Regeringens proposition om den statliga kulturpolitiken 2
1975 · 314 sidor, varav 292 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 292 av 314 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975:20, Regeringens proposition om den statliga kulturpolitiken 2
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens
proposition nr 20 år 1975 Prop. 1975:20
Nr 20
Regeringens proposition om den statliga kulturpolitiken 2;
beslutad den 27 februari 1975.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
Pä
regeringens vägnar
OLOF PALME
BERTIL ZACHRISSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs förslag fram om statliga insatser på
film- och litteraturområdena. Vissa förändringar föreslås av den centrala
kulturminnesvärdens organisation.
Ftt statligt stöd till bokutgivningen föreslås. Detta
utformas som ett selektivt stöd till ny svensk skönlitteratur, översättningar,
svenska och utländska klassiker, viss facklitteratur samt barn- och
ungdomslitteratur. För att främja nyetablering på förlagsområdet föreslås ett
system med kreditgarantier.
Folkbibliotekens verksamhet behandlas. Tanken pä en
bibliotekslagstiftning avvisas- För de lokala folkbiblioteken föreslås bidrag
till bl. a. bokbussar, biblioteksupprustning och arbetsplatsutlåning. Länsbiblioteken
och lånecentralerna föreslås få förstärkta resurser.
För att stödja svensk filmproduktion har Svenska
filminstitutet och Sveriges Radio träffat ett samarbetsavtal. Parterna
tillskjuter vardera 5 milj. kr. till en gemensam fond som skall finansiera
produktion av biograffilm, barnfilm och kortfilm. Ca 7 milj. kr. beräknas under
nästa budgetår kunna disponeras för film som först visas på biograferna och
därefter i televisionen.
På barnfilmsområdet föreslås ett statsbidrag till Svenska
filminstitutet för bl. a. import av barnfilm. Vid medlens användning skall
Filminstitutet samråda med ett barnfilmsråd. I rådet kommer att ingå
företrädare för bl. a. barn- och ungdomsorganisationerna, kommunal verksamhet
och filmarbetarnas organisationer. Behovet av att utveckla filmvisning i andra
miljöer än biografens betonas. Ökade resurser för försöksverksamhet föreslås.
Riktlinjer föreslås för en omorganisation den 1 juli
1975 av riksan-
1 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop.
1975:20 2
tikvarieämbetet och statens historiska museum samt
medelhavsmuseet. Den nya organisationen får personalförstärkningar för
administration och planering för kulturminnesvården. Vidare föreslås en
upprustning av såväl den vetenskapliga som den utåtriktade museiverksamheten.
Vitterhetsakademien
skiljs från huvudmannaskapet för ämbetet och historiska museet. Bemyndigande
begärs att godkänna avtal som rör frågor vid skiljandet.
Riktlinjer
för de statliga åtgärderna för invandrares och språkliga minoriteters
kulturella verksamhet anges. Institutioners och organisationers allmänna
ansvar för insatser understryks. Särskilda bidrag föreslås för bibliotekens
inköp av litteratur på minoritetsspråk.
En rad av
de förslag som läggs fram avser nya insatser för kulturverksamhet bland barn,
bl. a. föreslås läsfrämjande insatser.
För den
fortsatta utbyggnaden av de statliga insatserna på kulturområdet föreslås för
nästa budgetår - utöver pris- och löneomräkning - en sammanlagd ökning av 28
milj. kr., varav i budgetpropositionen 8,6 milj. kr. samt för ändamål vilka
behandlas i denna proposition 19,4 milj. kr.
Prop.
1975:20
Utdrag UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1975-02-27
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson,
Norling, Löfberg, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson,
Zachrisson, Leijon
Föredragande: statsrådet Zachrisson Proposition om den
statliga kulturpolitiken 2
Prop. 1975:20
1 Inledning
Statsmakterna beslöt föregående är om nya riktlinjer för
den statliga kulturpolitiken (prop. 1974:28, KrU 1974:15, rskr 1974:248). Det
förutsattes härvid att prioriteringar i fråga om ekonomiska insatser från
statens sida gjordes utifrån ett långsiktigt perspektiv och att planeringen av
reformverksamheten på kulturområdet i första hand inriktades på en
treårsperiod. Flera utredningsförslag avseende olika sektorer av kulturområdet
kunde enligt vad jag angav i prop. 1974:28 väntas föreligga under de närmaste
åren. De förslag som jag lägger fram i det följande har sin utgångspunkt i det
utredningsarbete som bedrivits av kulturrådet vad avser folkbiblioteken, 1968
års litteraturuiredning (U 1969:49), filmutredningen'' (U 1969:52),
organisationskommittén (U 1974:07) för riksantikvarieämbetet och vissa
museer"* och invandrarutredningen (In 1969:22) vad avser insatser för
invandrares och språkliga minoriteters kulturella verksamhet. Vissa frågor
gällande filmsektorn har behandlats i en inom utbildningsdepartementet upprättad
departementspromemoria.
Kulturrådet behandlar i betänkandet (SOU 1972:66) Ny
kulturpolitik Del 1; Nuläge och förslag bl. a. folkbiblioteken och deras
verksamhet.
Litteraturutredningen har i december 1973 avgett
betänkandet (SOU 1974:5) Boken samt i separata bilagedelar resultaten av
utredningens viktigare undersökningar, nämligen Läs- och bokvanor i fem svenska
samhällen, litteraturutredningens läsvanestudier (SOU 1972:20), Försök med
bibliotek, litteraturutredningens biblioteksstudier (SOU 1972:61), En bok om
böcker, litteraturutredningens branschstudier (SOU 1972:80) och Litteraturen i
skolan (SOU 1973:1).
Filmutredningen har i december 1970 avgett betänkandet
(SOU 1970:73) Samhället och filmen, del 1, i december 1972 betänkandet (SOU
1972:9) Samhället och filmen, del 2, i april 1973 betänkandet (SOU 1973:16)
Samhället och filmen, del 3 samt i december 1973 slutbetänkandet (SOU 1973:53)
Samhället och filmen, del 4.
Inom utbildningsdepartementet har under våren 1972
utarbetats en promemoria (Ds U 1972:9) Smalfilmsdistribution.
Organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa
museer har i december 1974 avgett betänkandet (Ds U 1974:16) Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer.
' Beträffande ledamöter i kulturrådet hänvisas till de
uppgifter som lämnats i prop. 1974:28(5.4).
Ambassadören Kaj Björk, ordförande, riksdagsmannen Per
Ahlmark, fil.dr. Stellan Arvidson, riksdagsmannen Per Olof Sundman saml
författaren Per Wästberg.
' Hovrättspresidenten Erik Aqvisl, ordförande,
talmannen Torslen Bengtson, advokaten Ola tllwyn (t.o.m. den 28 januari 1971),
riksdagsmannen Sture Palm, statssekreteraren Thage Peterson (t.o.m. den 1
februari 1971), direktören Harry Schein, regissören Jan Troell (t. o. m. den 20
mars 1969), regissören Kjell Grede (fr. o. m. den 20 mars 1969), direktören
Bengt Göransson (fr. o. ni. den 28 januari 1971) samt direktören Göran Lindgren
(fr. o. ni. den 28 januari 1971).
'' Departementsrådet Gunnar Svensson, ordförande,
avdelningschefen Jan hng-man ocli kanslirådet Gunnar Petri.
Prop. 1975:20 5
Invandrarutredningen har i september 1974 avgett
betänkandet (SOU 1974:69) Invandrarna och minoriteterna.
Vad gäller remissbehandlingen av kulturrådets betänkande
Ny kulturpolitik. Nuläge och förslag får jag i detta sammanhang hänvisa till
den redogörelse som lämnats i prop. 1974:28 (s. 5-7).
Invandrarutredningens betänkande Invandrarna och minoriteterna
har remissbehandlats genom arbetsmarknadsdepartementets försorg. Statsrådet
Leijon avser att senare i dag föreslå regeringen att för riksdagen lägga fram
en proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m. Vissa
frågor som rör detta område ämnar jag emellertid efter samråd med statsrådet
Leijon behandla i detta sammanhang. Vad gäller remissbehandlingen av
invandrarutredningens betänkande får jag hänvisa till den redogörelse som
statsrådet Leijon kommer att lämna i den berörda propositionen.
De betänkanden m. m. som jag har nämnt i det föregående
har i övrigt remissbehandlats enligt följande.
Efter remiss har yttranden över litteraturutredningens
betänkande Boken avgetts av postverket, statskontoret, riksrevisionsverket
(RRV), kungl. biblioteket, skolöverstyrelsen (SÖ), kulturrådet, näringsfrihetsombudsmannen,
statens invandrarverk, statens handikappråd, tidskriftsnämnden, styrelsen för
Sveriges författarfond, teater- och musikrådet, massmedieutredningen, nordiska
upphovsrättskommittén, utredningen om utländska övertaganden av svenska
företag, handikapputredningen, arbetsmiljöutredningen, kommunalekonomiska
utredningen, sameutredningen, invandrarutredningen. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Stiftelsen Svenska institutet. Svenska akademien. Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien, Sveriges allmänna biblioteksförening.
Stiftelsen Litteraturfrämjandet, Föreningen Bibliotek i samhälle. Stiftelsen
Svenska barnboksinstitutet. Svenska bokförläggareföreningen. Kristna
bokförläggareföreningen. Svenska bokhandlareföreningen, Sveriges
B-bokhandlareförbund, Svenska musikförläggareföreningen. Svenska
musikhandlareföreningen, Sveriges Radio AB, Bibliotekstjänst AB, AB Seelig
& Co, AB Svenska Pressbyrån, Författarföriaget, Konstnärliga och litterära
yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys), Sveriges författarförbund, Barn- och
ungdomsboksrådet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Studieförbundet Medborgarskolan, Studieförbundet
Vuxenskolan, Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV), Nykterhetsrörelsens
bildningsverksamhet, Sveriges kyrkliga studieförbund. Folkets husföreningarnas
riksorganisation, Moderata ungdomsförbundet (MUF), Centerns ungdomsförbund
(CUF), Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), Stockholms
universitet, Stockholms kommun, Malmö kommun, Skellefteå kommun, Örebro
kommun, expertkommittén för
Prop. 1975:20 6
översättning av finskspråkig facklitteratur till svenska
samt Kooperativa förbundet (KF).
SÖ har inhämtat yttranden från länsbibliotek och vissa
andra bibliotek. Även andra instanser har bifogat yttranden från olika
myndigheter och sammanslutningar.
Härutöver har skrivelser inkommit från
kriminalvårdsstyrelsen. Svenska unescorådet, forskningsbiblioteksrådet,
Uppsala universitet, De blindas förening. Estniska författarförbundet i
utlandet. Föreningen Svenska tecknare. Föreningen Svenska tonsättare, Grafiska
industriförbundet, Immigrant-institutet, Konstnärernas riksorganisation. Riksförbundet
finska föreningar i Sverige, Seriefrämjandet, Svenska
folkbibliotekarie-förbundet och Svenska fotografers förbund sa-nt ett antal
kulturnämnder, politiska och ideella organisationer samt enskilda personer.
Efter remiss har yttranden över filmutredningens
betänkande Samhället och filmen, del 1 avgetts av
socialstyrelsen, statskontoret, SÖ, statens biografbyrå, statens
filmgranskningsråd, teater- och musikrådet, dramatiska institutet,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Gävleborgs och Västernorrlands
län, 1965 års musei-och utställningssakkunniga (MUS 65),
läromedelsutredningen, kommittén för television och radio i
utbildningen (TRU), lärarutbildningskommittén, kulturrådet. Svenska
kommunförbundet, LO, TCO, SACO, Sveriges Radio AB, Barnfilmkommittén,
Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund,
Sveriges filmuthyrareförening, Folkets husföreningarnas riksorganisation,
Riksföreningen Våra gårdar. Bygdegårdarnas riksförbund,
Smalfilmdistributörernas förening, Föreningen Filmcentrum, Arbetsgruppen
för film, Sveriges förenade filmstudios. Svenska studentfilmstudios
centralsekretariat. Svenska filmkritikerförbundet, Klys, Sveriges
författarförbund, Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå, Sveriges
allmänna biblioteksförening, Riksförbundet Hem och skola, SSU, CUF samt MUF.
SÖ har avgett yttrande efter hörande av vissa
länsskolnämnder och skolstyrelser. Länsstyrelserna har för resp. län inhämtat
yttranden från vissa kommuner. En gemensam skrivelse har avgetts av Föreningen
för filmregissörer inom Svenska teaterförbundet, Svenska teaterförbundets
avdelning för filmfotografer, Föreningen Sveriges filmljudtekniker, Svenska
teaterförbundet och Föreningen produktions- och inspelningsledare. Sistnämnda
organisation har också inkommit med en separat skrivelse. Skrivelser har också
inkommit från Svenska filmlärarföreningen, ABF, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och Unga örnars riksförbund.
Över filmutredningens betänkande Samhället och filmen,
del 2 har efter remiss yttranden avgetts av socialstyrelsen, statskontoret,
generaltullstyrelsen, universitetskanslersämbetet (UKÄ), SÖ, statens
biografbyrå, statens filmgranskningsråd, statens
Prop.
1975:20 7
barnfilmnämnd, dramatiska institutet, MUS 65, utredningen
angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet,
lärarutbildningskommittén, kulturrådet, statens ungdomsråd. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, TCO, SACO, Elevförbundet, Sveriges
förenade studentkårer, Sveriges Radio AB, Stiftelsen Svenska filminstitutet.
Barnfilmkommittén, Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges
biografägareförbund, Sveriges filmuthyrareförening, Folkets husföreningarnas
riksorganisation. Lantbrukarnas riksförbund, Smalfilmdistributörernas
förening, Sveriges smal-filmförbund, Svenska teaterförbundet, som yttrat sig
gemensamt med Föreningen produktions- och inspelningsledare. Svenska filmlärarföreningen.
Stiftelsen Filmform, Svenska studentfilmstudios centralsekretariat. Svenska
filmkritikerförbundet. Folkbildningsförbundet och Folkbildningsorganisationernas
föreläsningsbyrå i gemensam skrivelse, Sveriges författarförbund, Sveriges
allmänna biblioteksförening. Stiftelsen Svenska institutet samt Riksförbundet
Hem och skola.
SÖ har bifogat yttranden från vissa lärarhögskolor,
länsskolnämnder och skolstyrelser. UKÄ har inhämtat yttranden från berörda
myndigheter vid universiteten. Dramatiska institutet har berett
utbildningsnämnden vid institutet tillfälle att uttala sig. Stiftelsen Svenska
filminstitutet har bifogat yttranden från H-fondernas styrelser. Härutöver har
skrivelser inkommit från utrustningsnämnden för universitet och högskolor, ABF,
Sveriges kyrkliga studieförbund och Folkuniversitetets filmbyrå.
Remissyttranden över filmutredningens slutbetänkande
Samhället och filmen, del 4 har avgetts av socialstyrelsen, statens järnvägar,
statskontoret, RRV, SÖ, statens biografbyrå, statens filmgranskningsråd,
statens barnfilmnämnd, teater- och musikrådet, dramatiska institutet,
näringsfrihetsombudsmannen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Gävleborgs och Norrbottens län, MUS 65, massmedieutredningen,
utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom
utbildningsväsendet, dataarkiveringskommittén, kulturrådet, statens ungdomsråd,
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges Radio AB, Stiftelsen Svenska filminstitutet.
Barnfilmkommittén, Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges
biografägareförbund, Sveriges filmuthyrareförening. Folkets husföreningarnas
riksorganisation. Riksföreningen Våra gårdar, Smalfilmdistributörernas
förening, Sveriges smalfilmförbund. Föreningen produktions- och
inspelningsledare. Föreningen Filmcentrum, Stiftelsen Filmform, Sveriges
förenade filmstudios. Svenska studentfilmstudios centralsekretariat. Svenska
filmkritikerförbundet, Klys, SSU, CUF samt MUF.
SÖ har avgett yttrande efter hörande av vissa
länsskolnämnder, lärarhögskolor och skolstyrelser, UKÄ har utan eget yttrande
överlämnat yttranden från vissa underlydande myndigheter.
Länsstyrelserna har för resp. län inhämtat yttranden från
vissa kom-
Prop. 1975:20 8
muner. Härutöver har skrivelser kommit in från ABF,
Svenska teaterförbundet, Filmavdelningen inom Svenska teaterförbundet,
Lantbrukarnas riksförbund och Unga örnars riksförbund.
Över departementspromemorian Smalfilmsdistribution har
efter remiss yttranden avgetts av statskontoret, RRV, UKÄ, utrustningsnämnden
för universitet och högskolor, SÖ, länsskolnämnds-utredningen, utredningen
angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom
utbildningsväsendet, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO,
Statstjänstemännens riksförbund (SR), Lantbrukarnas riksförbund, SAF,
Statsföretag AB, Sveriges Radio AB, Stiftelsen Svenska filminstitutet.
Föreningen Svenska skolboksproducenter och Svenska bokförläggareföreningen i
gemensamt yttrande, Smalfilmdistributörernas förening, Föreningen Sveriges filmproducenter,
Sveriges filmuthyrareförening. Folkets husföreningarnas riksorganisation, KF,
Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå, Sveriges allmänna
biblioteksföreningi Bibliotekstjänst AB, Stockholms skoldirektion samt
skolstyrelserna i Uppsala, Sorsele och Ange kommuner.
UKÄ har yttrat sig efter hörande av vissa myndigheter vid
universiteten. Härutöver har skrivelser inkommit från ABF och Stiftelsen
Svenska institutet.
Över betänkandet Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer har efter remiss yttranden avgetts av statskontoret,
byggnadsstyrelsen, RRV, statens personalnämnd, riksarkivet,
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, medelhavsmuseet, statens
kulturråd, Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
(Vitterhetsakademien), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens råd för
byggnadsforskning, statens planverk, LO efter hörande av Statsanställdas
förbund (SF) -, TCO.S statstjänstemannasektion (TCO-S) samt
Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR).
Härutöver har skrivelser inkommit från armémuseet, statens
institut för byggnadsforskning. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
och ett antal enskilda personer.
Jag avser att i det följande ta ställning till förslag som
förts fram i de redovisade betänkandena m. m. och i remissyttrandena över dem.
I den mån förslag som förts fram inte föranleder ställningstagande i detta
sammanhang får de anmälas senare. Jag har tidigare (prop. 197 5:1 bil. 10 s. 91)
anmält att litteraturutredningens förslag rörande vuxna läshandi-kappade bör
behandlas i anslutning till det väntade förslaget från handikapputredningen.
Litteraturutredningens förslag i denna fråga behandlas således inte i det
följande. 1 fråga om de förslag som avser insatser för invandrares och
språkliga minoriteters kulturella verksamhet har jag samrått med statsrådet
Leijon.
För överblickens och sammanhangets skull kommer jag i
anslutning till de förslag som jag tar upp till behandling att beröra vissa
förslag som inte
Prop. 1975:20 9
fordrar beslut av riksdagen.
I beredningsarbetet har överläggningar med vissa
organisationer förekommit.
I enlighet med Artikel 14 i det nordiska kulturavtalet har
som ett led i beredningen representanter för utbildningsdepartementet haft
överläggningar med företrädare för utbildnings- och kulturdepartementen i
Danmark, Finland och Norge.
I prop. 1975:1 (bil. 10 s. 25) har regeringen föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition angående en fortsatt reformering
av den statliga kulturpolitiken, för budgetåret 1975/76 preliminärt beräkna
till Vissa åtgärder inom kulturområdet ett förslagsanslag av 87 564 000 kr.
Jag anhåller nu att få ta upp dessa frågor.
Prop.
1975:20 10
2 Allmänna synpunkter på förslagen
2.1 Litteraturutredningen
Ätskilliga remissinstanser avger allmänna omdömen om
litteraturutredningens arbete. Bedömningen är vanligtvis klart positiv och
från många håll betonas den stora betydelse som utredningens betänkanden har
för att klarlägga litteraturens situation i Sverige i dag.
Statskontoret och RR V finner utredningens kartläggning av
litteraturens villkor värdefull som underlag för fortsatta ställningstaganden
till frågan om statligt litteraturstöd. De båda myndigheterna anser utredningens
konkreta förslag i sina huvuddrag vara väl underbyggda, men vill förorda ett
mindre antal stödformer.
SÖ anser att de utredningar som ligger till grund för
slutbetänkandet på många sätt är enastående och av stor betydelse för kunskapen
om hela litteratursektorn. SÖ delar i stort utredningens uppfattning i
resonemangen kring framställning och spridning av böcker och ansluter sig till
framlagda analyser och slutsatser.
Styrelsen för Sveriges författarfond uttrycker sin
uppskattning av den kartläggning av litteraturens villkor som gjorts och som
främst redovisats i utredningens delbetänkanden. Styrelsen anser det vara en
självklarhet att samhället lämnar stöd till litteraturen på samma sätt som den
stöder andra områden av kulturlivet. Beträffande uppbyggnaden av detta stöd är
styrelsen i stort ense med utredningen.
Landstingsförbundet uttalar sitt stöd för utredningens
tankegångar om ökade insatser på litteraturområdet och anser att situationen
bör kunna förändras med relativt små medel sett ur statsbudgetsynpunkt. Förbundet
anser dock att utredningen inte tillräckligt uppmärksammat betydelsen av en
aktiv litteraturpolitik inom samhällets kulturpolitik. Förbundet konstaterar
att utredningen föreslår ett antal smärre åtgärder och att, om vissa av dem
misslyckas, ingen större förändring torde komma att ske på litteraturområdet.
Statens kulturråd bör noga följa försöksverksamheten på olika områden och
därvid ha möjlighet att ta egna initiativ till forsknings- och
utvecklingsarbete.
Sveriges allmänna biblioteksförening anser att de av
utredningen föreslagna åtgärderna kan utgöra en god grund för en övergripande
statlig litteraturpolitik. Genom att inte tillräckligt uppmärksamma behovet av
läsfrämjande åtgärder har emellertid utredningen fullföljt sitt uppdrag på ett
ofullständigt sätt.
Svenska bokförläggareföreningen framhåller att de
delbetänkanden som tidigare publicerats givit hela branschen en systematisk
kartläggning med mycket stort informativt värde. Liksom Svenska bokhandlareföreningen
understryker Bokföriäggareföreningen vikten av att en användbar statistik för
bokbranschen kommit till stånd.
Sveriges författarförbund betecknar utredningens
betänkanden som en
Prop.
1975:20 11
nästan fullständig karlläggning av litteraturens villkor i
Sverige. På så sätt ges ett sakunderlag för beslut på området som torde sakna
motstycke i andra länder och kanske också inom andra kulturområden i landet.
Författarförbundet uttrycker sin uppskattning av den strävan till
fullständighet och saklighet som präglar utredningens arbete liksom av det
klara och enkla språket i betänkandena.
LO anser att utredningens arbete givit ett omfattande och
värdefullt underlag för det reformarbete som nu måste inledas. Utredningens
analys av det kommersiella systemets verkningar på ett område av kulturlivet
bör kunna bli ett mönster för liknande kartläggningar inom andra
kultursektorer.
SACO
finner att utredningens branschundersökningar samt biblioteksexperimenten
varit ytterst givande och att därigenom grunden lagts till vidare forskning inom
statens kulturråds ram. De förslag som läggs fram på produktions- och
distributionssidan anser SACO i flera fall vara sinnrikt konstruerade och
organisationen tror att de i regel kommer att få avsedda effekter. Beträffande
konsumtionsstödjande åtgärder har däremot utredningen kanske tagit för lätt på
sin uppgift. Bristande överensstämmelse finns enhgt SACO över huvud taget
mellan å ena sidan utredningens mål och principiella överväganden och å den
andra utvärderingen av försöken och de förslag som läggs fram.
ABF betraktar utredningens arbete som värdefullt och anser
att flera av förslagen visar på en ambition till nytänkande och målmedveten
strävan att nå nya läsargrupper. Förbundet konstaterar emellertid att
utredningen ofta måst söka kompromisser och att de åtgärder som föreslås
sannolikt inte kommer att leda till en väsentligt ökad kulturell delaktighet
för medborgarna. Detta sammanhänger med läsarnas och de blivande läsarnas
bristande möjligheter att inom det helt bevarade kommersiella systemet få stimulans
till ökad läslust.
Flera
remissinstanser framhåller att det belopp som utredningen föreslår för statliga
stödåtgärder på litteraturomrädet, ca 35 milj. kr., är otillräckligt eller
orimligt lågt i förhållande till områdets kulturella betydelse. Till dessa
instanser hör bl. a. SÖ, Sveriges allmänna biblioteksförening. Svenska
akademien. Bibliotekstjänst, LO, TCO, SACO och ABF. Flera instanser anser att
en summa motsvarande statens intäkter av mervärdeskatten på böcker, drygt 100
milj. kr., vore en mera rimlig kostnadsram för stödet.
RRV ställer litteraturstödets kostnader i relation till de
etablerade stöden åt teater och musik. Litteraturstödet bör beträffande
regionala och sociala spridningseffekter väl kunna jämföras med dessa.
Sveriges allmänna biblioteksförening vill beteckna det
föreslagna beloppet som början till ett litteraturpolitiskt ansvarstagande, som
mycket snart måste växa.
LO understryker behovet av en högre kostnadsram med
hänvisning till böckernas sociala och kulturella betydelse och till de svåra
ojämlikheter som ännu råder. Enligt SACO är kostnadsramarna i vissa fall så
snäva att bidragen blir näst intill meningslösa.
Prop. 1975:20 12
2.2 Filmutredningen
De remissinstanser som har avgett allmänna omdömen om
filmutredningens arbete ger ofta uttryck för en kritisk inställning. Flera
instanser hävdar att de åtgärder som utredningen föreslår har en alltför
blygsam omfattning. Stockholms kommun ifrågasätter om de insatser som föreslås
är tillräckliga för att skapa en effektiv motvikt mot den kommersiella
spekulationen i undermåliga produkter. Liknande uttalanden görs av bl. a. TCO
och kulturrådet. Sveriges Radio anser att icke-kommersiella och
icke-institutionella aktiviteter inte har betonats tillräckligt.
Kulturrådet anser att stimulansen till filmen i större
utsträckning bör närma sig formerna för samhällets stöd till andra
konstyttringar.
Några remissinstanser, däribland länsstyrelsen i
Norrbottens län, anser att de föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga för
att skapa social och regional jämlikhet på filmområdet.
Utredningens uppfattning att kommunernas stöd till filmen
bör ökas delas av bl. a. länsstyrelsen i Östergötlands län och MUF. Landstingsförbundet
är av samma uppfaltning men utgår ifrån all staten skall betala sådana kostnader
som är att hänföra till decentralisering av statlig verksamhet. Skolstyrelsen i
Norrköping betonar att kommunernas kulturella insatser till filmen inte får
drabba annat kommunalt kultur-stöd.
Några remissinstanser diskuterar konsekvenserna av den tekniska
utvecklingen för samhällets politik på filmområdet.
SÖ och lärarhögskolan i Linköping anser liksom
utredningen att utvecklingen på videogrammens och kabel-TV:s område måste
följas med största uppmärksamhet.
Även TRU delar utredningens bedömning men beklagar att
utredningen inte dragit några slutsatser av sina principiellt viktiga och
riktiga konstateranden. Kommittén anser det därför nödvändigt att utredningens
betänkande kompletteras med en beskrivning av videogram och hur det nya mediet kan
användas för att medverka till att uppfylla de mål som filmutredningen
uppställt.
Dataarkiveringskommittén instämmer i utredningens
konstaterande att den nya kommunikationsteknologin, för filmens del i första
hand videogram och kabel-TV, kommer att vidga det område som bör täckas av
samhällets filmpolitik och samtidigt öka behovet av en samordnad
film/TV-politik.
En bärande tanke Vår MUS 65 är att film, TV och de nya
audiovisuella medierna hör ihop på kulturområdet och bör behandlas som en
helhet och att de frågor som hör samman med de rörliga bilderna bör behandlas
med betoning på aktivt samarbete mellan kulturinstitutionerna.
Beträffande de tekniska framstegen på filmområdet varnar
kulturrådet för riskerna av en kommersiell exploatering av de nya landvinningarna
och ett ökat beroende av den internationella filmmarknaden.
Prop.
1975:20 13
3 Mälen för de statliga insatserna 3.1 Utredningsförslag
3.1.1 Litteraturutredningen
Litteraturutredningen anser inte att de existerande
villkoren för framställning och spridning av böcker motsvarar behovet av
kvalificerad information och litterärt utbyte. Stat och kommun bör därför ta
ett väsentligt vidgat ansvar för denna kultursektor och staten bör bygga ut det
indirekta stöd som nu utgår med principiellt nya stödformer.
Utredningen avstår från att försöka utforma absoluta och
allmängiltiga kriterier pä god litteratur men delar uppfattningen, som den bl.
a. kommit till uttryck i utredningens direktiv, ati del finns en kvalificerad
och kullurelll värdefull litteratur i motsats till en spekiilativ och torftig
som självfallet inle bör komma ifråga för samhälleligt slöd.
f:tt huvudmål med utredningens förslag är att skapa
möjligheter för fler människor att läsa god litteratur. Detta innebär dels krav
på produktionsledet, så att en tillräcklig bredd i utgivningen garanteras,
dels krav på distributionsledet, som skall göra det möjligt för alla oavsett
bostadsort att på ett enkelt sätt via lån eller förvärv få tag i god
litteratur. Förutsättningar bör skapas för en mångsidig utgivning även av sådan
litteratur som inte är direkt lönsam. Detta vidgar yttrandemöjligheterna och
bidrar till konstnärlig och kulturell förnyelse. Samhällets politik på
bokområdet får dock inte ges en sådan inriktning att författarna känner sig befriade
från kraven att vinna läsare. Insatser krävs vidare för att åstadkomma en ökad
tillgänglighet av goda böcker över hela landet.
Om fler människor skall ges möjlighet att få tillgång till
god litteratur krävs en avvägning mellan åtgärder som förbättrar möjligheterna
att låna bra böcker och åtgärder som ökar möjligheterna ätt köpa dem. Den
första typen av åtgärder förutsätter en fortsatt expansion av biblioteksväsendet,
och utredningen finner det angeläget att med centrala insatser stödja detta.
Böcker upplevs i allmänhet som dyra och detta är ett starkt hinder för privata
inköp. Generellt sett motverkar stor bredd i utgivningen låga priser. Bredden
i utgivningen bör bibehållas men för vissa delar av utgivningen bör en kraftig
sänkning av prisnivån genomföras.
Det är angeläget med en spridning av utgivningsbesluten.
En födags-struktur med många föriag och med möjligheter till nyetablering är
därför önskvärd.
Det är vidare angeläget att skolan ges bättre möjligheter
att stimulera eleverna till läsning av god litteratur samt att folkrörelsernas
medverkan i läsfrämjande aktiviteter av olika slag främjas.
Litteraturutredningen sammanfattar sina grundläggande
värderingar vad gäller insatserna på litteraturområdet på följande sätt;
kulturpolitiken inom litteraturens område skall ge fler människor
möjligheter och
Prop.
1975:20 14
impulser att läsa bra böcker, medverka till att trygga
yttrandefriheten, bidra till ökade yttrandemöjligheter och på så sätt
möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse, ta till vara och levandegöra
äldre tiders och andra länders litteratur och därmed trygga den svenska
litteraturens fortsatta utveckling.
3.1.2 Filmutredningen
I sitt slutbetänkande Samhället och filmen del 4
diskuterar filmutredningen målen för samhällets filmpolitik. Utredningen
konstaterar att dessa mål måste underordnas målen för samhällets kulturpolitik
i dess helhet. Vid tiden för betänkandets avlämnande hade kulturrådet avgivit
förslag till sådana mål. Filmutredningen går därför endast in på de speciellt
filmpolitiska målen, men konstaterar att de mål man föreslår på det
filmpolitiska området är väl förenUga med de mål som kulturrådet har föreslagit
för kulturpolitiken som helhet.
Utredningen anser det vara betydelsefullt att det finns en
produktion av svensk film som skildrar vårt lands människor, miljö, kultur och
egenart, en film som gör både dagens svenska samhälle och äldre tiders svenska
kultur levande. Det är också viktigt att det skapas möjligheter att se god film
i olika delar av landet, även på mindre orter och på landsbygden. Filmen har en
stor publik, som domineras av ungdomar. För många är filmen det första och
kanske rent av det enda mötet med kulturlivet i vid mening. Filmen är utan
tvekan en betydande kulturfaktor, understryker utredningen, även om det finns
en stor produktion av torftig underhållning, pornografi och våldsfilm.
Mot denna bakgrund anser filmutredningen att filmpolitiken
måste underordnas kulturpolitiken i dess helhet. Utredningen formulerar
följande filmpolitiska huvudmål: det gäller att säkerställa och stimulera
produktionen av god svensk film, att säkerställa och stimulera import av god
utländsk film, att förbättra distributions- och visningsmöjligheter för god
film särskilt när socialt eller geografiskt betingade orättvisor föreligger,
att stimulera konsumtionen av god film, bl. a. genom förbättrad utbildning och
information samt att stimulera konstnärligt, kommunikationstekniskt och
ekonomiskt nyskapande inom filmens område.
Vidare betonas att filmpolitiken bör verkställas genom
demokratiskt förankrade beslutsprocesser.
3.2 Remissyttrandena 3.2.1 Litteraturutredningen
Ett stort antal remissinstanser instämmer uttryckligen i
litteraturutredningens sammanfattning av syftet med kulturpolitiken på
litteraturområdet, bl. a. kulturrådet. Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbun-
Prop. 1975:20 15
det, Sveriges allmänna biblioteksförening.
Bibliotekstjänst, ABF, Studieförbundet Vuxenskolan och flera kommuner.
Landstingsförbundet, LO och CUF vill framhålla betydelsen
av folkrörelsernas medverkan i htteraturpolitiska åtgärder. LO motiverar detta
dels praktiskt med att organisationerna har stora kontaktmöjligheter och kan
integrera böckerna i vardagslivet, dels principiellt med värdet i spridning av
ansvar och uppgifter och i aktivering av föreningslivet.
Bl. a. SÖ, Svenska kommunförbundet, Svenska
bokförläggareföreningen och Sveriges författarförbund beklagar att utredningen
inte lyckats finna någon metod att generellt sänka bokpriserna. Bokförläggareföreningen
menar att endast en kraftfull generell åtgärd skulle ha sådan effekt och
framhåller att det alternativa stödsystem som föreningen föreslår bör kunna ge
vissa prissänkande effekter.
Ett par instanser diskuterar avvägningen av litteraturstödet
mellan bibliotek och förlags- resp. distributionssidan. Sveriges
författarförbund anser det olämpligt att ställa bokförsäljning och bokullåning
emot varandra. Förbundet vill f. n. prioritera utgivningsstöd framför
biblioteksstöd eftersom åtgärder avseende utgivningen kan väntas få snabbare
effekt. Senare kan en omfördelning behöva ske. Ett framtida stöd måste under
alla omständigheter omfatta både utgivning och bibliotek. Svenska
bokhandlareföreningen anser att utredningen överdimensionerar stödet till
biblioteken jämfört med det intresse som ägnas bokhandeln.
Bokmarknadens starka beroende av de kommersiella krafterna
understryks av flera remissinstanser, bl. a. Litteraturfrämjandet, Sveriges
författarförbund, LO, TCO, CUF och Stockholms kommun. Några instanser hänvisar
därvid till Stellan Arvidsons särskilda yttranden.
Sveriges författarförbund beklagar att inte utredningen
bland sina allmänna krav på utformningen av ett stödsystem tagit upp kravet att
stödet skall minska eller hindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan
medföra. Förbundet skulle också ha föredragit att utredningen i sin helhet
grundligare diskuterat kommersialismen och marknadsekonomin, som Stellan
Arvidson gjort i sina särskilda yttranden, och förordar att en särskild
utredning kommer till stånd på grundval av dessa yttranden med förord för en
icke kommersiell lösning. Åtgärder som motverkar marknadsekonomins negativa
krafter riktar sig inte generellt mot de privata kulturföretagen utan kan
enligt förbundet i stället innefatta ett väsentligt stöd till den privata
kulturverksamhet som har seriösa ambitioner.
LO ser del som mycket väsentligt att samhället nu tar ett
aktivt ansvar för att bryta den kommersiella dominansen och ge sociala och
kulturella hänsyn ett helt annat inflytande på bokmarknaden. LO betraktar
utjämningskravet som helt dominerande på alla litteraturens områden när det
gäller inriktningen av samhällets stödåtgärder. Därför förordar organisationen
selektiva, riktade och uppsökande åtgärder och föredrar
Prop. 1975:20 16
allmänt insatser för bättre spridning och effektivare
läsfrämjande.
ABF konstaterar att utredningen inte prövat andra modeller
för bokutgivningen än de som just nu finns i samhället och att det
kapitalistiska systemets avigsidor består. De kommersiella krafternas styrka
har enligt förbundet underskattats grovt. Samhällets ansträngningar all bryta
nuvarande mönster på lilteraturområdet måste vara långsiktiga och syfta till
en väl samordnad totalinsats. Ärliga utvärderingar bör göras för att bedöma
möjligheterna att nå samhällets kulturpolitiska mål. ABF anser all utredningen
inte bort avhålla sig från att närmare diskutera lagstiftande åtgärder och
ansluter sig i princip till Stellan Arvidsons slutsatser beträffande förslagen.
Särskilt förordas att inrättandet av ett större samhällsägt skönlitterärt
förlag övervägs. En ny utredning bör också kunna få i uppdrag att närmare
studera åtgärder som kan vidtas för att hindra att kommersialiseringen av
kultursektorn ytterligare sprids.
Svenska bokförläggareföreningen noterar med
tillfredsställelse att utredningens förslag i stort baserats på rådande
struktur inom bokbranschen. Föreningen anser dock att utredningen sökt
framställa ett motsatsförhållande mellan kommersiella och kulturella intressen
och vill därför betona sin åsikt all dessa intressen i de allra flesta fall
sammanfaller. Föreningen hävdar alt en stimulans av bokproduklionen helt utan
statliga styrnings-möjligheter skulle ge de effekter, som utredningen
eftersträvat.
3.2.2 Filmutredningen
Ett tjugotal remissinstanser, däribland socialstyrelsen,
SÖ, kulturrådet, TCO samt Klys, godtar uttryckligen de speciella mål för
filmpoiitiken som filmutredningen föreslår. Flera remissinstanser betonar
särskilt filmfrågornas sammanhang med övriga kulturfrågor och med samhällsplaneringen
i stort.
Statens ungdomsråd och Unga örnars riksförbund stryker
under ungdoms- och folkrörelseorganisationernas roll vid förverkligandet av de
kulturpolitiska delmålen yttrandefrihet, mångsidighet och decentralisering.
CUF betonar förutom yttrandefrihets- och decentraliseringsmålen också att
filmpolitiken bör vara ett medel för att skapa jämlikhet mellan människor.
Enligt Sveriges biografägareförbund tycks utredningen ha
förbisett att film för många människor utgör ett medel till avkoppling och
förströelse. Biografägareförbundet anser att denna aspekt bör ingå i den
filmpolitiska målsättningen. En hknande uppfattning hzr Riksföreningen Våra
gårdar.
Svenska filminstitutet påpekar att svensk film har en
stark ställning utomlands och att den i hög grad bidrar till kännedom om
Sverige och svensk kultur utomlands. Detta är ett inte oviktigt motiv för
samhällsstöd till svensk film.
Ett par
remissinstanser diskuterar begreppet "god film". Svenska
filmkritikerförbundet anser att det inte finns någon värdegemenskap kring det
kvalitetsbegrepp som utredningen bygger på. Socialstyrelsen
Prop. 1975:20 17
tolkar innehållet i uttrycket "god film" som en
medveten vilja att komma tillrätta med de förråande, passiviserande,
könsdiskriminerande och liknande filmer som präglar dagens filmutbud.
Flera remissinstanser vill särskilt framhäva att
filmpolitiken skall syfta till att förbättra distributionen av god film.
Socialstyrelsen anser att så många som möjligt bör få tillfälle att se film i
boendeområdet. Landstingsförbundet betonar att såväl socialt som geografiskt
och åldersmässigt missgynnade grupper bör ges möjlighet att se god film.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har en liknande uppfattning.
Statens filmgranskningsråd anser att filmpolitiken bör
syfta till att höja kvaliteten på den repertoar som visas på de vanliga
biograferna, inte att skapa särskilda kanaler för kvalitetsfilm vid sidan av
den vanliga kommersiella distributionen för den breda publiken. Ett liknande
resonemang för Folkets husföreningarnas riksorganisation.
Ett genomgående tema i många av remissvaren är att filmen
måste frigöras från beroendet av privata kommersiella intressen, vilka anges
vara skulden till att en stor del av filmutbudet är kvalitativt undermåligt.
Sådana uttalanden kommer från bl. a. SÖ, länsskolnämnden i
Gävleborgs län, statens biografbyrå, statens filmgranskningsråd, statens barnfilmnämnd,
teater- och musikrådet. Folkets husföreningarnas riksorganisation, CUF, ABF
och Föreningen Produktions- och inspelningsledare. Stockholms kommun menar att
ett mera övergripande mål för filmpolitiken skulle kunna formuleras, vilket
tog fasta på att motverka de negativa verkningarna av marknadsekonomin på
filmområdet. Lärarhögskolan i Uppsala anser att en alltför stor del av dagens
kommersiella film motverkar skolans målsättning.
TCO tar upp frågan om att differentiera visningsavgifterna
på biograferna, dvs. att sätta högre avgift på film av undermålig kvalitet. Om
effekten av en sådan differentiering skulle bli att utbudet av sådan film
minskar, måste det vara betydelsefullt ur kulturpolitisk synvinkel. Uttalanden
i liknande riktning görs av statens filmgranskningsråd och Sveriges Radio.
Skolstyrelsen i Gävle konstaterar att biobesökarna till
största delen består av ungdomar som befinner sig i en mycket påverkbar ålder.
Därför bör samhället vidta åtgärder för att rensa bort de mest undermåliga
produkterna från TV och biograferna, vidta åtgärder så att högkvalitativ
utländsk film blir ekonomiskt möjlig att visa i Sverige samt verka för att
våldsmentaliteten i svensk film minskar.
Några remissinstanser, däribland kulturrådet och CUF,
hyser farhågor för de monopoliseringstendenser, den brist på konkurrens och de
svagheter i distributionen av film som finns i filmbranschen.
Svenska filmkritikerförbundet framhåller att
koncentrationen av ekonomisk makt och därav följande centralisering av
beslutsfunktionerna inom filmbranschen ej leder till en demokratisering av
filmlivet. Man fruktar att en hknande utveckling kommer att ske beträffande de
av samhället inrättade institutionerna.
SSU påpekar de möjligheter som redan finns inom
folkrörelserna att medverka till lokalt och regionalt förankrad distribution.
2 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop.
1975:20 18
4 Litteraturomrädet, utgivning och försäljning
4.1
Nuläge
4.1.1
Statliga insatser
Det statliga stödet till litteraturen är f. n. begränsat
till insatser för författare och översättare. Det direkta statliga stödet till
författare och översättare utgår dels i form av biblioteksersättning, dels som
stipendier och konstnärsbelöningar. Dessutom kan upphovsmän till sceniska verk
få särskild ersättning.
Sedan 1954 har de svenska författarna erhållit viss
ersättning för utlåningen av deras upphovsrättsligt skyddade verk vid folk- och
skolbib-hoteken. Denna s. k. bibhoteksersättning utgår av statsmedel och
avsätts till en särskild fond, Sveriges författarfond. Gällande bestämmelser om
biblioteksersättningen finns i kungörelsen (1962:652) angående Sveriges
författarfond (ändrad senast 1972:553).
En del av biblioteksersättningen fördelas som s. k.
författarpenningar till författare och vissa bokillustratörer i relation till
utnyttjandet av deras verk. Återstoden, den s. k. fria delen, utdelas i olika
former till författare, översättare och bokillustratörer och som bidrag för
vissa litterära ändamål.
Författarpenningen utgår f.n. i princip med 10 öre per
hemlån av originalverk och med 40 öre per referensexemplar. Totalbeloppet
modifieras av vissa regler. För budgetåret 1974/75 har uppförts ett förslagsanslag
för biblioteksersättning på 13,7 milj. kr.
Till ersättning åt författare och översättare för
utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltidningar har anvisats 800
000 kr. för innevarande budgetår. Medlen fördelas av Sveriges författarförbund.
För svenskt sceniskt verk av levande.upphovsman utgår
ersättning till denne för offentliga framföranden av verket på svensk teater.
För innevarande budgetår har 500 000 kr. anvisats till detta ändamål. Medlen
fördelas av statens kulturråd.
De statliga konstnärsstipendierna syftar till att ge
innehavarna ekonomisk trygghet under en längre period av samlad konstnärlig
arbetsinsats. Stipendierna utgår för författarnas del i regel som s. k. stora
arbetsstipen-dier på 15 000 kr. per år under två år. Styrelsen för Sveriges
författarfond svarar för utdelandet av stipendier till författare och
översättare. För budgetåret 1974/75 har till dessa grupper anvisats 795 000 kr.
vilket motsvarar 53 stipendier.
Konstnärsbelöningar utdelas till personer som genom sin
konstnärliga verksamhet uppnått en obestridlig position i svenskt kulturliv. De
är inte tidsbegränsade, utan skall ge varaktig ekonomisk trygghet i yrkesutövningen
och ett gott pensionsskydd. Konstnärsbelöning kan uppgå till högst fem gånger
det basbelopp för allmän försäkring som gäller vid
Prop. 1975:20 19
kalenderårets ingång. Beloppet minskas enligt vissa regler
med hänsyn till innehavarens övriga inkomster. Antalet konstnärsbelöningai är
f. n. 120, varav ett 40-tal tilldelats författare.
4.1.2 Utgivning och förlag
Litteraturutredningen initierade och genomförde en rad
undersökningar för att redovisa struktur och lönsamhet för olika delar av
förlagsområdet. Några samlade uppgifter om branschens situation fanns tidigare
inte tillgängliga. Utredningens undersökningar gäller situationen under senare
delen av 60-talet och början av 70-talet, dock aldrig längre fram an till år
1972. Någon egentlig uppföljning av dessa studier har sedan inte gjorts. För
åren efter 1972 finns därför ingen tillfredsställande kartläggning.
Visst material finns dock. Uppgifterna i Svensk
bokförteckning ger en kontinuerlig redovisning av utgivningens utveckling. I
boken Bokens väg (Hans Olof Johansson, 1974) redovisas en bearbetad statistik
för året 1973. Vidare har representanter för förlagsbranschen i olika
sammanhang och vid olika tidpunkter uttalat sig om branschens villkor och
utveckling. Samlat ger detta material en ganska enhetlig bild. Utvecklingen har
sedan de kritiska åren 1971-72 vänt och i vissa avseenden synes utvecklingen
inom branschen vara mycket gynnsam. Branschen saknar dock inte problem. Delar
av utgivningen och vissa delar av försäljningen möter fortfarande ekonomiska
svårigheter.
4.1.2.1 Utgivning
Sverige har internationellt sett en stor bokutgivning och
placerar sig på ungefär femtonde plats bland världens länder i fråga om antal
utgivna titlar per år.
TabeU 4.1 Föriagens utgivning och försäljning av
allmänlitteratur år 1970 fördelad på olika kategorier (procent).
Kategori
Procentuell
andel
av
Antal titlar
Omsättning
Ordinarie
böcker:
Skönlitteratur
17
13
Facklitteratur
21
22
Bam- och ungdomslitti
;ratur
15
9
Pocketböcker:
Kvalitetspocket
18
7
Massmarknadspocket
14
5
Inbundna
billigböcker
6
20
Större
verk
1
17
Övriga
böcker
Summa
8
7
100
100
Totalvärden
3 300
titlar
328 milj. kr.
Prop. 1975:20 20
Enligt Bibliografiska institutets statistik omfattade den
totala bokutgivningen är 1973 drygt 8 000 titlar. Däri inräknas då även olika
slag av speciallitteratur, läroböcker, kataloger och broschyrer. Bortses från
dessa grupper kvarstår allmänlitteraturen: böcker som riktar sig till den enskilde
köparen på den allmänna marknaden. Litteraturutredningen har redovisat
allmänlitteraturens fördelning på olika kategorier år 1970, då den sammanlagt
omfattade 3 300 titlar (Tabell 4.1).
Bokhandelsböckerna utgjorde detta år ungefär 80 % av
titlarna och massmarknadslitteraturen som huvudsakligen sprids genom
Pressbyrån - 15%. Resten bestod av böcker som sprids genom bokklubbar,
hemförsäljning m. m. De vanliga utgåvorna i häftad eller inbunden form,
"ordinarie böcker", som omfattar den helt övervägande delen av
första-gångsutgivningen, svarade år 1970 för 53 % av titlarna men endast 44 %
av värdet. De två kategorierna pocketböcker representerade 1/3 av antalet
titlar men endast 12 % av det totala försäljningsvärdet.
Av kvalitetspocketböckerna var ca 2/3 fackböcker och
resten skönlitteratur. Fackböckerna var den största innehållskategorin räknat
både på titelantal och omsättning.
De inbundna billigböckerna, som vanligen säljs direkt till
konsumenten via bokklubbar och postorder, utgörs till allra största delen av
skönlitteratur. Trots att de år 1970 bara omfattade 6 % av titlarna svarade de
för inte mindre än en femtedel av den totala omsättningen. Det finns anledning
förmoda att andelen ökat ytterligare med senare års bokklubbsframgångar.
Utgivningen av skönlitteratur visar, om den officiella
statistiken kompletteras på vissa punkter, totalt sett relativt små
förändringar under perioden 1965-1973. Den håller sig varje år kring 1 3001
400 titlar. Massmarknadslitteraturen har under perioden ökat sitt titelantal i
ungefär samma omfattning som den kvalificerade skönlitteraturen gått tillbaka.
För år 1973 kan dock en motsatt tendens konstateras: antalet bokhandelsböcker
har ökat samtidigt som massmarknadsutgivningen minskat.
Den samlade debutantutgivningen har i stort sett minskat
under perioden 1965 1973. Påfallande är de stora kvalitetsförlagens nedskärningar
när det gäller lyrikdebutanter. Detta kompenseras dock delvis av ökningar i de
s. k. stencilförlagens verksamhet.
Tabell 4.2 Utgivningen av skönlitteratur år 1972 fördelad
på bokhandels-och massmarknadslitteratur samt på svenska original och
översättningar.
Kategori
Antal titlar
Procent
Bokhandelslittcratur Därav: svenska original
översättningar
Massmarknadslittcratur Därav: svenska original
översättningar
765 (478) (287)
598 ( 83) (515)
56,1 (35,1) (21,0)
43,9 ( 6,1) (37,8)
Summa
1 363
100
Prop. 1975:20 21
Tabell 4.2 visar att den svenska skönlitteraturen år 1972,
liksom varit fallet hela det senaste decenniet, dominerades av översättningar.
Detta beror dock i första hand på den mycket stora andelen översättningar,
främst från engelskan, inom massmarknadslitteraturen. Bland bokhandelsböckerna
överväger de svenska originalen.
Litteralurutredningens
studier visade att inte mindre än 60 % av de svenska skönlitterära titlar som
utgavs år 1966 hade underskott på sina direkta kostnader, däribland huvuddelen
av lyriktitlarna och nästan alla debutverk. De 5 % av titlarna som gav ca 2/3
av det totala nettobidraget till täckande av gemensamma kostnader gjorde dock
att den totala skönlitterära utgivningen för året gav full kostnadstäckning. Av
detta framgår tydligt att på den svenska skönlitterära marknaden smärre
förluster på ett stort antal titlar förväntas bli uppvägda av vinster på ett
litet antal lättsålda böcker.
Andelen
titlar översatt skönlitteratur som gav full kostnadstäckning uppgick till 1/3,
huvudsakligen underhållningslitteratur. Därigenom kunde kategorin som sådan få
sina kostnader täckta.
Utgivningen
av fackböcker visar under perioden 1960-1973 enligt den officiella statistiken
en uppgång med ca 65 %. Uppgången kan bl. a. sättas i samband med
kvalitetspocketbokens växande popularitet, med utbildningsväsendets expansion
som medfört större behov av läromedel saml med debattlitteraturens ökade
betydelse från mitten av 1960-talet. För den klart största ökningen inom
facklitteraturen svarar gruppen samhälls- och rättsvetenskap, men under de
allra senaste åren har den stadigt uppåtgående trenden för denna kategori
brutits, samtidigt med att förlagen klagat över minskad lönsamhet för
debattlitteraturen.
Genom att
en stor del av fackböckerna utges på annat sätt än av de kommersiella
bokförlagen och genom läroböckernas stora andel blir denna litteratur totalt
sett i jämförelsevis liten utsträckning beroende av fluktuationerna på
bokmarknaden.
En avsevärd brist när det gäller fackböcker är att större
verk av standard- och referenskaraktär ofta inle finns översatta.
Fackböckerna
uppnår i regel större försäljningssiffror än romaner och diktsamlingar. Tre av
fyra fackböcker kan väntas få sina direkta kostnader täckta, men samtidigt är
fackböckerna i majoritet bland de titlar som ger stora underskott.
Litteraturutredningens lönsamhetsundersökning avseende år 1966 visade att den
facklitterära utgivningen som helhet var mindre lönsam än den skönlitterära.
Utgivningen av kvalitetspocketböcker expanderade snabbt
sedan boktypen introducerats i Sverige i slutet av 1950-talet. Ett hårdnande
konkurrensläge har emellertid lett till lägre genomsnittsförsäljning och
därigenom gjort prishöjningar nödvändiga. Detta har i sin tur minskat
försäljningen, och denna onda cirkel har ännu inte brutits.
Den kapitalkrävande och riskabla utgivningen av stora
verk, särskilt kvalificerade uppslagsverk, har på senare år skurits ned i
påtagligt hög
Prop.
1975:20 22
grad.
Klassikerlitteraturen utgör en mycket liten del av bokutgivningen.
Aren 19651970 stod författare födda senast år 1865 för endast omkring 5 % av
skönlitteraturutgivningen i Sverige. Utvecklingen under denna tidsperiod pekar
på något ökad utgivning av översatta klassiker men en tydlig minskning för de
svenska. Mycket tyder på att klassikerutgivningen fortsatt att vara låg även
efter år 1970.
Av väsentlig betydelse på längre sikt är att
lagerhållningen av klassiker har försämrats kraftigt. Ett stort antal titlar
har realiserats och flera viktiga serier har lagts ned under de senaste åren.
Beståndet är på vissa områden kraftigt koncentrerat till enstaka författare.
Vidare saknas ofta standardutgåvor av centrala verk och av valda skrifter.
Böcker för barn och ungdom utgör ungefär 8 % av den totala
bokutgivningen i Sverige (år 1973 743 av drygt 8 000 titlar enligt den
officiella statistiken). Under perioden 1966-1970 visade denna utgivning en
klart ökande tendens. Därefter minskar utgivningen i samband med
nedskärningarna åren 1970-71, men en klar ökning kan iakttas från år 1972 till
år 1973.
Översättningarna har omfattat ungefär hälften av de barn-
och ungdomsböcker som utgavs under perioden 1966-1972. De dominerade under
förra delen av perioden och låg sedan ganska stadigt på en nivå av 250-300
utgåvor per år. De tidigare svängningarna i utgivningen beror huvudsakligen på
ändringar i den svenska originalutgivningen, medan ökningen från år 1972 till
år 1973 sammanhänger med expansion av den översatta htteraturen. Bland
översättningarna dominerar helt sådana som gjorts från engelskspråkiga original.
Bland barn- och ungdomsböckerna finns inte samma skarpa
gräns mellan bokhandels- och massmarknadsböcker som kan iakttas inom
skönlitteraturen för vuxna. Pressbyrån och bokhandeln har till stor del haft
ett likartat sortiment. En tydlig prisskiktning finns dock mellan de mera
kvalificerade barn- och ungdomsböckerna och de populära böcker som utges i
stora serier. Kvalitetsböcker kostar normalt omkring tre gånger så mycket som
typiska seriebundna böcker.
Enligt
litteraturutredningens lönsamhetsstudie var barn- och ungdomsböckernas
genomsnittliga försäljning år 1966 mer än dubbelt så stor som övriga
kategoriers. Detta gjorde denna kategori till den klart lönsammaste, med
närmare hälften av titlarna som gav vinst och endast 15 % av titlarna som gav
underskott. Den goda lönsamheten tycks i första hand gälla de större förlagen,
som svarar för huvuddelen av de mest sålda böckerna.
Kostnaderna för framställning av bilderböcker är hög i
förhållande till böckernas omfång vilket gjort samtrycksförfarande med förlag
från olika länder vanligt.
Produktionen av svenska originalserier av hög kvalitet
möter betydande svårigheter.
Under perioden 1968-1973 var prishöjningarna på böcker
lägre än förändringarna i konsumentprisindex. Endast kvalitetspocketböckerna
noterar en kraftig prishöjning som dock stagnerat de
Prop. 1975:20 23
senaste åren. Priset på skönlitteratur i vanligt utförande
liksom priset på barn- och ungdomsböcker har sjunkit betydligt, räknat i fast
penningvärde.
Av stor betydelse för bokhandelns sortiment är det faktum
att förläggarna blivit allt restriktivare med lagerhållningen av sina böcker.
Om omedelbar försäljning uteblir realiseras eller makuleras allt oftare en
titel.
4.1.2.2 Förlagen
Produktion och försäljning av böcker sker i Sverige huvudsakligen
genom enskild företagsamhet. Ingen subvention från det allmänna utgår till
sådan verksamhet vilket innebär att litteraturen är den kultursektor som längst
klarat sig utan direkt samhällsstöd.
Antalet förlag i Sverige är svårt att exakt fastställa.
Ett drygt hundratal förlag kan dock anses svara för den helt övervägande
utgivningen av böcker för den allmänna marknaden, allmänlitteraturen.
Inom förlagsbranschen är koncentrationen betydande. Av de
drygt 500 milj. kr. som förlagens bokförsäljning uppgick till år 1970 svarade
tre koncerner (varav två numera gått samman) för nära hälften, de samhällsägda
och folkrörclseägda förlagen för vardera 8 % samt övriga förlag för en
tredjedel.
Värdemässigt minskade de åtta största föriagens andel av
allmänUttera-turen mellan åren 1966 och 1970 från 63 % till 55 %. Genom
föriagens specialisering är förlagskoncentrationen inom olika delkategorier
regelmässigt större än vad som gäller allmänlitteraturen totalt. Starkast är
koncentrationen inom barn- och ungdomsbokssektorn, medan facklitteraturen
uppvisar den klart lägsta koncentrationsgraden.
Under den
s. k. föriagskris som kulminerade åren 1971-1972 tvingades några större förlag
till kraftiga rationaliseringar och nedskärningar i utgivningen, men
nedläggningar av förlag visade sig inte nödvändiga. Krisen kan ses i relation
till den ambitiösa utgivning som förekom under mitten av 1960-talet. Bonniers
minskade åren 1965-1973 sin titelmässiga andel av den skönlitterära
utgivningen från 25 % till 17 % av den totala produktionen och är därmed inte
längre det största skönlitterära förlaget. Denna plats har intagits av ett
massmarknadsförlag, B. Wahlström.
Under senare är har ett antal författarkooperativa förlag
bildats, delvis i form av s. k. stencilförlag som utger enkelt utförda böcker
och strävar att gå förbi de vanliga distributionskanalerna. Utgivningen på
dessa förlag har till viss del kompenserat minskningarna på de större förtagen.
4.1.3 Försäljning av böcker
Enligt litteraturutredningens beräkningar såldes år 1972
sammanlagt omkring 25 milj. böcker till allmänheten (läroböcker undantagna).
Bokhandeln och Pressbyråns distributionsnät svarade vardera för något mer än
Prop.
1975:20 24
10 milj. exemplar och bokklubbarna för 4 milj. exemplar.
De för enskilt bruk köpta böckerna motsvarade omkring en tredjedel av antalet
bibliotekslån, men direkta jämförelser mellan lån och köp är givetvis svåra
att göra.
4.1.3.1 Kommersiell bokgrosshandel
Är 1970 passerade knappt en tredjedel av
allmänlitteraturen motsvarande 136 milj. kr. ett grossistled vid
försäljningen. Tre grossister svarade vardera för en verksamhet motsvarande en
försäljning av ca 40 milj. kr.: AB Seelig & Co, AB Svenska pressbyrån och
Bibliotekstjänst AB.
Seelig & Co är ett bokhandlarägt serviceföretag Det
betjänar huvudsakligen abonnemangs- och B-bokhandeln. För den del av
B-bokhandeln som anlitar Seelig sköter företaget all distribution. De större
förlagen sköter själva lagerhållning m. m. men Seelig förmedlar rekvisitionerna
från bokhandeln och svarar i regel för speditionen. De mindre och medelstora
förlagen har inte möjlighet att själva sköta distributionen till detaljhandeln,
utan utnyttjar Seeligs tjänster.
Seeligs centrallager omfattar ca 23 000 titlar vilket
anses motsvara samtliga för en allmän publik aktuella böcker. Två gånger om
året utges fullständiga kataloger över detta lager. B-bokhandeln tar alla
bokleveranser därifrån, men lagret utnyttjas för kompletteringar av hela bokhandeln.
Seelig driver också en upplysningstjänst för bokhandeln
och en s. k. Till kund-service, som innebär att icke lagerförda böcker kan
beställas i bokhandeln och sändas per post direkt till kunden.
AB Svenska pressbyrån ägs av den svenska pressen och har
som huvuduppgift att förmedla tidningar och tidskrifter. Pressbyrån svarade år
1970 värdemässigt endast för omkring 10% av den kommersiella bokförmedlingen
till allmänheten. Genom att försäljningen helt domineras av billig
massmarknadslitteratur motsvarar detta dock ca 40 % av antalet sålda böcker.
Före år 1970 var dyrare böcker genom kommissionssystemet
förbehållna fackbokhandeln. Ett mera kvalitetsbetonat sortiment tillhandahålls
numera hos ett visst antal av Pressbyråns återförsäljare. Sedan avtal slutits
med Svenska bokförläggareföreningen år 1973 har ett distributions- och
informationssystem för böcker skapats som påminner om det Seelig använder för
B-bokhandeln. Pressbyrån ger också numera genom sina återförsäljare allmänheten
möjlighet att beställa i princip vilken bok som helst.
4.1.3.2 Abonnemangsbokhandeln
Abonnemangsbokhandeln svarar genom de ca 300 A-boklådorna
för omkring halva försäljningen av allmänlitteratur. Denna litteratur utgör
dock bara en mindre del av boklådornas försäljning. Är 1970 hade
Prop. 1975:20 25
läroböcker och pappersvaror m. m. tillsammans en större
ekonomisk betydelse.
Bokhandelsbranschen består i hög grad av småföretag.
Antalet A-bokhandlare har de senaste åren varit relativt konstant. Några
boklådor har lagts ned eller övergått till att vara B-bokhandel, men i stället
har andra tillkommit. Abonnemangsbokhandeln är tydligt koncentrerad till större
tätorter. Litteraturutredningens undersökningar visar att en betydande del av
bokförsäljningen går genom relativt få boklådor.
Ar 1970 avskaffades bokhandelns bruttoprissystem. Detta
innebar bl. a. att priskonkurrens blev möjlig, att bokhandelns ensamrätt till
försäljning av vissa böcker upphörde samt att den etableringskontroll som
funnits slopades.
Beroendet av försäljningen till skolor och bibliotek ökade
under 1960-talet. Sedan år 1972 kan kommunerna köpa läroböcker direkt från
förlagen på ungefär samma villkor som bokhandeln. Kommunerna tycks dock inte i
större utsträckning ha utnyttjat denna inköpsmöjlighet. Vid samma tid började
också Bibliotekstjänst bygga upp en egen distribution för sambindningsböcker,
vilka tidigare gick helt genom Seelig & Co och bokhandeln. Endast en liten
del av sambindningsförsäljningen går nu genom bokhandeln. Bokhandelns
direktförsäljning till biblioteken är svår alt uppskatta.
Är 1970 kunde A-bokhandeln genomsnittligt anses ha
tillfredsställande lönsamhet, trots att ca 10 % av boklådorna gick med förlust.
Ar 1973 slöts ett avtal mellan Bokhandlareföreningen och
Bokförläggareföreningen, som innebär att man frångått fullsorteringsprincipen.
Varje boklåda i abonnemang behöver inte längre ta emot samtliga böcker från
förlagen, utan kan välja mellan olika abonnemangsalternativ från varje enskilt
förlag. Nya returrcgler gör att lagerhållningen sannolikt har minskat.
4.1.3.3 B-bokhandeln
De omkring 150 B-boklådorna finns huvudsakligen på orter
där abonnemangsbokhandel saknas. Ett betydande antal B-boklådor har lagts ned
under 1960-lalet. De flesta B-boklådorna anlitar Seelig som grossist, men några
utnyttjar Pressbyråns tjänster.
Totalförsäljningen av böcker genom B-bokhandeln uppgick år
1969 till ca 15 milj. kr. varav allmänförsäljningen och försäljningen till
kommunerna svarade för ungefär hälften vardera. Sedan år 1969 torde
försäljningen ha gått tillbaka och B-bokhandelns situation är sannolikt sämre
än A-bokhandelns. Särskilt viktigt är att försäljningen till kommunerna tycks
ha minskat betydligt.
4.1.3.4 Övrig detaljhandel
Är 1970 såldes omkring 20% av den allmänlitteratur som
gick via återförsäljare genom andra kanaler än fackbokhandeln. Dessa kanaler
Prop.
1975:20 26
utgörs i första hand av Pressbyråns återförsäljare och av
sådana varuhus som inte har abonnemangsboklåda.
Pressbyråns distributionsnät omfattar med sina 14 000
återförsäljare omkring var fjärde av landets återförsäljare för varor av något
slag. Den större delen består av kiosker och tobaksaffärer, men därtill kommer
också butiker av olika slag, hotell m. m. Pressbyrådetaljisterna sålde år 1970
böcker för ca 44 milj. kr.
Pressbyråns återförsäljarnät är betydligt jämnare fördelat
än bokhandel och bibliotek. I stort sett följer fördelningen befolkningens
lokalisering.
Varuhusen sålde år 1970 allmänlitteratur för ca 35 milj.
kr. Därav gick dock det mesta genom ett 20-tal fullsorterade varuhusboklådor.
En mindre del utgjordes av Pressbyråns sortiment, men flera varuhuskedjor för
också ett eget sortiment, som tas hem direkt från förtagen. Ungefär 350 varuhus
kan beräknas föra ett sådant sortiment och försäljningen av detta var år 1970
ca 12 milj. kr.
4.1.3.5 Förlagens direktförsäljning
På senare år har bokklubbarna expanderat starkt i Sverige
och var tjugonde svensk beräknas vara medlem i en bokklubb. Mot att medlemmarna
förbinder sig att köpa vissa volymer eller böcker för ett visst belopp får de
vissa förmåner, främst i form av lägre priser. Utsändningen av böcker sker
vanligen genom posten. Kontakterna kan också skötas genom bokhandeln.
Några förlag bedriver renodlad postorderverksamhet utan
kontraktsbundna medlemmar men med intensiv reklambearbetning av konsumenterna.
De utbjudna titlarna är få till antalet. Ofta rör det sig om större verk.
Hemförsäljning används huvudsakligen för omfattande verk
som uppslagsböcker o. dyl. som kräver en noggrannare presentation. Sortimentet
är litet och försäljningsformen har på senare år stagnerat.
4.2 Litteraturutredningen
4.2.1 Utgångspunkter för förslagen
Med utgångspunkt i de mål för insatserna inom
lilteraturområdet som utredningen förordat och de delvis motstridiga krav och
önskemål som detta för med sig är det inte möjligt att ge en generell lösning
för utformningen av slöd till utgivning och försäljning av litteratur. Olika
typer av insatser måste tillgripas för problem rörande bredden i utgivningen å
ena sidan och en massmarknadsulgivning till lågpris å andra sidan. Enligt
utredningen kan dock sammanfattningsvis följande allmänna krav ställas på
utformningen av ett system för litteraturstöd: stödet bör vara sammanhållet,
överskådligt och lättadministrerat och samtidigt ge garantier för mångsidighet
i bedömningar och värderingar, åtgärder i produktionsledet bör ha
återverkningar även i distributions- och konsumtionsleden, effekterna av
stödet bör verka prisdämpande och motverka koncentrationstendenser i
utgivningen.
Prop.
1975:20 27
4.2.2 Utgivningsstödet
4.2.2.1 Allmänt
Inledningsvis behandlar och avvisar utredningen tre olika
förslag till generella former för litteraturstöd, som förts fram i den svenska
debatten.
Vid en allmän befrielse av böcker frän mervärdeskatt
skulle stödet till största delen tillfalla den lättsålda litteraturen
samtidigt som ingen större prissänkning kan garanteras. Relationerna mellan
olika utgivningskategorier skulle troligen inte heller ändras. Slutsatsen är
att bokkulturen knappast skulle främjas i proportion till det statliga
inkomstbortfallet med drygt 100 milj. kr. vid en momsbefrielse. Ledamoten Per
Ahlmark reserverar sig på denna punkt och framhåller nackdelarna med nuvarande
beskattningssystem, där endast vissa typer av skrifter undgår mervärdeskatt.
En ersättning till förlagen för de böcker som utnyttjas på
bibliotek kan dels basera sig på föreställningen att samhället skulle stå i
ekonomisk skuld till förlagen, dels enbart ses som en lämplig form för
litteraturstöd. Grunderna för resonemanget om förlagens rättigheter måste
emellertid betraktas som högst tveksamma. En generell biblioteksersättning av
denna typ skulle tendera att främst stödja den lättsålda litteraturen. Stödet
tillfaller helt produktionsledet, förlagen, och får inga direkta återverkningar
i övriga led. Ledamoten Per Ahlmark uttalar sig i reservation för ett system
där ersättningen knyts till bibliotekens inköp av böcker och ej till deras
nyttjande.
Enligt sina direktiv har utredningen haft att granska den
norska litteraturstödsmodellen, där staten automatiskt inköper 1 000 exemplar
av varje ny norsk skönlitterär bok från förlagen för fördelning på landets
folkbibliotek. Ett införande av detta system kan emellertid medföra risker för
att folkbibliotekens bokinköp skulle komma att skäras ned. Vidare kan
allvarliga invändningar resas mot ett system, där staten automatiskt inköper en
vara till ett pris som producenten själv bestämmer. Utredningen ser det också
som angeläget att hitta sådana former för stöd som lämpar sig för annan
litteratur än den svenska skönlitteraturen.
Selektiva stödformer förutsätter i motsats till generella
en bedömning av det enskilda verket. Ett selektivt stöd har uppenbara fördelar
genom att det kan styras till den verkligt behövande delen av utgivningen och
genom att storleken lätt kan anpassas efter behovet. Vidare kan sådant stöd
förbindas med villkor i fråga om prissättning, utförande, lagerhållning m. m.
Härigenom skapas viktiga instrument för en aktiv kulturpolitik på
litteralurområdet. Eftersom stödet ges till vissa utvalda verk, måste
emellertid riskerna för en otillbörlig styrning av utgivningen noga beaktas.
Utredningen finner denna risk så stor vad
beträffar utgivning av
Prop.
1975:20 28
tidigare opublicerad svensk skönlitteratur att ett
generellt, automatiskt verkande förhandsstöd inom vissa ramar föreslås för
denna litteraturkategori. För övriga kategorier är det nödvändigt med ett
sakkunnigt urval bland ett stort antal utgivningsmöjligheter. För denna
litteratur föreslår utredningen selektivt fördelade stöd i form av
projektbidrag i förhand eller belöningar i efterhand. Utredningen framhåller
dock att skillnaderna mellan generellt och selektivt stöd inte får överbetonas.
Utgivningsstödet bör relateras till de faktiska
kostnaderna och föreslås därför i görligaste mån baserat på bokens omfång,
beräknat i ark (16 sidor). Denna s. k. arkersättningsmodell medför att en
låg-och en högprissatt bok med samma sidantal får samma stöd, oavsett priset,
och förlagen tjänar inte i detta avseende på att sätta höga priser. Eftersom
vissa grundkostnader är desamma oavsett en boks omfång, bör arkersättningen
kompletteras med en fast ersättning till varie titel. Hänsyn måste också vid en
detaljutformning tas till att kostnaden per ark varierar vid olika utförande.
Ett normalantal typrum per ark bör kunna anges som grundval för ersättning.
Förlagen bör för att erhålla stöd fullgöra en
motprestation. Denna bör bestå i leverans av ett visst antal exemplar av de
böcker som erhållit stöd, vilka sedan görs tillgängliga i olika delar av
landet. Stödordningen förutsätter någon form av avtal mellan staten och förlagen.
De förlag som ej kan eller vill fullgöra motprestationen förutsätts inte heller
få stöd.
Med i det följande beskrivna undantag (ny skönlitteratur
för vuxna i översättning saml barn- och ungdomslitteratur) utgörs
motprestationen av 1 250 exemplar som fördelas på följande sätt:
Landets 24 länsbibliotek erhåller 20 exemplar vardera av
varje stödd titel. Dessa knappt 500 exemplar av varje titel skall i första hand
användas för nystartad uppsökande biblioteksverksamhet på arbetsplatser och
institutioner, till utökad användning av bokbussar etc. På detta sätt ges
länsbiblioleken möjligheter att utjämna regionala skillnader i boktillgång och
biblioteksservice.
Varje kommun, som så önskar, erhåller för sitt folkbibliotek
ett exemplar av vae stödd titel. Dessa ca 300 exemplar av varje bok som ingår i
stödsystemet bör under en tid av 45 månader tillhandahållas som
presentationsexemplar för allmänheten. Presentationen kan ske antingen på
huvudbiblioteket eller på en lämplig filial. Presentationsexemplar till de
lokala folkbiblioteken avses inle vara iordningställda för biblioteksbruk, och
utredningen anser del osannolikt att biblioteken kommer att införliva dem med
sina ordinarie samlingar. Därför torde inte förlagens direklförsäljning till
biblioteken komma att minska. Eftersom exemplaren till länsbiblioteken är
avsedda för nystartad verksamhet, bör inte heller de påverka försäljningen.
Ett exemplar av varie stödd titel tilldelas var och en av
de ca 300 abonnemangsboklådorna och sädana B-boklådor, som uppfyller vissa
minimikrav i fråga om sortimentsbredd och service. Samtidigt som
Prop.
1975:20 29
sortimentsbredden garanteras inom vissa utgivningsområden,
erhåller härigenom bokhandeln en viss subvention. Friexemplaren får inte ingå i
bokhandelsreturerna till förlagen, och boklådor bör inte få försälja
friexemplar till annan bokhandel.
4.2.2.2 Ny svensk skönlitteratur för vuxna
För att en titel skall bli delaktig av det generella
stödet till ny svensk skönlitteratur för vuxna bör den uppfylla tre krav,
nämligen att texten genom upplagan ifråga till övervägande del publiceras för
första gången, att titeln av Bibliografiska institutet klassificeras inom någon
av avdelningarna Hc(s) Samlingar, Hc.Ol Romaner och noveller m.m., Hc.018
Aforismer, Hc.02 Dramatik, Hc.03 Poesi eller Hc.04 Essäer samt att titeln genom
Bibliotekstjänsts sambindning inköpts i minst 40 exemplar fördelade på minst 24
olika bibliotek.
De böcker som uppfyller de angivna tre kriterierna
erhåller automatiskt produktionsstöd förutsatt att det utgivande förlaget i
avtal med staten förbundit sig till den skisserade motprestationen.
Utredningen föreslår att medlen för stöd till svensk
skönlitteratur utgår enligt arkersättningsprincipen och beräknas på ett givet
antal titlar. Stödets omfattning föreslås baserad på en utgivning av 400 titlar
per år varvid det totala stödbeloppet kan beräknas uppgå till 5,4 milj. kr. Av
hela antalet stödda titlar bör högst 25 % avse lyrik.
Inget förlag bör få erhålla mer än 20 % av det totala
stödet till den svenska skönlitteraturen. Om gränsen överskrids, fördelas
stödbeloppet på förlagets samtliga titlar. Mot utformningen av denna regel
reserverar sig ledamoten Per Ahlmark. Reservanten anser dels att regeln är lätt
att kringgå, dels att konsekvenserna blir orimliga för ett förlag som överskrider
gränsen.
Stödformen förutsätts av utredningen underlätta startandet
av nya förlag och bör komma att innebära en relativ förbättring för små och
medelstora förlag. Stödordningen bör införas på försök under en treårsperiod
varefter en utvärdering bör göras och beslut fattas om en mer definitiv
utformning.
Kostnaderna för distributionen av gratisexemplaren till
bokhandeln bör bestridas av branschen. Kostnaderna för distribution av
gratisexem-plar till biblioteken och för sambindning av böckerna till
länsbiblioteken beräknas till 1,3 milj. kr. Statens sammanlagda kostnader för
slödord-ningen blir då ca 6,7 milj. kr.
4.2.2.3 Ny skönlitteratur för vuxna i översättning
Utredningen understryker vikten av att kvalificerad
utländsk skönlitteratur kontinuerligt görs tillgänglig på svenska. Åtgärder
bör vidtas för att bryta den utveckling som gör att den seriösa litteraturens
del av översättningarna sjunker. Enligt utredningens uppfattning går detta ej
att åstadkomma inom ramen för en automatisk stödordning, där bl. a. den
Prop.
1975:20 30
rena underhållningslitteraturen inte skulle gå att
avskilja. En automatisk stödordning skulle också leda till en ökad konkurrens
mellan de svenska förlagen om de utländska titlarna, vilket skulle höja priset
på de utländska rättigheterna. Stödet skulle således troligen till viss del
snarare komma utländska än svenska förtag till del.
Utredningen föreslår ett selektivt efterhandsstöd till denna
litteraturkategori, omfattande titlar som i originalversion utgivits mindre än
20 år tillbaka i tiden. Stödet bör fördelas av en nämnd, sammansatt av
dokumenterat sakkunniga personer som successivt byts ut. Nämnden bör även följa
prisutvecklingen inom denna utgivningssektor. Sådana titlar som i förhållande
till omfång ligger under genomsnittspriset bör särskilt uppmärksammas.
Nämnden bör kunna arbeta på ungefär följande sätt. På
sammanträde förslagsvis i maj fördelas stödet till föregående års utgivning.
Ansökningarna från förlagen bör innehålla uppgifter om böckernas pris, omfång
och försäljning. Nämnden bör i sin bedömning ta hänsyn till kvalitet, även vad
översättningarna beträffar, och försäljningsutfall samt eftersträva
mångsidighet vad gäller titlarnas fördelning på olika originalspråk och olika
förlag.
I inledningsskedet förordar utredningen att ett 60-tal
titlar per år ges stöd, vilket skulle innebära bidrag till mellan varannan och
var tredje titel utanför massmarknadsproduktionen. Produktionsstödel bör utgå
enligt arkersättningsprincipen. Som motprestation bör krävas att förlagen
ställer 500 exemplar till statens förfogande. Eftersom titeln vid stödets
fördelning inte längre är aktuell, är det omotiverat med presentationsexemplar
till bokhandel och folkbibliotek, medan motiveringen för länsbibliotekens
exemplar kvarstår. De direkta kostnaderna för produktionsstödet beräknas till
870 000 kr., vartill kommer kostnader för sambindning och distribution av
länsbibliotekens exemplar och för nämndens verksamhet. Tillsammans beräknas
stödet kosta 1 050 000 kr.
Ledamoten Per Ahlmark reserverar sig till förmån för en
särskild inköpsordning för översatt skönlitteratur efter liknande principer som
den för svensk originallilteratur föreslagna.
Utredningen vill fästa uppmärksamheten på problemet med
översättningarnas kvalitet och förordar att statsmakterna prövar möjligheterna
att inrätta en särskild avdelning för teoretisk och tillämpad översättningsvetenskap
vid institutionen för lingvistik vid universitetet i Stockholm.
4.2.2.4 Klassiker
Utredningens undersökningar har visat på svåra brister vad
gäller klassikerlitteraturen. För att främja utgivning och lagerhållning av
svenska och utländska klassiker samt av allmänt erkänd svensk och utländsk
1900-talslitteratur för både vuxna och barn föreslås därför ett särskilt stöd.
Endast titlar som i originalversion utgivits för minst 20 år sedan bör kunna
komma ifråga för stödet. Stödet bör inte begränsas till utgivning
Prop. 197520 31
av enskilda titlar, utan det skall även kunna utgå till
antologier och flerbandsutgåvor. Fördelningen bör skötas av en särskild nämnd.
Stödet bör utgå som produktionsbidrag i förhand och
förbindas med vissa villkor vad beträffar pris och lagerhållningslid. Ett
lämpligt pris för en titel i normal utgivningsform bör vara 10-15 kr. Ett
förlag som erhåller stöd får förbinda sig att lagerhålla titeln i fem år och
därefter överlåta rätten till omtryck till annat förlag, om inte förlaget
självt vill utnyttja denna. Som motprestation lämnas 1 250 exemplar av varie
stödd titel till staten att disponeras på tidigare redovisat sätt. Nämnden
skall även vara fri att ta egna initiativ i fråga om utgivning varvid anbudsförfarande
gentemot förlagen bör tillämpas. Utredningen föreslår att 1 milj. kr. avsätts
för produktionsbidrag, vilket bör medföra att minst ett 50-tal klassiker kan
utges varje år inom stödets ram. Av stödbeloppet bör en tredjedel gå till
utgivning av svenska klassiker och två tredjedelar till utländska. Kostnaderna
för distribution och sambindning samt för nämndens administration beräknas till
0,2 milj. kr. Totalt torde slödel därför kosta ca 1,2 milj, kr.
För att hejda den vikande lagerhållningen av klassiker bör
ett särskilt 1 a g e r s t ö d utgå till denna kategori av litteratur.
Lagerstödet bör endast ges upp till en upplaga av 3 000 exemplar och det bör
inte omfatta upplagor på mindre än 100 exemplar. Alla nu utgivna titlar inom
kategorin bör kunna komma ifråga för stöd, medan de titlar som i framtiden får
produktionsstöd inte omedelbart skall kunna få särskilt lagerstöd.
Utredningen uppskattar antalet för stöd aktuella
klassikerutgåvor till omkring 1 000, och den genomsnittliga lagerhållningen
till 2 000 exemplar per titel. Med ett lagerstöd på 10 öre per bok och år blir
anslagsbehovet 200 000 kr. Stödet bör fördelas av klassikernämnden efter
ansökningar från föriagen.
Vidare undersökningar bör enligt utredningens mening göras
av lagerhållningsproblematikens utveckling och av fördelarna med ett centralt
lagringssystem för angelägen litteratur.
4.2.2.5 Facklitteratur
Utgivningen av fackböcker har som helhet expanderat starkt
under de senaste årtiondena, men vissa bristomräden finns. Utredningen ser inga
skäl för ett generellt stöd till facklitteraturen och har inte kunnat lösa problemet
med avgränsning av vissa stödbehövande kategorier. Ett selektivt förhandsstöd
har allvadiga nackdelar. Författarna av facklitteratur får därför liksom
hittills förlita sig på stipendier och projektbidrag av olika slag från
författarfonden, forskningsråden, kulturella fonder m. m. Behovet av
ytterligare insatser på dessa vägar bör övervägas av ansvariga instanser. Den
instans som ges administrationen av litteraturstödet bör närmare pröva ohka
möjligheter att göra även debattböcker med litterär prägel delaktiga av det
automatiska stödet till ny svensk skönlitteratur.
Prop.
1975:20 32
Utredningen föreslår ett direkt statligt stöd för att
tillgodose det dokumenterade behovet av översättningar av större
internationella standardverk av allmänt intresse inom olika områden. Stödet
bör utgå som produktionsbidrag i förhand och förbindas med vissa villkor
beträffande lagerhållning och pris. Fördelningen bör göras av särskilt
sakkunniga. De förlag som erhåller stöd skall som motprestation lämna 1 250 exemplar
till staten för distribution till bibliotek och bokhandel. 400 000 kr. bör
ställas till förfogande för stödet vilket innebär att ett 20-tal verk årligen
kan ges ut. Kostnaderna för att distribuera och sambinda motprestationsexemplar
samt administrationskostnader beräknas uppgå till 80 000 kr. Den samlade
kostnaden för stödet blir alltså 480 000 kr.
4.2.2.6 Barn-och ungdomslitteratur
Utredningen anser att ett generellt stöd till barn- och
ungdomslitteraturen f. n. inte är ekonomiskt motiverat, eftersom utgivningen
ökat starkt under det senaste decenniet och utgivningssektorn visar en rimlig
lönsamhet. Ett generellt stöd skulle också riskera att gynna schablonlitteraturen.
Barn- och ungdomslitteraturen föreslås få del av ett selektivt eflertiandsstöd,
fördelat av en särskild nämnd. Delta bör gå både till svensk originallilteratur
och till översättningar och en särskild kvot bör avsättas för konstnärligt
illustrerade barnböcker. Eftersom böckerna inom denna litleraturkategori
varierar starkt både till format och utförande anser utredningen att
arkersättningsmodellen inte är lämplig. Stödet bör i stället utgå med 50 % av
bokens pris. Ett ersättningstak på 8 kr. bör införas för att motverka
prishöjningar. Äv varje bok som ges stöd skall förlagen leverera 1 500 exemplar
till staten. Dessa fördelas på samma sätt som skönlitteraturen för vuxna med
undantag av att länsbiblioteken får 750 exemplar att fördela till institutioner
o. dyl. där barn vistas. Stödordningen föreslås dimensionerad att omfatta 100
titlar per år, vilket skulle motsvara ungefär var tredje bok utanför
triviallitteraturen. De direkta stödkostnaderna beräknas till I 125 000 kr. och
övriga kostnader till 510 000 kr., varför det totala beloppet blir ca 1 635 000
kr.
Utredningen anser det också angeläget att starta
försöksverksamhet med produktion av svenska kvalitetsserier. Denna verksamhet
bör inbegripa direkt samarbete mellan ord- och bildkonstnärer. De närmare
formerna kan utarbetas inom Svenska barnboksinstitutet, om detta får den
organisation som föreslagits. Både beställnings- och stipendieförfarande är
tänkbara som medel för att få igång en försöksproduktion. Utredningen föreslår
att Svenska barnboksinstitutet får i uppgift att utarbeta en detaljerad plan
för försöksverksamheten inom en kostnadsram av I 00 000 kr.
Vid behov bör nämnden för barn- och ungdomslitteratur få i
uppdrag att förbereda ett lagerstöd för denna litteratur motsvarande det som
föreslagils för klassiker.
Prop.
1975:20 33
4.2.2.7 Administrativa organ
Utredningen har föreslagit att tre specialnämnder (för
resp, ny skönlitteratur i översättning, klassiker och barn- och
ungdomslitteratur) samt en grupp av särskilt sakkunniga (för facklitteraturen)
inrättas för fördelningen av det selektiva utgivningsstödet. Nämnderna bör
organisatoriskt och administrativt hållas samman inom ramen för statens kulturråd.
Besluten bör fattas av personer med dokumenterad sakkunskap på området, vilka
successivt byts ut. För att fullgöra sekretariatsfunktionen åt dessa nämnder
och sakkunniga krävs ett kansli med tre handläggande tjänstemän och en
kontorist. Kansliet bör också ha uppgiften att utvärdera övrig statlig
litteraturfrämjande verksamhet och följa utvecklingen i stort inom
litteraturområdet.
4.2.2.8 Uppslagsverk
Utredningen konstaterar att de tre största svenska
uppslagsverken realiserats och slutsålts under år 1973, Efter denna
lagerrensning återstår endast ett fåtal mindre verk på marknaden. Något nytt
större verk är inte att vänta då utgivningen är alltför kapitalkrävande och riskabel
för att ett enskilt svenskt förlag skall våga en sådan satsning. Tanken att på
internationell basis skapa uppslagsverk för den svenska marknaden till lägre
kostnad och med mindre risker för utgivarna är ur flera synpunkter
otillfredsställande. Möjligheterna till samarbete på det nordiska planet bör
emellertid kunna prövas i större utsträckning än hittills.
Utredningen finner det väsentligt att en ny svensk
nationalencyklopedi kan utges och anser att staten måste ta ansvar för att
detta sker. Det är också väsentligt att en dylik encyklopedi ges möjlighet till
bred spridning, vilket förutsätter ett lågt pris. Om ett verk på 20 band å 750
sidor skall kunna säljas för 800 kr., förutsätter detta en total subvention på
ca 20 milj. kr. Med en produktionstid på 10 år skulle då ett ärligt bidrag på 2
milj. kr. krävas.
Tre huvudalternativ föreligger enligt utredningens mening
för att ombesörja utgivningen av ett dylikt uppslagsverk. Staten kan samverka
antingen med ett förlag eller med flera förlag, eller den kan ta på sig hela
ansvaret och utnyttja ett statligt förlag eller en myndighet för ändamålet.
Utredningen föreslår att statsmakterna omedelbart låter utreda de problem, som
sammanhänger med en statssubventionerad encyklopediutgiv-ning. Denna utredning
bör föreslå lämplig företagsform och väga några olika kostnadsalternativ mot
varandra. Den företagsform som väljs bör också kunna ta hand om annan utgivning
av stora verk som facklexikon, vetenskapliga samhngsverk O. dyl.
4.2.2.9 Företagsstrukturen inom förlagsområdet
Förlagskoncentrationen är betydande inom flera viktiga
utgivningskategorier. De föreslagna stödformerna bör därför utformas så att
de
3 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop.
1975:20 34
hämmar förlagskoncentrationen och samhället bör därutöver
främja nyetablering av förlag samt mindre förlags fortbestånd och utveckling. 1
förslagen till produktionsstöd har hänsyn tagits till detta. Arkersättningsmodellen
innebär att mindre förlag får en relativt sett gynnsammare ställning, eftersom
kapitalbehovet blir mindre då den ekonomiska risken att ge ut en bok minskar.
Regeln om att inget förlag skall kunna erhålla mer än 20 % av det sammanlagda
stödet till svensk skönlitteratur bör motverka förlagskoncentrationen.
Utredningen rekommenderar också att nämnderna som skall fördela det selektiva
stödet eftersträvar mångsidighet i förlagshänseende.
De former för produktionsstöd som utredningen föreslår är
neutrala i förhållande till olika företagstyper på förlagsområdet. Utredningen
finner det önskvärt med en tävlan mellan olika företagstyper även i framtiden.
Om de nu dominerande privatägda företagen försummar viktiga utgivningsuppgifter,
kan det vara angeläget att andra förlagstyper vidgar sina insatser. Utredningen
framlägger inget särskilt förslag om gynnande av folkrörelseförlagen, men menar
att deras särskilda problem kan behöva uppmärksammas vid utformningen av det
statliga stödet till folkrörelserna.
De väsentligaste förutsättningarna för mångfald i
förlagshänseende ligger emellertid inom branschen själv. De gemensamma avtalen
med bokhandeln och dennas självständiga ställning garanterar relativt goda
försäljningsmöjligheter för de mindre förlagen. Utformningen av Seeligs
verksamhet är av stor betydelse för småförlagens arbetsvillkor. Branschens
agerande i dessa frågor bör därför följas även i fortsättningen.
Utredningen anser dock att även direkta statliga insatser
måste göras för att garantera en spridning av utgivningsbesluten. Därför
föreslås inrättande av en särskild fond med uppgift att dels stödja nyetablering
av förlag, dels förbättra förutsättningarna för mindre och medelstora förlag.
Fonden bör i sitt arbete beakta behovet av olika förlagstyper och därvid också
främja etablering av regionala förlag. Vidare bör den underlätta möjligheterna
att ge ut böcker på eget föriag och ta hänsyn till de språkliga minoriteternas
särskilda problem, i fondstyrelsen bör inte bara ekonomisk utan även
kulturpolitisk erfarenhet vara samlad. Svenska bokförläggareföreningen bör
vara representerad i styrelsen.
Verksamheten bör i första hand inriktas på utlåning av
pengar. Ett stort risktagande bör kunna tillåtas, och amorterings- och
räntevillkoren bör kunna göras mycket fördelaktiga. Utredningen räknar med en
total årlig utlåning av 3 milj. kr., och anser att underskottet i ett sådant
fall inte bör överskrida 200 000 kr.
Trots att det utländska inflytandet på den svenska
förlagsmarknaden är begränsat och huvudsakligen förekommer på postorder-,
bokklubbs-och massmarknadsområdena, anser utredningen risker föreligga att utländska
kapitalintressen i framtiden kan söka sig till den svenska förlagsmarknaden.
Ätskilliga svenska förlag är dock aktiebolag med s. k. utlänningsklausul,
enligt vilken regeringen måste ge sitt tillstånd om
Prop. 1975:20 35
mer än 20 % av aktiekapitalet överförs i utländsk ägo. En
försäljning kan förbjudas, om den skulle strida mot väsentliga allmänna
intressen. Enligt utredningens mening skulle en försäljning av ett viktigt
svenskt förlag till utländska intressenter strida mot sådana allmänna
intressen.
Utredningen anser att den statliga utredningen om
utländska övertaganden av svenska företag bör ta upp frågor som berör
utländskt inflytande inom olika mediesektorer och särskilt pröva
förutsättningarna att genom lagstiftning begränsa utländska intressens
möjligheter att påverka den svenska bokutgivningens inriktning.
4 2.2.10 Noter
Enligt direktiven skall utredningen även behandla frågan
om förmed-Ung av noter genom försäljning och biblioteksverksamhet. Utredningen
har sökt använda modeller och idéer som legat till grund för utformningen av
htteraturstödet vid behandlingen av denna fråga. Den har emellertid funnit att
problemen med handeln med noter är av sådan natur att de väsentligen måste ses
och sättas i samband med övriga förhållanden inom musiksektorn. Utredningen
föreslår att statsmakterna genom teater- och musikrådet. Institutet för
rikskonserter eller särskild sakkunnig låter utreda de särskilda problem som är
förknippade med utgivning och spridning av noter.
4.2.3 Försäljning av böcker
Ägande av böcker har i jämförelse med lån vissa
obestridliga fördelar. Bl. a. blir en av tiden oberoende och återkommande
kontakt med boken möjlig, och läsandet kan göras mera aktivt. Barn och ungdom
får på ett naturligt sätt kontakt med litteraturen, om en boksamling finns i
hemmet. En viktig iakttagelse i sammanhanget är att skillnaden i bokinnehav är
påtaglig mellan olika socialgrupper. Utredningen anser det därför motiverat att
stat och kommun försöker främja försäljningen av kvalitetsböcker.
Den kvalificerade litteraturens andel av försäljningen har
under 1960-talet gått tillbaka jämfört med kiosklitteraturen. Detta kan delvis
förklaras av prisförhållandena och försäljningsapparatens utformning. Relativt
fåtaliga och ojämnt fördelade fackboklådor saluför kvalificerad men dyr
litteratur, medan ett stort antal jämnt spridda försäljningsställen tillhörande
Pressbyråns distributionsnät säljer billig kiosklitteratur. Utredningen finner
dessa markerade skillnader i hög grad olyckliga.
Bokklubbarna har under senare år kraftigt expanderat och
blivit en allt viktigare kanal för den konstnäriiga skönlitteraturen. Från
vissa håll har framhållits att mera populära författare härigenom kan bli
orimligt gynnade på andras bekostnad, men utredningen anser det nödvändigt att
acceptera att böcker som kan väntas få stor efterfrågan på olika sätt görs mer
tillgängliga.
Prop.
1975:20 36
4.2.3.1 Fackbokhandeln
Abonnemangsbokhandeln är den enda kanal som tillhandahåller
bokköparen ett brett sortiment av kvalitetslitteratur och samtidigt i allmänhet
ger god service. Det är därför enligt utredningen angeläget att förbättra
förutsättningarna för abonnemangsbokhandelns fortbestånd och utveckling.
Många boklådor har ekonomiska problem, men utredningen
anser genomförda undersökningar visa att lönsamheten år 1970 genomsnittligt
sett var tillfredsställande och att likviditet och soliditet förbättrats under
1960-talet.
Ur samhällssynpunkt är det angeläget att bokhandeln inte
blir helt beroende av ett strikt lönsamhetstänkande. Oavsett kundunderlaget bör
varje bokhandel i princip kunna tillhandahålla alla efterfrågade böcker
omedelbart eller efter rekvisition och ge kvalificerad information om
bokutbudet. Det är enligt utredningen önskvärt att varie kommuns centralort har
en fullsorterad boklåda, och att det finns möjligheter att köpa kvalificerad
litteratur i större förortscentra.
Utredningen vill inte förorda ett generellt ekonomiskt
stöd till bokhandeln, bl. a. på grund av de växlande förutsättningarna inom
branschen. Prövning av stödbehovet bör i stället ske från fall till fall.
Utredningen anser att kommunerna bör ta ansvar för den kommersiella
bokförsäljningen på orten och i förekommande fall besluta om stöd. Tanken att
kommunerna skulle kunna garantera invånarna bokinköpsmöjligheter har förts
fram från Svenska kommunförbundet. Den omfattning i vilken kommunerna tar sig
an detta problem torde bli avgörande för fackbokhandelns framtid.
Olika alternativ är tänkbara för kommunalt ansvarstagande
gentemot bokhandeln. Kommunen kan subventionera en existerande boklåda, den kan
på olika sätt stimulera till nyetablering eller själv sköta försäljningsverksamheten.
Dessa stödformer förutsätter emellertid ett genomförande av
kommunalrättskommitténs förslag i betänkandet (SOU 1971:84) Kommunal kompetens.
Förslaget avser rätt för kommunerna att stödja eller bedriva sådan viktig
serviceverksamhet, som annars inte skulle förekomma inom kommunen. Utredningen
är medveten om att kommunernas vilja och förmåga att stödja bokhandeln kan vara
växlande, och att det ofta kan vara boklådor i de ekonomiskt mest trängda
kommunerna som behöver hjälp, men anser det vara svårt att finna medel att
rätta till denna obalans. Utredningen vill också fästa kommunernas uppmärksamhet
på den betydelse som de kommunala bokinköpen har för bokhandelns lönsamhet,
och understryker att den vinst som ibland kan göras genom att gå förbi den
lokala bokhandeln ofta är av kortsiktig natur.
Det kommunala ansvaret för bokförsäljningen bör
kompletteras med vissa former av statligt stöd. Den i annat sammanhang
beskrivna litteraturstödsmodellen innebär att varje abonnemangsboklåda i
princip gratis får ett exemplar av varie boktitel som ges statligt bidrag. De
ca 250 000 exemplar som enligt förslaget varje år kommer bokhandeln till
Prop. 1975:20 37
godo, har ett inköpsvärde av omkring 4 milj. kr.
Utredningen anser att denna åtgärd knappast kan få någon större betydelse för
bokhandelns lönsamhet, utan främst har betydelse för sortimentsbredden. Den kan
dock komma att innebära en lättnad för ekonomiskt trängda boklådor. Det årliga
nettostödet kan teoretiskt komina att uppgå till ca 9 000 kr. per boklåda men
utredningen framhåller att det faktiska stödet torde bli betydligt mindre.
För att
förbättra bokhandelns lånemöjligheter har ett finansieringsinstitut inrättats
i Svenska bokförläggareföreningens regi. Detta beräknas få en
utlåningskapacitet av 9 milj. kr. och kommer att tillämpa sedvanliga villkor
vad beträffar ränta och amorteringstid. Genom alt förlagen ställer upp som borgensmän
kommer lån till boklådor att kunna beviljas i en utsträckning som annars inte
varit möjlig.
Utredningen anser att man från samhälleliga utgångspunkter
även kan motivera en utlåning som inte bygger enbart på företagsekonomiska
överväganden. Därför bör staten genom bidrag till finansieringsinstitutet kunna
förändra lånebetingelserna. En avsevärd ökning av utlåningens totala omfattning
bör kunna ske och lånevillkoren bör i vissa fall kunna förbättras vad beträffar
räntesats och amorteringstid.
Den största
andelen av lånen bör gå till nyetablering av boklådor, men även kostnader i
samband med övertagande och ombyggnader kan motivera långivning. Ändra ändamål
som t. ex. vissa säljfrämjande åtgärder bör också kunna komma i fråga för
krediter, men det är väsentligt att sådana satsningar inriktas på projekt som
gäller kvalitetslitteratur och vänder sig till en bredare allmänhet. Hinder bör
inte föreligga för större och vinstgivande boklådor att få lån, exempelvis vid
satsningar på ekonomiskt riskabla men kulturellt önskvärda verksamhetsgrenar.
Långivningen bör inte begränsas till abonnemangsbokhandeln, utan även omfatta
B-bokhandeln och andra som säljer eller avser att sälja kvalificerad
litteratur, t. ex. vissa antikvariatbokhandlare och i framtiden eventuellt
kommuner.
Det årliga
statliga bidraget till lånefonden bör förslagsvis uppgå till 500 000 kr.
Förutom staten och branschen bör Svenska kommunförbundet vara representerat i
styrelsen. Utredningen anser att samma stödformer som används för statligt stöd
till kommersiell service i glesbygd kreditgaranti, investeringslån och
avskrivningslån bör kunna användas på bokhandelns område. Omfattningen av ett
sådant statligt slöd och inriktningen på olika former av investeringsstöd bör
bli föremål för förhandlingar mellan statsmakterna och branschen liksom formen
för en eventuell samverkan mellan de bägge parterna.
Fastän B-bokhandelns totala omsättning är relativt ringa,
är B-boklådorna genom att de ofta finns på mindre orter av stor betydelse för
tillgängligheten av böcker. Under senare tid har ett betydande antal B-boklådor
lagts ned, och lönsamheten kan antas vara genomsnittligt sämre än för
A-bokhandeln. Utredningen ser allvarligt på B-bokhandelns situation och fäster
stor vikt vid att den får förbättrade möjligheter att
Prop.
1975:20 38
saluföra ett kvalificerat bokutbud. Förlagen bör söka
finna avtalsformer som möjliggör en tillfredsställande sortimentsbredd hos
B-bokhandeln. Alla böcker bör i praktiken kunna rekvireras även genom en
B-bokhandel, och personalen bör få underlag för att lämna kunderna
kvalificerad information.
Utredningen anser att ett arrangemang där Pressbyrån
övertar grossist-och informationsfunktionen för B-boklådor principiellt skulle
vara en lämplig lösning. Samtidigt skulle det dock med Pressbyråns nuvarande
ambitioner innebära risker för att B-bokhandelns möjligheter att svara för ett
kvalificerat bokutbud minskar. Om det inte skulle gå att finna en godtagbar
lösning på B-bokhandelns informationsbehov, bör möjligheterna till ett
samarbete med Bibliotekstjänst i detta avseende undersökas.
B-bokhandeln bör i fråga om kommunalt stöd och stöd ur den
statssubventionerade lånefonden i stort sett kunna jämställas med abonnemangsbokhandeln.
För gratisexemplaren av statsunderstödda boktitlar kan däremot vissa
särbestämmelser vara motiverade. Många titlar är så exklusiva att de normalt
skulle saluföras endast av ett fåtal B-boklådor. Boklådorna bör därför ha rätt
att tacka nej till erbjudandet. Vissa krav på sortimentsbredd bör också kunna
ställas på de boklådor som får del av gratisexemplaren.
Utredningen betonar, att den utsträckning i vilken
kommunerna tar sig an problemet med försäljning av kvalitetslitteratur blir
helt avgörande för såväl abonnemangs- som B-bokhandelns framtid.
4.2.3.2 Massmarknadsförlag
Pressbyrån når med sitt utbud av böcker omkring vart
fjärde av de ca 60 000 försäljningsställen i landet, som saluför varor av något
slag, och har därmed potentiellt stora möjligheter att föra ut god litteratur
till ett stort antal köpare. Sortimentet är emellertid koncentrerat till
torftig massmarknadslitteratur och bokgrossistverksamheten har stora likheter
med tidnings- och tidskriftsdistributionen.
Utredningen konstaterar att Pressbyrån genom sin status
som neutral distributör inte av kvalitetsskäl kan förvägra tidskrifts- eller
bokproducenter sina tjänster, och att om så skulle ske sannolikt andra kommersiella
krafter skulle överta spridningen av den undermåliga litteraturen. Samtidigt
har emellertid Pressbyrån visat obetydligt intresse för att komplettera sin
traditionella distribution med kvalitetsböcker och ta itu med de därmed
sammanhängande problemen. Även förlagen måste dock ta sin del av ansvaret för
kvalitetslitteraturens svaga ställning inom Pressbyråns distributionsnät.
1 Stellan Ärvidsons särskilda yttrande nr. 2, som
behandlar kommunernas roll i litteraturpolitiken, skisseras ett
bokförsäljningssystem där kioskerna kommunaliserats och förvandlats till
filialer ål den kommun-ägda bokhandeln.
Även om Pressbyråns attityd till kvalitetslitteraturen
väsentligt skulle
Prop.
1975:20 39
ändras kan dock under nuvarande marknadsförhållanden
försäljningen av god litteratur inte väntas motsvara utredningens
ambitioner. Då en generell sänkning av bokpriserna f. n. inle synes möjlig att
uppnå, bör i stället enligt utredningens bedömning en mycket kraftig sänkning
av priset på vissa delar av sortimentet vara en lämplig metod att nå många som
idag inte köper kvalitetsböcker.
En
generell statlig subventionering till förlagen skulle knappast vara tillräcklig
för att få en ändring till stånd, utan utredningen föreslår att ett särskilt
massmarknadsförlag inrättas. Detta skulle varie år kunna framställa 26
skönlitterära titlar för vuxen publik och lika många för barn och ungdom.
