fönmdersökning i
2 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 82
Prop. 1975/76: 82 18
vissa
fall. Med tanke på att åtalsrättskommittén för närvarande arbetar med just de
problem som aktualiseras i förevarande sammanhang torde det också vara lämpligast
att inte nu införa ett stadgande av det slag som den föreslagna
åtalsprövningsregeln innebär.
Som
förut har berörts föreslår bankinspektionen i ett avseende också en skärpning
av brottsbeskrivningen när det gäller vårdslöshet mot borgenärer. Inspektionen
åberopar därvid att stora krav ställs i praxis när domstolama skall ta
ställning till ett påstående om att obestånd har framkallats av ett visst
förfarande från gäldenärens sida. Enligt inspektionens erfarenhet kan med
detta stränga beviskrav verkligt straffvärda fall av vårdslöshet mot borgenärer
undgå beivran. Inspektionen föreslår därför att även i fråga om vårdslöshet
mot borgenärer den ändringen görs att med framkallande av obestånd jämställs
att gäldenären framkallar en uppenbar fara för obestånd. Den nu berörda frågan
tas upp också av överåklagaren i Stockholm som emellertid säger sig dela de i
promemorian framförda betänkligheterna mot att utvidga brottsbeskrivningen på
ett sådant sätt beträffande vårdslöshetsbrottet.
Endast
en remissinstans, nämligen länsåklagaren i Blekinge och Kronobergs län,
ställer sig negativ till tanken på en partiell avkriminalisering när det
gäller vårdslöshetsbrottet. Länsåklagaren synes visserligen inte uttryckligen
avstyrka promemorieförslaget men framhåller bl. a. att omtanke om de anställda
som ett motiv till fortsättande av en förlust-bringande rörelse är sällsynt.
Det dominerande motivet sägs i stället vara omtanke om den egna ekonomin genom
användande av den existerande rörelsen som kreditbasis och ett medel för
stiftande av ny gäld. I de fall då förmildrande omständigheter föreligger
förhåller det sig enligt länsåklagaren redan f, n. så att åtal underlåts,
därför att något av rekvisiten anses brista. En försvårande omständighet är å
andra sidan att det vid brott av förevarande slag i allmänhet är fråga om
mycket stora belopp. Länsåklagaren anser vidare att utredningarna inte behöver
bli så besvärliga eller omfattande som det görs gällande i promemorian och
understryker i detta sammanhang vikten av att åklagarna lägger ned ett ordentligt
arbete på att leda förundersökningarna.
Promemorians förslag att i fråga om mannamån mot
borgenärer begränsa kriminaliseringen till fall då den aktuella åtgärden till
förmån för viss borgenär framstår som otillbörlig har lämnats utan erinran av
praktiskt taget alla remissinstanser. Göta hovrätt anser att gränsen mot det
straffria området blir väl avvägd genom kravet på otillbörlighet i förening
med de exempel härpå som lämnas i promemorian. RÅ ställer visserligen frågan om
det inte är tillräckligt att i lagtexten ange att åtgärden skall avsevärt
förringa andra borgenärers rätt. Å andra sidan fyller enligt RÅ
otillbörlighetsbegreppet den funktionen att det ger en allmän norm för vilka
transaktioner som skall anses straffvärda. RÅ har därför ingen erinran mot att
rekvisitet kommer till ut-
Prop.
1975/76: 82 19
tryck
i lagtext.
Även förslaget att från det kriminaliserade området
i princip undanta betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel
tillstyrks eller lämnas utan erinran av det helt övervägande antalet
remissinstanser. RPS anser att de skäl som har anförts för förslaget i deima
del är väl underbyggda. Enligt RPS måste det sålunda anses orimligt att en
gäldenär som fullgör en t. o. m. genom dom ålagd betalningsskyldighet skall
behöva riskera straffansvar, medan han undgår sådant om borgenären med domen
som exekutionstitel skaffar sig betalning för sin fordran. Också enligt
bankinspektionen är förslaget i denna del väl motiverat. Sveriges domareförbund
framhåller att det inte bara har principiell utan också utredningsekonomisk
betydelse att rekvisitet betalning av förfallen skuld med vanliga
betalningsmedel utmönstrats ur mannamånsparagrafen. Förbundet påpekar i detta
hänseende att det vid vårdslöshetsbrottet "fortsättande av rörelse"
inte längre kommer att fordras att åklagaren belastar utredningen med frågor om
gäldenären genom sina betalningar har gjort sig skyldig till mannamån. Gränsdragningen
mellan dessa brott har blivit klarare, vilket enligt förbundet även
principiellt sett är en fördel. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
skulle det närmast vara stötande att behålla nuvarande kriminalisering när det
gäller betalning av förfallna skulder med vanliga betalningsmedel. Bland de
instanser som uttryckligen tillstyrker förslaget i förevarande del kan vidare
nämnas Göta hovrätt, RSV, AMS, SACO/SR, Föreningen Sveriges statsåklagare och
Föreningen Sveriges åklagare. Sistnämnda remissinstans anser att den föreslagna
ändringen kodifierar den praxis som har utvecklats.
Svenska handelskammarförbundet, handelskammaren i
Göteborg och Skånes handelskammare tillstyrker också förslaget men framhåller
samtidigt att ett genomförande kan bidra fill den effekten att en gäldenär,
som är på obestånd eller på väg att komma på obestånd, från egen synpunkt kan
finna det direkt angeläget att före ett konkursutbrott betala förfallna skatter
och andra allmänna avgifter, vilket går ut över bl. a. innehavare av
företagsinteckningar. Detta bör dock enligt de nämnda remissinstansema inte
föranleda någon ändring i promemorieförslaget, utan problemet bör i stället
lösas genom att betalning av förfallna skatter och allmänna avgifter skall
kunna angripas återvinningsvägen på samma sätt som andra betalningar. Liknande
synpunkter framhålls också av Stockholms handelskammare.
Förslaget tillstyrks även av Sveriges
advokatsamfund. Samfundet framhåller dock att man möjligen borde dröja med
ändringen tills effektiviteten av de nya återvinningsreglerna har blivit
klarlagd. En viss erfarenhet talar nämligen enligt samfundet för att en
inskränkning av det straffbara området i denna del när någon realistisk
återvinningsmöjlighet inte föreligger skulle kunna ge alltför stort utrymme
för otillbörliga
Prop. 1975/76: 82 20
transaktioner
från mindre nogräknade gäldenärers sida.
Kritiskt inställd mot förslaget är länsåklagaren i
Kopparbergs län. Länsåklagaren anser visserligen att det på de i promemorian
angivna skälen kan hävdas att betalning av förfallen gäld vanligtvis inte är
straffvärd. Emellertid förekommer det såväl betalning av förfallen gäld som ter
sig symnerligen stötande som också fall av förtida betalning som synes mindre
klandervärda. Länsåklagaren anser inte tillräckliga skäl föreligga för att i
fråga om kriminaliseringen generellt göra skillnad mellan betalning av
förfallen och inte förfallen gäld. Om betalning av förfallen gäld generellt
lämnas utanför det straffbelagda området finns det risk för att genom olika
icke förutsebara och formellt oantastliga manipulationer de mest straffvärda
betalningarna lämnas straffria och att straffbeläggandet drabbar slumpartat.
Enligt länsåklagaren skulle det vara mest följdriktigt att begränsa
straffbarheten för mannamån genom en åtalsprövningsregel, eventuellt avseende
endast fall då förfallen gäld betalts. Också länsåklagaren i Göteborgs och
Bohus län ifrågasätter om inte vissa fall av betalning av förfallen gäld bör
anses straffvärda.
Som exempel på åtgärder som kan framstå som
otillbörligt gynnande av viss borgenär nämns i promemorian betalning av skuld
med annat än vanliga betalningsmedel eller i förtid samt överlämnande av
säkerhet för skuld vid vars tillkomst säkerhet inte var betingad. Med förtida
betalning avses enligt promemorian också betalning av skuld som har sagts upp
i förtid t. ex. på grund av gäldenärens insolvens och som sålunda formellt sett
är att anse som förfallen.
Exemplifieringen i promemorian har föranlett
särskilda uttalanden av flera remissinstanser. Bankinspektionen framhåller
sålunda att det är vanligt att bank som lämnat kredit fortlöpande prövar om den
ställda säkerheten alltjämt är betryggande. En sådan uppföljning av krediten
förekommer särskilt när det är fråga om kredit till rörelseidkare. I sådant
faU anser inspektionen också att det är en skyldighet för banken att följa
krediten. Prövningen ger inte sällan till resultat att ökad säkerhet måste
ställas för att banklagstiftningens krav i fråga om säkerhet för länmad kredit
skall vara uppfyllda. Det är därvid naturligt att bankens krav på ökad säkerhet
eller snabbare amortering kan komma att ställas sedan gäldenären har råkat på
obestånd eller vid en tidpunkt då fara för obestånd föreligger. Om banken i ett
sådant läge begär ökad säkerhet eller en ändring av amorteringsvillkoren och
gäldenären inför hotet om uppsägning av krediten går med på bankens krav, kan
det enligt inspektionen ifrågasättas, om det är rimligt att under dessa
omständigheter ställa gäldenären under straffansvar. Bakom gäldenärens beslut
att ställa sig till efterrättelse bankens krav kan ligga överväganden av samma
slag som i promemorian har diskuterats när det gäller straffbestämmelsen
beträffande vårdslöshet mot borgenärer. Gäldenären kan sålunda inför hotet
om uppsägning av kredit som banken lämnat honom eller hans
Prop. 1975/76: 82 21
företag,
med åtföljande risk för honom att behöva avskeda i företaget anställda eller
att inställa driften känna sig tvungen att gå banken till mötes. I huvudsak
samma synpunkter som har anförts till förmån för en uppmjukning av ansvaret
beträffande vårdslöshet mot borgenärer kan enligt inspektionen anföras i nu
berörda avseenden och bör på motsvarande sätt föranleda en uppmjukning av
bestämmelsema om straff för mannamån mot borgenärer. Bankinspektionen föreslår
en straffrihetsre-gel beträffande mannamån mot borgenärer av väsentligen samma
slag som den som inspektionen förordat i fråga om vårdslöshet mot borgenärer
eller alltså att straff inte skall inträda, om gäldenärens förfarande med
hänsyn till omständighetema framstår som ursäkfiigt. Inspektionen anmärker
därvid att det utvidgade tillämpningsområdet beträffande återviimingsbestämmelserna
i hög grad ökar möjlighetema att återvinna av gäldenären ytterligare ställd
säkerhet eller av honom erlagd betalning för skuld.
Liknande synpunkter framförs av Svenska
bankföreningen, till vars yttrande Svenska sparbanksföreningen har anslutit
sig. Bankföreningen fäster sig särskilt vid irmebörden av uttrycket betalning
"i förtid". Föreningen påpekar att det i bankernas
skuldebrevsformulär och motsvarande formulär exempelvis för
checkräkningskredit
förekommer en klausul som ger bank rätt att påfordra betalning av skuldebrev
dels om gäldenären inte i behörig ordning fullgör sina förpliktelser på grund
av skuldebrevet eller annan förbindelse med banken, dels om enligt bankens
bedömning säkerheten för skuldebrevet eller annan gäldenärens förbindelse mot
banken inte längre är betryggande eller risk eljest föreligger att gäldenären
inte kommer att fullgöra sina förbindelser i behörig ordning. Föreningen
erinrar i detta sammanhang om att lagen (1955: 183) om bankrörelse upptar
långtgående föreskrifter om bankernas verksamhet. Dessa föreskrifter har det
gemensamma syftet att etablera ett skydd för insättarnas medel.
Förverkligandet av detta syfte är också en av riktpunkterna för utformningen av
bankernas reversformulär och övriga standardkontrakt. Detta gäller bl. a. de
ovan berörda reglema om rätt till förtida uppsägning av ett lån vid en negativ
utveckling av gäldenärens ekonomi eller av lånesäkerhetens värde. Genom en
sådan uppsägningsrätt skapas bl. a. en möjlighet för banken att förhandla om
nya betalningsvillkor eller över huvud vidta sådana åtgärder att en förlust
såvitt möjligt kan undvikas. Samma synpunkter är också tillämpliga när en bank
i motsvarande situationer vägrar en eljest förutsatt förlängning av ett lån. I
de nu beskrivna situationema skulle, påpekar föreningen vidare, en gäldenär
kunna befara att drabbas av straff för mannamån mot borgenärer enligt den
tänkta nya lydelsen av 11 kap. 4 § brottsbalken, eftersom betalning i förtid
skulle anses föreligga. Även om detta skulle anses gälla också enligt nuvarande
lydelse av paragrafen, bör enligt föreningen en annan ordning övervägas vid en
översyn av
Prop.
1975/76: 82 22
stadgandet. Föreningen anser att man från det straffbara
området över huvud taget bör avskilja sådana fall, där gäldenären på gmnd av
tidigare avtal har att fullgöra ett civilrättsligt giltigt åtagande. Gemensamt
för dessa fall är att borgenären kan utverka en betalningsdom eller annan
exekutionstitel. Om borgenären begär utmätning och gäldenären låter
förfarandet ha sin gång med påföljd att borgenären genom utmätningen får
betalning för sm fordran, kan gäldenären inte fällas till ansvar. Vad
rättsordningen sålunda i olika led medverkar till att realisera bör knappast
samtidigt kvalificeras som ett brott. Korrektivet mot åtgärder till skada för
övriga fordringsägare bör i dessa fall begränsas till reglerna om återvinning.
Därvid är att beakta att återvinningsreglernas verkningsförmåga bör påtagligt
öka genom den nya utformningen av dessa regler. En gränsdragning enligt vad
föreningen förordar skulle också överensstämma med den i promemorian angivna
riktpunkten att kriminaliseringen bör riktas mot mer eller mindre fingerade
transaktioner i anslutning till konkurs och över huvud mot sådana förfaranden
som typiskt irmebär särskild hänsynslöshet gentemot övriga borgenärer. Det kan
uppenbarligen inte anses hänsynslöst av en gäldenär att på anmodan exempelvis
av ett kreditinstitut fullgöra en civilrättslig förpliktelse, som bringats att
förfalla enligt en inom det reguljära kreditlivet allmänt godtagen bestämmelse
i ett standardavtal, eller att fullgöra betalning av en skuld enligt ett
låneavtal sedan kreditinstitutet vägrat förlänga lånetiden vid utgången av den
löpande låneperioden.
Sammanfattningsvis förordar
bankföreningen att betalning i de nyss berörda situationerna som i promemorian
har beskrivits såsom förtida betalning inte kvalificeras som mannamån mot
borgenärer. Föreningen vill inte utesluta att den av föreningen förordade
utformningen av brottet mannamån mot borgenärer skulle kunna etableras genom
en tolkning av den föreslagna bestämmelsen. Resonemanget skulle därvid vara att
gäldenären i de avsedda fallen inte otillbörligt har gynnat borgenären.
Föreningen anser emellertid att ett klarläggande uttalande härom i så fall är
erforderligt.
Liknande synpunkter framförs också
av Svenska handelskammarförbundet, handelskammaren i Göteborg, Skånes
handelskammare, SAF, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och
Sveriges föreningsbankers förbund.
Även RÅ tar upp den nu berörda
frågan. RÄ säger sig inte betvivla att förtida betalning i vissa situationer
kan ske under sådana omständigheter att åtgärden är förtjänt av en
straffsanktion men påpekar att det såväl inom svensk som internafionell rätt är
en allmänt vedertagen princip att en borgenär har rätt att skydda sig genom
att innehålla prestation eller kräva prestation vid kontraktsbrott från
gäldenärens sida. Det går enligt RÄ för långt att generellt stämpla förtida
betalning som otillbörlig även om betalning inkräktar på andra borgenärers
rätt. Seriös låneverk-
Prop. 1975/76: 82 23
samhet,
t. ex. sådan som bedrivs av banker eller det allmänna i bostadsfinansieringssyfte,
skulle annars kunna bli lidande. De rekvisit som enligt förslaget krävs för
straffbarhet otillbörlighet och avsevärt förringande av andra borgenärers
rätt medför enligt RÄ:s mening att förtida betalning i dylika och liknande
fall inte kan föranleda ansvar.
I promemorian föreslås vidare att tidsrekvisitet i
mannamånsparagrafen utformas så att straffansvar skall kunna inträda inte bara
när gäldenären vid tidpunkten för åtgärden var på obestånd men också när så
inte var fallet men en uppenbar fara förelåg för att han skulle komma på
obestånd. Promemorieförslaget i denna del kritiseras av samma instanser som
vänt sig mot motsvarande förslag i fråga om oredlighet mot borgenärer.
Också
Svenska handelskammarförbundet avstyrker att ett tidsrekvisit av den föreslagna
utformningen införs. En sådan utformning av tidsrekvisitet kan nämligen enligt
förbundet leda till att även handlingar, som måste betraktas som föga
straffvärda och många gånger som direkt lovvärda ur samhällets synvinkel när
de företogs, drabbas av straffansvar. Som exempel nämns den situationen att en
leverantör kräver säkerhet för uppkomna fordringar av en kund, vilken råkat i
likviditetssvårigheter, som en förutsättning för fortsatta leveranser. Som ett
annat exempel anförs det fallet att en bank fordrar ytterligare säkerhet för
att bevilja en ökad kreditlimit, varvid den nya säkerheten kan komma att utgöra
säkerhet också för tidigare utnyttjad kredit. I sådana situationer torde en vägran
att efterkomma begäran om säkerhet oftast leda till att företaget ifråga får
avveckla sin verksamhet med de negativa konsekvenser för samhället i olika
hänseenden som därvid följer. Att ett straffansvar överhuvudtaget kan komma
ifråga för här angivna situationer anser förbundet inte heller stå i
överensstämmelse med de m.otiv som legat bakom förslaget om införande av en
särskild åtalsprövningsregel vid vårdslöshet mot borgenärer och som äger
tillämpning också på brottet mannamån mot borgenärer. Härfill kommer de
uppenbara svårigheterna för den enskilde att avgöra huruvida han är på
obestånd. Dessa svårigheter är självfallet ännu större när fråga är om att
bedöma huruvida uppenbar fara föreligger för att han skall komma på obestånd.
Samma
uppfattning som Svenska handelskammarförbundet i den nu berörda frågan har
handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.
Frågan
om en utvidgning av straffansvaret vid bokföringsbrott har berörts av
länsåklagaren i Blekinge och Kronobergs län som anser att detta brott bör kunna
bestraffas oberoende av om konkurs eller därmed jämställt förhållande har
inträtt.
Prop. 1975/76: 82 24
5
Föredraganden
Reglerna om gäldenärsbrott i 11 kap. BrB riktar sig
mot vissa handlingssätt som har ansetts strida mot vad en person skall iaktta
av hänsyn till sina fordringsägare. Det gäller här bl. a. förfaranden som går
ut på att undandra borgenärerna tillgångar eller att gynna någon av dem på de
andras bekostnad men också vissa fall då en gäldenär av vårdslöshet framkallar
eller förvärrar sitt obestånd. Bestämmelsema om gäldenärsbrott fanns före
BrB:s tillkomst i 23 kap. strafflagen och fick i allt väsentligt sitt
nuvarande innehåll i samband med den strafflagsreform beträffande förmögenhetsbrotten
som genomfördes år 1942 på grundval av förslag av 1937 års straffrättskommitté.
Gäldenärsbrotten hänförs sålunda i BrB till de s.
k. förmögenhetsbrotten. I fråga om denna brottsgrupp har tanken på en allmän
översyn under senare tid fått en allt större aktualitet. Brottsförebyggande
rådet har i denna del i en skrivelse till regeringen den 5 juni 1975 anslutit
sig till de synpunkter angående behovet av en sådan översyn som redovisats i en
rapport från rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp (Rapport 1975: 3,
Förmögenhetsbrotten, Riktlinjer för en översyn). Som jag tidigare har anfört i
andra sammanhang (jfr lagrådsremiss den 6 juni 1975 med förslag till ändringar
i brottsbalkens bestämmelser om grov stöld och rån m. m., s. 14) bör emellertid
partiella reformer på områden där behovet av en lagändring framstår som
särskilt påtagligt inte få stå tillbaka i avvaktan på resultatet av ett sådant
mera omfattande reformarbete. Beträffande gäldenärsbrotten har önskemålet om
en begränsad översyn starkt understrukits i flera olika sammanhang på senare
tid. Som skäl för en sådan översyn har särskilt framhållits dels att den
straffrättsliga konstruktionen av brotten i vissa avseenden skulle vara mindre
ändamålsenlig, dels att utredningarna vid gäldenärsbrott av förhållandevis
lindrig art f. n. utgör en mycket stark belastning för rättsväsendets resurser,
särskilt när det gäller den kvafificerade åklagar- och polispersonalen.
Sistnämnda förhållande har sagts i sin tur kunna leda till ett minskat utrymme
för andra viktiga uppgifter när det gäller bekämpningen av den allvarligare
ekonomiska kriminaliteten.
Inom justitiedepartementet har upprättats en
promemoria (Ds Ju 1975: 3) med förslag till vissa ändringar i BrB:s
bestämmelser om gäldenärsbrott. I promemorian erinras inledningsvis om att
frågan i vad mån det skall vara straffbart att åsidosätta hänsynen till
borgenärer på senare tid har aktualiserats i olika sammanhang. Det nuvarande
straffansvaret vid gäldenärsbrott är enligt promemorian till en del rätt
långtgående, eftersom det omfattar även fall då det inte rör sig om ett
uppsåtligt handlande till borgenärernas förfång utan om ett förfarande där
själva effekten, obestånd eller förvärrande av obestånd, kan ha framkallats
utan avsikt. I promemorian konstateras emellertid att frågan om kriminalise-
Prop. 1975/76: 82 25
ringens
omfattning på detta område måste betraktas också mot bakgrund av att den
ekonomiska strukturomvandlingen och kapitalkoncentrationen i näringslivet har
medfört att enskilda dispositioner kan få sociala och ekonomiska konsekvenser
för ett stort antal människor på ett helt annat sätt än tidigare. Det är enligt
promemorian mot den angivna bakgmnden angeläget att rättsväsendets resurser på
detta område kan tas i anspråk på ett så effektivt sätt som möjligt och
koncentreras på de verkligt allvarliga fallen.
Jag ansluter mig för egen del liksom i allmänhet
skett vid remissbehandlingen till uppfattningen att det är ett angeläget
önskemål att skapa ökade möjligheter att effektivt beivra de allvarligare
fallen av sådan ekonomisk hänsynslöshet som det här är fråga om. Reglerna om
gäldenärsbrott tar i första hand sikte på att bereda borgenärerna skydd mot att
gäldenären vidtar åtgärder som är ägnade att förringa deras utsikter att få
betalt för sina fordringar. Det gäller här inte bara enskilda fordringsägares
intressen. Det bör erinras om att staten numera är huvudborgenär i ett mycket
stort antal konkurser. Statens borgenärsanspråk avser framför allt skatter och
avgifter till det allmänna. Inte sällan har dock staten att bevaka också
intressen som har uppkoinmit genom arbetsmarknadspolitiska eller liknande
samhälleliga åtgärder. Otillbörliga förfaranden i anslutning till konkurs eller
egen-domsaweckling i annan form kan emellertid också ha följdverkningar som
sträcker sig längre än vad som har samband med det direkta borgenärsintresset.
I främsta rammet kommer här i blickpunkten de konsekvenser som i sådana fall
kan inträda för de anställda i ett företag. Även när det allmänna inte har
omedelbara borgenärsintressen kan naturligtvis transaktioner av det slag som
nu avses alltid i sista hand få betydelse för samhällsekonomin och det
ekonomiska livet som sådant, låt vara att sådana effekter inte på samma sätt är
mätbara som när det gäller skada som uppstår för enskilda personer. Ser man
saken ur ett vidare perspektiv kan bestämmelserna om gäldenärsbrott sägas
utgöra ett komplement till de näringspolitiska åtgärder av olika slag som är
inriktade på att undanröja och förebygga sådana missförhållanden inom företag
som medför att de människor som är verksamma där inte får avsett skydd etc,
att samhället går miste om skatt och avgifter och att även konsumenternas
intressen skadas.
Det måste emellerfid i detta sammanhang också
beaktas att under de som gäldenärsbrott straffbelagda handlingarna ryms
förfaranden av mycket skiftande slag. Det är därför förenat med betydande
svårigheter att åstadkomma en effektiv och samtidigt lämpligt avgränsad lagstiftning
på området. Äv vad som nyss har sagts framgår att man har all anledning att se
mycket allvarligt på vissa former av gäldenärsbrottslighet. Straffansvar
inträder emellertid f. n. inte bara vid uppsåtligt handlande till borgenärernas
förfång utan också i vissa fall då en gäldenär av
Prop. 1975/76: 82 26
vårdslöshet
har framkallat eller förvärrat sitt obestånd. Som anförs i promemorian måste
man under sådana förhållanden räkna med att det bland förfaranden, som i och
för sig utgör gäldenärsbrott, i ett betydande antal fall är fråga om ett
händelseförlopp som allmänt sett torde upplevas som mindre förtjänt av en
straffrättslig reaktion från samhällets sida. Det kan här ofta vara fråga om
företagare som trots ivriga ansträngningar och betydande personliga
uppoffringar av skilda slag inte kan undvika att komma på obestånd. Orsakerna
härtill kan skifta från fall till fall. Felaktiga kalkyler, bristande
erfarenheter, otillräckliga resurser, alltför snabb expansion liksom
överdriven optimism eller rent oförstånd nämns i promemorian som endast några
exempel på sådana orsaker. Man torde inte heller kunna bortse från att andra än
rent affärsetiska aspekter numera kan leda till den bedömningen att ett företag
trots avsevärda förluster bör fortsättas, t. ex. i en bygd med sysselsättningssvårigheter.
Det förekommer även att det allmänna från sådana och liknande synpunkter genom
lån eller bidrag i olika former söker medverka till att man fortsätter driften
av aktiebolag och andra företag som utifrån ett snävt begränsat
företagsekonomiskt synsätt kanske borde läggas ned.
Det nu anförda, liksom också vad som framhållits om
den betydande belastning på de rättsvårdande myndigheternas resurser som
utredningarna av åtskilliga gäldenärsbrott av lindrigare art f. n. utgör,
understryker enligt min mening ytterligare vikten av att man söker åstadkomma
en ordning som innebär att ansträngningarna när det gäller brottsbekämpningen
på detta område kan koncentreras på de allvarligare fallen av brottslighet. Jag
vill vidare i detta sammanhang erinra om att det även vid sidan av det
straffrättsliga sanktionssystemet finns regler som är itiriktade på att komma
tillrätta med sådana handlingssätt från en gäldenärs sida som strider mot
borgenärsintresset. Det gäller här bl. a. sådana regler som erbjuder möjlighet
att påföra ställföreträdare för företag personlig betalningsskyldighet i vissa
fall av oansvarig skötsel av företaget. Föreskrifter av denna typ finns bl. a.
i uppbördslagen (1953: 272), lagen (1968: 430) om mervärdeskatt och lagen
(1944: 705) om aktiebolag liksom också i det förslag till ny aktiebolagslag som
har förelagts riksdagen genom prop. 1975: 103. Äv särskild betydelse är vidare
konkursbos rätt att påkalla återvinning till boet enligt reglerna i
konkurslagen (1921: 225). Dessa regler har i samband med den partiella revision
av konkurslagen som genomförts detta år (prop. 1975: 6, LU 12, rskr 91) blivit
föremål för en genomgripande omarbetning. Ett viktigt syfte bakom reformen i
denna del har varit att så långt möjligt motverka otillbörliga transaktioner
från gäldenärens eller borgenärs sida i samband med förestående konkurs. Den
nya lagstiftningen, som har trätt i kraft den 1 juli i år (SFS 1975: 244), innebär
sålunda en avsevärd vidgning av möjligheterna att få sådana transaktioner som
gäldenären
Prop. 1975/76: 82 27
har
företagit före konkursutbrottet att bli overksamma mot boet.
De förslag som har lagts fram i promemorian syftar
endast i förhållandevis begränsad utsträckning till ändringar i gällande rätt.
Förslagen har fått ett i stort sett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen,
även om olika meningar har yppats på ett par punkter. Från några håll har vidare
framhållits önskvärdheten av att en mera genomgripande översyn av
gäldenärsbrotten kommer till stånd. För detta önskemål har jag i och för sig
förståelse. Denna fråga måste emellerfid också betraktas mot bakgmnd av det
nära sambandet mellan bestämmelsema på förevarande område och
konkurslagstiftningen som f. n. är föremål för en fortsatt översyn av
konkurslagskommittén. Enligt vad jag har inhämtat överväger kommittén under
sitt fortsatta arbete att föreslå skärpningar av reglerna i konkurslagen om
gäldenärens skyldigheter och angående tvångsmedel mot gäldenär som söker dra
sig undan sina skyldigheter att medverka i konkursen. BL a. överväger kommittén
att öppna möjlighet att i vissa kvalificerade fall inskrida med reseförbud och
häktning mot gäldenären redan när konkursansökan har gjorts. Bestämmelserna om
gäldenärsbrott har vidare samband med det f. n. pågående arbetet på en samlad
utsökningsbalk liksom med frågan om en allmän översyn av förmögenhetsbrotten.
Mot den angivna bakgrunden anser jag att frågan om en mera genomgripande
omarbetning av reglerna om gäldenärsbrott inte lämpligen bör tas upp i detta
sammanhang.
Innan jag går närmare in på de i promemorian
framlagda förslagen till ändringar i bestämmelserna om gäldenärsbrott vill jag
slutligen något beröra två särskilda frågor som har viss anknytning till
ändringsförslagen. Den ena gäller anmälningsförfarandet vid misstanke om gäldenärsbrott.
Det förhåller sig f. n. så att misstanke om gäldenärsbrott sedan konkurs
inträtt oftast kommer till åklagarmyndigheternas kännedom efter anmälan från
förvaltaren i konkursen. Denne är nämligen enligt 55 § konkurslagen skyldig att
i sin berättelse om konkursboets tillstånd anmärka när det finns skälig
anledning till antagande att gäldenären har gjort sig skyldig till brottsligt
förhållande mot sina borgenärer. Som flera remissinstanser har framhållit är
det av stor betydelse för brottsbekämpningen på förevarande område att
konkursförvaltarna lägger ned ett omsorgsfullt arbete på att fullgöra sina
åligganden i detta hänseende. Den nu berörda regeln gäller emellertid bara
ordinära konkurser. I s. k. fattigkonkurser dvs. konkurser där det bedömts
att gäldenärens bo inte räcker till för betalning av konkurskostnadema finns
ingen förvaltare. Motsvarande anmälningsskyldighet har därför inte kunnat föreskrivas,
något som länge har framstått som en brist. Detta förhållande har
uppmärksammats av konkurslagskommittén som i sitt förra året avgivna
betänkande (SOU 1974: 6) Förenklad konkurs m. m. har lagt fram förslag om ett
nytt summariskt konkursförfarande för små och enkla konkurser. Förslaget
innebär bl. a. att förvaltare regelmässigt skall utses
Prop. 1975/76:82 28
även
i sådana konkurser och att en föreskrift om anmälningsskyldighet vid misstanke
om gäldenärsbrott skall gälla också i dessa fall. Det är min avsikt att inom
kort anmäla frågan om ett genomförande av de ändringar i konkurslagen som
föranleds av kommitténs förslag.
Den andra frågan, som har tagits upp av några
remissinstanser, gäller önskemålet om ökad tillgång på kvalificerad personal
inom polisväsendet för utredning av gäldenärsbrott och arman ekonomisk
kriminalitet. Detta är ett önskemål som har förts fram i olika sammanhang inte
minst när det gäller skattebrotten. Frågan har sålunda berörts bl. a. av utredningen
angående åtgärder för att minska personalomsättningen inom polisväsendet i
betänkandet Ds Ju 1974:13, där förslag har lagts fram som avses ligga till
grund för vissa åtgärder av organisatorisk och löneteknisk art. Det bör också
noteras att hithörande frågor kommer att uppmärksammas av den nyligen tillsatta
utredningen (Ju 1975: 08) om polisens uppgifter, utbildning och organisation.
Som närmare skall ut vecklas i det följande är vidare ett huvudsyfte med de
förslag som nu läggs fram att öka möjlighetema att styra de tillgängliga
utredningsresurserna till de områden där de bäst behövs när det gäller den
ekonomiska kriminaliteten.
Jag övergår nu till att närmare behandla de förslag
som har lagts fram i promemorian. Dessa berör brotten oredlighet mot
borgenärer, vårdslöshet mot borgenärer och mannamån mot borgenärer (11 kap. 1,
3 och 4 §§ BrB).
Huvudfallet av brottet oredlighet mot borgenärer beskrivs
f. n. i 11 kap. 1 § första stycket BrB på det sättet att en gäldenär skall
dömas till ansvar om han förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd
avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd
eller förvärrar sitt obestånd. Med förstörelse avses i detta sammanhang även en
åtgärd som ekonomiskt är att jämställa med förstörelse. Under lagrummet faller
också annan rättshandling än gåva, om den ekonomiskt är att jämställa med en
sådan.
Den nu berörda bestämmelsen har sålunda fått en
avfattning som innebär att det för straffansvar fordras att gäldenärens
handling i och för sig och alltså inte endast i förening med ytterligare
åtgärder skall ha framkallat eller förvärrat obestånd. I det fallet att
gäldenären inte redan är på obestånd när han företar handlingen måste det alltså
bevisas att handlingen direkt har framkallat obeståndet. Det uppställs med
andra ord ett krav på direkt orsakssammanhang mellan gärningen och insolvenstillståndet.
I promemorian görs gällande all kravet på ett
sådant direkt orsakssammanhang kan leda till egendomliga och från rationella
synpunkter svårförklarliga konsekvenser. Kravet synes enligt promemorian
medföra att förutsättningama för straffbarhet blir snävare än som i vissa fall
kan anses rimligt. I promemorian framhålls i detta hänseende att oredlig-
Prop. 1975/76: 82 29
hetsparagrafens
gällande avfattning kan få till följd att en gäldenär som visat stor
hänsynslöshet gentemot borgenärerna ändå undgår straffansvar. Som exempel
nämns att en person i ekonomiskt trångmål som skänker bort eller på liknande
sätt avhänder sig egendom av betydande värde inte i alla lägen kan fällas till
ansvar för oredlighet mot borgenärer, även om han genom transaktionen medvetet
skapar en uppenbar risk för obestånd och det sedan också visar sig att
borgenärerna därigenom förorsakats skada. För att han skall kunna dömas för
oredlighet krävs att det kan bevisas att han som en direkt följd av åtgärden
har bU-vit insolvent. Så snart det inte kan uteslutas att någon efterföljande
faktor, såsom exempelvis vikande konjunkturer eller en i och för sig inte
straffbar missbedömning av en affärstransaktion, kan ha bidragit till
obeståndet, kan gäldenären gå fri, trots att han genom gåvan eller av-händelsen
har framkallat en påtaglig fara för borgenärema och rent faktiskt skadat dessa
genom att minska utdelningen i konkursen.
Inte ens om det kan styrkas att obeståndet har
utgjort en omedelbar följd av gåvan eller avhändelsen är det enligt promemorian
säkert att gäldenären kan dömas för oredlighet. Av allmärma principer följer
nämligen att orsakssambandet mellan transaktionen och obeståndet skall
omfattas av uppsåt från gäldenärens sida. Det är således inte tillräckligt att
gäldenären klart insett riskerna för att åtgärden kan leda till att han kommer
på obestånd. Det krävs ytterligare åtminstone att det kan antas att han skulle
ha vidtagit åtgärden även om han hade varit säker på att den skulle medföra
insolvens. Det framhålls i promemorian att ett sådant antagande inte alltid
kan göras.
I promemorian anmärks vidare att kravet på direkt
kausalitet i prakfiken leder till olägenheter också från andra synpunkter. Det
ställer nämligen mycket stora anspråk på den utredning som måste åberopas från
åklagarsidan i mål av förevarande typ. Det bidrar härigenom till att försvåra
utredningarna och förlänga den tid som förflyter innan lagföring kan komma till
stånd.
Resonemanget i promemorian mynnar ut i ett förslag
till ett tillägg till oredlighetsparagrafen. Tillägget föreslås få den
innebörden att ett sådant förfarande som avses i paragrafens första stycke
förstörelse av eller avhändelse genom gåva eller annan liknande åtgärd av
egendom av betydenhet skall
kunna medföra straffansvar även i det fallet då åtgärder skapar en uppenbar
fara för att gäldenären skall komma på obestånd.
