Sök i Ratio Lex

Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207), m.m.

1975 · 291 sidor, varav 207 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 207 av 291 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1975:12, Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207), m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Regeringens proposition nr 12 år 1975 Prop. 1975:12

Nr 12

Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207), m. m.;

beslutad den 16 januari 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakUga innehåll

1 propositionen föresläs vissa ändringar i
skadeståndslagen. De nya reglerna gäller framför allt skadestånd vid
personskada.

Reglerna innebär bl. a. att ersättning för förlorad
inkomst till den som har skadats skall bättre än förut motsvara den verkliga
inkomstförlusten. När skadeståndet bestäms skall man beakta alla omständigheter
som kan inverka på den skadades möjligheler att arbeta. Man skall alltså inte
bara se till skadans medicinska utveckling utan också ta hänsyn till den
skadades personliga förhällanden av olika slag, t. ex. ålder, bosättning,
utbildning och tidigare yrke.

Om den skadade avlider, skall de som har försörjts av
honom kunna få skadestånd för förlorat underhåll. Sådant skadestånd skall kunna
utgå inte bara till personer som den avlidne enligt lag var skyldig att
försörja utan ocksä till andra som var beroende av honom för sin försörjning.

Regler införs också om i vilka fall ersättning för
inkomstförlust och förlust av underhåll skall minskas på grund av
försäkringsersättningar och andra förmåner som utgår på grund av skadan. Vidare
föresläs regler om omprövning av skadestånd, om väsentligt ändrade förhållanden
skulle inträffa.

Liksom f. n. skall skadestånd kunna jämkas på grund av den
skade-Udandes medvållande. Vid personskada skall dock jämkning inte kunna ske
annat än i rena undantagsfall, nämligen om den skadelidande har medverkat
uppsåtligen eller grovt vårdslöst.

1 propositionen föreslås slutligen en regel om jämkning av
skadestånd

1 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 2

som
är oskäligt betungande för den skadeslåndsskyldige. Vid en sådan nedsättning
skall man emellerlid också beakta den skadades behov av skadeståndet. En
nedsättning av skadeståndsskyldigheien får inte gå så långl att resultatet blir
oskäligt för den skadade.

De
nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1976.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12

1 Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrives i fråga om skadeståndslagen
(1972:207)

dels atl 5 kap. 8 och 9 §§ skaU upphöra att gälla,

dels att 3 kap. 6 §, 5 kap. 1-7 §§ och rubriken tiU 5 kap.
skall ha nedan angivna lydelse,

dels atl i
lagen skall införas två nya paragrafer, 1 kap. 3 § och 2 kap. 5 §, samt ett
nytt kapitel, 6 kap., av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse 1 KAP.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 §

Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta
personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom
brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott
eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

2 KAP.

5 §

För skada som vållats genom underlätenhet att avslöja
brott utgår ef ersättning enligt denna lag enbart på den grund att straff för
underlåtenheten kan fölfa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

3 KAP.

6§

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skadestånd
enligl 1 eller 2 § kan jämkas, om skadeståndet finnes oskäligt betungande med
hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och övriga
omständigheter Vid sakskada kan fämkning också ske om det är

Ersättning
enligt I eller 2 § för sakskada kan jämkas, om det är skäligt med hänsyn till
föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

skäligt med hänsyn lill föreliggande försäkringar eller
försäkrings-möjligheter.

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Gemensamma
bestämmelser

Skadeståndets
bestämmande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bestämmelserna
i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas ocksä i fråga om
lidande, som någon tillfogar annan genom brott mol den personliga friheten,
genom annat ofredande, som innefattar brott, eller genom ärekränkning eller
dylik brottslig gärning.

Den som
har gfort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller
som elfest är ska-deslåndsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande
av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta
tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

Skadestånd till den som har tillfogats personskada
omfatlar ersältningför

1.
sfukvårdskoslnad
och andra utgifter,

2.
inkomstförlust,

3.
sveda
och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till
fölfd av skadan.

Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan
den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade
skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller
som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans
krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till
tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd
samt ålder, bosällningsförhål-landen och därmed fämförliga omständigheter.

Med inkomstförlust likställes intrång i näringsverksamhet.
Med inkomst likställes värdet av hushållsarbete i hemmet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skadestånd
till den som tillfogats personskada omfattar ersätt-

Har
personskada lett till döden, utgår ersättning för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

ning för läkararvode och annan

kostnad till fölfd av skadan, för

hinder eller förlust i den skadades

näring, för sveda och värk samt

för
lyte eller annat stadigvarande

men.

Föreslagen
lydelse

1. begravningskostnad och, i skälig
omfattning, annan kostnad till fölfd av dödsfallet,

2. förlust av underhåll.

Ersättning
för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade rält till
underhåll av den avlidne eller som elfest var beroende av honom för sin
för-sörfning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan
antagas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framlid därefter.
Förlusten ersattes i den omfattning som är skälig med hänsyn till den
efterievandes förmåga och möfligheter att genom eget arbete eller elfest, på
annat sätt än genom förmån som avses i 3 §, sfälv bidraga till sin försörfning.
Med underhåll likställes värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den som
enligt lag har rätt lill underhåll av någon som har blivit dödad skall, om han
till fölfd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, av den som
är skadeståndsskyldig med anledning av dödsfallet erhålla ersättning efter vad
som finnes skäligt med hänsyn till dennes ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt. Ersättningen kan bestämmas att utgå på en gång
eller på särskilda tider.

Vid
bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll
avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i
form av

1. ersättning som utgär på grund av obligatorisk
försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller lagen (1954:243)
om yrkesskadeförsäkring , eller annan likartad förmån,

2. sfuklön eller pension som utges av
arbetsgivare på grund av anställningsavtal,

3. pension som utgår på grund av
kollektiv tfänstepensionsförsäk-ring,

4. periodisk ersättning som utgår på
grund av sådan olycksfalls-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse eller sfukförsäkring som har meddelats
på grund av kollektivavtal I skälig omfattning avräknas även periodisk
ersättning som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till på
grund av annan olycksfalls- eller sfukförsäk-ring än som omfattas av första
stycket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vid
sakskada omfattar skadeståndet ersättning för sakens värde eller för reparationskostnad
och värdeminskning, för annan kostnad till fölfd av skadan samt för hinder
eller förlust i den skadelidandes näring.

Ersättning
för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställes i form av
livränta eller engångsbelopp eller som livränta fämte engångsbelopp. Är
ersättningen av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörfning, skall
den utgå som livränta, om icke särskilda skål talar däremot.

Fastställd
livränta kan, om skäl föreligger, helt eller delvis utbytas mot engångsbelopp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan, fämkas
skadeståndet efter vad som finnes skäligt.

Ersättning
för inkomstförlust eller förlust av underhåll som utgår ;'. form av livränta
kan hö fas eller sänkas, om i detta kapitel avsedda förhåUanden som har legat
till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Har
ersättningen fastställts i form av engångsbelopp, kan den skadelidande under
samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning.

Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av
förändringar i penningvärdet finns särskilda bestämraelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skall
två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i
den mån ef annat fölfer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet
som åvilar någon av dem.

Den som
har gfort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller
som elfest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brotl kan på yrkande
av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta
tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

För
skada som vållats genom underlåtenhet att avslöfa brott utgår ef ersättning
enligt denna lag enbart på den grund att straff för underlåtenheten kan fölfa
enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

Skadestånd
med anledning av sakskada omfattar ersättning för

1.
sakens
värde eller reparationskostnad och värdeminskning,

2.
annan
kostnad till fölfd av skadan,

3.
inkomstförlust
eller intrång i näringsverksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vid
tillämpning av denna lag skall med arbetstagare likställas värnpliktiga och
andra som fullgör i lag föreskriven tfänstgöring, de som under utbildning vid
skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som
vanligen utföres av arbetstagare samt de som för annans räkning elfest utför
arbeie under omständigheter liknande dem som förekommer i
anställningsförhållande.

Om ändring av skadeståndslivränta med anledning av förändringar
i penningvärdet gäller särskilda föreskrifter.

' Senaste lydelse 1973:215.

9§'

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 KAP.

Gemensamma bestämmelser 1 §

Skadestånd kan fämkas, om vållande på den skadelidandes
sida har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av personskada får
dock fämkas endast om den skadelidande sfälv uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av att någon
har dödats kan även fämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat lill
dödsfallet.

Jämkning av skadestånd enligt första stycket sker efter
vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.

2 §

Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med
hänsyn till den skadeståndsskyl-. diges ekonomiska förhållanden, kan
skadeståndet fämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes
behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.

3 §

Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de
solidariskt för skadeståndet, i den mån ef annat fölfer av att begränsning
gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare

1. värnpliktig och annan som fullgör i
lag föreskriven tfänstgöring,

2. den som under utbildning vid skola
eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen
utföres av arbetstagare,

3. den som för annans räkning elfest
utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i
anställningsförhållande.

Denna lag träder i kraft den I januari 1976.

Förekommer
i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom
bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 10

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:3S s. 1)

Härigenom föreskrives att 118, 190 och 198 §§ sjölagen
(1891:35 s. I)*
skaU ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

118§

Bortfraklaren är ansvarig för skada lUI följd av all
godset går förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård ombord
eller Uand, om han ej visar att varken fel eller försummelse av honom själv
eller någon för vilken han svarar orsakat eller medverkat tUl skadan.

Bortfraklaren är ej ansvarig, om han visar att skadan
beror av

a)
fel eller
försummelse, vartill befälhavaren, medlem av besättningen, lots eller annan,
som utför arbete i fartygets tjänst, gjorl sig skyldig vid navigeringen eller
handhavandet av farlygel;

b)
brand, som ej
vållats genom fel eller försummelse av bortfraklaren själv;

c)
fara eller
olycka säregen för sjön;

d) naturhändelse;

e) krigshandling;

f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;

g) beslag eller annal ingripande av regering eUer annan
maktägande

eller rättslig handräckningsåtgärd;

h) karantän;

i) åtgärd eller underlåtenhet av avlaslaren eller godsets
ägare eller hans agent eller representant;

j) strejk, lockout eller annal avbrott eller hinder i
arbetet, oavsett orsak och omfattning;

k) uppror eller oroUgheter;

1) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller
gods eller försök därtill;

m) godsels dolda fel eller särskUda beskaffenhei eller
inneboende brist;

n) bristfällig förpackning;

o) bristfällig eller oriklig märkning; eller

p) dold brislfällighet hos fartyget som ej kunnat
upptäckas med tUlbörlig omsorg.

Utan hinder av andra styckel är bortfraklaren ansvarig för
skada som beror av atl han eller någon för vilken han svarar brustit i
tUlbörlig omsorg atl sätta farlygel i behörigt skick före resans början. Det
åligger bortfraklaren att till silt fredande från ansvarighet visa, att sådan
omsorg iakttagils. ' Lagen omtryckt 1974:621.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Om vållande på betraktarens sida medverkat till skadan,
gäller vad som är föreskrivet i 5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207).

Föreslagen lydelse

Om vållande på betraktarens sida medverkat till skadan,
gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972: 207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om
vållande på passagerarens sida medverkat liU skada, som avses i 188 eller 189
§, gäller vad som är föreskrivet i 5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207).

Om
vållande på passagerarens sida medverkat tiU skada, som avses i 188 eller 189
§, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972: 207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Krav på
ersättning för personskada eller försening av passagerare får väckas endasi
av passageraren eller dennes rättsinnehavare eller, vid dödsfaU, den sora har
rätt tUl skadestånd enligl 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).

Krav på
ersättning för personskada eUer försening av passagerare får väckas endast av
passageraren eller dennes rättsinnehavare eller, vid dödsfall, den som har
rätt till skadestånd enligl 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser

om elektriska anläggningar

Härigenom
föreskrives att 7 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk
anläggnings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av
gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller
skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet alt fullgöra honom jämlikt
åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska
anläggningens ägare eller innehavare.

Från
ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare
fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller
annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom
hans uraktlåtenhet att fuUgöra honom jämlikt åtagande eller av annan grund
åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare eller
innehavare. / fråga om personskada gäller dock 6 kap. 1 § skadeståndslagen
(1972:207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Var ägaren av skadad egendom jämUkl åtagande eller av
annan grund pliktig atl vidkännas den frän anläggningen härrörande faran för
skada å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes
av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1976.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 13

4 Förslag tUl

Lag om ändring i lagen (1922:382) angående ansvarighet för
skada i följd

av luftfart

Härigenom föreskrives att I § lagen (1922:382) angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För skada, .som i följd av luftfartygs begagnande i
luftfart tillfogas person eller egendom, som icke befordras med luftfartyget,
vare luftfartygets ägare ansvarig, ändå han ej är vållande till skadan.

Har den, som led skadan, genom Om vållande på den skadelidan-

eget vållande medverkat därtill, des sida har medverkat till skadan,

bestämme rätten, efter ty för varfe gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen

fall prövas skäligt, om och i sådant (1972:207).

fall till vilket belopp skadestånd

skall utgå.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

1 Senaste lydelse 1968:52.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5
Förslag till

Lag om ändring i
luftfartslagen (1957:297)

Härigenom
föreskrives atl 9 kap. 21 § luftfartslagen (1957:297) skaU ha nedan angivna
lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

9
kap. 21 §'

opaginerad Kontrollera mot PDF

Visar
fraktföraren alt den som Udil skadan medverkat därliU genom egel vållande,
skall ersättningen fämkas efter vad som prövas skäligt.

Visar fraktföraren atl
den som Udil skadan medverkat därtiU genom eget vållande, gäller 6 kap. I §
skadeståndslagen (1972:207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976.

1
Senaste lydelse 1960:69.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 15

6 Förslag tUl

Lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för
oljeskada tUl

sjöss

Härigenom föreskrives i fräga om lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss

dels atl i 6, 12, 13 och 18 §§ ordet "Konungen"
skaU bytas ut mol "regeringen",

dels alt 3 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Oljeskada ersattes av fartygets ägare, även om varken
ägaren eller någon för vilken han svarar varil vällande lUl skadan. Utgöres den
olycka som orsakade skadan av en serie händelser, åvilar ansvarel den som var
ägare av fartyget vid den försia av dessa händelser.

Ägaren är dock fri från ansvarighet om han visar atl
skadan

1.
orsakals av
krigshandling eller hknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller
uppror eller av en naturhändelse av osedvanlig karaktär, som ej kunnai undvikas
och vars följder ej kunnat förhindras, eller

2.
i sin helhet
väUats av Iredje man med avsikt alt orsaka skada, eller

3.
i sin helhet
orsakats genom fel eller försummelse av svensk eller utländsk myndighet vid
fullgörandet av skyldighet all svara för underhåll av fyrar eller andra
hjälpmedel för navigering.

/ fråga om verkan av medvållan- Om vållande på den skadelidan-

de på den skadelidandes sida och des sida har medverkat
till skadan, om solidarisk ansvarighet för flera gäUer 6 kap. 1 § skadeståndslagen
fartygsägare gäller 5 kap. 5 och 6 (1972:207). / fråga om solidarisk §§
skadeståndslagen (1972:207). ansvarighet för flera fartygsägare

gäller 6 kap. 3 § samma lag.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1976.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport

Härigenom
föreskrives att 39 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport skall ha nedan
angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har
avsändare eller, såvitt angår befordran av tillfällig art, fraktförare ådragit
sig skadeslåndsskyldighet enligt denna lag, kan skadeståndet jämkas, om
skadestånds-skyldigheten finnes oskäligt betungande med hänsyn till parternas
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Första
stycket äger motsvarande tillämpning när någon för vilken avsändaren eller
fraktföraren svarar ådragit sig skadestånds-skyldighet.

Har
avsändare eller, såvitt angår befordran av tillfällig art, fraktförare ådragit
sig skadeståndsskyldighet enligt denna lag, kan skadeståndet jämkas efter vad
som föreskrives i 6 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag Iräder i kraft den I januari 1976.

8 Förslag till

Lag om ändring i byggningabalken

Härigenom föreskrives atl 22 kap. 4 § byggningabalken
skall upphöra att gälla vid utgången av år I 975.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 17

Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 oktober 1974.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena ANDERSSON,
statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEUER, NORLING, LÖFBERG,
LIDBOM, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEUON.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter fråga om skadestånd vid personskada m. m. och
anför.

1 Inledning

Pä skadeslåndsrättens område har under de senasle
årtiondena pågått ett omfattande reformarbete inom ramen för det nordiska
lagsliftningssam-arbetet. Ell betydelsefullt resullat av detta reformarbete är
skadeståndslagen (1972:207) som trädde i kraft den 1 juli 1972. Genom denna lag
regleras åtskilliga problem av grundläggande natur vilka är gemensamma för hela
den utomobligatoriska skadeslåndsrällen. Lagen är emellerlid inte uttömmande
ulan utgör en stomme all bygga vidare pä efterhand som det skadesländsrällsliga
reformarbetet fortskrider.

Skadeståndslagen grundar sig på flera olika
utredningsförslag, del senaste från år 1964. Frågan om det fortsatta
utredningsarbetet på skadeslåndsrättens område diskuterades vid ett möte årel
därpå mellan de nordiska ländernas justitieministrar. Därvid enades man om all
nya kommittéer borde tillsättas med uppdrag att utreda frågorna om ersättning
för framtida förlust av arbetsinkomst och om ersättning till efterlevande för
förlust av underhäll.

Med anledning härav tillkallades i Sverige i november 1966
särskilda sakkunniga' för att göra en översyn av angivna frågor. 1 april 1971
utvidgades detta uppdrag till att avse även frägor om jämkning av skadestånd
och om försäkringsgivares regressrätt m. m.

De sakkunniga, som antagit namnet skadeståndskommittén,
avgav år 1971 belänkandel (SOU 1971:83) Skadestånd 111, innefattande förslag
till en allmän regel om jämkning av skadestånd m. m. Skadeständskommittén
överiämnade vidare i oktober 1973 betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V med
förslag lill ändrade lagregler om skadestånd vid personskada m. m. De
lagförslag som innefattas i betänkandena lorde få fogas lill
statsrädsprolokollel i della ärende som bilaga 1.

' Justitierådet Erland Conradi, ordförande, samt
professorn Bertil Bengtsson och advokaten Carl Erik Lindahl.

2 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 18

Nämnda betänkanden har remissbehandlals vart och ett för
sig. Yttranden över båda betänkandena har avgetts av justitiekanslern (JK),
riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, försvarels civilförvaltning
(FCF), socialstyrelsen, slatens vägverk, försäkringsinspektionen. Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges advokatsamfund,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam och
Trafikförsäkringsföreningen. RÄ har bifogat yttranden från överåklagarna i
Slockholm, Göieborg och Malmö saml länsåklagarna i vissa län.

Dessulom har yttranden avgeits över Skadestånd 111 av
hovrätten för Övre Norrland, sjöfartsverket, luftfartsverket,
trafikmälskommittén, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges
lingsrällsdomare och Försäkringsjuridiska föreningen saml över Skadestånd V av
statens handikappråd, riksförsäkringsverket, riksskatteverket, statens
avtalsverk (SAV), slatens personalpensionsverk, länsslyrelsen i Södermanlands
län, yrkesskadeförsäkringskommillén, Motormännens riksförbund och Kungl.
Aulomobilklubben (KAK).

Yttranden över Skadestånd V har vidare inkommit från
Svenska livsmedelsarbelareförbundet och Handikappförbundens centralkommitté
(HCK).

Skadeståndskommilténs förslag har tillkommit efter
samarbete med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Den danska
och den finska kommittén har lagt fram betänkanden med förslag lill lagregler
om skadestånd vid personskada och förlust av underhäll vilka förslag ännu inte
lett lill lagsliftning. Även den norska kommittén har avslutat silt arbeie rörande
dessa frågor. På grund av dess förslag har nya lagregler härom trätt i kraft
den 1 januari 1974.

Vid ärendets behandling i juslitiedeparlemenlet har
nordiska överläggningar ägt rum.

1 delta sammanhang vill jag även anmäla en fräga om
skadestånd vid behandling av djur som aktualiserats genom skrivelse den 14
januari 1974 av lantbruksstyrelsen. 1 skrivelsen begärs en översyn av
bestämmelserna i 22 kap. 4 § byggningabalken. Efter remiss har yttranden över
denna framställning avgetts av Lantbrukarnas riksförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Svenska kennelklubben.

2 Nuvarande förhållanden

2.1 Inledande anmärkningar

När någon Uder skada till person eller egendom här
bortses i princip

o

från de fall dä ena parlen i ett avtalsförhållande tillskyndar
sin motpart skada genom atl inte fullgöra de särskilda förpliktelser han har
åtagit sig

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 19

genom avtalet kan ekonomisk gottgörelse för skadan komma
att ulgå enligt båda eller etldera av två i princip skilda regelsystem. Under vissa
omständigheter kan den skadelidande vända sig mot annan person under åberopande
av gällande rättsregler om skadeståndsansvar. Om den skadeståndsskyldige då
skyddas av s. k. ansvarsförsäkring, betalas skadeståndet av denna inom
försäkringssummans ram. Av iniresse för personskadornas del är särskilt den s.
k. trygghetsförsäkringen som gäller för stora delar av arbelsmarknaden. Skadan
kan emellertid också helt eUer delvis täckas av enskild försäkring pä den
skadeUdandes sida, t. ex. olycksfallsförsäkring, eller av socialförsäkring,
dvs. den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Dessa båda system -
skadestånd och försäkring på den skadelidandes sida - fungerar ofta vid sidan
av varandra men är delvis samordnade, t. ex. sä all försäkring helt eller
delvis utesluter skadeståndsansvar, vilket är fallet med socialförsäkringen.

En grundläggande princip inom skadeständsrällen är alt
skadeståndet skall försätta den skadelidande i samma läge som om skadan inte
alls hade inträffat. Skadeståndet skall med andra ord täcka hela skadan, i den
mån inte ersättning utgår från andra ersättningsanordningar vars förmåner
skall samordnas med skadeståndet. Vissa avsteg från denna princip förekommer
dock. Den som har gjort sig skyldig till en skadevållande handling eller annars
ansvarar för denna är inte skyldig alt ersätta alla följder av handlingen. För
skadeslåndsskyldighet förulsätls nämligen all del föreligger elt på visst sätl
bestämt orsakssammanhang mellan handlingen och skadan. Man brukar i juridisk
litteralur och praxis tala om ett krav på adekvat kausalitet. Därmed avses att
den inträffande skadan skall för en person med kännedom om alla föreliggande
omständigheter ha framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av
det skadegörande beteendet. Vidare kan skadeståndet nedsättas på grund av atl
den skadelidande har varit medvållande till skadan. Slutligen finns för vissa
kategorier skadeslåndsskyldiga bestämmelser om jämkning av skadestånd i vissa
särskilda fall.

För all skadeståndsansvar skall föreligga krävs normalt
att skadan har vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet av den mol vilken
skadeståndskravet riktar sig. I vissa fall kan skadeståndsansvar emellertid
föreligga även när annan har vållat skadan eller oberoende av om vållande över huvud
tagel kan tillräknas nägon. När skadeståndsansvaret grundas på vållande, är det
den skadelidande som har bevisbördan för atl uppsåt eller vårdslöshet
föreUgger. I vissa fall gäller dock undantag härifrån. Ell sådant undantag
föreligger när någon skadas tUl följd av trafik med bil. För att undgå
skadeslåndsskyldighet i detla fall måste bilisten styrka alt han inle har
förfarit oaktsamt. Elt annal undanlag med motsvarande innebörd gäller när skada
uppstår i samband med behandling av djur. Detta undantag regleras i 22 kap. 4 §
byggningabalken.

I del följande redogörs översiktligt för de regler som
gäller om skadestånd vid personskada (avsnitt 2.2) och andra förmåner som utgår
vid sådan skada (avsnitt 2.3) samt om samordning mellan skadestånd och

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 20

andra förmåner (avsnitt 2.4). En utförligare skildring av
dessa regler finns i betänkandet Skadestånd V s. 35-111. Vidare behandlas
kortfattat gällande regler om skadeUdandes medvållande (avsnill 2.5) och om
jämkning av skadestånd (avsnitt 2.6). En närmare redogörelse för dessa regler
finns i Skadestånd 111 s. 12-17 och 59 saml i Skadestånd V s. 6872. Slutligen
berörs bestämmelsen i 22 kap. 4 § byggningabalken om skadestånd vid behandling
av djur (avsnitt 2.7).

2.2 Skadestånd vid personskada

2.2.1 Allmänt

Med personskada förstås i svensk rält den fysiska eller
psykiska defekt hos den skadelidande som utgör en direkt följd av
skadehandlingen. Defekten kan uigöra en mekaniskt framkallad direkl skada pä
den kroppsliga organismen (en krossad fot, köttsår, inre blödningar etc). Den
kan också beslå i en sådan skada som har framkallats genom förgiftning,
strålning e. d. (förstörda vävnader, inre sjukdomstillstånd etc). Defekten kan
vidare vara av psykisk art. När en person i samband med en obehaglig upplevelse
eller liknande drabbas av psykisk chock kan om förutsättningar härför i
övrigt föreligger skadestånd utgå på grund av personskada. Detsamma gäller
vid skada på den psykiska hälsan genom ärekränkning eller annan icke fysisk
påverkan. Även lidande och obehag som har framkallats av elt fysiskt
defekttillstånd ersätts i viss omfattning som personskada, nämUgen genom s. k.
ideellt skadestånd. Slulligen föreligger personskada då nägon avlider till
följd av en skadehandling.

Den som har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. 2 §
skadeståndslagen få ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada. TUl
ekonomisk skada räknas de kostnader som uppstår i samband med värden av den
skadelidande (sjukvård m. m.). Som ekonomisk skada ersätts vidare förlorad arbetsförtjänst
under den akuta sjukdomstiden saml varaktig förlust av arbetsförmågan
(invaliditet) efter ulgången av denna lid. Ideell skada gollgörs i form av
ersättning för sveda och värk saml för lyte eller annal stadigvarande men.

Om en skadelidande avlider innan ersättningsfrågan blivit
reglerad, övergår hans räll lill ersällning för ekonomisk skada på dödsboet.
Rätten till ersättning för ideell skada som har drabbat den avlidne förfaller
däremot genom dödsfallet, om inte skadevåUaren dessförinnan utfäsl sig alt
betala ersättningen eller ålagts ersättningsskyldighet genom dom.

1 samband med ell dödsfall kan även andra
ersättningsanspråk aklualiseras. Dödsboet kan ha anspråk på ersättning för
begravningskostnader m. m., och dödsbodelägarna kan ha krav pä ersättning för
sorgkläder och resor i samband med begravningen. Dessulom kan de efterlevande
enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen få ersättning för förlust

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 21

av underhäll som de har åtnjutit av den omkomne. Däremot
finns inte någol stöd för alt tillerkänna efterlevande ersättning för
icke-ekonomisk skada, t. ex. del psykiska lidande som dödsfallet i olika
avseenden kan ha inneburit.

Den inom skadeståndsrätten grundläggande principen att
skadeståndet skall täcka hela skadan innebär atl slora skadeståndsbelopp kan
bli akluella vid personskada, I dagens praxis har koslnaderna för en
personskada i flera fall närmat sig 1 milj. kr. Trots all några generella
begränsningar inle finns i ersättningsnivån inom skadeständsrällen, kan del
dock anlas all man i rättstillämpningen iakttar en viss restriktivitet när del
gäller alt döma ut skadestånd för myckel stora inkomstförluster. En gräns blir
i skaderegleringen ibland det lillgängliga försäkringsbeloppet.

2.2.2 Skadestånd till den som har tillfogats personskada

Kostnader

Enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen skall den skadelidande
i princip ha full ersättning för läkararvode och andra kostnader som uppkommer
med anledning av skadan. Dessa kostnader läcks emellertid i slor utsträckning
pä annal sätt, framför allt genom socialförsäkringen. Detta gäller t. ex.
kosinader för sjukhusvärd och annan sjukvård. Del kan också tänkas alt
sjukvårdskostnader i den män de inle ersätts av del allmänna gollgörs genom
en olycksfalls- eller sjukförsäkring. Sådan försäkringsersättning avräknas när
skadeståndet lUI den skadelidande bestäms. Endast i den mån den allmänna
försäkringen eller privat försäkring av angivet slag inte täcker
sjukvårdskostnader e. d. blir del aktuellt alt kräva dem skadeståndsvägen.

Kostnader som inte ersätts av andra ersättningsanordningar
kan i sin helhet komma att falla på den skadeståndsskyldige. Detta gäller t.
ex. utgifter som den skadelidande har haft för exlra hemhjälp eller annan
särskild hjälp eller för särskilda anordningar i hemmet och som inle ersätts av
statsmedel. Den skadelidande kan vidare länkas behöva kompensation för
fördyrade levnadsomkostnader av oUka slag pä grund av skadan. Det bör dock
uppmärksammas atl gottgörelse för kostnader av olika slag många gånger är
inbakad i själva invaliditelsersättningen eller i ersättningen för lyte eller
annat stadigvarande men. Vanligt är t. ex. att en invaliditetsUvränta förhöjs
med upp till 2 000 kr. för olika löpande kostnader (taxiresor, hemhjälp etc).

Inkomstförlust

Enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen skall ersättning utges
för hinder eller förlust i den skadades näring. Därmed avses i huvudsak förlust
av arbetsinkomst. Sådan förlust kan uppkomma under den tid läkningsprocessen
pågår den akuta sjukdomstiden men också efter denna

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 22

lidpunkl, om en stadigvarande skada har konstaterats -
invaUditelstiden. Ersättningen kan avse förfluten tid ("ersättning för
förlorad arbetsförtjänst") eller framtiden ("ersättning för
beslående arbetsoförmåga" eller "invaliditetsersättning").

Med de inskränkningar som följer av reglerna om samordning
med andra förmåner (se avsnitt 2.4) skall enligl gällande rätt fullt skadestånd
ulgå för inkomstförlust i förfluten tid och i framliden. TiUämpningen av denna
grundsals är emeUertid i detta hänseende förknippad med särskilda problem. Vid
t, ex. sakskada vållar skadans slorlek mindre komplikationer, efiersom
värderingen oftast kan göras på ell konkret underlag. Ersällning för
inkomstförlust får däremot helt naturligt i stor utsträckning fastställas på
grundval av anlaganden, dvs. efter en övervägande abstrakt bedömning.

När det gäller ersällning för förfluten tid är bevisläget
visserUgen i aUmänhet sådani att abstrakta normer inte behöver användas. Man
kan ju hålla sig tiU den inkomstförlust som faktiskt har visat sig. Det lorde
numera också vara vanligt åtminstone i skaderegleringen utom rätta att man
bestämmer ersättningen efter den skadebetingade faktiska förlust som har visal
sig. Detta gäller vare sig invaliditeten enligt medicinsk bedömning är högre
eller lägre än vad som svarar mot den fakliska förlusten.

I vissa fall förekommer det emellerlid alltjämt all man
låler invalidi-lelsbedömningen avgöra ocksä ersättningen för förfluten tid,
även om det skulle vara klarlagt all någon inkomstförlust inte har uppkommit.
Också i andra fall kan ell mera abstrakt underlag behöva tillgripas även vid
bedömningen för förfluten tid. Detta gäller ibland t. ex. i fråga om
självständiga företagare eller personer inom yrken där inkomsten varierar mellan
olika säsonger. Praktiskt viktiga fall är också skadelidande med enbart
hushållsarbete. Man har inte heller alllid ansett det möjligt att utan vidare
lägga dén fakliska förlusten till grund för skadeståndet, när det finns
anledning anla att den skadelidande inte hell har utnyttjat sin kvarvarande
arbetsförmåga. 1 sådana fall har ibland beaktats vad den skadelidande bort
kunna förtjäna. Därvid har det kunnat framstå som lämpligt att använda samma
norm vare sig skadeståndet avser förfluten lid eller framtiden. 1 rättspraxis
torde detla dock ha skett endast om särskilda skäl har förelegal.

När det däremoi gäller ersättning för framtiden måste
bedömningen ske i huvudsak abstrakt, dvs. på grundval av antaganden om den
skadeUdandes framtida inkomster, om han inte hade skadats, och vilka inkomster
han kan uppnå trots skadan.

Beträffande invaUditetens framlida inverkan på
arbetsförmågan har de svårigheier som är förenade med bedömningen härav
bidragii lill alt ersättningen ofta beslämts efter skadans medicinska invaliditetsgrad.
Därmed avses den gradering av skadan i medicinskt avseende som görs av
medicinsk sakkunskap. Denna gradering sker väsentligen med ulgångspunkt i
yrkesskadeförsäkringens tabeller över normalgrader vid olika skador (se avsnitt
2.3.3) och annat material som grundar sig på tidigare medicinska erfarenheter
av den inverkan en viss fysisk defekt har på den

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 23

mänskliga prestationsförmågan. Prövningen mynnar vanligen
ul i ett procenttal som uttrycker nedsättningen i arbetsförmågan. Vid en prövning
enbart med hänsyn tUI skadans medicinska invalidilelsgrad sker alltså inte
nägon individuell bedömning av skadans faktiska följder för den skadelidandes
förvärvsförmåga, dvs. dennes möjligheter att utnyttja sin kvarvarande
arbetsförmåga (s.k. ekonomisk invaliditet).

1 tidigare skadeståndspraxis har avseende fästs mera vid
den medicinska invaliditelsgraden i elt visst fall än vid skadans
förvärvsmässiga konsekvenser för jusl den skadeUdande. Och åtminstone i
domstolarnas praxis föreligger alltjämt en stark bundenhet vid den medicinska
uppskattningen av invaliditeten. Så sent som år 1966 fastslog högsta domstolen
all del bör fordras särskilda skäl för alt i höjande eller sänkande riktning gå
från de i tabellerna angivna invalidiletsgraderna (NJA 1966 s. 254). Efter hand
synes emellertid i skadeständspraxis, särskilt i den utanför domslolarna
tillämpade skaderegleringen och inom ersättningsanordningar av
trygghelsförsäkringens lyp (se avsnill 2.3.2), ha ägt rum en utveckling i
riklning mol en mera individuell bedömning av skadeståndet. Även om den
medicinska invaliditetsgraden fortfarande spelar en viktig roll, förekommer
avsleg i höjande eUer sänkande riklning med hänsyn lill de anlaganden man kan
göra om skadans faktiska inverkan i del särskilda fallet på den skadelidandes
arbetsförmåga.

När
invaUdileten i det akluella fallel har fastställts, återstår all beslämma det
inkomstunderlag som invaliditelsgraden skall lillämpas på. Inkomstunderlagel är
i princip den inkomst som den skadelidande, om han inte hade blivit skadad, kan
vid i huvudsak oförändrat penningvärde antas ha beretl sig under den tid som
skadeståndet avser. Man utgår därvid frän arbetsförtjänsten i den skadelidandes
yrke vid tiden för skadeståndsprövningen. Höjningar som har ägt rum under tiden
efter skadan beaktas alltså. Om den skadelidande har utövat etl s. k. fritl
yrke (enskild företagare etc.) eller har sysslat med hemarbele, måste underlaget
bestämmas efter en mera skönsmässig uppskattning, grundad bl. a. på Jämförelser
med utövare av samma yrke eller sysselsättning.

Inom ramen för invaliditelsersättningen gottgörs ibland
även andra skador än den konstaterade inkomstförlusten. Framför allt gäller
della i situationer där egentlig ekonomisk förlust är svär atl påvisa eller där
den framtida utvecklingen moiiverar en säkerhetsmarginal för en eventuell
försämring i livssituationen. Skadeståndet fär i dessa fall lill övervägande
delen karaktär av ersättning för ideell skada.

Ideell ersättning

Enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen ersätts vid sidan av
den ekonomiska skadan ocksä ideell skada, nämUgen sveda och värk samt lyte
eller annal stadigvarande men.

Posten sveda och värk avser närmast fysiskt och psykiskt
lidande under den akuta sjukdomstiden efter skadan. Ersättningsbeloppen har efter
hand i stor omfattning standardiserats. Sveda och värk brukar ersättas i ett
sammanhang sedan akuttiden har övervunnits och förhåUan-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 24

dena kan överblickas. Den ideeUa karaktären är inte alltid
renodlad. Olika utlägg för atl underlätta den skadelidandes tillvaro under
sjukdomstiden ersätts ofta som en del av beloppet för sveda och värk.

Poslen lyte eller annal stadigvarande men omfattar
kompensation för bestående lidande eller obehag, alltså skadeföljder som
kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes tillstånd har blivit bestående.
Med lyte avses vanställande kroppsfel, t.ex. ärr, hälla eller förlust av någon
kroppsdel. Annat men än lyte tar sikle pä andra framlida följder av skadan,
inte bara sådana som medför direkt smärta eller obehag utan också sädana som
framkallar svårigheter för den skadelidande atl klara sig i normall liv. 1
denna form ersätts sålunda förlust av sinnesfunktioner, impotens samt kroppsfel
som inle är vanställande (t. ex. rörelsehinder, lalfel eller besvär i olika
sammanhang med protes). Ibland har skadeståndet i viss omfattning karaklär av
ersättning för ekonomisk skada, t. ex. när den avser särskilda kostnader som
uppkommer för den skadelidande och som inte ersätts pä annan väg. Ett typfall
är fördyrade levnadsomkostnader av olika slag, säsom för resor, läkemedel,
särskilda klädespersedlar och hjälp med oUka sysslor som den skadelidande
tidigare har kunnat utföra själv.

Skadeståndets form

Ersättning för kostnader, för inkomstförlust som avser
förfluten tid och för ideell skada utgår normalt i form av engångsbelopp. Även
ersättning för framtida inkomstförlust (invaliditelsersättningen) bestäms
ibland som engångsbelopp. Det vanligaste är dock all denna ersättning
fastställs i periodiskt förfallande belopp (livränta).

Livränta är den hell dominerande ersättningsformen vid
högre grader av invaUditet men förekommer även vid lägre invalidilelsgrader.
Den används ibland t. o. m. när skadan inle alls eller endasi i mycket
begränsad omfattning har inverkat på den skadelidandes förvärvsförmåga.
Livräntan är i dessa fall avsedd att vara en säkerhetsmarginal för den framlida
utveckhngen (s. k. risklivränta) eller att utgöra ersättning för den exlra
anspänning, som kan krävas för atl den skadelidande trots skadan skall klara
sill arbete, och att läcka vissa andra än rent förvärvsmässiga skadeföljder, t.
ex. de minskade möjligheter lill ohka fritidsaktiviteter som skadan har förl
med sig (s. k. besvärslivränta). Livräntan är vanligen Uvsvarig men kan ibland
vara temporär, särskilt när invalidiletstillsländet kan komma alt förändras.
Det är inte nödvändigt att livräntan bestäms lill samma slorlek under hela
löptiden. Den kan i slället, beroende på omständigheterna, ges olika höjd under
olika lidsperioder, t. ex. vissl belopp fram lill den skadelidandes
pensionering och därefier reducerad ersättning lill hälften eller tvä
tredjedelar. En anledning tUl att bestämma livräntan till varierande belopp kan
vara anpassningssvårigheter (s. k. anpassningslivränta).

Livränta är skyddad mot förändringar i penningvärdet.
Enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivränlor skall
livräntebeloppet

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 25

ändras i takt med basbeloppets förändringar, dock högst
med fem procent per år. Äldre livräntor värdesäkras genom särskilda
författningar.

Invaliditetsersättningen
besläms i regel som engångsbelopp, om den medicinska invaliditetsgraden är
relativt låg 10 ä 15 % och skadeföljderna inte alls eller bara i ringa mån
kan antas påverka den skadelidandes ekonomiska situation. Skadeståndet kan i
sådana fall inriktas pä alt täcka risken för framlida inkomstförlust och utgöra
gottgörelse för särskilda ålerkommande kostnader, säsom ökade resekostnader,
kostnader för hemhjälp och vissa vårdkostnader vilka rimligen bör gottgöras i
förväg och inte betalas i efterskott mot räkning och kvittens för varje gäng.
Vid mindre invaliditeler kombineras ofta den ekonomiska och den ideella
ersättningen i ett enda belopp. Skadeståndet anges i dessa fall som förhöjd
ideell ersättning, om inte med hänsyn till att inkomstförlust går att
konstatera ell avrundat ersättningsbelopp anses kunna delas upp i en post för
ekonomisk skada och en post för ideell skada.

Kombinationer
mellan Uvränla och engångsbelopp lorde inte vara vanliga i värt land. Del kan
däremoi förekomma atl skadestånd, som frän början har bestämts som livränta,
därefter- helt eller delvis byts ul mol engångsbelopp. 1 praxis har detta dock
medgetts endast när den skadelidande kunnat hänvisa till ell bestämt ändamål
med utbytesbeloppet (exempelvis investering i rörelse eller bostad). När det
gäller trafiklivränta som har fastställts av domstol fär sådant utbyte enligt
13 § lagen (1929:77) om trafikförsäkring ä motorfordon ske endast om det
föreligger synnerliga skäl och bara efter tillständ av försäkringsinspeklionen.
Molsvarande princip lorde tillämpas ocksä beträffande andra trafiklivränlor,
dvs. sådana som har bestämts genom avtal mellan försäkringsbolag och
skadelidande. Utbyte av sädan livränta sker i praktiken endast efter hörande av
Irafiknämnden. Det förekommer även atl Uvränla som utgår på grund av
ansvarsförsäkring byts ul mot engångsbelopp. Också här fordrar åtgärden skäl av
viss styrka.

När Uvränla eller engångsbelopp skall bestämmas blir det
av betydelse vilket kapitalbelopp som skall anses svara mol elt visst
periodiskt belopp. När en försäkringsgivare fonderar kapitalbelopp för att
Irygga en livränta, sker beräkningen av beloppet efter vissa grunder. Delvis
andra grunder har hittills använts när engångsbelopp fastställts frän början
som ersättning för framlida inkomstförlust. Man utgär då som regel från att en
tänkt livränta skall täckas av engångsbeloppet, och detta kommer att utgöra en
ofta tämligen grov uppskattning av livräntans kapitaliserade värde. En Iredje
situation är den där en fastställd livränta skall bytas ut mot ett
engångsbelopp. En översikt av olika kapitaliseringsmeloder lämnas i Skadestånd
V s. 61 ff.

Skadestånd i form av livränta är i princip skattepliktig
inkomst, medan engångsbelopp är skattepliktigt endast om det avser utbytt, i
sin helhet skattepliktig livränta eller eljest utgör ersättning för föriorad
inkomst av skattepliktig natur. För ideell ersättning föreligger inte
skattskyldighet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 26

Omprövning av skadestånd för framtida inkomstförlust

Inom skadeständsrällen gäller f. n. alt man i normala fall
inte kan åstadkomma någon framtida anpassning av skadeståndet till försämring
eller förbättring i den skadelidandes tillstånd. När elt skadestånd har
fastställts genom ett rättskraftigt avgörande, kan det inte ändras efter
prövning i ny ordinär rättegång. 1 fråga om skadestånd som fastställts i form
av livränta har dock i rättspraxis den .skadelidande i vissa särskUda faU
nämligen då skadans omfattning inte har kunnat slutligt avgöras vid
prövningstUlfället gelts en möjlighet att i män av behov fä ersättningsfrågan
omprövad vid domstol. Processtekniskl har detta lösls på det sättet att i den
första domen tagits in elt förbehåll för den skadelidande om rätt atl framdeles
föra talan om ändring av Uvräntan. Förbehåll av detta slag, som ocksä kan gälla
till förmån för den skadeståndsskyldige, torde framför allt komma tUl
användning vid skador som drabbar barn och unga personer, där skadeföljderna i
framtiden kan vara praktiskt taget omöjliga att bedöma vid tiden för
prövningen. All döma av tillgänglig rättspraxis är de domslolsfall där
förbehåll medges ganska få. Beträffande skadestånd som bestämts i form av
livränta sker anpassningen till skadeutvecklingen i osäkra fall i prakliken i
slället sä alt livräntan fastställs att utgå endast för begränsad tid för att
därefter omprövas eller all ulvecklingen eljesl avvaktas under lämplig
lidsperiod innan skadeståndet definitivt fastställs. Försäkringsbolagen brukar
i sin skaderegleringspraxis vidare medge vissa möjligheter till omprövning även
av definitiv livränta, om skadan har undergått en väsentlig medicinsk
försämring. Även omprövning av engångsbelopp har ibland medgetts.

2.2.3 Skadestånd vid dödsfall

Begravningskostnader m. m.

Några lagregler om rätt för den avlidnes dödsbo lill
ersättning för begravningskostnader finns inle. 1 rättspraxis har emellertid
slagits fast atl dödsboet kan få ersättning för vad som skäligen kan anses
erforderligt till bekostande av den avlidnes begravning. Faktorer som inverkar
på denna skälighetsbedömning är den avlidnes ålder och samhällsställning samt
ekonomiska villkor elc. Man beaktar dock sällan delaljposterna utan i slället
kostnadernas totala nivä. Inom en sådan ram kan ersättning ulgä för nästan alla
utgifter som brukar förekomma i samband med en begravning. Ersättning har
emellerlid i praxis vägrats för kostnad för framtida vård av gravplats och för
boupptecknings- och boutrednings-kostnader.

Inte heller beträffande dödsbodelägarnas egna kostnader i
samband med begravningen finns nägon lagreglering. Dessa kostnader behandlas
dock i rättspraxis på samma sätt som egentliga begravningskostnader. De utdöms
ofta i en klumpsumma där de egentliga kostnaderna ocksä ingår.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 27

En individuell prövning med hänsyn lill den enskilde
dödsbodelägarens behov och förhållanden sker dock ibland. Ersätiningsgilla
kosinader är framför alll de som avser sorgkläder och resor i samband med
begravningen. Del krävs dock att den som gör anspråk på ersällning slår i nära
relation lill den avlidne. Endast efterlevande make, barn och föräldrar kommer
i fråga samt, om den avlidne var elt barn, i föräldrahemmet bosatta syskon.

Förlust av underhåll

Enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen skall den som enligt
lag har rätt lill underhåll av nägon som bhvit dödad fä ersättning, om han till
följd av dödsfallet kommer all sakna erforderligt underhäll. Ersättningen utges
av den som är skadeståndsskyldig med anledning av dödsfallet och bestäms efter
vad som befinns skäligt med hänsyn till dennes ekonomiska förhällanden och
omständigheterna i övrigt.

Den krets av efterlevande som kan få skadestånd besläms
alltså med ledning av den legala underhällsplikten. Detta innebär att
ersällning kan ulgå endast till efterlevande make i äktenskapet eller tidigare
äktenskap, barn lill den avlidne eller hans make, moder till den avlidnes barn
utom äktenskap samt den avlidnes föräldrar (se 5 kap. 2 och 7 §§ och 11 kap. 14
§ giftermålsbalken saml 7 kap. 1-4 och 10 §§ föräldrabalken).

För rätt till skadestånd krävs i princip all
underhällsplikten har varit aktuell vid tiden för dödsfallet. I rättspraxis har
dock även en framtida underhållssituation beaktats, när grundad anledning
funnits lill antagande alt den avlidne tämligen snart skulle ha väsentligt bidragii
lill den efterievandes underhåll. Rälien till skadestånd har inte heller
ansetts böra påverkas av att den avlidne vid dödsfallet underlåtit att utge
underhäll, om denna underlätenhet haft sin grund i ekonomisk oförmåga av
övergående natur eller om dödsfallet inträffat innan åtgärder hunnit vidtas för
att utkräva underhållsskyldigheten (NJA II 1927 s. 166).

Även om de nu angivna kraven är uppfyllda, föreligger inte
nägon ovillkorUg rätt till skadestånd. Som nyss nämnts krävs också att den
efterlevande genom dödsfallet skall ha gått miste om "erforderligt
underhåll". Syftet bakom denna bestämmelse var ursprungligen mera alt
täcka de efterievandes behov av försörjning än alt gottgöra deras förlust med
anledning av dödsfallet. Numera tillämpas bestämmelsen emellerlid i en för den
skadelidande generösare riktning. Skadeståndet bestäms på sådant sätt att
ersättningen åstadkommer ett bibehållande av i stort sell samma standard som
före dödsfallet. Förmåner som har karaktären av överflöd eller lyx ersätts dock
inle. För rätt till ersättning krävs vidare att det föreligger ett
orsakssammanhang mellan dödsfallet och den efterievandes försörjningsbehov.
Det mätt av försörjning som anges i 5 kap. 3 § skadeståndslagen kan redan före
dödsfallet ha uppfyllts av andra inkomster eller förmåner än bidrag frän den
avlidne. Dödsfallet kan också föranleda sädana inkomster eller förmåner, t. ex.
från socialförsäkringen,

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 28

som uppfyller mättet. Skadeståndet är subsidiärt i
förhållande till förmåner av detta slag, A andra sidan behöver försörjningen
inle ha tagit sig uttryck i direkta ekonomiska tillskott. När den som dödats
inte har förvärvsarbetat men varit husmor i en familj, har i nutida praxis
änkling och barn tillerkänts skadestånd.

När det gäller atl avgöra i vad män skadestånd lill
efterlevande skall ulgä blir nalurligtvis den avlidnes inkomslförhållanden vid
tiden för dödsfallet av betydelse, liksom löneökningar i hans yrke efter
dödsfallet i den mån de kan bedömas. Emellertid tar man, där det är möjligt,
även hänsyn lill mera ovissa framtida omständigheter, särskilt hur dessa
inkomstförhållanden skulle ha utvecklats om dödsfallet inte hade inträffat.
Inkomstminskningen vid den lidpunkl då den avlidne skulle ha inträtt i
pensionsåldern kan t. ex. vara en viktig faktor. I vissa avseenden har
schablonregler utvecklats vid skadeståndsprövningen. En änkas konsumlionsandel
i familjens inkomst anses t. ex. i normalfallet vara ca 40 %, vid högre åldrar
dock ca 50 %. Beräkningssättet gäller emellerlid inte belräffande högre
inkomster.

När mättet av försörjning enligt 5 kap. 3 §
skadeståndslagen har bestämts, inriktas prövningen på atl fastställa vilka
förmåner från annat häll som utgår med anledning av dödsfallet. Inte heller i
dessa fall begränsas prövningen till förhållandena vid dödsfallet, utan hänsyn
tas även lill framtida förhällanden.

1 många fall framstår det som mest betydelsefullt att
beakta den efterievandes egen förvärvsförmåga. Om han eller hon är arbetsför
och hinder inte föreligger i form av skötsel av barn och hushåll, kan
prövningen utmynna i alt skadestånd vägras. Ju äldre en efterlevande hustru är,
deslo mindre anspråk kan man emellertid ställa pä att hon utnyttjar sin egen
förvärvsförmåga. Om hindret är temporärt, brukar man försöka anpassa skadeståndet
till detta. Också här tillämpas schablonregler i stor utsträckning. I
ålskilliga avgöranden har anseits alt en änka som har tillsyn över sina barn
kan ta förvärvsarbeie sedan yngsta barnel uppnått 1 O-årsåldern. Änkans behov
av underhåll bedöms under alla omständigheter upphöra, om hon gifter sig. När
det gäller underhåll till efterlevande barn finns del inte några fasta normer
för hur länge underhållet skall utgå. Individuella omständigheter beakias,
särskilt om barnel kan anlas komma atl genomgå högre utbildning. Det finns
exempel på alt underhåll bestämls alt utgå ända lill dess elt barn har fyllt 21
år. Annars har 16 eller 18 år varit vanliga gränser. 1 skaderegleringspraxis
tiUämpas i normalfallet en gräns vid 18 år, i varje fall om prövningen äger rum
långt innan barnets studiebegåvning och förutsättningar har kunnat
fastställas.

Vidare beakias i skälig omfattning sådan försörjning som
den efterlevande kan beredas genom förmögenhet, vare sig han har innehaft den
vid tiden för dödsfallet eller förvärvat den som arv efter den avlidne.
Åtminstone i tidigare praxis har den efterlevande i viss män ansetis skyldig
alt la själva kapitalet i anspråk för löpande försörjning. I varje fall

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 29

kan man i lämplig mån ta hänsyn till själva kapitalet som
en tillgång för oförutsedda utgifter.

Även försäkringsförmåner av olika slag reducerar
skadeståndet. Detsamma gäller beträffande förmåner som den avlidnes
arbetsgivare direkt utger till den efterlevande med anledning av dödsfallet.
Detta berörs närmare i avsnill 2.4.

När den efterievandes ersältningsbehov har fastställts,
skall som tidigare nämnts prövas vad som med hänsyn till den
skadeståndsskyldiges ekonomiska förhåUanden och omständigheterna i övrigl
skäligen bör utgå i skadestånd (se vidare avsnitt 2.6).

Skadeståndets form

Ersättning för begravningskostnader m. m. utgår som
engångsbelopp. Skadestånd lill efterlevande för förlust av underhäll kan
däremot enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen bestämmas antingen som engångsbelopp
eller som livränta. 1 övervägande antalet fall torde ersättningen utgå som
livränta. Valet mellan engångsbelopp och livränta besläms i viss män av hur
pass utpräglat försörjningsbehovet är. 1 praxis har engångsbelopp dömts ut när
de efterlevande utgjorts av arbetsför änka eller föräldrar.

När skadestånd för mislal underhåll utgår som livränta,
kan denna bestämmas så alt den så långt möjligl svarar mot den ersätiningsgilla
framtida förlusten vid varje tidpunkt. Detta innebär att den begränsas till den
tidrymd, under vilken den efterlevande kunnat räkna med försörjning av den
avlidne, och anpassas lill beräknade variationer i dennes försörjningsförmåga
(t. ex. pensionsålderns iniräde). Denna s. k. begräns-ningsmelod anses bäst
stämma överens med skadeslåndsrätlsliga principer. 1 rättspraxis är det
emellerlid vanligare all livräntan i stället besläms all utgå med samma belopp
under den efterievandes återstående livstid (eller belräffande änka sä länge
hon lever ogift). Eftersom den sammanlagda ersättningen inte fär överstiga
förlusten av underhäll, mäste livräntan därvid som regel sällas ned, i varje
fall om den efterievandes sannolika återstående livstid översliger den tid
under vUken försörjning hade kunnat påräknas. Denna s. k. reduceringsmetod
svarar ofta bättre mot den efterievandes behov än begränsningsmetoden. Den är
också frän ulredningssynpunkl enklare all tillämpa. Även en livränta som har
bestämls enligl reduceringsmetoden bör emellertid påverkas av sädana framlida
förändringar i den efterievandes försörjningsläge som med viss grad av säkerhet
kan förulses vid prövningen. Exempel härpå är förutom den förändringen som
elt eventuellt omgifte kan innebära - atl en änka blir berälligad lill
ålderspension när hon fyller 67 ån

Omprövning av skadestånd för förlust av underhåll

Skadeståndet fastställs definitivt pä grundval av
förhållandena vid tiden för prövningen och de framlida förhällanden som man har
möjlighet att beakta. Om den framtida utvecklingen inte överensstämmer med
beräkningarna, kan enligt gällande rätt ändring inte åstadkommas pä ordinär
väg. Emellertid kan förbehåll angående rält till omprövning ibland

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 30

medges, t.ex. om vissl försörjningsbehov inle är möjligl
att beräkna lång lid i förväg.

2.3 Andra förmåner vid personskada

2.3.1 Allmänl

Under senare år har del börjat växa fram försäkringssystem
i vilka ersättning för personskada bestäms med anknytning till skadeslåndsrättens
regler. Till följd av kolleklivavtalsreglering gäller sälunda fr. o. m.
sepiember 1974 pä slora delar av arbelsmarknaden en s. k. trygghetsförsäkring,
som har lill syfte all ge den som drabbas av personskada genom olycksfall i
arbetet full ersättning - såväl ekonomisk som ideell - enligt
skadeslåndsrättens normer utan alt det behöver visas att arbelsgivaren eller
annan är skadeständsskyldig. Försäkringen, som bekostas av arbetsgivaren,
meddelas av särskilt konsortium bildat av de större försäkringsbolagen. 1
huvudsak molsvarande regler gäller pä det statligt lönereglerade området på
grund av kollektivavtal om ansvarighetsförsäkring för personskada m.m.
(slalens personskadeförsäkring).

Vissa Ukheter med trygghetsförsäkringen har den
patientförsäkring som beräknas träda i tUlämpning år 1975. Avsikten är också
här att tUlgodose vissa skadelidande enligl skadesländsrällsliga principer utan
att skadeståndsansvar därför behöver fastslås. Ersättningsansvaret täcks av
försäkring genom särskilt konsortium av försäkringsbolag. Försäkringen bekostas
av sjukvårdshuvudmännen. Fr. o. m. är 1974 lillämpas vidare en
ögonskadeförsäkring, som även den har viss anknytning till skadestånds-rätten.
Försäkringen gäller vid förlust eUer väsentlig nedsättning av synförmågan pä
ena ögat. Avsikten är att en skadeständsskyldig genom atl teckna försäkringen
för den skadelidandes räkning skall kunna fullgöra sin skyldighet atl täcka den
del av skadan som molsvarar den s.k. kalaslrofrisken, dvs. risken alt den
skadelidande ocksä blir av med synen på det andra ögat.

Vid sidan av skadestånd eller förmåner från
ersällningsanordnmgar som bygger pä skadeslåndsrättens principer utgär i
personskadefall i regel ocksä andra förmåner. Dessa kan delas in i tre
huvudkategorier: förmåner frän socialförsäkringen, förmåner på grund av
anställningsavtal, oavsell om de utges direkl av arbelsgivaren eller pä grund
av en av denne tecknad försäkring, samt förmåner frän egen personförsäkring av
annat slag än socialförsäkring.

Till socialförsäkringen, vars skydd i princip är
obligatoriskt men i viss omfattning kan kompletteras med frivilliga
tilläggsförsäkringar, hör bl. a. den allmänna försäkringen och
yrkesskadeförsäkringen. Beslämmelser om den allmänna försäkringen finns i lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL). Den omfaltar sjukförsäkringen,
folkpensioneringen (AFP) och tilläggspensioneringen (ATP).
Yrkesskadeförsäkringens huvudförfattning är lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring (YFL). Den är tillämplig pä skador genom olycksfall
i arbetet eller under färd till eller från

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 31

arbetsplatsen samt vissa andra skador eller andra
hälsorubbningar som har orsakats av arbetet. Till yrkesskadeförsäkringen räknas
också vissa författningar som bygger på samma grund som YFL, bl. a.
militärersätl-ningsförordningen (1950:261). Genom socialförsäkringens olika
förmåner har samhället infört etl grundskydd mot utgifter och inkomstbortfall
till följd av sjukdom, invaliditet och förlust av försörjare. Även om
ersättning utgär enUgt AFL eller YFL eller enligt båda lagarna, kan den
skadelidande dock aldrig räkna med kompensation för mer än en viss del av sin
inkomstförlust. Socialförsäkringen ger inte heller nägon särskild kompensation
för ideell skada, även om yrkesskadeförsäkringens invaliditetsersättning i
praktiken ofta täcker ocksä sådan skada.

Genom förmåner pä grund av anställningsavtal kan vissa
kategorier av anställda vid sjukdom och olycksfall erhålla en påbyggnad av
grundskyddet enligt socialförsäkringen. Dessa förmåner ulgör emellertid i
huvudsak endasi ersättning för inkomstförlust (sjuklön, sjukpension e. d.).
Vissa av dessa förmåner utges direkt av arbelsgivaren. Så är fallel t. ex. med
sjuklönen lill en statsanställd. Andra förmåner pä grund av anställningsavtal
utges genom försäkring (kollektiv tjänstepensionsförsäkring eller
sjukförsäkring).

Eftersom ett fullständigt ekonomiskt skydd inte alltid kan
erhållas genom socialförsäkringen eller förmåner på grund av anställningsavtal
finns det behov av kompletterande förmåner från egen personförsäkring. Det
enskilda försäkringsväsendet tillhandahäller också en mångfald olika typer av
liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar. Enskilda personförsäkringar
förekommer dels som individuella försäkringar, dels - och i allt siörre
omfattning som s. k. gruppförsäkringar, dvs. kollekliva försäkringar som
meddelats för medlemmarna i ett större eller mindre kollektiv (t. ex. en viss
yrkesgrupp eller anställda pä en viss arbelsplals). Försäkringarna är i
allmänhet konstruerade som s. k. summaförsäkringar. Sådan försäkring innebär
atl ersättning utgär med etl i försäkringsavtalet bestämt belopp, som i princip
inte är anpassat lill den konkreta skadans omfattning. Karakteristiskt för
summaförsäkringen är ocksä atl skaderegleringen är förenklad genom bruk av
schabloner, t. ex. i fråga om invalidiletsbedömningen, saml atl förmånerna ofta
är - i varje fall grovt anpassade till de grundförmåner som man har anledning
att räkna med. Ändamålet med ersättningen är i första hand att kompensera för
inkomstförlust. I varje fall kapitalbeloppen ur liv- och olycksfallsförsäkring
är emellertid otvivelaktigt inriktade på atl täcka ocksä omställningskostnader
av olika slag samt ideell skada.

2.3.2 Ersältningsanordningar med anknytning till
skadeslåndsrällen

Trygghetsförsäkringen

Den 16 maj 1974 träffade SAF, LO och
Privattjänstemannakartellen (PTK) överenskommelse om trygghetsförsäkring vid
yrkesskada (TFY). Överenskommelsen har därefter antagits som kollektivavtal av
de till dessa organisationer anslutna förbunden. Även arbetsgivarorganisationer

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 32

och arbetsgivare utanför SAF samt arbetstagarorganisationer
som inle är anslutna till LO eller PTK har träffat sådana kollektivavtal. De
nya bestämmelserna om TFY tillämpas fr. o. m. den 1 september 1974.

TFY gäller även på det kommunala området. Beträffande det
statligt lönereglerade området tiUämpas däremoi, som förut nämnts, särskUda
regler, som dock i huvudsak molsvarar dem som gäller enligt TFY.

Frän TFY utges ersättning i huvudsak enligl
skadesländsrättsliga regler - lill arbetstagare som drabbas av yrkesskada,
oavsett vem som är vällande lill skadan. TFY täcker därigenom arbetsgivarens
eventuella skadeståndsansvar för sådan skada. Arbetstagare för vilken TFY
gäller fär inte föra talan om ersättning för yrkesskada mot sin arbelsgivare
eller mot annan arbelsgivare som träffat avtal om TFY eller nägon som är
anställd hos sädan arbelsgivare.

Ersättning till den som har tillfogats yrkesskada utgär
för kostnader, för förlorad arbetsinkomst, för sveda och värk och bestående
lyte eller men saml för rehabUilering.

Ersällning för kostnader under akut sjukdomslid som
yrkesskadan medfört lämnas enligl skadeståndsrättsliga regler. 1 denna form
ersätts t. ex. sjukvårdskostnader och kostnader för skadade kläder, glasögon e.
d. Ersättning för framtida kostnader som föranleds av yrkesskadan anses inga i
ersättning för bestående lyte och men och ersättning för allmänna olägenheter.
Om större framtida kosinader av bestående nalur kan väntas uppkomma, skall dock
ersättning lämnas efter skadesländsrällsliga regler i form av livränta.

Ersällning
för förlorad arbetsinkomst under akut sjukdomstid utgår vid arbetsoförmåga som
varat mer än sju dagar fr. o. m. dagen för insjuknandet. Under de försia 30
dagarna utges schabloniserad ersällning med krontalsbelopp enligt särskild
tabell. Vid inkomster som överstiger 7,5 basbelopp ersätts dock den fakliska
förlusten. Efter utgången av denna tid ersätts alltid den fakliska
inkomstförlusten. Om yrkesskadan har medfört invaliditet, utgär denna
ersättning liU dess all den definitiva nedsättningen i arbetsförmågan kan bedömas
med tUlräcklig säkerhet. Efter denna tidpunkl utgär ersättningen för framtida
förlust av arbetsinkomst i form av ärlig Uvränta, som fastställs med hänsyn
lill den bestående nedsättning av arbetsförmågan som har föranletls av yrkesskadan.
Vid bedömandet av i vad män arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den
skadades förmåga atl trots skadan bereda sig inkomst genom sådani arbete som
motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom
med hänsyn till tidigare ulbildning och verksamhei, omskolning eller annan
liknande ålgärd saml ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga
omständigheter. Vid uppnådd pensionsålder reduceras livräntan med hälften.
Livräntan värdesäkras enligt lagen (1973:213) en ändring av skadeståndslivränlor.
Om den skadelidande begär del, kan han i släUel för livränta eller del därav fä
etl engångsbelopp som svarar mol det kapitaliserade värdet av livräntan. Kan
den framlida årliga förlusten av arbetsinkomsten antas komma att undersliga 10
%, skall ersättningen alllid utgå som engångsbelopp. Ersätt-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 33

ningen skall vidare ulgå som engångsbelopp för allmänna
olägenheter, om den skadade kan återgå i arbeie och den definitiva medicinska
invaliditelsgraden uppgår till högst 15 %. Även vid högre medicinsk
invaliditets-grad kan arbetstagare som kan återgå i arbete få ersättning med
engångsbelopp för allmänna ölägenheter, om han begär del. Ersättning för
allmänna olägenheter beräknas med utgångspunkt frän den medicinska
invaliditelsgraden och ulgör en förhöjning, varierande mellan 0,5 och 1,5
gånger, av ersättningsbeloppen för lyte och men.

Ersättning för sveda och värk under akut sjukdomstid
lämnas i normalfallet vid arbetsoförmåga som har varat mer än 30 dagar.
Ersättningen bestäms enligt särskilda normer. Ersättning för lyte och men
lämnas när kvarstående lyte eller men kan förutses bli bestående för framtiden,
dock tidigast dä den akuta sjukdomstiden har upphört. Ersättningen beräknas
enligt särskild labell med ulgångspunkt frän den medicinska invaUditetsgraden
och den skadades ålder. Härutöver kan ersättning lämnas enligt
skadeslåndsrätlsliga regler, om det bestående lytet eller menet har medförl
l.ex. vanprydande ärr, amputalions-defekt, sådan värk vartill hänsyn inte
tagils vid bestämmandet av den medicinska invaUditetsgraden, förlust av
sinnesfunktion eller tänder eller inre organ.

Om den skadade på grund av beslående följder av
yrkesskadan inle kan återgå tiU sitt tidigare förvärvsarbeie, ersätts skäliga
kosinader för erforderUg rehabilitering till annal jämförbart yrke.

Ersättning för lyte och men saml för invaliditet kan efter
hörande av en rådgivande nämnd - TFY-nämnden - omprövas om det är uppenbart att
i det särskilda fallet väsentlig och bestående ändring inträtt i de förhållanden
som har legat lill grund för bestämmandet av ersättningen.

Ersättning vid dödsfall lämnas enligt skadesländsrättsliga
regler för begravningskostnad och för förlust av underhäll lill efterlevande.
Ersättning för förlust av underhäll lämnas tUl den som vid liden för dödsfallet
hade rält lill eller faktiskt erhöll eller kunde antas inom en nära framtid ha
erhållit underhäll av den avUdne. Vid faststäUandel av ersättning för förlust
av försörjare skaU hänsyn tas till den efterievandes förmåga och möjligheter
att genom eget arbete eller pä annat sätt bidra till sin försörjning. Vissa
minimibelopp utgär dock alltid till efterlevande make med vilken jämställs
sädan person som den avlidne stadigvarande bott samman med under
äkienskapsliknande förhällanden - samt lill barn under 20 år och, under vissa
förutsättningar, till föräldrar som vid liden för dödsfaUel bodde samman med
den avlidne.

SärskUda bestämmelser gäller om samordning mellan
ersättning frän TFY och andra förmåner som utgär vid personskada (se avsnitt
2.4.1) samt om medvållande (se avsnitt 2.5).

Patien tförsäkringen

Landstingsförbundet har i april 1974 lagt fram etl förslag
lill beslämmelser om ersällning vid skada som drabbar patient i samband med
hälso-

3 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 34

och sjukvård. Förslaget avses träda i kraft den 1 januari
1975.

Förslaget innebär i huvudsak att patient, som drabbas av
kroppsskada som har direkt samband med hälso- och sjukvården, eller
efterlevande till sådan patient skall ha rält tiU ersällning beräknad enligl
skadeståndsrätls-Uga regler. Detta innebär bl.a. att ersättning utgår såväl för
kostnader som för förlorad arbetsförtjänst och ideell skada. Vissa avvikelser
frän de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna föreslås dock i syfte alt
undvika den överkompensation som dessa regler kan ge och atl skapa förutsättningar
för en enklare och snabbare skadereglering. Avvikelserna har tUl största delen
utformats i enlighet med de principer som ligger till grund för TFY.

Ocksä denna försäkringsform är samordnad med andra
förmåner vid personskada (se avsnitt 2.4.1).

Vid medvållande gäller särskilda regler (se avsnitt 2.5).

Ögonskadeförsäkringen

Ögonskadeförsäkringen, som trädde i kraft den 1 januari
1974, gäller för den som pä grund av förlust eller väsenllig nedsättning av
synförmågan på elt öga är berättigad lill skadestånd. Försäkringen omfattar
synskada på kvarvarande öga till följd av olycksfall eller sjukdom. Ersättning
utges endast om den försäkrade förlorar synen pä kvarvarande öga eller fär sä
allvarlig synnedsättning, att förvärvsförmågan varaktigt nedsätts med minsl
hälften eller vårdbehov uppkommer.

Ersättningen utgår i form av Uvränta, som är avsedd atl
läcka förlust av arbetsinkomst, förlust av allmän tjänstepension samt kostnader
för värd och rehabilitering (omskolning). Bedömningen av förlust av arbetsinkomst
sker med hänsyn till den försäkrades vanliga arbete och annat arbete, som
motsvarar hans krafter och färdigheler och som rimligen kan begäras av honom
med hänsyn till hans ålder, utbildning och tidigare verksamhet. Livräntan
värdesäkras i enlighet med bestämmelserna i lagen om ändring av
skadeståndslivränlor.

2.3.3 Förmåner från socialförsäkringen

Den allmänna försäkringen

Från sjukförsäkringen utgär bl.a. ersällning för sjukvård,
dvs. läkarvård, sjukhusvård, resor m.m. 1 allmänhel utgår full eUer i det
närmaste full ersättning.

Vid sjukdom som orsakar nedsättning av arbetsförmågan med
minst hälften medför sjukförsäkringen ocksä rält lill sjukpenning. Hel sjukpenning
utgär vid hel förlust av arbetsförmågan, medan halv sjukpenning utgår i övriga
fall. Hel sjukpenning utgör 90 % av den försäkrades sjukpenninggrundande
inkomst för dag. Inkomst som översliger 7,5 basbelopp beakias inte. Om den
försäkrade får förtidspension eller sjukbidrag, upphör rätten till sjukpenning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975.12 35

Förtidspension från den allmänna försäkringens pensionsgrenar
(AFP och ATP) utgår tiU försäkrad som har fyUt 16 år tiU dess att han fyUer 67
år, om hans arbetsförmåga pä grund av sjukdom eller annan nedsättning av den
fysiska eller psykiska prestationsförmågan är varaktigt nedsatt med minst
hälften. Är nedsättningen inte varaktig men kan den anlas bli beslående
avsevärd tid, utgår i stället sjukbidrag. Denna förmån följer i övrigt vad som
gäller om förtidspension. Försäkrad som har fyllt 60 år kan även fä
förtidspension på arbelsmarknadsmässiga skäl.

Enligt 7 kap. 2 § och 13 kap. 1 § AFL utgår hel pension,
två tredjedels

pension eller halv pension, beroende på i vUken omfaltning arbetsförmå

gan är nedsatt. Bedömningen härav grundar sig på de försörjningsekono

miska konsekvenserna av sjukdomen eller skadan. Vid bedömningen skall

nämligen enligl 7 kap. 3 § och 13 kap. I § AFL beaktas den försäkrades

förmåga att vid den nedsatta prestationsförmågan bereda sig inkomst

genom sådant arbete som molsvarar hans krafter och färdigheter och som

rimligen kan begäras av honom med hänsyn tUl hans utbUdning och

tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhåUanden och därmed

jämförliga omständigheter. 1 fråga om äldre försäkrad skall bedömningen

främsi avse hans förmåga och möjlighet alt bereda sig fortsatt inkomst

genom sådant arbete som han tidigare utfört eller annat för honom

tillgängligt lämpligt arbete. Med inkomst av arbete likställs i skälig

omfaltning värdel av hushållsarbete i hemmet. Under liden för rehabiUte-

ringsåtgärder skaU arbetsförmågan anses nedsatt i den mån den försäkra

de pä grund av ålgärderna är förhindrad alt utföra förvärvsarbete. Frågan

om graden av nedsättningen kan omprövas. Omprövningen kan bero på

att den försäkrades arbetsförmåga ytterligare har försämrats. En väsentlig

förbättring kan å andra sidan leda liU indragning eller minskning av

pensionen. __

Grundskyddel utgör förtidspension från AFP, som inte är
beroende av atl den försäkrade har kvalificerat sig för förmän genom att han
varit förvärvsverk sam viss tid eller att avgifter eriagts för hans försäkring.
Hel förtidspension för år uppgår lill samma belopp som ålderspension frän AFP,
eller 90 % av basbeloppel för den som är ogift och i regel 70 % av basbeloppel
för den som är gift. Därutöver kan utgå barntillägg, invalidilelstillägg,
husirutillägg och kommunalt bostadstillägg. Under den närmaste 10-ärsperioden,
räknat frän den 1 juli 1969, kommer pensionerna från AFP för den som saknar
eUer har läg ATP atl successivt ökas med pensionstillskott upp lill 30 % av
basbeloppet. PensionsliUskottet är f.n. 18%.

En påbyggnad pä grundskyddel ulgör förtidspension frän
ATP, vars förmåner grundas pä och avvägs efter inkomsten av del förvärvsarbeie
som den försäkrade har ulfört under sin akiiva tid. Pensionsgrundande inkomsi
är den försäkrades årsinkomst mellan en undre gräns, som motsvaras av
basbeloppel, och en övre gräns som svarar mol sju och en halv gånger
basbeloppel. Denna inkomsi omvandlas lill poäng. Pensionspoängen utgör den
pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vjd årets ingång.
Pensionsrätt kan intjänas under ett visst minsta antal år

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 36

mellan 16 och 65 års ålder. Full pension är i princip 60 %
av medelpensionspoängen för de 15 bästa poängåren gånger basbeloppet för den
månad pensionen avser.

Full förtidspension frän AFP och ATP motsvarar 60-90 % av
den försäkrades lön till den del den understiger 7,5 basbelopp.
Kompensa-lionsivän är, i synnerhet om effeklen av skattereglerna och
bostadslillägg m. m. beaktas, högre för en person med låg inkomst än för en med
hög inkomsi.

Uiöver förtidspension och sjukbidrag omfatlar den aUmänna
försäkringen även andra förmåner vid invaliditet. Sålunda utgår invaliditetsersättning
tiU vissa svårt handikappade som inle får förtidspension därför atl
förvärvsförmågan finns kvar. Värd bidrag utgår för barn under 16 år, om barnet
på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp för
avsevärt tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tUlsyn och vård.

Vid dödsfall kan familjepension, dvs. änkepension och barnpension,
utgå tiU efterlevande. Även beträffande denna pension utgår grundförmänerna
från AFP och eventuella tilläggsförmåner från ATP.

Från AFP utgår änkepension, om vissa krav i fråga om
änkans ålder och äktenskapets varaktighet är uppfyllda. Med änka likställs i
sammanhanget kvinna som stadigvarande har sammanbott med den avlidne och som
varit gift eller har eller har haft barn med honom. Hel änkepension från AFP är
90 % av basbeloppet. Den kan förhöjas med kommunalt bostadstillägg och
pensionstillskott. Barnpension från AFP utgår till dess barnet har fyllt
18 år.

Från ATP utgär familjepension under vissa vUlkor.
Änkepensionen bygger på pensionsrätt som den avlidne mannen har förvärvat.
Pensionen är ell visst procenttal av den avlidnes egenpension, dvs. den pension
som utgick till honom eller den förtidspension som han skulle ha fält om rätt
lill sådan hade inträtt vid lidpunkten för dödsfallet. Procenttalet är beroende
av om den avlidne efterlämnat barn som har räll till pension efter honom. Finns
inle barn, är änkepensionen 40 % av egenpensionen, annars 35 %. Även
barnpensionen frän ATP är knuten till den avlidnes egenpension. Den utgår liU
barn under 19 år.

Yrkesskadeförsäkringen

Från yrkesskadeförsäkringen utgår ersällning för
läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel och särskilda
hjälpmedel, t. ex. proteser. Vidare kan utgå sjukpenning, livränta vid
invaliditet, vårdbidrag, efterlevandeUvränta och begravningshjälp. Dessa
förmåner aktualiseras emellertid försl efter den s. k. samordningstidens slul.
Under denna tid, som uppgår till 90 dagar, utgår ersättningen från
sjukförsäkringen enligl AFL. De flesta yrkesskadefallen regleras därmed inom
AFL:s ram. Om skadan kvarstår efter 90-dagarsperiodens utgång, utgår emellerlid
all ersättning från yrkesskadeförsäkringen.

Invalidlivränta utgår lUl den skadade, om skadan efter del
akuta sjukdomstillståndets upphörande medför invaliditet som nedsätter

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 37

arbetsförmågan med minsl 10%. Livräntan kan fastställas
för viss tid eller utan tidsbegränsning. Den bestäms med ledning av ett
ersättningsunderlag, som är maximerat till f. n. omkring 30 000 kronor.
Ersättnings-underlaget utgör viss del av den skadades ärliga arbetsförtjänst
före skadan. Arbetsförtjänsten fär ibland uppskattas, t. ex. om den försäkrade
inte har haft regelbunden inkomst eller om inkomstnivån har förändrats under
årel närmasl före skadans inträffande. Hushållsarbete i hemmet Ukställs i
skälig mån med förvärvsarbete, om det har hindrat den försäkrade att
förvärvsarbeta i full utsträckning.

Livräntan utgör en viss andel av ersällningsunderlaget.
Denna andel är mindre ju lägre invaliditetsgraden är. Graderingen av invaliditeten
sker med hänsyn lill skadans beskaffenhet och dess inverkan inle bara pä den
skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomsi av arbeie ulan även pä hans
förmåga att ulöva silt yrke. Nedsättningen graderas frän 100 % lill 10 % i en
24-gradig skala. För de vanligaste skador som drabbar kroppsarbetare finns s.
k. normalgrader, vilka används som utgångspunkt vid bedömningarna och som i
viss omfattning har samlats i tabeller. Avvikelser uppåt eller nedål i
graderingen av en viss skada kan vara moliverad av skadans oUka betydelse i
skUda yrken. Däremoi tillmäts den skadades ålder inle så stor roll. Föranleder
viss skada omskolning, kan livränta beräknas efter 100-procentig invaliditet om
den skadade inte uppbär lön under omskolningstiden. Ocksä i andra fall
förekommer del all invaliditelsgraden beräknas högre under liden närmasl efter
skadan. Det sker dä för all underlälta den skadades anpassning till sill gamla
yrke eller liU ett nytt yrke (s. k. anpassningsersätlning).

Livränta kan omprövas, om väsentlig ändring inträder i de
förhållanden som har varil avgörande för ersältningsbeslutet. Jämkning i
lidigare beslutad ersättning kan ske såväl uppåt som nedåt. När skäl föreligger
kan livränta enligl 16 § YFL även bytas ut mot engångsbelopp. Ulbyte bör dock
ske endasi i fall dä det kan anses säkert att engångsbeloppet kommer till
förnuftig användning. Större försiktighet än annars bör iakttas i fråga om
högre invalidilelsgrader och myckel stora kapitalbelopp. Beträffande små
livräntor kan man emellertid vara ganska liberal (prop. 1954:60 s. 175).

