Regeringens skrivelse till riksdagen med kommittéberättelse 1975
1975 · 888 sidor, varav 740 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 740 av 888 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975:4, Regeringens skrivelse till riksdagen med kommittéberättelse 1975
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens skrivelse nr 4 år 1975 Skr 1975:4
Nr 4
Regeringens
skrivelse till riksdagen med kommittéberättelse 1975;
beslutad
den 3 januari 1975.
Regeringen
överlämnar enligt tilläggsbestämmelse 3.6.2 till riksdagsordningen
kommittéberättelse 1975.
På
regeringens vägnar
OLOF
PALME
LENNART
GEIJER
I
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
Skr
1975:4 2
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1975-01-03
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Lundkvist,Geijer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Carlsson,
Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén
Föredragande:
statsrådet Geijer
Anmälan
av kommittéberättelse 1975
Redovisning
av de statliga kommittéernas verksamhet har t.o.m. år 1974 lämnats i
riksdagsberättelsen.
I
samma berättelse har, utöver ett inledande avsnitt om vad i rikets styrelse sig
tilldragit, redovisats följande avsnitt nämligen
överenskommelser
med främmande makter m.m. under tiden november
19..-oktober 19...
av
exportkreditnämnden på statens vägnar meddelade garantier för exportkrediter.
under
år 19.. beviljade bidrag ur behållningen av de särskilda lotterier som
anordnats till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål.
under
budgetåret 19../.. gjorda anvisningar ur jaktvårdsfonden.
under
budgetåret 19../.. beviljade understöd ur allmänna arvsfonden.
utbetalningar
för skilda ändamål från handels- och sjöfartsfonden under budgetåret 19../...
Enligt
tilläggsbestämmelse 3.6.2 till riksdagsordningen skall regeringen årligen
samtidigt med budgetpropositionen lämna riksdagen redogörelse för verksamheten
inom de kommittéer som har tillsatts på grund av regeringens beslut
(kommittéberättelse). Jag får därför föreslå att redogörelse för kommittéverksamheten
nu lämnas till riksdagen. Redogörelsen bör fogas till detta ärende som bilaga.
Den omfattar enbart kommittéverksamheten och presenteras på samma sätt som i
1974 års riksdagsberättelse. Uppgifter av det slag som har lämnats i de i det
föregående uppräknade avsnitten i 1974
3 Skr 1975:4
års
riksdagsberättelse ingår alltså inte i kommittéberättelsen.
Med
hänvisning till vad som nu har anförts hemställer jag att kommittéberättelse
1975 överlämnas till riksdagen.
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Datoriserad
Fotosättning LiberTryck Stockholm 1975
Kommitté-berättelse 1975
Skr 1975:4
Bilaga
Skr 1975:4
Redaktionell
anm.
För
varje departement används fr.o.m. år 1971 en löpande nummerserie för
år. Nummerbeteckningen anges med förkortning för departement samt
årtal, kolon och löpnummer och anges inom parentes omedelbart efter ordet
kommitté (motsvarande). Exempel: x-utredningen (Ju 1974:00) och utred
ningen (Ju 1974:00) om- . Beteckningen är avsedd att användas vid
såväl
hänvisningar i löpande text som i kamerala sammanhang.
För
kommitté (motsvarande) som tillkommit före år 1971 används som löpnummer det
nummer i riksdagsberättelsen under vilket kommittén första gången redovisats.
De
uppgifter som ingår i berättelsen registreras fortlöpande i ett datorstött
informationssökningssystem. Kommittéberättelsen framställs med hjälp av
systemet. Under löpande år kan uppgifter om kommittéernas verksamhet erhållas
ur detta system.
Kommittéer:
Justitiedepartementet Ju:l
Justitiedepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974. 4,
7,13,18,19, 31,35,37,38,45,47,49,52 och 58
1.
Utredningen (Ju 1956:42) rörande specialstraffrätten
Tillkallad
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december 1955 för förberedande
undersökning för reformering av specialstraffrätten (se Post-och Inrikes tidn.
den 21 december 1955):
Utredningsman:
Thornstedt, Hans G., professor
Expert:
Danelius, Hans C. Y., bitr. utrikesråd
Lokal:
Stockholms universitet, Frescati (rum C 874), Fack, 10405 Stockholm, tel. växel
15 01 60 ankn. 1279 eller 37 24 43 (utredningsmannen)
Direktiven
för utredningen, se 1957 års riksdagsberättelse Ju 34.
Utredningsmannen
beräknas avge sitt betänkande i början av år 1975.
2.
Svensk sakkunnig (Ju 1961:51) i Nordiska straffrättskommittén
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober 1960 för att som svensk
representant ingå i en nordisk kommitté för dryftande av nordiskt samarbele på
straffrättens område:
Svensk
sakkunnig: Romander, Holger A. G., riksåklagare
Lokal:
Linnégatan 64, Fack, 10440 Stockholm, tel. växel 63 1200
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit ett sammanträde.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
Ju.3 Skr 1975:4 8
3.
Köplagsutredningen (Ju 1963:51)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1962 för att följa arbetet i en i
Finland tillsatt kommitté, som har i uppdrag att utarbeta förslag till lag om
köp av lös egendom, samt att, under beaktande av pågående arbete att åstadkomma
en internationell köplag, överväga om anledning föreligger att föreslå ändring
i den svenska köplagen (se Post- och Inrikes tidn. den 18 juli 1962).
Genom beslut den 25 maj
1%7 har Kungl. Maj:t vidgat uppdraget till att avse en begränsad översyn av den
svenska köplagen (se Post- och Inrikes tidn. den 2 juni 1967). Ytterligare
utvidgning skedde genom beslut den 20 november 1968 då utredningen även fick i
uppdrag att se över de allmänna reglerna om dröjsmålsränta m. m. (se Post- och
Inrikes tidn. den 4 december 1%8):
Utredningsman:
Hellner, Jan E., professor
Experter:
Bergman, S. Christer, avdelningsdirektör Cedercrantz, Bror O. C, direktör
Erlander,
E. Lillemor E., civilekonom (t.o.m. den 4 november 1974) Hillbom, Lars H.,
civilekonom (fr.o.m. den 5 november 1974) Johansson, Sven-Erik N., professor
Josephsson, Leif E., förbundsjurist Köhier, Nils G., advokat Persson, Per
Gustav, bankdirektör Siljeström, Sten G. L., direktör Wiberg, G. Lennart E:son,
direktör
Sekreterare:
Carbell, Leif E., hovrättsassessor Lindqvist, N. Inge A., hyresråd (t.o.m. den
30 juni 1974)
Lokal:
Lilla Nygatan l,2tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 45 (Carbell)
Direktiven
för utredningen, se 1%3 års rikdagsberättelse Ju 51 ocb 1968 års
riksdagsberättelse Ju 30. Tilläggsdirektiv, se 1969 års riksdagsberättelse Ju
24.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden.
Utredningen
har den 10 maj 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:28) Räntelag.
Nordiska
överläggningar angående det fortsatta arbetet med översyn av köplagen har
hållits i Oslo under oktober 1974.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
9 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:5
4.
Sakkunnig (Ju 1965:62) angående lagstiftningen om skifte av dödsbo
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1964 för att följa arbetet i
en i Danmark tillsatt kommitté för revision av den danska lagstiftningen om
skifte av dödsbo samt att lämna upplysningar om svensk rätt på området och
vidare överväga, om anledning föreligger att föreslå ändringar i den svenska
lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 23 januari 1%4):
Utredningsman:
Höglund, Olof A., justitieråd
Direktiven
för utredningen, se 1%5 års riksdagsberättelse Ju 62.
Utredningsmannen
har i skrivelse den 6 september 1974 anmält att den danska kommittén avslutat
sitt arbete genom betänkandet 'Betaenkning om aendring af skiftelovgivningen'
och att det danska förslaget enligt utredningsmannens mening inte ger anledning
till ändring i den svenska lagstiftningen om skifte av dödsbo.
Uppdraget
är därmed slutfört.
5.1965
års valtekniska utredning (Ju 1966:61)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 januari 1965 för att utreda vissa
tekniska valfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 9 mars 1965):
Ordförande:
Widegren, Björn G., lagman
Ledamöter:
Dahlberg, K. Thure, ombudsman, led. av riksdagen Lundgren, Stig H. E., direktör
Nilsson, N. Yngve, lantbrukare, led. av riksdagen Nyberg, J. Olaus, redaktör,
f.d. led. av riksdagen Svanström, K. Ivan H., lantbrukare, led. av riksdagen
Experter:
Carlsson, Ulf V., avdelningschef Ekstam, Gunnar E., avdelningschef Eriksson,
Karl Axel, byrådirektör Nilsson, N. Per-Erik, rättschef Thärnström, Kenny U.
H., avdelningsdirektör Wentz, Nils O., kammanättspresident
Sekreterare:
Boström, John E., hovrättsassessor
Ju:5 Skr 1975:4 10
Lokal:
Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 10 29 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1%6 års riksdagsberättelse Ju 61. Tilläggsdirektiv, se 1969
års riksdagsberättelse Ju 39 och 1970 Ju 27. Ändrade direktiv, se 1973 års
riksdagsberättelse Ju 12.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden.
Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande i början av år 1975.
6.
Integritetsskyddskommittén (Ju 1967:62)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 maj 1966 för att utreda frågor om
förstärkt integritetsskydd på personrättens område (se Post- och Inrikes tidn.
den 14 juni 1966):
Ordförande:
Lännergren, E. Bengt, f.d. justitiekansler
Ledamöter:
Björk, Kaj Å., ambassadör, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november 1974)
Dahlberg,
K. Thure, ombudsman, led. av riksdagen Kristensson, Astrid M., jur. kand., led.
av riksdagen (fr.o.m. den 16 november 1974)
Larfors,
E. V. Tage, direktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 november 1974)
Larsson,
Gunnar K. V., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november 1974)
Lindqvist,
Olle O. G., generaldirektör (t.o.m. den 15 november 1974) Litzén, Anders G.,
hovrättslagman
Wiklund,
Svea S. S., fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 november 1974)
Åkerlund,
Henrik, docent, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november 1974)
Experter:
Kleman, Bengt, forskningschef (t.o.m. den 15 november 1974) Lindgren, Alf T.,
laborator (t.o.m. den 15 november 1974) Ljungberg, Göran L. D., chefsjurist
Sekreterare:
Rangnitt, F. Harald O., hovrättsassessor
Lokal:
Lilla Nygatan I, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 763 14 50 (ordföranden) ocb 763
23 43 (sekreteraren)
11 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:7
Direktiven
för kommittén, se 1967 års riksdagsberättelse Ju 62.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden, varav ett
internatsammanträde under två dagar. Därutöver har en särskild arbetsgrupp
hållit 15 sammanträden.
Kommittén
barden 15 oktober 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:85) Fotografering och
integritet.
Kommitténs
återstående arbete beräknas pågå under hela år 1975.
7.
Mutansvarskommittén (Ju 1967:63)
Tillkallade
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1966för att enligt
tilläggsdirektiv till ämbetsansvarskommittén utreda frågan angående allmänna
regler om mut- och bestickningsansvar (se Post- och Inrikes tidn. den 19 juni
1971):
Ordförande:
Rudholm, Sten J. G., hovrättspresident
Ledamöter:
Larfors, E. V. Tage, direktör, led. av riksdagen Wiklund, S. A. Daniel,
avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen
Experter:
Eklund, P. Gösta, ombudsman Ericson, Bo-Ingvar, jur. kand. von Feilitzen,
Styrbjörn O. R., direktör Forstadius, Erik L. W., direktör Körner, F. Lennart,
direktör Ljungar, Jan A. B., hovrättslagman Narfström, A. J. Petter,
överingenjör Neuméller, Jan F. C, ombudsman
Sekreterare:
Malmström, Bengt G. V., hovrättsassessor
Direktiven
för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 28. Angående äldre direktiv,
se 1967 års riksdagsberättelse Ju 63.
Kommittén
har den 26 juni 1974 avgeU betänkandet (SOU 1974:37) Mut-och
bestickningsansvaret. Uppdraget är därmed slutfört.
Ju.8 Skr 1975:4 12
8.
Svenska ledamöter (Ju 1967:67) i nordiska samarbetsutsfcottet för
kriminalstatistik
Tillkallade
genom beslut av Nordiska samarbelsrådet för kriminologi den 21 februari 1%6 för
en harmonisering av den nordiska kriminalstatistiken: Ledamot förordnad av
Kungl. Maj:t:
Thornstedt,
Hans G., professor Ledamot utsedd av de svenska medlemmarna i Nordiska
samarbelsrådet för kriminologi:
Rengby,
Sven F. N., f.d. avdelningsdirektör Ledamot utsedd av statistiska centralbyrån:
Elmhammer,
Nils E. I., statistikchef
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utskottet
har inte hållit något sammanträde under tiden november 1973 -oktober 1974.
Utskottet
har i januari 1974 avgetl betänkandet (NU 1973:10) Jämförelse mellan
förmögenhetsbrotten i den svenska brottsbalken och den danska straffeloven.
Utskottets
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
9.
Skadeståndskoramittén (Ju 1967:68)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:t$ bemyndigande den 4 november 1966 för att tillsammans med
sakkunniga i övriga nordiska länder utreda frågor om skadestånd för framtida
förlust av arbetsinkomst och om efterievandes rätt till skadestånd (se Post-
och Inrikes tidn. den 12 december 1966):
Ordförande:
Conradi, Erland G. F., justitieråd
Ledamöter:
Bengtsson, T. Bertil, professor Lindahl, Cari Erik T., advokat
Experter:
Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO Forstadius, Erik L. W., direktör
Kihibom, J. O. Niklas, assuransdirektör Land, Johan, kanslichef Lindstedt, Hans
G., direktör OIdertz, Carl M., bitr. direktör Petri, Carl Axel H.,
kammarrättslagman Rydberg, Olle, försäkringsdirektör Strömland, Lennart V. E.,
förbundsjurist (fr.o.m. den 1 februari 1974)
13 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:10
Svensson,
Åke E. F., avdelningsdirektör Widding, N. Åke W., chefsrådman
Sekreterare:
Bengtsson, T. Bertil, professor (fr.o.m. den 23 april 1974) Strömbäck, Erland
H. D. D:son, direktör (t.o.m. den 22 april 1974)
Bitr.
sekreterare: Nöteberg, Rolf M., hovrättsassessor (fr.o.m. den 23 april 1974)
Lokal:
Lilla Nygatan 1,2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 61 (Nöteberg)
Direktiven
för kommittén, se 1967 års riksdagsberättelse Ju 68. Tilläggsdirektiv,
se 1972 års riksdagsberättelse Ju 30.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden.
Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
10.
Samarbetsorganet (Ju 1968:59) för ADB inom rättsväsendet
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30december 1%6 för att bereda fråga om
omläggning av rutiner inom rättsväsendet för automatisk databehandling och
därmed sammanhängande frågor:
Ordförande:
Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler
Ledamöter:
Englund, K. Svante I., departementsråd Fischier, Sven G. O. M., t.f.
överdirektör Magnander, Ebbe E. A., avdelningschef Ohlsson, P. T. Ingvar,
generaldirektör Persson, Carl J. G., rikspolischef Romander, Holger A. G.,
riksåklagare Rudholm, Sten J. G., hovrättspresident Trotzig, C. Fredrik J.,
avdelningschef Ersättare för ledamot:
Carlsson,
Ulf V., avdelningschef (för Persson)
Carnhagen,
Göran E. T., departementssekreterare (för Englund) (fr.o.m. den 22 januari
1974)
Elmhammer,
Nils E. I., statistikchef (för Ohlsson) Ericsson, Carl-Henrik, avdelningschef
(för Fischier) Forthuber, BélaT., organisationsdirektör (för Trotzig) Herrlin,
S. G. Sigvard, byråchef (för Romander) Lidbeck, Åse, kanslisekreterare (för Englund)
(t.o.m. den 21 januari 1974)
Ju: 10 Skr 1975:4 14
Expert:
Grönvall, S. Gunnar, hovrättsråd (fr.o.m. den 1 juli t.o.m. den 31 december
1974)
Sekreterare:
Alpsten, A. Börje, departementsråd Ordförande i arbetsgrupp eller kontaktmän:
Appelgren, E. Harry H., byrådirektör, försvarsstaben Carlsson, Ulf V.,
avdelningschef, rikspolisstyrelsen Elmhammer, Nils E. I., statistikchef,
statistiska centralbyrån Ericsson, Carl-Henrik, avdelningschef,
kriminalvårdsstyrelsen Hellström, Jan E., avdelningsdirektör, statskontoret
Frenning, Lars W., riksskatteverket Hillbo, Arne O., byråchef, riksskatteverket
Méntzing, Lars, avdelningsdirektör, statens naturvårdsverk Källberg, K. N.
Ingemar, avdelningschef, statens invandrarverk Persson, Gert I. E.,
planeringsdirektör, datamaskincentralen för administrativ databehandling -
DAFA Ringström, Björn M., revisionsdirektör, riksrevisionsverkel Sandqvist,
Ingrid R. J., byrådirektör, generaltullslyrelsen Spak, Carl-Anton, lagman,
domstolsväsendets organisationsnämnd Söderlund, A. Göran, avdelningsdirektör,
socialstyrelsen Vallerö, Rolf A. T., förste arkivarie, riksarkivet de Woul,
Bert T., länsåklagare, riksåklagaren Österlund, Tord H:son, bitr.
skattedirektör, riksskatteverket
Lokal:
Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 57
(sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Samarbetsorganet
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbete. Arbetet har liksom tidigare varit inriktat på ADB-system
för brottmålsförfarandet hos polis, åklagare och domstolar samt rutiner för
kriminalvård, men också system för lagstiftningsförfarandet och rättspraxis och
diarieföring hos vissa domstolar.
Samarbetsorganets
verksamhet beräknas pågå under hela år 1975.
11.
Utredningen (Ju 1968:63) om författningspublicering m. m.
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1967 med uppdrag att utreda frågan
om publicering av författningar m. m. och den 7 februari 1969 med
uppdrag att utreda frågan om internationella
15 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju: 12
överenskommelsers
införlivande med svensk rätt (se Post- och Inrikes tidn. den 2 juni 1967 och
den 19 mars l%9):
Ordförande:
Ericsson, K. Georg V., regeringsråd
Ledamöter:
Myrsten, J. Lennart, utrikesråd Nordenson, Ulf K., justitieråd
Sekreterare:
Ericsson, Brit-Marie L. B. M., hovrättsråd Huldén, N. O. Tomas, rådman
Lokal:
Stora Nygatan 2 B, I tr., 111 27 Stockholm, tel. 763 14 28 (B.-M. Ericsson)
Direktiven
för utredningen, se 1%8 års riksdagsberättelse Ju 63. Tilläggsdirektiv, se 1970
års riksdagsberätlelse Ju 42.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 sammanträtt i olika arbetsgrupper
ett flertal gånger samt i sin helhet två gånger.
Utredningen
har den 19 december 1974 avgett huvudbetänkandet (SOU 1974:100) Internationella
överenskommelser och svensk rätt.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.
12.
Nämnden (Ju 1968:67) för Europarådets kriminologiska forskningsstipendier
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1967 méd uppgift bl. a. att
föreslå innehavare av vissa Europarådets stipendier för kriminologisk
forskning:
Ordförande:
Martinsson, Bo N. O., generaldirektör, f.d. led. av riksdagen Ersättare för
ordförande: Fischier, Sven G. O. M., t.f. överdirektör
Ledamöter:
Leche, Johan H., departementsråd Thornstedt, Hans G., professor Ersättare för
ledamot:
Sveri,
Knut O., professor (för Thornstedt) chefen för juridiska byrån inom
utrikesdepartementets rättsavdelning (för Leche)
Sekreterare:
Larsson, Ulla S., departementssekreterare
Ju:12 Skr 1975:4 16
Lokal:
Brottsförebyggande rådet. Fack, 103 60 Stockholm, tel. 22 79 80 (sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Nämnden
har under år 1974 hållit två sammanträden. Nämnden har yttrat sig över fem
svenska och två utländska stipendieansökningar. Nämndens verksamhet beräknas
pågå under hela år 1975.
13.1968
års brottmålsutredning (Ju 1969:54)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 februari 1968 med uppdrag att utreda
frågan om formerna för handläggning av mål angående vissa lindrigare brott m.
m. (se Post-och Inrikes tidn. den 24 februari 1968):
Utredningsman:
Kristensson, A. Yngve S., f.d. borgmästare
Experter:
Bolding, Per Olof, professor Cosmo, Carl-Johan O., kanslichef Friberg, K. Göte,
polismästare Lindahl, Carl Erik T., advokat Morath, B. Axel, chefsåklagare
Sveri, Knut O., professor Wallén, Per-Edwin M., professor Wranghult, Hans O.,
byråchef
Sekreterare:
Aspelin, L. B. Eriand, hovrättsassessor
Direktiven
för utredningen, se 1%9 års riksdagsberättelse Ju 54.
Utredningsmannen
har den 12 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:27) Mindre brott. Lagföring
genom strafföreläggande eller domstolsförhandling.
Uppdragel
är därmed slutfört.
14.
Vattenlagsutredningen (Ju 1969:58)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 november 1968för att se över
vattenlagen (se Post- och Inrikes tidn. den 21 december 1968):
Ordförande:
Dyrssen, Gösta P. T., hovrättsråd
17 Kommittéer: Justitiedepartementet
Ju:14
Ledamöter: Andersson, Sven G. V., överinsfiekiör Annevall,
Slure, direklör Hult, N. E. Jöran, överdirektör
Jadestig, Thure R., föreståndare, led. av riksdagen
(fr.o.m. den 11 februari 1974)
Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen (t.o.m.
den 8 februari 1974)
Sterne, Bengt G., direktör Turesson, Bo, överlantmätare,
led. av riksdagen
Experter: Heimbérger, H. Peter E., byråchef Helmerson, Bo
I. H., direktör von Möller, C. G. Peter, hyresråd Sjölander, J. Bertil,
överingenjör Thorngren, S. Bertil, docent, t.f. professor Wallin, Sten-Erik J.,
avdelningsdirektör Weiterhall, Sven C. E., byråchef
Sekreterare: Baagee, N. Peder H., hovrättsassessor
Strömberg, Rolf E., hovrättsassessor
Lokal: Munkbron 17, I tr., 11128 Stockholm, lel. växel
7631000 (ordförande och sekreterare)
Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse
Ju 58 och 1974 års riksdagsberättelse Ju 18.
Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Lidbom till slatsrådsprotokollet
den 20 september 1974):
Vattenlagsutredningen tillkallades med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 29 november 1968 för att se över vattenlagen.
Utredningens uppdrag omfattar enligt direktiven (1969 års riksdagsberättelse
s. 77 84) en allmän översyn av vattenlagen med huvudvikten lagd på de delar a
v lagen som har samband med samhällsplaneringen i stort.
1 december
1972 erhöll utredningen tilläggsdirektiv i fråga om vattenlagens
torrläggningsbestämmelser (1974 års riksdagsberättelse s. 37 39).
Utredningen har avgivit tre delbetänkanden (SOU 1970:40, 1972:14 och
1973: 31). De två första delbetänkandena har föranlett lagstiftning medan
det tredje, som innehåller ett förslag till lagstiftning om vattenförbund,
efter
avslutad remissbehandling bereds inom justitiedepartementet.
Utredningens slutbetänkande avses innehålla ett förslag till ny vattenlag.
Ett tillstånd att utföra företag i vatten kan vara förenat
med skyldighet att utge avgifter av olika slag. Avgifternas syfte är att
tillgodose huvudsakligen allmänna intressen. För att åstadkomma bättre
fiskeförhållanden inom områden som påverkas av ett företag föreskrivs ibland
särskild avgift med stöd av 2 kap. 8 § vattenlagen. Enligt 2 kap. 10 § utgår s.
k. allmän fiskeavgift
2 Riksdagen 1975. t saml. Nr 4
Ju:14
Skr 1975:4 18
för byggnad i vatten eller vattenreglering som påverkar de
naturliga vattenståndsförhållandena eller hindrar eller försvårar fiskens
framkomst. Influtna medel skall användas för all främja fisket inom landet.
Enligt 6 kap. 9 § kan flottande åläggas viss fiskeavgift, om flottningen eller
flottnings-anläggningar vållar avsevärt men för fisket. Vissa fiskeavgifter som
fastställts enligt den före vattenlagen gällande lagstiftningen utgår
fortfarande. I 4 kap. 14 och 15 §§ ges bestämmelser om regleringsavgift i
samband med större vatlenregleringar för kraftändamål. Avgiftsmedlen används
för att kompensera skador som inte ersätts i vattenmålet och för att tillgodose
allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Med tillstånd att utföra
ett antal olika typer av vattenföretag följer också skyldighet enligt 11 kap.
95 § att betala ett engångsbelopp, s. k. domstolsavgift, som bidrag till
kostnaderna för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Kammarkollegiet
för det allmännas talan i avgiftsfrågor med stöd av 7 § vattenrättskungörelsen
(1971:789). Vattenlagens avgiftsregler kompletteras av bestämmelser i
kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med
anledning av företag i vatten utgående avgifter.
Kungl. Maj:t kan enligt 4 kap. 18 § vattenlagen föreskriva
villkor för att tillgodose allmänna intressen i samband med prövning av
underställda vattenmål. Sådana villkor brukar oftast gå ut på att sökanden
skall betala vissa belopp, s. k. villkorsmedel.
1 egentliga avgifter inflyter f. n. omkring 12 miljoner
kronor om året. Därav utgörs cirka 10 miljoner av regleringsavgifter, 1,5
miljoner av olika fiskeavgifter och 0,5 miljoner av domstolsavgifter. Man kan
räkna med att fram till den 1 januari 1972 har betalats sammanlagt omkring 110
miljoner kronor i regleringsavgifter. Som villkorsmedel har inom samma tid
utgått omkring 50 miljoner kronor, vartill kommer kostnaderna, uppskattningsvis
20 miljoner kronor, för de åtgärder som Kungl. Maj:t föreskrivit som villkor.
(Närmare detaljerom avgiftsbeloppen finns i SOU 1972:14 s. 180 185).
Vattenlagsutredningen behandlade vattenlagens
avgiftssystem i delbetänkandet (SOU 1972:14) Revision av vattenlagen. Del 2.
Ersättningar, avgifter m. m. Utredningen föreslogen ny avgift benämnd
bygdeavgift som skulle ersätta regleringsavgiften. Jag ansåg på anförda skäl
(prop. 1974:83 s. 182) att utredningens förslag till bygdeavgift inte borde
genomföras. Jag fann på grund härav inte heller skäl att närmare gå in på utredningens
förslag beträffande fiskeavgifter och domstolsavgift. En höjning av
avgiftslatituderna för regleringsavgifter och för fiskeavgifter enligt 2 kap.
10 § har dock träu i kraft den 1 juli 1974 (prop. 1974:83, CU 1974:28, rskr
1974:229, SFS 1974:273).
I anslutning till min behandling av utredningens förslag i
fråga om regleringsavgifter uttalade jag att det som ett alternativ kunde
övervägas att införa en enda avgiftstyp för alla företag enligt vattenlagen. En
sådan reform förutsatte emellertid en särskild utredning. Jag uttalade att jag
avsåg att senare återkomma till Kungl. Maj:t i denna fråga. Den av mig i nämnda
proposition förutskickade utredningen bör nu komma till stånd. Uppgiften att
göra denna utredning bör anförtros vattenlagsutredningen.
Jag vill till ledning för vattenlagsutredningens arbete
uttala följande om hur avgiftssystemet i vattenlagen enligt min mening bör
utformas. Som jag uttalade i prop. 1974:83 (s. 182) utgör de betydande belopp
som varje år kommer in i form av regleringsavgifter en betydelsefull och riktig
kompensation för de bygder som utsätts för sådana allmänna olägenheter
19 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:15
som vattenkraftutbyggnad medför. Det är till övervägande
delen fråga om glesbygds- och avfolkningsområden i Norrland. Jag anser det
alltså självklart att en avgiftstyp av ifrågavarande slag måste bibehållas för
framtiden.
Vattenlagens
avgiftssystem företer en splittrad bild. För de avgifter som döms ut av
vattendomstol gäller delvis mycket invecklade beräkningsgrunder medan de s. k.
villkorsmedlen bestäms av Kungl. Maj:t efter en skälighetsbedömning. Nuvarande
avgiftsskyldighet gäller vidare i huvudsak endast för kraftindustrin. Enligt
min mening bör utredningen överväga att i en ny vattenlag införa en enda avgiftstyp
som i princip skall omfatta alla företag enligt vattenlagen. Avgiftens syfte
bör vara att tillgodose allmänna intressen med anknytning till den bygd som
drabbas av olägenheter av företaget. Samtidigt bör beaktas att avgiftsmedel
till befrämjande av fisket inom landet bör finnas tillgängliga antingen inom
ramen för den nya avgiften eller ev. i form av en fiskeavgift ungefär
motsvarande den nuvarande allmänna fiskeavgiften.
Nuvarande
beräkningsmetoder, som i huvudsak avser vattenkraftändamål, torde inte vara
lämpliga för en avgift av det antydda slaget. Utredningen bör undersöka och
lämna förslag till hur en enhetlig avgift lämpligen kan utformas. Om det visar
sig omöjligt att finna en objektiv norm för beräkningen av avgiftens storlek,
bör den enligt min mening kunna fastställas efter vad som är skäligt med
beaktande av både företagets nytta och dess inverkan på motstående intressen.
Ställning
har ännu inte tagits till hur prövningssystemet skall utformas i en ny
vattenlag. Det är alltså ovisst vilken myndighet som i framtiden kommer att
pröva tillåtlighetsfrågorna. Man får dock räkna med att tillåtlig-helsfrågan
för företag som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet kommer
att prövas av regeringen. En tänkbar möjlighet som utredningen bör överväga är
att låta regeringen fastställa avgift i samband med prövningen av
tillåtlighetsfrågan. Avgift torde då komma i fråga bara för företag som är av
det slag jag nyss nämnt och kunna bestämmas att utgå både i form av ett
engångsbelopp motsvarande nuvarande villkorsmedel och med årliga belopp.
Utredningen
bör även överväga formerna för prövning av ansökan om bidrag av avgiftsmedel.
Härvid bör utredningen särskilt överväga behovet av särbestämmelser for att i
skälig omfattning tillgodose fiskeintresset.
Vattendomstolsavgiften har utredningen redan behandlat i
1972 års delbetänkande (SOU 1972:14 s. 130).
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit tio sammanträden. Utredningens arbeie beräknas pågå under hela år 1975.
15. Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (Ju
1970:49)
(GSK)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den II april 1969 för att utreda frågor om
offentlighet och sekretess beträffande allmänna handlingar m. m. (se Post- och
Inrikes tidn. den 20 maj 1969):
Ju: 15
Skr 1975:4 20
Ordförande: Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler (fr.o.m.
den 3 oktober 1974) Hermansson, Rune, förutvarande statsråd, direktör (t.o.m.
den 2 oktober 1974)
Ledamöter: Adamsson, Erik S. J., expeditör, led. av
riksdagen Eriksson, B. Allan, departementssekreterare Hugosson, Kurt I.,
byråchef, led. av riksdagen Larsson, Sven-Erik, chefredaktör Polstam, K. Åke
S., kriminalinspektör, led. av riksdagen Svedberg, Erik D., hemmansägare, f.d.
led. av riksdagen
Expert: Lidin, Karl-Olof, rådman
Sekreterare: Nordling, Kjell O., hovräUsassessor
Lokal: Datainspektionen, Tegnérgatan 23, Fack, 103 60
Stockholm, tel. växel 22 79 80 (Nordling)
Direktiven för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse
Ju 49. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 38.
Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit 15 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter,
organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.
Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
16. Familjelagssakkunnlga (Ju 1970:52)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15
augusti 1969 med uppdrag att verkställa utredning angående den familjerättsliga
lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 27 augusti 1969):
Ordförande: Kjellin, Björn T. M., hovrättspresident
Ledamöter: Gustafsson, C. E. Torsten, lantbrukare, led. av
riksdagen Hansson, Lilly E., fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 14 februari
1974) Hjelm-Wallén, Lena B., statsråd, led. av riksdagen (t.o.m. den 16 januari
1974)
Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen
Romanus, L. Gabriel, led. av riksdagen Sundberg, Ingrid E., fil. kand., led. av
riksdagen Svensson, Evert I., förbundsordförande, led. av riksdagen
21 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju: 17
Experter: Grabe, A. Gerhard, försäkringsdirektör (fr.o.m.
den 11 mars 1974) Lind, Johan A. L., departementsråd (t.o.m. den 23 januari
1974) Magnusson, Staffan E., t.f. departementsråd (fr.o.m. den 28 januari 1974)
Tröst, Jan L. E., docent Wahlström, Bror A., advokat
Wittorp, 1. Birgitta, departementssekreterare (fr.o.m. den
28 januari 1974) Åkesson, Hans O., professor
Sekreterare: Tottie, Lars W., hovrättsassessor
Bitr. sekreterare: Ekman, Lena B., hovrättsassessor
Engström, Lars-Göran, hovrättsfiskal
Lokal: Munkbron I7,5tr., II I 28 Stockholm, tel. växel 763 10 00(Tottie och
Ekman)
Direktiven för de sakkunniga, se 1970 års
riksdagsberättelse Ju 52. Tilläggsdirektiv, se 1974 års riksdagsberättelse Ju
21.
De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit elva sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter,
organisationer och andra som berörs av de sakkunnigas arbeie.
De sakkunnigas arbete beräknas pågå under hela år 1975.
17. Förvandlingsstraffutredningen (Ju 1970:53)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15
augusti 1969 med uppdrag att utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraff
för böter (se Post- och Inrikes tidn. den 28 augusti 1969):
Utredningsman: Mannerfell, Nils O. G., justitieråd
Experter: Kvarnsmyr, Lars F. H., byrådirektör Steffner,
Bengt G., kronofogde Wilhelmsson, Arne E., rådman
Sekreterare: Wikström, C. Arne, byråchef
Lokal: Brottsförebyggande rådet. Fack, 103 60 Stockholm,
tel. växel 22 97 80 (sekreteraren)
Ju:17
Skr 1975:4 22
Direktiven för ulredningen, se 1970 års riksdagsberättelse
Ju 53.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit två sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sill arbete i början av
år 1975.
18. Kommittén (Ju 1970:54) för kriminologisk
behandlingsforskning
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 28
augusti 1969 fören systematisk forskningsplanering på kriminalvårdens område:
Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör
Ledamöter: Janson, Carl-Gunnar, professor Leche, Johan H.,
departementsråd Sveri, Knut O., professor Törnqvist, Karl-Erik, överläkare
Experter: Bishop, Norman, byråchef
Carlsson, N. Gösta, professor (fr.o.m. den 3 mars 1974)
Cosmo, Carl-Johan C, kanslichef (fr.o.m. den 7 januari 1974) Fornander, J.
Nils-Uno, byråchef (fr.o.m. den 7 januari 1974)
Sekreterare: Forsling, Gunilla M.. fil. kand. Sterfelt,
Ove P. E., jur. kand. (fr.o.m. den 28 januari 1974)
Direktiven för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse
Ju 54.
Kommittén har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit
fem sammanträden.
Kommittén har deltagit i förberedelsearbetet inför
brottsförebyggande rådets verksamhei. I och med tillkomsten av
brottsförebyggande rådet som egen myndighet den I juli 1974 är kommitténs
uppdrag slutfört.
19. Generalklausulutredningen (Ju 1970:58)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 mars
1970 med uppdrag att verkställa ulredning angående generalklausulerna i den
förmögenhetsrättsliga lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 21 maj
1970):
Utredningsman: Hellner, Jan E., professor
23 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:20
Experter: Bauer, Sven Harald, advokat
Bergqvist, Hans A., hovrättsråd,
konsumentombudsmannens ställföreträdare
Falkenborg, Bo E., avdelningsdirektör Flemström, Lars
Gunnar, ombudsman Tancred, J. Bengt O., avdelningsdirektör
Sekreterare: Lindqvist, N. Inge A., hyresråd
Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberätlelse
Ju 50.
Den sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober
1974 hållit fyra sammanträden med experterna saml haft överläggningar med olika
myndigheler, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.
Den sakkunnige har den 16 oktober 1974 avgelt betänkandet
(SOU 1974:83) Generalklausul i förmögenhetsrätten.
Uppdraget är därmed slutfört.
20. Massmedieutredningen (Ju 1970:59)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 maj
1970 med uppdrag att utreda frågan om enhetlig reglering i grundlag av
yttrandefriheten i massmedier m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 30 maj
1970):
Ordförande: Romanus, Sven E., f.d. justitieråd och högsta
domstolens ordförande
Ledamöter: Carlshamre, Nils O. G., lektor, led. av
riksdagen Gustafson, Sven H., bankkamrer, led. av riksdagen Jonnergård, Gustaf,
partisekreterare, led. av riksdagen Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av
riksdagen Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen Wiklund, Bengt
O., journalist, led. av riksdagen
Experter: Ekberg, Karl-Henrik, direktör (fr.o.m. den 11
januari 1974) Ekström, Margareta, författare (fr.o.m. den 11 januari 1974)
Hansson, K. Gunnar, chefsjurist
Hernlund, Carl Hugo H., förste ombudsman (fr.o.m. den II
januari 1974) Lindgren, Göran, direktör (fr.o.m. den 28 januari 1974) Petrini,
Olle, redaktör (fr.o.m. den 11 januari 1974)
Ju.20
Skr 1975:4 24
Sekreterare: Sandström, Per T. M., hovrättsråd
Bitr. sekreterare: Nisser, Carl Wilhelm B. G.,
hovrättsassessor
Lokal: Göta hovrätt. Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel
036/11 94 30 (sekreterarna)
Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse
Ju 51.
Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Geijer till
slatsrådsprotokollet den 4 januari 1974):
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1970
sakkunniga med uppgift att utreda frågan om enhetlig reglering i grundlag av
yttrandefriheten i massmedier m. m. De sakkunniga har antagit narrinet
massmedieutredningen (MMU). Enligt direktiven omfattar uppdraget skyddet för
yttrandefriheten i bl. a. tryckt skrift, radio och television. Utredningens
översyn skall ha den nuvarande regleringen i tryckfrihetsförordningen (TF) till
utgångspunkt. Bland frågor som bör undersökas närmare nämns i direktiven
tryckfrihetsprocessen, dvs. den speciella rättegångsordning med jurysystem som
enligt TF gäller för tryckfrihetsmålen. I direktiven berörs också frågor som
hänger samman med meddelarskydd och anonymitetsskydd.
Det förhållandet att särskilda regler gäller för
rättegången i tryckfrihetsmål har givit upphov till problem när det gäller
gränsdragningen mellan fall då lagföring av brott skall ske enligt dessa regler
och fall då ordinär brottmålsprocess skall tillämpas. Dessa
gränsdragningsproblem faller i och för sig inom ramen för det utredningsuppdrag
som MMU enligt sina direktiv har att genomföra. Den debatt som följts på den s.
k. IB-affären har emellertid tillfört frågan om gränsdragningen mellan de olika
processformerna nya aspekter och givit den särskild aktualitet. I sammanhanget
har också andra tryckfrihetsrättsliga frågor, som inte särskilt har behandlats
i MMU:s direktiv, blivit aktualiserade. Det finns därför behov av en viss komplettering
av direktiven för MMU:s utredningsarbete.
I fråga om yttrande och offentliggörande i tryckt skrift
är TF i princip exklusivt tillämplig såväl när det gäller att bedöma i vad mån
straffansvar kan utkrävas som beträffande processformen. Principen är att
endast en person skall kunna göras ansvarig för innehållet i tryckt skrift,
nämligen ansvarige utgivaren när det gäller periodisk skrift och i allmänhet
författaren när det gäller annan skrift. Den som är utgivaren eller
författaren behjälplig genom att lämna uppgifter som är avsedda att
offentliggöras i skriften är enligt TF i allmänhet fri från ansvar. För vissa
undantagsfall öppnar dock bestämmelserna i 7 kap. 3 § möjlighet att föra talan
mot sådan meddelare. Detta gäller bl. a. om han genom att lämna meddelandet har
brutit mot lagstadgad tystnadsplikt eller gjort sig skyldig till spioneri,
landsförräderi eller annat allvarligt brott mot rikets säkerhet. 1 sådana
situationer kan alllså talan mot meddelaren föras i vanlig brottmålsprocess
samtidigt som den för skriften ansvarige åtalas i tryckfrihetsprocess.
De nu berörda reglerna kan således leda till att åtal mot
den som är ansvarig för publiceringen av en uppgift och mot den som har
meddelat
25 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:20
uppgiften
kommer att handläggas enligt olika processuella regler och inte kan förenas i
en rättegång. Det kan ifrågasättas om en sådan ordning är lämplig.
Ett
sätt att undvika situationer av nämnda slag skulle vara att helt avskaffa
möjligheten att åtala och straffa meddelare. En sådan lösning synes mig
emellertid inte godtagbar låt vara att vissa modifikationer i den nuvarande
regleringen i 7 kap. 3 § kan te sig befogade. En annan möjlighet att komma till
rätta med problemet är att ändra de processuella reglerna så att flera personer
som är indragna i samma brottslighet inte kommer att få sin sak prövad i olika
processformer. MMU bör vid sin översyn av rättegångsordningen i
tryckfrihetsmål undersöka om ett sådant system kan genomföras utan att det
skydd för yttrandefriheten som ligger i att mål om yttrandefrihetsbrott skall
behandlas i särskilda former går förlorat.
Likartade
problem som de nyss nämnda kan uppkomma om samma person misstänks för gärningar
som delvis utgör tryckfrihetsbrott och delvis annat brott. Det bör så långt
möjligt undvikas att en och samma person kan bli åtalad för en sammanhängande
brottslighet i olika processformer. Även denna fråga bör MMU överväga närmare.
Pressens
samarbetsnämnd, som är ett organ för samarbete mellan Publicistklubben, Svenska
tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistförbundet, har i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1973 fört fram förslag som syftar till
förstärkning av anonymitetsskyddet och skyddet för meddelare. Några av dess
förslag har förts fram tidigare och behandlats av offentlighetskommittén i
betänkandet (SOU 1966:60) Offentlighet och sekretess (s. 118). Ett av dem går
ut på att det nuvarande förbudet i TF för utgivare, förläggare m. fl. att
obehörigt röja författares eller meddelares identitet skall utsträckas att
gälla alla medborgare eller i varje fall förtydligas så att det klart framgår
att förbudet gäller alla anställda inom massmedierna. Ett annat förslag innebär
att ett generellt förbud mot att efterforska författares eller meddelares
identitet skall införas. Till de redan tidigare kommittébehandlade förslagen
hör också ett som går ut på att anonymitetsskyddet skall förstärkas genom vissa
begränsningar i vittnesplikten.
Förslag
av den nämnda innebörden har visserligen redan varit föremål för utredning
genom offentlighetskommittén. MMU bör emellertid vara oförhindrad att under
sitt fortsatta utredningsarbete ta upp de problem som föranlett förslagen till
ytterligare prövning i belysning av remissyttrandena över
offentlighetskommitténs betänkande och de erfarenheter som kan ha vunnits sedan
detta betänkande lades fram.
Det
skydd som den som lämnar meddelande för offentliggörande i tryckt skrift
åtnjuter är, som jag nyss nämnde, i vissa avseenden begränsat genom
bestämmelserna i 7 kap. 3 § TF. Pressens samarbetsnämnd har i sin skrivelse
föreslagit att den avvägning mellan skyddet för meddelare och rikets
säkerhetsbehov som kommer till uttryck genom dessa bestämmelser skall utredas
ytteriigare. MMU bör ägna uppmärksamhet också åt denna fråga. Härvid bör
utredningen samråda med den sakkunnige som jag senare i dag kommer att begära
bemyndigande att tillkalla för att se över brottsbalkens bestämmelser om brott
mot rikets säkerhet.
Pressens
samarbetsnämnd behandlar i sin skrivelse också frågan om husrannsakan på
redaktion. MMU bör inte ta upp denna fråga, utan jag avser i stället att begära
bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda frågan om skydd
för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan.
Ju:20 Skr 1975:4 26
För de utredningsuppgifter som jag har berört i det
föregående bör MMU tillföras ytterligare expertis, bl. a. företrädare för
pressen. Jag har för avsikt att besluta om detta i enlighet med redan givet
bemyndigande.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit 17 sammanträden varav ett under tre dagar. Därutöver har utredningen
haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens
arbete.
Utredningen avser atl under första halvåret 1975 lägga
fram huvudbetänkande med förslag till yttrandefrihetsgrundlag.
Beträffande följdförfatlningar till grundlagen beräknas
utredningens arbete pågå under hela år 1975.
21. Nordiska uppbovsrättskommittén (Ju 1970:62)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni
1970 för att deltaga i en samnordisk kommitté för översyn av den
upphovsrättsliga lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 29 augusti
1970):
Ordförande: Hesser, S. C. E. Torwald, justitieråd
Ledamot: Danelius, Hans C. Y., bitr. utrikesråd
Experter: Andersson, A. Yngve, skulptör Bengtsson, H.
Jörgen Y., advokat Berger, Bo R., byrådirektör Eberstein, Christian H.,
direktör Ekberg, Karl-Henrik, direktör Gehlin, Jan H. M., förbundsdirektör
Hansson, K. Gunnar, chefsjurist Hernlund, Carl Hugo H., förste ombudsman Holming,
Klas J. L., direktör Landquist, Eddie L., direktör
Löfdahl, Göran, departementssekreterare (t.o.m. den 25
oktober 1974) Rembe, Rolf D., förbundsdirektör Törneman, J. Algol G., intendent
Wilson, Sven T., direktör
Sekreterare: Åkne, L. Roland, hovrättsassessor
Lokal: Munkbron 17,5 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 20 31
(sekreteraren)
Direktiven för de svenska sakkunniga i kommittén, se 1971
års riksdagsberättelse Ju 54.
27 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:22
Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit tre plenarsammanträden. Under denna tid har vidare inom den svenska
sektionen hållits tre presidiesammanlräden, ell sammanträde med experter samt
vid tre lillfällen överläggningar med organisalioner och andra som berörs av
kommitténs arbete.
Kommittén har den 25 februari 1974 avgett delbelänkandet
(NU 1973:21) Upphovsrätt I Fotokopiering och bandinspelning särskilt inom
undervisningsverksamhet.
Kommitténs arbeie beräknas pågå under hela år 1975.
22. Åtalsrättskommittén (Ju 1970:63)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27
november 1970 med uppdrag att utreda frågan om underlåtande av åtal m. m. (se
Post- och Inrikes tidn. den 15 december 1970):
Ordförande: Mannerfell, Nils O. G., justitieråd
Ledamöter: Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led.
av riksdagen Friberg, K. Göte, polismästare
Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av
riksdagen Zeime, Claes A., byråchef
Experter: Fitinghoff, Georg O., skyddskonsulent Krantz, P.
Gunnar, direktör Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare Wikström, C.
Arne, byråchef
Sekreterare: Werner, J. Bertil H., hovrättsassessor
Lokal: Stora Nygatan 2 A, 4 tr., 11127 Slockholm, tel. 763
1454 (sekreteraren)
Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse
Ju 55.
Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter som
berörs av kommitténs arbete.
Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
Ju
.23 Skr 1975:4 28
23. Kreditköpkommittén (Ju 1971:05)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni
1971 med uppdrag att verkställa utredning angående den rättsliga regleringen av
avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit (se Post- och Inrikes
tidn. den 29 juni 1971):
Ordförande: Westerlind, N. Peter, f.d. justitieråd,
ordförande i marknadsdomstolen
Ledamöter: Björling, K. Göran E., jur. kand. (fr.o.m. den
15 maj 1974) Flemström, Lars Gunnar, ombudsman (t.o.m. den 14 maj 1974)
Fraenkel, Ingegärd C. E., studierektor, led. av riksdagen Landberg, Maj-Lis H.
A., överförmyndare, led. av riksdagen Lundgren, Lennart, förbundsdirektör
Experter: Ankers, J. Mikael C, kanslisekreterare (fr.o.m.
den 8 januari 1974) Brandberg, C. Arvid, direktör Cason, Sven Åke, bankdirektör
Hertzman, A. Olov, hovrättsassessor Malmström, C. Gösta, byråchef Nilsson, K.
F. Lennart, departementssekreterare Rosengren, Arne, direktör (t.o.m. den 31
december 1973) Rydén, Sven-Erik A., kronofogde Wallberg, Ursula,
avdelningsdirektör Östling, Olle I., direktör (fr.o.m. den 8 januari 1974)
Sekreterare: Beck-Friis, Jörgen Å. E., hovrättsassessor
Bitr. sekreterare: Qwist, Lars S. E., hovrättsassessor
Lokal: Munkbron 17,5 tr., tel. växel 763 10
00(sekreterarna). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse
Ju 53.
Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit 13 sammanträden. Företrädare för kommittén har haft överläggningar med
myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.
Kommittén avser att under första halvåret 1975 lägga fram
sitt huvudbetänkande.
Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
29 Kommittéer; Justitiedepartementet
Ju:25
24. Konkurslagskommlttén (Ju 1971:06)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni
1971 för översyn av konkurslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 4
september 1971):
Ordförande: Rydin, Bengt C. K. A., hovrättsråd
Ledamöter: Gabrielsson, A. Edmund B., kansliråd Åvall,
Sven K., direktör Öhman, Anders R., advokat
Experter: Asp, K. Åke, t.f. hovrättslagman Eneström, Tord
O. C, kronofogde
Monlgomery, J. Henry A., lagman (t.o.m. den 29 mars 1974)
Wilhelmsson, Arne E., rådman
Sekreterare: Äkerdahl, Magnus F., hovrättsassessor
Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. växel 763 10 00
(ordföranden och sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10
Stockholm
Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse
Ju 54.
Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit sju sammanträden.
Kommittén har i februari 1974 avgert delbelänkandet (SOU
1974:6) Förenklad konkurs m. m.
Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
25.1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av
psykiskt avvikande
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april
1971 för översyn av påföljdssystemet för psykiskt avvikande lagöverträdare m.
m. (se Post-och Inrikes tidn. den 4 juni 1971):
Ordförande: Bexelius, T. Alfred, f.d. justitieombudsman
Ledamöter: Andersson, Lennart F. H., studieombudsman, led.
av riksdagen Bergkwist, H. Ulla E., överinspektör Ernulf,T. Gudmund,
borgmästare, f.d. led. av riksdagen
Ju:2S
Skr 1975:4 30
Hedlund, A. Rune, landstingsråd
Kristensson, Astrid M., jur. kand., led. av riksdagen
Sälde, K. A. Henry, avdelningschef
Experter: Cronholm, L. Börje, professor Johansson, Eva A.
M., överläkare Lindelius, K. Rolf K., bitr. överläkare
Sekreterare: Meyerson, Anita E., hovrättsassessor
Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 763
23 57 (ordföranden) och 763 23 58 (sekreteraren)
Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse
Ju 56.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit sex sammanträden saml fyra sammanträden med en särskild arbetsgrupp för
de psykiatriska frågorna.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
26. Sexualbrottsutredningen (Ju 1972:01)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19
november 1971 för att se över brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott (se
Post- och Inrikes tidn. den 11 januari 1972):
Utredningsman: Kjellin, Björn T. M., hovrättspresident
Experter: Alström, Carl-Henry, professor emeritus (fr.o.m.
den 27 september 1974) Gustavii, S. I. Birgitta, kurator Hansson, Bertil E. A.,
bitr. överläkare Holmstedt, Yngve D., överläkare Rodhe, Gösta, f.d.
skolöverläkare Sveri, Knut O., professor Wallén, Per-Edwin M., professor
Sekreterare: Engström, Lars-Göran, hovrättsfiskal
Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning,
Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, tel. växel 040/749 50 (sekreteraren)
Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse
Ju 47.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit sju
31 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:28
sammanträden samt haft överläggningar med olika
myndigheler som berörs av uiredningens arbete. Utredningen beräknas slutföra
sitt arbete under år 1975.
27. Utredningen (Ju 1972:04) angående ny lagstiftning om
befordran med järnväg
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj
1972 för att lägga fram förslag till ny lagstiftning om befordran med järnväg
(se Post- och Inrikes tidn. den 9 juni 1972):
Uiredningsman: Weidstam, Åke, hovrättsråd
Experter: Blom, K. A. Birgitta, departementsråd Leffler,
Sven B., byråchef (fr.o.m. den I januari 1974) Torgils, A. Gunnar, lagman
Lokal: Umeå tingsräu. Box 138, 90103 Umeå, tel. 090/1182
70 (utredningsmannen)
Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse
Ju 50.
Utredningsmannen har under liden november 1973 - oktober
1974 hållit sex sammanträden med experterna.
Utredningsmannen har den 16 oktober 1974 avgett
delbelänkandet (SOU 1974:89) Ny järnvägslagstiftning I.
Det fortsatta utredningsarbetet beräknas pågå under hela
år 1975.
28. Utredningen (Ju 1972:05) angående inskrivning av rätt
till luftfartyg m. m.
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni
1972 för att företa en översyn av reglerna om registrering av och inskrivning
av rätt till luftfartyg m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 juli 1972):
Utredningsman: Rune, Christer L., hovrättsråd
Experter: Gunnarson, E. J. Ingvar, hovrättsassessor
Hedqvist, Sven A., byrådirektör Heuman, Jan G. M., rådman
Jantze, Siv I. G., rådman (fr.o.m. den 11 september 1974)
Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd
Ju:28
Skr 1975:4 32
Nilsson, Bengt G., hovrättsassessor
Törnell, Inga-Britt, rådman (fr.o.m. den 11 september
1974)
Sekreterare: Dryselius, Harald S., hovrättsassessor
(fr.o.m. den 19 juni 1974)
Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 24 (sekreteraren).
Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse
Ju 51.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit tio sammanträden med experterna samt haft en överläggning med olika
myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
29. Namnlagsutredningen (Ju 1972:06)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj
1972 med uppdrag atl verkslälla översyn av namnlagen (se Post- och Inrikes
tidn. den 14julil972):
Utredningsman: Höglund, Olof A., justitieråd
Experter: Hiljding, StigG. O., avdelningsdirektör Uggla,
Claes A., patenträttsråd
Sekreterare: Ericsson, Brit-Marie L. B. M., hovrättsråd
Lokal: Stora Nygatan 2 B, I tr., 11127 Stockholm, tel.
7631428 (sekreteraren)
Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse
Ju 52.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit elva sammanträden, av vilka ett ägt rum med företrädare för statistiska
centralbyrån. Inom det nordiska samarbetet har utredningsmannen och
sekreteraren i januari 1974 haft överläggningar i Helsingfors med finska
namnlagssakkunniga och ett nordiskt möte ägt rum i Slockholm i juni 1974.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.
30. Konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni
1972 för att verkställa utredning angående lagstiftning om konsumentskydd vid
privat serviceverksamhet (se Post-och Inrikes tidn. den 15 juli 1972):
33 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju;31
Utredningsman: Berniiz, Ulf, professor
Experter: Almström, Bjarne A., departementssekreterare
(fr.o.m. den 8 januari 1974)
Bergqvist, Hans A., hovrättsråd,
konsumentombudsmannens ställföreträdare
Edling, N. Axel, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 27
september 1974) Hellner, Jan E., professor Hillbom, Lars H., civilekonom Holm,
Ernst Olaf A., direktör Lundvall, Leif K. G., avdelningsdirektör Steneby, Jan,
jur. kand.
Sundberg-Weitman, Brita F., docent (fr.o.m. den 27
september 1974) Wallin, Per J., direktör
Sekreterare: Hertzman, A. Olov, hovrättsassessor
Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 37 (sekreteraren).
Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse
Ju 53.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit fem sammanträden saml haft överläggningar med olika myndigheter och
andra som berörs av utredningens arbete.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
31.1972 års domarutredning (Ju 1972:08)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 april
1972 för att utreda frågan om hovrätternas organisation, domarutbildningen och
domarkarriären m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 25 april 1972):
Ordförande: Spak, Carl-Anton, lagman
Ledamöter: Dockered, G. Robert, lantbrukare, f.d. led. av
riksdagen Wiklund, Bengt O., journalist, led. av riksdagen
Experter: Anderfors, Sten-Erik S., kammarrättsråd
Börjesson, Mats, direktör Delleryd, Gunnar V., länsåklagare Monlgomery, J.
Henry A., lagman
3 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4
Ju.31
Skr 1975:4 34
Sönnerhed, N. Gunnar, hovrättsassessor Wilhelmson, Lars
E., kanslichef
Sekreterare: Lindberg, Bert H., kammarrättsassessor
Wikrén, R. O. Gerhard, hovrättsassessor
Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse
Ju 54.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit 15 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter,
organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Studiebesök har
företagits i Danmark.
Utredningen har den 4 december 1974 avgett betänkandet
(SOU 1974:96) En öppnare domarbana.
Uppdraget är därmed slutfört.
32. Utredningen (Ju 1972:10) om översyn av
delglvnlngsbestämmelserna m.m.
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8
september 1972 för att se över delgivningsbestämmelserna m. m. (se Post-och
Inrikes tidn. den 7 oktober 1972):
Utredningsman: Stangenberg, Harriet S. T., expeditionschef
Experter: Andersson, Sune A., organisationsdirektör
(t.o.m. den 8 mars 1974) Eriksson, Karl Axel, byrådirektör (fr.o.m. den 27 mars
1974) Larsson, Jan L., polisintendent Stenberg, S. Härje, borgmästare Werner,
J. Bertil H., hovrättsassessor
Sekreterare: Lindskog, Claes M., tingsfiskal
Lokal: Stora Nygatan 2 A, 4 tr., 11127 Stockholm, tel.
7631456 (Stangenberg)
Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse
Ju 56.
Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober
1974 haft överläggningar med experterna samt olika myndigheter, organisationer
och andra, som berörs av utredningens arbete.
Utredningen har den 21 oktober 1974 avgett delbetänkandet
(Ds Ju 1974:15) Förenklad delgivning.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
35 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:34
33. Utredningen (Ju 1972:12) angående företagsinteckning
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29
september 1972 för att verkställa översyn av lagstiftningen om
företagsinteckning (se Post- och Inrikes tidn. den 14 oktober 1972):
Utredningsman: Rune, Christer L., hovrättsråd
Experter: Heuman, Jan G. M., rådman
Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd (fr.o.m. den 1 juli
1974) Löfberg, Karl Axel, kansliråd Norden, Joar, bankdirektör Törnell,
Inga-Britt, rådman Åsbring, Lars-Göran G., hovrättsassessor
Sekreterare: Dahlgren, Rolf O., hovrättsassessor (fr.o.m.
den 1 juli 1974) Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd (t.o.m. den 30 juni 1974)
Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 30 (sekreteraren).
Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse
Ju 58.
Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober
1974 hållit tre sammanträden med experterna.
Utredningen avser att vid årsskiftet 1974/75 lägga fram
ett delförslag angående förhållandet i förmånsrättshänseende mellan
löneprivilegiet och företagsinteckning.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
34. Delegationen (Ju 1973:03) för jämställdhet mellan män
och kvinnor
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28
december 1972 för att ingå i en delegation för aU åstadkomma jämställdhet
mellan män och kvinnor:
Ordförande: Leijon, A. M. M. (Anna-Greta), statsråd
(fr.o.m. den 21 augusti 1974) Peterson, Thage E. G., statssekreterare, led. av
riksdagen (t.o.m. den 20 augusti 1974)
Ledamöter: Carlsson, May-Britt, ombudsman Persson, Gustav
B., kommunalråd
Ju:34
Skr 1975:4 36
Sandberg, Elisabeth, sekreterare Westman, Helny I.,
socialchef Ersättare för ledamot: Rollen, Berit, reportagechef Sandlund,
Maj-Britt L., byråchef
Experter: Ahrland, Karin M., förste länsassessor
Alfvén-Palmstierna, Gunnel, leg. läkare (t.o.m. den 31
juli 1974) Amrén, P. Ragnar, bhr. socialchef (fr.o.m. den 1 december 1974)
Bartley, A. Osborne, professor Bodsiröm, T. Lennart, ordförande i TCO
Brännström, Gurii (Gullan) E., fru
Carlestam. Margareta E., fil. kand. (fr.o.m. den 1
november 1974) Carlqvist, Gunnel, t.f. förste byråsekreterare (fr.o.m. den I
mars 1974) Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör (fr.o.m. den 2 maj 1974)
Eriksson, Lars E., förbundssekreterare (fr.o.m. den 9 september 1974) Fahlén,
A. Marika, fil. kand. (t.o.m. den 24 oktober 1974) Fraenkel, Ingegärd C. E.,
studierektor, led. av riksdagen Fredgardh, K. Sonja, redaktör, led. av
riksdagen
Frykholm, K. Christina, informationssekreterare
(fr.o.m. den 9 september 1974)
Giesecke, Curt-Steffan, verkst. direktör Himmelstrand,
Karin B., (fr.o.m. den 25 oktober 1974) Järdler, Sven A., förbundsdirektör
Kislner, Inger, förbundsordförande (fr.o.m. den 1 augusti
1974) Liljeström, Rita, universitetslektor (fr.o.m. den 9 september 1974)
Löwbeer, Hans, universitetskansler Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av
riksdagen Millgårdh, K. Marianne, redaktör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Mogård,
Britt E. T., fru, led. av riksdagen Nilsson, Gunnar E., ordförande i LO Olsson,
Bengt K., landshövding (t.o.m. den I maj 1974) Orring, Jonas A.,
generaldirektör Palmaer,S.G. Eva, fil. lic.
Pripp, Nina M. E., hovräUsfiskal (fr.o.m. den 22 mars
1974) Rehnberg, K. Bertil, generaldirektör Rexed, Bror A., generaldirektör
Strand, Bengt H., fil. kand.
Tillfors, Lars T. L., kanslisekrelerare (fr.o.m. den 9
sepiember 1974) Uggla, Kari-Lennart, generaldirektör Ersättare för expert:
Andersson, Karin E., förbundssekreterare, led. av
riksdagen (för Fredgardh) Andrén, A. Gunnar, förhandlingsdirektör (för Uggla)
37 Kommittéer: Justitiedepartementet
Ju:35
Baude, Annika M. C, avdelningschef (för Rexed) Bergström,
Olof W., avdelningschef (för Rehnberg) Dahlgren, Elsa B., byrådirektör (för
Kislner) (fr.o.m. den 1 augusti 1974) Eriksson, B. Sune, direktör (för Järdler)
Fjällström, B. Harry, avtalssekreterare (för Nilsson) Gjötterberg, Tora-Britta,
redaktör (för Ahrland) Jonasson, Sven G. J., utredningschef (för Bodström)
Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen (för Mattson)
Lindahl-Kiessling, Kerstin M., professor (för Löwbeer) Linde, I. Gertie, farm.
kand. (för Brännström)
Mandahl-Ericsson, A. Cecilia, förste
länsassessor (för Alfvén-Palmstierna) (t.o.m. den 31 juli 1974) Royen,
Sverre N. H., direktör (för Carlsson) Rugfelt, K. E. Lennart, direktör (för
Giesecke) Troedsson, Ingegärd, pol. mag., led. av riksdagen (för Mogård)
Ulfhielm, Monica H. V., sekreterare (för Bartley) Vestin, F. E. Margareta,
undervisningsråd (för Orring) Wahlberg, E. Marianne, avdelningschef (för
Fraenkel) Waldén, G. Louise, fil. kand. (för Palmaer)
Sekreterare: Lindberg, S. Ingemar, kansliråd
Bitr. sekreterare: Krausz, Elisabet, fil. kand.
Lokal: Statsrådsberedningen, Fack, 103 10 Stockholm, tel.
växel 763 10 00 (sekretariatet)
Direktiven för delegationen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 45.
Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit 16 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter,
organisationer och andra som berörs av delegationens arbete. Därutöver har fyra
sammanträden hållits med hela delegationen och två med en särskilt kallad
referensgrupp.
Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
35. Steriliseringsutredningen (Ju 1973:04)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15
december 1972 för översyn av lagstiftningen om sterilisering (se Post- och
Inrikes tidn. den 8 januari 1973):
Utredningsman: Hadding, Carl Fredrik, hovrättslagman
Ju.35
Skr 1975:4 38
Experter: Gerle, Bo O., professor Gieriz, Gustav B.,
professor Johansson, J. Harald, professor Lindsten, Jan E., bitr. professor
Olsson, Elvy E., fru, led. av riksdagen Ström, Turid, avdelningschef, led. av
riksdagen
Sekreterare: Freese, Jan P. G. H:son, t.f. byråchef
Bitr. sekreterare: Rutberg, Briu D., fil. kand.
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 46.
Utredningen har den 27 juni 1974 avgett belänkandet (SOU
1974:25) Fri sterilisering. Uppdraget är därmed slutfört.
36. Sekretariatet (Ju 1973:05) för framtidsstudier
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26
januari 1973 för alt leda arbetet inom ett sekretariat för framtidsstudier (se
Post- och Inrikes tidn. den 24 februari 1973).
Genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 har en
referensgrupp tillkallats för kontakt och information rörande
projektverksamheten på framtidsstudieområdel.
Utredningsman: Ingelstam, Lars E., bitr. professor
Experter: Bäckstrand, K. Göran M., departementssekreterare
Esping, Hans G., revisionsdirektör (fr.o.m. den 26 september 1974) Niblaeus,
Kerstin S. E., förste forskningsingenjör Persson, I. Christina,
departementssekreterare Tägil, Sven O., t.f. professor (fr.o.m. den I november
1974)
Referensgruppen (Ju 1973:05:01):
Ordförande: Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av
riksdagen (fr.o.m. den 25 juni 1974)
Medlemmar: Anér, Kerstin, fil. dr, led. av riksdagen
(fr.o.m. den 25 juni 1974) Biörck,C. Gunnar W., professor (fr.o.m. den 25 juni
1974)
39 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju;37
Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av
riksdagen (fr.o.m. den 25
juni 1974)
Israelsson, Per J., apparatskötare, led. av riksdagen
(fr.o.m. den 25 juni
1974)
Johansson, S. Olof H., led. av riksdagen (fr.o.m. den 25
juni 1974)
Lokal: Statsrådsberedningen, Fack, 103 10 Stockholm, tel.
växel 763 10 00 (sekretariatet)
Direktiven för sekretariatet, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 47.
Utredningsmannen och experterna har hållit ett stort antal
överläggningar med företrädare för departement och myndigheter samt forskare
och olika organisationer.
Referensgruppen har hållit två sammanträden.
Sekretariatet
har sammanställt remissvaren över betänkandet (SOU 1972:59) All välja framtid.
Sammanställningen är avsedd som underlag för fortsatta diskussioner.
Sekretariatet har vidare genom kontakter av olika slag ytterligare belyst och
preciserat framtidsstudiernas innehåll och organisation. Som elt led i detta
arbete har fyra symposier anordnats. Deras huvudsyfte har varit att identifiera
forskningsbehov av mera grundläggande karaktär (som förberedelse för
långsiktmotiverad forskning. Ju 1974:11). Rapporter över symposierna har publicerats
i departementsserien (Ds Ju I973:20och23sami 1974:9 och 10).
Utöver dessa rapporter har sekretariatet sammanställt
maierial om bl. a. teknikvärdering och debatten kring tillväxtens gränser.
Sekretariatet
har påbörjat den projektverksamhet som förutskickades i 1974 års
statsverksproposition (se prop. 1974:1 bil. 4 s. 54, UbU 1974:26, rskr
1974:212). F. n. är tre studier på förstudie-och planeringsstadiet. Dessa avser
atl behandla arbetslivet i framtiden, råvaror och naturresurser i ett långsiktigt
perspektiv och Sveriges internationella beroenden. Det egentliga arbetet kommer
allt utföras av projektgrupper i kontakt med sekretariatet och berörda
departement.
Dessutom skall en framtidsstudie på energiområdet
genomföras i samarbete med energipoliiiska delegationen (Ju 1973:22).
Sekretariatets verksamhet beräknas pågå under hela år
1975.
37. Värmeanläggningsutredningen (Ju 1973:06)
Tillkallad enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16
februari 1973 föratt verkställa ulredning rörande lagstiftning om allmänna
värmeanläggningar (se Post- och Inrikes tidn. den 3 mars 1973):
Utredningsman: Wallner, Helmer, överdirektör
Ju.37
Skr 1975:4 40
Experter: Gradin, Rolf U., civilingenjör Hedman, Bengt,
ränschef Lind, Carl-Erik L., byråchef Tengroth, Karl-Erik. direktör Tullberg,
H. Bertil, direktör Öster, Karl Olov, departementssekreterare
Sekreterare: Eliasson, Bengt E., hovrättsassessor
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 48.
Utredningen har under tiden november 1973 - augusti 1974
hållit 14 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter,
organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.
Utredningen har den 26 augusti 1974 avgetl betänkandet
(SOU 1974:77) Värmeförsörjning enligt värmeplan.
Uppdraget är därmed slutfört.
38. Hyresprocesskommittén (Ju 1973:07)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9
februari 1973 föratt utreda frågan om överprövning av hyresnämnds avgöranden
(se Post- och Inrikes tidn. den 17 mars 1973):
Ordförande: Gad, Ulf H., hyresråd
Ledamöter: Berg, Folke L. V., direktör Didön, Lars-Uno,
hovrättsassessor Jansson, Sven I., direktör Järtelius, Gösta E., advokat
Expert: Wängberg, Hans-Åke, byråchef
Sekreterare: Åsbring, Lars-Göran G., hovräUsassessor
Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 49.
Kommittén har den 15 mars 1974 avgett betänkandet (Ds Ju
1974:3) Bostadsdomstolen, överinstans till hyresnämnd. Uppdraget är därmed
slutfört.
41 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:40
39.
Produktansvarskommittén (Ju 1973:08)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1972 för utredning angående
ersättning för produktskador (se Post- och Inrikes tidn. den 8 januari 1973):
Ordförande:
Conradi, Erland G. F., justitieråd
Ledamöter:
Bengtsson, T. Bertil, professor Sturkell, Cari-Edvard, lagman
Experter:
Ahlström, Iwan, direktör
Bottiger,
Lars Erik J., professor (fr.o.m. den 2 juli 1974) Flemström, Lars Gunnar,
ombudsman (t.o.m. den 16 april 1974) Göransson, Lars G., sekreterare (fr.o.m.
den 17 april 1974) Lindstedt, Hans G., direktör OIdertz, Carl M., bitr.
direktör Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör Swarén, Ulla M., byråchef
Tancred, J. Bengt O., avdelningsdirektör
Sekreterare:
Nöteberg, Rolf M., hovrättsassessor
Lokal:
Lilla Nygatan I, 2 tr.. Ill 28 Stockholm, tel. 763 2361 (sekreteraren)
Direktiven
för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 50.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
40.
Utredningen (Ju 1973:09) om de s. k. suveränitetsholmarna i Torne, Muonlo och
Könkämä älvar
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1973 för utredning om de s. k.
suveränitelsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar (se Post- och Inrikes
tidn. den 5 maj 1973):
Utredningsman:
Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler
Experter:
Hedström, A. Jan-Olof, t.f. bitr. distriktslantmätare
Ju.40 Skr 1975:4 42
Lindgren, I. Lennart, departementssekreterare
Persson, Börje A., byråchef
Simu, K. Birger E., distriktslantmätare
Sekreterare: Beckman, Lars K. A. G., hovrättsassessor
Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Slockholm,
tel. 763 1146 (sekreteraren)
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 51.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit två sammanträden med molsvarande finska utredningen. Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
41. Hemförsäijningskommittén (Ju 1973:10)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars
1973 för att verkställa översyn av reglerna om hemförsäljning m. m. (se Post-
och Inrikes tidn. den 7 april 1973):
Ordförande: Ag, Lars E., generaldirektör
Ledamöter: Berniiz, Ulf, professor Hillbom, Lars H.,
civilekonom Schierbeck, Per W., direktör Walldén, G. Rudolf, direktör
Experter: Borg, Per O., t.f. kansliråd Hellstadius, Jan
R., direktör
Sekreterare: Swahn, Jan-Olov, hovrättsassessor
Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 28 (sekreteraren).
Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiven för kommiuén, se 1974 års riksdagsberättelse Ju
52.
Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit sju sammanträden. Kommittén har vidare i samarbete med konsumentverket
under våren 1974 genomfört en undersökning hos verket, samtliga hemkonsulenter
och kommunala konsumentorgan rörande de praktiska erfarenheterna inom
hemförsäljningsområdet och effekterna av hemförsäljningslagen. Under
hösten 1974 genomför på kommitténs
43 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:43
uppdrag Handelns Utredningsinstitut och
Kooperativa Förbundets utredningsavdelning en undersökning av förhållandena
inom detaljhandeln rörande olika frågor som har anknytning till det öppna
köpet. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
42. Utredningen (Ju 1973:11) om eventuell reformering av
det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 april
1973 för utredning om eventuell reformering av del ekonomiska sanktionssystemet
inom straffrätten:
Utredningsman: Bergström, S. Gunvor M., kansliråd
Lokal: Munkbron 17,6tr., 111 28 Slockholm, tel. 763 20 51
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 53.
Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober
1974 haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som
berörs av utredningsarbetet. Ett sammanträde har hållits med representanter för
de danska, finska och norska justitiedepartementen.
Utredningsarbetet beräknas pågå under hela år 1975.
43. Frivårdens storstadsutredning (Ju 1973:12)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april
1973 för aU utreda indelningsfrågor och arbetsformer inom kriminalvårdens
frivärdsdistrikt i Stockholm, Göteborg och Malmö (se Post- och Inrikes tidn.
den 12 maj 1973):
Utredningsman: Mehr, Hjalmar L., landshövding
Experter: Burman, Olof, direktör Dahlsten, Ulf L.,
byråchef Granath, Karl-Erik, f.d. barnavårdsdirektör
NordelLJ. Olof C, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I
sepiember 1974) Nyberg, Cari-Erik B., skyddskonsulent (fr.o.m. den 30 januari
1974) Nyman, E. Linnea V., skyddskonsulent (fr.o.m. den 30 januari 1974)
Stenkvist, E. Arne, kriminalvårdsinspektör (fr.o.m. den 30 januari 1974)
Sekreterare: Brännström, Hans A., kriminalvårdsinspektör
Ju:43
Skr 1975:4 44
Lokal: Regionkansliet, Storgatan 41, 871 00 Härnösand,
tel. 0611/178 24 (sekreteraren)
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 54.
Den sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober
1974 hållit tre sammanträden med experterna. Utredningen beräknas slutföra sitt
arbete under år 1975.
44. Utredningen (Ju 1973:13) om arbetsbelastningen i
tingsrätterna
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april
1973 för att utreda frågan om metoder för att mäta arbetsbelastningen i
tingsrätterna (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juni 1973):
Ordförande: Hillerudh, G. Lars-Olov E., expeditionschef
Ledamöter: Alexanderson, K. Erik, f.d. häradshövding, f.d.
led. av riksdagen Gustafsson, B. G. Agge, rådman Olsson, R. Ingeborg, assistent
Tengwall, Sven-Erik G., departementssekreterare
Experter: Elmhammer, Nils E. L, statistikchef (fr.o.m. den
25 januari 1974) Spak, Carl-Anton, lagman
Sekreterare: Fischerström, N. Johan A., hovrättsfiskal
Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel.
763 1113 (sekreteraren)
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 55.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit fem sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter och
andra som berörs av utredningens arbete.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
45. Brottsförebyggande rådet (Ju 1973:14)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni
1973 för att utreda de uppgifter som utredningen om ett brottsförebyggande råd
har föreslagit (se Post- och Inrikes tidn. den 8 september 1973):
45 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:45
Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör (t.o.m. den 30
juni 1974)
Ledamöter: Andersson, J. Sven G., statssekreterare (t.o.m.
den 30 juni 1974) Bodström, T. Lennart, ordförande i TCO (t.o.m. den 30 juni
1974) Fridh, K. Göte, statssekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974) Giesecke,
Curt-Steffan, verkst. direktör (t.o.m. den 30 juni 1974) Hedlund, A. Rune,
landstingsråd (t.o.m. den 30 juni 1974) Hjelm-Wallén, Lena B., statsråd, led.
av riksdagen (t.o.m. den 16 januari 1974)
Hörlén, S. Ingemar (Inge), borgarråd (t.o.m. den 30 juni
1974) Johanson, Kjell E., byrådirektör (t.o.m. den 30 april 1974) Lindberg,
Knut A. O., direktör
Nilsson, Gunnar E., ordförande i LO (t.o.m. den 30 juni
1974) Nygren, Arne J., redaktör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974)
Olsson, B. B. Sune, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974) Polstam, K. Åke
S., kriminalinspektör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974)
Sandgren, C. Lennart, statssekreterare (t.o.m. den 30 juni
1974) Sveri, Knut O., professor (t.o.m. den 30 juni 1974) Wiklund, S. A.
Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974)
Winberg, S. Håkan, rådman, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974)
Experter: Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO
(fr.o.m. den I januari 1974) Alpsten, A. Börje, departementsråd (fr.o.m. den 1
januari 1974) Andersson, E. Gunnar, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Anneli, Johan G., hovrättsfiskal (fr.o.m. den I januari 1974) Aspelin, L. B.
Erland, hovrättsassessor (fr.o.m. den I januari 1974) Bagger-Sjöbäck, N. Bertil
G., byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Baude, Annika M. C,
avdelningschef (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bergkwist, H. Ulla E.,
överinspektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bergman, Lars E., civilingenjör
(fr.o.m. den 1 januari 1974) Birath, Thomas L., förste byråsekreterare (fr.o.m.
den 1 januari 1974) Bishop, Karin M., kansliråd (fr.o.m. den I januari 1974)
Björinder, K. E. Henry, sekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Björklund,
Leni C. E., folkbildningskonsulent (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Björklund, Rolf, sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)
Carlsson, N. Gunnar, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I januari 1974) Carlsson,
N. Ebbe K., informationssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)
Carlsson, N. Gösta, professor (fr.o.m. den I januari 1974)
Eek, Karin, skolöverläkare (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Ju.45
Skr 1975:4 46
Eklund, P. Gösta, ombudsman (fr.o.m. den I januari 1974)
Eliasson,
Lennart S., länsåklagare (fr.o.m. den I januari 1974)
Elmhammer,
Nils E. I., statistikchef (fr.o.m. den I januari 1974)
Eriksson,
I. Seved, byråchef (fr.o.m. den I januari 1974)
Erlandsson,
J. Gottfrid, polisintendent (fr.o.m. den I januari 1974)
Esbjörnson,
Esbjörn, byråchef (fr.o.m. den I januari 1974)
Ettarp,
Lars G., departementssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)
Fahlström,
V. Tullie, kammaråklagare (fr.o.m. den I januari 1974)
Falkenstam,
Curt E. L., byråchef (fr.o.m. den I januari 1974)
Fors, Åke
Hj., kansliråd (fr.o.m. den I januari 1974)
Forstadius, Erik L. W., direktör (fr.o.m. den 1 januari
1974)
Fransson, Bengt R., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 1
januari 1974)
Fredin, Curt A., folkbildningskonsulenl (fr.o.m. den 1
januari 1974)
Gustafsson,
Stig G., förbundsjurisi, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1
januari
1974)
Gustavsson,
K. E. Arne, avdelningschef (fr.o.m. den I januari 1974)
Hallberg, Leif O., byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari
1974)
Heckscher,
Sten, jur. kand. (fr.o.m. den I januari 1974)
Helin, Anders M., kammaråklagare (fr.o.m. den I januari
1974)
Henriksson,
E. Sture F., departementssekreterare (fr.o.m. den I januari
1974)
Hemgård, Karl-Erik, kansliråd (fr.o.m. den I januari 1974)
Hultan, Ivan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I januari
1974)
Janson, Carl-Gunnar,
professor (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Jermsten,
Per L., departementsråd (fr.o.m. den I januari 1974)
Jonsson,
Benny, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Jonsson,
Torsten J., chefsåklagare (fr.o.m. den I januari 1974)
Karlsson, Christer, departementssekreterare (fr.o.m. den I
januari 1974)
Korpi, Sture H., informationssekreterare (fr.o.m. den 1
januari 1974)
Källman, Per Olof E., sekreterare (fr.o.m. den I januari
1974)
Larnstedt, A. Ossian G., departementsråd (fr.o.m. den I
januari 1974)
Larsson, Karl Gotthard, sekreterare (fr.o.m. den 1 januari
1974)
Larsson, Matts Bergom, direktör (fr.o.m. den 1 januari
1974)
Larsson-Utas, Gunvor M., adjunkt (fr.o.m. den 1 januari
1974)
Leche, Johan H., departementsråd (fr.o.m. den 1 januari
1974)
Lindström, Lars E., ombudsman (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Maehly, Andreas C, professor (fr.o.m. den I januari 1974)
Malmqvist, StigG., socionom (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Martinsson, Bo N. O., generaldirektör, f.d. led. av
riksdagen (t.o.m. den
30 juni 1974)
Nilsson, Barbro H., kanslist (fr.o.m. den I januari 1974)
Nilsson, Bror J. E., ombudsman (fr.o.m. den I januari
1974)
Norberg, Lars R., departementssekreterare (fr.o.m. den I
januari 1974)
Ording, Jan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I januari
1974)
Orring, Jonas A., generaldirektör (t.o.m. den 30 juni
1974)
47 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:46
Paul, Lars A., ombudsman (fr.o.m. den I januari 1974)
Persson, Carl J. G., rikspolischef (t.o.m. den 30 juni 1974) Printz, A.