Förslaget har i denna del mottagits positivt eller
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Endast ett fåtal instanser
har haft principiella invändningar mot förslaget. Den i och för sig tyngst vägande
av dessa synes vara den som går ut på att en handling som var ekonomiskt
försvarlig när den företogs inte får leda tUl straffansvar på grund av efterföljande
omständigheter. Det är emellertid i detta sammanhang fråga
Prop. 1975/76: 82 30
endast
om mycket speciella åtgärder, nämligen förstörelse av egendom eller gåvor och
därmed jämställda handlingar. Det skall även vara fråga om "egendom av
betydenhet", dvs. ett i förhållande till gäldenärens aktuella ställning
mera anmärkningsvärt förmögenhetsvärde. En åtgärd av ett sådant kvalificerat
slag torde aldrig kunna sägas vara ekonomiskt försvarlig om den leder till fara
för att gäldenären kommer på obestånd.
Från något håll har framförts farhågor för att ett
genomförande av promemorieförslaget skulle kunna leda till obefogade
anmälningar i trakasserisyfte. Liknande farhågor framfördes på sin tid mot
förslaget att ta bort den fidigare uppställda fömtsättningen för straffansvar
att gäldenären skulle ha försatts i konkurs eller fått till stånd offenfiig
ackordsförhandling utan konkurs (jfr prop. 1942: 4 s. 123125). Denna särskilda
fömtsättning har varit upphävd sedan länge, och lagen öppnar alltså redan f. n.
möjlighet till ingripande på straffrätts]ig väg vare sig någon exekutiv
förrättning har kommit till stånd eller ej. Jag har därför svårt att se att ett
genomförande av promemorieförslaget skall behöva stå tillbaka på gmnd av sådana
farhågor, som enligt min mening måste betecknas som överdrivna.
En invändning från konkurslagskommitténs sida om
att ett uppgivande av kravet på direkt samband mellan åtgärd och obestånd
medför att en gäldenär i vissa speciella situationer skulle kunna ställas till
ansvar för en benefik transaktion, trots att transaktionen inte kan återvinnas
enligt reglerna i konkurslagen, tillbakavisas av kommittén själv. Jag instämmer
i kommitténs uppfattning att detta inte har någon större praktisk betydelse och
inte utgör något avgörande skäl mot ett genomförande av promemorieförslagct.
Redan f. n. kan oredlighetsparagrafen träffa gåvor och liknande åtgärder som
inte kan återvinnas. Detta hänger samman med att inträffad konkurs inte är
någon förutsättning för straffansvar och med att de särskilda tidsfrister, som
med beaktande av bl. a. tredje mans intresse har ställts upp i konkurslagen,
saknar motsvarighet i straffbestämmelsen.
Från några håll har det ansetts möta principiella
betänkligheter mot att man ökar möjligheterna till straffrättsligt ingripande
innan obestånd har inträtt och oberoende av om det sedermera inträder. Från
andra och mer praktiskt betonade synpunkter har som argument mot promemorieförslaget
framhållits att det endast undantagsvis kan styrkas att en handling har
inneburit fara för obestånd innan gäldenären faktiskt har försatts i konkurs
eller exekutiv förrättning misslyckats och att förslaget från denna synpunkt
inte innefattar någon nämnvärd ändring i praktiken i förhållande till
nuvarande ordning.
För egen del vill jag framhålla att det ligger i
förhållandenas natur att frågan om ansvar för gäldenärsbrott liksom möjligheten
att över huvud taget kunna styrka ett sådant brott knappast torde få någon
praktisk ak-
Prop.
1975/76:82 31
tualitet
innan konsekvenserna av gäldenärens handlande har manifesterats genom konkurs,
misslyckat utmätningsförsök e. d. Syftet med promemorieförslaget ligger på ett
annat plan, något som jag strax återkommer till. Att ställa upp ett
uttryckligt krav på att gäldenären efter den aktuella transaktionen skall ha
kommit i konkurs eller inställt sina betalningar skulle emellertid te sig
irrationellt och strida mot de principer som i övrigt ligger till gmnd för
kriminaliseringen på förevarande område. Redan gällande rätt intar den
ståndpunkten att ansvar för gäldenärsbrott kan komma i fråga, trots att de
borgenärer som fanns vid gärningens förövande sedermera har fått full
betalning. Detta har nämligen inte ansetts böra frita gäldenären från ansvar,
lika litet som en försking-rare kan som en gmnd för straffrihet åberopa att
hans handlande inte har medfört någon slutlig förlust för målsäganden. Jag kan
därför inte biträda kritiken mot promemorieförslaget i denna del.
Promemorieförslaget avser i första hand att göra
det möjligt att komma åt vissa särskilt allvarliga fall av åsidosättande av
borgenärsin-11 essen som f. n. kan undgå beivran antingen därför att det
direkta sambandet mellan gäldenärens åtgärd och ett efterföljande obestånd
inte anses bevisat eller också av det skälet att gäldenären inte kan övertygas
om att ha haft uppsåt som omfattat alt han skulle komma på obestånd. Vidare
syftar förslaget till att göra det möjligt att begränsa omfattningen av
utredningarna i mål av denna typ i förhållande till vad som nu är vanligt när
det i anledning av inträffad konkurs gäller att styrka det direkta sambandet
mellan den aktuella dispositionen och obeståndet.
Flera remissinstanser har också understrukit att
ett genomförande av förslaget ökar möjligheterna att komma åt vissa straffvärda
förfaranden. Vidare framhålls, bl. a. av rikspolisstyrelsen och flera åklagare,
att förslaget är ägnat att avsevärt underlätta utredningsarbetet i många fall.
Till skillnad härifrån ifrågasätter riksåklagaren (RÅ) och Göta hovrätt samt
ett par andra remissinstanser, under hänvisning bl. a. till alt det förutsätts
orsakssamband mellan handling och fara, om ett genomförande av förslaget kan
medföra någon mera påtaglig förändring i förhållande till gällande rätt.
Som framhålls av länsåklagaren i Kopparbergs län
orsakas konkurs i praktiken ofta av flera samverkande och inte direkt mätbara
faktorer. Att, som samma remissinstans förordar, knyta straffansvaret till ett
syfte att undanhålla borgenärerna egendom finner jag dock inte ändamålsenligt.
Att avgöra om ett sådant syfte har förelegat eller inte skulle enligt min
mening i flertalet fall bli så svårt att straffstadgandet skulle förlora i
effektivitet. En lösning av problemet med de tiiiämpningssvårigheter som
oredlighetsparagrafens nuvarande utformning har lett till bör enligt min mening
i stället sökas enligt de linjer som förordas i promemorian. När det är fråga
om så kvalificerade åtgärder som förstörelse av egendom av betydenhet eller
gåva eller arman liknande avhändelse av sådan egen-
Prop. 1975/76: 82 32
dom
bör det för straffansvar vara tillräckligt att gäldenären handlar med insikt om
att åtgärden medför fara för att han skall komma på obestånd, vare sig andra
omständigheter sedan bidrar till att realisera faran eller inte. Utgångspunkten
bör sålunda vara att brottet anses fullbordat så snart gäldenären genom en
sådan särskilt kvalificerad transaktion som här avses uppsåtligen har
framkallat fara för obestånd, varvid det här som i andra sammanhang bör vara
tillräckligt med eventuellt uppsåt. Enligt min mening skulle det emellertid
stå i bättre överensstämmelse med det syfte som ligger till grund för den
ifrågasatta lagändringen och med den lagstiftningsteknik som i övrigt brukar
användas i BrB i fråga om gärningsbeskrivningar som innehåller ett farerekvisit
att ordet "uppenbar" får utgå ur lagtexten. Det torde utan att något
särskilt förstärkande uttryck används bli klart att faran i det konkreta fallet
skall ha varit och för gäldenären framstått som beaktansvärd för att
straffansvar skall komma i fråga.
Även om det ofta är andra faktorer än utredningen
av själva orsakssambandet som f. n. gör målen komplicerade, måste enligt min
mening en lösning enligt denna linje vara ägnad att avsevärt underlätta utredningsarbetet
i många fall, något som också har understrukits av flera bland de
remissinstanser som har hand om den praktiska tillämpningen av
straffbestämmelserna. Detta gäller inte minst fall då gäldenärens bristfälliga
bokföring i sig själv ger upphov till särskilda bevissvårigheter.
Sammanfattningsvis anser jag att
promemorieförslaget i denna del är förenat med betydande fördelar och att det
inte kan anföras några bärande skäl mot den utvidgning av kriminaliseringen
som förslaget innebär. Jag förordar sålunda att 11 kap. 1 § första stycket BrB
kompletteras på det sättet att gäldenär som förstör eller genom gåva eller
annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet skall kunna dömas för
oredlighet mot borgenärer också i det fallet att han genom sitt förfarande
framkallar fara för att komma på obestånd. Det sålunda föreslagna tillägget
till oredlighetsparagrafen innebär som jag förut har berört att det inte
längre blir nödvändigt att ett direkt orsakssammanhang mellan den särskilda
åtgärden och ett efterföljande obestånd alltid kan fastställas för att
straffansvar skall inträda. En tillräcklig fömtsättning för straffbarhet är att
domstolen vid en bedömning med utgångspunkt i allmänna affärsmässiga förhållanden
finner att den fara för obestånd som gäldenären har framkallat genom sitt
handlande framstår som beaktansvärd och att den täcks av uppsåt hos gäldenären.
Om i det konkreta fallet obeståndet 1 verkligheten har utlösts och faran
sålunda realiserats även på grund av efterföljande omständigheter, hindrar det
som jag nyss har antytt inte att gärningen blir straffbar.
Straffbestämmelsen om vårdslöshet mot borgenärer
finns i 11 kap. 3 § BrB. Huvudfallet är här att gäldenären fortsätter rö-
Prop. 1975/76: 82 33
relse under förbrukande av avsevärda medel utan
motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på
äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan
sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar
eller förvärrar obestånd (första stycket). För vårdslöshet döms enligt
paragrafens andra stycke också gäldenär som vid konkurs eller i liknande
sammanhang av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller
lämnar annan sådan oriktig uppgift, om inte uppgiften rättas innan den beedigas
eller eljest läggs tUI grund för förfarandet.
I promemorian erinras om att det i
olika sammatihang har förts fram krav på en mer eller mindre långtgående
avkriminalisering när det gäller den form av vårdslöshet som avses i 11 kap. 3
§ första stycket. De skäl som har anförts till stöd för detta krav diskuteras i
promemorian från olika synpunkter. Det förslag som läggs fram i promemorian går
ut på införande av en särskild regel om att vårdslöshet mot borgenärer enligt
11 kap. 3 § första stycket skall få åtalas av åklagare endast om åtal är
påkallat från allmän synpunkt. Promemorieförslaget står på denna punkt i
huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag som har väckts av RÄ i en
skrivelse den 13 juni 1973 till chefen för justitiedepartementet.
Enligt promemorian är det uppenbart att den sålunda
föreslagna lösningen skulle vara förenad med betydande praktiska fördelar.
Därvid framhålls särskilt möjligheten att koncentrera tid och resurser på den
grövre ekonomiska brottsligheten. Härigenom ökas enligt promemorian utsiktema
att bl. a. komma tillrätta med förfaranden som innebär ett systematiskt eller
av annat skäl hänsynslöst utnyttjande av konkursinstitutet eller som på andra
gmnder framstår som särskilt straffvärda. Inte minst från allmänpreventiv
synpunkt sägs det vidare vara angeläget att lagföringen i sådana fall där
påföljderna kan väntas bli betydligt strängare än som generellt sett synes vara
fallet f. n. kan ske i tidsmässigt närmare anslutning till gärningen än som
hitintills varit vanligt. En reform efter de nyss angivna rikfiinjerna får
enligt promemorian särskild betydelse på polisens område genom att
kvalificerad och särskilt utbildad personal kan i större utsträckning än f. n.
tas i anspråk både för sådana allvarligare typer av gäldenärsbrott och annan
näraliggande ekonomisk kriminalitet, bl. a. skattebrotten. De skäl som från
dessa synpunkter kan åberopas för reformen synes enligt promem.orian
förstärkas vid ett genomförande av konkurslagskommitténs förslag att anmälningsskyldighet
rörande misstänkt gäldenärsbrottslighet skall gälla samtliga konkurser.
I fråga om de kriminalpolitiska
synpunkter som kan anläggas i detta sammanhang framhålls i promemorian att
brott av det slag scm avses i vårdslöshetsparagrafen kan ha mycket skiftande
karaktär och att i vissa fall starkt förmildrande omständigheter kan vara för
handen. Det bör
3 Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 82
Prop. 1975/76: 82 34
enligt
promemorian beaktas att i åtskilliga av de fall då en tillämpning av
straffbestämmelsen kan komma i fråga gärningsmannen har drabbats eller kommer
att drabbas av ingripande åtgärder av annan än straffrättslig art. Även när
gärningsmannen har drivit ett företag som varit en självständig juridisk person
kan en betydande personlig betalningsskyldighet ha aktualiserats antingen på
grund av lagregler eller till följd av borgensåtaganden e. d. Vidare påpekas
att det aktuella förfarandet ibland till största delen kan ha haft sin gmnd i
förhållanden som i varje fall inte framstår som något utslag av hänsynslöshet
utan rent av måste uppfattas i och för sig positivt, t. ex. omtanke om de
anställda i rörelsen. Det anses i promemorian mot denna bakgmnd finnas goda
skäl för antagandet att det i praktiken kan förekomma rätt många fall där en
lagföring framstår som omotiverad och t. o. m. kan upplevas som en obillighet
från samhällets sida. Genom en åtalsprövningsregel ges möjlighet att skilja ut
de från allmän synpunkt allvarligare fallen och att underlåta lagföring när
denna inte bedöms som meningsfull.
Praktiskt taget alla remissinstanser har vitsordat
behovet av en lagändring som innebär en partiell avkriminalisering när det
gäller vårdslöshetsbrottet. Det helt övervägande antalet instanser tillstyrker
också promemorieförslaget i detta avseende eller lämnar det utan erinran.
Även jag anser att både kriminalpolitiska och utredningsekonomiska
synpunkter starkt talar för en lösning som innebär att de förfaranden som f. n.
i lagen kvalificeras som vårdslöshet mot borgenärer inte generellt behöver
leda till åtal och lagföring. Rent allmänt sett skulle det naturligtvis vara en
fördel om man, i stället för att tillgripa utvägen med en åtalsprövningsregel,
kunde från det straffbara området direkt avskilja sådana fall som inte framstår
som straffvärda. Jag anser det dock inte tillrådligt att, som har föreslagits
från några håll, helt avkriminalisera sådana grovt oaktsamma förfaranden som
f. n. är straffbelagda eller att från det kriminaliserade området undanta det
vårdslöshetsfall som består i att en rörelse har fortsatts för länge under
förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen. Man måste
nämligen alltid räkna med att det finns ett antal företagare som inte är se
riöst inriktade utan går in för att få så stor ekonomisk vinning som möjligt
för egen del utan hänsyn till andras intressen. Risken blir att man undanröjer
de möjligheter som f. n. finns att komma åt vissa fall av nyetablering i
uppenbart spekulationssyfte eller andra förfaranden som präglas av särskild
hänsynslöshet mot borgenärerna. Fall av denna typ kan nämligen inte alltid
bestraffas som uppsåtliga brott.
Svårigheter möter också om man i enlighet med vad
som även har föreslagits i några yttranden söker precisera det straffbara
området genom en omredigering av vårdslöshetsparagrafen. Det kan vara synpunkter
av olika slag som leder tUl att lagföring för vårdslöshet i det särskilda
fallet framstår som opåkallad från allmänna synpunkter. Vid re-
Prop. 1975/76: 82 35
missbehandlingen
har särskilt förts fram sådana fall då en rörelse har fortsatts för länge av
hänsyn till de anställda. Som har anförts av Sveriges domareförbund rör det
sig här om en komplikation i bedömningen som är svår att på ett lämpligt sätt
reglera i själva straffbestämmelsen. Detsamma kan sägas om vissa andra
bakomliggande omständigheter som ibland kan medföra att ett förfarande som i
och för sig faller under vårdslöshetsbestämmelsen framstår som allmänt sett
mindre straffvärt. I fall då en förlustbringande rörelse har drivits för länge
kan exempelvis ibland kreditgivaren själv ha haft en sådan insyn i och ett
sådant fortlöpande inflytande över verksamheten, att det ter sig mindre
befogat att ställa gäldenären till ansvar, även om de formella
förutsättningarna härför i och för sig skulle vara för handen.
Bankinspektionen, som i och för sig huvudsakligen
har anslutit sig till de i promemorian utvecklade synpunkterna på
kriminaliseringens inriktning när det gäller vårdslöshetsbrottet, har förordat
ett tillägg till paragrafen av den innebörden att straff inte skall inträda,
om gäldenärens förfarande med hänsyn till omständighetema framstår som
ursäktligt. Motsvarande lösning diskuteras också i promemorian men avvisas där
av det skälet att ett tillägg av denna innebörd skulle göra straffbestämmelsen
alltför obestämd till sitt innehåll. Jag anser även för egen del att det
knappast är möjligt att genom ett tillägg till vårdslöshetsparagrafen precisera
förutsättningama för straffbarhet så att man når det åsyftade målet utan att
samtidigt urholka bestämmelsen. Ätt ge brottsbeskrivningen det irmehållet att
straff inte skall inträda för ett i och för sig kriminaliserat förfarande om
detta framstår som ursäktligt ter sig också från principiella synpunkter något
diskutabelt. Jag vill för min del inte heller utesluta att det, fömtsatt att
gäldenärens handlingssätt inte har präglats av någon uttalad hänsynslöshet mot
borgenärema, kan vara befogat att avstå från lagföring i vissa faU när
konkursen eller en egendomsavveckling i annan form har medfört särskilt
ingripande konsekvenser och påfrestningar för gärningsmannen och hans familj.
Fall av denna typ torde knappast täckas av ett tillägg av det slag som har förordats
av bankinspektionen.
Mot bakgmnd av det anförda anser jag i likhet med
flertalet remissinstanser att en åtalsprövningsregel av den typ som har
förordats av RÅ och i promemorian innebär den lämpligaste lösningen. Som har påpekats
av någon remissinstans kan det naturligtvis diskuteras om en separat reform på
förevarande område bör genomföras utan att man avvaktar resultatet av det
utredningsarbete som bedrivs av åtalsrättskommittén (Ju 1970: 63) vilken har
till uppgift att pröva om hela frågan om underlåtande av åtal. Deima kommittés
arbete är emellertid generellt inriktat och tar inte sikte på införande av
åtalsprövningsregler beträffande de särskilda brotten. Det kan f. n. inte med
säkerhet bedömas när en ändrad lagstiftning på gmndval av kommitténs förslag
kan genomföras.
Prop. 1975/76: 82 36
och
det är också ovisst i vad mån man i det sammanhanget kan tillgodose de
synpunkter som nu är aktuella. Jag anser därför inte att det finns skäl att
avvakta åtalsrättskommitténs ställningstaganden innan den i promemorian
föreslagna regeln införs.
Åtalsprövningsregeln
bör lämpligen få den irmebörden att åklagare skall väcka åtal bara i de fall
när så är påkallat från allmän synpunkt. Ätt som förts på tal i ett
remissyttrande komplettera deima regel med en bestämmelse som innebär att åtal
dock alltid skall ske när angivelse från målsägande föreligger anser jag vara
mindre ändamålsenligt i detta sammanhang. I flertalet fall aktualiseras ju f.
ö. brottsutredningar i mål av derma typ efter anmärkning från
konkursförvaltaren som har författningsenlig skyldighet att ta ställning till
frågan om misstanke om gäldenärsbrott kan anses föreligga. Jag vill också
erinra om att målsägande i de fall då särskild åtalsprövningsregel gäller
alltid har subsi-diär åtalsrätt enligt 20 kap. 8 § rättegångsbalken.
Sammanfattningsvis
förordar jag sålunda att promemorieförslaget genomförs på denna punkt och att
alltså en regel i BrB införs om att vårdslöshet mot borgenär enligt 11 kap. 3 §
första stycket får åtalas av åklagare endast om åtal fiimes påkallat från
allmän synpunkt. Denna regel bör tas upp i en ny paragraf i 11 kap. BrB. I
överensstämmelse med den lagstiftningsteknik som brukar användas i BrB bör till
den nya paragrafen också överflyttas den nuvarande särskilda åtalsregeln för
bokföringsbrott i 11 kap. 5 § andra stycket BrB.
Bankinspektionen har förordat att även i fråga om
vårdslöshet mot borgenärer ett tillägg görs av den innebörden att med
framkallande av obestånd jämställs att gäldenären framkallar uppenbar fara för
obestånd. Enligt promemorian skulle emellertid en sådan utvidgning i
vårdslöshetsfallen kunna leda till osäkerhet i tillämpningen och därtill i
praktiken alltför nära gränsa till ett straffbeläggande redan av oförmågan att
betala. Också enligt min mening skulle den nu diskuterade utvidgningen av
vårdslöshetsparagrafen leda för långt. Jag tänker här särskilt på att varje
fortsättande av en tillfälligtvis förlustbringande rörelse i och för sig skulle
kunna sägas vara förenad med en mer eller mindre påtaglig fara för att rörelsen
senare kan komma på obestånd.
Utöver vad som följer av det förut anförda bör i 11
kap. 1 och 3 §§ BrB företas vissa redaktionella jämkningar med hänsyn till
ackordslagen (1970: 847).
När
det gäller mannamån mot borgenärer föreskrivs f. n. i 11 kap. 4 § första
stycket BrB straffansvar för gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar
eller ställer säkerhet för borgenärs fordran eller vidtar annan sådan åtgärd
och därigenom avsevärt förringar övriga borgenärers rätt. Detsamma gäller om
bokföringsskyldig gäldenär förfar på detta sätt, trots att han enligt god
köpmanssed uppenbarligen hade bort inställa sina betalningar. I andra stycket
av paragrafen finns
Prop. 1975/76: 82 37
en
särskild straffbestämmelse som avser det fallet att en gäldenär i hemlighet lämnar
eller utlovar betalning eller annan förmån för att främja ackord.
Mannamånsbestämmelsen
fördes över från strafflagen tiU BrB utan ändring i sak. Föredragande
departementschefen uttalade därvid (prop. 1962: 10 s. B 208) att bestämmelsen
visserligen inte var fullt tillfredsställande avfattad men att han i det
sammanhanget likväl inte var beredd lägga fram något förslag till ändring. Vad
som beträffande kriminaliseringens nuvarande omfattning framför allt har väckt
kritik är att straffansvar kan komma i fråga också vid betalning av förfallen
skuld med vanliga betalningsmedel.
Bestämmelsen
om straff för mannamån har nära samband med konkurslagens föreskrifter om
återvinning och fyller i viss mån samma funktion som dessa, nämligen att
motverka att en konkursmässig gäldenär gynnar någon av sina borgenärer på de
övrigas bekostnad. Som förut berörts har återvinningsreglerna i samband med en
partiell revision av konkurslagen blivit föremål för en genomgripande
omarbetning genom vilken reglernas tillämpningsområde har vidgats avsevärt. Utvidgningen
har åstadkommits bl. a. genom att vissa svårbevisade subjektiva rekvisit har
utmönstrats och genom en allmän förlängning av återvinningsfristerna, dvs. de
tidrymder i förhållande till konkursansökan e. d. inom vilka en transaktion
skall ha företagits för att återvinning skall kunna ske. De sålunda vidgade
möjlighetema till återvinning träffar i särskilt hög grad sådana personer som
kan betecknas som närstående till gäldenären. Bland nyheterna märks vidare att
betalningar av förfallna skatter o. d. samt familjerättsliga underhållsbidrag
normalt är undantagna från återvinning. En ordinär betalning kan enligt de nya
reglerna återvinnas bara om den innebär att en borgenär på otillbörligt sätt
har gynnats framför de andra.
I promemorian föreslås under beaktande bl. a. av de
nya återvinningsreglerna vissa ändringar i mannamånsbestämmelsen. En
utgångspunkt för förslagen är att det kriminaliserade området bör vara snävare
än rekvisiten för återvinning. I promemorian framhålls i detta hänseende att
varje förfarande som civilrättsligt kan medföra rätt till återvinning inte kan
beläggas med straff. Till den nu angivna utgångspunkten har de remissinstanser
som närmare gått in på ämnet uttalat sin anslutning.
Promemorieförslaget
innebär att kriminaliseringen begränsas till fall då den aktuella åtgärden till
förmån för viss borgenär framstår som otillbörlig. Från det kriminaliserade
området undantas enligt förslaget i princip betalning av förfallen skuld med
vanliga betalningsmedel. Som exempel på åtgärder som kan framstå som
otillbörligt gynnande av viss borgenär nämns i promemorian betalning av skuld
med annat än vanliga betalningsmedel eller i förtid samt överlämnande av
säkerhet för skuld vid vars tillkomst säkerhet inte var betingad. För att en
betalning
Prop. 1975/76: 82 38
skall
anses ha skett i förtid är enligt promemorian den formellt tillämpliga
förfallodagen inte utan vidare avgörande. Om borgenären har betingat sig uppsägningsrätt
med anledning av gäldenärens obestånd blir enlijiit förslaget en på gmnd av
sådan uppsägning gjord betalning att anse som förtida, om det i realiteten har
avsetts att längre kredit skulle gälla. Slutiigen föreslås i promemorian att
tidsrekvisitet i mannamåns-paragrafen utformas så att straffansvar skall kunna
inträda i första hand när gäldenären vid tidpunkten för åtgärden var på
obestånd men också när så inte var fallet men en uppenbar fara förelåg för att
han skulle komma på obestånd.
I enlighet med det anförda föreslås i promemorian
att första stycket av marmamånsparagrafen skall få det innehållet att gäldenär
som, då han är på obestånd, otillbörligt gynnar borgenär genom att betala skuld
med annat än vanliga betalningsmedel eller i förtid eller överlämna säkerhet
för skuld vid vars tillkomst säkerhet inte var betingad eller genom att vidta
annan sådan åtgärd skall dömas för mannamån mot borgenärer, om åtgärden
avsevärt förringar övriga borgenärers rätt. Detsamma skall enligt förslaget
gälla, om gäldenären vid tiden för åtgärden inte är på obestånd men uppenbar
fara föreligger för att han skall komma på obestånd.
När det först gäller den föreslagna begränsningen
av kriminaliseringen till de fall då den aktuella rättshandlingen innebär elt
otillbörligt gyrmande av borgenär, anser jag liksom remissinstanserna att
förslaget i denna del är ändamålsenligt. Som RÅ har anfört fyller
otillbörlighetsbegreppet den funktionen att det ger en allmän norm för de
transaktioner som skall anses straffbara. Det innebär vidare en anpassning till
den terminologi som används i de nya återvinningsreglerna i konkurslagen (jfr
30 § konkurslagen). Jag förordar alltså att promemorieförslaget genomförs på
denna punkt.
Förslaget i promemorian att betalning av förfallen
skuld med vanliga betalningsmedel i princip skall lämnas utanför det straffbara
området har tUlstyrkts eUer lämnats utan erinran av det helt övervägande
antalet remissinstanser. Flera instanser har därvid understmkit att en ändring
på denna punkt är välmotiverad. Från några håll har den nuvarande
kriminaliseringen i förevarande hänseende t. o. m. beskrivits som orimlig
eller stötande. Ett par instanser har emellertid ställt sig kritiska till
förslaget och framhållit att sådana betalningar som det här är fråga om
visserligen i allmänhet inte framstår som straffvärda men att det förekommer
fall då ett straffansvar är befogat.
Liksom flertalet remissinstanser anser jag att det
är angeläget att man vid en översyn av mannamånsparagrafen åstadkommer en ordning
som innebär att kriminaliseringen inte träffar sådana betalningar som framstår
som ordinära. Det gäller här betalningar av förfallna skulder som avser
exempelvis löner, avtalade amorteringar på lån eller avbetalnings-
Prop. 1975/76: 82 39
köp,
hyra, arrende eller insättning på checkräkningskredit. Även i andra fall när en
gäldenär på obestånd betalar en förfallen skuld på vanligt sätt är
omständigheterna i regel sådana att ett straffansvar ter sig mindre motiverat.
Det ligger i sakens natur att förhållandena närmast före ett konkursutbrott
ofta är mycket pressande för den som har ansvaret för utbetalningar.
Påtryckningarna från borgenäremas sida är i detta läge starka, och risken för
att en felbedömning görs blir stor. Med hänsyn härtill och då de skärpningar av
återvinningsreglerna som har genomförts i motsvarande mån minskar borgenärernas
behov av det rättsskydd som ligger i mannamånsbestämmelsen i dess nuvarande
utformning talar enligt min mening beaktansvärda skäl för en lösning som
innebär att man tar bort straffansvaret generellt när det gäller betalning av
förfallna skulder som sker på vanligt sätt.
Som har påpekats av några remissinstanser kan det
emellertid tänkas förekomma fall då en betalning av en förfallen skuld med
vanliga betalningsmedel kan te sig så stötande att den i och för sig skulle
tyckas motivera en samhällsreaktion. Med hänsyn härtill kunde man visserligen
överväga en lösning som t. ex. skulle innebära att straffansvaret skulle stå
kvar för sådana betalningar av förevarande slag som inte kan anses ordinära. En
lösning efter denna linje skulle emellertid enligt min mening leda till en
alltför vag utformning av straffbestämmelsen och skapa svårigheter för den
enskilde när det gäller att bedöma om en handling i det konkreta fallet är
straffbar eller inte. Det torde vidare förhålla sig så att, i de fall av denna
typ som man verkligen vill komma åt på straffrättslig väg, omständigheterna
praktiskt taget alltid är sådana att gäldenären kan fällas till ansvar för
vårdslöshet mot borgenärer. Med beaktande av det nu anförda anser jag liksom
det helt övervägande antalet remissinstanser att det inte föreligger några
betänkligheter mot att man i princip tar bort betalningar på vanligt sätt av
förfallna skulder från mannamånsbestämmelsens tillämpningsområde. Jag
återkommer strax till de särskilda synpunkter som kan anläggas på vissa typer
av förtida betalningar.
Vid remissbehandlingen har bl. a. Svenska
handelskammarförbundet som i och för sig tillstyrkt förslaget i förevarande
del anmärkt att ett genomförande kan bidra till den effekten att en gäldenär
som är på obestånd kan finna det direkt angeläget att före ett konkursutbrott
betala förfaUna skatter och andra allmänna avgifter till förfång för övriga
borgenärer. Enligt förbundets mening bör med hänsyn härtill betalning av
skatter och allmänna avgifter kunna angripas återvinningsvägen på samma sätt
som andra betalningar. Frågan om möjligheten till återvinning av sådana
betalningar har emellertid som förut berörts nyligen efter ingående
överväganden fått den lösningen, att betalningar av skatter eller allmänna
avgifter som avses i 1 § lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m. m. generellt har undantagits från åter-
Prop. 1975/76: 82 40
vinning,
förutsatt att fordringen har varit förfallen till betalning (28 § konkurslagen
i dess lydelse efter den 1 juli 1975). Angående de skäl som har legat till gmnd
för deima lösning får jag hänvisa till vad jag anförde i prop. 1975: 6 s. 136.
Det finns enligt min mening ingen anledning att ompröva denna fråga med hänsyn
till den nu aktuella ändringen i mannamånsparagrafen.
När det gäller den exemplifiering som enligt
promemorieförslaget ges på åtgärder som kan framstå som otillbörligt gynnande
av viss borgenär
betalning
av skuld med annat än vanliga betalningsmedel eller i för
tid samt överlämnande av ej betingad säkerhet har vid remissbehand
lingen särskilt intresse knutits till begreppet betalning i förtid. Som förut
har berörts avses enligt promemorian med förtida betalning inte bara
betalning av skuld som ej är förfallen. Som betalning i förtid skall enligt
förslaget också räknas bl. a. betalning som har skett efter det att borge
nären har begagnat sig av en klausul som föreskriver omedelbar betal
ning av ett löpande lån, om gäldenären har försummat ränte- eller avbe
talning. På samma sätt bör enligt promemorian vidare bedömas att bor
genären har vägrat förlängning av ett lån som klart har förutsatts skola
förlängas för exempelvis tre månader i sänder, om inte något speciellt
inträffar. Begreppet förtida betalning har sålunda enligt promemorie
förslaget samma innebörd som i 35 § konkurslagen i dess lydelse efter
den 1 juli 1975 (jfr prop. 1975: 6 s. 223 och 227).
Förslaget har på denna punkt mötts av erinringar
från bl. a. Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.
Föreningarna påpekar att det i bankernas standardformulär i överensstämmelse
med de krav som ställs upp i banklagstiftningen till skydd för insättarnas
medel
förekommer
klausuler som ger banken rätt att påfordra omedelbar
betalning av skuldebrev m. m. dels om gäldenären mte i behörig ordning
fullgör sina förpliktelser på gmnd av skuldebrevet eller annan förbin
delse med banken, dels också om enligt bankens prövning säkerheten för
skuldebrevet eller annan gäldenärens förbindelse mot banken inte längre
är betryggande eller risk eljest föreligger för att gäldenären inte kommer
att fullgöra sina förbindelser i behörig ordning. Dessa regler om uppsäg
ningsrätt skapar enligt föreningarna möjlighet för banken att förhandla
om nya betalningsvillkor eller att vidta andra åtgärder för att om möj
ligt undvika förlust. Även om betalning i de nu beskrivna situationerna
skulle falla under mannamånsparagrafen i dess nuvarande lydelse, m.enar
föreningarna att man vid en översyn av bestämmelsen över huvud taget
bör avskilja sådana fall där gäldenären fullgör ett civilrättsligt giltigt
åtagande som kan leda till betalningsdom och utmätning. Liknande syn
punkter framförs av åtskilliga andra remissinstanser, däribland RÄ.
Jag håUer för egen del med remissinstanserna om att
promemorians lösning att anknyta uttrycket betalning "i förtid" i straffbestämmelsen
till motsvarande uttryck i 35 § konkurslagen skapar vissa problem. Vis-
Prop. 1975/76: 82 41
serligen
innebär promemorieförslaget på denna punkt ingen utvidgning av det nuvarande
straffansvaret. Om man i enlighet med vad jag nyss har förordat genomför en
ordning som innebär att betalning av förfallen skuld med vanliga
betalningsmedel i princip lämnas utanför det straffbara området, ter det sig
emellertid omotiverat att likväl behålla kriminaliseringen för sådana fall då
betalning framtvingats enbart därför att borgenären har utnyttjat sina
avtalsenliga möjligheter att få en fordran att förfalla tidigare än som var
avsett från början. Remissinstansemas önskemål tillgodoses, om man i lagrummet
som exempel på åtgärder, som kan framstå som otillbörliga i stället för
betalning "i förtid" anger "betalning av skuld som inte var
förfallen". Härigenom uppnås också den fördelen att man konsekvent kan
hålla fast vid principen att en betalningsåtgärd som direkt följer av
civilrättsliga regler och som kan tvingas fram på exekutiv väg inte träffas av
kriminaliseringen. Detta utesluter naturligtvis inte att en betalning av det
slag som här avses i förening med andra omständigheter kan medföra att
gäldenären ådrar sig ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. Som jag förut har
berört torde i de verkligt straffvärda fallen förhållandena i allmänhet vara sådana
att gäldenären kan fällas till ansvar för detta brott.
Tidsrekvisiten i mannamånsparagrafen innebär f. n.
att straffansvar kan komma i fråga dels när vid tiden för åtgärden konkurs är
"förestående", dels också för bokföringsskyldig gäldenär när
läget är sådant alt han enligt god köpmanssed uppenbarligen hade bort inställa
sina betalningar. Enligt promemorieförslaget blir i stället förutsättningama
för straffbarhet att gäldenären var på obestånd eller alternativt att vid
tiden för åtgärden uppenbar fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.
Någon erinran mot att införa obestånd som en
brottsförutsättning i mannamånsparagrafen har inte gjorts vid
remissbehandlingen. Även jag anser att det är ändamålsenligt att anknyta till
detta begrepp i stället för de nuvarande rekvisiten att konkurs skall vara
"förestående" eller att gäldenären "enligt god köpmanssed
uppenbarligen bort inställa sina betalningar". De senare båda
brottsförutsättningarna är nämligen till sin innebörd något ovissa. Även om en
viss obestämdhet kan anses vidlåda också själva obeståndsbegreppet, får detta
dock på ett helt annat sätt sin belysning av doktrin och praxis på
konkursrättens område. Det är också rent allmänt sett en fördel om man i
kapitlet om gäldenärsbrott inte behöver laborera med alltför många olika
begrepp som avser att beskriva den ekonomiska ställning som gäldenären skall
befinna sig i för att straffansvar skall kunna komma i fråga. Införs
obeståndsbegreppet i mannamånsparagrafen, synes det inte heller finnas
anledning att skilja mellan bokföringsskyldig och icke bokföringsskyldig
gäldenär. Jag vill i detta sammanhang erinra om att ett genomförande av de
förslag som har lagts fram i prop. 1975: 104 innebär att praktiskt taget alla
nä-
Prop. 1975/76: 82 42
ringsidkare
blir bokföringsskyldiga och att skillnaden mellan bokföringsskyldiga och icke
bokföringsskyldiga gäldenärer således blir mer uttunnad än förut.