Efterlevandelivränta kan utgå till änkling eller änka,
frånskild make, barn under 19 är saml föräldrar lill den försäkrade. Med änka
likställs ogift kvinna, som .sedan avsevärd tid sammanlevt med den avlidne under
äkienskapsliknande förhållanden, liksom under vissa förutsättningar kvinna
som var trolovad med den avlidne. Förmånen är inle behovsprövad när del gäller
änka och barn. I fräga om änkling och föräldrar utgår livränta, om den
efterlevande genom dödsfallet kommer alt sakna erforderUgt underhåll.

Livränta till änka utgår med ell årsbelopp molsvarande 1/3
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, beräknad pä samma säll som gäller när
ersältningsunderiag fastställs. När änkan fyllt 67 är sänks livräntan lill 1/4
av arbetsförtjänsten. Om änkan gifter om sig eller avsevärd tid sammanlever med
annan under äkienskapsliknande förhållanden, upphör

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 38

Uvräntan. I vissa fall kan dock i stället en
engångsersättning utgå. Livränta tUl änkUng får högst motsvara Uvränla eller
engångsersättning till änka. Livränta tiU frånskild make utgår så länge den
avlidne varil skyldig alt utge underhällsbidrag och uppgår, inom de gränser som
gäller för livränta tiU änka, lill bidragets belopp. TiU barn, såväl i som ulom
äktenskapet, utgår Uvränta med 1/6 av arbetsförtjänsten. Slutligen kan fader
eller moder till den avUdne få Uvränla med belopp som högst motsvarar 1/6 av
arbetsförtjänsten. SamtUga livräntor fr.o.m. år 1968 är värdesäkrade genom
anknytning till basbeloppel.

2.3.4 Förmåner på grund av anställningsavtal

Anställda i statlig tfänst

Förmånerna liU stalsansläUda utges som regel direkl av den
ståtlige arbelsgivaren. En konstruktion med försäkring, meddelad av staten till
förmån för arbetstagarna, förekommer dock vid vissa typer av förmåner, t.ex.
ersättning ur statens grupplivförsäkring.

De flesta statstjänstemän har rält tiU sjuklön. Regler
härom finns i det allmänna avlöningsavtalel för statliga och vissa andra
tjänstemän (AST) samt i några ytterligare avtal.

Regler om pension finns främst i statens aUmänna
tjänstepensionsreglemente (SPR). Enligl dessa regler kan sjukpension ulgå tiU
ansläUd, som tiU följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är för
framtiden oförmögen att pä elt lillfredsställande sätl ulföra honom åliggande
arbete och därför har förklarats skyldig avgå eller beviljats rätt att avgå.
Sjukpensionen är inte anpassad till någon gradering i arbetsned-sättningen. En
person kan aUtså ha full SPR-pension men förtidspension enligt AFL med endast
2/3 eller 1/2 av fullt belopp. Vidare kan famUjepension tillerkännas barn under
19 är, änka eller änkling om äktenskapet ingåtts innan den anställde har fyllt
60 år samt, under vissa förutsättningar, frånskild hustru eller man.

Anställda i kommunal tfänst

Också förmånerna lill kommunalanställda utges som regel
direkt av arbetsgivaren.

Anställda hos kommuner och landsting har enligl
kollektivavtal rält till sjuklön som garanterar dem en viss total kompensation
för inkomstbortfall vid sjukdom.

De anslälldas rätt till pension regleras i reglementen
(KPR och LKPR). Sjukpension kan utgå vid en arbetsoförmåga om minst 50%.
Pensionen utgår med så stort belopp som motsvarar arbetsoförmågan. Reglerna om
familjepension överensstämmer väsentligen med vad som gäUer inom den statliga
pensioneringen.

För kommunaltjänstemän med statligt reglerade löner, l.ex.
lärare i grund- och gymnasieskolan, gäller samma regler om sjuklön och pension
som för de statsanstäUda.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 39

Anställda i enskild tfänst

Sjuklöneförmäner till tjänstemän i enskild tjänst
utbetalas som regel av arbelsgivaren direkt, medan deras pensionsförmåner utgär
på grund av försäkring, närmare bestämt kollektiv Ijänstepensionsförsäkring.
Del förekommer också atl arbelsgivaren tecknar kollektiv sjukförsäkring för
sina anställda. Att enskild arbelsgivare direkt betalar ut sjuk- eller
ålderspension till anställd kan länkas förekomma, men dessa fall är så ovanliga
alt de kan lämnas därhän i detta sammanhang.

Sjuklön tiU tjänstemän regleras i kollektivavtalen om
allmänna anställningsvUlkor.

Pension liU tjänstemän utgår antingen genom alt
arbetsgivaren tecknar försäkring i Svenska Personalpensionskassan (SPP) -
kollektiv Ijänstepensionsförsäkring som är en form av livförsäkring - eUer i
annan försäkringsanstalt eller genom att han överlämnar nödvändiga medel lill
pensionsstiftelse. En tredje väg är anslutning tUl understödsförening som
meddelar pensionsförsäkring. Pensionsförmånernas omfattning regleras närmare i
den s.k. ITP-planen (industrins och handelns tUläggspension för tjänstemän och
arbetsledare) och motsvarande pensionsplaner för tjänstemän och arbetsledare
på andra områden av arbetsmarknaden. Enligt ITP-planen utgär sjuk- och
ålderspension vid arbetsoförmåga pä grund av sjukdom eller olycksfaU mellan 21
år och pensionsåldern, om arbetsoförmågan uppgår till minsl 50 % och har varat
minsl 90 dagar. Vidare kan familjepension enligl ITP-planen utges lill
efterlevande make och barn.

Till arbetare på LO-området utgår ersättning från AGS
(av-talsgruppsjukförsäkringen). Försäkringen har lill syfte att ge motsvarande
förmåner som tjänstemännen åtnjuter i form av sjuklön saml sjuk- och
ålderspension enligt ITP-planen. Försäkringen, som tecknas av arbetsgivaren,
är att anse som s.k. lång sjukförsäkring. Den är inte tidsbegränsad. Försäkrad
arbetare, som på grund av sjukdom eUer olycksfall har blivit arbelsoförmögen
tiU minst 50%, har efter en karenslid om 30 dagar rält liU ersättning under
hela den akuta sjukdomstiden och ev. följande invalidiletstid, dock längst tiU
dess att han fyller 67 är.

Samtliga kategorier anställda

Anställda i såväl offentlig som enskUd tjänst bereds ett
enhetligt skydd genom statens grupplivförsäkring resp. TGL
(tjänslegrupplivförsäk-ringen), som har karaklär av summaförsäkring. Ersättning
utgår vid dödsfall med vissa engångsbelopp, som varierar med hänsyn tiU den
avlidnes ålder. Efterlämnar den avlidne barn som vid dödsfallet inte fyllt 20
är (enligl statens grupplivförsäkring) resp. 21 år (enligt TGL), utgår vissa
tilläggsbelopp.

2.3.5 Förmåner från egen person för säkring

Livförsäkring

Livförsäkring är antingen dödsfallsförsäkring eller
livsfallsförsäkring. Vid dödsfaUsförsäkring betalas försäkringssumman ul
vid den försäkrades

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 40

död. Vid livsfallsförsäkring sker utbetalning när den
försäkrade uppnår viss ålder. Vissa Uvförsäkringar inrymmer ett sparande, dvs.
försäkringen medför under alla förhällanden utbetalning av försäkringsbelopp.
Andra livförsäkringar är rena riskförsäkringar.

Livförsäkring utfaller i form av antingen visst kapital -
som utgår på en gäng eller i delposter, s. k. rater - eller livränta under den
eller de försäkrades livslid eller viss annan tid. De viktigaste formerna av
livförsäkring är sammansatt kapitalförsäkring, ren kapitalförsäkring,
kapitalförsäkring för livsfall och pensionsförsäkring. Vid sammansatt
kapitalförsäkring utbetalas försäkringssumman antingen då viss ålder uppnås
eUer vid dödsfall dessförinnan. Ren kapitalförsäkring innebär att kapitalbelopp
utbetalas vid dödsfall, eventueUt endast vid dödsfaU som inträffar före viss
ålder. Vid kapitalförsäkring för livsfall utbetalas kapitalbelopp då viss ålder
uppnås. Frän pensionsförsäkring utgär vanligen betalning i rater under visst
anlal år eller frän viss ålder under den eller de försäkrades livstid.

Grupplivförsäkringar har under senare är fäll myckel stor
spridning. Exempel utgör TGL (se avsnitt 2.3.4). Också rent friviUig
grupplivförsäkring har stor utbredning och omfattar i dag över tre miljoner
försäkringstagare. Försäkringssumman motsvarar som regel den försäkrades
årslön. Även pensionsförsäkring tecknas ofta kollektivt. Exempel pä sådan
pensionförsäkring är SPP-försäkring av förmåner enligt ITP-planen (se avsnitt
2.3.4).

Genom grupplivförsäkring som innefattar rätt tiU
förtidsutbetalning bereds även skydd mot olycksfall och sjukdom. Denna
försäkringsform innebär att den försäkrade vid varaktig arbetsoförmåga på grund
av sjukdom eUer olycksfall kan för eget bruk få disponera viss del av del
tecknade beloppel. Försäkringsformen kan anses ligga olycksfallsförsäkringen
mycket nära.

Oly cksfallsförsäkring

Olycksfallsförsäkring karakteriseras av att ersällning
utgår med visst i försäkringsavtalet bestämt belopp vid dödsfall eller
invaliditet till följd av olycksfall. Med olycksfall förstås kroppsskada som
har drabbat den försäkrade ofriviUigl genom plötslig yttre händelse. Vid
övergående arbetsoförmåga kan dagsersättning utgå med visst i
försäkringsavtalet besläml belopp per dag. Försäkringen kan vara antingen
individuell eller kollektiv och kombineras ofta med livförsäkring.

Ersättning för invaliditet utgår vid bestående förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan. Till grund för invaliditetsbedömningen
läggs sådana av olycksfallet föranledda skador och symptom som kan objektivt
fastställas. När del gäller större skador sker bedömningen av
invaliditelsgraden efter förvärvsmässiga grunder. Därvid lar man hänsyn tUl den
försäkrades vanliga arbete och annat arbeie som motsvarar hans krafter och
färdigheler oeh som rimligen kan begäras av honom med hänsyn tiU hans ålder,
ulbildning och tidigare verksamhet. Beträffande mindre skador, där den

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 41

förvärvsmässiga invaliditeten är lägre än 50 %, sker
bedömningen däremot efter samma medicinska labell som används inom
yrkesskadeförsäkringen. Även vid de siörre skadorna har tabellinvaliditeten
betydelse. Vid sådana skador som finns i tabellen skall nämligen
invaliditetsgraden alltid sättas tUl minst det värde som tabellen upptar.

Invaliditelsersättningen utgår i regel i form av
engångsbelopp. Dessutom kan ersättning utgå för hjälpmedel och andra åtgärder.
Vid högre invaliditetsgrader förekommer ocksä olika tiUägg till
invaUditetsersätt-ningen (hjälplöshetstUlägg, rehabiliteringstillägg). Avsikten
är dock att de successivt skaU avlösas av en möjlighet alt, vid sidan av
standardförsäkringen, teckna en försäkring som ger ersättning först fr. o. m.
50% invaliditet.

Dagsersättning vid arbetsoförmåga är ett frivilligt
moment. Rält till dagsersättning föreligger, om olycksfallsskadan förorsakar
ett sjukdomstillstånd med arbetsoförmåga av minst 50 %. Förlust av
arbetsförmågan medför rätt till hela försäkringsbeloppet för dagsersättning.
Nedsättning av arbetsförmågan med minsl 50 % medför rätt till en sä stor del av
detta belopp som svarar mot nedsättningen. Ersällning utgär efter viss karenstid
så länge arbetsoförmågan varar, dock längst till dess rätt till invaliditetsersättning
föreligger.

Ersättning ur olycksfallsförsäkring kan också utgå för
läkekostnader, tandskadekostnader och resekostnader. Även rätt till
dödsfallsersättning föreligger, om olycksfallskadan föranleder den försäkrades
död inom tre år från olyckstillfället. Denna ersättning utgår i form av
engångsbelopp.

Sfukförsäkring

Sjukförsäkring kan vara kort eller lång. Den korta
sjukförsäkringen har kort avtalstid och siktar främst till att ge ett skydd
under den första sjukdomstiden. Denna försäkringsform har numera begränsad
spridning och saknar intresse i detta sammanhang. Den länga sjukförsäkringen är
i sin traditionella form ouppsägbar frän försäkringsgivarens sida och har lång
ersättningstid, ofta fram till dess alt försäkringstagaren fyller 65 eller 67
år. Utvecklingen av den allmänna försäkringens förmåner och av
anslällningsförmänerna har emellertid starkl försämrat betingelserna för läng
sjukförsäkring i denna form. Den kan numera - med bibehållande av den länga
ersätiningsliden - endast tecknas med kort premiebindnings-tid, ej över 5 är.
Denna försäkringsvariant fär allt större betydelse som komplement tUl
förmånerna frän AFP och ATP samt ITP-förmäner. Försäkringsformen inriklas
numera pä all upp till lämplig kompensationsnivå (omkring 95 % av
inkomstförlusten) fylla ut grundförmänerna. Försäkringen tecknas antingen
individuellt eller i grupp (t. ex. AGS).

Ersättning från sjukförsäkringen utges vid säväl sjukdom
som olycksfall (i eller utom arbete). Rätt till ersättning föreligger, om den
försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minsl 50% på grund

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 42

av sjukdom eller olycksfall. Fullständig arbetsoförmåga
medför rält till hela försäkringsbeloppet. Vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften utgår ersättning med så stor del av försäkringsbeloppet som
svarar mot nedsättningen. Till grund för bedömningen av arbetsoförmågan läggs
sådana symptom som kan fastställas objektivt.

Genom ersättningen kompenseras i försia hand
inkomstförlust. Försäkringen kan emellertid byggas ut sä att den t. ex. för
rörelseidkare även ger skydd för oundvikliga fasla kosinader under viss tid. I
vissa fall kan den också tecknas för person som inte har inkomster.
Ersättningen betalas ut med månadsbelopp efter en viss karenslid, varierande
mellan 14 dagar och 2 år. S. k. flytande karens innebär att ersällning inle
utgår under den tid dä den försäkrande uppbär sjukpenning enligt AFL.
Ersättningen lämnas då vanligen från den tidpunkt då den försäkrade får
förtidspension enUgt AFL.

2.4 Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid
personskada

2.4.1 Allmänt

När skadestånd sammanträffar med annan förmän som utgär
med anledning av skadan, uppslår frågan om och i vilken omfattning förmånerna
skall påverka varandra. Några enhetliga grundsatser angäende förhållandet
mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada finns f. n. inte.

De principer som gäller inom skadeständsrällen framgår i
vissa hänseenden av annan lagstiftning än den rent skadesländsrättsliga. I
andra hänseenden har i lagstiftningen helt lämnats öppet vad som skall gälla
vid sammanträffande med skadestånd. I viss omfattning styrs samordningen därvid
av vad som gäller om regressrätt beträffande den andra förmånen. Föreligger
regressrätt för den som utger förmånen, mäste denna nämligen avräknas pä
skadeståndet. 1 den män nuvarande regressbestämmelser inte gör det nödvändigt
med en avräkning "krona för krona", kan samordningen ske efter mera
skönsmässig grund.

Nuvarande principer om samordningen bärs upp av ibland
ganska skilda intressen och kan därför ge olika resultat beträffande olika
slags förmåner. Förmåner som utgår från socialförsäkringen avräknas till hela
sill belopp från skadeståndet. Delsamma gäller beträffande förmåner på grund av
anställningsavtal som utges direkl av arbetsgivaren. Anställningsförmåner som
utgår ur personförsäkring för anställd reducerar däremoi inte skadeståndet.
Inte heller förmåner pä grund av egen personförsäkring avräknas på
skadeståndet, om försäkringen - som oftast är fallet - har karaktär av
summaförsäkring. Om regressförbehäll undanlagsvis skulle finnas beträffande
försäkringsförmånen, lorde denna dock inle kunna utgå vid sidan av
skadeståndet.

När skadestånd sammanträffar med annan förmån som skall
inverka pä prövningen, sker samordningen antingen enligt en brullomelod eller
enligl en neltomelod. Bruttoinetoden innebär att skadeståndet fastställs

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 43

tUl elt belopp som svarar mot hela skadan men atl vid
betalningen avdrag sker för de andra förmåner som samtidigt utgår eller kommer
att ulgå. Skadeståndets storlek blir alltså vid varje utbelalningstillfäUe
beroende av hur stora de andra förmånerna är för molsvarande lidsperiod. Enligt
nettometoden däremot sker en slutlig avräkning redan när skadeståndet prövas.
Skadeståndet fastställs därvid till ett nettobelopp, motsvarande skillnaden
mellan den totala skadan och de andra förmånerna liU deras akluella belopp. Om
dessa förmåner därefter ändrar slorlek, påverkar della inte skadeståndet. När
en förmän som skall samordnas med skadestånd är förenad med regressrätt, kan
inle nellometoden utan endasi bruttometoden användas. Dä måste nämligen förmånen
och skadeståndet i den män regressförpliktelsen inte fullgörs med ett
engångsbelopp - kontinuerligt anpassas tUl varandra för all inte den
skadeslåndsskyldige skall drabbas av större samlad börda än vad som svarar mot
själva skadan.

Även
beträffande förmåner, som enligt ersättningsanordningar med anknytning till
skadeständsrällen utgår i stället för skadestånd, finns regler om samordning
med andra utgående förmåner. För trygghetsförsäkringens del gäller att den
skadeUdande inte har rätt till ersättning i den mån ersättning kan utges frän
slal, kommun, försäkringsanslalt, arbetsgivare eller annan i form av periodisk
ersättning eller i form av ersättning för kostnader, sveda och värk, lyte och
men eller allmänna olägenheter. Vid samordningen skall hänsyn las till
skattefrihet som kan föreligga belräffande uigående förmåner. Samordning skall
inle ske beträffande ersättning på grund av försäkring som tecknats och i sin
helhet betalats av den skadelidande utom när fräga är om kostnader. Avsiklen är
att liknande samordningsprinciper skaU iakttas inom patientförsäkringen.

Också i
fråga om det inbördes förhållandet mellan andra uigående förmåner än skadestånd
gäller särskilda regler om samordning. Inom t. ex. socialförsäkringen skall
enligt huvudregeln förtidspension från den aUmänna försäkringen minskas med tre
fjärdedelar av yrkesskadelivränta som utgår för samma tid som pensionen.

2.4.2 Samordning med socialförsäkringen

Förhållandel mellan skadestånd och förmåner från
socialförsäkringen regleras inom socialförsäkringens ram, främsi 20 kap. 7 §
AFL och 51 § YFL. Denna reglering innebär alt den skadelidande kan kräva
skadestånd endasi för utgift eUer förlust som socialförsäkringen inte täcker.
Skadestånd för framlida inkomstförlust i form av livränta reduceras alltså med
samtidigt utgående förtidspension frän AFP och ATP, livränta enligl YFL etc.
Dessa förmåner från socialförsäkringen kan som nyss nämnts i sin tur ha
samordnats med varandra sä atl överkompensation inte uppkommer. Samordningen
mellan skadestånd och förmåner frän socialförsäkringen skall i princip ske
endast beträffande ersättningar som är av samma nalur. Ersättning för
inkomstförlust som utgär t. ex. i form av förtidspension enligt AFL ställs
alltså mot skadeståndslivränta som avses täcka sådan

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 44

förlust. I allmänhet torde del i rättstillämpningen inte
ha uppkommit några större problem när det gällt att avgöra om förmåner från
olika håll är av likartad nalur och alltså kan avräknas mol varandra. När skadeståndet
haft övervägande karaktär av ersättning för olika besvär, fördyrade
levnadsomkostnader e. d. (besvärslivränta), har emellertid samordning ansetts
inte böra ske, trots alt såväl skadestånd som socialförsäkringsförmän utgått i
form av livränta.

Förmåner
som utgär frän socialförsäkringen med anledning av en personskada kan inte
krävas äter från den skadeslåndsskyldige. 1 och med att regress alltså inte kan
utövas, föreligger inle nägot hinder mol att samordningen mellan periodiskt
utgående förmån från socialförsäkringen och skadestånd i form av livränta sker
enUgl nettometoden. Inom skaderegleringen förekommer emellertid i mänga fall
att bruttometoden används vid samordningen. Detla torde i viss mån hänga samman
med all regressrätt inom socialförsäkringen avskaffades helt först år 1969 och
atl samordningen dessförinnan aUtså i vissa faU kunde ske endast enligt
bruttometoden. En anledning kan också vara ovisshet om den framtida storleken
av förmånen frän socialförsäkringen, t.ex. vad som skall gälla då den
skadelidande blir berättigad tiU ålderspension.

2.4.3 Samordning med förmåner på grund av
anställningsavtal

En arbetsgivare som har betalat sjuklön till en anställd
som drabbats av personskada anses ha rätt att regressvis kräva åter av den
skadestånds-skyldige vad han har utgett i sjuklön. En följd härav är atl
sjuklönen skall avräknas på skadeståndet. Även beträffande pension som utges
direkt av arbetsgivaren (säsom fallet är pä den statliga och kommunala sektorn)
föreligger regressrätt, varför avräkning skall ske ocksä i detta fall. Ett
undantag utgör dock pension till efterlevande. Av 5 kap. 3 § skadeståndslagen
följer nämligen att skadeståndsrätlen i detta fall utesluts i samma män som
pension utgär. Ytterligare undantag kan tänkas i andra fall där skadeståndet
bestäms skönsmässigt.

När det däremot gäller förmåner som utgår pä grund av
personförsäkring för anställd skall avräkning i princip inte ske. Dessa
försäkringar betraktas nämligen som summaförsäkringar (se avsnitt 2.4.4). Sä är
t. ex. fallet med pensionsförmåner som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring
i SPP (se NJA 1961 s. 215). Även dagsersättning från AGS är att anse som en
förmän pä grund av summaförsäkring. Villkoren för denna försäkring innehåller
emellertid en överlätelseklausul. Om ersättning lämnas för skada, för vilken
den försäkrade har rätt till skadestånd, är han enligt klausulen skyldig att i
molsvarande mån överiåla sin skadeståndsrätl till försäkringsgivaren. Denne kan
alltså utöva regress, och avräkning synes därför vara nödvändig.

2.4.4 Samordning med förmåner från egen
personförsäkring

Som förut nämnts har liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring
oftast karaktär

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 45

av summaförsäkring, dvs. ersättningen utgår med ett pä
förhand bestämt belopp som inte är anpassat lill den konkreta skadans
omfaltning. Eftersom försäkringen alltså i princip inte avser ersättning för
liden skada har det ansetts alt den som uppbär försäkringsbeloppet är
oförhindrad atl jämsides med sitt anspråk mot försäkringsgivaren göra gällande
skadeståndskrav, i den mån skadeståndsbestämmelserna inte lägger hinder i
vägen. Enligt 25 § andra styckel försia ledet lagen (1927:77) om
försäkringsavtal (försäkringsavtalslagen) kan försäkringsgivaren i detta fall
inte inträda i någons rätt till skadestånd och ulöva regress. Nägon avräkning
av försäkringsersättningen pä skadeståndet skall därför inte ske. Sett ur den
skadesländsskyldiges synvinkel innebär detta att han inte, som t. ex. i fräga
om förmånerna frän socialförsäkringen, har nägon fördel av att försäkringsersättningen
utgär. När det gäller skadestånd lill efterlevande kan visserligen förmän frän
summaförsäkring ända ibland inverka vid bestämmande av skadeståndet. Della
följer emellertid av alt skadeståndet dä enUgl 5 kap. 3 § skadeståndslagen skall
fastställas efter behovsprövning.

Bestämmelsen i 25 § andra styckel första ledet
försäkringsavtalslagen är dispositiv. I vissa fall kan det därför finnas
försäkringsvillkor om regress eller om atl skadeståndsanspråket skall överlåtas
lill försäkringsgivaren. I så fall måste avräkning ske. Sådana föreskrifter
lorde emellerlid i dag inte vara vanliga. De förekommer dock t. ex. inom AGS
(se avsnitt 2.4.3).

Om ersättning från liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring
skall utgå med verkliga beloppel av skadan, vilket är fallel t. ex. med
ersällning för sjukvårdskostnader och liknande, föreligger i själva verket
skadeförsäkring! Försäkringsgivaren har i sådant fall rätt atl ulöva regress
mot den skadeslåndsskyldige för vad han utgett (25 § andra styckel andra ledet
försäkringsavlalslagen). Ersättningen skall alltså räknas av på samtidigt
uigående skadestånd.

2.5 Skadelidandes medvållande

Om vållande pä den skadelidandes sida har medverkat till
skadan, skall skadeståndet enUgl 5 kap. 5 § skadeståndslagen jämkas efter vad
som finnes skäUgt. Bestämmelsen är tUlämplig i alla de faU då
skadestånds-skyldighet föreligger enligt skadeståndslagen, alltså säväl vid
personskada som vid sakskada eller ren förmögenhetsskada. Jämkning pä grund av
medvållande kan ocksä ske vid skadeståndsansvar som grundas pä oskrivna
rättsregler, t. ex. vid renl strikt ansvar på grund av farlig verksamhet, eller
på föreskrifter i skadeständsrättslig speciaUagsliflning, i den män denna inte
innehåller särskilda bestämmelser om verkan av medvållande. Jämkning med stöd
av bestämmelsen kan vidare ske inle bara när den skadelidande själv är
medvållande utan också när vissa andra personer som stär i elt särskUt
förhällande till honom t. ex. hans anställda - har vållat skadan (s. k.
passiv identifikation). Om oaktsamhet föreligger hos en person tillhörande en
sädan kaiegori, nedsätts alltså

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 46

ersättningen till den skadeUdande. Vid personskada torde
emellertid sådan nedsättning komma i fråga endast när skadestånd krävs enligt 5
kap. 3 § skadeståndslagen för förlust av underhåll av en omkommen person som
varit medvållande till olyckan. 1 sådana fall synes jämkningen ske pä samma
sätl som om den medvållande hade överlevt olyckan och själv krävt ersättning
för sina skador.

Vid den skälighelsprövning som föreskrivs i 5 kap. 5 §
skadeståndslagen spelar graden av skuld på den ansvariges och den
skadelidandes sida den viktigasie rollen. Även vissa andra faktorer anses
emellerlid kunna inverka, bl. a. hur slor del av skadan som den skadelidandes
medverkan kan ha orsakat och hur pass farligt handlandet på ömse sidor har
varit. Däremot saknas i gällande rätt slöd för atl låla pariernas ekonomiska
förhällanden påverka jämkningen.

Särskilda jämkningsbestämmelser finns i bl. a. 220 § andra
stycket sjölagen (1891:35 s. 1), 7§ lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar m. m. (elanläggningslagen), 2 § andra
styckel och 5 § andra stycket lagen (1916:312) angäende ansvarighet för skada
i följd av automobUtrafik (bUansvarighetslagen), 1 § andra stycket lagen
(1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart
(luftfarlsskadelagen), 9 kap. 21 § luftfartslagen (1957:297) och 13 §
atomansvarighetslagen (1968:45). Av dessa lagar föreskrivs i
bilansvarighetslagen, luftfarlsskadelagen och luftfartslagen en allmän
skälighetsbedömning, liknande prövningen enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen.
När ansvarel, som i dessa faU, vilar pä annan grund än bevisat vållande, kan
skälighetsbedömningen dock inte ske genom en jämförelse mellan vållandet pä
ömse sidor. Sannolikt torde graden av skuld pä den skadelidandes sida spela en
viktig roll vid skälighetsbedömningen, och även den omfattning vari parterna
kan antas ha påverkat skadans omfattning torde fä betydelse. När det gäller de
övriga nämnda lagarna kan framhållas, atl jämkning enligl atomansvarighetslagen
skall ske endast vid uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan lill skadan. Även
enligt elanläggningslagen utgär i vissa fall ojämkad ersättning vid vårdslöshet
som inte är atl anse som grov, medan å andra sidan grovt medvållande medförl
att ansvaret helt bortfaller.

Inom Irygghelsförsäkringen följer medvällandebedömningen
särskilda regler som innebär atl endasi mera kvaUficerad medverkan frän den
skadelidandes sida inverkar på rätten till ersättning. Sålunda utgår inte
ersättning lill den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv vållat
skadan. Ersättning lämnas inle heller för skada föranledd av att den
skadelidande uppenbarligen varit påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel.
Enligt förslaget till patientförsäkringen fär jämkning ske endast när den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet medverkat tiU
skadan.

Jämkning på grund av 5 kap. 5 § skadeståndslagen och andra
medvållanderegler sker normall lill viss kvotdel av skadans belopp, numera
mestadels 1/3, 1/2 eller 2/3 av beloppet. Medvållandel kan också leda till att
någol skadestånd inte alls döms ul ("jämkning lill noll"), när den
skadelidandes oaktsamhet varit betydande. Del förekommer å andra

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 47

sidan alt full ersättning döms ul trots medvållandel.
Närmast kommer delta i fråga när medvållandel framstår som sä ringa i
förhällande tUl det vällande som förekommit pä motsidan, att den skadelidande
skäligen inle bör bära nägon del av skadan.

Om del
blir aktuellt alt tillämpa medvållandereglerna i fall, dä den
skadesländsskyldiges ansvarighet skall bestämmas på grundval av en
skälighelsprövning eller då ansvarigheten skall jämkas ocksä pä annan grund än
den skadeUdandes medvållande (se avsnitt 2.6), kan man förfara pä två säll.
Antingen kan man göra en samlad bedömning av situationen och fastställa
skadeståndet lill en viss kvotdel med beakiande pä en gång av medvållandel och
de andra omständigheter som inverkar pä bedömningen. Eller också kan man först
ta slällning lill vilken verkan medvållandel bör ha och därefier undersöka om
det sälunda jämkade skadeståndet pä annan grund bör sältas ned ytterUgare.
Vilkendera metoden som bör väljas fär bli beroende av omständigheterna i de
särskilda fallen. 1 varje fall när del gäller en samtidig lillämpning av
medvållandereglerna och bestämmelserna i 2 kap. 2 eller 3 §, 3 kap. 6 § eller 4
kap. 1 § skadeståndslagen lorde det dock ligga närmast till hands att begagna
sig av den sist nämnda metoden (se prop. 1972:5 s. 585 ff).

2.6 Jämkning av skadestånd

Bortsett frän de regler om jämkning av skadestånd vid
medvållande som behandlats i avsnitt 2.5 finns inte i svensk rätt någon allmän
regel eller grundsats om jämkning av skadestånd. Endast i vissa hänseenden
gäller regler som innebär alt skadestånd kan bestämmas eller nedsättas efter en
skälighelsprövning.

Beslämmelser
av della slag återfinns i 2 kap. 2 och 3 §§ skadeståndslagen, som behandlar
skadeståndsansvarets omfattning när skada har våUats av person under 18 år och
av vissa psykiskt abnorma personer. Skadan skall i sådant fall ersättas i den
män det är skäligt med hänsyn till dels den underåriges ålder och utveckling
eller den psykiskt abnorma personens sinnestillstånd, dels handlingens
beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden
saml övriga omständigheter. Del är alltså tekniskt sett inte fråga om en regel
att skadeståndet kan nedsättas, utan man skall pröva om skadestånd över huvud
taget bör utgå och i så fall med vilket belopp. Det skadestånd som
skälighetsprövningen kan resultera i bör i allmänhet fastställas till etl
bestämt belopp i pengar, inte - som i lidigare praxis lill viss kvotdel av
fullt skadestånd (se prop. 1972:5 s. 167).

Ett annat
fall när skadestånd skall bestämmas efter en allmän skälighelsprövning gäller
stats och kommuns ansvar för ren förmögenhelsskada som vållats genom fel eller
försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande slaten
eller kommunen svarar. Enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen skall ersättning för
ren förmögenhelsskada, som uppkommit till följd av inträng i näringsverksamhet,
utgå endasi i den mån del är skäligt med hänsyn lill intrångets art och
varaktighet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 48

felels och försummelsens beskaffenhei och övriga
omständigheter.

1 3 kap. 6 § skadeståndslagen finns en beslämmelse om
jämkning av skadestånd som en arbetsgivare är skyldig att utge pä grund av att
skadan har vållats av en hos honom anställd arbetstagare genom fel eller
försummelse i tjänsten (arbetsgivarens s. k. principalansvar). Bestämmelsen
lar även sikte på sådant skadestånd som staten eller kommun är skyldig alt
ersätta pä grund av att skadan har vållats genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande slaten eller kommunen
svarar. I dessa fall kan skadeståndet jämkas, om det finnes oskäligt betungande
med hänsyn lill den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och övriga
omständigheter. Vid sakskada kan jämkning ocksä ske, om del är skäligt med
hänsyn lUI föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

Beträffande arbetstagares skadeståndsansvar gäller enligt
4 kap. 1 § skadeståndslagen att frågan i vad mån skadeständsskyldighet
föreligger skall bestämmas efter en skälighelsprövning. Arbetstagare, som
vållat skada genom fel eller försummelse i tjänsten, är nämligen enligt denna
regel ansvarig härför endast i den män synnerUga skäl föreligger med hänsyn tiU
handlingens beskaffenhet, arbetstagarens stäUning, den skadelidandes intresse
och övriga omständigheter. Vid sidan av denna regel gäller enligl
arbetsrättslig lagstiftning särskilda beslämmelser om jämkning av skadestånd
som åvilar bl. a. arbetstagare.

Som nämnts i avsnitt 2.2.3 innehåller ocksä 5 kap. 3 §
skadeståndslagen en regel som gör skadeståndet beroende av en
skäUghetsbedömning. Enligt denna regel skall skadestånd till efterlevande för
förlust av erforderligt underhåll bestämmas efter vad som befinns skäligt med
hänsyn till den skadesländsskyldiges ekonomiska förhällanden och omständigheterna
i övrigl.

Slutligen kan nämnas atl särskilda regler om nedsättning
av skadeståndsansvar efter skälighet har getts i viss lagstiftning pä
kommunikationsväsendets område saml inom arbetsrätten, associationsrätten och immaterialrätlen.

2.7 Skadestånd vid behandling av djur

1 22 kap. 4 § byggningabalken, vilken bestämmelse fick sin
nuvarande lydelse i och med atl 1734 ärs lag trädde i kraft, föreskrivs
följande: "Tager nägon lön före, att läka eller åderlåta fä, och får det
död eUer skada genom hans vällande; gälde fä äter, och behålle det. Gitter han
fuUtyga, att han ej varil därtill vällande; vare saklös".

Om etl djur skadas i samband med behandling av 1. ex. en
veterinär, mäste alllså denne för alt undgå skadeslåndsskyldighet visa att han
inte har förfarit oaktsamt. Detta innebär en omkastad bevisbörda mot vad som
normalt gäller inom skadeständsrällen. Som lidigare nämnts är nämUgen
huvudregeln alt del är den skadelidande som mäsle bevisa att vållande
föreligger hos den som skadeståndsyrkandet rikias mot eller hos någon annan för
vars vällande denne ansvarar. Bestämmelsen skiljer sig

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 49

därigenom från vad som gäller för t. ex. läkare och annan
sjukvårdspersonal vid skador pä patienter.

3 Utländska förhållanden

Liksom i Sverige har i övriga nordiska länder de
viktigaste reglerna om skadestånd vid personskada tidigare utvecklats i
rättstillämpningen. Lagstiftningen har hiltills gett endast kortfattade
bestämmelser. Som förut nämnts har emellertid del samnordiska reformarbete som
sedan länge bedrivits på skadeståndsrättens område resulterat i förslag till
nya personskaderegler i de oUka länderna. Även förslag till regler om jämkning
av oskäligt betungande skadestånd har lagts fram i dessa länder. I Norge har de
föreslagna nya skadeståndsreglerna redan antagils och trätt i kraft den 1
januari 1974.

F. n. gäller i huvudsak samma regler i Danmark och Finland
som i Sverige. Den största skillnaden Ugger i sättet all beslämma skadestånd
vid framtida inkomstförlust. I vart och ett av dessa länder gäller särskUda
principer, som bl. a. tar sig uttryck i atl ersättningsnivån varierar avsevärt
mellan länderna. De högsta skadeståndsbeloppen förekommer i Sverige. Också i
Norge har ersättningsbeloppen i vissa fall varit tämligen höga. När det gäller
skadestånd med anledning av förlust av underhåll följer man i viss män olika
principer i de nordiska länderna. En skUlnad mellan de olika länderna
föreligger ocksä genom att generella regler om jämkning av skadestånd pä grund
av den skadeUdandes medväUande saknas i Danmark och Norge.

Under det nordiska lagstiftningssamarbetel har en strävan
varit att få en så längl möjUgl överensstämmande reglering i de fyra länderna.
De förslag som har lagts fram i Danmark, Finland och Sverige samt de nya regler
som redan har trätt i kraft i Norge uppvisar ocksä stora likheter.

En närmare redogörelse för nuvarande förhållanden i de
övriga nordiska länderna, liksom för de föreslagna nya reglerna i dessa länder,
finns i betänkandena Skadestånd III s. 18 ff saml Skadestånd V s. 112 ff och
252 ff. Där finns även en översikt av förhållandena i vissa utomnordiska
länder.

4 Kommittén

4.1 Förslagens huvudgmnder

I Skadestånd III föresläs tvä delreformer pä
skadeslåndsrättens område. Den ena avser införande av en allmän regel om
jämkning av

A Riksdagen 1975.1 saml Nr 12

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop,
1975.12 50

skadestånd. Regeln innebär att skadestånd skall kunna
jämkas, om skyldigheten att utge skadeståndet är oskäligt betungande med hänsyn
tiU parternas ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter.

Det andra förslaget som läggs fram i Skadestånd III
innebär en ändring i skadeståndslagens bestämmelse om jämkning av skadestånd
vid skadelidandes medvållande. Enligt bestämmelsen (5 kap. 5 §) skall
skadeståndet i elt sådant faU jämkas efter vad som är skäligt. Vid denna
skälighetsbedömning har i rättstillämpningen skuldgraden på ömse sidor spelat
en avgörande roll. Enligt kommilléns mening bör emellertid även parternas
ekonomiska förhällanden kunna vägas in vid bedömningen. För alt markera detla
har den nuvarande regeln omformulerats. Enligt kommilléns förslag skall
jämkning av skadestånd vid medvållande kunna ske efter vad som är skäligt med
hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

I Skadestånd V föreslås nya regler om skadestånd till den
som har tillfogats personskada och om skadestånd med anledning av att någon har
dödats. 1 anslutning härtUl föreslår kommittén ändrade bestämmelser för
bedömningen av medvållande vid personskada.

Beträffande skadestånd liU den som har tillfogats
personskada föreslår kommittén att sådant skadestånd liksom f. n. skall omfaita
ersättning för kostnader tUl följd av skadan, för inkomstförlust säväl i
förfluten tid som i framtiden och för ideeU skada. Belräffande ersättning för
inkomstförlust innebär förslagel all skadeståndet skall bestämmas så nära den
faktiska förlusten som möjligt. Delta utgör särskilt i fräga om ersällning för
bestående nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet) en ändring gentemot vad som
gäller f. n. 1 nuvarande rättstillämpning tiUmäts nämligen den s. k. medicinska
invaliditetsgraden stor betydelse vid bestämmandet av ersättningen. Kommittén
föreslär atl den framtida inkomstförlusten i stället skall beräknas på grundval
av ett ekonomiskl invalidiletsbegrepp. Ersättningen skall alllså avse de
försörjningsekonomiska konsekvenserna av skadan.

Skadestånd med anledning av alt nägon har dödats skall
enligt kommitténs förslag omfatta ersättning för begravningskostnad och andra
utgifter tUl följd av dödsfallet. Vidare skall ersättning kunna utgå till
efterlevande för föriust av underhäll. Till skillnad från vad som gäller f. n.
skall inle bara den som enligt lag är underhållsberättigad utan också den som
faktiskt har försörjts av den avUdne kunna fä skadestånd som efterlevande.
Vidare skall full ersättning för mistat underhåU kunna ulgå. Hänsyn skall dock
las lill den efterievandes förmåga och möjligheter atl genom egel arbete eller
på annat sätt själv bidra till sin försörjning.

Vid sidan av skadestånd kan i ett personskadefall utgå
även vissa andra förmåner. Frägan huruvida sådana förmåner skall avräknas på
skadeståndet skall enligl kommittéförslagei bli reglerad genom särskilda beslämmelser
i skadeståndslagen. Enligt dessa beslämmelser skall avräkning ske belräffande
periodiska förmåner enligl socialförsäkringen, sjuklön

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 51

och pension som utges av arbetsgivare på grund av
anställningsavtal, pension som utgår på grund av kollektiv
tjänstepensionsförsäkring samt periodisk ersättning på grund av olycksfalls-
eller sjukförsäkring. De föreslagna reglerna innebär vidare atl avräkningen
skall ske enligt en nellometod, dvs. skadeståndet besläms lill den del av
förlusten som de andra förmånerna inle täcker.

Skadestånd
vid personskada och förlust av underhäll utgår f. n. vanligen i form av
livränta. Kommittén förordar alt engångsbelopp skall komma lill siörre
användning än hiltills. Nägra tvingande regler om valet av ersättningsform
föresläs dock inte. Enligt kommitléns förslag skall en beslämmelse i ämnet
endast innehålla, att skadestånd för invaliditet eUer förlust av underhåll
fastställs i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte ell
engångsbelopp samt att fastställd livränta kan, om skäl föreligger, helt eUer delvis
bytas ul mol engångsbelopp.

F. n.
gäller inom skadeståndsrätlen att man i normala fall inte kan ompröva ett
faslslälll skadestånd, om förändrade förhållanden inträffar i framtiden. När
det gäller skadestånd för invaUditet som beslämts i form av livränta bör enligt
kommittén en viss omprövningsrält dock finnas. Kommittén föreslår därför atl i
skadeståndslagen tas in en beslämmelse, enligl vilken beloppet av sådan
livränta kan höjas eller sänkas om del är uppenbart all i det särskilda fallel
väsentlig och bestående ändring inträtt i de förhållanden som har legal lill
grund för invahdilelsbedömningen.

Kommittén
har ingående övervägt om skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhäll
skall begränsas lUl en viss högsla nivå. En sädan regel, som i och för sig
kunde vara motiverad av rättvise- och jämlikhetsskäl, skulle emellertid bli
komplicerad och i praktiken få endasi begränsad betydelse. Kommillén har
därför stannat för atl inte föreslä nägon sådan regel.

SlutUgen
föreslår kommittén ett lillägg till den i Skadestånd III förordade regeln om
jämkning av skadestånd vid medvållande. Enligt detta tillägg fär ersättning med
anledning av personskada jämkas endasi om den skadelidande själv uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet medverkat till skadan eller om annars synnerUga skäl
föreligger tiU jämkning, säsom att skadan väsentligen framstår som
självförvållad eller att den skadelidande medvetet och ulan rimlig anledning
har utsatt sig för risk att skadas.

4.2 Skadestånd till den som har tillfogats personskada

Enligt kommitténs förslag skall, som tidigare nämnts,
skadestånd till den som har tillfogats personskada omfatta ersättning för dels
kostnader till följd av skadan, dels inkomstförlust, dels ideell skada.

När det
gäller ersättning för kosinader (sjukvårdskostnader och andra utgifter till
följd av skadan) innehåUer förslaget inte några nyheter i förhåUande lill
gällande rätt. Kommittén förordar dock att denna ersällning i fortsättningen
beräknas särskilt för sig och inte.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 52

som ibland sker f. n., kommer lill ullryck endasi som en
förhöjning av skadeståndet i övrigt. Vidare bör ersättningen enUgt kommitténs
åsikt delas upp i skilda poster för förfluten tid och för framtiden. Några
särskilda lagregler härom föreslås dock inte.

Inte heUer beträffande ersällning för inkomstförlust anser
kommittén att det föreligger behov av några reformer som mera avsevärt
förändrar rättsläget i dag. Detta hindrar dock inte att det finns utrymme för
nya grundsatser på detta område. En ulgängspunkl är att man bör söka förhindra
tillämpningen av principer som kan antas medföra onödig över- eller
underkompensation. En annan ulgångspunkt är atl skadeständsrällen bör bringas i
närmare överensslämmelse med andra förekommande ersältningsanordningar, framför
alll socialförsäkringen.

Kommittén framhåller atl skadestånd för inkomstförlust i
förfluten tid eller i framliden i princip skall försälta den skadelidande i
samma situalion som om skadan inte alls hade inträffat. Ersättningen bör alltså
moisvara skillnaden mellan å ena sidan den skadelidandes inkomst sådan den
sannolikt skulle ha blivit, om skadan inte hade inträffat, och å andra sidan
den inkomst som den skadelidande faktiskt har uppnått eller kan beräknas uppnå
med hänsyn till skadans inverkan pä förvärvsförmågan. Skadeståndsprövningen
släller på grund härav stora krav på ulredningen. Man mäste i allmänhet försöka
överblicka den skadelidandes situation under mycket läng tid, och hänsyn skall
las inte bara till skadans medicinska ulveckling och den skadelidandes
personliga förhällanden av olika slag utan också, så långl del är möjligt, till
arbetsmarknadssituationen och flera andra omständigheter av mera allmän nalur.
Enligl kommittén har den ovisshet, som till följd härav inte sällan präglar
övervägandena, naturiiglvis i hög grad medverkat lill bruket av schabloner.
Den schablon som ofta fått dominera skadeståndsprövningen är den medicinska
invaliditetsgraden. Men också andra normer används mer eUer mindre ulan
prövning i det individuella fallel. Kommillén har emellertid den principiella
uppfattningen att man bör vara äterhållsam med schabloner vid
förluslprövningen. Detta gäller särskilt de medicinska invaliditetsgraderna.
Vid prövningen av ersättningen för ekonomisk skada bör man enligt kommittén i
slället försöka följa den beräknade faktiska förlusten så nära som möjligt. Det
kan därför vara nödvändigt all utveckla delvis nya principer inom
skadeståndsrätlen.

Kommittén anser att man även i forlsällningen bör dela upp
ersättningen för nedsatt arbetsförmåga i två poster, en avseende förfluten lid
och en beträffande framliden. Med hänsyn lill olikheterna i bevislägel bör
gränsen mellan dessa poster dras så nära lidpunkten för den slutliga prövningen
av skadeständsfrägan som del är praktiskt möjligl.

Förlust som avser förfluten tid i förhållande till
prövningen bör enligt kommillén i princip fastställas på grundval av den
faktiska förlust som har visat sig. Som huvudregel bör delta gälla även om etl
invalidiletstill-ständ har inträtt vid den lidpunkt dä prövningen sker.
Bedömningen bör alltså inte i detta fall, sä som ibland förekommer f. n.,
grundas på samma

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 53

underlag sorn används för invaliditelsersättningen för
framliden. En bedömning som bygger pä abstrakta normer när faktiskt underlag
finns att tUlgå anser kommittén nämligen vara mindre lämplig. Detla bör dock
inle hindra alt samma principer kan vägleda prövningen av de båda posterna, där
del av särskilda skäl är befogat. Om den skadelidande haft sädan arbetsförmåga
och sådana arbetstillfällen atl han i större omfattning än som skett hade bort
bidra till sin egen försörjning, kan delta vara en anledning alt reducera
ersättningen för förfluten tid på samma sätt som beräkningen av ersättningen
för framtiden kan komma att påverkas av della förhållande.

När del gäller ersättning för framtida inkomstförlust är
bedömningen regelmässigt mera komplicerad. Som förut nämnts får man i detla
fall ofta röra sig med antaganden om framtida förhåUanden. Enligt kommittén är
den medicinska invaliditeten en mindre lämplig norm för denna bedömning.
Variationerna i den inverkan som en viss defekt har på förvärvsförmågan hos
olika människor är aUtför stora, beroende på en rad oUka fakiorer. Hit hör den
skadelidandes ålder och återstående livstid (som kan bli väsentligt kortare än
normalt på grund av skadan), hans yrke och utbildning, möjlighelerna att han i
större eller mindre grad övervinner skadeföljderna genom tillvänjning eller
rehabilitering och åtskilliga andra förhällanden. Den medicinska
invaliditetsgraden är emellertid en schablon som i alldeles övervägande antalel
fall saknar samband med den situation i vilken den används och som till följd
härav utgör elt otillförlilligt mätt pä väntad inkomstförlust.
Erfarenhetsmässigt medför den ocksä ofta överkompensation vid ringare
invaliditet, medan den vid allvarligare invaUditet kan komma att ge den
skadelidande otillräcklig ersättning.

Enligt
kornmitlén finns del alltså starka skäl att nu ompröva den inställning till
invaliditetsbedömningen som kommit till uttryck i domstolspraxis. 1 slället
för att gottgöra defekten som sådan med hänsyn till den fysiska
funktionsinskränkning som den har medfört bör ersättningen avse de
försörjningsekonomiska konsekvenserna av skadan. Kommillén föreslår alltså alt
den framtida förlusten, på samma sätt som enhgt lagen om allmän försäkring,
skall beräknas på grundval av ett ekonomiskl invalidiletsbegrepp. De medicinska
invalidiletsgraderna vill kommittén ge betydelse endast som elt hjälpmedel
bland mänga andra. Vid bedömningen av invaliditeten skall enligl kommitténs
förslag hänsyn tas lill den skadelidandes förmåga alt trots skadan bereda sig
inkomsi genom sådani arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som
rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare ulbildning och
verksamhei, omskolning eller annan dylik åtgärd saml ålder,
bosättningsförhåUanden och därmed jämförliga omständigheter. Med inkomst av
arbete skall enligl förslaget i skälig omfattning likstäUas värdet av
hushåUsarbete i

hemmet.

Etl ekonorniskl invaliditetsbegrepp av det slag som
kommittén förordar innebär att invaliditetsersällningen skall avse bestående
inkomstförlust, aktuell eller framtida, som kan beräknas i det
särskilda fallet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 54

Kommittén framhåUer att det f. n., åtminstone vid mindre
skador, är vanligt atl invaliditetsersättningen inte alls eller bara delvis
svarar mot inkomstförlust. Skadeståndet kan här närmast ses som en gottgörelse
för vissa skadeföljder av ideell natur, eller i varje fall blandad ideell och ekonomisk
nalur. Exempel utgör besvär och ölägenheter av skadan i arbelel samt vissa
obestämda framtidsrisker och kostnader. Kommittén anser att skadeföljder av
detla slag i fortsättningen bör gottgöras enbart som ersättning för ideell
skada, närmare bestämt som ersättning för lyte eller annal stadigvarande men.
Området för sädan ersättning bör enligt kommitléns mening ulvidgas. I dessa faU
bör den medicinska invaliditetsgraden få särskild betydelse vid bestämmandet av
skadeståndet. Någon särskild lagbestämmelse om när skadestånd skaU bestämmas
som ersättning för inkomstförlust eller som ideell ersättning föreslås dock
inte. Kommittén finner inte heUer anledning alt i övrigt föreslå ändringar i de
nuvarande reglerna i skadeståndslagen om ideeU ersättning vid personskada.

Vad gäller
skadeståndets form framhåller kommittén att Uvräntan har stadig förankring i
vår rätt. Engångsbelopp används endasi i ett förhåUandevis Utet antal fall.
Enligt kommittén talar emellertid både praktiska och administrativa skäl till förmån
för engångsbelopp. Det är elt intresse för säväl den förpliktade som den
berättigade atl ersättningsfrågan klaras av i elt enda sammanhang. Vidare
kommer inle ansvarsförsäkringen att belastas med kostnaderna för den
administration som en livränta innebär. Engångsbeloppen spelar också en stor
roll för den skadades möjligheter att öka sin förvärvsförmåga genom att
investera kapitalel på lämpligt sätt. Dessa fördelar med engångsbelopp gör sig
slarkl gällande även i många andra situationer än dem där man i dag väljer
denna ersättningsform. Kommittén anser därför att engångsbelopp bör få ökad
användning som skadestånd vid invaliditet. Enligt kommittén är delta även en
naturlig följd av att man i skadeståndsrätten inför etl ekonomiskl
invaUdiletsbegrepp. Engångsbelopp bör vara huvudregel i lindrigare
invalidiletsfall ulan inkomstförlust. I dessa fall bör skadeståndet
fastställas som ersättning för ideell skada. Delsamma bör gälla även vid någol
allvarUgare skador utan inkomstförlust. Har skadan medförl viss inkomstförlust,
kan engångsbeloppet i stäUet delas upp i en del avseende ekonomisk skada
(inkomstförlusten) och en del avseende ideell skada (närmasl "aUmänna
olägenheter"). Högre engångsbelopp än tio basbelopp enUgt AFL bör dock i
allmänhel inle förekomma. Överstiger skadeståndet denna nivå, Uksom om
skadeståndet i andra fall kan anlas få en inte oväsentlig betydelse för den
skadelidandes löpande försörjning, bör livränta även i fortsättningen vara
regel. Engångsbelopp bör dock kunna förekomma även vid allvarligare skador
antingen som komplemenl tiU en livränta eller, om betydande periodiska förmåner
utgär från t. ex. socialförsäkringen eller privat försäkring, som enda
ersättning.

Kommittén påpekar att de intressen som talar för atl
engångsbelopp används i siörre utsträckning än lidigare får betydelse också i
situationer där ersättningen frän början har bestämts i form av Uvränta.
Kommittén

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 55

förordar därför all livräntan i sin helhet skall kunna
bytas ut mol engångsbelopp efter hknande grunder som föreslagits gälla för
engångsbelopp som bestäms redan frän början som enda ersällning. Även utbyte
av en del av en livränta bör kunna ske i samma män som livränta redan frän
början skall kunna kombineras med engångsbelopp.

Enligt kommittén bör emellertid inle nägra tvingande
rättsregler införas om valet av ersättningsform. I stället bör efter
omständigheterna i varje enskilt fall avgöras vilken ersättningsform som är den
lämpligaste. Därvid bör, om skadeståndet är av nägon väsentlig betydelse för
den skadelidandes försörjning, dennes egen önskan all fä Uvränta i regel
respekteras. Så långt det är lämpligt och möjligl bör man även tillmötesgå hans
önskan om engångsbelopp.

Kommittén har i delta sammanhang också övervägt frägan om
beskattning av engångsbelopp. Bakgrunden härtiU är all ersättning i form av
engångsbelopp med nuvarande skalleregler kan leda tUl oliUfredsslällande
resultat för den skadelidande. Enligt kommilléns beräkningar skulle i vissa
fall hälften eller mer av elt större engångsbelopp avseende ekonomisk skada gä
ät tUl skatt, medan skatten på molsvarande livränta skulle bU betydligt lägre.
Del faller visserligen ulom kommitténs uppdrag atl avge något förslag lill
ändring i skattelagstiftningen. Som underlag för en fortsalt prövning av denna
fråga har kommittén emellertid diskuterat olika utvägar att komma från de
skattemässiga ölägenheterna med engångsbelopp. Denna diskussion leder fram till
all del skulle vara en frän sociala synpunkler godtagbar lösning, om ett belopp
motsvarande fem basbelopp undantogs frän beskattning och återstoden enligt
förordningen (1951:763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomsi togs upp lill beskallning under en tidsperiod av lio är.

Kommittén behandlar slutligen frägan huruvida omprövning
av skadestånd för framlida inkomstförlust skall kunna ske vid framtida
förändringar. Har invaliditeten gottgjorts med etl engångsbelopp, bör
skadeståndets slorlek enligt kommitléns mening inte kunna prövas pä nyll. En
del av fördelarna med denna ersättningsform skulle i så fall gä förlorade. När
det däremot gäller skadestånd som bestämls i form av livränta ligger saken
enligl kommittén annorlunda tUl. Elt ekonomiskt invaliditetsbegrepp förutsätter
nämUgen en möjlighet till omprövning av livräntan vid ändring i de förhåUanden
av medicinsk eller annan art som har lagts tiU gmnd för prövningen. En sådan
omprövningsrält skulle emellertid innebära elt ingrepp i principen om domars
rättskraft. Den kan dessulom vara svår atl beräkna för försäkringsbolagen när
de skaU sälla av medel som täcker framtida livräntebetalningar. Kommjttén
föreslär därför att omprövning fär ske endast i särskilda, mycket angelägna
situationer. Mälsättningen alt skadeståndet skall följa den faktiska förlusten
sä nära som möjligl bör i övrigt tiUgodoses genom all man i osäkra fall väntar
med slutUg prövning under en längre lid för att utveckUngen skaU kunna
studeras. Vidare bör åtminstone underkompensation kunna undvikas genom atl
ersättningen fastställs med marginal för oförutsedd utveckUng.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 56

Pä grund härav föreslär kommittén en bestämmelse, enligt
vilken beloppet av livränta som utgär med anledning av invaliditet kan höjas
eller sänkas, om del är uppenbart att i det särskilda fallet inträtt väsentlig
och bestående ändring i de förhållanden som har legat lill grund för
invaUdiletsbedömningen.

4.3 Skadestånd vid dödsfaU

Enligt kommitténs förslag skaU skadestånd med anledning av
att nägon har dödats tiU en början omfaita ersättning för begravningskostnad
och andra uigifter lill följd av dödsfallet. Kommittén föreslår alt en
uttrycklig bestämmelse härom tas in i skadeståndslagen. Detta innebär inte
nägon saklig ändring i förhåUande liU gäUande rätt.

Kommittén
behandlar vidare frägan om ersättning för förlust av underhåll. Den frågan
inrymmer två delproblem, dels vUka som skall vara berättigade tiU skadestånd,
dels skadeslåndsskyldig-helens omfattning.

När det
gäller frågan om kretsen av de personer som skall vara berättigade atl begära
skadestånd för förlust av underhåU bör man enUgt kommittén tUl en början utgå
frän den familjerättsliga underhällspliklen. Rätt till skadestånd skall alltså
som hittills tillkomma den som gentemot den avlidne har kunnat åberopa ell
familjerättsligt stadgande om underhållsplikt. 1 enlighet med hittills
utvecklad praxis bör inte nödvändigtvis krävas att den familjerättsUga plikten
har tagit sig uttryck i faktisk försörjning vid tiden för dödsfallet.
Skadestånd bör kunna utgå även när aktuell försörjning inte har förekommit pä
grund av ekonomisk oförmåga hos den avUdne. En förutsättning härför bör dock
vara att hindret har varit av övergående natur och all försörjningen skulle ha
blivit aktuell inom en tämligen nära framtid i förhållande till tidpunkten för
dödsfallet.

Enligl kommittén bör man emellerlid inle stanna vid en
anknytning

enbart
till familjerättsligt grundade underhållsrelationer. Intresset av att
underhåUsberättigade fär sin försörjning tryggad vid dödsfall är nämligen i
mänga fall lika stort, vare sig familjerättslig underhållsplikt har förelegat
eller inte. Skadeständsrällen släpar också efter på detta område, om man jämför
med efterievandes ställning enligt andra ersättningsanordningar, framför allt
socialförsäkringen. Det kan emellerlid enligl kommittén inle komma i fråga att
man i skadeständslagsliftningen mera detaljerat, efter mönster av
socialförsäkringen, anger när etl samlevnadsförhällande bör grunda
skadeståndsrätl för efterlevande. Man får nöja sig med en mera allmän
formulering, som innefattar olika situationer av faktisk försörjning. 1
enlighet härmed föreslår kommillén att skadestånd för förlust av underhåll
skall kunna utgå även tUl den som visserligen inte kan åberopa familjerättslig
underhällsplikt men som faktiskt försörjts eller inom en nära framtid kunde antas
komma alt försörjas av den avlidne. Enligt kommittén skall dock den
begränsningen gälla, atl underhållsrelationen

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 57

bör ha viss överensslämmelse med dem som sanktioneras inom
familjerätten. Skadestånd skall alltså kunna utgå t. ex. vid samlevnad i
äkten--skapsliknande förhållanden eUer tiU fosterbarn, barnbarn eller syskon
till den avlidne, när de har varit beroende av underhäll från honom. Faktisk
försörjning vid tiden för dödsfallet bör ocksä kunna leda till skadestånd, om
försörjningen har ägt rum på grund av långvarigt tjänsteförhällande. I övrigl
bör enligt kommitténs uppfattning skadestånd inte komma i fräga, ej ens om
underhållet utgått på grund av avtal.

I fråga om skadeståndsskyldighetens omfattning erinrar
kommittén till en början om att man i rättstiUämpningen inte längre strikt
iakttar den nuvarande begränsningen i 5 kap. 3 § skadeståndslagen att
ersättning utgär endast för "erforderligt underhåll" utan i slället i
regel bestämmer skadeståndet så atl del i slorl sett garanterar den
efterlevande bibehållen levnadsstandard. Enligt kommillén är denna utveckling i
rättstillämpningen naturUg och riktig. Kommittén förordar alltså att den
nuvarande bestämmelsen om efterievandes skadeständsrält formuleras om, så alt
del klart framgår atl principen om full ersättning skall gäUa också på detta
område.

Kommittén betonar dock alt principen om full ersättning
inte innebär atl skadeståndet ensamt skall täcka förlusten av underhåll. Som
hittills bör man la hänsyn till den försörjning som den efterlevande kan fä på
annat sätl. Sålunda bör den efterievandes förmåga att försörja sig genom eget
arbeie inverka på rätten till skadestånd. Skadeståndet skall alltså bara fylla
ut den del av förlusten som den egna försörjningen inte täcker. Det kan ocksä
tänkas atl man bör ta hänsyn tiU försörjning frän annan person än den avlidne,
exempelvis försörjning som efterlevande make fär genom omgifte. Skadeståndet
bör vidare bestämmas med beaktande av avkastning av mera betydande
förmögenhetstillgångar eller större engångsbelopp frän liv- eller
olycksfallsförsäkring. Vad slutligen gäller förmåner från socialförsäkring,
arbetsgivarförmäner och periodiska förmåner från olycksfalls- eller
sjukförsäkring bör dessa beaktas pä så sätt att de samordnas med skadeståndet
enligt de delvis hya regler som kommittén samtidigt föreslår (se avsnitt 4.4).

Enligt kommittén finns det inte anledning att behålla den
nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 3 § skadeståndslagen om att den skadesländsskyldiges
förhällanden och övriga omständigheter skall inverka på skade-ståndsprövningen.
Kommitténs avsikt är nämligen att den allmänna regeln om jämkning av oskäligl
betungande skadestånd skall kunna tillämpas ocksä i dessa fall.

Belräffande skadeståndets form framhåller kommittén all
höga engångsbelopp kan anlas leda lUl relativt hög skalt och därmed lill ell
naturligt företräde för livräntan som ersättningsform. Enligt kommittén
hindrar della dock inle att engångsbelopp bör kunna komma till viss ökad
användning även som skadestånd till efterlevande. SärskUl bör beakias alt
efterlevande numera som regel får en tiUfredsstäUande löpande försörjning genom
socialförsäkring, Ijänslepensionering och liknande anordning. Inle bara
tillfälliga underhållsbehov på grund av

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop,
1975:12 58

t.
ex. anpassningssvårigheter eller depressionstillstånd efter dödsfaUet -ulan
även beslående behov skall enligt kommittén kunna kompenseras genom
engångsbelopp. Ersättning som är av större betydelse för den löpande
försörjningen bör emeUertid utgå i form av livränta. Lika Utet som i
invalidiletsfallen föreslås emellertid några tvingande beslämmelser om valel av
ersättningsform, utan den för dessa fall förordade nya bestämmelsen (se avsnitt
4.2) skall enUgt kommitléns förslag gälla även i fråga om skadestånd för
förlust av försörjare.

Enligt kommitléns mening
bör omprövning av skadestånd för förlust av underhåll inte kunna ske ens om
skadeståndet utgår i form av Uvränta.

4.4
Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada

Enligl
kommitténs uppfattning bör man sä långl det är möjligt sträva efter all en
skadelidande i etl personskadefaU inte kompenseras mer än en gäng för viss
utgift eller förlust som har drabbat honom. Täcks skadan av en
ersältningsanordning, bör han i princip inle få gottgörelse för samma förlust
ur en annan anordning. Som huvudprincip bör därför gälla atl förmåner, som med
anledning av personskada utgär vid sidan av skadestånd, skall avräknas på
skadeståndet. Belräffande mänga förmåner iakttas denna princip redan i dag. Sä
är fallel med t. ex. förmåner från socialförsäkringen och förmåner som utges
direkt av arbetsgivare. När ersättning från summaförsäkring (liv-, olycksfalls-
och sjukförsäkring) utgår vid sidan av skadestånd, sker emellerlid inte annat
än i vissa undantagsfall - någon avräkning, utan fullt skadestånd utgär.
Kommittén har därför övervägl om förmåner som utges på grund av summaförsäkring
är av sådan speciell beskaffenhet atl avsteg från avräkningsprincipen även i
fortsättningen är befogal beträffande dem.

Kommittén framhåller all
rätlen att kumulera förmåner från summaförsäkring med skadestånd i första hand
är en följd av atl man inom summaförsäkringen använder en schematisk teknik när
försäkringsförmånerna bestäms. Eftersom någon exakt anpassning till den faktiskt
inträffade förlusten därför inte uppkommer, har den skadelidande ansetts böra
vara oförhindrad all begära skadestånd med det belopp som han fakiiskt har
förlorat på grund av skadan. Detla argument har emellertid enligt kommittén
inte längre så stor bärkraft. Åtskilliga förmåner som inte får kumuleras med
skadeståndet, bl. a. socialförsäkringsförmånerna, besläms i förväg med en
leknik som har många gerriensamma drag med den som används inom
summaförsäkringen. Och även om anpassningen till beräknad förlust blir grov och
delvis slumpbelonad, är förmånema ändå avsedda alt i stor utsträckning läcka
förluster som skadeståndet ocksä täcker. Elt annal argument som ofta anförs
lill försvar för nuvarande ordning är alt den försäkring som förmånen utgår ur
är elt skydd som den skadelidande själv har skaffai sig på egel initiativ och
egen bekostnad och som inom vissa försäkringsförmåner t. o. m. inrymmer etl

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 59

sparande. Med delta betraktelsesätt är försäkringsförmånen
"den skadelidandes ensak" och bör inte, som om avräkning skedde,
inverka pä omfattningen av den skadeståndsskyldiges ansvar. Därigenom premieras
i en skadeslåndssitualion den egna förtänksamheten. Inle heller dessa argument
har emellertid enligl kommitténs mening numera någon siörre bärkraft, såvitt
gäller rena riskförsäkringar. Även förmåner som f. n. avräknas på skadeståndet
kan sägas vara i siörre eller mindre grad bekostade av den skadelidande själv.
Det kan inle anlas att införande av en avräkningsprincip skulle ha annal än rent
marginell betydelse när del gäller folks benägenhet all teckna frivilliga
riskförsäkringar av typ olycksfalls- eller sjukförsäkring. En annan bedömning
bör dock göras, när del gäller försäkringsformer som i större eller mindre
omfattning inrymmer sparande. Drar man in förmåner frän livförsäkring med
sparmomenl i samordningen med skadestånd, kommer man myckel nära ell syslem med
skälighelsprövning av skadeståndet med hänsyn till den skadelidandes
förmögenhetsförhållanden. Kommittén viU för sin del inte förorda en sä
långtgående reform.

Kommitléns överväganden beträffande
summaförsäkringsförmänema leder alllså fram till atl vissa sådana förmåner bör
avräknas pä skadeståndet, medan det beträffande andra sådana förmåner
fortfarande kan finnas anledning att i större eller mindre omfattning tillåta
kumulering.

Beträffande förmåner från livförsäkring framgår det av vad
nyss ätergetts, att sädana förmåner enligl kommitténs mening bör hållas ulanför
samordningen, när förmånerna innefattar etl moment av sparande: Avräkning bör
vidare underlåtas när det gäller försäkringsformer med blandade spar- och
riskmomenl. Det kan nämligen inle gärna komma i fräga alt dela upp förmånen
efter sparmomenl och riskpremie och bara räkna av den sisinämnda delen.
Systemet skulle dä bli alltför komplicerat. Även livförsäkringar av den
vanliga lyp som enbart täcker dödsfallsrisken, t. ex. grupplivförsäkringen,
bör enligt kommittén hällas ulanför avräkningsdiskussionen. En avräkning
förutsätter nämUgen atl man kan ställa hela eller delar av det kapitalbelopp
som det vanligen är fråga om vid livförsäkring mot viss förlust som kan täckas
också genom skadestånd. Även om sä i viss utsträckning är möjligl belräffande
de efterievandes behov av underhäll efter den avlidne, skulle en reducering av
skadeståndet komma att vila på etl alltför osäkert underlag. Förmåner på grund
av livförsäkring bör alltså i delta sammanhang behandlas som en enhetlig grupp,
som kan kumuleras med skadestånd.

När det gäller förmåner från kollektiv Ijänstepensionsförsäkring
saml olycksfalls- och sjukförsäkring bör bedömningen enligt kommitténs mening
utfalla olika, beroende på om ersättningen utgår i periodisk form eller som
kapitalbelopp. Karakteristiskt för den periodiska ersättningen är att beloppen
är anpassade till den försäkrades inkomst, även om anpassningen många gånger är
grov. Denna ersättning har därför sådan nära överensstämmelse med skadestånd
för samma förlust, atl avräkning bör ske. Syftet atl goitgöra inkomstförlust är
så dominerande att hela ersättningsbeloppet i princip bör avräknas, även om
ersättningen också

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 60

avses inrymma gottgörelse för merulgifter,
omställningsbesvär, ideell skada e. d. Ersättning i form av kapitalbelopp är
däremot i mycket högre grad än periodisk ersällning avsedd att läcka även andra
skadeföljder än inkomstförlust, framför allt omställningskoslnader och ideeU
skada. Atl här mäta eventuell överkompensation i elt givet fall är av den anledningen
nästan ogörUgt. Motivet för att hell eller delvis hälla ersättningen utanför
samordningen med skadeståndet är därför betydligt starkare när det gäller
engångsersättning än när det gäller periodisk ersättning. Kommittén har
visserligen övervägl möjligheterna atl lösa frägan om avräkning av
engångsersättning på så sätl att endast en viss del av kapitalersättningen
samordnas med skadeståndet. Den samordningsfria delen skulle emellertid av bl.
a. sociala och humanitära skäl behöva sättas tiU ett sä högt belopp minsl vad
som svarar mot ett ärligt basbelopp -att ända de flesta nu vanhga engångsbelopp
inom olycksfallsförsäkringen i sin helhet skulle falla utanför samordningen.
Även om del fria beloppet sattes till ett halvt årligt basbelopp, skulle full
kumulationsrätl bibehållas i elt mycket slorl anlal fall. Kommittén kan för sin
del inte finna det rationellt att man inför ett komplicerat samordningssystem
bara för atl möjliggöra samordning mellan skadestånd och viss, kanske mindre
del av de störsia engångsersättningarna. Kommillén har därför stannat för att
engångsbelopp ur olycksfallsförsäkring, liksom även förlidskapital ur
livförsäkring, som hittiUs skall fä kumuleras med skadestånd.

När skadestånd sammanträffar med förmån som bör inverka
vid prövningen, kan skadeständsbeloppel bestämmas antingen till den lidna
skadan eller förlusten med förordnande all vid betalningen avräkning skall ske
av samordningsförmänen (bruttosamordning) eller till den del av skadan eller
förlusten som samordningsförmånen inte täcker (nellosam-ordning). Vid
bruttosamordning följs skadestånd och samordningsförmän åt under hela den tid
samordningen är aktuell. Om samordningsförmänen varierar i slorlek inverkar
delta också på skadeståndets storiek. Vid nettosamordning däremot avgörs frågan
om skadeståndets storlek i princip med hänsyn till storleken av samordningsförmänen
vid tidpunkten för skadesländsprövningen.

Kommittén framhåUer att nettometoden genom sin enkelhet
har avsevärda fördelar framför bruttometoden. Den stämmer ocksä bäst med del
faktiska förhållandet i dag att skadeståndet i alll högre grad bara är en
restpost vid sidan av de andra ersätlningsanordningarna. Om regressrätt inte
föreligger belräffande någon av de andra förmånerna, kan den
skadeståndsskyldige räkna med att hans förpliktelse inle omfattar mer än
restposten. En eventuell regressulövning gör däremot brutlosamordning
nödvändig. Regress är emellerlid i dag mindre vanlig belräffande förmånerna vid
sidan av skadeståndet. Kommittén förordar att sådan regressrätt i
fortsättningen inte skall kunna utövas ens i de faU där rätlen alltjämt utnyttjas,
vilket är förhållandel främst med statlig sjuklön. Mot den bakgrunden anser
kommittén all samordningen i framliden bör ske enligt nellometoden. Visserligen
innebär denna metod, atl skadeståndet inte påverkas av om samordningsförmånerna
i framtiden ändrar slorlek

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 61

eller upphör alt ulgå. Della är emellerlid enligl
kommilléns mening inget argument mol metoden. Om mera påtagliga förändringar av
della slag kan vänlas, bör skadeståndet anpassas härlUI redan frän början. I
övrigt bör man kunna accepiera den över- eller underkompensation som uppkommer
vid mera mättliga förändringar.

I enlighet med det anförda förordar kommittén en
bestämmelse enligt vilken skadestånd med anledning av inkomstförlust eUer
förlust av underhåll skall samordnas enhgt nellometoden med periodiska förmåner
enligt socialförsäkringen eller författning som bygger på yrkesskadeförsäkringslagens
grunder, med sjuklön eller pension som utges av arbelsgivare på grund av
anställningsavtal, med pension som utgår på grund av kollektiv
tiänslepensionsförsäkring och med periodisk ersättning på grund av olycksfalls-
eller sjukförsäkring.

4.5 Ersättningsnivån vid personskada

Kommittén framhäller alt principen om fullt skadestånd
inte är oomlvistad i värl land. Under senare är har den frägan alllmer kommit i
blickpunklen, om man inle borde införa en maximering av skadestånden vid
personskada. En regel av detla innehåll skulle vara elt led i den strävan alt
jämna ut inkomstskillnaderna mellan olika grupper av medborgare som hittills
har kommit lill uttryck främsi i skallelagstiftningen. Del skulle vidare pä
längre sikt vara lättare att uppnå att de allmänl verkande
ersätlningsanordningarna - framför allt socialförsäkringen hell övertar
skadeståndets funktioner när del gäller all gottgöra inkomstförlust och förlust
av underhåU. Förutom sociala och samhällsekonomiska syften skulle en
standardisering av skadestånden tillgodose försäkringsmässiga intressen
ansvarsförsäkringen skulle redan i skadeståndsreglerna få ell maximum för den
möjliga omfaltningen av de skador som den skall läcka. Ell ytterligare motiv är
att man med en begränsning av skadeständsnivän kunde uppnå större nordisk
rättslikhet när del gäller ersällning vid personskada.

Tankegångar av delta slag fördes fram av chefen för
justitiedepartementet i den proposition som läg till grund för
skadeståndslagen (prop. 1972:5). Kommittén har med anledning härav tagit upp
frägan om en begränsning av ersättningsnivån vid personskada till närmare
behandling. Kommittén diskuterar därvid tvä huvudalternativ, nämligen å ena
sidan en så föga ingripande begränsningsregel att den endast träffar de högsla
inkomsttagarna dvs. inkomster som överstiger 12 å 15 basbelopp och å andra
sidan en regel med följder även för förhållandevis låga inkomster - inkomster
över 7,5 å 10 basbelopp.

Mot en regel om begränsning pä hög nivä lalar enligt
kommittén flera skäl. Atl döma av tillgänglig statistik har höga
inkomstunderiag hittills varit mycket ovanliga i skaderegleringen. De belopp
som frigörs för andra ändamäl skulle därför antagligen bU så obetydliga alt
reformen från den synpunkten är helt förfelad. Inte heller för
försäkringsbolagen skulle reformen troligen t. v. bli annat än margineU. Den
skulle vidare le sig

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 62

oskälig för en inte obetydlig grupp av personer, vUkas
insalser annars värderas högt, och knappast vara värd de lekniska
komplikationer som den för med sig inom personskadereglernas ram, särskilt vid
samordningen med andra förmåner.

Endast
genom en regel om begränsning på relativt låg nivå kan man enligt kommittén
vänta praktiskt betydelsefuUa resultat av del slag som åsyftas. Kommillén
ifrågasätter emellerlid om ens en sådan reform skulle ge sä slora
samhällsekonomiska och andra vinster att dessa kan accepteras som argument. Den
skulle Iräffa en slor mängd löntagare och andra, av vilka många saknar
möjlighet eUer resurser all skaffa fullgott kompletterande skydd genom egen
försäkring. Enligl kommilléns mening är det ocksä föga tilltalande atl sälla in
inkomstutjämnande åtgärder just när en inkomsttagare drabbas av allvarlig
personskada. Man kan inle heller förbigå de lekniska svårigheter som en
begränsningsregel skulle föra med sig när del gäller all beslämma ersättningen
i personskadefallen. T. o. m. en regel pä hög nivä kan vänlas innebära
komplikationer som inte enbart blir av teoretiskt intresse. En regel på läg
nivå skulle självfallel mera allmänt leda lill besvärligare
skadeslåndsuträkningar.

Kommittén
har av dessa skäl stannat för all inte föreslå någon begränsningsregel.
Kommittén framhäller all den allmänna jämkningsregel som berörs närmare i det
följande ger vissa möjligheter atl begränsa verkligt slora skadestånd, t. ex. i
situationer där försäkringsbeloppet inle räcker till. 1 övrigl bör de sociala
rättvise- och jämlikhelssynpunkler, som skulle uigöra de väsentiiga skälen lill
en begränsningsregel, enligt kommitléns mening kunna pä ell effektivt sätl
lillgodoses genom skattelagstiftningen. Skadeståndsreglerna mäsle i själva
verket anses som etl ganska olämpligt instrument för inkomstutjämning.
Skattereglerna är i och för sig mera lämpade för detta syfte, inte minst därför
atl de i allmänhet drabbar medborgarna pä samma sätt före och efter
skadefallel.

4.6 Skadelidandes medvållande

I Skadestånd III diskuterar kommittén om skadeståndslagens
beslämmelse om jämkning vid medväUande helt stämmer med de tankegångar som i
övrigt framträder inom modern svensk skadeståndsrätl. De motiveringar som kan
anföras till stöd för bestämmelsen finner kommittén inte bärande. Detla gäUer
t. ex. argumentet att jämkning vid medvållande skulle vara av värde från
prevenlionssynpunkl eller med hänsyn tiU allmänhetens rättsmedvetande. Inte
heller från systematisk eUer rättsteknisk synpunkt framslår beslämmelsen som
nödvändig. EnUgl kommilléns mening präglas den alllså av i någon mån föråldrade
åskådningar eller av samhällsförhållanden som närmast liUhör en gången tid,
före försäkringens genombrott. Mot detta står de sociala och humanitära hänsyn
som talar för alt en behövande skadeUdande skaU få ojämkad ersättning, även när
han genom oförsiklighel medverkat till skadan. Framför allt gäller detla i
personskadefallen. Vid sakskada och ren förmögenhetsskada framträder knappast
nackdelarna med nuvarande

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 63

principer lUca klarl. Enligl kommillén kan de emellerlid
även vid sådana skador ibland leda lill slötande resultat.

Kommillén förklarar sig emellertid inte vara beredd att i
della sammanhang förorda några mera långtgående ändringar i gällande räll.
Kommittén föreslår endasi att man i nägon mån skall utvidga möjligheten atl la
hänsyn lill andra faktorer än skuldgraden vid skälighetsbedömningen i
medvållandefall. Enligl kommitténs ståndpunkt skall visserligen graden av skuld
på ömse sidor liksom hiltills vara den viktigasie faktorn vid prövningen om och
i vilken mån skadeståndet bör jämkas. Men dessulom bör också pariernas
ekonomiska förhållanden kunna beakias. Nedsättning på grund av medväUande bör
inle kunna gå så långt all den framstår som obUlig mol den skadelidande. På
grund härav föreslär kommillén en omformulering av jämkningsregeln som innebär
alt, om medvållande föreligger på den skadelidandes sida, skadeståndet jämkas
efter vad som finnes skäligt med hänsyn tUl graden av vållande på ömse sidor
och omständigheterna i övrigl.

