Regeringens proposition med förslag till räntelag m.m.
1975 · 338 sidor, varav 174 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 174 av 338 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975:102, Regeringens proposition med förslag till räntelag m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens
proposition nr 102 år 1975 Prop.
1975:102
Nr 102
Regeringens proposition med förslag till räntelag m. m.;
beslutad den 3 april 1975.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade uldrag av regeringsprolokoll.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
CARL LIDBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att de nuvarande
räntebestämmelserna i 9 kap. 10 § handelsbalken och 6 § skuldebrevslagen
ersätts av en särskild räntelag. Lagen avses bli tillämplig på penningfordran
inom förmögenhetsrättens område, i den mån inte annal är avtalat eller utfäst
eller särskilt föreskrivet.
Lagen innehåller i första hand regler om dröjsmålsränta. I
stället för de nuvarande räntesatserna fem eller sex procent föreslås all
dröjsmåls-räntan skall molsvara riksbankens diskonto, ökat med fyra procentenheter.
Med det diskonto som gäller f. n., sju proceni, blir dröjsmåls-räntan alltså
elva procent.
Om förfallodagen för en fordran inte är bestämd i förväg,
krävs det f. n. atl gäldenären stäms till domslol för atl dröjsmålsränla skall
börja utgå. I propositionen föreslås att kravet på stämning slopas. I stället
skall dröjsmålsränta börja utgå en månad från den dag borgenären har avsänt
räkning eller framställt krav på betalning på annat sätt.
Den föreslagna räntelagen innehåller också en bestämmelse
om s. k. avkaslningsränla, dvs. ränta på betalning som skall återgå i samband
med alt avtal hävs till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller av
liknande anledning. Avkaslningsränlan skall molsvara riksbankens diskonto med
ett tillägg av två procentenheter, dvs. i dagens läge nio proceni.
I propositionen föreslås också ändringar i en rad olika
lagar som innehåller speciella beslämmelser om ränta. Det innebär bl. a. all räntelagens
regler om avkaslningsränla blir tillämpliga vid ränleberäkning enligl
expropriationslagen och annan fastighelsrättslig lagstiftning.
J Riksdagen 1975. 1 saml Nr 102
Prop.
1975:102 2
1 Förslag till Räntelag
Härigenom föreskrives följande.
1 §
Denna lag är tillämplig på penningfordran inom
förmögenhetsrättens område. Lagen gäller i den mån ej annat är avtalat eller
utfäst eller särskilt föreskrivet.
2 §
Ränta på fordran utgår ej för lid innan fordringen är
förfallen lill betalning.
På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts
till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund
ulgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades lill och med den
dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rält lid, den dag från
vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §.
3 §
Försittes betalningstiden för fordran vars förfallodag är
bestämd i förväg, utgår ränta på fordringen från förfallodagen.
På fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet
atl redovisa för medel som han mottagit av huvudmannen eller tredje man utgår
ränta från dagen för redovisningen eller, om denna ej avges i räll lid, från
den dag redovisning bort ske.
4 §
I annal fall än som avses i 3 § utgår ränta på förfallen fordran,
för vilken betalningstiden försitles, från den dag som infaller en månad efler
det borgenären har avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på
betalning av bestämt belopp med angivande att underlåtenhet att betala medför
skyldighel alt utge ränta. Gäldenären är dock ej skyldig alt erlägga ränta för
lid innan räkningen eller kravet har kommit honom lill hända.
Avser fordringen skadestånd eller annan liknande
ersättning som ej kan fastställas utan särskild utredning, utgår ränta på
förfallet belopp från den dag som infaller en månad efler det borgenären har
framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn lill
omsländighelerna skäligen kan begäras av honom. Gäldenären är dock ej skyldig
att erlägga ränta för tid innan kravel och utredningen har kommil honom lill
banda.
Oavsett vad som föreskrives i första och andra styckena
ulgår ränta på förfallen fordran senast från dagen för delgivning av ansökan om
lagsökning eller betalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande
av betalning.
5 §
I fall som avses i 2 § andra stycket beräknas ränta för år
enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid
gällande diskontot med tillägg av två procentenheter.
Prop. 1975:102 3
6 §
I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år
enligl en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje lid
gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter.
7 §
Löper
fordran med ränta när den förfaller till betalning och försittes betalningstiden,
utgår ränta i fortsättningen enligt samma räntefot som gällde vid
förfallodagen. Räntan skall dock ulgå lägst enligt den räntefot som anges i 6
§, såvitt gäller fordran som avses i 3 § första stycket genast och såvitt
gäller fordran som avses i 3 § andra stycket eller 4 § från den dag som där
föreskrives för varje särskilt fall.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Lagen gäller
dock ej i fall då ränta enligt utfästelse eller eljest har börjat löpa före
nämnda dag.
2 Förslag till
Lag om ändring i handelsbalken
Härigenom föreskrives atl 9 kap. 10 § handelsbalken skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1975. Paragrafen gäller dock fortfarande i
fall då ränta enligt utfästelse eller eljest har börjat löpa före nämnda
tidpunkt.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av
lös egendom
Härigenom föreskrives att 38 § lagen (1905: 38 s. 1) om
köp och byte av lös egendom skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
38 §
/ fråga om köpares skyldighet I fråga om ränta å köpeskil-
att
gälda ränta skola de i 9 kapit- lingen gälla bestämmelserna i rän-let 10 §
handelsbalken stadgade telagen (1975: 00). grunder äga tillämpning; dock att
vid handelsköp, där ef viss tid för köpeskillingens gäldande är utsatt, ränta
efter sex för hundra om året skall utgå från den tid godset avlämnades eller, i
händelse dess avlämnande blivit av köparen för-dröft, från det dröfsmålet
inträdde.
Äger säljaren kräva betalning mot att gods eller
dokument hål-
Prop.
1975: 102 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
les köparen tiUhanda, utgår dock, även om förfallodagen ej
är bestämd i förväg, ränta enligt 6 § räntelagen från den dag säljaren
framställer sådant krav samt, till följd av att betalningen därvid ej erlägges,
innehåller gods eller dokument.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då ränta har börjat löpa före
nämnda dag.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal
Härigenom föreskrives all 24 § lagen (1927: 77) om
försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 §
Är ej lid utsatt för fullgörande Är ej
tid utsatt för fullgörande
av försäkringsgivarens betalnings- av
försäkringsgivarens betalnings
skyldighet i anledning av inträffat skyldighet
i anledning av inträffat
försäkringsfall, skall den fullgöras försäkringsfall,
skall den fullgöras
en månad efler del meddelande en månad
efter det meddelan-
om försäkringsfallet kommil ho- de om
försäkringsfallel kommil
nom lill banda; dock må betalning, honom
till banda; dock må belal-
i den mån den är beroende av ning, i den
mån den är beroende
utredning som i 22 § sägs, icke av utredning
som i 22 § sägs, icke
krävas förrän fjorton dagar för- krävas
förrän en månad förflutit
flutit efler det sådan utredning efter del
sådan utredning före-
förebragts. bragts.
Förbehåll, varigenom tiden för betalningen gjorts beroende
av något försäkringsgivarens beslut eller därav att betalningsskyldighet blivil
genom laga dom ålagd försäkringsgivaren, må ej av denne åberopas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om försäkringsfall som har
inträffat före ikraftträdandet.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1936: 81) om skuldebrev
Härigenom föreskrives att 6 § lagen (1936: 81) om
skuldebrev skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ar i
skuldebrev ränta utfäst, skall den, där betalningstiden försittes, utgå efter
enahanda grund som före förfallodagen.
Är ränta ef utfäst, gälle i fråga om skyldighet att den
giva vad i 9 kap. 10 § handelsbalken sägs.
/ fråga
om ränta på grund av skuldebrev gälla bestämmelserna i räntelagen (1975: 00).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då ränta enligt utfästelse eller
eljest har börjat löpa före nämnda dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 Förslag till
Lag om ändring i ärvdabalken
Härigenom föreskrives att 22 kap. 5 § och 25 kap. 7 §
ärvdabalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen lydelse 22 kap. 5 §
A legal,
som avser visst penningbelopp, äger testamentstaga-ren, såvitt ej annat
framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta efter fem för hundra om året,
sedan fyra månader förflutit från teslators död.
A legat, som avser visst penningbelopp, äger
testamentstaga-ren, såvitt ej annat framgår av testamentet, tillgodonjula
ränta, sedan fyra månader förflutit från teslators död. Räntan beräknas enligt
5 § räntelagen (1975: 00) för tiden fram till dess legatet enligt 1 § i detta
kapitel skall utgivas och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
25 kap.
7 §
Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, skall
envar, som i följd av dödförklaringen tillträtt egendom, bära den åter. Samma
lag vare, där den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den som
antagils såsom dödsdag och med hänsyn därtill annan är berättigad till
kvarlåtenskapen.
Har
egendom som skall återbäras blivit lill annan överlåten, är jämväl denne
återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Då egendom
återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter del innehavaren
vann kunskap, alt annan ägde bättre
Då egendom
återbäres, .skall ock utgivas avkastning som belöper på liden efler det
innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre
Prop.1975:102 6
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
rält lill egendomen, eller stämning rält till egendomen,
eller stämning blev honom delgiven. Har han blev honom delgiven. Har han för
för egendomen haft nödig kost- egendomen haft nödig kostnad, nad, skall den
ersättas; nyttig kost- skall den ersättas; nyttig kostnad nad skall ock
ersättas, där den ej skall ock ersättas, där den ej var var gjord å tid som
nyss sagts. gjord å tid som nyss sagts. Utgöres
egendomen av penningbelopp, skall ränta gäldas på beloppet
enligt 6 § räntelagen (1975: 00) från den dag innehavaren vann kunskap att
annan ägde bättre rätt till beloppet eller stämning delgavs honom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighel atl utge ränta har
uppkommit före nämnda dag.
7 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrives att 4 kap. 25 §, 12 kap. 53 och 60
§§ samt 13 kap. 19 § jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
25 §
I fråga om säljarens rätt till rän- I
fråga om säljarens rätt till rän-
ta på köpeskillingen äger de i 9 ta på köpeskillingen
gäller bestäm-kap. 10 § handelsbalken angivna melserna i räntelagen (1975:
00). grunderna tillämpning.
Om köpet enligl förbehåll i köpehandlingen häves på grund
av utebliven betalning av köpeskillingen, skall köparen ersätta säljaren dennes
skada.
12 kap.
53 §1 Skall hyresgäst enligt hyresnämndens eller
bosladsdomstolens beslul utge högre hyra för förfluten tid än som skolat utgå
förut, är hyresrätten icke förverkad på grund av dröjsmål med betalning av det
över-skjulande beloppet, om betalningen sker inom en månad från den dag då
beslutet vann laga kraft. Vad som sagts nu gäller ej, om skyldighet alt flytta
inträder för hyresgästen inom kortare lid än två månader efter nämnda dag.
På överskjutande belopp skall På överskjutande belopp skall
hyresgästen betala sex procent rän- hyresgästen betala ränta som om
ta som om beloppet förfallit till beloppet förfallit till betalning
' Senaste lydelse 1974: 1083.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
betalning samtidigt med den förut utgående hyran.
I beslulel får anstånd medges med betalningen av det
överskjutande beloppet jämte ränta som avses i andra stycket, om skäl föreligger
till del.
Föreslagen
lydelse
samtidigt med den förul utgående hyran. Räntan beräknas
enligt 5 § räntelagen (1975: 00) för tiden innan beslutet vunnit laga kraft
och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
I
beslutet får anstånd medges med betalningen av del överskjutande beloppet
jämte ränta som avses i andra stycket, om skäl föreligger till det. Medges
anstånd, får bestämmas att ränta till förfallodagen skall beräknas enligt 5 §
räntelagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
60 § 2
I mål om ersättning enligt 57 § skall rätten på yrkande av
hyresgästen, om hyresvärden medger skyldighel atl utge ersättning eller sådan
skyldighel fastställts genom dom som vunnit laga kraft, förplikta hyresvärden
all utge förskott i avräkning på den ersättning som kan komma atl bestämmas.
Första
stycket äger ej tillämpning, om del är uppenbart alt förskottet blir
obetydligt. Har beslut i fråga om förskott meddelats, får nytt yrkande om
förskott ej upptagas till prövning förrän tre månader förflutit sedan det
föregående beslutet vann laga kraft.
Beslut i fråga om förskott får meddelas utan
huvudförhandling. Innan beslut meddelas, skall parterna beredas lillfälle att
yttra sig. Mol beslut som meddelats under rättegången skall talan föras
särskilt. Mot hovrättens beslut får talan ej föras.
Har
hyresgästen uppburit förskott som överstiger den siulligl bestämda
ersättningen, är han skyldig att lill hyresvärden belala tillbaka det
överskjutande beloppet jämte ränta. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen
(1975: 00) för tiden från dagen för beloppets mottagande /;// dess
ersättningen blivit slutligt bestämd genom dom som vunnit laga kraft och
enligt 6 § räntdagen för tiden därefter.
Har hyresgästen uppburit förskoll som överstiger den
slutligt bestämda ersättningen, är han skyldig alt lill hyresvärden belala
tillbaka det överskjutande beloppet jämte sex procent ränta från dagen för
beloppets mottagande.
13 kap.
19 §
När den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen är
inne och lösesumman nedsatts enligt 18 §, upphör tomträtten med däri upplåtna
rättigheter och blir inskrivningar i denna ulan verkan. Innan nedsättning
skell, får tillträde ej äga rum utan tomlrältshavarens medgivande.
Senasle lydelse 1972: 252.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975:102
Nuvarande lydelse
Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen
bestämda tillträdesdagen men är lösesumman då ännu icke nedsatt, är
faslig-hetsägaren skyldig alt betala ränta till tomträttshavaren efter sex
procent om året från nämnda dag.
Föreslagen lydelse
Har tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen
bestämda tillträdesdagen men är lösesumman då ännu icke nedsatt, är
faslig-helsägaren skyldig att belala ränta till tomträttshavaren. Räntan beräknas
enligt 5 § räntelagen (1975: 00) för tiden från tillträdesdagen till dess
nedsättning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för lid före
ikraftträdandet. Har skyldighet alt utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre beslämmelser även för tiden därefier.
8 Förslag till
Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)
Härigenom
föreskrives att 50 och 166 §§ titsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ändras
eller upphäves dom, vara utmätning, kvarstad eller annan verkställighet följt,
gånge, ändå att klagan över senare beslutet föres, verkställigheten åter, där
så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada; vare ock den,
som något lyfta eller tillträda fått, pliktig alt det genast med dess ränta
eller avkomst till sökandens vederpart återställa. Äro penningar lyflade, gälde
ränta därå efter sex för hundrade om året från lyftningsdagen.
Ändras
eller upphäves dom, vara utmätning, kvarstad eller annan verkställighet följt,
gånge, ändå att klagan över senare beslutet föres, verkställigheten åter, där
så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada; vare ock den,
som något lyfta eller tillträda fått, pliktig att det genast med dess ränta
eller avkomst till sökandens vederpart återställa. Ha pengar lyfts, utgår ränta
enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från den dag medlen utbetalades till den dag
återbetalning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
166 §2
Om någon fått lyfta medel in- Om någon fått lyfta medel in-
nan frågan om bättre rätt därtill nan frågan om bättre
räll därtill blivit slutligt avgjord och han blir blivit slutligt avgjord
och han blir
' Senaste lydelse 1921: 301. " Senasle lydelse
1971:495.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975:102
Nuvarande lydelse
skyldig att hell eller delvis ålerbära medlen, skall han
betala sex procents årlig ränta på beloppet. 1 fall som avses i 159 S är den
som lyft medlen dock ej skyldig alt, om borgenären sedermera anmäler sig,
betala ränta för längre tid än från det atl utmätningsmannen eller
överexekutor krävt återbetalning.
Föreslagen lydelse
skyldig all helt eller delvis ålerbära medlen, skall han
belala ränta på beloppet. Räntan beräknas enligl 5 § räntelagen (1975: 00) för
tiden från den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske
och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter. I fall som avses i 159 § är den
som lyft medlen dock ej skyldig all, om borgenären sedermera anmäler sig,
belala ränta för längre lid än från det atl utmätningsmannen eller överexekutor
krävt återbetalning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har skyldighet all utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre beslämmelser även för tiden därefter.
9 Förslag tilJ
Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
Härigenom
föreskrives all 49 § sjölagen (1891: 35 s. Iji skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
49
Till utgifterna för rederiets verksamhet skall varje
redare bidraga i förhållande till sin andel i fartyget. Underlåter redare att
på anfordran belala sill bidrag lill beslutad utgift och lägger huvudredaren
eller annan redare ut beloppet, skall den försumlige belala årUg ränta på det
förskotterade beloppet efter det av riksbanken tillämpade diskontot ökat med fyra
procent, dock lägst sex procent.
Föreslagen lydelse
Till utgifterna för rederiels verksamhet skall varje
redare bidraga i förhållande till sin andel i fartyget. Underlåter redare att
på anfordran betala sitt bidrag till beslutad utgift och lägger huvudredaren
eller annan redare Ut beloppet, skall den försumlige belala ränta på det
förskotterade beloppet enUgt 6 § räntelagen (1975: 00), dock med lägst sex
proceni.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta
har uppkommit före ikraftträdandet.
' Lagen omtryckt 1974: 621.
Prop.
1975:102 10
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och
enkla bolag
Härigenom
föreskrives att 14 § lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
bolagsman för bolagets räkning vidkänts nödig eller nyttig utgift, äge han
att för därigenom uppkommen fordran njuta ränta efter fem för hundrade om året
från den dag fordringen tillkom.
Försummar bolagsman att göra avtalat tillskott eller att
redovisa influtna medel, gälde ränta efter ty nu är sagt, från den dag tillskottet
eller redovisningen bort ske.
Har
bolagsman för bolagels räkning vidkänts nödig eller nyttig utgift, äge han att
för därigenom uppkommen fordran njuta ränta från den dag fordringen tillkom.
Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:00) för tiden fram till dess ränta
skall utgå enligt 6 § räntelagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.
Försummar bolagsman att göra avtalat tillskott eller atl
redovisa infiulna medel, skall han gälda ränta enligt 6 § räntelagen från den
dag tillskottet eller redovisningen bort ske.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet all utge ränta har
uppkommit före ikraftträdandet.
11 Förslag till
Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenom
föreskrives all 9 kap. 22 § vattenlagen (1918: 523) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
ersättning i fall som avses i 21 § betalas senare än som föreskrives där,
skall den ersättnings-skyldige erlägga sex procent årlig ränta på ersättningen
från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgärden utfördes.
Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta ej betalas.
' Senaste lydelse 1974: 273.
På
överskfutande belopp som avses i 21 § första eller andra stycket och på
ersälining som avses i 21 § ffärde stycket utgår ränta enligt 5 § räntelagen
(1975:00) från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgärden utfördes.
Sker ej betalning i rätt tid, utgår ränta enligt 6 § räntelagen
Prop. 1975:102 11
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
för tiden efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen
fullbordas utan hinder av att ränta ej betalas.
Försummar den ersättningsskyldige att betala ersättning
som avses i 21 §, skall länsstyrelsen på ansökan av den ersällningsberätiigade
låta utlaga beloppet jämte ränta. Reglema i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om
verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet
blivil någon ålagd, äger därvid motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har skyldighel all utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.
12 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenom föreskrives att 39 a, 58, 138 och 141 §§ konkurslagen
(1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
39 a §1
Den som är skyldig alt ålerbära Den som är
skyldig alt ålerbära
egendom skall även utge den av- egendom skall även utge
den av
kastning som belöper på tiden ef- kastning som belöper på tiden ef
ter delgivning av stämning i må- ler det att återvinning påkallades,
let. Den som skall ålerbära egen- Utgöres egendomen av penning
dom vid återvinning enligt 30 § belopp eller skall ersättning utges
kan dock förklaras skyldig att utge för egendomens värde, utgår ränta
den avkastning han uppburit sedan enligt 5 § räntelagen (1975: 00) till
han mottog egendomen. och med den dag då skyldighet att
ålerbära beloppet eller utge ersättningen inträder och
enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
Skall någon ålerbära egendom vid återvinning enligl 30 §,
kan han förklaras skyldig alt utge även avkastning som belöper på tiden från
det att han mottog egendomen //// dess att återvinning påkallades. Ränta för
sådan tid beräknas enligt 5 § räntelagen.
Den som nedlagt nödvändig eller nyttig kostnad på egendom
som återbäres har rätl lill ersättning därför, om ej särskilda skäl föreligga
däremot.
Ätervinnes säkerhet som grundas på inteckning, skall
intecknings-' Som nuvarande lydelse anges lydelse enligl prop. 1975: 6.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
handlingen återställas eller, om den behövs som bevis för
fordringen, tillhandahållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan del
ej ske, skall ersättning ulgå.
58 §-Penningar, som inflyta under förvaltningen av
konkursbo, skola, i den mån de icke äro erforderliga lill bestridande av
löpande ulgifier, av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å
konkursboels räkning mot ränta insättas i bank, som av rättens ombudsman
godkännes. Till bestridande av löpande utgifter må ej mer innehållas än av
ombudsmannen medgives.
Försummar
förvaltaren alt inom ovan föreskrivna lid insätta influtna medel, vare han
skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga ränta efter åtta
för hundra om året.
Försummar förvaltaren all inom ovan föreskrivna lid
insätta influtna medel, vare han skyldig atl å belopp, som obehörigen innehållils,
erlägga ränta enligt 6 § räntelagen (1975: 00) från den dag insättning bort
ske.
Så länge konkursen pågår, avlämne förvaltaren inom en
vecka från utgången av mars, juni, september och december månader varje år till
ombudsmannen räkning över boets inkomster och ulgifier i penningar under del
gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar innestått i bank,
skall vid räkningen fogas av banken lill riktigheten bestyrkt uppgift å de
insättningar och utlagningar, som må hava under kvartalet förekommit.
Räkningarna skola av ombudsmannen granskas ävensom hållas tillgängliga för
borgenärerna och gäldenären.
Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava
boets medel insatta i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad
borgenär. Förvaltaren skall underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen in-nestå,
och inom en vecka från utgången av varje kalenderår lill rättens ombudsman för
granskning avgiva redovisning som i tredje stycket sägs. När medel ej vidare
finnas att lyfta, skall ombudsmannen göra anmälan därom hos konkursdomaren.
138 §-
opaginerad Kontrollera mot PDF
För fordringar,
som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljesi lagligen
äger rum, ränteberäkning emellan borgenärerna inbördes upphöra från den dag,
då beslutet om konkurs meddelades; dock skall ränta beräknas till den dag,
från vilken liden för klander mot utdelningsförslag, vari sådan fordran
upptagits, är alt räkna, där boet förslår till gäldande av mer än
kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar utom sådana som avses i 19 §
förmåns-
För
fordringar, som ej ulgå med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäsl eller
eljesi lagligen äger rum, ränteberäkning emellan borgenärerna inbördes upphöra
från den dag, då beslutet om konkurs meddelades; dock skall ränta beräknas
till den dag, från vilken liden för klander mol utdelningsförslag, vari sådan
fordran upplagils, är alt räkna, där boet förslår lill gäldande av mer än
kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar utom sådana som avses i 19 §
förmåns-
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Senaste lydelse 1941: 142:
' Som nuvarande lydelse anges lydelse enligt prop. 1975:
6.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975:102
Nuvarande lydelse
rättslägen (1970: 979), och skall i sådant fall å fordran,
för vilken ränta ej är utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränta beräknas
efter fem för hundra om året från den dag, då nämnda beslut meddelades, lill
den dag, från vilken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas.
A fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är
utfäst eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta lill den dag, från vilken
tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen upplagils, är alt
räkna, där borgenären ej enligt 143 § därförinnan uppburit betalning. Löper
fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock ränta efter fem för
hundra om året därå beräknad från den dag, då beslutet om konkurs meddelades.
Föreslagen lydelse
rättslägen (1970: 979), och skall i sådant fall å fordran,
för vilken ränta ej är utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränta beräknas
enligl 5 § räntelagen (1975: 00) frän den dag, då nämnda beslul meddelades,
till den dag, från vilken klanderlid såsom nyss är sagt skall räknas.
A fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är
utfäsl eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta lill den dag, från vilken
tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen upptagits, är att
räkna, där borgenären ej enligl 143 § därförinnan uppburit betalning. Löper
fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock ränta enligt 5 §
räntelagen därå beräknad från den dag, då beslutet om konkurs meddelades.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ulgår fordran, som icke löper med ränta före
förfallodagen, icke fullt eller med förmånsrätt och var fordringen icke
förfallen den dag, då beslutet om konkurs meddelades, skall utdelning för
fordringen beräknas å det belopp, som efter en räntefot av fem för hundra om
årel utgör sådan fordrans värde å samma dag. För fordran, som nyss sagts och
som utgår fullt eller med förmånsrätt, skall, där fordringen icke var förfallen
den dag, från vilken tiden för klander mot utdelnings-förslag, vari fordringen
upptagits, är all räkna, utdelning beräknas å det belopp, som efter nyss
angivna grund utgör fordringens värde sistnämnda dag; har för sådan fordran
betalning jämlikt 143 § tidigare uppburils och var fordringen icke då
förfallen, skall utdelningen beräknas efter fordringens värde å betalningsdagen.
141 §
Borgenär äge innan tid för klander mot uldelningsförslag
är ute ej annorledes än mot borgen lyfta vad honom i förslaget tillagts; ej
heller må, om klander väckts, borgenär, vars rätt beröres av klandret, annorledes
än mot borgen lyfta utdelning förrän klandret blivil genom laga kraflägande
beslul avgjort.
Är fordran beroende av villkor, som i 136 § avses, eller
är, där borgenär förelagts sådan edgång, som i 116 eller 123 § sägs, edgången
ej fullgjord, må utdelning för fordringen ej lyftas. Samma lag vare i fråga om
fordran, som är tvistig; dock att borgenär, vars fordran är fastställd genom
beslul, som ej äger laga kraft, må mol borgen lyfta vad på fordringen belöper.
Utdelning för fordran, som bevakats efter utgången av den för bevakning av
fordringar utsatta tid, må ej lyftas under tiden för framställande av
anmärkningar mot bevakningen.
Prop.
1975:102 14
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Finnes borgenär, som lyft ul- Finnes borgenär, som lyft ut-
delning, skyldig alt lill konkurs- delning, skyldig alt
lill konkurs
boet ålerbära vad han uppburit, boet ålerbära vad han uppburit,
skall han gälda ränta därå efter skall han gälda ränta därå. Räntan
sex för hundra om året från lyft- beräknas enligt 5 § räntelagen
ningsdagen. (1975: 00) från den dag då med-
len lyftes till och med den dag då skyldighet att återbära
medlen inträder och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har skyldighel atl utge ränta uppkommit före ikraftträdandet
eller har, såvitt avser 39 a och 138 §§, konkursbeslulel meddelats före nämnda
lidpunkt, gäller äldre bestämmelser även för liden därefter.
13 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom föreskrives atl 43 och 61 §§, 73 § 2 mom. samt
74 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
43 §
Fullgöres ej inbetalning å ak- Fullgöres
ej inbetalning å ak-
tie i rält lid, äger styrelsen utsöka lie i räll lid, äger
styrelsen utsöka
del förfallna beloppet, och skall det förfallna beloppet, och skall
ränta därå gäldas efter sex procent ränta därå gäldas enligt 6 § rän-
om året från förfallodagen. telagen
(1975: 00) från förfallo-
dagen.
Verkställes ej inbetalning inom en månad efter anmaning,
äger styrelsen, där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna
övertagen av honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie
förklaras förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie
förklarats överlagen av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts
återfordras, förrän den som övertagit aktien till fullo betalt denna.
Har från aklietecknare aktie övergått å annan, må aktien
ej av styrelsen förklaras överlagen eller förverkad, med mindre anmaning
enligt andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare
till aktien.
I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall
vad om aktietecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Beträffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall
gälla vad i 41 § tredje stycket är stadgat.
61 § Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagits
bestämmelse om minimiteckning, skall inom sex månader från det
beslutet fattades
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
eller, om registrering av ökningsbeslulel eller
godkännande enligt 190 § 2 mom. vägrats och besvär däröver anförts, inom sex
månader från del besvären blivit bifallna, för registrering anmälas det
tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett, där beloppet
uppgår till det i ökningsbeslutet angivna minimibeloppet.
Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga
styrelseledamöter och verkställande direktör, skola fogas:
1.
teckningslislorna,
så ock avskrift av desamma;
2.
etl exemplar av
de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolagsstämmans beslut om ökningen
varit införd; samt
3.
avskrift av den
i 59 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sker ej
registrering i anledning av anmälan enligl första stycket och varder till följd
därav, enligt vad i 195 § 2 mom. sägs, i registret antecknat alt den tidigare
anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret, vare
aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de tecknade aktierna
inbetalats återbäras till aktielecknarna jämte fem procent ränta därå.
Sker ej
registrering i anledning av anmälan enligt första stycket och varder till följd
därav, enligt vad i 195 § 2 mom. sägs, i registret antecknat alt den tidigare
anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret, vare
aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de tecknade aktierna
inbetalats återbäras till aktietecknarna jämte ränta. Räntan beräknas enligt 5
§ räntelagen (1975: 00) från dagen för inbetalningen till och med den dag
anteckning enligt 195 § 2 mom. sker i registret samt enligt 6 § räntelagen för
liden därefter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 mom.
Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 1 mom., 68 §
eller 72 § 1 mom. stadgats eller mol beslämmelse i bolagsordningen, vare de,
som uppburit sådan utdelning, skyldiga alt återbära denna jämte fem procent
ränta därå.
2 mom. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i
strid mol vad i 1 mom., 68 § eller 72 § 1 mom. stadgats eller mot beslämmelse
i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga alt återbära
denna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från
det att utdelningen uppburils intill dess ränta skall utgå enligt 6 §
räntelagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.
Samma lag vare, om utdelning skell av vinst som utvisats
av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i
slrid mot bestämmelserna i 100 och 101 §§; dock må utdelningen ej återkrävas
från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens
oriklighet.
För brisl, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som
med-
Prop.
1975:102 16
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
verkat lill beslutet om vinstutdelning eller
verkställandet av detla eller till upprättandel eller fastställandet av oriklig
balansräkning, ansvariga efter de belräffande skadeståndsskyldighel i 208, 211
och 212 §§ stadgade grunderna.
74 § Av moderbolags vinst må, ändå atl vinstutdelning
eljest är medgiven, så stort belopp ej utdelas atl vinstutdelningen, med hänsyn
till koncernens slällning och resultatet av koncernens verksamhet i dess
helhet, får anses stå i strid mot god affärssed.
Varder vinstutdelning beslutad Varder vinstutdelning beslutad
och verkställd i strid mot vad i och verkställd i slrid
mot vad i
första stycket stadgas, vare de, första stycket stadgas, vare de,
som uppburit utdelning, skyldiga som uppburit utdelning, skyldiga
att återbära vad lill dem för myc- alt återbära vad lill dem för myc
ket utdelats jämte fem procent ket utdelats jämte ränta därå;
ränta därå; dock må utdelning ej dock må utdelning ej återkrävas
återkrävas från den, som varken in- från den, som varken insett eller
sett eller bort inse berörda förhål- bort inse berörda förhållande. Skall
lande. utdelning återbäras, beräknas rän-
tan enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från det att
utdelningen uppburits intill dess ränta skall utgå enligt 6 § räntelagen till
fölfd av 3 eller 4 § samma lag.
För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de,
som medverkat till beslutet om vinstutdelningen eller till verkställandet av
delsamma, efler de belräffande skadeståndsskyldighel i 208, 211 och 212 §§
stadgade grunderna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre beslämmelser även för liden därefter.
14 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse
Härigenom föreskrives att 39 och 56 §§, 67 § 2 mom., 68 §
och 195 § 2 mom. lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
39 §
Fullgöres ej inbetalning å aktie Fullgöres ej inbetalning å aktie
i rätt tid, äger styrelsen utsöka i rätt tid, äger styrelsen utsöka del
det förfallna beloppet, och skall förfallna beloppet, och skall ränta
ränta därå gäldas efter sex procent därå gäldas enligt 6 § räntelagen
om året från förfallodagen. (1975: 00) från förfallodagen.
Prop.
1975:102 17
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Verkställes ej inbetalning inom en månad efter anmaning,
äger styrelsen, där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna
övertagen av honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie
förklaras förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie
förklarats överlagen av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts
återfordras, förrän den som övertagit aktien lill fullo betalt denna.
Har från aklietecknare aktie övergått å annan, må aktien
ej av styrelsen förklaras överlagen eller förverkad, med mindre anmaning
enligt andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare
till aktien.
I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie,
skall vad om aktietecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Beträffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall
gälla vad i 37 § tredje stycket är stadgal.
56 §
Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagits
bestämmelse om minimiteckning, skall inom sex månader från del beslulel
fattades eller, om registrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver
anförts, inom sex månader från del besvären blivit bifallna, för registrering
anmälas det tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett, där
beloppet uppgår lill det i ökningsbeslulel angivna minimibeloppet.
Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga
styrelseledamöter och verkställande direktören, skola fogas:
1.
teckningslistorna,
så ock avskrift av desamma;
2.
ett exemplar av
de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolagsstämmans beslut om ökningen
varit införd; samt
3.
avskrift av den
i 54 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.
Sker ej registrering i anledning Sker ej registrering i anledning
av anmälan enligt första stycket av anmälan enligt första
stycket
och varder till följd därav, enligt och varder lill följd därav, enligt
vad i 308 § 2 mom. sägs, i regist- vad i 308 § 2 mom. sägs, i regist
ret antecknat att den tidigare an- ret antecknat att den tidigare an
teckningen om ökningsbeslulels re- teckningen om ökningsbeslutets re
gistrering avföres ur registret, vare gislrering avföres ur registret, vare
aktieteckningen icke vidare bin- aktieteckningen icke vidare bin
dande, och skall vad å de tecknade dande, och skall vad å de tecknade
aktierna inbetalats återbäras till aktierna inbetalats återbäras lill
aktielecknarna jämte fem procent aktielecknarna jämte ränta därå.
ränta därå. ' Räntan beräknas enligt 5 § ränte-
lagen (1975:00) från dagen för inbetalningen till och med
den dag anteckning enligt 308 § 2 mom. sker i registret samt enligt 6 §
räntelagen för tiden därefter.
67 §
2 mom. Varder vinstutdelning 2 mom.
Varder vinstutdelning
beslutad och verkställd i slrid mol beslutad och
verkställd i strid mot
2 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975:102
Nuvarande lydelse
vad i 1 mom. första eller andra stycket eller 63 §
stadgats eller mol beslämmelse i bolagsordningen, vare de, som uppburit
sådan utdelning, skyldiga alt ålerbära denna jämte fem procent ränta därå.
Föreslagen lydelse
vad i 1 mom. första eller andra stycket eller 63 §
stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan
utdelning, skyldiga att ålerbära denna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt
5 § räntelagen (1975:00), för tiden intiU dess ränta skall utgå enligt 6 §
räntelagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.
Samma lag vare, om utdelning skett av vinst som utvisats
av fastställd balansräkning lill följd därav alt balansräkningen upprättals i
strid mot bestämmelserna i 93 och 94 §§; dock må utdelnmgen ej återkrävas från
den, som vid dess uppbärande varken insåg eller borl inse balansräkningens
oriklighet.
För brisl,
som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat lill beslutet om
vinstutdelning eller verkställandet av detla eller till upprättandet eller
fastställandet av oriklig balansräkning, ansvariga efler de beträffande
skadeståndsskyldighel i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.
68 § Av moderbolags vinst må, ändå alt vinstutdelning
eljest är medgiven, så stort belopp ej utdelas att vinstutdelningen, med
hänsyn till koncernens slällning och resultatet av koncernens verksamhet i dess
helhet, får anses stå i strid mot god affärssed.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varder
vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i första slyckel
stadgas, vare de, som uppburit utdelning, skyldiga atl återbära vad till dem
för mycket utdelats jämte fem procent ränta därå; dock må utdelning ej
återkrävas från den, som varken insett eller borl inse berörda förhållande.
Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i slrid mot
vad i första stycket stadgas, vare de, som uppburit utdelning, skyldiga all
återbära vad till dem för mycket utdelats jämte ränta därå; dock må utdelning
ej återkrävas från den, som varken insett eller borl inse berörda förhållande.
Skall utdelning återbäras, beräknas räntan enligt 5 § räntelagen (1975: 00)
för tiden intill dess ränta skall utgå enligt 6 § räntelagen till fölfd av 3
eller 4 § samma lag.
För brisl, som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de,
som medverkat till beslutet om vinstutdelningen eller lill verkställandet av
detsamma, efler de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§
stadgade grunderna.
195 §
2 mom. Varder räntebetalning 2 mom.
Varder räntebetalning
eller vinstutdelning beslutad och eller
vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 1 mom. verkställd
i slrid mot vad i 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
stadgals eller mol bestämmelse i bolagsordningen, vare
de, som uppburit sådan betalning eller utdelning, skyldiga att ålerbära denna
jämte fem procent ränta därå.
Föreslagen lydelse
mom. stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen,
vare de, som uppburit sådan betalning eller utdelning, skyldiga atl återbära
denna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntdagen (1975: 00) för
tiden intiU dess ränta skall utgå enligt 6 § räntelagen till fölfd av 3 eller
4 § samma lag.
Samma lag vare, om till räntebetalning eller
vinstutdelning använts vinst som utvisats av fastställd balansräkning lill
följd därav alt balansräkningen upprättats i slrid mol bestämmelsema i 205 §,
jämförd med 93 och 94 §§; dock må betalningen eller utdelningen ej återkrävas
från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens
oriktighet.
För brist,
som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat till beslutet om
räntebetalning eller vinstutdelning eller verkställandet av detla eller lill
upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efler de
beträffande skadeståndsskyldighel i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för lid före
ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre bestämmelser även för liden därefter.
15 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska
föreningar
Härigenom
föreskrives att 19 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varder
vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 18 § sägs eller mot
beslämmelse i föreningens stadgar, vare de, som uppburit sådan utdelning,
skyldiga att återbära denna jämte fem procent ränta därå. Samma lag vare, där
gottgörelse, varom i 17 § 1 mom. förmäles och som icke inräknats i årsvinsten,
utbetalats i strid mot vad i 18 § sägs eller mot bestämmelse i föreningens
stadgar och den som mottog gott-görelsen insåg eller bort inse nämnda
förhållande.
Varder
vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 18 § sägs eller mot
beslämmelse i föreningens stadgar, vare de, som uppburit sådan utdelning,
skyldiga att återbära denna jämte ränta därå. Samma lag vare, där gottgörelse,
varom i 17 § 1 mom. förmäles och som icke inräknats i årsvinsten, utbetalats i
slrid mot vad i 18 § sägs eller mot bestämmelse i föreningens stadgar och den
som mottog gottgörelsen insåg eller bort inse nämnda förhållande. Räntan
beräknas enligt 5 §
Prop.1975:102 20
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
räntelagen (1975: 00) från det att utdelningen eller
gottgörelsen uppburits intill dess ränta skall utgå enligt 6 § räntdagen till
fölfd av 3 eller 4 § samma lag.
För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som
medverkat till beslutet om utdelning eller utbetalning eller verkställandet av
detla, ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighel i 106, 108 och 109
§§ stadgade grunderna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för lid före
ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.
16 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom föreskrives alt 28 §, 42 § 1 mom., 51 § 2 mom.
och 121 § lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 §
Fullgöres ej inbetalning å aktie Fullgöres ej inbetalning å aktie i
i rätl tid, äger styrelsen utsöka det rält tid, äger styrelsen utsöka det
förfallna beloppet, och skall ränta förfallna beloppet, och skall ränta
därå gäldas efter sex procent om därå gäldas enligt 6 § räntelagen
året från förfallodagen. (1975: 00) från förfallodagen.
VerkstäUes ej inbetalning inom en månad efter anmaning,
äger styrelsen, där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna
överlagen av honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie
förklarats förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie
förklarats övertagen av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts
återfordras, förrän den som övertagit aktien till fullo betalt denna.
Har från aklietecknare aktie övergått å annan, må aktien
ej av styrelsen förklaras övertagen eller förverkad, med mindre anmaning
enligt andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare
till aktien.
I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie,
skall vad om aklietecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Anmaning skall innehålla erinran om påföljden av alt den
ej efterkommes. Anmaning skall anses vara given, när den kungjorts på del
sätt, som gäller för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt, där
aktielecknares postadress uppgivits eller upplysning om adressen ulan väsentlig
omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas, till honom försänts i rekommenderat
brev.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
42 §
1 mom. Senast sex månader efler utgången av den för
inbetalning av de nya aktierna bestämda tiden skall för registrering anmälas,
huru många nya aktier som till fullo betalts. Anmälningen, som skall vara
undertecknad av samtliga styrelseledamöter, skall innehålla uppgift om det säll
varpå inbetalningen skett.
I anmälningen skall för registrering uppgivas del tecknade
belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett. Vid anmälningen skola
fogas:
1.
teckningslistorna
jämte avskrift av desamma;
2.
ell exemplar av
de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolagsstämmans beslut om ökningen
varit införd; samt
3.
avskrift av den
i 40 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innehåller
ökningsbeslutet bestämmelse om minimiteckning, må registrering ej ske, med
mindre full betalning erlagts för nya aktier med sammanlagt nominellt belopp
ej understigande minimibeloppet. Har, enligl vad i 167 § 2 mom. sägs, i
registret antecknats att den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets
registrering avföres ur registret, är aktieteckningen icke vidare bindande,
och skall vad å de tecknade aktierna inbetalats återbäras lill aktietecknama
jämte fem procent ränta därå.
Innehåller
ökningsbeslutet bestämmelse om minimiteckning, må registrering ej ske, med
mindre full betalning erlagts för nya aktier med sammanlagt nominellt belopp
ej understigande minimibeloppet. Har, enligl vad i 167 § 2 mom. sägs, i
registret antecknats att den tidigare anteckningen om ökningsbeslulels
registrering avföres ur registret, är aktieteckningen icke vidare bindande,
och skall vad å de tecknade aktierna inbetalats återbäras lill aktielecknarna
jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från dagen
för inbetalningen till och med den dag anteckning enligt 167 § 2 mom. sker i
registret och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
51 §
2 mom.
Beslutas och verkställes vinstutdelning i slrid med vad i 1 mom. eller 48 §
stadgats eller med bestämmelse i bolagsordningen, äro de, som uppburit sådan
utdelning, skyldiga all ålerbära denna jämte fem procent ränta därå.
2 mom. Beslutas och verkstäUes vinstutdelning i strid med
vad i 1 mom. eller 48 § stadgats eller med bestämmelse i bolagsordningen, äro
de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att ålerbära denna jämte ränta
därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:00) för tiden intill dess
ränta skall utgå enligt 6 § räntelagen till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.
Detsamma gäller, om utdelning skett av vinst som utvisats
av fastställd balansräkning till följd därav alt balansräkningen upprättats i
strid med beslämmelser som avses i 91 och 92 §§; dock må utdelningen
Prop.1975:102 22
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken
insåg eller borl inse balansräkningens oriklighet.
För brisl, som kan uppkomma vid återbäringen, äro de, som
medverkat lill beslutet om vinstutdelning eller verkställande av detla eller
lill upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga
efter de belräffande skadeståndsskyldighet i 177, 180 och 181 §§ stadgade
grunderna.
121 §
Aktieägare, som verkställt lill- Aktieägare,
som verkställt till
skott för återställande av aktieka- skott
för återställande av aktieka
pitalet enligl vad i 120 § sägs, äga pilalet
enligl vad i 120 § sägs, äga
att av bankaktiebolagets blivande att
av bankaktiebolagets blivande
behållna vinstmedel erhålla åter behållna
vinstmedel erhålla åter
vad av dem blivit tillskjutet jäm- vad
av dem blivit tillskjulet jäm
te ränta efler den räntesats som le ränta
efter den räntesats som
avtalats, dock högst sex procent avtalals,
dock högsl efter den rän-
om året, innan annan utdelning tesats som
anges i 5 § räntelagen
må ske. Träder bolaget i likvida- (1975:
00), innan annan utdelning
tion, förrän sådant tillskott blivil må
ske. Träder bolaget i likvida
till fullo återguldet, skall, sedan tion,
förrän sådant tillskott blivil
bolagets skulder blivil betalda, lill- till
fullo återguldet, skall, sedan
skottet, dock ulan beräkning av bolagets
skulder blivit betalda, till
ränta för tid efter bankrörelsens skottet,
dock ulan beräkning av
upphörande, återgäldas av bola- ränta för
tid efler bankrörelsens
gets tillgångar så långt de därdll upphörande,
återgäldas av bola-
förslå, innan någon utskiftning å gets
tillgångar så långt de därtill
aktierna må äga rum. förslå, innan någon utskiftning å
aktierna må äga rum.
Har, efler del tillskott enligt 120 § förekommit, i
anledning av uppkommen förlust nytt tillskoll gjorts, skola de aktieägare som
verkställt senare tillskott, i förhållande till aktieägare som fömt verkställt
tillskott äga sådan företrädesrätt, varom förmäles i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.
17 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker
Härigenom föreskrives att 20 § lagen (1955: 416) om
sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §
Har sparbank försatts i konkurs Har sparbank
försatts i konkurs
efter ansökan, som gjorts inom ett efler ansökan, som gjorts inom ett
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
år från del beslut fattades om återbetalning av
garanlifond eller om återbäring av gmndfond, är beslutet, såvitt det inverkar
på borgenäremas räll, utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad
sålunda stadgas skall erläggas till konkursboet, gäldas ränta efter .sex
procent om året från den dag, då beloppet utbelaltes av sparbanken.
Föreslagen
lydelse
år från det beslul fattades om återbetalning av
garantifond eller om återbäring av grundfond, är beslutet, såvitt del inverkar
på borgenärernas räll, ulan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad
sålunda stadgas skall erläggas till konkursboet, gäldas ränta. Räntan beräknas
enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från den dag beloppet utbelaltes av sparbanken
till och med den dag återbetalning eller återbäring skall ske och enligt 6 §
räntelagen för tiden därefter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har skyldighel att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre beslämmelser även för liden därefier.
18 Förslag till
Lag om ändring i förköpslagen (1967: 868)
Härigenom
föreskrives atl 13 § förköpslagen (1967: 868) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
13
När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen
för vad denne enligl åtagande i köpeavtalet fullgjort före fullbordandel och
för nödvändig kostnad i samband med köpet. På belopp som kommunen på grund
härav har att utge skall kommunen betala sex procent ränta. Kommunen skall
dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendomen
ulöver vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som köparen
erhållit.
Föreslagen lydelse
§
När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen
för vad denne enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort före fullbordandel och
för nödvändig kostnad i samband med köpet. På belopp som kommunen på grund
härav har atl utge skall kommunen betala ränta. Räntan beräknas enligt 5 §
räntelagen (1975:00) från den dag köparen utgav beloppet lill dess förköpet
fullbordats och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter. Kommunen skall
dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendomen
ulöver vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som köparen
erhållit. Ränta utgår på .sådan ersättning enligt 6 § räntelagen för tiden
efter det att förköpet fullbordats.
Prop.
1975:102 24
Har köparen avverkat skog annal än till husbehov eller
avhänt egendomen annat än dess vanliga avkastning, äger kommunen erhålla
ersättning härför. Delsamma gäller om köparen skadat egendomen eller eljest
föranlett att den minskat i värde, om och i den mån det med hänsyn lill
förfarandets beskaffenhet och omsländighelerna i övrigt kan anses skäligt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre bestämmelser även för tiden därefier.
19 Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Härigenom föreskrives i fråga om förordningen (1968: 576)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoleksför-eningar
dels alt i 2, 7, 18, 20, 22, 36 och 3841 §§ ordet
"Konungen" och böjningsform därav skall bytas ul mot
"regeringen" i motsvarande form,
dels atl mbriken till förordningen och 10 § skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förordning om Konungariket Sve- Lag om Konungariket
Sveriges
riges stadshypotekskassa och om stadshypotekskassa och om stads-
stadshypoteksföreningar hypoteksföreningar
10 §
Sedan tio år förflutit efter det att visst lån utlämnats
lill förening, får föreningen säga upp lånet lill betalning efler ett år, om
kassan icke finner att villkoren för dess förbindelser utgör hinder mot del.
Föreningen är därvid skyldig alt på det sätt och med det belopp som kassan bestämmer
utge ersättning för den ränteförlust som inbetalningen kan föranleda
(ränteskillnadsersättning).
Kassan får medge förening att betala lån även tidigare än
enligt första stycket, om det kan ske med hänsyn till kassans förbindelser. Kassan
kan i sådant fall föreskriva villkor för betalningen ulöver skyldighet att utge
ränteskillnadsersättning.
Underlåter förening att fullgöra Underlåter förening att fullgöra
föreskriven inbetalning, är för- föreskriven inbetalning,
är för
eningen skyldig att betala ränta eningen skyldig att betala ränta
på det förfallna beloppet med en på det förfallna beloppet enligt
halv procent i månaden. vad som föreskrives i räntelagen
(1975: 00).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
bestämmelser gäl-' Förordningen omtryckt 1974: 261. Senasle lydelse av 38a §
1974: 808.
Prop.
1975: 102 25
ler dock fortfaiande i fall då skyldighel alt utge ränta
har uppkommit före ikraftträdandet.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till
förordningen om Konungariket Sveriges stadshypolekskassa och om stadshypoteksföreningar
skall hänvisningen i slällel avse lagen om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar.
20 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa
fall för utgivna underhållsbidrag
Härigenom föreskrives all 3 § lagen (1969: 620) om
ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Ulöver ersättning för erlagda Ulöver
ersättning för erlagda
underhållsbidrag
utgår ränta efter underhållsbidrag ulgår ränta en-
sex procent från betalningsdagen. ligt 5 § räntelagen (1975: 00) på
Kan icke styrkas när underhålls- varje erlagt belopp frän dess be-
bidragen betalats, beräknas ränta talningsdag: Kan icke styrkas när
lill skäligt belopp. underhållsbidragen betalats, beräk-
nas ränta lill skäligt belopp.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet.
21 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
Härigenom föreskrives att 24 § lagen (1970: 65) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 § För lån som förening fått från banken skall
föreningen årligen på bestämd tid erlägga avtalad ränta, kapitalavbetalning och
andra avgifter samt bidrag med belopp som behövs för bankens förvaltningskostnader
och för avsättning lill bankens reservfond.
Underlåter förening atl fullgöra Underlåter förening all fullgö-
föreskriven
inbetalning, är för- ra föreskriven inbetalning, är för
eningen skyldig alt betala ränta på eningen skyldig att betala ränta
del förfallna beloppet med en halv på del förfallna beloppet enligt
procent i månaden. vad som föreskrives i räntelagen
(1975: 00).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har
uppkommit före ikraftträdandet.
Prop.
1975:102 26
22 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning
av fast egendom
Härigenom föreskrives att 43 § lagen (1971:494) om
exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
43 §
När ny auktion hålles sedan in- När ny
auktion hålles sedan in
rop blivit ogiltigt enligl 41 § tred- rop
blivil ogiltigt enligt 41 § tred
je stycket, skall handpenning tagas je
stycket, skall handpenning lagas
i anspråk i den mån det behövs i anspråk i
den mån del behövs
för att sammanlagt samma belopp för alt
sammanlagt samma belopp
skall uppnås som vid den förra skall
uppnås som vid den förra
auktionen jämte sex procents år- auktionen
jämte ränta därå, be-
1ig ränta därå från tillträdesdagen räknad
enligt 5 § räntelagen (1975:
lill och med den nya lilllrädesda- 00)
från tillträdesdagen till och
gen och för att även kostnaden för med
den nya tillträdesdagen, och
den nya auktionen skall täckas, för alt även
kostnaden för den
Detta gäller även om fastigheten nya
auktionen skall täckas. Delta
säljes med förbehåll för rättighet gäller
även om fastigheten säljes
som ej förbehållils vid den förra med
förbehåll för rättighet som ej
auktionen eller ändrade förhållan- förbehållits
vid den förra auktio-
den inträtt. Vad som ej behöver nen eller
ändrade förhållanden in
lagas i anspråk skall åleriämnas, trätt.
Vad som ej behöver lagas i
när den nye inroparen fullgjort anspråk
skall åleriämnas, när den
sin betalningsskyldighet. Blir fäs- nye
inroparen fullgjort sin belal-
tigheten ej såld vid den nya auk- ningsskyldighet.
Blir fasligheten ej
tionen är hela handpenningen för- såld
vid den nya auktionen är he-
verkad. la handpenningen förverkad.
Hålles ej ny auktion, skall handpenningen användas lill
betalning av kostnader för förfarandet som blivit onyttiga. Vad som ej behöver
lagas i anspråk återlämnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fall då den första auktionen har
hållits före ikraftträdandet.
23 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning
av luftfartyg m. m.
Härigenom föreskrives all 23 § lagen (1971: 500) om
exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 §
När ny auktion hålles sedan in- När ny
auktion hålles sedan in-
rop blivit ogiltigt enligt 21 § and- rop blivit
ogiltigt enligl 21 § and-
Prop.
1975:102 27
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ra stycket, skall handpenningen ra stycket, skall handpenningen
lagas i anspråk i den mån del tagas i
anspråk i den mån del be
behövs för alt sammanlagt sam- hövs för alt
sammanlagt samma
ma belopp skall uppnås som vid belopp skall
uppnås som vid den
den förra auktionen jämte sex förra
auktionen jämte ränta därå,
procents årlig ränta därå från ut- beräknad
enligt 5 § räntelagen
salt dag för köpeskillingens för- (1975:00)
från utsatt dag för
delning till och med den nya köpeskillingens
fördelning till och
dagen för sådan fördelning och med den nya
dagen för sådan för
för att även kostnaden för den delning, och
för att även kostna-
nya auktionen skall täckas. Detla den
för den nya auktionen skall
gäller även om ändrade förhål- täckas.
Detta gäller även om änd-
landen inträtt. Vad som ej behö- rade
förhållanden inträtt. Vad som
ver tagas i anspråk skall återläm- ej
behöver tagas i anspråk skall
nas, när den nye inroparen full- återlämnas,
när den nye inropa-
gjcrt sin betalningsskyldighet, ren fullgjort
sin belalningsskyldig-
Blir egendomen ej såld vid den hel. Blir
egendomen ej såld vid
nya auktionen, är hela handpen- den nya
auktionen, är hela hand-
ningen förverkad. penningen förverkad.
Hålles ej ny auktion, skall handpenningen användas lill
betalning av kostnader för förfarandet som blivit onyttiga. Vad som ej behöver
tagas i anspråk återlämnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då den första auktionen har
hållils före ikraftträdandet.
24 Förslag ttll
Lag om ändring i väglagen (1971: 948)
Härigenom föreskrives alt 55 § väglagen (1971:948) skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
55 §1
Har väghållare erhållit vågrätt, är fastighetens ägare
berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan
skada till följd av vägens byggande eller begagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts atl ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rält lill
fastigheten som upplåtits innan marken logs i anspråk.
Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap.
expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3 § nämnda lag
skall härvid till-lämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under liden från
dagen tio år före det talan väcktes vid domslol.
På ersättningen ulgår sex pro- På ersättningen ulgår ränta en-
cent årlig ränta från den dag då ligt 5 §
räntelagen (1975:00)
marken logs i anspråk. från den dag då marken togs i
anspråk
tiU och med den dag då
1 Senaste lydelse 1972: 786.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
betalning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden
därefter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har skyldighet alt utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre beslämmelser även för liden därefier.
25 Förslag till
Lag om ändring i expropriationslagen (1972: 719)
Härigenom
föreskrives alt 6 kap. 16 § expropriationslagen (1972: 719) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 kap. 16 §
I den
mån expropriationsersätl-ning betalas efter utgången av den i 7 § första
stycket föreskrivna tremånadersfristen eller, om fastigheten dessförinnan
helt eller delvis har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt
10 §, efter tidpunkten härför, skall den exproprierande utge sex procent
årlig ränta på ersättningen, / förra faUet från fristens utgång och i senare
fallet från den dag då tillträdet eller övergången skedde.
I den mån expropriationsersäll-ning betalas efter utgången
av frist som föreskrives i 7 § första eller andra slyckel, skall den exproprierande
utge ränta på ersättningen från fristens utgång enligt 6 § räntelagen
(1975:00). Har förhandstillträde ägt rum eller har fastigheten helt eller delvis
övergått på den exproprierande enligt 10 §, skall den exproprierande utge
ränta på expropria-tionsersättningen enligt 5 § räntelagen från den dag
fastigheten tillträddes eller övergick på den exproprierande till dess
betalning sker eller ränta skall utgå enligt första punkten i denna paragraf.
Har fastigheten endast delvis tillträtts eller övergått på den exproprierande
och skulle skyldighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen vara
oskälig mot den exproprierande, får räntebeloppet jämkas.
Expropriation fullbordas utan hinder av att ränta enligt
första stycket ej betalas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre bestämmelser även för tiden därefier.
Prop.
1975:102 29
26 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning
av registrerat skepp m. m.
Härigenom föreskrives att 22 § lagen (1973: 1130) om
exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m. skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §
När ny auktion hålles sedan in- När ny
auktion hålles sedan in
rop blivit ogiltigt enligt 20 § and- rop
blivil ogiltigt enligt 20 § and
ra stycket, skall handpenningen ra
stycket, skall handpenningen
lagas i anspråk i den mån det be- tagas
i anspråk i den mån det be
hövs för alt sammanlagt samma hövs för
atl sammanlagt samma
belopp skall uppnås som vid den belopp
skall uppnås som vid den
förra auktionen jämte sex procents förra
auktionen jämte ränta därå,
årlig ränta därå från utsatt dag för beräknad enligt 5 § räntelagen
köpeskillingens fördelning till och (1975:00)
från utsatt dag för
med den nya dagen för sådan köpeskillingens
fördelning lill och
fördelning och för alt även kost- med
den nya dagen för sådan för-
naden för den nya auktionen skall delning,
och för atl även kostna-
läckas. Delta gäller även om änd- den
för den nya auktionen skall
rade förhållanden inträtt. Vad täckas.
Detta gäller även om änd-
som ej behöver lagas i anspråk rade
förhållanden inträtt. Vad som
skall åleriämnas, när den nye in- ej
behöver lagas i anspråk skall
roparen fullgjort sin betalnings- åleriämnas,
när den nye inropa-
skyldighel. Blir skeppet ej sålt vid ren
fullgjort sin betalningsskyldig-
den nya auktionen, är hela hand- hel. Blir
skeppet ej sålt vid den
penningen förverkad. nya auktionen, är hela handpen
ningen förverkad.
Hålles ej ny auktion, skall handpenningen användas till
betalning av kostnader för förfarandet som blivit onyttiga. Vad som ej behöver
tagas i anspråk åleriämnas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Äldre beslämmelser gäller dock fortfarande i fall då den första auktionen har
hållits före ikraftträdandet.
27 Förslag till
Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
Härigenom föreskrives att 30 § ledningsrättslagen (1973:
1144) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 §
Ersättning enligl 13 eller 33 § Ersättning
enligt 13 eller 33 §
skall erläggas inom tre månader skall erläggas inom tre månader
efter del all ersältnlngsbeslulel efter det alt ersältningsbeslutet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
vann laga kraft. I den mån ersättningen betalas efler
utgången av denna frist eller, om tillträde har skett dessförinnan, efter
tillträdet, skall dessutom utges sex procent årlig ränta på ersättningen, / det
förra fallet från frislens utgång och i det senare fallet från den dag då
tillträdet skedde.
I fråga om ersättning som avses i 5 kap. 16 §
fastighetsbildningslagen ning.
Föreslagen
lydelse
vann laga kraft. I den mån ersättningen betalas efter
utgången av denna frist skall dessutom utges ränta på ersättningen enligt 6 §
räntelagen (1975: 00) från fristens utgång. Har tillträde skett före fristens
utgång skall även utges ränta enligt 5 § räntdagen från den dag tillträdet
skedde till dess betalning sker eller ränta skall utgå enligt andra punkten i
denna paragraf.
13 § och förskott enligl 25 § äger (1970: 988) motsvarande
tillämp-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har skyldighel att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre bestämmelser även för liden därefter.
28 Förslag till
Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom
föreskrives alt 32 § anläggningslagen (1973: 1149) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning
enligt 13 § skall erläggas inom tre månader efter det alt
ersättningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen betalas efter
utgången av denna frist eller, om tillträde har skett dessförinnan, efter
tillträdet, skall dessutom utges sex procent årlig ränta på ersättningen, i
det förra fallet från fristens utgång och i det senare fallet från den dag då
tillträdet skedde.
Ersättning enligt 13 § skall erläggas inom tre månader
efter del att ersältningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen betalas
efter utgången av denna frist skall dessutom utges ränta på ersättningen
enligt 6 § räntelagen (1975:00) från frislens utgång. Har tillträde skett före
fristens utgång skall även utges ränta enligt 5 § räntelagen från den dag
tillträdet skedde till dess betalning sker eller ränta skall utgå enligt andra
punkten i denna paragraf.
I fråga om ersättning som avses i första stycket och
förskott enligl 27 § äger 5 kap. 16 § faslighetsbildningslagen (1970: 988)
motsvarande lillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har
opaginerad Kontrollera mot PDF
skyldighel atl utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre beslämmelser även för liden därefter.
29 Förslag till
Lag om ändring i gruvlagen (1974: 342)
Härigenom
föreskrives atl 4 kap. 33 S gruvlagen (1974: 342) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
förrättningen fastställd ersättning skall betalas inom tre månader från det
avslulningsbeslulel meddelades. På ersättningen utgår sex procent årlig ränta
från dagen för detta beslut. Har förordnande enligl 32 § tredje stycket meddelats,
skall dock räntan på ersättning som avser anvisad mark beräknas från den dag
då marken tidigast får tillträdas.
Vid
förrättningen fastställd ersättning skall betalas inom tre månader från det
avslulningsbeslulel meddelades. På ersättningen utgår ränta från dagen för
avslutningsbeslutet. Har förordnande enligl 32 § tredje stycket meddelats,
skall dock räntan på ersättning som avser anvisad mark beräknas från den dag då
marken tidigast får tillträdas.
Ränta
som avses i första stycket beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:00) för tiden
tUl dess betalning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ränta för lid före
ikraftträdandet. Har skyldighel atl utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre beslämmelser även för liden därefter.
Prop. 1975:102 32
Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 29 november 1974.
Nän'arande;
Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER,
BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON,
ZACHRISSON, LEIJON, HJELM- WALLÉN
Statsrådet
Lidbom anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
om lagstiftning angående ränta och anför.
1 Inledning
Med
slöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande den 20 november 1968 uppdrogs ål
köplagsulredningen (Ju 1963:51) atl företa en översyn av främst de allmänna
reglerna om dröjsmålsränta i 9 kap. 10 § handelsbalken samt bestämmelser som
hänvisar till detta lagrum. Även övriga bestämmelser om ränta på del
förmögenhetsrätlsliga området borde enligl direktiven karlläggas och bli
föremål för ulredningens överväganden. Utredningen' avgav i maj 1974
delbelänkandet (SOU 1974:28) Räntelag. De i betänkandet upptagna lagförslagen
lorde få fogas lill statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efler
remiss har yttranden över betänkandet avgelts av Svea hovrätt,
bankinspektionen, försäkringsinspeklionen, riksrevisionsverkel (RRV),
Konungariket Sveriges stadshypolekskassa, kommerskollegium,
konsumentombudsmannen (KO), statens pris- och kartellnämnd
(SPK), konsumentverket, skadeståndskommiiién, vattenlags-
utredningen, kredilköpkommitlén, konkurslagskommiltén. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Tjänstemännens
centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund.
Föreningen Sveriges Kronofogdar, Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen
mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoleksinslilulion, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Kooperativa förbundet (KF), Svenska företagares
riksförbund, Svenska handelskammarförbundet. Lantbrukarnas riksförbund.
Finansierings-förelagens förening, Sveriges riksbank. Svenska bankföreningen.
Svenska sparbanksföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund,
'
Professorn Jan Hellner. Experter: avdelningsdirektören Christer Bergman,
direktören Bror Cedercrantz, civilekonomen VDM Lillemor Erlander,
förbundsjuristen Leif Josephsson, advokaten Nils Köhler, bankdirektören Per
Gustav Persson, direktören Sten Siljeström och direktören Lennart Wiberg.
Prop.
1975:102 33
Folksam,
Sveriges fastighetsägareförbund. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges
Allmännyttiga bostadsföretag (SABO) och Motorbranschens riksförbund (MRF).
Kommerskollegium har bifogat yttranden från vissa handelskamrar.
Vid
beredningen av ärendet i justitiedepartementet har överläggningar ägt rum med
företrädare för justilieminislerierna i Danmark, Finland och Norge.
2 Gällande
rätt>
2.1 Inledning
9
kap. 10 § handelsbalken (HB) innehåller följande regel om ränta på gäld som
inte är förfallen: "Haver man lånt penningar på viss tid, och ej ränta för
dem utfäst; vare då ej skyldig den alt giva." Enligl sin direkta
ordalydelse avser regeln bara lån av pengar, men sedan gammall anses den
tillämplig också på andra skuldförhållanden. Innebörden är alltså atl
skyldighet all utge ränta på en skuld före förfallodagen förutsätter atl sådan
förpliktelse åvilar gäldenären enligt avtal eller föreskrifl i lag. Det finns
åtskilliga sådana speciella lagbestämmelser på förmögenhetsrättens område.
Vad
som sagts nu avser ränta på gäld som inte är förfallen. Efter förfallodagen är
förhållandena annorlunda. Om gäldenären inte betalar sin skuld i tid och detta
inle beror på omständigheter som är att hänföra till den som är berättigad till
betalningen, borgenären, är gäldenären i dröjsmål. Han är då skyldig alt utge
ränta även om något avtal därom inte har träffats. Är det fråga om en fordran
som redan före förfallodagen löpte med ränta, utgår enligt 6 § lagen (1936:81)
om skuldebrev dröjsmålsränta omedelbart och efler samma räntefot som tidigare,
oavsett räntefotens höjd. För fordran som inle var räntebärande tidigare ges
regler i andra punkten av 9 kap. 10 § HB. Bestämmelserna gör skillnad mellan
fordringar som har en i förväg bestämd förfallodag och sådana som har en
obestämd förfallodag. Vid bestämd förfallodag börjar dröjsmålsränta utgå
omedelbart och efler en räntefot av 6 %. Var förfallodagen obestämd fordras
däremot atl gäldenären blir delgiven stämning till domstol för att
dröjsmålsränta skall börja utgå. Dessuiom är räntefoten i delta fall något
lägre, nämligen 5 %.