Lennart, avdelningschef (fr.o.m. den I januari 1974) Rexed, Bror A.,
generaldirektör (t.o.m. den 30 juni 1974) Romander, Holger A. G., riksåklagare
(t.o.m. den 30 juni 1974) Sjöberg, Tage B., departementssekreterare (fr.o.m.
den 1 januari 1974) Skoglund, Erling, överläkare (fr.o.m. den I januari 1974)
Sköld, Lars G., överdirektör (fr.o.m. den I januari 1974) Stark, K. Birger,
socialchef (fr.o.m. den I januari 1974) Sterner, E. Gunnar E., lagman (fr.o.m.
den I januari 1974) Strömgren, J. Holger, ämneslärare (fr.o.m. den 1 januari
1974) Sturkell, Carl-Edvard, rättschef (fr.o.m. den I januari 1974) Sundling,
Sylvia M., konsulent (fr.o.m. den I januari 1974) Svensson, Karl-Eric,
byrådirektör (fr.o.m. den I januari 1974) Thornstedt, Hans G., professor
(fr.o.m. den I januari 1974) Thyblad, Tom F. F. T:son, byråchef (fr.o.m. den 1
januari 1974) Tiderman, Gunvor E., byrådirektör (fr.o.m. den Ijanuari 1974)
Valiersson, Bert E., sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Wester, Jan,
skolkonsulent (fr.o.m. den I januari 1974) Wide, N. Gunnar, byrådirektör
(fr.o.m. den 1 januari 1974) Zeime, Claes A., byråchef (fr.o.m. den 1 januari
1974)
Sekreterare: Cosmo, Carl-Johan O., kanslichef (t.o.m. den
30 juni 1974)
Bitr. sekreterare: Eklund, A. B. Elisabet (Lisbeth),
förste byråsekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974)
Eklund, Jan E., socialassistent (t.o.m. den 30 juni 1974)
Wikström, K. Arne, byråchef (t.o.m. den 30 juni 1974)
Direktiven för brottsförebyggande rådet, se 1974 års
riksdagsberättelse Ju 56.
Kommittén har under tiden november 1973 - 30 juni 1974 hållit
tre sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer
och andra som berörs av kommitléns arbete. Därutöver har 46 sammanträden
hållits med nio särskilda arbetsgrupper.
Kommitténs arbete har slutförts i och med att myndigheten
brottsförebyggande rådet inrättats den I juli 1974.
46. Övervakningsnämndutredningen (Ju 1973:15)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni
1973 med uppdrag att utreda övervakningsnämndernas och de centrala nämndernas
uppgifter och organisation (se Post- och Inrikes tidn. den 21 juli 1973):
Ju:46 Skr 1975:4 48
Utredningsman:
Larsson, Sven A. A., hovrättslagman
Experter:
Altahr-Cederberg, Nils M.. skyddskonsulent Colliander, Per G., anstaltsdirektör
Leche, Johan H., departementsråd Odhammar, J. E. Ivan, lagman
Sekreterare:
Åhlén, Lars, hovrättsassessor
Bitr.
sekreterare: Noltorp, Lars G. N., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 november 1974)
Lokal:
Göta hovrätt. Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel 036/11 94 30 (sekreterarna)
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 57.
Utredningsmannen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 21 sammanträden med
experterna samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra
som berörs av utredningens arbete.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.
47.
Utredningen (Ju 1973:16) angående åtgärder för att minska personalomsättningen
Inom polisväsendet
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för atl utreda frågan om
personalomsättningen inom polisväsendet m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 9
juli 1973):
Ordförande:
Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler
Ledamöter:
Buckau, Anne-Marie A. L., ombudsman Jirstam, Björn H. L., förhandlingsdirektör
Printz, Å. Lennart, avdelningschef Ryman, Sven-Hugo G., utbildningschef
Experter:
Ankar, S. Bertil, länspolischef Erlandsson, Bengt H., polismästare Lindholm,
Sven A., förste ombudsman
Sekreterare:
Tysk, Gunnar I., avdelningsdirektör
49 Kommittéer: Justitiedepartementet
Ju:48
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 58.
Utredningen har hållit fem sammanträden samt vid fyra
lillfällen genomfört studiebesök i polisdistrikt.
Utredningen har den 20 september 1974 avgett betänkandet
(Ds Ju 1974:13) Personalomsättningen inom polisväsendet.
Uppdraget är därmed slutfört.
48. Utredningen (Ju 1973:17) om utländska övertaganden av
svenska företag
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10
augusti 1973 att utreda frågan om utländska övertaganden av svenska företag (se
Post- och Inrikes tidn. den 10 november 1973):
Ordförande: Eckerberg, Per A., landshövding
Ledamöter: Antonsson, Johannes M., lantbrukare, led. av
riksdagen Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Engman, Hans O. R.,
utredningssekreterare Hagdahl, K. Thomas, direktör Larsson, Matts Bergom,
direktör Lundin, Bert G., förbundsordförande
Experter: Atterwall, Göran L., kammarrättsassessor
(fr.o.m. den 28 februari 1974) Lind, Johan A. L., departementsråd (fr.o.m. den
11 januari 1974) Olsson, Hans 1., pol. mag. (fr.o.m. den 11 januari 1974)
Sekreterare: Frid, Sven Rune, byråchef (fr.o.m. den 1
november 1974) Malmström, Bengt G. V., hovrättsassessor (fr.o.m. den 3 januari
1974)
Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763
23 53 (Malmström)
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 59.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit fem sammanträden. Utredningens arbete beräknas pägå under hela år 1975.
4 Riksdagen 1975. I saml Nr 4
Ju.49
Skr 1975:4 50
49. Häktesutredningen (Ju 1973:18) för Stockholms
län m. m.
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2
november 1973 för att utreda behovel av häktes- och arresiplatser inom
Stockholms, Södermanlands och Uppsala län, m. m. (se Post- och Inrikes tidn.
den 17 november 1973):
Utredningsman: Ringius, Gösta, kriminalvårdsdirektör
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 60.
Utredningsmannen har den 29 april 1974 avgett betänkandet
(Ds Ju 1974:4) Förslag till häktesorganisation för Stockholms och angränsande
län. Uppdraget är därmed slutfört.
50. 1973 års fri- ocb rättigbetsutredning (Ju
1973:19)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2
november 1973 med uppdrag att utreda frågan om regleringen i grundlag av
skyddet för enskildas fri-och rättigheter m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den
10 november 1973):
Ordförande: Mehr, Hjalmar L., landshövding
Ledamöter: Ahlmark, Per A., fil. kand., led. av riksdagen
Boo, Karl G. H., assistent, led. av riksdagen Herlitz, Lars, docent
Hemelius, J. Allan, bankofullmäktig, led. av riksdagen
Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen Svensson, Olle F. S.,
chefredaktör, led. av riksdagen
Experter: Broomé, N. G. Bo, hovrättsassessor Dahlsten, Ulf
L., byråchef Eklundh, Claes G. B., hovrättsassessor Stjernquist, Nils,
professor
Sekreterare: Bergh, Carl Herman, försäkringsdomare
Bitr. sekreterare: Regner, Göran I. F., hovrättsfiskal Örn, Claes H. G., hovrättsfiskal
(fr.o.m. den 20 maj 1974)
Lokal: Munkbron 17, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. växel 763
10 00 (sekreterarna)
51 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:52
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 61.
Utredningen har under liden november 1973 - oktober 1974
hållit lio sammanträden, därav ett tredagarssammanträde. Därjämte har en
expertgrupp inom utredningen sammanträtt nio gånger.
Ulredningen
har den 15 november 1974 avgetl översikter (SOU 1974:88) avseende
Europakonventionen och europeiska sociala siadgan.
Ulredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
51. Utredningen (Ju 1973:20) om personalens
arbetsuppgifter vid
kriminalvårdens anstalter
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni
1973 med uppdrag att utreda personalens arbetsuppgifter vid kriminalvårdens
anstalter (se Post- och Inrikes tidn. den 14 november 1973):
Utredningsman: Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO
Experter: Bishop, Norman, byråchef Dahlsjö, Lars A.,
anstaltsdirektör Holmström, L. Bror, ombudsman Holtsberg, P. Christer,
departementssekreterare Karlsson, K. Harry, anstaltsdireklör Karlström, Vilhelm
H., byråchef Selin, Sven, ombudsman
Sekreterare: Nilsson, Bengt-Åke, hovrättsassessor (fr.o.m.
den 12 februari 1974)
Lokal: Lilla Nygatan I, 2 tr., 11128 Stockholm, tel.
7632346 (sekreteraren)
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Ju 62.
Utredningsmannen har under liden april - oktober 1974
hållit sex sammanträden med experterna. Vidare har nio institutioner inom
kriminal-och socialvård besökts.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
52. Domstolsstyrelseutredningen (Ju 1973:21)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28
september 1973 för att utreda frågan om organisationen av den centrala
förvaltningsmyndigheten för domstolsväsendet m. m. (se Post- och Inrikes tidn.
den 8 december 1973):
Ju.52 Skr 1975:4 52
Ordförande:
Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler
Ledamöter:
Lindgren, K. Erik, avdelningsdirektör Lundborg, L. Åke, kansliråd Sidenbladh,
Karl J. E., hovrättspresident Spak, Carl-Anton, lagman
Sekreterare:
Eklycke, S. Lars G., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 63.
Utredningen
har den 31 maj 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:5) Central, regional och
lokal domstolsförvaltning m. m. samt den 1 juli 1974 promemorian (Ds Ju
1974:11) Central, regional och lokal domstolsförvaltning m. m. Vissa
författningsändringar.
Uppdraget
är därmed slutfört.
53.
Energipolitiska delegationen (Ju 1973:22)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 december 1973:
Ordförande:
Grafsiröm, Erik O. H., f.d. generaldirektör
Ledamöter:
Dennis, Bengt, statssekreterare Hagström, Tony G., statssekreterare Larsson, Y.
Allan G., statssekreterare Sandgren, C. Lennart, statssekreterare Sjönander, Bo
Jonas, direktör (t.o.m. den 28 februari 1974) Svenson, S. Göte,
statssekreterare Thunborg, Anders I., statssekreterare
Vinde,
Pierre L. V., statssekreterare (fr.o.m. den 1 mars 1974) Åström, C. Sverker,
kabinettssekreterare
Expert:
Ingelstam, Lars E., bitr. professor (fr.o.m. den 22 februari 1974) Lönnroth,
N. Magnus (Måns), avdelningsdirektör (fr.o.m. den I september 1974)
Sekreterare:
Gornizka, Gunnar, civilingenjör (fr. o. m. den 1 mars 1974)
53 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:54
Arbetsgruppen
(Ju 1973:22:01) för rationellare energianvändning inom hushåUm. m.:
Ordförande:
Holm, J. Lennart, generaldirektör (fr.o.m. den 4 november 1974)
Experter:
Asker, E. A. Gunnar, fastighetschef (fr.o.m. den 4 november 1974) Lindvall, S.
Thomas 1., docent (fr.o.m. den 4 november 1974) Östman, Alvar G., ingenjör
(fr.o.m. den 4 november 1974)
Sekreterare:
Wallin,
A. A. Allan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 4 november 1974)
Lokal: Storkyrkobrinken
13, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 763 22 81 (Gornitzka)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Delegationen
har t. o. m. oktober 1974 hållit sex sammanträden.
Delegationens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
54.
Utredningen (Ju 1974:01) om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att utreda frågan om
skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan (se Post- och
Inrikes tidn. den 15 januari 1974):
Ordförande:
Nyman, Erik O., justitieråd
Ledamöter:
Nyqvist, Ola, docent, led. av riksdagen Svensson, Olle F. S., chefredaktör,
led. av riksdagen
Expert:
Rabenius, Lars E. R., ombudsman (fr.o.m. den 11 januari 1974)
Sekreterare:
Grobgeld, Lennart M., revisionssekreterare (fr.o.m. den 16 januari 1974)
Lokal:
Stora Nygatan 2 A, 4 tr., III 27 Stockholm, tel. 763 1448 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):
En
grundläggande princip i vår tryckfrihetsrätt är att det skall stå var och en
fritt att meddela uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift till skriftens
författare, utgivare, redaktör eller liknande. Denna princip har kommit till
uttryck i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF). Meddelaren
skyddas genom särskilda regler i förordningen. BI. a. har han
Ju.54 Skr 1975:4 54
rätt
att vara anonym, och den som tar befattning med utgivningen av tryckt skrift
får inte röja meddelares identitet. Meddelare är dessutom i regel skyddad mot
åtal och straff. Vissa speciella undantag finns från denna regel. Sålunda kan
meddelaren straffas bl. a. om han genom att lämna meddelandet har brutit mot
lagstadgad tystnadsplikt eller gjort sig skyldig till spioneri eller annat
allvarligt brott mot rikets säkerhet.
I
speciella situationer kan det uppstå en konflikt mellan kravet på skydd för
meddelares anonymitet och samhällets intresse av effektiva möjligheter att
utreda brott. 1 samband med brottsutredning kan åklagar- och polismyndigheter
under vissa förutsättningar ingripa med tvångsmedel av olika slag, bl. a.
beslag och husrannsakan. Bestämmelserna härom har generell räckvidd. Detta
innebär att det i och för sig är möjligt att företa sådant ingripande
exempelvis på en tidningsredaktion eller hos en nyhetsbyrå. Härvid finns
givetvis risk för att den som företar tvångsåtgärden kommer i besittning av ett
anonymitetsskyddat meddelande.
Vikten
av att upprätthålla TF:s principer om skydd för meddelares anonymitet talar för
att myndigheterna bör visa återhållsamhet när det gäller att förordna om beslag
eller husrannsakan i fall där konflikt med anonymitetsskyddet kan uppkomma och
att sådana åtgärder bör genomföras med särskild fösiktighet. Om man vill
fullständigt undvika risker för att meddelares identitet uppdagas i samband med
beslag eller husrannsakan hos den som har tagit emot meddelandet torde man
emellertid vara tvungen att helt frita vissa personer och lokaler från sådana
ingripanden. En sådan ordning kan enligt min mening inte accepteras. Det räcker
med att peka på den situationen att en tidningsmedarbetare misstänks för ett
allvarligt brott som inte har samband med hans publicistiska verksamhet och att
det finns grundad anledning anta att viktiga bevis förvaras på hans
arbetsplats. De brottsbekämpande myndigheterna måste då kunna tillgripa
tvångsmedel för att få tillgång till dessa bevis.
Rättegångsbalken
(RB) innehåller i 27 och 28 kap. utförliga regler om förutsättningarna för och
förfarandet vid beslag och husrannsakan. Beslag får avse föremål eller
skriftlig handling som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha
avhänts någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott. Husrannsakan
får företas vid utredning om brott, på vilket fängelse kan följa, i syfte att
söka efter föremål som är underkastat beslag eller eljest att utröna
omständighet som kan ha betydelse för utredning om brottet. Särskilda
restriktioner gäller i fråga om möjligheterna att företa husrannsakan hos annan
än den misstänkte. Såväl beslag som husrannsakan kräver i princip särskilt
beslut av förundersökningsledare, åklagare eller domstol. Protokoll skall föras
över åtgärden, och den mot vilken den riktas har rätt att få bevis om åtgärden.
Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett trovärdigt vittne närvara. Den hos
vilken husrannsakan företas har rätt att själv vara närvarande och att
tillkalla vittne. Om föremål som har tagits i beslag inte längre behövs för
utredningen skall beslaget omedelbart hävas. Detsamma gäller om åtal inte väcks
inom föreskriven tid. Väcks åtal skall beslagsfrågan alltid prövas av domstolen
när målet avgörs.
Särskilda
regler finns till skydd för skriftliga handlingar. Beslag får inte läggas på
handling vars innehåll kan antas vara sådant att den som innehar handlingen
enligt 36 kap. 5 § RB inte får höras som vittne därom. De personer som avses i
36 kap. 5 § är offentliga tjänstemän, advokater, läkare m. fl. Vidare gäller
att skriftligt meddelande mellan en misstänkt och någon honom närstående eller
mellan sådana närstående inbördes får tas i beslag
55 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:54
bara när misstanken avser brott för vilket minimistraffet
är minst två års fängelse. Dessutom finns vissa inskränkningar i fråga om
rätten att lägga beslag på försändelse som är i pöst- eller televerkets vård.
Enskilda handlingar får inte undersökas och bre v och andra slutna handlingar
får inte öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Om
den som verkställer beslaget inte har rätt att undersöka handlingen skall han
försegla den.
De nu berörda reglerna i RB innefattar i och för sig
starka rättssäkerhetsgarantier. Ytterligare skydd för meddelares anonymitet
ligger i att tjänsteman som tar befattning med förundersökningsmaterial är
underkastad tystnadsplikt och att materialet är sekretessbelagt enligt 10 §
lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Frågan om den nuvarande regleringen innefattar en riktig
avvägning mellan intresset av skydd för meddelares anonymitet och intresset av
verksamma tvångsmedel i brottsbekämpningen har fått särskild aktualitet under
senare tid. Frågan har bl. a. tagits upp i en framställning den 31 oktober 1973
från Pressens samarbetsnämnd. Framställningen innehåller en rad olika förslag
till ökande garantier för anonymitetsskyddet. Vad gäller husrannsakan på en
redaktion anför samarbetsnämnden att avsaknaden av särskilda regler om hur en
sådan åtgärd skall beslutas och genomföras innebär allvarliga risker för att
anonymitetsskyddet mer eller mindre raseras. Nämnden hemställer att det snarast
föreskrivs att endast överrätt på begäran av riksåklagaren får besluta om husrannsakan
på redaktion samt om omfattningen och formerna härför. 1 framställningen
föreslås vidare att sådan husrannsakan skall få företas bara av polispersonal i
högre tjänsteställning och att protokoll skall upprättas på platsen.
Hithörande frågor har varit föremål för en förberedande
undersökning inom justitiedepartementet. Undersökningen har visat att den
intressekonflikt som uppkommer i fall av det nu aktuella slaget rymmer flera
grannlaga avvägningsproblem. Det får visserligen förutsättas att de rättsvårdande
organen iakttar särskild varsamhet vid ingripande hos någon som enligt TF inte
får röja uppgif tslämnares identitet. Med tanke på den vikt grundlagen
tillmäter anonymitetsskyddet framstår dock avsaknaden av såväl särskilda regler
som vägledande uttalanden om hur de straffprocessuella tvångsmedlen skall
användas i nu berörda situationer som mindre tillfredsställande. Eftersom en
översyn av regleringen på området förutsätter en avvägning mellan olika slag av
viktiga samhällsintressen bör frågorna lämpligen utredas särskilt under
parlamentarisk medverkan. Jag förordar att sakkunniga nu tillkallas för detta
ändmål.
De sakkunniga bör undersöka hur nuvarande ordning fungerar
i den praktiska tillämpningen och skaffa sig en bild av hur man i praxis sökt
lösa intressekonflikter av det slag som kan uppkomma. Mot bakgrund av en
avvägning mellan behovet av skydd för pressens informationskällor och
samhällets intresse av att ha tillgång till effektiva medel för
brottsbekämpningen bör de sakkunniga överväga vilka möjligheter som finns att
utan frångående av huvuddragen i RB:s tvångsmedelsreglering skapa ytterligare
garantier för att meddelares rätt till anonymitet skyddas i sådana sammanhang.
Bland åtgärder som kan komma i fråga för att stärka anonymitetsskyddet vill jag
peka på möjligheten att i princip tillägga domstol beslutanderätt beträffande
beslag och husrannsakan hos någon som enligt TF inte får röja den som lämnat
meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. De sakkunniga bör också
överväga om man kan begränsa
Ju:54 Skr 1975:4 56
rätten
att beslagta handlingar som kan röja meddelares identitet till fall då
misstanken avser särskilt grovt brott. En sådan regel finns, som framgår av det
tidigare anförda, redan nu i fråga om vissa slag av handlingar. Vidare bör
givetvis reglerna om formerna för verkställande av beslag och husrannsakan
granskas för att utröna behovet av särskilda garantier för anonymitetsskyddets
upprätthållande under själva tvångsmedels-användningen. Hit hör bestämmelserna
om vittnen, protokoll etc.
De
sakkunniga bör ha frihet att ta upp även andra aspekter på frågan om användning
av straffprocessuella tvångsmedel i fall där skyddet för meddelares anonymitet
kan komma i fara. Jag tänker här 1. ex. på frågan om det föreligger behov av
särskilda regler om att husrannsakan skall få verkställas bara av polispersonal
i högre tjänsteställning. Jag vill vidare påpeka att anonymitetsskyddet enligt
TF avser inte bara meddelare utan också författare. Eventuella särbestämmelser
till skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan bör givetvis
ges sådan utformning att även författares anonymitet får motsvarande skydd.
En
ytterligare typ av tvångsmedel som kan bli aktuell i sammanhanget är
telefonavlyssning. Riksdagen har förordat en samlad översyn av lagstiftningen
om telefonavlyssning (JuU 1973:18, rskr 1973:121). Jag räknar med att en
utredning härom kommer att tillsättas inom de närmaste månaderna. Den speciella
frågan om förstärkt anonymitetsskydd vid telefonavlyssning bör lämpligen tas
upp i samband därmed.
Vid
utredningsarbetet bör de sakkunniga samråda med massmedieutredningen (Ju
1970:59).
Utredningen
har under tiden januari - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt gjort fyra
besök hos olika nyhetsorgan. Överläggningar har vidare ägt rum med olika
myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
55.
Utredningen (Ju 1974:02) angående brottsbalkens bestämmelser om brott mot
rikets säkerhet
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den4 januari 1974förattse över brottsbalkens
beslämmelser om brotl mot rikets säkerhet (se Post- och Inrikes tidn. den 15
januari 1974):
Utredningsman:
Sjöberg, K. G. Magnus, regeringsråd
Sekreterare:
Erenius, E. Gillis, revisionssekreterare (fr.o.m. den 14 januari 1974)
Lokal:
Högsta domstolens kansli. Box 2066, 103 12 Stockholm, tel. växel 23 67 20
(sekreteraren)
Direktiv
(anförande av slatsrådel Geijer till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):
57 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:55
De
straffbestämmelser som förts samman i 19 kap. brottsbalken (BrB) betecknas
enligt kapitelrubriken som brott mot rikets säkerhet. Det är här fråga om den
yttre säkerheten. Olika former av angrepp mot statsskicket eller mot rikets
högsta organ, t. ex. uppror eller väpnat hot mot laglig ordning, räknas enligt
BrB som högmålsbrott, vilka behandlas i balkens 18 kap. Sådana mot staten
riktade brott som förutsätter att riket är i krig eller därmed likställt läge
har förts samman i 22 kap. under rubriken krigsartiklar.
De självständiga brott som
behandlas i 19 kap. BrB är högförräderi (1 §), krigsanstiftan (2 §), trolöshet
vid förhandling med främmande makt (3 §), egenmäktighet vid förhandling med
främmande makt (4 §), spioneri (5 §), grovt spioneri (6 §), obehörig befattning
med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift (7 §), ryktesspridning
till fara för rikets säkerhet (8 §), olovlig underrättelseverksamhet (9 §),
olovlig värvning (12 §) och tagande av utländskt understöd (13 §). Av nu nämnda
brott återfanns samtliga utom krigsanstiftan och ryktesspridning till fara för
rikets säkerhet i 8 kap. av den före BrB gällande strafflagen (SL). De
bestämmelser som sålunda förts över från SL till förevarande kapitel i BrB fick
i allt väsentligt sin nuvarande utformning vid den reformering av SL:s regler
om brott mot slaten och allmänheten som genomfördes år 1948 (prop 1948:80 och
144, ILU 1948:39 och 1948:379).
Såvitt
gäller spioneri och liknande brott innebar nyss nämnda revision bl.a. att
hithörande bestämmelser, som tidigare efter upprepade partiella reformer
funnits intagna i ett flertal paragrafer i 8 kap. SL och vilka kommit att
betecknas som alltför detaljerade och splittrade, förenklades och fördes samman
till tre paragrafer. I överensstämmelse med den metod som tillämpades vid
revisionen av SL behandlades i den första av dessa paragrafer vad som skall
anses som normalbrott när det gäller spioneri. 1 den andra paragrafen gavs
bestämmelser om grovt spioneri. Till den tredje paragrafen fördes slutligen
bestämmelser om dels ett uppsåtligt brott, obehörig befattning med hemlig
uppgift, dels ett oaktsamhetsbrott, vårdslöshet med hemlig uppgift.
Bland
de ändringar i materiellt hänseende som företogs i bestämmelserna om
spioneribrotten vid 1948 års reform märks bl. a. att kravet på uppsåt med
avseende på rekvisitet ' att gå främmande makt till hand ' fick en vidare
innebörd än det tidgare haft.
I rättspraxis och doktrin
skiljer man sedan länge mellan tre former av uppsåt, nämligen direkt, indirekt
och eventuellt uppsåt. Direkt uppsåt till viss effekt föreligger, om effekten
är just det som gärningsmannen vill uppnå genom sin handling. Indirekt uppsåt
till viss effekt föreligger, om gärningsmannen inser att effekten är nödvändigt
förbunden med hans handling utan att den därför är vad han vill uppnå genom
denna eller ett genomgångsled därtill. Eventuellt uppsåt slutligen föreligger
om gärningsmannen inser att effekten är en möjlig om än inte nödvändig
följd av handlingen och det dessutom kan hållas för visst att han skulle ha
handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda.
Enligt de bestämmelser
angående spioneri som gällde före 1948 års reform krävdes för straffbarhet
syfte (dvs. direkt uppsåt från gärningsmannens sida) att gå främmande makt till
hända. Straffrättskommittén, vars förslag låg till grund för reformen,
uttalade i denna del att den här liksom i andra sammanhang funnit, att indirekt
eller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Denna uppfattning godtogs
utan närmare kommentarer av föredragande departementschefen och föranledde inte
några vidare uttalanden vare sig från lagrådets sida eller
under
Ju .55 Skr 1975:4 58
riksdagsbehandlingen.
Hithörande fråga togs inte heller upp till behandling i samband med att
förevarande bestämmelser med endast smärre jämkningar fördes över till BrB.
Av
vad sålunda anförts framgår att ansvar för spioneri enligt gällande rätt kan
ifrågakomma bl. a. i fall då en gärningsman i första hand ingalunda haft för
avsikt att gå en främmande makt till hända men där han likväl insett att hans
handling får denna effekt. Vissa gärningar av denna typ kan otvivelaktigt vara
av så allvarlig beskaffenhet att det ter sig rimligt att bestraffa dem enligt
de stränga regler som gäller för spioneri. Däremot torde det enligt allmän
uppfattning te sig främmande att en sådan handling skall ges samma rubricering
som en mot rikets säkerhet direkt riktad spioneriverksamhet. Denna inställning
bör bl. a. ses mot bakgrund av det förhållandet att beteckningen spioneri för
allmänheten kommit att framstå som särskilt värdeladdad. Sett från denna
utgångspunkt torde det te sig mera naturligt att handlingar som objektivt sett
utgör spioneri men där ett direkt uppsåt att gå främmande makt till hända
saknas mera jämställs med det i 19 kap. 7 § första styckel upptagna brottet,
obehörig befattning med hemlig uppgift, än med de typiska spioneribrotten i 5
och 6 §§ i samma kapitel. Obehörig befattning med hemlig uppgift skiljer sig
från spioneri främst genom frånvaro av kravet på uppsåt att gå främmande makt
till hända. Dessutom gäller den begränsningen i förhållande till
spioneribrotten att 19 kap. 7 § avser endast uppgifter av hemlig natur.
Enligt
min mening finns det mot bakgrund av vad jag nu anfört anledning att göra en
översyn av BrB:s bestämmelser om spioneri i avsikt att undanröja de mindre
tillfredsställande konsekvenserna av den på detta område år 1948 genomförda
reformen. Därvid bör också övervägas i vad mån en ändring med avseende på
bestämmelserna om spioneribrotten bör föranleda ändringar i fråga om det i 7 §
första stycket upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift. Det
kan därvid bl. a. te sig naturligt att för allvarligare fall införa en särskild
straffskala för grovt brott. Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden och
det vitala intresset av en fri samhällsdebatt kan det vidare vara motiverat att
ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida de i 8 och 13 §§ angivna
brotten, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och tagande av utländskt
understöd, är ändamålsenligt utformade. När det gäller straff skalorna i
kapitlet kan det förtjäna övervägas om inte det i samband med vissa brott
särskilt omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en för dessa brott
gemensam straffskärpningsregel och de nu gällande straffskalorna för samma
brott justeras med hänsyn därtill. Jag förordar därför att en särskild
sakkunnig tillkallas för att närmare utreda frågan om ändring i BrB:s
bestämmelser om brott mot rikets säkerhet.
De
här angivna synpunkterna på frågor som den sakkunnige bör ägna uppmärksamhet åt
får inte betraktas som en uttömmande redovisning av uppdragets omfång. Den
sakkunniges arbete bör sålunda enligt min mening inte bindas av nägra
detaljerade direktiv. Det bör i stället förutsättas att han med ledning av bl.
a. rättspraxis på detta område samt en noggrann avvägning mellan hänsynen till
rikets säkerhet å ena sidan och andra beaktansvärda intressen å andra sidan,
särskilt värdet av en fri samhällsdebatt, gör en egen kartläggning och
bedömning av behovet av ändringar i gällande lagstiftning. Vid sin utredning
bör den sakkunnige också beakta vilken inverkan ändringar i BrB:s regler bör få
på tryckfrihetsförordningens bestämmelser om otillåtet yttrande och otillåtet
offentliggörande. Härvid bör den sakkunnige samråda med massmedieut-
59 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:56
redningen, som genom tilläggsdirektiv denna dag fått i
uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om gränsdragningen mellan
tryckfrihetsprocess och vanlig brottmålsprocess.
Utredningen har under tiden januari - oktober 1974 haft
överläggningar med olika myndigheler, organisalioner och andra som berörs av
uiredningens arbeie.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
56. Energirådet (Ju 1974:03)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14
december 1973:
Ordförande: Palme, S. Olof J., statsminister
Ledamöter: Andersson, Torsten Ch., direktör Anér, Kerstin,
fil. dr, led. av riksdagen Bengtsson, Folke L., direktör (fr.o.m. den I april
1974) Berg, Folke L. V., direktör Björnström, Björn S., direktör
Blomqvisl, Gösta N., direktör (t.o.m. den 31 mars 1974)
Boalt, Carin M., professor Bodsiröm, T. Lennart, ordförande, TCO
Bohman, B. Gösta, jur. kand., led. av riksdagen (t.o.m.
den 23 april 1974) Claeson, Tore M., ombudsman, led. av riksdagen Edberg, Rolf
F., landshövding Ekberg, J. Göran, direktör Engqvist, Lars F.,
förbundsordförande Eskel, Arvid N., landstingsråd Essen, Ingemar, direktör
Falk, Hans G., direktör Feldl, Kjell-Olof, statsråd Gerholm, Tor R., professor
Grafsiröm, Erik O. H., f.d. generaldirektör Grenander, Nils, jur. dr Hagson,
Carl A., direktör
Hambraeus, S. Birgitta, fil. kand., led. av riksdagen
Hambraeus, Gunnar A., professor Holmqvist, Sture L., kommunalråd Huss, Erik J.,
landshövding (t.o.m. den 23 oktober 1974) Johansson, Rune B., statsråd
Kypengren, Sven H., direktör Lantz, A. Benne, direktör
Ju.56
Skr 1975:4 60
Lindahl, Lars O. H., direktör
Lindell, Bo G., professor
Lundkvist, K. Svante, statsråd
Molin, N. Rune, sekreterare
Nilsson, Alde E., direktör
Norland, Sven-Anders, civilingenjör (fr.o.m. den 2
september 1974)
Norrby, Jonas V., generaldirektör
Olsson, E. Billy, förbundsordförande (fr.o.m. den 24
oktober 1974)
Olsson, Karl-Erik T., förbundsordförande (t.o.m. den 23
oktober 1974)
Palmstierna, Hans A. K., docent
Paulsson, Kurt-Inge, pol. mag. (fr.o.m. den 2 september
1974)
Rylander, Nils B., direktör
Schierbeck, Per W., direklör
Schéck, Johan H., förbundsordförande (t.o.m. den 23
oktober 1974)
Sjunnebo, K. Ivan L., direktör
Sundblad, K. Erik, disponent
Svensson, S. Erik, förbundsordförande
Tobisson, Lars F., partisekreterare (fr.o.m. den 24 april
1974)
Tågmark, Sven G., lantbrukare
Unckel, Per C. G., förbundsordförande (t.o.m. den 28
februari 1974)
Waldenby, Torbjörn S., direklör
Walin, Gösta A., justitieråd
Weinehall, Lars E. J., förbundsordförande (fr.o.m. den 24
oktober 1974)
Wetterberg, Gunnar, studerande
Wiberg, Ragne, kanslichef
Experter: Dennis, Bengt, statssekreterare Hagström, Tony
G., statssekreterare Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare Larsson, Kjell I.,
sekreterare Levin, P. Tage, sekreterare Peterson, Thage G., statssekreterare
Sekreterare: Gustafson, Leif Ch., sekreterare (t.o.m. den
21 april 1974) Levin, P. Tage, sekreterare (fr.o.m. den 22 april 1974)
Lokal: Statsrådsberedningen, Fack, 10310
Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Särskilda direktiv har ej meddelats.
Energirådet har under liden december 1973 - oktober 1974
hållit åtta sammanträden. Rådets arbete beräknas pågå under hela år 1975.
61 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:57
57.
Utredningen (Ju 1974:04) om förfarandet vid brott i tjänsten av polismän
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1973 för att utreda frågan om
förfarandet vid utredning om brott eller förseelser begångna i tjänsten av
tjänstemän inom polisväsendet (se Post- och Inrikes tidn. den 9 februari 1974):
Utredningsman:
Joelsson, V. Arnold, kammarrättslagman
Experter:
Ekman, Rolf G. E., ombudsman Erlandsson, Bengt H., polismästare de Woul, Bert
T., länsåklagare Öhrn, K. Joel G., byråchef
Sekreterare:
ögvall, Dan O., hovrättsassessor (fr.o.m. den 16 april 1974)
Lokal:
Statsdepartementens kommittéer. Box 347, 401 25 Göteborg, tel. växel 031 /17 38
00 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 20 december
1973):
Brott
som begås i tjänsten av polisman eller annan tjänsteman inom polisväsendet
utreds i princip enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. I
statstjänstemannalagen finns dock särbestämmelser om bl. a. disciplinär
bestraffning av tjänsteman som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet har
åsidosatt vad som åligger honom enligt lag, instruktion eller annan
författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet. Finns det
anledning anta, att talan om enskilt anspråk kommer att föras, får disciplinär
bestraffning för tjänstefel dock inte komma i fråga. Bestrider tjänstemannen
vad som läggs honom till last och kan tillfredsställande utredning inte
åstadkommas hos myndigheten, är bestraffning i disciplinär ordning också
utesluten. I dessa fall skall enligt statstjänstemannalagen ärendet lämnas över
till allmän åklagare för ytterligare utredning och eventuellt åtal.
Befogenhet
att besluta om disciplinär bestraffning beträffande tjänstemän inom
polisväsendet tillkommer i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt
polisstyrelsen och i övriga polisdistrikt länsstyrelsen.
Utredningarna
i de ärenden det här gäller sker emellertid inte på samma sätt över hela
landet. I Stockholms polisdistrikt föredras ärenden rörande brott i tjänsten av
en polisintendent vid juridiska avdelningen för polismästaren, som beslutar om
inledande av förundersökning och, om anmälan befinns grundad, om överlämnande
av undersökningsledningen till åklagare. Överlämnas inte ledningen till
åklagarmyndigheten blir polisintendenten undersökningsledare. Utredningarna
verkställs vid den inom juridiska avdelningen inrättade disciplingruppen, som
består av ovannämnde polisintendent, en kriminalkommissarie
och två
Ju:57
Skr 1975:4 62
kriminalinspektörer. Avser anmälan självständigt
tjänstefel och kan den anmälda gärningen behandlas som disciplinärende,
beslutar polismästaren hur ärendet skall handläggas.
I Göterborgs polisdistrikt handläggs utredningarna vid
polischefens expedition av två polisintendenter, som håller förhör och
verkställer den ytterligare utredning som kan vara påkallad. Om
utredningsresultatet visar att disciplinär bestraffning kan komma ifråga hörs
vederbörande tjänsteman av polischefen i närvaro av föredragande
polisintendent, avdelningschef och berörd sektionschef eller motsvarande.
I Malmö polisdistrikt verkställs utredningen, om
polischefen inte för särskilt fall bestämmer annorlunda, av chefen för den
avdelning där tjänstemannen tjänstgör. Är saken av enkel beskaffenhet får
avdelningschef dock uppdra åt lägst kommissarie att personligen hålla förhör
och verkställa utredningen i övrigt.
Även i länen skiftar handläggningsrutinerna. Som
undersökningsledare fungerar länspolischef eller under denne polismästare i de
fall där ledningen inte har överlämnats till åklagarmyndigheten. I vissa län
ombesörjs utredningarna som regel av personal vid länspolischefens expedition.
I en del län lämnas uppdraget till polispersonal i annat distrikt än det som
den misstänkte tillhör. 1 något län verkställs utredningen som regel av
polisman inom distriktet med kommissaries grad. Det förekommer även att
poliskommissarie vid ordningsavdelningen handlägger ärenden som rör personal vid
kriminalavdelningen och kommissarien vid kriminalavdelningen utreder ärenden
rörande ordningsavdelningens personal. I ett län har föreskrivits att utredaren
skall vara lägst kriminalinspektör vid förhör med anmälare och vittne, vid
övriga förhör lägst kommissarie. I ett län leds numera utredningarna direkt av
länspolischefen, som personligen håller alla förhör med misstänkt i
disciplinärenden. 1 en del fall förekommer det dessutom att rikskriminalen
biträder vid utredningar i länet.
Rikspolisstyrelsen har i årets anslagsframställning
upprepat en tidigare framförd begäran om särskilda enheter för ulredning av
brott som har begåtts av polismän och framhållit att den nu tillämpade högst
skiftande ordningen för utredning av sådana brott inte är tillfredsställande.
För att tillgodose allmänhetens och polispersonalens berättigade krav på
objektivitet och likformighet vid handläggningen bör utredningarna enligt
rikspolisstyrelsen bedrivas av särskild personal. Flertalet ärenden är
koncentrerade till storstadsområdena. Rikspolisstyrelsen framhåller att ca. 75
% hänför sig till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt samt Stockholms
och Malmöhus län. Rikspolisstyrelsen föreslår att man inom dessa områden
organiserar särskilda enheter för dessa utredningar, knutna till Stockholms,
Göteborgs och Malmö polisdistrikt och dimensionerade på sådant sätt att
personalen efter styrelsens närmare bestämmande kan utföra stödjande verksamhet
även inom övriga polisdistrikt och där biträda med det egentliga
utredningsarbetet.
Jag delar rikspolisstyrelsens uppfattning att det
nuvarande systemet för utredning av brott som polismän misstänkts ha begått
inte är tilL fredsställande. Därvid tänker jag inte främst på de skiftande
rutinerna utan främst på den kritik for bristande objektivitet som det
nuvarande systemet har utsatts för. Även om det inte finns grundad anledning
att påstå annat än att de nu aktuella utredningarna utförs på ett fullt
objektivt sätt, kan dock den rådande ordningen tas till intäkt för kritik om
bristande objektivitet. Det skulle därför både för polisens egen del och från
allmänhetens synpunkt
63 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:58
vara mer tilltalande om utredningarna inte utfördes av
polismän. Rikspolisstyrelsens förslag innebär att uppgiften skulle föras över
från polismän som tillhör polismanskarriären till tjänstemän i byråkarriären. I
och för sig kunde detta måhända bidra till att få bort en del av den misstro
som finns. Enligt min mening skulle det emellertid vara ännu mer tilltalande om
man kunde finna en lösning som innebär att utredningar om brott begångna i
tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet även bortsett från att ledningen av
den eventuella förundersökningen övertagits av åklagare utförs under inseende
av personer som är helt fristående från polisorganisationen. Möjligheterna att
åstadkomma en sådan lösning bör utredas av en särskild utredningsman.
Vid utredningen bör uppmärksammas att i disciplinär
ordning endast kan beivras huvudsakligen tjänstefel (BrB 20 kap. 4 § första
st.) och att den utredning som föregår ett disciplinärt förfarande inte behöver
vara en förundersökning enligt rättegångsbalken. Är det däremot fråga om brott
enligt BrB 20 kap. 1-3 §§ eller ett allmänt brott gäller de allmänna reglerna
om förundersökning. Det kan sättas i fråga om man för sådana tjänstefel som kan
beivras i disciplinär ordning bör för tjänstemän inom polisväsendet tillskapa
en ordning som innebär att ärendena handläggs på ett sätt som i avsevärd mån
skiljer sig från de handläggningsformer som tillämpas i fråga om andra
tjänstemän som är underkastade disciplinärt förfarande.
När det gäller fall av ifrågasatt brott i tjänsten av
polisman, där förundersökning skall företas, torde olika praxis tillämpas i
skilda delar av landet såvitt gäller åklagares inträde. På vissa håll
underställs så gott som alla anmälningar länsåklagaren för prövning utan någon
förberedande ulredning inom polisen medan på andra håll länspolischefen eller
den lokale polischefen gör en bedömning av om anmälan har något fog för sig,
eventuellt efter viss utredning, och överlämnar till länsåklagaren endast
sådana fall där anledning till misstanke om brott föreligger. Utredningsmannen
skall uppmärksamma även denna fråga och söka nå en lösning som främjar
objektiviteten och likformigheten.
Utredningen har under liden maj - oktober 1974 hållit fyra
sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under första kvartalet
1975.
58. Trafikskadeutredningen (Ju 1974:05)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28
februari 1974 föratt se över lagstiftningen om trafikförsäkring m. m. (se Post-
och Inrikes tidn. den 6 april 1974):
Uiredningsman: Nordenson, Ulf K., justitieråd
Experter: Boethius, Per U. B., direktör (fr.o.m. den I
april 1974) Lanteli, A. Gunnar A., direktör (fr.o.m. den 6 juni 1974)
Strömbäck, Eriand H. D. D:son, direktör Vilhelmson, Åke, advokat (fr.o.m. den I
april 1974) Åberg, Hilding, direktör (fr.o.m. den I april 1974)
Ju:58 Skr 1975:4 64
Sekreterare:
Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör
Direktiv
(anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 28 februari
1974):
Skadeståndsrättsliga
regler om ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon finns i lagen
(1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
(bilansvarighetslagen). Enligt lagens huvudbestämmelse är ägare och förare av
ett motorfordon skyldiga att ersätta person- och egendomsskada som i följd av
trafik med fordonet tillfogas annan person än föraren eller annan egendom än
sådan som befordras med fordonet, såvida det inte framgår av omständigheterna
att skadan varken orsakats av bristfällighet på fordonet eller vållats av
föraren. Har den skadelidande genom eget vållande medverkat till skadan, skall
dock skadeståndet jämkas efter vad som prövas skäligt i varje särskilt fall.
När i följd av trafik med två eller flera motorfordon ägare eller förare på
någondera sidan har lidit skada dvs. främst vid s. k. kollisionsskador
jämkas skadeståndsskyldigheten för ägare och förare på annan sida efter vad som
finnes skäligt, om det inte visas att varken bristfällighet på fordonet eller
vållande av föraren på den skadelidande sidan har medverkat till skadan. Om
vållande visas föreligga på någon sida men det inte styrks att annan sida är
vållande, skall dock den förra sidan bära hela skadan i förhållande till den
senare. Dessa regler tillämpas i princip också i fråga om den inbördes
fördelningen av skadeståndsansvaret mot utomstående tredje man mellan flera
solidariskt ansvariga ägare eller förare av motorfordon.
Enligt
lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen)
skall trafikförsäkring finnas för alla motorfordon som är registrerade i
Sverige eller som brukas här i landet. Trafikförsäkringsplikten, dvs.
skyldigheten att teckna försäkringen och hålla den vid makt, åvilar fordonets
ägare.
Trafikförsäkringen
medför rätt för den som på grund av skada i följd av trafik med motorfordon är
berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare att få ut
skadeståndet direkt av försäkringsgivaren. I den mån försäkringsgivaren inte
har gjort förbehåll om annat, gäller försäkringen också för försäkringstagaren
mot den ansvarighet för skada som åvilar honom, dvs. som ansvarsförsäkring.
Utan särskilt åtagande är försäkringsgivaren dock inte ansvarig för skada på
fordonet eller på egendom som befordras med det. För skada på föraren av
fordonet är försäkringsgivaren ansvarig endast om försäkringstagaren, dvs.
ägaren, är ansvarig för skadan. Utan särskilt åtagande är försäkringsgivaren
inte heller ansvarig för skada på person som färdas med fordonet när detta
brukas olovligen och som har vetskap därom.
Undantag
från trafikförsäkringsplikten föreligger bl. a. beträffande statliga fordon.
Ägare av fordon som inte är försäkringspliktigt är dock enligt lagen skyldig
att utge ersättning till skadelidande enligt de regler som skulle ha gällt i
fråga om försäkringsgivarens ersättningsskyldighet, om trafikförsäkring
funnits.
Det
nuvarande ersättningssystemets principiella anknytning till förarens vållande
som grund för skadeståndsskyldighet innebär att den som drabbas av en
trafikskada i vissa, om än i praktiken sällsynta fall blir ställd helt utan
skadeersättning. De gällande reglerna innebär vidare bl. a. att föraren av ett
motorfordon i allmänhet inte är skyddad av fordonets trafikförsäkring.
65 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:58
Sådant
skydd föreligger endast i de sällsynta fall då ägaren är ansvarig för skada på
föraren enligt skadeståndslagen. Den svaghet i systemet som detta innebär
begränsas visserligen av den s. k. förarplatsförsäkringen eller det statliga
förarskyddet. Dessa ersättningsanordningar som f. n. finns för mer än 95 % av
alla motorfordon har emellertid karaktären av olycksfallsförsäkring, som ger
endast begränsad ersättning vid invaliditet och dödsfall.
Det
nuvarande ersättningssystemet innebär att vållande på den skadelidandes sida
kan medföra reduktion och i vissa fall t. o. m. helt bortfall av skadeståndet.
Jämkning på grund av medvållande blir särskilt ofta aktuell när det gäller
skada som har tillfogats förare av annat fordon. En annan brist i systemet är
att ägare som skadas när han färdas som passagerare i det egna fordonet har en
i allmänhet betydligt mer begränsad rätt än andra passagerare till ersättning
ur den egna trafikförsäkringen och i kollisionsfall får sin rätt till
ersättning ur kolliderande fordons trafikförsäkring jämkad om föraren av hans
fordon varit vållande och således även om han personligen inte varit
medvållande, låt vara att försäkringsbolagen numera i sin skaderegleringspraxis
regelmässigt utger full ersättning till ägare i dessa fall.
Förslag
till en reformering av trafikskadeersättningssystemet lades fram av
bilskadeutredningen i betänkandet (SOU 1957:36) Trafikförsäkring. Såvitt gällde
bl. a. personskador som drabbar tredje man innebar förslaget i huvudsak att
ersättning ur den obligatoriska trafikförsäkringen skulle utgå på objektiv
grund. I fråga om sakskador som företrädesvis vid kollisioner tillfogas de
inblandade fordonen och egendom som befordras med dem föreslogs en ordning som
i likhet med gällande regler principiellt byggde på vållande som ansvarsgrund.
Utredningen tog också upp frågorna om skyddet för ägare och förare av
motorfordon och om verkan av medvållande. Enligt förslaget skulle ägare som
färdas som passagerare i det egna fordonet åtnjuta samma skydd som andra
passagerare. Däremot stannade utredningen för att inte låta fordonsföraren
omfattas av fordonets trafikförsäkring. Vidare ansåg utredningens majoritet att
gällande regler om verkan av skadelidandes medvållande skulle behållas utan
annan ändring än att möjligheten till jämkning vid ringa oaktsamhet skulle tas
bort. Bilskadeutredningens förslag remissbehandlades men här inte föranlett
lagstiftning.
Med
anledning av ett motionsyrkande behandlade riksdagen år 1968 frågan huruvida
förarplatsförsäkringen skulle ingå i den obligatoriska trafikförsäkringen.
Riksdagen beslöt emellertid att t. v. avvisa tanken på ett sådant system (1 LU
1968:23).
I
propositionen med förslag till skadeståndslag (prop. 1972:5 s. 106) underströks
som en allvarlig brist att föraren av ett motorfordon inte kan få någon
ersättning ur det egna fordonets trafikförsäkring. Vidare framhölls att de
föreliggande jämkningsmöjligheterna innebär en betänklig försvagning av det
ekonomiska skyddet för skadelidande. I propositionen förordades emellertid att
en reformering av reglerna om trafikskadean-svaret skulle anstå i avbidan på
kommande förslag till nya generella regler om skadestånd med anledning av
personskada.
Genom
rekommendation nr 24/1973 har Nordiska rådet hemställt till regeringarna i
Danmark, Finland, Norge och Sverige att låta undersöka det ändamålsenliga i och
möjligheterna för att genomföra en utvidgning av trafikförsäkringen till att
täcka även ägare och förare när de drabbas av trafikskada i annat nordiskt
land.
5 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4
Ju:58 Skr 1975:4 66
Förslag
till nya allmänna regler om ersättning vid personskada har nyligen lagts fram
av skadeståndskommittén i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V. Kommittén
föreslår bl. a. att i skadeståndslagen skall tas in en regel om att ersättning
med anledning av personskada får jämkas på grund av medvållande endast om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till
skadan eller om det annars föreligger synnerliga skäl till jämkning.
Utredningens betänkande är f. n. föremål för remissbehandling.
1 en
skrivelse som har kommit in till justitiedepartementet den 26 november 1973
har trafikförsäkringsföreningen tagit upp bl. a. de här berörda bristerna i det
nuvarande ersättningssystemet. Föreningen anför att man vid diskussioner inom
försäkringsbranschen på senare tid har intresserat sig särskilt för den s. k.
"no-fault"-försäkringen. Detta är en form av bilförsäkring där man
helt eller delvis har frångått principen om bilförarens vållande som grund för
den skadelidandes rätt till ersättning.
Föreningen
diskuterar tre alternativa förslag till en reformering av den svenska
lagstiftningen, vilka är olika långtgående och av vilka åtminstone två bygger
på "no-fault"-idén. Enligt det första alternativet skulle
trafikförsäkringen utvidgas att omfatta skada på fordonets förare. Det andra
alternativet innebär därutöver att såvitt gäller personskador det nuvarande culpa-ansvaret
med omvänd bevisbörda generellt ersätts med ett rent objektivt ansvar utan
möjlighet till jämkning på grund av medvållande annat än i vissa fall av skada
på förare av eller passagerare i fordon som brukas utan lov samt skada på
förare som saknat körkort eller varit straffbart påverkad av alkohol eller
orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Utanför skyddet borde
falla förare och passagerare i tåg, spårvagnar och flygplan, som emellertid i
gengäld borde beredas ett motsvarande skydd inom ramen för de regler som gäller
i fråga om ersättning för skador i följd av trafik med resp. transportmedel.
Enligt det tredje alternativet slutligen skulle utöver reformer enligt de båda
första alternativen trafikförsäkringen utvidgas att omfatta också skador på det
försäkrade fordonet, uppkomna vid kollision med annat trafiförsäk-ringspliktigt
motorfordon, utan möjlighet till jämkning på grund av vållande eller
medvållande. Möjligen borde systemet inrymma ett moment av obligatorisk
självrisk för dessa s. k. vagnskador.
Efter
att bl. a. ha redovisat vissa kostnadsberäkningar för de olika alternativen
hemställer trafikförsäkringsföreningen att en reformering av det nuvarande
ersättningssystemet enligt de båda förstnämnda alternativen genomförs men att
däremot en reform enligt det tredje alternativet t. v. ställs på framtiden.
Även
jag anser starka skäl tala för att man ser över bilansvarighets- och
trafikförsäkringslagarna i de hänseenden som avses med
trafikförsäkringsföreningens framställning. Antalet trafikoffer är stort och
skadorna ofta av allvarlig art. Sociala och humanitära hänsyn talar för att de
som drabbas av skador i motorfordonstrafiken bereds ett fullgott ekonomiskt
skydd. Som framgår av det föregående företer det nuvarande ersättningssystemet
brister i detta hänseende. Dessa brister blir endast till en del avhjälpta om
skadeståndskommilténs förslag till nya allmänna regler om ersättning i
anledning av personskada genomförs.
Det
finns också anledning att uppmärksamma utvecklingen på detta område i andra
länder. I vissa delstater i USA och Canada har man redan infört någon form av
"no-fault"-system som bl. a. också bereder förare av motorfordon
ersättning för personskada ur det egna fordonets trafik-
67 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju;58
försäkring. Av särskilt intresse är att de nu gällande
ersättningssystemet i Finland och Norge i fråga om personskador generellt
bygger pä principerna för objektivt skadeståndsansvar och att i Finland sedan
länge och i Norge sedan den 1 januari detta år trafikförsäkringen skyddar också
fordonets förare. Reformer i denna riktning är under övervägande i Danmark.
Slutligen bör nämnas att inom Europarådet nyligen utarbetats en konvention på
detta område, vilken bygger på det objektiva skadeståndsansvarets princip och
som huvudregel förutsätter att förare av motorfordon skall ha rätt till
ersättning för personskada ur fordonets trafikförsäkring. Det är angeläget att
Sverige håller jämna steg med den utveckling som sålunda pågår i länder med
vilka vi har ett omfattande trafikutbyte.
Under hänvisning till det anförda förordar jag att en
översyn av den aktuella lagstiftningen nu kommer till stånd. Denna översyn bör
anförtros en särskilt tillkallad sakkunnig.
Utredningsuppdraget bör i första hand omfatta de frågor om
ersättning för personskada som avses med trafikförsäkringsföreningens
framställning. 1 och för sig finns skäl som talar för att också reglerna om
ersättning i kollisionsfall för skador på de inblandade fordonen och på egendom
som befordras med dem reformeras. De nu gällande bestämmelserna i det
hänseendet är komplicerade och ger bl. a. genom sin anknytning till graden av
vållande på ömse sidor upphov till tidskrävande och administrativt kostsamma
förfaranden för skadereglering, även om bestämmandet av den slutliga
fördelningen av ersättningarna mellan de försäkringsgivare som meddelat trafik-
resp. vagnskadeförsäkring numera avsevärt underlättats genom de s. k.
kollisionsöverenskommelserna. En förenkling av systemet som också leder till
minskade skaderegleringskostnader är önskvärd. Som trafikförsäkringsföreningen
anfört kunde man överväga ett på "no-fault"-principen byggt system
som i huvudsak innebär att ersättning för trafikskada på motorfordon utgår ur
fordonets trafikförsäkring. Ett sådant system skulle emellertid med all
säkerhet leda till avsevärd ökning av skadeersättningskostnaderna och därmed av
försäkringspremierna. Även i övrigt, bl. a. när det gäller tillämpningen av det
nuvarande s. k. bonus-systemet, skulle ett flertal svårbemästrade praktiska problem
uppstå. Under alla förhållanden skulle en övergång till ett sådant system
påkalla ett mycket omfattande och tidsödande utredningsarbete.
På grund härav och då det synes angeläget att en
reformering av ersättningssystemet i fråga om personskador kan genomföras inom
en nära framtid anser jag att tanken på alt införa ett
"no-fault"-system för ersättning av sakskador bör anstå.
Huvuduppgiften
för den sakkunnige blir i enlighet med det sagda att utforma ett nytt system
för ersättning för personskador i följd av motorfordonslrafik. Ett nytt
ersättningssystem bör bygga på "no-fault"-idén eller med andra ord i
fråga om grunderna för rätten till ersättning vila på samma principer som det
rent objektiva skadeståndsansvaret, vare sig systemet utformas på skadeståndsrättsliga
eller försäkringsmässiga grunder. De nya reglerna bör utformas så att förare
och ägare av motorfordon i princip bereds samma rätt till ersättning för
personskada ur fordonets trafikförsäkring som andra skadelidande. Samtidigt bör
de nuvarande reglerna om jämkning av skadestånd på grund av medvållande ändras
så att ersättning för personskada regelmässigt utgår oberoende av om den
skadelidande varit medvållande eller ej. Även i sådana fall av medvållande som
trafikförsäkringsföreningen pekar på i sin framställning förare har saknat
körkort, brukat fordon utan lov eller varit påverkad av
Ju:58 Skr 1975:4 68
alkohol
är en jämkning av ersättningen för personskada ett i princip olämpligt
korrektiv. Å andra sidan får naturligtvis också uppmärksammas behovet av en
samordning av reglerna inom trafikförsäkringen med de nya allmänna
jämkningsbestämmelser som kan komma att införas med anledning av
skadeståndskommitténs förslag i betänkandet Skadestånd V.
Särskild
uppmärksamhet bör ägnas de problem som uppkommer när två eller flera fordon
medverkat till uppkomsten av en skada, dvs. väsentligen i de s. k.
kollisionsfallen. 1 fråga om skador som i sådanafall drabbar förare och
passagerare i de inblandade fordonen bör principen vara att ersättningen utgår
ur det "egna" fordonets trafikförsäkring. Den sakkunnige bör ta
ställning till hur ersättningsansvaret skall fördelas när skada tillfogas en
tredje man utanför de inblandade fordonen, t. ex. en cyklist eller en
fotgängare.
Att
ersättning till en skadelidande utgår ur visst fordons trafikförsäkring innebär
inte nödvändigtvis att ersättningen slutligt skall bäras av denna försäkring.
Den sakkunnige har att pröva de olika frågor om regressansvar som uppkommer. I
första hand gäller detta frågan om den slutliga fördelningen av
ersättningsansvaret mellan de berörda trafikförsäkringarna när två eller flera
fordon medverkat till skadan. Därjämte bör emellertid den sakkunnige ta
ställning till i vad mån trafikförsäkringsgivare skall ha rätt att återkräva
utgiven ersättning från annan som medverkat till och enligt skadeståndslagen
eller annan lagstiftning är ansvarig för skadan. Härvid bör den sakkunnige
givetvis beakta det inom skadeståndskommittén pågående arbetet på en revision
av de allmänna bestämmelserna om försäkringsgivares regressrätt. Han bör dock
pröva om en särreglering av regressfrågorna på Irafikförsäkringsområdet är
påkallad och bör bl. a. överväga om skäl föreligger att genom särskilt
långtgående begränsningar i regressrätten "kanalisera" trafikskadeersättningarna
till den obligatoriska trafikförsäkringen.
I
detta sammanhang har den sakkunnige att särskilt pröva frågan om förhållandet
mellan ett nytt ersättningssystem på bilskadeområdet och nu gällande regler om
ersättning för skada i följd av trafik med annat transportmedel, dvs. främst
järnväg (spårväg) och flygplan. Med utgångspunkt i att dessa regler t. v. skall
behållas oförändrade och att de nya regler om ersättning på bilskadeområdet som
föreslås inte skall leda till inskränkning i skadelidandes rätt atl kräva
ersättning enligt de speciella ersättningregler som gäller för vissa andra
transportmedel bör den sakkunnige överväga om särskilda regler rörande
ersättningsansvarets slutliga fördelning är påkallade i fall då motorfordon och
annat transportmedel gemensamt medverkat till uppkomsten av skada.
Vad
jag hittills har anfört om utredningsarbetets inriktning har avsett
personskador. Den sakkunnige bör emellertid pröva om eller i vad mån ändringar
bör företas också i de regler som gäller i fråga om sakskada som drabbar tredje
man och som inte utgör skada på kolliderande motorfordon eller egendom som
befordras med sådant fordon. Härvid bör särskilt övervägas frågan om ersättning
för skada som uppkommer på annat transportmedel än motorfordon och på egendom
som befordras med sådant transportmedel.
I
fråga om beräkningen av ersättning för skada i följd av motorfordon bör
utgångspunkten vara att skadeståndslagens regler och allmänna
skadeståndsrättsliga grundsatser så långt möjligt skall gälla. Den sakkunnige
skall härvid beakta det förslag till ändringar i dessa regler som innefattas i
betänkandet Skadestånd V men är oförhindrad att överväga om
69 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:59
i något hänseende en särreglering är påkallad på
trafikskadeområdet.
Trafikförsäkringsgivares
ansvarighet är f.n. enligt trafikförsäkringslagen begränsad i fråga om
personskada till 25 milj. kr. och i fråga om sakskada till 5 milj. kr. för
varje händelse som orsakar skada. Begränsningsreglerna fick sin nuvarande
lydelse den 1 juli 1973. Den sakkunnige bör utgå från att dessa
begränsningsbelopp skall behållas oförändrade. I den mån ett nytt
ersättningssystem utformas på skadeståndsrättslig grund bör den sakkunnige
pröva huruvida motsvarande begränsningar lill skillnad mot vad som gäller f.
n. bör införas beträffande själva skadeståndsansvarets omfattning.
Utredningsförslaget bör åtföljas av en så fullständig
redovisning som möjligt av vilka kostnader förslagens genomförande beräknas
medföra.
Den
sakkunnige bör samråda med skadeståndskommittén. Han bör också genom samråd med
företrädare för ansvariga myndigheter i övriga nordiska länder hålla sig
underrättad om utvecklingen i dessa länder på förevarande område. Härvid bör
den sakkunnige också undersöka förutsättningarna för ett tillgodoseende av de
önskemål som kommit till uttryck i Nordiska rådets rekommendation nr 24/1973.
Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Det är önskvärt
att nya regler på området kan träda i kraft samtidigt som eller i nära
anslutning till att den lagstiftning som kan föranledas av betänkandet
Skadestånd V genomförs.
Utredningsmannen har under tiden mars - september 1974
hållit elva sammanträden med experterna samt haft överläggningar med olika
myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningsarbetet. Vidare
har utredningsmannen haft överläggningar och kontakter med företrädare förde
danska och norska justitieministerierna samt det finska socialministeriet.
Utredningsmannen har den 18 oktober 1974 avgett
betänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersättning.
Uppdraget är därmed slutfört.
59. Fastigbetsdatakommittén (Ju 1974:06) (FADAK)
Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars
1974 för att pröva frågan om ett system för fastighetsregistrering m. m. (se
Post- och Inrikes tidn. den 20 april 1974):
Ordförande: Moberg, Sven T., generaldirektör
Ledamöter: Jadestig, Thure R.,
arbetsförmedlingsföreståndare, led. av riksdagen Johansson, N. Filip,
lantbrukare, led. av riksdagen Landberg, Maj-Lis H. A., överförmyndare, led. av
riksdagen Wachtmeister, Hans W. A:son, civiljägmästare, led. av riksdagen
Experter: Andersson, L. Sune J., överdirektör (fr.o.m. den
3 maj 1974)
Ju .59
Skr 1975:4 70
Ekstam, Gunnar E., avdelningschef (fr.o.m. den 3 maj 1974)
Gustafsson, Åke G., avdelningschef (fr.o.m. den 3 maj 1974)
Sekreterare: Nilsson, Torbjörn M. E:son, hovrättsassessor
(fr.o.m. den 15 maj 1974)
Bitr. sekreterare: Burman, K. Åke, avdelningsdirektör
(fr.o.m. den 1 juli 1974)
Lokal: Domstolsväsendets organisationsnämnd. Fack, 103 40
Stockholm, tel. 21 93 33 (sekreterarna)
Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till
statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):
På grundval av betänkandet (SOU 1966:63)
Fastighetsregistrering och vid remissbehandlingen därav framkomna synpunkter
lades i 1968 års statsverksproposition (prop. 1968:1 bil. 4 s. 10) fram förslag
till vissa riktlinjer för en reform av fastighetsregistreringen. Riksdagen
godtog förslaget (SU 1968:2, 3LU 1968:5, rskr 1968:80). Beslutet innebär bl. a.
följande. Ett nytt för land och stad enhetligt fastighetsregister läggs upp.
Ett enhetligt beteckningssystem införs, fastigheternas läge anges med
koordinater och ADB-teknik används för registret. Registret förläggs till en
central dataanläggning. Arbetet på reformen skulle enligt 1968 års beslut
påbörjas omedelbart och genomförandet föregås av viss försöksverksamhet. Det
skulle ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma hur det fortsatta
utredningsarbelel och arbetet med att genomföra registerreformen skulle
organiseras.
Genom beslut den 28 juni 1968 inrättade Kungl. Maj :t
centralnämnden för fastighetsdata (CFD) som fick till uppgift att genomföra
registerreformen i den mån detta inte ankom på lantmäteristyrelsen.
År 1969 avgav inskrivningskommittén betänkandet (SOU
1969:9) ADB inom inskrivningsväsendet. Med ledningav detla betänkande och
resultatet av remissbehandlingen av det lades i 1970 års statsverksproposition
(prop. 1970:1 bil. 4 s. 44) fram förslag till riktlinjer för en reform också av
inskrivningsväsendet. De föreslagna riktlinjerna godtogs av riksdagen (SU
1970:2, 3LU 1970:8, rskr 1970:96). Beslutet innebär, aU eU nyU, centrah
inskrivningsregister skall införas, att ADB-teknik skall användas, att
möjligheterna till en teknisk samordning med fastighetsregistret bör undersökas
och att en central dataanläggning skall användas. Införandet av det nya
inskrivningsregistret skall föregås av försöksverksamhet.
Med stöd av riksdagens beslut år 1971 (prop. 1971:1 bil. 4
s. 10, CU 1971:5, rskr 1971:49) fick CFD sin nuvarande organisationsform den 1
juli 1971. CFD har till uppgift att förbereda uppbyggnad av centrala
fastighets-och inskrivningsregister, baserade på ADB. Lantmäteristyrelsen
svarar för fastighetsbeteckningsreformen och tillsammans med fastighetsregistermyndigheterna
för övriga uppgifter som krävs för fastighetsregisterreformens genomförande
och som inte ankommer på CFD. Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) leder
arbetet med att förbereda fastighetsbokens innehåll för överförande till ett
centralt inskrivningsregister, grundat på ADB, och inskrivningsmyndigheterna
vid tingsrätterna utför beredning och sanering av innehållet i
fastig-
71 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:59
hetsböckerna.
CFD skall i sitt arbete samråda med lantmäteristyrelsen och DON.
CFD
leds av en styrelse. Till styrelsen är knutet ett råd med uppgift att verka för
en samordning av nämndens verksamhet med verksamheten hos kommunala organ som
kan komma att lämna uppgifter till eller utnyttja registren.
CFD bedrev under år 1971
försöksverksamhet med ett ADB-system inom vissa delar av Uppsala län. På
grundval av erfarenheter under bl. a. denna försöksverksamhet lade CFD i
skrivelse den 28 april 1972 fram förslag till ett första driftsystem för ett
centralt fastighetsregister och ett centralt inskrivningsregister (driftsystem
I). Förslaget innebär att driftsystem I tas i bruk den I juli 1974 i Uppsala
län och att det därefter successivt utvidgas att omfatta Gävle kommun,
Stockholms län samt delar av Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Fastighetsregistermyndigheterna
och inskrivningsmyndigheterna i dessa områden förbinds enligt förslaget med en
dator över terminaler som ansluts till datorn över telenätet. De centrala
registren innehåller enligt förslaget i stort sett de uppgifter som redovisas i
nuvarande fastighetsregister och fastighets- och tomträttsböckerna. Nämnda
myndigheter svarar för att registren hålls aktuella och CFD ansvarar för system
och drift. Enligt förslaget beräknas driftsystem 1 kunna avlösas av ett
rikssystem driftsystem 2 i slutet av år 1976.
På
grundval av CFD:s skrivelse föreslogs i 1973 års statsverksproposition (prop.
1973:1 bil.4s. 14) att ett första driftsystemdriftsystem 1skulle införas för
begränsade delar av landet samt att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att
besluta om vilka områden systemet skulle omfatta. Riksdagen godtog förslaget
(CU 1973:8, rskr 1973:79). Med stöd av deUa bemyndigande har Kungl. Maj:t den
30 mars 1973 föreskrivit dels att CFD och övriga berörda myndigheter skall utgå
från att driftsystem 1 får omfatta högst Uppsala län, Gävle kommun, Stockholms,
Malmöhus sam Göteborgs och Bohus län, dels att arbetet under budgetåret 1973/74
skall inriktas på frågor som gäller uppbyggnad av fastighets- och
inskrivningsregister för Uppsala län, Gävle kommun och Stockholms län och
bedrivas med sikte på att driftsystem I skall tas i bruk för Uppsala län den I
juli 1974.
Förutsättningarna
för att den angivna tidsplanen skall kunna hållas har emellertid förändrats
efter Kungl. Maj:ts nämnda beslut. Kritik har nämligen i olika sammanhang
anförts mot den år 1968 beslutade reformen. Kritiken har främst avsett
kostnaderna för reformen och dess konsekvenser för det nuvarande beståndet av
by- och gårdsnamn.
Med
anledning av kritiken tillsattes i slutet av år 1972 en utredning inom
dåvarande civildepartementet för att belysa konsekvenserna för reformen i olika
avseenden samt komma med förslag till eventuella ändringar i riktlinjerna.
Resultatet av utredningen har redovisats i rapport (Ds C 1973:4)
Fastighetsbeteckningsreformen. Rapporten innehåller bl. a. förslag till ändrade
riktlinjer för fastighetsregisterreformen. I samband med remissbehandling av
rapporten har CFD redovisat de konsekvenser som ett genomförande av
utredningens förslag skulle medföra för nämnden. CFD har därvid framhållit att
driftsystem 1 kan tas i bruk med rättsverkan först i slutet av budgetåret
1974/75 med början i Uppsala län, om utredningens förslag skall genomföras. CFD
har också anfört att ett rikssystem kan tas i bruk tidigast år 1978.
I prop.
1974:48 angående anslag till Centralnämnden för fastighetsdata för budgetåret
1974/75, m. m. har chefen för justitiedepartementet förordat att riktlinjerna
för fastighetsregisterreformen ändras i enlighet med
Ju.59 Skr 1975:4 72
utredningens
förslag. Med anledning därav har chefen för justitiedepartementet föreslagit
att CFD:s senast angivna tidsplan för arbetet på driftsystem 1 skall läggas
till grund för anslagsberäkningen för budgetåret 1974/75.
1
1973 års statsverksproposition anförde chefen för justitiedepartementet bl. a.
(prop. 1973:1 bil. 4 s. 24) att en undersökning av alternativa lösningar till
driftsystem 1 bör ingå som ett led och ett mycket viktigt sådant i arbetet
på utvecklingen av ett rikssystem. Kungl. Maj:t har därför genom det tidigare
nämnda beslutet den 30 mars 1973 uppdragit år CFD att efter samråd med
datasamordningskommittén (Fi 1973:03; DASK) utarbeta förslag till ett andra
driftsystem driftsystem 2 och därvid särskilt beakta möjligheterna till
alternativa lösningar.
Innan
jag går in på hur detta utredningsarbete fortskridit vill jag här först nämna
något om de utredningar som pågår inom DASK.
DASK
har i en verksamhetsrapport (Ds Fi 1973:10) redovisat sitt arbete under det
första året samt uppläggningen och inriktningen av det fortsatta arbetet. Av
rapporten framgår att DASK bl. a. behandlar frågan om centralisering eller
regionalisering av statliga ADB-system. Systemen för fastighetsdata och för
folkbokföring och beskattning nämns därvid som särskilt intressanta, eftersom
de innehåller grundläggande uppgifter om i statliga ADB-system vanliga och för
samhällsplaneringen viktiga informationsobjekt (fysiska personer, juridiska
personer, framför allt sådana som är företag, samt fastigheter). Vidare kan i
detta sammanhang nämnas att DASK som ett led i detta arbetet under sommaren
1973 hemställde att CFD i samband med en planerad förstudie för rikssystemet
för fastighetsdata belyste möjligheterna till samordning med systemen för
folkbokföring och beskattning och att därvid möjligheterna till regional
samordning särskilt beaktades. Detta arbete skulle ske i samarbete mellan
riksskatteverket (RSV), statskontoret och DASK. Jag återkommer längre fram till
denna förstudie.
DASK:s
hittillsvarande arbete med frågan om centralisering eller regionalisering har i
januari 1974 redovisats i en rapport "Olika systemstrukturer" som
utarbetats av en arbetsgrupp inom kommitténs sekretariat. Rapporten, till
vilken kommittén ännu ej tagit ståndpunkt, har sänts ut till ett antal
myndigheter och andra organ för synpunkter. I denna rapport berörs även frågan
om centralisering eller regionalisering av systemet för fastighetsdata och
systemen för folkbokföring och beskattning.
Även
andra av DASK:s utredningar kan komma att få betydelse för utformningen av
driftsystem 2 för fastighetsdata. Det gäller främst utredningar av behoven av
och möjligheterna till innehålls- och utseendemässig samordning av data i olika
ADB-system. I dessa utredningar ingår bl. a. att belysa för- och nackdelar med
att inrätta s. k. bas-eller primärregister för sådana data däribland data om
fastigheter som är gemensamma för flera system. Fördelen med eventuella bas-
eller primärregister är inte minst att dubbelarbetet reduceras för såväl
uppgiftslämnare som förvaltning genom att data insamlas i denna typ av register
och därifrån tillhandahålles andra system.
Andra
utredningar av betydelse i detta sammanhang är den översyn som RSV och
statskontoret påbörjat av det organisatoriska och tekniska systemet för
folkbokföring och beskattning. Denna översyn har inletts med en förstudie i
syfte att närmare klarlägga tänkbara alternativa lösningar rörande den framtida
utformningen av detta ADB-system samt att ta fram erforderiiga tids- och
kostnadskalkyler för fortsatt utveckling och
73 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju;59
genomförande
av det framtida systemet.
I förstudien har
utarbetats en lägesrapport, daterad den 15 oktober 1973. I denna diskuteras tre
alternativa tekniska utformningar för lagringen och bearbetningen av data i
systemet ett med regional registerföring, ett med en kombination av central
och regional registerföring och ett med central registerföring. Vidare berörs
vissa frågor angående möjligheter till samordning mellan ett nytt system för
folkbokföring och beskattning och fastighetsdataprojektet. RSV och
statskontoret avser att redovisa resultatet av förstudien under våren 1974.
För att återgå till CFD
gav nämnden under sommaren 1973 Statskonsult AB i uppdrag att genomföra den
ovan nämnda förstudien avseende driftsystem 2. Enligt uppdraget skulle
Statskonsult belysa vilka systemlösningar som är möjliga och därefter ange ett
antal alternativ som bör studeras närmare i det fortsatta arbetet. Minst ett av
dessa alternativ skulle avse en regionaliserad lösning och minst ett en
samordnad lösning med syslemet för folkbokföring och beskattning.
Statskonsult har i
februari 1974 avgett en rapport angående alternativa lösningar för driftsystem
2. I rapporten redovisas tolv olika systemlösningar, varav Statskonsult
rekommenderat fem för närmare studier.
Av
dessa är ett snarlikt driftsystem 1 under det att ett annat innebär en direkt
vidareutveckling av detta system. Ett av de rekommenderade alternativen bygger
på mikrofilmteknik och central placering av utrustning för kopiering och
distribution till berörda myndigheter av mikrofilmer. Två av de fem
rekommenderade alternativen innebär regionaliserade lösningar av CFD-systemet.
De
tre förstnämnda alternativen ligger på samma kostnadsnivå. Alternativen med
regionaliserad lösning ligger på högre kostnadsnivåer. Det ena medför mer än
dubbelt så höga kostnader och det andra nästan dubbla kostnader jämfört med
något av de övriga rekommenderade alternativen.
CFD, som anmält rapporten
i skrivelse den 28 februari 1974 med förslag till anslag för nämnden för
budgetåret 1974/75, har framhållit, att de slutsatser och förslag som
presenteras i rapporten är Statskonsults egna. CFD har också framhållit, att
nämnden avser att driva den fortsatta utredningen av driftsystem 2 i samarbete
med DASK, RSV och statskontoret.
Av vad jag nu anfört
framgår att frågan om utformningen av framtida system för
fastighetsregistrering och inskrivningsväsende är komplicerad. En rad tekniska
och ekonomiska frågor belyses i de utredningar DASK, CFD, RSV och statskontoret
nu gör. Även om dessa utredningar ännu inte avslutats, kan det redan nu
konstateras, att flera olika lösningar för system för fastighetsregistrering,
inskrivningsväsende, folkbokföring och beskattning är möjliga att genomföra under
1980-taIet. Den tidsplan som redovisas i den tidigare nämnda lägesrapporten
avseende systemet för folkbokföring och beskattning tar sikte på att ett nytt
ADB-system skall genomföras med början 1978. Med hänsyn bl. a. till detta och
till de stora kostnaderna för fastighetsdataprojektet anslaget till CFD för
budgetåret 1974/75 beräknas till 15 milj. kr. är det emellertid angeläget att
valet av lösning träffas så snart som möjligt. Sett i detta perspektiv minskar
valmöjligheterna. Samtidigt är det angeläget att valet av system för
fastighetsregistrering och inskrivningsväsende sker så att man inte binder sig
för lösningar som på längre sikt visar sig vara förenade med olägenheter.
Ju .59
Skr 1975:4 74
Det utredningsarbete som hittills gjorts och som nu pågår
bör kunna bilda utgångspunkt för en samlad bedömning av frågan om hur
fastighetsregister och inskrivningsregister skall ordnas i framtiden och om man
bör åstadkomma en samordning med andra system, t. ex. system för beskattning.
I det senare fallet bör i första hand prövas en form av samordning, som innebär
att önskad information kan utväxlas mellan olika system. En långt gående
teknisk samordning av två administrativt så omfattande och komplexa system som
det för fastighetsregister och inskrivningsregister å ena sidan och det för
folkbokföring och beskattning å den andra bör vidare-utredas endast i den mån
det framstår som uppenbart att påtagliga fördelar därigenom står att vinna. En
bedömning av vilken teknisk lösning som bör väljas för fastighetsregistrering
och inskrivningsväsende bör inte baseras enbart på de alternativ som
Statskonsult rekommenderat för fortsatta studier. Bedömningen av tänkbara
alternativ bör i stället göras förutsättningslöst. Det innebär bl. a. att andra
lösningar än sådana tekniska avancerade ADB-lösningar som det hittillsvarande
utredningsarbetet avsett bör tas med i bedömningen. För att olika lösningar
skall kunna jämföras är det viktigt att kostnads- och intäktsanalyser utförs.
Självfallet kan arbetet på driftsystem 1 ge värdefulla erfarenheter för valet
av system. En uppföljning av driftsystem 1 är därför angelägen.
För de uppgifter jag nu angett behövs enligt min mening en
särskild kommitté med parlamentarisk förankring. Kommittén bör samarbeta med
DASK och berörda myndigheter.
Kommittén har under tiden april - oktober 1974 hållit fem
sammanträden. Vidare har kommittén gjort studiebesök vid centralnämnden för
fastighetsdata i Gävle samt inskrivnings-och fastighetsregistermyndigheler i
Uppsala.
Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
60. Nordiska ämbetsmannakommlttén (Ju 1974:07) för
lagstiftningsfrågor
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19april
1974 för att ingå som svensk medlem i en nordisk ämbeismannakommitlé för
lagstiftningsfrågor:
Svensk medlem: Andersson, J. Sven G., statssekreterare
Ersättare för den svenske medlemmen: Blom, K. A. Birgitta, departementsråd
Knutsson, P. Anders, rättschef
Expert: Nilsson, Bengt G., hovrättsassessor (fr.o.m. den
26 april 1974)
Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Slockholm, lel.
växel 763 10 00
Särskilda direktiv har ej meddelats.