Titlarna skall tidigare ha utgivits i annan form och försäljningspriset bör
inte överstiga 5 kr. för vuxenlitteraturen och 4 kr. för barn-och
ungdomslitteraturen. Hälften av böckerna förutsätts vara svenska verk och
hälften översättningar, och såväl klassiker som moderna verk bör ingå i
utgivningen. Denna utgivning beräknas medföra ett statligt subventionsbehov på
ca 900 000 kr. per år. Därvid utgår utredningen från att 30 000 exemplar skulle
produceras och 20 000 säljas av varje titel inom vuxenlitteraturen och att
motsvarande antal för barn- och ungdomslitteraturen skulle vara 45 000 resp. 35
000 exemplar samt att kostnaderna för marknadsföring skulle uppgå till 300 000
kr.
Utredningen
anser att en sådan massmarknadsutgivning bör kunna bli ett slagkraftigt alternativ
till Pressbyråns sortiment, men att även andra försäljningskanaler bör kunna
komma ifråga. Till en del bör de gamla "folkböckerna" kunna tjäna som
förebild. Satsningen på de två massmarknadsserierna bör endast ses som ett
inledande försök, som om det blir framgångsrikt kan utvidgas också till att
omfatta serier med mera svårtillgänglig litteratur.
Överläggningar
bör snarast inledas mellan staten och övriga intressenter Svenska
bokförläggareföreningen, folkbildningsorganisationerna och Sveriges författarförbund.
Om branschen kan uppfylla de givna ambitionerna anser utredningen att den bör
få driva massmarknadsförlaget i egen regi. 1 annat fall bör ett särskilt förlag
bildas med staten. Svenska bokförläggareföreningen och
folkbildningsorganisationerna som delägare. Formerna för ett sådant förlag bör
bestämmas först efter förhandlingar mellan intressenterna.
4.2.3.3 Postorderförsäljning
Utredningen konstaterar att även om villkoren väsentligt
förbättras för fackbokhandeln kan den inte väntas få fullständig täckning över
hela landet samtidigt som Pressbyrån även efter förutsatta förbättringar i sin
bokförmedling måste ha brister både i service och sortiment. Postorderförsäljning
kan inte betraktas som ett fullvärdigt alternativ till försäljning via fackbokhandeln,
men skulle kunna innebära möjligheter till bokköp på de orter som har en
otillfredsställande kommersiell bokförsörjning, och skulle kunna bidra till att
vinna nya bokköpare.
Prop.
1975:20 40
Utredningen skisserar en modell för försöksverksamhet med
postorderförsäljning. Enligt denna skall beställning kunna ske på landets
postkontor och folkbibliotek. En fullständig och en selektiv, mera
säljinriktad katalog framställs och distribueras till dessa lokaler.
Leveranserna bör ske från ett centralt grossistföretag eller via den lokala
bokhandeln, och priset för konsumenten anpassas till bokhandelspriset.
Informationsåtgärder vidtas för att göra verksamheten känd för allmänheten.
Ansvaret för att postorderförsäljningen kommer igång bör
ligga på staten. Målsättningen bör vara att verksamheten efter en tid blir
självbärande, men under ett inledningsskede torde subventioner bli behövliga.
Utredningen uppskattar dessas storlek till ca 500 000 kr. under inledningsåret.
4.2.3.4 Seelig & Co
Grossistföretaget AB Seelig & Co handhar nästan all
distribution av böcker till B-bokhandeln, medan det för abonnemangsbokhandelns
del i regel endast svarar för speditionen. För de mindre förlagens räkning
sköter företaget dock samtliga distributionstjänster. För de små enheterna på
bokmarknaden, såväl bland förlag och boklådor, spelar alltså Seelig & Co en
mycket väsentlig roll. En inskränkning i servicen skulle ha allvarliga
effekter, vare sig den beror på åtgärder från de större förlagen eller på
Seelig självt. Utredningen understryker därför att utvecklingen på denna sektor
bör hållas under särskild uppsikt.
4.2.4 Spridning av svensk litteratur i utlandet
De frågor som sammanhänger med spridningen av svensk
litteratur i utlandet bör enligt utredningens uppfattning i allt väsentligt ses
inom ramen för de normala relationerna mellan förlag och författare å ena sidan
och utländska förlag ä den andra.
Utredningen framhåller att den förmedlingshjälp, som nu
lämnas av Svenska institutet, kan förstärkas och då särskilt bör inriktas på
kontakt-skapande verksamhet, stöd till internationella författar- och
översätlar-symposier etc. Nya initiativ bör kunna tas inom området. Utredningen
rekommenderar att Svenska institutet utöver den konlaktskapande verksamheten
koncentrerar sig på kontinuerlig information om den svenska nyutgivningen.
Institutet bör tilldelas bättre resurser.
4.2.5 Författare
Enligt direktiven skall utredningen överväga formerna för
de nuvarande statliga insatserna för direkt författarstöd. Utredningen framhåller
dock att situationen på detta område förändrats på avgörande sätt sedan
direktiven skrevs. Bl. a. har biblioteksersättningen stigit snabbt. Från
upphovsmannahåll har framförts krav på förhandlingsrätt om
biblioteksersättningen. Sådana förhandlingar förutsätter emellertid
Prop. 1975:20 41
ändringar i upphovsrättslagen. Eftersom en samnordisk
kommitté där företrädare för upphovsrättsinnehavarnas organisationer är
representerade arbetar med en översyn av denna lagstiftning, har utredningen
inte ansett sig böra ta upp frågan. Vad beträffar övriga ersättnings- och
stödfrågor har kulturrådet ett utredningsuppdrag som gäller samtliga
kulturarbetargrupper. Detta arbete innefattar även de sociala trygghetsfrågorna
och bedrivs i nära samarbete med kulturarbetarnas fackliga organisationer. Med
hänvisning till kulturrådets väntade betänkande har utredningen därför avstått
från att gå närmare in på dessa problem.
Utredningen har övervägt frågan om behovet av utbildning
för författare och översättare. Den framhåller att samhällets politik på
bokområdet ej bör ges en sådan inriktning att författarna känner sig befriade
från kravet att vinna läsare. Möjligheterna för fortbildning av författare i
bl. a. detta hänseende är av intresse inte bara för upphovsmännen utan även för
bokkonsumenterna.
Utredningen avstår emellertid från att lägga fram förslag
om särskilda samhällsinsatser för sådan utbildning eller fortbildning, och
betraktar dessa problem i första hand som frågor för respektive fackliga
organisationer. Utredningen presenterar dock ett exempel på, hur innehållet i
en utbildningskurs för blivande författare skulle kunna tänkas utformat, och
framhåller att mycket av innehållet i en dylik kurs är tillämpligt även för
översättare. Kursen skulle kunna bli ekonomiskt genomförbar genom att infogas i
vuxenutbildningen.
4.3 Remissyttrandena 4.3.1 Utgivning
4.3.1.1 Allmänt
Ätskilliga remissinstanser avvisar liksom
utredningsmajoriteten tanken pä allmän befrielse av böcker frän mervärdeskatt
däribland statskontoret, RR V, SÖ, Bibliotek i samhälle. Författarförlaget,
Sveriges författarförbund, TCO, SACO, ABF, Folkets husföreningarnas
riksorganisation, MUF, CUF och KF. Författarförlaget, Sveriges författarförbund
och SACO föreslår dock att statsmakterna utreder om det är praktiskt möjligt
att befria de allmänna biblioteken från mervärdeskatt på inköp för bibliotekens
bokbestånd.
Svenska bokföriäggareföreningen och Svenska
bokhandlareföreningen anser, bl. a. under åberopande av erfarenheter från
Norge, att befrielse från mervärdeskatt genom sin inverkan på konkurrensen
bättre än någon annan aktuell stödform kan bidra till lägre bokpriser.
Några instanser kommenterar frågan om biblioteksersättning
till förlagen. Statskontoret, RR V, Litteraturfrämjandet, Sveriges författarförbund,
TCO, SACO, ABF och Örebro kommun ansluter sig därvid till utredningens
avvisande hållning. Svenska bokförläggareföreningen konstaterar att
författarnas biblioteksersättning inne-
Prop. 1975:20 42
bär ett godtagande av principen om ersättningsskyldighet
grundad på bibliotekens utnyttjande och understryker motsvarande krav för förlagens
räkning.
Utredningens förslag att tillämpa ett generellt stödsystem
med vissa begränsningar för svensk skönlitteratur för vuxna och selektiva stöd,
fördelade av nämnder eller sakkunniga, för övriga litteraturkategorier, godtas
av de flesta remissinstanser. Bl. a. Sveriges författarförbund vänder sig dock
i princip mot kategoriseringen av litteraturen, och många instanser kritiserar
avvägningen av stödet mellan de olika kategorierna samt ifrågasätter om det är
berättigat att begränsa det generella stödet till den svenska skönlitteraturen
för vuxna. Några remissinstanser, bland dem Svenska bokförläggareföreningen,
uttalar sig för ett genomgående generellt system med vissa begränsningar medan
däremot andra, bland dem Svenska akademien och LO, önskar en genomgående
selektiv ordning.
Svenska bokförläggareföreningen betraktar selektiva
stödsystem som otympliga och ofrånkomhgt godtyckliga ur yttrandefrihetssynpunkt.
Föreningen anser inte alt kravet på att eliminera titlar som ej förtjänar stöd
behöver ställas så högt som utredningen gjort och förordar i största möjliga
utsträckning ett enhetligt, automatiskt verkande system. Detta skulle baseras
på arkersättningsprincipen och administreras av Bibliotekstjänst som med hjälp
av Bibliografiska institutets klassificering kan beräkna stödbeloppen. Det
generella stödet bör kompletteras av ett projektstöd för klassiker,
konstnärligt illustrerade böcker, svenska barnbilderböcker och vissa större
verk inom fackboksområdet, som föreslås fördelat av en nämnd.
Sveriges författarförbund anser att utredningen alltför
starkt markerat skillnaden mellan selektivt och generellt stöd, och framlägger
vid sidan av ändringsförslag till olika moment i utredningens modell ett eget
alternativ som kräver motprestation från förlagens sida i form av lågt pris,
insyn och vissa royaltygarantier i stället för direkta bokleveranser. Systemet
är avsett att vara selektivt men inom så vida ramar att den bedömande
instansens arbete blir relativt enkelt och styrningseffekten marginell, om
antalet titlar sätts tillräckligt högl. Kategoriindelningen upphävs, i varje
fall på sikt, och enbart triviallitleraturen utestängs från stöd.
Svenska akademien. Bibliotek i samhälle, LO och ABF
uttalar sig för ett selektivt system i största möjliga utsträckning. Svenska
akademien skisserar en modell med direkt stöd till författaren och ett
garantibelopp att betalas ut till förläggaren om försäljningen blir otillfredsställande.
Utredningens stödmodell grundas i tillämpliga fall på
arkersättningsmodellen vilken ger böcker av samma omfång samma stöd oavsett
prissättningen. Denna princip godtas genomgående av remissinstanserna.
Sveriges författarförbund betonar vikten av att belysa principens inverkan
både på det ekonomiska utfallet för enskilda titlar och på ett förlags totala
utgivning.
Utredningens förslag att som villkor för litteraturstödet
kräva en motprestation från föriagen i form av ett visst antal exemplar av
Prop. 1975:20 43
varje stödd titel, som skall fördelas till bibliotek och
boklådor, möter i olika avseenden kritik från åtskilliga remissinstanser. Bl.
a. RR V, Bibliotek i samhälle, LO, TCO, Studieförbundet Vuxenskolan och Malmö
kommun uttrycker dock sin principiella anslutning till tanken.
Svenska akademien. Svenska bokförläggareföreningen,
Sveriges författarförbund och KF ställer sig avvisande till
motprestationstanken i dess föreslagna form. Från flera håll hävdas att
utredningen inle beaktat förlagens försäljningsbortfall tillräckligt. Svenska
akademien föreslår förlängd lagringstid som alternativ motprestation.
Bokföriäggareföreningen förkastar förslaget helt vad gäller biblioteken och
föreslår beträffande bokhandeln att abonnemangsexemplaren av stödda titlar
utgår gratis. Författarförbundet anser behovet av en motprestation i form av
böcker vara konstruerat och menar att denna del av förslaget är främsta orsaken
till all stödet blir ineffektivt. 1 likhet med KF anser förbundet en
motprestation i form av lägre prissättning vara att föredra.
Beträffande fördelningen av motprestationsexemplaren
framlägges från flera håll kompletterande förslag.
De problem som uppstår genom gåvoexemplaren till
biblioteken behandlas av ett antal remissinstanser. SÖ, Sveriges allmänna
biblioteks-förening. Bibliotek i samhälle. Bibliotekstjänst och SACO betonar de
svårigheter som den stora dominansen av skönlitteratur kommer att innebära, och
några instanser hävdar att presentationsexemplaren till de kommunala bibhoteken
är för få.
4.3.1.2 Ny svensk skönlitteratur för vuxna
Enligt utredningens förslag skall stödet till ny svensk
skönlitteratur utgå enligt vissa villkor.
Kravet att texten i en stödberättigad bok till övervägande
del skall publiceras för första gången möter stark kritik från olika
remissinstanser. Bl. a. framhåller SÖ, styrelsen för Sveriges författarfond.
Svenska akademien. Svenska bokförläggareföreningen. Författarförlaget,
Sveriges författarförbund och KF att novell-, essä-och diktsamlingar därmed
skulle bli oberättigat diskriminerade. Sveriges allmänna biblioteksförening.
Bibliotekstjänst, SACO och Malmö kommun föreslår att inskränkningen utformas
att gälla tidigare publicering i bokform. Litteraturfrämjandet, LO, TCO och ABF
framhåller behovet av stöd till återutgivning av nyare skönlitteratur.
Utredningen anser att en svensk skönlitterär titel för att
vara stödberättigad av Bibliografiska institutet skall ha klassificerats inom
vissa grupper (Samlingar, Romaner och noveller m. m., Aforismer, Dramatik, Poesi
eller Essäer). Bl. a. SÖ, Sveriges allmänna hibliotcksförening.
Författarförlaget, Sveriges författarförbund och SACO påpekar att bibliotekens
klassifikalionssystem är avsett för den tekniska hanteringen av boksamlingar
och är tveksamma eller avvisande till förslaget att systemet skall
användas vid fördelningen av stödet.
Prop.
1975:20 44
Åtskilliga instanser påtalar gränsdragningsproblem mellan
olika litteraturkategorier och flera understryker därvid nödvändigheten av en
generös dubbelklassificering, särskilt med hänsyn till den moderna
dokumentär-och debattlitteraturen.
För att utesluta verk under en viss kvalitetsgräns eller
angelägenhetsgrad ur systemet föreslår utredningen ett biblioteksköpskri-t e r
i u m : en stödberättigad titel skall ha inköpts via Bibliotekstjänsts
sambindning i minst 40 exemplar fördelade på minst 24 olika bibliotek.
Remissinstansernas inställning till denna spärregel växlar. Bl. a. SÖ och
Svenska bokförläggareföreningen ansluter sig till principen medan Svenska
akademien och CUF ställer sig generellt avvisande. De flesta instanserna
godtar dock användandet av biblioteken som urvalsinstrument men föreslår
modifikationer i olika avseenden. Bl. a. Sveriges allmänna biblioteksförening.
Bibliotek i samhälle. Svenska bokförläggareföreningen, Sveriges
författarförbund, SACO och Örebro kommun påpekar riskerna för att exklusiv
litteratur, framför allt poesi, skall drabbas hårt av den föreslagna regeln.
De remissinstanser som kommenterar den föreslagna
begränsningen av antalet stödda titlar till 400, RR V, Litteraturfrämjandet och
LO, ifrågasätter om inte ramen i dagens läge är tilllagen i överkant.
Av de remissinstanser som berör förslaget om begränsning
av stödet till lyriken till att gälla högst 25 % av antalet stödda titlar,
uttalar sig ABF positivt medan styrelsen för Sveriges författarfond. Svenska
akademien. Svenska bokförläggareföreningen och Sveriges författarförbund
ställer sig avvisande.
De språkliga minoriteternas behov av att inlemmas i stödet
understryks av flera remissinstanser och i skrivelser från en rad
minoritetsorganisationer. Kungl. biblioteket. Svenska akademien. Svenska
bokförläggareföreningen. Svenska bokhandlareföreningen, Sveriges
författarförbund, SACO, ABF, MUF och KF påpekar att utredningen förbigått
frågan om stöd till den finlandssvenska litteraturen.
Flera remissinstanser och intresseorganisationer påtalar
de särskilda problem som finns för produktionen av illustrerade böcker.
4.3.1.3 Ny skönlitteratur för vuxna i översättning
Remissinstanserna är positiva till stöd åt
översättningslitteraturen men utredningens förslag om selektivt efterhandsstöd
enligt arkersättningsmodellen möter kritik från många håll både vad beträffar
utformning och dimensionering. Bl. a. SÖ, Svenska institutet. Litteraturfrämjandet,
LO och TCO ansluter sig dock uttryckligen till tanken på selektivt
efterhandsstöd. Styrelsen för Sveriges författarfond föreslår att stödet i
princip utgår i efterhand, men att en garanti skall kunna ges till en del av
utgivningen i förhand. SACO förordar projektstöd i viss utsträckning.
Ätskilliga instanser, däribland Sveriges allmänna
biblioteksförening.
Prop. 1975:20 45
Svenska bokförläggareföreningen. Författarförlaget,
Sveriges författarförbund, Stockholms och Malmö kommuner och KF, ifrågasätter
eller föreslår en utvidgning av del generella stödet även till denna
litteratur-kategori. Bokförläggareföreningen anser det relativt enkelt att i
ett generellt system med hjälp av en ny kategoriindelning urskilja de delar av
översättningslitteraturen som inte bör erhålla stöd.
Det tjugotal instanser som berört stödels omfattning
betecknar den föreslagna dimensioneringen som otillräcklig. LO och /15F anser
att 100 titlar kan vara en lämplig nivå. Svenska institutet, styrelsen för Sveriges
författarfond, Sveriges författarförbund och CUF rekommenderar en fördubbling
av det föreslagna sextiotalet titlar.
Svenska akademien, SACO och Malmö kommun är positiva till
tanken på utnyttjandet av universitetens resurser vid översättningar. Svenska
akademien anser dock, att den av utredningen för ändamålet föreslagna
avdelningen vid institutionen för lingvistik vid universitetet i Stockholm är
en olämplig lösning av problemet.
4.3,1.4 Klassiker
Utredningens förslag om produktionsstöd i förhand för
svenska och utländska klassiker får genomgående ett mycket positivt mottagande,
och bl. a. statskontoret, RR V, SÖ, styrelsen för Sveriges författarfond,
Sveriges allmänna biblioteksförening. Litteraturfrämjandet, Svenska
bokförläggareföreningen. Bibliotekstjänst, Sveriges författarförbund, LO, SACO
och TCO instämmer i stort i förslaget.
Utredningens åsikt att 20 år efter publiceringen är en
lämplig tidsgräns för klassikerbegreppet möter invändningar på flera håll.
Svenska bokförläggareföreningen anser tidsbegreppet olämpligt att använda, och
Litteraturfrämjandet och TCO ifrågasätter om inte en kortare tidsgräns är
l.implig.
Flera instanser anser att stödet bör få större omfattning
än det 50-tal titlar som föreslagits, LO uppskattar utgivningsbehovet till 75
titlar per år och Svenska bokförläggareföreningen beräknar det till 150 titlar
per år. Bokförläggareföreningen och KF fruktar, att om endast en del av
utgivningen erhåller stöd kommer den icke subventionerade och därmed dyrare
utgivningen att hämmas.
Förslaget att ungefär två tredjedelar av stödbeloppet
skall gå till utländska klassiker accepteras i regel.
Bristen på klassiker för barn och ungdom framhålls bl. a.
av styrelsen för Sveriges författarfond och Barn- och ungdomsboksrådet.
Författarfondens styrelse föreslår ett särskilt stöd för illustrerade
klassiker, och påpekar att illustrationer hksom kritiska kommentarer har stor
betydelse för att göra denna litteratur mera lättillgänglig. Även Svenska
bokföriäggareföreningen framhåller illustrationernas vikt.
Det föreslagna lagerstödet för klassiker välkomnas av de
flesta remissinstanser som berört frågan, bl. a. SÖ, Svenska bokförläggare föreningen.
Bibliotekstjänst, Sveriges författarförbund, LO och SACO. Bok-
Prop. 1975:20 46
förtäggareföreningen anser en höjning av stödbeloppet från
10 till 25 öre per volym och år och ett slopande av den övre gränsen på 3 000
exemplar vara motiverade.
Statskontoret och RR V avvisar lagerstödet eftersom de
administrativa kostnaderna inte förefaller att stå i proportion till värdet för
mottagaren.
4.3.1.5 Facklitteratur
För facklitteraturens del föreslår utredningen ett
statligt stöd till översättning av ett 20-tal internationella standardverk
varje år. Svenska bokförläggare föreningen och SACO anser att utredningen inte
följt sina direktiv då den ställt den största delen av facklitteraturen utanför
stödet. Flera instanser påpekar att ingen anledning finns att undanta den
svenska originallitteraturen. Styrelsen för Sveriges författarfond, LO, TCO och
Malmö kommun m. fl. understryker att frågan måste utredas ytterhgare.
Medan remissinstanserna är relativt eniga om behovet av
ett starkare stöd till facklitteraturen, går meningarna isär beträffande dettas
utformning. Sveriges allmänna biblioteksförening. Svenska bokförläggare föreningen.
Bibliotekstjänst och KF m. fl. förordar ett generellt produktionsstöd för
vissa grupper jämföriigt med det som föreslagits för skönlitteraturen.
Bl. a. .50, kulturrådet. Svenska akademien och
Litteraturfrämjandet önskar i huvudsak ett selektivt stöd. Sveriges
författarförbund anser att en stödordning är nödvändig och att den dels bör
inriktas på opinionsbildande litteratur och populärvetenskap, dels måste
samordnas med övriga kategoristöd så att gränsdragningsproblemen mildras. Flera
remissinstanser, bl. a. SÖ, kulturrådet, Litteraturfrämjandet, Svenska
bokförläggareföreningen. Författarförlaget, TCO och ABF understryker det
angelägna i stöd åt populärvetenskaplig litteratur. Debattlitteraturens behov
av stöd betonas av SÖ, kulturrådet och LO.
Barn- och ungdomsboksrådet och Stockholms kommun tar upp
behovet av facklitteratur för barn och ungdom. Barn- och ungdomsboksrådet
föreslår ett särskilt stöd till denna.
4.3.1.6 Barn-och ungdomslitteratur
Utredningen föreslår ett selektivt efterhandsstöd utformat
som inköp av 100 titlar till 50 % av bokhandelspriset med en övre prisgräns på
8 kr. per exemplar. En stark opinion anser att utredningen underskattat
stödbehoven men remissinstanserna har delade meningar om lämpligheten av ett
selektivt efterhandsslöd. Flera instanser framhåller den mycket markerade
skillnaden mellan billiga, massproducerade barnböcker och dyra kvalitetsböcker
och pekar på behovet av åtgärder för att motverka detta förhållande.
SÖ, kulturrådet. Bibliotek i samhälle. Bibliotekstjänst,
TCO, LO, ABF, CUF och några kommuner förespråkar i likhet med utredningen
selektiva stödformer.
Prop. 1975:20 47
SÖ vill komplettera efterhandsstödel med projektstöd för
vissa bristområden. LO understryker behovet av snar utvärdering av verksamhet
enligt den föreslagna modellen.
Majoriteten av de instanser som yttrat sig, däribland
styrelsen för Sveriges författarfond, Sveriges allmänna biblioteksförening.
Svenska bokförläggareföreningen. Författarförlaget, Sveriges författarförbund,
Barn-och ungdomsboksrådet, SACO, några kommuner och KF, anser att ett
automatiskt verkande stödsystem av motsvarande typ som för svensk
skönlitteratur för vuxna i varierande utsträckning är tillämpligt även för
barn- och ungdomslitteraturen. Svenska bokförläggareföreningen och Sveriges
författarförbund vill ha den svenska originallitteraturen för barn och ungdom
samordnad med vuxenlitteraturen med tillämpande av arkersättningsprincipen.
Barn- och ungdomsboksrådet förordar alt det generella stödet utsträcks till
svensk skönlitteratur för ungdom.
Utredningens förslag att tillämpa en övre prisgräns för
stödköpta böcker kritiseras av Bibliotek i samhälle. Svenska bokförläggareföreningen
och Bibliotekstjänst bl. a. för att det kan motverka en kvalitets-inriktad
utgivning.
'. Styrelsen för Sveriges författarfond.
Litteraturfrämjandet, Svenska bokförläggareföreningen och Sveriges
författarförbund ifrågasätter utredningens relativt positiva bedömning av
barn- och ungdomslitteraturens lönsamhet bl. a. eftersom dess beräkningar
omfattar den totala utgivningen och inte tar hänsyn till triviallitteraturens
särställning i lönsamhetshänseende.
SÖ, styrelsen för Sveriges författarfond, Sveriges
allmänna biblioteksförening. Bibliotek i samhälle. Svenska bokförläggareföreningen,
Sveriges Radio, Bibliotekstjänst, Författarförlaget, Sveriges författarförbund.
Barn- och ungdomsboksrådet, TCO, SACO, KF och Kulturarbetarnas
socialdemokratiska förening i Storstockholm förordar ett särskilt stöd för
svenska bilderböcker, i regel utformat som projektstöd till ett visst antal
verk.
Utredningens förslag att Svenska barnboksinstitutet skall
utarbeta former för försöksverksamhet med produktion av prisbilliga k v a 1 i
t e t s s e r i e r får ett blandat mottagande av de instanser som intresserat
sig för frågan.
Bl, a. SÖ, Landstingsförbundet och Svenska
bokförläggareföreningen uttalar sitt stöd för förslaget. Barn- och
ungdomsboksrådet är positivt men anser att uppgifter av denna karaktär även bör
förläggas till exempelvis kulturarbetarnas centrumbildningar. Rådet framhåller
all försöksverksamheten måste ges betydande omfattning och sträcka sig över
flera år.
Styrelsen för Sveriges författarfond ställer sig liksom
Sveriges författarförbund negativ till Svenska barnboksinstitutets roll i
försöksverksamheten. Organisationer som Författarcentrum och
Illustratörscentrum framhålls som lämpligare i sammanhanget. En
specialdestinering av stipendier ur författarfonden för serieproduktionen
avvisas.
Även Seriefrämjandel är negativt till Barnboksinstitutets
befallning
Prop. 1975:20 48
med serieproduktionen. Seriefrämjandet anser att
utredningen grovt försummat sin uppgift vad gäller serier och framlägger ett
omfattande kompletterande material samt en egen modell för stöd till serieproduktionen.
Förslaget omfattar dels arbetsslipendier för serieskapare, utdelade av en
särskild nämnd, dels stöd åt minst tio seriealbum inom ramen för stödet till
barnhtteraturen och till ett tiotal serier i seriemagasin, fördelat av särskild
nämnd, dels inrättade av ett producentkooperativt förlag. Sammanlagda kostnaden
för förslaget uppskattas till 712 000 kr. första året och 41 2 000 kr. under de
följande åren.
SÖ och Föreningen Svenska tecknare understryker allmänt
behovet av stöd till utgivning av svenska kvalitetsserier.
Utredningen diskuterar behovet av ett särskilt lagerstöd
till barn- och ungdomslitteraturen, och behovet av ett sådant understryks av
SÖ, Sveriges allmänna biblioteksförening, Barn-och ungdomsboksrådet och TCO.
Sveriges allmänna biblioteksförening menar liksom Bibliotek i samhälle all ett
slöd för utgivning av nya upplagor också är behövligt,
4.3.1.7 Organisationsformer
Remissinstansernas meningar är delade om den föreslagna
fördelningen av litteraturstödets administration på olika organ. Sveriges
författarförbund finner det dock inte meningsfullt att på ett så preliminärt
stadium diskutera konkreta organisationsfrågor.
Tidskriftsnämnden ansluter sig till utredningens
uppfattning och varnar starkt för en lösning där beslut om selektivt stöd
fattas av personer utan kunskaper inom de olika specialområdena.
Kulturrådet anser att statens kulturråd självt bör finna
lämpliga former för denna administration. Beslut rörande selektivt stöd bör
dock principiellt delegeras för att tillgodose kravet på sakkunskap.
Landstingsförbundet tar avstånd från tanken på tre olika
nämnder för administration av litteraturstödet med motivering att helhetsbedömningar,
ömsesidiga hänsynstaganden och utvärdering skulle försvåras.
Expertbehovet har enligt ABF.s uppfattning överbetonats
när utredningen tagit ställning till nämndemas sammansättning. Förbundet anser
det visserligen viktigt att inhämta råd från på området yrkesverksamma, men
framhåller att de avgörande besluten bör fattas av folkvalda lekmän.
4.3.1.8 Uppslagsverk
Behovet av att utreda frågan om en ny svensk nationalencyklopedi
understryks av det femtontal remissinstanser som yttrat sig, bl. a. RR V, SÖ,
kulturrådet, styrelsen för Sveriges författarfond, Svenska kommunförbundet,
Sveriges allmänna biblioteksförening. Svenska bokförläggareföreningen, SACO och
ABF.
Svenska bokförläggareföreningen understryker i likhet med
flera andra instanser att behovet är mycket angeläget och förutsätter att
föreningen
Prop.
1975:20 49
får tillfälle att delta i den föreslagna
utredningen. SACO anser att nordiskt samarbete på området bör övervägas.
4.3.1.9 Företagsstrukturen inom förlagsområdet
Flera instanser, bl. a. näringsfrihetsombudsmannen.
Landstingsförbundet, Svenska bokhandlareföreningen och Sveriges
författarförbund uttalar sig om behovet att motverka ytterligare förlagskoncentration.
Landstingsförbundet understryker att vägarna för att uppnå detta måste studeras
ytterligare. Svenska bokhandlareföreningen påpekar att den stora satsningen på
lättsålda böcker måste motverkas.
ABF finner utredningens behandling av företagsstrukturen
på förlagsområdet otillfredsställande. Förbundet pekar på
monopohseringstenden-serna på marknaden och efterlyser klarare förslag om
förlagsinsatser från statens och folkrörelsernas sida, främst ett skönlitterärt
förlag.
SÖ, näringsfrihetsombudsmannen, styrelsen för Sveriges
författarfond. Svenska bokförläggareföreningen och Sveriges författarförbund
behandlar förslaget om att inget förlag skall kunna få mer än 20% av det totala
stödet till svensk skönlitteratur. Samtliga ställer sig avvisande till
förslaget i denna utformning.
Svenska bokförläggareföreningen finner det orimUgt att
motprestationsexemplar skulle behöva levereras även om stödet senare reduceras
enligt 20 procentsregeln. Trots att branschen f. n. medger en väl differentierad
och spridd utgivning vill föreningen inte bortse från risken av en ur
kulturpolitisk synpunkt oroande koncentration. Risken för skadliga verkningar
av förlagskoncentration är emellertid inte begränsad till den svenska
skönlitteraturen, utan en eventuell spärregel bör baseras på stödet till alla
litteraturkategorier.
Förslaget om en förlagslånefond med uppgift att motverka
koncentrationstendenserna mottas positivt av flertalet remissinstanser.
Kulturrådet, styrelsen för Sveriges författarfond. Svenska bokförläggareföreningen.
Svenska bokhandlareföreningen, Sveriges författarförbund. Författarförlaget,
LO, Handelsanställdas förbund och SACO uttalar sitt stöd för förslaget.
Kulturrådet och styrelsen för Sveriges författarfond
betonar behovet av regionala förlag. ABF yrkar att frågan om stöd- och
lånemöjligheter för folkrörclseägda och kooperativt ägda förlag särskilt
beaktas. Svenska bokförläggareföreningen ifrågasätter om det föreslagna beloppet
på 3 milj. kr. är tillräckligt och framhåller att likviditetssvårigheter inte
bara är ett problem vid verksamhetens början. Föreningen anser även ett
särskilt distributionsstöd inom fondens ram befogat.
Statskontoret och RRV avstyrker förslaget om en statlig
lånefond. Enligt RRV bör det statliga litteraturstödet koncentreras till
utgivning och tillhandahållande av böcker. Långivningen till enskilda företag
bör ske på kommersiella villkor och i sedvanliga former och behovet av nya
kreditorgan noga prövas.
4 Riksdagen 1975. I saml. Nr 20
Prop.
1975:20 50
Frågan om åtgärder för att kontrollera utländskt inflytande
på den svenska förlagsmarknaden behandlas av några remissorgan. SÖ och Sveriges
författarförbund betonar behovet av åtgärder i linje med utredningens förslag.
Svenska bokförläggareföreningen framhåller att inte varje utländskt inflytande
över svensk bokproduktion bör betraktas som ogynnsamt ur kulturpolitisk
synpunkt. Utredningen om utländska övertaganden av svenska företag förklarar
sig ha anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om övertagande av
företag inom mediesektorn.
4.3.1.10 Noter
De organisationer, huvudsakligen inom musikbranschen, som
yttrat sig över utredningens betänkande understryker problemen på musikmarknaden
i olika avseenden och är eniga om det stora behovet av en skyndsam särskild
utredning. I anslutning till av utredningen diskuterade stödmodeller
framlägger branschorganisationerna egna förslag till en temporär lösning av
problemen.
SACO behandlar problemen med folkbibliotekens förvärv av
noter. Organisationen beklagar att utredningen inte sett sig i stånd att
föreslå adekvata reformer för produktionen och distributionen av noter. Den
starka satsningen på ÄV-sidan i folkbiblioteken har främst omfattat grammofonskivor
och kassetter, men det vore önskvärt om detta kunde kompletteras med
notmaterial.
Svenska
musikförläggareföreningen ser som mest näraliggande vägar att förbättra
musikaliedistributionen dels på uppbyggandet av referenssamlingar av
notutgåvor på biblioteken, dels på ökade eller nya anslag till
körsammanslutningar, amatörorkestrar, musikcirklar och skolor för anskaffning
av noter. Föreningen delar utredningens uppfattning att en ordning jämförlig
med det föreslagna litteraturstödet inte är realistisk.
Föreningen Svenska tonsättare förordar ett utbyggande av
musikalie-samlingama vid länsbiblioteken och de större kommunbiblioteken.
Svenska musikhandlareföreningen anser det lämpligt att
vissa musikhandlare tilldelas presentationsexemplar av ny svensk musik, som
annars ofta är för kostsam att lagerhållas, och av nyutkommen musikht-teratur.
I väntan på den föreslagna utredningen bör på grund av det akuta krisläget ett
provisoriskt utgivningsstöd för svensk musik på ca 200 000 kr. anslås.
De instanser inom musiksektorn som yttrat sig är negativa
till att Institutet för rikskonserter anlitas som utredare eller organisatör av
musikaliedistributionen.
Prop. 197520 51
4.3.2 Försäljning av böcker
4.3.2.1 Fackbokhandeln
Ätskilliga remissinstanser pekar på fackbokhandelns
betydelse för litteraturspridningen. Bl. a. kulturrådet och Sveriges allmänna
biblioteksförening instämmer i utredningens målsättning att varje kommuns centralort
bör ha minst en fullsorterad bokhandel.
Utredningens beskrivning av abonnemangsbokhandelns
lönsamhet kommenteras av några instanser. RR V, Svenska bokförläggareföreningen
och Svenska bokhandlareföreningen bestrider utredningens påstående att
A-bokhandelns likviditet och soliditet genomsnittligt förbättrats mellan 1961
och 1970. Svenska bokhandlareföreningen kräver en omprövning av de
ställningstaganden som gjorts med utgångspunkt i påståendet.
Det stora flertalet remissinstanser som yttrat sig om
kommunernas ansvar för den kommersiella bokförmedlingen, däribland SÖ,
kulturrådet. Svenska kommunförbundet. Svenska bokförläggareföreningen, Svenska
bokhandlareföreningen, Sveriges B-bokhandlareförbund, Sveriges
författarförbund, SA CO och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, ansluter
sig till utredningens uppfattning om behovet av ett sådant kommunalt ansvar.
Ingen instans ställer sig direkt avvisande.
Enligt Svenska kommunförbundet kan kommuner i vissa fall
behöva direkt engagera sig i bokförsäljningen på bokhandelslösa orter, men
frågan kan knappast anses vara dagsaktuell. Svenska bokhandlareföreningen vill
betrakta upprättandet av en bokhandel i kommunal regi endast som en nödlösning.
De kommunala inköpens betydelse för bokhandelns
lönsamhet kommenteras i ett antal yttranden.
Litteraturfrämjandet, Svenska bokförläggareföreningen, Svenska
bokhandlareföreningen, Sveriges B-bokhandlareförbund, Seelig & Co, Studieförbundet
Vuxenskolan och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet betonar vikten av
kommunernas inköp av skolböcker m. m. för den lokala bokhandelns lönsamhet.
Branschorganisationerna för förlags- och bokhandelsområdet tar direkt ställning
mot kommunernas förbigående av de egna boklådorna. RR V framhåller dels att
bokhandeln förmedlar en mycket liten del av bibliotekens inköp, dels att
skolornas inköp sker till nettopriser och därför inte ger bokhandeln några
större intäkter.
Ett par instanser framhåller att kommunens boklåda inte
automatiskt bör få förmedla de kommunala inköpen. Näringsfrihetsombudsmannen
erinrar om vikten av att kommunerna söker upphandla böcker i konkurrens. Om
kommunens bokhandel ej ger det förmånligaste anbudet men kommunen ändå beslutar
stödja denna, ger detta förfarande en uppfattning om storleken av stödet.
Örebro kommun ser ingen anledning att just för bokhandelsinköp göra undantag
från fastställda upphandlingsregler för kommunerna. Särskilt det trängda
anslagsläget för många bibliotek gör att kommunalt bokhandelsstöd bör ges i
andra former än
Prop. 1975:20 52
överpris vid upphandlingen.
De flesta remissinstanser som direkt tagit upp frågan om
de föreslagna friexemplarens betydelse för bokhandeln ställer sig kritiska
till utredningens bedömningar och förslag på denna punkt.
RR V, kulturrådet, Sveriges allmänna biblioteksförening.
Svenska bokförläggareföreningen, Svenska bokhandlareföreningen, Seelig &
Co samt Sveriges författarförbund är tveksamma huruvida de föreslagna friexemplaren
skall kunna få det värde för bokhandeln som utredningen har hoppats. Sveriges
författarförbund finner dels att bokhandelsabonnemangen kan påverkas så att
det blir osäkert om stödexemplaren kommer att innebära en vidgning av
sortimentet, dels att inverkan på bokhandelns inkomster är svår att förutse.
Troligtvis kommer det genomsnittliga stödet per bokhandel att uppgå till högst
hälften av utredningens beräknade maximibelopp på ca 9 000 kr.
Som alternativ till utredningens modell föreslår Svenska
bokförläggareföreningen att abonnemangsexemplaren av stödda titlar utgår
gratis till bokhandeln och i dess hantering behandlas som övriga böcker. Enligt
Svenska bokhandlareföreningen och Seelig & Co skulle ett effektivare
förfarande än det som utredningen föreslagit vara att gratis tilldela
bokhandeln ett grundexemplar av alla titlar som ingår i det nuvarande
abonnemanget. Denna lösning accepteras av Svenska bokförläggareföreningen som
ett radikalare alternativ till dess eget förslag. Bokhandlareföreningen har i
en skrivelse till utbildningsdepartementet kompletterat sitt remissyttrande.
Föreningen redovisar ett alternativt stödsystem där antalet gratis tilldelade
titlar beror på den enskilda bokhandelns omsättning.
Näringsfrihetsombudsmannen ser positivt på stödexemplarens
betydelse för bokhandeln, men menar att även andra distributionskanaler, t.
ex. varuhusen, bör tilldelas samma stöd om de uppfyller kravet på sortimentsbredd
och service. Även Svenska kommunförbundet betonar att stödexemplaren bör kunna
bli värdefulla för bokhandeln.
En positiv inställning till förslaget om statligt
engagemang i en 1 å n e-fond för bokhandeln redovisar det stora flertalet
instanser som yttrar sig, bl. a. SÖ, kulturrådet. Svenska kommunförbundet,
Sveriges allmänna biblioteksförening. Svenska bokförläggareföreningen. Svenska
bokhandlareföreningen, Sveriges B-bokhandlareförbund, Sveriges författarförbund,
LO, TCO och Malmö kommun.
Kulturrådet ifrågasätter om stödet är tillräckligt.
Svenska bokförläggareföreningen framhåller att föreningen genom Bokbranschens
finansieringsinstitut AB påtagit sig ett betydande ansvar och välkomnar ett
samarbete med staten i linje med utredningens förslag.
Svenska bokhandlareföreningen vill att statens medverkan
sker i sådana former att styrning kan undvikas och bokhandeln får tillfredsställande
medinflytande. Sveriges B-bokhandlareförbund betonar att B-bokhandlarna bör ha
samma lånemöjligheter i fonden som fackbokhandeln i övrigt.
Prop. 1975:20 53
Statskontoret och RR V avstyrker en statlig
subventionering av långivning till bokbranschen med motivering att sådan
långivning bör ske på kommersiella villkor och i de forihéf som annars gäller
för kreditgivning till företag.
4.3.2.2 Massmarknadsförlag
Samtliga remissinstanser som yttrat sig om Pressbyråns utbud
av kvalitetslitteratur anser den nuvarande försäljningen otillfredsställande.
Litteraturfrämjandet, LO, SACO, ABF, CUF och Stockholms
kommun instämmer därvid i utredningens kritik av Pressbyråns försäljningsprinciper.
Litteraturfrämjandet,
Sveriges författarförbund, LO, ABF, Folkets husföreningarnas riksorganisation,
SSU och Stockholms kommun ifrågasätter om inte ett ökat samhälls- eller
folkrörelseinflytande över Pressbyråns verksamhet vore lämpligt. Sveriges författarförbund
finner starka skäl tala för att det allmänna skaffar sig ett avgörande
inflytande över den distribution som nu sker genom Pressbyrån och kioskerna
och anser att en särskild utredning bör behandla formerna för detta och
kommunernas roll i sammanhanget. Frågan är särskilt aktuell i samband med
förslaget om ett massmarknadsföriag. LO kräver att ett samhälls- och
folkrörelseinflytande över Pressbyrån på både central och lokal nivå snarast
garanteras och menar att även ett överförande i samhällets ägo bör tas upp
till prövning.
Sveriges allmänna biblioteksförening. Bibliotek i samhälle
och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Storstockholm uttrycker sympati
för den i Stellan Arvidsons särskilda yttrande nr. 2 framförda tanken om
kommunalisering av kioskväsendet.
Svenska pressbyrån anser det felaktigt att påstå att
företaget diskriminerar kvalitetslitteraturen. Att försäljningen av denna ännu
inte nått önskvärd omfattning beror främst på de höga bokpriserna. Enligt Pressbyrån
har utredningen inte tagit hänsyn till vissa förhållanden på bokmarknaden och
inte heller anfört några belägg när den riktat en hård och delvis onyanserad
kritik mot företaget. Detta betecknas som ytterst anmärkningsvärt i en statlig
utredning.
Av det 30-taI instanser som yttrat sig om tanken på ett
särskilt massmarknadsförlag med den av utredningen skisserade målsättningen
är den helt övervägande delen klart positiva och ingen ställer sig helt avvisande.
Flera instanser anser emellertid utredningens förslag vara alltför skissartat.
Kulturrådet vill starkt understryka vikten av att
massmarknadsförlaget blir verklighet och menar att en ohöljd kommersialism
givit starka skadeverkningar på detta område. Bl. a. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet och Sveriges allmänna biblioteksförening betonar den
betydelse en sådan satsning på prisbilliga kvalitetsböcker skulle kunna få för
att vidga intresset för läsning av god litteratur.
Prop. 1975:20 54
Svenska bokförläggareföreningen bedömer själva förslaget
som så preliminärt att någon närmare analys av de praktiska problemen knappast
kan ske. En så viktig satsning bör emellertid ges en mera kraftfull start än
vad utredningen föreslår.
Författarförlaget och KF betraktar de underliggande
kalkylerna som alltför orealistiska och påpekar nödvändigheten av ytterligare
undersökningar och förhandlingar. KF finner det önskvärt att
utbildningsdepartementet tar initiativ i detta avseende.
Flera remissinstanser behandlar närmare formerna för
massmarknadsförlagets verksamhet.
Litteraturfrämjandet understryker starkt att förlaget inte
får inskränka sig till saluföring genom Pressbyråns försäljningsställen. De
stora folkrörelserna och Litteraturfrämjandet bör, förutsatt att de blir
intressenter i förlaget, genom interna kanaler kunna nå stora grupper av
presumtiva läsare bland sina medlemmar. LO anför liknande synpunkter.
Svenska
bokförläggareföreningen förklarar sig stå öppen för förhand-hngar och vara
inställd på att branschen engageras på det sätt utredningen föreslagit.
Föreningen understryker att en lösning av problemen med massmarknadsförsäljning
av kvalitetsböcker ligger i föreningens intresse. Svenska bokhandlareföreningen
framhåller att fackbokhandeln gärna tar upp massmarknadsböckerna i sitt
sortiment. Svenska Pressbyrån är beredd att åta sig distributionen och att
stimulera böckernas försäljning i tidningshandeln.
RR V anser erfarenheterna av modern marknadsföring visa
att ett eventuellt massmarknadsförlag bör tillämpa kraftigare
återförsäljnings-rabatter i sista ledet av distributionskedjan än konkurrerande
förlag med triviallitteratur, och i gengäld ställa särskilda krav på exponering
av litteraturen.
Ätskilliga remissorgan har synpunkter på massmarknadsförlagets
ut g i vni n gspo 1 i t i k.
På flera håll betraktar man den av utredningen skisserade
utgivningen på 52 titlar per år som otillräcklig. Sveriges allmänna
biblioteksförening betonar vikten av att de statliga insatserna får en sådan
storiek att utgivningsprogrammet kan uppnås och småningom utökas. LO betraktar
en titel per vecka inom vardera kategorin som ett minimum och Bibliotek i
samhälle anser att dimensioneringen bör tiodubblas.
SÖ framhåller att prissättningen är ett konkurrensmedel av
största betydelse framför allt när det gäller barn- och ungdomslitteratur, och
vill att möjligheten att sänka det föreslagna priset på sådana böcker prövas
ytterligare.
Sveriges kyrkliga studieförbund betvivlar att man erövrar
en ny publik genom en så låg prissättning på vuxenböcker som utredningen
föreslagit vilket i sig är en uppenbar nedvärdering av böckerna. Människor i
Sverige har säkerligen råd att betala åtminstone lika mycket för en bok som för
ett biobesök.
Ett stort antal remissinstanser är skeptiska mot
utredningens eko-
Prop. 1975:20 55
nomiska kalkyler för massmarknadsförlaget. Detta gäller
framför allt kostnaderna för marknadsföring under inledningsskedet, som
utredningen uppskattat till 300 000 kr. per år.
Styrelsen för Sveriges författarfond.
Litteraturfrämjandet, Svenska bokförläggareföreningen. Bibliotekstjänst,
Sveriges författarförbund, LO, TCO, SACO, ABF och SSU finner alla den förslagna
statliga subventionen på 900 000 kr. per år vara alltför låg.
Sveriges författarförbund räknar med att en
initialsatsning på åtminstone det femdubbla mot det kalkylerade bidraget kan
behövas för att experimentet inte skall slå fel och bU meningslöst. Enligt LO:s
uppfattning bör subventionsbehovet redan med hänsyn till den av organisationen
föreslagna utgivningsstorleken fördubblas. Dessutom torde insatserna för
information och marknadsföring bli högre än utredningen förutsatt.
Några instanser har mer eller mindre detaljerat tagit
ställning till frågan om massmarknadsförlagets yttre organisation och det
inflytande som därvid skall beredas olika intressen. De flesta understryker
behovet av folkrörelsernas eller folkbildningsorganisationernas medverkan.
Styrelsen för Sveriges författarfond anser att staten,
folkbildningsorganisationerna och Svenska bokförläggareföreningen bör vara
delägare i förlaget, men att inflytande också bör beredas författarnas och
bokillustratörernas organisationer. KF har en liknande uppfattning.
Flera remissorgan bland folkrörelserna eller med
anknytning till dessa skisserar en förlagskonstruktion utan
Bokförläggareföreningens medverkan. LO tänker sig som huvudalternativ för
fortsatta förhandlingar ett förlag i samverkan mellan staten, kommunförbunden,
folkrörelseförlagen, de stora löntagarorganisationerna och deras studieförbund.
SSU har en liknande uppfattning.
Litteraturfrämjandet anser att staten bör ta det
ekonomiska ansvaret för förlaget och att dess styrelse, som bör tillsättas av
regeringen, skall bestå av företrädare för de stora folkrörelserna eller
folkbildningsorganisationerna, men att även Litteraturfrämjandet bör beredas
plats. TCO finner staten tillsammans med folkbildningsorganisationerna vara ett
lämpligt alternativ. ABF föredrar att förlaget ägs av folkrörelserna, och
Folkets husföreningarnas riksorganisation att det ges stark folkrörelseanknytning
samtidigt som det står fritt från kommersiella vinstintressen.
Sveriges författarförbund är tveksamt till en
förlagskonstruktion med staten. Svenska bokförläggareföreningen och
folkbildningsorganisationerna som delägare, och menar att saken måste tas upp
till en mera förutsättningslös prövning. Förbundet framhåller dels att förtag
utanför branschorganisationen genom den föreslagna konstruktionen skulle kunna
komma att missgynnas, dels att man även borde pröva möjligheten att ge
obligatoriska styrelseposter åt förbundet och andra organisationer som t. ex.
Klys och åt fria förläggare som Författarförlaget.
Prop. 1975:20 56
4.3.2.3 Postorderförsäljning
En positiv inställning till postorderdistribution av
böcker med statligt stöd redovisas av de flesta remissinstanser som intresserat
sig för frågan, bl. a. statskontoret, SÖ, styrelsen för Sveriges författarfond.
Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges allmänna biblioteksförening.
Svenska bokförläggareföreningen, Svenska bokhandlareföreningen, Sveriges
författarförbund, TCO och SACO.
Svenska bokförläggareföreningen konstaterar att böcker ur
teknisk synpunkt är väl lämpade för postdistribution och att erfarenheterna av
bokförsäljning per post direkt från förlagen är goda. Mycket talar emellertid,
i motsats till utredningens åsikt, för att postorderförsäljningen främst kan
komma att intressera bokhandelskunder.
Samtidigt som LO tillstyrker förslaget vill man framhålla
att det är mindre angeläget än en sådan folkrörelseanknuten bokförsäljning som
organisationen själv skisserat.
Många remissinstanser kommenterar närmare utredningens
förslag till utformning av postorderverksamheten och dess kostnadsberäkningar
och åtskilliga ställer sig därvid tveksamma eller avvisande på enskilda
punkter.
4.3.3 Spridning av svensk litteratur i utlandet
Svenska institutet och Sveriges författarförbund vill inte
godta utredningeris syn på problemet med spridning av svensk litteratur i
utlandet som en fråga huvudsakligen inom ramen för relationerna mellan förlag
och författare å ena sidan och utländska förlag å den andra. Författarförbundet
anser att dessa frågor måste utredas ytteriigare.
Ingen remissinstans har några principiella invändningar
mot den roll ifråga om spridningen av svensk litteratur i utlandet, som
utredningen föreslår för Svenska institutet.
Styrelsen för Sveriges författarfond. Svenska institutet,
Sveriges författarförbund och SACO betonar vikten av ökade resurser till
Svenska institutet för dess förmedlingsarbete med svensk litteratur i utlandet.
Styrelsen för Sveriges författarfond understryker alt den
icke kommersiella informationen om svensk litteratur i utlandet bör vara en
uppgift i första hand för Svenska institutet. Styrelsen betonar att ansvaret
för de i utlandet boende svensköversättarna är en uppgift för Svenska
institutet, men menar samtidigt att den själv bör anses ha ansvaret för stöd åt
de i Sverige bosatta introduktörerna av svensk litteratur på utländska språk.
Sveriges författarförbund önskar att överläggningar med
Svenska institutet och ansvarigt departement snarast tas upp för att man skall
kunna bedöma behovet av ett specialdestinerat anslag till presentation av
svensk konstnärlig verksamhet i utlandet, men att en kraftig medelsförstärkning
för information om svensk litteratur bör utgå redan nu.
Prop.
1975:20 57
4.3.4 Författare
Sveriges författarförbund kommenterar utredningens syn på
frågan om direkt författarstöd. Förbundet anser det principiellt riktigt att en
statlig utredning avstår från att direkt gå in på den fackhga verksamheten.
Förutsättningen för att författare och översättare alls skall kunna föra
förhandlingar är dock, att upphovsrätten är reglerad i lag. Lagstiftningen
beträffande t. ex. de sociala trygghetsfrågorna är heller inte anpassad till
författarnas situation. Författarförbundet anser alt utredningen bort kunna
göra ett klart uttalande om behovet av att vidareutveckla trygghetspoUtiken för
författarna t. ex. vad beträffar dessas yrkanden om ATP på förlagsinkomster och
inkomster från Sveriges författarfond. Utredningen borde vidare ha diskuterat
fördelar och nackdelar med en lagfäst biblioteksersättning.
Frågan om utbildning och fortbildning av författare
diskuteras av några remissinstanser.
Sveriges författarförbund påpekar att en utbildningskurs
av den typ som utredningen skisserat tidigare avvisats vid debatt inom
förbundet, och att vissa punkter i förslaget täcks av förbundets fackliga
kurser. Förbundet tar annars inte ställning till frågan om en kurs för blivande
författare som inordnas i vuxenutbildningen. Författarförbundet framhåller,
att utredningen förbigått behovet av fortbildning för nya media, som ständigt
utvecklas och som är av stor betydelse för författarnas verksamhet t. ex.
kassetter och nya tryckförfaranden. Enligt förbundets åsikt bör en viss
systematiserad fortbildning av denna natur inom utbildningssektorn få stöd från
samhällets sida.
Styrelsen för Sveriges författarfond uttrycker skepsis mot
tanken på grundutbildning av författare. Vad fortbildningen beträffar, anför
författarfonden bl. a. att den fortbildande verksamheten inom centrumbildningarna
är av stor betydelse och därför bör finansieras genom ytterligare ökade anslag
till dessa.
Prop.
197520 58
5
Folkbibliotek 5.1 Nuläge
Biblioteken kan indelas i fyra kategorier: folkbibliotek,
skolbibliotek, forskningsbibliotek och företagsbibliotek. Folkbiblioteken
vänder sig till alla typer av biblioteksutnyttjare medan de tre andra
bibliotekskategorierna har bestämda målgrupper. I delta sammanhang berörs
endast folk-och skolbiblioteken.
5.1.1 Lokala folkbibliotek
Folkbiblioteksverksamhcten är en av staten oreglerad
kommunal verksamhet och någon lagstiftning avseende kommunernas insatser finns
således inte. Verksamhetens inriktning och omfattning är helt beroende av
lokala initiativ och beslut. Den kommunsammanläggning som genomfördes fr.o.m.
år 1974 innebär att samtliga landets 278 kommuner numera har allmänna
folkbibliotek. Det politiska ansvaret för biblioteksverksamheten har tidigare
vanligen legat på en biblioteksstyrelse, men förs alltmera över till
kulturnämnder med ansvar för samtliga kommunala insatser inom kulturområdet.
Vid sidan av det kommunala biblioteket finns på många håll
en annan typ av folkbiblioteksverksamhet. Ofta är denna samordnad med eller
helt integrerad i den verksamhet som det kommunala folkbiblioteket bedriver,
även om huvudmannen är en annan än kommunen. Hit hör de flesta
sjukhusbiblioteken, samtliga bibliotek på kriminalvårdsanstalterna samt några
förbandsbibliotek. Ca 60 sjukhusbibliotek är fristående och drivs direkt av
landstingen.
Folkbibliotekens nuvarande verksamhet kan sammanfattas i
termerna medieförmedling, informationscentrum och kulturellt centrum.
Den medieförmedlande verksamheten har utvecklats mycket
snabbt och domineras av tryckta medier böcker, tidningar och tidskrifter.
Bibliotekens samlade inköp uppgår till avsevärda belopp. Under år 1973 beräknas
folkbiblioteken ha förfogat över 68 milj. kr. för anskaffning av böcker m. m.
Samma är förmedlades 66 milj. lån. Bokbeståndet uppgick till ca 28 milj. band.
I siffrorna ingår även de bibliotek som fungerar som länsbibliotek och
lånecentraler.
I växlande utsträckning omfattar verksamheten numera också
medier som grammofonskivor, ljudband, talböcker, film och mikrofilmade
arkivalier. Ärtoteksverksamhel (utlåning av konst) förekommer pä åtskilliga
håll. Biblioteket tillhandahåller också den apparatur som krävs för att
utnyttja dessa olika medier - ibland även till hemlån.
Bibliotekens uppgift att lämna information till allmänhet,
skola, samhällsorgan och företag har under senare är blivit alltmer omfattande.
De kommunala förvaltningarna använder i ökande grad biblioteken som kanal för
kommunal information genom tillhandahållande av protokoll
Prop. 197520 59
och andra handlingar, stadsplaneutställningar m. m. På
inånga orter ger 1'iblioteken specialinriktad information till exempelvis
invandrare och vuxenstuderande. Sådan verksamhet sker ofta i samarbete med
andra organ.
Ett stort antal bibliotek har under de senaste årtiondena
i allt högre grad kommit att fungera som allmänt kulturcentrum med aKtiviteter
som utställningar, teaterföreställningar, författaraftnar, konserter,
filmvisningar och olika former av barnverksamhet.
Folkbiblioteken visar fortfarande stora skillnader i fråga
om verksan> hetens bredd och kvalitet. Totalt sett är dock utvecklingen
entydigt positiv. Å ena sidan har resurserna centraliserats i anslutning till
den nya kommunindelningen, och å andra sidan har man strävat att decentralisera
utbudet. Detta sker genom filialbibliotek i större samhällsbildningar,
utlåningsstationer och bokbussar. År 1974 hade de 278 huvudbiblioteken
tillsammans omkring 1 800 filialer. En stor del av den ökade utlåningen under
det senaste decenniet kan sättas i samband med utbyggnaden av filialsystemet.
Folkbiblioteken har i växande utsträckning tagit upp uppsökande och
målgruppsinriktad verksamhet.
Bokbussen är i glesbygden det främsta medlet för att
åstadkomma en tillfredsställande biblioteksservice, men den utgör också en
värdefull komplettering till de fasta enheterna i tätorternas ytterområden. F.
n. finns ca 85 kommunala bokbussar i verksamhet, vilka betjänar ett sjuttiotal
kommuner. Också i den sociala biblioteksverksamheten har bokbussen visat sig
användbar genom besök på ohka typer av institutioner, där människorna är
hindrade att själva uppsöka bibUoteket.
Den målgruppsinriktade verksamheten sker ofta efter
åldersgrupper. I flera kommuner bedriver bibUoteket samarbete med barnstugorna
vad beträffar bokförsörining och programverksamhet. Även samarbete med
socialnämnderna, fritidsnämnderna, studieorganisationer samt handikapporganisationer
förekommer.
Den uppsökande, "sociala",
biblioteksverksamheten är den mest expanderande verksamheten och riktar sig till
människor som inte själva kan besöka biblioteket eller på grund av handikapp
inte kan tillgodogöra sig bibhotekets utbud på vanligt sätt.
Boken-kommer-verksamheten innebär att den sjuke eller handikappade blir uppsökt
i sin bostad. F. n. torde omkring hälften av folkbiblioteken bedriva sådan
verksamhet.
Biblioteken bedriver också verksamhet för invandrare med
böcker, tidningar och tidskrifter och i någon mån programverksamhet på
invandrarspråken.
Ärbetsplatsutlåning bedrevs under år 1973 av ett 40-(al
kommuner.
Sedan år 1905 har folkbibUoteken erhållit statsbidrag.
Detta utgick till en börian generellt men var av ytterst blygsam omfattning.
Genom riksdagsbeslut år 1965 avskaffades de generella bidragen till folkbiblioteken
i samband med en förändring av skatteutjämningsbidraget till kommunerna
(prop. 1965:50, SU 1965:124, rskr 1965:313). Som
Prop. 1975:20 60
en följd av delta sjönk det direkta statliga anslaget till
folkbiblioleksverk-samhet från 8,5 till 5,4 milj. kr. Därefter har anslaget
varit relativt konstant och uppgår för budgetåret 1974/75 till 5,6 milj. kr.
varav ca 2 milj. kr. avser bidrag till lokal biblioteksverksamhet.
Sedan de generella bidragen avskaffats har statens stöd
till de kommunala biblioteken varit av selektiv natur. Dels har s. k.
utvecklingsbidrag utbetalats som stöd för långsiktig upprustning av
biblioteksväsendet i vissa kommuner, dels har punktbidrag givits som stöd till
särskilda lokala initiativ.
Utvecklingsbidragen utgick under fem år i följd och fick
utgöra högst 50 %, under femte året högst 25 %, av kostnaderna för en allmän
höjning av biblioteksstandarden inom ett kommunblock. I och med utgången av
kalenderåret 1974 avvecklades utvecklingsbidragen. Då hade bidrag på sammanlagt
20,1 milj. kr. utbetalats till 25 bibliotek. Samtliga utvecklingsbibliotek har
kunnat uppvisa en kraftig ökning av verksamheten och ett betydande gensvar från
kommuninvånarnas sida.
Stödet till lokala initiativ på biblioteksområdet har i
stor utsträckning gällt anskaffande av speciell utrustning eller försök med nya
verksamhetsgrenar och har främst varit avsett som stimulans för biblioteken i
de mindre kommunerna. I första hand har behovet av stöd till biblioteksverksamhet
på det sociala området, i glesbygder, för invandrare och inom musik- och
konstområdet beaktats. När det gäller glesbygdsverksamheten har stödet i första
hand gällt inköp av bokbussar. Normalt har bidragen utgått med 50 % av
kostnaden, men i vissa fall har kravet på motprestation från kommunens sida
minskats eller tagils bort.
5.1.2 Skolbibliotek
Enligt 2 kap. 24 § skolstadgan (1971:235, ändrad senast
1974:481) skall varie skolenhet i vilken ingår grundskola eller gymnasieskola
ha bibliotek. Skolbibliotekarieuppgiften fullgörs till övervägande delen av
lärare på arvodesbasis. Ett visst antal hel- och halvtidstjänster finns dock.
Vissa statsbidrag kan utgå till skolbiblioteksverksamheten. I grundskolan kan
bidrag utgå för nedsatt tjänstgöringsskyldighet för lärare. Några bidrag till
kostnader för inköp av litteratur finns inte. I gymnasieskolan utgår
statsbidrag till pedagogisk stödper.sonal till vilka bl. a. bibliotekspersonal
räknas. Bidrag kan utgå till inköp av litteratur i samband med nyetablering
eller anordnande av nya linjer eller specialkurser.
Samarbetet mellan folk- och skolbibliotek varierar mellan
kommunerna. 1 vissa fall är verksamheterna inrymda i samma lokaler, i andra
fall har en fullständig integrering skett också av de båda bibliotekens
administration. Samverkan mellan de båda biblioteksformerna har ökat under de
senare åren.
Prop. 1975:20 61
5.1.3 Länsbibliotek
1 varje län finns numera ett länsbibliotek. Fr.o.m. år
1975 har de statliga stifts- och landsbiblioteken (i Linköping, Skara, Västerås
och Växjö) övertagits av resp. kommuner och fått ställning som länsbibliotek
(prop 1974:137, KrU 1974:23, rskr 1974:394).
Som
länsbibliotek fungerar i varie län ett lokalt folkbibliotek som, utöver
verksamheten i hemkommunen, även svarar för vissa servicefunktioner gentemot
övriga bibliotek i länet och medverkar i låneverksamheten utom länet. För
uppgifterna utanför den egna kommunen uppbär länsbiblioteken bidrag från stat
och landsting. Statens insatser regleras i kungörelsen (1966:108) om
statsbidrag till länsbibliotek och lånecentraler (ändrad senast 1974:638).
I fråga om anskaffning av litteratur och andra medier
svarar länsbiblioteken för sådan mera specialiserad litteratur som de lokala
folkbiblioteken inte rimligtvis bör behöva skaffa. Dessutom bistår
länsbiblioteken de lokala folk- och skolbiblioteken med råd och anvisningar i
bibliotekstekniska, ekonomiska och organisatoriska frågor och fyller en viktig
funktion för samordningen av biblioteksverksamheten inom länet.
Det statliga stödet till länsbiblioteken är f. n. 85 000
kr. per bibliotek. Det generella stödet uppgår innevarande budgetår till 1,7
milj. kr. Därtill kommer tilläggsbidrag på totalt 100 000 kr., att utbetalas
till bibliotek som på grund av geografiska eller andra förhållanden har en
särskilt kostsam länsverksamhet.
Landstingens stöd till länsbiblioteksverksamheten visar
starka variationer från län till län. För 1974 utgjorde det lägst 110 000 kr.
och högst 783 600 kr. Det totala landstingsstödet har från 1970 till 1974 ökat
kraftigt, från 3,5 milj. kr. till 6,0 milj. kr.
Länsbiblioteken har den primärkommunala styrelsen som
huvudman även för länsverksamheten. Enligt en gemensam rekommendation från
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundetår 1969 bör emellertid
landstingen beredas tillfälle att utse representanter med rätt att adjungeras
till resp. länsbiblioteks styrelse. Denna rekommendation tillämpas i några län.
5.1.4 Lånecentraler
Lånecentralerna är en påbyggnad på länsbiblioleken med
uppgift att tillhandahålla sådan speciell litteratur som länsbiblioteken inte
själva kan väntas köpa. De minskar i betydande grad belastningen på det sista
ledet i den inhemska lånekedjan, forskningsbiblioteken.
Tre lånecentraler har inrättats, förlagda till var sitt
stadsbibliotek. Lånecentralen i Malmö betjänar södra och västra Sverige, centralen
i Stockholm mellersta Sverige och den i Umeå Norrland.
För lånecentralernas verksamhet utgår innevarande budgetår
statsbidrag med tillsammans 500 000 kr.
Prop. 197520 62
5.1.5 Den statliga tillsynsmyndigheten
Genom riksdagsbeslut år 1912 tillkom en rådgivande och
kontrollerande instans för folkbiblioteken. Från år 1920 till år 1974 var
denna instans placerad i SÖ, slutligen som en bibliotekssektion sorterande
under folkbildningsbyrån inom undervisningsavdelningen för vuxenutbildning. När
statens kulturråd inrättades i oktober 1974 överfördes ansvaret för de statliga
åtgärderna på biblioteksområdet dit.
Efter omläggningen 1965 av det statliga stödet till
folkbiblioteken har den rådgivande verksamheten dominerat i de statliga
insatserna. För dessa uppgifter finns f. n. fem s. k. bibliotekskonsulenter.
S.1.6 Bibliotekstjänst
Bibliotekstjänst AB tillhandahåller biblioteken tjänster
och material på de områden där fördelar kan nås genom samverkan.
Aktiemajoriteten innehas av Sveriges allmänna biblioteksförening, men en
minoritetspost ägs av Svenska kommunförbundet. Staten är representerad i
företagets styrelse.
Bibliotekstjänsts verksamhet har expanderat kraftigt.
Omsättningen ökade mellan åren 1970 och 1973 från 23,6 till 61,4 milj. kr.
5.2 Kulturrådet
Kulturrådet behandlar främst folkbibliotekens
allmänkulturella uppgifter och deras organisatoriska ställning. Verksamheten i
övrigt förutsätts bli behandlad av litteraturutredningen.
Kulturrådet anser att folkbiblioteken intar en central
plats i kulturlivet. De bör därför i flertalet kommuner utgöra den
institutionella grunden för ett mer differentierat kulturutbud.
Biblioteken bör utvidga den avgiftsfria
mediedistributionen inom ton-och bildkonsten och så långt möjligt även på
filmområdet. Då bildförsörjningen är ett relativt obearbetat område måste ett
utvecklingsarbete här komma till stånd.
Länsbiblioteken utgör ett viktigt komplement till de
lokala biblioteken. För att få en reellt utjämnande funktion är det dock
nödvändigt att ge dem en i vissa delar ny struktur samt ökade resurser.
Länsbibliotekens medieanskaffning bör i större
utsträckning än hittills kunna anpassas till regionens behov. Kursverksamhet,
rådgivning och förmedling av kulturarrangemang är andra uppgifter som kan
behöva öka. Nuvarande statsbidrag bör därför förstärkas.
Det är rimligt med ett starkare inflytande för landstingen
över länsbiblioteksverksamheten. Formerna för detta inflytande bör emellertid
studeras ytterligare med hänsyn till att länsbiblioteken samtidigt är kommunala
folkbibliotek.
Prop. 1975:20 63
5.3 Litteraturutredningen
5.3.1 Allmänt
Folkbibliotekens betydelse för litteraturdistributionen
blir för varje år allt större. Samtidigt har verksamhetsområdet också vidgats
avsevärt vilket gör att biblioteken numera intar en central plats i det
kommunala kulturlivet över huvud taget.
Utredningen sammanfattar kraven på en effektiv
bibhoteksorganisa-tion på följande sätt. Biblioteket skall vara lättillgängligt
vilket innebär en decentraliserad organisation, tillräckhgt öppethållande,
uppsökande verksamhet och enkla rutiner. Den enskilde skall inte av ekonomiska
skäl hindras att utnyttja biblioteket; boklånen skall vara kostnadsfria.
Bokutbudet skall ha bredd, kvalitet och en sammansättning som svarar mot
befolkningens intressen. 1 bibhoteksverksamheten skall finnas starka inslag av
allmänkulturell verksamhet.
Trots en genomsnittligt god standard uppfyller biblioteken
långt ifrån alltid de redovisade kraven. Standarden är mycket ojämn,
bokbestånden otillräckliga och stora befolkningsgrupper står praktiskt taget
främmande för biblioteksverksamheten. De förslag utredningen lägger fram syftar
till en standardutjämning och standardförbättring i dessa avseenden.
5.3.2 Allmänna föreskrifter
Utredningen redogör för den diskussion som förs i Sverige
angående behovet av lagstiftning på biblioteksområdet och berör även
motsvarande förhållanden i andra länder.
Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att en
lagstiftning som enbart ålägger kommunerna att upprätta bibliotek numera inte
skulle fylla någon funktion eftersom folkbibliotek efter den
kommunsamman-läggning som genomfördes den 1 januari 1974 finns i alla kommuner.
Ä andra sidan skulle en lagstiftning som ger preciserade normer för
verksamheten kunna motverka sitt syfte eftersom normer snabbt föråldras och
miniminormer kan få en utvecklingshämmande effekt. En effektiv metod att
påverka utvecklingen i gynnsam riktning är då snarare bestämmelser som ger en
central myndighet resurser och möjligheter att ge vägledning åt bibhoteken. Det
bör även beaktas alt en lagstiftning med krav på ökade ekonomiska insatser från
kommunerna påverkar den allmänna kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner.
Utredningen är inte beredd att föreslå någon lagstiftning
som skulle binda kommunerna på biblioteksområdet. Det finns enligt utredningens
mening all anledning att förmoda att kommunernas engagemang kommer att
fortsätta utan statlig detaljreglering. Samtidigt är del angeläget all
statsmakterna fastställer vad som är folkbiblioteksverksamhetens mål och vem
som har ansvaret för verksamheten på olika nivåer.
Det statliga stödet till länsbibliotek och lånecentraler
regleras genom
Prop. 1975:20 64
en bidragskungörelse. Utredningen föreslår att till denna
kungörelse fogas ett avsnitt som preciserar biblioteksverksamhetens syfte och
fastslär kommunernas ansvar för den lokala biblioteksverksamheten varvid
kostnadsfria boklån och samverkan kommunerna emellan anges som grundläggande
principer.
Om den ojämna biblioteksstandarden skulle visa sig bli
bestående eller utvecklingen inom biblioteksområdet skulle la en annan
riktning, anser dock utredningen att frågan om bibliolekslagstiflning på nytt
kan komma att aktualiseras.
5.3.3 Stöd åt kommunala bibliotek
För att öka bibliotekens möjligheter att effektivt bidraga
till litteraturspridningen finner utredningen att två frågor står i
förgrunden. Den ena frågan gäller utjämnande av standarden biblioteken emellan,
den andra främjande av den externa biblioteksverksamheten, dvs. verksamheten
utanför bibliotekets lokaler, främst då på arbetsplatserna. I dessa båda
sammanhang kan särskilda statliga bidrag vara av väsentlig betydelse. En rad
viktiga åtgärder bör dock kunna genomföras av kommunerna inom ramen för redan
utgående anslag och i vissa fall finns anledning till omprioriteringar av
bibliotekens service främst till de nu missgynnade gruppernas förmån.
Kommunerna förutsätts i sin planering ägna särskild uppmärksamhet åt åtgärder
som kan leda till bättre och vidgat utnyttjande av bibliotekens
litteraturservice.
Utredningen pekar på tre typer av statliga åtgärder för
att komma till rätta med den ojämna standarden. För det första kan man genom
information, råd och exempel stimulera kommunerna till insatser på
biblioteksområdet, för det andra kan selektivt statligt stöd ges till
upprustning av ineffektiva biblioteksenheter och för det tredje kan
länsbiblioteken ges möjligheter och resurser att åtminstone temporärt överta
bokförsörjningen i kommuner som saknar förutsättningar att själva sköta denna.
En ökad användning av b o k b u s s a r är ett verksamt
sätt att lösa glesbygdens biblioteksprobicm. I glesbygden är bokbussen
överlägsen varie annan form för lilteraturdistribution. Bidrag för inköp av
bokbuss bör utgå till kommuner med stor glesbygd och förhållandevis svag ekonomi
och bör ges utan krav på motprestation från kommunens sida.
Omkring 150 kommuner torde kunna komma i fråga för sådana
bidrag. Det totala anslagsbehovet kan beräknas till 18,75 milj. kr. Vid en
fördelning på fem år blir årskostnaden 3,75 milj. kr. Med hänsyn till
återanskaffningsbehovet kommer dock ett visst medelsbehov att kvarstå även
efter femårsperiodens utgång.
För att uppnå en jämnare biblioteksstandard mellan
kommunerna är statliga engångsinsatser nödvändiga i kommuner med svag
biblioteksorganisation. Bidrag bör utgå till upprustning av främst ett
grundbokbestånd både allmänt och för att möjliggöra decentralisering av
utlåningen. Inom
Prop.
1975:20 65
ramen för de s. k. punktbidragen bör en ny bidragsform,
upprustningsbidrag, inrättas. Bidraget skall i princip ha karaktären av
engångsbidrag men bör kunna fördelas på högst tre år. För ått komma i fråga för
bidrag bör en kommun kunna styrka föreliggande behov, bl. a. de befintliga
biblioteksresurserna i relation till befolkning och bebyggelse, samt utfästa
sig att svara för de driftkostnader som följer av upprustningen. 1 särskilda
fall bör bidrag kunna utgå utan krav på motprestation. Bidragens övre gräns bör
sättas vid 100 000 kr. Med 2030 bibliotek som årligen ansöker om bidrag
beräknas det årliga anslagsbehovet uppgå till 2 milj. kr. Bidragstypen bör
kunna avvecklas senast efter en tioårsperiod.
Utredningen anser det viktigt att biblioteken bedriver en
extern utlåningsverksamhet. Framför allt har arbetsplatsutlåningen visat sig
vara en effektiv metod att nå grupper som tidigare inte varit i kontakt med
biblioteket. Verksamheten är kostnadskrävande och för att kommunerna i någon
större omfattning skall ta upp den behövs ett flerårigt statligt stöd. Detta
bör syfta till att minska initialkostnaderna och bör utgå under högst tre år i
följd varefter kommunen förutsätts ta på sig det ekonomiska ansvaret.
Utredningen föreslår att bidrag med högst 5 000 kr. per år utgår för verksamhet
på arbetsplats med minst 100 anställda. Undantagsvis bör även arbetsplatser med
färre än 100 anställda kunna komma i fråga för bidrag. Arbetsplatsen bör
besökas av bibliotekarie minst en gång per vecka. Stödformen beräknas under det
första året vara aktuell för ett par hundra arbetsplatser. Under det andra och
tredje året beräknas 300 resp. 400 nya utlåningsställen tillkomma. Det första
årets kostnad på 1 milj. kr. ökar därigenom till 4,5 milj. kr. under det tredje
året för att därefter stanna på denna nivå tills reformen genomförts i sina
huvuddrag.
Utredningen anför vidare att statligt bidrag bör kunna
utgå till inrättande av filialer eller utlåningsstationer samt till apparatur
för musikålergivning och liknande materielkostnader för allmänkulturell
verksamhet. Där så är motiverat bör bidrag kunna utgå utan krav på ekonomisk
motprestation av kommunen.
Nu tillgängliga medel för punktbidrag samt de föreslagna
medlen för bidrag till inköp av bokbussar, till upprustning av bibliotek, till
biblioteksverksamhet på arbetsplatser samt övriga lokala initiativ bör föras
samman till en anslagspost. Bidrag till kommunala bibliotek under anslaget
Bidrag till folkbibliotek. De medel från posten Utvecklingsverksamhet m. m.
som f. n. utgår till experter för utveckling och planering samt till
informationsåtgärder och övriga centrala åtgärder bör ställas till det centrala
biblioteksorganets förfogande och redovisas under anslaget till detta.
Folkbibliotekens allmänkulturella verksamhet bör enligt
utredningens uppfattning j stödhänseende jämställas med liknande verksamhet
bedriven av andra institutioner. Det bör prövas om inte även biblioteken
skall kunna få del av det lokala aktivitetsstöd och de
5 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop.
1975:20 66
statsbidrag till kulturarrangemang, som föreslogs av
kulturrådet.
Gällande bestämmelser för statligt stöd till kommuner för
nybyggnad, ombyggnad och inredning av bibliotekslokaler hör ses över.
Folkbibliotekslokaler inrymda i en skola bör i bidragshänseende kunna
jämställas med skollokaler. Kvarterslokaler som innehåller bibliotek bör kunna
byggas med statliga bostadslån. Vidare bör prövas i vad mån stödet till
allmänna samUngslokaler även skulle kunna omfatta lokaler som i första hand
avsetts för biblioteksändamål.
5.3.4 Skolbibliotek
Frågan om litteraturen i skolan, skolbiblioteksverksamheten
inbegripen, har studerats av en särskild expertgrupp under ordförandeskap av
utredningens ledamot Stellan Arvidson. Gruppens arbete har redovisats i
betänkandet Litteraturen i skolan. Utredningen anser sig sakna kompetens för
att ta närmare ställning till de olika detalj förslagen men utgår från att de
prövas i de instanser som formar skolans och då särskilt svenskämnets fortsatta
utveckling.
Utredningen redovisar dock några allmänna synpunkter och
betonar därvid vikten av att barn och ungdom får god tillgång till böcker.
Skolbiblioteket måste i detta sammanhang tillmätas en stor betydelse.
Skolbiblioteket har till uppgift att dels vara ett arbet.sinstrument i
undervisningen, dels svara för utlåning av böcker för fri läsning.
Utlåningsverksamheten är en del av skolans pedagogiska verksamhet och bör vara
inordnad i denna. Skolans boksamlingar bör vara tillgängliga hela dagen.
Tillgången på skönlitteratur bör vara riklig och mångsidig. Utlåningen bör
intensifieras och en nära samverkan förekomma mellan skolbibliotek och
folkbibliotek. SÖ bör fä i uppdrag all utarbeta föreskrifter enligt denna
målsättning för skolbibliotekens arbete. Detta förutsätter att
skolbiblioteksverksamheten får ökade ekonomiska resurser.
5.3.5 Stöd åt länsbibliotek
Det fortlöpande statliga stödet till
folkbiblioteksverksamheten bör främst koncentreras till länsbiblioteken.
Verksamheten vid dessa bör utökas så att kommunerna ges ett effektivare stöd.
Äv särskild vikt är att länsbiblioteken får till uppgift att bevaka litteraturförsörjningen
i länet och göra de framställningar och förslag som kan föranledas därav.
Bevakningsuppgiften bör inriktas på erfarenhetsmässigt eftersatta grupper, t.
ex. glesbygdsbefolkning, kulturfattiga befolkningsgrupper, handikappade,
språkliga minoriteter och vuxenstuderande.
I anslutning till denna uppgift bör länsbiblioleken kunna
träffa avtal med kommun som saknar resurser för en tillfredsställande
biblioteksverksamhet om att mot ersättning temporärt helt eller delvis
överta
Prop. 1975:20 67
litteraturförsörjningen i kommunen. Till tillsynsmyndighetens
förfogande bör ställas 400 000 kr. för bidrag till länsbibliotek som åtar sig
sådana uppgifter.
I den av utredningen föreslagna litteraturstödsmodellen
ingår att länsbiblioteket får ett antal böcker att fördela för
biblioteksverksamhet i länet enligt de riktlinjer som kan komma att moddelas av
det centrala biblioteksorganet.
Länsbiblioteken bör ges utökade uppgifter när det gäller
att samordna och förmedla information om litteratur och bibliotek till länets
allmänhet.
Landstingen, som ger betydande bidrag till
länsbibliotekens verksamhet men som av formella skäl inte kan vara
representerade i dessas beslutande organ, bör ges större möjlighet till
inflytande på verksamheten. Delta kan ske genom att i kommuner med
länsbibliotek två representanter för landstinget adjungeras till bibliotekets
styrelse. Eventuellt kan också ärenden rörande länsverksamheten delegeras till
länsbibliotekarien, som innan han fattar beslut skall höra landstingets representanter.
Rekommendationer i de berörda frågorna bör utfärdas av Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet.
Den interurbana låneverksamheten mellan länsbibliotek/lånecentraler
och kommunala bibliotek är av fundamental betydelse i det svenska lånesystemet.
Detta gäller även för genomförandet av utredningens förslag om invandrarnas
bokförsörining. För att underlätta interurbanlåneverksamheten bör de lokala
biblioteken slippa betala returporto för lånade böcker. Dessa kostnader bör i
stället debiteras de långivande biblioteken enligt reglerna för svarstillstånd.
En förutsättning för att länsbiblioteken skall kunna ta pä
sig vidgade uppgifter är att de ekonomiska resurserna förstärks. Utredningen
går inte in på kostnadsfördelningen mellan stat, landsting och kommun men delar
uppfattningen som framförts från kommunalt håll att stat och landsting skall
bekosta länsverksamheten. Vad gäller kostnadsfördelningen mellan stat och
landsting är det enligt utredningen motiverat att staten ensam svarar för kostnaderna
som följer av de framlagda förslagen.
De utökade uppgifterna kräver främst personella förstärkningar.
Utredningen beräknar att det kommer att krävas ett tillskott till varje
länsbiblioteks personal motsvarande två bibliotekarietjänster och en biträdestjänst.
Av bibliolekarietjänslerna bör en avse verksamhet bland barn och ungdom.
Kostnaderna för de nya tjänsterna uppskattas till 140 000
kr. per länsbibhotek. För den utökade informationsverksamheten och för
returportoavgifter i den interurbana låneverksamheten beräknas kostnaderna
till 40 000 kr. per bibliotek. Det nuvarande statsbidraget till länsbiblioteken
föreslås således höjt med 180 000 kr. per bibliotek, med undantag för Gotlands
län, där ökningen på grund av de särskilda förhållandena bör begränsas till 80
000 kr. Till detta kommer det belopp som beräknas för kompensation till
länsbiblioteken vid övertagande av
Prop.
1975:20 68
bokförsörjning i enskilda kommuner, 400 000 kr. Den totala
kostnaden för utredningens förslag beträffande länsbiblioteken uppgår således
till 4 620 000 kr. Dessutom föreslås i annat sammanhang ett engångsanslag till
inköp av litteratur på invand rarspråk.
5.3.6 Stöd åt lånecentraler
Lånecentralerna fyller en viktig funktion som det sista
ledet i folkbibliotekens låneorganisation. Någon fjärde lånecentral bör f. n.
inte inrättas. Däremot bör nuvarande lånecentralers resurser förstärkas. De
berörda kommunerna har vid olika tillfällen framhållit att servicegraden måste
sänkas om inte full kostnadstäckning erhålls. Utredningen delar uppfattningen
att staten skall svara för hela kostnaden för lånecentralerna. Samma principer
för portokostnader som föreslagits för länsbiblioteken bör gälla för
lånecentralerna. Utredningen föreslår en ökning av statsbidragen i förhållande
till de budgetåret 1973/74 anvisade medlen med 300 000 kr. Därtill kommer de i
annat sammanhang föreslagna medlen för anskaffande av litteratur på
invandrarspråk.
Från bibliotekshåll har föreslagits inrättande av ett
depåbibliotek med ungefär de uppgifter som det danska depåbiblioteket har.
Utredningen anser att de aktuella uppgifterna i första hand bör kunna handhas
av länsbibhoteken och lånecentralerna.
5.3.7 Den statliga tillsynsmyndigheten
Utredningen ansluter sig till det av kulturrådet
framförda, sedermera genomförda förslaget att folkbiblioteksärendena bör föras
över från SÖ till statens kulturråd och framhåller att det nya organet i första
hand bör ha rådgivande uppgifter men att det samtidigt bör ha uppgiften som
tillsynsmyndighet för den av statsmedel bekostade folkbiblioteksverksamheten.
Till uppgifterna bör också höra att fördela de statliga bidragen till
folkbiblioteksverksamheten och att organisera försöksverksamhet i den
utsträckning medel ställs till förfogande för ändamålet. En särskild biblioteksstyrelse
bör inte nu komma till stånd. Åtgärder bör dock vidtas för att skapa former för
samverkan mellan folkbiblioteken och andra bibliotek och för gemensam planering
på biblioteksområdet.
För att skapa ett brett undertag för ställningstaganden i
biblioteksfrågor inom statens kulturråd föreslår utredningen att den nämnd för
litteratur och bibliotek som kulturrådet föreslog inrättad delas upp på två
sektioner nämUgen en för bibliotek och en för litteratur.
Det är väsentligt att avdelningen för biblioteksfrågor
inom statens kulturråd får tillräckliga resurser för rådgivning och information
till biblioteken och att även medel för andra centrala åtgärder till främjande
av folkbibliotekens verksamhet ställs till dess förfogande. En till kulturrådet
knuten konsulentverksamhet bör ge möjligheter till rådgivning
Prop. 1975:20 69
inom centrala områden av biblioteksverksamheten. Syftet
bör vara dels alt stimulera biblioteken till åtgärder, dels alt verka för att
åtgärderna är rationella i effektivitets- och kostnadshänseende.
5.3.8 Bibliotekstjänst
Bibliotekstjänsts verksamhet har expanderat snabbt, och
det finns anledning anta att bolaget skall kunna utvidga sin service
ytteriigare. I den föreslagna htteraturstödsordningen kommer Bibliotekstjänsts
ansvar att öka i flera olika sammanhang.
Utredningen konstaterar att Bibliotekstjänsts sambindning
har en central roll för bibliotekens bokinköp och att det med hänsyn till
företagets reella monopolställning är av största vikt att lektorerna vid sin
bedömning av nyutkomna böcker lägger sig vinn om opartiskhet och saklighet.
Även om sambindningen f. n. fungerar tillfredsställande bör utvecklingen
regelbundet studeras av en utomstående instans. Bibliotekstjänst bör bereda
intresserade parter tillfälle att utse ledamöter i granskningsnämnden för
vuxenlilteralur, såsom nu sker vad beträffar granskningsnämnden för barn- och
ungdomslitteratur, och anmoda lämplig utomstående instans att utse ordförande i
nämnderna.
5.4 Remissyttrandena 5.4.1 Kulturrådets förslag
Remissinstansernas synpunkter på kulturrådets förslag
rörande folkbiblioteksverksamheten sammanfattades i prop. 1974:28 på följande
sätt (s. 204, 205).
Remissinstanserna accepterar i allt väsentligt
kulturrådets syn på folkbiblioteken. Bedömningen av deras betydelse och
framtida uppgifter delas bl. a. av kungL biblioteket, bibliotekshögskolan,
statens handikappråd, forskningsbiblioteksrådet, styrelsen för Sveriges
författarfond. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Författarcentrum,
Litteraturfrämjandet, Folkbildningsförbundet, ABF och LO.
Folkbibliotekens betydelse för befolkningen i glesbygd,
för invandrare, handikappade, institutionsvårdade och barn understryks av olika
remissinstanser som samtidigt pekar på behovet av ytterligare insatser för
dessa grupper. Vidare markeras bibliotekens betydelse för föreningsliv och
folkbildningsarbete.
En rad remissinstanser bl. a. SÖ, ABF och ett antal
kommuner betonar att folkbiblioteken behöver ökade ekonomiska resurser och
förordar ett statligt stöd. SÖ accepterar utvidgningen av bibhoteksverksamheten
men vill kraftigare understryka den informationsförmedlande funktionen. SÖ
anser att den bok- och informationsförmedlande servicen vid många bibliotek
är otillräckligt utbyggd. Teater- och musikrådet anser att
Prop. 1975:20 70
förstärkta personalresurser för folkbiblioteken är en av
de viktigaste kulturpolitiska insatserna just nu.
Flera remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet,
några kommuner, Sveriges allmänna biblioteksförening och SACO, uppmärksammar
standardskillnaden mellan biblioteksväsendet i olika kommuner. SACO finner det
otillfredsställande att kulturrådet inte framlägger några konkreta förslag till
resursutjämning. Luleå kommun bl. a. anser all en bibliotekslag skulle motverka
dessa skillnader.
Några remissinstanser, däribland forskningsbiblioteksrådet
och SACO, beklagar att samspelet mellan folkbibUoteken och de vetenskapliga
biblioteken inte uppmärksammats.
Några remissinstanser, däribland Sveriges allmänna
biblioteksförening, uttrycker oro för att folkbibliotekens situation inte blir
tillfredsställande behandlad då kulturrådet och litteraturutredningen endast
tar upp delaspekter. Örebro kommun förordar därför en utredning om folkbibliotekens
ställning och ekonomi.
Konsekvenserna av kulturrådets förslag för
bihliotekarieutbildningen tas upp av bl. a. bibliotekshögskolan. Skolan anser
att kulturrådets förslag innebär att utbildningen vid skolan måste förändras
och att större utrymme måste ges åt moment som kulturdistribution och kulturpedagogik.
Också nya medier kräver en förändrad utbildning.
Kulturrådets syn på länsbiblioteken accepteras i allt
väsentligt av remissinstanserna.
Förslaget om ökade resurser till länsbiblioleken för
kurser, rådgivning och förmedling av kulturarrangemang stöds bl. a. av kungl.
biblioteket, SÖ, forskningsbiblioteksrådet, styrelsen för Sveriges
författarfond, några landsting, några kommuner och Sveriges allmänna
biblioteksförening.
Östergötlands läns landsting förordar att länsbiblioteken
får en ny organisatorisk struktur med starkt landstingsinflytande.
Landstingsförbundet, några landsting och några kommuner anser att frågan om
ökat landstingsinflytande över länsbiblioteken behöver analyseras närmare.
Länsberedningen och Svenska kommunförbundet bl. a. finner inga skäl för en
ändring av huvudmannaskapet.
ABF och Litteraturfrämjandet anser att biblioteken bör ges
en organisation som överensstämmer med vad som kommer att tillämpas för andra
lokala och regionala institutioner.
5.4.2 Litteraturutredningens förslag
5.4.2.1 Allmänt
Skillnaderna i standard i biblioteksverksamheten i olika
kommuner berörs av några remissinstanser. Svenska kommunförbundet.
Studieförbundet Vuxenskolan och Skellefteå kommun ser standardskillnaderna
främst som ett glesbygdsproblem. Kommunreformen bör enligt Svenska
kommunförbundet och kommunalekonomiska utredningen medföra en
minskning av standardskillnaderna.
Prop. 1975:20 71
Förbundet pekar också på att kommunernas kostnader för
biblioteksverksamhet tredubblats sedan år 1965 då de generella statsbidragen
upphörde, vilket visar kommunernas önskan att komma till rätta med problemen.
SACO och Bibliotek i samhälle hävdar med hänvisning till undersökningar av SÖ:s
bibliotekssektion att standardskillnaderna mellan kommunerna inte minskar utan
tenderaratt öka. Kommunalekonomiska utredningen erinrar om att det statliga
skatteutjämningsbidraget syftar till att göra en likartad standard i kommunal
service möjlig i olika delar av landet. Skillnader på ett visst område måste
därför framstå som ganska särpräglade och allvarliga för att specialinriktade
utjämningsslöd skall vara motiverade. Kommunalekonomiska utredningen framhåller
också att någon klarare belysning av standardskillnaderna ges inte av
utredningen. Vissa mått som anges, t. ex. skillnader i anslag för medieinköp,
är mycket otillförlitliga mätare av standardojämnheter.
SÖ, Sveriges allmänna biblioteksförening, SACO och Örebro
kommun anser alt litteralurutredningens behandling av biblioteken i flera
avseenden är bristfällig och förordar att en särskild biblioteksutredning
tillsätts.
5.4.2.2 Allmänna föreskrifter
Meningarna är delade bland de remissinstanser som tar upp
frågan om lagstiftning på biblioteksområdet. SÖ, flera länsbibliotek,
kulturrådet, styrelsen för Sveriges författarfond. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Litteraturfrämjandet, LO, TCO, MUF, SSU samt Skellefteå
och Örebro kommuner avvisar i likhet med utredningen tanken på en
bibliotekslagstiftning. För en lagstiftning uttalar sig bl. a. Bibliotek i
samhälle. Författarförlaget, Sveriges författarförbund och SACO.
Sveriges författarförbund anser att en
bibliotekslagstiftning bör ingå som en del i en lagstiftning som generellt
reglerar kommunernas ansvar för kulturpolitiska insatser. Litteraturutredningens
argument mot en bibliotekslagstiftning är enligt Författarförlaget och SACO
inte övertygande. Utredningen har enligt SACO inte heller opartiskt redovisat
för-och nackdelar med en bibliotekslagstiftning. Organisationen hävdar att en
lagstiftning efter dansk modell är den enda metod som inom rimlig tid kan
utjämna standardskillnaderna kommunerna emellan.
En förnyad prövning av frågan om bibliotekslagstiftning
bör enligt litteraturutredningen kunna ske om utvecklingen motiverar detta
eller om standard.skillnaderna består. Svenska kommunförbundet bedömer det inte
som aktuellt att under överskådlig framtid ompröva den kommunala friheten på
denna del av kulturområdet. SACO anser att utredningens uppfattning strider mot
ställningstagandet mot bibliotekslag.
Förslaget om cn utvidgning av kungörelsen rörande bidrag
till länsbibliotek och lånecentraler med ett avsnitt om biblioteksverksamhetens
syfte och kommunernas ansvar för den lokala biblioteks-
Prop. 1975:20 72
verksamheten biträds av bl. a. SÖ, Sveriges
författarförbund, SACO, ABF, MUF samt Malmö och Örebro kommuner. RR V anser att
om det föreligger oklarhet vad gäller kommunernas ansvar för folkbiblioteken är
det angeläget att detta ansvar klargörs. Svenska kommunförbundet och Skellefteå
kommun däremot avvisar förslaget eftersom det strider mot den nuvarande
utveckUngen mot en mindre omfattande reglering av den kommunala verksamheten.
Nuvarande bestämmelser i kungörelsen om bidrag till
länsbibliotek och lånecentraler rörande statens medverkan vid tillsättning av
chef för länsbibliotek bör enligt Svenska kommunförbundet och Skellefteå kommun
upphävas så att den berörda kommunens bestämmanderätt inte inskränks.
5.4.2.3 Stöd åt komtnunala bibliotek
Ingen remissinstans har invändningar mot utredningens bedömning
att det behövs statliga stödåtgärder för folkbiblioteksväsendet. Flera
remissinstanser, däribland SÖ, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Sveriges allmänna biblioteksförening, LO, TCO och några kommuner, anser dock
att medelsbehovel är för lågt räknat saml att den föreslagna tidsbegränsningen
för bidragen delvis förtar värdet av dessa, något som också kulturrådet
framhåller. Sveriges allmänna hiblioteksförening. Bibliotek i samhälle och SACO
tvivlar på att de föreslagna bidragen kan komma att utjämna de
standardskillnader som existerar. För att uppnå detta krävs mer omfattande
åtgärder. De föreslagna bidragskonstruktionerna kan enligt Sveriges allmänna
biblioteks förening göra det omöjligt för de bäst behövande kommunerna att la
emot bidrag genom att driftkostnaderna för verksamheterna blir för höga och
därmed det egna ekonomiska ansvarslagandet alltför betungande när bidragen
upphör. Liknande synpunkter framförs av Malmö och Örebro kommuner. Svenska kommunförbundet
framhåller att om de för bidrag tillgängliga medlen blir för knappa kan
bidragssystemet få en hämmande effekt eftersom kommunerna, om det uppstår en
lång bidragskö, kan komma alt uppskjuta sina insatser i avvaktan på bidrag.
Flera remissinstanser, däribland SÖ, styrelsen för
Sveriges författarfond, Sveriges allmänna biblioteks förening och SACO,
framhåller att bibliotekens personalresurser måste förstärkas om litteraturutredningens
förslag rörande folkbiblioteksväsendet skall kunna realiseras.
Ett tjugotal instanser, bl. a. statskontoret, RRV, SÖ,
kulturrådet. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges
författarförbund, LO, TCO, SACO och några kommuner, behandlar och ställer sig
positiva till förslaget om bidrag till inköp av bokbussar. Ingen instans
avvisar förslaget. Synpunkter på bidragets konstruktion framförs från ohka
håll. SÖ anser det viktigt att bidrag till anskaffande av litteratur i vissa
fall kan utgä samtidigt med bidraget till bokbuss. Bidrag
Prop. 1975:20 73
till bokbuss bör även i fortsättningen kunna utgå till
samverkande kommuner. Sveriges allmänna biblioteksförening befarar att
driftkostnaderna för bokbussarna kommer att verka återhållande på kommunernas
vilja och möjligheter att söka bidrag. Enligt Bibliotek i samhälle och SACO bör
statligt bidrag till driftkostnaderna utgå under de första åren. Bibliotek i
samhälle framhåller vidare att bokbussar bör bli ett komplement till filialer
och inte ersätta dessa.
De kommuner som erhåller bidrag bör enligt SACO som
motprestation anställa lämplig personal för verksamheten i enlighet med
utfärdade rekommendationer. ABF anser att kommunerna som villkor för bidrag bör
åläggas att hålla bussarna i verksamhet; i annat fall skall de överlämnas till
andra kommuner.
Det tiotal instanser som yttrat sig över förslaget om
upprustningsbidrag är i princip positiva till utredningens förslag. Vissa
avvikande uppfattningar framförs dock. Bl. a. SÖ, TCO och SACO anser att den
övre bidragsgränsen vid 100 000 kr. är för låg för en allmän upprustning. SÖ
föreslår med hänvisning till erfarenheterna från utvecklingsbiblioteken att
den övre gränsen höjs till 300 000 kr. Malmö och Örebro kommuner menar att
stödets temporära karaktär delvis förtar dess värde.
1 utredningens förslag om statligt bidrag till
arbetsplatsutlåning instämmer i princip ett trettiotal instanser, däribland
statskontoret, RR V, SÖ, kulturrådet, handikapputredningen,
arbetsmiljöutredningen. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges
allmänna biblioteksförening, Sveriges författarförbund, LO, TCO, SACO, MUF och
SSU.
Flera instanser, som SÖ, statens invandrarverk, statens
handikappråd och handikapputredningen, framhåller liksom utredningen vikten av
extern verksamhet över huvud taget. Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet
anser det vara angelägnare att föriägga den externa biblioteksverksamheten
till bildningsorganisationerna och föreningslivet än till arbetsplatser.
Vikten av att arbetsplatsutlåningen förankras bland de
anställda eller deras fackliga organisationer framhålls av kulturrådet,
Litteraturfrämjandet, Bibliotek i samhälle, LO, ABF och SSU. Enligt ABF måste
de anställda tillförsäkras inflytande över utlåningen. Över huvud laget bör
ingen arbetsplatsutlåning sättas i gång innan överenskommelse träffats mellan
alla intressenter, dvs. de anställdas fackliga organisationer, företaget och
biblioteket.
Flera instanser, som 5Ö, Sveriges allmänna
biblioteksförening, LO, TCO, SACO, ABF och TBV, finner det föreslagna bidraget
om 5 000 kr. per utlåningsställe vara för lågt och föreslår höjningar av
bidraget av varierande storlek.
Många remissinstanser är kritiska mot att stödet föreslås
utgå under endast tre år. Till dessa hör SÖ, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Sveriges allmänna biblioteksförening. Bibliotek i
samhälle.
Prop.
1975:20 74
LO, SACO, ABF, TBV, SSU och flera kommuner Svenska
kommunförbundet anser inte alt kortvariga stimulansbidrag som upphör efter
några år bör införas. Den väsentliga kostnaden vid arbetsplatsutlåning är
personalkostnaden som kommer att kvarstå även efter initialskedet.
Statsbidraget bör därför utgå kontinuerligt. Även LO, ABF och Skellefteå
kommun anser att det bör utgå ett permanent statsbidrag. TCO, SSU och Örebro
kommun föreslår att bidraget utgår tills vidare. SÖ, Bibliotek i samhälle, SACO
och Malmö kommun finner det rimligt att bidragstiden förlängs till åtminstone
fem år Landstingsförbundet anser att när erfarenheter av effekterna av
bidragsgivningen erhållits bör det prövas om inte tidsbegränsningen kan ändras.
Även förslaget att i princip begränsa bidraget till
arbetsplatser med minst 100 anställda har mött invändningar från flera
remissinstanser. Sveriges allmänna biblioteksförening. Bibliotek i samhälle, LO
och ABF menar att förslaget bör omprövas. TCO förutsätter att möjligheten till
bidrag till mindre arbetsplatser kommer att tillämpas generöst. Skellefteå
kommun anser all utlåning på mindre arbetsplatser är särskilt angelägen då
dessa ofta ligger i bygder med litet befolkningsunderlag, vilket innebär att de
anställda kommer från relativt stora geografiska områden som oftast
karaktäriseras av bristande kulturell service. Detta ökar betydelsen av
arbetsplatsutlåning för såväl de anställda som deras familjer.
ABF diskuterar en alternativ form för bidrag till
arbetsplatsutlåning. Initiativet till verksamheten förutsätts tas av de
anställda eller deras organisationer. Nära samarbete bör ske med bibliotek och
företag. Ansvaret för verksamheten bör delas av de inblandade parterna. Bidrag
till den löpande skötseln söks och går via de anställdas fackliga
organisationer eller deras studieförbund som också svarar för verksamheten.
Kommunbiblioteket bör erhålla bidrag till medieanskaffning och viss service.
Statsbidraget bör vara flexibelt utformat och vara så stort att det täcker
kostnaderna för arvodering av anställda som också kan vara bokombud eller
kulturombud på arbetsplatsen.
Några instanser som SÖ, Sveriges allmänna
biblioteksförening och några kommuner behandlar och instämmer i förslaget att
bibliotekens allmänkulturella verksamhet skall kunna stödjas genom bidraget
till kulturarrangemang. ABF anser inte alt bibliotekens allmänkulturella
verksamhet skall stödjas på detta sätt. Däremot bör biblioteken ha ett nära
samarbete med organisationer och institutioner som verkar på kulturområdet.
Förslaget om en översyn av bestämmelserna om bidrag till
nybyggnad, ombyggnad och inredning av bibliotekslokaler biträds av SÖ, statens
handikappråd, Sveriges allmänna biblioteks förening, SACO, ABF och flera
kommuner.
5.4.2.4 Skolbibliotek
Skolans och skolbibliotekens betydelse för att väcka och
bibehålla intresset för litteratur hos barn och ungdom framhålls av alla
instanser
Prop. 1975:20 75
som berört denna fråga. SÖ, Sveriges allmänna
biblioteksförenitig. Svenska barnboksinstitutet och Barn- och ungdomsboksrådet
anser dock all frågan uppmärksammats i alltför liten utsträckning och förordar
undersökningar och försök vid skolbibliotek av samma typ som utredningen
genomförde i fråga om folkbiblioteken. Bl. a. Bibliotek i samhälle, TCO och
SACO menar att skolbibUotekens roll i litteraturförsörjningen för invandrarbarn
belysts bristfälhgt.
Ett tiotal instanser däribland SÖ, Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet och SACO framhåller värdet av en nära och
systematisk samverkan mellan skola, skolbibliotek och folkbibliotek. Svenska
kommunförbundet påpekar dock att samverkan måste lösas utifrån de lokala
förutsättningarna.
Styrelsen för Sveriges författarfond. Bibliotek i
samhälle, Sveriges författarförbund och SACO stöder förslaget att SÖ får i uppdrag
att utarbeta föreskrifter för skolbibliotekens arbete. Svenska kommunförbundet
avvisar förslaget med hänvisning till att några centrala riktlinjer inle är
möjliga att utforma. SÖ anser att föreskrifterna bör utformas i samråd med
Svenska kommunförbundet eftersom åtgärderna kan medföra ökade kostnader för
kommunerna.
Skolbibliotekens resurser bör enligt SÖ, SACO och Sveriges
allmänna biblioteksförening förstärkas. Föreningen anser att ett statligt
specialstöd är nödvändigt.