Även
beträffande dröjsmålsränla finns särskilda beslämmelser i ell flertal speciella
lagar. I några cenirala förmögenhetsrätlsliga lagar tar sig bestämmelserna
uttryck i en hänvisning lill 9 kap. 10 § HB. 1 andra lagar finns självständiga,
mera preciserade ränleföreskrifter. Reglerna i
' En utförlig redovisning av praxis och litteratur ges
av ulredningen i belänkandet s. 47 ff.
3 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102
Prop. 1975:102 34
HB,
som ju formellt är begränsade till lån av pengar, anses emellertid i stor
utsträckning äga allmän giltighet och även utan uttrycklig hänvisning i lag
kunna tillämpas på oUka slags skuldförhållanden.
2.2
9 kap. 10 § HB
2.2.1 Stämningsdagen
som utgångspunkt för ränteberäkningen
Enligt
femprocentsregeln i 9 kap. 10 § HB skall räntan börja ulgå från stämningsdagen.
Numera får anses fastslaget all därmed avses dagen för stämningens delgivning.
När yrkandet har framställts inför rätta utan stämning, räknas räntan från den
dag sådant yrkande framställdes. Instäms flera solidariskt betalningsskyldiga
i samma mål, räknas räntan för var och en från hans delgivningsdag. Även om
ränleyrkandet framställs försl under processen skall, om ränta döms ut, denna
beräknas från den dag stämningen avseende kapitalbeloppet delgavs motparten.
Utvidgas däremot talan till att avse ytterligare kapitalbelopp, skall ränta på
delta beräknas först från den dag kravel genom stämning eller på molsvarande
sätt delgavs motparten.
För
alt räntan skall börja utgå från stämningsdagen förutsätts att fordran kan
anses ha varit förfallen vid denna tidpunkt. Skulle förfallodagen undantagsvis
anses infalla senare än stämningsdagen, flyttas den dag ränta börjar utgå fram
i molsvarande mån.
2.2.2 Bestämd
förfallodag
9
kap. 10 § HB ulgår från alt skyldigheten all erlägga dröjsmålsränta inträder
omedelbart i och med atl en i förväg bestämd förfallodag är inne. Något krav
eller någon erinran om ränteskyldighelens inträde erfordras alltså inle i delta
fall. Bestämd kan förfallodagen vara på grund av överenskommelse antingen i
samband med fordrans uppkomst eller vid senare lillfälle. Däremot anses inle
förfallodagen bli bestämd i här avsedd mening genom att borgenären med slöd av
exempelvis 5 § skuldebrevslagen eller 12 § lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte
av lös egendom (köplagen) ensidigt anfordrar gäldenären atl belala. Bestämd
förfallodag kan emellertid föreligga inte bara när den är direki fastställd
till viss dag enligl kalendern utan även då den satts i relation lill
uppsägning av endera parlen eller lill viss händelse som förväntas inträffa.
Förfallodagen anses vidare bestämd om betalningstiden har anknutits lill borgenärens
fullgörande av motprestation, förutsatt all viss tid varil bestämd för denna.
Betalningstiden
kan också länkas vara anknuten till en händelse som beräknas inträffa inom viss
lidrymd. Skulle i sådanl fall händelsen utebli, kan den angivna tidrymdens
slutdag komma all bilda utgångspunkt för ränteberäkningen. Skall betalning ske
under januari månad, anses alltså ränta böra utgå som om den 31 januari vore
den bestämda förfallodagen.
Prop. 1975:102 35
Om
förfallodagen för viss fordran är bestämd i lag, utan atl räntefrågan beaktats,
anses ränta, på samma sätt som när avtalad förfallolid föreligger, böra utgå
från den lagbeslämda dagen. Exempel på lagregler om förfallotid finns i 9 kap.
12 § och 12 kap. 20 § jordabalken, såvitt avser arrendeavgift och hyra, samt i
24 § lagen (1927: 77) om försäkringsavtal, såvitt gäller försäkringsersättning.
Överliggetidsersättning förfaller enligl 86 § sjölagen (1891:35 s. 1) dag för
dag. I 6 kap. 16 § expropriationslagen (1972:719) utsägs direki alt ränta skall
ulgå efler 6 % från den i lag bestämda förfallodagen. Molsvarande regler om
ränta finns exempelvis belräffande lösesumman vid uppsägning av tomträtt (13:19
JB) och beträffande ersättning av väghållaren (55 § väglagen, 1971:948).
Enligl
16 kap. 11 § föräldrabalken är förmyndare, då hans befattning upphör, pliktig
alt ofördröjligen utge de tillgångar som han för myndlingens räkning har om
händer. Samma princip gällde också enligt äldre rätt. Följdriktigt har ränta
efter 6 % dömts ul från den dag myndlingen blivit myndig.
2.2.3
Analog tillämpning av 9 kap. 10 § HB
När
fordran utgör avtalat vederlag för en prestation in natura uppvisar praxis en
serie rättsfall där borgenären tillerkänts 6 % ränta från bestämd förfallodag.
Beträffande köpeskillingsfordran hänvisar 38 § köplagen direkt lill grunderna
för 9 kap. 10 § HB.
I
den hittills lämnade framställningen har utgångspunkten varit atl den närmare
bestämning av förfallodagen, som sexprocenlsregeln i 9 kap. 10 § HB förutsätter
för sin tillämpning, skett genom föreskrift i lag eller genom avtal.
Beträffande fordran som grundas på en av gäldenären framlagd
redovisningsräkning synes emellertid ränta enligt vedertagen uppfattning utgå
efter 6 % från den dag redovisningen faktiskt läggs fram, oberoende av om den
tidpunkt vid vilken redovisningen skall ske är bestämd i förväg eller inte.
Skulle emellertid det saldo som enligt redovisningsräkningen gollskrivs
borgenären vara lägre än del belopp som denne sedermera rälteUgen finns vara
berättigad till, har ränta på mellanskillnaden som regel dömts ul efter endast
5 % från stämningsdagen. Detsamma gäller för hela redovisningsfordringen, om
någon redovisningsräkning över huvud tagel inle har upprättals.
Beträffande
mäklarprovision har frågan om ränta prövats i flera rättsfall. Genomgående har
del emellertid inte ansells vara fråga om bestämd förfallodag, såvida inte slöd
funnits i särskild överenskommelse, ulan räntan har beräknats efler 5 % från
slämningsdagen.
Frågan
från vilken tidpunkt ränta skall beräknas på regressfordran har i rättspraxis
besvarats olika för olika typer av regressanspråk. Försäkringsgivares krav som
grundas på 25 § lagen om försäkringsavtal
Prop.
1975:102 36
börjar
inte löpa med ränta förrän den skadeståndsskyldige stäms. Vid borgen synes del
numera klart att borgensman som har regressfordran mot medborgensman är
berättigad till 6 % ränta på det regressvis åter-bekomna beloppet redan från
den dag borgen ursprungligen infriades. Det har antagits att samma regel gäller
när borgensman kräver tillbaka vad han nödgats ge ut direkt från
huvudgäldenären.
Vid ålerkrav av inbetalade
medel torde någon bestämd förfallodag i regel inte ha avtalats mellan parterna.
Inte desto mindre finns det i rättspraxis flera exempel på att ränta utdömts
från en tidpunkt som i tiden ligger före stämningsdagen. Det finns också vissa
lagrum enligt vilka den återbetalningsskyldige har atl erlägga ränta redan från
den dag han uppbar det belopp som han sedermera befinns skyldig alt belala
tillbaka. Sålunda innehåller 50 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) en bestämmelse
om atl den som sökt verkställighet av en dom, som sedan ändras eller upphävs,
är skyldig att återställa penningar som han lyft med ränta efter 6 % på
beloppet från lyftningsdagen. Del har ifrågasatts om det inte vid bestämmande
av ränteskyldigheten vid condictio indebiti och vissa andra återbetalningsfall
skulle ligga närmast till hands alt söka ledning i detta lagrum. Delta skulle
emellertid innebära att man utgår från en förhållandevis sträng ståndpunkt i
fråga om betalningsmottagarens ränteansvar. Det lorde därför inte vara möjligt
att i någon större utsträckning dra analogier från 50 § utsökningslagen. När
den återbetalningsberätligade eriagl beloppet frivilligt för atl undgå
verkställighet har dock denne ansetts på samma sätt som enligt nämnda lagrum
vara berättigad lill 6 % ränta frän den dag beloppet ursprungligen erlades.
Enligl 3§ lagen (1969:620)
om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag utgår ränta efler 6 %
från betalningsdagen, utöver själva ersättningen, lill den som, utan atl
sedermera befinnas underhållsskyldig, genom interimistiskt beslul ålagts utge
underhållsbidrag. Den som utger ersättning är här inte den som uppburit
underhållsbidragen, utan beloppet jämte ränta betalas av allmänna medel. Inle
heller detta lagrum ger någon slörre ledning för hur återbetalnings-situationer
i övrigi skall bedömas.
I praxis visas en stor
variation i sättet alt bedöma räntefrågorna. Det förekommer atl 6 eller ibland
5 % döms ul från den dag beloppet erlades, all 5 % ulgår från stämningsdagen
eller, någon gång, alt ränta över huvud tagel inte tillerkänns den som är
berättigad all återfå eriagl belopp.
Vid fall av återvinning
lill konkursbo enligt 29 och 30 §§ konkurslagen (1921:225) har ränta på
återvunnet belopp beräknats efler 6 % från den dag betalningen erlades.
Konkurslagens ifrågavarande bestämmelser förutsätter för sin lillämpning att
betalningsmottagaren varit i ond tro. Förmodligen är detta en omständighet som
Prop. 1975:102 37
tillmäts
betydelse även i andra återbetalningssitualioner. I flera fall av condictio
indebiti där del kan synas ha förelegat mer eller mindre graverande
omständigheter på betalningsmottagarens sida har sålunda den strängare
ränteregeln, 6 % från dagen för beloppets utbetalning, kommit till användning.
När
förhållandena varil sådana, alt det inle på samma säll kunnat läggas
betalningsmottagaren till last atl han uppburit de medel han skall ålerbära,
har domstolarna, om nu ränta över huvud tagel dömts ut, oftast fallit tillbaka
på huvudregeln om 5 % från stämningsdagen.
2.2.4
Ränteberäkning vid köp
I
38 § köplagen sägs att grunderna för 9 kap. 10 § HB skall äga tillämpning i
fräga om köpares skyldighet att gälda ränta. Denna huvudregel är tillämplig på
såväl civilköp som handelsköp. 1 andra stycket av 38 § har emellertid tagits in
en specialregel för handelsköp. För de fall att vid handelsköp viss tid för
köpeskillingens betalning inle betingats stadgas att ränta efter 6 % skall utgå
från den tid godset avlämnades eller, om avlämnandet blivit fördröjt av
köparen, från del dröjsmålet inträdde.
Enligt
huvudregeln är det emellertid av avgörande betydelse i ränle-hänseende även för
köpets del, om förfallodagen för köpeskillingen är bestämd i förväg eller ej.
Anses förfallodagen vara bestämd i förväg, börjar räntan utgå redan från denna
dag. I annal fall fordras att köparen delges säljarens ansökan om stämning.
När det gäller den närmare
innebörden av alt förfallodagen är bestämd i förväg bör observeras att
betalningen vid köp ofla skall ske vid leveransen. Om i sådanl fall den
lidpunkt vid vilken leverans skall ske kan sägas vara bestämd, anses denna
tidsbestämning i sin lur "smitta av sig" även på betalningstidpunkten
och en i förväg bestämd förfallodag anses med andra ord föreligga även beträffande
köpeskillingen. Bestämd tidpunkt för leveransen, med åtföljande konsekvens
för när köpeskillingen förfaller lill betalning, anses förutom då viss bestämd
kalenderdag angivits som leveransdag vara för handen när leverans skall ske
"senast" eller "före" viss dag. Detsamma gäller när
säljaren skall leverera inom en tidrymd som angivils på sådanl säll alt dess
slutdag kan beräknas efter kalendern, exempelvis "under loppet av mars
månad".
Vad nu sagts om
sexprocenlsregelns tillämplighet när betalning skall ske vid leverans lorde
gälla endast för del fall all säljaren lill följd av köparens uteblivna
betalning vägrar att utlämna godset. Skulle säljaren trots atl betalning inte
erläggs låta köparen få besittning till godset, har det i doktrinen gjorts gällande
all delta bör uppfattas som elt eftergivande från säljarens sida av vad
avtalet innehåller angående köpeskillingens förfallotid, eller ett
medgivande av anstånd t.v. med
Prop. 1975:102 38
betalningen.
Köpet skulle därigenom ha förvandlats lill ell kreditköp. Förutsatt alt fråga
är om ett civilköp skulle i konsekvens härmed i fortsättningen
femprocentsregeln bli tillämplig.
Betalning
kan emellertid även vara avtalad att ske viss bestämd lid efter leveransen
eller efter någon annan åtgärd som kräver köparens medverkan. Om i sådana fall
leverans eller motsvarande åtgärd faktiskt kommer till stånd och något dröjsmål
alltså inte ligger köparen till last, anses därigenom en tidsbestämning
uppkomma på samma sätt som sker vid uppsägningen när prestation skall äga rum
viss tid efter uppsägning. I dessa fall ulgår därför 6 % ränta från
kredittidens utgång oberoenae av om någon tidsbestämning för själva leveransen
eller motsvarande hade givits 'i förväg'.
Kommer
leverans eller motsvarande åtgärd däremot inle till stånd lill följd av
dröjsmål på köparens sida, blir frågan om ränta beroende av om del funnits en
bestämd tid angiven i detta hänseende. Är delta fallet börjar räntan utgå efter
6 % räknat från den avtalade kredittidens utgång. Föreligger däremot inte den
erforderliga tidsbestämningen utgår vid civila köp, i likhet med vad som
gäller för övriga anfordransfall, endast 5 % ränta från stämningsdagen.
I
fråga om säljarens rätl till ränta på köpeskillingen vid köp av fast egendom,
när köparen inte betalar i räll tid, föreskrivs i 4 kap. 25 § JB att de i 9
kap. 10 § HB angivna grunderna äger tillämpning. Som regel är förfallodagen
bestämd i förväg vid fastighetsköp. Säljaren lorde därför i allmänhet vara
berättigad lill ränta efter 6 % från denna dag.
När
det gäller frågan om ränta i fall då köpeskilling skall återbetalas hänvisas
till redogörelsen i utredningsbetänkandel (s. 57 - 59).
2.2.5 6
§ skuldebrevslagen
Försitts
betalningstiden beträffande ell skuldebrev vari ränta inle blivit utfäst,
gäller enligl uttrycklig hänvisning i 6 § andra stycket skuldebrevslagen
reglerna i 9 kap. 10 § HB i fråga om skyldigheten atl belala dröjsmålsränla. I
6 § första stycket skuldebrevslagen stadgas all samma räntesals som föreskrivs
i skuldebrevet för dettas löptid skall gälla även vid beräkning av
dröjsmålsräntan. Detta gäller oberoende av att den ränta som sålunda utgått
före skuldebrevets förfallodag till äventyrs kan ha varil lägre än den legala
dröjsmålsränlan enligt 9 kap. 10 § HB. Om ränta ulfäsls i skuldebrevet
fortsätter alltså denna att oförändrat löpa utan avbrott även sedan gäldenären
efler förfallodagen kommit i dröjsmål. Regeln gäller alla slag av skuldebrev,
även löpande. Gäldenär, som saknar kännedom om vem som innehar skuldebrevet, är
på grund av 3 § skuldebrevslagen fri från påföljd av dröjsmål. Ej heller i
andra situationer där dröjsmålet beror av skuldebrevets innehavare skall
dröjsmålsränla som regel ulgå.
2.2.6 Ränta
på skadestånd
Den
allmänna regeln atl ränta på fordran som inle har bestämd
Prop. 1975:102 39
förfallodag
beräknas efter 5 % från stämningsdagen tillämpas vanligen även pä skadestånd.
Principen upprätthålls dock inle ulan vidare såvitt avser livränta och annan
periodiskt utgående ersättning. Vid sådan form av skadestånd synes ränta ofta
utgå från förfallodagarna snarare än frän stämningsdagen, men principerna är i
vart fall i äldre praxis ganska oklara.
Såsom redan berörts i det
allmänna avsnittet om slämningsdagen som utgångspunkt för ränteberäkningen
flyttas den dag ränta börjar ulgå fram, om ersättning förfaller först efter
stämningens delgivning. Om exempelvis käranden yrkar ersättning för reparation
av skadad egendom men reparationen ännu inle betalats vid tiden för stämningen,
utgår sålunda ränta försl frän tiden för betalningen. Stilleståndsersältning
lorde anses förfallen försl när slilleslåndsliden är slut, och om denna
tidpunkt inträffar först efter stämningstiden utgår ränta endast från
förfallodagen.
2.3
Bestämmelser om ränta i övrigt inom den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen
Ulöver
de allmänna reglerna om dröjsmålsränta i 9 kap. 10 § HB och de bestämmelser som
hänvisar till detla lagrum finns åtskilliga andra lagstadganden som innehåller
räntebestämmelser. Ibland är del fråga om reglering av mer eller mindre
renodlade dröjsmålssilualioner. Sambandet med del centrala räntesladgandel i 9
kap. 10 § HB framgår av att de uttryckligen angivna räntesatserna så gott som
alllid är antingen 5 eller 6 % om året. Den dag ränta skall börja utgå är i
dröjsmålsfallen ibland angiven som "förfallodagen" men även
specialiserade uttryck förekommer, t.ex. atl räntan skall ulgå "från den
dag tillskottet eller redovisning borl ske". Räntan börjar utgå oberoende
av om förfallodagen kan anses vara bestämd i förväg. Även om så inte kan anses
vara fallet är det alltså inle, såsom enligt 9 kap. 10 § HB, nödvändigt alt
delge gäldenären stämning, för alt räntan skall börja ulgå.
I flertalet fall där
räntestadganden förekommer saknas emellertid dröjsmålsränlefunklionen hos
bestämmelsen, eller är i vart fall denna funktion mindre framträdande. Den
bakomliggande tanken lorde i stället vara att den som har räll atl utfå
beloppet därjämte skall vara berättigad till skälig avkastning på detla,
alldeles oavsett om den betalningsskyldige kan anses ha varil i dröjsmål.
Ibland är f.ö. bestämmelsen så konstruerad att räntan skall beräknas från en
lidpunkt som odiskutabelt ligger före förfallodagen, och då framgår än klarare
atl det inte kan vara fråga om att räntan skall ha karaktär av dröjsmålsränta.
Exempel på denna typ av bestämmelser är 6 kap. 16 § expropriationslagen som
stadgar skyldighet atl utge ränta på exproprialionsersältning från bl.a. den
dag förhandstillträde skedde.
För
återbäringssituationer förekommer ofla beslämmelser om all
Prop. 1975:102 40
den
återbäringsskyldige skall belala ränta på det belopp han har all ge ut, som
regel från den dag han uppbar beloppet. Inte heller här ligger det nära till
hands all betrakta räntan som dröjsmålsränta. Detla framstår än tydligare i de
fall då den ränta som skall betalas är den som faktiskt uppburits av den
ålerbäringsskyldige. Så föreskrivs exempelvis i 25 kap. 7 § ärvdabalken och i
37 § konkurslagen. Men även när del är fråga om en positiv regel om skyldighel
atl under alla förhållanden betala ränta, dvs. även om någon sådan faktiskt
inte kunnat uppbäras, är det mindre lämpligt all jämföra med situationen vid
dröjsmål, eftersom återbäringsskyldigheten ofta är beroende av omständigheter
som inträffar först under den tid medlen innehas eller med andra ord efter den
tidpunkt från vilken ränta enligl regeln skall beräknas. Exempel på sådana fall
är regeln i 141 § konkurslagen, enligl vilken borgenär, som i konkurs fåll
lyfta utdelning innan lid för klander mol utdelningsförslag är ute, eller innan
fråga om tvistig fordran avgjorts genom lagakraflvunnel beslut, vid återbäring
är skyldig betala ränta från lyftningsdagen. Etl annat exempel ålerfinns i 61 §
lagen (1944:705) om aktiebolag där aktietecknare tillförsäkras ränta på vad som
inbetalals på tecknade aktier när detta belopp skall återbäras därför alt
aktieteckningen inle vidare är bindande på grund av alt beslut om
aktiekapitalets ökning förfallit.
En
ytterligare typ av räntebestämmelser som inle lar sikte på renodlade
dröjsmålssilualioner kan exemplifieras med de stadganden om ränta som ålerfinns
i bl.a. 12 kap. 60 § fjärde slyckel jordabalken och 50 § utsökningslagen. Dessa
regler behandlar skyldigheten all betala tillbaka belopp varmed av hyresgäst
uppburet förskott på skadestånd överstiger den i processen siulligl bestämda
ersättningen, resp. sådant belopp som uppburils med anledning av verkställighet
av dom som sedermera ändras eller upphävs. 1 båda fallen åligger det den
belalningsskyldige all belala ränta på del belopp som skall återbäras från
lyftningsdagen.
Den
räntefot efter vilken räntan skall beräknas är även i sådana fall där
funktionen av dröjsmålsränla är mindre framträdande regelmässigt angiven till 6
eller 5 %. Inom den lagstiftning som reglerar frågor om ersättning vid markinlösen
m.m., såsom i t.ex. vattenlagen (1918:523), faslighetsbildningslagen (1970:988)
eller byggnadslagen (1947:385), förekommer dock ett mera flexibelt system. På
obetalt belopp vid fastighetsreglering skall sålunda enligl 5 kap. 15 §
faslighetsbildningslagen skälig ränta ulgå från dag som bestäms med hänsyn
lill liden för tillträdet och övriga förhållanden. Vattenlagen innehåller flera
beslämmelser som behandlar ränlefrågor. Även här saknas fixerade räntesatser.
På ersättning för förskjutna belopp beräknas skälig ränta, och samma
uttryckssätt används belräffande räntan på oguldna kapitalbelopp när dessa
fördelas till betalning under flera år. När ersättning för galumark skall
erläggas genom avbetalningar föreskrivs i 63 §
Prop. 1975:102 41
byggnadslagen
atl på oguldet belopp skall enligl kommunens bestämmande gäldas skälig ränta
från den dag då krav på ersättning framställts.
I vissa lagrum slutligen
finns 5 % årlig ränta angiven som den kapilaliseringsfaklor som skall användas
vid bestämmande av del aktuella dagsvärdet hos en inte ränlelöpande och inle
heller förfallen fordran. Syftet med kapilaliseringsränlan är uppenbarligen
begränsad lill alt spegla en normal placerings- eller upplåningsränla.
Kapitaliseringsfaklorn är avsedd atl uttrycka ell slags genomsnitt för det
framtida ränteläget. Beröringspunkterna med ränleproblemaliken vid dröjsmål
lorde vara få.
3 Utländsk
rätt
Utredningens
belänkande innehåller en utförlig redogörelse för utländsk rätl på området (s.
63 - 73). Jag får hänvisa till denna redogörelse. Nämnas bör emellertid atl del
norska morarenleulvalget i oktober 1974 har lagt fram ell belänkande (NOU
1974:54) med förslag lill lag om dröjsmålsränla, m.m.
4 Utredningen
4.1 Allmänna synpunkter
4.1.1
Dröjsmålsränta
Utredningen
diskuterar först de allmänna skälen för en revision av reglerna om
dröjsmålsränta och pekar därvid på rådande osäkerhet i fråga om rättsläget.
Enligl utredningens mening bör ell av ändamålen med ny lagstiftning vara att
skapa bättre klarhet än som råder nu om vilka fall som skall bedömas enligt
olika ränleregler. Andra allmänna skäl för en revision av nuvarande regler är
de olägenheter som ligger i atl räntesatserna inle är anpassade till det
rådande räntelägel, all olika räntefot gäller beroende på om förfallodagen är
bestämd eller inle och atl borgenären i del senare fallet skall behöva inleda
process för atl ränta skall börja ulgå.
Utredningen framhåller alt
den största olägenheten av det nuvarande rättslillslåndet belräffande
dröjsmålsränla säkerligen är alt den räntefot som föreskrivs i 9 kap. 10 § HB
är hell otillräcklig. Vid tillkomsten av stadgandet synes 5 % ha betraktats som
en normal ränta, kanske t.o.m. liggande i överkant av vad som kunde anses
normalt, medan 6 % betraktades som den högsta ränta som kunde tas ul utan alt
gränsen till ocker överskreds. Räntenivån förändrades jämförelsevis sent. Det
låga ränteläget från början av 1930-lalel till senare delen av 1950-talel torde
ha föranlett atl även 5 % då betraktades som en förhållandevis hög ränta.
Alltifrån
1950-lalels slut har emellertid, i samband med den ständigt fortgående
inflationen, det allmänna ränteläget legat högre, under
Prop. 1975:102 42
vissa
lider t.o.m. åtskilligt högre, än tidigare. Eftersom räntan begagnas som ett
konjunklurpolitiskl och valutapoliliskt medel är också växlingarna i ränteläget
starka och tidvis ganska täta. Särskilt under perioder av högt ränteläge är
både 5 % och 6 % all betrakta som en mycket låg ränta. Man kan inle räkna med
atl det'tillstånd som rådde i tiden omkring andra världskriget återkommer inom
överskådlig tid.
Utredningen
påpekar alt nämnda förhållanden inte särskilt avser dröjsmålsränla men alt
denna ränta påverkas. Dröjsmålsränlan måsle nämligen ses i sitt sammanhang med
det allmänna räntelägel. Om exempelvis ränteläget för korta lån är högt men
dröjsmålsränlan är låg, har en gäldenär en fördel av alt dröja med betalning,
eftersom han då under motsvarande tid kan antingen undgå att låna pengar dyrare
eller placera sina pengar till högre ränta. Omvänt lider borgenären en ränteförlust
när han inle erhåller betalning för förfallna fordringar. Om å andra sidan
dröjsmålsräntan skulle ligga jämförelsevis högt i förhållande till del allmänna
ränteläget läggs på gäldenären ell starkt tvång att betala, medan det från borgenärens
synpunkt närmast är en fördel om betalningen dröjer, så all han kan
tillgodogöra sig den goda placering som den utestående fordringen under sådana
förhållanden utgör. Värdei av en god likviditet liksom risken för atl bli
lidande genom gäldenärens insolvens eller andra sådana omständigheter verkar
emellertid återhållande mot att borgenären i större utsträckning dröjer med all
inkassera förfallna fordringar ens om räntan är förhållandevis hög. Av vad som
anförts nu kan man dra slutsatsen all dröjsmålsränlan bör stå i ganska nära
samband med del allmänna räntelägel för korta lån. Del har också framgått alt
fixa räntesatser, sådana som 9 kap. 10 § HB föreskriver, har särskilda
olägenheter.
De
förhållanden som berörts nu bör enligl utredningen vara vägledande för
utformningen av lagstiftningens regler om dröjsmålsränla. Mot bakgrund härav
utvecklar utredningen resonemanget ytterligare. Det är enligt utredningen
huvudsakligen tre kriterier som bör vara bestämmande för räntefotens höjd vid
dröjsmålsränla i egentlig mening.
För
det första bör dröjsmålsränlan inte vara så låg all del för gäldenären framstår
som lönsammare alt betala efter än på förfallodagen. Härav följer all
dröjsmålsränlan bör vara högre än placeringsränta eller upplåningsränla på
samma risknivå. Alternativet upplåningsränla är förmodligen det som i praktiken
är av störsi intresse.
För
det andra bör den legala dröjsmålsräntan inte vara så låg att en gäldenär i
belalningssvårigheler prioriterar betalningen av de fordringar som har en avtalad
dröjsmålsränla framför dem vilkas räntefot bestäms av lagen. Detta leder lill
all den legala räntan inle bör vara nämnvärt lägre än den ränta som avtalas
efter marknadsmässiga grunder. Utredningen pekar på att en utveckling mot
relativt hög
Prop.
1975:102 43
dröjsmålsränta
synes vara på gång inom affärslivet.
För
det tredje bör dröjsmålsräntan vara tillräckligt hög för all även ge borgenären
viss kompensation för de särskilda olägenheter som han lider genom atl inte få
betalt i rätl lid. De båda föregående argumenten avser främsl de ekonomiska
verkningarna för gäldenär och borgenär under den förutsättningen alt båda
åtnjuter likviditet som gör del möjligl för dem atl bedöma betalningar
uteslutande från synpunkten av räntekostnaden. Men i verkligheten är
likviditelsfrågan ofta av mycket större betydelse än den direkta
räntekostnaden. Om borgenärens likviditet förstärks genom tidigare
inbetalningar av utestående fordringar, ökas hans allmänna ekonomiska
rörelsefrihet på ett sätt som inte låter sig uppskattas blott genom att räkna
med räntan på skulder eller alternativa fordringar. Den andra sidan av samma
sak är all gäldenären, genom atl dröja med alt belala förfallna skulder, kan
åtnjuta vissa likviditetsföfdelar. Härtill kommer så, från borgenärens synpunkt,
eventuella administrativa merkostnader som orsakas av dröjsmålet.
Ulredningen
framhåller atl räntan givelvis inle är den enda faktorn som påverkar frågan
huruvida betalning sker i rält lid eller efter dröjsmål. Effektiva kravrutiner
hos företagen har förmodligen slor betydelse för belalningsdisciplinen. När en
fordran är förfallen har borgenären särskilda möjligheler, i sista hand genom
rättsligt förfarande, all tvinga gäldenären lill betalning. Ju slörre
ränteförlust borgenären lider i väntan på betalning och ju mera hans likviditet
påverkas av atl han inte får in sina pengar, desto slörre skäl har han alt
vidta sådana andra åtgärder. Dröjsmålsränlan har emellertid, förutsatt all den
är tillräckligt hög, den fördelen alt den kan verka som ell automatiskt
påtryckningsmedel på gäldenären, och borgenären behöver inte lila lill andra
metoder som är arbetskrävande och som han av olika skäl kan vilja undvika.
Enligl
utredningen växlar emellertid den praktiska betydelsen av lagregler om
dröjsmälsräntans höjd för olika slag av fordringar. I de fall där det finns
möjlighet atl iräffa avtal om ränta för liden innan fordringen förfaller finns
ofla också möjlighet alt träffa avtal om dröjsmålsränla. När del gäller
exempelvis bankernas utlånings-verksamhet spelar lagstadgandena om ränta
säkerligen en ringa praktisk roll, efiersom banker har goda möjligheter atl
genom avtal bestämma ränta såväl före som efler förfalloliden. Av åtskilligt
slörre betydelse i delta sammanhang är enligl utredningens mening fordringar
på utestående köpeskilling eller annal motsvarande vederlag för utförda
prestationer, t.ex. på grund av entreprenad, reparation, serviceavtal o.d.
Särskilt i slörre förhållanden och när avtal ingås med utnyttjande av utförliga
formulär finns även här möjligheten atl i förväg Iräffa avtal om
dröjsmålsränla, och så sker också i viss utsträckning. I många fall, särskilt
vid mindre och hell standardiserade
Prop. 1975:102 44
avtal,
är det emellertid ofta inle möjligl eller ens önskvärt atl avtal träffas i förväg
om dröjsmålsränla. Särskilt vid konsumenlköp kan del vara en fördel atl lagen
kan fungera ulan all avtal behöver träffas ens när del praktiskt setl finns
möjlighet lill delta och all lagen ger en viss allmän vägledning för vad som
anses rimligt.
Utredningen
finner del mera tveksamt om en dröjsmålsränla, vars höjd bestämts mot bakgrund
av de överväganden som hittills redovisats, är berättigad vid fordringar lill
svårbedömt belopp, t.ex. fordringar på skadestånd, samt vid fordringar av inle
affärsmässigt slag, t.ex. på grund av penninglån mellan släktingar och vänner
Om det är ovisst huruvida någon förpliktelse alls föreligger eller till vilket
belopp en skuld uppgår, torde nämligen inle ens risk att behöva betala en hög
ränta förmå gäldenären atl belala omedelbart. Vid sådana fordringar torde
bestämmandel av den dag från vilken ränta börjar ulgå ha större betydelse än
räntefotens höjd. I den mån gäldenären saknar tillgångar för all betala en
skuld är likaledes räntefoten betydelselös som medel för att förmå honom alt
belala.
Sammanfattningsvis
anser ulredningen atl en allmän räntelags beslämmelser om räntefotens höjd får
anlas ha störst betydelse vid fordringar på köpeskilling och molsvarande
vederlag samt vid andra affärsmässiga fordringar till fixerade belopp. Del är
därför också vid dem som gällande regler medför mest påtagliga ölägenheter.
4.1.2
Ränta av annat slag än dröjsmålsränta
Olika
typer av ränta
Ulredningen
framhåller alt räntan ofta bestäms genom avtal eller genom ensidiga beslut av
den ena parten i sådana förhållanden där räntan spelar en huvudsaklig roll
eller har mera självständig betydelse. Vid upptagande av obligationslån
regleras räntevillkoren noggrant med hänsyn särskilt lill det aktuella
ränteläget för sådana lån. Vid insättning på bankräkning ulgår ränta enligt
villkoren för ifrågavarande räkning. Vid lån mot inteckningssäkerhet i bostads-
eller andra fastigheter sätts räntan med beaktande av säkerhetens beskaffenhet,
lånelidens längd osv. Man kan teoretiskt sett tänka sig lagregler som har till
syfte alt mer eller mindre klart verka bestämmande eller vägledande för
utformningen av sådana villkor om ränta som nu nämnts. Men det är enligt
utredningen uppenbart atl en allmän lagstiftning med sådant syfte vore förfelad
under nuvarande förhållanden, när kredit- och kapitalmarknaden uppvisar en
mångfald olika räntesatser vilka påverkas av varierande faktorer.
Om
alls ingen ränleutfästelse förekommit, föreskrivs nu uttryckligen i 9 kap. 10 §
HB beträffande lån av pengar, att ränta inte skall utgå före
Prop. 1975:102 45
förfallotiden.
Denna princip är fast förankrad i svensk räll. För den talar också enligt
utredningen goda sakskäl. Utredningen anser därför all lagstiftningen även i
fortsättningen bör bygga på denna princip. Någon uttrycklig regel härom
föreslås dock inte.
En
annan fråga är emellertid om lagstiftningen bör innehålla regler för det fall
alt väl ränta blivil utfäst men del inle har angetts vilken räntefoten skall
vara. Generella regler av detta slag saknas f.n. i svensk rält men återfinns i
vissa andra rättssystem.
Enligt
utredningen kan otvivelaktigt vissa skäl anföras för all lagstiftningen skall
innehålla sådana utfyllande regler vilka möjliggör komplettering av avtal och
eventuellt även av lagbestämmelser. Räntesatser som förekommer i moderna
förhållanden är emellertid så växlande, att det knappast är möjligt att genom
lag fastställa någon räntefot som kan tillämpas innan en fordran förfallit till
betalning, utan avseende vid dess särskilda karaktär.
Vad
som anförls nu utesluter dock inle att frågan huruvida ränta skall utgå innan
fordran förfallit i vissa rättsförhållanden kan regleras genom lagbestämmelser.
Lagstiftningen innehåller också ett anlal sådana regler, exempelvis 6 kap. 16 §
expropriationslagen.
Ytterligare
en företeelse som utredningen lar upp i detla sammanhang är den s.k.
processräntan. Bestämmelse om sådan ränta förekommer i norsk och tysk rätt.
Tanken bakom reglerna om processränta synes vara att borgenären inte bör lida
förlust genom atl processen drar ut på tiden. Denna tanke kan enligt
ulredningens mening tillräckligt tillgodoses genom atl stämning med krav på
fullgörande i allmänhet medför att ränta börjar ulgå, även om så inle skell
tidigare. Ulredningen föreslår därför all ränta alllid skall ulgå från stämningsdagen
på fordran som är förfallen, även om dröjsmålsränla inte inträtt tidigare.
Någon särskild beslämmelse om processränla fordras sålunda inle därutöver.
A
vkastningsränta
Enligl
utredningen talar flera skäl för alt räntelagen bör innehålla även bestämmelser
som inte direki tar sikte på dröjsmålsränla. Bl.a. skulle en betydande
rättsosäkerhet uppslå, om det inte i räntelagen angavs om och när ränta kan
utgå från annan tidpunkt än den då dröjsmål inträder.
Utredningen
anser del därför nödvändigt att föreslå även regler om annan ränta än ren
dröjsmålsränta. Härvid uppslår bl.a. frågan vilken räntefot som är lämplig när
enligl bestämmelse i lag ränta ulgår från tidpunkt redan innan dröjsmål har
inträtt.
Utredningen
framhåller som ell typfall den ränta som enligt expro-
Prop. 1975:102 46
priationslagen
skall tillfalla expropriat när exproprierad egendom tillträds av exproprianden
vid en tidpunkt som ligger före tiden för löseskillingens bestämmande. Denna
ränta bör enligt utredningens mening motsvara en skälig avkastning på en
långvarig placering. Man kan därvid inle direki utgå från den avkastning som
expropriaten skulle ha erhållit om han behållit den exproprierade egendomen och
inte heller från de utgifter för ränta på kvarstående inleckningslån m.m. som
han faktiskt kan ha haft all bestrida efler det tillträdet skett. Man kan inte
heller direkt jämföra med den avkastning som expropriaten skulle ha erhållit om
han varit i lillfälle att omedelbart efler tillträdet uppbära löseskillingen
och göra en affärsmässigt skicklig placering av denna. Ingendera av dessa
måttstockar kan generellt ges företräde före de andra, och man kan inte la full
hänsyn till alla på en gång. Man bör enligl ulredningen ha en enhetlig räntefot
som kan tillämpas ulan avseende vid de närmare omständigheterna och som på ett
schematiskt sätt anpassas lill att del är fråga om ersättning för förlorad
avkastning.
Enligt
utredningen bör även i andra molsvarande fall den ränta som utgår med stöd av
lag innan fordran är förfallen bestämmas med tanke på vad som genomsnittligt
sell utgör skälig avkastning vid en placering på lång sikl. Sådan ränta synes
därför kunna benämnas avkastnings-ränta. Den bör ha sådan utformning atl
genomsnittligt ingendera parten av det förhållandet att ränta utgår får skäl
all fördröja en uppgörelse som medför atl kapitalet förfaller till betalning.
I många fall lorde del närmast bero av gäldenären, när sådan uppgörelse kan
träffas, och räntefoten bör därför vara tillräckligt hög för all denna skall
utgöra ell visst incitament till uppgörelse.
Räntefoten
för avkaslningsränla bör således enligl utredningen vara lägre än för
dröjsmålsränta. Detla överensstämmer med alt räntefoten för långa lån vanligen
understiger exempelvis den för checkräknings-kredit och liknande korta lån.
Skulle
i de situationer där avkastningsränta ulgår förhållandena utveckla sig så, atl
dröjsmål i vanlig mening inträffar, finns inle längre något skäl atl beräkna
räntan efler lägre räntefot än i andra dröjsmålsfall. Lagreglerna bör utformas
med hänsyn härtill.
Det
kan också ifrågakomma all i vissa fall ränta utgår enligl principerna för
dröjsmålsränla redan från en tidigare tidpunkt än den då fordringen förfaller i
vanlig mening. Dessa fall skulle bilda ell slags undanlag från principerna för
avkaslningsränla. Utredningen avser här närmast situationen där gäldenären
handlat svikligen eller eljesi uppsåtligen brottsligt. Ulredningen anser
emellertid all man inte bör införa särskilda beslämmelser om dröjsmålsränla för
dessa situationer utan alt man i stället bör låta skadeståndet påverkas av
borgenärens förlust genom det brottsliga förfarandet.
Prop.
1975:102 47
4.2
Utgångspunkt för beräkning av dröjsmålsränta m.m.
När
förfallodagen inte är bestämd ulgår enligl 9 kap. 10 § HB ränta först från stämningsdagen
eller i förekommande fall dagen för ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande. Av olika skäl måste ofta även en borgenär som har ett
fullt berättigat krav dra sig för att gå till domstol med en fordran.
Borgenären kommer därigenom alt lida en oersatt ränteförlust ända fram till den
tidpunkt då betalning till slut sker godvilligt eller han trots alll ändå
finner sig föranlåten all stämma. Skulle å andra sidan de nuvarande
rättsreglerna ha den verkan atl de ibland föranleder en borgenär atl stämma
blott för alt säkra sin rätl lill ränta, kan inte heller delta anses lämpligt.
Rättsreglerna bör enligt ulredningen så långt möjligl fungera så atl de gör del
obehövligt alt gå lill domstol.
Utredningen
erinrar om alt man bl.a. i riksdagen har framhållit olägenheterna av att
stämning utgör förutsättning för att ränta skall börja utgå. Erfarenheterna
från de andra nordiska länderna, där likaledes enligt gällande rätt ränta ofla
utgår först från slämningsdagen, talar också för att denna princip är olämplig.
Utredningen
anser det därför nödvändigt all i den kommande lagstiftningen gå ifrån
principen att när förfallodagen inte är bestämd i förväg, ränta skall utgå
först från stämningsdagen.
Ulredningen
påpekar att kritiken mot det nuvarande rättstillståndet inte direkt har riklat
sig mol den huvudprincip som består i att man gör skillnad mellan fordringar
för vilka förfallodagen är bestämd och andra fordringar. Därmed är emellertid
inte avgjort atl en sådan skillnad bor behållas även i framliden.
Till
grund för skillnaden har antagits ligga det förhållandel atl om förfallodagen
är bestämd i förväg, en gäldenär kan anlas vara beredd atl belala denna dag och
följaktligen då ha medel tillgängliga för betalning. Om däremot skulden
förfaller vid anfordran eller eljesi vid en tidpunkt som gäldenären inte kände
i förväg, kan han inle på samma sätt antas ha medel till sitt förfogande, utan
han kan behöva viss tid på sig för att kunna betala. Regeln att ränta utgår
försl från stämningsdagen går likväl längre än vad som följer av detta skäl,
eftersom den medför atl gäldenären ofta åtnjuter elt ganska avsevärt anstånd
från del krav först framställs lill dess ränta börjar ulgå.
Del
finns enligt utredningen också andra skäl varför del är lämpligt atl, om
förfallodagen inle är bestämd i förväg, ränta börjar ulgå först något senare än
denna dag. När förfallodagen är bestämd i förväg kan gäldenären iaktta denna
dag exakt. Det medför då inga praktiska ölägenheter att förfallodagen också är
ulgångspunkl för ränteberäkningen. Om å andra sidan förfallodagen inle är
bestämd i förväg måsle de flesta gäldenärer ha någon, om också stundom myckel
kort
Prop. 1975:102 48
tid,
för atl hinna fullgöra betalningen.
I
praktiken är del vanligt alt vid betalning av räkningar för levererade varor
o.d. gäldenären åtnjuter en räntefri betalningstid. Denna är ofta trettio dagar
från räkningens datum. Utredningen anser att de praktiska olägenheter som nyss
nämndes kan undvikas genom atl man anknyter lill denna praxis. Avsikten härmed
är inte all medge gäldenären något anstånd i egentlig mening utan bara atl
lämna utrymme för de praktiska åtgärderna saml undvika att ränta beräknas för
myckel korta tidrymder.
Utredningen
föreslår därför å ena sidan alt anknytningen lill stämningen slopas av skäl som
redan redovisats, å andra sidan atl vid fordringar utan bestämd förfallodag
ränta börjar utgå först efter trettio dagar efter det krav skedde. Den
ränteförlust som borgenären kan göra genom denna frist lorde i de flesta fall
vara av ringa saklig betydelse, och för återstående fall, t.ex. när det är
fråga om fordringar på mycket slora belopp, synes möjligheten att från början
reglera saken i avtal vara tillräcklig.
Utredningen
pekar också på att parterna i vissa rättsförhållanden antas räkna ränta omedelbart
från det fordran uppstår. Så kan vara fallet i kontokurantförhållanden.
Principen att ränta skall räknas omedelbart från fordrans uppkomst ligger också
till grund för den särskilda regeln i 38 § köplagen, enligt vilken vid
handelsköp ränta regelbundet utgår redan från tiden för godsets avlämnande.
Utredningen anser det emellertid inte nödvändigt att låta en sådan praxis eller
uppfattning, där den förekommer, avspeglas i de generella reglerna. Räntelagen
avses vara hell disposiliv, och det finns därför möjlighet all Iräffa avtal med
andra räntebestämmelser än de lagen innehåller. Eftersom ifrågavarande praxis
antas förekomma endasl i affärsmässiga avtalsförhållanden, är del enligt
ulredningen fullt tillräckligt atl hänvisa parterna lill alt Iräffa avtal.
Utredningen
framhåller alt man i detta sammanhang också måste ta slällning lill frågan i
vilken form krav bör ske för alt räntan skall börja ulgå. Om ett naket krav
skulle vara tillräckligt för all en fordran, som förut inle löpt med ränta,
börjar löpa med ränta, finns en viss risk för atl gäldenären förbiser denna
vikliga förändring. Det kan vidare vara tveksamt om t.ex. ell mera informellt
meddelande från en borgenär all han anser sig vara berättigad till elt visst
belopp från gäldenären eller all han önskar all få betalt, skall anses vara ell
sådant krav som medför alt ränta börjar ulgå.
Enligl
ulredningens uppfattning är del rimligt all, när förfallodagen inte är bestämd
i förväg, en fordran i allmänhet inte börjar löpa med ränta förrän gäldenären mottagit
ell krav av sådan beskaffenhet, all han därav måste förstå atl han ådragit sig
en förpliktelse atl utge ränta efter utgången av den korta frist som enligt vad
nyss sagts lagen bör
Prop. 1975:102 49
lämna
honom. En möjlighet är atl kravel måsle ske skriftligen, eventuellt med
rekommenderat brev. Med tanke på moderna kommunikationsmetoder och den möjliga
utvecklingen av dem anser dock utredningen atl etl sådant formkrav kan medföra
onödiga komplikationer. Det tillgodoser inte heller tillräckligt det nyssnämnda
önskemålet alt gäldenären av en uppmaning atl betala skall kunna tydligt
utläsa, huruvida den medför att ränta börjar utgå eller inte. Utredningen
föreslår därför i stället atl, när förfallodagen inle är bestämd, ett krav,
oavsett i vilken form det framställs, skall särskilt nämna skyldigheten atl
utge ränta för alt få verkan all ränta börjar utgå.
Den
föreslagna regeln synes utredningen också lämplig med hänsyn till att en
borgenär ibland kan vilja framställa ett krav på betalning utan att göra
anspråk på ränta, om betalning dröjer någon tid. Under nuvarande förhållanden
torde exempelvis läkare, landläkare och advokater, lill skillnad från
exempelvis säljare och reparationsverkstäder, ofla inte göra anspråk på ränta
om betalning skulle dröja. Utredningen anser inte alt det finns skäl atl söka
inverka på om dessa och andra yrkesutövare skall begära ränta eller inte. Det
är då fördelaktigt med en regel som medför alt den som inte gör anspråk på
ränta helt enkelt kan underlåta att begära ränta när han kräver betalning.
Den
berörda regeln om ulgångspunkl för dröjsmålsränla kompletteras i
utredningsförslaget av en bestämmelse om atl ränta på förfallen fordran alllid
utgår senast från det all gäldenären delges stämning resp. ansökan om
lagsökning eller belalningsföreläggande.
4.3
Räntenivån
4.3.1
Tekniken för bestämmande av räntenivån
Utredningen
diskuterar lill en början frågan om man även i fortsättningen bör ha två olika
nivåer för dröjsmålsräntan, en där förfallodagen är bestämd i förväg och en annan
där den inle är bestämd. Den nuvarande regeln är historiskt betingad, och del
har ofta anförls atl i varje fall under nuvarande förhållanden skäl saknas för
all behålla en sådan skillnad. De allmänna skäl som utredningen framhållit i
anslutning lill diskussionen om räntefotens höjd är i lika mån tillämpliga i de
fall där förfallodagen är bestämd i förväg och i övriga fall. Utredningen utgår
därför från atl räntefoten bör vara densamma i båda de fall som nu avses.
Nästa
fråga rör lämpligheten av atl, såsom nu är fallet, direkt i lagtexten ange en
fast räntefot som är tillämplig på all dröjsmålsränla. Till förmån för en sådan
regel kan enligt utredningen framför allt anföras atl den är lältillämpad. Man
kan också peka på all del är ganska vanligt att exempelvis i fakturor en fast
dröjsmålsränta anges, vilken då 4 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102
Prop. 1975:102 50
liilämpas
oavsett den aktuella räntenivån.
Utredningen
anser emellertid atl räntelagen inte bör ange en fast räntefot för
dröjsmålsränlan. Dröjsmålsräntan bör anpassas efter del rådande räntelägel,
vilket växlar avsevärt under nuvarande förhållanden. En fast räntefot som är
tillräcklig när räntenivån är som lägst blir helt otillräcklig när denna nivå
är som högst, och omvänt blir en räntefot som är tillräcklig när räntenivån är
hög alltför betungande under tider av låg ränta. Utredningen framhåller också
atl det råder enighet bland de nordiska sakkunniga om alt räntelagarna inle bör
ange fasta räntesatser.
En
räntefot som anknyter lill del rådande ränteläget kan antingen bestämmas
adminislralivi eller anknyta lill någon utanför räntelagen given norm. Det
förra alternativet innebär i praktiken att del ankommer på en administrativ
myndighet att föreskriva räntefoten för dröjsmålsränlan. Del senare
alternativet medför att dröjsmålsräntan anknyter lill riksbankens diskonto
eller någon liknande måttstock.
Enligl
utredningens uppfattning är det i alla avseenden enklast och mest praktiskt att
anknyta till någon utanför räntelagen given måttstock för det allmänna
räntelägel. Denna måttstock bör enligt ulredningen vara riksbankens officiella
diskonto. Diskontot har allt mera fått till uppgift att vara just en regulator
för ränteläget, så att olika räntesatser på olika nivåer anpassas i förhållande
till diskontot. Denna uppgift kan diskontot fullgöra också på det specialområde
som dröjsmålsräntan utgör. Ändringar i diskontot blir snabbt kända, och det
föreligger inga svårigheter all vid varje särskild tidpunkt förvissa sig om
vilkel diskontot är.
Vad
därefter gäller avkastningsräntan anser utredningen att argumenten talar än
starkare för alt räntan anknyts till en rörlig måttstock. Man kan nämligen
räkna med atl avkaslningsränla i slörre utsträckning utgår under en längre tid,
och det är då särskilt viktigt atl den anpassas efter det aktuella räntelägel.
Även på detta område utgör det officiella diskontot den lämpliga utgångspunkten
för bestämmandel av den legala räntan.
4.3.2
Frågan om fast eller rörlig ränta under tid när ränta utgår
Den
teknik som utredningen förordat lämnar två möjligheter öppna. Den ena är att
räntefoten under hela den tid som räntan ulgår är densamma. Den andra är alt
ränta ulgår efler en räntefot som fortlöpande anpassar sig efler ändringar i
diskontot.
Vad
först beträffar dröjsmålsräntan har ulredningen haft överläggningar i denna
fråga med representanter för berörda delar av affärslivet. Härvid har
framkommit att två skäl talar mot varandra. Å ena sidan motsvarar en räntefot
som hela tiden anpassar sig efler förändringarna i ränteläget bäst de allmänna
synpunkler som ulredningen
Prop. 1975:102 51
anfört
i anslutning till diskussionen om räntefotens höjd. A andra sidan uppges att
för mindre företagare, och ändå mera för privatpersoner, tillämpning av en
rörlig räntefot medför avsevärda praktiska svårigheter, särskilt när
ändringarna i diskontot sker tätt. För slörre företag, vilkas fakturering och
bokföring sker med ADB, är del däremot enklare att hela tiden låta
ränteberäkningen anpassa sig lill del rådande ränteläget.
Utredningen
anför all den efter åtskillig tvekan har kommit lill resultatet, att
beträffande dröjsmålsräntan den för mindre förelag lätt-tillämpade regeln är
att föredra. Därigenom undgår dessa besväret att laborera med elt flertal
räntesatser under de lider när diskontot förändras stegvis. Eftersom
dröjsmålsränlan i princip är en kortvarig ränta, blir inte heller den
ekonomiska betydelsen av variationerna så stor. Större företag kan lättare än
mindre anpassa såväl avtalspraxis som bokföringsrutiner efter särskilda önskemål,
och de är därför mindre beroende av lagens regler.
Däremot släller sig
förhållandena enligt ulredningens mening annorlunda vid avkastningsränta. Här
måste man räkna med att ränta ofta utgår under avsevärda tidsperioder, utan att
någondera parten har praktisk möjlighet att genom betalning bringa
fordringsförhållandel all upphöra. Vid expropriation utgår ränta inle sällan
under ell par år eller mera. Under tider när diskontot snabbi förändras vore
del föga tillfredsställande om ränteläget vid tillträdet av exproprierad
fastighet skulle vara avgörande för räntefoten för hela den tid under vilken
ränta ulgår. Del skulle också vara stötande om olika räntefot skulle tillämpas
för likartade fordringar vilka löper samlidigl blott därför atl tiden från vilken
ränta börjat ulgå skiljer sig något. Det praktiska besväret med alt räkna ut
ränlebeloppen spelar säkerligen mindre roll i nu avsedda fall, efiersom det
inte är fråga om massfordringar vilka måste handläggas rutinmässigt utan om ett
mindre antal fordringar som kan behandlas mera individuellt.
Ulredningen
föreslår därför att avkastningsräntan beräknas efter det vid varje särskild tid
gällande diskontot.
4.3.3
Dröjsmålsräntans höjd
Utredningen
framhåller att den diskuterat frågan om dröjsmålsräntans höjd med företrädare
för berörda parter. Utgångspunkten har därvid varit de synpunkter som
redovisats i etl tidigare avsnitt. Ulredningen har kommit till resultatet, all
diskontot ökat med fyra procentenheter leder lill en lämplig dröjsmålsränla. Om
del officiella diskontot är 5 % blir således dröjsmålsräntan 9 %, om diskontot
är 7 % blir dröjsmålsräntan 11 %, osv.
Den
föreslagna dröjsmålsränlan skall gälla även vid köp och andra
Prop. 1975:102 52
avtal
där konsumenter intar ställning som gäldenärer, och utredningen har särskilt
övervägt om förslaget kan anses lämpligt även vid sådana avtal. Utredningen har
därvid ansett atl de allmänna skäl som anförls för dröjsmålsräntans höjd har
sin giltighet även för konsumentköp och liknande transaktioner. Räntan bör sålunda
fungera som effektivt påtryckningsmedel på en gäldenär all belala och som
ersättning för den förlust som borgenären lider. När gäldenären är konsument är
det visserligen särskilt viktigt att han har en rimlig frist atl betala innan
ränta börjar löpa, och man får la hänsyn lill alt konsumenter ofta inte har
samma betalningsberedskap som ett affärsmässigt organiserat företag.
Utredningen anser emellertid all den frist på trettio dagar som föreslås för
det fall att förfallodagen inte är bestämd i förväg tillräckligt tillgodoser
denna synpunkt. Om återigen betalning inte sker inom den rimliga fristen, finns
del inte något skäl varför dröjsmålsräntan sedan skulle vara lägre än i
affärsmässiga förhållanden.
Utredningen
framhåller vidare att avtalspraxis inte torde vara mera förmånlig för
konsumenter än för andra gäldenärer och alt klausuler om skyldighet att utge
dröjsmålsränta blir allt vanligare, även inom området för
konsumenttransaktioner. Vid avbelalningsköp är räntekostnaden ofla betydande
och avbetalningstillägget beräknas vanligen efter en räntefot som betydligt
överstiger den dröjsmålsränta som nu föreslås. Del synes inte finnas något skäl
varför en konsument som utfäsler sig alt belala kontant men sedan inle fullgör
sitt åtagande skall behandlas bättre i ränlehänseende än den som redan från
början överenskommit med borgenären om en viss kredit.
Dessa
skäl leder enligt ulredningens mening till att dröjsmålsräntan bör vara
densamma vid konsumenttransaktioner som vid andra. Detla har också den
uppenbara räitstekniska fördelen att man undgår gräns-dragningsproblemel.
I
ett tidigare avsnitt har utredningen pekat på all de skäl som i allmänhet
inverkar på dröjsmälsräntans lämpliga höjd inle har samma genomslagskrafl i
vissa särskilda situationer, t.ex. vid penninglån mellan släktingar och vänner,
vid ovisshet om huruvida någon fordran över huvud beslår saml när gäldenären är
insolvenl. Utredningen har övervägt huruvida hänsyn lill dessa omständigheter
bör föranleda någon undantagsregel upplagande lägre dröjsmålsränta, men kommil
till resultatet all så inte bör bli fallet. Utredningen föreslår således atl
dröjsmälsräntans höjd skall vara densamma i alla rättsförhållanden, oavsett
förhållandets särskilda karaktär.
4.3.4
Avkastningsräntans höjd
När
det gäller avkaslningsränla bör riktpunkten enligl ulredningen vara att räntan
skall motsvara skälig avkastning på en placering på
Prop. 1975:102 53
längre
sikl. Å andra sidan bör inte räntefoten vara så beräknad atl den ger
kompensation för penningvärdets förändringar beträffande kapitalet.
Expropriationslagen innehåller en särskild bestämmelse (4 kap. 4 § andra
slyckel) som just syftar till all ge sådan kompensation, och del kan enligt
ulredningen knappast komma i fråga att belräffande andra rättsförhållanden, för
vilka sådan beslämmelse saknas, söka åstadkomma motsvarande resultat med hjälp
av just ränteberäkningen.
Den
utredning om räntefotens höjd vid olika bankräkningar som stått lill
utredningens förfogande visar all för sparkasseräkning räntefoten ofta mer eller
mindre motsvarar diskontot. Vid räkningar där kapitalet är bundet för viss tid
är emellertid räntefoten upp till en eller två procentenheter högre. Det är
därvid alt märka atl räknings-havaren genom atl i förväg beräkna, lill vilken
tidpunkt han vill göra uppsägning, kan åstadkomma alt han fär åtnjuta ränta
enligt en sådan högre räntefot fram till den tid när han behöver pengarna. I de
flesta av de fall på vilka den här avsedda räntefoten blir tillämplig saknar
däremot borgenären möjlighet all avgöra, vid vilken tidpunkt kapitalel skall
bli tillgängligt för honom. Från hans utgångspunkt är fordringen ofta
ouppsägbar. Samtidigt är det av vikt att gäldenären inte kan vinna någon fördel
av atl fördröja en uppgörelse genom den enkla metoden alt låta de pengar som
han skall utge kvarstå på en vanlig bankräkning och därvid få högre avkastning
än om han betalat så snabbt som möjligl. Dessa skäl leder enligt ulredningens
mening till atl räntefoten bör ligga något högre än den avkastning som
gäldenären kan uppnå genom atl utnyttja det mest förmånliga alternativet för
placering på bankräkning.
Med
anledning av dessa överväganden föreslår utredningen alt avkaslningsränlan
skall motsvara diskontot plus två procentenheter.
4.4
Vissa principfrågor
4.4.1
Lagstiftningens tillämpningsområde
Den
tillämnade generella lagstiftningen avser endast förmögenhetsrätten.
Utredningen anser sig inle böra ta ståndpunkt till om de allmänna principer som
gäller beträffande ränta inom förmögenhetsrättens område bör tillämpas inom
exempelvis familjerätten. Där så finns lämpligl kan givetvis analog tillämpning
förekomma. Vissa fordringar som ytterst vilar på familjerätlslig grund kan
också preciseras eller förändras på sådant sätt, alt förmögenhetsrätlsliga
regler blir direkt tillämpliga på dem. Så torde exempelvis bli fallet om
skuldebrev utfärdas för att ge uttryck ål en familjerätlslig underhållsskyldighet.
Hithörande frågor får enligt ulredningen liksom hittills lösas genom
rättspraxis.
Prop. 1975:102 54
4.4.2
Ersättning för individuell ränteförlust
Enligl
utredningens mening bör man även i fortsättningen fasthålla principen att
dröjsmålsränla skall ulgå enligl en i förväg fastlagd räntesats, dvs. utan atl
försök görs all uppskatta borgenärens förlust konkret. Det kan emellertid diskuteras
hur långt man bör driva denna princip och om några undanlag bör ske från den.
På denna punkt råder vissa meningsskiljaktigheler inom de nordiska länderna.
Ulredningen
vill för svensk rätts del inle förorda införande av en omfattande möjlighet
till skönsmässig bestämning av dröjsmålsränla. En sådan möjlighet skulle
medföra en avsevärd praktisk osäkerhet som endasl delvis kunde upphävas genom
tillkomsten av en betydande rättspraxis, något som kan dröja mycket länge. Del
torde också vara en vansklig sak för en domslol alt ta ställning lill om en
omständighet är av den särskilda karaktär alt den bör medföra avsteg från den
schematiserade bestämning som regelbundet utmärker dröjsmålsräntan.
De
skäl som talar för alt i viss mån ta hänsyn till de individuella förhållandena
bör enligl utredningen i slällel föranleda införandel av mer differentierade
regler än som gäller f.n. Genom sådana regler saml genom bruket av rätl till
skadestånd i stället för rätt till dröjsmålsränla finns möjlighet atl ta hänsyn
lill de särskilda förhållandena vid vissa typer av fordringar.
De
nu redovisade övervägandena gäller i stort sell även ränta som inle utgör
typisk dröjsmålsränta men som ulgår på grund av lagbestämmelse. Del är av vikt
all ge enhelliga regler, vilka kan liilämpas utan noggrann prövning av
omsländighelerna i det särskilda fallet. Utredningsförslaget går därför ul på
atl även avkaslningsränlan skall vara schematiserad och atl borgenären inte
skall vara berättigad lill särskild ersättning ens när han kan visa all hans
individuella avkast-ningsförlusl varil slörre.
Utredningen
framhåller alt lagstiftningen f.n. innehåller ell anlal regler, enligt vilka
skälig ränta eller molsvarande skall ulgå. Såsom exempel kan nämnas 5 kap. 15 §
faslighetsbildningslagen (1970:988) saml ell antal bestämmelser i vattenlagen
(3:9, 6:11, 7:19 m.fl.). För dessa beslämmelser finns möjlighet antingen all
låta bestämmelserna kvarstå oförändrade, varvid del får ankomma på de
tillämpande myndigheterna atl avgöra vilken hänsyn som de bör la lill den nya
räntelagen, eller atl även i dessa beslämmelser införa en fixerad räntesats.
Eftersom i flera fall avsikten synes ha varit all göra inte bara räntefotens
höjd ulan hela frågan huruvida ränta skall ulgå lill föremål för skönsmässig
bedömning, anser sig ulredningen böra stanna för den förra lösningen.
Prop.
1975:102 55
4.4.3 Skadestånd
innefattande räntegottgörelse
I
detta sammanhang aktualiseras också frågan i vilken ulslräckning ersättning för
ränteförluster bör utgå i form av ränta bestämd enligl en i lag angiven
räntefot och under förutsättningar som anges i lagen, eller som en särskild
post i elt skadestånd eller annan liknande ersättning, exempelvis
försäkringsersättning. Utredningen anser all denna fråga bör bedömas med hänsyn
främsl till de konsekvenser som de olika alternativen medför praktiskt sell.
Del är av vikt alt räntan är så lätlberäknelig som möjligt, vilket förutsätter
dels alt den dag från vilken räntan skall börja ulgå kan fixeras med någon
säkerhet, dels all räntan utgår enligl en bestämd räntefot. Vid beräkning av
skadestånd har man emellertid större frihet atl ta hänsyn lill olika
omständigheter, främsl gäldenärens mer eller mindre onda tro och borgenärens
individuella förlust saml de ålgärder som han vidtagit och kunnat vidta för
alt begränsa sin föriusl. Vill man ha möjlighet all göra sådana skönsmässiga
avvägningar synes därför skadeslåndskonslruktionen vara alt föredra. Om inte
skadeslåndsmöjligheten står till buds, är svårigheterna slörre alt finna elt
alternativ lill den fasta ränle-beräkningen, men å andra sidan torde just de
situationer där skadestånd kan ulgå vara de där elt alternativ lill den fasta
räntan blir mest aktuellt.
Sammanfattningsvis
anser utredningen all skadestånds-konstruktionen bör begagnas hellre än
konstruktionen med dröjsmålsränla för de fall där borgenären under längre lid
har lidit ränteförlust som beroende på omständigheterna bör ersättas.
Utredningen föreslår atl man i skadeståndslagen lar in en beslämmelse om all
vid bestämmande av skadestånd skälig hänsyn skall las lill förlust av ränta som
har uppkommit under tid innan ränta utgår enligl räntelagen.
Som
exempel på fall då del kan vara skäligt all skadestånd läcker även ränteförlust
nämner utredningen fall då skadan har orsakals av brottslig handling saml fall
då den skadelidande själv är okunnig om den förlust han lider eller om alt han
är berättigad lill skadestånd för denna. Det kan ibland också vara motiverat
all ersättning för ränteförlust ulgår när ulredningen i ersättningsfrågan är så
komplicerad all den drar ul på liden.
4.4.4 Anstånd
m.m.
Om
det beror av borgenären atl betalning inle sker på förfallodagen, utgår inte
ränta så länge borgenärens dröjsmål beslår. Denna princip anses gälla f.n.
Indirekt följer den av 6 § skuldebrevslagen, där del talas om all
"betalningstiden" försitles. Ulredningen föreslår alt det citerade
uttrycket behålls i den nya lagstiftningen och då också tolkas på samma sätt
som tidigare. Ränta ulgår även om gäldenären av force majeure hindras från atl
belala skulden på förfallodagen.
Prop. 1975:102 56
Slörre
svårighet bereder en annan fråga, nämligen om anstånd från borgenärens sida
skall medföra all ränta inle utgår under den lid som anståndet gäller.