Mera tveksam ställer jag mig till tanken i
promemorieförslaget att även i mannamånsbestämmelsen införa ett rekvisit som
innebär att straffansvar kan inträda redan i fall när uppenbar fara föreligger
för att gäldenären skall komma på obestånd. Detta förslag har kritiserats av
samma instanser som vänt sig mot det förslag av motsvarande innebörd som har
lagts fram i promemorian i fråga om oredlighet mot borgenärer. Enligt min
mening har kritiken åtskilligt mera fog för sig när det gäller
mannamånsbestämmelsen. Det är här inte på samma sätt som i oredlighetsfallen
fråga om gärningar av osedvanlig beskaffenhet som typiskt sett syftar till att
beröva borgenärema deras rätt. Även om man genom en utvidgning av
straffansvaret enligt promemorieförslaget skulle kunna komma åt vissa
straffvärda transaktioner, är det emellertid också sannolikt att en sådan
kriminalisering skulle komma att träffa förfaranden som utgör förhållandevis
normala inslag i kreditlivet. Bl. a. Svenska handelskammarförbundet som
tillstyrkt promemorieförsla-get när det gäller oredlighetsfallen men avstyrkt
det på förevarande punkt har sålunda erinrat om den situationen att en
leverantör som en förutsättning för fortsatta leveranser kräver säkerhet av en
kund som har råkat i likviditetssvårigheter. Ett annat exempel som anförs är
att en bank fordrar ytterligare säkerhet för att bevilja en ökad kreditlimit,
varvid den nya säkerheten kan komma att avse också tidigare utnyttjad kredit.
Om man i enlighet med promemorieförslaget skulle kriminalisera sådana och
liknande förfaranden redan i det läget att uppenbar fara föreligger för att
gäldenären skall komma på obestånd låt vara endast i fall då borgenären
gynnas otillbörligt torde straffansvaret bli alltför långtgående. Man kan
inte heller bortse från risken att man i vissa fall skulle klippa av
möjlighetema till rekonstruktion och sanering av gäldenärens verksamhet på ett
tidigare stadium än som är önskvärt. Mot bakgrund av det anförda är jag inte
beredd att tillstyrka promemorieförslaget på denna punkt.
Jag förordar i enlighet med det sagda att
huvudregeln i mannamånsparagrafen får det innehållet att straffansvar inträder
för gäldenär som, då han är på obestånd, otillbörligt gynnar borgenär genom att
betala skuld som ej är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel
eller överlämna säkerhet som ej var betingad vid skuldens tillkomst eller genom
att vidta annan sådan åtgärd, fömtsatt att åtgärden avsevärt förringar andra
borgenärers rätt.
I ett remissyttrande föreslås en utvidgning av
straffansvaret vid bokföringsbrott. Denna fråga har emellertid helt nyligen
behandlats i den förut nämnda prop. 1975: 104 med förslag till ny bokföringslag
m. m. (s. 198199). Det konstateras där att bokföringslagen får anses
Prop. 1975/76: 82 43
vara
i tillfredsställande utsträckning sanktionerad genom de nuvarande
föreskrifterna i BrB och skattebrottslagen. Jag finner inte skäl till något
ändrat ställningstagande på denna pimkt.
De ändringar i BrB som jag här har förordat bör
träda i kraft den 1 januari 1976.
6 Upprättat
lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i
detta ärende som bilaga 2.
7 Specialmotivering
11 KÄP.
1§
Enligt första styckets gällande lydelse skall en
gäldenär som förstör eller genom gåva eller liknande åtgärd avhänder sig
egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar
sitt obestånd dömas för oredlighet mot borgenärer. Av skäl som har redovisats
i den allmänna motiveringen har stycket kompletterats med en andra mening som
anger att en gäldenär skall dömas för oredlighet mot borgenärer även i det
fallet att han genom sådant förfarande som avses i stycket framkallar fara för
att han skall komma på obestånd.
För
tillämpning av andra meningen fömtsätts att gäldenärens förfarande är av sådant
kvalificerat slag som anges i första meningen, dvs. att det avser förstörande
eller gåva eller annan liknande avhändelse av egendom av betydenhet. Som
exempel på åtgärder som kan jämställas med gåva nämns i tidigare förarbeten bl.
a. försäljning till underpris i benefikt syfte och ingående av förbindelse utan
vederlag eller mot otillräckligt vederlag. Med anledning av vad överåklagaren
i Malmö har anfört vid remissbehandlingen vill jag särskilt framhålla att
otillåten vinstutdelning i strid mot t. ex. aktiebolagslagens regler kan vara
att jämställa med gåva. Lagändringen ökar sålunda möjlighetema att komma till
rätta med olovlig vinstutdelning, som i det av regeringen framlagda förslaget
till ny aktiebolagslag inte har straffbelagts särskilt (jfr prop. 1975:103 s.
572 och 789). Ett annat exempel, som tas upp i departementspromemorian, är
benefik överföring till pensionsstiftelse.
Det bör här imderstrykas att bedömningen om en
åtgärd har framkallat fara för obestånd skall ske med beaktande av gäldenärens
ekonomiska ställning och övriga omständigheter vid tiden för åtgärden i fråga.
För att vara straffbar skall sålunda den aktuella transaktionen med ut-
Prop. 1975/76: 82 44
gångsptmkt
i förhållandena vid denna tidpunkt framstå som ekonomiskt oförsvarlig.
Förutsättningen för att efterföljande omständigheter skall få beaktas är alltså
att de kunde fömtses vid tiden för transaktionen.
För straffbarhet fömtsätts uppsåt som omfattar att
åtgärden framkallar fara för obestånd.
I andra stycket har gjorts en redaktionell ändring
i syfte att anpassa terminologin till ackordslagen (1970: 847). Ändringen, som
innebär att "offentlig ackordsförhandling utan konkurs" byts ut mot
"förhandling om offentligt ackord", överensstämmer med förslag av
lagberedningen i betänkandet Utsökningsrätt XIII (SOU 1974: 55).
3§
I paragrafen har liksom vid 1 § andra stycket
föreslagits en redaktionell ändring betingad av ackordslagen.
4§
Enligt den föreslagna avfattningen av första
stycket skall gäldenär som, då han är på obestånd, otillbörligt gynnar borgenär
genom att betala skuld som inte är förfallen, betala med annat än sedvanliga
betalningsmedel eller överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens
tillkomst eller genom att vidta annan sådan åtgärd dömas för mannamån mot
borgenärer, om åtgärden avsevärt förringar övriga borgenärers rätt.
Departementsförslaget innebär vissa avvikelser i förhållande till
promemorieförslaget.
För att en betalning eller annan åtgärd till förmån
för viss borgenär skall vara straffbar krävs enligt departementsförslaget tUl
en början alt handlingen skall innebära ett otillbörligt gynnande av viss
borgenär. Detta överensstämmer med vad som krävs för att en handling skall
kunna återvinnas enligt 30 § konkurslagen i dess lydelse från den 1 juli 1975.
Vid tolkningen av begreppet "otillbörlig" bör sålunda förarbetena
till detta lagrum kunna tjäna till vägledning (se prop. 1975: 6 s. 204 210). I
överensstämmelse med vad som har framhållits där bör även en under vanliga
förhållanden ordinär åtgärd ibland kunna anses utgöra en straffbar
mannamånshandling, nämligen om situationen var så prekär att den i det
aktuella fallet framstår som ett otillbörligt gynnande. Liksom f. n. är vidare
en fömtsättning för straffbarhet att åtgärden avsevärt förringar övriga
borgenärers rätt.
Som exempel på sådana åtgärder som avses kunna leda
till ansvar för mannamån nämns betalning av skuld som inte är förfallen,
betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel och överlämnande av säkerhet
som inte var betingad vid skuldens tillkomst. Det bör särskilt anmärkas att
genom uttrycket "skuld som ej är förfallen" förutsättningarna för
straffbarhet har gjorts snävare än förutsättningarna för återvinning enligt 35
§ konkurslagen, där det talas om betalning av skuld "i förtid".
Prop.
1975/76: 82 45
Skillnaden
består i att vid tillämpning av 35 § konkurslagen den formella förfallodagen
inte utan vidare är avgörande, medan så blir fallet enligt den föreslagna
lydelsen av mannamånsparagrafen. Angående de skäl som ligger till grund för den
föreslagna avfattningen i denna del får jag hänvisa till den allmänna
motiveringen.
Det bör framhållas att en åtgärd till förmån för
viss borgenär av sådant slag som avses i de valda exemplen inte i alla lägen
behöver anses innebära ett otillbörligt gynnande. Om t. ex. en gäldenär på
begäran av en bank ställer ökad säkerhet för ett lån kan förhållandena i det
särskilda fallet vara sådana att transaktionen inte framstår som otillbörlig,
även om gäldenären rätteligen borde ha valt att försätta sig i konkurs.
Också
en åtgärd som kan jämställas med någon av de särskilt angivna skall kunna leda
till straffansvar, om rekvisiten för mannamån i övrigt är för handen. Genom de
exempel som har valts markeras emellertid att en betalning av förfallen skuld
med vanliga betalningsmedel i princip faller utanför det straffbara området.
Detsamma gäller också annan åtgärd som följer direkt av civilrättsliga regler och
som skulle ha kunnat omedelbart framtvingas på exekutiv väg. Åtgärder av sådant
slag faller sålunda inte under uttrycket "annan åtgärd" enligt
förslaget. Om däremot en gäldenär på obestånd efterger sin rätt till förmån
för en av borgenärema genom att t. ex. utan att civilrättslig skyldighet föreligger
komma överens med denne om tidigare förfallodag för skulden än den
ursprungligen bestämda, kan detta utgöra en straffbar mannamånshandling,
såvida brottsfömtsättningarna i övrigt är för handen.
Med betalning med ovanliga betalningsmedel kan, som
anförts i promemorian, jämställas exempelvis att gäldenären låter borgenären
köpa varor på kredit för att på så sätt bereda honom möjlighet att genom
kvittning få gotlgörelse för en tidigare uppkommen fordran mot gäldenären. Med
överlämnande av säkerhet kan jämställas lösöreköp eller annan rättshandling
som ikläds formen av överlåtelse. Under uttrycket "annan sådan
åtgärd" kan även i övrigt inbegripas fall då en gäldenär företar en med
för tidig eller ovanlig betalning eller överlämnande av ej betingad säkerhet
jämförbar transaktion. Det avgörande blir om det är fråga om en åtgärd till
förmån för viss borgenär som har företagits utan att det har förelegat någon
civilrättslig skyldighet att vidta den över huvud taget eller att göra det i
den form eller vid den tid som skett. Det i förarbetena till gällande
bestämmelser särskilt nämnda fallet att gäldenären kommer överens med en
person av vilken han har köpt varor på kredit om återgång av köpet kan sålunda
liksom fömt vara att hänföra till straffbar mannamån.
För straffansvar krävs f. n. att den aktuella
åtgärden skall ha företagits "då konkurs är förestående" eller, om
gäldenären är köpman, han "enligt god köpmanssed uppenbarligen bort
inställa sina betalningar". Enligt förslaget har dessa tidsrekvisit
utgått. I stället har som en förut-
Prop. 1975/76: 82 46
sättning
för straffbarhet föreskrivits att gäldenären skall ha varit på obestånd.
Förslaget syftar på denna punkt till att förenkla terminologin och att
tydligare än f. n. avgränsa det straffbara området. Någon större saklig
ändring torde förslaget i denna del inte innebära.
5§
Enligt förslaget har av redaktionella skäl andra
stycket flyttats till den nya 8 §.
8§
I paragrafen, som är ny, anges i första stycket att
vårdslöshet mot borgenärer får åtalas endast om åtal fiimes påkallat från
allmän synpunkt. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen. Angående
den närmare innebörden av förslaget får jag vidare hänvisa till
departementspromemorians specialmotivering. Jag ansluter mig till de synpunkter
som där har utvecklats. Jag vill dock särskilt understryka att bedömningen av
om åtal skall väckas eller underlåtas bör ske med beaktande av samfiiga
omständigheter. Det bör sålunda i och för sig inte vara uteslutet att underlåta
åtal även i fall som rör betydande värden, fömtsatt att andra faktorer leder
till den bedömningen att åtal i det särskilda fallet inte framstår som
påkallat från allmän synpunkt.
Andra
stycket motsvarar 5 § andra stycket i gällande lydelse.
8 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslaget till lag om ändring i brottsbalken.
9 Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
1
JUSTITIEDEPARTEMENTEl
P. M. med förslag till vissa ändringar i brottsbalkens
bestämmelser om gäldenärsbrott
Ds Ju 1975:3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom
förordnas i fråga om brottsbalken dels att 11 kap. 1 och 4 §§ skall ha nedan
angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 11 kap. 8 §,
av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 11 KÄP.
] §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan
liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter
sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot
borgenärer till fängelse i högst två år.
Gäldenär, som förstör eller genom
gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och
därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, dömes för
oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla,
om gäldenär genoin sådant förfarande framkallar uppenbar fara för att han skall
komina på obestånd.
Gäldenär, som vid konkurs eller
offentlig ackordsförhandlmg utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed
förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig
uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest
lägges till gmnd för förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma
skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar
oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom
genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller
säkerhet.
Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför
tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock
gäldenär, som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång,
dömes likaledes för oredlighet mot borgenärer.
4 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller
ställer säkerhet för borgenärs fordran eller vidtager annan sådan åtgärd och
därigenom avsevärt förringar övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot
borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om
bokföringsskyldig gäldenär, ehuru han enligt god
Gäldenär som, då han är på obestånd, otillbörligt gynnar
borgenär genom att betala skuld med annat än vanliga betalningsmedel eller i
förtid eller överlämna säkerhet för skuld, vid vars tillkomst säkerhet ej var
betingad, eller genom att vidtaga annan sådan åtgärd, dömes, om åtgärden avsevärt
förringar andra borgenärers
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
köpmanssed uppenbarligen bort rätt, för mannamån mot
borgenä-
inställa sina betalningar, förfar rer tUl fängelse i högst två år. Det-
som nu sagts. samma skall gälla, om gäldenären
vid tiden för åtgärden ej är på obestånd men uppenbar fara
föreligger för att han skall komma på obestånd.
Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller
utlovar betalning eller annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenärer.
8 §
Vårdslöshet mot borgenärer enligt 3 § första stycket må
åtalas av åklagare allenast om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den
4 Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 82
Prop. 1975/76: 82 50
1
Rättshistorisk återblick
I landskapslagarna nämndes skyldighet för gäldenär
att, i fall av brist på tillgångar till borgenärs förnöjande, träda i dennes
tjänst. Gäldenärens arbete kunde då avräknas på skulden. Efter tyskt föredöme
infördes i sådana fall alternativt fängelse för gäldenären såväl på obestämd
tid som i avräknmg på skulden.
Allmänna stadslagen gav hänvisning till ett
verkligt konkursförfarande men öppnade också möjlighet för gäldenären att
träffa överenskommelser med borgenärema. Under 1600-talet ankom det på myndigheterna
att avgöra om egendomsavträde fick ske. Detta förutsatte att obeståndet
föranletts av olycksfall. Om så var fallet, blev gäldenären befriad från
arbetsskyldighet och fängelse samt från vanheder och framtida ansvar för
gälden. Kunde det visas att gäldenären hade vidtagit åtgärder som röjde en
uppenbar avsikt att minska borgenärernas rätt eller att han hade gjort sig
skyldig till lättsinne och vårdslöshet i fråga om deras intressen, saknades
fömtsättning för en tillämpning av dessa undantagsbestämmelser.
Genom kungl. stadga den 26 augusti 1773 avskaffades
arbetstvång och fängelse för oredlig gäldenär. Genom 1818 års konkurslag
upphörde rätten för gäldenär, som genom olycka hade bragts på obestånd, att för
framtiden bli befriad från den skuld som kvarstod efter konkursen. Den sista
skillnaden i civilrättsligt hänseende mellan redlig och oredlig gäldenär
försvann genom 1862 års konkurslag.
Straffrättsliga påföljder för konkursförbrytelser
fanns nämnda eller förutsatta i vissa lagverk av äldre ursprung. Den första
verkliga strafflagstiftningen på området kom emellertid genom 1699 års kungl.
plakat rörande bedrägeri i konkurs, senare kompletterad genom 1730 års förordning
om rymning för gäld. Dessa straffbestämmelser som avsåg upp såtliga brott
fördes över till 1734 års lag (16 kap. 4 och 5 §§ handelsbal-ken). Vårdslöshet
av konkursgäldenär var som begrepp känt för 1734 års lagstiftare och nämndes i
motsats till å ena sidan bedrägeri och å andra sidan oförvållad konkurs. I
konkursförfattningarna intogs vissa föreskrifter om påföljd för sådan
vårdslöshet (häkte, förbud mot att visa sig på börsen eller mot att sköta
allmän syssla), men dessa påföljder var inte av straffrättslig art utan hade
samband med den personalexekution som oredlig konkursgäldenär i allmänhet var
underkastad. Straff för vårdslös gäldenär infördes först med 1818 års
konkurslag. Genom 1862 års konkurslag skapades en ny klass av konkursförbrytelser,
s. k. oredlighet. I 1864 års strafflag upptogs straffbestämmelserna i 23 kap.
under rubriken "om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i
konkurs".
Före 1942 års strafflagsreform gällde nämnda
bestämmelser, reviderade enligt lagar den 14 oktober 1892 och den 13 maj 1921.
Straffbarhe-
Prop. 1975/76: 82 51
ten
avsåg bediägeri emot borgenärer (1 §). Därunder föll bl. a. den som på olika
sätt svikligen förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något av sina
tillgångar, vidare den som uppgett eller vidgått falsk skuld och slutligen den
som fört falska böcker m. m. i handel eller annan rörelse. Oredlighet mot
borgenärer (2 §) avsåg också ett obehörigt minskande av tillgångarna men här
förutsattes inte svek.
En
bestämmelse om vårdslöshet mot borgenärer fanns i 3 §. Den avsåg bl. a. det
fallet att gäldenären till sitt hushåll eller sina personliga utgifter hade
använt eller genom spel, lättsinniga ansvarsförbindelser e. d. förlorat belopp
som inte stått i skäligt förhållande till hans ställning eller tillgångar. För
vårdslöshet straffades vidare den som viss tid före konkurs hade indragit
pengar, borgat varor eller sålt egendom utan att kunna redovisa för detta på
nöjaktigt sätt samt den som inte hade fullgjort bokföringsskyldighet
ordentligt. Vissa åtgärder företagna av en gäldenär i ett läge då han bort inse
att han inte kunde göra rätt för sig utgjorde också vårdslöshet mot borgenärer.
Detta gällde om gäldenären hade sålt egendom till uppenbart underpris eller
gynnat någon borgenär till de övrigas förfång genom betalning, pant eller annan
säkerhet för fordran, som inte var förfallen eller saknade förfallotid och som
gäldenären inte heller hade blivit krävd på. Under samma förutsättning var det
straffbart som vårdslöshet att fortsätta rörelse under upplånande av pengar
eller varor i uppenbar avsikt att fördröja konkursutbrott. Som ett särskilt
brott betraktades rymning för skuld (5 §).
En genomgående fömtsättning för straffbarhet var
att gäldenären hade försatts i konkurs. Härmed jämställdes, utom när det gällde
rymning för skuld, att gäldenären hade fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs. I en särskild bestämmelse (6 §) föreskrevs frihet från
straffansvar för vårdslöshet mot borgenärer då gäldenären inför rätten kunde
styrka att borgenärerna hade fått full betalning.
Enligt
de ursprungliga bestämmelserna i strafflagen kunde oredlighet mot borgenärer,
rymning för skuld och vårdslöshet mot borgenärer åtalas bara av målsägande.
Genom lag den 14 oktober 1892 förvandlades emellertid oredlighet och rymning
till angivelsebrott, och genom lag den 13 maj 1921 lades båda dessa brott under
allmänt åtal utan krav på angivelse av målsägande. Genom sistnämnda lag
förordnades dessutom att vårdslöshet mot borgenärer fick åtalas av åklagare, om
målsägande hade angett brottet till åtal.
2
Gällande bestämmelser
2.1
1942 års strafflagsreform
Nuvarande bestämmelser om gäldenärsbrott kom till
genom 1942 års strafflagsreform som byggde på förslag av straffrättskommittén.
I förarbetena (SOU 1940:20) anförde kommittén bl. a.
Prop. 1975/76: 82 52
Vid övervägande vilka åtgärder som bör
kriminaliseras såsom gäldenärsbrott gives icke i samma utsträckning som beträffande
trolöshetsbrotten ledning av rättsregler tillhörande andra delar av
rättssystemet. Kriminaliseringen av gärningar tillhörande sistnämnda gmpp
innebär till stor del, att förpliktelser som framgå av privaträttsliga regler
ställes under straffsanktion. Det kan icke komma i fråga att på enahanda sätt
generellt bereda straffsanktion åt gäldenärens förpliktelser mot fordringsägare
i allmänhet, ty att stadga straff för betalningsförsummelse såsom sådan är
uteslutet. Kriminaliseringen bör inskränkas till vissa gämingar, som riktar sig
mot borgenärernas intressen genom att minska deras utsikter till betalning.
Enligt straffrättskommitténs vidare överväganden
framstår vissa gärningar, genom vilka gäldenären minskar sina tillgångar eller
ökar sina skulder och därigenom förringar borgenärernas utsikter att erhålla
be-talnmg, som straffvärda. I motsats till den äldre strafflagen fömtsätts
därv-id inte att gäldenären är försatt i konkurs. För ansvar skulle däremot
krävas att gäldenären vidtagit åtgärd som orsakat att han kommit på obestånd,
eller om han redan var på obestånd förvärrat detta. I praktiken skulle
detta inte innebära någon egentlig skillnad. Obestånd torde nämligen sällan
kunna styrkas innan gäldenären blivit försatt i konkurs eller annan exekutiv
förrättning misslyckats.
Vidare fömtsätts enligt kommittén att obeståndet är
till men för de borgenärer som gäldenären hade då handlingen förövades. Ätt det
för straffbarhet sålunda fordras att gärningsmannen redan då gärningen
förövades häftar i skuld hade i förslaget uttryckts genom att han i
brottsbeskrivningarna betecknats som gäldenär.
Om gäldenären inte redan är på obestånd, skall den
ifrågavarande gärningen i och för sig således inte endast i förening med
ytterligare åtgärder av gäldenären framkalla obestånd.
Kommittén underströk vidare att ett sådant
gäldenärsbrott som nu avses skulle anses fullbordat så snart gäldenären genom
sin gärning orsakat eller förvärrat obestånd. Att de borgenärer som fanns vid
tiden för brottet kanske sedermera fick full betalning borde inte frita
gäldenären från ansvar. Det var enligt kommittén uppenbart att en transaktion
kunde vara straffbar som gäldenärsbrott, även om den bringades att återgå med
tillämpning av återvinnmgsreglema.
Efter 1942 års reform togs fem särskilda
gäldenärsbrott upp i 23 kap. strafflagen: oredlighet mot borgenärer (1 §), grov
sådan oredlighet (2 §), vårdslöshet mot borgenärer (3 §), mannamån mot
borgenärer (4 §) och bokföringsbrott (5 §). Samtliga dessa brott föll under
allmänt åtal utan krav på angivelse av målsägande. Ett under remissbehandlingen
av straffrättskommitténs betänkande väckt förslag att låta åtal för några av
gäldenärsbrotten bero på prövning av överordnad åklagare avvisades av
departementschefen, som inte fann tillräckliga skäl föreligga härför.
Prop. 1975/76: 82 53
2.2
Brottsbalken
Bestämmelserna om gäldenärsbrott fördes utan
sakliga ändringar över till 11 kap. brottsbalken (BrB), och bestämmelserna har
inte heller senare ändrats.
I
11 kap. 1 § straffbeläggs oredlighet mot borgenärer. Huvudfallet är att
gäldenären förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig
egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar
sitt obestånd (första stycket). I förarbetena uttalas att förstörande kan äga
mm genom underlåtenhet att tillvarataga egendom och att även åtgärd som
ekonomiskt är att jämställa med förstörelse faller under bestämmelsen, som t.
ex. att någon säljer en värdefull maskin som skrot. Under bestämmelsen faller
också annan rättshandling än gåva, såvida den ekonomiskt är att Jämställa med
en sådan. Exempel härpå utgör försäljning till underpris i benefikt syfte.
Bestämmelsen avser även det fallet att gäldenären ingår en förbindelse utan vederlag
eller mot otillräckligt vederlag. Vidare framhålls i förarbetena att bestämmelsen
träffar vissa fall när en gäldenär avstår från sin rätt, exempelvis vid
likvidation eller bodelning.
Oredlighetsparagrafen riktar sig också mot gäldenär
som vid konkurs eller i liknande sammanhang förtiger tillgång, uppger
obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. För straffbarhet
fömtsätts här att uppgiften inte rättas innan den beedigas eller eljest läggs
till grund för förfarandet. Vidare straffbeläggs som oredlighet att gäldenär i
samband med exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och
på så sätt förhindrar att borgenären får betalning eller säkerhet (andra
stycket). Gäldenär som inför förestående konkurs för bort egendom ur riket för
att hålla den undan konkursen eller som undandrar eller undanhåller
konkursförvaltningen egendom döms slutiigen också för oredlighet (tredje
stycket).
Av allmänna principer följer att det för ansvar för
oredlighet mot borgenärer krävs uppsåt, omfattande alla objektiva rekvisit.
Om sådant brott som avses i 1 § är att anse som
grovt, skall enligt 2 § gärningsmannen dömas för grov oredlighet mot
borgenärer. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gäldenären har beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller
vilseledande bokföring eller om brottet har varit av betydande omfattning.
I 3 § första stycket har straffbelagts att gäldenär
fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta
för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag
eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och
därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd.
För detta brott, vårdslöshet mot borgenärer, fordras att det bakomliggande
förfarandet sker uppsåtligen. Däremot räcker det att gär-
Prop. 1975/76: 82 54
ningsmannen
såvitt gäller framkallandet eller förvärrandet av obeståndet gjort sig skyldig
till grov oaktsamhet. I fråga om gränsen för straffbarheten gäller enligt
straffrättskommittén att "det får ytterst ankomma på en prövning i det
särskilda fallet, huruvida en gäldenär med viss åtgärd överskridit gränsen
till det straffbara området, därvid med ledning av gängse åskådningssätt är att
taga hänsyn till hans tillgångar, hans tidigare skulder och de nya skulder han
ådrager sig genom transaktionen".
För vårdslöshet döms också gäldenär som vid konkurs
eller i liknande sammanhang av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefintlig
skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, om inte uppgiften rättas innan
den beedigas eller eljest läggs fill gmnd för förfarandet (3 § andra stycket).
Till gäldenärsbrotten hör också mannamån mot
borgenärer (4 §) som förutsätter att gäldenär, då konkurs är förestående,
betalar eller ställer säkerhet för borgenärs fordran och därigenom avsevärt
förringar övriga borgenärers rätt. Med att konkurs är förestående likställs för
bokföringsskyldig gäldenär att han enligt god köpmanssed uppenbarligen har
bort inställa sina betalningar. För mannamån mot borgenärer straffas också
gäldenär som i hemlighet lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån för
att främja ackord. Brottsbeskrivningen i fråga om mannamån mot borgenärer
innefattar så till vida en utvidgning i förhållande till den före 1942 års
reform gällande rätten att även betalning av eller ställande av säkerhet för
förfallen skuld kan bestraffas som sådant brott, om betingelserna härför i
övrigt är för handen. I sin motivering för denna utvidgning anförde
straffrättskommittén att gäldenär även genom sådan åtgärd beträffande förfallen
fordran kunde göra sig skyldig till straffvärd illojalitet, i det att övriga
borgenärers utsikter till betalning därigenom minskas. Att göra skillnad i
förevarande avseende mellan förfallen och icke förfallen gäld var enligt
kommittén för övrigt även av den orsaken mindre välgrundat, att det mycket ofta
beträffande mera betydande fordringar träffas sådana anordningar att fordran
förfaller när gäldenären råkar i ekonomiskt trångmål. I 1942 års proposition
(prop. 1942:4 s. 131) anmärkte departementschefen att det genom kravet på
uppsåt och bestämmelsen att gärningen skall avsevärt förringa övriga borgenärers
rätt torde ha uteslutits att lojal skuldbetalning skulle anses straffbar.
Enligt departementschefen syntes det inte heller möjligt att tydligare ange
fömtsättningarna för straffbarhet utan att dessa skärptes på ett sätt som inte
kunde anses ändamålsenligt med hänsyn till behovet att skapa skydd mot illojala
förfaranden av ifrågavarande art.
För bokföringsbrott (5 §) fömtsätts att gäldenären
uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet på sådant sätt
att ställningen och rörelsens gång inte kan i huvudsak bedömas med ledning av
bokföringen. I detta fall har som en särskild förutsättning för åtal före-
Prop. 1975/76: 82 55
skrivits
att gäldenären inom fem år från tiden för brottet har försatts i konkurs, fått
eller erbjudit ackord eller ställt in sina betalningar. I anslutning härtill
har en särskild preskriptionsbestämmelse tagits in i 35 kap. 4 § andra stycket
BrB. Av denna bestämmelse framgår att preskriptionstiden här skall räknas från
den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal eljest tidigast
kunde ske.
Av
de i 11 kap. BrB upptagna brotten har endast det som består i bortförande av
egendom ur riket straffbelagts på försöksstadiet (6 §). I 7 § föreskrivs att
ställföreträdare för gäldenär som begår gäldenärsbrott skall dömas som om han
själv vore gäldenär. I samma lagrum finns också bestämmelser om i vilka fall
borgenär kan dömas för medverkan till mannamån mot borgenärer. Det förutsätts
här för straffbarhet att borgenären har brukat otillbörligt hot eller
otillbörligt löfte eller handlat i hemligt samförstånd med gäldenären.
Straffsatsen
för gäldenärsbrotten är, utom såvitt gäller grov oredlighet, fängelse i högst
två år. För bokföringsbrott kan dock, om brottet är ringa, dömas till böter.
Straffet för grov oredlighet är fängelse lägst sex månader och högst sex år.
2.3
Vissa bestämmelser i konkurslagen
2.3.1
Reglerna om återvinning
Äv bestämmelserna om gäldenärsbrott kan vissa sägas
ha en civilrättslig motsvarighet i reglerna om återvinning till konkursbo.
Dessa finns i 2840 §§ konkurslagen (1921:225). Reglerna är uppbyggda enligt
följande system. I första hand anges i varje paragraf en typ av återvinningsgrundande
transaktion. För varje typ av transaktion uppställs ett tidsrekvisit av
innehåll att den återvinningsbara handlingen måste ha skett inom en viss tid
före konkursansökningen eller under tiden mellan denna och konkursbeslutet.
Längden av dessa frister varierar allt efter den återvinningsgrundade
transaktionens karaktär. Härjämte uppställs i vissa fall ett särskilt krav på
att borgenärerna genom den ifrågavarande transaktionen drabbats av skada och i
en del fall ett krav på särskild insikt hos gäldenärens medkontrahent om
gäldenärens ekonomiska förhållanden eller om att han kommit att gynnas
särskilt i förhållande till övriga borgenärer. I förevarande sammanhang är
särskilt de regler som har meddelats i 28, 29 och 30 §§ av intresse.
I
28 § ges en regel om återvinning av gåva. För rätt till återvinning förutsätts
att gåvan har ett sådant värde att borgenärema har åsamkats märklig skada.
Återvinningsfristen är 180 dagar. Samma rätt till återvinning föreligger vid
köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om avtalet i realiteten huvudsakligen
har egenskap av gåva.
Betalning av skuld som ej var förfallen och
betalning av skuld med ovanliga betalningsmedel kan enligt 29 § bringas att gå
åter, om betal-
Prop. 1975/76: 82 56
ningen
skett inom 60 dagar före konkursansökningen. Har gäldenären inom denna frist
lämnat pant för skuld vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, kan
pantsättningen återvinnas. Har borgenär under den angivna tiden sökt
inteckning av skuldebrev för fordran vid vars tillkomst sådan säkerhet ej
betingats, är borgenären skyldig att avstå från sin in-tecli:ningsrätt.
Borgenären kan enligt 29 § undgå återvinning genom att visa att han, när
betalningen eller panten mottogs eUer inteckningen söktes, saknade skälig
anledning anta att gäldenären avsåg att gynna honom framför övriga borgenärer.
Sådan bevisning är dock utan betydelse, om borgenären hade skälig anledning
anta att gäldenären var på obestånd eller hade kännedom om konkursansökningen.
Betalning av förfallen skuld och överlämnande av
pant för skuld, vid vars tillkomst sådan säkerhet avtalats men inte
överlämnats, kan enligt 30 § återvinnas, om åtgärden vidtagits inom 30 dagar
före konkursansökningen och det visas att borgenären vid mottagandet hade
skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller kännedom om
kon-kursansökningen. Från bestämmelsema om återviiming av betalning gör 36 §
vissa undantag i fråga om växel och check.
Även bestämmelsema i 3234 §§ bör beröras i detta
sammanhang. I 32 § föreskrivs att om gäldenären i andra fall än som anges i 28
och 29 §§ inom 60 dagar före konkursansökningen har ingått avtal till skada för
borgenärerna, detta kan bringas att gå åter under förutsättning att den med
vilken avtalet ingicks hade skälig anledning anta att gäldenären var på
obestånd eller kännedom om konkursansökningen. Återgång skall emellertid inte
ske, om den andre visar att han varken insåg eller bort inse att avtalet skulle
vara till förfång för borgenärerna. I 33 § finns särskilda regler om
återviiming av bodelning samt av avtal m. m. vid dödsbos konkurs. Dessutom
gäller enligt detta lagrum att tidigare angivna frister förlängs till ett år
när det gäller återvinning från gäldenärens make. I 34 § finns en i
förhållande till bl. a. 28, 29, 32 och 33 §§ subsidiär återvinningsbestämmelse.
För återvinning förutsätts, att gäldenären ingått avtal varav kommit skada för
borgenärerna, att det var gäldenärens avsikt att åstadkomma sådan skada och
att medkontrahenten hade kännedom om gäldenärens avsikt. I fråga om avtal med
gäldenärens make gäller ingen särskild återvinningsfrist, men i andra fall är
fristen fem år från avtalet.
2.5.2
Anmälningsskyldighet vid misstanke om gäldenärsbrott
Enligt 55 § konkurslagen skall konkursförvaltaren
så snart del kan ske upprätta en skriffiig berättelse om konkursboets tillstånd
och om orsakerna till gäldenärens obestånd i den mån dessa kan utrönas. I
denna berättelse skall också anmärkas om det finns skälig anledning till antagande
att gäldenären har gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina
borgenärer. Om det finns anledning till sådant antagande, skall
Prop.
1975/76: 82 57
grunden härför anges. Uppges det i berättelsen att det
finns skäl att misstänka gäldenärsbrott, är konkursdomaren skyldig att lämna
underrättelse om saken till allmän åklagare (218 § konkurslagen).
De nu redovisade bestämmelsema
gäller bara ordinära konkurser. I sådana konkurser där det bedömts att
gäldenärens bo inte räcker till för betalning av konkurskostnadema (s. k.
fattigkonkurs enligt 185 eller 186 § konkurslagen) finns ingen
konkursförvaltare, och någon motsvarande anmälningsskyldighet vid fall av
misstanke om gäldenärsbrott har därför inte kunnat föreskrivas.
2.4 Åklagarinstruktionen
I den åklagarinstmktion (1964: 739)
som gällde fram till årsskiftet 19741975 föreskrevs att länsåklagare skulle
fullgöra åklagaruppgiften i mål där denna uppgift var särskilt krävande eller
av annat skäl borde fullgöras av statsåklagare. Om det förekom anledning att
åklagaruppgiften i visst mål hos distriktsåklagare borde fullgöras av
länsåklagare, skulle distriktsåklagaren underställa länsåklagarmyndigheten
frågan vem som skulle handlägga målet. Om inte riksåklagaren förordnat annorlunda,
skulle sådan underställning alltid ske bl. a. när det gällde brott som avses i
11 kap. BrB. Åklagaruppgiften vid gäldenärsbrott med undantag av
bokföringsbrott som brukat överlämnas åt distriktsåklagare har också
regelmässigt fullgjorts av länsåklagare, när målet inte hört till
åklagarmyndighet i någon av de tre största kommunerna.