Kommittén framhåller atl den föreslagna reformen får sin
största betydelse i personskadefallen. Framför allt gäller delta i tre fall där
slarka sociala och humanitära skäl lalar för atl förbättra den skadelidandes
slällning, nämligen när arbetstagare har skadats genom olycksfall i arbetet,
när fotgängare och cyklister har skadats i Irafiken samt vid skadeståndskrav av
efterlevande tiU omkommen person som har varit medvållande liU dödsolyckan.
Undanlagsvis kan reformen emellerlid få betydelse även vid sakskada eller ren
förmögenhetsskada.

1
Skadestånd V går kommittén etl sleg vidare när del gäUer medvållande till
personskada. Kommittén erinrar om all de nuvarande medvållandereglerna i
personskadefallen kan leda till följder som från sociala och humanitära
synpunkler svårligen kan accepteras. Inte sällan får den skadelidande under
hela Uvel lida för en lillfällig oaktsamhet, om skadeståndet jämkas på grund av
medvållande. Om man ger fullt skadestånd även i medvällandefallen, slås risken
i stället ut på flera händer. Skadeståndet läcks nämligen oftast av
ansvarsförsäkring eller trafikförsäkring. Däremoi kan man inte rimUgen räkna
med all den skadelidande alllid har egel försäkringsskydd som läcker den
borljämka-de delen av skadeståndet. Som kommittén framhållit i Skadestånd 111
har den nuvarande medvållanderegeln knappast något värde frän prevenlionssynpunkl
när det är fräga om personskador. De ekonomiska följderna för de
skadeslåndsskyldiga och deras försäkringsgivare, som elt borttagande av denna
regel skuUe kunna leda lill, kan inte heller vänlas bli allvarliga ens om en
sädan reform betraktas isolerad. De blir det än mindre om reformen ses som en
del av kommitléns samlade förslag, som i vissa avseenden innebär all
skadesländsbördan lättas för den skadeståndsskyldige. Av dessa skäl bör enligl
kommittén för personskadefallen uppställas den huvudregeln att fullt skadestånd
skall utgå även när medvållande liU skadan föreligger pä den skadelidandes
sida.

Kommillén framhäller alt del i vissa fall dock kan länkas
föreligga ell iniresse av atl kunna jämka skadestånd pä grund av den
skadelidandes

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 64

medvållande. Elt sådani fall är när den skadelidande
uppsåtligen har medverkat lill sin skada. Även vid grovt medvållande bör
jämkning kunna ske. Ibland skulle del nämligen kunna tänkas strida mot mänga
människors rättsmedvetande, om den skadelidande inte pä nägot sätt skulle bli
lidande för sin oaktsamhet. Ocksä i en del andra situationer, där uppsåt eller
grovt medväUande till skadan inle föreligger, kan det enligl kommittén ligga
nära till hands att sälta ned skadeståndet. Någon gång kan en personskada synas
i så väsentlig grad orsakad av den skadelidandes egel handlande, att del skulle
vara föga rimligt att döma ul full ersättning även om man kan konstatera ett
visst vällande ocksä på motsidan. Enligt kommitténs mening skulle det inte vara
lämpligt, om domstolarna i situationer av denna typ endast hade all välja
mellan all döma ul ojämkad ersättning och att helt ogilla skadeståndstalan.
Kommittén anser därför all jämkning bör kunna ske i dessa fall, om det framstår
som skäligt med hänsyn till graden av vällande pä ömse sidor, den utsträckning
vari parterna kan anses ha medverkat till skadan och omständigheterna i
övrigl, bl. a. parternas ekonomiska förhällanden. En annan situalion, där del
enligt kommittén kan verka otillfredsställande atl ställa domslolarna inför
valet mellan allt eller intet, är när den skadelidande kan anses ha accepterat
risken för den skada som inträffat. Jämkning efter skälighet bör alltså vara
möjlig även vid onödigi risklagande. Kommittén framhäller slulligen att det,
bortsett från de nu berörda fallen, är svårt all finna lypsituationer där det
kan anses direkt stötande eller klart olämpligl att hålla fast vid en huvudregel
om fullt skadestånd vid medvållande. Det är' dock tänkbart att det i andra,
säregna fall kan le sig rimligt atl nedsätta ersättning för personskada vid
medväUande. En ny jämkningsregel bör därför inte utesluta denna möjlighet.
Kommittén betonar dock att jämkningsmöjlighelen över huvud laget skall
utnyttjas mycket äterhållsaml, när inte medvållandel är grovt. Delta bör i
lagtexten markeras genom att synnerliga skäl fordras för jämkning i dessa fall.

Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag, att jämkning
pä grund av medvållande lill personskada fär ske endast om den skadelidande
själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat lill skadan eller
om annars synneriiga skäl föreligger, såsom att skadan väsentligen framstår som
självförvållad eller all den skadelidande medvetet och utan rimlig anledning
har utsatt sig för risk alt skadas.

Den nya regeln om medvållande vid personskada bör enligl
kommilléns mening kunna tillämpas även inom området för de flesta skadesländsrättsliga
speciallagar. 1 vissa fall fordrar della lagändring. Sälunda föreslås att
nuvarande medvållanderegler i 2 § bUansvarighetslagen, 1 § andra slyckel
luftfarlsskadelagen och 7 § första styckel elanläggningslagen ersätts av en
bestämmelse vari hänvisas lill den förordade nya medvållanderegeln i
skadeståndslagen.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 65

4.7 Jämkning av oskäligt betungande skadestånd

Kommillén framhäller till en början att del i gäUande rätt
inte finns någon allmän jämkningsregel, som kan tillämpas vid alla lyper av
skadeslåndsskyldighet och för alla kategorier av ansvariga. Enligl kommitténs
mening är det emellertid inte tillfredsställande att den som har ådragit sig
skadeståndsansvar oviUkorligen måste utge full ersällning utom i speciella,
avgränsade undantagsfall. Detla stämmer knappast med de värderingar som i dag
gör sig gällande inom civilrätten i övrigl. Tendensen går där mol all man
försöker undvika stela regler, som mäsle tillämpas oavsett om de medför
olämpliga och stötande konsekvenser i del enskilda fallel. Modern svensk
lagsliftning lämnar i alll större utsträckning utrymme för avvikelser frän
huvudreglerna i särskilda fall, där starka billighelsskäl talar för en annan
lösning, t. ex. genom de generalklausuler som tillåter jämkning av
avtalsvillkor vilkas tillämpning skulle leda till olUlbörligt resultat.

Enligt kommittén finns del slarka skäl all på liknande
säll lämna vissl utrymme för en skälighetsbedömning inom skadeståndsrätlen. En
reform i denna riktning har inte säUan föreslagits i nordisk juridisk debatt på
senare år, och de nordiska skadeständskommiltéerna är i princip eniga om att
den är motiverad. Inte minst påkallas reformen av de ökade skadeståndsriskerna
i dagens samhälle, varigenom ell skadeståndskrav lätt kan bli ödeläggande för
den enskUdes ekonomi. Om domslolarna nödgas välja mellan all antingen ålägga
full skadeslåndsskyldighet eller också helt ogilla skadeståndstalan, kan de i
sådana situationer tänkas bli benägna all välja den senare lösningen för att
skona de ansvariga en tendens som skuUe framstå som olycklig ocksä från de
skadelidandes synpunkt.

Mot en
allmän jämkningsregel skulle visserligen kunna invändas att det med hänsyn lill
skadeståndets preventiva betydelse är väsentligt att principen om full
ersättningsskyldighet upprätlhälls. Enligl kommitténs mening är emellertid
denna invändning inte bärande. Hur del än förhåUer sig med skadeståndets
prevenliva effekl anser kommittén att i varje fall en regel om alt skadeståndet
under vissa förutsättningar skall kunna nedsättas inte kan möta nägon allvarligare
erinran från denna synpunkl. En annan invändning som kan synas ha något siörre
lyngd hänger samman med det förhållandet att ansvarsförsäkringen har blivit
alltmera vanlig i vårt land. Kommittén framhåller att del uppenbariigen inle är
motiverat att av sociala skäl jämka ett skadestånd som läcks av försäkring och
alt det kan diskuteras om inte en jämkningsmöjlighet rentav är ägnad att
motverka ansvarsförsäkringens utbredning, efiersom skadeståndsskyldigheien
skulle framstå som ett mindre aUvarligt hot om en sådan regel införs.
Emellerlid anser kommittén inle heller dessa betänkligheter ha någon väsenllig
betydelse. Den osäkra möjligheten att ell slorl skadestånd kan nedsättas
därför atl del är oskäligt lorde sällan eller aldrig avhälla nägon från all
försäkra sig. Vidare kan en jämkningsregel behövas även när ansvarsförsäkring
finns. Försäkringsskyddet för både privatpersoner och företagare är nämligen
begränsal genom åtskiUiga undantags-

5 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 66

klausuler, ofta med ganska slor praktisk betydelse. Man
fär vidare räkna med all den ansvarige av förbiseende underlåtit all försäkra
sig eller alt förnya sin försäkring.

Enligt
kommittén medför emellertid en allmän jämkningsregel frän en synpunkt
obestridligen vissa nackdelar. Genom att den måste hänvisa lill en
skälighetsbedömning av något slag är det ofrånkomligt att den fär etl i viss
mån obestämt innehåll. Det är vidare uppenbart alt en skälighetsregel inte är
ägnad all läggas lill grund för en uppgörelse mellan parterna utom rätta. Trots
att en allmän regel om jämkning efter skälighet på detta sätt kan verka
diskutabel ur vissa aspekter anser kommittén dessa invändningar väga lätt i
jämförelse med regelns fördelar. Kommillén har därför stannat för atl en aUmän
jämkningsregel bör införas i skadeständslagsliftningen. Bl. a. med hänsyn till
riskerna för rätlsosäkerhel och svårigheterna för domstolarna alt slå fast vad
som är en rimlig och ekonomiskt lämplig lösning i det enskilda fallet vill
kommittén dock inte ge dem någon allmän möjlighet att bestämma skadeståndets
storlek efter fritt skön. Jämkningsregeln bör enligl kommitténs mening användas
bara för att hindra klart obilliga och stötande resultat.

När det
gäller jämkningsregelns närmare utformning anser kommittén att den
skadelidandes ekonomi och försäkringar eller försäkringsmöjligheter inte bör
utgöra självständiga jämkningsskäl. Avgörande för spörsmålet om nedsättning av
skadeståndet alls skall komma i fräga bör enbart vara förhållandena pä den
skadeståndsskyldiges sida. Den första fråga som en domstol får ställa vid
jämkningsbedömningen är alltså om det skadestånd som den ansvarige kan anses
skyldig alt utge enligl övriga skadeståndsrättsliga regler skulle i sådan grad
belasta hans ekonomi, alt det i varje fall från denna synpunkl ter sig obilligt
atl döma ul beloppet. Besvaras denna fräga nekande, är del redan klart alt
jämkningsbesläm-melsen inte kan åberopas. Annars blir nästa spörsmål, om del
med hänsyn lill förhållandena i övrigl ändå är rimligt atl ojämkad ersättning
utgär.

Vid
avgörandet av om skadeståndet är alt anse som oskäligl med hänsyn lill den
ansvariges ekonomiska förhällanden blir det enligt kommittén av betydelse, om
skadeståndet täcks av ansvarsförsäkring. Härmed får likställas det fallet atl
den ansvarige är en s. k. självförsäkrare, dvs. elt rättssubjekt - staten, en
siörre kommun eller elt storförelag - som kan räkna med en sådan riskutjämning
inom den egna verksamheten alt del är ekonomiskt fördelaktigt atl inte teckna
försäkring. I sådana fall kan skadeståndet enligl kommitléns mening aldrig
anses som en oskälig belastning för den ansvarige. Jämkning bör alltså kunna
komma i fräga endasi beträffande skadestånd som i sista hand måste utges av den
ansvarige själv utan att självförsäkring föreligger. Den omständigheten alt den
ansvarige har underlåtit alt teckna ansvarsförsäkring bör dock i vissa fall
utgöra elt självsländigt skäl mot jämkning. Är det fräga om en företagare,
ligger det nära till hands alt anse del höra lill god ordning all han har
sådant försäkringsskydd. Annars får han stå sitt kast och betala

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 67

skadeståndet, hur betungande del än är. I varje fall bör
delta gälla, när han av kostnadsskäl, i obefogad optimism eller av liknande
skäl medvetet låtit bli att försäkra sig. Pä samma sätl kan man däremot inte
bedöma motsvarande underlåtenhet av privatpersoner. 1 varje fall f. n. bör
jämkningsregeln kunna tillämpas när en privatperson saknar försäkring, oavsett
anledningen härtill. Del är emellerlid tänkbart atl ansvarsförsäkringen i en
framtid får en sädan utbredning bland privatpersoner, all man åtminstone av
vissa kategorier bland dem kan kräva nära nog lika mycket som av en företagare,
när det gäller all hålla sig med försäkringsskydd.

Om den skadeståndsskyldiges försäkringar eller
försäkringsmöjligheter inle ulgör skäl mol jämkning, bUr jämkningsfrågan, som
förut nämnts, i första hand beroende av hans ekonomiska förhållanden i övrigt.
Enligl kommittén bör jämkning inte komma i fråga, om den skadeståndsskyldige
kan väntas klara av skadeståndsbetalningen under överskådlig tid ulan alltför
slora uppoffringar. Etl visst riktmärke för denna bedömning kan vara den
levnadsstandard som en löntagare med genomsnittsinkomst har under en period, då
han av nägon alldaglig anledning frivilligt inskränker sin livsföring, 1. ex.
för alt sköta avbetalningarna pä en bil eller amorteringar på elt
bosätlningslän. Är del tydligt atl den ansvarige måste inskränka sig väsentligt
mera än i sädana fall eUer måste fortsätta inskränkningarna under en väsentligt
längre tid, kan skadeståndet ofta anses oskäligt betungande från hans synpunkt.
Vid prövningen av den ansvariges ekonomi bör hänsyn emellertid las även till
hans förmögenhetsställning. Har han förmögenhet, lorde han som huvudregel fä
anses skyldig atl utge dess värde till den skadelidande, hur hans ekonomiska
förhällanden än ligger till för övrigt. A andra sidan mäsle domstolen vid
prövningen självfallel ocksä beakta den ansvariges skulder utöver skadeståndet.
Ofta blir del nödvändigl att domstolen gör en prognos, hur den ansvariges
ekonomiska förhållanden kommer alt gestalta sig i framliden. Kommittén
framhåller i della sammanhang alt den skadelidande inle lorde ha möjlighet all
vid en förbättring av den ansvariges ekonomi väcka ny talan med yrkande om alt
utfå skadestånd uiöver den jämkade ersällning som förut dömts ut. Kommillén har
inte funnil skäl atl föreslå nägon lagändring på denna punkl.

Som förut berörts anser kommittén att den skadelidandes
förhällanden inle bör uigöra nägot självständigt skäl lill jämkning. Detta
hindrar dock inle att den skadelidandes större eller mindre behov av ersättning
i vissa fall bör kunna inverka på jämkningsregelns lillämpning. Frägan huruvida
del är oskäligt atl ålägga den ansvarige full ersättningsskyldighet kan enligt
kommittén inte gärna bedömas hell ulan hänsyn lill den skadelidandes situalion.
Del kan tänkas att sädana ömmande förhällanden föreligger pä den skadelidandes
sida, all redan en reduktion av skadeståndet kan framstå som stötande. I varje
fall när del gäller atl bestämma ett jämkat skadestånd lill skäligt belopp är
del naturligt alt den skadelidandes behov av ersättning kan komma in i bilden.
Jämkningsregeln får inle handhas på det sättet att resultatet visserligen bUr
rimUgl frän den ansvariges synpunkl men i släUet blir klart obilligt mot .den

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 68

skadelidande. Dennes förhällanden bör på della säll kunna
väga med vid prövningen av jämkningsfrågan, dock utan all uigöra nägon
självständig jämkningsgrund.

En annan omständighet som enligt kommitténs mening bör
kunna fä betydelse vid skälighetsbedömningen är graden av den ansvariges skuld.
Skuldgraden bör visserligen inle utgöra något självständigt skäl för jämkning.
Däremot bör det kunna utgöra etl skäl mot jämkning all den ansvarige medvetet
lagil en risk kanske för atl nedbringa koslnaderna i sin verksamhet, kanske
av nonchalans eller hänsynslöshet. Jämkningsregeln är i allmänhet inte avsedd
för sädana fall. A andra sidan behöver jämkning inte vara utesluten ens vid
skada i samband med uppsätliga brolt, om i övrigt slarka skäl - t. ex. hänsyn
liU den brottsliges möjligheler lill återanpassning - lalar för att lindra
skadeståndsansvaret. Som huvudregel bör dock gälla att skadestånd pä grund av
uppsåtligt brolt inle jämkas.

Kommittén framhåller att en omständighet, som också kunde
tänkas utgöra elt skäl för jämkning, är att skadan av olika skäl fått en
oförutsebart slor omfattning. Kommillén anser emellertid all del inte finns
tillräckliga skäl atl läla redan skadeståndets omfattning medföra jämkning,
oavsett hur pass hårt skadeståndet belastar den ansvarige. Skadans omfattning
bör endast vara en grund för att reducera skadeståndet, när detta framstår som
oskäligt betungande för den ansvarige. Inte heller del förhållandet atl, när
tvä eller flera är vällande till samma skada, någon av dem medverkat i endasi
ringa mån bör enligl kommitténs mening utgöra en jämkningsgrund för sig. Om del
i elt sådant fall framslår som särskUt angelägel att skadeståndet nedsätts, kan
delta i allmänhel ske inom ramen för den allmänna jämkningsregeln. Nägon
särskild jämkningsregel behövs inte heller för del fall atl skyldighet att utge
skadestånd framstår som oskäligl betungande för den som genom försummelse i
vården av barn eller psykiskt sjuk person medverkat lill skada som barnet eller
den psykiskt sjuke gjorl. Det är nämligen uppenbart atl den allmänna
jämkningsregeln ocksä i dessa fall kan lillgodose det behov av jämkning som
därvid kan föreligga.

Sammanfattningsvis föreslår kommillén en regel om att
skadestånd kan jämkas, om skadeståndsskyldigheien finnes oskäligl betungande
med hänsyn lill parternas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigl. Denna regel bör enligt kommitténs åsikt ges en generell lillämpning. 1
vissa fall bör den kunna lillämpas även vid ansvar pä grund av
speciallagstiftning eller enligl kontraktsrättsliga regler, dock inte så atl
den kommer i strid med de syften som ligger bakom sädana särskilda
skadeståndsregler. Regeln bör vidare i princip kunna tillämpas pä ansvar för
alla lyper av skada - inle bara person- och sakskada ulan också skada som
uppkommer i annat sammanhang, antingen den är ekonomisk (s. k. ren
förmögenhetsskada) eller av ideell nalur.

Den förordade jämkningsregeln bör enligt kommittén tas in
som en särskild paragraf i skadeståndslagen. Därvid blir beslämmelsen om
jämkning av oskäligt betungande principalansvar i 3 kap. 6 § första

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 69

punkten överflödig. Denna bestämmelse bör därför ulgä.
Däremoi bör bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra punklen om jämkning av ansvaret för
sakskada med hänsyn lill föreliggande försäkringar eller
försäkringsmöj-ligheler stå kvar, åtminstone till dess alt en reform av
reglerna om försäkringsgivares regressrätt har genomförts. Ocksä vissa andra särskilda
regler om skälighetsbedömning av skadestånd bör bestå vid sidan av den allmänna
jämkningsregeln.

5 Lantbruksstyrelsens framställning

Lanthruksstyrelsen framhåller liU en början all
bestämmelsen i 22 kap. 4 § byggningabalken urspmngligen inle vände sig liU en
specieU yrkeskategori som var kompetent och utbildad för all behandla djur.
Velerinärul-bildningen kom inte i gång i Sverige förrän i slutet av 1700-talel.
Medicinsk behandling av djur var i äldre lid uppenbarligen förenad med stor
fara för djuret. En beslämmelse som ställde slora krav på den som behandlade
djuret utgjorde en motvikt till de risker som operativa ingrepp på djur
innebar. Djurägare har således åtnjutit ell vissl ekonomiskt skydd och
garanterats ersättning för skador på sina djur i samband med medicinsk
behandling av dem. Trots atl förhällandena i nutidens samhälle belräffande
djursjukvården är hell annorlunda än förr, har bestämmelsen stått kvar
oförändrad.

Lantbrukssiyrelsen -påpekar att vanliga regler om
bevisbördan gäller när patienter tillfogats skada under sjukhusbehandling. För
alt få skadestånd måste patienten bevisa att vållande föreligger hos läkare
eller annan sjukvårdspersonal som har behandlat honom. Lantbruksstyrelsen
erinrar om all flera motioner väckts vid lidigare riksdagar med förslag om
införande av etl ansvar oberoende av vållande för skador vid medicinsk
behandling och skador i samband med misslyckad tandbehandling. Dessa motioner
berördes i samband med tillkomsten av skadeståndslagen. Därvid framhöll
departementschefen att det inte är påkallat med en särreglering beträffande
sådana skador, eftersom samma synpunkter kan anföras här som i fråga om
olycksfall i arbelel. Departementschefen ansåg inte heller atl
ersättningsbehovet i dessa fall är siarkare än när del gäller skador av annat
slag.

Enligt lantbruksstyrelsens mening mäste samma synpunkter
gälla för skador som har uppstått när veterinär behandlal djur. Inget talar för
alt en fortsatt särreglering bör upprällhällas belräffande djurmedicinsk
behandling. Det kan ifrågasättas om skador pä djur såvitt gäller skadefrekvens,
skadornas art eller de skadelidandes ersältningsbehov avviker från vad som kan
förekomma i mänga andra sammanhang. Det finns enligt lantbruksstyrelsen inte
skäl all sälla skadefall i samband med behandling av djur i en särställning i
skadeslåndsrättsligt hänseende. Detsamma gäller även för det faU att annan än
veterinär botar sjukt djur.

Sammanfattningsvis ullalar lantbruksstyrelsen all del
finns skäl all se över bestämmelsen i 22 kap. 4 § byggningabalken. En sådan
översyn bör enligt lantbrukssiyrelsen närmast ha till syfte att upphäva
bestämmelsen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 70

6 Remissyttrandena

6.1 Remissyttrandena över kommitténs förslag

6.1.1 Allmänna synpunkter

Kommittéförslagen har i sina huvuddrag tillstyrkis eller
lämnats ulan erinran av sä gott som alla remissinslanser. Den krilik som har
framkommit mot förslagen avser till övervägande delen detaljspörsmäl av saklig
eUer redaktionell karaklär.

JK framhåller atl de av kommittén behandlade frågorna är
av iniresse inte bara ur juridiska ulan även ur sociala och mänskliga aspekter.
Skadeståndet vid personskada måste ses i relation lill andra ersältningsanordningar
av enskUd eller kollekliv nalur. Eftersom skadeståndet i regel reduceras med
hänsyn tiU förekomsten av andra ersättningsformer har dess tidigare dominerande
roll minskat. Skadeståndet skall numera främst fylla ut vad som inle läcks pä
annat sätt. Även om detta ibland inle kan ske i önskvärd utsträckning, är det
dock uppenbart atl skadeståndet fortfarande har en viktig uppgift. Svea hovrätt
anser all det är lillfredsslällande, om skadeslåndsrällen inom
personskadeområdet i huvudsak regleras i skriven lag. Enligt hovrättens mening
är kommilléns förslag väl ägnat alt läggas liU grund för lagstiftning. Statens
vägverk framhåller att kommitténs förslag lill slor del innebär en kodifiering
av sädana grundsatser som redan utbildats i rättstillämpningen men ätt
förslagen dessulom innehåller vissa tankegångar som ännu inle fullt omfattas av
praxis. Detla är enligl vägverkels mening värdefulll. De aviserade reformerna
slår i god samklang med tidens krav.

Försäkringsinspektionen anser kommittéförslagen utgöra ett
nytt väsentligt bidrag lill skadeslåndsrättens reformering och modernisering.
Inspektionen delar kommitténs uppfattning alt personskadeslåndsrälten ännu inte
torde vara mogen all hell konsumeras av socialförsäkringen och alt den inte
heller kan vänlas bli del inom överblickbar tid. För del privata
försäkringsväsendet, som i praktiken bär den övervägande bördan av
regeltillämpningen, mäsle del framstå som en stor fördel all på ell ställe få
samlade någorlunda enhetliga bestämmelser om personskadestän-dels delmoment och
former. Inspektionen är i slort selt positivi inställd liU de framlagda lagförslagen.
Även Landstingsförbundet finner det riktigt att som utgångspunkt se olika
ersättningsformer säsom socialförsäkringen, olycksfallsförsäkringen och
skadeständsrällen som delar i elt och samma syslem vilket syfiar lill att
Irygga försörjningen vid inkomstbortfall på grund av sjukdom och skada. SACO
finner del vara en rimlig och önskvärd utveckling atl socialförsäkringen, i den
mån den ekonomiska utvecklingen i samhäUet tillåter del, i ökad utsträckning
svarar för ersättning vid personskada, medan utrymmet för tillämpning av
reglerna om skadeslåndsskyldighet för skadevållare i molsvarande mån minskar.
Förslagen är sakligl motiverade och väl genomtänkta saml ulgör en lämplig
avvägning av olika motstående intressen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 71

utdömandet av skadestånd har möjligheler atl la mindre
hänsyn till skadeståndets eventueUa preventiva effekter och mer hänsyn lUl
möjlighelerna all fä tiU stånd en ur alla synpunkter rättvis och praktisk
lösning. Enligl styrelsen bör alltså i framtiden sädana synpunkler spela in som
försäkringar och försäkringsmöjligheter. Ytterst bör samhället dessulom genom
sin sociallagstiflning garantera den enskUde medborgaren att slippa bli försatt
i en sädan ekonomiskl trängd situation att han betas sina möjligheter till elt
självständigt liv och en verklig återanpassning.

6.1.2 Skadestånd till den som har tillfogats personskada

Kommitténs uppfattning atl ersättning för inkomstförlust
bör delas upp i två poster, en avseende förfluten tid och en belräffande
framliden, biträds av de remissinslanser som berör denna fråga. Sveriges
advokatsamfund anser dock alt del är nödvändigl med en närmare precisering av
kommitténs uttalande, att gränsen mellan dessa poster skall dras så nära
tidpunkten för den slutliga prövningen av skadeständsfrägan som det är
praktiskt möjligt. Enligt samfundet framgår del t. ex. inte hur kommittén tänkt
sig samordningen meUan prövningen av skadeständsfrägan och prövningen av
livränta i yrkesskadefaUen resp. prövningen av sjukbidrag/förtidspension pä
gmndval av AFP och ATP. I della sammanhang bör vidare beakias alt det - särskUt
i det utomrätts-liga skaderegleringsarbetel inom nämndernas verksamhetsområde -
har varil myckel vanligt att livränta tiU en början fastställts för en eller
flera kortare perioder med omprövning för senare period. Av kommitténs
uttalande framgår inte hur denna skaderegleringsteknik, som fungerat
lUlfredsställande, skaU påverkas. En annan praktisk synpunkl som bör beaktas är
enligl samfundet frågan hur skadeståndsyrkandena skall framställas vid
anhängiggörandet av skadeståndstalan. I de faU rättegången förs i flera
instanser kan den komma att pägå under avsevärd lidrymd. Vad som vid liden för
lagakraftvunnen dom kommer atl vara framtid resp. förfluten tid kan inle
avgöras vid den tidpunkt dä talan väcks eller ens när yrkandena preciseras vid
försia förhandUngen.

Fiertalel
remissinstanser ställer sig positiva till förslaget att ersättningen för
invaliditet skall, liksom i lagen om allmän försäkring, beräknas pä grundval av
elt ekonomiskl invaliditetsbegrepp. JK framhäller att det ekonomiska
invaliditetsbegreppel har den stora fördelen alt det tillhandahåller en
teoretiskt riklig modell för hur skaderegleringen bör ske. Uppenbart är
emellertid att skadeständsuppskattning med utgångspunkt frän detta begrepp
ställer stora krav pä skaderegleraren. Utrymmet för skönsmässig bedömning ökar,
dä den faktiska bundenheten vid de gamla medicinska invalidiletslabellerna
upphör. Betydelsen av den osäkerhetsfaktor som därvid förs in i bilden bör
inle underskattas. Utformningen av skadeståndet påverkar skadornas följder.
Inte bara beloppets storlek utan även det sätt på vilket det utgår - snabbt
eller längl i

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 72

efterhand, ulan diskussion eller efter långvariga
förhandUngar inverkar pä möjligheterna till rehabiUtering och anpassning
efter ändrade levnadsförhållanden. En ekonomisk invaUditetsuppskaltning kommer
enligt JK att kräva grundlig utredning i varje ärende, även om i viss
utsträckning samma material kan användas som vid prövning av pensionsfråga
enligt lagen om allmän försäkring. Faktorerna i en framtidsbedömning är dock i
regel ovissa. De avgöranden som slulligen fattas kommer därför atl avspegla del
verkliga ersältningsbehovet bara under en begränsad tidrymd.

Svea hovrätt framhäller att en konkret
invaliditelsuppskattning kräver grundlig ulredning i varje ärende. Det är
önskvärt att man i så stor utsträckning som möjligt använder sig av det
utredningsmaterial som kan föreligga frän prövning enligl lagen om allmän
försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring. Enligt hovrättens mening bör
vid lagstiftningens framtida tillämpning särskild uppmärksamhet ägnas sådana
skadefall där man inte kan utnyttja utredningsmaterial inom socialförsäkringen,
dvs. fall där invaliditetsgraden understiger 50 % och skadan inte ersätts
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Om en dyrbar och omfattande utredning
mäste göras, kan det tänkas avhälla parterna frän att underställa
skadeständsfrågor domstolarnas bedömning. Även FCF betonar att tillämpningen av
ett ekonomiskt invalidiletsbegrepp kommer att medföra en ökad arbetsbelastning
med hänsyn till kravet på ingående utredning i del enskilda skadefallet. De
ökade utredningskostnader som därigenom kan antas uppkomma finner FCF dock väga
lätt i jämförelse med de fördelar som kommitténs sakligt välmotiverade förslag
i övrigt innebär.

Socialstyrelsen
anser att det är en klar fördel med ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp som
innebär alt den medicinska invaliditeten ingär endast som ett hjälpmedel bland
mänga andra vid beräkning av den framtida inkomstförlusten. Bedömningen av
denna förlust kommer härigenom att grunda sig på ett bredare och mera
rättvisande underlag. Enligt socialstyrelsens mening kommer man som en följd
härav att lägga alll större vikt vid rehabiliterande åtgärder som kan
underlätta för en skadad att återanpassas i arbetslivet. Erfarenheten av
skadeståndsbedömningar som gjorts i samband med rehabilileringsätgärder pekar
mol länga och svårbedömbara utredningar, vilka omöjliggjort slutreglering pä
flera är. Socialstyrelsen framhåller att del i allmänhet hgger i den skadades
intresse att få ersättningen reglerad sä snabbt som möjligl. Långa utredningar
och väntetider motverkar motiven för och ambitionen att återgå i arbete. Del är
risk för atl en vidgad social och arbetsmässig bedömning kommer att kräva lång
lid innan en skadeersättning slutgiltigt kan bli fastställd. Detta ökar pressen
pä den skadade. Del är därför angelägel atl en helhelsbedömning blir genomförd
sä snabbt som möjligt. Enligt socialstyrelsens mening bör man därför överväga
möjligheten av att fastställa en tidsram inom vilken en skadeståndsersätlning
måste fastställas. I de fall en ulredning av olika skäl inte kan genomföras
programen-ligl, bör man på grundval av föreUggande maierial ändå fastställa
skadeständsersättningen även med risk för överkompensation. Det är

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 73

nämligen av största vikt vid alla former av rehabilitering
att den skadade aktiveras så snabbt som möjligt.

Riksförsäkringsverket konstaterar att ell ekonomiskt
invalidiletsbegrepp kan medföra alt den slutliga prövningen av
skadeständsfrägan i osäkra fall får anstå under längre tid. Från sin verksamhet
inom yrkesskadeförsäkringen har riksförsäkringsverket den erfarenheten att
segdragna tvister om ersällning medför stora risker för s. k.
ersättnings-neuroser. Detla talar enligt verkels mening för all avgörandet av
skadeständsfrågor inte dröjer för länge. Om skadeständsfrägan inle kan avgöras
snabbi, bör ersättning betalas ul å conto i avvaktan på slutligt avgörande.

Överåklagaren i Malmö anser det uppenbart att möjligheten
atl bestämma elt ur den skadelidandes synpunkl skäligt skadestånd blir bäitre
om man lägger den ekonomiska invaliditelsgraden till grund för bedömningen.
Också SAF tillstyrker all etl ekonomiskt invalidiletsbegrepp införs och
påpekar att Irygghelsförsäkringen utgär från detta begrepp.

Advokatsamfundet anser all lillämpningen av etl ekonomiskl
invaliditetsbegrepp kan medföra risk för rättsförluster för vissa
skadelidande. Svårigheter föreligger nämligen i många fall vid den slutgiltiga
bedömningen av skadeståndet alt bilda sig en säker uppfattning om hur
framliden kommer att te sig för den skadelidande. Della förhällande medför
risker för underkompensation. Den rent medicinska bedömningen av
invaliditetsgraden kan i detta sammanhang fortfarande ha stor betydelse. Är den
medicinska invaliditetsgraden hög, kan det vara otnotiverat alt ersättningen
sätts lågt blott på den grund att vid prövningsliUfället kanske ringa eller
ingen inkomstförlust yppat sig. Risken för en framlida försämring bör enligt
samfundets mening beakias i sädana fall. Vidare framhåller advokatsamfundet all
inkomstförlust åtminstone i senare skaderegleringspraxis har beaktats fullt ut
som underlag för livränta även åt mycket svårt invalidiserade personer. Enligl
samfundet finns del inle anledning att frångå denna praxis. Man bör alltså
inle, som kommittén har föreslagit, ge ersättning i dessa fall endast för
kosinader för värd och liUsyn.

Folksam framhåller att svårigheterna att uppnå en rätt
avvägd ersättning för framtida förlust inte bör underskattas. För den prakliska
tUlämpningen lorde del emellertid bli nödvändigt, när del gäller många
medelålders och yngre personer med svära medicinska skador, att pä lämpligt
sätt hälla ersättningsfrågan öppen under betydligt längre lid än som nu är
vanligt. Den föreslagna omprövningsrätten är sannolikt hell otiUräcklig för att
medge önskvärd anpassning. Också Motormännens riksförbund påpekar all en
alltför stark anknytning till den ekonomiska invaliditeten vid tidpunkten för
fastställande av ersällning för framliden kan innebära nackdelar för den
skadelidande. Den snabba strukturomvandlingen i samhällel kan i vissa
sammanhang fä allvarliga konsekvenser för den skadelidandes möjligheler till
försörjning. Del kan vara svårt vid prövningen att med tillfredsställande grad
av säkerhet överblicka försörj-

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 74

ningsmöjligheterna.

Nägra remissinstanser kritiserar kommitténs förslag atl
värdet av hushållsarbete i hemmet skall vid invaliditetsbedömningen i skälig
omfattning likställas med inkomst av arbete. Enligt Svea hovrätt, SACO,
advokatsamfundet och Motormännens riksförbund bör begränsningen "i skälig
omfattning" inte stäUas upp. SACO tillägger att det i detta sammanhang kan
vara lämpligt att i lagtexten eller motiven erinra om den uppskatlningsregel
som finns i 35 kap. 5 § rättegångsbalken.

Möjligheterna liU ersättning för ideell skadai samband med
invaliditet har enligt överåklagaren i Malmö inte fått en lUlfredsställande utformning
i kommitténs förslag. Från klarhels- och rättvisesynpunkt skulle det ha varit
fördelaktigare om man tagit steget fuUl ut och låtit elt personligt
invalidiletsbegrepp utgöra den principiella gmndvalen för ersällning. Även vid
en sädan grund för skadeslåndsbedömningen skulle den medicinska invaliditeten
och den ekonomiska situationen spela -»vsvärd roll. Den gottgörelse som den
skadelidande på grund av sina rent personliga förhållanden skulle bli
berälligad till skulle emellertid genom en så fastslagen grundprincip bli
belydligl hårdare markerad. Många försakar medvelel mycket av ekonomisk välfärd
för att kunna utöva vad de anser vara mera motiverat. Omöjlighet eller minskad
förmåga att pä grund av en kanske i och för sig ringa invaliditet ulöva någon
"fritidsaktivitet" kan för mänga innebära en katastrof som är lika
ersättningsmotiverad som en ekonomiskl starkt försämrad arbelssiluation. Inte
minsl med hänsyn lill sädana personliga omständigheter bör en väsentligt mindre
schablonartad värdering än nu bli följden, när del gäller ersättning för ideell
skada. Svea hovrätt anser däremot alt ersättningen för ideell skada sä långt
som möjligt bör bestämmas schablonmässigt. Hovrätten betonar dock att elt
sådani förfarande förutsätter att i ersättningen normalt inte ingår moment av
ekonomisk ersättning. Kommitléns förslag att ideellt skadestånd skall omfaita
ersättning för vissa allmänna olägenheter synes hovrätten mindre
tillfredsställande frän systematisk synpunkt. Även av rent praktiska skäl är
del rikligare atl i allmänhet lämna vissa kostnader utanför det ideella
skadeståndet. När koslnaderna kan beräknas bli obetydliga, bör de emellerlid
kunna omfattas av ersättningen för lyte eller annat stadigvarande men. Även
länsstyrelsen i Södermanlands län betonar att ersättning för ideell skada bör
avse just sådan skada och inte användas som ett medel att uppnå ett
tillfredsställande resultat när svårigheter föreligger att erhålla tillräcklig
ulredning angående skadefallets förvärvsmässiga följder.

FCF framhåller all den föreslagna utvidgningen av
ersättningen för ideell skada förefaller åtminstone delvis bygga på kommitténs
uppfattning om vUka ersällningsposler som inte är skattepUktiga. EnUgl FCF:s
erfarenheter kan en skatterättslig bedömning av vissa ersättningsposter, som
ingår i det av kommittén använda uttrycket "allmänna olägenheter", ge
lill resultat att skatteplikt anses föreligga. De poster som avses är s. k.
besvärslivränta och framförallt s. k. risklivränta. Beträffande sistnämnda typ
av ersättning är del, med hänsyn till eventuell samordning med

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 75

ersättning för beräknad förlorad arbetsinkomst exempelvis
enligt bestämmelserna i lagen om yrkesskadeförsäkring, av väsentligt intresse
atl det är klarl att ersättning, i form av livränta eller engångsbelopp, för
risk för i framtiden förlorad arbetsinkomst inte är skattepliktig inkomst eller
i övrigt jämförbar med ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Om det anses
klarl alt ifrågavarande poster inte är skattepliktiga och om risken för
framtida inkomstförluster inle kommer alt ersättas genom någon form av
invaUdlivränta inom socialförsäkringen, har FCF inle någon erinran mol
förslaget atl ulvidga ideell skada all inkludera allmänna olägenheter.

Beträffande skadeståndets form har kommitléns uppfattning
atl engångsbelopp bör komma liU större användning än hittUls vunnit anslutning
från elt stort anlal remissintanser, bl. a. Svea hovrätt, FCF,
riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen, länsslyrelsen i Södermanlands
län. Landstingsförbundet, SAF, LO, TCO, SACO, Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Trafikförsäkringsföreningen, Folksam och Motormännens riksförbund.
Mer uttalade farhågor för användande av engångsbelopp anförs av
kriminalvårdsstyrelsen, statens handikappråd, HCK och Svenska
livsmedelsarbetareförbundet.

Svea hovrätt, försäkringsinspektionen och Folksam påpekar
alt den föreslagna lagtexten inte ger ett klart uttryck för önskemålet om en
ökad användning av engångsbelopp. Hovrätten ifrågasätter om inte en sä
genomgripande ändring av nuvarande praxis bör komma till uttryck i lagtexten.
Försäkringsinspeklionen anser för sin del alt lagtexten bör byggas ut med de
rekommendationer som kommittén i motiven lämnat rörande skadeståndets form.
Lagregler som ger ledning i denna fråga har enligl försäkringsinspeklionen en
given plals i en lagtext som skall ha upplysningsvärde även för andra än
skadeståndsrättsliga specialister. En sädan lagteknik skulle också göra valet
mellan livränta och engångsbelopp principiellt oberoende av beskattningen,
vilket enligt försäkringsinspeklionen är en fördel.

Landstingsförbundet anför atl en större användning av
engångsbelopp Ugger i linje med de bedömningar som gjorts i samband med
överväganden beträffande såväl Irygghelsförsäkringen som patientförsäkringen.
Enligt LO bör engångsbelopp inte i något fall utdömas, om den skadelidande
motsätter sig detta och nedsättningen av arbetsförmågan kan bedömas till 10 %
eller mera.

Advokatsamfundet ställer sig tveksamt tUl kommitténs
uppfattning all del även i allvarligare skadefall, när den ekonomiska förlusten
är ganska betydande, kan vara rimligt att använda förhöjt engångsbelopp,
antingen som etl substitut för hela den livränta som annars skulle ha beslämts
eller i kombination med en reducerad livränta. Vid fall av svårare invaliditet
bör man enligl samfundets mening lägga den alldeles avgörande vikten vid
försörjningssynpunkten. Del måste vidare beaktas atl de svårt skadades
situation är särskilt labil såvitt avser framtida försämringar i deras
situalion. Har emellertid en svårt invalidiserad person fått en del av den
livränta, som annars skulle ha ulgåll, i form av engångsbelopp, inverkar

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 76

den sälunda utgivna ersättningen reducerande på den
förhöjda livränta som skulle kunna bli aktuell i enlighel med den föreslagna
regeln om omprövning vid väsentligt ändrade förhällanden. Samfundet anser
därför atl man endasi i undantagsfall bör använda förhöjd engångsersättning med
reducering av livräntan som följd, när det är fräga om svårare invaliditet. I
sammanhanget bör ytteriigare beakias alt även slora engångsersättningar kan
förbrukas pä kort lid av skadelidande som inte är vana vid alt ha beiydande
belopp lill sitt förfogande. Speciella risker ur försörjningssynpunkt
föreligger härvidlag vid svåra skallskador med psykiska följdverkningar eller
sänkning av försländsnivån, som dock inte leder till omyndighetsförklaring.
Argumentet atl förmåner frän socialförsäkringen kan ge tillfredsställande
löpande försörjning fär, särskilt när det gäller mänga yngre skadelidande,
begränsad bärkraft med hänsyn till att socialförsäkringsnivån är helt beroende
av den inkomsi som vederbörande hunnit uppnå före skadefallet. Även om man
tillämpar s. k. antagandepoäng blir utsikten lill framtida
inkomstförstärkningar helt obeaktad som underlag för bestämningen av
ATP-pension, medan utsikterna i inle obetydlig mån kan beaktas vid bestämmandet
av skadeståndet. Det sist sagda gäller enligt samfundet i viss män även
skadelidande i vuxen älder. Även yrkesskadeförsäkringskommittén understryker
viklen av alt livränta bör vara regel, om skadeståndet har en inle oväsentlig
betydelse för försörjningen. Engångsbeloppen fär inle äventyra skadelidandes
framtida försörjningsmöjligheter.

Enligt
kriminalvårdsstyrelsen är en användning av engångsbelopp i sädan omfattning som
skadeständskommittén förordar ägnad atl inge betänkligheter. Av sociala skäl
kan det i vissa fall vara olämpligt att utge elt engångskapital med lanke på
risken för atl den skadelidande förbrukar delta pä etl sätt som inte är till
nytta för honom. Vidare mäste enligt styrelsen beaktas att, om den
skadelidandes medicinska status och därigenom hans försöriningsförmäga oväntat
försämras i betydande mån efter det att engångsbelopp utgivits, det saknas
möjlighet att genom omprövning komma till rätta med felbedömningen. Den
skadelidande blir i sådant fall underkompenserad. Det kan inte heller antas att
socialförsäkringen eller andra förmåner alltid läcker hela förlusten.
Motsvarande kan inträffa även vid en väsentlig försämring av den skadelidandes
arbetsförhållanden. Enligt styrelsens uppfattning kan de förändringar i en
människas livsförhållanden som en beslående kroppsskada av allvarligare art
medför vara mycket betydande. Ofta uppvägs inte skadan ur den skadelidandes
synvinkel av ekonomisk ersättning ens om denna utmäts generöst. Därför framstår
det som sä mycket angelägnare atl i vart fall söka bereda den skadelidande
slörsta möjliga trygghet vid föriust av framtida arbetsförtjänst. 1 detta
hänseende är engångsbeloppet underlägset livräntan som ersättningsform.
MöjUghetema alt vid invaliditet bestämma skadeståndet i form av engångsbelopp
bör därför enligt styrelsens mening begagnas med återhållsamhet och endasi i
fall där det synes klart att risk inte föreligger för framtida försämring av
den skadelidandes situation. Engångsbelopp bör alltså inte komma
lill

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 77

användning i sä stor omfattning som skadeständskommittén
rekommenderar. Liknande synpunkter anförs av statens handikappråd, HCK och
Svenska livsmedelsarbetareförbundet. Enligl HCK är engångsbelopp av flera skäl
inte lämpligt. Den skadelidande har nämligen ofta svårt att bedöma sin framlida
ekonomiska situation. Elt annat skäl är att engångsbelopp mänga gånger används
för alt köpa en privat livförsäkring, vilket innebär exlra kostnader i form av
ackvisilionsarvode m. m.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet anser att det starkt
kan ifrågasättas om utbyte av livränta mot engångsbelopp bör få ske i sädan
betydande omfaltning som föreslagits, nämligen t. o. m. en 30 % medicinsk
invaliditetsgrad. Förbundet anser att utbyte bara bör tillåtas vid högst 15-20
% medicinsk invalidilelsgrad. Del mäsle nämligen beaktas att rälten till
omprövning förloras i och med elt utbyte av livräntan. Dessutom bör utbyte få
ske enbart på framställning av den skadelidande.

Förslaget om upphävande av föreskriften i 13 §
Iraflkförsäkringslagen om ulbyte av trafiklivränla som fastställts av domstol
lillstyrks av försäkringsinspektionen. Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Tra-fikförsäkringsfören ingen.

Kommitténs förslag, att högre engångsbelopp än lio
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring inte bör förekomma, har föranlett
yitranden av några remissinslanser. Sålunda ifrågasätter FCF behovet av alt i
lagen införa en rekommendation av detta slag. Riksförsäkringsverket, som inte
har nägot att erinra mot den föreslagna regeln, påpekar atl det beträffande
högre inkomsttagare inte nödvändigtvis behöver inkräkta på den skadades
försörjning om högre engångsbelopp utges. Länsslyrelsen i Södermanlands län
anser att gränsen tio basbelopp i undantagsfall bör kunna överskridas. Enligt
länsstyrelsen kan det vidare ifrågasättas om inte elt engångsbelopp betydligt
underskridande denna gräns under vissa omständigheter kan synas mindre lämpligt
än livränta, även om skadeståndet från försörjningssynpunkt spelar mindre
roll. Sä kan t. ex. vara förhållandet, när ersättningen för lyte eller annat
stadigvarande men utgär med högt belopp. Enligl länsstyrelsen bör del
övervägas, om inte detla skall komma lill uttryck i lagtexten. 5>1F
ifrågasätter om en fixerad högsta värdegräns behövs. Enligt SAF:s mening bör
engångsbeloppets storlek fastställas med beaktande av den skadelidandes sociala
situation. Hänsyn bör alltså tas lill bl. a. hans återstående arbetsförmåga och
till sociala förmåner liksom till hur slor del av skadeståndet som fastställts
i form av livränta.

SACO, som inte har något att erinra mol alt ett
engångsbelopp kan delas upp i en del avseende den ideella skadan och en del avseende
inkomstförlusten när denna är av siörre omfaltning, anser att man vid
fastställande av ell gemensamt kapitalbelopp som ersättning för säväl ideell
skada som ekonomisk föriust bör klart ange hur stor del som belöper på den
ideella skadan och hur stor del som utgör ersättning för den ekonomiska
förlusten. Detla är motiverat redan av skalletekniska skäl, eftersom ju endasi
den senare delen skall tas upp till beskattning.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 78

Enligt SACO:s mening får det förhållandel, alt lagtexten
förutsätter alt skadestånd i nu avsett fall kan fastställas i form av elt
engångsbelopp, inle tilläggas nägon processuell effekl som stär i slrid mot
rättegångsbalken. Har part yrkat ersättning med ett belopp för ideell skada
och etl belopp för ekonomisk förlust, åligger del i princip domstol atl ange
hur slor del av ett eventuellt utdömt belopp som belöper på den ena resp. den
andra skadan. Skulle någol annat vara avsett med förslaget blir följden, att
part inte kan föra bara en del av skadeståndsfrågorna lill högre instans för
överprövning. Med elt ospecificerat engångsbelopp skulle del bli nödvändigt att
låla överprövningen avse skadesituationen i hela dess vidd.

Förslaget att engångsbeloppets slorlek skall bestämmas på
grundval av en beräknad periodisk ersättning, förhöjd med hänsyn till de
skadeföljder som kommittén kallat allmänna olägenheter, har lämnats utan
erinran av flertalet remissinstanser. FCF har förslåelse för att man vid
bestämmandet av storleken av engångsbelopp i visst skadefall gör en beräkning
med en uppskattad periodisk ersättning som underlag. Däremot ställer sig FCF
tveksam till kommitténs rekommendation om ersättning med viss multipel av
menersätlningsbeloppet vid låga invalidilelsgrader. Enligt FCF:s mening kommer
avsevärda svårigheter atl nå överenskommelse i ersättningsfrågan sannolikt atl
uppstå om inle vald multipel uppenbart medför överkompensation.

Frågan om beskattning av skadestånd i form av
engångsbelopp berörs av ett stort antal remissinslanser. Bland dem som förordar
förmånligare skatteregler märks Svea hovrätt, socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen, avtalsverket, länsstyrelsen i
Södermanlands län, yrkesskadeförsäkringskommittén. Landstingsförbundet, SAF,
TCO, SACO, advokatsamfundet. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Trafikförsäkringsföreningen,
Folksam och Molormännehs riksförbund. Riksskatteverket ifrågasätter däremot om
problemet för den enskilde bör lösas skattevägen.

Ett par remissinslanser har tagit upp frägan om livränta
tUl skadade efter inträdel i pensionsåldern. Folksam önskar elt uttalande om
lämpUgheten av alt även fortsättningsvis använda nuvarande schablonregel,
enligt vilken det förutsätts alt den skadelidande efter uppnådd pensionsålder
skulle ha behållit arbete som gett honom hälften så stor inkomst som
dessförinnan. Svenska Försäkringsbolags riksförbund hemställer för sin del att
huvudregeln för framtiden får bli atl livränta fastställs att utgå till den i
den skadades yrke normala pensionsåldern. Endast dä skadan medför sannolik förlust
av pensionsförmån efter avräkning av samordningsförmån eller då den skadade kan
göra sannolikt, att han skulle ha fortsatt att förvärvsarbeta efter
pensioneringen, saml då livräntan avser kostnader som inte påverkas av alt
förvärvsarbetet upphör, bör skadeståndet motsvara den uppskattade förlusten.

Advokatsamfundet anser att man bör behälla hittillsvarande
praxis atl kompensera förlust av ATP-poäng genom alt livräntan efter inträdd
pensionsålder reduceras endasi med en tredjedel mot vanligen förekom-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 79

mande hälftenreducering. Också KAK anser att livräntan bör
anpassas till den beräknade förlusten av bl. a. ATP-poäng som en skada för med
sig.

Ett
slorl anlal remissinstanser anser att införandet av ett ekonomiskl
invaliditetsbegrepp förutsätter större möjligheter till omprövning av
skadestånd för framtida inkomstförlust än som föreslagils av kommittén. Bland
dessa remissinstanser märks JK, kriminalvårdsstyrelsen, statens handikappråd,
yrkesskadeförsäkringskommittén, LO, TCO, SACO, Folksam och HCK. Andra
remissinstanser anser dock alt en omprövning bör kunna ske endasi i sällsynia
fall. 1 denna_ riktning utlalar sig riksförsäkringsverket och SAF.

Med hänsyn till risken för s. k. ersättningsneuroser bör
enligt riksförsäkringsverket omprövning av skadestånd få ske endast i
undantagsfall. När mycket läng tid förflutit mellan uppkomsten av en medicinskt
sett stationär invaliditet och en sedermera inträffad försämring i försörjningsförmågan
kan det vara svårt atl avgöra, om den ogynnsamma utvecklingen är en följd av
skadan eller beror på helt andra omständigheter, såsom sjukdom,
åldersförändringar med därav orsakad nedsättning av arbetsförmågan eller
allmänt försämrade sysselsättningsmöjligheter inom den skadades yrkesområde.
Det kan därför enligl riksförsäkringsverkei ifrågasättas, om inte en
preklusionstid bör införas för jämkningsanspräk på annan grund än försämring i
det av skadan orsakade tillståndet. En sådan begränsning av rätten lill
omprövning av fastställd skadeståndslivränta torde dock inte behövas, om
jämkningsmöjligheten såsom kommittén föreslår görs beroende av alt väsentlig
och bestående ändring uppenbart inträtt i de förhållanden som legat till grund
för ersättningen. En situation i vilken omprövning av skadestånd bör kunna ske
är när en med skadeståndslivränla samordnad förmån har fallit bort. SAF, som
lillstyrker förslaget att Uvränta skall kunna omprövas i vissa sällsynia fall,
understryker all rätlen till omprövning bör vara restriktiv, inte minsl med
hänsyn lill risken för ersällningsneuroser. Denna risk accentuerar också
önskemålet om att skadeslåndsfrägorna regleras snabbt. Om det i undantagsfall
skulle visa sig ogörligt atl omedelbart efter del akuta sjukdomsförloppets slut
fastställa ersällning för framtida inkomstförlust bör utbetalning ske ä conto i
avvaktan på det slutliga avgörandet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund påpekar att även med
den begränsning av omprövningsfallen som föreslagils torde man få räkna med alt
anspråk på omprövning kommer all göras i åtskilliga fall där del visar sig alt
räll lill ändrad ersättning inle föreligger. Dessa anspråk måste givetvis
utredas och prövas innan någol ställningslagande kan göras. Den föreslagna
omprövningsrätten lorde därför otvivelaktigt komma alt medföra en hel del
praktiska och andra ölägenheter. Problem kommer även alt uppstå i fråga om
beräkning av ersällningsreserverna. Vid t. ex. en kraftig konjunkturnedgång kan
elt stort anlal omprövningsfall bli akluella. Enligt riksförbundets mening kan
det vara svårt alt på förhand beräkna täckning i ersällningsreserven för en
sådan situation. Det är därför länkbart alt, i varje fall inom
ansvarighetsförsäkringen, begränsningar i delta hänseende måste göras för
onormala situationer genom

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 80

nägon form av force-majeureklausul.

JK har svårt atl godta en så snäv omprövningsregel som
föreslagits av kommittén. Principen att ersättningen för inkomstförlust vid
personskada skall bestämmas så nära den fakliska förlusten som möjligl synes
tala för en vidgad omprövningsrält. Atl omständigheter som, om de kunnat
förutses, varit av betydelse för besiämmande av livräntebelopp skall lämnas
obeaktade därför atl de inträffat helt kort lid efter Uvränlans definitiva
fastställande är inte lillfredsställande. Skadelivrän-lans speciella karaklär
att periodiskt under lång tid bidra till den skadelidandes försörjning - medför
att en inträdande oförutsedd differens mellan behovet av ersällning och del
uigående räntebeloppel uppfattas som synnerligen besvärande av den skadelidande.
Kriminalvårdsstyrelsen anser att övergången till etl ekonomiskl invalidiletsbegrepp
innebär viss möjlighet alt fastställa ersättningen med en marginal för
oförutsedd utveckling. Det måste dock förmodas alt detta inte kommer alt ske i
samma omfattning som nu. Enligt styrelsens uppfattning är det därför
erforderligt att med elt ekonomiskt invalidiletsbegrepp förena möjlighet till
omprövning av skadestånd som bestämts i form av Uvränla. Kommittéförslaget är
på denna punkl starkl begränsat till sin räckvidd. Enligl styrelsens mening bör
regeln ges en vidare utformning. Härför talar med styrka sociala skäl, främst
hänsynen lill den skadelidandes behov av ekonomisk trygghet i händelse av
väsentlig och bestående försämring i framtiden. Även om man i osäkra fall kan
vänta med sluilig prövning under en längre tid tillförsäkras den skadelidande
därigenom inle alltid säkerhet mot felbedömningar. Elt utdraget
skaderegleringsförfarande lorde också öka riskerna för ersältningsneuros. En
uppmjukning av omprövningsregeln i den av styrelsen åsyftade riktningen synes
kunna ske genom atl något krav på att det skall vara "uppenbart" att
relevant ändring inträtt inte uppställs. Även i fräga om engångsbelopp för
framtida förlust av arbetsinkomst föreligger risk för underkompensation, om det
ekonomiska invaliditetsbegreppet ulgör grundval. I likhel med kommillén finner
styrelsen dock alt omprövning inte kan medges beträffande skadestånd som utgår
i form av engångsbelopp. Statens handikappråd understryker starkl att möjligheterna
till omprövning av Uvräntebelopp, om en skada förvärras eller den skadades
utkomstmöjligheter på annat sätt kraftigt försämras på grund av skadan, inle
bör omgärdas av alltför stränga restriklioner. Risken för ersältningsneuros,
dvs. en olämplig fixering vid ersättningsfrågan hos den skadade, bör enligt
handikapprådet tillmätas ringa betydelse i jämförelse med den risk som vid
strängare regler kan föreligga för kraftig underkompensation.

Yrkesskadeförsäkringskommittén anser att en naturiig följd
av det ekonomiska invaliditetsbegreppel blir all del måste finnas möjlighet
till omprövning av periodisk ersättning vid ändrade förhållanden. Olika
synpunkler gör sig dock gällande beträffande omprövning av socialförsäkringsförmån
och omprövning av skadeståndslivränla. Kommittén har i sill utredningsarbete
ännu inte tagit sluilig slällning lill omprövnings-frågan men räknar med alt
möjlighelerna lill omprövning av yrkesskade-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 81

Uvränla i kommilléns blivande förslag inte kommer atl få
en fullt så restriktiv ulformning som nu föreslås för skadeslåndslivräntorna.
En omprövning av periodisk ersällning kan därför bU möjlig i större
utsträckning inom socialförsäkringen än inom skadeständsrällen. Eftersom en
skadeståndslivränla besläms med utgångspunkt- från förlids-pension eller
yrkesskadelivränla kan del synas naturligt all omprövning av
socialförsäkringsförmånen föranleder ändring av skadeståndet. Den föreslagna
nellometoden för samordning av skadestånd med andra förmåner innebär emellertid
atl ändring av samordningsförmån inle inverkar på skadeståndets storlek. EnUgl
yrkesskadeförsäkringskommit-léns mening kan ifrågasättas om
skadeslåndskommittén anfört tillräckligt bärande skäl för atl ge sill förslag
om omprövning av skadeståndslivränlor en så begränsad omfaltning. I vart fall
lorde de ingrepp i rättskraftsprinciperna, som omprövningssystemet orsakar,
inte böra tillmätas avgörande betydelse. Atl genom domstolsavgöranden beslämda
periodiska prestationer ändras i en ny rättegång är inte någol unikt i svensk
räll.

LO ifrågasätter om innebörden av rekvisitet väsenllig och
beslående ändring är lillräckligt klar. EnUgl LO:s mening får det godtas all
mindre förändringar kompenseras genom att ersättningen fastställs med viss
marginal lill den skadelidandes fördel. Omprövning bör dock kunna ske, om en
förändring av förhållandena uppgår lill 10 % och inte är av tillfällig
karaktär. Vidare förklarar LO sig inte kunna acceptera att rätten till
omprövning förbehålls endast fall där skadeståndet utgår i form av Uvränla.
Skadelidande med skadestånd i form av engångsbelopp kommer i sä fall atl i
princip erhålla ersällning i slrid med den grundläggande utgångspunkten all
ersättningen för framtida förlust skall bestämmas så nära den fakliska
förlusten som möjligl. Svårigheterna atl med någon siörre säkerhet uttala sig
om eUer i vilken utsträckning unga skadelidande kommer att vidkännas
inkomstförluster pä grund av nedsatt arbetsförmåga understryker detta
förhållande.

Inle heller advokatsamfundet anser atl den föreslagna
omprövningsregeln bör inskränkas lill fall när Uvränla utgår. Nägon sådan
inskränkning har enligt samfundet inte gällt i avseende på de omprövningsfall
som förekommii inom Trafikförsäkringsanslallernas nämnds verksamhetsområde.
Nyligen har av nämnden prövats ell faU, i vilket den skadade för elt anlal år
sedan - pä grundval av vad man då trodde var en förhållandevis gynnsam prognos
- tillerkänts ell engångsbelopp av lypen förhöjd menersätlning. Efter sedermera
inträdd försämring i hans hälsotillstånd har livränta fastställts för hans
återstående Uvstid. Med den av kommittén förordade begränsningen till
Uvränlefall skulle den skadade i del anförda exemplet ha varit förhindrad att
påkalla omprövning. Della kan enligl samfundets mening inte anses vara en
önskad effekl av den nya lagstiftningen, sä myckel mindre som fall av
invaliditetsersättning genom engångsbelopp framdeles avses bU vanUgare än
hittiUs. Någon risk för missbruk av omprövningsregeln, om denna får gälla även
engångsbelopp, lorde enligl samfundels uppfattning inte vara all befara. Både
enligt

6 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 82

gällande ulomrättslig praxis och enUgt den nu föreslagna
lagregeln har den skadelidande i omprövningsfallel en beiydande bevisbörda mol
sig. I motsats lill vad som gäller i livräntefallen bör omprövning av engångsbelopp,
om bestämmelsen utvidgas till att omfatta även sädana, naturiigen kunna leda
till justering bara i höjande riktning. Även Folksam anser omprövningsrätlen
kunna utsträckas till fall där ersättningen ulgåll i form av engångsbelopp.
Enligl bolagets erfarenhel har del snarast varil regel all den skadelidande
tvekat atl välja engångsbelopp med lanke på risken för en försämring av det
medicinska tillståndet. Av psykologiska skäl har bolaget ofta i sådana
situationer lovat den skadelidande atl få ersättningsfrågan omprövad, om det
skulle inträda en väsenllig försämring av hans tillstånd. Omprövningsrätten
bör emellerlid - även i fråga om livräntor begränsas tUl fall där väsenllig
försämring inträtt i det av skadan föranledda medicinska tillståndet.
Motormännens riksförbund och HCK anför liknande synpunkter.

6.1.3 Skadestånd vid dödsfall

Förslagel alt ersällning för förlust av underhåll skall
kunna utges lill en vidgad krets personer och all dessa skall kunna få full
ersällning tillstyrks allmänl av remissinslanserna, bl. a. Svea hovrätt,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverkei, försäkringsinspektionen,
yrkesska-deförsäkringskommiltén, LO och advokatsamfundet.

Svea hovrätt anför atl en utökning av kretsen av
ersättningsberältigade enUgt kommitténs förslag kan medföra
lolkningssvårigheler. Hovrätten har emellertid inte någol atl erinra mol den
förordade utvidgningen. Del lorde få överlämnas åt rättstillämpningen atl
närmare beslämma ersäll-ningsrällens omfattning. Riksförsäkringsverket
konstaterar alt de i lagen om allmän försäkring och yrkesskadeförsäkringslagen
av praktiska skäl gjorda begränsningarna av förmånsrätten för efterlevande, som
inle enligt lag är berättigade till underhäll, inle har några motsvarigheter i
kommitléns förslag. Riksförsäkringsverket anser dock all rälten lill skadestånd
bör pä föreslaget sätt kunna göras beroende av de faktiska förhållandena i de
individueUa fallen.

FCF delar kommilléns uppfattning om vilka krav som bör slällas
för all skadestånd skall utgå till personer, som vid tiden för dödsfallet
faktiskt erhöll eller inom en nära framlid kunde antas erhålla underhåll av den
avlidne. Dessa krav återges dock inte i lagtexten, vilket enligt FCF är en
brisl. Med den föreslagna utformningen av lagtexten kan skadestånd komma att
utgå lill den som visar atl han har fält ell inte obetydligt belopp under viss
tid från den avlidne för sin försörjning. Enligt FCF kan det dock inle anses
föreligga skäl alt ulvidga kretsen av ersättningsberältigade till alla
personer som fått periodiska betalningar frän den avlidne. Folksam finner del
tänkbart alt kommitléns förslag kan leda lill alt även kategorier, för vilka
behovet av skadestånd inte ler sig lika angeläget som i andra fall, omfattas av
lagregeln. Ell sätt all skilja mellan de typer av underhåU som bör ulgå med
fuUt belopp och övriga fall skulle enUgl

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 83

Folksam kanske vara all använda begreppet
"erforderligt underhäll" beträffande sådant underhåll som den avlidne
saknat skyldighet atl utge. Därigenom skulle man i varje fall undvika risken
för all skadestånd utgår för bl. a. underhåll av lyxkaraktär.

SAF delar kommitténs uppfattning att det inte är
nödvändigt att i lagtexten i detalj ange när ell samlevnadsförhällande grundar
skadeståndsrätl för efterlevande. SAF anser dock att kommitténs uttalanden i
motiven till lagtexten är för långtgående och lätt kan ge upphov till
lolkningssvårigheler. Med hänsyn härtill bör man i lagtexten markera principen
alt tredje mansskada inle ersätts utom i vissa undanlagsfall. Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Motormännens riksförbund anför liknande
synpunkter.

Svea hovrätt och advokatsamfundet kritiserar kommitténs
förslag atl värdet av den avlidnes hushållsarbete endast "i skäUg
omfattning" skall likställas med underhåll. Någon sådan begränsning bör
enligt dessa remissintanser inle uppställas.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte en regel bör införas om
omprövning av skadestånd för förlust av underhäll. En sådan regel skulle enligt
hovrätten kunna lösa vissa problem som kan uppstå, om kretsen av
ersättningsberältigade ulvidgas. Hovrätten framhåller dock alt regeln
förutsätter atl skadeståndet fastställs som livränta.

Slulligen tar advokatsamfundet upp en fråga som gäller
skadeståndsanspråk avseende liden mellan skadefallel och dödsfallet. Enligt
samfundets mening står det inte i överensstämmelse med gällande rättspraxis all
sådana skadeståndsanspråk genom succession övergår på den avlidnes dödsbo till
den del anspråken avser rätlen till ersättning för ideell skada. Av praxis
framgår nämligen all rälten lill ersättning för ideell skada förfaller, om den
skadade avlider innan ersättningen fastslällls genom bindande utfästelse av den
skadeståndsskyldige eller genom dom. Enligl samfundets mening är det
emellertid svårt att se något rationellt skäl för denna praxis. Samfundet anser
därför all rält till ersällning för ideell skada bör övergå på dödsboet och
finner del önskvärt alt detta bringas lill uttryck åtminstone i motiven.

6.1.4 Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid
personskada

Mot förslagets huvudprinciper att olika förmåner vid
personskada skall avräknas på skadeståndet och alt regress inte skall ulövas
beträffande samordningsförmån har flertalet av de remissinslanser som yttrat
sig i dessa avseenden inte haft något alt erinra. Det gäller bl. a. Svea
hovrätt, FCF, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen.
Svenska kommunförbundet och Folksam. Från flera håll uttrycks emellertid
önskemål om vissa jämkningar i kommittéförslagei.

Förslagel om samordning med periodisk förmän frän
socialförsäkringen kommenteras av yrkesskadeförsäkrings-

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 84

kommittén, som konstaterar att engångsbelopp från
socialförsäkringen därigenom utesluts från samordning. EnUgl
yrkesskadeförsäkringskommillén görs emellerlid elt avsleg från denna princip
genom skadeståndskommilténs uttalande att, om yrkesskadelivränta har bytts ul
när samordning aktualiseras, samordning får ske på grundval av det Uvräntebelopp
som var aktuellt då utbytet skedde. Något motsvarande uttalande har inte gjorts
belräffande engångsbelopp som enligt 15 kap. 3 § lagen om allmän försäkring kan
träda i stället för tUläggspension. Enligl yrkesskadekommitténs uppfattning
bör dock samma principer tillämpas även i detta fall. Del kan med hänsyn
härtill ifrågasättas om inle lagtexten för undvikande av missförstånd bör
omfatla ifrågavarande engångsbelopp. Yrkesskadeförsäkringskommillén erinrar
vidare om alt den skall utreda frågan om ökad användning av engångsbelopp inom
yrkesskadeförsäkringen. Om till följd härav invaliditetsersättning i form av
engångsbelopp införs i yrkesskadeförsäkringen, bör ocksä sådan ersättning vara
samordningsbar med skadestånd. Även riksförsäkringsverket förordar atl
tilläggspension som enligt 15 kap. 3 § lagen om allmän försäkring har bytts ul
mol engångsbelopp skall samordnas med skadestånd. Därvid bör anses som om
tilläggspensionen fortfarande utgick.

Förslaget om samordning med periodisk ersättning på grund av
privat olycksfalls- eller sjukförsäkring har mött kritik från olika häll. FCF
anser att samordning bör ske även beträffande ideell ersättning och beträffande
engångsbelopp ur olycksfallsförsäkring eller liknande försäkringsform, varvid i
försia hand ersättning för inkomstbortfall bör borträknas. Enligt FCF är det
nämligen uppenbart alt en överkompensation uppkommer, när engångsbelopp utgår
i invaliditetsersättning på grund av sädan försäkring. Till skillnad från
kommittén anser förvaltningen det inte vara förenat med nämnvärda besvär alt
mäta överkompensationen. 1 det enskilda skadefallel uireds i vad mån den
skadade kan anses förlora arbetsförtjänst och vilken ideell ersättning han är
berättigad lill på grund av skadan. Man bör efter sådan ulredning kunna
konstatera atl utfallande kapitalbelopp fördelar sig med ell viss belopp som
ersättning för förlust av arbetsinkomst och som ideell ersättning i övrigt.
Även försäkringsinspektionen framhåller att förekomsten av mera beaktansvärda
kapitalbelopp inom privat olycksfallsförsäkring m. m. utgör elt
avräkningsproblem som måhända inle är slutiigt löst genom kommitténs förslag.
Svea hovrätt påpekar all en komplikation kan uppstå vid skaderegleringen genom
alt livränta och engångsbelopp ur olycksfallsförsäkring inte behandlas lika.
Hovrätten framhåller vidare alt man med den av kommittén valda lösningen fär
räkna med atl denna kommer atl inverka på den framtida ulformningen av sådana
försäkringar.

Enligt försäkringsinspektionen bör beslämmelsen om
samordning med periodisk ersättning frän olycksfallsförsäkring etc. ges en
sådan utformning att del klarl framgår att även ersättning från försäkring av
della slag, som har tecknats direkt eller på annal sätt
gäller hos ulländsk

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 85

försäkringsgivare utan koncession för rörelse här i riket,
är att anse som en samordningsförmån. Inspektionen anser det vara tveksamt om
den föreslagna lagtexten täcker periodiska förmåner från sådana försäkringar.

LO anser atl samordning och avräkning inle bör ske
belräffande periodisk ersättning frän privat olycksfalls- eller sjukförsäkring.
En samordning i dessa fall skulle nämligen gynna en skadevållare pä den
skadelidandes (försäkringstagarens) bekostnad. Denna slåndpunkt delas av TCO.
Också Motormännens riksförbund motsätter sig all sådana förmåner betraktas som
samordningsförmåner. Framför allt är det enligl riksförbundet inte rimligt atl
betrakta ersättningen som samordningsförmån i situationer då bilister
tillerkänns skadestånd enligl 5 § andra slyckel bUansvarighetslagen.

Advokatsamfundet framhäller all de föreslagna
samordningsreglerna innebär att de försäkringsersättningar för vUka den
skadelidande eller hans arbetsgivare betalat premier inle kommer atl medföra
ökat skydd för den försäkrade ulan bara gynnar den skadeslåndsskyldige.
Visserligen skall sjukpenning och sjukförmåner enligl AFP och ATP redan enligt
nu gällande regler avräknas vid skadeståndsberäkningen, men i de fallen rör det
sig om obligatoriska försäkringar, där en avräkning kan framstå som naturlig.
Då del däremot gäller frivilliga försäkringar som kanske är anpassade efter den
försäkrades speciella situation eller för tillgodoseende av hans långtgående
krav på ekonomisk Irygghei synes det samfundet otillfredsställande all försäkringsskyddet
skall gynna den skadeslåndsskyldige i stället för den skadelidande. Förslagel
syftar lill alt undvika överkompensation. Tar man hänsyn lill jämkningsreglerna
i 6 kap. kan emellerlid i fall när dessa blir akluella samordningen av förmåner
och skadestånd leda lill all den skadeUdande inle ens får full kompensation,
trots atl han själv sörjt för visst försäkringsskydd. Delta förhållande beror
på all avräkning av samordningsförmånerna sker från bruttoskadan, innan man
kommer fram lill del belopp som skall betraktas som skadestånd. Delta
skadestånd kan därefter i förekommande fall jämkas. Har den skadelidande i
stället haft rält all i del försia ledet av skadeslåndsberäkningen kumulera sin
enskUda försäkringsförmån med skadebeloppet skulle han, efter verkställd
jämkning, ha fått högre täckning för sin totala förlust. Del skulle i många
fall innebära full täckning för denna, medan den av kommittén föreslagna
samordningen innebär all han kan åsamkas en beiydande förlust, trots all han
sökt gardera sig genom egen eller av arbelsgivaren lagen försäkring. Enligt
samfundels mening är detta inle förenligt med det mol den skadelidande gynnsammare
synsätt som i olika avseenden annars gör sig gällande i den föreslagna
lagstiftningen. De refererade synpunkterna kan enligl samfundet inte lämnas
obeaktade även om jämkningsreglerna får den i förslagel angivna restriktiva
utformningen, i synnerhet inte om de särskilda jämkningsreglerna i 5 § andra
stycket bUansvarighetslagen skall behållas. De otillfredställande konsekvenser
som en ulformning av samordningen enligt kommittéförslagei kan medföra bör
enligt samfundets mening leda

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 86

till en revidering så alt avräkning av samordningsförmåner
medges bara i sädan utsträckning att den skadelidande inle genom sådana
förmåner och skadestånd sammanlagt kommer i etl bättre läge än om skadan inle
inträffat. Den del av samordningsförmänen som inte åstadkommer sådan effekl bör
den skadelidande och inte den skadeståndsskyldige få njuta förmånen av.

Elt par remissinstanser anser alt samordning bör ske även
med vissa andra förmåner än dem som anges i kommitténs förslag. Sålunda anför
socialstyrelsen alt förmän som täcker samma utgifter eller förluster som
skadeståndet över huvud taget bör avräknas från detta för alt överkompensation
skall undvikas. Som samordningsförmån bör alltså betraktas även bidrag och
andra förmåner som kan ulgå enligt arbetsmarknadskungörelsen. Ocksä Folksam
ifrågasäller om inte exempelvis lön frän AMS tUl skadelidande som sysselsätts
på skyddad verkstad bör ha karaktär av samordningsförmän.

Förslagel att samordningen skall ske enligl en neltomelod
och alt som en följd härav föreliggande regressrätt skall avskaffas föranleder
det påpekandet från riksförsäkringsverket, atl detta inle innebär nägon ändring
av vad som redan gäller inom socialförsäkringen. Svenska kommunförbundet
konstaterar all förslagel innebär atl den av kommunerna tillämpade principen
om en brutlosamordning vid beräkning av sjuklön, pension m. m. inle längre blir
möjlig. Förbundet anser dock alt brullosamordningen med hänsyn till det
begränsade antalet fall inte framstår som angelägen av ekonomiska skäl.
Principen har dessutom visal sig förorsaka etl oproportionerligt merarbete för
alla parter. Förbundet har mol bakgrund därav intet alt erinra mot
kommittéförslaget i denna del.

Svea hovrätt framhåller alt den regressrätt, som enligl
allmänna grunder kan anses tillkomma en arbelsgivare med avseende pä sjuklön
eller pension som denne utgett pä grund av anställningsavtal, inle torde kunna
avskaffas genom införande av nellometoden för bestämmande av skadestånd.
Tillräckligt underlag för bedömningen av i vilken omfattning sådan regressrätt
utövas och vilken inverkan detta bör ha vid ulformningen av den föreslagna
lagbestämmelsen finns inte, varför hovrätten förordar kompletterande ulredning
på denna punkl.

Det förhållandel, atl skadeståndels storlek vid samordning
enligt nellometoden inte påverkas av senare inträffade ändringar av
samord-ningsförmänerna, medför enligt yrkesskadeförsäkringskommittén risk för
såväl över- som underkompensation. Yrkesskadeförsäkringskommillén anför inle
nägon krilik mol valel av nellometoden men framhåller atl det med hänsyn
härtill kan synas naturligt att samma möjligheter till omprövning av periodisk
ersättning föreligger inom skadeståndsrätlen som inom socialförsäkringen.

När del gäller frågan huruvida man vid samordningen bör la
hänsyn lill föreliggande skaltefrihet för vissa förmåner erinrar
försäkringsinspektionen om atl både inom sjuk- och olycksfallsförsäk-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 87

ringen del reala utrymmet för kompletteringsförmåner
beräknas med beaktande av ev. skattefrihet. Försäkringsinspektionen anser det
därför vara naturligt atl man även vid avvägningen av skadeståndet tar hänsyn
till skattefrihet för uigående samordningsförmäner. Denna ståndpunkt delas av
riksförsäkringsverket och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Även SAF
reagerar mot kommitténs förslag att hänsyn inle skall las liU om
samordningsförmånerna är skattefria.

6.1.5 Ersättningsnivån vid personskada

Svea hovrätt, socialstyrelsen, advokatsamfundet, SACO och
Motormännens riksförbund delar kommilléns uppfattning all skadestånd för
inkomstförlust eller förlust av försörjare inte skall begränsas till viss
högsta nivå. Av övriga remissinslanser är del endast Folksam som uttrycker en
motsatt åsikl.

Svea hovrätt finner det inte möjligl atl med bibehållande
av hittillsvarande rättsprinciper tillämpa andra jämUkhelssynpunkter än dem atl
lika skadefall skall behandlas lika. I praktiken skulle slora svårigheter
uppslå vid skadereglering i fall där begränsningsregeln skall tiUämpas
samtidigt med reduklionsregler på grund av medväUande. Socialstyrelsen
underslryker all det är föga tilltalande atl sälla in inkomstutjämnande
ålgärder jusl när en inkomsttagare drabbas av allvarlig personskada. För
slyrelsen framslår skattelagstiftningen i stället som del lämpliga instrumentet
för atl lillgodose jämUkhelssynpunkter i förevarande avseende. Slyrelsen anser
del emellerlid otillfredsslällande alt avsaknad av försäkringar eller innehav
av försäkringar kan leda lill olika regleringar av etl skadestånd. Del är
därför önskvärl och i vissa faU påkallat med en av staten administrerad för
alla medborgare enhellig ansvarsförsäkring som grundskydd.

Enligl Folksams mening väger redan de av kommillén
redovisade skälen för en begränsningsregel tyngre än skälen mot. Ytterligare
ett starkt skäl för en sådan regel är all ju mer oberoende av skuld och
medvållande skadeståndsskyldigheien är, deslo mer befogad är en begränsning av
beloppet. En begränsning lill exempelvis 12 basbelopp -nu motsvarande cirka 100
000 kr per är - synes bolaget rimlig.