Uppenbarligen kan - där ränta skulle ha utgått ifall anstånd inte hade
beviljats - ell av borgenären medgivet anstånd ha såväl den innebörden all
denne avslår från ränta under anståndstiden som den motsatta innebörden.
Utredningen anser sig böra avstå från all föreslå någon bestämd regel, som
skall gälla när annal inte framgår av borgenärens förklaring. Omständigheterna
kan vara alltför olika.
Men
i de fall där anståndet endasl framgår mera indirekt - av all borgenären
underiåler all efler kort lid förnya sitt krav eller vidta åtgärder för att
driva in sin fordran - synes inle anståndet böra tolkas så alt del avser även
ränleförpliklelsen. Delta skulle nämligen kunna medföra alt skyldigheten all
utge dröjsmålsränta lätt kunde upphöra eller upphävas, vilkel skulle ge upphov
lill tveksamhet om vilkel rättsläge som råder. Det anstånd som bara består i
att borgenären underlåter att kräva betalning för förfallen fordran hindrar ju
inle att tidigare ränta fortsätter all ulgå (6 § första stycket
skuldebrevslagen) resp. alt 6 % ränta börjar ulgå enligt 9 kap. 10 § HB.
4.5
Räntelagen och specialreglerna
4.5.1
Allmänt
Ulredningen
föreslår all man samlar de allmänna bestämmelserna om dröjsmålsränta i en
räntelag som alltså skall gälla för rättsförhållanden i allmänhet inom
förmögenhetsrättens område. Bestämmelserna skall avse både förutsättningarna
för all ränta skall utgå vid dröjsmål och räntefotens höjd.
Räntelagen
bör enligl ulredningen på liknande säll innehålla allmänna beslämmelser om
avkaslningsränla. För sådan ränta kommer huvudvikten all ligga vid angivandel
av räntefotens höjd saml vid förhållandet till dröjsmålsräntan. Därigenom
möjliggörs atl särskilda stadganden i annan lagstiftning, som avser
avkaslningsränla, kan hänvisa lill räntelagen. Vad i övrigt beträffar
förutsättningarna för alt sådan ränta skall ulgå föreslår ulredningen en regel
i räntelagen bara för ell särskilt fall, nämligen när betalning återbärs efler
hävning o.d. Enligt ulredningens mening är detta nämligen den enda situation
som har så allmän karaktär alt en beslämmelse i räntelagen om avkastningsränta
är motiverad. Ulredningen har inte gjort någon allmän översikt över olika
situationer där del skulle vara motiverat all avkastningsränta utgår, trots att
avtal inle har träffats eller inte kunnat träffas. Lagstiftningen avses inle
vara uttömmande, och del bör finnas möjligheler för domstolarna alt även i
andra fall än de som behandlas i lagen låta ränta ulgå enligl normerna för
avkaslningsränla.
De
lagstadganden om ränta som redan finns i olika författningar bör
Prop. 1975:102 57
enligl
ulredningen ersättas med hänvisningar till räntelagen, och det bör då också
framgå om hänvisningen avser dröjsmålsränta eller avkaslningsränla.
Utredningen anser
emellertid inte att det finns skäl att i all annan lagstiftning införa
hänvisningar till räntelagen bara därför all fallen kan anses jämställda med
sådana där nu uttrycklig hänvisning finns lill 9 kap. 10 § HB. Liksom hillills
får man tillämpa de allmänna bestämmelserna om dröjsmålsränla i åtskilliga
fall där hänvisning saknas i speciallagstiftningen, trots att därigenom en viss
brist på konsekvens fortfarande kommer atl råda. Det torde sålunda enligl
utredningen inle behöva befaras atl exempelvis avsaknaden av hänvisning till
räntelagen i 8 och 12 kap. jordabalken skulle föranleda slutsatsen all ränta inle
skall ulgå vid dröjsmål med betalning av arrendeavgift eller hyra.
Vissa rättstekniska frågor
som utredningen har tagit upp redovisas i följande avsnitt. Beträffande
följdändringar i övrigt i olika specialförfattningar hänvisas till
specialmoliveringen.
4.5.2
Försträckning och skuldebrev
Del
juridiska begreppet förslräckning motsvarar ell anlal ekonomiska förhållanden
för vilka räntans höjd har slor praktisk betydelse. Som exempel kan nämnas
obligationslån upptagna av stat, kommuner och företag, lån hos banker samt
insättning på bankräkningar. Man kan räkna med all i affärsmässiga
förhållanden avtal om räntan regelbundet träffas. Har intet särskilt avtal
träffats om dröjsmål kommer enligl den inledande regeln i 6 § skuldebrevslagen
dröjsmålsränlan atl vara densamma som räntan fram lill förfallodagen. Det är
dock inte ovanligt att det avtalas att dröjsmålsräntan skall vara något högre.
Förfallodagen är vanligen bestämd i avtalet, och annars kan 5 §
skuldebrevslagen liilämpas direki eller analogi, med resultat att fordran
förfaller vid anfordran.
För det fall alt avtal
inte har iräffals fordras lagregler, och 9 kap. 10 § HB är avsedd för detta
typfall. Räntelagen bör enligt utredningen också tillämpas på sådana
fordringar. Det viktigaste räitstekniska spörsmålet blir om skuldebrevslagen
bör innehålla en självständig reglering av räntan på nu avsedda fordringar,
eller om denna lag bara bör innehålla en hänvisning till räntelagen. Enligl
ulredningens mening bör räntelagen innehålla den materiella bestämmelsen medan
skuldebrevslagen bör hänvisa till räntelagen. Detta gäller också den fråga som
regleras i första slyckel av 6 §. Här föreslår ulredningen dock den ändringen
alt dröjsmålsräntan skall bestämmas enligt lagens regler där detta leder lill
högre ränta än om den ränta som utgått före förfallodagen fortsätter att löpa
även efter dröjsmål.
Prop. 1975:102 58
4.5.3 Köpeskilling
m.m.
En
från räntesynpunkt viktig grupp av fordringar avser köpeskilling saml liknande
vederlag för nyttjande av egendom, för Ijänster m.m. Enligt utredningen bör de
allmänna reglerna om ränta i hithörande fall ingå i räntelagen. I den mån det
redan nu finns speciella bestämmelser (t.ex. 38 § köplagen, 4:25 jordabalken)
bör de i framliden hänvisa lill denna lag.
Det
sagda gäller enligl ulredningen även i den mån reglerna rör ämnen som har
särskilt stor betydelse vid en speciell konlrakislyp, exempelvis köp av lös
egendom. Ulredningen anser det lämpligl alt i lagtexten upptas regler om verkan
av atl räkning fördröjs eller förkommer eller eljest krav inte kommer
gäldenären till banda på säll som varil avsett. Även om detta ämne får antas ha
större betydelse vid köp än vid de flesta andra avtalstyper, finner ulredningen
del lämpligl all regler härom ålerfinns i räntelagen.
4.5.4 Ålerkrav
av betalning
Vid
hävning av köp som hell eller delvis fullgjorts av köparen uppslår frågan om
säljaren skall betala ränta på köpeskilling som återgår. De viktigaste av dessa
frågor avser köparens hävning på grund av säljarens kontraktsbrott (dröjsmål
eller fel i godset). Motsvarande fråga vid köparens kontraktsbrott har mindre
praktisk betydelse. 1 den mån hävning sker av säljaren efler del godset kommit
i köparens besittning förutsätter den vanligen ägareförbehåll, och i de flesla
fall blir avbetalningsköplagen tillämplig.
Enligt
utredningen bör regler om ränta vid hävning från köparen las in i räntelagen.
Räntan bör motsvara avkaslningsränla.
4.5.5 Skadestånd
Om
en köpare häver elt köp på grund av säljarens dröjsmål med avlämnandet eller
till följd av fel i godset, eller om köparen ulan all häva kräver skadestånd
eller avdrag på köpeskillingen, uppslår frågan hur kravet skall förräntas.
Motsvarande fråga uppslår när en säljare häver och kräver skadestånd på grund
av köparens dröjsm.ål med betalningen. Liknande frågor kan uppstå i andra
kontraktsförhållanden.
Hithörande
frågor torde hittills ha bedömts enligl 9 kap. 10 § HB, vanligen under
anlagandel atl förfallodagen inte har varil bestämd i förväg, dvs. 5 % ränta
har utgått från slämningsdagen. Utredningen föreslår inte på delta område någon
annan ändring i förhållande lill gällande räll än som beror av atl
stämningsdagen inle längre skall ha sin förra betydelse.
Utredningen
lar inle ställning lill frågor om ränta på ersättning som
Prop.
1975:102 59
ulgår i arbetsförhållanden, exempelvis lill den som blivil
obehörligen avskedad utan atl åtnjuta uppsägningstid vartill han varil
berättigad. Des.sa frågor beror av avtalsförhållandets särskilda karaktär.
Krav på ränta på skadestånd i utomobligaloriska förhållanden
har regelbundet bedömts enligt 9 kap. 10 § HB, och i de flesla fall har regeln
för fordran ulan bestämd förfallolid tillämpats. Ränta har således i allmänhet
utdömts endasl från dagen för delgivning av stämning, även om ränta yrkats från
tidigare datum.
Om, såsom utredningen föreslår, ränta för fordringar utan
bestämd förfallolid skall kunna utgå ulan stämning, kommer skadeståndskraven i
en särställning. Detta hänger samman med atl det när skadeståndskrav
framställs ofla råder ovisshet om huruvida skadeståndsskyldighel har uppstått
och, om så är fallet, lill vilket belopp. Den mot vilken kravet riktas kan
därför ofta inle bedöma omfattningen av sin skadeståndsskyldighel utan närmare
utredning. De resonemang som har anförts beträffande dröjsmålsränta har
baserats på all sådan ränta normalt inte bör utgå förrän gäldenären har haft
tillfälle all överväga omfattningen av sin betalningsförpliktelse och haft etl
visst rådrum för atl fullgöra denna. Den lid som ansetts lämplig - trettio
dagar från del krav framställts - är ofla otillräcklig vid skadeståndskrav.
Enligl ulredningens mening fordrar detta särskilda regler. Reglerna bör ingå i
räntelagen.
Vad som har sagts om gäldenärens behov av lid för atl
utreda sakläget gäller inte bara när det är fråga om alt ge ut skadestånd utan
också belräffande försäkringsersättning. Bestämmelser om vid vilken tidpunkt
försäkringsgivare skall fullgöra sin betalningsskyldighet med anledning av
inträffat försäkringsfall finns i 24 § försäkringsavtals-lagen. Bestämmelserna innebär
att, om annal inle är avtalat, sådan skyldighel inträder en månad efter del
meddelande om försäkringsfallet kommit försäkringsgivaren till banda. Behövs
särskild utredning kan liden förskjutas, dock inle längre än lill fjorton dagar
efter del att ulredningen förebragles. Den utredning som skall förebringas för
all fjorlondagarsfristen skall börja löpa omfattar bara sådanl som är
tillgängligt för den som begär ersättning. Efiersom lagen direki bestämmer vjd
vilken lid försäkringsbolaget skall fullgöra betalning, anses förfallodagen
vara bestämd i förväg. Tillämpas de tidigare förordade reglerna om
dröjsmålsränla belräffande fordringar med bestämd förfallodag, innebär det atl
dröjsmålsränla utgår om betalning sker senare än som framgår av 24 § försäkringsavialslagen.
Enligt ulredningens mening råder del så nära samband
mellan försäkringsavtalslagens regler om förfallodagen för försäkringsersättning
och räntelagens regler om dröjsmålsränla, alt tidsfristerna inte bör vara olika
beroende på vilka regler som blir tillämpliga. Den frist på fjorton dagar som
f.n. gäller enligl försäkringsavtalslagen anser
Prop. 1975:102 60
utredningen
emellertid vara alltför kort i fall då utredning behövs. Utredningen föreslår
därför att fristen förlängs till trettio dagar. På samma sätt föreslår
utredningen att man i räntelagen tar in en regel all om en fordran avser
skadestånd eller annan sådan ersättning som inte kan fastställas ulan särskild
utredning, så utgår ränta på förfallet belopp efter trettio dagar från den dag
borgenären har framställt krav på ersättning samt förebragt utredning som
ankommer på honom.
Utredningen
framhåller att det liksom vid försäkringsersättning kan uppstå fall där den
normala tiden för utredning av skadeståndsskyldigheten inte räcker lill, även
om denna bedrivs med normal skyndsamhet och inga tidskrävande komplikationer
inträffar. Ulredningen har övervägt alt föreslå en specialregel med tanke på
dessa fall men kommil lill resultatet alt tillräckliga skäl saknas för en sådan
regel.
4.5.6 Redovisning
Enligt
gällande rätt har 9 kap. 10 § HB tillämpats även när borgenär framställt krav
på utgivande av belopp för vilkel gäldenären varit redovisningsskyldig. Detta
är emellertid ett område där betydande osäkerhet har visal sig, och rättspraxis
är delvis svårtolkad. Utredningen anser det inte lämpligt atl i lagtexten hell
förbigå behandlingen av redovisningskrav i räntehänseende. Efiersom
redovisningskrav kan förekomma inte bara när syssloman omhänder-haft annans
medel, t.ex. när advokat skall avge redovisning, ulan även i andra situationer,
t.ex. när en obehörig besillare har innehaft annans egendom, har de regler som
rör ränta vid redovisning en allmän karaktär. Ulredningen anser därför all de
bör ingå i räntelagen.
4.5.7 Regressanspråk
Till
de områden där tvekan rörande ränleberäkning har yppats hör regresskrav när en
av flera solidariskt ansvariga gäldenärer har infriat en skuld och därefter
från medgäldenär helt eller delvis kräver tillbaka vad han har utgivit. Ulöver
typfallet all flera har åtagit sig solidariskt ansvar för en gemensam skuld kan
som exempel på mera särpräglade situationer nämnas alt borgensman kräver
huvudgäldenär, atl borgensman kräver medborgensman, att försäkringsgivare som
har utbetalt försäkringsersättning lill försäkringshavare kräver skadeståndsskyldig
med stöd av 25 § försäkringsavialslagen, samt atl av flera skadeståndsskyldiga
den som har eriagl skadestånd till den skadelidande anställer regresskrav mol
annan skadeståndsskyldig.
Ulredningen
har övervägl all i räntelagen föreslå regler om ränteberäkning för sådana
situationer men kommit till resultatet all så inle bör ske. Skälen härtill är
flera. Del viktigaste är all vid de nämnda
Prop. 1975:102 61
regresskraven
omständigheter spelar in som är speciella för de särskilda rättsförhållandena
och som i sin tur har samband med andra regler som gäller för dessa
rättsförhållanden. Del är knappast möjligl atl föreslå enhetliga regler om
ränta som är oberoende av dessa omständigheter.
4.6
Räntebestämmelser som inte föranlett förslag av utredningen
Ulredningen
har gått igenom ett stort antal författningar som f.n. innehåller
räntebestämmelser. Åtskilliga av dessa författningar föreslås ändrade. Som
tidigare nämnts framgår ändringsförslagen av specialmoliveringen.
Beträffande
vissa författningar med räntebestämmelser konstaterar utredningen all ändringar
inle behöver göras eller alt ändringar får göras i annat sammanhang. Dessa
bedömningar görs beträffande följande författningar.
Vattenlagen
Vattenlagen
(1918:523) innehåller bestämmelser om ränta i 3 kap. 9 §, 6 kap. 11 §, 7 kap.
19, 28, 29 och 30 §§, 8 kap. 12 § saml 9 kap. 23, 68 och 69 §§. Inte något av
stadgandena föreskriver atl räntan skall, beräknas efter bestämd räntefot ulan
de flesla anger endasl alt räntan skall vara skälig eller beräknas efler skälig
räntefot. I några fall där det blott talas om ränta - 6 kap. 11 § samt 9 kap.
68 och 69 §§ - torde del enligl ulredningen vara den ränta som faktiskt utgått
som avses. En bestämmelse, 7 kap. 29 §, anger atl ränta i visst fall överhuvud
taget inle skall beräknas.
Enligt
ulredningens mening behöver inle i och för sig förslaget lill räntelag
föranleda några ändringar i vallenlagens regler om ränta, sådana dessa f.n. är
utformade. Ulredningen hänvisar lill pågående översyn av vattenlagen och menar
alt eventuella ändringar i fråga om räntebestämmelser bör ske i samband med de
ändringar som i övrigt kan komma all företas i vattenlagen.
Lagen
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Vid
tiilkomslen av lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
betonades särskilt den offentligrällsliga karaktären av rättsförhållandet
mellan brukare och huvudman. 1 27 § tredje stycket infördes en beslämmelse som
motsvarar 63 § byggnadslagen (1947:385) och som innebär all skälig ränta på
obetalda avgiftsbelopp får räknas från dagen för anfordran.
Utredningen
framhåller all den ränta det här är fråga om, trots den offentligrällsliga
karaktären av förhållandet mellan brukare och huvudman, såtillvida synes ha
uppfattats såsom civilrätislig som den
Prop.
1975:102 62
tillkommit
därför atl regeln i 9 kap. 10 § HB, som ju kräver stämnings delgivning för alt
ränta skall börja utgå, vid dröjsmål ansetts alltför oförmånlig för
huvudmannen. Utredningen har därför ansett sig böra nämna stadgandet ulan att
föreslå atl däri upptas en hänvisning lill räntelagen.
Byggnadslagen
Utredningen
erinrar om del redan nämnda stadgandet i 63 § byggnadslagen, som reglerar
skyldigheten alt erlägga ersättning för galumark. Inle heller beträffande
byggnadslagen föreslår utredningen någon ändring.
Fastighetsbildningslagen
I
5 kap. 15 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) sägs att om det
är påkallat med hänsyn till omsländighelerna skall den betalningsskyldige
åläggas att utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Räntan skall utgå
från den dag som bestäms med hänsyn lill liden för tillträdel och övriga
förhållanden.
I
samband med tillkomsten av detta stadgande konstaterades alt den nya lagen
öppnade möjlighet för förrättningsmännen att beslula om tillträde redan före
förrättningens avslutande, om det bakomliggande fastighetsbildningsbeslutet
vunnit laga kraft, och atl avräkningen till följd härav kunde komma att
verkställas tämligen lång tid efter tillträdet. Med hänsyn lill de i hög grad
varierande förhållandena ansågs det inte kunna komma i fråga atl införa en
allmän regel om alt ränta skall utgå på belopp, som skall betalas enligt den
verkställda avräkningen. Al förrältningsmannen överlämnades att efter prövning
av omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om ränta skall ulgå och i så
fall från vilken dag. Del skulle också tillkomma förrältningsmannen att
beslämma räntesatsen.
Utredningen
finner det med hänsyn lill de synpunkter som anförls i förarbetena till
faslighetsbildningslagen mindre lämpligt att nu framlägga förslag som berör
räntan vid fastighetsreglering.
Lagen
om aktiebolag
Den
nuvarande lagen (1944:705) om aktiebolag innehåller etl flertal bestämmelser om
ränta. Sålunda föreskrivs i 31 § all återbäring av skedd inbetalning på tecknade
aktier när fråga om bolags bildande förfallit också skall omfatta
"förkovran", där sådan uppkommit. 1 43 § ges en bestämmelse om
dröjsmålsränta efler 6 % om årel från förfallodagen, om inbetalning på tecknad
aktie inte fullgörs i rält lid. Till bl.a. denna regel hänvisas i 60 § tredje
slyckel där del föreskrivs att vad i 41 44 §§ finns stadgat skall äga
motsvarande tillämplighet vid ny aktie-
Prop.
1975:102 63
teckning
med avseende på aktietecknare som ej vid teckningen eriagl full betalning. I 61
§ tredje stycket behandlas en annan återbetalnings-situation, nämligen sedan en
tidigare anteckning angående beslut om aktiekapitalets ökning avförts ur
aktiebolagsregislrel. Vad som inbetalats på de tecknade aktierna skall då
återbäras till aktietecknarna jämte 5 % ränta därpå. Denna regel skall enligt
63 § sjätte stycket äga molsvarande lillämpning när gjord aktieteckning inle
vidare är bindande på grund av att frågan om aktiekapitalets ökning förklarats
förfallen enligt 195 § 4 mom. aktiebolagslagen.
73
och 74 §§ avser återbetalning lill bolaget av vad som uppburits på grund av atl
vinstutdelning, inlösen av aktier eller annan återbetalning skett obehörigen.
På belopp som omfattas av återbetalningsplikten skall beräknas ränta. Den
räntefot enligl vilken räntan utgår är angiven till 5 %. Slutligen har AL en
regel om ränta i 219 §. Där behandlas bl.a. betalning för tecknad aktie genom
insättning på bankräkning som gjorts i viss ordning. Inträffar sådanl fall atl
aktieteckningen enligl 19, 61 eller 63 § inle vidare är bindande, skall del på
räkningen insatta beloppet jämte därå gottgjord ränta återbetalas lill
aktielecknaren.
Ulredningen
hänvisar lill att aktiebolagsutredningen i januari 1971 har överiämnal
belänkande med förslag lill ny aktiebolagslag m.m. och att förslagel f.n. är
föremål för bearbetning inom jusiiiiedepariemenlet. Förslaget innebär all
vissa räntebestämmelser lämnats i sak oförändrade medan andra sådana
bestämmelser slopats eller ersatts med nya regler. Med hänsyn lill att arbetet
med den nya lagstiftningen rörande aktiebolag är i ell förhållandevis långt
framskridet stadium finner utredningen inte skäl att i detta sammanhang lämna
några förslag i fråga om aktiebolagslagens räntebestämmelser.
Lagen
om försäkringsrörelse
Lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse ansluter sig nära lill aktiebolagslagens
regelsystem. Den nuvarande aktiebolagslagens föreskrifter om ränta i 43, 60,
61, 73 och 74 §§ motsvaras sålunda i lagen om försäkringsrörelse av regler i
39, 55, 56, 67 och 68 §§. 1 195 § har lagen om försäkringsrörelse dessutom en
specialregel om återbäringsskyldighel jämte ränleplikl då räntebetalning eller
vinstutdelning skett obehörigen enligt garantiavtal eller till garant.
Av
samma skäl som angivits angående lagen om aktiebolag lämnar utredningen inte
något förslag lill ny lydelse av räntebestämmelserna i lagen om
försäkringsrörelse.
Lagen
om ekonomiska föreningar Lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar föreskriver
f.n. i 19 §
Prop. 1975: 102 64
alt
de som uppburit vinstutdelning som beslutats och verkställts i slrid mot lagen
eller föreningsstadgarna är skyldiga all återbära denna jämte 5 % ränta därå.
Detsamma gäller om lill föreningsmedlem i ond tro obehörigen utbetalats
gollgörelse i form av efterlikvider, återbäringar e.d. Bestämmelsen torde vara
utformad med aktiebolagslagens motsvarande regler som mönster. Hur
föreningslagens regler om ränta skall avfattas torde vara beroende av hur
frågan får sin lösning i aktiebolagslagen. Utredningen finner därför all den
inle bör ta slällning i frågan.
Lagen
om bankrörelse
Även
bestämmelserna i lagen (1955:184) om bankrörelse ansluter sig nära till
aktiebolagslagens regelsystem. Räntebestämmelserna är i stort sell likalydande
i de båda lagarna. Den nuvarande aktiebolagslagens föreskrifter i 43, 60, 61
och 73 §§ har sålunda sin motsvarighet i 28, 41, 42 och 51 §§ lagen om
bankrörelse. Härutöver innehåller sistnämnda lag en beslämmelse om aktieägares
rält lill ränta efler den räntesats som avtalals, dock högst 6 % om året, på
verkställt tillskott för återställande av aktiekapitalet, när vad som blivil
liUskjutet erhålls åter.
Av
skäl som angivils i samband med att aktiebolagslagen behandlats lämnar
ulredningen inle något förslag lill ny lydelse av räntebestämmelserna i lagen
om bankrörelse.
Förordningen
om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall
Ulredningen
berör de ålderdomliga bestämmelserna om "invisning" i 10 § 4
förordningen (1877:31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i
avseende därå iakttagas skall men avslår från all föreslå någon ändring i dem.
Växellagen
och checklagen
Ulredningen
erinrar om all såväl växellagen (1932:130) som checklagen (1932:131) grundar
sig på internationella överenskommelser, 1931 års Genévekonventioner om
gemensam växellag resp. checklag. Vid tillträdet av konventionerna har Sverige
inte gjort något förbehåll belräffande föreskrifterna om ränta. Så länge
Sverige är bundet av konventionerna kan därför någon ändring i växel- resp.
checklagens regler om ränta inle göras.
Enligl
såväl växel- som checklagen (48 och 49 §§ resp. 45 och 46 §§) skall räntan
beräknas efter den fasta räntesatsen 6 %. Vid återgångskrav i anledning av att
växel eller check inte infriats lorde del i och för sig vara motiverat all
betrakta räntan som dröjsmålsränta. Om inie de nyssnämnda konventionerna
lade hinder i vägen, skulle enligl
Prop. 1975:102 65
utredningen
en anpassning lill räntelagens syslem genom en hänvisning till denna lag synas
mest följdriktig.
Utredningen
framhåller all den låga växelränlan anses innebära en nackdel för bankerna,
efiersom del av dessa tillämpade växeldiskoniol sedan många år legal över 6 %.
Vid acceplanlens dröjsmål med växelns betalning har detta inneburit att
växelräntan - före förfallodagen i form av diskonto - blivit lägre efler än
före förfallodagen. Enligt vad som upplysts för utredningen har detta också i
praktiken medfört olägenheter, bl.a. att växlar i stor uisträckning betalas
först efter förfallodagen, så kort tid som möjligl innan proteslliden ulgår.
Ulredningen anser därför alt starka sakliga skäl i och för sig talar för all
räntebestämmelserna i de här diskuterade lagarna ändras, så att dröjsmålsränlan
blir rörlig och kommer i nivå med den som föreslås för den allmänna räntelagens
del.
Konventionen
om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR) och de
internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg (CIM) samt angående
befordran å järnväg av resande och resgods (CIV)
CMR
föreskriver i artikel 27 all den som är berättigad lill ersättning enligl
konventionens beslämmelser äger fordra ränta på ersättningsbeloppet. Räntan
skall därvid beräknas efler 5 % om årel och löper från den dag då skriftligt
anspråk på ersättning avsändes lill fraktföraren eller, om sådant anspråk inte
framställts, från den dag då talan väcktes. Artiklarna 141 i CMR skall, enligl
lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19
maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, gälla som
svensk lag.
CMR:s
räntebestämmelse skiljer sig i inte oväsentlig mån från de regler som föreslås
i räntelagen. Utredningen framhåller emellertid all Sverige liksom andra
fördragsslutånde parter är förhindrat all ändra bl.a. räntebestämmelsen
efiersom förbehåll mol konventionen på denna punkt inle är tillåtet.
De
internationella fördragen CIM och CIV innehåller även de, båda i artikel 38,
liknande bestämmelser om ränta. Även här är Sverige emellertid av
traktatmässiga hänsyn förhindrat alt ensidigt vidta några ändringar.
Lagen
om socialhjälp
Kommun
som lämnat socialhjälp åt svensk medborgare vilken för det år hjälpen utgivits
mantalsskrivits inom annan kommun, äger enligt lagen (1956:2) om socialhjälp
erhålla ersättning därför av denna kommun. Därvid skall den kommun som vill
erhålla sådan ersättning 5 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 102
Prop. 1975:102 66
före
utgången av april månad året näst efter del år hjälpen utgivits skriftligen
anmana den kommun mot vdken kravet riktas atl belala ersättningen. Träffas inte
uppgörelse i godo, får sedan tiden för anmaningen gått till ända talan om
utbekommande av ersättningen väckas hos länsstyrelsen. I vissa fall får även
talan föras ulan föregående anmaning.
Enligl
den nuvarande avfattningen av 29 § fjärde stycket socialhjälpslagen skall den
ersättningsskyldiga kommunen belala ränta på utdömd ersättning efler 5 % om
årel från den dag ansökningen delgivits den kommun som finnes
ersättningsskyldig. Bestämmelsen är präglad av det offentligrällsliga
sammanhang i vilket den ingår. Ulredningen anser sig därför inle böra föreslå
någon ändring i bestämmelsen.
Förordningen
angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m.
Ulredningen
anser att förordningen (1959:522) angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring m.m. rimligen bör anses tillhöra
skattelagstiftningen, vars räntesatser utredningen enligl direktiven inte skall
behandla. Den f.n. angivna räntefoten, 5 %, lyder dock på att det varil etl
slags skälig förräntning i återbetalningsärenden som åsyftats. Utredningen
anser sig likväl inte ha skäl alt föreslå ändring i stadgandet.
4.7
Ikraftträdande
Enligt
utredningen bör den nya räntelagen träda i kraft den I januari 1975.
Utredningen föreslår en
övergångsbestämmelse, enligt vilken lagen inle skall tillämpas på fordran på
vilken ränta utgår vid lagens ikraftträdande. Utredningen menar att
bestämmelsen medger en praktisk och i flertalet fall lältillämpad övergång till
de nya reglerna. Bestämmelsen innebär all om ränta före ikraftträdandet utgått
med 6 % från förfallodagen enligl 9 kap. 10 § HB, räntan fortsätter att utgå
efler denna räntefot, även om betalningen skulle dröja avsevärd tid. Om vid
fordran utan bestämd förfallodag ränta utgår på grund av att stämning skett och
delgivils gäldenären, kommer på liknande sätt 5 % ränta att fortsätta all utgå
även efler det lagen trätt i kraft. Om på grund av avtal skuldebrev löper med
ränta före förfallotiden, kommer efler dröjsmål 6 § första stycket
skuldebrevslagen alt vara tillämpligt, inle den regel som enligt förslaget till
räntelag träder i stället. Den praktiska innebörden av delta är, att om räntan
är lägre än som följer av förslaget till räntelag, den högre räntan enligt
räntelagen inle utgår ens om förfallodagen inträffar efler lagens ikraftträdande.
Del är ulan
Prop. 1975:102 67
betydelse
huruvida ränta faktiskt erlagts före ikraftträdandet. Det avgörande är i
stället om ränta då utgick enligl lag eller avtal.
Att fordran uppstått redan
före lagens ikraftträdande är å andra sidan enligt den föreslagna bestämmelsen
intet hinder mol alt lagen blir tillämplig när fordran förfaller efler
ikraftträdandet och ränta då börjar utgå. Detta medför visserligen all
dröjsmålsränlan kan bli högre än gäldenären trodde vid skuldens tillkomst.
Ulredningen anser dock att en gäldenär inte kan räkna med atl han vid
underlåten betalning på förfallodagen skall äga åtnjuta några särskilda
fördelar. Ulredningen finner del också vara mycket opraktiskt om man lång tid
efter lagens ikraftträdande skulle behöva räkna med fordringar som tillkommit
före ikraftträdandet och.som skulle bedömas enligt äldre rält.
Något slörre tvekan kan
enligt utredningens mening råda i fall då betalning återgår. Om betalning som
har skett före lagens ikraftträdande återkrävs efler det lagen har trätt i
kraft skulle, om man antar att redan enligl äldre rätl ränta utgick, lagen inte
bli tillämplig. Om återigen ränta inte utgick - exempelvis därför att det anses
bäst överensstämma med grunderna för 9 kap. 10 § HB alt under omständigheterna
medge ränta endasl från slämningsdagen - torde övergångsbestämmelsens lydelse
medföra, all ränta ulgår från datum för ikraftträdandet men inle för längre tid
tillbaka. Även om viss osäkerhet kan råda om bedömningen av dessa räntefrågor,
anser ulredningen del vara så osäkert huruvida problemet uppslår i praktiken
att en specialbeslämmelse för detla fall inle synes motiverad.
1 förslagen till ändring
av särskilda lagstadganden anges endasl alt ändringen skall träda i kraft den I
januari 1975, dvs samma datum som ulredningen antagit bli lämplig dag för
räntelagens ikraftträdande. 1 den mån hänvisning sker till räntelagen, anlas
hänvisningen också gälla den del av övergångsbestämmelsen som säger all lagen
inte skall tillämpas på fordran på vilken ränta utgått före lagens
ikraftträdande. Enligl utredningens mening passar denna regel även för de
föreslagna ändringarna av särskilda lagstadganden.
5
Remissyttrandena 5.1 Allmänna synpunkter
5.7.7
Dröjsmålsränta
Remissinsianserna
ansluter sig över lag till de allmänna synpunkler som utredningen har anfört.
Från många håll betonas del angelägna i alt HB:s regler om dröjsmålsränta
ersätts med en för vår tids förhållanden bättre anpassad lagstiftning. Flera
remissinstanser, t.ex. Svea hovrätt, bankinspektionen, kommerskollegium,
skadeslåndskommitlén, konkurslagskommiltén. SACO, Föreningen Sveriges
Kronofogdar,
Prop. 1975:102 68
Sveriges
industriförbund, Svenska handelskammarförbundet och MRF, anser all förslaget är
väl avvägt och lämpat atl ligga till grund för lagstiftning. Liknande
synpunkter redovisas av bl.a. Sveriges domareförbund. SPK framhåller atl
förslaget bör medverka till en rikligare fördelning mellan olika konsumenter av
de särskilda kostnader för borgenären som försumliga gäldenärer förorsakar. RRV
finner det tillfredsställande att förslag lill nya och utförligare bestämmelser
nu lagts fram och anser att en allmän räntelag kan underlätta införande av
dröjsmålsränta vid de statliga myndigheler som f.n. inle tillämpar sådan.
Flera
remissinstanser, t.ex. bankinspektionen. Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges
landshypoteksinstitution, Sveriges industriförbund och SHIO, betonar den
föreslagna lagstiftningens dispositiva karaktär. Några av dessa instanser menar
att lagstiftningen av den anledningen inle berör deras verksamhet och går
därför inte in i närmare bedömning av de olika bestämmelserna.
Från
konsumentverkets sida framförs krav på att ränlereglerna görs tvingande lill
förmån för konsumenterna på det sättet atl högre ränta inle får tas ut än som
anges i lagen. Verket påpekar alt konsumenterna i regel inte har möjlighet atl
i etl avtal påverka räntereglernas utformning, även om dessa skulle innebära
betydande nackdelar för konsumenten. Om lagen i sin helhel görs dispositiv,
finns del därför stora risker för all den inte vinner lillämpning i
förhållandel mellan näringsidkare och konsument utan atl mer oförmånliga
räntevillkor kommer atl gälla. Konsumentverket påpekar också atl
dröjsmålsräntan ofta lorde sakna betydelse som påtryckningsmedel gentemot en
konsument. Skälet till konsumenters dröjsmål med betalningen torde i flertalet
fall inte vara tredska utan bristande solvens.
Konsumentverket
diskuterar också det befogade i att ansvaret för dröjsmålsränla är rent strikt
och att någon form av social force majeure, när konsument på grund av sjukdom,
arbetslöshet eller av annat liknande skäl hindras från alt betala sina skulder,
inte godkänns. Enligt verkets mening bör en föreskrifl om sådan social force
majeure införas.
KO
ifrågasätter om de föreslagna reglerna passar och är tillräckliga när
gäldenären är enskild konsument. KO anser del ligga nära lill hands atl för
konsumenlområdel tänka sig en särreglering när del gäller beslämmelser om
ränta. KO finner det angelägel alt frågor som berör ränta på konsumenlområdel
snarasl blir föremål för närmare överväganden.
.Svea
hovrätt och handelskamrarna i Göteborg och Karlstad framhåller det önskvärda i
likformighet hos de nordiska ländernas lagstiftning. Hovrätten uttalar i detta
sammanhang atl en närmare
Prop.
1975:102 69
redovisning
av möjligheterna till en gemensam nordisk lagstiftning hade varit önskvärd.
Hovrätten inser emellertid att möjligheterna till enhetlighet, i vart fall
beträffande valet av räntesats, kan vara begränsade med hänsyn till skiftande
ekonomiska och räntepoliliska förhållanden och att detta kanske nödvändiggör en
lagstiftning på egen hand från svensk sida, anpassad efter penningpoliliska och
andra förhållanden i vårt land. Handelskamrarna hemställer att önskemålet om
likformig lagstiftning såvitt möjligt beaktas vid den fortsatta behandlingen av
frågan.
5.1.2
Ränta av annat slag än dröjsmålsränta
Utredningens
förslag att 9 kap. 10 § första punkten HB skall upphöra att gälla utan att
ersättas av någon allmän regel i räntelagen om ränta på fordran som inte är
förfallen kritiseras av Ooch konkurslagskommiltén. Dessa instanser anser att
räntelagen bör innehålla en uttrycklig regel av innehåll att skyldighet att
utge ränta föreligger bara med stöd av avtal eller föreskrift i lag.
Förslaget
att införa en särskild ränteregel för sådana situationer då redan erlagd
betalning går åter har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta
remissinstanserna. Konsumentverket anser del tillfredsställande att räntelagen
innehåller en regel om ränta i hithörande fall. För att bestämmelsen skall
vinna tillämpning mellan konsumenter och näringsidkare anser verket emellertid
att det erfordras att regeln görs tvingande till förmån för gäldenären, när
denne är enskild konsument.
SACO ifrågasätter däremot
systemet att skilja mellan dröjsmålsränta och avkaslningsränla. Med ett
bankmannamässigt synsätt är det förmodligen riktigt att en allmänt sett något
lägre räntefot liilämpas i fråga om den kategori fordringar för vilka enligl
utredningens förslag avkastningsränta skall utgå. Från synpunkten att lagen bör
vara lält all tillämpa torde det emellertid vara en stor fördel om den
lagstadgade räntan kunde vara enhetlig för alia typer av fordringar. Inle minsl
gäller detta de förmodligen inte alls sällsynta fall, då en lillämpning av båda
reglerna skall ske i fråga om samma fordran. Lantbrukarnas riksförbund
framhåller att det i vissa fall skulle innebära praktiska fördelar att ha
endast en lagstadgad ränta för alla typer av fordringar men föreslår ändå att
utredningens förslag följs.
Svenska
handelskammarförbundet, som i allt väsentligt tillstyrker ifrågavarande regel,
påpekar att med den utformning bestämmelsen givits ränta skall ulgå också när
fråga är om återbetalning av mindre belopp och då sålunda räntan måste anses
sakna all ekonomisk betydelse för köparen eller motsvarande. Inte minst i
detaljhandeln kan detta förhållande komma att vålla praktiska problem. För atl
någon ränteberäkning inte skall behöva ske i dessa fall förordar för-
Prop. 1975:102 70
bundet
atl från bestämmelsen undantas fall då det belopp som skall återbetalas
understiger en viss angiven beloppsgräns.
5.2
Utgångspunkt för beräkning av dröjsmålsränta m.m.
Vad
utredningen föreslagil i fråga om utgångspunkten för beräkning av
dröjsmålsränla har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Vissa
kritiska synpunkter framförs emellertid. Bl.a. tar några remissinstanser upp
frågan om beräkning av den frist som borgenären bör ha till sitt förfogande.
KO
och konsumentverket kritiserar den föreslagna regeln om all fristen skall
räknas från den dag borgenären avsänder räkning eller annars framställer krav.
Dessa remissinstanser menar all fristen bör börja löpa från det gäldenären
mottog kravel. Konsumentverket framhåller att missbruk kan förekomma särskilt
beträffande översända räkningar, där fristen enligt praxis börjar löpa från
räkningens datum, även om det vid tvist ankommer på borgenären att göra
sannolikl atl han har avsänt räkningen. Enskilda konsumenter lorde i regel inle
vara uppmärksamma på delta datum, och anledalerade räkningar kan härigenom
avsevärt minska frislen. Konkurslagskommiltén pekar också på atl den berörda
regeln i vissa lägen kan slå ganska hårt mol gäldenären. I sådana fall då
räkningen på grund av gäldenärens ullands- eller semesterresa eller av annan
anledning kommit denne tillhanda försl lång lid efter avsändandet får han
endast en kort tid på sig eller ingen tid alls för att undgå dröjsmålsränta.
SACO
anser lill skillnad från ulredningen alt krav alllid bör ske skriftligen för
atl ränta skall börja utgå. Obligatorisk skriftlig form lorde medföra fördelar,
inle minst från processekonomisk synpunkt. Bevisbördeproblemaliken förenklas,
vilket medför att tvister huruvida och i så fall när krav har skett blir
relativt enkla att utreda. SACO anser inle all ett sådant formkrav skulle
behöva medföra några onödiga komplikationer. I vart fall torde fördelarna
härmed överväga eventuella nackdelar. Liknande synpunkter anförs av
Lantbrukarnas riksförbund. Också kreditköpskommittén menar all kravet bör ske
skriftligen. Kommittén erinrar i detla sammanhang om 5 § i inkassolagen vari
bl.a. stadgas att krav mol gäldenärer skall framställas skriftligen.
KO
och konsumentverket anser att borgenären i kravet också bör ange räntans höjd,
eftersom det inte kan beräknas atl konsumenterna i allmänhet känner lill
innehållet i räntelagen. Om räntan inle specificerats i kravet, bör ränta inte
utgå.
SACO
och Lantbrukamas riksförbund finner del innebära en onödig komplikation atl
kräva all borgenären alltid skall erinra om att underlåtenhet alt betala
medför skyldighet att utge ränta. Det torde vara en
Prop. 1975:102 71
allmän
uppfattning - inte endast i affärskretsar - att ränta skall ulgå vid underlåten
betalning. Visserligen kan det i vissa fall förhålla sig så all borgenär som
kräver betalning inle gör anspråk på ränta. Elt slopande av kravel på erinran
som förutsättning för ränta lär emellertid inte beröva sådana borgenärer
möjligheten alt underlåta atl utkräva ränta. De nämnda remissinstanserna pekar
också på atl ränta enligt förslagel inte kommer i fråga om betalning sker inom
irellio-dagarsfrisien.
5.3
Räntenivån
5.3.1 Tekniken
för bestämmande av räntenivån
Utredningens
förslag att anknyta räntenivån lill riksbankens officiella diskonto tillstyrks
eller lämnas ulan erinran av samtliga remissinstanser.
Med
hänsyn lill den betydelse diskontot föreslås få finner Sveriges domareförbund
del angelägel att lämplig publicering av uppgift om gällande diskonto genom det
allmännas försorg framdeles sker i författning och på annal sätt som är ägnat
atl ge uppgiften erforderlig spridning bland allmänheten.
5.3.2 Frågan
om fast eller rörlig ränta
I
frågan huruvida räntan bör vara fast eller rörlig under tid när ränta utgår
föreligger olika meningar bland remissinstanserna. Många instanser, t.ex. SACO,
Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund.
Svenska företagares riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund och MRF, anser atl
dröjsmålsräntan bör beräknas efter del vid varje särskild lid gällande
diskontot. SACO framhåller att dröjsmålsränla ibland kan komma atl utgå under
avsevärd tid. Detta gäller inte minst de inle hell ovanliga fall, då tvist om
betalningsskyldigheten dragits inför domslol och i sista instans avgjorts lill
nackdel for gäldenären. Under tider då diskontot snabbi förändras vore det
otillfredsställande om ränteläget på förfallodagen skulle vara avgörande för
räntefoten för hela den tid - i nyssnämnda fall inle sällan 35 år - under
vilken ränta utgår. Det är t.o.m. möjligt att nivån för avkastningsränta under
tiden skulle hinna passera den i det aktuella fallet gällande dröjsmålsräntan.
Svenska
bankföreningen påpekar att utredningen själv har ullalat alt en fast
dröjsmålsränta kan bli otillräcklig och för borgenären medföra en ränteförlust.
När ulredningen emellertid inte har låtit sådana synpunkler bli avgörande
beror detta på antagandet alt en rörlig dröjsmålsränta skulle medföra praktiska
svårigheter för mindre företagare och privatpersoner såsom borgenärer. Enligt
bankföreningen
Prop. 1975:102 72
torde
dock de praktiska olägenheterna bli jämförelsevis obetydliga. Svårigheterna med
att successivt beräkna ränta efter olika räntesatser på grund av
diskontoändringar kan bli kännbara endasl för en borgenär med ett större antal
förfallna oguldna fordringar. Denna situation föreligger emellertid av
uppenbara skäl ytterst sällan belräffande en privatperson. För ett företag
däremot kan den situationen myckel väl föreligga. Men ett sådanl förelag måste
förutsättas normalt etablera en avtalspraxis, som innefattar en särskild regel
om beräkning av dröjsmålsränta. Företagel blir därmed oberoende av den i lag
stipulerade dröjsmålsräntan. Sammanfattningsvis anser bankföreningen all de av
utredningen åberopade praktiska skälen inte har tillräcklig tyngd för atl
motivera den föreslagna regeln om fast dröjsmålsränta. Också Sveriges
industriförbund menar alt ulredningen överdrivit betydelsen av de praktiska
ölägenheter en regel om rörlig ränta skulle medföra.
MRF framhåller alt
inkassering av utestående fordringar i övervägande antalet fall handhas av
bank eller av finansierings- eller inkassoföretag som redan i dag tar hänsyn
lill eventuell ränteförändring under dröjsmålet. Till hjälp för beräkningen av
räntesatser finns utarbetade särskilda tabeller, något som minskar de praktiska
svårigheterna med en rörlig ränta. Även Svenska företagares riksförbund anser
det vara möjligl atl med nuvarande tekniska kontors-rutiner genomföra ett
syslem med rörlig ränta. Sveriges grossistförbund anser alt förslagel om fast
ränta rimmar illa med utredningens allmänna överväganden om dröjsmålsränta.
Inte minsl med hänsyn till den relativt låga dröjsmålsränla som föreslagits kan
en fast ränta vid höjning av diskontot bidra lill likviditetsproblem för
borgenären utöver de problem som själva diskontohöjningen medför.
SHIO
anser inte atl det finns tillräckligt starka skäl att införa skilda regler för
beräkning av de olika räntetyperna. SHIO förordar inte någon av beräkningsmetoderna
men uttrycker önskemål om enhelliga beräkningsprinciper. SHIO framhåller
emellertid att de synpunkter som anförts av utredningen beträffande de tekniska
svårigheterna vid diskontoförändringar bara kan tillmätas begränsad betydelse,
efiersom diskontoförändringar förekommer förhållandevis sällan.
Föreningen
Sveriges Kronofogdar förordar däremot atl dröjsmålsräntan är fast. Föreningen
pekar på de stora arbetspraktiska ölägenheter som en rörlig ränta skulle
medföra för kronofogdemyndigheterna i det slora antal fall då betalning mottas
i enskilda ulsökningsmål. Även RR Fgodtar ulredningens förslag.
5.3.3
Dröjsmålsräntans höjd
Utredningens
förslag i fråga om dröjsmålsräntans höjd har tillstyrkts eller lämnats ulan
erinran av de flesla remissinsianserna. Några
Prop. 1975:102 73
inslanser
förordar dock ett högre procenttillägg på diskontot än utredningen föreslagit.
Svenska handelskammarförbundet instämmer visserligen i princip helt i
ulredningens uttalanden rörande vilka synpunkter som bör vara vägledande vid
bestämmandet av dröjsmålsräntans höjd. Enligl förbundels mening bör emellertid
dessa synpunkter rimligen leda till all det av ulredningen föreslagna
tillägget om fyra procentenheter ulöver fastställt diskonto uppjusieras. Med dagens
diskonto skulle dröjsmålsränla enligt förslaget utgå med 11 %. Denna
procentsats överstiger åtminstone i det hell övervägande antalet fall endast
obetydligt eller med mellan 0,25 och 1 % den räntesats som efler
diskontohöjningen tillämpas av bankerna för exempelvis växet-och
checkräkningskrediter saml borgenslån. Härigenom kommer dröjsmälsräntans syfte
atl verka som påtryckningsmedel på gäldenären all gå helt förlorat.
Erfarenheterna inom näringslivet, särskilt från tidigare perioder med
kredilreslriktioner, visar enligl förbundet också atl en förutsättning för alt
dröjsmålsränla skall fungera som elt effektivt påtryckningsmedel är all den
ulgår med en icke obetydligt högre räntesats än som gäller för nämnda typer av
krediter. Skulle utredningens förslag belräffande dröjsmålsräntans nivå
accepteras, kan på goda grunder antas atl flertalet branscher också i framliden
finner anledning tillämpa andra, högre räntesatser. Härigenom skulle den
praktiskt sett största vinsten med ulredningens förslag gå förlorad. Förbundet
förordar därför atl det av ulredningen föreslagna procenttillägget om fyra
procentenheter i slällel bestäms lill sex alternativt sju procentenheter.
Handelskamrarna
i Göteborg och Karlstad anser all förhöjningen med fyra procentenheter under nuvarande
förhållanden inle är tillräcklig för all i normala fall kompensera
borgenärerna för de direkta kostnader som förorsakas dem genom dröjsmålet.
Såvitt handelskamrarna har sig bekant tillämpas inom stora delar av
affärslivet, bl.a. inom samtliga led av produktion och distribution av
byggnadsmaterial, numera som regel ett tillägg av fem procentenheter över
diskontot. Enligl handelskamrarnas mening är del av väsentlig betydelse atl den
allmänna dröjsmålsränlan fastställs lill en sådan höjd alt den i alla de
situationer, där särskilt avtal inle föreligger, kommer all läcka en skälig del
av borgenärens merkostnader på grund av dröjsmålet. Handelskamrarna hemställer
därför alt tilläggsprocenten fastställs lill fem procentenheter.
Även
Föreningen auktoriserade revisorer tar upp frågan om räntans höjd. Utan all
framställa något yrkande framhåller föreningen all räntan för en något osäker
låntagare i bank redan nu ofla synes ulgå med 2,5 3,5 % över gällande
diskonto för en checkräkningskredil. Om man därtill lägger 1 % årlig avgift för
hela kredilbeloppel, framstår fyra procentenheter över diskontot
knappast som något
Prop. 1975: 102 74
påtryckningsmedel
mot en försumlig belalare. Del torde heller inle vara ovanligt inom affärslivet
alt dröjsmålsränla i fakturor sätts lill både fem och sex procentenheter över
diskonto.
SACO anser del böra
övervägas atl ha endasl en räntefot i räntelagen, förslagsvis molsvarande det
vid varje lid gällande diskontot med ell tillägg av tre procentenheter.
Kreditköpkommittén
diskuterar dröjsmälsräntans höjd mol bakgrund av förhållandena vid
avbelalningsköp. Kommiltén konstaterar atl en dröjsmålsränla av 12 % förekommer
i det slandardkontrakt som används vid det helt övervägande flertalet
avbetalningsköp. Vid bedömningen av frågan huruvida räntehöjden ur
konsumentpolitisk synvinkel är rimlig bör enligl kommittén beaktas all det
enligt kontraktet inle är fråga om 12 % på den del av kredilbeloppel
('reslskulden') som är förfallen och obetald utan om 12 % på 'förfallet belopp'
i vilket ingår konsumentens kredilkoslnader för den avtalade kredittiden, vilka
i sin tur enligt uppställningen i kontraktet beslår av s.k. räntekostnader,
övriga kostnader och moms på kostnader. Härav följer all även en lill synes
modest dröjsmålsränta kan slå konsumenten dyrt, särskilt när de ursprungliga
kreditkoslnaderna, vilkel inte är ovanligt, är myckel höga. För del fall atl
dröjmålsränta inle skulle ha avtalats lorde förslagets legala ränta likväl
komma alt utgå på samma underlag. Kommittén konstaterar atl del nuvarande
systemet vid avbelalningsköp gör del svårt atl uttala sig om huruvida den
föreslagna legala räntan för avbelalningsköpets del ligger på en lämplig nivå.
En utgångspunkt för en bedömning kan vara den dröjsmålsränta som bankerna
tillämpar vid lån till konsumenten. Den räntan, som alltså beräknas på
kredilbeloppel, lorde fn. ligga mellan 10 och 11 %. Mol bakgrunden av de
påtalade förhållandena vid avbelalningsköp bör den legala räntan enligl
kommitténs mening i vart fall inle sättas högre än vad utredningen föreslagil.
5.3.4
Avkastningsräntans höjd
Utredningens
förslag belräffande avkastningsräntans höjd har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av de flesta remissinsianserna, däribland Svenska kommunförbundet.
Föreningen auktoriserade revisorer framhåller dock alt inlåningsränlan vid
insättning med 12 månaders uppsägning sällan uppgår till mer än en halv eller
en procentenhet över diskontot.
5.4
Vissa principfrågor
5.4.1
Lagstiftningens tillämpningsområde Mol del föreslagna tillämpningsområdet för
räntelagen har inte
Prop. 1975:102 75
framställts
någon erinran. När det gäller frågan om en eventuell analog tillämpning utanför
förmögenhetsrättens område pekar Sveriges domareförbund pä de svårlösta frågor
som kan uppkomma inom familjerätten. Förbundet finner det angelägel alt under
det fortsalla lagstiftningsarbetet vissa riktlinjer dras upp för lösningen av
räntefrågor som kan uppkomma utanför lagens direkta tillämpningsområde.
Svenska handelskammarförbundet framhåller det angelägna i atl lagen skall kunna
tillämpas analogt på andra rättsområden.
5.4.2
Skadestånd innefattande räntegottgörelse
Vad
utredningen har föreslagit i fråga om ersättning för ränteförlust i form av
skadestånd har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen.
Skadeståndskommittén framhåller emellertid atl den föreslagna regeln i
skadeståndslagen är flytande till sitt innehåll. Samtidigt medger kommittén ätt
delta förhållande är svårt atl undvika.
5.4.3
Anstånd m.m.
Konsumentverket
tar upp frågan om ränta under tid som borgenären lämnal anstånd med
betalningen. Enligt verkets mening bör del övervägas atl införa en regel som
anger att ränta i sådana fall inle utgår, om inte borgenären särskilt anger
detta när anståndet lämnas.
5.5
Räntelagen och specialreglerna
5.5.1
Förslräckning och skuldebrev
Några
remissinstanser diskuterar ulredningens förslag för del fall atl en fordran
löper med ränta när den förfaller till betalning. KO föreslår all man behåller
den nuvarande principen i 6 § första slyckel skuldebrevslagen. Riksbanken
anser den möjligheten böra övervägas atl dröjsmålsräntan belräffande fordringar
som löper med ränta skall vara den högsta av två räntesatser, nämligen antingen
den intill förfallodagen överenskomna räntan med tillägg av en eller två
procentenheter eller också den allmänna dröjsmålsräntan, dvs. diskontot jämte
fyra procentenheter. Sveriges domareförbund föreslår atl bestämmandet av
dröjsmålsräntan helt överlämnas till parterna och atl räntelagen inle blir
tillämplig i nu avsedda fall.
5.5.2
Skadestånd
Skadeståndskommittén
lar särskilt upp frågan om utgångspunkten
Prop. 1975:102 76
för
beräkning av ränta på skadestånd. Enligl kommittén innebär den föreslagna
regeln i denna del en inte obetydlig fördel för den skadelidande. Om han
uppfyller de begränsade krav som ställs på honom, kan han vid dröjsmål räkna
med all få ränta på skadeslåndsbeloppet efler en mycket förmånlig räntesats.
Detta finner kommiltén befogat när del gäller krav mol den som skyddas av
ansvarsförsäkring eller annars har egna resurser att handlägga sådana krav,
t.ex. staten. Kommittén framhåller emellertid atl bestämmelsen i fråga avser
också skadeståndskrav mot oförsäkrade skadeslåndsskyldiga, inbegripet
privatpersoner, och anspråk på andra typer av ersättning än skadestånd, när
anspråket inte kan fastställas ulan utredning. Kommittén är tveksam beträffande
lämpligheten alt behandla alla dessa typer av ersättningsanspråk enligt samma
regler. Kommittén nämner en möjlighet alt lösa frågan, nämligen atl inskränka
bestämmelsen till atl avse sådana skadeståndskrav där ansvarsförsäkring har
praktisk betydelse och samlidigl de starkaste skälen finns all lillgodose de
skadelidandes intressen, nämligen när det gäller person- och sakskador. A
andra sidan medger kommittén alt det inte är lätt atl finna en rimlig och
lältillämpad ränteregel beträffande återstående ersättningsanspråk.
När
del gäller den utredning som den skadelidande skall ha atl förebringa anser
skadeslåndskommitlén atl åtskilligt talar för ståndpunkten all en mindre
omfattande utredning bör räcka för att ränta skall börja utgå än för all talan
skall bifallas i en skadeståndsprocess. Del bör dock alllid fordras av
borgenären atl han åtminstone lägger fram sådan utredning som omedelbart är
tillgänglig för honom. Mot den formulering som köplagsulredningen föreslagil,
dvs. all borgenären skall förebringa utredning som "ankommer på"
honom, kan man enligl skadeslåndskommitlén anmärka bl.a. atl den leder tanken
till reglerna om bevisbördan i skadeståndsmål, något som inle torde vara
avsett. Kommitién anser alt man hellre bör tala om "utredning som med
hänsyn till omsländighelerna skäligen kan begäras" av borgenären.
Svenska
försäkringsbolags riksförbund framhåller all en viktig skillnad mellan fordran
på egentlig försäkringsersättning och fordran på skadestånd är atl
förfallodagen inle kan regleras avialsvis i förväg vid skadestånd. En
bestämning av förfallotiden efler mönster av den disposiliva bestämmelsen i
försäkringsavialslagen skulle drabba gäldenärer som inte på minsta säll kan
klandras för försenad betalning. Förbundet föreslår därför att bestämmelsen om
tidsfrist vid skadeståndskrav förses med ell tillägg all fristen förlängs i
den mån gäldenären kan visa all längre lid har varil oundgängligen nödvändig
för all utreda och bedöma kravel och någon försummelse inte ligger honom till
last.
Prop.
1975:102 77
5.6
Räntebestämmelser som inte föranlett förslag av utredningen
Jordabalken
Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa framhåller atl 6 kap. 3 § jordabalken, som har slor
praktisk betydelse för faslighetskredil-givningen, bl.a. innebär att borgenär
inte äger tillgodoräkna sig mer än sex proceni årlig ränta av pantbrevs belopp
från den dag då fastighet utmäts, konkursansökan görs eller medel nedsätts.
Denna räntesats har enligl vad som framgår av förarbetena lill jordabalken
anknutits till gällande beslämmelse i 9 kap. 10 § HB. 1 och med att nämnda
bestämmelse föreslås bli utmönstrad och ersatt av räntelagens stadganden bör
enligt styrelsens mening även 6 kap. 3 § jordabalken ändras. Den ränta om sex
proceni som det här är fråga om är under nuvarande förhållanden helt
otillräcklig. Bestämmelsen bör ändras antingen genom en hänvisning lill
räntelagen eller genom en regel som låter borgenären uppbära den i
omslagsreversen fastställda räntan. För del förstnämnda alternativet talar del
förhållandel all del i praktiken är fråga om en dröjsmålsränla.
Svenska
sparbanksföreningen hemställer all 6 kap. 3 § jordabalken ändras så all
utmälningsränlan i likhet med den föreslagna dröjsmålsräntan blir relaterad
lill diskontot. Föreningen framhåller atl avsevärd lid kan förflyta mellan den
dag då fastigheten las i mäl, resp. då konkursansökan görs eller medel
nedsätts, och den dag fördelningen av infiulna medel sker. På grund härav och
genom alt utmälningsränlan är fixerad lill en räntesats, som i höga räntelägen
regelmässigt understiger låneräntan, löper kreditgivaren inte oväsentliga
förlustrisker i fall då låntagaren inte fullgör sina betalningsförpliktelser.
Delta förhållande begränsar möjligheterna för kreditgivaren atl medge
belalningsanslånd, även då etl sådant anstånd skulle kunna anses välmotiverat.
Också bankinspektionen framhåller stadgandets slora betydelse för
fastighetskreditgivningen och ifrågasätter om inte en justering av räntenivån
bör ske.
SABO
anser att del bör direki klargöras atl dröjsmålsränta kan utgå enligl
räntelagen vid försummad hyresbelalning.
Vattenlagen
Vattenlagsutredningen
pekar på atl nya ersättningsregler införts i 9 kap. vattenlagen sedan
köplagsutredningens betänkande avlämnades, däribland nya räntebestämmelser i
22, 23 och 24 §§. Ulredningens förslag behöver inte leda till ändring av de två
sistnämnda bestämmelserna. Förhållandet är emellertid ell annal belräffande nya
9 kap. 22 §. Denna paragraf är tillämplig på vissa typer av ersättningar som
närmare presenteras i 21 §. Dessa ersättningar har del gemensaml atl de
fastställts efler det atl fastighet lagils i anspråk eller utsatts för
Prop. 1975:102 78
skada
och de utgör alltså undantag från den grundläggande principen i vattenlagen atl
åtgärd som skadar annan inte får ulföras innan föreskriven engångsersättning
har betalats. Om sådan ersättning erläggs senare än som föreskrivs i lagen,
skall den ersältningsskyldige enligt 9 kap. 22 § erlägga 6 % årlig ränta på
ersättningen från den dag marken tillträddes eller företagel eller åtgärden
utfördes. Genomförs köplagsutredningens förslag, bör denna räntebestämmelse
anpassas lill de principer som ligger till grund för den föreslagna ändringen i
6 kap. 16 § expropriationslagen. Det bör alltså åligga den ersättningsskyldige
all i de nu ifrågavarande fallen utge avkaslningsränla på ersättningen från den
dag han tillträdde marken eller utförde företagel eller åtgärden till dess
betalning sker eller dröjsmålsränta börjar utgå. Dröjsmålsränta åter bör utges,
om ersättningen betalas först efter utgången av i lagen angiven
betalningsfrist.
Ledningsrättslagen
Vattenlagsutredningen
påpekar alt 30 § ledningsrättslagen (1973: 1144) bör ändras på motsvarande sätt
som föreslagils belräffande 32 § anläggningslagen (1973: 1149).
Lagen
om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m.
Konkurslagskommiltén
framhåller alt utredningen har föreslagit ändringar i 43 § lagen (1971:494) om
exekutiv försäljning av fast egendom och 23 § lagen (1971:500) om exekutiv
försäljning av luftfartyg. Enligt kommittén bör molsvarande ändring göras i 22
§ lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m.
Växellagen
och checklagen
Svenska
handelskammarförbundet understryker ulredningens uttalande att starka sakliga
skäl talar för att räntebestämmelserna i växellagen och checklagen ändras, så
all dröjsmålsränlan bhr rörlig och kommer i nivå med den som kommer att gälla
enligt den allmänna räntelagen. Enligt förbundels mening är del sålunda
angelägel alt ålgärder vidtas i syfte alt undanröja de hinder härför som 1931
års Genévekonventioner om gemensam växellag resp. checklag i dag anses lägga.
5.7
Ikraftträdande m.m.
Konkurslagskommiltén
och Sveriges domareförbund pekar på en otydlighet i utformningen av
övergångsbeslämmelserna. Enligl dessa skall räntelagen träda i kraft den I
januari 1975. Undantag görs dock belräffande fordran på vilken ränta utgår vid
ikraftträdandet. Eftersom
Prop. 1975:102 79
samtidigt
9 kap. 10 § HB upphävs blir följden att ingen lag blir tillämplig på fordran
som enligt nämnda lagrum löper med ränta vid ikraftträdandet. Detta kan inte
vara utredningens avsikt. Konkurslagskommiltén föreslår att 9 kap. 10 § HB
upphävs genom särskild lag lill vilken fogas vederbörlig övergångsbestämmelse.
Domareförbundet
konstaterar atl räntelagens övergångsbestämmelser innebär atl lagen blir
tillämplig på fordran som uppkommit före lagens ikraftträdande men då ej löper
med ränta. Förbundet släller sig tveksamt lill den anordning utredningen här
valt och påpekar att detta i själva verket innebär att lagen görs retroaktiv.
Enligl förbundets mening bör gäldenären rimligen kunna räkna med att samma lag
skall gälla såväl när skuldförhållandet uppkommer som när betalningsskyldighet
inträder.
Prop. 1975: 102 80
6
Föredraganden
6.1 Allmänna synpunkter
De
grundläggande reglerna om ränta på fordran finns f.n. i 9 kap. 10 §
handelsbalken (HB) och 6§ lagen (1936:81) om skuldebrev. Reglerna i HB innebär
bl.a. alt en gäldenär inte är skyldig atl utge ränta på en skuld före
förfallodagen i andra fall än då sådan förpliktelse åvilar honom enligt avtal
eller särskild föreskrifl i lag. Om emellertid gäldenären efler förfallodagen
är i dröjsmål med betalningen, är han skyldig all utge ränta även om avtal
därom inle har träffats. Dröjsmålsränta på en fordran som redan före
förfallodagen löpte med ränta utgår därvid enligt 6 § skuldebrevslagen
omedelbart och efler samma räntefot som tidigare, oavsett räntefotens höjd. För
fordran som inle var räntebärande tidigare ges regler i andra punkten av 9 kap.
10 § HB. Bestämmelserna gör skillnad mellan fordringar som har en i förväg
bestämd förfallodag och sådana som har en obestämd förfallodag, dvs. oftast
dagen då gäldenären uppmanas all belala. Vid bestämd förfallodag börjar
dröjsmålsränla ulgå omedelbart och efter en räntefot av sex procent. Var
förfallodagen obestämd krävs däremot atl gäldenären blir delgiven stämning lill
domslol för alt ränta skall börja utgå. Dessutom är räntefoten i detta fall
något lägre, nämligen fem proceni.
Särskilda
beslämmelser om dröjsmålsränla finns i ell flertal speciella lagar. 1 några
centrala förmögenhetsrättsliga lagar tar sig bestämmelserna uttryck i en
hänvisning lill 9 kap. 10 § HB. I andra lagar finns självständiga, mera
preciserade ränleföreskrifter. Reglerna i HB, som formellt är begränsade till
lån av pengar, anses emellertid i slor uisträckning äga allmän giltighet och
även utan uttrycklig hänvisning i lag kunna tillämpas på olika slags
skuldförhållanden.
Frågan
om en översyn av reglerna om ränta har diskuterats vid flera tillfällen. Därvid
har kritik särskilt riktals mot de allmänna reglerna om dröjsmålsränla i HB. I
skrivelse lill Kungl. Maj:l framförde 1965 års riksdag som sin mening att del
var påkallat atl göra en översyn av HB:s regler jämte åtskilliga andra
författningar som innehöll beslämmelser om ränta. Denna framställning var en av
anledningarna till atl köplagsulredningen år 1968 fick i uppdrag all företa en
sådan översyn. Ulredningen har redovisat resultatet av sill arbele i
betänkandet (SOU 1974:28) Räntelag.