I den fr. o. m. den 1 januari 1975
gällande nya åklagarinstruktionen (1974: 910) har den särskilda uppräkningen av
brott som kräver obligatorisk underställning hos länsåklagare slopats. I 20 § finns
en allmän bestämmelse om att länsåklagare skall fullgöra åklagaruppgiften i
mål där denna uppgift är särskilt krävande eller av annat skäl bör fullgöras av
statsåklagare. Från denna bestämmelse får riksåklagaren förordna om undantag i
den mån särskilda skäl föreligger. När det gäller åklagarmyndigheterna i de
tre största städerna föreskrivs i 30 § att chefsåklagare bör handlägga de mål
där åklagaruppgiften är särskilt krävande eller av annat skäl bör fullgöras av
chefsåklagaren.
3 Vissa ändringsförslag m. m.
Vid remissbehandlingen av förslaget
till BrB framställdes i fråga om gäldenärsbrotten erinran endast beträffande
mannamån mot borgenärer. Invändningar mot utformningen av rekvisiten för detta
brott kom från Sveriges advokatsamfund som gav uttryck åt den uppfattningen,
att
1 Jfr beträffande fattigkonkurs Lithner i Företagsekonomi
1968 s. 268269, NTfK 1970 s. 5960 och TSA 1971 s. 273 ff samt Cavallin i SvJT
1970 s. 573 ft.
Prop. 1975/76: 82 58
stadgandet
i gällande rätt erhållit en alltför vid utformning. Om gäldenärens gärning
inte består i annat än att han med vanliga betalningsmedel betalt förfallen
skuld, synes det inte rimligt att han skall kunna fällas till ansvar. I
förhållande till borgenären är han civilrättsligt skyldig att betala. Det är
obilligt att fordra att gäldenären imder hot om straff vid eventuell
felbedömning skall vara pliktig att träffa det rätta avgörandet i den stundom
mycket tveksamma frågan huruvida konkurs kan anses "förestående"
eller, såvitt angår köpmän, han "bör" inställa sina betalningar.
Mången gång händer det att gäldenären genom att i en dylik situation betala en
förfallen gäld kan vinna en tidsfrist, som gör det möjligt för honom att klara
upp sina affärer så att ingen borgenär drabbas av förlust. Det är visserligen
sant att det, om konkurs i allt fall inte kan undvikas, hade varit bättre att
betalning inte erlagts, men konkurslagens återvinningsregler synes här utgöra
det naturliga korrektivet. Speciellt egendomligt ter det sig att gäldenären
inte ens skall kunna utan risk för straff betala sin skuld, när han genom dom
förpliktats att betala. Om borgenären därefter begär utmätning och gäldenären
låter förfarandet ha sin gång med påföljd att borgenären genom utmätningen
erhåller betalning för sin fordran, kan gäldenären inte fällas till ansvar,
men om han i denna situation i stället erlägger betalning, kan straffstadgandet
bli tillämpligt. Ett skäl mot det vidsträckta straffansvaret för mannamån
ligger vidare i att hot om åtal för sådant brott lätt kan begagnas för att
förmå gäldenärens anhöriga att betala hans skulder. Erfarenheten ger inte
belägg för att straffhotet skulle i nämnvärd mån förmå beträngda gäldenärer att
inrätta sitt handlande efter de riktlinjer som strafflagstiftaren funnit
önskvärda; strafflagen har i själva verket en ganska begränsad förmåga att
påverka gäldenärer i detta hänseende. Samfundet hemställde på anförda skäl om
en inskränkning av paragrafens tillämplighets-oinråde. Skulle det anses möta
alltför stora betänkligheter att låta betalning av förfallen gäld under alla
omständigheter falla utanför det straffbara området, synes andra möjligheter
att begränsa stadgandets räckvidd böra undersökas. Måhända kunde en lämplig
begränsning ernås genom att i subjektivt avseende uppställa krav på avsikt att
skada övriga borgenärer.
Departementschefen ansåg, i likhet med
advokatsamfundet, att bestämmelsen om mannamån mot borgenärer inte var fullt
tillfredsställande avfattad men förldarade sig med hänsyn till ämnets
invecklade beskaffenhet inte beredd att framlägga något ändringsförslag utan
närmare utredning (prop. 1962: 10 s. B 208). Bestämmelsen togs därför upp i
BrB i överensstämmelse med den förut gällande lydelsen.
Synpunkter av samma slag som advokatsamfundets har
i den juridiska debatten framförts bl. a. av professor Hans Thornstedt i
uppsatsen Kriminalisering och avkriminalisering (Festskrift för Ivar Agge,
1970, s. 385). Enligt Thornstedt kan det ifrågasättas om mannamån mot borge-
Prop.
1975/76: 82 r 59
närer över huvud taget behöver vara straffbart. Med ett
visst fog kan man nämligen begära av borgenärer att de själva håller sig
orienterade om sma gäldenärers ekonomiska ställning och att de genom konkursansökan
med därmed följande rätt till återvinning själva förhindrar eller oskadliggör
mannamånshandlingar.
Även beträffande vårdslöshet mot borgenärer har i skilda
sammanhang gjorts gällande att en ändring av nuvarande bestämmelser bör komma
till stånd. Från flera håll har föreslagits avkriminalisering av brott av denna
typ. Ett förslag i sådan riktning har framställts av riksåklagaren (Nordisk
tidskrift for Kriminalvidenskab 1970 s. 213). Riksåklagaren framhåller att
klart oredliga förfaranden som skadar borgenärernas intressen genom att minska
deras utsikter till betalning bör vara straffbara också i fortsättningen. Men
det är inte lika givet att man bör straffa en företagare för att han av
oaktsamhet fortsätter en förlustbringande rörelse under utnyttjande av den
möjlighet att få ytterligare kredit som han har därför att han driver en
rörelse. Förfarandet ter sig ofta som föga straffvärt. Det kan t. ex. förhålla
sig så att företagaren har hållit sin rörelse i gång av omtanke om sina
anställda. Mot önskvärdheten av att förebygga vårdslöshet mot borgenärer bör
också vägas den belastning som beivrandet av detta slags brottslighet innebär
för det allmänna. För utredning av gäldenärsbrott behövs särskilt kvalificerad
polispersonal. Det råder brist på sådan personal och utredningarna är i sig
tidskrävande. Målen handläggs därför regelmässigt avsevärd tid efter den
brottsliga gärningen, inte sällan i närheten av preskriplionsgränsen. Detta
förhållande är ägnat alt minska den kriminalpolitiska effekten av lagföringen.
Genom att slopa kriminaliseringen av vårdslöshet mot borgenärer skulle man
enligt riksåklagaren frigöra betydande utredningsresurser. Dessa skulle i
stället kunna sättas in i kampen mot de grövre formerna av förmögenhetsbrott.
Hit hör också skattebrotten. Synpunkter av liknande art har framförts av
Thornstedt (ovannämnda uppsats s. 384; jfr också brottsförebyggande rådets
rapport 1974; 1 bil. 5 s. 4) och av Kälebo i tidskriften Svensk Polis (nr
3/1972 s. 22).i
Frågan om gäldenärsbrotten har tagits upp även av 1968 års
brotl-målsutredning (Ju 1969: 54) i en skrivelse den 24 augusti 1972 till chefen
för justitiedepartementet.. Enligt brottmålsutredningen är det synnerligen
angeläget att kriminaliseringens omfattning vid gäldenärsbrott tas upp till
förnyad prövning. Just beträffande dessa brott finns det enligt utredningens
mening särskild anledning att ifrågasätta om rättsväsendets insatser i dag kan
anses rimliga när det gäller att tillgodose intresset av att motarbeta vårdslösa
ekonomiska förehavanden från gäldenärers sida. Det är inte givet att straffhot
här i första hand skall använ-
1 Jfr å andra sidan Lithner i Tidskrift för Sveriges
advokatsamfund 1971 s. 278, Söderberg i Svensk Polis nr 4/1972 s. 1819 och
Bomgren i Svensk Juristtidning 1972 s. 207.
Prop.
1975/76: 82 60
das som påtryckningsmedel och det är än mindre klart att
straffhotet skall vara så långtgående som nu är fallet. Utredningen uppställer
i detta sammanhang frågan om inte borgenärerna i större utsträckning än f. n.
bör visa aktsamhet vid beviljande av krediter och i mindre utsträckning kuima
förlita sig på rättsväsendets stöd om gäldenären brister i ansvar.
Brottskommissionen framhåller i
betänkandet Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna
ordningen (Ds Ju 1973: 5) det angelägna i att man påskyndar det pågående
utredningsarbetet beträffande möjlighetema att underlåta åtal och
förundersökning då krimmalpolitiska eller processekonomiska skäl föranleder
detta. Kommissionen anser också att från samma utgångspunkter en översyn bör
ske av gäldenärsbrotten eller utredningsförfarandet beträffande dessa brott.
I en skrivelse den 13 juni 1973
fill chefen för justitiedepartementet har liksåklagaren (RÅ) hemställt om
lagändring ill kap. BrB. I skrivelsen upplyser RÅ att vid de av honom
företagna inspektionerna hos länsåklagarna balanserna till stor del har
befuimits utgöras av ärenden som gäller misstanke om gäldenärsbrott. I
skrivelsen anförs vidare.
Oftast avser utredningen endast att
klarlägga humvida den misstänkte gjort sig skyldig till vårdslöshet mot
borgenärer. Utredningen härom kräver liksom vid annan brottslighet
enligt 11 kap. brottsbalken särskilt kvalificerad polispersonal. Det råder
brist på sådan personal och utredningarna är dessutom i sig tidsödande. Det är
inte blott från det allmännas aspekt som det är en olägenhet att kvalificerad
och dyrbar arbetskraft binds vid dessa utredningar; även ur den enskildes
synvinkel måste lagföringen ofta framstå som omotiverad. På grund av
tidsutdräk-ten handläggs målet ofta lång tid efter det att gärningen begåtts,
inte sällan i närheten av preskriptionstiden. Detta förhållande är ägnat att
minska den kriminalpolitiska effekten av lagföringen. Den tilltalades
förfarande ter sig i många fall inte särskilt straffvärt. Det kan t. ex. röra
sig om en företagare som fortsatt att driva sin rörelse av omtanke om sina
anställda. Påföljden synes i regel bli villkorlig dom.
Det är givet att det allmänna bör
ingripa mot klart oredliga förfaranden som syftar till att skada borgenärers
rätt. Det är å andra sidan angeläget att de kriminalpolitiska insatsema styrs
dit där de bäst behövs. Som jag i skilda sammanhang framhållit och som även
understrukiis av brottskommissionen i dess betänkande (Ds Ju 1973:5 s. 39) är
det påkallat med en översyn av gäldenärsbrotten. En sådan översyn blir med nödvändighet
ganska tidsödande. Med hänsyn till att de mest kvalificerade åklagarna och
kriminalpoliserna nödgas tillsätta en väsentlig del av sin arbetstid för
utredningen om vårdslöshet mot borgenärer till men för andra och från
kriminalpolitisk synpunkt viktigare uppgifter finner jag det angeläget att
åtgärder vidtas redan nu i avvaktan på en allmän översyn av gäldenärsbrotten.
Detla synes mig kunna ske genom en partiell avkriminalisering i form av
särskild åtalsprövning efter mönster av ett flertal andra bestämmelser i
brottsbalken. Med stöd av en regel om åtalsprövning kan åklagaren på grundval
av ett begränsat utredningsmaterial bedöma om det finns skäl att inleda
förundersökning i fallet. Vid
Prop.
1975/76: 82 61
ifrågasatt vårdslöshet mot borgenärer ger det från början
tillgängliga materialet i allmänhet tillräckligt underlag för en sådan
bedömning. Genom den sålunda föreslagna reformen synes man kunna i görligaste
mån eliminera de olägenheter som är förbundna med utredningen och lagföringen
av brottet vårdslöshet mot borgenärer. Prövningen bör ankomma på statsåklagare.
Under åberopande av det anförda
hemställer RÅ att det i 11 kap. BrB införs den bestämmelsen beträffande
vårdslöshet mot borgenärer att brottet skall åtalas endast om åklagare finner
det påkallat ur allmän synpunkt.
Nyligen har frågan om
gäldenärsbrotten tagits upp också av konkurslagskommittén (Ju 1971: 06) i
betänkandet Förenklad konkurs (SOU 1974: 6). Där framhålls att det i sådana
fall ofta uppkommer betydande utrednings- och bevissvårigheter. Polisen har
inte alltid tillräckliga resurser för de komplicerade och tidskrävande
undersökningar som måste göras i samband med gäldenärsbrott. Inte sällan behövs
ekonomisk och affärsjuridisk expertis. Å andra sidan kan enligt kommittén skäl
anföras för avkriminalisering av vissa föga straffvärda förfaranden som f. n.
faller under gäldenärsbrotten.
Hithörande frågor har senast tagits
upp i en studie över gäldenärs-brottsligheten som utförts av
universitetslektorn Gösta Kedner. Studien har gjorts på uppdrag av rådet för
mindre och medelstora företag vid statens industriverk och ingår i en rapport
kallad Konkursföretagets förvaltning och ekonomi (industriverkets skriftserie
SIND 3: 1974). Kedner har efter en undersökning av ett stort antal
företagskonkurser som avslutats år 1970 dragit vissa preliminära slutsatser. I
studien anges sålunda att det nuvarande rapportsystemet ger åklagarna
otillräcklig information om misstänkta gäldenärsbrott. En ökad effektivitet i
uppdagandet av denna brottstyp är angelägen ur allmänpreventiv synpunkt.
Konkurslagen bör föreskriva rapportskyldighet också vid fattigkonkurser.
Anmärkning om misstänkt gäldenärsbrottslighet måste grundas på en sakkvmnig
granskning av omständigheterna kring fattigkonkurserna. Samtliga gäldenärsbrott
således även bokföringsbrott bör vara åtalbara under ett företags
verksamhetstid. Det nuvarande rapportsystemet konkursdomare åklagare bör i
allt väsentligt behållas men göras smidigare och effektivare.
Underhandsmeddelanden till åklagare om misstänkt brottslighet bör bli en normal
rutin. Åklagarmyndigheterna bör åläggas att eftergranska både ordinära
konkurser och fattigkonkurser. Vid länsåklagarmyndighetema bör finnas en
särskild avdelning som handlägger gäldenärsbrott.
1 Se vidare s. 7071.
Prop. 1975/76: 82 62
4
Förslag till ändringar i konkurslagen
4.1.
Reglema om återvinning
I en proposition den 16 januari 1975 (prop. 1975:
6) har lagts fram förslag till vissa ändringar i konkurslagen som främst berör
den materiella konkursrätten, dvs. frågor om fömtsättningarna för konkurs, gäldenärens
förlust av rådigheten över sin egendom samt återvinning till konkursbo men även
förfarandet i inledningsskedet av konkurs. Förslaget bygger på lagberedningens
delbetänkande Utsökningsrätt X
(SOU 1970: 75).
I fråga om återvinning innefattar förslaget
genomgripande ändringar av nuvarande regelsystem i konkurslagen. Förslaget
innebär i denna del att reglernas tillämpningsområde vidgas avsevärt.
Utvidgningen åstadkoms på flera sätt. Återvinningsfristerna förlängs
betydligt, bl. a. i fråga om benefika transaktioner och transaktioner tUl
förmån för närstående. Den krets av närstående som träffas av
återvinningsreglema vidgas. Vidare föreslås ändringar av bevisbördereglerna.
Återvinning skall i de flesta fall inte längre vara beroende av att det visas
att gäldenärens medkontrahent haft insikt om gäldenärens ekonomiska ställning
eller om att han gynnats framför andra borgenärer. A andra sidan föreslås också
en möjlighet till jämkning i vissa fall när synnerliga skäl föreligger. Redogörelsen
i det följande för vissa av de föreslagna bestämmelserna begränsas till vad
som närmast har intresse vid ett övervägande av kriminaliseringens omfattning
i fråga om gäldenärsbrotten, främst straffbestämmelsen beträffande mannamån
mot borgenärer.
Reglema om återvinning inleds enligt förslaget med
en bestämmelse enligt vilken möjlighet tUl återvinning utesluts i två fall (28
§). Det ena fallet avser betalning av skatt eller allmän avgift som avses i 1 §
lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., om fordringen
varit förfallen till betalning. Det andra gäller betalning av eller förmånsrätt
för underhållsbidrag enligt giftermåls- eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet
varit förfallet till betalning och den underhållsberät-tigade inte gynnats på
ett otillbörligt sätt.
Ed allmän regel om återvinning av otillbörliga
rättshandlingar finns i 30 § enligt förslaget. Det föreskrivs där att
rättshandling, varigenom på otillbörligt sätt viss borgenär gynnats framför
andra eller gäldenärens egendom undandragits borgenärema eller hans skulder
ökats, går åter, om gäldenären var eller genom sitt förfarande blev insolvent
sairit den andre kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens och de
omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Ägde rättshandlingen
rum mer än fem år före fristdagen dvs. i allmänhet dagen för konkursansökan
går den åter endast om den företagits gentemot gäldenären närstående.
Prop.
1975/76: 82 63
Gåva och därmed jämställda rättshandlingar går
enligt 31 § åter om rättshandlingen har fullbordats senare än sex månader före
fristdagen. Har gåvan fullbordats senare än ett år eller, när den skett till
närstående, två år före fristdagen, går den också åter, om det inte visas att
gäldenären varken var eller genom gåvan blev insolvent.
I 35 § enligt förslaget behandlas betalning av
skuld. Sådan betalning skall, om den skett senare än tre månader före
fristdagen, gå åter i tre fall, nämligen om den har gjorts med annat än
sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat
gäldenärens ekonomiska ställning. För att återvinning skall äga rum förutsätts
i samtliga fall att betalningen inte med hänsyn till omständigheterna kan anses
som ordinär. Liksom enligt gällande lag finns en specialbestämmelse som gäller
betalning för växel eller check (36 §). För överlämnande av säkerhet blir
återvinningsfristen enligt förslaget tre månader (37 §). För att återvinning
skall äga rum förutsätts att säkerheten inte var betingad vid skuldens
tillkomst eller att överlämnandet inte har skett utan dröjsmål efter denna
fidpunkt. Också när det gäller betalning av skuld och lämnande av säkerhet
föreslås längre återvinningsfrister för det fallet att rättshandlingen har
företagits gentemot närstående.
4.2
Förenklat konkursförfarande
Konkurslagskommittén har i sht förut nämnda
betänkande (SOU 1974: 6) lagt fram förslag om ett nytt summariskt
konkursförfarande för små och enkla konkurser. Förfarandet, kallat förenklad
konkurs, avses träda i stället för de nuvarande fattigkonkursema och vissa av
de konkurser som enligt gällande lag skall handläggas i ordinär form. I förenklade
konkurser skall förvaltare regelmässigt utses. Av intresse i förevarande
sammanhang är särskilt att kommittén föreslår att förvaltaren också när det
gäller förenklade konkurser skall skriftligen göra anmärkning hos
konkursdomaren, om det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort
sig skyldig fill brott mot sina borgenärer. Uppger förvaltaren att det finns
anledning till sådant antagande, skall konkursdomaren underrätta allmän
åklagare (185 a § 2 tredje stycket och 218 § konkurslagen enligt kommitténs
förslag). I sin motivering till förslaget i denna del framhåller kommittén att
den omständigheten att konkursen handläggs i förenklad form inte hindrar att
eventuell bakomliggande brottslighet kan vara av allvarlig beskaffenhet och att
en ökning av upptäcktsrisken får även brottsförebyggande effekt. Kommitténs
förslag innebär vidare bl. a. att både förvaltare och borgenär skall kunna
föra talan om återvinning i samband med förenklad konkurs. Betänkandet
övervägs f. n. i justitiedepartementet.
64
5
Vissa uppgifter om utländsk rätt
5.1
Danmark
Enligt 283 § i den danska borgerliga straffeloven
är "skyldnersvig" straffbelagt. Som allmän brottsförutsättning gäller
här att det straffbara handlandet skall syfta till att bereda gärningsmannen
eller annan obehörig vinning. För skyldnersvig straffas under angivna
förutsättning bl. a. gäldenär som, efter det att han har försatts i konkurs
eller förhandling om tvångsackord har inletts, företar handling som medför att
boets egendom inte kommer borgenärerna till godo. Vissa förfaranden som syftar
till att undanhålla borgenärerna eller någon av dessa egendom straffas som
skyldnersvig, även oin inte konkurs eller tvångsackord pågår vid tiden för
handlingen. Det förutsätts här att gäldenären döljer egendom eller undandrar
den genom falska förespeglingar, skenhandling, betydande gåvor,
oproportionerlig förbrukning, försäljning till underpris, betalning av eller
ställande av säkerhet för skuld som inte är förfallen eller på annat liknande
sätt. Straffet är i normalfallet fängelse i högst ett år och sex månader. För
vissa förfaranden av mannamånskaraktär kan straffet sättas ned till haefte som
i princip kan utdömas på viss tid mellan sju dagar och sex månader. För grovt
brott kan dömas till fängelse upp till åtta år. Anses brottet mindre straffvärt
med hänsyn till omständighetema vid dess förövande eller till att det har varit
fråga om endast mindre värden eller av annan gmnd, gäller generellt att straffet
kan sättas ned till böter eller haefte. Är omständigheterna särskilt
förmildrande, kan påföljden bortfalla.
Straffbestämmelser finns också för vissa
förfaranden i gäldenärsför-hållanden som inte syftar till att bereda
gärningsmannen eller annan obehörig vinning. Den som genom att förstöra, skada
eller undanskaffa sina tillgångar undanhåller borgenärema eller någon av dessa
egendom kan sålunda dömas till straff. För detta brott är stadgat böter, haefte
eller fängelse i högst ett år (292 §). Till fängelse i högst ett år, haefte
eller, under förmildrande omständigheter, böter kan vidare gäldenär dömas som,
i ett läge då han inser eller borde inse att han inte kan förnöja sina
fordringsägare, avsevärt försämrar sin förmögenhetsställning genom att stifta
ny gäld eller genom att betala eller ställa säkerhet för förfallen skuld till
betydande belopp. Samma straff ådöms gäldenär som avsevärt förringar
borgenärernas möjlighet att få betalning genom slösaktigt levnadssätt, spel,
äventyrligt företag, som står i missförhållande till hans förmögenhet, eller
genom höggradigt oordnad affärsrörelse eller annat lättsinnigt beteende samt
gäldenär som lämnar oriktiga uppgifter i samband med konkurs eller liknande
förfarande (300 §).
För samfiiga nu angivna gämingar gäller att om
brottet inte har kränkt särskild säkerhetsrätt till egendom, åtal får ske bara
när rnålsä-
Prop. 1975/76: 82 65
gande
begär det eller utmätningsförsök har misslyckats, konkursförfarande eller
tvångsackord inletts eller konkursansökan avslagits för att tillgångarna inte
räcker till för konkurskostnadernas betalning.
I
den danska strafflagen finns inte någon direkt motsvarighet till den svenska
bestämmelsen om straff för gäldenär som fortsätter rörelse under förbrukande
av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen och därigenom
framkallar eller förvärrar obestånd. Däremot finns i 301 § en straffbestämmelse
som avser det fallet att någon uppsåtiigen eller av oaktsamhet underlåter att
fullgöra en honom åvilande skyldighet att begära sig själv eller en juridisk
person som han företräder i konkurs. Straffet är böter eller haefte i högst
tre månader. Den danska konkurslagskommittén har i betänkandet Konkurs og
tvangsakkord (1971 nr 606) föreslagit att denna bestämmelse skall upphävas.
För bokföringsbrott är straffet böter eller haefte
(302 §). Dessutom finns en särskild straffbestämmelse i bokföringslagen.
I detta sammanhang bör anmärkas att folketinget år
1974 har förelagts ett lagförslag som syftar till att erbjuda ökade
möjligheter att bekämpa skadlig ekonomisk verksamhet. Förslaget innebär bl. a.
en utvidgning av rekvisiten för ocker samt införande av straff för vissa bedrägeri-
eller ockerliknande förfaranden. Gäldenärsbrotten berörs inte av förslaget.
5.2
Norge
I den norska borgerliga straffeloven finns
bestämmelser om förbrytelser i gäldsförhållanden i 27 kap. Bestämmelserna fick
sin nuvarande utformning år 1951. Vissa nyligen framlagda ändringsförslag
övervägs f.n. i det norska justitiedepartementet. Förslagen har lagts fram dels
av den norska konkurslagskommittén i betänkandet Gjeldsforhandling og konkurs
(NOU 1972:20), dels i en departementspromemoria från november 1974 om
straffrättsliga åtgärder mot vissa former av ekonomisk kriminalitet.
De allvarligaste av gäldenärsbrotten straffbeläggs
i 281 §. Hit hör fall då en gäldenär under konkurs eller i liknande sammanhang
genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt försöker undandra borgenärerna
egendom eller uppger eller vidgår falsk skuld och vidare fall då gäldenär,
trots att han inte kan förnöja sina borgenärer, försöker undandra egendom
genom gåva, försäljning till underpris, förstörelse eller på annat liknande
sätt. Straffet är fängelse i högst tre år eller, om brottet är grovt, högst
fern år. Med böter eller fängelse i högst tre år straffas den som försöker
undanhålla egendom genom oriktiga uppgifter eller liknande vid utmätning (282
§). Om gärning som avses i 281 eller 282 § begåtts av grov oaktsamhet är
straffet böter eller fängelse i högst sex månader (283 §).
5
Riksdager. 1975176. 1 saml. Nr 82
Prop. 1975/76: 82 66
En bestämmelse motsvarande den svenska
mannamånsparagrafen finns i 284 §. Där stadgas straff för gäldenär som ger någon
av sina borgenärer betalning eller säkerhet eller underlåter att hindra borgenären
från att få sådan gotlgörelse, trots att han "b0r innse" att han inte
kommer att kunna förnöja alla sina fordringsägare och att utsikten för dem att
få täckning för sina fordringar förringas avsevärt. Straffet är fängelse i
högst två år. Enligt departementspromemorian övervägs f. n. inom det norska
justitiedepartementet att lägga fram ett ändringsförslag som går ut på att
orden "b0r innse" i förtydligande syfte ändras till "fo:rstod
eller burde förstå".
Fängelse i högst två år är enligt 285 § stadgat
också för den som genom spel, annat äventyrligt företag, slösaktigt
levnadssätt, höggradigt oordnad affärsrörelse m.m. försämrar sin
förmögenhetsställning till skada för borgenärerna samt under vissa
förutsättningar för den som tar ut pengar ur rörelse åt sig själv eller annan
så att dess ställning försämras.
Den norska konkurslagskommittén har lagt fram ett
förslag till en ny besi;ämmelse, 283 a §, som syftar till en viss utvidgning av
straffbarheten. Enligt förslaget skall det i två särskilda situationer vara
straffbart för en gäldenär, som bör inse att han inte kommer att kunna gotlgöra
alla sina borgenärer, att underlåta att begära sig i konkurs eller ansöka om
ackordsförhandling. Den ena av de avsedda situationerna är när gäldenären bör
inse att rättshandlingar eller exekutiva åtgärder, som innebär att
borgenärernas utsikter att få betalning förringas avsevärt, inte kommer att
kunna undvikas till följd av underlåtelsen. Den andra situationen är när en
rörelse som gäldenären bedriver uppenbart går med förlust och gäldenären bör
inse att borgenärerna inte kommer att kunna gottgöras inom rimlig tid. Inte
heller i norsk rätt finns nämligen f.n. någon motsvarighet till den svenska
straffbestämmelse som riktar sig mot gäldenär som fortsätter rörelse under
förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen och
därigenom framkallar eller förvärrar obestånd. Enligt det norska förslaget
skall straffbarhet dock inte inträda om gäldenären har handlat i samförstånd
med fordringsägare som både med hänsyn till fordringsbelopp och till antal representerar
en väsentlig del av borgenärsintressena.
Det bör vidare anmärkas att departementspromemorian
tar upp tanken att ersätta reglema i 284 och 285 §§ med en allmän bestämmelse
om straff för den som till skada för borgenärerna företar oförsvarliga eller
starkt riskbetonade ekonomiska dispositioner. Något förslag i denna riktning
läggs dock inte fram.
En bestämmelse om straff för bokföringsbrott finns
i 286 §. Straffet är vid grov oaktsamhet böter eller fängelse i högst ett år.
Om gäldenären har använt falsk bokföring, förstört sina räkenskaper eller gjort
dem oanvändbara eller förfarit på liknande sätt är straffet fängelse i högst
tre år.
Prop. 1975/76: 82 67
De brott som avses i 281285 §§ får f.n. åtalas av
åklagare bara om målsägande begär det eller konkursförfarande eller
ackordsförhandling har inletts eller konkurs har vägrats på den gmnd att
tillgångarna är otillräckliga. Enligt departementspromemorian övervägs
emellertid att göra det möjligt att väcka åtal enligt dessa paragrafer också
när det i aimat fall är påkallat från allmän synpunkt. Bokföringsbrott får
åtalas om gäldenären har försatts i konkurs eller inlett ackordsförhandling, om
konkurs har vägrats på gmnd av att tillgångama är otillräckliga eller om det på
annat sätt styrks att gäldenären inte kan tillfredsställa samtliga borgenärer.
5.3
Finland
I den finska strafflagen finns i 39 kap. 14 §§
bestämmelser om bankruttbrott som ungefärligen motsvarar de svenska
bestämmelser som gällde före 1942 års strafflagsreform. I 13 §§ finns
straffbestämmelser som riktar sig mot bedräglig gäldenär, oredlig gäldenär och
vårdslös eller lättsmnig gäldenär. I samtliga fall förutsätts för straffbarhet
att gäldenären har försatts i konkurs. Vidare finns i 4 § en bestämmelse om
straff för rymning för skuld. En särskild straffbestämmelse för bokföringsbrott
finns i bokföringslagen (38 §).
Som allmän förutsättning för att någon skall kunna
straffas som bedräglig gäldenär gäller att handlingen skall ha företagits i
avsikt att bereda gäldenären själv eller annan obehörig vinning.
Straffbestämmelsen riktar sig bl.a. mot den som på olika sätt undandrar,
förtiger eller undanskaffar egendom som borgenärerna skulle ha haft rätt till,
vidare den som uppger eller vidgår uppdiktad skuld och slutligen den som fört
oriktig bokföring m.m.
Som oredlig borgenär straffas gäldenär som med
kännedom om sin oförmåga att göra rätt för sig genom gåva eller liknande åtgärd
har av-hänt sig egendom till betydlig skada för borgenärema. Den som med
kännedom om anhängig konkursansökan har försålt något av sin egendom
"utöver nödtorft" eller uppsåtligen förstört eller förskingrat egendom
straffas också för oredlighet. Ett tredje fall av oredlighet är att någon
vägrar avlägga gäldenärsed eller lämna upplysningar om boet.
Under bestämmelsen om straff för vårdslös eller
lättsinnig gäldenär faller den som fill sitt hushåll eller sina personliga
utgifter använt eller genom spel, lättsinnig ansvarsförbindelse e.d. förlorat
belopp som inte står i skäligt förhållande till hans ställning och tillgångar.
För vårdslöshet straffas också den gäldenär som inte har fullgjort
bokföringsskyldighet ordentligt eller som, i ett läge när han bort inse att
han inte kan göra rätt för sig, berett sig penningtillgång genom att sälja
varor till uppenbart underpris eller på annat sådant sätt eller fortsatt
handel eller näring under upplånande av pengar eller varor i avsikt att
fördröja konkursut-
Prop. 1975/76: 82 68
brott.
Ytterligare ett fall som avses i samma bestämmelse är att gäldenären viss tid
före konkurs har antingen indragit pengar, mottagit varor eller avyttrat
egendom utan att kunna redovisa för den på nöjaktigt sätt eller också gynnat
någon borgenär med betalning eller säkerhet för fordran som inte är förfallen.
Det sista av de i lagen uppräknade vårdslöshetsfallen är att gäldenären i
strid mot föreskrift har använt pengar eller varor som har anförtrotls honom
för bestämt ändamål.
./ansvar för oredlighet eller vårdslöshet är
uteslutet om gäldenären kan styrka att han har förnöjt sina borgenärer till
fullo.
Straffet för bedräglig gäldenär är tukthus i högst
sex år eller, om omständigheterna är synnerligen mildrande, fängelse i minst
två månader. För oredlighet eller rynming för skuld är straffet fängelse i
högst två år och för vårdslöshet eller lättsinne fängelse i högst ett år.
För att åtal skall få äga rum krävs angivelse av
målsägande utom när det gäller bedräglig gäldenär eller oredlighet eller
vårdslöshet som ägt mrn vid förvaltning i bank eller liknande inrättning.
6
Statistiska uppgifter
Antalet gäldenärsbrott som kommit till polisens
kännedom har enligt den allmänna kriminalstatistiken under senare tid i
allmänhet uppgått till omkring 500 per år. I de sålimda redovisade antalen
ingår också fall som under utredningens gång av olika skäl inte har bedömts som
brott. Uppgifterna för åren 19681973 redovisas i nedanstående tabell.
Tabell
1. Brott mot 11 kap. brottsbalken som kommit till polisens kännedom.
År Antal
1968
491
1969
547
1970
588
1971
536'
1972
517'
1973
455'
Antalet gäldenärsbrott som uppklarats tmder åren
1969 och 1970 framgår av tabellerna 23.
Tabell
2.
Uppklarade gäldenärsbrott 1969 Totalt Därav brott
som anmälts
Uppklarningsprocent 1969 för gäldenärsbrott anmälda
1969 1968 1967 Tidigare 322 97
157 53 15
1969 1969 el. tidigare 17,73 58,87
Tabell
3.
Uppklarade gäldenärsbrott 1970 Totalt Därav brott
som anmälts
Uppklarningsprocent 1970 för gäldenärsbrott anmälda
1970 1969 1968 Tidigare
1970 1970 el. tidigare 384 94 187 83 20
vi|il5,99 65,31
1
Uppgifterna är preliminära.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Under åren 19671971 meddelade åklagare med stöd av
20 kap. 7 § första stycket 2 rättegångsbalken (RB) beslut att ej tala å brott i
sammanlagt 2 fall beträffande oredlighet mot borgenärer, 4 fall beträffande
vårdslöshet mot borgenärer och 10 fall beträffande bokföringsbrott. Dessutom
meddelades under samma period jämlikt första stycket 1 i samma paragraf
vilket kan tillämpas endast beträffande bokförings-brott som har böter i
straffskalan beslut om åtalsunderlåtelse i 9 fall. Inte i något fall under
perioden har såvitt framgår av statistiken beslut att ej tala å gäldenärsbrott
meddelats med stöd av annan bestämmelse. Inga beslut om åtalsimderlåtelse har
meddelats i fråga om vare sig grov oredlighet mot borgenärer eller mannamån mot
borgenärer.
I tabell 46 lämnas vissa uppgifter angående ådömda
påföljder och fördelningen mellan de särskilda brotten. Det framgår att
lagföringen i de allra flesta fall leder till ansvar för bokföringsbrott. För
vårdslöshet mot borgenärer har omkring 3040 personer dömts varje år. Över 70 %
av de tilltalade har meddelats villkorlig dom.
Tabell 4. Tilltalade för gäldenärsbrott. Påföljd.
1967
1968
1969
1970
1971
Ej dömda
(ej sakerförklarade).
Påföljd
eftergiven
16
10
22
22
21
Fängelse
7
6
10
7
7
Villkorlig
dom
156
157
155
184
172
Skyddstillsyn
16
11
13
13
6
Öppen
psykiatrisk vård
1
1
Böter
(av domstol)
16
14
14
23
17
Böter
(genom strafföreläggande)
5
2
4
10
10
Antal
tilltalade
217
200
219
259
233
Tabell 5. Personer som dömts till påföljd för de olika
gäldenärsbrotten.
Brott
1967
1968
1969
1970
1971
11:1 oredlighet mot borgenärer 10 11:2 grov
oredlighet mot
borgenärer
3 11:3 vårdslöshet mot borgenärer 34 11:4 mannamån mot borgenärer 5
11:5 bokföringsbrott 149
3
1
36
4
146
2
6
36
18
135
11
9
37
9
171
11
8
42
6
145
Antal
dömda 201
190
197
237
212
Prop. 1975/76: 82 70
Tabell 6. Personer som dömts till påföljd för
gäldenärsbrott. Ålder.
Ålder
1967
1968
1969
1970
1971
18-20
2
2
1
1
1
2124
12
9
8
17
10
2529
23
24
18
20
34
3039
65
61
66
77
65
40 -49
59
54
66
80
70
5059
33
35
34
38
29
60
7
5
4
4
3
201
190
197
237
212
opaginerad Kontrollera mot PDF
För att belysa relationen mellan
gäldenärsbrottsligheten och konkursutvecklingen under senare år redovisas i
följande tabell vissa uppgifter angående antalet beslutade respektive avslutade
konkurser under åren 19681972.
Tabell 7. Konkurser 19681972.