75 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:61
Nordiska
ministerrådet har den 19 februari 1974 beslutat att inrätta en
ämbeismannakommitlé för lagstiftningsfrågor och samtidigt fastställt
arbetsordning för kommittén. Enligt I arbetsordningen skall kommittén beslå av
en medlem för varje land. För medlem av kommittén får utses ersättare som vid
förfall för medlemmen inlräder i dennes ställe.
Kommittén
skall inom sitt verksamhetsområde förbereda Nordiska ministerrådets arbete,
göra upp förslag till dagordning för möten med ministerrådet och under
ministerrådet ansvara för verkställigheten av rådets beslut. Kommittén skall i
övrigt fullgöra de uppgifter som ministerrådet ålägger den.
Kommittén
har t. o. m. oktober 1974 hållit tre möten varvid olika nordiska
lagstiftningsfrågor avhandlats.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
61.
Utredningen (Ju 1974:08) om telefonavlyssning
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 mars 1974 föratt utreda frågan om
Översyn av bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning m. m. (se
Post- och Inrikes tidn. den 18 maj 1974):
Ordförande:
Nyman, Erik O., justitieråd
Ledamöter:
Gustafsson, StigG., förbundsjurist, led. av riksdagen Jonäng, Gunnel M.,
studieinstruktör, led. av riksdagen Mattsson, Bengt F. R., ombudsman
Sekreterare:
Ekeberg, Kari-Gunnar T., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 29 maj 1974)
Lokal:
Domstolsväsendets organisationsnämnd, Fack, 103 40 Stockholm, tel. växel 14 02
40 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 8 mars 1974):
I
vårt land finns sedan länge en utförlig lagreglering av de tvångsmedel som står
till myndigheternas förfogande vid förundersökning med anledning av brott. De
grundläggande reglerna härom finns i rättegångsbalken (RB). Regleringen i
ämnet motiveras av att tvångsmedlen innefattar avsevärda ingrepp i den
enskildes rättssfär. Från rättsskyddssynpunkt är det därför av vikt att
lagstiftningen drar upp bestämda gränser för tvångsmedlens användning.
Bland
de straffprocessuella tvångsmedlen intar telefonavlyssningen en särställning så
till vida att de legala förutsättningarna för användningen av denna åtgärd är
strängare än i fråga om tvångsmedel i allmänhet. Telefonavlyssning skiljer sig
också på det viset från övriga tvångsåtgärder
Ju.61 Skr 1975:4 76
att
regler härom finns inte bara i RB ulan också i vissa speciallagar rörande
ingripande mot särskilda typer av allvarligare brott. Nuvarande reglering
innebär i huvudsak följande.
Enligt
27 kap. 16 § RB kan domstolen på yrkande av undersökningsledare eller åklagare
meddela tillstånd till telefonavlyssning. För att tillstånd skall få meddelas
krävs att någon kan skäligen misstänkas för brott, för vilket inte är stadgat
lindrigare straff än fängelse i två år. Det skall vidare bedömas vara av
synnerlig vikt för utredningen att den som leder förundersökningen får del av
samtal till och från telefonapparat, som innehas av den misstänkte eller eljest
kan antas komma atl begagnas av honom. Tillstånd skall meddelas för viss tid,
högst en vecka, från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare. Uppteckning som görs beträffande avlyssnat samtal får i regel
granskas endast av rätten, undersökningsledaren och åklagaren. I den mån
uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse för utredningen skall
uppteckningen efter granskningen omedelbart förstöras. I sammanhanget kan
tilläggas att handlingar rörande telefonavlyssning åtnjuter sekretesskydd
enligt 10 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar.
I
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ges
vidgade möjligheter att utnyttja telefonavlyssning vid förundersökning angående
vissa i lagen angivna grövre brott, t.ex. sabotage och spioneri. Bestämmelserna
i lagen är utformade som tilläggs- och undantagsbestämmelser till RB:s regler
och rör även andra tvångsåtgärder än avlyssning av telefonsamtal, däribland
beslag. Beträffande telefonavlyssning föreskrivs i 5 § att tillstånd härtill
får meddelas, även om för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i
två år. Om det är av synnerlig vikt för utredningen får vidare expedieringen av
samtal till och från apparat, som innehas eller begagnas av den misstänkte,
inställas eller fördröjas eller apparaten avstängas eller uppgift inhämtas om
samtal som har expedierats eller beställts till och från apparaten. Beslut om
sådan åtgärd meddelas av rätten. Giltighetstiden för tillstånd till telefonavlyssning
eller annan åtgärd av nämnda slag är högst en månad från det att tillståndet
delgavs telefonanstaltens föreståndare. Förundersökningsledaren eller åklagaren
får i brådskande fall själv besluta om åtgärden. Om han gör det skall han ofördröjligen
anmäla detta till rätten, som har att skyndsamt pröva ärendet. Lagens giltighet
är tidsbegränsad (numera till två år). Giltighetstiden har successivt
förlängts, senast till utgången av juni 1974. Tdigare idag har beslutats prop.
1974:53 med förslag om förlängning med ytterligare två år.
Enligt
lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m.m. skall 27 kap. 16 § RB äga motsvarande tillämpning vid
förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, om
smugglingen gällt narkotika, trots att för brottet är stadgat lindrigare straff
än fängelse i två år. GiUighetstiden för tillstånd lill avlyssning får dock
bestämmas till högst en månad. Även 1969 års lag har tidsbegränsad giltighet.
Giltighetstiden har successivt förlängts med ett år i sänder, senast till
ulgången av juni 1974. Tidigare i dag har beslutats prop. 1974:52 med förslag
om föriängning till utgången av juni 1975.
Även
lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med
internationell bakgrund innehåller regler om telefonavlyssning. Enligt 11 § i
lagen kan rätten förordna att polismyndighet får ta del av samtal till och från
telefonapparat som innehas eller eljest kan antas komma att begagnas av
utlänning, vilken har drabbats av ett beslut om avvisning eller utvisning
enligt lagen eller av ett avvisnings- eller
77 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:61
avlägsnandebeslut
enligt utlänningslagen (1954:193) men som på grund av politiskt f lyktingskap
eller av annat särskilt skäl likväl har tillåtits att stanna kvar i landet. Har
beslutet meddelats enligt utlänningslagen krävs därutöver visst förordnande av
Kungl. Maj:t. Vidare förutsätts att telefonavlyssning är av betydelse för att
utröna i vad mån verksamhet som bedrivs av viss organisation eller grupp utgör
hot mot allmän ordning och säkerhet. Förordnande om telefonavlyssning får
meddelas endast om synnerliga skäl föreligger. Enligt 12 § i lagen skall fråga
om tillstånd till telefonavlyssning prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande
av rikspolisstyrelsen. Tillstånd får meddelas att gälla högst en månad. I 13 §
första stycket ges vidare bestämmelser om vem som får granska uppteckning vid
telefonavlyssning och om förstörande av material som saknar betydelse. Lagen är
tidsbegränsad och gäller t. o. m. den 30 april 1974.1 prop. 1974:55 föreslås
att giltighetstiden förlängs till utgången av juni 1975.
Som
framgår av den nu lämnade redogörelsen är förutsättningarna för användande av
telefonavlyssning olika beroende på vilket ändamål utredningen har. Regleringen
uppvisar också skillnader i fråga om de särskilda lagarnas giltighetstider. Det
är mot denna bakgrund naturligt att önskemål om samordning av bestämmelserna på
sistone har framställts. I samband med remissbehandlingen av
rikspolisstyrelsens framställning år 1973 om förlängning av giltighetstiden för
1969 års lag ifrågasatte sålunda riksåklagaren om inte tiden var mogen att göra
en översyn av RB :s regler om tvångsmedel (prop. 1973:104 s. 8). Vid utskottsbehandlingen
av 1973 års lag togs motsvarande spörsmål upp av justitieutskottet (JuU 1973:18
s. 22). Utskottet framhöll att, även om erfarenheterna av den hittillsvarande
tillämpningen av bestämmelserna om telefonavlyssning inte tydde på annat än att
utnyttjandet skett med tillbörlig restriktivitet, den successiva utökningen av
möjligheterna till telefonavlyssning motiverade en samlad översyn av
lagstiftningen och dess tillämpning. En sådan kartläggning borde enligt
utskottet ske i lämpligt sammanhang under beaktande av
integritetsskyddskommitténs (Ju 1967:62) arbete rörande ett förstärkt
integritetsskydd på personrättens område. Riksdagen beslöt att ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet sålunda anfört (rskr 1973:121; jfr rskr 1973:223).
Antalet tillstånd till
telefonavlyssning är per år räknat mycket litet. De myndigheter och företrädare
för riksdagen som i olika sammanhang har haft att granska verksamheten har inte
i något fall funnit att telefonavlyssning utnyttjats otillbörligt. Detta kan
dock inte tas till intäkt för att en översyn av det slag riksdagen har förordat
skulle vara av ringa intresse. Telefonavlyssning innebär ett mycket allvarligt
ingrepp i den enskildes rättssfär. Redan med hänsyn härtill finns goda skäl att
göra en undersökning av hur detta tvångsmedel utnyttjas. Härtill kommer att
lagregleringen på området har kommit att bli ganska splittrad. Bestämmelserna
är intagna i olika lagar, som har tillkommit vid skilda tillfällen för att möta
efter hand uppkommande behov, och de avviker sinsemellan på flera punkter.
Enligt min mening är tiden nu mogen att göra en allmän översyn av
lagstiftningen på området. Översynen bör anförtros år särskilda sakkunniga.
De
sakkunniga bör i första hand kartlägga tillämpningen av gällande regler om
telefonavlyssning. De bör granska de fall där sådant ingripande har företagits
och försöka bilda sig en uppfattning om vilken effekt åtgärderna har haft och
om de varit nödvändiga för att uppnå resultat.
Telefonavlyssning
är otvivelaktigt en effektiv spaningsmetod vid vissa slag av mycket allvarliga
brott som är svåra att komma åt enbart med andra
Ju:61 Skr 1975:4 78
metoder.
Med hänsyn till ingreppets karaktär bör det emellertid inte få förekomma i
andra fall än då det motiveras av starka samhällsintressen. De sakkunniga bör
överväga om gällande regler om tillämpningsområdet för telefonavlyssning
innefattar en lämplig avvägning mellan intresset av ett starkt skydd för den
enskildes privatliv och samhällets intresse av effektiva medel i
brottsbekämpningen. I detta sammanhang bör undersökas om visst minimistraff är
lämplig förutsättning för tillstånd till telefonavlyssning eller om visst
angivet brott i princip bör vara avgörande.
En
viktig uppgift för de sakkunniga blir att undersöka om det är möjligt att ytterligare
stärka rättssäkerhetsgarantierna vid telefonavlyssning. I detta syfte bör de se
över bl. a. reglerna om förfarandet vid tillståndsprövningen. En annan fråga
som bör uppmärksammas är om kretsen av de personer som har rätt att ta del av
det upptecknade materialet kan begränsas ytterligare.
Som
jag tidigare har nämnt är reglerna om telefonavlyssning spridda på olika lagar.
De sakkunniga bör undersöka om det är möjligt att uppnå större enhetlighet
genom att samla alla eller åtminstone flertalet regler rörande
telefonavlyssning i en enda lag. Flertalet tillstånd till telefonavlyssning
torde f. n. meddelas med stöd av de särskilda, tidsbegränsade lagarna. En
ordning med tidsbegränsad lagreglering i ämnet har den fördelen att riksdagen
fortlöpande kan kontrollera att verksamheten bedrivs efter uppdragna
riktlinjer. De sakkunniga bör överväga om denna ordning bör behållas eller om
erforderliga garantier för att riksdagen får tillräcklig insyn i verksamheten
kan skapas på annat sätt.
En
särskild aspekt på frågan om telefonavlyssning har tagits upp i en skrivelse
från Pressens samarbetsnämnd den 30 november 1973, nämligen de problem som
sammanhänger med telefonavlyssning hos tidningsredaktioner och i andra
situationer då åtgärden kan komma i konflikt med den i tryckfrihetsförordningen
grundade principen om meddelares rätt till anonymitet. De sakkunniga bör
uppmärksamma detta särskilda problem och därvid samråda med de sakkunniga som
tillkallats för att utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet vid beslag
och husrannsakan.
Under
översynen av telefonavlyssningsreglerna kan även andra frågor om förstärkning
av integritetsskyddet på området aktualiseras. I den mån sådana frågor har
omedelbart samband med det nu givna lagstiftningsuppdraget bör de sakkunniga kunna
föreslå reformer också i sådana hänseenden. De sakkunniga bör därvid samråda
med integritetsskyddskommittén. De sakkunniga bör även vara oförhindrade att
om det visar sig nödvändigt föreslå sådana ändringar i 1952 års lag om
särskilda tvångsmedel i vissa brottmål som föranleds av översynen beträffande
reglerna om telefonavlyssning.
Utredningsarbetet
bör bedrivas skyndsamt.
Utredningen
har under tiden mars - oktober 1974 hållit två sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter som berörs av utredningens arbete.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
79 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:62
62.
Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1974 med uppdrag att göra en
översyn av försäkringsavtalslagen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 24 maj
1974):
Ordförande:
Hellner, Jan E., professor
Ledamöter:
Ernulf, T. Gudmund, borgmästare, f.d. led. av riksdagen Gustafsson, StigG.,
förbundsjurist, led. av riksdagen Larsson, B. Roland, förbundsordförande
Schönmeyr, C. Richard A. C, direktör Skantz, Anna-Greta, ombudsman, led. av
riksdagen
Experter:
Odelgard, Bengt K. G., avdelningschef (fr.o.m. den 2 juli 1974) Roos,
Carl-Martin, professor (fr.o.m. den 2 juli 1974) Skaar, Nils, kommendörkapten
(fr.o.m. den 2 juli 1974) Stenberg, Hans O., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 2
juli 1974) Warholm, M. Birgit, departementssekreterare (fr.o.m. den 16 maj
1974) Åberg, Hilding, direktör (fr.o.m. den 16 maj 1974)
Sekreterare:
Assarson, Per A., hovrättsassessor (fr.o.m. den 15 maj 1974)
Lokal:
Statsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, tel.
växel 040/749 50 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 5 april 1974):
Den
gällande svenska lagen (1927:77) om försäkringsavtal, som tillkom i nordiskt
samarbete, reglerar utförligt rättsförhållandet mellan å ena sidan
försäkringsgivaren, å andra sidan försäkringstagaren och andra som försäkringen
skyddar. Lagen har inte ändrats på någon punkt av större betydelse under sin
giltighetstid. Den innehåller dels en rad mera allmänna bestämmelser, som till
stor del behandlar påföljderna av att försäkringstagaren brustit i olika
avtalsmässiga skyldigheter mot försäkringsgivaren, dels vissa speciella regler,
som gäller särskilda försäkringsbranscher. Framför allt de allmänna
bestämmelserna är i väsentliga avseenden tvingande till försäkringstagarens
fördel. På åtskilliga punkter råder dock avtalsfrihet. Bl. a. har
försäkringsgivaren i allmänhet möjlighet att fritt bestämma vilka risker som
skall omfattas av försäkringsskyddet.
Den
offentliga kontrollen över försäkringsbolag regleras i 280 294 §§ lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse. Bestämmelserna har undergått vissa ändringar,
de viktigaste år 1961. Kontrollen avser både försäkringsbolagens soliditet och
premiernas skälighet med hänsyn till den risk som försäkringen skall täcka.
Tillsynsmyndighet är försäkringsinspektionen.
Försäkringsavtalslagen
anses allmänt utgöra ett från teknisk synpunkt
Ju .62 Skr 1975:4 80
framstående
lagverk. Frågan om en reform av försäkringsavtalsrätten har emellertid tagits
upp i litteraturen, och riksdagen har vid flera tillfällen ställt sig positiv
till en revision av försäkringsavtalslagen i nordiskt samarbete (se senast 1 LU
1970:14). Tillsynsreglerna i lagen om försäkringsrörelse har inte debatterats
mera ingående sedan 1961 års lagändringar.
Enligl
min mening kan goda skäl anföras för alt nu göra en översyn av
försäkringslagstiftningen. Försäkringsavtalet är en avtalstyp som berör
praktiskt taget alla medborgare. Försäkringstagaren är normalt den svagare
parten och saknar nästan alltid sin medkontrahents sakkunskap och överblick på
området, där det många gånger är svårt för andra än specialister att behärska
de tekniska problemen. Försäkringstagaren har därför ofta ringa möjlighet att
bedöma den närmare innebörden av skäligheten i erbjudna villkor, som vanligen
utformas ensidigt av försäkringsgivaren. Även vid regleringen av skadorna är
försäkringstagaren i ett underläge, låt vara att hans position har väsentligt
förbättrats genom tillkomsten av rätisskyddsförsäkringen och den allmänna
rättshjälpen. Försäkringsinspektionens lillsyn beträffande villkoren består,
utom närdet gäller livförsäkring, huvudsakligen av en allmän kontroll över
premienivån med ledning av försäkringsbolagens statistik. Några ingripanden mot
försäkringsbolagens ställningstaganden i enskilda skadeförsäkringsärenden anses
inte ingå i inspektionens befogenheter. Försäkringsbolagen synes visserligen i
allmänhet tillämpa lag och villkor liberalt, men det måste vara långt tryggare
för försäkringstagarna att deras intressen tillvaratas genom uttryckliga
lagregler.
I
detta sammanhang bör också erinras om det omfattande lagstiftningsarbete som
under senare år har förekommit på konsumentpolitikens område. Av störst
betydelse är den näringsrättsliga lagstiftningen, som tar sikte på
konsumenterna som kollektiv. Hit hör lagen (1970:412) om otillbörlig
marknadsföring och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Dessa
lagar utgör grunden för konsumentombudsmannens och marknadsdomstolens
verksamhet. Den näringsrättsliga lagstiftningen kompletteras av vissa
civilrättsliga lagar som skyddar den enskilde konsumenten, bl. a. lagen
(1971:238) om hemförsäljning m. m. och konsumentköplagen (1973:877). Även lagen
(1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden bör nämnas i detta
sammanhang.
Avsikten
är atl skyddet för konsumenterna skall byggas ut ytterligare på olika områden
under de kommande åren. Flera utredningar är sålunda sysselsatta med frågor som
rör konsumentskydd. Här kan nämnas generalklausulutredningen (Ju 1970:58),
kreditköpkommittén (Ju 1971:05), konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07),
produktansvarskommittén (Ju 1973:08) och hemförsäijningskommittén (Ju 1973:10).
Den
utveckling som pågår på konsumentpolitikens område gör det naturligt att även
undersöka möjligheterna att åstadkomma ett förbättrat konsumentskydd på
försäkringsområdet. Vissa frågor som sammanhänger härmed har tagits upp av
statens konsumentråds försäkringsutredning i betänkandet (SOU 1972:29)
Konsumentupplysning om försäkringar. Uiredningens förslag avser bl. a. frågor
rörande information om försäkringar samt konsumenternas möjlighet att få ett
skadeärende prövat i nämnd med konsumentrepresentanter.
I
årets statsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 12 s. 49) säger sig chefen för
handelsdepartementet dela utredningens uppfattning att konsumentverket bör
handha de arbetsuppgifter som konsumentinformation om försäkringar för med
sig. Det sägs också att det får ankomma
81 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:62
på verket att undersöka hur och i vilken utsträckning
utredningens förslag i detta avseende skall genomföras. När det gäller
nämndförfarandet understryks i propositionen att alla konsumenter, oberoende av
i vilket bolag försäkring tecknats, bör ha möjlighet att få ett ärende prövat i
en nämnd som innehåller konsumentrepresentanter och som är skild från bolagen.
1 statsverkspropositionen sägs vidare atl en central
instans bör svara för rådgivning i försäkringsfrågor och att det bör ankomma på
konsumentverket att i samråd med försäkringsinspektionen svara för den närmare
uppläggningen. Vidare uttalas i statsverkspropositionen att försäkringsinspektionens
skaderegleringsgranskning bör ses över och att det får förutsättas att
inspektionen i samråd med konsumentverket genomför denna översyn.
De undersökningar som sålunda förordas i
statsverkspropositionen torde komma att leda till ett förbättrat konsumentskydd
i vissa viktiga hänseenden. Det är emellertid angeläget att även på andra
punkter stärka konsumenternas ställning när det gäller försäkringar. Det finns
också ett påtagligt allmänt behov att modernisera försäkringslagstiftningen,
vilket i olika sammanhang har vitsordats också från försäkringsgivarhåll.
Försäkringstekniken har gått framåt avsevärt sedan försäkringsavtalslagens
tillkomst. De statistiska metoderna och administrationstekniken har
utvecklats. Nya branscher och nya problem har uppkommit.
Försäkringsverksamheten har fått en helt annan omfattning, samtidigt som den
drivs i alltmer koncentrerade former, med ett fåtal stora bolag som dominerar
marknaden. Förutsättningarna för verksamheten har på detta sätt ändrats på
viktiga punkter.
Ännu en
anledning att se över försäkringslagstiftningen utgör de aktuella
reformplanerna på skadeståndsrättens område. I propositionen med förslag till
skadeståndslag (prop. 1972:5) har anförts att skadeståndsrätten i framtiden
torde komma att avlösas i ökad utsträckning av försäkringsanordningar på den
skadelidandes sida. Skadeståndskommittén har också fått i uppdrag att utreda
bl. a. frågan om en reform av reglerna i 25 § försäkringsavtalslagen angående
försäkringsgivarens rätt att under vissa förutsättningar återkräva
ersättningsbelopp, som han har utgett till för-säkringshavaren, från den som är
ansvarig för skädefäJlet (försäkringsgivares regressrätt). I direktiven (se
1972 års riksdagsberättelse Ju 1967:68) anförs bl. a. att regressreglerna bör
utformas så att försäkringsersättning i största möjliga omfattning stannar på
den skadelidandes försäkringsgivare. Skadeståndskommittén skall vidare överväga
om den som har försummat att försäkra sin egendom bör få rätten till skadestånd
inskränkt i fall då försäkring enligt allmänt vedertagna normer får anses höra
till god ordning.
Om de skadelidande i framtiden blir alltmer beroende av
ersättning från privat försäkring också i fall där de nu kan räkna med
skadestånd, kommer försäkringslagstiftningens betydelse att öka för både
enskilda personer och företag. Det ter sig nödvändigt att åstadkomma en lämplig
samordning mellan försäkrings- och skadeståndsreglerna, så att den avsedda
ordningen inte leder till någon oskälig begränsning av den skadelidandes
ersättningsmöjligheter.
1 detta sammanhang kan nämnas att Nordiska rådet år 1971
har konstaterat atl det föreligger vissa reformbehov på försäkringsområdet. Vid
nyligen hållna överläggningar med företrädare för de övriga nordiska ländernas
justitieministerier har det också yppats intresse för en revision av
försäkringsavtalslagarna i de olika länderna.
6 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4
Ju .62 Skr 1975:4 82
Med
hänsyn till det anförda förordar jag att sakkunniga rillkallas för att se över
försäkringslagstiftningen. Översynen bör i huvudsak avse försäkringsavtalslagen.
Jag ämnar i det följande gå närmare in på de punkter där lagen främst kan
behöva ändras eller kompletteras.
En
väsentlig uppgift för de sakkunniga blir att överväga i vad mån de
begränsningar i försäkringstagarnas skydd som försäkringsavtalslagen på många
områden medger framstår som berättigade under nuvarande förhållanden. Lagens
regler om försäkringstagarens upplysningsplikt och om fareökning m. m. bygger
till stor del på tanken alt när försäkringstagaren uppsåtligen eller av
oaktsamhet har eftersatt sina avtalsmässiga skyldigheter på ett sådant sätt att
det mera påtagligt rubbar grunderna för försäkringsgivarens bedömning av
risken, så bör ersättningen vid försäkringsfall reduceras eller försäkringstagaren
rentav helt gå miste om ersättning. Med en modern rättsuppfattning kan en sådan
påföljd ibland te sig mycket sträng, särskilt med tanke på försäkringsbolagens
möjlighet att i förväg kalkylera riskerna för oaktsamhet av denna typ från
motpartens sida och anpassa premien härefter. Det är tänkbart att i en del av
de avsedda fallen det kan vara tillräckligt att medge en reduktion av
ersättningen i fall då försäkringstagaren har förfarit illojalt mot
försäkringsgivaren.
Frågan
om försäkringstagares upplysningsplikt kan behöva bedömas även från
inlegritetsskyddssynpunkt. Särskilt när någon ansöker om livförsäkring torde
försäkringsbolagen ofta begära ingående upplysningar om hälsotillstånd och
andra förhållanden av privat natur. Det kan finnas skäl att införa vissa regler
om vilka uppgifter som försäkringstagaren skall vara skyldig att lämna. Vidare
bör frågan om sekretesskydd för uppgifter som lagras hos försäkringsbolagen
uppmärksammas.
Ett
praktiskt viktigt problem är rättsverkningarna av att försäkringshavaren har
framkallat försäkringsfallet. Dessa frågor regleras framför allt i 18 20 §§
försäkringsavtalslagen genom bestämmelser som till skillnad från motsvarande
paragrafer i de danska och norska försäkringsavtalslagarna är dispositiva. De
sakkunniga bör pröva om tvingande regler är påkallade till försäkringshavarens
skydd. Samtidigt finns det anledning att ta upp det omstridda problemet i
vilken utsträckning försäkringshavarens rätt kan påverkas av att
försäkringsfallet har framkallats av annan person, t. ex. hans anställda eller
närstående eller innehavaren av försäkrad egendom. Det är möjligt att
försäkringshavaren under alla omständigheter bör skyddas, när han själv eller
annan har framkallat försäkringsfallet på annat sätt än genom uppsåt.
I
detta sammanhang bör de sakkunniga också uppmärksamma reglerna om
säkerhetsföreskrifter i 51 § försäkringsavtalslagen. Försäkringsbolagen har f.
n. en vidsträckt möjlighet att ta in sådana föreskrifter i försäkringsavtalen.
Har en sådan föreskrift åsidosatts och är överträdelsen kausal till skadan, kan
försäkringshavaren helt gå miste om försäkringsersättning, även om
överträdelsen har berott på ringa oaktsamhet. Också på denna punkt kan det
finnas skäl att förbättra skyddet för försäkringshavaren.
De
nuvarande reglerna i 14 § försäkringsavtalslagen om följderna av underlåtenhet
att erlägga premien i föreskriven tid medför att försäkringstagaren även vid
ganska kortvariga och ursäktliga dröjsmål kan förlora rätten till
försäkringsersättning. Reglerna kan i enskilda fall leda till resultat som ter
sig obilligt hårda mot försäkringstagaren, särskilt om dennes möjlighet att få
ut skadestånd av annan, som är ansvarig för skadefallet, skulle komma att
inskränkas. De sakkunniga bör pröva om inte en ordning bör införas som ger
större trygghet för försäkringstagarna än den
83 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:62
nuvarande. I varje fall kan del finnas skäl att förstärka
skyddet för försäkringstagarna när det gäller försäkringar som regelbundet
förnyas, t. ex. hemförsäkringar.
Försäkringsavtalslagen
reglerar i ganska ringa utsträckning försäkringsgivarens möjligheter atl
förbehålla sig rätt att säga upp försäkringsavtalet i förtid, t. ex. vid
kontraktsbrott eller på grund av inträffad skada. Utom vid trafikförsäkring har
försäkringsgivaren vidarfull frihet att vägra atl förlänga ett avtal, när
försäkringstiden utgår. Framför allt när risken är svårförsäkrad kan det
försätta försäkringstagaren i en besvärlig situation, om hans skydd på detta
sätt upphör. Olika sätt att förbättra hans ställning i sådana fall bör utredas.
En utväg kunde vara att liksom t. ex. vid hyresavtal ge försäkringstagaren en
principiell rätt till förlängning av avtalet, eventuellt mot högre premie,
såvida inte försäkringsgivaren visar vägande sakliga skäl för uppsägning. Ett
mindre ingripande alternativ skulle vara att ge tillsynsmyndigheten vidgade
befogenheter att ingripa mot en praxis som inte lämnar de enskilda tillräckliga
möjligheter att behålla det försäkringsskydd som de har haft anledning att räkna
med.
Nära
sammanhang med dessa frågor har del viktiga problemet huruvida
försäkringsgivarens frihet att genom försäkringsvillkoren avgränsa omfattningen
av sitt ansvar bör bibehållas i nuvarande utsträckning. Att införa tvingande
regler rörande de risker som en försäkring skall täcka kan ibland tänkas vara
en lämplig lösning. Sådana bestämmelser blir dock lätt föråldrade med
försäkringsteknikens utveckling, och i varje fall ärdel svårt alt undvika att
de blir vidlyftiga. Ett alternativ som bör övervägas är därför att, efter
mönster från flera andra europeiska länder, införa en skyldighet för
försäkringsbolagen att i förväg låta tillsynsmyndigheten granska allmänna
försäkringsvillkor för åtminstone vissa branscher. 1 samband härmed skulle
kunna kontrolleras inte bara att försäkringsskyddet får skälig omfattning utan
också att villkoren fyller rimliga krav på förståelighet och överskådlighet. I
väsentliga delar har tillsynsmyndigheten redan nu möjlighet att ingripa mot
försäkringsbolagen i fall som avses här. Det kan emellertid finnas skäl att
vidga tillsynsmyndighetens möjligheter till ingripande.
I flera av
de nu berörda fallen kan reformer vara befogade främst när försäkringstagaren
är enskild konsument, medan det kan tänkas att den nuvarande ordningen helt
eller delvis bör behållas när försäkringstagaren är företagare. De sakkunniga
bör särskilt överväga om försäkringsavtalslagen på några punkter bör innehålla
speciella regler som tar sikte på att skydda enbart konsumenter.
Särskilda
bestämmelser saknas i försäkringsavtalslagen om en del branscher av stor
praktisk betydelse, bl. a. vagnskadeförsäkring på bilar,
vattenledningsskadeförsäkring, stöldförsäkring, maskinförsäkring,
rältsskyddsförsäkring, garantiförsäkring och kreditförsäkring. De sakkunniga bör
överväga om det finns behov att speciellt reglera dessa försäkringsformer i
lag.
En svaghet
med försäkringsavtalslagen är atl dess regler är skrivna med tanke på
individuella försäkringar och att reglerna är oanvändbara eller bara med
svårighet kan tillämpas på kollektiva försäkringar. Sådana försäkringar, till
vilka hör grupplivförsäkringar, kollektiva pensionsförsäkringar och
trygghetsförsäkringar, har emellertid under senare år fått allt större
betydelse. De sakkunniga bör särskilt överväga de problem som är förknippade
med de kollektiva försäkringarna och pröva i vilken
Ju.62
Skr 1975:4 84
utsträckning
det behövs särskilda lagregler för deras vidkommande.
Några
regler i försäkringsavtalslagen, särskilt om livförsäkring, avser frågor om
förhållandet till andra än försäkringsgivare och försäkringstagare, t. ex. till
försäkringstagares borgenärer. Som ett led i översynen av
försäkringsavtalslagen bör de sakkunniga ta upp också frågan huruvida ändringar
av sådana bestämmelser är påkallade. Det torde härvid finnas särskild anledning
att se över reglerna om förmånstagarförordnande. Kritik har vid skilda
tillfällen riktats mot den betydelse som sådana förordnanden f. n. har både för
borgenärsskydd och för arvsbeskattning. De sakkunniga bör överväga behovet av
ändrade regler som bättre tillgodoser borgenärernas önskemål och intresset av
en rättvis beskattning. Hithörande frågor har emellertid också nära samband med
familjerätten. Bl. a. spelar förmånstagarförordnanden en viktig roll när det
gäller skyddet för efterlevande make. Vid sina överväganden i dessa frågor bör
de sakkunniga samråda med familjelagssakkunnlga (Ju 1970:52).
De
sakkunniga bör vara oförhindrade att även i övrigt ta upp de regler i
försäkringsavtalslagen som de finner böra diskuteras. Däremot bör de sakkunniga
inte behandla lagen om försäkringsrörelse i vidare mån än som krävs till följd
av de ändringar de sakkunniga föreslår beträffande försäkringsavtalslagen.
Sådana följdändringar torde i huvudsak bli aktuella endast när det gäller tillsynsmyndighetens
kontroll av försäkrings villkor. 1 övrigt bör sålunda lagen om
försäkringsrörelse lämnas utanför det nu aktuella utredningsarbetet. Detta
gäller bl. a. de bestämmelser som ger försäkringsinspektionen möjlighet att
granska försäkringsbolagens skade-reglerande verksamhet. Som tidigare nämnts
torde inspektionen själv komma att genomföra en översyn av sin
skaderegleringsgranskning i samråd med konsumentverket. I övrigt torde lagen om
försäkringsrörelse komma att bli föremål för en allmän översyn i samband med
det pågående reformarbetet på aktiebolagslagstiftningens område. De sakkunniga
bör givetvis följa det arbete som sålunda kan komma till stånd.
De
sakkunniga bör även uppmärksamma det arbete som i övrigt bedrivs av
försäkringsinspektionen och konsumentverket i syfte att stärka konsumenternas
ställning i försäkringsfrågor.
Utredningsarbetet
kan väntas bli omfattande, och det kan vara naturligt om det sker i etapper.
Sådana allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning bör
emellertid behandlas med förtur, och förslag till lagändringar med detta syfte
torde lämpligen böra läggas fram i ett sammanhang. Reformer som främst siktar
till en modernisering av lagstiftningen och andra regler som avser enskilda
försäkringsbranscher torde däremot utan olägenhet kunna behandlas i ett senare
skede av utredningsarbetet.
Utredningen
bör bedrivas i samråd med skadeståndskommittén. 1 vissa frågor bör de
sakkunniga också, som tidigare nämnts, samråda med familjelagssakkunnlga. Även
med produktansvarskommittén kan samråd behöva ske. Kontakt bör vidare hållas
med de motsvarande kommittéer för översyn av försäkringslagstiftningen som kan
komma att tillsättas i övriga nordiska länder.
Kommittén
har under tiden april - oktober 1974 hållit två sammanträden. Kommitténs arbete
beräknas pågå under hela år 1975.
85 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:63
63.
Varumärkesutredningen (Ju 1974:10)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1974 för att verkställa översyn
av varumärkeslagstiftningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 24 maj 1974):
Ordförande:
Knutsson, P. Anders, rättschef
Ledamöter:
Göransson, Lars G., sekreterare Nittzell, Gunnar O., direktör Ström, Turid,
avdelningschef, led. av riksdagen Uggla, Claes A., patenträttsråd
Experter:
Carlman, J. Holger, f.d. patenträttsråd (fr.o.m. den I augusti 1974) Holmqvist,
Lars J. H., docent Lundberg, Bengt I., byråchef Ohlson, Olof S., pol. mag.
Sekreterare:
Olsson, Agne Henry O., hovrättsassessor
Lokal:
Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 1105 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 19 april 1974):
Bestämmelser
om varumärken finns i varumärkeslagen (1960:644) och kollektivmärkeslagen
(1960:645). Administrativa bestämmelser bl. a. om förfarandet i
varumärkesärenden finns i kungörelsen (1960:648) med tillämpningsbestämmelser
till varumärkeslagen och kollektivmärkeslagen. Till lagstiftningen ansluter
också bl. a. patent- och registreringsverkets kungörelse (1960:652) angående
klassindelning av varor och tjänster vid registrering av varumärken.
Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1961. Den har tillkommit i nordiskt
samarbete och överensstämmer i det väsentliga med varumärkeslagarna i Danmark,
Finland och Norge.
Med varumärke menas
särskilt kännetecken för att från andras varor skilja sådana varor som
näringsidkare tillhandahåller i sin rörelse. Enligt varumärkeslagen kan
näringsidkare få ensamrätt till varumärke genom att låta registrera det i
varumärkesregistret hos patent- och registreringsverket. Ensamrätt kan
emellertid också förvärvas utan registrering, nämligen om märket blivit
inarbetat. Därmed menas att märket här i riket har blivit allmänt känt som
beteckning på innehavarens varor bland de personer till vilka det riktar sig.
Varumärke kan bestå av
figur, ord, bokstäver eller siffror samt av säregen utstyrsel av vara eller
dess förpackning. Genom inarbetning kan ensamrätt erhållas även till s. k.
slagord (slogan) och annat särskilt varu-kännetecken. Släktnamn och
firma är uteslutna från varumärkes-
Ju.63 Skr 1975:4 86
registrering
men skyddas enligl varumärkeslagen som s. k. naturliga varukännetecken.
Ensamrätten
till varumärke innebär att annan än innehavaren inte får i näringsverksamhet
använda etl med varumärket förväxlingsbart kännetecken för sina varor vare sig
på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annal
sätt, däri inbegripet muntlig användning.
Med
varor likställer lagen tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Detta
medför att även s. k. servicemärken, dvs. kännetecken som används av t. ex.
banker, resebyråer eller skönhetsinstitut, kan skyddas.
För
att ett varumärke skall kunna registreras krävs att det har
sär-skiljningsförmåga, dvs. att det är ägnat att särskilja innehavarens varor
från andras. I vissa fall får registrering inte ske. Detta gäller t. ex. om
märket är förväxlingsbart med annans registrerade märke, om det uppenbart är
ägnat att vilseleda allmänheten eller om man i märket tagit in skyddade
internationella eller statliga beteckningar eller kommunala vapen. Registrering
av varumärke gäller för tio år och kan förnyas, varje gång för ytterligare tio
år.
I
princip förutsätter varumärkesskyddet att märket används. Denna princip kommer
emellertid bara indirekt till uttryck i lagen, bl. a. i en regel i 25 § andra
stycket om att varumärkesregistrering kan hävas om märket inte varit i bruk
under de fem senaste åren och innehavaren inte visar skäl för sin underlåtenhet
att använda märket.
Enligt
kollektivmärkeslagen kan förening av näringsidkare genom registrering eller
inarbetning förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att
användas av medlem för varor eller tjänster som han tillhandahåller i sin
rörelse. Offentliga myndigheter, stiftelser och andra sammanslutningar som
bedriver kontroll av varor eller tjänster kan också få ensamrätt lill varumärke
eller annat varukännetecken att användas för varor eller tjänster som är
föremål för kontroll. Varumärke som avses i kollektivmärkeslagen kallas
kollektivmärke. För kollektivmärken gäller i huvudsakliga delar bestämmelserna
i varumärkeslagen.
Varumärkesrätten
har liksom patenträtten och upphovsrätten stark internationell anknytning.
Sedan länge har man också strävat efter ett internationellt samarbete på detta
område. Ett uttryck härför är Pariskonventionen av år 1883 för industriellt
rättsskydd. Konventionen innehåller regler bl. a. om varumärken och avser i
huvudsak att för konventionsländerna ge regler om s. k. nationell behandling,
rätt till prioritet m. m. Man började emellertid tidigt ta upp samarbete också
beträffande registrering av varumärken. Redan år 1891 tillkom den s. k.
Madridöverenskommelsen om internationell registrering av varumärken. Till denna
är f. n. anslutna 23 länder, bl. a. de båda tyska republikerna, Frankrike,
Italien, Schweiz och Spanien. De anslutna länderna bildar en union.
Madridunionen. Sverige har inte tillträtt överenskommelsen.
Enligt
Madridöverenskommelsen kan en internationell registrering av varumärken ske hos
WIPO (Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten) i Geneve. Sådan
registrering förutsätter att varumärket dessförinnan registrerats i
innehavarens hemland. Den internationella registreringen medför att varumärket
erhåller skydd i andra unionsländer enligt lagstiftningen i resp. land.
Överenskommelsen innebär således inte något förenhetligande av
varumärkesrätten. Unionsland kan vägra att tillerkänna den internationella
registreringen giltighet i landet.
Madridöverenskommelsen
har ansetts innebära vissa olägenheter och ett arbete på att skapa ett bättre
internationellt skydd för varumärken inleddes
87 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:63
därför
i början av 1970-talet. Arbetet var ursprungligen inriktat på en revision av
Madridöverenskommelsen. Senare enades man emellertid om atl skapa en ny
internationell konvention på området. Vid en diplomatisk konferens i Wien den
17maj I2juni 1973, i vilken 56 länder deltog, antogs en överenskommelse om
internationell varumärkesregistrering. Fördraget om registrering av varumärken
(Trademark Registration Treaty, TRT). Överenskommelsen har undertecknats av 14
stater, bl. a. Danmark, Finland, Norge och Sverige. Bland övriga länder som har
undertecknat den märks Förbundsrepubliken Tyskland, Förenta staterna, Italien
och Storbritannien.
Huvudprincipen
enligt TRT är att varumärken skall kunna registreras internationellt hos WIPO
och att sådan registrering i varje fördragsslutande stat skall ha samma verkan
som om märket hade registrerats nationellt i den staten. Ansökan om
internationell registrering görs hos WIPO som har att kontrollera att ansökan
uppfyller vissa grundläggande förutsättningar. Sökanden skall ange för vilka
stater registreringen skall gälla. Någon föregående registrering i sökandens
hemland behövs inte. Om ansökan godtas av WIPO publiceras den och meddelande om
ansökan översänds till registreringsmyndigheten i envar av de stater för vilka
registreringen skall gälla. Varje stat kan sedan vägra att ge registreringen
verkan inom staten på i huvudsak samma grunder som gäller för nationella
ansökningar. Sådan vägran skall meddelas inom 15 (i vissa fall 18) månader från
det att ansökningen publicerades. Beträffande användningstvång gäller som
huvudregel att fördragsslutande stat inte får vägra registreringsverkan,
upphäva denna verkan eller eljest ingripa i ägarens rättigheter på den grund
att denne inte har använt märket under kortare tid än tre år från dagen för den
internationella registreringen. I varje land för vilket den internationella
registreringen gäller skall nationell lag tillämpas på rätten till märket.
F.
n. måste den som vill ha ett varumärke skyddat i flera stater ansöka om
registrering av märket i var och en av staterna såvida inte dessa stater hör
till Madridunionen och sökanden själv fyller förutsättningarna för att få söka
registrering enligt Madridöverenskommelsen. Bl. a. därför att Sverige inte
tillhör Madridunionen måste alltså i dagens läge en svensk som vill ha ett
varumärke internationellt skyddat söka och vidmakthålla nationell registrering
i var och en av de stater i vilka han vill ha.skydd. Eftersom varumärken ofta
måste skyddas i mänga stater kräver den nuvarande ordningen mycket arbete och
stor uppmärksamhet av varumärkeshavaren när det gäller att iordningställa olika
nationella ansökningar och bevaka rättigheterna i de olika länderna. TRT
innebär i detta hänseende ett betydande framsteg. Även på andra sätt ger TRT
fördelar i jämförelse med den nuvarande ordningen. Man bör därför enligt min
mening från svensk sida inrikta sig på att tillträda TRT.
Ett
tillträde till TRT kräver i princip inte några ändringar i den svenska
lagstiftningen, eftersom den varumärkesrätt som en internationell registrering
ger följer den inhemska lagstiftningen i vederbörande land.
Varumärkeslagstiftningen måste emellertid kompletteras med föreskrifter av
administrativ art.
Under
de överväganden som hittills har gjorts angående ett svenskt tillträde till TRT
har särskilt diskuterats faran för att man efter tillträdet skulle nödgas ta
emot ett mycket stort antal varumärken från utlandet för registrering här.
Följden skulle kunna bli att det svenska varumärkesregistret fylls av utländska
varumärken i sådan omfattning att det inhemska näringslivets möjligheter att få
varumärken registrerade
Ju.-63 Skr 1975:4 88
skulle
komma att beskäras på ett otillfredsställande sätt. Det är viktigt att en sådan
effekt av ett tillträde till TRT undviks. Lämpliga åtgärder i detta syfte bör
vidtas före tillträdet.
Det
bör enligt min mening ankomma på särskilt tillkallade sakkunniga att utarbeta
förslag till de ändringar och kompletteringar av den svenska
varumärkeslagstiftningen som behövs vid ett tillträde till TRT. De sakkunniga
bör undersöka vilka åtgärder som kan vara lämpliga för att motverka
olägenheterna med att man för registrering kan komma att få ta emot etl stort
antal utländska varumärken. Olika möjligheter står till buds i detta hänseende
av vilka den viktigaste synes vara ett lämpligt utformat användningstvång för
registrerade varumärken.
Vid
sina överväganden bör de sakkunniga beakta att de resurser som patent- och
registreringsverket nu har för handläggning av varumärkesärenden inte bör
ändras i någon avgörande mån. En utgångspunkt bör vidare vara att samtliga
kostnader för denna handläggning skall täckas genom avgifter. Kostnaden för
handläggning av internationella ansökningar och registreringar fär inte
övervältras på dem som söker eller innehar nationell registrering.
En
översyn av varumärkeslagstiftningen är önskvärd också från andra
utgångspunkter. I dagens moderna konsumtionssamhälle spelar varumärkena en
viktig roll för att identifiera olika varor. Denna roll har förstärkts genom
utvecklingen inom varudistributionen. Varuutbudet ökar ständigt och den
enskilde konsumenten, som i allt mindre omfattning kan få personlig handledning
vid sitt val av vara, är ofta hänvisad till den ledning som han kan få genom
olika varukännetecken, framför allt då varumärkena. Med hänsyn till den roll
som dessa spelar är det viktigt att vi har en lagstiftning om varumärken som är
avpassad till tidens krav. De sakkunnigas uppdrag bör därför inte begränsas
till sådana frågor som har samband med ett svenskt tillträde till TRT utan
omfatta en mera allmän översyn av lagstiftningen på området. Härvid bör särskilt
konsumentpolitiska synpunkter tillmätas stor vikt.
Under
senare år har åtskillig lagstiftning tillkommit som avser att stärka
konsumenternas intressen i olika hänseenden. 1 detta sammanhang är särskilt
lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring av intresse. Med stöd av denna
lag kan ingripande ske bl. a. mot användning av vilseledande varukännetecken
vare sig de har varumärkesrättsligt skydd eller inte. Det är emellertid
angeläget att även varumärkeslagen är utformad på ett sätt som bereder allmänheten
ett gott skydd mot vilseledande varukännetecken. Bestämmelser med sådant syfte
finns redan nu i varumärkeslagen. Sålunda föreskrivs i 14 § första stycket 2
att varumärke inte får registreras om det uppenbarligen är ägnat att vilseleda
allmänheten. Motsvarande gäller enligt 33 och 34 §§ i fråga om anteckning i
registret om överlåtelse av registrerat märke och licensupplåtelse beträffande
sådant märke. Vidare kan nämnas regeln i 35 § som ger domstol möjlighet att vid
vite förbjuda användning av vilseledande varukännetecken. De sakkunniga bör
undersöka vilka möjligheter som finns att i varumärkeslagen ytteriigare bygga
ut det skydd som allmänheten bör ha bl. a. mot vilseledande varukännetecken. I
detta hänseende kan som ett exempel nämnas att det enligt min uppfattning
starkt kan ifrågasättas om regeln i 14 § första stycket 2 om att registrering
skall vägras av uppenbarligen vilseledande kännetecken är lämpligt utformad.
Även i andra hänseenden torde det vara möjligt att vid avvägningen av
ensamrättens innehåll ta större hänsyn till konsumenternas intressen.
Jag
kommer härefter in på vissa speciella frågor angående den nuvarande
89 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:63
lagens
tillämpning som de sakkunniga särskilt bör överväga vid sitt arbete. En sådan
fråga gäller det förut nämnda användningstvånget. Varumärkes-och
firmautredningen behandlade dessa problem ingående i sitt belänkande (SOU
1958:10 s. 174) men fann sig inte böra lägga fram några förslag om
användningstvång. Departementschefen förordade emellertid en modifierad form av
användningstvång (prop. 1960:167 s. 149) och regler härom togs in i lagens 25
§. Underlåtenhet att använda märket utgör enligt denna bestämmelse anledning
att häva registreringen. Bestämmelsen har kritiserats från olika synpunkter.
Även av andra skäl än dem som hänför sig till följderna av ett tillträde till
TRT torde tiden därför nu vara mogen att på nytt överväga frågan om
användningstvång. Regler härom kan utformas på flera olika sätt och åtskilliga
förebilder torde finnas i utländsk rätt. Det bör ankomma på de sakkunniga att
närmare belysa olika aspekter på användningstvånget och överväga hur reglerna
härom bör vara utformade. Utrymmet för skydd genom registrering för varumärken
som inte har någon aktuell användning bör i möjligaste mån begränsas. Jag vill
peka på att 'döda' varumärkesregistreringar har starka negativa effekter, bl.a.
i konkurrensbegränsande hänseende. Det finns i detta sammanhang bl. a. anledning
att överväga om man bör behålla den möjlighet som nu ges att erhålla
varumärkesregistrering utanför det verksamhetsområde inom vilket sökanden
driver rörelse. De sakkunniga bör beakta de växlande behov som olika branscher
kan ha när det gäller användningstvånget och eventuellt differentiera
regelsystemet med hänsyn härtill.
En
annan fråga som diskuterats rör förhållandet mellan varumärke och firma. Det
finns ett mycket nära samband mellan dessa olika slag av kännetecken. En ny
firmalag har nyligen antagits av riksdagen (SFS 1974:156). I samband med att
förslaget till den nya lagen lades fram (prop. 1974:4 s. 160) anförde jag att
man vid utformningen av firmalagstiftningen bör sträva efter att anpassa den
till varumärkeslagen i den mån inte skiljaktigheter i sak kan anses påkallade.
De sakkunniga bör beakta detta samband och både materiellt och formellt söka
anpassa reglerna i varumärkeslagen efter mönster av den nya firmalagens
bestämmelser. De bör också överväga i vad mån föreslagna ändringar i
varumärkeslagen på punkter där firmalagen överensstämmer med vad som nu gäller
om varumärken bör föranleda motsvarande ändringar i fråga om firma.
En annan fråga som bör
ägnas uppmärksamhet gäller sanktionerna för intrång i annans rätt till
varukännetecken. Det nuvarande systemet bygger på straff och skadestånd och ger
dessutom vissa möjligheter att få domstols förordnande om att obehörigen
anbragt varukännetecken skall utplånas eller ändras. Man har i olika sammanhang
diskuterat att införa möjligheter till förbudstalan vid varumärkesintrång.
Frågan berördes bl. a. i 1960 års lagstiftningsärende (prop. 1960:167 s. 175)
men departementschefen fann inte då anledning att bereda möjlighet lill
meddelande av vitesförbud mot ett förfarande som är straffbelagt. Molsvarande
problem haremellertid senare diskuterats i andra sammanhang. Sålunda har man i
lagen om otillbörlig marknadsföring infört möjlighet till vitesförbud mot
förfarande som är straffbelagt och samma möjligheter finns upptagna i den nya
firmalagen (prop. 1974:4 s. 188). Vid en översyn av sanktionssystemet i
varumärkeslagen bör bl. a. övervägas möjligheten och lämpligheten av att införa
motsvarande ordning vid varumärkesintrång.
De
sakkunniga bör överväga även andra frågor som rör förfarandet i
varumärkesärenden. Bland reformönskemål som har förts fram i olika sammanhang
kan nämnas införande av möjligheter till interimistiska
Ju;63
Skr 1975:4 90
ingripanden i intrångsfall, koncentration av
varumärkesmålen till en tingsrätt i likhet med vad som nu gäller om patentmål,
införande av möjlighet för registreringsmyndigheten att i större eller mindre
omfattning handlägga frågor om hävande av registrering av varumärke samt
införande av rätt för invändare att föra talan mot beslut av patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning enligt 47 § andra stycket varumärkeslagen.
De sakkunniga bör ha frihet att ta upp och överväga också
andra frågor inom varumärkesrätten som kan bli aktuella under
utredningsarbetet.
Enligt vad jag inhämtat kommer också i Danmark, Finland
och Norge särskilda utredningar att få i uppdrag att lägga fram förslag till de
bestämmelser som erfordras vid ett tillträde till TRT samt att överväga behovet
av ändringar i varumärkeslagstiftningen. Del är angeläget att de svenska
sakkunniga arbetar i nära samverkan med dessa nordiska utredningsorgan i syfte
att, så långt möjligt, vidmakthålla den enhetlighet som redan finns på del
nordiska planet när del gäller både den materiella varumärkesrätten och olika
administrativa bestämmelser.
Inom EG-länderna påbörjades redan omkring 1960 ett
gemensamt arbete som syftade till att skapa en enhetlig varumärkesrätt i dessa
länder. Arbetet avbröts 1963 men initiativ har nyligen tagits till dess
återupptagande och ett utkast till varumärkeskonvention för EG publicerades
under våren 1973. Varumärkesarbetet inom EG syftar till att åstadkomma en
enhetlig varumärkesrätt som skall gälla i hela området och det är möjligt att
detta även leder fram till en gemenskap på det institutionella planet. De
sakkunniga bör med uppmärksamhet följa det arbete som sålunda pågår inom EG och
tillvarata de möjligheter som erbjuder sig till en samordning av den svenska
varumärkesrätten med den varumärkesrätt som kan utvecklas där, något som är
betydelsefullt bl. a. för den svenska exportindustrin.
Utredningen har under liden april - oktober 1974 hållit
två sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
64. Samarbetskommittén (Ju 1974:11) för långsiktsmotlverad
forskning m. m.
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni
1974 att ingå i en kommitté för långsiktsmoiiverad forskning i anslutning till
verksamheten inom forskningsråden och motsvarande organ:
Ordförande: Hägerstrand, S. Torsten E., professor
Ledamöter: Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen
Fehrm, E. Martin, tekn. dr Tham, Carl G. W., partisekreterare Thunberg, S. Anne
Marie, teol. lic.
Experter: Eriksson, E. Olof, professor
91 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju;64
Hjelm, K. G. Lennart, professor, rektor
Hökfeli, Bernt M.. professor
Ingelstam, Lars E., bitr. professor
Landberg, Hans W., docent
Lönnroth, N. Erik M., professor
Oscarsson, Bo S. I., kanslichef (fr.o.m. den 13 september
1974)
Rydberg, H. Jan A., professor (fr.o.m. den I oktober 1974)
Svensson, Nils-Eric, direktör
Huvudsekreterare: Karlqvist, Anders, tekn. lic. (fr.o.m.
den 13 september 1974)
Sekreterare: Öberg, N. Slure, fil. lic. (fr.o.m. den 13
september 1974)
Lokal: Sveavägen 166, 113 46 Stockholm tel. 31 76 28,
325171,317662 (sekreterarna)
Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till
statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):
Efter diskussioner inom bl. a. forskningsberedningen
tillsattes efter Kungl. Maj:ts bemyndigande i juni 1971 en arbetsgrupp för att
behandla frågor om framtidsstudier i Sverige.
Arbetsgruppen avlämnade den 25 augusti 1972 betänkandet
(SOU 1972:59) Att välja framtid, ett underlag för diskussion och överväganden
om framtidsstudier i Sverige. Till betänkandet fogades fyra specialarbeten, (Ds
Ju 1972:24) Synpunkter på forskning om människan i framtidens samhälle
(Marianne Frankenhaeuser), (Ds Ju 1972:25) Om en konsistent, individorienterad
samhällsbeskrivning för framtidsstudiebruk (Torsten Hägerstrand), (Ds Ju
1972:26) Planeringens grundproblem (Lars Ingelstam) och (Ds Ju 1972:27)
Planering, värdestruktur och demokratisk participation. Ett försök till
tvärvetenskaplig problemskrivning (Birgitta Oden). Betänkandet remitterades
till 145 instanser varav 130 inkom med synpunkter och förslag.
I enlighet med arbetsgruppens rekommendation inrättades
den 1 februari 1973 ett sekretariat för framtidsstudier knutet till statsrådsberedningen
med uppgift att föra utredningsarbetet vidare på grundval av bl. a.
remissvaren. Sekretariatet har sammanställt remissvaren över betänkandet som
underlag för fortsatta diskussioner och genom kontakter av olika slag har
framtidsstudiernas innehåll och organisation ytterligare belysts och
preciserats. Som ett led i detta arbete har tre symposier med syfte att
identifiera forskningsbehov anordnats. Ytterligare ett symposium planeras.
Efter förslag av Kungl. Maj:t har riksdagen för budgetåret
1974/75 beslutat anslå 4 milj. kronor till framtidsstudier (prop. 1974:1 bil. 4
s. 54, UbU 1974:26, rskr 1974:212). Av beloppet är 2 milj. kronor avsedda au
användas till projektverksamhet som samordnas av sekretariatet för
framtidsstudier i samarbete med berörda departement. En parlamentariskt
sarnmansatt referensgrupp kommer att knytas till sekretariatet.
Återstoden av anslaget 2 milj. kronor är avsedd att
användas för långsiktsmoiiverad grundforskning. Det är förutsatt att denna
forskning skall planeras i nära anslutning till forskningsrådens och
motsvarande
Ju:64 Skr 1975:4 92
organs
verksamhet. I den nämnda propositionen uttalade jag att jag avsåg att begära
Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en särskild samarbetskommilté med
företrädare för bl. a. forskningsråden för detta ändamål. Detta bör ske nu.
Samarbetskommitténs
uppgifter blir att inom ramen för de medel som riksdagen för budgetåret 1974/75
har beviljat för ändamålet, ekonomiskt stödja långsiktsmoiiverad
grundforskning. 1 betänkandet SOU 1972:59 anges långsiktsmoiiverad
grundforskning som en särskild del av området framtidsstudier och definieras
som forskning av grundläggande karaktär som 'kan antas bidra till lösande av
framtida problem eller skapandet av önskade samhällsförhållanden'. Den
bestämning av området som framgår av innehållet av betänkandets kap. 5 kan,
trots de definitionssvårigheter som är ofrånkomliga i detta sammanhang,
tillsammans med remissvarens synpunkter sägas med tillräcklig precision
avgränsa ansvarsområdet för kommittén. Även behoven av teori- och
metodforskning bör uppmärksammas. Meningsfulla framtidsstudier måste i
allmänhet präglas av tvärvetenskaplighet, och kommittén bör därför särskilt
beakta detta i sina överväganden.
Kommitténs
arbete bör bedrivas i samverkan med forskningsråden inom
utbildningsdepartementets område, styrelsen för teknisk utveckling, statens råd
för byggnadsforskning och statens råd för skogs- och jordbruksforskning. Denna
samverkan bör bland annat innebära att för den vetenskapliga kvalitetsprövningen
av forskningsprojekt de existerande forskningsrådens och motsvarande organs
procedurer och organisation så långt möjligt används. Vidare bör kommittén så
långt det är praktiskt möjligt söka få till stånd gemensam finansiering av
projekt med dessa. Stor vikt bör läggas vid att problem och resultat i den här
aktuella typen av forskning redovisas och förs ut på ett sådant sätt att de kan
berika den allmänna debatten.
Kommittén
bör i sitt arbete beakta vad som har framförts i betänkandet SOU 1972:59 med
specialarbeten samt i remissvaren på detsamma, liksom vid de symposier som
anordnats av sekretariatet för framtidsstudier, av vilka två hittills
redovisats i Ds Ju 1973:20 (Värderingars förändringar och spridning) resp. Ds
Ju 1973:23 (Människan i det framtida kommunikationssamhället). Under maj har
anordnats ett tredje symposium under rubriken Livskvalitet. Ett fjärde symposim
Långsiktig planering och folkstyre har inletts idag.
Kommitténs
uppgift blir att på grundval av det ovan nämnda materialet och vad den för
övrigt bedömer som relevant, sammanställa ett underlag som vägledning för
prioriteringsarbete och forskningsfinansiering under det kommande budgetåret.
I
överensstämmelse med vad som uttalades i prop. 1974:1 (bil. 4 s. 54) kommer
chefen för utbildningsdepartementet senare denna dag att anmäla frågan om
tilläggsdirektiv till forskningsrådsutredningen. Till denna anmälan ber jag här
att få hänvisa.
Kommittén
har under tiden juni - oktober 1974 hållit ett sammanträde samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
kommitténs arbete.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
93 Kommittéer; Justitiedepartementet
Ju;65
65. Bostadsförvaltningsutrednlngen (Ju 1974:12)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj
1974 för att företa översyn av lagstiftningen om tvångsförvaltning av
bosiadsfastighet (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1974):
Ordförande: Gad, Ulf H., hyresråd
Ledamöter: Berg, Folke L. V., direktör
Henmark, Martin R. C:son, major, led. av riksdagen
Henrikson, Lars G., ombudsman, led. av riksdagen Järtelius, Gösta E., advokat
Experter: Diddn, Lars-Uno, hovrättsassessor Söderström,
Erik V., direktör
Sekreterare: Lindqvist, N. Inge A., hyresråd
Lokal: Arrende- och hyresnämnderna, Fack, 401 10 Göteborg,
tel. växel 031/17 83 80 (sekreteraren)
Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till
statsrådsprotokollet den 10 maj 1974):
Lagen (1970:246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet
(tvångsförvaltningslagen) trädde i kraft den 1 juli 1970. Lagen är tillämplig
på fastighet som innehåller bostadslägenhet som är uthyrd av ägaren och ej
utgör del av dennes egen bostad. Den gäller dock inte i fråga om fastighet som
äges av staten eller av kommun. En förutsättning för tillämpning av lagen är
att ägaren väsentligen försummar vården av fastigheten eller underlåter att
vidta uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick
inom fastigheten. Det måste vidare finnas anledning att anta att rättelse inte
kommer att ske.
Hyresnämnden utser förvaltare. Förvaltarens uppgift är att
svara för tillfredsställande skötsel av fastigheten. Han uppbär hyror och andra
löpande intäkter av fastigheten. Även i övrigt företräder förvaltaren ägaren i
angelägenheter som rör fastigheten eller dess förvaltning. Förvaltaren får dock
inte överlåta fastigheten. I princip får han inte utan fastighetsägarens eller
hyresnämndens medgivande företa inteckningsåtgärder eller uppta lån.
Förvaltningen pågår under tre år, räknat från det beslutet
om förvaltning trädde i kraft. Om särskilda skäl för fortsatt förvaltning
föreligger kan tiden förlängas med ett år i sänder. Om skäl för förvaltning
inte längre föreligger, kan förvaltningen upphöra innan perioden gått till
ända.
Berättigade att föra talan i frågor som rör
tvångsförvaltning är hälsovårdsnämnden, länsstyrelsen, riksorganisation av
hyresgäster eller förening som är ansluten till sådan riksorganisation och inom
vars verksamhetsområde fastigheten är belägen. Sedan beslut om förvaltning
Ju .65 Skr 1975:4 94
meddelats, får fråga som rör förvaltning tas upp även på
ansökan av förvaltaren eller fastighetsägaren. Hyresnämnden kan under pågående
förvaltning självmant ta upp sådan fråga till prövning.
Frågor om tvångsförvaltning av bostadsfastighet prövas i
första instans av hyresnämnd. Besvär över nämndens beslut prövas av fastighetsdomstolen.
Talan mot domstolens beslut får fullföljas ända till högsta domstolen.
Hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning får verkställas omedelbart.
1 mål om tvångsförvaltning gäller med vissa undantag de
allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegångskostnad i tillämpliga
delar.
Hyresprocesskommittén har i ett nyligen avgivet betänkande
(Ds Ju 1974:3) föreslagit att en bostadsdomstol inrättas med uppgift att vara
enda överinstans till hyresnämnden i bl. a. ärenden om tvångsförvaltning.
Kommittén föreslår även att bestämmelserna om rättegångskostnad i besvärsmål
ändras så att organisation av hyresgäster som för talan om tvångsförvaltning
inte drabbas av kostnadsansvar. Betänkandet remissbehandlas f. n.
Tvångsförvaltningslagen synes främst ha kommit till
användning i Stockholm, där hyresnämnden beslutat om tvångsförvaltning i fyra
fall under åren 1970-1973.
De erfarenheter som hittills gjorts i fråga om tvångsförvaltningslagen
visar att denna genom sin blotta existens utgjort ett effektivt
påtryckningsmedel för hyresgästföreningar och hyresnämnder när det gällt , att
förmå försumliga fastighetsägare att hålla fastigheterna i godtagbart \skick . Det har emellertid också
framkommit, att lagen har vissa svagheter. Företrädare för partsorganisationer
på hyresmarknaden, vissa hyresnämnder och förvaltare har till
justitiedepartementet framfört att lagen i vissa fall inte fungerar
tillräckligt effektivt.
Sålunda har ifrågasatts om möjligheterna att få
tvångsförvaltning till stånd är tillräckligt vidsträckta. Exempel har anförts
på misskötsel av hyresfastigheter där tvångsförvaltningslagen med sina
förhållandevis stränga rekvisit uppenbarligen inte är tillämplig. Vidare har i
en del fall svårigheter uppkommit för förvaltare när det gällt att försöka
undanröja de olägenheter som har föranlett tvångsförvaltningen. Starka
motsättningar har ibland rått mellan fastighetsägaren och förvaltaren med påföljd
att fastighetsägaren i olika hänseenden ifrågasatt förvaltarens åtgärder och
rentav avsevärt försvårat förvaltningen. De befogenheter lagen ger förvaltaren
har i dessa fall visat sig inte vara tillräckligt långtgående för att sätta
förvaltaren i stånd att på ett effektivt sätt fullgöra sina uppgifter och
åstadkomma en för hyresgästerna godtagbar boendemiljö.
En utredning om förbättrade möjligheter att ingripa mot
misskötsel av hyresfastigheter bör därför enligt min mening göras av särskilt
tillkallade sakkunniga.
Det har ifrågasatts om inte utvägen att expropriera en
vanvårdad bostadsfastighet i syfte att trygga den fortsatta förvaltningen därav
skulle vara att föredra framför att tillgripa tvångsförvaltning. Expropriation
kan enligt gällande lag ske för att försätta eller hålla fastighet i
tillfredsställande skick när grov vanvård föreligger eller kan befaras
uppkomma. Emellertid torde den ekonomiska situationen inte alltid vara sådan
att denna utväg kan begagnas. Att slopa möjligheter till tvångförvaltning
skulle därför leda till en försämring av hyresgästernas ställning. De
sakkunniga bör emellertid undersöka, om den nyss angivna expropriationsgrunden
är alltför restriktivt
95 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:65
utformad
för att tillgodose de behov att kunna expropriera misskötta hyresfastigheter
som kan föreligga.
Etl
krav som då och dä framförts i den allmänna debatten är att den som hyr ut
bostäder åt andra skall ha prövats och godkänts med avseende på sin lämplighet,
dvs. vara auktoriserad.
Detta skulle innebära att
en fastighetsägare som inte kan godkännas som förvaltare av hyresfastighet
tvingades överlämna själva förvaltningen till annan godkänd
fastighetsförvaltare. För en sådan lösning kan i förstone vissa skäl synas
tala. De sakkunniga bör också vara oförhindrade att överväga denna lösning. Det
är emellertid troligt att de svårigheter som uppkommit vid tillämpningen av
tvångsförvaltningslagen i främsta rummet beror på att fastighetsägaren inte
kunnat helt uteslutas från förvaltningen. Dessa svårigheter skulle bli än mer
accentuerade med ett system med auktoriserad fastighetsförvaltning. Innebörden
av detta skulle nämligen närmast vara att ägaren fortfarande hade kvar den
huvudsakliga rådigheten över fastigheten medan själva förvaltningsåtgärderna
handhades av den godkände förvaltaren. Detta skulle kunna leda till
trakasserier från fastighetsägarens sida eller till att denne överförde
förvaltningen från en alltfö självständig fastighetsförvaltare till en annan
mera medgörlig godkänd förvaltare.
De problem som visat sig
föreligga torde därför böra lösas genom ändring av tvångsförvaltningslagen.
Därvid bör de sakkunniga i första hand överväga om de rekvisit som uppställts
för tvångsförvaltning motsvarar behoven. Huvudrekvisitet är att fastighetsägaren
väsentligen försummar vården av fastigheten eller underlåter att vidtaga
uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick inom
fastigheten. Dessa rekvisit synes i huvudsak vara lämpligt avvägda. Det kan
dock ifrågasättas om i rekvisiten bör bibehållas sådana förstärkande ord som
'väsentligen' och 'uppenbart' eller om dessa kan utgå eller bytas mot andra
uttryck.
En
förutsättning för att tvångsförvaltning skall komma till stånd är vidare atl
det finns anledning anta att rättelse inte kommer atl ske. Departementschefen
uttalade under förarbetena att frågan om rättelse kan väntas ske måste bedömas
schematiskt och att man utan vidare borde kunna anta att rättelse inte kommer
att ske om fastighetsägaren försummat fastighetens skötsel under en längre tid
och inte kan presentera några fasta planer på upprustning (prop. 1970:133 s.
58). 1 ett relativt nyligen avgjort mål om tvångsförvaltning upphävde en
hovrätt en hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning under motivering att
utredningen i hovrätten inte gav stöd för antagande att rättelse inte skulle
komma att ske. Hovrätten synes därvid särskilt ha syftat på uppgifter om att
fastighetsägaren omkring ett år efter beslutet om tvångsförvaltning påbörjat
vissa åtgärder på en annan fastighet beträffande vilken tidigare beslutad
tvångsförvaltning upphävts. Det kan enligt min mening ifrågasättas om man vid
en revision av lagstiftningen bör utgå från att det finns anledning att ta
hänsyn till åtgärder som fastighetsägaren har vidtagit sedan talan om
tvångsförvaltning anhängigjorts. Innan de myndigheter eller organisalioner, som
får föra talan om tvångsförvaltning, inger ansökan därom till hyresnämnden, har
de som regel sökt få ändring till stånd på frivillig väg. Om fastighetsägaren
inte då brytt sig om att vidta några åtgärder torde det finnas små utsikter att
han senare kommer att vidta rättelse. Tar man bort kravet på att det skall
finnas anledning antaga att rättelse inte kommer att ske, uppnås att
förvaltaren kan med större säkerhet bedöma utsikterna för att etl beslut om
tvångsförvaltning kan komma att ändras i högre instans. Även om ett
Ju.65 Skr 1975:4 96
genomförande
av hyresprocesskommitténs förslag om endast en överinstans till hyresnämnden
leder till att prövningstiden minskar, anser jag att de sakkunniga bör överväga
i vad mån ändring av lagen bör ske på denna punkt.
Beträffande
formerna för förvaltningen gäller det av skäl som nyss antytts framför allt att
få till stånd ett system som innebär att fastighetsägaren helt avkopplas från
varje möjlighet att påverka förvaltningen. De bestämmelser som ger
fastighetsägaren möjlighet att vidta vissa förvaltningsåtgärder bör utmönstras
ur lagstiftningen. Detta innebär inte att förvaltaren bör få samma befogenheter
som en ägare. Beslut av större vikt, t. ex. alt ta upp lån eller att inteckna
fasligheten, bör liksom f. n. fordra hyresnämndens medgivande. Det bör i sådana
fall vara hyresnämndens sak att inhämta fastighetsägarens mening.
Nuvarande
regler om förvaltarens skyldighet atl lämna årlig redovisning för förvaltningen
bör i princip behållas. Redovisningen bör emellertid lämnas till hyresnämnden i
stället för såsom f. n. till fastighetsägaren. Nämnden bör självfallet
översända en kopia av redovisningen till fastighetsägaren så att denne skall
bli i stånd att klandra redovisningen om det finns fog för det.
Fastighetsägaren skall också liksom hittills ta upp intäkterna av fastigheten i
sin deklaration. Under beaktande av möjligheterna alt få anstånd med
avlämnande av deklaration bör de sakkunniga undersöka om den tid inom vilken
redovisning skall lämnas, en månad från kalenderårets utgång, kan förlängas.
I
ett par fall har det förekommit att ägare av tvångsförvaltad fastighet vid
upprepade tillfällen begärt redogörelse av förvaltaren för olika åtgärder som
denne vidtagit. De sakkunniga bör undersöka om det behövs ändringar i
lagstiftningen för atl del skall bli helt klart att förvaltaren inte är skyldig
att till fastighetsägaren lämna sådan redogörelse.
När
en fastighet ställts under tvångsförvaltning måste förvaltaren skyndsamt utreda
bl. a. vilka rättigheter som besvärar fastigheten och vem som innehar dessa
rättigheter. Uppenbarligen är det av väsentlig betydelse att fastighetsägaren
bidrar med de upplysningar som han kan lämna. Om fastighetsägaren intar en
negativ attityd och underlåter att lämna korrekta eller fullständiga
upplysningar eller om han saknar kännedom om vissa förhållanden kan det
inträffa att förvaltaren får svårigheter t. ex. då det gäller att ta upp lån
för upprustning av fastigheten. Det har också förekommit att förvaltare inte
kunnat få klarhet i vilka hyresrätter som funnits i fastigheten. Ett sätt att
komma tillrätta med berörda problem kan vara att införa ett
kungörelseförfarande enligt vilket okända rättighetshavare kallas att anmäla
sig vid en viss tidpunkt vid äventyr att deras rättigheter annars upphör att
besvära fastigheten. De sakkunniga bör överväga om detta kan vara en framkomlig
väg och om i så fall reglerna kan utformas efter förebild av bestämmelserna om
kallelse på okända borgenärer.
Fastighetsägaren
bör anses skyldig att biträda förvaltaren med upplysningar om bl. a.
rättighetshavare. Underlåter fastighetsägaren att lämna upplysning om upplåten
rättighet, bör han som regel ådra sig skadeståndsskyldighet mot den som efter
kungörelseförfarandet mister rättigheten. För att förhindra att fastighetsägare
eller annan bevakar rättighet för vilken skälig ersättning inte utgått eller
som tillkommit i uppenbart syfte att försvåra förvaltningen, bör övervägas att
låta hyresnämnden pröva om anmälda eller redan kända rättigheter tillkommit för
att motverka tvångsförvaltningen. Förfarandet vid anmärkning mot
97 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:65
bevakad
fordran i konkurs kan möjligen tjäna som förebild. Det bör vara möjligt för
hyresnämnden att ogiltigförklara upplåtelse av rättighet som fastighetsägaren
gjort inom viss tid före beslutet om tvångsförvaltning.
Ofta
behöver en genomgripande upprustning av huset ske. Ett sådant
upprustningsarbete måste planeras på flera års sikt. Med hänsyn härtill måste
tvångsförvaltningen kunna pågå under längre tid än som f. n. gäller. Ett
alternativ är att man förlänger tiden till exempelvis fem år med möjlighet till
ytterligare förlängning med två eller tre år i sänder. Etl annat alternativ är
att man inte bestämmer förvaltningstidens längd förrän förvaltaren fått utreda
hur förvaltningen bör läggas upp, dock senast inom viss tid från förvaltningens
början. Behövs omfattande åtgärder kan en längre förvaltningstid bestämmas. En
viss övre gräns, t. ex. tio år, bör emellertid i så fall föreskrivas. Även vid
detta alternativ bör möjlighet till förlängning finnas. De sakkunniga bör
undersöka vilket av dessa alternativ som bäst möjliggör en rationell
planeringoch genomförande av upprustningsarbeten. 1 den mån det befinns
lämpligt bör även andra alternativ kunna komma i fråga.
Gällande
lag torde innebära, att frågan om tvångsförvaltning kan komma till stånd måste
bedömas beträffande varje fastighet för sig. En tvångsförvaltning beträffande
en fastighet kan alltså utsträckas till fastighetsägarens övriga fastigheter
endast om även dessa senare fastigheter är i sådant skick som förutsätts i
lagen. De ekonomiska förutsättningarna för tvångsförvaltning skulle förbättras
om det var möjligt att ställa en fastighetsägares hela innehav av fastigheter
under tvångsförvaltning så snart förutsättningarna härför föreligger
beträffande en fastighet. Därigenom skulle överskott som uppkommer vid
förvaltningen av fastigheter som är i godtagbart skick ev. kunna utnyttjas för
upprustning av vanvårdad fastighet. En sådan utvidgning av möjligheterna till
tvångsförvaltning kan inte anses oskälig mot fastighetsägaren eftersom en
fastighetsägare som misskött en fastighet knappast kan förväntas sköta andra
fastigheter bättre.
Enligt
gällande lag kan fastighetsägare som för egen del förfogar över utrymme inom en
tvångsförvaltad fastighet åläggas att för detta utrymme ge bidrag till
tvångsförvaltningen. För att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för
tvångsförvaltningen bör i stället genomföras en ordning som innebär att
fastighetsägaren under tvångsförvaltningen får betala ersättning motsvarande
hyra för det utrymme han disponerar. Om denna ersättning inte eriäggs bör
förvaltaren ha möjlighet att avhysa ägaren från utrymmet i fråga.
Under
lagens giltighetstid har det varit stora svårigheter att skaffa lämplig
förvaltare. Till förvaltare skall utses bolag, förening eller inrättning som
bedriver fastighetsförvaltning eller annan som har erfarenhet av sådan
förvaltning. Under förarbetena övervägdes (prop. 1970:133 s. 70) att
förvaltningen skulle få uppdras åt kommunal nämnd. Chefen för justitiedepartementet
ansåg emellertid att olägenheter var förknippade med en sådan lösning, främst
med hänsyn till den möjlighet som finns att överklaga kommunal nämnds beslut
genom kommunala besvär. En annan olägenhet ansågs vara att en kommunal nämnd
kunde tänkas företräda intressen som var svårförenliga med förvaltarskapet.
Däremot borde enligt departementschefens uppfattning kommunal tjänsteman eller
förtroendeman i nämnd kunna utses om han i övrigt var lämplig för uppdraget.
Bostadssaneringslagen
(1973:531) ger kommunen en framträdande roll när det gäller att få till stånd
sanering av bostadsbeståndet. Tvångsförvaltningslagen är avsedd att utgöra ett
viktigt hjälpmedel för kommunen vid
7 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4
Ju:65
Skr 1975:4 98
tillämpningen av bostadssaneringslagen. Det framstår då
som naturligt att kommunen får påta sig ett ansvar för att tvångsförvaltningen
kommer till stånd. De sakkunniga bör överväga om kommunen kan åläggas
skyldighet att ge anvisning på lämplig förvaltare exempelvis ett kommunalt
bostadsföretag eller kommunal tjänsteman.
Det bör
stå de sakkunniga fritt att inom ramen för utredningsuppdraget ta upp även
andra frägor än dem som jag här uttryckligen har nämnt.
Utredningen har under liden juni - oktober 1974 hållit etl
sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
66. Massmediekoncentrationsutredningen (Ju 1974:13)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni
1974 för alt pröva frägan om särskilda regler för kontroll av
företagskoncentration inom massmediebranschen (se Post- och Inrikes tidn. den
12 juli 1974):
Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör
Ledamöter: Ericson, Slure T., redaktör, led. av riksdagen
Hemelius, J. Allan, bankofullmäktig, led. av riksdagen Hirschfeldt, S. Lennart,
chefredaktör Nordin, Sven-Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Pettersson, N.
Lennart, fil. kand., led. av riksdagen Ström, Turid, avdelningschef, led. av
riksdagen
Expert: Lind, Johan A. L., departementsråd (fr.o.m. den 21
augusti 1974)
Sekreterare: Qviström, N. Jörgen, hovrättsassessor
(fr.o.m. den I juli 1974)
Lokal: Justitiedepartementets kommittélokaler. Lilla
Nygatan I, 2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 52 (sekreteraren)
Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till
statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):
Under senare år har en utveckling ägt rum inom
massmediesektorn som på olika sätt kan påverka informations- och kulturutbudet,
den fria opinionsbildningen och den allmänna debatten. Många faktorer är
härvidlag av betydelse. I detta sammanhang skall endast en aspekt på problemet
tas upp, nämligen den utveckling mot större företagsenheter som förekommit inom
massmediesektorn liksom f. ö. på andra håll inom näringslivet. Denna utveckling
hänger samman med de särskilda ekonomiska svårigheter som ofta möter mindre
massmedieföretag.
På pressens område har särskilda åtgärder vidtagits i
syfte att stödja tidningsföretag. Här kan nämnas besluten om inrättandet av
pressens
99 Kommittéer; Justitiedepartementet
Ju;66
lånefond och införandet av samdistributionsrabatt för
dagstidningar (prop. 1969:48, SU 1969:107, rskr 1969:251). Hit hör också det
direkta produktionsstöd som utgår till de s. k. andratidningarna(prop. 1971:27,
KU 1971:32, rskr 1971:180). De presstödjande åtgärder som beslöts åren 1969 och
1971 har sedermera förstärkts i olika omgångar, senast detta år (prop. 1974:74,
KU 1974:23, rskr 1974:178).
Under år 1972 tillkallade chefen för finansdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande en utredning, 1972 års pressutredning,
(Fi 1972:07) för att utreda pressens förhållanden. Utredningen har i uppgift
att göra en allmän bedömning av utvecklingen inom olika massmedier varvid
tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga och organisatoriska faktorer skall vägas
in. Huvuduppgiften är samarbets- och rationaliseringsfrågor inom
tidningsbranschen samt formerna för statens stöd till pressen. Direktiven för
pressutredningen innehåller ingenting om att utredningen skall undersöka
möjligheten att införa lagstiftning som motverkar uppkomsten av
tidningsmonopol. Utredningen har emellertid under sitt arbete uppmärksammat den
pågående tendensen till fortlöpande ägarkon-centration inom tidningsbranschen.