5.4.2.5 Stöd åt länsbibliotek
Utredningens uppfattning att det fortlöpande stödet till
folkbiblioteksverksamhet bör koncentreras till länsbiblioteken för att dessa
skall kunna ge kommunerna ett effektivare stöd i deras biblioteksverksamhet
delas i princip av bl. a. statskontoret, RR V, SÖ, Landstingsförbundet,
Sveriges allmänna biblioteksförening, LO och SACO. RRV ifrågasätter om inte
stödet i sin helhet bör gå till länsbiblioteken för att främja folkbiblioteksverksamheten
i länet. Ett sådant system skulle bli administrativt enklare och bättre
behovsrelaterat.
Landstingsförbundet menar att länsbiblioteken kan spela en
aktiv roll i kulturpolitiken men understryker att de inte kan styra
biblioteksarbetet i enskilda kommuner utan att de skall betraktas som en
gemensam resurs i länet. Styrelsen för Sveriges författarfond framhåller att
utbyggnaden av länsbiblioleken inle får medföra att kommunernas ansvar för den
kulturella försörjningen inskränks. LO instämmer i princip i utredningens
synpunkter och förslag men framhåller att i ett läge med begränsade ekonomiska
resurser bör insatser för de lokala biblioteken prioriteras. SACO anser att
länsbibliotekens service till kommuner bör begränsas till sådana uppgifter som
med fördel kan lösas på regional nivå.
Svenska kommunförbundet avstyrker att länsbibliotekens
uppgifter utökas och anser att de i huvudsak endast bör ha nuvarande
funktioner, nämligen interurbanlåneverksamhet och ansvar för
litteralurförsörjningen
Prop.
1975:20 76
för handikappade och språkliga minoriteter. Information
och rådgivning bör lämnas kommuner som vänder sig till länsbibhoteket. De
resursförstärkningar som föreslås för länsbiblioteken bör i stället användas
till ett direkt stöd åt mindre kommuner. Förbundet förordar en starkare
satsning på biblioteken i de mindre kommunerna i form av förstärkta
punktbidrag och direkta bidrag till vissa personalkostnader. Skellefteå
kommun framför liknande synpunkter.
Att länsbiblioteken får i uppgift att bevaka
litteratur-försörjningen för eftersatta grupper tillstyrks av flera instanser
som företräder handikappades och språkliga minoriteters intressen.
Samtliga instanser som yttrat sig över utredningens
förslag om att länsbiblioteken skall kunna träffa avtal med kommun om temporärt
övertagande av bokförsörjningen i kommunen ställer sig tveksamma eller
avvisande, däribland flertalet länsbibliotek. SÖ menar att förfarandet kan
godtas om ingen annan åtgärd är möjlig. Svenska kommunförbundet avvLsar
förslaget och menar att interkommunal samverkan mellan näriiggande kommuner är
den mest ändamålsenliga lösningen. Landstingsförbundet anser att varie kommun
efter kommunreformen bör ha möjlighet alt klara sin egen biblioteksverksamhet.
Sveriges allmänna biblioteksförening, SACO och Malmö kommun framhåller att om
en kommun kan betala länsbiblioteket för den aktuella servicen bör den rimligen
själv kunna bedriva verksamheten. SACO ser det vidare som inkonsekvent att
samtidigt som bibliolekslagstiflning avvisas med hänvisning till den kommunala
självstyrelsen föreslås att ett regionalt organ skall la på sig ansvaret för en
lokal verksamhet.
SÖ, Landstingsförbundet och Sveriges allmänna
biblioteksförening ser den föreslagna utökade informationsverksamheten via
länsbiblioteken som angelägen. Skellefteå kommun betecknar de föreslagna
åtgärderna som ineffektiva och avstyrker förslaget.
Beträffande en utökning av landstingens representation i
länsbibliotekens styrelser anser SÖ och Landstingsförbundet detta vara ett
provisorium och erinrar om kulturrådets förslag att länsbibliotekens organisationsform
utreds. Enligt Svenska kommunförbundet däremot är frågan löst genom en gemensam
rekommendation från Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet år 1969.
SÖ, Svenska kommunförbundet och SACO instämmer i
utredningens förslag att de lokala biblioteken, för att den interurbana
låneverksamheten skall underlättas, skall slippa betala returporto för lånade
böcker. Postverket har inte berört frågan.
Förslaget om bidrag till personella förstärkningar vid
länsbiblioteken berörs av vissa instanser. SÖ, SACO, Sveriges allmänna
biblioteksförening och Bibliotek i samhälle anser att de föreslagna uppgifterna
kommer att ställa stora krav på länsbibliotekens personalresurser. De två
sistnämnda instanserna framhåller att län med många invandrare liksom med stor
glesbygd bör få ytterligare personalförstärk-
Prop. 1975:20 77
ning. Örebro kommun anser att skillnaderna i storlek
mellan länen kan motivera en differentiering av personalökningen. Svenska
kommunförbundet motsätter sig förslaget och förordar att de av utredningen
föreslagna ekonomiska förstärkningarna skall tillföras den lokala biblioteksverksamheten.
5.4.2.6 Stöd åt lånecentraler
SÖ, Svenska kommunförbundet, Sveriges allmänna
biblioteksförening samt Stockholms och Malmö kommuner tillstyrker ett ökal
statligt stöd till lånecentralerna och poängterar att staten bör stå för hela
kostnaden för verksamheten.
Sveriges allmänna biblioteksförening och SACO uttalar sig
för all ett depåbibliotek skapas. SACO påpekar att depåbibliotek förtagda till
lånecentraler skulle kunna vara en lämplig lösning. SÖ anser inte frågan vara
tillfredsställande utredd.
5.4.2.7 Den statliga tillsynsmyndigheten
Ett tiotal instanser som berör frågan, däribland
statskontoret, SÖ, styrelsen för Sveriges författarfond, Sveriges allmänna
biblioteksförening och Bibliotek i samhälle, ansluter sig till förslaget att
ansvaret för de statliga insatserna för folkbiblioteken bör ligga hos statens
kulturråd.
Flera instanser understryker att det centrala
biblioteksorganet måste få tillräckliga ekonomiska och personella resurser för
rådgivning, information och konsulentverksamhet. Bibliotek i samhälle anser
att konsulentverksamheten bör permanentas och byggas ut. Svenska kommunförbundet
däremot anser all rådgivningen samt kurs- och konferensverksamheten rörande
det kommunala biblioteksarbetet bör handhas av kommunernas egna organ.
Dimensioneringen av den statliga konsulenlverksamhelen bör därför ytterligare
övervägas.
Utredningens förslag om en uppdelning av kulturrådels
nämnd för litteratur och bibliotek på två skilda nämnder kommenteras av några
instanser. Statskontoret menar alt det kan finnas skäl för en sådan uppdelning
varvid olika typer av litteraturstöd bör behandlas inom en enda nämnd. Teater-
och musikrådet avvisar förslaget med hänvisning till alt litteratur- och
biblioteksområdet bör få en samlad bedömning i en enda nämnd.
5.4.2.8 Bibliotekstjänst
Bibliotekstjänsts litteraturpolitiska ansvar i den
föreslagna slödord-ningen poängteras av SÖ, Sveriges allmänna
biblioteksförening, Sveriges författarförbund och SACO. Sveriges
författarförbund och Bibliotek i samhälle menar att sambindningssyslemet inte
fungerar tillfredsställande. Bl. a. har del medfört en kvalitetssänkning på
bibliotekens bokinköp.
Prop.
1975:20 78
Bibliotekstjänst anser i likhet med utredningen att ett
ensidigt inflytande över granskningsnämnderna bör undvikas och föreslår att
ordföiande i nämnderna ulses av slatens kulturråd och att ledamöterna utses av
Bibliotekstjänst i samråd med kulturrådet och Sveriges allmänna biblioteksföiening.
Prop. 1975:20 79
6 Läsfrämjande
6.1 Litteraturutredningen
6.1.1 Skolan
Utredningen framhåller den stora betydelse skolan kan ha
när det gäller att väcka och vidmakthålla intresset för läsning av god
litteratur. Den har därför tillkallat en särskild expertgrupp med uppgift att
översiktligt gå igenom litteraturläsningens villkor på undei-visningsväsen-dets
olika stadier. Expertgruppen för i sin rapport Litteraturen i skolan, fram en
rad förslag med syfte att förbättra litteraturens och läsningens ställning inom
undervisningsväsendet.
Utredningens förslag om stöd till utgivning av barn- och
ungdomslitteratur, den fördelning av böckerna som där förutses saml förslagen
om nya tjänster för barn- och ungdomsbibliotekarier vid länsbiblioteken bör
kunna bidra till att ge kiaven på samverkan mellan skola och folkbibliotek ett
konkret innehåll.
Inom ett område bör skolan enligt utredningens mening
vidtaga särskilda läsfrämjande åtgärder. 1 syfte all främja förståelsen för och
läsningen av poesi hos den uppväxande generationen bör en utökning ske av den
verksamhet med författarbesök i skolorna som redan förekommer och vidare bör
skådespelare engageras för alt levandegöra poesin för eleverna. SÖ bör erhålla
ett särskilt anslag på 100 000 kr. för detta ändamål och få i uppdrag att
upplysa skolorna om möjligheterna alt utnyttja anslaget.
6.1.2 Information i press, radio och television
Dagspressen har traditionellt spelat en avgörande roll för
den viktiga del av bokinformalionen som recensionsverksamheten utgör. Utredningen
betraktar med oro den minskning i recensionsverksamheten som kan sättas i
samband bl. a. med nedläggningen av ett stort antal tidningar och med
breddningen av kultursidornas ämnesinnehåll. För sådana enskilda författare,
som redan förut haft svårt att bli uppmärksammade, kan utvecklingen vara mycket
allvarlig.
Utredningen anser sig kunna konstatera en utbredd
besvikelse över Sveriges Radios försummelser i fråga om
litteraturinformationen, främst i televisionen. Eftersom väl dokumenterade data
på området saknas är det önskvärt att en kompetent institution analyserar
radions och televisionens utbud av litteraturinformation. Utredningen betonar
att medan ljudradion har en relativt omfattande verksamhet på området med fasta
programpunkter inskränker sig televisionen till rena punktinsatser. Därför
anser inte utredningen att utbudet av program om litteratur i televisionens
båda kanaler uppfyller stadgandet i 7 § i avtalet mellan Sveriges Radio och
staten, enligt vilket programmen skall "i skälig omfattning tillgodose
olika intressen i fråga om bland annat religion, musik, teater.
Prop. 1975:20 80
konst, litteratur och vetenskap".
1 syfte att lindra bristen på en tillräckligt omfattande
recensionsverksamhet i pressen har utredningen övervägt behovet av en särskild
recensionstidskrift men avvisat tanken med hänsyn till farhågorna för en
central åsiktsdirigering. Utredningen anser att tidskriftsnämnden om den ges
ökade anslag eventuellt kan bli i stånd att trygga utgivningen av mer än en recensionstidskrift,
men att det i avvaktan på detta är väsentligt att nämnden ställer sig positiv
till redan existerande tidskrifters ambitioner på området. I enlighet med denna
syn bör nämnden få ett specialdestinerat extra anslag på 250 000 kr. att användas
till stöd åt kulturtidskrifter, ideella tidskrifter och facktidskrifter för
särskilda litteraturfrämjande åtgärder som recensionsbilagor eller extra
recensionsnummer.
6.1.3 Studieförbunden
Utredningen konstaterar att om nya grupper i samhället
skall kunna vinnas för bokläsning, är direktkontakt med människan i hennes
vardagsmiljö av stor betydelse. Det är i detta sammanhang naturligt att
anknyta till studieförbunden med deras breda folkliga förankring och dokumenterade
litteraturintresse.
För att främja studieförbundens läsfrämjande verksamhet
bör dessa ges ett årligt anslag på 500 000 kr., att inom angiven ram användas
efter eget skön. Utredningen finner det dock önskvärt att medlen inledningsvis
kommer till användning för en försöksverksamhet med läsecirklar på
arbetsplatserna. Det är naturligt att denna sker i samarbete med löntagarorganisationerna.
Utredningen har i samråd med LO, TCO, ABF och TBV dragit upp riktlinjer för hur
en sådan försöksverksamhet skulle kunna organiseras, men framhåller att även
övriga studieförbund bör kunna delta i verksamheten.
Huvudsyftet
med denna verksamhet är att återknyta kontakten bok-arbetsplats och därmed
möjliggöra en bredare spridning av lättillgänglig kvalitetslitteratur. De
presumtiva läsecirkelsmedlemmarna kontaktas på arbetsplatserna och erbjuds att
genom medlemskap i en läsecirkel få läsa ett antal böcker, varav en sedan
behålls. Verksamheten bedrivs i samarbete mellan staten och berörda fack- och
studieförbund. Avtal träffas med bokhandlare eller förlag i frågor rörande
bokpris och distribution. Studieförbunden utväljer försöksorter och ombesörjer
den erforderliga direktkontakten med medlemmarna. De olika parterna utarbetar
gemensamt informationsmaterial och instruktioner för handläggare på olika
nivåer.
Eftersom den föreslagna verksamheten i stor utsträckning
vänder sig till personer utan vana vid bokinköp anser utredningen att medlemmarnas
köpkostnader bör reduceras kraftigt. 10 kr. anses vara ett attraktivt
erbjudande, och cirklarna bör omfatta tio böcker. En försöksverksamhet enligt
dessa riktlinjer torde kräva ett initialstöd av 500 000 kr.
Prop.
1975:20 81
6.1.4 Författarcentrum
Utredningen erinrar om att kommunernas allmänkulturella
verksamhet, ofta kanaliserad genom biblioteken, expanderat kraftigt under
senare år, och om att kulturrådets betänkande Ny kulturpolitik innehåller
förslag om statsbidrag bl. a. tiU framträdanden av enskilda kulturarbetare. Det
är därför väsentligt att Författarcentrum ges sådana resurser att efterfrågan
på författarframträdanden kan mötas. Utredningen anser att Författarcentrums
verksamhet i allt väsentligt funnit sin form och finner det lämpligt att denna
även i fortsättningen byggs upp kring rådgivning och lokala initiativ, med den
egeninitierade verksamheten koncentrerad till enskilda större initiativ.
6.1.5 Svenska barnboksinstitutet
Svenska barnboksinstitutet är en stiftelse, grundad 1965.
Stiftelsens ändamål är att insamla på svenska utgiven barn- och
ungdomslitteratur, att skapa ett forsknings- och referensbibliotek, att samla
och arkivera värdefullt originalmaterial, att verka för utvidgad undervisning
och forskning på området samt att stå till tjänst med upplysningar.
Institutet förestås av en heltidsanställd föreståndare.
Därutöver finns viss timtjänstgörande biblioteksutbildad personal och
kontorspersonal.
Utredningen fick den 7 juni 1972 i skrivelse från chefen
för utbildningsdepartementet i uppgift även att överväga Svenska
barnboksinstitutets ställning och organisation. Utredningens speciella
expertgrupp för barn- och ungdomslitteraturen har i sin skrift Litteraturen i
skolan lagt fram förslag om en reformering av Svenska barnboksinstitutet.
Utredningen ansluter sig i allt väsentligt till expertgruppens förslag.
Expertgruppen anser att Barnboksinstitutet bör ombildas
till en statlig stiftelse med ett antal intressenter som representerar
myndigheter och organisationer med anknytning till bam- och
ungdomslitteraturen. Den nya organisationsformen bör vara en förutsättning för
ökat ansvarstagande från statens sida för institutets framtid. Ett
genomförande av förslaget utgör den bästa garantin för en kontinuerlig
fortsättning av verksamheten samtidigt som möjligheter skapas för en nödvändig
utvidgning och förbättring av institutets verksamhet. Kostnaden för den
föreslagna reformen innebär en merutgift för staten på 353 000 kr. jämfört med
anslaget för budgetåret 1972/73.
Som anförts under 4.2.2.6 föreslår utredningen att Svenska
barnboksinstitutet inom ramen för 100 000 kr. skall starta en
försöksverksamhet med produktion av svenska kvalitetsserier.
6 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop. 1975:20 82
6.2 Remissyttrandena
6.2.1 Allmänt
En allmän uppfattning bland de instanser som yttrar sig om
utredningens förslag till läsfrämjande åtgärder, bl. a. kulturrådet. Landstingsförbundet,
Svenska akademien, Sveriges allmänna biblioteksförening. Bibliotek i samhälle,
Svenska bokförläggareföreningen, Kristna bokförläggareföreningen. Svenska
bokhandlareföreningen. Bibliotekstjänst, Seelig & Co, LO, SACO, ABF och KF,
är att dessa åtgärder är otillräckliga. Från flera håll framhävs att
utredningen överskattat betydelsen av litteraturens fysiska tillgänglighet när
det gäller att främja litteraturspridningen.
Sveriges allmänna biblioteksförening saknar ett
ställningstagande från utredningen till bibliotekens informationsverksamhet och
de läsfrämjande åtgärderna. Litteraturfrämjandet delar utredningens tvivel på
en aUmänt hållen bokpropaganda i den nya litteraturpolitikens inledningsskede,
men vill inte utesluta att en sådan verksamhet senare skulle kunna få avsevärd
effekt. Svenska bokförläggareföreningen och Svenska bokhandlareföreningen
anser att en aktiv läsfrämjande verksamhet bör kunna bedrivas genom
Bokbranschens marknadsinstitut AB. LO förordar att regeringen efter utvärdering
av erfarenheterna från upplysning om u-landsbistånd lägger fram förslag om
bidrag till löntagarorganisationerna och deras studieförbund för en uppsökande
litteraturfrämjande insats. Litteraturfrämjandet bör därvid få särskilda
anslag.
6.2.2 Skolan
Några remissinstanser har behandlat utredningens förslagom
ett särskilt anslag för att främja lyrikläsning i skolorna.
SÖ och LO anser att författar- och skådespelarbesök i
skolorna i och för sig är värdefulla men menar att arrangemangen inte bör
begränsas till enbart lyrik.
Bibliotek i samhälle. Svenska bokförläggareföreningen och
Barn- och ungdomsboksrådet påpekar att stödet med hänsyn till de stora behoven
av läsfrämjande åtgärder i skolan måste anses ha enbart marginell betydelse.
6.2.3 Information i press, radio och television
Ett par remissinstanser. Bibliotek i samhälle och ABF,
anser att utredningen i aUtför liten utsträckning framfört konkreta förslag angående
litteraturbevakningen i massmedierna. ABF menar att massmedieutredningen bör
ta upp hithörande frågor.
Remissinstanserna
ställer sig genomgående positiva till åtgärder för att stödja pressens
litteraturbevakning. Bl. a. SÖ, Svenska bokförläggareföreningen, Sveriges
författarförbund, Barn- och ungdomsboksrådet, LO, TCO, SACO, ABF, Folkets husföreningarnas
riksorganisation och KF tillstyrker utredningens förslag om ett särskilt
anslag till
Prop.
1975:20 83
tidskriftsnämnden för stöd tiU htteraturinformation.
Flera remissinstanser ifrågasätter det föreslagna stödets
inriktning på kultur- och facktidskrifter. SÖ framhåller att bokinformationen
även bör komma ut i tidskrifter av allmän karaktär. Bibliotek i samhälle anför
Uknande synpunkter och Malmö kommun föreslår försöksverksamhet med recensioner
i veckopressen för att nå nya läsarkategorier. Enligt LO bör i första hand
fackförenings- och andra organisationstidningar komma i fråga för stöd.
Styrelsen för Sveriges författarfond framhåller behovet av ett allmänt
förbättrat stöd till tidskrifterna. Styrelsen påpekar också att
litteraturbevakningen försummas i en stor del av landsortspressen. Svenska
bokförläggareföreningen finner stöd till recensionsverksamhet i dagspressen,
framför allt landsortspressen, väsentligare än stöd till kultur-och
facktidskrifter.
Åtskilliga remissinstanser, däribland SÖ, styrelsen för
Sveriges författarfond, Landstingsförbundet, Svenska bokförläggareföreningen.
Svenska bokhandlare föreningen, Sveriges författarförbund, SACO och flera av
bildningsförbunden instämmer i utredningens kritik av Sveriges Radios utbud av
litteraturinformation, framför allt i televisionen. Med undantag av Sveriges
Radio tar ingen instans avstånd från kritiken på denna punkt. EnUgt
Landstingsförbundet bör regeringen särskilt beakta den betydelse Sveriges
Radios verksamhet kan ha vid förverkligandet av den nya kulturpolitiken och ta
hänsyn tiU detta vid utformningen av ett nytt radioavtal. Litteraturfrämjandet
framhåller speciellt den betydelse som lokalradion kan ha för presentationen av
den lokalt förankrade litteraturen.
Vissa instanser betonar att Sveriges Radio redan nu spelar
en viktig roll för att främja litteraturens villkor. Enligt Svenska bokhandlare
före ningen har program 1 i ljudradion visat föredömliga ambitioner på
litteraturområdet. Även Svenska bokförläggareföreningen framhåller att
ljudradion bör gå relativt fri från kritik. Enligt föreningen är det viktigt
att ta hänsyn till de särskilda krav som TV- resp. radiomediet ställer och inte
koncentrera intresset på att skapa fler litteraturprogram utan mera på att
framhäva böckernas roll i olika sammanhang, t. ex. som utgångspunkt för olika
typer av program.
Sveriges Radio anser att företaget som helhet svarar för
så pass omfattande program om och kring litteratur att 7 § i avtalet med staten
tillgodoses. Företaget delar utredningens uppfattning om ökade insatser tiU
främjande av läsintresset, men betonar att inte bara kvantitet utan också en
attraktiv utformning av programmen är väsentlig.
6.2.4 Studieförbunden
Ätskilliga instanser har behandlat frågan om stöd till
studieförbunden för läsfrämjande åtgärder på arbetsplatserna, i första hand
läsecirklar. De flesta ställer sig uttalat positiva, bl. a. SÖ, kulturrådet.
Landstingsförbundet, Svenska bokförläggareföreningen.
Prop.
197520 84
Litteraturfrämjandet, Sveriges författarförbund, TCO,
SACO, ABF, Studieförbundet Vuxenskolan, TBV, Folkets husföreningarnas
riksorganisation, Malmö kommun och KF.
SÖ anser det rimligt, att arbetsplatsbegreppet i
sammanhanget ges en vid tolkning, så att läsecirklar också kan startas vid
skyddade verkstäder och vårdinstitutioner. Samma modell för
läsecirkelverksamhet bör också kunna prövas i ungdomsorganisationernas arbete
och på fritidsgårdar. ABF betonar att studieförbundens verksamhetsformer gör
det möjligt att pröva flera åtgärder för bokspridning.
Frågan om olika studieförbunds möjlighet att medverka vid
läsfrämjande åtgärder på arbetsplatserna kommenteras av flera remissinstanser
och meningarna är på denna punkt starkt delade.
Litteraturfrämjandet och TCO understryker att stödet bör
kanaliseras till studieförbund med förankring i folkrörelser. 75 F och KF
betonar de folkrörelseanknutna studieförbundens möjligheter att nå ut på arbetsplatserna.
Studieförbundet Vuxenskolan menar att erfarenheterna från
invand-rarundervisningen tyder på att i realiteten kommer alla studieförbund
utom ABF och TBV att stäUas utanför den planerade verksamheten. Förbundet
föreslår i stället att studieförbundens lokala samarbetsorgan får svara för
samordningen av den uppsökande verksamheten. Samarbete bör förutom med
biblioteken eventueUt också ske med den lokala bokhandeln. Även Studieförbundet
Medborgarskolan understryker, att samtliga studieförbund bör ges likaberättigad
ställning.
Flera remissinstanser, främst bildningsförbunden,
framlägger kompletterande förslag om att öka nuvarande stöd till studiecirklar
i litteratur.
Några remissinstanser behandlar närmare Litteraturfrämjandets
roll ifråga om läsfrämjande insatser.
KF anser att Litteraturfrämjandet har goda förutsättningar
för informerande, aktiverande och samordnande uppgifter och bör erhålla ett
särskilt anslag utöver det som beräknats för studieförbunden. ABF framhåller
att Litteraturfrämjandet borde kunna göra särskilda insatser inom såväl
produktion och distribution som läsfrämjande och föreslår att förutsättningarna
för sådana insatser undersöks.
Litteraturfrämjandet finner det naturligt att
organisationen, där ABF, TBV och Studieförbundet Vuxenskolan ingår som
medlemmar, kommer att medverka vid de folkrörelseförankrade studieförbundens
läsfrämjande verksamhet.
Föreningen Svenska tecknare, som ansluter sig till tanken
att satsa på folkrörelserna, menar att de för studieförbundens läsfrämjande
insatser avsedda medlen skuUe utnyttjas bättre och effektivare, om de i stället
tillfördes Litteraturfrämjandet,
Beträffande de föreslagna resurserna för studieförbundens
läsfrämjande insatser ifrågasätter Landstingsförbundet, Litteraturfrämjandet,
ABF, TCO, TBV och KF om 500 000 kr. kan vara tillräckligt för att nå de angivna
syftena.
Prop. 1975:20 85
Litteraturfrämjandet framhåUer den bokklubbsverksamhet som
organi-stationen startat tillsammans med en folkrörelsetidskrift och som givit
gott resultat. Man är beredd att utvidga försöken med bokklubbsverksamhet
såväl på arbetsplatser som genom LO- och TCO-förbunden, ABF, TBV,
Studieförbundet Vuxenskolan och tidningarna Vi, Vår bostad och Vi bilägare, om
tillräckliga medel ställs till förfogande. En preliminär kostnadsberäkning
pekar på ett stödbehov av 300 000 kr.
6.2.5 Författarcentrum
De remissinstanser, som yttrat sig om Författarcentrums
roW, styrelsen för Sveriges författarfond, Sveriges författarförbund, SACO,
Malmö kommun och KF, betonar samtliga kravet på ökade resurser tiU
organisationen. Författarfondens styrelse finner att utredningen påvisat
Författarcentrums viktiga roll i den läsfrämjande verksamheten, men att detta
inte motsvaras av konkreta förslag om ökade medel. Sveriges författarförbund
understryker kraftigare än utredningen vikten av att Författarcentrum tilldelas
betydligt ökade resurser. SACO och Malmö kommun framhåller Författarcentrums
värde för folkbibUotekens verksamhet.
6.2.6 Svenska barnboksinstitutet
Ingen instans ifrågasätter värdet av Svenska
barnboksinstitutets verksamhet och utredningens förslag att dess resurser
skall förstärkas.
Ett femtontal instanser, däribland Svenska
bokförläggareföreningen, Sveriges författarförbund och Stockholms kommun,
uttrycker sig positivt om den föreslagna breddningen av institutets styrelse.
Av de nya instanser som utredningen föreslår bli
representerade i styrelsen instämmer SÖ, Sveriges allmänna biblioteksförening
och Föreningen Svenska tecknare i förslaget om omorganisation av institutet.
Barn- och ungdomsboksrådet menar att styrelsen måste få en
bred sammansättning av sakkunniga personer och rådet gör liksom Svenska
fotografernas förbund anspråk på att bli representerat i institutets styrelse.
Enligt förslaget skall en ledamot utses av sektionen för barn- och
ungdomslitteratur inom Sveriges författarförbund men Författarförbundet
framhåller att uppdraget bör ligga hos förbundet efter hörande av sektionen.
Enligt Svenska barnboksinstitutets uppfattning finns det
ett stort behov av information om böcker skrivna på invandrarbarnens eget
språk, om exillitteratur, om svensk barn- och ungdomslitteratur översatt till
andra språk m. m. TUl arbetet med att utarbeta en sådan information bör
speciellt bidrag utgå.
Prop. 1975:20 86
7 Film
7.1 Nuläge
Antalet biografbesök i Sverige var budgetåret 1973/74
drygt 22 miljoner, vilket innebär en minskning med ca 55 % i förhållande tiU
budgetåret 1963/64 och med 15 % sedan budgetåret 1970/71. Den allra senaste
tiden uppvisar dock ett ökande besökarantal. Under år 1974 har sålunda antalet
besökare uppgått till nära 24 miljoner, vilket innebär en ökning med inemot 10
% i förhållande till år 1973.
Det minskade antalet besökare har lett till en omfattande
nedläggning av biografer. Den 30 juni 1974 fanns det 1 276 biografer
registrerade. Motsvarande antal den 30 juni 1964 var drygt 2 000. Antalet
biografer har sålunda minskat med ca 36 % under tioårsperioden. Minskningen har
varit kraftigast för de mindre biograferna. Biografer med högst fem ordinarie
föreställningar i veckan har minskat med 40 % tUl 894, medan de biografer som
har en högre föreställningsfrekvens har minskat med 25% till 382.
Genom prishöjningar på biobiljetterna har
biljettintäkterna stigit så gott som varie år sedan budgetåret 1963/64 trots
att besökarantalet har minskat. Budgetåret 1973/74 var den totala
bruttobiljettintäkten drygt 197 milj. kr., en ökning med drygt 40 % sedan
budgetåret 1963/64. Om man tar hänsyn till det minskade antalet biografer har
intäkterna per biograf i det närmaste fördubblats. Under samma tidsperiod har
konsumentprisindex ökat med ca 70 %.
Det är de biografer som har minst sex ordinarie
föreställningar i veckan som svarar för den dominerande delen av
biljettintäkterna trots att dessa biografer är färre till antalet. Budgetåret
1973/74 svarade biograferna i denna kategori för drygt 87 % av
bruttobiljettintäkterna.
Publiken står i allmänhet i ett passivt förhållande till
biografernas val av repertoar. Det är biograferna som väljer programmen och
publiken kan endast ge sin mening till känna indirekt i efterhand, genom att
komma eUer inte komma till biograferna. Flera olika initiativ har emellertid
tagits för att öka den filmintresserade publikens inflytande över programsättningen
och möjliggöra visning av sådana filmer som sällan distribueras av de vanliga
biograferna.
Visningsverksamhelen i en filmstudio bygger på ett
abonnemangsystem. Medlemskapet berättigar till att få se de filmer som studion
visar. Visningarna är endast öppna för medlemmar. Urvalet av film sker lokalt.
Verksamhetsåret 1973/74 var 115 studios medlemmar i föreningen Sveriges
förenade filmstudios. Verksamheten vid studentfilmstudios, som finns på vissa
orter med högre utbildningsanstalter, har traditionellt en annan karaktär, med
större tonvikt på studier, än inom övriga filmstudios. Den
filmklubbsverksamhet som Svenska filminstitutet bedriver i FUmhuset i Stockholm
är också uppbyggd på medlemskap.
Prop. 1975:20 87
Under senare år har också viss verksamhet startats med
visning av lokalt utvald film där tillträdet inte är beroende av medlemskap.
Folkets-husrörelsen har under namnet Bio Kontrast startat visning av kvalitetsfilm
där lokala programråd har hand om urvalet av film. Under år 1974 har sådan
verksamhet bedrivits på 78 orter. Liknande verksamhet bedrivs också i kommunal
regi på en del platser. Även Folkets Bio syftar till att visa sådan film som
sällan förekommer på de kommersiella biografernas repertoar. F. n. finns
Folkets Bio på ett tjugotal orter i Sverige. Tidigare bedrev Svenska
filminstitutet försöksverksamhet med visning av kvalitetsfilm i landsorten,
men denna verksamhet har numera lagts ned.
Vid sidan av de verksamhetsformer som här nämnts sker en
omfattande intern visning av film, främst i smalfilmsformat, i andra
sammanhang, t. ex. vid föreningsmöten eller på fritidsgårdar, i barnfilmklubbar
och annan barnverksamhet och för intagna på olika vårdinstitutioner. Det finns
inga tillförlitliga uppgifter om hur stor omfattning denna verksamhet har. I
departementspromemorian Smalfilmsdistribution görs ett försök att uppskatta
antalet åskådare vid smalfilmsvisningar år 1971. Med utgångspunkt i uthyrningen
från smalfilmsdistributörerna och utlåningen från AV-centralerna anges
publikens storlek till 35 milj. personer. I den beräkningen ingår dock t. ex.
undervisnings- och instruktionsfilm samt annan film som visas i annat syfte än
att i någon mening förmedla kulturupplevelser.
Uthyrningen av smalfUm för intern visning sköts av
särskilda företag. Antalet medlemsföretag i Smalfilmdistributörernas förening
är f. n. 14. En liknande verksamhet bedrivs av Föreningen Filmcentrum, vUken
bl. a. har tiU syfte att skapa visningsmöjligheter för filmer som inte når
publiken på de vanliga vägarna.
Huvuddelen av den film som visas på biograferna är
importerad. Den svenska filmens andel av biljettintäkterna varierar ganska
kraftigt mellan olika år. För budgetåret 1973/74 var andelen endast 10,6% men
genomsnittet sedan budgetåret 1963/64 är ca 20%. Av de filmer som hade premiär
på svenska biografer under budgetåret 1973/74 var 233 utländska och 18 svenska
eller samproduktioner mellan Sverige och utlandet. Budgetåret dessförinnan hade
14 svenska eller svensk-utländska filmer premiär.
Antalet svenska långfilmsproduktioner stod i början av
1960-talet på ungefär samma nivå som nu, men ökade då filmavtalet trätt i kraft
till i genomsnitt 24 långfilmer per år under resten av 1960-talet.
Filmavtalet ligger till grund för huvuddelen av de
statliga åtgärderna på biograffilmens område. Detta avtal, som har slutits
mellan staten å ena sidan och filmbranschens organisationer (Sveriges biografägareförbund.
Folkets husföreningarnas riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges
filmuthyrareförening u. p. a. och Föreningen Sveriges filmproducenter) å den
andra, är i princip uppbyggt så, att alla biografer, som har mer än fem
förestäUningar i veckan, barnmatinéer oräknade, betalar en biografavgift som är
10 % av bruttobiljettintäkterna.
Prop.
1975:20 88
Avgifterna förvaltas av den genom avtalet bildade
Stiftelsen Svenska filminstitutet och används tiU att på olika sätt stödja
svensk filmproduktion, tiU olika icke-kommersiella filmändamål och tUl
stiftelsens förvaltning. Avtalet löper ut den 30 juni 1983.
Avtalet och ändringar i avtalet har presenterats för
riksdagen dels i prop. 1963:101, dels i prop. 1972:36. För en detaljerad
beskrivning av avtalet och av utvecklingen fram till år 1972 hänvisas tUl
sistnämnda proposition.
Filminstitutets inkomster av biografavgifter var
budgetåret 1973/74 ca 16,5 milj. kr. vilket innebär en ökning med 4,4% sedan
föregående budgetår. Filminstitutet disponerar vidare ett statligt anslag för
filmstöd som innevarande budgetår uppgår till 3 380 000 kr. Filminstitutet
delade för verksamhetsåret 1973/74 ut kvaUtetsbidrag samt fattade beslut om
selektivt verkande produktionsgarantier och projektstöd tiU ett sammanlagt
värde av ca 10 milj. kr. Därtill kommer generella bidrag på ca 3 milj. kl. samt
Filminstitutets egen filmproduktion. Under verksamhetsåret I 973/74
premiärsattes tre långfilmer där Filminstitutet hade deltagit i produktionen.
Ytterligare fem långfilmer var under produktion.
Televisionen har en viktig roll som distributionskanal för
film. I genomsnitt visas ungefär fyra långfilmer i veckan i de båda
TV-kanalerna. Under tiden från kanalklyvningens genomförande i slutet av år
1969 och t. o. m. år 1973 visades sammanlagt 904 filmer i TV. Av dessa hade 169
inte tidigare visats i Sverige.
7.2 Filmutredningen
7.2.1 Utgångsp-mkter för förslagen
Filmutredningen anser att filmen bör ses som en
kulturaktivitet jämställd med andra. Samhället måste ta sitt ansvar för filmen
liksom för annan kulturverksamhet. Staten bör i första hand bidra med centrala
insatser, t. ex. för filmproduktion och filmimport. Kommunala insatser bör
främst syfta till att säkerställa att god film kan visas inom kommunen. Staten
kan underlätta kommunernas verksamhet med stimulansbidrag av olika slag. Även i
landstingens överväganden beträffande kulturinsatser måste filmen beaktas.
Samhällets stöd till filmen skall förmedlas med selektiva
metoder efter redovisade principer. Verksamheten skall bygga på demokratiskt
förankrade beslutsprocesser och full insyn. Syftet bör vara att stimulera till
nyskapande och till en mångfald insatser. Det är filmen som en del av
kulturområdet som skall stödjas, inte en viss branschstruktur.
Filmutredningen räknar med att filmavtalet kommer att vara
i kraft under hela dess nuvarande giltighetstid t. o. m. den 30 juni 1983.
Utredningen finner inte anledning att föreslå förändringar i avtalet. De
förslag som utredningen lägger fram har karaktären av kompletteringar till de
åtgärder som kan genomföras inom ramen för avtalet.
Prop.
1975:20 89
Många av de föreslagna åtgärderna är av försökskaraktär.
Resultaten av verksamheten bör studeras innan samhället binder sig för en mer
långsiktig politik. Filmutredningen räknar dock med att ohka samverkande
faktorer kommer att leda till att behovet av samhällsstöd till filmen kommer
att öka.
Utredningen räknar med att den nya
kommunikationsteknologin, i första hand videogram och kabel-TV, på sikt kommer
att vidga det område som bör täckas av samhällets filmpolitik. Under i varje
fall de närmaste åren bör dock en inte oväsentlig del av samhällets
filmpolitiska åtgärder sättas in på den traditionella filmbranschen. Samtidigt
bör efter hand en allt större satsning ske på strävanden och initiativ utanför
branschens ram och nya former prövas.
7.2.2 Filmbranschens struktur
Filmbranschen domineras av tre stora företag: SF, Sandrews
och Europafilm. De svarar för ca 30 % av den svenska filmproduktionen, äger och
kontrollerar ett stort antal biografer, svarar för en inte obetydlig del av
filmimporten och tillhör de största filmuthyrama.
Denna uppbyggnad av filmbranschen har, anser utredningen,
medfört brist på flexibilitet i marknadsföringen och i branschens interna och
externa ekonomiska relationer. Branschens struktur har också bidragit till att
regler införts som varit starkt konkurrensbegränsande.
I den branschstudie som ingår i utredningens tredje
delbetänkande diskuteras storleken av f i I m h y r a n, dvs. den andel av
biljett-intäkterna i biograferna som tillfaller filmuthyraren. Genom sin starka
dominans i det svenska fUmlivet har biografägarna lyckats maximera filmhyran så
att den inte i något fall överstiger 50 % av biljettintäkterna. 1 genomsnitt
uppgår den till ca 40 %. I branschstudien anges att filmhyran borde höjas för
att bättre svara mot parternas prestationer.
Emellertid visar branschstudien att en stor del av
biograferna går med förlust. En höjning av filmhyran skulle påskynda
nedläggningen av biografer. Samtidigt skulle det mesta av höjningen tillfalla
utländska filmägare. Från kulturpolitisk synpunkt är det viktigt att motverka
nedläggningen av biografer. Utredningen anser sig därför inte ha anledning att
föreslå att statsmakterna ingriper i det nuvarande systemet.
Samhällets engagemang i filmlivet bör utvecklas successivt
på de punkter där behoven är störst och effekten av åtgärder mest påtaglig. I
stället för förstatligande av filmbranschen, som föreslagits på vissa håll,
förordar utredningen ökat samhällsengagemang i icke-kom-mersiell filmverksamhet
under former som säkerställer mångfald, decentralisering, nyskapande och
medinflytande för alla berörda parter.
Prop.
1975:20 90
7.2.3 Filmvisning
FUmutredningen behandlar frågor om samhällets stöd tiU
visning av kvalitetsfilm på biograferna dels i sitt första delbetänkande, dels
i slutbetänkandet. I det första betänkandet behandlar utredningen organisationen
av en samhällsstödd kvalitetsfilmvisning. Utredningen föreslår ett särskilt
statligt stimulansbidrag till inredning och utrustning av lokaler för sådan
visning. Vidare lägger utredningen fram förslag om organisationen av de
centrala servicefunktionerna. Två ledamöter har reserverat sig mot förslaget om
samhällsstödda specialbiografer för kvalitetsfilm och förordar i stället ett
system med intäktsgarantier vid kvalitetsfilmvisning.
1 slutbetänkandet återkommer utredningen till diskussionen
om visningslokalernas utformning. Utredningen föreslår vidare ett system med
fraktstöd till värdefull film. Det senare förslaget har föranlett två
reservationer.
I det första delbetänkandet framhåller utredningen att
distribution av kvalitetsfilm till landsorten är en central uppgift ur
kulturpolitisk synvinkel. Filmutredningen anser det olämpligt att permanent
anknyta visning av kvaUtetsfilm till befintliga biografer, som ingår i ett
kommersiellt system. Den samhällsstödda spridningen av kvalitetsfilm bör så
långt som möjligt ske vid sidan om det kommersiella distributionssystemet och
styras av lokala krafter i stället för genom en central filmsättning i
Stockholm.
Utredningen föreslår därför att ekonomiskt stöd lämnas av
kommunerna och staten för att främja tillkomsten av lokaler för visning av
kvalitetsfilm på olika platser i landet. Kommunen eller föreningslivet bör
tiUhandahålla själva visningslokalen. Kommunen bör svara för det årliga
driftunderskotlet. Det statliga stödet skall ha karaktären av stimulansbidrag
för att få i gång och påskynda verksamheten. Stödet bör utgå för att täcka
kostnaden för inredning och utrustning av lokalen. Ett villkor för statsbidrag
skall vara att visningsverksamheten drivs utan vinstintresse. Om lokalen i
framtiden kommer att användas på radikalt annorlunda sätt än för visning av
kvalitetsfilm bör viss återbetalningsskyldighet ifrågasättas.
Utredningen föreslår att de statliga bidragen utgår i form
av direkta statsanslag med 150 000 kr. per biograf. Inrättandet av
samhällsstödda biografer bör under en femårsperiod betraktas som
försöksverksamhet. Utredningen räknar med minst 150 biografer under
försöksperioden, varav dock högst ett 50-tal torde bli aktuella för
stimulansbidrag. Statsanslagen skulle alltså under denna period uppgå till
omkring 7,5 milj. kr.
Enligt utredningens mening bör man inrikta sig på en
speciell typ av mindre lokaler, vilka skall vara utformade så att de också
fungerar som samlingslokaler och så att en integrering med andra aktiviteter
blir möjlig.
Prop.
1975:20 91
De tekniska förhållandena bör vara fullgoda.
Utredningen anser att man bör eftersträva en organisation
av verksamheten som bygger på enskilda människors och gruppers initiativ,
aktivitet och medbestämmande. Verksamheten måste därför förankras på det lokala
planet i samverkan med de olika organisationerna på platsen.
Kommunen skall utse huvudman för verksamheten. I de flesta
fall torde det bli den lokala folketshusföreningen. Huvudmannen bör se till att
det inrättas ett lokalt programråd vilket skall arbeta för att öka intresset
för kvalitetsfilmen. I detta syfte bör rådet ordna studier, diskussioner och
kontaktverksamhet med skolan och föreningslivet. Rådet bör lämna huvudmannen
förslag tiU program för kvaUtetsfilmvis-ningen. Huvudmannen skall vara bunden
av förslaget.
Programråden bör ha en så allsidig representation som
möjligt för organisationer och enskilda som har intresse för kvalitetsfilm. I
rådet bör ingå företrädare för huvudmannen, skolväsendet, kulturnämnden, filmstudios
samt bildnings- och ungdomsorganisationer. Publiken skall ha möjlighet att
föreslå en eller flera företrädare.
Visningsverksamheten bör baseras på biljettförsäljning på
vanligt sätt utan bindning till medlemskap eller abonnemangsystem. Priserna
skall i princip vara desamma som på andra biografer.
Den centrala organisationen för den lokala
kvalitetsfilmvisningen bör ha ideell inriktning och utformas så att den kan
svara mot behov och önskemål som kommit till uttryck genom lokala aktiviteter.
Utredningen föreslår en samordning av de administrativa resurserna hos Folkets
husföreningarnas riksorganisation och Svenska filminstitutet för distribution
av kvalitetsfilm.
Utredningen anser att Folkets husföreningarnas
riksorganisation lämphgen bör ha hand om den verksamhet som syftar till att
stimulera till att lokalt starta biografer för kvalitetsfilm, löpande service
åt den lokala verksamheten (kurser för lokalt verksamma, PR och informationsverksamhet)
samt frågor rörande samordning och kontakter med bl. a. publikorganisationerna.
Filminstitutets bidrag till verksamheten bör vara att
sköta filmbok-ning, filmdokumentation samt annan jämförlig service för det
lokala programvalet, delta i utbildningsverksamheten av de lokala programråden
samt fördela och betala ut statsbidrag.
De årliga kostnaderna för serviceverksamheten beräknas för
Folkets husföreningarnas riksorganisation till 530 000 kr. och för
FUminstitutet till 370 000 kr. Verksamheten bör finansieras med statsmedel.
Utredningen föreslår att det inrättas ett särskilt organ,
filmdistribu-tionsnämnden, som skaU främja samordningen mellan Filminstitutet
och Folkets husföreningarnas riksorganisation samt mellan verksamheten på det
centrala och det lokala planet. Genom nämnden skall kommunerna och andra
intressegrupper få möjlighet tiU insyn i verksamheten samtidigt som kontakten
mellan intressegrupperna och den centrala organisationen underlättas. En viktig
uppgift är att se till att de
Prop. 1975:20 92
lokala instansernas självständighet beträffande filmval
tryggas.
FUmdistributionsnämnden bör få en direkt förankring i de
viktigaste intressentgrupperna. Nämnden bör bestå av åtta ledamöter. Två ledamöter
bör utses gemensamt av de lokala huvudmännen och en av vardera Folkets
husföreningarnas riksorganisation. Filminstitutet, Svenska kommunförbundet,
SÖ, Folkbildningsförbundet och Sveriges filmuthyrareförening.
Två ledamöter i filmutredningen har reserverat sig mot
förslaget om samhällsstödda biografer. Reservanterna vill att visning av
kvalitetsfilm i stället skall bygga på det befintliga biografbeståndet. Enligt
deras förslag skall filmerna väljas ut av ett programråd, utsett av
kommunfullmäktige. Kommunen skall förbinda sig att täcka skillnaden mellan
biljettintäkterna och ett av kommunen angivet garantibelopp. Statsbidrag
förutsätts utgå enligt vissa regler till dels kommunens garantikostnader, dels
kostnaden för programrådet.
I slutbetänkandet återknyter utredningen till diskussionen
om filmlokalernas beskaffenhet. Lokaler för filmvisning som ingår i
samlingslokalanläggningar kan komma i åtnjutande av det statliga
samUngslokalstödet. Utredningen förordar att delegationen för
samlings-lokalfrågor utarbetar normer för filmlokalers beskaffenhet och utrustning.
1 fråga om biograflokalernas lokalisering understryker utredningen betydelsen
av att möjligheter till filmvisning bör finnas också i ytterstads-och
glesbygdsområden. Möjligheterna att använda lokalerna för annat ändamål eller
till samlokalisering med annan verksamhet bör tas till vara. Driften av
lokalerna bör i största möjliga utsträckning anförtros åt föreningslivet. När
det gäller finansieringskällor för biograflokaler pekar utredningen förutom
på samlingslokalstödet och sitt eget förslag från det första delbetänkandet -
även på möjligheterna att få bidrag av lotterimedel eller medel som disponeras
av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Utredningen diskuterar också möjligheterna att finna en
alternativ distribution av film vid sidan av de konventionella
distributionskanalerna. Distribution i smalfilmsformat kan medföra betydande
vinster härvidlag. Den är också en förutsättning för visning i andra lokaler än
biografer.
Utredningen
föreslår att ett selektivt fraktstöd införs som begränsas till mera värdefulla
filmer. Urvalet bör inte göras för snävt utan omfatta också
underhållningsfilmer utan alltför stora konstnärliga ambitioner. Utredningen
bedömer att högst 40 % av de filmer som under ett. år premiärsätts på svenska
biografer har den karaktären att de kan komma i fråga för stöd. Fraktstödet bör
ge total fraktfrihet ål de filmer det omfattar. Till en början bör stödet
endast gälla 35 och 70 mm film. När det blir aktuellt alt distribuera 16 mm
långfilm i större skala får man ta ställning till om också sådan film skall
omfattas av stödet. Urvalet av film skall göras kontinuerligt i samband med
filmernas premiärsättning.
När det gäller frågan om hur urvalet av stödberättigad
film skall organiseras har utredningen två alternativ. Enligt det första
alternativet bör urvalet av filmer förankras i den lokala organisation för
visning av
Prop.
1975:20 93
kvalitetsfilm som föreslogs i det första delbetänkandet.
De lokala programråden bör få hand om urvalet. Det förutsätts att programråden
delegerar uppgiften att välja ut fUm till en särskild arbetsgrupp e. d. I många
fall är urvalet självklart, anser utredningen, men i gränsfallen skall
arbetsgruppen sammanträda, se filmerna och fatta beslut.
Eftersom förslagen i utredningens första delbetänkande
inte har genomförts föreslår utredningen också en övergångslösning i form av
ett andra alternativ. En särskild nämnd, filmfraktnämnden, föreslås få ansvaret
för fraktstödet. Filmfraktnämnden bör dra upp de allmänna riktlinjerna för
Filminstitutets handläggning av filmfraktären-dena och se till att dessa följs.
Därefter bör nämnden delegera det praktiska handhavandet till Filminstitutet.
Filmfraktnämnden bör bestå av fem ledamöter. Sveriges biografägareförbund,
Sveriges filmuthyrareförening och Sveriges förenade filmstudios bör utse
vardera en. Svenska teaterförbundet och Svenska musikerförbundet tUlsammans en
samt Folkets husföreningarnas riksorganisation och Riksföreningen Våra Gårdar
gemensamt en ledamot. Avslagsbeslut som fattals av Filminstitutet skall kunna
underställas filmfraktnämnden för prövning. Därvid bör utgå viss avgift enligt
regler som filmfraktnämnden bestämmer.
Utredningen föreslår att filmuthyrama skall vara
mellanhand mellan biografägare och FUminstitutet vid utbetalningen av
fraktstödet. Filmuthyrama skall betala biografägarnas fraktkostnader, göra
sammanställningar av sina utlägg och sedan begära ersättning från
Filminstitutet.
Anslagsbehovet för fraktstödet uppskattas tUl 1 milj. kr.
om året. Under det första året bör man dock räkna med det dubbla beloppet,
eftersom urvalet vid starten inte bara bör avse filmer som har premiär under
första året utan även filmer som premiärsatts året innan. Kostnaderna för
fraktstödet bör finansieras med statsanslag tiU Filminstitutet.
Mot förslaget om fraktstöd finns två reservationer. Enligt
den ena bör en filmfraktnämnd inte inrättas utan Filminstitutet bör ansvara för
verksamheten under en försöksperiod. Filminstitutets beslut bör inte kunna
överklagas. Enligt den andra reservationen bör fraktstödet göras generellt och
utgå med 50 % av fraktkostnaderna på all distribuerad 16, 35 och 70 mm film.
I sitt första delbetänkande har utredningen vissa förslag
rörande filmstudios. I första hand rekommenderas att kommunerna i ökad
utsträckning lämnar stöd. De biografer som enligt utredningens förslag skall
utrustas med hjälp av statligt stöd bör få disponeras av studios till högst
självkostnadspris. Vidare föreslås vissa förändringar i reglerna för
statsbidrag till studiecirklar och för statsbidrag för föreläsningsverksamhet
för att dessa regler skall bli bättre anpassade för filmstudios verksamhet.
7.2.4 Filmproduktion
Filmutredningen har inga direkta förslag rörande
produktion av spelfilm utan hänvisar till de relativt nyinrättade
G- och H-fonderna inom
Prop.
1975:20 94
Filminstitutet och till de ökade produktionsmöjligheter
som har skapats genom dem. Utredningen betonar att denna utveckling har gett
större produktionsmöjligheter tUl andra än de traditionella filmproducenterna,
i första hand tiU filmarbetarna själva. Ytterligare medel kan dock komma att
behövas om de ekonomiska villkoren för filmproducenterna skulle försämras
ytterligare. Utredningens förslag om produktion av barnfilm och kortfilm samt
till den ökning av produktionsresurserna som skulle följa av utredningens
förslag rörande televisionen redovisas i det följande.
7.2.5 Filmimport
Samhällets insatser inom filmområdet måste ofrånkomligt
vidgas till att omfatta stöd för import av värdefull utländsk biograffilm.
Utredningen avstår dock från att lämna konkreta förslag. Förslag på området är
avhängiga av åtgärder från statsmakternas sida som kan komma i fråga med
anledning av utredningens två första delbetänkanden och departementspromemorian
Smalfilmsdistribution.
7.2.6 Barnfilm
I sitt första delbetänkande behandlar utredningen
barnfilmens situation. Utredningen framhåller att det råder brist på lämplig
barnfilm. Produktionen har varit liten. Den största delen av behovet måste
inom överskåd-Ug tid täckas genom import som dock hittills har skett i liten
omfattning.
Enligt utredningens uppfattning krävs det kraftiga
insatser för att främja produktionen av svensk barnfilm för biografvisning
utöver vad som kan göras inom ramen för nuvarande filmavtal. Ett särskilt
stödsystem bör skapas för att stimulera producenter och regissörer alt satsa
på produktion av svensk barnfilm, avsedd för biografer. Stödverksamheten skall
finansieras genom statsanslag till Filminstitutet. Stödet bör få formen av
räntefria lån som skall utgå med belopp motsvarande minst hälften av den
beräknade produktionskostnaden. Lånen skall dock vara maximerade till vissa
belopp. De utgör förskott på de totala intäkter som filmen uppnår. Skyldighet
att återbetala lånen skaU föreligga i proportion till intäkterna med avdrag för
prioriterad återbetalningsskyldiget tiU Filminstitutets C- och F-fonder. I den
mån intäkterna inte räcker till för återbetalning avskrivs resten av skulden.
Utredningen förordar att ett belopp av 3 milj. kr. anslås
för en försöksperiod på tre år. Man bör kunna räkna med att omkring hälften av
lånen kommer att återbetalas genom intäkter av filmerna. Statens totala kostnad
för ett sådant produktionsstöd skulle därmed begränsas till ca
Prop.
1975:20 95
1,5 milj. kr. under treårsperioden.
För att utländska barnfilmer skaU komma tiU sin rätt är
det ofta nödvändigt att de dubbas. Detta sker emellertid sällan på grund av den
höga kostnaden. Stöd bör utgå för dubbning av kvalificerad barnfilm. Stödet bör
utformas på samma sätt som produktionsstödet. Utredningen räknar med ett
anslagsbehov av 600 000 kr. per år vilket skulle motsvara dubbning av ca tio
filmer. Eftersom utredningen också i detta fall räknar med att ca hälften av
lånen kommer att återbetalas stannar nettokostnaden vid ca 900 000 kr. under en
försöksperiod på tre år.
Utredningen föreslår att erforderliga medel för
produktionslån och dubbningslån skall tillföras en särskild fond hos Svenska
filminstitutet.
För att säkerställa en plats åt kvaliletsfilmen i
matinépro-grammen föreslår utredningen direkta ekonomiska bidrag tiU biografägarna
i form av intäktsgarantier. En förutsättning för intäktsgaranti skall vara att
barnfilmkommittén i förväg rekommenderat filmen. Visningsstödet bör
finansieras genom statsbidrag till Filminstitutet. Garantin bör bestå av dels
ett grundbelopp, dels ett tilläggsbelopp per besökare, sammanlagt högst 150 kr.
per visning. Verksamheten bör ha försökskaraktär. Målet bör vara att en bra
barnfilm i veckan skall kunna visas på varje ort med en biograf som har
regelbundna filmvisningar. Medelsbehovet beräknas till 400 000 kr. per år.
En utbredd konsumentupplysning inom området barn och film
är enligt utredningens mening av stor vikt. Utredningen förordar därför att
barnfilmkommittén under en försöksperiod på fem år ges ekonomiska resurser för
att kunna granska 140 filmer årligen. Kostnaden härför beräknas till 60 000 kr.
om året.
Utredningen föreslår vidare att information om filmer, som
barnfilmkommittén granskat, på statens bekostnad och genom biografägarnas
försorg bör införas i pressen i anslutning till matinéannonseringen. Ätt så
sker bör vara ett villkor för att intäktsgarantier skall utgå. Kostnaden
beräknas tiU 150 000 kr. per år.
När det gäller kortare barnfilmer i smalfilmsformat
föreslår utredningen att FUminstitutet under en försöksperiod pä fem år
erhåller statsanslag på 500 000 kr. om året för att främja produktion av sådana
filmer. Stödinsatserna bör kunna användas för barnfilm av olika slag, t. ex.
dokumentärfilm och tecknad film. Produktionsbidrag bör kunna tilldelas också
barn och ungdom som gör smalfilm. Produktionsstödet bör även kunna riktas till
olika aktiviteter för barn och ungdom inom och utom skolan, t. ex. tävlingar
och "barnfilmverkstäder".
Utredningen föreslår vidare ett årligt statsanslag under
fem år till Filminstitutet på 100 000 kr. för import och teknisk bearbetning,
(textning, dubbning, nedkopiering m.m.) av värdefulla barnfilmer i
smalfilmsformat. Ett samarbete mellan TV och övriga filmimportörer bör
etableras för att få in bästa möjliga barnkortfilm i landet för visning i bägge
medierna.
Prop. 1975:20 96
Utredningen diskuterar olika former för visning av
barnfilm utanför biograferna. Filmverksamhet bör bli en integrerad del av
verksamheten vid daghem, lekskolor och fritidshem och i föreningsverksamhet
inom skolans ram. Verksamheten kan sedan få en naturlig fortsättning utanför
skolan, i föreningslivet, bildningsorganisationerna och kommunernas
fritidsverksamhet. Det är enligt utredningens uppfattning en uppgift för
kommunerna att se till att de bästa betingelser skapas för filmverksamhet för
barn.
En väsentlig brist inom området barn och film är enligt
utredningens mening att det saknas en samordnad registrering och katalogisering
av barnfilm. Filminstitutet bör ge ut en katalog över all tillgänglig smalfilm
som är lämplig för barn i olika åldrar. Katalogen bör förnyas årligen, t. v.
under fem år. De årliga kostnaderna i samband med katalogiseringen uppskattar
utredningen tUl 30 000 kr. De bör täckas med statsanslag till FUminstitutet.
Den organisation som skall utnyttjas för de olika
åtgärderna inom barnfilmområdet bör vara smidig och lätt kunna anpassas till
nya erfarenheter.
Utredningen avvisar tanken på ett fristående, centralt
barnfilminstitut, som framförts av vissa företrädare för barnfilmintressen, och
menar att det inte är ändamålsenhgt att bygga upp en riksorganisation för
barnfilmen. BarnfUmfrågan kan av tekniska och kommersiella skäl inte gärna
skiljas från organisationen av det övriga filmlivet. Med hänsyn härtiU och till
verksamhetens försökskaraktär finner utredningen därför att administrationen av
huvuddelen av åtgärderna skall läggas hos FUminstitutet.
Utredningen föreslår att en särskild barnfilmavdelning
skall bildas inom Filminstitutet. Barnfilmavdelningen bör ha en långtgående
självständighet i fråga om de praktiska besluten. Det kamerala och
expedi-tionella arbetet sköts av institutet. Barnfilmavdelningen bör inrymma
sakkunskap från barn- och ungdomsområdet.
Bl. a. för att samarbetet med organ och institutioner på
området skall underlättas bör ett samrådsorgan, barnfilmrådet, inrättas inom
Filminstitutet. Rådet bör bestå av fem ledamöter. Tvä av dessa bör utses av
barnfilmkommittén och en av vardera Föreningen för filmregissörer och Svenska
filmkritikerförbundet. Dessutom bör den som förestår barnfilmavdelningen vara
ledamot av rådet.
Barnfilmavdelningen bör samråda med barnfilmrådet i fråga
om stöd till produktion och dubbning av biograffilm för barn och import av
barnfilm i smalfilmsformat. Försöksverksamheten med intäktsgarantier vid
matinévisningar bör handläggas av barnfilmavdelningen i samråd med de tre
biografägarorganisationerna. Barnfilmrådet bör självständigt ha hand om de
åtgärder som föreslagits för att främja produktion av barnfilm i
smalfilmsformat.
Kostnaderna för Filminstitutets serviceuppgifter exkl.
katalogisering av barnfilm uppskattar utredningen tUl 360 000 kr.
Prop.
1975:20 97
7.2.7 Kortfilm
Utredningen föreslår att medel ställs till förfogande för
en försöksverksamhet med produktion av fri kortfilm. Med fri kortfilm avser
utredningen alla kortfilmer som inte är styrda av beställarens intressen eller
av krav på den som skapat filmen. I motsats till en beställningsfilm som
finansieras av beställaren är en fri kortfUm för sin finansiering beroende av en
osäker marknad och mera än bestälhiingsfilmen hänvisad till stöd av allmänna
medel.
Från den grupp experter på kortfUmsfrågor som utredningen
anlitat har redovisats tre olika utlåtanden med förslag till åtgärder.
Den s. k. filmfackliga gruppen föreslår ett statligt stöd
på omkring 4 milj. kr. för en verksamhet med produktion och spridning av fri
film. För verksamheten, som skall kunna omprövas kontinuerligt, skall en
organisation svara, bestående av tre enheter: filmrådet, en grupp producenter
och kansliet. Filmrådet skall bestå av fem ledamöter med suppleanter som alla
utses av de filmfackliga organisationerna. Rådet anställer producenter och
kanslipersonal. Det skall ha medel till sitt förfogande förproduktionsbidrag
m. m. Rådet skall också kunna dela ut stipendier från en särskild fond.
FUmverksamhet av s. k. workshop-modell anges däremot vara en kommunal
angelägenhet. Det skall finnas minst tre producenter. De skall självständigt
förvalta lika stora summor och producera fUm för dessa. 1 kansliet skall ingå
bl. a. informatörer för filmernas lansering och distribution.
Experterna Elison och Hammar föreslår en särskild
filmkopiebank. Där skaU filmdistributörer m. fl. kunna låna pengar till
framställning av kopior utan att produktionskostnaden belastas. Kopiebanken
skall finansieras med statliga medel och medel från biograffilms- och
smalfilmsdistribution. Man föreslår vidare en filmproduktionsbank, finansierad
med statliga medel. Dess styrelse skall bestå av representanter för staten och
filmarna. Styrelsen bestämmer vilka filmprojekt som skall få anslag. Banken
skall ha till sitt förfogande ett antal manuskriptläsare av typ lektorer.
Experten Persson anser att stödet till den svenska
kortfilmen skall byggas ut i två etapper. Först bör tillgången på film och
lämpliga lokaler kartläggas. Behovet av film bör analyseras och befintliga
lokaler mstas upp. Därefter bör man införa ett produktionsstöd. Detta stöd bör
kanaliseras genom två fonder. Den ena fondens styrelse skulle bestå av fyra
fackliga och en kommersiellt inriktad representant och den andra av fyra
kommersiellt inriktade och en facklig representant. Ett särskilt organ, statens
filminformation, skulle skapas för dessa uppgifter.
Utredningen föreslår att statligt stöd utgår till centralt
initierad produktion av fri kortfUm under en försöksperiod av fem år. Stödet
skall kunna användas till såväl filmproduktion som till mindre delprojekt, t.
ex. utarbetande av manuskript eller tekniska eller andra experiment.
När stödet används för finansiering av en filmproduktion
bör de
7Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop. 1975:20 98
statliga medlen, eventuellt tillsammans med insatser från
utomstående finansiärer, täcka alla kostnader för att göra filmen, dvs. även
ersättning till filmernas upphovsmän. Nettointäkterna av filmen skall återgå
till de fonder från vilka produktionen finansierats.
Utredningen föreslår att ansvaret för medlens fördelning
delas mellan Filminstitutets styrelse och styrelserna för de två
produktionsfonderna H 1 och H 2. Det årliga anslag för produktionsstöd som
utredningen förordar bör delas på så sätt att Filminstitutets styrelse
disponerar 250 000 kr. och de två H-fondsstyrelserna 750 000 kr. var.
H-fondsstyrelserna
och Filminstitutets styrelse skall utse var sin producent till vilka ansvaret
att besluta om stöd till särskilda filmproduktioner bör delegeras. Utredningen
menar med termen producent något annat än vad man i dagligt tal brukar lägga in
i ordet. Producenterna skall inte själva producera film, men dela ut pengar tiU
andra som producerar. De skall följa ett projekt i alla dessa faser och vara
beredda att ge filmarna allt det stöd som behövs. Utredningen stryker under
vikten av att de producenter som utses täcker ett så stort område som möjligt.
Bristoniråden, t. ex. barnfilm, skulle kunna uppmärksammas i detta sammanhang.
Varje producent bör årligen redovisa sina
produktionsplaner till det organ som utsett honom och han är ansvarig inför
detta organ i fråga om medelsförvaltningen. Däremot fattar producenten sina
beslut helt självständigt när det gäller valet av de produktioner som skaU
genomföras.
Producenterna skall tillsättas för en treårsperiod med
möjlighet till omförordnande. Det kamerala och expeditionella arbetet föreslås
vila på Filminstitutet. De årliga kostnaderna för producenterna och för
administrationen i övrigt uppskattas till 570 000 kr.
För att den regionala kortfilmsproduktionen skall
stimuleras föreslår utredningen att man skall anordna en försöksverksamhet i
,högst fem år med regionala filmverkstäder i samarbete mellan Filminstitutet
och Sveriges Radio. En filmverkstad bör knytas till var och en av Sveriges
Radios resurscentraler i Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro, Sundsvall, Luleå
och en till huvudcentralen i Stockholm. Varje filmverkstad bör förses med utrustning
för produktion i 8 och 16 mm, svartvitt och färg, samt enklare videoutrustning.
Filmerna bör kunna visas i TV. Det som inte sänds i TV bör kunna distribueras
av den filmcentral som föreslagits i departementspromemorian Smalfilmsdistribution.
Om filmcentralen inte kommer till stånd bör huvudmannaskapet för distribution
åvila Filminstitutet. Filmarna själva bör ha det avgörande inflytandet vid
prioriteringen av olika arbetsprojekt. Sveriges Radio bör ha en rådgivande
funktion. På varje resurscentral bör en av radions tjänstemän förvalta
utrustningen, ge filmtekniska råd m. m. De närmare organisatoriska formerna för
verksamheten bör fastställas vid särskilda förhandlingar med Sveriges Radio.
De åriiga driftkostnaderna för filmverkstäderna beräknar utredningen till 150
000 kr. per filmverkstad och år. Utredningen föreslår att kostnader-
Prop. 1975:20 99
na delas lika mellan Filminstitutet, som bör få
statsbidrag för ändamålet, och Sveriges Radio. För teknisk utrustning föreslås
ett statligt engångsanslag av 100 000 kr. per filmverkstad.
För att produktionsstödet skall få någon mening fordras
att det finns möjligheter tUl distribution av de filmer som produceras. Om den
föreslagna filmcentralen inrättas utgår utredningen ifrån att centralens
resurser för information om och distribution av fri kortfilm kan utnyttjas.
Detta förutsätter enligt departementspromemorian att det finns särskild
personal för marknadsföringen av fri kortfilm. Kostnaderna härför har beräknats
till 96 000 kr. Om filmcentralen inte kommer till stånd måste frågan om
marknadsföring m. m. lösas på annat sätt, för H-fondernas del förslagsvis av
vederbörande fondstyrelse och producent. Även detta alternativ förutsätter
särskUda resurser för marknadsföring.
Utredningen framhåller att man inte tagit ställning till
frågan om ett distributionsstöd i förmedlingsledet eller konsumentledet. TUl
den frågan kan finnas anledning att återkomma sedan man fått erfarenhet av hur
det nuvarande distributionssystemet kommer att fungera beträffande de kortfilmer
som produceras i det nya stödsystemet.
7.2.8 Filmen och TV
I det första betänkandet diskuterar utredningen Sveriges
Radios utläggning av produktion av TV-program till fristående producenter.
Sådan produktion är av stor betydelse för den mångfald i programutbudet som är
en förutsättning för sändningsmonopolet. Det är vidare viktigt att man tar
hänsyn tiU befintlig produktionskapacitet utanför Sveriges Radio då man
dimensionerar företagets egen personal och tekniska resurser. För fUmbolag och
enskilda filmare utgör TV en viktig marknad. Framför allt bland de enskilda
filmama finns många som producerar kortfilm som knappast kan nå en större
publik på annat sätt än genom TV.
Utredningen anser att den utlagda produktionen har en
alltför liten omfattning och diskuterar olika metoder att åstadkomma en ökning.
Man avvisar möjligheten att föreslå att statsmakterna ålägger Sveriges Radio
att lägga ut en viss del av programproduktionen. I stället föreslår man att
Sveriges Radio skall få bidrag för beställning av program hos fristående
producenter. Förutsättningarna för att Sveriges Radio skall få använda bidraget
föreslås vara dels att företaget redan har en viss grundnivå utlagd produktion
som bekostas från den ordinarie verksamhetsbudgeten, dels att TV:s totala
sändningstid ökas med ett visst antal timmar.
FUmutredningen föreslår att under en försöksperiod 20
milj. kr. anslås för bidrag till produktionsutläggning. Detta skulle ge en ökad
sändningstid av utlagd produktion med 100 timmar under perioden.
Utredningen avger inte förslag om försöksperiodens längd
eller om omfattningen av den grundnivå utlagd produktion som Sveriges Radio
skulle garantera för att få fillgång till bidraget. Utredningen tar inte heller
ställning till om bidraget bör betalas med skattemedel eller avgiftsmedel.
Prop. 1975:20 100
I slutbetänkandet tar utredningen upp förhållandet mellan
Sveriges Radio och filmen med utgångspunkt i omfattningen och inriktningen av
den biograffilm som visas i TV.
Utredningen konstaterar att TV är ett viktigt
distributionsmedel för film och en god ersättning för biografvisning för de
pubhkgruppér som aldrig kommer till biograferna och för de filmer som har liten
spridning på biograferna. TV-visning bör dock inte helt ersätta biografvisning.
Antalet biografbesök har minskat aUt sedan TV:s genombrott
i mitten av 1950-talet. Utredningen menar att minskningen kan orsakas av flera
faktorer, t. ex. bilismen, en bättre bostadsstandard, ändrade sociala vanor och
missnöje med biorepertoaren, men att TV:s utveckling har haft en avgörande
betydelse. Inte minst beror detta på att film och TV innebär två olika sätt att
visa rörliga bilder och på att biograffilm är ett så betydande och uppskattat
inslag i TV-repertoaren.
Minskningen av biografbesöken har lett till att biografer
har lagts ned. För Filminstitutets del har den medfört försämrade ekonomiska
förutsättningar för verksamheten.
Utredningen anser vidare att den film som visas i TV ofta
inte fyUer rimUga kvalitetskrav. De kvalitetsfilmer som visas i TV sänds dessutom
ofta på sådana tider att de måste få en liten publik.
Utredningen förordar kraftfulla åtgärder för att stärka
sambandet mellan biograffilmsproduktion och TV. Syftet bör vara att komma fram
till en kvalitativt bättre filmrepertoar än f. n. I första hand bör man söka nå
fram till en friviUig överenskommelse mellan Sveriges Radio och berörda parter
på filmområdet. I andra hand bör lagstiftningsåtgärder övervägas.
En förhandlingsuppgörelse bör omfatta såväl
kulturpolitiska aspekter som kommersiella frågor. Möjligheten att med hjälp av
en insats av skattemedel stimulera till en uppgörelse bör inte uteslutas.
Utredningen skisserar en ordning som kan tjänstgöra som
utgångspunkt för ett förhandlingsuppdrag, alternativt särskild lagstiftning.
TV bör inordnas i filmavtalet genom att biograffilmvisning
i TV beläggs med visningsavgift. Avgift bör utgå för alla filmer som haft
biografpremiär i Sverige eller utomlands eller som har sådan premiär i utlandet
inom ett år från visningen i svensk TV. Genomsnittsbeloppet för avgiften
föreslås tUl 60 000 kr. per film. Avgiften bör kunna sättas lägre för
värdefulla filmer. Härigenom bör kvaliteten på TV: s filmrepertoar öka, menar
utredningen. En annan effekt av avgiftsbeläggningen bör vara att det totala
biograffilmutbudet i TV minskar något.
Intäkterna från visningsavgiften, som utredningen
uppskattar till ca 10 milj. kr. om året, bör i princip disponeras enligt vid
varje tidpunkt gällande filmavtaL En annan möjUghet skulle vara att låta medlen
utgöra underlag för ett svs.tem av samproduktioner mellan TV och filmen.
Om den skisserade ordningen kommer till stånd bör Sveriges
Radio få en förstärkt representation i Filminstitutets olika organ.
Utredningen anser att en viss kompensation till Sveriges
Radio för visningsavgifterna är motiverad.
Prop. 1975:20 101
7.2.9 Filmfrågornas plats i samhällets
kulturadministration
Enligt kulturrådets förslag i betänkandet Ny kulturpolitik
skall den nya centrala kulturorganisationens ansvarsområde innefatta film men
inte radio och TV, pressen och de nya audiovisuella mediema. FUmfrågor
förutsätts bli handlagda av en nämnd, som också skall ha ansvaret för teater,
dans och musik. FUmutredningen kan inte finna en sådan ansvarsfördelning
ändamålsenlig. Behovet av en samordnad film/ TV-politik är redan nu högst
påtagligt och kommer att accentueras ännu mer i samband med införandet av nya
audiovisuella medier såsom videogram och kabel-TV. Dessa medier kan komma att
dominera bilden om ett tiotal år. En hög beredskap är nödvändig för att samhället
skall kunna ingripa om utvecklingen skulle skada påtagliga samhällsintressen.
Filmen har vidare ett eget stödsystem, reglerat i filmavtalet. På grund av
filmens speciella problem kan bidragsformer och stödåtgärder som kulturrådet
förespråkar inte generellt tillämpas på filmområdet eller lämpligen handhas av
statens kulturråd.
Filmutredningen förordar därför att filmen inte skall ingå
i statens kulturråds ansvarsområde om radio, TV och de nya audiovisuella
medierna faller utanför. För den händelse att dessa medier skulle ingå i
kulturrådets ansvarsområde borde de föras samman med filmen till ett
ansvarsområde.
När det gäller den lokala kulturorganisationen betonar
fUmutredningen att fUmen skall omfattas av kommunernas insatser inom
kulturområdet. Detta bör gälla även på regional nivå.
7.2.10 Filminstitutet
1 slutbetänkandet diskuterar utredningen den framtida
omfattningen av Filminstitutets uppgifter och dess ekonomiska situation.
FUmutredningen anser att FUminstitutets uppgifter bör
vidgas på vissa områden. Filmrestaurering är ett område som kräver ökade
insatser. Vidare kan ökade resurser fordras för filmproduktion om de ekonomiska
villkoren försämras ytterligare för de svenska filmproducenterna. Betydelsefullt
är att utveckla de produktionsmöjligheter som finns i filmhuset.
Filminstitutet bör behålla sina ateljéer och produktionsfaciliteter och hålla
dem i gott skick. Vidare bör Filminstitutet ha ansvar som icke-kommersiellt
serviceorgan för investering i tekniska nyheter på filmområdet. Forskning och tekniskt
utvecklingsarbete bör få stöd genom Filminstitutet bl. a. genom att institutets
bibliotek, klipparkiv och annan filmdokumentation ges resurseratt följa med i
utvecklingen.
Det minskande antalet besök på biograferna och ökade
utgifter till följd av allmänna kostnadsstegringar har
fortlöpande försäm-
Prop. 1975:20 102
rat Filminstitutets ekonomi. Med hänsyn till
filmbranschens ekonomiska problem antar utredningen att branschens möjligheter
att finansiera Filminstitutets verksamhet kommer att vara starkt försämrade då
filmavtalet löper ut den 30 juni 1983. Utredningen förutsätter att regeringen
genom en särskild utredning i slutet av 1970-talet prövar formerna för
institutets ställning i det svenska filmlivet efter avtalstidens utgång.
Utredningen
förordar att staten under 1970-talet successivt utvecklar ett stöd till
Filminstitutet. Man föreslår i första hand att Filminstitutets ekonomi
förstärks genom att institutets bidrag till finansieringen av dramatiska
institutet (500 000 kr. per år) och professuren i filmforskning vid
universitetet i Stockholm (110 000 kr. per år) avvecklas. Vidare föreslås att
staten ställer 1,5 milj. kr. årligen under en femårsperiod till FUminstitutets
förfogande för restaurering av äldre svenska filmer.
7.2.11 Undervisning om film och TV
I filmutredningens andra delbetänkande behandlas
undervisning om film och TV. Utredningen har granskat läroplanerna för
grundskolan och gymnasieskolan och konstaterar att det finns åtskilliga områden
där man inte har tagit tillräckligt stor hänsyn till den rörliga bildens allt
större betydelse i samhället. Vidare beaktas i stort sett inte elevernas
möjligheter att använda kamera och filmkamera vid t. ex. kunskapsredovisning.
Inte heller användningen av film som läromedel har fått tillräcklig plats.
Sett i ett
längre perspektiv ter sig gränserna mellan de ämnen som har ett huvudansvar för
elevernas kommunikationsträning allt mer konstlade. I en kommande
läroplansutveckling bör man pröva möjligheterna att blocklägga i första hand
ämnena svenska, teckning och musik.
Också utanför skolan anser utredningen att filmstudierna
bör få en starkare ställning. Studieförbunden bör söka få till stånd ett ökat
studiecirkelarbete kring film och TV. Det förordas också samarbete på området
mellan studieförbund, folkhögskolor, bibliotek och filmstudios.
När det
gäller mer konkreta åtgärder föreslår utredningen att SÖ utarbetar två
särskilda häften med läroplanssupplement för undervisningen om film och TV, ett
för grundskolan och ett för gymnasieskolan. I supplementen bör huvudsakligen de
organisatoriska aspekterna på undervisningen behandlas.
Utredningen
anser att det bör finnas stora möjligheter att utnyttja filmmediet inom
specialundervisningen samt inom förskola och fritidshem. Utredningen föreslår
en försöksverksamhet inom de nämnda områdena. Syftet med försöksverksamheten
skall vara att klarlägga möjligheterna att bedriva undervisning om film och TV,
frainför allt genom praktiskt filmarbete, och att använda film som uttrycksform
och fritidssysselsättning. Kostnaden beräknas till sammanlagt ca 400 000 kr.
för en treårsperiod.
Prop. 1975:20 103
Utredningen förordar att en konsulenttjänst för undervisningen
om film och TV inrättas. Tjänsten bör kunna anknytas till den föreslagna filmcentralen.
Filmkonsulenten skall svara för bl. a. framställning och distribution av
informationsmaterial. Ett nära samarbete med SÖ i pedagogiska frågor
förutsätts. Om förslaget om en filmcentral inte genomförs bör tjänsten i
stället förläggas till SÖ. Den århga kostnaden för konsulenttjänsten beräknas
till ca 80 000 kr.
Enligt utredningens mening bör på varje skola finnas en
lärare som i första hand har ansvaret för samordningen av undervisningen om
film och TV i skolan. Därför föreslår utredningen att det öppnas möjligheter
att inrätta arvodestjänster som huvudlärare i ett ämne och ett
ämnesövergripande moment. Sådan arvodestjänst bör kunna få inrättas även om
undervisningen i ämnet och det ämnesövergripande momentet är mindre än 40
veckotimmar. Ett alternativ till denna lösning av ansvarsfrågan är att skolans
ledning till huvudansvarig utser en lärare som har ett tydligt intresse för fUm
och TV och förmåga att samordna undervisningen i skolan.
Den som har huvudansvaret för undervisningen om film och
TV bör åläggas att genomföra minst ett samverkansprojekt varje läsår, i varie
fall under ett inledningsskede.
Utredningen föreslår olika åtgärder för att lärarnas u t b
i 1 d -n i n g i fråga om film och TV skall förbättras.
FUm- och TV-kunskapens innehåll och omfattning vid
lärarhögskolorna bör preciseras genom att särskilda s. k. studiegångar
utarbetas. Härvid bör bl. a. behandlas vilka huvudmoment som skall ingå i
utbildningen, samordningsfrågor och lärarnas möjligheter att på olika sätt få
inblick i filmproduktionens teknik.
Utredningen föreslår vissa förändringar i det nuvarande
meritvärderingssystemet för intagning till praktisk-pedagogisk utbildning vid
lärarhögskola. Utredningen föreslår att filmvetenskap räknas som s. k.
stödjande ämne till flera ämnen i tjänsten än svenska. Litteraturvetenskap,
alternativlinjen drama-leater-film, kompletterar på många sätt utbildningen i
svenska. Den frivilliga fjärde studieterminen (D 1) i svenska bör därför fritt
kunna bytas ut mot grundkursen A 4 i litteraturvetenskap (drama-teater-film)
och meritvärderas på samma sätt.
1 utbildningen av förskolans personal förekommer f. n.
inte någon egentlig filmverksamhet. Inte heller i fritidspedagogutbUdningen
finns mycket utrymme härför. Utredningen föreslår att fUm- och TV-kunskap förs
in uttryckligen i förskollärarutbildningen samt i utbildningen av
fritidspedagoger och speciallärare. Hur detta närmare skall ske skall övervägas
med beaktande av resultat som kan komma fram av den försöksverksamhet kring
film och TV i bl. a. förskolan som utredningen föreslagit.
Fortbildningen av lärare i film- och TV-kunskap är
otillräcklig, anser utredningen. Utredningen föreslår att s. k. pilotkurser och
studieledarkurser för lärare ordnas i ämnet i ökad omfattning. Syftet bör vara
att
Prop. 1975:20 104
få fram åtminstone ett par experter på film och TV i varje
län. Den filmkonsulenttjänst som föreslagits bör utnyttjas för
kursverksamheten. Minst tre pilotkurser om året bör ordnas, fördelade på lärare
från olika stadier.
Studieledarkurser syftar tUl att lärare skaU kunna på
lokal nivå leda och organisera studiecirklar och studiedagar i ämnet. Minst tre
kurser per sommar bör hållas. Kostnaden för fortbildningen beräknar utredningen
till 180 000 kr.
För att ytterligare tillgodose fortbildningsbehovet
föreslår utredningen att tjänstledighet med B-avdrag beviljas lärare för
studier i filmvetenskap (grundkurs A 1) och litteraturvetenskap (grundkurs A
4).
Fortbildningsbehovet för bl. a. förskolans område
uppmärksammar utredningen i sitt första delbetänkande där det bl. a. föreslås
att särskilda fortbUdningskurser i ämnet bam och film anordnas av
Filminstitutet under en försöksperiod av fem år. Arbetet bör ha karaktären av
försöksverksamhet i syfte att få fram lämpliga former för sådana kurser. Försök
bör göras att lära deltagarna att själva leda fortbildning. Förslagsvis 20
tvådagars kurser bör ordnas årligen. Kursema bör riktas till förskollärare,
fritidspedagoger, annan personal i barnstugeverksamheten liksom annan barn-
och fritidsverksamhet, biblioteks- och museipersonal, lågstadielärare, ledare
för barnfilmklubbar och personal vid barnsjukhus. I anslutning tiU kurserna
skall FUminstitutet sammanställa och tillhandahålla filmer och annat
studiematerial. Kostnaderna för fortbildningsverksamheten beräknar utredningen
till sammanlagt ca 230 000 kr. om året.
Ämnet filmvetenskap har betydelse som komplement till
lärarutbildningen i övrigt. Undervisningen i ämnet beaktar emellertid inte
filmpedagogikens problem tillräckligt och är alltför teoretiskt inriktad.
Utredningen föreslår att en alternativ filmpedagogisk studiegång inrättas inom
Al-kursen med en konstruktion som bättre svarar mot skolans behov. Det är
önskvärt att en sådan utbildningslinje ordnas på ett flertal platser i landet.
Utredningen förordar vidare en årlig fortbildningskurs i
film- och TV-kunskap för universitetslärare. Kursema bör t. v. ordnas av
institutionen för teater- och filmvetenskap som torde ha lokala och tekniska
resurser att snabbt få i gång verksamheten. Arbetet bör ha karaktären av
försöksverksamhet i syfte att få fram lämpliga former för kurserna. Om
institutionen inte har möjlighet att åta sig kurserna bör de i stället
förläggas tiU Filminstitutet. Kostnaden för en kurs beräknas till 30 000 kr.
Men hänsyn till filmvetenskapens speciella struktur och
inriktning -med bl. a. betydande laborativa inslag föreslår utredningen att
ämnet får en anslagstilldelning som motsvarar musikvetenskapens. Om förslaget
antas, innebär det en ökning av statens årliga kostnader för ämnet med ca 350
000 kr. Institutionen för teater- och filmvetenskap föreslås vidare fä ett
anslag på drygt 140 000 kr. för teknisk utrustning.
Prop. 1975:20 105
Studentfilmstudios bibliotek har fungerat som ersättare
för filmvetenskapliga samhngar. Sådana saknas på de flesta universitetsinstitutioner.
Utredningen anser det inte motiverat att filmbibliotek administreras av organ
utanför universiteten och föreslår därför att studiobibliotek och ev. samhngar
i övrigt inordnas i lokala institutions- eller universitetsbibliotek. I
avvaktan på att ett sådant förslag realiseras förordar utredningen för att
trygga bibliotekens bestånd - statligt stöd till studios som bedriver aktiv
filmbibUoteksverksamhet. Stödet föreslås utgå med årliga belopp på 8 000 kr.
till studios i Lund och Uppsala samt 10 000 kr. till studios i Göteborg,
Karistad och Umeå.
När det
gäller teknisk utrustning har skolan numera relativt god standard. Behov av
ytterligare utrustning finns främst ifråga om det praktiska arbetet. Det gäller
både ungdomsskolan, förskola och fritidshem. Utredningen föreslår att den
nödvändiga tekniska utrustningen skaffas snarast möjligt. Vidare föreslår
utredningen att SÖ upprättar läromedelsförteckningar för skolomas utrustning.
Motsvarande bör komma till stånd för förskola och fritidshem.
Det finns påtagliga brister när det gäller tillgången på
film, lämplig för undervisningen.
Utredningen föreslår att filmhyra och andra kostnader i
samband med utnyttjande av film för film- och TV-undervisning skall anses som läromedelskostnad.
Detsamma bör i princip gälla kostnaden för biografvisningar som ingår i
undervisningen.
De problem som möter vid biografvisning såsom inslag i
film- och TV-undervisningen och de fördelar av olika slag som är förenade med
smalfilmen innebär sannoHkt att behovet av spelfilmvisningar i 16 mm format
kommer att öka. Utredningen föreslår att tio lämpliga 35 mm spelfilmer
nedkopieras till 16 mm format varje år. Fördetta ändamål bör utgå ett årligt
anslag på 50 000 kr.
Utredningen föreslår statligt stöd för anskaffning av
excerpter (filmantologier) och stödmaterial. Stödet bör utgå med dels ett
engångsanslag på 500 000 kr., dels årliga anslag på 160 000 kr. Engångsanslaget
skall användas för import och versionering av ett tjugotal utländska excerpter
samt inköp av stödmaterial till dessa. Av det årliga anslaget skall 100 000 kr.
täcka kostnaden för framställning av två svenska excerpter och 60 000 kr. gå
till import av tre utländska excerpter.
Verksamheten med nedkopiering av kvalitetsfilmer samt anskaffning
av excerpter och stödmaterial föreslår utredningen skall skötas av den
föreslagna filmcentralen eller av Filminstitutet. Kostnaden för ad ministration
av olika uppgifter rörande undervisningen om film och TV, som utredningen har
föreslagit skall åvila filmcentralen, uppskattas tUl 125 000 kr., varav 80 000
kr. avser filmkonsulenten.
Även den högre utbildningen och forskningen i film- och
TV-kunskap Uder brist på lämpligt filmmaterial. Det hänger bl. a. ihop med
filmarkivens situation. FUminstitutets filmarkiv arbetar under trängda
ekonomiska förhållanden. Dess möjligheter att tUlmötesgå den högre
utbildningens och forskningens behov är alltför begränsade. Med hänsyn
Prop.
1975:20 106
till problemens räckvidd föreslår filmutredningen att
arkivfrågan utreds i särskild ordning. Överenskommelse har inte träffats med
branschorganisationerna om filmförsörjningen för högre filmstudier. Den
föreslagna utredningen skall därför innefatta frågan om möjligheten av
lagstiftning beträffande tvångsdeponering av filmer. Utredningen skall ske
under medverkan av Filminstitutet, filmbranschen, de närmast berörda avnämarintressena
och upphovsrättslig expertis. Emellertid krävs omedelbara insatser för att
rädda filmmaterial som hotas av förstörelse. Filmutredningen föreslår därför
att åtgärder vidtas för att rädda de filmer som ar särskilt värdefulla för
undervisning och forskning och som används mest. Utredningen betonar också
vikten av största möjliga samarbete mellan universiteten och Filminstitutets
filmarkiv. Forskare som är orienterade mot TV- och massmedieforskning bör även
få tillgång till Sveriges Radios arkiv.
För att förbättra tillgången på filmmaterial för den högre
utbildningen och forskningen föreslår utredningen statsanslag på 50 000 kr. om
året under tio år för framställning av 16 mm visningskopior av sammanlagt 100
svenska filmer. Anslaget bör tilldelas Filminstitutet.
Utredningen föreslår statsanslag på 25 000 kr. om året
under t. v. fem år för inlåning till Sverige av utländska kvalitetsfilmer som
inte förekommer på den kommersiella repertoaren och inte heller är deponerade i
Filminstitutets filmarkiv på sådana villkor att de får visas i
studentfilmstudios. Filmerna skall användas till distribution bland i första
hand sådana studios. Anslaget bör ställas till Filminstitutets förfogande.
Utredningen framhåller att bestämmelserna om tull och
mervärdeskatt vid införsel av undervisningsfilm och inspelningsapparatur för
film och TV är otillfredsställande. Man föreslår därför en sådan ändring i
tulltaxan att all slags film skall kunna införas tullfritt. Vidare bör den
frihet från mervärdeskatt som följer med tullfrihet vid införsel av
undervisningsfilm utvidgas till att gälla även annan undervisningsfilm än sådan
som är direkt visningsbar. Exempelvis skall sålunda negativ undervisningsfilm
kunna införas tull- och skattefritt. Dessutom bör Svenska filminstitutet
införas i förteckning över undervisningsinstitutioner m. m. vilket underlättar
införsel av undervisningsfilm inte bara tullfritt utan även skattefritt.
Slutligen föreslås att bestämmelserna om reducerad tullrestitution utbyggs, så
att restitution möjliggörs efter tillfällig inlåning från utlandet av material
för inspelning av biograffilm eller TV-sändning, Ändringarna bör enhgt
utredningen genomföras snarast.
1 sitt slutbetänkande redovisar utredningen olika
synpunkter på
yrkesutbildningen inom filmområdet som
inhämtats genom en enkät bland verksamma filmarbetare.
Utredningen avstår från att lägga fram egna förslag, men anser det motiverat
att såväl utbildningen vid dramatiska institutet som utbildningsfrågorna i
övrigt för filmarbetare ses över.
Prop. 1975:20 107
7.3 Smalfilmsdistribution
I departementspromemorian Smalfilmsdistribution föreslås
att en filmcentral inrättas. Som skäl anförs att den nuvarande distributionsapparaten
är sphttrad och att resurser saknas för viktiga funktioner.
Distributionsapparaten för smalfilm har vuxit fram under
en period då de olika kundkategoriernas behov av film skilde sig ganska
kraftigt från varandra. Genom bl. a. skolreformerna, vuxenutbildningens ökade
betydelse och folkbibliotekens vidgade uppgifter har nya avnämarkategorier
tillkommit och nya användningsområden öppnats. Gränserna meUan olika typer av
film är diffusa. Företag som en gång var specialiserade på en kundkategori har
försökt expandera till andra näraliggande kategorier, vilket har lett till
förvirring bland kunderna. Företagen har inte heller tillräckliga resurser för
att på ett tillfredsställande sätt läcka de områden som de försöker omfatta.
Förhållandena leder enligt promemorian till dåUg kännedom
bland kunderna om vilka distributörer som finns, ett dåligt och oenhetligt
katalogmaterial, bristfällig information om var en viss fUm finns att få och
stora variationer i prissättningen på samma film. Prisnivån på filmkopior blir
hög samtidigt som resurser saknas för uppsökande verksamhet, för import av
lågfrekvent film och för systematiska exportanslrängningar. Många producerade
filmer, däribland en del som producerats med stöd av allmänna medel, når aldrig
en publik. De program som produceras av TRU och Sveriges Radios utbildningsprogramenhet
utnyttjas vidare i otillräcklig utsträckning.
En stor del av utlåningen av smalfilm sker genom de
regionala AV-centralerna, som i allmänhet har ett län som verksamhetsområde.
AV-centralerna betjänar i första hand skolväsendet, men även t. ex. bibliotek
och folkbildningsorganisationer kan förses med film från AV-centralerna. Av
ekonomiska skäl kommer AV-centralerna att i första hand köpa det mest högfrekventa
filmmaterialet, främst filmer för grundskolan. Avnämarnas behov av övrig film
måste täckas på riksplanet, varvid AV-centralerna kan biträda låntagarna med
råd och beställningar.
I promemorian hävdas alt det behövs en samordning av olika
resurser för att man skall komma till rätta med de brister som kännetecknar
smalfilmsdistributionen. Distributionen av film bör inte skiljas frän i första
hand information om film och i andra hand produktion och import av film. Även
om en sammanhållen organisation ger möjlighet att utnyttja resurserna
effektivare krävs enligt promemorian ändå vissa anslag av allmänna medel för
att problemen skall kunna lösas.
Mot denna bakgrund föreslås i promemorian att en svensk
filmcentral inrättas. Filmcentralen skulle få i uppgift att registrera och
katalogisera all smalfilm samt ge ut kataloger m. m. Vidare skulle centralen
administrera granskning av barnfilm, undervisningsfilm och fri kortfilm.
FUmcentralen skulle lagerhålla och distribuera dels film som är för lågfrekvent
för den kommersiella distributionen eller ÄV-centralema,
Prop.
1975:20 108
dels barnfilm, s. k. fri film och sådan undervisningsfilm
som produceras av Sveriges Radios utbildningsprogramenhet och TRU. Även informationsfilm
som produceras av stat och kommun skulle distribueras av filmcentralen.
Centralen skulle också importera barnfilm, undervisningsfilm och annan
smalfilm av god kvalitet och exportera svensk kortfilm. Även produktion av
läromedel i film- och TV-kunskap skulle åvila filmcentralen. I filmcentralens
uppgifter skulle också ingå konsulentverksamhet av olika slag samt
internationella kontakter. På sikt borde verksamheten kunna utvidgas till att
omfatta även andra medier än film.
Vissa delar av filmcentralens verksamhet skall vara
självfinansierade, andra föreslås bU bekostade med statsmedel.
I promemorian diskuteras olika organisatoriska lösningar
för filmcentralen. Som huvudalternativ föreslås att filmcentralen organiseras
som ett självständigt organ, men också alternativa lösningar anges.
Enligt huvudförslaget skall filmcentralen vara en
stiftelse med staten som huvudman. Den bör ledas av en styrelse med tre
ledamöter. Till styrelsen bör vara knutet ett förvaltningsråd med
representanter för olika intressentgrupper.
Filmcentralen bör samarbeta med Barnfilmkommittén i
informationsfrågor, med Bibliotekstjänst beträffande tryckning av registerkort
och kataloger och med Svenska filminstitutet i fråga om import och export,
dokumentation, framställning av läromedel för film- och TV-undervisning samt
kursverksamhet.
Enligt förslaget torde filmcentralen komma att svara för
ca 15 % av kopieförsäljningen och 10 % av filmuthyrningen i landet.
I promemorian skisseras också tre andra
organisationsmodeller som alternativ tiU en statlig filmcentral. Det första
alternativet är en integration av filmcentralen med Svenska filminstitutet. Det
andra alternativet är ett samgående med Bibliotekstjänst. Det tredje
alternativet innebär att man integrerar fUmcentralen med de folkrörelseägda
distributionsföretagen Föreningsfilmo och SoL-film i en gemensam stiftelse. En
lösning enUgt det sistnämnda alternativet borde inte hindra en vidgad samverkan
med Filminstitutet eUer Bibliotekstjänst.
7.4 Remissyttrandena
Filmutredningens förslag utgår från uppfattningen att
filmen är en kulturaktivitet jämstäUd med andra. Samhällets stöd skaU avse
filmen som en del av kulturområdet och inte vara ett branschstöd. Denna
uppfattning vinner stor anslutning bland de remissinstanser som yttrat sig i
frågan.
Flera remissinstanser, däribland teater- och musikrådet,
Landstingsförbundet, Folkets husföreningarnas riksorganisation och ABF instämmer
också uttryckligen i förslaget att stödet till filmen skall fördelas
Prop. 1975:20 109
enligt selektiva principer. MUF anser principiellt att gränserna
för det selektiva samhällsstödet inte får dras för snävt.
Bl. a. RR V och kulturrådet understryker utredningens
förslag att många av de föreslagna åtgärderna i första hand bör ges
försökskaraktär.
Några remissinstanser tar upp utredningens resonemang om
filmhyres-systemet. Sveriges biografägareförbund är starkt kritiskt tiU
beräkningarna och betonar att de svenska fUmhyrorna redan tUlhör de högsta i
Europa. Folkets husföreningarnas riksorganisation påpekar den principiella svagheten
med ett ersättningssystem baserat på procentersättning.
Ett antal remissin.stanser, bland vilka återfinns SÖ,
Svenska kommunförbundet. Svenska filminstitutet och ABF, stäUer sig positiva
till utredningens beslut att inte föreslå ett förstatligande av filmbranschen
utan i stället förorda ett ökat samhällsengagemang i icke-kommersiell verksamhet.
Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig också till
utredningens uppfattning men ifrågasätter om inte kraftfullare åtgärder måste
tUl för att motverka tendenserna tUl koncentration och kommersialisering inom
filmbranschen.
Enligt Sveriges biografägareförbund är nu tiden mogen för
att samhället skall ta konsekvenserna av sina krav på fUmbranschen och ge den
ett kraftigt stöd. Resultatet därav skulle bli ett mångsidigare och kvalitets-mässigt
bättre fUmutbud.
Några remissinstanser stäUer sig kritiska tiU utredningens
ställningstagande, och förordar ökat samhällsinflytande inom olika delar av
filmbranschen.
Svenska studentfilmstudios centralsekretariat och Svenska
filmkritikerförbundet anser det vara en brist att utredningen inte föreslår
några förändringar i fUmbranschens nuvarande struktur.
TCO anser att utredningen, som ett alternativ, borde
ingående ha prövat arbetsuppgifter och organisation för en statlig
kulturorganisation på fUmområdet.
Folkets husföreningarnas riksorganisation kan tänka sig en
socialisering av filmdistributionen och en samtidig reformering av import och
produktion för att stärka folkrörelserna på bekostnad av privat företagsamhet.
SSU uttalar sig i liknande riktning.
Svenska teaterförbundet och Föreningen Produktions- och
inspelningsledare kräver i en gemensam skrivelse att de privatägda
biografkedjorna överförs i statlig eller kommunal ägo.
Föreningen FUmcentrum förväntar sig att staten upphör med
sitt stöd tiU den kommersiella fUmbranschen och i stället inleder förhandUngar
med filmarbetarna och den aktiva publiken, företrädd av dess organisationer,
för att utveckla en svensk filmkultur.
1 det första delbetänkandet föreslår utredningen olika
åtgärder för att distributionen av kvalitetsfilm skaU förstärkas.
Remissinstanserna instämmer i aUmänhet i utredningens uppfattning att
distributionen av kvalitetsfilm är en viktig fråga. När det gäller det
Prop. 1975:20 110
statliga stödets utformning är emellertid meningarna
mycket delade.
För utredningsmajoritetens förslag om stimulansbidrag tiU
inredning och utrustning av biografer eUer andra lokaler för kvalitetsfUm
uttalar sig i princip bl. a. socialstyrelsen, SÖ, kulturrådet, MUS 65, LO,
Folkets husföreningarnas riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund, Sveriges
förenade filmstudios. Svenska studentfilmstudios centralsekretariat, Sveriges
allmänna biblioteksförening, ABF, SSU, Socialdemokratiska kvinnoförbundet och
några kommuner.
Reservanternas förslag om intäktsgarantier vid visning av
kvalitetsfilm på vanliga biografer stöds av statens biografbyrå, Sveriges
biografägareförbund, Sveriges filmuthyrareförening. Föreningen Sveriges
filmproducenter och Riksförbundet Hem och skola. I en liknande riktning
uttalar sig även TCO, SACO, MUF och några kommuner.
Några remissinstanser finner det värt att realisera delar
i både utredningsförslaget och reservanternas förslag. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län anser att specialbiografer är alt föredra på större orter, medan
ett system med intäktsgarantier kan vara ändamålsenligt på småorterna. Riksföreningen
Våra Gårdar föreslår att reservanternas stödmodell tiUämpas i inledningsskedet.
På längre sikt skulle sedan utredningsmajoritetens förslag vara på sin plats.
Statens filmgranskningsråd anser att man med hänsyn till de lokala
förutsättningarna på varje ort bör välja det effektivaste sättet att
distribuera kvalitetsfilm.
Statskontoret, som avstyrker utredningsmajoritetens
förslag, anser att statliga medel för spridning av kvalitetsfilm får större
effekt om de används som driftbidrag i stäUet för som investeringsbidrag.
När det gäUer verksamhetens organisation har utredningen
utgått från att det i det flesta fall torde bli Folkets husföreningarnas
riksorganisations medlemsföretag på platsen som kommer att utses tiU huvudman
för verksamheten på det lokala planet. Åtskilliga remissinstanser har invändningar.
Statskontoret, SÖ, länsskolnämnden i Hallands län och
länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att kommunen bör vara huvudman för verksamheten.
Socialstyrelsen understryker att kommunen bör få full frihet att utse den
huvudman som kommunen anser vara lämpligast.
Tveksamhet mot den framträdande stäUning som Folkets
husföreningarnas riksorganisation kommit att inta i utredningsmajoritetens
förslag uttrycks också av bl. a. statens filmgranskningsråd, Sveriges förenade
fllmstudios. Svenska filmkritikerförbundet och Föreningen för filmregissörer
inom Svenska teaterförbundet.
CUF understryker att samma förutsättningar som föreslås
tillkomma folketshusföreningarna också bör garanteras andra organisationer av
folkrörelsekaraktär, t. ex. bygdegårdsföreningar och loger.
Bygdegårdarnas riksförbund anser att folketshusrörelsen
har de bästa förutsättningarna för att handha administrationen, men att detta
arrangemang bör kompletteras med ett centralt programråd, i vUket skulle ingå
folkrörelserna och de stora samlingslokalägande riksorganisationerna.
Prop. 1975:20 111
LO finner det å sin sida klokt och välbetänkt att bygga på
de resurser som folketshusrörelsen förfogar över. Enligt ABF bör
stimulansbidraget i första hand utgå till folketshusrörelsens föreningar där
sådana finns, i andra hand till annan ideell organisation och först i tredje
hand tUl kommunen.
Många remissinstanser lämnar synpunkter på hur det
föreslagna lokala programrådet skall tiUsättas samt på dess sammansättning. För
ett system där programrådet utses av eUer under överinseende av ett ansvarigt
kommunalt organ uttalar sig statskontoret, socialstyrelsen, SÖ, länsskolnämnden
i Gävleborgs län, TCO, Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges
biografägareförbund. Riksförbundet Hem och skola, Sveriges författarförbund,
CUF och Föreningen Produktions- och inspelningsledare.
Socialstyrelsen och SÖ understryker att rådet måste
innehålla representanter för de sociala nämnderna resp. skolan. Sveriges
förenade filmstudios anser att programråden i första hand skall bestå av filmintresserade
och fUmkunniga personer, oberoende av organisation. Kulturrådet poängterar
vikten av det lokala programrådet som en faktor i publikarbetet.
I fråga om den av utredningen föreslagna centrala
organisationen anser statskontoret, socialstyrelsen och Föreningen Produktions-
och inspelningsledare att Filminstitutet bör ta hela det administrativa
ansvaret.
Förslaget om att en fUmdistributionsnämnd skall inrättas
avstyrkes av Sveriges biografägareförbund, Sveriges filmuthyrarförening.
Riksförbundet Hem och skola. Svenska kommunförbundet samt Föreningen
Produktions- och inspelningsledare.
Synpunkter lämnas på sammansättningen av nämnden.
Socialstyrelsen anser t. ex. att en representant för styrelsen bör ingå i
nämnden, liksom representanter för Sveriges förenade filmstudios.
Barnfilmkommittén och FUmcentrum. ABF förordar att mer än en representant för
folkbUd-ningen bör ingå i nämnden.
Det resonemang som utredningen för i slutbetänkandet om f
i 1 m -lokalernas beskaffenhet har föranlett få invändningar från remissinstanserna.
Bostadsstyrelsen påpekar att dess delegation för
samlingslokaler har i uppdrag att upprätta normer för aUmänna samlingslokaler
och att fUmlokaler ingår som ett naturligt led i detta arbete. Utarbetande av
normer för kommersiellt drivna biograflokaler ingår dock ej i uppdraget.
Folkets husföreningarnas riksorganisation kräver att de
byggnadstekniska normerna för visningslokaler revideras. En låsning i fråga om
lokalkraven motverkar förnyelse av visningsformerna.
Statens ungdomsråd påpekar nödvändigheten av att skapa
bättre visnings- och användningsförutsättningar för bl. a. smalfilm i bostadsområden
samt att allmänt stimulera ungdoms- och folkrörelsernas användning av film i
den reguljära verksamheten.
Många remissinstanser uttalar sig tiU förmån för ökade
insatser för 16 mm film. Södertälje kommun menar att man, för att kostnaderna
för
Prop.