1968 1969 1970 1971 1972
2 851
3 740
4 260
4 263'
1925
2 649
2 976
3 070
2 723
3 123
3 686
4 355'
Konkurser beslutade under året 2 590
Därav
företagskonkurser ] 610
Konkurser avslutade under året 2 384
Därav
konkurser som
avslutats
genom slututdelning 922 1 037 1 077 1 252 1
351'
I sin i det föregående omnämnda
studie av gäldenärsbrotten har Kedner undersökt 755 företagskonkurser som
avslutats under år 1970. Konkurserna är fördelade på 368 ordinära konkurser
och 387 fattigkonkurser. Undersökningsområde har varit landets tio sydligaste
län. Nödvändiga data har insamlats genom personliga besök hos 43 tingsrätter
och genom en enkät riktad till åklagarmyndigheterna i de tio länen.
Undersökningen har visat att 30 %
av gäldenärerna i de ordinära konkursema har anmälts till åklagarmyndigheterna
för gäldenärsbrott av konkursdomare eller annan. Beträffande fattigkonkursema,
där anmälningsskyldighet inte finns föreskriven, är anmälningsfrekvensen ändå
9 %. Enligt Kedner har undersökningen vidare visat att ett strikt iakttagande
av reglema i 11 kap. BrB borde resultera i en möjlig anmälningsfrekvens vid de
ordinära konkurserna på ca 40 % och i samband med fattigkonkurser på 4050%.
"Dold" gäldenärsbrottslighet skulle således finnas i ca 10 % av de
ordinära konkursema och 3040 % av
1 Siffrorna är preliminära.
2 Uppgifterna för åren 19681971 har hämtats ur
Kedners år 1972 utförda
studie Konkurs och ackord (utgiven av delegationen för de mindre och me
delstora företagen). Uppgiften för 1972 har lämnats av statens industriverk.
Antalet under 1973 beslutade företagskonkurser utgjorde enligt uppgift från
industriverket 3 087.
ä En liknande undersökning, begränsad till Blekinge län
och Kronobergs län, redovisas av Lithner i TSA 1971 s. 260278.
Prop.
1975/76: 82 71
fattigkonkurserna.
Äv de anmälningar som gjorts har åklagarna avskrivit i genomsnitt fem % vid en
första sovring, varför misstanke kvarstått och fömndersökning inletts i 95 % av
fallen. Åtalsfrekvensen efter förundersökning är hög i genomsnitt har åtal
väckts i 73 % av fallen när det gällt ordinära konkurser och i 100 % av fallen
i fråga om fattigkonkurser. Äv de åtalade har genomsnittligt två % frikänts.
Bokförings-brott har varit det vanligaste gäldenärsbrottet vid båda
konkurstyperna. Äv de dömda gäldenärerna har 91 % fällts till ansvar för
bokförings-brott vid fattigkonkurser och 83 % vid ordinära konkurser. På andra
plats kommer i fråga om ordinära konkurser vårdslöshet mot borgenärer och
beträffande fattigkonkurser oredlighet mot borgenärer. Betydande regionala
skillnader i anmälningsfrekvens förekommer vid båda konkurstyperna.
Undersökningen har enligt Kedner visat att hög anmälningsfrekvens förutsätter
en aktiv medverkan från åklagarmyndigheternas sida.
7
Överväganden och förslag
7.1
Allmänna synpunkter
De förfaranden som straffbeläggs som gäldenärsbrott
har en i många avseenden speciell karaktär i förhållande till övriga förmögenhetsbrott.
De fömtsätter typiskt sett inte att gärningsmannen gör en förmögenhetsvinst
eller utför ett konkret angrepp på annans förmögenhet och behöver inte heller
förutsätta att han vilseleder någon annan. Vad som har kriminaliserats är vissa
handlingssätt som ansetts strida mot vad en person skall iaktta av hänsyn till
sina borgenärer över huvud.
Frågan i vad mån det skall vara straffbart att
åsidosätta hänsynen till borgenärer har på senare fid aktualiserats i olika
sammanhang. Ett återkommande problem är att sätta en gräns mellan civilrätt
och straffrätt när det gäller ekonomiska dispositioner och underlåtenhet att
uppfylla betalningsförpliktelser. Äldre tids uppfattning att
betalningsförsummelsen i och för sig borde föranleda straffpåföljd eller personalexekution
ter sig numera främmande. Ätt straffbelägga betalningsförsummelsen som sådan är
med nutida betraktelsesätt uteslutet. I vissa fall bär emellertid en gäldenär
fortfarande straffansvar för ekonomiska transaktioner som leder till förluster
för borgenärerna. Detta ansvar är till en del också rätt långtgående, eftersom
det omfattar även fall då det inte rör sig om ett uppsåtiigt handlande till
borgenärernas förfång utan om ett förfarande där själva effekten, obestånd
eller förvärrande av obestånd, kan ha framkallats utan avsikt, såsom vid
vårdslöshet mot borgenärer.
Frågan om kriminaliseringens omfattning på detta
område måste emellertid betraktas också från andra utgångspunkter. Den
ekonomiska strukturomvandlingen och kapitalkoncentrationen i
näringslivet har
Prop. 1975/76: 82 72
medfört
att enskilda dispositioner kan få sociala och ekonomiska konsekvenser för elt
stort antal människor på ett helt annat sätt än tidigare. Härvid kommer i första
hand företagens ansvar mot sina anställda och de regler som avser att
tillgodose arbetarskydd m.m. i blickpunkten. Äv stor betydelse i detta
sammanhang är vidare samhällets intressen när det gäller efterlevnaden av
bestämmelserna om skatter, valuta, miljövård m.m. Enighet råder om att de
former av missförhållanden i samband med ekonomisk verksamhet som det här är
fråga om måste mötas med förstärkta insatser från samhällets sida. Till en del
har det därvid blivit nödvändigt att i ökad utsträckning kriminalisera
förfaranden i det ekonomiska livet som bedöms som samhällsekonomiskt eller
socialt inte önskvärda företeelser. Den ekonomiska kriminalitet som här står i
förgrunden är i huvudsak av annat slag än de förfaranden som avses med
bestämmelserna om gäldenärsbrott och får därför främst mötas med andra
lagregler och åtgärder. Detta utesluter emellertid inte att just förekomsten av
handlingar som kan betecknas som gäldenärsbrott i vissa fall kan vara nog så
allvarliga med hänsyn till konsekvenserna för de anställda och samhället och
dessutom kan vara tecken på andra bakomliggande, svårare missförhållanden. Inte
minst med tanke på sådan dold kriminalitet är det angeläget att rättsväsendets
resurser även på detta område kan koncentreras på de verkligt allvarliga fallen
och tas i anspråk på ett så effektivt sätt som möjligt.
Ett speciellt förhållande som bör tas i beaktande i
detta sammanhang är den nuvarande höga frekvensen av företagskonkurser,
särskilt när det gäller mindre företag. Antalet företagskonkurser har under
senare delen av 1960-talet ökat kraftigt med en kulmen år 1970.
Konkursfrekvensen är alltjämt hÖg, låt vara att stegringen har reducerats under
70-talels första år för att så gott som helt avstanna 1973. En alldeles
övervägande del av antalet företagskonkurser gäller små företag. Vissa
beslutade eller planerade reformer kan väntas få en positiv effekt på
utvecklingen när det gäller antalet företagskonkurser. I första hand kan nämnas
de år 1973 beslutade ändringarna i lagen (1944: 705) om aktiebolag som innebär
bl. a. att minimigränsen för aktiekapitalet har höjts från 5 000 kr. till 50
000 kr. och att aktiebolag inte får lämna lån till styrelseledamöter,
aktieägare m.fl. Till lagrådet har den 23 augusti 1974 remitterats ett förslag
till ny aktiebolagslag som bygger på aktiebolagsutredningens belänkande SOU
1971:15. Förslaget innehåller bl.a. bestämmelser om ökade krav på inbetalning
av aktiekapitalet och om skärpt kontroll av att inbetalning verkligen har ägt
mm. Vidare skärps enligt förslaget reglerna om revision och redovisning i vissa
avseenden. I betänkandet Förslag till bokföringslag (SOU 1973: 57) har 1971 års
utredning om bokföringslagstiftningen föreslagit att alla rörelseidkare i
princip skall vara bokföringsskyldiga, ett förslag som, om det genomförs,
kommer att öka möjligheten att bedöma ett företags ekonomiska ställning.
Prop. 1975/76: 82 73
En åtgärd av annat slag som ofta har diskuterats
och som bör nämnas i detta sammanhang är införande av etableringskontroll av
mer eller mindre omfattande slag.
Det
är inte bara genom det straffrättsliga sanktionssystemet som samhället kan
komma till rätta med av gäldenär företagna handlingar som strider mot hänsynen
till borgenärsintresset. Utformningen av gäldenärsbrotten bör ses mot bakgmnd
av de möjligheter som finns att på civilrättslig väg komma till rätta med
otillbörliga förfaranden från gäldenärs sida. Av särskild betydelse i detta
sammanhang är konkursbos rätt att påkalla återvinning till konkursboet enligt
reglema i konkurslagen. Som förut redovisats har förslag framlagts till en
partiell revision av konkurslagen (prop. 1975:6). Förslaget ingår som en etapp
i det fortgående arbetet på en översyn av konkurslagstiftningen. I
propositionen har reglerna om återvinning till konkursbo blivit föremål för en
genomgripande omarbetning. Ett viktigt syfte bakom reformen i denna del har
varit att så långt möjligt motverka otillbörliga transaktioner från gäldenärens
sida i samband med förestående konkurs. Förslaget beträffande återvinning
innebär en avsevärd vidgning av möjligheterna att få sådana transaktioner som
gäldenären företagit före konkursutbrottet att bli overksamma gentemot
konkursboet. Det bör också nämnas att tillämpningsområdet för återvinningsreglerna
även i andra sammanhang föreslagits utvidgat. Sålunda har lagberedningen i
betänkande (SOU 1973: 22) med förslag till utsökningsbalk föreslagit att
återvinning skall kunna ske också i samband med utmätning.
Konkurslagskommitténs förslag i betänkandet SOU 1974: 6 innebär som förut sagts
att återvinningsreglerna i motsats till vad som nu gäller skall vara
tillämpliga vid alla former av konkurs.
Vid
sidan av det straffrättsliga sanktionssystemet finns också regler som erbjuder
möjlighet att påföra ställföreträdare för företag personlig
betalningsskyldighet i vissa fall av oansvarig skötsel av företaget. Av stor
praktisk betydelse är bestänamelsen i 77 a § uppbördslagen (1953:272) enligt
vilken företrädare för arbetsgivare som är juridisk person kan bli personligen
betalningsskyldig för innehållen preliminärskatl. En motsvarande föreskrift har
med verkan fr.o.m. den 1 januari 1974 införts i lagen (1968:430) om
mervärdeskatt (48 a §). Ett flertal sanktioner av det slag som nu avses finns
också i aktiebolagslagen. Här kan pekas på regeln i 148 § som bl.a. innebär
att styrelseledamöter och verkställande direktör i ett aktiebolag svarar för
bolagets uppkommande förbindelser som för egen skuld, om de underlåter att
föranstalta om likvidation sedan en viss angiven del av aktiekapitalet har
gått förlorad. Vidare finns i 207212 §§ bestämmelser om skadeståndsskyldighet
vilka träffar bl. a. styrelseledamot och verkställande direktör som vid fullgörande
av sitt uppdrag uppsåtiigen eller av vårdslöshet skadar bolaget. Slutiigen bör
i detta sammanhang nämnas 73 § 2 mom. enligt vilket lag
Prop, 1975/76: 82 74
rum
återbetalningsskyldighet föreligger gentemot bolaget, om vinstutdelning har
verkställts i strid mot de i lagen uppställda reglerna. De nu berörda
bestämmelsema har motsvarighet i det nyligen till lagrådet remitterade
förslaget till nya aktiebolagslag.
Vid en översyn av bestämmelserna om gäldenärsbrott
bör till en början övervägas i vad mån gällande regelsystem ger tillräckliga
möjligheter att komma åt sådan ekonomisk oansvarighet som från allmänna synpunkter
bör beivras. Det förhåller sig otvivelaktigt så att vissa företagare inte är
seriöst inriktade utan går in för att få så stor vinning som möjligt utan
hänsyn till om företaget går omkull. I många sammanhang har framställts krav på
mera effektiva åtgärder för att motverka nyetablering i uppenbart
spekulationssyfte. Ett exempel på åtgärder av det slag som nu avses utgör
konkurslagskommitténs i det föregående omnämnda förslag om anmälningsskyldighet
vid misstanke om gäldenärsbrott även i samband med förenklad konkurs. Ett
genomförande av detta förslag skapar vidgade möjligheter att i samband med
konkurser komma åt oredliga eller klart oansvariga förfaranden. Det bör
emellertid undersökas om även andra vägar finns att effektivisera det gällande
sanktionssystemet.
Vid de överväganden som kan göras från olika
synpunkter beträffande kriminaliseringens omfattning måste man emellertid
också ta hänsyn till att de handlingssätt som träffas av bestämmelserna om
gäldenärsbrott kan ha mycket skiftande karaktär. Å ena sidan kan det som nyss
nämnts i en del fall röra sig om ett kvalificerat brottsligt förfarande som får
ingripande verkan för en vid krets av personer. Att handlandet i sådana fall
inte behöver på samma sätt som i allmänhet vid förmögenhetsbrott rikta sig
direkt mot enskild utan kan på ett mera generellt sätt drabba de berörda
innebär naturligtvis inte att samhället vid den straffrättsliga värderingen
bör anlägga ett mildare synsätt. Man måste emellertid å andra sidan räkna med
att det bland förfaranden som i och för sig utgör gäldenärsbrott i ett
betydande antal fall är fråga om ett händelseförlopp som allmänt torde
upplevas som mindre förtjänt av en straffrättslig reaktion från samhällets
sida. Det kan här ofta vara fråga om företagare som trots ivriga ansträngningar
och betydande personliga uppoffringar av skilda slag inte lyckas undgå att
komma på obestånd. Orsakerna härtill kan skifta från fall till fall. Felaktiga
kalkyler, bristande erfarenheter, otillräckliga resurser, alltför snabb
expansion liksom överdriven optimism eller rent oförstånd är endast några
exempel på sådana orsaker. Det är heller inte ovanligt att en företagare som
vid en nedgång i lönsamheten t.ex. på grund av tillfälliga avsättningssvårigheter
kommer på obestånd likväl fortsätter sin rörelse i hopp om förbättrade
konjunkturer bl.a. av omtanke om de anställda. Bestämmelserna om mannamån mot
borgenärer har vidare ansetts kunna drabba t.ex. en rörelseidkare som inför
förestående konkurs fullgör betalningsskyldighet
Prop. 1975/76: 82 75
som
i och för sig framstår som angelägen från samhällets synpunkt, såsom när det
gäller inbetalning av preliminär skatt för anställda. Det bör också beaktas att
man i andra näraliggande sammanhang har vidtagit åtgärder för att inrikta
brottsbekämpningen på den grövre kriminaliteten. Ett exempel härpå erbjuder
skattebrottslagen (1971:69). Genom den har vissa oaktsamma förfaranden som
förut ansågs straffbara avkriminaliserats, medan möjligheter har skapats för
ett mer effektivt beivrande än tidigare av den allvarliga brottsligheten.
När
man överväger en reform på förevarande område torde man inte kunna undgå att
fästa rätt stort avseende vid de utredningsekonomiska synpunkterna.
Gäldenärsbrotten tillhör, möjligen bortsett från bokföringsbrottet, de brott
som generellt sett erbjuder de största svårigheterna i utredningshänseende.
Utredningarna anses i regel vara synnerligen tidskrävande och besvärliga. Vid
brott av den allvarligaste typen, oredlighet mot borgenärer, kan det
visserligen ibland vara fråga om klart avgränsade förfaranden som vad
beträffar utredningens omfattning och svårighetsgrad kan jämställas med vissa
förmögenhetsbrott av bedrägeri-eller förskingringstyp. De största svårigheterna
i förevarande hänseende vållas emellertid av det övervägande antalet fall som
gäller misstanke om vårdslöshet mot borgenärer, särskilt sådan vårdslöshet som
består i att gäldenären har fortsatt rörelse under förbrukande av avsevärda
medel utan motsvarande nytta för rörelsen och därigenom framkallat eller
förvärrat obestånd. Utredningen måste här inriktas på flera olika punkter. Det
gäller till en början att klargöra inte bara medelsförbrukningens Omfattning
utan också om förbmkningen har varit till nytta för rörelsen eller ej. Det är
vidare av särskild vikt att utreda i vad mån medelsförbmkningen haft inverkan
på gäldenärens obestånd. Gällande rätt uppställer nämligen här ett krav på
direkt orsakssamband, dvs. den vårdslösa åtgärden skall i och för sig och
alltså inte endast i förening med ytterligare omständigheter ha framkallat
efier förvärrat obeståndet. Dessa frågor kräver inte sällan en vansklig
ekonomisk bedömning, vilken i sin tur ofta förutsätter tillgång till ett
mycket vidlyftigt material som i regel inte kan tas fram enbart från
gäldenärens egen bokföring och övriga handlingar. Det blir i sådana fall
nödvändigt att från andra håll införskaffa uppgifter om förfallna skulder,
betalningsförelägganden, växelprotester, utmätningsförsök m.m. När det gäller
värderingen av tillgångarna i ett företag av inte helt obetydlig omfattning och
den ekonomiska analysen av företagets ställning vid olika tidpunkter måste
ofta särskilda sakkunniga anlitas. Det är givet att förundersökningarna under
sådana förhållanden ställer stora krav på tid och resurser både hos polis- och
åklagarmyndigheter. RÅ har i denna del upplyst att arbetet med ärenden angående
gäldenärsbrott genomsnittligt har beräknats ta omkring 50 procent av
länsåklagarnas tid i anspråk.
Behovet
av tid och resurser för utredningen av gäldenärsbrott gör sig
Prop. 1975/76: 82 76
särskilt
starkt gällande i polisens arbete. Utredningsmannen måste ha specialkunskaper
och ingående praktisk erfarenhet. Som regel kan endast högt kvalificerad
polispersonal tas i anspråk för utredningar av detta slag. Fönmdersökningen
binder utredningsmannen för lång tid, ofta mer än ett år. Vanligen har endast
de större och medelstora polisdistrikten resurser för att klara av utredningar
av denna typ. De mindre distrikten får i allmänhet anUta hjälp från annat håll.
Det är inte ovanligt att en långvarig utredning utmynnar i att brott inte kan
styrkas.
Dessa förhållanden får till följd att lagföringen i
de fall då brott anses föreligga ofta äger rum lång tid efter gärningen. Också
för domstolarna utgör mål om gäldenärsbrott en inte obetydlig belastning. Det
vidlyftiga bevismaterial som i allmänhet förekommer medför att huvudförhandling
i sådana mål ofta tar flera dagar i anspråk.
Det är framför allt två frågor som får aktualitet
mot bakgrund av de allmänna synpunkter som sålunda har redovisats. I första
hand bör sålunda undersökas om rekvisiten i fråga om gäldenärsbrotten f.n. är
utformade på ett ändamålsenligt sätt. Vidare bör övervägas om den absoluta
åtalsplikten på förevarande område bör bibehållas fullt ut.
7.2
Kausalitetskravet vid oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer
Vid de överväganden som gjordes inför 1942 års
strafflagsreform framhöll straffrättskommittén beträffande gäldenärsbrotten
(SOU 1940:20 s. 211) att en viss skillnad förelåg mellan dessa å ena sidan och
trolöshetsbrotten å den andra. Kommittén anförde som exempel att den som har
fått egendom i sin besittning med skyldighet att utge egendomen eller redovisa
för denna gör sig skyldig till förskingring inte bara i det fallet att han
underlåter att på den bestämda tidpunkten fullgöra sin skyldighet. Han anses ha
gjort sig skyldig till straffvärd gärning som innebär skada för den
berättigade redan om han före denna tidpunkt framkallar risk för att han inte
skall bli i stånd att fullgöra sin skyldighet. När det gäller en gäldenärs
förpliktelser gentemot sådana borgenärer som inte har en redovisningsfordran
eller annan särskilt kvalificerad rätt kan man emellertid enligt kommittén inte
ställa upp så stränga krav på den förpliktade. För att en gäldenär skall anses
ha gjort sig skyldig till straffvärd kränkning av sina borgenärers intressen
bör enligt kommittén fordras att det konstateras att gäldenären inte kan betala
skuld på förfallodagen. För ansvar ställde kommittén därför upp det kravet att
gäldenären vidtagit en åtgärd som orsakat att han kommit på obestånd. Om han
redan före gärningen är på obestånd, fordras att hans obestånd har förvärrats
genom gärningen.
Med det nu anförda hänger samman att det, enligt
vad kommittén vidare utvecklade, för straffbarhet fordras att gärningen i och
för sig och således inte endast i förening med ytterligare åtgärder skall ha
fram-
Prop. 1975/76: 82 77
kallat
obestånd. Kommittén belyste i denna del sin tankegång med följande exempel. Om
den som har 60 000 kr. i tillgångar och 10 000 kr. i skulder skänker bort 40
000 kr. men därefter får en ytterligare skuld på 20 000 kr. med följd att han
kommer på obestånd, får han inte anses ha ådragit sig straffansvar genom gåvan,
fastän han fortfarande skulle ha varit solvent ora han hade behållit sin
egendom. Detsamma skall enligt kommittén gälla också ifall exemplet ändras på
det sättet att han efter att ha gett bort beloppet om 40 000 kr. kommer på
obestånd genom att de återstående tillgångarna sjunker i värde.
Straffbestämmelsema för oredlighet och vårdslöshet
mot borgenärer fick sin nuvarande utformning på gmndval av de överväganden som
sålunda gjordes av straffrättskommittén. För att någon skall kunna fällas till
ansvar enligt 11 kap. 1 § första stycket eller 3 § första stycket fordras
sålunda, i det fallet att gäldenären inte var på obestånd redan när handlingen
företogs, att gämingen har framkallat obeståndet. Härigenom uppställs ett krav
på direkt orsakssammanhang mellan gärningen och insolvenstillståndet.
Något absolut krav på ett sådant orsakssammanhang
torde inte upprätthållas vare sig i finsk eller dansk rätt. Enligt de finska
bestämmelserna om bankmttbrott förutsätts för straffbarhet att gäldenären har
kommit i konkurstillstånd. Gäldenären kan under denna förutsättning fällas till
ansvar bl.a. om han befinnes ha i avsikt att bereda sig själv eller någon
annan person fördel på vissa särskilt angivna sätt undandragit borgenärema
egendom eller om han till sina personliga utgifter använt eller genom spel
eller liknande företag förlorat belopp som inte stått i skäligt förhållande
till hans ställning och tillgångar. Ätt konkursen har framkallats av
gäldenärens handlingssätt fömtsätts inte. Den danska bestämmelse om
skyldnersvig som här närmast är aktuell (283 § första stycket mom. 3 i den
borgerliga straffeloven) riktar sig mot gäldenär som för att skaffa sig eller
annan obehörig vinning undandrar borgenärerna eller någon av dessa egendom
genom vissa angivna åtgärder. Det är här fräga om falska förespeglingar,
döljande av egendom, betydande gåvor, oproportionerlig förbmkning, försäljning
till underpris, betalning eller ställande av säkerhet för skuld som inte är
förfallen eller annan liknande handling. I regel anses visserligen bara
dispositioner som i tiden ligger nära ett hotande ekonomiskt sammanbrott eller
en förestående specialexekution kunna bestraffas enligt lagmmmet. Någon bestämd
tidsgräns uppställs emellertid inte i lagen. Det anses inte heller kunna krävas
att gäldenären var insolvent vid tillfället eller att han gjorde sig insolvent
genom att företa åtgärden. I överensstämmelse härmed krävs på den subjektiva
sidan endast att gäldenären är medveten om att han genom transaktionen gör
borgenärernas rätt osäker (eller mera osäker än den var förut, jfr. Hurvfitz, Den
danske kriminalret, Speciel del, 1955, s. 440-41).
Prop. 1975/76: 82 78
Samtidigt som straffbarheten vid gäldenärsbrott
utvidgades i väsentliga avseenden genom 1942 års reform, torde reformen i det
avseende som nu berörts ha inneburit en begränsning av kriminaliseringen. Som
tidigare har redovisats uppställdes i 23 kap. strafflagen för straffbarhet ett
krav på att gärningsmannen skulle ha försatts i konkurs. Något krav på att
konkursen skulle vara en direkt följd av gärningen fanns emellertid inte i
lagen. Frihet från ansvar ansågs inte inträda om konkursen hade förorsakats av
andra omständigheter, såsom "sjöskada, fiendens infall, eldsvåda eller
annan olycka, dertill gäldenären ej vållande varit". Allmänt ansågs dock
att något slags relation av saklig innebörd måste kunna ställas upp mellan å
ena sidan handlingen och dess verkan och å andra sidan konkursen. För
straffbarhet krävdes enligt denna uppfattning att "gäldenärens
förfaringssätt i sin mån inverkat på konkursen, så att densamma fått ett annat
utseende, än eljest skulle hafva varit fallet".
Den avgränsning av straffbarheten som i nu avsett
hänseende gjordes vid 1942 års reform bygger på grundsatsen att en gäming som,
när den företogs, var ekonomiskt försvarlig inte sedermera får anses straffbar
till följd av att de ekonomiska förhållandena har ändrats. Ätt denna princip
bör ligga till grund för kriminaliseringen på förevarande område synes i och
för sig vara befogat. Men principen synes inte med nödvändighet dra med sig ett
krav på direkt kausalitet mellan gämingen och ett efterföljande obestånd.
Detta krav kan i själva verket leda till egendomliga och från rationella
synpunkter svårförklarliga konsekvenser. Kravet synes medföra att
fömtsättningarna för straffbarhet blir snävare än som i vissa fall kan anses
rimligt.
Oredlighetsparagrafens gällande avfattning kan
sålunda få till följd att en gäldenär som visat stor hänsynslöshet gentemot
borgenärerna ändå undgår straffansvar. En person i ekonomiskt trångmål som
skänker bort eller på liknande sätt avhänder sig egendom av betydande värde kan
nämligen inte i alla lägen fällas till ansvar för oredlighet mot borgenärer,
även om han genom transaktionen medvetet skapar en uppenbar risk för obestånd
och det sedan också visar sig att borgenärerna därigenom förorsakas skada. För
att han skall kunna dömas för oredlighet krävs att det kan bevisas att han som
en direkt följd av åtgärden har blivit insolvent. Så snart det inte kan
uteslutas att någon efterföljande faktor, såsom exempelvis vikande
konjunkturer eller en i och för sig inte straffbar missbedömning av en
affärstransaktion, har bidragit till obeståndet, kan gäldenären gå fri, trots
att han genom gåvan eller avhändelsen har framkallat en påtaglig fara för borgenärema
och rent faktiskt skadcit dessa genom att minska dividenden för dem i
konkursen. Inte ens om det kan styrkas att obeståndet har utgjort en omedelbar
följd av gåvan eller avhändelsen är det säkert att gäldenären i en sådan
situation
1
Se Rydin, Om konkursförbrytelser enligt svensk rätt, 1888, s. 92, och Bräck,
Studier över strafflagen kap. 23, 1933, s. 102.
Prop. 1975/76: 82 79
som
nu avses kan dömas för oredlighet. Av allmänna principer följer nämligen att
orsakssambandet mellan transaktionen och obeståndet skall omfattas av uppsåt
från gäldenärens sida. Det är således inte tillräckligt att gäldenären klart
insett riskerna för att åtgärden kan leda till att han kommer på obestånd. Det
krävs ytterligare åtminstone att det kan antas att han skulle ha vidtagit
åtgärden även om han hade varit säker på att den skulle som en direkt följd
medföra insolvens. Ett sådant antagande kan inte alltid göras.
Kravet på direkt kausalitet leder också i praktiken
tUl olägenheter från andra synpunkter. Det ställer nämligen mycket stora
anspråk på den utredning som måste åberopas från åklagarsidan i mål av förevarande
typ. Det bidrar härigenom till att försvåra utredningarna och förlänga den tid
som förflyter innan lagföring kan komma till stånd.
Som tidigare sagts synes man böra hålla fast vid
den grundläggande tanken att en handling som var ekonomiskt försvarlig när den
företogs inte skall leda till straffansvar på gmnd av efterföljande
omständigheter. Denna princip synes emellertid inte genombrytas, om man som ett
alternativt rekvisit till att en handling som avses ill kap. 1 § skall
framkalla obestånd låter straffbestämmelsen omfatta även fall då handlingen skapar
en uppenbar fara för att obestånd skall inträda.
Uppställandet av ett sådant alternativt rekvisit
skulle nära ansluta lill en reform på förevarande område som f. n. övervägs i
Förbundsrepubliken Tyskland. Ett år 1972 framlagt förslag (Entwurf eines
Einfiihmngs-gesetzes zum Strafgesetzbuch den 3 januari 1972) går nämligen ut på
att straffansvar för "Bankrott" skall inträda så snart gäldenären
genom oredliga eller vårdslösa handlingar av närmare angiven beskaffenhet
äventyrar borgenärernas rätt. Något krav på kausalitetssammanhang mellan
gämingen och ett efterföljande obestånd ställs alltså inte upp. Det bör dock
anmärkas att det enligt förslaget förutsätts att gäldenären har försatts i
konkurs eller inställt sina betalningar för att straffbarhet skall inträda.
Genom
att föreskriva straffansvar för gäldenär som förstör eller ger bort egendom av
betydenhet redan i det fallet att handlingen skapar en uppenbar fara för
obestånd överger man gmndsatsen att den straffbara gärningen skall stå i direkt
orsakssammanhang till ett efterföljande obestånd. Det synes emellertid knappast
kunna hävdas att en utvidgning av kriminaliseringen i denna riktning ställer
alltför stränga krav på gäldenärerna. Det är här fråga endast om vissa mycket
speciella åtgärder som är ägnade alt undandra borgenärema egendom. För ansvar
förutsätts vidare att åtgärden har vidtagits uppsåtligen. Införs ett rekvisit
av det slag som nyss har berörts, kommer kravet på uppsåt att omfatta även att
åtgärden skapar en uppenbar fara för obestånd. Inte heller när det gäller
sådana handlmgar som är att Jämställa med förstörelse eller bortgivande, såsom
under vissa förutsättningar försäljning till underpris eller
Prop. 1975/76: 82 80
ingående
av förbindelse mot otillräckligt vederlag, kan det rimligen anses att denna kriminalisering
går för långt. En åtgärd av sådant kvalificerat slag som fömtsätts i
oredlighetsparagrafen kan givetvis aldrig vara ekonomiskt försvarlig, om den
leder till en uppenbar fara för borgenärema. En betydelsefull begränsning av
straffbarheten ligger också i det krav som ställs upp på att åtgärden skall
avse egendom av betydenhet.
Ett införande i oredlighetsparagrafen av ett nytt
rekvisit av det slag som här har diskuterats kan möjliggöra samhällsingripande
vid vissa särskilt allvarliga fall av åsidosättande av borgenärsintressen. Det
medför också påtagliga fördelar från utredningssynpunkt. Utredningarna kan i
många fall begränsas till omfattningen i förhållande till vad som nu är vanligt
när det i anledning av inträffad konkurs gäller att styrka det direkta
sambandet mellan den aktuella dispositionen och obeståndet.
I det fallet att gäldenären vid den tidpunkt då
gärningen företas redan är på obestånd inträder enligt gällande rätt
straffbarhet så snart obeståndet förvärras genom gämingen. I en sådan
situation synes inte något behov föreligga av ett alternativt rekvisit av den
innebörd som har förordats i det föregående. Kriminaliseringen träffar redan
f. n. de fall då gäldenären genom den särskilt kvalificerade åtgärd som är i
fråga har försämrat sin förmögenhetsställning, såvida de i förevarande lagrum
uppställda betingelserna i övrigt är för handen.
Under åberopande av vad som sålunda anförts
föreslås en ändring av 11 kap. 1 § första stycket BrB av innebörd att även
framkallande av en uppenbar fara för obestånd blir straffbelagt. Rörande den
närmare innebörden av förslaget hänvisas till specialmotiveringen.
Vissa skäl kan tala för att en ändring av samma
innebörd som sålunda föreslås beträffande oredlighet mot borgenärer genomförs
även i fråga om vårdslöshet mot borgenärer enligt 11 kap. 3 § första stycket
BrB. Härigenom skulle man underlätta åklagarens bevisbörda på ett sätt som i
och för sig kan öka utsiktema att komma tillrätta med vissa fall av
oansvarighet gentemot borgenärsintressen. En sådan utvidgning av
kriminaliseringen i fråga om vårdslöshetsfallen torde emellertid kunna leda
till en betydande osäkerhet i tillämpningen och skulle därtill i praktiken
alltför nära gränsa till ett straffbeläggande redan av oförmågan att betala. Av
dessa skäl synes utvidgningen böra begränsas till oredlighets-fallen.
7.3
Åtalsprövningsregel vid vårdslöshet mot borgenärer
Genom en utvidgning av rekvisiten för oredlighet
mot borgenärer i det hänseende som föreslagits i föregående avsnitt ökar man
möjligheten att komma åt vissa mera allvarliga fall av åsidosättande av
borgenärsintressen. Det är emellertid samtidigt angeläget att man också söker
skapa garantier för att rättsväsendets resurser inte behöver tas i alltför
stort
Prop.
1975/76: 82 81
anspråk på grund av gäldenärsbrott av jämförelsevis
lindrig art. F. n. väcks i mycket stor utsträckning åtal för vårdslöshet mot
borgenärer som inte resulterar i mera ingripande åtgärder från samhällets sida
än villkorlig dom. Detta förhållande samt de tids- och personalkrävande utredningarna
vid brott av denna typ motiverar att man överväger vilka möjligheter som kan
firmas att avgränsa kriminaliseringen till de fall beträffande vilka det från
samhällets synpunkt föreligger störst intresse av alt lagföring kommer till
stånd.
Under senare tid har
kriminalpolitiken i ökad utsträckning inriktats på att söka begränsa utrymmet
för straffrättsliga ingripanden när det gäller sådana beteenden som anses böra
tillmätas lågt straffvärde. Av-kriminaliseringen har rättsligt sett tagit sig
uttryck i olika former. Man brukar tala om egentlig avkriminalisering, när en
straffbestämmelse helt upphävs, och skenbar avkriminalisering, när den
straffrättsliga reaktionen ersätts exempelvis av en administrativ påföljd. En
tredje form är avkriminalisering på straff processuell väg som kan ske genom
bestämmelser om rapporteftergift eller möjlighet för åklagare att underlåta
åtal.
Som framgår av redogörelsen i det
föregående har det i olika sammanhang förts fram krav på en mer eller mindre
långtgående avkriminalisering när det gäller vårdslöshet mot borgenärer.
Debatten har här gällt den form av vårdslöshet som avses i 11 kap. 3 § första
stycket BrB. Andra stycket i samma paragraf - som handlar om gäldenär som av
grov oaktsamhet förtiger tillgång vid beedigande av konkursbouppteckning eller
i liknande sammanhang har sin motsvarighet i ett flertal bestämmelser från
andra områden, och det torde inte ha förts på tal att förfaranden av sådan art
skulle lämnas utan reaktion.
Första stycket i 11 kap. 3 § riktar
sig mot gäldenär som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel
utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på
äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan
sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar
eller förvärrar obestånd. Lagrummet behandlar således inte bara fall där
framkallandet eller förvärrandet av obeståndet skett av grov oaktsamhet utan
också fall där det skett uppsåtiigen. Det torde kunna förutsättas att förslagen
i fråga om avkriminalisering inte avsetts ha den innebörden att fall av
uppsåtligt framkallande av obestånd generellt skulle lämnas straffria. I
själva verket kan det här vara fråga om ekonomisk kriminalitet av allvarlig
art. Gränsdragningen mellan uppsåtliga förfaranden som faller under 3 § och
sådana som avses i 1 § består i att till 1 § hänförts fall där gäldenären
framkallar eller förvärrar obestånd genom mera påtagliga åtgärder medan 3 §
avser fall där samma effekt framkallas genom att gäldenären vidtar en åtgärd
som inte kan vare sig betecknas som benefik eller jämställas med ett
förstörande av egendom. Det är vid
6 Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 82
Prop. 1975/76: 82 82
sådant
förhållande uppenbart att omständigheterna i det särskilda fallet ibland kan
vara sådana att ett uppsåtligt förfarande som rättsligt faller under 3 §
framstår som ett väl så allvarligt brott som om 1 § hade varit tillämplig.