Utredningen gör en kartläggning av ägareförhållandena inom den svenska
dagspressen och utvecklingen under senare år.
Det
statliga stöd som utgår till pressen kan i och för sig sägas motverka de
pågående tendenserna till företagskoncentration inom tidningsbranschen. Något
statligt stöd som kan få sådan verkan utgår dock inte beträffande andra
massmedia än tidningar och tidskrifter. Några åtgärder av annat slag än
stödåtgärder för att motverka uppkomsten av kommersiellt styrda monopol inom
massmediebranschen har över huvud taget inte företagits från det allmännas
sida.
Inom vissa
sektorer av massmediebranschen sker f. n. en snabb teknisk utveckling. I flera
länder har kabel-TV-syslem redan tagits i bruk. Också i värt land förekommer
försök med sådana syslem faslän i liten skala. Utomlands utvecklas olika typer
av videogram, främst kassett-TV och bildskivor. Kassett-TV används redan inom
undervisning och annan utbildning i vårt land. Bildskivor har ännu inte börjat
marknadsföras i Sverige men man får räkna med att så kommer att ske inom en
inte avlägsen framtid. Det synes sannolikt att den tekniska utvecklingen så
småningom medför att vi får nya typer av massmedieföretag med betydande
möjligheter att påverka informations- och kulturutbudet, opinionsbildningen och
den allmänna debatten. Detta kommer att medföra helt nya problem. Det finns en
påtaglig risk att företag med beiydande inflytande inom de traditionella
sektorerna av massmediebranschen också kommer att försöka skaffa sig stora
ägariniressen i de nya typer av företag som kan väntas. En sådan utveckling är
ägnad att väcka starka betänkligheter. I andra länder finns exempel på att
statsmakterna försöker hindra att massmedieföretag etablerar sig i nya sektorer
inom branschen.
Gällande
lagstiftning i Sverige innehåller vissa bestämmelser som kan ha intresse i
detta sammanhang. Dit hör främst lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom m. m. (I9I6 års lag; ändrad senast 1973:307)
samt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet (konkurrensbegränsnings-lagen; ändrad senast 1972:733).
1916 års lag innebär att det allmänna har vissa
möjligheter att förhindra att massmedieföretag kommer under utländsk dominans.
Kontrollmöjligheterna härvidlag är emellertid inte fullständiga. Frågan hur
man skall
Ju.66 Skr 1975:4 100
få
till stånd en vidgad kontroll övervägs f. n. av utredningen (Ju 1973:17) om
utländska övertaganden av svenska företag. 1916 års lag är emellertid också
begränsad såtillvida att den endast tar sikte på fall när utländska intressen
förvärvar eller i framtiden kan kom ma att förvärva ett svenskt företag.
Den nyssnämnda utredningen har inte att överväga någon utvidgning av lagens
tillämpningsområde. 1916 års lag kan alltså inte användas för kontroll av
samgåenden mellan rent svenska företag.
Även
möjligheterna att ingripa enligt konkurrensbegränsningslagen är begränsade i de
fall som här avses. En konkurrensbegränsning föreligger bl.a. när ett företag
eller en företagsgrupp intar en så betydande ställning på marknaden att
konkurrensen härigenom faktiskt är begränsad. En förhandling med stöd av lagen
hos marknadsdomstolen kan gå ut på att undanröja missbruk av en sådan
ställning. Förhandlingen kan däremot inte gå ut på att undanröja själva
ofullkomligheten i näringslivets struktur. Den kan t. ex. inte ta sikte på att
dela upp ett företag i flera.
Konkurrensbegränsningslagen
är i behov av översyn. Chefen för handelsdepartementet meddelade sålunda i ett
interpellationssvar den 10 december 1973 (RD 1973:151 s. 145) att det inom
handelsdepartementet övervägdes en översyn av konkurrensbegränsningslagen.
Riksdagen har också utgått från att en sådan översyn kommer till stånd (NU
1974:10, rskr 1974:83).
I
massmediebranschen råder speciella förhållanden som gör det särskilt angeläget
att kunna övervaka och ingripa mot icke önskvärda företagskoncentrationer. Det
finns här andra intressen än i fråga om näringslivet i allmänhet som träder i
förgrunden. Massmedieföretagen har i första hand betydelse for
opinionsbildningen i vårt land. Det är avgörande för mångfalden i den
politiska och kulturella debatten att det finns ett tillräckligt antal från
varandra fristående massmedieföretag. Drivs företagskoncentrationen inom
massmediebranschen så långt att kommersiellt styrda oligopol eller rent av
monopol uppstår kan yttrandefriheten i realiteten bli beskuren. För att detta
skall inträffa fordras i själva verket inte att monopoliseringen eller
oligopoliseringen drivs särskilt långt. Det kan i detta sammanhang räcka med
att peka på de risker för den reella yttrandefriheten som uppkommer när det i
en region av landet endast utges en daglig tidning.
För
att vi skall kunna bevara och förstärka en mångfacetterad massmediebransch
fordras åtgärder av olika slag. Presstödet är en sådan åtgärd. Men det räcker
inte. Enligt min mening är situationen sådan att vi måste undersöka
möjligheterna att införa en effektiv lagstiftning som kan förebygga icke
önskvärd företagskoncentration inom massmediebranschen. Särskilt angeläget ter
det sig att hindra uppkomsten av konglomerat med en dominerande ställning inom
flera sektorer av massmediebranschen. Beträffande sådana konglomerat kan det
också vara nödvändigt att ha regler som gör det möjligt att upplösa en redan
uppkommen monopol- eller oligopolsituation.
De
speciella förhållanden som råder inom massmediebranschen kräver enligt min
mening att lagstiftningen läggs upp på ett annat sätt än vad som kan vara
lämpligt för företag i allmänhet. Jag föreslår att särskilda sakkunniga
tillkallas för denna uppgift. Utgångspunkten för de sakkunnigas arbete bör vara
att vi behöver regler som gör det möjligt att förhindra att kommersiellt styrda
oligopol eller monopol uppkommer inom någon del av massmediebranschen. Framför allt
är det, som nyss nämnts, viktigt att man kan förhindra sådan
företagskoncentration som tar sig uttryck i att ett massmedieföretag köper upp
ett massmedieföretag inom en annan gren av
101 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:66
branschen.
Detta förhållande understryks särskilt av den tekniska och kommersiella
ulveckling som är att vänta inom massmediebranschen inom en nära framtid.
Övervakningen
från det allmännas sida måste kunna bli effektiv. Koncenlrationsutvecklingen
inom näringslivet i allmänhet följs f. n. av statens pris- och kartellnämnd.
Detta sker med stöd av bestämmelserna i lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden. De sakkunniga bör särskilt undersöka
i vad mån den uppgiftsskyldighet som föreligger enligt denna lag bör skärpas
när det gäller företag inom massmediebranschen. BI. a. bör övervägas om inte
företag inom massmediebranschen bör åläggas skyldighet att i förväg anmäla
planerade överenskommelser om samgående eller andra former av samarbete företagen
emellan. Ett sådant system förutsätter måhända att ett avtal om samgående eller
andra former av samarbete inte blir rättsligen gällande förrän en viss tid
förflutit efter det att anmälan om avtalet gjorts till vederbörande myndighet.
Jag
är medveten om att det kan vara nödvändigt att acceptera samgåenden mellan
massmedieföretag, när samgåendet får till följd att något av de berörda
företagens fortsatta existens tryggas därigenom. Det kan exempelvis förhålla
sig så att det enda alternativet till en nedläggning av ett massmedieföretag är
att det går samman med ett annat massmedieföretag. Sådana samgåenden får inte
förhindras genom de nya regler som de sakkunniga skall utarbeta. Det måste
också vara möjligt för det allmänna att ställa villkor för att samgående eller
annat samarbete mellan massmedieföretag skall kunna godtas. Reglerna måste
alltså vara så konstruerade att en flexibel tillämpning blir möjlig. I
sammanhanget bör också påpekas att vissa typer av samarbete mellan
massmedieföretag -t.ex. avtal om gemensam tryckning-kan vara av sådant slag att
samarbetet inte är ägnat att påverka de berörda företagens opinionsbildande
verksamhet. Sådant samarbete måste självfallet kunna komma till stånd.
Särskilda
problem uppkommer när det gäller att ta ställning till frågan vilket organ som
skall pröva i vad mån samgående eller annat samarbete mellan massmedieföretag
kan godtagas eller om villkor skall uppställas för samgåendet resp. samarbetet.
Med hänsyn till den betydelse massmedieföretagen har för opinionsbildningen
och den allmänna debatten är det vikligt att allmänheten har förtroende för det
prövande organets kompetens och förmåga att avgöra ärendena ulan otillbörligt
hänsynstagande till de partsintressen av skilda slag som kan komma att beröras
av ärendena. Prövningen bör anförtros åt ett från regeringen fristående organ
befintligt eller för ändamålet särskilt tillskapat. Från vissa synpunkter kunde
marknadsdomstolen te sig som ett naturligt alternativ. Iden domstolen ingår
emellertid inte ledamöter med särskild sakkunskap i fråga om de intressen som
främst gör sig gällande i detta sammanhang. Om prövningen skall anförtros
marknadsdomstolen måste därför de sakkunniga överväga att ändra reglerna om
marknadsdomstolens sammansättning så att det i domstolen ingår personer med
särskild kännedom om massmediebranschen, villkoren för den allmänna
opinionsbildningen och kulturlivet när ärenden rörande massmedieföretag skall
prövas av domstolen. Uppgiften att övervaka utvecklingen inom
massmediebranschen och föra talan vid domstolen rörande olämpliga
företagskoncentrationer bör i så fall naturiigen ankomma på
näringsfrihetsombudsmannen. Vilka förstärkningar i fråga om personal m. m. som
kan bli erforderliga får övervägas närmare av de sakkunniga.
Ju;66 Skr 1975:4 102
De
sakkunniga bör även överväga möjligheten att tillskapa ett särskilt organ som i
domstolsliknande former kan pröva ärenden enligt den nya lagstiftningen. 1 ett
sådant organ bör i så fall, förutom en kvalificerad domare, ingå personer med
ekonomisk sakkunskap, personer med särskild kännedom om massmediebranschen och
villkoren för den allmänna opinionsbildningen och personer med särskild
kännedom om kulturlivet. Väljes detta alternativ bör de sakkunniga även pröva
frågan om övervakningen inom massmediesektorn bör handhas av någon annan
myndighet än näringsfrihetsombudsmannen.
Även
andra alternativ än de nu nämnda bör kunna övervägas, i den mån de uppfyller
krav på en fristående och kvalificerad prövning.
Ett
särskilt problem är vilka kriterier som bör uppställas för prövningen av
ärenden enligt den nya lagen. De sakkunniga bör noga överväga denna fråga. Man
får räkna med att det kan visa sig svårt att närmare precisera kriterierna i en
lagtext. Under alla omständigheter måste emellertid i motiven lill en
lagsriftning i möjlig mån redovisas vilka faktorer som skall tillmätas
betydelse och efter vilka riktlinjer prövningen bör ske.
Reglerna
som gör det möjligt att bryta upp existerande företagsbildningar finns bl. a. i
Förenta staterna. Enligt den amerikanska lagstiftningen kan domstol förordna om
s. k. diverstiture, dvs. försäljning på den allmänna marknaden av alla aktier
eller tillgångar som ett företag förvärvat i annat företag i syfte att skaffa
sig ett bestämmande inflylande över detta. Amerikanska domstolar kan också
förordna om s. k. dissolution, dvs. upplösning av en marknadsdominerande
koncern i ett flertal från varandra helt fristående enheter. Mot bakgrund av de
särskilda förhållanden som råder inom massmediebranschen bör de sakkunniga överväga
om regler av sådant slag kan vara påkallade även i vårt land när det gäller
företagskoncentrationer av typen konglomerat med intressen inom olika sektorer
av massmediebranschen.
En
lagstiftning av det slag som nu skisserats syftar till att stärka den reella
yttrande- och tryckfriheten genom att skapa garantier för en mångstämmig och
fri samhällsdebatt. Tryckfrihetsförordningen är emellertid byggd på tanken att
man bör slå vakt om mångfalden genom en obegränsad etableringsfrihet. Risken
för en monopolisering av massmediebranschen hade ännu inte fått aktualitet när
tryckfrihetsförordningen kom till. Numera är situationen sådan att
tryckfrihetsförordningen på denna punkt riskerar att motverka sitt eget syfte.
Tryckfrihetsförordningens etableringsregler bör därför ses över och modifieras
så att det blir möjligt att inom ramen för en ändamålsenlig lagsliftning bevara
en reell yttrande- och iryckfrihet. Självfallet har svårigheterna att bygga på
en obegränsad etableringsfrihet motsvarighet också i fråga om andra massmedia
än pressen.
Tryckfrihetsförordningen
är f. n. föremål för översyn i massmedieutredningen (Ju 1970:59). Enligt sina
direktiv skall massmedieutredningen söka samla de grundlagsbestämmelser som
behövs till skydd för yttrandefriheten i massmedier i en särskild massmedielag
som skall ersätta tryckfrihetsförordningen. Självfallet bör en ny sädan
massmedielag inte lägga hinder i vägen för lagstiftning av den typ som förut
skisserats. De sakkunniga bör i den frågan särskilt samråda med massmedieutredningen.
Nära kontakt får också hållas med pressutredningen.
I
sitt arbete bör de sakkunniga givetvis samråda, förutom med de nu berörda
utredningarna, också med den utredning om översyn av konkurrenslagstiftningen
som torde komma att tillsättas senare.
103 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju;67
Ulredningen har under liden juli - oktober 1974 hållit ett
sammanträde. Utredningens arbete beräknas pägå under hela år 1975.
67. Utredningen (Ju 1974:14) om reklam i videogram (RIV)
Tillkallade enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni
1974 för att utreda användningen av reklam i videogram (se Post- och Inrikes
tidn. den 12 juli 1974):
Ordförande: Hörjel, Nils J., landshövding
Ledamöter: Andersson, A. Gösta J., skogsbrukare, led. av
riksdagen Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen
Sekreterare: Stenefeldt, Ulf L, hovrättsassessor (fr.o.m.
den I september 1974)
Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning,
Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, lel. växel 040/749 50 (sekreteraren)
Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till
statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):
Inom vissa sektorer av massmediebranschen sker f. n. en
snabb teknisk utveckling. Detta gäller bl. a. vad som brukar kallas för
videogram. Till denna teknik hör videokassetten och den s. k. bildskivan.
Videokasett-spelare är en bandspelare som ansluts till en TV-apparat. Man kan
köpa färdiga band till bandspelaren men det är också möjligt att själv spela in
från TV-ulsändningar. Bildskivan har hittills inte marknadsförts i Sverige men
utvecklas f. n. både i USA och i Västtyskland. Bildskivan, som påminner om en
grammofonskiva, placeras på en apparat som spelar av skivan in i en TV-apparat.
Del har
redan skapats ett stort antal system för videoprogram och dessa system
konkurrerar med varandra. Videogrammen har många användningsområden som är
eller inom en nära framtid kan bli aktuella. F. n. inriktar sig de företag som
producerar videokasettinspelningar på undervisning och utbildning. Som exempel
kan nämnas undervisning i skolor, intern utbildning för företag och
institutioner av olika slag t. ex. sjukhus. Vidare finns det en marknad för
information och underhållning till allmänheten i olika typer av butiker och
servicelokaler.
Det är
omdiskuterat om och i så fall när videogram kommer att få en mera utbredd
användning för enskilt bruk i hemmen. Man måste dock räkna med möjligheten att
särskilt bildskivan sedan den väl introducerats i hemmen kan få en snabb och
omfattande utbredning. Bildskivan torde kunna säljas för ett billigt pris och
kan lätt distribueras på olika sätt t. ex. som bilaga till tidningar.
Utvecklingen på videogrammarknaden har föranlett
diskussion om hur den nya tekniken från allmän synpunkt bäst skall utnyttjas.
Diskussionen har bl. a. rört frågan om och i vilken utsträckning samhället
skall ta del i och
Ju:67 Skr 1975:4 104
styra
utvecklingen och användningen av den nya tekniken. Frågan berörs i direktiven
för den av utbildningsministern samtidigt härmed tillkallade utredningen om
radions och televisionens fortsatta utveckling. Jag skall i detta sammanhang ta
upp en särskild aspekt på användningen av videogram, nämligen frågan om reklam
i videogram.
Reklam
och andra typer av marknadsföring har under senare år vid upprepade tillfällen
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Här kan till en början nämnas
lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring som har gett
konsumentombudsmannen och marknadsdomstolen möjlighet att ingripa mot
ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i reklam och annan
marknadsföring. Vidare kan nämnas reklamskatten som infördes 1972 efter att ha
föregåtts av den s. k. annonsskatten. Reklamskattens införande syftade främst
till att finansiera ett ökat statligt stöd åt dagspressen. Reklamskatten
omfattar förutom annonser även bl. a. film-, ljus,ljud- och utomhusreklam samt
trycksaksreklam. Vidare kan nämnas att genom en nyligen vidtagen ändring i
tryckfrihetsförordningen införts möjlighet att genom vanlig lag förbjuda
kommersiell annons i den mån annonserna används i marknadsföring av
alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.
Reklamutredningen
har i sitt delbetänkande (SOU 1973:10) TV-reklamf rågan där även frågan om
reklam i videogram kortfattat berörs (s. 37 och bilaga D) tagit avstånd från
reklam i radio och TV. Utredningen har därvid indelat huvudargumenten mot
TV-reklam i tre kategorier, nämligen sådana som rör TV-politik, press-politik
och konsumentpolitik. Enligt reklamutredningens bedömning skulle införande av
TV-reklam försvära televisionens programpolitik och allvarligt begränsa dess möjligheter
att fylla sina uppgifter som ett medium i allmänhetens tjänst.
Reklamutredningen framhåller vidare att televisionen som reklammedium skulle
starkt påverka marknadssituationen för andra medieföretag bl. a. dagstidningar,
av vilka en del nu befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation.
Reklamutredningen framhåller slutligen att från konsumentsynpunkt måste
beaktas att ett införande av TV-reklam skulle innebära att reklamens volym ökar
och att ökningen koncentreras till vissa fåtalsmarknader samt att det nya
reklammediet har en suggestiv och påträngande karaktär med låg
informationshalt. Därigenom försämras förutsättningarna för hushållens
beslutsfattande och köpplanering.
Reklamutredningen
har slutligen i ett nyligen avgivet betänkande (SOU 1974:23) Information i
reklamen belyst informationsaspekterna på reklamen. Innebörden i förslaget är
att berörda organ skall få möjlighet att förhandla fram eller föreskriva att
reklamen måste innehålla viss typ av information. F. n. kan
konsumentombudsmannen med stöd av generalklausulen i marknadsföringslagen
ingripa mot vilseledande reklam. Enligt förslaget flyttas positionerna fram så
att samhället också kan kräva viss information som från konsumentsynpunkt är
angelägen.
De
åtgärder som under senare år vidtagits från samhällets sida i reklamfrågan
bygger på uppfattningen att reklamen inte kan frånkännas betydelse som ett både
värdefullt och effektivt medel för marknadsföringen av varor och tjänster på
den svenska marknaden och på exportmarknaderna. Samtidigt har understrukits att
den information som reklamen förmedlar av naluriiga skäl blir partisk och
inriktad på att ge upplysningar som talar till säljarens fördel. Den
ofullständighet som därmed ofta kommer att känneteckna informationen begränsar
reklamens värde från synpunkten att vägleda konsumenterna till rationella
inköp. 1 särskild
105 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:67
grad
gäller kritiken den reklam som saknar egentligt informativa inslag utan
huvudsakligen genom övertalande, suggestiv och emotionell utformning söker
påverka konsumenterna. Från samhällets sida måste i första hand eftersträvas
att reklam ges ett mer sakligt innehåll. Bakom bl. a. reklamskatten ligger
emellertid den uppfattningen att reklamen numera har sådan omfattning och tillväxttakt
att även åtgärder med en dämpande effekt är motiverade.
Mot användningen av reklam
i videogram talar med styrka vissa av de skäl som reklamutredningen anför mot
TV-reklam. På samma sätt som reklam i televisionen skulle reklam i videogram
kunna påverka marknadssituationen för andra medieföretag bl. a. dagstidningar.
Från konsumentsynpunkt måste beaktas att reklam i videogram på samma sätt som
reklam i TV kan ges en suggestiv och påträngande karaktär. Sannolikt skulle
informationshalten i många program bli låg. Detta skulle försämra hushållens
förutsättningar att träffa riktiga val vid sina inköp. I detta sammanhang bör
också beaktas att videogram kan komma till användning särskilt för barnprogram.
Reklam som riktar sig direkt till barn är i allmänhet inte önskvärd utan bör
behandlas med särskild restriktivitet. På grund av det anförda bör reklam i
videogram förbjudas eller begränsas kraftigt. Jag förordar att särskilda
sakkunniga nu tillkallas för att undersöka olika möjligheter för att nå detta
mål. Här skall endast skisseras några tänkbara vägar. Det bör stå de sakkunniga
fritt att överväga också andra lösningar.
De negativa verkningar som
är förenade med reklam i videogram är utan tvekan mest framträdande när
videogrammen används för enskilt bruk i hemmen eller i skolor, på sjukhus, i
bibliotek eller liknande lokaler. Betänkligheter kan också möta mot atl tillåta
videogram med reklam om videogrammen spelas upp i underhållningssyfte i
kommersiell verksamhet, t. ex. i frisersalonger, utrymmen ombord på
passagerarfartyg och liknande. Däremot torde det inte finnas anledning till
erinringar mot reklam i program som syftar till information om varor eller
tjänster och som spelas upp i industrier, försäljningslokaler och liknande. Man
måste också beakta att videogram är ett utmärkt medel för information om olika
varor och att det kan vara svårt att skilja sådan information från mera
renodlad reklam. Detta kan ibland gälla också videogram på konsumentmarknaden,
där den nya tekniken kan tänkas ersätta bruksanvisningar och instruktionsböcker
av olika slag.
En möjlighet skulle
måhända vara att tillåta videogram med reklam i mera renodlade kommersiella
sammanhang men däremot förbjuda sådana videogram när det är fråga om visning i
hemmen eller därmed jämställda lokaler. Det kan dock visa sig möta svårigheter
att lösa frågan på detta sätt. Ett reklamförbud bör nämligen i första hand
riktas mot dem som framställer eller importerar videogram. I detta led kan det
emellertid vara svårt att förutse vilka som kommer att använda videogrammen i
konsumentledet.
Skulle de sakkunniga finna
att det inte låter sig göra att bygga upp lagstiftningen på det nyss antydda
sättet, bör de undersöka möjligheten att tillåta reklam bara när det inspelade
programmet i sin helhet eller till övervägande del utgörs av reklam i likhet
med t. ex. en reklamfilm för biografvisning. Däremot skulle videogram med korta
reklaminslag i ett program av annan typ förbjudas. Det är nämligen troligt att
bara de som avser att använda videogrammen för kommersiellt bruk är beredda att
förvärva inspelningar som huvudsakligen består av reklam.
De sakkunniga bör
förutsättningslöst överväga vilka sanktionsmedel som är mest effektiva
när det gäller att genomdriva förbud mot eller
Ju;67 Skr 1975:4 106
begränsningar
av reklam i videogram. De som sanktionerna bör riktas mot är att söka i kretsen
av producenter, importörer och distributörer. De sakkunniga bör därvid särskilt
överväga var kontrollen av att förbjuden reklam inte förekommer lättast kan
sättas in. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt problemet att hindra import av
videogram med reklaminslag som inte godtas när produktionen sker i Sverige.
De
sakkunniga bör utom med den förut angivna utredningen om radions och
televisionens fortsatta utveckling samråda med utredningen för den fortsatta
verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet (TRU-kommittén)
som kontinuerligt bevakar videogramområdet och bedriver viss försöksverksamhet.
Utredningen
har under tiden september - oktober 1974 haft överiäggningar med olika
myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.
Uiredningens
arbeie beräknas pågå under hela är 1975.
68.
Ordningsvaktsutredningen (Ju 1974:15)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 juni 1974 för att utreda frägan om
översyn av bestämmelserna om ordningsvakter (se Post-och Inrikes tidn. den 2
augusti 1974):
Utredningsman:
Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av riksdagen
Experter:
Gunnarsson, Bror E., ombudsman (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Göransson, Bengt,
direktör (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Johannesson, Rune S., polisintendent
(fr.o.m. den 17 oktober 1974) Johannesson, S. Olof (Olle), direktör (fr.o.m.
den 17 oktober 1974) Schill, Åke I., ombudsman (fr.o.m. den 17 oktober 1974)
Sekreterare:
Heino, Martti O., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 14 oktober 1974)
Lokal:
Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 7632347 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 14 juni 1974):
Enligt
17 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) kan polismyndighet ålägga den som
anordnar offentlig tillställning att bekosta sådan ordningshållning genom
polispersonal eller förordnade ordningsvakter som äger rum inom lokal eller
plats där den offentliga tillställningen hålls. Detsamma gäller beträffande
ingångarna till lokalen eller platsen samt i anslutning därtill belägna
särskilda parkeringsplatser.
Av
90 § polisinstruktionen (1972:511) framgår att förordnande 'för den
107 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:68
som
skall utföra polisbevakning utan att vara anställd inom polisväsendet
(ordningsvakt)' meddelas av rikspolisstyrelsen (RPS) när bevakningen berör
flera län, av länsstyrelsen när verksamheten skall omfatta flera polisdistrikt
inom länet samt i annat fall av polisstyrelsen. Som allmänt kvalifikationskrav
anges att förordnande får meddelas 'endast den som prövas lämplig att utöva
polisverksamhet som förordnandet avser'. Av bestämmelserna framgår vidare att
meddelat förordnande, som får återkallas när som helst, skall ange
verksamhetens art och omfattning samt innehålla uppgift om den som skall utöva
förmanskap över ordningsvakten.
Med förordnande som
ordningsvakt följer i allmänhet vissa särskilda befogenheter. Av 10 § lagen
(1972:558) om tillfälliga omhändertaganden framgår sålunda att de i samma lag
givna bestämmelserna om befogenhet för polisman att omhänderta bl. a. den som
genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för
denna i tillämpliga delar gäller även den som utan att vara polisman förordnats
att fullgöra polisverksamhet, om annat ej framgår av förordnandet. Av 2 § 5
lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. framgår vidare
att ordningsvakt som med stöd av myndighets förordnande utövar polisverksamhet
vid offentlig tillställning, i fråga om rusdrycker, vilka i strid mot gällande
bestämmelser medförs vid tillställningen, har samma rätt att ta egendomen i
beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman.
Av
särskilda hänvisningar i 15 § andra stycket och 16 § femte stycket
polisinstruktionen framgår att vad som i samma instruktion under rubrikerna
'Polismans allmänna åligganden m. m.' resp. 'Polismans befogenheter' föreskrivs
om polismans uppträdande (7 §), skyldighet att lyda förmans i tjänsten givna
order (8 §), underrättelseskyldighet (9 §), verksamhetsområde (10 §),
skyldighet att rapportera brott (12 § första stycket), tystnadsplikt (13 §)
samt om medel för verkställande av tjänsteåtgärd, användning av våld m. m. (16
§ första fjärde styckena) i tillämpliga delar gäller även den som utan att
vara polisman förordnats att fullgöra polisverksamhet. Av 74 § samma
instruktion framgår slutligen att RPS får meddela föreskrifter om skyldighet
för bl. a. den som utan att vara polisman förordnats au fullgöra annan
polisverksamhet än trafikövervakning att inneha och under tjänstgöring vara
iförd tjänstedräkt samt att vara försedd med tjänstetecken och beväpning.
Den som förordnats till
ordningsvakt enligt 90 § polisinstruktionen är underkastad ämbetsansvar enligt
20 kap. brottsbalken och åtnjuter det skydd som avses i 17 kap. 1 § samma balk.
1 praxis har förordnande
som ordningsvakt inte bara kommit i fråga för bevakning vid offentliga
tillställningar utan även för en mängd andra bevakningsuppgifter av skiftande
karaktär. Förordnande som ordningsvakt har sålunda bl. a. meddelats för
personal som tjänstgör som arrestant- och förpassningsvakter. Vidare har
förordnande utfärdats för bevakning av industrier, varuhus, köpcentra,
villaområden, museer, militärförråd, campingplatser, idrottsanläggningar m. m.
Erfarenheten visar atl det såväl när det gäller bevakningsuppgifternas art som
antalet meddelade förordnanden förekommer betydande skillnader i praxis både
mellan olika polisdistrikt och inom skilda län.
I
sina anvisningar till bestämmelserna i 93 § i tidgare gällande polisinstruktion,
vilka bestämmelser i sak oförändrade nu finns intagna i 90 §, har
rikspolisstyrelsen bl, a. anfört att polismyndigheten innan förordnande
utfärdas skall särskih uppmärksamma bevakningens karaktär och omfattning saml
om, med hänsyn till de befogenheter och det skydd som
Ju.68 Skr 1975:4 108
anses
krävas för fullgörande av bevakningsuppdraget, behov verkligen föreligger av
särskilt förordnande som ordningsvakt. Behovet av sådant förordnande kan
sålunda enligt styrelsens mening bl. a. ifrågasättas, när bevakningsuppdraget
har den karaktären att det bedöms vara tillräckligt med den rätt som enligt 24
kap. 7 § rättegångsbalken tillkommer varje enskild person, dvs. att gripa den
som begått brott som kan föranleda fängelse. Detsamma gäller när vederbörande
redan åtnjuter skydd enligt 17 kap. brottsbalken. Enligt styrelsens uppfattning
bör förordnande som ordningsvakt därför i regel meddelas endast den som fullgör
uppdrag av sådan karaktär att han anses vara i behov av befogenhet att
omhänderta personer som stör eller hotar störa den allmänna ordningen.
Det
finns inga säkra uppgifter om det antal personer som f. n. har förordnande som
ordningsvakt. Enligt RPS :s beräkningar uppgår emellertid detta antal till
omkring 10 000.
När
jag i början av detta år anmälde fråga om proposition med förslag till lag om
bevakningsföretag (1974:39) framhöll jag bl. a. att det inte är ovanligt att
den del av personalen i sådana företag som är sysselsatta med direkta
bevakningsuppgifter (väktare) söker och får förordnande som ordningsvakt,
eftersom vederbörande därmed bl. a. får det skydd som ligger i att våld mot en
ordningsvakt kan komma att bedömas enligt de strängare regler i brottsbalken
som gäller för våld mot tjänsteman.
I
anledning därav framhöll jag att jag var medveten om att en väktare vid
fullgörande av sina bevakningsuppgifter i vissa situationer kan behöva samma
skydd som det en ordningsvakt åtnjuter. Något egentligt behov av de
befogenheter som följer med ett ordningsvaktsförordnande ansåg jag däremot
föreligga bara i vissa fall.
Mot
denna bakgrund föreslog jag en lösning som innebär att väktare i auktoriserat
bevakningsföretag genom en särskild föreskrift i den nya lagen tillförsäkras
samma skydd som avses i 17 kap. 1 § brottsbalken. Jagframhöll därvid att det
bör kunna förväntas att det i fortsättningen kommer att bli mindre vanligt än
f. n. att väktare förordnas till ordningsvakt. Sådant förordnande bör således
komma i fråga endast när det finns ett klart dokumenterat behov för en väktare
att få de befogenheter som följer därav.
Sedan
riksdagen antagit det vid propositionen fogade lagförslaget (NU 1974:12, rskr
1974:125) har lag (1974:191) om bevakningsföretag utfärdats. Den nya lagen
träder i kraft den 1 juli 1974.
RPS
har i en promemoria den 13 oktober 1971 angående frågor rörande ordningsvakter
m. m. påpekat behovet av en allsidig utredning med sikte att åstadkomma
enhetliga bestämmelser rörande ordningsvakter och vaktbolag m. m. Frågan om en utredning
angående ordningsvakts anställningsförhållande, utbildning, uniformering m. m.
har vidare aktualiserats av Folkets husföreningarnas riksorganisation och
Folkparkernas centrala organisation genom skrivelser till chefen för
justitiedepartementet den 22 juni 1971 och den 13 december 1972.
Sedan
de frågor som hänger samman med bevakningsföretagens verksamhet nu fått sin
lösning framstår det som angeläget att mot bakgrund därav och den kritik mot
nuvarande förhållanden som framförts bl. a. i tidigare nämnda promemoria och
skrivelser även göra en allmän översyn av de problem av skilda slag som hänger
samman med den form av bevakning och ordningshållning som utförs av särskilt
förordnade ordningsvakter. Jag förordar att en särskild sakkunnig tillkallas för
att göra denna översyn.
Den
sakkunnige bör till en början göra en närmare kartläggning av de nuvarande
bestämmelsernas tillämpning. Han bör vidare ta ställning till
109 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:68
såväl
det allmänna behovet av som de principiella och praktiska aspekterna på en
ordning som innebär att personer som inte är polismän åläggs att ulföra vissa
polisiära uppgifter. Den sakkunnige bör därvid ta hänsyn till de beaktansvärda
intressen vilka i detta sammanhang gör sig gällande både från dessa särskilt
förordnade personers sida och från deras uppdragsgivares. Mot bakgrund av
dessa överväganden bör den sakkunnige undersöka vilka ändringar i del nuvarande
systemet som är påkallade.
Jag
vill i detta sammanhang erinra om vad jag förut anfört angående förordnande som
ordningsvakt för väktare. I den förut nämnda proposition angående
bevakningsföretagen anförde jag vidare att ansvaret och kostnaderna för sådan
extra bevakning som har sin grund i något speciellt förhållande, t. ex. den
aktuella byggnadens eller platsens karaktär och läge, den där bedrivna
verksamhetens inriktning och omfattning eller andra liknande faktorer vilka gör
att behovet av en fortlöpande kontroll och bevakning blir mera framträdande än
normalt, bör åvila den som äger det objekt eller driver den verksamhet som det
är fråga om. Det bör mot bakgrund härav inte komma i fråga att förevarande
uppgifter i vidgad omfattning fullgörs inom ramen för polisens allmänna
åligganden med avseende på bevakning och ordningshållning. Å andra sidan bör
emellertid också noga tillses att ordningshållning genom särskilt förordnad
personal inte tillgrips i fall där denna uppgift av sakliga eller principiella
skäl rimligen bör ankomma på polisväsendet.
Med
undantag av de begränsningar som ligger i vad jag anfört i det föregående synes
den sakkunnige lämpligen inte böra bindas av några närmare direktiv för sitt
uppdrag. Jag inskränker mig därför i det följande till att ange några exempel
på frågor och problem som bör uppmärksammas under den förestående översynen.
Erfarenheten
har som tidigare nämnts visat att praxis när det gäller förordnande av
ordningsvakter varierar starkt mellan olika polisdistrikt och län. Speciellt
för arrangörer av offentliga tillställningar har detta förhållande ibland gett
upphov till särskilda problem. Förordnande som ordningsvakt meddelas av
polisstyrelse numera regelmässigt för tjänstgöring inom hela distriktet. I den
mån styrelsen vid tillämpningen av 90 § polisinslruktionen iakttar en betydande
restriktivitet kan den situationen uppslå att antalet redan förordnade
ordningsvakter inom distriktet anses utgöra hinder för att ytterligare
förordnanden meddelas för en eller flera personer som har för avsikt att
tjänstgöra endast vid offentliga tillställningar som hålls i viss bestämd lokal
eller av viss arrangör. Det har i detta sammanhang påpekats att ett system som
innebär att tjänstgörande ordningsvakter om möjligt har en någoriunda fast
anknytning till den lokal eller det område där vissa typer av offentliga
tillställningar regelbundet anordnas i allmänhet leder till en bättre
kontinuitet och effektivitet när det gäller ordningshållningen.
Den
f. n. på många håll tillämpade princip som innebär att de inom ett visst område
förordnade ordningsvakterna av utbildningsskäl anses böra beredas tillfälle att
tjänstgöra på så många skilda ställen inom distriktet och under så skiftande
förhållanden som möjligt har från arrangörshåll också kritiserats av det skälet
att den inte sällan medför högre kostnader i form av ökade rese- och traktamentsersättningar.
1 fall då de inom ett visst distrikt förordnade ordningsvakterna sammanslutit
sigien s.k. vaktkår eller annan lokal förening utan någon som helst anknytning
till de fackliga organisationerna men med syfte att bl. a. fungera som en arbetsförmedling
eller att få befogenhet att anvisa viss vakt till
förekommande
Ju.68 Skr 1975:4 110
tjänstgöringsuppdrag
har arrangörerna ibland kommit att ställas inför situationer som de av skilda
skäl uppfattat som mycket besvärande.
En
annan fråga som uppmärksammats från arrangörshåll när det gäller nuvarande
praxis på detta område är de skilda bedömningar som förekommer i fråga om
antalet ordningsvakter som skal! tjänstgöra vid offentliga tillställningar. Det
har ifrågasatts om det inte i detta hänseende bör vara möjligt att nå en
ordning som innebär att behovet av ordningsvakter bedöms mera enhethgt än f.
n. men samtidigt också med större flexibilitet från fall till fall beroende på
den enskilda tillställningens karaktär, den väntade publiktillströmningen och
andra liknande varierande förhållanden. Med utgångspunkt särskilt i den
ekonomiska aspekten på arrangörernas ansvar för ordningshållningen har det
vidare ifrågasatts vilken ordning som bör gälla med avseende på transporter av
personer som omhändertagits av ordningsvakter vid offentliga tillställningar.
En
annan fråga som vållat viss osäkerhet i den praktiska tillämpningenär
gränsdragningen mellan de befogenheter i fråga om förmanskap över
ordningsvakten som tillkommer polismyndigheten eller enskild polisman i vad
gäller tjänsteutövningen och arrangören i egenskap av arbetsgivare.
Mot
bakgrund av de ibland mycket grannlaga och svåra uppgifter i sitt förhållande
till allmänheten som en ordningsvakt kan ställas inför under sin tjänslgöring
samt de betydande befogenheter som i regel följer med denna ställning är det
givetvis av stor betydelse att vederbörande inte bara besitter de allmänna
personliga egenskaper som gör honom lämplig för sådan verksamhet utan också har
fått de kunskaper och den utbildning som behövs för att han i praktiken skall
kunna fullgöra sina uppgifter på bästa möjliga sätt. Det är därför väsentligt
att även frågorna om utbildningen av ordningsvakter uppmärksammas.
Det
finns f. n. inte några enhetliga föreskrifter om ordningsvakternas
uniformering. Detta har medfört att förhållandena på detta område är mycket
varierande. En tämligen genomgående tendens vid valet av uniformer synes
emellertid vara att dessa i så stor utsträckning som möjligt skall likna
polisens uniformering. Med anledning härav vill jag i detta sammanhang erinra
om att jag i ärendet om bevakningsföretagen underströk vikten av att såväl
väktares som ordningsvakts uniform klart och otvetydigt skiljer sig från
polisens uniform. 1 anslutning därtill framhöll jag att frågan om
ordningsvakternas uniformering får övervägas av den samtidigt förutskickade, nu
aktuella ulredningen.
Som
jag förut har nämnt används ordningsvakter bl. a. för bevakning av militära
förråd. Också inpasseringskontrollen vid försvarsmaktens staber, förband, m. m.
sköts i viss utsträckning av ordningsvakter. 1 samband härmed har uppstått
problem. Bl. a. har rätten att använda sådan ordningsvakt i kuppförsvaret satts
i fråga. Även befälsrätten över sådan ordningsvakt är omstridd. Mot bakgrund
härav bör utredningen behandla de speciella problem som uppstår då
ordningsvakter anlitas av krigsmakten.
Bland
de problem av mera principiell betydelse som utredningen bör ägna uppmärksamhet
åt under sitt arbete vill jag slutligen nämna frågan huruvida personer som
utövar jakt- eller fisketillsyn eller utför andra liknande, till viss
speciallagstiftning knutna övervakningsuppdrag, skall behöva utrustas med några
av de särskilda befogenheter som följer med ett förordnande som ordningsvakt.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
Ill Kommittéer: Justitiedepartementet
Ju;69
69. Ungdomsfängelseutredningen (Ju 1974:16)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 28 juni
1974 för att utreda frågor i anslulning till avskaffande av påföljden
ungdomsfängelse (se Post- och Inrikes tidn. den 2 augusti 1974):
Ordförande: Landahl, E. Tore, hovrättslagman
Ledamöter: Jönsson, Eric L., ombudsman, led. av riksdagen
Lindquist, Inger G., rådman, led. av riksdagen
Experter: Colliander, Per G., anstaltsdireklör (fr.o.m.
den 15 oktober 1974) Håkansson, Sven-Olof H., länsåklagare (fr.o.m. den 15
oktober 1974)
Sekreterare: Alva, Jan A., hovrättsfiskal (fr.o.m. den I
november 1974)
Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning,
Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, tel. 040/782 50 (sekreteraren)
Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till
statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):
Enligt brottsbalken (BrB) är brott som begåtts av den som
inte fyllt 15 år undantagna från straffrättsskipningen. De åtgärder som kan
vara erforderliga från samhällets sida med anledning av lagöverträdelser av
barn och ungdomar i sådan ålder ankommer helt på barnavården. I fråga om brott
som begåtts av ungdomar som fyllt 15 år har man vid utformningen av det
straffrättsliga systemet med utgångspunkt i gällande uppfattningar och
erfarenheter samt praktiska och humanitära överväganden infört en reglering som
innebär att det för denna grupp av lagöverträdare finns både speciella typer av
påföljder och särskilda regler om påföljdsvalet.
När det gäller lagöverträdare i åldern 15-17 år innebär
BrB:s reglering ett fullföljande av en utveckling som har pågått under de
senaste decennierna. Den bärande tanken är sålunda att lagöverträdare i denna
åldersgrupp i princip alltid bör behandlas inom barnavårdens ram. En sådan
ordning nås antingen genom att åklagaren beslutar att inte väcka åtal eller
också genom att domstol efter lagföring förordnar att den dömde skall
överlämnas för vård enligt barnavårdslagen (1960:97). Bland de ingripanden från
barnavårdens sida som därvid kan bli aktuella kan i detta sammanhang till en
början nämnas åtgärder av förebyggande karaktär enligt 26 § barnavårdslagen
nämligen hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, förmaning och varning,
föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. 1 en
del fall kan det bli aktuellt attt meddela beslut om att den underårige skall
omhändertas för samhällsvärd och placeras i enskilt hem eller lämplig anstalt,
t. ex. i ungdomsvårdsskola. Förordnande om överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen är emellertid inte den enda sanktionen som kan tillgripas mot
den som ej fyllt 18 år. Beroende på brottets svårighetsgrad och övriga
omständigheter i det enskilda fallet kan
Ju.69 Skr 1975:4 112
domstolen
sålunda tillgripa även andra påföljder, framför allt böter och villkorlig dom.
Skyddstillsyn får ådömas endast om denna påföljd är lämpligare än vård enligt
barnavårdslagen och kan i dessa fall aldrig kombineras med sådan
anstaltsbehandling som avses i 28 kap. 3 § BrB. Fängelsestraff får utmätas
endast när synnerliga skäl föreligger därtill.
När
det gäller ungdomar i åldern 18-20 år kan ingripande enligt barnavårdslagen
förekomma bara i vissa särskilda fall. För lagöverträdare som tillhör denna
åldersgrupp har det därför i princip blivit nödvändigt att lägga huvudvikten
vid sådana åtgärder, som kan vidtas inom kriminalvårdens ram. Belräffande
påföljder som innebär frihetsberövande har emellertid mot bakgrund härav för
ifrågavarande åldersgrupp införts vissa särbestämmelser. Av central betydelse i
detta sammanhang är den reglering i 29 kap. BrB som gäller den speciellt för
denna kategori av lagöverträdare tillskapade påföljden ungdomsfängelse. Denna
form av ett i princip tidsobestämt frihetsberövande är tänkt som den normala
påföljden när en längre tids omhändertagande i anstalt bedöms vara påkallat för
den unges tillrättaförande. I fall då en kort tids anstaltsvård anses
tillräcklig, skall i stället skyddstillsyn i kombination med anstaltsbehandling
tillgripas. Fängelse får ådömas ungdomar i denna åldersgrupp endast när ett
frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller
fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd. I den mån barnavårdslagen
medger att åtgärder kan vidtas även mot den som har fyllt 18 år, kan domstolen
också besluta om överlämnande till barnavård. Sådant överlämnande kan framför
allt komma i fråga i fall där någon, som på grund av tidigare kriminalitet
eller av annan anledning är intagen i ungdomsvårdsskola, blir lagförd för
brott.
För
ungdomar som fyllt 21 men inte 23 år innehåller BrB i påföljdshänseende den
särbestämmelsen att dessa, liksom 15-17-åringar, kan dömas till
ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan påföljd.
En
grundläggande förutsättning för att ungdomsfängelse skall kunna ådömas är att
det är fråga om ett eller flera brotl vara kan följa fängelse. För den som
fyllt 18 men inte 21 år förutsätts vidare att den fostran och utbildning som
avses med ungdomsfängelse prövas lämplig med hänsyn till vederbörandes
personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Den som inte
fyllt 18 år eller som fyllt 21 men inte 23 år kan som nyss nämnts dömas till
ungdomsfängelse endast om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan
påföljd.
Behandlingen
av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och utom anstalt och får pågå
i högst fem år, varav högst tre år i anstalt. Dessa tidsfrister kan dock
förlängas med ett år om den dömde begår nytt brott under den tid som behandlingen
pågår. Behandlingen börjar i anstalt och skall pågå där så lång tid som finns
erforderlig med hänsyn till behandlingens syfte, dock i regel minst ett år.
Vården utom anstalt får i princip inte upphöra förrän den pågätt under en
sammanhängande tid av två år. Beslut om övergång till vård utom anstalt
meddelas av ungdomsfängelsenämnden, som dock kan uppdra åt vederbörande
övervakningsnämnd alt närmare bestämma dag för övergången. Under vården utom
anstalt skall den dömde hela tiden stå under övervakning av särskilt förordnad
övervakare.
Om
den dömde under vården utom anstalt inte iakttar vad som åligger honom enligt
bestämmelser i BrB eller enligt särskild föreskrift eller anvisning som
meddelats honom med stöd därav, kan övervaknings-
113 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju;69
nämnden
meddela ny föreskrift eller tilldela honom varning. Om den dömde visar tredska
att iaktta vad som åligger honom eller om fortsatt anstaltsvård är påkallad för
att förebygga att han begår nya brott, kan ungdomsfängelsenämnden förordna att
han skall återintas i anstalt. Om ålerintagning har skett, skall den dömde på
nytt föras över till vård utom anstalt, när syftet med behandlingen bäst vinns
därigenom. I fall då den som dömts till ungdomsfängelse på nytt begår brolt
innan påföljden har upphört och han blir åtalad, står olika möjligheter till
buds för domstolen. Den möjlighet som i praktiken har störst betydelse är att
domstolen enligt 34 kap. I § 1 BrB förordnar att den förut ådömda
ungdomsfängelsepåföljden skall avse även den nya brottsligheten. Enligt 34 kap.
8 § BrB kan maximitiden för ungdomsfängelsepåföljden då förlängas enligt vad
nyss nämnts. Vårdas den dömde i anstalt, kan domstolen också föreskriva att han
inte får överföras till vård utom anstalt förrän efter sex månader från
domstolens beslut, såvida inte maximitiden för anstaltsvård dessförinnan går
till ända. öm den dömde vårdas utom anstalt, kan domstolen föreskriva, att han
skall återintas i anstalt och även att han inte får överföras till vård utom
anstalt förrän efter sex månader från återintagningen, såvida inte maximitiden
för anstaltsvård går till ända dessförinnan. Maximitiden får förlängas även i
fall då domstolen med stöd av 34 kap. 1 § 2 väljer att döma särskilt till
påföljd för det nya brottet, varvid alltså den dömde underkastas annan påföljd
vid sidan av ungdomsfängelsepåföljden.
Den tredje möjlighet, som
står till buds vid ny brottslighet är att undanröja påföljden ungdomsfängelse
och för samtliga brott döma till påföljd av annan art (34 kap. 1 §3 BrB).
Ungdomsfängelsepåföljden upphör då i förtid. Påföljden kan också upphöra i
förtid genom beslut av ungdomsfängelsenämnden. Härför förutsätts att den dömde
vårdas utom anstalt och som regel att vården utom anstalt pågått under en
sammanhängande tid av två år.
I fråga om
verkställigheten av ungdomsfängelse gäller f. n. att vården i anstalt skall
försiggå i ungdomsanstalt eller, om särskilda skäl är därtill, i annan
fångvårdsanstalt. Enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, som träder
i kraft den 1 juli 1974, kommer emellertid kategorin ungdomsanstalter att
upphöra. Anstaltsvården för den som undergår ungdomsfängelse avses sålunda i
fortsättningen komma att försiggå inom ett för samtliga kategorier intagna
gemensamt anstaltssystem med riksanstalter och lokalanstalter.
Kriminalvårdens
anstaltsklientel (antalet i fångvårdsanstalter och häkten intagna) omfattade år
1973 i genomsnitt ca 5 000 personer. Av dessa hörde i genomsnitt 360 till
kategorin ungdomsfängelseelever. Av frivårdsklientelet som år 1973 omfattade
ca 23 000 personer utgjorde ca 500 ungdomsfängelseelever som överförts till
vård utom anstalt.
Antalet personer som
intagits i fångvårdsanstalt efter dom på ungdomsfängelse (återintagna ej
medräknade) har under åren efter BrB:s ikraftträdande minskat betydligt. År
1966 var antalet ca 330 men hade år 1973 minskat till ca 200.
Den brottslighet som
föranlett dom på ungdomsfängelse består i det stora flertalet fall av
tillgreppsbrott. Andelen våldsbrott är avsevärt mindre. Andra typer av brott,
såsom narkotikabrott, förekommer i viss begränsad omfattning.
Påföljden
ungdomsfängelse infördes år 1935. Den har alltsedan dess, trots vissa ändringar
i de bestämmelser som reglerar påföljden, behållit sin karaktär av en inom
relativt vida gränser till tiden obestämd påföljd. Hittills
8 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4
Ju.69 Skr 1975:4 114
har
anstaltsvistelsen i regel försiggått i särskilda anstalter avsedda att ge
fostran och utbildning åt unga lagöverträdare som ansetts behöva en relativt
långvarig anstaltsvård.
Tanken
var från början att ungdomsfängelse skulle användas för unga lagöverträdare med
relativt god prognos. Efter hand har dock ungdomsfängelseklientelet ändrat
karaktär. Denna förändring kan delvis hänga samman med utvecklingen av
ungdomskriminaliteten men har sannolikt främst sin grund i de efter BrB:s
tillkomst alltmera markerade strävandena att söka minska användningen av
frihetsberövande påföljder och i stället tillgripa påföljder som innebär
kriminalvård i frihet, inte minst för unga lagöverträdare. Det är mot bakgrund
härav ingalunda förvånande att det bland det numera rätt begränsade antalet
personer som årligen döms till ungdomsfängelse finns en del som är tämligen
hårt belastade av tidigare kriminalitet och för vilka prognosen även av andra
skäl framstår som mindre god. I många fall har de före domen på ungdomsfängelse
varit intagna i ungdomsvårdsskola och undergått skyddstillsyn men återfallit i
brott. Inte sällan besväras dessa personer av psykiska störningar i förening
med alkohol- och narkotikamissbruk.
Under
senare år har växt fram en allt starkare kritik mot påföljden ungdomsfängelse.
Krav på att denna påföljd avskaffas har förts fram från olika håll. Bakom
kritiken ligger en alltmer utbredd uppfattning att påföljden är behäftad med
allvarliga brister som är ägnade att snarare försvåra än främja förverkligandet
av de kriminalpolitiska målsättningarna i dagens samhälle. Dessa förhållanden i
förening med en utveckling som ägt rum på kriminalvårdens område särskilt genom
den kriminalvårdsreform som genomförs från den 1 juli 1974 har lett till att en
omprövning av ungdomsfängelseinstitutet framstår som motiverad.
I
kritiken mot ungdomsfängelsepåföljden har bl. a. åberopats det förhållandet att
procenten återfall hos dem som dömts till denna påföljd är hög såväl i absoluta
tal som i relation till andra frihetsberövande påföljder. Det är i och för sig
inte uteslutet att detta förhållande mer har sin grund i den tidigare nämnda
förändringen i fråga om ungdomsfängelseklientelets sammansättning än i brister
hos påföljden som sådan. Det finns emellertid även andra skäl som talar för att
återfallsstatistiken bör tolkas med stor försiktighet när det gäller att bedöma
ungdomsfängelsepåföljdens effektivitet från rehabiliteringssynpunkt. Hänsyn
måste sålunda tas bl. a. till det förhållandet att det på detta sätt
konstaterade dåliga vårdresultatet vid ungdomsfängelse snarast kan vara ett
uttryck för de generella svårigheter som föreligger när det gäller att söka
åstadkomma gynnsamma resultat inom ramen för ett frihetsberövande i anstalt.
Från
principiell synpunkt har kritik också riktats mot ungdomsfängelsepåföljdens
tidsobestämda karaktär. Motivet till att påföljden, när den infördes, fick
denna tidsobestämdhet var dess behandlingsmässiga natur. Med utgångspunkt i
klientelets behandlingsbehov ansågs det sålunda naturligt att tiden
föranstaltsvistelsens längd skulle bestämmas först sedan vården pågått en tid
och med ledning av då vunna erfarenheter om den intagnes person, utveckling och
anpassning i samhället. En annan tanke var att tidsobestämdheten skulle
utnyttjas pedagogiskt på det sättet atl den intagne skulle sträva efter att
genom välförhållande nå en så tidig övergång till vård utom anstalt som
möjligt. Emellertid har det visat sig svårt att under anstaltstiden göra en
tillräckligt objektiv bedömning av den intagnes individuella vårdbehov och
förutsättningar för återanpassning i samhället samt att med ledning härav
åstadkomma en lämplig bestämning av
115 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju.69
anstaltstidens
längd. Detta hänger naturiigen samman med att bedömningen av den intagnes
beteende sker i en miljö anstaltskollektivet som i många hänseenden är
konstlad och väsensskild från tillvaron ute i samhället. Härtill kommer som en
ytterligare komplicerande faktor effekten av den påverkan som de intagna ofta
utsätter varandra för i anstaltstillvaron.
Mot
bakgrund av nyss nämnda svårigheter när det gäller att i praktiken bestämma
anstaltsvistelsens längd har tidsobestämdheten i ungdomsfängelsepåföljden
kritiserats också från rättssäkerhetssynpunkt. Det har vidare påpekats att
bristen på en någorlunda säker vetskap om hur lång tid anstaltsvistelsen kommer
att fortgå utgör en press på den intagne som ibland medför direkta olägenheter
av psykisk natur.
1 den praktiska
tillämpningen av bestämmelserna om ungdomsfängelse har förhållanden av angivet
slag också lett till att tidsobestämdheten hos påföljden har minskats. En
ganska långtgående schematisering har genomförts. Sålunda har i
ungdomsfängelsenämndens praxis förmärkts en tendens att i regel inte överskrida
den minimitid av i princip ett år för vården i anstalt som är föreskriven i
BrB. När den intagne visat skötsamhet under anstaltsvistelsen beviljas sålunda
regelmässigt långtidspermission efter tio månader, vilken permission sedan
efter ytterligare två månader normalt efterföljs av ett beslut om övergång till
vård utom anstalt. Vid återfall i brott eller annan misskölsamhet under vården
utom anstalt är återintagningstiden oftast tre månader och överstiger så gott
som aldrig sex månader.
Den
ovisshet i fråga om anstaltsvistelsens längd som numera kan föreligga hänför
sig huvudsakligen till den förlängning som kan bli följden av fortsatt
brottslighet och misskölsamhet i övrigt under vården utom anstalt. Detta
utesluter emellertid inte att de dömda på grund av själva konstruktionen av
ungdomsfängelsepåföljden ändå kan komma att uppleva denna som relativt
tidsobestämd med de olägenheter ett sådant förhållande kan ha.
Vid
en jämförelse med det i princip helt tidsbestämda frihetsstraffet fängelse kan
bl. a. konstateras att utvecklingen där snarast gått i motsatt riktning. Genom
den ökade användningen av villkorlig frigivning och långtidspermission som
övergång till villkorlig frigivning har sålunda i praktiken skillnaderna mellan
fängelse och ungdomsfängelse när det gäller tidsobestämdheten i viss mån
utjämnats. De ändringar i bestämmelserna om villkorlig frigivning som gjordes
år 1965 efter BrB:s ikraftträdande innebär att den obligatoriska villkorliga
frigivningen efter 5/6 av strafftiden har avskaffats. I stället kan villkorlig
frigivning ske fakultativt, antingen som förut sedan 2/3 av strafftiden
avtjänats eller, om särskilda skäl föreligger, redan efter halva tiden. I praxis
sker villkorlig frigivning regelmässigt senast vid 2/3-tidens utgång. Trots
reglernas fakultativa utformning har således även i fråga om villkorlig
frigivning skett en viss schematisering.
De
förut angivna nackdelarna med den principiella tidsobestämdheten i
ungdomsfängelsepåföljden och det förhållandet att tiden för anstaltsvistelsen
ändå i den praktiska tillämpningen kommit att bli relativt fixerad ger
anledning att starkt ifrågasätta om det är lämpligt att för det ungdomliga
klientel som det här är fråga om bibehålla den särskilda påföljden
ungdomsfängelse.
Utmärkande
för ungdomsfängelseinstitutet är, förutom den principiella tidsobestämdheten,
att klientelet under anstaltsvistelsen enligt hittillsvarande system i
allmänhet hålls avskilda från andra kategorier intagna som undergår
frihetsberövande påföljd. 1 ungdomsanstalierna har man sökt
Ju.69 Skr 1975:4 116
bygga
opp behandlingsformer speciellt avpassade för det unga klientelet. Dessa
anstalter ingår i en särskild ungdomsräjong vid sidan av övriga räjonger i
anstaltssystemet. Den av statsmakterna antagna kriminalvårdsreformen innebär i
angivna hänseenden genomgripande ändringar. Räjongsystemet slopas och ersätts
med ett antal geografiska regioner, varav ingen är särskilt avsedd för unga
lagöverträdare. Fördelningen av de till frihetsberövande påföljd dömda mellan
olika typer av anstalter kommer att ske i princip oberoende av påföljdens art.
En följd av detta är att de nya bestämmelserna om utformningen av
kriminalvården i anstalt är enhetliga för ungdomsfängelse och andra
frihetsberövande påföljder.
Vad
nu sagts innebär å andra sidan inte att anstaltsvården för dem som undergår
frihetsberövande påföljd kommer att utformas oberoende av de intagnas ålder.
Vid tillkomsten av den nya lagstiftningen framhölls sålunda att en del av
riksanstalterna eller vissa avdelningar lämpligen kan förbehållas sådana
ungdomar som av säkerhetsskäl eller annan anledning inte lämpligen bör placeras
i lokalanstalt och att man härigenom kan bl. a. få möjligheter att lättare tillgodose
det yngre klientelels särskilda behov av behandlingsresurser i fråga om
undervisning, utbildning och arbetsträning samt medicinsk och psykoterapeutisk
behandling. Vidare har i den nya lagen införts en särskild föreskrift som anger
att vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall särskilt beakias att
han, om inte särskilda skäl föranleder annat, hålls åtskild från sådana intagna
som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Det bör i detta
sammanhang anmärkas att denna föreskrift inte tar sikte speciellt på
ungdomsfängelseklientelet utan gäller unga lagöverträdare över huvud taget.
Mot
bakgrund av det anförda kan med fog hävdas att kriminalvårdsreformen på ett
avgörande sätt har ändrat förutsättningarna för bibehållandet av påföljden
ungdomsfängelse. Reformen kan sålunda i viss mån sägas ha föregripit ett
avskaffande av denna påföljd.
Av
vad jag tidigare anfört framgår att antalet personer dömda till ungdomfängelse
successivt minskat under en följd av år. En av orsakerna härtill är antagligen
att man i rättstillämpningen fått en alltmer kritisk inställning till denna
påföljd. De ökade möjligheterna till kriminalvård i frihet torde också ha
bidragit till den minskade användningen av ungdomsfängelse. Det är också
tänkbart att ungdomar som annars skulle ha dömts till ungdomsfängelse i något
större utsträckning än tidigare i stället döms till fängelse.
I
detta sammanhang bör framhållas att ett betydande antal unga lagöverträdare i
den för ungdomsfängelse normala åldern, 18-20 år, varje år döms till fängelse.
Sedan år 1965 har antalet varit i genomsnitt 700-800 årligen. Inte sällan har
dessa till fängelse dömda ungdomar begått brott av samma slag som ofta ligger
till grund för en dom på ungdomsfängelse. Detta förhållande är ägnat att ytterligare
understryka olägenheterna med ett system som innebär att man har två parallella
tidsbestämda och tidsobestämda frihetsberövande påföljder för det unga
klientelet. Redan den omständigheten att domstolen har att välja mellan de båda
påföljderna medför svårigheter. En allvarligare olägenhet är att de som dömts
till ungdomsfängelse av naturliga skäl är benägna att göra jämförelser med det
tidsbestämda straff de trott sig kunna påräkna i stället för ungdomsfängelse
och att dessa jämförelser inte sällan torde leda till att de anser sig
orättvist behandlade.
Om
man utgår från att anstaltsvistelsen upphör genom långtidspermission efter
tio månader, kan det sålunda göras gällande att en dom på
117 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju;69
ungdomsfängelse
i fråga om frihetsberövandets varaktighet i allmänhet motsvarar ett
fängelsestraff på ett år och tre månader. Det förutsätts därvid att villkorlig
frigivning inte sker före utgången av 2/3-tiden. Vid sådant förhållande
framstår det inte som uteslutet att ett fängelsestraff i stället för
ungdomsfängelsepåföljd i vissa fall skulle kunna leda till en förkortning av
tiden för vistelse i anstalt och därigenom öka möjligheterna till
rehabilitering inom frivårdens ram.
Frågan om
ungdomsfängelsets fortbestånd bör bedömas också med hänsyn till utvecklingen i
andra nordiska länder när det gäller motsvarigheterna till den svenska
påföljden. I Danmark har nyligen 'ungdomsfaengsel' avskaffats. I Norge har
hösten 1973 lagts fram ett utredningsförslag om avskaffande av motsvarande
påföljd. I Finland är förhållandena inte jämförbara eftersom man där inte har
haft någon påföljd ungdomsfängelse av samma karaktär som i Danmark, Norge och
Sverige.
Mot bakgrund av den kritik
som enligt det anförda kan riktas mot ungdomsfängelsepåföljden och med hänsyn
till utvecklingen inom kriminalpolitiken anser jag att tiden nu är mogen att
avskaffa denna påföljd. Jag föreslår därför att sakkunniga tillkallas för att
utreda därmed sammanhängande frågor om påföljder för unga lagöverträdare.
En väsentlig uppgift för
de sakkunniga bör vara att belysa de konsekvenser i olika hänseenden för
behandlingen av unga lagöverträdare som uppstår genom ett avskaffande av
ungdomsfängelsepåföljden. Därvid bör övervägas vilka andra påföljder enligt BrB
som i olika fall bör komma i fråga för de ungdomar som enligt nuvarande
lagstiftning och praxis döms till ungdomsfängelse. Som allmän målsättning bör
gälla att en reform på detta område i varje fall inte får leda till ökade
frihetsberövanden för den kategori av lagöverträdare som det här är fråga om
utan närmast bör syfta till en ytterligare förskjutning av tyngdpunkten på
andra kriminalvårdande åtgärder.
De sakkunniga bör därför
bl. a. undersöka i vad mån ungdomsfängelse kan ersättas med skyddstillsyn i
överensstämmelse med den allmänna tendensen i riktning mot ökad tillämpning av
kriminalvård i frihet. Möjligheten att i dom på skyddstillsyn förordna om
behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § BrB bör därvid uppmärksammas.
Med hänsyn till
ungdomsfängelseklientelets sammansättning och tidigare belastning torde det
emellertid inte kunna undvikas att det alternativ till påföljden
ungdomsfängelse som i många fall kan komma att ligga närmast till hands är ett
fängelsestraff.
Med anledning härav bör
uppmärksammas att det inom ramen för det nya anstaltssystemet kommer att finnas
möjligheter att även vid verkställighet av fängelsestraff utnyttja de särskilda
behandlingsresurser som f. n. föreligger för ungdomsfängelseklientelet. Av stor
betydelse i detta sammanhang är också det förhållandet att på de nya
lokalanstalterna av övervägande öppen karaktär en intim samverkan med
frivårdens personal och olika sociala organ kommer att eftersträvas i syfte att
åstadkomma en successiv utslussning av de intagna till vård i frihet, genom bl.
a. ökad frigång för undervisning, utbildning, arbete och annan särskild
anordnad verksamhet. Otvivelaktigt är sådana åtgärder ofta av särskilt värde
för ifrågavarande kategori unga intagna.
Ett speciellt problem i
detta sammanhang är hur man i fortsättningen skall förfara med de ungdomar som
enligt nuvarande tillämpning döms för mycket grova brott till ungdomsfängelse i
stället för ett långvarigt fängelsestraff. I dessa fall har
ungdomsfängelsepåföljden gett en möjlighet
Ju.69 Skr 1975:4 118
att begränsa längden av frihetsberövandet och på ett
relativt tidigt stadium låta anstaltsvården ersättas av vård i frihet. Frågan
är hur man i fall av förevarande slag skall kunna tillgripa fängelsestraff utan
att den dömde underkastas ett så långvarigt frihetsberövande att förödande
konsekvenser uppstår för hans fortsatta utveckling och möjligheter till
anpassning i samhället. Bestämmelserna i 33 kap. 4 § BrB som i vissa fall ger
möjligheter till straffminskning bör därvid uppmärksammas.
Av den
tidigare lämnade redogörelsen framgår att ungdomsfängelse i vissa fall även kan
ådömas ungdomar som inte fyllt 18 år. 126 kap. 4 § första stycket BrB
föreskrivs samtidigt atl den som är under 18 år får dömas till fängelse endast
om synnerliga skäl är därtill. Denna regel ger uttryck för en välmotiverad
stark restriktivitet i användningen av fängelse för ifrågavarande åldersgrupp.
Det finns emellertid många skäl som talar för att man här bör sträva mot en
ytterligare begränsning av möjligheterna att använda frihetsstraff. En viktig
uppgift för de sakkunniga bör därför vara att i detta sammanhang också
undersöka vilka möjligheter det finns att för denna kategori av unga
lagöverträdare generellt tillgripa andra påföljder inom BrB:s påföljdssystem.
De sakkunniga bör mot bakgrund av nu angivna förhållanden
överväga frågan om behovet av ändringar i bestämmelserna i 26 kap. 4 § BrB, där
det förutom nyss nämnda regel angående den som är under 18 år anges att
fängelse får ådömas personer i ålderna 18-20 år endast när frihetsberövande är
påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes
lämpligare än annan påföljd.
Vad jag nu har anfört får inte uppfattas som en uttömmande
uppräkning av de frågor som de sakkunniga bör behandla. De sakkunniga bör vara
oförhindrade att ta upp även andra frågor som aktualiseras under
utredningsarbetet. De bör samråda med de utredningar på andra områden som har
beröring med frågor om behandlingen av unga lagöverträdare. Jag avser här i
första hand socialutredningen (S 1969:29) som har att i viss utsträckning
överväga hur gränsen bör dras mellan olika vårdformer för missanpassad ungdom
och vilka åldersgränser som skall gälla i olika sammanhang (prop. 1974:44 s.
67). Dessutom bör samråd ske med bl. a. åtalsrättskommittén (Ju 1970:63), 1971
års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt avvikande samt
övervakningsnämndutredningen (Ju 1973:15).
Utredningen har t. o. m. oktober 1974 hållit ett
sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
70. Utredningen (Ju 1974:17) angående översyn av
häktningsbestämmelserna
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni
1974 för alt utföra översyn av bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i
straffprocessen (se Post- och Inrikes tidn. den 3 augusti 1974):
Ordförande: Larsson, Sven A. A., hovrättslagman
119 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju;70
Ledamöter: Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av
riksdagen Petersson, Hans E., folkskollärare, led. av riksdagen
Experter: Nobel, Peter, advokat Zeime, Claes A., byråchef
Sekreterare: Stahre, L. G. Tomas, hovrättsfiskal (fr.o.m.
den 17 september 1974)
Lokal: Göta hovrätt. Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel
036/11 94 30 (sekreteraren)
Direktiv (anförande av statsrådet Geijer lill
stalsrådsprolokollet den 28 juni 1974):
För att säkerställa straffrättskipningen står vissa
tvångsmedel till myndigheternas förfogande. Man brukar skilja mellan personella
tvångsmedel, dvs. främst anhållande och häktning, och reella tvångsmedel, t.
ex. kvarstad och beslag. Av tvångsmedlen är anhållande och häktning de som är
mest ingripande för den enskilde. Användningen av dessa tvångsmedel har därför
sedan länge varit omgärdad av åtskilliga restriktioner. Det gäller såväl de
allmänna förutsättningarna för anhållande och häktning som själva förfarandet i
samband med att sådan åtgärd beslutas. Även frihetsberövandets utformning har
fått en ingående reglering.
Regler om
häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB). En allmän förutsättning är att
någon på sannolika skäl misstänks för brott. I normalfallet (1 § första
stycket) skall fängelse i minst etl år ingå i straffskalan för brottet. Endera
av tre förutsättningar måste vidare föreligga för att häktning skall få ske.
Det skall skäligen kunna befaras att den misstänkte avviker eller annoriedes
undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara) eller att han genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning
(kollusionsfara) eller ocksä skall anledning förekomma att han fortsätter sin
brottsliga verksamhei (recidivfara). Flyktfara kan utgöra häktningsgrund även
vid brott som är mindre svåra än som krävs för häktning i normalfallet, om den
misstänkte saknar stadigt hemvist inom riket (1 § andra stycket). För särskilt
svåra brott är häktning obligatorisk, om det inte är uppenbart att anledning
till häktning saknas (1 § tredje stycket).
Häktning
får i allmänhet inte ske om det kan antas att påföljden kommer att stanna vid
böter eller suspension (1 § fjärde stycket). Oberoende av brottets
svårighetsgrad kan emellertid häktning komma till stånd om den misstänktes
identitet är okänd eller om han saknar hemvist inom riket och det föreligger
fara för flykt från riket (2 §).
Häktning kan i vissa fall underlåtas om den misstänkte är
ung, sjuk, havande kvinna eller kvinna med litet barn (3 §). En förutsättning
är då att betryggande övervakning kan ordnas. Enligt 7 § lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får den som är under 18 år inte
häktas utan att synnerliga skäl finns till det.
Beslut om häktning meddelas av domstol. Om skäl föreligger
att häkta någon får undersökningsledaren eller åklagaren anhålla honom i
avvaktan
Ju.70 Skr 1975:4 120
på
rättens beslut (5 § första styckel). Enligt stadgad praxis utövas befogenheten
regelmässigt av åklagaren. Anhållande kan i vissa fall ske även om skäl till
häktning saknas (5 § andra stycket). I så fall krävs att det är av synnerlig
vikt att den misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning.
Anhållande
kan föregås av att den misstänkte grips. I 24 kap. 7 § RB ges föreskrifter
härom. Då någon gripits skall anmälan skyndsamt göras till åklagaren. Den
gripne skall snarast inställas till förhör (8 §). Efter förhöret skall
åklagaren omedelbart besluta om han skall anhållas eller friges (7 § tredje
stycket).
Häklningsf
ramställning skall avlåtas till domstolen senast dagen ef ter det att
anhållningsbeslut meddelades. Om ytterligare utredning behövs får dock med
framställningen anstå högst fem dagar från anhållningsbeslutet. Har någon
anhållits i sin frånvaro räknas nämnda tider från den dag då den anhållne
inställdes lill förhör. Görs inte häklningsframslällning, skall den anhållne
omedelbart friges.
I
samband med häktningsframställningen skall till rätten överlämnas protokoll
eller anteckningar rörande förundersökningen. Med rättens medgivande får dock
anstå viss kortare tid med sådant överlämnande (12 §). Om inte synnerligt
hinder möter skall rätten i normala fall hålla häktningsförhandling senasi
fjärde dagen efter det alt häktningsframställningen inkom till rätten (13 §).
1 samband med häktningsbeslut skall rätten, om inte ålal redan väckts, utsätta
viss tid inom vilken åtal skall väckas. Denna tid får inte bestämmas längre än
som är oundgängligen erforderligt (18 §). Mål i vilket någon hålls häktad skall
av domstolen behandlas med särskild skyndsamhet. Huvudförhandling i tingsrätt
skall t. ex. i princip hållas inom en vecka från den dag åtalet väcktes (45
kap. 14 § RB).
Enligt
33 kap. 5 § brottsbalken skall vid ådömande av frihetsstraff tid varunder den
dömde varit anhållen eller häktad som regel anses som tid under vilken den
ådömda påföljden avtjänats i anstalt.
Enligt
24 kap. 11 § RB skall den som är anhållen hållas i förvar men eljest inte
underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med
anhållandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Den som är
häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkle (24 kap. 22 §) om inte
synnerliga skäl föranleder annat. Om behandlingen av den som berövats friheten
finns bestämmelser i lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl.
I
vissa fall då det på grund av flyktfara är önskvärt att hålla kontroll över den
misstänkte framstår anhållande och häktning som onödigt hårda ingrepp. Därför
finns en möjlighet att ersätla dessa åtgärder med reseförbud. Regler härom
finns i 25 kap. RB. Ett reseförbud innebär att den misstänkte inte får lämna
honom anvisad vistelseort utan tillstånd. Med ett sådant förbud kan för
kontrollens skull förenas särskilda villkor eller föreskrifter som den
misstänkte skall iaktta. Förutsättningarna för meddelande av reseförbud är
lindrigare än för häktning (I §). Misstanken om brott kan vara svagare grundad.
Överträds reseförbud skall den misstänkte anhållas eller häktas om det inte är
uppenbart obehövligt (9 §).
Nuvarande
regler om anhållande och häktning bygger i allt väsentligt på den ordning som
utbildats före RB:s tillkomst (jfr SOU 1938:44 s. 32). Den revision av reglerna
som företogs genom 1942 års processreform innebar bl. a. att reglerna bragtes i
bättre överensstämmelse med de grundläggande principer för rättegången på vilka
RB bygger. Beträffande häktnings-
121 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:70
grunderna
eftersträvades vidare att göra bestämmelserna härom mer smidiga, så att större
möjligheler öppnades att ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall
(SOU 1938:44 s. 297). Inte i något fall gjordes häktning helt obligatorisk. Vid
sidan av tidigare förekommande häktningsgrunder upptogs som ett nytt skäl för
häktning risk för fortsatt brottslighet (recidivfara). 1 motiven framhölls att
häktning i detta fall visserligen inte hade karaktären av egentligt straff
processuellt tvångsmedel men att starka praktiska skäl talade för att på detta
sätt skydd bereddes den som hotades av brottsliga handlingar från den
misstänktes sida (SOU 1938:44 s. 298).
Nyligen har vissa
grundläggande statistiska förhållanden rörande tillämpningen av reglerna om
anhållande och häktning kartlagts genom en undersökning föranstaltad av
riksåklagaren(RÅ). Av undersökningen framgår bl. a. följande. Omkring 25 000
personer anhålls årligen. Endasten tredjedel eller omkring 9 000 personer
begärs häktade. Av häktningsframställningarna leder mera än tre fjärdedelar
lill häktning. Anhållnings- och häktningstiderna framstår inte som
anmärkningsvärt långa. De lagstadgade maximifristerna utnyttjas sällan. Längre
häktningstider förekommer huvudsakligen i fall då förordnande om
rättspsykiatrisk undersökning har meddelats. Förmögenhetsbrott är orsak till
häktning i majoriteten av alla fall. När häktning har förekommit följer i regel
frihetsberövande påföljd. Kriminalvård i frihet blir dock påföljden i mer än en
femtedel av samtliga fall. I ungefär två procent blir samtliga åtalspunkter som
grundat häktningen ogillade.
Hittillsvarande
erfarenheter från tillämpningen av reglerna om de personella tvångsmedlen ger
enligt min mening inte belägg för att det skulle föreligga behov av en total
revision av dessa regler. Däremot anser jag starka skäl tala för att man genom
partiella reformer bör kunna uppnå en ordning som i skilda hänseenden är mer
tillfredsställande än den nuvarande. Enligt min mening är tiden därför nu mogen
att göra en översyn av reglerna om de personella tvångsmedlen i straff
processen. Jag förordar att särskilda sakkunniga tillkallas för att göra denna
översyn.
Det är uppenbart att
anhållande och häktning också i fortsättningen bör stå de rättsvårdande organen
till buds i den brottsbekämpande verksamheten. Effektiviteten i straff rättskipningen
beror i väsentlig mån av att verksamma tvångsmedel står till förfogande för att
säkerställa utredningen med anledning av brott och för att lagföringen av
misstänkta skall kunna fullföljas.
Jämsides med intresset av
effektiv brottsbekämpning gör sig emellertid också andra synpunkter gällande.
Etl viktigt led i reformarbetet på det kriminalpolitiska området är att minska
användningen av frihetsberövande påföljder och att ersätta dessa med
kriminalvård i frihet (se prop. 1973:1 bil. 4, JuU 1973:15, rskr 1973:152). Etl
annat led i reformeringen av kriminalvården är att anstaltstiden när
anstaltsbehandling blir aktuell redan från början skall inriktas på åtgärder
som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den
utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersatts (prop.
1974:20, JuU 1974:2, rskr 1974:99). Den nyligen antagna lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt syftar i enlighet härmed bl. a. till en ökad integrering
mellan kriminalvård i anstalt och fri vård.
Det
är uppenbarligen av stor vikt atl tillämpningen av de straffprocessuella
tvångsmedlen så långt möjligt bringas i samklang med de riktlinjer som har
dragits upp för det kriminalpolitiska reformarbetet. Även
Ju.70
Skr 1975:4 122
det förhållandet att ett temporärt frihetsberövande
innebär ett djupt ingrepp i den enskildes levnadsförhållanden pekar på det
angelägna i att man söker begränsa användningen av dessa tvångsmedel så långt
det är möjligt. Om formerna för de straffprocessuella frihetsberövandena i
betydande mån avviker från de principer som skall vara vägledande för
kriminalvården, kan det vidare befaras att sådana åtgärder minskar utsikterna
till rehabilitering av dem som ådöms påföljd för brott. Också från
integriletsskyddssynpunkt är det av betydelse att tvångsmedlen i
straffprocessen ges en utformning som harmonierar med samhällets reaktioner i
övrigt mot dem som lagfors förbrott.
De sakkunniga bör i första hand ta ställning till i vilken
omfattning det föreliggande statistiska materialet angående användningen av de
personella tvångsmedlen bör kompletteras för att kunna läggas till grund för en
reform. I åtskilliga hänseenden synes det material som har lagts fram i RÅ:s
undersökning ge tillräcklig ledning för bedömningen av reformbehovet.
Materialet torde dock behöva fullständigas. Jag vill särskilt peka på att RÅ:s
undersökning inte innehåller några uppgifter om i vilken omfattning de olika
anhållnings- och häktningsgrunderna har kommit till användning. RÅ:s material
har också den begränsningen att det i huvudsak inte utsäger något om den
anhållnes eller häktades personliga förhållanden.
Det är självklart att en så ingripande åtgärd som häktning
endast skall få vidtas om det föreligger en betydande säkerhet i fråga om den
misstänktes skuld. Det tillgängliga statistiska materialet över frikännande
domar beträffande häktade tyder inte på att praxis skulle sätta kravet på
bevisning i detta hänseende anmärkningsvärt lågt. Om häktningen skall kunna
fylla sin bevissäkrande funktion torde bevisningskravet enligt min mening i
allt fall inte kunna höjas på något mera markant sätt.
Vad gäller de typer av brott som föranleder anhållande och
häktning utvisar RÅ:s undersökning att sådant frihetsberövande mestadels
används vid förmögenhetsbrott (68 %). Mot bakgrund av den inställning som
numera präglar samhällets syn på ingripande mot förmögenhetsbrott av mindre
allvarlig natur finns det anledning för de sakkunniga att närmare undersöka
orsakerna till dominansen av förmögenhetsbrotten.