Som
utredningen framhåller lorde den största olägenheten med nuvarande regler vara
alt den räntefot som föreskrivs är hell otillräcklig. Alt räntefoten är fast
medför också särskilda ölägenheter. Efiersom räntan allmer har kommit atl
begagnas som ell konjunktur-politiskt och valutapoliliskt medel, växlar
ränteläget ganska ofta. Med
Prop. 1975:102 81
nuvarande
ränteläge är gällande räntesatser för dröjsmålsmålsränta låga.
Även
i andra avseenden kan berättigad kritik riktas mol nuvarande regler om ränta.
Sålunda ter det sig omotiverat att ha olika räntefot beroende på om fordringens
förfallodag är bestämd i förväg eller inte. En allvarlig olägenhet är också att
borgenären skall behöva inleda process för att ränta skall börja utgå i fall då
förfallodagen inte är bestämd i förväg. Erfarenheterna från olika håll, även
från de andra nordiska länderna, talar för att principen är olämplig.
Uppenbarligen bör reglerna om dröjsmålsränta vara konstruerade på sådant sätt
att de så långt möjligt gör det obehövligt att gå lill domslol.
Utredningens
betänkande bygger på de synpunkter som nu har anförls. I betänkandet föreslås
att de allmänna bestämmelserna i 9 kap. 10 § HB och 6 § första stycket
skuldebrevslagen ersätts av en särskild räntelag, som skall vara generellt
tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område såvitt inle annat
är avtalat eller särskilt föreskrivet i annan lagstiftning. Lagen behandlar
huvudsakligen frågan om ränta sedan gäldenären har försuttit betalningstiden,
dvs. från vilken lidpunkt och efter vilken räntefot dröjsmålsränta skall ulgå.
Däremot innehåller lagen inte någon allmän regel om ränta på fordran som ännu
inte är förfallen. Här förutsätts att den hittillsvarande principen i 9 kap. 10
§ HB alltjämt skall gälla, dvs. ränta ulgår endasl i den mån det har avtalats
eller följer av lag.
I
fråga om den tidpunkt då dröjsmålsränta skall börja ulgå görs i
utredningsförslaget liksom hittills en skillnad mellan fordringar med bestämd
förfallodag och fordringar där förfallotiden har lämnats obestämd. Är
förfallodagen bestämd i förväg, börjar ränta på samma sätt som f.n. alt utgå
omedelbart från denna dag. 1 annat fall börjar räntan ulgå viss tid efler det
all borgenären har avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på
betalning. En särskild ränleregel föreslås för det fall att redan erlagd
betalning går åter på grund av atl avtal hävs lill följd av
betalningsmottagarens kontraktsbrott e. d. Utredningen använder om detta slags
ränta benämningen avkaslningsränla. Både dröjsmålsräntan och avkastningsräntan
skall enligl förslaget slå i viss relation till det av riksbanken fastställda
diskontot.
I
anslutning till förslaget till räntelag föreslår utredningen ändringar i åtskilliga
räntebestämmelser i lagar på del förmögenhetsrätlsliga området. Vissa regler
orn ränta lämnas dock oförändrade.
Utredningens
förslag har vid remissbehandlingen fåll etl positivt mottagande.
Remissinsianserna anser över lag atl förslagel är väl lämpat alt läggas till
grund för lagstiftning. Jag delar denna bedömning. En lagstiftning bör alltså
komma till stånd i enlighet med de principer som ulredningen har dragit upp. De
cenirala reglerna om 6 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 102
Prop. 1975:102 82
ränta
bör i enlighet med utredningsförslaget tas in i en särskild räntelag.
Jag
ämnar i del följande närmare gå in på de olika delfrågorna. Redan här vill jag
emellertid ta upp ett särskilt spörsmål som har berörts under
remissbehandlingen, nämligen frågan om bestämmelserna om ränta bör vara helt
och hållet dispositiva eller om det i något avseende behövs tvingande regler.
Ulredningen
har som nämnts föreslagit atl räntelagen skall vara disposiliv. Delta
kritiseras av konsumentverket och konsumentombudsmannen (KO). Båda instanserna
menar alt del kan behövas tvingande regler lill skydd för oberättigade
räntekrav gentemot konsumenterna. Verket anser all de föreslagna reglerna i
räntelagen bör göras tvingande på så sätt atl högre ränta än som anges i lagen
inle får tas ut. KO finner det angelägel alt frågor som berör räntor på
konsumentområdet snarasl blir föremål för närmare överväganden.
Även
jag anser alt behovet av skyddsregler på ränteområdet måste allvarligt
övervägas. De hittillsvarande reglerna om ränta bygger, liksom den
traditionella förmögenhetsrätten över huvud laget, på del synsättet atl
avtalsparterna är jämbördiga och all de har lika goda förutsättningar alt ta
till vara sina intressen. I verkligheten förhåller del sig dock annorlunda. När
avtal skall slutas mellan näringsidkare och konsumenter befinner sig
konsumenlerna mestadels i underläge, med små möjligheler all påverka
avialsinnehållel. Delta gör del motiverat atl ingripa med särskilda ålgärder
till skydd för konsumenterna. Statsmakterna har också under senare år
genomfört åtskilliga lagar som är avsedda alt stärka konsumenternas slällning.
Till de lagar som har tillkommit på förmögenhetsrättens område hör lagen
(1971:238) om hemförsäljning m.m. och konsumeniköplagen (1973:887), som båda
innehåller tvingande regler lill konsumenternas förmån. Av än större betydelse
är lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, som ger KO och
marknadsdomstolen möjlighet all inskrida mol avtalsvillkor som är oskäliga mot
konsumenlerna.
Om
man i enlighet med ulredningens förslag gör de nya reglerna om ränta helt och
hållet dispositiva, finns det en risk för att vissa näringsidkare i sina avtal
lar in beslämmelser om högre ränta än som följer av lagreglerna. Räntan kan på
delta sätt komma atl överstiga vad som kan anses skäligt mol konsumenlerna.
Från den synpunkten kan det övervägas alt införa vissa inskränkningar i
avtalsfriheten på ränleområdel. Beaktas bör emellertid all frågan om
dröjsmälsräntans höjd ofla får begränsad betydelse. Den dröjsmålsränla som kan
komma all utgå vid vanliga kontantköp lorde sålunda sällan uppgå till några
stora belopp, även om räntan skulle beräknas efter elt högre procenttal än som
följer av lagreglerna. Slörre dröjsmålsräntebelopp kan däremot förekomma i
kredilköpssammanhang, dvs. när köparen dröjer med atl fullgöra en
Prop. 1975:102 83
eller
flera avbetalningar e.d. Vid kreditköp torde emellertid den ränta som beräknas
för tiden innan betalning förfaller och som avspeglas i priset vara av större
betydelse för den enskilde konsumenten. Även i fall då en konsument tar upp elt
lån hos bank eller annan kreditinrättning är det uppenbarligen räntan under
lånels löplid som är av störst betydelse. Dröjsmålsräntan brukar endasl med
någon procentenhet översliga den ränta som ulgår före förfallodagen.
Frågor som hänger samman
med kreditköp utreds f.n. av kredilköpkommitlén. Enligl utredningsdirektiven
åligger det kommiltén all bl.a. söka åsladkomma elt förbättrat skydd för
konsumenterna när del gäller avbelalningsköp och andra former av kreditköp.
Uppenbarligen bör man inte föregripa de förslag som kommittén kan komma all
lägga fram. Jag finner därför inle anledning all nu föreslå några regler om
skydd för konsumenlerna mol oskäliga räntor på kredilköpsområdet.
När det sedan gäller
bankerna är det uppenbart atl man inle i delta sammanhang kan införa några
tvingande beslämmelser om högsta ränta på löpande krediter. Inte heller finner
jag anledning all föreslå regler om högsta dröjsmålsränta för bankernas del.
Jag förutsätter all konsumenternas intressen i dessa avseenden tas lill vara i
behövlig utsträckning genom bankinspektionens tillsynsverksamhet.
I den mån del finns behov
av skydd mol oskäliga ränlekrav utanför bankområdel kan ett sådant skydd i stor
ulslräckning åstadkommas med hjälp av avtalsvillkorslagen. Redan nu har KO och
marknadsdomstolen möjlighet all med slöd av lagen ingripa mol räntevillkor i
såväl standardavtal som individuella avtal och meddela förbud mol vidare
användning av sådana villkor som är oskäliga gentemot konsumenlerna. En fastare
grund för KO:s och marknadsdomstolens verksamhet i delta avseende kommer
uppenbarligen atl skapas, om den nu ifrågavarande räntelagen genomförs. Även om
lagens regler i sin helhet görs disposiliva, är det sålunda klart atl räntevillkor
som ej obetydligt avviker från lagen ofta måsle kunna stämplas som oskäliga.
Etl ytterligare skydd för
konsumenlerna kan åstadkommas, om man, som nyligen har föreslagils av
generalklausululredningen i belänkandet SOU 1974:83, vidgar möjlighelerna för
domslol atl jämka oskäliga avtalsvillkor eller lämna sådana villkor ulan
avseende. Generalklausulutredningens förslag är f.n. föremål för
remissbehandling, och jag räknar med att proposition på grundval av förslaget
skall kunna läggas fram under år 1975.
Med
hänsyn till vad jag nu har sagt finner jag del inle påkallat alt av hänsyn lill
konsumentintressena i detta sammanhang införa tvingande regler om ränta. I
slällel bör, som ulredningen har föreslagil, de nu aktuella räntebestämmelserna
göras disposiliva, dvs. de bör gälla i den mån annat inte är avtalat eller
särskilt föreskrivet.
Jag
vill i delta sammanhang också påpeka all, i de fall då en
Prop. 1975:102 84
näringsidkare
framställer krav på betalning mot konsument eller annan, så blir i stor utsträckning
reglerna om god inkassosed i inkassolagen (1974:182) tillämpliga. Vidare
kommer verksamheten all falla under datainspektionens tillsyn. Jag återkommer
till inkassolagens regler i det följande.
Avslutningsvis vill jag
efler samråd med chefen för finansdepartementet beröra frågan om statliga
myndigheters uttag av dröjsmålsränta. Räntelagen är i och för sig tillämplig på
statliga myndigheter och andra statliga organ. Del är angelägel alt myndigheterna
tillser atl räntelagens regler beaktas i samband med avtal som de träffar. Om
det emellertid i vissa fall framstår som oförmånligt för staten all la ul
dröjsmålsränta - av administrativa eller ekonomiska skäl - bör myndigheterna
kunna avstå från dröjsmålsränlan. Genom räntelagens disposiliva karaktär finns
vidare utrymme för en individuell ränleberäkning mot bakgrund av de särskilda
förhållanden som kan råda för de olika myndigheternas verksamhet. Den närmare
regleringen av hithörande frågor bör ombesörjas av riksrevisionsverkel. Det
ankommer på regeringen atl meddela de närmare föreskrifterna om detla och om
omfattningen av räntelagens tillämpning hos myndigheterna.
6.2
Dröjsmålsränta
6.2.1
Utgångspunkt för beräkning av dröjsmålsränta
Som
tidigare nämnts gör man i gällande rätt skillnad mellan del fallet atl en
fordran har bestämd förfallodag och fall då förfallodagen inte är bestämd i
förväg. Vid bestämd förfallodag börjar dröjsmålsränta ulgå omedelbart, medan
det annars krävs all gäldenären delges stämning lill domslol för atl
dröjsmålsränla skall börja utgå.
Enligt
ulredningen bör man behålla den hittillsvarande uppdelningen mellan fordringar
som har bestämd förfallodag och övriga fordringar. Vad utredningen sålunda
föreslagil har godtagits under remissbehandlingen. Även jag anser alt de nya
räntebestämmelserna bör bygga på den angivna uppdelningen. Om förfallodagen
är bestämd i förväg, kan gäldenären antas vara beredd atl betala den dagen och
följaktligen då ha medel tillgängliga för betalning. Om däremot skulden
förfaller lill betalning vid anfordran eller annars vid en tidpunkt som
gäldenären inle kände i förväg, kan han inle på samma säll antas ha medel lill
sill förfogande, utan han kan behöva viss tid på sig för all kunna belala. I
praktiken är del också vanligt vid betalning av räkningar för levererade varor
o.d. all gäldenären har rält lill en räntefri betalningsfrist.
Principen
bör alltså även i fortsättningen vara att om en fordrans
Prop. 1975:102 85
förfallodag
är bestämd i förväg, så utgår dröjsmålsränla från förfallodagen, medan dröjsmålsränlan
i annal fall ulgår först från en senare tidpunkt.
Vid
bestämmande av utgångspunkten för dröjsmålsränta i fall då förfallodagen är
obestämd uppstår försl frågan om man bör behålla del hittillsvarande kravet på
atl gäldenären skall delges stämning. Ulredningen kritiserar denna princip och
menar atl även en borgenär som har elt fullt berättigat krav ofla måste dra sig
för alt gå till domstol med en fordran. Borgenären kommer därmed atl lida en
oersall ränteförlust ända fram till den lidpunkt då betalning till slut sker
godvilligt eller han trots alll ändå finner sig föranlåten all stämma. A andra
sidan anser ulredningen att det inle heller är lämpligl om borgenären ser sig
föranlåten atl stämma bara för alt säkra sin räll till ränta. Enligt ulredningens
mening bör rättsreglerna så långt möjligl fungera så att de gör det obehövligt
all gå till domslol.
Med
hänsyn lill del anförda anser ulredningen all man i den nya lagstiftningen bör
gå ifrån principen om stämning som ulgångspunkl för dröjsmålsränla. Denna
uppfattning har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Också jag anser all
man bör välja en annan princip.
Vid
sina överväganden av vilken ulgångspunkl som bör väljas i förevarande fall har
ulredningen funnil del lämpligt atl anknyta lill praxis vid utsändande av
räkningar för levererade varor. 1 sådana fall får gäldenären ofla åtnjuta en
räntefri betalningsfrist om trettio dagar från räkningens datum. Ulredningen
föreslår sålunda all vid fordringar ulan bestämd förfallodag ränta skall börja
ulgå trettio dagar efler del all krav skedde. För all etl krav skall få denna
verkan anser ulredningen dock atl borgenären i samband med kravet skall upplysa
gäldenären om skyldigheten atl utge ränta. Däremot anser ulredningen inle alt
krav nödvändigtvis måsle ske skriftligen. För del fall all gäldenären inle
skulle få del av borgenärens krav inom ireltiodagarsfristen föreslår
ulredningen en undanlagsregel om all gäldenären aldrig är skyldig alt erlägga
ränta för lid innan han har fått del av kravet.
Vad
ulredningen sålunda föreslagit har i allmänhet godtagils under
remissbehandlingen. Några instanser, däribland företrädare för
konsumentintressen, anser dock all ireltiodagarsfristen bör räknas från del alt
gäldenären mottog kravel. Vidare menar några remissinstanser atl krav alltid
bör ske skriftligen för alt ränta skall börja ulgå. På något håll anser man
också atl borgenären bör vara skyldig all i kravel ange räntans höjd.
För
min del finner jag alt en treltiodagarsfrisl får anses utgöra en lämplig avvägning
mellan borgenärens och gäldenärens intressen. Den tid som gäldenären härmed får
på sig för all verkställa betalning torde normall vara tillräcklig.
Samlidigl lorde den ränteförlust som
Prop. 1975: 102 86
borgenären
kan komma all göra genom en sådan frist i de flesla fall bli av ringa
betydelse. För återstående fall, t.ex. när del är fråga om fordringar på myckel
slora belopp, lorde borgenären ofla kunna begagna sig av utvägen all träffa
avtal om en annan utgångspunkt för ränteberäkningen. Avtal kan givelvis
användas även i andra fall då parterna vill atl ränta skall börja ulgå vid en
annan tidpunkt än som följer av lagen. Vid kontokurantförhållanden kan parterna
sålunda avtala att ränta i enlighet med nuvarande praxis skall räknas omedelbart
från fordringens uppkomst, utan avseende vid all förfallodagen ännu inte har
inträtt. Jag återkommer lill frågor om kontokurantförhållanden i
specialmotiveringen.
Från gäldenärens synpunkt
talar uppenbarligen vissa skäl för atl man räknar tretliodagarsfristen från den
dag då gäldenären mottog kravet i stället för från kravels avlämnande. Bl.a.
uppnår man då bättre garantier för att gäldenären verkligen får erforderlig tid
för alt verkställa betalning. En sådan regel skulle emellertid medföra avsevärda
praktiska svårigheter med hänsyn lill atl del får anses ankomma på borgenären
att visa från vilken tidpunkt ireltiodagarsfristen löper. Som ulredningen har
framhållit kan del i många fall vara omöjligt atl styrka när en gäldenär har
mottagit ell vanligt brev som har avsänts med poslen. Borgenären skulle därför
tvingas använda sig av etl syslem med mottagningsbevis e.d. Ett generellt
användande av ell sådant syslem skulle dock vara opraktiskt för båda parter. En
regel om motlagningslillfället som utgångspunkt skulle också avvika från den
praxis som f.n. allmänt gäller vid utsändande av räkningar och som innebär all
betalningsfristen löper från räkningens datum.
Givelvis
kan det ibland också vara svårt alt exakt fastställa när elt kravbrev har
avsänts. Dateringen av själva räkningen torde dock i många fall ge tillräcklig
ledning. I händelse av tvist lorde det få ankomma på borgenären alt styrka när
han har avsänt räkningen.
Den
föreslagna utgångspunkten för ireltiodagarsfristen har också den nackdelen för
gäldenären atl förseningar i postgången går ul över honom, så atl
betalningsfristen i så fall förkortas. 1 allmänhet lorde emellertid brev komma
fram inom sådan lid atl gäldenären får tillräcklig tid för atl verkställa
betalning, även om ireltiodagarsfristen räknas från avsändandet. Skulle det
undanlagsvis inträffa en mycket betydande försening i postgången, kan man
lillgodose gäldenärens intressen genom en undanlagsregel av den typ som
ulredningen har föreslagil. Jag återkommer strax lill denna regel.
Beaktas
bör också atl gäldenären kan befinna sig på resa e.d. och all han lill följd
därav myckel sent får del av borgenärens krav. Enligl min mening bör detta dock
inte gå ut över borgenären så atl utgångspunkten för ränleberäkningen
förskjuls.
Prop. 1975:102 87
Med
hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag alt dröjsmålsränta vid fordringar
utan bestämd förfallotid i princip skall börja utgå trettio dagar efter det att
borgenären har framställt krav på betalning. Som utredningen har föreslagit bör
borgenären därjämte, för all ränta skall börja utgå, vara skyldig att i samband
med kravet erinra gäldenären om ränlepåföljden. En sådan regel kan visserligen
synas onödig i affärsmässiga förhållanden, där det ofta torde vara uppenbart
för båda parter alt ränta normalt skall utgå vid utebliven betalning. Denna
invändning väger dock enligt min mening mindre tungt, jämfört med intresset av
att så långt möjligl undvika atl gäldenären lider en rättsförlust genom
förbiseende av skyldigheten att utge ränta.
Givetvis kan det övervägas
att, som har föreslagils under remissbehandlingen, föreskriva all krav alltid
skall ske skriftligen. Onekligen skulle man med en sådan regel undanröja vissa
av de bevissvårigheler som kan uppkomma om även muntliga krav godtas. Meningen
är emellertid att de nya räntebestämmelserna skall kunna tillämpas i etl stort
antal olikartade fall. Situationer måste då kunna uppstå när del framstår som
en hell onödig komplikation att krav skall framställas skriftligen. Liksom
ulredningen anser jag därför alt räntelagen inle bör innehålla en sådan
formföreskrift. Intresset av atl förfarandet blir så okomplicerat som möjligl
gör alt jag inle heller vill förorda en skyldighet för borgenären all alllid
lämna upplysning om räntans höjd.
Jag vill emellertid påpeka
alt om elt krav ingår som etl led i yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet, så
kommer del att omfattas av inkassolagens beslämmelser. 1 så fall gäller enligt
5 § inkassolagen att kravet måste framställas skriftligen. Vidare följer av
samma paragraf atl, om kravel avser ränta, så skall särskilt anges räntesats,
det belopp på vilkel räntan beräknas och den lid ränteanspråket avser.
Som jag nyss nämnde finns
det skäl att i räntelagen föra in etl undanlag från huvudregeln om utgångspunkt
för dröjsmålsränta i fall då en fordran har obestämd förfallotid.
Undantagsbestämmelsen bör i enlighet med utredningsförslaget ges det innehållet
alt gäldenären inle är skyldig alt erlägga dröjsmålsränta för tid innan han har
fått del av borgenärens krav. Bestämmelsen blir tillämplig när gäldenären lill
följd av försenad postgång e.d. inle har kunnat få del av kravel inom
tretliodagarsfristen. Det får anses ankomma på gäldenären att göra sannolikt
att han inte har fått del av kravet i tid.
De
nu behandlade reglerna om utgångspunkt för dröjsmålsränta kompletteras i
utredningens lagförslag av en beslämmelse om all ränta på förfallen fordran
alllid ulgår senast från det atl gäldenären delges stämning resp. ansökan om
lagsökning eller betalningsföreläggande. Denna beslämmelse har godtagits under
remissbehandlingen. Även jag anser atl en sådan beslämmelse bör införas. I
praktiken torde dock bestämmelsen sällan komma att tillämpas, efiersom del
torde vara
Prop. 1975:102 88
sällsynt
atl stämning eller motsvarande uttas och delges gäldenären utan alt borgenären
dessförinnan har varil i kontakt med honom för atl försöka få godvillig
betalning till stånd och viss lid har förflutit därefter. Jag vill också erinra
om alt del i inkassolagen (6 §) föreskrivs att rättslig åtgärd med anledning av
fordran inte får vidtas förrän gäldenären har tillställts krav som avses i 5 §
inkassolagen och den tidsfrist för betalning som angetts i kravet har löpt ut.
6.2.2
Dröjsmålsräntans höjd
Dröjsmålsräntans
uppgift är framför allt att tjäna som påtryckningsmedel mol gäldenären, dvs.
bidra lill atl han betalar fordringen i rätt lid. Som ulredningen har
framhållit är dock räntan givelvis inte den enda faktor som inverkar på frågan
huruvida betalning sker i rätt lid eller efler dröjsmål. Bl.a. har effektiva
kravrutiner hos företag och andra borgenärer stor betydelse. Dröjsmålsräntan
har emellertid, förutsatt all den är tillräckligt hög, den fördelen att den kan
verka som elt automatiskt påtryckningsmedel mot gäldenären. Borgenären behöver
då inle lita till andra meloder som är arbetskrävande och som det av olika skäl
kan vara önskvärt atl undvika.
Vid bestämmandel av
dröjsmålsräntans höjd är det enligl utredningen i huvudsak tre kriterier som
bör vara avgörande. För del första bör dröjsmålsränlan inte vara så låg all del
för gäldenären framstår som lönsammare all belala efler än på förfallodagen.
Härav följer atl dröjsmålsränlan bör vara högre än placeringsränta eller
upplåningsränta på samma risknivå. För det andra bör den legala dröjsmålsränlan
inte vara så låg all en gäldenär i belalningssvårigheler prioriterar
betalningen av de fordringar som har en avtalad dröjsmålsränla framför dem
vilkas räntefot bestäms av lagen. Delta leder lill atl den legala räntan inle
bör vara nämnvärt lägre än den ränta som avtalas efter marknadsmässiga grunder.
Slutligen anser utredningen all dröjsmålsräntan bör vara tillräckligt hög för
alt även ge borgenären viss kompensation för de särskilda olägenheter som han
lider genom atl inte få betalt i rält tid.
Vad
ulredningen sålunda anfört om de riktlinjer som bör vara vägledande när man
beslämmer dröjsmälsräntans höjd har inle mött någon erinran under
remissbehandlingen. Inle heller jag har något alt invända mol vad ulredningen
har anförl i denna del.
Vid
det närmare bestämmandet av ränlehöjden uppkommer försl spörsmålet om man skall
behålla del nuvarande systemet med två olika nivåer för dröjsmålsräntan, en där
förfallodagen är bestämd i förväg
Prop. 1975:102 89
och
en annan där dagen inle är bestämd. Enligt utredningens mening finns det inte
några skäl för alt behålla denna skillnad. Liksom remissinstanserna ansluter
jag mig lill denna bedömning. Räntefoten bör alltså vara densamma i båda de
angivna fallen.
Nästa
fråga rör lämpligheten av all man, som nu är fallet, direki i lagen anger en
fast räntefot. Som utredningen har påpekat kan lill förmån för en sådan regel
anföras all den är lältillämpad. Utredningen anser emellertid alt det av andra
skäl är olämpligt att räntelagen anger en fast räntefot. I stället bör
dröjsmålsränlan anpassas efler del rådande ränteläget, som ibland kan växla
avsevärt. Ulredningen har i det sammanhanget övervägt om anknytningen till
rådande ränteläge bör ske på det sättet att administrativ myndighet skall få
till uppgift att meddela bestämmelser om räntefoten eller om man i slällel bör
anknyta till riksbankens diskonto eller någon liknande måttstock. Ulredningen
har stannat för alt föreslå atl man knyter räntan till riksbankens diskonto.
Förslaget
om en anknytning till diskontot har godtagits av samtliga remissinstanser. Även
jag finner detta vara en lämplig lösning. Som utredningen framhållit har
riksbankens diskonto alltmer fåll lill uppgift att vara en regulator för
ränteläget, så att olika räntesatser på skilda nivåer fortlöpande anpassas lill
diskontot. Denna uppgift kan diskontot uppenbarligen fullgöra också på det
specialområde som dröjsmålsränlan utgör. Ändringar i diskontot blir snabbi
kända, och del föreligger inga svårigheter all vid varje särskild lidpunkt
förvissa sig om vilkel diskonto som gäller.
Med
hänsyn lill det sagda förordar jag en lagregel enligl vilken dröjsmålsräntan
skall slå i viss relation lill riksbankens diskonto. När det sedan gäller
frågan hur slor skillnaden mellan räntan och diskontot bör vara har ulredningen
kommil fram lill alt diskontot ökal med fyra procentenheter leder lill en
lämplig dröjsmålsränla. Detta förslag tillstyrks eller lämnas ulan erinran av
de flesta remissinstanserna. På några håll förordar man dock etl högre tillägg
till diskontot än utredningen har föreslagil, medan en remissinstans anser all
tillägget bör vara något lägre.
För
egen del anser jag alt den räntenivå som utredningen har föreslagil utgör en
lämplig avvägning. Genom all räntenivån enligt förslaget något kommer atl
överstiga den ränta som är vanlig vid exempelvis checkkrediler, tillgodoses
önskemålet alt dröjsmålsräntan bör verka som påtryckningsmedel. Även i övrigt
torde förslaget tillgodose de synpunkter som i det föregående har anförls när
det gäller dröjsmålsräntans höjd. Jag förordar alltså atl dröjsmålsränlan i
lagen sätts vid en nivå som motsvarar riksbankens diskonto med etl tillägg av
fyra procentenheter. Med det diskonto vi har f.n., dvs. sju
Prop. 1975:102 90
procent,
kommer regeln att innebära att dröjsmålsräntan blir elva procent.
En
särskild fråga, som också diskuteras av ulredningen, är huruvida den föreslagna
dröjsmålsräntan skall gälla även vid köp och andra avtal där det är konsumenter
som intar ställning som gäldenärer. Utredningen tillbakavisar tanken på en
lägre ränta vid konsumenttransaktioner. Som skäl för detta anförs bl.a. att om
några gäldenärer underlåter all betala vid förfallotiden och därvid inte mer än
till mindre del ersätter de kostnader som uppstår för borgenärerna, så måste
man räkna med alt dessa kostnader slås ut på samtliga jämställda gäldenärer. De
konsumenter som betalar punktligt får då bära de särskilda kostnader som
försumliga gäldenärer orsakar.
Under
remissbehandlingen har inte någon röst höjts för alt man i lagen skall föra in
en regel om lägre dröjsmålsränla vid konsumenttransaktioner. Inte heller jag
anser att en sådan regel bör införas. Jag vill emellertid erinra om atl frågan
om konsumenternas skyldighet att utge ränta i kredilköpssammanhang kommer att
tas upp senare, när kredilköpkommitlén har avgeit sitt betänkande.
Som
utredningen har påpekat finns det, vid sidan av konsumentköp o.d., även andra
situationer där det kan diskuteras att införa en lägre dröjsmålsränta än den
normala. Utredningen nämner särskilt penninglån mellan släktingar och vänner,
fall då det är ovisst om någon fordran över huvud taget består och situationer
när gäldenären är insolvenl. Bl.a. av praktiska skäl har emellertid ulredningen
stannat för att inte föreslå någon undanlagsregel för dessa fall. Jag har samma
åsikl. Enligt lagen bör alltså dröjsmälsräntans höjd vara densamma, oavsett
förhållandets särskilda karaktär.
De
speciella frågor som uppkommer när en fordran avser skadestånd eller annan
sådan ersättning som inte kan fastställas omedelbart ämnar jag återkomma till i
elt senare avsnitt.
6.2.3
Frågan om fast eller rörlig dröjsmålsränta under den tid den skall utgå
Som
utredningen har anförl kan man länka sig antingen atl dröjsmålsränlan är
densamma under hela den lid den ulgår eller alt räntefoten fortlöpande anpassar
sig efler ändringar i diskontot. Enligt utredningens mening skulle en räntefot
som hela liden anpassar sig efler förändringarna i ränteläget bäst motsvara de
allmänna synpunkler som tidigare har anförts när del gäller dröjsmålsräntans
höjd. A andra sidan framhåller ulredningen att del för mindre företagare och än
mer för privatpersoner skulle medföra avsevärda praktiska svårigheter alt
tillämpa en rörlig räntefot, särskilt när änd-
Prop.
1975:102 91
ringarna
i diskontot sker tätt. Utredningen anser alt man framför allt bör beakta de
sist angivna synpunkterna och föreslår därför atl dröjsmålsränlan skall vara
fast under den tid den ulgår.
Vad
utredningen sålunda föreslagit har mött avsevärd kritik under
remissbehandlingen. Många remissinstanser anser all övervägande skäl talar för
en rörlig dröjsmålsränla och atl ulredningen har överdrivit de praktiska
svårigheter som en sådan ränta skulle innebära. På elt par håll anser man dock
atl dröjsmålsräntan bör vara fast. En remissinstans understryker alt en rörlig
ränta skulle medföra stora arbetspraktiska ölägenheter för
kronofogdemyndigheterna i del stora anlal fall då betalning mottas i enskilda
ulsökningsmål.
För
min del vill jag först liksom utredningen slå fast att en rörlig ränta bäst
motsvarar de allmänna synpunkter som tidigare har anförls när del gäller
dröjsmålsräntans höjd. Även om dröjsmålsränla normall ulgår under kort tid och
del då inle får så stor betydelse om räntan är fast eller rörlig, kan det
uppenbarligen förekomma fall då betalningen av en fordran drar ut på tiden. I
sådana situationer kan borgenären komma att göra en ej obetydlig ränteförlust,
om ränteläget på förfallodagen hela liden skall vara avgörande. Sänks
diskontot, kan gäldenären på motsvarande sätt bli oskäligt betungad. Givetvis
kan det för vissa borgenärer innebära praktiska svårigheter atl successivi
beräkna ränta efler olika räntesatser på grund av diskonloändringar. Dessa
olägenheter torde dock bli kännbara endast för borgenärer med ell större anlal
förfallna oguldna fordringar. Del är uppenbart all denna situation sällan
föreligger belräffande en privatperson ulan atl del främsl blir företag som
drabbas. Som ulredningen själv har framhållit torde det emellertid för slörre
förelag, vilkas fakturering och bokföring sker med ADB, vara enklare att hela
tiden låta ränteberäkningen anpassa sig till det rådande ränteläget. För sådana
förelag kan det t.o.m. medföra svårigheter atl låta varje särskild fordran
förräntas efter del ränteläge som rådde vid liden för dess uppkomst.
Förhållandet kan i någon mån vara etl annat för sådana företag som inle
använder sig av datateknik, liksom för de kronofogdemyndigheter som har ell
stort anlal enskilda ulsökningsmål. För deras del lorde emellertid de praktiska
svårigheterna med en rörlig ränta kunna minskas genom användning av tabeller
och liknande hjälpmedel. Härtill kommer att diskontot i de flesla fall lorde
förbli oförändrat under den tid dröjsmålsränlan löper och atl del torde höra lill
undantagen atl mer än en räntehöjning inträffar under samma tid. Del merarbete
som en rörlig ränta medför blir därför i allt fall begränsat.
Med
hänsyn till det sagda förordar jag en regel enligl vilken dröjsmålsräntan skall
beräknas efter del vid varje särskild tidpunkt gällande diskontot.
Prop. 1975: 102 92
6.3
Ränta för tiden innan en fordran har förfallit till betalning
Som
tidigare nämnts innebär nuvarande regler i 9 kap. 10 § HB att ränta inte utgår
på en fordran före förfallodagen, såvida inte ränta har avtalats eller
föreskrivits i lag. Enligt utredningens mening bör denna princip gälla också i
fortsättningen. Jag är för min del av samma uppfattning. Principen om att
ränta inle skall ulgå, såvida del inle föreligger avtal eller särskilda beslämmelser
härom, är fast förankrad i svensk rätt. Del lorde också vara praktiskt omöjligt
atl ge generella föreskrifter om när och efler vilka villkor ränta skall ulgå i
olika avtalsförhållanden.
Den
nu angivna principen har inle kommil till uttryck i någon särskild regel i
utredningens lagförslag. Ulredningen motiverar detla med all en sådan regel
skulle kunna leda lill alltför viltgående slutsatser. Enligl utredningen är
det inle uteslutet alt det i något fall kan vara motiverat alt avkaslningsränla
ulgår även ulan stöd av avtal eller särskilda bestämmelser.
Några
remissinstanser kritiserar ulredningens ståndpunkt och anser atl det i den nya
lagen bör föras in en motsvarighet till den berörda regeln i HB. Jag delar
denna uppfattning. Även om det, som ulredningen har påpekat, skulle kunna
tänkas situationer då avkastningsränta borde kunna utgå utan slöd av avtal
eller särskild lagregel, anser jag att detla intresse väger mindre tungt
jämfört med önskemålet att klart slå fast den allmänna principen om atl ränta
före förfallodagen förulsälter avtal eller särskild lagbestämmelse. Jag
förordar alltså alt en regel med delta innehåll förs in i den nya räntelagen.
En
annan fråga som utredningen diskuterar i detla sammanhang är huruvida den nya
lagen bör innehålla regler för det fall all ränta visserligen har blivil utfäst
men del inle har angetts vilken räntefoten skall vara. Generella regler av detla
slag saknas f.n. i svensk rätl. Enligt ulredningens mening bör man inte heller
i fortsättningen ha några sådana regler. Som skäl för detta anför utredningen
all de räntesatser som förekommer i moderna förhållanden är alltför växlande
och all del knappast är möjligt all genom lag fastställa någon räntefot som kan
tillämpas ulan avseende vid fordringens särskilda karaktär. Även jag anser del
ogörligt att i lag ställa upp några generella bestämmelser om räntefotens höjd
i de fall då ränta skall ulgå innan en fordran har förfallit till betalning.
I
betänkandet uppmärksammas också företeelsen processränla, som förekommer på
vissa håll i främmande lagstiftning. Tanken bakom regler om sådan ränta synes
vara att borgenären inte bör lida förlust genom att en betalningsprocess drar
ut på tiden. Jag instämmer i ulredningens uppfattning all den tanke som
sålunda ligger bakom regler om processränla kan bli tillräckligt
tillgodosedd genom den tidigare
Prop. 1975:102 93
förordade
bestämmelsen om atl stämning med krav på fullgörande av betalning medför alt
ränta börjar utgå även om så inle skulle ha skett tidigare.
6.4
Avkastningsränta
Även
om man inle i räntelagen har någon allmän beslämmelse om ränta före en fordrans
förfallodag, utesluter detla inte att man beträffande vissa särskilda
förhållanden tar in regler om sådan ränta. Utredningen diskuterar särskilt
införandet av regler om s.k. avkastningsränta. F.n. finns regler om sådan ränta
i olika specialförfaitningar. Ell praktiskt viktigt exempel är 6 kap. 16 §
expropriationslagen (1972:219) som innebär atl ränta på exproprialionsersältning
kan komma att beräknas redan från dagen för tillträdet av fastigheten,
oberoende av alt löseskillingen vid denna lidpunkt ännu inle har beslämts och
alltså än mindre förfallit lill betalning. I åtskilliga situationer saknas
emellertid uttryckligt lagstöd för uttagande av avkaslningsränla. Del
förekommer då att HB:s regler om dröjsmålsränla tillämpas analogt.
Enligt utredningens mening
bör man föra in vissa regler om avkaslningsränla i räntelagen. Saknades sådana
regler, skulle en viss rättsosäkerhet kunna uppstå. I en del situationer skulle
man bli hänvisad lill alt göra analogislut från bestämmelserna om dröjsmålsränla,
något som ulredningen inte anser vara tillfredsställande. Tar man in regler om avkaslningsränla
i räntelagen blir det också möjligl all låta särskilda beslämmelser om avkaslningsränla
i annan lagstiftning hänvisa dit.
Ett fall som bör medföra atl
avkaslningsränla utgår och som är av så allmän karaktär att det bör regleras i
räntelagen är enligt ulredningen fall då redan erlagd betalning går åter på
grund av betalnings-mollagarens kontraktsbrott eller liknande. Ulredningen
föreslår alt man i räntelagen för in en lagregel om alt avkaslningsränla i den
angivna situationen skall ulgå från den dag betalningen erlades lill dess
återbetalning sker eller dröjsmålsränta börjar ulgå. Till denna regel knyts,
som strax skall beröras närmare, en särskild beslämmelse om avkastningsränlans
höjd.
Förslagel atl införa en beslämmelse
om avkaslningsränla har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Även
jag anser all en sådan regel bör las in i räntelagen. Mot den regel som ulredningen
har föreslagil kan visserligen invändas all den i första hand torde bli
tillämplig vid hävning av köp och all del därför kan diskuteras om inle regeln
bör ha sin plats i köplagen i stället för i räntelagen. Den situation som
regeln avser kan emellertid uppkomma inle bara vid köp av lös egendom ulan
också vid t.ex. fastighetsköp och entreprenadavtal.
Prop. 1975:102 94
Vidare
uppstår fråga om ränta vid återgång av betalning inle bara när etl köp hävs
ulan också när återgång sker av annan anledning, t.ex. vid ogillighet av avtal.
Med hänsyn härtill är det motiverat att låta regeln ingå i räntelagen.
Den föreslagna
bestämmelsen om avkaslningsränla torde få betydelse inte bara i den situation
som den direki reglerar utan också genom all den kan tillämpas analogi i
liknande situationer. Ännu viktigare är alt regeln gör det möjligl atl i olika specialförfaitningar
som innehåller beslämmelser om avkaslningsränla hänvisa lill räntelagen,
framför alll dess bestämmelse om avkastningsränlans höjd.
En remissinstans förordar
all man från den nu aktuella bestämmelsen undantar fall då del belopp som
skall återbetalas understiger en viss angiven beloppsgräns. Ränta skulle annars
komma alt ulgå även i fall då den måsle anses sakna all ekonomisk betydelse för
den belalningsberältigade. Jag kan för min del inle biträda detta förslag.
Räntans storlek är beroende inle bara av hur myckel som skall återbetalas utan
också av den tid för vilken ränta skall beräknas. Med hänsyn lill de skiftande
förhållanden som kan förekomma skulle den föreslagna begränsningen få en
godtycklig effekt. 1 lagen bör alltså inle las in någon begränsning i fråga om
skyldigheten atl utge avkastningsränta i den aktuella situationen. Skulle
räntan sakna ekonomisk betydelse för den belalningsberältigade, torde han
normall avstå från att kräva ul den.
Vad därefier gäller avkastningsränlans
höjd anser utredningen all de skäl som inverkar på dröjsmålsränlenivån inle har
full motsvarighet i avkastningsfallel. Ofla är gäldenären ur stånd atl belala
redan därför atl han inle känner lill all han är skyldig pengar eller hur stort
beloppet är. Atl tala om förlust för borgenären är mindre träffande efiersom
han ännu inte är berättigad alt få ul betalningen. En annan viktig skillnad är
alt räntan i de fall, där fordringen ännu inle är förfallen till betalning, kan
komma att ulgå under längre tid och därför kan uppgå lill både absolut och relalivi
sett slora belopp. Med hänsyn härtill anser utredningen atl räntefoten för avkaslningsränla
bör sättas lägre än för dröjsmålsränta. En lämplig utgångspunkt bör vara vad
som genomsnittligt sett utgör skälig avkastning vid en placering på lång sikt.
Liksom
när del gäller dröjsmålsränla anser ulredningen all avkaslningsränlan bör
knytas till del officiella diskontot. Vidare bör räntefoten enligl ulredningens
mening ligga något högre än den avkastning som gäldenären kan uppnå genom all
utnyttja det mest förmånliga alternativet för placering på bankräkning. Med
ledning av dessa överväganden föreslår ulredningen all avkaslningsränlan skall molsvara
diskontot plus två procentenheter.
Vad
ulredningen sålunda föreslagil har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av de
flesla remissinstanserna. Från något håll ifrågasätts dock
Prop.
1975:102 95
om
man bör ha skilda räntesatser för dröjsmålsränta och avkaslningsränla. För alt
lagen skall bli lätt alt tillämpa anser man all den lagstadgade räntan bör vara
densamma för alla typer av fordringar.
För min del anser jag atl ulredningen
har anförl bärande skäl för atl avkastningsräntan bör sättas lägre än
dröjsmålsräntan. Även om också avkastningsräntan bör bestämmas så, alt den utgör
ell visst incitament för gäldenären alt belala kapilalfordringen eller på annal
säll få lill stånd en uppgörelse, har uppenbarligen avkastningsräntan inle
samma uppgift som dröjsmålsränlan alt verka som påtryckningsmedel. På grund
härav är del naturligt all beslämma räntenivån med ulgångspunkl i de
räntesatser som gäller för långfristiga lån och som vanligen understiger de
räntesatser som de föreslagna reglerna om dröjsmålsränta bygger på, dvs.
räntesatserna för checkkrediter och andra korta lån. Jag anser inle heller atl
del behöver uppslå några mera beaktansvärda tillämpningssvårigheter, om man har
skilda räntesatser för avkaslningsränla och dröjsmålsränla.
Klart
är alt avkaslningsränlan liksom dröjsmålsränlan bör knytas lill en rörlig
måttstock. Skälen härtill är, som också utredningen har framhållit, särskilt
starka när del gäller avkaslningsränla, efiersom man kan räkna med atl sådan
ränta i större ulslräckning ulgår under längre tid och det då är speciellt
viktigt alt den anpassas efler del aktuella räntelägel och inte efter en i lag
fastställd, fast räntefot. Jag bilräder alltså förslaget all avkaslningsränlan
knyts till riksbankens diskonto. Jag anser vidare all den föreslagna
räntenivån, två procentenheter över diskontot, utgör en lämplig avvägning. En
regel härom bör således föras in i räntelagen.
När
det därefier gäller frågan huruvida avkaslningsränlan bör vara fast eller
rörlig under den tid den skall utgå, anser ulredningen alt förhållandena
ställer sig annorlunda än vid dröjsmålsränla. Enligt ulredningen måsle man
räkna med alt avkaslningsränla ofla ulgår under avsevärda tidsperioder, utan
att någondera parten har praktisk möjlighet all genom betalning bringa fordringsförhållandel
all upphöra. Som exempel nämner ulredningen expropriation, där ränta inte
sällan utgår under ell par år eller mer. Under lider när diskontot snabbt
förändras vore det enligt utredningens mening föga tillfredsställande om
räntelägel vid tillträdet av exproprierad faslighet skulle bestämma räntefoten
för hela den lid under vilken ränta ulgår. Ulredningen anser vidare alt det
praktiska besväret med all räkna ul ränlebeloppen säkerligen spelar mindre roll
när del gäller avkastnings-ränta.
Med
hänsyn till del sagda föreslår ulredningen all avkaslningsränlan skall beräknas
efler del vid varje särskild lid gällande diskontot. Delta förslag har allmänt
godtagits under remissbehandlingen.
För
egen del har jag i del föregående förordal alt dröjsmålsränlan
Prop. 1975:102 96
skall
vara röriig under den tid den utgår. Det är uppenbart alt skälen för en sådan
ordning är ännu starkare när det gäller avkaslningsränlan. Jag ansluter mig
därför till utredningens förslag i denna del.
6.5
Vissa principfrågor
6.5.1 Räntelagens
tillämpningsområde
Ulredningen
föreslår att räntelagen görs tillämplig endasl på penningfordringar inom
förmögenhetsrättens område. Mot detla har inte gjorts någon erinran vid
remissbehandlingen. Även jag finner denna lösning lämplig. Givetvis bör analog
tillämpning av räntelagens bestämmelser i viss utsträckning kunna förekomma på
andra områden, t. ex. inom familjerätten, på samma sätt som den nuvarande
lagstiftningen om ränta kan liilämpas analogt. Vissa fordringar av t.ex. familjerätlslig
art kan också preciseras på sådant säll all förmögenhetsrätlsliga regler blir direki
tillämpliga. Så kan exempelvis bli fallet, om skuldebrev utfärdas för att ge
uttryck åt en familjerätlslig underhållsskyldighet.
Under
remissbehandlingen har det från något håll uttryckts önskemål om riktlinjer för
lösningen av ränlefrågor som kan uppkomma utanför räntelagens direkta
tillämpningsområde. För egen del finner jag del emellertid knappast möjligl
all, ulöver vad jag nyss har sagt, ge några generella anvisningar rörande
analog lillämpning av lagen. Hithörande frågor får liksom hillills lösas genom
rättspraxis.
6.5.2 Ersättning
för individuell ränteförlust
Gällande
principer för dröjsmålsränla innebär all räntan utgår enligl en i förväg
fastlagd räntesats, dvs. ulan alt man försöker uppskatta borgenärens förlust i
det konkreta fallet. Enligt utredningens mening bör man även i fortsättningen
hålla fast vid principen om en i förväg bestämd dröjsmålsränta. Det kan
emellertid diskuteras hur långt man bör driva denna princip och om några
undanlag bör ske från den. Ulredningen erinrar om att det på denna punkt råder
vissa meningsskiljaktigheler mellan de nordiska länderna. I dansk räll har man
redan tidigare haft möjlighet atl låta domstol skönsmässigt bestämma dröjsmålsränlan
både när det gäller dagen då ränta skall börja ulgå och räntefotens höjd. Enligl
det föreliggande danska förslagel skall dessa möjligheter utvidgas. Även i
Norge avser man alt ge borgenären uttrycklig rätl all utöver dröjsmålsränlan
erhålla ersättning för ytteriigare ränteförlust.
Utredningens
ståndpunkt är alt man inle i svensk rätl bör införa en omfattande möjlighet
till skönsmässig bestämning av dröjsmålsränlan. Enligl utredningens mening
skulle en sådan möjlighet, särskilt som den i Sverige skulle innebära en
fullständig nyhet, medföra en avsevärd
Prop. 1975:102 97
praktisk
osäkerhet som endast delvis kunde upphävas genom tillkomsten av en betydande
rättspraxis, något som kan dröja myckel länge. Utredningen framhåller också atl
del torde bli vanskligt för domstolarna alt la ställning till om en
omständighet är av den särskilda karaktär atl den bör medföra avsteg från den
schematiskt bestämda dröjsmålsräntan.
Vad
nu har sagts hindrar enligt utredningens mening inle atl det i vissa fall kan
finnas skäl att la hänsyn lill de individuella förhållandena. Detta bör ske
dels genom att man ställer upp särskilda regler för vissa typer av fordringar,
dels genom atl man använder möjligheten lill skadestånd.
Vad
utredningen sålunda anfört har inte mött någon erinran under
remissbehandlingen. Inte heller jag har någon invändning mol utredningens synpunkler.
Jag ansluter mig sålunda till ulredningens ståndpunkt att man inle i räntelagen
bör föra in någon regel som ger domstolarna möjlighet atl i enskilda fall döma
ut högre dröjsmålsränta än som följer av lagen. Skulle del inträffa alt en
person lider en ränteförlust som inle ersätts enligt reglerna om dröjsmålsränla
och som skäligen bör gottgöras honom, bör han kunna kompenseras genom
skadestånd. Till frågan huruvida delta bör föranleda ändring i skadeståndslagen
ämnar jag strax återkomma. Jag vill emellertid här erinra om att 7 §
skuldebrevslagen innehåller en regel som ger borgenär möjlighet alt erhålla
skadestånd vid kursförluster och liknande.
De
synpunkter som nu har anförls beträffande dröjsmålsränta bör enligt
utredningens mening gälla även i fråga om avkastningsränta. Jag är av samma
uppfattning. Också när del gäller avkaslningsränla och liknande räntor är del
angeläget att ha enhetliga regler, som kan tillämpas utan noggrann prövning i
del enskilda fallet. Detla innebär all avkaslningsränlan bör vara schematisk
och alt borgenären i princip inle skall vara berättigad lill särskild
ersättning ens när han kan visa atl hans individuella avkaslningsförlust har varil
slörre.
Lagstiftningen
innehåller emellertid f n. elt antal regler enligl vilka "skälig
ränta" eller molsvarande skall utgå. Som exempel nämner ulredningen 5 kap.
15 § fastighetsbildningslagen (1970:988) samt ell flertal beslämmelser i
vattenlagen (3 kap. 9 §, 6 kap. 11 §, 7 kap. 19 § m.fl.). Avsikten med dessa
regler lorde i flera fall ha varil all göra inle bara räntefotens höjd ulan
hela frågan om ränta lill föremål för skönsmässig bedömning. Med hänsyn
härtill anser jag liksom utredningen alt bestämmelserna bör stå kvar
oförändrade.
Som
nyss nämndes bör möjligheten lill skadestånd i vissa fall kunna användas, om en
borgenär skäligen bör erhålla kompensation för ränteförlust ulöver vad som
följer av räntelagen. Ulredningen har föreslagit all man i skadeståndslagen
(1972:207) lar in en allmän regel 7 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102
Prop. 1975:102 98
om
att man vid bestämmande av skadestånd skall la skälig hänsyn till ränteförlust
som har uppkommit under lid innan dröjsmålsränla börjar ulgå. Samtidigt
föreslås atl man i räntelagen skall göra en hänvisning till skadeståndslagen.
För
min del anser jag vissa skäl tala mol atl man i skadeståndslagen tar in en
regel av del innehåll som ulredningen har föreslagil. Redan gällande principer lorde
innebära all skada lill följd av betalningsdröjsmål kan utöver dröjsmålsränta
ersättas genom skadestånd. Även ränteförlust eller räntekostnad som uppstår på
annat sätt lorde kunna ersättas skadeståndsvägen. En annan sak är atl stora
krav kan behöva ställas i fråga om bl.a. kausalitet och skadeförebyggande
åtgärder för atl skadestånd skall ulgå.
Enligl
min mening är det alltså inte med hänsyn lill rättsläget nödvändigt atl införa
en uttrycklig regel om skadestånd för ränteförlust. Härtill kommer att de nya
reglerna om dröjsmålsränla, som bl.a. innebär alt sådan ränta i många skadeslåndssitualioner
kommer all börja utgå tidigare än f.n., minskar utrymmet för all låta ränteförlust
ersättas genom skadestånd. Utredningen har också själv förutsatt all den
föreslagna regeln i skadeståndslagen skall få en restriktiv tillämpning.
Med
hänsyn till del sagda förordar jag att man inle i skadeståndslagen tar in
någon bestämmelse om ersättning för ränteförlust. I så fall blir del också onödigl
alt i räntelagen hänvisa till möjligheten alt få skadestånd.
I
vilken utsträckning man bör ta hänsyn lill ränteförlust eller räntekostnad vid
bestämmande av skadestånd får naturligtvis bli beroende av omsländighelerna.
Särskilt vid brottslig handling kan det emellertid vara motiverat atl den skadeslåndsskyldige
åläggs utge ersättning för ränteförlust som har uppstått innan dröjsmålsränla
börjar utgå. Reglerna om dröjsmålsränta vid skadestånd, som jag ämnar behandla
i elt senare avsnitt, avser alt säkerställa atl den skadeståndsskyldige
erhåller viss utredning saml har någon lid lill sitt förfogande för betalning
innan ränta börjar ulgå. Vid brottsliga handlingar saknas ofla detla skäl för
all ta hänsyn lill den skadeståndsskyldige. Vid beräkning av den skadelidandes
förlust bör man därför i dessa fall kunna la hänsyn även lill förlorad ränta
och annan avkastning.
Ell
annat skäl lill all den som lider skada bör vara berättigad lill skadestånd för
ränteförlust är all han själv är okunnig om den föriusl han lider eller om all
han är berättigad till skadestånd för den. En sådan situation kan uppslå inle
bara vid brottsliga handlingar, t.ex. bedrägeri eller förskingring, ulan också
när person- eller sakskada har uppstått till följd av oaktsamhet på den skadeslåndsskyldiges
sida.
En
omständighet som i undanlagsfall kan motivera atl ersättning för
Prop.
1975:102 99
ränteförlust
räknas in i skadeståndet är atl ulredningen är så komplicerad atl den drar ut
på tiden. Som jag senare skall återkomma till anser jag visserligen att den
skadelidande bör kunna få rält lill dröjsmålsränta efter ganska kort lid, ulan atl
han dessförinnan skall behöva lägga fram en alltför omfattande utredning. I den
mån han kompenseras genom dröjsmålsränta skall naturligtvis ränteförlusten inte
räknas in i skadeståndet. Vid svåra person- och sakskador kan del emellertid
ibland inle undvikas alt den skadelidande måsle förebringa en förhållandevis
omfattande utredning innan han kan göra anspråk på dröjsmålsränla, samtidigt
som han fortlöpande ådrar sig föriusl genom sjukvårdskostnader, föriorad
arbetsförtjänst o.d. I så fall kan del vara befogal all skönsmässigt la hänsyn lill
räntekostnader eller ränteförluster när man beslämmer skadeståndet.
Givetvis
bör emellertid den skadelidande inle erhålla kompensation för förlorad
avkastning på skadestånd som han kunnat erhålla tidigare om han då hade bestämt
sig för att framställa krav. Del bör alltså krävas speciella omständigheter för
att ersättning för ränteförlust skall utgå under tiden för utredning.
6.5.3
Anstånd m.m.
F.n.
anses den principen gälla, alt om del beror av borgenären att betalning inte
sker på förfallodagen, ulgår inte ränta så länge borgenärens dröjsmål består.
Jag delar utredningens uppfattning atl samma princip bör gälla enligt den nya
lagstiftningen. Principen kan lämpligen komma till uttryck genom atl man i
räntelagen använder del ullryck som finns i 6 § skuldebrevslagen, nämligen atl
ränta ulgår om betalningstiden "försitles".
Gällande
lag innebär vidare att om gäldenären är i dröjsmål, så blir han skyldig all belala
ränta även om dröjsmålet beror på force majeure. Även denna princip bör enligt
utredningens mening behållas. Under remissbehandlingen har konsumentverket
ifrågasatt del befogade i all ansvaret för dröjsmålsränla är rent strikt och
alt man inle tar hänsyn till någon form av social force majeure, när konsument
på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande hindras från all betala sina
skulder. Enligt verkets mening bör en föreskrift om sådan social force majeure
införas i räntelagen.
För
min del har jag viss förståelse för konsumentverkets inställning. Frågan om
undanlag från skyldigheten alt belala dröjsmålsränla på grund av force majeure e.d.
torde emellertid ha ringa praktisk betydelse i de flesla fall. Är det fråga om
ränta i samband med köp, torde det i första hand vara på kredilköpsområdet som
regler om force majeure kan behöva övervägas. Som jag tidigare har sagt får
emellertid frågor som rör kreditköp tas upp när kredilköpkommitlén har avgeit
Prop. 1975:102 100
sitt
betänkande. Även på bankområdet kan naturligtvis dröjsmålsränlan ibland bli
kännbar. Jag anser emellertid inle all man i delta sammanhang kan införa några
regler som inskränker bankernas rätl atl ta ut dröjsmålsränla i en force-majeure-silualion.
På grund av del sagda
anser jag liksom utredningen all räntelagens regler om dröjsmålsränta bör gälla
så snart gäldenären försitter betalningstiden, oavsett av vilken anledning
detta sker.
En annan fråga är huruvida
anstånd från borgenärens sida skall medföra att ränta inte utgår under den tid
anståndet gäller. Uppenbarligen kan ett av borgenären medgivet anstånd innebära
såväl att han avslår från ränta under ansiåndsliden som all ränta skall utgå.
Jag delar utredningens uppfattning atl det måsle bli en tolkningsfråga vilken
innebörd som i etl särskilt fall skall tilläggas anståndet. Med hänsyn till de
skilda omständigheter som kan förekomma bör man avslå från att i lagen ta in en
regel om verkan av anstånd i ränlehänseende.
I de fall där anståndet
framgår mera indirekt, t.ex. av alt borgenären underlåter atl efter kort lid
förnya sitt krav eller vidta åtgärder för atl driva in sin fordran, anser jag
liksom ulredningen alt anståndet i allmänhet inle bör tolkas så all det avser
även ränleförpliklelsen. Delta skulle kunna medföra att skyldigheten all utge
dröjsmålsränta lätt kunde upphöra eller upphävas, vilket skulle ge upphov lill
tveksamhet om vilket rättsläge som råder. Vad jag nu har sagt torde också
överensstämma med nuvarande principer om verkan av borgenärs passivitet.
Utredningen
diskuterar också frågan huruvida sådant anstånd som följer av särskilt meddelat
moraiorium skall medföra all även ränleförpliklelsen suspenderas under moralorietiden.
1 likhel med ulredningen anser jag all ränta i allmänhet lorde löpa under moralorietiden.
Om förfallodagen är bestämd och denna inträffar medan moraiorium råder, bör
således ränta börja utgå vid den avtalade förfallodagen. Om å andra sidan
förfallodagen inle är bestämd, kan borgenären vara förhindrad att framställa
krav på fullgörande, men han bör likväl kunna framställa krav med verkan alt
fordringen skall börja löpa med ränta. Skulle emellertid gäldenären på grund av
den omständighet som föranlett moratoriel vara förhindrad alt disponera
kapitalet, kan undanlag från de nu angivna principerna vara befogal. Erinras
bör också om regeln i 3 § tredje stycket moralorielagen (1940:300), enligl
vilken regeringen kan meddela erforderliga beslämmelser om gälde-närs skyldighel
atl utge ränta på gäld med vars betalning anstånd åtnjuts.
6.5.4
Ränta på skadestånd m.m. Om en köpare kräver skadestånd av säljaren i samband
med att han
Prop. 1975:102 101
häver
etl köp eller om köparen utan att häva kräver skadestånd, uppslår frågan hur kravel
skall förräntas. Motsvarande fråga uppstår när en säljare yrkar skadestånd.
Liknande frågor kan uppslå också i andra kontraktsförhållanden, t.ex. i
arbetsförhållanden när någon har blivil obehörigen skild från sin anställning.
Hithörande frågor torde
hittills ha bedömts enligl 9 kap. 10 § HB. Härvid torde man vanligen ha antagit
all förfallodagen inle har varil bestämd i förväg och alltså bestämt räntan lill
fem proceni från slämningsdagen.
När del gäller skadestånd
i utomobligaloriska förhållanden har krav på ränta regelbundet bedömts enligt 9
kap. 10 § HB, och i de flesta fall har regeln för fordran utan bestämd
förfallolid tillämpats. Ränta har således i allmänhet utdömts bara från dagen
för delgivning av stämning, även om ränta har yrkats från tidigare datum.
Såväl beträffande
inomobligatoriska som utomobligaloriska skadeståndsförhållanden uppstår vissa problem
genom att dröjsmålsränla enligt de nya reglerna inte skall räknas från slämningsdagen
ulan viss tid efter det att krav har framställts. Man kan ifrågasätta om elt
krav på skadestånd bör föranleda att dröjsmålsränla ulgår på samma säll som när
det gäller andra typer av fordringar. Beaktas bör all del när skadeståndskrav
framställs ofta råder ovisshet om huruvida skadeståndsskyldighel har uppstått
och vilket belopp skyldigheten omfatiar. Den mol vilken kravel riktas kan
därför ofla inle bedöma omfattningen av sin skadeståndsskyldighel ulan närmare
utredning. De regler som har förordals i det föregående belräffande dröjsmålsränla
har baserats på alt sådan ränta normall inle bör utgå förrän gäldenären haft
tillfälle atl överväga omfattningen av sin betalningsförpliktelse och haft etl
visst rådrum för atl fullgöra den. Den treltiodagarsfrisl som har föreslagits
för fordringar i allmänhet måste ofla bli otillräcklig vid skadeståndskrav, där
gäldenären i första hand behöver lid för atl utreda del faktiska saklägel och
där den lid som behövs för fullgörande av betalning blir av mindre betydelse.
Jag delar utredningens mening alt detta fordrar särskilda regler.
Vad jag nu har sagt om gäldenärens
behov av tid för all utreda sakläget gäller inte bara när det är fråga om alt
ge ul skadestånd utan också beträffande försäkringsersättning. Beaktas bör
också alt det ofta är försäkringsbolag som ger ul inle bara
försäkringsersättning i egentlig mening utan också skadestånd.
Bestämmelser om när
försäkringsgivare skall fullgöra sin betalningsskyldighet med anledning av
inträffat försäkringsfall finns i 24 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Praktiskt sell innebär dessa regler att om bedömningen av försäkringsbolagels
betalningsskyldighet inle fordrar särskild utredning, så inträder
betalningsskyldigheten en månad efter del meddelandet om försäkringsfallel har
kommit bolaget till
Prop. 1975:102 102
hända.
Fordras däremot utredning kan liden förskjutas, dock inle längre än till
fjorton dagar efler den lid när utredningen förebragles. Det framgår vidare av
lagen (22 §) atl den utredning som skall förebringas för alt frislen på fjorton
dagar skall börja löpa omfattar bara sådant som är tillgängligt för den som
begär ersättning. Eftersom lagen direki beslämmer vid vilken lid
försäkringsbolaget skall fullgöra betalning, anses förfallodagen vara bestämd i
förväg. Tillämpas de tidigare förordade reglerna om dröjsmålsränla beträffande
fordringar med bestämd förfallodag, innebär det atl dröjsmålsränta ulgår, om
betalning sker senare än som framgår av 24 § försäkringsavialslagen.
Enligt
ulredningens mening råder det ett sådant samband mellan försäkringsersättning
och skadestånd atl del i princip bör gälla samma regler om dröjsmålsränta för
de båda typerna av ersättning. Utredningen föreslår därför att i den mån det
behövs utredning för all gäldenären skall kunna bedöma ell skadeståndskrav, så
skall dröjsmålsränla börja utgå viss lid efler del att denna utredning har förebragts,
på samma sätt som i fråga om försäkringsersättning som kräver utredning. Den
tidsfrist som f.n. gäller enligl försäkrings-avtalslagen, nämligen fjorton
dagar efler förebringandet av utredning, måsle emellertid enligl ulredningen
betraktas som anmärkningsvärt kort. Den står inte heljer i samklang med de
tidsfrister som räntelagen anvisar. Med hänsyn härtill föreslår ulredningen alt
det såväl när del gäller försäkringsersättning som skadestånd skall gälla en
tidsfrist om trettio dagar i hithörande fall.
Såväl
i försäkringsfallel som när skadeståndskrav framställs kan del enligl ulredningen
uppstå fall där den normala tiden för utredning av betalningsskyldigheten inle
räcker lill, även om ulredningen bedrivs med normal skyndsamhel och inga
tidskrävande komplikationer inträffar. Ulredningen har övervägt alt föreslå en
specialregel med tanke på dessa fall men har kommit till resultalel all
tillräckliga skäl saknas för en sådan regel.
De
nu berörda delarna av utredningsförslaget har mött viss kritik under
remissbehandlingen. Från försäkringshåll framhålls atl del mellan fordran på
egentlig försäkringsersättning och fordran på skadestånd föreligger den
skillnaden all förfallodagen i skadestånds-fallen inte kan avtalsvis regleras i
förväg. En bestämning av förfalloliden efter mönster av den dispositiva
bestämmelsen i försäkrings-avtalslagen skulle drabba gäldenärer som inle på
minsta sätt kan klandras för försenad betalning. Del föreslås därför all
bestämmelsen om tidsfrist vid skadeståndskrav förses med tillägg all frislen
förlängs i den mån gäldenären kan visa alt längre lid varit oundgängligen nödvändig
för att utreda och bedöma kravel och någon försummelse inle ligger honom till
last.
Skadeslåndskommitlén
konstaterar all den föreslagna bestämmelsen
Prop. 1975:102 103
om
dröjsmålsränla vid skadestånd innebär en inte obetydlig fördel för den
skadelidande. Om han uppfyller de begränsade krav som ställs på honom, kan han
vid dröjsmål räkna med all få ränta på skadestånds-beloppet efter en mycket
förmånlig räntesats. Detla synes hell befogal när del gäller krav mol den som
skyddas av ansvarsförsäkring. Förhållandet kan emellertid vara ell annat när
det gäller skadeståndskrav och motsvarande anspråk mot oförsäkrade. Enligt
kommittén skulle man kunna tänka sig alt inskränka den föreslagna bestämmelsen
om dröjsmålsränla lill alt avse sådana skadeståndskrav där ansvarsförsäkring
har praktisk betydelse och samlidigl de starkaste skälen finns all tillgodose
de skadelidandes intressen, nämligen när det gäller person- och sakskador. A
andra sidan medger kommitién alt det inle är lält atl finna en rimlig och lältillämpad
ränleregel belräffande återstående ersättningsanspråk.
För egen del anser jag
liksom ulredningen atl sambandet med försäkringsersättning gör del motiverat atl
låta samma tidsfrist gälla för betalning av skadestånd som för utgivande av
försäkringsersättning, i de fall då utredning krävs för alt resp. krav skall
kunna bedömas. Beaktas bör alt inte bara försäkringsersättning utan även
skadestånd i många fall kommer atl betalas av försäkringsbolag och alt den typ
av utredning som krävs i de båda fallen ofla är densamma.