6.1.6 Skadelidandes medvållande

Kommitténs förslag i Skadestånd III lill ändrad lydelse av
den allmänna medverkansregeln 15 kap. 5 § skadeståndslagen lillslyrks eller
lämnas ulan erinran av flertalet remissinslanser. Från flera håll uttalas dock
önskemål om tydligare lagtext än den komrnitlén föreslagil. Till slor del
uppehåller sig remissinstanserna vid regelns effekl i personskadefallen. Dessa
synpunkler har emellerlid inle medtagits i denna sammanställning, eftersom
frågan numera kommit i etl annat läge sedan kommittén i Skadestånd V föreslagil
en särskild medverkansregel för dessa fall.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 88

Enligl Svea hovrätt bör möjligheten att vid
medvällandebedömningen ta hänsyn till andra fakiorer än skuldgraden inle
tiUvaratas annal än för alt förebygga resultat som eljest skulle framstå som
klarl obiUiga. Som huvudregel bör gälla all underlåtenhet all nedsätta
skadestånd på grund av medvållande från den skadelidandes sida skall
ifrågakomma endasi vid personskador och mera sällan vid sakskador.

Svenska försäkringsbolags riksförbund konstaierar att
utvecklingen synes gå i riktning frän ell skadestånds- och vållandelänkande mot
etl syslem innebärande alt en skadelidande i möjligaste män skall få full
kompensation för skada oavsell under vilka förhållanden skadan uppkommit.
Förbundel ser kommitléns förslag som ell sleg i denna riklning och finner ej
skäl alt motarbeta en sådan utveckling i och för sig.

Föreningen Sveriges statsåklagare anser atl ell med hänsyn
till omständigheterna obetydligt medvållande lill skadan från den skadelidandes
sida inle bör föranleda jämkning av skadeståndet. Föreningen finner det däremot
tveksamt om sociala och humanitära skäl bör kunna åberopas som grund för en dom
på ojämkad ersällning faslän medvållande konstaterats. Sådana härisyn är det
mera samhällets än den huvudsak-Ugen ansvariges eller dennes försäkringsgivares
sak atl tillgodose.

Trafikmålskommittén framhäller alt del är tveksamt om det
inom Irafikrätten finns någon anledning alt från sociala och humanitära
synpunkler göra skillnad mellan sakskador och mindre personskador. Bilen spelar
en stor social roU för en alldeles övervägande del av även lägre inkomsttagare.
Eftersom en förlust av bUen här ofta kan få förödande ekonomiska konsekvenser
blir del således från social synpunkt inle sällan ett slarkl iniresse atl även
sakskador blir ersatta. Trafikmälskommittén vill således från nu anförda synpunkter
uttala tveksamhel om lämpligheten av den gjorda distinktionen mellan person-
och sakskador. Trafikmålskommittén framhäller vidare atl det är nödvändigt all
lagsliftaren arbelar ulifrån en enhetlig grundsyn på frägan om prevenlionens
betydelse inom Irafikrätten. De negaiiva följderna av felhandlingar i trafiken
måste ses som en enhet. I detla utgör skadestånd, bonusförlust etc. lika väl
som böler en del. Det är inle möjligt atl med bestämdhet uttala sig om de oUka
komponenternas relativa betydelse. Trafikmälskommittén anser således all det
är nödvändigl alt i ell sammanhang ta slällning tUl olika åtgärders preventiva
effekl. Lagstiftningen mäste arbeta utifrån samma grundsyn inom skadeståndsrätl
och straffrätt.

JK anser
inte all kommitténs avsikt med den nya regleringen fått ett lillfredsslällande
uttryck i lagtexten. Lagtexten bör få en ulformning som, även utan läsning av
motiven, ger en uppfattning om lagstiftarens intentioner. Försäkringsfuridiska
föreningen framför Uknande synpunkler på lagtexten och anser en överarbetning
av regeln önskvärd. Även trafikmålskommittén pekar på all skadeslåndskommittén
funnil del nödvändigt all för rättsbildningen främst lila lill motivultalanden
och beklagar, framför aUl från processrällsliga synpunkler, all skadeslåndskommittén
inle funnit del möjligl all redan vid skadeståndslagens

s. 89 Kontrollera mot PDF

ulformning med större exakthet än vad som skett ge uttryck
för lagstiftarens intentioner.

Också FCF finner regeln behäftad med påfallande oklarhet
beträffande dess effekl i särskilda fall och befarar atl den kan medföra
rättsosäkerhet. FCF framhåller vidare all svåriösla frägor kan uppkomma pä
grund av den samtidiga förekomsten av de särskilda reglerna för jämkning i 5
kap. 5 § skadeståndslagen och den av kommittén föreslagna allmänna regeln om
jämkning av skadestånd. Del torde enligl FCF inte kunna uteslutas all vid
lillämpningen av dessa regler jämkning åtminstone delvis kan ske dubbelt eller
kumuleras på ej avsett säll. Även om kommillén givetvis ej åsyftat något sådant
är reglernas art och de komplicerade förhållanden, som kan föreligga vid
tillämpningen, sådana all feltolkning kan ske i de särskilda fallen och leda
till objektivt oriktigt resultat. Försäkringsinspektionen befarar atl
bestämmelsen kommer att medföra en beaktansvärd komplikation i
försäkringsbolagens ulomrällsli-ga personskadereglering i ansvars- och
trafikförsäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund ullalar att etl
genomförande av förslaget lorde påverka premiekoslnaderna för trafik- och
ansvarsförsäkring uppåt med några procentenheter, dock knappast med mer än fem
procent.

Kommitténs uppfattning att efterlevande lill omkommen
person ofta bör undgå atl fä sill skadestånd nedsatt pä grund av den omkomnes
medvållande delas av Svea hovrätt och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Hovrätten tillägger alt även om skadeståndet inte nedsätts i ell sådani fall så
kvarstår möjligheten att jämka skadeståndet enligl den av kommittén föreslagna
allmänna regeln om jämkning av skadestånd, om delta är motiverat av hänsyn till
den ansvariges förhållanden. FCF förordar däremoi alt jämkning av efterievandes
skadestånd på grund av medvållande från den avlidnes sida alltjämt bör kunna
ske i samma utsträckning som lidigare.

Kommitténs förslag i Skadestånd V att jämkning av
skadestånd pä grund av medvållande till personskada skall kunna ske endasi i
undanlagsfall tillstyrks eller lämnas uttryckligen utan erinran av elt slorl
antal remissinslanser, bl. a. riksförsäkringsverket, försäkringsinspeklionen,
SAF, TCO, advokatsamfundet och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Endast
FCF avstyrker förslaget.

Svea hovrätt framhåller all någon erinran inle kan
framställas mol förslagel, om del är förenligt med försäkringsmässiga
synpunkler. Inle heller socialstyrelsen har någon erinran mol förslagel, även
om slyrelsen i och för sig anser det vara tillräckligt med den skärpta
jämkningsregeln endasi vid allvarlig personskada.

Enligl LO bör jämkning kunna ske endasi vid uppsåtligt
vållande. Slarka sociala och humanitära skäl lalar för alt jämkningsgrunden
grov vårdslöshet bör bortfalla med hänsyn lill all de situationer, där denna
jämkningsmöjUghel kan komma i fråga, är utomordentligt begränsade. Svårigheter
all avgöra vad som är grov vårdslöshet jämförd med enkel

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 90

vårdslöshet talar enligt LO också i denna riktning.
Däremot skapar en jämkning besvärande sociala konsekvenser. Även den föreslagna
jämkningsgrunden "synnerliga skäl" bör enligt LO las bort.

JK anser alt exempUfieringen av vad som enligt kommitténs
förslag skall utgöra synnerliga skäl för jämkning bör ulgå ur lagtexten.
Sociala och mänskliga skäl talar för all denna jämkningsmöjlighet - som även
kan drabba efterlevande - utnyttjas med störsia försiktighet. Särskilt
rekvisitet atl skadan väsentligen framstår som självförvållad kan inbjuda till
inte önskvärda begränsningar av rälien lill skadestånd. Enligt JK:s mening bör
det hell överlämnas lill rättstillämpningen att avgöra vad som i detta
sammanhang skall förstås med synnerliga skäl lill jämkning. Socialstyrelsen,
som har motsvarande inställning, anser alt förslaget kan leda till oanade och
inle önskvärda konsekvenser. Styrelsen tänker särskilt på förslaget till lag om
obligatorisk användning av bilbälte. Följden skulle kunna bU att en bilist som
helt utan egel vållande blir påkörd och skadad får skadeståndet jämkat, om han
inle använt bilbälte.

FCF framhåller atl åtskiUiga personer på grund av egen
oaktsamhet försätter sig i en situation som medför besvärande konsekvenser
under återstoden av deras liv. Många har ulan att oaktsamhet över huvud laget
föreligger hamnat i en liknande situation. I sädana fall finns varken i
nuvarande eller föreslagna regler om skadestånd ulrymme för ersällning ål den
skadelidande. Samhällel ser i mån av resurser som sin uppgift atl hkväl lämna
hjälp exempelvis genom socialförsäkring och socialhjälp. Kommitténs förslag
innebär alltså en förbättring för den grupp av människor som hamnat i en svår
situation genom alt själva orsaka sig kroppsskada men begränsar sig därvid till
fall där den skadelidande inle ensam ulan tillsammans med annan vållat skadan.
FCF ifrågasätter för sin del om kommitténs förslag bärs upp av vägande argument
och om starka sociala och humanitära skäl talar för genomförande av förslagel.
Detta gäller framför alll de medvållandefall där ansvarsförsäkring saknas
oavsett om sådan bort föreligga eller ej. 1 sammanhanget bör även beaktas att
kapitalbelopp ur olycksfallsförsäkring och liknande försäkring enligt
kommitléns förslag inle skall samordnas med skadeståndsersätlning. I de fall då
en medvållande skadelidande innehar sädan försäkring, innebär förslaget atl han
överkompenseras. FCF ifrågasätter allvarligt, om inte del svenska förslaget i
motsats till övriga nordiska länders inslällning i frågan kommer all i alltför
många fall medföra avgöranden som ter sig direkl stötande för rättskänslan.

Beträffande lillämpningen av den nya medvållanderegeln
inom området för den skadesländsrättsliga speciallagstiftningen påpekar
statens vägverk att de i prakliken viktiga förarskadorna vid bilolyckor inte
upptagits till behandling. Enligt verkels mening kan de nya medvållandereglerna
leda till en del egenartade konsekvenser. Efiersom de nya reglerna bara gäller
personskador, noterar vägverket att när både person-och sakskador samtidigt
inträffar full ersättning kan komma alt utgå för personskadan men bara jämkad
ersättning för sakskadan t. ex. skadade

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 91

kläder. Advokatsamfundet anser inte atl del finns skäl för
all utesluta lillämpningen av den nya medvållanderegeln i de ofta förekommande
fall som avses i 5 § bUansvarighetslagen. Anledning saknas enligl samfundet att
slälla dessa skadelidande i en sämre situation än andra skadelidande. Atl i
likhel med kommittén hänvisa till förarplatsförsäkringen förefaller ologiskt.
Denna försäkring fungerar uteslulande som en olycksfallsförsäkring som inle
ger ersättning för förlorad arbetsförtjänst, inle heller Uvränta molsvarande
inkomstförlust och än mindre ideell ersättning. Samfundet förordar därför atl 5
§ bUansvarighetslagen ändras i analogi med den föreslagna ändringen av 2 §
samma lag. En sådan utvidgning av tUlämpningen av jämkningsregeln är så mycket
mera påkallad om den av skadeslåndskommittén föreslagna formen för samordning
med andra förmåner skulle godtas. Som samfundet lidigare påpekat leder nämligen
jämkning av elt skadestånd som bestämls lill skillnaden mellan brultoska-dan
och samordningsförmånerna till atl den skadelidande inle får full kompensation.
Motormännens riksförbund anför liknande synpunkter.

6.1.7 Jämkning av oskäligt betungande skadestånd

De flesta remissinstanserna delar kommitléns uppfattning
alt en generell möjlighet tiU jämkning av oskäligl betungande skadestånd bör
införas i skadeståndsrätlen. Bland dessa remissinstanser märks JK, RÅ, Svea
hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, statens vägverk,
luftfartsverket, försäkringsinspektionen. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet. Föreningen Sveriges lingsrällsdomare och
Försäkringsfuridiska föreningen. Flera av dem betonar all en sådan
jämkningsmöjlighet bör utnyttjas med den varsamhet som kommillén förordal i
motiven lill silt förslag saml alt det är angelägel att denna återhållsamma
inslällning kommer lill direkl ullryck i lagtexten.

Ocksä socialstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag, som
styrelsen med hänsyn framför allt lill nuvarande rättsläge på del sociala
områdei och den allmänna rällsuppfallningen finner väl avvägt. Reformen är
dock, som kommittén konstaterat, av begränsad räckvidd. Del är därför
styrelsens förhoppning atl den endast skall ses som en delreform på väg mot en
lagsliftning, där man vid utdömande av skadestånd har möjligheter atl la mindre
hänsyn lill skadeståndets eventuella prevenliva effekt och mer hänsyn lill
möjligheterna atl få till stånd en ur alla synpunkler rättvis och praktisk
lösning. Sälunda bör i framtiden sådana synpunkler få spela in som den
skadelidandes goda ekonomi, försäkringar och försäkringsmöjligheler. Ytterst
bör samhället dessulom genom sin sociallagstiflning garantera den enskUde
medborgaren all slippa bli försall i en sådan ekonomiskl trängd situation atl
han betas sina möjligheler till ell självständigt liv eller en verklig
återanpassning.

SACO konslaterar all del hänsynslagande lill förekomsten
av försäkring eller försäkringsmöjlighet som numera i stor utsträckning
accepteras inom vår skadeståndsrätl egentligen ulgör ell irrationellt inslag
i etl

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 92

skadeslåndssyslem som baseras pä culpaprincipen. SACO
ställer sig inle avvisande till kommitténs förslag som är att se som en
ylterligare anpassning av skadeständsrällen till de förändrade
samhällsförhållandena, särskilt till den förändrade ekonomiska strukturen och
till de förändrade synsätt som denna för med sig. Kommitténs förslag är enligt
SACO;s mening etl steg i rätt riktning, men etl allvarligt problem kvarstår.
SACO anser att skadeståndets storlek i princip inte bör påverkas av den
skadevållandes inkomsi utan enbart av skadans omfattning. Det är dock inte
rimligt att den skadevållandes ekonomi skall kunna bli förstörd i decennier på
grund av ansvaret för en skada. 1 den mån som den skadevållande saknar
ekonomiska resurser eller försäkring bör därför samhället gripa in.

Också RÅ anser alt konflikter mellan skadevållarens och
den skadeUdandes intressen på längre sikt bör lösas genom ell syslem, som
garanterar skälig ersättning åt den skadelidande på försäkringsbasis eller
genom alt del allmänna Iräder in i kombination med regresskrav mot
skadevåUaren. Härvid blir del möjligl atl - samtidigt som den preventiva
aspekten beaktas - i betydande omfattning la hänsyn lill sociala och humanitära
synpunkter samt graden av vållande m. m.

LO förklarar sig kunna acceptera kommitténs förslag under
tvä förutsättningar. Den ena förulsältningen är att den restriktivitet och de
begränsningar som kommillén i motiven har gelt uttryck åt under inga
omständigheter luckras upp till skadevållarens förmån. LO ifrågasätter om inte
delta bör framgå direkt av lagtexten. Den andra förutsättningen är att en
obligatorisk straffsanktionerad försäkringsplikt uppställs för arbetsgivare i
enlighel med vad LO tidigare krävt i remissyttrande över betänkandet (SOU
1964:31) Skadestånd II. LO anser
att detta krav nu ytterligare förstärks genom den betydelse
ansvarsförsäkringens existens pä skadevållarens sida får för den skadelidande
vid tillämpningen av den föreslagna jämkningsregeln.

En
avvisande hållning till förslaget intas av Sveriges advokatsamfund, som anser
jämkningsregeln vara äventyrlig från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt samfundet
har kommittén inte visat all det föreligger någol verkligt behov av denna
regel. Regeln kan givetvis ändå införas, om den ges så begränsad räckvidd att
den inte medför klara nackdelar t. ex. i form av rättsosäkerhet. Av kommilléns
motiv framgår emellertid atl stort utrymme skall finnas för tillämpning av
regeln och alt den därför kan få avsevärd användning eller i varje fall komma
alt åberopas av skadeståndsskyldiga i stor utsträckning. Enligt motiven skall
vidare vid jämkningsbedömningen hänsyn i regel tas lill den skadelidandes
ekonomi och försäkringar samt arten och graden av skadevållarens skuld, vilket
kommer all medföra mycket svåra avvägningar för domslolarna. Etl slort moment
av skönsmässighet kan inte undvikas vid tillämpningen av jämkningsregeln, i
synnerhet om skadeståndet efter jämkning skall fastställas lill elt bestämt
belopp och inle lill viss bråkdel av skadan. Ulgången av en rättegäng bUr pä
grund härav ytterst vansklig, för all inte

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 93

säga omöjUg, all förutse. Delta medför även all uppgörelse
ulom rätta i slor utsträckning kommer att försvåras. Skadeslåndstvister kan
därför anlas komma att i belydligl siörre omfattning än hittills avgöras genom
rättegångar. Brottmålen kommer sannolikt att avsevärt tyngas och försvåras av
en allmän jämkningsregel.

Också SAF avstyrker den föreslagna jämkningsregeln. Om
regeln införs, lorde parterna i ell skadefall väsentligt oftare än f. n. komma
i ell läge där del är hell omöjligt alt förutse vilket resultat en domstolsprövning
kan medföra. På grund härav skulle regeln sannolikt leda till minskad
benägenhet alt ingå uppgörelse ulom rätta. Enligt SAF:s uppfattning bör inte de
lagstiftande myndighelerna i så stor utsträckning, som skulle bli fallel om
jämkningsregeln införs i lagstiftningen, överföra silt ansvarsområde lill
domstolarna. Detla gäller särskilt när domstolarnas avgöranden skall Iräffas på
grundval av allmänt utformade skälighelsprin-ciper, som inte tillåter sedvanlig
prejudikatbildning. SAF påpekar att det redan i gällande rält finns etl ganska
slorl anlal regler om jämkning av skadestånd i skilda fall. SAF motsätter sig
inle alt man går vidare på de partiella reformernas väg och för beslämda, klart
överbUckbara fall inför möjlighet all jämka skadestånd när della framslår som
motiverat. Della innebär emellerlid någol annat än att i enlighet med
kommitténs förslag genomföra en vittgående reform vars verkningar är svära alt
förutse.

Även flertalet av de remissinslanser som stöder kommitténs
förstag framhåller risken för all jämkningsregeln kan leda till rättsosäkerhet
och medföra lillämpningssvårigheler. Från flera håU efterlyses ett bestämdare
lolkningsunderlag för lillämpningen av den nya regeln saml en tydligare
lagtext. I denna riklning ullalar sig bl. a. JK, Svea hovrätt, hovrätten för
Övre Norrland, FCF, statens vägverk, försäkringsinspektionen, trafikmålskommittén.
Landstingsförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, LO, TCO,
SACO, Föreningen Sveriges statsåklagare och Försäkringsfuridiska föreningen.

Särskilt förvillande anses den föreslagna formuleringen
att skadestånd kan jämkas om skadeståndsskyldigheien befinns oskäligt
betungande med hänsyn lill "pariernas" ekonomiska förhållanden.
Enligt JK, hovrätten för Övre Norrland, SACO och Försäkringsfuridiska
föreningen avspeglar inte denna beslämmelse den dominerande roll som i motiven
tillmäts den skadesländsskyldiges ekonomiska förhållanden ulan kan lätt
framkalla missuppfattningen att jämkningsfrågan från början skall avgöras på
grundval av en jämförelse mellan pariernas ekonomiska förhållanden. Svea
hovrätt anser att den föreslagna lagtexten inle på ett lillräckligt tydligt
säll ger uttryck åt den vikliga principen all skälighetsbedömningen alllid
måste ske med sikte på all den skadelidandes berättigade iniresse av ersättning
inle åsidosätts.

SACO ifrågasätter om det inte av lagtexten bör framgå alt
jämkningsregeln är avsedd att lillämpas främst då del rör sig om ersättning av
större ekonomisk betydelse för skadevåUaren. Enligt SACO bör lagtexten vidare
möjligen innehålla en uttrycklig föreskrift om att jämkning inte skall

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 94

komma i fråga, när skadeståndsskyldigheien hell läcks av
en försäkringsgivares eller självförsäkrares ansvar. Denna synpunkt delas av
SAF. Trafikmålskommittén framhåller att den enskilde av lagtexten bör ha
möjlighet all vela i vilken utsträckning han är skyldig att hålla t. ex.
ansvarsförsäkring.

Enligt JK bör det i lagtexten begagnade uttrycket
"omständigheterna i övrigl" byggas ul med närmare riktlinjer för bedömningen
i överensstämmelse med de uttalanden kommittén gjort därom i motiven. SACO
ifrågasätter om inte lagtexten bör ge direkl ullryck ål den av kommittén
angivna huvudregeln all jämkning av skadestånd inle skall ske vid uppsåtligt
brott.

Kommitléns
uttalanden om belydelsen av den ansvariges ekonomi kritiseras av vissa
remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland ställer sig tveksam till den
levnadsstandard som bör förbehållas den skadeslåndsskyldige enligl kommillén.
Hovrätten finner det sannolikt att de av kommittén åsyftade förutsättningarna
för jämkning kommer att vara för handen i betydligt fler fall än kommittén i
andra sammanhang synes anta. Försäkringsfuridiska föreningen ifrågasätter om
det inle borde finnas siörre jämkningsmöjUghel i vissa fall. Vid skyldighet att
ersätla ren förmögenhetsskada på grund av vårdslöshet som inte är grov synes
det ej rimligt all exempelvis en medborgare i vanliga omständigheter skall
tvingas uppoffra t. ex. sommarsluga och den hell övervägande delen av sill
sparkapital för att ersätta förlust som uppstått genom vårdslösheten.
Föreningen vill därför rekommendera all principen för jämkningen övervägs
ytterligare och att lagtexten utformas så alt därav ytterligare framgår hur den
avses all tillämpas. Även Folksam menar att regeln bör kunna tillämpas mer
generöst än vad kommittén antyder. Den belastning som enligl kommitléns
beskrivning kan åläggas den skadeståndsskyldige synes Folksam vara ungefär vad
som maximalt kan avpressas honom. En jämkning som motiveras av sociala hänsyn
mot den ansvarige bör kunna vara kraftigare. Enligl Folksams mening bör
domstolarna ges möjlighet att göra kraftiga nedsältningar, förmodligen ganska
schablonmässigt. Avvägningarna blir annars svåra och resultatet ändå ofta
slumpmässigt.

Enligt Svea hovrätts mening torde del inte sällan komma
atl vara förenat med svårigheier alt göra de ekonomiska prognoser rörande de
ansvariga, som kommer atl bli nödvändiga, t. ex. dä den ansvarige vid tiden för
bedömningen är studerande men kan antas senare komma all uppbära inkomsi. All
pä grundval av en sådan prognos nå fram lill ell för såväl den
skadeslåndsskyldige som den skadelidande lillfredsslällande resultat för lång
tid framöver blir säkerligen inte läll. Hovrätten finner det vara en brisl all
en skadelidande, som tillerkänts jämkat skadestånd efter tUlämpning av
jämkningsregeln, skall vara förhindrad atl väcka ny talan med yrkande att utfå
skadestånd utöver den jämkade ersättningen som tidigare utdömts. Hovrätten
ifrågasäller om det inle bör finnas möjlighet all, då väsentligen ändrade
förhällanden på den ansvariges sida

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 95

påkallar det, väcka ny talan för utfående av ytterligare
skadestånd.' Härigenom skulle nackdelen med den osäkerhet som ligger i en
bedömning grundad på ekonomiska prognoser i stor utsträckning kunna
neutraliseras. Även Sveriges advokatsamfund anser det nödvändigt med en lagtext
som gör del möjligt atl få skadestånd, som utdömts eller avtalats med
tillämpning av den allmänna jämkningsregeln, omprövat vid väsentligt förbättrade
ekonomiska förhållanden för den skadeståndsskyldige,

Försäkringsfuridiska föreningen anför liknande synpunkter
och framhåller därvid särskilt svårigheterna all vid en och samma rättegång
överblicka skadans loiala omfaltning. Föreningen påpekar vidare att
lillämpningen av den föreslagna jämkningsregeln kommer att medföra beiydande
svårigheter att förebringa tillförlitlig bevisning angående de ekonomiska
förhållandena.

Några remissinstanser berör de uttalanden kommittén gjort
om verkan av underlåtenhet alt teckna ansvarsförsäkring. Svea hovrätt anser all
man bör upprätthälla etl strängt krav på atl företagare, oavsett omfallningen
av den bedrivna verksamhelen, skyddar sig genom ansvarsförsäkring. Huvudregeln
bör därför vara atl underlåtenhet alt teckna ansvarsförsäkring medför att
företagaren går föriustig möjligheten lill jämkning. För att underlåtenhet i
sådant hänseende skall anses ursäktlig bör det åligga den ansvarige atl
förebringa lungl vägande skäl för sin underlåtenhet. Då del gäller all bedöma
motsvarande underlåtenhet av privatpersoner betonar hovrätten vikten av att
ansvarsförsäkringen får största möjliga utbredning för att skadelidande i så
stor utsträckning som möjligl skall erhålla full ersällning för liden skada.
Hovrätten kan därför inle dela kommitténs uppfattning alt det regelmässigt
skall anses ursäktligt alt en skadevållande privatperson underlåtit atl teckna
ansvarsförsäkring. Är förhällandena sädana alt skadevåUaren haft ekonomiska
möjligheter alt skydda sig genom ansvarsförsäkring bör som huvudregel gälla,
atl jämkning ej skall äga rum. Svenska försäkringsbolags riksförbund utgår från
alt det i rättstillämpningen kommer att anses höra till "god ordning"
att en företagare - främst tillverkare av produkier som kan orsaka skada - tecknar
inte endast allmän ansvarighetsförsäkring utan även
produktansvarighetsförsäkring i den utsträckning en sådan normalt kan erhållas.
Den allmänna jämkningsregeln skulle annars kunna tänkas fä en negaliv inverkan
pä vidareutvecklingen av denna för konsumenlerna mycket viktiga
försäkringsform. SAF menar däremot att det synsätt kommittén gett uttryck för
när det gäller företagets omsorg och förtänksamhet i fräga om alt teckna
ansvarsförsäkring inte är försvarligt.

I fräga om betydelsen av skuldgraden och ansvarsgrunden
delar Svea hovrätt kommitténs uppfattning att ett medvetet risklagande i
allmänhet bör frånta skadevåUaren möjlighet att få komma i åtnjutande av
jämkning. Jämkning bör enligt hovrättens mening regelmässigt inte heller ske
vid skador orsakade genom brotl av grov beskaffenhei.

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 96

Också Föreningen Sveriges lingsrällsdomare anser del
tveksamt i vad mån jämkningsregeln bör kunna tillgripas vid skada på grund av
uppsåtlig brottslig gärning. Föreningen Sveriges statsåklagare finner det
däremot naturiigt atl det så gott som ensamt avgörande vid själva jämkningen av
skadestånd bör vara hur slort skadeståndsbelopp som den ansvarige kan utge utan
all oskäligt betungas. Med detta synsätt bör skuldgraden, menar föreningen,
väga mycket lätt vid bedömning av frågan om ochi vad mån skadestånd skall
jämkas. Detla finner föreningen böra gälla även vid skadestånd på grund av
uppsåtligt brott. Föreningen pekar på svårigheten alt genom endast etl
skadeståndsinslitul på tillfredsställande sätt lillgodose både det
civilrätlsliga och det kriminalrätlsliga områdets behov. Enligl föreningens
mening bör den omständigheten att skadan tillkommit genom brott i princip inle
föranleda en återhållsammare tillämpning av den föreslagna jämkningsregeln än
om skadan uppkommit på annat sätt. Om jämkningsregeln tiUämpas så bör
emellertid enligt föreningens mening åtminstone vid uppsåtligt brotl
skadeståndets reparationsfunktion tillgodoses av del allmänna enligl i stort
sell vanliga skadeståndsregler.

Enligt RÅ
är det förenat med principiella betänkligheter att jämka skadestånd därför all
fullt skadestånd skulle försvåra skadevållarens samhällsanpassning. Del kan
hävdas att delta är en angelägenhet för samhället och inle för den skadeUdande.
Sföfartsverket och hovrätten för Övre Norrland anför Uknande synpunkler.
Hovrätten finner dock jämkning inle vara alldeles utesluten där den brottsliges
ringa skuld och betalningsförmåga inte stär i rimUg proportion lill skadans
slorlek. Försäkringsfuridiska föreningen understryker att även skyldighet all
utge ett för den skadelidande tämligen obelydUgt belopp kan för den
skadeslåndsskyldige brottslingen allvarligt försvåra rehabiliteringen.

SACO finner del oklart i vilken utsträckning kommittén
tänkt sig att också omständigheter på den skadelidandes sida skall kunna vägas
in. SärskUl svårbemästrade synes bedömningarna komma att bli vid en samtidig
tillämpning av den allmänna jämkningsregeln och regeln i 5 kap. 5 § då
vållande föreligger pä båda sidorna. Etl liknande uttalande görs av FCF.

Folksam frågar sig vad som skall gälla vid brandskador,
som intar en särställning eftersom de kan bli de mesl katastrofala sakskadorna
som vållas av människor. En ringa vårdslöshet kan få ofantliga följder och
slumpen spelar större roll än vid andra skadelyper. Enligl bolagets mening
borde i förarbelena klarl anges att skadestånd för brandskador alltid skall
jämkas, oberoende av den ansvariges ekonomiska situalion och även om han är
ansvarsförsäkrad. Undanlag bör gälla bara för begränsade belopp som betingas av
prevenlionshänsyn, sociala hänsyn eller liknande. Jämkningsgraden bör givelvis
variera. För hyresgäst i bostadslägenhet synes vid vällande ulan
anmärkningsvärda omständigheter skadeståndet kunna begränsas till ordinär
självrisk i faslighelsförsäkring. 1 andra situationer med enkell vållande bör
10 000 kronor vara lämplig som

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 97

översta gräns för privatpersoner, medan 100 000 kronor i
normalfallen är en lämpUg gräns för företagare.

JK anser all del av lagtexten bör framgå vUka normer som
skall gälla för jämkning av ansvar på grund av speciallagstiftning eller i
kontraktsförhållanden. Denna ståndpunkt delas av Svea hovrätt, som beträffande
skador i konlraklsförhållanden fUlägger alt jämkning bör vara utesluten vid
skada på grund av brotl mot en s. k. huvudförpliktelse, om inte starka skäl
lalar för all jämkning bör ske. Den riskfördelning som avlalsslulande parter
har förutsatt då avtalet ingicks bör nämligen bara undanlagsvis kunna rubbas.
Hovrätten ifrågasäller om inle della bör komma till uttryck i lagtexten.
Däremoi är det enligl hovrättens mening inte motiverat att vara lika
återhållsam med jämkning då fråga är om mera perifera avtalsförpliktelser,
särskilt i situationer som är nära nog all bedöma som utomobligatoriska skadefall.
Även SAF anser att den avsedda reslriktivilelen vid tUlämpning av regeln i
kontraktsförhållanden bör komma till uttryck i lagtexten.

Sföfartsverket understryker kommitténs uttalande, alt
jämkningsregeln uppenbarligen inle bör tillämpas i fall där della skulle slå i
slrid med av Sverige ingångna internationella avtal, och ifrågasäller om detla
inle bör komma lill direkt uttryck i lagtexten.

6.2 Remissyttrandena över lantbmksstyrelsens framställning

De remissinstanser som har hörts över lantbruksslyrelsens
framställning har tillstyrkt att 22 kap. 4 § byggningsbalken upphävs.

Lantbrukarnas riksförbund framhåller atl beslämmelsen
enUgl förbundels erfarenheter har tillämpats endasi i sällsynia fall. Mol
denna bakgrund har förbundet ansett sig kunna tillstyrka all beslämmelsen
upphävs, även om delta i något enstaka fall skulle kunna vara lill nackdel för
någon enskild djurägare.

Enligl Svenska försäkringsbolags riksförbund är det i
dagens läge inte lätt alt se skälen till att en strängare ansvarsregel skulle
gälla inom viss djursjukvård än inom sjukvården i övrigt. Skillnaden mellan
"fä" och andra djur, t. ex. hundar och kattor, ler sig ocksä omöjlig
atl sakligl motivera. I dagens reformslrävanden pä ersältningsområdel såväl i
skadeständsrättslig lagstiftning som inom frivUliga ersältningsanordningar pä
skUda områden som avser alt ersätla skadeslåndsrällen intar
presumlionsansvarel en så blygsam plals all del närmasl kan sägas vara på
avskrivning. Riksförbundet vill vidare peka pä all del torde vara en oklar
fräga, som inte synes behandlad i förarbetena till skadeståndslagen, om
principalansvaret för anställda veterinärer - t. ex. distriktsveterinärer
även omfattar det presumlionsansvar som det akluella stadgandet innehåller. Med
hänsyn lill del sagda tillstyrker riksförbundet alt 22 kap. 4 § byggningabalken
upphävs.

Svenska kennelklubben framhåller all del finns skäl göra
bestämmelsen till föremål för översyn på sådant sätl all allmänna
skadeståndsrätlsli-

7 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 98

ga principer i vad avser bevisbördefördelningen kommer att
gälla vid veterinärs behandling av djur. Med hänsyn till alt den skadelidande
måhända många gånger har mycket svårt att prestera bevisning och måste göra
gällande ett disciplinärt ansvar för alt kunna få tillgång lill erforderligt
bevismaterial ifrågasätter föreningen om inte ell särskilt stadgande bör finnas
om skyldighet för veterinären atl tillhandagå den skadelidande med utlämnande
av det material som i det aktuella fallel kan klarlägga omständigheterna vid
djurels behandling. Enligl föreningen skulle en sådan bestämmelse vara ägnad
att stärka tilltron till veterinären och underlätta för den skadelidande all
snabbi kunna utfå journalanleckningar o. d. saml måhända minska anlalel fall
av disciplinära ärenden.

7 Föredraganden

7.1 Allmänna utgångspunkter

Sedan länge har den principen gällt i vårt land all den
som uppsåtligen eller av vårdslöshet våUar annan person skada är skyldig all
ersätla skadan. Utgångspunkten har därvid varit all den skadelidande skall ha
full ersällning för den förlust han har lidit.

Den
återgivna regeln, den s. k. culparegeln, har länge utgjort grundvalen för vär
skadeståndsrätl. Kring denna huvudregel har sedan utbUdats etl omfattande och
komplicerat skadeståndsrällsUgl regelsystem. Före år 1972 återfanns reglerna om
ulomobUgaloriskt skadestånd, dvs. skadestånd utanför kontraktsförhållanden,
endasi i begränsad omfattning i skriven lag. Vissa grundläggande beslämmelser
meddelades i 1864 ärs strafflag. I övrigt framgick skadeslåndsrättens
regelsystem av vissa särskilda författningar och av rättspraxis. Under
195O-talet påbörjades emellerlid ell omfattande samnordiskt utredningsarbete
med syfte att successivt reformera skadeständslagsliftningen. En viklig etapp i
detta reformarbete utgörs av skadeståndslagen, som trädde i kraft den 1 juli
1972. Denna lag innefaltar dock inte någon fullständig reglering av
skadeståndsrätlen. AtskUUga frågor av allmän natur är fortfarande oreglerade.

Skadeständsrällen
spelade tidigare en avgörande roU när det gällde all skydda den enskilde mol
följderna av uppkomna skador. Läget har emellertid förändrats radikalt genom
den kraftiga expansionen och effekliviseringen av både den offentliga och den
privata försäkringen. Vid personskador bereds alla medborgare ell grundläggande
ekonomiskl skydd genom socialförsäkringen, dvs. den aUmänna försäkringen och
yrkesskadeförsäkringen. Samhället har kontinuerligt byggt ul och förstärkt
detla socialförsäkringssystem, så all del i dag spelar en viklig roll som
trygghetsfaktor. Genom att socialförsäkringen verkar generellt tUlgodoser den
socialt motiverade ersättningsbehov ulan atl olika grupper av skadelidande
ställs ulanför och utan att rätlen till ersällning är beroende av sådana för
ersättningsbehovet ovidkommande fakiorer som orsaken

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 99

liU skadans uppkomst. Det skydd som socialförsäkringen
medför täcker emellertid inte alla skadeföljder. Rätt tUl ersättning för
inkomstbortfall föreligger först om nedsättningen i arbetsförmågan överstiger
en viss minsta gräns. Vidare kan den skadelidande inle räkna med ersättning för
mer än en viss del av inkomstförlusten. Socialförsäkringen ger inte heller
kompensation för skadeföljder av annan än ekonomisk natur. S. k. ideell skada,
dvs. sveda och värk saml lyte eller annat stadigvarande men, faller alllså
ulanför.

Vid sidan av socialförsäkringen kan medborgarna på egel
initiativ skaffa sig kompletterande förmåner från personförsäkring. Del enskUda
försäkringsväsendet tillhandahåller en mångfald olika typer av Uv-,
olycksfalls- och sjukförsäkringar, som vid sidan av socialförsäkringen bereder
skydd mol de ekonomiska följderna av olycksfall och sjukdom. Av särskilt
iniresse är de olika slag av gruppförsäkringar som på senare tid har vunnit
vidsträckt utbredning. Bakom dessa försäkringar slår regelmässigt
sammanslutningar av skUda slag, främst löntagarorganisationer, med uppgift alt
ta lill vara sina medlemmars ekonomiska inlressen. Del finns anledning räkna
med en fortsatt utveckling av gruppförsäkrings-systemet. Men inle heller dessa
försäkringar lämnar alltid ett fullständigt ekonomiskl skydd. Vidare finns del
skaderisker som del inte ter sig naturligt för intresseorganisationerna att ta
upp. Delta gäller bl. a. åtskUUga av de skadefall som drabbar medborgarna i
privatlivet. Slutligen är del många som står hell ulanför de grupper för vUka
organisationerna verkar.

Med hänsyn
lUl de luckor som sälunda finns i de nu berörda ersätlningsanordningarna fyller
skadeståndsreglerna allljäml en viklig funktion vid personskador. Detta hänger
främst samman med all skadeständsrällen vUar på grundsatsen om fuU ersättning
för uppkomna skador. Den principiella utgångspunkten för skadeståndsreglerna är
att den skadeUdande skaU försällas i samma ekonomiska situation som om skadan
inte hade inträffat. Dessutom tillgodoses hans intresse alt få ersättning för
ideell skada. Även när ersättning utgår enligl skadeslåndsrätlsliga principer
kommer emellertid försäkringsväsendet in i bilden. Om den skadeståndsskyldige
skyddas av s. k. ansvarsförsäkring, betalas skadeståndet av försäkringsgivaren
inom försäkringssummans ram. På grund av försäkringsväsendets utbredning lorde
det i dag vara belydUgt vanUgare att skadestånd utgår ur en ansvarsförsäkring
än att det betalas av den skadeslåndsskyldige själv med egna medel. Av stort
intresse är den trygghetsförsäkring som sedan höslen 1974 gäller på siörre
delen av arbelsmarknaden och som vid yrkesskador ger full ersällning enligl
skade-ståndsrällens normer utan atl det behöver visas all arbetsgivaren eller
annan är skadeständsskyldig. Vissa likheter med trygghetsförsäkringen har den
patientförsäkring som beräknas träda i tillämpning under är 1975.

Del är all förvänta att utveckUngen på försäkringsområdet
kommer att fortsälla och att skadeståndet i alltmer utpräglad grad kommer atl
få tiU

s. 100 Kontrollera mot PDF

uppgift att fylla ut den del av kostnaderna och
förlusterna med anledning av en skada som inle täcks på annat sätt. Enligt min
mening är della ocksä en rimlig och önskvärd utveckUng. Som anfördes vid
liUkomslen av skadeståndslagen bör de ekonomiska förlusterna lill följd av
skadefaU fördelas mellan medborgarna pä etl sätt som tillgodoser allmänl
erkända krav pä social rättvisa och trygghet och som samtidigt leder lill del
mest rationella utnyttjandet av samhällets och de enskildas ekonomiska
resurser. Skadeståndsrätlen är mindre lämpad för della ändamål, eftersom
skadeståndet bara innebär att förlusterna lill följd av skadan flytlas över
från en person till en annan som kanske inle har siörre möjligheler alt bära
dem. På läng sikt bör därför eftersträvas atl skadeståndets repara-tiva
funktion i så slor utsträckning som möjligl överläs av försäkringsanordningar
som är bäitre ägnade än skadeståndsrätten all tillgodose kraven på social rättvisa
och en rationell fördelning av tillgängliga resurser.

Även om utrymmet för skadestånd successivt blir alll
mindre, kan man emellertid inle räkna med alt kompletterande försäkringsformer
inom överskådlig tid utvecklas därhän all de ens liUsammantagna kommer att
bereda alla skadelidande full ersättning enligl skadeslåndsrättens normer.
Samtidigt är det angelägel att den som drabbas av en skada har möjlighet att fä
ersättning även för skadeföljder som inle täcks försäkringsvägen. Detla innebär
all del även i fortsättningen kommer att finnas behov av ändamålsenligt
utformade skadeståndsregler.

När del gäller frägan om ersättning för personskada,
vilket är den typ av skada som främsi skaU behandlas i detta sammanhang,
framgår det av det nyss anförda all skadeståndet bör ses som en del i ett
siörre syslem, där även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar
ingår och som har lill syfte all ge den skadelidande full gottgörelse för alla
uppkommande skadeföljder. Däremot finns del inte nägon anledning alt den
skadeUdande genom delta ersättningssystem skall erhålla mer än full ersättning
för den skada han har lidit. Vid skadeståndets besiämmande bör alltså användas
principer som inte leder till vare sig över- eller underkompensation.

TUI slor del har sådana grundsatser som jag nu har
förordal redan utbildats i praxis, särskUl i den ulanför domstolarna tillämpade
skaderegleringen. Också ersättningsanordningar av trygghetsförsäkringens typ
bygger på dessa grundsatser. Utvecklingen bör emellerlid befästas inom
skadeståndsrätlen i dess helhet. Vidare är del en uppenbar fördel om dessa
grundsatser framgår direkl av lag. Frän både principiella och prakliska
synpunkter framstår det som lämpligt all man i skadeståndslagen anger vilka
meioder som skall lillämpas vid skadeståndets bestämmande och i vilken
utsträckning skadeståndet skall samordnas med andra förmåner.

De regler om ersättning vid personskada som f. n. finns i
skadeståndslagen är mycket kortfattade och ger föga upplysning om vUka
principer som skall iakttas vid skadeståndets bestämmande. Reglerna har numera
setts över av den år 1966 tUlsalla skadeslåndskommittén, som i oktober

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 °

1973 avgetl betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V.
Betänkandet upptar förslag tiU regler om fastställande av skadestånd till den
som har tillfogats personskada och skadestånd med anledning av alt nägon har
dödats. Dessa regler är avsedda all ersätta molsvarande beslämmelser i
skadeståndslagen. Vidare föreslås nya regler om samordning av skadestånd med
andra förmåner vid personskada, om skadeståndets form och om omprövning av
fastställd skadeslåndsUvränta. Slulligen innehåller förslagel en beslämmelse om
verkan av skadelidandes medvållande till personskada.

Skadeståndskommittén har också lagl fram vissa förslag som
gäller ersällning vid alla lyper av skador, aUtså inte bara personskada.
Sålunda föreslog kommittén i det tidigare avlämnade belänkandel (SOU 1971:83)
Skadestånd III all man i skadeståndslagen skulle föra in en allmän regel om
jämkning av skadestånd. Bakgrunden till förslagel är all principen om fuU
ersättning för uppkommen skada kan leda lill all en skadevållare som inte har
ansvarsförsäkring åläggs skadestånd som kan betyda hans ekonomiska ruin eller
för all framlid hindra honom från all bättra sina ekonomiska villkor. Med
hänsyn härtUl föreslog kommillén en regel om atl skadestånd skulle kunna
jämkas, om skadeståndsskyldigheien befanns oskäligl betungande.

I belänkandel Skadestånd III lade skadeslåndskommittén
också fram förslag till en allmän regel om jämkning på grund av skadelidandes
medvållande, som skulle ersätta den nuvarande beslämmelsen härom i
skadeståndslagen. Förslaget har allljäml viss aktualitet.

De förslag som skadeständskommittén lagt fram har fått elt
positivt mollagande vid remissbehandlingen. Remissinstanserna vitsordar allmänl
behovel av nya regler om skadestånd vid personskada samt delar i allt
väsentligt de bedömningar som ligger lill grund för de föreslagna
beslämmelserna. Den kritik som framförs avser i huvudsak enskildheter i förslagel.
Även de förordade jämkningsreglerna har i alll väsentligt godtagits.

För min del har jag redan i det föregående slagit fast atl
skadestånd vid personskada i princip bör ge fuU ersättning för skadan men att ä
andra sidan överkompensation sä långl möjligl bör undvikas. Dessa principer
tillgodoses i allt väsentligt genom kommitténs förslag. Även i övrigt synes de
föreslagna reglerna väl avvägda. Delta gäller också bestämmelserna om jämkning
av oskäligl betungande skadestånd och om jämkning på grund av medvållande pä
den skadelidandes sida. I detaljer kan visserligen ändringar behöva göras och
i nägot fall andra lösningar böra väljas. Som helhet är emellerlid
kommiltéförslagen enligt min mening väl ägnade all läggas till grund för
lagstiftning.

Jag ämnar i del följande närmare gå in på de olika
detaljerna i kommitléns förslag. Redan här viU jag emeUertid la upp en särskUd
fräga som har diskuterats av kommittén och som gäller införandel av etl högsla
tak för ersättningen vid personskada.

Som skäl för införandel av en begränsningsregel
har anförts alt

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 102

personer med mycket höga inkomster själva bör få skydda
sig mot bortfall av den översta delen av dessa inkomster i stället för alt
andra medborgare genom ansvarsförsäkring skall belastas med denna utgift eller,
om sådan försäkring inte föreligger, skadevåUaren skaU åläggas
skadeståndsbelopp som kan ödelägga hans ekonomi för all framtid. En regel om
begränsning av skadeståndsnivån skulle vidare kunna ses som elt led i den sirävan
all jämna ul inkomstskillnaderna meUan olika grupper av medborgare som hittiUs
har kommit lill uttryck främsi i skattelagstiftningen. Emellerlid kan enligl
min mening vägande argument anföras mot en sådan regel. Som kommittén har
påvisat skulle en regel som drabbar endast de högsla inkomsttagarna medföra så
ringa vinst från samhällsekonomisk synpunkt att den knappast uppväger de
tekniska komplikationer som regeln skuUe ge upphov till, bl. a. vid
samordningen med andra förmåner. En regel där ersättningslakel sattes lägre
skulle å andra sidan träffa en mängd löntagare och andra, som i många faU torde
sakna möjlighet att skaffa fullgott kompletterande skydd genom egen
försäkring. Vad därefter beträffar angelägenheten av alt vidta
inkomstutjämnande åtgärder anser jag visserligen att skälen är slarka för en
allmän inkomstutjämning i samhället. Denna utjämning bör dock genomföras
generellt -främsi skattevägen och inte i enskilda fall när en inkomsttagare
har drabbats av allvarlig personskada. I likhet med kommittén och praktiskt
tagel samtliga remissinslanser anser jag därför atl någon sådan begränsningsregel
som nu diskuterats inte bör ställas upp inom skadeståndsrätten. En annan sak
är all det, som tidigare berörts, kan finnas skäl alt föra in en allmän regel
om jämkning av skadestånd som är oskäligt betungande för skadevåUaren. Till
denna regel återkommer jag i det följande.

1 detta avsnitt villjag avslutningsvis påpeka atl det
skadesländsrällsliga reformarbetet inte är avslutat i och med detta lagstiftningsärende.
Närmast pä programmet står en revision av trafikskadelagsliftningen. Förslag
till nya regler på delta område har nyligen avgetls av trafikskadeutredningen
i betänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersättning. Förslagel upptar bl. a.
vissa regler om skadelidandes medvållande lUI trafikskada, vilka har samband
med skadeståndslagens allmänna bestämmelser om medvållande. Vidare fortsätter
skadeständskommittén med silt arbeie på en reformering av skadeslåndsrällen.
Sålunda återstår av kommitténs uppdrag frågorna om flera skadevållares ansvar
och om försäkringsgivares regressrätt.

7.2 Skadestånd till den som har tillfogats personskada

7.2.1 Ersättningsposter m. m.

Enligl 5 kap. 2 § skadeståndslagen kan den som har
tillfogats personskada fä ersättning både för ekonomisk och för ideell skada.
TUl ekonomisk skada räknas läkararvode och annan kostnad till följd av

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 '°3

skadan. Som ekonomisk skada ersälls vidare hinder eller
förlust i den skadades näring. Härmed förstås i huvudsak förlorad
arbetsförtjänst under den akuta sjukdomstiden samt inkomstförlust på grund av
varaktig nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet) efter utgången av denna
tid. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk under den
akuta sjukdomstiden samt för lyte eUer annat stadigvarande men som kvarstår
efter denna tid.

Enligl
kommitténs förslag skall skadestånd till den som har liUfogals personskada
omfatta samma poster som ersätts enligt nuvarande regler. Dessa poster anges
dock i lagförslaget med delvis nya beteckningar. Sålunda skaU skadeståndet
enligt förslagel omfatta ersättning för dels sjukvårdskostnad och andra
uigifter tUl följd av skadan, dels förlorad arbetsförtjänst, dels bestående
nedsättning av arbetsförmågan, dels sveda och värk, dels lyte eller annat
stadigvarande men. Beträffande ersättning för kosinader i anledning av skadan
innebär förslagel inle nägon saklig ändring i förhällande till de nuvarande
reglerna. Däremoi föresläs vissa nyheter när del gäller skadestånd för
inkomstförlust och för ideeU skada.

Beträffande
skadestånd för inkomstförlust är utgångspunkten både enligt gällande rätt och
enligt kommittéförslaget atl den skadelidande genom skadeståndet skall
försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte alls hade inträffat.
Alt della också överensstämmer med min uppfattning framgår av vad jag har
anfört i föregående avsnitt. Skadeståndet skall alllså i princip moisvara
skillnaden mellan å ena sidan den skadelidandes inkomsi sädan den sannoUkt
skulle ha blivit, om skadan inte hade inträffat, och å andra sidan den inkomst
som den skadelidande fakiiskt har uppnått eller kan beräknas uppnå med hänsyn
lill skadans inverkan på förvärvsförmågan. De svårigheter som är förenade med
denna bedömning har bidragii tiU all vissa schabloner för skadeståndets
besiämmande har utbUdals i skadeständspraxis. Enligt kommillén bör man
emellerlid i fortsättningen vara äterhäUsam med schabloner och i stället
försöka följa den beräknade faktiska förlusten så nära som möjligl.

När det
gäller ersättning för inkomstförlust i förfluten lid skiljer sig kommitténs
förslag inle i någon avsevärd mån frän de principer som iakttas f. n. Som regel
kan man vid bestämmandet av denna ersättning begagna sig av del underlag för
bedömningen som den'faktiska inkomst-utvecklingen ulgör. När elt
invaliditelslillsländ redan har inträtt då skadeståndet fastställs, förekommer
del emellerlid ibland i nuvarande skadeständspraxis att
invaliditetsersällningen i sin helhet aUtså även den del av ersättningen som
hänför sig till liden före prövningen - bestäms efter de mera abstrakta normer
som måste lillämpas belräffande framlida inkomstförlust. Etl sådant förfarande
bör enligl kommillén inte praktiseras i fortsättningen. I stället bör all
ersättning som avser förfluten lid i förhållande lill prövningen bestämmas med
hänsyn lill den fakliska inkomstförlusten.

Vad kommittén sålunda anfört har godtagits av
remissinslanserna.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 104

Även jag har den uppfattningen alt del inte är lämpligt
med en abstrakt bedömning när faktiskt underlag finns alt tUlgå. I vissa
undantagsfaU kan del visserligen finnas anledning alt ta hänsyn även lill andra
omständigheter än den fakliska inkomstförlusten. Sålunda kan denna förlust behöva
jusieras, om del av ulredningen framgår all inkomstminskningen hell eller
delvis beror på all den skadelidande inle lill fuUo har utnyttjat sin
kvarvarande arbetsförmåga. Della återkommer jag lUl i specialmotiveringen. Som
huvudregel bör dock gälla atl ersättningen för inkomstförlust i förfluten lid
fastställs på grundval av den faktiska förlust som har visat sig vid tidpunkten
för skadeståndets bestämmande. Denna princip bör alltså tillämpas även om etl
bestående invalidiletstiUslånd har inträtt före denna lidpunkl.

Beträffande ersällning för framlida inkomstförlust är
bedömningen regelmässigt mera komplicerad. Uppenbarligen är det en vansklig
uppgift atl med någorlunda säkerhet avgöra vilken inverkan en skada kan ha på
den skadelidandes framtida förvärvsförmåga. Härför skuUe krävas alt man kunde
överblicka dennes situation under myckel läng lid och alt man därvid kunde
förutse inte bara skadans medicinska utveckling och den skadelidandes
personliga förhåUanden av olika slag utan också den framlida
arbetsmarknadssituationen och många andra omständigheter av mera allmän natur.
Bland fakiorer som ofta är okända men som ändå skulle behöva las i beräkning
kan nämnas möjlighelerna atl den skadelidande övervinner skadeföljderna hell
eller delvis eller alt hans arbetsgivare trots skadan behåller honom i hans
tidigare arbeie samt riskerna alt den skadelidande småningom friställs eUer att
han på längre sikt inle står ul med den extra anspänning som kan krävas för all
han skall klara sitt arbete.

Det ligger
i sakens natur att en framtidsbedömning av det slag som jag nu har nämnt mäsle
vila på ett tämligen osäkert underlag och med nödvändighel bli mer eller mindre
schematisk. Detla torde vara anledningen till alt bedömningen i
skadeständspraxis ofta kommil atl grundas på den schablon som skadans s. k.
medicinska invalidilelsgrad ulgör. Därmed avses den gradering av skadan i
medicinskt avseende som görs av medicinsk sakkunskap. Denna gradering sker
väsentligen med utgångspunkt i vissa inom yrkesskadeförsäkringen utvecklade
tabeller över normalgrader vid olika skador samt annat material som grundar sig
på tidigare medicinska erfarenheter av den inverkan en viss fysisk defekt har
pä den mänskliga prestationsförmågan. Vid en prövning enbart med hänsyn lill
skadans medicinska invalidilelsgrad sker alltså inte någon individuell
bedömning av den skadelidandes förvärvsförmåga, dvs. dennes möjligheter alt
utnyttja sin kvarvarande arbetsförmåga (s. k. ekonomisk invaliditet).
Skadeståndspraxis skiljer sig därigenom från den allmänna försäkringen, som
bygger på etl ekonomiskt invalidiletsbegrepp av delta slag. Även i
skadeståndspraxis synes dock efter hand ha ägt rum en ulveckling i riktning mot
en mera individuell bedömning av skadeverkningarna. Delta gäUer särskilt
i den ulanför domstolarna tillämpade

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 105

skaderegleringen och inom ersättningsanordningar av
trygghelsförsäkringens typ. I domstolarnas praxis synes däremot alltjämt
föreligga en stark bundenhet vid den medicinska uppskattningen av
invaliditeten.

Kommitléns
förslag innebär i delta hänseende en brytning med nuvarande skadeständspraxis i
den mån den utgår frän den medicinska invaliditelsgraden som främsta hjälpmedel
vid skadeslåndsbedömningen. Kommittén föreslår nämUgen atl framtida
inkomstförlust skall beräknas på grundval av ett ekonomiskt
invaliditetsbegrepp, dvs. med beaktande av den skadelidandes förmåga alt trots
skadan bereda sig inkomst genom sådani arbete som motsvarar hans krafter och
färdigheter och som rimUgen kan begäras av honom med hänsyn liU lidigare
utbildning och verksamhei, omskolning eller annan liknande ålgärd saml älder,
bosättningsförhåUanden och därmed jämförliga omständigheter. De medicinska
invalidiletsgraderna skaU enligt kommittén i fortsättningen uppfattas endasi
som ett hjälpmedel bland många andra vid beräkningen av inkomstförlusten.

Remissinstanserna tillstyrker allmänl all man inom
skadeständsrällen går över lill elt mera renodlat förvärvsmässigl
invaUdiletsbegrepp, liknande del som används inom den allmänna försäkringen.
Några remissinslanser betonar dock att en konkret invaliditetsuppskattning av
detta slag kräver en grundlig och inle sällan tidsödande ulredning i varje
skadeståndsärende.

Som jag
nyss nämnde är de medicinska invaliditetstabellerna ursprungligen avsedda som
hjälpmedel vid bestämmande av ersättning i yrkesskadefall. De har
huvudsakligen tillkommil i sluiei av 1800-talel och är utformade med avseende
på skadeföljderna för kroppsarbetare. De värden som tabellerna anger har
därefier endast i begränsad omfaltning anpassats tiU dagens differentierade
arbetsliv. Redan med hänsyn härtill kan det ifrågasättas om tabellerna utgör en
lämplig norm för bedömningen av en skadas framtida verkningar. Men det kan
över huvud taget te sig diskutabelt att mäta inkomstförlusten i ett
individuellt fall efter en sådan generell måttstock, baserad på
genomsnittsvärden, som de medicinska invaliditetstabellerna utgör. Som jag
förut har sagt varierar ju de ekonomiska följderna högst väsentligt i de
enskilda fallen, beroende på en rad olika fakiorer såsom ålder, bosättning,
utbildning och tidigare yrke. Om man direkl lägger tabellvärdet för en viss
skada lill grund för skadeståndet, bortser man helt från sådana individuella
omständigheter. Vid en tabellbunden bedömning kan man inte heller beakta
möjligheterna att genom olika ålgärder för rehabilitering och för anpassning av
arbetet till den skadades särskilda förutsättningar höja dennes arbetsförmåga
och därmed minska de ekonomiska följderna av skadan.

De medicinska tabellerna utgör emellertid inle del enda
hjälpmedlet vid den medicinska invaliditelsgraderingen. Många fall kan över
huvud taget inte hänföras under en viss tabellgrad. Detta gäller framför aUt
sädana sammansatta skador som är vanliga vid trafikolyckor. Då får den läkare
som bestämmer invaliditelsgraden göra en bedömning pä grundval

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 '06

av annal erfarenhetsmaterial, om sådant finns all tillgå.
Och även om det finns en tabellgrad belräffande en viss skadelyp, las ofta slor
hänsyn lUl individueUa variationer. Som kommillén framhållil torde nämligen
många läkare betrakta tabellvärdel endasi som en referensram, som kan jusieras
uppåt eller nedåt när särskilda omständigheter påkallar del. När en mera
individuell invaliditelsgradering sker på detla säll, finns givetvis mindre
anledning atl kritisera användningen av ett medicinskt invalidiletsbegrepp.
Men även i detta fall fär läkarens uppmärksamhet anlas vara inriktad mera pä
skadans allmänna inverkan på den skadelidandes fysiska eller psykiska status än
på dess fakliska inverkan i del särskilda fallel på den skadelidandes
arbetsförmåga.

Vad jag nu har sagt lalar för att den medicinska
invaliditetsgraden ulgör elt olillförlitligt mätt på de förvärvsmässiga
konsekvenser som en skada kan fä för den skadelidande. Denna slulsats vinner
stöd av flera olika undersökningar av skillnaden mellan en skadas medicinska
och ekonomiska följder. Av dessa undersökningar framgår atl skador med endasi
lägre medicinsk invalidilelsgrad i regel inte har någon påtaglig inverkan på
den skadeUdandes förvärvsförmåga. I slället för all uigöra ersällning för
inkomstförlust med anledning av skadan kommer ell skadestånd, som bestämls
efter skadans medicinska invalidilelsgrad, i dessa fall alt i realiteten
snarast fungera som kompensation för särskilda kostnader samt ölägenheter och
besvär av skiftande slag. I den män dessa skadeföljder också ersätts särskilt
som ideell skada, blir de alltså kompenserade dubbelt. När det gäller skador
med högre medicinsk invalidilelsgrad ulvisar undersökningarna å andra sidan
att skadan inte sällan medför en större inskränkning i förvärvsförmågan än vad
graden ger vid handen. Sålunda är del inte ovanligt att den skadelidande blir
hell utslagen i förvärvsUvel av en skada som medicinskt sett inle nedsätter
arbetsförmågan med 100 procenl ulan endasi med 1. ex. 66 2/3 procent. I dessa
fall bUr alltså den skadeUdande inte tillräckligt kompenserad genom ett
skadestånd som bestämls efter den medicinska invaliditelsgraden.

I likhet med kommittén anser jag atl skadestånd för
inkomstförlust rimligen bör avse endast skadans försörjningsekonomiska
konsekvenser och inte dessutom skadeföljder av annat slag. Den överkompensation
som enligl vad jag nyss nämnl inte sällan uppkommer vid en medicinsk
invaliditetsbedömning kan inte försvaras med att den utgör ersättning för
ideell skada, eftersom man har en särskild post för sådan ersättning. Av vad
jag har sagt i föregående avsnitt framgår vidare alt man enligl min mening bör
undvika alt liUämpa metoder för skadeståndets bestämmande som kan leda till
över- eller underkompensation. Det finns mot denna bakgrund starka skäl för att
inom skadeståndsrätlen i dess helhet överge de medicinska invalidiletsgraderna
som främsta hjälpmedel vid invalidi-telsbedömningen och mera allmänt gä över
lill en prövning av skadans ekonomiska verkningar i det enskilda fallet. Härför
lalar även att man därigenom skulle närma sig den invalidilelsbedömning som
görs inom den allmänna försäkringen och som kan komma att införas även inom
yrkes-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 107

skadeförsäkringen. Också inom den vanliga
olycksfallsförsäkringen har en sådan bedömning börjat vinna insteg. Del är
givet att tillämpningen av elt enhetligt invalidiletsbegrepp inom
skadeståndsrätlen, socialförsäkringen och olycksfallsförsäkringen är ägnad all
underlätta skaderegleringen. Härigenom kan man i stor omfattning använda sig
av samma utredningsmaterial, när ersättningsfrågan i ell och samma fall prövas
inom de olika ersätlningsanordningarna. Och inte minsl vid samordningen mellan
dessa ersättningsformer är det en slor fördel om man har en enhetlig syn på
invaliditetsbedömningen.

En inriktning på de försörjningsmässiga i slället för de
medicinska följderna av en skada gör all man inte i nägon större utsträckning
kan bygga bedömningen pä schabloner o. d. I släUet får man se till alt
ulredningen i det särskilda fallet blir så fuUständig som möjligl. De
olägenheter som kravet på en fullständigare utredning kan innebära får man
enligt min mening finna sig i, om man viU uppnå den vinst i form av bäitre
avvägda skadestånd som tillämpningen av etl ekonomiskt invalidiletsbegrepp kan
ge. F. ö. torde man, som jag nyss har sagt, i slor omfattning kunna använda
samma utredningsmaterial vid skadeslåndsprövning som vid prövningen av
ersättning frän allmän försäkring. Den noggranna ulredning som en ekonomisk
invalidilelsbedömning förutsätter har inte heller hindrat all man i den
ulomrällsliga skaderegleringen i alll siörre utsträckning har gått över till
en sådan bedömning. Även för domstolarnas del torde en övergäng lill en
ekonomisk invaliditelsbedömning kunna ske ulan en nämnvärt ökad
arbetsbelastning eller olägenheter i övrigt.

Hur
grundUgl ulredningen i elt skadefall än görs, är det dock oundvikligt att del
kvarstår ell vissl utrymme för en skönsmässig bedömning. Detta hänger samman med
vad jag förut har nämnt om svårigheterna atl med någon siörre grad av säkerhet
överblicka den skadelidandes framtida försörjningsmöjligheter. Det kan därför i
osäkra fall finnas anledning alt vänta med den slutliga prövningen under en
längre tid för att den kommande ulvecklingen skall kunna studeras. Erfarenheten
visar atl man genom ell sådant förfarande kan skaffa sig ell goll underlag för
prövningen av den skadelidandes framlida situation, såväl medicinskt som
förvärvsmässigl. Man kan under denna lid pröva lämpliga rehabUiteringsålgärder
och få en uppfattning om hur den skadelidande allmänt sett anpassar sig till
sin nya förvärvssiluation. I dagens rältslillämpning beslämmer man i sådana
fall ofta en tidsbegränsad livränta som får gälla under etl vissl anlal år, t.
ex. Ivä-lre år, varefter man tar upp livränlef rågan till slutlig prövning.

Om en ekonomisk invalidilelsbedömning införs i
skadeståndslagstiftningen, bör metoden att på della sätt skjuta på den
slutliga prövningen få ännu siörre betydelse än den har i dag. Ä andra sidan
föreligger inle sällan elt starkl iniresse av alt avgörandet av
skadeständsfrägan inle drar ut alltför länge på tiden. Segdragna tvister medför
erfarenhetsmässigt en risk för uppkomsten av s. k. ersättningsneuroser, dvs. en
olämplig fixering hos den skadeUdande vid ersättningsfrågan som kan leda tiU
all skadan

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 108

förvärras. Del kan därför i vissa fall finnas anledning
alt fastställa skadeståndet utan all utveckUngen under den närmaste liden
avvaktas. Och även om del definitiva ställningstagandet skjuls upp i avvaktan
på atl förhällandena stabiliseras, är man ändå i åtskilUga avseenden hänvisad
till anlaganden. Belysande exempel är de många fall, där nägon inkomstförlust
inle har visat sig under liden mellan skadan och prövningen men där sådan
förlust sedermera har uppkommit. Särskilda svårigheier alt fä elt
tillförlilligt underlag i fakliska förhållanden föreligger givetvis i de faU
när den skadeUdande är elt barn eller en person under utbildning. Även om del i
dessa fall kan vara särskilt påkallat atl hälla ersättningsfrågan öppen under
en längre lid, kan den framlidsbedömning som förr eller senare ändå måste göras
trots delta bli mycket vansklig.

De svårigheter med en ekonomisk invaliditetsbedömning som
jag nu har pekat på leder enligl min mening fram lill all en möjlighet bör
införas liU omprövning av etl fastställt skadestånd för den händelse den
framlida ulvecklingen skulle la en annan riklning än den som har förutsatts vid
skadeståndets besiämmande. Detta återkommer jag lUl i del följande. Med en
sädan omprövningsrält föreligger emellertid enligt min mening inle någol hinder
mol att personskador i fortsättningen bedöms efter den ekonomiska invaliditet
som de har förl med sig. Jag tillstyrker alltså kommitténs förslag i denna del.
Den lagtext som kommittén efter mönster av lagen om allmän försäkring har
föreslagil finner jag i huvudsak lämpUg.

En övergång tiU en ekonomisk i stället för medicinsk
invalidilelsbedömning innebär inte atl de medicinska invalidiletsgraderna hell
skulle ha spelat ut sin roll vid skadesländsprövningen. Vid bedömningen av den
skadelidandes kvarstående förvärvsförmåga kommer naturiiglvis den medicinska
uppskattningen av skadeföljderna atl få betydelse även i fortsättningen. Den
invalidilelsgrad som denna uppskattning kan resultera i bör användas som ett
mätt pä den bestående funktionsinskränkning som skadan har medfört och kan på
så säll inverka pä bedömningen som en faktor bland många andra. Särskild
betydelse torde den medicinska uppskattningen fä, när den inkomstförlust som
kan konstaleras vid prövningstiUfället avsevärt understiger den förlust som
svarar mol den tillämpliga invaliditetsgraden. I sådana fall kan del vara
motiverat att ersättningen fastställs med en viss marginal för osäker
utveckling. Jag finner dock inte anledning all, som föreslagits av en
remissinstans, i lagtexten ta in en uttrycklig hänvisning till de medicinska
invaliditets-graderna för all därigenom markera atl en säkerhetsmarginal för
oförutsedd ulveckling kan vara befogad i sädana fall som jag nu har berört.
Enligt den bestämning av elt ekonomiskt invaliditetsbegrepp som jag nyss har
förordal skall vid skadesländsprövningen beakias den inkomsi som den
skadelidande trots skadan kan beräknas komma all uppnå genom sådant arbeie som
bl. a. motsvarar hans krafter och färdigheler. Härav följer alt man i fall där
den medicinska utvecklingen är osäker kan bestämma skadeståndet med en viss
marginal för denna ulveckling. En uttrycklig hänvisning till de medicinska invalidiletsgraderna
skulle också

s. 109 Kontrollera mot PDF

kunna ge del felaktiga intrycket atl marginalen för
framtida utveckling bör bestämmas enbart med ledning av den tillämpliga
medicinska invaliditelsgraden.

När det däremot gäller ersättning för ideell skada bör de
medicinska invalidiletsgraderna i vissa fall kunna tUläggas en mer självständig
betydelse än vid faslstäUande av ersättning för inkomstförlust. Innan jag går
in på denna fråga vill jag emellertid beröra del mera allmänna spörsmålet om
gränsdragningen mellan ideell och ekonomisk skada.

Någon klar och alltigenom konsekveni skiljelinje mellan
skadeföljder av ideell resp. ekonomisk nalur finns inte i dag. Ideell skada i
Iradilionell mening avser dels del direkta fysiska eller psykiska lidande som
skadan har medfört under den akuta sjukdomstiden eller som den kan medföra i
framtiden, dels andra framtida följder av skadan som innebär svårigheter för
den skadelidande att klara sig i normall Uv. Avsleg frän denna traditionella
syn på ideell skada förekommer dock i gällande skadeständspraxis. Sålunda har
ersättning för lyte eller annal stadigvarande men ibland även karaklär av
ersättning för ekonomisk skada, t. ex. när den avser särskilda kosinader som
uppkommer för den skadelidande och som inle ersätts på annan väg. Ell typfall
är fördyrade levnadsomkostnader av olika slag, såsom för resor, läkemedel,
särskilda klädespersedlar och hjälp med oUka sysslor som den skadelidande
tidigare har kunnat ulföra själv. A andra sidan är del, som jag förut har sagt,
åtminstone vid mindre skador med ringa inkomstförlust vanligt alt ersättningen
för invaliditet inrymmer gottgörelse för vissa skadeföljder av ideell natur
eller i varje fall blandad ideell och ekonomisk natur. Exempel härpå ulgör
besvär och ölägenheter av skadan i arbetet saml vissa obestämda framlidsrisker
och kosinader. En tydUg tendens under senare är är emellerlid att man i allt
siörre utsträckning lägger skadeståndets tyngdpunkt i dessa fall pä
ersättningen för ideell skada.

Enligt kommittén bör ersättning för ideell skada avse,
förutom del direkta lidande som skadan har medförl, även mera indirekta
psykiska påfrestningar, t. ex. de som följer av ett vanställt utseende eller
minskade möjligheler atl njuta av glädjeämnen i livet. Ideell ersällning skall
enligt förslaget också inbegripa vissa skadeföljder som kommittén betecknar som
allmänna olägenheter. Därmed avses de besvär och andra olägenheter samt
obestämda framtidsutsikter och kosinader som enligt vad jag nyss har sagt
hittills ofta har gottgjorts inom ramen för invaliditetsersällningen trots atl
de delvis eller huvudsakligen har ideell karaktär.

Kommilléns uppfattning atl området för ideell skada bör
utvidgas har i slort sell lämnats ulan erinran vid remissbehandlingen. Nägra
remissinslanser anser dock att skadeföljder som inle typiskt sell är av ideell
karaklär bör både från systematisk synpunkt och av rent prakliska skäl hållas
utanför ersättningen för ideell skada.

För egen del vill jag till en början framhålla all det
innebär en fördel, om ersättningen för de olika skadeföljder som kan föreligga
lill bedömande i elt personskadefall delas upp i skilda poster. Som jag har
antytt i det föregående skall vid skadeståndets besiämmande i viss
utsträckning

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 110

tiUämpas olika principer beroende på om skadeföljderna är
av ekonomisk eller ideell nalur. Med hänsyn härtiU är det givelvis angelägel
atl dessa skadeföljder noga skiljs åt. Genom en tydlig gränsdragning undviks
också den risk för överkompensation som föreligger, om samma skadeföljder kan
ersättas än som ekonomisk och än som ideell skada. En uppdelning av
ersättningen på olUca poster är vidare motiverad av skatlemässiga skäl,
efiersom endast ersättning för ekonomisk skada skall tas upp tiU beskattning
enligt gällande skalleregler. Även när skadestånd skall samordnas med andra
förmåner som utgår vid personskada eller när fråga uppkommer om omprövning av
elt faslstäUl skadestånd, underlättas bedömningen om de olika skadeföljderna
hållits i sär vid skadeståndets fastställande. Som påpekats under
remissbehandlingen kan det ocksä från processuell synpunkt ofta vara
fördelaktigt atl domstolen anger hur stor del av ell utdömt belopp som belöper
på den ena resp. den andra skadan. Annars skulle en part som viU överklaga
domen endasi belräffande en del av skadeslåndsfrägorna bli tvungen alt låta
överklagandet avse skadeständsbeloppel i dess helhei.

Vad jag nu har sagt utesluler inte alt undanlag i vissa
fall kan behöva göras från det rekommenderade förfarandet med en uppdelning
mellan skadeföljder av ekonomisk och ideell nalur. Framför alll när etl skadestånd
vid mindre aUvarliga skadefall fastställs att utgå som etl engångsbelopp kan
del ibland vara svårt atl ange vilken del av ersättningen som avser ekonomisk
resp. ideell skada. En strävan bör dock vara atl även i dessa fall så långt
möjUgl fördela skadeståndsbeloppet pä de olika skadeföljder som det är avsett
att läcka.

Som jag förut har sagt är gränsen mellan områdena för
ekonomisk resp. ideell skada f. n. flytande. En tillämpning av ett renodlat
förvärvsmässigl invalidiletsbegrepp innebär emellerlid atl
invaliditelsersättningen endast skall avse den inkomstförlust som kan anlas
uppkomma på grund av skadan. Denna ersättning kan aUlså inte, som lidigare,
omfatta även skadeföljder som inte direkt visar sig i sädan förlust utan enbart
i olika besvär, lillfälliga förluster och vissa slag av ökade kostnader. Även
om skadeföljder av delta slag också kan ha ekonomiska inslag, bör de som
kommittén har föreslagit i fortsättningen hell gottgöras inom ramen för ideell
skada.

I enlighel med vad jag nu har sagt bör som ideell skada
ersättas allmänna besvär av skadan i arbetet, ökad uttröllning med åtföljande
risk för frånvaro från arbetet saml den ökade anspänning som krävs av den
skadelidande för alt han skall uppnå etl visst arbetsresultat. I viss
omfattning bör också den risk för förlust av mera extraordinära inkomster som
skadan helt allmänt kan innebära kunna hänföras till denna kategori av
skadeföljder. Denna risk är ofta en följd av sådana omständigheter som jag nu
har berört. Exempelvis kan del vara osäkert om den skadelidande pä grund av
ökad uttröllning kan la övertidsarbete i samma utsträckning som tidigare.
Skadan kan också länkas medföra att hans utsikter alt på sikt erhålla befordran
i arbelel försämras. I regel är det

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 111

omöjligt alt ekonomiskt precisera riskerna för sådana
skadeföljder. Det Ugger därför nära till hands att de kompenseras inom ramen
för ideeU skada. En ytterligare grupp av skadeföljder som trots att de kan ha
ekonomisk karaklär bör i viss omfaltning kunna ersättas som ideell skada är
fördyrade levnadsomkostnader som kan uppkomma i framliden på grund av skadan,
t. ex. exlra utgifter för' transporter, större utgifter än normalt för kläder
och skor m. m. saml särskUda kostnader för rekreation och förströelse.

Området
för ideell ersällning bör alllså utvidgas lill ätt omfaita, föruiom sveda och
värk samt lyte eller annal stadigvarande men i Iradilionell mening, även sådana
allmänna olägenheter som jag nu har berört. Detla bör uttryckligen anges i
lagtexten.

Det Ugger
i sakens nalur att ersättningen för ideell skada måste bestämmas tämligen
schablonmässigt. Visserligen gäller också här principen om full ersättning för
liden skada. Några objektiva grunder, enligt vilka man skulle kunna mäta den
förlust som skadan i delta avseende har medförl för den skadade, går emeUertid
inle atl släUa upp. Denna förlust måste därför uppskattas efter en mera fri
bedömning än när skadan har medförl skadeföljder som är av klarl ekonomisk
natur. Därvid lorde omständigheterna i det särskilda faUet knappast kunna
utgöra tillräckligt underlag för en konsekveni och rättvis bedömning. Av denna
anledning har försäkringsbolagen i sin skaderegleringspraxis utbildat vissa i
tabeller samlade normalvärden för olika vanUgen förekommande skador. Enligt min
mening bör sådana standardiserade normer kunna användas även i fortsättningen
som en utgångspunkt för uppskattningen av skadeföljder av ideell natur. När det
gäller framtida sådana skadeföljder synes, som jag förut har nämnt, de
medicinska invaliditetsgraderna därvid kunna tillmätas betydelse. Vad jag nu
har sagt utesluler dock inte att avvikelser från resultatet enligt en
schablonmässig bedömning bör kunna ske, om förhällandena i del enskilda fallet
påkallar det. Som regel lorde sådana avvikelser dock mera sällan bli aktuella
vid den utomrättsliga skaderegleringen. I dessa fall kan utredningen
naturligtvis inte bli lika fuUständig som vid en domstolsprövning, och utrymmet
för en differentiering och individuaUsering av ersättningarna blir därmed också
mindre.

Under
remissbehandUngen har från något håll gjorts gällande alt ersättningsnivån
enligl rådande praxis vid ideell skada är för låg. Med anledning härav vill jag
till en början framhålla alt ett överförande av de skadeföljder, som i det
föregående har betecknats som allmänna olägenheter, från området för
invaliditetsersättning tUl ersättning för ideell skada givetvis kommer atl
medföra en förhöjning av ersättningsbeloppen för sådan skada. Denna höjning
medför dock inle en höjning av del loiala skadeständsbeloppel, efiersom
invaliditetsersällningen ju reduceras i motsvarande mån. När det gäller frågan
huruvida ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas ytterligare delar jag
uppfattningen att det på denna punkt finns skäl alt ha en något generösare
inställning gentemot den skadelidande än den som hittills har kommil till
ullryck i praxis. Även

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 112

om ersättningsnivån kontinuerligt har anpassats lill
penningvärdets förändringar, synes motsvarande hänsyn inte ha tagits lUI den
slandardök-ning och de ändrade levnadsomständigheter i övrigt som har skett i
värt land under senare tid. I längden kan man emellertid knappast underlåta atl
beakta t. ex, etl sådant förhällande som all arbetstiden successivt har
förkortats och alt fritiden därmed har fått en allt siörre betydelse för de
flesta människor. En skada som nedsätter möjligheterna atl utnyttja fritiden
på etl meningsfullt sätt blir av denna anledning avsevärt mera kännbar än
lidigare. Del är enligl min mening naturiigt atl della förhållande beaktas vid
bestämmandet av skadestånd för ideell skada.

7.2.2 Skadeståndets form

Enligl gällande skadeständspraxis ersätts inkomstföriust i
förfluten tid och ideell skada normalt med ett engångsbelopp. Även ersättning
för framtida inkomstförlust besläms ibland som engångsbelopp. Framför allt sker
della när den medicinska invaliditelsgraden är låg och skadan inte alls eller
bara i ringa män kan antas påverka den skadelidandes ekonomiska situalion. I
dessa fall kombineras ofta den ekonomiska och den ideella ersättningen i ett
enda belopp. Vid högre grader av invaliditet fastställs ersättningen däremot
regelmässigt i periodiskt förfallande belopp (livränta). Livränta förekommer
även vid lägre invaliditetsgrader, ibland 1. o. m. när skadan bara i myckel
begränsad omfattning har inverkat på den skadelidandes förvärvsförmåga.
Kombinationer mellan livränta och engångsbelopp torde inte vara vanliga i vårt
land. Däremoi kan det förekomma alt skadestånd, som från början har beslämts
som livränta, därefter helt eller delvis byts ut mol engångsbelopp.