Den nu berörda frågan har visst samband med vilka
påföljder som ådöms dem som varit anhållna eller häktade. Också på denna punkt
kan viss ledning hämtas ur RÅ:s undersökning. Den relativt stora andelen fall
där annan påföljd än fängelse, internering eller ungdomsfängelse ådömts ger
anledning att ställa frågan, om inte möjligheten att använda häktning bör
begränsas när endast villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förväntas. De
sakkunniga bör ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga. Härvid blir bl. a.
möjligheterna att omhänderta den misstänkte på annat sätt än genom häktning av
intresse. Till detta problem skall jag återkomma i det följande.
En fråga som givetvis träder i förgrunden vid en översyn
av bestämmelserna om de personella tvångsmedlen är utformningen av häktningsgrunderna.
Det finns som nyss nämnts ingen officiell statistik om vilka häktningsskäl
domstolarna i allmänhet lägger till grund för häktningsbeslut. Recidivrisken
torde emellertid spela den mest betydande rollen härvidlag. Som jag tidigare
berört har det avsedda tillämpningsområdet för denna bestämmelse varit
förhållandevis begränsat. Det kan ifrågasättas om inte praxis har gått vida
längre än lagstiftaren har menat.
Vid omprövningen av häktningsgrunderna bör de sakkunniga
till en början uppmärksamma frågan om vilken utredning som skall krävas för att
recidivfara skall anses föreligga. 1 gällande rätt uppställs endast kravet att
123 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju;70
anledning
förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Enligt min
uppfattning bör kravet på utredning om återf allsrisken ställas högre. De
sakkunniga bör överväga om tillämpningen av recidivgrunden kan begränsas till
sådana fall där det föreligger en påvisbar fara för fortsatt brottslighet av
allvarlig art. En tänkbar möjlighet är att begränsa regelns tillämpningsområde
till vissa särskilt angivna allvarliga brott eller brottskategorier.
Tillämpningen
av häktningsgrunden flyktfara, vilken torde vara den näst vanligaste grunden,
har kritiserats främst av det skälet att den som saknar fast bostad eller fast
anställning häktas i alltför stor omfattning. Den omständigheten att någon
saknar fast bostad eller fast anställning kan givetvis öka myndigheternas
arbete med att delge kallelser o. d. och att inställa den misstänkte till
förhör eller förhandling. En så ingripande åtgärd som häktning är dock knappast
motiverad i andra fall än när det finns en påtaglig risk för att den misstänkte
mer varaktigt kommer att undandra sig lagföring eller påföljd. De sakkunniga
bör pröva vilka omständigheter som skall få ha avgörande betydelse vid
bedömningen av om reell flyktfara föreligger.
Det
kriminalpolitiska reformarbetet är inriktat på en ökad användning av vård i
frihet. Det bör övervägas om inte motsvarigheter till sådan vård till en del
kan ersätta de hittills tillämpade straffprocessuella frihetsberövandena vid
recidivrisk och flyktfara. Som nämnts tidigare anvisar RB övervakning som
alternativ till häktning när det gäller ungdomar, sjuka, havande kvinnor och
kvinnor med småbarn. Möjligen kan genom en utvidgning av denna lyp av
ingripande uppnås en minskning av de rena frihetsberövandena utan att
straffprocessen förlorar alltför mycket i effektivitet. De sakkunniga bör också
överväga om inte åtskilliga häktningar som nu sker på grund av flyktfara skulle
kunna undvikas och ersättas av åtgärder inom ramen för ett utvidgat
reseförbudsinstitut.
Som jag har antytt i det
föregående finns det utöver det nu sagda ett påtagligt behov av att åstadkomma
andra former för provisoriskt frihetsberövande i straffprocessen än de som nu
står till buds. Jag syftar bl. a. på situationer då endast villkorlig dom eller
skyddstillsyn kan förväntas. En annan kategori är de fall då visserligen risk
för återfall i brottslighet föreligger men skäl för en så ingripande åtgärd som
häktning ändå inte kan anses föreligga. En viktig uppgift för de sakkunniga bör
vara att närmare undersöka hur alternativa former av frihetsberövande kan
åstadkommas. Jag vill erinra om att denna fråga har uppmärksammats i den internationella
debatten. Inom Europarådet pågår ett arbete som syftar till att utveckla sådana
alternativa lösningar. Bl. a. har förts fram tanken på att inrätta ett slags
härbärgen för kortvarigt omhändertagande under viss del av dygnet av personer
som annars skulle ha blivit häktade. De sakkunniga bör ha stor frihet att pröva
olika vägar för att tillgodose önskemålet om nya former för straffprocessuella
frihetsberövanden.
En
närbesläktad fråga är om den misstänkte skall kunna tas om hand av väsentligen
individualpreventiva skäl när återfallsrisk föreligger, t. ex. för att hindra
honom från att begå nya brott. Denna fråga har ett nära samband med de frågor
som omfattas av socialutredningens (S 1969:29) uppdrag. De sakkunniga bör
samråda med denna utredning.
Frågan
om de straffprocessuella frihetsberövandenas utformning har också en annan
sida. När det föreligger en påtaglig flyktfara, t. ex. om någon genom
skattebrott undandragit det allmänna betydande belopp och man har anledning
befara att medlen placerats utomlands, kan det finnas skäl att
Ju.70 Skr 1975:4 124
effektivisera
tvångsmedlen. I en del fall torde visserligen reseförbud utgöra ett
tillräckligt remedium, eftersom denna tvångsåtgärd kan förenas med villkor att
vederbörande skall lämna ifrån sig sitt pass. Erfarenheten har emellertid visat
att det i vissa fall har varit möjligt att kringgå passbestämmelserna. De
sakkunniga bör i samråd med utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m.
i skatteprocessen överväga hur samhället i fall av förevarande typ skall kunna
säkerställa att den misstänkte inte avviker från riket. De sakkunniga bör även
pröva om tillämpningen av kollusionsfaregrunden ger anledning till revision av
reglerna i denna del.
Vad
jag nu har anfört har närmast gällt häktningsförutsättningarna. Med RB:s
konstruktion av grunderna för anhållande kommer en revision av
häktningsförutsättningarna automatiskt att påverka anhållandefrekvensen.
Härutöver bör emellertid framhållas att anhållande f. n. kan ske också med
tillämpning av den speciella regeln i 24 kap. 5 § andra stycket RB. Denna
regel, vilken ger möjlighet till anhållande om det är av synnerlig vikt att den
misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning, kan antas ha ganska
omfattande tillämpning. De sakkunnigas översyn bör ta sikte också på
anhållningsinstitutet i dess helhet. Ett anhållande kan ofta utgöra ett mycket
allvarligt ingrepp från den enskildes synpunkt och det är givetvis angeläget
att begränsa sådana ingrepp så långt som möjligt. En mycket stor andel av de personer
som f. n. anhålls blir åter försatta på fri fot förhållandevis kort tid efter
ingripandet. Detta tyder på att det finns skäl för en mer restriktiv utformning
av anhållningsreglerna.
De
sakkunniga bör överväga i vad mån häktningsreglerna bör vara fakultativa i den
meningen att utrymme finns för en diskreiionär avvägning mellan olika
intressen. Det torde visserligen vara ofrånkomligt att domstolen måste ges
möjlighet atl trots förekomsten av vissa legala förutsättningar i undantagsfall
underlåta häktning när individualpreventiva skäl talar emot sådan åtgärd. Å
andra sidan finns uppenbarligen vissa risker förknippade med att göra reglerna
om frihetsberövande fakultativa i alltför stor utsträckning. Hänsyn till den
misstänktes integritet, frihet och rättssäkerhet talar generellt för att regler
av denna typ bör vara utformade på ett sätt som klargör att de skall tillämpas
restriktivt. De sakkunniga bör överväga om nu åsyftade risker kan minskas genom
att häktningsrekvisiten utformas mer restriktivt, t. ex. genom uppräkning av de
brott eller brottstyper som skall kunna föranleda häktning i normala fall.
Det
är givetvis ett mycket angeläget önskemål att den tid som frihetsberövandet
varar inte är längre än som är oundgängligen nödvändigt. Den största delen av häktningstiden
torde normalt hänföra sig till utredningsstadiet. De sakkunniga bör överväga om
några fördelar kan uppnås genom att en större del av de tillgängliga
utredningsresurserna koncentreras till häktningsfallen. De bör också överväga
om tidsfristerna för vidtagande av skilda åtgärder hos domstolen kan kortas ned
för normala fall.
Särskilda
problem är förenade med de långa väntetiderna inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet. Dessa anser jag inte vara av beskaffenhet att böra
utredas gemensamt med övriga frågor rörande de straffprocessuella tvångsmedlen
utan problemen bör lämpligen övervägas i annat sammanhang.
För
att domstolsprövningen vid häktning skall kunna tjäna sitt syfte är det viktigt
att domstolen och den misstänkte i så god tid som möjligt och i tillräcklig
omfattning får del av utredningsmaterialet. De praktiska problem som hänger
samman med att snabbt tillställa domstolen och den misstänkte
125 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju;70
erforderligt
material bör utredas närmare. Detbörocksåövervägasomman inte bör vidga
möjligheterna att förebringa bevisning vid häktningsförhandling i fall då den
misstänkte förnekar att han har begått brottet. Även i övrigt kan det vid en
närmare granskning av praxis beträffande anhållande och häktning visa sig
finnas behov av att se över förfarandereglerna.
Det
anförda har i huvudsak tagit sikte på anhållande och häktning. De skäl som
motiverar en reformering av dessa institut kan också ge anledning till att
granska reglerna om gripande. I sammanhanget bör även erinras om att RB:s
bestämmelser om förundersökning ger möjlighet för undersökningsledaren att
kvarhålla förhörspersoner visst antal timmar (23 kap. 9 §). De sakkunniga bör
vara oförhindrade att föreslå de ändringar i dessa regler som deras förslag i
övrigt påkallar.
Med
hänsyn till RB:s konstruktion bör en utredning rörande de tvångsmedel som nu
berörts ske med beaktande av hur reglerna härom förhåller sig till övriga
bestämmelser om tvångsmedel i RB och till RB anslutande författningar. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att sakkunniga tidigare har tillkallats för att
utreda frågan om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan i syfte att
stärka anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare till pressen (Ju 1974:01). En
särskild utredning har i uppdrag att se över bestämmelserna om telefonavlyssning
vid förundersökning (Ju 1974:08). Även utredningen (Fi 1973:01) om
säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen kan ha anledning att gå in på
reglerna om de straffprocessuella tvångsmedlen. Samråd bör därför ske med
nämnda särskilda utredningar.
De
frågor om reformering av de straffprocessuella tvångsmedlen som jag nu har
berört kan aktualisera vissa organisatoriska spörsmål inom rättsväsendel. De
sakkunniga bör vara oförhindrade att också lägga fram förslag i sådana
hänseenden.
Frågan
om en reform när det gäller behandlingen av anhållna och häktade har nyligen
behandlats av riksdagen i samband med atl ställning tagits till prop. 1974:20
med förslag till ny lagstiftning om kriminalvård i anstalt m. m. Med anledning
av vissa motioner (1974:1605 och 1974:1606) med begäran om ny
häkteslagstiftning anmärkte justitieutskottet bl. a. att spörsmålet om RB:s
reglering av tvångsmedlen på sitt sätt är artskilt från den sedan länge
påträngande och mer begränsade problematiken om hur man lagstiftningsvägen
skall kunna åstadkomma förbättringar för dem som är häktade, anhållna eller
gripna. Utskottet förordade för sin del att de i motionerna berörda frågorna
snarast skulle tas upp till övervägande i syfte att ny häktningslagstiftning
skulle kunna föreläggas riksdagen inom kort. Utskottet hemställde att detta
skulle ges Kungl. Maj :t till känna (JuU 1974:2 s. 57). Riksdagen biföll
utskottets hemställan (rskr 1974:99).
Bestämmelser
om behandlingen av den som utsätts för straffprocessuellt frihetsberövande
finns som jag förut nämnt i lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl. samt dessutom i kungörelsen (1958:214) angående tillämpningen
av samma lag. Frågan om vissa omedelbara ändringar i dessa bestämmelser
övervägs f. n. inom justitiedepartementet. En departementspromemoria i ämnet
beräknas kunna bli framlagd senare under året.
Emellertid
bör beaktas att frågan hur man bör anordna förvaringen och behandlingen av dem
som är föremål för häktning m. m. och därmed sammanhängande frågor om
tillgängliga resurser kan påverkas av en ändrad utformning av bestämmelserna i
RBom häktning m. m. Det bör därför vara en väsentlig uppgift för de sakkunniga
att under hänsynstagande härtill
Ju.70
Skr 1975:4 126
överväga behandlingens utformning. I det sammanhanget bör
de sakkunniga också överväga huruvida frågor om behandlingens utformning i
större utsträckning skall kunna överprövas i domstol.
Utredningen har under tiden september -
oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå
under hela år 1975.
71. Brottsskadeutrednlngen (Ju 1974:18)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni
1974 för att utreda frågan om vidgad ersättning till brottsoffer m. m. (se
Post- och Inrikes tidn. den 2 augusti 1974):
Ordförande: Romander, Holger A. G., riksåklagare
Ledamöter: Johansson, Sven A. B., led. av riksdagen
Nygren, Arne J., redaktör, led. av riksdagen
Experter: Nilsson, B. R. Edvard, hovrättsassessor (fr.o.m.
den 22 oktober 1974) Strömbäck, Eriand H- D. D:son, direktör (fr.o.m. den 22
oktober 1974) Sturkell, Carl-Edvard, lagman (fr.o.m. den 22 oktober 1974)
Sekreterare: Sidenbladh, Karl H., hovrättsfiskal (fr.o.m.
den 25 september 1974)
Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., tel. 763 23 51
(sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till
statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):
Fr. o. m. budgetåret 1971/72 betalas ersättning av
statsmedel för vissa personskador som har uppstått i samband med brott.
Bestämmelser härom finns i kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna
medel för personskada på grund av brott (ändrad 1974:355). Enligt kungörelsen
utgår ersättning efter prövning av sökandens behov. Därvid tas hänsyn till
skadestånd eller annan ersättning som tillkommer honom med anledning av skadan.
Ersättning utgår ej i vidare mån än som följer av allmänna regler om skadestånd
vid personskada. Ärende om ersättning prövas av Kungl. Maj:t i
justitiedepartementet.
Som skäl
för införandet av ersättningssystemet anfördes i prop. 1971:1 (bil. 4 s. 16)
att brottsoffren i jämförelse med många andra grupper av skadelidande i
samhället befinner sig generellt sett i en ogynnsam situation genom att de ofta
saknar möjlighet att få ersättning av den som vållat skadan. Till stor del
täcks behovet av socialförsäkringen och andra former av försäkring men vissa
luckor i försäkringsskyddet förekommer alltjämt.
127 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju;71
särskilt
i fråga om personer med små inkomster. Det föreligger därför för den kaiegori
skadelidande som brottsoffren utgör ett särskilt påtagligt behov av
hjälpåtgärder från samhällets sida. Med hänsyn till det sagda uttalades i
propositionen att möjlighet borde finnas atl efter behovsprövning utge
ersättning till dem som drabbas av personskada genom brott. 1 första hand borde
regleringen ta sikte på att tillgodose de socialt mest ömmande behoven.
I
årels slatsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 4 s. 110) lämnas en redogörelse
för hittillsvarande tillämpning av de ifrågavarande ersättningsreglerna.
Samtidigt uttalas att det mot bakgrund av vunna erfarenheter är påkallat att
precisera de villkor som fortsättningsvis bör gälla för rätt till ersättning.
Det föreslås på denna punkt bl. a. att gällande principer för beräkning av
skadestånd vid personskada så långl möjligt skall tillämpas. Detta innebär bl.
a. att några särskilda inskränkningar i rätten till ersättning för ideell skada
inte längre skall gälla. Vidare uttalas att, av administrativa skäl, den nedre
gränsen för ersättning bör bestämmas till 400 kr. i stället för som hittills
300 kr. och att beloppet bör betraktas som självrisk. När det gäller
hänsynstagandet till sökandens ekonomiska förhållanden förordas i
statsverkspropositionen att personer i lägre inkomstskikt skall ha rätt till
full ersättning och personer med högre inkomster reducerad ersättning. Avsteg
från denna princip skall dock kunna göras, om särskilda skäl föreligger.
Med
anledning av uttalandena i statsverkspropositionen och med beaktande av de
förslag som förts fram i två motioner (mot. 1974:151 och 1974:1257) anför
justitieutskottet (JuU 1974:1 jätten omprövning bör ske av villkoren för
ersättning i syfte att åstadkomma ett ersättningssystem som bättre tillgodoser önskemålet
att ge ekonomiskt skydd åt personer som drabbas av skada genom brott. Med
hänsyn till frågornas komplicerade natur anser utskottet att det inte utan
närmare undersökning bör avgöras hur i detalj etl vidgat statligt
ersättningsansvar bör utformas. Utskottet förordar därför att riksdagen
hemställer hos Kungl. Maj:t att frågan härom blir föremål för utredning.
Utredningen
bör enligt utskottets mening avse ersättningsfrågorna beträffande såväl person-
som egendomsskador. En utvidgning av ersättningssystemet till att omfatta även
sakskador anser utskottet vara särskilt angelägen ur social synvinkel med
hänsyn till att försäkringsskydd mot sådana skador ofta torde saknas hos de
ekonomiskt sämst ställda grupperna i samhället. Det kan emellertid finnas anledning
att införa någon form av begränsning beträffande vissa brottstyper såsom
bedrägeri och vissa andra förmögenhetsbrott.
Utredningsarbetet
bör enligt utskottets mening bedrivas skyndsamt, så att förslag om möjligt kan
föreläggas 1975 års riksdag. I avvaktan på de resultat ulredningen kan leda
till lämnar utskottet utan erinran de riktlinjer för ersättning som förordas i
statsverkspropositionen. Utskottet anser dock att den nedre gränsen för
ersättning bör bestämmas till 200 kr. i stället för som föreslagits 400 kr.
Riksdagen
har beslutat i enlighet med vad utskottet anfört (rskr 1974:42).
Med
anledning av riksdagens beslut förordar jag att sakkunniga tillkallas för att
utreda frägan om vidgad ersättning till brottsoffer. Utredningsarbetet bör i
första hand ta sikte på att bygga ut möjligheterna till ersättning för
personskador. Uppenbarligen är de sociala skälen för ett statligt engagemang
särskilt starka på personskadeområdet.
Som
utskottet har anfört finns det vissa skäl som talar för att man utvidgar
Ju.71 Skr 1975:4 128
ersättningssystemet
tdl all avse även ersättning för sakskador. De sakkunniga bör därför pröva
frågan om en sådan uividgning. Beaktas bör dock att det på sakskadeområdet
finns goda möjligheler för den enskilde att skaffa sig ett försäkringsskydd
till rimliga kostnader. Hithörande försäkringsanordningar har också sedan länge
en mycket vidsträckt utbredning, framför allt i form av obligatoriska moment i
kombinerade försäkringar av typ hemförsäkring. De sakkunniga bör noga överväga
vilka konsekvenser det kan ha från olika synpunkter, om staten tar på sig
ansvar för sakskador.
När
det gäller ren förmögenhetsskada, dvs. skada som uppkommer utan samband med att
någon lider person- eller sakskada, bör de sakkunniga utgå från att sådan skada
inte till någon del bör inrymmas under ett statligt ersättningssystem.
I
enlighet med vad som har uttalats såväl i statsverkspropositionen som i
utskottels betänkande bör ersättningssystemet utformas på grundval av allmänna
skadeståndsrättsliga principer. Som en grundsats bör alltså gälla att den
skadelidande skall försättas i samma situation som om skadan inte hade
inträffat. Självfallet bör dock överkompensation undvikas. När det gäller
personskador bör sålunda den statliga ersättningen vara subsidiär i förhållande
till de socialförsäkringsförmåner som den skadelidande kan ha rätt till. Det
kan också finnas skäl atl låta förmåner från s. k. summaförsäkring (liv-,
olycksfalls- och sjukförsäkring) räknas av när ersättning besläms. För den
händelse rätt till statlig ersättning införs även på sakskadeområdet bör på
motsvarande sätt utgångspunkten vara att hänsyn tas till ersättning som den
skadelidande har räll till på grund av försäkring.
Av
administrativa skäl bör ersättningen vid varje form av skada reduceras med ett
visst självriskbelopp. Med anledning av vad utskottet anfört har 1971 års
kungörelse nyligen ändrats så alt det fr. o. m. den 1 juli 1974 gäller ett
självriskbelopp om 200 kr. De sakkunniga bör utgå från att ett belopp av den
storleksordningen bör gälla på personskadeområdet även i framtiden. Däremot kan
det finnas skäl att ha en högre självrisk, om ersättning införs för sakskador.
Också
när det gäller verkan av medvållande bör skadeståndsrättens principer vara
vägledande vid fastställande av ersättning. Jag vill i det sammanhanget erinra
om att skadeslåndskommittén i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V har lagt
fram förslag till nya allmänna bestämmelser om verkan av medvållande. Förslaget
innebär att skadestånd skall jämkas på grund av medvållande endast i vissa
särskilt angivna situationer.
Även
om utgångspunkten bör vara att allmänna regler om verkan av medvållande så
långt möjligt skall tillämpas även på förevarande område, bör de sakkunniga
beakta att omständigheterna ofta är särpräglade i de fall då skada uppkommer i
samband med brott. Särskilt gäller detla när det är fråga om personskada. Det
bör därför, som framhällits i årets statsverksproposition, finnas utrymme för
en diskreiionär prövning av ersättningsfrågan som medger mer vittgående
inskränkningar i ersättningsrätten än som följer av allmänna medvållanderegler.
Hänsyn bör sålunda kunna tas till den skadelidandes allmänna uppträdande i
samband med skadehändelsen och särskilt till frågan om han själv har provocerat
händelsen, om han har utsatt sig för särskilda risker genom det sätt på vilket
han har gett sig i lag med gärningsmannen och liknande omständigheter.
När
det gäller personskada bör ersättning liksom hittills utgå för alla typer av
brottsskador, alltså inte enbart för skador genom våldsbrott e. d. Om
ersättningsrätten vidgas till att omfatta även sakskada kan det emellertid
129 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju;72
finnas
skäl att, som utskottet har varit inne på, införa någon form av begränsning vid
vissa brottstyper, t. ex. vid bedrägeri och andra förmögenhetsbrott. De
sakkunniga bör särskilt överväga denna fråga.
Vid
sidan av brottsskadeanslaget finns det f. n. ett särskilt anslag på
socialdepartementets huvudtitel som avser ersättningar för skador vållade av
vissa rymlingar m. f I. Från anslaget betalas ersättning för sakskador och, i
viss utsträckning, förmögenhetsskador. Ersättning för personskador förekommer
sällan. Administrationen av rymlingsanslaget handhas i princip av
socialstyrelsen. Inom justitie- och socialdepartementen pågår f. n. en översyn
av detta ersättningssystem, föranledd av en resolution av Nordiska rådet den 21
februari 1968.
Som
utskottet har anfört talar vissa skäl för att man sammanför
rymlingsskadefrågorna och frågorna om ersättning till brottsoffer till en
gemensam administration under justitiedepartementet. Beaktas bör bl. a. att de
skador som avses med rymlingsanslaget till övervägande del är brottsskador. De
sakkunniga bör fullfölja den pågående översynen av rymlingsanslaget och förutsättningslöst
pröva huruvida en sammanföring av de båda ersättningssystemen bör ske. Även om
en sammanföring kommer till stånd, kan det finnas skäl att i vissa avseenden ha
en särreglering för de skador som nu omfattas av rymlingsanslaget. Som
utskottet har framhållit får administrativa förändringar inte leda till större
återhållsamhet än f. n. när det gäller ersättning för dessa skador.
De
sakkunniga bör också uppmärksamma frågan om vilket eller vilka organ som bör ha
hand om ersättningsprövningen i de fall som nu har behandlats. Som har anförts
såväl i statsverkspropositionen som i utskottsbetänkandet talar vissa skäl för
att flytta prövningen i ärenden om ersättning till brottsoffer från Kungl.
Maj:t till annan myndighet. De sakkunniga bör bl. a. överväga en ordning där
ärendena handläggs av en domstolsliknande nämnd eller någon redan befintlig
myndighet. Jag vill i detta sammanhanget nämna att jag avser att inom kort
begära bemyndigande att tillsätta en särskild utredning som skall göra en
översyn av justitiekanslerns uppgifter, bl. a. när det gäller att i olika
avseenden företräda staten. Vid sina överväganden av vilket organ som bör
handlägga ärenden om ersättning till brottsoffer bör de sakkunniga samråda med
nämnda utredning.
Jag
vill slutligen understryka att de sakkunnigas arbete bör bedrivas skyndsamt.
Utredningen
har hållit ett sammanträde i oktober 1974. Utredningen beräknas slutföra sitt
arbete under år 1975.
72.
Utredningen (Ju 1974:19) om ändrad valkretsindelning och ökat Inslag av
personval vid val till riksdagen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 september 1974 för att utreda frågan om
ändrad valkretsindelning och ökat inslag av personval vid val till riksdagen
(se Post- och Inrikes tidn. den 9 november 1974):
Ordförande:
Åman, O. Valter, f.d. landshövding
9 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4
Ju:72 Skr 1975; 4 130
Ledamöter:
Fiskesjö, Bertil A. N., universitetslektor, led. av riksdagen Hammarbäck, E.
Rune, organisationssekreterare Håvik, I. Doris H., assistent, led. av riksdagen
Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen Olsson, E. Billy,
förbundsordförande Wachtmeister, Knut G. N., lantmästare, led. av riksdagen
Sekreterare:
Birgersson, Bengt Owe, föredragande i riksdagens konstitutionsutskott (fr.o.m.
den 15 november 1974)
Lokal:
Riksdagens konstitutionsutskott, 100 12 Stockholm, lel. växel 14 20 20/12 33
(sekreteraren)
Direktiv
(anförande av staisrådel Geijer lill statsrådsprotokollet den 6 september
1974):
I
vårt land har vi sedan år 1909 tillämpat ett proportionellt valsystem vid
riksdagsvalen. Mandaten i riksdagen har vid direkta riksdagsval fördelats
mellan partierna i förhållande till deras röstetal. Före enkammarreformen
1968-1969 skedde valen i slutna valkretsar. Denna ordning innebar att
mandatfördelningen mellan partierna skedde inom varje valkrets så att den
avspeglade röstfördelningen där. Valen var sålunda proportionella i varje
valkrets medan det inte fanns någon garanti för proportionalitet för hela
landet.
Det
valsystem som infördes i samband med enkammarreformen och som har tillämpats
vid 1970 och 1973 års riksdagsval är i motsats till det tidigare tillämpade
systemet i princip riksproportionellt. Av de nuvarande 350 mandaten i riksdagen
är 310 s. k. fasla valkretsmandat och återstående 40 s. k. utjämningsmandat. De
fasta valkretsmandaten är fördelade mellan valkretsarna efter en beräkning som
utgår från förhållandet mellan antalet röstberättigade i varje valkrets och
antalet röstberättigade i hela landet. Fördelningen av de fasta
valkretsmandaten mellan partierna sker på grund av valresultatet i varje
valkrets. Utjämningsmandaten används för att jämna ut de avvikelser från
riksproportionaliteten som uppstår vid fördelningen inom valkretsarna. I
systemet finns en spärr mot alltför stark partisplittring. Endast parti som
fått minst 4 % av rösterna i hela landet får delta i mandatfördelningen.
Härifrån görs dock det undantaget att parti som inte uppnått denna röstandel
men som fått minst 12 % av rösterna i en valkrets får delta i fördelningen av
de fasta mandaten i den kretsen. 1 den nya regeringsformen har det
riksproportionella systemet med den nu angivna utformningen behållits. Det
valsystem som infördes år 1969 och som grundade sig på en överenskommelse
mellan de fyra stora riksdagspartierna har ändrats endast på det sättet att
mandattalet minskats från 350 till 349 och antalet utjämningsmandat fastställts
till 39 i stället för 40.
I
det riksproporlionella valsystemet är valkretsarna visserligen inle slutna på
samma sätt som tidigare. Systemet innebär emellertid att regionala och lokala
intressen beaktas. Valen sker fortfarande valkretsvis och alla mandat såväl
de fasta valkretsmandaten som utjämningsmandaten besätts med kandidater som
har nominerats i valkretsarna.
I
det tidigare slutna valkretssystemet hade valkretsindelningen stor
131 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:72
betydelse
för mandatfördelningen. Med det valsystem som infördes i samband med
enkammarreformen har läget förändrats. Mandatfördelningen mellan partierna
avspeglar mycket nära partiernas röstetal i hela landet.
Valkretsindelningen
har sålunda numera sitt intresse främst från andra synpunkter än dem som
betingas av fördelningen av mandat mellan de partier som deltar i valen. Som
jag nyss nämnde innebär valsystemet att nomineringen av riksdagskandidater
liksom tidigare sker valkretsvis. Inte minst som följd av detta blir de
politiska partiernas regionala verksamhet nära knuten till valkretsarna.
Valkretsarnas befolkningsmässiga och geografiska storlek blir av stor betydelse
för utformningen av denna verksamhet och för möjligheterna att skapa och
vidmakthålla goda förbindelser mellan väljarna och riksdagsledamöterna eller
dem som kandiderar vid riksdagsval.
För
riksdagsvalen är landet enligt 2 kap. 1 § vallagen (1972:620) indelat i 28 valkretsar.
Valkretsarna sammanfaller i regel med länen men också andra områden kan utgöra
valkretsar. Sålunda utgör Stockholms och Göteborgs kommuner och återstoden av
Stockholms resp. Göteborgs och Bohus län särskilda valkretsar. Vidare utgör
Malmö, Helsingborgs, Landskrona och Lunds kommuner särskild valkrets
(fyrstadskretsen). Älvsborgs län är delat i två valkretsar.
Den
nuvarande valkretsindelningen tillkom i sina huvuddrag år 1921 och har sedan
dess inte varit föremål för någon allmän översyn. Valkretsarna varierar, med
den utformning de nu har, självfallet avsevärt i storlek. I befolkningsmässigt
hänseende illustreras detta genom fördelningen av de fasta valkretsmandaten.
Vid den senaste fördelningen av dem tilldelades sålunda den i
befolkningshänseende minsta (Gotlands län) 2 och den största (Stockholms
kommun) 29. Det kan nämnas att fördelningen av utjämningsmandaten vid 1973 års
val medförde att denna spännvidd blev än mer påtaglig med 2 riksdagsmandat
besatta i Gotlands län och 36 i Stockholms kommun. Det förhållandet att
valkretsindelningen trots ändringar i befolkningsstrukturen och även i andra
hänseenden, såsom i fråga om kommunindelningen, inte har blivit föremål för en
allmän och samlad översyn sedan år 1921 gör att den i många avseenden kan framstå
som mindre lämplig. Den har också i olika sammanhang gjorts till föremål för
kritik.
I ett proportionellt
valsystem blir valen framför allt ett val mellan partier medan
personvalsfrågorna inte får samma framträdande plats. Detta gäller i synnerhet
om valen sker i stora valkretsar där många mandat står på spel. Redan före
enkammarreformen hade våra riksdagsval i hög grad en prägel av partival. Genom
införandet av ett riksproportionellt system torde denna prägel ha blivit än
mera markant.
Även
om riksdagsvalen i hög grad har karaktären av partival ger gällande regler
möjlighet för väljarna att direkt påverka personvalet. Reglerna bygger på
principen att det är ordningsföljden på valsedeln som bestämmer rangordningen
mellan kandidaterna. Proceduren för nominering inom partierna av kandidater
till valet är helt oreglerad. Med viss begränsning till skydd mot missbruk kan
väljarna vid valförrättningen fritt föra fram namn under en partibeteckning.
Särgrupper inom ett parti kan alltså framträda med egna listor. Väljarna kan
vidare stryka eller lägga till namn på de valsedlar som partierna står bakom.
Krav på officiell kandidatur föreligger med andra ord inte. Väljarnas
möjligheter att på detta sätt påverka personfrågan är emellertid i praktiken
begränsade. I regel blir partiernas
Ju.72 Skr 1975:4 132
kandidatnominering
utslagsgivande vid fördelningen inom partiet av de mandat partiet vunnit.
Del
torde vara en allmänl omfattad åsikt att val till riksdagen också i
fortsättningen bör ha karaktären av ett val mellan partier. Partierna är bärare
av program för det politiska handlandet. Genom att ge sin anslutning till det
ena eller det andra partiet kan väljaren påverka samhällsutvecklingen i önskad
riktning. Det är emellertid från demokratisk synpunkt ett viktigt önskemål att
väljarna inom ramen för ett partival får ett direkt inflytande på vem som
väljs. Det har hävdats att detta inflytande f. n. är alltför begränsat och att
detta medverkat till att skapa etl avstånd mellan väljarna och deras
företrädare. Mot denna bakgrund har frågan om en förstärkning av personmomentet
i riksdagsvalen aktualiserats.
Frågan
om en förstärkning av det personliga momentet i valet av riksdagsledamöter och
den därmed sammanhängande frågan om en översyn av valkretsindelningen har tagits
upp under det arbete på reformering av våra grundlagar som har pågått under de
två senaste decennierna. Frågan om personmomentet i valet behandlades sålunda
både av författningsutredningen och av grundlagberedningen.
Författningsutredningens överväganden resulterade i riktlinjer för ett nytt
valsystem. Dessa innebar att en del av riksdagens ledamöter skulle väljas genom
personval i valkretsar och återstoden genom listval i regioner. Både
valkretsvalen och regionvalen byggde på en proportionell valmetod men med olika
mandatfördelningsnormer för de olika valen. Den föreslagna ordningen krävde
officiell kandidatur, dvs. endast på visst sätt i förväg anmälda kandidater
kiinde komma i fråga vid valet. Flertalet av de remissinstanser som uttalade
sig om utredningens personvalssystem ställde sig kritiska till detta.
Grundlagberedningen
ägnade åtskillig uppmärksamhet åt frågan om man kunde göra del lättare för
väljarna att vid själva valförrättningen träffa ett verkligt personval. En
utgångspunkt för beredningen var därvid att den överenskommelse som låg till
grund för det i samband med enkammarreformen införda valsystemet inte skulle
frångås. I sitt slutbetänkandet (SOU 1972:15) med förslag till en total
författningsreform framhöll beredningen (s. 87) att möjlighet inte funnits att
göra de omfattande och tidsödande undersökningar som problemen krävde och att
något förslag därför inte kunde läggas fram. Beredningen angav emellertid vissa
krav som enligt beredningen borde ställas på metoder som kunde komma i fråga för
att stärka väljarnas inflytande över riksdagens personsammansättning. Kraven
innebar att små grupper inte skulle få styra personvalet på bekostnad av den
stora mängden väljare som kanske helst överlåter valet av personer på
partiinstanserna. Stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande
omständigheter skulle inte heller få bli avgörande för personvalet. Proceduren
borde vidare inte bli för komplicerad. Den nuvarande möjligheten att föra fram
kandidater som inte är nominerade av parti borde enligt beredningen också
behållas.
I
grundlagberedningens uppdrag ingick att verkställa en översyn av
valkretsindelningen. I samband med att beredningen i betänkandet (SOU 1967:26)
lade fram förslag till enkammarreformen och det riksproportionella valsystemet
uttalade beredningen (s. 153-154) emellertid att detta system var sådant att
det inte fanns anledning att ta upp frågan om ny valkretsindelning. Beredningen
ansåg sålunda att de dåvarande andrakammarvalkretsarna t. v. kunde användas
även för valen till enkammarriksdagen.
133 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:72
1
prop. 1973:90 med förslag till bl. a. ny regeringsform uttalade jag (s. 162)
att önskemålen om större möjligheter för medborgarna att vid riksdagsval
påverka riksdagens personsammansättning och om starkare band mellan väljarna
och deras företrädare borde beaktas på så sätt att särskilda sakkunniga
tillkallades för att undersöka hur personmomentet vid valen kan stärkas. Jag
framhöll vidare att också frågan om ändrad valkretsindelning borde kunna anförtros
åt de sakkunniga.
Under sin behandling av
den nämnda propositionen uttalade KU sin tillfredsställelse över att frågan om
valkretsindelningen och personmomentet vid riksdagsval gjordes till föremål för
särskild utredning (KU 1973:26 s. 23). KU framhöll att utgångspunkten för de
sakkunnigas arbete borde vara ett riksproportionellt system med spärrar mot
småpartier. KU underströk också betydelsen av att de sakkunniga lämnades stor
frihet vid fullgörandet av sitt uppdrag. KU:s uttalanden i dessa hänseenden
godtogs av riksdagen.
Den utredning som jag
förordade i prop. 1973:90 och som avsågs med uttalandena under
riksdagsbehandlingen av denna bör nu tillsättas. Till den allmänna utgångspunkt
för utredningsarbetet som KU har angett vill jag foga följande synpunkter.
Valet
till riksdagen bör i fortsättningen liksom nu ha karaktären av ett val mellan
partier. Utredningens uppgift blir att inom denna ram undersöka vilka åtgärder
som kan vidtas för att öka väljarnas inflytande på vem som väljs.
Som
framgår av vad jag uttalade i prop. 1973:90 (s. 162) bör de krav som
grundlagberedningen har ansett böra ställas på metoder för ökat inslag av
personval vara vägledande för utredningsarbetet. Sålunda bör det inte öppnas
möjlighet för små grupper att styra personurvalet på bekostnad av de stora
väljargrupperna, som kanske helst överlåter valet av personer till
partiinstanserna. Stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande
omständigheter får inte bli utslagsgivande för personvalet. Metoden får inte
bli så komplicerad att den är svår att förstå för de röstande eller nämnvärt
fördröjer fastställande av slutresultatet. Ett annat krav av beredningen som är
värt stort beaktande är att den nuvarande möjligheten att föra fram kandidater
som inte är nominerade av parti bör behållas.
På
i huvudsak två vägar kan man söka stärka medborgarnas inflytande över
riksdagens personsammansättning, via kandidatnomineringen och via själva
valhandlingen. Enligt min mening bör utredningen överväga endast den senare
vägen. En formalisering av nomineringsförfarandet skulle nämligen kräva en
statlig kontroll över förfarandet inom partierna och en sådan ordning skulle
kunna vara menlig för partiernas verksamhet.
Vårt nuvarande valsystem
tillkom så sent som vid den partiella författningsreformen 1968-1969 och har
hittills tillämpats endast vid två riksdagsval. Någon krilik som bör föranleda
en genomgripande omprövning av systemet har inte framförts. De sakkunniga bör
utgå från att detta system i princip skall bibehållas. Deras uppgift blir sålunda
att undersöka hur inslaget av personval kan ökas inom ramen för det gällande
riksproportionella valsystemet. I överensstämmelse med vad jag nyss anförde
bör undersökningen inriktas på en prövning av vilka förändringar i fråga om
valsedelns utformning och förfarandet vid röstningen som kan vidtas i detta
syfte. De sakkunniga bör vidare pröva om andra regler för mandatfördelningen
inom partierna än de nuvarande kan öka personvalsinslaget. De sakkunniga bör
också överväga om personmomentet i valet kan stärkas genom en annan
valkretsindelning än den som nu gäller.
Ju:72 Skr 1975:4 134
Vid
sitt arbete bör de sakkunniga studeraolika former för personval, som förekommer
i andra länder med proportionella valsystem, bl. a. Danmark och Finland, och
överväga om de lösningar som har valts där kan vara av intresse för svenska
förhållanden.
Vid
översynen av valkretsindelningen bör de sakkunniga försöka åstadkomma
valkretsar som är mer likformiga när det gäller folkmängd än f. n. Särskilt bör
man undvika valkretsar med så stor folkmängd som våra större valkretsar nu har.
Mindre valkretsar torde underlätta det regionala partiarbetet och främja
kontakterna mellan väljarna och dem som skall väljas och kan därigenom vara
ägnade att främja personmomentet i valet.
Även
om utgångspunkten bör vara en viss likformighet i fråga om folkmängden i
valkretsarna är det givet att olikheter måste accepteras. Lokala fakiorer,
såsom näringsgeografisk intressegemenskap, folktätheten i olika områden och
andra förhållanden kan motivera avvikelser från vad som i regel bör
eftersträvas. Principen bör vidare vara att varje valkrets skall bestå av ett
geografiskt sammanhängande område. En annan riktpunkt bör vara att
valkretsarnas gränser inte skall skära läns- eller kommungränser. Detta innebär
bl. a. att en valkrets inte bör bestå av delar av olika län och att delar av
samma kommun inte annat än undantagsvis skall föras till olika valkretsar.
Som
jag har nämnt i det föregående bör utgångspunkten för utredningsarbetet vara
att det nu gällande riksproportionella valsättet behålls utan några större
ingrepp. Någon undersökning av förutsättningarna för att införa ett system som
bygger på majoritetsval bör alltså inte nu komma i fråga. Emellertid har
riksdagen åren 1969 och 1971 med anledning av väckta motioner hos Kungl. Maj:t
anhållit (KU 1969:7 och 1971:56, rskr 1969:77 och 1971:269) att undersökningar
rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetoden skulle utföras på grundval av
röstsiffrorna vid 1964 och 1968 års andrakammarval resp. 1970 års riksdagsval,
att därvid särskilt skulle granskas vilken verkan på mandatfördelningen som
skulle följa av genomförd borgerlig samling och att undersökningarna skulle
publiceras i skriftserien Statens offentliga utredningar. Enligt min mening är
det lämpligt att denna utredningsuppgift anförtros åt de sakkunniga.
Undersökningen bör omfatta även 1973 års riksdagsval.
Utredningen
bör ha parlamentarisk sammansättning.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
73.
Utredningen (Ju 1974:20) om justitiekanslerns uppgifter m. m.
Tillkallade
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 oktober 1974 för att utreda frågan om
justitiekanslerns arbetsuppgifter m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 30
november 1974):
Ordförande:
af Geijerstam, Sven O., landshövding
Ledamöter:
Fiskesjö, Bertil A. N., universitetslektor, led. av riksdagen Mossberg, K.
Holger, led. av riksdagen
135 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju;73
Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till
statsrådsprotokollet den 11 oktober 1974):
Enligl 27 S i den ännu tillämpliga 1809 års regeringsform
utser Konungen till justitiekansler 'en lagfaren, skicklig och oväldig person,
som i domarevärv varit nyttjad'. Om justitiekanslerns (JK:s) uppgifier heter
det att han skall, såsom Konungens högste ombudsman, i första hand föra eller
låta föra Konungens talan i mål, som rör kronans rätt, samt på Konungens vägnar
ha tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel av
domare och ämbetsmän.
1 den i år slutligt antagna nya regeringsformen förutsätts
att det skall finnas en JK men beskrivs inte hans uppgifter. 1 11 kap. 6 § slås
sålunda endast fast att JK lyder under regeringen.
Den beskrivning av JK:s uppgifter som ges i 27 § i den
ännu gällande regeringsformen är inte uttömmande. 1 tryckfrihetsförordningen
föreskrivs sålunda bl. a. att JK är ensam åklagare i tryckfrihetsmål. Enligt
radioansvarighetslagen (1966:756) är JK åklagare i mål enligt den lagen.
JK har även vissa uppgifter med anknytning till
advokatväsendet. Bestämmelserna härom finns i 8 kap. rättegångsbalken. Enligt
dessa har JK viss skyldighet att öva tillsyn över advokatsamfundets medlemmar.
Genom tillkomsten av datalagen (1973:289) har JK fått
ytterligare en uppgift. Enligt 25 § denna lag äger JK nämligen anföra besvär
över datainspektionens beslut för att tillvarata allmänna intressen.
Motsvarande rätt föreligger enligt 23 § kreditupplysningslagen (1973:1173) och
19 § inkassolagen (1974:182).
Närmare bestämmelser om JK:s uppgifter och om myndighetens
organisation finns i instruktionen (1965:629) för justitiekanslern.
JK:s uppgifter kan mot bakgrund av de nu översiktligt
redovisade bestämmelserna sammanföras i tre huvudgrupper, nämligen
- uppgiften att vara kronjurist, däri
inbegripet uppgiften att vara kronans ombudsman
- uppgiften att öva tillsyn
överämbets- och tjänstemän
- övriga uppgifter.
Var och en av dessa grupper kommenteras något närmare i
det följande.
Såsom kronjurist avger JK remissyttranden och andra
juridiska utlåtanden till regeringen eller statsråd, ibland även till domstolar
och andra myndigheter. De vanligaste ärendena i denna grupp är de som avser
lagförslag.
JK:s uppgift att vara kronans ombudsman går ut på att
tillvarata statens intressen i civila rättegångar och vid uppgörelser utom
rätta. Från uppgiften att bevaka statens enskilda rätt bör i princip skiljas
uppgiften att, vid förvaltningsmyndigheter eller domstolar, tillvarata
offentligrättsliga intressen. Numera utgör skadeståndsmålen den klart
dominerande gruppen mål där JK för statens civila talan. Detta beror framför
allt på de bestämmelser om de statliga myndigheternas skadereglering som
infördes i samband med skadeståndslagens (1972:207) ikraftträdande den 1 juli
1972. Bestämmelserna är upptagna i kungörelsen (1972:416, senast ändrad
1974:517) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. De innebär att
anspråk på ersättning för skada som grundas på påstående om felaktigt beslut
eller underlåtenhet att meddela beslut (s. k. beslutsskada) framställs hos och
prövas av JK, medan handläggningen av anspråk enligt skadeståndslagen på annan
grund är fördelad mellan JK och berörd central förvaltningsmyndighet. Också
anspråk på ersättning enligl den nyligen
Ju. 73
Skr 1975:4 136
beslutade lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning skall prövas av JK.
I fråga om JK:s uppgift i övrigt att företräda kronan vill
jag peka på att han enligt sin instruktion (3 §) skall föra eller låta föra
slatens talan endast om det inte ankommer på annan myndighet. Undantaget syftar
på fall där myndighet i instruktion eller annan ordning har ålagts att inför
domstol föra statens talan. Sådana bestämmelser är vanliga men är av skiftande
innehåll. En särställning när det gäller behörighet atl företräda staten intar
kammarkollegiet. Enligt 2 och 3 §§ i kollegiets instruktion (1972:643) har
kollegiet bl. a. till uppgift att i vissa ärenden bevaka statens rätt.
Kollegiet är sålunda bl. a. bevakningsmyndighel enligt avskrivningskungörelsen
(1965:921) och företräder på grund därav staten i ett stort antal skiftande
ärenden av ekonomisk natur.
Om en myndighet inte själv får föra statens talan, kan den
vända sig till länsstyrelse, som då har att förordna ombud med uppgift att föra
statens talan. Av en kungörelse den 16 maj 1827 framgår emellertid att frågan
huruvida talan skall fullföljas avgörs av JK, som också skall förordna ombud om
motparten fullföljer talan.
Tillsynen över tjänstemännen har i många sammanhang
betecknats som en mycket viktig uppgift för JK. Om denna uppgift heter det i
JK:s instruktion att den skall omfatta 'domare och andra som äro underkastade
ämbetsansvar' och avse en kontroll av alt de 'efterleva lagar, författningar
och instruktioner och i övrigt fullgör sina åligganden'.
Enligt instruktionen är riksdagens ombudsmän undantagna
från JK:s tillsyn. När klagomål anförs hos JK eller han i annat fall får
kännedom om något som synes påkalla åtgärd, skall han föranstalta om
undersökning i saken. De iakttagelser JK gör vid sin tillsyn kan givetvis leda
till åtal, och JK är själv under regeringen särskild åklagare i fråga om brott
i tjänsten. Om JK finner ett brott vara av ringare beskaffenhet får han, enligt
uttrycklig bestämmelse i instruktionen, i stället för att väcka åtal låta bero
vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad som i övrigt har
förekommit.
JK har hittills bedrivit tillsynen i allt väsentligt på
samma sätt som justitieombudsmännen (JO). Genom informella kontakter mellan
dessa och JK sker en viss samordning av den del av tillsynen som fullgörs genom
inspektionsverksamhet. Även i övrigt samordnar JK och JO delvis sin verksamhet.
En upplysningskälla vid tillsynen över myndigheterna utgör
de ärendeförteckningar som många statliga myndigheter årligen skall avlämna
till JK, 3 § allmänna verksstadgan (1965.600).
Bland JK:s övriga uppgifter intar uppgiften att övervaka
tryckfriheten en särställning både i fråga om innehåll och omfattning. Ärendena
är visserligen inte talrika men i regel svårbedömda. Vidare kan nämnas den
nyligen tillkomna uppgiften atl granska datainspektionens beslut. I övrigt har
ingen av JK:s speciella arbetsuppgifter någon större omfattning.
Den redogörelse som har lämnats nu ger vid handen att JK
f. n. har mycket olikartade uppgifter. Rådande ordning är inte resultatet av en
samlad bedömning av hur arbetsuppgifterna bör avgränsas på ett ändamålsenligt
sätt. I stället torde inte sällan historiska skäl och svårigheterna att finna
annan lämplig myndighet ha varit avgörande för att uppgifterna har lagts på JK.
Det är inte bara så att flertalet av JK:s uppgifter saknar
inbördes samband. Mellan vissa av dem råder dessutom ett spänningsförhållande.
I sin verksamhet för att tillvarata statens enskilda rätt kommer JK sålunda i
137 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju;73
kontakt
med domare och advokater, personer som samtidigt är underkastade hans tillsyn.
Detta förhållande är knappast tillfredsställande. Av större praktiskt intresse
är att JK:s funktion att öva tillsyn över statliga tjänstemän och att åtala dem
för ämbetsbrott lätt kan komma i konfiiki med hans ställning som statens ombudsman
i mål om skadestånd på grund av ämbetsbrott. För att lösa denna konflikt
gjordes i samband med skadeståndslagens ikraftträdande den ändringen i
åklagarinstruktionen (1964:739) att riksåklagaren tillades befogenhet att utan
inskränkning föra talan om ämbetsbrott (1972:417). Ändringen innebär alltså att
både JK och riksåklagaren är behöriga att föra talan om ämbetsbrott och att JK,
så snart en konflikt med uppgiften att vara kronans ombudsman kan befaras,
överlämnar åtalsfrågan till riksåklagaren. Den valda lösningen går emellertid
inte fri från invändningar. Särskilt gäller att uppgifterna att öva tillsyn och
att åtala har sådant samband med varandra att en uppdelning på två händer kan
medföra nackdelar.
I
sammanhanget är av betydelse att frågan om den lämpliga organisationen av den
statliga skaderegleringen från i huvudsak andra utgångspunkter än den nyss
nämnda har diskuterats sedan lång tid tillbaka. Frågan aktualiserades senast
i samband med tillkomsten av skadeståndslagen. I propositionen (1972:5) med
förslag till skadeståndslag uttalade jag (s. 383) att den nya lagstiftningen
inte omedelbart påkallade några vittgående anstalter i fråga om
skaderegleringens organisation. Det var önskvärt att en framtida utredning
kunde ske förutsättningslöst. Det var också angeläget att man i
utredningsarbetet kunde dra lärdom av någon tids erfarenhet av den nya
lagstiftningens tillämpning. Endast begränsade organisatoriska förändringar
borde därför vidtas i samband med skadeståndslagens ikraftträdande.
Också
ifall man ser till frågan om vem som över huvud taget alltså även i andra
fall än vid skadeståndstvister skall företräda staten i civila rättegångar
och vid förhandlingar utom rätta, kan man finna orsak till kritik. Nuvarande
reglering är både oenhetlig och oklar. Någon systematisk bearbetning av
bestämmelser som ger andra myndigheter än JK befogenhet att föra statens talan
torde sålunda aldrig ha gjorts. Vidare kan nämnas att det är oklart i vad mån
befogenhet av detta slag inskränker JK:s befogenhet som statens ombudsman.
Av
vad jag har sagt i det föregående framgår att olika faktorer var för sig pekar
på att det finns ett behov av att närmare överväga frågan om vem som för
framtiden i skadeståndstvister och i andra sammanhang skall bevaka statens
enskilda rätt. Enligt min mening är frågan nu, bl. a. med tanke på att en tids
erfarenhet av skadeståndslagens tillämpning föreligger, mogen för utredning.
En mera genomgripande
förändring av JK:s ställning som ombud för staten aktualiserar helt naturligt
överväganden angående de övriga uppgifter som är knutna till ämbetet. Alldeles
bortsett härifrån finns det emellertid anledning att fästa uppmärksamheten på
uppgiften att öva tillsyn över ämbets- och tjänstemän. Jag syftar i främsta
rummet på förhållandet mellan JK:s och JO:s granskningsverksamhet.
Som
jag redan har nämnt är den tillsyn som utövas av JK i stort sett identisk med
den som fullgörs av riksdagens granskningsmyndighet, JO. JO:s tillsyn är
emellertid, framför allt beroende på de större resurserna, av helt annan
omfattning än JK:s. Justitieombudsmännen är sålunda tre, vartill kommer att två
ställföreträdare tidvis tjänstgör jämsides med de ordinarie ombudsmännen.
Antalet klagomål till JO från allmänhelen överstiger vida
Ju:73
Skr 1975:4 138
antalet klagomål till JK. Hos JO anfördes t. ex. 3 219
klagomål under år 1973, medan motsvarande siffra för JK:s del var endast 378.
Det kan synas föga rationellt att två skilda statliga
organ har i det väsentliga samma granskningsuppgifter. En sammanslagning av de
båda ämbetena bör emellertid inte komma i fråga. Det torde sålunda vara
oomtvistligt att regeringen måste ha tillgång till ett juridiskt expertorgan
som kan tillhandagå med undersökningar av ifrågasatta missförhållanden inom
förvaltning och rättskipning och beivra begångna fel. Tillsynsuppgiften bör
därför ligga kvar hos JK. En nära till hands liggande tanke är emellerlid att
med utgångspunkt i vardera institutionens statsrättsliga ställning undersöka
möjligheterna att få till stånd en mera systematisk samordning av JK:s
rillsynsverksamhet med JO:s. Ändamålet skulle vara att utnyttja de båda
ämbetenas samlade resurser på ett sätt som ger bästa möjliga utbyte med tanke
på de syften som motiverar den rättsliga tillsynen av offentliga funktionärer.
De arbetsmässiga påfrestningarna på riksdagens
ombudsmannaämbete har blivit allt större under senare år. Riksdagen har med
anledning härav låtit tillkalla en utredning för att överväga frågor om JO:s
uppgifter och arbetsformer m. m., riksdagens JO-utredning (KU 1972:19).
Utredningsarbetet, pågår fortfarande. Jag anser därför atl tidpunkten är
lämplig att utreda också inriktningen av och formerna för JK:s framtida
tillsynsverksamhet.
Sammanfattningsvis anser jag följakriigen att det finns
anledning att dels överväga frågan om vem som i skilda sammanhang skall
företräda staten vid tvister, dels göra en översyn av JK:s tillsynsverksamhet.
Dessa båda frågor har sådant samband att de bör prövas i ett sammanhang.
Prövningen bör emellertid inte begränsas till de angivna ämnena utan allmänt
gälla vilka uppgifter som skall åvila JK och spörsmål som omedelbart
sammanhänger härmed. Jag förordar alltså att särskilda sakkunniga tillkallas
för att utreda de frågor som jag har nämnt nu. Jag skall i fortsättningen
anlägga ytterligare en del synpunkter på de problem som de sakkunniga bör
överväga.
Vad jag har anfört i det föregående talar enligt min
mening för att JK i princip bör befrias från uppgiften som statens högste
ombudsman. De sakkunniga bör emellertid vara oförhindrade att pröva en lösning
som närmare anknyter till nuvarande ordning. Under alla omständigheter kan det
visa sig lämpligt att JK på enstaka områden alltjämt får företräda staten. I
denna del vill jag erinra om det arbete som på grundval av
ämbetsansvarskommitténs betänkanden (SOU 1969:20 och 1972:1) Ämbetsansvaret
bedrivs inom justitiedepartementet och som syftar till ett nytt sanktionssystem
för offentliga funktionärer. Kommittén har anlagt en privaträttslig syn på det
offentliga anställningsförhållandet i dess helhet. Enligt förslaget
avkriminaliseras mindre allvarliga förseelser i tjänsteutövningen. Icke
straffbara förseelser kan leda till disciplinpåföljder. Avsättning och
suspension avskaffas som brotts- och disciplinpåföljder. Både brott och ej
kriminaliserad tjänsteförseelse kan emellertid medföra avsked. Beslut om avsked
kan enligt kommittén prövas civilrättsligt av domstol, liksom tvist angående
beslut om disciplinpåföljd. Statsmakternas kommande ställningstagande i
lagstiftningsärendet angående ämbetsansvaret kan göra det påkallat att låta JK
ha befogenhet att företräda det allmänna i tvist vid domstol med tjänsteman
angående avsked eller disciplinpåföljd. Jag vill i sammanhanget erinra om att
det enligt 12 kap. 8 § andra stycket i den nya regeringsformen ankommer på JK
eller JO att föra talan mot ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten
om avsked
139 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:73
eller avstängning från tjänsten och om skyldighet att
undergå läkarundersökning.
Jag
förutsätter att befogenheten ätt företräda staten liksom hittills i betydande
utsträckning kommer att vara decentraliserad lill skilda myndigheter. En
central instans under regeringen har emellertid många fördelar. De
sakkunniga bör förutsatt att ombudsmannaskapei i det väsentliga frångår JK
undersöka möjligheten att anförtro centrala bevakningsfunktioner åt en redan
befintlig myndighet, t. ex. kammarkollegiet. De sakkunniga bör överväga vilka
resursmässiga konsekvenser som kan följa om dessa uppgifter flyttas över från
JK till annan myndighet.
Jag vill erinra om att de sakkunnigas uppdrag inte avser
frågan om vem som skall företräda riksdagen eller dess myndigheter.
Hittills har jag syftat på situationer där statens
enskilda rätt berörs. Också frågorna om det allmännas möjligheter att anföra
besvär över förvaltningsbeslut, som inte rör statens enskilda rätt, och om
utsträckt tillämpning av kontradiktoriskt förfarande genom partsrepresentation
för det allmänna i förvaltningsärenden kan, som jag i annat sammanhang (prop.
1971:30 s. 399) har uttalat, behöva undersökas särskilt. Denna uppgift bör
emellertid i princip falla utanför de sakkunnigas uppdrag. Detta hindrar
givetvis inle att de sakkunniga på särskilda punkter tar ställning till frågan
huruvida JK skall ta till vara vad som brukar kallas allmänna intressen, t. ex.
i de tidigare omnämnda fallen enligt datalagen, kreditupplysningslagen och
inkassolagen.
Vad härefter angår JK:s tillsynsuppgifter vill jag
framhålla att den önskvärda samordningen med JO:s verksamhet inte bör
åstadkommas på det sättet att JK fråntas behörighet att ingripa på visst
område. Även om en sådan lösning inte bör komma i fråga, står flera möjligheter
öppna. Tänkbart är exempelvis att en annan inbördes fördelning sker av JK:s och
JO:s inspekterande verksamhet. De sakkunniga bör samråda med riksdagens
JO-utredning i den mån denna inle har hunnit avsluta sitt arbete.
JK:s
tillsynsverksamhet bör också framgent ha karaktär av rättskontroll och alltså
som saken uttrycks för JO:s del i den nya regeringsformen (12 kap. 6 §) gälla
'tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar'. Detta
är emellertid inte liktydigt med att kontrollen skall inriktas på
detaljföreskrifter. I stället bör den så långt möjligt koncentreras till väsentliga
spörsmål. Vid granskning av rättspraxis på skilda områden bör t.ex. frågor om
medborgarnas rättssäkerhet tillmätas särskild vikt. Med den angivna
inriktningen av tillsynsverksamheten rimmar väl att ökad vikt läggs vid
inspektioner. Utbytet av inspektionerna torde bli större om en viss förtur ges
åt myndigheter som själva utövar inspektioner inom sitt verksamhetsområde och
genom anvisningar och liknande styr underordnade myndigheters verksamhet samt
åt myndigheter som saknar centralmyndighet med inspektionsrätt.
De sakkunniga bör vidare överväga om systemet med
arbetsredogörelser från statliga myndigheter som ett underlag f ör JK :s
tillsyn är ändamålsenligt och hur det i så fall bör utformas för att på bästa
sätt fylla sin uppgift.
Av vad jag
har sagt förut framgår att JK givetvis skall gå regeringen till hända med
undersökningar av ifrågasatta missförhållanden inom rättskipning och
förvaltning. Det är också en naturlig sak att anmälningar från en myndighet mot
en annan handläggs av JK. Men allmänheten bör inle vara avskuren från rätt att
klaga hos JK, låt vara att enskildas klagomål liksom hittills torde komma att
spela en underordnad roll för JK:s del.
Ju:73 Skr 1975:4 140
Nuvarande
skyldighet för JK att företa undersökning med anledning av inkomna klagomål
synes emellertid onödigt långtgående och bör mjukas upp. JK bör i viss
utsträckning kunna berättigas både att lämna klagomål utan åtgärd och att
hänvisa klagomål till annan myndighet.
JK:s
möjligheter att agera mot tjänsteman som enligt JK har begått fel i tjänsten
blir i viss mån beroende av ställningstagandet till ämbetsansvarskommitténs i
det föregående berörda förslag till nytt sanktionssystem för offentliga
funktionärer. Liksom hittills har man emellertid att räkna med att JK kan låta
bero vid erinran, rättelse, förklaring eller vad som annars har förekommit, när
han finner att ett mindre allvarligt fel har begåtts.
En
reform av ansvarssystemel för offentliga funktionärer kan få konsekvenser också
för kretsen av de personer som bör vara underkastade JK:s granskning. Det får
lämpligen ankomma på de sakkunniga att med utgångspunkt i ett nyll
sanktionssystem föreslå hur tillsynsområdet skall avgränsas.
Skulle
de sakkunniga finna anledning att ta upp frågan om JK:s uppgifter enligt
tryckfrihetsförordningen, bör de samråda med massmedieutredningen.
74.
Utredningen (Ju 1974:21) med uppdrag att utreda frågor om handelsbolag m.m.
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 oktober 1974 för att utreda frågor om
handelsbolag m. m.:
Ordförande:
Stark, Hans O., f.d. justitieråd, ordförande i arbetsdomstolen
Ledamöter:
Hammarberg, Sven O., ombudsman, led. av riksdagen Löfgren, N. Sigfrid J.,
disponent, led. av riksdagen
Direktiv
(anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 11 oktober 1974):
Vår
lagstiftning innehåller regler om olika typer av företagsformer. Den vanligaste
associationsformen inom svensk induslri och handel är aktiebolaget.
Kännetecknande för aktiebolaget är att delägarna, aktieägarna, inte svarar
personligen för bolagets förbindelser. För att trygga borgenärers och
anställdas intressen i sammanhanget ges regler om att aktiebolag skall ha ett
aktiekapital som i princip är bundet i aktiebolaget. Aktiekapitalet utgör
alltså ett slags garanti för borgenärsiijtressena. Rörelse kan också drivas
utan personligt ansvar i form av ekonomisk förening. Även beträffande
ekonomiska föreningar gäller att medlemmarna skall tillskjuta ett
insatskapital. Från aktiebolaget skiljer sig den ekonomiska föreningen bl. a.
därigenom att föreningen måste vara uppbyggd på kooperativ bas. Det förekommer
också att stiftelser och ideella föreningar driver rörelse, och denna drivs dä
utan personligt betalningsansvar.
Rörelse
kan också drivas under personligt ansvar för rörelseidkarna. Rörelsen drivs då
av enskild näringsidkare eller, om flera personer gått samman i ett företag,
som handelsbolag eller enkelt bolag. Dagligen träffas
141 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:74
i
vårt land bolagsavtal, dvs. avtal varigenom två eller flera personer förpliktar
sig att verka för ett gemensamt ändamål utan att det är fråga om att bilda en
förening eller stiftelse. Är det sålunda bildade bolaget inte ett aktiebolag
eller någon annan speciell bolagstyp, t. ex. partrederi, blir bolaget att
bedöma enligt lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag.
Skillnaden mellan
handelsbolag och enkla bolag är att i handelsbolaget bolagsmännen avser att
under gemensam firma driva rörelse som är bokföringspliktig enligt
bokföringslagen (1929:117). Avser bolagsavtalet annan verksamhet än
bokföringspliktig rörelse eller innebär avtalet att bolagsmännen skall driva
rörelse under skilda firmor föreligger ett enkelt bolag. Även bolag som driver
annan verksamhet än bokföringspliktig rörelse kan bli handelsbolag, nämligen om
bolaget införs i handelsregistret.
Det gemensamma ändamål som
avses med ett handelsbolag eller enkelt bolag är typiskt sett att tillförsäkra
bolagsmännen vinst t. ex. genom att driva rörelse. Men ett sådant bolag kan
också ha ett ideellt syfte. Och även om bolaget bildas i förvärvssyfte kan
verksamheten bedrivas så att någon bolagsvinst till fördelning mellan delägarna
inte uppkommer. Elt enkelt bolag kan sålunda uppkomma genom att några personer
slår sig samman för att åstadkomma billigare inköp, gemensam reklam etc. Till
denna typ av bolagsändamål hör även det som föreligger i karteller och
aktie-ägarkonsortier o. d. Det förekommer t. o. m. att handelsbolag bildas med
det enda syftet att skapa förlust i driften så att förlusten skall kunna utnyttjas
som underskoltsavdrag vid bolagsmännens taxering.
Även
det sätt på vilket bolagsmännen skall verka för bolagsändamålet kan variera
kraftigt. De kan tillskjuta pengar, insätta annan egendom eller prestera
tjänster. De olika bolagsmännens prestationer behöver inte vara lika stora och
inte heller av samma slag. Ett vanligt fall är att en bolagsman insätter sin
personliga arbetskraft medan en annan tillskjuter rörelsekapital.
Lagen om handelsbolag och
enkla bolag är mer än 75 år gammal och har undergått bara mindre ändringar
under de senaste femtio åren. Redan denna omständighet medför att det finns
skäl att nu närmare undersöka huruvida lagen tillgodoser de behov som
framförallt de mindre företagen har i ett modernt samhälle som vårt. Som jag
kommer att närmare utveckla i det följande finns det på flera punkter anledning
att överväga ändringar i lagstiftningen. Härtill kommer att den år 1973
beslutade höjningen av minimibeloppet för aktiekapitalet i aktiebolag från 5
000 kr. till 50 000 kr. kan antas medföra att åtskilliga mindre företag, som i
dag drivs i aktiebolags form, före utgången av år 1978 övergår till
handelsbolagsformen eller till alt driva rörelsen som enskild näringsidkare.
Detta innebär bl. a., som nuvarande lagstiftning är utformad, att företagen i
fråga inte längre blir skyldiga att avge den offentliga årsredovisning som
krävs för aktiebolagens del. Detta förhållande är inte tillfredsställande. Jag
förordar därför att sakkunniga tillkallas för att se över lagstiftningen om
handelsbolag m.m.
Lagstiftningen om
handelsbolag utgår från att bolagsmännen ensamma beslutar över sitt företag.
Det finns inte några bestämmelser som tar sikte på det allmännas och de
anställdas intressen i företaget. Lagen om handelsbolag och enkla bolag är i
detta hänseende uppbyggd på samma sätt som annan associationsrättslig
lagstiftning, t. ex. lagstiftningen om aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Utvecklingen mot en
företagsdemokrati som innebär att de anställda garanteras insyn och inflytande
på företagens verksamhet kan ske på olika sätt. Ett sätt är att ändra
företagens struktur så att löntagarna får direkt
Ju.74 Skr 1975:4 142
inflytande
på besluten, t. ex. genom representation i bolagsorganen. De åtgärder som
hittills har vidtagits i detta syfte har skett genom speciell lagstiftning vid
sidan av den allmänna associationsrättsliga lagstiftningen. Jag tänker därvid i
första hand på lagen (1972:289) om styrelserepresentation för de anställda i
aktiebolag och ekonomiska föreningar. Denna speciella lagstiftning har
karaktären av försöksverksamhet. De mera definitiva former man kan komma att
välja för ett löntagarinflytande i företagen kan emellertid komma att påverkas,
förutom av resultatet av denna försöksverksamhet, också av den lagstiftning och
de avtal på arbetsmarknaden som arbetsrättskommitléns arbete kommer att leda
fram till.
Det är inte någon tvekan
om att en mer genomgripande översyn av den allmänna associationsrättsliga
lagstiftningen måste komma till stånd. Den bör äga rum så snart som möjligt.
Men förutsättningen för en sådan översyn kommer knappast att vara för handen
förrän huvudlinjerna beträffande de lämpliga formerna för löntagarinflytande
klarnat. Det bör därför åtminstone t. v. inte ingå i uppdraget för denna
utredning att lägga fram förslag om en företagsdemokratisk reform speciellt för
handelsbolagens del. Däremot bör de sakkunniga försöka utforma sina förslag så
att de underlättar införandet av styrelserepresentation och annan löntagarmakt
i främst de större handelsbolagen. Jag återkommer till saken i det följande.
Handelsbolagsformen är i
första hand avsedd för mindre företag med ett fåtal delägare. Lagstiftningen
vilar på principen om avtalsfrihet. Bolagsmännen har i enlighet härmed mycket
stor frihet att efter eget gottfinnande ordna sina inbördes relationer. Tredje
mans intressen skyddas genom huvudregeln att bolagsmännen är solidariskt
ansvariga för bolagets åtaganden.
Handelsbolagsformen kan
också användas för större företag med många delägare. Handelsbolaget
konstrueras då vanligtvis som ett s. k. kommanditbolag. Kommanditbolaget kan
sägas utgöra ett slags mellanting mellan aktiebolag och de egentliga
handelsbolagen. Delägarnas ansvar för ett kommanditbolags åtaganden kan
begränsas till den insats delägaren gjort i bolaget. Sådanadelägare kallas
kommanditdelägare. En av bolagsmännen, den s. k. komplementären, måste dock
under alla förhållanden vara obegränsat ansvarig för bolagets förbindelser.
Något hinder mot att som komplementär utnyttja juridisk person finns inte.
Genom att som komplementär utnyttja ett av kommanditdelägarna ägt aktiebolag
kan således en begränsning av det totala personliga ansvaret ändå åstadkommas.
En utgångspunkt för
utredningsarbetet bör vara att handelsbolaget även i fortsättningen skall vara
en för det mindre företaget lämpad företagsform. Ett omfattande och
formaliserat regelsystem av den typ som finns för aktiebolagens del bör därför
inte komma i fråga när det gäller de egentliga handelsbolagen där varje
bolagsman är personligen ansvarig för bolagets förbindelser. När det är fråga
om ett större förelag med många delägare, med betydande omsättning eller stort
anlal anställda kan det emellertid ifrågasättas om den nuvarande uppläggningen
av lagstiftningen är så lämplig. Framförallt hänsynen till de anställdas och fordringsägarnas
inlressen talar för att man för sådana företags del bör närmare utreda om det
kan vara lämpligt att införa en ordning som innebär begränsningar av den
nuvarande i princip oinskränkta avtalsfriheten. Jag kommer i det följande att
ge exempel på vilka åtgärder i det hänseendet som de sakkunniga bör överväga
närmare.
143 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:74
Enligt
gällande lag är handelsbolag i princip bokföringsskyldiga. Bokföringslagen
innebär vidare att rörelseidkare i stor utsträckning är bokföringsskyldiga. I
betänkandet (SOU 1973:57) Förslag till bokföringslag föreslås att alla
rörelseidkare skall bli bokföringsskyldiga. Betänkandet bereds f. n. inom
justitiedepartementet och ett förslag till ny bokföringslag torde komma att
remitteras till lagrådet våren 1975.
Bestämmelserna
om bokföringsskyldighet reglerar inte frågan i vad mån företagaren skall vara
skyldig att lämna offentlig årsredovisning. Reglerom offentlig årsredovisning
gäller endast för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Detla är enligt min
mening en brist. Särskilt borgenärer och anställda har ett befogat intresse av
att få insyn i företagens förhållanden. De sakkunniga bör därför utgå från att
offentlig årsredovisning i princip skall förekomma även i andra företagsformer än
aktiebolag och ekonomiska föreningar, t. ex. handelsbolag, enskild
näringsidkare eller stiftelse, under förutsättning att företaget i fråga är
bokföringspliktigt. De sakkunniga bör dock överväga om det av organisatoriska
skäl är nödvändigt atl lämna de minsta företagen utanför skyldigheten att avge
offentlig årsredovisning.
I
ett till lagrådet den 23 augusti detta år remitterat förslag till ny
aktiebolagslag föreslås i viss utsträckning skilda regler för större och mindre
bolag beträffande omfattningen av redovisningsplikten. Det finns enligt min
mening knappast något skäl att låta redovisningspliktens omfattning vara
beroende av vilken företagsform som väljs. Ett företag av viss storlek bör
alltså i princip vara skyldigt att lämna offentlig redovisning i samma
omfattning och i samma hänseenden som gäller beträffande ett företag av
motsvarande storlek som drivs i form av aktiebolag.
Det
till lagrådet remitterade förslaget till aktiebolagslag innehåller regler om
koncerner. Delta förslags koncernregler gäller emellertid endast koncerner där
moderföretaget är ett aktiebolag som omfattas av aktiebolagslagen. Det
förekommer att koncernbildningar byggts upp så att moderföretaget är ett
handelsbolag. Även för sådana företagsgrupper finns behov av koncernregler. Jag
tänker särskilt på bestämmelser om koncernredovisning. De sakkunniga bör lägga
fram förslag till koncernregler för handelsbolag och därvid fästa särskild
uppmärksamhet vid problemet hur reglerna om koncernredovisning skall utformas.
1 betydande utsträckning torde därvidlag koncernredovisningsreglerna i
förslaget till aktiebolagslag kunna tjäna som förebild.
En
koncernbildning kan vara uppbyggd så att moderföretaget är en juridisk person
av annat slag än aktiebolag eller handelsbolag. I den mån moderförelaget driver
rörelse och till följd därav är bokföringspliktigt synes det finnas skäl för
att åtminstone koncernredovisningsregler bör gälla för företagsgruppen i fråga.
Detsamma kan sägas när det är fråga om företag exempelvis aktiebolag som
utan att vara avhängiga av varandra står under gemensam ledning. Detta fall
föreligger t. ex. när en person har aktiemajoriteten i flera aktiebolag och
leder dem enhetligt. Det får ankomma på de sakkunniga att närmare bedöma i
vilken utsträckning koncernregler bör gälla för företagsgrupperingar av det
slag jag nu berört.
Inom
justitiedepartementet har inletts arbete med en översyn av lagen (1951:308) om
ekonomiska föreningar. De sakkunniga bör därför inte gå in på frågan om behovet
av koncernregler i lagen om ekonomiska föreningar.
I
detta sammanhang vill jag också beröra frågan om handelsbolag bör åläggas att
ha revisor. Gällande lag innehåller inte några bestämmelser härom. Bestämmelser
om skyldighet att avge årsredovisning blir emellerlid knappast tillräckligt effektiva
om årsredovisningen inte granskas av
Ju.74
Skr 1975:4 144
revisor. De sakkunniga bör därför utgå från att det skall
finnas revisor i handelsbolag och att denne skall avge en för alla tillgänglig
revisionsberättelse. Det äremellertid möjligt att den nu angivna principen av
praktiska skäl inte kan genomföras fullt ut. Tillgången på utbildade revisorer
är nämligen begränsad. När det gäller de större handelsbolagen bör i likhet med
vad som föreslås i det remitterade förslaget till ny aktibolagslag revisorn
vara kvalificerad, dvs. auktoriserad eller godkänd. Det framlagda förslaget
till ny aktiebolagslag innebär emellertid att de kvalificerade revisorernas
tjänster tas i anspråk i större utsträckning än vad som hittills varit fallet.
De sakkunniga måste därför överväga i vilken utsträckning tillgängliga resurser
tillåter att krav omgående ställs på att de större handelsbolagen anlitar
kvalificerad revisor. Särskilda övergångsregler kan visa sig behövliga.
Behov av regler om revisor föreligger även i fråga om
bokföringspliktiga företag av typen enskild näringsidkare och stiftelse. De
sakkunniga bör undersöka även den frågan med beaktande av vad som nyss anfördes
i fråga om handelsbolagen.
Jag övergår nu till att behandla vissa frågor som har betydelse
när det är fråga om större företag som drivs i form av handelsbolag, främst då
kommanditbolag med elt flertal delägare. Min framställning tar också sikte på
handelsbolag som kan sägas vara stora från den synpunkten att de har en
betydande omsättning eller många anställda.
Genom att kommanditdelägarnas ansvar kan begränsas, är det
möjligt att använda kommanditbolaget när ett större antal personer vill delta i
ett företag utan att bära personligt ansvar för skulderna. Det är sannolikt att
det finns ett praktiskt behov av att behålla denna speciella bolagsform.
Hänsynen till borgenärernas och de anställdas intressen synes emellertid kräva
att vissa begränsningar härvidlag ställs upp. Kommanditbolagets kreditvärdighet
är ju i första hand beroende av hur många av bolagsmännen - och givelvis vilka
- som är obegränsat ansvariga för bolagets åtaganden. Kreditvärdigheten
påverkas också av storleken på de insatser som kommanditdelägarna gjorl. Del
kan därför anföras skäl för att man bör ställa upp vissa minimigränser för de
insalser som görs av kommanditdelägare. Det får ankomma på de sakkunniga att
närmare överväga vilka begränsningar i den nuvarande avtalsfriheten som
härvidlag lämpligen bör göras.
I gällande lag förutsätts att bolagsmännen gör insatser i
bolagel. Del kan vara fråga om insatser i form av pengar eller insats i form av
annan egendom. Eftersom bolagsmännen har frihet att genom avtal ordna sina
inbördes förhällanden står det emellertid bolagsmännen fritt att bestämma att
även en annan prestation, t. eX. arbete i bolaget, skall betraktas som insats
och uppskattas lill visst belopp. Principen om avtalsfriheten leder vidare till
att bolagsmännen senare under bolagets bestånd kan komma överens om ändringar i
det ursprungliga bolagsavtalet och därmed påverka storleken av bolagsmännens
insatser. Det finns alltså inte något hinder för bolagsmännen att komma överens
om att en eller några av dem skall kunna ta tillbaka en del av sin insats i
bolaget. Bolagsmännen har också möjlighet att efter gottfinnande fördela
bolagets årsresultat mellan sig varigenom bolagsmännens andelar kan komma att
variera kraftigt från tid till annan.
Detta system kontrasterar skarpt mot de regler som gäller
för aktiebolag. De aktiebolagsrättsliga bestämmelserna om det bundna kapitalet
innebär nämligen att aktieägarna i princip inte kan förfoga över sina insatser
i bolaget annat än i samband med likvidation av bolaget. Aktiekapitalet kan
sålunda inte delas ut som vinst till delägarna och aktier kan i princip inte
145 Kommittéer; Justitiedepartementet Ju:74
inlösas
av bolaget genom utbetalning till aktieägarna.
Enligt
min mening är det påkallat med fastare regler för de större handelsbolagens del
när del gäller bolagsmännens insatser och deras möjligheter att förfoga över
dessa insatser. Utgångspunkten synes mig böra vara den att varje bolagsman gör
en insats i bolaget och att denna insats skall fullgöras genom tillskjutande av
pengar eller annan egendom. De sakkunniga bör vidare undersöka om det är
lämpligt att begränsa bolagsmännens nuvarande möjligheter att fritt fördela
årsresultatet mellan bolagsmännen. Bl. a. bör beaktas att denna möjlighet har
visat sig kunna utnyttjas i skatteflyktssyfte. Vidare bör de sakkunniga
överväga om man skall efterbilda reglerna rörande det bundna kapitalet i
aktiebolag även så till vida att bolagsmännens rätt att ta ut medel ur bolaget
begränsas. Denna fråga måste emellertid ses mot bakgrund av huvudregeln att
bolagsmännen är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. Föreligger
sådan personlig ansvarighet är behovet av regler rörande bundet kapital kanske
inte så stort. Saken ligger däremot annorlunda till beträffande
kommanditdelägare där ju det personliga ansvaret är begränsat.
Skulle de sakkunniga komma
till den slutsatsen att det finns behov av regler rörande bundet kapital i
handelsbolag bör dock regelsystemet göras enklare än det som gäller för
aktiebolagens del. Jag vill i detta sammanhang också peka på den möjligheten
atl man avstår från att föreslå regler om skydd för bundet kapital men i
stället ålägger handelsbolagen att offentligt, exempelvis i årsredovisningen,
ange hur stora insatserna är och i vad mån insatskapital betalats tillbaka till
vederbörande bolagsman.