1975:20 112
kommun eller lokalägande förening skaU bli överkomhga, kan
bli tvungen att begränsa fUmvisningarna i de mindre tätorterna tUl 16 mm film.
Detta ställer krav på kopiering och teknisk utveckling för detta format.
Utredningen påpekar att lokaler för filmvisning som ingår
i en anläggning av samlingslokaler kan komma i åtnjutande av statligt
sam-Ungslokalstöd. Stockholms kommun anser att kompletterande åtgärder är
nödvändiga under en övergångsperiod och förordar det förslag om direkta
statliga bidrag till inredning och utrustning av filmvisningslokaler som
utredningen lagt fram i det första delbetänkandet. Folkets hus fö reningarnas
riksorganisation har en liknande uppfattning.
Sveriges
biografägareförbund påpekar att samlingslokalstödet ej står öppet för
privatägda biografer. Förbundet anser att det ur kulturpoHtisk synpunkt är
angeläget att sådana biograflokaler som redan finns och som fortfarande är
lämpliga för sitt ändamål bevaras genom att lån lämnas till deras ombyggnad oavsett
vem som äger lokalerna. Biografägareförbundet föreslår därför att staten
inrättar en särskUd fond som varje år får disponera över minst 5 mUj. kr. för
lån tiU modernisering av äldre biografer och inredning av nya sådana. Sveriges
filmuthyrareförening och Föreningen Sveriges filmproducenter framför liknande
synpunkter.
Sedan filmutredningen lade fram sitt första delbetänkande
har Bio Kontrast-verksamheten byggts ut avsevärt. Några remissinstanser uttalar
sig om denna verksamhet i sina yttranden över slutbetänkandet.
Kulturrådet
anser verksamheten värdefuU och Folkets husföreningarnas riksorganisation
menar att en kraftig utbyggnad av Bio Kontrast-verksamheten, med dess
förankring i lokala programråd, skulle underlätta arbetet på en höjning av
programkvaliteten på biograferna. SSU anser att Bio Kontrast främjat
spridningen av god film och att verksamheten garanterar ett socialt och
geografiskt spritt filmutbud.
Några remissinstanser yttrar sig om subventionering av
biografer och bUjettpriser. Skolstyrelsen i Falkenberg anser att utredningen
borde tagit upp och diskuterat bUjettprisets betydelse. SSU stäUer sig positivt
tiU en eventueU subventionering av biljettpriserna.
Kulturrådet anmärker att frågan om en subventionering av
biograferna från samhällets sida förr eller senare kommer att aktualiseras. De
samhäUeliga insatserna på filmområdet måste närma sig de former, som gäUer på
andra områden t. ex. teatern. En sådan subventionering synes nödvändig för att
råda bot på det nuvarande förhållandet att kvalitetsfUm endast i ringa
utsträckning visas utanför de stora städerna.
Förslaget om ett selektivt fraktstöd tillstyrks i sin
helhet av ett trettiotal remissinstanser, däribland SÖ, statens barnfilmnämnd,
kulturrådet. Svenska kommunförbundet, LO, TCO, Svenska filminstitutet,
Föreningen Sveriges filmproducenter. Folkets husföreningarnas riksorganisation,
Klys, Svenska teaterförbundet och ABF.
Några remissinstanser ställer sig dock kritiska tUl detta
förslag. SAF och MUF stöder reservanten Bengtsons förslag om ett generellt
fraktstöd tUl aU distribuerad 16, 35 och 70 mm film. Flera
remissinstanser,
Prop. 1975:20 113
däribland RRV och kulturrådet, tvivlar på att fraktstödet
kommer att få annat än marginella effekter på filmutbudet. Statens biografbyrå
påpekar att tillgången på kvalitetsfilm måste förbättras för att frakstödet
skaU få någon större betydelse.
Några remissinstanser har yttrat sig om
bedömningsgrunderna vid urval av fraktstödsberättigade filmer.
Statens filmgranskningsråd, länsstyrelserna i Stockholms
och Östergötlands län samt Riksföreningen Våra Gårdar anser det vara viktigt
att kvalitetsbedömningen sker utifrån ganska vida kriterier. Norrköpings kommun
och Sveriges förenade filmstudios menar att filmer utan kvalitetsstämpel i de
faU de användes seriöst, t. ex. i studiesyfte, bör kunna erhåUa fraktstöd.
Svenska teaterförbundet ifrågasätter effektiviteten i
urvalet av frakt-stödsberättigad film, eftersom utredningen säger att ett
fraktstöd skall befrämja visning av värdefull film och samtidigt uttalar att
kvalitetsfilmerna skall innefatta bl. a. underhåUningsfilmer utan alltför
stora konstnärliga ambitioner.
Massmedieutredningen utgår ifrån att fraktstödet i
tillämpningen inte kommer att användas för att diskriminera vissa åsikter eUer
uppgifter på grund av deras innehåll.
Enligt utredningsmajoriteten bör fraktstödet tills vidare
endast avse 35 mm och 70 mm film.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, SAF,
Smalfilmdistributörernas förening. Stiftelsen Filmform, Svenska
filmkritikerförbundet och MUF anser att fraktstödet även skall omfatta 16 mm
film.
ABF menar att fraktstödet även skall utgå för 16 mm kopior
av de filmer som är fraktstödsberättigade. 1 annat fall kommer de grupper som
endast har möjlighet tUl smalfilmsvisningar att bestraffas med den avgift som
frakten utgör.
Både smalfilm och kortfUm måste enligt statens ungdomsråd
tUlerkän-nas fraktstöd, eftersom fraktkostnaderna är en betungande utgift för
många föreningar. Fraktstödet bör dock endast utgå tiU de 16 mm-filmer som
föreningslivet nyttjar i sin programverksamhet för att belysa sin målsättning
eUer för att engagera medlemmarna i samhäUs- och kulturfrågor. Även Unga
Örnars riksförbund förordar fraktstöd till kortfilm.
Några remissinstanser, däribland SÖ, menar att principerna
för stöd till 16 mm film bör utredas.
Enligt utredningens principieUa förslag bör urvalet av
film organiseras av en central arbetsgrupp som är vald av de lokala programråd
som utredningen har föreslagit i det första betänkandet. Detta förslag har
föranlett enstaka kommentarer. Statens ungdomsråd anser att såväl de lokala
programråden som den centrala arbetsgruppen är onödiga. Urvalet av film, som är
berättigad tUl frakstöd bör i stället göras av företrädare för folkrörelserna.
Klys diskuterar formerna för överklagande av arbetsgruppens beslut. Svenska
kommunförbundet anser att om de lokala programråden skall kunna fungera
effektivt krävs en effektiv distribution
8 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop. 1975:20 114
och ett variationsrikt fUmutbud. Föreningen Produktions-
och inspelningsledare föreslår att fUmkonsulenttjänster inrättas på länsplanet
i väntan på att publik- och filmkunniga grupper bildas; dessa konsulenter
skulle också svara för valet av de filmer som skulle få fraktstöd.
I avvaktan på att det principiella förslaget kan
förverkligas bör enligt filmutredningens majoritet en särskUd filmfraktnämnd ha
ansvaret för fraktstödet. Den praktiska handläggningen bör delegeras tiU
FUminstitutet. I en reservation föreslås att filmfraktnämnden inte skall inrättas
utan att fraktstödet under en försöksperiod helt skall skötas av Filminstitutet.
Utredningsmajoritetens förslag stöds i sin helhet av
skolstyrelsen i Norrköping, kulturrådet och Sveriges förenade filmstudios.
RRV, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska
filminstitutet och Föreningen Sveriges filmproducenter ansluter sig till
reservanternas uppfattning. Svenska fllmkritikerförbundet är positivt till
reservantförslaget men föreslår dessutom att Filminstitutet vid urvalet av
fraktstödsberättigad film anlitar extern sakkunskap för att tillfredsställa
kravet på opartisk bedömning.
Statens filmgranskningsråd är av den åsikten att man bör
låta flera av varandra oberoende organ, eventuellt med varierad sammansättning,
dela på uppgiften att bestämma de fraktstödsberättigade filmerna.
Urvalet av fraktfria filmer bör enligt länsstyrelsen i
Norrbottens län hellre göras av en regional instans än av Filminstitutet innan
lokala programråd inrättas. Vidare menar länsstyrelsen att ett centralt organ
skuUe kunna välja ut ett tiotal särskilt intressanta filmer varje år för gratis
distribution och visning, förutom de som får fraktstöd.
Landstingsförbundet anser att statens kulturråd bör ha
ansvaret för fraktstödet i avvaktan på att de lokala programråden inrättas.
Sveriges biografägareförbund föreslår att den föreslagna
fUmfrakt-nämnden bör utse en arbetsgrupp på tre personer som skall handlägga
fraktstödsärendena. Biografägareförbundet anser att praktiska skäl talar för en
central handläggning av fraktstödsfrågorna med anlitande av personal inom
Filminstitutet. Med hänsyn tiU att Filminstitutet självt kommer att producera
och distribuera film är det viktigt att aUa ledamöter i arbetsgruppen ej är
anställda inom institutet. Sveriges filmuthyrareförening, Smalfilmdistributörernas
förening och Riksföreningen Våra Gårdar uttalar sig i liknande riktning.
Några av remissinstanserna kritiserar den föreslagna
filmfraktnämndens sammansättning. Klys anser att den i stället borde bestå av
två representanter för vardera filmbranschen, filmarbetarnas fackliga
organisationer och konsumentintressen. Folkets husföreningarnas
riksorganisation menar att nämnden ej fått en sammansättning som tillvaratar
de lokala publikintressena. Företrädare för både folketshusrörelsen och Riksföreningen
Våra Gårdar bör ingå i filmfraktnämnden. Sveriges Radio påpekar att
representanter för de fria filmarna och FUmform ej återfinns i
filmfraktnämnden. Enligt statens barnfilmnämnds uppfattning bör
Prop. 1975:20 115
barnfilmen representeras i filmfraktnämnden.
Sveriges filmuthyrareförening anser utredningens förslag
att fUm-uthyrarna skaU medverka vid utbetalningen av fraktkostnader vara
orealistiskt. I stäUet föreslår föreningen att stödberättigade frakter skall
redovisas direkt från biograferna till FUminstitutet, som betalar ut
fraktstödet.
Svenska facklärarförbundet framhåUer att det är viktigt
att barnfilm i aUa format kommer i åtnjutande av fraktstöd. Det av utredningen
tidigare föreslagna barnfilmrådet bör svara för urvalet av fraktfri barnfilm.
Barnfilmkommittén och statens barnfilmnämnd uttalar sig också för fraktstöd
till barnfilm.
De flesta som yttrat sig i frågan är ense med utredningen
om att filmstudiorörelsen behöver ökat stöd. Några remissinstanser, däribland
bl. a. SÖ, LO och ABF, anser dock att stödet bör ges i andra former än genom
ändringar av vUlkoren för statsbidrag tiU studiecirklar.
Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå betonar att utredningens
intentioner i fråga om föreläsningsverksamhet i anslutning tUl filmstudios
arbete helt kan tiUgodoses inom ramen för då gällande bestämmelser och att
problemet snarast är otillräckliga resurser.
AUa remissinstanser, bl. a. LO, statens biografbyrå,
teater- och musikrådet, kulturrådet. Svenska filminstitutet, Sveriges filmuthyrareförening.
Svenska studentfilmstudios centralsekretariat. Föreningen Produktions-och
inspelningsledare och SSU, som behandlar den svenska filmproduktionens
förhåUanden betonar vikten av ökade statliga insatser.
Kulturrådet framhåller betydelsen av att utveckla
produktionen av film för andra kanaler än biograferna. Man anser det inte
nödvändigt att bUda ett statligt produktionsbolag för detta ändamål.
FUminstitutet kan tiU att börja med vara ansvarigt för sådan verksamhet.
Produktionsbidrag bör utgå tiU Filmcentrum och andra kollektiv.
Sveriges filmuthyrareförening påpekar att de kraftigt
stigande produktionskostnaderna fått tiU följd att den svenska
längfUmsproduktionen minskat. Det nuvarande stödet tiU långfilmsproduktion har
visat sig vara alldeles otillräckligt. För att få tiU stånd ett ökat filmutbud
av svensk film föreslår föreningen att FUminstitutets H-fonder förstärkes genom
ytterligare anslag från staten.
Föreningen Produktions- och inspelningsledare påtalar
svårigheten för produktion av film utanför de stora bolagen och Filminstitutet.
För att komma tUlrätta med detta problem borde man antingen upprätta
produktionsenheter enligt polskt mönster eller införa det danska systemet med
filmkonsulenter. Vidare anser föreningen att Filminstitutets produktionsstöd är
alltför mycket inriktat på biograffilm.
Föreningen Sveriges filmproducenter betonar särskilt
vikten av att förstärkta resurser snabbt kommer den svenska filmproduktionen
tiU del. Enligt föreningen bör 20 mUj. kr., uppdelas i poster om 3 mUj. kr. och
fördelas på oUka produktionsgrupper, häri inbegripet redan verksamma
Prop. 1975:20 116
företag, för att, under en tid av tre år tillsammans med
stöd som beviljas av Filminstitutet, möjliggöra finansiering upp till 75 % av
kostnaderna för filmproduktion.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det är viktigt
att skapa regionala resurser för produktion av film. Man framhåller särskUt
behovet att i film kunna dokumentera lokala kulturella företeelser, i synnerhet
sådana som håller på att försvinna. Länsstyrelsen föreslår att medel avsätts
för regional fUmproduktion i Norrbottens län under en femårig försöksperiod.
Ett
tjugotal remissinstanser har tagit upp frågan om statligt stöd till import av
kvalitetsfilm. Kulturrådet instämmer i filmutredningens uppfattning att man bör
vänta med att lämna konkreta förslag tiU utformning av ett importstöd tills
ställning har tagits tiU vissa av utredningens förslag. Flera remissinstanser
anser dock att ärendet brådskar.
Svenska studentfilmstudios centralsekretariat anser att
ett statligt importbolag för både 35 och 16 mm film bör inrättas så snart som
möjligt. Svenska filmkritikerförbundet förordar att utredningen utan dröjsmål
utarbetar förslag till ett system för import av film, vUket bör ske
i samarbete mellan Filminstitutet och filmbranschen.
ABF finner det otiUfredsstäUande att utredningen avstått
från att föreslå ett importstöd. Ett stort antal utländska kvalitetsfilmer
kommer aldrig tiU Sverige beroende på fUmbranschens kommersiella värderingar.
ABF tycker utredningen åtminstone borde ha diskuterat alternativa stödmodeller
och kostnader för dessa. Det kunde gällt kopiekostnad, översättning, textning
och marknadsföring.
Smalfilmdistributörernas förening vill att det tUlskapas
en fond som får tUl uppgift att lämna statliga räntefria lån tUl import av
utländsk kvalitetsfilm, även av smalfilmsformat. Unga Örnars riksförbund menar
att importstöd skaU utgå till föreningslivet och inte begränsas till långfilm.
Sveriges filmuthyrareförening hänvisar tUl ett
provisoriskt förslag till stöd för import av kvalitetsfilm. Förslaget går ut på
att kostnader för import och distribution av sådan film finansieras med
statliga räntefria lån. Urvalet av fUmerna skall ombesörjas av en nämnd, i
vilken en representant för Filmuthyrareföreningen bör ingå.
Remissinstanserna delar i allmänhet utredningens syn på
barnfilmens otUlfredsställande situation i Sverige och finner det liksom
utredningen önskvärt att kraftfulla åtgärder vidtas för att främja utveckUngen.
Undantag härifrån utgör Filmlärarföreningen, som anser att det behövs en
radikalare prövning av problemet barn och film än vad som kommer tUl uttryck i
betänkandet och därför föreslår att en separat utredning tillsätts. Vidare har
Sveriges filmuthyrareförening kraftiga invändningar mot utredningens uppgifter
om matinérepertoaren. Föreningen ifrågasätter också det berättigade i
utredningens kritik mot barnfilmkopiornas kvalitet.
Prop. 1975:20 117
De av utredningen föreslagna systemen för produktions- och
dubbningslån tiUstyrks i allmänhet. Flera remissinstanser, däribland Linköpings
kommun. Barnfilmkommittén, Riksförbundet Hem och skola samt ABF, förordar dock
ett vidare importstöd än de föreslagna dubb-ningslånen. ABF föreslår också att,
utöver produktionslån, stipendier skaU utgå tiU författare och regissörer för
utlandsstudier. Föreningen för filmregissörer inom Svenska teaterförbundet m.
fl. föreslår att stöd också skaU utgå för utarbetande av idéer och manuskript.
Föreningen Sveriges filmproducenter anser att anslaget för produktionslån skaU
ökas tiU 6 milj. kr. och lämnar förslag tiU regler för återbetalning av lånen.
Sveriges allmänna biblioteksförening anser att också möjligheterna för nordisk
samproduktion av barnfilm borde ha diskuterats.
Enligt SSU:s mening bör produktionen av barnfilm ske i
samhällets regi.
Förslagen om matinéstöd och konsumentupplysning upptas i
aUmänhet positivt, även om vissa remissinstanser anmäler avvikande åsikter på
vissa punkter. SÖ anser t. ex. att stödet bör tillämpas på flera orter än vad
som förutsätts av utredningen, och länsstyrelsen i Stockholms län förordar att
stödet även skall komma storstadsområdena till del.
Sveriges filmuthyrareförening anser att det inte
föreligger någon skillnad i kostnadshänseende mellan visning av kvalitetsfilm
för vuxna och kvalitetsfUm för barn. Följaktligen bör enligt föreningen det av
reservanterna föreslagna intäktsgarantisystemet tillämpas också för barnfilm.
Även Riksföreningen Våra Gårdar och ABF finner de föreslagna åtgärderna
otillräckliga.
SSU beklagar för sin del att utredningen inte föreslagit
åtgärder för att förbättra de ideeUt arbetande föreningarnas möjligheter att
konkurrera med den kommersiella biografbranschen när det gäller visning av barnfilm.
I en liknande riktning uttalar sig Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
På en del håll anser man att satsningen på smalfilm bör
vara större än vad utredningen föreslagit. Det gäller bl. a. Barnfilmkommittén,
Arbetsgruppen för film - som anser att allt barnfilmstöd bör koncentreras tiU
smalfilm - Sveriges författarförbund och Föreningen för filmregissörer inom
Svenska teaterförbundet. Unga Örnars riksförbund anser att smalfilm av
dokumentär typ bör prioriteras i produktionen. Denna typ av film kan enligt
förbundet ge stora möjligheter att anordna aktiviteter som för barnen speglar
den verklighet som omger dem.
ÄtskiUiga synpunkter ges på det föreslagna barnfilmrådets
sammansättning. Enligt socialstyrelsen bör representanter för socialstyrelsen
och SÖ ingå. ABF och Linköpings kommun anser att det bör finnas en representant
för folkbildningen. SSU föreslår att en representant för vardera
Folkbildningsförbundet och Folkets husföreningarnas riksorganisation skall
ingå. Sveriges allmänna biblioteksförening önskar en representant för Filmcentrum
i rådet och Sveriges filmuthyrareförening vill ha
Prop. 1975:20 118
med en representant från vardera Barnfilmkommittén,
Svenska filminstitutet. Föreningen för filmregissörer inom Svenska
teaterförbundet, Smalfilmdistributörernas förening och filmuthyrareföreningen.
Vad gäller barnfilmrådets funktion och förslag tUl
organisation i övrigt anser SÖ att utredningen inte tagit tillräcklig hänsyn
tiU behovet av en samrådsfunktion. Överstyrelsen förordar att ett samrådsorgan
skapas i vilket det skaU finnas såväl pedagogisk expertis som
föräldrarepresentation.
Barnfilmkommittén påpekar att en utvidgad granskning
ställer krav på personal- och lokalresurser som kommittén f. n. inte har
tUlgång till. Gränsdragningen mellan Filminstitutet och kommittén måste
klarläggas anser kommittén, som också förordar att barnfilmrådet blir ett
beslutande organ.
Föreningen Sveriges filmproducenter motsätter sig att
ärenden rörande produktionslån skaU avgöras inom fUminstitutet. I stället
föreslås att avgörandet överlåtes på en kommitté med representanter från
Barnfilmkommittén, Svenska filminstitutet och föreningen. Svenska filmkritikerförbundet
förordar i stället för den föreslagna barnfilmavdelningen inom Filminstitutet
att ett särskilt barnfilminstitut under ledning av barnfilmrådet bUdas.
Enligt Riksförbundet Hem och skola bör Barnfilmkommittén
knytas administrativt till Filminstitutet och där fylla de funktioner som
enligt förslaget skall tiUkomma barnfUmrådet.
Lärarutbildningskommittén betonar att det är nödvändigt
att barnfilmproduktionen leds och administreras på ett sådant sätt att risken
för hkriktning och ensidighet elimineras. Förslaget att Filminstitutet ensamt
skaU svara för styrningen erbjuder enligt kommitténs uppfattning inte
tiUräcklig garanti för detta. MUF anser att barnfilmkommitténs resurser bör
utökas i stället för att ett barnfilmråd inrättas.
Smalfilmdistributörernas förening föreslår att den
anslagsfördelande myndigheten för produktion och import av barnfilm i
smalfUmsformat får en sådan sammansättning att Filminstitutet och den fria
marknaden har likvärdig representation.
Vissa remissinstanser som yttrat sig över förslagen
rörande kortfilmen i fUmutredningens andra delbetänkande har allmänna synpunkter
på förslagen.
Statskontoret konstaterar att utredningen inte närmare
belyst frågan om distribution av kortfUm och förutsätter att utredningen
återkommer i denna fråga. Ämbetsverket anser vidare att innan beslut fattas om
vUka led som skaU subventioneras bör en analys genomföras av hur effektivt
stödet till oUka led kan bli. Vidare konstateras att utredningen inte
analyserat behovet av olika slag av kortfilm, t. ex. fri kortfilm i förhåUan-de
tiU bestäUd dokumentär- och undervisningsfilm.
Dramatiska institutet saknar i betänkandet en diskussion av
vissa frågor som kan utgöra beröringspunkter mellan de båda avsnitten om film-
och TV-undervisning och kortfilm. Det gäller främst i vad mån det
Prop. 1975:20 119
kommunägda utrustningsbeståndet kan nyttiggöras utanför
skolornas egen verksamhet för kortfUmsaktiviteter inom ramen för de allmänna
kulturpolitiska målsättningarna.
Statens ungdomsråd anser att filmutredningen helt bortsett
från behovet av att statsmakterna stödjer och stimulerar ungdomsorganisationernas
och övriga folkrörelsers egen smalfihnproduktion och användandet av sådan fUm
inom de olika organisationerna. Lantbrukarnas riksförbund anser att behovet av
film för oUka befolknmgsgrupper, som t. ex. lantbrukarna, borde ha
uppmärksammats.
Sveriges smalfilmförbund tycker att den organiserade
amatörfihnen inom förbundet och inom Riksförbundet Svensk fotografi i framtiden
borde utnyttjas i högre grad t. ex. genom ett stöd tiU framstäUning av kopior.
Utredningen föreslår att det statliga stödet tiU kortfilm
begränsas tUl s. k. fri kortfilm. Flera remissinstanser diskuterar denna
avgränsning.
Svenska filminstitutet anser att problemet något förenklas
genom utredningens definition, t. ex. genom att undervisningsfilmen faller
bort. Styrelsen för institutets H 1-fond ifrågasätter om inte stödet bör
utformas så att i synnerhet sådan film uppmuntras som tar sikte på en större
allmänhet.
Föreningen Sveriges filmproducenter finner det beklagligt
att utredningens förslag om stöd till kortfUm helt inriktats på fri kortfilm.
Enligt föreningen kommer de föreslagna stödåtgärderna att öka det enligt
föreningen redan nu ansenliga antal filmer som inte når ut tiU allmänheten
eftersom de saknar allmänt intresse. Liksom Sveriges biografägareförbund och
Sveriges filmuthyrareförening anser producentföreningen att även dokumentär-
och undervisningsfilm bör få stöd. I samma riktning uttalar sig
Smalfilmdistributörernas förening, som tror att många filmare skulle vara
intresserade av sådan produktion, om de ekonomiska förutsättningarna
förbättrades.
Svenska teaterförbundet, å andra sidan, kritiserar
utredningen för att mot sin filmfackliga expertgrupp ha anlitat experter som
företräder bestäUningsfilmen, något som enligt förbundet också avspeglat sig i
utredningens förslag.
Stiftelsen Filmform skulle vilja ytterligare begränsa
begreppet fri film till att omfatta endast sådan film som inte bara saknar
beställare utan även görs i klart ideellt men ej kommersiellt syfte och som
bekostas av filmaren/filmgruppen själv, ev. med bidrag för de rena
omkostnaderna.
Svenska institutet anser utredningens definition för snäv
mot bakgrund av att det i Sverige förekommer en inte oväsentlig produktion av
s. k. bestälhiingsfilm, där producenten/regissören har stor handlingsfrUiet.
Enhgt institutet bör de föreslagna stödåtgärderna även kunna utgå tiU filmer,
som initieras av en beställare, men som endast i begränsad utsträckning kan
anses vara styrda av dennes mtressen eller krav. Statskontoret konstaterar att
önskemålet att slå vakt om den enskilde filmarens konstnärliga frihet inte behöver
utesluta att filmteman som önskas av viss avnämare väljs.
Prop. 1975:20 120
Remissinstanserna vitsordar i allmänhet behovet av
centralt initierad kortfilmsproduktion. I fråga om huvudmannaskapet för
verksamheten redovisas dock på sina håll avvikande uppfattningar.
Socialstyrelsen betonar betydelsen av att en centralt
initierad kortfilmsproduktion resulterar i filmer lämpade för hälsoupplysning
och social information samt av att film produceras inom s. k. bristområden och
framför allt då kortfUm för barn och yngre tonåringar. Mot den föreslagna
ordningen med tre beslutande enheter har styrelsen inget att invända.
Svenska filminstitutet framhåller att utredningens förslag
på en viktig punkt kan innebära en urholkning av institutets
produktionsavdelning, eftersom det förutsätts att Filminstitutet skall
tillskjuta större delen av de medel som den av institutets styrelse utsedde
producenten skall förfoga över. Institutet skisserar två alternativ till
utredningens förslag innebärande att institutet skall kunna även framgent
disponera ett mindre belopp för kortfilmer, både som experiment för långfilmer
och som plantskola för bUvande långsfilmsproducenter.
Enhgt Sveriges biografägareförbund och Sveriges
filmuthyrareförening bör det centrala produktionsstödet fördelas lika mellan de
båda H-fondsstyrelserna och antalet producenter följaktligen minskas från tre
till två.
Kulturrådet anser att utredningsförslaget ger
filmbranschen ett omotiverat stort inflytande. H 1 och H 2-fonderna bör bytas
ut mot två särskilda kortfilmsfonder, av vilka den ena domineras av
filmarbetarna och den andra är sammansatt av representanter för filmarbetarna
och t. ex. folkbildningen, SÖ och Sveriges Radio. Kulturrådet ifrågasätter
vidare om inte det belopp som förutsätts tillföras Filminstitutets styrelse i
stället bör fördelas som projektbidrag från det nya kulturrådet. ABF föreslår
att fördelningen av det centrala produktionsstödet handhas av ett organ direkt
underställt det nya kulturrådet. I organet bör mottagar-grupper som skolan,
folkbildningen och föreningslivet vara representerade.
Statens ungdomsråd framhåller att folkrörelser och
ungdomsorganisationer som utgör en av de största grupperna konsumenter av
smalfilm själva bör kunna erhålla stöd för produktion och import av smalfilm.
Dessa organisationer bör också enligt ungdomsrådet på ett fastare sätt knytas
till de av utredningen föreslagna fonderna. Även Folkets husföreningarnas
riksorganisation anser att folkrörelseorganisationema bör anvisas medel för
genomförande av egna filmprojekt. Härigenom skulle ett konstruktivt samarbete
mellan aktiva filmare och organisations-Uvet uppnås.
Svenska kommunförbundet anser att förslaget ger ett mycket
svagt utrymme för konsumentintresset vid val av tema och inriktning av
produktionen. Den granskning av verksamheten som kan ske genom Filminstitutets
förvaltningsråd kommer enligt Kommunförbundet in på
Prop. 1975:20 121
ett mycket sent stadium och torde få begränsad betydelse.
I samma riktning uttalar sig Barnfilmkommittén som anser att det inte ges några
garantier för att barnfilm kommer att produceras. Kommittén föreslår att
förvaltningsrådet skall utse producenter, vilket skulle ge bättre garantier för
ett allsidigt urval än om producenterna utsågs av H-fondsstyrelserna. Liknande
synpunkter förs fram av dramatiska institutet Svenska institutet föreslår att
förvaltningsrådet och Filminstitutets styrelse blir beslutande organ och utser
två resp. en producent.
Vissa remissinstanser jämför utredningens förslag med den
fackUga expertgruppens förslag. Hit hör Sveriges författarförbund som menar att
tre huvudmän inom Filminstitutet inte leder tiU några påtagliga praktiska eller
ekonomiska vinster jämfört med en huvudman, som enligt den filmfackliga
gruppens förslag skulle utgöras av ett särskilt filmråd. Författarförbundet
anser att utredningens förslag inte ger garantier för publikgruppernas insyn i
verksamheten och förordar att verksamheten leds av det av den fackliga gruppen
föreslagna filmrådet.
Svenska Teaterförbundet befarar att kortfilmen slussas in
under beställarintressen och kommersiella intressenter i de fall stödet
förvaltas av FUminstitutets styrelse eller styrelsen för H 1-fonden. Rent
allmänt anser förbundet att fUmarbetarna själva måste få ta ansvaret om det
skall bli ett resultat. Den av den fackliga gruppen föreslagna organisationen
bevarar enhgt Teaterförbundet kortfilmens fria ställning. Styrelsen för
Filminstitutets H 2-fond tillstyrker den fackliga expertgruppens förslag. Även
Svenska filmkritikerförbundet har sympatier för den filmfackliga expertgruppens
förslag. Med utgångspunkt härifrån och från erfarenheter från Filminstitutets
kortfilmjury föreslås ett särskilt organ för ändamålet, ett kortfilmråd med
bred intresserepresentation inom och utom filmvärlden.
Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker experterna Elisons
och Hammars förslag om en särskild filmbank eller filmfond.
Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till förslaget
om regional kortfilmsproduktion.
Socialstyrelsen framhåller i sammanhanget önskvärdheten av
försöksverksamhet med lokal anknytning. Avsikten med en sådan typ av
verksamhet skulle vara att ge lokalbefolkningen något av ett kulturhus
("filmstuga") där film och aktiviteter kring film ställs i centrum.
En lokal försöksverksamhet av skisserat slag bör enligt styrelsen bedrivas i
anslutning tiU någon eller några av de regionala film verkstäderna.
Svenska filminstitutet rekommenderar att
finansieringsområdet för de föreslagna filmverkstäderna vidgas tUl att även
omfatta landsting och kommuner. Förslagsvis skulle landstingen och kommunerna
kunna bidra med lokaler och utrustning i anslutning tiU sina kulturhus.
Svenska teaterförbundet anser det diskutabelt att
verkstäderna skall förläggas tiU Sveriges Radio. Andra vägar borde enligt
förbundet också prövas, t. ex. att ansluta verkstäderna tiU museer. Förbundet
framhåller att fUmverkstäderna inte löser filmarbetamas problem eller
tUlfredsställer behovet av fri film.
Prop. 1975:20 122
Sveriges smalfilmförbund anser det vara av stort värde om
de planerade filmverkstäderna samarbetade med amatörfilmorganisationema. I
samma riktning uttalar sig Stiftelsen Filmform som anser att resursema borde
spridas ut på mindre enheter på flera orter. FUmform understryker att
filmverkstäderna i första hand bör vara till för dem som vUl arbeta ideellt med
film, pröva nya idéer, experimentera med formen o. dyl. och inte att försörja
ett antal arbetslösa fUmare eller ge Sveriges Radio billiga produktioner.
Filmverkstäderna bör därför enbart utrustas med apparatur för 8 mm film.
Utrustningsnämnden för universitet och högskolor är
tveksam beträffande filmverkstädernas betydelse för amatörfilmningen och tror
inte att någon spridning av filmandet kan uppnås på detta sätt.
Utrustnings-nämnden anser också att den tekniska standarden är för låg för att
möjliggöra samarbete med Sveriges Radio.
Sveriges Radio ställer sig positivt till förslaget att
stimulera kortfilmsproduktionen genom samhälleliga åtgärder men betonar att
värdet härav för Sveriges Radios egen programverksamhet snarast kommer att bli
indirekt, som en plantskola för frilansfotografer, vilket Sveriges Radio skulle
ha glädje av. De tekniska resurser som företaget förfogar över i distrikten är
av begränsad omfattning. Det är inte realistiskt att räkna med att nu
tillgänglig eller planerad teknisk materiel friställs för filmverkstäderna.
Sveriges Radio anser vidare att investeringskostnaden för
filmverkstäderna är för lågt räknad. Företaget saknar också en redovisning av
hur driftkostnaderna framräknats och ställer sig principiellt avvisande till
att mottagaravgiftsmedel används till den föreslagna verksamheten. På grund av
det ekonomiska läget är det för övrigt enligt Sveriges Radio f. n. omöjligt att
avsätta medel för ändamålet.
Beträffande
ersättningen till upphovsmännen anser Svenska teaterförbundet och Sveriges
författarförbund i hkhet med utredningens fackliga expertgrupp att filmens
upphovsmän själva bör få förfoganderätt över sin film och själva ha rätt att
bestämma visningsvillkor, prissättning och liknande frågor. Intäkterna bör
däremot tiUfalla det föreslagna filmrådet upp tiU inspelade
produktionskostnader, varefter en delning av ytterligare intäkter sker så att
50 % går till upphovsmannen.
En rad av de remissinstanser som yttrat sig om
utredningens förslag i det första delbetänkandet om ett särskUt bidrag tUl
Sveriges Radio för utläggning av programproduktion ställer sig positiva till
förslagen. Hit hör kulturrådet. Svenska kommunförbundet, LO, TCO,
Barnfilmkommittén, Sveriges filmuthyrareförening. Svenska studentfilmstudios
centralsekretariat samt CUF.
Svenska filmkritikerförbundet efterlyser en totalanalys av
problemet med mångfald i Sveriges Radios programutbud. Förbundet föreslår att
7,5 milj. kr. av det belopp om 20 milj. kr. som utredningen föreslår för
ändamålet skaU användas för produktionsstöd i form av både bidrag och lån tiU
enskilda filmare med 1,5 milj. kr. per år. Förbundet föreslår vidare
Prop. 1975:20 123
att dessa medel skall fördelas av ett särskilt råd.
Föreningen för filmregissörer inom Svenska teaterförbundet
m. fl. betonar vikten av att de föreslagna stödåtgärderna sätts in utan
dröjsmåL En ordning där filmarna garanteras insyn och inflytande över medelsfördelningen
förordas. SSU anser att produktionsutläggningen bör ske via Filminstitutet.
Föreningen Sveriges filmproducenter kritiserar
förutsättningarna för den föreslagna försöksverksamheten. Bl. a. finner man det
anmärkningsvärt att utredningen inte föreslår någon tidsgräns för
dispositionen av tilläggsanslaget.
Av de remissinstanser som uttalat sig i frågan är det tre
som helt avstyrker utredningsförslaget.
Statskontoret avstyrker förslaget därför att det enligt
ämbetsverket innebär ett avsteg från principen om Sveriges Radios
självständighet. Vidare betecknas det underlag på vilket förslaget baseras som
otillräckligt.
Enligt Smalfilmdistributörernas förening bör TV i stället
för att lägga ut produktion använda de filmer som smalfilmsdistributörerna kan
erbjuda.
Sveriges Radio ställer sig mycket kritisk tiU både
utredningens bakgrundsteckning och förslag. Det konstateras bl. a. att
filmbranschens överskottsresurser ofta har varit av ett slag som blivit mindre
begärligt i modem filmproduktion och som inte lämpar sig för TV. Enligt
företaget kommer programenheternas möjligheter att fritt välja mellan att
själva producera program med företagets teknik eller att lägga ut produktion på
fristående producenter att kunna öka vid en fortsatt utökning av
sändningstiden.
Det är enligt företaget inte rimUgt att framstäUa de
externa resurserna som en förutsättning och garanti för att mångfald skall
kunna upprätthållas i TV. Den av utredningen föreslagna ordningen skulle komma
att gynna filmproducenter i förhållande till andra medverkande i TV på ett sätt
som inte är förenligt med de krav på allsidighet och balans som gäller för
Sveriges Radio. Specialdestinering av medel i den form som utredningen föreslår
innebär vidare, enligt företaget, en styrning och därmed ett tvång på Sveriges
Radio som inte står i god överensstämmelse med det oberoende som bör tUlkomma
företaget. Sveriges Radio kan inte tillstyrka att avgiftsmedel skaU användas
för ett ökat utbud av TV-program för att lösa en kris inom filmbranschen,
samtidigt som programbehov, som vid en allsidig prövning ter sig angelägnare,
måste stå tillbaka på grund av brist på medel. Även förslagets praktiska
utformning kritiseras. Det framhålls bl. a. att det kommer att medföra
allvarliga planeringsproblem.
Sveriges Radio anser att eventuella insatser bör vara
ägnade att främja sådana produktioner som företaget efter en aUsidig prövning
av programbehoven finner angelägna men som företaget av ekonomiska skäl och på
grund av brist på egna tekniska resurser har svårt att självt framställa. I
Prop. 1975:20 124
första hand bör stödet gäUa spelfilm av olika slag. Bidragen
bör i ett sådant fall utgå av skattemedel direkt tUl producenterna och administreras
av Filminstitutet, anser Sveriges Radio.
I slutbetänkandet tar utredningen åter upp förhållandet
mellan filmen och TV. Bl. a. kulturrådet och Sveriges biografägareförbund
instämmer i utredningens uppfattning att TV har försatt biograferna i en
besvärlig situation. Kulturrådet delar också utredningens uppfattning att
filmvisningarna i TV i högre grad än nu bör planeras utifrån kulturpolitiska
värderingar.
Sveriges Radio framför åsikten att långfihnerna endast
representerar ett inslag i ett stort programutbud, som inte kan och bör bedömas
helt för sig. De har inte sin särskilda publik. Vissa långfilmer kan ofta i sin
lättviktighet ha betydelse för den temporära programbalansen i en för övrigt
tungt laddad programkväll.
En översyn av tiderna för filmvisning i TV är befogad med
hänsyn tiU biograffilmens möjlighet att överleva, anser bl. a. SÖ och lärarhögskolorna
i Uppsala och Umeå.
Sveriges biografägareförbund instämmer i utredningens
uttalande att bristen på samordning mellan TV:s programplanering och annan
fUmvisningsverksamhet lett tiU publikbortfall för biografer, folkets hus,
bygdegårdar och andra föreningslokaler i landet. Förbundet framhåller också att
det är viktigt att en kraftig minskning sker av TV:s stora utbud av spelfilm
samt att vissa kvällar i veckan blir fria från visning av spelfilm i TV.
SSU pekar på betydelsen för föreningslivet av en framtida
samordning mellan TVs filmvisning och annan filmplanering i landet.
TV:s programplanering har skett utan hänsynstagande till
annan filmvisningsverksamhet, vilket vid åtskilliga tillfällen drabbat
ambitiösa satsningar på kvalitetsfilm i de lokala folketshusförvaltningarna,
menar Folkets husföreningarnas riksorganisation.
Några remissinstanser yttrar sig kritiskt om kvaUteten på
och visningstiderna för den TV-film som ses av barn och ungdomar.
Ett tjugotal remissinstanser ställer sig positiva till ett
närmare samarbete mellan Sveriges Radio och filmbranschen.
Några remissinstanser, t. ex. statens biografbyrå, Gävle
kommun. Landstingsförbundet och Svenska studentfilmstudios centralsekretariat,
uttalar sig för att Sveriges Radio på ett lämpligt sätt inordnas i fUmavtalet.
Lärarhögskolan i Umeå, massmedieutredningen, kulturrådet,
LO, SAF, Svenska filminstitutet, Sveriges biografägareförbund, Sveriges filmuthyrareförening.
Riksföreningen Våra Gårdar och MUF är förespråkare för en frivillig
överenskommelse mellan TV och filmbranschen. Men dessa remissinstanser, utom
massmedieutredningen, SAF och MUF, menar att om lagstiftningsåtgärder är
nödvändiga för att få till stånd ett samarbete sådana skall tillgripas.
Även dramatiska institutet och Klys avvisar tanken på
lagstiftnings-
Prop. 1975:20 125
åtgärder. Svenska filmkritikerförbundet avstyrker
helt utredningens förslag.
Sveriges Radio är ej intresserat av ett formaliserat
samarbete med fUmbranschen utan endast med Filminstitutet. Men ett sådant
samarbete måste ske med beaktande av Sveriges Radios lag- och avtalsenliga
integritet. En närmare anknytning mellan Sveriges Radio och Filminstitutet
ställer också krav på en omprövning av institutets dominerande inriktning på
den kommersiella biograffilmen.
Sveriges Radio föreslår att förhandlingar upptas mellan
Sveriges Radio och Filminstitutet om formaliserat samarbete, som skulle leda
till utbyte av tjänster. En effektivisering för båda parterna skulle kunna
uppnås om samarbete kom tUl stånd vad gäller restaurering av äldre film, samproduktion,
filmutbildning och ömsesidigt utnyttjande av bild- och kUpp-arkiven,
filmarkiven och produktionsfaciliteterna.
I nästa steg kunde en ökad integration mellan film och TV
ta formen av att vissa av Filminstitutets fonder öppnades för TV-produktion.
Detta måste rimUgtvis ställa större krav på insatser från Sveriges Radios sida.
Det är naturligt att man tar i anspråk medel från Sveriges Radios budget för
reguljära bidrag till Filminstitutets produktionsstimulerande verksamhet.
Dessa bidrag bör dock endast motsvara vad Sveriges Radio anses få ut av
samarbetet.
Remissinstansernas meningar är delade vad gäller
utredningens förslag att Sveriges Radio skall betala avgift på biograffilm som
visas i TV. Ett tjugotal remissinstanser ansluter sig tiU förslaget.
Institutionen för teater- och filmvetenskap, kulturrådet,
SAF, TCO, Sveriges Radio, Svenska filmkritikerförbundet, Klys och ABF avstyrker
utredningens förslag. Flera av dessa remissinstanser anser att i stället för
avgifter från Sveriges Radio ett direkt statligt stöd till Filminstitutet skall
utgå. Länsstyrelsen i Stockholms län haren liknande uppfattning.
Sveriges Radio, Svenska filmkritikerförbundet och Klys
anser att de föreslagna avgifterna från Sveriges Radio till Filminstitutet
skulle kräva djupgående ingrepp i TV: s programpolitik vilket är oförenligt med
Sveriges Radios integritet.
Sveriges biografägareförbund, Sveriges
filmuthyrareförening och Riksföreningen Våra Gärdar betonar i enlighet med
utredningsförslaget att de medel som inflyter från Sveriges Radio skall föras
till Filminstitutets olika fonder enligt gällande bestämmelser i fihnavtalet.
Svenska filminstitutet anser att den av filmutredningen
presenterade modellen för samarbete mellan den svenska filmen och TV är
intressant, men kan även tänka sig andra sam arbetsformer.
Avgiftssystemets effekt, att antalet TV-visade långfilmer
minskar, anser Sveriges Radio vara i strid med ett av kulturpolitikens mål,
nämligen att kulturutbudet bör komma så många som möjligt till del. Det nämnda
ersättningsbeloppet 60 000 kr. per fihn måste i förening med de avsevärt höjda
filmhyror som aviserats av fUmbranschen representera
Prop. 1975:20 126
sådana
sammanlagda kostnader att de i grunden ändrar relationerna mellan kostnaderna
för egenproduktion och extern produktion. En omstrukturering av
programsättningen i TV skulle bli oundviklig. Långfilmen skulle därvid
representera en dyr och därmed mera sällsynt programtyp. Inte ens en avsevärd
differentiering av filmavgifterna skulle kunna hindra att den avancerade och
mindre publiktillvända filmen fick särskilt svårt att hävda sig. Med ett
reducerat utbud av långfilm i TV blir avgiftsintäkterna till Filminstitutet
också så begränsade att det knappast kan motivera åtgärder med en filmavgift.
Vid
en avgiftsbeläggning' på biograffilm befarar också SAF att man inom Sveriges
Radio skulle börja prioritera filmer med förväntat höga publiksiffror på udda
kvaUtetsfilmers bekostnad.
EnUgt
utredningen bör den avgift som Sveriges Radio skaU betala för sina
filmvisningar vara differentierad och lägre för kvalitetsfilm än för annan
film.
Sveriges
Radio påpekar att utredningen inte angett hur differentieringen av TV:s
filmavgifter skall ske. Eftersom Sveriges Radio inte gärna själv kan bestämma
vad företaget skall betala från fall tiU fall inträder här en extern
kvalitetsbedömning som påverkar programsättningen. Det är svårt att bedöma hur
en sådan skall fungera med bibehåUande av Sveriges Radios integritet.
Länsstyrelsen i Stockholms län och Svenska filmkritikerförbundet framför
hknande åsikter.
Sveriges
biografägareförbund motsätter sig inte att biograffilm i TV beläggs med en
visningsavgift men menar att avgiften skall utgå med ett enhetligt belopp för
varje visning.
Utredningens
förslag att Sveriges Radio bör kompenseras för de föreslagna avgifterna
tUlstyrks av bl. a. LO och Sveriges Radio. Sveriges Radio påpekar dock
svårigheten att specialdestinera medel tiU viss verksamhet. Kompensationen bör
därför inte ges med några formella villkor.
Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att om förslaget tillkommit för att minska
sändningstiden för långfilm i TV och därigenom förbättra biograffilmens
konkurrensläge så är det diskutabelt om förslaget på något sätt kan påverka
konkurrensläget om Sveriges Radio får täckning för merkostnaderna.
Endast
fyra remissinstanser har yttrat sig om förslaget att Sveriges Radio skall få en
förstärkt representation i FUminstitutets olika organ.
Skolstyrelsen
i Norrköping, Norrköpings kommun och Sveriges Radio tiUstyrker förslaget medan
Svenska filmkritikerförbundet ställer sig mycket kritiskt till det.
Filmkritikerförbundet befarar att förslaget innebär det första fröet tUl ett
kommande institut för audiovisuella massmedier med en starkt centraUserad makt
över filmlivet och så gott som obegränsade resurser för dess utövande.
När
det gäller filmfrågornas plats i samhällets kulturadministration på central
nivå finns det många ohka meningar.
Prop. 1975:20 127
I samband med utredningens förslag på denna punkt
diskuterar flera remissinstanser FUminstitutets roll och i vilken utsträckning
Filminstitutets organisatoriska uppbyggnad och förankring i olika
intressegrupper svarar mot denna roll.
Statskontoret, Sveriges Radio och ABF instämmer med
utredningen att filmfrågoma åtminstone inte i nuvarande läge, så länge radio-
och TV-frågor m. m. faller utanför, skall tillföras kulturrådets ansvarsområde.
Statskontoret anser dock att filmfrågoma på längre sikt bör inordnas i de
övergripande kulturpolitiska bedömningarna och i den samordnade
kulturpolitiken. ABF framhåller att Filminstitutets ställning som organ för
filmpolitiken bör övervägas i vidare mening än vad utredningen gjort. Inte
minst bör det gälla institutets organisation och arbetsuppgifter. Unga örnars
riksförbund har en liknande uppfattning.
Svenska teaterförbundet menar att den filmpolitiska makten
skall ligga hos FUminstitutet. Enligt förbundets mening bör avtalet mellan
staten och den kommersiella filmbranschen avvecklas och FUminstitutet ombildas
till en statlig kulturorganisation där valda representanter för
publikorganisationer och de fihnfackliga organisationerna skall ha det
avgörande inflytandet. Föreningen Produktions- och inspelningsledare ansluter
sig till Teaterförbundets förslag.
Dramatiska institutet anser att kravet på en samordning av
den statliga film- och TV-politiken borde ha föranlett utredningen att
diskutera om FUminstitutet bör omvandlas tiU ett film- och TV-institut med en
förändring av huvudmannaskapet som frigör institutet från branschintressen.
RR V anser att Filminstitutet under en försöksperiod på
fem år bör få ett samlat ansvar för de olika typerna av statligt stöd och inom
givna ramar svara för närmare utformning av stödet åt barnfilm, kortfilm samt
film- och TV-undervisning.
De flesta av de remissinstanser som yttrat sig om
filmområdels centrala administration uttalar sig emellertid positivt för
filmens inordnande i det nya kulturrådets ansvarsområde.
Landstingsförbundet och MUS 65 anser att filmen
tillsammans med TV, radio och de nya audiovisuella medierna infogas i
kulturrådets ansvarsområde. Landstingsförbundet anser det mot bakgrund av de
relativt begränsade ekonomiska stödåtgärderna vara utomordentligt angeläget att
kulturrådet följer upp och analyserar utfallet av dessa stödformer till filmen
och mot bakgrund därav föreslår erforderliga åtgärder.
Statens biografbyrå, statens filmgranskningsråd,
Stockholms kommun, kulturrådet, Sveriges smalfilmförbund och Svenska
kommunförbundet anser att filmen bör tUUiöra kulturrådet. De uttalar sig ej om
de övriga mediernas ställning.
Kulturrådet menar att de kulturpolitiska övervägandena på
sikt bör koncentreras till det nya kulturrådet medan Filminstitutet i första
hand bör fungera som ett organ för verkställande uppgifter. S4F avstyrker att
Filminstitutet ges ökat utrymme för självständigt kulturpolitiskt agerande.
Prop. 1975:20 128
Statsmakterna bör, enligt föreningens uppfattning,
generellt ange kulturpolitikens inriktning, stödformer och finansiering.
Svenska filminstitutet betonar att en fortsatt filmreform
bör debatteras i tid för att vara funktionsduglig, när filmavtalet löper ut.
Några remissinstanser yttrar sig också om hur filmfrågorna
skall behandlas på regional och lokal nivå.
En rad remissinstanser ansluter sig till film utredningens
uppfattning om den viktiga roll som kommunerna har när det gäller att
säkerställa möjligheterna tiU filmvisning på det lokala planet. Svenska kommunförbundet
betonar att det kommunala stödet för filmvisning i olika former på senare år
har ökat väsentligt och att filmen i ökad omfattning har vunnit erkännande som
en naturlig del i kommunemas kulturliv. Bl. a. har filmfrågorna regelmässigt
hänförts tiU kulturnämndernas ansvarsområde. Även teater- och musikrådet
instämmer i utredningens uppfattning att de kommunala kulturnämnderna bör
handlägga filmfrågor.
Landstingsförbundet anser att landstingen utöver insatser
inom sina egna inrättningar bör kunna dela ut ekonomiska bidrag tUl
filmskapande verksamhet inom t. ex. de fria studieorganisationerna. En regional
satsning inom filmområdet bör fiU stor del vara uppsökande, i synnerhet vad
avser verksamhet inom sociala och vårdande inrättningar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län utgår från att
uppbyggnaden av den regionala och lokala filmverksamheten måste ske i samverkan
med folkrörelserna. Även andra remissinstanser, bland dem Folkets husföreningarnas
riksorganisation och SSU, anser att man bör ta tillvara folkrörelsernas
personeUa och ideeUa resurser. Norrtälje kommun stöder tanken att i ett
filmliv, som gäller hela samhället, skall beslutsprocessen inte enbart ligga
hos dem som förvaltar samhällets ekonomiska resurser utan även hos
konsumenterna och deras organisationer.
Många remissinstanser anser i hkhet med utredningen att
Filminstitutet skall få resurser att fullfölja och bygga ut sin verksamhet.
Utredningens förslag att staten övertar FUminstitutets betalningsskyldighet
för dramatiska institutet och professuren i filmforskning samt ställer
ytterligare medel till förfogande för filmrestaurering tiUstyrks allmänt.
Svenska filminstitutet betonar dock att Filminstitutets behov av anslag är
betydligt större än vad en ytlig läsning av slutbetänkandet kan ge vid handen.
Enligt utredningen bör Filminstitutet ha ett övergripande
ansvar som icke-kommersiellt serviceorgan för investeringar i tekniska nyheter
på filmområdet.
Förslaget avstyrks av Sveriges Radio, som erinrar om att
företaget bedriver en teknisk utveckling och nyanskaffning samt gör
investeringar i fråga om filmteknik som kommer den totala fUmverksamheten i
landet tiU godo. Dramatiska institutet avstyrker att Filminstitutet ges ansvar
för teknisk utveckling beträffande videogram och kabel-TV.
Föreningen Produktions- och inspelningsledare instämmer i
förslaget att Filminstitutet bör behålla sina ateljéer och andra
produktionsresurser
Prop. 1975:20 129
och håUa dem i gott skick.
Några remissinstanser, däribland SÖ och Svenska
studentfilmstudios centralsekretariat, anser i hkhet med utredningen att
Filminstitutets bibliotek, kUpparkiv och annan fihndokumentation bör ges
möjhghet att följa med i utvecklingen. Dataarkiveringskommittén, som sedermera
har föreslagit en betydande arkivering av ljud- och bildupptagningar, påpekar
att kommitténs förslag först längre fram kommer att påverka Filminstitutets
filmarkiwerksamhet.
När det gäller utredningens förslag om undervisning om
film och TV innehåller remissyttrandena ett stort antal detaljsynpunkter på de
olika delförslagen. Några remissinstanser diskuterar dock mer allmänt dels
utredningens förslag att ämnena svenska, musik och teckning i framtiden bör
organiseras som ett blockämne, dels förslaget om ett ökat utrymme för elevernas
praktiska filmarbete.
Förslaget att ämnena musik, svenska och teckning skall
organiseras som ett blockämne med beteckningen kommunikation stöds av dramatiska
institutet. Statens filmgranskningsråd finner förslaget intressant ur många
synpunkter.
Lärarhögskolan i Umeå finner tanken på ett blockämne
tiUtalande, men den påvisar också nackdelar i form av sväröverskådlighet och
komplexitet.
SÖ, lärarhögskolan i Malmö, länsskolnämnden i Gävleborgs
län och SACO ställer sig negativa tiU en sammanslagning av ämnena svenska,
teckning och musik till ett blockämne. Enligt SÖ finns det uppenbara risker att
man i strävan att uppnå de generella målen för blockämnet försummar väsentliga
ämnesspecifika mål. I kommande läroplansarbete kommer dock kraven på utökad
plats för massmediekunskap inkluderande film- och TV-kunskap att beaktas.
Lärarhögskolan i Linköping anser att utredningens
exemplifieringar av de framtida målen m. m. klart indikerar att man försöker
införa ett nytt ämne, filmkunskap, i skolan. Lärarhögskolan tär avstånd från en
sådan avsikt.
Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges
filmuthyrareförening menar att tiden är mogen att sammanföra all undervisning
om fUm, TV, radio, press och andra medier tiU ett särskUt huvudämne på
skolschemat. Sveriges biografägareförbund framför en liknande synpunkt.
I fråga om
barnens eget praktiska filmande anser Lärarhögskolorna i Malmö och Umeå att den
praktiska filmningen knappast kan ges det utrymme i skolarbetet som utredningen
viU. Elevförbundet däremot betonar det praktiska filmarbetets betydelse för att
uppöva elevernas praktiska färdigheter.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län och Svenska
filminstitutet ställer sig tveksamma tUl förslaget om praktiskt filmarbete på
förskolenivå. Riksförbundet Hem och skola menar att tyngdpunkten i förskolans
verksamhet måste läggas på att träna barnens verbala förmåga framför praktisk
filmverksamhet.
P Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop. 1975:20 130
Utredningens förslag beträffande studiecirkelverksamhet i
film- och TV-frågor vinner anslutning av ett tiotal remissinstanser. ABF och
Folkuniversitetens filmbyrå betonar dock de bristande ekonomiska
förutsättningarna. SÖ betonar de vinster som skulle kunna göras genom det
förordade samarbetet mellan bl. a. studieförbund, folkhögskolor och
filmstudios.
Ett tjugotal remissinstanser ger en mer eller mindre
reservationslös anslutning tiU förslaget att SÖ skall utarbeta
läroplanssupplement för film- och TV-undervisning i grundskolan och gymnasieskolan.
SÖ anser dock att man snarare bör utarbeta en handledning än de föreslagna
läroplanssupplementen. Handledningen bör gälla både grundskolan och
gymnasieskolan samt utformas så att den även kan användas i fritidsverksamhet
och studiecirklar.
Förslaget om försöksverksamhet med undervisning om film
och TV inom specialundervisning, förskola och fritidshem har fått instämmande
av ett femtontal remissinstanser. Bl. a. SÖ finner det angeläget med
försöksverksamhet i första hand inom specialundervisningen och i andra hand
inom förskola och fritidshem. Flera remissinstanser, däribland Statens
filmgranskningsråd, betonar dock att behoven av försöksverksamhet och
utvecklingsarbete är stort också inom grundskolan och gymnasieskolan. TCO
anser att möjligheterna att omsätta försöksverksamhetens resultat i skolarbetet
bör undersökas ytterligare innan man sätter i gång en försöksverksamhet. Enligt
lärarhögskolan i Malmö bör en försöksverksamhet kunna läggas upp som en
forskningsuppgift vid en pedagogisk institution.
Förslaget om en särskild konsulenttjänst för film- och
TV-undervisning tillstyrks av ett tjugotal remissinstanser. ÄtskiUiga
remissinstanser, särskilt bland skolmyndigheterna, har dock förslag som i olika
avseenden avviker från utredningens. SÖ anser att ansvaret i stället bör ligga
på överstyrelsens ämneskonsulenter. SÖ finner det dock angeläget att en expert
med särskilda arbetsuppgifter tillsätts, i första hand för en övergångsperiod.
Bland de remissinstanser som har behandlat frågan om
placeringen av den föreslagna konsulenttjänsten förordar flertalet att den
förläggs till SÖ i stället för till den föreslagna filmcentralen.
Ett femtontal remissinstanser instämmer med utredningen om
att det vid varje skola bör finnas en lärare som har huvudansvaret för
samordningen av undervisningen om film och TV.
Meningama är dock delade om hur frågan skall lösas
tekniskt. SÖ avstyrker utredningens huvudförslag om att arvodestjänster som
huvudlärare skall kunna inrättas i ett ämne plus ett ämnesövergripande moment,
men anser att frågan bör övervägas ytterligare.
Förslaget att särskilda studiegångar utarbetas för film-
och TV-kunska-pen vid lärarhögskolorna tillstyrks av bl. a. lärarhögskolan i
Göteborg, länsskolnämnden i Värmlands län samt skolstyrelserna i Gävle och
Norrköping men avstyrks av SÖ, lärarhögskolorna i Linköping, Malmö
Prop. 1975:20 131
och Uppsala samt av lärarutbildningskommittén. Sveriges
förenade studentkårer menar att en konkretisering av studieplanernas
anvisningar i film- och TV-kunskap skulle kunna uppnås genom bearbetning av
studiegångarna i ämnena bild och form samt svenska.
Några remissinstanser, däribland UKÄ, SACO, Sveriges
förenade studentkårer. Svenska studentfilmstudios centralsekretariat och några
universitetsmyndigheter, instämmer i utredningens förslag att ämnet
filmvetenskap bör kunna räknas som s. k. stödjande ämne till flera ämnen än
svenska vid antagning till praktisk pedagogisk utbildning vid lärarhögskola.
SÖ och lärarutbildningskommittén ansåg sig vid den tidpunkt då resp. remissyttrande
avgavs inte kunna ta ställning i frågan förrän ett förslag till
normalstudieplan för den föreslagna filmpedagogiska studiegången förelåg.
Förslaget att D 1-kursen i svenska skall kunna bytas ut
mot grundkursen A 4 i litteraturvetenskap och meritvärderas på samma sätt vid
antagning till praktisk pedagogisk utbildning vid lärarhögskola tillstyrks av
några instanser, men avstyrks av SÖ och UKÄ.
Bl. a. SÖ, statens barnfilmnämnd och SACO tiUstyrker
utredningens förslag om att film- och TV-kunskap bör införas i utbildningen av
fritidspedagoger, förskollärare och speciallärare. Lärarhögskolan i Malmö menar
att denna fråga bör anstå.
Svenska förskollärarförbundet menar att ämnet filmkunskap
skall ingå i förskollärarutbildningen under förutsättning att den nuvarande
2-åriga utbildningen förlängs.
Ett trettiotal remissinstanser instämmer med utredningen i
att fortbildningen av lärare i film- och TV-kunskap måste förstärkas. Ungefär
hälften av dessa instanser tillstyrker förslagen om pUot- och studieledarkurser.
SÖ anser sig inte kunna behandla behovet av fortbUdning separat för ett enda
område och tar därför ej ställning tiU förslaget om pUot- och
studieledarkurser. TCO vitsordar behovet av en intensifierad fortbUdning, men
ifrågasätter förslaget om pilot- och studieledarkurser eftersom det inte görs
klart hur dessa kurser skall kunna vara tiU nytta för en bred
fortbildningsinsats.
Förslaget att tjänstledighet med B-avdrag skall kunna
medges lärare för studier i filmvetenskap samt litteraturvetenskap med inriktning
på drama, teater och film tiUstyrks av några remissinstanser, däribland
Sveriges förenade studentkårer och TCO.
Skolstyrelsen i Norrköping anser att fortbUdningsbehovet
bör kunna tUlgodoses inom ramen för övriga fortbUdningsåtgärder och avstyrker
därför förslaget. Enligt statens filmgranskningsråd kan fortbildningsproblemet
inte lösas i nämnvärd grad genom tjänstledighet för studier i bl. a.
filmvetenskap. SÖ hänvisar till att praxis när det gäller ledighet med B-avdrag
för studier bUdas av Kungl. Maj:t genom avgörande i enskUda besvärsärenden.
Ett tiotal remissinstanser ställer sig positiva tiU
utredningens förslag om att en alternativ fUmpedagogisk studiegång inrättas
inom A 1-kursen i filmvetenskap.
Prop. 1975.20 132
Institutionen för teater- och filmvetenskap upplyser om
att en alternativ filmpedagogisk studiegång, en yrkesinriktad A 2-kurs,
inrättats inom ramen för en av UKÄ nyligen antagen ny studieplan för ämnet
filmvetenskap.
Förslaget om årliga fortbildningskurser i film- och
TV-kunskap för universitetslärare tillstyrks av ett tiotal remissinstanser.
Lärarhögskolan i Göteborg anser att den föreslagna fortbildningskursen även
bör ha lärarutbildare som målgrupp. Institutionen för teater- och
filmvetenskap vid universitetet i Stockholm anser sig ha resurser att svara för
denna fortbildning. Ytterligare några remissinstanser har berört frågan om
utbUdningens förläggning.
SÖ föreslår att man i första hand ordnar grundutbildning i
massmediekunskap, inkl. film- och TV-kunskap, för lärarutbildare vid
universitet, lärarhögskolor och länsskolnämnder.
Förslagen att höja kostnadsramen för ämnet filmvetenskap
samt att ge institutionen för teater- och filmvetenskap vid universitet i
Stockholm ett engångsanslag för teknisk utrustning tiUstyrks av några
remissinstanser. UKÄ framhåller att frågan om kostnadsramen bör behandlas i det
årliga budgetarbetet. Vad beträffar behovet av teknisk utrustning är UKÄ och
utrustningsnämnden för universitet och högskolor tveksamma tiU om behovet av
utrustning är så stort som utredningen anger.
Förslaget att studentfilmstudios bibliotek skall inordnas
i institutions- eller universitetsbibliotek tillstyrks av vissa skoi- och
universitetsmyndigheter. UKA betonar att dessa frågor bör avgöras av styrelsen
för resp. studio. Sveriges förenade studentkårer anser att frågan bör tas upp i
direktiven för den föreslagna utredningen som skall behandla frågan om
fUmarkivens ställning. Svenska filmlärarföreningen och Svenska
studentfilmstudios centralsekretariat avstyrker förslaget. Sistnämnda instans
förordar i stäUet ökat samarbete med institutions-och universitetsbibliotek.
Förslaget om statligt stöd tiU studentfilmstudios som
bedriver aktiv filmbiblioteksverksamhet tillstyrks av några instanser.
Förslaget att upprätta läromedelsförteckningar för
skolornas tekniska utrustning på filmområdet tillstyrks av bl. a. Svenska
kommunförbundet. Svenska fUminstitutet samt av några lärarhögskolor. SÖ finner
det inte angeläget att upprätta särskUda läromedelsförteckningar utan hänvisar
tUl den då aktueUa propositionen (1973:76) angående samhällsinsatser på
läromedelsområdet och de synpunkter på centrala registrerings- och
informationsorgan som tas upp där. Information om läromedel bör också ges av
AV-centraler och kommunala läromedelscentraler. Även den av SÖ föreslagna
handledningen i film- och TV-kunskap bör behandla urval av utrustning för
praktiskt fUmarbete.
Ett tjugotal remissinstanser tUlstyrker utredningens
förslag om nedkopiering av lämpliga spelfilmer till 16 mm film.
Socialstyrelsen menar att man från början skall satsa på
nedkopiering av ett större antal filmer än tio per år. Svenska
studentfilmstudios
Prop. 1975:20 133
centralsekretariat anser det väsentligt att kriterierna på
de filmer som anses lämpliga att nedkopieras tiU 16 mm hålls så vida som
möjligt.
Enligt Lantbrukarnas riksförbund skulle verksamheten med
nedkopiering av spelfilm bli billigast om de föreslagna årliga anslagen fick
disponeras av de etablerade smalfilmsdistributörerna. Smalfilmdistributörernas
förening har liknande uppfattning. Föreningen ställer sig dock tveksam tUl
behovet av åtgärder. Dess medlemmar har redan nu ett stort antal spelfilmer i
smalfilmsformat, avsedda för filmundervisning, att hyra ut. Tillgången på
sådana filmer kommer att öka.
SÖ anser att behovet av nedkopiering av 35 mm spelfilmer
bör utredas ytterligare. Pedagogiska synpunkter bör föras in i resonemanget och
vidare bör övervägas om inte en viss subventionering av kopiekostnaderna bör
vägas in i kostnadsramen.
Ett femtontal remissinstanser uttalar sig för en statlig
satsning på excerpter (fUmantologier) och stödmateriaL
SÖ, som stöder utredningens förslag, betonar invandrarnas
och de handikappades behov. Vidare anser SÖ att utredningen borde föreslagit
ett anslag för utveckling av studiematerial för studiecirkelverksamhet.
Några instanser påtalar bristen på TV- och videoinspelade
program i undervisningen. Särskilt de upphovsrättsliga problemen behöver lösas,
menar man.
Smalfilmdistributörernas förening menar att det inte finns
behov av filmantologier i den utsträckning filmutredningen tror. Vidare frågar
sig föreningen varför en så stor andel av stödet skall gå tiU utländska
excerpter.
Sveriges Radio viU understryka att de centralt producerade
läromedelspaketen bör utformas så att de fungerar både som material för
elevutbildning och lärarfortbildning.
Ett tiotal remissinstanser, däribland UKÄ och Sveriges
aUmänna biblioteks förening, tillstyrker förslaget att Filminstitutets
filmarkiv görs fiU föremål för särskUd utredning, likaså att denna utredning
prövar möjligheterna av lagstiftning beträffande tvångsdeponering av film.
Enligt statens biografbyrås mening bör en utredning inte komma tUl stånd utan
byråns medverkan.
Ett tiotal
remissinstanser biträder utredningens förslag om åtgärder för att rädda de
filmer som är särskilt viktiga för undervisning och forsknmg och som hotas av
förstörelse. Några remissinstanser betonar att Sveriges Radios arkiv bör göras
tillgängligt för film- och massmedieforskare. Humanistiska fakultetens utbildningsnämnd
vid Umeå universitet menar att detta förslag skall utsträckas till att även
gälla studerande vid filmvetenskapliga institutioner Sveriges Radio framhåller
att dess arkiv endast är avpassat för internt bruk. Personer som sysslar med
högre forskning kan dock beredas tillgång till arkivmaterialet.
Ett tiotal remissinstanser tiUstyrker förslaget om
framställning av 16 mm visningskopior av äldre svenska filmer, lämpliga för den
högre utbildningen och forskningen.
Prop. 1975:20 134
Länsskolnämnden i Östergötlands län föreslår en
begränsning av försöksperioden tiU högst fem år, varefter en omprövning bör ske
för att utröna om den föreslagna kopieringstakten behöver bibehållas.
Svenska studentfilmstudios centralsekretariat frågar sig
om det finns så många för filmundervisningen nödvändiga fUmer att nedkopiera.
Sveriges filmuthyrareförening ifrågasätter behovet av ett så stort antal
smalfilmer för högre utbildning och forskning. Vidare påpekar dessa två remissinstanser
att det redan finns svenska filmer tillgängUga i 16 mm format hos kommersiella
distributörer. Sveriges biografägareförbund avstyrker utredningens förslag.
Några remissinstanser tillstyrker förslaget om bidrag för
inlåning av utländska kvalitetsfUmer tiU Sverige. Svenska studentfilmstudios centralsekretariat
anser att det föreslagna stödet kan vara tiU stor hjälp för studentfUmstudios
under förutsättning att det stäUs direkt tiU sekretariatets förfogande.
De av utredningen föreslagna ändringarna i tullbestämmelserna
tillstyrkes i sin helhet av bl. a. Svenska filminstitutet.
Generaltullstyrelsen ansluter sig till utredningens
delförslag att all slags film får införas tuUfritt. Däremot anser styrelsen att
mervärdeskatten skall vara genereU, dvs. att även nuvarande skattebefrielse för
film enligt 34 § 4 mom. tulltaxermgskungörelsen upphävs. Frågan om Svenska
fUminstitutets upptagande i förteckningen över undervisningscentraler och
vetenskapliga institutioner blir inaktuell om aU film blir tullfri och
skattebeläggningen sker enligt styrelsens förslag. Utrednmgens förslag om
reducerad tuUrestitution bör enligt generaltullstyrelsen överlämnas till
finansdepartementet för att övervägas i samband med den pågående Översynen av
gällande tullrestitufionsbestämmelser.
Smalfilmdistributörernas förening tillstyrker förslaget
att all undervisningsfilm befrias från tull och mervärdeskatt. Dessutom anser
föreningen att dess medlemmar i hkhet med FUminstitutet bör jämställas med de
institutioner som befrias från tuU och mervärdeskatt.
Lantbrukarnas riksförbund anser att undervisningsfUm som
kopieras i Sverige bör vara fri från mervärdeskatt.
Enligt Svenska studentfilmstudios centralsekretariat bör
tullbestämmelserna för vad som räknas som undervisnmgsfilm vidgas till att
även omfatta spelfilm som används i filmundervisningen.
Några av de remissinstanser som yttrat sig över förslaget
rörande smalfilmsdistribution ifrågasätter utgångspunkterna för och
avgränsningen av förslaget. Bl. a. RR V, SÖ, och utredningen angående den
fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet
ifrågasätter starkt det ändamålsenliga i att välja ut filmmediet och behandla
detta isolerat från övriga läromedel.
När det gäUer de brister som enligt utredningen vidlåder
smalfilmsdistributionen vitsordar Landstingsförbundet att beskrivningen är
giltig för landstingens del.
I övrigt instämmer de flesta som har yttrat sig i frågan i
att katalogmaterialet är oenhetligt och svåröverskådligt.
Prop. 1975:20 135
Föreningen Svenska skolproducenter. Svenska bokförläggare
föreningen, Smalfilmdistributörernas förening. Föreningen Sveriges filmproducenter
samt Sveriges filmuthyrareförening opponerar sig på de flesta övriga punkter
mot promemorians beskrivningar och menar att de huvudsakliga bristerna inte
ligger i distributionsledet utan snarare i de otillräckliga ekonomiska
resurserna hos avnämarna, särskilt AV-centralerna. De nämnda instanserna
uttrycker önskemål om ökade ekonomiska resurser för en bättre systematisk
uppsökande verksamhet.
De ser det också som angeläget att samhället ställer ökade
resurser tiU producenters och distributörers förfogande för distribution av s.
k. lågfrekventa filmer.
Folkets husföreningarnas riksorganisation håller med om
att katalogmaterialet är dåligt och oenhetligt uppbyggt, att distributörerna
har blygsam kännedom om konkurrentemas produkter, att exportmöjligheterna inte
utnyttjas samt att många lågfrekventa filmer inte når ut till konsumenterna med
hänsyn tiU AV-centralernas pressade ekonomi. Däremot upplever organisationen
det inte som något negativt att en specialisering skett i distributionsledet
mot vissa kundkategorier. Tvärtom bör denna underlätta konlaktskapande och
uppsökande verksamhet även för lågfrekventa filmer. Riksorganisationen anser
också att hänvisningen till AV-centralernas dåliga ekonomi som skäl för att
många lågfrekventa filmer icke visas är ett motiv för ökad satsning på
AV-centralerna snarare än för skapandet av en ny distributionsform. Påståendet
att en stor del av de filmer som idag produceras bl. a. av stat och kommun
aldrig når ut anser riksorganisationen vara riktigt men det beror på att man
från vederbörande producents sida icke reserverat medel för de olika filmernas
distributionskostnader ända fram till mottagaren utan har satsat alla resurser
på produktionen. Enbart tillkomsten av ett nytt distributionsorgan kan således
inte på ett avgörande sätt förbättra
nuvarande förhållanden på denna punkt. ABF anför liknande
synpunkter och menar att de negativa sidorna hos
smalfilmsdistributionen har överbetonats.
Huvudförslaget om inrättande av en svensk fihncentral
stöds i stort sett utan reservationer av bl. a. LO, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, SR, Sveriges Radio och Sveriges allmänna biblioteksförening.
Några av dessa instanser diskuterar de olika alternativ för samverkan som
utredningen har skisserat.
Några instanser är i stort sett positiva tUl en fUmcentral
eller annan central funktion av liknande typ, men lämnar tills vidare formen
för en sådan öppen och/eller anser att ytterligare utredning bör göras innan
ett definitivt beslut fattas. Till dessa hör UKÄ och
länsskolnämndsutred-ningen, som anser att en central funktion även bör omfatta
andra riksomfattande läromedel.
ÅtskUliga remissinstanser avstyrker i första hand
utredningens huvudförslag men i stor utsträckning även de föreslagna
alternativen. Helt negativa ställer sig sålunda RR V, SÖ, utredningen angående
den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet,
SAF,
Prop.
1975:20 136
Statsföretag AB, Föreningen Svenska skolproducenter,
Svenska bokförläggareföreningen, Smalfilmdistributörernas förening. Föreningen
Sveriges filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, KF och ABF.
Några av de remissinstanser som avstyrker utredningens
förslag föreslår likartade alternativ. TiU dessa remissinstanser hör Folkets
husföreningarnas riksorganisation och Lantbrukarnas riksförbund.
Folkets husföreningarnas riksorganisation hyser farhågor
för att en filmcentral av föreslagen typ kan komma att minska det totala
utbudet och undandra smalfUmsdistributörema en så stor del av distributionen
inom bl. a. folkbildnings- och organisationssektom att tUlgången tiU film här
försämras. Riksorganisationen föreslår därför en alternativ organisation som
avses tUIvarata de organisatoriska resurserna både i nuvarande system och i det
föreslagna. Den bör konstitueras av flera intressenter vid sidan av staten, t.
ex. SoL-Film och Föreningsfilmo. Men även från övriga smalfilmsdistributörers
sida krävs åtaganden och insatser. Genom sitt förslag anser riksorganisationen
att man också i fortsättningen kan tillvarata fördelarna med en profilerad
distributionsverksamhet. FUmcentralen föreslås få betydligt färre uppgifter än
dem som föreslås i promemorian.
Lantbrukarnas riksförbund är i princip berett att
diskutera det alternativ som innebär integration av fUmcentralen, SoL-Film och
Föreningsfilmo men viU inte tillstyrka detta i första hand, såvida icke
lantbrukets och glesbygdens behov av film kan fyllas lika bra som nu.
Riksförbundet förespråkar i stället en modell där statligt stöd ges tUl
samarbete mellan Föreningsfilmo, SoL-Film och Utbildningsförtaget. Dessutom bör
en statlig stödfond inrättas för bidrag dels till inköp och bearbetning av
utländsk film, dels tUl inköp av uthyrningskopior för den svenska marknaden.
Prop.
1975:20 137
8 Kulturpolitiska insatser för språkliga minoriteter
8.1 Invandrarutredningen
Invandrarutredningen lägger i sitt slutbetänkande
Invandrarna och minoriteterna fram olika förslag om åtgärder för att förbättra
invandrarnas och de språkliga minoriteternas situation i samhället.
Utredningen tar därvid bl. a. upp behovet av kulturpolitiska insatser.
Invandrarutredningen konstaterar att aUt eftersom de
grundläggande sociala frågorna har börjat kunna lösas har språkliga och kulturella
aspekter på invandrarnas och minoriteternas situation kommit att inta en
alltmer central plats både i den interna diskussionen inom minoritetsgrupperna
och i den allmänna svenska debatten. Det har krävts att dessa grupper skall
tillförsäkras delaktighet i samhällets kulturutbud och att den kulturella
egenverksamheten inom grupperna skall få stöd. Dessa uppgifter liksom att ge
invandrarbarnen möjligheter att utveckla kunskaperna i föräldrarnas modersmål
och att stödja invandrarnas och minoriteternas egna organisationer motiverar
delvis nya samhälls-åtaganden inom ramen för kulturpolitiken.
De av riksdagen fastlagda målen för kulturpohtiken äger
enligt utredningen i lika mån giltighet för invandrarna och de språkliga
minoriteterna som för den inhemska befolkningen. Ett förverkligande av målen
för de aktuella grupperna torde emellertid inte kunna ske utan säråtgärder,
främst då vad gäller det språkbundna kulturutbudet. Utredningen anger fyra
delmål för åtgärder inom kulturpolitikens ram till förmån för invandrare och
språkliga minoriteter: ökade möjligheter till delaktighet i det allmänna
svenska kulturutbudet, till kontakt med ursprungslandet, liU kultureU
egenverksamhet och till kulturell växelverkan mellan minoriteterna och
majoritetsbefolkningen.
Förverkligandet av de riktlinjer som utredningen anger för
kulturpolitiska insatser för invandrare och minoriteter kräver enligt
utredningen särskilda ekonomiska insatser från statens sida, nämligen dels stöd
till invandrar- och minoriletsorganisationernas verksamhet, dels särskilda
medel för främjande av kulturell verksamhet för språkliga minoriteter. Det
centrala ansvaret för invandrarnas och de språkliga minoriteternas kulturfrågor
föreslås åvila statens kulturråd som bör få i uppgift att fördela de särskilda
medlen.
Med utgångspunkt i de angivna riktlinjerna granskar
utredningen de olika kultursektorerna och lägger fram förslag till åtgärder.
I Sveriges kulturella samarbete med andra länder och i
Sverigeinformationen utomlands ligger tonvikten f. n. på de stora europeiska
länderna och på Nordamerika samt vissa delar av Sydamerika. Det är angeläget
och av stor betydelse för den ömsesidiga förståelsen mellan Sverige och de
länder varifrån stora invandrargrupper har sökt sig hit att hänsyn också tas
tUl de informationsbehov som skapas i dessa länder genom invandringen tUl
Sverige. Svenska institutet och andra organ som sysslar med Sverigeinformation
av kulturell karaktär bör
Prop.
1975:20 138
uppmärksamma detta informationsbehov. Del är vidare
angeläget att i Sverige i ökad omfattning ge allsidig information om kulturella
förhållanden i invandrarnas ursprungsländer.
Vad gäller insatser på lilteraturområdet har
litteraturutredningen och invandrarutredningen gemensamt lagt fram ett förslag
om upprustning av länsbibliotekens och lånecentralernas litteraturbeslånd (se
vidare 8.3.2). Invandrarutredningen förutsätter att statligt stöd därutöver
skall utgå till de lokala biblioteken för inköp av litteratur för språkliga
minoriteter i huvudsak i samma omfattning som f. n. Utredningen pekar särskilt
på invandrarbarnens litteraturbehov.
Enligt invandrarutredningen kommer de av
litteraturutredningen föreslagna åtgärderna vad gäller stöd till produktion av
svensk skönlitteratur endast till en del att lösa problemen med utgivning av
böcker på minoritetsspråk i Sverige. Utredningen föreslår därför att ett direkt
produklionsslöd skall kunna utgå till förlagt Sverige som ger ut litteratur på
minoritetsspråk. Behovet av stöd bör prövas från fall till fall. Stödet bör
kunna utformas som ett garantibelopp som ställs till förfogande om underskott
skulle uppstå. Statens kulturråd föreslås få ansvaret för stödet. Utredningen
föreslår vidare att slöd bör utgå till översätining till svenska av verk som
utkommit i invandrarnas ursprungsländer och i Sverige samt till översättningar
av svenska verk till invandrarspråk. Till författare som skriver på
minoritetsspråk föreslås vissa stipendier kunna utgå.
Utredningen behandlar även omfattningen och inriktningen
av T V -och radiosändningar för invandrare och andra språkliga mirioriteter.
Enligt utredningen är del mycket angeläget att särskilda sändningar förekommer
i betydligt större utsträckning än f. n. för dessa grupper. De språkliga
minoriteternas programbehov bör enligt utredningen tillgodoses inom ramen för
programavvägningarna i stort och bör finansieras med avgiftsmedel. Avsteg från
denna princip för finansieringen av program för språkhga minoriteter bör dock
i viss begränsad utsträckning kunna göras i fråga om försök med nya programtyper
och för vissa initialkostnader. Inom lokal- och regionalradioverksamheten bör
sändningar på minoritetsspråk kunna förekomma i betydande utsträckning. Vidare
bör i det internationella våglängdssamarbetet samt i nordiskt och annat
internationellt samarbete på etermedieområdet särskild hänsyn tas till
invandrarnas behov.
Utredningen behandlar också behovet av åtgärder för de
språkliga minoriletema i fråga om teater, film och m u s i k. Av det anslag
statens kulturråd föreslås få disponera för olika insatser bör medel utgå till
teaterverksamhet bland språkliga minoriteter. Utredningen uppehåller sig
särskilt vid behovet av en permanent finskspråkig ensemble för turnéverksamhet.
Ensemblen bör även kunna svara för vissa instruktörs-och inspiratörsuppgifler i
amatörlealerverksamheten i de lokala finska föreningarna. Utredningen anser
vidare att det är angeläget att såväl svenskar som invandrare får se filmer
från invandrarnas ursprungsländer. Sveriges Radio har i det sammanhanget en
särskilt ansvarsfuU uppgift då
Prop. 1975:20 139
filmbranschens struktur och agerande utifrån kommersiella
intressen utgör ett hinder för att filmer av aktueUt slag kommer upp på
biograferna. Även spridning av musik från invandrarnas hemländer försvåras av
kommersieUa intressen.
Dokument och föremål som belyser invandringen till Sverige
och dess konsekvenser bör samlas och bevaras på ett bättre sätt än vad som f.
n. sker. En sådan uppgift bör enligt invandrarutredningens mening läggas på en
redan befintlig institution inom kulturminnesvårdssektorn. Statens kulturråd
föreslås få i uppgift att i samarbete med riksantikvarieämbetet och
riksarkivet utreda vilket organ som bör ha ansvaret för en verksamhet av
angivet slag.
8.2 Remissyttrandena
Invandrarutredningens slutbetänkande har remissbehandlats
genom arbetsmarknadsdepartementets försorg. De av utredningen föreslagna
delmålen för kulturpohtiska insatser för invandrare och språkliga minoriteter
liksom förslagen och övervägandena rörande konkreta åtgärder har mottagits
positivt av remissinstanserna.
De föreslagna delmålen accepteras eller lämnas utan
erinran av så gott som samtliga instanser. Statens kulturråd konstaterar att
ett av de av statsmakterna fastlagda målen för kulturpolitiken anger att denna
politik i ökad utsträckning skall utformas med hänsyn till eftersatta gruppers
förutsättningar och behov. Generella metoder och principer eller ett allmänt
kulturutbud kan inle tillfredsställande svara mot de språkliga minoriteternas
behov och krav. Det är därför också logiskt att samhället söker fastställa
delmål för de åtgärder som inriktar sig på invandrare och minoriteter.
Kulturrådet vill emellertid se detta som en integrerad del i kulturpolitiken
och som en precisering snarare än som en särskild politik. Riksförbundet finska
föreningar i Sverige anser att målen representerar en synnerligen hög
ambitionsnivå och alt de svarar mot de mål som riksförbundet ställt upp i sitt
social- och kulturpolitiska program. Ätt med samhällets stöd skapa
förutsättningar för en på invandrarnas ursprung baserad kulturaktivitet på
deras eget språk är en oundgänglig åtgärd om man vill ge dessa grupper en chans
till ett mångsidigt och personlighetsutvecklande självförverkligande anser
förbundet. Vissa instanser, bl. a. SÖ, statens kulturråd, statens invandrarverk,
ABF, Folkparkernas centralorganisation och Stockholms kommun, anser att utredningen
inle tillräckligt uppmärksammat det fria och frivilliga folkbildningsarbetets
möjligheter att bidra till ett förverkligande av de föreslagna målen.
Utredningens förslag att statens kulturråd skall ha
ansvaret för kultur-politiska insatser för språkliga minoriteter saml att rådet
skall förfoga över särskilda medel för sådana insatser tillstyrks eller lämnas
utan erinran av nästan samtliga remissinstanser. Statens kulturråd konstaterar
att redan i dag kan ansvaret för kullurpolitiska insatser för de berörda
Prop. 1975:20 140
grupperna sägas ligga hos kulturrådet. Vidare betonar
rådet att de särskUda medlen måste ses som ett komplement till de anslag som
rådet och olika kulturinstitutioner har att fördela och som givetvis också
skall kunna komma den verksamhet till del som bedrivs av invandrargrupper.
Dessa anslag är emellertid oftast bundna av relativt fasta bidragskriterier där
invandrarna och de språkliga minoriteterna många gånger har svårt att hävda
sig. Ett särskilt anslag är sålunda motiverat. Detta anslag skall emellertid
enligt kulturrådet tas i anspråk först sedan andra bidrags-möjhgheter prövats.
Immigrant-institutet avstyrker förslaget om ett särskilt anslag för
kulturverksamhet bland språkliga minoriteter. Institutet anser att bidrag bör
ges inom ramen för redan existerande bidragsformer.
Utredningens synpunkter på Sveriges kulturella samarbete
med andra länder bemöts positivt av remissinstanserna. Svenska Institutet är
berett att medverka i särskild informationsverksamhet i invandrarnas
ursprungsländer, dock endast i form av uppdragsverksamhet och under
förutsättning att särskilda resurser ställs till institutets förfogande för
sådan verksamhet.
Utredningens förslag om produktionsstöd till förlag i Sverige
som ger ut litteratur på minoritetsspråk tillstyrks av bl. a. SÖ, statens
invandrarverk, statens kulturråd, SACO, Sveriges allmänna biblioteksförening.
Svenska bokförläggareföreningen och Riksförbundet finska föreningar i Sverige.
Svenska bokförläggareföreningen framhåller att det föreslagna stödet i form av
ett garantibelopp inte utgör en tillräcklig stimulans. För att förtagen skall
ha något intresse av att ge ut litteratur på minoritetsspråk bör ett visst
belopp per projekt utgå på förhand. Beloppet bör vara så stort att det minskar
utgivningsrisken till en nivå som innebär att utgivningen av litteratur pä
minoritetsspråk från förlagssynpunkt ter sig lika attraktiv som utgivning på
svenska. Riksförbundet finska föreningar i Sverige anser att produktionsstödet
inte endast bör kunna utgå till redan existerande förlag utan att även förlag
som t. ex. byggs upp på kooperativ grund inom språkliga minoriteter bör kunna
få stöd. Lettiska centralrådet påpekar vikten av all produktionsstödet även
kommer små minoritetsspråk till del.
Invandrarutredningens överväganden om ytterligare insatser
inom radio och TV har vunnit anslutning bland remissinstanserna. Nämnden för
samhällsinformation anser att radioutredningen bör få i särskUt uppdrag att
pröva frågan om radiosändningar för invandrare och språkliga minoriteter innan
beslut fattas i enlighet med invandrarutredningens överväganden. Sveriges
Radio framhåller att om invandrarutredningens önskemål skall kunna tUlgodoses
måste statsmakterna anslå medel för en utökning av den totala sändningstiden
inom radio och TV. Om en tilldelning av ökade resurser sker anser Sveriges
Radio att följande utveckUngsvägar bör övervägas, nämligen utveckling av
finskspråkig ljudradioverksamhet, införande av program på andra
minoritetsspråk än finska i ljudradion, utökat nordvisionssamarbete och
införande av invand-rarmagasin och andra integrerade inslag i
olika TV-program samt
Prop. 1975:20 141
insatser inom den framtida lokalradions ram. Bl. a.
statens invandrarverk och LO ansluter sig till utredningens förslag att
skattemedel i viss omfattning bör kunna användas för att finansiera särskild
radio- och televisionsverksamhel för språkliga minoriteter.
Inte
heller i fråga om förslagen rörande insatser på teaterns, filmens och musikens
områden framförs några principiella invändningar från remissinstansernas sida.
En del instanser anser emellertid att medlen för teaterverksamhet är för lågt
räknade. LO framhåUer sålunda alt del föreslagna anslaget för teaterverksamhet
bara ger utrymme för att finansiera en finskspråkig teaterensemble och att
ytterligare medel bör anslås för teaterverksamhet inom andra grupper. Även
statens kulturråd, statens invandrarverk. Riksförbundet för finskspråkigt
församlingsarbete m. fl. anser att ytterligare medel för teaterverksamhet bör
ställas till förfogande. Riksförbundet finska föreningar i Sverige betonar
vikten av att den föreslagna finskspråkiga teaterensemblen arbetar i nära
samverkan med förbundet och med Riksteatern.
Några remissinstanser behandlar utredningens förslag att
det skall utredas vilket organ som skaU svara för a r k i v e r i n g av
dokument och föremål som belyser invandringen. Statens kulturråd förklarar sig berett
att delta i ett sådant utredningsarbete men framhåller att det kan röra sig om
mer omfattande uppgifter än vad utredningen tycks anse. Museerna har här en
viktig uppgift att dokumentera och medverka till bevarande av
invandrarkulturernas egenarter. Riksarkivet är tveksamt till tanken att låta
ett särskilt organ svara för de arkiverande uppgifterna. Det är inte på samma
sätt som vad gäller föremål möjligt att samla dokument till en institution för
att belysa invandringen till Sverige. Riksarkivet framhåUer att samarbete redan
har etablerats med sammanslutningen Baltiska arkivet samt att ett motsvarande
samarbete otvivelaktigt kommer att etableras med andra invandrarorganisationer.
De statliga insatserna bör inriktas på att hjälpa organisationerna att sköta de
egna arkiven. Riksarkivet föreslår därför att ett statligt stöd utgår till
inventering och vård av invandrarorganisationers och etniska minoriteters
arkiv. Nordiska museet framhåller att ansvaret för insamUngen av dokument och
föremål inte bör läggas på ett enda organ utan i stället på alla de
institutioner som har ansvaret för motsvarande uppgifter i förhållande till
majoritetsbefolkningen. Insamlandet av dokument och föremål bör kompletteras
med insamling av munthg tradition och bild som alltid sker i fråga om den
kulturhistoriska dokumentationen. Verksamhet av detta slag bedrivs redan av
Nordiska museet och andra museer.
8.3 Biblioteken och de språkliga minoritetemas
litteraturförsörjning
8.3.1 Nuläge
Böcker på invandrarnas egna språk finns såväl på de
bibliotek som verkar lokalt som på länsbibliotek och lånecentraler. Några helt
aktuella
Prop. 1975:20 142
och tillförhtliga uppgifter rörande bokbeståndens storlek
finns inte. Undersökningar som gjorts tyder dock på att antalet volymer per
invånare är mycket mindre för invandrare än för svenskar. Den rekommenderade
schablonen för folkbibUotekens bestånd av aktuell utlåningslitteratur om 23
volymer per invånare motsvaras troligen för flera av de större invandrarspråken
av en siffra på omkring 0,5 volymer per invånare och på de små av en siffra på
betydligt under 0,1 volymer per invånare. Stora variationer förekommer också
mellan olika län och kommuner.
Under budgetåret 1973/74 utgick statliga s.k. punktbidrag
om sammanlagt 560 000 kr. till kommunerna för inköp av litteratur på
invandrarspråk. Kommunerna bidrog med i stort sett motsvarande belopp varför de
totala medlen för inköp av invandrarlitteralur kan beräknas ha uppgått till
drygt 1 milj. kr. Av de statliga bidragen avsåg knappt hälften finsk barnlitteratur
och resterande del litteratur på serbokroatiska, grekiska och turkiska. För
samordnade inköp och central bibliotekshantering anvisades för böcker på de
tre sistnämnda språken 75 000 kr. Under innevarande budgetår beräknas de
statliga punktbidragen uppgå till ungefär samma nivå som föregående budgetår.
Bibliotekstjänst har sedan ca ett och ett halvt år på sina
sambindnings-listor haft med litteratur på finska vilket väsentligt underlätlat
kommunernas inköp av litteratur på detta språk. Försäljningen till kommunerna
har fram t. o. m. år 1974 uppgått till 45 000 exemplar.
8.3.2 Litteraturutredningen och invandrarutredningen
Litteraturutredningen och invandrarutredningen har
gemensamt lagt fram ett förslag om insatser för de språkliga minoriteternas
litteraturförsörjning.
En huvudprincip i den svenska invandringspolitiken är att
invandrarna skall kunna ta del av en med andra grupper jämförlig
samhällsservice av olika slag. Detta gäller även möjligheterna att bevara det
egna språket och kulturarvet vUket verksamt kan bidra till anpassningen i det
svenska samhället samt underlätta en eventuell framlida ålerutvandring till
ursprungslandet. De båda utredningarna tillmäter i detta sammanhang biblioteken
en väsentlig betydelse bl. a. på grund av de språkliga minoritetsgruppernas
begränsade möjligheter att genom kommersiella kanaler få tillgång tiU Htteralur
på det egna språket.
Litteraturutredningen och invandrarutredningen föreslår,
med utgångspunkt i ett förslag från en arbetsgrupp inom SÖ:s dåvarande
biblioteks-sektion, att en engångsupprustning görs av bokbeståndet på invandrarspråk
vid länsbibliotek och lånecentraler för ett belopp av 12 milj. kr. varav 9,3
milj. kr. bör avse länsbiblioteken och 2,7 milj. kr. lånecentralerna. 1
beloppet bör inräknas de centrala kostnaderna i anslutning till litteraturens
anskaffande och hantering. Beslutet om upprustningen bör fattas i ett
sammanhang men kostnaderna bör av praktiska skäl fördelas
Prop. 1975:20 143
över en femårsperiod. Medlen bör fördelas av den statliga
tillsynsmyndigheten för länsbibliotek och lånecentraler efter samråd med
statens invandrarverk och i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som
SÖ:s arbetsgrupp föreslagit vad gäller fördelningen mellan bibliotek och språk.
Som bidragsvillkor bör gälla alt böckerna vid mera betydande förändringar av
invandrarnas antal i länen skall erbjudas andra länsbibliotek och/eller någon
av lånecentralerna.
Utredningarna förordar vidare att en upprustning av
bokbeståndet på invandrarspråk vid de lokala biblioteken genomförs.
Upprustningen bör ske med hjälp av s. k. punktbidrag varvid de totala statliga
insatserna bör kunna uppgå till ca 2,5 milj. kr. under en femårsperiod. Vid
mera betydande förändringar i invandrarunderlagel bör inköpta böcker erbjudas
andra bibliotek.
Utredningarna framhåller även vikten av alt
skolbibliotekens litteratur-bestånd på invandrarspråk rustas upp saml att
biblioteksservicen på fångvårdsanstalter, sjukhus och andra vårdinstitutioner
utformas så att invandrare som vistas där har tillgång till litteratur på
modersmålet.
8.3.3 Remissyttrandena
1 litteraturutredningens och invandrarutredningens förslag
att en upprustning bör göras av länsbibliotekens och lånecentralernas
litteraturbestånd på minoritetsspråk instämmer SÖ, kulturrådet, statens
invandrarverk, styrelsen för Sveriges författarfond, Sveriges aUmänna
biblioteksförening. Bibliotek i samhälle, Sveriges författarförbund. Barn- och
ungdomsboksrådet, LO, SACO, ABF samt Stockholms och Malmö kommuner.
Statens invandrarverk, SACO och Malmö kommun anser alt
även efter den föreslagna engångsuppruslningen bör bidrag kunna utgå till
bibliotekens inköp av litteratur på minoritetsspråk.
Vid upprustningen bör behovet av barn- och
ungdomslitteratur särskilt beaktas framhåller SÖ, statens invandrarverk,
Sveriges allmänna biblioteksförening. Bibliotek i samhälle. Barn- och
ungdomsboksrådet, TCO, SACO och ABF. Flertalet av dessa instanser anser att
skolbiblioteken bör bygga upp egna bestånd av barn- och ungdomslitteratur på
invandrarspråk att användas i undervisningen samt för elevernas fria läsning.
För denna upprustning bör det föreslagna bidraget kunna utgå.
Administrationen och distributionen av den aktuella
litteraturen vid länsbiblioteken och lånecentralerna kommer enligt SÖ att
medföra ökade krav på personal och medel för verksamheten. Belastningen kommer
att bli mycket ojämn på de olika biblioteken. Ett extra statsbidrag i
proportion till omfattningen på invandrarservicen bör därför utgå. Liknande
synpunkter framförs av Sveriges allmänna biblioteksförening.
Invandrarnas kulturcentrum, Sveriges författarförbund och
ABF förordar att urvalet av litteratur vid upprustningen sker i samråd med
invandrarna och deras organisationer. Samarbete med invandrarorganisa-
Prop. 1975:20 144
tionerna
bör även ske för att informera om vilken litteratur som finns vid biblioteken.
Bibliotekstjänst menar att
det är nödvändigt att göra centrala inköp för att kostnaderna skall kunna
reduceras och framhåller att företaget bör erhålla projektstöd för sin
verksamhet med invandrarlitteralur.
Prop. 1975:20 145
9 Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
9.1 Nuvarande
organisation och uppgifter
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum är
knutna till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Akademins
förvaltningsutskott fungerar i vissa avseenden som styrelse för ämbetet och
museet. Utskottet behandlar förslag tUl anslagsframställning hos riksdagen,
vissa tjänstetillsättningar m. m. Övriga ärenden avgörs av riksantikvarien,
som även är ensam beslutande i ärenden som enligt kulturminnesvårdens
speciallagstiftning ankommer på ämbetet. För interna samordningsfrågor m. m.
har ämbetet och museet bildat ett chefskollegium.
Medelhavsmuseel står under Vitterhetsakademiens och riksantikvarieämbetets
överinseende. Museets verksamhet finansieras från ett särskilt riksstatsanslag.
Chef för riksantikvarieämbetet och statens historiska
museum är riksantikvarien. Sedan den 1 juli 1966 leds historiska museets arbete
av en museidirektör. Den direkta ledningen av medelhavsmuseets verksamhet
utövas av en museiföreståndare.
Riksantikvarieämbetet och museet har sammanlagt tolv
enheter, tre inom riksantikvarieämbetet, fyra inom museet och fem gemensamma
för ämbetet och museet. Ett schema över ämbetsverkets nuvarande organisation,
inkl. de till ämbetsverket och akademin knutna s. k. vetenskapliga företagen,
torde få fogas som bilaga 1 till protokollet i detta ärende.
Verkets löneslal omfattar totalt ca 130 tjänster. Därtill
kommer bl. a. extra personal, av AMS avlönade arkivarbetare och vapenfria
tjänstepliktiga. De flesta av ämbetets arkeologiska undersökningar bedrivs som
uppdragsverksamhet och den därmed sysselsatta personalen bekostas av
in-komslmedel. Ämbetets vård av landets kulturminnesmärken finansieras till
största delen av AMS.
Enligt instruktionen (1965:734) för riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum (ändrad senast 1971:1266) är riksantikvarieämbetet
central förvaltningsmyndighet för ärenden om forn- och kulturminnesvård i den
mån dessa ärenden inte ankommer på annan myndighet. Ämbetet är vidare
beslutande myndighet enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning och
tUlsynsmyndighet för landsantikvarieorganisationen. Tillsammans med historiska
museet skall ämbetet verka för att kunskap om landets kulturminnen och om
gångna tider vidgas och sprides. Genom byggnadsstyrelsens delning och
överflyttningen av dess kulturhistoriska byrå har ämbetet tUlförts uppgiften
att vara central myndighet för den sektor av det offentliga byggnadsväsendet
som omfattar byggnadsminnesmärken, kyrkobyggnader och begravningsplatser. För
statens och Vitterhetsakademiens räkning förvaltar ämbetet ett 100-tal
kulturhistoriska fastigheter. Ämbetet inventerar och registrerar kulturminnen,
bedriver kulturhistoriska, främst arkeologiska, undersökningar saml utför
vårdarbeten på landets kulturminnen.
10 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop.
1975:20 146
Ämbetet initierar och samordnar forskning som är av
betydelse för kulturminnesvården. Ämbetet bedriver även utåtriktad utbildning
och information.
Bland ämbetets övriga uppgifter kan nämnas att ämbetet som
remissinstans yttrar sig över bl. a. ansökningar om lotterimedei och om
fördelningen av AMS-medel till ändamål inom kulturminnesvården. Ämbetet deltar
i det internationella samarbetet inom bl. a. Europarådet och UNESCO.
Riksantikvarieämbetets tre enheter är
fornminnesavdelningen, bygg-nadsminnesavdelningen och kulturhistoriska byrån.
Den senare knöts provisoriskt till ämbetet i samband med byggnadsstyrelsens
delning år 1967.
Fornminnesavdelningen är uppdelad på tre sektioner, en
aUmän sektion med runverket, en sektion för fornminnesinventering och en
sektion för uppdragsverksamhet. Den för byggnadsminnes- och
fornmin-nesavdelningarna gemensamma vårdsektionen är administrativt knuten till
fornminnesavdelningen.
Inom den allmänna sektionen handläggs ärenden som rör
kulturminnen från förhistorisk tid. Runverket biträder allmänna sektionen vid
granskning av planärenden m. m., som berör runstenar. AUmänna sektionen svarar
även för förvaltningen av ett 50-tal kulturhistoriska fastigheter som ägs av
Vitterhetsakademien eller staten.
Den primära uppgiften för sektionen för
fornminnesinventering är inventering av kulturminnen, i första hand fasta
fornlämningar, för registrering på den ekonomiska kartan över Sverige. Kartan
kompletteras av ett fornlämningsregister, som tjänar som underlag för bl. a.
den antikvariska granskningen av ärenden rörande kullurminnen och för beslut om
bevarande och vård.
Sektionen
för uppdragsverksamhet har i första hand till uppgift att genom arkeologiska
utgrävningar dokumentera fornlämningar och andra kulturhistoriska företeelser
som av olika skäl inte kan bevaras. Den fasta arbetsledande personalen vid
riksantikvarieämbetets gotlandsundersökningar är förordnad vid
fornminnesavdelningen. Lönekostnaderna bestrids emellertid av AMS.
I
vårdsektionens uppgifter ingår att tillsammans med forn- och
byggnadsminnesavdelningarna, vederbörande landsantikvarie och länsarbetsnämnd
upprätta översiktliga planer för vårdinsatser.
Byggnadsminnesavdelningen består av en allmän sektion och
en textilkonserveringsanstalt. Den allmänna sektionen handlägger ärenden
rörande kulturminnen från medeltid och nyare tid samt ärenden rörande kyrkliga
inventarier och utförsel från landet av vissa äldre kulturföremål. Sektionen
utför vidare, ofta med hjälp av landsantikvarierna, alla förarbeten i samband
med byggnadsminnesförklaringar. Byggnadsminnesavdelningen förvaltar även ett
40-tal kulturhistoriska fastighetsområden.
Textilkonserveringsanstaltens uppdrag avser konservering
och vård av textilier från kyrkor, museer och enskUda samt konserveringsuppdrag
Prop. 1975:20 147
från olika avdelningar inom riksantikvarieämbetet och
historiska museet.
Den kulturhistoriska byrån har behållit den inre
organisation som fanns före överföringen från byggnadsstyrelsen, dvs. en
avdelning för utredning och information, en för granskningsärenden samt en
enhet för kansli och arkiv. Byrån handlägger ärenden rörande byggnadsminnesmärken
samt byggnader eller anordningar på kyrkotomt och begravningsplatser.
Statens historiska museum skall bevara minnet av kulturutvecklingen
i Sverige och verka för att kunskap om landets kulturminnen och om gångna
tider vidgas och sprides. Historiska museets huvuduppgifter kan därför sägas
vara att samla, ordna och vårda föremål, att utforska dessa samt alt bedriva
utåtriktad verksamhet.
Inom historiska museet finns fyra fackavdelningar, en för
sten- och bronsåldern, en för järnåldern, en för medeltid och nyare tid samt en
för myntkabinettet. Dessutom finns en enhet för ekonomisk planering och
förvaltning samt utställningar, vilken till större delen finansieras genom
extra medel.
Historiska museets samlingar består till största delen av
svenska föremål från förhistorisk tid fram tUl reformationen (1520). De
kyrkliga samlingarna sträcker sig dock t. o. m. år 1800 och myntkabinettets
samlingar ända fram tUl nutid. Myntkabinettets material är till betydande del
internationeUt.