Förslagen om avkriminalisering får därför antas i
huvudsak ha tagit sikte på de fall där obestånd framkallats eller förvärrats av
grov oaktsamhet. Särskilt torde det vårdslöshetsfall som består i fortsättande
av rörelse ha stått i blickpunkten. Man har därvid bl. a. sagt att det för en
företagare är naturligt att fortsätta sin rörelse så länge det går, både för
hans egen skull och för de anställdas. Det är därför hårt att begära av honom
att han på egen hand skall besluta sig för att inställa verksamheten vid
äventyr av straff. Vidare har anförts att straffbestämmelsen fungerar så i
praktiken att någon lagföring inte kommer till stånd, om företagaren kommer
över krisen, t. ex. med hjälp av ny kredit eller ett konjunkturomslag.
En radikal åtgärd i syfte att tillgodose kraven på
avkriminalisering skulle vara att omformulera regeln i 11 kap. 3 § första
stycket på det sättet att endast uppsåtligt framkallande eller förvärrande av
obestånd kommer att omfattas av straffbestämmelsen. En så långtgående ändring
av bestämmelsen väcker emellertid starka betänkligheter. Redan det förhållandet
att ett grovt oaktsamt förfarande gentemot borgenärer är belagt med straff och
stämplas som ett brott av samhället torde i viss utsträckning ha positiva
effekter genom att utgöra ett tryck på rörelseidkare, som kommer i en
ekonomiskt ohållbar ställning, att inställa driften i tid. Ett absolut krav på
att effekten av det straffbara förfarandet skall ha framkallats uppsåtligen
skulle vidare medföra bevissvårigheter och hindra möjlighetema till lagföring
även i sådana fall då denna framstår som angelägen från samhällets synpunkt.
Som förut anförts måste man alltid räkna med att det finns ett antal företagare
som inte är seriöst inriktade utan endast går in för att till varje pris få så
stor ekonomisk vinning som möjligt. Vissa förfaranden som präglas av stor
hänsynslöshet gentemot borgenärerna kan inte bestraffas som uppsåtliga brott.
För att uppsåt skall anses föreligga räcker det inte att gäldenären klart inser
risken för att företaget skall gå omkull. Det krävs ytterligare åtminstone att
det kan antas att han skulle ha förfarit på samma sätt om han hade varit säker
på att följden skulle bli att företaget kom på obestånd. Förhållandena är ofta
sådana att ett dylikt antagande inte kan göras. Erfarenheten visar över huvud
taget att det komplicerade system som utmärker det ekonomiska livet öppnar
många möjligheter för illojala förfaranden där ett direkt eller eventuellt uppsåt
kan vara svårt att styrka.
Det bör i detta sammanhang också anmärkas att det
förslag till ny aktiebolagslag som den 23 augusti 1974 har remitterats till
lagrådet inte i samma utsträckning som gällande lag om aktiebolag innehåller
särskilda straffbestämmelser. Ätt vissa sådana bestämmelser har ansetts kunna
Prop. 1975/76:82 83
undvaras
i den nya lagen har motiverats bl. a. med att ansvar för överträdelse av de
regler som gäller för aktiebolag kan inträda enligt BrB, exempelvis genom
reglerna om gäldenärsbrott. Vidare är att märka att det varken enligt gällande
rätt eller enligt det förslag som har lagts fram i prop. 1975: 6 föreskrivs
någon skyldighet för gäldenär som är insolvent att begära sig i konkurs. Det
är även mot bakgrund härav angeläget att den aktuella straffbestämmelsen är
konstmerad på det sättet att den kan användas också vid fall av grov
oaktsamhet.
En annan möjlighet att tillgodose de synpunkter som
ligger bakom kraven på avkriminalisering skulle vara att ändra rekvisiten i 11
kap. 3 § på ett sådant sätt att kriminaliseringen begränsas till att avse
endast de allvarligaste oaktsamhetsfallén. Det möter emellertid svårigheter att
i sådant fall ange förutsättningarna för straffbarhet så att man når detta mål
utan att samtidigt urholka bestämmelsen. Ett tillägg till paragrafen av
exempelvis den innebörden att straff inte inträder om gäldenärens förfarande
med hänsyn till omständigheterna framstår som ursäktligt synes sålunda medföra
att föreskriften blir alltför obestämd till sitt innehåll. Inte heller synes
det ändamålsenligt att för straffbarhet ställa upp det ytterligare kravet att
gäldenärens förfarande skall ha lett till betydande skada för borgenärerna.
Redan f. n. krävs nämligen när det gäller fortsättande av rörelse, som är det
praktiskt viktigaste av vårdslöshetsfallen, att "avsevärda" medel
har förbmkats utan motsvarande nytta för rörelsen. Att knyta straffbarheten
till en ytterligare kvantitativ bestämning synes från principiella synpunkter
vara mindre tillfredsställande.
Som förut redovisats har RÅ i en skrivelse till
chefen för justitiedepartementet föreslagit att en bestämmelse beträffande
vårdslöshet mot borgenärer införs av innebörd att sådant brott skall åtalas
endast om åklagare finner det påkallat ur allmän synpunkt. Förslaget går
således ut på att åklagare i nu aktuella fall skall få s. k. diskretionär
prövningsrätt, dvs. befogenhet att underlåta att åtala när ett åtal inte
befinnes påkallat från samhällets synpunkter.
Vid BrB:s tillkomst diskuterades ingående frågan i
vad mån åklagare skulle tillerkännas diskretionär åtalsprövningsrätt.
Straffrättskommittén föreslog beträffande ett stort antal brott regler om att
åtal skulle ske först efter lämplighetsprövning från åklagarens sida (se SOU
1953: 14 s. 115116). Vid remissbehandlingen riktades viss kritik mot förslaget
i detta avseende (se prop. 1962: 10 s. C 135140). Departementschefen
förklarade sig för egen del inte hysa några betänkligheter mot att inom vissa
gränser utvidga åklagarnas diskretionära prövningsrätt men ville dock inte
förorda att regler om särskild åtalsprövning skulle knytas till ett så stort
antal brott som kommittén hade föreslagit (prop. 1962:10 s. C 149153).
I BrB infördes ett flertal regler om åtalsprövning,
t. ex. i 3 kap. 11 §, 4 kap. 11 §, 6 kap. 11 §, 7 kap. 6 §, 8 kap. 13 §, 9 kap.
12 §, 10 kap.
Prop. 1975/76: 82 84
10
§ och 12 kap. 6 §. Bestämmelserna kan delas in i tre grupper. En grupp regler
föreskriver att åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal
eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Enligt reglerna i den andra
gruppen får åklagare åtala bara om målsägandeangi-velse skett och åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt. Den tredje gruppen utgörs av bestämmelser enligt
vilka det inte har någon betydelse om målsäganden har angett brottet eller
inte. I dessa fall föreskrivs i stället att åklagare får åtala endast om åtal
finnes påkallat i vissa fall "av särskilda skäl finnes påkallat"
ur allmän synpunkt. De speciella åtalsreglema är föranledda av de svårigheter
som är förenade med att utforma brottsbeskrivningar så att endast straffvärda
fall omfattas av beskrivningen. Vid sidan av dessa speciella regler om åtal finns
också en del generella bestämmelser om åtalsunderlåtelse bl. a. i 20 kap. 7 §
RB.
En åtalsprövningsregel beträffande vårdslöshet mot
borgenärer av det slag som RÅ har föreslagit skulle sålunda inte utgöra någon
principiell nyhet i BrB. Ett genomförande av förslaget skulle från
arbetssynpunkt medföra den fördelen att åklagaren på grundval av ett begränsat
utredningsmaterial kan ta ställning till frågan om det finns skäl att inleda
eller fortsätta fömndersökning i det särskilda fallet. Det torde nämligen
numera vara klart att åklagare, när en regel om åtalsprövning finns, får skriva
av ett ärende under motivering att åtal inte är påkallat från allmän synpunkt,
utan att det dessförinnan behöver utredas om ett brott verkligen föreligger.
Någon fullständig förundersökning behöver alltså inte göras (jfr 1 LU 1960: 28
s. 16, RÅ:s cirkulär nr 96 s. 56 och SOU 1971: 10 s. 133).
Det är alltså uppenbart att betydande praktiska
fördelar skulle vara att vinna om en regel om åtalsprövning i enlighet med RÅ:s
förslag införs. Utrymme kan skapas för att koncentrera tid och resurser på den
grövre ekonomiska brottsligheten. Härigenom ökas utsikterna att bl. a. komma
tillrätta med förfaranden som innebär ett systematiskt eller av annat skäl
hänsynslöst utnyttjande av konkursinstitutet eller som på andra gmnder framstår
som särskilt straffvärda. Inte minst från allmänpreventiv synpunkt är det
vidare angeläget att lagföringen i sådana fall där påföljderna kan väntas bli
betydligt strängare än som generellt sett synes vara fallet f. n. (jfr s. 69)
kan ske i tidsmässigt närmare anslutning till gärningen än som hitintills
varit vanligt. En reform efter de nyss angivna rikfiinjerna kan antas få
särskild betydelse på polisens område genom att kvalificerad och särskilt
utbildad personal kan i större utsträckning än f. n. tas i anspråk dels för
sådana allvarligare typer av gäldenärsbrott och dels för näraliggande
ekonomisk kriminalitet, säsom skattebrotten.
Om konkurslagskommitténs förslag att reglerna om
anmälan rörande misstänkt gäldenärsbrottslighet skall gälla samtliga konkurser
skulle genomföras, synes de skäl som kan åberopas för en regel om
åtalsprövning
Prop. 1975/76: 82 85
förstärkas.
Det har ansetts vara en påtaglig brist i systemet att sådan anmälan inte skall
ske i s. k. fattigkonkurser. Det torde nämligen inte kunna antas att frekvensen
av gäldenärsbrott i samband med små konkurser är väsentligt annorlunda än när
det gäller stora konkurser. Med den ökning av antalet anmälningar som sålunda
kan antas komma att ske om kommitténs förslag genomförs kan det befaras att
åklagarna och den kvalificerade polispersonalen ställs inför en övermäktig
arbetsan-hopning, om inte möjlighet till sovring tillskapas. Detta talar för att
åklagaren bör ha befogenhet att lägga ned utredningen även i fall då de
formella rekvisiten för vårdslöshet mot borgenärer kan misstänkas vara
uppfyllda, förutsatt att ett åtal inte framstår som påkallat från samhällets
synpunkt. Det kan på goda gmnder antas att de fall då en sådan befogenhet
skulle utnyttjas praktiskt taget undantagslöst blir sådana som i händelse av
lagföring och fällande dom skulle leda tUl en förhållandevis lindrig påföljd.
Oavsett vilka arbetsbesparingar som kan uppnås
genom en åtalsprövningsregel bör en sådan regel självfallet införas bara om
den också är motiverad från kriminalpolitiska synpunkter. I det föregående har
framhållits att brott av det slag som avses i 11 kap. 3 § BrB kan ha mycket
skiftande karaktär. I vissa fall kan starkt förmildrande omständigheter vara
för handen. Det bör vidare beaktas att i åtskilliga av de fall då en
tillämpning av straffbestämmelsen kan komma i fråga gärningsmannen ofta har
drabbats eller kommer att drabbas av ingripande åtgärder av annan än straffrättslig
art. Konkursen och dess sociala konsekvenser kan ha medfört svåra påfrestningar
för den misstänkte och hans familj. Även när gärningsmannen har drivit ett
företag som varit en självständig juridisk person kan en betydande personlig
betalningsskyldighet ha aktualiserats antingen på grund av lagregler eller till
följd av borgensåtaganden e. d. Som tidigare nämnts kan det aktuella
förfarandet ibland till största delen ha haft sin grund i förhållanden som i
varje fall inte framstår som något utslag av hänsynslöshet utan rent av måste
uppfattas i och för sig positivt, t. ex. omtanke om de anställda i rörelsen.
Det finns mot bakgmnd av vad som nu sagts goda grunder för antagandet att det i
praktiken kan förekomma rätt många fall där en lagföring framstår som
omotiverad och t. o. m. kan upplevas som en obillighet från samhällets sida.
Genom en åtalsprövningsregel ges möjlighet att skilja ut de från allmän
synpunkt allvarligare fallen och underlåta lagföring när denna inte bedöms som
meningsfull.
Mot bakgmnd av det anförda framstår ett införande
av en åtalsprövningsregler som en befogad åtgärd av både praktiska och
kriminalpolitiska skäl. Vårdslöshet mot borgenärer är ett brott av så
speciellt slag att det inte heller från principiella synpunkter synes kunna
väcka betänkligheter att en sådan regel införs. Det torde vidare kunna
förutsättas att RÅ kommer att verka för en enhetlig åtalspraxis på detta
område.
Prop. 1975/76: 82 86
Den övergripande frågan om den absoluta
åtalsplikten generellt bör överges utreds f. n. av åtalsrättskommittén (Ju
1970: 63). Det kan givetvis diskuteras, om en separat reform på förevarande
område bör genomföras i fråga om möjlighetema till åtalsunderlåtelse utan att
denna kommittés ställningstagande avvaktas. Åtalsrättskommitténs arbete är
emellertid generellt inriktat och avser inte införande av åtalsprövningsregler
i fråga om de särskilda brotten. Det kan inte f. n. bedömas när en ändrad
lagstiftning på grundval av kommitténs förslag kan genomföras. Något hinder
mot en reform av den begränsade innebörd som det här är fråga om torde därför
inte föreligga, så mycket mindre som denna motiveras av vägande praktiska
synpunkter och ligger i linje med det synsätt som har kommit till uttryck i
åtalsrättskommitténs direktiv.
Om en regel om åtalsprövning beträffande
vårdslöshet mot borgenärer införs, torde denna böra avse endast de förfaranden
som avses i 11 kap. 3 § första stycket. Den särskilda frågan uppkommer vidare,
om regeln bör ytterligare begränsas till att gälla enbart fall då obestånd har
framkallats eller förvärrats av grov oaktsamhet, vilket skulle innebära att
uppsåtliga förfaranden fortfarande kommer att omfattas av den absoluta
åtalsplikten.
Som förut har sagts kan det vid fall av sistnämnda
typ vara fråga om ekonomisk kriminalitet av allvarlig art. Detta kan synas tala
för en begränsning av åtalsprövningsregeln till grovt oaktsamma förfaranden.
Ett ovillkorligt krav på att uppsåtiiga förfaranden skall åtalas kan emellertid
skapa svåra gränsdragningsproblem för åklagaren. Om det t. ex. i samband med
en rörelseidkares konkurs kommer upp fråga om gäldenären har gjort sig skyldig
till vårdslöshet mot borgenärer, kan det inte sällan misstänkas att en
fullständig utredning skulle ge vid handen att gäldenären genom att fortsätta
en förlustbringande rörelse Lnte bara har framkallat sitt obestånd utan att
han också har fortsatt rörelsen någon tid efter det att obeståndet inträtt och
på så sätt förvärrat detta. Kan det i ett sådant fall vidare utredas att
gäldenären har haft kännedom om de omständigheter som konstituerar obestånd i
lagens mening, torde han ofta rättsligt sett få anses ha haft uppsåt till
obeståndets förvärrande. Eventuellt uppsåt föreligger nämligen, om han har
misstänkt att rörelsen skulle gå med förlust och måste antas ha velat fortsätta
den även om han hade vetat att så skulle bli förhållandet. Också fall av denna
typ kan emellertid ibland vara sådana att fortsättandet av rörelsen från samhällets
synpunkter framstår som föga straffvärt. Och om åtalsprövningsregeln blir så
utformad alt uppsåtliga fall alltid måste åtalas, kan åklagaren behöva göra en
fullständig utredning såväl om tidpunkten för obeståndets inträde som angående
gäldenärens kännedom om de omständigheter som medför att obestånd skall anses
föreligga. Detta skulle äventyra syftet med den föreslagna reformen.
Mot
bakgmnd av det anförda föreslås införande av en regel i 11 kap.
Prop.
1975/76: 82 87
BrB
av det innehållet att vårdslöshet mot borgenärer enligt 3 § första stycket får
åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Med hänsyn
till att misstanke om vårdslöshet mot borgenärer regelmässigt kommer till
åklagarens kännedom genom anmälan från konkursförvaltaren som kan sägas ha
ställningen av företrädare för målsä-gandena, synes det saknas anledning att
som ett alternativt villkor för att åtal skall få ske föreskriva att målsägande
anger brottet till åtal.
7.4
Mannamån mot borgenärer
Straffbestämmelsen i 11 kap. 4 § första stycket BrB
riktar sig mot gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer
säkerhet för borgenärs fordran eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom
avsevärt förringar övriga borgenärers rätt. I fråga om bokföringsskyldig
gäldenär inträder straffbarhet för handlingar av förevarande slag i vidsträcktare
omfattning, nämligen så snart han enligt god köpmanssed uppenbariigen bort
inställa sina betalningar.
Bestämmelsen om straff för mannamån har nära
samband med konkurslagens föreskrifter om återvinning. Reglerna kan i viss mån
sägas fylla samma funktion. De syftar till att göra borgenärerna jämspelta genom
att motverka att gäldenären gynnar någon av dem på de andras bekostnad. På så
sätt kan reglerna få betydelse också genom att ge gäldenären stöd mot
otillbörliga påtryckningar från enskild borgenärs sida. Det ligger emellertid i
sakens natur att brottsförutsättningarna bör vara snävare än rekvisiten för
återvinning. Varje förfarande från en gäldenärs sida som civilrättsligt kan
medföra rätt till återvinning kan inte straffbeläggas.
Vad
som beträffande kriminaliseringens nuvarande omfattning framför allt har väckt
kritik är att straffansvar kan komma i fråga också vid betalning av förfallen
skuld med vanliga betalningsmedel. Som fömt har redovisats gjorde Sveriges
advokatsamfund en invändning mot kriminaliseringen i detta hänseende vid
remissbehandlingen av förslaget till BrB. Departementschefen höll med om att
bestämmelsen inte var fullt tillfredsställande utformad men var inte beredd
att lägga fram något ändringsförslag utan närmare utredning.
Mannamånsbestämmelsen fick därför i BrB i sak samma lydelse som förut.
Huvudregeln i mannamånsparagrafen har f. n. en generell
avfattning som kan föra mycket långt. Något krav på att den straffbara
handlingen skall framstå som otillbörlig uppställs inte i lagrummet. Det avser
enligt sin lydelse varje betalning eller ställande av säkerhet eller därmed jämförbar
åtgärd som skett inför förestående konkurs, under förutsättning att åtgärden
avsevärt förringar övriga borgenärers rätt. I sistnämnda förutsättning ligger
endast en kvantitativ begränsning. Frågan om fömtsättningen är uppfylld i det
särskilda fallet torde få bedömas med hän-
Prop. 1975/76: 82 88
syn
till gäldenärens allmänna ekonomiska ställning och omfattningen av hans
skuldsättning vid den tidpunkt då han företog åtgärden. Avfattningen av
bestämmelsen utesluter inte att den i vissa situationer kan träffa även
transaktioner som framstår som tämligen ordinära såsom exempelvis avtalade
amorteringar på lån eller avbetalningsköp, betalning av hyra, arrende eller
underhållsbidrag eller insättning på checkräkningskredit. Det sagda torde
gälla även betalning av skatt eller annan allmän avgift. I den juridiska
debatten har det fallet att någon inför förestående konkurs betalar skatt som
innehållits för annan enligt uppbördsförordningen tilldragit sig särskilt
intresse. Den allmänna uppfattningen torde numera vara att även en sådan
inbetalning kan vara straffbar, om betingelserna härför i övrigt är för handen
(se särskilt SvJT 1967 s. 273 ff, Thornstedt, Skattebrott och skattetillägg, 2
u., s. 5859, Kommentar till brottsbalken I, 4 u., s. 489491 och rättsfallet
NJA 1969 s. 326). Eftersom de flesta fordringar på skatt har förmånsrätt
enligt 13 § förmånsrättslagen (1970: 979) blir dock rekvisitet att åtgärden
skall avsevärt förringa övriga borgenärers rätt uppfyllt bara i fall då fordringsägare
med bättre rätt blir åsidosatta genom skatteinbetalningen.
Om man vill förhindra att mannamånsbestämmelsen
blir tillämplig i fall av den typ som nyss berörts, föreligger flera möjliga
lösningar. I sitt ovan berörda remissyttrande antydde Sveriges advokatsamfund
en utväg alt begränsa det straffbara området. En lämplig sådan begränsning
skulle enligt samfundets mening kunna nås genom att i subjektivt avseende
ställa upp krav på avsikt att skada övriga borgenärer. Det är emellertid
tveksamt om ett sådant krav skulle föra med sig någon egentlig ändring av
straffstadgandets nuvarande räckvidd. Av allmänna principer följer nämligen
att samfiiga rekvisit som ställs upp i mannamåns-paragrafen skall vara täckta
av uppsåt hos gäldenären. Denne skall sålunda, för att hans handlande skall
vara straffbart, förstå att åtgärden avsevärt förringar borgenäremas rätt eller
i varje fall inse möjligheten därav och tillika ha sådan inställning därtill
att det måste antas att han skulle ha företagit gärningen, även om han hade
varit säker på att borgenärernas rätt skulle förringas avsevärt. Att
borgenärernas rätt förringas torde enligt vedertagen uppfattning vara
liktydigt med att det uppstår skada för dem. Då det alltså redan nu krävs att
gäldenären har uppsåt som omfattar att borgenärernas rätt förringas, synes ett
införande av ett ytteriigare rekvisit om avsikt att skada borgenärerna inte i
realiteten medföra någon inskränkning i stadgandets tillämpningsområde.
En annan möjlighet att begränsa kriminaliseringen
på förevarande område skulle vara att i mannamånsbestämmelsen ställa upp ett
rekvisit som innebär att den aktuella åtgärden till förmån för viss borgenär
skall framstå som otillbörlig. För att inte straffbestämmelsen skall bli alltför
allmänt hållen synes det emellertid i sådant fall bli nödvändigt att när-
Prop. 1975/76: 82 89
mare
exemplifiera de fall som man avser att träffa med bestämmelsen. Härvid synes
den principiella utgångspunkten böra vara att reglerna om åtei"vinning
skall utgöra det huvudsakliga korrektivet mot åtgärder av förevarande slag. Det
är som tidigare sagts uteslutet att kriminalisera alla transaktioner som enligt
de civilrättsliga reglerna kan leda till återvinning. Kriminaliseringen bör
träffa endast sådana förfaranden till förmån för någon av borgenärema som
vittnar om påtaglig hänsynslöshet gentemot de andra.
Det bör i detta sammanhang vidare övervägas om inte
en lösning som innebär att kriminaliseringen slopas helt såvitt gäller
betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel ocksä är
ändamålsenlig.
Vad som i fråga om vårdslöshetsbrottet förut har
anförts om att gärningen i många fall kan framstå som föga straffvärd från
allmänna synpunkter har typiskt sett gilfighet också beträffande nu aktuella
gärningar. Gränsen mellan vårdslöshet och mannamån kan vara svår att dra i
praktiken. Ett fortsättande av ett företag på det sätt som förutsätts för att
vårdslöshet mot borgenärer skall anses föreligga innebär oftast att företaget
också, i den mån det kan ske, fortsätter sina betalningar till leverantörer och
andra fordringsägare. Om konkurs sedan inte kan undvikas, kan de formella
rekvisiten för mannamån inte sällan föreligga. Omständighetema är här ofta
sådana att en samhällsreaktion framstår som opåkallad. Förhållandena närmast
före ett företags totala sammanbrott kan för den som har ansvaret för
utbetalningar vara ytterligt pressande. Påtryckningarna från borgenäremas sida
är starka, och risken för att en felbedömning görs blir stor. Ett konkurshot
kan mer eller mindre påtagligt sväva över ett företag en längre fid men upplevs
inte alltid som en realitet, förrän konkursen är ett faktum.
Med mannamånsbestämmelsens nuvarande lydelse
straffbeläggs trans-akfioner av skiftande karaktär vilka innebär ett
åsidosättande av kravet på att borgenärerna skall behandlas rättvist. Från
gäldenärens synpunkt intar emellertid betalning på vanligt sätt av förfallen
gäld en särställning. I förhållande till borgenären är han civilrättsligt
skyldig att betala. För många personer kan det vara en hederssak att till varje
pris söka betala förfallna skulder. Det kan ifrågasättas om kriminaliseringen
är ett vare sig lämpligt eller särskilt verksamt medel att påverka gäldenärers
handlingssätt i situationer av förevarande slag. Som framhållits i diskussionen
kan det synas egendomligt att gäldenären inte utan risk för straffrättsligt
ansvar skall kunna betala förfallen skuld ens i det fallet att han genom dom
har ålagts betalningsskyldighet. Motsvarande gäller naturligtvis, om
borgenären har fått exekutionstitel i annan form såsom bevis i mål om
betalningsföreläggande. Om borgenären begär utmätning och gäldenären låter
förfarandet ha sin gång med påföljd att borgenären genom utmätningen får
betalning för sin fordran, kan gäldenären inte fällas till ansvar (jfr TSA
1958 s. 369370), men om han i denna situation
Prop. 1975/76: 82 90
t
stället erlägger betalning, kan straffstadgandet bli tillämpligt. Samma
aspekter kan anläggas på annan gottgörelse till borgenär som följer direkt av
civilrättsliga regler och som kan tvingas fram på exekutiv väg. Det kan i detta
sammanhang nämnas att den västtyska straffbestämmelsen i fråga om mannamån,
"Gläubigerbegunstigung", (§ 241 i den västtyska Konkursordnung)
kriminaliserar endast gynnande av borgenär genom säkerhet eller gottgörelse som
borgenären ej eller ej i den form eller vid den tid som skett kunde göra
anspråk på.
När man diskuterar kriminaliseringens gränser i
fråga om mannamånsbrottet bör också de ändringar av återvinningsrekvisiten som
föreslås i den nyligen framlagda prop. 1975: 6 beaktas. Ett genomförande av
propositionens förslag innebär för normalfallen att möjligheten till återvinning
vidgas på ett sätt som minskar borgenärernas behov av det rättsskydd som
mannamånsbestämmelsen i sin nuvarande utformning erbjuder i fråga om betalning
av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel. En betalning som avsevärt har
försämrat gäldenärens ekonomiska ställning skall nämligen enligt förslaget i
princip alltid gå åter om den har skett senare än tre månader före
konkursansökningen, förutsatt atl den inte är att anse som ordinär. För
återvinning behöver sålunda enligt förslaget inte utredas att borgenären hade
skälig anledning till antagande att gäldenären var på obestånd eller kännedom
om konkursansökningen. Förslaget innebär också att fristen för återvinning av
betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel förlängts från 30
dagar till tre månader.
Å
andra sidan bör också beaktas att det enligt förslaget i propositionen ställs
upp vissa begränsningar för särskilda fall när det gäller möjligheten att
återvinna bl. a. betalning av förfallna skulder. I 28 § konkurslagen enligt
förslaget föreskrivs sålunda två generella undantag från
återvinningsmöjligheterna. Det ena gäller betalning av skatt eller allmän
avgift som avses i 1 § lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade
skalte-fordringar m. m. Det andra avser betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag
enligt giftermåls- eller föräldrabalken. I båda fallen förutsätts för att
undantaget skall gälla att beloppet har varit förfallet till betalning.
Beträffande underhållsbidrag krävs för att det generella undantaget från
återvinning skall vara tillämpligt dessutom att den underhålls-berättigade inte
har gynnats på ett otillbörligt sätt. I motiveringen till förslaget i denna del
framhålls angående undantaget för betalning av skatt och liknande avgifter bl.
a. att en skattskyldig knappast kan tänkas vilja gynna det allmänna framför
andra borgenärer. Återvinningsbestämmelsernas allmänna funktion att motverka
åtgärder från gäldenärernas sida som är till skada för borgenärema är därför
inte aktuell. I fråga om de familjerättsliga bidragen motiveras undantaget av
billighetshänsyn. Den i propositionen föreslagna regleringen innebär vidare att
en betalning som med hänsyn till omständighetema kan anses ordinär inte i alla
Prop.
1975/76: 82 91
lägen
skall kunna återvinnas, även om den har avsevärt försämrat gäldenärens
ekonomiska ställning. Det har nämligen ansetts föra för långt att ge
konkursboet en generell rätt till återvinning av ordinära betalningar.
Återvinning av en ordinär betalning kan dock enligt förslaget under vissa
föiTitsättningar äga rum, om den innebär ett otillbörligt gynnande av någon
borgenär framför de andra.
De värderingar som sålunda ligger bakom
propositionens förslag att inte tillåta återvinning i fråga om vissa speciella
typer av betalningar synes böra leda till den konsekvensen att betalningar av
dessa slag inte heller skall kunna medföra straff för mannamån. Det synes
nämligen principiellt otillfredsställande om t. ex. en skatteinbetalning inte
skall kunna angripas genom återvinning men kunna leda till straffansvar för den
som har betalat skatten. Även från dessa synpunkter synes en justering av
mannamånsbestämmelsens nuvarande utformning vara påkallad. Den principiellt
sett mest tillfredsställande lösningen skulle då vara att slopa
kriminaliseringen när det gäller betalning av förfallen skuld med vanliga
betalningsmedel.
Kriminaliseringen av betalning av förfallen skuld
infördes genom 1942 års strafflagsreform. Dessförinnan kunde endast betalning
av eller ställande av säkerhet för fordran som ej var förfallen eller för
vilken förfallotid ej var utsatt leda till straff. Utvidgningen av kriminaliseringen
skedde på förslag av straffrättskommittén (SOU 1940: 20 s. 228). Som främsta
skäl för denna utvidgning anfördes av kommittén att det mycket ofta beträffande
mera betydande fordringar träffas sådana anordningar att fordran förfaller när
gäldenären råkar i ekonomiskt trångmål. Det var enligt kommittén bl. a. därför
ej välgrundat att i förevarande avseende göra skillnad mellan förfallen och ej
förfallen gäld.
Det sålunda angivna skälet för utvidgningen av
kriminaliseringen synes böra beaktas. En betalning av en skuld som har
förfallit på grund av uppsägning som skett med anledning av gäldenärens
insolvens bör i princip kunna utgöra straffbar mannamån. Ett skäl härför är att
utrymme eljest kan skapas för mer eller mindre fingerade transaktioner i
anslutning till konkurs.
En liknande fråga har tagits upp under förarbetena
till det i prop. 1975: 6 framlagda förslaget till ändring av
återvinningsreglema. I betänkandet Utsökningsrätt X (SOU
1970: 75), som tigger till grund för förslaget i propositionen, behandlar
lagberedningen (s. 148149) rekvisiten för återvinning enligt 29 §
konkurslagen i gällande lydelse. Där föreskrivs att återvinning under vissa
förutsättningar kan äga rum om det rör sig om betalning av gäld "som icke
var förfallen". Regeln har ansetts syfta på formellt tillämplig
förfallodag, även om det i realiteten har varit avsett att längre kredit skulle
gälla. Lagberedningen har ansett detta vara för snävt, eftersom en borgenär bl.
a. har möjlighet att betinga sig uppsägningsrätt med anledning av gäldenärens
insolvens. Betal-
Prop. 1975/76: 82 92
ning
som sker på gmnd av sådan uppsägning kan inte generellt godtas som normal menar
beredningen. I beredningens lagförslag används uttrycket att betalning sker
"i förtid". Som förtida betalning skall enligt beredningsförslaget
räknas bl. a. betalning som har skett efter det att borgenären begagnat sig av
klausul som föreskriver omedelbar betalning av ett stående lån, om gäldenären
har försummat ränte- eller avbetalning. På samma sätt bör bedömas att
borgenären har vägrat förlängning av ett lån som klart förutsatts skola
förlängas för exempelvis tre månader i sänder, om inte något speciellt
inträffar. Förslaget har godtagits i propositionen vid avfattningen av 35 §
konkurslagen. Där föreskrivs att betalning av skuld under vissa fömtsättningar
gär åter bl. a. om den gjorts med annat än vanliga betalningsmedel eller
"i förtid".
Genom att vid mannamånsbestämmelsens avfattning
knyta an till den föreslagna lydelsen av 35 § konkurslagen och föreskriva ett
straffsank-tionerat förbud mot betalning i förtid kan man sålunda komma åt sådana
förfaranden som straffrättskommittén avsåg, även om det tidigare nämnda
förslaget genomförs.
För ett slopande av det generella straffansvaret
såvitt gäller betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel talar
också utredningsekonomiska skäl. Om den åtalsprövningsregel i fråga om
vårdslöshet mot borgenärer som har föreslagits i det föregående införs, kan man
räkna med att ärenden angående misstanke om detta brott skrivs av i fall då förfarandet
framstår som mindre straffvärt. Emellertid är som förut sagts förhållandena
ofta sådana särskilt i fall då en rörelse har fortsatts för länge att
gäldenären i nära anslutning till konkursutbrottet har betalt exempelvis
förfallna leverantörs- eller löneskulder. Det är därför en uppenbar fördel om
utredning inte heller behöver ske i fråga om sådana förfaranden utan kan
inriktas på fall då gäldenär har satt borgenäremas intressen åsido genom
åtgärder som typiskt sett framstår som mera allvarliga från allmän synpunkt.
En total bedömning synes sålunda ge vid handen att
tillräckliga skäl för bibehållandet av nuvarande straffansvar för betalning av
förfallna skulder med vanliga betalningsmedel inte föreligger. Mannamånsparagrafen
bör samtidigt ges en avfattning, som innebär att kriminaliseringen begränsas
till att avse handlingssätt, vilka typiskt innebär särskild hänsynslöshet mot
borgenärerna, och som samtidigt knyter an till återvinningsrekvisiten.
En allmän förutsättning för straffbar mannamån bör
vara att handlingen otillbörligt gynnar någon av borgenärema. Den form av
otillbörligt gynnande som skall straffbeläggas bör särskilt exemplifieras.
Därvid bör en utgångspunkt vara att en transaktion i princip lämnas straffri,
om den endast innebär ett strikt fullgörande av en skyldighet som direkt följer
av de civilrättsliga reglema och som borgenären sålunda utan vidare skulle
kunna få fastslagen i en exekutionstitel. Med denna utgångs-
Prop.
1975/76: 82 93
punkt blir två av de typfall som bör nämnas särskilt
betalning av skuld med annat än vanliga betalningsmedel och överlämnande av
säkerhet för skuld vid vars tillkomst sådan inte har betingats. Ett tredje
typfall det i praktiken viktigaste bör vara betalning av skuld som inte är
förfallen. I detta avseende bör man emellertid, i överensstämmelse med vad som
sagts förut, vid kriminaliseringen gå ett steg längre än som följer av den
nyss angivna utgångspunkten. All förtida betalning bör kunna utgöra straffbar
mannamån, även om betalningen avser en skuld som sagts upp t. ex. på grund av
gäldenärens insolvens och som sålunda formellt sett är att anse som förfallen.
Slutligen bör påföljd för mannamån kunna inträda för åtgärder som kan
jämställas med de nu angivna typfallen.
Liksom f. n. bör förutsättas att
den straffbara handlingen avsevärt skall förringa övriga borgenärers rätt. För
slraffbarhet uppställs härigenom ett krav som går längre än de särskilda
förutsättningarna för återvinning i de angivna typfallen. Endast förfaranden
som innebär en mera betydande rättskränkning kommer att falla inom det
straffbara området.
Om brottsbeskrivningen i fråga om
mannamån mot borgenärer begränsas på det sätt som sålunda förordats, finns det
å andra sidan anledning att släppa det nu föreskrivna kravet på att konkurs
skall ha varit förestående vid tidpunkten för handlingen. Det finns i stället
skäl att utforma ett tidsrekvisit som anknyter till vad som i det föregående
har föreslagits i fråga om brottet oredlighet mot borgenärer. Tidsrekvisitet
synes böra utformas så att straffansvar skall kunna inträda i första hand då
gäldenären vid tidpunkten för handlingen var på obestånd. Härmed bör emellertid
jämställas det fallet att gäldenären vid den aktuella tidpunkten visserligen
inte var på obestånd men en uppenbar fara förelåg för att han skulle komma på
obestånd. Om tidsrekvisitet utformas på detta sätt blir det nuvarande
stadgandet i första stycket andra punkten som riktar sig mot bokföringsskyldig
gäldenär överflödigt och bör utgå.
Under åberopande av vad som nu har
sagts föreslås att första stycket i mannamånsparagrafen ges det innehållet att
gäldenär som, då han är på obestånd, otillbörligt gynnar borgenär genom att
betala skuld med annat än vanliga betalningsmedel eller i förtid eller
överlämna säkerhet för skuld, vid vars tillkomst säkerhet ej var betingad,
eller genom att vidta annan sådan åtgärd, skall dömas för mannamån mot
borgenärer, om åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt. Vidare
föreslås att detsamma skall gälla, om gäldenären vid tidpunkten för åtgärden ej
är på obestånd men uppenbar fara föreligger för att han skall komma på
obestånd.
Beträffande regeln i 11 kap. 4 §
andra stycket angående gäldenär som i hemlighet lämnar eller utiovar betalning
eller annan förmån för att främja ackord föreslås inte någon ändring av vad som
f. n. gäller.