En särskild fråga är i vad
mån bolagsmännen i större handelsbolag skall ha rätt att ta lån från bolaget.
Genom ändringar i aktiebolagslagen, som beslöts år 1973, har införts ett
principiellt förbud för aktiebolagen att lämna penninglån till sina aktieägare.
Förbudet ingår som ett led i de regler som avser att skydda det bundna
kapitalet. När det gäller handelsbolag kan denna synpunkt få betydelse för den
händelse de sakkunniga stannar för att föreslå regler om bundet kapital. Det
andra skälet som ligger bakom låneförbudet i aktiebolagslagen, nämligen
intresset av att kunna förhindra skatteflykt, har giltighet även för
handelsbolagens del. De sakkunniga bör därför undersöka om det finns skäl att
uppställa regler om låneförbud för de större handelsbolagens del i huvudsak
motsvarande dem som gäller beträffande aktiebolagen.
För aktiebolagen gäller
vissa regler om styrelse och verkställande direktör. Sådana regler saknas för
handelsbolagens del. Bolagsmännen kan emellertid i bolagsavtalet ta in
bestämmelser om att exempelvis en verkställande direktör skall utses. De
sakkunniga bör undersöka om det finns anledning att i lag ge regler om att
styrelse och verkställande direktör skall utses i de större handelsbolagen. Jag
vill peka på att en sådan ordning skulle göra det möjligt att tillämpa lagen
(1972:829) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och
ekonomiska föreningar även på handelsbolagen.
De
sakkunniga bör var oförhindrade att ta upp även andra frågor rörande
handelsbolag och enkla bolag är dem jag nu har angivit. Kontakt bör hållas med
motsvarande kommittéer som har tillsatts eller kan komma att tillsättas i de
andra nordiska länderna.
Jag
övergår härefter att behandla frågan i vad mån det behövs en särskild ny
bolagsform för mindre företag.
Det
är i andra länder vanligt att det vid sidan av aktiebolagen finns en särskild
bolagsform, vari ekonomisk verksamhet kan drivas utan personlig
10 Riksdagen 1975. I saml. Nr4
Ju;74 Skr 1975:4 146
ansvarighet
för deltagarna. Bolagsformen är anpassad för företag med ett mindre antal
delägare. Kravet på insatskapital ställs lägre än beträffande det egentliga
aktiebolaget. I tysk rätt benämnes denna bolagstyp Gesellschaft mit
beschränkter Haftung (GmbH) och i fransk rätt Société å responsabilité limitée
(SARL). Motsvarande bolagsformer finns också i de övriga ursprungliga EG-staterna.
1 Danmark har nyligen införts lagstiftning om en bolagsform av GmbH-typ som man
kallat anpartsselskab (ApS).
Riksdagen
har nyligen hemställt om skyndsam utredning angående införande av en särskild
bolagsform för mindre företag (LU 1974:19, rskr 1974:238). De sakkunniga bör
överväga även denna fråga.
De
sakkunnigas arbete bör på denna punkt bedrivas förutsättningslöst. De
sakkunniga bör pröva om det mot bakgrund av de ändringar beträffande
handelsbolagstiftningen som kan bli aktuella är av behovet påkallat med en
särskild ny företagsform för de mindre företagen. Ett sådant behov skulle
troligen närmast avse en kombination av det minoritetsskydd som gäller enligt
handelsbolagslagen med frihet från personligt ansvar. En sådan frihet
förutsätter dock ett bundet bolagskapital av betryggande storlek. Skulle
utredningen komma till att det finns behov av en sådan företagsform, torde den
nya danska lagstiftningen i varje fall i vissa hänseenden kunna tjäna som
förebild för hur lagstiftningen i så fall bör läggas upp. De sakkunniga bör i
denna del också i vederbörlig mån beakta de olika synpunkter och uppslag som
fördes fram under riksdagsbehandlingen i våras. Jag vill dock i det
sammanhanget framhålla att de sakkunniga inte i sitt arbete skall gå in på frågor
om olika skatteregler för skilda företagsformer. Frågan om neutralitet i det
hänseendet behandlas av företagsskatleberedningen. Däremot bör de sakkunniga
samråda med företagsskatteberedningen.
Skulle
de sakkunniga stanna för att det finns behov av en särskild företagsform för de
mindre förelagen, uppkommer frågan om eventuella följdändringar i
aktiebolagslagen. I länder där företagsformer av GmbH-typ förekommer ställs i
allmänhet kravet på minimibeloppet för aktiekapitalet högre än vad fallet är
hos oss. Minimibeloppet för aktiekapitalet i tyskt aktiebolag uppgår till 100
000 DM. Enligt den nya danska lagen är minimibeloppet för aktiekapitalet i
aktiebolag 100000 danska kronor. Införs en särskild företagsform av GmbH-typ
hos oss finns det enligt min mening goda skäl att överväga en höjning av
minimibeloppet för aktiekapitalet så att aktiebolagsformen verkligen förbehålls
de större och medelstora företagen.
De
sakkunniga bör ägna särskild uppmärksamhet åt de övergångsproblem som kan
uppkomma med anledning av de sakkunnigas förslag. Utgångspunkten måste vara att
den nya lagstiftningen åtminstone efter en viss lid skall komma atl slå igenom
även för företag som bildas före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Det är
nämligen enligt min mening inte i praktiken hållbart att efter en reform av
lagstiftningen om handelsbolag behålla handelsbolag som bildats enligt äldre
rält med dess mera ofullständiga reglering. Lika litet kan man tänka sig att
efter en höjning av minimibeloppet för aktiekapitalet tillåta att äldre
aktiebolag fortlever obegränsad tid utan att höja sitt aktiekapital till den
nya minimigränsen.
De
sakkunniga bör arbeta med sikte på att utredningsarbetet skall kunna leda till
lagstiftning i god tid före utgången av år 1978. De sakkunniga bör vara
oförhindrade att lägga fram delförslag.
147 Kommittéer: Utrikesdepartementet UD:1
Utrikesdepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommitté avslutat sin verksamhet under år 1974; 1
1.
Nationalkommittén (UD 1972:01) för Förenta Nationernas befolkningskonferens
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1972 för att förbereda det
svenska deltagandet i FN:s befolkningskonferens 1974, vars dagordning omfattar
bl. a. befolkningsutvecklingen och dess förhållande lill nationella utvecklingsansträngningar,
medlemsländernas nationella befolkningspolitik samt en internationell
befolkningsstrategi och därav aktualiserade åtgärder:
Ordförande:
Thorsson, Inga M., statssekreterare, led. av riksdagen
Ledamöter:
Adler-Karlsson, Gunnar, jur. dr
Andersson,
Karin E., förbundssekreterare, led. av riksdagen Bergqvist, Jan G., pol. mag.,
led. av riksdagen Engström, Arne V., professor Hyrenius, Hannes, professor
Michanek, Ernst N., generaldirektör Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör
Rexed, Bror A., generaldirektör Sohlman, Staffan, departementsråd Sundberg,
Ingrid E., fil. kand., led. av riksdagen Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av
riksdagen Åström, Lars-Åke E.,generaldirektör
Experter:
Borell, Ulf, professor Himmelstrand, J. Ulf I., professor Holmberg, Ingvar,
fil. dr Hägerstrand, S. Torsten E., professor Ingelstam, Lars E., professor
Karlqvist, Anders, tekn. lic. Levi, Lennart, docent Liljeström, Marita,
unversitetslektor
UD:1 Skr 1975:4 148
Ohlin,
Göran, professor
Stenram,
Håkan Chr. M., fil. mag. (fr.o.m. den 20 maj 1974)
Sekreterare:
Wahren, Cari E. T., byråchef
Bitr.
sekreterare: Jonsson, Lars O., kanslisekreterare
Lokal:
Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (bitr.
sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden. Fyra
specialstudier har publicerats som Sveriges vetenskapliga bidrag inför FN:s
befolkningskonferens i Bukarest i augusti 1974.
Kommittén
har den 20 december 1974 avgett slutrapport (Ds UD 1974:1).
Uppdraget
är därmed slutfört.
2.
Delegationen (UD 1972:02) för utveckling av folkrättens regler om humanitet i
krig
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 juli 1972 för att utveckla folkrättens
regler om humanitet i krig:
Ordförande:
Lidbom, Carl G., statsråd, led. av riksdagen
Vice
ordförande: Blix, Hans M., utrikesråd (fr.o.m. den 25 april 1974)
Sakkunniga:
Blix, Hans M., utrikesråd (t.o.m. den 25 april 1974) Blom, K. A. Birgitta,
departementsråd (fr.o.m. den 13 juni 1974) Hellström, Mats J., fil. kand., led.
av riksdagen Skarstedt, Carl-Ivar S., rättschef (fr.o.m. den 25 april 1974)
Tammelin, Lars, docent Thunborg, Anders I., statssekreterare Ullsten, S. K.
Ola, socionom, led. av riksdagen Wulff,Torgil H., kommendör Åström, C. Sverker,
kabinettssekreterare
Experter:
Heyman, Ove F., kansliråd (fr.o.m. den 25 april 1974) Hjertonsson, Karin, jur.
dr (t.o.m. den 25 april 1974) Karlsson, Bror A. S., hovrättsassessor (fr.o.m.
den 25 april 1974)
149 Kommittéer: Utrikesdepartementet UD:3
Nordenson,
Ulf K., justitieråd (t.o.m. den 25 april 1974)
Prawitz,
Jan, laborator
Rosenblad,
Esbjörn C. A., departementssekreterare (fr.o.m. den 25 april
1974)
Skarstedt,
Cari-Ivar S., rättschef (t.o.m. den 25 april 1974)
Huvudsekreterare:
Edelstam, E. Axel, utrikesråd (t.o.m. den 25 april 1974)
Sekreterare:
Hjertonsson, Karin, jur. dr (fr.o.m. den 25 april 1974)
Bitr.
sekreterare: Karlsson, Bror A. S., hovrättsassessor (t.o.m. den 25 april 1974)
Rosenblad, Esbjörn C. A., departementssekreterare (t.o.m. den 25 april 1974)
Skala, Björn I., departementssekreterare (t.o.m. den 25 april 1974)
Lokal:
Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00
(sekreteraren)
Direktiven
för delegationen, se 1973 års riksdagsberättelse UD 5.
Delegationen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
delegationens arbete. Därutöver har fem sammanträden hållits med en särskild
arbetsgrupp för frågan om förbud mot vissa vapen.
Delegationens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
3.
Sakkunniga (UD 1972:03) med uppdrag att företa en utredning angående Sveriges
utvecklingssamarbete med uländerna
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1972 för att företa en
utredning angående Sveriges utvecklingssamarbete med uländerna:
Ordförande:
Nilsson, H. Torsten L., förutvarande utrikesminister, led. av riksdagen
Ledamöter:
Andersson, Georg L., rektor, led. av riksdagen Gustavsson, Åke E. G., redaktör,
led. av riksdagen Johansson, Knut B. M., förbundsordförande, led. av riksdagen
Korpås, B. G. Sture, folkhögskolerektor, led. av riksdagen Lewén-Eliasson, Anna
Lisa, fru, led. av riksdagen Måbrink, Bertil U., ombudsman, led. av riksdagen
Nilsson, Anna-Lisa, fru, led. av riksdagen
UD:3 Skr 1975:4 150
Petersson,
Per M., hemmansägare, led. av riksdagen Wirmark, B. David L, fil. kand., f.d.
led. av riksdagen
Expert:
Croner, Ulla-Britt, jur. kand. (fr.o.m. den 1 februari 1974)
Sekreterare:
Anell, Lars E. R., departementsråd
Bitr,
sekreterare: Oden, C. Bertil, avdelningsdirektör
Lokal:
Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00
Direktiven
för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse UD 3.
De
sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fjorton
sammanträden och företagit en studieresa. De sakkunniga beräknar lämna sitt
huvudbetänkande under år 1975.
4.
Utredningen (UD 1974:01) rörande utrikesdepartementets organisation
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för att utreda
utrikesdepartementets organisation:
Utredningsman:
Kellberg, Love G.-A., utrikesråd
Experter:
Berg, Bertil G., expeditionsförman (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Bruno, Gösta
F., överdirektör (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Johansson, Bengt A. W.,
departementsråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Mårtensson, Jan P. G., kansliråd
(fr.o.m. den 15 augusti 1974) Nerman, Rigel B., kontorist (fr.o.m. den 15
augusti 1974) Palme, Thomas O. V., departementssekreterare (fr.o.m. den 15
augusti 1974)
Rosqvist,
Nils O., arkivarie (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ryding, Göran P. G.,
ambassadör (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ström, Per L., förste byråsekreterare
(fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ternström, Olov A., bitr. utrikesråd (fr.o.m. den
15 augusti 1974)
Sekreterare:
Dinkelspiel, Ulf A. R., kansliråd
Lokal:
Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00
(sekreteraren)
151 Kommittéer; Utrikesdepartementet UD;4
Direktiv
(anförande av ministern för utrikes ärendena Andersson till
statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):
En
genomgripande översyn av utrikesförvaltningen förelogs senast i början av
1960-talet. Resultatet härav redovisades i två betänkanden (SOU 1963:3)
Utrikesdepartementets organisation och personalbehov och (SOU 1963:4)
Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. Dessa utredningar, som
föranleddes av behovet av att anpassa utrikesförvaltningen till kontinuerligt
växande och skiftande arbetsuppgifter, ledde fram till viktiga förändringar i
utrikesförvaltningens organisation och en förstärkning av dess resurser (prop.
1963:75 m. m.). Vidar har tidigare en intern utredning i utrikesdepartementet
behandlat utrikesförvaltningens arbetsuppgifter, organisation, personalpolitik
och utbildningsverksamhet. Utredningen, UD 70, inspirerades av och bedrevs i
nära samarbete med personalen.
Under
det årtionde som gått sedan 1963 års översyn har Sveriges internationella
förbindelser intensifierats och byggts ut. Denna utveckling har ställt ökade
krav på utrikesförvaltningen. Antalet ambassader och delegationer har vuxit.
Allt större del av personalen har måst avdelas för multilateralt
förhandlingsarbete, bl. a. inom FN-organens ram. Efterfrågan på
Sverigeinformation i utlandet och information om svenska utrikespolitiska
förhållanden har ökat och det har blivit nödvändigt att skärpa bevakningen av
olika specialområden såsom forskning och miljövård.
För
att möta bl. a. dessa krav har successivt personalförstärkningar skett och
organisatoriska förändringar vidtagits. En informationsbyrå och en byrå för bl.
a. nedrustnings,atom-, rymd- och miljövårdsfrågor har tillskapats. Den
förhandlingsgrupp och det rapportsekretariat som inrättades vid 1963 års
översyn har numera sammanslagits till en förhandlings- och utredningsgrupp. En
avdelning för internationellt utvecklingsarbete har upprättats och sedan förra
året underställts ett särskilt statsråd. Utrikesdepartementets
handelsavdelning, som i vad gäller handelspolitiska frågor sedan 1967 lyder
under handelsministern, och handelsdepartementets utrikeshandelsenheter har
integrerats.
Erfarenheten
visar att de här redovisade åtgärderna i det stora hela var ändamålsenliga.
Genom vårt växande internationella engagemang har emellertid behovet av långsiktig
planering, utredningar och analyser ökat. Vidare föreligger önskemål från
riksdagens och allmänhetens sida om ökad information rörande internationella
förhållanden och svenska utrikespolitiska ställningstaganden.
Jag
vill här också peka på det speciella förhållandet som ligger i att
utrikesdepartementet i större utsträckning än andra statsdepartement vid sidan
av sina uppgifter som beredningsorgan för Kungl. Maj:t fullgör uppgifter som
sammanhänger med utlandsmyndigheternas administration och servicefunktioner.
Jag syftar härvid på vissa grupper av ärenden särskilt inom administrativa
avdelningen och rättsavdelningen men även inom vissa andra avdelningar.
Det
är mot denna allmänna bakgrund som jag anser tiden mogen att göra en förnyad
översyn av utrikesdepartementets organisation. Jag föreslår därför att en
särskild utredningsman tillkallas för att göra denna översyn. Uppdraget skall
dock inte avse departementets handels- och biståndsavdelningar. Frågor rörande
en ändring av kompetensfördelningen mellan berörda statsråd bör av naturliga
skäl också ligga utanför utredningsuppdraget.
UD.4
Skr 1975:4 152
Utredningsmannens
översyn bör utmynna i ett förslag lill organisationsplan som tar hänsyn till
den tidigare antydda utvecklingen och som beaktar behovet av en smidig
organisatorisk struktur. Utredningsmannen bör härvid belysa organisationens
ulformning vid alternativa resursnivåer, varav en innebär en omorganisation
inom ramen för nu befintliga resurser.
Jag
vill erinra om alt 1965 års departementsutredning behandlade en rad för
statsdepartementen gemensamma frågor avseende organisation och arbetsformer.
Utredningen föreslog bl. a. att normalorganisationen för statsdepartement skall
bestå av arbetsenheter, som inom lämpligt avgränsade sakområden svarar för
såväl planering och riktlinjer som handläggning av löpande ärenden.
Utrikesdepartementet omfattades inte av denna utredning. Det synes nu angeläget
pröva möjligheterna att anpassa utrikesdepartementets organisation till den som
gäller för övriga statsdepartement. Det kan nämnas att enhetssystem redan
införts på departementets handels- och biståndsavdelningar.
Utredningen
bör särskilt uppmärksamma det av mig tidigare berörda behovet av planering och
pröva olika organisatoriska lösningar för att tillgodose detta behov.
Jag
finner det angeläget att utredningen också kartlägger förutsättningarna att
organisatoriskt skilja de ärenden som departementet handlägger som
beredningsorgan åt Kungl. Maj:t och dess befattning med administrativa frågor
och serviceärenden. Därvid bör särskilt belysas vilka återverkningar en sådan
uppdelning får på förhållandet mellan beskickningarna å ena sidan och
hemmaförvaltningen å den andra sidan.
Jag
finner det angeläget att utredningsmannen under utredningsarbetet håller nära kontakt
med de berörda personalorganisationerna.
Jag
vill till sist nämna att jag samtidigt härmed har för avsikt att inom kort
lägga fram förslag om att en kommitté med representanter för riksdagen
tillkallas med uppdrag att studera och komma med förslag rörande UD-personalens
rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden. Under utredningsarbetet
bör samråd äga rum med denna utredning.
Utredningsarbetet
bör bedrivas skyndsamt. Utredningens betänkande bör föreligga i början av 1975.
Utredningen
har under tiden juni - oktober 1974 hållit fyra sammanträden med experterna.
Därutöver har samråd skett med all berörd personal inom utrikesdepartementet.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
5.
Utredningen (UD 1974:02) rörande rekrytering, utbildning och
tjänstgöringsförhållanden Inom utrikesförvaltningen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för att utreda frågor rörande
rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden inom
utrikesförvaltningen:
Ordförande:
Geijer, K. Arne, f.d. ordförande i LO, led. av riksdagen
153 Kommittéer: Utrikesdepartementet UD:5
Sakkunniga: Håvik, I. Doris H., assistent, led. av
riksdagen Ingemarsson, J. Svante, departementsråd Korpås, B. G. Sture,
folkhögskolerektor, led. av riksdagen Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av
riksdagen
Experter: Berg, Bertil G., expeditionsförman (fr.o.m. den
15 augusti 1974) Bergkvist, Arne B. S., kanslisekreterare (fr.o.m. den 15
augusti 1974) Mårtensson, Jan P. G., kansliråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974)
Nerman, Rigel B., kontorist (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Rosqvist, Nils O.,
arkivarie (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ryding, Göran P. G., ambassadör
(fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ström, Per L., förste byråsekreterare (fr.o.m.
den 15 augusti 1974) Ternström, Olov A., bitr. utrikesråd (fr.o.m. den 15
augusti 1974)
Sekreterare: Dinkelspiel, Ulf A. R., kansliråd
Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm,
tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Direktiv (anförande av ministern för utrikes ärendena
Andersson till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):
En genomgripande översyn av utrikesförvaltningen företogs
senast i början av 1960-talet. Resultatet härav redovisades i två betänkanden
(SOU 1963:3) Utrikesdepartementets organisation och personalbehov och (SOU
1963:4) Adminstrativ organisation inom utrikesförvaltningen. Dessa utredningar,
som föranleddes av behovet av att anpassa utrikesförvaltningen till
kontinuerligt växande och skiftande arbetsuppgifter, ledde fram till viktiga
förändringar i utrikesförvaltningens organisation och en förstärkning av dess
resurser (prop. 1963:75 m. m.).
Under det årtionde som gått sedan 1963 års översyn har
Sveriges internationella förbindelser intensifierats och byggts ut. Ett antal
nya ambassader och delegationer har upprättats. Bevakningen av olika
specialområden har skärpts. En allt större del av personalen har avdelats för
multilateralt förhandlingsarbete och ökade satsningar har gjorts för att
informera om Sverige i utlandet och för att öka kännedomen om svenska
utrikespolitiska förhållanden.
Utrikesförvaltningen sysselsätter idag över 1 500
personer. Därav arbetar drygt 500 inom utrikesdepartementet medan övriga är
fördelade på inemot hundratalet utlandsmyndigheter.
Den handläggande personalen inom utrikesförvaltningen, ca
700 personer, är fördelad på tre personalkategorier. För i första hand
politiska, ekonomiska, folkrättsliga och andra diplomatiska uppgifter används
huvudsakligen personal som rekryterats via det av riksdagen fastlagda systemet
med en tvåårig aspirantutbildning. Ett undantag utgör avdelningen för
internationellt utvecklingssamarbete vid vilken en del av personalen
direktanställs. Konsulära, administrativa och i växande utsträckning
kommersiella uppgifter vid utlandsmyndigheterna handläggs av personal
UD.S
Skr 1975:4 154
som
rekryteras såsom utrikeskanslister. För s. k. administrativa tjänster inom
departementet rekryteras personal bl. a. för handläggning av ärenden som inte
skall avgöras av Kungl. Maj:t. Dessa tjänstemän tas som regel inte i anspråk
för utlandstjänstgöring.
Under
senare år har rekryteringsbasen breddats. Ökad vikt har lagts vid fortbildning
och vidareutbildning av personalen. Behovet av specialisering har i möjlig mån
beaktats. Arbetsuppgifter har i betydande utsträckning överförts från en
personalkategori till en annan. Exempelvis har arbetsuppgifter som tidigare
ombesörjdes av diplomatiska tjänstemän övertagits av andra tjänstemän. Vissa
arbetsuppgifter av administrativ karaktär har i åtskilliga fall anförtrotts
biträdespersonal. Strävan har också varil att i ökad utsträckning utnyttja
lokalt anställd personal vid utlandsmyndigheterna, över huvud taget har
gränserna mellan de olika personalkategorierna blivit mer flytande.
Även om det visat sig
möjligt att på olika vägar möta de krav på personalen, som den fortsatta
utvecklingen av Sveriges förbindelser medfört, synes det angeläget att nu göra
en systematisk genomgång av de personalpolitiska frågorna. Jag syftar då
särskilt på sådana frågor som rekrytering av utrikesförvaltningens personal,
uppläggningen av utbildningsverksamheten, fördelningen av arbetsuppgifter
mellan olika personalkategorier, befordrings- och karriärmöjligheter,
avgångsregler etc.
Många av dessa frågor har
behandlats inom ramen för en intern utredning i utrikesdepartementet rörande
utrikesförvaltningens arbetsuppgifter, organisation, personalpolitik och
utbildningsverksamhet som framlade sin rapport i juni 1970 (UD 70). Några
delproblem har också varit föremål för särskild granskning. Jag kan som exempel
peka på den utredning som behandlat 'Avgångsregler inom utrikesförvaltningen'
(Ds UD 1972:2) och varöver personalorganisationerna avgivit yttranden. Jag vill
också hänvisa till den översyn av aspirantutbildningen inom
utrikesdepartementet som inleddes i mars 1973.
Jag
anser tiden nu vara inne för att göra en samlad översyn av de personalpolitiska
frågorna inom utrikesförvaltningen. Jag föreslår att uppdraget att göra denna
översyn anförtros åt en särskild utredning med parlamentarisk förankring.
Utredningen bör studera problem rörande UD-personalens rekrytering, utbildning
och tjänstgöringsförhållanden samt framlägga förslag i dessa frågor. Andra
frågor som berör utrikesförvaltningen bör tas upp av utredningen i den mån de
är av väsentlig betydelse för de spörsmål'Som utredningen i första hand skall
behandla.
Vad
gäller rekryteringsfrågorna vill jag anföra följande. Enligt nuvarande ordning,
som går tillbaka till 1963 års utredning genomgår alla de som önskar vinna
inträde i diplomatisk tjänst den tvååriga aspirantutbildningen. Utredningen bör
pröva lämpligheten av ökad sidorekrytering på mellangrads- och
chefstjänstemannanivå som ett komplement härtill.
Utredningen
bör undersöka om behov föreligger att utrikesförvaltningens tjänstemän bereds
ökade möjligheter att temporärt tjänstgöra inom andra delar av
statsförvaltningen.
Utredningen bör vidare
studera metodiken för placering av personal vid utlandsmyndighet resp. inom
hemmaförvaltningen. Därvid bör olika typer av ansökningsförfaranden undersökas.
Den närliggande frågan om att i personalplaneringen utnyttja ett betygssystem
bör också undersökas.
Utbildningsfrågorna
bör få en framträdande plats i utredningsarbetet. Redan tidigare har jag
erinrat om den översyn av aspirantutbildningen som nu företas i departementet
och vilken beräknas vara slutförd vid årsskiftet
155 Kommittéer; Utrikesdepartementet UD:5
1974/75.
Resultatet av översynen bör överlämnas till utredningen för övervägande. Jag
finner det vidare angeläget att utredningen undersöker behovet av fortbildning
och vidareutbildning inom utrikesförvaltningen. Möjligheterna att få till stånd
ett personalutbyte med andra myndigheter och organisationer synes också värda
att prövas.
De
av mig tidigare redovisade tendenserna till ökad integrering av de olika
personalkategoriernas arbetsuppgifter aktualiserar möjligen förändringar i
personalstrukturen. Utredningen bör närmare studera dessa frågor. Det är
angeläget att den lokalanslällda personalen i möjlig mån får arbeta under
villkor som stämmer inte bara med den lokala arbetsmarknadens krav utan också
med de svenska löntagarorganisationernas strävanden. De lokalanställdas
tjänstgöringsförhållanden förtjänar särskilt studium.
Dominansen av kvinnor i
vissa yrkesområden med genomsnittligt lågt löneläge har en motsvarighel också
inom utrikesförvaltningen. Utredningen bör skaffa sig en överblick över
existerande skillnader inom utrikesförvaltningen mellan mäns och kvinnors
anställningsvillkor och möjligheter till vidareutbildning och befordran m. m.
samt överväga åtgärder som är ägnade att motverka sådana skillnader.
Utredningen bör därvid samråda med utredningen angående kvinnornas situation
inom den statligt lönereglerade offendiga förvaltningen.
De
frågor som utredningen bör behandla följs av naturliga skäl uppmärksamt av
personalen inom utrikesförvaltningen. Jag vill understryka vikten av att
utredningen håller nära kontakt med berörda personalorganisationer under
utredningsarbetet.
Kungl.
Maj:t har tidigare denna dag bemyndigat mig att tillkalla en sakkunnig för att
göra en översyn av utrikesdepartementets organisation. Den nu aktuella
utredningen bör under sitt arbete samråda med den sakkunnige.
Utredningsarbetet
bör bedrivas med all möjlig skyndsamhet. Utredningens betänkande bör framläggas
senast i maj 1975.
Utredningen
har under tiden juni - oktober 1974 hållit fyra sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
Fö:l
Skr 1975:4 156
Försvarsdepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:3
och 4
1.1967
års rekvisitions- och förfogandeutredning (Fö 1968:19)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 januari 1967 föratt överse
rekvisitions- och förfogandelagstiftningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn.
den 6 februari 1967):
Utredningsman:
Lundberg, N. Ragnar W., f.d. generaldirektör
Expert:
Skarstedt, Carl-Ivar S., rättschef
Sekreterare:
Forssberg, E. Olof, hovrättsassessor
Lokal:
Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763
10 00 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Fö 19.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggning med den
sakkunnige (H 1974:02) som tillkallats av chefen för handelsdepartementet för
att se över allmänna ransoneringslagen (1954:280). Därutöver har arbetet med
att utarbeta motiv till upprättade författningsförslag fortsatt.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.
2.
Försvarets fredsorganisationsutredning (Fö 1968:20)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 februari 1967 föratt utreda frågan om
vissa ändringar i krigsmaktens fredsorganisation (se Post-och Inrikes tidn. den
9 februari 1967):
Ordförande:
Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen
157 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:2
Sakkunniga: Björk, Gunnar E., bankkonsulent, led. av
riksdagen (fr.o.m. den 1 juni 1974)
Gustavsson, Gusti L. A., el-installatör, led. av riksdagen
(fr.o.m. den 1 juni 1974)
Hylländer, K. Gunnar E., köpman, led. av riksdagen
(fr.o.m. den I juni 1974)
Strindberg, Per-Olof J., länsombudsman, led. av riksdagen
(fr.o.m. den 1 juni 1974) Sundström, M. Gudrun, fru, led. av riksdagen (fr.o.m.
den 1 juni 1974)
Experter: Franzén, Nils P., organisationsdirektör Hansson,
Nils O., överste Höljer, Gunnar, krigsråd
Knutsson-Hall, Torsten K., organisationsdirektör Larsson,
Sven E., departementsråd Lugn, P. E. Robert, överste Månsson, E. O. Sigvard,
överste
Nilsson, Alice H. Ch., kansliråd (fr.o.m. den 1 juni 1974)
Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd (t.o.m. den 31 augusti 1974) 0'Konor,
Bengt G. W., kommendörkapten Thufvesson, Bengt E., departementsråd Wennerhorn,
Karl Otto L., departementsråd
Sekreterare: Wigardt, Hans G. T., organisationsdirektör
Bitr. sekreterare: Lundbergh, Hans P. N. J.,
överstelöjtnant Lyckeberg, Nils, departementssekreterare
Lokal: Fredsgatan 2, 11152 Stockholm, tel. 113935
(sekreteraren), 11 42 85 (Lundbergh), 11 88 25 (expeditionen)
Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberätlelse
Fö 20. Tilläggsdirektiv se 1972 års riksdagsberättelse Fö 10 samt (anförande av
statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 31 maj 1974):
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 3 februari 1967
bemyndigades chefen för försvarsdepartementet atl bl. a. tillkalla en sakkunnig
med uppdrag att utreda frågan om vissa ändringar i krigsmaktens
fredsorganisation. Som utredningsman tillkallades f. d. landshövdingen Eric
Wesström. Denne entledigades från uppdraget fr. o. m. den 1 januari 1972 från
vilken tidpunkt riksdagsmannen Gunnar Gustafsson har varit utredningsman.
Utredningsmännen har antagit namnet försvarets fredsorganisationsutredning
(FFU). FFU har avgett nio betänkanden, nämligen - i maj 1967 om indragning av
Göta flygflottilj (Ds Fö 1967:4),
Fö:2 Skr 1975:4 158
- i december 1967 om indragning av Södertörns flygflottilj och Roslagens
flygkår(Ds Fö 1967:16),
-
i december 1968 om organisation av
flygvapnets förband inom Stock-boms området (Ds Fö 1968:5),
-
i december 1969 om indragning av
flottiljadministrationen vid Östgöta flygflottilj (Ds Fö 1969:5),
- i
mars 1970 om ett nytt förband i Norrland, del 1 (Ds Fö 1970:6),
-i april 1971 om ett nytt förband i Norriand, del 2 (Ds Fö 1971:1),
-
i december 1972 om vissa förändringar
i arméns fredsorganisation (Ds Fö 1972:4),
-
i november 1973 om ändringar i
flygvapnets fredsorganisation (Ds Fö 1973:2),
- i
januari 1974 om fredsorganisationen på Gotland (Ds Fö 1974:1).
Härutöver har en promemoria avlämnats i december 1971 med vissa
allmänna
synpunkter på utredningens arbete (Ds Fö 1971:8).
Vidare
har FFU avgett yttrande över bl. a. en av chefen för armén upprättad plan för
arméns fredsorganisation i vad avser fredsorganisationens utformning i Skövde.
På
grundval av utredningens betänkande i december 1972 (Ds Fö 1972:4) och prop.
1973:135 har riksdagen beslutat bl. a. att Göta livgarde (P 1) i Enköping skall
avvecklas samt att arméns kompaniofficersskola (AKS) i Uppsala och
pansartruppernas kadett- och aspirantskola (PKAS) i Enköping skall flyttas till
Skövde (FöU 1973:26, rskr 1973:382). Riksdagen har vidare beslutat att Upplands
signalregemente (S 1) m.m. i Uppsala skall flyttas till Enköping (prop. 1974:
50, FöU 1974:25, rskr 1974:270).
Utredningens
förslag i november 1973 om ändringar i flygvapnets fredsorganisation (Ds Fö
1973:2) och i januari 1974 om organisationen på Godand (Ds Fö 1974:1) samt
frågan om fredsorganisationens utformning i Skövde övervägs f. n. inom
försvarsdepartementet.
Beträffande
utredningens övriga förslag har statsmakterna tidigare tagit ställning.
När
Kungl. Maj:ts bemyndigande inhämtades den 3 februari 1967 anförde dåvarande
departmentschefen bl. a. följande.
Effekten
av våra försvarsansträngningar beror i hög grad på hur stor del av våra
försvarsutgifter som kan avdelas för uppsättning och omsättning av krigsförband.
Vi bör därför inrikta oss på att avdela största möjliga del av utgifterna för
sådana ändamål. Omvänt innebär detta att vi noggrant måste uppmärksamma och
begagna möjligheterna att hålla ned sådana utgifter för fredsorganisationen som
inte direkl bidrar till försvarseffekten. Regeringens ambitioner att begränsa
ökningen i försvarsutgifterna nödvändiggör ytterligare insatser för att
rationalisera fredsadministrationen.
Detta
uttalande är enligt min mening aktuellt även i dag. Behovet av besparingar och
rationaliseringar inom fredsorganisationen har snarare ökat sedan år 1967. Jag
ansluter mig också till vad min företrädare anförde i fråga om motiven för att
tillkalla en särskild utredning att lämna förslag om ändringar i det militära
försvarets fredsorganisation, nämligen att
en
strukturrationalisering av krigsmaktens fredsorganisation, som innefattar
nedläggning av fredsförband och utbildningsanstalter, medför åtskilliga
avvägningsproblem. Bl. a. aktualiseras avvägningar mellan militära och allmänt samhälleliga
intressen, som i många fall kan bli ömtåliga. Det synes därför lämpligt att en
utredning om ändringar i fredsorganisationen anförtros åt en särskild
sakkunnig.
159 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö;2
Vid bedömningen av olika förändringar bör den sakkunnige
beakta såväl militära effektivitetssynpukter på kortare och längre sikt som
andra samhälleliga behov.
Jag vill
särskilt understryka angelägenheten av att de militära och andra samhälleliga
aspekterna beaktas och värderas jämsides på ett tidigt stadium i överväganden
om förändringar i försvarets fredsorganisation. Genom den samhälleliga
utvecklingen har de avvägningar som därvid aktualiseras i många fall blivit
allt ömtåligare och svårare. Mot bl. a. den bakgrunden finner jag det motiverat
att bredda den parlamentariska representationen i FFU.
Utvecklingen inom samhället och inom försvaret motiverar
också att de ursprungliga direktiven kompletteras i vissa avseenden.
Min
företrädare anförde år 1967 att särskild uppmärksamhet borde ägnas åt förbands
och utbildningsanstalters betydelse från såväl allmänt lokaliseringspolitiska
synpunkter som med hänsyn till behov av mark för tätorters expansion, trafik-
och bostadsändamål m. m. Ett viktigt nytt underlag för utredningen utgör härvid
statsmakternas beslut om regional utveckling och hushållning med mark och
vatten (prop. 1972:111, InU 1972:28, CU 1972:35, rskr 1972:347) samt om medlen
i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. (prop. 1973:50, InU
1973:7, rskr 1973:248). Vad som anförs i dessa beslut bör beaktas vid
utredningens överväganden.
Försvarets
ökade behov av mark för övningsändamål har kommit att alltmer konkurrera med
behov av mark för andra ändamål och har därigenom medfört allt svårare
avvägningar mot andra samhällsintressen. Det är angeläget att FFU beaktar dessa
förhållanden. Riksdagen har beslutat (mot. 1974:1282, FöU 1974:19, rskr
1974:190) att ge Kungl. Maj:t till känna vad försvarsutskottet har anfört om
överväganden rörande markförvärv för det militära försvaret. Utskottet har
framhållit att den konflikt som i vissa fall råder mellan samhällsintresset av
övningsmark för försvarets räkning och markägares berättigade intressen på
senare år har blivit mera påtaglig. Även allmänheten och kommuner m. m. berörs
inte sällan när man utvidgar militära övningsfält. Enligt utskottet finns det
anledning att överväga möjligheter av det slag som redovisats i motionen
1974:1282 samt att frågan bör ses i ett stort sammanhang och att den bör bli
föremål för utredning. Enligt min mening bör FFU:s uppdrag omfatta även en
sådan utredning.
Jag anser
liksom min företrädare att det är angeläget att rationaliseringsåtgärdernas
följder för den anställda personalen beaktas. De värnpliktigas ökade intresse
att få tjänstgöra nära hemorten har på senare år kommit till uttryck i olika
sammanhang. Det är viktigt att de värnpliktigas intressen uppmärksammas. De
måste dock avvägas mot de operativa kraven, bl. a. behovet av en utbildning i
rätt miljö, konkurrensen
om mark i tätorternas närhet samt regionalpolitiska och
allmänt samhällsekonomiska förhållanden.
Min företrädare anförde år 1967 att utredningsarbetet
borde bedrivas skyndsamt men också att omfattningen och arten av lämpliga
strukturförändringar i fredsorganisationen i många fall inte torde kunna
bedömas förrän den då arbetande 1965 års försvarsutredning slutfört sitt
arbete.
Sedan dess har både 1968 och 1972 års försvarsbeslut
fattats av statsmakterna. F. n. pågår förberedelsearbete för ett nytt större
beslut om försvarets inriktning. Arbetet bedrivs av bl. a. överbefälhavaren,
främst i
Fö:2 Skr 1975:4 160
form
av perspektivplanering. Resultatet av detta arbete skall redovisas i etapper
enligt en särskild tidsplan. Resultatet av den s. k. fasen 2 skall redovisas
under fjärde kvartalet 1975. I perspektivplanen skall överbefälhavaren ange
olika försvarsstrukturers konsekvenser i stort för fredsorganisationens
utformning. Bl. a. skall överbefälhavaren belysa behovet av
utbildningskapacitet i stort. Något förslag till detaljutformning av
fredsorganisationen skall däremot inte redovisas i perspektivplanen.
Jag
avser att senare i år begära Kungl. Maj :ts bemydigande att tillkalla en
parlamentarisk försvarsutredning med uppgift att på grundval av bl. a.
överbefälhavarens perspeklivplan lämna förslag om försvarets framtida
inriktning.
För
att försvarets fredsorganisation snabbt skall kunna anpassas till
statsmakternas inriktning av försvaret och krigsorganisationens behov är det
lämpligt att FFU successivt tar del av överbefälhavarens perspektivplanering
och senare av försvarutredningens överväganden så att de fredsorganisatoriska
konsekvenserna kan belysas i nära anslutning till nästa större beslut om
försvarets inriktning. FFU bör därför inrikta sitt arbete på att i nära
anslutning till detla beslut lämna förslag om fredsorganisationens framtida
utformning på grundval av bl. a. överbefälhavarens perspektivplanering och den
kommande försvarsutredningens förslag. Utredningen bör dock vara oförhindrad
att dessförinnan avge delförslag om så befinnes lämpligt. FFU bör således
samarbeta med överbefälhavaren och den kommande försvarsutredningen.
Ett
annat ingångsvärde för FFU kommer att vara 1972 års värnpliktsutrednings
överväganden och förslag. Även med denna utredning bör därför samarbete ske.
Jag
vill i detta sammanhang framhålla att jag anser det vara självklart att
eventuella studier inom de militära staberna av fredsorganisatioriska
förändringar inte bedrivs utan att vara samordnande med FFU:s arbete. Endast
genom en sådan samordning kan nödvändig hushållning med de begränsade
utredningsresurserna äga rum samt onödig oro och osäkerhet om framtiden bland
den anställda personalen och andra berörda undvikas.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 30 sammanträden samt besökt
en örlogsbas, åtta förband (även försvarsområdesförband) och fem skolor i armén
och två kustartilleriförsvar/kustartilleriförband. Sex chefer för centrala
myndigheter har lämnat muntliga orienteringar för utredningen. 1 överläggningar
och ömsesidig orientering har deltagit bl. a. fyra militär befälhavare.
Utredningen
har den 23 januari 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:1) Förslag till
ändringar av fredsorganisationen på Gotland, den 13 mars 1974 ett yttrande
rörande fredsorganisationen i Skövde samt den 9 oktober 1974 förslag till
lokalisering av Västra inskrivningscentralen och Marinens helikopterdetachement
i Göteborg.
Utredningens
arbete kommer att pågå under hela år 1975.
161 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö;4
3.1968
års personalkategoriutredning (Fö 1969:16) (PKU)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1968 för att verkställa utredning
rörande vissa personalfrågor vid försvarets materielverk m. m. (se Post-och
Inrikes tidn. den 30 juli 1968):
Ordförande:
Curtman, Curt W., f.d. överdirektör (t.o.m. den 16 april 1974)
Sakkunniga:
Ljunggren, Lars R., generaldirektör (t.o.m. den 16 april 1974) Skoglund, B. E.
Folke, överdirektör
Experter:
Bratt, Lars O., byråchef (t.o.m. den 16 april 1974) Kollind, Hans O., krigsråd
(t.o.m. den 16 april 1974) Sjöberg, K. Fredrik V., avdelningsdirektör (t.o.m.
den 16 april 1974) Strömblad, B. Charles Rune, försvarsöverläkare (t.o.m. den
16 april 1974)
Sekreterare:
Rosell, E. Egon, organisationsdirektör (t.o.m. den 16 april 1974)
Direktiven
för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Fö 16.
Utredningen
har under tiden november 1973 - april 1974 hållit sex sammanträden.
Utredningen
har den 16 april 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:2) Personal för hälso-
och sjukvård inom krigsmakten.
Uppdraget
är därmed slutfört.
4.
Utredningen (Fö 1970:16) om befordringsförfarandet m. m. inom krigsmakten
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 december 1968 för alt utreda
befordringsförfarandet m. m. inom krigsmakten:
Utredningsman:
Lundberg, N. Ragnar W., f.d. generaldirektör
Experter:
Ahrén, S. Lennart, kommendör av 1. graden Igelstam, Rutger M., överstelöjtnant
Löfstad, Einar O. F., förste byråintendent Ogner, Stig V., byråchef Werner, Ulf
C. L., departementssekreterare
11
Riksdagen 1975. t saml. Nr 4
Fö:4 Skr 1975:4 162
Sekreterare:
Olsson, Jan O., departementssekreterare
Bitr.
sekreterare: Elmer, Dag J. B., kanslisekreterare
Direktiven
för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Fö 16.
Utredningen
har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit åtta sammanträden.
Utredningen
har den 27 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:46) Befordringsförfarandet
inom krigsmakten.
Uppdraget
är därmed slutfört.
5.
Utredningen (Fö 1970:23) rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl.
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 oktober 1970 för att företa utredning
rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl. (se Post- och Inrikes
tidn. den 21 november 1970):
Utredningsman:
Mellqvist, Sven A., expeditör, led. av riksdagen
Experter:
Boberg, S. Lennart M., stabskonsulent Creutzer, Bertil R., generalmajor
Domvall, E. Göte, byrådirektör van der Heeg, Nils H., avdelningsdirektör
Hellmér, Åke, byrådirektör Hultan, Ivan, avdelningsdirektör Hårleman, Tord P.
R., major (fr.o.m. den 1 juni 1974) Karlsson, Ulf G., departementssekreterare
Norström,
Gunilla K. B., generalsekreterare (fr.o.m. den 1 juni 1974) Olof son, Erik G.,
byrådirektör
Reuterswärd,
Carl R., byrådirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Ternemar, J. Tommy, konsulent
Terstad, I. Gösta A., kansliråd
Thorstensson,
Per-Gunnar H., överstelöjtnant (fr.o.m. den 1 juni 1974) Törnquist, Leif J. O.,
major (fr.o.m. den 1 juni 1974) Virdesten, Sten G., avdelningsdirektör Wassén,
Brita E., kammarrättsråd
Sekreterare:
Virdesten, Sten G., avdelningsdirektör
163 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:6
Bitr. sekreterare: Ershammar, Mats O. T., förste
byråinspektör Högberg, C. Johan H., departementssekreterare
Lokal: Munkbron II, 1 tr., 111 28 Stockholm, tel. 1087 72 (sekreteraren) växel 763 10 00
(Högberg), 10 87 79 (Ershammar)
Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse
Fö 17.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit sex sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första
halvåret 1975.
6. Krigsmaktens förvaltnlngsutbildnlngsutredning (Fö
1971:01)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26
februari 1971 föratt utreda och inkomma med förslag till förvaltningsutbildning
inom krigsmakten:
Utredningsman: Nihifors, Folke U., organisationsdirektör,
f.d. led. av riksdagen
Experter: AIdén, Margareta, byråintendent (t.o.m. den 30
september 1974) Aronsson, Margen H., överstelöjtnant (t.o.m. den 30 september
1974) Brantberger, Per-Gunnar, överste
Danell, N. Erik V., byrådirektör (t.o.m. den 30 september
1974) Knöös, Erik O., kapten Lindberg, R. Greger, överste
Lönnqvist, Eva M., förste byråintendent (t.o.m. den 30
september 1974) Magnusson, Lennart C. O., avdelningsdirektör Nyberg, Stig K.,
studierektor
Selin, Nils-Arne, förste flygtekniker (t.o.m. den 30
september 1974) Skedinger, Arne H. E., överstelöjtnant (fr.o.m. den 1 oktober
1974) Svensson, C. Gösta, byrådirektör (t.o.m. den 30 september 1974) Torfgård,
Sven H. C. T., överste av 1. graden (fr.o.m. den 1 november 1974) Asgård, Bo H.,
marindirektör av I. graden (t.o. m.den 30 september 1974)
Sekreterare: Dinell, Jan A. C., departementssekreterare
Lokal: Försvarsdepartementets kommittélokaler,
Sehlstedtsgatan 9, 115 28 Stockholm, tel. 60 25 35 (utredningsmannen), växel
763 10 00 (sekreteraren), 67 6071 (sekretariat)
Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse
Fö 19.
Fö:6 Skr 1975:4 164
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 121 sammanträden.
Utredningen
har den 28 augusti 1974 avgett ett betänkande i två delar (SOU 1974:51 ocb 52)
Utbildning i förvaltning inom försvaret.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
7.
Ledningsgruppen (Fö 1971:03) för fortsatt utveckling av försvarets planerings-
och programbudgetsystem (PPBG)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1971 för att framlägga förslag
rörande den slutliga utformningen av försvarets nya planerings- ocb
budgeteringssystem samt att leda och samordna det fortsatta utvecklingsarbetet
inom förenämnda område:
Ordförande:
Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd
Ledamöter:
Grape, S. Lennart, departementsråd
Johansson,
Bengt A. W., departementsråd (t.o.m. den 31 juli 1974) Petri, Gunnar G. B.,
kansliråd (fr.o.m. den 1 augusti 1974)
Experter:
Albrektson, Hans B., departementssekreterare (t.o.m. den 21 februari 1974)
Andersson,
O. Inger S., förste byråsekreterare Andrén, Nils B. E., professor Bergelin,
Peter, överstelöjtnant Bovallius, Lars K. R., avdelningsdirektör Broström, Ulf
T. F., avdelningsdirektör Dahlén, Rune B., avdelningsdirektör Edman, Kurt E.,
avdelningsdirektör Englund, Lars-Erik, överstelöjtnant Ekelund, Jan C,
byrådirektör Eriksson, Kurt L. F., laborator Faugert, Sven J. E., byrådirektör
Folke, U. Ingemar, överstelöjtnant Franzén, L. Göran, överingenjör (t.o.m. den
31 maj 1974) Hjelmberg, E. Lars-B., pol. mag. (t.o.m. den 31 maj 1974)
Holmberg, Gunnar E., planeringsdirektör Jansson, Carl-Gustaf, tekn. stud.
(t.o.m. den 14 juni 1974) Kangert, Håkan, byrådirektör Lahrman, A. Ebbe,
byråintendent Lalin, Per Olof, revisionsdirektör Larsson, Nils, byrådirektör
(t.o.m. den 31 maj 1974)
165 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:8
Liljedahl,
Svante R., överstelöjtnant (t.o.m. den 4 april 1974)
Muld,
Andres, byrådirektör
Nilsson,
Stig Å., organisationsdirektör
Olhede,
Torleif E., departementssekreterare
Olsson,
Jan O., departementssekreterare (fr.o.m. den 22 februari 1974)
Pellnäs,
Bo, major (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Persson,
Lars Bertil, överstelöjtnant
Persson,
Ragnar, överstelöjtnant (t.o.m. den 29 april 1974)
Rangne,
Bo, avdelningsdirektör
Ringb,
Per Arne, överstelöjtnant
Sandberg,
A. Palle G., kommendörkapten
Stefenson,
Bror P. H., kommendörkapten
Strand,
Kärl-Erik, kansliråd
Strangert,
Per O., överingenjör (t.o.m. den 4 april 1974)
Wettemark,
Oskar G., kapten
Österblad,
J. Ivan, major (t.o.m. den 30 september 1974)
Österdahl,
Lars-Erik O., avdelningsdirektör
Sekreterare:
Edgren, Claes A. W., överste (fr.o.m. den 1 januari 1975)
Bitr.
sekreterare: Hellman, Sven R., överingenjör Lönnbom, Bengt A. V., överstelöjtnant
Moberg, Sten L., byrådirektör (fr.o.m. den 2 maj 1974) Sondén, Jan-Anders,
kommendörkapten
Tjörnemo,
Cari-Erik A., överstelöjtnant (t.o.m. den 30 september 1974) Wahlström, J. Klas
E., t.f. kansliråd (t.o.m. den 28 mars 1974) Wessberg, Göran, byrådirektör
(t.o.m. den 29 april 1974)
Lokal:
Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel
763 10 00 (sekreteraren)
Direktiven
för ledningsgruppen, se 1972 års riksdagsberättelse Fö 20.
Ledningsgruppen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 22 sammanträden.
Arbetet har under
ledningsgruppen bedrivits i projektgrupper. Antalet sådana har under perioden
minskat från sju till fem. De har hållit sammanlagt 59 sammanträden.
Ledningsgruppens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
8.
Militära pensionsåldersdeiegatlonen (Fö 1971:04)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 september 1971 med uppgift att till
Kungl. Maj :t lämna förslag i frågor som hör samman med
Fö:8
Skr 1975:4 166
genomförandet
av höjningen av pensionsåldern för militär personal (se Post- och Inrikes tidn.
den 8 november 1971):
Ordförande:
Wetterblad, R. Ingmar T., generaldirektör
Ledamöter:
Bodin, K. Berndt, departementssekreterare Bäcklin, Lars R., ombudsman Wiberg,
N. Ola R., förste ombudsman Winéus, Bengt G., departementssekreterare Ersättare
för ledamöter:
Liedberg,
Anders J. B., ombudsman (för Bäcklin) Sandberg, K. G. Ulf, ombudsman (för
Wiberg)
Experter:
Lindahl, Carl-Fredrik H., överstelöjtnant Tamfeldt, Bengt G., överstelöjtnant
Sekreterare:
Stålhandske, O. Lennart, överstelöjtnant
Bitr.
sekreterare: Otterberg, L. Håkan, kapten
Lokal:
Försvarsdepartementets kommittélokaler, Sehlstedtsgatan 9, 115 28
Stockholm, tel. 62 28 07 (sekreteraren)
Direktiven
för delegationen, se 1972 års riksdagsberättelse Fö 21.
Delegationen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden.
Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
9.1972
års värnpliktsutredning (Fö 1972:01)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1972 för att utreda de
värnpliktigas utbildning och utnyttjande m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den
27 maj 1972):
Ordförande:
Gustavsson, Bengt T., ombudsman, led. av riksdagen
Sakkunniga:
Brännström, Roland J., verkmästare, led. av riksdagen Enskog, Carl-Gustav B.,
personalchef, f.d. led. av riksdagen Gustafsson, C. E. Torsten, lantbrukare,
led. av riksdagen Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen Hedin,
Cari Eric, lantbrukare, f.d. led. av riksdagen
167 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö: 10
Experter:
Berggren, Alf, kommendör av 1. graden Borgquist, Frithiof, byråchef Creutzer,
Bertil R., generalmajor Hörnquist, K. Iwan E., överste av I. graden Karlsson,
Ulf G., departementssekreterare Lindgren, Carl-Ivar, överste Lugn, P. E.
Robert, överste Lyth, K. Erik, överste av 1. graden Magneberg, Stig E., överste
Skarstedt, Cari-Ivar S., rättschef Wagner,G. F. Wilhelm, överste av 1. graden
Huvudsekreterare:
Engman, O. Ingemar, departementsråd
Sekreterare:
Jansson, K. Erik, kapten Nystedt, Stig H., t.f. avdelningsdirektör
Lokal:
Försvarsdepartementets kommittélokaler, Sehlstedtsgatan 9, 115 28 Stockholm,
tel. 67 18 08,61 35 03 (sekreterarna)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fö 18.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden saml haft
överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens
arbete.
Utredningen
har den 3 maj 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:3) Rekrytering och
utbildning av värnpliktiga för lokalförsvarsförband med stationära uppgifter m.
m.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
10.1973
års vapenfriutredning (Fö 1973:01)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1973 för översyn av lagen om
vapenfri tjänst och sanktionerna vid vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring
eller vapenfri tjänst:
Ordförande:
Holmberg, Carl V., justitieråd
Sakkunniga:
Andersson, Georg L., rektor, led. av riksdagen
Gustafsson,
Stig G., förbundsjurist, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 december 1974)
Fö: 10 Skr 1975:4 168
Gustavsson,
Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30
november
1974)
Möller,
S. A. Birger, f.d. led. av riksdagen
Norrby,
Karl-Eric, lantbrukare, led. av riksdagen
Werner,
N. Mårten S., komminister, led. av riksdagen
Experter:
Sjöholm, Eric G. R., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974) Suneson,
Karl-Henrik A., byrådirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974)
Sekreterare:
Janson, Björn C, hovrättsassessor
Bitr.
sekreterare: Körlof, Björn H. B., kanslisekreterare (fr.o.m. den 4 juni 1974)
Lokal:
Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel.
växel 763 10 00 (sekreteraren och bitr. sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Fö 14.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt
företagit studiebesök i Danmark och Norge. Utredningen beräknas slutföra sitt
arbete under år 1975.
11.
Sakkunnig (Fö 1973:02) för studier avseende utvecklingen efter år 1977 av de
delar av totalförsvaret som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar och
ekonomiskt försvar
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1973 för studier avseende
utvecklingen efter år 1977 av de delar av totalförsvaret som inte omfattas av
militärt försvar, civilförsvar och ekonomiskt försvar (se Post- och Inrikes
tidn. den 2 februari 1974):
Utredningsman:
Gyllö, Sture A., avdelningschef
Sekreterare:
Lundquist, David N., förste byråsekreterare
Lokal:
Försvarsdepartementet, Regeringsgalan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel
763 10 00 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Holmqvist till slatsrådsprotokollet den 20 december
1973):
Genom
beslut den 16 juni 1972 uppdrog Kungl. Maj :t åt överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen
att envar inom sitt verksamhetsområde genomföra perspektivplanering.
Planeringen skulle ske enligt närmare anvisningar från chefen för
försvarsdepartementet.
169 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:ll
Genom
beslut den 23 november 1973 uppdrog Kungl. Maj:t åt överstyrelsen för
ekonomiskt försvar att i samråd med berörda myndigheter bedriva försök med bl.
a. perspektivstudier inom det ekonomiska försvaret. Studierna skulle ske enligt
närmare anvisningar från chefen för handelsdepartementet.
Perspektivplaneringen
avseende det militära försvaret och civilförsvaret och perspektivstudierna
avseende det ekonomiska försvaret utgör led i framtagandet av underlag för
nästa större beslut om försvarets fortsatta inriktning. Beslutet avses bli ett
totalförsvarsbeslut och fattas våren 1977.
Perspektivplaneringen
och perspektivstudierna avser perioden 1977-1990-taIets början. Resultaten av
planerings- och studiearbetet skall redovisas under fjärde kvartalet 1975.
För
att underlaget för nästa försvarsbeslut skall bli så fullständigt som möjligt
bör ett motsvarande långsiktigt underlag tas fram för de delar av
totalförsvaret som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar och
ekonomiskt försvar, här sammanfattningsvis benämnda övrigt totalförsvar. Detta
bör ske mot bakgrund av förutsättningar som till övervägande delen "är
gemensamma för totalförsvaret samt med hänsyn i övrigt till behovet av
samordning inom totalförsvaret.
övrigt
totalförsvar omfattar verksamheter vid ett flertal olika myndigheter. Planeringsproblemen
är av mångskiftande karaktär. I vissa fall är utvecklingen inom andra
totalförsvarsgrenar avgörande för kraven på insatser, i andra fall kan
utvecklingen av samhället i övrigt och olika antaganden om karaktären av
möjliga framtida krig eller kriser ha avgörande betydelse. Detta innebär bl. a.
att även om de säkerhetspolitiska utgångspunkter och det samlade miljöunderlag
som gäller för det militära försvarel, civilförsvaret och det ekonomiska
försvaret har giltighet också för övrigt totalförsvar så kan detta underlag
kräva viss bearbetning för att kunna utnyttjas för att inrikta studierna av den
framtida utvecklingen av övrigt totalförsvar. Inriktningen torde i så fall
kunna ske genom en sammanställning av styrinformation från miljöunderlaget eller
genom härledning av mål utgående från underlag från andra totalförsvarsgrenars
utveckling.
Verksamheterna
inom övrigt totalförsvar kan vid studierna sammanföras i följande program,
nämligen ledning, viss polisverksamhet, sjukvård och allmän administration.
Programmet
ledning kan därvid avse försvarsberedskapsåtgärderna för i krig eller vid
kriser erforderlig civil, statlig och primärkommunal verksamhet utom sådan som
hänför sig till civilförsvar, ekonomiskt försvar eller till något annat program
inom övrigt totalförsvar.
Programmet
ledning kan sålunda avse försvarsberedskapsåtgärderna för den civila
ledningsorganisationen högsta, centrala, högre och lägre regionala samt
lokala ledningen.
Till ledning kan vidare
räknas psykologiskt försvar, försvarsberedskapsåtgärder för ljudradio- och
TV-produktion och -distribution, telekommunikationer och kartförsörjning.
Försvarsberedskapsåtgärder
avseende ledningsverksamhet inom polisväsende och sjukvård bör räknas till
programmen viss polisverksamhet resp. sjukvård.
Programmet
viss polisverksamhet kan omfatta dels försvarsberedskapsåtgärderna för den
allmänna polisverksamheten, dels översiktligt den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet.
Fö;ll
Skr 1975:4 170
Programmet
sjukvård kan omfatta fösvarsberedskapsåtgärderna för den allmänt civila hälso-
och sjukvården, läkemedelsförsörjningen och försörjningen i övrigt inom
sjukvårdsområdet samt landstingens verksamhet. Hänsyn bör här tas till
motsvarande verksamhet inom det militära försvaret och civilförsvaret.
Till
programmet allmän administration bör räknas sådana verksamheter inom övrigt
totalförsvar som inte rimligen kan hänföras till ledning, viss polisverksamhet
eller sjukvård, t. ex. utbildning av vapenfria värnpliktiga.
För
pågående perspektivplanering och perspektivstudier inom totalförsvaret gäller
en indelning av arbetet i två etapper. Redovisningen av resultatet från den
första etappen ger underlag för en närmare inriktning av den andra etappen. För
att studiearbetet skall kunna koncentreras till de väsentligaste problemen bör
detta mönster följas även för övrigt totalförsvar.
Någon
myndighet med instruktionsmässiga samordningsuppgifter finns inte inom det
aktuella området. En särskild sakkunnig bör därför tillkallas för att svara för
genomförandet av här berörda studier. Den sakkunniges uppgift blir att för
övrigt totalförsvar i samarbete med berörda myndigheter inrikta och samordna
framtagningen av underlag för kommande totalförsvarsbeslut. Den sakkunnige bör
därvid från fall till fall bedöma formerna för inriktningen och behovet av
samordning. Ambitionsnivån i arbetet bör avvägas med hänsyn till problemens
långsiktiga betydelse och tillgänglig utredningskapacitet vid berörda
myndigheter. Resultatet av studierna bör föreligga senast i december 1975.
En
betydande del av studiearbetet bör på den sakkunniges uppdrag kunna utföras av
de berörda myndigheterna. De myndigheter det är fråga om är i första hand
sådana som har totalförsvarsanslag och vilkas försvarsverksamhet i detta
sammanhang inte i sin helhet bör räknas till militärt försvar, civilförsvar
eller ekonomiskt försvar.
I
sammanhanget erinras om att den av Kungl. Maj:t den 2 juni 1972 tillkallade
beredningen för långsiktig totalförsvarsplanering har att pä departementsnivå
samordna den långsiktiga planeringen inom totalförsvaret.
Den
sakkunnige har under tiden februari - oktober 1974 hållit 20 sammanträden med
sekreteraren, samt haft överläggningar med olika myndigheter och organisationer
som berörs av utredningsuppdraget.
Visst
underlag har inhämtats från de myndigheter som berörs av studierna.
Den
sakkunnige beräknas slutföra sitt arbete under fjärde kvartalet år 1975.
12.1974
års underrättelseutredning (Fö 1974:01)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att utreda riktlinjer
för den militära underrättelsetjänsten m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 10
januari 1974):
Ordförande:
Rosén, Nils Gustav K. G., f.d. universitetskansler
171 Kommittéer:
Försvarsdepartementet Fö:12
Sakkunniga: Axell, H. Göran, ombudsman Clason, Anders E.
V., chefredaktör Eriksson, Nancy M., fru, f.d. led. av riksdagen Hedlund,
Gunnar, förutvarande statsråd, led. av riksdagen Himmelsirand, J. Ulf L,
professor
Experter: Ekman, C. H. Stig, docent (fr.o.m. den 1 april
1974) Skarvall, Kari-Erik, hovrättspresident (fr.o.m. den 6 februari 1974)
Sekreterare: Holmquist, K. O. Rolf, hovrättsfiskal
(fr.o.m. den 6 februari 1974)
Bitr. sekreterare: Nilsson, E. Sören,
departementssekreterare (fr.o.m. den 24 januari 1974)
Lokal: Handelsdepartementet, Rosenbad 2, Fack, 103
20Stockholm, tel. växel 763 10 00
Direktiv (anförande av slatsrådel Holmqvist till
statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):
Omsorgen om det egna landets yttre trygghet är ett
grundläggande drag i alla nationers säkerhetpolitik. Syftet med Sveriges
säkerhetspolitik har bekräftats av riksdagen senast åren 1972 och 1973 (prop.
1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231, prop. 1973:1 bil. 6, FöU 1973:8, rskr
1973:62). Det har angetts på följande sätt.
Sveriges
säkerhetspolitik, liksom andra länders, syftar till att bevara landets
oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i
former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom
våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt,
socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt
i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig
utveckling.
Riksdagen
har vidare beslutat att vår säkerhetspolitik, i en värld av politiska
spänningar och stora militära resurser, även i fortsättningen skall bygga på
alliansfrihet i fred och syfta till neutralitet i krig. För att denna
neutralitetspoliiik skall vara trovärdig och realistisk måste den genomföras
med stabil politisk inriktning och med stöd av ett totalförsvar som är avpassat
och uppbyggt för att värna vårt oberoende, i första hand genom att vara
fredsbevarande.
Beträffande
totalförsvarets utformning har riksdagen både 1972 och 1973 uttalat bl. a. att
en allsidig underrättelsetjänst skall ingå i vårt totalförsvar. Betydelsen av
en sådan har utvecklats i de anvisningar för planeringsinriktning m. m. för
perioden 1974/75 1978/79 inom det militära försvaret som chefen för
försvarsdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelade den 6
mars 1973.1 dessa anvisningar heter det bl. a. följande.
Beträffande den operativa styrkan på kort sikt bör vid
planeringen bl. a. beaktas att värdet för en främmande stat av att militärt
kontrollera Sverige uppstår först i en akut krissituation eller vid krig mellan
stormaktsblocken i Europa. En noggrann uppföljning av den säkerhetspolitiska
situationens utveckling och en allsidig underrättelsetjänst bör ge oss
förvarning om att en
Fö:12 Skr 1975:4 172
skärpning
av läget är förestående. Denna möjlighet till förvarning innebär att
mobiliserings- och kuppförsvarsberedskapen under perioden kan hållas på en
lägre nivå än den nuvarande. Incidentberedskapen för förband och enheter med
uppgifter att fastställa, hindra och beivra kränkningar av vårt territorium bör
upprätthållas på i stort samma nivå som för närvarande.
Den
militära underrättelsetjänstens ändamål i fred är att lämna underlag för
överbefälhavarens beslut angående åtgärder vid kränkning av vårt territorium
och angående det militära försvarets beredskap och vår krigsplanläggning. Den
skall även ge underlag för statsmakternas beslut om åtgärder i syfte att höja
vår beredskap. Underrättelsetjänsten skall vidare lämna underlag för
statsmakternas och cenirala myndigheters, däribland överbefälhavaren, beslut
och förslag angående krigsmaktens uppbyggnad och utveckling i stort. Vidare
skall underrättelsetjänsten ge underlag för beslut om utformning av och
taktiska föreskrifter för våra krigsförband samt beträffande utveckling av vår
krigsmateriel och utformning av våra befästningar.
Överbefälhavaren
skall enligl sin instruktion (1968:408) leda underrättelsetjänsten inom
krigsmakten. Han har fastställt underrättelseinstruktion och
underrättelsereglemente för krigsmakten.
Försvarsstaben
biträder överbefälhavaren vid ledning av det militära
försvarets underrättelsetjänst. Underrättelseärenden
liksom
säkerhetsärenden
handläggs vid sektion 2 inom försvarsstaben. Sektionen utarbetar
överbefälhavarens order och anvisningar för försvarsattachéernas verksamhet
samt för underrättelseinhämtningen vid försvarsstabens särskilda byrå och vid
försvarets redioanstalt.
Försvarsstabens
särskilda byrå i den aktuella debatten benämnd IB lyder direkl under
överbefälhavaren. Denne har senast år 1972 lämnat skriftliga instruktioner för
verksamheten. Av bestämmelserna för tjänsten vid byrån framgår bl. a. uppgift
och inriktning, organisation i stort och ledningsförhållanden. Särskilt anges i
vilka fall underlydande chef skall inhämta byråchefens beslut (godkännande).
För
redovisning av medel till den särskilda verksamheten finns bestämmelser av
Kungl. Maj:t, meddelade den 3 juni 1960. Av bestämmelserna framgår bl. a. att
en särskild revisor skall förordnas av försvarets civilförvaltning. Revisorns
uppgift är att siffergranska redovisningshandlingarna och kontrollera att i
räkenskaperna redovisas alla medel som stått till förfogande samt att dessa,
såvitt ske kan_, är vederbörligen verifierade. Efter varje budgetårs utgång skall
lämnas redogörelse till chefen för försvarsdepartementet rörande disposition av
anvisade medel.
Försvarsstabens
underrättelseavdelning bearbetar operativa underrättelser, dvs. uppgifter om
främmande stridskrafters styrka och belägenhet, beredskap och verksamhet samt
uppgifter om militärgeografi, kommunikationer och underhållsresurser. Därutöver
behandlas militärpolitiska frågor samt ekonomiska förhållanden av betydelse för
bedömningen av främmande makters krigspotential.
Inom
försvarsgrensstaberna bearbetas i särskilda avdelningar underrättelser av
betydelse för försvarsgrenschefs beslut rörande förbandens mobilisering,
utbildning, taktik, organisation, utrustning och personal.
Inom
försvarets materielverk bearbetas vid varje huvudavdelning underrättelser om
främmande makts färdiga materiel och tekniska metoder som underlag för beslut
om utformning av vår materiel m. m. En omfattande
173 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:12
samverkan
sker med främst försvarsgrensstaberna och försvets forskningsanstalt.
Försvarets
forskningsanstalt bearbetar underrättelser om materiel, teknik och forskning av
grundläggande vetenskaplig natur.
Försvarets
radioanstalt inhämtar underrättelser genom signalspaning och utför viss
bearbetning före delgivning. Radioanstalten skall enligt sin instruktion hålla
utrikes- och försvarsministrarna informerade om underrättelseverksamhetens
inriktning och arbetets bedrivande i stort. Överbefälhavaren äger meddela
anvisningar för inriktningen av radioanstaltens underrättelseverksamhet.
1
krig handläggs underrättelseärenden vid särskilda enheter i högkvarteret och i
regionala staber samt vid förbanden.
Den
s. k. Öst Ekonomiska Byrån intar en särställning bland de organ som är
sysselsatta med underrättelseverksamhet. Byrån drivs av staten och det svenska
näringslivet. Verksamheten består främst av utredningsarbete och rapportering.
Rapporterna avser årliga sammanfattade bedömningar av östblocksstaternas
ekonomi samt översikter angående lantbruk, energiförsörjning, olika
industrisektorer och utrikeshandel m. m. Antalet rapporter är ca 40 om året.
Försvarsutskottet
har granskat den militära underrättelsetjänsten. Med anledning av vad som
inhämtats vid granskningen har utskottet lämnat en redovisning och vissa
förslag till riksdagen (FöU 1973:25).
Utskottet
ställer följande allmänna krav på underrrättelsetjänsten.
1. Verksamheten skall avse underrättelser av betydelse
för rikets yttre säkerhet.
2. Organisationen skall vara en del av vårt
demokratiska samhälle och verksamhetens inriktning skall stå under löpande
kontroll av statsmakterna.
3. Verksamhet inom Sverige får inte stå i strid med
landets lagar och inte vara inriktad på uppgifter som ankommer på polisen.
4. Verksamheten skall vara effektiv och bedrivas under
omdömesgill ledning. Sekretesskravet måste beaktas.
Med
utgångspunkt i de allmänna kraven på underrättelseorganisationen finner
utskottet att verksamheten bör få en fastare inriktning genom att Kungl. Maj:t
utfärdar riktlinjer (instruktion) för verksamheten. Utskottet föreslår vidare
att det i fortsättningen öppet redovisas att en verksamhet av detta slag
bedrivs och måste bedrivas. Det allmänna syftet och den organisatoriska
anknytningen i stort bör enligt utskottet vara kända. Enligt utskottets mening
bör den under överbefälhavaren ansvarige chefen för den hemliga
underrättelsetjänsten i fortsättningen stå i öppen personalförteckning.
Försvarsutskottet
förutsätter att behovet av insyn och kontroll liksom nu i första hand
tillgodoses genom att kommande riksdagars försvarsutskott följer verksamheten i
stort och att regeringen ägnar frågan om underrättelsetjänsten betydande
uppmärksamhet. Utskottet anser det vidare möjligl att en eventuell
lekmannastyrelse för försvarsstaben i fredstid kan få till uppgift att ta
ställning till principiella frågor rörande underrättelsetjänsten. Enligt
utskottet kan man också tänka sig andra former för insyn och kontroll.
Genom
utskottets granskning har aktualiserats en rad frågor rörande den personal som
är fast knuten till den hemliga underrättelsetjänsten. Underrättelsetjänsten
behöver enligt utskottet personal som är både effektiv och omdömesgill.
Säkerhetsskyddet ställer särskilda krav. Mot denna bakgrund anser utskottet att
man i fortsättningen bör ägna särskild
Fö;12
Skr 1975:4 174
uppmärksamhet
åt frågor som gäller rekrytering och anställningskontroll, utbildning för
underrättelseverksamheten och vidareutbildning för annan verksamhet efter
avslutad anställning. Olika medel bör enligt utskottet stå till förfogande när
ett anställningsförhållande måste avvecklas. Verksamhetens speciella karaktär
gör det också angeläget att överväga frågor om anställningsförhållanden,
tystnadsplikt m. m. för den personal som är fast knuten till
underrättelsetjänsten.
Beträffande
medelsförvaltningen och den ekonomiska kontrollen vid
underrättelseorganisationen anför utskottet att det från personalens synpunkt
är av väsentlig betydelse att misstankar om brottsligt eller eljest olämpligl
förfarande med disponerade medel kan bli föremål för prövning som grundar sig
på arkiverade redovisningshandlingar.
Utskottet
anser att verksamheten vid den s. k. Öst Ekonomiska Byrån inte i första hand är
ett försvarsintresse. Den särskilda kompetens som byrån representerar bör
därför enligt utskottet inte ges statligt stöd som innebär organisatorisk
anknytning till försvaret.
Riksdagen (rskr 1973:383)
har godkänt de allmänna krav på underrättelsetjänsten som försvarsutskottet har
angett och som sin mening givit Kungl. Maj:t till känna vad utskottet har
anfört om den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen.
Jag
avser att återkomma till Kungl. Maj:t med förslag att tjänsten för den under
överbefälhavaren ansvarige chefen för den hemliga underrättelsetjänsten skall
redovisas i öppen personalförteckning och att den s. k. Öst Ekonomiska Byrån skall
frigöras från försvaret.
En
särskild utredning bör få i uppdrag att föreslå riktlinjer för den militära
underrättelsetjänstens verksamhet m. m. och i samband därmed lämna erforderliga
förslag till de instruktioner som bör utfärdas av Kungl. Maj:!. Utredningen bör
även föreslå former för ökad insyn i och kontroll över den hemliga
underrättelsetjänsten. Det bör även uppdras åt utredningen att lämna förslag
beträffande medelsförvaltningen och den ekonomiska kontrollen inom denna
verksamhet.
Utredningen
bör också för att få underlag till sina förslagom den framtida
underrättelseverksamhetens inriktning göra de tillbakablickar på den
hittillsvarande verksamheten som kan anses nödvändiga. Inte minst viktigt i det
sammanhanget är att utredningen historiskt följer den hittillsvarande
verksamhetens karaktär och inriktning under efterkrigstiden mot bakgrund av det
internationella skeendets inverkan på vårt land och hur detta bedömdes vid
vissa tidpunkter påverka vårt försvar och vår säkerhet.
Utredningen
har under tiden februari - oktober 1974 hållit tolv sammanträden,
varav ett under tre dagar. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år
1975.
13.
Expertutredningen (Fö 1974:02) ang. prisreglering av försvarsutgifterna
Tillkallade
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1974 för att utreda system för
prisreglering av försvarsutgifterna (se Post- och Inrikes tidn. den 28 maj
1974):
175 Kommittéer; Försvarsdepartementet Fö;13
Ordförande:
Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd
Sakkunniga:
Hjalmarsson, S. Åke, departementssekrelerare Mäler, Karl-Göran, docent
Experter:
Billström, P. O. Frithiof, statistikchef (fr.o.m. den 27 maj 1974) Holmberg,
Gunnar E., planeringsdirektör Hägg, Y. O. Sture, planeringsdirektör (fr.o.m.
den 27 maj 1974) Linder, F. Georg, inköpsdireklör Thyberg, P. Erik, byråchef
Wigur, J. T. Rolf, överste
Sekreterare:
Strand, Karl-Erik, t.f. kansliråd
Lokal:
Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel
763 IO 00 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):
Prisregleringen
av utgifterna för det militära försvaret grundades under åren 1959/60-1968/69
på ett särskilt försvarsindex (1968 ändrat till prisregleringstal för
försvaret). Detta index avsåg att ge kompensation för prisförändringar på de
produkter försvaret använder. Försvaret fick således kompensation för en
prisutveckling som avvek från den allmänna prisutvecklingen, vilket tidvis
medförde oförutsebara anspråk på anslagsmedel. Sedan budgetåret 1969/70
tillämpas prisreglering enligt nettoprisindex (prop. 1969:1, bil. 6, s. 14).
Vid den omprövning av prisregleringssystemet som föregick förändringen fr. o.
m. budgetåret 1969/70 förordades att priskompensation skulle utgå för de prisstegringar
som är att hänföra till allmänna prisstegringar i ekonomin. Någon av de
officiella indexserierna avseende allmän prisutveckling borde ersätta de
särskilda prisregleringstalen för försvaret. Konsumentprisindex ansågs därvid
ligga närmast till hands. Med hänsyn till att huvuddelen av de varor som ingår
i forsvarets konsumtion är undantagna från indirekta skatter valdes emellertid
att tillämpa prisreglering på basis av nettoprisindex. För att det ekonomiska
innehållet i 1968 års försvarsbeslut skulle bibehållas medgavs en särskild
reservationsmedelsförbrukning om sammanlagt 470 milj. kr. under de tre aktuella
budgetåren (de s. k. 'avlösningsmedlen').
Jag
bedömer alt nu tillgängliga erfarenheter av tillämpningen av ett
prisregleringssystem baserat på netloprisindex är tillräckliga för en
utvärdering av detla system. Jag har mot denna bakgrund kommit fram till att
sakkunniga nu bör tillkallas för att utvärdera erfarenheterna av nu tillämpat
prisregleringssystem samt för att utforma och analysera alternativa system för
prisreglering.
De
skilda krav som kan ställas på ett prisregleringssystem kan vara sinsemellan
motstridiga. Vid utformningen av ett väl fungerande prisregleringssystem måste
en avvägning ske mellan eftersträvade egen-
Fö:13 Skr 1975:4 176
skaper.
De viktigaste principiella krav som enligt min mening bör ställas på ett
prisregleringssystem framgår utan prioritetsordning nedan.
Systemet
bör vara så utformat att man undviker icke avsedda förändringar av försvarels
resurstilldelning i förhållande till andra samhällssektorer. Det bör därför
vara möjligt att bestämma skillnaden i kompensation i förhållande till elt
system baserat på kompensation enligt den allmänna prisutvecklingen.
Systemet
bör vara så utformat att det skapar stabilitet i statsbudgeten.
Priskompensationen bör inte leda till ryckighet i medelstilldelningen.
Systemet
bör vara så utformat att det skapar stabilitet i försvarsplaneringen. Detta
förutsätter tillgång till sådana prognoser beträffande framtida
kompensationsutfall i förhållande till prisutvecklingen på de
produktionsfaktorer försvaret utnyttjar så att det redan vid
planeringstidpunkten är möjligt att med rimlig säkerhet förutse det framtida
reala resursutrymmet.
Systemet
bör vara enkelt att tillämpa och lätt att överblicka.
Systemet
bör anknyta till officiella, av statistiska centralbyrån (SCB) publicerade
indexserier.
De
prisstegringar som prisregleringssystemet avser bör särskiljas från de
kostnadsstegringar som sammanhänger med att produkter förbättras. Detta är främst
aktuellt vid materielanskaffning där kostnadsstegringar betingade av
kvalitetshöjningar inträffar. De prisstegringar som prisregleringssystemet
skall kompensera för bör vidare vara rensade från produktivitetsökningar.
Systemet
bör ge tillräckliga incitament till rationaliseringar och
produktivitetshöjningar.
Systemet
bör säkerställa den känslighet för ändrade relativa priser på skilda
produktionsfaktorer som är en förutsättning för att uppnå bästa
produktionslösningar. När en produktionsfaktor blir relativt sett dyrare än
andra produktionsfaktorer bör detla få genomslag i den sam mansättning av
produktionsfaktorer som utnyttjas i produktionsprocessen. Incitament för en
anpassning till ändrade relativa priser bör, inom ramen för de möjligheter
härtill som föreligger bl. a. i tidshänseende, säkerställas i
prisregleringssystemet.
De
sakkunniga bör insamla och bearbeta information till belysning av nu tillämpat
prisregleringssystems innebörd i vad avser de ovannämnda kraven och sålunda
utvärdera erfarenheterna av systemet. Vidare bör de sakkunniga utforma och mot
den ovannämnda bakgrunden analysera alternativa system för prisreglering av
försvarsutgifterna.