Enligl kommittén har engångsbelopp i vissa hänseenden
stora fördelar framför ersättning i form av livränta. Kommittén förordar därför
att engångsbelopp skall komma lill siörre användning än som hittills har skelt.
Framför allt bör detta gälla i sådana fall när ingen eller endasi mindre
ekonomisk förlust har visat sig eller är alt vänta i framtiden. I dessa fall
bör skadeståndet fastställas som ersällning för ideell skada. Ocksä i
allvarligare skadefall med ganska betydande ekonomisk förlust kan det enUgt
kommittén i vissa fall vara rimligt alt ersättningen regleras med etl
engångsbelopp eller en kombination av livränta och engångsbelopp. Även utbyte
av fastställd livränta helt eller delvis bör kunna komma i fråga.

Kommittén har dock inle funnit anledning atl föreslå några
tvingande lagregler om valet av ersättningsform. Enligl kommittén bör detla val
avgöras efter omständigheterna i varje särskilt fall. 1 den föreslagna
lagtexten sägs därför endasi att skadestånd för invaliditet fastställs i form
av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämle etl engångsbelopp samt
atl fastställd livränta kan, om skäl föreligger, hell eller delvis bytas ut mot
engångsbelopp. Kommittén framhåller alt man vid valet av ersättningsform i
regel bör respektera den skadelidandes önskan alt få

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 113

livränta, om skadeståndet är av någon väsenllig betydelse
för hans försörjning. Så långt det är lämpligt och möjligl bör man även
tillmötesgå hans önskan om engångsbelopp. Högre engångsbelopp än lio basbelopp
enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring bör dock i allmänhel inte
förekomma. En särskild lagregel med detta innehåll föresläs därför.

Kommitténs uppfattning att engångsbelopp bör användas i
siörre utsträckning än vad som f. n. är fallel har i allmänhel godtagits vid
remissbehandlingen. Några remissinstanser betonar dock att livränta bör vara
regel, om skadeståndet har en inle oväsentlig betydelse för den skadelidandes
försörjning. Från vissa håll efterlyses lagregler som kan ge ledning i frågan
om skadeståndet skall fastställas som livränta eller som engångsbelopp. Andra
remissinslanser menar däremoi att man inte ens bör ha någon regel om all
engångsbelopp i allmänhet ej bör överstiga en viss nivå.

Enligt min mening är det förståeligt att livräntan som
ersättningsform har sladig förankring i vär rättspraxis. Det ligger nära till
hands alt skadestånd för sådan periodisk förlust som framlida inkomstförlust
utgör besläms att ulgä i periodiskt förfallande belopp. Härigenom kan man uppnå
en bättre anpassning lill denna förlust än om ersättningen har fastställts som
engångsbelopp. En livränta innebär vidare en större garanti för den
skadelidandes kontinuerliga försörjning än ett engångsbelopp och kan därför
frän dennes synpunkt ofta framstå som fördelaktigare. Om den skadevållande
saknar ansvarsförsäkring och därför mäste betala skadeståndet själv, lorde
också han mänga gånger föredra livränta som ersättningsform eftersom den
medför en mer överkomlig avbetalning av skadeståndet än etl engångsbelopp.

Som kommittén anfört har emellertid engångsbelopp från
andra synpunkter än dem jag nu har berört åtskilliga fördelar framför livränta.
För den skadelidande innebär ell engångsbelopp siörre frihet i valel mellan
olika möjligheler att utforma sin framtid. Härigenom kan han öka sin egen
förvärvsförmåga genom att investera beloppet på lämpligt sätt, t. ex. i
kompletterande utbildning eller i en rörelse. Elt engångsbelopp kan vidare göra
det möjligt för honom atl anpassa sin bostad efter de ändrade förutsättningar
som föreligger efter skadan eller att skaffa sig en annan lämpligare bostad.
Genom etl engångsbelopp kan han också få medel till resor och annan behövlig
rekreation. Vidare kan både den skadelidande och den skadeslåndsskyldige ha elt
intresse av all ersättningsfrågan klaras av i ett enda sammanhang. När
skadeståndet skall betalas av den skadeståndsskyldige själv, har etl
engångsbelopp den fördelen for den skadelidande alt han inte som vid livränta
- blir beroende av den skadeståndsskyldiges framlida solvens och
belalningsvil-lighet. Täcks skadeståndet å andra sidan av en ansvarsförsäkring,
behöver den inte belastas med kostnaderna för den administration som följer med
periodiska utbetalningar under en längre tid. Slutlig ersättning i ett enda
sammanhang innebär ocksä atl man i stor utsträckning undviker de problem med s.
k. ersällningsneuroser som kan förekomma i ell livräntesystem. Della system
inrymmer nämligen ofta en risk för atl den

8 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 12

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 114

skadelidande mer eller mindre permanent fixeras vid
ersättningsfrågan.

Med hänsyn lill de fördelar som engångsbelopp sålunda från
vissa synpunkler kan erbjuda framför livränta finns det enligt min mening goda
skäl för kommitténs ståndpunkt atl engångsbelopp i fortsättningen bör komma
till ökad användning. Uppenbarligen bör man dock inte i en lag av den
dispositiva karaktär som skadeståndslagen har föra in några bindande regler
belräffande valel av ersättningsform vilka mäste följas oavsett vUken
inslällning parterna i etl skadeständsärende själva har till denna fråga. Om
parterna inte kan komma överens, mäsle valel alltså träffas efter en avvägning
mellan de skäl som den skadelidande åberopar lill stöd för sitt yrkande och de
skäl som den skadeslåndsskyldige åberopar mol delta. Hur denna
intresseavvägning bör göras i det enskilda fallel låter sig knappast fånga in i
någon allmän formel. Av vad jag förut har sagt framgår alt de mest skiftande
skäl kan komma alt åberopas i della sammanhang. Jag delar därför kommitténs
uppfattning atl lagtexten i princip inle bör förses med några närmare
anvisningar om när den ena eller den andra ersättningsformen bör väljas. 1
stället bör föras in en allmänt hällen regel om att skadestånd fastställs i
form av Uvränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte ett engångsbelopp
samt att fastsläUd livränta kan helt eller delvis bytas ut mol engångsbelopp.

I elt hänseende finns del emellertid enUgl min mening
anledning alt slälla upp en särskild beslämmelse om valel mellan livränta och
engångsbelopp. 1 de fall när skadeståndet fyller ell behov för den
skadelidandes kontinuerliga försörjning lalar starka sociala hänsyn för att
livränta bör vara regel. Visserligen skulle mot en bestämmelse av delta
innehåll kunna invändas alt den inle fyller nägon egentlig funktion så länge
parterna är överens om all skadeståndet i stället skall utgå som engångsbelopp.
Det sker ju då inle någon prövning av del befogade i parternas inställning.
Emellerlid kan det enligt min mening antas att förekomsten av en bestämmelse
med del angivna innehållet kommer alt påverka de parter som är inblandade i elt
skadeständsärende. Sålunda torde den skadelidande med en sädan beslämmelse lättare
få gehör för en begäran om livränta. Vidare fär det förutsättas att den
skadelidandes motpart, i varje fall om del är ell försäkringsbolag, inte utan
vidare går med på den skadelidandes begäran om ett engångsbelopp i de fall som
beslämmelsen skulle syfta på. Jag förordar därför all man i lagen för in en
beslämmelse om att skadestånd, som är av väsentlig betydelse för den
skadelidandes försörjning, skall ulgå som livränta om inte särskilda skäl lalar
mot detta.

I sådana situationer där den skadelidandes försörjningsbehov
är mindre starkt framträdande synes valet mellan livränta och engångsbelopp i
stor utsträckning kunna göras beroende av den skadelidandes egen inslällning
till denna fråga. Endast när den skadesländsskyldiges skäl för en annan lösning
väger avsevärt över de skäl som har åberopats av den skadelidande, bör dennes
yrkande kunna frångås. Ju större belopp det är fråga om, desto större anledning
kan det dock finnas att ta hänsyn till den skadeståndsskyldiges intresse av all
inle behöva betala skadeståndet på en

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 115

gång utan kunna erlägga det genom sådana avbetalningar som
förutsätts i ett livräntesystem. Att med hänsyn härtill uppställa en särskild
bestämmelse, molsvarande den som kommittén har föreslagit, om att engångsbelopp
i regel inte bör överstiga en viss högsta nivä anser jag emellertid inte
påkallat. F. ö. torde skadeståndet i de flesta fallen betalas ur en
ansvarsförsäkring. Dä finns inte skäl all motsätla sig den skadelidandes
önskemål ens när det rör sig om förhållandevis höga engångsbelopp, om inle
skadeståndet enligt vad nyss sagts har väsenllig betydelse för den
skadelidandes försörjning. När skadeståndet täcks av ansvarsförsäkring lorde
också den skadesländsskyldiges försäkringsbolag ha ett iniresse av atl skadeståndet
utgår i form av ell engångsbelopp.

Vad slutligen gäller skadestånd som inte kan sägas ha
någon betydelse alls för den skadelidandes löpande försörjning, finns enligt
min mening starka skäl att ta hänsyn lill ell önskemål om alt skadeståndet
skall utgå i form av ett engångsbelopp. I ett sådant fall föreligger i regel
knappast något beaktansvärt intresse av att skadeståndet fastställs som
livränta, åtminstone inle när del rör sig om endasi mindre belopp. Framför alll
gäller detta, om skadeståndet över huvud tagel inte har till uppgift ätt läcka
uppkommen eller framlida inkomstförlust. I enlighet med vad jag förut har sagt
skall skadeståndet då fastställas som ersättning för ideell skada. Enligl
gällande praxis är engångsbelopp den normala ersättningsformen vid sådan skada.
Att området för ideell skada enligt mill förslag skall ulvidgas till att
omfatla skadeföljder som i det föregående har betecknats som allmänna
ölägenheter utgör enligt min mening inte anledning atl ändra denna
praxis.

De synpunkler som enligt vad jag nu har sagt bör anläggas
på valet mellan livränta och engångsbelopp har lillämpning även pä sådana fall
när den skadelidande begär alt skadeståndet skall utgå i form av en kombination
meUan dessa ersättningsformer eller atl en fastställd livränta skall helt eller
delvis bytas ut mot etl engångsbelopp.

Beträffande utbyte av trafiklivränta som har fastställts
av domstol gäller f.n. enligl 13 § lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon,
atl sådant utbyte fär ske endast om det föreligger synnerliga skäl och
försäkringsinspektionen har gett sitt tillstånd. Enligt kommittén bör denna
beslämmelse upphävas. För min del anserjag emellertid att frågan inle bör
behandlas i detla lagstiftningsärende utan att den får las upp i samband med
behandlingen av de förslag lill nya regler på trafikförsäk-ringsområdet som har
lagts fram av trafikskadeutredningen.

En omständighet som kan få betydelse vid valel mellan
Uvränla och engångsbelopp är vilken effekt den ena eller den andra lösningen
kan fä frän skatlesynpunkl. Nuvarande skatteregler innebär all skadestånd i
form av livränta i princip är skattepliktig inkomsi, medan engångsbelopp är
skauepliktigi om det avser utbytt, i sin helhet skaitepliktig livränta eller i
andra fall utgör ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur.
Eftersom ell engångsbelopp las upp tUl beskattning på en gång medan en livränta
beskattas endast för de belopp som förfallit lill belalning under inkomståret,
kan ersättning i form av engångsbelopp ofta

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 116

te sig oförmånlig för den skadeUdande. Enligt kommitténs
beräkningar skulle i vissa fall hälften eller däröver av elt större
engångsbelopp, avseende ekonomisk skada, gå åt tUl skatt medan skatten på ett
motsvarande livräntebelopp skulle bli betydligt lägre. På grund härav kan den
skadelidande komma att begära en livränta även i situationer där han av andra
skäl skulle ha föredragit att få ut skadeståndet i form av ett engångsbelopp.

Enligt kommillén är del en given förutsättning för ökad
användning av engångsbelopp, alt beskattningsfrågan får en rimlig lösning.
Kommittén har inte framfört någol eget förslag till ändring i skallereglerna,
efiersom delta inte har ingått i utredningsuppdraget. Som underlag för en
fortsatt prövning av frågan har kommittén dock presenterat vissa tänkbara
ändringar i skattereglerna som skulle göra skattefrågan mera neutral vid valet
mellan de oUka ersättningsformerna.

Frågan om beskattning av skadestånd i form av
engångsbelopp har diskuterats utförligt vid remissbehandlingen. Flertalet
remissinslanser inslämmer i kommitténs uppfattning att skattereglerna bör göras
förmån-Ugare för den skadelidande när skadeståndet utgår som engångsbelopp.

För egen del vill jag påpeka att frägan om beskattningen
av engångsbelopp i de situationer som det här är frågan om f. n. övervägs av
livförsäkringsskattekommittén. Uppenbarligen bör resultatet av detla
utredningsarbete avvaktas innan slutlig slällning tas lill denna fräga. Jag
vill tillägga all livförsäkringsskattekommittén i meddelade tilläggsdirektiv
har anmodats atl utreda frågan skyndsamt.

7.2.3 Omprövning av skadestånd

En fråga som jag har berört i det föregående är i vad män
skadestånd för framtida inkomstförlust bör kunna omprövas, om de förhållanden
som har legat tUl grund för skadeståndets bestämmande därefter ändras. Av vad
jag förut har sagt framgår all denna fråga får särskild betydelse i etl
skadeståndssystem som förutsätter att ersättning för framtida inkomstförlust
besläms så nära den faktiska föriusten som möjligt. Det sätt på vilket frägan
löses kan även få återverkan på valel av ersättningsform. Om omprövning
tilläts beträffande skadestånd som utgår som livränta men inle beträffande
skadestånd som fastställts i form av ett engångsbelopp, kan det tänkas påverka
den skadelidande att begära livränta även när ett engångsbelopp från andra
synpunkter skulle vara fördelaktigare för honom.

Inom processrätten gäller alt ett domstolsavgörande i
princip inte kan ändras på annat sätt än genom överklagande lill en högre
instans. Enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken vinner ett avgörande rättskraft,
om del inte överklagas inom föreskriven tid eller om del meddelas i högsla
instans. Därefter kan det angripas endast på extraordinär väg, dvs. genom
resning eller besvär över domvilla. Dessa regler har ansetis innebära alt
skadestånd som fastslällls genom elt rättskraftigt avgörande inle kan ändras
på ordinär väg genom prövning i en ny rättegång, även om

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 117

avgörandet vilar på antaganden om den framlida utvecklingen
som sedermera visar sig vara felaktiga. Däremot torde resning kunna tillgripas,
om de inträffade nya omständigheterna sannolikt skulle ha lell tUl annan utgång
i den första rättegången (se härom SvJT 1974 s. 687). Ansökan om resning skall
göras inom ett år sedan sökanden fick kännedom om dessa nya omständigheter.
Sådan ansökan görs hos högsta domstolen. Beviljas resning, skall målel las upp
pä nytt av den domstol som sist dömde i mälet.

När skadeståndet fastställts som Uvränta har del i
rättspraxis förekommit att den skadelidande i vissa särskilda faU nämligen
då skadans omfattning inle har kunnat slutligt avgöras vid prövningstiUfället
getts en möjlighet all i män av behov fä ersättningsfrågan omprövad vid
domstol. Den första domen innehåller dä ett förbehåll för den skadelidande om
rält att framdeles föra talan om ändring av livränta. Förbehåll av detta slag,
som också kan meddelas lill förmån för den skadestånds-skyldige, lorde framför
allt komma till användning vid skador som drabbar barn och unga personer. 1
dessa fall kan det nämligen vid tiden för prövningen vara prakiiski tagel
omöjligl alt bedöma de framtida skadeföljderna. All döma av lillgängliga
rättsfall förekommer sädana förbehåll ganska sällan. Belräffande skadestånd som
fastställts i form av engångsbelopp saknas helt exempel på all förbehåll av
detla slag har medgetts.

När ett skadestånd har fastställts på annat sätt än genom
rättegäng, dvs. när det grundar sig pä en överenskommelse mellan den
skadeståndsskyldige och den skadelidande, saknas rättslig möjlighet att få
lill slånd en omprövning vid ändrade förhållanden i framliden. MöjUgen skulle
avtalet i vissa fall kunna jämkas med slöd av avlalsrättsliga principer om
verkan av brist i de förutsättningar som avtalet bygger på. Veterligen finns
dock inte nägot prejudicerande rättsfall där denna fräga har prövats. Däremot
förekommer det att försäkringsbolagen i sin skaderegleringspraxis medger vissa
möjligheter till omprövning, om det har inträffat en väsentlig medicinsk
försämring. Framför allt är detta inte ovanligt när skadeståndet har
fastställts som livränta.

Enligt kommittén saknas anledning att medge omprövning i
ordinär rättegäng av skadestånd för framlida inkomstförlust som har fastställts
i form av ell engångsbelopp. Däremot anser kommittén att skadestånd för
framtida inkomstförlust som utgår som livränta bör kunna omprövas vid ändring i
de förhållanden av medicinsk eller annan art som har lagts till grund för
prövningen. Sådan omprövning bör dock fä ske endast i mycket angelägna situationer.
Omprövningsmöjlighelen skall enligt kommitténs förslag bara vara en yttersta
utväg för livränletagaren i sådana fall när del är uppenbart att del pä grund
av skadan har inträtt en väsentlig och bestående ändring i hans medicinska
status eller arbetsförhållanden.

Remissinslanserna delar allmänl kommitténs uppfattning alt
en ekonomisk invalidilelsbedömning förutsätter en möjlighet atl ompröva
skadeståndet vid ändrade förhållanden. Från nägra håll betonas dock all
omprövning bör kunna ske endasi i rena undantagsfall. Etl flertal andra

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 118

remissinslanser menar däremoi alt möjligheterna lill
omprövning inle bör vara så begränsade som kommittén har föreslagit. Av dessa
remissinstanser anser några, bl. a. LO, Sveriges advokatsamfund och Folksam,
alt omprövning bör kunna ske även när skadeståndet har fastslällls i form av
elt engångsbelopp.

En dom på skadestånd för framtida inkomstförlust grundar
sig, som jag lidigare har nämnl, pä antaganden om den framlida ulvecklingen som
ofta måste bU tämligen osäkra. Om denna utveckling tar en annan riklning än som
förutsattes vid tidpunkten för domen, kan en fortsalt lillämpning av domen
många gånger leda lill obilliga resullat för antingen den skadeståndsskyldige
eller den skadelidande. Principen om domars rättskraft kan därför inle åberopas
med någon större styrka när del gäller skadestånd för inkomstförlust.
Visserligen lorde den som vill få till slånd en ändring av domen i vissa faU
kunna begagna sig av utvägen att ansöka om resning. Men det är ell omständligt
förfarande, som enligl min mening inle lämpar sig särskilt väl för dessa fall.

Beträffande
skadestånd som utgår som livränta ligger det nära till hands atl jämföra med
elt annal slags periodiska förpliktelser, nämligen underhållsbidragen på
familjerättens område. Också när dessa bidrag fastställs måste en
framtidsbedömning göras. Trots alt denna bedömning inle inrymmer lika många
osäkerhetsmoment som föreligger vid bestämmandet av en skadeståndslivränla,
särskilt när skadeståndet skall bestämmas efter den ekonomiska invaliditeten,
har beslämmelser meddelats om omprövning av underhällsbidragen i vissa fall.
Enligl dessa bestämmelser kan domstol, utan hinder av vad som tidigare beslämts
genom dom eller avtal, förordna annorlunda när väsentligen ändrade förhållanden
påkallar det. De skäl som har föranlett uppställandet av dessa beslämmelser gör
sig gällande med ännu siörre styrka i de fall när en skadeståndslivränta
fastställs på grundval av en individuell bedömning av de framlida skadeföljderna
och ulvecklingen i övrigl. En motsvarande omprövningsmöjlighet vid väsentligt
ändrade förhållanden bör därför införas för dessa fall. Denna möjlighet bör
framför allt kunna utnyttjas för att korrigera en livränta som har blivit för
låg. En omprövning bör dock kunna ske även i sänkande riktning. Liksom
kommittén förutsätter jag emellertid att detta kommer att ske bara i mera
sällsynia fall.

Förhållandena är inte helt likartade när det gäller
skadestånd som har fastställts i form av elt engångsbelopp. Denna form har ofta
valts för att skadeståndsfrågan skall bli slutligt reglerad i elt sammanhang,
och parterna har i regel inrättat sig efter delta. Det ligger i sakens nalur
alt engångsbelopp på grund härav mera sällan kommer i fräga när den framlida
ulvecklingen är osäker och all, när engångsbelopp väljs, del därför i regel
inle föreUgger nägot behov av omprövning. Del kan emellertid inte uteslutas all
oväntade förändringar ändå kan komma att inlräffa. Del skulle i vissa fall
kunna te sig slötande, om den som en gång har fäll ell engångsbelopp i sä faU
skulle vara utesluten från ylterligare ersättning som han skulle ha kunnai få,
om han från början hade erhållit en livränta. HärtiU kommer, som tidigare
nämnts, att en möjlighet till

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 119

omprövning beträffande livränta men inte belräffande
engångsbelopp kan tänkas föranleda den skadelidande atl begära livränta ocksä
när elt engångsbelopp frän andra synpunkter skulle vara fördelaktigare för
honom. Vidare skulle komplikationer kunna uppstå i de fall när skadeståndet
har bestämts som en kombination av dessa ersättningsformer. En möjlighet lUI
omprövning vid väsentligt ändrade förhållanden bör därför gälla också när
skadeståndet har fastställts som elt engångsbelopp. En omprövning bör dock i
detla fall kunna ske endast i höjande riktning. Den skadelidande bör givetvis
inle löpa någon risk atl behöva betala tillbaka elt redan uppburet och kanske
också förbrukat belopp.

Som
framgår av del sagda innebär inle den omprövningsmöjlighel som jag nu har
förordal alt varje inträffad förändring i de förhällanden som har legat tUl
grund för skadeståndets besiämmande skall kunna leda lill en ändring av det
faslstäUda skadeståndet. En förutsättning för omprövning bör vara alt
förhållandena förändras i väsentlig grad. Pä grund härav kan del finnas
anledning atl, när den framtida ulvecklingen ler sig osäker vid tidpunkten för
skadeståndets besiämmande, fastställa en viss säkerhetsmarginal för sädana
framlida förändringar som inle kan anses vara väsentliga.

7.3 Skadestånd vid dödsfall 7.3.1 Ersältningsposter m. m.

Den som enligl skadeslåndsrättsliga regler är ansvarig för
annans död kan enligt rättspraxis förpliktas all utge ersättning för vad som
skäligen kan anses erforderligt lill bekostande av den avlidnes begravning och
för vissa andra kostnader i samband med begravningen. Enligt 5 kap. 3 §
skadeståndslagen skall den skadeståndsskyldige vidare utge ersättning till den
som enligl lag hade rätt liU underhäll av den avlidne, om den
underhållsberättigade lill följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt
underhåll.

Enligt
kommitténs förslag skall skadestånd med anledning av atl någon har dödats
omfatta ersällning för begravningskostnad och andra utgifter till följd av
dödsfallet. Någon saklig förändring i förhållande till gällande rätt avses inte
med förslaget. Kommittén anser dock alt en uttrycklig beslämmelse om denna
ersällning bör las in i skadeståndslagen. Delta förslag har inte mött nägon
erinran under remissbehandlingen. Också jag anser det lämpligt att den rätt
till ersättning för kosinader med anledning av dödsfallet som hiltills enbart
har haft slöd i rättspraxis i fortsättningen framgår direkl av lagtexten. Jag
ansluter mig alllså tUl kommittéförslagei i denna del.

Kommittén föreslår vidare all ersättning skall kunna ulgä
till efterlevande för förlust av underhåll som den avlidne vid tiden för
dödsfallet var skyldig att utge eller som han faktiskt utgav eller inom en nära
framtid kunde antas komma att utge. Della förslag har i huvudsak godtagils
under remissbehandlingen. Nägra remissinslanser anser dock att

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 120

kretsen av ersättningsberältigade inle bör vara så
vidsträckt som förslagel synes ge vid handen. Från ett par håll efterlyses
vidare en närmare precisering i lagtexten av de fall när ersättning i
fortsättningen skall kunna ulgå för förlust av underhåll.

För egen
del anser jag i likhet med kommillén atl rätten liU ersättning för förlust av
underhåll i första hand bör bygga på den familjerättsUga underhållsplikten pä
samma sätt som gäller f. n. Ersättning för mislal underhåll bör alllså kunna
utgå tUl efterlevande make i äktenskapet eller tidigare äktenskap, barn till
den avlidne eller hans make, moder till den avlidnes barn ulom äktenskapet saml
den avlidnes föräldrar. Liksom hittUls bör dock krävas atl underhållet faktiskt
utgavs vid tiden för dödsfallet eller kunde anlas ha kommit all utges inom en
nära framtid, om dödsfallet inte hade inträffat. Det synes lämpligt atl della
krav framgår direkt av lagtexten.

Som
kommitle'n har anfört bör man emellerlid inte stanna vid en anknytning enbart
lill familjerättsligt grundade underhållsrelationer. Redan år 1946 uttalade sig
försia lagutskottet för alt kretsen av ersättningsberältigade borde vidgas (1
LU 1946:33). Den ulveckling som skelt sedan dess har förstärkt behovet av en
reform i denna riktning. Hänsyn bör bl. a. tas till att människor alll oftare
bor tUlsammans under äkienskapsliknande förhällanden. Intresset atl
efterlevande får sin försörjning tryggad vid dödsfall kan i dessa faU vara lika
slort som när en familjerältslig underhållsplikt har förelegat. Också i andra
fall, när etl dödsfall medför all någon går miste om underhäll som den avlidne
har utgett i sin livslid, kan det le sig befogal alt denna förlust kompenseras
skadesländsvägen. Som påpekats under remissbehandlingen skulle del dock leda
för långl om ersättning kunde ulgå för varje underhåll som faktiskt har utgetts
vid liden för dödsfallet. Sälunda kan del exempelvis inle anses vara något
intresse alt tillskapa en möjlighet till skadestånd för förlust av underhåll,
vars enda eller huvudsakliga syfte har varil att åsiadkomma skattelättnader
eller all uigöra ersällning för vissa tjänster. Elt krav som enligt min mening
bör slällas upp är att den som uppburit underhållet har varil beroende av den
avlidne för sin försörjning. Är della krav uppfyllt, bör ä andra sidan hänsyn
kunna las inte bara till underhäll som faktiskt har utgått vid dödsfallet utan
även - på samma sätt som vid familjerättsUgl grundade underhållsanspråk - till
underhåll som det kan antas alt den avlidne, om han hade levat, skulle ha
utgett inom en nära framtid.

Enligt kommittén bör den på andra områden av
skadeständsrällen gällande principen om full ersättning för liden skada
lillämpas också beträffande skadestånd för förlust av underhåll. Med hänsyn
härtill föreslår kommillén alt man lar bort den begränsning som kan ligga i den
nuvarande bestämmelsen om att skadestånd utgår endasi för erforderligt
underhåll. Även enligt kommitléns förslag bör man dock vid skadeståndets
bestämmande la hänsyn till försörjning som den skadelidande kan få på annal
sätl.

Vad kommittén i denna del föreslagil har inte mött nägon
krilik vid

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 121

remissbehandlingen.

Samhällsutvecklingen under det senaste halvseklet har lett
lill alt vuxna människor i aUt mindre utsträckning är beroende av anhöriga för
sin försörjning. Utgångspunkten är all envar i män av förmåga skall försörja
sig genom egel arbeie. Fortfarande finns dock i många fall ett behov av
underhäll. Om i en sädan situation underhållet bortfaller till följd av att
försörjaren avlider och nägon är ansvarig för dödsfallet, saknas anledning att
inte låta del mistade underhållet ersättas fullt ut enligt allmänna
skadeslåndsrättsliga regler. 1 de normalfall dä skadeståndsskyldigheten läcks
av en ansvarsförsäkring är det också etl uttryck för en rimlig riskfördelning
att fullt skadestånd utgår. Del nu anförda gäller självfallet i än högre grad i
fråga om underhåll till barn, som regelmässigt är beroende av föräldrarna för
sin försörjning.

Liksom
kommittén har jag alltså den uppfattningen att skadestånd för förlust av
underhåll bör bestämmas sä att de efterlevande i princip garanteras en
bibehållen standard. Skadeståndet bör så långt möjligl återspegla förhållandena
sådana de antagligen skulle ha gestaltat sig, om dödsfallet inte hade
inträffat. Detta innebär emellertid också att man måste la hänsyn liU sådan
minskning eller sådant bortfall av den underhällsskyldiges försörjningsförmåga
som skulle ha inträtt även om han inte hade dödats. Som kommittén framhåUit bör
vidare skadeståndels syfte att läcka förlust av bidrag till den efterievandes
försörjning medföra all man vid skadeståndels bestämmande tar hänsyn tiU
försörjning som den efterlevande kan få på annat sätt. I enlighet med den
skadeslåndsrättsliga grundsatsen atl en skadelidande är skyldig att så långt
det är möjligt begränsa skadeföljderna bör till en början beaktas den
efterievandes förmåga atl försöria sig genom eget arbete. Skadeståndet bör bara
fylla ut den del av förlusten som den egna försörjningen inte täcker. Om den
efterlevande utan standardsänkning kan antas få försörjning genom egen
arbetsinkomst, flnns med andra ord inget utrymme för skadestånd. Vidare bör
skadeståndet givetvis bestämmas med hänsyn till försörjning som den
efterlevande åtnjuter av annan person än den avlidne, exempelvis den
försörjning som efterlevande barn fär av den andra föräldern eller som
efterlevande make fär genom omgifte. Hänsyn bör ock.så i skälig omfattning tas
till försörjning som den efterlevande kan bereda sig genom egen förmögenhet,
vare sig den har förvärvats före dödsfallet eller tillfallit den efterlevande
genom aiv eller testamente efter den avlidne. Slutligen bör försäkringsförmåner
och arbetsgivarförmäner som utgår på grund av dödsfallet tas i betraktande vid
skadeståndels besiämmande. Detta följer till en del av de samordningsregler
som jag ämnar förorda i följande avsnitt. Även förmåner som inte omfattas av de
särskilda samordningsreglerna bör emellertid avräknas i skälig omfattning vid
bestämmandet av skadestånd på grund av mistat underhäll.

De principer för skadeståndels bestämmande som jag nu har
förordat iakttas i alll väsentligt redan i dag. Liksom kommittén anserjag det
dock

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 122

vara av värde alt dessa principer framgår
direkl av lagtexten. En uttrycklig bestämmelse härom bör därför tas in i
lagen.

Enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen skall man vid
besiämmande av skadestånd för föriust av underhåll även beakta vad som är
skäligt med hänsyn liU den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhällanden och
omständigheterna i övrigt. Enligt kommittén finns det emellertid inte anledning
att behålla denna bestämmelse, eftersom den aUmänna regeln om jämkning av
oskäligt betungande skadestånd bör kunna lillämpas också i dessa fall. Jag
biträder denna uppfattning, som har lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen. Jag återkommer tUl den allmänna jämkningsregeln i del
föUande.

7.3.2 Skadeståndets form

Skadestånd för förlust av underhåll skall enligt 5 kap. 3
§ skadeståndslagen bestämmas antingen som engångsbelopp eller som Uvränta. F.
n. torde ersättningen i övervägande antalet fall utgå som livränta. Enligt
kommittén bör engångsbelopp emellertid kunna komma lill ökad användning i
fortsättningen. Lika litet som vid ersättning för inkomstförlust föreslås dock
några tvingande bestämmelser om valel av ersättningsform, utan den tidigare
behandlade bestämmelsen för inkomstförlust-fallen skall enligt kommitténs
förslag gälla även i fråga om skadestånd för förlust av underhåll. Detla
förslag har inte kommenterats av någon remissinstans.

Vad jag förut har anfört om valet av ersättningsform vid
skadestånd för inkomstförlust har giltighet även när del gäller skadestånd för
förlust av underhäll. Också i detta fall bör skadestånd som är av väsentlig
betydelse för den skadelidandes försörjning fastställas som livränta, om inte
särskilda skäl lalar mot della. Eftersom den skadelidandes försörjningsbehov
framträder särskUt starkt vid föriust av underhåll, framstår livränta som den
naturliga ersättningsformen för sådan förlust. Som kommittén framhållit bör
emellertid beaktas att efterlevande numera ofta fär en lUlfredsställande
löpande försörining genom socialförsäkring, tjänstepension och liknande
anordningar. 1 den mån skadeståndet pä grund härav får endast mindre betydelse
för den skadelidandes försörjning, bör elt önskemål av denne om all i stället
få ut skadeståndet i form av ell engångsbelopp ofta kunna respekteras. Och rör
det sig endast om ett övergående eller annars till omfattningen mera begränsal
underhållsbehov, torde skadeståndet som regel böra fastställas som
engångsbelopp om någon part yrkar det.

7.3.3 Omprövning av skadestånd

Lika Utet som vid skadestånd för inkomstförlust finns del
f. n. möjlighet att få skadestånd för förlust av underhåll omprövat pä ordinär
väg, om den framtida utvecklingen blir annoriunda än som

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 123

antagils vid skadeståndets bestämmande. Det förekommer
dock ibland att den skadelidande förbehålls rätt att få skadeståndet omprövat,
1. ex. i sådana situationer när etl visst försörjningsbehov inte är möjligt alt
beräkna lång tid i förväg.

Enligt kommittén bör omprövning i ordinär väg av
skadestånd för förlust av underhåll inte kunna ske ens i sådana fall när skadeståndet
har fastställts som livränta. Denna ståndpunkt har i huvudsak godtagits vid
remissbehandlingen. Svea hovrätt ifrågasätter dock om inte en möjlighet liU
omprövning bör införas även för dessa fall.

För min del vUl jag hänvisa lill vad jag förut har anfört
om behovel av en omprövningsmöjlighel vid skadestånd för framtida
inkomstförlust. Även om etl skadestånd för förlust av underhåll inle bygger på
anlaganden om den framtida ulvecklingen av riktigt samma slag, talar starka
skäl för att också etl sådant skadestånd skall kunna omprövas vid väsentligt
ändrade förhållanden. Bl. a. skulle det te sig egendomligt om den som har
uppburit elt underhållsbidrag inle skuUe kunna fä ett skadestånd för förlust av
detla underhåll omprövat i samma utsträckning som hade kunnat ske beträffande
underhållsbidraget om den underhällsskyldige aUtjämt varit i livet. På grund
härav förordar jag alt skadestånd för förlust av underhåll skall kunna jämkas
vid väsentligt ändrade förhållanden. Denna möjlighet lill omprövning av skadeståndet
bör finnas vare sig skadeståndet utgår som livränta eller har formen av ett
engångsbelopp. I del senare fallel bör omprövning dock givelvis endast kunna
ske i höjande riklning.

7.4 Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid
personskada

I det föregående har jag behandlal vilka kosinader och
förluster vid personskada som kan ersättas i form av skadestånd samt hur skadeståndets
storlek bör beräknas. Den skada som har föranlett skadeståndsanspråket kan
emellertid medföra atl den skadelidande fär rätt till även andra förmåner än
skadestånd. Hit hör förmåner från socialförsäkringen, förmåner på grund av
anställningsavtal, vare sig dessa utges direkt av arbetsgivaren eller från en
av denne tecknad försäkring, samt förmåner från enskUd personförsäkring. När
sådana förmåner sammanträffar med .skadestånd, uppkommer frågan om de skall
avräknas frän skadeståndet eller ulgä utöver delta. Syslemel med avräkning
betecknar kommittén som samordning, medan det andra systemet benämns
kumulation.

Några enhetliga grundsatser angående förhållandet mellan
skadestånd och andra förmåner vid personskada finns inle f. n. Gällande
principer framgår i vissa hänseenden av annan lagstiftning än den renl skadeslåndsrättsliga.
I andra hänseenden har i lagsiiftningen helt lämnats öppet vad som skall gälla
vid sammanträffande mellan skadestånd och andra förmåner. 1 viss omfattning
styrs samordningen av vad som gäller om regressrätt beträffande den andra
förmånen. Föreligger regressrätt för den

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 124

som utger förmånen, måste denna avräknas på skadeståndet.
Annars skulle den skadeståndsskyldige riskera att betala dubbelt.

Nuvarande principer om samordning bärs upp av ibland
ganska olikartade inlressen och kan därför ge skilda resultat beträffande olika
slags förmåner. Beträffande ideellt skadestånd sker aldrig nägon avräkning.
När del gäller skadestånd som inle avser ideell skada skall avräkning ske helt
och hållet av förmåner som utgår frän socialförsäkringen. Della följer av
särskUda bestämmelser i lagen om allmän försäkring och lagen om
yrkesskadeförsäkring. I vissa fall, exempelvis enligt
mililärersättnings-förordningen (1950:261), utgär ersättning för olycksfall av
allmänna medel enligt grunder liknande dem som föreskrivs i lagen om yrkesskadeförsäkring.
Sådan ersättning bedöms vid samordningen på samma sätt som förmåner från
socialförsäkringen. Ocksä beträffande förmåner som arbetsgivaren betalar direkt
till den anställde, exempelvis sjuklön, sker avräkning frän skadeståndet.
Arbelsgivaren kan nämligen utöva regressrätt mot den skadeståndsskyldige för
sådana ullägg. I prakliken torde denna rält dock utnyttjas mera sällan.

När del gäller förmåner frän personförsäkring för anställd
eller annan privat personförsäkring (liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring) blir
avräkning aktuell endasi i den mån försäkringsgivaren har regressrätt. Sådan
rält föreligger i dessa fall när ersättningen utgår med verkliga beloppet av
utgift eller förlust, exempelvis sjukvårdskostnad. Även vid ersättning som ej
utgår med verkliga beloppet (ersättning från s. k. summaförsäkring) kan
regressrätt förekomma, om försäkringsgivaren ultryckligen har förbehållit sig
sådan rätt. Förbehåll av delta slag torde emellertid vara ovanliga. Den
avlalsgruppsjukförsäkring (AGS) som finns pä LO-området har dock sådant
förbehåll. Slutligen kan nämnas att förmåner frän privat personförsäkring
ibland kan inverka vid besiämmande av skadestånd för förlust av underhåU, även
om avräkning inte skall ske enligt nyssnämnda regler. Delta följer av att
skadeståndet i della fall enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen skall fastställas
efter en behovsprövning, varvid skälig hänsyn tas till bl. a. vilka förmåner
som de efterlevande kan få frän annat håll.

Kommitléns förslag innebär all man frän skadestånd för
inkomstförlust eller förlust av underhåll skall avräkna dels periodiska
ersättningar från socialförsäkring, dels periodiska förmåner som utges av
arbetsgivare pä grund av anställningsavtal eller som utgår från privat
försäkring i form av kollekliv pensionsförsäkring eller i form av kollekliv
eller individuell olycksfalls- eller sjukförsäkring.

Från samordningen undantar kommittén övriga
livförsäkringar samt engångsersättningar från olycksfalls- eller
sjukförsäkring. Som skäl för att inte samordna livförsäkringsförmåner med
skadestånd anför kommittén bl. a. att livförsäkringen ofta inrymmer ett
sparande och att sparmomen-tet inle bör påverka skadeståndet, eftersom man då
hamnar mycket nära ett system med skälighelsprövning av skadeståndet med hänsyn
till den skadelidandes förmögenhetsförhållanden. En uppdelning av försäkringar
efter sparmomenl och riskpremie blir ä andra sidan alltför komplicerad.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 125

Även i de fall då livförsäkringen endast täcker risken för
dödsfall, uppstår svårigheier all samordna ersättningen med skadestånd. En
avräkning på skadeståndet av ett livförsäkringsbelopp som kanske avser
omställningskostnader med anledning av dödsfallet, oförutsedda uigifter samt
ideell skada i lika hög grad som kompensation för förlust av underhåll är enUgl
kommittén inle särskilt tilltalande, särskilt som dessa poster i viss
utsträckning inte gollgörs inom skadeståndsrätlen. Däremot anser kommittén alt
livförsäkringsbelopp, som hittills, skall kunna beaktas skönsmässigt, när
skadestånd bestämts lill efterlevande för förlust av underhäll.

Vad därefter gäller engångsersättningar från
olycksfalls-eller sjukförsäkring framhåller kommittén att de i myckel högre
grad än periodiska ersättningar är avsedda att läcka andra skadeföljder än
inkomstförlust, framför alll omställningskoslnader och ideell skada.
Visserligen är del praktiskt genomförbart att samordna skadeståndet med endasi
en del av försäkringsersättningen. Förfarandel kompliceras dock. En möjlig
utväg skulle enligt kommittén kunna vara alt från ersättningen avräkna exempelvis
kapitalvärdet av ett årligt basbelopp. I så fall skulle emellertid de flesta nu
vanliga engångsersättningar komma att utgå i sin helhet vid sidan av
skadeståndet.

Möjligheten av en ökad samordning mellan skadestånd
och andra , förmåner när det gäller kostnader och ideell skada berörs endast
kortfattat av kommittén. Något förslag i denna del läggs inte fram.

Kommitléns sätt atl bestämma vilka försäkringsförmåner som
skall samordnas med skadestånd har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Viss krilik har dock framförts. Sålunda anser man frän någol håll att
engångsbelopp frän olycksfalls- eller sjukförsäkring i viss utsträckning bör
samordnas med skadestånd för inkomstförlust. Ä andra sidan anser bl. a. LO och
TCO att ersättning från privat olycksfalls- eller sjukförsäkring inte bör
avräknas ens när ersättningen utgår periodiskt. Vidare ifrågasätter elt par
remissinstanser om inte avräkning bör ske även beträffande förmåner som utgår
enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) och i liknande fall.

Enligt min mening bör det, som jag redan lidigare har
sagt, vara en strävan att samordna skadestånd med andra förmåner, som utgär med
anledning av en skada, på sådant sätt att såväl över- som underkompen-salion
undviks. Det är uppenbart alt gällande samordningsregler inte är
lillfredsställande från denna synpunkt. Ovidkommande omständigheter medför atl
skadestånd och annan ersättning samordnas i vissa fall men inte i andra. Detta
får till följd att den skadelidande inte sällan blir överkompenserad, något som
bl. a. innebär att samhällets resurser utnyttjas på ett sätt som inte är
rationellt.

Det finns således anledning alt söka fä till stånd en ökad
samordning pä del nu behandlade området. Samtidigt bör reglerna utformas så,
att man ökar betydelsen av sådana generella förmåner som utgår oberoende av den
tillfälliga omständigheten om rätt lill skadestånd föreligger. Härigenom
minskar på sikt skadeståndsrättens betydelse på personskadeområdet, något som
allmänt sett måste vara en fördel.

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 126

Mot denna bakgrund innebär kommitténs förslag ett
betydande framsteg jämfört med gällande rätt. Förslagel medför bl. a. att man i
siörre utsträckning än nu kommer att kunna undvika överkompensation. Samtidigt
tillgodoses det självklara iniresset alt den skadelidande inte skall få bära
någon del av förlusten själv. Från den synpunkten är det befogat att man från
samordningen undantar sådana förmåner som är resultatet av sparande eller som
på annat säll avser annal än den uppkomna skadan.

Från renl principiella synpunkler anser jag visserligen
alt starka skäl talar för atl driva samordningen längre än vad kommittén har
föreslagil. Bl. a. är det givelvis angeläget att undvika överkompensation inle
bara när det gäller ersättning för inkomstförlust eller mistat underhåll utan
också i fräga om ersättning för kosinader och ideell skada. Vidare kan del
finnas skäl att låta samordningen omfatta även engångsbelopp från olycksfalls-
eller sjukförsäkring. Jag är emellertid medveten om att avsevärda praktiska
problem kan uppstå, om samordningen ulvidgas utöver vad som följer av
kommitténs förslag. I detta lagstiftningsärende saknas i allt fall tillräckligt
underiag för ett ställningslagande till hur en mera långtgående samordning
skall utföras. En fråga som har nära samband med en vidgad samordning är
bestämmelserna om försäkringsgivares regressrätt. Denna fråga har kommittén
kvar att ta ställning lill. Enligt direktiven (Ju 1972:30) bör regressreglerna
utformas sä all ersättning från såväl skadeförsäkring som summaförsäkring i
största möjliga omfattning stannar på den skadelidandes försäkringsgivare. Mol
denna bakgrund anser jag alt man inte nu i nägot väsentligt avseende bör avvika
från kommitténs förslag. Frågan om en vidgad samordning kan emellertid komma
att tas upp till förnyad prövning, när kommittén har lagt fram sina förslag
rörande försäkringsgivares regressrätt.

Vad jag nu har sagt innebär att man i delta sammanhang
inle bör införa några bestämmelser om samordning med ersättning för kostnader
eller ideell skada. 1 slället bör samordningsreglerna begränsas till posterna
inkomstförlust och förlust av underhäll. Härvid blir det aktuellt atl samordna
skadeståndet med förmåner från socialförsäkring, anslällning samt liv-,
olycksfalls- och sjukförsäkring. 1 huvudsak bör dock endast periodisk
ersättning avräknas.

Även om kommilléns förslag i enlighet med det nyss sagda i
huvudsak bör godtas, kan det dock diskuleras i några avseenden. Förslaget
innebär, såvitt gäller ersättning för inkomstförlust, att en viss förmån
beaktas antingen i sin helhet eller inte alls. När det gäller ersättning för
föriust av underhåll skall däremot vissa typer av förmåner beakias
skönsmässigt. Enligt min mening är en sådan mjukare avgränsning mellan olika
förmåner alt föredra även vid samordningen av ersättning för inkomstförlust.

En annan svaghet med kommitténs förslag är att del inle
ger någon möjlighet att la hänsyn lill atl en del försäkringsförmåner är
resultatet av den skadelidandes egel initiativ. Del torde främst vara inlressel
av alt

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 127

kunna ta sådan hänsyn som ligger bakom LO:s och TCO:s
kritik av förslaget att full avräkning alltid skall ske för periodisk
ersättning frän individuell olycksfalls- eller sjukförsäkring. Även jag finner
all man pä denna punkl bör frångå förslagel. Resultatet skulle i annat fall bli
att den skadevållande alltid skulle komma att dra fördel av den skadelidandes
förtänksamhet att skaffa sig egen försäkring. Uppenbarligen skulle ett sådani
resultat i vissa fall kunna uppfattas som slötande. Som jag slrax skall
återkomma lill anser jag dock inte alt avräkning skall vara hell utesluten när
det gäller individuella olycksfalls- och sjukförsäkringar. I stället bör
periodisk ersättning från sädana försäkringar beaktas efter skälighet.

Vad jag nu har sagt leder till all samordningsförmånerna
vid såväl ersättning för inkomstförlust som ersättning för mistat underhåll bör
delas in i tvä grupper, en där avräkning sker fullt ut och en där avräkning
sker efter en skälighetsbedömning. 1 likhel med kommittén anserjag att tUl den
första gruppen bör föras ersättningar från socialförsäkringen, sjuklön eller
pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal samt pension
som utgär pä grund av kollekliv Ijänstepensionsförsäkring. Förmåner som utgår
lill följd av frivillig sjukpenningförsäkring enligl lagen om allmän försäkring
eller frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring bör dock inte
hänföras tiU den grupp där avräkning sker fullt ul utan i slället till den
andra gruppen.

När det gäller periodiska ersättningar frän olycksfalls-
eller sjukförsäkring bör gränsdragningen ske så, att full avräkning alltid
sker om försäkringen har meddelats på grund av kollektivavtal. Har försäkringen
tecknats individuellt bör man däremot, som jag nyss har antytt, göra avräkning
efter skälighet. Härigenom kan man i erforderlig mån premiera den skadelidandes
förtänksamhet genom att hell eller delvis underlåta avräkning. En viss
avräkning lorde dock i många fall vara befogad så atl man undviker en alltför
stor överkompensation.

Vid fastställande av ersättning för mistat underhäll bör,
som jag har nämnt i föregående avsnitt, även andra förmåner än de nyss angivna
avräknas efter skälighet. I princip anserjag liksom kommittén att man vid
bestämmandet av ersättning för förlust av underhäll bör kunna ta skälig hänsyn
till alla andra lyper av förmåner än sädana som enligt vad jag nyss har sagt
skall avräknas fullt ul. Jag återkommer till denna fräga i specialmoiiveringen.

Kommittén har inle diskuterat möjligheten att samordna
skadestånd med utländska förmåner. Enligt min mening bör emellertid de nu
föreslagna samordningsreglerna utformas så, att de även omfattar utländska
anställnings- och försäkringsförmåner.

Det bör i detta sammanhang påpekas all, oavsett på vilket
sätt man skall ta hänsyn till en viss förmån, så är det en förutsättning för
samordning all förmånen avser att täcka samma föriust som skadeståndet.
Samordning fär således inte ske i den män förmånen avseratt täcka annan
förlust. Hithörande problem kommer all behandlas närmare i specialmoiiveringen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 128

En särskUd fråga är om man vid samordningen skall beakta
den omständigheten att en samordningsförmån hell eUer delvis är skattefri för
förmånstagaren. Denna fråga har numera fält minskad betydelse, sedan
sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring har blivit skattepliktig
inkomst. 1 rättspraxis har man inte lagit hänsyn till atl en samordningsförmån
är skattefri (se NJA 1961 s. 215). Jag anser emeUertid atl skadeståndet i
princip bör påverkas av atl samordningsförmån ej beskattas men skadeståndet är
skattepliktig inkomst. Så skall också ske inom ramen för trygghetsförsäkringen.
Jag anser det dock inte påkallat att införa en särskild lagregel pä denna punkt.

Samordning
mellan skadestånd och andra förmåner kan ske antingen enligt en brullomelod
eller enligt en neltomelod. Bruttometoden innebär att skadeståndet fastställs
till ett belopp som i princip svarar mot hela skadan och att avräkning därefter
sker vid utbetalning av skadeståndet för de förmåner som dä är akluella. Enligt
nellometoden däremoi sker en sluilig avräkning redan när skadeståndet bestäms.
Skadeståndet fastställs därvid lUl elt nettobelopp, motsvarande skillnaden
mellan den totala skadan och de andra förmånerna till deras aktuella belopp. Om
dessa förmåner därefter ändrar storlek, påverkar detla inle skadeståndet.
Sådana förändringar kan alltså medföra att de olika metoderna leder till skilda
resultat. När en förmån som skall samordnas med skadestånd är förenad med
regressrätt, kan inte nellometoden ulan endast brutto-metoden användas. Då
måste nämligen skadeståndet kontinuerligt anpassas till förmånen för att inte
den skadeståndsskyldige skall drabbas av större samlad börda än som svarar mol själva
skadan.

Enligl
kommitte'ns mening bör samordningen i fortsättningen alltid ske enligl
nettometoden och regressrätten som följd härav avskaffas belräffande de
förmåner som skall ingå i samordningen. Delta förslag har inle mött någon
erinran vid remissbehandlingen. Nägra remissinstanser påpekar dock att
nettometoden förutsätter att skadeståndet kan omprövas, om
samordningsförmånerna utvecklar sig annorlunda än som antagits vid
skadeståndets bestämmande.

Enligt min
mening lalar flera skäl för en samordning enligt netto-metoden. Härigenom
underlättas skaderegleringen, och metoden har vidare den fördelen att parterna
redan frän början kan med säkerhet beräkna skadeståndets storlek. Nackdelen med
nellometoden ligger i svårigheterna att beräkna utvecklingen av
samordningsförmånerna. Enligt min mening bör man dock i de flesta fall kunna
uppnå lillfredsslällande resullat, om man beaktar storleken av förmånerna vid
lidpunkten för skaderegleringen samt sådana förändringar som kan förutses komma
att inträffa i framtiden. Och skulle förmånerna komma att avsevärt avvika från
vad som från början har antagits, bör den tidigare förordade regeln om
omprövning av skadestånd vid väsentligt ändrade förhållanden kunna tillämpas.

Som jag
nyss har sagt förutsätter emellerlid en tillämpning av netto-metoden att man
upphäver den regressrätt som f. n. föreligger beträffande vissa förmåner som
skall samordnas med skadestånd för inkomst-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 129

förlust. Enligl min mening finns det också starka skäl alt
slopa regressrätten i dessa fall. Bl. a. torde denna rätt, som kommittén har
framhållit, ha ringa ekonomisk betydelse. När det gäller skadestånd för förlust
av underhåll är regressrätt redan nu utesluten till följd av det sätt pä vilket
detla skadestånd skall bestämmas (se NJA 1960 s. 569).

Med hänsyn lill vad jag nu har anfört förordar jag att
samordning i fortsättningen skall ske enligt nettometoden. Delta bör i
lagtexten komma till ullryck pä sä sätt att man anger att samordningsförmånerna
skall avräknas frän skadeståndet redan när detta besläms.

Även om de regler om samordning som jag har förordal i
detta avsnitt endasi tar sikte på skadeslåndsposterna inkomstförlust och
förlust av underhäll, följer det av andra bestämmelser eller principer att
samordning i viss utsträckning skall ske även när det gäller andra
skadeständsposter. Sålunda mäste man vid bestämmandet av ersättning för
kostnader ta hänsyn till dels förmåner från socialförsäkring, dels förmåner som
är förenade med regressrätt. Sådan rätt föreligger i första hand i fråga om
förmåner som utges direkt av arbetsgivare. Försäkringsgivare har vidare
regressrätt när ersättning frän olycksfalls- eller sjukförsäkring utgår med
verkliga belopp av utgifterna eller förlusten, vilket kan vara fallet
exempelvis vid ersällning för sjukvårdskostnad, saml när försäkringsgivaren
förbehållit sig rätt att återkräva ersättningen. Avräkningen mäste i dessa fall
ske i form av brutlosamordning. Ersättning frän socialförsäkring kan däremot
här liksom annars avräknas enligt nellometoden.

Utöver skadestånd och andra förmåner som jag har behandlat
i det föregående kan en skadelidande ofta bli berättigad lill stöd av allmänna
medel, t. ex. arbetslöshetsstöd och bostadstillägg. 1 den män dessa förmåner f.
n. påverkar skadeståndet, sker det i den formen atl de anses minska den kostnad
eller förlust som skall ersättas genom skadeståndet. Sälunda kan vissa former
av arbetslöshetsstöd jämställas med sådan inkomst som beaktas vid besiämmande
av storleken av inkomstförlust. På samma sätt kan sjukvårdskostnader som
ersätts genom den allmänna försäkringen medföra en minskning av
levnadsomkostnaderna och därigenom påverka förlustens storlek. Däremot
påverkar de nu behandlade stödformerna inte skadeståndet i den formen att de
avräknas därifrån. I många fall torde en sådan påverkan f. ö. vara utesluten
redan till följd av atl sambandet mellan stödet och den skada som skall
ersättas genom skadeståndet är alltför avlägset. Dessutom är många stödformer
inkomslprövade och sålunda sekundära lill bl. a. skadestånd. 1 viss
utsträckning undviks kumulation mellan olika förmåner genom den samordning som
enligt 17 kap. 4 § lagen om allmän försäkring skall ske mellan socialförsäkring
och vissa andra förmåner.

7.5 Skadelidandes medvållande

Om vällande på den skadelidandes sida har medverkat till
skadan, skall skadeståndet enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen jämkas efter vad
som är skäligt. Bestämmelsen är tUlämplig i alla de faU då
skadeslåndsskyldighet

9 Riksdagen 1975. 1 sami Nr 12

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 130

föreligger enligt skadeståndslagen, alltså såväl vid
personskada som vid sakskada eller ren förmögenhetsskada. Jämkning på grund av
medvållande kan ske också vid skadeståndsansvar som grundas på oskrivna
rättsregler, t. ex. vid rent strikt ansvar på grund av farlig verksamhei, eller
på föreskrifter i skadeständsrättslig speciallagstiftning i den mån denna inte
innehåller särskUda bestämmelser om verkan av medvållande.

Vid den skälighelsprövning som föreskrivs i 5 kap. 5 §
skadeståndslagen har i rättstillämpningen graden av skuld pä den ansvariges
och den skadelidandes sida spelat den viktigaste rollen. Även vissa andra
faktorer har dock kunnat inverka, bl. a. hur stor del av skadan som den
skadelidandes medverkan kan ha orsakat och hur pass farUgl handlandet på ömse
sidor har varil. När den skadesländsskyldiges ansvar vUar pä annan grund än
bevisat vållande, kan skälighetsbedömningen inte ske genom en jämförelse
mellan vällandet på ömse sidor. Sannolikt lorde då graden av skuld på den
skadelidandes sida spela en viktig roll vid skälighetsbedömningen. Vare sig
skadeståndsansvaret grundas på vållande eller ej saknas dock i gällande rätt
stöd för alt låla parternas ekonomiska förhällanden påverka jämkningen.

Enligl kommitténs mening bör möjliglielerna all jämka
skadestånd på grund av medvållande från den skadelidandes sida begränsas i
personskadefallen. I enlighet härmed föreslär kommittén all jämkning i dessa
fall fär ske endasi om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat tUl skadan eller om annars synnerliga skäl föreligger
lUI jämkning, säsom atl skadan väsentligen framstår som självförvållad eller
atl den skadelidande medvetet och ulan rimlig anledning har utsatt sig för
risk alt skadas. Kommittén föreslär vidare att i de fall när det blir aktuellt
atl jämka skadestånd på grund av den skadelidandes medvållande, vare sig detta
sker vid personskada eller vid sakskada, även parternas ekonomiska förhällanden
skali kunna vägas in vid bedömningen av vad_som utgör skälig jämkning.

Kommitténs uppfattning atl jämkning i princip inte skall
kunna ske vid medvållande tiU personskada biträds av praktiskt taget samtliga
remissinstanser. Ett par remissinstanser vill dock gå ännu längre än kommillén
och ylterligare begränsa möjligheterna lill jämkning i dessa fall. Ocksä
förslaget alt man när jämkning skall ske bör kunna la skälig hänsyn även lUl
parternas ekonomiska förhållanden tUlstyrks av nästan alla remissinstanser,
även om några framför anmärkningar mot förslagel från lagteknisk synpunkt.

Nuvarande
grundsatser om jämkning av skadestånd på grund av skadelidandes medvållande har
utbUdals vid en tid då rättvisa och billighet ansågs fordra atl de ekonomiska
följderna av en skada skulle bäras av alla dem som uppsåtligen eller av
oaktsamhet hade skuld till skadan, den skadelidande inbegripen. Sedermera har
även andra argument anförts till stöd för regler om jämkning. Sålunda har det
gjorts gällande att en möjlighet lill jämkning på grund av medvållande skulle
vara värdefuU från prevenlionssynpunkl, dvs. att enskilda personer lUI följd av
jämkningsrisken skulle föranledas atl iaktta siörre försiktighet. Vidare

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 131

har medvållandereglerna ansetis ha vissa fördelar frän
rättssystemalisk och rättsteknisk synpunkl, främsi med hänsyn tUl sambandei
mellan dessa regler och de allmänna förutsättningar för skadeståndsansvar som
beslår i alt den skadegörande handlingen skall ha skelt uppsåtligen eller av
oaktsamhet samt att skadan skall ha orsakats av denna handling.
Medvållandereglerna har också försvarats med hänvisning lUl det allmänna
rättsmedvetandet. 1 varje fall har behov ansetts föreligga av en
jämkningsmöjlighet för atl man skall kunna uppnå resultat som i det enskilda
fallet framstår som en rimlig kompromiss.

Som jag tidigare har sagt bör skadeståndsreglerna uiformas
sä alt de tUlgodoser sociall motiverade ersältningsbehov samtidigt som de leder
till en samhällsekonomiskt rationell fördelning av förlusterna genom skadefall.
Vid personskador kan emellertid en liUämpning av de nuvarande
medvållandereglerna få konsekvenser som inte är förenliga med dessa krav.
TUlgängUga ekonomiska resurser ulnyltjas bäst om skaderiskerna i samhällel slås
ut på så många händer som möjligt. Om fullt skadestånd utgår, leder del ofta
liU en acceptabel riskspridning efiersom skadeslån-del i de flesta fall täcks
av en ansvarsförsäkring. RimUgtvis kan man inte räkna med all de skadelidande i
molsvarande mån skall ha skyddat sig genom atl teckna frivilliga sjuk- och
olycksfallsförsäkringar osv. Visserligen läcks uppkomna personskador till en
del av socialförsäkringsförmåner o. d. I de flesta fall torde emellertid en
jämkning av skadestånd på grund av medvållande medföra att skadan delvis kommer
att stanna på den skadelidande. Från sociala och humanitära synpunkter kan det
inte anses rimligt att den som drabbas av en skada på delta säll skall bli
lidande för all framlid av en tUlfällig oaktsamhet e. d. Och även om den
skadelidande kan skaffa sig behövlig ekonomisk hjälp från annat håll, i sista
hand från socialhjälpen, kan detta inte anses innebära en rationell användning
av samhällsresurserna.

När det gäller egendomsskador (sakskador och rena
förmögenhels-skador) är en lillämpning av nuvarande jämkningsprinciper inte
förenad med lika stora nackdelar. Här talar inle sociala och humanitära synpunkter
med samma styrka för en begränsning av jämkningsmöjlighelerna. Del är även att
märka att det på sakskadeområdet finns goda möjligheter för den enskilde att
skaffa sig ett försäkringsskydd till rimUga kostnader. Hithörande
försäkringsanordningar har också sedan länge en vidsträckt utbredning, framför
allt i form av obligatoriska moment i kombinerade försäkringar av typen
hemförsäkring. F. ö. kan del ofta framstå som en lämplig och rimlig
riskfördelning att skadeståndsansvaret sträcker sig till den del av skadan som
den skadelidande inte har kunnat förhindra, men inte längre.

Vad jag nu har sagt utesluter inte atl de nuvarande
jämkningsgrund-satserna i vissa fall kan leda lill otillfredsställande resultat
också vid egendomsskador, 1. ex. när den skadelidande mister oförsäkrad egendom
av vital betydelse för hans försörjningsmöjligheter samtidigt som den för
skadan ansvarige skyddas av försäkring. För sådana i prakliken mera sällsynia
faU kan det finnas anledning att öppna en möjlighet för

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 132

domstolarna all undvika klart obilliga resultat. Detla
återkommer jag lill i det följande. I övrigl bör man emellerlid inte för
egendomsskadornas del överväga några mer ingripande förändringar av medvållandereglerna.
När medvållandereglerna nu tas upp lill behandling bör därför det huvudsakliga
intresset inriktas pä deras utformning med avseende på personskador.

De utan jämförelse vanligaste personskadorna är de som
inträffar i arbetslivet och i trafiken. Dessa skador kommer emellerlid endast i
begränsad omfattning in i bilden i detta sammanhang. De flesta yrkesskador
ersätts numera inom ramen för den Irygghetsförsäkring som sedan september 1974
gäller för större delen av arbetsmarknaden. Denna försäkring täcker
arbetsgivarens eventuella skadeståndsansvar för yrkesskador. Försäkringen
innehåller bl. a. särskUda regler om medvållande. Dessa regler innebär att
endasi mera kvalificerad medverkan från den skadelidandes sida inverkar på
rätten till ersättning. Jämkning fär nämligen ske endast dä den skadelidande
själv har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller i
alkoholpäverkat tUlständ. Dessa medvållanderegler Iräder alltså i stället för
de skadeslåndsrättsliga principer som annars skulle tUlämpas.

Beträffande personskador i Irafiken har
trafikskadeutredningen övervägl frågan om vilken inverkan den skadelidandes
medvållande bör ha pä rälten tUl skadestånd. I det nyligen avlämnade
betänkandet Trafikskade-ersältning föreslår ulredningen bl. a. alt
trafikskadeersätlning med anledning av personskada inte fär jämkas på grund av
vällande på den skadelidandes sida i andra fall än när denne själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har medverkat tUl skadan. Remissbehandlingen av
delta betänkande har ännu inte avslutats. Frågan om jämkning på grund av
medvållande till personskador i trafiken bör därför inte behandlas nu utan fär
anslå tUl ell senare sammanhang.

Det kan finnas anledning att återkomma även när det gäller
medvållande till en annan typ av personskada, nämligen sädan som har orsakats
av farliga produkier. Denna fräga övervägs f. n. av produktansvarskommittén (Ju
1973:08).

Belräffande de personskador som återstår lUI bedömande i
detta sammanhang anser jag i likhet med kommittén atl de skäl, som hittills har
ansetis tala för att jämkning bör kunna ske vid medvållande frän den
skadelidandes sida, väger lätt i jämförelse med intresset att kunna undvika de
negaiiva konsekvenser av en obegränsad jämkningsmöjlighet som jag förut har
pekat på. Remissutfallet visar ocksä att det råder stor enighet om att jämkning
vid dessa personskador i fortsättningen bör kunna ske endast i undantagsfall.
Frågan gäller alltså närmast hur långt man bör gå i en begränsning av de
nuvarande jämkningsmöjligheterna.

För egen del är jag inte beredd alt helt avskaffa
möjligheten att jämka skadestånd pä grund av den skadelidandes medverkan till
personskada. Det fär anses vara tämligen självklart att uppsåtlig medverkan
skall kunna medföra att skadeståndet nedsätts eller eventuellt helt faller
bort, i den män inte den skadelidandes medverkan har formen av ett samtycke
till

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 133

skadan som utesluter skadeståndsansvar.

En mera tveksam fråga är om jämkning i enlighet med
kommitléns förslag skall kunna ske även vid medvållande genom grov vårdslöshet.
Under remissbehandlingen har detta förslag lämnats utan erinran i flertalet
yttranden. Enligt LO bör man dock inte medge jämkning i sädana fall, bl. a. med
hänsyn tiU svårigheterna all avgöra när en vårdslöshet är atl anse som grov
eUer ej. För min del viU jag lUl en början framhålla att det enligl gällande
rätt krävs alt en vårdslöshet skall vara av mycket allvarligt slag för all den
skall kunna betecknas som grov. En jämkningsmöjlighet i detta fall får därför mycket
begränsad praktisk betydelse. Endast när den skadelidandes handling vittnar om
en betydande hänsynslöshet eller nonchalans, som medfört en avsevärd risk även
för andra än honom själv, eller när han visat uppenbar likgUtighel för sitt
eget liv eller hälsa skulle det kunna bli aktueUt att jämka skadeståndet pä
denna grund. Enligt min mening skuUe del kunna uppfattas som stötande om den
skadelidande i sådana faU, vilka står på gränsen till uppsåtlig medverkan,
under alla förhållanden skulle lUlerkännas fuU gottgörelse för skada som han
själv har lidit. Jag biträder därför kommitléns förslag på denna punkl. Denna
lösning stämmer också överens med de medvållanderegler som gäller inom
trygghelsförsäkringens område. Samtidigt vill jag erinra om att denna möjlighet
alt jämka skadeståndet vid grovt värdslös medverkan frän den skadelidande inle
innebär all jämkning ovillkorligen mäste ske i etl sådani fall. I varje
särskild situation mäste prövas huruvida det är skäligt att jämkning sker.

Vad därefier gäller kommitténs förslag all jämkning skall
kunna ske ocksä när synneriiga skäl föreligger, såsom atl skadan väsentligen
framstår som självförvållad eller att den skadelidande medvetet och ulan rimlig
anledning har utsatt sig för risk alt skadas, har några remissinstanser
ifrågasatt om det är befogat alt tillåta jämkning i sådana fall. Regeln
avstyrks helt av LO.

För min del anserjag att de beteenden frän den
skadelidandes sida som skulle komma att träffas med den nu angivna regeln i en
del fall fär anses vara sädana att de omfattas av begreppen uppsåtlig eller
grovt vårdslös medverkan. 1 övrigt kan jag inte finna att det föreligger någol
beaktansvärt behov atl införa en jämkningsmöjUghel i de fall som kommittén har
angett. Mot en regel om att jämkning skall kunna ske vid synnerliga skäl kan
också anföras atl den är ägnad alt medföra en viss rättsosäkerhet och därmed
försvåra medvållandereglernas tillämpning.

Sammanfattningsvis anser jag alllså atl jämkning på grund
av medvållande vid personskada bör kunna ske endasi vid uppsåtlig eller grovt
vårdslös medverkan.

Enligt nuvarande jämkningsprinciper kan jämkning ske inte
bara när den skadelidande själv är medvållande ulan även när vissa andra
personer som stär i ett särskilt förhållande till honom t. ex. hans anställda
- har medverkat till skadan. Man lalar då om passiv identifikation mellan den
skadelidande och den medverkande personen. Vid personskador lorde jämkning
enligt denna grundsats dock bara komma i fråga när skadestånd

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 134

krävs enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen för förlust av
underhåll av en omkommen person som har varit medvållande till olyckan. I
sådana fall synes jämkningen ske på samma sätt som om den medvållande hade
överlevt olyckan och själv krävt ersättning för sina skador. Enligt kommUlén
bör man i fortsätiningen inte tiUämpa denna princip annal än i vissa säregna
undantagsfall, närmasl när den omkomne uppsåtligen har medverkat tiU olyckan. I
lagförslaget har detta kommit liU uttryck på så sätt att jämkning får ske bara
när den skadelidande själv har varil medvållande, såvida inle synnerliga skäl
föreligger. Detla förslag har godtagits eUer lämnats utan erinran i flertalet
remissyttranden. Från nägra håll förordas dock atl grundsatsen om passiv
identifikation behåUs som huvudregel vid bedömningen av efterievandes räll till
skadestånd.

För min del anser jag att det kan starkt ifrågasättas, om
man bör ha kvar någon möjlighet atl sätta ner efterievandes skadestånd på den
grunden atl den omkomne har varit medväUande till dödsfallet. Uppenbarligen
skulle en sådan regel många gånger kunna få stötande resultat från social
synpunkt. Bortsett från trafikskadeområdet torde det också sällan komma att
inträffa att etl dödsfall uppsåtligen har vållats av den avlidne samtidigt som
också annan person är ansvarig för dödsfallet. Man torde emellerlid inle helt
kunna utesluta sådana situationer. Enligt min mening kan det ocksä undantagsvis
vara slötande, om skadeståndet i en sådan situation inte skulle kunna jämkas på
grund av den dödes medvållande. På grund härav förordar jag en regel enligt
vilken skadestånd med anledning av att någon har dödals kan jämkas, om den
avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

I övrigl anser jag emellerlid inte att man vid personskada
bör kunna identifiera den skadelidande med annan som har medverkat tiU skadan
och tiU följd härav jämka skadeståndet.

I de undantagsfall när jämkning även i fortsättningen
skall kunna ske vid personskada bör som kommittén förordal hänsyn tas inte bara
liU graden av skuld på ömse sidor ulan också lUI andra omständigheter, framför
alll parternas ekonomiska förhållanden. Givetvis bör nedsättningen inte få gå
så långt atl den framstår som obUlig mot den skadelidande.

En möjlighet att la hänsyn tiU vad som är rimligt med
hänsyn till pariernas ekonomiska förhållanden bör finnas även när jämkning sker
på grund av medvållande lill egendomsskada. Som jag förut har sagt kan nämligen
en jämkning enbart med hänsyn tUl skuldgraden också i elt sådant fall någon
gäng länkas leda liU otUlfredsstäUande resultat från social synpunkt.

Som jag har antytt i början av delta avsnitt förekommer
vissa särskilda medvållanderegler i den skadesländsrättsliga
speciallagstiftningen. Sädana bestämmelser finns i bl. a. 220 § andra styckel
sjölagen (1891:35 s. 1), 7 § första styckel lagen (1902:71 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar m. m. (elanläggningslagen), 2 §
andra stycket och 5 § andra stycket lagen (1916:312) angående ansvarighet för
skada i följd av automobiltrafik (bUansvarighetslagen), 1 § andra slyckel
lagen

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 135

(1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av
luftfart (luftfarlsskadelagen), 9 kap. 21 § luftfartslagen (1957:297) och 13 §
atomansvarighetslagen (1968:45). Av dessa lagar föreskrivs i bilansvarighetslagen,
luftfarlsskadelagen och luftfartslagen en allmän skälighetsbedömning, liknande
den prövning som skall ske enligt den nuvarande medvållanderegeln i
skadeståndslagen. Däremot innebär jämkningsregeln i 220 § andra slyckel
sjölagen, som avser skador vid sammanstötning mellan fartyg, atl skadan skall
fördelas efter förhållandet mellan felen på ömse sidor, utan nägon
skälighetsbedömning. Beträffande de övriga lagarna kan nämnas all jämkning
enUgl alomansvarighelslagen skall ske endasi vid uppsåtlig eller grovt värdslös
medverkan. Enligt elanläggningslagen utgår i vissa fall ojämkad ersättning vid
vårdslöshet som inte är all anse som grov, medan å andra sidan grovt
medvållande medför alt skadeståndsansvaret helt faUer bort. Slulligen
innehåUer vissa lagar en hänvisning lill den nuvarande jämkningsregeln i 5 kap.
5 § skadeståndslagen eUer lill allmänna regler om skadeståndets bestämmande.
Sädana hänvisningar finns bl. a. i 2 § lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift (järnvägsansvarighelslagen), 118 § fjärde
stycket och 190 § sjölagen samt 3 § lagen (1973:1198) om ansvarighet för
oljeskada till sjöss (oljeskadelagen).

Enligl kommittén bör de föreslagna nya medvållandereglerna
i princip gälla också inom den skadesländsrättsliga speciallagstiftningen, i
den män inte särskilda skäl talar för annal. Med hänsyn härtill föreslår
kommittén etl lillägg tUl 7 § första stycket elanläggningslagen om att den nya
regeln om medvållande till personskada skall tillämpas även i de fall som avses
med beslämmelsen i elanläggningslagen. Vidare föresläs alt medvållandereglerna
i 1 § andra stycket luftfarlsskadelagen och 2 § andra slyckel
bUansvarighetslagen ersälls av en hänvisning lill de nya medvållandereglerna i
skadeståndslagen. Däremot anser kommittén att de särskilda medvållanderegler
som f. n. finns i 220 § andra stycket sjölagen, 9 kap. 21 § luftfartslagen och
13 § atomansvarighetslagen bör behållas oförändrade.

Som jag
sagt förut bör reglerna om medvållande till personskada i trafik inle behandlas
i detta lagstiftningsärende utan tas upp i samband med behandlingen av
trafikskadeutredningens förslag. Detsamma bör gälla övriga frågor om
medvållande på trafikskadeområdet. Bilansvarighetslagen bör därför inte ändras
i detta sammanhang. Inte heller frågan om medvållande till personskada vid
skadeslåndsskyldighet enligt 2 § järnvägsansvarighelslagen bör tas upp nu.
Denna fråga får övervägas i samband med behandlingen av det förslag till ny
lagstiftning om befordran med järnväg som nyligen har lagts fram i belänkandet
(SOU 1974:89) Ny järnvägslagstiftning I.

I övrigl anser jag liksom kommUtén atl de nya
medvållanderegler som jag förut har förordal bör slå igenom även när ersättning
utgår enligt speciallagstiftning, om inte starka skäl - såsom hänsyn liU
internationella konventioner - talar mot detta. I enlighet härmed bör en
hänvisning till de nya reglerna las in i 118 § fjärde styckel och 190 §
sjölagen, 1 § andra

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 136

stycket luftfarlsskadelagen samt 3 § oljeskadelagen. I
motsats till kommittén anserjag all även 9 kap. 21 § luftfartslagen bör ändras
sä atl de nya reglerna blir tillämpliga i detta fall. En sädan ändring bör
ocksä göras i 7 § första slyckel elanläggningslagen belräffande medvållande
till personskada. Som kommittén utan erinran från nägon remissinstans
föreslagit bör däremoi den särskilda medvållanderegel som denna beslämmelse
innehåUer behållas såvitt gäller egendomsskador. Vad gäller bestämmelseni 220 §
andra slyckel sjölagen grundar den sig pä 1910 års Brysselkonvention rörande
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fräga om fartygs
sammanstötning. Denna regel bör därför behållas oförändrad. Detsamma bör gälla
den för den skadelidande särskilt förmånliga regeln i 13 § andra stycket
alomansvarighelslagen.

7.6 Jämkning av oskäligt betungande skadestånd

Bortsett frän de regler om jämkning av skadestånd vid
medvållande som jag har berört i föregående avsnitt finns inte i svensk rätt
någon allmän regel eller grundsats om jämkning av skadestånd. Endasi i vissa
hänseenden gäller regler som innebär att skadestånd kan bestämmas eller
nedsättas efter en skälighelsprövning. Vissa bestämmelser av detta slag
återfinns i skadeståndslagen. Hit hör reglerna om skadeståndsansvarets
omfattning när skada har vållats av person under 18 år eller av vissa psykiskt
abnorma personer (2 kap. 2 och 3 §§), stals och kommuns ansvar för ren
förmögenhelsskada som vållats genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning (3 kap. 5 §), arbetsgivares skadeståndsansvar för skada som
har vållats av en hos honom anställd arbetstagare genom fel eller försummelse i
tjänsten (3 kap. 6 §), arbetstagares skadeståndsansvar (4 kap. 1 §) och
skadestånd till efterlevande för förlust av underhåll (5 kap. 3 §). Särskilda
regler om skadeståndsansvar efter skälighet har också meddelats i viss
lagstiftning inom arbetsrätten, associationsrätten och immaterialrätlen. På det
transporträttsliga området finns en särskild jämkningsbestämmelse i 39 § lagen
(1974:610) om inrikes vägtransport (vägtransportlagen). Utan stöd av sådana
lagbestämmelser har man i rättspraxis inte varit benägen alt inskränka en
skadevållares skyldighet atl utge fullt skadestånd, även om detta kan komma att
drabba honom hårt.

Kommittén har för sin del funnit behov föreligga av en
allmän regel om jämkning av oskäligl betungande skadestånd. Enligt kommittén
bör en sådan regel dock ges begränsad räckvidd. Den bör bara syfta tUl att
förebygga klart obilliga resultat för den skadeståndsskyldige. Avgörande för
frågan om jämkning bör i första hand vara dennes ekonomiska förhållanden.
Hänsyn skaU emellerlid enligl förslagel tas också till den skadelidandes behov
av ersättning. Jämkning får enligt kommittén inte ske så att resultatet
visserligen blir rimligt från den ansvariges synpunkl men i stället blir klart
obilligt mol den skadelidande. Också andra omständigheter bör kunna vägas in
vid bedömningen, t. ex. graden av den ansvariges skuld. 1 enlighel härmed
föreslär kommil-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 137

tén en bestämmelse om att skadestånd kan jämkas, om
skadeståndsskyldigheten är oskäligt betungande med hänsyn till parternas
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Flertalet remissinslanser delar kommitténs uppfattning att
en generell möjlighet liU jämkning av oskäligt betungande skadestånd bör
införas i skadeständslagsliftningen. Från några håll ifrågasätts dock om det
finns någol behov av en sådan regel. Vidare framförs stark krilik mol den
föreslagna lagtexten, som befaras kunna leda till rättsosäkerhet och medföra
lillämpningssvårigheter. Även kommitténs uttalanden om regelns tUlämpning,i
olika fall kritiseras av vissa remissinslanser.