Vid skadeståndskrav av
normal beskaffenhet lorde, liksom vid molsvarande krav på försäkringsersättning,
en frist på trettio dagar från del den skadelidande har lagl fram utredning
vara tillräcklig för atl såväl försäkringsbolag som andra belalningsförpliklade
skall kunna bedöma kravel och göra utbetalning. Däremot kan givelvis
förhållandena ibland vara så komplicerade alt den angivna liden blir knapp.
Liksom ulredningen anser jag emellertid atl del saknas tillräckliga skäl all
föra in en särskild lagregel om längre tidsfrist för dessa fall. Inte heller
anser jag det påkallat atl ha olika regler beroende på vem skadeståndskravet
riktar sig mot eller vad för typ av skadestånd det är fråga om. Jag vill påpeka
all även om del är fullt moliverai all den mol vilken kravet riktar sig lägger
ned lid på sin bedömning, så är det i allmänhet rimligare all lidsuldräklen i
räntehänseende gär ul över honom än över den skadelidande. Särskilt när det
gäller försäkringsersättning är det dessutom angelägel all utbetalning sker
ulan onödigl dröjsmål. Jag vill också framhålla vikten av all räntelagens
regler blir så enkla och lättiUämpade som möjligl. Atl de i något särskilt fall
ger ett resultat som kan anses mindre tillfredsställande är en nackdel som får
accepteras.
Med hänsyn lill del
anförda förordar jag all man i räntelagen tar in en regel att om fordran avser
skadestånd eller annan sådan ersättning som inle kan fastställas utan särskild
utredning, så börjar ränta på förfallet belopp ulgå trettio dagar
efter del alt borgenären har
Prop. 1975:102 104
framställt
krav på ersättning och lagt fram vederbörlig utredning. På molsvarande säll bör
i 24 § försäkringsavialslagen föreskrivas all om försäkringsgivarens
betalningsskyldighet är beroende av utredning, så förfaller
försäkringsersättning till betalning trettio dagar efler del att utredning
lades fram.
En särskild fråga är
omfattningen av den utredning som borgenären skall prestera för alt tretliodagarsfristen
i räntelagen skall börja löpa. Ulredningen talar i sill lagförslag om utredning
som "ankommer på" borgenären. Detla uttryck har mött viss kritik
under remissbehandlingen. Bl.a. anser skadeslåndskommitlén all uttrycket leder
tanken lill reglerna om bevisbördan i skadeståndsmål, något som dock inte torde
vara avsikten. Skadeslåndskommitlén anser atl man hellre bör tala om utredning
som "med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras" av
borgenären.
För
min del anser jag lill en början all det inle som villkor för dröjsmålsränta enligl
räntelagen bör krävas atl borgenären lägger fram en lika omfattande utredning
som kan krävas för all talan skall bifallas i en skadeståndsprocess. Som
utgångspunkt för bedömningen av vad som bör krävas kan las bestämmelsen i 22 §
försäkringsavtalslagen, där det sägs atl den som gör anspråk på
försäkringsersättning dels skall tillhandahålla försäkringsgivaren handling som
finns tillgänglig, dels skall ge försäkringsgivaren andra upplysningar som slår
lill buds. Jag finner det lämpligl att man i räntelagen använder del uttryck
som har föreslagils av skadeslåndskommitlén, dvs. föreskriver all den som
kräver skadestånd skall lägga fram den utredning som med hänsyn till
omständigheterna skäligen kan begäras av honom, jag återkommer till innebörden
av detta uttryck i specialmoliveringen.
6.5.5
Regressanspråk
Till de fall där del kan
uppslå tvekan i fråga om ränleberäkning hör situationer då en av flera
solidariskt ansvariga gäldenärer har infriat en skuld och därefier från medgäldenär
hell eller delvis kräver tillbaka vad han har gett ut. Vidare kan nämnas fall
då borgensman kräver huvudgäldenär eller medborgensman eller då
försäkringsgivare som har utbetalt försäkringsersättning kräver skadeslåndsskyldig
med slöd av 25 § försäkringsavialslagen.
Ulredningen
har övervägl om man i räntelagen bör föra in regler om ränleberäkning för de
angivna situationerna. Mol delta talar emellertid enligt ulredningens mening atl
de omständigheter som spelar in vid de nämnda regresskraven är speciella för de
särskilda rättsförhållandena och alt omständigheterna i sin tur har samband med
andra regler som gäller för dessa rättsförhållanden. Enligl ulredningen är del
knappast möjligl alt föreslå enhelliga regler om ränta som är oberoende av
dessa
Prop.
1975:102 105
omständigheter.
Utredningen anför vidare atl den praktiska betydelsen av lagfästa regler på det
berörda området inle lorde vara särskilt slor. På grund härav anser utredningen
att man inle bör införa några särskilda regler om ränta vid regressanspråk. Jag
har samma uppfattning. Jag ämnar emellertid i specialmoliveringen återkomma lill
hur de allmänna reglerna bör tillämpas i fall dä flera gäldenärer svarar
solidariskt.
6.6
Räntelagen och specialreglerna
6.6.1
Allmänt
Förhållandet
mellan 9 kap. 10 § HB och de specialregler om ränta som lagstiftningen om
förmögenhetsrätt f.n. innehåller är räll komplicerat och det är knappast möjligl
atl påvisa något konsekvent system. Ett antal viktiga lagar innehåller
uttryckliga beslämmelser om dröjsmålsränla vilka hänvisar till 9 kap. 10 § HB.
I andra fall anses detta lagrum tillämpligt utan atl någon hänvisning
förekommer. Del finns också i vissa lagar självständiga bestämmelser om dröjsmålsränla.
Därjämte förekommer i lagstiftningen räntebestämmelser som inte avser dröjsmålsränla.
Som
jag redan tidigare har förordal bör de centrala bestämmelserna om ränta las in
i räntelagen. I lagen bör således anges de allmänna förutsättningarna för dröjsmålsränla
och räntefotens höjd. Lagen bör vidare innehålla vissa beslämmelser om ränta på
ej förfallen fordran saml om avkaslningsränla i enlighet med vad jag har
föreslagit i tidigare avsnitt.
Jag
delar utredningens uppfattning atl de bestämmelser om ränta som f.n. finns i
olika specialförfattningar i möjligaste mån bör ersättas med hänvisningar lill
räntelagen. Det bör då också framgå om hänvisningen avser dröjsmålsränta eller avkaslningsränla.
Jag återkommer senare till dessa författningar.
Som
nyss antyddes finns det f.n. förfatlningar eller lagrum som saknar uttrycklig
hänvisning till bestämmelserna om ränta i HB men som reglerar fall som kan
anses jämställda med fall där uttrycklig hänvisning sker. Givetvis kan det
ifrågasättas att även i dessa förfatlningar eller lagrum föra in hänvisningar
till räntelagen. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att delta får
anses överflödigt. Liksom hittills måsle man kunna tillämpa de allmänna
bestämmelserna om dröjsmålsränta i åtskilliga fall där hänvisning saknas i
speciallagstiftningen. Även om man exempelvis underlåter atl föra in en
hänvisning till räntelagen i 8 och 12 kap. jordabalken, torde detta inte kunna
föranleda slutsatsen att ränta inte skall utgå vid dröjsmål med betalning av
arrendeavgift eller hyra.
Prop. 1975:102 106
6.6.2
Försträckning och skuldebrev
I
många fall av förslräckning, framför allt banklån, kan man räkna med alt avtal
träffas om räntan. För de fall då avtal inte har träffats behövs lagregler.
Uppenbarligen bör räntelagen tillämpas även på hithörande fordringar. Med
hänsyn härtill bör den nuvarande hänvisningen i 6 § andra stycket skuldebrevslagen
till reglerna om ränta i HB ersättas av en hänvisning till räntelagen.
I
6 § första stycket skuldebrevslagen föreskrivs f.n. att om ränta är utfäst i
skuldebrev och betalningstiden försills, så skall ränta utgå efler samma
grunder som före förfallodagen. Denna princip får enligl utredningen anses vara
av så allmän karaktär atl den bör gälla även belräffande andra fordringar än
sådana som grundas på skuldebrev. Ulredningen föreslår därför all den berörda
regeln utgår ur skuldebrevslagen och ersätts av en motsvarande bestämmelse i
räntelagen. Bestämmelsen bör emellertid enligl ulredningen kompletteras med en
föreskrifl att lagens regler om dröjsmålsränta skall gälla, om de leder till
högre ränta än som skulle ulgå om man låter räntan före förfallodagen fortsätta
atl löpa.
Vad
utredningen sålunda föreslagil har godtagils av de flesta remissinstanserna.
KO anser emellertid atl man bör behålla den nuvarande principen all samma ränta
som utgick före förfallodagen skall fortsätta all ulgå efter denna dag, oavsett
om räntan understiger den legala dröjsmålsräntan. Andra remissinstanser
accepterar principen att högre ränta skall ulgå efter förfallodagen än före men
anser atl frågan kan lösas på annal sätt än utredningen har föreslagil.
För
egen del ansluter jag mig till ulredningens uppfattning all räntelagen bör
innehålla en beslämmelse om dröjsmålsränla belräffande fordran som före
förfallodagen har löpt med ränta. Onekligen talar vissa skäl för alt man därvid
behåller den nuvarande principen om all samma ränta som löpte före
förfallodagen skall fortsätta all ulgå. Samlidigl kan man inle bortse från alt
del i praktiken är vanligt all en räntebärande fordran löper med högre ränta efler
än före förfallodagen. 1 del föregående har jag också föreslagit alt dröjsmålsränlan
skall sättas högre än avkaslningsränlan. Om den nuvarande principen behålls,
uppslår vidare del otillfredsställande resultatet all en borgenär som har
betingat sig en viss ränta före förfallodagen men låtit denna ränta undersliga
lagens dröjsmålsränla blir sämre ställd vid dröjsmål än den borgenär som har medgell
räntefri kredit.
Med
hänsyn till det sagda anser jag övervägande skäl tala för att man i räntelagen
för in en regel om alt en borgenär alllid har rätl lill den dröjsmålsränta som
följer av lagen. A andra sidan anser jag inte atl borgenären bör ges rätt till
högre ränta än den avtalade i fall då denna
Prop.
1975:102 107
överstiger
den legala dröjsmålsränlan. Detta innebär att jag ansluter mig till utredningens
förslag.
Jag
vill emellertid betona atl de regler som jag nu har föreslagil är dispositiva
liksom räntelagens bestämmelser i övrigt. Del finns givetvis inte något hinder
för parterna all iräffa avtal om atl exempelvis den löpande räntan på en fordran
skall fortsätta att utgå efler fordringens förfallodag, även om den legala dröjsmålsränlan
därmed skulle komma att underskridas.
6.6.3
Köpeskilling m.m.
En
från räntesynpunkt viktig grupp av fordringar avser köpeskilling samt liknande
vederlag för nyttjande av egendom och för tjänster m.m. F.n. finns del i 38 §
köplagen en specialregel om ränta på köpeskilling för lös egendom. Denna
bestämmelse hänvisar lill 9 kap. 10 § HB men innehåller dessutom en särskild
regel för handelsköp.
Som ulredningen har
föreslagit bör hänvisningen i 38 § köplagen ändras så, all den i fortsättningen
avser räntelagen. I övrigt bör i den angivna paragrafen tas in en specialregel
om ränta för del fallet atl säljaren har rätt att kräva betalning mot alt gods
eller dokument hålls köparen lill hända. Jag återkommer till 38 § köplagen i
specialmotiveringen.
När det gäller köp av fast
egendom innehåller 4 kap. 25 § jordabalken en bestämmelse om ränta på
köpeskilling som hell hänvisar till 9 kap. 10 § HB. För arrende och hyra
saknas f.n. beslämmelser om dröjsmålsränla för normalfallen. Däremot finns beslämmelser
om ränta vid retroaktiv betalning.
I
enlighet med vad jag har sagt i elt tidigare avsnitt bör hänvisningen i 4 kap.
25 § jordabalken till HB ersättas av en hänvisning till räntelagen. Däremot
anser jag del, som jag tidigare nämnt, överflödigt att sälta in hänvisningar
till räntelagen i sådana lagrum som f.n. saknar hänvisning lill HB.
Utöver
de typer av fordringar som jag nu har angett har man atl räkna med ränta på
penningfordringar vid olika avtal som inle är direki reglerade i lag, bl.a.
entreprenadavtal, avtal om olika slag av tjänster, t.ex. reparationsarbeten och
service, saml hyra av lös egendom. Dessa fordringar kan, då betalning inte
krävs ut, vanligen hell jämslällas med köpeskillingsfordringar. Även här bör
alltså räntelagens regler vara tillämpliga.
När
del gäller utgångspunkten för dröjsmålsränla har jag tidigare förordat atl man
i räntelagen skall skilja mellan fordringar med och utan bestämd förfallodag.
Denna distinktion skall givelvis tillämpas också vid köp, hyra och andra
avtalstyper, även om bedömningen inte blir densamma vid alla dessa typer. Jag
ämnar i specialmotiveringen
Prop.
1975:102 108
närmare
gå in på frågan om bestämd resp. obestämd förfallodag vid köp. Vidare avser jag
att något beröra konsekvenserna av kravel på all en fordran skall vara
förfallen för alt dröjsmålsränla skall utgå.
6.6.4
Följdändringar till räntelagen i övrigt
Utöver
de nyss berörda ändringarna i skuldebrevslagen och köplagen bör ändringar lill
följd av räntelagen göras i bl.a. ärvdabalken, utsökningslagen (1877:31 s. 1),
sjölagen (1891:35 s. 1), lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag,
konkurslagen (1921:255), lagen (1955:416) om sparbanker, förköpslagen
(1967:868), förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges Stadshypolekskassa
och om stadshypoteksföreningar, lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för
utgivna underhållsbidrag, lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar, lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast
egendom, lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg, väglagen
(1971:948), expropriationslagen (1972:719), lagen (1973:1130) om exekutiv
försäljning av registrerat skepp m.m., ledningsrättslagen (1973:1144),
anläggningslagen (1973:1149) och gruvlagen (1974:342). Jag återkommer till
dessa författningsändringar i specialmoliveringen.
Nämnas
bör emellertid i delta sammanhang all flera av de angivna författningarna
innehåller beslämmelser om diskontering av fordringar (se exempelvis 150 § 1
mom. utsökningslagen, 138 § tredje stycket konkurslagen och 28 § lagen om
exekutiv försäljning av fast egendom). I bestämmelserna föreskrivs alt
diskontering skall ske efler fem procent. Utredningen har ansett att dess
uppdrag inle innefattar frågan om lämplig räntefot vid diskontering och
föreslår därför inle någon ändring i de ifrågavarande bestämmelserna. Även jag
finner att dessa regler bör lämnas oförändrade i detta lagstiftningsärende.
I
elt föregående avsnitt har jag förordat atl den hänvisning till HB som f.n.
finns i 4 kap. 25 § jordabalken skall ersättas med en hänvisning till
räntelagen. Dessutom bör räntebestämmelserna i 12 kap. 53 och 60 §§ samt 13
kap. 19 § jordabalken ändras. Dessa ändringar återkommer jag lill i specialmoliveringen.
Även
6 kap, 3 § jordabalken, som handlar om panträttens innebörd, innehåller en
regel om ränta. I paragrafen föreskrivs atl när myndighet vid ulsökning eller i
annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastighet, så har borgenär rält
alt för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den
företrädesrätt inteckningen medför enligt lag få betalning ur medlen intill
pantbrevets belopp. 1 den mån delta inle förslär, erhåller borgenären betalning
ur medlen genom ett tillägg, som inle får överstiga femton procent av
pantbrevets belopp jämte sex procent årlig ränta på detta belopp från den dag
då faslig-
Prop. 1975:102 109
heten
utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsättes som annars skall
fördelas.
Ulredningen diskuterar
huruvida det angivna procenttalet sex procent bör bytas ut mot en hänvisning
till räntelagen. Utredningen framhåller alt det inom faslighelskredilen ofla
förekommer långfristiga lån till lägre ränta än som följer av räntelagen,
särskilt om man utgår från dröjsmålsränlan. Alt hänvisa till räntelagen i
stället för atl som nu ange sex proceni skulle därför inte motsvara syftel
bakom den aktuella bestämmelsen (se härom prop. 1970:20, B 1 s. 277 f.). Enligl
ulredningen torde också en fixerad räntefot vara alt föredra framför en
växlande, sådan som räntelagen anger. Utredningen föreslår därför inle någon
ändring i den berörda bestämmelsen.
Några remissinstanser
kritiserar utredningens ståndpunkt. Elt par kreditinstitut framhåller atl den
föreskrivna räntan, sex proceni, är hell otillräcklig. Från etl håll föreslås
alt bestämmelsen ändras antingen genom en hänvisning lill räntelagen eller
genom atl borgenären får uppbära den i omslagsreversen fastställda räntan.
För min del finner jag det
inte förenligt med panlrätts-konslruktionen i jordabalken att knyta den ränta
som föreskrivs i 6 kap. 3 § lill en varierande räntefot. En sådan anknytning
måste leda lill ovisshet hos efterföljande rättsinnehavare när del gäller all
bedöma värdei av deras säkerhet. Detla talar mol all man gör räntelagen
tillämplig i dessa fall. Även i övrigt lorde räntelagens beslämmelser passa
mindre väl. Med hänsyn härtill föreslår jag liksom utredningen atl man inte i
detta sammanhang gör någon ändring i 6 kap. 3 § jordabalken.
Vid sidan av de
författningar som jag hittills har angett är det även andra som innehåller
bestämmelser om ränta. Detta gäller bl.a. vattenlagen (1918:523). Flertalet av
vattenlagens räntebestämmelser anger atl räntan skall vara skälig eller
beräknas efter skälig räntefot.
Enligl ulredningen behöver
de allmänna reglerna i räntelagen inle i och för sig föranleda några ändringar
i vattenlagens räntebestämmelser, sådana de nu är utformade. Utredningen
framhåller all vattenlagen f.n. ses över av valtenlagsutredningen (Ju 1969:58)
och all om det visar sig behövligt alt anpassa kvarstående ränteregler i
vattenlagen till de allmänna bestämmelserna i räntelagen, så kan detta
lämpligen ske i samband med de ändringar i övrigt som företas i vattenlagen. På
grund därav föreslår ulredningen inle nu några ändringar i nämnda lag.
Under remissbehandlingen
har valtenlagsutredningen sagt sig dela uppfattningen atl man i princip inte
bör göra några ändringar i vallenlagens räntebestämmelser i detla sammanhang. Valtenlagsutredningen
pekar emellertid på att det under senare tid har införts vissa nya ränleregler
i 9 kap. vattenlagen. Av dessa regler innehåller 9 kap. 22 § en beslämmelse som
motsvarar bestämmelsen i 6 kap. 16 §
Prop. 1975:102 110
expropriationslagen
om ränta på exproprialionsersältning. Denna beslämmelse i vattenlagen bör
enligt valtenlagsutredningen ändras på molsvarande sätt som föreslås belräffande
expropriationslagens ränteregel. Jag är för min del av samma uppfattning.
Bestämmelsen kommer alt behandlas närmare i specialmoliveringen. I övrigi anser
jag inle atl några ändringar i vallenlagen bör göras i detta sammanhang.
En
räntebestämmelse finns vidare i 18 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken.
Frågan om ändring i denna bestämmelse, som har visst samband med 31 § första slyckel
rätlshjälpslagen (1972:429), får prövas i ell senare sammanhang.
Lagen
(1944:705) om aktiebolag innehåller etl flertal beslämmelser om ränta. Med
hänsyn till del pågående arbetet med en ny aktiebolagslag har emellertid ulredningen
inte funnil skäl alt i detla sammanhang lägga fram några förslag i fråga om
aktiebolagslagens räntebestämmelser.
För min del vill jag
erinra om att etl förslag lill ny aktiebolagslag har remitterats till lagrådet
den 23 augusti 1974. Avsikten är atl proposition skall avlämnas till riksdagen
under våren 1975. Enligl förslaget skall emellertid den nya aktiebolagslagen
inte träda i kraft förrän den I juli 1976, medan räntelagen, som jag senare
skall återkomma till, bör träda i kraft elt år tidigare. Med hänsyn härtill
anser jag att räntebestämmelserna i den nuvarande aktiebolagslagen bör anpassas
till räntelagen. Jag återkommer lill aktiebolagslagens räntebestämmelser i
specialmotiveringen.
Lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse, lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar och
lagen (1955:184) om bankrörelse innehåller föreskrifter om ränta som nära
ansluter till motsvarande bestämmelser i aktiebolagslagen. Även dessa
föreskrifter bör ändras i delta sammanhang.
I
63 § byggnadslagen (1947:785) finns vissa beslämmelser om skyldighel för
fastighetsägare atl betala ersättning för galumark. Det föreskrivs också atl fastighetsägaren
enligl kommunens bestämmande skall erlägga skälig ränta på oguldel belopp från
den dag då krav på ersättning framställts. Räntan får jämkas av länsstyrelsen.
Liksom
utredningen anser jag att bestämmelserna om ränta i 63 § byggnadslagen är så
speciella att de nu bör lämnas oförändrade. Delsamma bör gälla den motsvarande
regeln om ränta i 27 § tredje stycket lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar.
5
kap. 15 § fastighetsbildningslagen (1970:988) innehåller en beslämmelse om atl
den som är betalningsskyldig vid faslig-hetsreglering i vissa fall skall utge
skälig ränta på belopp som ej är betalt. Med hänsyn lill de synpunkler som
anfördes vid tillkomsten av faslighetsbildningslagen (se prop. 1969:128 s. B
432 f.) har ulredningen funnit del mindre lämpligl all nu lägga fram förslag
som berör räntan
Prop. 1975:102 111
vid
fastighetsreglering. Jag är av samma uppfattning.
I 10 § 4 förordningen
(1877:31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall finns en ålderdomlig bestämmelse om ränta vid "invisning"
(betalningsanvisning). I betänkandet (SOU 1974:55) Ulsökning XIII har
lagberedningen föreslagit att bestämmelsen skall upphävas i samband med att en
ny utsökningsbalk sätts i kraft. Det torde dock dröja innan lagberedningens
förslag kan genomföras. Även om alltså den angivna bestämmelsen t.v. kommer att
stå kvar anser jag dock liksom utredningen att man inte nu bör göra någon
ändring i den.
Även växellagen (1932:130)
och checklagen (1932:131) innehåller vissa bestämmelser om ränta (48 och 49 §§
resp. 45 och 46 §§). I samtliga fall anges att räntan skall beräknas efter den
fasta räntesatsen sex procent. Som utredningen har framhållit kan den låga
växel- och checkränlan anses innebära en nackdel för bankerna, efiersom del
diskonto som bankerna tillämpar sedan många år har legal över sex proceni. Både
växel- och checklagen grundar sig emellertid på internationella konventioner.
1931 års Genévekonventioner om gemensam växellag resp. checklag. Så länge
Sverige är bundet av dessa konventioner kan någon ändring i de ifrågavarande
räntebestämmelserna inle göras. Enligt min mening-är det inte heller motiverat
alt nu frånträda konventionerna enbart för att kunna anpassa växel- och
checkräntan till de allmänna bestämmelserna i räntelagen. I de andra nordiska
länderna, där molsvarande problem föreligger, har man inle heller några planer
på att vidta någon åtgärd belräffande växel- och checklagskonventionerna. Att
frågan nu får anstå utesluter givelvis inle att den kan komma att tas upp i
annat sammanhang.
Som
utredningen har framhållit är Sverige likaledes av traktatmässiga hänsyn
förhindrat atl ensidigt vidta någon åtgärd belräffande de räntebestämmelser som
finns i konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR)
och de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg (CIM) saml
angående befordran å järnväg av resande och resgods (CIV).
29
§ fjärde stycket lagen (1956:2) om socialhjälp innehåller en bestämmelse om alt
kommun i vissa fall är skyldig all lill annan kommun utge ränta på ersättning
för socialhjälp. Med hänsyn till atl bestämmelsen har offentligrättslig prägel
anser jag liksom utredningen att den inte bör ändras i delta sammanhang.
Utredningen
nämner slutligen en räntebestämmelse i förordningen (1959:552) angående uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m.m. Jag delar ulredningens
mening alt även denna bestämmelse har sådan karaktär all den faller utanför
del nu aktuella lagstiftningsärendet. Jag föreslår alltså inte någon ändring i
bestämmelsen.
Prop. 1975:102 112
6.7
Ikraftträdande m.m.
Enligt
min mening behövs del inte någon särskild förberedelsetid för atl näringslivet
och enskilda personer skall kunna anpassa sig lill den nya lagstiftningen. Jag
föreslår därför att räntelagen och anslutande författningar får träda i kraft
den 1 juli 1975.
Utredningen
föreslår att lill räntelagen skall fogas en övergångsbestämmelse enligl vilken
lagen inle skall tillämpas på fordran på vilken ränta utgår vid lagens
ikraftträdande. Förslaget har godtagils av de flesta remissinstanserna. Från
något håll kritiseras emellertid atl lagen görs tillämplig beträffande sådana
äldre fordringar på vilka ränta inte ulgår vid ikraftträdandet. Man menar att
de bestämmelser som gällde när skuldförhållandet uppkom bör gälla även när
betalningsskyldighet inträder.
För
min del anser jag att den föreslagna bestämmelsen medger en praktisk och i
flertalet fall lältillämpad övergång lill de nya reglerna. Bestämmelsen medför
visserligen all dröjsmålsräntan i en del fall kan bli högre än gäldenären
trodde vid skuldens tillkomst. Som ulredningen har framhållit kan emellertid en
gäldenär inte räkna med att han vid underlåten betalning på förfallodagen skall
få åtnjuta några särskilda fördelar. Vidare skulle del vara mycket opraktiskt
om man lång tid efler lagens ikraftträdande skulle behöva räkna med fordringar
som tillkommit före ikraftträdandet och som skulle bedömas enligt äldre rätt.
Detta gäller särskilt när det är osäkert vid vilken tidpunkt en fordran skall
anses ha uppstått och när förfallodagen inle är föreskriven vid fordringens
uppkomst utan beror på uppsägning eller annan sådan åtgärd.
Med
hänsyn till det sagda förordar jag alt man inför en övergångsbestämmelse lill
räntelagen av del innehåll som utredningen har föreslagil. Bestämmelsen bör
utformas så, all lagen inte gäller i fall då skyldighet alt utge ränta har
uppkommit före ikraftträdandet.
Samtidigt
med all räntelagen sätts i kraft bör 9 kap. 10 § HB upphävas genom en särskild
lag. Som har påpekats under remissbehandlingen bör till den lagen fogas en
övergångsbestämmelse enligl vilken de upphävda reglerna fortfarande skall gälla
i fall då skyldighel all utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.
Som
utredningen har framhållit kan det diskuteras all ha en särskild övergångsregel
belräffande avkaslningsränla på betalning som går åter. Jag delar emellertid ulredningens
mening alt en sådan specialregel inte är motiverad. Om den nyss förordade
övergångsbestämmelsen till räntelagen tillämpas på återgångsfallel, lorde
resultatet bli alt de nya reglerna om avkaslningsränla kommer alt gälla i fall
då återbetalnings-skyldighet uppslår efler ikraftträdandet. Av allmänna
principer torde dock följa atl ränta enligl de nya reglerna inte utgår för lid
före ikraft-
Prop. 1975:102 113
trädandedagen.
Skulle det undanlagsvis ha uppstått skyldighet atl utge avkaslningsränla före
den nya lagens ikraftträdande, blir de nya reglerna inte tillämpliga.
7 Upprättade
lagförslag
I
enlighet med del anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1.
räntelag,
2.
lag om ändring i handelsbalken,
3.
lag om ändring i lagen (1905:38
s. 1) om köp och byte av lös egendom,
4.
lag om ändring i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal,
5.
lag om ändring i lagen
(1936:81) om skuldebrev,
6.
lag om ändring i ärvdabalken,
7.
lag om ändring i jordabalken,
8.
lag om ändring i utsökningslagen
(1877:31 s. 1),
9.
lag om ändring i sjölagen (1891:35
s. 1),
10.
lag om ändring i lagen (1895:64
s. 1) om handelsbolag och enkla bolag,
11.
lag om ändring i vattenlagen
(1918:523),
12.
lag om ändring i konkurslagen
(1921:225),
13.
lag om ändring i lagen
(1944:705) om aktiebolag,
14.
lag om ändring i lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse,
15.
lag om ändring i lagen (1951:308)
om ekonomiska föreningar,
16.
lag om ändring i lagen
(1955:183) om bankrörelse,
17.
lag om ändring i lagen
(1955:416) om sparbanker,
18.
lag om ändring i förköpslagen
(1967:868),
19.
lag om ändring i förordningen-(1968:576)
om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
20.
lag om ändring i lagen
(1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,
21.
lag om ändring i lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
22.
lag om ändring i lagen (1971:494)
om exekutiv försäljning av fast egendom,
23.
lag om ändring i lagen
(1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.,
24.
lag om ändring i väglagen (1971:948),
25.
lag om ändring i
expropriationslagen (1972:719),
26.
lag om ändring i lagen
(1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m.,
27.
lag om ändring i ledningsrättslagen
(1973:1144),
8 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 102
Prop. 1975:102 114
28.
lag om ändring i anläggningslagen
(1973:1149),
29.
lag om ändring i gruvlagen
(1974:342).
1
fråga om lagförslagen har samråd ägt rum, såvitt gäller förslaget under 24 med
chefen för kommunikationsdepartementet, såvitt gäller förslagen under 14, 16,
17, 19 och 21 med chefen för finansdepartementet och beträffande förslaget
under 29 med chefen för industridepartementet.
Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga 2.
8
Specialmotivering 8.1 Förslaget till räntelag
1 §
Paragrafen
begränsar lagens direkta tillämplighet till förmögenhetsrättens område. Som
jag redan har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnittet 6.5.1) kan det
emellertid komma i fråga att tillämpa lagen analogiskl inom exempelvis
familjerätten.
I
paragrafen utsägs direkt all lagen gäller endast fordran i pengar. Vad som
skall gälla belräffande skyldighet att utge avkastning eller ersättning för
avkastning vid försträckning i varor e.d. berörs således inte av lagen.
Paragrafen
anger också alt lagen är dispositiv, dvs. den gäller bara om inte annal är
avtalat eller särskilt föreskrivet. När det gäller skälen för att lagreglerna
har fått denna karaktär och inte lill någon del gjorts tvingande får jag
hänvisa lill vad jag har anförl i avsnittet 6.1. Påpekas bör emellertid atl del
i vissa situationer av praktiska skäl är myckel svårl att i förväg träffa avtal
om den ränta som skall utgå. I sådana fall blir givetvis räntelagens
bestämmelser tillämpUga.
Från
lagens tillämpningsområde undantas fall då annat är särskilt föreskrivet. Som
jag har berört i den allmänna motiveringen (avsnillet 6.6.1) är det knappast möjligl
alt finna något konsekvent system i förekomsten av bestämmelser om ränta. Del
är emellertid klart all särskilda bestämmelser om ränta som står kvar utan atl
hänvisa lill räntelagen, t.ex. 48 och 49 §§ växellagen, inte berörs av denna.
Lagen
innehåller inte någon uttrycklig hänvisning lill handelsbruk. I likhel med ulredningen
anser jag emellertid all detta inte hindrar all del under speciella
förhållanden kan föreligga handelsbruk av sådan beskaffenhet att del bör gå
före lagens regler. Detta gäller särskilt om handelsbruket på grund av
omständigheterna kan anses ingå i avtals-innehållet eller om del även rör andra
förhållanden som sakligt har nära beröring med räntan, t.ex. rätlen till
avkastning.
I
detla sammanhang vill jag nämna något om kontokurant. Som
Prop. 1975:102 115
utredningen
framhåller anses vid konlokurantförhållande ränta ofta böra ulgå redan från det
fordran uppstår, dvs. på det saldo som vid varje särskilt lillfälle räknas part
till godo. Om konlokurantförhållande är avtalat torde ofta också räntefrågan
vara löst genom avtalet. I andra fall torde ränta vid konlokurant böra löpa
enligt handelsbruk, även om intet särskilt är avtalat. Detla kan alltså
betraktas som etl exempel på alt handelsbruk kan få företräde framför lagens
regler.
I praxis har det inte
sällan förekommit att borgenärer i fakturor o.d. ensidigt har fört in klausuler
om ränta som avviker från vad som följer av lag. Särskilt torde sådana
klausuler ha förekommit i samband med ansökningar om belalningsföreläggande.
Enligt utredningen torde den juridiska giltigheten av sådana fakluraklausuler
ofta vara tvivelaktig. Jag delar denna åsikt. I varje fall bör enligt min mening
sådana ensidiga krav inle tillmätas betydelse i förhållandet mellan
näringsidkare och konsument. Jag vill i delta sammanhang nämna alt Sveriges
domareförbund har hemställt hos justitiedeparlemenlel om ändring i
lagsökningslagen så alt borgenär blir skyldig alt i ansökan om
betalningsföreläggande ange grund för yrkande om dröjsmålsränla som överstiger
den lagstadgade. Framställningen övervägs f.n. inom departementet.
2§
Första
stycket upptar en allmän regel om ränta för tiden innan en fordran har förfallit
till betalning. Bestämmelsen motsvarar 9 kap. 10 § första punkten HB. Jag har i
avsnittet 6.3 behandlat denna regel, som inte har någon motsvarighet i ulredningens
förslag.
Andra stycket innehåller
en regel om avkaslningsränla när betalning återgår vid hävning av avtal. Skälen
för denna regel har jag utvecklat i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen.
Bestämmelsen, som motsvarar 4 § i utredningens lagförslag, innebär att när
betalning återgår på grund av att avtal hävs till följd av betalningsmottagarens
kontraktsbrott eller på liknande grund, så ulgår ränta för tiden från den dag
betalningen erlades lill den dag återbetalning sker eller ränta börjar ulgå
enligt reglerna om dröjsmålsränta. I enlighet med 5 § är räntefoten diskontot
plus två procentenheter.
Regeln om avkastningsränta
vid hävning av avtal lorde i första hand bli tillämplig när köp går tillbaka.
Som jag har påpekat i avsnittet 6.4 är emellertid tillämpningsområdet inte
begränsat till denna avtalstyp. Vid sidan av köp av fast eller lös egendom kan
regeln komma alt tillämpas på alla andra slag av avtal där återgång av erlagd
betalning kommer i fråga, t.ex. när hävning sker av entreprenadavtal,
hyresavtal eller fraktavtal.
I många fall blir den som
har utgett en penningprestation samt hävt avtalet också berättigad till
skadestånd. I en sådan situation kan regeln
Prop. 1975:102 116
om
avkaslningsränla beaktas i samband med beräkning av skadeståndet. Vidare torde
bestämmelsen analogivis kunna begagnas när en köpeskilling har betalats i sin helhel
och det därefier blir bestämt att avdrag på köpeskillingen skall ske.
Om
ett köp hävs sedan köparen har fått godset i sin besittning, blir han skyldig
att återlämna godset. Likaväl som han är berättigad till ränta på erlagd köpeskilling
kan han i sådanl fall bli skyldig att utge avkastning av godset eller
ersättning för nytta som han annars har haft av godset efter del att det har kommil
honom till hända. Denna fråga berörs inte i förevarande paragraf. I vissa fall
torde del emellertid vara naturligt att låta avkastningsräntan gå i kvittning mol
de fördelar som köparen har haft genom alt bruka godset.
Regeln
om avkaslningsränla avser endast fall där betalning går åter på grund av atl
avtal hävs eller på liknande grund. Med det senare uttrycket åsyftas bl.a. att
avtalet är ogiltigt på grund av svek, handlande mol tro och heder e.d. Vid
andra avtalstyper än köp kan uppsägning på grund av motpartens kontraktsbrott
böra jämslällas med hävning i trängre mening. Däremot omfattar regeln om avkaslningsränla
inle fall då betalning går åter enligt principen för condictio indebiti, när
betalningsmottagaren är i god tro, och liknande fall. Vid condictio indebiti
har betalningsmottagaren etl betydande godlrosskydd enligl svensk rätl, och det
skulle inte stå i samklang med detta all ålägga honom skyldighet alt betala
ränta från det han har uppburit beloppet. Gränsfall kan otvivelaktigt uppstå, t.ex.
vid återgång av avtal på grund av bristande förutsättningar på
betalningsmottagarens sida och ålerkrav av betalning som mottagits utan svek
men i ond tro. Bedömningen av dessa fall får överlämnas till rättspraxis.
Bestämmelsen
om avkastningsränta avser inte fall då betalning går tillbaka på grund av något
förhållande som är att hänföra till den betalande, t.ex. fall då köparen begår ell
kontraktsbrott och säljaren som häver köpet blir skyldig alt ålerbära
köpeskilling som han har uppburit. I många sådana fall blir säljaren berättigad
lill skadestånd, och hans förmån av att ha uppburit och åtnjutit betalningen
innan hävning sker kan då beaktas vid beräkningen av skadeståndet. Om inte
skadestånd utgår torde säljaren, åtminstone som huvudregel, inle behöva utge
ränta när han betalar tillbaka köpeskilling efler all ha hävt köp på grund av
köparens förhållande. Vid köp på avbetalning blir den särskilda lagen
(1915:219) om avbelalningsköp tillämplig, och avräkningen får då ske enligt
vad som föreskrivs där. För övriga fall får del ankomma på rättstillämpningen
all avgöra om omständigheterna motiverar ett avsteg från den nyss berörda
huvudregeln.
Om
hävning sker och den som har mottagit betalning blir skyldig återbära denna men
dröjer därmed, bör dröjsmålsränla ulgå i vanlig ordning. 1 de flesta fall lorde
4 § första stycket bli tillämpligt, dvs.
Prop. 1975:102 117
dröjsmålsränta
börjar utgå trettio dagar efter det atl krav har framställts med erinran om ränleförpliklelsen.
3§
I
enlighet med vad jag har förordat i avsnittet 6.2.1 görs i den nya lagen liksom
i gällande rätt skillnad mellan fordringar med bestämd förfallodag och övriga
fordringar när det gäller utgångspunkten för dröjsmålsränta.
Första stycket i
förevarande paragraf, som motsvarar 2 § första stycket i utredningens
lagförslag, innehåller huvudregeln belräffande fordran med bestämd förfallodag.
Regeln innebär atl om gäldenären i sådant fall försitter betalningstiden, så
utgår dröjsmålsränla från förfallodagen. Genom att regeln ansluter sig till 9
kap. 10 § HB kan rättspraxis som rör denna bestämmelse vara vägledande även för
framtiden, i den mån annat inle följer av särskilda föreskrifter i räntelagen
eller annan lagstiftning.
Förfallodagen
för en fordran kan vara bestämd antingen absolut, lill en viss dag enligt
kalendern, eller relativt, lill en viss tid efter uppsägning eller inträffandet
av en särskild händelse. I båda fallen är förevarande regel tillämplig. Det är
likgiltigt om förfallodagen är bestämd genom avtal eller genom särskild
lagbestämmelse. Det kan också inträffa att förfallodagen inte är uttryckligen
avtalad mellan parterna men att den ändå framgår tydligt av parternas tidigare mellanhavanden.
Om gäldenären har frihet att betala när som helst under en viss tidrymd, t.ex.
under en angiven kalendermånad, anses betalning skola ske senast sista dagen av
den angivna tiden, och även i delta fall är alltså förfallodagen bestämd.
Exempel
på atl förfallodagen är bestämd genom lag med en annan metod finns i 24 § försäkringsavialslagen,
där det föreskrivs alt försäkringsgivarens betalningsskyldighet skall fullgöras
en månad efter det meddelande om försäkringsfallet har kommil honom lill hända,
eller senast fjorton dagar efler del utredning av visst slag har förebragts.
Jag återkommer senare till denna föreskrift.
I
förevarande stycke anges alt förfallodagen skall vara bestämd "i
förväg". Med denna formulering avses atl klargöra alt när en skuld på
grund av avtal eller uttrycklig bestämmelse i lag skall fullgöras vid anfordran
(jfr 5 § skuldebrevslagen), så är förfallodagen inte atl belrakla som bestämd i
räntelagens mening. Från denna regel föreskrivs emellertid undantag i andra
stycket av förevarande paragraf och i 38 § köplagen.
Liksom
utredningen anser jag alt det kan övervägas atl som en ytterligare
förutsättning för att dröjsmålsränta skall ulgå från en i förväg bestämd
förfallodag kräva att fordringens belopp skall vara bestämt. Till förmån för
alt införa etl sådant krav kan anföras att det
Prop. 1975:102 118
ligger
i linje med det allmänna skälet för atl låta dröjsmålsränta ulgå omedelbart
från den bestämda förfallodagen, nämligen alt gäldenären förutsätts ha kunnat
planera betalning senast på den dagen. I likhet med utredningen har jag
emellertid kommil lill den uppfattningen alt lagtexten inte bör innehålla något
krav på bestämt belopp. Det kan nämligen lätt uppslå tvekan om huruvida
beloppet kan anses bestämt i förväg eller ej. Särskilt vid köp och liknande
avtal skulle en regel som kräver all beloppet är bestämt kunna bli svårlillämpad.
Skuldebrev lorde däremot sällan vara utställda på sådanl säll alt det blir
någon skillnad om man släller krav på atl beloppet skall vara bestämt eller ej.
Det
förhållandet att del i lagtexten inte nämns all beloppet av en fordran skall
vara bestämt betyder emellertid inle att del skulle vara helt utan betydelse,
om beloppet är känt för gäldenären när han skall betala eller ej. Tvärtom
torde, när del ankommer på borgenären all precisera fordringens belopp och han
underlåter att göra del, den försening av betalningen som uppstår därigenom
vara all hänföra lill borgenären, och gäldenären blir då inle skyldig atl utge
dröjsmålsränta. Det kan inte heller uteslutas atl om förfallodagen är avtalad
och det ankommer på borgenären atl precisera beloppet, exempelvis genom all
sända en specificerad räkning, gäldenären inle råkar ul för dröjsmålspåföljder
om borgenären preciserar sill krav alltför sent, t.ex. samma dag som betalning
bör ske. Om av annal skäl gäldenärens skuld är på obestämt belopp, så atl han
inte vet hur myckel han skall belala, lorde på liknande sätt förfallodagen inle
kunna betraktas som bestämd, även om del lill äventyrs har varit klart när
betalning skulle ha skell ifall beloppet då hade varit preciserat.
I
enlighet med vad jag har förordat i avsnittet 6.5.3 används i lagtexten
uttrycket "försitles betalningstiden". Med detta uttryck markeras all
dröjsmålsränta inle utgår när visserligen betalning inte sker på den bestämda
förfallodagen men detla beror på borgenären eller händelse som är atl hänföra lill
honom. Den situationen all borgenären beviljar anstånd med betalningen har jag
berört i avsnittet 6.5.3.
Förevarande
beslämmelse innebär alt ränta ulgår från förfallodagen, alltså inte från och
med denna dag. När betalningen försenas på grund av dröjsmål på borgenärens
sida, ulgår ränta från del dröjsmålet upphört.
1
enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 6.5.5 innehåller räntelagen inte
några särskilda regler om ränta vid regresskrav. Fråga uppkommer emellertid
från vilken tidpunkt dröjsmålsränta skall räknas, om en fordran med bestämd
förfallodag infrias av en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer och han
därefter framställer regresskrav mot medgäldenär. Liksom ulredningen anser jag
all ränta bör utgå från den bestämda förfallodagen även vid regresskravet. Från
den
Prop. 1975:102 119
gäldenärs
synpunkt som utsätts för regresskravet är nämligen förfallodagen att betrakta
som bestämd i förväg, och han bör därför vara beredd att betala den dagen. Den
omständigheten atl en medgäldenär i första hand infriar skulden bör inle
medföra någon lättnad i den andres skyldighet all utge dröjsmålsränta på del
belopp som slutligen skall stanna på honom.
Vad jag nu har sagt
förutsätter emellertid alt den krävande gäldenären antingen själv har betalat
senast på förfallodagen eller atl han vid betalning har utgett dröjsmålsränla enligl
huvudregeln. Har borgenären låtit sig nöja med betalning efter förfallodagen
ulan all kräva ränta, kan givetvis den gäldenär som har betalt och sedan söker
regress inle kräva ränta förrän från tiden för sitt utlägg.
Andra
stycket, som motsvarar 2 § andra slyckel i ulredningens lagförslag, innehåller
en specialregel som preciserar utgångspunkten för beräkningen av dröjsmålsränla
på fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighel alt redovisa
medel som han har mottagit av uppdragsgivaren eller tredje man. 1 sådana fall ulgår
ränta från dagen för redovisningen eller, om denna inle avges i rätl lid, från
den dag då redovisning borl ske.
Redovisningsskyldighet
anses vara karakteristisk för sysslo-mannaavlal och liknande förhållanden som
beror på lag, t.ex. förmyndares förhållande till den omyndige i fråga om
egendom som förmyndaren förvallar. Men sådan skyldighel kan förekomma även
utanför sysslomannaförhållanden i vidsträckt mening, t.ex. om någon får annans
egendom om hand obehörigen eller av misslag.
Redovisningsskyldighet är
inte reglerad genom lagregler av generell karaktär men förekommer ändå som ell centrall
begrepp i vissa betydelsefulla rättsregler. I 10 kap. 1 § brottsbalken
föreskrivs ansvar för förskingring för den som åsidosätter vad han har alt
iaktta för all kunna fullgöra sin skyldighe-t atl utge eller redovisa för
egendom som han har fåll i besittning för annan på grund av avtal eller slällning.
Lagen (1944:181) om redovisningsmedel bygger likaså på begreppet
redovisningsskyldighet, och förarbetena till denna lag har ansells ge vid
handen all begreppet där är avsett alt ha samma innehåll som i
förskingringsparagrafen. I båda fallen förutsätts i stort sett begreppet
redovisningsskyldighet som bekant.
Redovisningsskyldigheten
är sålunda straffrättsligt sanktionerad och är dessutom förenad med ell sakrättsligt
privilegium för den redo-visningsberälligade. Dennes rättighet skiljer sig
därigenom klart från exempelvis en säljares rätt till köpeskilling eller en förslräcknings-givares
rätl atl återfå del försträckta beloppet. En annan sida av
redovisningsskyldigheten är förpliktelsen atl lämna uppgifler till den redovisningsberälligade,
ofta vid olika tillfällen under skyldighetens bestånd och regelbundet vid
upphörandet av det rättsförhållande som
Prop. 1975:102 120
konstituerar
skyldigheten. Även häri visar sig en olikhet mol exempelvis en köpares och en
låntagares förpliktelser. Civilrällsligl sett innefattar redovisningsskyldighet
ofta en förpliktelse att utge ränta eller annan avkastning även för liden innan
rättsförhållandet upphör. Den närmare beskaffenheten av denna förpliktelse får
antas bero av de regler som är karakteristiska för sysslomannaskapet och andra
fall av redovisningsskyldighet. Det skulle föra för långt att här gå in på
frågan i vilken utsträckning en syssloman är skyldig att göra omhändertagna
medel räntebärande och vilka sanktioner som kan träffa honom om han skulle
försumma del.
När
det gäller tiden efter det att den redovisningsskyldige har lämnal eller borde
ha lämnal slutredovisning är det fråga om en dröjsmålssituation. I avsaknad av
särskilda bestämmelser skulle den bedömas enligt räntelagens allmänna regler om
dröjsmålsränla, med bl.a. den skillnad mellan fordringar med och utan bestämd
förfallodag som görs där. En tillämpning av dessa regler överensstämmer dock
inte med nuvarande rättspraxis, och en sådan tillämpning synes inle heller vara
lämplig för framtiden. Mot denna bakgrund har bestämmelsen i förevarande stycke
ställts upp.
Räckvidden
av bestämmelsen är såtillvida begränsad som regeln endast avser fordran i
pengar, på vilken ränta kan utgå, och inle andra fall av redovisningsskyldighet
belräffande egendom. Avgörande för regelns tillämplighet är om någon har
innehaft egendom på sådant sätt att han bort betrakta den som etl främmande
värde vilkel tillkommer annan och om han på grund därav blivil skyldig all utge
pengar.
Åtskilliga
sådana fall är reglerade i särskild lagstiftning. Som del mest allmänna fallet
kan betraktas sysslomans skyldighet enligl 18 kap. 1 och 9 §§ HB. Vidare kan
erinras om förmyndares och god mans redovisningskyldighet (se 16 kap. I § och
18 kap. 8 § föräldrabalken). Boutredningsman är redovisningsskyldig enligl 19
kap. 15 § ärvdabalken. En utvidgad redovisningsskyldighet för boutredningsman
har föreslagits i prop. 1974:142. Lagen (1914:45) om kommission, handelsagenlur
och handelsresande innehåller beslämmelser om redovisningsskyldighet i 7 och 13
§§. Även belräffande god man enligl lagen (1904:48 s. 1) om samäganderält (14 §)
är sådan skyldighel föreskriven. Delägare i handelsbolag eller enkelt bolag kan
bli redovisningsskyldig enligl 11 eller 47 § lagen (1895:64 s. 1) om
handelsbolag och enkla bolag. När det gäller sjölagen (1891:35 s. 1) kan nämnas
huvudredares redovisningsskyldighet enligl 48 § och befälhavares redovisningsskyldighet
enligt 68 §.
Redovisningsskyldighet
föreligger emellertid i många fall även utanför det lagreglerade området. Sådan
skyldighel kan exempelvis uppslå då betalning av misslag eller annan anledning
sker lill fel person. Om någon som innehar annans egendom säljer denna, lorde
Prop. 1975:102 121
ofla
redovisningsskyldighet inträda med avseende på substitutet. Det är emellertid inle
möjligl alt här uttömmande och exakt ange när del uppslår sådan
redovisningsskyldighet som bör falla under förevarande bestämmelse. Vissa
uttalanden på denna punkt, till vilka jag kan ansluta mig, har gjorts av ulredningen
(belänkandet s. 118 - 120).
I
lagtexten anges atl fordringen skall avse medel som den redovisningsskyldige
har mottagit av huvudmannen eller av tredje man. Ordet "huvudmannen"
åsyftar såväl uppdragsgivare som annan till vars förmån
redovisningsskyldigheten gäller. Men medlen kan också ha erhållits från tredje
man, ell fall som är särskilt praktiskt när någon har försålt annans egendom - behörigen
eller obehörigen - och därvid uppburit medel som tillkommer huvudmannen. Regeln
avser emellertid inle fordran som huvudmannen kan ha mol den redovisningsskyldige
t.ex. på grund av alt denne har erhållit förskott på arvode e.d. som inte hell
har gått ål.
Regeln innebär i första
hand all om redovisningsräkning läggs fram i normal ordning men beloppet ändå inle
betalas ul genast, så ulgår dröjsmålsränla omedelbart. Del kan förekomma all
den redovisningsskyldige avger redovisningsräkning men avvaktar godkännande
eller invändning från den redovisningsberätligades sida, innan utbetalning
sker. Detta fall bör bedömas så, atl räkningen endasl innefattar elt förslag, vilkel
blir definitivt efter viss kortare lid om protest uteblir. Skulle särskild
redovisningsräkning inte anses nödvändig - den redovisningsskyldige är
exempelvis oslridigl skyldig all ulan avdrag utge ell belopp som han har
uppburit för annans räkning - skall ränta utgå från del alt betalning hade bort
ske. Om redovisningsräkning inle avges i räll lid ulgår dröjsmålsränta från den
dag då redovisning hade borl äga rum.
När redovisningsräkning
bör avges får bedömas enligl innehållet i de lagbestämmelser, avtal eller
rättsprinciper som annars är tillämpliga. Är det fråga om egendom som obehörigen
innehas eller som trätt i stället för obehörigen innehavd egendom, inträder
redovisningsskyldigheten omedelbart när medlen uppbärs. Förevarande regel
medför då atl dröjsmålsränta börjar ulgå genast.
Etl särskilt problem, som
även berör ränteberäkningen, uppkommer när en huvudman sedermera befinns
berättigad lill högre belopp än det som sysslomannen genom sin redovisning har
förklarat sig villig all belala. Frågan rör närmast om ränta då skall ulgå på
del tillkommande beloppet från dagen för redovisning, resp. från dagen då redovisning
borde ha skell, eller från den dag då den redovisningsberälligade framställde
sådant krav som anges i 4 §. Liksom ulredningen anser jag all detta problem bör
lösas så, atl i den mån kravet avser medel som omfattas av
redovisningsskyldigheten, så bör ränta ulgå från dagen då redovisning skedde
eller borde ha skett, även om exempelvis vissa
Prop. 1975:102 122
belopp
av misslag eller annan anledning inle har tagits upp eller tagils upp
felaktigt. Om å andra sidan tvisten rör sysslomans arvode, som har dragits av
från det belopp som denne haft atl utge, bör samma principer tillämpas som
annars belräffande arvode, dvs. ränta utgår endasl i den mån krav framställts
med angivande av ränleförpliklelsen. Situationen blir med andra ord densamma
som om förskott lämnats på arvode, ulan redovisningsskyldighet. Bara om kravet
på arvode var uppenbart obefogat, så alt den redovisningsskyldige inle haft räll
all begagna sig av möjligheten all kvitta anspråket mol skyldigheten all utge
medel som tillkom huvudmannen bör regeln belräffande redovisningsfordran liilämpas.
Frågan
vilken räntefot som bör tillämpas i redovisningsfallen ämnar jag återkomma lill
i specialmoliveringen lill 6 §.
4§
Paragrafen
reglerar utgångspunkten för dröjsmålsränla vid fordringar som inle har en i
förväg bestämd förfallodag och inte heller grundar sig på
redovisningsskyldighet. Bestämmelserna, som motsvarar 3 § i utredningens
förslag, ersätter den nuvarande femprocentsregeln i 9 kap. 10 § HB. Den
viktigaste ändringen är atl stämning inle längre skall utgöra förutsätining för
alt dröjsmålsränta skall börja ulgå. Beträffande skälen för bestämmelserna får
jag hänvisa lill i första hand avsnittet 6.2.1 i den allmänna motiveringen.
Första
stycket upptar huvudregeln om dröjsmålsränla på fordringar med obestämd
förfallodag, medan andra slyckel innehåller en specialregel för skadeståndskrav
och fordringar av liknande karaktär. Tredje stycket innehåller en
kompletterande regel om verkan av stämning o.d. när dröjsmålsränta inle förul
har utgått.
Första
stycket blir direki tillämpligt exempelvis i kontraktsförhållanden, när den
ena parlen är skyldig all belala ell vederlag i pengar utan alt liden för
betalningen är överenskommen i förväg. Elt enkelt och praktiskt exempel är atl
en hantverkare ulför en reparation och sänder en räkning på sitt krav när
arbetet har ulförls. På grund av hänvisning i 38 § köplagen blir förevarande
bestämmelser också tillämpliga i de vanliga fall där en säljare låter köparen
få besittning till del sålda godset och sänder en räkning på köpeskillingen
ulan all särskild kredittid är överenskommen. Både vid avtal om tjänster och
vid köp avser bestämmelserna såväl avtal där båda parter är näringsidkare som
avtal mellan näringsidkare och konsument eller avtal mellan privatpersoner. På
grund av hänvisning i 6 § skuldehrevslagen kommer bestämmelserna också att
gälla när etl skuldebrev som inle löper med ränta är betalbart vid anfordran.
Med eller utan stöd av särskilda hänvisningar i andra lagregler blir
förevarande beslämmelser tillämpliga i ell stort anlal andra fall. Liksom när
del gäller 3 § kan tidigare rättspraxis
Prop.
1975:102 123
vara
lill vägledning vid tillämpning av bestämmelserna i den mån nya specialregler inle
har kommil lill i delta sammanhang.
Enligt
bestämmelserna börjar dröjsmålsränla ulgå trettio dagar efter det att
borgenären har avsänt räkning eller annars framställt krav på betalning. Kravel
skall avse bestämt belopp och innehålla en erinran om att underlåtenhet all
betala medför skyldighet att utge ränta.
1
enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 6.2.1 behöver kravel inte vara
skriftligt utan kan ske muntiigen, direki eller per telefon. 1 sistnämnda fall
kan det dock vara svårl för borgenären all styrka exempelvis atl han har
erinrat om räntepåföljden, och från den synpunkten kan skriftlig form vara alt
tillråda. Räntans höjd behöver inte anges i kravet.
Bestämmelsen
om alt kravet skall avse bestämt belopp kan behöva tillämpas något olika,
beroende på omständigheterna. Om exempelvis beloppet skulle vara exakt känt för
gäldenären men inle för borgenären, kan del inle fordras mer än alt borgenären
preciserar beloppet så myckel alt något missförstånd inle kan uppstå.
Skulle
det genom avtal vara överenskommet alt dröjsmålsränta skall utgå, behöver kravel
inte särskilt erinra om räntan. Detla följer av all räntelagen i sin helhet är
dispositiv. I praktiken torde emellertid även i sådana fall kravet ofta
åtföljas av en erinran om ränleförpliklelsen.
Jag
vill i detta sammanhang liksom i den allmänna motiveringen erinra om atl krav i
vissa fall kan komma alt omfattas av inkassolagens regler. I så fall gäller att
kravel måste framställas skriftligen och all, om det avser ränta, den som
framställer kravel skall särskilt ange räntesals, del belopp på vilket räntan
beräknas och den lid ränteanspråkel avser.
När
del gäller den närmare beräkningen av tretliodagarsfristen blir 2§ lagen
(1930:173) om beräkning av lagsladgad lid tillämplig. Den dag då gäldenären
senast måsle belala för all undgå dröjsmålsränla är den sista dagen i Irelliodagarsperioden.
I
enlighet med vad jag har förordal i den allmänna motiveringen räknas tretliodagarsfristen
från den dag då borgenären avlämnade eller avsände sitt krav. Efiersom ingen
särskild regel har upptagils om alt räkning eller annat meddelande går på
mottagarens risk, lorde av allmänna rättsgrundsatser följa atl avsändaren bär
risken för all en försändelse med en räkning kommer borl. Om försändelsen skulle
återkomma såsom obeställbar och avsändaren därefier avsänder den på nytt till
den rikliga adressen, kan han inte räkna del ursprungliga avsändandet som ulgångspunkl
för ränteberäkningen.
Den
huvudregel som har behandlats nu är inle tillämplig, om undantagsvis krav
försenas så myckel atl det inte kommer fram inom Ireltiodagarsfristen. För detla
fall föreskrivs i första stycket andra punkten atl ränta inte utgår förrän kravel
har kommit gäldenären lill hända. Även denna regel har jag kommenterat i
avsnittet 6.2.1 i den
Prop. 1975:102 124
allmänna
motiveringen. Sammanställd med huvudregeln kan undantagsbestämmelsen sägas
innebära alt om kravel försenas på väg lill gäldenären på grund av fel i
postgången e.d., så minskar den räntefria tidsfristen i motsvarande mån, men atl
gäldenären dock alllid undgår skyldigheten all utge dröjsmålsränla om han
betalar så snarl kravel kommer honom till hända.
Det
bör observeras all första stycket, liksom de övriga styckena i denna paragraf,
gäller endasl om fordringen är förfallen. Skulle borgenär framställa krav i den
ordning som här anges för en fordran som inle är förfallen vid utgången av tretliodagarsfristen,
ulgår dröjsmålsränta försl från del fordringen förfaller.
Atl
här gå närmare in på de olika reglerna om fordringars förfallotid är knappast möjligl.
Eftersom kravel på all fordran skall vara förfallen får betydelse främsl vid
köp, kommer jag emellertid all något beröra denna fråga i motiveringen till 38
§ köplagen. Jag ämnar också i del följande säga något om när skadestånd är
förfallet till betalning.
Liksom
när det gäller 3 § förulsätls enligl förevarande bestämmelser all
betalningstiden "försitles". Dröjsmålsränta utgår således inle om del
beror av borgenären atl gäldenären inle betalar i tid. Atl gäldenären på grund
av force majeure är förhindrad all belala på förfallodagen hindrar däremot inle
atl ränta utgår. Har dröjsmålsränta börjat ulgå, fortsätter den all löpa t.o.m.
den dag då betalning sker.
Andra
stycket innehåller, som tidigare nämnts, en specialregel belräffande
skadeståndskrav och liknande fordringar. Regeln har behandlats i avsnittet
6.5.4 i den allmänna motiveringen.
Under
regeln faller skadestånd såväl i utomobligaloriska förhållanden som i kontraktsförhållanden.
Vidareomfallar regeln vissa typer av ersättning som rättslekniskl inte räknas
som skadestånd. Såväl när del gäller skadestånd som annan ersättning är del
dock en förutsättning all beloppet inle kan fastställas utan särskild
utredning.
Som
exempel på ersättning som faller under förevarande beslämmelse och som inle
utgör skadestånd kan nämnas ersättning som säljare enligt 36 § köplagen har rätl
till på grund av köparens dröjsmål med mottagandet av godset. Även den
ersättning ål hyresgäst för avhjälpande av fel i förhyrd lägenhet som avses i
12 kap. 11 § jordabalken kan komma i fråga. Ytterligare exempel på ersältningsfall
som omfattas av förevarande beslämmelse är sådan ersättning för värdeminskning
resp. kostnad som avses i 5 kap. 2 och 3 §§ jordabalken, ersättning till arrendator
för avhjälpande av brisl enligt 9 kap. 18 § andra stycket jordabalken saml
ersättning för utfört arbete enligt 9 kap. 19 § och 21 § första slyckel
jordabalken. Däremot bör inle ersättningskrav enligt 9 kap. 15 § jordabalken
falla under regeln, eftersom det här finns en annan lämplig utgångspunkt för ränleberäkningen.
Inte heller bör regeln omfatta fall då part är berättigad lill
Prop. 1975:102 125
nedsättning
i vederlag, t.ex. köpare av lös egendom enligl 42 och 43 §§ köplagen eller
fastighetsköpare enligt 4 kap. 12 § jordabalken. Utanför regeln faller likaså
arbetstagares krav på lön under uppsägningstid m.m. Den närmare avgränsningen
av bestämmelsens tillämplighet får överlämnas till rättstillämpningen.
1 och för sig skulle den
nu aktuella bestämmelsen kunna liilämpas också på försäkringsersättning.
Reglerna i 24 § försäkringsavtalslagen innefattar dock en specialreglering som
formellt får företräde framför förevarande beslämmelse. Bestämmelsen kan
emellertid tillämpas direkt om förfallodagen för försäkringsersättning av någon
anledning inte kan anses bestämd.
Med alt beloppet inle kan
fastställas ulan särskild utredning avses att det fordras utredning om de
faktiska förhållandena, inte att det juridiska läget är komplicerat. Behovet av
utredning kan avse såväl förulsältningarna för ersättningsskyldighet över huvud
taget, t.ex. om vållande föreligger när krav på skadestånd framställs, som
beloppet, dvs. slorieken av den ersällningskrävandes förlust.
Tretliodagarsfristen
räknas från den dag borgenären har framställt krav på ersättning och dessuiom lagl
fram utredning som med hänsyn lill omständigheterna skäligen kan begäras av
honom. För del fall alt kravet och ulredningen undantagsvis skulle försenas, så
all handlingarna inte kommer fram inom tretliodagarsfristen, föreskrivs alt gäldenären
inte är skyldig all belala ränta förrän han har fått del av kravet och
utredningen.
1 motsats till vad som
gäller enligl huvudregeln i första stycket av förevarande paragraf behöver
något bestämt belopp inle anges i kravel. Efiersom del ofta krävs ytterligare
utredning innan skadeslåndsskyldighelen kan fastställas och dröjsmålsränlan
givelvis räknas på del slutligt fastställda beloppet, blir del av mindre
betydelse all borgenären redan från början anger etl bestämt belopp. Det
fordras inle heller atl borgenären i samband med kravel anger all underlåtenhet
all betala medför skyldighel all utge ränta.
När del gäller
omfattningen av den utredning som borgenären skall vara skyldig all lägga fram
har jag redan i den allmänna motiveringen anfört att utredningen inte skall
behöva vara lika omfattande som den utredning som kan krävas för atl talan
skall bifallas i en skadeståndsprocess. Hur myckel som i detla sammanhang bör
fordras av den skadeslåndskrävande får bero av omständigheterna. 1 den mån den
mot vilken kravet riktar sig inte kan la slällning utan kännedom om
omständigheter som är uteslutande tillgängliga för den skadelidande, får del
antas all denne inle har fullgjort vad som ankommer på honom förrän han har
lagt fram uppgifter om dessa omständigheter. Del kan inte heller anses atl den
som kräver ersättning alltid har fullgjort sin skyldighel, om han exempelvis
har fyllt i etl formulär som översänts av
Prop. 1975:102 126
etl
försäkringsbolag, utan ibland kan mera omfattande aktivitet krävas. Vad
beträffar prisnivån på skadad egendom - t.ex. värdei av en begagnad bil av
vanlig typ - eller vedertagna normer för beräkning av ersättning för
personskada, bör man däremot inte fordra att den som begär ersättning skall
skaffa ulredningen. Åtminstone om den mot vilken kravet riktas yrkesmässigt
handlägger skadeståndskrav, bör det vara tillräckligt all den skadelidande på
begäran lägger fram behövliga sakuppgifter.
Liksom
övriga regler i paragrafen förutsätter även den nu aktuella bestämmelsen att
fordringen är förfallen. På denna punkt får man tillämpa de regler som är
speciella för rättsförhållandet i fråga. Häri föreligger ingen skillnad mot
gällande rätt, och de normer som tidigare har utbildats berörs inte av
räntelagen. I allmänhet torde en fordran på skadestånd vara förfallen i
räntelagens mening i och med att krav har framställts och behövlig utredning
lagts fram. En annan sak är att skadeståndsskyldigheten ofta inle kan slutligt
fastställas förrän senare.
När
sakskada har uppstått och den skadelidande kräver ersättning för återanskaffning,
lorde denna fordran ofta inte vara förfallen förrän han faktiskt har verkställt
åleranskaffningen och betalt. I den praktiskt ofla återkommande situationen atl
den ersällningsberätiigade sänder räkning för reparation lill ett
försäkringsbolag, vilket betalar räkningen direkt till reparatören, uppslår
således i allmänhet ingen fråga om dröjsmålsränta för räkningens belopp, även
om reparationen sker åtskillig tid efter det alt den skadelidande först
framställde krav på skadestånd och lade fram utredning. En annan sak är att om
försäkringsbolaget dröjer med alt belala räkningen lill reparatören, bolaget
kan ådra sig skyldighel all belala dröjsmålsränla lill denne. Om ell försäkringsbolag
som sedermera befinns vara skyldigt utge visst belopp har vägrat all belala en
räkning och denna därför har betalats av den skadelidande själv, kan likaledes
dröjsmålsränta komma alt ulgå på räkningens belopp. Beträffande stilleståndsersältning
får liksom hittills bedömas från fall till fall huruvida sådan förfaller
successivt, t. ex. månad för månad, eller i sin helhel vid stilleslåndstidens
slut.