Jag
avser att senare begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en
parlamentarisk försvarsutredning. Den nu aktuella utredningens analys ay det f.
n. tillämpade prisregleringssystemet och alternativa system avses ligga till
grund för försvarsutredningens värdering av alternativen. De sakkunniga bör
arbeta skyndsamt och med inriktning på att avlämna utredningsresultatet vid
ingången av år 1975.
Utredningen
har under tiden maj - oktober 1974 hållit elva sammanträden. Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under första kvartalet år 1975.
177 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö: 14
14. Försvarsmaktens ledningsutredning (Fö 1974:03)
(FLU-74)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
20september 1974 för att utreda det militära försvarets centrala och högre
regionala ledningsorganisation m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 28
september 1974):
Ordförande: Gustafsson, Hans L., landshövding
Sakkunniga: Glimnér, J. Erik, hemmansägare, led. av
riksdagen Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen Göransson, J.
Olle, verkmästare, led. av riksdagen Lindblad, Hans B., redaktör Träff, Sven-Olov
A., direktör, led. av riksdagen
Experter: Bodin, K. Berndt, departementssekrelerare
Jarmar, L. Håkan, organisationsdirektör Olhede, Torleif E.,
departementssekreterare Skoglund, Claes G., generalmajor
Sekreterare: Ludvik, Klaus, organisationsdirektör
Lokal: Fredsgatan 2, 111 52 Stockholm, tel. 763 37 80
(sekreteraren)
Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till
statsrådsprotokollet den 20 september 1974):
Det militära försvarets nuvarande ledningsorganisation på
central nivå bygger i allt väsentligt på de riktlinjer som drogs upp av 1958
års försvarsledningskommitté och 1960 års försvarsledningsutredning.
Grundtankarna i den organisation som statsmakterna beslulade om (prop.
1961:109, SU 1961:90, rskr 1961:258) innebär i stort att överbefälhavaren,
direkt under Kungl. Maj:t i fred är ansvarig för operativt krigsförberedelsearbete,
långsiktsplanering och avvägningar inom det militära försvaret samt i krig för
den operativa verksamheten. Överbefälhavaren biträds av försvarsstaben. De
förbandsproducerande funktionerna utbildning, taktik, utrustning,
organisation, personal och mobilisering åvilar, direkt under Kungl. Maj:t,
försvarsgrenscheferna, som härvid biträds av var sin försvarsgrensstab.
Utvecklingen av förvaltningsorganisationen inom försvaret
under 1960-och 1970-talen karaktäriseras av en inriktning mot centralt
sammanhållet, självständigt ansvar för resp. verksamhetsområde. Försvarets
materielverk inrättades 1968 som central förvaltningsmyndighet för tyg- och
intendenturförvaltningen. Materielverkets nuvarande organisation fastställdes
av statsmakterna år 1971 (prop. 1971:124, FöU 1971:22, rskr 1971:292).
Värnpliktsverket inrättades år 1968 (prop. 1968:34, SU 1968:92, rskr 1968:214)
som centralt organ för inskrivning och redovisning av värnpliktiga. Den
organisation som gäller för försvarets sjukvårdsstyrelse
12 Riksdagen 1975. I saml. Nr4
Fö:14 Skr 1975:4 178
tillkom
år 1969 (prop. 1969:110, SU 1969:105,rskr 1969:249). På grundvalav riksdagens
beslut (prop. 1973:88, FöU 1973:17, rskr 1973:196) pågår f. n. omorganisation
av försvarsforskningen till en gemensam försvarsforskningsorganisation. Även
fortifikationsförvaltningens organisation har nyligen setts över (prop.
1973:75, FöU 1973:16, rskr 1973:195).
Organisationen
av det militära försvarets regionala ledning grundas på statsmakternas beslutar
1964 och 1966 (prop. 1964:109, SU 1964:189, rskr 1964:362 och prop. 1966:110,
SU 1966:99, rskr 1966:248) och innebär att landet indelas i sex militärområden.
Varje militärområde lyder under en militär befälhavare, som i krig direkt under
överbefälhavaren är ansvarig för den operativa ledningen inom militärområdet. I
fred svarar militärbefälhavaren under vederbörlig central myndighet för
operativt krigsförberedelsearbete och förbandsproduktion. Militärbefälhavarna
är inom militärområdet under de centrala förvaltningsmyndigheterna ansvariga
för samordning av förvaltningen samt, med vissa begränsningar, för planläggning
och kontroll av förvaltningen. Militärbefälhavaren biträds av en allsidigt
sammansatt militärområdesstab. Vid anmälan av prop. 1966:110 anförde
föredragande departementschefen att militärområdesorganisationen förutsatts
vara provisorisk under en övergångstid och att definitiva beslut i
organisationsfrågan inte skulle fattas förrän tillräckliga erfarenheter hade
vunnits.
Organisationen
på lägre regional och lokal nivå ses f. n. över under överbefälhavarens
huvudansvar. Översynen har lett till vissa delbeslut från statsmakternas sida
(prop. 1973:75, FöU 1973:14, rskr 1973:170).
Ett
nytt planerings- och programbudgetsystem infördes i försvaret den 1 juli 1972
(prop. 1970:97, SU 1970:203, rskr 1970:420). Grundtanken i detta system är att
särskild vikt skall läggas vid atl ange de långsiktiga målen för försvaret så
att dessa i högre grad än tidigare kan tjäna till vägledning vid planering och
genomförandeverksamhet. I fråga om den senare verksamheten skall en ökad
delegering eftersträvas. Planering och verkställighet inriktas på
krigsförbanden, vilka har förts samman i ett antal program.
I
programbudgetsystemet indelas verksamheten i och härleds ledningskraven till
tre huvudfunktioner, nämligen en operativ funktion, en programfunktion och en
produktionsfunktion. Den operativa funktionen svarar för det operativa
krigsförberedelsearbetet. Programfunktionen svarar för formulering av mål för
programmen, resursfördelning och kontroll av måluppfyllelse.
Produktionsfunktionen svarar för att de mål som anges av programfunktionen
uppfylls i största möjliga utsträckning och på lämpligaste sätt. Produktionen
har indelats i fyra huvudproduktionsområden. Utöver de nämnda
huvudfunktionerna finns speciella funktioner med uppgift att säkerställa att
verksamhet, som berör flera program eller produktionsområden och som kräver
speciell kompetens och/eller produktionsteknik kan överblickas och styras
samlat. Dessa funktioner hänförs till den s. k. fackfunktionen i den mån de
inle direkt följer av instruktioner och föreskrifter för resp. myndighet. Den
närmare innebörden av fackfunktionen och fackmyndigheternas ställning övervägs
f. n. av ledningsgruppen för fortsatt utveckling av försvarets planerings-och
programbudgetsystem (Fö 1971:03).
Det
nya planeringssystemet anpassades till den fredsorganisation som förelåg när
systemet infördes. Detta innebar t. ex. att programindelningen gjordes
organisationsanpassad med bl. a. program för armé-, marin- och
flygvapenförband. Vidare anpassades ansvarsfördelningen av såväl den
179 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö: 14
programmässiga
som den produktionsmässiga ledningen program resp. produktionsfunktionens
fördelning på myndigheter till de gällande ledningsförhållandena.
Programbudgetgruppen (SOU 1969:25), som utarbetade förslaget till nytt
planerings- och programbudgetsystem, förutsåg emellertid att justeringar kunde
behöva göras efter hand som erfarenheter erhölls och systemet utvecklades.
Resultaten av våra
försvarsansträngningar beror på hur stor del av försvarulgifterna, som kan
avdelas för att sätta upp och omsätta krigsförband. Detta innebär att sådana
utgifter för fredsadministrationen som inte direkt bidrar till försvarseffekten
måste begränsas så långt möjligt och det är därför angeläget att även söka
minska kostnaderna för den fredstida ledningsorganisationen.
Utbildningsverksamheten
har stor betydelse för de värnpliktigas attityd till försvaret och
försvarseffekten. Det är därför angeläget att utbildningsorganisationen
tillförsäkras en så god personell kvalitet som möjligt.
Utomlands pågår sedan en
tid tillbaka intressanta organisationsutvecklingar som bl. a. innefattar
integrationssträvanden inom försvarsmakten och dess högsta ledning. De
organisationsförändringar som genomförts i Canada, Norge och Västtyskland är
exempel på sådana utvecklingar. Liksom i Sverige har strävan efter ökad effektivitet
i förening med resursbegränsningar och en ogynnsam kostnadsutveckling för fredsorganisationen
varit ett av de avgörande skälen för organisationsöversynerna.
Riksdagens revisorer har
låtit granska förutsättningarna för en närmare integration av den centrala
stabsorganisationen. Resultatet har redovisats i en granskningspromemoria, som
utmynnar i ett förslag till en förenkling och effektivisering av försvarets
centrala stabsorganisation. Enligt revisorerna bör förslaget prövas ay en
särskild utredning. Efter remissbehandling har promemorian överlämnats till
Kungl. Maj:t i december 1972.
Jag har mot bakgrund av
det anförda funnit det lämpligt att särskilda sakkunniga nu tillkallas för att
se över det itiilitära försvarets centrala och högre regionala
ledningsorganisation.
De sakkunniga bör se över
och lämna förslag om organisationen för det militära försvarets centrala och
högre regionala ledning i fred. Målet skall vara att göra arbetet i fred inom
staberna så effektivt och kostnadsbesparande som möjligt varvid möjligheterna
till personalminskningar skall tas tillvara. En strävanbör också vara att
delegera ansvaret för genomförande av produktionen så långt ner i
organisationen som möjligt. De sakkunniga bör pröva de organisatoriska formerna
för den program- och produktionsmässiga ledningen i vad avser dennas utövande
på central nivå. De bör vidare överväga ansvars- och uppgiftsfördelningen
mellan central och högre regional nivå.
De sakkunniga bör utgå
från att den nuvarande krigsorganisationen på central nivå i princip skall
behållas. Vidare bör de utgå från att den operativa ledningen alltjämt skall
utövas av överbefälhavaren och militärbefälhavarna enligt nuvarande principer.
Beträffande
den centrala nivån bör de centrala förvaltningarnas organisation och ansvar i
stort behållas. Detta innebär att den produktionsmässiga ledningen för
huvuproduktionsområdena 2 Materielanskaffning, 3 Anskaffning av anläggningar
samt 4 Forskning och utveckling alltjämt bör utövas av berörda centrala
förvaltningar direkt under Kungl. Maj:t. De sakkunniga bör dock ha frihet att i
begränsade avseenden föreslå ändrad uppgifts- och ansvarsfördelning
mellan staber och förvaltningar.
Fö:14
Skr 1975:4 180
Möjligheterna
till minskning av personalkostnadsandelen inom förvaltningarna prövas i
särskild ordning.
De
sakkunniga bör belysa sambanden mellan utövandet av den operativa,
programmässiga resp. produktionsmässiga ledningen och därav följande
organisatoriska konsekvenser för den centrala stabsorganisationen.
Överbefälhavaren har f. n. och förutsäits fortsättningsvis behålla ett
odelat ansvar för ledningen av den operativa funktionen. Den program- och
produktionsmässiga ledningen utövas nu av program- resp. produktionsmyndigheter
under befälhavarens ledning och samordning. Försvarsgrenscheferna är
programmyndigheter för huvudprogrammen Arméförband, Marinförband och
Flygvapenförband samt produktions-myndigheter för hovudproduktionsområde 1
Ledning och förbandsverksamhet inom resp. huvudprogram. De sakkunniga bör
pröva och belysa olika alternativ för den program- och produktionsmässiga
ledningen från en fullständig samordning till en uppdelning som liknar dagens
förhållanden. En utgångspunkt härvid skall dock vara att överbefälhavarens
ledning av programplaneringen förstärks. De sakkunniga bör sålunda överväga och
belysa konsekvenserna av en organisation som innebär att den programmässiga
ledningen i sin helhet utövas av överbefälhavaren med biträde av en
försvarsstab. Beträffande den produktionsmässiga ledningen för
huvudproduktionsområde 1 kan denna antingen inordnas under överbefälhavaren och
försvarsstaben eller utövas av en eller flera fristående
produktionsmyndigheter. De sakkunniga bör belysa konsekvenserna av skilda
lösningar härvidlag.
Beträffande
den högre regionala ledningen bör de sakkunniga se över organisationen av och
arbetsuppgifter för militärområdesstaberna. De principiella grunderna för den
regionala ledningen som angavs i prop. 1964:109 och 1966:110 bör i huvudsak
alltfort gälla. Översynen bör göras mot bakgrund av de sakkunnigas egna
överväganden om ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan central och högre
regional nivå samt med beaktande av statsmakternas nyligen fattade och kommande
beslul med anledning av överbefälhavarens översyn av organisationen på lägre
regional och lokal nivå. De sakkunniga bör bl. a. mot bakgrund av vad som
anfördes i nämnda propositioner särskilt överväga militärbefälhavarnas ansvar
och befogenheter i fråga om utbildning av grundläggande art och förvaltningstjänsten
inom militärområdet.
De
sakkunniga bör vidare pröva lämpligheten av att minska antalet militärområden
från nuvarande sex. De bör härvid särskilt uppmärksamma att i stort
överensstämmande gränser för den militära och civila ledningen i krig utgör en
förutsättning för en effektiv samverkan mellan totalförsvarets olika delar. De
bör därför ta del av och beakta länsberedningens (C 1970:28) överväganden om
den framtida administrativa indelningen av landet. I den mån de sakkunniga
lämnar förslag om ändring av militärområdesindelningen bör även indelningen i
civilområden övervägas. Militär- och civilområdena bör sammanfalla om inte
mycket starka skäl talar mot detta. Särskilt bör prövas om militär-och
civilområdena kan avgränsas så att delar av län inte faller inom olika
civilområden. De sakkunniga bör ha frihet att utöver den geografiska
indelningen även överväga förhållanden som har betydelse för samverkan mellan
den militära och civila regionala ledningen.
Riksdagens
försvarsutskott (FöU 1973:19) har uttalat att frågan om lekmannainflytande i
fredstid inom försvarsmaktens centrala och regionala staber bör prövas i
samband med att stabsorganisationen ses över. En viktig fråga att överväga är
därvid enligt utskottet vilka uppgifter som i
181 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö; 15
förekommande fall lämpligen bör läggas på en
lekmannastyrelse. Utskottet anför också att utredningen bör ge besked om de
praktiska konsekvenserna av lekmannainflytande. Riksdagen (rskr 1973:289) har
gett Kungl. Maj:t tillkänna vad utskottet har anfört om lekmannastyrelser inom
det militära försvaret. Jag anser det angeläget att frågan om
lekmannainflytande blir prövad. Det bör ankomma pade sakkunniga att närmare
belysa de praktiska förutsättningarna för och konsekvenserna av lekmannainflytande
inom det militära försvarets centrala och regionala ledning i enlighet med vad
försvarsutskottet har anfört i frågan.
I överbefälhavarens 'Plan 1969 för lokalisering till
Östermalm och Järvafältet av försvarets staber, förvaltningar och institutioner',
som överlämnades till Kungl. Maj:t i december 1969 och revideras i mars 1974
föreslås försvarsgrensstaberna flytta in i byggnaden Bastionen då försvarets
civilförvaltning och fortifikationsförvaltningen omlokaliseras. De sakkunniga
bör föreslå hur de sålunda friställda lokalerna lämpligen skall utnyttjas av
den centrala stabsorganisationen.
Utredningsarbetet kan behöva genomföras i etapper. Det bör
emellertid bedrivas så att principiella överväganden beträffande de program-
och produktionsmässiga ledningsförhållandena samt härav föranledda
organisatoriska konsekvenser för den centrala stabsorganisationen, bl. a.
innefattande översiktliga kostnadsberäkningar, kan redovisas för Kungl. Maj:t
senast den 1 december 1976.
Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att en
parlamentarisk försvarsutredning tillkallas för att överväga försvarets
fortsatta inriktning. Den utredning som jag nu föreslår bör successivt ta del
av försvarsutredningens överväganden så att de organisatoriska konsekvenserna
av nästa större beslut om försvarets inriktning kan beaktas i utredningens
arbete.
De sakkunniga bör vidare på lämpligt sätt informera
berörda personalorganisationer om arbetets fortskridande.
Personalorganisationerna skall därvid beredas tillfälle att framlägga sina
synpunkter.
Utredningen har under tiden september - oktober
1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år
1975.
15.1974 års försvarsutredning (Fö 1974:04)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 25 oktober
1974 för att utreda totalförsvarets fortsatta utveckling m. m. (se Post- och
Inrikes tidn. den 9 november 1974):
Ordförande: Thunborg, Anders I., statssekreterare
Sakkunniga: Bengtsson, Karl F., verkmästare, led. av
riksdagen Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen Gustafsson, C. E.
Torsten, lantbrukare, led. av riksdagen Gustavsson, Bengt T., ombudsman, led.
av riksdagen
Fö: 15
Skr 1975:4 182
Petersson, Per M., hemmansägare, led. av riksdagen
Theorin, K. Maj Britt M., sekreterare, led. av riksdagen
Experter: Broström, Ulf T. F., avdelningsdirektör (fr.o.m.
den 21 november 1974) Ehrling, G. O. Ingvar, kansliråd (fr.o.m. den 21 november
1974) Eklund, C. Gunnar, generallöjtnant (fr.o.m. den 21 november 1974) Grape,
S. Lennart, departementsråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Hellman, Sven R.,
överingenjör (fr.o.m. den 21 november 1974) Karlsson, Ulf G.,
departementssekrelerare (fr.o.m. den 21 november 1974)
Leifland, Leif, utnämnt utrikesråd (fr.o.m. den 21
november 1974) Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd (fr.o.m. den 21 november
1974)
Orrö, Sven-Erik O., kansliråd (fr.o.m. den 21 november
1974) Petri, Gunnar G. B., kansliråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Thyberg, P.
Erik, byråchef (fr.o.m. den 21 november 1974) Wigur, J. T. Rolf, överste
(fr.o.m. den 21 november 1974)
Huvudsekreterare: Engman, O. Ingemar, departementsråd
Sekreterare: Bergquist, Mats F. Th.,
departementssekreterare (fr.o.m. den 21 november 1974)
Englund, Lars-Erik, överstelöjtnant (fr.o.m. den 21
november 1974) Sagrén, K. Åke, överstelöjtnant (fr.o.m. den 21 november 1974)
Sondén, Jan A., kommendörkapten (fr.o.m. den 21 november 1974)
Lokal: Fredsgatan 2, 111 52 Stockholm, tel. 763 37 86
(sekreteraren)
Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet
den 25 oktober 1974):
Inriktningen av Sveriges säkerhetspolitik samt uppgifterna
för och inriktningen av det militära försvaret och civilförsvaret behandlades
ingående av statsmakterna år 1972 (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231)
på grundval av förslag från 1970 års försvarsutredning (SOU 1972:4). Besluten
av 1972 års riksdag har i allt väsentligt bekräftats av 1973 och 1974 års
riksdagar (prop. 1973:1 bil.6, FöU 1973:16, rskr 1973:195resp. prop. 1974:1
bil.6, FöU 1974:19,rskr 1974:190).
1972 års riksdag fastställde utgiftsramar för det militära
försvaret och civilförsvaret för budgetåret 1972/73 samt ekonomiska
planeringsramar för programplaneringen för perioden 1972/73 1976/77. Riksdagen
har år 1973 och 1974 på motsvarande sätt fastställt utgiftsramar för budgetåren
1973/74 resp. 1974/75 samt planeringsramar för perioderna 1973/74 1977/78
resp. 1974/751978/79.
Genom beslut av statsmakterna (prop. 1970:97, SU 1970:203,
rskr 1970:420) infördes fr. o. m. budgetåret 1972/73 ett nytt planerings- och
budgeteringssystem för det militära försvaret och civilförsvaret. Systemet
183 Kommittéer: Försvarsdepartementet
Fö;15
hade försöksvis tillämpats redan före år 1972 och
underlaget för 1972 års försvarsbeslut var till stor del framtaget enligt
systemets principer. 1 samband med att riksdagen behandlade systemets införande
begärde riksdagen att Kungl. Maj:t skulle låta utreda riksdagens roll i det nya
systemet. Denna utredning utfördes av 1970 års försvarsutredning, vars förslag
(SOU 1972:48) låg till grund för Kungl. Maj:ts redovisning till riksdagen
(prop. 1972:103). Riksdagen (FöU 1972:23, rskr 1972:309) hade inte något att
erinra mot vad som därvid hade anförts.
Det nya
planerings- och budgeteringssystemets huvudkomponenter utgörs av s. k.
miljöstudier m. m., perspektivplanering, programplanering och
programbudgetering. Genom miljöstudierna söker man kartlägga möjliga
utvecklingslinjer i världen och vilka hot av olika slag som vårt land kan bli
utsatt för. Till grund för planeringen ligger också studier om det svenska
samhällets förändringar och hur dessa kan påverka vår sårbarhet och våra
försvarsåtgärder. Perspektivplaneringen bedrivs i två faser. Under den första
fasen skisseras olika principer för försvarets framtida utformning under skilda
förutsättningar. Studierna under perspektivplaneringens andra fas syftar till
att kartlägga hur olika handlingsvägar under de närmaste 5 10 åren påverkar
möjligheterna att förverkliga alternativa framtida försvarsutformningar. Dessa
studier utgör ett viktigt underlag för programplaneringen genom vilken konkreta
femåriga handlingsprogram tas fram. Programplaneringen är rullande vilket
innebär att en ny programplan för följande femårsperiod utarbetas varje år.
Genom program budgeteringen fastställs resursfördelningen på olika ändamål för
programplanernas första budgetår.
Överstyrelsen
för ekonomiskt försvar har efter uppdrag av Kungl. Maj:t lämnat förslag till
ulformning av ett planeringssystem för det ekonomiska försvaret. Kungl. Maj:t
har den 23 november 1973 uppdragit åt överstyrelsen att efter anvisningar av
chefen för handelsdepartementet och i samråd med berörda myndigheter bedriva
försök med långsiktplanering inom det ekonomiska försvaret. Genom beslut samma
dag meddelade chefen för handelsdepartementet anvisningar för försöken. Dessa
omfattar bl. a. perspektivstudier och programplanering enligt i huvudsak samma
principer som tillämpas för det militära försvaret och civilförsvaret.
Den 20
december 1973 har Kungl. Maj:t förordnat om särskilda studier avseende
utvecklingen efter år 1977 för vad som sammanfattningsvis benämns övrigt
totalförsvar, dvs. de delar av totalförsvaret som inte omfattas av det militära
försvaret, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret.
Tidsplanerna
för studiearbetet inom totalförsvarets olika delar är samordnade med en
inriktning på att ett samlat underlag skall föreligga för slutliga
ställningstaganden av statsmakterna år 1977. Tidplanerna innebär
sammanfattningsvis att perspektivplaneringen inom det militära försvaret och
civilförsvaret resp. perspektivstudierna för det ekonomiska försvaret liksom de
särskilda studierna för övrigt totalförsvar skall avslutas och redovisas hösten
1975. 1 början av år 1976 skall anvisningar meddelas för myndigheternas
programplanering avseende perioden 1977/78 1981/82. Programplaner för denna
period skall redovisas hösten 1976 i samband med att myndigheternas
anslagsframställningar lämnas in till regeringen.
Enligt de principer som fastlagts i prop. 1972:103 skall
riksdagens utrikes-och försvarsutskott fortlöpande informeras om studie- och
planeringsarbetets inriktning och resultat. Sådan information har lämnats vid
flera tillfällen under åren 1973 och 1974.
Fö:
15 Skr 1975:4 184
Under
1960-talet och början av 1970-talet har kostnadsutvecklingen för personal och
kvalificerad krigsmateriel medfört stora avvägningsproblem inom främst det
militära försvaret. Undersökningar av kostnadsutvecklingen rörande
försvarsmateriel under de senaste femton åren visar att kostnaderna för ett
vapen, som har anskaffats i samma utförande under hela perioden, väl följt den
allmänna prisutvecklingen. Kostnaderna för andra vapensystem, där en
kontinuerlig teknisk förbättring har ägt rum, har i löpande priser stigit
väsentligt snabbare. Inom personalområdet har vi under senare år försökt möta
kostnadsutvecklingen genom rationaliseringsåtgärder som bl. a. har inneburit
att antalet anställda inom försvarsmakten har minskat med omkring 1 200
personer. Trots dessa åtgärder har personalkostnadernas andel av utgiftsramen
stigit.
Den
antydda kostnadsutvecklingen skärper kraven på prioritering vid
ställningstaganden till det militära försvarets fortsatta inriktning.
Utvecklingen är inte specifik för Sverige utan gäller i många fall i högre grad
utländska försvarsmakter. I vissa länder har den lett och leder till stora
förändringar i det militära försvarets utformning.
1974
års riksdag (mot. 1974:402 och 1974:403, FöU 1974:19, rskr 1974:190) har
uttalat att en ny försvarsutredning borde tillkallas så att den kan påbörja
sitt arbete under hösten 1974.
Riksdagen
(mot. 1974:404, FöU 1974:23, rskr 1974:194) har också behandlat frågan om
beredskap för s. k. fredskriser. Försvarsutskottet konstaterar i sitt
betänkande att gränsen mellan å ena sidan fredskriser och å andra sidan
ekonomiskt hot och ekonomiska åtgärder i fientligt syfte kan vara svår att dra.
Utskottet anser vidare att planeringen av vår beredskap på försörjningsområdet
bör ges en sådan inriktning atl den också täcker mera fredsmässiga behov. Av
grundläggande betydelse är därvid, enligt utskottet, delarbete som bedrivs av
försörjningsberedskapsutredningen (H 1971:01) och energiberedskapsutredningen
(H 1974:03). Utskottet menar vidare att den försvarsutredning som utskottet
förutsätter skall tillkallas måste ägna betydande uppmärksamhet åt
försörjningsberedskapen och att den därvid får anledning att beröra beredskapen
för fredskriser.
Vidare
har riksdagen (mot. 1974:404, FöU 1974:22, rskr 1974:193) som sin mening gett
till känna vad försvarsutskottet har anfört om en ökad integration mellan
försvaret och det civila fredssamhället. Enligt utskottet bör en kartläggning
av möjligheterna atl komma längre i detta avseende komma till stånd i lämpligt
sammanhang.
Mot
bakgrund av det anförda förordar jag att sakkunniga tillkallas för att överväga
och lämna förslag om totalförsvarets fortsatta ulveckling m. m.
Sveriges
säkerhetspolitik bygger på alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i
krig. Denna inriktning kommer till uttryck i det mål för vår säkerhetspolitik som
antogs av 1968 års riksdag (prop. 1968:110, SU 1968:122, rskr 1968:281) och som
konfirmerades av 1972 års riksdag (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231).
De sakkunniga bör utgå från aU detta mål alltjämt skall gälla.
För
att skaffa sig en bakgrund till sina överväganden om totalförsvarets uppgifter
och inriktning bör de sakkunniga analysera vilka hot av olika slag som kan
uppkomma mot vär frihet och värt oberoende och som bör tas som utgångspunkt fÖr
den långsiktiga planeringen av vårt framtida totalförsvar. Ett viktigt underlag
utgör härvid de s. k. angreppsfallen och krisfallen samt annat miljöunderiag
som har legat till grund för myndigheternas studie-och planeringsverksamhet.
Det
nuvarande samhället och samhällsutvecklingen kännetecknas av stor
185 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö; 15
komplexitet
och av att olika verksamhetsgrenar påverkar och griper in i varandra. Samhället
blir därigenom mer känsligt för störningar än tidigare. På flera sätt blir
också det internationella beroendet allt större. Detta innebär att medlen för
att utöva hot eller påtryckningar mot en nation blir flera och av olika slag.
Det kan t. ex. vara fråga om militära åtgärder, aktioner mot civilbefolkningen
eller handelspolitiska och ekonomiska sanktioner. Det är mot denna bakgrund
angeläget att de sakkunniga studerar det totala försvarets roll i
säkerhetspolitiken samt hur bästa balans skall nås i våra samlade
försvarsansträngningar. De sakkunniga får därvid anledning att också beröra
beredskapen för fredskriser.
De
sakkunniga bör också studera hur det fredstida samhällets utveckling påverkar
våra försvarsåtgärder. De torde därvid komma att beröra frågan om en ökad
integration mellan försvaret och det civila fredssamhället. Det är emellertid
angeläget att understryka att samhällets utveckling självfallet skall styras av
medborgarnas fredstida önskemål och behov.
På
grundval av det militära försvarets och civilförsvarets perspektivplaner, det
ekonomiska försvarets perspektivstudier samt de särskilda studierna avseende övrigt
totalförsvar bör de sakkunniga överväga och lämna förslag om de olika
totalförsvarsgrenarnas uppgifter i stort och principiella inriktning på längre
sikt. Till grund för de sakkunnigas överväganden härvidlag bör även ligga de
studieresultat som tas fram av försörjningsberedskapsutredningen och
energiberedskapsutredningen.
I
ett senare skede bör de sakkunniga granska det militära försvaret och
civilförsvarets programplaner för perioden 1977/78 1981/82 samt motsvarande
planer för ekonomiskt försvar och övrigt totalförsvar och därvid överväga om
dessa motsvarar de sakkunnigas långsiktiga bedömningar. Härvid bör särskilt
beaktas att en tillfredsställande handlingsfrihet för framtiden erhålls.
I
sina överväganden år 1974 om det militära försvarets och civilförsvarets
programplanering behandlade riksdagens försvarsutskott (FöU 1974:19) bl.a.
frågan om system för prisreglering av planerings- och utgiftsramar. Utskottet
anförde därvid att det är angeläget atl man snabbt fullföljer arbetet med att
sammanställa erfarenheterna av nu gällande system med kompensation enligt
nettoprisindex.
Enligt
utskottet bör frågan därefter övervägas av den försvarsutredning som utskottet
räknar med skall tillkallas. Riksdagen (rskr 1974:190) beslöt att som sin
mening ge Kungl. Maj:t tillkänna vad utskottet anfört.
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1974 har jag tillkallat en
utredning (Fö 1974:02) med uppgift att utvärdera erfarenheterna av nuvarande
system för prisregleringen av det militära försvarets och civilförsvarets
utgifter samt analysera nuvarande och alternativa system. Arbetsresultatet
skall redovisas i början av år 1975. Utredningens rapport bör överlämnas till
de sakkunniga som bör lämna förslag om metod för prisreglering av det militära
försvarets och civilförsvarets planerings- och utgiftsramar fr. o. m. perioden
1977/78 1981/82 resp. budgetåret 1977/78.
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 har jag ökat antalet
sakkunniga i försvarets fredsorganisationsutredning (Fö 1968:20). Vid anmälan
av denna fråga anförde jag bl. a. att fredsorganisationsutredningen bör ta del
av den kommande försvarsulredningens överväganden så att det blir möjligt att
få de fredsorganisatoriska konsekvenserna belysta i nära anslutning till nästa
större beslut om försvarets fortsatta utveckling. Jag har vidare med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 september 1974 tillkallat sex sakkunniga att
överväga
Fö: 15 186
och
lämna förslag om det militära försvarets centrala och högre regionala
ledningsorganisation m. m. (Fö 1973:03). Även denna utredning, som skall
avsluta en första etapp av sitt arbete i december 1976, kan behöva ta del av
den kommande totalförsvarsutredningens överväganden.
Vissa
frågor som hänger samman med den allmänna värnplikten och värnpliktsutbildningens
utformning övervägs f. n. av 1972 års värnpliksutredning (Fö 1972:01). Den har
i juni 1974 avlämnat ett betänkande (Ds Fö 1974:4) om rekrytering och
utbildning av värnpliktiga avsedda för lokalförsvarsförband med stationära
uppgifter m. m. Utredningen väntas inom kort redovisa sina överväganden om
nyttjandeliden av de värnpliktiga i krigsorganisationen samt hur eventuella
förändringar härvidlag kan påverka personaltillgång m. m. inom andra delar av
totalförsvaret.
Som
framgår av det anförda pågår f. n. flera betydelsefulla utredningar som berör
olika områden av det militära försvaret. Jag anser det angeläget att detta
utredningsarbete samordnas i största möjliga utsträckning både i sak och
tidsmässigt. Det bör enligt min mening ankomma på den av mig nu föreslagna
totalförsvarsutredningen att utöva en ledande roll härvidlag.
De
sakkunniga bör bedriva sitt arbete så att deras överväganden och förslag om de
olika totalförsvarsgrenarnas uppgifter i stort och principiella inriktning samt
om prisregleringssystem för det militära försvaret och civilförsvaret kan
redovisas tidigt år 1976, och därvid kunna ligga till grund för regeringens
anvisningar för myndigheternas programplanering för perioden 1977/78-1981/82.
Resultatet
av de sakkunniggas granskning av programplanerna (motsvarande) för det militära
försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och övrigt totalförsvar bör
redovisas i sådan tid att förslag till riksdagen år 1977 om totalförsvarets
inriktning kan grundas på överväganden ocb förslag från de sakkunniga.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
1S7 Kommittéer; Socialdepartementet S:l
Socialdepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år
1974:6,17,18 och 21
1.
Handikapputredningen (S 1966:38)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1965 för att utreda frågan
angående omvårdnaden av handikappade (se Post- och Inrikes tidn. den 16 juli
1965):
Ordförande:
Skantz, Anna-Greta, ombudsman, led. av riksdagen
Ledamöter:
Anlonsson, Johannes M., hemmansägare, led. av riksdagen Fors, Åke Hj.,
kansliråd Gustafsson, Ake G., avdelningschef Jonsson, Elver A. D., postiljon,
led. av riksdagen Nilsson, K. Börje, förbundsordförande, led. av riksdagen
Åkerlind, Allan J. G., led. av riksdagen
Experter:
Brattgård, Sven-Olof, professor
Boman,
Lars H., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 7 februari 1974) Carlsson, Barbro L.,
fil. mag. (fr.o.m. den 15 januari 1974) Eriksson, 1. Seved, byråchef
Gardeström, Linnea, sekreterare Madebrink, Rut, rektor (fr.o.m. den 14 oktober
1974) Lundström, Karin E., f.d. undervisningsråd Sundmark, Bo V.,
avdelningsdirektör
Sekreterare:
Ekvall, Gunilla M., studiekonsulent Mattsson, Bengt-Olof T.,
departementssekreterare Nolte, Lennart R. J., anpassningslärare
Lokal:
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00
Direktiven
för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse S 38. Tilläggsdirektiv, se 1971
års riksdagsberättelse S 13. Kungl. Maj:t har den 25 maj 1973 till utredningen
överlämnat riksdagens skrivelse den 9 maj 1973,
S;l Skr 1975:4 188
nr
180, jämte socialutskottets betänkande 1973:12, såvitt avser frågan om
flerhandikappades problem, för att prövas av utredningen vid fullgörandet av
dess uppdrag.
Kungl.
Maj:t har den 22 november 1974 överlämnat riksdagens skrivelse den 13 november
1974, nr 309, jämte socialutskottets betänkande 1974:33, såvitt avser frågorna
om befogenhet att besluta att särskolelev skall bo i elevhem samt tillsyn över
elevhem m. m., föratt prövas av utredningen vid fullgörandet av dess uppdrag.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Vidare
har hållits ett flertal överläggningar med företrädare för
handikapporganisationerna.
I
april 1974 har utredningen utgivit skriften Hinder för kultur, en berättelse
från konferenser med handikappade som ordnats av utredningen tillsammans med
handikapporganisationerna och ABF. Utredningen har vidare i juli 1974 till
chefen för utbildningsdepartementet överlämnat en promemoria med förslag
angående De blindas förenings bibliotek. I ett betänkande under år 1975 kommer
utredningen att redovisa förslag i vissa kulturfrågor.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
2.
Socialdepartementets sjukvårdsdelegation (S 1966:39)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1965 för att som en till
socialdepartementet knuten delegation följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna
i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen:
Ordförande:
Fridh, K. Göte, statssekreterare
Ledamöter:
Berggren, G. Rune, generaldirektör (t.o.m. den 10 februari 1974) Heideman,
Gunnar A., kommunalråd Höök, Erik S. V., planeringschef
Larsson,
Y. Allan G., statssekreterare (fr.o.m. den 11 februari 1974) Nordlander,
Nils-Brage W., överiäkare, landstingsman Orring, Jonas A., generaldirektör
Peterson, Thage E. G., statssekreterare, led. av riksdagen Rehnberg. K. Bertil,
generaldirektör Rexed, Bror A., generaldirektör Sandgren, C. Lennart,
statssekreterare Söderqvist, Bengt O. A., expeditionschef Ward, Kurt K. B.,
landstingsråd
189 Kommittéer: Socialdepartementet
S:2
Ersättare: Andersson, J. Gunnar D., överdirektör AIsén,
Sven, avdelningschef
Berg, Bengt Åke, budgelchef (t.o.m. den 10 februari 1974)
Bergsledt,Tord L. H., sjukvårdsdirektör Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör
(fr.o.m. den 7 juni 1974) Englund, K. Svante L, departementsråd (fr.o.m. den 11
februari 1974) Fröjd, S. Arne, länsråd Gårdstedt, H. Birger, skolråd Höglund,
K. Thure, sjukvårdsdirektör Lindh, Tore B. E., direktör (t.o.m. den 30 april
1974) Nelander, Olle M. V., direktör Nygren, G. Ingemar, kansliråd
Olsson, Bengt K., landshövding (t.o.m. den 6 juni 1974)
Ulvhammar, E. E. Birgitta, kansliråd Vogt, Viktor L., byråchef (fr.o.m. den I
maj 1974)
Experter: Eländer, Kurt O., direktör (fr.o.m. den 11
februari 1974) Fredriksson, H. Einar, byråchef Jönsson, E. Gustav,
departementsråd Lindgren, S. Åke, avdelningschef Orava, Olavi A. (Olle), t.f.
byråchef Petersson, Olof H. E., kansliråd Royen, Sverre N. H., direktör Sjöström,
Åke B., byråchef Wennström, K. Gunnar, medicinalråd Wictorsson, Karl-Eric A.,
avdelningschef Zetterblad, Ulf, planeringschef
Sekreterare: Wikman, C. Gunnar, departementssekreterare
Bitr. sekreterare: Tengstam, P. Anders,
departementssekreterare (t.o.m. den 31 oktober 1974)
Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgalan 26, Fack, 103 20
Stockholm, tel. växel 763 1000
Delegationen
har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden.
Under året
har delegationen bl. a. behandlal olika frågor belräffande
läkarfördelningsprogrammet. Delegationen har vidare angell riktlinjer för
prioritering av nya byggnadsinvesteringar inom sjukvårdssektorn för åren 1975
och 1976.
Delegationen har tillsatt en arbetsgrupp med uppgift all i
anslulning lill
S:2 Skr 1975:4 190
sysselsättningsutredningen
utarbeta material som underlag för alternativa
bedömningar av personalbehovet inom olika vårdområden under den
närmaste tioårsperioden. 1 arbetsgruppen ingår företrädare för social- och
arbetsmarknadsdepartementen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, Spri, Landstingsförbundet och
Kommunförbundet.
Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
3.
Nordisk medicinalstatistikkommitté (S 1967:36) (NOMESKO)
Tillkallade
av Kungl. Maj:t den 21 januari 1966 samt den 14 maj 1970 den 22 oktober 1971
för att delta som svenska ledamöter i en nordisk kommitté för samordning av
medicinalstatistiken i de nordiska länderna:
Ordförande:
Nygren, G. Ingemar, kansliråd
Ledamöter:
Elmhammer, Nils E. 1., statistikchef Hall, Paul F. L., överläkare Royen, Sverre
N. H., direktör Sjöström, Åke B., byråchef
Sekreterare:
Swenson, Dag C. W., byrådirektör
Lokal:
Socialstyrelsen, Karlavägen 100, 106 30 Stockholm, tel. växel 14 06 00
(Sjöström och Swenson)
Kommitténs
huvudsekretariat är förlagt till Sverige.
Ett
plenarmöte har hållits under året (Island). Kommitténs arbete utförs
huvudsakligen inom fem olika subkommittéer (13 sammanträden) och en
planeringsgrupp (1 sammanträde).
En
delrapport från subkommittén för databasorienterad patientstatistik har
publicerats under titeln Databasorienteret patientstatistik. Del 1 Inlagte
patienter (NOMESKO, Stockholm 1974).
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
4.
Socialutredningen (S 1969:29)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1967 för allmän översyn av den
sociala vårdlagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 2 februari 1968):
Ordförande:
Andersson, Thure G., f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen
191 Kommittéer: Socialdepartementet S:4
Ledamöter: Albinsson, N. Gillis, landstingsdirektör
Andersson, G. Ingemar, byråchef Henrikson, Lars G., ombudsman, led. av
riksdagen Holmqvist, A. Mary S., barnavårdsman, led. av riksdagen (avliden)
Krantz, P. Gunnar, direktör Larsson, Erik, lantbrukare, led. av riksdagen
Lundblad, Grethe, socialinspektör, led. av riksdagen
(fr.o.m. den 16 sepiember 1974) Mangård, Nils, hovrättsråd Troedsson, Ingegärd,
pol. mag., led. av riksdagen Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d.
led. av riksdagen
Experter: Carlson, K. Sören, f. borgarråd Forslund, E.
Birger, kansliråd
Fridh, K. Göte, statssekreterare (t.o.m. den 30 september
1974) Gisslen, Axel, personaldirektör Hedlén, Bengt R., socialdirektör Hedlund,
Bengt N. R., kommunalråd Holmberg, Sten E., jur. kand.
Inghe, P. Gunnar, professor (t.o.m. den 30 september 1974)
Lindblom, Paul, direklör Nelson, Alvar F. A., professor Ottoson, Ivan, rektor
Rigbäck, Berndt G., direktör Stark, K. Birger, socialchef Sturkell,
Carl-Edvard, rättschef Sverne, Tor E., lagman
Sekreterare: Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare
Söderberg, Bengt W., socialchef Thunved, Anders E., hovrättsassessor
Bitr. sekreterare: Svensson, Ingvar K. F.,
utredningssekreterare (t.o.m. den 30 september 1974)
Lokal: Lilla Nygatan l,3tr.. Ill 28 Stockholm, tel. växel
763 10 00
Direktiven för utredningen, se 1969 års
riksdagsberättelse S 29. Tilläggsdirektiv, se 1973 års riksdagsberättelse S
9.
Utredningen har under liden november 1973 - oktober 1974
hållit 18 sammanträden under sammanlagt 38 dagar. Utredningen har den 19 juni
1974 avgett betänkandet (SOU 1974:39)
S;4 Skr
1975:4 192
Socialvården - mål och medel samt (SOU 1974:40)
Socialvården - mål och medel. Sammanfattning. Utredningens arbete beräknas pågå
under hela år 1975.
5.1968 års barnstugeutredning (S 1969:31)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april
1968 för utredning om barnstugeverksamhelen närmast före och under de första
skolåren (se Post- och Inrikes tidn. den 16 maj 1968):
Ordförande: Hellström, Mats J., fil. kand., led. av
riksdagen
Ledamöter: Granath, Karl-Erik, f.d. barnavårdsdirektör
Ljungberg, Blenda M., adjunkt, f.d. led. av riksdagen Mossberg, Elin K. E.,
f.d. ombudsman Orehag, N. Lennart H., skoldirektör Sandblad, Carl-Erik V.,
kommunalråd
Experter: Baude, Annika M. C, avdelningschef Carlsson,
Gunnel E., seminarielärare
Charpentier, Agneta, departementssekreterare (fr.o.m. den
1 september 1974)
Flodin, Cari-Erik T., arkitekt Gruda-Skard, Åse, docent
Isling, B. Åke J., skolråd Jonsson, Gerd G., fritidspedagog
Jönsson, E. Gustav, departementsråd (t.o.m. den 31 augusti
1974) Lundberg, Lars-Olov, sekreterare Nordin, Inga L., adjunkt Schyl-Bjurman,
Gertrud S., universitetslektor Strömberg-Lind, Karin E., förvaltningschef
Svenningsson, S. Levi H., fil. kand. (t.o.m. den 5 juli 1974) Thorsell, Siv M.,
avdelningsdirektör
Thorstenson, R. Billy, t.f. kansliråd (fr.o.m. den 18
januari 1974) Valtersson, Bert E., sekreterare
Sekreterare: Rosengren, Bodil, sekreterare
Bitr. sekreterare: Ahlberg, Birgitta 1., barnavårdslärare
Asplund, Olle, fil. kand. (fr.o.m. den I oktober 1974) Block, Lars B.,
sekreterare (fr.o.m. den 15 juli 1974)
193 Kommittéer: Socialdepartementet
S:6
Henriksson, E. Sture F., avdelningsdirektör
Malmqvist, Stig, socionom
Wester, Kristina, fil. kand. (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Lokal: Lilla Nygatan I, I tr., 111 28 Stockholm, tel. 2153
39 (sekreteraren), 21 5341,21 52 87 (kansli)
Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse
S 31. Tilläggsdirektiv, se riksdagsberätlelse 1970 S 26, 1973 S II. Ytteriigare tilläggsdirektiv, se
1974 ärs riksdagsberättelse S 6.
Utredningen har.under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit 17 sammanträden.
Utredningen
avgav den 6 juni 1974 betänkandet (SOU 1974:42) Barns fritid, fritidsverksamhet
för 7-\2-åringar. Utredningen har slutfört sitt uppdrag vad gäller direktiven
den 26 april 1968 saml de delar av direktiven den 22 september 1972, som avsåg
beräkningar av tillgång på och behov av personal inom barnstugeområdet.
Utredningen beräknar under år 1975 avlämna tvä betänkanden
och därmed avsluta sitt arbete.
6. Fosterbarnsutredningen (S 1970:30)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 mars
1969 med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande vården av barn och
ungdomar i fosterhem, barnhem och andra barnavårdande institutioner:
Utredningsman: Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen
Experter: Björne, B. Gunnar, kansliråd Larsson, Karl G.,
sektionschef Thorstenson, R. Billy, t.f. kansliråd Wallin, M. Margareta
(Greta), avdelningsdirektör
Sekreterare: Everljung, Claes-Göran, socionom Sjöberg,
Tage B., departementssekreterare
Direktiven för ulredningen, se 1970 ärs riksdagsberätlelse
S 30.
Utredningen har i februari 1974 avgett belänkandel (SOU
1974:7) Barn-och ungdomsvård. Uppdraget är därmed slutfört.
13 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4
S:7 Skr 1975:4 194
7. Samarbetskommittén (S 1970:31) för social forskning
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 april 1969
(ändr. 28 juni 1974) med uppgift att biträda socialdepartementet för samråd i
principiella frågor rörande forsknings- och utvecklingsarbete samt
försöksverksamhet inom departementets område och i frågor om utveckling på
längre sikt av denna verksamhet:
Ordförande: Aspling, Sven G., statsråd, led. av riksdagen
Ledamöter: Carlson, K. Sören, f. borgarråd Engström, Arne
V., professor Fridh, K. Göte, statssekreterare Hedlén, Bengt R., socialdirektör
Karlsson, Anders, soc. stud. Lindblom, Paul, direktör Nelander, Olle M. V.,
direktör Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör Poppius, Hans D., byråchef
Rexed, Bror A., generaldirektör Sandgren, C. Lennart, statssekreterare
Segerstedt, Torgny, professor, rektor Åström, Lars-Åke E., generaldirektör
Experter: Börjeson, Bengt O., docent Larsson, Karl G.,
sektionschef Ringborg, S. Erland, kansliråd
Sekreterare: Forslund, E. Birger, kansliråd
Bitr. sekreterare: Uggla,G.lnga-Lill,fil.lic.
Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20
Stockholm, tel. växel 763 1000
Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit tre sammanträden.
Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
8. Sjukvårdskostnadsutredningen (S 1970:32)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni
1969 för att
195 Kommittéer: Socialdepartementet
S:9
utreda vissa frågor rörande sjukvårdskostnader,
innefattande dels en samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas
utveckling, dels en teknisk undersökning rörande verkningar individuellt och
kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering:
Utredningsman: Höök, Erik S. V., planeringschef
Experter: Ericsson, Kjell U., förste sekreterare Lindgren,
S. Åke, avdelningschef Skogsberg, P. Gösta, f.d. avdelningschef Stenfors, Bo I.
L., departementssekreterare Svenonius, Rolf H., ekonomichef
Sekreterare: Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare
Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet,
Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit ett sammanträde.
Utredningen
har under samma tidsperiod haft överläggningar med olika myndigheter,
organisationer och andra som berörs av arbetet. Därutöver har sammanträden
hållits med särskilda arbetsgrupper för frågan om trafikolycksfallens
sjukvårdskostnader resp. de totala sjukvårdskostnadernas fördelning.
Utredningen beräknas slutföra silt arbete under år 1975.
9. Hjälpmedelsgruppen (S 1970:33)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28
november I969för översyn av verksamheten med hjälpmedel för handikappade:
Ordförande: Fors, Ake Hj., kansliråd
Ledamöter: Nilsson, K, F. Lennart, kansliråd Wennerberg,
Sigfrid B., överingenjör
Experter: Brattgård, Sven-Olof, professor Danielsson, G.
Gunnar, förste sekreterare Hedin, Bernt L., avdelningsdirektör Lagerstedt, Per,
apotekare (fr.o.m. den 18 mars 1974) Lindstedt, G. Eva A., docent
S;9 Skr 1975:4 196
Johansson,
P. Bertil, föreståndare
Malm,
B. Svante, avdelningsdirektör
Roos,
Birger, civilingenjör
Ström,
Sven Å., docent (t.o.m. den 15 mars 1974)
Wedmalm,
Per O. R., avdelningsdirektör
Sekreterare:
Gardeström, Linnea, sekreterare
Lokal:
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00
Direktiven
för gruppen, se 1971 års riksdagsberättelse S 27. Tilläggsdirektiv, se 1972 års
riksdagsberättelse S 22 och 1973 S 16.
Gruppen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden.
Gruppen
har i juni 1974 avgett betänkandena (Ds S 1974:2) Reparation och drift av
hörapparater och (Ds S 1974:3) Reparation av handikapphjälpmedel. Därefter har
gruppen avgett betänkandet (Ds S 1974:4) Glasögon för barn och ungdom.
Kartläggning av behovet.
Gruppen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
10.
Arbetsgruppen (S 1970:36) rörande försöksverksamhet inom barna- och
ungdomsvården (AFBU)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 mars 1970 för att planera och framlägga
förslag rörande försöksverksamhet för metodutveckling inom barna- och
ungdomsvården:
Ordförande:
Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen
Ledamöter:
Gordan, Kurt, rektor Göransson, Bertil, landstingsråd Jonsson, Gustav A.,
docent Larnstedt, A. Ossian G, departementsråd Larsson, Karl G., sektionschef
Nilsson, Göte, intendent Rosén, Göta, f.d. avdelningschef Sjöberg, Tage B.,
departementssekreterare Vestlund, A. G. (Gösta), undervisningsråd
Sekreterare:
Thyblad, Tom F. F. T:son, byråchef
197 Kommittéer: Socialdepartementet S:ll
Bitr. sekreterare: Björklund, Rolf, sekreterare
Lokal: Socialstyrelsen, Klarabergsgatan 60, Fack, 106
30Slockholm, tel.
växel 22 12 00
Direktiven för arbetsgruppen, se 1971 års
riksdagsberättelse S 30.
Arbetsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit två sammanträden. Arbetsutskottet har under samma tid sammanträtt tolv
gånger.
Arbetsgruppen har avgett betänkandet (Ds S 1974:8) Vård av
ungdomsvårdsskoleelever i eget hem. Arbetet pågår med slutrapport om
försöksverksamhet med fosterföräldrautbildning.
Arbetsgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
11. Pensionsålderskommittén (S 1970:40)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj
1970 för att utreda frågan om pensionsåldern m. m. (se Post- och Inrikes tidn.
den 25 juni 1970):
Ordförande: Granqvist, Liss M., president
Ledamöter: Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av
riksdagen Danielson, Gunnar H., generaldirektör Karlsson, F. Göran, redaktör,
led. av riksdagen Mundebo, K. A. Ingemar, avdelningsdirektör, led. av riksdagen
Persson, E. Yngve, f.d. förbundsordförande, f.d. led. av riksdagen Regnéll,
Carl Göran, bankdirektör, led. av riksdagen
Experter: Nilsson, Karl-Erik, bitr. direktör Persson,
Gustav B., sekreterare Petri, Carl Axel H., kammarrättslagman Strandberg, Sten
Erik, försäkringsdomare Svensson, Inge G., direktörsassistent
Sekreterare: Alkman, Leif A., kammarrättsfiskal (fr.o.m.
den 23 augusti 1974) Bratthall, Kenneth, hovrättsassessor Wilhelmsson, A.
Börje, rådman
Lokal: Stalsdepartementens utredningsavdelning,
Citadellsvägen 17, 21120 Malmö, tel. 040/749 50 (Wilhelmsson);
Socialdepartementet,
S:ll Skr 1975:4 198
Jakobsgatan
26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (Bratthall) Direktiven för
kommittén, se 1971 års riksdagsberätlelse S 34.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 17 sammanträden.
Kommittén
har i februari 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:15) Sänkt pensionsålder m. m.
Kommittén
avser att i början av år 1975 avge betänkande med förslagom rörlig
pensionsålder inom den allmänna pensioneringen.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
12.
Nykterhetsvårdens anstaltsutredning (S 1970:43)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 med uppdrag att utreda
platsbehovet vid de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare:
Utredningsman:
Larnstedt, A. Ossian G., departementsråd
Experter:
Elfvén, Jan, avdelningsdirektör Nilsson, Edgar O. M., direktör Nordström,
Gösta, byråchef Rigbäck, Berndt G., direktör
Sekreterare:
Wilhelmsson, Bengt V., departementssekreterare
Bitr.
sekreterare: Söderblom, Monica C, utredningssekreterare
Lokal:
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00
Direktiven
för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse S 31. Tilläggsdirektiv, se 1974
års riksdagsberättelse S 18.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden samt
företagit studiebesök till ett tjugutal inackorderingshem för
alkoholmissbrukare och därvid haft överläggningar med företrädare för den
kommunala nykterhetsvården.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.
199 Kommittéer: Socialdepartementet S:14
13.
Yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971:01)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april 1971 föratt företa en översyn av
yrkesskadeförsäkringen m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 12 juni 1971):
Ordförande:
Samuelsson, G. Yngve, generaldirektör
Ledamöter:
Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Fredriksson, K. Torsten,
gruvarbetare, led. av riksdagen Gustafsson, Olof, direktör Karlsson, Henry,
förbundssekreterare Svensson, Inge G., direktör Walander, Håkan I., ombudsman
Experter:
Dahlström, Lars E., försäkringsdomare Ekberg, Leif, kammarrättslagman
Grönwall,
Lars O., departementsråd (fr.o.m. den 11 juni 1974) Karlsson, H. K. Göran,
ombudsman (fr.o.m. den 11 juni 1974) Maritz, Arvo A., byråchef
Sekreterare:
Odencrants, Carl J. E., hovrättsassessor Wallenberg, Jarl-Erik, byrådirektör
Lokal:
Lilla Nygatan 1,1 tr., 111 28Stockholm,teI.21 5097(Odencrants) och 21 58 95
(Wallenberg)
Direktiven
för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse S 32.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
kommitténs arbete. I maj 1974 företogs ett studiebesök vid Rikstrygdeverket i
Oslo.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
14.
Socialpolitiska bidragsutredningen (S 1972:02)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för att kartlägga det
socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella brister i
avseende på samordningen av olika bidragsformer:
Utredningsman:
Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare
S;14 Skr 1975:4 200
Experter: Andersson, Bengt E., socialdirektör Bengtson,
Sven F., byråchef Dahlström, Lars E., försäkringsdomare Olsson, K. R. Bertil,
statistikchef
Sekreterare: Korpi, Sture H., inf :)rmationssekreterare
Bitr. sekreterare: Eriksson, Ingemar, fil. kand.
Hörnqvist, Sten-Åke, fil. kand. Ritter, Kristin M., socionom
Uggla,G.lnga-Lill,fiI. lic.
Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20
Stockholm, tel. växel 763 10 00
Utredningsmannen tillkallad med anledning av skrivelse
från arbetsgruppen för låginkomstfrågor den 8 juni 1972.
Särskilda direktiv har ej meddelats.
Utredningen har under november 1973 - oktober
1974 hållit tio sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete
under år 1975.
15. Utredningen (S 1973:02) angående lokalisering av
statens bakteriologiska laboratorium
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16
februari 1973 för att utreda de närmare förutsättningarna samt formerna för en
omlokalisering av statens bakteriologiska laboratorium till Umeå:
Ordförande: Karlen, Göran H., med. dr
Sakkunniga: Beckman, Lars E. A., professor (fr.o.m. den 3
april 1974) Franklin, Nils, landstingsråd (t.o.m. den 13 mars 1974) Lekberg, E.
E. Olov, landstingsråd Lundbäck, B. Holger, professor
Experter: Kjellander, Jan O., överiäkare Nygren, G.
Ingemar, kansliråd
Sekreterare: Lindström, Berndt E., avdelningsdirektör
201 Kommittéer: Socialdepartementet S:17
Lokal:
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 763 33 07 el.
34 05 00 ankn. 1991
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden. Därutöver
har sju sammanträden hållits med en särskild expertgrupp med medverkan av
representanter från berörda myndigheter och institutioner.
Utredningen
har slutfört en undersökning angående vissa frågor rörande kommunikationer och
transporter vid en eventuell omlokalisering av laboratoriet till Umeå benämnd
Transportutredning SBL 1974-09-05 (Statskonsult AB). Vidare har utredningen
inhämtat synpunkter från personalrepresentanter om bl. a. konsekvenserna för
laboratoriets funktion vid en eventuell flyttning till Umeå.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
16.
Arbetsgruppen (S 1973:04) för att undersöka pensionsfrågorna för
entreprenöranställda på fartyg
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1973:
Ordförande:
Sjöberg, N. Björn V., rättschef
Ledamöter:
Björne, B. Gunnar, kansliråd Grenander, Nils, direktör Karlsson, Gunnar B. S.,
förbundsordförande Rude, Karl R., förhandlingschef Sjöquist, Hans E.,
hovrättsassessor Sjöstedt, K. Lennart T., hovrättsråd
Lokal:
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00 (ordförande)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Gruppen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Gruppen
beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.
17.
Bosättnlngslåneutrednlngen (S 1973:05)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att utreda verksamheten
med statliga bosättningslån m. m.:
S:17 Skr 1975:4 202
Utredningsman:
Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av riksdagen
Experter:
Eckerström, Rudolf E. M., bankokommissarie Thorstenson, R. Billy, t.f.
kansliråd Öberg, Bernt, sekreterare
Sekreterare:
Fredriksson, Ulla M., departementssekreterare
Lokal:
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden samt haft
överläggningar med olika förvaltningar, myndigheter, organisationer och andra
som berörs av utredningens arbete.
Utredningen
kommer att avge sitt betänkande under januari 1975.
Uppdraget
är därmed slutfört.
18.
Sakkunnig (S 1973:06) med uppdrag att utreda frågan om automatisk
databehandling av medicinsk information vid karolinska sjukhuset
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 juni 1973 för att utreda frågan om
automatisk databehandling av medicinsk information vid karolinska sjukhuset:
Utredningsman:
Rydback, A. V. Lennart, överdirektör
Experter:
Berglund, Hans-Georg, avdelningsdirektör Bottiger, Lars Erik J., professor
Magnusson, Tage A., avdelningsdirektör Nilsson, N. Robert, avdelningschef
Wahlgren, U. Iwan B., avdelningschef
Sekreterare:
Zelterquist-Qwerin, Agneta E. E., byrådirektör
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningen
har i oktober 1974 avgett betänkandet (Ds S 1974:9) Promemoria om automatisk
databehandling vid karolinska sjukhuset. Uppdraget är därmed slutfört.
203 Kommittéer: Socialdepartementet S;19
19.
Barnomsorgsgruppen (S 1973:07)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den29juni 1973förfrågor rörande verksamheten
för barn med särskilda behov av stödåtgärder m. m.:
Ordförande:
Lundblad, Grethe, socialinspektör, led. av riksdagen
Ledamöter:
Baude, Annika M. C, avdelningschef Henriksson, E. Sture F., avdelningsdirektör
Johansson, Karl-Axel, sekreterare (fr.o.m. den 1 februari 1974) Larsson, Kari
G., sektionschef (t.o.m. den 31 januari 1974) Toner, E. Mari-Anne,
skolkonsulent Viklund, Margareta, sekreterare
Experter;
Bergfors, Per-Gösta, överläkare (fr.o.m. den I juli 1974) Stjerna, Kenneth H.,
sekreterare
Sekretariat:
Gustafson, Leif Chr., sekreterare (t.o.m. den 31 januari 1974) Spörndly, Barbro
1., departementssekreterare
Svanberg,
R. Agneta, socionom (fr.o.m. den 1 oktober t.o.m-. den 31 december 1974)
Sävenstrand, Inger E., sjukvårdslärare (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Lokal:
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00
Utredningens
uppdrag utvidgades genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 december 1973 enligt
följande:
Kungl.
Maj:t uppdrar åt den genom beslut den 29 juni 1973 tillkallade arbetsgruppen
för frågor rörande verksamheten för barn med särskilda behov av stödåtgärder m.
m. (S 1973:07) att i anslutning till fullgörandet av tidigare lämnat
utredningsuppdrag i frågan göra en övergripande utredning rörande
föräldrautbildning. Utredningen bör omfatta en prövning av hur en
föräldrautbildning lämpligen bör utformas i fråga om innehåll och organisation
för att på sikt kunna vara tillgänglig för alla föräldrar med barn i
förskoleåldern eller i skolåldern. Olika vägar kan därvid komma i fråga.
Arbetsgruppen bör bl. a. pröva att anknyta föräldrautbildning och
föräldrainformation dels till landstingens organisation för förebyggande mödra-
och barnavård samt förlossningsvård och dels till kommunernas
förskoleverksamhet samt förebyggande barna- och ungdomsvård i övrigt. Vidare
bör uppmärksammas den upplysningsverksamhet som kan bedrivas genom olika
frivilliga organisationer.
Arbetsgruppen
bör särskilt uppmärksamma frågan om möjligheterna att genom olika former av
information och utbildning nå de föräldragrupper för
S:19
Skr 1975:4 204
vilka
behovet av utbildning är särskilt stort.
Utredningsarbetet
bör kompletteras med praktiska försök med information och utbildning för
föräldrar. Arbetsgruppen bör snarast möjligt få till stånd försöksverksamhet på
området.
Arbetsgruppen
har under det gångna året haft sju protokollförda sammanträden.
Hösten
1974 utsändes till samtliga kommuner och landsting en promemoria om uppsökande
verksamhet bland barnfamiljer. Arbetsgruppen planerar att avge ett betänkande
under första halvåret 1975. Genom detta betänkande slutförs arbetet vad avser
förskoleansvaret för barn med särskilda behov av stödåtgärder och frågan om s.
k. BOEL-test inom barnhälsovården.
Arbetsgruppen
fortsätter arbetet med uppsökande verksamhet och föräldrautbildning under hela
år 1975.
20.
Barnmiljöutrednlngen (S 1973:08)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att undersöka barnens
levnadsförhållanden:
Utredningsman:
Rexed, Bror A., generaldirektör
Sekreterare:
Lindberg, S. Ingemar, kansliråd (t.o.m. den 6 februari 1974) Lund, Karin,
socionom Wittorp, I. Birgitta T., departementssekreterare
Lokal:
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763
1000
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse S 31.
Utredningen
har till sig knutit ett antal personer med erfarenhet från olika områden av
betydelse för barnen. Dessa har för utredningens räkning sammanställt material
som belyser barnens levnadsvillkor i olika avseenden. Utredningsmannen och
sekretariatet har under året sammanträffat med dessa experter sex gånger, varav
två i seminarieform.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.
21.
Arbetsgruppen (S 1973:09) rörande social Information
Tillkallade
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 augusti 1973 för att utarbeta samt
ombesörja tryckning och distribution av en ny upplaga av socialkatalogen:
205 Kommittéer; Socialdepartementet S:22
Ordförande:
Korpi, Sture H., informationssekreterare
Ledamöter:
Björck, Berndt H., informationschef Classon, Sigvard L., pressombudsman
Edström, J. Lennart, informationschef Fors, Åke Hj., kansliråd Farm, Ingemar,
bitr. direktör Hedin, Bernt L., avdelningsdirektör Janzon, Bengt, presschef
Experter:
Appelgren, J. Åke H., informationssekreterare Lersäther, Anna Margareta
(Anna-Greta), lokalkontorsföreståndare
Sekreterare:
Thunberg, Torsten I., informationssekreterare
Bitr.
sekreterare: Rydbeck, Margareta A., assistent Tengvall, Ingalill M.,
landskapsarkitekt (t.o.m. den 30 april 1974)
Lokal:
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763
1000
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Arbetsgruppen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.
En
ny upplaga av socialkatalogen har under år 1974 utarbetats och distribuerats
till alla hushåll. Under våren 1975 utges socialkatalogen på finska,
serbokroaliska, grekiska och tyska språken samt distribueras till
invandrarhushåll.
Uppdraget
är därmed slutfört.
22.
Familjestödsutredningen (S 1974:01)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att pröva vissa frågor
inom föräldraförsäkringen (se Post- och Inrikes tidn. den 22 januari 1974):
Utredningsman:
Odhnoff, E. Camilla, landshövding
Experter:
Grönwall, Lars O., departementsråd (fr.o.m. den 8 mars 1974) Hellman, Lars,
förbundssekreterare
S;22 Skr 1975:4 206
Johansson,
Karl-Axel, sekreterare Jönsson, E. Gustav, departementsråd Persson, Gustav B.,
kommunalråd Sjöberg, Margit E., avdelningsdirektör Svensson, Inge G., direktörsassistent
Sekreterare:
Kindlund, A. Sören, departementssekreterare
Bitr.
sekreterare: Arve-Parls, Birgit E., fil. kand. (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Etzler, Cecilia E. M., byrådirektör (fr.o.m. den 1 september 1974) Karlsson,
Vanja M., seminarielärare
Lokal:
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00
Direktiv
(anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):
Genom
beslut vid 1973 års riksdag har den tidigare moderskapsförsäkringen från den 1
januari 1974 ersatts av en föräldraförsäkring med garantinivå (prop. 1973:47,
SfU 1973:19, rskr 1973:198). Beslutet grundas på förslag från familjepolitiska
kommittén i betänkandet (SOU 1972:34) Familjestöd. Garantinivån innebär ett
grundläggande försörjningsskydd i form av föräldrapenning med 25 kr. om dagen
under sex månader i anslutning till barnets födelse. Till försäkrad med rätt
till högre sjukpenning än garantinivån utgår föräldrapenningen med samma belopp
som sjukpenningen. Föräldrapenningen utgår till den av barnets föräldrar som
ombesörjer den huvudsakliga vården av barnet. Föräldrarna får alltså själva
avgöra vem av dem som skall stanna hemma hos barnet och uppbära
föräldrapenningen. Därvid finns även möjlighet för förälder som minskar sitt förvärvsarbete
med hälften att få halv föräldrapenning. Föräldrapenningen utgör liksom
sjukpenningen skattepliktig inkomst och är ATP-grundande.
Från
samma tidpunkt har införts rätt till sjukpenning för förälder som behöver ta
vård om sjukt barn och för fader som behöver ta vård om äldre barn i samband
med att ytterligare barn föds i familjen. Rätten till sjukpenning för dessa
ändamål omfattar högst tio dagar per familj och kalenderår.
En
grundtanke bakom den nya föräldraförsäkringen är att det är föräldrarnas
förvärvsinkomster som är grundvalen för en barnfamiljs ekonomi. En fortsatt
snabb utbyggnad av samhällets barnomsorg för förvärvsarbetande föräldrars barn
är av största betydelse med hänsyn till såväl barnfamiljernas ekonomi som
barnens behov. Kontantstöd som siktar lill atl ge viss kompensation för
bortfallet av den ena förälderns arbetsinkomst bör lämnas endast i särskilda
situationer. Det stöd som ges genom föräldrapenning i samband med barns födelse
och genom föräldrapenning vid vård av sjukt barn tar liksom vårdbidraget för
svårt handikappade barn sikte på sådana situationer, när det i regel är
ofrånkomligt att en av föräldrarna stannar hemma för att ta hand om barnen. 1
situationer av detta slag bör alltså ett skydd mot inkomstbortfall finnas, medan
i övrigt det
207 Kommittéer: Socialdepartementet S:22
ekonomiska
framiljestödet inom familjepolitikens ram bör ta sikte på barnens försörjning
och inte på försörjningen av en hemmavarande förälder.
En
annan grundtanke bakom föräldraförsäkringen är att reglerna skall medverka till
jämställdhet mellan män och kvinnor. Fortfarande finns det stora skillnader
mellan mäns och kvinnors villkor i arbetslivet och i samhället. Den
arbetsfördelning mellan män och kvinnor som nu präglar samhället låser fast såväl
män som kvinnor i skilda roller. Utvecklingen för jämställdhet avser bl. a. för
kvinnornas del ökade möjligheter att förvärvsarbeta och för männens del
möjligheter att ta ett större ansvar för barnen. Föräldrapenningen och
sjukpenningen vid vård av sjukt barn bygger på principen att föräldrarna delar
ansvaret för barnens omvårdnad. Målet är att båda föräldrarna på lika villkor
ges möjlighet att på ett tillfredsställande sätt kombinera förvärvsarbete och
en god omvårdnad om barnen.
För
att göra en första sammanställning och bedömning av erfarenheterna av de här
nämnda nya reglerna bör en sakkunnig nu tillkallas.
Föräldrapenningen
kan tas ut tidigast fr. o. m. den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten
för förlossningen och längst t. o. m. den etthundraåttionde dagen efter barnets
födelse. Har barnet under en del av denna tid på grund av sjukdom inte kunnat
vårdas av föräldrarna skall den senare tidsgränsen kunna förskjutas med
motsvarande, dock längst till den tvåhundrafyrtionde dagen efter födelsen.
Föräldrapenningen utgår till den av föräldrarna som stannar hemma och sköter
den huvudsakliga delen av barnets omvårdnad. Ett villkor för rätt till
föräldrapenning är således att föräldern avstår från förvärvsarbete.
Föräldrarna skall emellertid också kunna avlösa varandra i vården under samma
dag på så sätt att båda har halvtidsarbete och uppbär halv föräldrapenning
vardera. Föratt möjliggöra en sådan lösning har som tidigare nämnts införts
rätt till halv föräldrapenning för förälder som minskar sitt förvärvsarbete med
minst hälften till följd av barnets omvårdnad. Däremot utgår ingen ersättning
för inkomstbortfall om båda föräldrarna minskar sin arbetsinsats med mindre än
hälften, exempelvis arbetar vardera sex timmar per dag.
Föräldrapenningen
utgår som nämnts f. n. under sex månader i anslutning till barnets födelse.
Familjepolitiska kommittén har i sitt utbyggnadsprogram för familjepolitiken
(SOU 1972:34) föreslagit att ersättningstiden byggs ut lill åtta månader. Jag
har tidigare denna dag vid anmälan av de frågor som gäller utgifterna för
budgetåret 1974/75 inom socialdepartementets verksamhetsområde (prop. 1974:1
bil. 7 p. C 3) föreslagit en förlängning av ersättningstiden fr. o. m. den 1
januari 1975 till sju månader.
Den
sakkunnige bör, med utgångspunkt i familjepolitiska kommitténs förslag, närmare
pröva frågan om ersättningstidens längd. Därvid bör undersökas möjligheterna
att förlänga ersättningstiden på ett sådant sätt att försäkringen underlättar
för förälder att förvärvsarbeta med reducerad arbetstid under en viss period
efter det rätten till hel föräldrapenning upphört. Vid bedömningen av denna
fråga bör den sakkunnige, förutom de tekniska och administrativa
förutsättningarna, även pröva erfarenheterna och de pedagogiska
förutsättningarna beträffande småbarnsgrupper i daghem. Vidare bör prövas
möjligheterna att få anställning med reducerad arbetstid av nämnda slag liksom
återverkningarna av ett sådant system på småbarnsföräldrarnas ställning på
arbetsmarknaden.
S:22 Skr 1975:4 208
Utredningen
har under år 1974 hållit sju sammanträden.
Utredningen
har vidare sammanträffat med representanter för företagsledning och personal
vid ett antal företag. Representanter för utredningen har gjort en studieresa
för att studera barnstugeverksamheten i Östtyskland och Tjeckoslovakien.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
23.
Medicinalansvarskommittén (S 1974:02)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att utreda vissa
ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och sjukvården (se Post- och Inrikes tidn. den
25 januari 1974):
Ordförande:
Lidbeck, P. Ingmar, regeringsråd
Sakkunniga:
Hjern, Bo G., direktör Hjerne, Gunnar, landstingsråd Karlsson, F. Göran,
redaktör, led. av riksdagen Larsson, Erik, lantbrukare, led. av riksdagen
Wilander, Sven E., landstingsman
Experter:
Ahlberg, Jan Erik, förbundsdirektör (fr.o.m. den 19 april 1974) Herner, N.
Birger E., överläkare Hultstrand, Lars R., hovrättsassessor
Kullberg,
Gunni V., förste förbundssekreterare (fr.o.m. den 11 februari 1974)
Langton,
Börje A. B., byråchef
Lundqvist,
Lilly M., förste skötare (fr.o.m. den 27 februari 1974) Roos, Kurt H. G.,
medicinalråd Royen, Sverre N. H., direktör Wistrand, Birgitta M.,
informationssekreterare (t.o.m. den 30 april 1974)
Sekreterare:
Prom, Peter F. G., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 februari 1974) Wistrand,
Birgitta M., informationssekreterare (fr.o.m. den 1 maj 1974)
Lokal:
Lilla Nygatan 1, 3 tt.. Ill 28 Stockholm, tel. 21 6443 (Prom), 21 58 99 el.
031/17 38 00 (Birgitta Wistrand)
Direktiv
(anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 18 januari
1974):
Ett
flertar personalgrupper inom hälso- och sjukvården är enligt kungörelsen
(1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende
(medicinalpersonalkungörelsen) i sin verksamhet ställda under
209 Kommittéer: Socialdepartementet S:23
tillsyn
av socialstyrelsen. Dessa grupper sammanfattas under benämningen
medicinalpersonal. Gör den som tillhör medicinalpersonalen sig skyldig till
försummelse, oförstånd eller oskicklighet i yrkesutövning eller visar han
anmärkningsvärd okunnighet om sådana föreskrifter som han skall iaktta, kan han
av socialstyrelsen tilldelas erinran eller varning eller anmälas till åtal.
Beträffande den som omfattas av statstjänstemannalagen (1965:274) gäller dock
att han är undantagen från medicinalpersonalkungörelsens bestämmelser om
disciplinära åtgärder såvida han har socialstyrelsen som chefsmyndighet. I så
fall tillämpas statstjänstemannalagens bestämmelser om disciplinära åtgärder.
Har han däremot inte socialstyrelsen som chefsmyndighet är han i vissa fall
underkastad bestämmelserna i medicinalpersonalkungörelsen om varning och
åtalsanmälan i fråga om verksamhet i vilken de står under socialstyrelsens
tillsyn (5 §). Om den som tillhör medicinalpersonalen bryter mot
socialstyrelsens föreskrifter kan han åtalas och dömas till dagsböter (4 §).
För medicinalpersonalen i allmänhet eller för vissa yrkesgrupper inom
medicinalpersonalen finns vidare särskilda ansvarsregler i olika författningar
t. ex. lagarna om behörighet att utöva läkar- resp. tandläkaryrket (1960:408
och 1%3:251), de allmänna lakar- resp. tandläkarinstruktionerna (1963:341 och
1963:666), reglementena för sjuksköterskor och barnmorskor (1957:656 och
1955:592). I de fall straffbuden inte avser enbart ordningsförseelser är de i
allmänhet tillämpliga endast om förseelsen inte är straffbelagd särskilt.
Sådana särskilda straffbestämmelser finns i brottsbalken,
statstjänstemannalagen och stadgan (1%5:602) om vissa tjänstemän hos kommuner
m. fl.
Enligt
statstjänstemannalagen kan de flesta statstjänstemän dömas till
disciplinstraff, vanligen av vederbörande myndighets styrelse. För de
kommunaltjänstemän som omfattas av stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m.
fl. gäller motsvarande bestämmelser om disciplinär bestraffning.
Enligt
instruktionen (1967:606) för socialstyrelsen ulövas socialstyrelsens
diciplinära befogenheter enligt medicinalpersonalkungörelsen av
me-dicinalväsendets ansvarsnämnd. Ansvarsnämnden handlägger också ärenden om diciplinär
bestraffning eller åtalsanmälan enligt statstjänstemannalagen mot
medicinalpersonal för vilken socialstyrelsen är chefsmyndighet under
förutsättning att ärendet rör fel eller försummelse i yrkesutövningen som
medicinalpersonal. Vidare handlägger ansvarsnämnden vissa behörighetsärenden
(43 §).
Ansvarsnämnden
består av sex ledamöter. Kungl. Maj:t utser fyra ledamöter. Av dessa skall en
vara lagfaren och erfaren i domarvärv och en vara läkare. Övriga ledamöter som
utses av Kungl. Maj:t utgörs i regel av riksdagsledamöter. Vidare ingår i
nämnden chefen för den byrå inom socialstyrelsen som handlägger ansvarsärenden
saml chefen för den byrå till vilken ärendet huvudsakligen hör (18 §). Nämnden
är beslutför om fem ledamöter är närvarande (45 §).
Mot
ansvarsnämndens beslut får talan föras genom besvär hos kammarrätt. Över
kammarrätts beslut kan talan föras i regeringsrätten. Rätt att besvära sig har
enligt rättspraxis endast den som blivit föremål för åtgärd av nämnden. Sådan
rätt har således inte den person som anmält ifrågasatt fel eller försummelse
eller som drabbats av skadan.
Ämbetsansvarskommittén
har i betänkandet (SOU 1972:1) Ämbetsansvaret II framhållit
bl. a. att det kan sättas i fråga om inte en begränsning bör ske i fråga om
medicinalpersonalens särskilda straffansvar. Kommittén framhåller dock att
frågan hänger nära samman med
14 Riksdagen 1975. I saml. Nr4
S:23 Skr 1975:4 210
frågan
om det allmännas tillsyn över huvud över medicinalpersonalen och att denna
större fråga ligger utanför kommitténs utredningsuppdrag.
Ämbetsansvarskommitténs
förslag har i de delar som särskilt rör medicinalpersonalen ej föranlett några
erinringar under remissbehandlingen. Förslaget övervägs f. n. inom
justitiedepartementet. Socialstyrelsen har beträffande medicinalpersonalen i
sitt yttrande över kommitténs förslag hänvisat till ett från ansvarsnämnden
inhämtat yttrande i vilket styrelsen instämmer. Ansvarsnämnden framhåller att
det är angeläget att det även i fortsättningen finns ett centralt organ för
tillsyn över medicinalpersonal och att möjlighet till disciplinär bestraffning
behålls. Nämnden erinrar om att stark kritik riktats mot dess verksamhet från
såväl patient- som läkarhåll. Kritiken tar sikte inte bara på att ärenden drar
långt ut på tiden, utan riktar sig även mot nämndens organisation, dess
arbetssätt och avgränsningen av dess kompetensområde. Nämnden pekar också på
att dess beslut kan överklagas endast av den som blivit föremål för åtgärd från
nämndens sida och att det inte finns någon som kan som part representera del
allmännas intressen i ärendena. Enligl ansvarsnämnden bör en allsidig översyn
ske av dessa frågor.
Sveriges
läkarförbund har hemställt om en allsidig översyn av reglerna om
ansvarsnämnden. Enligt läkarförbundet bör sammansättningen av nämnden göras
mera allsidig. En representant för personalorganisation och en för
sjukvårdshuvudmännen bör ingå i nämnden, eventuellt också en representant för
patientsammanslutning. Läkarförbundet framhåller också att en vanlig anledning
till anmälan är brist på information från läkaren till patienten om motiven för
vidtagna eller underlåtna åtgärder och föreslår att på lokalt plan åtgärder
vidtas för att förbättra kontakten mellan behandlande läkare och patient.
Vid
vårsessionen 1973 behandlade riksdagen ett antal motioner angående vissa
rättssäkerhets- och informationsfrågor m. m. inom sjukvården.
En
översyn av ansvarsnämndens sammansättning och arbetssätt begärdes i motionen
1973:663. I motionen 1973:1166 ifrågasattes bl. a. om inte ansvarsnämndens uppgifter
i framtiden bör överföras på domstolarna för att det disciplinära ärendet och
skadeståndstalan skall kunna handläggas i ett sammanhang. I motionen 1973:1190
begärdes översyn av ansvarsnämndens verksamhet.