Den fråga som har aktualiserats genom kommitténs förslag
återspeglar konflikten mellan två ofta oförenliga intressen. Som jag tidigare
sagt har jag den principiella uppfattningen att man så långt möjligt bör
tillgodose den skadelidandes iniresse att få full ersättning för sin skada. En
undanlagslös lillämpning av denna princip kan emellertid leda liU att den
skadeslåndsskyldige åläggs ett skadestånd som - om det inte täcks av
ansvarsförsäkring - kan betyda hans ekonomiska ruin eller för all framtid
hindra honom från att bättra sina ekonomiska villkor. Ju mer skaderiskerna
ökar i värt samhälle, desto större blir också risken för atl redan en relativt
ringa oaktsamhet kan komma atl medföra skador av sådan slorlek att deras
ersättande blir ödeläggande för den skadeståndsskyldiges ekonomi. Självfallet
måste det vara ett allmänt önskemål att undvika resultat som framstår som
obilliga eller olämpliga från ekonomisk och social synpunkt. Med hänsyn härtill
ler det sig befogat att införa en allmän möjlighet lill jämkning av
skadeståndet i sädana fall. En regel som innebär atl utrymme lämnas för
avvikelse frän huvudreglerna i särskUda fall, där starka billighetsskäl talar
för detta, stämmer också överens med den allmänna tendensen inom
civillagstiftningen i övrigt. Jag vill särskilt peka på de generalklausuler i
förmögenhetsrättslig lagstiftning som tillåter jämkning av avtalsvillkor,
vilkas tillämpning leder lill otillbörliga resullat. Dessa klausuler har
nyligen setts över av generalklausulutredningen (Ju 1970:58), som i
betänkandet (SOU 1974:83) Generalklausul i förmögenhetsrätten har förordat att
domstolarna ges vidgade jämkningsmöjligheter i sädana fall.

Mot införandel av en jämkningsregel kan visserligen
invändas alt ansvarsförsäkringens utbredning innebär att de flesta människor i
vårt land numera är skyddade mol risken att drabbas av skadeståndsskyldighet.
Detla försäkringsskydd är emellertid ofta begränsat genom undantagsklausuler,
som ibland kan ha ganska stor praktisk betydelse. Man får vidare räkna med att
den ansvarige kan av förbiseende ha underlåtit att försäkra sig eller att
förnya sin försäkring. Man kan inte heller bortse från att det alltjämt finns
personer som av exempelvis ekonomiska skäl helt saknar ansvarsförsäkring.

Med hänsyn tUl del sagda biträder jag kommitténs
uppfattning om att en allmän jämkningsregel bör införas i skadeståndslagen. Som
kommittén funnit bör man dock inte ge domstolarna en oinskränkt befogenhel

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 138

atl fritt jämka skadeståndet efter vad som är skäligt med
hänsyn tUl samtliga omständigheter i varje särskilt fall. Det skulle vara all
gå långl utöver syftet med jämkningsregeln. En allmän möjlighet atl bestämma
skadeståndets storlek efter fritt skön skulle vidare kunna leda lill osäkerhel
om rättsläget och därigenom bl. a. försvåra uppgörelser ulom rätta. Visserligen
är del ofrånkomligt all en allmän jämkningsregel får elt i viss män obestämt
innehåll. En strävan bör dock vara att den utformas så atl allmänheten och
domslolarna kan få så god ledning som möjligl för dess lillämpning.

Mol denna bakgrund anser jag i likhet med kommittén all
den allmänna jämkningsregeln bör ges begränsad räckvidd. Möjligheten att
nedsätta skadeståndet enligt denna regel bör bara användas för alt hindra
sådana resultat som är klart oskäliga mot den skadeståndsskyldige.

Bedömningen
av om det är oskäligl all begära av den skadeståndsskyldige att han betalar
fullt skadestånd bör givetvis i första hand ske mol bakgrund av den
skadesländsskyldiges ekonomiska förhällanden, dvs. såväl hans
förmögenhetsställning som hans inkomslförhållanden. Om skadeståndet skulle i
sädan grad belasta den ansvariges ekonomi atl det i varje faU frän denna
synpunkl ler sig obUligl att döma ut beloppet, bör det alllså kunna bli
aktuellt att tUlämpa jämkningsregeln. Vilka krav som bör ställas upp i detla
hänseende avser jag att närmare utveckla i specialmotiveringen. Redan nu bör
dock framhållas atl skadeståndet givelvis inle kan anses oskäligt mot den skadeslåndsskyldige,
när skadeståndet täcks av en ansvarsförsäkring. Delsamma gäller också i sädana
fall när den ansvarige är en s. k. självförsäkrare, dvs. ett sådant
rättssubjekt - slaten, de störsia kommunerna och vissa storföretag som med
hänsyn till den riskuljämning som förekommer inom den egna verksamheten finner
det ekonomiskl fördelaktigt alt inle teckna försäkring. Som kommittén ulan
erinran från nägon remissinstans har föreslagit bör jämkning inte heller kunna
ske, om den skadeståndsskyldige har underlåtit att teckna ansvarsförsäkring i
sådana fall där han objektivt sett borde ha gjorl del. Huvudregeln bör därvid
vara atl en företagare som underlåtit att teckna ansvarsförsäkring går föriustig
möjligheten lill jämkning, medan en molsvarande underlåtenhet av privatpersoner
får anses vara ursäktlig. I undanlagsfall kan del dock finnas anledning atl
göra avsteg från denna huvudregel. Detla återkommer jag till i
specialmoiiveringen.

1 delta sammanhang uppkommer frägan om även den
skadelidandes ekonomiska förhållanden och försäkringar eller
försäkringsmöjligheter bör inverka på bedömningen av om jämkning skall kunna
ske. Om den skadelidande är välsituerad eller får sin skada täckt genom försäkring,
skulle det nämligen kunna sägas vara oskäligt all skadeståndet skall betalas av
någon som har avsevärt sämre ekonomi och som inte är skyddad av en
ansvarsförsäkring. Enligl kommillén bör dock sådana omständigheter inte utgöra
självständiga skäl för jämkning. Denna slåndpunkt har inle föranlett nägon
erinran under remissbehandlingen.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 139

Också jag har den uppfaltningen att man inte bör tillägga
den skadelidandes goda ekonomi betydelse som ett självsländigt jämkningsskäl.
Del är en sak alt en skadelidande kan bli tvungen atl vidkännas en reduktion av
skadeståndet därför atl detla är oskäligt betungande för den
skadeslåndsskyldige. En helt annan sak är emellertid att införa en möjlighet
lill jämkning av skadeståndet även i sådana fall där den skadeståndsskyldige
visserligen har förmåga atl belala det men där den skadelidande har ännu bättre
ekonomisk förmåga. Som jag har sagt lidigare bör skadeståndsreglerna inte
användas som elt instrument för atl åsiadkomma fuU ekonomisk och social rättvisa.
För all nå etl sådant syfte får man ta andra rättsregler till hjälp.

Samma
invändningar kan inle riktas mol en regel som går ut pä att skadeståndet skulle
kunna jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till den skadelidandes
försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Tvärtom skulle en regel av detta
innehåll kunna användas för att fä tUl slånd en jämnare fördelning av
skaderiskerna än som nu är fallet. En sådan regel kan emellertid inle vinna
tiUämpning på skadestånd vid personskada. I detla fall beaktas ju den den
skadelidandes försäkringar i stor utsträckning inom ramen för de
samordningsregler som jag förut har förordat. Och vad gäller egendomsskador
hänger frågan om jämkning samman med reglerna om försäkringsgivares
regressrätt. Dessa regler övervägs f. n. inom kommillén. Enligl min mening bör
man inle föregripa della utredningsarbete. Av dessa skäl biträder jag
kommilléns förslag alt den skadelidandes försäkringar eller
försäkringsmöjligheter åtminstone inle f. n. bör utgöra självständiga skäl för
jämkning.

En annan sak är atl frågan om del är oskäligl alt ålägga
den ansvarige full ersättningsskyldighet inle gärna kan bedömas utan hänsyn tiU
den skadelidandes situation. Även om etl skadestånd är oskäligl med hänsyn liU
den skadesländsskyldiges förhällanden, bör den skadelidandes särskilda behov
av skadeståndet i vissa fall kunna utgöra elt skäl mot atl skadeståndet jämkas.
Som kommittén framhållit bör jämkningsregeln givelvis inte kunna användas så
alt den leder till ett resultat som framstår som klart obilligt mot den
skadelidande. Att den skadelidandes intresse inte bör spela nägon roll, när
skadan täcks av en skadeförsäkring, är dock uppenbart. Detsamma gäller när
skadeståndskrav i andra fall framställs av offentliga rättssubjekt och av större
företag. I övrigt får det bli beroende av omständigheterna i det särskilda
fallel i vUken utsträckning förhållandena på den skadelidandes sida bör kunna
medföra all en frän den skadesländsskyldiges synpunkt motiverad jämkning
iinderlåts.

En omständighet som enligt kommitténs mening också bör
kunna få betydelse vid prövningen av om jämkning skall ske är graden av den
ansvariges skuld. Kommittén framhåller att skuldgraden visserligen inle bör
utgöra någol självständigt skäl för jämkning men att del däremoi bör kunna
utgöra ett skäl mol jämkning alt den ansvarige medvetet har lagit en risk.
Enligt kommittén behöver jämkning å andra sidan inte vara utesluten ens vid
skada i samband med uppsåtliga brotl, om i övrigt slarka skäl - t. ex. hänsyn
till den brottsliges möjligheler till äteranpass-

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 140

ning talar för att skadeståndet sätts ned. Som
huvudregel bör dock gälla att skadestånd pä grund av uppsåtligt brott inte
skall jämkas.

Vad
kommillén sålunda anfört har godtagits av flertalet remissinstanser. Från
något håU ifrågasätts dock om del är befogat atl tUlämpa jämkningsregeln
restriktivare vid skada på grund av uppsåtligt brotl än vid annan skada. Frän
annat håll anses del däremot vara tveksamt om jämkningsregeln över huvud taget
bör tUlämpas när skadeståndsansvaret har sin grund i uppsåtlig brottslig
gärning. Flera remissinstanser betonar atl ansvaret för den brottsliges
återanpassning i första hand bör ävUa samhällel och inle kunna övervältras pä
nägon enskild, i synnerhet inle den som drabbats hårdast av brottet.

För egen
del kan jag i huvudsak ansluta mig tiU kommitténs uttalanden i fräga om
betydelsen av den ansvariges skuld. När del gäller frägan om jämkning vid skada
på grund av brottslig gärning villjag dessulom erinra om att kungörelsen
(1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott
innebär alt den skadelidande i ett sådani fall kan få ersättning av staten för
sin skada. Dessa bestämmelser är f. n. föremål för översyn av
brottsskadeutredningen (Ju 1974:18) i syfte att vidga möjligheterna för
brottsoffer all fä ersättning av allmänna medel. Givetvis påverkas inte rätlen
tiU ersättning av aUmänna medel av alt del enligt vad nyss har sagls kan finnas
skäl atl jämka den ansvariges skadestånd med hänsyn till hans ekonomiska
förhällanden och iniresset av social återanpassning.

Sammanfattningsvis innebär mitt förslag att frågan
huruvida jämkning skall ske avgörs efter en prövning i två olika led. Först får
undersökas om fullt skadeståndsansvar skulle vara oskäligt betungande för den
skadesländsskyldiges ekonomi. Är della fallet, blir nästa spörsmål om jämkning
trots detta bör underlåtas med hänsyn till den skadelidandes behov av
skadeståndet eller andra föreliggande omständigheter, t. ex. graden av den
ansvariges skuld. Leder prövningen fram till alt jämkning bör ske, fär
skadeståndet nedsättas till ett belopp som med hänsyn till samlliga
omständigheter ter sig skäligt. Att jämkningsfrågan skall avgöras på det sätt
som jag nu har nämnl bör tydligt framgå av lagtexten.

Vid
prövningen om och i vad mån jämkning skall ske blir det ofta nödvändigt alt
göra en prognos hur den ansvariges och i viss utsträckning också den
skadelidandes ekonomiska förhällanden kommer atl gestalta sig i framliden.
Med hänsyn härtill har nägra remissinslanser framhållit alt en möjlighet bör
finnas att få jämkningsfrågan omprövad för det fall att denna prognos i
framtiden slår fel. Jag har viss förståelse för denna synpunkt. Molsvarande
problem uppkommer emellertid redan vid tillämpningen av de andra bestämmelser
i skadeståndslagen som också går ut på atl skadeståndet skall bestämmas efter
en skälighetsbedömning med hänsyn till bl. a. parternas ekonomiska förhållanden.
En omprövningsregel av det slag som remissinstanserna efterlyser bör med hänsyn
härtill knappast gälla bara för den nu behandlade allmänna jämkningsregelns
del. Jag är emellertid inte beredd att föreslå en så vittgående
omprövningsregel som det i så fall skulle bli fråga om.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 141

Liksom kommittén anser jag atl den jämkningsregel som jag
nu har behandlal bör ges en generell tUlämpning. Den bör kunna lillämpas såväl
vid person- och sakskada som vid ren förmögenhetsskada. Vidare bör det i
princip vara möjligt atl åberopa jämkningsregeln vid ansvar pä grund av speciallagstiftning
eller enligt konlraktsrättsliga regler. Givetvis fär regeln dock inte lillämpas
i strid med uttryckliga bestämmelser om skadeståndsansvarets omfattning eller
på sådant sätt att man kommer i konflikt med grunderna för
speciallagstiftningen eller kontraktsrättsliga principer.

En särskild fråga är i vad män jämkningsregeln kan
tillämpas i fall där det har föreskrivits rent objektivt ansvar eller, som på
trafikskadeområdet, skärpt ansvar. 1 praktiken torde del normalt inte finnas
ulrymme för en tillämpning av jämkningsregeln i hithörande fall. En jämkning av
billighetsskäl torde ofta vara svår att förena med de tankegångar som ligger
bakom speciallagstiftning om etl skärpt ansvar. Fall kan dock förekomma då det
är rimligt att även här i viss utsträckning jämka skadestånd av hänsyn liU den
skadeslåndsskyldige. Den allmänna jämkningsregeln i skadeståndslagen bör då
kunna tUlämpas.

Vid framtida översyn av hithörande lagar kan det bli
aktuellt atl undersöka, om behov föreligger att närmare precisera i vilka fall
jämkningsregeln skall kunna tillämpas på rättsområdet i fråga. Tills vidare får
frågan om jämkningsregelns tillämplighet överlämnas lill rättspraxis.

Redan nu bör emellerlid tas upp den särskUda
jämkningsbeslämmelse som f. n. finns i 39 § vägtransportiagen. I likhet med den
nyss förordade allmänna jämkningsregeln i skadeståndslagen innebär
vägtransporllagens jämkningsbeslämmelse att jämkning skall ske när
skadeståndsskyldigheien är oskäligt betungande. Bestämmelsen tar sikte på
vissa undantagssituationer. Den är sålunda inte lillämplig på del
Iransporlansvar som en yrkesmässig fraktförare ådrar sig inom ramen för sin
vanliga verksamhet.

Enligl min mening bör man i 39 § vägtransportlagen ta in
en hänvisning till den allmänna jämkningsregeln i skadeståndslagen. Liksom
hittUls bör jämkning komma i fråga endast beträffande det transportansvar som
en fraktförare ådrar sig vid befordran av tillfällig art.

När del i övrigt gäller skadestånd i konlraklsförhållanden
kan en jämkningsmöjlighet ofta stämma dåligt med de regler som gäller för
rättsförhållanden mellan parterna. FaU kan dock tänkas där ell betungande
skadestånd bör kunna jämkas även i ell kontraktsförhållande. Etl exempel som
nämnts av kommittén är när en hyresgäst genom oförsiklighel råkat åstadkomma en
förödande brandskada i hyresvärdens oförsäkrade fastighet. Andra fall kan också
förekomma. Jag återkommer tiU dessa frågor i specialmotiveringen.

Som jag har nämnl i inledningen lill detta avsnitt
innehåller skadeståndslagen ålskilliga regler som föreskriver att skadeståndet
kan bestämmas eller nedsättas efter en skälighelsprövning. En sådan
bestämmelse finns i 3 kap. 6 § försia punkten, som beträffande oskäligt
betungande principalansvar medger jämkning efter samma grunder som jag förut har

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 142

förordat för den allmänna jämkningsrégelns del. Denna
bestämmelse blir nu överflödig och kan därför utgå. Som jag tidigare har nämnl
bör den allmänna jämkningsregeln även ersätta den nuvarande beslämmelsen i 5
kap. 3 § om att skadestånd för förlust av underhåll besläms efter vad som är
skäligt med hänsyn lill den skadesländsskyldiges ekonomiska förhällanden och
omständigheterna i övrigl. I likhel med kommittén anserjag atl övriga
skälighetsregler i skadeståndslagen bör bestä vid sidan av den aUmänna
jämkningsregeln. Jag har inle heller funnil skäl atl göra någon ändring i de
skälighetsregler som finns i viss lagstiftning inom arbetsrätten,
associationsrätten och immaterialrätlen.

7.7 Skadestånd vid behandling av djur

För alt skadeståndsansvar skaU föreligga krävs normalt att
skadan uppsåtligen eller av vårdslöshet har vållats av den mol vilken
skadeståndskravet riktar sig. Därvid är det den skadelidande som har
bevisbördan för atl uppsåt eUer vårdslöshet föreligger. I vissa faU gäUer dock
undantag härifrån. Ett sådant undantag finns i 22 kap. 4 § byggningabalken som
har följande lydelse: "Tager någon lön före, atl läka eUer åderlåta fä,
och får det död eller skada genom hans vållande; gälde fä åter och behålle del.
Gitter han fulltyga, all han ej varil därtill vållande; vare saklös." Om
ell djur skadas i samband med behandling av 1. ex. en veterinär, mäsle aUtså
denne för att undgå skadeståndsskyldighet visa att han inte har förfarit
oaktsamt. Beslämmelsen skiljer sig därigenom från vad som gäller för t. ex.
läkare och annan sjukvårdspersonal vid skador på patienter. 1 dessa fall
lillämpas nämligen vanliga bevisbörderegler.

Enligl lantbruksslyrelsens mening finns del inle skäl att
behälla den ifrågavarande särregleringen beträffande djurmedicinsk behandling.
Lantbrukssiyrelsen förordar därför att bestämmelsen i 22 kap. 4 § byggningabalken
ses över, närmast i syfte atl upphäva bestämmelsen. Atl bestämmelsen upphävs
tillstyrks av de remissinslanser som har hörts över förslagel.

Även jag finner att det kan ifrågasättas om man bör
behålla den särskilda skadeståndsbestämmelsen i 22 kap. 4 § byggningabalken. Beslämmelsen
torde få ses mot bakgrund av de särskUda förhållanden som rådde vid dess
liUkomsl år 1734. Vid den tiden fanns inte någon speciell yrkeskategori som var
kompetent och utbildad för alt behandla djur. Sädan behandling var därför ofta
förenad med stor fara för djuret. Med hänsyn härtill fanns behov av ett strängt
skadeståndsansvar för dem som behandlade djur. 1 dag utövas djursjukvården i
betydande utsträckning av distriktsveterinärer. Det ligger nära tiU hands alt
för deras del jämföra med de ansvarsregler som gäller för t. ex. läkare eller
landläkare. Frågan om införande av ett ansvar oberoende av våUande för skador
vid medicinsk behandling eller vid landbehandling berördes vid tillkomsten av
skadeståndslagen. Därvid ansågs del emellertid inte påkallat med en
särreglering beträffande sådana skador. Enligl min mening finns del inte

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 143

heller anledning alt ha särskilda regler om ansvar för
skador som uppslår i samband med behandling av djur. Frågan om
skadeslåndsskyldighet i dessa faU bör i stället bedömas enligl allmänna
principer om skadestånd i kontraktsförhållanden. Jag vUl tillägga att
djurägaren i många fall skyddas redan genom möjligheten att med stöd av 3 kap.
1 § skadeståndslagen göra veterinärens arbetsgivare ansvarig för skada som
veterinären har vållat genom fel eller försummelse i tjänsten.

Med hänsyn till det sagda förordar jag atl 22 kap. 4 §
byggningabalken upphävs.

7.8 Ikraftträdande

De nya skadeståndsregler somjag har förordal i delta
lagstiftningsärende bör lämpligen träda i kraft den 1 januari 1976. Bl.a. får
härige.nom försäkringsbolagen erforderiig tid att anpassa försäkringsvillkoren
till dessa regler. Vidare blir det möjligt att uppnå en samordning med de nya
Irafikskaderegler som kan bli ett resultat av trafikskadeutredningens
belänkande. Jag räknar nämligen med alt proposiiion på grundval av utredningens
förslag skall kunna föreläggas riksdagen i så god tid atl ocksä nya
Irafikskaderegler kan träda i kraft den 1 januari 1976.

De nya bestämmelserna bör tillämpas i fråga om skadestånd
som utgår med anledning av skadefall som inträffar efter lagstiftningens
ikraftträdande. Någon särskild övergångsbestämmelse behövs inle (jfr. prop.
1972:5 s. 593).

8 Upprättade lagförslag

1 enlighet med del anförda har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972 :207),

2.
lag om ändring
i sjölagen (1891:35 s. 1),

3.
lag om ändring
i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar,

4.
lag om ändring
i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart,

5.
lag om ändring
i luftfartslagen (1957:297),

6.
lag om ändring
i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,

7.
lag om ändring
i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport,

8.
lag om ändring
i byggningabalken.

Beträffande lagförslaget under 3 har samråd ägt rum med
chefen för industridepartementet.

Förslagen torde få fogas lill statsrådsprotokollet i detla
ärende som bilaga 2.

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 144

9
Specialmotivering

9.1
Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen

1 5 kap. skadeståndslagen finns f. n. vissa bestämmelser
som är gemensamma för de olika lyper av skadeståndsansvar som regleras av
skadeståndslagen. Till dessa bestämmelser hör bl. a. de som handlar om
skadeståndets besiämmande vid personskada. Som kommittén har föreslagil bör de
nya beslämmelser härom som jag har behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitten
7.2-7.4) samlas i elt nylt femte kapitel med rubriken Skadeståndets
bestämmande. 1 detta kapitel bör även tas in bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 9
§ om ändring av skadeståndslivränta till följd av värdesäkringslagstiftningen
samt regeln i nuvarande 5 kap. 4 § om bestämmande av skadestånd vid sakskada.
Av övriga paragrafer i nuvarande 5 kap. ersätts 2 och 3 §§ av de nya
beslämmelserna, medan återstående paragrafer bör föras över liU etl nytt sjätte
kapital med rubriken Gemensamma beslämmelser. Där bör även tas in de i den
allmänna motiveringen (avsnittet 7.5) förordade bestämmelserna om jämkning av
skadestånd på grund av den skadelidandes medvållande, liksom den allmänna regel
om jämkning av skadestånd som har behandlats i avsnittet 7.6. Som följd av den
allmänna jämkningsregeln bör den nuvarande särskUda jämkningsbestämmelsen i 3
kap. 6 § första punklen upphävas.

1 enlighet
med vad jag har sagt innehåller del nya 5 kap. beslämmelser om skadestånd till
den som har tillfogats personskada (1 §), skadestånd med anledning av alt nägon
har dödals (2 §), samordning mellan skadestånd och andra förmåner som utgär vid
personskada (3 §), skadeståndels form vid framtida inkomstförlust eller
förlust av underhåU (4 §), omprövning av livränta och engångsbelopp (5 §) samt
skadestånd med anledning av sakskada (6 §).

1 del nya 6 kap. återfinns de nuvarande bestämmelserna om
skadestånd m. m. vid vissa brolt mot den personliga integriteten (1 §),
skadeståndsansvar vid underlätenhet att avslöja brott (2 §) och solidariskt
ansvar mellan flera skadeståndsskyldiga (3 §). Därefter följer de nya
medvållandereglerna (4 §) och den allmänna jämkningsregeln (5 §). Kapitlet
avslutas med en motsvarighel tUl den nuvarande bestämmelsen om de kategorier
som vid tillämpningen av lagen skall likställas med arbetstagare (6 §).

3 KAP.

6§

Denna paragraf innehåller f. n. regler om jämkning av
arbetsgivares principalansvar och av det allmännas ansvar för skada genom
oriklig myndighelsutövning. Bestämmelsen i försia punklen om jämkning av oskäligt
betungande skadestånd ersätts genom den allmänna jämknings-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 145

regeln i 6 kap. 5 § och har därför upphävts. Däremoi
behålls regeln i andra punklen, som ger möjlighet atl jämka ersällning vid
sakskada med hänsyn till föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter.

5 KAP.

Denna paragraf innehåller de nya bestämmelserna om
skadestånd lill den som har liUfogats personskada. Den ersätter nuvarande 5
kap. 2 §. Paragrafen har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnittet
7.2.1.

Någon definition av begreppet personskada har lika lilet
som tidigare getts i lagen. Frånvaron av en sådan definition synes hittills
inte ha gett upphov tUl nägra olägenheter. Jag anser det därför inte möta nägot
hinder alt uttrycket personskada används även i fortsättningen utan att dess
innehåll närmare preciseras. Jag vill emellertid erinra om atl det i prop.
1972:5 (s. 576) har gjorts vissa uttalanden om vad som är atl hänföra till
personskada.

Första stycket innehåller en uppräkning av de olika poster
som ersätts när någon har tillfogats personskada. Liksom enligt gällande räll
kan både ekonomisk och ideell ersättning utgå. Som ekonomisk skada ersätts
sjukvårdskostnad och andra utgifter tiU följd av skadan samt inkomstförlust i
förfluten lid eller i framtiden. Ideell skada gottgörs under posterna sveda och
värk saml lyte eller annat stadigvarande men. Till ideell skada hänförs även
allmänna ölägenheter i övrigl lill följd av skadan. Detta är en nyhet i
förhållande tiU gällande rält.

Som jag har sagt i den allmänna motiveringen är det frän
olika synpunkter angeläget att ekonomiska och ideella skadeföljder sä långt
möjligl ersätts under skUda poster. Om ett gemensamt kapitalbelopp fastställs
som ersättning för ideeU skada och inkomstförlust, bör anges hur stor del,
uppskattningsvis, som belöper pä de olika skadeföljderna. Della är ofta
angelägel bl. a. frän processueU synpunkt och av skatlemässiga skäl. När
inkomstförlusten är helt obetydlig, synes en sådan uppdelning dock inte behöva
göras. Ersättningen bör då i sin helhet kunna betraktas som ideeU ersättning.

Det är
vidare ofta av praktisk betydelse alt man vid skadeståndsprövningen skiljer
mellan skadeföljder som har uppstått i förfluten tid och skadeföljder som avser
framtiden. Kostnader som hänför sig lill förfluten tid kan mestadels exakt
verifieras, medan framtida kostnader som regel får ersättas efter uppskattning.
Skiljelinjen mellan förfluten lid och framtiden har särskild betydelse när del
gäller ersättning för inkomstförlust. Olikheterna i bedömningsunderlagel
föranleder i viss mån skilda principer för skadesländsprövningen, beroende på
om inkomstförlusten avser förfluten lid eUer framliden. Också beträffande
ideell skada bör en uppdelning göras som i huvudsak följer förfluten tid och
framliden. Sveda och värk avser ideell skada under den akuta sjukdomstiden,
medan lyte eller annat stadigvarande men saml aUmänna olägenheter i övrigt
omfattar framtida ideella skadeföljder.

10 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 146

Vad jag nu har sagt innebär inle att ersättningen i alla
situationer måste fördelas på förfluten tid och på framtiden. Ibland kan del
framstå som naturligt att ersättningen utgår i en enda post, framför aUt när
den skall bestämmas som etl engångsbelopp.

Som kommittén har framhållit bör gränsen mellan förfluten
lid och framliden dras sä nära tidpunkten för den slutliga prövningen som
möjligl. Härigenom fär man som regel del säkraste underlaget för bedömningen av
skadans storlek. Givetvis kommer det dock i försia hand an på parternas
dispositioner i skadeståndsärendel hur gränsen skall dras. Som påpekats under
remissbehandlingen kan det, när talan väcks vid domstol, ibland förflyla läng
lid innan målel slutligt avgörs. Parterna kan då enligt 13 kap. 3 §
rättegångsbalken justera sina yrkanden med hänsyn till de nya omständigheter
som inträffar under processens gäng.

Som jag nyss har sagt omfattar skadestånd vid personskada
för del första ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter tiU följd
av skadan. Del kan härvid vara fräga om kostnader säväl i förfluten tid som i
framtiden. Hit hör kostnader som syftar till atl i största möjliga utsträckning
neutralisera verkningarna av skadan i den skadelidandes dagliga livsföring. Som
exempel kan nämnas kostnader för sjukvård (sjukhusvärd, läkare, sjukgymnastik,
eftervård, läkemedel m. m.) och kosinader för egna eller anhörigas resor i
samband med sjukvården saml uigifter för särskild hjälp eller särskilda
anordningar i hemmet, protes, rullstol, specialsydda kläder etc. Under denna
post ersälls vidare kostnader som kan sägas syfta till all neutralisera skadans
inverkan på den skadelidandes förmåga alt utföra förvärvsarbete, säsom
kostnader för fördyrade resor lill och frän arbetet, ökade matkostnader i
arbetet samt utgifter för särskilda anordningar på arbetsplatsen och för
rehabiliteringsåtgärder av olika slag.

De
kostnader som jag nu har berört läcks till största delen av andra
ersältningsanordningar, framför allt inom socialförsäkringen. Della gäller t.
ex. kostnader för sjukhusvård eller annan sjukvård. Till den del sådana
kostnader inte ersälls av del allmänna gottgörs de ofta genom olycksfalls-eller
sjukförsäkring. Alt de angivna ersättningarna i stor utsträckning skall
avräknas, när skadeståndet till den skadelidande besläms, återkommer jag lill
i specialmotiveringen lill 5 kap. 3 §.

Liksom hUtills bör för rätt till skadestånd krävas atl
utgiften kan bedömas som nödvändig. Kostnader som ligger uiöver normal standard
bör inle ersättas skadesländsvägen, om inle särskilda omständigheter föranleder
det såsom att annan värd än den dyrare inte har slätt den skadelidande lill
buds eller att den dyrare vården har varit påkallad av medicinska eller andra
liknande skäl.

Kosinader som avser förfluten tid kan i allmänhet styrkas
med kvitto eller annan verifikation, och de bör som hittills normall ersättas i
en post för sig. Även framlida kostnader bör om möjligt beräknas särskilt. Som
regel måste de därvid uppskattas mera skönsmässigt. Någon särskild beslämmelse
har inle meddelats beträffande formen för kostnadsersätt-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 147

ningen. Normalt lorde koslnaderna i enlighel med gällande
praxis kunna ersättas med ell engångsbelopp. När det gäller mer omfattande
framtida kosinader vid siörre skador kan det dock ofta vara lämpligt att ersättningen
utgår som livränta, eventuellt vid sidan av förekommande livränta för
inkomstförlust.

Utöver
kosinader utgår ersättning för förlust av inkomsi i förfluten tid och i
framliden. TUl skiUnad från vad som hittUls har gällt skall skadeståndet i
denna del inriktas på att gottgöra enbart bortfall av inkomst. Även om vissa
kostnader har samband med den skadelidandes förvärvsverksamhet skall de, som
jag nyss har sagt, ersättas för sig och inte längre kunna komma till uttryck
som en förhöjning av ersättningen för inkomstförlust. Inte heUer skadeföljder
av ideell natur skaU i fortsättningen gottgöras inom ramen för ersättningen för
inkomstförlust. Detta är en följd av det ekonomiska invaliditetsbegrepp som jag
har förordal i den aUmänna motiveringen och som behandlas närmare i
specialmotiveringen tiU andra stycket.

Enligt
kommillén finns det i en del fall, när den framtida arbetsförmågan har blivit
hell eller nästan helt nedsatt, det alternativet att skadeståndet inle bedöms
mot bakgrund av den beräknade inkomstförlusten ulan med hänsyn tUl kosinader
för värd och tUlsyn. Detta uttalande har mött viss kritik under
remissbehandlingen. Jag har förståelse för denna kritik. Enligt min mening bör
inkomstförlust så långt möjUgl beaktas fullt ut, även när det gäller svårt
invaUdiserade personer.

Med inkomsi bör förslås, förutom lön, ocksä tiUägg av
olika slag som ingår i arbetsgivarens ersättning för arbetsprestationer
(överlidstUlägg, risklillägg e. d.). När det gäller ersättningar som närmasl
har karaktären av traktamente och liknande förmåner får prövas om ersättningen
uteslulande har tiU syfte att täcka kostnader eller om den som inte säUan är
fallet - helt eUer delvis kan betraktas som lönetillskott. 1 överensstämmelse
med hittillsvarande praxis bör man ibland ocksä ta hänsyn lill förluster som
inte avser inkomster i egentlig mening, t. ex. förlust av semester eUer av
kvalifikationstid för semester. Sådan förlust bör kunna beakias genom att
skadeståndet för själva inkomstförlusten ökas.

I övrigt
bör emeUertid förlust av frilid gottgöras inom ramen för ersättningen för
ideell skada. Man skall alltså i normala fall inte beakta de ekonomiska
konsekvenser som skadan för med sig därför att den skadelidande inte kan
utnyttja sin arbetskraft för uppgifier som ligger utanför egentligt
förvärvsarbete. Om han på grund av skadan inte längre kan ägna sig åt
fritidsverksamhet som i och för sig kan ha ekonomisk betydelse för honom, t.
ex. arbete pä fritidshus, bör detta i första hand beaktas vid bestämmande av
ersättning för allmänna olägenheter. Det kan emellertid tänkas gränsfall,
särskUt om de preslalioner som den skadeUdande inle längre kan ulföra har haft
direkl betydelse för hans försörjning. Sä kan vara faUet t. ex. om den
skadelidande har kombinerat löneansläUning med lantbruk eller skogsbmk i mindre
omfattning. Det är dä naturligt låla de ekonomiska förmåner som rörelsen har
gett (natura-

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 148

förmåner, inkomster av försålda produkter e. d.) ingå i
inkomstunderlagel.

Som inkomstförlust bör även ersättas vissa slags förluster
som inte i egentlig mening är att anse som inkomstbortfaU men som ändå måste
ges etl ekonomiskl värde i skadeslåndssammanhang. Ett vanligt exempel är att
skada drabbar den man eller kvinna som till väsenllig del har skött hushållet i
sin familj. Skadeståndet får i dessa fall uppskattas skönsmässigt. Detsamma
gäller beträffande dem som är egna företagare. Hithörande frågor behandlas
närmare i specialmotiveringen till tredje styckel.

Som jag tidigare har nämnt skaU ersättningen för inkomstförlust
i normala fall delas upp i tvä oUka poster, en som avser förfluten tid och en
som avser framtiden. Så sker lill stor del redan i dag. Del förekommer
emellerlid ibland i nuvarande praxis alt en uppdelning i stället sker mellan
skadeföljder som hänför sig tUl den akuta sjukdomstiden och skadeföljder som
uppkommit sedan etl stadigvarande invalidiletstiUslånd har inträtt. 1 den mån
della förfarande innebär att den del av ersättningen som hänför sig lill tiden
före prövningen bestäms efter de mera abstrakta normer som mäste tillämpas
belräffande framtida inkomstförlust, bör förfarandet inte tiUämpas i
fortsättningen. Som jag har framhållit i den aUmänna motiveringen bör man
nämUgen så långt det är möjligt låta ersättningen för redan uppkommen skada avse
den fakliska förlust som har visat sig vid prövningen. Etl ylterligare skäl mol
en uppdelning av inkomstförlusten efter tidpunkten för inträdel av ell
stadigvarande invalidiletstillstånd är att denna tidpunkl ofta kan vara svår
att fixera.

I enlighel med vad jag nu har sagt kan poslen
inkomstförlust i förfluten tid avse säväl den akuta sjukdomstiden som en ibland
betydande del av invaliditetstiden. Under poslen framtida inkomstförlust kan ä
andra sidan ersättas inte bara inkomstförlust under den tid då invaliditeten
är bestående ulan ocksä den inkomstförlust som kan uppkomma dessförinnan. Det
senare torde emellerlid bli mindre vanligt. 1 regel synes det vara lämpligast
att man avvaktar med att bestämma den slutliga ersättningen till dess alt del
har kunnai konstateras om invaliditelstUl-slåndet är av stadigvarande natur.

De principer som i övrigl skall tillämpas vid besiämmande
av skadestånd för inkomstförlust framgår av andra stycket. Jag återkommer
närmare till dessa principer i specialmoiiveringen till detta stycke. Jag vill
ocksä påpeka att skadeståndets form vid inkomstförlust regleras i 5 kap. 4§.

Vad därefter gäller ersättningen för ideell skada avser
denna för det försia det direkta lidande och obehag som skadan för med sig i
form av smärtor, rörelsebesvär och andra besvär i den dagliga livsföringen.
Vidare kan som ideell skada ersättas mera indirekta psykiska påfrestningar, t.
ex. de som följer av ell vanställt utseende, eller de minskade möjligheterna
all njuta av oUka glädjeämnen i livet, som sällskapsliv, resor, sexualliv etc.
SlutUgen bör till ideell skada hänföras ocksä vissa andra

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 149

skadeföljder av blandad ekonomisk och ideell natur.

Liksom enligl gällande rätt har man all skilja mellan
ersättning för sveda och värk saml lyte eller annat stadigvarande men. Poslen
sveda och värk syftar pä skadeföljder under den akuta sjukdomstiden, medan
poslen lyte eller annal men omfattar bestående lidande eller obehag, alltså
skadeföljder som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes
invalidiletstillstånd kan bedömas vara varaktigt. Gränsen mellan de båda
ersätlningsposlerna fär aUlså i invaUditetsfallen lill skiUnad från vad som
skall gäUa beträffande ersättningen för inkomstförlust i huvudsak dras vid
den tidpunkl då ett beslående invaliditetslUlständ har inträtt.

Jag har
tidigare sagt all även andra skadeföljder än sädana som traditionellt avses med
sveda och värk och lyte eller annat stadigvarande men i fortsättningen skall
kunna ersättas som ideell skada. Dessa skadeföljder, som hittiUs har ersatts än
som ideeU och än som ekonomisk skada, betecknas i lagförslaget som aUmänna
olägenheter tiU följd av skadan. Som jag har nämnl i den allmänna motiveringen
avses därmed bl. a. sädana ofta svårbestämbara faktorer som aUmänna besvär av
skadan i arbetet, den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att
han skaU uppnå etl visst arbetsresultat samt den risk som kan finnas atl han i
framtiden drabbas av förlust av mer extraordinära inkomster. Om obehag och
andra besvär av skadan bedöms kunna leda tUl tiUfäUig frånvaro från arbetet,
bör även möjligheten att inkomstförlust uppkommer av sådan anledning kunna
gottgöras under denna post. Ocksä vissa slag av kostnader bör kunna ersättas
som allmänna olägenheter. Som exempel kan nämnas utgifter för peruk och
lösländer elc. eller för anordningar som kan bidra till den skadelidandes
förströelse, t. ex. Iv-apparat på sjukrummet. Även fördyrade levnadsomkostnader
i övrigt av mindre omfattning bör kunna inkluderas. I andra fall bör hithörande
kostnader ersättas under poslen ersättning för utgifter.

I rättstillämpningen ersätts sveda och värk
schablonmässigt med vissa standardiserade belopp. Ocksä ersättningen för lyte
eller annat men faststäUs huvudsakligen efter schablon. I den allmänna motiveringen
har jag förordat atl sådana standardiserade normer används även i fortsättningen
som en utgångspunkt för uppskattningen av ideell skada samt alt det vid
faslstäUande av ersättningen för framtida ideella skadeföljder kan vara
lämpligt att använda schablonmässiga ersäliningsgrunder av den lyp som de
medicinska invalidiletsgraderna representerar. Därvid synes den ideella
ersättningen ofta böra höjas sä alt den innefaltar även gottgörelse för de
allmänna olägenheter som i fortsättningen bör ingå i denna ersättning. Ett
sådant förfarande iakttas i dag i inte obetydlig utsträckning i den
utomrättsliga skaderegleringen. Bl. a. är trygghetsförsäkringens
ersättningssystem uppbyggt efter sädana principer.

Som jag har framhållil i den aUmänna motiveringen bör
ersättningen för ideell skada som regel gottgöras med ett engångsbelopp. Någon
särskild lagregel härom har jag dock inte funnit nödvändig att uppstäUa.

Andra stycket innehåller regler om hur ersättningen för
inkomstförlust, såväl i förfluten tid som i framtiden, skall bestämmas. Dessa
regler

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 150

innebär i princip atl inkomstbortfallet skaU beräknas
efter en jämförelse meUan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnai
uppbära, om han inte hade skadats, och den inkomst som han har uppnått eller
kan anlas komma att uppnå i sitt skadade skick.

Beträffande det första ledet i denna jämförelse, alltså
den i n-komsl som den skadelidande skulle ha kunnat uppnå om han inte hade
skadats, använder man i dag som en utgångspunkt för denna beräkning ell s. k.
inkomstunderiag, vare sig del är fråga om inkomstförlust i förfluten lid eller
i framtiden. Enligl min mening bör detla tUlvägagångssäll iakttas även i
fortsättningen.

När det gäUer förfluten tid synes inkomstunderiaget i
aUmänhet kunna bestämmas med ledning av den fakliska utvecklingen. Här kommer i
betraktande sädana omständigheter som den skadelidandes arbets- och
inkomslförhållanden vid tiden för olycksfaUel, löneutveckUngen inom hans yrke
under den tidrymd som har förflutit mellan olycksfallet och
skadesländsprövningen, hans utsikter tiU ökade inkomster under samma tidrymd på
grund av befordran eller övergång lill annat arbete etc.

Förhållanden i framtiden får bedömas på grundval av ell
underlag som bygger på anlaganden om den skadelidandes framlida
inkomstmöjligheler om skadan inte hade inträffat. Också här bör förhållandena
före prövningstiUfället, i första hand den skadelidandes yrke och
inkomstförhållanden vid tiden för skadehändelsen, kunna tjäna till ledning.
Eventuellt behöver de lillgängliga informationerna korrigeras med hänsyn till
anlaganden om framlidsulvecklingen, konjunkturerna e. d. Från framtida
penningvärdeförändringar bör dock i huvudsak bortses. Hänsyn bör inte heller
tas tiU den aUmänna standardhöjning i samhället som kan komma att inlräffa.

Jag viU i detla sammanhang påpeka att om skadeståndet
utgår som livränta åligger det den skadeslåndsskyldige att sörja för
värdesäkringen enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivränlor.
Nägra motsvarande regler om höjning pä grund av inflation finns inte när del
gäUer engångsbelopp. Trots delta bör man normalt borise från risken för
inflation när engångsbelopp fastställs, efiersom den skadeUdande vid
utbetalningen har möjlighet atl förfoga över beloppet under hänsynstagande
till risken för inflalionsförluster.

Alt inkomstunderlagel anpassas efter akluella förhållanden
är en viktig fömtsättning för en övergång lill det ekonomiska
invaliditetsbegrepp som jag har förordat i den aUmänna motiveringen. 1 den mån
del inle går att få fram ell egentligt inkomstunderlag, t. ex. därför alt den
skadelidande är ett barn eUer en ung person som ännu inte har haft någon
inkomsi eller en make som har skött familjens hushåU utan särskUd lön, fär
inkomstunderlaget dock som hittiUs bedömas mera skönsmässigt. Detla återkommer
jag tUl i specialmotiveringen till Iredje stycket.

När de oUka beståndsdelarna i inkomstunderlagel den
tidigare inkomslen, inkomstökningar genom väntad befordran etc. har fastställts,
återstår all pröva vad som skall ingå i det andra ledet av jämförelsen,
dvs. vUken inkomsi som den skadelida n-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 151

de har uppnått eller kan antas komma att upp-n å i sitt
skadade skick. Med inkomst bör i della sammanhang jämställas ersättning frän
arbetslöshetskassa, kontant arbelsmarknadsslöd och annan
arbetslöshetsersättning.

Vid uppskattningen av inkomstförlust i förfluten tid bör
man, som jag har sagt i den allmänna motiveringen, i regel utgå från
lillgängliga uppgifter om vad den skadelidande faktiskt har förtjänat i sitt
skadade tiUständ. Vissa jusleringar kan dock behöva göras. 1 fråga om förluster
som hänför sig tiU den akuta sjukdomstiden kan del ibland vara befogat med en
mindre justering nedåt med hänsyn tUl att den skadelidande kan ha haft lägre
levnadsomkostnader än normalt i samband med sjukhusvistelse e. d. Sådana
förhåUanden bör ofta kunna beakias schablonmässigt Ofr NJA 1959 s. 181).

Ocksä beträffande inkomstförlust som ligger i tiden mellan
den akuta sjukdomstiden och prövningstillfället kan det någon gäng finnas anledning
atl justera den faktiska förlusten därför atl den skadelidande har visat
arbetsovUja. Han har kanske ulan rimlig anledning vägrai all anla erbjudande om
lämpligt arbete som han också i silt skadade lUlstånd bort kunna utföra. När
det gäller övergående nedsättning i arbetsförmågan bör man dock inte kräva alt
den skadelidande övergår lill annan sysselsättning än sin ordinarie, även om
han trots nedsättningen skulle kunna skaffa sig inkomsi den vägen. Att en annan
bedömning kan vara befogad vid bestående arbetsoförmåga återkommer jag lill i
del följande. Den jusiering som kan vara motiverad kan tänkas ske pä det sättet
atl endast så mycket ersätts som svarar mot skUlnaden meUan inkomstunderlagel
och vad den skadelidande borde ha kunnai tjäna. Liksom kommittén anser jag
emeUertid alt man bör vara försiklig med all göra sädana reduktioner.

Det kan å andra sidan också tänkas alt den skadelidande
genom egna ansträngningar har minskat den förlust som i och för sig hade varit
naturlig med tanke pä skadan. Enligt min mening bör man ta hänsyn tiU elt
sådant förhållande när man bestämmer inkomstförlusten i förfluten lid.
Inkomslen bör alllså justeras nedåt, vilket i sin tur fär till följd all
ersättningen för inkomstförlust ökar. När del däremoi gäller framtida
mkomstförlust framgår det av vad jag tidigare har sagt att en exlra anspänning
av della slag skall lillgodoses genom ersättningen för allmänna olägenheter.

Bedömningen av den inkomst som den skadelidande i sitt
skadade skick kan anlas uppnå i framtiden går ut på atl klarlägga den
skadelidandes kvarvarande förvärvsförmåga. Prövningen skall alltså avse den
ekonomiska invaUditet som skadan har medfört. Att en ekonomisk och inte enbart
en medicinsk invaliditetsbedömning skall ske utgör en av de viktigaste
nyheterna i de regler som förordas i detla lagstiftningsärende. Skälen tUl att
man inom skadeståndsrätten i dess helhet bör gå över tiU en sådan bedömning har
jag redovisat utförligt i den allmänna motiveringen.

Den nya invalidilelsbedömning som skall företas
överensstämmer med

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 152

vad som redan nu iakttas vid prövningen av pensionsfrågor
enligl lagen om allmän försäkring. Som jag har nämnt i den allmänna
motiveringen innebär det en stor fördel att man får en så långl möjligt
enhetlig bedömning av den framlida inkomstförlusten både inom
skadestånds-rätten och inom den aUmänna försäkringen.

En lUl alla delar överensstämmande invaliditetsbedömning
är emellertid inle möjlig atl uppnå. Sälunda gäller väsentliga skiUnader i
fräga om villkoren för ersättning. Frän den allmänna försäkringen utgår
ersättning först om förvärvsförmågan är nedsatt med minst hälften. Nägon sådan
nedre kvalifikationsgräns för rält till ersällning finns inte inom skadeståndsrätten,
där man alllså har atl göra med alla lyper av skadefaU, frän de allvarligaste
till de lindrigaste. Ä andra sidan ersätts inom skadeståndsrätlen endasi de
försörjningsekonomiska skadeföljder som kan härledas till just den aktueUa
skadehändelsen. Man brukar i juridisk litteratur och praxis tala om ett krav på
adekvat kausalitet. Någon sådan begränsning gäller inte inom den allmänna
försäkringen, som har till syfte att vara ett grundskydd i de situationer då
medborgaren behöver kompensation för inkomstförlust pä grund av nedsatt
arbetsförmåga oavsett orsaken härtiU. De komplikationer som kravet pä adekvat
kausalitet kan ge upphov lill vid invalidilelsprövningen inom skadeslåndsrällen
har utförligt behandlats av kommittén i belänkandet Skadestånd V (s. 269271),
varliU jag här kan hänvisa.

En annan olikhet som det kan finnas anledning att peka på
är att bedömningen inom den allmänna försäkringen utförs av myndigheter som har
alt beakta aUa förekommande omständigheter, medan bedömningen inom
skadeståndsrätten är helt beroende av det material som förebringas av parterna
i skadeståndsärendet. Det kan därvid tänkas att parterna av kostnadsskäl eUer
andra orsaker föredrar att låta prövningen ske pä grundval av ett betydligt
mera begränsat material än som kommer lill användning inom den allmänna
försäkringen.

Ylterligare en skUlnad visar sig i sättet att ange den
nedsatta arbetsförmågan. Inom den allmänna försäkringen används ett
intervallsystem, där den försäkrades arbetsförmåga inom en ganska vidsträckt
latitud anges i relation tiU full arbetsförmåga. 1 likhet med kommittén anser
jag att man inom skadeståndsrätlen inte bör använda sig av ett sådani
intervallsystem eUer pä annal sätt låla invalidiletsbedömningen mynna ut i ell
fixerat procenttal för den nedsatta arbetsförmågan. Bedömningen av den kvarvarande
arbetsförmågan jämföri med den skadelidandes förvärvsförmåga om skadan inte
hade inträffat bör i slället leda fram tiU elt vissl besläml skadestånd i form
av engångsbelopp eller livränta.

Bedömnuigen inom skadeståndsrätlen av den skadelidandes
kvarvarande förvärvsförmåga skall enligl andra stycket av förevarande paragraf
ske med hänsyn till samtUga faktorer som kan tänkas inverka. SärskUt kommer här
i fråga de aktuella inkomstförhållandena, den skadelidandes situation pä arbetsmarknaden
samt hans ålder och medicinska status. Vidare spelar den skadelidandes behov av
och möjligheter till rehabilitering en viklig roU. En sluilig bedömning av
ersättningsfrågan bör i princip

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 153

inle göras, förrän den rehabilitering som kan vara lämplig
och möjlig i varje särskUl faU har genomförts. Jag återkommer lUl denna fräga i
den följande redogörelsen för de viktigaste faktorerna som bör beaktas vid
prövningen.

Ell ekonomiskl invaliditetsbegrepp innebär att man mäsle
lägga slor vikt vid den bestående faktiska inkomstförlust som har visat sig vid
lidpunkten för skadeståndsprövningen. Denna förlust kan många gånger antas ge
den säkraste grunden för den framtida inkomstförlusten, i varje fall vid
svårare skador som har föranlett rehabilitering. I vissa fall kan det
emellertid länkas alt tillfälligheter har spelat in och gjort atl den aktuella
förlusten är större eller mindre än vad som i och för sig förefaller rimUgl med
hänsyn till skadan. Förhållanden av detla slag, som det kan vara svårt alt
påvisa, är t. ex. alt den skadelidande genom tillmötesgående frän arbelsgivaren
inte behöver vidkännas den reduktion av lönen som i och för sig skulle vara
moliverad med hänsyn lUl att den skadelidande inte längre gör fuU arbetsinsats.
I sådana fall kan det vid skadesländsprövningen vara anledning alt räkna med
en risk för framlida inkomstförlust, särskilt om det är fråga om en person i
yngre älder och bedömningen alltså gäller en längre period.

Den fakliska inkomstförlusten kan undanlagsvis också
behöva justeras med hänsyn tUl atl den skadeUdande borde ha kunnat nedbringa
föriusten mer än han gjort. Som jag tidigare har sagt bör man emellerlid vara
försiktig med att reducera skadeståndsersällningen på denna grund. Att man å
andra sidan bör beakta även de ansträngningar, som den skadelidande kan tänkas
göra för atl övervinna skadans inverkan på arbetsförmågan, har jag också
tidigare sagt. Som jag då nämnde bör ett sådant förhällande emellerlid inle
beaktas under denna post utan under poslen allmänna olägenheter.

Vid mera osäkra förhållanden, 1. ex. när den skadelidande
vid skadeståndsprövningen har en anställning som inle kan bedömas vara
varaktig, mäste stor försiktigliet iakttas när man bedömer belydelsen av den
aktuella inkomsten. Även i sådana faU kan den dock ge en viss uppfattning om
den framtida förvärvsförmågan.

För bedömningen av den skadelidandes kvarstående
arbetsförmåga är givetvis också den medicinska uppskattningen av skadeföljderna
av betydelse. En förvärvsmässig invaliditet måste inom skadeslåndsrällen
ytterst grundas på medicinska faktorer. Som jag förut har sagt kan
inkomstförlust som beror av andra,orsaker än den inträffade skadan över huvud
tagel inte grunda räll lill skadestånd. Den medicinska invalidilelsgrad som
läkaren sätter skall emeUertid enligt de nya reglerna om skadestånd vid
personskada inle utan vidare godtas som en mätare på skadans inverkan pä
förvärvsförmågan. Den skall i fortsättningen endast ses som elt mått på den
bestående funktionsinskränkning som skadan har medförl.

Den omständigheten att en skada har åsatts en viss
medicinsk invaliditetsgrad behöver alltså inte i och för sig föranleda
skadestånd för framtida inkomstförlust. Kan det mot bakgrund av andra faktorer
antas

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 154

att nägon inkomstförlust inte uppkommer i framtiden,
föranleder den medicinska invaliditelsgraden inte någol skadestånd i denna del.
Däremot framgår det av vad jag förut har sagt att invaUditetsgraden då kan
medföra etl förhöjt ideellt skadestånd. Omvänt bör den medicinska graden i faU
där den är ringa inte hindra full gottgörelse för den beräkneliga
förvärvsmässiga förlusten.

När den medicinska invaliditetsgraden används som
hjälpmedel vid prövningen av den framlida inkomstförlusten bör uppmärksammas
möjligheterna av en framlida lUlvänjning vid skadeföljderna, särskilt när det
gäller mindre skador. Ä andra sidan kan det i vissa faU finnas anledning all
beakta alt funktionsinskränkningen och dess effekter på förvärvsförmågan i
framtiden kan bli siörre än som svarar mol den medicinska graden. Vid högre
grader bör man sålunda la hänsyn tiU den risk som därvid ofta föreUgger för atl
en vid prövningsliUfället konstaterad eUer beräknelig inkomstförlust skall bli
större i framtiden. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen kan det i
fall av detta slag vara befogal all beslämma ersättningen med en viss marginal
för den kommande utveckUngen.

Vid förlust av synen på ena ögal har den medicinska
invaliditelsgraden hittills spelat en praktiskt laget avgörande roll i
rältstUlämpningen vid bestämmandet av ersättning för framtida inkomstförlust.
Kommittén har kritiserat denna praxis och förordat alt den angivna ersättningen
i fortsättningen besläms enbart med hänsyn tiU den väntade inkomstförlusten
med anledning av förlusten av det ena ögal. Jag delar denna uppfattning, som
stär i överensslämmelse med det ekonomiska invaliditetsbegrepp somjag förut har
förordat. Som kommittén framhållit kan den risk för framlida synförlust på det
andra ögal, som har brukat anföras som elt av de bärande rnotiven för
ersättning enligt den medicinska graden, numera i slället kompenseras genom alt
den skadeståndsskyldige tiUhandahåUer en ögonskadeförsäkring ål den
skadelidande ulan kostnad för denne.

Som jag har framhållil i det föregående måste man vid
bedömningen av den skadelidandes kvarstående förvärvsförmåga la stor hänsyn
till vilka möjligheter det finns alt genom ålgärder för rehabilitering
återstäUa den fysiska eller psykiska funktionsförmågan hos den skadelidande
eller hjälpa honom alt övervinna kvarstående invaliditet. Rehabilitering i
denna vidsträckta bemärkelse innefaltar t. ex. utprövning av protes och
följande träning samt anskaffande av andra hjälpmedel för arbetsfunktioner,
liksom omskolning inom lidigare yrke eller lUI helt nytt yrke -och
arbetsträning eller andra icke medicinska ålgärder av förberedande eller direkl
natur som syfiar tUl atl äter föra in den skadelidande i produktionen.

I mänga fall är det klart all rehabilitering inle blir
aktuell i nägon form. Den skadelidande fortsätter t. ex. silt lidigare arbete,
och den förlust som skall kompenseras inskränker sig tUl ett mindre inkomstbortfall.
Om förvärvsförmågan emellertid kan bedömas bli ökad genom rehabUilering,
uppkommer frägan i vilken omfattning den skadelidande har rätt atl begära resp.
skall vara skyldig atl underkasta sig rehabUileran-de åtgärder.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 155

Liksom kommittén anser jag all den skadelidande bör vara
skyldig att underkasta sig rehabilitering, om den framtida inkomstförlusten
därigenom kan anlas komma alt begränsas. Etl krav är givelvis all de åtgärder
som ifrågasätts framstår som rimliga och skäliga med hänsyn lUl den
skadelidandes förutsättningar, framför allt hans älder, tidigare sysselsättning,
bostadsförhållanden och medicinska status efter skadan. Underlåter den
skadelidande att medverka till åtgärder som med hänsyn lUl dessa omständigheter
framstår som lämpliga och befogade och är praktiskt möjliga all genomföra, bör
delta kunna räknas honom till nackdel pä så sätl alt inkomstförlust som kunnat
undvikas genom de rehabUi-terande åtgärderna inle alls eller bara till nägon
del ersätts.

Omvänt gäller atl man så långl som möjligt bör ta hänsyn
tUl den skadelidandes egna krav på rehabilileringsätgärder, särskilt när skadan
är omfattande. Hans önskemål kan dock inle alltid bli avgörande ulan fär prövas
med hänsyn lUl övriga förhållanden. Den skadelidandes önskemål om ersättning
för utbUdning i elt hell nylt yrke med väsentligt högre inkomstnivå än som
gällt i det yrke han hade före skadan bör i allmänhet avvisas. Som jag har sagt
i den allmänna motiveringen skaU skadeslåndsrällen goitgöra den beräknade
förlusten men inte medverka lUl ersäll-ningsmöjligheler härutöver.

InkomstbortfaU under pågående rehabilitering bör i
enlighet med hittillsvarande praxis ersättas fullt ut, oberoende av
invaliditetens omfattning.

I mänga fall forlsälter den skadelidande sill lidigare
arbeie. I varje fall om förhållandena är stabila har man dä inle anledning atl
närmare gä in på vUka krav som bör ställas på honom belräffande den fortsalla
förvärvsverksamheten. Denna fräga fär emellertid aktualitet, om han måste gå
över lill annan sysselsättning än den han hade före skadan, eventuellt sedan
omskolning eller annan rehabilitering har ägt rum. Den prövning som dä skall ske
går ul på alt fastställa vad som rimligen kan begäras av honom. Därvid bör
hänsyn i första hand tas tUl förvärvsmöjlig-heterna på den del av
arbetsmarknaden som motsvarar den skadelidandes tidigare ulbildning och
verksamhei, inle bara omedelbart före skadefallet utan också dessförinnan.

Möjlighelerna till fortsatt förvärvsarbeie blir som regel
beroende av de akluella arbelsmarknadsförhållandena och de lokala
förhällandena. Man kan inte utan vidare begära alt en skadelidande byter
bostadsorl för att ulnyttia föreliggande möjligheter all få arbeie på annat
häll. Här inverkar bl. a. den skadelidandes älder. I regel kan man förutsätta
all en yngre person har lättare än en äldre att omplaceras till arbeie pä annan
ort. Men inle bara åldern spelar stor roll när det gäller atl bedöma vilka krav
som kan slällas. Även åtskUliga andra omständigheter kan inverka, t. ex. om den
skadelidande har make som är bunden tUl en viss ort.

Tredfe stycket lar sikte på vissa grupper av skadelidande
vars inkomstförlust måste bedömas skönsmässigt. En sådan grupp är egna
företagare. I deras fall kan det bli aktuellt all beakta även förluster som
inte är att hänföra liU inkomstförlust i egentlig mening. Om under en
lantbrukares

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 156

långvariga sjukdom, som är en följd av ådragen
kroppsskada, hans kreatursbesättning måste realiseras till underpris därför atl
lUlsynen inte kan ordnas, torde försäljningen visserligen ofta få tUl följd att
lantbrukarens inkomster därefier minskar, men kapitalförlusten som sådan
faller inte under begreppet inkomstförlust. För att möjliggöra ersättning i
sådana och liknande fall föreskrivs i tredje stycket att med förlust av inkomsi
även skall avses intrång i näringsverksamhet.

1 tredje stycket slås vidare fast all värdet av
hushållsarbete skall likställas med inkomst. Vid uppskattningen av detta värde
bör man beakta omfattningen av det arbeie som den skadelidande har utfört före
skadetUlfällel (antalet personer i hushållet, den hjälp av andra som har stått
lill buds etc). Ett mätt pä värdel av hushållsarbetet kan vara kostnader för
den hjälp av utomstående som behöver anlitas på grund av skadan.

Även beträffande hushållsarbelande personer bör
skadeståndet givelvis i förekommande fall kunna avse ersättning för att den
skadelidandes möjligheter att la förvärvsarbeie begränsas. En husmor som vid
skadetUI-fäUet uteslulande har skött hushållssysslor men som haft anledning
räkna med atl gä ul i förvärvsarbete vid en senare tidpunkl, 1. ex. när barnen
nått viss ålder, bör kunna fä ersättningen bestämd med beaktande av den
inkomstförlust som skadan på grund härav kan medföra i framtiden.

Ylterligare en kategori skadelidande, där
framtidsbedömningen inle kan ske mot bakgrund av faktiska inkomslförhållanden
före och omedelbart efter skadan, är barn och ungdomar. Som jag har sagt i den
allmänna motiveringen kan det i dessa fall vara befogat atl vänta med den
slutliga prövningen till dess att förhållandena kan överblickas med större
säkerhet. Åtminstone bör detta ske vid allvarligare skadefall.

2 §

Denna paragraf innehåUer bestämmelser om skadestånd med
anledning av atl någon har dödals. Den ersätter nuvarande 5 kap. 3 §.
Paragrafen har behandlats i avsnittet 7.3.1 i den allmänna motiveringen.

Vid dödsfall som inträffar en tid efter skadan kan
skadestånd komma alt ulgå även enligl 5 kap. 1 §, såvitt gäller liden fram till
dödsfallet. Om den skadade har haft rätt tiU ersättning för ekonomisk skada
under denna tid övergår denna rätt på dödsboet, om ersättningsfrågan inle
hunnit regleras dessförinnan. Beträffande ersättning för ideell skada som har
drabbat den avlidne gäller däremoi enligl rättspraxis alt rälien till denna
ersättning förfaller genom dödsfaUet, om inte skadevåUaren dessförinnan har
utfäsl sig all betala ersättningen eller ålagts ersättningsskyldighet genom
dom. Denna praxis har kritiserats av en remissinstans, som anser att även
rätten till ersättning för ideell skada bör övergå på dödsboet när den skadade
avlider innan ersättningsfrågan hunnil regleras. För egen del är jag emellertid
inle beredd att i della sammanhang överväga nägra förändringar av gällande rält
i detta hänseende.

I första stycket anges vilka ersältningsposter som blir
aktuella när

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 157

nägon som enligt skadesländsrättsliga regler är ansvarig
för annans död skall utge ersällning enligl förevarande paragraf.

Som en
första punkl föreskrivs all ersällning utgår för begravningskostnad och andra
uigifter till följd av dödsfallet. Nägon lagreglering härom har inte funnits
tidigare. Rätten till ersättning för dessa kostnader har emellertid haft stöd i
rättspraxis. Nägon saklig förändring i förhällande lill nuvarande praxis avses
inte med den nya lagregeln.

Ersättningen för de angivna kostnaderna torde normalt utgå
som engångsbelopp. Någon lagregel härom har jag dock inle ansett påkallad.

Inte sällan ersätts uigifter i samband med dödsfall på
annat sätt än genom skadestånd. Frågan i vad mån sådan ersättning skall
avräknas vid skadeståndels besiämmande behandlas i specialmotiveringen till 5
kap. 3§.

1 första stycket anges som en andra punkt att skadeståndet
omfaltar ersällning för förlust av underhäll. Berättigad till sädan ersättning
är för det första efterlevande som enUgl lag, dvs. på grund av familjerättens
regler, hade rätt lill underhåll av den avUdne. Detla överensstämmer med den
hittillsvarande bestämmelsen i 5 kap. 3 §. Vilka som f. n. är
underhållsberättigade enligt familjerättsliga regler har jag angett i avsnittet
7.3.1. En förutsättning för rält till skadestånd är dock alt den
familjerättsliga underhållsplikten var aktuell vid dödsfaUet eUer kunde antas
ha aktualiserats inom en nära framtid därefier. Om del visserligen förelegal en
familjerätlsUg underhållsskyldighet men denna inte blivit eller kunnat väntas
bU utkrävd, så föreligger inle heller någon räll lill ersättning för förlust av
underhåll. Ersättning kan däremot utgå, om den underhållsskyldige visserligen
inle utgav underhåll vid liden för dödsfallet men denna underlåtenhet hade sin
grund i ekonomisk oförmåga av övergående natur eller om dödsfallet inträffat
innan ålgärder hunnil vidlas för atl utkräva underhåU.

En nyhet
är att skadestånd skall kunna ulgå även lill den som ulan alt vara
underhållsberättigad rent faktiskt fick underhäll av den avlidne eller kunde
anlas ha fått det inom en nära framtid efter dödsfallet. Denna bestämmelse tar
i första hand sikte pä sädana fall där man och kvinna har sammanbott utan atl
vara gifta men inbördes bidragit tiU varandras underhåll på samma sätl som äkta
makar. 1 enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen bör
emellertid bestämmelsen kunna tiUämpas även i vissa andra
underhållssituationer. Jag tänker exempelvis pä fall då ell vuxet barn bor kvar
i föräldrahemmet och av en eller annan anledning alltjämt är beroende av
föräldrarnas försörjning. YtterUgare kan nämnas vissa faU där underhåll utgår
till släktingar ulan alt en familjerättslig underhållsplikt föreligger. Exempel
på sådana fall är när far- eller morföräldrar underhåller barnbarn som förlorat
sina föräldrar, när syskon underhåller ett annat syskon som på grund av sjukdom
eUer invaliditet är ur slånd alt försörja sig själv eller när barn underhåller
far eller mor utan att ha skyldighet till del enUgt lag. Även fosterbarnsförhållanden
och försörjning pä grund av långvarigt IjänsteförhåUande hör

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 158

tiU denna kategori.

Det lorde inte vara möjligt att i en lagtext uttömmande
räkna upp alla dessa och Uknande fall där skadestånd bör kunna utgå för förlust
av underhåll. För att läcka alla fall som bör ingå har jag i stället valt en
aUmänt hållen formulering om atl skadestånd kan utgå lUl den som var beroende
av den avlidne för sin försörjning. Av denna formulering framgår att del mäsle
föreligga en varaktig försörjningssituation. Etl underhåll som har utgetts
endast under en kortare tid eller annars mera tillfälligt bör inte medföra att
bestämmelsen blir tillämpUg.

Som nyss nämnts kan skadestånd lill den nu angivna kretsen
utgå ihte bara för förlust av underhäll som faktiskt utgavs vid liden för
dödsfaUet utan också för underhåU som skulle ha kommil all utges inom en nära
framtid därefter. Som exempel kan nämnas atl en man och en kvinna ulan någon
ömsesidig försörjning sammanbor och vänlar barn liUsammans vid den lidpunkl dä
mannen dödas och atl parternas avsikt tydUgen har varit att mannen skulle
försörja familjen medan barnet var litet.

Det underhåll som har gäll förlorat genom dödsfallet
behöver inte ha bestått i en fuUständig försörjning av den efterlevande. Det
räcker med atl den avlidne har bidragit tUl den efterievandes underhäll. Hell
obetydliga bidrag skall dock inle beakias. Bidraget behöver inte ha utgjort
direkl ekonomiskt bistånd i form av kontanter e.d. utan kan ha bestått i att
den efterlevande har tUlhörl del hushåll som den avlidne ensam eller
tillsammans med annan försörjare har slätt för.

Att skadeståndet utgår som livränta eller engångsbelopp
eller som en kombination mellan dessa båda ersättningsformer anges i 5 kap. 4
§.

Enligl andra stycket skall ersättningen för förlust av
underhåll bestämmas med skälig hänsyn tUl den efterievandes förmåga och
möjligheter alt genom eget arbeie eller på annal sätl än genom
samordningsförmåner som regleras i 5 kap. 3 § själv bidra tUI sjn försörjning.
Detta överensstämmer i huvudsak med vad som gäller f. n.

VUka krav som kan ställas pä den efterlevande när del
gäller försörjning genom eget arbete får avgöras med hänsyn till den
efterievandes ålder, hälsotillstånd, utbildning e. d., liksom till del rådande
arbetsmarknadsläget och liknande omständigheter. Ju äldre den efterlevande är,
desto mindre möjUgheter har han regelmässigt atl försörja sig själv. Detsamma
gäller om den efterlevande är sjukUg. En viktig omständighet kan vidare vara om
minderåriga barn kräver tUlsyn av den efterlevande föräldern.

Ofta kan skadeståndet få den funktionen att det täcker den
efterievandes underhållsbehov under tid som behövs för utbildning. När det
gäller efterlevande barn får skadeståndet anpassas till barnets pågående eller
framtida utbildning. Det kan inte krävas att unga personer som befinner sig under
utbildning skall behöva gå ul i förvärvsarbeie tidigare än om den avlidne
försörjaren hade levat. Skadeståndet skall dä givelvis inle sträckas längre än
det underhåll som i så fall skulle ha utgått. Det är inte meningen alt
skadeståndet skall träda i slället för t. ex. sådant studiestöd som det finns
anledning anta atl den efterlevande skulle ha uppburit även

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 159

om försörjaren varit i livet. Bedömningen får alltså
grundas på de förhållanden som man hade kunnat räkna med om dödsfallet inle
hade inträffat. På denna punkl föreligger en skillnad jämfört med bedömningen
av exempelvis efterlevande makes försörjningsförmåga. 1 det senare fallet kan
bestämmelsen innebära alt den efterlevande fär ändra sin situation med
anledning av dödsfallet genom atl gå ul i förvärvsarbeie, även om så inte hade
blivit fallet om dödsfallet inte hade inträffat.

Även
försörjning från annan person än den avlidne skall beakias vid skadeståndets
besiämmande. Normalt bör man dock inte räkna med evenluella möjligheter till
ökning av sådant underhåll. När skadestånd besläms tUl efterlevande barn bör
man alltså inte beakta atl den överlevande föräldern eventuellt kan öka sin
underhållsprestation. Inte heller kan del krävas alt syskon tUl den avlidne
skall behöva rycka in i en underhällsrelation som har förelegat mellan den
avlidne och dennes föräldrar. Ett praktiskt vanligt fall är försörjning som
efterlevande make får genom omgifte. Liksom hittills bör sådan försörjning i
princip medföra atl rätten tUI skadestånd upphör.

1 skälig omfattning bör hänsyn också tas tiU efterievandes
förmögenhet. Liksom f. n. bör delta dock ske bara beträffande mer beiydande
förmögenhetstUlgångar. Om sådana föreligger, bör det inte uteslutas alt den
efterlevande får ta även kapitalel i anspråk för sin försörjning. I sådant fall
lorde nämligen någon typisk underhåUssituation inte ha förelegat (jfr. 7 kap. I
§ föräldrabalken). Del finns inte anledning alt se annorlunda på situationen,
om förmögenheten har tUlfallit den efterlevande genom arv eller testamente
från den avlidne. I enlighet med nuvarande praxis bör inle förmögenhetsbelopp
som är resultatet av insamling e. d. med anledning av dödsfallet reducera
skadeståndet.

Förluster
med anledning av dödsfall täcks i stor utsträckning genom försäkringsförmåner
och arbetsgivarförmäner e. d. Sädana förmåner skall avräknas från skadeståndet
enligl reglerna i 5 kap. 3 §. Dessa regler gäller dock inte vissa lyper av
försäkringsersättning, t. ex. kapitalersättning från olycksfallsförsäkring och
ersättning frän annan livförsäkring än kollektiv tjänstepensionsförsäkring.
Mera beiydande sådana belopp bör dock beaktas skönsmässigt med slöd av
förevarande paragraf när skadeståndet fastställs. Måttliga belopp på upp till
några 10 000-tal kronor bör man normalt kunna bortse från.

På samma
sätl som i 1 § Iredje styckel har i Ired/e stycket av förevarande paragraf
slagils fast att värdet av den avlidnes hushållsarbete skall likställas med
underhåll. Denna bestämmelse står i överensslämmelse med nuvarande rättspraxis.

Vid
tUlämpningen av denna beslämmelse kan svårigheter uppkomma när del gäller atl
värdera hushållsarbetet. Som hittills fär dessa problem överlämnas till
rättstillämpningen.

Värdet av hushållsarbete blir i första hand aktuellt i de
familjerättsligt reglerade underhållsrelalionerna. Även i de andra
försörjningssituationer som avses i denna paragraf bör man emellertid kunna
anse att försörjning

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 160

har ägt rum genom hushållsarbete. 1 fallen av sammanboende
under äkienskapsliknande förhåUanden får man värdera en hushåUsarbetande parts
insatser på samma sätt som om elt äktenskap hade förelegat. Ytteriigare etl
praktiskt fall är hemmadottern som hjälpt sina föräldrar med hushällsgöromäl.
Föräldrarna bör kunna få skadestånd om dottern dödas. En viktig förutsättning
är emellertid att vederlag inte har utgått för arbetet i sådan omfattning alt
det i själva verket har varit fråga om elt anställningsförhållande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om samordning mellan å
ena sidan skadestånd för inkomstförlust eller förlust av underhåll och å andra
sidan andra förmåner som den skadelidande har rätt lill med anledning av
förlusten. I det första stycket behandlas ersättningar som i sin helhet
avräknas. Andra stycket innehåller regler om avräkning efter skälighet.
Bestämmelserna, som inte har någon direkt motsvarighet i gällande rätt, har
behandlats i avsnittet 7.4 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen lar inle sikte på skadestånd som avser
kostnader eller ideell skada. Della hindrar dock inte all också dessa
ersältningsposter kan påverkas av ersättning som utgår från annat häll. Sorn
jag har anfört i avsnittet 7.4 kan man vid bestämmande av ersättning för
kostnader behöva ta hänsyn lill dels förmåner frän socialförsäkring, dels
förmåner som är förenade med regressrätt. Föreligger regressrätt i fråga om den
andra förmånen - exempelvis när ersättning ur olycksfallsförsäkring utgär med
verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra uigifter och förluster
omfatlar skadeståndsskyldigheien visserligen formellt hela kostnaden. När
skadeståndet betalas ut skall emellertid avräkning ske för den andra förmånen.
Om förmånen inte är anpassad till den faktiska skadan som fallet är t. ex.
med dödsfallsersättning från olycksfalls- eller livförsäkring bör någon
avräkning dock inle ske.

När del
gäller ideell skada blir del f. n. inle aktuellt med samordning med andra
förmåner. Visserligen finns det förmåner som innefattar kompensation även för
sädan skada. Sä är ofta fallet med förmåner från summaförsäkring. Periodisk
ersättning från sädan försäkring kan beaktas efter skälighet enligl denna
paragraf, även om ersättningen har ideella inslag. Detla återkommer jag till i
del följande. Kapitalersättning från summaförsäkring skall å andra sidan hell
hållas utanför samordningen.

Förutsättning för sådan avräkning - eller, med kommitténs
uttryck, samordning - som regleras i förevarande paragraf är att den andra
förmånen utgär med anledning av förlusten. Detta innebär lill en början alt man
mäste undersöka ändamålet med skadeståndsposten, å ena sidan, och den samtidigt
utgående förmånen å den andra. De andra förmåner som kan finnas med i bilden
vid en personskada har i stor utsträckning en mer eller mindre klar inriklning
pä viss eller vissa skadeföljder. Endasi förmån som har ett ändamål som helt
eller delvis överensstämmer med

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 161

den aktueUa skadeståndspostens skall avräknas från denna.

Enligl
principen om överensstämmande ändamäl skall förmåner som avser kosinader hållas
ulanför samordningen enligl paragrafen. Vårdbidrag enligt 17 § lagen om
yrkesskadeförsäkring bör t. ex. inle samordnas med skadestånd för framlida
inkomstförlust eftersom värdbidraget inte avser att läcka sädan förlust. Andra
exempel på förmåner som bör hållas utanför lillämpningen av paragrafen är
invaliditetslillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag enligt 9 kap. lagen
om allmän försäkring. Omvänt skall skadestånd som gäller ideell skada eller
kostnader inte samordnas med ersättning frän annat håll som förutsäits läcka
inkomstförlust.

Ibland kan
det vara svårt alt avgöra om ändamålet med skadeståndet och den andra förmånen
överensstämmer eller inle. Det finns förmåner som har inslag av kompensation
för såväl ekonomisk som ideell skada. Ändamålet med t. ex. ersättning från
olycksfallsförsäkring är ofta på detta säll blandat. Avsikten kan vara atl
såväl inkomstförlust som merulgifter och ideell skada skall läckas. När del
gäller periodisk ersättning från olycksfalls- eller sjukförsäkring får
emellertid syftet att gottgöra inkomstförlust oftast anses vara dominerande.
Med hänsyn härtUl ingär sådana ersättningar i samordningen enligt denna
paragraf. Som jag strax skall återkomma lill skall dock avräkning i dessa fall
ske endast i skälig omfattning. Skulle ersättningen i någol fall ha mera
påtagliga ideella inslag, finns det möjlighet att i motsvarande mån underiåla
avräkning.

Av
grundsatsen alt skadeständsposlen och den andra förmånen skall ha samma ändamål
följer vidare bl. a. all överskott som uppkommer, därför all de andra
förmånerna helt täcker den aktuella skadeföljden, inle fär avräknas på annan
skadeståndsposl. Om en försäkringsförmän till mer än 100% täcker inkomstförlust
under förfluten tid, leder samordningen till att inget skadestånd för sädan
förlust skall utgå, men den del av försäkringsersättningen som översliger denna
förlust skall inte avräknas på posten framtida inkomstförlust.

Kravet på
att förmån skall ulgä med anledning av förlusten för all kunna samordnas med
skadeståndet innebär också atl förmånen skall ha till syfte all ersätta den
ekonomiska förändring som är en följd av den skada som skadeståndsanspråket
avser. Även om skadeståndet och den andra förmånen har samma ändamål kan del
tänkas fall där man måste ta hänsyn till alt den andra förmånen hell eller
delvis utgår av andra orsaker än skadeståndet. Om t. ex. en person, som redan
uppbär yrkesskadeUv-ränla på grund av en handampulalion, förlamas i benen efter
en trafikolycka, kan del knappast bli aktuellt all samordna skadeståndet ur
trafikförsäkringen med livräntan. I likhel med kommittén anser jag att frågan
om hur denna och liknande situationer skall bedömas i huvudsak mäsle överlämnas
ål rättstillämpningen. Ulgångspunkt för bedömningen är därvid att skadeståndels
funktion är att gottgöra hela den förlust som står i orsakssammanhang med den
handling eller underlåtenhet som grundar skadeståndsskyldigheten. Samordningen
får därför inte drivas sä långt all den skadelidandes ekonomiska situalion i
anledning av den

11 Riksdagen 1975, 1 saml Nr 12

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 162

skada, som skadeståndet skall ersätta, blir sämre än vad
den blivit, om skadan inte hade inträffat. Ett exempel som kommittén nämner är
ålderspension. Sådan pension utgår från viss älder då pensionstagaren
förutsätts upphöra med förvärvsarbete. Skulle han ändå fortsätta med sådani
arbete bör han, om han skadas, ha rält lUl skadestånd för del beräknade
inkomslborlfaUet, ulan att pensionen inverkar på skadeslån-del. Kommittén har i
della sammanhang anfört även andra typfall och exempel (se Skadestånd V s. 294-296).