Om
del i samband med atl skadestånd fastställs bestäms all skadeslåndsbeloppet
skall betalas vid viss tidpunkt, blir det fråga om en fordran med bestämd
förfallotid. Underlåter i sådant fall den skadeståndsskyldige atl betala i rält
lid, blir regeln om dröjsmålsränta i 3 § tillämplig. Om skadeståndet skall ulgå
i form av livränta som förfaller vid olika bestämda tidpunkter, får
naturligtvis dröjsmålsränta beräknas särskilt for varje post.
Ibland
kan omständigheterna vara sådana all den skadelidande lider en ränteförlust för
tid innan dröjsmålsränla börjar ulgå enligt den nu behandlade regeln. Som jag
har anfört i den allmänna motiveringen bör man i vissa fall kunna la hänsyn
härtill i samband med all skadestån-
Prop. 1975:102 127
dels
belopp fastställs.
I tredje stycket har
lagils in en särskild beslämmelse om all ränta på förfallen fordran alllid ulgår
senast från del all gäldenären delges stämning. Med delgivning av stämning
jämställs delgivning av ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande.
Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 6.2.1.
Ränta
utgår från stämningsdagen även om något tidigare krav enligl räntelagen inle
har framställts, och det kan sålunda länkas all gäldenären inle kommer i
åtnjutande av någon treltiodagarsfrisl. Som jag har anförl i den allmänna
motiveringen torde del dock vara sällsynt att stämning uttas och hinner delges gäldenären
utan alt borgenären dessförinnan har varit i kontakt med honom för alt försöka
få godvillig betalning lill stånd och viss tid har förflutit därefier.
Bestämmelsen om ränta från
stämningsdagen gäller också skadeståndskrav, och den kan liilämpas även om
behövlig utredning inle läggs fram förrän under processen. Om fordringen inle
är förfallen ulan förfaller försl under processens gång, ulgår dock ränta försl
från förfallodagen.
Liksom vid fordran med
bestämd förfallodag kan del vid fordran för vilken förfallodagen är obestämd
bli fråga om hur ränta skall beräknas när en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer
infriar den gemensamma skulden och därefier anställer regresskrav mol medgäldenär.
I sådanl fall bör medgäldenären i allmänhet inle vara skyldig alt utge
dröjsmålsränta, såvida han inte själv har blivit krävd på del sätt som anges i
förevarande paragraf och åtnjutit den föreskrivna fristen. I allmänhet innebär detla
atl gäldenären måsle ha mottagit krav på bestämt belopp med angivande all
underlåtenhet all belala medför skyldighel alt utge ränta. Om flera personer är
.solidariskt skadeståndsskyldiga, måsle var och en av dem ha erhållit krav
jämte utredning. Undantag från de nu angivna principerna kan emellertid tänkas
gälla på grund av särskilda omständigheter, t.ex. avtal vid rättsförhållandets
uppkomst.
5§
Denna paragraf, som
motsvarar 5 § andra slyckel i ulredningens lagförslag, anger räntefoten vid avkaslningsränla.
Avkaslningsränlan beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar del vid
varje tid gällande diskontot med ett tillägg av två procentenheter. Skälen för
denna regel har utvecklats i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen.
Under
remissbehandlingen har från något håll föreslagils atl uppgift om gällande
diskonto skall publiceras i författning eller på annal liknande sätt. Jag anser
dock inle atl någon sådan publicering behövs. Uppgifter om diskontot och
ändringar däri får stor spridning genom massmedia. Det är dessuiom lätt all hos
riksbanken eller annan bank la
Prop. 1975:102 128
reda
på vilkel diskonto som gäller eller har gällt.
Regeln
i denna paragraf avser, såvitt räntelagen angår, bara 2 § andra stycket, dvs.
ränta vid återbäring av pengar efter hävning av avtal. På grund av hänvisningar
i särskilda lagar kan emellertid regeln bli tillämplig även i andra fall. Däri
ligger i själva verkel också regelns främsta betydelse.
Avkastningsränta
är avsedd alt utgå lill dess betalning sker eller till dess dröjsmålsränla
börjar utgå i enlighet med reglerna härom. Detta utsägs direki i 2 § andra slyckel
och avsikten är atl detsamma skall gälla när ränta utgår på grund av hänvisning
lill räntelagen i specialbeslämmelse. Även om ränteberäkningen härigenom kan
bli något mera komplicerad än om en enhetlig räntefot tillämpades för hela den
tid under vilken ränta utgår, lorde likväl den nu angivna principen vara nödvändig.
Bl.a. kan den omständigheten alt en borgenär under en tid har varil berättigad lill
avkaslningsränla inle utgöra något skäl lill atl han, när dröjsmål har
uppstått, skulle få nöja sig med lägre dröjsmålsränta än annars.
Avkaslningsränla
är inle avsedd all ulgå som ränta på ränta. I de fall där avkaslningsränla blir
aktuell kan det vanligen inte förrän i efterhand, när förfallotiden inträder,
bestämmas hur stort del belopp är på vilkel sådan ränta skall utgå, och ränta
på ränta skulle då vanligen synas omotiverad. Ränta kan emellertid komma all ulgå
på ränta lill följd av avtal eller regler som är karakteristiska för del
särskilda rättsförhållandet.
6§
Denna
paragraf, som motsvarar 5 § första slyckel i ulredningens förslag, anger räntefoten
vid dröjsmålsränta. Denna ränta beräknas för år enligl en räntefot som
motsvarar det vid varje tid gällande diskontot med ell tillägg av fyra
procentenheter. Beträffande skälen för denna regel får jag hänvisa lill
avsnitten 6.2.2 och 6.2.3 i den allmänna motiveringen.
Lika
litet som avkaslningsränla ulgår dröjsmålsränla som ränta på ränta. Förfallen
dröjsmålsränta som inle har betalats läggs alltså inte till kapitalet, hur
länge dröjsmålsränla än ulgår. Principen atl dröjsmålsränta inte utgår som
ränta på ränta är hävdvunnen, och jag har inte funnil skäl all låta den komma
till uttryck i lagtexten. Undantag från principen kan emellertid gälla på grund
av avtal eller särskilda bestämmelser i annan lagstiftning.
Förevarande
paragraf är tillämplig även i fall som avses i 3 § andra stycket, dvs. när den
som är redovisningsskyldig inle betalar sin skuld i lid. 1 det sammanhanget bör
påpekas atl syssloman enligl allmänna rättsgrundsatser ofla har alt göra
huvudmannens medel räntebärande under uppdragets bestånd och att han vid
avgivande av redovisning då
Prop. 1975:102 129
har
all tillgodoräkna huvudmannen den ränta som har flutit in. I den mån räntan
hänför sig lill lid före redovisningstillfällel faller den utanför räntelagens
regler om dröjsmålsränla. Om emellertid den redovisningsskyldige försitter
betalningstiden i förhållande till huvudmannen, blir han skyldig att utge
ränta enligl den räntefot som anges i förevarande paragraf, och det blir i
sådant fall ulan betydelse om han har haft medlen placerade lill en lägre ränta
än som motsvarar räntelagens regel.
Som ulredningen har
framhållit kan del emellertid länkas all den redovisningsskyldige under den lid
han har varil i dröjsmål faktiskt har lyckats uppnå bättre avkastning än som
motsvarar den legala dröjsmålsränlan. I så fall bör den redovisningsskyldige
vara pliktig atl utge hela avkastningen, alltså även vad som överstiger den
dröjsmålsränta som anges i lagen. Hans skyldighel alt utge ränta bör alltså
inte förminskas av att han kommer i dröjsmål. Efiersom situationen får antas
vara sällsynt och den angivna principen är ganska självklar, har jag inte
ansett del nödvändigt all la in en särskild bestämmelse härom i lagen.
7§
Paragrafen innehåller
speciella beslämmelser om dröjsmålsränla belräffande skuldebrev och andra
fordringar som på grund av avtal löper med ränta före förfallotiden, exempelvis
fordringar på köpeskilling med lång kreditlid. Bestämmelserna, som i sak
överensstämmer med 6 § i utredningens lagförslag, har behandlats i avsnittet
6.6.2 i den allmänna motiveringen.
Paragrafens huvudregel
motsvarar 6 § första stycket skuldebrevslagen i dess hittillsvarande lydelse.
Regeln innebär att om fordran löper med ränta när den förfaller lill betalning
och gäldenären försitter betalningstiden, så fortsätter ränta alt ulgå efter
samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Om emellertid den angivna
räntefoten är lägre än den legala dröjsmålsränlan, dvs. den ränta som anges i 6
§ räntelagen, så skall räntan höjas till den legala dröjsmålsräntans nivå. Är
förfallodagen bestämd i förväg, ulgår den högre räntan omedelbart från den
dagen, om betalningstiden försills. Skulle för redovisningsfordran bestämd
ränta vara avtalad, ulgår den högre räntan från den dag redovisning avgavs
eller borde ha avgivits. 1 övriga fall måsle förutsättningarna i 4 § vara
uppfyllda för att den högre räntan skail börja utgå. Höjning sker alltså i
princip försl sedan borgenären har krävt betalning med erinran om
räntepåföljden saml del därefier har förflutit trettio dagar ulan atl betalning
har skell. Under liden från förfallodagen lill dess ränta skall börja ulgå enligl
4 § utgår ränta enligl huvudregeln i förevarande paragraf, dvs. efler samma
räntefot som gällde vid förfallodagen. Skulle borgenären inte framställa krav
på del 9
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 102
Prop. 1975:102 130
sätt
som anges i 4 § första slyckel, får han även efler dröjsmålet nöja sig med den
i avtalet angivna räntan, trots att denna är lägre än den legala
dröjsmålsräntan. Om undantagsvis avtal innehåller bestämmelse om ränta vid
skadeståndskrav, t.ex. alt ränta ulgår från det skada har uppstått, fordras för
alt högre ränta skall ulgå all krav har framställts och utredning förebragts saml
gäldenären åtnjuiii frist. Om den räntefot som gällde vid förfallodagen är
högre än den legala dröjsmålsränlan, är givelvis huvudregeln i paragrafens
första punkt tillämplig under hela den lid dröjsmålet varar.
Vid remissbehandlingen har
från något håll begärts klarläggande av hur bestämmelserna skall liilämpas i
fall då det i skuldebrevet föreskrivs atl kapitalbeloppet successivi skall
justeras efler t.ex. förändringar i konsumentprisindex medan räntan då i
gengäld har satts förhållandevis lågt. Enligl min mening finns inte anledning
all bedöma de berörda fallen på annat sätt än andra fall när räntan har satts
lågt. Är den ränta som löper före förfallodagen lägre än den legala
dröjsmålsräntan, skall alltså den högre räntan ulgå i enlighet med vad jag nyss
har angett.
Under remissbehandlingen
har också berörts frågan om man vid tillämpningen av förevarande beslämmelser
skall la hänsyn lill de provisioner samt eventuella kredit-, expeditions- eller
aviserings-avgifter som kreditgivaren anser sig ha räll atl la ul av gäldenären.
För min del anser jag atl hithörande belopp inle kan räknas in i räntan.
Kredilköpkommitlén
diskuterar frågan huruvida fordran vid avbelalningsköp kan anses löpa med ränta
som skall vara avgörande för dröjsmålsräntans höjd när konlraklsformuläret
saknar klausul om dröjsmålsränla men innehåller en serie uppgifter som anknyter
till ränletermer. 1 likhel med kommitién anser jag atl fordran enligt sådanl avbelalningskontrakt
inte kan anses löpa med ränta i räntelagens mening. Jag vill betona atl jag med
uttrycket "löper med ränta" inle har avsett all åsladkomma någon
saklig förändring i förhållande lill den formulering som nu finns i 6 §
skuldebrevslagen, dvs. atl ränta skall vara utfäsl.
Även
enligl förevarande paragraf är del en förutsättning för dröjsmålsränta att
betalningstiden försills. Skulle underlåtenheten atl betala bero på
omständigheter som är alt hänföra till borgenären, utgår således inle
dröjsmålsränta, lika litet som annars enligl räntelagen. Avgörande är alt gäldenären
försitter betalningstiden för kapitalbeloppet av fordran. All räntebetalning
inte sker i rätt lid påverkar inle räntefoten för framliden.
Övergångsbestämmelserna
I enlighet med vad jag förordal
i avsnittet 6.7 föreskrivs i övergångsbestämmelserna atl räntelagen träder i
kraft den 1 juli 1975 men all
Prop.
1975:102 131
den inle gäller i fall då skyldighet all utge ränta har
uppkommit före ikraftträdandet. Detla innebär alt om exempelvis en fordran har
förfallit före ikraftträdandet och dröjsmålsränla har börjat utgå med sex proceni
lill följd av reglerna i 9 kap. 10 § HB. sä blir inle den nya lagen tillämplig.
I enlighet med övergångsbeslämmelserna lill lagen om ändring i HB, som jag
strax skall återkomma lill, forisäller i stället räntan att ulgå med sex proceni,
även om betalningen skulle dröja avsevärd lid efler räntelagens ikraftträdande.
Om vid fordran ulan bestämd förfallodag ränta har börjat utgå med fem proceni
på grund av all stämning har skett och delgelts gäldenären, kommer på molsvarande
säll denna ränta alt fortsätta atl utgå även efler del all räntelagen har trätt
i kraft. Övergångsbeslämmelserna till räntelagen, jämförda med
övergångsbestämmelserna lill skuldebrevslagen, innebär vidare all om
skuldebrev på grund av avtal löper med ränta före förfalloliden, så blir efter
dröjsmål den hittillsvarande regeln i 6 § första stycket skuldebrevslagen
tillämplig, inle motsvarande beslämmelse i 7 § räntelagen. Den praktiska
innebörden av delta är att om den avtalade skuldebrevsränlan är lägre än
räntelagens dröjsmålsränta, så ulgår inle den högre räntan ens om förfallodagen
inträffar efler räntelagens ikraftträdande.
Atl fordran har uppstått redan före räntelagens
ikraftträdande är å andra sidan inte något hinder mot all lagen blir
tillämplig, förutsatt atl del inte före ikraftträdandet har uppstått skyldighet
alt utge ränta. Om exempelvis etl räntelöst skuldebrev har utfärdats före den 1
juli 1975 men förfaller försl därefier, kommer dröjsmålsränlan all bestämmas av
räntelagen.
Av övergångsbestämmelsernas formulering följer all det är
ulan betydelse huruvida ränta rent faktiskt har börjat erläggas före ikraftträdandet.
Del avgörande är i stället om skyldighet att utge ränta har uppkommit till
följd av lag eller avtal.
För atl de nya reglerna om dröjsmålsränta på fordran utan
bestämd förfallotid skall bli tillämpliga, krävs atl de ålgärder som anges i 4
§ vidtas efler ikraftträdandet. En borgenär kan alltså inle framställa krav
före ikraftträdandet och därmed uppnå all ränta enligt 6 § börjar ulgå tidigare
än trettio dagar efler ikraftträdandet.
När del gäller avkaslningsränla har jag i avsnittet 6.7
framhållit all övergångsbeslämmelserna innebär all de nya reglerna får lillämpning
i fall då återbelalningsskyldighet uppslår efter ikraftträdandet men all ränta
enligt räntelagen inle utgår för lid före denna tidpunkt.
8.2 Förslaget till lag om ändring i handelsbalken
Genom denna lag upphävs 9 kap. 10 § handelsbalken samtidigt
med all räntelagen införs. De upphävda reglerna skall emellertid fortfarande
gälla i fall då skyldighel atl utge ränta har uppkommit före
Prop. 1975:102 132
lagens
ikraftträdande. Beträffande den närmare innebörden av detta får jag hänvisa
till vad jag har sagt i specialmotiveringen till övergångsbestämmelserna till
räntelagen.
8.3
Förslaget till lag om ändring i lagen om köp och byte av lös egendom
38
§ köplagen innehåller f.n. en hänvisning lill 9 kap. 10 § HB och därutöver en
specialregel för handelsköp. Enligl den senare regeln kan ränta utgå även för
lid innan dröjsmål har inträtt. Som en följd härav gäller väsentligt olika
rättsgrundsatser för handelsköp och för civila köp.
Enligt
utredningens mening bör man i fortsättningen låta samma principer gälla för de
båda kategorierna av köp. För en sådan ordning talar enligl utredningen
åtskilliga skäl. Del kan anses mindre tillfredsställande att ge olika regler
för handelsköp och andra köp, efiersom detla innebär alt köparens skyldighel atl
utge ränta, förutsatt atl han är köpman, beror av att även säljaren är köpman.
Den regel som gällt för handelsköp ansågs redan från början mindre lyckad, och
den torde inte molsvara affärspraxis. Tyngden av de argument som vid köplagens
tillkomst anfördes till slöd för en undanlagsregel för handelsköp minskas
enligt utredningens uppfattning också avsevärt när ränta nu enligl räntelagen
skall börja utgå förhållandevis kort lid efler det all räkning har avsänts.
Med
hänsyn till del sagda föreslår utredningen atl man i 38 § köplagen lar in en
hänvisning lill räntelagen som skall gälla belräffande både civila köp och
handelsköp. Ulredningen föreslår därutöver en tilläggsregel som skall täcka
några av de situationer som nu faller under den särskilda regeln för
handelsköp. Tilläggsregeln, som även den skall gälla för såväl civila köp som
handelsköp, går ut på all om säljaren har räll alt kräva betalning mot atl gods
eller dokument hålls köparen lill banda, så ulgår dröjsmålsränta, även om
förfallodagen inle är bestämd i förväg, från den dag säljaren framställer sådanl
krav saml, till följd av atl betalning därvid inte erläggs, innehåller gods
eller dokument. Regeln innebär alltså alt under de angivna omständigheterna
samma regel liilämpas som om förfallodagen vore bestämd. Angående skälen för
denna regel anför ulredningen all om säljaren har rält all kräva betalning vid anfordran
och innehålla gods eller dokument om betalning ej erläggs, så visar delta all
köparen inle skall ha någon frist för betalning. Motivering saknas alltså all
tillämpa räntelagens treltiodagarsfrisl.
Vad
ulredningen sålunda föreslagit har inle mött någon invändning vid
remissbehandlingen. Även jag ansluter mig lill ulredningens förslag. 1 enlighet
härmed har i förslaget lill ändring i 38 § köplagen
Prop.
1975: 102 133
lagils
in dels en allmän hänvisning lill räntelagen, såvitt gäller ränta på
köpeskilling, dels en specialregel om ränta för del fallet alt säljaren har räll
all kräva betalning mot alt gods eller dokument hålls köparen lill hända.
Genom all 38 § köplagen
hänvisar till räntelagen kommer avgörande betydelse all tillmätas den
omständigheten huruvida förfallodagen för köpeskillingen är bestämd i förväg
eller inle. Denna fråga har emellertid betydelse även i gällande rält. I fråga
om den gängse tolkningen av vad som gäller på denna punkt får jag hänvisa lill utredningsbetänkandel
(s. 56 och 57).
I situationer då
förfallodagen inte är bestämd i förväg bör särskilt observeras all även om krav
har skett i den ordning som anges i 4 § första stycket räntelagen, ulgår inle
ränta förrän köpeskillingen förfaller lill betalning. Av 14 § köplagen följer
all köparens betalningsskyldighet vanligen inle inträder förrän godset kommer
honom till hända. Principen gäller också vid distansköp, trots alt avlämnande
anses ske när godset har omhändertagits av fraktförare eller bragts innanför
fartygets sida (jfr 15 § köplagen). Som följd härav bör köparen, även om
räkning har avsänts och kommil honom lill hända inom den treltiodagarsfrisl som
anges i 4 § första slyckel räntelagen, inle vara skyldig alt belala
köpeskillingen förrän godset har kommit fram. Dessförinnan är han inle heller
skyldig atl belala dröjsmålsränla.
Om
köparens skyldighel all betala inle är betingad av alt godset har mottagits,
exempelvis därför atl betalning enligt avtalet skall ske i förskoll, förskjuts
givetvis inle förfallodagen av all godset kommer fram lill köparen senare än
som anlagils.
Om gods har sålts all
betalas mol dokument, blir förhållandet delvis annorlunda. Del framgår nämligen
av 71 § köplagen atl köparen i sådanl fall inle kan undandra sig betalning på
den grunden all godset inle har kommit fram eller alt han inle har haft
tillfälle all undersöka del. I sådanl fall blir emellertid förfalloliden
beroende av all dokumentet har presenterats på sådanl säll som förulsätls för
inträdet av köparens betalningsskyldighet, och räntelagen får tillämpas i
anslutning därtill.
Vid tillämpningen av de nu
angivna principerna får man emellertid göra undanlag för del fall all
mottagandet av godset har blivit fördröjt på grund av omständighet som är all
hänföra lill köparen. Ell exempel härpå är alt del ankommer på köparen alt
hämta godset men han dröjer med detta. Om säljaren har avsänt räkning samlidigl
med all godset hålls köparen lill hända men denne dröjer med all hämta del
tills mer än trettio dagar har gått efler del all räkningen avsändes, kan han
således inle göra gällande atl fordringen på köpeskillingen inle är förfallen. Elt
annal exempel är alt faran för godset under transporten ligger på köparen och
skälet lill atl godset inte har kommil fram inom
Prop. 1975:102 134
tretliodagarsfristen
från det alt räkning avsändes är alt godset har förstörts eller skadats under
transporten. Köparen är under sådana förhållanden skyldig att ge ut
köpeskillingen oavsett vad som har inträffat med godset, och han kan inle
åberopa all godset inte har kommil fram till befrielse från skyldigheten all
utge ränta inom den tid som annars gäller.
Den särskilda regeln i 38
§ köplagen får sin främsta betydelse när inkasso sker av dokument genom bank
eller annan eller när exempelvis spedilör som har mottagit godset från säljaren
för dennes räkning kräver betalning mot atl köparen erhåller godset. Om köparen
i delta fall betalar inom sådan tid att säljaren inle gör bruk av sin rätt atl
innehålla dokument resp. gods, uppslår ingen fråga om dröjsmålsränta. Skulle
säljaren däremot när köparen inte betalar innehålla gods resp. dokument och
senare utkräva köpeskillingen, utgår enligl den föreslagna regeln ränta från
del kravel först framställdes.
Regeln
gäller emellertid endast del fallet alt säljaren till följd av atl betalning
inte erläggs innehåller gods eller dokument. Om säljaren avslår från sin rätl i
detla avseende - antingen del beror på atl han vill bevilja anstånd med
betalningen eller avståendet sker av annan anledning - blir de allmänna
principerna i räntelagen tillämpliga. Om förfallodagen inte är bestämd, ulgår
alltså ränta bara om köparen inle betalar inom tretliodagarsfristen från kravel.
8.4
Förslaget till lag om ändring i lagen om försäkringsavtal
I
24 § första slyckel försäkringsavtalslagen har gjorts den ändringen alt den
frist som försäkringsgivare har räll lill innan han behöver fullgöra sin
betalningsskyldighet i fall då utredning krävs har förlängts från fjorton lill
trettio dagar. Angående skälen för denna ändring får jag hänvisa lill avsnittet
6.5.4. I lagrummet har vidare bestämningen "en månad" ändrats lill
trettio dagar.
8.5
Förslaget till lag om ändring i lagen om skuldebrev
1
enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 6.6.2 i den allmänna motiveringen
ersätts de nuvarande reglerna i 6 § skuldebrevslagen av en erinran om all
räntelagens bestämmelser gäller i fråga om ränta på skuldebrev. Av intresse är
särskilt 7 § räntelagen, som närmast ersätter del hittillsvarande första
stycket i 6 § skuldebrevslagen. Huvudregeln är liksom f.n. all om en fordran enligl
skuldebrev löper med ränta när den förfaller till betalning och betalningstiden
försitts, så fortsätter ränta atl ulgå efler samma räntefot som gällde vid
förfallodagen. Den nyheten har dock föreslagits atl om den avtalade räntefoten
är lägre än
Prop.
1975:102 135
den
legala dröjsmålsränlan, så höjs den lill dröjsmålsräntans nivå. Jag hänvisar på
denna punkt till specialmotiveringen lill 7 § räntelagen.
Om ränta inte är utfäst i
skuldebrevet, gäller f.n. enligl en uttrycklig beslämmelse i 9 kap. 10 § HB alt
gäldenären inte är skyldig att utge ränta för liden före förfallodagen. Denna
princip kommer i departementsförslaget till uttryck i 2 § första stycket
räntelagen.
8.6
Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken
22
kap. 5 §
Legat av oskiftat bo skall
enligt 22 kap. 1 § ärvdabalken utges så snart det kan ske utan men för någon
vars rätt är beroende av boets utredning. Denna regel om förfallolid
kompletteras av regeln i 22 kap. 5 § ärvdabalken enligt vilken ränta efter fem proceni
skall börja ulgå fyra månader efter testators död. Räntan kan alltså,
åtminstone när boets beskaffenhet gör all ulredningen blir tidskrävande, komma atl
börja ulgå innan legalarien kan kräva att legatet utbetalas lill honom. Det kan
bl.a. med hänsyn lill att den lägre räntefoten fem proceni kommil lill
användning anlas att ränteregelns syfte är all tillförsäkra legalarien en
skälig förräntning på honom tillkommande penningbelopp i väntan på boulredningens
slutförande. Situationen kan ses som etl specialfall av att medel skall
förvallas på sådanl säll atl de ger skälig avkastning.
Utredningen föreslår att
den fixerade räntesatsen fem procent byts ut mol en hänvisning till räntelagens
regler om avkastningsränta. När den tidpunkt passeras vid vilken legatet enligl
22 kap. 1 § ärvdabalken skall utges kan emellertid situationen anses hell
likvärdig med den som är för handen vid dröjsmål i allmänhet. Från den
tidpunkten bör räntan enligt ulredningen beräknas efter den högre räntefot som
gäller för dröjsmålsränta.
Vad ulredningen sålunda föreslagil
har inte mött någon kritik vid remissbehandlingen. Även jag finner förslagel lämpligl.
Den tid vid vilken legal skall utges enligl 22 kap. 1 § ärvdabalken är
visserligen angiven på ell sätt som gör den mindre lämpad som ulgångspunkl för
beräkning av dröjsmålsränta än som varit önskvärt. Emellertid är del motiverat
all ränleregeln principiellt ger legalarien skydd mol ekonomisk förlust lill
följd av all ulredningen obehörigen förhalas. Det får också förutsättas atl
krav på dröjsmålsränla framställs endast i uppenbara fall. Därvid lorde det
inte behöva uppstå några slörre svårigheter att beslämma utgångspunkten för
beräkningen av den högre räntan.
Med
hänsyn lill del anförda har 22 kap. 5 § ärvdabalken ändrats i sak på del sätt
som ulredningen har föreslagit.
Prop. 1975:102 136
25
kap. 7 §
Paragrafen
innehåller bestämmelser om återbäring av egendom i fall då den som dödförklarats
sedermera befinns vara vid liv. 1 tredje stycket föreskrivs all då egendom återbärs
skall också gäldas ränta eller avkomst för liden efler det all innehavaren vann
kunskap all annan ägde bättre rätt till egendomen eller stämning delgavs honom.
Ordalydelsen tyder på att vad som här avses är den avkomst eller ränta som faktiskt
har uppburils under den tid innehavaren har besuttit egendomen i ond tro.
Enligl
ulredningens mening bör förevarande situation närmast jämställas med den som
råder när redovisningsskyldighet åvilar den som omhänderhar belopp vilket
tillkommer annan. Jag delar denna uppfattning. I enlighet härmed har i
paragrafen lagils in en beslämmelse om alt ränta skall ulgå efler den räntefot
som enligl räntelagen gäller i redovisningsfallen. Beträffande möjligheten all
innehavaren uppburit högre avkastning än den dröjsmålsränla som lagen anger
hänvisar jag till motiveringen till 6 § räntelagen.
8.7
Förslaget till lag om ändring i jordabalken
4
kap. 25 §
I
enlighet med vad jag har förordat i avsnittet 6.6.3 har den nuvarande
hänvisningen lill 9 kap. 10 § HB ersatts av en hänvisning till räntelagen. Vid
köp av fast egendom lorde förfallodagen för köpeskillingen oftast vara bestämd
i förväg, varför det i regel torde vara 3 § första stycket räntelagen som blir
tillämpligt. Undanlagsvis kan dock 4 § första slyckel få lillämpning.
Räntefoten är i båda fallen den som anges i 6 § räntelagen.
12
kap.53 §
För
del fall atl hyresgäst enligl hyresnämndens beslul eller enligl dom skall utge
högre hyra för förfluten lid än som skolat ulgå förut innehåller 12 kap. 53 §
andra slyckel jordabalken en föreskrift om ränta. 1 denna situation skall
hyresgästen på överskjutande belopp belala sex proceni ränta som om beloppet
förfallit lill betalning samtidigt med den förul utgående hyran. 1 beslulel
eller domen får emellertid enligt tredje stycket i samma paragraf anstånd
medges med betalningen av del överskjutande beloppet jämte ränta, om skäl
föreligger lill del.
1
prop. 1974:151 med förslag lill lag om bostadsdomstol m.m. har föreslagits all
första och tredje styckena i förevarande paragraf ändras så, atl del i stället
för domstols dom blir fråga om beslut av bostadsdomstol. Vid upprättande av deparlementsförslaget
har jag utgått från alt förslagen i den angivna propositionen genomförs.
Som
ulredningen har föreslagil bör bestämmelsen i 12 kap. 53 §
Prop.
1975:102 137
andra
stycket jordabalken anpassas till räntelagen. Del kan därvid konstateras att
den ränta som del är fråga om ulgår för lid före förfallodagen och inte är
någon dröjsmålsränla i egentlig mening. 1 enlighet därmed har ränteregeln
anknutits lill 5 § räntelagen, dvs. det lagrum där räntefoten för avkaslningsränla
finns angiven.
Det
överskjutande (retroaktiva) beloppet anses förfalla lill betalning den dag då
det avgörande varigenom höjningen har fastställts vinner laga kraft. Från denna
dag är alltså hyresgästen i dröjsmål, om han inle betalar det överskjutande
beloppet. Med hänsyn härtill föreskrivs i förevarande lagrum alt räntan från
den dagen beräknas efler den räntefot som anges i 6 § räntelagen och vars höjd bestämls
av hänsyn lill den ordinära dröjsmålssiluationen.
Som nyss nämnts får
anstånd medges med betalningen av del över-skjulande beloppet jämte ränta.
Därvid skall också förordnas i vilken ordning skulden skall regleras. Del får
förutsättas all även räniefrågan då beaktas. Vid anstånd är emellertid
situationen inle hell jämförbar med den som råder vid ordinärt dröjsmål, varför
räniefrågan inle nödvändigtvis behöver lösas efler mönster av reglerna om dröjsmålsränla.
I tredje stycket har därför lagils in en bestämmelse som ger möjlighet alt
förordna all den lägre räntan skall ulgå under den tid som anståndet avser.
Under
remissbehandlingen har Svenska kommunförbundet kritiserat del förhållandet all
bestämmelser som svarar mol 12 kap. 53 § andra slyckel jordabalken inte finns
beträffande andra avgifter för nyttjanderätt enligl jordabalken, såsom
arrendeavgift och tomträttsavgäld. Kommunförbundet anser atl sådana beslämmelser
bör införas. Enligl min mening kan emellertid inte kommunförbundels begäran
uppfyllas i detta lagstiftningsärende. I den mån reglerna om arrende och
tomträtt behöver anpassas bättre till reglerna om hyra får del ske i annal
sammanhang.
12
kap. 60 §
Paragrafen innehåller
bestämmelser om förskott på ersättning med anledning av alt
lokalhyresförhållande upphör. 1 fjärde stycket föreskrivs all om hyresgäst har
uppburit förskoll som överstiger den siulligl bestämda ersättningen, så är han
skyldig alt belala tillbaka överskjutande belopp jämte sex procent ränta från
dagen för beloppels mottagande. Bestämmelsen om sex proceni ränta har ersatts
av en hänvisning till räntelagen. Härvid har jag liksom ulredningen ansett del
lämpligast alt hänvisa till den lägre av de räntesatser som räntelagen
anvisar, såvitt gäller tiden innan ersättningen siulligl har beslämts. Efiersom
hyresgästen inte kan anses vara i dröjsmål innan del har avgjorts om del av
förskottet behöver betalas tillbaka av hyresgästen, bör nämligen räntan
betraktas som avkaslningsränla. När
Prop. 1975:102 138
ersättningen
har bestämts och hyresgästen vet vad han skall belala, finns det däremot inle
något skäl för atl räntan skulle vara lägre än den som tillämpas i ordinära dröjsmålssilualioner,
t.ex. när hyresgäst inte i rätt tid har erlagt hyran. En föreskrift har därför
införts om atl den räntefot som gäller för dröjsmålsränla skall tillämpas för
liden efter det atl ersättningen har blivit slutligt bestämd.
13
kap. 19 §
I
13 kap. jordabalken behandlas bl.a. fastighetsägares inlösen av egendom efter
upphörandel av tomträtt på grund av uppsägning. I 18 § andra stycket ges
föreskrifter om nedsättning av lösesumman efler det att dom varigenom summan
bestämts har vunnit laga kraft. 19 § första slyckel föreskriver atl tillträde
till tomträtten innan nedsättning har skett ej får äga rum utan tomlrältshavarens
medgivande. I 19 § andra slyckel i dess nuvarande utformning föreskrivs alt om
tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen men
lösesumman då ännu inle är nedsatt, fastighetsägaren är skyldig alt belala
ränta till tomträttshavaren efter sex procent om årel från nämnda dag.
Som ulredningen
har anfört bör räntan enligt 19 § andra slyckel betraktas som avkaslningsränla,
såvitt gäller liden fram till dess alt lösesumman skall nedsättas. Med hänsyn
därtill har i departements-förslaget förts in en bestämmelse om all ränta för
den angivna liden ulgår enligl 5 § räntelagen. Försummar fastighetsägaren all
sälla ned lösesumman i rätt lid, ulgår dröjsmålsränta enligl 6 § räntelagen för
tiden efter det atl nedsättning borl ske.
Övergångsbeslämmelserna
1 övergångsbeslämmelserna
föreskrivs all äldre beslämmelser fortfarande gäller i fråga om tid före
ikraftträdandet och att, om skyldighel alt utge ränta har uppkommit före denna
tidpunkt, äldre bestämmelser gäller även för liden därefier. Motsvarande
övergångsbestämmelser har fogals till en rad andra ändringsförfattningar.
I
fall som avses med 12 kap. 53 § jordabalken uppkommer skyldighel all utge ränta
i och med att hyresnämndens eller bostadsdomstolens beslut har vunnit laga
kraft. Om denna tidpunkt har infallit före ikraftträdandet gäller äldre beslämmelser
hell och hållet, dvs. även för liden efler den Ijuli 1975. Om däremot beslutet
vinner laga kraft efler ikraftträdandet, gäller de nya bestämmelserna om ränta enligl
5 resp. 6 § räntelagen. Skall ränta betalas från en lidpunkt som ligger före
ikraftträdandet, beräknas dock räntan enligt 5 § räntelagen endast från
ikraftträdandet, medan äldre räntebestämmelser gäller för tiden dessförinnan.
Prop. 1975:102 139
8.8 Förslaget
till lag om ändring i utsökningslagen
Arbele
på ny lagstiftning inom del exekulionsrällsliga området pågår f.n. i
justitiedepartementet. Det är ännu osäkert när den nya lagstiftningen kan träda
i kraft. Nuvarande beslämmelser om ränta i utsökningslagen bör därför så långt möjligl
anpassas lill räntelagens system.
I
utsökningslagen finns bl.a. vissa bestämmelser om ränta på medel som har utbetalats
i exekutivt ärende och som skall återbäras. Den som fått lyfta pengar vid
verkställighet av dom är enligl 50 § skyldig alt belala tillbaka beloppet, om
domen ändras eller upphävs. Därvid skall ränta utgå med sex procent om året
från lyftningsdagen. Har någon fått lyfta medel innan frågan om bättre rätl
till medlen blivil siulligl avgjord och blir han skyldig att helt eller delvis återbära
medlen, skall han enligl 166 § belala sex procent årlig ränta på beloppet.
Undanlag härifrån gäller, när utdelning har beräknats för borgenär ulan atl fordringsbevisel
företetts och borgenären inte anmält sig inom etl år från del alt fördelningen
vann laga kraft (jfr 159 §) saml den som medlen i andra hand skall tillfalla
har begagnat sin rätt att lyfta medlen. Om borgenären i sådant fall anmäler sig
senare, är den som lyft medlen inte skyldig all belala ränta för längre lid än
från del atl kronofogdemyndigheten eller överexekutor krävt återbäring av
beloppet.
Räntebestämmelserna
i 50 och 166 §§ har ansetts böra anpassas lill räntelagens bestämmelser. Vid en
sådan anpassning kan konstaleras atl de kriterier som varil bestämmande för den
egentliga dröjsmälsräntans höjd inte äger sin giltighet när lyflade medel återbärs
enligl utsökningslagen. Borgenären lorde i dessa fall inle kunna betraktas som
betalningsskyldig innan exekutionstiteln resp. fördelningsbeslulel har ändrats
eller annat förhållande som medför återbelalningsskyldighet har inträffat, och
försl efler denna tidpunkt föreligger de allmänna förulsältningarna för atl dröjsmålsränla
skall ulgå. A andra sidan är del moliverai alt den som är berättigad lill
återbäring erhåller skälig ränta på medlen redan från dagen då medlen
utbetalades lill den som har blivil ålerbetalningsskyldig. Delta motsvarar de
skäl som anförts för reglerna om avkaslningsränla.
I
enlighet med det sagda har i 50 och 166 §§ utsökningslagen lagils in
hänvisningar till räntelagens beslämmelse om avkastningsränlans höjd. Liksom
när det gäller andra författningar har emellertid gjorts en hänvisning lill
regeln om dröjsmålsränla för de fall atl den som skall göra återbetalning
kommer i dröjsmål.
8.9 Förslag
till lag om ändring i sjölagen
Enligt
den lydelse av 49 § sjölagen som antogs av riksdagen år 1973
Prop. 1975:102 140
(SFS
1973:1064) men som ännu inte har trätt i kraft skall, när vid partrederi redare
underiåler all på anfordran betala sitt bidrag lill beslutad utgift och
huvudredaren eller annan redare lägger ul beloppet, den försumlige belala årlig
ränta på det förskotterade beloppet efler det av riksbanken tillämpade
diskontot ökal med fyra procentenheter, dock lägst sex procent.
Regeln
i 49 § tar sikte på en typisk dröjsmålssilualion. Vid en anpassning lill
räntelagens system har del därför ansetts naturligt all hänvisa till 6 §
räntelagen.
8.10
Förslaget till lag om ändring i lagen om handelsbolag och enkla bolag
F.n.
föreskrivs i 14 § första slyckel handelsbolagslagen all om bolagsman har
fordran på grund av nödig eller nyttig utgift som han har vidkänts för bolagets
räkning, så skall ränta på fordringen beräknas efter fem procent om året från
den dag fordringen tillkom. Bestämmelsen lorde ha tillkommit för alt garantera
all bolagsman inte skall förlora ränta på utlagt belopp och därigenom
avskräckas från all göra ullägg som är önskvärda för bolaget. Om bolagsmannen
får en skälig avkastning på de medel han ställer lill bolagets förfogande,
torde emellertid delta vara tillräckligt för all önskvärda ullägg skall komma
till stånd. Den hittills gällande räntesatsen, fem proceni, lyder på alt en
sådan funktion hos räntan varil åsyftad.
Enligl
utredningen kan de skäl som anförls för ulformningen av räntelagens regler om avkaslningsränla
med samma bärkraft hävdas ifråga om bolagsmans räll lill ränta på ullägg. En
hänvisning lill regeln om avkastningsränlans höjd bör därför tas in i 14 §
handelsbolagslagen. Den lägre avkaslningsränlan bör emellertid enligl
utredningen vara tillämplig endast för tiden innan bolagels skyldighel all
ersätta bolagsmannen för dennes utlägg aktualiserats. Sedan detta skell kan
situationen likställas med dröjsmål i allmänhet, och de kriterier som bestämt
dröjsmälsräntans höjd i räntelagen har då giltighet även här.
Om
inte annal har avtalats, anses bolagsmannen ha räll all göra gällande sitt
anspråk på ersättning från bolaget omedelbart ulan all ens behöva vänta lill
nästa räkenskapsavslulning. Anspråket förfaller med andra ord lill betalning
vid anfordran. Genom alt framställa krav med angivande av ränlepåföljden bör
bolagsmannen enligl ulredningens mening kunna åsladkomma alt den utgående
räntan vid utebliven ersättning efler trettio dagar ändras till den högre dröjsmålsränlan
enligt räntelagen. En annan ordning kan vara föreskriven eller förutsatt i
bolagsavtalet, t.ex. atl ersättningsanspråk förfaller till betalning försl vid
bolagels upplösning eller vid periodisk räkenskapsavslulning. 1 så
Prop.
1975:102 141
fall
bör bolagsmannens fordran löpa med den lägre räntan tills den sålunda bestämda
förfallodagen inträder. Därefier bör den högre dröjsmålsräntan utgå.
Jag
har inle något att erinra mot vad utredningen sålunda har anförl. I enlighet
härmed har i 14 § första stycket handelsbolagslagen förts in en bestämmelse om
att ifrågavarande ränta beräknas enligt 5 § räntelagen för tid till dess högre
ränta skall utgå lill följd av 3 eller 4 § räntelagen.
Det
har i doktrinen hävdals atl rätten lill ränta gäller endast så länge bolaget
inte är berett att utbetala beloppet och atl om bolagsmannen avsiktligt låter
medlen stå inne längre än nödvändigt, ränteberäkningen upphör. En sådan
tillämpning kan väl förenas med räntelagens allmänna bestämmelser i 3 och 4 §§
att räntan utgår endast när betalningstiden "försitles".
Även
i andra stycket av 14 § handelsbolagslagen föreskrivs f.n. en ränta efter fem
procent. Bestämmelsen avser försummelse av bolagsman atl göra avtalat tillskott
eller atl redovisa infiulna medel. I detla fall är det fråga om dröjsmål i
egentlig mening, något som i lagtexten markeras genom ordet
"försummar". En hänvisning har därför gjorts lill 6 § räntelagen. I
bestämmelsen sägs uttryckligen atl ränta skall utgå från det tillskottet eller
redovisningen bort ske. Man behöver därför inte fråga om 3 eller möjligen 4 §
räntelagen blir tillämplig.
Enligt
uttrycklig hänvisning i 47 § handelsbolagslagen skall bl.a. 14 § äga
motsvarande tillämpning vid enkla bolag. Även vid kommanditbolag gäller samma
regler som för vanliga handelsbolagsmän.
8.11
Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
9
kap. 22 § vattenlagen innehåller en räntebestämmelse som är tillämplig på vissa
typer av ersättningar som närmare presenteras i 21 §. Dessa ersättningar har
det gemensaml att de fastställs efler del alt fastighet har tagits i anspråk
eller utsatts för skada. Om sådan ersättning erläggs senare än som föreskrivs i
lagen, skall den ersältningsskyldige enligt 9 kap. 22 § erlägga sex proceni
årlig ränta på ersättningen från den dag marken tillträddes eller företagel
eller åtgärden utfördes. Denna räntebestämmelse har ändrats så, alt del åläggs
den ersältningsskyldige alt i de nu ifrågavarande fallen utge avkaslningsränla
på ersättningen från den dag han tillträdde marken eller utförde företaget
eller åtgärden till dess betalning sker eller bort ske enligt vad som anges i
lagen. Dröjsmålsränta åter skall utges, i den mån ersättningen betalas försl efler
utgången av i lagen angiven betalningsfrist.
Prop. 1975:102 142
8.12
Förslaget till lag om ändring i konkurslagen
39
a §
Den
som vid återvinning lill konkursbo skall ålerbära egendom är enligt 37 § tredje
stycket konkurslagen i dess hittills gällande lydelse skyldig att utge ränta
eller avkomst som fallit under den tid han haft egendomen. Bestämmelsen avser endasl
faktiskt uppkommen ränta. I rättspraxis har emellertid förekommit alt man med analogisk
tillämpning av 9 kap. 10 § HB har dömt ul sex procent ränta från den dag då gäldenären
erlade betalning till den som sedermera blir återbäringsskyldig (se bl.a. betänkandet
s. 54 och NJA 1929 s. 425).
Konkurslagens
regler om återvinning är f.n. föremål för en genomgripande revision. I remiss
till lagrådet den 13 september 1974 har lagts fram förslag till helt ny lydelse
av bl.a. 2 kap. konkurslagen som behandlar återvinningsinstitutet. Möjlighelerna
lill återvinning vidgas avsevärt jämfört med gällande rätl. Utvidgningen
åstadkoms dels genom alt återvinningsfrislerna förlängs avsevärt, dels genom atl
återvinning i motsats lill vad som nu gäller i åtskilliga fall inle skall vara
beroende av att gäldenärens medkonlrahenl haft insikt om gäldenärens
ekonomiska slällning eller om alt han gynnades framför andra borgenärer.
Reglerna har med andra ord gjorts mer "objektiva". Genom en på
subjektiv grund utformad ålervinningsregel (30 § i förslagel) infångas vissa
fall där gäldenären handlat otillbörligt och gäldenärens medkonlrahenl var i
ond tro.
På
grund av den ändrade uppläggning som har getts återvinning.s-inslitutet i
nämnda lagrådsremiss har gällande regler om skyldighel att vid återvinning utge
ränta eller avkomst ansells böra modifieras i en för ålervinningssvaranden
mildrande riktning. Enligl 39 a § i det remitterade förslaget lill ändring i
konkurslagen skall skyldigheten atl utge avkastning normall avse endasl vad som
belöper på liden efler delgivning av stämning i målet. Den som skall återbära
egendom efter återvinning i olillbörlighetsfall (30 § i förslaget) skall dock i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller kunna förpliktas utge hela
den avkastning han uppburit sedan han mottog egendomen.
För
min del finner jag inle anledning alt i detta sammanhang föreslå någon ändring
i principen om all ränta och annan avkastning normall skall utges endast i den
mån den belöper på liden efter delgivning av stämning i återvinningsmålet.
Beaktas bör bl.a. att återvinning enligt den nya regleringen i 2 kap.
konkurslagen i åtskilliga fall kan ske även från godtroende medkonlrahenl till konkursgäldenären.
Det finns enligt min mening inle heller skäl alt i delta lagstiftningsärende
göra någon ändring i konkurslagsremissens regel om alt skyldigheten all utge
annan avkastning än ränta bara avser avkastning som faktiskt har förekommit.
Däremot anser jag att principen bör vara en annan när
Prop. 1975:102 143
del
är penningbelopp som skall återbäras och del sålunda är ränta som skall utges.
1 del fallet bör man enligt min mening anknyta lill räntelagens regler om
avkastningsränta och alltså ålägga den återbäringsskyldige att betala ränta
enligt den räntefot som gäller för avkaslningsränla, oavsett om penningmedlen
rent faktiskt har varit räntebärande eller ej. Detsamma bör gälla om det har
förekommit sådan omständighet som gör att den förpliktade i slällel för egendom
skall utge ersättning för dess värde (se 39 § tredje stycket
konkurs-lagsförslaget). I sådanl fall bör den tidpunkt som är bestämmande för
beräkning av egendomens värde (se konkurslagsremissen s. 185) bilda ulgångspunkl
för ränteberäkningen, i den mån denna tidpunkt inträffar efter slämningsdagen.
När del gäller återvinning
som avses i 30 § konkurslagsförslaget, dvs. olillbörlighetsfallen, kan den
återbäringsskyldige förpliktas utge avkastning även för lid före det alt han
delgavs stämning. Är del fråga om alt utge penningmedel, bör även i detla fall
räntan beräknas enligt räntelagens regel om avkastningsränta. Har penningmedlen
trätt i slällel för annan egendom bör, på samma sätt som i övriga åler-vinningsfall,
ränta beräknas tidigast från den tidpunkt som är bestämmande för beräkning av
egendomens värde. En annan sak är atl den återbäringsskyldige kan åläggas all
utge annan avkastning än ränta som han har uppburit före denna tidpunkt.
Såväl
i det normala ålervinningsfallel som i fall enligl 30 § konkurslagsförslaget
bör ränta enligl den räntefot som gäller för avkaslningsränla utgå endasl för
lid fram lill den dag återbäring skall ske. För tiden därefter bör räntan
beräknas efter den högre räntefot som gäller för dröjsmålsränta.
De
nu förordade bestämmelserna om ränta har jag lagil upp i 39 a § konkurslagen i
den lydelse lagrummet har enligl konkurslagsremissen. Paragrafens första stycke
har härvid delats upp i två stycken.
Jag
vill i delta sammanhang slutligen erinra om att reglerna i 40 § konkurslagsförslaget
angående jämkning vid återvinning är principiellt tillämpliga även i fråga om skyldighel
all utge ränta.
58
§
Enligt
58 § första slyckel konkurslagen skall förvaltaren sälla in pengar som flyter
in under förvaltningen av konkursboet inom en vecka på räntebärande räkning i
bank. Försummar han del, är han enligt andra stycket i dess nuvarande lydelse
skyldig all erlägga åtta procent ränta på obehörigen innehållet belopp.
Ulredningen
framhåller att de kriterier som är bestämmande vid fastställande av räntefoten
för dröjsmålsränta inte är hell tillämpliga i den situation som avses
här men alt många beröringspunkter
Prop. 1975:102 144
föreligger.
Utredningen föreslår därför att föreskriften om åtta proceni ränta byts ut mot
en hänvisning till räntelagens beslämmelse om dröjsmålsränla.
Konkurslagskommiltén
framhåller i sitt remissyttrande atl syftet med den extra höga räntefoten åtta proceni
är all understryka förvaltarens skyldighet atl göra medlen räntebärande. Med
hänsyn härtill kunde man enligt kommittén överväga alt föreskriva en räntesats
som är högre än vanlig dröjsmålsränta. Kommittén tror dock inle att
skyldigheten att utge "straffränta" har någon praktisk betydelse som
påtryckande faktor och godtar därför en hänvisning lill räntelagens
bestämmelser om dröjsmålsränla.
Även
jag ansluter mig lill ulredningens förslag. Den nuvarande bestämmelsen om åtta
procent ränta har därför bytts ut mol en hänvisning till räntelagens
bestämmelse om dröjsmålsränla.
138
§
Bestämmelserna i
förevarande paragraf innebär i korthet all belräffande oprioriterade fordringar
någon ränta regelmässigt inte beräknas under konkursen. Beträffande prioriterad
fordran räknas däremot ränta fram till den dag från vilken liden för klander mol
uldel-ningsförslagel skall räknas. I första hand utgår ränta efler den räntefot
som är utfäsl eller som följer av lag, t.ex. legal dröjsmålsränla. Är fordran räntelös
skall räntan enligt nuvarande lydelse av 138 § konkurslagen beräknas efter fem
proceni. Dessa regler för prioriterad fordran gäller även för oprioriterad
fordran i del synnerligen sällsynta fallet all boet räcker till full betalning
av alla fordringar utom böler och liknande.
1
enlighet med vad utredningen föreslagit har den fixerade räntesatsen fem
procent bytts ul mot en hänvisning till räntelagens bestämmelse om
avkastningsränta. En hänvisning lill den lägre räntesatsen är motiverad med
hänsyn till all det här inte är fråga om atl tvinga fram betalning i rält tid
ulan närmast att bereda borgenär med räntelös fordran kompensation för
ränteförlust under konkursförfarandet.
141
§
Borgenär
som lyft utdelning innan tid för klander av uldel-ningsförslaget gått ul och
som sedan befinns skyldig all ålerbära vad han har uppburit skall enligl
nuvarande lydelse av 141 § tredje slyckel konkurslagen betala sex proceni ränta
på beloppet. Det sagda gäller även när utdelning har lyfts för villkorad och tvistig
fordran.
Tredje
stycket har ändrats på sätt som motsvarar ändringarna i utsökningslagen.
Angående den närmare innebörden av ändringen får jag hänvisa till vad jag har anförl
i specialmotiveringen lill lagen om
Prop. 1975:102 145
ändring
i utsökningslagen.
Det
kan tilläggas att en följd av den nya ordningen är all man måste fastställa när
återbäring skall ske. Återbäring enligl 141 § kan bli aktuell i flera fall. En
borgenär kan t.ex. mol borgen ha lyft medel som tillerkänts honom i
utdelningsförslag innan tiden för klander har gått ut eller, om klander väckts,
innan talan har avgjorts genom lagakraflvunnel beslut. Om han sedermera
befinns sakna rätl lill utdelningen, torde ålerbäringsskyldigheten inträda när
del genom lagakraflvunnel beslul i klandermålet har avgjorts all de uppburna
medlen inle tillkommer borgenären i fråga. Det finns emellertid enligt min
mening inle behov av atl i detla sammanhang ta upp någon regel i konkurslagen
om tidpunkten för återbäring.
144
§ andra stycket konkurslagen innehåller en hänvisning lill ränteregeln i 141 §
tredje slyckel för det fall all borgenär skall ålerbära vad han har fått lyfta
i förskoll. Denna hänvisning har ansetts kunna stå kvar oförändrad.
8.13
Förslaget till lag om ändring i lagen om aktiebolag
43
§
Paragrafens
första stycke innehåller en beslämmelse om dröjsmålsränta för del fallet atl
inbetalning på tecknad aktie inle fullgörs i räll lid. Ränta utgår då med sex proceni
om årel från förfallodagen. När aktie skall betalas framgår av 40 §. I deparlementsförslaget
har bestämmelsen om sex proceni ränta bytts ut mot en hänvisning lill 6 §
räntelagen.
En
hänvisning till regeln i 43 § finns i 60 § tredje stycket aktiebolagslagen,
där det föreskrivs att bestämmelserna 141 - 44 §§ skall äga mol-varande lillämpning
vid ny aktieteckning, såvitt gäller aklietecknare som vid teckningen inte har eriagl
full betalning. En liknande hänvisning finns i 16 § andra stycket lagen
(1973:302) om konvertibla skuldebrev m.m. I 60 § första slyckel
aktiebolagslagen finns en beslämmelse om förfallotid.
61
§
1
paragrafens tredje stycke behandlas en återbetalningssituation, nämligen den
som uppstår då en tidigare anteckning angående beslut om aktiekapitalets ökning
har avförts ur aktiebolagsregislrel. Vad som har inbetalals på de tecknade
aktierna skall då återbäras lill aktie-tecknarna jämte fem proceni ränta därpå.
Regeln skall enligt 63 § sjätte slyckel äga motsvarande lillämpning när gjord
aktieteckning inte vidare är bindande på grund av all frågan om aktiekapitalets
ökning har förklarats förfallen enligl 195 § 4 mom. aktiebolagslagen.
Ränleregelns
funktion lorde här inte vara alt tvinga fram betalning i 10 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102
Prop. 1975: 102 146
rätl
tid ulan snarare alt bereda den återbetalningsberätligade kompensation för
ränteförlust. En hänvisning har därför gjorts lill bestämmelsen om
avkastningsränta i 5 § räntelagen, såvitt gäller liden från det all inbetalning
har gjorts till dess återbetalningen skall ske. Alerbelalningsskyldighelen lorde
inträda så snarl del enligl 195 § 2 mom. har antecknats i registret atl den
tidigare anteckningen om ökningsbeslulels registrering avförs ur registret. När
den som är skyldig alt utge ifrågavarande ränta kommer i dröjsmål, skall dröjsmålsränla
enligt 6 § räntelagen börja ulgå.
73 § 2 mom.
I
73 § 2 mom. första stycket föreskrivs all om vinstutdelning har skell i slrid mol
reglerna i aktiebolagslagen eller mol bestämmelse i bolagsordningen, så är den
som uppburit utdelningen skyldig atl återbära den jämte fem procent ränta.
Bestämmelserna äger enligl 3 mom. molsvarande lillämpning i vissa andra betalningssituationer.
1 deparlementsförslaget har regeln om fem proceni ränta bytts ul mot en beslämmelse
om att ränta beräknas enligt 5 § räntelagen för tiden lill dess en dröjsmålssilualion
föreligger och lill följd därav den högre räntan skall börja ulgå.
74 §
I
andra slyckel finns beslämmelser om återbetalning till bolaget av vad som
uppburils på grund av all vinstutdelning har skell i slrid mot reglerna om utdelning
av moderbolags vinst. Utdelning får här inte återkrävas från den som varken
insett eller borl inse alt utdelningen skett obehörigen. På belopp som omfattas
av alerbelalningsskyldighelen skall beräknas ränta efter fem procent. 1 deparlementsförslaget
har samma ändring gjorts som i 73 § 2 mom. första stycket.
8.14
Förslaget till lag om ändring i lagen om försäkringsrörelse
Lagen
om försäkringsrörelse ansluter sig nära lill aktiebolagslagens regelsystem. Den
nuvarande aktiebolagslagens föreskrifter om ränta i 43 och 61 §§, 73 § 2 mom.
och 74 § motsvaras sålunda i lagen om försäkringsrörelse av regler i 39 och 56 §§,
67 § 2 mom. och 68 §. I 195 § 2 mom. lagen om försäkringsrörelse finns dessuiom
en specialregel om återbäringsskyldighet jämte ränleplikl i fall då
räntebetalning eller vinstutdelning har skell i slrid mot 195 § 1 mom. eller mol
bestämmelse i bolagsordningen.
De
angivna lagrummen i lagen om försäkringsrörelse har ändrats i enlighet med de
principer som har legal lill grund för molsvarande ändringar i
aktiebolagslagen.
Prop. 1975:102 147
8.15
Förslaget till lag om ändring i lagen om ekonomiska föreningar
1 19
§ föreningslagen föreskrivs f.n. alt de som har uppburit vinstutdelning som
skett i slrid mot lagen eller föreningssladgarna är skyldiga atl återbära
utdelningen jämte fem procent ränta. Detsamma gäller, om gottgörelse i form av efterlikvider,
återbäringar e.d. har utbetalats obehörigen till föreningsmedlem och denne har
varit i ond tro. Bestämmelserna torde vara utformade med aktiebolagslagens
motsvarande regler som mönster. I paragrafen har därför införts regler om ränta
som motsvarar de nya reglerna i 73 § 2 mom. och 74 § aktiebolagslagen.
8.16
Förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse
Även
denna lags bestämmelser ansluter sig nära lill aktiebolagslagens regelsystem.
Den nuvarande aktiebolagslagens föreskrifter i 43 och 61 §§ saml 73 § 2 mom.
har sålunda sin motsvarighet i 28 §, 42 § I mom. och 51 § 2 mom. lagen om
bankrörelse. De angivna lagrummen i lagen om bankrörelse har ändrats på säll
som motsvarar ändringarna i aktiebolagslagen. Vidare har bestämmelsen i 121 §
lagen om bankrörelse om maximiränta på aktieägares tillskott för återställande
av aktiekapitalet ändrats så atl räntan får beräknas högsl efler den räntesats
som anges i 5 § räntelagen.
8.17
Förslaget till lag om ändring i lagen om sparbanker
20
§ sparbankslagen innehåller regler om återbäring av vissa medel efler det alt
sparbank har försatts i konkurs. På belopp som återbärs skall ränta betalas
efter sex procent om årel från den dag då beloppet utbetalades av sparbanken.
Paragrafen har ändrats
efter mönster av ändringarna i 50 och 166 §§ utsökningslagen. Angående den
närmare innebörden av ändringen får jag hänvisa lill vad jag har anförl i specialmoliveringen
till lagen om ändring i utsökningslagen.
8.18
Förslaget till lag om ändring i förköpslagen
När
förköp har fullbordats skall kommunen enligl 13 § förköpslagen ersätta köparen
för vad denne enligl åtagande i köpeavtal har fullgjort före fullbordandel och
för nödvändig kostnad i samband med köpet. På belopp som kommunen sålunda skall
betala ulgår sex procent ränta. Kommunen skall dessutom ersätta köparen för
nödvändig kostnad som har lagts ned på egendomen ulöver vad som skäligen
motsvarar värdei av den avkastning som köparen har erhållit. I fråga om sådan
ersätt-
Prop. 1975:102 148
ning
anses de räntebestämmelser som gäller för fordringsanspråk i allmänhet böra
tillämpas (se prop. 1967:90 s. 151).
Utredningen
anser att funktionen hos den ränta som köparen erhåller enligt förköpslagen är
begränsad lill all hålla köparen skadeslös för det direkta kapitalullägg han
har gjort i samband med köpet. På grund därav föreslår ulredningen all räntan
skall beräknas enligt räntelagens bestämmelse om avkaslningsränla från den dag
köparen utgav beloppet lill dess förköpet har fullbordats. För liden därefier
anser ulredningen alt dröjsmålsränta bör utgå.
Förslaget har under
remissbehandlingen kritiserats av SABO, som anser alt skäl inte har förebragts
för all knyta räntebestämmelserna i förköpslagen till räntelagens bestämmelser.
Utredningsförslaget har också berörts under remissbehandlingen av en inom
justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1974:6) med förslag till
ändring i förköpslagen. Härvid har Svenska bankföreningen föreslagil atl
räntelagens räntesatser skall tillämpas endasl om köparen ej visar att han för
finansiering av köpeskillingen har tagit upp ell lån med högre ränta. Kan
köparen visa all han har lagit upp ell sådanl lån, bör han ha rätt att av
kommunen erhålla den högre räntan på molsvarande del av köpeskillingen. Slockholms
kommun har framhållit all det ofla är praktiskt omöjligt att erlägga ersättning
samma dag som förköpet fullbordas och alt man därför bör föra in en beslämmelse
om all kommun skall erlägga betalning viss dag efler fullbordandet.
För
min del finner jag inle anledning alt nu göra någon ändring i förköpslagens
regler om när ersättning skall erläggas. Även i fortsättningen bör alltså
ersättningen vara förfallen när förköpet har fullbordats. Jag anser vidare alt
den nuvarande bestämmelsen om sex proceni ränta bör bytas ul mol en hänvisning lill
räntelagens regler om avkaslningsränla, såvitt gäller liden från den dag
köparen utgav del belopp som skall ersättas till dess förköpet fullbordats. För
liden därefier bör räntelagens regel om räntefoten vid dröjsmål gälla. Första slyckel
av förevarande paragraf har ändrats i enlighet med vad jag nu har anfört. Dessuiom
har i fråga om ersättning för nödvändig kostnad som köparen har lagl ned på
egendomen tagits in en regel om all dröjsmålsränla på ersättningen ulgår för
tid efler det all förköpet har fullbordats.
8.19
Förslaget till lag om ändring i förordningen om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar
I
förevarande förordning finns i 10 § tredje slyckel en beslämmelse om
dröjsmålsränta. Räntan skall enligt bestämmelsen utgå med en halv procent i
månaden. Den angivna räntefoten motsvarar alltså vad som gäller för den
allmänna dröjsmålsränlan vid bestämd förfallodag enligl
Prop. 1975:102 149
9
kap. 10 § HB. Bestämmelsen har bytts ut mot en erinran om reglerna i
räntelagen.
8.20 Förslaget
till lag om ändring i lagen om ersättning i vissa fall för
utgivna underhållsbidrag
3
§ i förevarande lag innehåller en regel om ränta på ersättning för erlagda
underhållsbidrag. Ränta skall utgå efter sex proceni från del atl ifrågavarande
underhållsbidrag betalades. Efiersom del här får anses vara fråga om etl slags avkaslningsränla,
har en hänvisning gjorts lill 5 § räntelagen.
Med
hänsyn till alt ersättningen utgår av allmänna medel efter särskilt beslut har
jag inte ansett det nödvändigt alt i lagtexten la hänsyn lill det läge som
uppkommer när dröjsmål med utbetalningen uppstår.
8.21 Förslaget
till lag om ändring i lagen om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
1
24 § har gjorts en ändring som motsvarar ändringen i 10 § förordningen om
Konungariket Sveriges Stadshypolekskassa och om stadshypoteksföreningar.
8.22 Förslaget
till lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av fast
egendom
43
§
Paragrafen
innehåller vissa bestämmelser för del fall alt ny auktion hålls sedan inrop
blivit ogiltigt på grund av att inroparen inte har betalat köpeskillingen i räll
lid. Inroparen får då med sin handpenning svara för bl.a. del belopp varmed
köpeskillingen vid den nya auktionen understiger den förra köpeskillingen, ökad
med sex procent ränta från den sista betalningsdagen av köpeskillingen l.o.m. molsvarande
dag för den nya köpeskillingen.
I deparlementsförslaget
har den nuvarande regeln om sex proceni ränta ersatts med en hänvisning till
räntelagen. Som utredningen har konstaterat kan man inle i del nu aktuella
sammanhanget tillämpa de kriterier som har varil bestämmande för dröjsmålsränlans
höjd. 1 jämförelse med risken atl delvis eller t.o.m. hell förlora
handpenningen lorde räntans funktion som påtryckningsmedel för alt förmå
inroparen att fullfölja köpet vara av underordnad betydelse. Del bör vidare
observeras alt ränteberäkningen avser lid under vilken den förste inroparen
inte längre har möjlighet att genom fullgörelse befria sig från ränleskyldighelen.
Däremot är det motiverat all skälig ränta ulgår
Prop. 1975:102 150
för
att täcka den ränteförlust som normall uppkommer. 1 enlighet härmed avser
hänvisningen till räntelagen bestämmelsen om avkastningsränta.
I
58 § femte slyckel lagen om exekutiv försäljning av fast egendom föreskrivs att
bestämmelserna i 43 § om handpenning äger molsvarande lillämpning, om köp i
samband med försäljning under hand blir ogiltigt. Vad som nyss har sagts om
räntelagens tillämplighet vid exekutiv auktion lorde kunna anföras även när del
är fråga om försäljning under hand. Hänvisningen i 58 § femte stycket har
därför fått stå kvar oförändrad.