Museets utåtriktade verksamhet omfattar bl. a.
utställningar, publikationer, undervisning, föredrag, rådgivning och
information samt filmvisningar. De vanligaste utställningslokalerna utanför
museet är länsmuseer och lokala museer. För att nå kulturellt eftersatta
grupper ordnar historiska museet utställningar i bl, a. sjukhus, ålderdomshem,
varuhus, skolor och bibliotek.
Medelhavsmuseet är indelat i två avdelningar, grekisk-romerska
avdelningen och egyptiska avdelningen.
Museets samhngar omfattar fornföremål som belyser bl. a. de
antika kulturerna inom medelhavsområdet och Främre Orienten.
TUl de gemensamma avdelningarna för riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum hör den administrativa och kamerala avdelningen,
som är indelad i två sektioner - en för administrativa och juridiska ärenden
och en för kamerala ärenden samt ett driftkontor. Vid sidan av den centrala
administrationen finns smärre administrativa funktioner (kanslier) inom
verkets olika fackavdelningar.
TUl de gemensamma avdelningarna hör vidare bibliotek och
arkiv. Denna avdelning leds av en förste bibliotekarie som i huvudsak sysslar
med arbetsuppgifter avseende biblioteket. Nyförvärven avser huvudsakligen
ämnesområden av direkt intresse för ämbetets och historiska museets traditionella
uppgifter. Ungefär 2/3 av den årliga accessionen består av böcker, tidskrifter
och kongresslryck som Vitterhetsakademien erhåller i byte mot egna
publikationer.
Prop. 1975:20 148
Till avdelningen bibliotek och arkiv hör också del s. k.
antikvarisktopografiska arkivet (ATA) som utgör ett gemensamt akt- och
bildarkiv för riksantikvarieämbetet och statens historiska museum samt
Vitterhels-akademien. Kulturhistoriska byrån bildar och förvaltar ett eget
arkiv som tillkom under den tid byrån hörde till byggnadsstyrelsen.
Inom riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
finns servicefunktioner av övervägande teknisk och specialistbetonad natur
-främst konserveringsverksamhet - inom dels den för verket gemensamma tekniska
avdelningen, dels byggnadsminnesavdelningens textUkonserve-ringsanstalt. Vissa
preparerings-, konserverings- och fotoarbeten utförs även inom medelhavsmuseet.
Den övervägande delen av de laboratoriebundna fotoarbetena utförs inom
tekniska avdelningen.
Vid sidan av de nämnda uppgifterna förekommer tekniska
stödfunktioner inom dels ämbetet t. ex. biträde vid grävnings- och
transportarbeten, förrådstjänst i samband därmed, ritningsarbeten m. m. dels
historiska museet t. ex. verkstads- och förrådsarbeten, dekorationsarbeten,
transporter m. m.
Tekniska avdelningen omfattar två sektioner, en för
konserveringsverksamhet, materialundersökningar m. m. och en för
fotoverksamhet. Konserveringssektionens arbete gäller i huvudsak objekt som
insamlats vid arkeologiska utgrävningar, främst genom den till fornminnesavdelningen
knutna uppdragsverksamheten. Fotosektionens huvuduppgifter är fotografering,
mörkrumsarbeten, filmning och vissa AV-arbeten.
Pedagogiska avdelningens verksamhetsområde hänger intimt
samman med historiska museets utåtriktade verksamhet. Uppgifterna är bl. a.
utställningsdrift, skolundervisning, barnaktiviteter, studiecirkelverksamhet,
medverkan vid utformning av utställningar, intern informationsspridning och
pedagogisk utvecklings- och försöksverksamhet.
Avdelningen för landsantikvarieorganisationen utövar
tillsyn över landsantikvarier och länsmuseer, svarar för fyndfördelning och
informationsverksamhet samt handliigger ärenden rörande bl. a. bidrag av
lotterimedel, internationella kontakter, övergripande remisser, köp av kulturhistoriska
fastigheter och stipendier. Därutöver svarar avdelningen för ledningen av
kulturminnesvårdens insatser inom ramen för den fysiska riksplaneringen.
Avdelningens chef, överantikvarien, är riksantikvariens ställföreträdare.
De tUl Vitterhetsakademien och ämbetsverket knutna s. k.
vetenskapliga företagen redovisas i det följande under avsnitt 10
Vitterhetsakademien.
9.2 Tidigare ställningstaganden och fortsatt
utredningsarbete
9.2.1 1965 års musei- och utställningssakkunniga
Organisationen av riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum har varit i stort sett oförändrad sedan mitten av
1920-talet. Medelhavsmuseet tUlkom år 1954 efter en längre tids
utredningsarbete.
Prop. 1975:20 149
Äntikvarieutredningen föreslog år 1964, i betänkandet (SOU
1965:10) Antikvitetskollegiet - centralorgan för svensk kulturminnesvård, ett
fortsalt samband mellan riksantikvarieämbetet och historiska museet. Utredningen
ansåg också sambandet med Vitterhetsakademien mycket vUctigt.
Äntikvarieutredningens förslag om ett nytt centralorgan för kulturminnesvård,
antikvitetskollegiet, ledde dock inte till något ställningstagande av
statsmakterna. 1 stället gavs tilläggsdirektiv till 1965 års musei- och
ulslällningssakkunniga (MUS 65) samt tillsattes en särskUd utredningsman för
att belysa frågan om akademins skiljande från ämbetsverket.
1 proposition till 1967 års riksdag angående delning av
byggnadsstyrelseorganisationen, m. m. föreslogs att byggnadsstyrelsens
kulturhistoriska byrå till sin huvuddel skulle överföras till
riksantikvarieämbetet. Så skedde också år 1967, varvid dock förutsattes att
ett slutligt ställningstagande till frågan skulle anstå i avvaktan på
resultatet av MUS 65 :s arbete (prop. 1967:61, SU 1967:108, rskr 1967:268).
En utgångspunkt för MUS 65:s förslag i belänkandet (SOU
1972:45) Kulturminnesvård var att tillförsäkra kulturminnesvården och museiväsendet
ökat utrymme för självständigt handlande. Därför föreslog de sakkunniga att
Vitterhetsakademiens huvudmannaskap skulle upphöra och att museet och ämbetet
skulle ombildas till fristående, sinsemellan självständiga myndigheter.
Riksantikvarieämbetet skulle härigenom uteslutande få ställning av central
myndighet för den statliga kulturminnesvården.
Riksantikvarieämbetet föreslogs få en styrelse med
riksantikvarien som ordförande och av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. För
ämbetsverkels direkta ledning skulle riksantikvarien svara, samtidigt som han
avlöstes från chefskapet för historiska museet och medelhavsmuseet. Riksantikvariens
huvuduppgifter skulle vara alt leda planeringen och samordningen av den
kulturminnesvårdande verksamheten och att utåt svara för verkets allmänna
policy.
De sakkunniga föreslog att ämbetet skulle få en
byråorganisation omfattande fyra byråer: en allmän byrå, en dokumentationsbyrå,
en faslighetsbyrä och en administrativ byrå.
MUS 65 ansåg vidare i betänkandet (SOU 1973:5) Museerna
alt statens historiska museum borde få samma självständiga ställning som övriga
statliga museer av motsvarande storlek. Nuvarande gemensamma organisation för
Vitterhetsakademien, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
föreslogs sålunda upphöra. Museet borde få egen styrelse och chef samt sortera
direkt under Kungl. Maj:t.
Museet föreslogs få fyra avdelningar: en undersökningsavdelning,
en museiavdelning, en teknisk avdelning samt myntkabinettet. Av nuvarande
gemensamma avdelningar skulle biblioteket föras till museet liksom den
pedagogiska avdelningen och den tekniska avdelningen med den till
byggnadsminnesavdelningen knutna textilkonserveringsateljen. Beträffande
tekniska avdelningen föreslogs att denna skulle få utvidgade arbetsuppgifter.
Avdelningen borde även bedriva konservering åt övriga museer
Prop. 1975:20 150
samt riksantikvarieämbetet och andra organ inom kulturminnesvärden.
MUS 65 föreslog att medelhavsmuseet skulle få en
självständig ställning med egen styrelse och sortera direkt under Kungl. Maj:t.
MUS 65 ansåg museets nuvarande organisation med en uppdelning på en egyptisk
och en grekisk-romersk avdelning vara opraktisk och föreslog att denna
uppdelning skulle upphöra.
Remissinstanserna tUlstyrkte MUS 65 :s förslag om att
Vitterhetsakademiens huvudmannaskap för riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum skulle upphöra. Däremot var remissopinionen delad beträffande
förslaget om skiljande av ämbetet och museet. Majoriteten av instanserna intog
en negativ eller tveksam inställning tUl ett skiljande. En stor del av
instanserna menade dock att museet borde få en friare ställning i förhållande
till ämbetet än vad som nu var fallet.
Remissinstanserna intog i huvudsak en positiv hållning
till MUS 65:s förslag angående riksantikvarieämbetets arbetsuppgifter och
organisation. Beträffande historiska museet hade de instanser som avvisade en
delning av ämbetet och museet ofta en annan uppfattning än MUS 65 om
organisationen av historiska museet. Även beträffande förslaget om
medelhavsmuseets organisation hade remissinstanserna delade meningar.
9.2.2 Prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken
MUS 65:s förslag om kulturminnesvården och museerna
behandlades i prop. 1974:28 ang. den statliga kulturpolitiken. I propositionen
angavs de aUmänna riktlinjer som bör gälla för organisationen av statliga och
statsunderstödda museer (s. 342343). Där behandlades också de enskilda
museerna var för sig, däribland statens historiska museum och medelhavsmuseet
(s. 343-344). Riksantikvarieämbetets organisation togs upp i ett särskilt
avsnitt (s. 382384). Riksdagen har i dessa delar fattat beslut i
enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (KrU 1974:15, rskr
1974:248).
Riksdagens beslut med anledning av prop. 1974:28 innebär
att Vitterhetsakademiens huvudmannaskap för riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum skall upphöra. Riksantikvarieämbetet och statens historiska
museum samt medelhavsmuseet skall utgöra en myndighet under ledning av en
gemensam styrelse. Styrelsen skall i huvudsak besluta i frågor om verksamhetens
inriktning, viktigare organisations- och personalfrågor samt frågor om
gemensamma resurser. Riksantikvarien bör ha det allmänna chefsansvaret för
myndigheten. De i myndigheten ingående enheternas inbördes självständighet bör
markeras genom att riksantikvarieämbetet under styrelsen leds av
riksantikvarien, statens historiska museum av en museidirektör och
medelhavsmuseet av en museiföreståndare.
I propositionen framhöll departementschefen att
kulturminnesvården borde ges en sådan ställning att den utan att försumma sina
traditionella uppgifter kunde motsvara de vidgade kraven. Departementschefen
Prop. 1975:20 151
uttalade vidare att tyngdpunkten i ämbetets verksamhet i
ökad utsträckning borde läggas på verksamhetsplanering, utvecklingsarbete,
utarbetande av riktlinjer, råd och anvisningar, uppföljning och värdering av
nådda resultat samt utbildnings- och informationsarbete.
De statliga museerna borde enligt departementschefen - vid
sidan av forskning, insamhng och utveckhngsarbete av rikskaraktär - ställa
sakkunskap till förfogande, bedriva fortlöpande information och rådgivning samt
svara för olika slag av service till de regionala museerna.
I propositionen anmäldes att ställningstagandet för ett
fortsatt organisatoriskt samband mellan riksantikvarieämbetet, statens
historiska museum och medelhavsmuseet förutsatte visst ytterligare
utredningsarbete rörande myndighetens organisation. Detta arbete skulle
utföras av en organisationskommitté, vars arbete borde genomföras med sikte pä
att den omorganiserade myndigheten skulle kunna börja arbeta den 1 juli 1975.
9.2.3 Fortsatt utredningsarbete m. m.
För det fortsatta utredningsarbetet tUlsattes
organisationskommittén (U 1974:07) för riksantikvarieämbetet och vissa museer
och arbetsgruppen (U 1974:11) för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor.
Vidare fick statens förhandlingsnämnd i uppdrag att föra de förhandlingar med
Vitterhetsakademien som erfordrades för ett skiljande av akademin från
huvudmannaskapet för riksantikvarieämbetet och statens historiska museum.
Organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa
museer avlämnade i december 1974 betänkandet (Ds U 1974:16) Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer. Kommittén kommer senare att lägga fram förslag
om bl. a. en omorganisation av nationalmuseet.
Arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor
skall före utgången av maj 1975 lägga fram förslag om kulturminnesvårdens
regionala organisation. Arbetsgruppen skall också göra en samlad översyn av
kulturminnesvårdens s. k. speciallagstiftning och bl. a. föreslå lämplig
avgränsning mellan riksantikvarieämbetets och länsstyrelsens beslutsfunktioner
enligt denna lagstiftning. Arbetsgruppen skall slutligen även överväga
utformningen av ett nytt statsbidrag till länsmuseerna m. m., som avses ersätta
nuvarande statsbidrag tiU avlöningar inom landsantikvarieorganisationen.
De avtal som numera träffals mellan staten och
Vitterhetsakademien om vissa frågor vid skiljandet av akademin från
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum anmäls i det följande för
riksdagen.
Prop.
1975:20 152
9.3 Organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och
vissa museer 9.3.1 Uppgifter för riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer
9.3.1.1 Kulturminnesvård
Den beskrivning av riksantikvarieämbetets uppgifter i
fråga om kulturminnesvården som organisationskommittén ger bygger på en
kartläggning som genomförts av en arbetsgrupp inom statskontoret. Härvid har
även beaktats den förändrade verksamhetsinriktning för riksantikvarieämbetet
varom riksdagen beslutat (prop. 1974:28, KrU 1974:15, rskr 1974:248). Enligt riksdagsbeslutet
skall den nuvarande landsantikvarieorganisalionen upphöra och länsstyrelsen
inträda som regional statlig myndighet för kulturminnesvården från och med den
1 juli 1976. Det ytterligare utredningsarbete som krävs i fråga om
kulturminnesvårdens organisatoriska inordnande i länsstyrelsen utförs av
arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor. Arbetsgruppen skaU
bl. a. ta upp frågan om en klarare ansvarsfördelning mellan staten, kommuner,
landsting och organisationer på kulturminnesvårdsområdet. Gruppen skaU också
överväga utformningen av ett nytt statsbidrag till länsmuseerna. Arbetsgruppen
bör enligt sina direktiv avge förslag i dessa frågor före utgången av maj 1975.
Riksantikvarieämbetets ställning i förhållande till den regionala
organisationen för kulturminnesvård kommer att bli beroende av statsmakternas
beslut med anledning av arbetsgruppens förslag. Ämbetets resp.
landsantikvariernas nuvarande uppgifter kommer emeUertid att bestå tiU den 1
juli 1976.
De uppgifter i fråga om vägledning, uppföljning och
värdering av den regionala kulturminnesvården, som kommittén förutsätter skola
ersätta den nuvarande uppgiften att ha tillsyn över
landsantikvarieorganisationen, kan i viss mån betraktas som nya för ämbetet.
Kommittén utgår härvid från att ämbetet genom information i olika former,
samråd, råd och anvisningar skall ge vägledning för arbetet inom såväl
länsmuseer som länsstyrelser. Ämbetet skall också följa upp och värdera den
kulturminnesvårdande verksamheten på regional nivå.
Kulturminnesvårdens deltagande i samhällsplaneringen har
kommit alt tillmätas en ökad betydelse. 1 riktlinjerna för den fysiska
riksplaneringen (prop. 1972:111, CU 1972:35, rskr 1972:348) har bl. a. betonats
vikten av att kulturminnesvården integreras i samhällsplaneringen.
Organisationskommittén framhåller sammanfattningsvis att kraven på
kulturminnesvårdens insatser inom samhällsplaneringen successivt kommer att
öka under övcrblickbar tid. Detta gäller såväl på central som på regional och
lokal nivå. Riksplanearbelet har inneburit en ny och krävande uppgift både för
ämbetet och landsantikvarierna. Planering och utvecklingsarbete för
kulturminnesvårdens deltagande i den fysiska riksplaneringen liksom översyn av
kulturminnesvårdens inventeringsverksamhet med hänsyn till de behov
riksplaneringen
Prop. 1975:20 153
har aktualiserat kan väntas bli viktiga framtida uppgifter
för riksantikvarieämbetet
Granskning och beslut används av organisationskommittén
som sammanfattande begrepp för riksantikvarieämbetets handläggning av ärenden
enligt kulturminnesvårdens specialförfattningar och vissa bestämmelser i övrig
lagstiftning. Riksdagen har i princip beslutat att handläggningen av ärenden
enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning skall decentraliseras. Vissa
ärenden kan emellertid för sin handläggning kräva den centrala myndighetens
speciella sakkunskap. Arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och
museifrågor gör f. n. en samlad översyn av bl. a. dessa lagar i syfte att
föreslå lämplig avgränsning av ärenden, i vilka beslut också i fortsättningen
bör fattas av riksantikvarieämbetet. Ämbetets framtida roll i detta hänseende
blir beroende av statsmakternas beslut i anledning av dessa förslag.
Kulturminnesvårdens dokumenterande verksamhet omfattar dels
inventeringar av kullurminnen, dels undersökningar av fornlämningar och
byggnader in. m. Inventeringsmaterialet skall utgöra underlag för
bevaringsplaner, prioriteringar för bevarande och vård samt tillslåndsgivning
för undersökning och borttagande av fast fornlämning. Den dokumenterande
verksamheten och den därmed sammanhängande värderingen utgör en av grunderna
för ämbetets myndighetsutövning. 1 de fall där ett fysiskt bevarande inte kan
tryggas utgör ämbetets dokumentation den framtida källan till kunskap om
berörda fornlämningar och byggnader.
Inom ämbetsverkets arkiv, speciellt inom det
antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), samlas resultaten från den
dokumenterande verksamheten. Arkivet innehåller därmed viktig information för
ämbetets ärendehandläggning. Sambandet mellan kulturminnesvårdens olika
funktioner och arkivet bör emellertid vidareutvecklas.
I en inom riksarkivet utarbetad promemoria rörande vissa
arkivfrågor konstaleras ett aktuellt behov av åtgärder i fråga om diarieföring,
arkivläggning, lokalfrågor, personalförhållanden m.m. I nämnda promemoria
konstateras också att arkivets nuvarande förening med biblioteket inle är
motiverad från arbetssynpunkl.
Förvaltning och vård är andra betydelsefulla funktioner
inom kulturminnesvården. Riksantikvarieämbetet förvallar i dag ett 100-lal
kulturhistoriska fastigheter som ägs av Vitterhetsakademien eller staten.
Ämbetets fastighetsförvaltning hör nära samman med vården av och informationen
om berörda kulturminnen. För att ämbetet skall kunna utveckla metoderna för
vård och information är det enligt organisationskommittén angeläget att ämbetet
även i framtiden får ansvar för förvaltningen av vissa kulturhistoriska
fastigheter i den mening som här är aktuell.
När del gäller förvaltningen av kulturhistoriska
fastighetsområden kan tre typer av förvaltningsobjekt särskiljas, nämligen
markområden med fornlämningar som inte är byggnader, byggnader eller
anläggningar som är kulturhistoriska minnesmärken och inte kan eller bör
brukas som
Prop.
1975:20 154
lokalförsöriningsobjekt, samt andra byggnader eller
anläggningar som är kulturhistoriska minnesmärken och kan utnyttjas inom den
statliga lokalförsörjningen. Det är naturligt att ämbetet får planerings- och
kostnadsansvar för de två förstnämnda typerna av förvaltningsobjekt. Ämbetet
bör emeUertid beträffande praktiska byggnadsåtgärder kunna repliera på
byggnadsstyrelsens organisation.
Ämbetets vår.dsektion, som är gemensam för fornminnes- och
byggnadsminnesavdelningarna, har bl. a. till uppgift att svara för översiktlig
planering av den kulturminnesvård som kan bedrivas i form av beredskapsarbete
samt projektera, detaljplanera och dokumentera vårdåtgärder på enskUda objekt.
Vårdseklionens verksamhet finansieras f. n. av AMS, som dock framfört önskemål om
att ämbetet skall öka de egna insatserna för vårdarbeten inom
kulturminnesvården.
Det nya riksantikvarieämbetet skall vidare i ökad
utsträckning ägna sig åt utvecklingsarbete, utbildning och information.
Utvecklingsarbete bedrivs i dag på flera håU inom ämbetet. I regel syftar
utvecklingsarbetet till att utforma råd och anvisningar för ämbetets olika
verksamhetsområden.
Ämbetets tjänstemän har f. n. små möjligheter tiU
fortbildning och vidareutbildning om man bortser från den fortlöpande
utbUdning och utveckling som arbetsuppgifterna ger. Den förändrade inriktning
som ämbetets verksamhet får skapar emellertid ett ökat internt
utbildningsbehov.
Den utåtriktade utbildningen kommer att vara en viktig
funktion för del nya ämbetet. De tjänstemän som skall anställas vid
länsstyrelser för alt handlägga kullurminnesvårdsfrågor på regional nivå kommer
att kräva utbildning. Delta gäller även den länsmuseipersonal som skall bistå
länsstyrelserna i kulturminnesvårdsarbetet.
Det nya ämbetet skall i ökad utsträckning bedriva
rådgivning och information. I prop. 1972:111 (CU 1972:35, rskr 1972:348)
underströks bl. a. behovet av ökad information till allmänheten om
kulturmiljön.
Ämbetets verksamhetsplanering är f. n. föga utvecklad och
i huvudsak kortsiktig. Ämbetet bör i ökad utsträckning bedriva
verksamhetsplanering samt svara för övergripande planering av kulturminnesvårdens
insatser på regional och lokal nivå. En utgångspunkt för uppläggningen av
ämbetets verksamhetsplanering bör vara att inleda den årliga anslagsframställningen
med en genomgång av de mål och riktlinjer som uppställts av statsmakterna, de
preciseringar myndigheten gjort samt de förslag till nya eller ändrade mål och
riktlinjer som myndigheten önskar framföra. Ämbetet bör vidare diskutera olika
ambitionsnivåer för verksamheten och rangordna behovet av insatser.
Det är viktigt att verksamhetsplaneringen inte blir en
isolerad företeelse. Planeringen bör genomsyra hela verksamheten. De särskilda
resurser som kan komma att avsättas för verksamhetsplaneringen i den nya
organisationen skall i första hand fylla en samordnande funktion.
Prop.
197520 155
9.3.1.2 Musei-och utställningsverksamhet
Musei- och utställningsverksamhetehs huvudfunktioner är
att samla, ordna och vårda föremål, att utforska föremålen saml att sprida
kunskap om företeelser och miljöer inom samlingsområdet. Den beskrivning som
lämnas av organisationskommittén bygger på den kartläggning som genomförts av
statskontorets arbetsgrupp.
Uppgiften att samla, ordna och vårda föremål åvilar historiska
museets och medelhavsmuseets fackavdelningar, som svarar för var sin del av det
totala samlingsområdet. De viktigare deluppgifterna och den kompetens de kräver
beskrivs kortfattat av organisationskommittén.
Den årliga tUlväxten i historiska museets samlingar är
till ungefär 90 % fynd från den utgrävningsverksamhet i enlighet med
fornminneslagens bestämmelser som föranleds av exploatering för olika
samhälleliga anläggningar. Övrig accession består av fynd från särskilda
forskningsprojekt, inlösen av hembudspliktiga föremål, inköp och donationer.
Samhällets expansion har medfört att en stor mängd obearbetade fynd hopats
inom museet.
Fornfynd, som enligt lagen om fornminnen tUlfaller kronan,
kan av riksantikvarien överlåtas på museum som för framtiden kan ta erforderlig
vård om föremålet. Detta sker vid s. k. fyndfördelning. Berörd fackavdelning
inom historiska museet bedömer betydelsen av ett föremål eUer fyndkomplex i
vetenskapligt avseende för historiska museets samlingar. Vidare bedöms om
museum som begärt äganderättsöverlåtelse har möjlighet att vårda
föremålet/fyndkomplexet. Om ingen begäran om äganderättsöverlåtelse inkommit
från annat museum, tiUfaUer fyndet historiska museet.
Behovet av omkonservering av föremål i samlingarna är
myckel stort, men museet saknar ekonomiska resurser för detta. Tekniska
avdelningen har heller inte kapacitet att klara omkonserveringen.
Omkonservering sker f. n. i huvudsak endast av "katastroffall" eller
av föremål som för att vara i utställbart skick måste omkonserveras.
Samlingarna vid myntkabinettet, som organisatoriskt är en
avdelning inom historiska museet, består av mynt, polletter, sedlar och andra
betalningsmedel samt medaljer från skilda epoker och länder. Tillväxten sker
till övervägande del genom inköp och gåvor och i mindre utsträckning genom
arkeologiska fynd.
Samlingarna omfattar liden från 600-talel f Kr. till våra
dagar. Genom samlingarnas internationella karaktär skiljer sig myntkabinettets
inriktning även geografiskt från de övriga fackavdelningarna, vars samlingar
nästan uteslutande består av svenska fynd. Förvärvet av det s. k. bankmuseet
våren 1974 understryker ytterligare myntkabinettets särskilda karaktär.
Samlingarnas tillväxt inom medelhavsmuseet sker
huvudsakligen genom inköp via den internationella konsthandeln, genom
donationer tiU museet från enskilda eller depositioner från
Vitterhetsakademien.
De flesta föremålen i medelhavsmu.seets samlingar är i
behov av rengöring och konservering. Endast en mindre del av den konservering
Prop.
1975:20 156
som behöver göras, skulle kunna ulföras vid
riksantikvarieämbetets och statens historiska museums tekniska avdelning.
En annan huvudfunktion inom musei- och
utställningsverksamheten är som nämnts att utforska och dokumentera föreihå-1 e
n. Den till museiverksamheten anknutna forskningen kan delas upp i följande
kategorier, nämligen allmän arkeologisk, historisk, konstvetenskaplig,
osteologisk och numismatisk forskning, utveckUng av arkeologisk
undersökningsmetodik, konserveringsteknisk, museiteknisk och musei-pedagogisk
utveckUng. Den aUmänna forskningen utgör grunden för museiverksamhetens sakliga
innehåll. Övriga forskningsområden kan sägas utgöra hjälpdiscipliner.
Den indelning i tidsepoker som infördes under 1800-talet
och som ligger till grund för den nuvarande avdelningsindelningen vid statens
historiska museum anses numera delvis föråldrad. Ett annat mönster baserat på
kulturtyp, exempelvis fångstkultur, jordbrukskultur, samhälle/stadskultur,
börjar ses som en funktionell indelningsgrund mot bakgrund av forskningens
aktuella frågeställningar.
Den föremålsanknutna verksamheten kan uppdelas i
föremålsadmini-straliva uppgifter (mottagning, registrering etc.) och
föremålsanknuten grundforskning (expertgranskning och katalogisering). Den mer
målinriktade forskningen inom museet skulle kunna delas upp med avseende på
ändamålet med forskningsinsatsen. Dels kan sådan forskning bearbeta material
och problemställningar som avses bli föremål för exempelvisen
specialutställning (utställningsinriktad forskning), dels kan sådan forskning
bedrivas i större projekt som inte i första hand behandlar ett ulställningstcma
utan snarare tar upp ett allmänt arkeologiskt/historiskt eller konsthistoriskt
problemkomplex till behandling (projektinriktad forskning).
Genomgången av historiska museets organisation visar att
den föremålsanknutna grundforskningen är sammanvävd med den målinriktade
forskningen både innehållsmässigt och organisatoriskt. Inom alla fackavdelningar
återfinns handläggare som omväxlande sysslar med föremåls-anknuten
grundforskning och målinriktad forskning. Genom en sammanhållen
forskningsinriklad personalgrupp underlättas den fortsatta verksamheten i
detta avseende.
Myntkabinettets samlingar utgör huvuddelen av
källmaterialet för numismatisk forskning i Sverige. Eftersom numismaliken inte
utgör ett självständigt universitetsämne, har myntkabinettet fåll cn mera
utpräglad karaktär av forskningsinstitution. Myntkabinettets bibliotek utgör
den enda dokumentationscentralen inom ämnet i landet.
Utöver föremålsanknuten grundforskning, såsom
katalogisering och expertgranskning, bedrivs utställningsinriktad forskning vid
medelshavs-museet genom vetenskaplig bearbetning av föremålen i anknytning till
utställningsverksamhelen. Viss utgrävningsverksamhet administreras också från
museet.
CJenom den utåtriktade verksamheten skall de kunskaper
som det vetenskapliga arbetet ger föras ut till allmänheten. De
Prop.
1975:20 157
kanaler för den utåtriktade verksamheten som
organisationskommittén behandlar är utställningar, publikationer, samarbete med
massmedier, undervisningsverksamhet, rådgivning och information samt annan
utåtriktad verksamhet.
Historiska museets basutställningar, som bely.ser olika
tidsepoker, tillkom under 1940-, 50- och 60-lalen. Dessa behöver förnyas både
estetiskt, pedagogiskt, innehållsmä.ssigl och tekniskt.
De typer av tillfälliga utställningar som historiska
museet producerar är utställningar som visas i museet, vandringsutställningar i
Sverige och utomlands, specialutställningar i Sverige och utomlands. Dessutom
medverkar museet i utställningar inom och utom landet.
Sedan flera år tillbaka gör museet vandringsutställningar
för visning i bl. a. bibliotek, sjukhus och museer. Under senare år har museet
sammanställt två stora internationella vandringsutställningar. Gyllene forntid
och Vikingarnas värld.
På begäran av bl. a. kommuner och företag sammanställer
museet specialulställningar som till största delen bekostas av beställaren,
(jenom dessa aktiviteter når museets material ut till en stor publik. Många av
de svenska specialutställningarna anpassas till skolornas behov och används i
undervisningen.
Medverkan i utställningar inom och utom landet innebär bl.
a. alt föremål utlånas eller deponeras till olika utställningsproducenler.
Organisationskommittén lämnar i betänkandet en detaljerad
redogörelse för de arbetsinsatser som krävs för att fä till stånd en
utställning och för den nuvarande arbetsfördelningen mellan berörda avdelningar
(motsv.).
Myntkabinettets basutställningar skulle behöva utvidgas,
bl. a. med hänsyn tiU det nyligen införlivade bankmuseet. Myntkabinettet
började år 1974 en verksamhet med vandringsutställningar och medverkar även i
utställningar producerade av andra museer och institutioner både i och utanför
landet.
Endast en mycket ringa del av föremålen i medelhavsmuseets
samlingar finns permanent utställda. Grekisk-romerska avdelningen har en basutställning
inom statens historiska museum. Egyptiska avdelningen har en basutslällning
inom lokalerna vid Järntorget i Stockholm.
Sedan 1971 har museet i samarbete med andra museer
arrangerat en rad tillfälliga utställningar. Sedan hösten 1973 har museet även
en vandringsutställning i egen regi och med eget material. I samarbete med
universitetet i Umeå har medelhavsmuseet vidare öppnat en filialutställning i
Umeå. En verksamhet med små skolutställningar, främst i Norrland, har
påbörjats. Medelhavsmuseet lånar även ut föremål ur sina samlingar till andra
museer och institutioner för tillfälliga utställningar.
9.3.1.3 Konserverings- och fotoverksamhet
Statskontorets arbetsgrupp har studerat de tekniska
funktionerna inom riksantikvarieämbetet och statens historiska
museum och de
Prop.
1975:20 158
arbetssamband som finns med uppdragsgivare och andra intressenter.
Detta arbete har lagts till grund för organisationskommitténs överväganden
rörande utformningen av den framtida organisationen.
I fråga om konserveringsverksamheten och fördelningen av
konserveringsuppdrag m. m. mellan riksantikvarieämbetet, historiska museet och
övriga intressenter dominerar ämbetet vad avser uppdrag om materialundersökning
och förkonservering. Historiska museet är den största uppdragsgivaren i fråga
om föremålskonservering och föremåls-kopiering. Textilkonserveringen får sina
uppdrag från bl. a. ämbetet, historiska museet och utomstående uppdragsgivare,
bland vilka kyrkorna dominerar.
Det totala konserveringsbehovet i landet av arkeologiskt
material varierar från tid till annan med hänsyn till den aktuella satsningen
på kulturminnesvårdande åtgärder, pågående utgrävningar och gjorda fynd,
exploateringstakten i fråga om mark och igångsatta byggnadssaneringar m. m.
Ällmänt torde del knappast vara motiverat eller ekonomiskt möjligt att
konservera allt material som tas fram vid de arkeologiska utgrävningarna. En
fortlöpande och övergripande avvägning och prioritering måste därvid ske och
ett visst samarbete bör äga rum mellan olika konscrveringsanstalter vid
omhändertagandet av olika större fyndkomplex.
Kommittén konstaterar att ämbetsverkets
konserveringsresurser måste anses klart underdimensionerade såväl beträffande
personal som i fråga om lokaler och teknisk utrustning. Inom historiska museet
finns ett betydande ej tillgodosett behov av främst omkonservering. Också inom
medelhavsmuseet liksom hos vissa regionala museer föreligger ett latent behov
av konservering av magasinerade föremål.
Vid sidan av den allmänna förcmålskonserveringen utförs
inom nuvarande tekniska avdelningen vissa restaureringsuppdrag åt riksantikvarieämbetet
avseende bl. a. runstenar. 1 begränsad omfattning sker också byggnadsteknisk
konsultverksamhet beträffande restaurering av byggnadsdetaljer. Här liksom i
fråga om den polykroma materialkonserveringen konstateras ett betydande latent
behov av konserveringsresurser.
Konserveringsaktivitelerna bedöms ha en central betydelse
för den kulturminnesvårdande verksamheten i stort och i första hand för dess
centrala organisation med till denna hörande museer. Konserveringsorganet bör
sålunda enligt organisationskommittén lämna riksantikvarieämbetet, historiska
museet, medelhavsmuseet och myntkabinettet en tidsenlig och kvalificerad
service inom områdena materialanalys, laborativ arkeologi och föremålskopiering
m. m. Vid organisationsutformningen bör man i möjligaste mån söka underlätta
arbetskontakterna mellan å ena sidan
laboratoriearkeologer-tekniker-konservatorer och å andra sidan fältarkeologer
och fackspecialister hos ämbetet och museerna.
Även om textilkonserveringen har en i hög grad
självständig och utåtriktad verksamhet finns starka funktionella skäl för en
organisatorisk samordning med övrig konserveringsverksamhet.
Finansieringsformerna för konserveringsverksamhelen bör
ändras på
Prop.
1975:20 159
sådant sätt att en uppdragsfinansiering åstadkoms för alla
aktiviteter inom området. Med den angivna målsättningen för
konserveringsorganet bör detta vid behov på uppdragsbasis - kunna lämna
service även åt regionala organ, landsantikvarier, länsmuseer,
forskningsprojekt, enskilda forskare m. fl.
Vid de fortsatta undersökningar som planeras avseende
olika statliga och statsunderstödda museers organisation bör särskild
uppmärksamhet ägnas konserveringsproblematiken och samordningsmöjligheterna
mellan ohka konserveringsanstalter i syfte att undvika dubbelarbeten och för
att rationellt kunna utnyttja befintliga laborativa resurser.
Beträffande fotoverksamheten tar riksantikvarieämbetet och
historiska museet f. n. i anspråk ungefär lika stora delar av fotoresurserna,
medan ca 25 % används för utomstående uppdrag. Mellan konserverings- och
fotofunktionerna finns starka arbetssamband. Delta gäller i lika hög grad
föremåls- och textilkonserveringen. Sålunda utförs exempelvis olika slag av
teknisk fotografering i samband med konserveringsarbetet.
Mörkrumsarbetena tar f. n. i anspråk ca 50 % av
fotoenhetens arbetstid och det är viktigt att tillräckliga laborativa resurser
finns att tillgå för sådan verksamhet. Vid sidan av arbetssambanden med
konserveringen används fotoresurserna i betydande utsträckning i anslutning till
historiska museets utställningsverksamhel. De önskemål angående förbättrade
arbetssamband med bildarkivets negalivsamling som framförts i olika sammanhang
bör om möjligt tillgodoses i en ny organisation.
Huvudsyftet med ifrågavarande fotoverksamhet är liksom i
nuläget i första hand att ge verkets olika enheter en tidsenlig och
kvalificerad fotografisk service. Några större förändringar förutses inle komma
att ske beträffande uppdragens fördelning i stort mellan olika intressenter.
9,3.1.4 Administration
En kartläggning har gjorts av de administrativa
uppgifterna inom verket, främst hos den gemensamma administrativa avdelningen
saml hos historiska museet resp. medelhavsmuseet. Syftet har i första hand
varit att få ett underlag för analys av rådande organisationsstruktur och
förekommande arbetssamband, för att på denna grund kunna överväga eventuella
förändringar.
Organisationskommittén lämnar i betänkandet en översiktlig
redovisning av hur de administrativa funktionerna fördelar sig i den nuvarande
organisationen.
Vid bedömning av frågan hur de administrativa uppgifterna
skall organiseras måste en avvägning ske mellan å ena sidan kravet på
sammanhållna och kvalificerade resurser för administrativa frågor och å den
andra institutionernas behov av omedelbar service. Vissa arbetsrutiner inom
verket bör sammanhållas med hänsyn till beroendet av olika centrala rutiner
inom statsförvaltningen. Dit hör bl. a. personal- och ekonomiadministrativa
arbetsrutiner, där sambandet med utomstående
Prop.
1975:20 160
myndigheter (motsv.) statens avtalsverk, statens
pcrsonalnämnd, försäkringskassa, redovisningscentral m. fl. - talar för en
enhetlig handläggning av frågorna. Till denna kategori hör också viss juridisk
service. Denna har särskilt på ämbetets arbetsområde stor omfattning och kräver
ofta kvalificerade utredningar. Vidare bör av praktiska skäl även sådana
funktioner som telefonväxel, vaktmästeri, reprocentral, kontorsmaterialförråd,
städning, maskinrum m. m. sammanhållas centralt.
Historiska museets ställning som en självständig
institution inom verket talar för viss framtida förstärkning av dess resurser
för administrativa och kamerala funktioner. Vissa kamerala och administrativa
uppgifter av rutinkaraktär bör emellertid även i fortsättningen utföras av verkels
administrativa enhet.
Medelhavsmuseet och myntkabinettet bör även framdeles
kunna repliera på administrativ och kameral service från den administrativa
enheten inom verket.
9.3.2 Organisation för riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer
Organisationskommittén har i sitt förslag till
organisation för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samlat
myndighetens uppgifter i en ämbetsdel och en institutionsdel. Ämbetsdelen
föreslås få fyra huvudenheter, nämligen kulturminnesenheten,
dokumentationsenheten, vårdenheten och administrativa enheten.
Institutionsdelen föreslås bestå av fem inbördes fristående institutioner,
nämligen historiska museet, myntkabinettet, medelhavsmuseet och tekniska
institutionen samt Vitterhetsakademiens bibliotek. Kommitténs förslag till
organisation framgår av den plan som torde få fogas som bilaga 2 tiU
protokollet i detta ärende.
Den nya förvaltningsmyndigheten ämbetsdelen och
institutionerna
skall i
enlighet med riksdagens beslut stå under ledning av en gemensam styrelse, vars
ledamöter bör utses av regeringen. Styrelsen bör enligt organisationskommittén
avgöra ärenden som rör
viktigare
författningsfrågor
viktigare
frågor om myndighetens organisation, arbetsordning eller tjänsteföreskrifter
viktigare
frågor om planläggning och genomförande av åtgärder inom myndighetens
verksamhetsområden
-
frågor om
förslag till anslagsframställning till riksdagen eller andra frågor av större
ekonomisk betydelse
-
fastställande
av verksamhetsplan och internbudgel
-
tillsättningsärenden
och andra viktigare personalfrågor
-
övriga
frågor som riksantikvarien eller i förekommande fall
-institutionschef hänskjuler till styrelsen.
Styrelsen bör till riksantikvarien få delegera
beslutanderätten i frågor rörande tUlsättning av tjänster och övriga
personalärenden av
Prop.
1975:20 161
principiell karaktär samt frågor om gemensamma resurser.
Om sådan fråga berör institution, skall dess chef äga närvarorätt vid frågans
slutliga handläggning.
Övriga ärenden bör avgöras av riksantikvarien vad avser
ämbetsdelen och av resp. institutionschef vad avser museiinstitutionerna.
Ärenden avseende den tekniska institutionen eller Vitterhetsakademiens
bibliotek bör handläggas i den ordning styrelsen bestämmer.
Riksantikvarien förutsätts i egenskap av styrelsens
ordförande få ett allmänt chefsansvar enligt 5 § allmänna verksstadgan
(1965:600) - för hela den nya myndigheten riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer.
Till verksledningens förfogande föreslås ett verksledningssekret
a r i a t med uppgift att biträda verksledningen i övergripande
planeringsfrågor, samordningen av myndighetens verksamhet, långtidsplanering,
internationella frågor m. m. Verksledningssekretariatet bör i administrativt
hänseende tillhöra den administrativa enheten.
Den nuvarande forskningsberedningen, här benämnd
forskningsnämnden, föreslås behålla sina nuvarande arbetsuppgifter och
verksamhetsformer såsom rådgivande organ till styrelse och verksledning. Genom
samrådsgrupper knutna till forskningsnämnden kan ämbetsverkets kontaktbehov
med utanförstående institutioner tillgodoses.
För samordning av de olika intressen som finns och de
anspråk som berörda enheter och institutioner inom myndigheten kan komma att
ställa på tekniska institutionens resurser föreslås en särskild styrgrupp för
den tekniska institutionen med företrädare för ämbetsdelen och
museiinstitutionerna samt den tekniska institutionen.
Riksantikvarieämbetet skall i fortsättningen vara central
förvaltningsmyndighet för ärenden inom kulturminnesvården i den mån dessa
ärenden inte ankommer på annan myndighet. Som en följd av bl. a. riksdagens
principbeslut om en decentralisering av den löpande ärendehandläggningen inom
kulturminnesvården kommer tyngdpunkten i ämbetets verksamhet framdeles att
alltmer förskjutas mot verksamhetsplanering, utvecklingsarbete, utarbetande av
riktlinjer, råd och anvisningar, uppföljning och värdering av nådda resultat
samt utbildnings- och informationsarbete.
I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna inom
riksantikvarieämbetet på de tidigare nämnda huvudenheterna, nämligen
kulturminnesenheten, dokumentationsenheten, vårdenheten och administrativa
enheten, föreslår organisationskommittén i huvudsak följande.
Till kulturminnesenhelen för kommittén huvuddelen av de
uppgifter som kommer att beröras av den regionala kulturminnesvårdens
omorganisation den 1 juli 1976. Hithörande frågor utreds f. n. av den särskilda
arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor. Dess förslag väntas
föreligga först i maj 1975, varför kulturminnesenhetens uppgifter och interna
organisation på längre sikt inte kan slutligt bedömas i detta sammanhang.
11 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop. 1975:20 162
En utgångspunkt för kommitténs arbete har varit att
enheten i första hand skall kunna handlägga ämbetets nuvarande uppgifter enligt
speciallagstiftningen och inom den allmänna samhällsplaneringen. 1 ett inledningsskede
bör därutöver tillkomma vissa basresurser för initiering, utveckling och
planering av utrednmgar eller projekt.
Kulturminnesenheten föreslås beslå av underenheter för
utredningar, planärenden resp. byggnadsminnesärenden.
Till de nya uppgifter som förts till underenheten för
utredningar hör att inventera utredningsbehovet och upprätta program för det
kommande projektarbetet. TUls vidare förutsätts även ombudsärenden samt övergripande
remisser och uppgifter i samband med fyndfördelningen komma att handläggas inom
enheten.
Underenheten för planärenden skall svara för ämbetets uppgifter
inom ramen för den fysiska riksplaneringen och för de ärenden som sammanhänger
med fornminneslagen.
Underenheten för byggnadsminnesärenden skall svara för
handläggning av ärenden enligt bl. a. byggnadsminneslagen och kungörelsen med
föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet.
Det kan även övervägas att till kuhurminnesenheten föra
ärenden om lån och bidrag till kulturminnesvård, bl. a. till upprustning av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Dessa ärenden har emellertid ett nära
samband med pågående överväganden om formerna för bidragsgivning tiU kulturhistorisk
byggnadsvård.
Inom dokumentationsenheten samlar organisationskommittén
kulturminnesvårdens dokumenterande verksamhet. Enheten föreslås få
underenheter för fornminnesinventering, byggnadsminnesinvente-ring resp.
kulturhistoriska undersökningar. Vidare bör arkivet placeras inom
dokumentationsenheten.
Fornminnesavdelningens sektioner för fornminnesinventering
och runverket samt ämbetets resurser för fastighetsregisterbeteckningsreformen
har förts till dokumentationsenhelen, varvid verksamheten förutsätts fortgå i
oförändrade former.
Underenheten för byggnadsminnesinventering har bl. a. tUl
uppgift att skapa underlag för bedömning av ärenden rörande
byggnadsminnesförklaringar och bestämningar av byggnadsminnesmärken samt
kommunala saneringsprogram. Det konsthistoriska inventarieverket Sveriges
Kyrkor kan - om så av andra skäl bedöms lämpligt - knytas till underenheten för
byggnadsminnesinventering.
Inom underenheten för undersökningar bör personalen
besitta kompetens inte bara på det arkeologiska ulan även på det
byggnadshistoriska området. Kommittén föreslår att uppdragsverksamheten och
ämbetets gotlandsundersökningar inordnas i underenheten för undersökningar.
Placeringen av arkivet inom dokumentationsenheten
motiveras av funktionssambandet mellan den dominerande serien i ämbetsarkivet
det antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) och övrig dokumentationsverksamhet.
Fördelarna härmed synes väga tyngre än nackdelen av att skilja arkivet från
ämbetets administrativa funktioner i övrigt. Förslaget
Prop. 197520 163
innebär vidare att kulturhistorska byråns
arkiv uppgår i ämbetets gemensamma arkiv.
Dokumentationsenheten har att tUlhandahålla
informationsunderlag för kulturminnesvårdande åtgärder i samhällsplaneringen
samt för direkt myndighetsutövning enligt kulturminnesvårdens
speciallagstiftning. Arkivet behöver därför vara lättillgängligt inte bara för
ämbetets och institutionernas tjänstemän utan även för länsstyrelser,
länsmuseer, kommuner m. fl. Arkivet skall vidare svara för den allmänna
arkivvården inom den nya myndigheten.
Vårdenheten föreslås handlägga fastighetsförvaltande
uppgifter, utveckla råd och anvisningar för byggnadsvård samt projektera,
detaljplanera och dokumentera vårdåtgärder avseende fasta fornlämningar, byggnader
och byggnadsmiljöer. Enheten föreslås få underenheter för förvaltning och vård.
Vidare kan byggnadsforskningsinstitutets projekt Renoveringsteknik enligt
kommittén med fördel knytas till vårdenheten, om det skuUe komma att överföras
tUl ämbetet.
Underenheten för förvaltning förutsätts överta ansvaret
för de kulturhistoriska fastighetsområden som ämbetet nu förvaltar, framför
allt gravhögar, ruiner och ödekyrkor.
Den nuvarande verksamheten inom ämbetets vårdsektion skall
enligt förslaget bedrivas inom underenheten för vård. På sikt bör ämbetet
beredas möjligheter att överta även det ekonomiska ansvaret för den personal
som sysselsätts med dessa uppgifter. Det framstår enligt kommittén som
otillfredsställande att ämbetets myndighetsfunktioner inom detta område helt
skall finansieras via AMS' resurser för sysselsättningsfrämjande åtgärder.
Den administrativa enheten föreslås indelad i ett kansli
samt underenheter för personalärenden, ekonomiärenden resp. informationstjänst.
Kansliet skall svara för ämbetets juridiska ärenden, bl.
a. frågor om expropriation, vattenrätt, åtal och skadestånd. Enheten svarar
vidare för juridisk rådgivning och remisser av allmän eller
förvaltningsjuridisk natur. TUl ansvarsområdet har även förts sådana uppgifter
som registratorsupp-gifterna och den allmänna kontorsdriften.
Underenheten för personalärenden skaU i första hand svara
för ämbetets personaladministration, inkl. den interna utbildningen.
Underenheten för ekonomiärenden svarar för
verksamhetsplanering och budgetering, anslagsframstäUningar, inkomst- och
kostnadsredovisning, kassa och löner m. m.
Informationstjänsten svarar för intern och extern
information samt biträder verksledningen i kontakter med massmedier. Till
informationstjänstens uppgifter hör även att svara för redaktionell service i
samband med ämbetsverkets utgivning av vetenskapliga publikationer. Även administrationen
av den externa utbildningsverksamheten åvilar denna enhet.
Musei- och utställningsverksamheten skall enligt förslaget
tUl organisa-
Prop.
1975:20 164
tion för riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer bedrivas inom tre fristående institutioner, nämligen historiska museet,
medelhavsmuseel och myntkabinettet.
För historiska museet föreslås en funktionsinriktad
basorganisation med två huvudavdelningar, benämnda museiavdelningen och
utställningsavdelningen, samt ett museikansli. Utställningsverksamhelen bör
dock bedrivas inom ramen för en projektorganisation, där personal från samtliga
huvudenheter inom museet deltar. Museet bör ledas av en institutionschef,
benämnd museidirektör.
Museets arkeologiska, konstvetenskapliga och osteologiska
experter bör enligt kommitténs mening samlas inom en gemensam avdelning, museiavdelningen.
Detta ger möjligheter att mer flexibelt utnyttja tillgängliga personalresurser,
bl. a. i samband med fluktuationer i fyndtUlströmningen. En större sammanhållen
enhet skapar också bättre möjligheter till personalutveckling, t. ex. genom cirkulationstjänstgöring,
än nuvarande starkt specialiserade enheter.
Uppgiften att samla, ordna och vårda föremål inom museets
samlingsområde liksom den därtill knutna undersöknings- och dokumentationsverksamheten
föreslås fortsättningsvis bli sammanförd till museiavdelningen, som även skall
svara för det vetenskapliga innehållet i museets utåtriktade verksamhet. Detta
betyder bl. a. att avdelningen skall delta i den projektorganiserade
utsläUningsproduktionen samt svara för expertgranskning och rådgivning till
regionala museer, allmänhet och massmedier etc.
Museiavdelningen bör internt vara organiserad i två
underenheter, benämnda registreringsenheten och undersökningsenheten.
För ett effektivt utnyttjande av museets resurser för
registrering och värd av samlingarna föreslås en gemensam organisation för
sådana funktioner som mottagning, registrering, ärendebevakning, signering,
magasinering och vård av föremål. Registreringsenheten bör svara för all
registrering av föremål. Reijistreringsenheten bör även svara för rutinerna i
samband med deponering eller utlån av föremål ur samlingarna i samråd med
expertis från undersökningsenheten. Vidare har enheten ansvar för utveckling av
nya registrerings- och dokumentationsmetoder.
Till undersökningsenheten har förts större delen av
museets arkeologiska, konstvetenskapliga och osteologiska kompetens. Härigenom
kan den forskningsinriktade personalen beredas ökade möjligheter att syssla med
måhnriktade undersökningar inom museets verksamhetsområde. Enhetens personal
bör vidare svara för katalogisering och expertgransk-ningsarbete samt
rådgivning och information till länsmuseer, skolor, allmänhet och massmedier.
Enheten bör också bevaka museets intressen i fyndfördelningsärenden.
En annan huvuduppgift för undersökningsenheten blir att
svara för det vetenskapliga innehållet i de utställningar, kataloger och andra
publikationer som produceras i samband med museets utåtriktade verksamhet.
Historiska museets utåtriktade verksamhet bör bedrivas
under medverkan av personal från samtliga enheter inom museet. Utställnings-
Prop. 1975:20 165
avdelningen har det funktionella ansvaret för denna
verksamhet, såväl utförandet av specialistfunktioner som ledning och
samordning.
Chef för utställningsavdelningen bör vara museidirektören.
UtstäD-ningsavdelningen föreslås vidare uppdelad i en utställningsproducerande
enhet och en studieenhet.
Utställningsproduktionen förutsätts i kommitténs förslag
komma att bedrivas i projektform, där utslällningsenheten har ansvar för att
projekten organiseras och samordnas. Vidare skall utställningsenheten svara för
den dagliga publikorienterade utstäUningsdriften, dvs. information till
besökande, försäljning av kataloger, böcker, souvenirer etc, samt
besöksstatistik m. m.
Studieenheten övertar i huvudsak pedagogiska avdelningens
nuvarande funktioner, dvs. ansvaret för arrangemang såsom symposier, föredrag,
studiecirkelverksamhet m. m. i anslutning lUl ulställningsverksamheten samt
viss rådgivning och information till allmänhet och massmedier etc.
Enheten skall vidare ansvara för skolbesöken, inkl.
schemaläggning och framställnmg av studiematerial etc. Inom
utställningsverksamheten medverkar studieenheten med bl. a. pedagogisk
utställningsutformning och val av pedagogiska hjälpmedel.
Studieenheten bör även svara för teknisk granskning av
manus och Ulustrationer samt förlags- och tryckerikontakter i samband med
produktionen av utställningskataloger och andra trycksaker. Inom studieenheten
bör vidare samlas museets resurser för bUdproduktion m. m.
Museikansliet skall medverka vid historiska museets
verksamhetsplanering och utarbeta underlag för museets anslagsframställning
samt ansvara för internbudget och budgetuppföljning.
Kansliet ansvarar vidare för museets
personaladministrativa planering och uppföljning samt samordnar museets
personalrekrytering. Personal-administrativ registrering och statistik,
löneadministration samt vissa juridiska och personaladministrativa rutiner i
samband med rekrytering och personalaweckling bör enligt förslaget även
fortsättningsvis handhas av verkets administrativa enhet.
I anslutning till historiska museets
utställningsverksamhet handhar kansliet funktioner som inköp, lagerhållning och
fakturering. Museikansliet administrerar även bevakningen av utställningslokalerna.
Inom museikansliet bör vidare handläggas vissa frågor rörande utställningskontrakt
och försäkringsavtal samt tryckning av kataloger, vykort och andra trycksaker i
anslutning till museets utåtriktade verksamhet.
Inom museikansliet skall finnas en servicegrupp, bestående
av museets hantverkspersonal samt personal för packning och transporter.
Servicegruppen skall framför allt medverka i historiska museets
utställningsproduktion, men skall även ha resurser för annan hantverksservice
åt museet. Gruppen skall även vid behov kunna medverka i medelhavsmuseets och
myntkabinettets utställningsproduktion.
Prop.
1975:20 166
Kommittén föreslår att myntkabinettet ombUdas tiU en fristående
institution inom den nya myndigheten med samma ställning som medelhavsmuseet.
Kommittén föreslår vidare att myntkabinettet skall ledas av en
institutionschef, förslagsvis benämnd museiföreståndare. Myntkabinettets
interna indelning bör i mån av behov faststäUas av verkets styrelse.
Kommitténs förslag innebär ingen ändring i det förhållandet att myntkabinettet
även fortsättningsvis mot ersättning skall kunna utnyttja gemensamma resurser
inom ämbetet och historiska museet.
För medelhavsmuseet föreslås endast mindre förändringar i
nuvarande organisation. Museet skaU således även fortsättningsvis ledas av en
museiföreståndare, tillika chef för en av museiavdelningarna. Museets interna
organisation bör i mån av behov fastställas av den nya styrelsen.
Medelhavsmuseets fotograf bör även i fortsättningen vara
organisatoriskt placerad vid museet men bör, i mån av behov, kunna utnyttja
den tekniska institutionens fotografiska utrustning.
Medelhavsmuseet skall även fortsättningsvis mot ersättning
kunna utnyttja gemensamma resurser inom ämbetet och historiska museet.
Den tekniska institutionen föreslås svara för att riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer får en tidsenlig och kvalificerad laborativ
utrustning och service för i första hand föremåls-och textilkonservering saml
fotoverksamhet.
För den långsiktiga planeringen i tekniska frågor och
kontakter med utomstående forsknings- och ulveckUngsorgan, andra
konserveringsanstalter m. fl. skall tUl verksledningens förfogande finnas en
teknisk samrådsgrupp med anknytning till den befintliga forskningsnämnden. För
verksamhetsplanering och interna samråd mellan ämbetet och institutionerna bör
dessutom inrättas en styrgrupp för den tekniska institutionen.
Verksamheten inom tekniska institutionen bör i princip
uppdragsfi-nansieras och medel för konservering och fotoverksamhet fortsättningsvis
komma frän verkets ohka arbetsenheter. Institutionen bör på sikt kunna
utvecklas till en centralanstalt för laborativ arkeologi, föremålskopiering
inom det arkeologiska området m. m. och därvid lämna konserverings-och
fotoservice även till lokala och regionala museer.
Utvecklingsarbetet avseende tillämpade arbetsmetoder bör
ägnas särskild uppmärksamhet vid en kommande upprustning och modernisering av
den tekniska institutionen. Utvecklingsarbetet bör avse såväl föremåls-som
textilkonserveringsområdet och ske i nära samverkan med utomstående
forsknings- och utvecklingsorgan vid provnings- och konserveringsanstalter.
Tekniska institutionen bör tUl en början byggas upp kring
tre laborativa underenheter för resp. allmän konservering, textilkonservering
och fotoverksamhet samt ett gemensamt kansU. På sikt bör även övervägas att
inrätta en underenhet för konservering av stenmaterial och polykromt material.
Prop.
1975:20 167
Vitterhetsakademiens bibliotek bör enligt organisationskommittén
inordnas som en institution inom myndigheten riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer. En markering av bibliotekets särställning, bl. a. genom ett
bibehållande av namnet "Vitterhetsakademiens bibliotek", kan härvid
tillmätas betydelse för dess fortsatta internationella kontakter med
vetenskapliga bibliotek och utländska akademier.
Även bibliotekets externa serviceuppgifter åt forskare och
studerande vid universitetet samt övriga museer i Stockholm talar enligt
kommitténs uppfattning för en sådan lösning av bibliotekets organisationsfråga.
9.3.3 Dimensionering, anslagskonstruktion och genomförande
Organisationskommittén har med biträde av arbetsgruppen
gjort en genomgång av nuvarande personalresurser inom riksantikvarieämbetet,
statens historiska museum och medelhavsmuseet. Med utgångspunkt häri har
kommittén sökt fördela den befintliga personalen på olika funktioner inom den
nya organisationen. Härvid har kommittén konstaterat ett tiehov av
personalförstärkningar för flertalet uppgifter vid ämbetet och
museunstitutionerna.
Kommittén redovisar ett förslag till personaldimensionering
för huvudenheter, underenheter och institutioner inom den nya myndigheten. De
förslag tiU personalökningar som kommittén lägger fram syftar tUl att förstärka
de administrativa stödfunktionerna inom den nya myndigheten
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Vidare är avsikten att
genomföra en upprustning av museiinstitutionerna, inkl. den tekniska
institutionen, för såväl registrering och vård av samlingarna som för den
direkt utställningsinriktade verksamheten. Förslaget innebär bl. a. en
förstärkning av assistent- och biträdespersonalen vid historiska museet och
inrättande av en handläggartjänst vid medelhavsmuseet. Slutligen föreslås en
förstärkning av bl. a. den handläggande personalen för kulturminnesvården.
Kommittén har med detta förslag syftat till en
basorganisation som möjliggör för den nya myndigheten att både stabilisera
nuvarande verksamheter och efter behov vidareutveckla dessa.
Det har inte varit möjligt för kommittén att inom ramen
för dess tidsbegränsade uppdrag verkställa en genomgripande detaljanalys av
alla arbetsuppgifter som förekommer inom riksantikvarieämbetet och här aktuella
museer. Den nya myndighetens styrelse och verksledning bör emellertid beredas
möjligheter och resurser att följa upp och värdera erfarenheterna av den nya
organisationen. Detta bör lämpligen ske i samverkan med statskontoret.
Kostnaderna för kommitténs förslag till
personalförstärkningar har beräknats till ca 3 milj. kr. Kommittén har vid
beräkningen av detta medelsbehov bl. a. beaktat att vissa föreslagna tjänster
vid behov kan finansieras genom omfördelning av medel som står till
riksantikvarieäm-
Prop. 1975:20 168
betets och statens historiska museums eller
medelhavsmuseets disposition.
Den
föreslagna uppdelningen av myndigheten i två block, en ämbetsdel för
verksuppgifterna och en grupp fristående institutioner för musei- och
utstäUningsuppgifterna m. m., bör enligt kommitténs uppfattning också
återspeglas i den administrativa tekniken för budgetering och medelsfördelning
till dessa verksamhetsområden. Museiinstitutionerna föreslås sålunda
fortsättningsvis erhålla medel över ett gemensamt anslag till musei- och
ulslällningsverksamhet. Under detta anslag bör särskilda anslagsposter föras
upp för varje institution för sig. Härigenom underlättas museiinstitutionernas
interna planering av sin verksamhet.
Anslagsframställningar avseende kulturminnesvårdens behov
bör lämnas direkt tUl regeringen, medan anslagsframställningar avseende
musei-och ulställningsverksamheten (motsv.) vid institutionerna bör lämnas till
regeringen via statens kulturråd. Genom den antydda anslagskonslruktio-nen
underlättas också denna uppdelning av myndighetsansvaret.
Den föreslagna - på uppdragsmedel baserade -
finansieringen av den tekniska institutionen innebär att kostnaderna för
analys, konservering och fotografering i princip fördelas på dem som utnyttjar
tjänsterna. Tekniska enhetens föreslagna basorganisation bör finansieras genom
att medel för analys och konservering m. m. budgeteras i utgiftsstaterna för de
enheter och institutioner inom myndigheten som anlitar den tekniska
institutionen. Tillkommande medel för analys- och konserveringsuppdrag från
uppdragsgivare utanför verket bör i mån av behov kunna utnyttjas för tiUfällig
förstärkning av organisationen.
Den föreslagna organisationen förutsätts i enlighet med
riksdagens beslut kunna genomföras den 1 juli 1975. Organisationskommittén
föreslår således att förslag Ull ny organisation för myndigheten
riksantikvarieämbetet och slatens historiska museer föreläggs 1975 års riksdag.
Ett fullständigt genomförande av kommitténs förslag kan emellertid, bl. a. med
hänsyn till behovet av noggranna förberedelser inför omorganisationen, behöva
fördelas på åtminstone två budgetår. Kommittén understryker dock att förslaget
i sina huvuddelar bör genomföras redan under budgetåret 1975/76.
En slutlig lösning av vissa frågor som legat utanför
kommitténs uppdrag kan också komma att få konsekvenser för den föreslagna
organisationen. Hit hör frågan om den nya organisationen för den regionala
kulturminnesvården som skaU träda i kraft den 1 juli 1976. De förslag som
arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor kan komma att lämna
i denna fråga återverkar även på arbetsuppgifterna inom den centrala
kulturminnesvården. Kommittén finner det emellertid för tidigt att ännu bedöma
vilka konsekvenser detta kan få på längre sikt.
Överenskommelsen
mellan Vitterhetsakademien och staten i de frågor som har samband med
skiljandet av akademin från de statliga myndighetsuppgifterna inom
kulturminnesvården och museiväsendet kan också komma att återverka på vissa
arbetsuppgifter inom den nya myndigheten, bl. a. förvaltning och vård av de
kulturhistoriska fastigheterna.
Prop.
1975:20 169
I olika sammanhang har även diskuterats en överföring liU
riksantikvarieämbetet av den projektgrupp för renoveringstekhik som nu finns
vid statens institut för byggnadsforskning. Kommittén förordar att den frågan
löses genom förhandlingar mellan riksantikvarieämbetet, statens råd för
byggnadsforskning och statens institut för byggnadsforskning.
Slutligen erinrar kommittén om riksdagens begäran om en
översyn av formerna för medelstilldelningen tUl vård och bevarande av byggnader
och byggnadsmiljöer (prop. 1974:28, KrU 1974:15, rskr 1974:248). De
personalfrågor som sammanhänger med rådgivning tiU kommuner och enskilda ägare
av kulturhistoriska fastigheter samt vård och underhåll av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse bör enligt kommitténs mening prövas i detta sammanhang.
9.4 Remissyttrandena
9.4.1 Uppgifter för riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
konstaterar att organisationskommitténs betänkande kompletterar det underlag
för genomförande av en ny organisation för riksantikvarieämbetet och därtill
knutna historiska museer som tidigare förelegat genom bl. a. MUS 65 :s arbete
och de beslut som fattats av statsmakterna våren 1974. Programmet för
ämbetsverkets ansvarsområde har förtydligats och en förstärkt organisation
skisserats för genomförande av uppgifterna och för samordning av de särskilda
arbetsenheter som ingår i den samlade myndigheten.
Flera remissinstanser, däribland riksantikvarieämbetet och
slatens historiska museum, TCO-S och SACOfSR, beklagar att kommittén inte haft
möjlighet att ta hänsyn till den slutliga lösningen av en rad problem av stor
betydelse för verkels organisation, bl. a. utformningen av den regionala
kulturminnesvården och finansieringen av den statliga och statsunderstödda
byggnadsvården.
Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum finner kommitténs analys översiktlig för
kulturminnesvårdens del medan museernas uppgifter beskrivs mer detaljerat. Det
hade enligt verket varit värdefullt om kommittén något mer sökt analysera
granskningsfunktionerna med utgångspunkt i de uppgifter som under alla
förhållanden måste tillkomma den centrala myndigheten.
Statens planverk understryker att medverkan i den fysiska
planeringen hör till de uppgifter som i fortsättningen bör inta en framträdande
plats inom kulturminnesvården. Riksantikvarieämbetets arbete med anvisningar,
råd och vägledning för länsstyrelsernas och kommunernas kullur-minnesvårdande
insatser i anslutning till den fysiska planeringen kommer enligt planverket att
öka väsentligt.
Organisationskommitténs förslag i fråga om förvaltning och
vård av kulturhistoriska fastigheter är enligt byggnadsstyrelsen ägnade att
ligga till grund för en principiell fördelning av förvaltningsuppgifterna
mellan
Prop. 1975:20 170
rUcsantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen. Denna
uppfattning delas av riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, som i
likhet med byggnadsstyrelsen understryker att någon särskild organisation för
reguljär byggnadsförvaltning inte bör byggas upp inom ämbetet och att ämbetet
i fråga om praktiska byggnadsåtgärder bör kunna repliera på i första hand
byggnadsstyrelsens organisation.
Nämnda arbetsfördelning bör enligt riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum inte innebära någon begränsning i fråga om den
lämpliga omfattningen av det utvecklingsarbete för byggnadsvård som kan komma
att bedrivas inom ämbetet. Byggnadsfrågorna måste enligt statens råd för
byggnadsforskning ges en roll i ämbetets organisation som svarar mot deras
betydelse i samhällsplaneringen. Rådet liksom äwen statens institut för
byggnadsforskning påtalar det omfattande behovet av råd och anvisningar inom
byggnadsvården.
Vitterhetsakademien framhåller att i den mån akademin behåUer
ägande- och nyttjanderätten tiU sina fastigheter, men fastigheternas skötsel
genom särskilt avtal omhänderhas av ämbetsverket, måste akademin dock
förbehåUa sig full insyn och bestämmanderätt.
Riksarkivet betonar att arkivfunktionen inom den nya myndigheten
inte enbart är av informationsförmedlande natur. Ärkivpersonalen skall medverka
tiU att de olika arkivbildarna inom myndigheten får en rationell
arkivbildning. Centralarkivet skall också ha ansvaret för den allmänna
arkivvården inom verket. Riksarkivet pekar vidare på de ytterligare arbetsuppgifter
som tillkommer vid en decentralisering av kulturvårdande uppgifter tUl
länsstyrelsen.
För styrning av den måhnriktade verksamheten krävs enligt
statskontoret en klarare målbestämning och en väsentligt utbyggd
verksamhetsplanering. En förutsättning härför är vidare ett väl utbyggt
ekonomiadmi-nistrativt system. SACOfSR understryker behovet av en långsiktig
verksamhetsplanering.
Med hänsyn till att nuvarande regler för att avgränsa det
inbördes förhållandet mellan de. statliga museernas skilda samlingsområden
kommer att ersättas är det enligt statens kulturråd naturligt att samlingsområdena
i fortsättningen bestäms i museernas instruktioner samtidigt med att
uppgifterna preciseras även beträffande den utåtriktade verksamheten. Statens
kulturråd uppmärksammar vidare i fråga om historiska museets uppgifter den
internationellt inriktade informations- och utställningsverksamheten.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum finner
det angeläget att de komphcerade frågor som sammanhänger med fyndfördelningen
närmare klargörs.
9.4.2 Organisation för riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer
Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak förslaget
till organisation för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
eller lämnar
Prop. 1975:20 171
förslaget utan erinran. Bland dem som uttryckligen
biträder förslaget i väsentliga delar återfinns statskontoret,
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, medelhavsmuseet, statens
kulturråd, TCO-S och SACOfSR. Även statens råd för byggnadsforskning ser
positivt på den av kommittén skisserade organisationen.
För effektivt utnyttjande av resurserna krävs enligt
statskontoret att den funktionsinriktade basorganisationen kompletteras med
former för organiserad samverkan mellan de olika enheterna. I första hand bör
detta ske genom en målinriktad projektorganisation som läggs över basorganisationen.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum anser
den föreslagna organisationen vara utvecklingsbar. Det måste enligt verket få
ankomma på den nya myndighetens styrelse att ta ställning till detaljer och
kompletteringar. SACOfSR tillstyrker förslaget under förutsättning att det är
att betrakta som en första etapp av kulturminnesvårdens upprustning samt att
verksledningen bemyndigas att förändra och komplettera organisationen. LO
understryker nödvändigheten av att basorganisationen inte blir alltför hårt
bunden. Enligt LO:s mening måste det vara möjligt att förändra organisationen
efter behov.
Statens kulturråd och medelhavsmuseet stöder förslaget att
medelhavsmuseet skall inordnas som en självständig institution vid sidan av
historiska museet i det nya ämbetsverket.
Förslaget att ge myntkabinettet ställning som sidoordnad
institution är enligt statens kulturråd motiverat främst av att det har ett mer
vidsträckt insamhngsfält än historiska museet, samtidigt som det har ett
ämnesområde som inte faller inom historiska museets huvudsakliga verksamhet.
Kulturrådet har funnit den föreslagna lösningen vara till betydande fördel för
myntkabinettets verksamhet, samtidigt som den inte kan väntas medföra
väsentliga nackdelar för historiska museets del. Vitterhetsakademien
understryker för sin del vikten av att myntkabinettet får den självständiga
ställning som bäst främjar dess särskilda funktioner framför allt på
forskningens område.
Statens kulturråd förutsätter att historiska museet inom.
det arkeologiska arbetet kommer att kunna fortsätta ett nära samarbete med
myntkabinettet. Rådet förutsätter också att medelhavsmuseet och myntkabinettet
får möjligheter tiU ett nära samarbete med den pedagogiska sakkunskap som är
företrädd inom historiska museet.
Museidirektören m. fl. vid statens historiska museum
finner det orationellt och oekonomiskt att tilldela myntkabinettet särskilda
resurser för bl. a. undervisning, vakthållning, dekorations- och
snickeriarbeten. Myntkabinettet bör enligt museidirektören knytas tiU
historiska museet som en särskild avdelning.
Förslagen att den nuvarande tekniska avdelningen liksom
Vitterhetsakademiens bibliotek ombUdas tUl självständiga institutioner är
enligt statens kulturråd naturliga och väl motiverade.
SACOfSR påpekar att organisationskommittén inte redovisat
hur den för myndigheten gemensamma styrelsen skall vara sammansatt.
Prop.
1975:20 172
SACO/SR tar dock för givet att riksantikvarien kommer att
fungera som ordförande och förutsätter att personalrepresentanter bereds plats
i styrelsen.
Statens kulturråd hänvisar till uttalanden i prop. 1974:28
om betydelsen av museiinstitutionernas självständighet och om att
institutionschefen inte bör vara ordförande i styrelsen för sin institution.
Att riksantikvarien ges ställning som ordförande samtidigt som han skaU vara
den som leder verksamheten inom ämbetsdelen är enligt kulturrådet ett onödigt
hinder för den självständighet, som bör eftersträvas för museiinstitutionernas
del. Kulturrådet föreslår därför att en lekman bör vara ordförande.
Museidirektören m. fl. vid statens historiska museum anser
det nödvändigt att historiska museet och medelhavsmuseet får en utomstående
styrelseordförande som kan vidga kontaktnätet till bildningsorganisationer,
skolor, universitet och myndigheter. Någon av museicheferna bör även inneha ordinarie
plats i styrelsen. Om styrelsefrågan inte kan lösas på detta sätt förordar museidirektören
att en särskild styrelse inrättas för ämbetet och en för museerna inom det nya
verket.
Statskontoret anser att det finns risk för att
verksledningssekretariatets verksamhet kan bli tämligen isolerad. De betydelsefulla
långsiktiga och samordnande uppgifterna bör behandlas i organiserad samverkan
mellan de i första hand ansvariga cheferna.
Statens planverk finner att sekretariatet kan komma att få
ställningen som överordnat organ i förhållande till de två huvuddelarna i
organisationen. För att undvika detta bör sekretariatet i stället göras till
en underenhet inom den administrativa enheten.
Med hänsyn till att forskningsplaneringen behöver bedrivas
i nära kontakt med bl. a. universiteten och de regionall verksamma arkeologiska
museerna är det enligt statens kulturråd inte tillräckligt att endast bereda
plats för dessa intressen i de underordnade samrådsgrupper som är knutna till
forskningsnämnden.
Mot bakgrund av behoven av målinriktning och planering av
verksamheten anser statskontoret att det bör kunna övervägas att utvidga
forskningsnämndens verksamhet till att avse härmed sammanhängande frågor. I
varje fall bör nämnden ägna ökad uppmärksamhet åt forskning kring
kulturminnesvårdens miljö- och planeringsfrågor och den vetenskapliga och
metodmässiga utveckUngen i fråga om kulturmiljön.
Statens kulturråd anser att inrättandet av en styrgrupp
för den tekniska institutionen kan medföra risk för att det uppstår osäkerhet
om ansvarsfördelningen. Museidirektören m. fl. vid statens historiska museum
anser att det övergripande ansvaret för tekniska institutionens verksamhet
måste ligga hos institutionens chef och resp. avdelningschefer. SACO/SR hävdar
likaså att styrgruppen på intet sätt får överta huvudansvaret för den tekniska
institutionens ledning.
Styrgruppen bör enligt riksantikvarieämbetet och statens
historiska
Prop.
1975:20 173
museum lämpligen benämnas tekniska nämnden.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
framhåller att frågan om riksantikvarieämbetets möjligheter inom den nya
organisationen att behandla komplexa byggnads- och byggnadsmiljöfrågor under
utredningsarbetets gång varit föremål för kritiska överväganden. Den
kulturhistoriska byråns upphörande och integration i den föreslagna
organisationen accepteras i princip av ämbetsverket. En förutsättning är dock
att verksledningen förstärks på detta område, bl. a. genom att medel för
konsultuppdrag tilldelas ämbetet. Chefen för riksantikvarieämbetets
kulturhistoriska byrå förordar i ett säryttrande i första hand att
omorganisationen uppskjuts till våren 1976, i andra hand att en sammanhållen
och förstärkt enhet för byggnadsfrägor inrättas inom den nya organisationen.
Mot bakgrund av att tyngdpunkten i riksantikvarieämbetets
verksamhet kommer att förskjutas mot bl. a. utvecklingsarbete, arbete med råd
och anvisningar samt utbildnings- och informationsverksamhet finner statens
planverk den valda enhetsindelningen, som utgår från funktionella hänsyn, vara
den lämpligaste. Ämbetets förstärkta insatser inom samhällsplaneringen kommer
enligt planverket framför allt alt vila på den föreslagna kulturminnesenhelen.
I vilken utsträckning utvecklingen inom samhällsplaneringen kommer att påverka
ämbetets arbete kan enligt statens kulturråd inte nu bedömas. Det kan enligt
kulturrådet komma att visa sig att en särskild enhet bör inrättas för
planärenden. Statens planverk och SACOfSR framhåller att det i varje fall inte
kan bli fråga om någon kommande minskning av kulturminnesenhetens arbetsbörda.
RRV tar upp frågan om en ändamålsinriktad indelning av
kulturminnesvården och en strukturering t. ex. med avseende på urbana resp.
agrara kulturlandskap. Detta skulle enligt RRV påverka arbetsfördelningen inom
såväl kulturminnesenheten som dokumentationsenheten liksom konstruktionen av de
till forskningsnämnden knutna samrådsgrupperna.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum anser
att även andra enheter än kulturminnesenheten måste ha ett ansvar för
innehållet i den utbildnings- och informationsverksamhet som myndigheten skall
svara för. RRV anser däremot att en enhet inom ämbetet bör få det sammanhållna
ansvaret för den information i form av råd, anvisningar etc, som lämnar
ämbetet.
I fråga om organisationen av dokumentationsenheten
förutsätter SACOfSR att runverket, Sveriges Kyrkor och riksantikvarieämbetets
gotlandsundersökningar genom kommande arbetsordningar garanteras viss
självständighet och att de nuvarande verksamheterna kommer att fortgå
oförändrat. Även riksantikvarieämbetet och statens historiska museum anser att
omfattningen av gotlandsundersökningama motiverar en mer markerad
självständighet i enhetens underorganisation.
Riksarkivet har ingenting att invända mot att centralarkivet
organisatoriskt knyts tUl dokumentationsenheten och att tyngdpunkten därigenom
läggs på arkivets informationsservice. Riksarkivet ansluter sig också till
Prop. 1975:20 174
förslaget att kulturhistoriska byråns arkiv avslutas och
överförs till centralarkivet.
Statens råd för byggnadsforskning och statens institut för
byggnadsforskning tUlstyrker att en utvecklingsenhet för byggnadsvården
inrättas inom det omorganiserade ämbetsverket. Enheten kommer enligt rådet
naturligt att överta en del av verksamheten vid byggforskningsinstitutets grupp
för renoveringsteknik. En del av gruppen bör därför överföras till ämbetet.
Även institutet städer en sådan överflyttning. Utvecklingsenhetens inplacering
under vårdenheten förutsätter enligt byggforskningsrådet att goda möjligheter
skapas för samråd med övriga enheter inom ämbetet.
De av statens råd för byggnadsforskning angivna
förutsättningarna för ett överflyttande av projektet Renoveringsteknik torde
enligt riksantikvarieämbetet och statens historiska museum föreligga enbart om
vårdenheten ges resurser för utvecklingsarbete på byggnadsvårdens område som
går utöver vad projektgruppen för med sig. Detta innebär inrättande av vissa
fasta tjänster.
Vårdenhetens ställning inom organisationen liksom verkets
resurser över huvud taget för rådgivning i byggnadsfrågor bör enligt SACOfSR
utredas vidare.
Statens personalnämnd utläser att man inom ämbetets administrativa
enhet avser att bygga upp en modern personalfunktion. TUl ledning för
genomförandet av den nya organisationen bifogar nämnden en tidigare redogörelse
för sina principieUa synpunkter på arbetsuppgifterna vid en väl fungerande
personalfunktion.
Den ökade friheten för olika enheter inom myndigheten har enhgt
TCO-S medfört en splittring av ansvaret för de personaladministraliva frågorna.
Detta kan skapa risk för konflikter mellan olika enheter. För att inte ytteriigare
öka den risken anser TCO-S att tjänstemän inom personalgrupper med övergripande
serviceuppgifter (t. ex. vaktmästeri) i arbetsorganisationen bör ges en fast
anknytning tUl den enhet dit den huvudsakliga tjänstgöringen är förlagd. Under
alla förhåUanden är det enligt TCO-S nödvändigt att en fast arbets- och
ansvarsfördelning kommer till stånd när det gäller handläggning av
personalfrågor.
Den tidigare indelningen av historiska museet i ett antal muidre
avdelningar torde enligt statens kulturråd i väsentlig mån ha hindrat ett
rationellt bedrivet arbete. Genom den föreslagna nya organisationen förbättras
förutsättningarna att planera arbetsinsatsema med hänsyn till hur uppgifterna
på olika områden växlar i intensitet och omfattning. Kulturrådet, liksom även TCO-S
och SACOfSR, tillstyrker uttryckligen uppdelningen i en museiavdelning och en
utställningsavdelning.
TCO-S finner det däremot inte lämpligt eller motiverat att
överge den "tidsåldersprincip" som ligger till grund för museets
nuvarande interna organisation. Denna inställning delas av chefen för
medeltidsavdelningen vid statens historiska museum.
Museidirektören m.fl. vid statens historiska museum anser
att man bör
Prop.
1975:20 175
överväga inrättandet av en särskild konstvetenskaplig
sektion inom museiavdelningen. En uppdelning på enheter för såväl arkeologisk
som konstvetenskaplig forskning skulle också enligt SACOfSR svara mot
utbildningen vid universiteten. Statens kulturråd finner benämningen museiavdelning
vilseledande.
Uppfattningen att museidirektören också skall vara chef
för u t-ställningsavdelningen delas inte av statens kulturråd, SACOfSR och museidirektören
m.fl. vid statens historiska museum. Statens kulturråd anser det vara
nödvändigt att de båda avdelningama vid historiska museet ställs under ledning
av var sin chef och att museidirektören med hänsyn till förestående uppgifter
inte är bunden till endera av dessa avdelningar. Om tjänsten som museidirektör
kopplas till en av avdelningarna kan detta enligt kulturrådet få konsekvenser
även för den framtida rekryteringen tUl posten.
SACOfSR delar uppfattningen att utställningsverksamheten
bör bedrivas i form av för avdelningarna gemensamma projekt och finner det
därvid väsentligt att huvudansvaret för innehåll och form i verksamheten ligger
hos projektledningen.
TCO-S anser det inte framgå av kommitténs förslag på vUket
sätt de anställdas utvecklingsmöjligheter skall kunna förbättras genom en
utställningsverksamhet bedriven i projektform. Om avsikten är att genom extern
och inlem utbUdning av olika personalgrupper ge ökade möjligheter till arbete
inom nya områden är det enligt TCO-S givetvis positivt.
Beträffande museikansliets arbetsområde vill museidirektören
m. fl. vid statens historiska museum betona nödvändigheten av att
byggnadstekniska frågor rörande museets bruk av utställnings-, depositions-
och magasineringslokaler sköts av dess kansli. De speciella krav som ställs i
sådana sammanhang saml nödvändigheten av museal sakkunskap vid planering och
genomförande talar entydigt härför.
Mot bakgrund av att konserverings- och vårduppgifterna
inom kulturminnesvården och museiväsendet länge har bedrivits med helt
otillräckliga resurser finner statens kulturråd det särskilt
tillfredsställande att förslaget tiU organisation av den tekniska institutionen
väl svarar mot behovet av utvecklingsarbete och av service till utomstående.
Kulturrådet förutsätter att förslaget rörande den tekniska institutionens
service till utomstående organ främst skall omfatta uppgifter inom
kulturminnesvårdens, historiska museets, myntkabinettets och medelhavsmuseets
kompetensområden.
TCO-S konstaterar att anspråk på tekniska institutionens
tjänster kommer att ställas från många håll och att det är viktigt att
planering och styrning av verksamheten sker på ett sådant sätt att de anställda
får ett tUlfredsställande inflytande över sin arbetssituation.
SACOfSR finner det oroande att behovet av
konserveringsverksamhet utanför de museala samlingarnas ram inte beaktats
tillräckligt i kommitténs förslag.
Prop.
1975:20 176
9.4.3 Dimensionering, anslagskonstruktion och
genomförande
När del gäller personaldimensioneringen instämmer
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum i kommitténs bedömning att
man med de föreslagna personalförstärkningarna under de närmaste åren bör kunna
etablera en funktionsduglig bas för att vidareföra tidigare verksamheter och
la itu med nya uppgifter. Med hänsyn till bl. a. de osäkra faktorer som
kommittén berört bör dock den föreslagna dimensioneringen omprövas redan 1977,
lämpligen genom att statskontoret får i uppdrag att utvärdera och följa upp
den organisationssludie som nu utarbetats som underlag för kommittéförslaget.
Även Vitterhetsakademien tror all det blir nödvändigt med en översyn av
dimensioneringen redan inom några år och SACOfSR förutsätter en snar och
successiv förstärkning. TCO-S anser alt de föreslagna personalförstärkningama
måste ses i belysning av all ämbetsverket under en följd av år knappast fått
några som helst förstärkningar.
SACO/SR och statens planverk finner riksantikvarieämbetets
kultur-minnesenhet underdimensionerad i förhållande till förväntade arbetsuppgifter
inom samhällsplaneringen.
Riksarkivet och SACOfSR finner dimensioneringen av
arkivets personalresurser otillräcklig. Förstärkning behövs för att undvika
eftersläpningar och åstadkomma en rationell arkivvård.
Statens institut för byggnadsforskning anser att förslaget
är kraftigt underdimensionerat vad gäller byggnadsminnesvården. Även
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum finner tilldelningen av
fast anställd personal vid vårdenheten otiUräcklig, även om man räknar med
fortsatta uppdrag från arbetsmarknadsverket i oförändrad omfattning och räknar
med projektfinansiering för utvecklingsarbete.
TCO-S föreslår vissa ytterligare förstärkningar under
riksantikvarieämbetet i fråga om assistent- och biträdespersonal.
Statens kulturråd understryker angelägenheten av den
förstärkning som föreslås för historiska museets del. Kulturrådet tillstyrker
även de föreslagna nya tjänsterna vid medelhavsmuseet.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum anser
förslaget återhållsamt med hänsyn till historiska museets forskningsuppgifter.
Även museidirektören m. fl. vid statens historiska museum finner upprustningsförslagen
begränsade, framföraUt i fråga om museets föremålsvårdande och vetenskapliga
verksamhet.
LO har funnit vissa brister i förslaget när det gäller
personal med utställnings- och fastighetsarbete. Enligt LO:s mening behövs en
förstärkning med hantverkspersonal vid historiska museet dels på rustmästarav-delningen
dels på vakt- och förrådsavdelningama. Enligt TCO-S erfordras ytterligare
personal för magasinsarbete.
Medelhavsmuseet betonar vikten av att båda de föreslagna
tjänsterna ställs till museets förfogande redan budgetåret 1975/76.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
påtalar alt myntkabinettet inte föreslagits få någon personalförstärkning.
TCO-S
Prop.
1975:20 177
anser att myntkabinettet bör tillföras en biträdestjänst.
Den föreslagna ökningen av personal för konservering och
fotografiskt arbete är enligt statens kulturråd angelägen. Kulturrådet föreslår
härutöver en tjänst för en kvalificerad målerikonservator jämte en assistent tUl
denne. Museidirektören m. fl. vid statens historiska museum, som konstaterar
att chefen för tekniska institutionen även skall fungera som chef för analys-
och konserveringsenheten, framhåller vikten av att arbetet inom underenheterna
leds av särskilda avdelningschefer. Fotoenheten bör, enhgt TCO-S tillföras
ytterligare biträdesresurser.
Den föreslagna personalförstärkningen för
Vitterhetsakademiens bibliotek motsvarar enligt riksantikvarieämbetet och
statens historiska museum. Vitterhetsakademien och SACOfSR på intet sätt det verkhga
behovet.
Statens personalnämnd, TCO-S och SACOfSR uppmärksammar
även ett antal särskilda personalfrågor, som är förknippade med den föreslagna
utformningen av myndigheten. Den uppdragsfinansie-rade verksamheten vid
tekniska institutionen kan enligt dessa instanser få konsekvenser för
anställningstryggheten. SACOfSR önskar att frågan utreds ytterligare, medan TCO-S
finner att samtliga anställda bör avlönas via lönestaten. Statens personalnämnd
påminner om att arbetsgivaransvaret naturligtvis är helt oberoende av interna
budgeteringsprinciper och att konstruktioner med tiUfällig anställning av
personal för vissa uppdrag ofta skapar svårbedömbara anställningssituationer.
Arkivarbetarnas situation uppmärksammas av TCO-S och
statens personalnämnd. Det är enligt TCO-S otUlfredsställande att för den
dagliga verksamheten nödvändiga funktioner inte motsvaras av tjänster inom
museets organisation. Särskilda personalförstärkningar bör övervägas, så att de
som är sysselsatta i arkivarbete erhåller tjänst vid myndigheten. Den
anställningsform som tillämpas i fråga om museets vaktpersonal är enligt TCO-S
inte heller acceptabel. 1 samband med omorganisationen bör tjänster inrättas
för denna personal.
Förslaget att budgetering och medelsfördelning för
kulturminnesvård och museiverksamhet skUjs och att medel i fortsättningen även
utgår från skilda anslag kan enligt statens kulturråd väntas bli av omedelbar
praktisk betydelse för en ekonomisk planering med direkt anpassning till de
olika målen för kulturminnesvård och museiarbete. Härigenom skapas också
nödvändiga förutsättningar för kulturrådet att bedöma medelsbehoven för
museerna. Enligt RR V borde man i samband med omorganisationen kunna införa
programbudgetering, med kulturminnesvård samt musei- och
utställningsverksamhet som huvudprogram.
Medelhavsmuseet förordar, med hänsyn tiU bl. a. den
interna planeringen av verksamheten, att museet liksom hittills erhåller
anslag under särskild rubrik efter beslut av riksdagen.
Den föreslagna anslagskonstruktionen för tekniska
institutionen bör enligt riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
kunna bli ändamålsenlig. Medelhavsmuseet anför dock att museet inte kan bidra
till institutionens finansiering förrän särskilt anslag för konservering
beviljats
12 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop.
1975:20 178
museet över budgeten.
Armémuseet hemställer att frågan om fortsatta
konserveringsåtgärder, ulan kostnad för armémuseet, i vad avser statens
trofésamling beaktas vid inrättandet av den tekniska institutionen.
Om nuvarande subventionering av kostnaderna för t. ex.
fotoarbete skall fortsätta bör detta enligt RR V avspeglas i
anslagskonstruktionen.
Medelhavsmuseet framhåller alt de gemensamma resurser inom
ämbetet som medelhavsmuseet utnyttjat hittills varit avgiftsfria och att
detsamma gällt i relationerna med historiska museet, då de båda museerna gjort
utställningar i samproduktion. Museet utgår ifrån att samma förhållanden kommer
att råda även i fortsättningen. Museidirektören m. fl. vid statens historiska
museum framhåller dock att det inom historiska museet inle finns resurser av
denna art som är gemensamma med medelhavsmuseet. Medelhavsmuseet bör även
fortsättningsvis, liksom ämbetet, kunna köpa tjänster av museet. Enligt museidirektören
bör även särskilda anslag utgå för vakthållning vid medelhavsmuseets utställning
i historiska museets byggnad.
Förslaget att anslagsframställningar som gäller musei- och
utställningsverksamheten vid institutionerna lämnas till regeringen via
statens kulturråd överensstämmer väl med kulturrådets funktioner. Rådet
förutsätter att det sålunda får att yttra sig över anslagen såväl till museerna
som till de delar av konserveringsverksamhet och biblioteksservice som är
avsedda att tillmötesgå behoven inom museerna. RR V ställer sig dock tveksamt
till kommitténs förslag om olika handläggningsordning och olika former för
medelsanvisningen när det gäller ämbetsverksdelen och museidelen.
AMS, statens personalnämnd och SACOfSR delar kommitténs
uppfattning om att det är otillfredsställande att vissa delar av
riksantikvarieämbetets myndighetsutövande verksamhet stadigvarande finansieras
via AMS' resurser för sysselsältningsskapande åtgärder, AMS tillstyrker att
ämbetet ges sådana resurser alt myndighetsfunktionerna kan finansieras över
ämbetets ordinarie anslag, SACOfSR yrkar på att frågan skyndsamt utreds.
Hela frågan om myndighetens resurstilldelning hör enligt
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum ses i ett sammanhang. Del
bör vara en uppgift för myndighetens styrelse att som underlag för kommande
anslagsäskanden komplettera förslaget till personalorganisation med en
bedömning av de andra resurser som krävs för verksamheten. Museidirektören m.
fl. vid statens historiska museum anser likaså att samtliga anslagsposter, och
främst anslaget till samlingarnas vård, måste räknas upp.
Enligt SACOfSR år ett förstärkt sakanslag nödvändigt för
att säkerställa bibliotekels verksamhet.
Statskontoret anser det vara en väsentlig uppgift i
genomförandet av organisationsförslagel att skapa former för en målinriktad
samverkan mellan olika enheter och bygga upp en ändamålsenlig projektorganisation
som kompletterar den föreslagna basorganisationen. Detta kräver enligt
statskontoret avsevärda förberedelser och ett genomförande
Prop.
1975:20 179
av förslagen den 1 juli 1975 kan därför i huvudsak endast
avse de organisatoriska principerna.
När det gäller det praktiska genomförandel av förslagen
vill statskontoret framhålla vikten av att personalen bereds möjlighet att
aktivt medverka i utformningen av organisationen och verksamhetsformerna i
denna. Nödvändigheten av att personalen och dess fackliga organisationer får
information om och inflytande på den nya organisationens detaljutformning
under genomförandeskedet understryks även av TCO-S. SACOf SR förutsätter att en
uppföljning och värdering av den nya organisationen kommer att ske i nära
samarbete med berörda personalorganisationer.
Den föreslagna personalutbyggnaden bör enligt
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum inte ske under en längre
tid än två budgetår. Statens kulturråd anser att under det första året bör
göras främst sådana förstärkningar som är nödvändiga för att omorganisationen
skall kunna genomföras. Museemas och den tekniska institutionens personalbehov
är enligt kulturrådet inte avhängigt av resultaten av senare utredningar. Deras
personalbehov bör därför så långt möjligt tUlgodoses redan första året.
TCO-S anser att förslaget bör genomföras i ett sammanhang
och kan inte acceptera en förlängning av osäkerheten om vad omorganisationen
skall innebära för enskilda anställda. En utbyggnad under två år innebär enligt
SACOfSR en försvagning av resursema. Museidirektören m. fl. vid statens
historiska museum förutsätter att huvuddelen av personaltillskottet tillkommer
redan den 1 juli 1975.
Prop. 1975:20 180
10 Vitterhetsakademien
10.1 Nuvarande ställning och uppgifter
Genom sitt huvudmannaskap för riksantikvarieämbetet och
statens historiska museum intar Vitterhetsakademien ställningen som landets
högsta kulturminnesvårdande organ. Akademin fungerar därvid genom sitt
förvaltningsutskott i vissa avseenden som styrelse för ämbetet och museet.
Samtidigt är akademin en självständig juridisk person i förhållande tiU
staten.
Enligt stadgarna för vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien (1933:556, ändrade senast 1971:1267) skaU akademin främja
studiet av historien, antikvUeterna och övriga humanistiska vetenskaper.
Akademin skaU vidare ha högsta tillsynen över landets fornlämningar och över de
statens samhngar som är eller bin anförtrodda åt akademins vård.
Inom akademin finns två klasser, en historisk-antikvarisk
klass och en fUosofisk-filologisk klass. Akademins preses, som väljs för ett år
i taget, är ordförande i den klass han tUlhör. Den andra klassen utser vae år
inom sig en ordförande. Dessutom väljer akademin årligen en sekreterare.
Akademins förvaltningsutskott består av preses, den
särskilde klassordföranden, akademins sekreterare och tre av akademin valda
ledamöter.
I förhållande till riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum tar förvaltningsutskottet befattning med frågor om
tjänstetillsättning, läkamndersökning, disciplinär bestraffning, åtalsanmälan,
flyttningsskyldighet och avstängning från tjänst. Utskottet avger förslag till
anslagsframställning hos riksdagen vad avser ämbetet och museet.
Vid handläggningen av ärende som berör
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum ingår riksantikvarien som
ledamot i utskottet. Även chefen för museet ingår i några fall som ledamot.
Ämbetets och museets tjänstemän är skyldiga att biträda utskottet vid
handläggningen av vissa ärenden som bl. a. rör vården av akademins egendom.
När det gäller kulturminnesvården ansvarar akademin för
vård och förvaltning av ett stort antal kulturhistoriska fastigheter och
byggnader. Dessa tUlhör huvudsakligen endera staten eller akademin. Några
fastigheter och byggnader ägs dock av andra rättssubjekt. Verksamheten omfattar
bl. a. iståndsättning, tillsyn och vård av fasta fornlämningar och
kulturhistoriskt värdefulla byggnader såsom gravhögar, ruiner, ödekyrkor och
äldre profanhus. Med några undantag fuUgörs de faktiska vård- och
förvaltningsuppgifterna av riksantikvarieämbetet.
Akademin har under årens lopp genom donationer eller på
annat sätt kommit att förvalta fonder, vilkas sammanlagda avkastning uppgår
Prop. 1975:20 181
till f. n. drygt 1 milj. kr. per år. I detta belopp är
inte medräknat avkastningen från den av lotterimedel bUdade humanistiska
fonden.
Av fonderna är en del avsedda för bestämda, mer eller
mindre begränsade ändamål såsom t. ex. vård och underhåll av en särskild
kulturhistorisk fastighet. Andra fonder får mera fritt användas för olika
ändamål inom akademins verksamhetsområde. Bland fonderna intar humanistiska
fonden en särställning. Fonden har av Kungl. Maj:t ställts under akademins
förvaltning. Avkastningen, f. n. omkring 500 000 kr. per år, skall ställas till
förfogande för statens humanistiska forskningsråd.
Akademin har vidare befattning med flera s. k.
vetenskapliga företag. Dessa finansieras tiU stor del genom bidrag från statens
humanistiska forskningsråd. Arbetet inom varje företag leds vanligen av en
kommitté som akademin har tillsatt. Akademin deltar bl. a. i följande företag.
Sveriges Kyrkor. Arbetet är inriktat på att fullständigt
inventera och publicera beskrivningar av landets kyrkobyggnader med deras
inredningar och inventarier samt kyrkogårdar.
Svenskt Diplomatarium. Arbetet omfattar inventering,
förteckning och utgivning av svenskt medeltida urkundsmaterial.
Personnamnskommittén har tiU uppgift att utge en svensk
namnordbok.
Birgiltakommittén utreder frågan om att publicera en
kritisk upplaga av den latinska texten till den heliga Birgittas skrifter.
Det medeltida Sverige. Arbetet avser utgivning av ett verk
om det medeltida Sverige.
Helgöundersökningen. Riksantikvarieämbetet utför sedan
länge arkeologiska undersökningar på Helgo. Resultatet härav redovisas
årligen. Akademin skall genom en tillsatt kommitté tUlvarata de vetenskapliga
intressena.
Sveriges runinskrifter. Arbetet med att avbilda, analysera
och tolka runinskrifterna görs av riksantikvarieämbetet. Akademin har tillsatt
en runverkskommitté som skall leda publiceringen av inskrifterna.
Glossarium till medeltidslatinet i Sverige. Arbetet är
knutet till universitetet i Stockholm.
Av samlingarna i akademins bibliotek och arkiv har
grundstommen donerats till akademin. Den senare tillväxten har emellertid
skett genom direkta eller indirekta insatser både från akademins och från
statens sida. När det gäller biblioteket har akademin sålunda ställt
bytesexemplar av sina publikationer tUl förfogande för biblioteksverksamheten.
Staten har dock i avsevärd mån bidragit till tryckningskostnaderna för dessa
publikationer. Dessutom har samlingarna i biblioteket och arkivet skötts inom
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum av statligt avlönad
personal.
Prop.
1975:20 182
10.2 Tidigare utredningar och ställningstaganden
Antikvarieutredningen fann i sitt betänkande (SOU 1965:10)
Antikvitetskollegiet - centralorgan för svensk kulturminnesvård, att
Vitterhetsakademiens nära samband med riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum var så fruktbärande för kullurminnes-vården, att en brytning
av detsamma inte borde ske.
Utredningens förslag ledde inte till något ställningstagande
från statsmakternas sida. Kungl. Maj:t tillsatte i stället en utredningsman och
utfärdade tilläggsdirektiv till MUS 65 i frågan om hur akademins samband med
ämbetet och museet borde lösas.
Den särskilde utredningsmannen, som tillsattes i februari
1966, överlämnade i juni 1969 betänkandet (Ds U 1969:2) Sambandet meUan
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt riksantikvarieämbetet och
statens historiska museum, den s.k. akademiutredningen.
Utredningen konstaterade att akademin och
riksantikvarieämbetet förvaltade kulturhistoriska fastigheter som tillhörde
olika rättssubjekt. Ett och samma kulturminnesområde kunde bestå av fastigheter
som var lagfarna för två eller flera av dessa rättssubjekt, På grund av det
nära sambandet mellan akademin och ämbetsverket hade fastighetsförvaltningen
trots ägoblandningen kunnat genomföras på ett enhetligt sätt.
Utredningen ansåg att garantier måste skapas för att
statens och akademins kulturhistoriska fastigheter bibehölls under gemensam
förvaltning, om sambandet mellan akademin och ämbetsverket skulle upplösas.
Förvaltningen borde enligt utredningen omhänderhas av en stiftelse.
Beträffande akademins fonder fann utredningen att dessa
juridiskt sett inte kunde avhändas akademin. Vid en upplösning av sambandet
mellan akademin och ämbetsverket torde en stor del av fondavkastningen ändå
kunna disponeras för akademins och statens kulturhistoriska fastigheter.
Utredningen hänvisade därvid bl. a. till de donationsbestämmelser som gällde
för fonderna.
Vissa ändringar föreslogs beträffande de vetenskapliga
företagen.
Utredningen framhöll i fråga om akademins bibliotek och
arkiv att dessa till stor del tillhörde staten. Undantag härifrån utgjorde de
till biblioteket skänkta boksamUngarna och vissa med akademins verksamhet
förenade delar av arkivet. Utredningen, som avvisade möjligheten att avskilja
den del som ägdes av akademin, föreslog att staten skulle överta hela ansvaret
för biblioteket och arkivet. Akademins del härav borde för all framtid
deponeras i de statliga samlingarna.
Sammanfattningsvis uttalade utredningen att
Vitterhetsakademiens befattning med riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum hade minskat. Förvaltningsutskottets funktion som
ämbetsverkets styrelse var enligt utredningen inte längre ändamålsenlig utan
borde ersättas med en modernare, på representation för olika intressegrupper
inriktad styrelse.
Kungl. Maj:t förordnade genom beslut i juli 1969 alt
utredningens
Prop. 1975:20 183
betänkande skulle överlämnas till MUS 65 för alt beaktas
vid fullgörandet av det uppdrag som lämnats sistnämnda utredning.
I sitt betänkande (SOU 1972:45) Kulturminnesvård föreslog
MUS 6 5 att akademins huvudmannaskap för ämbetsverket skulle upphöra. MUS 65
delade i stort sett de synpunkter som hade anlagts av akademiutredningen. MUS
65 anförde dock en avvikande mening angående de kulturhistoriska fastigheterna.
Utredningen föreslog att fastigheterna i stället för att ingå i en stiftelse skuUe
föras över till rUcsantikvarieämbetet. Frågan om den framtida förvaltningen av Sljernsunds
och Skånelaholms slott samt fastigheten Villagatan 3 i Stockholm borde
emellertid enligt MUS 65 särskilt övervägas med hänsyn till att akademin
disponerade dessa fastigheter för sin egen verksamhet. MUS 65 :s förslag
beträffande de vetenskapliga företagen innebar alt akademin inte skulle vara
bunden vid de mera långsikliga och betungande förelagen.
MUS 65 framlade inte något förslag om akademins framtida
verksamhet. Utredningen ansåg emellertid att akademin såsom en från statsmakterna
helt fristående institution skulle komma alt ha mycket goda förutsättningar för
att inom samtliga humanistiska vetenskapsgrenar svara för viktiga uppgifter.
Därigenom kunde akademin på ett värdefullt sätt komplettera den statliga verksamheten.
Det var också angeläget att det internationella forskarutbytet inom akademins
ämnesområden intensifierades. Utredningen framhöll i detta sammanhang alt
akademin hade synnerligen goda förutsättningar för att etablera och förstärka
det vetenskapliga kontakt- och informationsnätet med utlandet.
I prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken
anslöt sig departementschefen (s. 383 och 384) tUl det av MUS 65 framlagda
förslaget att Vitterhetsakademiens huvudmannaskap för riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum borde upphöra. Han anförde därvid att
riksantikvarieämbetet och statens historiska museums organisatoriska samband
med Vitterhetsakademien hade minskat i takt med att ämbetet och museet
utvecklats till stora och självständiga institutioner.
Departementschefen förordade all förhandlingar logs upp
mellan akademin och staten, varvid frågan om ändringar i den gällande stadgan
för akademin borde övervägas. Vidare borde en överföring i statlig ägo av
akademins kulturhistoriska fastigheter aktualiseras.
Riksdagen lämnade departementschefens uttalanden utan
erinran (KrU 1974:15, rskr 1974:248).
10.3 Avtal mellan staten och Vitterhetsakademien
Till följd av riksdagens beslut med anledning av prop.
1974:28 uppdrog Kungl. Maj:l den 18 oktober 1974 åt statens förhandlingsnämnd
att föra de förhandlingar med Vitterhetsakademien som erfordrades för ett
skiljande av akademin från huvudmannaskapet för riksantikvarieämbetet och slatens
historiska museum.
Statens förhandlingsnämnd har med skrivelse till
regeringen den 11
Prop.
1975.20 184
februari 1975 överlämnat två avtal mellan staten och
akademin, här betecknade som huvudavtal och förvaltningsavtal, om frågor vid
skiljandet av akademin från huvudmannaskapet för ämbetet och museet. Avtalen gäUer
under förutsättning dels att akademins nämnda huvudmannaskap upphör med
utgången av juni månad 1975, dels att regeringen godkänner avtalen.