Det bör understrykas alt man inle behöver utgå från atl
samordningsförmån och skadestånd har olika ändamål bara därför att
invalidiletsbedömningen har utfallit olika inom de båda
ersättningsanordningarna. Om man t. ex. inom yrkesskadeförsäkringen har stannat
för en 25-procentig medicinsk invaliditet med anledning av skadan, bör
samordning sålunda kunna ske med skadestånd, utmätt på grundval av en tänkt
nedsättning av arbetsförmågan med en siörre eller mindre andel av full
arbetsförmåga än som svarar mot en fjärdedel.

För att samordning skall ske måste skadeståndet och den
andra förmånen i princip avse samma tidsperiod. Om den skadelidande 1. ex.
begär skadestånd för inkomstförlust fr. o. m. tredje sjukskrivningsmånaden,
fär man inte samordna skadeståndet med sjuklön som kan ha utgått under första
och andra sjukskrivningsmånaderna. Det kan även vara så att skadeståndet avser
en del av den tid som den andra förmånen förulsätls ersätta. Kravet på ett
tidsmässigt samband bör emellertid inte överdrivas. 1 princip bör det räcka med
ett ungefärligt sådant samband.

Samordningen skall ske när skadeståndet bestäms. Man skall
alltså ta hänsyn till de andra förmåner som vid denna tidpunkt har utgått,
utgår eller kan väntas utgå. Detta innebär atl man skall använda sig av den s.
k. nellometoden och inte av brutlomeloden, som innebär atl avräkning sker först
när skadestånd betalas ut.

Som
kommittén anfört är det inte nödvändigt att man, sedan förlusten och
samordningsförmänerna fastställts, bestämmer skadeståndet till exakt skillnaden
mellan posterna. I de fall där det ligger en skönsmässig bedömning i någon av
posterna, vilket myckel ofta är fallet, bör en avrundning, företrädesvis uppåt,
vara lämplig. Det bör dock vid tillämpning av första stycket inle vara fråga om
några siörre marginaler.

Samordningen med skadestånd för inkomstförlust torde i
regel inte bereda nägra svårigheter i fråga om förfluten tid.
Skadeståndsskyldigheten omfattar skillnaden mellan inkomstförlusten och den
andra förmånen, t. ex. sjukpenning. Någon avrundning av beloppet blir här
sällan aktuell, eftersom posterna i allmänhet kan bestämmas exakt.

När det gäller förmän som utgår vid tiden för
skadeståndels fastställande och som avses fortsätta atl ulgå, sker
samordningen på grundval av den andra förmänens aktuella belopp. Framtida
förändringar i den andra förmånens slorlek skall alltså i princip inle inverka.
Man kan säga alt skadestånd och samordningsförmän efter den tidpunkt, när
skadeståndet har faststäUts, följer sina egna vägar, t. ex. när del gäUer
värdesäkringen. 1 denna situation bör skadeståndet kunna avrundas.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 163

Även om samordning med den andra förmänens akluella belopp
är huvudregel bör, som jag nämnt i avsnittel 7.4, framlida förändringar i
samordningsförmånens storlek uppmärksammas. Vet man t. ex. atl förmånen upphör
att utgå vid viss tidpunkl inom den period som skadeståndet avser, bör detla
kunna föranleda alt skadeståndet höjs, i varje fall om förmånen är av
betydelse. Del sagda kan gälla bl. a. barnpension enligt lagen om allmän
försäkring, som upphör vid 18 eller 19 års ålder. Motsvarande förfarande kan
vara befogal när samordningsförmänen reduceras, vilket t. ex. kan vara fallet
med invalidlivränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring efter avslutad omskolning.
A andra sidan bör ocksä väntad framlida höjning av samordningsförmänen kunna
föranleda atl skadeståndet besläms atl utgå med olika belopp under skilda
tidsperioder.

Om den andra förmånen ännu inte har börjat utgå vid tiden
för skadeståndets fastställande men man med någon säkerhet kan räkna med atl
den kommer att göra det från en framlida lidpunkt, bör skadeståndet kunna
anpassas härefter. Det kan t. ex. vara sä atl viss karenstid för dagsersättning
från sjukförsäkring skall avvaktas. 1 princip bör man emellertid undvika att
bestämma skadeståndet slutligt, innan klarhet har vunnits i
samordningsförmånernas storlek och löplid. Skadeståndet kan hell naturligt inle
påverkas av förmån som man vid prövningen inle säkert känner till. Undanlagsvis
kan emellerlid oväntade förändringar av samordningsförmån föranleda omprövning
av skadeståndet enligl 5 kap. 5 § försia stycket.

Avräkning skall ske med de belopp av den andra förmånen
som den skadelidande är berättigad tUl enligl socialförsäkringsförfattningarna,
anställningsavtal, försäkringsavtal o. d. Detta återspeglas i lagtexten, där
det talas om den skadelidandes rätt till samordningsförmån. Om den skadelidande
inte utnyttjar möjligheten att få t. ex. yrkesskadelivränta efter etl
arbelsolycksfall, skall den del av hans förlust som livräntan skulle täcka inte
falla pä den skadeslåndsskyldige. Motsvarande bör gälla, om den skadelidande
inte gör anmälan om sjukdomsfallet till försäkringskassan och därför enligt 3
kap. 10 § fjärde stycket lagen om allmän försäkring förlorar rätten lUI
sjukpenning. Detta får anses följa av grundsatsen att en skadelidande är
skyldig medverka till att skadeföljderna begränsas.

Bedömningen bör emellertid rimligen bli en annan, när
försummelsen hänför sig lill liden före skadehändelsen. Om sälunda nägon
försummelse på den skadelidandes sida före skadetillfallei medför att viss
förmån som han i och för sig skulle ha varil berättigad lill inle utgår eller
utgår med lägre belopp än annars, bör detta inte föranleda atl han i
paragrafens bemärkelse anses ha rätt lill förmånen i vidare mån än den
fakiiskt utgår. Etl praktiskt exempel är följande. En person underlåter att
enligl 3 kap. 6 § lagen om allmän försäkring anmäla stadigvarande
inkomsländ-ring till försäkringskassan. Av den anledningen kommer han att
uppbära sjukpenning som inte svarar mot den nya inkomsten. Inte den i och för
sig riktiga sjukpenningen utan den som faktiskt utgär bör här läggas lUI grund
för samordningen.

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 164

I allmänhel torde det inle vålla några svårigheter att fä
reda pä om den skadelidande har rätt till förmåner som är av den karaktären att
avräkning kan komma i fråga enligl paragrafen. Att klarlägga om den
skadelidande har rätt till utländska förmåner kan dock möta svårigheter. Om den
skadelidande inte kan eller vill ge upplysningar, får frågan vid rättegång
behandlas som andra frågor om framskaffande av bevisning i tvistemål. Detta
innebär bl. a. atl förhör under sanningsförsäkran eller editionsföreläggande
kan bli aktuellt. Eftersom skadeståndsfrågan, om frivillig uppgörelse inte
träffas, prövas i dispositivt tvistemål, blir eventuella ålgärder i detta
avseende beroende av parternas initiativ.

En fråga som också kan uppkomma är hur man skall förfara
när den skadelidande visserligen har rält till viss förmån, t. ex. sjuklön, men
denna inte utges av den därtill förpliktade. Denna situalion kan uppslå när
exempelvis en arbelsgivare råkar i konkurs. Enligl kommittén bör samordning ske
också i ell sådani fall, eftersom den skadesländsskyldiges förpliklelse inle
bör utvidgas pä grund av atl annan gäldenär inle förmår fullgöra sin
prestation. 1 denna del har jag en annan uppfattning. Enligt min mening bör
samordningsförmänen beakias med del värde som den vid skadeståndets besiämmande
kan antas ha. Kan den skadelidandes fordran beräknas bli värdelös, bör den inte
beakias.

Det kan inträffa att skadeståndet skall ulgä med
engångsbelopp, medan den förmån som skall samordnas utgår periodiskt. Också här
mäste tidsfaktorn beakias. Den ena ersättningen kan avse en begränsad period,
medan den andra avser återstående livstid. Endasi lill den del ersättningarna
kan anses gälla samma period skall de samordnas.

1 de fall när skadeståndet bestäms tUl engångsbelopp har
man i regel utgått frän en uppskattad periodisk ersättning. Denna uppskattade
ersättning kan, innan den kapitaliseras, reduceras med en periodisk
samordningsförmån. Tänkbart är också att reducera engångsbeloppet med det
kapitaliserade värdel av den periodiska ersättningen.

1 lagtexten föreskrivs alt samordningsförmånen avräknas
vid skadeståndets bestämmande. Detla innebär att någon skadeståndsskyldighet
inte föreligger för belopp som avräknas. Regress kan alltså inte ulövas i fråga
om sådant belopp. Detla gäller vare sig den som utgivit samordningsförmånen
åberopar sig pä egen rätt, exempelvis reglerna i 25 § andra stycket lagen
(1927:77) om försäkringsavtal, eller han hänför sig lill en överlåtelse från
den skadelidande.

I försia stycket första punkten behandlas
socialförsäkringsförmåner. 1 blickpunkten kommer främst förmåner enligt lagen
om allmän försäkring och lagen om yrkesskadeförsäkring. Uiöver de förmåner som
är obligatoriska medger dessa lagar att vissa försäkringar tecknas frivilligt.
Vissa personer med små inkomster, främst hemmavarande make och studerande, kan
försäkra sig enligt 21 kap. lagen om allmän försäkring för sjukpenning eller
sjukpenningtillägg lill mindre belopp. För denna försäkring utgår statsbidrag
uiöver egna avgifter. Enligt lagen om yrkesskadeförsäkring kan frivillig
försäkring meddelas för sådana olycksfall i arbeie, som inle omfattas av den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, och för

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 165

olycksfall ulom arbete. Kostnaden för frivillig försäkring
enligl lagen om yrkesskadeförsäkring betalas av försäkringstagaren och beräknas
efter försäkringstekniska grunder. Den omständigheten all det allmänna erbjuder
vissa frivilliga försäkringslösningar bör enligl min mening inle föranleda att
dessa behandlas på annat sätl än andra friviUiga försäkringar. Tvekan kan endast
råda om den frivilliga sjukförsäkringen med hänsyn tiU alt denna delvis
bekostas av statsbidrag. Jag anser del emellertid enklast alt ocksä denna
behandlas som privat försäkring. Till följd av det sagda har försia punklen
ulformais sä, att den omfatlar endasi obligatorisk försäkring. De frivilliga
försäkringar som jag nu har talat om kan emellertid komma att beakias enligl
andra stycket.

Samordningen enligt försia stycket första punkten omfattar
säväl periodiska förmåner som engångsbelopp. Samordningsbara ersättningar i
form av engångsbelopp förekommer f. n. endast när periodisk förmån har bytts
ut. Ulbyte kan ske dels i vissa fall när den berättigade är bosatt ulomlands
(15 kap. 3 § lagen om allmän försäkring och 30 § lagen om yrkesskadeförsäkring),
dels i vissa andra faU enligt 16 § lagen om yrkesskadeförsäkring. Del är
tänkbart atl engångsersättningar enligl lagen om yrkesskadeförsäkring i
framtiden kommer alt bli vanligare. I de undantagsfall där skadestånd i form av
livränta skall samordnas med engångsersättning enligl någon av de angivna
lagarna torde det vara lämpligast all räkna om engångsbeloppet till periodisk
ersällning.

Vissa lillägg till allmän folkpension utgår på grund av
särskilda lagar, nämligen lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunall
bostadslillägg till folkpension och lagen (1969:205) om pensionstillskott (jfr
9 kap. 6 § lagen om allmän försäkring). Sisinämnda förmån bör som kommittén
anfört behandlas på samma sätl som allmän folkpension. Della har i förevarande
beslämmelse kommit lill ullryck genom atl samordningen skall avse förmån som
utgår enligt i huvudsak samma grunder som den allmänna folkpensionen.
HuslruliUägg och kommunalt bostadstillägg är inkomslprövade och är i sin tur
beroende av bl. a. livränta. Jag anser inte alt samordningen skall avse förmån
som bestäms med hänsyn till bl. a. skadestånd. Detta anges i lagregeln på så
sätt all samordningen avser endasi förmåner som utgär oberoende av rälien lill
skadestånd.

Pä samma sätt som obligatoriska förmåner enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring behandlas andra förmåner som utgår enligl i huvudsak
samma grunder, oavsett om ersättningen utgår av allmänna medel. Hit hör f. n.
ersättningar enligl följande författningar, nämligen
militärersätlningsför-ordningen (1950:261), kungörelsen (1966:414) med vissa
bestämmelser om vapenfria Ijänstepliktiga, förordningen (1954:249) om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänslgöring i
civilförsvaret, kungörelsen (1962:607) om ersättning pä grund av verksamhei för
brandsläckning m. m., kungörelsen (1961:457) om ersättning pä grund av
medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m., förordningen
(1954:250) om ersällning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse ä
anstalt m. m., lagen (1954:246) om krigsförsäkring för

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 166

sjömän m.fl., förordningen (1954:247) om ersättning av
statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,
samt förordningen (1954:248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som
lill följd av krigsåtgärd drabba fiskare.

Med nutidens rörlighet över gränserna är det inle något
opraktiskt fall att, när skadestånd besläms enligl svensk rält, den
skadelidande är berättigad lill socialförsäkringsförmån enligt utländsk lag. I
dessa fall bör samordning ske med sådana utländska förmåner som utgår enligt i
huvudsak samma grunder som förmåner som utgår på grund av obligalorisk
försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring.
Vid bedömande av om grunderna är i huvudsak desamma bör framför alll beakias
sädana omständigheter som finansieringen av ersättningssystemet och
förutsättningarna för ersättning.

I första stycket andra punkten behandlas sjuklön eller
pension frän arbetsgivare pä grund av anställningsavtal. Hit hör exempelvis
sjukpension och familjepension. Även utländska förmåner beaktas.

I försia styckel tredfe punkten har tagits upp pension som
utgår på grund av kollektiv Ijänstepensionsförsäkring. Sådan försäkring tecknas
i SPP eller i understödsförening enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar.
Jämförbara individuella försäkringar kan vid förlust av underhåll beaktas
enligl 5 kap. 2 § andra styckel.

Första stycket ffärde punkten avser periodisk ersättning
som utgår från sädan olycksfalls- eUer sjukförsäkring som meddelats pä grund av
kollek-livavtal. Med kollektivavtal avses sådant avtal som regleras i lagen
(1928:253) om kollektivavtal. Den omständigheten alt försäkringen är kollekliv
och alt premien eventuellt betalas genom avdrag på lön medför inle atl denna
punkt blir lillämplig. Beslämmelsen avser sålunda inle exempelvis
gruppolycksfallsförsäkringar som genom medverkan av facklig organisation
erbjuds dessa medlemmar.

Till förmåner enUgl andra stycket hör periodiska
ersättningar frän de lidigare berörda frivilliga försäkringarna enligt lagen om
allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring. Vidare räknas hit
periodisk ersättning frän annan frivillig olycksfalls- eUer sjukförsäkring som
inte har meddelats pä grund av kollektivavtal. Avräkning skall ske i den
utsträckning det är skäligt med hänsyn till ersättningens slorlek och art. Jag
har lämnat vissa synpunkler på hur denna skälighetsbedömning skall utföras i
avsnillet 7.4. Andra stycket avser liksom försia slyckel såväl ersättning för
inkomstförlust som ersättning för förlust av underhåll.

Ersättning pä grund av utländsk privat personförsäkring
kan avräknas enligl försia styckel Iredje eller fjärde punkierna eller enligl
andra styckel. Vid förlust av underhäll kan även 5 kap. 2 § andra slyckel
tillämpas.

4 §

I denna paragraf behandlas skadeståndets form vid framtida
inkomstförlust och förlust av underhäll. Bestämmelserna, som saknar motsvarighel
i gäUande räll, har behandlats i avsnitten 7.2.2 och 7.3.2 i den

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 167

allmänna motiveringen.

Belräffande
skadeståndets form vid andra ersältningsposter än framtida inkomstförlust och
förlust av underhåll kan hänvisas lUl vad jag har anfört därom i
specialmotiveringen lill 5 kap. 1 och 2 §§.

I första
stycket anges de olika alternativ som kan komma i fråga, nämligen enbart
livränta, enbart engångsbelopp eller kombination mellan livränta och
engångsbelopp. Vidare ges en beslämmelse om utbyte av livränta mol
engångsbelopp.

Vad som skall förstås med livränta resp. engångsbelopp
torde i regel inte vara svårt att avgöra. Livränta föreligger när ersättningen
har bestämts atl ulgå som periodiska belopp under kortare eller längre tid.
Ersättning som har fastslällls som ett enda kapitalbelopp ulgör engångsbelopp.

Några
bindande regler om valet av ersättningsform har inte meddelats. I försia hand
är det alllså parternas sak att beslämma ersättningsform. Kan parterna inte
komma överens fär valet, som jag har anfört i den allmänna motiveringen,
träffas efter en avvägning mellan de olika skäl som parterna anför lill stöd
för sina ståndpunkter. 1 stor utsträckning bör man därvid ta hänsyn till den
skadelidandes önskemål. När följderna av skadan kan förmodas för framliden
inskränka sig lill mindre inkomstförluster resp. när endast etl temporärt
underhållsbehov föreligger, bör engångsbelopp dock vara regel. Att skadeståndet
ä andra sidan bör fastställas som livränta, när skadeståndet är av väsentlig
betydelse för den skadelidandes försörjning, framgår av andra styckel. När
skadeståndet uppgår tUl höga belopp kan ocksä den skadeslåndsskyldige länkas ha
ett beaktansvärt iniresse av all skadeståndet utgår som livränta. Om den
skadeslåndsskyldige inle har ansvarsförsäkring ulan måste betala skadeståndet
själv, kan livränta nämligen innebära en mer överkomlig belal-ningsform för
honom än etl engångsbelopp. Ett ytterligare fall när del kan finnas anledning
all beakta etl önskemål om livränta är när den framtida utvecklingen ter sig
osäker. I övrigt är det inte möjligt att ge nägra generella riktlinjer för
bedömningen, ulan denna får bli beroende av omständigheterna i varje särskilt
fall.

Enligt andra punkten kan en fastställd livränta hell eller
delvis bytas ul mol engångsbelopp, om skäl föreligger. Sådani ulbyte kan ske
inle bara när livräntan har fastställts definitivt ulan även när den har
bestämls alt ulgä för viss tid för att senare kunna omprövas (jfr prop. 1973:14
s. 113, 120). I fräga om sådana tidsbestämda livräntor kan man mänga gånger
räkna med ett enkelt förfarande, efiersom skadeståndet ändå skall omprövas.

Beslämmelsen
atl ulbyte kan ske, om skäl föreligger, innebär atl en skadelidande som vill fä
en livränta utbytt mot ett engångsbelopp måste - när parterna inte är överens -
visa något beaktansvärt skäl för sin begäran. En prövning bör ske av del aktuella
försörjningsbehovet och av ändamålet med utbytet. Som regel bör ulbyte av
livränta som svarar mol försörjningsbehov medges bara om del finns bärande
moliv, såsom att den skadeUdande behöver elt kapitalbelopp för kompletterande
utbUd-

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 168

ning, investering i rörelse eller inköp av lämplig bostad.
Som framgår av andra stycket fordras del särskilda skäl för utbyte av en
livränta som har väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning.

Om en livränta delvis har bytts ut mol engångsbelopp, bör
nytt utbyte av ylterligare en del av livräntan endasi undanlagsvis kunna ske.
Liksom kommittén anser jag att del inte bör vara möjligl alt med vissa
intervaller byta ul de delar av en livränta som svarar mol höjningar enligt
lagen om ändring av skadeståndslivränlor. Inte heller bör ansökningar om utbyte
bifallas, när del kan misstänkas all utbyte begärs endast av skatteskäl.

Som hittUls bör det vara möjligl alt byta ut en livränta
som har fastställts för viss tid mol en livränta för korlare lid. Någon särskUd
lagregel härom synes inte erforderlig.

En livränta skall i princip bestämmas sä alt den under
löptiden följer den beräknade förlusten så nära som möjligl. Efiersom det mänga
gånger föreligger stora svårigheter atl i etl individuellt fall uppskatta de
framlida variationerna i den inkomsi eller det underhäll som skadeståndet är
avsett all täcka, har i rältstUlämpningen utvecklats vissa schabloner vid
livräntebestämningen.

Den nedgång i arbetsförmågan som successivt inlräder med
stigande ålder brukar återspeglas genom all man schablonmässigt låter livränta
för inkomstförlust reduceras när den skadelidande uppnår pensionsåldern. Denna
reducering har i praxis ofta skett med halva beloppel. På senare lid har det
dock förekommit all man för all kompensera förlust av ATP-poäng har reducerat
livräntan med endasi en tredjedel. Enligt kommittén finns del goda skäl att
behålla ordningen med att schablonmässigt ge viss utjämnad ersättning för
inkomstförlust efter pensionsålderns inträde. Därvid bör man enligl kommitléns
mening hålla fast vid principen med en hälftenreducering och aUtsä inle beakta
eventuell förlust av ATP-poäng. Dessa uttalanden har under remissbehandlingen
mött viss kritik.

Även om en persons inkomst som regel går ned efter uppnådd
pensionsålder, varierar denna nedgång betydligt från fall lUI fall. Med hänsyn
härtill är det enligl min mening mindre lämpligt att använda sig av en och
samma schablon för alla dessa fall. Som jag har sagt i den allmänna
motiveringen bör man över huvud laget vara försiklig med schabloner när
skadestånd för inkomstförlust fastställs. Jag anser därför all man i de fall
som del nu gäller bör så långt möjligl försöka anpassa livräntan efter den
nedgång i inkomslen efter uppnådd pensionsålder som i varje särskilt fall
kunde beräknas ha inträffat, om skadan inle hade skett. Givelvis kan det dock
endasi bli fråga om en grov uppskattning, och jag anser inte alt del möler
någol hinder mol all olika schabloner ulbildas för vissa bestämda typfall. Vid
fastställandet av livräntans storlek efter pensionsålderns iniräde bör man
också la hänsyn liU det bortfall av ATP-poäng som skadan medfört. I varje fall
bör delta gälla när det rör sig om ell avsevärt bortfall av sädana poäng.

Problem av liknande slag som de jag nu har berört kan
uppkomma vid faslstäUande av livränta lUl efterlevande. Även i dessa
fall används

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 169

schabloner i vissa fall. Sålunda antar man alt en avliden
förvärvsarbetande försörjares inkomst och därmed försörjningsförmåga skulle ha
minskat eller hell upphört vid den tidpunkt då han skulle ha inträtt i
pensionsåldern. Därvid används ofta den förut nämnda schablonen med en
hälftenreducering av den avlidnes beräknade inkomst. Även i detta fall bör man
emellertid enligt min mening i fortsättningen göra en åtminstone grov
uppskattning i varie särskilt fall av den förmodade nedgången i inkomsten.
Nägot hinder föreligger dock inte mot alt man i stället för all sätta ned
livräntan vid den lidpunkt dä den avlidne skulle ha pensionerats fördelar det
loiala skadeståndet över den efterievandes återstående livslid enligl den s. k.
reduceringsmetoden.

I nuvarande praxis brukar livränta tUl efterlevande hustru
fastställas alt utgå så länge hon lever ogift. Denna praxis är enligt min
mening befogad. Som jag har sagt i specialmotiveringen till 5 kap. 2 § bör ju
rätten till skadestånd för förlust av underhåll i princip upphöra vid omgifte.
Motsvarande förbehåll kan behöva ställas upp i fråga om efterlevande som har
bott samman med den avlidne ulan att vara gift med denne. Däremot kan man inte
gärna föreskriva atl livränta utgår till dess efterlevande make eller annan
börjar etl äkienskapsliknande förhållande och därigenom kan fä sitt
underhållsbehov täckt. Skulle en sådan situation inträffa efter det all
livränta har fastställts, kan det finnas skäl atl tiUämpa omprövningsregeln i 5
kap. 5 § första stycket.

När skadeståndet skall fastställas som engångsbelopp,
antingen i sin

helhet eller i kombination med en livränta, uppkommer
frågan hur detta belopp skall beräknas. Denna fräga, som får betydelse också
när en livränta byts ut mot elt engångsbelopp, har behandlats utförligt av
kommittén i betänkandet Skadestånd V s. 191-194 och 307-310. Kommitténs
uttalanden, som i allmänhet har godtagils vid remissbehandlingen, synes enligt
min mening kunna tjäna till god ledning i den forisatta rättstillämpningen.

1 andra stycket återfinns den i det föregående omnämnda
bestämmelsen om att skadestånd som är av väsenllig betydelse för den
skadelidandes försörjning skaU fastställas som livränta, om inte särskilda
skäl lalar mol detta. Eftersom regeln är dispositiv, står det emellertid
parterna fritl alt komma överens om engångsbelopp i strid med regeln. Som jag
har nämnl i avsnittet 7.2.3 kan regeln dock förväntas bli normbildande genom
att den påverkar bl. a. de försäkringsbolag som är inblandade i elt
skadeständsärende, så att de utger skadeståndet som livränta när det är av
väsenllig betydelse för den skadelidandes försörjning.

Frägan huruvida en livränta kan anses ha väsentlig
betydelse för den skadelidandes försörjning fär bedömas från fall till fall.
När del gäller skadestånd för framtida inkomstförlust är givetvis den
medicinska invaliditetsgraden en viktig omständighet. Ju högre denna är, desto
större är risken för att den skadelidande inte i någon siörre utsträckning kan
få sin försörjning tryggad genom egen arbetsinkomst e. d. Även när invaliditeten
är hög kan emellertid skadeståndet i vissa fall ändå komma atl spela en
underordnad roll för den skadelidandes försörjning. Denne kan

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975.12 170

nämligen tänkas få en i huvudsak lillfredsställande
kontinuerlig försörjning genom andra förmåner än skadestånd, exempelvis de
samordningsförmåner som har berörts i föregående paragraf.

Atl etl skadestånd fastställs som ett engångsbelopp, trots
att del är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, bör
liUhöra säll-syntheterna. Delta har i lagtexten markerats genom kravel pä
särskUda skäl. Ett fall när engångsbelopp dock bör kunna komma i fräga är dä
den skadelidande avser atl investera detla belopp i ell projekl som i sin tur
kan tämligen omgående ge honom en lillfredsställande försörjning (exempelvis
investering i en rörelse). Även andra situationer kan tänkas där elt
engångsbelopp i de nu avsedda fallen är lämpligare än en livränta.

Någon särskild beloppsgräns för engångsbelopp, motsvarande
den gräns som föreslagits av kommittén, har inte stäUts upp. Även höga
engångsbelopp bör kunna komma i fråga, om den skadelidande har ell högl inkomstunderiag.
För all den skadelidande mot den skadesländsskyldiges önskan skall kunna få ut
ett högl engångsbelopp krävs dock alt han har starka skäl för sin begäran.

5 §

Paragrafen innehåller beslämmelser om ändring av ell redan
fastställt skadestånd.

1 första stycket regleras omprövning av livränta eller
engångsbelopp vid väsentlig ändring i de förhållanden som har legal lill grund
för skadeståndets bestämmande. Denna regel har inle någon motsvarighet i
gällande lag. Skälen tUl denna omprövningsmöjlighet har redovisats i den
allmänna motiveringen (avsnitten 7.2.3 och 7.3.3).

Bestämmelsen tar endast sikte på skadestånd för framtida
inkomstförlust eller förlust av underhåll. Något behov av en molsvarande
omprövningsmöjlighet belräffande ersättning för kosinader eller ideell skada
finns inte. 1 dessa fall kan del inte annat än i undantagsfall inträffa nägra
nya omständigheter som skulle ha påverkat skadeståndels besiämmande, om de
varil kända från börian.

En förutsättning för bestämmelsens lillämpning är atl
ändringen inle har förutselts eller kunnat förutses vid den första prövningen.
Sädana ändringar i exempelvis den skadelidandes arbetsförhåUanden som kan
förulses redan vid den första prövningen skall i princip påverka del
ursprungliga skadeståndet. Att prognosen allmänt sett har varil osäker bör
emellertid inte utesluta omprövning.

Etl ytterligare villkor för omprövning är atl ändringen är
väsentlig. Sådana mindre förändringar som man alllid har all räkna med får
kompenseras genom att ersättningen från början fastställs med viss marginal lUI
den skadelidandes fördel.

Sin främsta betydelse får beslämmelsen om omprövning vid
skadestånd för framtida inkomstförlust. Omprövning kan i detta fall aklualiseras
både av en inte förutsedd ändring i den skadelidandes medicinska status och av
all hans arbetsförhållanden har blivit annorlunda än man

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 171

antog vid skadeståndets bestämmande. Det bör dock
observeras att bestämmelsen kan tillämpas endast om del föreligger etl
orsakssammanhang mellan den ursprungliga skadan och de nya omständigheter som
visar sig ha inverkan pä förvärvsförmågan. Om en invalidiserad person mot vad
som har antagils vid den första prövningen ställs utan arbete, måste det
visas atl uppsägningen har föranletts av invaliditeten. Har den skadelidande
sagts upp på grund av arbetsbrist, kan han inle begära omprövning, om det inle
visar sig att han därefier på grund av sin ir.validitet går ulan arbeie
betydligt längre tid än han skulle ha gjort om han hade varit oskadad. Som jag har
nämnt i specialmotiveringen tiU 5 kap. I § måste han dock i viss utsträckning
utnyttja omskolningsmöjligheter eller ta arbeie på annan ort osv.

Omprövning av skadestånd för framtida inkomstförlust kan
också ske, om de förmåner som har avräknats från skadeståndet enligl 5 kap. 3 §
ändras oförmodat i väsentlig grad.

När del gäller skadestånd för förlust av underhäll
föreligger inte lika många osäkerhetsmoment. Vad som i della fall kan föranleda
omprövning är att den försörjning som den skadelidande kan få på annal sätl än
genom skadeståndet har undergått en väsenllig förändring mot vad som antogs vid
skadeståndets bestämmande.

När skadeståndet har faslställls som etl engångsbelopp,
kan en omprövning ske endasi i höjande riktning. Den skadelidande skall i ell
sådant fall tillerkännas den ytterligare ersättning som de väsentligt ändrade
förhällandena kan föranleda. Denna kompletterande ersättning torde normalt
fastställas som ett nyll engångsbelopp. Undantagsvis kan det dock länkas all
ersättningen hellre bör bestämmas som livränta.

Beträffande livränta kan omprövning ske även till den
skadelidandes nackdel. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen torde detla
dock komma i fråga endast i sällsynta fall. En sänkning av skadeståndslivränla
bör i princip ske bara i sådana fall där det skulle framstå som slötande alt
livräntan utgår med oförändrat belopp. Ett typfall är att en skadelidande, som
tillerkänts en hög livränta därför att han bedömts som helt arbelsoförmögen på
grund av skadan, sedermera visar sig kunna ulföra förvärvsarbeie i beiydande
omfattning.

Att omprövning en gång har ägt rum hindrar inte en ny
omprövning, om förhållandena på nylt undergår en väsentlig förändring.

Del kan tUläggas att omprövningsregeln i försia slyckel
inle är tillämplig i sådana fall när en livränta har bestämls att utgå under
viss tid för att därefter omprövas. I detta fall gäller inle något krav på atl
väsentligt ändrade förhållanden skall ha inträffat. Avsikten med en
tidsbegränsad livränta är att möjliggöra en betydligt friare förnyad prövning
av ersättningens slorlek med hänsyn till vad som har framkommit under
livräntans försia löplid. Systemet med tidsbegränsade livräntor, som bör
behållas, minskar alltså utrymmet för omprövning enligt förevarande
beslämmelse.

Andra stycket innehåller en erinran om alt
skadeståndslivränta enligt särskilda bestämmelser kan ändras också med
anledning av förändringar i

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 172

penningvärdet. Denna bestämmelse, som syfiar pä lagen
(1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor, har i sak oförändrad förts över
från nuvarande 5 kap. 9 §.

Denna paragraf, som innehåller en beslämmelse om vad som
skall ersättas vid sakskada, motsvarar nuvarande 5 kap. 4 §. Bestämmelsen har i
detta sammanhang endast underkastats vissa redaktionella ändringar. Bl. a. har
den tidigare beteckningen hinder eller förlust i den skadelidandes näring
bytts ut mol del mera tidsenliga uttrycket förlorad arbetsförtjänst eller
intrång i näringsverksamhet. Belräffande denna ändring kan hänvisas tiU prop.
1974:97 (s. 146 och 150).

6 KAP

1§

Paragrafen innehåller bestämmelser om skadestånd för
psykiskt lidande vid vissa brotl mol den personliga integriteten. Vidare finns
en regel om tryckning av dom. Bestämmelserna har oförändrade förts över från
nuvarande 5 kap. 1 §.

2 §

Bestämmelserna i denna paragraf, som handlar om
skadeståndsansvar vid underlåtenhet alt avslöja brott, har i oförändrat skick
förts över från 5 kap. 7 §.

3 §

Paragrafen föreskriver solidariskt ansvar för flera
skadeslåndsskyldiga. Den har i oförändrat skick förts över från 5 kap. 6 §.

4 § ''

Paragrafen, som innehåller regler om jämkning av
skadestånd vid medvållande pä den skadelidandes sida, ersätter nuvarande 5 kap.
5 §. Reglerna har behandlats i avsnittet 7.5 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen är tUlämplig i alla de fall dä
skadeståndsskyldighet föreligger enligl skadeståndslagen, alltså säväl vid
personskada som vid sakskada eUer ren förmögenhetsskada. Försia styckets andra
och tredje punkter innehåUer dock specialregler för personskada. Paragrafen är
vidare till-lämplig när skadeståndsansvaret grundas på oskrivna rättsregler, t.
ex. vid rent sirikl ansvar på grund av farlig verksamhet, eller på föreskrifter
i skadeständsrätlslig speciallagstiftning i den mån denna inle innehåller
särskilda regler om verkan av medvållande.

' Paragrafen svarar i proposltionstörslaget mot 5 kap. 7
§.

I propositionsförslaget svarar paragrafens första stycke
mot 1 kap. 3 § och paragrafens andra stycke mot 5 kap. 6 §. 3 Paragrafen
svarar i propositionsförslaget mot 2 kap. 5 §. '' Paragrafen svarar i
propositionsförslaget mot 6 kap. 1 §.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 173

I första stycket föreskrivs till en början att skadestånd
kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Detla utgör inte någon ändring mot vad som nu gäller. Beträffande personskada
innehåller dock andra punklen den nyheten att jämkning får ske endast om den
skadelidande uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till
skadan. Atl skadestånd med anledning av att någon har dödats kan jämkas i
ytterligare en situation framgår av tredje punkten.

Som framhållits i den allmänna motiveringen lorde den nya
medvållanderegeln vid personskada innebära atl jämkning vid sädan skada blir
aktuell endast i sällsynta fall. Att den skadelidande uppsåtligen medverkar
till skada på sig själv lorde tillhöra ovanlighelerna. I ett sådant fall lär f.
ö. skadesländsskyldigheten ofta falla bort genom alt samtycke till skadan har
förelegat. När det gäller jämkning på grund av grovt vårdslös medverkan vill
jag understryka vad jag redan har sagt i den allmänna motiveringen, nämligen
att detta begrepp bör ges en mycket restriktiv lillämpning. Detta stär i
överensstämmelse med domstolarnas inslällning i andra liknande sammanhang, bl.
a. vid lillämpning av 25 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

I enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 7.5 bör man
i fortsättningen inte tUlämpa grundsatsen om s. k. passiv identifikation i
personskadefallen. I princip bör alltså skadestånd i sådana fall kunna jämkas
endasi när del är den skadelidande själv som har medverkat tUl skadan. Etl
undantag har emellertid gjorts för den situationen atl en avliden person
uppsåtligen har medverkat tUl dödsfallet. I sådant fall blir det enligt en
särskild regel i första stycket möjligt alt jämka del skadestånd som skall utgå
till efterlevande.

Den nya medvållanderegeln vid personskada är, Uksom
medvållanderegeln i försia punkten, tillämplig också när barn eller psykiskt
abnorma personer har medverkat lill skadan. En sädan medverkan måste dock
bedömas efter en särskilt mild måttstock. Det torde i dessa fall så gott som
aldrig bli fräga om att jämka på grund av grov vårdslöshet. Skulle jämkning
någon gång komma i fråga vid en uppsåtlig medverkan, kan andra stycket av
förevarande paragraf tillämpas för atl förhindra obilliga resultat.

I andra stycket finns en bestämmelse om alt jämkning pä
grund av medvållande sker efter vad som är skäligt med hänsyn tUl graden av
vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Som jag tidigare har
nämnt är bestämmelsen tUlämplig både vid personskada och vid egendomsskada
(sakskada eller ren förmögenhetsskada). Bestämmelsens formulering
överensstämmer delvis med formuleringen i nuvarande 5 kap. 5 §, enligt vilken
skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Denna regel har emellertid
hittills tillämpats på det sättet atl skuldgraden på ömse sidor fått spela den
avgörande rollen vid jämkningen. Avsikten med den nya formuleringen är att även
andra omständigheter, framför aUt parternas ekonomiska förhållanden, skall
kunna vägas in vid bedömningen, sä att resultat som kan framstå som obilliga
mol den skadelidande kan undvikas.

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 174

Den särskilda skälighetsbedömning som föreskrivs i andra
stycket lorde i praktiken komma att få begränsad betydelse. Vid personskador
blir det, som jag förut har sagt, över huvud taget inte aktuellt atl jämka
skadeståndet pä grund av den skadelidandes medvållande annat än i sällsynta
fall. Även när det gäller medvållande till egendomsskada torde del endasi undantagsvis
bli aktuellt atl beakta billighelshänsyn av del slag som jag nyss har berört.
Etl fall när det emeUertid kan vara befogal att inte jämka enbart efter
skuldgraden är då en småföretagare eller en lantbrukare drabbas av en så stor
ekonomisk förlust att hans fortsatta verksamhet måste anses allvarligt hotad.
Ell annat sådant fall är när etl egnahem eller siörre delen av bohaget förstörs
för en privatperson som i övrigt inte har någon nämnvärd förmögenhet.

Den nya regeln är avsedd att tillämpas på följande sätt.
Sedan domstolen har konstaterat att skadeståndsansvar föreligger och atl
medvållande som kan föranleda jämkning har förekommit på den skadelidandes
sida, bör den på vanligt sätt ställa frågan hur långt skuldgraden på ömse sidor
och andra omständigheter kring skadefallet moiiverar en jämkning av
skadeståndet. Det bör emellerlid observeras all någon jämförelse mellan
vällandet på ömse sidor inte kan göras i fall då den skadesländsskyldiges
ansvar vUar på annan grund än bevisat vållande. I likhel med vad som f. n.
lorde ske bör prövningen då inriktas på graden av vällande på den skadelidandes
sida och i vilken män parterna kan antas ha påverkat skadans omfattning.

Frågan blir sedan om den nedsättning som den nu angivna
prövningen leder fram till kan anses vara oskäligt hård mol den skadelidande. I
den utsträckning den skadelidande skyddas av försäkring eller är att anse som
självförsäkrare, är detla uppenbarligen inle faUet. För atl hans ekonomi i
andra fall skall kunna påverka skälighetsbedömningen, torde del fordras att
skadan har sådan omfattning att den ifrågasatta nedsättningen av skadeståndet
skulle få allvarliga konsekvenser för hans försörjningsmöjligheter eller
levnadsförhållanden.

Hänsyn
till den skadelidande får emellertid inte drivas så långl att resultatet ter
sig obUligt mot den ansvarige. Så kan emellerlid aldrig anses vara fallet, när
ansvars- eller trafikförsäkring täcker skadeståndet eller den
skadeståndsskyldige kan betraktas som självförsäkrare. En underlåtenhet alt
jämka skadeståndet kan inte heller anses obillig mot den skadeståndsskyldige,
när denne är ett företag eller elt offentligt rättssubjekt med sådana tUlgångar
alt jämkningsfrågan kan anlas sakna nämnvärd ekonomisk betydelse.

När del blir aktuellt att jämka elt skadestånd pä grund av
den skadelidandes medvållande, torde jämkningen som hittills normalt böra ske
tiU viss kvotdel av det belopp som annars skuUe ha utgått. Är det fråga om det
undantagsfaUet att jämkning skaU ske vid personskada, bör man utgå från del
belopp som återstår sedan avräkning har skett enligt de tidigare behandlade
samordningsreglerna.

När fråga uppkommer om lillämpning av medvållandereglerna
i fall då skadeståndsansvaret skall bestämmas på grundval av en
skälighetspröv-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 175

ning eller då ansvarigheten kan jämkas också på annan
grund än den skadelidandes medvållande, kan man förfara på tvä sätt. Antingen
kan man göra en samlad bedömning av silualionen och fastställa skadeståndet
till en viss kvotdel med beaktande pä en gång av medvållandel och de andra
omständigheter som inverkar på bedömningen. Eller också kan man försl la
slällning till vilken verkan medvållandel bör ha och därefter undersöka om del
sålunda jämkade skadeståndet på annan grund bör sättas ned ytterligare.
VUkendera metoden som bör väljas får bli beroende av omständigheterna i de
särskilda fallen. I varje fall när del gäller en samtidig tiUämpning av medvållandereglerna
och bestämmelserna i 2 kap. 2 eller 3 § eller 4 kap. 1 § skadeståndslagen torde
det dock ligga närmasl till hands att begagna sig av den sist nämnda metoden
(jfr prop. 1972:5 s. 585 ff). Och uppkommer fråga om atl samtidigt med medvållandereglerna
lUlämpa den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 5 §, bör man enligt min mening
alllid förfara på delta sätt, dvs. försl ta ställning till vilken verkan medvållandel
bör ha.

Om en jämkning på grund av den skadelidandes medverkan som
i och för sig är motiverad hell eller delvis underläts med slöd av andra
stycket i förevarande paragraf därför all en sådan nedsättning av skadeståndet
skulle vara oskälig, lorde det emellerlid inle bli aktuellt att därefter sälta
ned skadeståndet med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 5 §. 1 della
fall har ju den skadeståndsskyldiges intressen redan beaktats vid den
skälighetsbedömning som företagits när frågan om medvållandejämk-ningen
avgjordes.

5 § '

Paragrafen innehåller den allmänna jämkningsregel som har
behandlats i avsnillet 7.6 i den allmänna motiveringen. Denna regel är en nyhet
i svensk räll.

Jämkningsregeln innebär alt ett skadestånd kan jämkas, om
skyldigheten all utge skadeståndet skulle vara oskäligt betungande med hänsyn tUl
den skadesländsskyldiges ekonomiska förhällanden. Vid jämkningen skall
emellertid även beakias den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga
omständigheter.

Jämkningsregeln är tillämplig vid alla slag av skador, säväl
ekonomiska som ideella. Den gäller både vid personskada och vid egendomsskada
(sakskada och ren förmögenhetsskada).

Vid jämkningsregelns tUlämpning bör man utgå från den
ersättning som den ansvarige kan anses skyldig all utge enligl
skadeståndsreglerna i övrigl, t. ex. de tidigare genomgångna bestämmelserna om
bestämmande av skadestånd för personskada och i förekommande fall medvållandereglerna
i 6 kap. 4 §.

Avgörande för spörsmålet om nedsättning av skadeståndet
alls skall komma i fråga är alltså enbart förhållandena på den
skadeståndsskyldiges sida. Den första fråga som en domstol får slälla vid
jämkningsbedömningen är om det skadestånd som den ansvarige är skyldig att
utge enligt ' Paragrafen svarar i propositionsförslaget mot 6 kap. 2 §.

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 176

övriga regler skulle i sådan grad belasta hans ekonomi,
att det i varje fall från denna synpunkt ter sig oskäligl att döma ul beloppel.
Besvaras denna fråga nekande, är del redan klart atl jämkningsbestämmelsen inte
kan åberopas. Annars blir nästa spörsmål, om det trots följderna för den
skadeståndsskyldiges ekonomi ändå föreligger sådana omständigheter i övrigl atl
ojämkad ersättning bör utgå.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan ett
skadestånd aldrig anses oskäligt betungande för den skadeslåndsskyldige, om
skadeståndet täcks av en ansvarsförsäkring eller när den ansvarige är att
bedöma som självförsäkrare. I princip bör jämkning inte heller komma i fråga
när den ansvarige har underlåtit att teckna ansvarsförsäkring, trots atl han
objektivt sett borde ha försäkrat sig. Som jag har sagt i den allmänna
motiveringen bör det anses åligga företagare all hålla sig med sådani
försäkringsskydd. Om han av misstag eller förbiseende har underiåtii atl förnya
en försäkring som han tidigare haft, kan det dock ibland te sig oskäligt att
döma ut fullt skadestånd. Så kan även vara fallet om förelagaren verkligen har
en ansvarsförsäkring som emellertid inte täcker den inträffade skadan och
företagaren genom ett ursäktligt misstag inte har varit medveten om detta. Det
bör emellertid understrykas att man måste slälla upp myckel stränga krav pä en
företagares omsorg och förtänksamhel i dessa avseenden. En mUdare bedömning kan
dock vara befogad när det gäller den som driver ett mindre jordbruk utan
anställda och därmed liknande fall.

När del gäller privatpersoner kan det däremot inle begäras
att dessa alllid skall hälla sig med en ansvarsförsäkring. Även om övervägande
antalet hushåll har försäkringar som bl. a. inkluderar ansvarsförsäkring, måste
det som regel anses ursäktligt om den skadeslåndsskyldige saknar sådani skydd.

Om den
skadeståndsskyldiges försäkringar eller försäkringsmöjligheter inte ulgör skäl
mot jämkning, uppkommer frågan om skadeståndet är oskäligl betungande för den
skadeståndsskyldige med hänsyn tUl hans ekonomiska förhållanden i övrigt. Kan
han väntas klara av skadeslåndsbetalningarna utan alltför slora uppoffringar,
bör jämkning inle komma i fråga. Såvitt gäller enskilda personer synes en
riktpunkt för bedömningen kunna vara, om skadeståndet skulle komma alt belasta
den skadeståndsskyldiges ekonomi i sädan grad atl hans standard därigenom
skulle komma alt avsevärt undersliga en genomsnitts-familjs. Mäste han för att
betala skadeståndet inskränka sin och sina anhörigas livsföring väsentligt mer
än vad en genomsnitlsfamilj måste göra för att kunna skaffa sig något utöver
det vanliga, lorde skadeståndet normall få anses oskäligt betungande. Man får
här ocksä beakta risken all den skadeståndsskyldige helt ger upp sina försök
all infria skadestånds-skulden, om han ådöms fullt skadestånd.

Har den ansvarige förmögenhet som förslär till att betala
skadeståndet, bör jämkning som regel inte kunna ske. Undantag kan dock tänkas i
nägot fall, exempelvis när förmögenheten består i etl mindre sparkapital som
han behöver för sin försörjning vid förestående pensionering. Vidare

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 177

kan det anses oskäligt att tvinga den ansvarige att sälja
ett ordinärt egnahem eller en gärd som han sedan länge har bebott och brukat. Däremoi
får del normalt inte anses oskäligl all den ansvarige får avslå från fritidshus
eller annan fastighet där han inle har sin årsboslad. Under remissbehandlingen
har invänts att man med detla synsätt lägger en alltför tung börda pä den
skadeståndsskyldige. Med anledning härav vUl jag erinra om atl jämkningsregeln
bara är tUl för all hindra klart obUliga resultat för den skadeslåndsskyldige,
inte för all på den skadelidandes bekostnad förhindra alt han åläggs
skadestånd som kan bli kännbara för honom.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen är även den
skadelidandes ekonomiska förhållanden av betydelse för frågan om jämkning skaU
ske. Om skadeståndet är av väsentlig betydelse för den skadelidandes
försörjning eller om han annars är i särskilt behov av atl få ut skadeståndet,
kan detla uigöra ett skäl mot jämkning. Inle ens en långtgående jämkning kan
dock anses obillig mol den skadelidande när skadeförsäkring täcker skadan, vare
sig ersättningskravet framställs av den skadelidande själv eller regressvis av
försäkringsbolaget.

I fall dä den skadelidande inte har skadeförsäkring får
prövningen bero av skadans slorlek och karaktär. En enskild person lorde
vanligen ha lättare atl bära en egendomsskada än en personskada. Givelvis blir
förhållandet dock ell annal om förlusten vid personskada helt eller delvis
kompenseras genom sådan förmän från personförsäkring som inte skall avräknas
från skadeståndet enligl 5 kap. 3 §. Även förmån som har avräknats från
skadeståndet kan indirekl få betydelse i detla sammanhang, eftersom den skadeUdandes
försörjning mänga gånger kan komma atl tryggas genom sådan förmån och han
därmed får mindre behov av det skadestånd som blir kvar efter avräkningen.

Under vissa förhållanden kan det länkas gå ul över den
skadelidande att han inte har skyddat sig genom sädan försäkring som är
sedvanlig i hans förhållanden. 1 varje fall brandförsäkring på byggnader får
anses ha sä stor frekvens all det bör kunna åberopas lUI den skadelidandes
nackdel, om han medvetet underlåtit alt hålla sädan försäkring. Etl liknande
resonemang kan bli aktuellt 1. ex. om ell äkeriförelag avsiktligt underlåter
all hålla sina lastbilar försäkrade eller om en privatperson inle försäkrar en
konstsamling eller en dyrbar motorbåt. Atl den skadelidande uppenbarligen på
grund av elt förbiseende eller misslag försummat atl förnya försäkringen bör däremoi
inle minska hans rält tUl ersättning.

1 sammanhanget bör man också beakta om den skadelidande
har möjlighet atl rikta krav mot annan som också är ansvarig för skadan och kan
antas vara i slånd alt ersätta denna.

Också graden av den ansvariges skuld bör i viss män kunna
få betydelse vid bedömningen om skadeståndet skall jämkas. Som kommittén har framhåUit
är det tänkbart atl denna faktor åtminstone i gränsfall kan bli avgörande. Även
med bortseende från vad förut har anförts om skyldighet för företagare att
hålla ansvarsförsäkring kan

12 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 178

jämkning självfallel inle komma i fråga, om en företagare våUar
olycksfall genom att hålla skyddsanordningarna i sin verksamhet i etl skick som
väsentligt underskrider normal standard. Vad som särskilt fär betydelse vid
skälighetsbedömningen är om den ansvarige på detta sätl medvelel har lagit en
risk. Jämkningsregeln är i allmänhel inle avsedd för sådana fall.

Som jag har nämnl i den allmänna motiveringen behöver
jämkning inte vara utesluten ens vid skada i samband med uppsåtliga brotl, om i
övrigt starka skäl talar för att lindra skadeståndsansvaret. Förutom i sädana
fall när jämkning är moliverad av hänsyn lUl skadevållarens återanpassning i
samhället, bör jämkning kunna ske när själva skadan inle har orsakats med
avsikt, om skadeståndet med hänsyn till omständigheterna i övrigl ter sig
oskäligt betungande. Jämkning är också länkbar när den skada som vållas genom etl
uppsåtligt brott vida översliger vad skadevåUaren kunnai räkna med.

Jämkningsregelns
tillämpning är inte begränsad till del område som regleras av skadeståndslagen.
Av 1 kap. 1 § följer all den kan tUlämpas också inom området för skadeständsrättslig
speciallagstiftning. Della gäller dock bara i den män annal inte särskilt
föreskrivits i denna lagstiftning. Som jag har sagt i avsnittet 7.6 fär
jämkningsregeln inle heller lillämpas så att man kommer i konflikt med
grunderna för sådan speciaUagsliflning. I allmänhel lorde del inle finnas
utrymme för en tillämpning av jämkningsregeln pä områden där skärpt
skadeståndsansvar uiöver vållande gäller. Undantagsvis kan del emellerlid
finnas skäl alt tiUämpa jämkningsregeln även i dessa fall. Sålunda är jämkning
redan nu möjlig enligt 39 § vägtransportiagen. Jag återkommer till denna
paragraf i det följande. Liknande behov att i undantagsfaU jämka oskäligt
betungande skadestånd kan göra sig gällande också på andra transporträtlsliga
områden.

Jämkningsregeln blir vidare enligl 1 kap. 1 § tUlämplig i
kontraktsförhållanden, om inle annat föranleds av avtalet eller i övrigt
följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. I praktiken lorde
jämkningsregeln i vidsträckt omfattning sällas ur spel pä grund av uttryckliga
eller under-förslådda avtalsvillkor eller kontraktsrällsliga regler. Framför alll
gäller detta belräffande skadestånd på grund av brott mot en s. k. huvudför-pUklelse
i kontraktet, dvs. när en av kontrahenterna har eftersatt den skyldighet som
avtalet i första hand går ul på. Större utrymme för en tUlämpning av
jämkningsregeln finns del vid bristande uppfyllelse av en s. k. biförpliktelse,
särskilt i situationer som är nära nog alt bedöma som utomobligatoriska
skadefall. Hithörande frågor har behandlats av kommittén i betänkandet
Skadestånd III (s. 52 f). TUl de uttalanden som kommittén där har gjorl kan jag
i alll väsentligt ansluta mig.

Vissa lagar innehåller skadeståndsregler som bygger på
internationella konventioner. Så är exempelvis fallet med åtskiUiga
transporträttsliga bestämmelser samt atomansvarighetslagen (1968:45) och lagen
(1973: 1198) om oljeskada tiU sjöss. Självfallet bör jämkningsregeln inte
tillämpas i faU där detla skuUe stå i slrid med sådana överenskommelser.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975.12 179

1 skadeståndslagen finns åtskUliga andra särskilda regler
om skälighetsbedömning av skadestånd. Delvis tillvaratas de billighelssynpunkler
som jämkningsregeln ger uttryck för redan av dessa särskUda bestämmelser, 1.
ex. reglerna i 2 kap. 2 och 3 §§ samt 4 kap. 1 § om barns, psykiskt sjukas och
arbetstagares ansvar. När dessa regler blir tUlämpliga, torde därför jämkningsregeln
knappast få någon praktisk betydelse. I andra fall kan däremoi den ansvarige
länkas ha iniresse all åberopa flera bestämmelser om nedsättning av skadeståndet
samtidigt. Så kan exempelvis vara fallel om han gör gällande säväl all
skadeståndet skall jämkas pä grund av den skadelidandes medvållande som att den
allmänna jämkningsregeln bör tUlämpas. Inget hindrar att skadeståndet i vissa
fall sätts ned på båda dessa grunder. Som jag har nämnt i specialmoiiveringen
till 6 kap. 4 § bör domstolen därvid först pröva i vad män nedsättning av
skadeståndet påkallas av medvållanderegeln och sedan ställa frågan om en på detla
säll reducerad ersättning kan anses oskäligl betungande för den ansvarige. Den
allmänna jämkningsregeln skall alltså tUlämpas i sista hand för att hindra elt
obUligt resultat.

6§'

Paragrafen anger vissa kategorier av personer som vid tUlämpning
av lagen skall likställas med arbetstagare. Beslämmelserna har i sak oförändrade
förts över från nuvarande 5 kap. 8 §.

Övergångsbestämmelserna

De nya skadeståndsreglerna Iräder i kraft den 1 januari
1976. Somjag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnittel 7.8) är de tUlämpliga
pä skadefall som inträffar efter denna tidpunkt. Däremoi skall äldre bestämmelser
tiUämpas på skadefall som har inträffat dessförinnan. Detta följer av allmänna
rättsgrundsatser. Särskilt bör uppmärksammas att de nya reglerna om omprövning
av skadestånd med anledning av inkomstförlust eUer förlust av underhåU gäller
bara belräffande skadestånd som har fastslällls alt utgå pä grund av händelse
som inträffar efter ikraftträdandet.

I en särskild övergångsregel föreskrivs att om lag eller
annan förfallning innehåUer hänvisning tUl föreskrift som har ersatts genom en
ny beslämmelse, så tillämpas i stället den nya beslämmelsen.

9.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen

Enligt 118 § sjölagen är bortfraklaren ansvarig för vissa
skador på gods som är i hans vård, om han inte visar alt varken fel eller
försummelse av honom själv eller någon för vilken han svarar har orsakat eller
medverkat till skadan. Belräffande verkan av vållande liU skadan pä
befraktarens sida innehåUer paragrafen i fjärde stycket en hänvisning tiU den
nuvarande

' Paragrafen svarar i propositionsförslaget mot 6 kap. 4 §.

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 180

medvåUanderegeln i 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Denna
hänvisning har nu bytts ut mot en erinran om atl den nya medvållanderegeln i 6
kap. 4 § skadeståndslagen i fortsättningen är tiUämplig. Efiersom borlfraktarens
ansvar i detta fall vUar på annan grund än bevisat vållande, får den skälighelsprövning
som föreskrivs i 6 kap. 4 § andra stycket i huvudsak inriktas pä graden av
vållande på den skadelidandes sida och omständigheterna i övrigt. Jag hänvisar
lUl vad jag har sagt om dessa frågor i specialmoiiveringen tUl 6 kap. 4 §.

Enligl 188 och 189 §§ sjölagen är bortfraklaren med vissa
undanlag ansvarig för personskada och skada pä resgods, om skadan har vållats
genom fel eller försummelse av honom eller någon för vUken han svarar. Om
vållande pä passagerarens sida har medverkat till skadan, gäller enligt 190 § sjölagen
vad som är föreskrivel i nuvarande 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Ocksä den beslämmelsen
har bytts ul mot en erinran all den nya medvållanderegeln i 6 kap. 4 § är
tillämplig.

I 198 § sjölagen, som reglerar rätten att väcka krav på
ersättning för personskada eller försening av passagerare, har den nuvarande
hänvisningen till 5 kap. 3 § skadeståndslagen ersatts med en hänvisning till
den molsvarande beslämmelsen i departementsförslaget, alllså 5 kap. 2 §.

Det kan tUläggas att den särskilda jämkningsregeln vid
sammanstötningsskador i 220 § andra stycket sjölagen har behållits oförändrad.
1 detta faU skaU alltså 6 kap. 4 § inle tUlämpas. Della har jag behandlat i den
allmänna motiveringen (avsnitt 7.5).

9.3 Förslaget tUl lag om ändring i lagen innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

I den nuvarande medvållandebestämmelsen i 7 § elanläggningslagen
föreskrivs all elektrisk anläggnings innehavare är fri frän skadeslåndsskyldighet
enligt lagen, om den skadelidande genom överträdelse av gällande föreskrifter
eller annan grov vårdslöshet själv vållat skadan eller om skadan föranletls av
all han underiåtii all fuUgöra sina skyldigheter mol den elektriska
anläggningens ägare eller innehavare. Denna bestämmelse har lämnats orubbad
såvitt gäller sakskada. Däremot har beträffande personskada införts en
hänvisning lill 6 kap. 4 § skadeståndslagen. Yid sådan skada kan jämkning alllså
ske endasi om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
har medverkat tiU skadan saml, vid dödsfaU, om den avlidne uppsåtligen har
medverkat tUl olyckan. Den bestämning av begreppel grov vårdslöshet som antyds
i 7 § första stycket första punkten elanläggningslagen bör inle fä någon
betydelse för personskadornas del, ulan begreppel bör i de fallen tolkas lika
snävt som när skadeståndsskyldighet föreligger enligt skadeståndslagen. Att en
skadelidande t. ex. under sitt arbeie av oförsiklighel kommer i kontakt med en slrömförande
högspänningsledning bör sålunda i regel inle bedömas som grov vårdslöshet ens
om han varnats för ledningen.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 181

9.4 Förslaget tUl lag om ändring i lagen angående
ansvarighet

för skada i följd av luftfart

Enligt 1 § luftfarlsskadelagen gäller alt ägare till
luftfartyg har sirikl ansvar för skada som lUl följd av luftfartygets
begagnande i luftfart tillfogas person eller egendom som inte befordras med
luftfartyget. I paragrafens andra stycke finns f. n. en särskUd regel om
jämkning efter skälighet vid medvållande på den skadelidandes sida. Denna
jämknings-regel har bytts ul mol en erinran om atl den nya medvållanderegeln i
6 kap. 4 § skadeståndslagen i stället är tiUämplig.

9.5 Förslaget tUl lag om ändring i luftfartslagen

Enligl 9 kap. 1720 §§ luftfartslagen är fraktförare under
vissa förhållanden ansvarig för personskada, som drabbar passagerare ombord på
luftfartyget eller i samband med atl denne går ombord på farlygel eller lämnar
detta, saml för skada på gods som befinner sig i fraktförarens vård. Visar
fraktföraren atl den skadelidande har medverkat lUl skadan genom eget
vällande,skall ersättningen dock enligl 9 kap. 21 § luftfartslagen jämkas efter
vad som prövas skäligt. Denna jämkningsregel har bytts ul mol en erinran om atl
den nya medvållanderegeln i 6 kap. 4 § skadeståndslagen skall lillämpas.

9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen om ansvarighet

för oljeskada till sjöss

Enligt 3 § oljeskadelagen skall oljeskada som orsakals av
olja frän fartyg i princip ersättas av fartygets ägare, även om varken ägaren
eller någon för vilken han svarar har varil vållande lill skadan. 1 paragrafens
Iredje siycke hänvisas tiU de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§
skadeståndslagen om verkan av medvållande på den skadelidandes sida och om
solidarisk ansvarighet för flera fartygsägare. Denna hänvisning har bytts ul
mot en erinran om alt motsvarande beslämmelser i departementsförslaget, alllså
6 kap. 4 § resp. 3 §, är tillämpliga.

9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen om inrikes
vägtransport

Enligt vägtransportiagen kan avsändare av gods samt
fraktförare under vissa omständigheter drabbas av skadeståndsansvar. I 39 § försia
stycket föreskrivs atl skadeståndet kan jämkas, om skadeståndsskyldigheien är oskäligl
betungande med hänsyn tUl pariernas ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt. Belräffande fraktförare kan jämkning dock ske bara
när fråga är om befordran av tillfällig art. Enligt 39 § andra styckel äger
jämkningsbestämmelsen motsvarande lillämpning när någon för vUken avsändaren
eller fraktföraren svarar har ådragit sig skadestånds-skyldighet.

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 182

Den
särskUda jämkningsregeln i 39 § försia stycket vägtransportiagen har ersatts
med en hänvisning till den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 5 §
skadeståndslagen. Del innebär all skadeståndet kan jämkas efter vad som är
skäligt, om skadeståndsskyldigheien skulle vara oskäligt betungande med hänsyn
till avsändarens resp. fraktförarens ekonomiska förhållanden, och att man i
det sammanhanget skaU beakta även den skadeUdandes behov av skadeståndet och
övriga omständigheter. Det bör emeUertid observeras att jämkning av
fraktförares skadestånd liksom hiltills kan ske endast såviii angår befordran
av lillfällig art.

Beslämmelsen
i 39 § andra stycket om atl jämkning kan ske också av skadestånd som åvilar nägon
för vilken avsändaren eller fraktföraren svarar har upphävts. Efiersom del här
är fråga om elt utomobligaloriskt culpaansvar är det helt klart all den aUmänna
jämkningsregeln i 6 kap. 5 § skadeståndslagen är lillämplig.

9.8
Förslaget till lag om ändring i byggningabalken

Ändringen
innebär att 22 kap. 4 § byggningabalken upphävs. Frågan har behandlats i
avsnittet 7.7 i den allmänna motiveringen.

En
remissinstans har ifrågasatt om inle en särskUd beslämmelse bör införas belräffande
skyldighet för veterinär all liUhandagå den skadelidande med utlämnande av del
maierial som i elt skadefall skuUe kunna klarlägga omständigheterna vid djurets
behandling. Jag har emellertid inte funnit skäl att förorda en sädan beslämmelse.

10 Hemställan

Jag
hemställer all lagrådels yttrande över förslagen till

1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa beslämmelser
om elektriska anläggningar,

4. lag om ändring i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i
följd av luftfart,

5. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

6. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada liU
sjöss,

7. lag om ändring i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport,

8. lag
om ändring i byggningabalken

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöler
hemställt bifaUer Hans Maj:l Konungen.

Ur
protokollet: Britta Gyllensten

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12

183

Bilaga
1

Kommitténs lagförslag

opaginerad Kontrollera mot PDF

1
Förslag till

Lag
om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom
förordnas i fråga om skadeståndslagen (1972:207)

dels
att 3 kap. 6 § skaU ha nedan angivna lydelse,

dels
att 5 kap. 1 och 6-8 §§ skaU överföras tiU ett nytt kapitel, 6 kap., med nedan
angivna mbrik,

dels
att 5 kap. i övrigt skaU ha nedan angivna lydelse,

dels att i det nya 6 kap.
skall införas två nya paragrafer, 2 och 5 §§, med nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skadestånd enligt 1 eller
2 § kan jämkas, om skadeståndet finnes oskäligt betungande med hänsyn till
den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter. Vid
sakskada kan jämkning också ske om det är skäligt med hänsyn liU föreliggande
försäkringar eUer försäkringsmöjligheter.

Ersättning enligt 1 eller
2 § för sakskada kan jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande
försäkringar eUer försäkringsmöjligheter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Gemensamma bestämmelser

Skadeståndets
bestämmande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bestämmelserna i denna
lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fräga om lidande,
som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat
ofredande, som innefattar brott, eller genom ärekränkning eller dylik
brottslig gärning.

Skadestånd till den som
tillfogats personskada omfattar ersättning för sjukvårdskostnad och andra
utgifter till följd av skadan, förlorad arbetsförtjänst, bestående nedsättning
av arbetsförmågan (invaliditet), sveda och värk samt lyte eller annat
stadigvarande men.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Den
som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning
eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på
yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

Föreslagen
lydelse

Vid
bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den skadades
förmåga att trots skadan bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar
hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn
till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan dylik åtgärd
samt älder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Med
inkomst av arbete likställes i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i
hemmet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skadestånd till den som
tillfogats personskada omfattar ersättning för läkararvode och annan kostnad
till följd av skadan, för hinder eller förlust i den skadades näring, för
sveda och värk saml för lyte eller annal stadigvarande men.

Skadestånd med
anledning av att någon dödats omfattar ersättning för begravningskostnad och
andra utgifter till följd av dödsfallet samt gottgörelse till efterlevande för
förlust av underhåll, som den avlidne vid tiden för dödsfallet var skyldig att
utge eller som han faktiskt utgav eller inom en nära framtid kunde antagas
komma att utge (förlust av försörjare). Med underhäll likställes i skälig
omfattning värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

Vid fastställande av
ersättning för förlust av försörjare skall hänsyn tagas till den efterievandes
förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest själv bidraga till
sin försörjning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den
som enligt lag har rätt till underhåll av någon som blivit dödad skall, om
han till följd av

Har den som förlorat
arbetsförtjänst eller tillfogats invaliditet eller förlust av försörfare rätt
att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

dödsfallet
kommer att sakna erforderligt underhåll, av den som är skadeständsskyldig med
anledning av dödsfallet erhålla ersättning efter vad som finnes skäligt med
hänsyn till dennes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.
Ersättningen kan bestämmas att utgå på en gång eller på särskilda tider.

Föreslagen
lydelse med anledning av skadan eller förlusten erhålla förmän som nämns i
andra stycket (samordningsförmån), skall skadeståndsskyldigheten bestämmas så
att skadeståndet tillsammans med samordningsförmånen utgör gottgörelse för skadan
eller förlusten.

Samordningsförmåner
är:

\.periodisk
förmån enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring
eller författning som bygger på sistnämnda lags grunder,

2. sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal,

3. pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring
samt

4. periodisk ersättning på grund av sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring
som avses i lagen (192 7: 77) om försäkringsavtal

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vid sakskada omfattar
skadeståndet ersättning för sakens värde eller för reparationskostnad och
värdeminskning, för annan kostnad till fölfd av skadan samt för hinder eller
förlust i den skadelidandes näring.

För invaliditet eller
förlust av försörfare fast ställes skadeståndet i form av livränta eller
engångsbelopp eller som livränta jämte ett engångsbelopp. Fastställd livränta
kan, om skäl föreligger, helt eller delvis utbytas mot engångsbelopp.

Engångsbelopp
bör i regel icke överstiga tio basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Beloppet av livränta,
som utgår med anledning av invaliditet, kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12

Nuvarande
lydelse

jämkas
skadeståndet efter vad som finnes skäligt.

186

Föreslagen
lydelse .

höjas
eller sänkas, om det är uppenbart, att i det särskilda fallet väsentlig och
bestående ändring inträtt i de förhällanden, som enligt I § andra stycket
skall ligga till grund för invaliditetsbedömningen.

Om
ändring av skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet
gäller särskilda föreskrifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skall två eller flera
ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån ej
annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar
någon av dem.

Vid sakskada omfattar
skadeståndet ersättning för sakens värde eller för reparationskostnad och
värdeminskning, för annan kostnad till följd av skadan samt för hinder eller
förlust i den skadelidandes näring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

För
skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott utgär ej ersättning
enligt denna lag enbart pä den grund att straff för underlätenheten kan följa
enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

Vid
tillämpning av denna lag skall med arbetstagare likställas vämpliktiga och
andra som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring, de som under utbildning vid
skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som
vanligen utföres av arbetstagare samt de som för annans räkning eljest utför
arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i
anställningsförhållande.

7 §

8§

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 187

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

9§'

Om
ändring av skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet
gäller särskilda föreskrifter.

6
KAR

Gemensamma
bestämmelser 1§

Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada
tillämpas också ifråga om lidande, som någon tillfogar annan genom brott mot
den personliga friheten, genom annat ofredande, som innefattar brott, eller
genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Den
som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning
eller som eljest är skadeständsskyldig med anledning av sådant brott kan pä
yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

2 §

Föreligger medvållande till skadan pä den skadelidandes sida, jämkas
skadeståndet efter vad som finnes skäligt med hänsyn tdl graden av vållande pd
ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Ersättning
med anledning av personskada fdr dock jämkas endast om den skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet medverkat till skadan eller om eljest synnerliga
skäl till jämkning föreligger, såsom att skadan väsentligen framstår som sfälv-

' Senaste lydelse 1973:215.

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 188

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

förvdllad
eller att den skadelidande medvetet och utan rimlig anledning utsatt sig för
risk att skadas.

3 §

Skall
tvä eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i
den mån ej annat fölfer av att begränsning gäller i den skadeslåndsskyldighet
som åvilar någon av dem.

4 §

För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott utgår ej
ersättning enligt denna lag enbart pä den grund att straff för underlätenheten
kan fölfa enligt 23 kap. 6 § första styckel brottsbalken.

5 §

Skadeståndet kan fämkas, om skadeståndsskyldigh et en finnes oskäligt
betungande med hänsyn till parternas ekonomiska förhål tanden och
omständigheterna i övrigt.

6§

Vid tillämpning av denna lag skall med arbetstagare likställas
värnpliktiga och andra som fullgör i lag föreskriven tfänstgöring, de som under
utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar
sådant som vanligen utföres av arbetstagare samt de som för annans räkning
eljest utför arbete under omstän-

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

189

opaginerad Kontrollera mot PDF

digheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande.

Denna
lag träder i kraft den

Förekommer
i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom beslämmelse
i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser

om
elektriska anläggningar

Härigenom
förordnas, att 7 § lagen (190271 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

n

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Från
ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare
fri, där den, som skadan ied, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller
annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom
hans uraktlåtenhet all fullgöra honom jämlikt åtagande eller av annan grund
åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare.

Från
ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare
fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller
annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom
hans uraktlåtenhet all fullgöra honom jämlikt åtagande eller av annan grund
åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare eUer mnehavare.
Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till personskada, skall
dock gälla vad som stadgas i 6 kap. 2 § andra stycket skadeståndslagen
(1972:207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Var
ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan grund pliktig att
vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å egendom, vare
ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes av vårdslöshet vid
anläggningens utförande eller skötsel.

Denna
lag träder i kraft den

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975.12 190

3
Förslag tUl

Lag
om ändring i lagen (1916:312) ang. ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik

Härigenom
förordnas, all 2 § lagen (1916:312) ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2
V

För
skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas annan person än föraren eUer
sådan egendom, som icke med automobUen befordras, vare automobilens ägare
ansvarig, ändå att han ej är till skadan vållande; dock vare ägaren från
ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan varken förorsakats
av bristf, llighet å automobilen eller vållats av föraren.

Har
den, som skadan led, genom Om vållande på den skadelidan-

eget vällande därtill medverkat, des sida har medverkat till skadan,

bestämme rätten, efter ty för varje skall 6 kap. 2 § skadeståndslagen

fall prövas skäligt, om och i sådant (1972:207) äga
motsvarande till

fall till vilket belopp skadestånd lämpning.

skall utgå.

Föraren
vare lika med ägaren pliktig ersätta sädan skada, som ovan sägs, där ej av
omständigheterna framgår, att föraren icke varil vållande tiU skadan.

Denna
lag träder i kraft den

4
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1922:382) ang. ansvarighet för skada i följd av

luftfart

Härigenom
förordnas, att 1 § lagen (1922:382) ang. ansvarighet för skada i följd av
luftfart skall ha nedan angivna lydelse.

' Senaste lydelse 1939:284.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 191

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1§'

För
skada, som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas person eUer
egendom, som icke befordras med luftfartyget, vare luftfartygets ägare
ansvarig, ändå han ej är vållande tUl skadan.

Har
den, som led skadan, genom Om vållande på den skadelidan-

eget
vållande medverkat därtill, des sida har medverkat till skadan,

bestämme
rätten, efter ty för skall 6 kap. 2 § skadeståndslagen

varje fall prövas
skäligt, om och i (1972:207) äga motsvarande till-

sådarit fall till vilket belopp skade- lämpning.

stånd skall utgå.

Om
atomskada gäUa särskilda bestämmelser.

Denna
lag träder i kraft den

5
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom
förordnas, att 13 § lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon skaU
upphöra att gäUa vid utgången av

1 Senaste lydelse 1968:52.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 2

De remitterade förslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom förordnas i fråga om skadeståndslagen (1972:207)

dels all 5 kap. 7-9 §§ skall upphöra all gälla,

dels atl 3 kap. 6 §, 5 kap. 1-6 §§ och rubriken tiU 5 kap.
skall ha nedan angivna lydelse,

dels
atl i lagen skall införas etl nyll kapitel, 6 kap., av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse 3 KAP.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skadestånd
enligt 1 eller 2 § kan fämkas, om skadeståndet finnes oskäligt betungande med
hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och övriga
omständigheter. Vid sakskada kan fämkning också ske om del är skäligt med
hänsyn tUl föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

Ersättning
enligt 1 eller 2 § för sakskada kan fämkas, om del är skäligt med hänsyn lill
föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Gemensamma bestämmelser

5 KAP.

Skadeståndets besiämmande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bestämmelserna
i denna lagom skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om
lidande, som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten,
genom annat ofredande, som innefattar brott, eller genom ärekränkning eller
dylik brottslig gärning.

Den som
har gfort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller
som elfest är skadeständsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande
av den kränkte i mål om gärningen

Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfatlar
ersättning för

1.
sfukvårdskoslnad
och andra utgifter,

2.
inkomstförlust
i förfluten tid och för framtiden,

3. sveda
och värk, lyte eller

annat stadigvarande men samt all

männa olägenheter i övrigt till

följd av skadan.

Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan
den inkomst som den skadelidande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera
tidningar av dom i målet.

Föreslagen lydelse skulle ha kunnat uppbära, om han icke
hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har uppnått eller kan
beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och
färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare
utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder,
bosättningsförhållanden och därmed fämförliga omständigheter.

Med inkomstförlust avses även intrång i näringsverksamhet.
Med inkomst likställes värdet av hushållsarbete i hemmet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skadestånd
till den som liUfogats personskada omfattar ersättning för läkararvode och annan
kostnad till fölfd av skadan, för hinder eller förlust i den skadades näring,
för sveda och värk samt för lyte eller annat stadigvarande men.

Skadestånd med anledning av att någon har dödats omfattar
ersättning för

1. begravningskostnad och andra
utgifter till fölfd av dödsfallet,

2. förlust av underhåll som den
avlidne vid tiden för dödsfallet utgav eller inom en nära framtid skulle ha
kommit att utge till efterlevande som enligt lag hade rätt till underhåll av
den avlidne eller som annars var beroende av honom för sin försörfning.

Vid
bestämmande av ersättning för förlust av underhåll tages skälig hänsyn till
den efterievandes förmåga och möfligheter att genom eget arbete eller på annat
sätt än genom förmån som avses i 3 § sfälv bidraga till sin försörfning.

Med underhåll likställes värdet av den avlidnes
hushållsarbete i hemmet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

13 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den som
enligt lag har rätt till underhåll av någon som blivit dödad skall, om han
till fölfd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, av den som
är skadeståndsskyldig med anledning av dödsfallet erhålla ersättning efter vad
som finnes skäligt med hänsyn till dennes ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt. Ersättningen kan bestämmas att utgå på en gång
eller på särskilda tider.

Från
ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll skall vid
skadeståndets bestämmande avräknas förmån som den skadelidande med anledning
av förlusten har rätt till i form av

1.
ersättning
som oberoende av rätten lill skadestånd utgår på grund av obligatorisk
försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller lagen (1954:243)
om yrkesskadeförsäkring eller på grund av annan författning enligt i huvudsak
samma grunder,

2.
sfuklön
eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal,

3.
pension
som utgår på grund av kollektiv tfänstepensionsförsäk-ring,

4.
periodisk
ersättning som utgår från sådan olycksfalls- eller sfukförsäkring som har meddelats
på grund av kollektivavtal.

1 skälig omfattning skall avräkning ske även beträffande
periodisk ersättning som utgår från annan olycksfalls- eller sfukförsäkring
än som avses i första stycket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vid
sakskada omfattar skadeståndet ersättning för sakens värde eller för
reparationskostnad och värdeminskning, för annan kostnad till fölfd av skadan
samt för hinder eller förlust i den skadelidandes näring.

Skadestånd
med anledning av framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställes
i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta fämte engångsbelopp.
Fastställd livränta kan, om skäl föreligger, helt eller delvis utbytas mot
engångsbelopp.

Skadestånd som är av väsentlig betydelse för den
skadelidandes försörfning skall utgå som livränta, om icke särskilda skäl talar
däremot.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan, jämkas
skadeståndet efter vad som finnes skäligt.

Skadestånd
med anledning av framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll som utgår
i form av livränta kan höjas eller sänkas, om de förhållanden som har legat
till grund för skadeståndets bestämmande väsentligt har ändrats. Har
skadeståndet fastställts i form av engångsbelopp, kan den skadelidande under
samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning.

Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar
i penningvärdet finns särskilda bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skall
tvä eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i
den mån ej annat fölfer av att begränsning gäller i den skadeslåndsskyldighet
som å-vilar någon av dem.

Skadestånd
med anledning av sakskada omfattar ersättning för

1. sakens
värde eller repara

tionskostnad och värdeminskning,

2.
annan
kostnad till fölfd av skadan,

3.
förlorad
arbetsförtfänst eller intrång i näringsverksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöfa
brott utgår ej ersättning enligt denna lag enbart på den grund att straff för
underlåtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken,

Vid tillämpning av denna lag skall med arbetstagare
likställas värnpliktiga och andra som fullgör i lag föreskriven tfänstgöring,
de

7 §

8§

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 196

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför
arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare samt
de som för annans räkning elfest utför arbete under omständigheter liknande
dem som förekommer i anställningsförhållande.

9§'

Om ändring av skadeståndslivränta med anledning av förändringar
i penningvärdet gäller särskilda föreskrifter.

6 KAP.

Gemensamma bestämmelser

Bestämmelserna i denna lagom skyldighet att ersätta personskada
tillämpas också i fråga om lidande, som någon tillfogar annan genom brott mot
den personliga friheten, genom annat ofredande, som innefattar brott, eller
genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Den som har gfort sig skyldig till ärekränkning eller
dylik brottslig gärning eller som elfest är skadeståndsskyldig med anledning
av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter
omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av
dom i målet.