Jag
vill i detta sammanhang nämna att jag inte har funnil skäl alt föreslå någon
ändring i 48 § lagen om exekutiv försäljning av fast egendom, där del talas om
att köpare i vissa fall har räll alt återfå vad han har betalat jämte därpå
upplupen ränta. Del får förutsättas all det i den bestämmelsen är den faktiskt
upplupna - och alltså i och för sig rörliga - räntan som åsyftas. Med denna
bedömning blir någon hänvisning lill räntelagen inle aktuell.
8.23
Förslaget till lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m.
23
§ i förevarande lag innehåller en regel som motsvarar bestämmelsen i 43 §
lagen om exekutiv försäljning av fast egendom. I paragrafen har på molsvarande
sätt tagits in en hänvisning lill 5 § räntelagen.
8.24
Förslaget till lag om ändring i väglagen
F.n.
föreskrivs i 55 § väglagen att på ersättning enligt lagen utgår sex proceni
årlig ränta från den dag då marken logs i anspråk. Ersättningen kan fastställas
genom alt överenskommelse Iräffas därom eller genom atl fastighetsdomstol beslämmer
dess storlek. När betalning av ersättningen skall ske torde framgå av
överenskommelsen eller domen.
Innan
ersättningsfrågan har avgjorts påminner situationen starkt om den som råder då
fastighet vid expropriation har varil föremål för enkelt eller kvalificerat förhandslilllräde.
På samma sätt som när det gäller expropriationslagen har i väglagen förts in en
beslämmelse om alt ränta ulgår enligl räntelagens regel om avkastningsränta
från den dag då marken togs i anspråk till dess betalning skall ske. För lid
därefter skall dröjsmålsränta ulgå. Med betalning avses såväl direkt utbetalning
som nedsättning hos länsstyrelse. 1 båda fallen medför dröjsmål alt ränta efter
den högre räntesatsen börjar ulgå.
Prop.
1975:102 151
8.25
Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen
I
6 kap. 16 § expropriationslagen föreskrivs atl, i den mån exproprialionsersältning
betalas efler utgången av den tremånadersfrisl som anges i 6 kap. 7 § första
stycket, så är den exproprierande skyldig all utge sex proceni årlig ränta på
ersättningen, räknat från frislens utgång. Om fastigheten helt eller delvis har
varil föremål för kvalificerat eller enkelt förhandslilllräde, utgår sex proceni
ränta från den dag marken togs i anspråk. Räntan beräknas därvid på hela ersättningen,
även om förhandstillträdel skulle ha avsett endasl en del av fastigheten (se prop.
1972:109 s. 134).
Jag har redan i avsnittet
6.4 antytt all de fall då förhandslilllräde sker enligl expropriationslagen är
typexempel på fall då avkaslningsränla bör ulgå. I förevarande paragraf har i
enlighet därmed tagits in en beslämmelse om skyldighel för den exproprierande atl
utge ränta enligl 5 § räntelagen från den dag förhandstillträdel skedde. På
samma sätt som i andra liknande situationer utgår emellertid den lägre räntan endasl
så länge den belalningsskyldige inle har kommil i dröjsmål. Om alltså den
exproprierande inle betalar ersättningen vid den lid som föreskrivs i 6 kap. 7
§ andra stycket expropriationslagen, utgår dröjsmålsränta från den liden enligt
6 § räntelagen. Den högre räntan ulgår också i fall när betalningstiden för exproprialionsersältning
försitts ulan alt förhandslilllräde har skell, dvs. när betalning sker efler
utgången av den tremånadersfrisl som anges i 6 kap. 7 § första slyckel
expropriationslagen.
Under
remissbehandlingen har Svenska kommunförbundet riktal kritik mot all ränta i förhandslilllrädesfallel
utgår på hela den obetalade delen av exproprialionsersättningen även om bara en
del av fasligheten har tillträtts. Enligl kommunförbundets uppfattning innebär detla
atl expropriaten kompenseras på ell säll som inle är sakligt motiverat, något
som ytterligare accentueras om räntan anpassas lill räntelagens bestämmelse om
avkaslningsränla. Kommunförbundet anser all avkaslningsränla bör beräknas
enbart på den del av objektet som har tillträtts i förlid.
För
min del medger jag alt principiella skäl talar för atl man vid partiellt förhandslilllräde
beräknar avkastningsränta på endasl en del av den slutliga exproprialionsersättningen.
Uppenbarligen kan det emellertid i många fall innebära avsevärda praktiska
svårigheter för domstolarna atl avgöra på hur slor del av expropriationsersältningen
som räntan skall beräknas. Med hänsyn härtill anser jag atl huvudregeln även i
fortsättningen bör vara alt ränta ulgår på hela den obetalade ersättningen. För
det fall atl en sådan betalningsskyldighet skulle vara oskälig mol den
exproprierande, bör del emellertid finnas en möjlighet för domstolen alt jämka räntebeloppel.
En regel härom
Prop. 1975:102 152
har
förts in i förevarande paragraf.
När
det gäller den praktiska tillämpningen av jämkningsregeln vill jag framhålla
alt regeln i huvudsak bör tillämpas bara när förhandstillträdel har avsett en
mindre del av fastighetens areal eller när den tillträdda delen är av ringa
värde jämfört med fastigheten i övrigi. Jämkning får ske i så slor ulslräckning
som behövs för alt resultatet skall bli skäligt. Del är alltså inle meningen atl
domstolen skall göra någon mera exakt beräkning av den tillträdda
fastighetsdelens värde e.d. för alt få underlag för jämkningen.
8.26 Förslaget
till lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av
registrerat skepp m.m.
22
§ lagen om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m., som ännu inte har
trätt i kraft, innehåller en ränleregel av samma slag som 43 § lagen om
exekutiv försäljning av fast egendom och 23 § lagen om exekutiv försäljning av
luftfartyg m.m. 22 § har ändrats på samma säll som de övriga lagrummen.
8.27 Förslaget
till lag om ändring i ledningsrättslagen
I
30 § ledningsrättslagen finns räntebestämmelser som nära anknyter till
expropriationslagens regler om ränta. Paragrafen har ändrats i överensslämmelse
med molsvarande ändringar i expropriationslagen.
8.28 Förslaget
till lag om ändring i anläggningslagen
Liksom
30 § ledningsrättslagen innehåller 32 § anläggningslagen beslämmelser om ränta
som nära ansluter lill expropriationslagens ränleregler. I anläggningslagen har
gjorts ändringar som motsvarar dem som har vidtagits i de andra lagarna.
8.29 Förslaget
till lag om ändring i gruvlagen
I 4
kap. 33 § gruvlagen finns bestämmelser om ersättning vid ulmåls-förrätlning. Bl.a.
föreskrivs alt ersättningen skall betalas inom tre månader från det avslulningsbeslulel
meddelades. På ersättningen ulgår sex proceni årlig ränta från dagen för nämnda
beslul. Får anvisad mark inte tillträdas omedelbart, skall dock räntan på
ersättning som avser anvisad mark beräknas från den dag då marken tidigast får
tillträdas.
Efter
mönster av de ändringar som har gjorts i bl.a. expropriationslagen har i 4
kap. 33 § gruvlagen tagits in regler om all räntan beräknas enligl räntelagens beslämmelse
om avkaslningsränla för liden
Prop. 1975: 102 153
lill
dess betalning skall ske och för lid därefier enligl bestämmelsen om
dröjsmålsränta.
Jag vill nämna all den i prop.
1974:146 föreslagna lagen om vissa mineralfyndigheter innehåller en bestämmelse
(29 §) som hänvisar lill bl.a. 4 kap. 33 § gruvlagen. Införs minerallagen i
enlighet med propositionen kommer den nya räntebestämmelsen i gruvlagen alltså atl
gälla även ränta på ersättning för skada och intrång enligt minerallagen.
9 Hemställan
Jag
hemställer all lagrådels yttrande genom uldrag av protokollet inhämtas över
förslagen lill
1.
räntelag,
2.
lag om ändring i handelsbalken,
3.
lag om ändring i lagen (1905:38
s. 1) om köp och byte av lös egendom,
4.
lag om ändring i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal,
5.
lag om ändring i lagen
(1936:81) om skuldebrev,
6.
lag om ändring i ärvdabalken,
7.
lag om ändring i jordabalken,
8.
lag om ändring i utsökningslagen
(1877:31 s. 1),
9.
lag om ändring i sjölagen (1891:35
s. 1),
10.
lag om ändring i lagen (1895:64
s. 1) om handelsbolag och enkla bolag,
11.
lag om ändring i vattenlagen
(1918:523),
12.
lag om ändring i konkurslagen
(1921:225),
13.
lag om ändring i lagen
(1944:705) om aktiebolag,
14.
lag om ändring i lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse,
15.
lag om ändring i lagen (1951:308)
om ekonomiska föreningar,
16.
lag om ändring i lagen
(1955:183) om bankrörelse,
17.
lag om ändring i lagen
(1955:416) om sparbanker,
18.
lag om ändring i förköpslagen
(1967:868),
19.
lag om ändring i förordningen
(1968:576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
20.
lag om ändring i lagen
(1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,
21.
lag om ändring i lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
22.
lag om ändring i lagen (1971:494)
om exekutiv försäljning av fast egendom,
23.
lag om ändring i lagen
(1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m..
Prop. 1975:102 154
24.
lag om ändring i väglagen (1971:948),
25.
lag om ändring i
expropriationslagen (1972:719),
26.
lag om ändring i lagen
(1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m.,
27.
lag om ändring i ledningsrättslagen
(1973:1144),
28.
lag om ändring i
anläggningslagen (1973:1149),
29.
lag om ändring i gruvlagen
(1974:342).
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
bifaller Hans Maj:l Konungen.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Norsledts Tryckeri. Slockholm I97.'5
Prop.
1975:102 155
Bilaga 1 Utredningens förslag
Förslag till Räntelag
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Denna lag är tillämplig på penningfordran inom
förmögenhetsrättens område. Ränta på sådan fordran ulgår enligt vad nedan
stadgas såvitt ej annat är avtalat eller särskilt föreskrivet.
2 §
Försitles betalningstiden för fordran vars förfallodag är
bestämd i förväg utgår ränta från denna dag.
På fordran som grundar sig på sysslomans eller annans
skyldighet att redovisa för medel, som han mottagit av huvudmannen eller tredje
man, utgår ränta från dagen för redovisningen, eller, om denna ej avges i rätt
tid, från den dag redovisning bort ske.
3 §
I annal fall än i 2 § säges utgår ränta på förfallen
fordran för vilken betalningstiden försittes efler trettio dagar från den dag
borgenären avsänt räkning eller eljesi framställt krav på betalning av bestämt
belopp med angivande av alt underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge
ränta. Gäldenären är dock ej skyldig att erlägga ränta för lid innan räkningen
kommit honom tillhanda eller han eljesi fått del av kravel.
Avser fordran skadestånd eller annan sådan ersättning som
ej kan fastställas ulan särskild utredning, utgår ränta på förfallet belopp
efter trettio dagar från den dag borgenären framställt krav på ersättning samt förebragt
utredning som ankommer på honom.
Oavsett vad som föreskrives i första och andra styckena
utgår ränta på förfallen fordran i vart fall från dagen för delgivning av
ansökning om lagsökning eller betalningsföreläggande eller av stämning i mål om
utgivande av betalning.
4 §
Återgår betalning på grund av alt avtal häves dll följd av
betalningsmottagarens kontraktsbrott, eller på liknande grund, utgår ränta för
tiden från den dag betalningen erlades till den dag återbetalning sker eller
ränta börjar utgå enligt 2 eller 3 §.
5 §
Ränta enligt 2 eller 3 § beräknas för år enligt en
räntefot som motsvarar del av riksbanken fastställda diskonto som gällde den
dag räntan började utgå med ett tillägg av fyra procentenheter.
Prop.
1975:102 156
Ränta enligl 4 § beräknas for år enligt en räntefot som
motsvarar det vid varje lid gällande diskontot med etl tillägg av två
procentenheter.
6 §
Löper fordran enligl skuldebrev eller på grund av avtal
med ränta när den förfaller till betalning, och försitles betalningstiden,
fortsätter ränta atl ulgå efler samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Är
denna räntefot lägre än den som anges i 5 § första stycket höjes dock räntefoten
till den där angivna, i fall som i 3 § säges dock först sedan ränta skall utgå
enligt vad där föreskrives.
7 §
Om bestämmande av ersättning för förlust av ränta vid
person- och sakskada samt ren förmögenhetsskada föreskrives i skadeståndslagen
(1972: 207).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 då 9 kap. 10 §
handelsbalken upphör atl gälla. Den nya lagen skall dock icke tillämpas på
fordran på vilken ränta utgår vid ikraftträdandet.
Förslag till
Lag om ändring i skadeståndslagen (1972: 207)
Härigenom förordnas, att i 5 kap. skadeståndslagen (1972:
207) skall införas en ny paragraf, 7 §, med nedan angivna lydelse.
5 kap.
7 §
Vid bestämmande av skadestånd enligt denna lag skall
skälig hänsyn lagas till förlust av ränta som uppkommit under tid innan ränta
utgår enligt räntelagen (1974: ).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av
lös egendom
Härigenom förordnas, alt 38 § lagen (1905: 38 s. 1) om köp
och byte av lös egendom skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
I fråga orn köpares skyldighet Om ränta å köpeskUlingen gäl-
alt gälda ränta skola de i 9 kap. ler vad i
räntelagen (1974: ) 10 § handelsbalken stadgade grun- stadgas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
der äga tillämpning; dock att vid handelsköp, där ef viss
tid för köpeskillingens gäldande är utsatt, ränta efter sex för hundra om året
skall utgå från den tid godset avlämnades eller, i händelse dess avlämnande
blivit av köparen för-dröft, från det dröfsmålet inträdde.
(Föreslagen lydelse)
Äger säljaren kräva betalning mot att gods eller dokument
hålles köparen tillhanda ulgår dock, även om förfallodagen inte är bestämd i
förväg, ränta enligt 5 § första stycket räntelagen från den dag sälfaren
framställer sådant krav saml, till följd av att betalningen därvid ej
erlägges, innehåller gods eller dokument.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1936: 81) om skuldebrev
Härigenom
förordnas, atl 6 § lagen (1936: 81) om skuldebrev skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Är i skuldebrev ränta utfäst, skall den, där
betalningstiden försittes, utgå efter enahanda . grund som före förfallodagen.
Är ränta ej utfäst gälle i fråga om skyldighet att den
giva vad i 9 kap. 10 § handelsbalken sägs.
(Föreslagen
lydelse)
Om ränta å skuldebrev gäller vad i räntelagen (1974: )
stadgas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal
Härigenom
förordnas, alt 24 § lagen (1927: 77) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Är ej lid utsatt för fullgörande av försäkringsgivarens
betalningsskyldighet i anledning av inträffat försäkringsfall, skall den
fullgöras en månad efter det meddelande om försäkringsfallet kommit honom
till banda; dock må betal-
(Föreslagen
lydelse)
Är ej tid utsatt för fullgörande av försäkringsgivarens
betalningsskyldighet i anledning av inträffat försäkringsfall, skall den
fullgöras trettio dagar efler det meddelande om försäkringsfallet kommit honom
tillhanda; dock må betalning,
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
ning, i den mån den är beroende av utredning som i 22 §
sägs, icke krävas förrän fjorton dagar förflutit efter del sådan utredning förebragts.
Förbehåll, varigenom---------
(Föreslagen lydelse)
i den mån den är beroende av utredning som i 22 § sägs,
icke krävas förrän trettio dagar förflutit efler det sådan utredning förebragts.
----- ---------- åberopas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i ärvdabalken
Härigenom
förordnas, alt 22 kap. 5 § och 25 kap. 7 § ärvdabalken skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
A legat,
som avser visst penningbelopp, äger testamentstaga-ren, såvitt ej annat
framgår av testamentet, tillgodonjula ränta efter fem för hundra om året, sedan
fyra månader förflutit från teslators död.
A
legat, som avser visst penningbelopp, äger testamentstaga-ren, såvitt ej annat
framgår av testamentet, tillgodonjula ränta, sedan fyra månader förflutit från teslators
död. Räntan beräknas för tid fram till dess legatet enligt 1 § i detta kapitel
skall utgivas enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid
därefter enligt första stycket i samma paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes den dödförklarade
Har egendom-----------
25 kap.
7 §
kvarlåtenskapen. egendomen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Då egendom
återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter det innehavaren
vann kunskap, alt annan ägde bättre ratt till egendomen, eller stämning blev
honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall den ersättas;
nyttig kostnad skall ock ersättas, där den ej var
Då egendom
återbäres, skall ock utgivas avkastning som fallit under tiden efter det
innehavaren vann kunskap, atl annan ägde bättre rält lill egendomen, eller
stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall
den ersättas; nyttig kostnad skall ock ersättas, där den
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse) gjord å tid som nyss sagts.
(Föreslagen lydelse)
ej var gjord å tid som nyss sagts. Utgöres egendomen av
penningbelopp skall å detta gäldas ränta enligt 5 § första stycket räntelagen
(1974: ) från den dag innehavaren vann kunskap att annan ägde bättre rätt till
beloppet, eller stämning blev honom delgiven.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom
förordnas, att 4 kap. 25 §, 12 kap. 53 och 60 §§ samt 13 kap. 19 § jordabalken
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen
lydelse) 4 kap.
25 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga om
säljarens rätt till ränta på köpeskillingen äger de i 9 kap. 10 § handelsbalken
angivna grunderna tillämpning.
I fråga om
säljarens rätt till ränta på köpeskillingen äger vad i räntelagen (1974: ) föreskrives
tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om köpet---------------------------------------- skada.
12 kap.
53 §
Skall hyresgäst----------------------------------- nämnda dag.
På överskjutande belopp skall På överskjutande belopp skall
hyresgästen betala sex procent hyresgästen betala ränta
som om
ränta som om beloppet förfallit beloppet förfallit till betalning
till betalning samtidigt med den samtidigt med den förut utgående
förut utgående hyran. hyran. Räntan beräknas därvid för
tid innan beslutet eller domen vunnit laga kraft enligt 5
§ andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första
stycket i samma paragraf.
I beslutet------------------------------------------- till
det.
60 §
I mål om ersättning------------------------- bestämmas.
Första stycket----------------------------- laga kraft.
Beslut-------------------------------------------- ej
föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
Har hyresgästen uppburit förskott som översdger den
slutligt bestämda ersättningen, är han skyldig att till hyresvärden belala
tillbaka det överskjutande beloppet jämte sex procent ränta från dagen för
beloppels mottagande.
(Föreslagen lydelse)
Har hyresgästen uppburit förskott som överstiger den
slutligt bestämda ersättningen, är han skyldig att till hyresvärden belala
tillbaka det överskjutande beloppet jämte ränta beräknad från dagen för
beloppets mottagande tUl dess ersättningen slutligt bestämmes enligt 5 § andra
stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket i
samma paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
13 kap.
19
§
När den-------------------------------------------- medgivande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen men är
lösesumman då ännu icke nedsatt, är fastighetsägaren skyldig alt belala ränta
till tomträttshavaren efter .lex procent om året från nämnda dag.
Har
tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen men
är lösesumman då ännu icke nedsatt, är fastighetsägaren skyldig alt belala
ränta lill tomträttshavaren enUgt 5 § andra stycket räntelagen (1974: )
från nämnda dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring I expropriationslagen (1972: 719)
Härigenom
förordnas, all 6 kap. 16 § expropriationslagen (1972: 719) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
I den mån exproprialionsersältning betalas efler utgången
av den i 7 § första stycket föreskrivna tremånadersfristen eller, om fastigheten,
dessförinnan helt eller delvis har tillträtts eller övergått på den
exproprierande enligt 10 §, efter tidpunkten härför, skall den exproprierande
utge sex procent årlig ränta på ersättningen, i förra fallet från fristens
utgång och i senare fallet från den dag då till-
(Föreslagen
lydelse)
I den mån exproprialionsersältning betalas efter utgången
av i 7 § första eller andra stycket föreskriven frist skall den exproprierande
utge ränta på ersättningen från fristens utgång enligt 5 § första stycket
räntelagen (1974: ).
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
trädet eller övergången skedde.
Expropriation
fullbordas utan hinder av alt ränta enligt första stycket ej betalas.
(Föreslagen lydelse)
Har fastigheten dessförinnan helt eller delvis tillträtts
eller övergått på den exproprierande enligt 10 §, skall denne, från den dag
tillträdet eller övergången skedde till dess betalning sker eller ränta börfar
utgå enligt första stycket i denna paragraf, utge ränta på ersättningen enligt
5 § andra stycket räntelagen.
Expropriation fullbordas utan hinder av att ränta enligt
första eller andra stycket ej betalas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna iag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom
förordnas, alt 32 § anläggningslagen skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Ersättning enligt 13 § skall erläggas inom tre månader efler
det att ersältningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen betalas
efter utgången av denna frist eller, om tillträde har skett dessförinnan,
efter tillträdet, skall dessutom utges sex procent årlig ränta på ersättningen,
/ det förra fallet från fristens utgång och i det senare fallet från den dag då
tillträdet skedde.
(Föreslagen
lydelse)
Ersättning enligt 13 § skall erläggas inom tre månader
efter det att ersältningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen betalas
efter utgången av denna frist skall dessutom utges ränta på ersättningen från
fristens utgång enligt 5 § första stycket räntelagen (1974: ).
Har tillträde skett före den i första stycket angivna
fristens utgång skall även utges ränta enligt 5 § andra stycket räntelagen
från den dag tillträdet skedde till dess betalning sker eller ränta börfar utgå
enligt första stycket i denna paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975. 11
Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag till
Lag om ändring i väglagen (1971: 948)
Härigenom
förordnas, att 55 § väglagen (1971: 948) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Har väghållare Vid ersättningens -
(Föreslagen lydelse)
------ anspråk.
------------- delar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
På
ersättningen utgår sex procent årlig ränta från den dag då marken togs i
anspråk.
På
ersättningen utgår ränta beräknad från den dag då marken togs i anspråk till
den dag då betalning skall ske enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ),
samt för tid därefter enligt första stycket i samma paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i förköpslagen (1967: 868)
Härigenom
förordnas, att 13 § förköpslagen (1967: 868) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen
för vad denne enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort före fullbordandet och
för nödvändig kostnad i samband med köpet. På belopp som kommunen på grund
härav har alt utge skall kommunen betala sex procent ränta. Kommunen skall
dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendomen ulöver
vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som köparen erhållit.
(Föreslagen
lydelse)
När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen
för vad denne enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort före fullbordandet och
för nödvändig kostnad i samband med köpet. På belopp som kommunen på gmnd
härav har att utge skall kommunen betala ränta beräknad från den dag köparen
utgav beloppet till dess förköpet fullbordats enligt 5 § andra stycket
räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket i samma
paragraf. Kommunen skall dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som
nedlagts på egendomen utöver vad som skäligen motsvarar värdet av den
avkastning som köparen erhållit.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
köparen
anses
skäligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Prop.
1975:102 163
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning
av fast egendom
Härigenom förordnas, att 43 § lagen (1971: 494) om
exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
När ny auktion hålles sedan in- När ny auktion hålles sedan in
rop blivit ogiltigt enligt 41 § tred- rop
blivit ogiltigt enligl 41 § tred
je stycket skall handpenning lagas je
stycket skall handpenning tagas
i anspråk i den mån det behövs för i
anspråk i den mån det behövs för
att sammanlagt samma belopp att
sammanlagt samma belopp
skall uppnås som vid den förra skall
uppnås som vid den förra
auktionen jämte sex procents årlig auktionen
jämte ränta därå, beräk-
ränta därå från tillträdesdagen till nad
från tillträdesdagen till och
och med den nya tillträdesdagen med den nya
tillträdesdagen enligt
och för att även kostnaden för 5 § andra
stycket räntelagen
den nya auktionen skall täckas. (1974: ),
och för att även kost-
Delta gäller även om fastigheten nåden för
den nya auktionen skall
säljes med förbehåll för rättighet täckas.
Detta gäller även om fas-
som ej förbehållits vid den förra tigheten
säljes med förbehåll för
auktionen eller ändrade förhållan- rättighet
som ej förbehållits vid
den inträtt. Vad som ej behöver den förra
auktionen eller ändrade
tagas i anspråk skall återlämnas, förhållanden
inträtt. Vad som ej
när den nye inroparen fullgjort sin behöver
tagas i anspråk skall åter
belalningsskyldighet. Blir fastighe- lämnas,
när den nye inroparen
ten ej såld vid den nya auktionen fullgjort
sin betalningsskyldighet,
är hela handpenningen förverkad. Blir
fastigheten ej såld vid den nya
auktionen är hela handpenningen
förverkad.
Hålles ej ny auktion---------------------- åleriämnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning
av luftfartyg
Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1971: 500) om
exekutiv försäljning av luftfartyg skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
När ny auktion hålles sedan in- När ny auktion hålles sedan in
rop blivil ogiltigt enligt 21 § andra rop
blivit ogiltigt enligt 21 § andra
stycket, skall handpenningen tagas stycket,
skall handpenningen tagas
i anspråk i den mån det behövs för i
anspråk i den mån det behövs för
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
att sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra
auktionen jämte sex procents årUg ränta därå från utsatt dag för köpeskillingens
fördelning till och med den nya dagen för sådan fördelning och för alt även
kostnaden för den nya auktionen skall täckas. Detla gäller även om ändrade
förhållanden inträtt. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas, när
den nye inroparen fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir egendomen ej såld
vid den nya auktionen, är hela handpenningen förverkad.
Hålles ej------------------------
Föreslagen lydelse
att sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra
auktionen jämte ränta därå, beräknad från utsatt dag för köpeskillingens
fördelning till och med den nya dagen för sådan fördelning enligt 5 § andra
stycket räntelagen (1974: ), och för alt även kostnaden för den nya auktionen
skall läckas. Delta gäller även om ändrade förhållanden inträtt. Vad som ej
behöver lagas i anspråk skall återlämnas, när den nye inroparen fullgjort sin
betalningsskyldighet. Blir egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela
handpenningen förverkad.
-------------- åleriämnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenom
förordnas, att 58, 138 och 141 §§ konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Penningar -
Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna lid
insätta infiulna medel, vare han skyldig all å belopp, som obehörigen innehållits,
erlägga ränta efter åtta för hundra om året.
--------------- medgives.
Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna lid
insätta influtna medel, vare han skyldig att å belopp som obehörigen innehållils,
erlägga ränta enligt 5 § första stycket räntelagen (1974: )
opaginerad Kontrollera mot PDF
Så länge konkursen--------------------- gäldenären.
Även efler konkursens--------------- konkursdomaren.
138 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
fordringar som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen
äger rum, ränteberäkning emellan borgenärerna inbördes upphöra från
För
fordringar som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäsl eller eljest lagligen
äger rum, ränleberäkning emellan borgenärerna inbördes upphöra från
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
den dag, då beslutet om egen- den dag, då beslulel om egen
domsavträde meddelades; dock domsavträde
meddelades; dock
skall ränta beräknas lill den dag, skall
ränta beräknas till den dag,
från vilken tiden för klander mot från
vilken liden för klander mot
uldelningsförslag, vari sådan förd- uldelningsförslag,
vari sådan ford
ran upptagils, är alt räkna, där ran
upptagits, är atl räkna, där
boet förslår lill gäldande av mer boet
förslår till gäldande av mer
än kapitalbeloppet av alla bevaka- än
kapitalbeloppet av alla bevaka
de fordringar utom sådana som de
fordringar utom sådana som
avses i 19 § förmånsrättslagen avses i 19 §
förmånsrältslagen
(1970: 979), och skall i sådant fall (1970:
979), och skall i sådant fall
å fordran, för vilken ränta ej är å
fordran, för vilken ränta ej är
utfäsl eller eljesi lagligen äger utfäst
eller eljest lagligen äger
rum, ränta beräknas efter fem för rum,
ränta beräknas enligt 5 §
hundra om året från den dag, då andra
stycket räntelagen (1974:
nämnda beslul meddelades, till )
från den dag, då nämnda
den dag, från vilken klanderlid beslul
meddelades, till den dag,
såsom nyss är sagt skall räknas. från vilken
klandertid såsom nyss
är sagt skall räknas.
Ä fordran som ulgår med för- A
fordran som ulgår med för
månsrätt, skall, om ränta är utfäst månsrätl,
skall, om ränta är utfäst
eller eljesi lagligen äger rum, be- eller
eljesi lagligen äger rum, be
räknas ränta till den dag, från räknas
ränta till den dag, från
vilken liden för klander mot ut- vilken
tiden för klander mot ut
delningsförslag, vari fordringen delningsförslag,
vari fordringen
upptagits, är alt räkna, där borge- upptagits,
är alt räkna, där borge
nären ej enligt 143 § dessförinnan nären
ej enligt 143 § dessförinnan
uppburit betalning. Löper förd- uppburit
betalning. Löper ford
ran, varom nu är fråga, ej med ran, varom
nu är fråga, ej med
ränta varde ändock ränta efter ränta varde
ändock ränta enligt
fem för hundra om året därå be- 5 § andra
stycket räntelagen
räknad från den dag, då beslutet (1974: )
därå beräknad från
om egendomsavträde meddelades. den dag, då
beslutet om egen
domsavträde meddelades.
Ulgår fordran------------------------------ betalningsdagen.
141 §
Borgenär------------------------------------- beslut
avgjort.
Är fordran-------------------------------------- mot
bevakningen.
Finnes borgenär, som lyft ut- Finnes borgenär, som lyft ut-
delning, skyldig all till konkurs- delning, skyldig atl
till konkurs
boet ålerbära vad han uppburit, boet återbära vad han uppburit,
skall han gälda ränta därå efter sex skall han gälda ränta därå beräk-
för hundra om året från lyftnings- nad från den dag medlen lyftes till
dagen. den dag återbäring skall ske enligt
5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid
därefter enligt första stycket i samma paragraf.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker
Härigenom
förordnas, atl 20 § lagen (1955: 416) om sparbanker skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts
inom ett år från det beslut fattades om återbetalning av garantifond eller om
återbäring av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas
rätt, utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas
skall erläggas lill konkursboet, gäldas ränta efter sex procent om året från
den dag, då beloppet utbelaltes av sparbanken.
(Föreslagen
lydelse)
Har sparbank försatts i konkurs efler ansökan, som gjorts
inom etl år från det beslul fattades om återbetalning av garantifond eller om
återbäring av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas räll,
utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall erlagd
gas lill konkursboet, gäldas ränta beräknad från den dag beloppet utbelaltes av
sparbanken till den dag återbäring skall ske enligt 5 § andra stycket
räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket i samma
paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
Härigenom
förordnas, att 49 § sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Till utgifterna för rederiets verksamhet skall varje
redare bidraga i förhållande till sin andel i fartyget. Underlåter redare att
på anfordran belala sht bidrag lill beslutad utgift och lägger huvudredaren
eller annan redare ut beloppet, skall den försumlige betala årlig ränta på det
förskotterade beloppet efter det av riksbanken tiUämpade diskontot ökat med
fyra procent, dock lägst sex procent.
(Föreslagen
lydelse)
Till utgifterna för rederiets verksamhet skall varje
redare bidraga i förhållande till sin andel i fartyget. Underiåler redare att
på anfordran betala sitt bidrag till beslutad utgift och lägger huvudredaren
eller annan redare ul beloppet, skall den försumlige betala ränta på det förskotterade
beloppet enligt 5 § första stycket räntelagen (1974: ).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och
enkla bolag
Härigenom
förordnas, att 14 § lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
Har bolagsman för bolagets räkning vidkänts nödig eller
nyttig utgift, äge han alt för därigenom uppkommen fordran njuta ränta efter
fem för hundrade om året från den dag fordringen tillkom.
Försummar bolagsman att göra avtalat tillskott eller att
redovisa influtna medel, gälde ränta efter ty nu är sagt, från den dag tillskottet
eller redovisningen bort ske.
(Föreslagen lydelse)
Har bolagsman för bolagets räkning vidkänts nödig eller
nyttig utgift, äge han att för därigenom uppkommen fordran njuta ränta från den
dag fordringen tillkom. För tid intill dess högre ränta börfar utgå till fölfd
av vad i 2 eller 3 § räntelagen (1974: ) stadgas, beräknas därvid räntan enligt
5 § andra stycket i nämnda lag.
Försummar
bolagsman att göra avtalat tillskott eller att redovisa influtna medel, gälde
ränta beräknad enligt 5 § första stycket räntelagen, från den dag tillskottet
eller redovisningen bort ske.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i KF (1968: 576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar
Härigenom förordnas, atl 10 § KF (1968: 576) om
Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall
ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Sedan tio----------------- föranleda (ränteskillnadsersättning).
Kassan
får----------------- utge ränteskillnadsersättning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Underlåter
förening att fullgöra föreskriven inbetalning är föreningen skyldig att belala
ränta på det förfallna beloppet med en halv procent i månaden.
Underlåter
förening all fullgöra föreskriven inbetalning är föreningen skyldig att betala
ränta på del förfallna beloppet enligt vad som föreskrives i räntelagen
(1974: ).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar
Härigenom
förordnas, atl 24 § lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
För lån-----------
Underiåler förening alt fullgöra föreskriven inbetalning,
är föreningen skyldig att belala ränta på del förfallna beloppet med en halv
procent i månaden.
(Föreslagen lydelse)
bankens reservfond.
Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning,
är föreningen skyldig att belala ränta på det förfallna beloppet enligt vad som
föreskrives i räntelagen (1974: ).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa
fall för utgivna underhållsbidrag
Härigenom
förordnas, all 3 § lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna
underhållsbidrag skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Utöver ersättning för erlagda underhållsbidrag utgår ränta
efter sex procent från betalningsdagen. Kan icke styrkas när underhållsbidragen
betalats, beräknas ränta till skäligt belopp.
(Föreslagen
lydelse)
Ulöver ersättning för erlagda underhållsbidrag ulgår ränta
enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ) på varfe erlagt belopp från dess
betalningsdag. Kan icke styrkas när underhållsbidragen betalats, beräknas
ränta till skäligt belopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Prop. 1975: 102 169
Bilaga 2 De remitterade förslagen
1 Förslag till Räntelag
Härigenom förordnas följande.
1 §
Denna lag är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens
område. Ränta på sådan fordran utgår enligt vad som sägs i det följande, om ej annal
är avtalat eller särskilt föreskrivet,
2 §
Ränta utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till
betalning.
Återgår
betalning på grund av att avtal häves till följd av betalningsmottagarens
kontraktsbrott eller på liknande grund, utgår dock ränta för tiden från den dag
betalningen erlades lill den dag återbetalning sker eller ränta börjar utgå
enligt 3 eller 4 §.
3 §
Försitles betalningstiden för fordran vars förfallodag är
bestämd i förväg, utgår ränta från denna dag.
På fordran
som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet all redovisa för medel
som han mottagit av huvudmannen eller tredje man utgår ränta från dagen för
redovisningen eller, om denna ej avges i rätt tid, från den dag redovisning
bort ske.
4 §
I annal
fall än som avses i 3 § utgår ränta på förfallen fordran, för vilken
betalningstiden försittes, efter trettio dagar från den dag borgenären har
avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning av bestämt
belopp med angivande att underlåtenhet alt betala medför skyldighet alt utge
ränta. Gäldenären är dock ej skyldig att erlägga ränta för tid innan räkningen
har kommit honom tillhanda eller han på annat sätt har fått del av kravet.
Avser
fordran skadestånd eller annan sådan ersättning som ej kan fastställas utan
särskild utredning, utgår ränta på förfallet belopp efter trettio dagar från
den dag borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning
som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Gäldenären
är dock ej skyldig att erlägga ränta för tid innan han har fått del av kravet
och utredningen.
Ränta på
förfallen fordran utgår dock alltid senast från dagen för delgivning av ansökan
om lagsökning eller belalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande
av betalning.
5 §
Ränta enligt 2 § andra stycket beräknas för år enligt en
räntefot som motsvarar del av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande
diskontot med ett tillägg av två procentenheter.
6 §
Ränta
enligt 3 eller 4 § beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av
riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med ett tillägg av
fyra procentenheter.
Prop.
1975:102 170
7 §
Löper fordran enligt skuldebrev eller på grund av avtal
med ränta när den förfaller till betalning och försitles betalningstiden,
fortsätter ränta att ulgå efter samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Är
denna räntefot lägre än den som anges i 6 §, höjes dock räntefoten till den där
angivna, i fall som avses i 4 § dock först när ränta skall utgå enligl vad som föreskrives
där.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Lagen gäller
dock ej i fall då skyldighel atl utge ränta har uppkommit före ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i handelsbalken
Härigenom förordnas alt 9 kap. 10 § handelsbalken skall
upphöra atl gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har
uppkommit före ikraftträdandet.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av
lös egendom
Härigenom förordnas att 38 § lagen (1905: 38 s. 1) om köp
och byte av lös egendom skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
38 §
1 fråga om köpares skyldighet I fråga om ränta på köpeskil-
att gälda ränta skola de i 9 kapit- lingen gälla
bestämmelserna i rän-let 10 § handelsbalken stadgade telagen (1975: 00).
grunder äga tillämpning; dock att vid handelsköp, där ef viss tid för
köpeskillingens gäldande är utsatt, ränta efter sex för hundra om året skall
utgå från den tid godset avlämnades eller, i händelse dess avlämnande blivit av
köparen fördröjt, från det dröjsmålet inträdde.
Äger säljaren kräva betalning mot att gods eller dokument
hålles köparen tillhanda, utgår dock, även om förfallodagen ej är bestämd i
förväg, ränta enligt 6 § räntelagen från den dag säljaren
Prop. 1975:102 171
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
framställer sådant krav samt, till följd av att
betalningen därvid ej erlägges, innehåller gods eller dokument.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har
uppkommit före ikraftträdandet.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal
Härigenom förordnas att 24 § lagen (1927: 77) om
försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 §
Är ej tid utsatt för fullgörande Är ej
tid utsatt för fullgörande
av försäkringsgivarens betalnings- av
försäkringsgivarens betalnings
skyldighet i anledning av inträffat skyldighel
i anledning av inträffat
försäkringsfall, skall den fullgöras försäkringsfall,
skall den fullgöras
en månad efter det meddelande trettio
dagar efter det meddelan-
om försäkringsfallet komrriit ho- de
om försäkringsfallet kommit
nom lill banda; dock må betalning, honom
till hända; dock må betal-
i den mån den är beroende av ning, i den
mån den är beroende
utredning som i 22 § sägs, icke av utredning
som i 22 § sägs, icke
krävas förrän fjorton dagar för- krävas
förrän trettio dagar förflu-
flulit efter det sådan utredning tit efter
det sådan utredning före-
förebragts. bragts.
Förbehåll, varigenom liden för betalningen gjorts beroende
av något försäkringsgivarens beslut eller därav att betalningsskyldighet blivit
genom laga dom ålagd försäkringsgivaren, må ej av denne åberopas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om försäkringsfall som har
inträffat före ikraftträdandet.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev
Härigenom förordnas atl 6 § lagen (1936: 81) om skuldebrev
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Är i skuldebrev ränta utfäst, I fråga om ränta på skuldebrev
skall
den, där betalningstiden för- gälla bestämmelserna i räntelagen sittes,
utgå efter enahanda grund (1975: 00). som före förfallodagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Är ränta ej utfäst, gälle i fråga om skyldighet att den
giva vad i 9 kap. 10 § handelsbalken sägs.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om skuldebrev på vilket ränta
utgår vid ikraftträdandet.
6 Förslag till
Lag om ändring i ärvdabalken
Härigenom förordnas att 22 kap. 5 § och 25 kap. 7 § ärvdabalken
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen
lydelse 22 kap. 5 §
Nuvarande
lydelse
A legat,
som avser visst penningbelopp, äger testamenlstaga-ren, såvitt ej annat
framgår av testamentet, tillgodonjula ränta efter fem för hundra om året,
sedan fyra månader förflutit från teslators död.
A legat, som avser visst penningbelopp, äger testamentstaga-ren,
såvitt ej annat framgår av testamentet, tillgodonjula ränta, sedan fyra
månader förflutit från testators död. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen
(1975: 00) för tid fram till dess legatet enligt 1 § i detta kapitel skall
utgivas och för tid därefter enligt 6 § räntelagen.
25 kap. 7 §
Finnes den
dödförklarade sedermera vara vid liv, skall envar, som i följd av
dödförklaringen tillträtt egendom, bära den åter. Samma lag vare, där den dödförklarade
finnes hava avlidit å annan tid än den som antagils såsom dödsdag och med
hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.
Har egendom som skall återbäras blivit till annan
överlåten, är jämväl denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han
åtkom egendomen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Då egendom
återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter det innehavaren
vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen, eller stämning blev
honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall den ersättas;
nyttig kostnad skall ock ersättas, där den ej var gjord å tid som nyss
sagts.
Då
egendom återbäres, skall ock utgivas avkastning som belöper på liden efler det
innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen, eller
stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall
den ersättas; nyttig kostnad skall ock ersättas, där den ej var gjord å tid som
nyss sagts. Utgöres
Prop.
1975:102 173
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
egendomen av penningbelopp, skall ränta gäldas på beloppet
enligt 6 § räntelagen (1975: 00) från den dag innehavaren vann kunskap att
annan ägde bättre rätt till beloppet eller stämning delgavs honom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre beslämmelser
gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har uppkommit före
ikraftträdandet.
7 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom förordnas att 4 kap. 25 §, 12 kap. 53 och 60 §§
samt 13 kap. 19 § jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
25 §
I fråga om säljarens rätt till rän- I fråga om säljarens rält till rän
ta på köpeskillingen äger de i 9 ta på köpeskillingen gäller bestäm-
kap. 10 § handelsbalken angivna melserna i räntelagen (1975: 00).
grunderna tillämpning.
Om köpet enligt förbehåll i köpehandlingen häves på gmnd
av utebliven betalning av köpeskillingen, skall köparen ersätta säljaren dennes
skada.
12 kap. 53 §1 Skall hyresgäst enligt hyresnämndens eller
bostadsdomstolens beslut utge högre hyra för förfluten tid än som skolat utgå fömt,
är hyresrätten icke förverkad på gmnd av dröjsmål med betalning av det överskjutande
beloppet, om betalningen sker inom en månad från den dag då beslutet vann laga
kraft. Vad som sagts nu gäller ej, om skyldighet att flytta inträder för
hyresgästen inom kortare tid än två månader efler nämnda dag.
På överskjutande belopp skall På överskjutande belopp skall
hyresgästen betala sex procent rän- hyresgästen betala
ränta som om
ta som om beloppet förfallit till beloppet förfallit till betalning
betalning samtidigt med den förut samtidigt med den förut utgående
utgående hyran. hyran. Räntan beräknas enligt 5 §
räntelagen (1975: 00) för tid innan beslutet vunnit laga
kraft och för tid därefter enligt 6 § räntelagen.
' Som nuvarande lydelse anges lydelse enligl prop. 1974:
151.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
I beslutet får anstånd medges med betalningen av det
överskjutande beloppet jämte ränta som avses i andra slyckel, om skäl föreligger
till det.
Föreslagen
lydelse
I beslutet får anstånd medges med betalningen av det
överskjutande beloppet jämte ränta som avses i andra stycket, om skäl
föreligger till det. Medges anstånd, får bestämmas att ränta till förfaUodagen
skall beräknas enligt 5 § räntelagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
60 §2
I mål om ersättning enligt 57 § skall rätten på yrkande av
hyresgästen, om hyresvärden medger skyldighet att utge ersättning eller sådan
skyldighet fastställts genom dom som vunnit laga kraft, förplikta hyresvärden
att utge förskott i avräkning på den ersättning som kan komma att bestämmas.
Första stycket äger ej tillämpning, om det är uppenbart
att förskottet blir obetydligt. Har beslut i fråga om förskott meddelats, får
nytt yrkande om förskott ej upptagas till prövning förrän tre månader
förflutit sedan del föregående beslutet vann laga kraft.
Beslut
i fråga om förskott får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslut meddelas,
skall partema beredas lillfälle att yttra sig. Mot beslut som meddelats under
rättegången skall talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut får talan ej
föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
hyresgästen uppburit förskott som överstiger den slutligt bestämda
ersättningen, är han skyldig alt till hyresvärden betala tillbaka det
överskjutande beloppet jämte sex procent ränta från dagen för beloppets mottagande.
Har
hyresgästen uppburit förskott som överstiger den slutligt bestämda
ersättningen, är han skyldig att till hyresvärden belala tillbaka det
överskjutande beloppet jämte ränta. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen
(1975: 00) från dagen för beloppets mottagande till dess ersättningen blivit
slutligt bestämd genom dom som vunnit laga kraft och för tid därefter enligt 6
§ räntdagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
13
kap. 19 § När den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen är inne och
lösesumman nedsatts enligt 18 §, upphör tomträtten med däri upplåtna
rättigheter och blir inskrivningar i denna utan verkan. Innan nedsättning
skett, får tillträde ej äga mm utan tomträttshavarens medgivande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen men
är lösesumman då ännu icke nedsatt, är fastighetsägaren skyldig att betala ränta
till tomträttshavaren efter sex procent om året från nämnda dag.
« Senaste lydelse 1972: 252.
Har
tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen men
är lösesumman då ännu icke nedsatt, är fastighetsägaren skyldig att belala ränta
till tomträttshavaren. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
(1975: 00) från tillträdesdagen tiU dess nedsättning skall
ske och för tid därefter enligt 6 § räntelagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har
skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmelser
även för tiden därefier.
8 Förslag till
Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)
Härigenom
förordnas atl 50 och 166 §§ utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ändras
eller upphäves dom, vara utmätning, kvarstad eller annan verkställighet följt,
gånge, ändå alt klagan över senare beslulel föres, verkställigheten åter, där
så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada; vare ock den,
som något lyfta eller tillträda fått, pliktig atl del genast med dess ränta
eller avkomst till sökandens vederpart återställa. Äro penningar lyftade, gälde
ränta därå efter sex för hundrade om året från lyftningsdagen.
Ändras
eller upphäves dom, vara utmätning, kvarstad eller annan verkställighet följt, gånge,
ändå alt klagan över senare beslutet föres, verkställigheten åter, där så ske
kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada; vare ock den, som
något lyfta eller tillträda fått, pliktig att det genast med dess ränta eller avkomst
till sökandens vederpart återställa. Ha pengar lyfts, utgår ränta därå enligt 5
§ räntelagen (1975:00) från den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning
skall ske och för tid därefter enligt 6 § räntelagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
166 Om
någon fått lyfta medel innan frågan om bättre rätt därtill blivit slutligt
avgjord och han blir skyldig att helt eller delvis återbära medlen, skall han
betala sex procents årlig ränta på beloppet. I fall som avses i 159 § är den
som lyft medlen dock ej skyldig alt, om borgenären sedermera anmäler sig, belala
ränta för längre tid än från det att utmätningsmannen eller överexekutor krävt
återbetalning.
> Senaste lydelse 1921:301. ' Senaste lydelse 1971:
495.
Om någon fått lyfta medel innan frågan om bättre rätt
därtill blivit slutligt avgjord och han blir skyldig att helt eller delvis återbära
medlen, skall han betala ränta på beloppet. Räntan beräknas enligt 5 §
räntelagen (1975:00) för tiden från den dag medlen utbetalades till den dag
återbetalning skall ske och för tid därefter enligt 6 § räntelagen. I fall som
avses i 159 § är den som lyft medlen dock ej skyldig att, om bor-
Prop. 1975:102 176
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
genären
sedermera anmäler sig, betala ränta för längre tid än från det atl
utmätningsmannen eller överexekutor krävt återbetalning.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre beslämmelser gäller dock fortfarande
i fråga om tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit
före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.
9
Förslag till
Lag
om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
Härigenom
förordnas att 49 § sjölagen (1891: 35 s. l)i skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
49
§
Till
utgifterna för rederiets verk- Till utgifterna för rederiets verk
samhet skall varje redare bidraga i samhet skall varje redare bidraga
förhållande till sin andel i farty- i förhållande till sin andel i far-
get. Underiåler redare att på an- tyget. Underlåter redare alt på an
fordran betala sitt bidrag till be- fordran betala sitt bidrag till be
slutad utgift och lägger huvudre- slutad utgift och lägger huvudre
daren eller annan redare ut belöp- dåren eller annan redare ut belop
pet, skall den försumlige betala pel, skall den försumlige betala
årlig ränta på det förskotterade ränta på det förskotterade belop-
beloppet efter det av riksbanken pel enligt 6 § räntelagen (1975:
tillämpade diskontot ökat med fy- 00), dock med lägst sex procent.
ra procent, dock lägst sex procent.
Denna
lag träder i kraft den dag regeringen beslämmer. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fall då skyldighet alt utge ränta har uppkommit före
ikraftträdandet.
10
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag
Härigenom
förordnas att 14 § lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Har bolagsman för bolagets räk- Har bolagsman för bolagets räk
ning vidkänts nödig eller nyttig ul- ning vidkänts nödig eller nyttig
gift, äge han att för därigenom utgift, äge han att för därigenom
1
Lagen omtryckt 1974: 621.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
uppkommen fordran njuta ränta efler fem för hundrade om
året från den dag fordringen tillkom.
Försummar bolagsman all göra avtalat tillskoll eller alt
redovisa influtna medel, gälde ränta efter ty nu är sagt, från den dag tillskottet
eller redovisningen bort ske.
Föreslagen
lydelse
uppkommen fordran njuta ränta från den dag fordringen
tillkom. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) för tid intiU dess
högre ränta skall utgå till fölfd av 3 eller 4 § räntelagen.
Försummar
bolagsman all göra avtalat tillskott eller att redovisa infiulna medel, skaU
han gälda ränta enligt 6 § räntelagen från den dag tillskottet eller redovisningen
borl ske.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre beslämmelser
gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har uppkommit före
ikraftträdandet.
11 Förslag till
Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenom
förordnas atl 9 kap. 22 § vattenlagen (1918: 523) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen
lydelse 9 kap.
22 §1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
ersättning i fall som avses i 21 § betalas senare än som föreskrives där,
skall den ersältningsskyldige erlägga sex procent årlig ränta på ersättningen
från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgärden utfördes.
Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta ej betalas.
I den mån ersättning i fall som avses i 21 § betalas efter
utgången av frist som anges i 21 § första, andra eller ffärde stycket skall den
ersättningsskyldige utge ränta på ersättningen från fristens utgång enligt 6 §
räntelagen (1975: 00). Inlösen fullbordas utan hinder av alt ränta ej betalas.
Har
marken tillträtts eller företaget eller åtgärden utförts före fristens utgång,
skall den ersättningsskyldige utge ränta på ersättningen enhgt 5 § räntelagen
från den dag tillträdet skedde eller företaget eller åtgärden utfördes till
dess betalning sker eller ränta börfar utgå enligt första stycket i denna
paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1974: 273. 12 Riksdagen 1975. 1 saml.
Nr 102
Prop.
1975:102 178
Försummar den ersättningsskyldige atl betala ersättning
som avses i 21 §, skall länsslyrelsen på ansökan av den ersällningsberätiigade
låta uttaga beloppet jämte ränta. Reglerna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om
verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet
blivil någon ålagd, äger därvid motsvarande lillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juh 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har
skyldighet all utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmelser
även för liden därefier.
12 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenom förordnas att 39 a, 58, 138 och 141 §§ konkurslagen
(1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
39 a §1
Den som är skyldig alt ålerbära Den som är
skyldig atl ålerbära
egendom skall även utge den av- egendom skall även utge
den av
kastning som belöper på tiden ef- kastning som belöper på tiden ef
ler delgivning av stämning i må- ter delgivning av stämning i målet,
let. Den som skall återbära egen- Utgöres egendomen av penning
dom vid återvinning enligt 30 § belopp eller skall ersättning utges
kan dock förklaras skyldig att utge för egendomens värde, utgår ränta
den avkastning han uppburit sedan enligt 5 § räntelagen (1975: 00) till
han mottog egendomen. den dag återbäring skall ske och
för tid därefter enligt 6 § räntelagen.
Skall någon ålerbära egendom vid återvinning enligt 30 §,
kan han förklaras skyldig atl utge även avkastning som belöper på tiden från
det att han mottog egendomen tiU dess att stämning i målet delgavs honom.
Ränta för sådan tid beräknas enligt 5 § räntelagen.
Den som nedlagt nödig eller nyttig kostnad på egendom som återbäres
har rält till ersättning därför, om ej särskilda skäl föreligga däremot.
Ätervinnes säkerhet som grundas på inteckning, skall
intecknings-handlingen återställas eller, om den behövs som bevis för fordringen,
tillhandahållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan det ej ske, skall
ersättning ulgå.
' Som nuvarande lydelse anges lydelse enligt remiss till
lagrådet den 13 september 1974 av förslag till ändringar i konkurslagen m. m.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
58 §
Penningar, som inflyta under förvaltningen av konkursbo,
skola, i den mån de icke äro erforderliga lill bestridande av löpande utgifter,
av förvaltaren inom en vecka från del de influtit å konkursboets räkning mot
ränta insättas i bank, som av rättens ombudsman godkännes. Till bestridande av
löpande utgifter må ej mer innehållas än av ombudsmannen medgives.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Försummar
förvaltaren atl inom ovan föreskrivna tid insätta influtna medel, vare han
skyldig atl å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga ränta efter åtta
för hundra om året.
Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid
insätta influtna medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits,
erlägga ränta enligt 6 § räntelagen (1975: 00) från den dag insättning bort
ske.
Så länge konkursen pågår, avlämne förvaltaren inom en
vecka från utgången av mars, juni, september och december månader varje år till
ombudsmannen räkning över boets inkomster och utgifter i penningar under det
gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar innestått i bank,
skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgift å de
insättningar och utlagningar, som må hava under kvartalet förekommit.
Räkningarna skola av ombudsmannen granskas ävensom hållas tillgängliga för
borgenärerna och gäldenären.
Även efter
konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insatta i bank, lill
dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren skall
underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen in-neslå, och inom en vecka
från utgången av varje kalenderår till rättens ombudsman för granskning avgiva
redovisning som i tredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas atl lyfta,
skall ombudsmannen göra anmälan därom hos konkursdomaren.
138 §''
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller
eljest lagligen äger rum, ränteberäkning emellan borgenärerna inbördes upphöra
från den dag, då beslutet om konkurs meddelades; dock skall ränta beräknas
till den dag, från vilken liden för klander mol uldelningsförslag, vari sådan
fordran upptagits, är atl räkna, där boet förslår till gäldande av mer än
kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar utom sådana som avses i 19 §
förmånsrättslagen (1970: 979), och skall i sådant fall a fordran, för vilken
För
fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljesi
lagligen äger mm, ränteberäkning emellan borgenärerna inbördes upphöra från
den dag, då beslutet om konkurs meddelades; dock skall ränta beräknas till den
dag, från vilken tiden för klander mot uldelningsförslag, vari sådan fordran
upptagits, är all räkna, där boel förslår till gäldande av mer än
kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar utom sådana som avses i 19 § förmånsrältslagen
(1970: 979), och skall i sådant fall å fordran, för vilken
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse 1941: 142.
' Som nuvarande lydelse anges lydelse enligt remiss till
lagrådet den 13 september 1974.
Prop.
1975:102 180
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ränta ej är utfäst eller eljest lag- ränta ej är utfäst eller eljesi lag
ligen äger rum, ränta beräknas ef- ligen äger rum, ränta beräknas en
ter fem för hundra om året från ligt 5 §
räntelagen (1975: 00) från
den dag, då nämnda beslut med- den
dag, då nämnda beslul med
delades, till den dag, från vilken delades, lill den dag, från vilken
klanderlid såsom nyss är sagt skall klanderlid
såsom nyss är sagt skall
räknas. räknas.
Ä fordran, som utgår med för- A fordran, som utgår med för
månsrätt, skall, om ränta är utfäst månsrätt, skall, om ränta är utfäsl
eller eljest lagligen äger rum, be- eller
eljesi lagligen äger rum, be
räknas ränta lill den dag, från vil- räknas
ränta till den dag, från vil-
den tiden för klander mot utdel- den liden
för klander mot uldel
ningsförslag, vari fordringen upp- ningsförslag,
vari fordringen upp
tagils, är att räkna, där borgenären lagils,
är alt räkna, där borgenären
ej enligt 143 § därförinnan upp- ej enligt
143 § därförinnan upp
burit betalning. Löper fordran, burit
betalning. Löper fordran,
varom nu är fråga, ej med ränta, varom nu
är fråga, ej med ränta,
varde ändock ränta efter fem för varde
ändock ränta enligt 5 §
hundra om året därå beräknad räntelagen
därå beräknad från den
från den dag, då beslutet om kon- dag, då beslutet om konkurs med-
kurs meddelades. delades.
Utgår fordran, som icke löper med ränta före
förfallodagen, icke fullt eller med förmånsrätt och var fordringen icke
förfallen den dag, då beslulel om konkurs meddelades, skall utdelning för
fordringen beräknas å det belopp, som efler en räntefot av fem för hundra om
året utgör sådan fordrans värde å samma dag. För fordran, som nyss sagts och
som ulgår fullt eller med förmånsrätt, skall, där fordringen icke var förfallen
den dag, från vilken tiden för klander mot uldelningsförslag, vari fordringen
upptagils, är alt räkna, utdelning beräknas å det belopp, som efter nyss
angivna grund utgör fordringens värde sistnämnda dag; har för sådan fordran
betalning jämlikt 143 § tidigare uppburils och var fordringen icke då
förfallen, skall utdelningen beräknas efter fordringens värde å
betalningsdagen.
141 §
Borgenär äge innan tid för klander mot utdelningsförslag
är ute ej annorledes än mot borgen lyfta vad honom i förslagel tillagts; ej
heller må, om klander väckts, borgenär, vars rätl beröres av klandret, annorledes
än mot borgen lyfta utdelning förrän klandret blivil genom laga kraflägande beslut
avgjort.
Är fordran beroende av villkor, som i 136 § avses, eller
är, där borgenär förelagts sådan edgång, som i 116 eller 123 § sägs, edgången
ej fullgjord, må utdelning för fordringen ej lyftas. Samma lag vare i fråga om
fordran, som är tvistig; dock att borgenär, vars fordran är fastställd genom beslul,
som ej äger laga kraft, må mot borgen lyfta vad på fordringen belöper.
Utdelning för fordran, som bevakats efter utgången av den för bevakning av
fordringar utsatta tid, må ej lyftas under tiden för framställande av
anmärkningar mot bevakningen.
Finnes borgenär, som lyft ut- Finnes borgenär, som lyft ut-
delning, skyldig alt till konkurs- delning, skyldig
att till konkursboet återbära vad han uppburit, boet återbära vad han uppburit.
Prop.
1975:102 181
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skall han gälda ränta därå efter skall han gälda ränta
därå. Räntan
sex för hundra om året från lyft- beräknas enligt 5 § räntelagen
ningsdagen. (1975: 00) från den dag medlen
lyftes till den dag återbäring skall ske och för tid
därefter enligt 6 § räntelagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre beslämmelser
gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har skyldighet att
'jtge ränta uppkommit före ikraftträdandet eller har, såvitt avser 39 a och 138
§§, konkursbeslutet meddelats före nämnda tidpunkt, gäller äldre beslämmelser
även för liden därefter.
13 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom förordnas alt 43 och 61 §§, 73 § 2 mom. saml 74
§ lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
43 §
Fullgöres ej inbetalning å ak- Fullgöres
ej inbetalning å ak
tie i räll lid, äger styrelsen utsöka tie
i rält tid, äger styrelsen utsöka
det förfallna beloppet, och skall del
förfallna beloppet, och skall
ränta därå gäldas efter sex procent ränta
därå gäldas enligt 6 § rän-
om året från förfallodagen. telagen
(1975: 00) från förfallo
dagen.
VerkstäUes ej inbetalning inom en månad efler anmaning,
äger styrelsen, där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna
överlagen av honom eller, i annat fall, förklara akden förverkad. Då aktie
förklaras förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie
förklarats övertagen av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts
återfordras, förrän den som övertagit aktien till fullo betalt denna.
Har från aktietecknare aktie övergått å annan, må aktien
ej av styrelsen förklaras överlagen eller förverkad, med mindre anmaning enligl
andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare lill
aktien.
1 avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie,
skall vad om aklietecknare är stadgat äga motsvarande lillämpning.
Belräffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall
gälla vad i 41 § tredje stycket är stadgal.
61 § Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagits beslämmelse
om minimiteckning, skall inom sex månader från del beslutet fattades eller, om
registrering av ökningsbeslulel eller godkännande enligt 190 § 2 mom. vägrats
och besvär däröver anförls, inom sex månader från det besvären blivit bifallna,
för registrering anmälas det tecknade belopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
för vilket tilldelning av nya aktier skett, där beloppet
uppgår till del i ökningsbeslutet angivna minimibeloppet.
Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga
styrelseledamöter och verkställande direktör, skola fogas:
1.
iteckningslislorna,
så ock avskrift av desamma;
2.
ett exemplar av
de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolagsstämmans beslut om ökningen
varit införd; samt
3. avskrift av den i 59 § omförmälda
uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sker ej
registrering i anledning av anmälan enligt första stycket och varder lill följd
därav, enligt vad i 195 § 2 mom. sägs, i registret antecknat all den tidigare
anteckningen om ökningsbeslulels registrering avföres ur registret, vare
aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de tecknade aktierna
inbetalals återbäras till aktielecknarna jämte fem procent ränta därå.
Sker ej
registrering i anledning av anmälan enligt första slyckel och varder till följd
därav, enhgt vad i 195 § 2 mom. sägs, i registret antecknat att den tidigare
anteckningen om ökningsbeslulels registrering avföres ur registret, vare
aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de tecknade aktierna
inbetalats återbäras till aktielecknarna jämte ränta. Räntan beräknas enligt 5
§ räntelagen (1975: 00) från dagen för inbetalningen till den dag anteckning
enligt 195 § 2 mom. sker i registret samt för tid därefter enligt 6 §
räntelagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 mom.
Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 1 mom., 68 §
eller 72 § 1 mom. stadgats eller mot beslämmelse i bolagsordningen, vare de,
som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära denna jämte fem procent
ränta därå.
2 mom. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i slrid
mot vad i 1 mom., 68 § eller 72 § 1 mom. stadgats eller mot bestämmelse i
bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga atl ålerbära
denna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från
det att utdelningen uppburUs intill dess högre ränta skall utgå lill fölfd av 3
eller 4 § samma lag.
Samma lag vare, om utdelning skett av vinst som utvisats
av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättals i
strid mot bestämmelsema i 100 och 101 §§; dock må utdelningen ej återkrävas
från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller borl inse balansräkningens
oriklighet.
För brist,
som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat till beslutet om
vinstutdelning eller verkställandet av detta eller dll upprättandet eller
fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de beträffande
skadeståndsskyldighet i 208, 211 och 212 §§ stadgade grunderna.
Prop. 1975:102 183
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
74 § Av moderbolags vinst må, ändå att vinstutdelning
eljest är medgiven, så stort belopp ej utdelas att vinstutdelningen, med hänsyn
till koncernens ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhel,
får anses stå i slrid mot god affärssed.
Varder vinstutdelning beslutad Varder vinstutdelning beslutad
och
verkställd i slrid mot vad i och verkställd i strid mot vad i första
stycket stadgas, vare de, första stycket stadgas, vare de,
som uppburit utdelning, skyldiga som uppburit utdelning, skyldiga atl återbära
vad lill dem för myck- att återbära vad till dem för mycket utdelats jämte
fem procent rän- et utdelats jämte ränta därå; dock la därå; dock må
utdelning ej åter- må utdelning ej återkrävas från krävas från den,
som varken insett den, som varken insett eller bort eller borl inse berörda
förhållande. inse berörda förhållande. Skall utdelning återbäras,
beräknas räntan enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från det att utdelningen uppburits
intill dess högre ränta skall utgå till fölfd av 3 eller 4 § samma lag.
För brisl, som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de,
som medverkat till beslutet om vinstutdelningen eller till verkställandet av
detsamma, efter de beträffande skadeståndsskyldighel i 208, 211 och 212 §§
stadgade grunderna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har
skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmelser
även för tiden därefter.
14 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse
Härigenom förordnas att 39 och 56 §§, 67 § 2 mom., 68 §
och 195 § 2 mom. lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
39 §
Fullgöres ej inbetalning å aktie Fullgöres
ej inbetalning å aktie
i rätt
tid, äger styrelsen utsöka i rätt
lid, äger styrelsen utsöka det
det
förfallna beloppet, och skall förfallna
beloppet, och skall ränta
ränta
därå gäldas efter sex procent därå gäldas enligt 6 § räntelagen
om året
från förfallodagen. (1975: 00) från förfallodagen.
VerkstäUes ej inbetalning inom en månad efter anmaning,
äger styrelsen, där annan anmäler sig vilja överlaga aktien, förklara denna
överlagen av honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie
förklaras förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har
Prop.
1975:102 184
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
aktie förklarats övertagen av annan, må ej heller vad som
tidigare inbetalts återfordras, förrän den som övertagit aktien till fullo
betalt denna.
Har från aklietecknare aktie övergått å annan, må aktien
ej av styrelsen förklaras Övertagen eller förverkad, med mindre anmaning
enligt andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare
till aktien.
1 avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie,
skall vad om
aklietecknare är stadgal äga molsvarande tillämpning.
Beträffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall
gälla vad i 37 § tredje stycket är stadgat.
56 §
Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagils
bestämmelse om minimiteckning, skall inom sex månader från det beslutet
fattades eller, om registrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver
anförts, inom sex månader från det besvären blivit bifallna, för registrering
anmälas det tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skell, där
beloppet uppgår tiU det i ökningsbeslulel angivna minimibeloppet.
Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga
styrelseledamöter och verkställande direktören, skola fogas:
1.
teckningslistorna,
så ock avskrift av desamma;
2.
ett exemplar av
de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolagsstämmans beslul om ökningen
varit införd; samt
3.
avskrift av den
i 54 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.