Avtalen, som torde få fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 3 och 4, innebär inte att de nuvarande förhåUandena ändras på
något mera ingripande sätt. Parterna har sålunda vid förhandlingarna enats om
att akademins äganderätt tiU fastigheter och till byggnader på ofri grund skall
kvarbli hos akademin. Motsvarande skall gälla för inskriven nyttjanderätt tiU
fastighet. Däremot skall akademin med utgången av juni 1975 inte längre ansvara
för vård och förvaltning av staten tillhörig egendom av ifrågavarande slag.
Som tidigare berörts har riksantikvarieämbetet med några
undantag fuUgjort de faktiska vård- och förvaltningsuppgifterna även
beträffande akademins fastigheter och byggnader. Det har framstått som
angeläget att dessa uppgifter övertas av den myndighet som den 1 juU 1975
ersätter riksantikvarieämbetet och statens historiska museum. Enligt
förvaltnings-avtalet skall staten därför genom den blivande myndigheten svara
för vård och förvaltning av de fastigheter och byggnader som akademin innehar
med äganderätt eller inskriven nyttjanderätt. Akademin har emellertid av
särskilda skäl önskat att själv få vårda och förvalta vissa fastigheter. Dessa
har undantagits från den statliga förvaltningen. Parterna har förutsatt att
ett samarbete skaU äga rum beträffande dessa fastigheter.
Förvaltningsavtalet innebär att staten har tagit på sig ett
ekonomiskt ansvar i fråga om de fastigheter och byggnader som staten skall
vårda och förvalta. Avtalet innehåller bestämmelser om att akademin skall lämna
bidrag tUl kostnaderna för denna vård och förvaltning. Staten skall således äga
uppbära inkomsterna från de aktuella fastigheterna och byggnaderna. Vidare
skall akademin till staten överlämna avkastningen från vissa uppräknade fonder.
Det har framkommit vid förhandlingarna att akademin avser
att sälja några av sina fastigheter. Med hänsyn till detta innehåller
förvaltningsavtalet en bestämmelse som bl. a. medger sådan överlåtelse.
Som framgår av huvudavtalet har parterna enats om att
akademin skall förvalta sina fonder. Parterna har också kommit överens om att
avtalet inte skaU beröra de vetenskapliga företagen. När det gäUer akademins
bibliotek och arkiv har staten redan nu ett övergripande ansvar för
verksamheten. Det har därför ansetts vara naturligt att staten fr. o. m. den 1
juli 1975 bhr ensam ansvarig för biblioteket och arkivet. För att härvidlag
trygga den fortsatta verksamheten skall akademin hos den blivande myndigheten
deponera sina samlingar av böcker, tidskrifter och arkivhandlingar. Akademin
har dessutom åtagit sig att utan ersättning tillställa myndigheten
bytesexemplar av böcker och tidskrifter efter i huvudsak samma grunder som f. n.
Biblioteket skall
Prop.
1975:20 185
även i fortsättningen få använda akademins namn, närmast
för att underlätta bytesverksamheten med utländska institutioner.
Huvudavtalet
innehåller även bestämmelser om akademins rätt till vissa museiföremål och en
utfästelse från statens sida angående akademins bibliotek och arkiv.
Staten och akademin har vidare tillförsäkrats rätt att
framdeles påkalla förhandling om frågor som rör den mellan parterna träffade
överenskommelsen.
Prop.
197520 186
11
Föredraganden
11.1
Inledning
Genom statsmakternas beslut på grundval av 1974 års
proposition angående den statliga kulturpolitiken (prop. 1974:28, KrU 1974:15,
rskr 1974:248) preciserades målen för de statliga åtgärderna och lades riktlinjer
fast för de fortsatta insatserna på kulturområdet i dess helhet. Frågan om
fördelningen av ansvaret mellan staten, primärkommuncrnu och landstingen inom
kulturområdet behandlades. Därvid framhölls att primärkommunernas ansvar för
stöd till kulturverksamhet utgör en grundval för samhällets insatser.
Organisationers och folkrörelsers roll i den kulturella verksuniheteu betonades
och nya statsbidrag infördes för alt främja deras verksamhet. Ett centralt inslag
var den vikt som lades vid del fria kollekliva skapandet. ,Ätgärder vidlogs för
alt förbättra arbetsmöjligheterna för bl. a. de fria grupperna. För regionala
och lokala institutioner inom teaterns, dans.ns och musikens områden infördes
ett nytt statsbidrag som syftar till att sprida verksamheten socialt och
geografiskt och stimulera till en utbyggnad av inslilulioner med ett regionall
ansvar. Beträffande det statliga och statsunderstödda museiväsendet antogs
riktlinjer för verksamheten och den framtida organisationen. Vissa frågor inom
detta område hänsköls dock till ett fortsatt utredningsarbete. Även i fråga ojn
kulturminnesvårdens centrala och regionala organisation fattades vissa
principbeslut. Vidare beslöts om inrättandet av en ny myndighet, statens
kulturråd, med uppgift alt vara ett rådgivande och utredande organ inom
kulturområdet saml att pröva frågor om statsbidrag till kulturändamål.
Myndigheten gavs ett direkt ansvar för de statliga insatserna För teater, dans,
musik, litteratur, folkbibliotek, konst, museer och utslällningsverk-camhet.
1974 års beslut var del första stegel i en Ireårsplan för
utvecklingen av de statliga insatserna Inom kulturområdet. Jag avser att i del
följande föreslå regeringen att lägga fram förslag till en ytterligare
breddning av dessa insatser. Förslag som syftar till cn utbyggnad av de
åtgärder som beslutades föregående är har också lagts fram i årets budgotproposition.
I fråga om anslaget Bidrag till kulturprogram inom föreningslivet ni. m.
föreslås sålunda där en avsevärt ökad medelstilldelning som bör kunna ge lokala
föreningar och organisationer ökade möjligheter att la upp kulturella inslag i
sin verksamhet. Under anslaget Bidrag till regionala och lokala teater-, dans-
och musikinstitulioner föreslås att bidraget utvidgas till att omfatta ytterligare
två regionala tealerensembler och en kammarmusikensemble. Vidare föreslås
under anslag som avser museisektorn förstärkta resurser till bl. a.
etnografiska museet och Musikhistoriska museet.
Prop. 1975:20 187
De frågor som behandlades i 1974 års kulturproposition
byggde i första hand på förslag från kulturrådet och 1965 års musei- och
utställningssakkunniga (MUS 65). Vissa betydelsefulla delar av kulturområdet
kom emellertid att behandlas på ett mer översiktligt sätt eftersom ett
fullständigt beslulsundertag inte förelåg. Detta gäller bl. a, litteraturen och
filmen.
Litteraturutredningen (U 1969:49) har i sitt betänkande (SOU
1974:5) Boken lagt fram förslag om statliga insatser inom litleraturområdel.
Förslagen avser bl. a. behovet av åtgärder för att förbättra betingelserna för
såväl produktion som distribution av böcker. FUmutredningen (U 1969:52) har i
fyra betänkanden (SOU 1970:73, SOU 1972:9, SOU 1973:16 och SOU 1973:53)
Samhället och filmen 1-4 belyst filmbranschens situation och föreslagit en rad
statliga åtgärder. Betänkandena, som har remissbehandlats, bör läggas till
grund för förslag om statliga åtgärder på dessa två områden.
Förra årets riksdagsbeslut om kulturminnesvårdens centrala
organisation innebär att Vitterhetsakademiens huvudmannaskap för riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum skall upphöra saml att ämbetet, historiska museet
och medelhavsmuseet tillsammans skall utgöra en myndighet under ledning av en
gemensam styrelse. Jag uttalade i propositionen (s. 384) att ställningstagandet
för ett fortsatt organisatoriskt samband mellan ämbetet och de båda museerna
förutsatte ett fortsall utredningsarbete rörande myndighetens organisation. För
detta arbete tillsattes organisationskommittén (U 1974:07) för riksantikvarieämbetet
och vissa museer. Kommittén lade i december fram betänkandet (Ds U 1974:16)
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer med förslag till lösningar
i fråga om omorganisationen. Betänkandet har remissbehandlats. Avtal har vidare
träffats mellan staten och Vitterhetsakademien om vissa frågor som hör samman
med skiljandet av akademin frän ämbetet och slatens historiska museum.
Invandrarutredningen (In 1969:22) har i sitt slutbetänkande
(SOU 1974:69) Invandrarna och minoriteterna lagt fram förslag om utformningen
av de fortsatta insatserna för invandrare och språkliga minoriteter. 1
betänkandet behandlas bl. a. frågor om åtgärder för de språkliga minoriteternas
kulturella verksamhet. Betänkandet har remissbehandlats genom
arbetsmarknadsdepartementets försorg. Vissa förslag avseende de språkliga
minoriteternas litteraturförsörining har av invandrarutredningen lagts fram gemensamt
med litteraturutredningen. Efter samråd med statsrådet Leijon kommer jag i det
följande att ta upp förslag som avser kulturpolitiska insatser för språkliga
minoriteter.
Utöver de förslag som redovisas i årets budgetproposition
och de förslag som jag återkommer till i det följande har även i andra sammanliang
lagts fram förslag som är av betydelse för utvecklingen inom kulturområdet.
Den högre ulbUdningen bl. a. inom kulturområdet behandlas
sålunda i propositionen om reformering av högskoleutbildningen m. m.
(prop.
Prop. 1975:20 188
1975:9). Delar av ulbUdningen inom kulturområdet utreds f.
n. av ett antal kommittéer bl. a. organisationskommittén (U 1970:60) för högre
musikutbildning och 1973 års expertgrupp (U 1973:05) för konstutbildning.
Regeringen har nyligen förelagt riksdagen förslag om
lokalradio och vissa andra rundradiofrågor (prop. 1975:13). I propositionen
föreslås bl. a. att lokalradio införs fr. o. m. år 1977 och att ljudradions tre
sändarnät utrustas för stereosändningar. Den föreslagna lokalradion ger enligt
min mening förutsättningar för en nära kontakt mellan etermediet och lokalt
eller regionalt verksamma kulturarbetare och institutioner. Utbyggnaden av sändarnälet
för slereosändningar bör kunna tillföra ljudradions musikutbud ytteriigare
kvaliteter och ge många människor ökade möjligheter till kontakt med musiken.
Jag vill även nämna det förslag rörande yrkesinriktad
fritidsledarutbildning vid folkhögskolor som lagts fram i propositionen
(1975:14) om det statliga stödet tUl ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet, m. m. Den föreslagna utbildningen avses i första hand tiUgodose
behovet av heltidsanställda ledare inom ungdomsorganisationerna och i kommunernas
ungdoms- och fritidsverksamhet men den bör även vara av värde för den amatörkultureUa
verksamheten inom olika organisationer, bl. a. bildningsförbunden.
En viktig del av amatörverksamheten på kulturområdet
bedrivs i sludiecirkelform. Ungefär en tredjedel av det totala antalet studiecirklar
ägnar sig åt olika kultureUa aktiviteter. I förra årets kulturproposition lade
jag fram förslag som innebar att bestämmelserna för studiecirklar ändrades för
att bättre passa framför aUt de praktiskt inriktade kulturcirklarna. Denna
verksamhet kommer ytterligare att främjas genom att jag senare i dag som ett
led i en vidgad vuxenutbildning kommer att föreslå regeringen att för riksdagen
lägga fram en proposition med förslag om bl. a. väsentligt förbättrade villkor
för studiecirklarnas och studieförbundens arbete.
I fråga om vissa delar av kulturområdet har betänkanden
lagts fram sä nyligen att beredningen av dem ännu inte hunnit avslutas. Detta
gäller bl. a. MUS 65 :s betänkanden (SOU 1974:43) Utställningar och (Ds U
1974:5) Offentlig konst. Kulturrådet avser, enligt vad jag erfarit, att inom
kort lägga fram sitt slutbetänkande rörande insatser för kulturarbetarna. Det
bör således bli aktuellt att under det sista året i treårsperioden ta ställning
tUl förslag om förbättringar av kulturarbetarnas ekonomiska villkor. Utöver det
utredningsarbete som pågår i fråga om utbildningen inom kulturområdet kan också
nämnas organisationskommitténs för riksantikvarieämbetet och vissa museer
fortsatta arbete med vissa museifrågor samt det uppdrag som arbetsgruppen (U
1974:11) för vissa kulturminnesvärds- och museifrågor fullgör vad avser bl. a.
kulturminnesvårdens regionala organisation och utformningen av ett nytt
statsbidrag till regional museiverksamhet.
Innan jag övergår till att redogöra för de olika
detaljerna i förslagen vill jag något uppehålla mig vid den aUmänna profilen på
de åtgärder inom kulturområdet som nu föreslås.
Prop. 1975:20 189
De förslag som jag här föreslår regeringen att lägga fram
för riksdagen gäller i första hand insatser på litteratur- och filmområdena,
två områden som har central plats i kulturlivet.
Många människor ägnar en betydande del av sin lid åt
läsning. Biblioteken är våra bäst spridda kulturinstitutioner. Boken erbjuder i
sin förmedling av upplevelser och information en nästan obegränsad variationsrikedom.
Litteraturen ger uttrycks- och yttrandemöjligheter för konstnärer och
debattörer på ett sätt som ger den en nyckelfunktion i kulturliv och samhällsomdaning.
FUmen är en konstart med samma bredd och förankring som
litteraturen. Biografbesök är för många en av de vanligaste kulturaktiviteterna
utanför hemmet och genom televisionen blir filmen ett vanligt inslag också i
vardagsmiljön. Filmen når många, fängslar många och kan påverka många. Därför
är det viktigt att möjligheterna att använda filmen som uttrycksmedel kan
utvecklas och utvidgas.
De vida
användningsmöjligheter som filmen och litteraturen erbjuder medför att bok-och fUmproduktion
ekonomiskt sett kan vara mycket lönsam. En omfattande produktion kan upprätthållas
på kommersiella villkor. De som har kommersiella intressen inom bok- och
filmbranscherna har, inte minst med tanke på mediernas räckvidd och genomslagskrafl,
ett stort kulturellt ansvar. Initiativ och förnyelse stimuleras i varierande
omfattning men det finns också uppenbara risker att lönsamhetskravet går ut
över kvalitet och mångsidighet i produktionen och att yttrande-och förnyclsemöjlighcterna
allvarligt begränsas.
Det är
därför en angelägen samhällsuppgift att genom kulturpolitiska åtgärder sörja
för att kvalitet och mångfald garanteras också i den kulturproduktion som
hitintills har varit helt beroende av kommersiella överväganden. Vissa
verksamheter kan aldrig bedrivas enbart på kommersiella villkor, helt utan
samhälleligt stöd. De delar av kulturområdet där samhället redan tagit på sig
ett avgörande ansvar ger klara exempel på detta. En ohämmad kommersialism får
allvarliga skadeverkningar och framkallar behov av aktiva motåtgärder. Vissa
grupper utsätts för ett ensidigt och kvalitativt undermåligt kulturutbud.
Kulturarbetarnas utkomstmöjligheter kan inte garanteras.
Mot denna
bakgrund framstår det som nödvändigt att vid återkommande tillfällen kartlägga
utvecklingen inom de sektorer av kulturlivet som är kommersieUt beroende. Film-
och litteraturutredningarna grundar sina ställningstaganden på ingående
branschundersökningar. I båda fallen har utredningarna kommit tUl slutsatsen
att samhället bör utvidga sina åtaganden.
Genom 1963 års filmavtal har en produktion av
kvalitetsfilm kunnat garanteras. En del av biljettinkomsterna från visning av
filmer på biograferna, främst då sådana som fått en stor publik, har - enkelt
uttryckt - använts för att finansiera produktion av svensk film. Under
avtalsperioden har emellertid skett en kraftig minskning av antalet
biografbesök och detta har gått ut över nyproduktionens omfattning.
Prop.
1975:20 190
Antalet svenska långfilmsproduktioner var år 1973 inte fier
till antalet än år 1963 då avtalet kom till med hänvisning till behovet av att
förbättra möjligheterna till produktion av svensk spelfilm. Den
avtalsförändring som gjordes år 1972 har medfört en viss ökning av antalet
producerade filmer, men ytterligare insatser för att förstärka
produktionsresurserna är önskvärda. Ett nyligen träffat avtal mellan Svenska
filminstitutet och Sveriges Radio innebär att resurserna för filmproduktion
ökar.
Filmvisning sker fortfarande huvudsakligen på kommersiella
villkor. För att öka mångsidigheten i filmutbudet krävs alternativ till de
kommersiella biograferna. Hittills finns begränsade erfarenheter av vilka vägar
som i detta avseende är framkomliga. De förslag jag presenterar i det följande
innebär en förstärkning av den försöksverksamhet som redan pågår på detta
område.
Förhållandena på bokmarknaden har länge varit sådana att
statligt stöd inte ansetts behövligt. Under senare år har emellertid
utgivningen begränsats för att säkra lönsamheten. Detta förhållande jämte den
expansion som massmarknadslitteraturen genomgått aktualiserar frågan om
samhällsstöd.
Vid mina överväganden rörande förslag till insatser som
litteraturutredningen lagt fram har jag stannat för alt ett statligt stöd till
bokproduktion i dagens situation bör inriktas på de speciella kategorier av
litteratur där utgivningen enligt litteralurutredningens bedömningar är alltför
begränsad, dvs. ny svensk skönlitteratur, klassiker, översättningar, internationella
standardverk inom facklitteraturen samt barn- och ungdomsböcker. Ett generellt
stöd till ny svensk skönlitteratur anser jag inte motiverat f. n. Däremot är
insatser motiverade för att stödja de små förlagen som har stor betydelse såväl
för samhälls- och kulturdebatten som för förnyelsen av uttrycksformerna på
litteraturområdet.
Att främja en mångsidig utgivning av litteratur är en
viktig kulturpolitisk målsättning. Denna måste emellertid förenas med en
strävan att i allt vidare grupper uppmuntra läsning. Möjligheterna att köpa bra
böcker till ett lågt pris och att låna bra böcker på nära håll måste
förbättras.
Litteraturutredningen har föreslagit att ett
massmarknadsförlag inrättas med statlig medverkan för produktion av prisbillig
kvalitetslitteratur och framhållit att en sådan utvidgning skulle kunna spela
en viktig roll då det gäller alt stärka och sprida intresse för litteratur. Vid
beredningen inom utbildningsdepartementet av utredningens olika förslag har
även frågan om ett massmarknadsförlag tagits upp till prövning. En utgångspunkt
har därvid varit alt en eventuell sådan förlagsverksamhet skall ha nära kontakt
med de stora folkrörelserna. Jag avser att i annat sammanhang återkomma med
ställningstagande i denna fråga.
1 det följande föreslås nya statliga insatser för all
främja biblioteksverksamheten. Folkbibliotekens betydelse för läsfrämjandet är
odiskutabel. Statens insatser på detta område bör enligt min mening främst ha
formen av engångsåtgärder för att stimulera utvecklingsarbete och nya initiativ
och för att stödja de kommuner som har små ekonomiska resurser och en
bristfällig biblioteksstandard.
Prop.
1975:20 191
I samhällets insatser för invandrare och språkliga
minoriteter är åtgärder för alt utveckla dessa gruppers möjligheter till
varierande kulturella aktiviteter av central betydelse. Särskilt viktigt är att
de kan föra vidare och hålla kontakt med det egna kulturarvet. 1 del följande
föreslås bl. a. särskilda insatser för en upprustning av folkbibliotekens
bestånd av litteratur på minoritetsspråk.
En rad
förslag som jag lägger fram i det följande lar sikte på att främja
kulturaktiviteter för barn. Förslagen läggs fram efter samråd med den
barnkulturgrupp som sedan ett halvår tillbaka är knuten till utbildningsdepartementet.
Gruppen har rådgivande uppgifter i det reformarbete som blir en följd av att
ett omfattande utredningsarbete på kulturområdet har fullföljts. Gruppen skall
också analysera behovet av insatser på områden som de olika kulturutredningarna
inte behandlat. Enligt min mening är det angeläget att ägna särskild
uppmärksamhet ål barnens kulturella situation, inte minst av det skälet all
barnen riskerar all bli hårdast drabbade av den kommersialisering som är
märkbar inom vissa sektorer av kulturområdet.
Del
pågående reformarbetet på kulturminnesvårds- och museiområdet resulterar i en
betydelsefull förstärkning nästa budgetår av den centrala organisationen för
kulturminnesvården och de historiska museerna. En ny organisation för
riksantikvarieämbetet och slatens historiska museer förordas bli införd den 1
juli 1975. Upprustningen och förnyelsen av det centrala organet på kulturminnesvårdsområdel
kommer att få stor betydelse när det gäller att hävda kulturminnesvårdens stäUning
i den pågående samhällsomvandlingen.
11.2 Litteratur 11.2.1 Allmänt
De ekonomiska betingelserna inom förlagsbranschen sedd som
en helhet har länge varit sådana att en tämligen omfattande och bred produktion
av kvalitetslitteratur har kunnat ske. Detta har även gällt litteratur med en
förväntad liten försäljning. Litteralurutredningens branschutredningar visade
att utgivningen av vissa litteraturkategorier hade nu minskat och att utbudet
under den period då undersökningarna genomfördes hade blivit mer begränsat.
Utredningen har även studerat de rådande förhållandena vad gäller försäljningen
av böcker och anser sig kunna konstatera all flera brister föreligger. Utredningen
föreslår därför att del allmänna genom olika stödinsatser söker förbättra
situationen på Utteraturområdet. Härvid bör enligt utredningen de statliga
insatserna i huvudsak avse utgivningen, medan det bör ankomma på kommunerna att
i den mån samhälleligt stöd behövs för bokförsäljningen svara för detta.
Utredningens förslag i fråga om stöd tUl htteraturutgivningen
innefattar stödformer av såväl generell som selektiv natur. Ett generellt stöd
till utgivning av ny svensk skönlitteratur för vuxna föreslås. Vidare
Prop.
197520 192
föreslås att det tUl utgivning av översatt skönlitteratur
för vuxna liksom tUl barn- och ungdomslitteratur utgår ett selektivt
efterhandsstöd, medan klassiker och viss facklitteratur föreslås erhålla ett
selektivt förhandsstöd. TUl detta kommer förslag om speciella åtgärder för en
utgivning av ett svenskt uppslagsverk, förslag om stöd till småförlag och
nyetablering samt förslag om vissa läsfrämjande åtgärder.
I fråga om såväl det genereUa utgivningsstödet som de selektiva
stödformerna föreslår utredningen att förlagen skall fullgöra en motprestation
för att stödet skall utgå. Med vissa undantag föreslås denna motprestation
utgöras av 1 250 exemplar av varje stödd titel vUka gratis ställs till statens
förfogande.
De former för litteraturstöd som utredningen har
föreslagit är av annat slag än de insatser av staten och kommunerna som nu görs
inom Utteraturområdet i form av främst författarersättningar och anslag tiU
biblioteksväsendet. Utredningen har enligt vad jag tidigare berört uttalat sig
för en fördelning av ansvaret mellan staten och kommunerna. Jag delar i denna
fråga utredningens ståndpunkt att det bör ankomma på staten att svara för stöd
till bokutgivningen. Vad gäller kommunerna får det ankomma på dem själva att i
enlighet med reglerna för deras kompetens avgöra i vUken utsträckning de viU ta
på sig ytterligare ansvar inom litteraturområdet.
11.2.2 Utgivningsstöd
Litteraturstöd av det slag utredningen har föreslagit
avser en bransch som svarar för en mångskiftande produktion där åtskiUiga
produkter ger god avkastning. Förlagsverksamheten bygger på förutsättningen att
vinsterna från en viss del av utgivningen finansierar utgivningen av oprövad Utteratur.
Möjligheterna för föriagen att stödja den udda och svårsålda litteraturen får
naturligtvis anses särskUt stora i en tid då lönsamheten är god. Detta förhåUande
måste i hög grad uppmärksammas vid bedömningen av frågan om stöd åt
kvalitetsprodukter i bokutgivningen. En branschbedömning av det slag som htteraturutredningen
utfört beror självfaUet av förhåUandena vid den tidpunkt då materialet
insamlades och bearbetades. Utredningen bedrev sitt arbete under en period då
bokutgivningen minskade och förlagen redovisade en mycket pessimistisk
framtidsbedömning. I dag är situationen av många tecken att döma avsevärt mera
gynnsam. Detta motiverar emellertid enligt min mening inte att man väntar med
att införa ett stöd tUl bokutgivningen. ÄtskiUiga av de brister
litteraturutredningen påtalat är besvärande.
En tillbakagång i utgivningen, framför aUt under den
senaste femårsperioden, har skapat luckor i klassikerbeståndet och i
förekomsten av kvalificerad översättningslitteratur. Utgivningen av
svenskproducerade barnböcker framför allt Ulustrerade sådana har mött
betydande ekonomiska problem. Stödbehovet för dessa Utteraturkategorier är obestritt.
Även den svenska skönlitteraturen bör enligt min mening stödjas.
Prop. 1975:20 193
Litteraturutredningens förslag till utgivningsstöd är inte
avsett att vara ett stöd tUl förlagsverksamhet. Stödet syftar istället till att
ge möjligheter för att en bred och kvalitativ utgivning av Utteratur skall
kunna komma tUl stånd oberoende av konjunkturbetingade omständigheter. Detta är
en grundprincip som jag instämmer i. De insatser som görs på litteratur-området
måste ta direkt sikte på sådana behov som det från kultur-politiska synpunkter
är angeläget att tillgodose. Enligt min mening är det således naturligt att ett
statligt litteraturstöd utformas så att bidragsbehovet kan prövas i det enskUda
fallet och så att stödet kan begränsas till den utgivning man viU främja. Detta
kan inte anses vara en otiUbörlig styrning av Htteraturutgivningen eftersom
inga restriktioner införs i fråga om utgivningen av litteratur i övrigt.
Del statliga stöd som utgår inom kulturområdet bestäms i
betydande utsträckning genom ett urvalsförfarande. Sålunda utgår t. ex. bidrag
till fria grupper, stöd tUl kulturella och ideeUa tidskrifter samt stöd till
främjande av filmproduktion efter en på behovskriterier gmndad prövning. SjälvfaUet
innebär detta att även kvalitetsbedömningar görs. Denna form av
bidragsfördelning får i flera fall helt andra konsekvenser än vad som skulle
bli fallet inom Utteraturområdet eftersom det statliga stödet utgör en
förutsättning för att verksamheten över huvud taget skall kunna komma tiU
stånd. De urvalsbeslut som fattats har i olika fall blivit utsatta för kritik
men i debatten har dock inte formerna för fördelningen av det ekonomiska stödet
ifrågasatts. Erfarenheterna från andra delar av kulturområdet är således sådana
att jag finner det rimligt att även ett htteraturstöd kan få en selektiv
utformning. Genom en mångsidig representation i det organ som fördelar stödet
och en insyn i urvalsarbetet bör nackdelar och risker som ansetts förknippade
med ett selektivt stödsystem kunna undvikas.
Beträffande klassiker, översättningslitteratur såväl vad
gäller skön-Utteratur som viss facklitteratur och barn- och ungdomsböcker har
litteraturutredningen föreslagit att selektiva stödsystem införs. Jag ansluter
mig till utredningens uppfattning och jag kommer i det följande att förorda att
utredningens förslag i dessa avseenden i huvudsak genomförs.
Stödet tUl ny svensk skönlitteratur för vuxna har
utredningen utformat som ett generellt stöd.
För att vara stödberättigad skall en titel av
Bibliografiska institutet klassificeras inom vissa givna avdelningar. Texten
skall vidare genom upplagan i fråga tiU övervägande delen publiceras för första
gången och slutligen ställs kravet att titeln genom Bibliotekstjänsts
sambindning inköps i minst 40 exemplar fördelade pä minst 25 bibliotek.
Utredningen föreslår därutöver att ytterligare en restriktion införs, nämhgen
att av antalet stödda titlar högst 25 % får avse lyrik.
Utredningens förslag till modell för ett generellt stöd
utsätts för en omfattande kritik av remissinstanserna. Varie spärregel
ifrågasätts av ett stort antal instanser och en rad justeringar i olika
riktningar föreslås.
13 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop.
1975:20 194
Exempel på hur nu tillämpade klassificeringsnormer lämnar
angelägen litteratur utanför de föreslagna ramarna lämnas också. Bl. a. pekar
ett flertal remissinstanser på svårigheten att dra en gräns mellan skönlitteratur
och debattlitteratur. Många instanser ifrågasätter om en sådan gräns över huvud
taget bör förekomma. Även i övrigt anförs kritik mot utredningens prioritering
av svensk skönlitteratur för vuxna. Ett stort antal remissinstanser anser
sålunda att såväl facklitteratur som barn- och ungdomslitteratur med svenska
upphovsmän i stödhänseende bör jämställas med skönlitteratur och föreslår
därför att det generella stödet utvidgas till att också omfatta dessa
kategorier. Vissa remissinstanser, bl. a. Svenska akademien, anser däremot att
ett selektivt stöd med fördel kan införas för svensk skönlitteratur. Sveriges
författarförbund framhåller att gränsen mellan ett generellt och ett selektivt
stödsystem inte är klar. Enligt förbundet har utredningens förslag genom att
det förenas med vissa spärregler starka drag av ett selektivt system.
Med hänsyn till den omfattande kritik som
remissinstanserna framfört anser jag inte utredningens förslag kunna ligga tUl
grund för ett förslag till utformning av ett stöd till utgivningen av ny svensk
skönlitteratur. Det kan emellertid heUer inte anses försvarligt att utelämna
den svenska skönlitteraturen vid införandet av ett litteraturstöd. Som jag
tidigare anfört talar starka skäl för att man bör tiUämpa ett urvalssystem av
samma typ som i fråga om andra delar av kulturområdet också för
litteraturområdet. Jag förordar därför en selektiv stödform för den svenska
skönlitteraturen på samma sätt som jag nyss gjort beträffande vissa andra
utgivningskategorier.
Litteraturutredningen skiljer vad gäller det selektiva
stödet på två former, nämligen ett produktionsstöd som utgår före utgivningen
och ett stöd på grundval av en bedömning i efterhand, när boken sedan en tid
har förelegat i handeln. Ett förhandsstöd är enligt utredningen i allmänhet biUigare
och effektivare än ett efterhandsstöd men å andra sidan ger ett efterhandsstöd
bättre insyn i urvalsförfarandet.
Jag förordar att utgivningen av klassiker och
översättningar av internationella standardverk på facklitteraturens område bör
stimuleras med ett selektivt produklionsslöd i förhand, medan utgivningen av
skönlitteratur för vuxna med svenska författare och i översättning samt av
barn- och ungdomslitteratur bör främjas genom ett selektivt stöd i efterhand.
För den sistnämnda kategorin bör även visst förhandsstöd kunna utgå.
Efterhandsstödet bör kunna komma ifråga endast för verk som utkommit efter det
att stödformerna införts.
Vid införandet av statligt stöd på områden som är präglade
av kommersiella hänsyn är det svårt att bedöma om stödet kommer att få de
kulturpolitiska effekter som eftersträvats. De olika åtgärder som jag förordar
i det följande bör därför ges försökskaraktär. Det ankommer på statens
kulturråd att följa utvecklingen också på litteraturområdet. I rådels uppgifter
ingår sålunda att med utgångspunkt i vunna erfarenheter söka finna och föreslå lämpHga
former för förbättringar av införda stödformer.
Prop. 1975:20 ' 195
Jag återkommer längre fram tUl frågan om stöd till de
olika litteratur-kategorierna. Jag vill emellertid dessförinnan från mera
allmänna utgångspunkter beröra ett antal frågor bl. a. frågan om hur bidragens
storlek skall bestämmas.
Vid förhandsstöd kan stödbehovet med utgångspunkt i
kalkyler bestämmas från fall till fall. För efterhandsstödet bör en mer schablon-artad
bidragsberäkning användas. Utredningen ställer sig skeptisk lUl statliga
stödköp, eftersom en sådan bidragsform kan verka prishöjande. 1 stället
förordar utredningen den s. k. arkersättningsmodellen, vilken innebär att
stödets storlek bestäms av det antal ark den stödberättigade titeln innehåller.
Denna beräkningsmetod har betydande förtjänster och bör enligt min mening
användas vid bestämmandet av stödet åt översättningar av utländsk
skönlitteratur och åt ny svensk skönlitteratur för vuxna.
Arkersättningsmodellen bör däremot inte användas för
efterhandsstödet till barn- och ungdomslitteraturen, eftersom
produktionskostnaden per ark varierar kraftigt inom denna kategori, framför
allt beroende på att dessa böcker är rikt illustrerade. I stället förordar jag
att för denna litteratur tUlämpas ett särskilt stödköpsförfarande. Jag
återkommer till denna fråga i det följande.
Litteraturutredningens
förslag att förlagen skall lämna motprestationsexemplar får ett blandat
mottagande av remissinstanserna. Tanken på en motprestation i form av gratisexemplar
vinner ett visst gehör, men utredningens förslag till fördelning får åtskUlig
kritik. Bl. a. ifrågasätts om böckerna kan utnyttjas på det sätt som
utredningen tänkt sig. Svenska bokförläggareföreningen och Sveriges
författarförbund anser att utredningen inte tagit hänsyn tUl det försäljningsbortfaU
som följer av den föreslagna fördelningen.
Enligt min bedömning är det inte möjligt att med en enkel
administration och utan att åstadkomma negativa effekter i vissa avseenden
genomföra del system med motprestationsexemplar som utredningen föreslagit. Jag
är därför inte beredd att förorda att utredningens förslag genomförs utöver vad
gäller barn- och ungdomslitteraturen. Jag återkommer senare till frågan om hur
motprestationsexemplaren inom denna kategori skall fördelas.
En viktig förutsättning för att ett selektivt stödsystem
skall bli framgångsrikt är ett väl fungerande urvalssystem. Sättet att göra
urvalet bör därför ägnas särskilt intresse. Jag återkommer i det följande vid
min behandling av stödet till de skUda htteraturkategorierna tUl de kriterier
som skall gälla för urvalet. Som jag tidigare har anfört bör urvalet anförtros
ål ett organ med allsidig representation. Insyn i urvalsarbetet bör också
garanteras.
Litteraturutredningen föreslår alt slatens kulturråd skall
fördela stödet. Utredningen tänker sig att det inom rådet skall finnas en
självständig nämnd för varje utgivningskategori som erhåller stöd. De
remissinstanser som uttalat sig i frågan delar i huvudsak utredningens
synpunkter.
Jag delar uppfattningen att det bör ankomma på statens
kulturråd att
Prop. 1975:20 196
fördela det statliga stödet tUl bokutgivning. Jag vill
erinra om att rådet har tUl uppgift att fördela det statliga stödet till
kulturella och ideella tidskrifter. Fördelningen av tidskriftsstödet har av
styrelsen delegerats tiU nämnden för litteratur och bibliotek. Ärendena bereds
av en rådgivande arbetsgrupp i vilken ingår ledamöter i nämnden och vissa
experter.
På detta sätt har det varit möjligt att i arbetet med
fördelningen av stödet anlita personer med särskild sakkunskap och överblick
och att samtidigt uppnå en anknytning tUl kulturrådet. Det bör ankomma på rådet
att bestämma formerna för hur litteraturstödet skall fördelas.
Jag övergår nu tiU att behandla de olika stödformerna.
Ny svensk skönlitteratur
En vital litterär produktion har central betydelse för
yttrandefriheten och den konstnärUga fömyelsen. Under de senaste åren har en
viss tillbakagång skett när det gäUer utgivning av skönlitterära debutanter. Då
stödformer införs för bokproduktionen är det därför angeläget att den nya
svenska skönlitteraturen får del av stödet.
Jag förordar att ett selektivt efterhandsstöd ges åt ett
50-tal titlar av ny svensk skönlitteratur för vuxna. Stödet bör främst inriktas
på den oprövade litteraturen. 1 första hand bör det ges åt debutböcker men även
böcker av redan publicerade författare som ännu inte hunnit slå igenom hos en
bredare pubUk bör kunna komma ifråga. Vidare bör det vara möjUgt att ge stöd åt
viss kvalitetsutgivning som har uppenbara svårigheter att bli lönsam.
Urvalet av de skönUtterära titlar som skall stödjas måste
ägnas särskild uppmärksamhet. Det är angeläget att personer med överblick över
den htterära produktionen och intresse för litterärt nyskapande anlitas vid
fördelningen av stödet. Det bör ankomma på statens kulturråd att fördela stödet
och besluta om formerna för detta.
För budgetåret 1975/76 kommer jag (13.5) att beräkna ett
belopp om 500 000 kr. för stöd åt ny svensk skönlitteratur.
Skönlitteratur i översättning
Utredningen understyker vikten av att kvalificerad
utländsk skönlitteratur kontinuerligt görs tUlgänglig på svenska och föreslår
som jag redan berört ett selektivt efterhandsstöd tiU denna kategori.
Remissinstanserna är eniga om att
översättningslitteraturen behöver stöd, men utredningens förslag möter kritik
både vad gäller utformning och dimensionering. Några remissinstanser förordar
att stödet görs generellt, medan andra menar att stödet åtminstone i viss
utsträckning bör utgå som projektstöd.
Som jag uttalat tidigare förordar jag att ett selektivt
efterhandsstöd utgår för utgivning av skönlitteratur för vuxna i översättning.
Vid prövning av vilka titlar som skall få stöd bör mångsidighet vad gäller
fördelning på originalspråk och förlag eftersträvas. Hänsyn bör tas inte
Prop. 1975:20 197
endast till originalverkets litterära kvalitet utan också
till kvaliteten på översättningen. Titlar som i förhållande tiU omfång Ugger
under genomsnittspriset bör särskUt uppmärksammas. Vidare bör bl. a. beaktas
behovet av att i Sverige ge ökad kännedom om litteratur från olika
invandrargruppers ursprungsländer.
För stöd åt skönlitteratur för vuxna i översättning kommer
jag i det följande (13.5) att beräkna ett belopp om 1 milj. kr. för budgetåret
1975/76. Det föreslagna beloppet bör medge stöd tiU ca 75 titlar.
Klassiker
Under det senaste decenniet har lagerhållningen av
klassikerutgåvor kraftigt minskat. Nyproduktionen har också varit lägre än
tidigare. Litteraturutredningen föreslår därför att två stödformer införs för
denna litteraturkategori, nämligen ett produktionsstöd i förhand och ett lagerstöd.
Utredningens förslag får genomgående ett mycket positivt
mottagande och bör därför enligt min mening genomföras. Stödet bör omfatta
utgivning av svenska och utländska klassiker i översättning samt allmänt erkänd
svensk och översatt utländsk 1900-talshtteratur för vuxna. Jag återkommer i det
följande till frågan om stöd för utgivning av klassiker i barn- och
ungdomslitteraturen.
Utgivare som erhåller stöd bör förbinda sig att lagerhålla
titeln i fem år och att därefter överlåta rätten tiU omtryck tiU annan
förläggare, om inte utgivaren själv vill utnyttja denna. Statens kulturråd bör
vidare som vUlkor för stöd kunna föreskriva att stödda titlar får ett lågt
pris. Rådet bör ha möjligheter att genom kontakt med förlag ta initiativ tiU
utgivning. Därvid bör anbudsförfarande tUlämpas.
För förhandsstöd till utgivning av klassiker beräknar jag
i det följande (13.5) 1 milj. kr. för budgetåret 1975/76. Utgivningen bör med
detta stödbelopp kunna omfatta ca 60 titlar. Vid fördelningen av medlen bör i
enlighet med utredningens förslag en tredjedel utgå till utgivning av svenska
klassiker och två tredjedelar till utländska.
För lagerstöd kommer jag i det följande (13.5) att beräkna
ett belopp om 200 000 kr. Stödet bör utgå tiU utgivare av klassiker med visst
belopp per lagerhållen volym och år. Det torde få ankomma på regeringen eller
efter regeringens bestämmande på statens kulturråd att meddela närmare
föreskrifter om utformningen av stödet.
Facklitteratur
Litteraturutredningen konstaterar att utgivningen av
facklitteratur som helhet har expanderat starkt under de senaste årtiondena,
men att det finns vissa bristområden. Utredningen ser inga skäl för ett
generellt stöd till facklitteratur och ser heller ingen möjlighet att avgränsa
vissa stödbehövande kategorier. Ett selektivt förhandsstöd anses vidare ha
allvarliga nackdelar. Utredningen nöjer sig därför med att föreslå ett direkt
statligt stöd för att tillgodose behovet av översättningar av
Prop.
1975:20 198
större internationella standardverk av allmänt intresse
inom olika områden. Utredningen betonar särskilt bristen på översättningar av
titlar som behandlar internationella problem. Stödet bör enligt utredningens
förslag utgå som produktionsbidrag i förhand och förknippas med vissa vUlkor
beträffande lagerhållning och pris.
Remissinstanserna är relativt eniga om behovet av stöd
till facklitteratur. Meningarna går emellertid isär beträffande stödets
utformning. Några instanser menar att ett vidgat stöd bör vara generellt, andra
förordar ett selektivt stöd. Enligt någras önskemål bör ett slöd omfatta
facklitteratur på i stort sett alla områden, medan andra remissinstanser tänker
sig stödet avgränsat till vissa områden, t. ex. facklitteratur och/eller debattlitteratur
av svenskt ursprung.
Enligt min mening är det angeläget att utgivningen av
fack- och debattlitteratur har stor bredd. Av förklarliga skäl är emellertid avgräns-nings-
och urvalsproblemen särskilt svåra när det gäller att utforma ett stöd för
denna utgivningskategori. Med hänsyn till litteraturutredningens synpunkter och
de uppfattningar som redovisats av remissinstanserna är jag inte beredd att nu
förorda ett stöd av annan omfattning än det htteraturutredningen föreslagit för
facklitteraturen. Jag vill dock erinra om att det åligger statens kulturråd att
inom ramen för sitt verksamhetsområde följa utvecklingen på bokmarknaden även
vad avser facklitteraturen.
Litteraturutredningen har enligt min mening dokumenterat
behovet av stöd åt översättning av internationella standardverk av allmänt
intresse. Jag förordar därför att förlag efter ansökan skall kunna få stöd för
utgivning av sådana verk som litteraturutredningen hänför till denna kategori.
1 enlighet med vad jag tidigare anfört bör statens kulturråd svara för
bidragsprövningen också vad gäller denna stödform. För budgetåret 1975/76
kommer jag i det följande (13.5) att beräkna ett belopp om 400 000 kr. för
detta ändamål, vilket innebär att ca 25 verk bör kunna ges stöd. Det är
angeläget att titlar som utges med statligt stöd lagerhålls under minst fem år.
Villkor härom bör därför kunna uppställas för stödet. Vid fördelning av stödet
bör lågprissättning premieras.
Barn- och ungdomslitteratur
Ett generellt stöd till barn- och ungdomslitteraturen är
enligt litteraturutredningens bedömningar f. n. inte motiverat, eftersom
utgivningen ökat starkt under det senaste decenniet och utgivningssektorn visar
en rimlig lönsamhet. Barn- och ungdomslitteraturen föreslås däremot som jag
tidigare nämnt få ett selektivt efterhandsstöd. Detta bör enligt utredningen gå
både tUl svensk originallitteratur och tiU översättningar. Stödet bör utgå med
50 % av bokens pris med ett tak pä 8 kr. för att motverka prishöjningar. Av varie
bok som ges slöd föreslås föriagen leverera 1 500 exemplar till staten.
Stödordningen föreslås dimensionerad
Prop. 1975:20 199
att omfatta 100 titlar, vilket skulle motsvara ungefär
var tredje bok i kvalilelsutgivningen.
Ett stort antal remissinstanser anser att utredningen
underskattat behovet av stöd till barn- och ungdomshtteratur. Vidare framhåller
flera instanser det olyckUga i att goda barnböcker oftast är relativt sett
mycket dyra och pekar på behovet av åtgärder för att motverka detta förhållande.
När det gäUer val av stödform är meningarna delade. ÄtskiUiga
instanser vUl ha en generellt verkande stödform, i första hand för den del av
litteraturen som är skriven av svenska författare. Utredningens förslag om ett
efterhandsstöd får emellertid ett gott mottagande och förordas av mänga. Ett
stort antal instanser vill ha ett produktionsstöd i förhand, i första hand för
svenska bilderböcker.
Jag delar remissinstansernas uppfattning att det behövs
ett stöd till utgivningen av barn- och ungdomslitteratur. Det är enligt min
mening olyckligt att den kvalificerade utgivningen oftast har ett mycket högt
pris. Jag är medveten om svårigheterna att finna en acceptabel metod som
undanröjer detta problem. De stödformer jag nu föreslår bör emellertid kunna få
en prisnedsättande effekt. Stödet till utgivningen av barn- och
ungdomslitteratur bör ha två former, ett efterhands- och ett förhandsstöd.
Efterhandsstödet bör utformas i huvudsak efter de
riktlinjer litteraturutredningen har angivit. Av särskUt utvalda titlar bör 1
000 exemplar inköpas. Frågor rörande rabattsatser, ersättningstak m. m. bör
avgöras av statens kulturråd. Vid fördelningen av bidragen bör rådet ta hänsyn tiU
kvalitet och stödbehov. Titlar som åsatts ett lågt pris bör särskilt beaktas.
Litteraturutredningen föreslår inget förhandsstöd och
avvisar uttryckligen tanken på ett sådant stöd till tidigare ej publicerad
svensk barn- och ungdomslitteratur. En rad remissinstanser förordar emellertid,
som har angetts i det föregående, ett sådant stöd. För egen del anser jag det
motiverat att införa ett förhandsstöd till barn- och ungdomsböcker med stora
framställningskostnader, främst svenskproducerade böcker med illustrationer.
Förhandsstöd bör också kunna utgå tUl återutgivning av tidigare publicerade
böcker. Det bör liksom i fråga om klassikerutgivningen vara möjligt för
kulturrådet att genom att begära anbud avseende utgivning kunna ta egna intiativ.
Som ett villkor för stöd bör gälla att de stödda titlarna får ett lågt pris.
Krav på lagerhållning bör kunna ställas om det bedöms lämpligt.
Framställningen av kvalificerade serier med svenska
upphovsmän är mycket begränsad. En bidragande orsak till detta är att
framställningskostnaderna är höga. Litteraturutredningen anser det angeläget
att starta försöksverksamhet med produktion av svenska kvalitetsserier. En bred
remissopinion delar denna uppfattning. Utredningen föreslår att Svenska
barnboksinstitutet ges medel för försök på detta område. Enligt min mening
talar praktiska skäl för att försöksverksamheten bedrivs inom ramen för
förhandsstödet till barn- och ungdomslitteratur.
Prop. 1975:20 200
En titel som erhåUit förhandsstöd skall i 1 000 exemplar
ställas tUl statens förfogande. Dessa exemplar bör hksom de exemplar som
inköpts genom efterhandsstödet främst utnyttjas för att öka intresset för
litteraturläsning bland barn. Jag förordar i detta syfte att böckerna ställs tiU
förfogande för i första hand barn- och ungdomsorganisationer för att ge dessa
möjlighet till läsfrämjande åtgärder bland barn och ungdom. Jag återkommer tUl
denna fråga i anslutning till mina förslag om läsfrämjande åtgärder.
Jag kommer i det följande (13.5) att beräkna ett belopp om
sammanlagt 1,3 milj. kr. för utgivningsstöd tiU bam- och ungdomslitteratur. Av
dessa medel bör ca tre fjärdedelar användas tiU efterhandsstöd och återstoden
fördelas på förhandsstöd tUl Ulustrerad barn- och ungdomslitteratur, klassiker
samt försöksverksamhet med produktion av kvalitetsserier. Det föreslagna
beloppet bör medge stöd tiU ett 100-tal titlar.
Uppslagsverk
Litteraturutredningen konstaterar att det i dag inte ges
ut något aktuellt och representativt svenkt uppslagsverk. De tre största
svenska arbetena har slutsålts tiU realisationspris under år 1973. Efter denna
lagerrensning återstår endast ett fåtal mindre verk på marknaden. Något nytt
större verk kommer enligt utredningens bedömningar inte ut eftersom utgivningen
är aUtför kapitalkrävande och riskabel för ett enskUt svenskt förlag.
Utredningen finner det väsentligt att ett nytt och aktuellt svenskt
uppslagsverk kan ges ut och anser att staten måste ta ansvar för att så sker.
Utredningen framhåller att en sådan encyklopedi bör få en bred spridning, vUket
förutsätter ett lågt pris. Utredningen föreslår att statsmakterna omedelbart
låter utreda de problem som sammanhänger med en statssubventionerad encyklopediutgivning.
Jag har för avsikt att inom kort föreslå regeringen att
tillsätta en arbetsgrupp för att närmare utreda frågan om behovet av stöd till
utgivande av ett svenskt uppslagsverk.
11.2.3 Stöd tiU nyetablering av föriag
Litteraturutredningens undersökningar visar att
utgivningen inom flertalet viktiga litteraturkategorier är koncentrerad tiU
ett fåtal förlag. Utredningen anser detta beklagligt och menar att staten måste
ta på sig ett ansvar för att utgivningsbesluten sprids.
Utredningen anser emellertid att det i huvudsak är branschens
uppgift att garantera mångsidighet. Avtal mellan föriagen och bokhandeln liksom
gemensamma satsningar i säljfrämjande syfte bör vara så utformade att de små
förlagen blir konkurrenskraftiga. Det är en viktig uppgift för samhället att
följa branschens utveckling i dessa avseenden.
De former för utgivningsstöd som föreslagits skulle enligt
utredningen förbättra vUlkoren för de små förlagen. För att därutöver
möjliggöra aktiva statliga insatser föreslås att en förlagslånefond inrättas.
Fonden skulle kunna tas i anspråk för att undertätta nyetablering och för att
Prop. 1975:20 201
förbättra förutsättningarna för små och medelstora förlag.
Den bör vidare användas för att främja tillkomsten av olika förlagstyper, etablering
av regionala förlag och underlätta utgivning av böcker på eget förlag tiU
självkostnadspris. Fonden tänks vidare kunna förbättra de språkliga
minoriteternas villkor i förlagshänseende.
Flera remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning
beträffande koncentrationsproblemen. Förslaget om en förlagslånefond mottas
också positivt.
Utgivningsverksamhet kännetecknas inte av några påtagliga
stordriftsfördelar. Det är därför möjligt att bedriva bokutgivning i ganska
liten skala. Inledningsvis krävs dock ett i allmänhet inte obetydligt startkapital,
vilket för de flesta utgör ett hinder för att starta förlagsverksamhet. Det är
svårt att uppbringa sådana säkerheter som krävs för att en bank skall vara vUlig
att bevilja lån.
En omfattande spridning av utgivningsbesluten möjliggör en
mångsidig utgivning. En koncentration av utgivningen till ett fåtal förlag
centraliserar utgivningsbesluten och ökar risken för att väsentlig utgivning
ej kommer tUl stånd. Författarna blir i ett sådant faU alltför starkt beroende
av ett litet antal beslutsfattare och bokläsarna riskerar att se sina
valmöjligheter begränsas. En förlagsstruktur med många förtag och olika former
av förlag är därför önskvärd.
Jag föreslår att staten genom att bevilja kreditgarantier
söker underlätta situationen för mindre enheter inom förlagssektorn. Garantier
bör i första hand lämnas tiU mindre föriag och tiU personer eller sammanslutningar
som vill starta föriagsverksamhet. Vad utredningen angett om ändamålen med
fondverksamheten bör kunna vara vägledande också i fråga om garantigivningen.
Utgivning som, t. ex. på grund av lågprissättning eUer exklusivitet, väntas ge
stadigvarande underskott, får inte främjas via denna stödform.
För garantigivning förutsätts att lån beviljas på den aUmänna
kreditmarknaden. Staten bör i varje enskilt fall kunna utfärda garanti för upp
till 75 % av lånesumman, i undantagsfall för hela lånesumman. De
företagsekonomiska förutsättningarna bör prövas av ett statligt organ. Denna
prövning bör ankomma på statens industriverk. För att inhämta kulturpolitiska
bedömningar bör verket samråda med statens kulturråd. Jag har i fråga om handhavandet
av garantigivningen samrått med chefen för industridepartementet.
Det torde få ankomma på regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om utformningen av den
stödform jag nu har förordat.
Jag föreslår att ramen för kreditgarantier sätts till 2
milj. kr. Fråga om bidrag för täckande av eventuella förluster i anslutning
till garantigivningen får prövas inom ramen för anslaget Bidrag till särskilda
kulturella ändamål.
Prop. 1975:20 202
H.2.4 Läsfrämjande åtgärder
De stödformer som utredningen föreslår för produktion och
distribution av litteratur förväntas av utredningen ge goda läsfrämjande effekter.
Utredningen lägger dessutom fram förslag om särskUda läsfrämjande åtgärder av
mer begränsad karaktär. Skolöverstyrelsen (SÖ) föreslås sålunda erhålla ett
speciellt anslag om 100 000 kr. för att främja förståelsen för och läsningen av
poesi i skolorna. 1 syfte att få till stånd en tillräckligt omfattande
recensionsverksamhet föreslår utredningen vidare ett särskilt anslag för litteraturinformalion
i form av bokrecensioner. Utredningen finner det också angeläget att främja
studieförbundens läsfrämjande verksamhet och föreslår statligt stöd till en
försöksverksamhet med läsecirklar pä arbetsplatser.
Litteraturutredningen har i sina förslag betonat skolans
uppgift att väcka och bevara elevernas intresse för böcker och läsning. En
särskild expertgrupp har tagit upp litteraturläsningens problem från förskolan
till och med lärarutbildningen. Litteraturutredningen som anser sig sakna
kompelens att närmare ta ställning till delaljförslag i organisations- och
läroplansfrågor utgår ifrån att dessa frågor seriöst prövas i de instanser som
formar skolans mål. Utredningen vill dock särskilt understryka vikten av att
skolan bedriver en systematisk och individualiserad lästräning.
Flera remissinstanser har instämt i utredningens betoning
av lästrä-ningens betydelse. SÖ har därvid framhållit att lärarnas uppgifter
finns klart formulerade i läroplanens mål, riktlinjer och kursplaner. Man
finner utredningens önskemål om fler läsfrämjande åtgärder på grundskolans
högstadium värda att prövas. De förändringar av läroplanen för gymnasieskolan
som litteraturutredningen föreslår i syfte att ge större utrymme för
litteraturläsning är svåra alt genomföra eftersom förändringar i limplaner hör
till den del av läroplanen som påverkar skolans organisation. En del förändringar
som överensstämmer med modern litteraturforskning är dock enligt SÖ möjliga
att genomföra vid en revision av kursplanerna.
Jag delar litteralurutredningens uppfattning att förskolan
och skolan har stor betydelse när det gäller att väcka och vidmakthålla
intresset för läsning av värdefull litteratur. Denna uppgift ligger i linje med
de mål och riktlinjer som lagts fast för grund- och gymnasieskolan. Det
utvecklingsarbete som i dag bedrivs av skolan, bl. a. med bidrag från SÖ, i
syfte att öka elevernas intresse för läsning av skönlitteratur, är
betydelsefullt. Behovet understryks av nya undersökningsresultat som visar att
många elever i den svenska skolan har ett bristande litteraturintresse. Det är
angelägel att det inledda forsknings- och utvecklingsarbetet drivs vidare och
att det även på kort sikt kan resultera i bättre betingelser för
litteraturläsningen i skolan. Detta får ske genom t. ex. anvisningar,
fortbildning och revision av kursplaner. Del åligger redan idag SÖ alt inom
ramen för läroplansuppföljningen pröva de förslag till läsfrämjande åtgärder
som utredningen framfört. Åtgärder i läsfrämjande syfte bör
Prop. 1975:20 203
kunna vidtas inom ramen för nu gällande läroplaner. Vid
mitt ställningstagande i dessa frågor har jag samrått med statsrådet Hjelm-Wallén.
Förskolans möjlighet att stimulera barns intresse för
litteratur kommer enligt vad jag inhämtat alt beaktas i anslutning till den
arbetsplan för förskolan som nu utarbetas inom socialstyrelsen.
Litteraturutredningen har ej i vidare mening än jag nu
berört föreslagit konkreta åtgärder i syfte att främja barns och ungdoms
intresse för läsning. Enligt min mening bör dock samhället stödja olika
insatser som görs för alt öka litteraturintresset hos de unga. Särskilt
angeläget är att nå barn och ungdom som bl. a. av sociala skäl har svårigheter
att få kontakt med böcker och läsning. Förskolans och skolans insatser bör
kompletteras med åtgärder som gör litteraturläsningen naturlig även i andra
miljöer där barn och ungdom vistas. Jag anser därför att en begränsad
försöksverksamhet med läsfrämjande aktiviteter bör komma till stånd där nya
vägar prövas för att stimulera barns och ungdoms intresse för böcker och
litteratur. Det är i detta sammanhang naturligt all vända sig till organisalionslivet,
särskilt barn- och ungdomsorganisationerna, som lokall möter de unga i deras
fritidsmiljö. Vid sidan av barn-och ungdomsorganisationerna bör också
studieförbunden i sitt uppsökande folkbildningsarbete bland grupper med ringa
kontakt med kulturutbudet kunna göra betydelsefulla insatser för att främja
barns läsning t. ex. genom alt la upp barnlitteratur till diskussion i
anslutning till föräldrautbildning, invandrarundervisning eller i sin
verksamhet på institutioner för barn.
Jag har tidigare föreslagit (11.2.2) att som villkor för
statsbidrag till utgivning av barn- och ungdomslitteratur skall gälla att
förlagen till statens förfogande ställer ett antal exemplar av de böcker som
utges med utnyttjande av stödet. Jag uttalade i detta sammanhang all stödköps-
och motprestationsexemplaren i den omfattning de kan utnyttjas för försöksverksamheten
inom barn- och ungdomsorganisationerna skulle ställas till förfogande för
denna. Försöksverksamheten bör pågå under en tvåårsperiod. Den bör samordnas
av studieförbunden, som därigenom ges möjlighet att utforma olika projekt av läsfrämjande
karaktär tillsammans med sina egna medlemsorganisationer och med andra barn-och
ungdomsorganisationer med vilka de samarbetar. Jag vill även framhålla
möjligheten tiU samverkan med biblioteken. Deras urval av skön- och
facklitteratur samt kunskap om bam och läsning utgör ett värdefullt stöd för
försöksverksamheten lokalt.
Jag har uppdragit åt den grupp inom
utbildningsdepartementet som arbetar med barnkulturfrågor att närmare överväga
formerna för en försöksverksamhet av här antytt slag. Gruppen skall ha
fullgjort sitt arbete i denna fråga före utgången av maj 1975. Ett stöd för
detta ändamål bör för nästa budgetår utgå under anslaget Bidrag till särskilda kulturella
ändamål.
Jag har tidigare framhållit skolans och förskolans stora
betydelse när det gäller all väcka och vidmakthålla barns intresse för
litteratur och
Prop. 197520 204
litteraturläsning. Olika undersökningar har visat all
tillgången till litteratur många gånger avgör barns intresse för
litteraturläsning. Förskolan och skolan bör därför uppmärksamma barnens
möjlighet till kontakt med böcker. Samverkan med de lokala biblioteken är här
inte minst viktig. 1 den mån böcker som staten erhåller genom stödköp eller som
motprestationsexemplar inte tas i anspråk för försöksverksamhet av del slag jag
här förordat bör de kunna erbjudas kommuner för lokala försök med läsfrämjande
verksamhet bland barn och ungdom.
11.2.5 Svenska barnboksinstitutet
Intresset för barn- och ungdomslitteraturen har vuxit på
senare år. Ett uttryck för detta är att lånen av barn- och ungdomslitteraturen
i de svenska folk- och skolbiblioteken år 1970 nådde en nivå som motsvarar
ungefär hälften av de ca 70 milj. boklån som totalt förmedlades.
Det ökade intresset för barn- och ungdomslitteratur har
uppmärksammats i lärarutbildningen för olika stadier. Barn- och ungdomslitteratur
förekommer numera som självständigt moment inom flertalet lärarutbildningar.
Fr. o. m. läsåret 1970/71 ingår barn-och ungdomslitteratur i blockämnet svenska
vid våra universitet. Detta förhållande har ställt nya krav på den forskning om
barnlitteratur som f. n. bedrivs vid flertalet universitet och högskolor.
Svenska
barnboksinstitutet började sin verksamhet år 1965. Den samlade dokumentation i
fråga om barn- och ungdomsböcker som finns där är en av förutsättningarna för
att forskningen på barn- och ungdomslitteraturens område skaU kunna utvecklas.
Samlingarna ger även blivande lärare, barn- och ungdomsbibliotekarier samt
skolbibliotekens personal möjlighet att fä en överblick över utvecklingen av
barn- och ungdomslitteraturen. Folk- och skolbiblioteken har inte möjlighet att
ge denna överblick eftersom länefrekvensen av barn- och ungdomsböcker är hög och
det till följd av dålig lagerhållning ofta är omöjligt alt ersätta förslitna
exemplar.
Litteraturutredningen har föreslagit att Svenska
barnboksinstitutet omorganiseras till en statlig stiftelse. Utredningen har
vidare föreslagit en kraftig förstärkning av institutets ekonomiska och
personella resurser i syfte att ge institutet förutsättningar att dels utöka
sin registrerande verksamhet dels ta på sig vissa litteratursociologiska och
informativa uppgifter. Samtliga remissinstanser som yttrat sig har varit
positiva till förslagen om omorganisation och utökning av verksamheten vid
Svenska barnboksinstitutet.
Det är enligt min bedömning viktigt att staten ger stöd
till undervisning och forskning kring barn- och ungdomslitteratur. På sikt
medverkar ökad forskning och förbättrad utbUdning hos dem som arbetar med barn
och litteratur till att främja barns intresse för böcker och läsning. Svenska
barnboksinstitutet har i detta sammanhang en viktig uppgift. Jag anser det
därför viktigt att staten ger ett större bidrag tiU
Prop.
1975:20 205
institutet än f. n. för att därigenom öka möjligheterna
att förbättra den utåtriktade verksamheten. Det ökade bidraget bör ge
institutet möjligheter att, vid sidan av den väsenthga uppgiften att insamla
och katalogisera på svenska språket utgiven barnlitteratur jämte viss
facklitteratur, utöka sin service tiU lärarhögskolor, förskoleseminarier,
bibliotekshögskolan samt tiU barn- och ungdomsorganisationer. Även
skolbibliotek saml bibliotekens barn- och ungdomsavdelningar bör kunna få viss
hjälp av institutet t. ex. i samband med kursverksamhet.
Jag kommer i det följande (13.5) att beräkna en höjning av
bidraget tiU Barnboksinstitutet med 155 000 kr. tiU 355 000 kr. Det höjda
bidraget bör göra det möjligt för institutet att anställa ytterligare personal
främst för informations- och kursverksamheten. Jag är inte beredd att f. n.
förorda någon förändring av institutets organisationsform.
11.3 Folkbibliotek
11.3.1 Inledning
Folkbiblioteken utgör våra mest spridda kulturinstitutioner.
Efter kommunsammanläggningarna vid årsskiftet 19731974 finns folkbibliotek i
alla kommuner. Förutsättningarna för en decentraliserad verksamhet är således
väl tillgodosedda inom biblioteksområdet. Folkbiblioteken arbetar i flertalet
fall med en stor ämnesmässig bredd och med en rad olika medier utöver det
tryckta ordet. De har genom sin spridning, bredden i verksamheten , ett
omfattande öppethållande och en uppsökande verksamhet, som i allt större
utsträckning är målgruppsinriktad, blivit våra livligast besökta
kulturinstitutioner. Vidgningen av verksamheten till andra områden än litteralurförmedling
är ett viktigt inslag i den aktuella utvecklingen i folkbiblioteksarbetet.
Detta minskar emellertid inte betydelsen av bibliotekens traditionella uppgift
att tillhandahålla litteratur vilket är och torde förbli deras huvuduppgift. I
vårt land finns f. n. 278 huvudbibliotek med sammanlagt ca 1 800 filialer. År
1973 förmedlade dessa 66 miljoner boklån. Räknas skolbiblioteken in blir antalet
83 miljoner. För jämförelsens skull kan nämnas att de ca 300 A-boklådorna och
de ca 150 B-boklådorna år 1972 sålde sammanlagt 10 miljoner böcker till
allmänheten. Pressbyrån svarade för ungefär samma försäljningsvolym som dock i
allt väsentligt hade en helt annan sammansättning än bibliotekens utlåning och
boklådornas försäljning. Försäljningen genom bokklubbarna uppgick samma år
till ca 4 miljoner böcker.
Folkbiblioteken har, som framgår av utlåningens
omfattning, en avgörande roll i arbetet med att föra människor i kontakt med htteralur
och deras betydelse synes bli aUl större för varje år. I de fortsatta
strävandena att ge aUt fier människor möjligheter till stimulerande
läsupplevelser bör således folkbiblioteken spela en central roll. Vägledande
bör därvid vara - i överensstämmelse med vad som gäller för övriga
Prop. 197520 206
kulturverksamheter - att de som redan är vana och
regelbundna bokläsare bereds möjlighet att utveckla sina intressen samtidigt
som utvecklingen och utbyggnaden av verksamheten i betydande utsträckning
inriktas på eftersatta grupper och kulturfattiga miljöer. Biblioteken har genom
sin uppsökande verksamhet vunnit betydelsefulla erfarenheter av sådana insatser
och är därför viktiga instrument i de läsfrämjande åtgärder som, särskilt vad
gäller de statliga insatserna, bör prioriteras.
Folkbiblioteken är kommunala institutioner och kommunernas
ekonomiska insatser är helt avgörande för deras verksamhet. Utbyggnaden av
biblioteksverksamheten har i aUmänhet satts i första hand vad gäller
kommunernas åtgärder på kulturområdet. I flertalet kommuner är folkbiblioteket
den enda kulturinstitutionen. Kommunernas sammanlagda driflutgifler för
biblioteksverksamheten har från år 1968 till år 1973 ökal från 150 mUj. kr.
till 330 milj. kr i löpande priser. Utgifternas andel av kommunernas totala
utgifter för kulturell verksamhet har under samma period hållit sig i stort
sett konstant vid ca 40 %. Denna stora andel anger den betydelse kommunerna
tillmäter biblioteksverksamheten och visar också på den vilja som finns hos
kommunerna att utveckla åtagandena inom denna del av kulturområdet.
De
statliga insatserna för folkbiblioteksverksamhcten har en lång tradition.
Mellan åren 1905 och 1965 utgick generella statsbidrag. Är 1965 avvecklades
dessa i samband med att det statliga skatteutjämningsbidraget förändrades och
höjdes (prop. 1965:50, SU 1965:124, rskr 1965:313). Det statliga
skatteutjämningssystemet, som syftar till att ge möjlighet till likartad
kommunal service i olika delar av landet, kan därför sägas avse också
biblioteksverksamheten. Vid avvecklingen av de generella bidragen bedömdes del
angeläget att staten även fortsättningsvis gav ett direkt stöd till kommunernas
biblioteksverksamhet. Statsmakternas beslut år 1965 innebar att de statliga
insatserna inriktades på rådgivning, service och utvecklingsarbete. De
viktigaste åtgärderna angavs vara bidrag till utvecklingen av
biblioteksverksamheten i olika typer av kommuner saml tillfälliga punktstöd för
särskilda lokala initiativ. Avvecklingen av de generella statsbidragen till
folkbiblioteken innebar att länsbiblioleken inte längre skulle ha till uppgift
att inspektera de lokala biblioteken. Länsbiblioteken avsågs i stället genom
låneservice, information och rådgivning medverka till utbyggnaden av
biblioteksverksamheten i resp. län. Som en komplettering till länsbibliotekens
låneservice hade tidigare en s.k. lånecentral inrättats. Ytteriigare en
inrättades år 1965 samt efter några år ännu en. Bestämmelser om bidrag till de
här nämnda delarna av folkbiblioteksverksamheten återfinns i kungörelsen (1966:
108) om statsbidrag till länsbibliotek och lånecentraler (ändrad senast
1974:638).
De
riktlinjer som drogs upp genom 1965 års beslut är de som hitintills legat till
grund för de statliga insatserna för folkbiblioteken. Sedan år 1966 har 25
kommunala bibliotek erhållit s. k. utvecklingsbidrag. Bidraget har för varie
berörd kommun omfattat en femårsperiod. Totalt har
Prop. 1975:20 207
drygt 20 milj. kr. i statliga bidrag utgått i denna form.
I och med utgången av år 1974 har denna bidragsform avvecklats. Det statliga
bidraget har varit av avgörande betydelse för utvecklingen av biblioteksverksamheten
i de kommuner som erhållit sådant stöd. De erfarenheter som vunnits i kommuner
som fåll bidrag har också kommit andra kommuner till del genom den kurs- och
informationsverksamhet som kontinuerligt bedrivits av bibliolekssektionen inom
SÖ som till utgången av september 1974 handlade frågorna om det statliga stödet
till folkbibliotek. Ansvaret för dessa frågor fördes den 1 oktober över till
det då inrättade statens kulturråd.
Från
kommunall håll har viss kritik riktats mot utvecklingsbidraget. Det har gjorts
gällande all det genom sin konstruktion med krav på betydande kommunala
ekonomiska insatser har gynnat relativt sett stora kommuner med en
förhållandevis god ekonomi medan små kommuner med begränsade ekonomiska
resurser inte kunnat utnyttja bidraget. I och med den avveckling av detta
bidrag som inleddes år 1970 har de statliga insatserna i ökad omfattning fått
formen av tillfälliga bidrag till särskUda lokala initiativ, s.k. punktbidrag.
Bidrag har utgått till bl.a. bibliotekens sociala verksamhet, AV-ulruslning -
främst musikanläggningar -, bokbussar, arbetsplatsutlåning samt inköp av
litteratur på invandrarspråk. Bidrag har i allmänhet utgått med 50 % av
kostnaderna, i vissa fall dock med större andel. Även vad gäller punktbidragen
har kritik riktats mot kravet på kommunala insatser med hänvisning till att
detta krav gjort det svårt för vissa kommuner att utnyttia bidragen. Kritiken
har främst gällt stödet till inköp av bokbussar.
De kommunala insatserna på biblioteksområdet är som jag
redovisade i det föregående av betydande omfattning och har ökat snabbt under de
senaste åren. Ökningen har skett samtidigt som nya och större kommunala
enheter skapats genom kommunsammanläggningarna. Detta har i många fall medfört
en centralisering av biblioteksresurserna i kommunen men har även skapat
förutsättningar för en ökad decentraliserad verksamhet genom filialer och
bokbussar.
Litteraturutredningen har emellertid med utgångspunkt i
sina studier och andra undersökningar ansett sig kunna konstatera all det
fortfarande föreligger stora skillnader mellan biblioteksstandarden i olika
kommuner. Utredningen menar att skillnaderna kommer att kvarstå under åtskillig
tid och att detta motiverar särskilda statliga stödinsatser. Denna uppfattning
delas av remissinstanserna. Några instanser, bl. a. Svenska kommunförbundet
och kommunalekonomiska utredningen, framhåller att den senaste kommunreformen
har skapat förutsättningar för en minskning av skillnaderna mellan kommunerna.
Innan jag lar upp frågan om behovet av särskilda
statsbidrag tUl folkbiblioteksverksamheten, vill jag beröra frågan om
lagstiftning på biblioteksområdet. Ett medel att komma till rätta med
standardskillnaderna mellan kommunerna har nämligen angetts vara alt i lag
ålägga kommunerna att svara för en viss minimistandard. Litleraturut-
Prop. 1975:20 208
redningen avvisar tanken på en lagstiftning men föreslår
vissa kompletterande bestämmelser i 1966 års kungörelse om statsbidrag till
länsbibliotek och lånecentraler av innebörd att del fastställs vad som är folkbiblioteksverksamhelens
mål och vem som bär ansvaret för verksamheten på olika nivåer. Om
standardskillnaderna består eller om utvecklingen inom biblioteksområdet tar
en annan riktning än f. n. - exempelvis så att viss service beläggs med avgift
bör dock enligt utredningen frågan om lagstiftning kunna aktualiseras på
nytt. Det stora flertalet remissinstanser som yttrat sig i denna fråga avvisar
tanken på en bibliolekslagstiflning. Flera avvisar också tanken på en ändring
av angivet slag i nämnda kungörelse.
Jag berörde i föregående års kulturproposilion (s. 304)
frågan om lagstiftning inom kulturområdet och anförde därvid från allmänna
utgångspunkter att staten bör inrikta sina insatser på att stimulera
kulturverksamheten i landet och inte på att reglera den. Vid min behandling av
folkbiblioteken konstaterade jag att det således inte var aktuellt med någon
bibliotekslagstiftning. Detta uttalande lämnades utan erinran av riksdagen. En
lag som enbart ålägger kommunerna att upprätta bibliotek skulle enligt min
mening vara utan effekt eftersom bibliotek finns i samtliga kommuner. En
lagstiftning som ger detaljerade föreskrifter för biblioteksverksamhetens
omfattning och utformning skulle snabbt bli föråldrad och i vissa fall motverka
sitt syfte eftersom miniminormer lätt utvecklas att fungera som maximinormer.
En sådan lagstiftning skulle också förutsätta att den statliga tUlsynsmyndigheten
fick i uppgift att kontrollera att biblioteksverksamheten i de enskilda
kommunerna uppfyllde de fastställda kraven. I den allmänna diskussionen hävdas
ibland att bibliotekslagstiftning är en metod att tillförsäkra den enskilde
medborgaren rätt och möjlighet till en hkvärdig biblioteksservice som ger
tillgång till böcker för utbildning, förströelse eller konstnärlig upplevelse
var han än bor och vilka förhållanden han än befinner sig i. Ett sådant
resonemang är emellertid tillämpligt för hela kulturområdet och skulle kunna
tas till intäkt för detaljerade bestämmelser också om den verksamhet som
kommunerna skall svara för i fråga om t. ex. teater, musik och bildkonst. Ett
sådant synsätt är oförenligt med de riktlinjer för den statliga kulturpolitiken
som statsmakterna lade fast föregående år. Det skulle åsidosätta kommunernas
självstyrelse och försvåra den anpassning tUl lokala initiativ och önskemål som
det kanske är mer angeläget att tillgodose på kulturområdet än på många andra
områden.
Jag vill i detta sammanhang även hänvisa till att
dåvarande departementschefen vid 1965 års omläggning av det statliga
biblioteksstödet konstaterade att endast insatser som i praktiken skulle
innebära ett förstatligande av folkbiblioteken skulle kunna ge möjligheter till
en fullt enhetlig utveckling. Enligt hans bedömning kunde emellertid huvudansvaret
för bibliotekens utveckling inte läggas på andra organ än de kommunala. Som framgått
av del föregående finner jag ingen anledning
Prop. 1975:20 209
att frångå detta ställningstagande.
Den av utredningen föreslagna kompletteringen av
kungörelsen om bidrag till länsbibliotek och lånecentraler förutsätter att det
utgår ett generellt statsbidrag till folkbibliotekens verksamhet till vilket de
föreslagna kompletterande bestämmelserna kan knytas som statsbidragsvillkor.
Som kommer alt framgå av det följande är jag inte beredd att föreslå någon form
av generellt stöd till de lokala folkbiblioteken. Litteraturutredningens
förslag i angivet avseende saknar därför aktualitet.
11.3.2 Stöd tUI lokala folkbibliotek
Litteraturutredningen diskuterar tre olika typer av
statliga åtgärder för att komma till rätta med den ojämna biblioteksstandarden
i landets kommuner, nämligen dels information, råd och anvisningar för att
stimulera kommunerna tUl insatser, dels selektivt statligt stöd för upprustning
och utrustning, dels möjligheter för länsbiblioteken att temporärt ta över
delar av bokförsörjningen i en kommun. Jag tar först upp frågan om selektivt
statligt stöd och återkommer därefter tUl de två övriga frågorna.
De tre
selektiva stödformer som utredningen behandlar är bidrag till bokbuss,
upprustningsbidrag och bidrag till arbetsplatsutlåning. Bidragen föreslås i
princip vara av engångskaraktär, men de två sistnämnda bidragen bör av bl. a.
praktiska skäl kunna utgå under mer än ett år. Remissinstanserna delar
utredningens bedömning all det behövs direkta statliga stödåtgärder för
folkbiblioteksverksamheten. De är också i princip positiva till de föreslagna
stödformerna. Vissa kritiska synpunkter redovisas dock, bl. a. vad gäller den
föreslagna tidsbegränsningen av bidragen. Det anges vidare vara en risk att
kommunerna, om otillräckliga medel totalt sett anslås för bidrag, skjuter upp
angelägna åtgärder i avvaktan på statligt bidrag.
Inom ramen för de s. k. punktbidragen utgår redan nu
bidrag till de av utredningen föreslagna ändamålen. Utredningens förslag
innebär emellertid att hittillsvarande bidragsprinciper skulle komma att
ändras på några punkter.
För innevarande budgetår disponerar statens kulturråd ca
1,7 milj. kr. för punktbidrag. En jämförelse med de kommunala utgifterna för
folkbiblioteksverksamheten visar att de nuvarande statliga bidragen är av ringa
storlek totalt sett. De utgör endast ca 0,5 % av de kommunala ekonomiska
insatserna. Även en myckel betydande ökning av de statliga insatserna förändrar
således inte det förhållandet att utvecklingen av folkbiblioteksverksamheten på
ett avgörande sätt beror av de kommunala åtagandena.
Enligt min mening utgör de senast genomförda
kommunsammanläggningarna, som innebär att vi fått kommunala enheter med de
ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna att ge medborgarna en god
service
14 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop.
1975:20 210
på olika områden, samt kommunernas bedömning - såsom den
framkom i samband med arbetet med föregående års kulturproposition av
möjligheterna att öka sina insatser inom kulturområdet, två väsentliga garantier
för en positiv utveckling. Kommunernas åtgärder måste givetvis vidtas utifrån
de lokala förutsättningarna och behoven. Självfallet måste också insatser för
folkbiblioteken vägas mot övriga åtgärder inom kulturområdet. Dessa måste i sin
tur vägas mot andra angelägna behov.
Litteraturutredningen framhåller att biblioteken inom
ramen för de kommunala anslagen bör kunna genomföra viktiga åtgärder och i
vissa fall göra omprioriteringar för att öka servicen till nu missgynnade
grupper. Biblioteksväsendet genomgår som de flesta andra kulturverksamheter en
ständig utveckling med en anpassning till nya krav och nya villkor. Framväxten
av bl. a. den sociala biblioteksverksamheten, barn-och ungdomsverksamheten samt
insatserna för invandrarnas litteraturförsörjning tyder enligt min mening på
att biblioteken är medvetna om den betydelse dessa delar av verksamheten har.
Jag kan därför instämma i utredningens betoning av att missgynnade och
eftersatta grupper bör ägnas en ökad uppmärksamhet. 1 likhet med vad som gäller
för aU offentlig service är det naturligt att kommunerna tar till vara de
möjligheter till omprioriteringar i biblioteksverksamheten som regelbundet
måste göras med hänsyn till nya krav och förutsättningar.
Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning
att statligt stöd även fortsättningsvis bör utgå till lokal
folkbiblioteksverksamhet. Det är också motiverat att detta stöd får en större
omfattning än de nuvarande punkt bidragen.
Den syn på statsmakternas engagemang i folkbiblioteksverksamheten
som jag redovisat i det föregående innebär att tanken på införandet av
generella bidrag tUl kommunerna, något som förordats av vissa remissinstanser,
bör avvisas. Det statliga stödet till lokal folkbiblioteksverksamhet bör vara
selektivt och i princip av engångskaraktär. Det bör i den utsträckning som det
är möjligt med hänsyn till tillgängliga resurser syfta till en utjämning av
biblioteksstandarden mellan kommunerna. När bidrag utgår tiU en kommun bör det
vara av en sådan storlek att det får en avgörande betydelse för utvecklingen av
den aktuella delen av biblioteksarbetet. Enligt min mening är det rimligt att
statsbidraget i regel avser endast en viss del av kostnaden för den del av
biblioteksverksamheten tUl vUken bidraget utgår. Om särskilda skäl föreligger
bör bidraget emellertid kunna motsvara hela kostnaden. Liksom i fråga om de
nuvarande punktbidragen bör det ankomma på statens kulturråd att fördela
bidragen.
Litteralurutredningens undersökningar har visat alt det
föreligger betydande skUlnader i läsandets inriktning och omfattning mellan
olika grupper. En viktig roll spelar därvid bokdistributionens utformning och
kvalitet, dvs. förekomsten av bibliotek, bokhandel, kioskhandel etc. Många
människor är på grund av geografiska avstånd eller andra skäl förhindrade eller
främmande för att utnyttja bibliotek eller bokhandel
Prop. 1975:20 211
för att tillgodose sitt behov av böcker. En grundläggande
åtgärd för att bereda dessa grupper tUlfäUe till kontakt med ett brett
litterärt utbud är att öka möjligheterna att få tag i böcker. Som jag tidigare
framhållit bedriver biblioteken i ökad omfattning ohka former av extern verksamhet
för att etablera kontakt med nya läsare. Den begränsade men grundläggande
uppgiften att tiUhandahålla litteratur åt dem som söker upp bibliotekslokalen
har således kompletterats med en utåtriktad och uppsökande verksamhet. Enligt min
mening är detta för stora grupper av människor en läsfrämjande insats av
fundamental betydelse. Vid sidan av insatser för att utjämna
biblioteksstandarden framstår detta som ett område där staten har särskild
anledning att stödja kommunerna i deras insatser.
Med utgångspunkt i vad jag här anfört anser jag aft de
delar av det lokala biblioteksarbetet som de statliga insatserna f. n. bör
inriktas mot är bokbussverksamheten, arbetsplatsutlåningen och
litteraturförsörjningen för invandrare. Därutöver bör staten kunna lämna
bidrag tiU allmän upprustning saml till vissa andra ändamål.
Bok bussarna har visat sig vara ett betydelsefullt medel
för att lösa bibliotcksproblemen i glesbygd och områden utanför kommunernas
centralorter. Befolkningen upplever bussarna som en klar förbättring i
förhållande till de utlåningsstationer med starkt begränsat bokbestånd som man
tidigare oftast varit hänvisad till. Med bokbussverksamheten har biblioteken i
mycket hög grad nått ut till människor som tidigare aldrig nyttjat biblioteket.
Verksamheten har också stimulerat till ett ökat utnyttjande av de fasta
biblioteksenheterna, såväl huvudbibliotek som filialer. Bussarna är också av
stort värde i den sociala biblioteksverksamheten där de t. ex. lämnar service
åt olika vårdinstitutioner som ligger utanför de större centralorterna.
Statligt stöd till inköp av bokbuss kan redan nu utgå i form av punktbidrag. De
kommuner som erhållit bidrag har emellertid i de flesta fall själva fått svara
för halva kostnaden för bussen. Litteraturutredningen föreslår med instämmande
från de remissinstanser som yttrat sig i frågan att bidrag fortsättningsvis skall
utgå för hela inköpskostnaden.
Jag ansluter mig till utredningens förslag. Bidrag till
inköp av bokbuss bör kunna utgä till kommuner med relativt sett stor glesbygd
och ett lågt antal skattekronor per invånare och med en biblioteksorganisation
som motiverar denna typ av verksamhet. Kommunerna får förutsättas svara för
driftkostnaderna för verksamheten. För att undvika att kommuner i avvaktan på
beslut av tiUsynsmyndigheten uppskjuter inköp av bokbuss är det rimligt att
statens kulturråd gör en översiktlig bedömning av vilka kommuner som bör kunna
komma i fråga för bidrag. Denna bedömning bör göras i nära kontakt med Svenska
kommunförbundet. Bokbussverksamheten medför ökade krav på tillgång till aktueU
utlåningslitteratur. Det är därför enligt min mening rimligt att bidrag till
inköp av bokbuss i vissa faU kan kombineras med bidrag tiU inköp av htteralur.
Statens kulturråd bör vid sin bedömning därvidlag bl. a. ta hänsyn till vilka
Prop. 1975:20 212
förändringar i biblioteksorganisationen som bokbussverksamheten
medför i form av nedläggning av filialer och utlåningsstationer. Jag kommer i
det följande (13.2) att inom ramen för medlen tUl bidrag tUl lokala
folkbibliotek för budgetåret 1975/76 beräkna 2,2 milj. kr. för bidrag tiU bok
bussar.
Litteraturutredningen föreslår att bidrag skall kunna utgå
för allmän upprustning av biblioteksverksamheten i kommuner med svag
biblioteksorganisation. Bidraget bör främst avse kostnaderna för att bygga upp
ett grundbestånd av böcker men bidrag bör även kunna utgå till andra typer av
upprustning. Utredningen framhåller att denna typ av stöd främst behövs i
kommuner som uppkommit genom sammanläggningar av små kommuner vilka saknat eUer
haft obetydliga biblioteksresurser. Kommun som erhåller bidrag till
upprustning skall enligt utredningens förslag utfästa sig att svara för de
driftkostnader som följer av upprustningen. De remissinstanser som berört
förslaget är i princip positiva men menar att den av utredningen föreslagna
övre gränsen för bidraget om 100 000 kr. är för låg.
Jag delar uppfattningen att ett allmänt bidrag av denna
typ bör kunna vara ett betydelsefullt medel för att utveckla verksamheten i
kommuner med svag biblioteksorganisation. För att få en avgörande effekt bör
dock bidraget, i de fall där så bedöms lämpligt, kunna utgå med ett högre
belopp än det av utredningen föreslagna. Enligt min mening bör en nivå på upp tUl
300 000 kr. vara möjlig. Bidraget bör vara av engångskaraktär men bör av
praktiska skäl kunna fördelas pä en period av upp till tre år. Kommunen som
söker och erhåller sådant bidrag får självfallet förutsättas vara införstådd
med att den kan få ökade driftkostnader. Med hänsyn till att de här diskuterade
insatserna för vissa kommuner innebär att biblioteksverksamheten byggs ut
under en relativt kort tid ser jag det som angeläget att beslut om statligt
bidrag föregås av ett nära samråd mellan statens kulturråd och kommunen i fråga
vad gäller olika planeringsfrågor. I undantagsfall bör det vara möjligt att
kombinera det föreslagna upprustningsbidraget med bidrag till bokbuss. För
bidrag till upprustning av svaga biblioteksorganisationer beräknar jag (13.2)
för budgetåret 1975/76 ett belopp om 1 milj. kr.
Litteraturutredningens biblioteksförsök har understrukit
värdet av bibliotekens externa verksamhet. Speciellt har utlåning på arbetsplatser
visat sig vara en effektiv metod att nå grupper som tidigare av olika
anledningar inte varit biblioteksbesökare. Fördelarna med denna typ av extern
utlåning är bl. a. att böckerna finns på en plats där låntagarna vistas
dagligen samt att utlåningen inle har de institutionella drag som ibland
präglar biblioteken. Verksamheten är kostnadskrävande och för att stimulera
kommunerna att påbörja arbetsplatsutlåning föreslår utredningen att ett stimulansbidrag
om 5 000 kr. per utlåningsställe och år utgår under en treårsperiod. Bidrag
förutsätts inle annat än i undantagsfall utgå till arbetsplatser med färre än
100 anställda. Remissinstanserna är i princip positiva till förslaget om
bidrag till arbetsplatsul-
Prop. 1975:20 213
låning men ställer sig i flera avseenden kritiska till
bidragskonstruktionen. Det gäller bl. a. bidragets storiek samt
tidsbegränsningen. Flera instanser, däribland LO och ABF, framhåller att
verksamheten måste förankras i de anställdas organisationer.
Enligt min mening är det angeläget att biblioteken
utvecklar alla former av extern verksamhet. Folkbiblioteken bör vara en så
flexibel resurs som möjligt och man bör sträva efter att söka nå människor i
miljöer som är kända för dem. Del är därför väsentligt att biblioteken verkar i
många sammanhang med information om biblioteksverksamheten samt också med
direkt låneservice. En väsentlig uppgift är därvid att i ökad omfattning
integrera bibliotekets arbete i andra kommunala verksamheter såsom barntillsyn,
ungdoms- och fritidsverksamhet, åldringsvård och annan socialvård. Även det
lokala organisationslivet utgör i detta sammanhang en viktig samarbetspart.
Litteraturutredningens försöksverksamhet har visat att arbetsplatsutlåningen
är en särskUt angelägen form av extern verksamhet. Jag delar utredningens och
remissinstansernas uppfattning att staten bör underlätta för kommunerna att
påbörja sådan verksamhet. Enligt min mening bör emellertid det statliga stödet
utformas på ett något annat sätt än vad utredningen föreslagit.
För att arbetsplatsutlåning skall bli framgångsrik är det
enligt min bedömning nödvändigt att verksamheten är förankrad bland de
anställda. Jag förutsätter därför att verksamhet för vilken bidrag söks har
planerats i nära kontakt med de anställda. Representanter för de anställda bör
också engageras i den löpande verksamheten. Jag vill särskilt framhålla att det
framstår som angeläget att de anställda medverkar vid sammansättningen av
bokbeståndet såväl vid starten som vid den successiva förnyelsen. För att en
bred biblioteksservice skall kunna ges i verksamheten är det önskvärt att
arbetsplatsen regelbundet besöks av fackutbildad personal. Det bokbestånd som
införskaffas bör givetvis ingå som en del i det kommunala bibliotekets totala
bokbestånd.
Bidraget tUl ärbetsplatsutlåning bör sökas av och utgå
till kommunen. Bidraget bör kunna avse dels kostnader för litteratur och annan
utrustning, dels kostnader för information, personal, transporter etc. I vissa
fall bör bidraget kunna täcka den totala kostnaden för verksamheten. För alt
den statliga insatsen skall få avsedd effekt är det rimligt att bidrag kan utgå
under en period på upp till tre år. Vad jag här förordat innebär att bidraget
inte kommer all utgå med ett generellt belopp för varje arbetsplats över en
viss storiek där utlåning bedrivs utan att i stället en prövning får ske i
varje särskUt fall. Statens kulturråd bör vid fördelningen av bidrag bl. a
beakta den allmänna biblioteksstandarden i kommunen och de möjligheter kommunen
har att påbörja verksamheten ulan statligt stöd samt också den roll arbelsplatsutlåningen
kan spela som ett alternativ till bokbuss- eller filialverksamhet. Som en följd
härav bör även verksamhet vid relativt små arbetsplatser kunna komma i fråga
för bidrag. Behovet av utlåning på arbetsplatser med en stor del invandrare bör
särskilt beaktas. Med tanke på att arbetsplatsutlåningen kan komma
Prop. 1975:20 214
att utgöra en ersättning för t. ex. en bokbuss är det väsentligt
att verksamheten tar sikte på att tillfredsställa inte enbart de anställdas
önskemål och behov utan också deras familjers. Som ett led i denna strävan bör
det således vara helt naturligt att låta barn- och ungdomsböcker ingå i
bokbeståndet. För bidrag till ärbetsplatsutlåning beräknar jag för budgetåret
1975/76 i det följande (13.2) ett belopp av 1 milj. kr.
Jag vill i detta sammanhang även erinra om lagen
(1974:325) om avsättning till arbetsmiljöfond. Det bör som ett led i
strävandena att förbättra arbetsplatsernas kvalitet vara möjligt att använda
medel ur de fonder som byggts upp på så sätt att viss kulturell service kan
erbjudas, t. ex. genom bokutlåning. Enligt vad jag erfarit har de fackliga
organisationerna inget att erinra mot alt fondmedel används för ett sådant
ändamål. Enligt min bedömning bör de anställda med hjälp av medel ur fonderna
kunna införskaffa litteratur för utlåningsverksamheten och svara för vissa
andra initialkostnader av investeringskaraktär. Från såväl de anställdas som
bibliotekets sida bör det finnas ett intresse av att utlåningsverksamheten
samordnas med den övriga biblioteksverksamheten i kommunen. Jag ser det dock
som naturligt att önskemål och synpunkter som framförs av de anställda tillmäts
en större betydelse i en verksamhet som påbörias på detta sätt än i de fall då
särskilt statsbidrag utgått till kommunen.
Vid sidan av de stöd tiU den lokala folk
biblioteksverksamheten som jag här berört och bidrag till inköp av litteratur
på invandrarspråk som jag senare (11.3.5) återkommer till bör statens kulturråd
även disponera medel för bidrag till andra verksamhetsgrenar för vilka det är
angeläget att staten stimulerar och underlättar en utbyggnad. Jag kommer i det
följande (13.2) att ta hänsyn härtill vid min beräkning av medel för bidrag
till lokala bibliotek för nästa budgetår.
Folkbibliotekens verksamhet har under senare år fått en
allt större bredd. Allmänkulturell verksamhet såsom utställningar, fUmvisningar,
teater- och musikframträdanden förekommer i ökad omfattning. Kulturrådet tar i
sitt betänkande (SOU 1972:66) Ny kulturpolitik främst upp folkbibliotekens allmänkullurella
uppgifter och framhåller att folkbiblioteken i flertalet kommuner bör kunna
utgöra den institutionella grunden för ett mer differentierat kulturulbud.
Kulturrådet anser vidare alt biblioteken bör utvidga den avgiftsfria
mediedistributionen inom ton- och bildkonsten och om möjligt även på fUmområdet.
Litteraturutredningen föreslår att biblioteken skall kunna få bidrag till sin allmänkultureUa
verksamhet i form av bidrag till kulturprogram inom föreningslivet.
Som jag framhöll i föregående års kulturproposition delar
jag kulturrådets syn på folkbibliotekens framtida roll. De varierande förhållandena
i olika kommuner vad gäller föreningslivets sammansättning och omfattning,
traditioner och redan etablerade former för den kulturella verksamheten gör del
emellertid olämpligt att ge allmänna rekommen-
Prop. 1975:20 215
dationer om folkbibliotekens uppgifter. Det är inte heUer
en uppgift för statsmakterna, utan dessa frågor bör lösas utifrån de lokala
förutsättningarna och önskemålen. Jag vill emellertid, bl. a. mot bakgrund av
vad jag i föregående års kulturproposition anförde om organisationslivets roll
i kulturverksamheten, framhålla det önskvärda i att föreningslivet svarar för
en betydande del av den allmänkulturella verksamheten i kommunerna.
Föreningslivet har en bred kontaktyta och därmed möjligheter att söka upp
människor i deras olika närmiljöer. För att uppnå en fruktbar växelverkan inom
hela kulturområdet bör en nära samverkan komma tUl stånd mellan bibliotek och
föreningsliv där biblioteken i många fall bör kunna svara för lokaler och andra
resurser medan verksamheten främst blir en uppgift för organisationerna. Jag är
med hänvisning tUl vad jag här anfört inte beredd att föreslå ändringar av
bestämmelserna för bidrag till kulturprogram inom föreningslivet av innebörd
att även biblioteken skall kunna erhålla bidrag.
11.3.3 Stöd åt länsbibliotek och lånecentraler
Litteraturutredningen anser att länsbibliotekens
verksamhet bör byggas ut så att kommunerna får ett effektivare stöd i sin
biblioteksverksamhet än f. n. Utredningen föreslår att länsbiblioteken får ett
antal nya uppgifter, nämligen att bevaka litteraturförsöriningcn i länet och
göra de framställningar detta kan leda till, att samordna och förmedla
information om litteratur och bibliotek tUl länels allmänhet saml alt i
anslutning till bevakningsuppgiften efter avlal temporärt överta större eller
mindre delar av bokförsörjningen i en kommun som saknar resurser för en
tillfredsställande biblioteksverksamhet. De utökade uppgifterna kräver enligt
utredningens bedömning främst personella förstärkningar vid länsbiblioleken.
Behovet beräknas för varje länsbibliotek motsvara två bibliotekarietjänster
och en biträdesljänst. Det statliga bidraget föreslås höjt med ett belopp
motsvarande kostnaderna för dessa tjänster.
Remissinstanserna är i flera avseenden reserverade till
utredningens förslag. Samtliga instanser som berört frågan ställer sig
tveksamma eller avvisande till förslaget att länsbiblioteken skall kunna träffa
avtal om överlagande av delar av bokförsörjningen i en kommun. Landstingsförbundet
framhåller i sill yttrande att länsbiblioteken kan spela cn betydelsefull roll
i kulturpolitiken men understrykeratt de inte kan styra biblioteksarbetet i
enskilda kommuner utan skall betraktas som en gemensam resurs. Förbundet
framhåller vidare att varje kommun efter de senaste kommunsammanläggningarna
torde klara sin egen biblioteksverksamhet. Svenska kommunförbundet anser att
länsbiblioteken fortsättningsvis i huvudsak bör ha nuvarande funktioner och
motsätter sig den föreslagna ökningen av det statliga bidraget
för personella
Prop.
1975:20 216
förstärkningar.
Länsbibliotekens verksamhet har förändrats i takt med att
de lokala biblioteken fått förbättrade resurser. Verksamheten med vandringsbibliotek
har successivt avvecklats och länsbiblioteken har kunnat inrikta sin
låneservice på sådana specialarbeten som de lokala biblioteken inle har
anledning att införskaffa. En central del i arbetet har därmed blivit den s. k.
interurbanlåneverksamheten som innebär att ett läns lokala bibliotek hos
länsbiblioteket kan beställa litteratur som de själva inte har. Om den aktuella
boken inte finns på länsbiblioteket kan detta i sin tur vända sig till någon av
de tre lånecentralerna eller tUl något centralbibliotek för att förmedla det
önskade lånet. Detta system har en stor betydelse för en rationell utlåning av
litteratur som har en låg lånefrekvens i de lokala biblioteken. I vissa län har
man valt att förlägga bestånd av litteratur på invandrarspråk och talböcker för
synskadade till länsbiblioteket. Ett annat viktigt inslag i länsbibliotekens
verksamhet vid sidan av interurbanlåneverksamheten är rådgivning i olika frågor
till de lokala biblioteken.
Biblioteksområdet skiljer sig på flera sätt från övriga
delar av kulturområdet där samhället svarar för institutionellt bedriven
verksamhet. En väsentlig skillnad jämfört med teater- och musikområdena är att
vi i folkbiblioteken har en decentraliserad, lokalt förankrad verksamhet i alla
kommuner. Del finns således inte samma motiv som för teater- och
musikverksamheten att genom regionalt förankrade insatser tillfredsställa
kravet på en rimlig verksamhet i landets alla delar. Basresursen på
folkbiblioteksområdet är del lokala biblioteket medan det i fråga om teatern
och musiken kommer att vara den regionalt arbetande institutionen. De insatser
för biblioteksverksamheten som görs på regional nivå bör alltså främst vara av
kompletterande karaktär. Jag är med hänsyn härtill och till remissinstansernas
inställning inte beredd att förorda en utvidgning av länsbibliotekens uppgifter
eller en utbyggnad av det statliga stödet i enlighet med vad htteraturutredningen
föreslagit.
Omfattningen av länsbibliotekens uppgifter och arbete
varierar mellan olika län beroende på vilka funktioner i litteralurförsörjningen
man valt att föra till regional nivå och därmed vilken standard de lokala
biblioteken har. Det är därför lämpligt att även för länsbiblioteken välja en
selektiv bidragsgivning som gör det möjligt att med statliga insatser minska
standardskillnaderna mellan olika delar av landet. En viss förstärkning bör
dock ske av det generella statsbidrag som utgår till länsbiblioteken. Bidraget tUl
resp. länsbibliotek bör därför höjas till 100 000 kr. per kalenderår räknat
från den 1 januari 1976.
Statens kulturråd disponerar fin. 100 000 kr. för
tilläggsbidrag till länsbibliotek som på grund av geografiska eller andra
förhållanden har en särskilt kostsam verksamhet. För att skapa förutsättningar
för en effektiv, differentierad bidragsgivning bör ytterligare medel kunna
användas för sådana bidrag. Jag beräknar (13.2) för nästa budgetår en ökning
med 500 000 kr. Vid fördelningen av medlen bör kulturrådet utöver geogra-
Prop. 197520 217
fiska förhållanden ta hänsyn till bl. a. interurbanlåneverksamhetens
omfattning, insatserna för olika läshandikappades biblioteksservice och
biblioteksstandarden i länets övriga kommuner. En viktig faktor är vidare
omfattningen av länsbibliotekets insatser för invandrarnas lilleraturför-sörjning
till vUka jag återkommer längre fram. Vid fördelningen av de rörhga resurserna
bör statens kulturråd beakta möjligheterna att med samtidiga statliga bidrag
till lokala bibliotek i ett län och till länsbiblioteket åstadkomma en
standardhöjning av den lokala verksamheten. Målet bör därvid vara att
länsbibliotekets insatser successivt skall kunna minskas.
Enligt kungörelsen om statsbidrag tUl länsbibliotek och
lånecentraler får som innehavare av tjänst som chef för länsbibliotek inte
tillsältas annan sökande än sådan som slatens kulturråd förklarat kompetent
till befattningen. Denna inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten
har påtalats av bl. a. Svenska kommunförbundet. Jag avser att i annat
sammanhang föreslå regeringen att låta detta statsbidragsvillkor utgå.
Litteraturutredningen framhåller interurbanlåneverksamhetens
betydelse. För att den skall underlättas och utvidgas föreslår utredningen att
de lokala biblioteken skall slippa betala returporto för lånade böcker. Dessa
kostnader bör i stället debiteras de långivande biblioteken enligt reglerna för
svarstillstånd. Som kompensation för de ökade kostnaderna bör länsbiblioleken
och lånecentralerna erhålla statligt bidrag. Jag delar utredningens uppfattning
om interurbanlåneverksamhetens betydelse och finner det positivt om den kan
stimuleras. Det bör emellertid påpekas att frågan om svarstillslånd måste,
enligt vad jag erfarit, lösas lokalt för varie bibliotek med resp. postanstalt.
Del är därför inte aktuellt att fatta något centralt beslut i fråga om
svarstillstånden.
Kulturrådet och litteraturutredningen aktualiserar frågan
om landstingens inflytande i länsbiblioteksverksamheten. Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet har år 1969 utfärdat en gemensam rekommendation rörande
landslingens representation i länsbibliotekens styrelser. Enligt min mening bör
någon reglering av landslingsinflylandel inte ske genom föreskrifter eller
rekommendationer från statligt håll ulan det bör få ankomma på Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet alt ta ställning till om nya
rekommendationer bör utfärdas.
De tre lånecentralerna har en vikfig funktion som det
sista ledet i interurbanlånekedjan i folkbiblioleksorganisalionen. Enligt litteraturutredningen
bör staten svara för hela kostnaden för lånecentralernas arbete. Utredningen
föreslår därför en ökning av bidragen. Med hänsyn till bl. a. de uppgifter som
jag i del följande kommer att föreslå skall läggas på lånecentralerna vad avser
litteralurförsörjningen för invandrare bör bidragen till lånecentralerna höjas
med sammanlagt 300 000 kr.
Till skillnad från vad jag förordat i fråga om stödet till
de lokala folkbiblioteken innebär vad jag här föreslagit rörande länsbibliotek
och
prop. 1975:20 218
lånecentraler att det statliga stödet är generellt i del
avseendet att samtliga länsbibliotek och lånecentraler föreslås erhålla
statsbidrag. De riktlinjer för bidragsgivningen till länsbiblioteken som jag
har presenterat innebär emellertid inte något definitivt ställningstagande från
min sida. Som nyss nämnts anser litteraturutredningen att staten bör svara för
hela kostnaden för lånecentralernas verksamhet, en uppfattning som även de
berörda kommunerna gett uttryck för vid flera tillfällen. Enligt min niening
bör formerna för det statliga stödet till länsbibliotek och lånecentraler bli
föremål för en särskild översyn av statens kulturråd. Rådet bör därvid utgå
från en närmare analys av länsbibliotekens och lånecentralernas verksamhet än
den som föreligger i litteraturutredningens material. En allmän utgångspunkt i
översynsarbetet bör vara all några ytterligare uppgifter utöver de som
länsbibliotek och lånecentraler nu har i princip inte bör läggas på dessa
bibliotek. 1 översynsarbelet bör bl. a. kunna prövas möjligheterna att genom
statsbidrag kompensera länsbiblioteken och lånecentralerna för kostnaderna vid
ett system med svarstillstånd i enlighet med vad som litteraturutredningen
föreslagit. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att statens
kulturråd får i uppdrag att göra nämnda översyn.
11.3.4 Centrala insatser
Som jag redovisat tidigare har statens kulturråd .sedan
den I oktober 1974 ansvaret för de statliga insatserna för folkbibUoleksvcrksamhelen.
Inom rådet handläggs dessa frågor av nämnden för litteratur och bibliotek.
Litteraturutredningen framhåller vikten av att statens
kulturråd får tillräckliga resurser för rådgivning och information till
biblioteken och anser att en till rådet knuten konsulentorganisation bör ge
möjligheter till delta. Syftet bör vara dels att stimulera biblioteken till
åtgärder, dels att verka för att åtgärderna är rationella i effektivitets- och kostnadshänse-eiide.
I''lera remissinstanser instämmer livligt i dessa synpunkter. Svenska
kommunförbundet anser emellertid att rådgivning och kurs- och konferensverksamhet
rörande del kommunala biblioteksarbetet bör handhas av kommunernas egna organ.
De statliga insatserna för folkbiblioteksverksamheten har
sedan de generella statsbidragen avvecklades år 1965 i betydande utsträckning
vid sidan av den direkta bidragsgivningen varit inriktade på att tillhandahålla
kommunerna information och rådgivning. Detta arbete har främst bedrivits i
anslutning till de nu avvecklade bidragen till utvecklingsarbete men även vid
kurser och konferenser där olika specialområden belysts. För dessa uppgifter
har ett antal experter, s. k. konsulenter, svarat. Dessa konsulenter, f. n. fem
till antalet, verkar nu inom slutens kulturråd. Den inriktning av de statliga
insatserna för såväl lokala bibliotek som länsbibliotek som jag förordat i
det föregående innebär i betydande
Prop.