2 §

För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöfa
brott ut-

1 Senaste lydelse 1973:215

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

går ef ersättning enligt denna lag enbart på den grund att
straff för underlåtenheten kan fölfa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

3 §

Skall två eller fiera ersätta samma skada, svarar de
solidariskt för skadeståndet, i den mån ef annat följer av att begränsning
gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

4 §

Skadestånd kan jämkas, om vållande på den skadelidandes
sida har medverkat till skadan. Ersättning med anledning av personskada får
dock fämkas endast om den skadelidande sfälv uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av att någon
har dödats kan även fämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till
dödsfallet.

Jämkning av skadestånd enligt första stycket sker efter
vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande pä ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.

5§

Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med
hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet
fämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av
skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 198

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

6§

Vid
tillämpning av denna lag skall med arbetstagare likställas

1. värnpliktiga och andra som fullgör i lag
föreskriven tfänstgöring,

2. de som under utbildning vid skola eller vård i
anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare,

3. de som för annans räkning elfest utför arbete under
omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976. Förekommer i lag eller annan författning
hänvisning lUl föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tUlämpas
i stället den nya beslämmelsen.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 199

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom förordnas all 118, 190 och 198 §§ sjölagen
(1891:35 s. 1)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

n8§

Bortfraklaren är ansvarig för skada lill följd av all
godset går förlorat, skadas eller försenas medan del är i hans värd ombord
eller Uand, om han ej visar att varken fel eller försummelse av honom själv
eller nägon för vilken han svarar orsakat eller medverkat tUl skadan.

Bortfraklaren är ej ansvarig, om han visar all skadan
beror av

a)
fel eller
försummelse, vartill befälhavaren, medlem av besättningen, lots eller annan,
som utför arbeie i fartygets tjänsl, gjort sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet
av fartyget;

b)
brand, som ej
vållats genom fel eUer försummelse av bortfraklaren själv;

c)
fara eller
olycka säregen för sjön;

d) naturhändelse;

e) krigshandling;

f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;

g) beslag eller annat ingripande av regering eUer annan
maktägande

eller rättslig handräckningsåtgärd;

h) karantän;

i) åtgärd eller underlåtenhet av avlaslaren eller godsets
ägare eller hans agent eller representant;

j) strejk, lockout eller annat avbrott eller hinder i
arbetet, oavsett orsak och omfattning;

k) uppror eller oroligheler;

1) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller
gods eller försök därtUI;

m) godsets dolda fel eller särskUda beskaffenhet eller
inneboende brisl;

n) bristfällig förpackning;

o) bristfällig eller oriktig märkning; eller

p) dold bristfällighel hos fartyget som ej kunnat
upptäckas med tillbörlig omsorg.

Utan hinder av andra slyckel är bortfraklaren ansvarig för
skada som beror av atl han eller nägon för vilken han svarar brustit i tUlbörlig
omsorg alt sätta farlygel i behörigt skick före resans början. Det åligger bortfraklaren
atl lill sitt fredande från ansvarighet visa, all sädan omsorg iakttagits.
Lagen omtryckt 1974:621.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Om vållande på betraktarens sida medverkat lill skadan,
gäller vad som är föreskrivet i 5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972: 207).

Föreslagen lydelse

Om våUande på betraktarens sida medverkat lill skadan, gäUer
6 kap. 4 § skadeståndslagen (1972: 207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om
vållande på passagerarens sida medverkat lill skada, som avses i 188 eller 189 §,
gäller vad som är föreskrivet i 5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207).

Om våUande
på passagerarens sida medverkat till skada, som avses i 188 eller 189 §, gäller
6 kap. 4§ skadeståndslagen (1972: 207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Krav på
ersättning för personskada eller försening av passagerare får väckas endast
av passageraren eller dennes rättsinnehavare eller, vid dödsfall, den som har
rätt lill skadestånd enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).

Krav på
ersättning för personskada eller försening av passagerare får väckas endast
av passageraren eller dennes rättsinnehavare eller, vid dödsfall, den som har räll
liU skadestånd enligl 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1976.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser

om
elektriska anläggningar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1902:71 s. 1)
innefattande vissa beslämmelser om elektriska anläggningar

dels atl i 1, 2 och 15 §§ ordel "Konungen" skaU bytas
ut mol "regeringen",

dels alt
7 § skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Frän ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk
anläggnings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av
gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller
skadan var föranledd genom hans urakllälenhel atl fullgöra honom jämlikt
åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheler emot den elektriska
anläggningens ägare eller innehavare.

Frän
ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare
fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller
annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom
hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller av annan grund
åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare eller
innehavare. Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till
personskada, gäller dock 6 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av
annan grund pliktig alt vidkännas den frän anläggningen härrörande faran för
skada å egendom, vare ändock tiU ersättning berättigad, där skadan föranleddes
av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

Denna lag träder i kraft den I januari 1976.

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 202

4
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd

av
luftfart

Härigenom
förordnas all 1 § lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av
luftfart skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1§'

För
skada, som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas person eller
egendom, som icke befordras med luftfartyget, vare luftfartygels ägare
ansvarig, ändå han ej är vällande lill skadan.

Har
den, som led skadan, genom Om vållande på den skadelidan-

eget
vållande medverkat därtill, des sida har medverkat till skadan,

bestämme
rätten, efter ty för varfe gäller 6 kap. 4 § skadeståndslagen

fall
prövas skäligt, om och i sådant (1972:207).

fall till vilket belopp skadestånd

skall utgå.

Om
atomskada gälla särskilda beslämmelser.

Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1976.

Senaste lydelse 1968:52.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5 Förslag till

Lag om ändring i luftfartslagen (1957.297)

Härigenom
förordnas alt 9 kap. 21 § luftfartslagen (1957:297) skall ha nedan angivna
lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap. 21 §'

opaginerad Kontrollera mot PDF

Visar
fraktföraren alt den som Udil skadan medverkat därtill genom egel vållande,
skall ersättningen fämkas efter vad som prövas skäligt.

Visar
fraktföraren alt den som Udil skadan medverkat därtiU genom egel våUande,
gäller 6 kap. 4§ skadeståndslagen (1972:207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

Senaste lydelse 1960:69.

s. 204 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 204

6 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada tUl

sjöss

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss

dels att i 6, 12, 13 och 18 §§ ordet "Konungen"
skall bytas ul mol "regeringen",

dels all 3 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Oljeskada ersattes av fartygets ägare, även om varken
ägaren eller nägon för vUken han svarar varil vållande lUl skadan. Utgöres den
olycka som orsakade skadan av en serie händelser, åvilar ansvarel den som var
ägare av farlygel vid den försia av dessa händelser.

Ägaren är dock fri frän ansvarighet om han visar all
skadan

1.
orsakals av krigshandling
eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror eller
av en naturhändelse av osedvanlig karaktär, som ej kunnai undvikas och vars
följder ej kunnat förhindras, eller

2.
i sin helhet
vållats av Iredje man med avsikt alt orsaka skada, eller

3.
i sin helhet
orsakats genom fel eller försummelse av svensk eller utländsk myndighet vid
fullgörandet av skyldighet all svara för underhäll av fyrar eller andra
hjälpmedel för navigering.

I fråga om verkan av medvål- I fråga om solidarisk ansvarig-

kinde på den skadelidandes sida hel för flera fartygsägare gäller 6

och om solidarisk ansvarighet för kap. 3 § skadeståndslagen (1972:

flera fartygsägare gäller 5 kap. 5 207). Om vållande på den skade-

och 6 J skadeståndslagen (1972: lidandes sida har medverkat
till

207). skadan, gäller 6 kap. 4 § samma

lag.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1976.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport

Härigenom
förordnas atl 39 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport skall ha nedan
angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har
avsändare eller, såviii angår befordran av lillfäUig art, fraktförare ådragit
sig skadeslåndsskyldighet enligt denna lag, kan skadeståndet jämkas, om
skadeståndsskyldigheten finnes oskäligt betungande med hänsyn till parternas
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Första
stycket äger molsvarande tillämpning när någon för vilken avsändaren eller
fraktföraren svarar ådragit sig skadeständsskyldighet

Har
avsändare eller, såvitt angår befordran av tillfällig art, fraktförare ådragit
sig skadeslåndsskyldighet enligl denna lag, kan skadeståndet jämkas efter vad
som föreskrives i 6 kap. 5 § skadestånds-tagen (1972:207).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

8 Förslag till

Lag om ändring i byggningabalken

Härigenom förordnas all 22 kap. 4 § byggningabalken
skall upphöra att gäUa vid utgången av år 1975.

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 206

Utdrag ur protokoll, hållet i lagrådet den 14 januari 1975

7Vä>vara«c?e.-justitierådet BERGSTEN, regeringsrådet LIDBECK,
justitierådet HÖGLUND, justitierådet BRUNDIN.

Enligt lagrådet den 8 januari 1975 tillhandakommet uldrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 30 oktober 1974, har Kungl. Maj:l förordnat atl lagrådets
yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag till

1.
lag om ändring
i skadeståndslagen (1972:207),

2.
lag om ändring
i sjölagen (1891:35 s. 1),

3.
lag om ändring
i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa beslämmelser om elektriska
anläggningar,

4.
lag om ändring
i lagen (1922:382) angäende ansvarighet för skada i följd av luftfart,

5.
lag om ändring
i luftfartslagen (1957:297),

6.
lag om ändring
i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,

7.
lag om ändring
i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport,

8.
lag om ändring
i byggningabalken.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har under
tiden den 2 den 17 december 1974 föredragits inför lagrådet av
hovrättsassessorn Edvard Nilsson.

Förslagen föranleder följande yttranden.

Lagrådet:

Det till lagrådet remitterade förslaget ulgör ett led i
det nordiska lagstiftningsprogram som skisserades i tre särskilda
principbetänkanden, avgivna år 1950 i Sverige, Danmark och Norge efter
samverkan mellan särskilt tillkallade sakkunniga i de tre länderna. Enligt de
riktlinjer som de sakkunniga dä enade sig om borde reformarbetet inriktas på
att åstadkomma en allmän nordisk skadeståndslag. En sä omfattande reform ansågs
dock inle kunna genomföras i ett sammanhang, utan i enlighet med de sakkunnigas
rekommendationer kom arbetet alt bedrivas i etapper med inriktning i första
hand på reformer inom de områden där reformarbetet var mest angelägel. Viktiga
delar av skadeståndsrätlen, särskilt frågorna om skadeståndsansvar för
arbetsgivare och det allmänna, har sålunda i Sverige blivit föremål för
lagreglering genom den är 1972 antagna skadeståndslagen (1972:207), som Irädde
i kraft den 1 juli 1972. Turen har nu kommit till frågor om ersättning för
personskada, främsi ersällning för framtida förlust av arbetsinkomst och för
förlust av försörjare. Samtidigt föreUgger nu också förslag till en allmän
jämknings-

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 207

regel inom skadeståndsrätten, även det en reformfråga som
tagits upp särskilt pä det nordiska lagstiftningsprogrammet.

De år 1950
framlagda riktlinjerna för reformarbetet innehöll vittsyftande reformplaner,
även i sakligl hänseende. Särskilt intresse tilldrog sig de i det svenska
betänkandet framförda tankarna, att skadeståndsrätten i stor utsträckning
skulle ersättas med försäkring i en eller annan form, åtminstone i fråga om
personskador. Den samhällsutveckling som därefter skett har medverkat till att
dessa tankar kommit att sälta betydande spär i reformarbetet, inte minst i det
arbete som lett till nu föreliggande förslag. Den kraftiga utbyggnad som skett
av både den offentliga och den privata försäkringen har medfört, att särskUt på
personskadeområdet andra ersättningsformer än skadestånd kommit att spela en
dominerande roll. Denna utveckling kan väntas fortsätta. I föreliggande
remissprotokoll framhåller sålunda föredragande statsrådet, att det pä läng
sikt bör eftersträvas att skadeståndets reparativa funktion i så stor
utsträckning som möjligt övertas av försäkringsanordningar som är bättre ägnade
än skadeslåndsrällen atl tiUgodose kraven på social rättvisa och en rationell
fördelning av tillgängliga resurser. 1 en sädan utveckling förlorar
skadeståndet sin avgörande betydelse för den enskildes skydd mol följderna av
uppkomna skador och blir i slället endast en del i ett siörre syslem, som
rymmer även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar. Detla får i
sin lur betydelse för skadeslåndsrättens ulformning, i det alt alll större
krav ställs på en anpassning av skadeståndsreglerna till övriga
ersättningsformer. Det nu remitterade förslaget innefattar en sädan anpassning.

Uttryck
för denna anpassning är till en början de nya metoder för skadeståndets
bestämmande som avses med förslaget. Dessa rör ersättningar för inkomstförlust
och för ideell skada. 1 fråga om ersättning för inkomstföriust syftar förslaget
till en mera individuell bedömning av skadeverkningarna. 1 stället för
nuvarande ordning, som till övervägande grad bygger på schabloner i anslutning
till skadans s. k. medicinska invaliditetsgrad, föreslås att ersättningsfrågan
prövas i närmare anslutning till skadans ekonomiska verkningar i det enskilda
fallet. Därmed närmas skadesländsprövningen till den invaliditetsbedömning som
sker inom den allmänna försäkringen och som kan antas bli införd även inom
yrkesskadeförsäkringen. Ocksä inom den vanliga olycksfallsförsäkringen har en sädan
bedömning börjat vinna insteg. Den fullständigare utredning som en sådan metod
förutsätter möter självfallet ofta sväriglieter, i det att den skadelidandes
framtida försörjningsmöjligheter inte kan överblickas med någon större grad av
säkerhet. För sådana fall fär, enligt vad som anförs i remissprotokollet,
metoden att skjuta upp den slutliga prövningen och för mellantiden fastställa
en tidsbegränsad livränta siörre betydelse än den har i dag. Elt annal sätt atl
möta dessa svårigheter är att införa möjlighet till omprövning av ett fastställt
skadestånd för den händelse de förhållanden som legat till grund för
invaliditetsbedömningen ändras. Förslaget innehåller bestämmelser om en sädan
omprövningsrätt.

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 208

En följd av alt ett mera renodlat förvärvsmässigl invalidiletsbegrepp
införs är, att invaliditetsersättningen skall avse endast den inkomstförlust
som skadan kan antas medföra. Däremot skall den inte omfaita skadeföljder av
annat slag, såsom olika besvär, tillfälliga förluster och vissa ökade
kostnader. Dessa skall i stället ersättas inom ramen för ideell skada. Området
för ideell ersättning utvidgas sålunda till att omfatta även vad som i det
remitterade förslaget betecknas som allmänna olägenheter. Såsom närmare skall
beröras i det följande kommer det av flera anledningar att bli av betydelse att
vid skadeståndets bestännnande hålla i sär de olika skadeföljderna.

Ett annal uttryck för anpassningen av skadeståndet till
andra ersättningsformer är regler som föreslås angäende samordning av ersättningen
för inkomstförlust och föriust av underhåll med främst förmåner frän
socialförsäkringen och vissa andra försäkringsförmåner. I samma riktning pekar
i viss mån också de nya regler som föresläs rörande verkan av medvållande på
den skadelidandes sida. Förslaget innebär i denna del en begränsning av den
allmänna jämkningsprincipen i personskadefallen. Enligt nämnda princip, sädan
den inskrivits i 5 kap. 5 § skadeståndslagen, jämkas skadeståndet efter vad som
finnes skäligt när vällande på den skadelidandes sida har medverkat till
skadan. Enkel vårdslöshet pä den skadelidandes sida kan sälunda föranleda
jämkning. Nu föreslås för personskadefallen, att jämkning får ske endast om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till
skadan. Förslaget innebär vidare att i de undantagsfall då jämkning kommer i
fråga vid personskada hänsyn skall tas inte bara lill graden av vållande på
ömse sidor utan ocksä till andra omständigheter, främst pariernas ekonomiska
förhållanden. Detta föreslås gälla även för andra skadefall än
personskadefallen.

Den nya regeln om verkan av medvållande vid personskada
synes främst vara förestavad av sociala och humanitära synpunkter. Liknande
skäl anförs för den nya allmänna jämkningsregeln, som emellertid slår i motsatt
riklning. Den går ut på att skadeståndet kan jämkas till fördel för skadevåUaren,
om hans skyldighet all utge skadestånd är oskäligl betungande med hänsyn till
hans ekonomiska förhällanden. Även den skadelidandes behov av skadeståndet och
övriga omständigheter skall beaktas. Regeln avses bli tillämplig på alla
skadefall.

Skäl som nu sist berörts kan sägas återspegla den ledande
principen för det remitterade förslaget, nämligen att skadeståndsreglerna bör
tillgodose sociall motiverade ersättningsbehov samtidigt som de leder till en
samhällsekonomiskt rationell fördelning av föriusterna genom skadefall.
Förslaget för därmed regelsystemet ytterligare framåt mot det rättspo-litiska mäl
som föredragande departementschefen vid skadeståndslagens tillkomst uppställde
för reformarbetet. En sådan programförklaring lar emellertid sikte enbart på
skadeståndets reparativa funktion. Vid skadeståndslagens tillkomst gav
departementschefen uttryck även åt preventionstanken genom tillägget, att
en given utgångspunkt också

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 209

måste vara atl ersättningssystem utformas så att de
främjar strävandena att förebygga skador och nedbringa antalet skadefall. I nu
föreliggande remiss saknas denna tanke. Den väsentliga förklaringen därtill torde
vara att på personskadeområdel andra faktorer, såsom straffansvar, anlas spela
större roll än skadeståndet i preventivt hänseende. En annan förklaring kan
vara bristerna i vär kunskap om skadeståndsreglernas funktion. De riktlinjer
förslaget följer ger ett vidsträckt spelrum för olika lösningar i skilda
hänseenden. Förslagel innefattar ocksä ett ganska komplicerat system av regler,
som återverkar pä varandra utan att detta synes ha blivit helt klarlagt i
motiven. Allmänt sett torde den föreslagna regleringen bli svårare att tillämpa
än nuvarande ordning och därmed ställa större krav på skadereglerare och
domstolar. Bestämmelserna är därtill, vilket torde vara ofrånkomligt, allmänt
hållna och det kan dröja innan en vägledande rättspraxis utbildats. Den
osäkerhet i tillämpningen som må föranledas härav är emellertid en följd som
får tas, om nuvarande regelsystem modifieras till förmån för elt system som är
mera inriktat på att medföra en samhällsekonomiskt rationell fördelning av
skadeförluster och samtidigt tillgodose vissa krav på social rättvisa.
Förslaget i sina huvudgrunder möler inte erinran från lagrådets sida.

Av särskild betydelse är att förslaget i enlighet med de
ursprungliga planerna har tillkommit efter nordiskt samarbete. Det grundar sig
på förslag av den år 1966 tillsatta skadeståndskommittén, vilken bedrivit sitt
utredningsarbete i samråd med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och
Norge. Även vid ärendets behandling i justitiedepartementet har nordiska
överläggningar ägt rum. Detta nordiska lagstiftningssamarbete har syftat till
en så långt möjligt överensstämmande reglering i de fyra länderna och har ocksä
resulterat i förslag till nya regler i alla de fyra länderna. Full enighet har
inte uppnåtts, men de framlagda förslagen uppvisar stora likheter. Det norska
förslaget har redan lett till lagstiftning, som trätt i kraft den 1 januari
1974. I den män lagrådsgranskningen har föranlett förslag till ändringar har
iakttagits, att avvikelser inte sker från de gemensamma lösningarna i sak.

Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen

Ingressen

Lagrådet:

Frånsett den föreslagna ändringen av 3 kap. 6 § innebär
det remitterade förslaget i redaktionellt hänseende, alt etl nytt kapitel,
benämnt 6 kap., fogas till skadeståndslagen och atl i detta nya kapitel tas in
dels vissa paragrafer som nu finns i 5 kap. eller har sin motsvarighet där,
dels en helt ny paragraf. Det förhållandet att ett flertal paragrafer sälunda
flyttas från 5 kap. till 6 kap. - en del i oförändrat skick, andra efter gjorda
ändringar - har emellertid inte kommit lill uttryck i den föreslagna ingressen.
Där anges t. ex. att 5 kap. 7-9 §§ skall upphöra att

14 Riksdagen 1975.1 saml. Nr 12

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 210

gälla, ehuru alla dessa paragrafer i själva verket åierfinns
i den nya lagen, låt vara under andra beteckningar. Lagrådet hemställer, att
ingressen ges en lydelse som bättre återspeglar den reella innebörden av nu
föreslagna ändringar.

5 KAP.

1 § Lagrådet:

I denna paragraf, som ersätter 5 kap. 2 § i gällande lag,
anges skadeståndsskyldighetens omfattning vid personskada. I första stycket
uppräknas under tre särskilda punkter i vilka hänseenden ersättning utgår. Sålimda
ersätts enligt punklen 1 sjukvårdskostnad och andra utgifter, enligt punkten 2
inkomstförlust samt enligt punkten 3 sveda och värk, lyte eller annat
stadigvarande men och allmänna olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Skadeposten
inkomstförlust i punkten 2 har i lagtexten preciserats till
"inkomstförlust i förfluten tid och för framtiden". Med den
föreslagna lydelsen avses att utmärka, att ersättningen för inkomstförlust bör
bestämmas efter skilda principer beroende pä om inkomstförlusten hänför sig
till förfluten tid eller framtiden i förhållande till tidpunkten för ersättningens
bestämmande. När det gäller förfluten tid är det meningen att ersättningen
skall motsvara den inkomstförlust som faktiskt uppkommit, medan ersättningen
för framtida inkomstförlust får grundas pä mer eller mindre osäkra antaganden.
1 kommitténs förslag har denna skillnad kommit till uttryck sålunda att det
förra slaget av inkomstföriust benämns "förlorad arbetsförtjänst" och
det senare "bestående nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet)".
Det remitterade förslaget har den förtjänsten framför kommitténs förslag att
det något bättre antyder, att även ersättning för beslående nedsättning av
arbetsförmågan skall bestämmas efter skilda principer, allteftersom
ersättningen hänför sig till förfluten tid eller framtiden i förhållande lill
nyssnämnda tidpunkt. Emellertid är uttrycket "i förfluten tid" inte
sä lämpligt i lagtexten. Det bör undvikas att, om det inte är alldeles
nödvändigt, i skadeståndslagen införa en ny relevant tidpunkt tidpunkten för
skadeståndets bestämmande - vid sidan av tidpunkten för skadans uppkomst. Del
bästa synes vara att under punkten 2 helt kort nämna endast
"inkomstförlust". Skillnaden mellan de båda slagen av inkomstförlust'lorde,
såvitt lagtexten angår, framgå tillräckligt tydligt av andra stycket. Den är
dessutom klart utvecklad i motiven.

Enligt uttalande av föredragande statsrådet bör det inte
längre förekomma att, såsom stundom skett i praxis, inkomstförlust som ligger i
tiden mellan den akuta sjukdomstiden och skadeprövningen ersätts enligt
normerna för beräkning av framtida inkomstförlust. Lagrådet vill
i

s. 211 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 211

anslulning härtill endast anmärka, att det med hänsyn till
skadeståndslagens dispositiva natur självfallet stär parterna fritt atl
tillämpa ett sådant förfarande, om de så finner lämpligt.

Genom att
punkten 3 omfattar "allmänna olägenheter" vidgas området för ideell
ersättning. Denna utvidgning sammanhänger med att invaliditetsersättning enligt
punkten 2 skall bestämmas enligt ändrade grunder i förhållande till vad som
hittills tillämpats. Som inledningsvis berörts skall sädan ersättning bestämmas
på grundval av elt renodlat förvärvsmässigl invaliditelsbegrepp, innebärande
att ersättningen skall avse endast inkomstförlust. Skadeföljder som inte direkt
visar sig i sädan förlust utan kommer till uttryck i olika besvär, tillfälliga
förluster och vissa slag av ökade kostnader skall, även om de har ekonomiska
inslag, ersättas som ideell skada. I remissprotokollet nämns även vissa andra
svårbedömda faktorer, som i hittillsvarande tillämpning brukat beaktas vid
bestämmandel av antingen ekonomisk eller ideell ersättning men som nu i princip
skall föras till det ideella ersältningsområdel. De sälunda avsedda
skadeföljderna bildar en tämligen heterogen grupp, i förslaget sammanfattade
under beteckningen allmänna olägenheter, och tvekan kan råda i vad mån. de är
av ideell natur. Det kan medföra vissa problem i tillämpningen, främst
sammanhängande med all ersättningen så nära som möjligt skall ansluta sig till
den faktiska förlusten, sådan den föreligger eller sådan den beräknas bli.
Inkomstförlust för förfluten tid skall sålunda i princip ersättas på grundval
av den faktiska förlust som har visat sig föreligga. Olägenheter under samma
tid såsom allmänna besvär av skadan i arbetet eUer ökad uttröllning och därav
föranledd frånvaro från arbetet - har i regel påverkat inkomstförlusten. 1
allmänhet kommer därför sådana olägenheter alt bli kompenserade genom den
ersättning som fastställs för inkomstförlust under den förflutna tiden. När det
gäller ersättning för framtiden däremot skall särskild ersättning beräknas för
olägenheterna. Denna skillnad i behandlingen av olägenheterna kommer särskilt
till synes i fall dä ersättning för de skilda slagen av skadeföljder besläms
vid olika tidpunkter. Det är naturligtvis önskvärt alt en klar gräns hålls
mellan de rent ekonomiska och de ideella skadeföljderna. Som framgår av
exemplifieringen i remissprotokollet torde det emellertid inle vara möjligt atl
dra en formellt tydlig gräns mellan de båda slagen av skadeföljder. Lagrådet
vill därför understryka vikten av att i tillämpningen de faktorer som inverkat
på ersättningens bestämmande redovisas sä noga som möjligl. Detta får betydelse
inte bara i fall då ersättningen för olika slag av skadeföljder bestäms vid
skilda tidpunkter utan också för det fall att ersättningen i sin helhet bestäms
vid ett och samma tillfälle men fråga senare uppkommer att ompröva ersättningen
enligt 5 kap. 5 § i förslaget. Sådan omprövning kan avse inkomstförlust men
inte olägenheter. Detta medför, att det inte ens i fall då all ersättning
bestäms vid ett och samma tillfälle gärna blir möjligt atl göra avsteg frän kravel
på precisering av de omständigheter

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 212

som legal lill grund för bedömningen.

Som anförs i remissprotokollet kan en säkrare
skadeståndsbedömning ofta vinnas om den slutliga prövningen fär anstå en tid.
Utom atl sådant anstånd ibland kan vara förenat med vissa olägenheter, såsom
risk för s. k. ersältningsneuros, och därför bör undvikas, är möjligheten för
domstol all skjuta upp den slutliga prövningen begränsad av processuella
hänsyn. Domstolen mäste träffa sitt avgörande inom ramen för parternas yrkanden
i målet och torde således inte kunna ex officio besluta all prövningen av yrkad
ersättning i dess helhet eller lill viss del skall anslå. Inte bara den
skadelidandes begäran utan också yrkande av motparten torde kunna föranleda sådani
anstånd (NJA 1958 s. 550).

De skadeföljder som enligt förslaget skall inrymmas under begreppel
allmänna ölägenheter kan sägas vara av allmän karaktär närmast i den meningen
all de ofta är svåra atl precisera och definiera. Dä även ölägenheter som inte
gärna kan betecknas som allmänna i vanlig mening skall inbegripas förefaller
det riktigast alt som samlande beteckning använda enbart ordet
"olägenheter". Lagrådet förordar därför att ordet
"allmänna" får utgå ur lagtexten.

Vad angår den i andra stycket upptagna regeln om beräkning
av ersällning för inkomstförlust skall enligl motiven sådan ersällning som
avser inkomstförlust för förfluten tid beräknas till skillnaden mellan den
inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära om han inle skadats och
den inkomst som han trots skadan faktiskt har uppnått eller som han borde ha
uppnått. För att detla skall få uttryck i lagtexten kan före orden
"uppnått" insättas "eller borde ha" och efter det därpå
följande "eller" tillfogas "som han". Om den skadelidande
genom särskilda ansträngningar minskat den inkomstförlust som annars skulle ha
uppkommit genom skadan, bör likväl ersättningen beräknas på grundval av den
inkomst som han i verkligheten uppburit. Skulle omständigheterna ge anledning
till att den skadelidande bör kompenseras för sina ansträngningar alt nedbringa
inkomstförlusten, bör detta ske i form av ersättning för olägenheter.

I paragrafens sista stycke föreskrivs atl med
inkomstförlust "avses även" intrång i näringsverksamhet.
Uttryckssättet stämmer inte så väl med den terminologi som tidigare valts i
skadeståndslagen. Enligl denna är en arbetstagares verksamhet för
arbetsgivarens räkning inte alt hänföra till näringsverksamhet i den mening
detta ord förekommer i 3 kap. 5 §. För atl nå terminologisk överensstämmelse
bör uttrycket "avses även" utbytas mot "likställes".

2§

Lagrådet:

Denna paragraf reglerar skadeståndets omfattning i det
fall då någon har dödals. Skadeståndslagen avser främsi s. k.
integritetskränkningar.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 213

dvs. person- och sakskador. Delta kommer till uttryck
exempelvis i 2 kap. I §, som stadgar skadeslåndsskyldighet för den som vållar person-eller
sakskada. För alt anknyta till denna systematik, som sålunda skiljer mellan de
två skadetyperna personskada och sakskada, synes en omformulering av de
inledande orden till paragrafen vara att förorda. Samtidigt kan därmed ocksä
vinnas bättre samband med 5 kap. 1 §, som utgör huvudparagrafen i personskadeavsnitlel.
Detta är en fördel bl. a. med hänsyn till alt i fall som här avses skadestånd
kan komma alt utgå enligt både 1 och 2 §, nämligen om dödsfallet inträffar en
tid efter skadans tillfogande. Lagrådet vill enligt det sagda förorda, att
paragrafen inleds med orden "Har personskada lett till döden, utgår
ersättning tör etc. . . ."

Enligt punkten I i första styckel omfaltar skadeståndet
ersättning för "begravningskostnad och andra uigifter till följd av
dödsfallet". Av motiven framgår att avsikten är atl på denna punkt
lagfästa nuvarande praxis. Det innebär, att ersättning skall utges för vad som skäligen
kan anses ha varit erforderligt till bekostande av den avlidnes begravning samt
kostnader för gravplats och gravslen. Likaså utgår ersättning till nära
anhöriga för sorgkläder och resor till begravningen i viss omfattning. I
rättspraxis finns även exempel på att ersättning utgått för förlust av
arbetsinkomst samt tidsspillan i samband med omhändertagande av barn och kvarlätenskap.
Däremot har ersättning vägrats för bouppteckningskostnader och boutredningskoslnader
under motivering, all anspråk pä sädan ersällning saknat laga grund. Den nu föreslagna
lydelsen av punkt I ger emellerlid anledning lill att även sådana kostnader
skall ersättas, eftersom de synes falla in under ullrycket "utgifter lill
följd av dödsfallet". Till jämförelse kan nämnas 13 § 1 mom.
arvsskattelagen, som under punkten 3 medger avdrag i bouppteckning för "begravnings-och
bouppleckningskostnad". Del är inte så lätt alt genom en enkel formulering
undgå denna mera vidsträckta men ej åsyftade innebörd av regeln och samtidigt
läcka det innehåll rättspraxis har. Den begränsning av regelns omfattning som
avses torde kunna uttryckas med orden "begravningskostnad och, i skälig
omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet".

Enligl punkten 2 i första stycker ersätts förlust av
underhåll, som den avlidne vid tiden för dödsfallet utgav eller inom en nära
framlid skulle ha kommit att utge till efterlevande som enligl lag hade rält
till underhäll av den avlidne eller som annars var beroende av honom för sin
försörjning. Innebörden av bestämmelsen är, atl ersättning kan ulgå inle bara
med anledning av redan föreliggande underhållsskyldighet utan också när sådan
skyldighet vid tiden för dödsfallet kunde väntas inträda inom en nära framtid.
Den föreslagna lydelsen är emellertid ej fullt tydlig i delta hänseende. Den
bör därför preciseras. Lagrådet viU också förorda den redaktionella ändringen
att som punkt 2 i första stycket nämns endasi "förlust av underhåU"
medan samtliga de bestämningar som behövs förs samman i andra stycket. I detta
skulle förslagsvis som en första punkl

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 214

kunna tas upp vad som i det remitterade förslaget anges
under punkten 2 i första stycket och som en andra punkt innehållet i andra styckel
i det remitterade förslaget. I enlighet härmed kan första punkten, efter vissa
redaktionella jämkningar, innehålla, atl ersättning för förlust av underhåll
tillkommer efterlevande som enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne
eller som eljesl var beroende av honom för sin försörjning, om underhåU utgick
vid liden för dödsfallet eller om det kan antas atl underhåll skulle ha kommil
att utgå inom en nära framtid därefter. Andra punkten kan, likaså efter vissa
redaktionella jämkrringar, innehålla att förlusten ersätts i den omfattning som
är skälig med hänsyn till den efterievandes möjligheter atl genom eget arbete
eller eljest, på annat sätl än genom förmån som avses i 3 §, själv bidraga lill
sin försörjning.

3§ Lagrådet:

Förevarande paragraf ger uttryck åt den s. k. nellometoden
för avräkning av socialförsäkringsförmåner m. m. vid bestämmande av ersättning
för inkomstförlust eller föriust av underhåll. Nettometoden innebär, att
avräkning av berörda förmåner skall ske vid skadeståndels besiämmande. Till
förtydligande av vad som avses förordar lagrådet, att paragrafens inledning får
den lydelsen att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller föriust
av underhåll sädan förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har
rätt till skall avräknas. En sådan lydelse framhäver också bättre, att
paragrafen behandlar enbart de ersättningsposter som nämns i 1 § första stycket
2 och 2 § första stycket 2.

Enligt
punkten 1 i första stycket avräknas i första hand socialförsäkringsförmåner
dvs. förmåner eiUigt lagen orn allmän försäkring och lagen om yrkesskadeförsäkring.
Även vissa andra fömåner som utgär enligt särskilda lagar avses i denna punkt.
Meningen är att endast sådana förmåner som utgär oberoende av rätten till
skadestånd skall avräknas, vilket också utsägs i lagtexten. Redaktionellt har
denna bestämning kommit att omfatta även förmånerna enligt de båda förstnämnda
lagarna. 1 fråga om dem är den emellerlid obehövlig, eftersom den framgår av
särskilda bestämmelser i nämnda lagar. Lagrådet förordar fördenskull den
redaktionella ändringen att bestämningen får ulgå. De förmåner som enligt
remissprotokollet avses utöver socialförsäkringsförmånerna torde kunna anges
med uttrycket "annan likartad förmån". Ordel "likartad" får
därvid utmärka bl. a. atl förmånen utgår oberoende av rätten till skadestånd.

Enligt punkten 2 skall sjuklön eller pension som utges av
arbetsgivare på grund av anställningsavtal avräknas. Här avses tydligtvis alla
sådana sjuklöne- och pensionsförmåner som utges på annat sätt än genom
försäkring.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 215

4§ Lagrådet:

Enligt den inledande 1 § i 5 kap. omfatlar det skadestånd
som utgår i anledning av personskada ersättning för sjukvårdskostnad och andra
utgifter, ersättning för inkomstförlust och ersättning för ideell skada. 1 2 §
anges på motsvarande sätt ylterligare skadeståndsposter, bland dem ersättning
för förlust av underhåll, för det fall att personskada lett till döden.
Förevarande paragraf bör avfallas så att det för läsaren direkt framgår atl
fråga är enbart om framtida inkomstförlust och förlust av underhäll. I stället
för uttrycket "skadestånd med anledning av" framtida inkomstförlust
eller förlust av underhåll synes därför böra, i anslulning till ordalagen i 1
och 2 §§, väljas uttrycket "ersättning för" nämnda förluster.

Enligt första stycket i den föreslagna paragrafen
fastställs ersättning som nu nämnts i form av livränta eller engångsbelopp
eller som livränta jämte engångsbelopp. Vidare stadgas i en andra punkt av
samma stycke, att fastställd livränta kan, om skäl föreligger, helt eller
delvis utbytas mot engångsbelopp. I andra stycket föreskrivs, att skadestånd
som är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörining skall utgå som
livränta, om icke särskilda skäl talar däremot. Enligt lagrådets mening skulle
en naturligare ordning mellan de föreslagna bestämmelserna erhållas, om
föreskriften i andra punkten av försia stycket får byta plats med den i andra
stycket.

I enlighet med det anförda torde paragrafen som första
stycke böra innehålla dels i en första punkt, att ersättning för framtida
inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställs i form av livränta eller engångs-,
belopp eller som livränta jämle engångsbelopp, dels i en andra punkt, alt om
ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, den
skall utgå som livränta, om icke särskilda skäl talar däremot. Som andra stycke
i paragrafen torde därefter fä följa föreskriften, att fastställd livränta kan,
om skäl föreligger, helt eller delvis utbytas mot engångsbelopp.

Lagrådet:

Paragrafen innehåller bestämmelser angående omprövning av
fastställd ersättning i vissa fall. Enligt gällande rätt kan skadestånd som
fastställts genom rättskraftigt avgörande ändras endast på extraordinär väg,
dvs. genom resning eller besvär över domvilla. Förslaget innebär att ersättning
för inkomstförlust eller föriust av underhåll som fastställts i form av
livränta kan höjas eller sänkas, om de förhållanden som har legat till grund
för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Har ersätt-

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 216

ningen fastslällls i form av engångsbelopp, kan den
skadelidande under samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning.
Enligt kommitléns förslag skulle omprövning kunna ske av invaliditetslivränta
men inte av engångsbelopp. Ersättning för förlust av underhåll skulle ej alls
kunna omprövas.

Den föreslagna omprövningsrätlen skall ses mot bakgrunden
av förslaget att en ekonomisk invaliditetsbedömning skall ersätta den
hitintills tillämpade medicinska invaliditetsbedömningen. De svårigheter som är
förenade med en sådan prövning bör, säsom föredragande statsrådet framhåller,
medföra en möjlighet att ompröva ett en gång faslslälll skadestånd för den
händelse den framtida ulvecklingen blir en annan än som förutsattes vid
skadeståndets bestämmande. Utvidgningen av omprövningsrätlen till alt omfatta
även engångsbelopp kan väl - med tanke på den restriktiva tillämpning av en
omprövningsregel som kommittén på goda grunder stannade för och som också haft
förespråkare under remissbehandlingen väcka betänkligheter. Lagrådet anser
dock förslaget kunna godtas. Det kan tilläggas alt det med hänsyn till
lagstiftningens dispositiva natur står parterna fritt att överenskomma att
ersättningen, vare sig den fastställts som livränta eller som engångsbelopp,
skall vara definitiv och således ej kunna bli föremål för omprövning.

För all
ändring skall kunna ske av fastställt skadestånd krävs enligl del remitterade
förslaget, att de förhållanden som har legat till grund för skadeståndets
bestämmande väsentligt har ändrats. Av motiven att döma synes vara förutsatt
att ändringen skall avse förhållandena pä den skadelidandes sida. Delta kommer
till tydligt uttryck i kommitténs förslag, som förutsätter ändring i de förhällanden
som "skall ligga till grund för invaliditetsbedömningen". Om detla är
meningen även med det remitterade förslaget, bör ett förtydligande göras i
denna del. Alt märka är nämligen atl "skadeståndets besiämmande"
beror inle bara av sädana faktorer som är atl hänföra till den skadelidandes
förhållanden. Det kan också ha rönt inverkan av omständigheter på den
skadeståndsskyldiges sida. Sålunda kan vid skadeståndets bestämmande ha tagits
hänsyn till förhållanden som kan föranleda skälighelsprövning enligt de
föregående 2 kap. 2 och 3 §§ eller 4 kap. 1 §. Vidare kan jämkningsgrund enligt
6 kap. 5 § i förslaget ha inverkat. En annan sak är alt när anledning till
omprövning väl föreligger pä grund av ändring i den skadelidandes förhällanden
hänsyn vid prövningen skall las även lill den skadesländsskyldiges
förhållanden. I enlighet med det anförda vill lagrådet förorda en precisering
av lagtexten, förslagsvis sålunda all framför ordet "förhållanden"
inskjuts "i detta kapitel avsedda".

Under
remissbehandlingen av kommitténs förslag har emellertid också förordats att
omprövning skall kunna ske inle bara vid ändring pä den skadelidandes sida ulan
också pä grund av väsentligt ändrade förhällanden på den skadesländsskyldiges
sida. Särskilt för det fall att den föreslagna allmänna jämkningsregeln 6
kap. 5 § i det remitterade förslaget - tillämpats anses en möjlighet
böra finnas till höjning av

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 217

ersättningen. En konsekvent lillämpning av de sociala skäl
som enligl vad inledningsvis berörts utmärker det föreliggande förslagel leder
onekligen till alt omprövning bör kunna föranledas även av ändrade förhällanden
på den skadeståndsskyldiges sida. Verkningarna av en sädan vidsträckt
omprövningsmöjlighet är emellertid svåra att överbUcka utan en närmare ulredning.
Del kan därför förefalla vanskligt atl genomföra den nu. Enligl lagrådets
mening bör frågan uppmärksammas under det fortsatta reformarbetet.

1 remissprotokollel berörs ej frågan huruvida någon
lidsbegränsning skall gälla för rätten lill ändring. I ulländsk räll finns
exempel på atl yrkande om omprövning måste framställas inom viss korlare tid,
t. ex. två är. När såsom i det remitterade förslaget särskild beslämmelse härom
saknas, torde den aUmänna preskriptionsregeln bli tillämplig. Yrkande om
omprövning lorde sälunda böra framställas inom lio år från det slutliga
avgörandet i skadeståndsmålet för all kunna vinna bifall.

Slutligen vill lagrådet förorda en redaktionell jämkning i
överensslämmelse med vad lagrådet anfört i anslulning lill 4 §. Liksom i denna
paragraf bör i förevarande 5 § göras den ändringen alt uttrycket
"skadestånd med anledning av" framtida inkomstförlust eller förlust
av underhåll ersätts med uttrycket "ersättning för" nämnda förluster.
Som följd härav bör även i övrigl ordel ersättning fä träda i stället för ordet
skadestånd.

6§

Lagrådet:

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella
jämkningar nuvarande 5 kap. 4 § och anger i tre särskilda punkter omfattningen
av skadestånd för sakskada. Som punkt 3 nämns "förlorad arbetsförtjänst
eller intrång i näringsverksamhet", vilket ullryck ersätter det nuvarande
"hinder eller förlust i den skadelidandes näring". För att vinna
överensstämmelse med den terminologi som används i det remitterade förslaget i fräga
om personskada förordar lagrådet uttrycket "inkomstförlust eller inträng
i näringsverksamhet".

6 KAP.

Lagrådet:

Som framgår av del förut anförda är detta kapitel nyll och
ersätter nuvarande 5 kap., från vilket det övertar rubriken "Gemensamma beslämmelser".
Liksom nuvarande 5 kap. kommer det nya 6 kap. att innehålla bestämmelser av
olika slag. Om, säsom det remitterade förslaget innebär, samtliga regler om
bestämmande av ersättning för personskada och för sakskada förs samman lill ell
nylt 5 kap., vinns inte bara all delta kapitel får en enhetlig prägel ulan ocksä
att 6 kap. genom de regler

15 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 218

som där återstår bUr i högre grad än del nuvarande 5 kap.
sammansatt av bestämmelser som förtjänar beteckningen gemensamma. Bland dessa
smälter den nya allmänna jämkningsregeln väl in, i förslaget intagen som 6 kap.
5 §. En avvikande karaktär hår däremoi de bestämmelser som enligt förslaget
bildar 1 § i 6 kap. Genom sin begränsade innebörd får dessa en mera
självständig natur och kan knappast betecknas som gemensamma. Försia stycket innehåUer
sålunda en särskUd regel om ersättning för lidande genom vissa brotl mot den
personliga integriteten. Regeln innebär all i fråga om sådant lidande
bestämmelserna i lagen om skyldighet att ersätla personskada skall tillämpas.
Andra stycket innehåller likaledes en speciell regel, nämligen all den som är skadeständsskyldig
med anledning av ärekränkning eller dylik brottslig gärning kan åläggas all
bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet. Av dessa beslämmelser
synes den i första stycket närmast höra hemma i 1 kap. och den i andra slyckel
äga siörre samband med bestämmelserna om personskada i 5 kap. än med de
följande beslämmelserna i 6 kap. I enlighet härmed borde första stycket av 1 §
fä bilda en ny paragraf i I kap., betecknad 3 §, och andra stycket få uigöra en
ny paragraf i 5 kap. närmasl efter beslämmelserna om personskada och alltså med
beteckningen 6 § med därav föranledd förskjutning av den nu som 6 § i förslaget
intagna bestämmelsen om sakskada. Om sälunda även dessa bestämmelser flytlas
bort från 6 kap., kommer detta all innehålla enbart bestämmelser som rör samtiiga
de i lagen behandlade skadetyperna personskada, sakskada och ren förmögenhelsskada
och därmed bällre motsvara rubriken "gemensamma bestämmelser".
Lagrådet förordar att en omdisposition enligl det anförda nu företas.

4§

Justitierådet Bergsten och regeringsrådet Lidbeck:

De nya regler om jämkning av skadestånd på grund av medvållande
som i del remitterade förslagel upptagits i denna paragraf föranleder ej i sak
någon invändning från vär sida.

1 redaktionellt avseende är paragrafen såvitt gäller
förutsättningarna för jämkning utformad så, alt försl som allmän regel sägs att
skadestånd kan jämkas, om vällande på den skadelidandes sida har medverkat lill
skadan, varefter upptas vissa undantag från denna regel. Paragrafen skulle
vinna i överskådlighet om jämkningsförulsätlningarna i stället direkt anges för
de olika skadetyperna. 1 enlighet härmed föreslås alt första styckel uppdelas i
tvä stycken, av vilka det första får avse personskada samt det andra sakskada
och ren förmögenhetsskada. Första stycket får då innehålla atl skadestånd lill
den som har tillfogats personskada kan jämkas, om han uppsåtligen eUer genom
grov vårdslöshet har medverkat till skadan, samt vidare all skadestånd med
anledning av personskada som har lett lUl döden kan jämkas, om den avlidne uppsålUgen
har medverkat

s. 219 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 219

tiU dödsfaUet och likaså om den skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har medverkat lill skadan. Andra styckel fär uppta
regeln att skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan
jämkas, om vållande pä den skadelidandes sida har medverkat lill skadan. Det
remitterande förslagets andra stycke kommer, om förslaget beakias, att få bilda
ett tredje stycke i paragrafen.

Justitieråden Höglund och Brundin:

Enligl nuvarande 5 kap. 5 § skall, om vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan, skadeståndet jämkas efter vad som
finnes skäligt. Vid skälighetsprövningen läggs avgörande vikt vid graden av
skuld på skadevållarens och den skadelidandes sida. Del remitterade förslaget
innebär en ändring i två hänseenden. Dels skall, helt allmänl, skälighetsprövningen
ske med hänsyn inle bara till graden av skuld på ömse sidor utan också lill
andra omständigheter, främsi pariernas ekonomiska förhållanden, dels skall
möjligheten till jämkning i personskadefallen vara begränsad sålunda, att
jämkning fär ske endast när den skadelidande själv har medverkat lill skadan uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet. Har skadan lell lill döden, kan jämkning ske även
när den avlidne uppsåtligen medverkat lill dödsfallet.

Förslaget
innebär som synes en mycket stark begränsning av jämkningsmöjlighelen vid
personskada och går i denna del längre än kommitténs förslag. Till slöd för en
begränsning åberopas i remissprotokollet liksom i kommitléns betänkanden
främst sociala och humanitära skäl. Del anses inte rimUgl att den som drabbas
av personskada skall lill följd av den minskning av ersättningen som en
jämkning enligl nuvarande regel kan medföra bli lidande i all framlid för eh lillfällig
oaktsamhet eller liknande. Resonemanget grundas väsentligen på del förhållandel
att skadeståndet i de flesta fall täcks av ansvarsförsäkring, medan däremoi de
skadelidande inle i motsvarande män är skyddade genom sjuk- och
olycksfallsförsäkringar. En ordning enligl vilken fullt skadestånd som regel utgär
leder därmed till en rimlig riskfördelning, i det att skaderiskerna i samhället
slås ut på så många händer som möjligl. Denna grundtanke bakom förslagel
förefaller i och för sig helt riktig. Förutsättningar synes emellertid ännu saknas
för atl genomföra den fullt ul över hela linjen.

Enligt remissprotokollel är de utan jämförelse vanligaste
personskadorna de som inträffar i arbetslivet och i Irafiken. Pä dessa områden
har utvecklingen nu nått så långt all prakiiski laget alla skadefall täcks av
ansvarsförsäkring, inom arbetslivet av den Irygghetsförsäkring som gäller sedan
september 1974 och i trafiken av trafikförsäkringen. Pä dessa områden är sälunda
de anförda skälen för en begränsning av jämkningsmöjligheten klart framträdande.
Men ulanför de områden där ansvarsförsäkring föreligger brister resonemanget. Elt
sätt att lösa jämkningsfrågan är visserligen all se den i slorl och välja en
regel som, om den felar

s. 220 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 220

i en del fall, dock slår rält i flertalet fall. En sådan
regel medför den lagtekniska fördelen att den kan göras jämförelsevis enkel. Nu
är emellertid som förut berörts skadeständslagsliftningen inriktad på ett regelsyslem
som såvitt möjligt överlag leder lill sociall tillfredsställande resullat. Ett
sådant socialt betraktelsesätt blir påtagligt hallande, om del begränsas lill
enbart den ena sidan i skadefallen, t. ex. den skadelidande. Detta är inle
heller fallel med det remitterade förslaget, sett i dess helhet. Särskilt den
föreslagna aUmänna jämkningsregeln i 6 kap. 5 § är uttryck för hänsyn lUI skadevåUaren
av det slag som nu avses. Liknande uttryck finns redan tidigare i beslämmelser
om skälighetsprövning i skadeståndslagen, såsom i 2 kap. 2 och 3 §§ samt 3
kap. 5 och 6 §§.

Medan del
remitterade förslaget i övrigt lill slor del karakteriseras av strävanden alt
söka avvärja klart obUliga resultat i skadeprövningen, är den nu ifrågavarande medvåUanderegeln,
sådan den utformats i departementsförslaget, ägnad att leda lill jusl sådana
resultat i vissa fall. Det gäller då skadevåUaren är en enskild person och
ansvarsförsäkring saknas. Dessa fall lorde ännu inle vara så fåtaliga att de
kan lämnas åsido. Om t. ex. två enskilda personer råkar medverka till en olycka
och den ene undkommer utan skador, blir han enligl förslagel ersätlningsskyldig
fullt ul mot den andre, även om denne i alldeles övervägande grad själv varit
den som vållat olyckan. Och det är inte säkert att olyckan drabbar just den
mindre välsituerade av de tvä. Den som i sill dagliga arbete har ställning av
arbetstagare och då är betjänt av en snäv jämkningsregel för den händelse han
kommer till skada kan i annal sammanhang vara den skadevållande och dä ha
motsatt iniresse. En snäv medvållanderegel kan leda till en skev skadereglering
även om i del tänkta fallet båda kommer lill skada. Var och en blir dä enligt
den föreslagna regeln skyldig atl ersätta den andras skada men skall ej
vidkännas någon del av sin egen skada, alldeles oavsett om på den ena sidan men
inte den andra finns både ansvars- och olycksfallsförsäkring. Det bör inte
heller bortses frän att när olyckor inträffar i vardagliga förhällanden inte
bara renl ekonomiska fakiorer hör till bilden utan att även psykologiska
faktorer rent mänskUga hänsyn -spelar in. Självfallet kommer den som skadas främsi
i blickpunklen. Men det lärer för mången ingalunda vara likgiltigt, huruvida
han genom att åläggas fullt skadeståndsansvar blir den som får känna hela
bördan av ansvarel för själva olyckan, även om denna främst orsakals av den
andre.

Vissa möjligheter finns väl att komma till rätta med
olägenheterna av den föreslagna regeln men de är begränsade och inle särdeles
lämpliga. En sådan möjlighet erbjuder den allmänna jämkningsregel som föreslås
i 6 kap. 5 §. Dess tillämpningsområde är emellertid som framgått av motiven
tänkt att vara myckel begränsat. Det kan inte uteslutas att en olämplig medvållanderegel
kan leda till en uttänjning av denna allmänna jämkningsregels tillämpningsområde.
En sådan ulveckling skulle komma i strid med förslagets syfte och bör undvikas.
En annan möjlighet är att bedömningen av våUandefrågan anpassas lill en rimUg ulgång
sålunda att skadevållarens oaktsamhet bedöms som så ringa i förhållande till den

s. 221 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 221

skadelidandes all den inle bör föranleda
skadeståndsansvar. Denna utväg har emellertid två påtagliga nackdelar. Den ena
är alt endasi tvä alternativ står till buds, antingen fullt skadestånd eUer
intet. Den andra är att i faU dä både personskada och sakskada uppkommer i
samma skadefall metoden inle tillåter en nyanserad bedömning, när försäkringar
föreligger avseende den ena men inle den andra skadan.

Del sist sagda belyser en allmän svaghet hos en ordning
med skilda bedömningsgrunder för personskada och sakskada, ägnad all väcka
betänkligheter. Det förhäller sig inte bara sä att de sociala och humanitära
synpunkterna i vissa personskadefall föranleder hänsyn lill skadevåUaren. Dessa
synpunkler kan också, såsom anförts i remissprotokollel, i sakskadefall
framträda starkt till den skadelidandes förmån, t. ex. när egendom av betydelse
för hans fcrsörjningsmöjligheter kommer tiU skada eUer går förlorad. Om likväl
skilda principer antas - vilket enligt remissprotokollel vunnit så gott som allmänl
slöd under remissbehandlingen av kommitténs förslag förefaller del onödigt atl
jusl i nu ifrågavarande hänseende tillskapa en reglering som genom sin stelhet
omöjliggör den nyanserade bedömning som skadeståndslagen i övrigt ger ulrymme
ål.

På grund av det anförda vill vi förorda atl jämkningsmöjlighelen
vid personskada inte begränsas så starkt som skett i det remitterade förslaget.
Den av kommittén föreslagna lösningen motsvarar bättre de krav som bör kunna
ställas i denna del. Alt märka är alt en uividgning i linje med kommilléns
förslag ingalunda behöver beiyda en annan tillämpning än som avses med det
remitterade förslaget i de fall då skälen talar därför, såsom i yrkesskade- och
trafikskadefallen. Intel hindrar heller all inom områden som de nu nämnda en
särskild ordning anlas avtalsvis eller genom särskild lag. Men den allmänna
skadeståndslagen, som skall tillämpas i de mesl skilda situationer, bör ha ett
sådant innehåll atl den ocksä blir duglig över hela fältet.

Redaktionellt innebär värt förslag den ändringen i del
remitterade förslaget alt första stycket andra och tredje punkterna ersätts med
föreskriften, all skadestånd med anledning av personskada dock får jämkas endasi
om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan eller om eljesl synnerliga skäl lill jämkning föreligger.

Lagrådet:

I fråga om tillämpningen av den föreslagna medvållanderegeln
uttalas i specialmotiveringen all jämkningen som hiltills normall torde böra
ske till viss kvotdel av det belopp som annars skulle ha utgått. Den nya ulformningen
av regeln, innebärande att även andra omständigheter än graden av vållande på
ömse sidor skall beaktas, gör enligt lagrådets mening etl sådant uttalande osäkert.
Della gäller i än högre grad om också andra jämkningsskäl enligt andra lagrum
skall beaktas. En följd av att

s. 222 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 222

flera jämkningsregler kan bli tillämpliga i elt skadefaU bUr
att del utan ulredning om skadans omfattning svåriigen kan fastställas huruvida
eller lUl vilken del skadeslåndsskyldighet föreligger. Detta fär i sin tur
betydelse för möjligheten att föra fastställelsetalan om sådan skyldighet (jfr
NJA 1973 s. 412). Med hänsyn tiU alla tänkbara fakiorer som efter förslagets
genomförande kan komma att inverka på skadeständsfrägan torde utrymmet för en
sådan talan bU begränsal i forlsällningen.

5§

Justitierådet Bergsten och regeringsrådet Lidbeck:

Denna paragraf i förslagel innehåller en allmän regel om
jämkning av sådant skadestånd som skulle drabba den skadeståndsskyldige
särskilt hårt. En sådan allmän regel innebär en betydelsefull nyhet i svensk räll.

I den föreslagna regeln stadgas att jämkning skall kunna
ske om skadeståndsskyldigheien är oskäligt betungande med hänsyn till den skadesländsskyldiges
ekonomiska förhållanden. Enligl motiven är del avsett att jämkningsmöjligheten
skall utnyttjas med stor försiktighet. Jämkning skall sålunda få tillgripas endasi
för all hindra klart obilliga resullat för den skadeståndsskyldige. Som exempel
nämns skadestånd som kan betyda ekonomisk ruin för den skadeslåndsskyldige
eller för all framtid hindra honom från alt förbättra sina ekonomiska villkor.
Beträffande enskUda personer anges som en riktpunkt, all jämkning skall kunna
komma i fråga, om skadeståndet skulle komma all belasta den
skadeståndsskyldiges ekonomi i sådan grad att hans standard därigenom skulle
komma atl avsevärt understiga en genomsnittsfamiljs. Del sägs vidare i motiven
att jämkning ej skall förekomma, om skadeståndet läcks av ansvarsförsäkring
eller när den skadeslåndsskyldige är att bedöma som självförsäkrare, samt all
jämkning ej heller som regel bör ske, om den skadeslåndsskyldige har underlåtit
alt teckna ansvarsförsäkring i sådana fall där han "objektivt sett"
borde ha gjort detta. I fråga om jämkningens omfattning, när jämkning kommer i
fråga, sägs i den föreslagna regeln att jämkning skaU ske efter vad som är
skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet skaU beaktas.

Vi finner i sak ej anledning lill erinran mol förslaget
men anser atl lagtexten fått en utformning som inte i tillräcklig grad klargör
den avsedda restriktiva innebörden. Räckvidden av möjligheterna att med hänsyn
till den skadesländsskyldiges ekonomiska situation jämka skadeståndet bör
sålunda anges mera konkret än som skett i förslaget. Härvid lorde i första hand
kunna nämnas del fallet atl den skadeståndsskyldige bedöms sakna förmåga att
under tid som kan överblickas gälda skadeståndet fullt ut, hur mycket han än
anstränger sig och vilka uppoffringar han än gör i fråga om sin standard.
Beträffande detla fall kan i lagtexten sägas alt jämkning kan ske om den skadeslåndsskyldige
ej förmår betala skadeståndet inom överskådlig tid. De övriga fall
dä

s. 223 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 223

jämkning skall ifrågakomma är sådana, då den skadeslåndsskyldige
väl kan betala skadeståndet men endast med stora uppoffringar. Här synes den
avsedda räckvidden av jämkningsregeln komma till någorlunda tydligt uttryck med
stadgande all skadeståndet får jämkas, om det skulle vara ekonomiskt förödande
för den skadeståndsskyldige all fullgöra betalningsskyldigheten. Därmed
markeras all förutsällning för jämkning är all den skadeslåndsskyldige
verkligen slår inför ekonomisk ruin om han måste erlägga hela skadeståndet. Vi
anser vidare atl vad som sägs i motiven angående belydelsen av
ansvarsförsäkring bör få klarl uttryck också i lagtexten. Det bör sålunda av
denna framgå att jämkningsmöjlighelen är begränsad till skadestånd som ej är
tryggat genom försäkring och att särskilda skäl fordras för jämkning, om del
bristande försäkringsskyddet kan tillräknas den skadeslåndsskyldige som
försummelse. Frägan huruvida försummelse skall anses föreligga får bedömas med
hänsyn till vad som skäligen kunnat krävas av honom i fråga om ordnande av
sådant skydd.

Som framgår av det föregående innebär del remitterade
förslaget alt om jämkning kommer i fräga med hänsyn till belastningen pä den skadesländsskyldiges
ekonomi jämkning skall ske efter vad som är skäligt, varvid även den
skadelidandes behov av skadeståndet skaU beaktas. Della synes i lagtexten
hellre böra uttryckas sä, atl jämkning skall ske efter vad som är skäligt med
hänsyn till omständigheterna och all därvid särskilt avseende skall fästas vid
den skadelidandes behov av skadeståndet.

1 enlighel med del anförda föreslår vi alt paragrafen får
innehålla, i ell första stycke, atl skadestånd som ej är tryggat genom
försäkring kan jämkas, om den skadeslåndsskyldige ej förmår belala skadeståndet
inom överskådlig tid eller om det skulle vara ekonomiskl förödande för honom
alt fullgöra betalningsskyldigheten, och vidare atl särskilda skäl fordras för
jämkning, om det brislande försäkringsskyddet med hänsyn lill vad som skäligen
kunnat krävas av den skadeslåndsskyldige i fräga om ordnande av sådant skydd
kan tillräknas honom som försummelse, samt i ett andra stycke, all jämkning enligl
första styckel sker efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna,
varvid särskUl avseende skall fästas vid den skadelidandes behov av
skadeståndet.

Justitieråden Höglund och Brundin:

Denna paragraf i förslaget föranleder ej erinran frän vår
sida.

Övriga lagförslag

Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran.

s. 224 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 224

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-01-16

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling,
Lötöerg, Lidbom, Carlsson, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Hjelm-Wallén.

Föredragande: statsrådet Lidbom

Proposition om skadestånd vid personskada m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till

1. lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207),

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.
1),

3. lag om ändring i lagen (1902:71 s.
1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

4. lag om ändring i lagen (1922:382)
angående ansvarighet för skada i följd av luftfart,

5. lagom ändring i luftfartslagen
(1957:297),

6. lag om ändring i lagen (1973:1198)
om ansvarighet för oljeskada till sjöss,

7. lag om ändring i lagen (1974:610)
om inrikes vägtransport,

8. lag om ändring i byggningabalken.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Vad lagrådet har ultalal i anslutning till de föreslagna
reglerna i 5 kap. 1 § skadeståndslagen kan jag biiräda. Vad särskilt angår det
fallet att den skadelidande genom särskilda anslrängningar har minskat den
inkomstförlust som annars skulle ha uppkommit genom skadan förefaller det
rimligt alt, som lagrådet har framhållil, ersättningen likväl beräknas på
grundval av den inkomsi som han har uppburit i verkligheten. Finns del skäl att
kompensera den skadelidande för hans anslrängningar alt nedbringa inkomslföriusten,
bör det i så fall ske genom förhöjning av ersättningen för ideell skada. Den lyp
av ideell skada som det här blir fråga om faller under den ersältningsposl som
i remissprotokollel har betecknats aUmänna olägenheter. Jag delar lagrådets
uppfattning att man som beteckning på denna ersällningspost bör använda enbart
ordet "olägenheter". Även i övrigl godtar jag lagrådets förslag liU omformulering
av förevarande paragraf.

' Beslut om lagrädsremiss fattat den 30 oktober 1974.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 225

Vad gäller 5 kap. 2 § framgår av remissprotokollet att den
föreslagna regeln om ersättning för begravningskostnader och andra utgifter har
avsetts böra tillämpas pä sätt som överensstämmer med hittillsvarande praxis.
Jag delar lagrådets uppfattning att detta kommer lill tydligare uttryck om man
använder orden "begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad
till följd av dödsfallet". Jag biträder också lagrådets förslag i övrigt
beträffande avfattningen av 5 kap. 2 §.

Lagrådets förslag i fräga om 5 kap. 3 § ger mig inte
anledning till erinran. Vad särskilt gäller försia slyckel punkten 2 faller
härunder, som lagrådet har framhållit, alla sjuklöne- och pensionsförmåner på
grund av anställningsavtal som utges på annat sätt än genom försäkring.

Lagrådets förslag till redaktionell ändring av 5 kap. 4 §
anser jag mig kunna godta. Jag vill påpeka att omformuleringen inle innebär
någon saklig ändring av förutsättningarna all få fastställd livränta utbytt mot
engångsbelopp. Som jag har sagt i remissprotokollet krävs alltså särskilda skäl
för utbyte av en livränta som har väsentlig betydelse för den skadelidandes
försörjning.

När det gäller den föreslagna beslämmelsen i 5 kap. 5 § om
omprövning av skadestånd vid väsentligt ändrade förhållanden är det givelvis
riktigt, som lagrådet har framhållit, att bestämmelsen i likhet med övriga
regler i skadeståndslagen är dispositiv och att parterna följaktligen kan komma
överens att ersättningen skall vara definitiv och inte kunna omprövas.
Bestämmelsen fyller dock den viktiga funktionen atl parterna - till skillnad
från vad som gäller f. n. garanteras en rätt till omprövning vid väsentligt
ändrade förhållanden så länge de inte har ell gemensamt intresse av att
skadeståndet blir en gäng för alla fastställt vid den första prövningen.

I anslutning till 5 kap. 5 § har lagrådet ocksä gjort
vissa uttalanden om den tid inom vilken yrkande om omprövning skall
fastställas. Det kan enligl min mening ifrågasättas om gällande regler på denna
punkt är tillfredsställande. Jag finner dock inle anledning att i delta
sammanhang gå närmare in på hithörande problem. Frägan om preskription av rälien
till omprövning av skadestånd får i slället las upp i samband med den översyn
av gällande regler om fordringspreskription som f. n. pägär inom
justitiedepartementet.

Lagrådets förslag lill redaktionell jämkning av 5 kap. 5 §
bör godtas. Detsamma gäller lagrådets förslag beträffande 5 kap. 6 §.

Vad beträffar den föreslagna regeln i 6 kap. 4 § om
jämkning av skadestånd vid personskada på grund av den skadelidandes medvållande
har tvä ledamöter av lagrådet ansett alt jämkningsmöjligheten inte bör
begränsas så starkt som har skett i förslaget. Jag flnner emellertid inte skäl
att frångå min tidigare ståndpunkt i denna fråga. Inte heller finner jag
anledning att ändra den föreslagna regelns ulformning i annal avseende än att
ordet "ersättning" byts ul mot "skadestånd".

Bestämmelsen i 6 kap. 5 § om jämkning av oskäligt
betungande

s. 226 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 226

skadestånd har godtagils av tvä ledamöter av lagrådet,
medan tvä andra ledamöler har förordat en annan utformning. För min del anser
jag all beslämmelsen bör ha den lydelse som den har getts i remissprotokollel.

Jag delar
lagrådels uppfattning alt de regler som f. n. finns i 5 kap. 1 §
skadeståndslagen och som i remissprotokollel har tagits in i 6 kap. 1 § passar
mindre väl i etl kapitel som har rubriken "Gemensamma beslämmelser".
Jag anser mig därför böra godta lagrådets förslag till omdisposition, så alt
paragrafens första stycke får bUda en ny paragraf i 1 kap., betecknad 3 §,
medan andra stycket får utgöra en ny paragraf i 5 kap. med beteckningen 6 §.
Detta föranleder en förskjutning av den paragraf som i remissprotokollel har
tagits in som 5 kap. 6 §. Samtidigt bör enligl min mening den paragraf som i remissprotokollel
har betecknats som 6 kap. 2 § föras över till 2 kap. och där bilda en ny 5 §.
Till följd härav bör del nya 6 kap. inledas med beslämmelsen om jämkning vid medvållande
på den skadelidandes sida (6 kap. 4 § i remissprotokollet). Därefter bör följa beslämmelserna
om jämkning av oskäligt betungande skadestånd (6 kap. 5 § i remissprotokollel)
och om solidariskt ansvar för flera skadevållare (6 kap. 3 § i remissprotokollel).
Liksom i det remitterade förslagel bör kapitlel avslutas med bestämmelsen om
vilka som vid tillämpningen av skadeståndslagen är att likställa med
arbetstagare (6 kap. 6 § i remissprotokollel).

Vad gäller ingressen till lagen om ändring i
skadeståndslagen finner jag inle skäl alt göra annan ändring än som föranleds
av den nu förordade omdisposilionen av lagen.

Utöver vad jag nu har föreslagit bör vissa andra
redaktionella jämkningar göras i skadeståndslagen. Även de övriga lagförslag
som har tagits upp i remissprotokollet bör jämkas på vissa punkter,
huvudsakligen som följd av den förordade omdisposilionen av skadeståndslagen.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
alt regeringen föreslår riksdagen

atl aniaga de av lagrådet granskade lagförslagen med
vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig lill föredragandens övervägariden
och beslutar att genom proposiiion föreslå riksdagen alt antaga de förslag som
föredraganden har lagt fram.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Prop, 1975:12 227

Sid.
Innehållsförteckning

Lagförslag .................................................................... ....... 3

Utdrag av slalsrådsprotokoUel den 30 oktober 1974 ... .... 17

1
Inledning ................................................................... .... 17

2
Nuvarande
förhållanden .......................................... .... 18

2.1
Inledande
anmärkningar ...................................... 18

2.2
Skadestånd vid
personskada................................... .... 20

2.2.1
AUmänt ......................................................... .... 20

2.2.2
Skadestånd lill
den som har tillfogals personskada ... 21

2.2.3
Skadestånd vid
dödsfall.................................... 26

2.3 Andra förmåner vid personskada................... ....... 30

2.3.1
Allmänl .......................................................... 30

2.3.2
Ersältningsanordningar
med anknytning tiU skadeständsrällen 31

2.3.3
Förmåner frän
socialförsäkringen .................. 34

2.3.4
Förmåner på
grund av anställningsavtal ...... 38

2.3.5
Förmåner från
egen personförsäkring ........... .... 39

2.4............................................................................ Samordning
mellan skadestånd och andra förmåner vid per

sonskada ............................................................. 42

2.4.1
Allmänl .......................................................... 42

2.4.2
Samordning med
socialförsäkringen .............. 43

2.4.3
Samordning med
förmåner på grund av anställningsavtal 44

2.4.4
Samordning med
förmåner från egen personförsäkring . . 44

2.5
Skadelidandes medvållande
................................. 45

2.6
Jämkning av
skadestånd ..................................... 47

2.7
Skadestånd vid
behandling av djur.......................... 48

3
Utländska
förhållanden .............................................. 49

4
Kommittén .................................................................. 49

4.1
Förslagens
huvudgrunder......................................... 49

4.2
Skadestånd till
den som har tillfogats personskada 51

4.3
Skadestånd vid dödsfaU........................................... 56

4.4
Samordning
mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada 58

4.5
Ersättningsnivån
vid personskada ....................... 61

4.6
Skadelidandes medvållande
................................. 62

4.7
Jämkning av
oskäligt betungande skadestånd......... 65

5 Lantbruksstyrelsens framställning ............................ 69

s. 228 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:12 228

Sid.

6 Remissyttrandena
.................................................... ... 70

6.1 Remissyllrandena
över kommitténs förslag ........... 70

6.1.1
Allmänna
synpunkter .................................... ... 70

6.1.2
Skadestånd till
den som har tillfogals personskada ... 71

6.1.3
Skadestånd vid
dödsfall.................................... 82

6.1.4
Samordning
mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada 83

6.1.5
Ersättningsnivån
vid personskada ............... ... 87

6.1.6
Skadelidandes medvållande
........................ 87

6.1.7
Jämkning av
oskäligt betungande skadestånd 91

6.2 Remissyttrandena
över lantbruksslyrelsens framställning ... 97

7 Föredraganden ........................................................ 98

7.1
Allmänna
utgångspunkter .................................... ... 98

7.2
Skadestånd till
den som har tillfogats personskada 102

7.2.1
Ersältningsposter
m. m..................................... . 102

7.2.2
Skadeståndels
form ...................................... . 112

7.2.3
Omprövning av
skadestånd.............................. . 116

7.3 Skadestånd
vid dödsfaU........................................... . 119

7.3.1
Ersättningsposter
m. m.................................... . 119

7.3.2
Skadeståndets
form ..................................... . 122

7.3.3
Omprövning av
skadestånd.............................. . 122

7.4
Samordning
mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada 123

7.5
Skadelidandes medvållande
................................. . 129

7.6
Jämkning av oskäligl
betungande skadestånd......... . 136

7.7
Skadestånd vid
behandling av djur.......................... 142

7.8
Ikraftträdande.......................................................... 143

8
Upprättade
lagförslag................................................... 143

9
Specialmotivering.......................................................... . 144

9.1
Förslagel tUl
lag om ändring i skadeståndslagen . 144

9.2
Förslaget tiU
lag om ändring i sjölagen.................... 179

9.3
Förslaget tiU
lag om ändring i lagen innefattande vissa bestämmelserom elektriska
anläggningar ................................................................................. 180

9.4
Förslaget till
lag om ändring i lagen angående ansvarighet för skada i följd av luftfart 181

9.5
Förslaget till
lagom ändring i luftfartslagen .......... . 181

9.6
Förslaget tiU
lag om ändring i lagen om ansvarighet för oljeskada lUl sjöss 181

9.7
Förslaget till
lag om ändring i lagen om inrikes vägtransport . 181

9.8
Förslaget tUl
lag om ändring i byggningabalken ... . 182

s. 229 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:12 229

10
Hemställan ................................................ . 182

BUaga
1 Kommilléns lagförslag ........................... 183

BUaga 2 De remitterade
förslagen......................... . 192

Uldrag
av lagrådels prolokoU den 14 januari 1975 ... . 206

Uldrag
av protokoU vid regeringssammanträde den 16 januari 1975 224

Doktrin (31)

  1. Johanna Schiratzki, Sambor i relationsrättsligt perspektiv, SvJT 2026 s. 191, på s. 197 · Fritt tillgänglig
  2. Johnny Herre, Svante O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 982, 996 · Fritt tillgänglig
  3. Johanna Kumlien, Något om den aktiebolagsrättsliga jämkningsregeln, SvJT 2009 s. 842, på s. 845, 848 · Fritt tillgänglig
  4. Bertil Bengtsson, Om skadestånd vid konsumenttjänster, SvJT 2008 s. 262, på s. 268 · Fritt tillgänglig
  5. Jan Kleineman, Skadeståndsrättens tillväxt — ett samhällsproblem eller en rättvisefråga? 1, SvJT 2003 s. 319, på s. 322 · Fritt tillgänglig
  6. Bertil Bengtsson, Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–2000, SvJT 2002 s. 33, på s. 44 · Fritt tillgänglig
  7. Jan Kleineman, Rådgivares informationsansvar — en probleminventering, SvJT 1998 s. 185, på s. 208, 209 · Fritt tillgänglig
  8. Utomståendes ersättningsskyldighet jämte vindikation vid olovlig vinstutdelning — ett avgörande från Högsta domstolen, SvJT 1998 s. 52, på s. 82 · Fritt tillgänglig
  9. Filip Bladini, Trafik- och arbetsskador — ett reformförslag utifrån läran om ekonomisk prevention, SvJT 1994 s. 632, på s. 648, 649 · Fritt tillgänglig
  10. Jan Hellner, Minima curat pretor. Sportdykning och skadestånd, JT 1992/93 nr 4 s. 692, på s. 697
  11. Anders Reldén, Nödvärn och skadeståndsansvar, SvJT 1992 s. 658, på s. 672 · Fritt tillgänglig
  12. Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis. Internationell privat- och processrätt 1986–1990, SvJT 1992 s. 475, på s. 490 · Fritt tillgänglig
  13. Claes Sandgren, En social avtalsrätt? Del I, JT 1992/93 nr 3 s. 456, på s. 465, 484
  14. Jan Hellner, Medverkan till skada vid strikt ansvar, JT 1991/92 nr 2 s. 252, på s. 257
  15. Erland Strömbäck, Jämkning av skadestånd vid uppsåtligt brott, JT 1990/91 nr 3 s. 452
  16. Bertil Bengtsson, Svensk rättspraxis, SvJT 1990 s. 54, på s. 69 · Fritt tillgänglig
  17. Bertil Bengtsson, Svensk rättspraxis Skadestånd utom kontraktsförhållanden, SvJT 1985 s. 653, på s. 671 · Fritt tillgänglig
  18. BERTIL BENGTSSON. Om jämkning av skadestånd., SvJT 1984 s. 148, på s. 149 · Fritt tillgänglig
  19. Ola Pettersson, Olägenheter i övrigt, SvJT 1983 s. 81, på s. 82, 83, 88, 89, 92, 93, 102, 103, 109, 110, 111 · Fritt tillgänglig
  20. Anm. av A. PECZENIK: Causes and Damages., SvJT 1980 s. 606, på s. 610 · Fritt tillgänglig
  21. Bill W. Dufwa, Vår komplicerade trafikskaderätt och framtiden, SvJT 1979 s. 401, på s. 483 · Fritt tillgänglig
  22. Bertil Bengtsson, Svensk rättspraxis Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1972—1975, SvJT 1978 s. 504, på s. 515, 517 · Fritt tillgänglig
  23. Ideellt skadestånd för personskada, SvJT 1978 s. 356, på s. 358 · Fritt tillgänglig
  24. Olle Höglund, Svensk rättspraxis Familjerätt 1971 — 1975, SvJT 1978 s. 12, på s. 17 · Fritt tillgänglig
  25. Den nya hyresrätten efter hyresregleringens avskaffande, SvJT 1977 s. 208, på s. 210 · Fritt tillgänglig
och 6 till
  1. Skoj i lagstiftningen?, SvJT 1977 s. 145, på s. 146, 147 · Fritt tillgänglig
  2. Bertil Bengtsson, Om passivitetsregeln i skadeståndslagen, FT 1977 nr 2–4 s. 70, på s. 79 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Bertil Bengtsson, Nyheter i skadeståndslagstiftningen, SvJT 1976 s. 593, på s. 594, 595, 597, 598, 599, 600, 601, 602, 604, 606, 607, 609, 612, 614, 615, 616, 617 · Fritt tillgänglig
  4. Fritjof Lejman, Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971, SvJT 1976 s. 179, på s. 184, 185 · Fritt tillgänglig
  5. Ulf Bernitz, Bättre rättskällor, SvJT 1976 s. 81, på s. 89 · Fritt tillgänglig
  6. Jan Hellner, Argumentation de lege ferenda, SvJT 1975 s. 401, på s. 415 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

590 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (235)

235 kopplingar i 81 dokument.

  1. Prop. 2026/27:12 En ny produktansvarslag s. 35 om s. 20 i texten
  2. SOU 2026:56 sou 2026 56 s. 270 om s. 21 i texten
  3. Bet. 2025/26:CU38 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus om s. 177 i texten
  4. Prop. 2025/26:222 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus s. 32 om s. 177 i texten
  5. SOU 2025:23 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus s. 288 om s. 138 · s. 325 om s. 177 i texten

Visa alla 81

Rättsfall (81)

81 kopplingar i 47 dokument.

  1. RH 1997:77 om s. 175 ur registret
  2. Högsta domstolen, mål T 5440-24 om s. 139 i texten
  3. NJA 2026 s. 265 »Skotten i Jordbro” (I) och ”Den översvämmade skolan” (II)« om s. 139 · om s. 179 i texten
  4. NJA 2025 s. 1203 »Datorsalen« om s. 139 i texten
  5. Högsta domstolen, mål T 486-23 2023 om s. 20 i texten

Visa alla 47

Doktrin (274)

274 kopplingar i 74 dokument.

  1. Ekstedt, Ideellt skadestånd för personskada, 1977 s. 23 om s. 23 · s. 36 om s. 111 · s. 41 om s. 23 · s. 44 om s. 106 · och 73 till i texten
  2. Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993 s. 120 om s. 19 · s. 442 om s. 133 · s. 462 om s. 19 · s. 463 om s. 123 · och 20 till i texten
  3. SvJT 1976 s. 593 Bertil Bengtsson, Nyheter i skadeståndslagstiftningen s. 594 · s. 595 · s. 597 · s. 598 · och 13 till i texten
  4. SvJT 1983 s. 81 Ola Pettersson, Olägenheter i övrigt s. 81 · s. 82 · s. 83 · s. 88 · och 8 till i texten
  5. JT 2008/09 s. 779 s. 780 om s. 23 · s. 780 om s. 103 · s. 781 om s. 104 · s. 783 om s. 116 · och 7 till i texten

Visa alla 74