Sker ej registrering i anledning Sker ej registrering i anledning
av anmälan enligt första stycket av anmälan enligt första
stycket
och varder till följd därav, enligt och varder till följd därav, enligt
vad i 308 § 2 mom. sägs, i regist- vad i 308 § 2 mom. sägs, i regist
ret antecknat att den tidigare an- ret antecknat att den tidigare an
teckningen om ökningsbeslulels re- teckningen om ökningsbeslutets re
gistrering avföres ur registret, vare gislrering avföres ur registret, vare
aktieteckningen icke vidare bin- aktieteckningen icke vidare bin
dande, och skall vad å de tecknade dande, och skall vad å de tecknade
aktiema inbetalats återbäras till aktierna inbetalats återbäras till
aktietecknarna jämte fem procent aktietecknarna jämte ränta därå.
ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § ränte-
lagen (1975:00) från dagen för inbetalningen till den dag
anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret och för
tid därefter enligt 6 § räntelagen.
67 §
2 mom. Varder vinstutdelning 2 mom. Varder vinstutdelning
beslutad och verkställd i strid mot beslutad
och verkställd i strid mot
vad i 1 mom. första eller andra vad i 1
mom. första eller andra
stycket eller 63 § stadgals eller stycket
eller 63 § stadgats eller
mot beslämmelse i bolagsordning- mot beslämmelse
i bolagsordning
en, vare de, som uppburit sådan en, vare de,
som uppburit sådan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
utdelning, skyldiga att återbära utdelning, skyldiga att återbära
denna jämte fem procent ränta denna jämte ränta därå. Räntan
därå. beräknas enligt 5 §
räntelagen
(1975: 00) för tid intiU dess högre ränta börfar utgå lill
fölfd av 3 eller 4 § sanuna lag.
Samma lag vare, om utdelning skett av vinst som utvisats
av fastställd balansräkning lill följd därav alt balansräkningen upprättats i slrid
mot bestämmelserna i 93 och 94 §§; dock må utdelningen ej återkrävas från den,
som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens oriklighet.
För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som
medverkat lill beslutet om vinstutdelning eller verkställandet av detta eller lill
upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de belräffande
skadeståndsskyldighel i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Av
moderbolags vinst må, ändå all vinstutdelning eljest är medgiven, så stort
belopp ej utdelas alt vinstutdelningen, med hänsyn till koncernens slällning
och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet, får anses slå i slrid
mot god affärssed.
Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid
mot vad i första slyckel stadgas, vare de.
som
uppburit utdelning, skyldiga all ålerbära vad lill dem för mycket utdelats
jämte fem procent ränta därå; dock må utdelning ej återkrävas från den, som
varken insett eller bort inse berörda förhållande.
Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot
vad i första stycket stadgas, vare de, som uppburit utdelning, skyldiga att återbära
vad lill dem för mycket utdelats jämte ränta därå; dock må utdelning ej
återkrävas från den, som varken insett eller bort inse berörda förhållande.
Skall utdelning återbäras, beräknas räntan enUgt 5 § räntdagen (1975: 00) för
tid intill dess högre ränta börfar utgå till följd av 3 eller 4 § samma lag.
För brist,
som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de, som medverkat till beslutet om
vinstutdelningen eller lill verkställandet av detsamma, efter de belräffande skadeståndsskyldighel
i 320, 323 och 324 §§ stadgade gmnderna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
195 2 mom.
Varder räntebetalning eller vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot
vad i 1 mom. stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen, vare de, som
uppburit sådan betalning eller utdelning, skyldiga att ålerbära denna jämte
fem procent ränta därå.
2 mom. Varder räntebetalning eller vinstutdelning beslutad
och verkställd i slrid mot vad i 1 mom. stadgats eller mot bestämmelse i
bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan betalning eller utdelning,
skyldiga atl återbära denna jämte ränta därå. Rän-
Prop. 1975:102 186
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) för tid
intill dess högre ränta börjar utgå till följd av 3 eller 4 § samma lag.
Samma lag vare, om till räntebetalning eller
vinstutdelning använts vinst som utvisats av fastställd balansräkning till
följd därav att balansräkningen upprättals i strid mol bestämmelserna i 205 §,
jämförd med 93 och 94 §§; dock må betalningen eller utdelningen ej återkrävas
från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller borl inse balansräkningens
oriklighet.
För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som
medverkat till beslulel om räntebetalning eller vinstutdelning eller verkställandet
av detta eller till upprättandet eller fastställandet av oriklig balansräkning,
ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighel i 320, 323 och 324 §§
stadgade grunderna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har
skyldighet alt utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre
bestämmelser även för tiden därefter.
15 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska
föreningar
Härigenom förordnas att 19 § lagen (1951: 308) om
ekonomiska föreningar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §
Varder vinstutdelning beslutad Varder
vinstutdelning beslutad
och verkställd i slrid mot vad i och verkställd i slrid
mot vad i 18
18 § sägs eller mot bestämmelse i § sägs eller mot bestämmelse i
föreningens stadgar, vare de, som föreningens stadgar, vare de, som
uppburit sådan utdelning, skyldiga uppburit sådan utdelning, skyldi-
alt återbära denna jämte fem pro- ga att återbära denna jämte ränta
cent ränta därå. Samma lag vare, därå. Samma lag vare, där goll-
där gollgörelse, varom i 17 § 1 görelse, varom i 17 § 1 mom. för
mom, förmäles och som icke in- mäles och som icke inräknats i
täknals i årsvinsten, utbetalats i årsvinsten, utbetalats i slrid mot
strid mot vad i 18 § sägs eller vad i 18 § sägs eller mot besläm-
mot beslämmelse i föreningens melse i föreningens stadgar och
stadgar och den som mottog gott- den som mottog gottgörelsen insåg
görelsen insåg eller bort inse eller bort inse nämnda förhållan-
nämnda förhållande. de.
Ränta som avses i första stycket beräknas enligt 5 §
räntelagen (1975: 00) från det att utdelningen uppburits intill dess högre
ränta skall utgå till följd av 3 eller 4 § nämnda lag.
Prop. 1975: 102 187
För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som
medverkat lill beslutet om utdelning eller utbetalning eller verkställandet av
detta, ansvariga efler de beträffande skadeståndsskyldighet i 106, 108 och 109 §§
stadgade grunderna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har
skyldighet alt utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre
bestämmelser även för liden därefier.
16 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom förordnas att 28 §, 42 § 1 mom., 51 § 2 mom. och
121 § lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 §
Fullgöres ej inbetalning å aktie Fullgöres ej inbetalning å aktie i
i rält tid, äger styrelsen utsöka det rätt tid, äger styrelsen utsöka det
förfallna beloppet, och skall ränta förfallna beloppet, och skall ränta
därå gäldas efter sex procent om därå gäldas enligt 6 § räntdagen
året från förfallodagen. (1975: 00) från förfallodagen.
VerkstäUes ej inbetalning inom en månad efler anmaning,
äger styrelsen, där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna
övertagen av honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie
förklarats förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie
förklarats övertagen av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts
återfordras, förrän den som övertagit aktien till fullo betalt denna.
Har från aktietecknare aktie övergått å annan, må aktien
ej av styrelsen förklaras övertagen eller förverkad, med mindre anmaning
enligt andra stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare
till aktien.
I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie,
skall vad om aktietecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Anmaning
skall innehålla erinran om påföljden av alt den ej efterkommes. Anmaning skall
anses vara given, när den kungjorts på det sätt, som gäller för kallelse till
ordinarie bolagsstämma, samt, där aktietecknares postadress uppgivits eller
upplysning om adressen utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas, lill
honom försänls i rekommenderat brev.
42 § 1 mom. Senast sex månader efter utgången av den för
inbetalning av de nya aktierna bestämda liden skall för registrering anmälas,
huru många nya aktier som lill fullo betalts. Anmälningen, som skall vara
undertecknad av samtliga styrelseledamöter, skall innehålla uppgift om del säll
varpå inbetalningen skett.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
I anmälningen skall för registrering uppgivas det tecknade
belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett. Vid anmälningen skola
fogas:
1.
teckningslislorna
jämte avskrift av desamma;
2.
etl exemplar av
de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolagsstämmans beslul om ökningen
varit införd; samt
3.
avskrift av den
i 40 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av nya aktier.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innehåller
ökningsbeslutet bestämmelse om minimiteckning, må registrering ej ske, med
mindre full betalning erlagts för nya aktier med sammanlagt nominellt belopp
ej understigande minimibeloppet. Har, enligt vad i 167 § 2 mom. sägs, i
registret antecknats alt den tidigare anteckningen om ökningsbeslulels
registrering avföres ur registret, är aktieteckningen icke vidare bindande,
och skall vad å de tecknade aktierna inbetalats återbäras till aktietecknarna
jämte fem procent ränta därå.
Innehåller
ökningsbeslutet beslämmelse om minimiteckning, må registrering ej ske, med
mindre full betalning erlagts för nya aktier med sammanlagt nominellt belopp
ej understigande minimibeloppet. Har, enligt vad i 167 § 2 mom. sägs, i
registret antecknats alt den tidigare anteckningen om ökningsbeslulels
registrering avföres ur registret, är aktieteckningen icke vidare bindande,
och skall vad å de tecknade aktierna inbetalats återbäras lill aktielecknarna
jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975: 00) från dagen
för inbetalningen till den dag anteckning enligt 167 § 2 mom. sker i registret
och för tid därefter enligt 6 § räntelagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
51 §
2 mom.
Beslutas och verkställes vinstutdelning i slrid med vad i 1 mom. eller 48 §
stadgats eller med bestämmelse i bolagsordningen, äro de, som uppburit sådan
utdelning, skyldiga att återbära denna jämte fem procent ränta därå.
2 mom. Beslutas och verkstäUes vinstutdelning i strid med
vad i 1 mom. eller 48 § stadgats eller med bestämmelse i bolagsordningen, äro
de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära denna jämte ränta
därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:00) för tid intill dess högre
ränta börjar utgå till följd av 3 eller 4 § samma lag.
Detsamma gäller, om utdelning skett av vinst som utvisats
av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i slrid
med beslämmelser som avses i 91 och 92 §§; dock må utdelningen ej återkrävas
från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller borl inse balansräkningens
oriktighet.
För brisl,
som kan uppkomma vid återbäringen, äro de, som medverkat lill beslutet om
vinstutdelning eller verkställande av detta eller till upprättandet eller
fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de beträffande
skadeståndsskyldighet i 177, 180 och 181 §§ stadgade gmnderna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
aktierna
må äga rum. Har, efler del tillskott enligt 120 § förekommit, i anledning av
uppkommen förlust nytt tillskott gjorts, skola de aktieägare som verkställt
senare tillskott, i förhållande lill aktieägare som förut verkställt dll-skott
äga sådan företrädesrätt, varom förmäles i första stycket.
Aktieägare,
som verkställt tillskott för återställande av aktiekapitalet enligt vad i 120
§ sägs, äga all av bankaktiebolagets blivande behållna vinstmedel erhålla åter
vad av dem blivit tillskjutet jämte ränta efter den räntesats som avtalats,
dock högst sex procent om året, innan annan utdelning må ske. Träder bolaget i
likvidation, förrän sådant tillskott blivit lUl fullo återguldet, skall, sedan
bolagets skulder blivit betalda, tillskottet, dock utan beräkning av ränta för
lid efler bankrörelsens upphörande, återgäldas av bolagels tillgångar så långt
de därlUl förslå, innan någon utskiftning å aktierna må äga rum.
Aktieägare,
som verkställt tillskoll för återställande av aktiekapitalet enligt vad i 120
§ sägs, äga all av bankaktiebolagels blivande behållna vinstmedel erhålla åter
vad av dem blivil tillskjutet jämte ränta efler den räntesats som avtalats,
dock högst efter den räntesats som anges i 5 § räntelagen (1975: 00), innan
annan utdelning må ske. Träder bolaget i likvidation, förrän sådant tillskott
blivit till fullo återguldet, skall, sedan bolagets skulder blivit betalda, lillskoliet,
dock utan beräkning av ränta för tid efter bankrörelsens upphörande, återgäldas
av bolagets tillgångar så långt de därtill förslå, innan någon utskiftning å
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har
skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäUer äldre
bestämmelser även för tiden därefter.
17 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker
Härigenom förordnas alt 20 § lagen (1955: 416) om
sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom etl år från del beslul
fattades om återbetalning av garanlifond eller om återbäring av grundfond, är
beslutet, såviil del inverkar på borgenärernas rätl, utan verkan; och skall å
belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall erläggas lill konkursboet,
gäldas ränta efter sex procent om året från den dag, då beloppet utbetaltes av
sparbanken.
Har
sparbank försatts i konkurs efler ansökan, som gjorts inom ett år från det
beslut fattades om återbetalning av garanlifond eller om återbäring av
grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas rätl, ulan
verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall erläggas lill
konkursboet, gäldas ränta. Räntan beräknas enligt 5 § räntdagen (1975: 00)
från den dag beloppet utbelaltes av sparbanken till den
Prop.
1975:102 190
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
dag återbetalning eller återbäring skall ske och för tid
därefter enligt 6 § räntelagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har skyldighel
att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även
för tiden därefter.
18 Förslag till
Lag om ändring i förköpslagen (1967: 868)
Härigenom förordnas atl 13 § förköpslagen (1967: 868)
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §
När förköpet fullbordats, skall När
förköpet fullbordats, skall
kommunen
ersätta köparen för kommunen ersätta köparen för
vad denne enligt åtagande i köpe- vad denne enligl åtagande i köpe
avtalet fullgjort före fuUbordandet avtalet fullgjort före fullbordandet
och för nödvändig kostnad i sam- och för nödvändig kostnad i sam
band med köpet. På belopp som band med köpet. På belopp som
kommunen på grund härav har kommunen på gmnd härav har
att utge skall kommunen betala atl utge skall kommunen betala
sex procent ränta. Kommunen skall ränta. Räntan beräknas enligt 5 §
dessuiom ersätta köparen för nöd- räntelagen (1975: 00) från den
vändig kostnad som nedlagts på dag köparen utgav beloppet till
egendomen utöver vad som skä- dess förköpet fullbordats och för
ligen motsvarar värdet av den av- tid därefter enligt 6 § räntelagen.
kastning som köparen erhållit. Kommunen skaU
dessutom ersätta
köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendomen utöver
vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som köparen erhållit.
Ränta utgår på sådan ersättning enligt 6 § räntelagen för tid efter det att
förköpet fullbordats.
Har köparen avverkat skog annal än till husbehov eller avhänt
egendomen annal än dess vanliga avkastning, äger kommunen erhålla ersättning
härför. Delsamma gäller om köparen skadat egendomen eller eljest föranlett att
den minskat i värde, om och i den mån det med hänsyn till förfarandets
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har
skyldighet atl utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre
bestämmelser även för tiden därefter.
Prop.
1975:102 191
19 Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket
Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Härigenom förordnas alt 10 § förordningen (1968: 576) om
Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Sedan tio år förflutit efter det att visst lån utlämnats
till förening, får föreningen säga upp lånet till betalning efter ett år, om kassan
icke finner att villkoren för dess förbindelser utgör hinder mot del. Föreningen
är därvid skyldig alt på det sätt och med det belopp som kassan bestämmer utge
ersättning för den ränteförlust som inbetalningen kan föranleda (ränteskillnadsersättning).
Kassan får medge förening att betala lån även tidigare än enhgt
första stycket, om del kan ske med hänsyn till kassans förbindelser. Kassan kan
i sådant fall föreskriva villkor för betalningen utöver skyldighet att utge ränteskillnadsersättning.
Underlåter förening att fullgöra Underlåter förening att fullgöra
föreskriven inbetalning, är för- föreskriven inbetalning,
är för
eningen skyldig atl belala ränta eningen skyldig att betala ränta
på det förfallna beloppet med en på det förfallna beloppet enligt
halv procent i månaden. vad som föreskrives i räntelagen
(1975: 00).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då skyldighet alt utge ränta har
uppkommit före ikraftträdandet.
20 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa
fall för utgivna underhållsbidrag
Härigenom förordnas alt 3 § lagen (1969: 620) om
ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Ulöver ersättning för erlagda Utöver ersättning för erlagda
underhållsbidrag utgår ränta efter underhållsbidrag utgår ränta en-
sex procent från betalningsdagen. ligt 5 § räntelagen (1975: 00) på
Kan icke styrkas när underhålls- varje erlagt belopp från dess be-
bidragen betalats, beräknas ränta talningsdag. Kan icke styrkas när
till skäligt belopp. underhållsbidragen
betalats, beräk
nas ränta till skäligt belopp.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har
skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmelser
även för liden därefter.
Prop. 1975:102 192
21 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar
Härigenom förordnas atl 24 § lagen (1970: 65) om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 § För lån som förening fått från banken skall
föreningen årligen på bestämd lid erlägga avtalad ränta, kapitalavbetalning och
andra avgifter samt bidrag med belopp som behövs för bankens förvaltningskostnader
och för avsättning lill bankens reservfond.
Underlåter förening att fullgöra Underlåter förening atl fuUgö-
föreskriven inbetalning, är för- ra föreskriven
inbetalning, är för
eningen skyldig att betala ränta på eningen skyldig atl betala ränta
det förfallna beloppet med en halv på det förfallna beloppet enligt
procent i månaden. vad som föreskrives i räntelagen
(1975: 00).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre beslämmelser
gäller dock fortfarande i fall då skyldighet att utge ränta har uppkommit före
ikraftträdandet.
22 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning
av fast egendom
Härigenom förordnas att 43 § lagen (1971:494) om exekutiv
försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
43 §
När ny auktion hålles sedan in- När ny
auktion hålles sedan in
rop blivit ogiltigt enligt 41 § tred- rop
blivit ogiltigt enligt 41 § tred
je stycket, skall handpenning tagas je
stycket, skall handpenning lagas
i anspråk i den mån det behövs i anspråk i
den mån det behövs
för atl sammanlagt samma belopp för atl
sammanlagt samma belopp
skall uppnås som vid den förra skall
uppnås som vid den förra
auktionen jämte sex procents år- aukdonen
jämte ränta därå, he
lig ränta därå från tillträdesdagen räknad
enligt 5 § räntelagen (1975:
till och med den nya tillträdesda- 00)
från tillträdesdagen till och
gen och för att även kostnaden för med
den nya tillträdesdagen och
den nya auktionen skall täckas, för alt även
kostnaden för den
Delta gäller även om fastigheten nya
auktionen skall täckas. Detta
säljes med förbehåll för rättighet gäller
även om fastigheten säljes
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
som ej förbehållits vid den förra auktionen eller ändrade
förhållanden inträtt. Vad som ej behöver lagas i anspråk skall åleriämnas, när
den nye inroparen fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir fastigheten ej såld
vid den nya auktionen är hela handpenningen förverkad.
Föreslagen
lydelse
med förbehåll för rättighet som ej förbehållits vid den
förra auktionen eller ändrade förhållanden inträtt. Vad som ej behöver tagas
i anspråk skall återlämnas, när den nye inroparen fullgjort sin betalningsskyldighet.
Blir fastigheten ej såld vid den nya auktionen är hela handpenningen
förverkad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Hålles ej ny auktion, skall handpenningen användas till
betalning av kostnader för förfarandet som blivit onyttiga. Vad som ej behöver
tagas i anspråk återlämnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då den första auktionen har hållits
före ikraftträdandet.
23 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning
av luftfartyg m. m.
Härigenom
förordnas att 23 § lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
När ny
auktion hålles sedan inrop blivit ogiltigt enligt 21 § andra stycket, skall
handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att sammanlagt samma
belopp skall uppnås som vid den förra auktionen jämte sex procents årlig ränta
därå från utsatt dag för köpeskillingens fördelning till och med den nya
dagen för sådan fördelning och för att även kostnaden för den nya auktionen
skall täckas. Delta gäller även om ändrade förhållanden inträtt. Vad som ej
behöver tagas i anspråk skall återlämnas, när den nye inroparen fullgjort
sin betalningsskyldighet. Blir egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela
handpenningen förverkad.
13 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 102
När ny
auktion hålles sedan inrop blivit ogiltigt eidigt 21 § andra stycket, skall
handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att sammanlagt samma
belopp skall uppnås som vid den förra auktionen jämte ränta därå, beräknad
enligt 5 § räntelagen (1975:00) från utsatt dag för köpeskillingens fördelning
till och med den nya dagen för sådan fördelning och för alt även kostnaden
för den nya auktionen skall täckas. Detta gäller även om ändrade förhållanden
inträtt. Vad som ej behöver lagas i anspråk skall återlämnas, när den nye
inroparen fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir egendomen ej såld vid den nya
auktionen, är hela handpenningen förverkad.
Prop.
1975:102 194
Hålles ej ny auktion, skall handpenningen användas till
betalning av kostnader för förfarandet som blivil onyttiga. Vad som ej behöver
lagas i anspråk åleriämnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fall då den första auktionen har hållits
före ikraftträdandet.
24 Förslag till
Lag om ändring i väglagen (1971: 948)
Härigenom förordnas atl 55 § väglagen (1971:948) skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
55 §1
Har väghållare erhållit vågrätt, är fastighetens ägare
berättigad alt av väghållaren få inlrångsersätlning och ersättning för annan
skada till följd av vägens byggande eller begagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen fömtsätts att ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt lUl
fasligheten som upplåtits innan marken logs i anspråk.
Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap.
expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3 § nämnda lag
skall härvid tiU-lämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen
tio år före det talan väcktes vid domstol.
På ersättningen utgår sex pro- På ersättningen utgår ränta en-
cent årlig ränta från den dag då ligt 5 §
räntelagen (1975:00)
marken logs i anspråk. från den dag då marken togs i
anspråk tiU den dag då betalning skall ske och för tid
därefter enligt 6 § räntelagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har
skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre
bestämmelser även för tiden därefter.
25 Förslag till
Lag om ändring i expropriationslagen (1972: 719)
Härigenom förordnas att 6 kap. 16 § expropriationslagen
(1972: 719) skall ha nedan angivna lydelse.
1 Senaste lydelse 1972: 786.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen
lydelse 6 kap. 16 §
Nuvarande
lydelse
I den
mån exproprialionsersältning betalas efter utgången av den i 7 § första
stycket föreskrivna tremånadersfristen eller, om fastigheten dessförinnan
helt eller delvis har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt
10 §, efter tidpunkten härför, skall den exproprierande utge sex procent
årlig ränta på ersättningen, / förra fallet från fristens utgång och i senare
fallet från den dag då tillträdet eller övergången skedde.
I den mån exproprialionsersältning betalas efler utgången
av frist som föreskrives i 7 § första eller andra stycket, skall den exproprierande
utge ränta på ersättningen från fristens utgång enligt 6 § räntelagen
(1975:00). Har förhandstillträde ägt rum el- ler har fastigheten helt eller delvis
övergått på den exproprierande enligt 10 §, skall den exproprierande utge
ränta på exproprialionsersättningen enligt 5 § räntelagen från den dag
fastigheten tillträddes eller övergick på den exproprierande till dess
betalning sker eller ränta skall utgå enligt första punkten i denna paragraf.
Har fastigheten endast delvis tillträtts eller övergått på den exproprierande
och skulle en skyldighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen
vara oskälig mot den exproprierande, får räntebeloppet fämkas.
Expropriation fullbordas ulan hinder av att ränta enligt
första stycket ej betalas.
Denna lag trader i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har
skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmelser
även för tiden därefier.
26 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning
av registrerat skepp m. m.
Härigenom förordnas att 22 § lagen (1973: 1130) om
exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m. skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
ningen förverkad.
Hålles ej ny auktion, skall handpenningen användas tUl
betalning av kostnader för förfarandet som blivit onyttiga. Vad som ej
behöver tagas i anspråk återlämnas.
När ny
auktion hålles sedan inrop blivit ogiltigt enligt 20 § andra stycket, skall
handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att sammanlagt samma
belopp skall uppnås som vid den förra auktionen jämte sex procents årlig ränta
därå från utsatt dag för köpeskUlingens fördelning tUl och med den nya dagen
för sådan fördelning och för att även kostnaden för den nya auktionen skall
täckas. Detta gäller även om ändrade förhållanden inträtt. Vad som ej behöver
lagas i anspråk skall återlämnas, när den nye inroparen fullgjort sin
betalningsskyldighet. Blir skeppet ej sålt vid den nya auktionen, är hela handpenningen
förverkad.
När ny
auktion hålles sedan inrop blivit ogiltigt enligt 20 § andra stycket, skall
handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för atl sammanlagt samma
belopp skall uppnås som vid den förra auktionen jämte ränta därå, beräknad
enligt 5 § räntelagen (1975:00) från utsatt dag för köpeskUlingens fördelning
till och med den nya dagen för sådan fördelning och för alt även kostnaden
för den nya auktionen skall läckas. Detta gäller även om ändrade förhållanden
inträtt. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall åleriämnas, när den nye
inroparen fuUgjort sin betalningsskyldighet. Blir skeppet ej sålt vid den nya
auktionen, är hela handpen-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Äldre beslämmelser gäller dock fortfarande i fall då den första auktionen har
hållits före ikraftträdandet.
27 Förslag till
Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
Härigenom
förordnas att 30 § ledningsrättslagen (1973: 1144) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning
enligt 13 eller 33 § skall erläggas inom tre månader efter det alt
ersättningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen betalas efter
utgången av denna frist eller, om tiUträde har skett dessförinnan, efter
tillträdet, skall dessutom utges sex procent årlig ränta på ersättningen, / det
Ersättning
enligt 13 eller 33 § skall erläggas inom tre månader efter det alt
ersättningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen betalas efter
utgången av denna frist skall dessutom utges ränta på ersättningen enUgt 6 §
räntelagen (1975: 00) från fristens utgång. Har tiUträde skett före
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
förra fallet från fristens utgång och i det senare
fallet från den dag då tillträdet skedde.
Föreslagen lydelse
fristens utgång skall även utges ränta enligt 5 §
räntelagen från den dag tillträdet skedde till dess betalning sker eller ränta
skall utgå enligt andra punkten i denna paragraf.
1 fråga om ersättning som avses i 13 § och förskott enligt
25 § äger 5 kap. 16 § faslighetsbildningslagen (1970: 988) motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har skyldighel
atl utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre beslämmelser även
för tiden därefter.
28 Förslag till
Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom
förordnas att 32 § anläggningslagen (1973: 1149) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning
enligt 13 § skall erläggas inom tre månader efler det att
ersättningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen betalas efter
utgången av denna frist eller, om tillträde har skett dessförinnan, efter
tillträdet, skall dessuiom utges sex procent årlig ränta på ersättningen, i
det förra fallet från fristens utgång och i det senare fallet från den dag då
tillträdet skedde.
Ersättning enligt 13 § skall erläggas inom tre månader efler
det att ersättningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen betalas
efter utgången av denna frist skall dessutom utges ränta på ersättningen
enligt 6 § räntelagen (1975:00) från fristens utgång. Har tillträde skett före
fristens utgång skall även utges ränta enligt 5 § räntelagen från den dag
tillträdet skedde till dess betalning sker eller ränta skall utgå enligt andra
punkten i denna paragraf.
I fråga om ersättning som avses i första stycket och
förskott enligt 27 § äger 5 kap. 16 § fastighetsbildningslagen (1970: 988)
motsvarande lillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om lid före ikraftträdandet. Har
skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre
bestämmelser även för tiden därefter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 Förslag till
Lag om ändring i gruvlagen (1974: 342)
Härigenom
förordnas all 4 kap. 33 § gruvlagen (1974: 342) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
förrättningen fastställd ersättning skall betalas inom tre månader från det
avslutningsbeslutet meddelades. På ersättningen utgår sex procent årlig ränta
från dagen för detta beslut. Har förordnande enligl 32 § tredje stycket meddelats,
skall dock räntan på ersättning som avser anvisad mark beräknas från den dag
då marken tidigast får tillträdas.
Vid
förrättningen fastställd ersättning skall betalas inom tre månader från det avslulningsbeslutet
meddelades. På ersättningen utgår ränta från dagen för avslutningsbeslutet.
Har förordnande enligt 32 § tredje stycket meddelats, skall dock räntan på
ersättning som avser anvisad mark beräknas från den dag då marken tidigast får
tillträdas.
Ränta
som avses i första stycket beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:00) för tiden tiU
dess betalning skall ske och för tid därefter enligt 6 § samma lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om tid före ikraftträdandet. Har skyldighel
att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även
för tiden därefter.
Prop. 1975:102 199
Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 24 mars 1975.
Närvarande:
justitierådet Bergslen, regeringsrådet Lidbeck, jusdtierådet Höglund, justitierådet
Brundin.
Enligt
lagrådet den 7 mars 1975 tiUhandakommet uldrag av protokollet över justitieärenden,
hållet inför Hans Maj:l Konungen i statsrådet den 29 november 1974, har Kungl. Maj:t
förordnal, atl lagrådels yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag till
1.
räntelag,
2.
lag om ändring i handelsbalken,
3.
lag om ändring i lagen (1905:
38 s. 1) om köp och byte av lös egendom,
4.
lag om ändring i lagen (1927:
77) om försäkringsavtal,
5.
lag om ändring i lagen (1936:
81) om skuldebrev,
6.
lag om ändring i ärvdabalken,
7.
lag om ändring i jordabalken,
8.
lag om ändring i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1),
9.
lag om ändring i sjölagen
(1891: 35 s. 1),
10.
lag om ändring i lagen (1895:
64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag,
11.
lag om ändring i vallenlagen
(1918: 523),
12.
lag om ändring i konkurslagen
(1921: 225),
13.
lag om ändring i lagen (1944:
705) om aktiebolag,
14.
lag om ändring i lagen (1948:
433) om försäkringsrörelse,
15.
lag om ändring i lagen (1951;
308) om ekonomiska föreningar,
16.
lag om ändring i lagen (1955:
183) om bankrörelse,
17.
lag om ändring i lagen (1955:
416) om sparbanker,
18.
lag om ändring i förköpslagen
(1967: 868),
19.
lag om ändring i förordningen
(1968: 576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
20.
lag om ändring i lagen (1969:
620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,
21.
lag om ändring i lagen (1970:
65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
22.
lag om ändring i lagen (1971:
494) om exekutiv försäljning av fast egendom,
23.
lag om ändring i lagen (1971:
500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.,
24.
lag om ändring i väglagen
(1971: 948),
25.
lag om ändring i
expropriationslagen (1972: 719),
Prop.
1975: 102 202
slås huvudregeln, atl dröjsmålsränta skall utgå efter en
tidsfrist om trettio dagar från den dag borgenären har avsänt räkning eller på
annat sätt framställt krav på betalning. I fråga om fordran på skadestånd och
liknande ersättning föreslås i andra stycket en särregel, som också innehåller
en treltiodagarsfrisl. Fristerna har bestämls i överensslämmelse med köplagsutredningens
förslag. I sin motivering till alt ange fristerna lill trettio dagar har ulredningen
anförl att frister bestämda på detta sätt är allmänt förekommande inom
affärslivet vid betalning av räkningar för levererade varor o. dyl. Ulredningen
har vidare i anslutning därtill uttalat bl. a. att, i jämförelse med perioden
en månad, trettio dagar synes vara all föredra därför att denna frist lättare
kan tillämpas vid datamaskinteknik.
I vårt land var det längre tUlbaka vanligt atl lidsfrister
i lagar och författningar angavs i dagar. Trettiodagarsfrisler var därvid ofta
förekommande. En frist kunde också vara bestämd i månader, och i sådant fall
skulle varje månad enligt en allmän föreskrift därom beräknas till trettio
dagar. I samband med tillkomsten av lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad
tid övergavs emellertid principen alt ange och beräkna tidsfrister i dagar. I
stället infördes den s. k. kalenderberäkningen som allmän princip. Som motiv
för reformen anfördes atl kalender-beräkningen för allmänheten ledde sig som
den naturliga och att den var rådande "i handel och vandel". Därtill
åberopades bl. a. att denna beräkningsmetod användes i andra nordiska länder.
Samtidigt godtogs ett principuttalande av föredragande departementschefen av
innebörd att det nya systemets genomförande skulle påskyndas genom att månadsberäkning
konsekvent kom i tillämpning i nya lagar och att frister, som i äldre lagar angetts
i Irelliodagarsperioder, vid revision av lagarna byltes ut mol tidsbestämningar
angivna i månader, i all den utsträckning det lämpligen kunde ske (NJA II 1930 s. 54).
De vid tillkomsten av 1930 års lag antagna principerna har
nu varit rådande i mer än fyra decennier. Tidsfrister, bestämda i dagar, har
härigenom numera blivit sällsynta i vår lagstiftning. Längre tider än fem
dagar anges regelmässigt i veckor, månader eller år. Metoden att i enlighet
härmed beräkna frister efter kalendern vilken metod enligt del sagda vid
tillkomsten av berörda lag ansågs naturlig för allmänheten lorde i dag ha
vunnit ytterligare stadga i rättsmedvetandet. Användningen av annan metod kan
därför leda till tvekan och missförstånd. FöljaktUgen synes endast skäl av
betydande styrka få föranleda avsteg från grundsatsen om tidsfristers beräkning
enligt kalendern. Särskilt gäller detta, om avsteg kan tänkas leda lill
rättsförluster för allmänheten. I detta sammanhang bör också nämnas att en av
Europarådet år 1972 anlagen konvention med syfte atl få till stånd
internationellt enhelliga regler om beräkning av lidsfrister är baserad på de
principer som i vårt land infördes genom 1930 års lag.
Prop. 1975:102 203
Räntelagen avses inle skola gälla enbart inom affärslivet
utan skall vinna tillämpning i fordringsförhållanden i allmänhet. Vid utformningen
av lagens regler bör avgörande betydelse därför inte nödvändigtvis tUl-läggas
den praxis i fråga om betalningslid som utbildats främst i förhållandet
affärsmän emellan, där för övrigt tretliodagarsfristerna stundom torde liilämpas
så alt månadsberäkning i praktiken godtas. Ej heller lorde användningen av
datateknik vid fakturering och bokföring kunna anföras som väsentligt skäl för
att införa en treltiodagarsfrisl som allmän regel. Modern dalateknik måsle anlas
kunna ulan slörre svårigheter anpassas så, att den kan användas även vid
beräkning av tid enligl kalendern.
Ulöver
bestämmelsen om en treltiodagarsfrisl innehåller paragrafen i första stycket
den regeln att gäldenären ej är skyldig atl erlägga ränta för tid innan
räkningen har kommit honom liU banda eller han på annat sätt har fått del av kravel.
Den sålunda utformade regeln är oklar lill sin närmare innebörd. Oklarheten
beror på sammanställningen av de båda uttrycken "kommit honom till
hända" och "fått del av". I gällande rätt har dessa båda
uttryck olika innebörd. Del framgår bäst av bestämmelserna i 2 och 7 §§
avtalslagen. Uttrycket "komma lill banda" betyder där, att en
viljeförklaring kommit fram lill adressaten på sådant sätt att denne är i tUlfälle
atl omedelbart ta del av förklaringens innehåU. Det är däremot inte nödvändigt
alt han också verkligen fått del av innehållet. I allmänhet är det således
tillräckligt att ell brev läggs ned i hans brevlåda (NJA II 1915 s. 166; Almén-Eklund, Lagen om
avtal, 9:e uppl. 1968 s. 16 f.). Med samma innebörd förekommer uttrycket
"komma liU banda" i 27 och 51 §§ köplagen. Ullrycket "tager del
av" i 7 § avtalslagen innebär däremot, att adressaten verkligen får del
av förklaringens innehåll, t. ex. läser ell skriftligt meddelande (NJA II 1915 s. 178; Almén-Eklund, a. a. s.
32).
I
föreliggande lagrådsremiss sägs i den allmänna motiveringen innebörden av den
nu föreslagna regeln vara, atl "gäldenären inle är skyldig att erlägga
dröjsmålsränta för lid innan han har fått del av borgenärens krav", och i
specialmotiveringen, alt "ränta inte ulgår förrän kravel har kommit gäldenären
lill banda". Såväl den föreslagna lydelsen av själva regeln som motiven
lyder på alt de båda uttrycken skulle ha samma innebörd, nämligen den som enligl
det förut sagda tillkommer uttrycket "tager del av". Därpå lyder även
ulformningen av andra slyckel andra punkten, som innehåller enbart uttrycket
"fått del av". Det förut anförda ger emellertid vid handen, att
delta inte stämmer överens med språkbruket i vår cenirala civillagstiflning. Elt
annat uttryckssätt bör därför väljas. Etl alternativ, som därvid kunde komma i
fråga och som är tydligt nog, är delgivning. Atl i förevarande sammanhang kräva
delgivning torde emellertid vara alt onödigt komplicera förfarandet. Krav på
delgivning passar inle heller så väl i förhållanden som uteslutande
Prop.
1975:102 204
gäller enskilda parter emellan. Bäst synes vara alt välja
något av de uttryck som enligt det föregående redan finns inom civilrätten.
Enligt lagrådels mening är lämpligast all anknyta till den tidpunkt då räkningen
eller kravel kommer gäldenären lill banda. En sådan regel innebär i fall då kravel
framställs muntiigen alt den angivna tidpunkten sammanfaller med den då gäldenären
eller behörigt ombud för denne får del av kravel.
På grund av det anförda vill lagrådet förorda, att de i
paragrafen föreslagna tretliodagarsfristerna i slällel anges lill en månad, att
första stycket andra punkten ges den lydelsen atl gäldenären ej är skyldig alt
erlägga ränta för tid innan räkningen eller kravel har kommil honom lill banda,
saml alt andra slyckel andra punkten får innehålla all gäldenären ej är
skyldig all erlägga ränta för lid innan kravel och ulredningen har kommit honom
lill banda.
5 och 6 §§
Räntefotens anknytning till det av riksbanken fastställda
diskontot medför behov av en tillförlitlig publicering av de förändringar som
beslutas rörande diskontot. För såväl domstolarna som allmänheten blir av
betydelse alt säkra uppgifter finns all tillgå både om diskontots höjd och om
den tidpunkt från vilken en beslutad ändring gäller. En sådan publicering kan
lämpligen ske i samma ordning som nu gäller för exempelvis basbeloppet enligl
lagen (1962: 381) om allmän försäkring och del procenttal med vilket familjerällsliga
underhållsbidrag skall ändras enligl 3 § lagen (1966: 680) om ändring av vissa
underhållsbidrag, dvs. i Svensk författningssamling.
Övergångsbestämmelsen
Enligl förslaget skall den nya räntelagen ej gälla i fall
då skyldighet alt utge ränta har uppkommit före lagens ikraftträdande. Med den
formulering som bestämmelsen fått innebär den, enligt vad som framhålls i
motiven, all det är utan betydelse huruvida ränta rent faktiskt har börjat
erläggas före ikraftträdandet. Del avgörande är i stället, sägs det, om
skyldighet all utge ränta har uppkommit lill följd av lag eller avtal.
Emellertid synes den nya lagen böra bli tillämplig i det fallet att skyldighet
alt utge ränta inträtt före ikraftträdandet men räntan börjar löpa försl därefier.
Avfattningen av övergångsbestämmelsen bör med hänsyn härtill jämkas. Den kan
lämpligen i nära anslutning till köplagsutredningens förslag få lyda atl
lagen ej gäller i fall då ränta enligl utfästelse eller eljest börjat löpa
före ikraftträdandet. Övergångsbeslämmelserna lill ändringarna i handelsbalken,
köplagen och skuldebrevslagen lorde böra avfattas på motsvarande sätt.
Prop.
1975:102 205
Förslaget
till lag om ändring i handelsbalken
Lagrådet
hänvisar till vad som anförts vid övergångsbestämmelsen till räntelagen.
Förslaget
till lag om ändring i lagen om köp och byte av lös egendom
Lagrådet
hänvisar till vad som anförts vid övergångsbestämmelsen till räntelagen. Här
torde emellertid orden "enligl utfästelse eller eljest" få uteslutas.
Förslaget
till lag om ändring i lagen om försäkringsavtal
Med
hänvisning lill vad lagrådet anförl vid 4 § räntelagen hemställer lagrådet atl
i 24 § i förevarande lag endast den ändringen vidtas all "fjorton
dagar" utbyts mot "en månad".
Förslaget
till lag om ändring i lagen om skuldebrev
Lagrådet
hänvisar lill vad som anförls vid övergångsbestämmelsen lill räntelagen.
Förslaget
till lag om ändring i jordabalken
I
motiven till de övergångsbestämmelser som upptagits i detta lagförslag görs
vissa uttalanden angående övergångsförhållandena med avseende på de föreslagna
ändringarna i 12 kap. 53 § jordabalken. Lagrådet vill endast anmärka att dessa
uttalanden har motsvarande tillämpning på de ändringar som föreslås i fråga om
12 kap. 60 § jordabalken.
Förslaget
till lag om ändring i sjölagen
Enligt
delta förslag skall 49 § sjölagen få ändrad lydelse. Paragrafen har fått sin
nuvarande lydelse enligt lagen 1973: 1064, som träder i kraft den dag regeringen
bestämmer. Del finns anledning räkna med att paragrafen i den nu föreslagna
lydelsen kommer att träda i kraft samtidigt med alt lagen 1973: 1064 sätts i lillämpning.
Delta innebär att det inle kommer all bli aktuellt att tillämpa paragrafen i
1973 års lydelse. Vid sådant förhållande kan den föreslagna
övergångsbestämmelsen utgå. I den mån övergångsfrågor skulle uppkomma lorde
dessa få bedömas enligt de övergångsregler som gäller för lagen 1973: 1064.
Prop.
1975:102 206
Förslaget
till lag om ändring i vattenlagen
Enligt
den föreslagna ändringen av 9 kap. 22 § vattenlagen skall dröjsmålsränla ulgå
vid för sen betalning och dessutom skall, om marken tillträtts eller om
företaget eller åtgärden utförts före fristens utgång, avkaslningsränla utgå
från den dag tillträdet skedde eller företaget eller åtgärden utfördes till
dess betalning sker eller dröjsmålsränta börjar utgå. Ändringen innebär ej
endast en anpassning lill den nu föreslagna räntelagstiflningen i övrigi. Den
medför också full överensslämmelse med 6 kap. 16 § expropriationslagen, i det
att avkastningsränta skall utgå från del marken lUllräddes eller förelaget
eller åtgärden utfördes, så snart ersättningen betalas senare och alltså
oberoende av om betalningen sker i rätt lid ellgr ej. Det är inte alldeles
klart vad som avsågs i detta hänseende vid tillkomsten av paragrafen i dess gällande
lydelse (jfr prop. 1974: 83 s. 206). Förslagel, som nu även skapar klarhet på
denna punkt, föranleder ej erinran i sak. I redaktionellt avseende är
förslagels utformning av bestämmelsen något oegentlig med hänsyn till alt de
ersättningar som avses i 9 kap. 21 § genomgående är sådana som fastställs efler
det mark tillträtis eller företag eller åtgärd utförts. Avfattningen bör därför
jämkas, förslagsvis så alt paragrafen får lyda, all på överskjutande belopp som
avses i 21 § första eller andra stycket och på ersättning som avses i 21 §
fjärde stycket ulgår ränta enligt 5 § räntelagen (6 § enligt lagrådets förslag)
från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgärden utfördes saml atl,
om betalning ej sker i rält tid, ränta utgår enligt 6 § räntelagen (7 § enligt
lagrådets förslag) för tiden efler det dröjsmålet inträdde.
Förslaget
till lag om ändring i lagen om ersättning i vissa fall för utgivna
underhållsbidrag
Förslaget
lill ändring av 3 § i denna lag har utformats utan hänsyn till det läge som
uppkommer, om dröjsmål med utbetalningen av ersättning varom i lagen är fråga
skulle inträffa. Med hänsyn härtill lorde sista meningen i övergångsreglerna
sakna betydelse och därför kunna utgå.
Förslaget
till lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m.
Vad
lagrådet anfört vid förslaget till lag om ändring i sjölagen har motsvarande
tillämpning i fråga om förevarande lagförslag.
Övriga
lagförslag
Förslagen
föranleder ej erinran.
Prop. 1975:102 207
Bilaga
till lagrådets protokoll
Räntelag
Inledande
bestämmelser
1 §
Ränta
på penningfordran inom förmögenhetsrättens område utgår enligt vad som avtalats
eller ulfäsls eller är särskilt föreskrivet.
De
bestämmelser som ges i del följande är tillämpliga i den mån ej annat gäller enligl
vad nyss sagts.
Avkastningsränta
i visst fall
2 §
På
fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av
betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund utgår ränta för
tiden från den dag betalningen erlades lill och med den dag återbetalning sker
eller, om återbetalning ej sker i rält tid, den dag från vilken ränta börjar
utgå enligt 4 eller 5 §.
Dröjsmålsränla
3 §
På
fordran som är förfallen lill betalning och för vilken betalningstiden försitles
utgår ränta enligt bestämmelserna i 4 och 5 §§.
4 §
På
fordran vars förfallodag är bestämd i förväg ulgår ränta från förfallodagen.
På
fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet atl redovisa för
medel som han mottagit av huvudmannen eller tredje man utgår ränta från dagen
för redovisningen eller, om denna ej avges i rätt lid, från den dag redovisning
borl ske.
5 §
På
annan fordran än som avses i 4 § utgår ränta från den dag som infaller en
månad efter det borgenären har avsänt räkning eller på annat sätt framställt
krav på betalning av bestämt belopp med angivande alt underlåtenhet att betala
medför skyldighet att utge ränta. Gäldenären är dock ej skyldig att erlägga
ränta för lid innan räkningen eller kravet har kommit honom lUl hända.
Avser
fordringen skadestånd eller annan liknande ersättning som ej kan fastställas
ulan särskild utredning, utgår ränta från den dag som infaller en månad efler
det borgenären har framställt krav på ersättning och lagl fram utredning som
med hänsyn till omsländighelerna skäligen kan begäras av honom. Gäldenären är
dock ej skyldig atl erlägga ränta för tid innan kravet och utredningen har
kommit honom lill hända.
Oavsett
vad som föreskrives i första och andra styckena utgår ränta senast från dagen
för delgivning av ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande eller av
stämning i mål om utgivande av betalning.
Prop. 1975:102 208
Räntefot
6 §
I
fall som avses i 2 § beräknas ränta för år enligl en räntefot som motsvarar det
av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med lUlägg av två
procentenheter.
7 §
I fall som avses i 4 och 5
§§ beräknas ränta för år enligl en räntefot som motsvarar det av riksbanken
fastställda, vid varje tid gäUande diskontot med tillägg av fyra
procentenheter.
Löper
fordran med ränta när den förfaller lill betalning och försitles
betalningstiden, ulgår ränta i forlsätlningen enligt samma räntefot som gällde
vid förfallodagen. Räntan skall dock ulgå lägst enligt den i 7 § angivna
räntefoten, såvitt gäller fordran som avses i 4 § första stycket genast och
såvitt gäller fordran varom är fråga i 4 § andra stycket eller 5 § från den dag
som där för varje särskilt fall föreskrives.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975. Lagen gäUer dock ej i fall då ränta enligl
utfästelse eller eljesi börjat löpa före nämnda dag.
Prop.
1975: 102 209
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanlräde 1975-04-03
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, statsråden
Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson,
Leijon, Hjelm-Wallén
Föredragande: statsrådet Lidbom
Proposition med förslag till räntelag m. ni.
Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag
till
1.
räntelag,
2.
lag om ändring
i handelsbalken,
3.
lag om ändring
i lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom,
4.
lag om ändring
i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal,
5.
lag om ändring
i lagen (1936: 81) om skuldebrev,
6.
lag om ändring
i ärvdabalken,
7.
lag om ändring
i jordabalken,
8.
lag om ändring
i utsökningslagen (1877; 31 s. 1),
9.
lag om ändring
i sjölagen (1891: 35 s. 1),
10. lag om ändring i lagen (1895: 64 s.
1) om handelsbolag och enkla bolag,
11. lag om ändring i vattenlagen (1918:
523),
12. lag om ändring i konkurslagen (1921:
225),
13. lag om ändring i lagen (1944: 705)
om aktiebolag,
14. lag om ändring i lagen (1948: 433)
om försäkringsrörelse,
15. Iag om ändring i lagen (1951: 308)
om ekonomiska föreningar,
16. lag om ändring i lagen (1955: 183)
om bankrörelse,
17. lag om ändring i lagen (1955: 416)
om sparbanker,
18. lag om ändring i förköpslagen
(1967: 868),
19. lag om ändring i
förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar,
20. lag om ändring i lagen (1969; 620)
om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,
' Beslut om lagrådsremiss fattal den 29 november 1974.
Prop. 1975:102 210
21.
lag om ändring i lagen (1970:
65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
22.
lag om ändring i lagen
(1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom,
23.
lag om ändring i lagen (1971:
500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.,
24.
lag om ändring i väglagen
(1971: 948),
25.
lag om ändring i
expropriationslagen (1972: 719),
26.
lag om ändring i lagen (1973:
1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m.,
27.
lag om ändring i ledningsrättslagen
(1973: 1144),
28.
lag om ändring i
anläggningslagen (1973: 1149),
29. lag
om ändring i gmvlagen (1974: 342).
Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.
Förslaget
till räntelag
2 § första stycket i det remitterade förslaget har tagits upp en bestämmelse
om alt ränta ej utgår för lid innan en fordran är förfallen till betalning.
Lagrådet har ifrågasatt lämpligheten av denna beslämmelse och därvid bl. a.
hänvisat till utredningens uttalande atl det inle är uteslutet att det i något
fall kan vara motiverat atl avkaslningsränla utgår även utan stöd av avtal
eller särskilda beslämmelser. Med anledning därav har lagrådet hemställt all
bestämmelsen i 2 § första stycket får ulgå. För all det i lagen skall komma tiU
uttryck att skyldighet alt utge avkaslningsränla i princip fömtsätter avtal
eller särskUd lagregel föreslås atl i stället 1 § skall formuleras om.
För
egen del vidhåller jag min tidigare redovisade uppfattning all man i lagen bör
klart slå fast alt ränta före förfallodagen fömtsätter avtal eller särskild
lagbestämmelse. Enligt min mening finns det inte anledning att mjuka upp denna
princip. Jag anser därför att 2 § första stycket bör ha det innehåll som har
föreslagits i remissprotokollel. Rent laglekniskt bör emellertid såväl denna
bestämmelse som 1 § jämkas något.
Vad
gäller 2 § andra stycket förordar jag att bestämmelsen förtydligas på sätt
lagrådet har föreslagil.
I
4 § har tagits upp regler om dröjsmålsränta i fall då en fordrans förfallodag
inte är bestämd i förväg. Jag bilräder lagrådels förslag alt paragrafens
tidsfrister skall anges till en månad i stället för trettio dagar. Vidare anser
jag liksom lagrådet att första slyckel andra punkten bör ges den lydelsen atl gäldenären
ej är skyldig atl erlägga ränta för tid innan räkningen eller kravet har kommit
honom tUl hända. På molsvarande sätt bör i andra stycket andra punkten talas
om tid då krav och utredning har kommil gäldenären tiU hända. Belräffande
innebörden av
Prop.
1975:102 211
uttrycket "komma lill banda" ansluter jag mig lill
vad lagrådet har anfört.
I anslutning lill 5 och 6 §§ har lagrådet framhållit
behovet av en tillförlitlig publicering av de förändringar som beslutas
rörande diskontot. Jag har redan i remissprotokollel anförl som min mening alt
någon sådan publicering inte behövs. Jag har därvid hänvisat lill alt uppgifler
om diskontot och ändringar däri får stor spridning genom massmedia och att del
är lält all hos riksbanken eller annan bank la reda på vilket diskonto som
gäller eller har gällt. Jag finner inte anledning all frångå denna uppfattning.
Lagrådels förslag lill ändrad lydelse av
övergångsbestämmelserna anser jag mig kunna godta. Vidare bör, med hänsyn till
den tidpunkt då proposition kan föreläggas riksdagen, liden för lagens
ikraftträdande ändras lill den 1 januari 1976.
Ulöver de redaktionella ändringar som jag har föreslagit i
del föregående bör även vissa andra redaktionella jämkningar göras i räntelagen.
Jag anser mig därvid i alll väsentligt böra följa de förslag till ändrade
formuleringar som framgår av bilagan till lagrådets protokoll. Jag finner det
dock inte påkallat alt, som lagrådet har föreslagil, bryta ut några av
förutsättningarna för dröjsmålsränla i 3 och 4 §§ och låta dem bilda en ny 3 §.
Övriga lagförslag
De övriga lagförslag som har tagils upp i remissprotokollel
bör liksom räntelagen träda i kraft den 1 januari 1976. Med hänsyn lill alt ikraflträdandelidpunkten
förskjuls på detta säll lorde lagen (1973; 1064) om ändring i sjölagen och
lagen (1973: 1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m. komma att
sältas i kraft tidigare än de ändringar som nu föreslås i berörda lagar. Del
saknas då anledning all, som lagrådet har förordal, slopa de i
remissprotokollet föreslagna övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i
sjölagen och lagen om ändring i lagen om exekutiv försäljning av registrerat
skepp m. m.
I 39 a § förslaget till lag om ändring i konkurslagen bör
en mindre ändring göras, så alt utgångspunkten för ränteberäkning i normala
fall blir den dag då återvinning påkallas enhgt reglerna i 40 b §. I allmänhet
kommer således ränta att ulgå från den dag då stämningsansökan ges in tiU
rätten.
I övrigt ansluter jag mig lill vad lagrådet har anfört i
fråga om de lagförslag som vid sidan av räntelagen har tagits upp i remissprotokollel.
Därutöver bör lagförslagen jämkas redaktionellt på vissa punkler.
Med hänvisning lUl vad jag nu har anfört hemställer jag
alt regeringen föreslår riksdagen
Prop. 1975:102 212
att
antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop.
1975:102 213
Innehållsförteckning
Propositionen ................................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ..... 1
Lagförslag
1
Förslag till
räntelag .................................................. 2
2
Förslag till
lag om ändring i handelsbalken................ 3
3
Förslag till
lag om ändring i lagen om köp och byte av lös egendom 3
4
Förslag till
lag om ändring i lagen om försäkringsavtal .... 4
5
Förslag till
lag om ändring i lagen om skuldebrev...... ..... 4
6
Förslag till
lag om ändring i ärvdabalken................... 5
7
Förslag lill
lag om ändring i jordabalken.................... ..... 6
8
Förslag lill
lag om ändring i utsökningslagen ............ ..... 8
9
Förslag till
lag om ändring i sjölagen......................... ..... 9
10
Förslag tUl lag
om ändring i lagen om handelsbolag och enkla bolag 10
11
Förslag lill
lag om ändring i vattenlagen ................... 10
12
Förslag till
lag om ändring i konkurslagen................. 11
13
Förslag lill
lag om ändring i lagen om aktiebolag....... 14
14
Förslag till
lag om ändring i lagen om försäkringsrörelse .. 16
15
Förslag tUl lag
om ändring i lagen om ekonomiska föreningar 19
16
Förslag till
lag om ändring i lagen om bankrörelse..... 20
17
Förslag till
lag om ändring i lagen om sparbanker..... 22
18
Förslag tUl lag
om ändring i förköpslagen.................. 23
19
Förslag lill
lag om ändring i förordningen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar 24
20
Förslag till
lag om ändring i lagen om ersättning i vissa fall
för utgivna underhållsbidrag..................................... 25
21
Förslag till
lag om ändring i lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar 25
22
Förslag till
lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning
av fast egendom....................................................... ... 26
23
Förslag till
lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m 26
24
Förslag till
lag om ändring i väglagen ....................... ... 27
25
Förslag till
lag om ändring i expropriationslagen....... ... 28
26
Förslag till
lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m 29
27
Förslag lill
lag om ändring i ledningsrättslagen.......... ... 29
28
Förslag till
lag om ändring i anläggningslagen........... 30
29 Förslag lill lag om ändring i gruvlagen....................... 31
Uldrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden den 29
novem
ber 1974........................................................................ ... 32
1
Inledning ..................................................................... 32
2
Gällande rält................................................................... 33
2.1 Inledning .............................................................. 33
2.2 9 kap. 10 § HB.......................................................... 34
2.2.1 Slämningsdagen som utgångspunkt för ränleberäk
ningen.............................................................. 34
Prop. 1975:102 214
2.2.2 Bestämd förfallodag......................................... 34
2.2.3 Analog tillämpning av 9 kap. 10 §
HB............... 35
2.2.4 Ränleberäkning vid köp.................................... ... 37
2.2.5 6 § skuldebrevslagen ...................................... ... 38
2.2.6 Ränta på skadestånd ...................................... ... 38
2.3 Beslämmelser om ränta i övrigt inom den förmögenhetsrätls
liga lagstiftningen..................................................... ... 39
3
Utländsk rätt.................................................................. 41
4
Utredningen................................................................... ... 41
4.1 Allmänna synpunkter ............................................. ... 41
4.1.1 Dröjsmålsränla .............................................. 41
4.1.2 Ränta av annat slag än
dröjsmålsränta............ 44
4.2 Utgångspunkt för beräkning av dröjsmålsränla
m.m ... 47
4.3 Räntenivån .............................................................. 49
4.3.1 Tekniken för bestämmande av
räntenivån ....... 49
4.3.2 Frågan om fast eller rörlig ränta
under tid när ränta ulgår 50
4.3.3 Dröjsmålsräntans höjd ................................... 51
4.3.4 Avkastningsräntans höjd ................................. 52
4.4 Vissa principfrågor ................................................. 53
4.4.1 Lagstiftningens tillämpningsområde................. 53
4.4.2 Ersättning för individuell
ränteförlust................ 54
4.4.3 Skadestånd innefattande räntegottgörelse..... 55
4.4.4 Anstånd m. m.................................................... .. 55
4.5 Räntelagen och specialreglerna ............................... .. 56
4.5.1 Allmänt .......................................................... 56
4.5.2 Försträckning och skuldebrev ......................... .. 57
4.5.3 KöpeskUling m. m............................................. 58
4.5.4 Äterkrav av betalning....................................... .. 58
4.5.5 Skadestånd ................................................... .. 58
4.5.6 Redovisning ................................................... .. 60
4.5.7 Regressanspråk................................................ .. 60
4.6 Räntebestämmelser som inle
föranlett förslag av ulredningen 61
4.7 Ikraftträdande m. m.................................................. .. 66
5 Remissyttrandena
........................................................ 67
5.1 Allmänna
synpunkler 67
5.1.1 Dröjsmålsränta ............................................. .. 67
5.1.2 Ränta av annat slag än dröjsmålsränla............ .. 69
5.2 Utgångspunkt för beräkning av dröjsmålsränla
m. m...... 70
5.3 Räntenivån ............................................................. .. 71
5.3.1 Tekniken för bestämmande av
räntenivån ....... 71
5.3.2 Frågan om fast eller rörlig ränta....................... 71
5.3.3 Dröjsmålsränlans höjd ................................... 72
5.3.4 Avkastningsränlans höjd.................................. 74
5.4 Vissa
principfrågor 74
5.4.1 Lagstiftningens tillämpningsområde................. .. 74
5.4.2 Skadestånd innefattande räntegottgörelse
.. .. 75
5.4.3 Anstånd m. m.................................................... .. 75
5.5 Räntelagen
och specialreglerna 75
5.5.1 Försträckning och skuldebrev........................... .. 75
5.5.2 Skadestånd .................................................... 75
5.6 Räntebestämmelser som inte
föranlett förslag av utredningen 77
5.7 Ikraftträdande m. m.................................................. 78
Prop.
1975:102 215
6 Föredraganden ........................................................... 80
6.1 Allmänna synpunkter ............................................. .. 80
6.2 Dröjsmålsränla ........................................................ .. 84
6.2.1 Utgångspunkt för beräkning av dröjsmålsränla....... 84
6.2.2 Dröjsmålsränlans höjd ................................... 88
6.2.3 Frågan om fast eller rörlig
dröjsmålsränta under den
tid den skall ulgå ............................................ .. 90
6.3 Ränta för tiden innan en fordran
har förfallit till betalning 92
6.4 Avkastningsränta ................................................... .. 93
6.5 Vissa principfrågor ................................................. 96
6.5.1 Räntelagens tillämpningsområde ................... 96
6.5.2 Ersättning för individuell
ränteförlust............... 96
6.5.3 Anstånd m. m................................................... .. 99
6.5.4 Ränta på skadestånd m. m............................... 100
6.5.5 Regressanspråk ........................................... 104
6.6 Räntelagen och specialreglerna .............................. 105
6.6.1 Allmänt.............................................................. 105
6.6.2 Förslräckning och skuldebrev .......................... 106
6.6.3 Köpeskilling m.m............................................... 107
6.6.4 Följdändringar lill räntelagen i övrigi................. 108
6.7 Ikraftträdande m. m.................................................. 112
7
Upprättade
lagförslag.................................................... 113
8
Specialmotivering
........................................................ 114
8.1 Förslaget lill räntelag .......................................... 114
8.2 Förslaget till lag om ändring i handelsbalken
........ 131
8.3 Förslaget till lag om ändring i
lagen om köp och byte av
lös egendom ....................................................... 132
8.4 Förslagel lill lag om ändring i
lagen om försäkringsavtal 134
8.5 Förslaget till lag om ändring i
lagen om skuldebrev 134
8.6 Förslaget tiU lag om ändring i ärvdabalken
............ 135
8.7 Förslaget till lag om ändring i
jordabalken ............ 136
8.8 Förslaget lill lag om ändring i utsökningslagen........ 139
8.9 Förslagel lill lag om ändring i
sjölagen .................... 139
8.10 Förslaget till lag om ändring i
lagen om handelsbolag och enkla bolag 140
8.11 Förslagel till lag om ändring i
vattenlagen ............. 141
8.12 Förslagel lill lag om ändring i
konkurslagen............. 142
8.13 Förslagel liU lag om ändring i
lagen om aktiebolag. 145
8.14 Förslaget lill lag om ändring i
lagen om försäkringsrörelse 146
8.15 Förslagel lill lag om ändring i
lagen om ekonomiska föreningar 147
8.16 Förslaget lill lag om ändring i
lagen om bankrörelse .... 147
8.17 Förslagel lill lag om ändring i
lagen om sparbanker . 147
8.18 Förslaget till lag om ändring i
förköpslagen............. 147
8.19 Förslaget till lag om ändring i
förordningen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
..................................... . 148
8.20 Förslagel lill lag om ändring i
lagen om ersättning i vissa
fall för utgivna underhållsbidrag............................. 149
8.21 Förslagel till lag om ändring i
lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar ............................................................................... 149
8.22 Förslaget till lag om ändring i
lagen om exekutiv försäljning av fast egendom j 149
Prop. 1975:102 216
8.23 Förslagel till lag om ändring i
lagen om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m 150
8.24 Förslagel lill lag om ändring i
väglagen.................... . 150
8.25 Förslagel till lag om ändring i
expropriationslagen . 151
8.26 Förslagel tUl lag om ändring i
lagen om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m 152
8.27 Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen.... 152
8.28 Förslaget till lag om ändring i
anläggningslagen ... 152
8.29 Förslagel
till lag om ändring i gruvlagen 152
9
Hemställan...................................................................... 153
Bilagor ............................................................................ 155
1
Utredningens
förslag ................................................... 155
2
De remitterade
förslagen............................................... 169
Utdrag av
lagrådels protokoll den 24 mars 1975 ............. 199
Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 3 april 1975 . . 209
KUNGL.BOKTR. STOCKHOLM 1975 740457
Doktrin (5)
- Johnny Herre, Svante O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 1025, 1026, 1027, 1029 · Fritt tillgänglig
- Johnny Herre, Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–2004, SvJT 2005 s. 549, på s. 723, 724, 725, 726, 727 · Fritt tillgänglig
- Lars Heuman, Ränta på ränta och obiter dicta, JT 1993/94 nr 4 s. 806, på s. 809
- Jan Ramberg, Banks skadeståndsskyldighet vid försenad utbetalning till bankkund, JT 1991/92 nr 1 s. 99
- Erik de Maré, Om ränteberäkning vid återbetalning av felaktiga uttagna avgifter, FT 1987 nr 1 s. 40, på s. 41, 42 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
203 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (84)
84 kopplingar i 40 dokument.
- SOU 2026:43 Åtgärder mot överskuldsättning s. 182 om s. 82 · s. 182 om s. 88 · s. 182 om s. 105 · s. 215 om s. 128 · och 1 till i texten
- Ds 2025:13 Rätt att installera laddpunkt hemma s. 145 om s. 123 i texten
- SOU 2023:38 Ett förstärkt konsumentskydd mot riskfylld kreditgivning och överskuldsättning s. 175 om s. 83 · s. 175 om s. 107 · s. 175 om s. 129 i texten
- Bet. 2020/21:CU10 Ersättningsrätt och insolvensrätt i texten
- Prop. 2017/18:225 En ny paketreselag - ett starkare resenärsskydd s. 84 om s. 126 i texten
Rättsfall (53)
53 kopplingar i 33 dokument.
- RH 2009:70 om s. 115 ur registret
- RH 2008:30 om s. 96 ur registret
- RH 1995:98 om s. 98 · om s. 116 · om s. 125 ur registret · i texten
- NJA 2024 s. 86 »Förseningsavgiften« om s. 42 i texten
- NJA 2022 s. 311 »Den kinesiska investeringen« om s. 119 i texten
Myndighetsavgöranden (7)
7 kopplingar.
- JK 2018-11-07 dnr 8799-17-4.3 i texten
- JK 2014-12-10 dnr 5251-13-40 i texten
- JK 2010-05-06 dnr 8303-08-40 i texten
- JK 2010-03-29 dnr 8043-08-42 i texten
- JK 2009-06-04 dnr 2479-09-41 i texten
Doktrin (59)
59 kopplingar i 24 dokument.
- JT 2020/21 s. 418 s. 421 om s. 99 · s. 424 om s. 93 · s. 424 om s. 99 · s. 426 om s. 99 · och 3 till i texten
- JT 2008/09 s. 887 s. 891 om s. 116 · s. 892 om s. 93 · s. 893 om s. 119 · s. 894 om s. 94 · och 3 till i texten
- SvJT 2005 s. 549 Johnny Herre, Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–2004 s. 723 · s. 724 · s. 725 · s. 726 · och 1 till i texten
- Martinson, Kreditsäkerhet i fakturafordringar, 2002 s. 464 om s. 83 · s. 465 om s. 97 · s. 634 om s. 83 · s. 638 om s. 83 · och 1 till i texten
- SvJT 2020 s. 821 Johnny Herre, Svante O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019 s. 1025 · s. 1026 · s. 1027 · s. 1029 i texten