Prop. 1975/76: 82 94
7.5
Bokföringsbrottet
Bestämmelsen i 11 kap. 5 § BrB riktar sig mot
gäldenär som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter honom åliggande
bokföringsskyldighet på ett sådant sätt att ställningen och rörelsens gång
inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Enligt andra stycket i
paragrafen får åtal ske bara om gäldenären inom fem år från det att brottet
förövades försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina
betalningar. Mot denna förskrift svarar en särskild preskriptionsbestämmelse i
35 kap. 4 § andra stycket BrB, enligt vilken preskriptionstiden skall räknas
från dagen för konkursbeslutet eller från den dag åtal eljest tidigast kunde
ske.
Bestämmelsen
om straff för bokföringsbrott har betydelse främst som sanktion av reglerna i
bokföringslagen (1929: 117). I denna lag finns nämligen ingen särskild
straffbestämmelse. För aktiebolag och vissa andra rättssubjekt sanktioneras
genom paragrafen också de regler om bokföringsskyldighet som finns i
aktiebolagslagen, lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, lagen (1948: 433)
om försäkringsrörelse m. fl. författningar. I förarbetena till
straffbestämmelsen (SOU 1940: 20 s. 229233) framhålls att bokföringsskyldighet
kan åsidosättas inte bara genom en positiv åtgärd, såsom oriktig införing i
räkenskaperna, utan också genom underlåtenhet att göra erforderlig införing.
Ätt förstöra något som enligt bokföringslagen skall förvaras hör även under
brotts-beskrivningen.
På
senare tid har kriminaliseringens omfattning vid bokföringsbrott diskuterats i
olika sammanhang. I 1967 års betänkande med förslag till lag om skyldighet att
föra räkenskaper m. m. (SOU 1967: 49) förordades en utvidgning av
tillämpningsområdet för 11 kap. 5 § BrB. Det i betänkandet upptagna förslaget
till lag om skyldighet att föra räkenskaper innehöll vidare en särskild
straffbestämmelse. Förslagen i betänkandet har inte lett till lagstiftning.
Vid
sidan av den aktuella bestämmelsen i BrB har numera införts en betydelsefull
sanktion av bokföringsskyldigheten genom 10 § skattebrottslagen (1971: 69).
Där föreskrivs straff för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
åsidosätter bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara
räkenskaper som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga och som därigenom
allvarligt försvårar myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd
av skatt eller avgift.
Frågan
om kriminaliseringens omfattning vid det allmänna bokföringsbrottet har
nyligen övervägts av 1971 års utredning om bokföringslagstiftningen i det
förut omnämnda betänkandet Förslag till bokföringslag (SOU 1973: 57).
Utredningen anser att det nuvarande regelsystemet ger en i princip tilltalande
ordning för bestraffning av sådana brister i bokföring som går ut över enskilda
intressen och att en utvidgning av
Prop. 1975/76: 82 95
straffansvaret
skulle ge en osäker och ojämn effekt. Med en utförlig motivering (betänkandet
s. 256263) har utredningen stannat för att föreslå att nuvarande ordning i
fråga om kriminaliseringen bibehålls. Denna ståndpunkt har vid
remissbehandlingen av betänkandet lämnats utan erinran av det övervägande antalet
remissinstanser som yttrat sig i frågan. F. n. är det inte aktuellt med någon
ändring av kriminaliseringen när det gäller bokföringsbrottet. Det bör
emellertid beaktas att ett genomförande av det förslag om utvidgad
bokföringsskyldighet som har lagts fram i det nyssnämnda betänkandet medför att
tillämpningsområdet för 11 kap. 5 § BrB vidgas avsevärt.
7.6
Specialmotivering
11
KAP.
1 §
I överensstämmelse med vad som anförts i den
allmänna motiveringen har första stycket enligt förslaget ändrats så att
straffansvar kan inträda inte bara om någon särskilt kvalificerad åtgärd av det
slag som anges i stycket framkallar eller förvärrar obestånd utan också om
åtgärden framkallar uppenbar fara för obestånd.
Uppenbar fara för obestånd bör anses föreligga, om
gäldenären genom sitt handlingssätt har skapat en överhängande risk för att
han inte skall bli i stånd att betala sina skulder. Den straffbara handlingen
behöver däremot inte stå i direkt orsakssammanhang med ett efterföljande
obestånd. Handlingen måste emellertid vara av sådan beskaffenhet att den i
betraktande av gäldenärens förmögenhetsställning och övriga omständigheter
innefattar ett allvarligt åsidosättande av borgenärernas intressen.
Kriminaliseringen riktar sig endast mot förstörelse av egendom eller gåva eller
annan liknande åtgärd som avser egendom av betydenhet. Med gåva kan i
överensstämmelse med vad som uttalats i tidigare förarbeten jämställas
exempelvis att gäldenären säljer egendom till underpris, ingår en förbindelse
mot otillräckligt vederlag eller eljest efterger sin rätt. Även en otillåten
vinstutdelning i strid mot t. ex. aktiebolagslagens bestämmelser eller en
benefik överföring av medel till pensionsstiftelse kan vara att jämställa med
gåva.
För ansvar krävs att faran är till men för de
borgenärer som gäldenären hade när han vidtog åtgärden. Lika litet som f. n.
fritas enligt förslaget gäldenären från ansvar i det fallet att borgenärerna
sedermera får full betalning. Förslaget går emellertid så till vida längre än
gällande rätt att det inte nödvändigtvis förutsätts att obestånd över huvud
taget har inträtt. Brottet blir i princip fullbordat så snart en enligt
lagrummet kvalificerad handling, som medför uppenbar fara för obestånd, har vidtagits.
Från denna synpunkt torde emellertid förslaget knappast medföra någon ändring i
praktiken i förhållande till nuvarande ordning. Att en
Prop. 1975/76: 82 96
handling
innefattat uppenbar fara för obestånd torde nämligen endast undantagsvis kunna
styrkas innan gäldenären har försatts i konkurs eller annan exekutiv
förrättning misslyckats.
För att en gäldenär med tillämpning av det
föreslagna nya rekvisitet skall kunna fällas till ansvar förutsätts att han har
uppsåt som omfattar att åtgärden framkallar uppenbar fara för obestånd.
Eventuellt uppsåt är här liksom eljest tillräckligt.
4
§
Enligt den föreslagna avfattningen av första
stycket i denna paragraf skall gäldenär som, då han är på obestånd,
otillbörligt gynnar borgenär genom att betala skuld med annat än vanliga
betalningsmedel eller i förtid eller överlämna säkerhet för skuld, vid vars
tillkomst säkerhet ej var betingad, eller genom att vidta annan sådan åtgärd,
dömas för mannamån mot borgenärer, om åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers
rätt. Detsamma skall enligt förslaget gälla om gäldenären vid tiden för
åtgärden ej är på obestånd men uppenbar fara föreligger för att han skall komma
på obestånd.
Som allmän förutsättning gäller att handlingen
skall innefatta ett otillbörligt gynnande. Förfarandet skall alltså för att
bli straffbart vara av samma kvalificerade slag som fömtsätts för att rätt till
återvinning skall inträda enligt 30 § konkurslagen i den lydelse som detta
lagrum avses erhålla enUgt prop. 1975: 6. Vid tolkningen av uttrycket
"otillbörligt" bör alltså förarbetena till denna paragraf vara
vägledande. I överensstämmelse med vad som där har framhållits bör även en
under vanliga förhållanden ordinär åtgärd i vissa fall kunna utgöra en
straffbar mannamånshandling, nämligen om situationen var så prekär att
åtgärden i det aktuella fallet framstår som ett otillbörligt gynnande av viss
borgenär framför andra. Det är för straffbarhet tillräckligt att en viss grupp
av borgenärer (t. ex. löneborgenärer) har blivit lidande. Denna
"grupp" kan i det särskilda fallet t. o. m. utgöras av en enda
borgenär,' exempelvis staten när det gäller fordran på skatt.
Som exempel på en transaktion som kan leda till
ansvar för mannamån nämns först betalning med annat än vanliga betalningsmedel.
Beträffande gäldenär som är näringsidkare får härvid förhållandena i hans
bransch beaktas, liksom mottagarens bransch har betydelse. Vad gäller betalning
i förtid är inte den formellt tillämpliga förfallodagen utan vidare avgörande.
Har borgenären betingat sig uppsägningsrätt med anledning av gäldenärens
insolvens, blir en betalning som sker med anledning av en sådan uppsägning att
anse som förtida, om det i realiteten har avsetts att längre kredit skulle
gälla. Med överlämnande av säkerhet avses säkerhet i varje form, vare sig det
gäller vanlig lösegendom, företagsinteckning eller pantbrev i fastighet.
Även
åtgärd som kan jämställas med någon av de särskilt angivna
Prop.
1975/76: 82 97
skall kunna leda till ansvar, om rekvisiten för mannamån i
övrigt är för handen. Med betalning med ovanliga betalningsmedel kan sålunda
Jämställas exempelvis att gäldenären låter borgenären köpa varor på kredit för
att på så sätt bereda honom möjlighet att genom kvittning få gottgörelse för
en tidigare uppkommen fordran mot gäldenären. Med överlämnande av säkerhet kan
jämställas lösöreköp eller annan rättshandling som ikläds formen av
överlåtelse. Under uttrycket "annan sådan åtgärd" kan även i övrigt
inbegripas fall då en gäldenär företar en med förtida eller ovanlig betalning
eller överlämnande av ej betingad säkerhet jämförbar transaktion. Det
avgörande blir därvid om åtgärden lill förmån för viss borgenär företagits utan
att det förelegat någon civilrättslig skyldighet. Det i förarbetena till
gällande bestämmelse särskilt nämnda fallet att gäldenären kommer överens med
en person av vilken han har köpt varor på kredit om återgång av köpet kan
sålunda liksom förut vara att hänföra till straffbar mannamån.
I förutsättningen att åtgärden
skall avsevärt förringa andra borgenärers rätt ligger givetvis ett krav på att
handlingen skall ha varit till nackdel för någon eller några borgenärer. En
betalning av borgenärs fordran som är förenad med sådan förmånsrätt att han under
alla förhållanden kan påräkna betalning träffas således inte av straffansvar.
Betalning av förfallen skuld som ej
sker i förtid och ej görs med ovanliga betalningsmedel är enligt den föreslagna
lydelsen inte straffbar. I överensstämmelse härmed avses inte heller annan
gottgörelse till borgenär som direkt skulle ha kurmat framtvingas på exekutiv
väg kunna falla under bestämmelsen, om inte gottgörelsen har skett i förtid
eller eljest är att jämställa med de särskilt uppräknade fallen. Av att
betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel faller utanför det
straffbara området följer att sådana betalningar, som enligt 28 § konkurslagen
i konkurslagspropositionens lydelse inte kan återvinnas, ej heller träffas av
mannamånsbestämmelsen.
Med uppenbar fara för obestånd
avses liksom i 1 § enligt förslaget att en överhängande risk föreligger för att
gäldenären inte skall bli i stånd att betala sina skulder. Faran skall vara
täckt av uppsåt hos gäldenären, direkt eller eventuellt.
I fråga om andra stycket har inte
föreslagits någon ändring av vad som gäller f. n.
8 §
I enlighet med vad som har anförts
i det föregående har denna bestämmelse utformats så att vårdslöshet mot
borgenärer enligt 3 § första stycket föreslås få åtalas av åklagare bara om
åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Liksom i de övriga fall då sådan
särskild åtalsprövningsregel gäller kommer målsägande att ha subsidiär
åtalsrätt enligt 20 kap. 8§RB.
7 Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 82
Prop. 1975/76: 82 98
Vad angår innebörden av uttrycket ur allmän
synpunkt bör åtalsprövningen, på samma sätt som framhållits i tidigare
lagstiftningsärenden, ske med hänsyn såväl till brottets art och straffets
syfte som till omständigheterna vid brottets begående. I överensstämmelse med
vad som också har framhållits i andra sammanhang bör sociala hänsyn tas, även
till målsägandena. Vid brott av denna typ kan finnas särskild anledning att
beakta om gärningsmannen personligen och hans familj har blivit svårt drabbade
till följd av konkurs eller annan egendomsavveckling. När det gäller fall då
gäldenären har drivit rörelse för länge bör det även kunna verka i mildrande
riktning, om det kan antas vara omtanken om de anställda som har varit
anledningen till lagöverträdelsen. Det anförda får givetvis inte hindra att
fall i vilka gäldenären visat påtaglig likgiltighet för borgenärernas
intressen eller som rör mera betydande värden beivras. Särskilt gäller detta
om gäldenärs uttag ur rörelse för egen del har varit en bidragande orsak till
obeståndet. En annan omständighet som bör beaktas kan vara att gärningsmannen
även i tidigare sammanhang har satt borgenärsintressen åsido.
Med
den föreslagna bestämmelsen ankommer, liksom i övriga fall då särskild
åtalsprövning har föreskrivits i BrB, prövningen i princip på den åklagare som
enligt sin instruktion har att föra talan i målet. Det bör dock i detta
sammanhang erinras om länsåklagares resp. överåklagares skyldighet att verka
för att bestämmelserna om beslut att ej tala ä brott och om annan särskild
åtalsprövning lillämpas riktigt och enhetligt (19 och 29 §§
åklagarinstruktionen). Vidare gäller enligt 36 § åklagarinstruktionen att
distriktsåklagare skyndsamt skall underrätta länsåklagarmyndigheten om sådana
mål beträffande vilka anledning kan förekomma att länsåklagare bör fullgöra
åklagaruppgiften på grund av att denna är särskilt krävande eller av annan
orsak eller som länsåklagaren bör ha kännedom om för utövande av sin lednings-
och tillsynsuppgift.
I 7 § lagen (1964: 163) om införande av BrB
föreskrivs att åklagares befogenhet att tala å brott skall bedömas efter den
lag som gäller när åtal väcks. Härav följer att den nu föreslagna
åtalsprövningsregeln blir omedelbart tillämplig också när det gäller brott som
har begåtts före ikraftträdandet, om inte åtal har väckts för brottet
dessförinnan.
Prop.
1975/76: 82 99
Innehållsförteckning
Förstag till lag om ändring i brottsbalken ........................ 48
1
Rättshistorisk
återblick ............................................... .. 50
2
Gällande
bestämmelser .............................................. .. 51
2.1 1942 års strafflagsreform......................................... 51
2.2 Brottsbalken .......................................................... 53
2.3 Vissa bestämmelser i konkurslagen
...................... 55
2.3.1 Reglema om återvinning ................................. 55
2.3.2 Anmälningsskyldighet vid misstanke
om gäldenärsbrott 56
2.4 Åklagarinstruktionen ............................................ 57
3
Vissa
ändringsförslag m. m............................................ 57
4
Förslag till
ändringar i konkurslagen ............................ 62
4.1 Reglerna om återvinning.......................................... 62
4.2 Förenklat konkursförfarande .................................. 63
5 Vissa
uppgifter om utländsk rätt ................................... 64
5.1 Danmark ............................................................... 64
5.2 Norge .................................................................. 65
5.3 Finland ................................................................... 67
6
Statistiska
uppgifter ................................................... 68
7
Överväganden
och förslag............................................. 71
7.1 Allmänna synpunkter .............................................. 71
7.2 Kausalitetskravet vid oredlighet
och vårdslöshet mot borgenärer 76
7.3 Åtalsprövningsregel vid vårdslöshet
mot borgenärer... 80
7.4 Mannamån mot borgenärer .................................. 87
7.5 Bokföringsbrottet ..................................................... 94
7.6 Specialmotivering ................................................ 95
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2 (Det remitterade förslaget)
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom
föreskrives i fråga om brottsbalken dels att 11 kap. 1 och 35 §§ skall ha
nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 11 kap.
8 §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 §
Gäldenär, som förstör eller genom
gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och
därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, dömes för
oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år.
Gäldenär, som vid konkurs eller
offeiitlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till
utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan
sådan oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas
eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömas for oredlighet mot borgenärer.
Detsamma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning
åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att
erforderlig egendom genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär
betalning eller säkerhet.
Gäldenär, som förstör eller genom
gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och
därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, dömes för o
r e d-lighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall
gälla, om gäldenär genom sådant förfarande framkallar fara för att han skall
komma på obestånd.
Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt
ackord eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver
obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften
rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömas
för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall gälla, om gäldenär i samband med
annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och
därigenom hindrar att erforderiig egendom genom förrättningen tages i anspråk
för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.
Prop.
1975/76: 82 101
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Gäldenär som, då konkurs är
förestående, ur riket bortför tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den
undan konkursen, så ock gäldenär, som i konkurs undandrager eller undanhåller
konkursförvaltningen tillgång, dömes likaledes för oredlighet mot borgenärer.
3 §
Gäldenär, som fortsätter rörelse
under förbmkande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller
lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig
ansvarsförbindelse eller vidtager annan sådan åtgärd och som därigenom
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd,
dömes för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst två år.
Gäldenär, som vid konkurs eller Gäldenär, som vid konkurs el-
offentlig ackordsförhandling utan ler
förhandling om offentligt ac-
konkurs eller i förteckning till ut- körd
eller i förteckning till utmät-
mätningsed av grov oaktsamhet ningsed av
grov oaktsamhet för
förtiger tillgång, uppgiver obefint- tiger
tillgång, uppgiver obefintiig
lig skuld eller lämnar annan sådan skuld
eller lämnar annan sådan
oriktig uppgift, dömes likaledes, oriktig
uppgift, dömes likaledes,
om ej uppgiften rättas innan den om ej
uppgiften rättas innan den
beedigas eller eljest lägges till beedigas
eller eljest lägges till
grund för förfarandet, för vårds- gmnd
för förfarandet, för vårds
löshet mot borgenärer. löshet mot borgenärer.
4 §
Gäldenär som, då konkurs är Gäldenär som, då han är på
förestående, betalar eller ställer obestånd,
otillbörligt gynnar bor-
säkerhet för borgenärs fordran el- genär
genom att betala skuld som
ler vidtager annan sådan åtgärd ej är
förfallen, betala med annat
och därigenom avsevärt förringar än
sedvanliga betalningsmedel el-
övriga borgenärers rätt, dömes för ler
överlämna säkerhet som ej var
mannamån mot borge- betingad vid skuldens tillkomst el-
närer till fängelse i högst två år. ler
genoin att vidtaga annan sådan
Detsamma skall gälla, otn bokfö- åtgärd,
dömes, om åtgärden avse-
ringsskyldig gäldenär, ehuru han värt
förringar andra borgenärers
enligt god köpmanssed uppenbar- rätt,
för mannamån mot
ligen bort inställa sina betalning- borgenärer till fängelse i
ar, förfar som nu sagts. högst två år.
Gäldenär, som för att främja ackord
hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån, dömes ock för
mannamån mot borgenärer.
5 §
Åsidosätter gäldenär uppsåtligen
eller av oaktsamhet honom åliggande bokföringsskyldighet på sådant sätt att
ställningen och rörelsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av
bokföringen, dömes för bokföringsbrott till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter.
Åtal för bokföringsbrott må äga
rum allenast såframt gäldenären
8 Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 82
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller
erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vårdslöshet mot borgenärer enligt
3 § första stycket må åtalas av åklagare endast om åtal finnes påkallat ur
allmän synpunkt.
Åtal för bokföringsbrott må äga rum
endast om gäldenären inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs,
fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
Prop.
1975/76: 82 103
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde 1975-10-20
Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson,
justitierådet Mannerfelt, justitierådet Welamson.
Enligt lagrådet den 7 oktober 1975
tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 10 september
1975 har regeringen på hemställan av statsrådet Geijer beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Förslaget, som finns bilagt detta
protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Johan Munck.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
1 §
Äv remissprotokollets
motivuttalanden framgår att den föreslagna utvidgningen av kriminaliseringen
åsyftar alt träffa vissa kvalificerade förfaranden av gäldenärer. Bl. a. sägs
att det skall vara fråga om transaktioner, vilka framstår som ekonomiskt oförsvarliga,
och alt i det konkreta fallet skall ha uppkommit en fara som är beaktansvärd.
Det är enligt lagrådets mening önskvärt att även i lagtexten markeras att det
är sådana, för borgenärerna särskilt riskabla förfaranden som åsyftas. Med
hänsyn härtill förordar lagrådet, att före ordet "fara" i första
stycket andra meningen inskjuts ordet "allvarlig". Exempel på
likartad kvalificering av farerekvisit förekommer redan nu i BrB (se t. ex. 16
kap. 12 §).
Såvitt gäller brottet mannamån mot
borgenärer innebär förslaget i jämförelse med gällande lag främst den
skillnaden, att betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel och
överläirmande av säkerhet för skuld, vid vars tillkomst säkerhet betingats men
ej överlämnats, ej skall kunna under några omständigheter utgöra mannamånsbrott.
Detsamma avses gälla även i fråga om annan åtgärd till förmån för viss
borgenär, om åtgärden följer direkt av civilrätlsliga regler och skulle ha
kunnat omedelbart framtvingas på exekutiv väg. Det må förutskickas, att de angivna
slagen av rättshandlingar får anses från här aktuella synpunkter helt
likvärdiga. Vad som i det följande anförs beträffande betalning av förfaUen
gäld med vanliga betalnings-
Prop.
1975/76: 82 104
medel gäller följaktligen, utan att det särskilt utsägs,
även överlämnande av säkerhet för skuld, vid vars tillkomst säkerhet betingats
men ej överlämnats, liksom också annan åtgärd som kan jämställas med de nu
nämnda.
Det remitterade förslaget har i förevarande del sin
bakgrund i kritik, som redan i samband med antagandet av BrB framfördes mot
att betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel skulle kunna
föranleda straffansvar (se härfill remissyttrande av Sveriges advokatsamfund,
återgivet i departementspromemorian avsnitt 3). Denna kritik liksom den
kritik av samma innebörd som uttalats i åtskilliga remissvar rörande
departementspromemorian synes till åtminstone största delen ta sikte på fall,
där gäldenären handlat i förhoppning om att kunna reda upp sin ekonomiska
situation. Det har framhållits såsom orimligt, att en gäldenär skall kunna
bestraffas för att han under intryck av en felbedömning härvidlag vidtagit en i
och för sig så naturlig åtgärd som att betala förfallen gäld med vanliga betalningsmedel.
Enligt det remitterade förslaget
förutsätter ansvar för mannamånsbrott bland annat dels i likhet med gällande
lag att gäldenärens förfarande avsevärt förringar andra borgenärers rätt dels
att förfarandet "otillbörligt gynnar" viss borgenär. Dessa rekvisit
synes icke föranleda någon erinran, liksom icke heller förslaget alt byta ut
de nuvarande tidsrekvisiten mot ett rekvisit som anger alt gäldenären skall
vara på obestånd när han företar den rättshandling som det är fråga om. Då i
det följande diskuteras, huruvida det finns anledning att bibehålla
kriminaliseringen av betalning under vissa förhållanden av förfallen gäld med
vanliga betalningsmedel, förutsattes därför, fömtom alt gäldenären är på
obestånd, att det genomgående rör sig om förfaranden, som dels avsevärt
förringar övriga borgenärers rätt dels är att bedöma som otillbörliga. Andra
förfaranden saknar från den angivna utgångspunkten intresse.
Man synes i förevarande sammanhang ha anledning att skilja
mellan följande olika typer av mannamånsbrott beträffande betalning av förfallen
gäld med vanliga betalningsmedel.
1) Förfaranden ined eventuellt uppsåt. Denna form av
mannamånsbrott kännetecknas av att gäldenären saknar full insikt om något förhållande,
som svarar mot ett objektivt brottsrekvisit, men att det kan hållas för visst
att han ej skulle ha avhållit sig från att betala borgenären, även om han haft
sådan insikt. Det mest praktiska fallet torde vara, att gäldenären icke inser
att han är på obestånd och därmed ej heller att borgenären gynnas otillbörligt.
En ej ovanlig anledning härtill torde vara, att bokföringen är eftersatt i
sådan grad att rörelsens ställning inte kan överblickas. En annan anledning kan
vara att gäldenären visserligen inser, att han är oförmögen att rätteligen
betala sin gäld, men med överdriven optimism bedömer betalningsoförmågan så-
Prop. 1975/76: 82 105
som troligen endast tillfällig (jfr 1 § andra stycket
konkurslagen). Eftersom mannamånsbrottet är ett uppsåtligt brott, kan
gäldenären inte straffas för felbedömningen i och för sig. Kan det hållas för
visst att han skulle ha handlat på samma sätt om han bedömt situationen riktigt,
är däremot förutsättningarna för ansvar för mannamånsbrolt med eventuellt
uppsåt för handen.
2)
Förfaranden med
direkt uppsåt att gynna viss borgenär men utan något uppsåt att slutgiltigt
skada annan borgenär. Det är här fråga om företrädesvis situationer, där
gäldenären vet att han är insolvent men fortsätter sin verksamhet i övertygelse
om att den ekonomiska situationen på något längre sikt skall reda upp sig. Om
han i en sådan situation betalar förfallen fordran som inte har prioritet
framför andra fordringar, gör han sig skyldig till ett avsiktligt
mannamånsbrott. Han inser nämligen, att betalningen gynnar mottagaren framför
andra och atl de övrigas rätt förringas, även om han för egen del är övertygad
om att slutligen även de övriga skall få full betalning.
3)
Förfaranden med
avsikt att slutgiltigt gynna viss borgenär på andras bekostnad. Det är här
fråga om förfaranden, där gäldenären själv inte hyser något hopp om att reda
upp sin ekonomiska situation och inför det förestående sammanbrottet
avsiktligen gynnar viss borgenär på andras bekostnad.
I fråga om den under 1 skisserade
kategorin av mannamånsbrott får den framförda kritiken anses ha fog för sig,
och lagrådet vill för sin de! tillstyrka att denna kategori avkriminaliseras.
Om i enlighet härmed straffansvaret
bortfaller för ifrågavarande gärningar, begångna med eventuellt uppsåt, lär
även fall där indirekt uppsåt föreligger få föras utanför det straffbara
området. Det är nämligen BrB:s teknik, att vid brott som förutsätter uppsåt
antingen var och en av de tre uppsåtsformerna är tillfyllest eller direkt
uppsåt krävs (jfr kommentaren till BrB I, 4 uppl. 1974 s. 26), och det finns ej
anledning att på förevarande begränsade område avvika härifrån. Ätt även
handlande med indirekt uppsåt avkriminaliseras torde praktiskt sett få
utomordentligt ringa betydelse. Härvid bör särskilt uppmärksammas, alt
rekvisitet "gynnar" i det remitterade förslaget måste anses uppfyllt
i alla fall, där borgenären får en ställning som i förhållande till övriga
borgenärers är bättre än han har anspråk på enligt konkurslagens och
förmånsrättslagens regler. Direkt uppsåt att gynna föreligger därmed, så snart
gäldenären avser att borgenären skall få en sådan ställning, oavsett om
gäldenärens bevekelsegrund härtill är välvilja mot borgenären eller tvärtom
önskan att freda sig mot en borgenär vilken för gäldenären framstår som
särskilt hotfull. Att i det senare fallet gäldenären med betalningen ytterst må
åsyfta, att han skall få tillfälle att åtminstone en tid ostört fortsätta sin
rörelse, utesluter alltså icke att betalningen
Prop.
1975/76: 82 106
sker med direkt uppsåt att gynna borgenären. Mot
bakgrunden härav synes det i själva verket ej alldeles lätt att ens föreställa
sig ett gynnande genom betalning, vilket sker med indirekt uppsåt.
Beträffande den under 2 angivna
kategorin synes bedömandet vanskligare. Den skall här tills vidare förbigås.
Vad härefter gäller kategorin under
3 saknas enligt lagrådets mening tillräckliga skäl för att härvidlag göra
skillnad mellan å ena sidan betalning av förfallen gäld med vanliga
betalningsmedel och å andra sidan betalning med ovanliga betalningsmedel eller
av icke förfallen gäld.
Det sagda må närmast illustreras
genom några exempel, som av framställningstekniska skäl är enkelt konstruerade
men som i och för sig utan svårighet låter sig överföras till sådana mera
komplicerade förhållanden som svarar mot verkligheten i insolvenssammanhang.
Det är viktigt att vid bedömande av exemplen fasthålla som utgångspunkt, att
gäldenären förutsattes ha full insikt om sin insolvens och sakna hopp om att
kunna komma på fötter. Det kan rent av förutsättas, att betalningarna i
exemplen företages omedelbart innan gäldenären söker sig i konkurs.
Exemplen avser alla en företagare,
som står inför ekonomiskt sammanbrott och har flera fordringsägare av vilka
endast en har prioriterad fordran, nämligen staten med en skattefordran på 40
000 kr. Bland de oprioriterade borgenärerna finns en långivare med krav på en
amortering uppgående till 20 000 kr. och en leverantör med varufordran på 20
000 kr. Företagaren förutsätts ha tillgångar till ett värde av 40 000 kr.
a)
Det antages
till en början, att företagarens tillgångar utgörs av kontanter. Både
amorteringen och varufordringen förutsätts ha helt nyligen förfallit till
betalning, medan skattefordringen förfaller först om några dagar. Om gäldenären
föredrar att betala de nämnda enskilda borgenärerna och att låta staten, som
rätteligen skulle ha haft företräde till samtliga tillgångar, bli utan, så kan
han enligt det remitterade förslaget inte straffas.
b)
Gäldenärens
tillgångar antages alltjämt bestå av kontanter, men det förutsattes att
samtliga fordringar förfaller först efter en icke alltför kort tid. Om
gäldenären betalar de enskilda fordringsägarna, skall han enligt det
remitterade förslaget straffas.
c)
Gäldenärens
tillgångar antages bestå av ett varuparti. Om han fördelar varupartiet mellan
de båda enskilda fordringsägarna, blir han enligt det remitterade förslaget att
bestraffa vare sig fordringarna är förfallna eller icke.
d) 1 situationen under c säljer
gäldenären partiet till fulla värdet och
utger köpeskillingen till de båda enskilda borgenärerna. Det förutsattes,
att fordringarna är förfallna, att betalningen sker i nära anslutning till
försäljningen och att försäljningen företages i det direkta syftet att bor
genärerna skall få betalning i pengar.
Prop.
1975/76: 82 107
Frågan, huruvida gäldenären i fallet d kan straffas
enligt det remitterade förslaget, har icke belysts i departementspromemorian
eller i remissprotokollets motivering. Även om skäl kan anföras för att de båda
förfarandena tillsammantagna kan föras in under rekvisitet "annan sådan
åtgärd", synes det diskutabelt huruvida dessa skäl kan anses bärande.
Detta sammanhänger med att det, såsom redan antytts och fortsättningsvis skall
vidare utvecklas, synes vanskligt att för en skiljelinje i förevarande
sammanhang mellan betalning med ovanliga betalningsmedel och sådan med vanliga
betalningsmedel finna en rationell motivering, som kan tjäna till ledning vid
bedömningen av gränsfall.
Om man tills vidare bortser från frågan, i vad mån
andra sanktioner återvinning, eventuellt ansvar för vårdslöshetsbrott etc.
kan påverka behovet av mannamånsansvar, förefaller det svårt att finna att det
gäldenärens förfarande, varigenom han i samtliga exempel avsiktligt
åsidosätter skatteborgenärens intresse, skulle te sig vare sig mer eller mindre
straffvärt i det ena exemplet än i det andra. Till exemplet under a kan kanske
förtjäna erinras om ett uttalande i departementspromemorian, enligt vilket det
för många personer kan vara en hederssak att till varje pris söka betala
förfallna skulder. Uttalandet kan såsom argument mot kriminalisering av betalning
av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel ha en viss bärkraft beträffande
sådana förfaranden som skisserats ovan under 1 och 2, där alltså gäldenären
tror sig kunna omsider förnöja alla fordringsägare. För kategorin under 3, som
här diskuteras, kan det däremot icke rimligen tilläggas någon sådan betydelse.
Såvitt de ifrågavarande personernas heder föranleder dem att betala förfallna
skulder även i en situation där de har vetskap om att därmed möjligheten för
borgenärer med icke förfallna fordringar att få betalning försvinner i
motsvarande mån, synes det snarast vara en uppgift för lagstiftaren att i
möjligaste mån bibringa dem andra hedersbegrepp.
Distinktionen mellan å ena sidan betalning av
förfallen gäld med vanliga betalningsmedel och å andra sidan betalning med
ovanliga betalningsmedel eller av icke förfallen gäld har ju hävd inom återvinningslagstiftningen.
Den får där sin förklaring av att en förtidsbetalning eller en betalning med
ovanliga betalningsmedel typiskt sett måste framstå som suspekt, medan en
betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel i och för sig inte kan
ge borgenären anledning misstänka obestånd. Till följd härav har det senare
slaget av betalningar av hänsyn till omsättningens säkerhet och
betalningsmottagarens presumtivt goda tro ansetts förtjäna civilrättsligt skydd
i långt högre grad än betalningar av de båda förra slagen. Distinktionen måste
emellertid anses förlora all relevans, när det gäller att från straffrättslig
synpunkt bedöma enbart gäldenärens förfarande, som förutsattes vara vidtaget i
full
Prop. 1975/76: 82 108
insikt
om att han är på obestånd och i avsikt att gynna viss borgenär på andras
bekostnad.
I
det remitterade förslaget har särskilt åberopats, att "de skärpningar av
återvinningsreglerna som har genomförts i motsvarande mån minskar
borgenärernas behov av det rättsskydd som ligger i mannamånsbe-stämmelscn i
dess nuvarande utformning". Detta är naturligen riktigt i så måtto, att om
vidtagna ändringar av återvinningsreglerna gjort det lätt att åtkomma vissa
tidigare svåråtkomliga transaktioner med återvinning, behovet av
mannamånsansvar må kunna anses ha minskat i motsvarande mån. Frånsett att
återvinningsfristerna förlängts vilket torde ha ringa betydelse beträffande
betalningar varigenom gäldenären avsikfiigt gynnar viss borgenär omedelbart
före ett ekonomiskt sammanbrott har emellertid återvinningsmöjligheterna ej
utvidgats beträffande en viktig kategori av betalningar, nämligen sådana som
kan karakteriseras som ordinära. Till denna kategori hör enligt förarbetena
(prop. 1975: 6 s. 227 jämförd med s. 224) vanliga löpande betalningar, t. ex.
avtalade och i behörig ordning eriagda amorteringar på lån, avbetalningsköp m.
m. samt betalningar av hyra och arrende. Är en sådan betalning otillbörlig,
kan den visserligen återvinnas. Detta kan dock endast ske, om
betalningsmottagaren kan visas ha varit i ond tro beträffande gäldenärens
insolvens och de omständigheter som gjorde betalningen otillbörlig.
Införandet
av rekvisitet "ordinär" sammanhänger med att det ansetts önskvärt att
så långt möjligt utmönstra svårtillämpade subjektiva rekvisit ur
återvinningslagstiftningen. Rekvisitet kan betraktas som ett
"objek-tiverat" eller schabloniserat godtrosrekvisit. Det motiveras
åtminstone i allt väsentligt av hänsyn till den betalningsmottagande
borgenären. Härav följer att återvinningslagstiftningen icke kan anses ha givit
uttryck åt uppfattningen, att det får anses lojalt och lovvärt om gäldenären
med insikt om sitt obestånd gör ordinära betalningar av förfallen gäld med
vanliga betalningsmedel. Från gäldenärens synpunkt är, om man vill uttrycka
saken så, principiellt varje betalning till en oprioriterad borgenär eller
till en prioriterad sådan om det sker till förfång för bättre prioriterad en
extraordinär betalning. En konsekvens härav är, att man beträffande betalning
av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel har behov av straffsanktion mot
illojala förfaranden i väl så hög grad som beträffande betalning i förtid eller
med ovanliga betalningsmedel.
För
att illustrera det sagda kan återigen exemplen ovan utnyttjas. I exemplen b och
c kan skatteborgenären räkna med alt återvinning sker och att frånsett
konkurskostnader skattefordringen därmed blir till fullo betald. I exemplen a
och d förefaller det däremot ej osannolikt, att återvinning icke kan
åstadkommas, eftersom betalningarna kan bli bedömda som ordinära och det kan
bli omöjligt att bevisa ond
Prop.
1975/76: 82 109
tro hos någon betalningsmottagare. Just i de fall där
staten löper störst risk att icke få några pengar går gäldenären med andra ord
fri från straffansvar.
Betraktar man saken från gäldenärens
synpunkt kan han i fallen b och c ha anledning säga sig, att återvinningsrisken
är sådan att det knappast lönar sig att ens försöka. I fallet a kan gäldenären
däremot säga sig, att betalningen har goda utsikter att stå sig mot
återvinning. Framför allt kan han, om det remitterade förslaget genomförs i
denna del, säga sig att det aldrig kan skada att försöka, eftersom han inte
riskerar straff för mannamånsbrott hur otillbörlig hans åtgärd än må vara.