1975:20 219
utsträckning att staten understöder kommunerna i en
utveckling och nyorientering av biblioteksarbetet. Enligt min mening är del
därvid angeläget att kulturrådet kan samla och utvärdera erfarenheterna av
gjorda insatser samt delge kommunerna dessa. I vissa fall torde del därutöver,
som jag tidigare påpekat, vara önskvärt att kulturrådet kan vara kommuner
behjälpligt vid utvecklingen av biblioteksverksamheten genom rådgivning i
planeringsarbetet. På vissa verksamhetsområden behövs ett visst grundläggande
utredningsarbete. För att fullgöra de här redovisade arbetsuppgifterna, som bör
vara ett naluriigt komplement till den statliga bidragsgivningen, bör således
statens kulturråd även fortsättningsvis svara för viss konsulentverksamhet på
biblioteksområdet. Med hänsyn till de förskjutningar i inriktningen av de
statliga åtgärderna jämfört med hittillsvarande insatser som följer av de
riktlinjer jag tidigare har redogjort för är det emellertid angeläget att
statens kulturråd närmare preciserar syftet med och formerna för denna
verksamhet. Omfattningen av den aktuella konsulentverksamheten får avvägas mot
andra angelägna uppgifter för statens kulturråd inom litteratur- och
biblioteksområdet.
11.3.5 Biblioteken och de språkliga minoriteternas
litteraturförsörjning
Invandringen till vårt land har ökat kraftigt under det
senaste decennierna och i många kommuner utgör invandrarna en betydande andel
av invånarna. Jag berörde i föregående års kulturproposition de kulturpolitiska
insatserna för invandrare och anförde därvid bl. a. all invandrarna måste ha
möjlighet alt utveckla sin ursprungliga kultur för att därigenom bevara sin
nationella identitet. Tillgången till litteratur på det egna modersmålet är i
det sammanhanget av central betydelse.
Litteraturutredningen
och invandrarutredningen har gemensamt lagt fram ett förslag om insatser för de
språkliga minoriteternas litteraturför-sörining. Biblioteken har enligt
utredningarna därvidlag en väsentlig roll bl. a. på grund av att de språkliga
minoriteterna har begränsade möjligheter att genom kommersiella kanaler få
tillgång till litteratur på del egna språket. Utredningarna föreslår, med
utgångspunkt i ett förslag frän en arbetsgrupp inom SÖ:s dåvarande
bibliotekssektion, att staten under en femårsperiod lämnar bidrag till en
upprustning av bokbeståndet vid länsbibliotek och lånecentraler. Bidragen
föreslås fördelade av statens kulturråd i huvudsak efter de riktlinjer
arbetsgruppen presenterat vad gäller fördelningen mellan olika bibliotek och
språk. Utredningarna förordar vidare att en upprustning görs av bokbestånden på
invandrarspråk vid de lokala biblioteken. Upprustningen bör ske med hjälp av punklbidrag.
De remissinstanser som berört frågan instämmer i förslagen. Några instanser
understryker behovet av en upprustning av bokbeståndet för barn och ungdomar.
1 likhet med de båda utredningarna och remissinstanserna
anser jag all
Prop. 1975:20 220
en upprustning bör göras av folkbibliotekens bestånd av
litteratur på invandrarspråk. För att underlätta denna upprustning bör
särskilda statsbidrag utgå.
Inom ramen för nuvarande punktbidrag till lokala bibliotek
har under ett antal år bidrag utgått till kommuner för inköp av litteratur på invandrarspråk.
Under föregående budgetår utgick i bidrag till detta ändamål 560 000 kr. Enligt
vad jag inhämtat beräknar statens kulturråd att under innevarande budgetår till
samma ändamål kunna lämna bidrag av ungefär motsvarande storleksordning totalt
sett. Enligt hiltUls tillämpade principer för punktbidrag bidrar kommunerna
med ekonomiska insatser av ungefär samma omfattning som det statliga bidraget.
Detta innebär att de sammanlagda insatserna för inköp av litteratur på invandrarspråk
under föregående och innevarande budgetår kan beräknas uppgå till drygt 2 milj.
kr. Till detta belopp får läggas kommunala insatser som görs utan statligt
stöd. Jag ser upprustningen av de lokala bibliotekens bestånd av litteratur på invandrarspråk
som en angelägen insats för att tillförsäkra de olika invandrargrupperna
möjligheter till en förbättrad litteraturservice på det egna språket och kommer
i det följande (13.2) att för budgetåret 1975/76 beräkna 700 000 kr. fördetta
ändamål inom ramen för medel till bidrag till lokal biblioteksverksamhet.
Statens kulturråd bör i enlighet med vad jag har förordat i det föregående, om
särskilda skäl föreligger, kunna lämna bidrag som motsvarar hela kostnaden för
litteraturen. Vid fördelningen av bidrag bör kulturrådet särskilt beakta
behovet av böcker till barn och ungdomar. Eventuella gemensamma kostnader vid
samordnade inköp får täckas inom ramen för tillgängliga medel.
Den litteratur de lokala biblioteken inköper är på språk
som talas av ett relativt stort antal invandrare i kommunen. När det gäller
litteratur på språk som talas av ett begränsat antal invandrare är det som
litteraturutredningen och invandrarutredningen föreslagit lämpligt all placera
delta bokbestånd vid länsbibliotek och lånecentraler. Genom interurbanlåneverksamheten
och genom utsändande av vandring.sbibliotek kan sedan denna litteratur användas
på ett rationellt sätt i utlåningen.
Länsbibliotekens och lånecentralernas inköp av litteratur
på invandrarspråk bör verksamt kunna stödjas genom ett särskilt bidrag. Jag
förordar att ett sådant bidrag införs. Bidraget bör fördelas av statens
kulturråd och utgå med ett belopp som motsvarar hela kostnaden för böckerna.
Till länsbibliotek bör bidrag utgå tUl litteratur på språk som talas av så
många inom länet att del bedöms lämpligt att basera läneverksamhelen på
länsnivå. Om mera betydande förändringar uppstår inom länet ifråga om
invandrarnas antal och nationalitet bör inköpta böcker i samråd med kulturrådet
erbjudas andra länsbibliotek och/eUer någon av lånecentralerna. Till
lånecentralerna bör bidrag utgå för inköp av litteratur som med hänsyn till
antalet individer som talar språket ifråga bedöms få en låg lånefrekvens vid de
enskilda biblioteken. Eventuella gemensamma kostnader vid samordnade inköp
Prop. 1975:20 221
bör på samma sätt som jag anfört i fråga om bidraget till
de lokala biblioteken täckas inom ramen för tillgängliga medel. Jag kommer i
det följande (13.2) att för bidrag tiU länsbibhotekens och lånecentralernas
inköp av litteratur på invandrarspråk för budgetåret 1975/76 beräkna ett belopp
om 600 000 kr. resp. 400 000 kr. Det bör ankomma på statens kulturråd att efter
samråd med statens invandrarverk avgöra vilka länsbibliotek och lånecentraler
som kan komma ifråga för bidrag samt vilka språk bokinköpen bör avse.
Som framgått av det föregående har jag vid mina förslag i
fråga om de statliga bidragen till länsbiblioteken och lånecentralerna beaktat
de ökade kostnader som uppkommer för biblioteken vid deras arbete med
litteraturen på invandrarspråk.
Den litteratur som kommer all kunna inköpas med hjälp av de
nyss föreslagna bidragen representerar en rad ohka kulturkretsar som i många
fall torde vara relativt okända för dem som har ansvaret för bokurvalet vid
bibliotekens inköp. Det är därför angeläget att invandrarna själva och främst
då deras olika organisationer kan medverka aktivt vid planeri.ngen av
bokinköpen. Organisationerna bör även kunna medverka till all del blir känt för
de olika invandrargrupperna vUka böcker som finns tillgängliga och hur de kan
lånas.
11.4 Film 11.4.1 Inledning
Huvudinstrumentet för den statliga filmpoiitiken är sedan
år 1963 filmavtalet. Detta avtal är slutet mellan staten och fUmbranschens
organisationer. Avtalet har anmälts för riksdagen i prop. 1963:101. Ändringar i
avtalet har anmälts i prop. 1972:36. 1 samband med att den statliga och
kommunala nöjesskatten pä biografföreställningar togs bort förband sig
biograferna alt betala en biografavgift, utgörande 10% av bruttobiljettintäkterna,
tiU den genom avtalet bildade stiflelsen Svenska filminstitutet. Liksom var
fallet i fråga om nöjesskatten är biografer med verksamhet av begränsad
omfattning undantagna från avgift. Huvuddelen av de medel som Filminstitutet
förfogar över används tiU stöd i olika former för produktion av svensk film,
främst biograffilm. Dessutom bedriver Filminstitutet bl. a. arkivering,
dokumentation och information på filmområdet samt restaurering av äldre filmer.
Större delen av de medel som används för åtgärder inom
filmområdet härrör från biografavgifterna. Dessa uppgick budgetåret 1973/74 till
knappt 17 milj. kr. Utöver biografavgifterna erhåller Filminstitutet även visst
bidrag över statsbudgeten som utgår från anslaget Filmslöd under åttonde
huvudtiteln. Bidraget, som är avsett för institutets s. k. H-fond, uppgår under
innevarande budgetår till 3 380 000 kr. Filminstitutet har också vid två tUlfällen
tilldelats särskilda bidrag med sammanlagt I
Prop.
1975:20 222
milj. kr. för restaurering av äldre film.
Utöver de här nämnda bidragen har innevarande budgetår
till Folkets husföreningarnas riksorganisation anvisats 200 000 kr. för
försöksverksamhet med spridning av kvaliletsfilm, samt 120 000 kr. till
Barnfilmkommittén för kommitténs verksamhet.
Filmutredningen har i sill arbete utgått från att filmavtalct
skall löpa till avtalstidens utgång den 30 juni 1983. De förslag som
utredningen lagt fram har därför karaktären av komplement till de åtgärder som
kan vidtas inom filmavtalets ram.
För att fömtsättningarna för visning av kvalitetsfilm ute
i landet skall förbättras föreslår utredningen att ett icke kommersiellt system
för spridning av film successivt byggs upp. Utredningen föreslår dels att ett
anordningsbidrag för specialbiografer för kvalitetsfilm införs, dels att en
organisation med uppgift alt ge central service till sådan visningsverksamhet
tillskapas. Utredningen föreslår också ett syslem med fraktstöd för värdefull
film. På barnfilmens område föreslår fUmutredningen bl. a. ökal stöd tUl
produktion och import av sådan film.
När det gäller undervisningen om film och television inom
skolväsendet och den högre utbildningen har utredningen en rad förslag som
syftar till att stärka dessa områdens ställning.
Utredningen föreslår också utökat stöd till produktion av s.
k. fri kortfilm.
Ändringar föreslås i vissa regler om tull och
mervärdeskatt som har betydelse för filmområdet.
Utredningen för ingående resonemang kring frågan om en
samordning av politiken på filmens och televisionens område.
Filmfrågornas plats inom samhällets kulturadministration
behandlas också.
Som bakgrund till de förslag som jag kommer att föra fram vUl
jag först något beröra situationen på filmområdet.
En omfattande verksamhet med produktion, import och
visning av film på kommersiella villkor förekommer f n. i vårt land. Många
filmer av omvittnat god kvalitet uppnår betydande publikframgångar. EmeUertid
medför systemet att filmprojekt, om vilkas kommersiella utsikter del råder
osäkerhet inom filmbranschen, ofta har svårighet att finna producenter och
importörer. 1 fråga om produktion av spelfilm har filmavtalet medfört att en
betydande del av de medel som finns tillgängliga för produktion av svensk film
fördelas efter andra kriterier än de kommersiella. Däremot fungerar biografledel
i huvudsak fortfarande helt kommersiellt. F"ilmer som kan väntas tilltala
endast en mindre del av pubUken visas sällan utanför de störrp städerna, där pubUkunderlagets
storlek gör även sådana filmer kommersiellt attraktiva att visa. Detta är
effekter av bedömningar utifrån lönsamhetskrav och gäUer oavsett filmernas
konstnärliga kvaliteter eller angelägenheten i de budskap de förmedlar.
Prop. 1975:20 223
Den vanliga formen för matinévisning av film för barn har
från olika håll kritiserats för att vara mindre lämplig. De förhållanden man då
särskilt har betonat är att biografen utgör en otrygg miljö, att det inte ges
tillfälle till samtal om filmen i anslutning till visningen, att filmerna är
alltför långa för att yngre barn skall kunna följa med i handlingen samt att
många av de visade filmerna på grund av sitt innehåll och sin dåliga tekniska
kvalitet är svårförståehga för barnen.
De förhållanden som gäller för visningen av biograffilm
och som jag här har redovisat har lett till olika initiativ för att skapa ökad
variation i filmrepertoaren och för att säkra den lokala filmintresserade
publikens inflytande över programsättningen. Dessa initiativ kan gälla såväl
öppna biografvisningar dit allmänheten har tUlträde som interna filmvisningar
vid föreningsmöten, på kommunala institutioner etc. Dessa olika initiativ har i
stor utsträckning tagits av föreningar och organisationer som förfogar över
begränsade ekonomiska resurser. För alt denna verksamhet skall kunna utvecklas
krävs stöd från samhället. De resurser st)m hittills har varit tUlgängliga för
statliga bidrag till initiativ av detta slag är emellertid enligt min mening
otillräckliga.
I likhet med filmutredningen anser jag att filmavtalet,
som senast reviderades år 1972, även i fortsättningen bör vara
huvudinstrumentet för den statliga politiken på de delar av filmområdet som det
omfattar. Frågan om hur filmpolitiken skall utformas efler den nuvarande
avtalstidens utgång och vilka medel som då skall användas för denna politik får
behandlas i ett senare sammanhang. Det sagda utesluter givetvis inte att delar
av avtalet kan behöva förändras med hänsyn till nya situationer som kan
uppkomma.
Det finns emellertid också behov av kompletterande
åtgärder på områden som inte omfattas av filmavtalel eller där tillräckligt
omfattande insatser inte kan göras inom avtalets ram. Jag kommer att, med
utgångspunkt i filmutredningens arbete, föreslå vissa sådana åtgärder. Jag har
därvid främst tagit sikte på åtgärder som syftar till att minska de negativa
effekterna av det kommersiella systemet på filmområdet och underlätta för
publiken att komma i kontakt med ett stort och variationsrikt filmutbud.
Särskild vikt kommer att läggas på insatser för barnen. Flera av åtgärderna är
av försökskaraktär.
11.4.2 Samverkan meUan film och television
FUmutredningen uppehåller sig ulföriigl vid frågan om
televisionens betydelse för biografernas situation. Det finns visserligen flera
faktorer som kan tänkas orsaka minskningen av antalet besökare på biograferna
men enligt utredningen har televisionens utbredning haft en avgörande betydelse
härvidlag. Med hänvisning till att utvecklingen bedöms kunna leda tUl
allvarliga konsekvenser för såväl filmproduktionen som möjlig-
Prop. 1975:20 224
heten att visa film på biograferna anser utredningen att
samarbetet mellan biograffilmens företrädare och televisionen bör stärkas i
fråga om filmproduktion och filmvisning. I första hand bör man eftersträva en
förhandlingsöverenskommelse, men även lagstiftningsåtgärder bör kunna komma i
fråga därest förhandlingarna inte leder till resultat, anser utredningen. Enhgt
utredningen bör man kunna överväga en ordning som innebär att Sveriges Radio
betalar en avgift tiU Svenska filminstitutet för varje biograffilm som visas i
televisionen. Avgiften skall kunna disponeras enligt filmavtalet eller användas
för samproduktioner mellan televisionen och filmen.
De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan har
en positiv inställning till ett ökal samarbete mellan Sveriges Radio och
filmområdet. När det gäller den konkreta utformningen är meningarna delade.
Sveriges Radio betonar att ett samarbete, om det skall komma till stånd, bör
ske med Filminstitutet och inte med filmbranschen och att radioföretagets lag-
och avtalsenliga integritet måste beaktas.
Enligt min
mening är den minskning av antalet biografbesök som kan registreras åtminstone
t. o. m. år 1973 en följd av en långsiktig förskjutning av fritidsvanorna där
televisionens utbyggnad är en betydelsefull faktor. Sett från filmpolitisk
synpunkt kan televisionen emellertid inte betraktas enbart som en konkurrent
till biograferna. Vi har också genom televisionen fått ett mycket effektivt
medium för distribution av film. Televisionsprogrammen når även dem som av
olika skäl sällan besöker en biograf. Det är också sannolikt alt filmutbudet i
televisionen innehåller betydligt större variation än den repertoar som erbjuds
på biograferna på många håll i Sverige.
Visning av film i television och visning av film på duk
kompletterar varandra i viktiga avseenden. Televisionens största fördel är dess
stora räckvidd, medan filmvisning i biografer eller andra lokaler oftast har en
bättre teknisk kvalitet.
I likhet med fUmutredningen anser jag, att det finns
starka skäl för att få till stånd ett ökat samarbete mellan televisionen och fUmområdet.
Samarbetet bör ta sin utgångspunkt i parternas gemensamma intressen och
gemensamma ansvar för att en mångsidig och kvalitativt högtstående svensk
filmproduktion upprätthålls.
På mitt initiativ har förhandlingar förts mellan Sveriges
Radio och Svenska filminstitutet om ökat samarbete på filmproduktionens område.
Förhandlingarna har resulterat i ett avtal. Avtalet innebär att Svenska
filminstitutet och Sveriges Radio AB bildar en fond, avsedd att finansiera
produktion av film. Fonden skall handhas av FUminstitutet. Under fondens första
verksamhetsår skall parterna tUlskjuta 5 milj. kr. vardera. Fonden skall också
tillföras de intäkter som kan uppkomma vid exploateringen av de fUmer som
finansierats genom fonden. Ca 70 % av fonden skall disponeras för produktion av
biograffilm medan vardera 10 % av fonden skall användas för produktion av
kortfilm resp. film avsedd för barn. 10 % av fonden skall utgöra en reserv.
Prop. 1975:20 225
Fondens handhavande skall präglas av en strävan till
öppenhet och mångfald. Fonden bör vara öppen för alla filmare som är kompetenta
att genomföra projekt som kan godkännas för produktion. Svenska filminstitutet
skall välja de medarbetare som svarar för fondens handhavande efter samråd med
Sveriges Radio och filmarbetarnas organisationer samt barnfilmintressen. En
kontaktgrupp om fem personer, av vilka två utses av Sveriges Radio, två av
Svenska teaterförbundet och en av Svenska filminstitutet skall följa
verksamheten. För filmer som finansieras genom fonden skall rättigheter för visning
på biograf och i television vara friköpta. Även visningsrättigheter för andra
distributionsformer bör friköpas.
Biograffilm, vars produktion finansieras genom fonden
skall i Sverige först visas på biografer och efter sedvanlig karenstid visas i
televisionen. Endast sådana produktioner av biograffilm som Sveriges Radio i
förväg har godkänt får finansieras genom fonden.
Kortfilm och film för barn skall i princip först visas i
svensk television och därefter distribueras genom andra kanaler. Även sådana filmer
som Sveriges Radio inte önskar visa får finansieras av fonden. 1 god tid före
utgången av fondens första verksamhetsår skall parterna samråda rörande
erfarenheterna och den fortsatta förvaltningen av fonden.
Avtalet gäller under förutsättning av bifall till de
förslag till anslag avseende Sveriges Radio och Svenska filminstitutet som
föreläggs riksdagen. Avtalet gäller för budgetåret 1975/76 och föriängs med ett
år i taget om inte uppsägning sker senast den 1 februari.
Filminstitutet har hemställt om ett bidrag av sammanlagt
4,5 milj. kr. för att kunna fullgöra sina åtaganden enligt avtalet. Innevarande
budgetår utgår ett bidrag av 3 380 000 kr. tiU H-fonden. Detta bidrag bör faUa
bort. För att möjligheterna till produktion av sådan film som hittills understötts
av Filminstitutet inte skall minskas har Filminstitutet beslutat att filmer som
finansieras av den genom avtalet bildade fonden inte skall kunna erhålla stöd
frän F- eller H-fonderna. Jag avser all senare, vid min beräkning av anslaget Filmstöd,
föreslå att ett bidrag anvisas i enlighet med framställningen.
Avtalet
bör enligt min mening hälsas med stor tillfredsställelse. Det utgör en
bekräftelse på att Sveriges Radio tar del ansvar för filmproduktionen som
följer av dess roll som effektiv distributionskanal för film. Den nya fonden
kommer att öka antalet kanaler genom vilka filmproduktioner kan finansieras.
Det är särskilt tillfredsställande att dessa filmer kommer att bli fria för
distribution i såväl television som i andra sammanhang. Härmed kommer utbytet
för publiken av de producerade filmerna att kunna bli mycket stort.
15 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop. 1975:20 226
11.4.3 FUmproduktion
Huvuddelen av de insatser som inom filmavlalets ram kan
göras i fråga om produktion av film hänför sig till långfilmer. Från
filminstitutets B-fond, som disponerar 10 % av biografavgifterna, f. n. ca 1,7
milj. kr., utdelas kvalitelsbidrag i efterhand till svenska långfilmer. Från F-
och H-fonderna utgår stöd i form av garantiåtaganden till långfilmsproduktion.
Medel ur F-fonden, som tillförs 1 5 % av biografavgifterna, för budgetåret
1973/74, ca 2,5 milj. kr. används för generellt verkande produktionslån eller
produktionsgarantier. Från H-fonden som dels tillförs 30% av biografavgifterna,
ca 5 milj. kr. budgetåret 1973/74, och som dessutom erhåller statsbidrag, för
innevarande budgetår ca 3,4 milj. kr., utgår selektivt förhandsstöd.
Filminstitutets egen filmproduktion bedrivs med hjälp av medel från G-fonden.
Fonden mottar 10 % av biografavgifterna. Enligt bestämmelserna i filmavtalel
skall ca 70 % av dessa medel, motsvarande ca 1,1 milj. kr. budgetåret 1973/74,
användas för produktion av svenska långfilmer. Det sammanlagda belopp som är
tillgängligt för stöd i olika former för biograffilmsproduktion genom
Filminstitutets fonder kan för innevarande budgetår fastställas först i
efterhand då biografavgifterna har redovisats, men summan torde knappast komma
att understiga 15 milj. kr.
Huvudsyftet med 1963 års filmreform var att förbättra
möjligheterna för den svenska biograffilmsproduktionen. Under åren närmast före
reformen producerades mellan 15 och 20 biograffilmer om året. Produktionen
steg kraftigt under åren efter reformen och under resten av 1960-talet
producerades i genomsnitt 24 filmer per år. Mot slutet av decenniet började
produktionen emellertid åter att minska. Under spelåret 1972/73 och 1973/74
premiärvisades endast 13 resp. 18 svenska fiirier. Som orsaker till minskningen
har angivits starkt ökade kostnader för produktion av film, samtidigt som
biobesöken har minskal. Den förändring av filmavtalet som företogs år 1972
innebar förbättrade möjligheter för svensk filmproduktion. Antalet filmer i
produktion har också ökat även om ökningen ännu bara i mindre grad har gett utslag
i form av ett ökal antal premiärer. FUmutredningen har begränsat sitt arbete
till åtgärder som kan genomföras vid sidan av filmavtalet. Utredningens förslag
i fråga om långfilmsproduktion är knutna till förslaget om utökat samarbete meUan
Sveriges Radio och filmen. Enligt utredningens beräkningar skulle ca 10 milj.
kr. per år komma att tUlföras Filminstitutet om biograffilmvisningar i
televisionen kom att beläggas med avgift. Dessa medel skulle kunna fördelas i
enlighet med filmavtalets bestämmelser eller användas för samproduktioner.
Som jag nyss har redovisat har ett avtal träffats mellan
Sveriges Radio och Sven.ska filminstitutet om ökat samarbete på
filmproduktionens område. Under det första avtalsåret kommer minst 7 milj. kr.
om året att användas för produktion av långfUmer. Genom avtalet kommer produktionen
av biograffilmer att tillföras ytterligare inemot 4 milj. kr. i
Prop. 1975:20 227
jämförelse med innevarande budgetår. Härigenom bör den
ökning av biograffilmsproduktionen som har skett under den senaste tiden kunna
förstärkas ytteriigare. Vidare ger överenskommelsen möjlighet till ett
fruktbärande samarbete meUan de två viktigaste distributionskanalerna för
spelfilm, nämligen biograferna och televisionen. Jag räknar med att
förutsättningar härmed skapats för en mångfald intressanta produktioner som
kommer såväl biopubliken som televisionens publik tUl del. Även när del gäller
kortfilmen ger avtalet möjlighet för ökade insatser i produktionen. Härigenom
bör bl. a. tillgången öka på filmer som är lämpliga att visa internt, t. ex.
inom föreningslivet.
11.4.4 FUmvisning
De stathga åtgärderna för filmvisning bör inriktas på att
stödja och underlätta de ohka försök som görs för att skapa alternativ till den
kommersiellt uppbyggda filmvisningen på biograferna.
En viktig förutsättning för att man skall lyckas med
försöken all skapa nya visningsmöjligheter för film, vare sig det gäller film
för barn eller vuxenfilm, är all det finns ett lokall engagemang i
verksamheten. Det är en fördel om initiativet kommer från lokall håll och det
är de lokalt intresserade som bör svara för utformningen och det löpande
arbetet. 1 många kommuner har man medvetet gått in för att i allt högre grad
förlita sig på organisationernas insatser inom kultur- och fritidsverksamhet m.
m. Detta är enligt min mening en riktig politik som skapar goda förutsättningar
för ett mångsidigt lokalt kultur- och frilidsliv.
Kommunerna har i dessa sammanhang den viktiga uppgiften
att svara för alt del finns goda förutsättningar för organisationernas arbete
genom tillgång tUl lokaler, teknisk utrustning och andra resurser som är
nödvändiga för ett gott resultat. På många håll har emellertid inte
organisationerna en sådan styrka att de själva kan bära upp en verksamhet av
det slag det här är fråga om. Då kan det bli aktuellt att kommunerna engagerar
sig i den direkta utformningen av verksamheten för att trygga denna del av det
lokala kulturUvet.
1 dag kan statsbidrag i olika former utgå till
filmvisningar. Jag vill erinra om att bidraget till kulturprogram inom
föreningslivet får användas för filmförevisningar saml att bidraget till
ungdomsorganisationemas lokala verksamhet kan användas vid filmvisning inom
ungdomsorganisationerna. Studieverksamhet på filmområdet som uppfyller kraven
för statsbidragsberättigade studiecirklar kan få stöd genom detta bidrag.
Statsmakternas beslut i anledning av prop. 1974:28 innebär förbättrade
möjligheter för studiecirkelverksamhel i kulturämnen. Jag vUl slutligen hänvisa
till att staten ger stöd såväl till nybyggnad som till upprustning av
biograflokaler i samband med stödet tUl allmänna samlingslokaler.
Del behövs emellertid mer än ett lokalt engagemang och ett
lokalt ansvar för att en filmvisningsverksamhet av här berört slag skall kunna bU
Prop.
1975:20 228
framgångsrik. Visningsverksamheten har en sådan karaktär
att många uppgifter med fördel sköts på central nivå. Jag avser t. ex.
bevakning och dokumentation av fUmutbudet, samordning och organisation av film-bokningen,
metodutveckUng, utformning av projekt och kampanjer, ledarutbildning och
information och andra organisatoriska uppgifter. Staten bör stödja utveckUngen
av sådana centrala funktioner.
Folketshusrörelsens försöksverksamhet med spridning av
kvalitetsfilm. Bio Kontrast, fyller genom sin uppbyggnad många av de krav som
man enligt min mening kan ställa på en verksamhet av detta slag. Det gäller
förankringen i det lokala föreningslivet men också samspelet mellan den lokala
nivån och en stark och funktionsduglig centralorganisation, vilket synes skapa
goda förutsättningar för att driva en smidigt fungerande kontinuerlig
verksamhet. Enligt vad jag erfarit är inte verksamheten begränsad till enbart folketshusrörelsens
biografer, utan omfattar också biografer med andra huvudmän.
Filmutredningen har föreslagit centrala serviceinsatser
för spridning av kvalitetsfilm. Förslaget, som innebär att uppgifter skulle
anförtros Filminstitutet och Folkets husföreningarnas riksorganisation, har i
vissa avseenden stark anknytning till organisationens nuvarande verksamhet med
Bio Kontrast. Jag anser att en betydande del av de resurser som staten satsar
på att förbättra visningsmöjligheterna för film bör användas för alt ge Folkets
husföreningarnas riksorganisation möjlighet att konsolidera och bygga ut denna
verksamhet. Del nuvarande bidraget för detta ändamål bör därför höjas från 200
000 kr. till 550 000 kr. budgetåret 1975/76.
Vid sidan av Bio Kontrast-verksamheten finns flera olika
initiativ som syftar till att tUlhandahålla en alternativ filmrepertoar för
lokalt förankrad visningsverksamhet. Del gäller både öppna visningar och intern
verksamhet inom föreningar och i andra sammanhang. Som jag nyss har förordat
bör staten stödja sådana initiativ genom att göra del möjligt all bygga upp och
vidmakthålla centrala funktioner. Jag har därför under anslaget Bidrag till
särskilda kultureUa ändamål för budgetåret 1975/76 räknat med att 750 000 kr.
bör kunna användas för bidrag till sådan verksamhet. Filminstitutet har ansökt
om bidrag till försök med distribution av långfilm i 16 mm format.
Filmutredningen och flera remissinstanser har uttalat sig positivt om en ökad
användning av 16 mm film. Jag räknar med att ändamålet kommer att kunna tiUgodoses
inom ramen för dessa medel.
För verksamhet som bedrivs av organisationer är det av
väsentlig betydelse att organisationerna själva får svara för utformningen av
verksamheten i enlighet med de egna målsättningarna. Det finns emellertid åtskiUiga
uppgifter av icke-kontroversiell natur där stora fördelar kan uppnås om man
organiserar verksamheten i stor skala och kan få underlag för arbetsbesparande
rutiner. För sådana uppgifter bör en koncentration av resurserna eftersträvas.
Dessa förhållanden bör beaktas vid bidragsgivningen så att man kan få till
stånd en ändamålsenlig arbetsfördelning.
Prop.
1975:20 229
Verksamhetens utformning bör inte nu låsas av
statsmakterna utan det praktiska resultatet bör få komma fram som en följd av iiya
initiativ och samspelet mellan olika deltagande grupper. Jag räknar med att
verksamheten bör utvärderas efter en lämplig tidsperiod och att resultatet av
utvärderingen kan ge underlag för en bedömning av hur de fortsatta statliga
insatserna skall utformas.
En viktig förutsättning för att filmvisningar vid sidan av
de vanliga biograferna skall kunna bedrivas på ett smidigt sätt är att man har
tillgång tUl ett effektivt fungerande distributionssystem. För detta syfte
föreslås i departementspromemorian (Ds U 1972:9) Smalfilmsdistribution att en filmcentral
inrättas vilken skulle få till uppgift att bl. a. registrera och katalogisera
all smalfilm och att ge ut kataloger m. m. samt att distribuera sådan
undervisningsfilm som har för låg användningsfrekvens för att köpas in av AV-centralerna.
Remissinstanserna vitsordar i allmänhet behovet av ett mer
enhetligt katalogmaterial. Däremot har förslaget att inrätta en filmcentral
avvisats av många remissinstanser. Några av de remissinstanser som avstyrker
förslaget förordar andra alternativ, som innebär en mindre långtgående
samverkan mellan olika filmdistributörer. Flera av de remissinstanser som
avstyrker förslaget betonar starkt betydelsen av att det finns distributionsföretag
som särskilt är inriktade på att förse skilda avnämargrupper med film, som är
anpassad till de olika gruppernas behov och önskemål. Vissa delar av förslaget
har förverkligats under Svenska kommunförbundets ledning. Inom ramen för Kommunsamköp/Kommun-akliebolagets
verksamhet har man dels startat viss filmdistribution för utbildningsområdet,
dels lagt upp ett datorbaserat system för registrering och katalogisering av
all slags smalfilm. Viss distribution av utbildningsprogram i videogramform
kommer också att ske på detta sätt.
Det centrala registreringssystemet skulle - om det kunde
tillämpas även utanför utbildningsområdet medföra en väsentlig arbetsbesparing
för såväl de filmdistribuerande företagen som för dem som använder film i sin
verksamhet. En sådan utvidgning kan endast komma till stånd efter en frivillig
överenskommelse mellan berörda företag. Jag anser att det bör gå att finna
former som tillgodoser såväl kraven på ekonomisk rationalitet i filmhanteringen
som kraven på en särskild inriktning av verksamheten.
Filmutredningen har föreslagit fraktstöd för värdefull biograffilm.
Förslaget har i allmänhet mottagits positivt av remissinstanserna. Vissa
invändningar förekommer dock. Bl. a. föreslår flera remissinstanser att
fraktstöd skall kunna utgå även för 16 mm film och inte enbart för 35 mm och 70
mm film som utredningen föreslår. Beredningen av denna fråga är ännu inte
avslutad.
11.4.5 Barnfilm
Filmutredningens förslag i fråga om barnfUm innefattar
såväl åtgärder på biograffilmens område som åtgärder som är
inriktade på andra
Prop. 1975:20 230
visningsformer. Remissinstanserna har i allmänhet mottagit
förslagen positivt, även om vissa invändningar förekommer. Flera
remissinstanser framhåller särskilt vikten av att på olika sätt stödja
filmvisningar för barn utanför de vanliga biograferna.
Enhgt min mening bör de statliga åtgärderna nu främst
inriktas på att förbättra möjligheterna till visning av barnfilm i former som
utgör alternativ tiU biografernas matinéföreställningar.
Resurserna för sådana alternativa visningsformer är
otillräckliga och sphttrade. Ansvaret för åtgärder på detta område är fördelat
på flera organ. Barnfilmkommittén sysslar främst med granskning av film från
konsumentsynpunkt och med information om barnfilm. FUminstitutet importerar
barnfilm samt svarar för distributions- och informationsverksamhet m. m.
Jag har tidigare redogjort för mma förslag om statliga
insatser för att bygga upp och vidmakthålla de centrala funktioner som är
nödvändiga för en smidigt fungerande lokal visningsverksamhet. 1 det
sammanhanget betonade jag vikten av att en ändamålsenlig arbetsfördelning
kommer tiU stånd samt att verksamheten bör utvärderas efter en lämplig
lidsperiod. Jag räknar med att en betydande del av de resurser som står till
förfogande på detta område kommer barnfilmverksamheten till del. Härvid bör bl.
a. organisationer med barnfUmverksamhet på sitt program kunna få förbättrade
resurser.
För att de medel som sätts in skall få största möjliga
effekt är det enligt min mening nödvändigt att de ohka grupper som är verksamma
på barnfilmområdet får tillfälle tiU en fortlöpande samverkan inom ramen för
ett organ som har en samlad överbUck över barnfilmfället.
För detta ändamål bör finnas ett barnfilmråd. Jag avser
att i annat sammanhang föreslå regeringen att tillsätta ett sådant råd. Härvid
avser jag att föreslå regeringen att i rådet skall ingå bl. a. företrädare för
barn- och ungdomsorganisationer, filmarbetarna, statens ungdomsråd samt för
kommunal verksamhet. Rådet bör t. v. ha provisorisk karaktär i avvaktan på
resultatet av den tidigare nämnda barnkulturgruppens arbete inom utbildningsdepartementet.
Barnfilmrådet bör fungera som ett forum för kontinuerliga
diskussioner när det gäller utvecklingen inom alla delar av barnfilmområdet.
Jag räknar med att rådets synpunkter kommer att utgöra ett värdefuUt underlag
för regeringens ställningstaganden i ohka frågor som rör barnfilm.
Barnfilmrådet bör också kunna få väsentliga funktioner som
samrådsorgan. Jag avser att längre fram föreslå att Svenska filminstitutet
erhåller statsbidrag för en ökad verksamhet på barnfilmområdet. I fråga om
utnyttjandet av dessa bidrag bör föreskrivas att Filminstitutet skall samråda
med barnfUmrådet. Det bör ankomma på regeringen att meddela närmare
föreskrifter härom. Jag räknar med att barnfilmrådet kommer att få tiUfälle alt
följa och ge synpunkter på även annan verksamhet inom barnfilm-området än sådan
till vilken det utgår statsbidrag.
F. n. svarar Barnfilmkommittén, som är en frivillig
sammanslutning av
Prop. 1975:20 231
olika organisationer med intresse för barnfilmfrågor, för
verksamhet med granskning av barnfilm och viss informationsverksamhet. Enligt
vad jag erfarit har Barnfilmkommittén och Svenska fUminstitutet enats om att
Barnfilmkommittén institutionellt skaU samordnas med FUminstitutet. Härigenom
kommer ansvaret för Barnfilmkommitténs nuvarande verksamhet att föras över
til) Filminstitutet. Jag har för avsikt att, vid beräkningen av det
statsbidrag som FUminstitutet bör erhålla för barnfilmändamål, ta hänsyn till
detta förhållande. Filminstitutet bör samråda med barnfUmrådet om
granskningsverksamhetens uppläggning och inriktning. Den erfarenhet av dessa
frågor som har samlats inom Barnfilmkommittén bör kunna tas till vara vid
sammansättningen av barnfilmrådet.
Kraven på filmer som skaU visas för barn i andra miljöer
än biografens skiljer sig avsevärt från de krav som gäller för biograffilm. Det
gäller framför allt att fUmerna skall vara kortare än vanlig biograffilm. Även
kraven på filmernas innehåU påverkas emellertid av visningssituationen. Visning
av film för barn i lämpligare lokaler än de vanhga biograferna skapar fömt-sättningar
för ett aktivt deltagande från barnens sida. Det är då väsentligt att filmerna
har en sådan karaktär att en sådan aktivitet stimuleras. Både enskUda filmare
och organisationer med filmverksamhet för barn och ungdom på sitt program har
visat intresse för att få fram filmer av denna
typ-Många program som producerats inom Sveriges Radio kan
i form av fUm eller videogram vara ett lämpligt material för den här aktuella filmvisningsvcrksamheten.
Utnyttjande av sådant material för distribution i nya former är emellertid
förenat med vissa upphovsrätlsliga och ekonomiska problem. Radioulrcdningen (U
1974:08) har i uppgift alt pröva olika möjligheter att inom ramen för nu
gällande lagstiftning lösa dessa problem. De program för barn som produceras av
TRU är i aUmänhet fria för distribution i olika former.
Möjligheterna att inom filmavlalets ram producera kortare
filmer för barn är begränsade genom alt resurserna för produktion av kortfilm
över huvud taget är relativt blygsamma. Under budgetåret 1973/74 kunde ca 500
000 kr. användas för detta ändamål. En del av dessa medel användes för
verksamhet i en s. k. filmverkstad. Enligt uppgift har viss barnfilm
producerats inom filmverkstaden. I övrigt producerades under nämnda budgetår
med Filminstitutets hjälp 12 kortfilmer. Ingen av dessa är särskilt avsedd för
barn.
Jag anser att möjligheterna att producera kortfilm för
barn bör förstärkas väsentligt. Härigenom ökar tillgången på aktuell svensk
film för visningsverksamhet för barn utanför de vanliga biograferna.
Enligt det avtal mellan Sveriges Radio och Svenska
filminstitutet som jag tidigare har berört är minst 1 milj. kr. under det första
avtalsåret särskilt avsatt tiU produktion av film för barn. Filmerna kommer att
vara fria för visning i såväl televisionen som i andra sammanhang. Genom
avtalet ges produktionen av barnfilm som är lämphg för användning i olika
former av barnverksamhet inom organisationer och kommunala institutioner en
Prop.
1975:20 232
avsevärd resursförstärkning. Dessutom bör det vara möjligt
att skapa en beslutsordning för denna typ av film som tar de hänsyn till
barnens behov som är befogade.
I avtalet föreskrivs att de personer som skall svara för handhavandet
av fonden väljs av Svenska fUminstitutet efter samråd med bl. a. barnfUms-intressen.
Jag utgår från att barnfUmrådet kommer att få inflytande över personalvalet
samt att rådet fortlöpande kommer att kunna följa den del av verksamheten som
avser produktion av barnfilm.
Tillgången på lämplig film kan emellertid inte tillgodoses
endast genom produktion i Sverige. De flesta filmerna måste importeras. Jag
anser att Filminstitutet bör få ökade resurser för import av barnfilm. Importen
bör avse barnfilm i smalfilmsformat av sådan karaktär att den är lämplig att
visa i andra sammanhang än på biograferna, t. ex. i föreningshvets regi. Vid
utformningen av verksamheten bör Filminstitutet samråda med barnfUmrådet.
Barnfilmrådet får här en viktig funktion genom att företräda de olika önskemål
som kommer från de grupper som använder film i sådana sammanhang. Jag beräknar
i det följande under anslaget Filmslöd 500 000 kr. för import av barnfilm
budgetåret 1975/76.
Den verksamhet som Filminstitutet skall bedriva i samråd
med barnfilmrådet bör omfatta också försök med distribution av barnfilm. Denna
verksamhet,bör bedrivas i nära kontakt med organisationer och andra som är
verksamma med visning av barnfilm utanför de vanliga biograferna.
För de nya uppgifterna på barnfilmområdet bör FUminstitutet
få förstärkta resurser. Jag avser att under anslaget Filmstöd utöver de
tidigare nämnda medlen för import av barnfilm - beräkna ett bidrag till Filminstitutet
av 320 000 kr. för barnfilmändamål. Något statligt bidrag bör i fortsättningen
inte utgå till Barnfilmkommittén. Jag har i denna fråga samrått med
företrädare för Barnfilmkommitténs styrelse.
11.4.6 Undervisning om film och television
Utredningen har föreslagit en rad olika åtgärder i syfte
att förstärka filmens och televisionens ställning inom utbildningsväsendet och
inom förskola och fritidshem. Jag anser det vara viktigt alt filmen och
televisionen får den plats i dessa sammanhang som svarar mot dessa mediers roll
i samhäUet. Emellertid måste behovet av ytterligare insatser för film och
television avvägas mot andra angelägna behov. Den bästa möjligheten att överbhcka
de olika aspekterna har de centrala myndigheter som har ansvaret för de olika
sektorerna. Dessa har i allmänhet vidsträckta befogenheter att disponera sina
resurser för insatser på de områden som bedöms särskilt angelägna. Huvuddelen
av filmutredningens förslag torde kunna tillgodoses inom ramen för SÖ:s
fortlöpande verksamhet med en översyn av läroplanerna, inom ramen för den
verksamhet med fortbildning av lärare som bedrivs samt med hjälp av det
statliga stödet för produktion av
Prop. 1975:20 233
läromedel. Äv dessa skäl avser jag att i annat sammanhang
föreslå regeringen att filmutredningens förslag jämte remissyttranden
överlämnas tiU berörda myndigheter.
På en punkt vill jag emellertid föreslå en omedelbar
åtgärd. Kostnaderna för professuren i filmforskning vid universitetet i
Stockholm skall f. n. betalas av Svenska filminstitutet. I enlighet med fUmutredningens
förslag, som får ett aUmänt stöd hos remissinstanserna förordar jag att
kostnaderna för nämnda professur fr. o. m. budgetåret 1975/76 övertas av
staten. 1 samband härmed bör medel beräknas för 500 assistenttimmar för forskning
och institutionsarbete.
Filmutredningen har föreslagit en utredning av fUmarkivens
ställning. Detta område behandlas av dataarkiveringskommittén (U 1968:48) i
betänkandet (SOU 1974:94) Bevara ljud och bild, vUket f. n. remissbehandlas.
11.4.7 Det administrativa ansvaret för filmfrågoma
Genom riksdagens beslut (prop. 1974:28, KrU 1974:15, rskr
1974:248) har området för statens kulturpolitiska insatser avgränsats. Filmen
ingår i detta område i likhet med medier för kommunikation såsom radio och
television. Statens kulturråd har dels allmänna uppgifter av framför allt
bevakningskaraktär och som remissinstans för kulturområdet som helhet, dels
mer preciserade uppgifter som avser kulturrådets direkta ansvarsområde. Vid min
anmälan av prop. 1974:28 förordade jag all filmen, i avvaktan på
ställningstagande till filmutredningens förslag, inte borde föras till
kulturrådets direkta ansvarsområde.
Filmutredningen föreslår att filmen inte skall ingå i slatens
kulturråds ansvarsområde, om massmedier såsom radio, television och de nya audiovisuella
medierna faller utanför. Som skäl anför utredningen att filmen har mer
gemensamt med dessa massmedier än med teater, dans och musik. Den väntade
tekniska utvecklingen på massmedieområdet ställer enligt utredningen krav på en
hög beredskap från samhällets sida. Också det speciella stödsystem som gäller
på filmområdet och filmens speciella problem anges av utredningen som motiv för
att inle föra filmen till kulturrådets ansvarsområde.
För egen del vill jag erinra om att statens kulturråd har
ett allmänt ansvar för filmen såsom en del av kulturområdet. Jag räknar med att
kulturrådet i fortsättningen kommer att anlitas som remissinstans i sådana
filmfrågor där bedömning av frågorna utifrån allmänna kulturpolitiska aspekter
är påkallad.
När del gäller del direkta ansvaret för de statliga
åtgärderna på filmområdet vill jag anföra följande. Filminstitutet har ansvaret
för de åtgärder som grundas på avtalet mellan staten och filmbranschens
organisationer. När det gäller de nya statliga insatserna har jag föreslagit
att verksamhet med stöd tiU import och försök med distribution av barnfilm bör
handhas av Svenska filminstitutet som i dessa frågor skall samråda
Prop.
1975:20 234
med ett särskilt barnfilmråd. Bidragen tiU
försöksverksamhet med nya visningsformer för film bör t. v. efler beslut av
regeringen utgå från anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. Med
hänsyn härtill bör filmen t. v. inte föras tiU kulturrådets direkta
ansvarsområde. Jag vill stryka under att flera av de nya statliga insatserna är
av försökskaraktär och att såväl deras innehåll som deras administrativa
tillhörighet kan behöva omprövas sedan erfarenheter vunnits.
I sin anslagsframställning för budgetåret 1975/76 har
organisationskommittén för statens kulturråd föreslagit att en ny nämnd skall
inrättas inom kulturrådet för handläggning av massmediefrågor. Till dessa hör fUmärenden.
Med hänsyn till att sådana frågor, enligt vad jag just har förordat, inte t.
v. bör föras till kulturrådets direkta ansvarsområde bör någon nämnd för
massmediefrågor inte nu inrättas inom kulturrådet.
11.5 Kulturpolitiska insatser för språkliga minoriteter
Om man vill tillgodose jämlikhets- och rältvisekrav måste
insatserna för grupper som har begränsade möjligheter att ta del av kullurutbudet
eller att själva delta i en skapande verksamhet ges förtur när det gäller att
bygga ut de statliga åtagandena inom kulturområdet. Detta har också lagts fast
som en väsentlig del av målen för den statliga kulturpolitiken. Äv särskUt
intresse i det sammanhanget är invandrarna och de språkliga minoriteterna.
Deras möjligheter att föra de egna kulturtraditionerna vidare är f. n. i många
fall begränsade.
Att bevara det egna kulturarvet är ofta av avgörande betydelse
för invandrarnas identitetsupplevelse. I en framåtsyftande invandrar- och
minoritetspolitik måste enligt min mening åtgärder för att ge de aktuella
grupperna möjligheter att bevara och utveckla det egna kulturarvet utgöra en
betydelsefull del. Att kulturyttringar av skiftande nationellt ursprung får
tillfälle att utvecklas inom vårt land är emellertid inte bara i minoritetsgruppernas
intresse. De kulturmönster invandrarna för med sig måste betraktas som
stimulerande nytillskott till vårt inhemska kulturliv. Även detta betonas i de
mål som gäller för kulturpolitiken. Insatser för att ge främst
invandrargrupperna förutsättningar all bevara sitt ursprungslands kultur i
Sverige främjar på ett enkelt och naturligt sätt ett utbyte av erfarenheter och
idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.
Invandrarutredningen konstaterar i sitt slutbetänkande all
de m å 1 för kulturpolitiken som lagts fast av riksdagen äger giltighet även
för de särskilda insatser som behövs för invandrare och språkliga minoriteter.
Utredningen anser det emellertid befogat att mera detaljerat precisera hur
dessa insatser bör göras och föreslår därför fyra särskilda delmål inom
kulturpolitikens ram. Ansvaret för insatser bland språkliga minoriteter
föreslås åvila statens kulturråd som bör disponera vissa särskUda medel för
delta ändamål.
Liksom utredningen finner jag att de fastlagda målen för
kulturpolitiken äger giltighet för utformningen av insatser för
invandrare
Prop. 1975:20 235
och språkUga minoriteter. Dessutom inrymmer dessa mål, på
det sätt som jag nyss har redogjort för, även de mer speciella motiven och
principerna för åtaganden avseende dessa grupper. Dessa principer ansluter
också till målen för samhällets invandrar- och minoritetspolitik som helhet
såsom de redovisats i invandrarutredningens betänkande. De synpunkter som
utredningen har presenterat utgör en värdefull precisering av målen för
kulturpolitiken inom en viktig sektor. Med hänsyn tiU att utredningens förslag
ryms inom de allmänna mål som redan gäller för kulturpohtiken finner jag
emellertid inte skäl att förorda att regeringen föreslår riksdagen att godkänna
de föreslagna delmålen som särskilda delmål för den statliga kulturpolitiken
för språkliga minoriteter.
Den redovisning av invandrarnas och de språkliga
minoriteternas kulturella situation som invandrarutredningen har gjort visar
att det på flera områden finns stora brister. Jag delar utredningens
uppfattning att det är nödvändigt att förstärka samhällets insatser för att
komma tillrätta med detta förhållande. EnUgt min mening är det dock effektivare
att låta stödet utgå flera olika vägar än att som invandrarutredningen
föreslagit inrätta ett separat anslag. Jag skall i det följande lämna exempel
på vilka olika former avåtgärder jag avser.
Organisationshvet har en betydelsefull roll i verksamheten
på kulturområdet specieUt när det gäller aktiviteter bland amatörer. Ett
viktigt led i samhällets kulturpolitiska insatser är också att genom olika
former av stöd stimulera denna verksamhet. Det stöd som kan utgå till
kulturverksamhet inom organisationer och föreningar är bl. a. bidrag till
studiecirkelverksamhet, bidrag till experiment och utvecklingsarbete bland
amatörer samt bidrag till kulturprogram inom föreningslivet. Den kulturella
verksamhet som förekommer inom flera av invandrar- och
minoritetsorganisationerna är av betydande omfattning och har en stor betydelse
för dessa gruppers möjligheter all bibehålla sin kulturella särart. De statliga
bidragen tiU kulturverksamheten inom organisationerna är så utformade att de
tillfredsställer långtgående önskemål om variationer i verksamheten såväl vad
gäller form som innehåll. Bidrag kan utgå till aktiviteter med ett begränsat
antal deltagare och till aktiviteter där deltagarna själva har möjlighet att
välja program eller på annat sätt helt självständigt bestämma innehållet.
Kulturverksamheten inom invandrarnas och de språkliga minoriteternas egna
organisationer bör således enligt min mening kunna främjas på ett tillfredsställande
sätt inom ramen för existerande bidragsformer. Några särskilda insatser bör
därför inte vara aktuella.
Situationen är emellertid en annan för de delar av
kulturlivet där det saknas stödformer som är relevanta i detta sammanhang eller
där verksamheten och utbudet av olika skäl måste anpassas till den
svensktalande publiken. Som exempel kan anföras merparten av våra
kulturinstitutioners verksamhet. Jag vill emellertid framhålla att dessa
institutioner har ett allmänt ansvar för att verksamheten kommer en så bred
publik till del .som möjUgt. Delta bör i princip ske inom ramen för
Prop. 1975:20 236
de resurser som generellt utgår till verksamheten. I vissa
fall är det dock nödvändigt att med särskilda insatser ge förutsättningar för
aktiviteter som vänder sig till speciella grupper.
Invandrarutredningen framhåller att informations- och erfarenhetsutbyte
mellan Sverige och invandrarnas ursprungsländer är grundläggande för den
ömsesidiga förståelsen. Äv direkt betydelse för invandrarna är vidare sådant
kulturellt samarbete och utbyte som ger dem möjligheter att möta kultur på det
egna språket och få direktkontakt med kulturutvecklingen i sitt ursprungsland.
I fråga om informationsutbytet har Svenska institutet ett
stort ansvar i synnerhet vad gäller den information om Sverige som lämnas i invandrarnas
ursprungsländer.
Turnéer med gästande utländska artister och artistgrupper
anordnas av bl. a. Riksteatern och Institutet för rikskonserter. Gästspelen är
en viktig form för kontakt med det aktuella kulturlivet i ett annat
språkområde. Institutionernas gästspelsverksamhet är sedan några år stadd i
stark utveckling.
En huvudprincip för svenskt deltagande i internationellt
kulturutbyte är att detta bör upprätthållas av organisationer och kulturinstitutioner
själva inom ramen för deras allmänna verksamhet. Eftersom det i vissa fall ändå
kan vara befogat alt ge ett direkt statligt stöd har jag i budgetpropositionen
under anslaget Kulturellt utbyte med utlandet beräknat särskilda medel för att
främja i första hand organisationernas utbyte med andra länder.
Av grundläggande betydelse för möjligheterna alt utveckla
den egna kulturen är tillgången tiU litteratur på modersmålet. Jag har tidigare
(11.3.5) föreslagit att särskUda statliga bidrag utgår till en upprustning av
folkbibliotekens bestånd av litteratur på invandrarspråk. Bibliotekens roll i
de språkliga minoriteternas litteraturförsörjning är av central betydelse med
tanke på de i många fall ytterst begränsade möjligheter dessa grupper har att i
Sverige köpa Ulteratur på det egna språket. Enligt mitt förslag skall bidrag
kunna utgå dels till de lokala folkbibliotekens inköp av litteratur, dels tUl
länsbibliotek och lånecentraler för en upprustning av bokbeståndet på invandrarspråk.
Jag har för dessa bidrag för nästa budgetår beräknat sammanlagt 1,7 milj. kr.
Som jag anförde vid min behandling av dessa frågor är det angeläget att
minoritetsgrupperna ges tillfälle att aktivt medverka vid bibUotekens bokinköp.
Den litteratur som biblioteken kommer att införskaffa
torde med få undantag vara utgiven i de olika invandrargruppernas
ursprungsländer. Jag ser det emellertid som angeläget att de språkliga
minoriteterna även ges möjligheter att skapa en egen litterär tradition här i
landet med utgivning av litteratur Jag har tidigare förordat (11.2.3) att
statliga kreditgarantier tillskapas med syfte att underlätta nyetablering på
förlagsområdet. Detta kreditstöd bör kunna komma även minoritets-litteraturen
till del.
Jag har tidigare vidare framhållit (11.2.2) att det är
angeläget att
Prop.
1975:20 237
utgivningen av översättningslilleralur stimuleras och har
därvid förordat all ett selektivt slöd till utgivningen av ny skönlitteratur
för vuxna i översätining införs. Inom ramen för delta stöd bör särskilt
litteraturen från de mindre språkområdena tillgodoses. Därigenom vidgas
möjligheterna att sprida kännedom bland den svensktalande befolkningen om bl.
a. de språkliga minoriteternas litteratur och litteraturen från invandrarnas
ursprungsländer.
Jag vill i detta sammanhang även erinra om ett initiativ i
denna fråga som tagits på nordisk basis. Efler förslag (NU 1974:18) av en
särskild arbetsgrupp under Nordiska ministerrådet har ministerrådet beslutat
att inleda försöksverksamhet med ett slöd för utgivning i Norden av nordisk
litteratur i översättning till andra nordiska språk. 1 princip skall stöd kunna
ges till all litteratur utom tidningar och tidskrifter, men klassisk och modern
skönlitteratur skall prioriteras. 1 fråga om mindre språkområden skall stöd
ges även åt facklitteratur och barnböcker. Enligt min mening bör detta stöd
kunna ge reellt utökade möjligheter till litteratur-utbyte med våra nordiska
grannländer.
Jag delar invandrarutredningens uppfattning att det är
viktigt att författare i Sverige som skriver på minoritetsspråk bereds
tillfälle att utveckla sitt författarskap bl. a. genom bättre möjligheter till
studier och resor. Formerna för stöd till detta ändamål kommer att övervägas i
anslutning till beredningen av frågan om samhällets ekonomiska insatser för
olika kulturarbetargrupper. Som jag tidigare nämnt beräknar jag att denna fråga
kommer att aktualiseras genom kulturrådets slutbetänkande som väntas inom kort.
Invandrarutredningen betonar det angelägna i särskilda
sändningar i radio och television för invandrare och språkliga minoriteter. I
regeringens förslag tidigare detta år om inrättande av lokalradio underströks
att sändningar på minoritetsspråk bör ske också i lokalradion och att kultureUa
och andra aktiviteter bland minoriteterna bör uppmärksammas (prop. 1975:13 s.
76). Vad gäUer invandrarutredningens synpunkter i övrigt på radioområdet har
jag erfarit att radioutredningen kommer all ta upp dem i sitt arbete
tillsammans med andra frågor som berör insatser för olika grupper i samhället.
När det gäller radio- och televisionsverksamheten för
invandrare är samarbetet i Norden av stort intresse med tanke på del stora
antalet invandrare från våra nordiska grannländer, främst Finland. Den av
nordiska ministerrådet i februari 1973 tillsatta utredningen om nordiskt TV-samarbete
lade hösten 1974 fram sin slutrapport (NU 1974:19) TV över gränserna.
Utredningen föreslår bl. a. för Sveriges del åtgärder för överföring av
finskspråkiga TV-program från Finland till Sverige. Betänkandet remissbehandlas
f. n. Nordiska ministerrådet har tillsatt en särskild arbetsgrupp för den
fortsatta beredningen av förslaget.
Det aUmänna teaterutbudet är tiU övervägande del riktal
till en svensktalande pubUk. För att möjliggöra ett språkligt mera varierat
utbud föreslår invandrarutredningen att särskilda statliga medel skall utgå för
Prop. 1975:20 238
teaterverksamhet bland språkUga minoriteter i Sverige.
Utredningen pekar på den livliga amatörverksamheten inom olika invandrargrupper
och framhåUer det behov som finns av insatser för utbUdning av ledare och
instruktörer. Enligt utredningen ter sig därvid i första hand ett samarbete
mellan studieförbunden och invandrarnas organisationer naturligt. Utredningen
uppehåller sig vidare vid det förslag som framförts från finska invandrarorganisationer
om att en permanent, professionell finskspråkig ensemble inrättas i Sverige.
Ensemblen skulle arbeta med olika former av uppsökande verksamhet.
Jag delar utredningens uppfattning att amatörteaterverksamheten
bland invandrargrupperna bör vidareutvecklas. Liksom för andra grupper är därvid
ett nära samarbete med studieförbunden värdefullt. Som jag tidigare framhållit
bör denna verksamhet kunna få ett betydande stöd inom ramen för de genereUa
bestämmelser för bidrag som gäller. Jag vill i detta sammanhang även peka på
stödet till mindre grupper och fria ensembler som givelvis står öppet också
för grupper som verkar på minoritetsspråk.
Frågan om den yrkesmässiga teaterverksamheten på
minoritetsspråk bör utredas närmare av statens kulturråd. För all väcka bredast
möjliga intresse och nå så vid geografisk spridning som möjligt bör
verksamheten organiseras i form av uppsökande arrangemang och turnéer. Enligt
min niening är del i första hand aktuellt alt inrätta en finskspråkig ensemble.
Väsentligt är att en sådan yrkesmässigt arbetande ensemble också kan fungera
som en pedagogisk resurs för amatörlealerverksamheten. Mot bakgrund av den
erfarenhet Riksteatern har av uppsökande arbetsformer och av utvecklingsarbete
bland amatörer förefaller det lämpligt alt kulturrådet undersöker möjligheterna
att organisera den verksamheten i nära samarbete med Riksteatern. Jag avser att
senare föreslå regeringen att ge statens kulturråd i uppdrag att utreda de här
aktualiserade frågorna.
Invandrarutredningen tar även upp frågan om insamling och
arkivering av dokument och föremål som belyser invandringen tiU Sverige.
Uppgiften att samla in och bevara sådant material bör läggas på någon befintlig
institution på kulturområdet. Utredningen föreslår att statens kulturråd tUlsammans
med bl. a. riksarkivet utreder vilken institution som bör få ansvaret för en
verksamhet av angivet slag.
Förslaget att de aktueUa uppgifterna skall anförtros ett
särskilt organ avstyrks av Nordiska museet och riksarkivet. Museet anser att
uppgifterna bör Hgga på de institutioner som har motsvarande uppgifter vad
gäller majoritetsbefolkningen. Enligt riksarkivet har arkivväsendet redan uppmärksammat
de arkiv som bildats inom invandrarorganisationer och olika etniska
minoriteters organisationer. De statliga insatserna bör inriktas på att hjälpa
dessa organisationer att utveckla och förbättra arkivverksamheten. Riksarkivet
förordar att statligt stöd utgår till inventering och värd av ifrågavarande arkiv.
Jag delar utredningens uppfattning alt det är angeläget
att bl. a. dokument som belyser invandringen till vårt land bevaras på ett
lämpligt sätt. Det gäller främst material som finns hos olika enskilda personer
eller
Prop. 1975:20 239
i de olika invandrarorganisationerna. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att det enligt riksarkivets instruktion (1965:732, ändrad
senast 1972:238) bl. a. åligger arkivet att på begäran ge enskilda de råd och
anvisningar i arkivfrågor som riksarkivet kan lämna. Till riksarkivet är knuten
en nämnd för enskilda arkiv som bl. a. är rådgivande organ i frågor rörande
enskilda arkiv. Riksarkivet disponerar dessutom vissa medel för inventering av
enskilda arkiv. Det ankommer således på riksarkivet att svara för de statliga
insatser som invandrarutredningen aktualiserat. Som framgår av vad riksarkivet
har redovisat i sitt yttrande förekommer redan nu ett samarbete med vissa invandrarorganisationer.
Då de insatser som kan bli aktuella i detta sammanhang även berör andra delar
av kulturområdet än arkivväsendet kan del finnas anledning att riksarkivet har
visst samråd med statens kulturråd.
11.6 Bam och kultur
Enligt riktlinjema för den statliga kulturpolitiken skall
de kulturpolitiska insatserna i ökad utsträckning utformas med hänsyn till
eftersatta gruppers erfarenheter och behov.
En grupp
för vilken samhället måste utforma särskilda insatser är barnen. Varierande och
stimulerande kulturella aktiviteter är väsentliga inslag om samhället vill ge
barnen bästa möjliga betingelser att utveckla sitt tanke- och känsloUv.
Barn är
utsatta för ett omfattande kommersiellt kulturulbud. Myckel är producerat i
rent spekulationssyfte och är av en sådan karaktär att samhället har anledning
att reagera. En central uppgift för samhället är då att erbjuda alternativ, att
ge barn möjlighet till kontakt med olika former av kulturell verksamhet. En
viktig åtgärd är också alt på sikt, bl. a. genom skolan och förskolan söka
ändra efterfrågemönstret på kulturområdet.
1
föregående års kulturproposition framhöll jag förskolans och skolans ansvar när
det gäUer att tiUgodose barnens kulturbehov. I år har en allmän förskola
införts. Skolan och förskolan når i dag alla barn och del finns anledning att
ånyo understryka den vikt jag fäster vid att dessa institutioner medverkar till
att ge barnen erfarenhet av aktivt deltagande i vårt kulturliv. Förskolan och
skolan har möjlighet att på ett naturligt sätt föra in olika slag av konstnärhga
uttrycksformer i det daghga arbetet. Detta kan enligt min uppfattning ge en
grund för alt bättre lära känna och förslå sin egen situation och den
verklighet som det omgivande samhället utgör. Genom att föra in inslag av
konstnärliga uttrycksformer och eget skapande i det daghga arbetet medverkar
skolan och förskolan till den vidgning av vår kultursyn som den statliga kulturpohtiken
eftersträvar.
På förskoleområdet pågår ett arbete med en arbetsplan för
förskolan. Det är viktigt att barns behov av kulturell stimulans beaktas i
detta arbete. Viktigt är också alt man i den enskilda kommunen undersöker och
lar till vara de möjligheter som finns att inom ramen för
Prop.
1975:20 240
barntiUsynen ge tillgång liU kulturutbudet. Större delen
av detta arbete måste ske utifrån lokala förutsättningar och kan inte dikteras
genom centralt utfärdade anvisningar.
I de mål och riktlinjer som regeringen fastställt för
grundskolan inryms att skolan skall främja en aktiv kulturmiljö. I läroplanen
har moment med fritt skapande förts in. I mål och huvudmoment för ämnen som
svenska, teckning, musik och slöjd har en skapande verksamhet som utgår från
elevernas spontana upplevelser betonats i syfte att bl. a. stimulera fortsatt
aktivitet inom dessa områden efter avslutad skolgång.
Lokalt bedrivs på många ställen ett intensivt arbete med
att förverkhga dessa målsättningar i skolans vardag. Ett exempel på en i detta
sammanhang betydelsefull kommunal insats är de kommunala musikskolorna. Enhgt
vad jag erfarit pågår f. n. ett arbete inom Svenska kommunförbundet med att
analysera och klargöra musikskolornas inriktning och arbetssätt. De kommui\ala
musikskolornas bidrag UU det kulturella utvecklingsarbetet bör genom detta
arbete kunna ytterligare öka.
Centralt uppmärksammas frågor kring elevernas aktiva
deltagande i kulturlivet i SÖ:s pågående arbete med uppföljning och utveckling
av läroplanen. Skolan bedriver bl. a. med bidrag från SÖ visst utvecklingsarbete
för att pröva hur olika kulturella uttrycksformer och elevernas eget skapande
skall kunna ges en starkare ställning i undervisningen. Detta utvecklingsarbete
har en dubbel funktion. Det gäller både att påvisa svårigheter och att komma
till rätta med dem. Ett arbete av detta slag har inletts då det gäller
litteraturläsning och elevernas litteraturintresse.
De hittiUs vunna erfarenheterna av skolans
utvecklingsarbete är begränsade men tyder, enhgt vad jag erfarit, pä att en
medveten planering för att utnyttja olika kulturella uttrycksformer i
undervisningen medverkar till en förbättring av skolans arbetsmiljö i dess
helhet. Det ar angeläget att detta utvecklingsarbete kan fortgå. Möjligheterna
till en utvidgning bör noga prövas.
1968 års barnslugeulredning och utredningen om skolans
inre arbete har lagt fram förslag (SOU 1974:42 resp. SOU 1974:53) som syftar tUl
att eleverna skall ges tillfälle till mångskiftande aktiviteter utanför den
fasta skoldagen.
Båda utredningarna aktualiserar frågor om samverkan mellan
skolan och de institutioner och organisationer som medverkar i barns fritidsverksamhet.
Vid den fortsatta behandlingen av dessa förslag är det angeläget att barnens
möjligheter till kulturell aktivitet ägnas särskild uppmärksamhet.
Del finns inom folkrörelser och organisationer en
tradition när det gäller amatörkultureUa aktiviteter bland barn. Inom den
försöksverksamhet bland barn och ungdom som bedrivits av bl. a.
ungdomsorganisationer med bidrag från socialstyrelsen eller statens ungdomsråd
finns exempel på hur organisationerna utvecklat det fria skapandet och t. ex.
Prop. 1975:20 241
utnyUjat teater, foto och annan bildskapande verksamhet
som utgångspunkt för ett studium av olika samhällsfrågor.
En viktig uppgift för kulturpolitiken är att ge människor
verklig valfrihet när del gäller kulturaktiviteter. Om detta skall kunna
förverkligas krävs en bättre geografisk spridning av verksamheten inom
kulturområdet. Jag vill i detta sammanhang framhålla den vikt jag fäster vid
organisationernas möjligheter att medverka till en bättre variation i det
lokala kulturlivet. Barn- och ungdomsorganisationer och studieförbund bedriver
i dag en mångförgrenad lokal verksamhet. Det är betydelsefullt alt denna
verksamhet jämsides med en kvantitativ ökning även ges möjlighet att utvecklas
kvalitativt. Olika former av kulturell verksamhet är därvid angelägen.
Regeringen har för riksdagen lagt fram ett förslag om ett ökat stöd till
ungdomsorganisationernas centrala verksamhet (prop. 1975:14). De ökade resurser
som härigenom ställs tiU förfogande bör på ett verksamt sätt bidra tUl en
utveckling av verksamhetsformerna samt även ge organisationerna resurser till
en förbättrad och utvidgad ledarutbildning.
Behovet av yrkesverksamma ledare är stort inom
ungdomsorganisationerna och i kommunernas fritidsverksamhet. Detta behov kan
endast till viss del tillgodoses genom den utbildning som sker inom organisationerna.
Regeringen har därför i samma proposition lagt fram förslag om
fritidsledarutbildning inom folkhögskolan. Föreningslivet ges därigenom ökade
möjligheter all få kvalificerade ledare till verksamheten. I propositionen
framhålls vikten av att undervisningen ger fritidsledarna kunskaper för att
kunna initiera och leda olika former av amatörkulturell verksamhet.
Organisationerna får genom denna utbildning ett instrument för att nå en ökad
bredd och bättre kvalitet i det lokala arbetet.
För det stora flertalet människor erbjuder det lokala bibUoteket
den enda möjligheten att ta del av ett brett och kvalitativt htterärt utbud. Inle
minst gäller detta barnen. Det är därför av stor vikt att biblioteken har ett
tillfredsställande urval av barn- och ungdomslitteratur samt har möjlighet att
erbjuda skolor och organisationer service i fråga om barn-och
ungdomslitteratur. Jag har tidigare (11.3.2) förordat att ett bidrag införs för
upprustning av biblioteksverksamheten i kommuner med svag
biblioteksorganisation. Bidraget syftar till att stödja en allmän upprustning,
främst av bokbeståndet och bör givetvis om så är befogat i betydande
utsträckning kunna avse barn-och ungdomsböcker.
Vid remissbehandlingen av litteralurutredningens förslag
avseende barn- och ungdomslitteratur har flera remissinstanser framhållit att
andelen svensk kvalitetslitteratur har minskal i den totala svenska utgivningen
av barn- och ungdomsböcker. Denna tendens har varit särskilt påtaglig för
bilderböcker där ökade kostnader för den tekniska framställningen ofta gör
försäljning på en internationell marknad nödvändig för all utgivningen skall
vara kommersiellt attraktiv.
Detta medför en risk att en svensk produktion av barnböcker
som vill
16 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop. 1975:20 242
belysa känsliga - ibland kontroversiella frågeställningar
inte kommer till stånd eller all böckerna kommer att betinga ett mycket högl
pris. En sådan risk är särskilt stor när det gäller ännu icke etablerade
barnboksförfattare. En utveckling i denna riktning vore enhgt min uppfattning
en påtaglig utarmning av vårt kulturliv. Jag anser därför att det är en viktig
uppgift för samhället att främja en utgivning av kvalitetsböcker för barn och
ungdom. Som framgått av vad jag tidigare anfört har jag därför förordat att
stöd införs till utgivningen av barn- och ungdomsböcker (11.2.2).
Vid sidan
av uppgiften alt skapa förutsättningar för ett allsidigt utbud av barn- och
ungdomslitteratur är det angeläget att samhällel stöder en verksamhet som
stimulerar barns intresse för böcker och bokläsning. Skola och bibliotek har
här en central uppgift men även barn- och ungdomsorganisationer bör enligt min
uppfattning kunna göra betydelsefulla insatser. För att ge organisationerna
möjlighet att utveckla sina verksamheter på detta område har jag förordat att
en försöksverksamhet med läsfrämjande åtgärder genomförs under en period på två
år (11.2.4). Studieförbundens erfarenheter från folkbildningsarbetet bör i
detta sammanhang kunna tillföra barn- och ungdomsorganisationerna värdefull
kunskap och studieförbunden föreslås därför få en samordnande uppgift i
försöksverksamheten.
Svenska barnboksinstitutet är med sin unika samling av
barn- och ungdomslitteratur utgiven på svenska språket, en värdefull tillgång i
den forskning kring barn- och ungdomslitteratur som numera bedrivs vid
flertalet ulbildningsanstaller. Institutet bör ges möjlighet att öka sin
service gentemot olika former av lärarutbildning och möta del intresse som där
finns för att ge barn- och ungdomsboken en seriös behandling i
skolundervisningen. Även organisationslivet bör kunna ta institutets resurser i
anspråk i ökad omfattning. 1 syfte att ge Svenska barnboksinstitutet
möjligheter att på detta sätt utvidga sin verksamhet kommer jag all beräkna
medel för en ökning av det statliga bidraget till institutet.
Barns spontana intresse för film och filmvisningar har bl.
a. dokumenterats av filmutredningen. Från många av dem som arbetar med barn både
vid institutioner och inom olika organisationer har efterlysts insatser för att
stimulera visning av barnfilm i former som anpassats tiU barns behov och
förutsättningar. Omfattningen och den blandade karaktären av den film som når
barn via television understryker behovet av åtgärder på detta område i syfte
att öka barns förutsättningar att kunna kritiskt ta del av vad som visas.
Jag anser det därför nödvändigt att öka möjligheterna till
visning av barnfilm i former som utgör alternativ till biografernas matinévisningar.
Det stöd som jag förordat (11.4.4) tUl centrala insatser i syfte att öka
förutsättningarna för lokal fUmvisning bör enligt min uppfattning till
betydande del kunna komma barnfilmen till del.
Tillgången på film som är lämpUg att visa för barn är i
dag alltför knapp. Jag har därför förordat olika åtgärder (11.4.5) som innebär
att möjhg-
Prop. 1975:20 243
heterna att producera och importera kortfilm för barn
kommer att öka.
De ohka intressenter som finns på barhfUmområdet bör enligt
min mening få tillfälle till ett fortlöpande samarbete inom ramen för ett organ
som har en samlad överblick över barnfilmfältet. Jag har i det föregående
redovisat att jag avser att uppdra åt ett särskilt barnfilmråd att sköta dessa
uppgifter (11.4.5). I rådet kommer att ingå representanter för de olika
intressenterna på barnfilmområdet.
Jag framhöll i föregående års kulturproposition att
barnkulturfrågorna måste få prioritet i planeringsarbetet för den fortsatta
utvecklingen av de kullurpolitiska insatserna.
Som jag inledningsvis redovisat har därför en särskild
grupp för barnkulturfrågor tillsatts inom utbildningsdepartementet. Gruppen
skall bl. a. medverka i beredningen av olika förslag där barnens situation bör
särskilt uppmärksammas och även göra en bedömning av behovet av insatser på
områden som de olika kulturutredningarna inte behandlat.
Gruppen skall arbeta under en begränsad tidsperiod och
dess arbete skall vara avslutat i och med utgången av budgetåret 1975/76 då
gruppen även skall ha avlämnat förslag till hur den mer permanenta bevakningen
och utvecklingen av barnkulturfrågorna bör ske inom ramen för slatens
kulturråd.
11.7 Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
I prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken
behandlades frågan om en omorganisation av riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum samt medelhavsmuseel mot bakgrund av förslag från 1965 års musei-
och utställningssakkunniga (MUS 65). Jag uttalade därvid att jag delade de
sakkunnigas uppfattning alt Vitterhetsakademiens huvudmannaskap för
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum borde upphöra, men att jag
inte var beredd att förorda att sambandet mellan ämbetet och museet helt
upplöstes. Jag anförde som min mening bl. a. alt riksantikvarieämbetet och
statens historiska museum saml medelhavsmuseel borde utgöra en myndighet under
ledning av en gemensam styrelse. Riksantikvarien borde ha det aUmänna
chefsansvaret för myndigheten. Jag ansåg det väsentligt att de i myndigheten
ingående enheterna gavs inbördes självständighet. Under styrelsen borde
riksantikvarieämbetet ledas av riksantikvarien, statens historiska museum av
en museidirektör och medelhavsmuseet av en museiföreståndare. Om så visade sig
lämpligt borde även medelhavsmuseet kunna inordnas i statens historiska museum.
Vad jag sålunda anförde i denna fråga lämnade riksdagen utan erinran (KrU
1974:15, rskr 1974:248).
Med anledning av riksdagens beslut gav Kungl. Maj.t
statens förhandlingsnämnd i uppdrag att föra de förhandlingar med
Vitterhetsakademien som erfordrades för ett skiljande av akademin från
huvudmannaskapet för riksantikvarieämbetet och statens historiska museum. De
avtal som numera slutils mellan staten och Vitterhetsakademien redovisas i det
följande (11.8).
Prop. 1975:20 244
Vidare tillsattes efler Kungl. Maj:ls bemyndigande
organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer för att med
anledning av riksdagens beslut ulföra del ytterligare utredningsarbete som
erfordrades beträffande organisationen av bl. a. riksantikvarieämbetet och
statens historiska museum saml medelhavsmuseel. Organisationskommittén har i
betänkandet Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer lagt fram
förslag till en omorganisation av ämbetet och nämnda museer.
Organisationskommittén föreslår att den nya myndigheten
skall beslå av en ämbetsdel och en inslilutionsdel. Ämbetsdelen,
riksantikvarieämbetet, föreslås beslå av fyra huvudenheter, nämligen
kulturminnesenheten, dokumentationsenhelen, vårdenheten och administrativa
enheten. Insti-lulionsdelen, statens historiska museer, föreslås bestå av fem
inbördes fristående inslilulioner, nämligen historiska museet, myntkabinettet,
medelhavsmuseet, tekniska institutionen och Vitterhetsakademiens bibliotek.
Kommitténs förslag till organisation framgår av den av mig Hejigare nämnda
planen (bilaga 2).
Den nya förvaltningsmyndigheten skall enligt förslaget
ledas av en gemensam styrelse. Riksantikvarien förutsätts i egenskap av
styrelsens ordförande få ett allmänt chefsansvar för hela myndigheten. Ett
sekretariat föreslås stå till verksledningens förfogande. En särskild styrgrupp
föreslås inrättad för den tekniska institutionen.
Den föreslagna organisationen förutsätts i princip kunna
genomföras den 1 juli 1975. Kommittén konstaterar ett behov av personalförslärk-ningar
för flertalet uppgifter vid ämbetet och museunstitutionerna. Enligt kommitténs
beräkning kostar dess förslag till personalupprustning ca 3 milj. kr. Ett
fullständigt genomförande av förslaget kan dock enligt kommittén behöva
fördelas på åtminstone två budgetår.
Remissinstanserna
tillstyrker i huvudsak organisationsförslagel eller lämnar det ulan erinran.
Bland dem som uttryckligen biträder förslaget i väsentliga delar återfinns
statskontoret, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum,
medelhavsmuseet, statens kulturråd, TCO:s statstjänstemannasektion (TCO-S) och
Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR).
Statens kulturråd och medelhavsmuseet stöder förslaget att
medelhavsmuseet skall inordnas som en självständig institution vid sidan av
historiska museet i del nya ämbetsverket.
Förslaget all ge myntkabinettet en självständig ställning
inom organisationen är enligt statens kulturråd och Vitterhetsakademien till
fördel för myntkabinettets verksamhet. Mu.seidireklören m. fl. vid statens
historiska museum anser däremot alt myntkabinettet bör knytas till historiska
museet som en särskild avdelning.
SACO/SR tar för givet all riksantikvarien skall vara
ordförande i styrelsen och förutsätter också all personalrepresentanter bereds
plats i denna. Statens kulturråd och museidirektören m. fl. vid statens
historiska museum anser däremot alt en lekman bör vara styrelseordförande.
Flera remissinstanser förespråkar en snabb upprustning av
den nya
Prop. 1975:20 245
organisationen. TCO-S anser t. ex. att hela förslaget bör
genomföras i ett sammanhang.
Innan jag går in på själva organisationsförslaget vill jag
något beröra de krav som måste ställas på den nya myndigheten. Genom det
fortsatta organisatoriska sambandet mellan riksantikvarieämbetet och ett antal
historiska museer kommer myndigheten att omfatta ett osedvanligt brett
Verksamhetsområde. Organisationskommittén har ingående beskrivit inte bara de
uppgifter som riksantikvarieämbetet och statens historiska museum samt
medelhavsmuseet redan fullgör sedan lång tid tillbaka, utan även de nya
uppgifter som successivt kommit att läggas på ämbetet och museerna.
Den ändrade verksamhetsinriktningen är särskilt
genomgripande för riksantikvarieämbetet. Ämbetet skall även i fortsättningen ha
ett centralt ansvar för den traditionella monument- och objektvård som varit
kulturminnesvårdens hittillsvarande huvuduppgift. Dessutom krävs av den
centrala myndigheten att den skall kunna svara mot den nya syn på
kulturminnesvården som under senare år vuxit fram i vårt land. Den allt
starkare inriktningen på bevarande av samlade miljöer av kulturhistoriskt värde
har gjort det nödvändigt för de kulturminnesvårdande organen att på ett helt
annat sätt än tidigare kunna hävda sitt områdes intressen inom den allmänna
samhällsplaneringen.
Det bör i detta sammanhang betonas alt syftet med den av
riksdagen beslutade omorganisationen av den regionala kulturminnesvården, som
avses genomföras den 1 juli 1976, har varit att skapa bättre förutsättningar
för ett hänsynstagande till kulturminnesvårdens behov vid samhällsplaneringen.
Det är enligt min mening betydelsefullt att den centrala kulturminnesvården
redan dessförinnan får en förstärkt organisation för att bl. a. kunna möta de
krav som den regionala omorganisationen ställer.
Bland riksantikvarieämbetets föreslående huvuduppgifter
kan följande urskiljas. Riksantikvarieämbetet skall genom information i olika
former, samråd, råd och anvisningar biträda länsstyrelser och länsmuseer i
deras arbete. Ämbetet skaU också kunna följa och värdera det regionala arbetet.
Planering och utvecklingsarbete för kulturminnesvårdens dellagande i
samhällsplaneringen, främst den fysiska riksplaneringen, kräver redan i dag
stora insatser från ämbetets sida. Granskning och beslut i ärenden enligt
kulturminnesvårdslagstiftningen kominer att åligga ämbetet i oförändrad
utsträckning till dess att den regionala omorganisationen genomförts. Ämbetets
framtida roll på detta område blir emellertid beroende av statsmakternas
senare beslut om en decentraliserad handläggning av dessa frågor.
1 sin dokumenterande verksamhet skaU riksantikvarieämbetet
genom inventeringar, undersökningar och arkivhållning tillhandahålla
informationsunderlag för de kullurminnesvårdande åtgärderna i samhällsplaneringen
och för den direkta myndighetsutövningen enligt lagstiftningen. Ämbetets
förvaltning och vård av kulturhistoriska fastighetsom-
Prop. 197520 246
råden och ett levandegörande av dessa äldre mUjöer för allmänheten
är även framdeles en viktig del av verksamheten.
UtbUdning, rådgivning och information blir alltmer
krävande uppgifter för den centrala myndigheten för kulturminnesvård. Jag vill
även särskilt framhålla vikten av att riksantikvarieämbetet i ökad utsträckning
kan bedriva den verksamhetsplanering som krävs för ämbetets målinriktade
insatser till slöd för landets kulturminnesvård.
Även för de museer som omfattats av organisationsarbetet
föreligger i dag en rad uppgifter som kräver stora arbetsinsatser och en väl
anpassad organisation. Museernas huvuduppgifter, nämligen att samla, ordna och
vårda föremålen, att utforska och dokumentera dem saml att genom en utåtriktad
verksamhet föra ut resultaten av det vetenskapliga arbetet till allmänheten, spänner
över ett synnerligen brett register. Kravet på att de statliga museerna ger
service till de regionala och lokala museerna växer sig allt starkare. Här
skall särskilt nämnas de förstärkta insatser som måste tUl för att möta det
stora behovet i landet vad beträffar konservering av arkeologiskt material. De
statliga museernas verksamhet med vandringsutställningar måste också utvecklas
och understödjas.
En sammanhållen organisation för den centrala
kulturminnesvården och de historiska museerna ställer naturligtvis även särskUda
krav på administrationen. De enskilda museunstitutionernas behov av omedelbar
administrativ service måste också tillgodoses.
Vad jag här har berört ger en bild av den omfattning
uppgifterna f. n. har och de ökade krav som ställs på riksantikvarieämbetet och
de historiska museerna. Organisationskommitténs förslag är enligt min mening
väl ägnat att ligga till grund för genomförande av en organisation som
motsvarar dessa krav.
Med utgångspunkt i vad jag här anfört förordar jag att den
nya myndigheten under en gemensam styrelse skall bestå av riksantikvarieämbetet,
historiska museet, mynthistoriska museet, medelhavsmuseel, tekniska
institutionen och Vitterhetsakademiens bibliotek. Det ankommer på regeringen
att fatta beslut i frågor som gäller den närmare organisationen av den nya
myndigheten, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer.
Den speciella karaktären hos den nya organisation som
föreslagits för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer gör det
nödvändigt att se förutsättningslöst på frågan om ledningen av organisationen.
Jag vill understryka att det här rör sig om en organisation av unik karaktär.
Inom samma myndighet ryms dels ett ämbetsverk av sedvanlig typ, dels ett antal
enheter som närmast motsvarar de statliga kulturinstitutionerna. För den förra
organisationstypen är del vanligt med en styrelse under verkschefens
ordförandeskap. För kulturinstitutionerna däremot har det inte bedömts lämpligt
alt institutionschefen också skall vara ordförande i styrelsen. 1 prop. 1974:28
angående den statliga kulturpoUtiken uttalade jag särskilt (s. 323) att chefen
för en kulturinstitution i allmänhet borde
Prop. 1975.20 247
ingå som självskriven ledamot i dess styrelse.
Institutionschefen borde däremot inte vara dess ordförande. Jag anförde vidare
att denna princip borde vara vägledande för beslut som det ankom på Kungl. Maj;l
att meddela i fråga om sådana institutioner.
När del gäller sammansättningen av styrelsen för en
myndighet med så mångskiftande uppgifter som den nu aktuella, finner jag det
särskilt betydelsefuUt att ämbetets och institutionernas förankring i samhället
i övrigt markeras och att alla möjligheter tillvaratas för att samordna
verksamheten med insatser på andra samhällsområden. Jag avser att i annat
sammanhang föreslå regeringen att förordna att styrelsen skall bestå av högst
tio ledamöter och att riksantikvarien skall ingå som självskriven ledamot i
styrelsen, men däremot inle vara dess ordförande. 1 styrelsearbetet kan vidare
komma att delta representanter för de anställda i enlighet med bestämmelserna i
kungörelsen (1974:224) om personalförelrädare i statlig myndighels styrelse m. m.
Det har inte varit möjligt för organisationskommittén att
vid sina bedömningar ta hänsyn till vissa ännu icke färdigbehandlade frågor.
Hit hör bl. a. utformningen av den regionala kulturminnesvårdsorganisationen
och inordnandet av en särskild sektion hiom riksantikvarieämbetet för
utvecklingsarbete på byggnadsvårdsområdet. I det senare fallet förutsätts
förhandlingar mellan ämbetet och statens råd för byggnadsforskning. Jag ser
det dock som önskvärt att ämbetet med utnyttjande av byggnadsvårdsårets
erfarenheter redan nu företar lämpliga förberedelser för ett sådant inordnande.
Det hade självfallet varit av värde med ett klariäggande
av dessa och andra frågor i anslutning till organisationsförändringen. Jag tror
emellertid inte att de oklarheter som kan föreligga på någon punkt är av den
karaktären att de innebär problem för genomförandet av den föreslagna
basorganisationen. Det bör få ankomma på den nya myndigheten att förändra och
komplettera detaljorganisationen i takt med att en förändrad
verksamhetsinriktning kräver delta. Jag förordar att omorganisationen genomförs
den 1 juli 1975.
Den föreslagna upprustningen av organisationen bör i
väsentliga delar kunna genomföras redan nästa budgetår. Jag delar statens
kulturråds uppfattning att i första hand sådana förstärkningar bör göras som är
nödvändiga för att omorganisationen skall kunna genomföras. Behovet av
förstärkta resurser är särskilt stort när det gäller konserverings- och
fotoverksamheten samt administrationen. Jag kommer i del följande att beräkna
medel för väsentligt ökade insatser på konserveringsområdet inom ramen för den
föreslagna tekniska institutionens verksamhet. Jag kommer också alt, med
utgångspunkt i organisationskommitténs förslag och remissyttrandena, beräkna
medel för personalförstärkningar m. m. inom såväl riksantikvarieämbetet som museiinstitutionerna
och Vitterhetsakademiens bibliotek. Av skäl som nyss redovisats har
tyngdpunkten i fråga om förstärkningarna detta år lagts på museerna och på den
tekniska institutionen för konservering och föremålsvärd. Den sammanlagda
Prop. 1975.20 248
ökningen av anslagen till riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer för nästa budgetår beräknar jag till 2 milj. kr.
utöver löne- och prisomräkning.
Med anledning av vad som anförts av bl. a. statskontoret, TCO-S
och SACO/SR vill jag understryka lämpligheten av att den nya organisationens
detaljutformning under genomförandeskedet sker i nära kontakt med personalen
och dess fackliga organisationer. Beträffande avlalsbara anställnings- och
arbetsvillkor avser jag att ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag som
behövs.
11.8 Vitterhetsakademien
Som jag redan har redovisat uttalade jag i prop. 1974:28
att jag delade MUS 65:s uppfattning att Vitterhetsakademiens huvudmannaskap för
riksantikvarieämbetet och slatens historiska museum borde upphöra. Jag
förordade därvid alt förhandlingar togs upp mellan akademin och staten, varvid
frågan om ändringar i den nu gällande stadgan för akademin borde övervägas.
Vidare borde en överföring i statlig ägo av akademins kulturhistoriska
fastigheter aktualiseras. Vad jag sålunda anförde lämnade riksdagen utan
erinran (KrU 1974:15, rskr 1974.248).
Jag förordar nu att akademins huvudmannaskap upphör vid
utgången av juni 1975, dvs. samtidigt som den nya myndigheten riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer planeras börja sitt arbete.
Akademin har genom sitt förvaltningsutskott i vissa
avseenden fungerat som styrelse för del nuvarande ämbetet och museet. Bestämmelser
härom finns bl. a. i 15 § 1 och 2 stadgarna för vitterhets-, historie-och
antikvitetsakademien (1933:556, ändrade senast 1971:1267). Jag avser att i
annat sammanhang la upp frågan om att upphäva dessa bestämmelser.
Den nya organisationen medför att Vitterhetsakademiens
verksamhet inom kulturminnesvårdens område förändras. Det får betydelse i olika
avseenden, bl. a. för den framtida förvaltningen av akademins fastigheter och
fonder och för den fortsalla driften av de vetenskapliga förelagen och av
akademins bibliotek och arkiv. De aktuella frågorna har övervägts vid de
förhandlingar som har ägt rum mellan statens förhandlingsnämnd och akademin.
Förhandlingarna har resulterat i de av mig tidigare nämnda
avtalen (bilaga 3 och 4), som förhandlingsnämnden i februari 1975 har
överlämnat till regeringen.
Avtalen,
här betecknade som huvudavtal och förvaltningsavlal, har slutits under
förutsättning dels att akademin fr.o.m. den 1 juli 1975 skiljs från sitt
huvudmannaskap för riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, dels
att regeringen godkänner avtalen.
Avtalen innebär i sak inte några mera genomgripande förändringar
utöver den redan beslutade reformen om huvudmannaskapet. Parterna
Prop.
1975:20 249
har sålunda kommit överens om att akademins äganderätt
till fastigheter och till byggnader på ofri grund skall bli kvar hos akademin.
Motsvarande skall gälla inskriven nyttjanderätt till fastighet. Däremot skall
akademin inte längre ha något ansvar för statliga fornlämningar och byggnadsminnesmärken.
Parterna har beträffande akademins kulturhistoriska fasligheter och byggnader
enats om alt de faktiska vård- och förvaltningsuppgifterna liksom hittills
skall ankomma på staten. Delta kommer till uttryck i förvaltningsavtalet. 1
avtalet har undantag gjorts för några fastigheter som akademin har önskat alt
själv få vårda och förvalta.
Jag finner det tillfredsställande att den nya myndigheten
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer kan tillföras också den
erfarenhet som vården och förvaltningen av akademins fornminnen och
kulturhistoriska byggnader ger. Beträffande de fastigheter som blir kvar under
akademins förvaltning förutsätter parterna att ett samarbete kommer alt äga rum
mellan akademin och myndigheten.
Enligt förvallningsavtalet har staten tagit på sig ett
ekonomiskt ansvar för de fastigheter och byggnader som staten skall vårda och
förvalla. Det innebär enligt min mening inte någon utökning av statens
nuvarande ansvar för denna vård och förvaltning. Staten berättigas att uppbära
och disponera inkomsterna av egendomen och akademin kommer liksom hittills att
bidra till kostnaderna genom medel från sina donationsfonder. Det bör i detta
sammanhang framhållas att förvallningsavtalet kan sägas upp efler viss tid.
När det gäller akademins fonder och de vetenskapliga
förelagen har parterna enats om att inle vidta några förändringar. Jag har
inget att erinra mot den sålunda valda lösningen.
Jag delar även uppfattningen att staten bör bli ensam
ansvarig för akademins bibliotek och arkiv eftersom dessa institutioner är av
stort allmänt intresse. För att trygga bibliotekets och arkivets fortsatta
verksamhet har parterna avtalat att akademin skall deponera sin del av
samlingarna hos den blivande myndigheten riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer. Akademin har vidare utfäst sig att ulan ersättning
tillställa myndigheten bytesexemplar av böcker och tidskrifter efler i huvudsak
samma grunder som f. n. Del får med hänsyn till akademins insatser anses vara
naturligt att staten har åtagit sig att väl vårda och förvalta akademins
egendom och alt hålla biblioteket och arkivet tillgängliga som samlade enheter.
Med tanke på den fortsatta utvecklingen har i huvudavtalel
lagils in en bestämmelse som tillförsäkrar både staten och akademin rätt all
framdeles påkalla förhandling i frågor som rör den mellan parterna träffade
överenskommelsen.
Jag finner att avtalen bör kunna godtas och förordar att
regeringen inhämtar bemyndigande av riksdagen att godkänna dem.
Att Vitterhetsakademien skiljs från huvudmannaskapet för
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum aktualiserar även frågan
om akademins arbetsuppgifter i framtiden. Såsom MUS 65 har framhållit har
akademin synneriigen goda förutsättningar för att etablera och förstärka
Prop.
1975:20 250
det vetenskapliga kontakt- och informationsnätet med
utlandet. Akademin har också förklarat alt den i görligaste mån avser att
intensifiera sin internationella verksamhet, bl. a. när det gäUer
forskarutbyten och veten-skaphga sammankomster. Det finns sålunda skäl att anta
att akademins internationella verksamhet får ökad betydelse efter skiljandet av
akademin från ämbetet och museet.
Prop. 1975:20 251
12 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
all regeringen föreslår riksdagen att
1. godkänna de riktlinjer för ett statligt
litteraturstöd som jag har
förordat,
2.
medgiva att
statsgaranti för lån till nyetablering av förlag m. m. under budgetåret 1975/76
beviljas intill ett belopp av 2 000 000 kr.,
3.
godkänna de av
mig förordade grunderna för statsbidrag
a. till viss verksamhet vid lokala folkbibliotek och
till länsbib
liotek,
b. till länsbibliotekens och lånecentralers inköp av
litteratur på
invandrarspråk,
4.
godkänna vad
jag i del föregående har anfört om inriktningen av de statliga åtgärderna på fUmområdet,
5.
godkänna de
riktlinjer för en omorganisation av riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum saml medelhavsmuseet den 1 juli 1975 som jag har förordat,
6.
bemyndiga
regeringen att vidtaga de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigt som behövs
för att omorganisationen skall kunna genomföras,
7.
bemyndiga
regeringen att godkänna de mellan staten och Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien träffade avtalen angående frågor vid skiljandet av
akademin från huvudmannaskapet för riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum.
I fråga om anslagsberäkningarna för budgetåret 1975/76
återkommer jag i det följande.
Prop.
1975:20 252
13 Anslagsberäkningar för budgetåret 1975/76
13.1 Statens kulturråd
1974/75 Anslag 2
665 000
1975/76 Förslag 5 180 000
Statens kulturråd inrättades den I oktober 1974 i enlighet
med statsmakternas beslut (prop. 197428, KrU 1974:15, rskr 1974248).
Enligt instruktionen (1974:644) för statens kulturråd skaU
rådet främja förverkligandet av målen för den statliga kulturpoUtiken samt
verka för en utveckUng av denna politik. Därvid skall rådet särskilt verka för
samordning av och utarbeta planer för de statliga msatserna inom kulturområdet.
Rådet skall vidare genomföra utredningar som syftar tiU att kartlägga behovet
av reformer och i övrigt följa forsknings- och utvecklingsarbetet på området
samt samla och sprida information om kulturell verksamhet. Rådet handlägger
ärenden om statliga åtgärder som rör teater, dans och musik, litterär
verksamhet och folkbibliotek samt konst, museer och utstäUningsverksamhet. TiU
de ärenden rådet handlägger hör frågor om statsbidrag till bl. a. amatörer,
mindre ensembler och fria grupper. 1 anslutning tiU sitt eget förslag till
årlig anslagsframställning skall rådet varje år granska förslag till sådana
framställningar från andra myndigheter och organ inom nämnda delar av
kulturområdet samt göra en sammanfattande bedömning av anslagsbehoven.
Rådet leds av en styrelse bestående av en ordförande och
högst fjorton andra ledamöter. Inom rådet finns som rådgivande och beredande organ
tre nämnder, nämligen en nämnd för teater, dans och musik, en nämnd för Utterär
verksamhet och folkbibliotek och en nämnd för konst, museer och
utställningsverksamhet. Varje nämnd består av en ordförande och högst åtta
andra ledamöter. Dessutom finns hos rådet en delegation för lokal- och
utrustningsfrågor, bestående av en ordförande och högst sex andra ledamöter.
Ordförande och ledamöter i styrelse och nämnder samt i delegationen för lokal-
och utrustningsfrågor utses av regeringen.
Verksamheten vid statens kulturråd förbereddes av en
organisationskommitté, tillsatt enligt beslut av Kungl. Maj:t den 29 mars
1974. Framställning om anslag för statens kulturråds verksamhet budgetåret
1975/76 överlämnades av organisationskommittén.
Prop. 1975:20
253
1974/75
Beräknad ändring 1975/76
Organisa-
Föredra-
tionskommit-
ganden
tén för sta-
tens kultur-
råc
1
Personal
Handläggande
personal
27
+
8
+
3
Övrig
personal
12
+
6
+
3
39
+
14
+
6
Anslag
Lönekostnader
2 134 000
+ 2 846 200
+
1 819
700
Sjukvård
4 000
+
1 300
+
1 300
Reseersättningar
73 000
+
137 500
+
119 000
därav utrikes
resor högst
(21 000)
b-
16 000)
(+
13 000)
Lokalkostnader
144 000
+
327 500
+
327 500
Expenser
190 000
+
163 000
+
257 000
därav engångs-
utgifter
(85 000)
(+
105 000)
(+
105 000)
Kostnader
för inträ-
desprov vid statens
scenskolor och sta-
tens dansskola
105 000
+
5 500
+
5 500
Tidskriftsnämndens
administration
15 000
-
15 000
-
15 000
2 665 000
+ 3 466 000
+
2 515
000
Organisationskommittén för statens kulturråd
1.
För uppräkning
av anslaget från tre kvartal till ett helt år och för pris- och löneomräkning m.
m. beräknas ett behov av ytterligare 1 907 200 kr. I beloppet är även inräknat
en överföring av vissa medel för kultursociologiska undersökningar från
anslaget Rikskonsertverksamhet (+ 228 000 kr.) och en överföring från anslaget
Pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendet av medel som tidigare disponerades
av skolöverstyrelsens bibliotekssektion (-i- 103 000 kr.). Av den totala summan
avser 21 5 200 kr. höjt lönekostnadspålägg.
2.
Förslaget till 0-altemativ
innebär att anslaget till expertis och tiUfäUig arbetskraft minskas och att
utredningsverksamheten skärs ner.
3.
Organisationskommittén
utgår från att nya lokaler ställs till kulturrådets förfogande fr.o.m.
sommaren år 1975. Kostnadsökningarna till följd av flyttningen beräknas till
285 000 kr., varav för engångsutgifter 190 000 kr. Samtidigt bortfaUer en
kostnad av 85 000 kr. för vUken medel anvisats innevarande budgetår.
4.
För
handläggning av teater- och musikfrågor bör inrättas en tjänst som förste
byråsekreterare. Vidare bör bl. a. inrättas en tjänst som biblio-tekarie/dokumenlalisl
för uppbyggnad och skötsel av referensbibliotek och dokumentationsverksamhet
inom rådet samt två tjänster som konto-
Prop.
1975:20 254
rister/kontorsbiträden. För den föreslagna
arbetskraftsförstärkningen räknar kommittén med ett sammanlagt behov av 295
000 kr.
5.
Kulturrådets
utredningsarbete kommer att bedrivas inom olika projektgrupper.
Sekretariatskostnaderna kommer! att i stor utsträckning bestridas ur medel för
expertis och tillfällig arbetskraft. Eftersom kraven på utredningar inom
kulturrådet kan väntas blii stora, bör medlen för expertis ökas med 155 000 kr.
Vidare kommer rådet att få ett särskilt ansvar att utarbeta och distribuera
information om den nya kulturpolitiken och UtveckUngen inom kulturområdet. För
detta ändamål beräknar kommittén ett ökat medelsbehov av 103 000 kr.
6.
Organisationskommittén
föreslår att statsmakterna fattar ett principbeslut om att massmediefrågoT
förs till kulturrådets direkta ansvarsområde. Därvid bör kulturrådets
organisation utvidgas med en fjärde nämnd för massmediefrågor. För förstärkning
av rådets sekretariat m. m. vid inrättandet av en sådan nämnd beräknas ett
behov av 168 000 kr.
7. Om de av litteraturutredningen föreslagna
åtgärderna avseende
htteraturstöd genomförs, anser organisationskornmittén att administra
tiva resurser motsvarande dem som utredningen beräknat bör ställas tiU
kulturrådets förfogande. Detta medför ett behov av ytterligare 418 000
kr. avseende löner, arvoden och vissa kostnader för resor och expenser.
8. Organisationskommitténs anslagsframställning har
kompletterats av
statens kulturråd i en särskild skrivelse den 11 oktober 1974. Med
hänvisning till vissa kostnader för arbetet i rådets styrelse och nämnder
begär rådet ytterligare 115 000 kr. för reseersättningar och 20 000 kr. för
expenser. Dessa belopp har räknats in i sammanställningen i del
föregående.
Föredragariden
Det krävs betydande insatser från kulturrådets sida redan
för att genomföra de kulturpolitiska reformbeslut statsmakterna hittiUs fattat.
Samtidigt växer behovet av kartläggnings- och iitredningsarbete inom rådet för
att belysa utvecklingen och skaffa underlag för fortsatta samhälleliga
initiativ.
I anslutning till mina förslag i det föregående i fråga om
bokutgivning (11.2) och folkbibliotek (11.3) har jag även redovisat mina
synpunkter på vilka uppgifter statens kulturråd bör ha i det framtida arbetet
på dessa områden. För de ytterligare arbetsinsatser som kommer att krävas på htteralur-
och biblioteksområdet bör rådet erhålla särskilda resurser. Jag räknar med ett sammanlagt
behov av 140 000 kr. Som jag tidigare föreslagit bör rådet bl. a. få i uppgift
att fördela det selektiva utgivningsstödet. Med hänvisning till vad jag
anförde i 1974 års kulturproposition (prop. 1974:28 s. 393) om besvär över bl.
a. kulturrådels beslut i statsbidragsfrågor vill jag här redovisa att jag i
annat sammanhang avser att föreslå regeringen en motsvarande begränsning av besvärsrätlen
vad gäller de stödformer på litteratur- och biblioteksområdena som jag förordat
i det föregående.
Prop. 1975:20 255
I enlighet med vad jag anfört i prop. 1975:1 bör under
detta anslag fortsättningsvis föras upp medel som innevarande budgetår finns
beräknade för viss utredningsverksamhet under anslaget tUl Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom skolväsendet och anslaget Rikskonsertverksamhet.
En väsentlig uppgift för rådet är att sprida information
om de statliga insatserna på kulturområdet, om bidragsmöjligheter m. m För
detta ändamål bör rådet erhåUa förstärkta resurser. Jag har vidare räknat medel
för en deltidsanställd föredragande i delegationen för lokal- och
utrustningsfrågor samt för en förstärkning av biträdespersonalen med två
tjänster. För kostnader i samband med arbetet i rådets styrelse och nämnder
beräknar jag ett behov av ytterligare 105 000 kr. I övrigt har jag beräknat 190
000 kr. för vissa engångsutgifter i samband med rådels flyttning till nya
lokaler.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Statens kulturråd för budgetåret 1975/76 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 5 180 000 kr.
13.2 Bidrag till folkbibliotek
1973/74 Utgifi 5
958 471 Reservation 125 222
1974/75 Anslag 5
560 000
1975/76 Förslag 17 536 000
Stödet till de kommunala folkbiblioteken har hittills i
första hand avsett utvecklingsverksamhet i ett begränsat antal kommunala
enheter enligt av skolöverstyrelsen (SÖ) godkända planer. Efter år 1970 har nya
sådana bidrag inte medgetts. 1 stället har utvecklingsstödet i ökad omfattning
fått formen av bidrag tUl olika lokala initiativ på biblioteksområdet.