Uteslutet är inte att fallet d kan komma att te sig för gäldenären på samma
sätt.
Det nu anförda torde förtjäna
särskild uppmärksamhet också i fråga om situationer, vilka i
återvinningshänseende ibland ligger från övriga borgenärers synpunkt sett
långt bättre till än exemplen a och d. Man kan härvidlag särskilt tänka på
olika slag av koncernförhållanden, där ställföreträdare för ett gäldenärsbolag
har intressen i ett dess moderbolag eller i annat företag med fordran på
gäldenärsbolaget. En betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel
kan här tänkas företagen till båtnad för ställföreträdaren själv över hela
skalan från betalningar, som är återvinningsmässigt oangripliga, till de mest
flagrant ålervinningsbara sådana. Gemensamt för dem alla är emellertid, att
enligt det remitterade förslaget gäldenärsbolaget utan varje risk för
straffrättsliga efterräkningar för dess ställföreträdare alltid kan försätta
övriga borgenärer i en situation där de måste få till stånd en återvinningstalan
för att komma till sin rätt. Och även enligt de nya återvinningsreglerna torde
återvinningsvägen ofta framstå som så törnbeströdd, att mången
konkursförvaltare föredrar en förlikning även om den blir ganska mager. Är
detta antagande riktigt, finns alltså till och med för gäldenärsbolags
ställföreträdare pengar att tjäna på ett från ansvarssynpunkt riskfritt sätt
genom kvalificerat illojala förfaranden.
I de hitfills anförda exemplen har
staten som skatteborgenär antagils bli den som gör förlust till följd av sådana
förfaranden från gäldenärens sida som enligt det remitterade förslaget lämnats
utan straffsanktion. Ätt så blir fallet i betydande utsträckning, om förslaget
skulle genomföras i denna del, synes vara ett rimligt antagande. Förvisso kan
det emellertid också väntas inträffa, att förslagets genomförande skulle främja
illojala förfaranden där det är enskilda fordringar med prioritet framför
skattefordringar som bhr lidande på grund av betalning av skatt. I förarbetena
till den med verkan fr. o. m. den 1 juli 1975 genomförda ändring i
återvinningsreglerna som består däri, att betalning av förfallen skatt eller
allmän avgift som avses i lagen om förmånsberättigade skattefordringar m. m.
under inga förhållanden kan återvinnas, har visserligen uttalats, att en
skattskyldig knappast kan tänkas
9 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 82
Prop. 1975/76: 82 110
vilja
gynna det allmänna framför andra borgenärer (prop. 1975: 6 s. 136). Förutsatt
att uttrycket "gynna" här använts i samma betydelse som det, enligt
vad förut anförts, måste anses ha i det remitterade förslagets 4 §, synes
emellertid realismen i detta uttalande kunna starkt betvivlas. Detta gäller
åtminstone vissa betydelsefulla slag av skattefordringar, bland annat
fordringar avseende källskatt för anstäUda. (Jfr härtill och till det följande
Hastad i SvJT 1975 s. 460 ff.)
Det
må härvid först erinras om att innehållen källskatt icke utgör
redovisningsmedel utan efter ingående överväganden av lagstiftaren fått
karaktär av fordran mot arbetsgivaren med förmånsrätt, numera enligt 13 §
förmånsrättslagen. Detta innebär ett lagstiftarens stäUnings-tagande, enligt
vilket i en insolvenssituation källskattefordringar skall vid behov stå
tillbaka för vissa enskilda fordringar. Bland dessa märks lönefordringar,
särskilt till den del de ej täcks av statiig lönegaranti, och fordringar med
företagsinteckning som säkerhet. Samtidigt som källskattefordringar i angivet
hänseende är vanliga fordringar, har emellertid underlåtenhet att betala sådan
fordran under uppbördsterminen straffsanktionerats i 81 § uppbördslagen för
fall, där uppsåt eller grov oaktsamhet ligger gäldenären till last. Det
förefaller med hänsyn härtill icke särskilt svårt att föreställa sig, att en
företagare, som i en insolvenssituation saknar medel att tillgodose såväl
statens källskatteanspråk som enskilda fordringar med bättre prioritet, önskar
i första hand betala källskatten för att undgå ansvar enligt uppbördslagen.
Rör det sig om en juridisk person, kan ett än starkare motiv härtill vara, att
ställföreträdare för gäldenären eljest kan räkna med att åläggas personlig
betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen. Detta gäller särskilt
beträffande källskaltemedel för vilka vederbörlig uppbördstermin redan har
utgått. Är uppbördsterminen inte till ända, kan gäldenärens ställföreträdare
enligt praxis undgå såväl ansvar som personlig betalningsskyldighet om han
omedelbart söker företaget i konkurs eller företar viss därmed jämförlig
åtgärd. Däremot kan han genom att betala redan eftersläpande källskatter
visserligen icke undgå straffansvar. Om källskatterna blir betalda, slipper
han emellertid under alla förhållanden personlig betalningsskyldighet med
hänsyn till att betalningen inte kan återvinnas. Ett återhållande moment mot
betalning i sådant syfte bör hittills ha varit, att ställföreträdaren riskerar
ansvar för mannamån mot borgenärer om han genom betalning av källskatte-fordran
sätter förmånsrättsordningen ur spel. Slopas möjligheten att såsom mannamån
mot borgenärer bestraffa betalning av förfallen gäld med vanliga
betalningsmedel, blir däremot fältet helt fritt för gäldenären därvidlag.
Räckvidden härav synes beroende av hur man ställer sig till det
tolkningsproblem som berörts ovan under d, eftersom det torde vara förhållandet
till företagsinteckningshavare som här praktiskt sett tilldrar sig det största
intresset.
Prop. 1975/76: 82 111
Det bör understrykas, att slopandet av möjligheten
att såsom mannamånsbrott bestraffa inbetalning av förfallna källskaltemedel med
vanliga betalningsmedel ingalunda utgör någon nödvändig eller ens rimlig
konsekvens av den ifrågavarande ändringen av återvinningsreglema. Naturligtvis
är det riktigt, att inte alla återvinningsbara transaktioner kan föranleda
ansvar för gäldenären. Ä andra sidan består icke mellan återvinning och
gäldenärsbrott något samband av innebörd, att en icke återvinningsbar
transaktion ej gärna skulle kunna för gäldenärens del under vissa
omständigheter föranleda straff. Detta torde ha framgått redan av det föregående;
om en transaktion ej är återvinningsbar därför att gäldenärens medkontrahent
var i god tro, bör detta inte hindra att gäldenären, som,betalat borgenären med
insikt om det otillbörliga häri, blir straffad. Vad särskilt gäller
inbetalning av källskatt må framhållas, att anledningen till dess frhagande
från återvinning rimligen icke kan ha varit att lagstiftaren skulle ha ansett
det lovvärt av en insolvent gäldenär, att denne sätter lagstiftarens egen i
förmånsrättslagen uttryckta intresseavvägning ur spel. Väsentligen har som skäl
för ändringen anförts, att man för skattefordringarnas del velat undvika
tillämpningssvårigheter, främst sådana vilka det obestridligen tämligen konturlösa
begreppet "ordinär" betalning kan ge upphov till. Beträffande källskattefordringar
skulle därför just den nuvarande utformningen av återvinningsreglerna
föranleda, att avskaffande av mannamånsstraff för betalning av förfallen gäld
med vanliga betalningsmedel skulle ge ett icke obetydligt, helt osanktionerat
spelmm för sådana skattebetalningar som lagstiftaren utifrån sin egen
inplacering av skattefordringar i förmånsrättsordningen måste ogilla.
Mot antagandet, att slopande av mannamånsstraff för
betalningar av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel skulle i beaktansvärd
grad lämna verkligt straffvärda förfaranden utan straffsanktion, har visserligen
i det remitterade förslaget uttalats, att gäldenären i sådana fall praktiskt
taget alltid torde kunna fällas till ansvar för vårdslöshet mot borgenärer.
Härmed torde åsyftas, att gäldenären kan straffas för annat förfarande än just
betalningen, nämligen för fortsättande av rörelse under förhållanden som anges
i 11 kap. 3 § BrB. Det för mannamån mot borgenärer karakteristiska är
emellertid, att gäldenärens ekonomi typiskt sett icke blir vare sig bättre
eller sämre genom betalningen; det är förskjutningar i borgenäremas inbördes
rätt och ej försämring av totalsituationen som brottsbeskrivningen tar sikte
på. Detta innebär till en början, att de fall som här närmast diskuteras
nämligen fall där gäldenären omedelbart innan han söker sig i konkurs använder
sina tillgångar till betalning av förfallna skulder enligt en egenhändigt
tillskapad förmånsrättsordning ingalunda behöver kännetecknas av att
gäldenären gjort sig skyldig till vårdslöshet mot borgenärer. Men vidare måste
det, med hänsyn till att straffets
Prop. 1975/76: 82 112
funktion
ju är att såvitt möjligt avhålla från brottslighet, principiellt vara utan
intresse huruvida gäldenären, när han överväger att företa en viss åtgärd,
redan må ha förskyllt ansvar för annat brott.
Den invändningen mot det sagda kan kanske ligga
nära till hands, att förfaranden av detta slag inte hittills förekommit i
nämnvärd utsträckning utan är skrivbordsprodukter. Arten och omfattningen av
de mannamånsbrott som hittills blivit kända tillåter emellertid icke någon
slutsats om arten och omfattningen av de illojala förfaranden som kan befaras,
om det remitterade förslaget genomförs oförändrat i nu aktuell del. Att
gäldenärer i allmänhet hittills må ha dragit sig för mera eklatanta
mannamånsbrott avseende betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel
torde tyvärr inte kunna berättiga slutsatsen, att de fortsättningsvis kommer
att dra sig för motsvarande förfaranden om dessa blir straffria. Ett motsatt
antagande synes ligga närmare till hands.
I departementspromemorian och i vissa
remissyttranden har framhållits såsom egendomligt, att en gäldenär skall kunna
straffas för en frivillig betalning av förfallen gäld med vanliga
betalningsmedel även i fall, där borgenären har en exekutionstitel och i
stället kunnat framtvinga utmätning, som ju inte kan leda till straffansvar för
gäldenären. Lagrådet kan för sin del icke finna något anmärkningsvärt i detta.
Man bör kunna begära av gäldenären, att han inte frivilligt positivt medverkar
till åsidosättande i en insolvenssituation av principen om lika rätt för borgenärer
eller betalning efter förmånsrättsordning. Det vill förefalla som om en erinran
om att en gäldenär kan ha flera borgenärer med exekutionstitlar borde
tillräckligt illustrera detta. Tilläggas må likväl, att en frivillig betalning
typiskt sett är farligare för övriga borgenärer än utmätning, eftersom
utmätning är förenad med viss publicitet som kan möjliggöra för andra att
inskrida med konkursansökan inom återvinningsfristen, medan en frivillig
betalning lätt kan gå borgenärerna förbi under den kritiska tiden. Icke mindre
väsentligt är för övrigt, att betalning genom utmätning kan återvinnas i större
utsträckning än en frivillig betalning av förfallen gäld med vanliga
betalningsmedel, eftersom rekvisitet att betalningen ej får vara ordinär saknar
tillämplighet beträffande betalning genom utmätning.
Såsom anmärkts i departementspromemorian har den
meningen uttalats, att man med ett visst fog kan begära av borgenärerna, att
de håller sig orienterade om sina gäldenärers ekonomiska ställning och att de
genom konkursansökan med därmed följande rätt till återvinning själva
förhindrar eller oskadliggör mannamånshandlingar. Som av det föregående torde
ha framgått måste emellertid av hänsyn till godlroende medkontrahent
återvinningsmöjligheterna begränsas så, att de långt ifrån kan träffa alla betalningar
av gäldenären som det med hänsyn till borgenärernas intresse av jämställdhet
ter sig angeläget att motverka. En full-
Prop. 1975/76: 82 113
ständig
avkriminalisering av betalning av förfallen gäld med vanliga betalningsmedel
synes därför ägnad att främja en kapplöpning mellan borgenärer, vilka hoppas
att få en betalning som kommer att stå sig. För borgenärer, som icke lyckas
utverka betalning, blir det desto angelägnare att snabbt få konkurs till stånd.
Önskemålet att en konkurs icke skall behöva åstadkommas brådstörtat och att i
stället gäldsavveckling vid insolvens skall kunna ske under lugna och ej
onödigtvis värdeförstörande förhållanden är emellertid en av grundtankarna
bakom den moderna konkurslagstiftningen.
Med hänsyn till det anförda anser sig lagrådet ej
kunna tillstyrka, att sådana förfaranden som avses ovan under 3 lämnas utan
straffsanktion. De under 2 angivna förfarandena utgör från synpunkten av
straffvärdhet en mellankategori mellan de nyss nämnda och de under 1 berörda
förfaranden som enligt lagrådets mening bör kunna undantagas från det
straffbara området. Det finns onekligen vissa skäl för att avkriminalisera
också förfaranden enligt kategori 2, där gäldenären i och för sig inte har
uppsåt att slufiigt skada någon borgenär. Enligt lagrådets mening talar
emellertid övervägande skäl för att bibehålla kriminaliseringen av dessa
förfaranden. Det kommer ju att röra sig endast om förfaranden, som är att
bedöma som otillbörliga andra förfaranden skall över huvud inte bestraffas
enligt mannamånsparagrafen och det kan dessutom bli svårt eller ogörhgt att
dra en i praktiken användbar gräns gentemot de under 3 berörda förfaranden som
enligt lagrådets mening under alla förhållandena måste kunna bestraffas.
Utifrån ovan redovisade överväganden kan det
ifrågasättas, om det ej vore mest rationellt att över huvud slopa distinkfionen
mellan olika slag av betalningar i 4 § och beträffande samtliga betalningar
uppställa krav på avsikt hos gäldenären att gynna viss borgenär. Ä andra sidan
synes det dock beträffande betalningar med ovanliga betalningsmedel eller av
icke förfallen gäld kunna vara av visst värde att behålla normalt uppsåtskrav.
Visserligen torde sådana åtgärder i en insolvenssituation nästan allfid ske med
direkt uppsåt att gynna borgenären, men sådant uppsåt kan stundom vara svårt
att styrka.
För den händelse man mot lagrådets avstyrkande
skulle i princip bibehålla ståndpunkten att avkriminalisera betalning av
förfallen gäld med vanliga betalningsmedel, anser sig lagrådet böra förorda,
att man i allt fall icke avskaffar straffansvaret med avseende på sådana betalningar
som görs i förtid men på gmnd av särskild förfalloklausul avser formellt
förfallen gäld. Lika väl som i återvinningssammanhang finns det enligt
lagrådets mening skäl att här i stället anknyta till begreppet förtida
betalning. Något bärande skäl att straffrättsligt skydda en betalning som
förutsätts vara otillbörlig enbart sådan skall ju vara straffbar därför att
den skett efter utnyttjande av en förfalloklausul kan lagrådet ej finna. Det
kan tilläggas, att det i fråga om all kontrakts-
Prop. 1975/76: 82 114
gäld,
exempelvis även en försträckning från en gäldenären närstående person,
föreligger obegränsade möjligheter att införa klausuler motsvarande dem som
förekommer i bankpraxis. Om dessa möjligheter utnyttjas och det tillika görs
bruk av klausulerna i insolvenssituationer, blir med det remitterade förslaget
icke stort utrymme kvar för att bestraffa verkligt illojala
mannamånsförfaranden.
Mot bakgrunden av förestående föreslår lagrådet,
att till 4 § första stycket i det remitterade förslaget fogas en andra mening
av följande lydelse: "Detsamma skall gälla, om gäldenären avsiktligen på
annat sätt otillbörligt gynnar viss borgenär och andra borgenärers rätt
därigenom avsevärt förringas."
Prop. 1975/76: 82 115
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1975-10-23
Närvarande: statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden
Andersson, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén
Föredragande: statsrådet Geijer
Proposition om ändring i brottsbalken
Föredraganden anmäler lagrådets
yttrande över förslag fill lag om ändring i brottsbalken.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Beträffande 11 kap. 1 § BrB har
lagrådet förordat att syftet med del föreslagna tillägget av en andra mening
lill första stycket markeras genom att det i meningen före ordet
"fara" skjuts in "allvarlig". Detta lorde knappast medföra
någon saklig förändring i förhållande lill det remitterade förslaget. Jag har
ingenting att erinra mot lagrådets förslag i denna del.
I fråga om 11 kap. 4 § BrB innebär
den i det remitterade förslaget förordade nya lydelsen av första stycket bl. a.
att betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel bortsett från
sådana fall som avses i paragrafens andra stycke i princip förs utanför det
genom mannamånsbestämmelsen kriminaliserade området. Detsamma gäller enligt
förslaget också annan gottgörelse till viss borgenär som följer direkt av
civilrättsliga regler och skulle ha kunnat omedelbart framtvingas på exekutiv
väg. Som lagrådet konstaterat har förslaget i denna del sin bakgrund i kritik
som redan i samband med BrB:s tillkomst framfördes mot att betalning av
förfallen skuld på vanligt sätt kan leda till straffansvar. Ett huvudsyfte har
sålunda varit att tillgodose det sedan länge från skilda håll framförda
önskemålet att från det kriminaliserade området ta undan sådana f. n. som
gäldenärsbrott straffbelagda förfaranden som typiskt sett framstår som mindre
straffvärda och att på detta sätt skapa ökat utrymme för att koncentrera
rättsväsendets resurser på de verkligt allvarliga fallen av ekonomisk
brottslighet. I det avseende som nu är aktuellt står det remitterade förslagets
lösning i överensstämmelse med
' Beslut 'om lagrädsremiss fattat
vid regeringssammanträde den 10 september 1975.
Prop. 1975/76: 82 116
departementspromemorians
förslag, som på denna punkt har tillstyrkts av det helt övervägande antalet
remissinstanser.
Lagrådet har emellertid inte ansett sig kunna
tillstyrka att betalning av förfallen skuld på vanligt sätt och därmed
jämställda åtgärder generellt lämnas utan straffsanktion. Kriminaliseringen av
sådana åtgärder till förmån för viss borgenär bör enligt lagrådet behållas för
fall då gäldenären har avsikt dvs. i juridisk-teknisk mening direkt uppsåt
att otillbörligt gynna borgenären. Lagrådet har förordat att 4 § första stycket
i det remitterade förslaget kompletteras med en andra mening av den innebörden.
Vid remissen till lagrådet framhöll jag att den nu
aktuella ändringen i mannamånsparagrafen motiverades främst av önskemålet att
åstadkomma en ordning som innebär att kriminaliseringen inte träffar sådana betalningar
som kan betraktas som ordinära. Som lagrådet har konstaterat används detta
uttryck i de nya återvinningsreglerna för att beteckna vanliga löpande
betalningar, t. ex. avtalade och i behörig ordning er-lagda amorteringar på
lån, avbetalningsköp m. m. samt betalningar av hyra och arrende.
Lagrådet har härtill erinrat om att de nya återvinningsreglema
har den innebörden att en ordinär betalning kan återvinnas bara om den har
gynnat borgenären otillböriigt och det kan visas att denne kände till eller
hade bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde
betalningen otillbörlig. En konsekvens av de begränsningar i möjligheten till
återvinning som sålunda föreligger blir enligt lagrådet alt man beträffande
betalning av förfaUen gäld med vanliga betalningsm.edel har behov av
straffsanktion i väl så hög grad som beträffande andra betalningar, Gäldenären
kommer annars enligt lagrådet att gå fri från straff just i de fall då övriga
borgenärer löper störst risk att inte få några pengar.
För min del anser jag inte att lagrådets
argumentering i detta avseende är övertygande. Det avgörande när man skall ta
ställning till det straffrättsliga mannamånsansvarets omfattning kan enligt min
mening inte vara huruvida man i olika avseenden kan utnyttja straffbestämmelsen
för att bygga ut Konkurslagens sanktionssystem. I detta liksom i andra
sammanhang måste i stället den i främsta rummet vägledande principen vara att
kriminalisering tillgrips endast mot verkligt straffvärda förfaranden, dvs.
handlingssätt som från allmänna synpunkter framstår som så allvarliga att man
inte anser sig kunna undvara en straffrättslig reaktion från samhällets sida.
För egen del anser jag liksom remissinstanserna att goda skäl kan åberopas
till stöd för den uppfattningen att löpande betalningar av förfallna fordringar
inte alltid eller kanske ens oftast fyller sådana krav som bör ställas för att
detta straffvärdhets-kriterium skall anses uppfyllt, även om situationen är den
att gäldenären är medveten om att han står inför ett hotande ekonomiskt samman-
Prop. 1975/76: 82 117
brott.
Det kan nämligen i sådana sammanhang inte sällan vara fråga om fall t. ex. en
betalning av förfallen hyra som inte alls kännetecknas av att gäldenären har
ett illojalt motiv för sitt handlande. Jag vidhåller den meningen att det om
man ser saken från gäldenärens synpunkt måste vara en avsevärd skillnad mellan
att å ena sidan betala en skuld som inte är förfallen eller betala med
ovanliga betalningsmedel och å andra sidan betala en förfallen skuld på
vanligt sätt. I sammanhanget bör understrykas att den i lagrådsremissen
förordade av-kriminaliseringen givetvis inte liksom inte heller
återvinningsreglernas utfonnning har avsetts ge underlag för den slutsatsen
att det därmed skulle anses i positiv mening lojalt eller t. o. m. lovvärt om
en gäldenär betalar förfallen skuld på vanligt sätt i en obeståndssituation.
Särskilt ingående behandlar lagrådet det
remitterade förslagets konsekvenser när det gäller vissa typer av
skattelikvider, såsom inbetalning av skatt som har innehåUits för annan enligt
uppbördslagen. Enligt lagrådet har mannamånsansvaret i dess hittillsvarande
utformning utgjort ett återhållande moment mot betalning av innehållen sådan
skatt i syfte att undgå straff och personlig betalningsskyldighet enligt
uppbördslagen. Slopas möjligheten att bestraffa betalning av förfallen skuld på
vanligt sätt, sägs fältet bli helt fritt för gäldenären därvidlag. Det
remitterade förslaget skulle sålunda enligt lagrådet ge ett inte obetydligt och
helt osanktionerat spelrum för sådana skatteinbetalningar.
Med anledning av vad lagrådet har anfört i denna
del vill jag erinra om att något mannamånsansvar inte vare sig enligt gällande
rätt eller det remitterade förslaget kan komma i fråga i annat fall än då betalning
eller annan gottgörelse till viss borgenär har förringat övriga borgenärers
rätt. De flesta fordringar på skatt har allmän förmånsrätt enligt
förmånsrättslagen, och en förutsättning för att man ens teoretiskt skulle kunna
tänka sig mannamånsbestämmelsen tillämplig på en betalning av en sådan
skattefordran är därför att fordringsägare med bättre prioritet skulle sättas
åsido genom skatteinbetalnmgen. Som lagrådet påpekat har lönefordringar f. n.
förmånsrätt framför skatter. Lönefordringar täcks emellertid redan nu i flertalet
fall av den statliga lönegarantin, som är konstruerad på det sättet att staten
träder in i löneborgenärens rätt i fråga om utbetalat garantibelopp. I den mån
en skatteinbetalning skulle påverka löneprivilegiet bhr det alltså regelmässigt
bara statens egen rätt som berörs. I proposition 1975/76: 12 har regeringen
föreslagit att det maximala beloppet för betalning enligt lönegarantin skall
höjas från fem till tolv basbelopp och att i samband härmed förmånsrättslagen
skall ändras bl. a. på det sättet att fordringar på skatt och allmän avgift får
företräde framför lÖne- och pensionsfordringar. Ett genomförande av detta
förslag innebär att betalning av en förmånsberättigad skattefordran över huvud
taget aldrig kommer att kunna beröra löneborgenärernas rätt.
Prop.
1975/76: 82 118
Lagrådet har i sitt resonemang om
det remitterade förslagets återverkan på skattebetalningar berört också en
annan grupp av fordringar med förmånsrätt framför skatter, nämligen fordringar
med säkerhet i före-tagsinteckningar som har meddelats i gäldenärens
näringsverksamhet. Förslaget i den nyss berörda propositionen 1975/76: 12
innebär att sist nämnda fordringar får företräde framför såväl löneprivilegiet
som fordringar på skatt och allmän avgift. Det bör dock påpekas att den förmånsrätt
som tillkommer företagsinteckningar kan gälla bara i sådan lös egendom som
avses i 4 § lagen (1966: 454) om företagsinteckning och inte omfattar
kontanter. En betalning av en skattefordran med pengar kan därför aldrig i och
för sig beröra företagsinteckningshavarnas rätt. Lagiådels uttalande synes ta
sikte närmast på det tänkta fallet att en gäldenär, innan han betalar en
skattefordran, har realiserat företags-intecknad egendom utan att överlåta
själva näringsverksamheten och på detta sätt medverkat till att
företagsinteckningarnas förmånsrätt upphört före betainingsåtgärden. Denna
situation synes emellertid något konstruerad, och det torde vara ytterst
tveksamt om mannamånsparagrafen enligt gällande rätt över huvud taget skulle
kunna länkas tillämplig i ett sådant fall.
Av det anförda följer att det i praktiken knappast lorde
finnas något utrymme för en tillämpning av mannamånsparagrafen i dess hittillsvarande
lydelse på en inbetalning av skatt. Med hänsyn härtill och då del enligt min
mening under alla förhållanden saknas samhällsintresse av en straffsanktion mot
skatteinbetalningar anser jag vad lagrådet har anfört i förevarande del inte
utgöra något argument mot det remitterade förslaget.
Lagrådet har emellertid till stöd för sin ståndpunkt
åberopat även andra skäl som jag finner mera beaktansvärda. Bl. a. har lagrådet
erinrat om fall där ställföreträdaren för elt gäldenärsbolag har intressen i
ett annat bolag med fordran på gäldenärsbolaget. Som lagrådet har anmärkt kan i
denna och liknande situationer betalning av förfallna skulder inför ett
ekonomiskt sammanbrott tänkas ske på ett från de övriga borgenärernas synpunkt
kvalificerat illojalt sätt. Jag vill inte bestrida riktigheten av lagrådets
uttalande att det kan tänkas förekomma straffvärda fall av denna typ där
rekvisiten för vårdslöshet mot borgenärer eller annat gäldenärsbrott inte är
uppfyllda. Det torde också på skäl som har anförts av lagrådet kunna göras
gällande att det rent allmänt sett är en fördel om det för sådana fall finns
möjlighet till särskild sanktion mot mannamånshandlingen även när gäldenären
kan fällas till ansvar för annat brott mot 11 kap. BrB.
Med tanke på förfaranden av den art
som nu avses finner jag det motiverat att införa en särskild straffregel för
vissa fall av betalning av förfallna skulder med vanliga betalningsmedel och
därmed jämställda handlingar. En sådan regel bör ta sikte på den subjektiva
sidan, dvs.
Prop.
1975/76: 82 119
gäldenärens
syfte vid den betalning eller åtgärd av annat slag som det är fråga om. Den av
lagrådet förordade lagtekniska lösningen är emellertid enligt min mening inte
ändamålsenlig. Den innebär som förut har nämnts att 4 § i det remitterade förslaget
kompletteras med en särskild regel om mannamånsansvar även för betalning av
förfallen skuld på vanligt sätt eller därmed likställd åtgärd i det fallet att
gäldenären har s. k. direkt uppsåt att otillbörligt gynna borgenären. En regel
av sådan typ innefattar en komplicerad straffrättslig konstruktion. Min ståndpunkt
hänger samman med de uttalanden angående tolkningen av den ifrågasatta
tilläggsregeln som lagrådet har gjort. Lagrådets uttalanden i denna del synes
närmast ha den innebörden att direkt uppsåt att gynna alltid skulle föreligga
så snart gäldenären är medveten om att en betalningsåtgärd rent objektivt sett
innebär att borgenären får en ställning som i förhållande till övriga
borgenärers är bättre än han har anspråk på enligt konkurslagens och
förmånsrättslagens regler. Detta synes å ena sidan föra för långt så till vida
som man inte når målet att ta undan sådana fall frän kriminaliseringen där
gäldenärens handlande vid en betalning av vanlig typ inte bärs upp av något
illojalt motiv. Å andra sidan torde det också vara tveksamt om det synsätt
beträffande direkt uppsåt som förefaller ligga till grund för lagrådets
uttalande kan anses stämma väl överens med vedertagen terminologi. Enligt denna
torde det ligga nära till hands att uppfatta ett krav på direkt uppsåt på det
sättet att kriminaliseringen skulle avse endast fall då inte bara det
förhållandet att borgenären får betalt för sin fordran utan just den
omständigheten att han gynnas på andras bekostnad utgör ändamålet med en
gäldenärs betalning av viss förfallen skuld. Det kan ifrågasättas om inte en
sådan tolkning i sin tur leder till att den av lagrådet förordade regeln
skulle komma att träffa bara den tämligen opraktiska situationen att
gäldenärens direkta syfte med betalning till en av borgenärerna är att skada
de övriga.
Mot bakgrund av det anförda synes den av lagrådet
förordade till-läggsregeln lämpligen böra jämkas på ett sätt som dels utesluter
en sådan begränsad tolkning som den nu senast berörda, dels medför alt vanliga
löpande betalningar av förfallna skulder utan illojalt syfte inte drabbas av
straffansvar. En från de angivna synpunkterna ändamålsenlig avfattning torde
nås om tilläggsregeln får det innehållet att gäldenär som i otillbörligt syfte
gynnar viss borgenär på annat sätt än som avses i de särskilt uppräknade fallen
skall dömas för mannamån, förutsatt att andra borgenärers rätt avsevärt
förringas genom åtgärden.
Den nu förordade utformningen av tilläggsregeln
medför den fördelen att man vid den rättsliga bedömningen när det gäller en
betalning av vanlig typ i en obeståndssituation kan lägga tyngdpunkten på
frågan om själva motivet för gäldenärens handling är illojalt. Utanför det
straffbara området avses då falla situationer som kännetecknas av att
Prop. 1975/76: 82 120
gäldenären
vid en betalning på vanligt sätt av en förfallen skuld inte har något särskilt
intresse av den ifrågavarande borgenärens förmögenhetsställning. Detta är så
gott som alltid fallet vid betalning av vanliga löpande fordringar, avseende t.
ex. avbetalningsköp, hyra eller skatt. Vad som kriminaliseras blir de fall då
själva syftet med betalningen kan betecknas som otillbörligt, dvs. fall då
gäldenärens handlande bestäms av en önskan att i en obeståndssituation visa
välvilja gentemot en speciell borgenär, fastän det sker på de övrigas
bekostnad. Det kan naturligtvis inte uteslutas att det i några fall kan tänkas
uppkomma avgräns-ningssvårigheter när det gäller att bedöma om en gäldenär vid
en betalning av vanlig typ har handlat i otillböriigt syfte. Sådana
svårigheter torde dock knappast behöva uppkomma i en situation som svarar mot
lagrådets exempel med ställföreträdaren för ett gäldenärsbolag som låter detta
betala en förfallen skuld till ett annat bolag, där han själv har intressen,
liksom inte heller i det av lagrådet i annat sammanhang berörda fallet att
gäldenären gör en otillbörlig betalning till närstående av en skuld som har
bringats att förfalla genom särskild förfalloklausul. Det illojala motivet
torde nämligen i sådana fall framstå som uppenbart. Det bör tilläggas att ett
otillbörligt syfte givelvis också föreligger, om gäldenärens direkta avsikt är
att skada de övriga borgenärerna, en situation som dock enligt vad som har
sagts förut får betecknas som opraktisk.
Mot bakgrund av de överväganden som nu har
redovisats föreslår Jag att det till 4 § första stycket i det remitterade
förslaget fogas en andra mening av följande lydelse: "Detsamma skall
gälla, om gäldenären i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär på annat sätt
än som nyss sagts och andra borgenärers rätt därigenom avsevärt
förringas."
För att paragrafen redaktionellt sett skall få en
tillfredsställande avfattning förordar jag vidare att ordet
"otillbörligt" får utgå i första meningen av första stycket. Ordet
fyller där inte någon nödvändig funktion, eftersom det gynnande som behandlas i
meningen redan med hänsyn till arten av de åtgärder som anges och kravet på att
den ifrågavarande åtgärden skall avsevärt förringa övriga borgenärers rätt
alllid torde framstå som otillbörligt.
Jag vill tillägga att den straffrättsliga
bedömningen av gäldenärens syfte i de fall som avses i den nya andra meningen
av 4 § första stycket inte sammanfaller med den mer vidsträckta innebörd som det
objektiva otillbörlighetsbegreppet har i 30 § konkurslagen. Någon nackdel härav
torde inte uppstå i rättstillämpningen.
Slutligen vill jag ta upp ett speciellt problem som
lagrådet har berört. Lagrådet har ifrågasatt om man med betalning med ovanliga
betalningsmedel kan likställa det fallet att gäldenären säljer t. ex. ett
varuparti och i nära anslutning därtill betalar en förfallen skuld med de
pengar som har influtit vid försäljningen. EnHgt min mening som i denna
Prop. 1975/76: 82 121
del
synes stämma överens med lagrådets kan en betalning av detta slag inte anses
ske med ovanliga betalningsmedel och inte heller jämställas med en betalning
av sådan typ. Jag vill dock erinra om att ett bortslumpande av egendom i en
dylik situation kan vara att betrakta som oredlighet mot borgenärer enligt 11
kap. 1 § första stycket BrB (s. k. ekonomisk förstörelse).
Tidpunkten
för ikraftträdandet av de nu aktuella ändringarna i BrB bör flyttas till den 1
juli 1976.
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen
att antaga det av lagrådet granskade lagförslaget
med vidtagna ändringar.
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga
det förslag som föredraganden har lagt fram.
NORSTEDTS TRYCKERI, STOCKHOLM 1975 75037S
Doktrin (6)
- Gustaf Almkvist, Straffbara åtgärder vid obestånd, SvJT 2024 s. 10, på s. 11, 12, 14, 16, 20, 21, 23 · Fritt tillgänglig
- Eva Stenborre, Artbrott, SvJT 1998 s. 743, på s. 759 · Fritt tillgänglig
- Madeleine Löfmarck, Svensk rättspraxis. Straffrätt 1984 – 1990, SvJT 1991 s. 185, på s. 195 · Fritt tillgänglig
- Madeleine Löfmarck, Svensk rättspraxis Straffrätt 1975–1983, SvJT 1985 s. 337, på s. 353 · Fritt tillgänglig
- Madeleine Löfmarck, Mannamånsansvar — mannamån mot den punktlige betalaren?, SvJT 1981 s. 321, på s. 322, 323, 325, 326, 328, 331 · Fritt tillgänglig
- Madeleine Löfmarck, Gäldenärsbrott, SvJT 1981 s. 81, på s. 83, 88 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
106 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (15)
15 kopplingar i 12 dokument.
- SOU 2025:66 En straffreform s. 1176 i texten
- SOU 2015:18 Lösöreköp och registerpant s. 156 om s. 97 i texten
- SOU 2013:38 Vad bör straffas? s. 109 i texten
- Ds 2002:57 Bokföringsbrott och brott mot borgenärer s. 33 om s. 97 i texten
- Bet. 1985/86:JuU12 om brott mot borgenärer (prop. 1985/86:30 jämte motioner) s. 15 i texten
Rättsfall (6)
6 kopplingar i 4 dokument.
- RH 1996:99 om s. 103 · om s. 109 · om s. 120 ur registret · i texten
- NJA 2013 s. 822 om s. 119 i texten
- NJA 1997 s. 401 om s. 119 i texten
- NJA 1986 s. 779 »Blom Rosa« om s. 119 i texten
Doktrin (85)
85 kopplingar i 14 dokument.
- Leijonhufvud, Brotten mot borgenärer, 1986 s. 26 om s. 57 · s. 26 om s. 75 · s. 27 om s. 12 · s. 27 om s. 111 · och 30 till i texten
- Arnesdotter, Om betalningsinställelse och offentligt ackord, 1982 s. 254 om s. 45 · s. 255 om s. 103 · s. 255 om s. 113 · s. 255 om s. 116 · och 15 till i texten
- SvJT 2024 s. 10 Gustaf Almkvist, Straffbara åtgärder vid obestånd s. 11 · s. 12 · s. 14 · s. 16 · och 3 till i texten
- Anderberg, Straffbar oaktsamhet, 2015 s. 84 om s. 81 · s. 85 om s. 81 · s. 85 om s. 83 · s. 85 om s. 85 · och 3 till i texten
- SvJT 1981 s. 321 Madeleine Löfmarck, Mannamånsansvar — mannamån mot den punktlige betalaren? s. 322 · s. 323 · s. 325 · s. 326 · och 2 till i texten