Enligt kungörelsen (1966:108) om statsbidrag tiU
länsbibliotek och lånecentraler (ändrad senast 1974:638) utgår statsbidrag till
20 länsbibliotek med högst 85 000 kr. till vart och ett, varjämte vissa
tilläggs-bidrag kan utgå. 1 fyra län fungerar förutvarande stifts- och
landsbibliotek som länsbibliotek och erhåller härför ett särskilt statsbidrag
av högst 40 000 kr. Till var och en av lånecentralerna i Stockholm och Malmö
utgår bidrag med 187 500 kr. för år samt till lånecentralen i Umeå med 125 000
kr. för år.
Ur förevarande anslag utgår vidare bidrag tiU
biblioteksverksamhet för sjömän. Sigtunastiftelsen biblioteks klipparkiv.
Tomedalens bibliotek samt biblioteksverksamhet bland svenskar i utlandet.
Statens kulturråd ansvarar fr. o. m. den 1 oktober 1974
för fördelningen av medel från förevarande anslag.
1974/75
Beräknad ändring 1975/76
Skolöver-
Föredra-
styrelsen
ganden
1. Lokal
biblioteksverk-
samhet
2 051 000
+
6 749
000
-)-
3 466 000
2.
Länsbibliotek
1 960 000'
+
5 800
000
+
1 460 000
därav litteratur på in-
vandrarspråk
(-)
(+
1 860
000)
(+
600 000)
3.
Lånecentraler
500 000
+
835 000
+
700 000
därav litteratur på in-
vandrarspråk
(-)
(+
540 000)
(+
400 000)
4.
Information och övriga
centrala åtgärder
500 000
+
100 000
of.
5.
Biblioteksverksamhet för
sjömän
445 000
+
330 000
+
30 000
6.
Sigtunastiftelsens
klipparkiv
6 500
of.
of.
7.
Tornedalens bibliotek
78 000
+
44 000
+
40 000
8.
Biblioteksverksamhet bland
svenskar i utlandet
19 500
+
24 300
of.
9.
Övergångsersättningar till
kommuner med förutva-
rande stifts- och lands-
bibliotek
-
-
+
6 280
000
5 560 000
+
13 882
300
+ 1
1 976
000
' Inkl. bidrag till länsverksamheten vid förutvarande
stifts- och landsbibliotek.
Skolöverstyrelsen
SÖ har vid sin beräkning av medelsbehovet för budgetåret
1975/76 utgått från de förslag som litteraturutredningen lagt fram i sitt huvudbetänkande
(SOU 1974:5) Boken och vidare de synpunkter som SÖ redovisat i sitt
remissyttrande över nämnda betänkande. De ökningar som föreslås under
anslagsposterna 13 överensstämmer sålunda till sin art med vad som föreslås av
litteraturutredningen för samma ändamål. Förslagen till ökningar under posterna
5, 7 och 8 utgår från till SÖ ingivna anslagsframställningar.
1. De femåriga utvecklingsbidragen till folkbibliotek
avvecklas i och med utgången av år 1974. Det statliga stödet till de lokala
folkbiblioteken kommer därefter enbart att utgå som bidrag för särskilda
lokala initiativ - p u n k t b i d r a g. De f n. mest angelägna insatserna, nämhgen
bidrag till biblioteksverksamhet i glesbygd och litteraturförsörjning för
invandrare, har medfört att övriga punktbidragsändamål knappast aUs kunnat
tillgodoses.
SÖ bedömer att ca 1 50 kommuner kan komma i fråga för
statligt stöd vid anskaffande av bok buss. Bidrag bör i enlighet med
litteraturutredningens förslag utgå ulan krav på ekonomisk motprestation. SÖ
föreslår att 3,7 5 milj. kr. anvisas för detta ändamål. Den föreslagna
Prop. 1975:20 257
medelsramen beräknas motsvara anskaffningskostnaden för 25
bokbussar. Bidrag till bokbuss bör kunna kombineras med annat punktbidrag för
inköp av böcker till bokbussens verksamhet.
Under budgetåret 1973/74 lämnade SÖ bidrag för inköp av 1
i t t e -ralur på invandrarspråk med sammanlagt 560 000 kr. Medlen avsåg
litteratur på serbokratiska, grekiska och turkiska samt barnlitteratur på finska.
Urval och import av litteratur på de tre förstnämnda språken har skett med
hjälp av särskild expertis och i samverkan med Bibliotekstjänst AB. SÖ beräknar
att under innevarande budgetår kunna lämna bidrag om totalt 600 000 kr. till de
lokala bibliotekens inköp av litteratur på invandrarspråk. Medelsbehovet för
nästa budgetår beräknas till 700 000 kr.
SÖ ansluter sig till litteraturutredningens förslag om
upprustningsbidrag till kommuner med svag biblioteksorganisation men föreslår
med hänvisning till erfarenheterna av de femåriga utveckUngs-bidragen alt den
övre gränsen för bidragets storlek sätts till 300 000 kr. per bibliotek.
Medelsbehovet beräknas i likhet med litteraturutredningen till 2 milj. kr.
Den av Utteraturutredningen bedrivna försöksverksamheten
med arbetsplatsutlåning i några kommuner bedöms av SÖ ha gett myckel goda
resultat. Arbetsplatsutlåning har emellertid på grund av otUlräckliga resurser
hittills bedrivits i relativt begränsad omfattning i andra kommuner. För en
utveckling av bokutlåningen på arbetsplatser bedömer SÖ det av
litteraturutredningen förslagna bidraget vara av avgörande betydelse. Bidraget
bör utgå med 7 000 kr. per utlåningsställe under en femårsperiod. SÖ bedömer
medelsbehovet för bidrag under budgetåret 1975/76 tiU 1 milj. kr.
Övriga ändamål som enligt SÖ:s bedömning bör komma i fråga
för punktbidrag är barn- och ungdomsverksamhet, social biblioteksverksamhet
främst vad gäller anskaffning av tekniska hjälpmedel, AV-an-läggningar,
övergång till datarutiner för utlåning och framställning av katalogprodukter
samt medieanskaffning till bokbussverksamhet. För dessa ändamål beräknar SÖ ett
sammanlagt medelsbehov av 1,35 milj. kr.
Sammanlagt innebär SÖ:s förslag en ökning av medlen till
stöd åt lokal biblioteksverksamhet till sammanlagt 8,8 milj. kr. (+ 6 749 000
kr.).
2. SÖ föreslår i enlighet med htteraturutredningens
förslag en höjning av bidraget per länsbibliotek med 165 000 kr. och med 65 000
kr. för Gotlands län och kommun. Bidraget tiU de fyra stifts- och landsbibliolekens
länsverksamhet förutsätts efter kommunaliseringen utgå med samma belopp som
till övriga länsbibhotek. I sin bedömning av medelsbehovet har SÖ inte beräknat
medel för bidrag till länsbibliotek vid övertagande av delar av bokförsörjningen
i en kommun enligt htteraturutredningens förslag. SÖ har utgått från att
åtgärder av detta slag inte kommer att förverkligas under budgetåret 1975/76.
De extra bidrag om totalt 100 000 kr. som efter ansökan tUldelas vissa länsbibhotek
förutsätts bortfalla om de föreslagna bidragshöjningarna genomförs. (+ 3 940
000 kr.)
17 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop.
1975:20 258
SÖ finner det angeläget att ett uppbyggnadsarbete kan
påbörjas av litteraturbestånden på invandrarspråk vid länsbiblioteken i
enlighet med den plan som framlagts av en arbetsgrupp inom SÖ och som litteralurutredning
och invandrarutredningen ställt sig bakom (+ I 860 000 kr.).
3. Verksamheten vid lånecentralerna i Malmö, Umeå och
Stockholm har under flera år ökat kraftigt men visar för år 1973 en
stagnation. Den troliga orsaken är enligt SÖ att lånecentralerna begränsat
verksamheten för att inle kostnaderna för denna i alltför stor utsträck
ning skall belasta resp. kommuns biblioteksverksamhet. SÖ anser att det
statliga bidraget till lånecentralerna bör täcka de faktiska kostnaderna för
verksamheten, en uppfattning till vilken litteraturutredningen anslutit sig.
Bidraget bör utgå i form av dels ett fast grundbelopp på 100 000 kr., dels
ett statligt bidrag i proportion till antalet inkomna låneansökningar.
Medelsbehovet för bidrag under budgetåret 1975/76 beräknas uppgå till
795 000 kr. (+ 295 000 kr.)
För upprustningen av bibliotekens litteraturbestånd på invandrarspråk
bör lånecentralerna erhålla bidrag för att tillgodose behoven hos de minsta
invandrargrupperna på en ort eller i ett län (-t- 540 000 kr.).
4.
För delposten
information och övriga centrala åtgärder föreslås en ökning tiU 600 000 kr. (+
100 000 kr.).
5.
SÖ föreslår en
höjning av bidraget till biblioteksverksamhet för sjömän med 330 000 kr. varav
30 000 kr. avser beräknade kostnadsökningar. Biblioteksstyrelsen i Göteborgs
kommun har med hänvisning till en kraftigt ökad utlåningsverksamhet hemställt
om ett engångsanslag på 600 000 kr. för bokinköp till biblioteksverksamheten
för sjömän. SÖ tillstyrker att ett engångsanslag utgår men föreslår att
beloppet delas upp på budgetåren 1975/76 och 1976/77 med 300 000 kr. vardera
budgetåret. (+ 330 000 kr.)
6.
Sigtunastiftelsens
bibliotek är filialbibliotek inom Sigtuna kommuns biblioteksorganisation och
ett specialbibliotek för religionsvetenskaplig litteratur. Biblioteket har fr.
o. m. budgetåret 1972/73 erhållit ett bidrag för sitt klipparkiv. Tidigare
avsåg bidraget biblioteksverksamheten utan begränsning till arkivet. Ett
statligt slöd är en förutsättning för att klippsamlingarna skall kunna
vidmakthållas. SÖ föreslår att formerna för del statliga stödet utreds av
statens kulturråd och alt det i framtiden förs till ett annat anslag inom
kulturrådets ansvarsområde. I avvaktan på dessa överväganden föreslås
oförändrat bidrag.
7.
SÖ föreslår en
ökning av bidraget till Tornedalens bibliotek för inköp av litteratur på
finska språket, för uppsökande verksamhet bland den finsktalande befolkningen i
Tornedalen samt för att täcka ökade kostnader för Nordkaloltsamlingen (-H 44
000 kr.).
8. Från posten biblioteksverksamhet bland svens
kar i utlandet utgår bidrag till dels svenska församUngar i
utlandet, dels svenska sjömansvårdsslyrelsens läsrum. SÖ föreslår all
Prop.
1975:20 259
bidragen höjs (-H 24 300 kr.).
9. Kungl. Maj:t
har efter riksdagens bemyndigande (prop. 1974:137, KrU 1974:23, rskr 1974:394)
godkänt avtal meUan staten och vederbörande kommuner om överförande av stifts-
och landsbiblioteken i Linköping, Skara, Västerås och Växjö till kommunalt
huvudmannaskap fr. o. m. den 1 januari 1975. Enligt avtalen erhåller
Linköpings, Västerås och Växjö kommuner i övergångsersättning vardera 1,5 milj.
kr. och Skara kommun 2,5 milj. kr. Av övergångsersättningarna har innevarande
budgetår 180 000 kr. utbetalats från anslagen Stifts- och landsbiblioteken:
Förvaltningskostnader och Stifts-och landsbiblioteken: Bokinköp och bokinbindning
m.m. (1974/75: VIII B 45 och 46). Resterande del av övergångsersättningarna
skall för nästa budgetår i enlighet med vad som anfördes i prop. 1974:137 (s.
13) beräknas under förevarande anslag (+ 6 280 000 kr.).
Föredraganden
Nuvarande riktlinjer för det statliga stödet till folkbibUoteksverksam-heten
lades fast år 1965. Stödet till den lokala biblioteksverksamheten hade till en
början främst formen av bidrag till flerårigt utvecklingsarbete. I och med
utgången av föregående kalenderår har denna stödform avvecklats och totalt hade
då 25 kommuner erhållit drygt 20 milj. kr. i statligt bidrag för utveckhng av bibhoteksverksamheten.
1 samband med den successiva avvecklingen av bidragen tUl utvecklingsarbete har
de statliga insatserna i ökad utsträckning fått formen av punktbidrag, dvs.
bidrag av engångskaraktär för att göra det möjligt för kommuner att genomföra
avgränsade men betydelsefuUa projekt i bibhoteksverksamheten. Jag har tidigare
(11.3.2, 11.3.5) förordat vissa nya riktlinjer för det statliga stödet tUl den
lokala bibhoteksverksamheten. Stödet föreslås emellertid även fortsättningsvis
ha formen av engångsbidrag av punktkaraktär.
Innevarande budgetår har ca 1,7 milj. kr. beräknats för
punktbidrag. Som jag tidigare har förordat bör en väsentlig förstärkning ske av
del statliga stödet tiU lokala folkbibliotek. Jag beräknar en ökning av medlen
för detta ändamål om 3,8 milj. kr. Samtidigt faller vissa medel bort som avsett
bidrag till utvecklingsarbete då denna bidragsform nu helt avvecklats. Vid min
beräkning har jag utgått från att det efter den föreslagna medelsökningen skall
bli möjligt att ge bidrag till inköp av bokbussar med sammanlagt 2,2 milj. kr.
samt till dels upprustning av verksamheten i kommuner med svag
biblioteksorganisation, dels ärbetsplatsutlåning med sammanlagt 2 milj. kr.
För bidrag till de lokala bibliotekens inköp av litteratur på invandrarspråk
har jag beräknat 700 000 kr. Därutöver har jag beräknat medel för bidrag till
andra delar i den lokala biblioteksverksamheten, såsom barn- och
ungdomsverksamhet och social biblioteksverksamhet, vilka det finns anledning
att stimulera med statligt stöd. Jag vill i del sammanhanget anföra att enligt
min mening bör statliga punktbidrag inle utgå till utveckling av rent
administrativa
Prop.
1975:20 260
funktioner i bibhotekens arbete som t. ex. införande av
nya databaserade utlåningsrutiner.
I det föregående (11.3.3) har jag förordat en uppräkning
av det generella bidraget till resp. länsbibliotek tUl 100 000 kr. per år
räknat från den 1 januari 1976 samt en ökning av medlen för tilläggsbidrag tUl
länsbibliotek med särskilt kostsam länsverksamhet med 500 000 kr. Jag har
vidare i anslutning till min behandling av frågan rörande statliga insatser för
invandrares och språkliga minoriteters kulturella verksamhet förordat att 600
000 kr. anvisas för bidrag till upprustning av länsbibliotekens
litteraturbestånd på invandrarspråk. Sammantaget medför vad jag sålunda
förordat i fråga om statliga insatser för länsbibliotekens verksamhet ett ökat
medelsbehov av 1 460 000 kr. Jag har vid beräkningen även beaktat att de
förutvarande stifts- och landsbiblioteken fr. o. ra. den 1 juli detta år, i
enlighet med vad som anförts i prop. 1974: 137, skall erhålla samma generella
bidrag som övriga länsbibliotek.
För bidrag till lånecentraler beräknar jag en medelsökning
av 700 000 kr. varav 400 000 kr. avser bidrag till lånecentralernas inköp av
litteratur på invandrarspråk. Jag har i det föregående förordat att en översyn
görs av formerna för det statliga stödet till lånecentralerna. Jag är därför
inte beredd att tillstyrka någon förändring av nuvarande bidragsformer.
Med hänsyn tiU kostnadsutveckhngen beräknar jag en ökning
av bidraget till biblioteksverksamheten för sjömän med 30 000 kr. Jag vUl i
detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj:t den 29 november 1974 beslutat att
såsom ett engångsbidrag anvisa ytterligare 300 000 kr. till verksamheten för
upprustning av bokbeståndet. Vidare vill jag erinra om vad jag i min anmälan av
frågan rörande bidrag tUl arbetsplatsutlåning anförde om möjligheterna att
nyttja medel ur de s. k. arbetsmiljöfonderna för att starta sådan verksamhet.
Skolöverstyrelsen föreslår att formerna för stödet till Sigtunasliftelsens
bibliotek utreds. Det ankommer på statens kulturråd att i egenskap av bidragsgivande
myndighet göra denna översyn.
För bidrag tiU Tornedalens bibliotek för bl. a. en utökad
uppsökande verksamhet bland den finsktalande befolkningen i Tornedalen samt
inköp av litteratur på finska beräknar jag en medelsökning av 40 000 kr.
De förutvarande stifts- och landsbiblioteken i Linköping,
Skara, Västerås och Växjö har fr. o. m. den I januari innevarande år förts över
till kommunalt huvudmannaskap. För övergångsersättningar till resp. kommuner
beräknar jag för nästa budgetår ett engångsbelopp av 6 280 000 kr.
Med hänvisning till sammanställningen hemstäUer jag att
regeringen föreslår riksdagen
att till Bidrag tiU folkbibliotek för budgetåret 1975/76
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 17 536 000 kr.
Prop.
1975:20 261
13.3 Filmstöd
1973/74 Utgift 1690
000
1974/75 Anslag 3
380 000
1975/76 Förslag 5 480 000
Från detta anslag utgår innevarande budgetår bidrag till
Svenska fUminstitutets H-fond.
Stiftelsen Svenska filminstitutet grundades genom ett år
1963 träffat avtal mellan svenska staten och filmbranschens organisationer.
Stiftelsens verksamhet finansieras genom en avgift om 10% på bruttobiljettintäkterna
vid de större biograferna. Avgiftsmedlen skall enligt avtalet användas dels
till en intern resursomfördelning inom fUmbranschen, dels till fUminstitutets
förvaltningskostnader m. m.
I enlighet med en på våren år 1972 beslutad revision av
filmavtalet har en ny fond för selektivt förhandsstöd tiU produktion av
långfilm -H-fonden byggts upp genom att bl. a. den dåvarande ersättningen
till svenska filmproducenter i förhållande tiU bruttobiljettintäkterna (Ä-fonden)
successivt trappas av för att helt upphöra fr. o. m. innevarande budgetår. De tUl
H-fonden avsatta medlen fördelas lika mellan två fondstyrelser varav den ena
består av fyra representanter för filmbranschen och en för filmarbetarna och
den andra av fyra representanter för filmarbetarna och en för filmbranschen.
Det statliga bidraget till H-fonden utgår innevarande
budgetår med ett belopp som motsvarar den avtalade avtrappningen av A-fonden
för samma budgetår. Bidrag om sammanlagt 1 milj. kr. till filminstitutets filmrestaureringsverksamhet
har genom beslut den 9 februari 1973 och den 25 januari 1974 utgått ur
behållningen av de särskilda lotterier som anordnas till förmån för konst,
teater och andra kultureUa ändamål.
Svenska filminstitutet
1. Svenska filminstitutet anmäler att ett avtal har
träffats mellan Sveriges Radio och Svenska filminstitutet om samarbete på
filmproduktionens område. Avtalet innebär all Svenska filminstitutet och
Sveriges Radio AB bildar en fond, avsedd att finansiera produktion av film.
Fonden skall förvaltas av Filminstitutet. Under fondens första verksamhetsår
skall parterna tillskjuta 5 milj. kr. vardera. Fonden skall också tillföras de
intäkter som kan uppkomma vid exploateringen av de filmer som finansierats
genom fonden. Ca 70 % av fonden skall disponeras för produktion av biograffilm
medan vardera 10 % av fonden skall användas för produktion av kortfilm resp.
film avsedd för barn. 10% av fonden skall utgöra en reserv.
Biograffilm, vars produktion finansieras genom fonden,
skall i Sverige först visas på biografer och efter sedvanlig karenstid visas i
televisionen. Kortfilm och film för barn, för vilken produktionen har
finansierats genom fonden, skaU i princip först visas i svensk television och
därefter
Prop. 1975:20 262
distribueras genom andra kanaler.
Avtalet gäller under förutsättning av bifall till de
förslag till anslag avseende Sveriges Radio och Svenska filminstitutet som
föreläggs riksdagen. Filminstitutet har hemställt om ett bidrag av sammanlagt
4,5 milj. kr. för att kunna fullgöra sina åtaganden enligt avtalet. (+1 I 20
000 kr.)
2. Svenska filminstitutet anhåller vidare om ett allmänt
driftbidrag tiU institutets verksamhet. För budgetåret 1973/74 uppgick
driftunderskottet till drygt 1,9 milj. kr. Om vissa extraordinära kostnader från-räknas
blir underskottet något över 1,4 milj. kr. Filminstitutet räknar med alt
underskottet för budgetåret 1975/76, sedan hänsyn tagits till ökade intäkter av
biografavgifter och ökade förvaltningskostnader, kommer att uppgå till 1 01 5
000 kr. och anhåller om driftbidrag med nämnda belopp (+1 015 000 kr.).
Föredraganden
Till följd av det avtal om samarbete på fUmproduktionens
område som ingåtts meUan Sveriges Radio AB och Stiftelsen Svenska fUminstitutet
bör ett bidrag av 4,5 milj. kr. utgå för att filminstitutet skall kunna
fullgöra sina åtaganden enligt avtalet. Av detta belopp motsvarar 3 380 000 kr.
det bidrag som innevarande budgetår utgår till H-fonden. Detta bidrag bör
sålunda falla bort.
Jag har i det föregående (I 1.4.5) redogjort för mina
förslag på barnfilmens område. Enligt dessa förslag bör Svenska filminstitutet
erhålla statsbidrag för en ökad verksamhet på barnfilmområdet. Jag har i detta
sammanhang redovisat att jag avser att föreslå regeringen att tUlsätta ett
barnfilmråd. Som villkor för statsbidrag har föreslagits gälla att
Filminstitutet skall samråda med barnfilmrådet. Jag beräknar ett bidrag av 500
000 kr. för import av barnfilm. För övriga nya uppgifter på barnfUmområdet
beräknar jag ett bidrag till FUminstitutet av 320 000 kr.
Under avsnittet 11.4.6 Undervisning om film och television
har jag förordat att kostnaderna för professuren i filmforskning vid
universitetet i Stockholm fr. o. m. budgetåret 1975/76 skall betalas av
statsmedel. I samband härmed förordade jag, att medel borde beräknas
motsvarande 500 assistenltimmar för forskning och institutionsarbete. Av
anslags-tekniska skäl bör under förevarande anslag ett bidrag av 160 000 kr.,
vilket motsvarar de beräknade kostnaderna för dessa ändamål under budgetåret
1975/76, tillföras Svenska filminstitutet.
Anslaget bör föras upp med 5 480 000 kr. Jag hemställer
att regeringen föreslår riksdagen
att tiU FUmstöd för budgetåret 1975/76 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 5 480 000 kr.
13.4 Bidrag till särskilda kulturella ändamål
1973/74 Utgift 29 532 944 Reservation 417493
1974/75 Anslag 22
777 000
1975/76 Förslag 13 942 000
Ur detta reservationsanslag, det s. k. kulturmedelsanslaget,
ställer regeringen medel till förfogande åt olika organ för fördelning till
vissa ändamål. Vidare utgår bidrag till organisationer och institutioner. Slutiigen
utgår bidrag genom beslut av regeringen efter ansökan i varje särskilt fall.
Disposition av anslaget 1 9 7 4 f 7 5
Ändamål Belopp
120 000
20 000
200 000
700 000
25 000
30 000 1
100 000
6 000
000
50 000
620 000
580 000
1 060
000
200 000
145 000
320 000 255 000
4 000
70 000
331000
105 000
10 000
210 000
1.
Barnfilmkommittén
för verksamheten
2.
Estniska
kommittén för kommitténs bildnings-
verksamhet
3. Folkets husföreningarnas riksorganisation för
försöksverksamhet med spridning av kvalitetsfilm
4. Tolkparkernas centralorganisation för central
service, metodutveckling, utbildning, lokal och regional
försöksverksamhet och andra för folkparksrörelsen gemensamma insatser
5. Föreningen Nordens institut för kurser och
seminarier
6. Köreningen för nutida svenskt silver för verk-
samheten
7.
Konstfrämjandet
för verksamheten
8.
Försöksverksamhet
med riksutställningar och
konstförsäljning
9. Samfundet för hembygdsvård för upplysningsverk-
samhet pä kulturminnesvärdens område
10. Stiftelsen Drottningholms teatermuseum för
föreställningsverksamheten
11.
Stiftelsen LMS
för verksamheten
12.
Stiftelsen
Riksskådebanan för verksamheten
13.
Stiftelsen
Svenska barnboksinstitutet för
verksamheten
14. Stiftelsen Svenska Dalcroze-seminariet för
verksamheten
15. Stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum för
verksamheten
16.
Vissa
konstskolor för verksamheten
17.
Svenska
sektionen av Internationella konstnärsorga-
nisationen för sektionens löpande utgifter
18.
Svenska
jazzriksförbundet för verksamheten
19.
Svenska språknämnden
för verksamheten
20.
Stim för
informationsverksamhet rörande svensk
musik
21. Sveriges dramatikerförbund för tryckning av
teaterpjäser
22. Statens kulturråd' för bidrag till olika
musikändamål
' För tiden före den 1 oktober 1974 utgick ifrågavarande
bidrag tiU vissa andra bidragsmottagare.
Prop. 1975:20 264
23. Statens kulturråd' för bidrag tUl centrala
amatörorganisationer 1160 000
24. Statens
kulturråd' för verksamheten vid centrum-
bildningar 1 154 000
25. Statens
kulturråd' för bidrag till teater-, dans-
och musikverksamhet i mindre ensembler och fria
grupper 3 100 000
26. Statens
kulturråd' för bidrag till internationeUa
organisationer på teaterns och musikens områden 72 000
27. Statens
kulturråd' för bidrag till pedagogiska
ändamål på teaterns och dansens områden 60 000
28. Statens
kulturråd' för bidrag tiU sommarspel
och festivaler 150 000
29.
Statens
kulturråd' för stöd tiU svenskt sceniskt verk 500 000
30.
Statens
kulturråd' för bidrag tUl konferenser,
kurser, gästspel, vissa turnéer och studiebesök 525 000
31. Statens
kulturråd' för bidrag tUl experiment och
utvecklingsarbete inom kultuiell verksamhet bland
amatörer 2 000 000
32. Övrigt 1 257 000
22 133 000
För tiden efter den 1 februari
1975 reserverade medel 644 000
22 777 000
' För tiden före den 1 oktober 1974 utgick ifrågavarande
bidrag till vissa andra bidragsmottagare.
3. Folkets h u s f ö r e n i n g a r n a s
riksorganisa
tion anhåller om bidrag med 795 000 kr. för försöksverksamhet med
spridning av kvalitetsfilm inom ramen för den s. k. Bio Kontrast-verk
samheten.
Statens kulturråd tillstyrker att verksamheten får
ekonomiska möjligheter att utvecklas men tar inte närmare stäUning till
beloppets storlek.
4. Folkparkernas centralorganisation begär ett
bidrag om 3 400 000 kr. för central programproduktion, lokal och
regional verksamhet inkl. fri kollektiv skapande verksamhet, metodut
veckling och utbildning samt central och regional service. I det sökta
bidraget ingår medel för försöksverksamhet med en folkdansensemble.
Statens kulturråd tillstyrker bidrag med 650 000 kr. för
central produktionsverksamhet däri inräknat medel för uppbyggandet av en fast
folkdansensemble, 250 000 kr. för lokal och regional verksamhet samt 300 000
kr. för metodutveckling, gemensamma konferenser och central service, sammanlagt
1,2 milj. kr.
7. Konstfrämjandet begär bidrag med 2 350 000 kr. för
verksamheten exkl. försöksverksamheten med konstförsäljning.
Statens kulturråd föreslår en höjning av bidraget med
sammanlagt 475 000 kr., varav 350 000 kr. för automatiska kostnadsökningar, 55
000 kr. för studie- och programverksamhet, 50 000 kr. för utbildning av ombud
och 20 000 kr. för mötesutställningar.
8. Försöksverksamhet med riksutställningar påböriades
budgetåret 1965/66 och avser utställning av konst samt kultur- och
naturhistoriska föremåk Verksamheten leds av 1965 års musei- och
Prop. 1975:20 265
utställningssakkunniga (MUS 65). I juni 1967 träffades
avtal om samverkan mellan de sakkunniga. Föreningen konst i skolan och Riksförbundet
för bildande konst. RiksutstäUningars verksamhet avser till största delen
experiment med utställningar, i synnerhet vandringsutställningar. Utställningsarbetet
är sammanfört till två stora avdelningar, nämligen en produktions- och en
distributionsavdelning. Vidare finns en administrativ avdelning samt en
uppföljnings- och utbildningsavdelning. Förutom produktion av utställningar
omfattar verksamheten försök med olika former för distribution, sociologiska
undersökningar och pedagogiska experiment pä området.
Sedan budgetåret 1969/70 pågår särskild försöksverksamhet
med försäljning av konst i Stockholm och i Örebro län. Kungl. Maj:l anvisade
för detta ändamål vid försöksverksamhetens börian 1,5 milj. kr. som
rörelsekapital för inköp av konst och inventarier samt för andra utgifter av
investeringskaraktär. Denna försöksverksamhet leds av MUS 65, som delegerat det
praktiska genomförandet av verksamheten till Konstfrämjandet.
MUS 65, som i betänkandet (SOU 1974:43) Utställningar
föreslår att riksutställningsverksamheten fr. o. m. den 1 juli 1975 bedrivs
inom ramen för ett nytt institut. Institutet för riksutställningar, beräknar
med hänvisning härtiU medelsbehovet för detta till totalt 9 830 000 kr., vUket
innebär en ökning med 4 380 000 kr. För försöksverksamheten med
konstförsäljning beräknas efter förslag av Konstfrämjandet ett bidrag om 850
000 kr., en ökning med 300 000 kr.
9. Samfundet för hembygdsvård erhåller sedan två år
tillbaka bidrag ur detta anslag för sin kulturminnesvårdande verksamhet.
För nästa budgetår begär samfundet att bidraget höjs från 50 000 kr. till
106 000 kr.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
tillstyrker bidrag i enlighet med samfundets ansökan.
10. Stiftelsen Drottningholms teatermuseum
begär för föreställningsverksamheten under spelsäsongen 1975 ett sam
manlagt bidrag om 1117 000 kr. från stat, landsting och kommun.
Teater- och musikrådet föreslår i sitt yttrande över
stiftelsens ansökan att det statliga bidraget höjs till 675 000 kr. från
nuvarande 620 000 kr. under förutsättning att även de kommunala bidragen räknas
upp.
11. Stiftelsen Elektronmusikstudion (EMS) an
håller om en ökning av bidraget för studioverksamheten med 834 000 kr.
tiU 1 414 000 kr.
Statens kulturråd tillstyrker ett anslag på 815 000 kr.
Rådet framhåller vikten av att elektronmusikens utveckling i Sveriges utreds
och att EMS' roll därvid närmare studeras.
Musikaliska akademiens styrelse tillstyrker EMS'
anslagsframställning.
12. Stiftelsen Riksskådebanan begär för sin teater-
och musikverksamhet samt för sin allmänt kulturfrämjande verksamhet
en höjning av anslaget med 1 762 000 kr. tUl 2 822 000 kr. Bl. a. yrkas
Prop.
197520 266
att staten skall svara för 55 % av lönekostnaderna inkl.
socialavgifter vid befintliga region- och lokalenheter, för vilket beräknas en
merkostnad av 722 000 kr.
13. Stiftelsen Svenska barnboksinstitutet bildades i
mitten på 1960-talet av universitetet i Stockholm, Stockholms kommun. Svenska
bokförläggareföreningen och Sveriges ungdomsförfattareförening. För
institutets verksamhet föreslår stiftelsen en höjning av anslaget med 342 000
kr. till 542 000 kr. Stiftelsen grundar sin anslagsframställning på de förslag
som litteraturutredningen i betänkandet (SOU 1974:5) Boken avgett beträffande
institutets framtida organisation och ekonomi.
Statens kulturråd har, med utgångspunkt i de mål som
föreslagits för institutets verksamhet, inga invändningar mot de framlagda
kostnadsberäkningarna. Rådet framhåller att Barnbokinstitutet med sin tyngdpunkt
på service till forskare och studerande och sin allmänna karaktär av
arkivbibliotek närmast kan jämföras med vissa vetenskapliga bibliotek.
15. Stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum föreslår alt
bidraget till museets verksamhet höjs från 320 000 kr. till 554 800 kr., en
ökning med 234 800 kr.
Statens kulturråd tillstyrker bidrag med 450 000 kr. för
att tillgodose behovet av automatiska kostnadsökningar och möjliggöra fortsatta
inventeringar på området. Mot bakgrund av att frågan om museels organisation
behandlas av organisationskommittén (U 1974:07) för riksantikvarieämbetet och
vissa museer vUl rådet inte föreslå någon ökning av museets personal.
22. Statens kulturråd fördelar medlen
under denna anslagspost till följande musikföreningar, nämligen Ars nova -
föreningen för nutida musik i Malmö, Föreningen Fylkingen, Föreningen Levande
musik i Göteborg och Kammarmusikföreningen Samtida musik i Stockholm. För nästa
budgetår begär teater- och musikrådet bidrag, förutom till nämnda föreningar,
även till andra arrangerande musikföreningar med sammanlagt 360 000 kr.
23. Under innevarande budgetår utgår ur
anslagsposten bidrag till centrala amalörorganisationer medel till Sveriges orkeslerföreningars
riksförbund. Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar. Svenska missionsförbundets
musikkårer, Sveriges spelmäns riksförbund, Sveriges dragspelares riksförbund.
Teaterforum, Svenskt amatörteater-center. Riksförbundet Svensk fotografi
Sveriges fotoklubbar, Sveriges Schackförbund saml vissa körförbund och körer.
Teater- och musikrådet begär att bidraget till centrala amatörorganisationer på
teaterns, dansens och musikens områden ökas med 870 000 kr. till 2 030 000 kr.
24. Slatens kulturråd fördelar bidrag
till centrumbildningar på teaterns, dansens, musikens, filmens, bildkonstens, folografins
och litteraturens områden. På teaterns, dansens och musikens områden föreslår
teater- och musikrådet en höjning med 180 000 kr. Övriga
l'ör tiden efter den I oktober 1974.
Prop. 1975:20 267
centrumbildningar anhåller om en sammanlagd ökning med 1
687 767 kr.
25.
Teater- och
musikrådet föreslår att bidraget till teater-, dans- och musikverksamhet i
mindre ensembler och fria grupper höjs med 2 185 000 kr. till 5 285 000 kr.
26.
För innevarande
budgetår utgår ur anslagsposten bidrag till i n -ternalionella organisationer
på teaterns och musikens områden medel till Svenska sektionen av International Society
for Contemporary Music (ISCM), Svenska kommittén av internationella musikrådet
samt Svensk teaterunion - Svenska ITI-rådet. Teater- och musikrådet begär en
ökning av bidraget med 13 000 kr.
27., 29. 1 fråga om bidraget till pedagogiska ändamål
på teaterns och dansens områden resp. stödet till
svenskt sceniskt verk föreslår teater- och musikrådet oförändrade
bidragsbelopp.
28. Teater- och musikrådet föreslår att bidraget till
sommarspel och festivaler höjs från 150 000 kr. till 180 000 kr.
30. Statens kulturråd begär alt
bidraget till konferenser, kurser, gästspel, vissa turnér och studiebesök ökas
med 80 000 kr. till 605 000 kr.
31. Statens kulturråd föreslår att
bidraget till experiment och utvecklingsarbete inom kulturell
verksamhet bland amatörer höjs från 2 milj. kr. till 4 milj. kr. Ur detta
bidrag avses stöd utgå till sådan verksamhet för vilken statsbidrag inle utgår
i annan ordning.
För att underlätta en sammanfattande bedömning av
anslagsbehovet inom kulturområdet föreslår statens kulturråd vissa anslagslekniska
förändringar fr. o. m. nästa budgetår. Rådets förslag innebär bl. a. att de
ändamål som hänför sig till kulturrådets ansvarsområde och vars bidragsbehov f.
n. tUlgodoses ur ifrågavarande anslag fr. o. m. nästa budgetår förs till
särskilda anslag, som ställs till rådets förfogande. På sikt är det enligt
rådet rimligt att de behov som tillgodoses från kulturmedelsanslaget fördelas
pä olika anslag för vilka de tre centrala organen inom kulturområdet, statens
kulturråd, riksantikvarieämbetet och riksarkivet, har pelitaansvarel. Om några
år bör under kulturmedelsanslaget huvudsakligen endast återstå
dispositionsmedel ställda till regeringens förfogande för olika under
budgetåret uppkommande behov.
Föredraganden
Ur anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål
lämnas stöd till ett stort antal ändamål inom kulturområdet, för vilka
bidragsbehovet är regelbundet återkommande. I en del fall utgår bidrag med
betydande belopp, t. ex. för försöksverksamheten med riksutställningar och
konstförsäljning. Genom denna bidragsform är det möjligt att på ett smidigt
sätt stödja initiativ på kulturområdet. Dessutom finns det inom anslaget ett
visst utrymme för alt tillgodose nya behov och därmed främja utveckling
Prop. 1975:20 268
och förnyelse inom kulturiivet. Enligt min mening är det
angeläget att regeringen även i fortsättningen har möjligliet att besluta om
sådana insatser.
Slatens
kulturråd har föreslagit en viss uppdelning av anslaget. Jag delar kulturrådets
uppfattning att en uppdelning på det sätt rådet föreslagit ger en bättre överbhck
över de statliga insatserna på resp. områden. Som ett första steg i denna
uppdelning bör fr. o. m. nästa budgetår vissa anslagsposter under förevarande
anslag föras över liU ett särskilt, till kulturrådets förfogande ställt anslag,
benämnt Bidrag tUl vissa ändamål inom statens kulturråds ansvarsområde.
Följande poster bör föras över, nämligen bidragen till Folkparkernas
centralorganisation. Föreningen för nutida svenskt silver, Stiftelsen
Drottningholms teatermuseum. Stiftelsen Internationella Vadstena-akademien,
Stiftelsen Riksskådebanan, Stiftelsen Svenska barnboksinstitutet. Svenska
sektionen av internationella konstnärsorganisationen. Svenska jazzriksförbundet,
Svenska tonsättares internationeUa musikbyrå u. p. a. (Stim), Sveriges drama-likerförbund
samt de redan f. n. till kulturrådets förfogande ställda bidragen. Överföringen
av dessa anslagsposter medför en minskning i medelsbehovet under förevarande
anslag med sammanlagt 11 726 000 kr.
Ur den till skolöverstyrelsen ställda anslagsposten för
utgivande av vissa tidskrifter, vUken innevarande budgetår är upptagen med 134
000 kr., får f. n. bidrag utgå tUl tidskrifterna Folkbildningsarbetet, Studiekamraten,
Samefolket och Zigenaren samt till en taltidning för kulturinformation.
Fördelningen av bidrag till tidskrifterna Studiekamraten, Samefolket och
Zigenaren bör göras av det organ som fördelar det statliga tidskriftsstödet.
Jag avser därför att senare förslå regeringen att de f. n. utgående medlen under
denna anslagspost för utgivande av sistnämnda tre tidskrifter förs över till
statens kulturråd. Vidare bör f. n. utgående bidrag om högst 30 000 kr. för
tidskriften Folkbildningsarbetet och högst 25 000 kr. för taltidningen
framdeles utgå ur den under anslaget Bidrag till kulturprogram inom
föreningslivet m. m. särskilt uppförda posten till Folkbildningsförbundet resp.
uranslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Jag avser att
senare återkomma till regeringen med förslag härom.
Jag har i det föregående (11.4) förordat att Folkets
husföreningarnas riksorganisation får resurser för att konsolidera och bygga ut
verksamheten med spridning av kvalitetsfilm. För ändamålet bör beräknas ett
bidrag av sammanlagt 550 000 kr., vUket innebär en ökning av nu utgående bidrag
med 350 000 kr. Jag har i det sammanhanget också föreslagit en avsevärd
förstärkning av resurserna för olika centrala åtgärder på filmområdet. Jag
räknar med att under nästa budgetår sammanlagt 750 000 kr. kan under förevarande
anslag disponeras för sådana ändamål.
För Konstfrämjandets ordinarie verksamhet beräknar jag en
höjning av bidraget med 150 000 kr. tiU 1250 000 kr. 1965 års musei- och
utställningssakkunniga (MUS 65) överiämnade i juli år 1974 betänkandet
Prop. 1975:20 269
(SOU 1974:43) Utställningar, som efter nyligen avslutad remissbehand-Ung
f. n. bereds inom utbUdningsdepartementet. Jag utgår från att
försöksverksamheten med riksutställningar och konslförsäljning även nästa
budgetår kommer att pågå i huvudsakligen oförändrad omfattning. Jag räknar
därvid med en medelsökning av sammanlagt 750 000 kr., till största delen
utgörande kompensation för kostnadsutvecklingen. Av beloppet avser 100 000 kr.
försöksverksamheten med konstförsäljning. Bidraget till Samfundet för
hembygdsvård för upplysningsverksamhet på kulturminnesvårdens område bör höjas
med 20 000 kr. till 70 000 kr. För verksamheten vid Stiftelsen Sveriges
Arkitekturmuseum beräknar jag ett bidrag om 355 000 kr., innebärande en höjning
med 35 000 kr.
I enlighet med vad jag anförde angående medel till
Arbetarrörelsens arkiv i prop. 1975:1 (bil. 10 s. 80) under anslaget Bidrag
till vissa museer bör det för arkivets verksamhet utgående bidraget fr. o. m.
nästa budgetår beräknas under förevarande anslag. Beträffande arkivets yrkanden
tillåter jag mig att hänvisa till nyssnämnda proposition (s. 78). Jag förordar
att bidraget till Arbetarrörelsens arkiv räknas upp med 65 000 kr. till 370 000
kr.
Som jag tidigare har anfört (11.2.4) bör ett eventuellt medelsbehov
för försöksverksamhet med läsfrämjande åtgärder biand barn och ungdom
tillgodoses ur detta anslag. Även den av mig tidigare (11.2.3) berörda frågan
om bidrag för täckande av eventuella förluster i anslutning till
kreditgarantier åt förlag får prövas inom ramen för detta anslag.
Jag avser att senare föreslå regeringen att frågan om
elektronmusikens framtida utveckling i landet övervägs och att den roll som
Stiftelsen Elektronmusikstudion (EMS) har i sammanhanget då också tas upp.
Inom anslaget kommer, efter det att ökningar föranledda av
löne- och prisstegringar tillgodosetts, att i viss utsträckning finnas utrymme
för nya ändamål.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Bidrag tiU särskilda kulturella ändamål för
budgetåret 1975/76 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
13 942 000 kr.
13.5 Bidrag till vissa ändamål inom statens kulturråds
ansvarsområde
1975/76 Nytt anslag (förslag) 18 660 000
Föredraganden
Som jag närmare framhållit under föregående anslag. Bidrag
till särskilda kulturella ändamål, är del angeläget att vinna en klarare
överblick över de statliga insatserna på kulturområdets olika sektorer än vad
som hittills varit fallet, när ett mycket stort antal olika ändamål varit
sammanförda under det s. k. kulturmedelsanslaget. Jag har därför föreslagit att
som ett första steg i en uppdelning av kulturmedelsanslaget
opaginerad Kontrollera mot PDF
vissa ändamål förs över till ett nytt, till statens
kulturråds förfogande ställt anslag, som bör benämnas Bidrag till vissa ändamål
inom statens kulturråds ansvarsområde. En närmare redogörelse för de yrkanden
som förts fram beträffande flertalet av de till detta anslag överförda posterna
ges under kulturmedelsanslaget. Jag tillåter mig att i den delen hänvisa till
det anslaget.
Ur
förevarande anslag bör medelsbehovet för följande ändamål
tillgodoses med de angivna beloppen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ändamål
1974/75'
Beräknad
ändring
1975/76_____
Föredraganden
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fritt
kollektivt skapande
1.
Bidrag för
centrala amatörorganisationer
2.
Bidrag för
experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer
3.
Bidrag för
teater-, dans- och musikverksamhet I mindre ensembler och fria grupper
4.
Bidrag för
verksamheten vid centrumbildningar
1 160 000 -I- 300 000
of.
2 000 000
3 100 000 -t- 1 000 000 1 154 000 + 146 000
opaginerad Kontrollera mot PDF
Övriga för
olika kultursektorer gemensamma ändamål
5.
Bidrag för
konferenser, kurser, gästspel, festivaler, vissa turnéer och studiebesök
6.
Bidrag till
Folkparkernas centralorganisation för central service, metodutveckling,
utbildning, lokal och regional försöksverksamhet och andra för
folkparksrörelsen gemensamma insatser
7.
Bidrag för
internationella organisationer pä teaterns, musikens, bildkonstens och
litteraturens områden
525 OOO'' + 165 000
700 000 + 300 000
72 000 + 43 000
Teater,
dans och musik
8.
Bidrag till
Stiftelsen Riksskådebanan för verksamheten
9.
Slöd åt svenskt
sceniskt verk
10. Bidrag för pedagogiska ändamål pä
teaterns och dansens områden
11. Bidrag för sommarspel
1 060 000 + 300 000 500 000 of.
of. 65
000
60 000 150 000'*
' Utgår ur anslaget Bidrag till särskilda kulturella
ändamål
2 Avser inte festivaler
Avser inte organisationerna pä bildkonstens och
litteraturens områden
''Avser sommarspel och festivaler
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ändamål
1974/75
Beräknad
ändring
1975/76____
Föredraganden
opaginerad Kontrollera mot PDF
200 000
30 000
11 726 000
12. Bidrag till Stiftelsen Drottningholms
teatermuseum för föreställningsverksamheten vid Drottningholmsteatern spelsäsongen
1975
13. Bidrag till Sveriges dramatikerförbund
för tryckning av teaterpjäser
14. Bidrag till Svenska jazzriksförbundet
för verksamheten
15. Bidrag till Svenska tonsättares
internationella musikbyrå u.p.a. (Stim) för informationsverksamhet rörande
svensk musik
16. Bidrag till Ars nova - föreningen
för nutida musik i Malmö, Föreningen Fylkingen, Föreningen Levande musik i
Göteborg och Kammarmusikföreningen Samtida musik i Stockholm
Litterär verksamhet
17. Bidrag till Stiftelsen Svenska barnboksinstitutet
för verksamheten
18. Försöksverksamhet med litteraturstöd
Konst, museer och utställningsverksamhet
19. Bidrag tiU Föreningen för nutida
svenskt silver
620 000 + 110 000
10 000 of.
70 000 + 50 000
105 000 + 10 000
210 000
+ 20 000
+ 155 000 + 4 400 000
of. + 6 934 000
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anslagsposten 2. Bidrag för experiment och
utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer har ställts tUl
förfogande första gången innevarande budgetår. Det har inte varit möjligt att
vid denna tidpunkt värdera anslagspostens användning. Jag har därför inte
räknat med någon ökning av anslaget för detta ändamål nästa budgetår.
Av den redovisning som lämnats beträffande den
hittillsvarande användningen av medlen för fria teater-, dans- och musikgrupper
framgår att en inte obetydlig del därav använts för verksamhet bland barn och
ungdom. Den arbetsgrupp för barnkulturfrågor som under år 1974 tillsatts inom
utbildningsdepartementet har understrukit del angelägna i att teater-, dans-
och musikverksamhet för barn och ungdom stimuleras. Den föreslagna ökningen av
anslagsposten 3. Bidrag för teater-, dans- och musikverksamhet i mindre
ensembler och fria grupper får bl. a. ses mot denna bakgrund.
Formerna för stödet till centrumbildningarna kommer alt
tas upp till
Prop. 1975:20 272
prövning i samband med ställningstaganden i fråga om de
statliga insatserna för kulturarbetarna och arbetsförmedlingen inom kulturområdet.
Inom ramen för anslagsposten 5. Bidrag för konferenser,
kurser, gästspel, festivaler, vissa turnéer och studiebesök har jag bl. a.
beräknat medel för ett bidrag om 70 000 kr. till Stiftelsen Internationella
Vadstena-akademien för dess kursverksamhet. Vidare har jag under anslagsposten
7. Bidrag för internationella organisationer på teaterns, musikens,
bildkonstens och litteraturens områden räknat med bidrag om 30 000 kr. till
Svenska pennklubben för dess verksamhet och 4 000 kr. till Svenska sektionen av
internationella konstnärsorganisationen för sektionens löpande utgifter.
Stiftelsen Riksskådebanan har bl. a. yrkat att staten
svarar för 55 % av personalkostnaderna vid befintliga region- och lokalenheter.
Jag avser alt senare föreslå regeringen att uppdra åt statens kulturråd att
närmare överväga formerna för det statliga stödet till Stiftelsen
Riksskådebanan och de regionala och lokala .skådebaneenheterna.
Som jag tidigare anfört (11.2.2) bör medelsbehovel för
försöksverksamhet med litteraturstöd tillgodoses ur detta anslag. Jag beräknar
medel för ändamålet med 4 400 000 kr. Det bör ankomma på statens kulturråd att närmare
besluta om fördelningen av dessa medel inom de ramar som jag tidigare angivit.
Med hänvisning till sammanställningen hemställer jag att
regeringen föreslår riksdagen
att till Bidrag till vissa ändamål inom statens kulturråds
ansvarsområde för budgetåret 1975/76 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av I 8 660 000 kr.
13.6 Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader
1975/76 Nytt anslag (förslag) 11184000
Innevarande budgetår är under rubriken
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum: Förvaltningskostnader
uppfört ett anslag av 15 096 000 kr. samt under rubriken Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum: Underhåll och ökande av museets samlingar m. m.
ett anslag av 356 000 kr.
En redogörelse för riksantikvarieämbetets nuvarande
organisation och uppgifter har lämnats i det föregående (9.1).
Organisationskommittén (U 1974:07) för
riksantikvarieämbetet och vissa museer har i december 1974 avlämnat betänkandet
(Ds U 1974:16) Riksantikvarieämbetet och slatens historiska museer. Belänkandet
har remissbehandlats.
Kungl. Maj:t har i oktober 1974 tillsatt en arbetsgrupp (U
1974:11) för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor med uppgift att bl. a.
lägga fram förslag om den närmare utformningen av kulturminnesvårdens regionala
organisation.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1974/75
Beräknad
ändring 1975/76
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
Föredraganden
opaginerad Kontrollera mot PDF
Peisonal
Riksantikvarieämbetet
Handläggande personal
39
+
17
+
5
Övrig
personal
40
+
24,5
+
3
Vitterhetsakademiens
bibliotek
Handläggande
personal
2
of.
of.
Övrig
personal
3
+
3
+
1
84
+
44,5
+
9
Anslag
Utgifter
Lönekostnader
5 413 000
+
3 509
000
+
1 197 000
Riksantikvarieämbetet
(5 098
000)
(+ 3 334 000)
(+
1 118
000)
Vitterhetsakademiens
bibliotek
(315 000)
(+
175 000)
(+
79 000)
Sjukvård
18 000
+
3 000
+
3 000
Riksantikvarieämbetet
(16 500)
(+
2 500)
(+
2 500)
Vitterhetsakademiens
bibliotek
(1 500)
(+
500)
(+
500)
Reseersättningar
(riksantikva-
rieämbetet)
233 000
+
88 000
+
45 000
därav utrikes resor
(7 000)
(+
10 000)
(+
5 000)
Lokalkostnader
2 210 000
+
92 000
+
128 000
Riksantikvarieämbetet
(1 989
000)
(+
83 000)
(+
116 000)
Vitterhetsakademiens
bibliotek
(221 000)
(+
9 000)
(+
12 000)
Expenser
273 000
+
704 000
+
77 000
Riksantikvarieämbetet
(260 000)
(+
555 000)
(+
75 000)
därav engångsutgifter
(20 000)
(+
364 000)
(
of)
Vitterhetsakademiens
bibliotek
(13 000)
(+
149 000)
(+
2 000)
därav engångsutgifter
(-)
(+
142 000)
(
-)
Information
och utbildning
(riksantikvarieämbetet)
100 000
+
300 000
+
85 000
Fornminnesinventering
(riksantikvarieämbetet)
517 000
+
332 000
+
105 000
Konserverings-
och foto-
verksamhet
(riksantikva-
rieämbetet)
563 000
-
+
90 000
Bokinköp
och bokvård
(Vitterhetsakademiens
bibliotek)
92 000
+
177 000
+
50 000
därav engångsutgifter
(-)
(+
108 000)
(
-)
9 419 000
+
5 205
000
+
1 780 000
Uppbördsmedel
Textilkonservering
15 000
of
-
9 404 000
+:
5 205
000
+
1 780 000
18 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop.
1975:20 274
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
1.
Pris- och löneomräkning
m. m. 830 000 kr., varav 197 000 kr. avser höjt lönekostnadspålägg.
2.
Riksantikvarieämbetets
förslag till O-alternativ innebär en sammanlagd minskning av resurserna med
491 000 kr. Minskningen har fördelats på anslagsposterna till lönekostnader och
reseersättningar. Reduceringen innebär bl. a. att sex extra tjänstemän eller arvodister
måste avskedas, vilket skulle få till konsekvens att kulturhistoriska byråns
bidrag tiU inventeringar av byggnadsminnesmärken och deltagande i samhällsplaneringen
praktiskt taget skulle upphöra.
3.
En
förutsättning för genomförandet av den av MUS 65 och verket föreslagna
byråorganisationen behövs i en första utbyggnadsetapp följande förstärkningar
vid riksantikvarieämbetet, nämligen vid administrativa byrån 11 tjänster,
arkivet 3 tjänster, allmänna byrån 8,5 tjänster samt medel för extra
arbetskraft för utredningar i samband med överflyttningen av beslutsfunktioner
till länsstyrelserna, granskningsbyrån 3 tjänster, dokumentationsbyrån 9
tjänster samt vård- och förvaltningsbyrån 11 tjänster. 4 tjänster kan
samtidigt dras in. (+ 3 117 000 kr.)
Verket hävdar att det är av grundläggande betydelse för
uppbyggandet av den nya organisationen att de begärda byråchefstjänsterna
inrättas.
Anvisade medel till utbildningsverksamhet bör föras över
till anslagsposten tUl expenser (- 50 000 kr.).
4.
I en första
etapp av utbyggnaden av Vitterhetsakademiens bibliotek behövs 3 tjänster (+
142 000 kr.).
5.
En höjning av
medlen tiU reseersättningar föreslås med hänsyn bl. a. till verkets behov att
delta i regionala och lokala konferenser i samband med den fysiska
riksplaneringen samt för att upprätthåUa en mer kontinuerlig kontakt med andra
länders organ för kulturminnesvård (+ 65 000 kr.).
6.
Ökning av
medlen till expenser avser bl. a. engångsanvisningar för fotografering m. m. av
ritsamlingen vid antikvarisk-topografiska arkivet samt till hyllinredning vid|
akademins bibliotek. Vidare behövs ytterligare medel för utbildningsverksamhet,
bl. a. som en förberedelse inför den nya kulturminnesorganisationen på det
regionala planet. (-I- 793 000 kr.)
7.
Den föreslagna
ökningen av medlen liU fornminnesinventering avser i första hand arvoden till
ytterligare 25 assistenter för ett ökat inventeringsområde samt till en
kulturhistorisk byggnadsinventering (+ 308 000 kr.).
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
Vitterhetsakademien berör i en särskild
anslagsframställning för budgetåret 1975/76 de nya uppgifter som väntar
akademin vid upphörandet av huvudmannaskapet för riksantikvarieämbetet och
statens historiska museum. Akademin framhåller särskilt dess framtida ökade
Prop. 1975.20 275
engagemang i den internationella verksamheten. Akademins
framställning innefattar bl. a. en begäran om 50 000 kr. för forskarutbyte och
80 000 kr. för upprättande av ett internationellt sekretariat.
Organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa
museer
Beträffande organisationskommitténs förslag tiU ny
organisation för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer hänvisas
till det föregående (9.3). 1 fråga om personalförstärkningar för riksantikvarieämbetet
föreslås i första hand en utökning av personalen för administrativa uppgifter
inom den nya myndigheten. Vidare föreslås en utökning av personalen vid den
föreslagna kulturminnesenheten.
Den föreslagna uppdelningen av myndigheten i en ämbetsdel
och en institutionsdel bör enligt kommittén återspeglas i den administrativa
tekniken för budgetering och medelsfördelning till dessa verksamhetsområden.
Föredraganden
I det föregående (11.7) har jag förordat att
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum samt medelhavsmuseet skall
omorganiseras den 1 juli 1975. Till grund för omorganisationen ligger ett
förslag från organisationskommittén (U 1974:07) för riksantikvarieämbetet och
vissa museer. Den föreslagna uppdelningen av den nya förvaltningsmyndigheten,
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, i en ämbetsdel och en
institutionsdel bör enligt organisationskommittén också återspeglas i tekniken
för budgetering och medelsfördelning till de skilda verksamhetsområdena. Jag
delar denna uppfattning och förordar att medel för bestridande av
riksantikvarieämbetets förvaltningskostnader förs upp under förevarande anslag.
Vidare bör medel för Vitterhetsakademiens bibliotek beräknas under detta
anslag. Medel för vård och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt
värdefulla byggnader samt för riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet bör
liksom f. n. utgå över särskilda anslag (13.7 och 13.8).
Behovet av att förstärka riksantikvarieämbetets resurser i
samband med omorganisationen är särskilt påtagligt i fråga om de delar av
ämbetet som skall svara för utredning och planering inför den regionala
kulturminnesvårdens omorganisation den 1 juli 1976. Inte minst perso-nalutbUdningen
för den regionala kulturminnesvården kräver stora arbetsinsatser av den berörda
fackenheten, kulturminnesenheten, och även av den administrativa enheten,
vilken skall ombesörja bl. a. de praktiska arrangemangen kring kurser m. m.
Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag
anslaget till 11 184 000 kr Jag har därvid för kulturminnesenhetens behov
beräknat medel för två nya tjänster för utrednings- och projektarbete, av vilka
en bör kunna finansieras genom omfördelning av befintliga medel. Jag beräknar
även medel för en tjänst som antikvarie för handläggning av
Prop. 1975:20 276
bl. a. byggnadsminnesärenden.
För tjänsten som arkivarie och chef för arkivet, vilket
avses bli inordnat under dokumentationsenheten, beräknar jag erforderliga
medel.
Under vårdenheten beräknar jag medel för en handläggande
tjänsteman som skall leda och planera ämbetets fastighetsförvaltning.
Jag har vidare beräknat medel för fem nya tjänster vid
administrativa enheten, varav ett biträde åt enhetsledningen, en expeditionsvakt
för intendenturgöromål, en handläggande tjänsteman för personalärenden, ett
biträde för ekonomiärenden samt en handläggande tjänsteman med arbetsuppgifter
inom information och utbildning.
Vid min beräkning av medel för personalförstärkningar inom
riksantikvarieämbetet har jag även tagit hänsyn tUl att vissa arvodesmedel
kommer att kunna disponeras för extra arbetskraft inom bl. a. kulturminnes-
och vårdenheterna samt administrativa enheten.
I anslutning tiU omorganisationen och den föreslagna personalökningen
bör även ämbetets verksamhetsmedel höjas. Jag förordar en ökning av medlen tUl
reseersättningar med 27 000 kr. utöver prisomräkning. Medlen till expenser bör
höjas med 50 000 kr. utöver prisomräkning för bl. a. ökade telefonkostnader och
köp av inventarier.
En särskild anslagspost bör föras upp för information och
utbildning. Jag beräknar en ökning med 85 000 kr. av medlen för dessa ändamål.
Med hänsyn till behovet av förstärkta insatser inom fornminnesinventeringen
har jag för ändamålet beräknat en medelsökning av 105 000 kr. för nästa
budgetår.
Under anslagsposten för konserverings- och fotoverksamhet
har jag beräknat erforderliga medel för ämbetets andel av den utökade verksamheten
vid den tekniska institutionen.
Med anledning av Vitterhetsakademiens anslagsframställning
vill jag hänvisa till den avtalsuppgörelse mellan staten och akademin, för vars
innehåU jag redogjort i det föregående (11.8), och erinra om att staten genom
avtalen tagit på sig ett ekonomiskt ansvar för förvaltning och vård av
akademins kulturhistoriska fastigheter och byggnader.
För Vitterhetsakademiens bibliotek har jag beräknat medel
för en ny biträdestjänst. Jag beräknar även en ökning med 50 000 kr. av medlen
för bokinköp och bokvård.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader för
budgetåret 1975/76 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 11
1 84 000 kr.
Prop.
1975:20 277
13.7 Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av fornlämningar
och kulturhistoriskt värdefulla byggnader
1973/74 Utgifi' 727 686 Reservation 3 067
1974/75 Anslag' 2 000 000 1975/76
Förslag 2 160 000
' Anslaget Riksantikvarieämbetet och statens historiska
museum: Värd och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla
byggnader
Ur anslaget utgår bidrag till vård, undersökning och iståndsättning
av kulturhistoriskt värdefulla fasta fornlämningar och byggnader, inbegripet
kyrkor, med undantag av statliga byggnadsverk som avses i 18 § kungörelsen
(1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet (18 §
ändrad senast 1967:331). Från anslaget utgår även ersättning till domänverkels
fond för upplåten mark på Björkö.
Ersättning enligt 5 och 7 §§ lagen (1960:690) om
byggnadsminnen (5 och 7 §§ ändrade 1972:777) får bestridas från anslaget.
Stöd till kulturminnesvården utgår också av särskilda lotlerimedel
på ansökningar av kommuner, hembygdsföreningar m. fi. Under budgetåret 1973/74
fördelade Kungl. Maj:t sammanlagt 930 000 kr. som bidrag till
restaureringsarbeten, inköp av fastigheter m. m.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
1.
För vård och
underhåll av fasta fornlämningar begär ämbetsverket en medelsökning med 313
000 kr. till 600 000 kr. Ämbetet bedriver vård av omkring 1 000 fornlämningar.
För minnesmärken av särskild vikt är det nödvändigt att anställa lokala
förvaltare. Därtill kommer utredningar som påfordras av statliga myndigheter, uppskyltning
av sevärdheter, forskning och utvecklingsarbete.
2.
För utredningar
som riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet gör för ämbetets räkning, bidrag
till vissa uppdragsgivare, oförutsedda arkeologiska undersökningar samt
arkeologiska undersökningar på Helgo föreslås en ökning med 62 000 kr.(nu 245
000 kr.).
3.
För vård
och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla byggnader begärs en
uppräkning med 476 000 kr. till 1 930 000 kr. Under innevarande och del därpå
följande budgetåret anordnas det Europeiska byggnadsvårdsåret 1975. Deltagandet
i arrangemangen för med sig kostnader av skilda slag.
4.
För diverse
ändamål begär verket 49 000 kr. Dessa medel föreslås stå till ämbetets
disposition för bidrag och stimulans till kommuner i samband med brådskande
inventeringar och bevarandeåtgärder och till enskilda vid utredningar om
lämpliga åtgärder för att tillvarata hotade byggnader och fornlämningsområden.
5.
O-alternativet,
som innebär en minskning med 105 000 kr., medför
19 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop.
1975:20 278
minskade resurser till vård och underhåll av
kulturhistoriskt värdefulla byggnader, vilket medför stor risk alt byggnader
och inventarier av betydande kulturhistoriskt värde ödeläggs inom en snar
framtid.
6. För bidrag till kulturhistorisk byggnadsvård föreslår
verket införandet av ett nytt riksstatsanslag. Verket föreslår för budgetåret
1975/76 5 000 000 kr. till detta ändamål.
Det förslag till ny bygglagstiftning som presenterats av
bygglagutredningen kommer när det förverkligas alt erbjuda de formella instrument
för byggnadsmiljövård, som f. n. saknas. Kommunerna får då bättre möjligheter
att avsätta bevarandeområden och i detalj föreskriva hur bebyggelsen inom
området skall vårdas. En följd av sådana detaljbestämmelser torde dock bh,
vilket också bygglagutredningen påpekat, att fastighetsägare kan komma med
ersättningskrav då bestämmelserna ålägger dem att genomföra åtgärder, som ur nyttjandesynpunkt
icke är nödvändiga utan i huvudsak syftar till förbättring av den yttre miljön.
Saknar kommunerna möjligheter att möta dylika ersättningskrav torde man kunna
räkna med att en ny bygglagstiftnings bestämmelser i syfte att främja
byggnadsmiljövården icke kommer att tillämpas i önskvärd utsträckning. Redan
för att möta de kostnader som föranleds av brådskande inventeringar vid
planeringen av bevarandeområden torde kommunerna behöva stimulans i form av
vissa statliga insatser.
Behov
föreligger således av en statlig anslagsberedskap både för att fortsätta
insatser av den omfattning som skett under den senaste femårsperioden med stöd
av speciellt stora omfattande beredskapsarbeten och för att möta anspråken vid
en utvidgad miljövård. En provisorisk sådan beredskap åstadkommes lämpligast
genom ett av riksantikvarieämbetet administrerat statsbidrag som med en
renodlad byggnadsvårdande och kulturminnesvårdande motivering kan möjliggöra
genomförandel av angelägna bevarande- och vårdprojekt. Detta anslag bör
utnyttjas i nära samverkan med arbetsmarknadsmyndigheten så att även hänsyn tas
till sysselsättningseffekterna.
Föredraganden
1974 års riksdag har hos Kungl. Maj:t anhållit om en
översyn av formerna för medelstilldelningen till vård och bevarande av
byggnader och byggnadsmiljöer (KrU 1974:15, rskr 1974248). Den begärda
översynen utförs av en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet.
Anslaget bör höjas med 160 000 kr. och fr.o.m. nästa
budgetår benämnas Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av fornlämningar
och kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
Jag hemstäUer att regeringen föreslår riksdagen
att till Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av fornlämningar
och kulturhistoriskt värdefulla byggnader för budgetåret 1975/76 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 2 160 000 kr.
opaginerad Kontrollera mot PDF
13.8
Riksantikvarieämbetet: Uppdragsverksamhet
opaginerad Kontrollera mot PDF
1973/74
Utgift' 1974/75 Anslag' 1975/76 Förslag
4 258 435
4 890 000
5
002 000
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Anslaget Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum: Uppdragsverksamhet
Anslaget används för att förskotlera kostnader för sådana
undersökningar och utredningar som föranleds av lagen (1942:350) om fornminnen
(ändrad senast 1971:1163) och som på uppdrag av statlig eller kommunal
myndighet eller enskild utförs av riksantikvarieämbetet mot avgift. Av anslaget
får tas i anspråk högst ett belopp motsvarande summan av de ersättningar som
ämbetsverket erhåller av uppdragsgivarna.
1974/75
Beräknad
ändring
1975/76
Riksantikvarie-
Föredra-
ämbetet och
ganden
statens historiska
museum
Personal
Handläggande
personal
5
of.
of.
Övrig
personal
79,5
of.
of.
84,5
of.
of.
Anslag
Lönekostnader
för extra
tjänstemän
1 125 000
+ 108 000
+ 115 000
Kostnader
för övrig arbets-
kraft, maskinhyror m. m.
3 375 000
of.
of.
Cenfraladministration
184 000
+ 2 000
+ 2 000
Sjukvård
2 000
of.
ot.
Lokalkostnader
94 000
of.
of.
Lxpenser
110 000
- 5 000
- 5 000
4 890 000
+ 105 000
+ 112 000
Inkomster vid riksantikvarieämbetet för
uppdragsverksamheten, som redovisas på driftbudgetens inkomstsida under uppbörd
i statens verksamhet, beräknas för budgetåret 1975/76 till 5 002 000 kr.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
De ökade lönekostnaderna avser löneomräkning och höjt
lönekostnadspålägg. Kostnaderna för centraladminislration ökar med 2 000 kr.
samtidigt som medlen till expenser minskar med 5 000 kr.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föredraganden
Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag
anslaget till 5 002 000 kr.
Anslaget bör fr. o. m. nästa budgetår benämnas Riksantikvarieämbetet:
Uppdragsverksamhet.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Riksantikvarieämbetet: Uppdragsverksamhet för
budgetåret 1975/76 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 5
002 000 kr.
13.9 Statens historiska museer: Förvaltningskostnader
1975/76 Nytt anslag (förslag) 8 485 000
Under rubriken Medelhavsmuseet är under innevarande
budgetår uppfört ett anslag av 797 000 kr.
1 det föregående (9.1) har lämnats en redogörelse för
statens historiska museums och medelhavsmuseets nuvarande organisation och
uppgifter.
1974/75
Beräknad ändring
1975/76
Riksantikvarieäm-
Föredragan-
betet och statens
den
historiska museurr
1
Personal
Historiska
museet
Handläggande
personal
15
+
10
+
3
Övrig personal
24
+
22
+
5
Medelhavsmuseet
Handläggande
personal
3
+
2
+
1
Övrig
personal
3
+
0,5
of.
Mynthistoriska
museet
Handläggande
personal
3
+
5
of.
Övrig
personal
2
+
2
of.
50
+
41,5
+
9
Anslag
Lönekostnader
3 263 000
+;
2 982
000
+ 1
1 039
000
Historiska
museet
(2 547 000)
(+:
2 215
000)
(+
806 000)
Medelhavsmuseel
(375 000)
(+
205 000)
(+
113 000)
Mynthistoriska museet
(341 000)
(+
562 000)
(+
120 000)
Sjukvård
10 000
+
2 000
+
2 000
Historiska museet
(8 000)
(+
1500)
(+
1 000)
Mcdelshavsmuseet
(500)
(
of.)
(+
1 000)
Mynthistoriska museet
(1 500)
(+
500)
fof.)
Reseersättningar
21 000
+
83 500
+
22 000
Historiska museet
(19 000)
(+
75 000)
(+
17 000)
därav utrikes resor
(4 000)
(+
35 000)
(+
3 000)
Medelhavsmuseel
(-)
(+
5 000)
(+
4 000)
Mynthistoriska museet
(2 000)
(+
3 500)
(+
1 000)
Prop. 1975:20 281
Lokalkostnader 2
372 000 + 28 000 + 44 000
Historiska museet (1878
000) (+ 78 000) (+ 100 000)
Medelhavsmuseet (311000) (- 58 000) (- 66 000)
Mynthistoriska museet (183
000) (+ 8 000) (+ 10 000)
Lxpenser 246 500 + 742 000 + 42 500
Historiska museet (175
000) (+ 612 000) (+ 39 000)
därav engångsutgifter (-) (+ 160 000) (+ 14 000)
Medelhavsmuseet (52 500) (+ 66 000) (+ 2 000)
därav engångsutgifter (_)
(+ 21000) ( -)
Mynthistoriska museet (19
000) ("*" 64 000) (+ 1500)
därav engångsutgifter (_)
(+ 31000) ( -)
Utställningar 165
000 + 314 000 + 52 000
Historiska museet (113 000) (+ 283 000) (+ 31000)
Medelhavsmuseet (45 000) (+ 5 000) (+ 16 000)
Mynthistoriska museet (7
OOO) (+ 26 000) (+ 5 000)
Information
(historiska
museet) 83 000 + 123 000 + 17 000
Underhäll
och ökande av
samlingarna 122 500 + 290 500 + 28 500
Historiska museet (80 000) (+ 221000) (+ 23 000)
Medelhavsmuseet (12 500) (+ 7 500) (+ 2 000)
Mynthistoriska museet (30
000) (+ 62 000) (+ 3 500)
Konserverings- och
fotoverksamhet 562 000 - +393 000
Historiska museet (419 000) ( -) (+ 310 000)
Medelhavsmuseet (-) ( -) (+ 77 000)
Mynthistoriska museet (143
000) ( -) (+ 6 000)
6 845 000 +4 565
000 + 1 640 000
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
1.
Pris- och löneomräkning
m. m. 538 000 kr., varav 117 000 kr. avser höjt lönekostnadspålägg.
2.
Förslaget till
O-alternativ innebär en reducering av medlen med sammanlagt 242 000 kr.
Minskningen innebär bl. a. att museerna inte skulle kunna hälla öppet i samma
utsträckning som f. n. samt innebära en stagnation i museernas utåtriktade
verksamhet.
3.
För statens
historiska museum yrkas i en första etapp av utbyggnad följande förstärkningar,
nämligen vid kansliet 6 tjänster, undersökningsavdelningen 13 tjänster och museiavdelningen
13 tjänster (+ 1 852 000 kr.).
4.
För en
utbyggnad av medelhavsmuseet begärs en förstärkning med 2,5 tjänster (+ 168
000 kr.).
5.
Myntkabinettet
behöver i en första etapp av utbyggnad en förstärkning med 7 tiänster (+512 000
kr.).
6.
En höjning av
medlen till reseersättningar föreslås för statens historiska museum och
myntkabinettet. För medelhavsmuseet begärs särskilda medel för resor, något som
museet hittills saknat. (+83 500 kr.)
7.
Ökningen av
medlen till expenser avser bl. a. inslallering av TV-bevakning i museilokalerna
samt färdigställande av den permanenta bronsåldersutställningen vid historiska
museet (+712 000 kr.).
Prop.
1975:20 282
8. För att kunna genomföra planerade utställningar
behövs
ytterligare 309 000 kr. Den föreslagna ökningen med 114 000 kr. till
information avser bl. a. ett fördjupande av undervisningsverksam
heten samt slopande av entréavgifterna.
9. Det för underhåll och ökande av samlingarna
nu utgående beloppet av 122 500 kr. bör räknas upp med 276 500 kr.
för bl. a.
underhåU av samlingarna samt inlösen av föremål som enligt fornminneslagen tUlfaller
kronan.
Organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa
museer
Organisationskommittén har föreslagit en ny organisation
för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, vilket har redovisats
i det föregående (9.3). Kommittén föreslår en upprustning av museiinstitutionerna
för såväl registrering och vård av samlingarna som för den direkt utställningsinriktade
verksamheten.
Med hänsyn till konstruktionen av den nya myndigheten
föreslår kommittén alt museiinstitutionerna erhåller medel över ett gemensamt
anslag till musei- och utställningsverksamhel. Under anslaget bör särskild
anslagspost föras upp för varje institution för sig.
Föredraganden
Organisationskommittén (U 1974:07) för
riksantikvarieämbetet och vissa museer föreslår att museiinstitutionerna inom
den nya myndigheten riksantikvarieämbetet och statens historiska museer skall
erhålla medel över ett gemensamt anslag till musei- och utställningsverksamhet
och att särskilda anslagsposter skall föras upp under detta anslag för var och
en av institutionerna. Jag biträder kommitténs förslag och beräknar under
förevarande anslag medel för historiska museet, medelhavsmuseet och
mynthistoriska museet.
Behovet av en upprustning av historiska museets
föremålsvårdande och vetenskapliga verksamhet har särskilt påtalats i samband
med organisationsutredningen. Jag kommer i det följande (13.10) att beräkna
medel för en väsentligt förbättrad konserveringsverksamhet inom den nya
myndigheten, vilket bör möjliggöra för historiska museet att bl. a. avhjälpa eh
existerande eftersläpning i fråga om föremålskonserveringen. Under förevarande
anslag beräknar jag vidare medel för personalförstärkningar m. m. vid såväl de
föreslagna huvudenheterna som vid museikans-Uet. Även för medelhavsmuseet och
mynthistoriska museet har jag funnit behov av förstärkta resurser redan för
nästa budgetår.
Med hänvisning tiU sammanställningen beräknar jag anslaget
tUl 8 485 000 kr. Jag har därvid beräknat medel för en handläggande tjänsteman
som skall vara chef för museiavdelningen. För samma avdelnings behov beräknar
jag även medel för en tjänst som verkmästare.
Under utställningsavdelningen har jag beräknat medel för
tre tjänster
Prop. 1975:20 283
för handläggande personal, av vilka en bör kunna
finansieras genom omfördelning av vissa arvodesmedel. Jag har vidare beräknat
medel för en tjänst som förskollärare och ytterligare två biträdestjänster.
Museikansliet bör förstärkas med två biträden. Vid
medelsberäkningen härför har jag räknat med att en av tjänsterna bör kunna
finansieras genom utnyttjande av tillgängliga arvodesmedel. Den till museikansliet
knutna s. k. servicegruppen bör övergångsvis även kunna utnyttjas av
mynthistoriska museet och medelhavsmuseet enligt de principer som f. n. gäller.
Jag förordar en sammanlagd ökning med 73 000 kr. utöver
prisomräkning av medlen tUl reseersättningar, expenser, utställningar,
information, samt underhåll och ökande av museisamhngarna.
Medelhavsmuseet bör i samband med omorganisationen
förstärkas med en tjänst som intendent, för vilken jag beräknar medel. Jag
beräknar vidare en medelsökning av sammanlagt 14 000 kr. utöver prisomräkning
för bl. a. utställningsverksamheten vid museet.
Vid mynthistoriska museet bör tillkomma en handläggande
tjänsteman. Jag räknar med att medel för denna tjänst kan göras tillgängliga
genom omfördelning av befintliga arvodesmedel.
Under resp. anslagsposter för konserverings- och
fotoverksamhet har jag beräknat medel för de tre museiinstitutionernas uppdrag
till den tekniska institutionen. För museUnstitutionernas behov av
förstärkningsvakter har jag beräknat 506 000 kr. under historiska museets
anslagspost för lönekostnader.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att tUl Statens historiska museer: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1975/76 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 8
485 000 kr.
13.10 Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer:
Tekniska institutionen
1975/76 Nytt anslag (förslag) 1000
För utförande av konserverings- och foloarbeten inom
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum finns dels den för verket
gemensamma tekniska avdelningen, dels byggnadsminnesavdelningens textilkonserveringsanstalt.
Prop. 1975:20
284
1974/75
Beräknad
ändring 1975/76
Rik
santikvarieämbe-
Föredragan-
tet och statens
den
historiska museum
Personal
Handläggande
personal
4
+
4
+
2,5
Övrig
personal
11,5
+
4,5
+
6
15,5
+
8,5
+
8,5
Anslag
Utgifter
Lönekostnader
988 000'
+
569 000
+
411 000
KansU
(116 000)
(+
35 000)
(+
52 000)
Allmän konservering
(216 000)
(+
199 000)
(+
166 000)
Textilkonservering
(479 000)
(+
258 000)
(+
158 000)
Foto
(177 000)
(+
77 000)
(+
35 000)
Sjukvård
3 000
of.
of.
Kansli
(500)
(
of.)
(of.)
Allmän konservering
(500)
(
of.)
(of.)
Textilkonservering
(1 500)
(
of.)
(of.)
Foto
(500)
(
of.)
(of.)
Lokalkostnader
190 000
+
8 000
of.
Kansli
(17 000)
(+
500)
(of.)
Allmän konservering
(47 500)
(+
2 000)
(of.)
Textilkonservering
(85 500)
(+
3 500)
(of.)
Foto
(40 000)
(+
2 000)
(of.)
Expenser
47 000
+
218 000
+
23 000
Kansli
(2 500)
(+
2 000)
(+
7 000)
Allmän konservering
(14 000)
(+
68 000)
(+
6 000)
Textilkonservering
(20 000)
(+
97 000)
(+
5 000)
Foto
(10 500)
(+
51 000)
(+
5 000)
därav engångsutgifter
(-)
(+
181 000)
(-)
Övriga
utgifter
47 000
-
+
79 000
Allmän konservering
(22 000)
(
-)
(+
42 000)
Textilkonservering
(-)
(
-)
(+
7 000)
Foto
(25 000)
(
-)
(+
30 000)
1 275 000
+
795 000
+
513
000
Inkomster
Uppdrag
för riksantikva-
rieämbetet
563 000
-
+
90 000
Uppdrag
för historiska
museet
419 000
-
+
310 000
Uppdrag
för medelhavs-
museet
-
-
+
77 000
Uppdrag
för mynthistoriska
museet
143 000
-
+
6 000
Övriga
uppdrag
150 000
-
+
29 000
1 275 000
-
+
512
000
Nettoutgift
I 000
' Varav 150 000 kr. i anslutning till uppdragsverksamhet.
För innevarande budgetäi har under anslaget B 23.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum: iörvaltningskostnader
upptagits 15 000 kr. som uppbördsmedel för textilkonservering.
Prop.
1975:20 285
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
1.
Pris- och löneomräkning
m. m. 111 000 kr., varav 28 000 kr. avser höjt lönekostnadspålägg.
2.
O-alternativet
innebär för tekniska blocket inom riksantikvarieämbetet och statens historiska
museum en minskning av anslagsposten till lönekostnader med 50 000 kr.
Konsekvensen blir att en tjänsteman måste avskedas, vilket skulle medföra svåra
olägenheter i en redan pressad situation.
3.
Det tekniska
blocket behöver i en första utbyggnadsetapp förstärkas med 9 tjänster
samtidigt som en halvtidstjänst kan dras in (+ 466 000 kr.).
4.
En förstärkning
krävs av medlen till expenser, bl. a. behövs en engångsanvjsning för inköp av
apparatur (+218 000 kr.).
Organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa
museer
Som redovisats i del föregående (9.3) har
organisationskommittén föreslagit en ny organisation för riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer. Kommittén föreslår att en teknisk institution
skall inrättas för att lämna riksantikvarieämbetet och museerna en tidsenlig
och kvalificerad service för i första hand föremåls- och textilkonservering
samt fotoverksamhet.
EnUgt
förslaget bör kostnaderna för konserverings- och fotoverksamheten i princip
fördelas på dem som utnyttjar institutionens tiänster. Institutionens
basorganisation bör finansieras genom att medel för analys och konservering mo m.
budgeteras i utgiftsstaterna för de enheter och institutioner inom myndigheten
som anlitar den tekniska institutionen.
Föredraganden
Genom den undersökning som utförts av
organisationskommittén (U 1974:07) för riksantikvarieämbetet och vissa museer
har konstaterats alt resurserna för konserveringsverksamhet inom
riksantikvarieämbetet och slatens historiska museum är klart underdimensionerade.
Inom historiska museet finns ett betydande behov av främst omkonservering.
Medelhavsmuseet och vissa regionala museer har ett latent behov av konservering
av magasinerade föremål. För den kulturminnesvårdande verksamheten krävs
kvalificerade resurser för materialundersökningar, kemisk analys m. m. Jag har
i del föregående (11.7) med utgångspunkt i organisationskommitténs förslag
förordat att en teknisk institution inrättas inom den nya myndigheten
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Institutionen bör kunna
svara för att ämbetet och museiinstitutionerna får en tidsenhg och
kvalificerad service i fråga om föremåls- och textUkonservering samt
fotoverksamhet och även kunna lämna service till bl. a. lokala och regionala
museer.
20 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 20
Prop. 1975:20 286
Jag biträder organisationskommitténs förslag om
uppdragsfinansiering av den tekniska institutionen. Kostnaderna för analys,
konservering, fotografering m. m. bör sålunda fördelas på de uppdragsgivare
inom eller utom myndigheten som utnyttjar institutionens tiänster. 1 enlighet
härmed bör den tekniska institutionens basorganisation finansieras genom medel
som förs upp under anslagen till riksantikvarieämbetet och de institutioner
inom myndigheten som anlitar tekniska institutionen.
Vid beräkningen av tekniska institutionens utgiftsstat för
nästa budgetår har jag i första hand räknat med en personalförstärkning inom
området analys och allmän konservering. För hithörande uppgifter har jag
beräknat medel för ytterligare en handläggande tjänsteman och två biträden.
Ett antal tjänstemän med uppgifter inom
textilkonserveringen, vilka nu till övervägande delen är uppdragsfinansierade,
bör föras upp på institutionens lönestat med i huvudsak samma arbetsuppgifter
som tidigare. Härmed avses två handläggande tjänstemän, varav en med
halvtidstjänstgöring, och fyra biträden, varav tre med halvtidstiänst-göring.
I förslaget till utgiftsstat har även hänsyn tagits till
kostnaderna för ytterligare ett biträde inom fotoverksamheten och ett biträde
med halvtidstjänstgöring för institutionsledningens behov.
Inkomsterna av uppdrag utanför myndigheten har i
inkomststaten förts upp med 179 000 kr., vilket innebär en beräknad ökning med
29 000 kr. i förhåUande till innevarande budgetår.
Med hänvisning i övrigt tUl sammanställningen hemställer
jag att regeringen föreslår riksdagen
att till Riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer: Tekniska institutionen för budgetåret 1975/76 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 000 kr.
Prop. 1975:20 287
14 Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum: Nuvarande organisation
opaginerad Kontrollera mot PDF
c
ffl
Nfl,
+J
H
hr
B
a
o
m
)
\
"
o
u
a>
-o
n
u
iJ
cd
:3
i-H -1
H
d:
U
7
opaginerad Kontrollera mot PDF
ID
t
liD
O
TD
nJ
O
tu
c
>,
o:
CD
1
M W
C q
t; c
-u
cn Q)
t s-
o
OJ
ii~
P
J
1
u
nj
>
C
s
-tJ
o
s-
rtJ
u
.is
>:
!t
- c;
-; £
(h
:5
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer: Organisationskommitténs förslag till
organisation
n
m
«
0)
r*
fj
u
B
o
v
.11
TI
-H
4t
XI
I----------
opaginerad Kontrollera mot PDF
k.
ri
v.
Jl
:0
0)
'O
£ H
01
=
3
t
t.
0)
W1
w
r.
r,
Jd
f-.
s
1-
:o
"m
>
p
/
s
a.
(fl
BO
ö O tfl to
(0 bo
u
TJ >i
o
T]
od XI
J
U 01
rt -.o
rt
/
P.
t. ..H
W ti ö
,
» rt o
a t- .ii:
Q ö
(n fr-
a
41
c
U
w
Jd
(n
>
to
*1D
(0
C
T3
U
ai
in
u
(11
01
1
>
oj
Ut
(d
c
a
a
Q
w
d
u
O
(m o
a
0}
ö
C -H
\
O.
/
/
/
/
/
rt-i
t)0
G
c:
c
u
t.
01 OJ
U-.
-C B
Xtl
>
U 1
/
/
/
d
1 bD
1
tH
c OJ
(d M
tJ
H
. « >
u m
9>
>
t)D C
a>
H
S U
C 01
.M
t.
ma-.
O - «
/
/
7
/
/
n
0)
c:
c
B C
1 t.
c c
tiD c c
*J (U
ö fl
C ai
:i C
m a
:b)
bd 0)
/
_ / .
/
/
J
Prop. 1975:20 290
Bilaga 3
Avtal om frågor vid skiljandet av Vitterhetsakademien från
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum 1975-02-04
Avtal
mellan svenska staten och Kungl. Vitterhets-, historie-
och antikvitetsakademien om frågor vid skiljandet av akademin från
huvudmannaskapet för riksantikvarieämbetet och statens historiska museum.
1 § Detta avtal har upprättats och gäller under
förutsättning att Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien,
nedan kallad akademin, från och med den 1 juli 1975 skiljes från
huvudmannaskapet för riksantikvarieämbetet och statens historiska museum.
Vad nedan sägs om myndigheten gäller nuvarande
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum samt medelhavsmuseet eller
den myndighet som från och med den 1 juli 1975 övertager deras uppgifter.
Protokollsanteckning
Om akademins myndighetsfunktion genom beslut av
statsmakterna upphör måste akademins stadgar ändras. Akademin har förklarat,
att den snarast kommer att understäUa regeringen förslag till erforderliga ändringar.
2§ Akademins äganderätt tiU fastighet och till byggnad på
ofri grund skaU kvarbliva hos akademin. Motsvarande skall gälla inskriven
nyttjanderätt tiU fastighet.
3§ Akademins befattning med vård och förvaltning
av staten tUlhörig fastighet eller byggnad på ofri grund skall upphöra med
utgången av juni månad 1975.
Protokollsanteckning
Egendomen omfattar, såvitt kunnat utrönas, de fastigheter
och byggnader som upptages i en tiU avtalet fogad förteckning (Bilaga).'
4§ Akademins fonder skall förvaltas av akademin.
Bilagan här utesluten.
Prop. 197520 291
5§ De vetenskapliga företag som akademin driver eller
deltager i beröres ej av detta avtal.
6§ Staten skall från och med den 1 juli 1975 vara
ensam ansvarig för akademins bibliotek och arkiv.
De samlingar av böcker och tidskrifter samt de
arkivhandlingar som tiUhör akademin, förblir dock alltjämt i akademins ägo.
Denna egendom skall deponeras hos myndigheten i den mån
annat ej överenskommes mellan denna och akademin.
7§ I biblioteksverksamheten hos myndigheten får akademins
namn användas i fullständig eller förkortad form.
Akademin skaU utan ersättning tillställa myndigheten
bytesexemplar av böcker och tidskrifter efter i huvudsak samma grunder som för
närvarande.
8§ Detta avtal skall inte innebära någon ändring
ifråga om akademins äganderätt eller vidtagna dispositioner beträffande
föremål i museisamhngarna hos myndigheten.
9§ Staten förbinder sig att väl vårda och förvalta
akademins i 6 och 8 §§ avsedda egendom samt att hålla akademins bibhotek och
arkiv tUlgängliga som samlade enheter.
Myndigheten får utan ersättning nyttja egendomen i sin
verksamhet.
10 §
Staten eller akademin har rätt att framdeles
påkalla förhandling om ändring i detta avtal eller om frågor som har samband
med avtalet.
11 §
Avtalet gäller under förutsättning att det godkännes av
regeringen.
12§ Parterna träffar denna dag särskilt avtal om vård
och förvaltning av akademins fastigheter och byggnader.
Detta avtal är upprättat i två exemplar, av vUka parterna
tagit var sitt. Stockholm den 4 februari 1975
För svenska staten Kungl. Vitterhets-, historie-
Statens förhandlingsnämnd och antikvitetsakademien
Lennart Rydback Dag Norberg
Jan Tengwall
Prop.
197520 292
Bilaga 4
Avtal om förvaltning av Vitterhetsakademiens fastigheter
och byggnader 1975-02-04
Avtal
mellan svenska staten och Kungl. Vitterhets-, historie-
och antikvitetsakademien om förvaltningen av akademins fastigheter och byggnader.
1 § Detta avtal är upprättat enligt 12 § i avtal denna dag
mellan parterna om frågor vid skiljandet av Kungl. Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien, nedan kallad akademin, från riksantikvarieämbetet och
statens historiska museum och träder i kraft under samma förutsättningar som
sistnämnda avtal.
Med myndigheten avses i detta avtal den myndighet som från
och med den 1 juli 1975 övertager riksantikvarieämbetet och statens historiska
museums uppgifter.
2§ Staten skall från och med den 1 juli 1975 genom
myndigheten svara för vård och förvaltning av de fastigheter och byggnader
som akademin innehar med äganderätt eller inskriven nyttjanderätt.
Från åtagandet undantages följande fastigheter, som
akademin själv skall vårda och förvalta:
Stensjö 1:18 och 4:1 i Döderhults socken, Oskarshamns
kommun
Borg 1:9 i Algutsrums socken, Mörbylånga kommun
Stjärnsund 7:1 i Askersund, Askersunds kommun
Eken 9 och 10 i Engelbrekts församling, Stockholms kommun
Skånellaholm 1:1 och Ekeby 6:4 i Skånela socken, Sigtuna
kommun
Statens åtagande avser de fastigheter och byggnader som
upptages i en tiU detta avtal fogad förteckning (Bilaga).'
Staten övertager med fastighetsförvaltningen akademins
förpliktelser beträffande ifrågavarande egendom. Akademin skaU beredas fuU
insyn i förvaltningen.
Staten skall äga uppbära och disponera inkomsterna av de
fastigheter och byggnader staten genom detta avtal åtagit sig att förvalta. Som
ytterligare bidrag till täckande av statens kostnader för nämnda egendom skaU
akademin till staten överlämna avkastningen - efter avdrag för
förvaltningskostnad och vederbörligt fondtillskott av följande fonder.
Direktör Ahlbergs fond för Ekornavallens vård
Artur Bygdens fond
Cervins fond för fornminnesvården i Visby
Eva Gillgårds fond
' Bilagan här utesluten.
Prop.
197520 293
Gustav-Adolfs-fonden Bertha och HUmer Selanders ölandsfond
Stiftelsen Gustaf Velanders donationsfond
Staten förbinder sig att beträffande fondavkastningen
iakttaga gällande donationsbestämmelser.
Protokollsan teckning
Parterna är ense om att akademins ansvar för vård och
förvaltning av den av Suntaks församling överlämnade Suntaks gamla kyrka bör
helt övertagas av staten samt att församUngens medgivande härtill skaU
inhämtas.
Parterna förutsätter vidare att samarbetet mellan
myndigheten och akademin fortsätter beträffande de fastigheter som kvarblir i
akademins förvaltning.
3§ Överenskommelsen enligt 2 § innebär ej någon
inskränkning i akademins rätt att överlåta äganderätten eller den inskrivna nyttjanderätten
till egendomen. Underrättelse om tiUämnad överlåtelse skall genast ske tUI
myndigheten.
Protokollsanteckning
Akademin har upplyst, att fastigheterna Apoteket 6 och
Apoteket i S:t Hansroten 4 och 5 i Visby samt Rojrhage 1:1 i Grötlingbo socken,
Gotlands kommun, är under försäljning.
4§ Avtalet gäller under fem år från och med den 1 juli
1975. Uppsägs inte avtalet senast sex månader före avtalsperiodens utgång förlänges
det med fem år i sänder.
Detta avlal är upprättat i två exemplar, av vUka parterna
tagit var sitt. Stockholm den 4 februari 1975
För svenska staten Kungl. Vitterhets-, historie-
Statens förhandlingsnämnd och antikvitetsakademien
Lennart Rydback Dag Norberg
Jan Tengwall
Prop.
1975:20 294
Innehåll
Sid. Propositionen
Propositionens huvudsakliga innehåll
Utdrag av protokollet vid regeringssammanträde 1975-02-27
1
Inledning ................................................................ 4
2
AUmänna
synpunkter på förslagen .......................... ... 10
2.1
Litteraturutredningen
................................... ... 10
2.2
FUmutredningen
............................................ ... 12
3 Målen för de statliga insatserna ............................. 13
3.1 Utredningsförslag ......................................... ... 13
3.1.1
Litteraturutredningen
......................... 13
3.1.2
Filmutredningen...................................... 14
3.2 Remissyttrandena .......................................... ... 14
3.2.1
Litteraturutredningen............................. 14
3.2.2
Filmutredningen..................................... ... 16
4 Litteraturområdet, utgivning och försäljning ........... 18
4.1 Nuläge .......................................................... ... 18
4.1.1
Statliga insatser
.................................. 18
4.1.2
Utgivning och
förlag ............................ 19
4.1.2.1
Utgivning ................................. 19
4.1.2.2
Förlagen ................................ 23
4.1.3 Försäljning av böcker .......................... 23
4.1.3.1
Kommersiell
bokgrosshandel . ... 24
4.1.3.2
Abonnemangsbokhandeln
...... 24
4.1.3.3
B-bokhandeln .......................... 25
4.1.3.4
Övrig
detaljhandel ................. 25
4.1.3.5
Förlagens
direktförsäljning ...... 26
4.2 Litteraturutredningen .................................... 26
4.2.1
Utgångspunkter
för förslagen ............ ... 26
4.2.2
Utgivningsstödet
................................. 27
4.2.2.1
AUmänt ................................... ... 27
4.2.2.2
Ny svensk
skönlitteratur för vuxna .. 29
4.2.2.3
Ny
skönlitteratur för vuxna i översättning 29
4.2.2.4
Klassiker ................................ 30
4.2.2.5
Facklitieratur
.......................... 31
4.2.2.6
Barn-och
ungdomslitteratur ... ... 32
4.2.2.7
Administrativa
organ .............. ... 33
4.2.2.8
Uppslagsverk............................. ... 33
Prop. 1975:20 295
4.2.2.9
Företagsstrukturen
inom förlagsområdet 33
4.2.2.10 Noter ...................................... .... 35
4.2.3 Försäljning av böcker .......................... .... 35
4.2.3.1
Fackbokhandeln
..................... .... 36
4.2.3.2
Massmarknadsförlag
............... .... 38
4.2.3.3
Postorderförsäljning
................ .... 39
4.2.3.4
Seelig & Co................................. .... 40
4.2.4
Spridning av
svensk htteralur i utlandet 40
4.2.5
Författare ............................................. 40
4.3 Remissyttrandena ......................................... .... 41
4.3.1 Utgivning ............................................. 41
4.3.1.1
Allmänt .................................... 41
4.3.1.2
Ny svensk
skönlitteratur för vuxna 43
4.3.1.3
Ny
skönlitteratur för vuxna i översättning 44
4.3.1.4
Klassiker ................................. .... 45
4.3.1.5
Facklitteratur
........................... .... 46
4.3.1.6
Barn-och
ungdomslitteratur .... .... 46
4.3.1.7
Organisationsformer................... .... 48
4.3.1.8
Uppslagsverk.............................. .... 48
4.3.1.9
Företagsstrukturen
inom förlagsområdet 49
4.3.1.10 Noter ...................................... 50
4.3.2 Försäljning av böcker ......................... .... 51
4.3.2.1
Fackbokhandeln
..................... .... 51
4.3.2.2
Massmarknadsförlag
............... .... 53
4.3.2.3
Postorderförsäljning
................ 56
4.3.3
Spridning av
svensk htteralur i utlandet.. 56
4.3.4
Författare...................................... .............. 57
5 Folkbibliotek............................................................... 58
5.1 Nuläge ........................................................... .... 58
5.1.1
Lokala
folkbibliotek .............................. 58
5.1.2
Skolbibliotek
......................................... 60
5.1.3
Länsbibliotek........................................... 61
5.1.4
Lånecentraler.......................................... 61
5.1.5
Den statliga tiUsynsmyndigheten
........ .... 62
5.1.6
Bibliotekstiänst
................................... .... 62
5.2
Kulturrådet ..................................................... 62
5.3
Litteraturutredningen
..................................... .... 63
5.3.1
Allmänt..................................................... 63
5.3.2
AUmänna
föreskrifter ........................... 63
5.3.3
Stöd åt
kommunala bibliotek ................ 64
5.3.4
Skolbibliotek
.......................................... 66
5.3.5
Stöd åt
länsbibliotek ............................. 66
5.3.6
Stöd åt
lånecentraler ............................ 68
Prop.
1975:20 296
5.3.7
Den statliga
tillsynsmyndigheten ......... ... 68
5.3.8
Bibliotekstjänst
.................................... 69
5.4 Remissyttrandena ........................................ 69
5.4.1
Kulturrådets
förslag ............................. ... 69
5.4.2
Litteralurutredningens
förslag .............. ... 70
5.4.2.1
AUmänt........................................ 70
5.4.2.2
AUmänna
föreskrifter ................ 71
5.4.2.3
Stöd åt
kommunala bibliotek .... ... 72
5.4.2.4
Skolbibliotek
............................ 74
5.4.2.5
Slöd åt
länsbibliotek ............... 75
5.4.2.6
Stöd åt
lånecentraler .............. 77
5.4.2.7
Den StatUga
tillsynsmyndigheten .... 77
5.4.2.8
Bibliotekstjänst
......................... 77
6 Läsfrämjande.............................................................. 79
6.1 Litteraturutredningen .................................... 79
6.1.1
Skolan .................................................. 79
6.1.2
Information i
press, radio och television 79
6.1.3
Studieförbunden
.................................. 80
6.1.4
Författarcentrum
.................................. 81
6.1.5
Svenska
barnboksinstitutet ................... 81
6.2 Remissyttrandena ........................................... 82
6.2.1
AUmänt ............................................... ... 82
6.2.2
Skolan .................................................. ... 82
6.2.3
Information i
press, radio och television 82
6.2.4
Studieförbunden
................................. 83
6.2.5
Författarcentrum
.................................. ... 85
6.2.6
Svenska
barnboksinstitutet .................. 85
7 Film .......................................................................... ... 86
7.1
Nuläge ........................................................... ... 86
7.2
Filmutredningen................................................. 88
7.2.1
Utgångspunkter
för förslagen ............. 88
7.2.2
FUmbranschens
struktur ..................... 89
7.2.3
Filmvisning................................................ 90
7.2.4
Filmproduktion
...................................... 93
7.2.5
FUmimport ............................................ ... 94
7.2.6
Barnfilm ................................................. 94
7.2.7
KortfUm ................................................. ... 97
7.2.8
Filmen och TV............................................ ... 99
7.2.9
Filmfrågornas
plats i samhällets kulturadministration 101
7.2.10 Filminstitutet............................................. .. 101
7.2.11 Undervisning om fUm och TV ................. .. 102
7.3
Smalfilmsdistribution
....................................... 107
7.4
Remissyttrandena
............................................ .. 108
Prop.
1975:20 297
8 Kulturpolitiska insatser för språkliga minoriteter .... . 137
8.1
Invandrarutredningen
.................................. 137
8.2
Remissyttrandena
.......................................... 139
8.3
Biblioteken och
de språkhga minoriteternas litteratur-försörjning 141
8.3.1
Nuläge ................................................ 141
8.3.2
Litteraturutredningen
och invandrarutredningen 142
8.3.3
Remissyttrandena
............................... . 143
9 Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer 145
9.1
Nuvarande
organisation och uppgifter ........... . 145
9.2
Tidigare
ställningstaganden och fortsatt utredningsarbete 148
9.2.1
1965 års musei-och
utställningssakkunniga . . . 148
9.2.2
Prop. 1974:28
angående den statliga kulturpolitiken 150
9.2.3
Fortsatt
utredningsarbete m. m............. 151
9.3.................................................................... Organisationskommittén
för riksantikvarieämbetet och
vissa museer .................................................. 152
9.3.1....................................................... Uppgifter
för riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer ............................... 152
9.3.1.1
Kulturminnesvård
................... 152
9.3.1.2
Musei-och
utställningsverksamhet . . . 155
9.3.1.3
Konserverings-och
fotoverksamhet .. 157
9.3.1.4
Administration
........................ 159
9.3.2
Organisation
för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer 160
9.3.3
Dimensionering,
anslagskonstruktion och genomförande 167
9.4 Remissyttrandena .......................................... . 169
9.4.1
Uppgifter för
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer 169
9.4.2
Organisation
för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer 170
9.4.3
Dimensionering,
anslagskonstruktion och genomförande 176
10 Vitterhetsakademien ............................................... 180
10.1 Nuvarande ställning och
uppgifter ................ . 180
10.2 Tidigare utredningar och
ställningstaganden . 182
10.3 Avtal mellan staten och
Vitterhetsakademien . 183
11 Föredraganden.......................................................... . 186
11.1
Inledning........................................................... . 186
11.2
Litteratur ................................................... . 191
11.2.1 Allmänt ............................................ 191
Prop.
1975:20 298
11.2.2 Utgivningsstöd ..................................... 192
11.2.3 Stöd tiU nyetablering av föriag ............ 200
11.2.4 Läsfrämjande åtgärder ........................ .. 202
11.2.5 Svenska barnbokinstitutet...................... 204
11.3 FoUcbibliotek .................................................. .. 205
11.3.1 Inledning ............................................. 205
11.3.2 Stöd tUl lokala folkbibliotek .................. 209
11.3.3 Stöd åt länsbibliotek och
lånecentraler .. 215
11.3.4 Centrala insatser ................................. 218
11.3.5 Bibhoteken och de språkliga
minoriteternas litte-raturförsörining 219
11.4 FUm.................................................................... 221
1 1.4.1 Inledning ........................................ 221
11.4.2 Samverkan mellan film och
television ... .. 223
11.4.3 Filmproduktion ..................................... 226
11.4.4 Filmvisning ............................................ 227
11.4.5 Barnfilm ................................................ 229
11.4.6 Undervisning om film och
television ...... .. 232
11.4.7 Det administrativa ansvaret för
filmfrågorna . . 233
11.5 Kulturpolitiska insatser för språkliga minoriteter.. 234
1 1.6 Barn och kultur................................................ 239
11.7
Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer . . 243
11.8
Vitterhetsakademien
..................................... 248
12
Hemställan .............................................................. 251
13
Anslagsberäkningar
för budgetåret 1975/76.............. 252
13.1
Slatens
kulturråd ........................................... 252
13.2
Bidrag tiU
folkbibliotek ................................... 255
13.3
Filmstöd .......................................................... 261
13.4
Bidrag till
särskilda kulturella ändamål .......... . 263
13.5
Bidrag till
vissa ändamål inom statens kulturråds ansvarsområde 269
13.6
Riksantikvarieämbetet:
Förvaltningskostnader 272
13.7
Riksantikvarieämbetet:
Vård och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla byggnader 277
13.8
Riksantikvarieämbetet:
Uppdragsverksamhet . 279
13.9
Statens
historiska museer: Förvaltningskostnader .... 280
13.10 Riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer: Tekniska institutionen 283
14 Beslut ..................................................................... . 287
BUaga 1 Riksantikvarieämbetet och statens historiska
museum:
Nuvarande organisation................................ . .
288
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2 Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer:
Organisationskommitténs förslag tUl organisation ....
289
Bilaga 3 Avtal om frågor vid skiljandet av
Vitterhetsakademien
från riksantikvarieämbetet och statens historiska mu
seum ............................................................. 290
Bilaga 4 Avtal om förvaltning av Vitterhetsakademiens
fastighe
ter och byggnader ........................................... 292
opaginerad Kontrollera mot PDF
GoMborp
OH-, vck.ri AB. StMhoIr,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
100 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (100)
100 kopplingar i 54 dokument.
- Prop. 2012/13:147 Ny bibliotekslag s. 7 i texten
- SOU 2012:65 Läsandets kultur, - slutbetänkande av Litteraturutredningen s. 268 i texten
- Ds 2012:13 Ny bibliotekslag s. 15 i texten
- SOU 2003:129 KB - ett nav i kunskapssamhället - del 1 s. 241 i texten
- SOU 2000:125 Teknik och administration i valförfarandet s. 100 om s. 20 i texten