I
sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1973:10, rskr 1973:179) förutsatte
socialutskottet att de i motionerna 1973:663, 1166 och 1190 anförda
synpunkterna rörande ansvarsnämndens arbete övervägs av en eventuell utredning
beträffande ansvarsnämndens sammansättning och verksamhet. Utskottet framhöll
vidare att utredningen bör få i uppdrag att närmare överväga frågor om formerna
för information och kommunikation på sjukvårdsområdet. Utskottet ansåg vidare
att det kan vara motiverat att utredningen närmare belyser även rättssäkerhets-
och integritetsfrågor på sjukvårdsområdet som inte redan lösts genom
lagstiftning eller är föremål för särskild utredning.
Av
det anförda framgår att det råder mycket delade meningar om ansvarsnämndens
nuvarande verksamhet. En allsidig översyn bör därför ske av reglerna för
samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården, vilken tillsyn
hänger nära samman med tillsynen över vården. Jag förordar att särskilda
sakkunniga tillkallas för att företa översynen. De sakkunniga bör därvid
överväga i vilken utsträckning personalen inom hälso- och sjukvården i
fortsättningen bör vara underkastad speciell tillsyn. Härvid bör det
förhållandet att nya personalkategorier successivt kommer
211 Kommittéer: Socialdepartementet S:23
till
inom vårdverksamheten liksom sambandet mellan behörighets- och utbildningskrav
samt ansvarsfrågan beaktas. Vidare bör uppmärksammas den utveckling som sker
mot ett samarbete i vården mellan olika personalkategorier, s.k. lagarbete. I
detta sammanhang bör även övervägas om beteckningen medicinalpersonal bör
behållas. Det förutsätts att utredningen bereder olika personalorganisationer
tillfälle att lägga fram sina synpunkter.
De sakkunniga bör i första
hand sträva efter att bibehålla den nuvarande ordningen med en för hela riket
gemensam specialinstans för handläggning av ansvarsfrågor beträffande
personalen inom hälso- och sjukvården. Som framgår av det som förut sagts bör
särskild uppmärksamhet ägnas åt ett sådant organs sammansättning och
arbetsformer samt åt frågor om partsställning och besvärsrätt.
Som
jag tidigare framhållit ifrågasatte ämbetsansvarskommittén om inte hälso- och
sjukvårdspersonalens särskilda straffansvar borde begränsas. De sakkunniga bör
överväga även denna fråga.
Genom tillkomsten av
rättshjälpslagen (1972:429) och förvaltningslagen (1971:290) har den enskildes
rättssäkerhet förbättrats även på sjukvårdsområdet. Den nya skadeståndslagen
(1972:207) reglerar bl. a. skadestånd i samband med offentlig verksamhet. En
utredning angående ansvar för produktskador (Ju 1973:8) har nyligen tillsatts.
Vidare pågår inom Landstingsförbundet ett arbete som syftar till bestämmelser
om ersättningsansvar för kroppsskada i samband med sjukvård. Offentlighets-och
sekretesslagstiftningskommittén (Ju 1970:49) sysslar bl. a. med frågor om handlingssekreless
inom sjukvårdens område. Åtskilligt har sålunda gjorts eller görs i syfte att
förstärka den enskildes rättssäkerhet och integritet på detta område.
För att de nämnda
reformerna skall få full effekt krävs emellertid att patienterna känner till
sina rättigheter. För patienternas möjligheter att bevara sin integritet under
sjukhusvistelse är det också av stor betydelse att de får tillräckligt med
information från den behandlande personalen om sitt hälsotillstånd och den
behandling som pågår eller planeras. Det är vidare vikligt att personalen kan
ge patienten och hans anhöriga personligt och emotionellt stöd under
sjukdomstiden.
I
syfte att förbättra informationen har Landstingsförbundet låtit utarbeta ett
förslag till normalinformation till patienter. I förslaget finns såväl
praktiskt lokalt anpassade råd som upplysningar om de rättigheter en patient
har. Även kontaktvägar, samverkansfrågor och tystnadsplikt tas upp i förslaget.
Antalet kuratorer vid sjukhusen har vidare ökat under senare år. Försöksverksamhet
med kontaktmän har startats i flera landsting. Stora resurser har också satsats
på grundutbildning och vidareutbildning av personalen.
De
sakkunniga bör överväga vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att
förbättra kontakterna mellan de för vården ansvariga och patienterna. Olika
patientorganisationer bör därvid beredas tillfälle att föra fram sina
synpunkter. De sakkunniga bör sträva efter lösningar som knyter an till den
sjukvårdspolitiska målsättningen att decentralisera sjukvården och till
strävandena att förbättra närservicen och kontinuiteten inom hälso- och
sjukvården. De sakkunniga bör därvid söka finna lösningar som kan genomföras
genom vederbörande sjukvårdshuvudmans försorg och som är utformade på ett
sådant sätt att de mänskliga kontakterna mellan patienten och de för sjukvården
ansvariga underlättas och att kontinuiteten i kontakterna mellan patient och
läkare upprättshålls.
S:23
Skr 1975:4 212
De
sakkunniga bör även kunna ta upp andra frågor, bl. a. andra rättssäkerhets- och
integritetsfrågor som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom
ramen för utredningen. En sådan fråga gäller rätten för en patient inom den
privata hälso- och sjukvården att ta del av sin sjukjournal.
De
sakkunniga bör utarbeta förslag till de författningsändringar som behövs.
Kommittén
har hållit fem sammanträden. Kommittén har även gjort studiebesök vid vissa
sjukvårdsinrättningar samt tagit kontakt och hållit överläggningar med
patientorganisationer.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
24.
Utredningen (S 1974:03) angående översyn av besvärsorganisationen inom
socialförsäkringen m. m.
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att företa en översyn
av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. (se Post- och Inrikes
tidn. den 26 januari 1974):
Utredningsman:
Wentz, Nils O., kammarrättspresident
Experter:
Forstadius, Erik L. W., direktör Karlsson, K. Henry, ombudsman Lundberg, E.
Allan, försäkringsdomare Lundin, N. Tore H., avdelningsdirektör Sjöberg, N.
Björn V., rättschef Sjönell, L. Marianne, byråchef Ödman, Margot E.,
utredningssekreterare
Sekreterare:
Kärrström, Margit E. V., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 mars 1974)
Lokal:
Statsdepartementens utredningsavdelning. Box 347, 40125 Göteborg, tel. växel
031 /17 38 00 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 18 januari
1974):
Den
nuvarande socialförsäkringsadministrationen tillkom i sina
huvuddrag genom statsmakternas beslut år 1961 (prop. 1961:45, 2LU
1961:45, rskr 1961:294). Den då beslutade ordningen innebar att de
förutvarande lokal- och centralsjukkassorna ombildades till. allmänna
försäkringskassor med uppgift att i första instans handlägga såväl
sjukförsäkrings- som pensionsärenden. Beräkningen
av
pensionsgrundande
inkomst inom tilläggspensioneringen utförs dock av lokal skattemyndighet. Genom
en sammanslagning av riksförsäkrings-anstalten och pensionsstyrelsen
tillskapades riksförsäkringsverket som
213 Kommittéer: Socialdepartementet S:24
central
lednings- och tillsynsmyndighet. Riksförsäkringsverket blev också första
besvärsinstans vid överklagande av beslut som fattats av försäkringskassa
eller, såvitt avser beräkning av pensionsgrundande inkomst, av lokal
skattemyndighet. Som högsta besvärsinstans ihrättades försäkringsdomstolen.
Den
organisation som nu beskrivits avser primärt de i lagen (1962:381) om allmän
försäkring behandlade socialförsäkringsgrenarna sjukförsäkring och
pensionering. Härutöver berörs även yrkesskadeförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet.
Yrkesskadeförsäkringen enligt lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring
administreras i princip av riksförsäkringsverket i första instans.
Försäkringsrådet är besvärsinstans och har även vissa tillsynsfunktioner.
Högsta besvärsinstans är försäkringsdomstolen. Enligt bemyndigande av 1973 års
riksdag (prop. 1973:4, SfU 1973:1, rskr 1973:15) har emellertid Kungl. Maj:t
förordnat om decentralisering av skaderegleringen i första instans i flertalet
sjukersättningsärenden inom yrkesskadeförsäkringen till försäkringskassorna.
Besvärsgången i dessa decentraliserade ärenden blir densamma som inom den
allmänna försäkringen.
Arbetslöshetsförsäkringen
(lag 1973:370) omhänderhas i första instans av de erkända
arbetslöshetskassorna. Den nyskapade stödformen kontant arbetsmarknadsstöd (lag
1973:371) administreras av länsarbetsnämnderna. Försäkringskassorna fungerar
emellertid som utbetalningsorgan när del gäller det kontanta
arbetsmarknadsstödet. Arbetsmarknadsstyrelsen är tillsyns- och besvärsmyndighet
i fråga om såväl arbetslöshetsförsäkringen som det kontanta
arbetsmarknadsstödet. Beslut som fattats av försäkringskassa överklagas dock
hos riksförsäkringsverket. Slutinstans i ersättningsärenden är även i fråga om
arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd försäkringsdomstolen.
Vid
utformningen av den besvärsorganisation för den allmänna försäkringen som jag
här i korthet skisserat underströks det att den beslutade ordningen kunde
behöva ses över sedan närmare erfarenhet vunnits angående besvärsförfarandets
funktion inom det då nya försäkringssystemet. Jag har också redan antytt att
det inom socialförsäkringen i övrigt har skett en utveckling, som innebär en
anknytning av ytterligare verksamhetsgrenar till den organisation som byggts
upp för den allmänna försäkringen. Slutligen pågår det, som jag närmare skall
beskriva, en successiv ankytning av administrationen på familjestödets område
till socialförsäkringsadministrationen.
Tiden
är enligt min mening nu mogen för en allmän översyn av besvärsorganisationen
inom socialförsäkringen och närliggande områden. Jag förordar därför att en
särskild sakkunnig tillkallas för att göra en sådan översyn.
När
det gäller mängden besvärsärenden har hos riksförsäkringsverket utvecklingen
sedan mitten av 1%0-talet inneburit att antalet inkomna ärenden stigit från ca
5 000 till över 10 000 per år. Antalet avgjorda ärenden har i stort sett stigit
i samma takt. En ökning av balansen icke avgjorda ärenden har dock varit
oundviklig och balansen uppgår f. n. till drygt 3 400 ärenden. Detta innebär
att tiden från det ett ärende kommit in till verket och till dess det avgjorts
genomsnittligt uppgår till ca fyra månader. Med anledning av ärendemängdens
ökning har verkets besvärsavdelning förstärkts med ytterligare en besvärsbyrå
från innevarande budgetår.
Även
hos försäkringsdomstolen har antalet inkomna mål ökat kraftigt.
S;24 Skr 1975:4 214
Antalet
ligger nu över 2 000 per år med en balans trots en utökning av domstolen
under de senaste budgetåren med två försäkringsdomartjänster av ca 1 000 mål.
Den genomsnittliga tid som förflyter innan ett mål avgörs är ca sex månader. En
konsekvens av den nu genomförda förstärkningen av riksförsäkringsverkets
besvärsavdelning blir att trycket på försäkrings-domstolen i vart fall under en
övergångstid kommer att öka ytterligare.
Förutom
ökningen av ärendemängden hör till bilden också utvecklingen av
socialförsäkringssystemet och närliggande stödanordningar. Yrkesskadeförsäkringen
har hittills i princip haft sin egen administration, där riksförsäkringsverket
genom sin yrkesskadeavdelning och tidigare även de privata s. k.
socialförsäkringsbolagen haft hand om skaderegleringen i första instans med
försäkringsrådet, inrättat år 1917, som besvärsinstans. Försäkringsdomstolen
blev dock när den inrättades slutinstans även för yrkesskadeförsäkringen. När
nu skaderegleringen i första instans i flertalet sjukersättningsärenden
decentraliseras till försäkringskassorna har som redan antytts besvärsgången i
de decentraliserade ärendena anknutits till vad som gäller inom den allmänna
försäkringen. Detta betyder att handläggningen av dessa ärenden i
riksförsäkringsverket flyttas över från yrkesskadeavdelningen till
besvärsavdelningen och att försäkringsrådet helt kopplas ur handläggningen. Den
hittillsvarande handläggningsgången gäller i fortsättningen huvudsakligen
livränteärendena. I direktiven till yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971:01)
har förutskickats en decentralisering till försäkringskassorna av
skaderegleringen i första instans även i fråga om livränteärendena. Denna skall
dock anstå till dess kommittén slutfört sitt arbete med den nödvändiga sakliga
anpassningen av yrkesskadeförsäkringen till den allmänna försäkringen. I samband
med detta har vidare förutskickats att försäkringsrådets verksamhet skall
upphöra.
Vidare
har administrationen av de allmänna barnbidragen förts över från kommunerna
till de allmänna försäkringskassorna från den 1 januari i år (prop. 1973:29,
SoU 1973:5, rskr 1973:102). I fråga om talan mot försäkringskassans beslut
skall därvid samma regler gälla som för andra ärenden som kassorna handlägger.
Talan skall följaktligen föras hos riksförsäkringsverket. I avvaktan på
ställningstagande till frågan om överföring till försäkringsadministrationen
även av andra familjeförmåner har beslutats att kammarrätt skall kvarstå som
tredje instans i barnbidragsärenden. Därmed kvarstår också regeringsrätten som
slutinstans. Beslutet skall ses mot bakgrunden av familjepolitiska kommitténs
förslag om att föra in även bidragsförskott och bostadstillägg under
socialförsäkringsorganen. Vid utökningar av försäkringskassornas
kompetensområde bör emellertid principen vara att de nytillkomna ärendena förs
in i en enhetlig instansordning.
Till
vad jag nu sagt kommer att försäkringsadministrationen fr. o. m. den 1 januari
1974 fått vissa uppgifter i fråga om det kontanta arbetsmarknadsstöd som
kompletterar arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringsdomstolen är redan tidigare
slutinstans i fråga om besvär i ärenden rörande det försäkringsmässiga
arbetslöshetsstödet.
Utredningsmannen
bör mot bakgrunden av den utveckling jag nu tecknat pröva frågan om hur
besvärsorganisationen skall gestaltas för socialförsäkringen och här berörda
närliggande områden. Arbetsmarknadsstyrelsens befattning med besvärsärenden
avseende arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet bör
dock lämnas utanför utredningen.
215 Kommittéer: Socialdepartementet S:24
Övervägandena
som föregick 1961 års beslut rörde bl. a. frågan om besvärsprövningen i
socialförsäkringsärenden i högsta instans skulle läggas i regeringsrätten eller
annan förvaltningsdomstol. Det beslut man kom fram till innebar att en
besvärsorganisation skild från den allmänna för-valtningsprocessorganisationen
tillskapades. Utvecklingen har enligt min mening visat att det våren riktig väg
som valdes. Socialförsäkringsärendena är en tämligen enhetlig grupp av ärenden.
De kännetecknas av att de ofta rör den enskildes behov av stöd i olika situationer.
Kravet på snabb handläggning är framträdande. Vidare är det märkbart att den
pågående differentieringen av socialförsäkringsförmånerna på
lagstiftningsområdet, som tagit sig uttryck i t. ex. den nya
föräldraförsäkringen, får till ofrånkomlig konsekvens att ärendeprövningen blir
svårare. Denna tendens understryker ytterligare behovet av en effektiv
prövningsorganisation, som också har goda möjligheter att ge vägledande
prejudikat.
En av utredningens
huvuduppgifter blir att behandla frågan om försäkringsdomstolens organisation.
Vid inrättandet av domstolen övervägdes om någon särskild reglering av
tillströmningen av ärenden till domstolen var påkallad. En
fullföljdsbegränsning ansågs emellertid inte nödvändig. Den nuvarande
måltillströmningen anstränger domstolens resurser hårt, samtidigt som man inte
kan undgå omdömet att en avsevärd del av ärendena knappast är sådana att de
påkallar prövning i tre instanser. En utsträckning av domstolens kompetens till
nya arbetsfält i enlighet med den utveckling som redan börjat aktualiserar
ytterligare frågorna om domstolens framtida organisation och om införande av
fullföljdsbegränsning eller andra åtgärder för att påverka måltillströmningen.
Ett hithörande problem när det gäller odontologiska frågor har berörts i
samband med övervägandena om den allmänna tandvårdsförsäkringen (prop. 1973:45
s. 95) men ansetts böra tas upp till mera djupgående analys i den utredning som
nu föreslås komma till stånd.
En
annan huvuduppgift för utredningen blir frågan om utformningen av
mellaninstansen i besvärsordningen. Jag har tidigare redovisat att tillströmningen
av besvärsärenden till riksförsäkringsverket efter hand blivit mycket kraftig.
En ytterligare stegring kan förutses i och med att besvärsärenden inom
tandvårdsförsäkringen, yrkesskadeförsäkringens sjukersättningsdel och
familjestödsområdet förs in i denna besvärsorganisation. Jag har också nämnt
att det har förutskickats att försäkringsrådet skall upphöra i samband med att
decentraliseringen av handläggningen i första instans av yrkesskädeärenden till
försäkringskassorna fullbordas. Det är naturligt att även de ärenden som då
decentraliseras i huvudsak livränteärendena förs in i den enhetliga
besvärsorganisationen. Under utredningen bör allsidigt prövas om funktionen som
mellaninstans även i fortsättningen bör Hgga centralt hos
riksförsäkringsverket som den hittills gjort eller hos en särskild institution
utanför verket eller om en decentralisering av verkets
besvärsprövningsfunktion till regionala organ skulle vara ändamålsenlig.
Särskilda regler gäller
inom försäkringsadministrationen för debitering och uppbörd av
arbetsgivaravgifter. Försäkringsorganens funktioner avser såväl de avgifter som
tas ut för socialförsäkringens behov som den allmänna arbetsgivaravgiften och
arbetsgivaravgifterna till sjömanspensionering, arbetarskydd, statlig
lönegaranti vid konkurs och byggnadsforskning. Funktionerna har i huvudsak
varit centraliserade till riksförsäkringsverket med försäkringsdomstolen som
besvärsinstans, således ett tvåinstanssystem. Efter framställning från
riksförsäkringsverket har Kungl. Maj:t nyligen beslutat att den ADB-mässiga
delen av verksamheten i fortsättningen skall skötas med biträde
från riksskatteverket. I
S:24 Skr 1975:4 216
framställningen
har riksförsäkringsverket i princip även förordat en överföring av verkets
återstående arbete med debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till de
lokala skattemyndigheterna sedan en översyn av avgiftsbestämmelserna
genomförts. Verket skulle enligt detta förslag i stället fungera som första
instans vid besvär över lokal skattemyndighets beslut på detta område. Det
nuvarande ivåinstanssystemet skulle alltså ersättas med ett treinstanssystem
liksom inom den allmänna försäkringen i övrigt.
Utredningsmannen
bör i sina överväganden beakta de effekter på besvärsorganens arbetsbörda som
uppstår vid ett genomförande av den föreslagna ordningen för debitering och
uppbörd av arbetsgivaravgifter. De avgiftsfrågor som här avses har emellertid
nära släktskap med skatte- och taxeringsfrågor. När den nuvarande ordningen för
avgiftsdebiteringen övervägdes ansågs det angeläget att undvika att det vid den
närmare precisering som måste ske i praxis av socialförsäkringens
arbetstagarebegrepp kunde göra sig gällande skillnader vid bedömningen av
begreppets innebörd å ena sidan i fråga om skyldighet att erlägga avgifter till
försäkringen och å andra sidan i fråga om rätt till förmåner vid inträffat
försäkringsfall. Detta var ett motiv för att man då valde att lägga avgiftsdebiteringen
centralt inom socialförsäkringsadministrationen. En strävan var emellerlid
(prop. 1961:45 s. 203) att man för framtiden skulle komma fram till en ordning,
enligt vilken allt arbete med beräkning och uppbörd av arbetsgivaravgifter utfördes
lokalt. Den av riksförsäkringsverket nu förordade ordningen ligger i linje med
denna strävan. Som en konsekvens av förslaget bör under utredningen tas upp
till förnyad prövning vilken besvärsväg som skall gälla i frågor om debitering
och uppbörd av avgifter vid ett genomförande av förslaget. Därvid bör övervägas
att låta besvär över lokal skattemyndighets beslut i en avgiftfråga föras i den
ordning som gäller för lokal skattemyndighets beslut i skattefrågor, dvs.
vanligen över länsskatterätt till kammarrätt och regeringsrätt.
Beräkningen
av pensionsgrundande inkomst görs redan enligt nuvarande regler av lokal
skattemyndighet med riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen som
besvärsinstanser. Även i fråga om denna beräkning föreligger en nära anknytning
till taxeringsförfarandet. En omläggning av besvärsvägen i ärendena angående
arbetsgivaravgifter bör föranleda motsvarande ändring i fråga om fastställande
av pensionsgrundande inkomst.
De
frågor utredningsmannen främst har att överväga gäller som framgår av det
föregående dimensioneringen av besvärsorganisationen och därmed sammanhängande
spörsmål. Även utformningen av besvärsförfarandet bör emellertid uppmärksammas
mot bakgrund av de erfarenheter som hittills vunnits och den utformning av den
framtida organisationen som utredningen stannar för. I samband med 1961 års
beslut diskuterades ingående om besvärsförfarandet borde utformas som ett
tvåpartsförfarande med en särskild motpart till den enskilde sökanden som
företrädare för det allmännas intresse i ärendet, ett s. k. allmänt ombud. I
avvaktan på att närmare erfarenheter vanns av besvärsprocessens funktion inom
socialförsäkringen valdes dock i stället att ge socialförsäkringsorganen
möjlighet att självmant underställa sina avgöranden prövning av högre instans
när prejudikatsintresset ellerannan särskild omständighet gör det påkallat. När
försäkringskassas beslut fattats i pensionsdelegation och ordföranden eller
föredraganden varit skiljaktig är underställning obligatorisk.
Riksförsäkringsverket har dessutom
217 Kommittéer: Socialdepartementet S:24
befogenhet
att självmant ta upp till prövning ett ärende där försäkringskassa beslutat.
Såväl riksförsäkringsverket som arbetsmarknadsstyrelsen har möjlighet att
underställa sina avgöranden försäkringsdomstolens prövning.
JO
Wennergren har i ett år 1972 avgjort ärende diskuterat riksförsäkringsverkets
befogenhet att efter besvär av en enskild försäkrad över försäkringskassas
beslut självmant ta upp frågan om ändring i överklagade beslutet till den
enskilde klagandens nackdel och därvid anlagt synpunkter på de här återgivna
bestämmelserna.
Medan
JO i sitt beslut har diskuterat frågan om ett allmänt ombud som bevakare av det
allmännas intresse i socialförsäkringsärenden, har inrättandet av ett sådant
ombud också upprepade gånger diskuterats från synpunkten att därmed bättre
tillgodose den enskildes intresse. I en motion (1973:1143) till 1973 års
riksdag har frågan tagits upp närmast med åberopande av intresset av en
enhetlig rättstillämpning. Motionärerna anför bl. a. att det föreligger
skillnader i ärendebedömningen mellan olika försäkringskassor och föreslår
inrättandet av ett allmänt ombud knutet till försäkringsdomstolen. Riksdagen
har utan att ta ställning till den i motionen anvisade metoden begärt att
möjligheterna att stärka den enskildes rättssäkerhet i socialförsäkringsärenden
tas upp till prövning i samband med den här förordade utredningen (SfU 1973:12,
rskr 1973:99).
Det
frågekomplex som dessa uttalanden av JO och riksdagen tar sikte på gäller de
centrala reglerna om besvärsförfarandet och bör ingående prövas av
utredningsmannen. Jag vill i detta sammanhang framhålla att ett syfte med
utredningen är att stärka framför allt försäkringsdomstolens ställning som
prejudikatbildande instans. Därav bör följa att förutsättningarna för en
enhetlig rättstillämpning i de lägre instanserna förbättras, vilket inte minst
är i den försäkrades intresse. Jag har vidare pekat på möjligheterna att lägga
besvårsprövningen i mellaninstansen hos ett eller flera från
riksförsäkringsverket fristående organ. En sådan ändring skulle bl. a. innebära
att riksförsäkringsverkets verksamhet i fortsättningen ännu mer än nu får sin
tyngdpunkt i lednings- och tillsynsfunktionerna. De principer för förfarandet
söm nyss berörts kan därför behöva tas upp till prövning från nya
utgångspunkter. JO:s beslut och riksdagens framställning bör överlämnas till
utredningsmannen.
Utredningsmannen
bör utarbeta förslag rörande dé organisatoriska förändringar som följer av de
lösningar utredningen leder till. Särskilt vill jag erinra om att
yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971:01) som förut nämnts har i uppgift att
göra en översyn av lagen om yrkesskadeförsäkring och närstående författningar
om ersättning och föreslå ny lagstiftning om yrkesskador. Utredningsmannen bör
uppmärksamma de övergångsfrågor som detta aktualiserar i fråga om
besvärsorganisationen inom yrkesskadeförsäkringen. Vidare bör utarbetas förslag
till erforderliga författningsändringar.
Under
utredningens gång bör samråd ske med försäkringsdomstolen och
riksförsäkringsverket samt, i den mån arbetet berör andra utredningar, även med
dessa.
Utredningsmannen
har under tiden mars - oktober 1974 hållit fem sammanträden med experterna.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
S:25 Skr 1975:4 218
25.
Nykterhets vårdens erkända och enskilda vårdanstalters
personalorganisationsutredning (S 1974:04) (NEPO)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 januari 1974 med uppdrag att företa en
översyn av personalorganisationen vid erkända och enskilda vårdanstalter för
alkoholmissbrukare:
Utredningsman:
Jonsson, Folke A., byråchef
Experter:
Blixt, Olov, ombudsman Danielsson, Birger, direktör Nordström, Gösta, byråchef
Sekreterare:
Bystedt, Nils, byrådirektör
Lokal:
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Kommittén
har hållit tio sammanträden samt företagit två resor till vårdanstalter för
alkoholmissbrukare. Dessutom har utredningsmannen jämte två experter deltagit i
en informationskonferens anordnad av Statsanställdas Förbund.
Kommittén
har avgett yttrande över en framställning från socialstyrelsen om
ianspräklagande av Hornö yrkesskola (nedlagd) som vårdavdelning till Venngarn.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under höslen 1975.
26.
Delegationen (S 1974:05) försocial forskning
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1974 för att som en till
socialdepartementet knuten delegation ha till uppgift dels att med utgångspunkt
i departementets verksamhetsområden svara för bedömning och samordning av
pågående och planerade projekt avseende forsknings-och utvecklingsarbete samt
försöksverksamhet inom den sociala sektorn, dels att initiera forsknings- och
utvecklingsarbete av betydelse för socialpolitiken:
Ordförande:
Fridh, K. Göte, statssekreterare
Ledamöter:
Berfenstam, Ragnar A. G., professor Engström, Arne V., professor
219 Kommittéer: Socialdepartementet S:27
Hedberg,
J. Anund, kommunalråd Hedlén, Bengt R., socialdirektör Kärnek, Ruth I. C,
landstingsråd Lindahl, Hedda, landstingsledamot Rehn, L. Gösta, professor
Rexed, Bror A., generaldirektör Wiklund, Svea S. S., fru, led. av riksdagen
Åström, Lars-Åke E., generaldirektör
Ersättare:
Ericsson, Bengt G., direktör (för Lindahl) Gardell, Bertil G. T. B., docent
(för Engström) Göransson, G. Bertil, landstingsråd (för Fridh) Janson,
Carl-Gunnar, professor (för Berfenstam) Järnbrink, Hans G., överdirektör (för
Åström) Korpi, F. Walter, professor (för Rehn) Larsson, Karl G., sektionschef
(för Hedberg) Skalin, E. Douglas, förste sekreterare (för Kärnek) Stark, K.
Birger, socialchef (för Hedlén) Wennström, Gunnar, avdelningschef (för Rexed)
Åstrand, Göran, kommunalkonsulent (för Wiklund)
Experter:
Forslund, E. Birger, kansliråd Nelander, Olle M. V., direktör Wallberg, Klas H.
S., avdelningschef
Sekreterare:
Uggla, G. Inga-Lill, fil. lic.
Lokal:
Socialdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Delegationen
har haft två sammanträden. Delegationens arbete beräknas pågå under hela år
1975.
27.
Pensionärsundersökningen (S 1974:06)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att göra en undersökning
angående åldringsvården m. m.:
Utredningsman:
Forslund, E. Birger, kansliråd
Experter;
Bratthall, Birgitta, departementssekreterare Ekberg, Valter, sekreterare
S:27 Skr 1975:4 220
Englund,
K. Svante 1., departementsråd Petersson, Kerstin, sekreterare Skalin, E.
Douglas, förste sekreterare Svanborg, Alvar, överläkare Sälde, K. A. Henry,
avdelningschef Widman, Mona G. U-B., socialassistent
Sekreterare:
Hedin, Bernt, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Redgert, Jan I.
G., avdelningschef (fr.o.m. den 15 november 1974)
Lokal:
Socialdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000
Direktiv
(anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):
Regeringen
har nyligen i en proposition lagt fram förslag omen lagstadgad sänkning av den
allmänna pensionsåldern och om betydande förbättringar av
folkpensionsförmånerna. Dessa pensionsreformer innebär förbättringar av
pensionärernas ekonomiska trygghet som till sin omfattning saknar motsvarighel
sedan ATP-reformen. Vidare skall till nästa års riksdag läggas fram förslag om
ökade möjligheter till en rörlig pensionsålder.
Jag
vill mot denna bakgrund nu ta ta upp en annan fråga av stor betydelse för de
äldre, nämligen samhällets insatser för vård och service och andra åtgärder för
att ge de äldre goda levnadsbetingelser. Det ökande antalet åldringar ställer
stora krav på vårdinsatser och olika former av serviceåtgärder. Samtidigt
framstår det som angeläget att samhället medverkar till att underlätta
övergången och anpassningen till livet som pensionär och till att de äldres
tillvaro får ett sådant innehåll att pensionstiden blir meningsfull och
positiv. Utbyggnaden av samhällets ekonomiska trygghetsanordningar får därför
kompletteras med olika insatser för en god social omvårdnad i vid mening. Här
görs insatser som med beaktande av de äldres egna erfarenheter och önskemål
skall ge tillfälle till meningsfull aktivitet och gemenskap, hjälp i hemmet när
så behövs och nära tillgång till goda sjukvårdsresurser. De frågor som här
berörts måste givetvis bedömas mot bakgrund av pensionärernas förbättrade
ekonomiska förhållanden och samhällets resurser.
Utvecklingen
på åldringsvårdens område under den senaste tioårsperioden har i hög grad
påverkats av det program för åldringsvårdens utbyggnad som på regeringens
förslag antogs vid 1964 års riksdag. Programmet innebar en kraftig satsning på
utbyggnad av de öppna vårdformerna för att därmed göra det möjligt för de
äldre att så länge som möjligt bo kvar i sin invanda miljö. För att underlätta
för kommunerna att bygga ut sin verksamhet infördes statsbidrag till
kostnaderna för social hemhjälp samtidigt som ökade åtgärder sattes in för att
rusta upp de äldres bostäder. För att underlätta en snabb utbyggnad av
långtidssjukvården infördes ett temporärt statligt lån till byggande av
sjukhem. Till grund för detta ålgärdsprogram låg en riksomfattande kartläggning
av vårdbehov och vårdmöjligheter som genomfördes av socialpolitiska kommittén
(SOU 1963:47).
1964
års åldringsvårdsprogram har medverkat till att antalet äldre och handikappade
som får social hemhjälp fördubblats från ca 145 000 år 1965 till över 300 000
år 1973. Denna utbyggnad fortsätter. Dessutom har
221 Kommittéer: Socialdepartementet S:28
genomförts
en betydande utbyggnad av andra åtgärder inom kommunernas öppna åldrings- och
handikappvård, t. ex. färdtjänst, varudistribution, matservice, badservice,
fotvård, hobbyverksamhet och andra former av sysselsättning för personlig
aktivering och meningsfull samvaro. Omkring 120 000 åldringsbostäder har
rustats upp med hjälp av statliga räntefria-förbättringslån. Samtidigt har nya
boendeformer vuxit fram i form av servicehus och liknande anläggningar, där en
trygg omvårdnad förenas med stor personlig frihet och oberoende. För de äldre
som har behov av större vårdinsatser har tillkommit omkring 15 000 nya platser
vid sjukhem för långtidssjukvård. En särskild arbetsgrupp har nyligen fått i
uppdrag att ta upp frågan om personalutvecklingen inom bl. a.
långtidssjukvården. Vårdmöjligheterna ökar också genom att vi fortsättningsvis
får ca 1 000 nya läkare om året.
Utbyggnaden
av samhällets insatser i fråga om vård och service m. m. för de äldre måste
fortsätta för att svara mot de behov som följer av befolkningsutvecklingen och
för att tillförsäkra de äldre en social omvårdnad som är anpassad till
samhällsförändringar, standardutveckling och pensionärernas förbättrade
ekonomiska förhållanden. Det gäller här en av vår tids stora sociala frågor.
Insatserna bör planeras och genomföras så att de på bästa sätt anpassas till
den faktiska behovsutvecklingen och tillgängliga resurser. För att ge ett
underlag för den framtida utformningen och inriktningen av dessa samhällets
insatser bör nu genomföras en ny kartläggning av de äldres situation. Jag
finner det lämpligt att en särskild utredningsman får i uppdrag att genomföra
en sådan kartläggning.
Kartläggningen
skall ge en bild av de äldres situation i dagens samhälle. Undersökningarna
härom skall göras mot bakgrund av den utveckling som skett i fråga om
samhällets vård- och serviceinsatser och beträffande pensionärernas förbättrade
ekonomiska förhållanden. Det bör undersökas hur den ökade -ekonomiska
tryggheten genom förbättrade pensioner inverkar på pensionärernas livsmönster
och på behovet av samhällets insatser i fråga om vård och serviceåtgärder för
de äldre. Studierna av pensionärernas livsmönster bör även belysa utvecklingen
av sådana faktorer som sparande, fritidsverksamhet, resor osv. Även det
forsknings-och utvecklingsarbete av betydelse för de äldres situation som
utförts i olika sammanhang bör uppmärksammas. En analys av de framtida utvecklingstendenserna
skall göras med hänsyn till bl. a. befolkningsutvecklingen. Kardäggningen skall
vidare med beaktande även av pensionärernas förstärkta ekonomi innefatta en
undersökning av olika vägar då det gäller att tillförsäkra de äldre goda
levnadsbetingelser. Den bör utöver ålderspensionärernas förhållanden också
omfatta förtidspensionärernas situation i de avseenden det här gäller.
Utredningen
har under tiden juni - oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningens arbete
beräknas pågå under hela år 1975.
28.
Regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att utreda
regionsjukvårdens organisation m. m.
S:28 Skr 1975:4 222
Ordförande:
Söderqvist, Bengt O. A., expeditionschef
Sakkunniga:
AIsén, Sven, avdelningschef Eskel, Arvid, landstingsråd Göransson, G. Bertil,
landstingsråd Wedin, Nils J., landstingsråd
Experter:
Ericsson, Bengt G., direktör (fr.o.m. den 4 oktober 1974) Fredriksson, H.
Einar, byråchef
Gremner,
Kjell, organisationschef (fr.o.m. den 5 november 1974) Hamberger, Carl-Axel,
professor (fr.o.m. den 5 november 1974) Hjern, Bo, verkst. direktör (fr.o.m.
den 5 november 1974) Nygren, G. Ingemar, kansliråd Werkö, Lars, professor
(fr.o.m. den 5 november 1974) Wictorson, Karl-Eric A., avdelningschef (fr.o.m.
den 5 november 1974)
Sekreterare:
'Bratthall, Birgitta, departementssekreterare
Lokal:
Socialdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, lel. växel 763 10 00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningen
har t. o. m. oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningens arbete beräknas
pågå under hela år 1975.
29.
Utredningen (S 1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att göra en översyn av
hälsovårdsstadgan:
Ordförande:
Sundström, E. Thorsten, borgarråd
Sakkunniga:
Andersson, Karl-Gustav, rör verksarbetare, led. av rikdagen Andersson, Roland
1., länshälsovårdskonsulent Johansson, J. Erik, lantbrukare, led. av riksdagen
Rinder, K. Lennart, medicinalråd Törnquist, Harry E., byggnadsråd Ågren, Lars
O. T., direktör
Experter:
Eriksson, Sune, byrådirektör Hallbäck, Thore, hälsovårdsdirektör
223 Kommittéer: Socialdepartementet S:29
Hultstrand,
Lars R., hovrättsassessor Mollstedt, Bengt O., stadsläkare Petrelius, Torsten,
avdelningschef Swarén, Ulla M., byråchef
Sekreterare:
Meyer, Lennart S. G., hovrättsassessor
Lokal:
Lilla Nygatan 1,3 tr., 111 28 Stockholm, tel. 21 58 39
Direktiv
(anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):
Nu
gällande hälsovårdsstadga (1958:663) trädde i kraft den 1 januari 1%0.
Huvudsyftet med stadgans bestämmelser är att förbättra den allmänna
hälsovården. Av förarbetena till stadgan framgår att med allmän hälsovård avses
förebyggande och undanröjande av sanitär olägenhet för människor och en
fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska standarden. Sanitär olägenhet
innefattar enligt förarbetena alla yttre faktorer av någon betydenhet som inte
är av tillfällig natur och som kan inverka menligt i fysiskt eller psykiskt
hänseende på en normal människas hälsotillstånd.
Det
ankommer på kommunerna att ha hand om den allmänna hälsovården (1 §). I varje
kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva det närmaste
inseendet över den allmänna hälsovården. Det åligger hälsovårdsnämnden särskilt
att ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom kommunen i
hälsovårdshänseende, att verka för förbättrad hälsovård, att samarbeta med
berörda myndigheter (t. ex. länsstyrelsen och övriga kommunala nämnder), att
ge allmänheten råd och upplysningar i hälsovårdsfrågor samt att övervaka
efterlevnaden av stadgan och övriga föreskrifter om den allmänna hälsovården (2
§).
Inom
länet har länsstyrelsen uppsikt över den allmänna hälsovården och skall se till
att åtgärder vidtas för att undanröja eventuella missförhållanden (3 §). Högsta
tillsynen över den allmänna hälsovården tillkommer socialstyrelsen och statens
livsmedelsverk med viss fördelning mellan dem (4 §).
Vidare innehåller
hälsovårdsstadgan (2 kap.) organisatoriska bestämmelser om hälsovårdsnämnd bl.
a. om val av ledamot ocH antalet ledamöter i nämnden. För att tillgodose bl. a.
behov av medicinsk och veterinärmedicinsk expertis finns bestämmelser om rätt
eller skyldighet för vissa statliga eller landstingskommunala befattningshavare
att närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden (9 och 10 §§) och om skyldighet
för kommuner med minst 40 000 innevånare att ha stadsläkare och för samtliga
kommuner att ha hälsovårdsinspektör (14 §).
I särskilda kapitel i
stadgan finns bestämmelser om bostäder, om samlingslokaler, hotell och
pensionat, om anläggningar för bad och hygienisk behandling, om
vattenförsörjning och vattenundersökning, om åtgärder mot vattenförorening,
luftförorening, buller och andra sådana störningar, om klosetter och urinoarer,
om renhållning, allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning, om
åtgärder mot ohyra, råttor och möss, om hållande av djur, om anläggning för
industri, hantverk och annan näring samt om upplag för varor och avfall.
Vissa
av stadgans bestämmelser gäller endast inom s. k. hälsovårdstätort, dvs. område
för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Kommunen kan dock
genom lokal hälsovårdsordning bestämma, att hälso-
S.29 Skr 1975:4 224
vårdsstadgans
föreskrifter om hälsovårdstätort skall gälla även utanför sådan ort (66 §).
Genom en sådan lokal hälsovårdsordning kan också hälsovårdsnämnd bemyndigas att
medge undantag från de särskilda bestämmelserna om hälsovårdstätort och från
föreskrifterna i hälsovårdsordningen. Till ledning för utarbetande av lokala
hälsovårdsordningar har Kungl. Maj:t fastställt en normalhälsovårdsordning,
från vilken kommunerna inte utan särskilda skäl får göra någon väsentlig
avvikelse (67 §). Nuvarande normalhälsovårdsordning (1971:761) fastställdes den
8 oktober 1971.
Hälsovårdsstadgan
är inte utan särskilt förordnande tillämplig på militära anläggningar (6 §).
Hälsovårdsnämnd
får meddela de föreskrifter som behövs för att förebygga eller undanröja
sanitär olägenhet (70 §). Nämnden får meddela förelägganden eller förbud (71
§). Dessa får riktas mot fastighetsägare eller nyttjanderättshavare eller
bådadera. Ägare får åläggas att vid försäljning omedelbart lämna uppgift om den
nye ägarens namn och adress (73 §). Hälsovårdsnämnd får föreskriva vite för
underlåtenhet att ställa sig föreläggande eller förbud till efterrättelse (75
§). Inom hälsovårdstätort skall genom hälsovårdsnämndens försorg utföras
återkommande besiktning av bostäder, samlingslokaler, badinrättningar,
frisersalonger m.m. (76S).
Vid
hälsovårdsstadgans tillkomst hade hälsovårdsnämnden tillsynsuppgifter också
enligt lagstiftningen om smittsamma sjukdomar, livsmedelsstadgan,
djurskyddslagen och epizootilagen.
Enligt
smittskyddslagen (1968:231) som trädde i kraft den 1 januari 1%9 och som
ersatte lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen
och tuberkulosförordningen, åligger det kommunen att vidta de åtgärder som
behövs till skydd mot allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga
smittsamma sjukdomar. Hälsovårdsnämnderna skall utöva det närmaste inseendet
över verksamheten. I hälsovårdsnämndernas uppgifter ingår också att överpröva
läkares beslut om föreskrifter i samband med behandling i öppen vård av
allmänfarliga sjukdomar om det begärs av den beslutet rör.
Enligt
lagen (1958:428) om ympning mot smittkoppor skall hälsovårdsnämnd vidta de
åtgärder som behövs för att ympningsplikt enligt lagen skall fullgöras.
Genom
livsmedelslagen (1971:511) som den 1 januari 1972 ersatte livsmedelsstadgan
skärptes bl. a. bestämmelserna om livsmedelslokaler, hantering av livsmedel,
märkning, personalbygien och livsmedelskontroll. Den omedelbara tillsynen inom
varje kommun utövas liksom tidigare av hälsovårdsnämnden medan den centrala
tillsynen utövas av statens livsmedelverk och den regionala av länsstyrelsen.
Enligt
lagen (1944:219) om djurskydd skall hälsovårdsnämnden öva tillsyn över djurens
vård och behandling. Nämnden skall för sådant ändamål utse en eller vid behov
flera tillsynsman.
Enligt
epizootilagen (1935:105) skall hälsovårdsnämnd och polismyndighet biträda
lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen vid tillsyn och övervakning och om det
behövs med undersökning för att utröna smittkälla.
Sedan
år 1960 har hälsovårdsnämnderna genom en rad nya lagar fått ytterligare
uppgifter på miljövårdsområdet.
Naturvårdslagen
(1964:822) innehåller sålunda bestämmelser till skydd för den yttre miljön, bl.
a. mot nedskräpning utomhus såväl i naturen som inom bebyggda områden. Hälsovårdsnämnden,
som på lokal nivå har
225 Kommittéer: Socialdepartementet S:29
tillsynen
över renhållningen, kan förelägga den som skräpat ner eller osnyggat i naturen
att städa och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Efterkommes ej
föreläggandet, som kan vara förenat med vite, kan hälsovårdsnämnden låta vidta
åtgärder på den försumliges bekostnad.
Miljöskyddslagen
(1969:387) innehåller bestämmelser till skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buller och andra störningar, som uppkommer genom användning av
mark, byggnad eller anläggning. Åtgärd eller användning som faller inom lagens
tillämpningsområde kallas miljöfarlig verksamhet. För miljöfarlig verksamhet
skall väljas lämplig plats. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet skall vidare vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av
verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras
för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. I miljöskyddskungörelsen (1969:388)
har föreskrivits att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får
anläggas utan tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd. Naturvårdsverket
eller i vissa fall länsstyrelsen kan efter prövning i varje särskilt fall medge
undantag (dispens) från skyldigheten att söka tillstånd. Den som fått tillstånd
enligt miljöskyddslagen kan inte på grund av bestämmelse i hälsovårdsstadgan
åläggas att upphöra med verksamheten eller att vidta ytterligare
försiktighetsmått. Dispensbeslut har däremot inte någon rättskraft. Tillsynen
enligt lagen utövas av naturvårdsverket och länsstyrelserna.
Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta bl. a. med hälsovårdsnämnderna.
Kommunala
renhållningslagen (1970:892) innehåller bestämmelser om skyldighet för kommun
att svara för renhållningen av gator och allmänna platser samt, i den mån annan
ej drar försorg därom, städningen i naturen. Lagen innehåller också
bestämmelser om kommunalt renhållningsmonopol i fråga om hushållsavfall och
därmed jämförligt avfall. Några bestämmelser om tillsyn finns ej i lagen.
Enligt förarbetena till lagen bör tillsynen över renhållningen på lokal nivå
vila på hälsovårdsnämnderna, den regionala tillsynen på länsstyrelserna och den
centrala på naturvårdsverket. Genom lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga
varor infördes fr.o.m. den I juli 1973 en skärpt produklkontroll över varor som
med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering
kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Frågor av bl. a.
allmänhygienisk art är av stor betydelse vid bedömningen av kemiska varors
hälso- och miljöfarlighet. Statens naturvårdsverk och arbetarskyddsslyrelsen
utövar den centrala tillsynen enligt lagstiftningen. Under
arbetarskyddsslyrelsen utövas den närmare tillsynen av yrkesinspektionen. I
övrigt utövar länsstyrelsen tillsynen inom länet och hälsovårdsnämnden den
omedelbara tillsynen inom kommunen.
Socialstyrelsen
har i skrivelse den 30 november 1973 hemställt om översyn av hälsovårdsstadgan.
Enligt styrelsen bör en eventuell utredning överväga uividgning och förtydligande
av hälsovårdsnämndernas uppgifter i fråga om bl. a. näringshygien och
bälsovårdsupplysning. Utredningen bör överväga att slopa begreppet
hälsovårdstätort och låta samtliga bestämmelser avse hela riket. I det
sammanhanget hör också övervägas om man bör behålla de lokala
hälsovårdsordningarna. Styrelsen anser att begreppet sanitär olägenhet bör
preciseras eller, om detta inte är möjligt, ersättas med särskilda kravnivåer
för olika områden. En översyn börockså omfatta gränsdragningen mellan hälsovårdsstadgan
och andra författningar inom miljövårdsområdet. Enligt styrelsen råder f. n.
osäkerhet om ärenden rörande bl. a. buller skall handläggas av
hälsovårdsnämnden enligt
15 Riksdagen 1975. I saml Nr 4
S:29
Skr 1975:4 226
hälsovårdsstadgan
eller av länsstyrelsen enligt miljöskyddslagen. Styrelsen föreslår också vissa
andra ändringar bl. a. för att effektivisera kontrollen enligt stadgan.
Också
riksförbundet för allmän hälsovård har hemställt om en översyn av
hälsovårdsstadgan.
Svenska
kommunförbundet har i olika sammanhang bl. a. i remissyttranden påpekat behovet
av en översyn av hälsovårdsstadgan.
När
hälsovårdsstadgan trädde i kraft år 1960 fanns det endast ett fåtal
författningar på hälso- och miljövårdsområdet. Sedan dess har reformarbetet
emellertid varit intensivt. En rad nya lagar har antagits, vilket lett till att
hälsovårdsnämnderna fått flera nya och ansvarsfulla uppgifter på
miljövårdsområdet. Hälsovårdsnämndernas uppgifter har ökat också inom
traditionella arbetsområden t. ex. i fråga om livsmedelskontroll till följd av
skärpt lagstiftning och i fråga om smittskyddsarbetet på grund av de ökade
utlandsresorna. Genom kommunindelningsreformen, som nu i huvudsak genomförts,
har antalet kommuner sedan hälsovårdsstadgan tillkom år 1%0 minskat från 1 031
till 278. Kommunerna har samtidigt blivit ekonomiskt och personellt bättre
rustade för sina uppgifter även inom den allmänna hälsovården. I viss
utsträckning har hälsovårdsstadgan anpassats till denna utveckling men stadgan
är ändå i huvudsak oförändrad sedan sin tillkomst. Tiden är därför enligt min
mening nu mogen för en allmän översyn av hälsovårdsstadgan. Denna översyn bör
göras av särskilt tillkallade sakkunniga.
Lämpligheten
av att i en gemensam lag sammanföra åtminstone de väsentligste av alla de
regler som berör vården av den yttre miljön diskuterades i prop. 1969:28 med
förslag till miljöskyddslag m. m. (s. 182). En sådan lösning avvisades dock bl.
a. på den grund att ett flertal bestämmelser i så fall skulle komma att ryckas
ur sitt naturliga sammanhang och att svårigheter förelåg att sammanföra
bestämmelser från så vitt skilda områden till en enhetlig lag. Någon anledning
att nu göra en annan bedömning i stort torde inte finnas. Emellertid bör de
sakkunniga överväga en ytterligare anpassning av hälsovårdslagstiftningen till
den nya lagstiftningen på miljövårdens område och på andra hälsovårdsstadgan
närliggande områden, t. ex. till bostadssaneringslagstiftningen. Något hinder
för de sakkunniga att föreslå jämkningar i gällande lagstiftning i syfte att
uppnå en större enhetlighet i författningsunderlaget bör inte heller föreligga.
Tillsynen
på hälso- och miljövårdsområdet visar en ganska splittrad bild. Enligt
hälsovårdsstadgan ankommer sålunda tillsynen på hälsovårdsnämnderna, länsstyrelserna
och socialstyrelsen medan tillsynen enligt miljöskyddslagstiftningen utövas av
länsstyrelserna och naturvårdsverket. I förarbetena till
miljöskyddslagstiftningen framhölls dock hälsovårdsnämndernas betydelsefulla
roll vid sidan av de särskilda tillsynsorganen bl. a. i den löpande tillsynen
på miljöområdet. Beträffande vissa miljöstörningar t. ex. vatten- och
luftföroreningar samt buller föreligger f.n. möjlighet för hälsovårdsnämnd att
antingen själv vidta åtgärder enligt 38 S hälsovårdsstadgan eller att anmäla
ärendet till länsstyrelsen för prövning enligt 40 § miljöskyddslagen. Den
enskilde kan i motsvarande fall vända sig till antingen hälsovårdsnämnden eller
länsstyrelsen. Även andra problem föreligger vid gränsdragningen mellan hälsovårdsstadgan
och miljöskyddslagen. Eftersom tillsynen delvis ligger på olika organ är det
särskilt angeläget atl gränsdragningen mellan författfiingarna görs klarare
för att undvika onödigt dubbelarbete.
227 Kommittéer: Socialdepartementet S:29
Ett
annat område där behovet av samordning är påtagligt gäller bestämmelserna om
renhållning. Bestämmelser huvudsakligen om kommuns skyldigheter i delta
avseende finns i kommunala renhållningslagen medan bestämmelserna om den
enskildes skyldigheter i renhållningssammanhang finns i hälsovårdsstadgan,
normalhälsovårdsordningen och naturvårdslagen. Även i andra författningar finns
bestämmelser om renhållning. F. n. ser en arbetsgrupp inom
jordbruksdepartementet över riilämpningen av kommunala renhållningslagen. Gruppen
förväntas slutföra sitt arbete inom kort. De sakkunniga bör överväga vilka
åtgärder som bör vidtas för att bättre anpassa bestämmelserna i
hälsovårdsstadgan och normalhälsovårdsordningen till renhållningslagen.
Beslämmelser med
hygieniska krav på bostäder finns förutom i hälsovårdsstadgan och
byggnadsstadgan sedan den 1 januari i år även i den till bostadssaneringslagen
anknytande kungörelsen (1973:532) om lägsta godtagbara standard för
bostadslägenhet i vissa fall. Kungörelsens bestämmelser om lägsta godtagbara
bostadsstandard innebär betydligt högre krav än hälsovårdsstadgans motsvarande
bestämmelser. Detta kan medföra problem vid den praktiska tillämpningen av
stadgan. De sakkunniga bör överväga åtgärder för att anpassa hälsovårdsstadgan
till de nämnda författningarna.
Utvecklingen
har som tidigare framhållits medfört att hälsovårdsnämnderna fått fler och mer
komplicerade arbetsuppgifter. Samtidigt har genom kommunindelningsreformen
större och ekonomiskt mer bärkraftiga kommuner skapats. Denna ulveckling
aktualiserar en översyn av hälsovårdsstadgans bestämmelser om organisationen av
hälsovårdsarbetet och om hälsovårdsnämndernas sammansättning m. m. liksom
frågan om nämndernas medverkan i samhällsplaneringen. Härvid bör de sakkunniga
särskilt överväga vilka möjligheter till minskad statlig styrning och kontroll
den genomförda kommunindelningsreformen har medfört. Detaljföreskrifter som kan
försvåra nämndens arbete bör utmönstras till förmån för en frihet för kommunen
att välja sina arbelsformer i den mån förskrifterna inte påkallas av
rättssäkerhetsskäl. Exempelvis kan föreskrifter om utomståendes närvarorätt vid
nämndens sammanträden ifrågasättas liksom kravet på stadsläkare vid visst
invånarantal, nämndens årliga berättelseskyldighet osv. De sakkunniga bör också
överväga en ny benämning på nämnden med hänsyn till dess nya uppgifter på miljövårdsområdet.
Grundläggande
för tillämpningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser är begreppet sanitär
olägenhet. I förarbetena till hälsovårdsstadgan framhålls att begreppet
omfattar alla yttre faktorer som kan inverka menligt i fysiskt och psykiskt
hänseende på en normal människas hälsotillstånd. Olägenheten behöver inte ha
medfört direkta hälsorisker. Var toleransgränsen skall dras har ansetts vara en
medicinsk fråga som får prövas från fall till fall. Genom att förutsättningen
för hälsovårdsnämnds ingripande formulerats så allmänt som genom uttrycket
sanitär olägenhet har hälsovårdsnämnderna fått stora möjligheter att anpassa
tillämpningen till bl. a. samhällsutvecklingen. Det är emellertid svårt att
klarlägga gränserna för hälsovårdsnämndernas befogenheter, vilket bl. a. medför
att den enskilde som utövar eller ämnar utöva verksamhet som kan störa
omgivningen har små möjligheter att bedöma när sanitär olägenhet kan anses
föreligga. De sakkunniga bör överväga om hälsovårdsstadgans krav i denna del
kan preciseras.
F.
n. gäller flera av hälsovårdsstadgans bestämmelser endast inom s. k.
S:29 Skr 1975:4 228
hälsovårdstätort,
dvs. område inom stads- eller byggnadsplan. Detta gäller t. ex. bestämmelserna
om kontroll av dricksvatten i allmän ledning, om besiktning av bostäder,
samlingslokaler, hotell, badinrättningar och frisersalonger m. m., om
renhållning och om avledande av avloppsvatten m. m. Möjlighet föreligger dock
för kommunen att genom lokal hälsovårdsordning förordna att bestämmelserna
skall gälla kommunens hela område. De sakkunniga bör överväga frågan om samma
hygieniska krav bör gälla för område utom som inom s.k. hälsovårdstätort.
Enligt
73 § hälsovårdsstadgan kan hälsovårdsnämnden meddela föreläggande t. ex. att
undanröja brister i viss byggnad eller förbud t. ex. att använda lokal för
visst ändamål innan brist avhjälpts. Föreläggande ocb förbud kan riktas mot
fastighetsägare eller nyttjanderättshavare eller mot bådadera och förenas med
vite. Emellertid har det förekommit att vissa fastighetsägare kringgått
bestämmelserna genom att överlåta fastighet till närstående. Förfarandet i
hälsovårdsnämnden har härigenom fördröjts. Detta problem observerades redan vid
tillkomsten av den nuvarande hälsovårdsstadgan. I den nya bostadssaneringslagen
har införts den bestämmelsen att upprustningsåläggande eller användningsförbud
också gäller mot ny ägare dock ej i fråga om vite. De sakkunniga bör överväga
motsvarande och andra möjligheter att effektivisera kontrollen enligt
hälsovårdslagstiftningen. En annan fråga som bör aktualiseras i detta
sammanhang är frågan om införande av möjlighet för hälsovårdsnämnden att
ingripa med förbud redan mot planerad verksamhet som enligt vad nämnden
förutser kan komma att medföra olägenheter sedan verksamheten startats.
Även
den konstitutionella beskaffenheten av bestämmelserna bör bli föremål för
övervägande av de sakkunniga. Av 8 kap. 3 § i den nya regeringsformen (RF)
följer att de grundläggande bestämmelserna om den allmänna hälsovården skall ha
formen av lag och beslutas av riksdagen. Riksdagen kan emellertid överlämna åt
regeringen att meddela bestämmelserna, 8 kap. 7 § den nya RF. De sakkunniga bör
överväga vilka bestämmelser som bör beslutas av riksdagen och i vilken
utsträckning beslutanderätten bör delegeras till regeringen med eller utan
möjlighet för regeringen att delegera beslutanderätten vidare till
förvaltningsmyndighet eller kommun. De sakkunniga bör också överväga om formen med
normalhälsovårdsordning och kommunala hälsovårdsordningar bör behållas.
De
sakkunniga bör även kunna ta upp andra frågor som aktualiseras under
utredningens gång och som faller inom ramen för utredningens uppdrag.
De
sakkunniga bör utarbeta förslag till de författningsändringar som behövs.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
30.
Sakkunniga (S 1974:09) med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande sjukvård
i livets slutskede
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1974för att utreda vissa
frågor beträffande sjukvård i livets slutskede:
229 Kommittéer: Socialdepartementet S:31
Ordförande:
Rexed, Bror A., generaldirektör
Sakkunniga:
BiÖrck, C. Gunnar W., professor Einhorn, Jerzy, professor Giertz, Gustav B., professor
Göransson, G. Bertil, landstingsråd Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av
riksdagen Kärnek, Ruth I. C, landstingsledamot Linder, Lars G., överläkare
Zetterslröm-Lagervall, Gerd M., direktör Willig, Anna, undersköterska
Lokal:
Socialstyrelsen, Fack, 105 30 Stockholm, tel. växel 23 6060 (ordföranden)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
31.
Sakkunnig (S 1974:10) för utredning av vissa frågor rörande uthildnlngen av
läkare med utländsk medicinsk examen
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1974 för utredning av vissa
frågor rörande utbildningen av läkare med utländsk medicinsk examen:
Utredningsman:
Hamberger, Carl-Axel, professor
Experter:
Sjölin, C. Stig B., professor Skoglund, S. Owe, byråchef
Sekreterare:
Palmstierna, Carl Oswald, f.d. byråchef
Lokal:
Karolinska sjukhuset. Fack, 104 01 Stockholm, tel. växel 34 05 00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
K:l Skr 1975:4 230
Kommunikationsdepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974:2,
3,4,8,12,17,26,31 och 34
1.
Trafikpolitiska delegationen (K 1965:38)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1964, den 24 november 1967 och
den 7 september 1971 att ingå i en trafikpolitisk delegation:
Ordförande:
Hasslev, Nils-OIov F., statssekreterare
Ledamöter:
Björkman, N. G. Folke, redaktör, f.d. led. av riksdagen Ericson, Hans E.,
förbundsordförande Ericsson, Axel K. G., disponent (t.o.m. den 31 augusti 1974)
Grafsiröm, Erik O. Hj, f .d. generaldirektör Grebäck, Erik H., agronom, f.d.
led. av riksdagen Himmelstrand, Gunnar G. F., direktör Högberg, Mats J. G.,
ekonomidirektör Kolare, Gustav C. K., f.d. förste förbundsordförande Lindberg,
Sven J., ombudsman, led. av riksdagen Mellqvist, Sven A., expeditör, led. av
riksdagen Persson, N. Arne, lantbrukare, led. av riksdagen Sellgren, Rolf O.
M., transportplaneringschef, led. av riksdagen Sundblad, Lars G., disponent
Thorell, K. Arne B., direktör Öhrn, J. Bruno, kansliråd
Experter:
Kritz, Lars O., fil. lic. Ranhem, Lars H., civilingenjör Sjöberg, E. Arne,
direktör Sjökvist, Stig A. R., ingenjör
Sekreterare:
Carlsund, H. Bo H., departementssekreterare Norrbom, N. Claes-Eric,
departementsråd
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00,
rikssamt. 11 73 34 (Norrbom)
231 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:3
Direktiven
för delegationen, se Kungl. Maj:ts beslut den 23 april 1964. Tilläggsdirektiv,
se 1972 års riksdagsberättelse K 6.
Med
hänsyn till bl. a. det pågående arbetet inom den trafikpolitiska utredningen
ligger arbetet tills vidare nere.
2.
Hamnutredningen (K 1966:40)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 september 1965 för alt utreda
spörsmålet om det svenska hamnväsendets framtida utformning (se Post- och
Inrikes tidn. den 7 oktober 1965):
Ordförande:
Severin, Erik J., generaldirektör
Ledamöter:
Berglund, Olov, direktör Gustafsson, Gunnar B., ombudsman Hellner, Eskil M.,
regeringsråd Lasson, Knut-Inge L., f.d. överdirektör Linder, N. Helge H., f.d.
hamndirektör
Experter:
Ericsson, Inger-Britt, avdelningsdirektör Gabrielson, Lars, disponent
Himmelstrand, Gunnar G. F., direktör Lindencrona, Gustaf, sjöfartsråd
Neergaard, Erik A., expeditionschef-rättschef
Sekreterare:
Lindencrona, Gustaf, sjöfartsråd
Bitr.
sekreterare: Orrsten, Henning, f.d. förste byråsekreterare
Direktiven
för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse K 40.
Utredningen
har i mars 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:24) Förslag till hamnlag.
Uppdraget är därmed slutfört.
3.
Vägkostnadsutredningen (K 1966:41)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 september 1965 för att utreda frågan
om vägtrafikens kostnadsansvar och därmed sammanhängande frågor (se Post- och
Inrikes tidn. den 26 november 1965):
K:3 Skr 1975:4 232
Ordförande:
Grafsiröm, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör
Ledamöter:
Bergendahl, Göran H., professor Godlund, Sven A. I., professor Johansson, S. K.
Lennart, generaldirektör
Experter:
Carling, Alf G., docent Carlsund, H. Bo H., departementssekreterare Grahn, F.
Ture, överingenjör Johnsson, Jan G., rättschef Lindhagen, C. Gösta, professor
Sekreterare:
Gornizka, Gunnar, civilingenjör Öhrn, J. Bruno, kansliråd
Direktiven
för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse K 41.
Utredningsarbetet
har avslutats sedan Kungl. Maj:t den 25 januari 1974 beslutat lägga den
fortsatta utredningen angående vägtrafikens kostnadsansvar på trafikpolitiska
utredningen (K 1972:07).
4.
Utredningen (K 1967:36) om beredskapslagstiftning på luftfartens område
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 april 1966 för all verkställa utredning
om beredskapslagstiftning på luftfartens område:
Utredningsman:
Johnsson, Jan G., rättschef (t.o.m. den 30 juni 1974) Ljungström, Claes G.,
rådman (t.o.m. den 24 april 1974)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningsmannen
har den 19 juni 1974 avgett promemorian Beredskapslagstiftning på
luftfartens område. Uppdraget är därmed slutfört.
5.
Svenska sakkunniga (K 1967:37) inom Nordisk kommitté för
trafiksäkerhetsforskning (NKT)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1966 att såsom svenska ledamöter
ingå i ett nordiskt samarbetsorgan för trafiksäkerhetsforskning:
233 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:6
Ordförande:
Backman, Gösta B., kansliråd
Ledamot:
Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör
Sekreterare:
Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör (t.o.m. den 9 juni 1974) Rindlöw, Leif
G-, departementssekreterare (fr.o.m. den 10 juni 1974)
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 763 23
27
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
De
sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 13 sammanträden,
varav två varit gemensamma med kommitténs övriga ledmöter från Danmark, Finland
och Norge. På kommitténs initiativ har i februari 1974 hållits en nordisk
forskarkonferens rörande frågan om Trafikinformation till barn.
Kommittén
utgör samarbetsorgan med uppgift att biträda Nordiskt trafiksäkerheterråd (NTR)
(K 1971:02).
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
6.
Nordisk kommitté (K 1967:38) för transportekonomisk forskning
(NKTF)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1966 att ingå som svenska
ledamöter i ett nordiskt samarbetsorgan för transportekonomisk forskning:
Svenska
ledamöter: Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör (t.o.m. den 25 augusti
1974) Jönsson, Per O., departementsråd (fr.o.m. den 26 augusti 1974) Samuelson,
Stig J. E., överingenjör
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 763
13 28 (Jönsson)
Kommittén
- som t. o. m. år 1973 bestått av två ledamöter från vardera Danmark, Finland,
Norge och Sverige - har vid ingången av år 1974 utökats med en ledamot från
Island. Kommittén har under tiden november 1973 -oktober 1974 hållit sex egna
sammanträden och ett gemensamt med Nordisk ämbetsmannakommitté för
transportfrågor (1971:04), till vilken kommittén utgör samarbetsorgan.
Kommittén
har i maj 1974 anordnat en informationskonferens i Björneborg om
trafikplanering i en aktiv regionalpolitik som utgjorde en uppföljning
av två tidigare forskarkonferenser rörande
K:6 Skr 1975:4 234
transportstandarden
i glest befolkade områden resp. kommunikationerna som ett verkningsmedel i
lokaliseringspolitiken.
I
oktober 1974 anordnades i Göteborg ett seminarium om hamn- och
sjöfartsutvecklingen i Norden.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
7.
Flygtrafikledningskommittén (K 1967:44)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 november 1966 för utredning angående
flygtrafikledningens organisation och därmed sammanhängande spörsmål (se Post-
och Inrikes tidn. den 30 november 1966):
Ordförande:
Netzén, K. Gösta, förutvarande statsråd, landshövding, led. av riksdagen
Ledamöter:
Görs, L. Folke, driftdirektör Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör
Nilsson, Jan H., expeditionschef Wagner, G. F. Wilhelm, överste
Experter:
Bengtsson, O. Lennart, avdelningsdirektör Hörberg, Olof Hj., överingenjör
Johansson, Caj-Aage, kanslichef Nordström, Sven-Bertil, förste stabsmeteorolog
Olsson, Carl Olov, civilingenjör Persson, S. Anders V., förste statsmeteorolog
Sekreterare:
Nordström, Lars-Erik, överingenjör
Bitr.
sekreterare: Ahrenstedt, Bengt-Arne, stabsmeteorolog
Lokal:
Storkyrkobrinken 13, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 29 17 12 (sekreteraren), 763
22 66 (bitr. sekreteraren)
Direktiven
för kommittén, se 1967 års riksdagsberättelse K 44.
Kommittén
har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden. Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
235 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:9
8.
Motorredskapsutredningen (K 1968:53)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:is bemyndigande den 3 mars 1967 för översyn av reglerna om
motorredskap samt utredning av vissa närliggande frågor:
Utredningsman:
Ahreson, Holger, f.d. vägdirektör
Experter:
Adolfsson, Bo, förhandlingsombudsman Bäckström, Bo, överingenjör Ekberg, K.
Gustav, överingenjör Oden, C. Åke, f.d. kanslichef Strömbäck, Erland H. D.
D:son, hovrättsassessor Thalén, Bo D:son, överstelöjtnant
Sekreterare:
Holmquist, Bo, avdelningsdirektör
Direktiven
för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse K 53. Tilläggsdirektiv, se 1969
års riksdagsberättelse K 45.
Utredningen
har i mars 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:26) Motorredskap.
Uppdraget är därmed slutfört.
9.
Befälsbemannlngsutredningen (K 1970:29)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1969 för översyn av
behörighetskraven för sjöbefäl (se Post- och Inrikes tidn. den 16 juni 1969):
Utredningsman:
Borggård, Göran R., generaldirektör
Experter:
Colldahl, Gunnar, rektor Forssblad, N. Douglas, direktör Hadrup, Knut E. H.,
verkst. direktör Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande Wiebe, Stig W. O.,
verkst. direktör
Sekreterare:
Sjöstedt, K. Lennart T., hovrättsråd
K:9 Skr 1975:4 236
Bitr.
sekreterare: Hedelius, K. Margareta, e. byrådirektör (t.o.m. den 17 januari
1974) Palm, Anders K., rådman
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00
(Sjöstedt), 11 17 24 (Palm) och 21 04 38 (kansli)
Direktiven
för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse K 29.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden om nio
dagar samt haft överläggningar med olika myndigheter och organisationer som
berörs av utredningens arbete.
Utredningen
har i juni 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:10) Specialutbildad personal på
tankfartyg m. m. Utredningen beräknas avge ytterligare ett delbetänkande i
början av år 1975.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
10.
Trafikolycksstatistikkommittén (K 1970:30)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 maj 1%9 för översyn av
trafikolycksstatistiken m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 17 juni 1%9):
Utredningsman:
Westerlind, Erik A., landshövding
Experter:
Alexandersson, Stig R., förste byråsekreterare Englund, S. Anders J.,
avdelningschef Erlander, Sven B., professor Imre, M. Erdem, avdelningsdirektör
Kappelin, Carl-Erik, byråchef Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör Lanteli, A.
Gunnar A., direktör Lehmann, F. Margareta, aktuarie Räf, Lars E., bitr.
överläkare Sande, Jens, byrådirektör
Sekreterare:
Elmhammer, Nils E. I., statistikchef (fr.o.m. den 1 maj 1974) Sjögren, G. Inge
G., byråchef (t.o.m. den 30 juni 1974)
Bitr.
sekreterare: Dahlström, Rolf E., byrådirektör
Lokal:
Statistiska centralbyrån. Karlavägen 100, Fack, 102 50 Stockholm, tel. växel 14
05 60
237 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:ll
Direktiven
för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse K 30.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem plenarsammanträden om
sammanlagt sex dagar. Huvuddelen av sammanträdena har ägt rum inom olika
arbetsgrupper. Därjämte har överläggningar hållits med företrädare för
myndigbeter och andra som berörs av kommitténs arbete.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
11.
Trafikbullerutredningen (K 1970:33)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1969 för utredning om normer för
trafikbuller (se Post- och Inrikes tidn. den 3 juli 1969):
Ordförande:
Jansson, Paul G., elektriker, led. av riksdagen
Ledamöter:
Andersson, Sven G., frisörmästare, led. av riksdagen Björck, Anders P.-A.,
redaktör, led. av riksdagen Hansson, Torsten B. G., arkitekt SAR, f.d. led. av
riksdagen Jönsson, Eric L., ombudsman, led. av riksdagen Larsson, K. Einar A.,
lantbrukare, led. av riksdagen Nilsson, Bernt I., ombudsman, led. av riksdagen
Experter:
Abrahamsson, Ulf G., civilingenjör (fr.o.m. den 21 augusti 1974) Bergendahl,
Göran H., professor Blécher, Gösta E. O., avdelningsdirektör Boheman, H. C.
Fredrik, överstelöjtnant Ingemansson, N. Stig P., civilingenjör
Jonsson,
A. Ingemar G., bitr. länsarkitekt (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Kajland, Anders
R., laborator Kihlman, Tor S. D., professor Köhimark, Bo R., överingenjör
Liden, Gunnar K. O., docent Ljungström, Claes G., rådman Möller, Lennart,
avdelningsdirektör Nilsson, Lars E., avdelningsdirektör Olerud, Eric Hj.,
sekreterare Skjönberg, Guldbrand, byrådirektör Wennerhorn, Karl Otto L.,
departementsråd Wängberg, Hans-Åke, byråchef
K:ll
Skr 1975:4 238
Sekreterare:
Jonsson, A. Ingemar G., bitr. länsarkitekt (t.o.m. den 30 september 1974)
Wängberg, Hans-Åke, hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Bitr.
sekreterare: Isoz, N. G. Henning, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 16 september 1974
t.o.m. den 15 mars 1975) Sundberg, Kjell M., departementssekrelerare
Lokal:
Storkyrkobrinken 13,1 tr., 111 28 Stockholm, lel. växel 763 10 00
Direktiven
för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse K 33.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden. Därutöver
har ett stort antal sammanträden hållits med olika arbetsgrupper, sammansatta
av utredningens experter och företrädare för olika myndigheter, som berörs av
utredningens arbete.
Utredningen har i juni
1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:60) Trafikbuller, vägtrafikbuller.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
12.
Arbetsgruppen (K 1970:34) för upprättande av dispositlonsplan för viss del av
Nedre Norrmalm I Stockholm
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19september 1969för att utarbeta en
dispositlonsplan för kvarteren Pensionären och Pennfäktaren samt angränsande
områden väster om kvarteren inom Nedre Norrmalm i Stockholm:
Ordförande:
Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör
Ledamöter:
Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör Enberg, L. Rune, teknisk direktör Hedtjärn,
Åke G., teknisk direktör Sandberg, Sten, direktör Wessel, Jan, överingenjör
Wessman, Yngve, direktör Åmark, Sven O. F., kansliråd
Sekreterare:
Gustafsson, K. Börje, byråchef
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Arbetsgruppen
har under tiden november 1973 - april 1974 hållit åtta sammanträden.
Arbetsgruppens konsult har dessutom haft särskilda
239 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:13
överläggningar
med berörda intressenter.
Arbetsgruppen
har i april 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:6) Trafikterminal vid
Stockholm C.
Uppdraget
är därmed slutfört.
13.1969
års vägutredning (K 1970:35)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 december 1969 med uppdrag att verkställa
översyn av lagen om enskilda vägar (se Post- och Inrikes tidn. den 29 december
1969):
Ordförande:
Körlof, Voldmar, regeringsråd
Ledamöter:
Persson, Fritz J. H., byrådirektör, f.d. led. av riksdagen Pettersson, Karl,
fabrikör, f.d. led. av riksdagen Stridsman, Torsten U., ombudsman, led. av
riksdagen Svensson, Erik O., kommunalråd
Experter:
Hagelstam, Stig L., hovrättsassessor (fr.o.m. den 8 november 1974) Hellström,
P. N. Erik, hovrättsassessor (fr.o.m. den 8 november 1974) Jaensson, Sverker,
överlantmätare (fr.o.m. den 1 december 1974) Lindström, K. E. Ingemar,
byrådirektör Nordeli, Jan Olof Ch., sekreterare Öberg, Alf, byrådirektör
Sekreterare:
Eliasson, Bengt E., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 december 1974) Jaensson,
Sverker, överlantmätare (t.o.m. den 30 november 1974)
Bitr.
sekreterare: Borgström, Ove, länslantmätare
Lokal:
Storkyrkobrinken 13, 11128 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren),
Lantmäterikontoret, Kyrkogatan 13, 302 42 Halmstad, tel. 035/11 83 20 (bitr.
sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse K 32.
Utredningen
har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit fem sammanträden.
Utredningen
har i juli 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:7) Kommunal och enskild
väghållning.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
K: 14 Skr 1975:4 240
14.
Trafikplaneringsutredningen (K 1970:41)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 september 1970att ingå i en
arbetsgrupp för att leda utarbetandet av modellplan för regional trafikplanering:
Ordförande:
Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare
Ledamöter:
Bäckström, A. Ingemar, direktör Godlund, Sven A. I., professor Johansson, S. K.
Lennart, generaldirektör Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd Olsson, Rune
I., departementsråd Ternryd, Carl-Olof, teknisk direktör Thufvesson, Bengt E.,
departementsråd
Experter:
Karlsson, Nils Allan, avdelningsdirektör (t.o.m. den 31 december 1974)
Nordström, Lars E., docent Schurmann, E. Åke J., trafikinspektör (fr.o.m. den
18 mars 1974)
Sekreterare:
Alfelt, Åke, avdelningsdirektör (t.o.m. den 28 februari 1974) Berg, Hans E.,
departementssekreterare Carlsund, H. Bo H., departementssekreterare
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel
763 10 00
Särskilda
direktiv bar ej meddelats.
Utredningen
i sin helhet har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två
sammanträden. Därjämte har ett stort antal sammanträden ägt rum med delar av
utredningen.
Försöksplaneringen
i Norrbottens och Östergötlands län har avslutats. I samarbete med
länsstyrelserna i resp. län har utredningen avgett betänkandena (Ds K 1974:2)
Regional trafikplan för Norrbottens län, inventeringsdel, (Ds K 1974:3)
Regional trafikplan för Norrbottens län, plandel, (Ds K 1974:8) Regional
trafikplan för Östergötlands län, inventeringsdel, och (Ds K 1974:9) Regional
trafikplan för Östergötlands län, plandel. Utredningen har medverkat vid
utarbetandet av en PM om avgränsningen lokal - regional trafik, som ligger till
grund för kompletterande anvisningar till länsstyrelserna för den regionala
trafikplaneringen.
Utredningen
har vidare fungerat som konsult åt länsstyrelsernas planeringsavdelningar vid
deras arbete med de regionala trafikplanerna.
241 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:16
vilka
redovisats till kommunikationsdepartementet i november ocb december 1974.
Utredningen
bar genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 december" 1974 fått utvidgat uppdrag
alt medverka vid utvärderingen av de slutliga förslagen till regionala
trafikplaner.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
15.
Sjöräddningsutredningen (K 1970:42)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 september 1970 för att företa en
översyn av sjöräddningens organisation m.m.:
Utredningsman»
Lemne, Mats H., landshövding
Sekreterare:
Hävermark, K. Gunnar J:son, organisationsdirektör
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 21 14
77
Särskilda
direktiv bar ej meddelats.
Utredningen
bar under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggningar med olika
myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete-
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
16.
Utredningen (K 1970:43) angående åtgärder mot övergivna fartyg m. m.
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 för att se över ocb i
erforderlig utsträckning komplettera författningsbestämmelserna om åtgärder i
fråga om övergivna fartyg m.m.:
Utredningsman:
Nordström, Clas G., chefsjurist
Experter:
Hedborg, Per Erik, direktör Lindencrona, Gustaf, sjöfartsråd Torgils, A.
Gunnar, lagman
Sekreterare:
Liljeqvist, Rolf A-, kammarrättsråd
Lokal: Kammarrätten, Fack, 401 10Göteborg, tel. växel 031/17 38 00 16 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
K: 16 Skr 1975:4 242
Direktiven
för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse K 37.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit ett sammanträde under tre
dagar. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
17.
Utredningen (K 1970:44) om mönstring av sjömän
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 för att företa en
översyn av mönstrings- och registreringsbesiämmelserna för sjöman m. m.:
Utredningsman:
Borggård, Göran R., generaldirektör
Experter:
Forssblad, N. Douglas, direktör Hadrup, Knut E. H., verkst. direktör Karlsson,
Gunnar B. S., förbundsordförande Wiebe, Stig W. O., verkst. direktör
Sekreterare:
Hävermark, K. Gunnar J:son, organisationsdirektör
Bitr.
sekreterare: Staaf, G. Henning, byrådirektör
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningen
har under tiden november 1973 - september 1974 hållit fyra sammanträden.
Utredningen
har i september 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:11) Mönstring av sjömän.
Uppdraget
är därmed slutfört.
18.
Utredningen (K 1970:45) om samordning av lotsnlngen i Göteborgsområdet m. m.
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 december 1970 för att i samråd med
berörda intressenter överväga och lägga fram förslag till en samordning under
sjöfartsverkets huvudmannaskap av lotsningsverksamheten till och i Göteborgs
hamn, i Trollhätte kanal och i Vänern:
Utredningsman:
Hellner, Eskil M., regeringsråd
243 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K: 19
Sekreterare: Hävermark, K. Gunnar J:son,
organisationsdirektör
Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack,
103 20 Stockholm, tel. 21 14 77
Särskilda direktiv har ej meddelats.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.
19. Kommittén (K 1971.01) för utredning om kollektivtrafik
I tätorter
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14
januari 1971 föratt utreda möjligheterna att förbättra förutsättningarna för
kollektivtrafiken i tätorter (se Post- och Inrikes tidn. den 30 januari 1971):
Ordförande: Vahlberg, Gustav E., f.d. generaldirektör
Ledamöter: AIsén, Hans O., ombudsman, led. av riksdagen Bäckström,
A. Ingemar, direktör Grabö, Paul E., borgarråd
Gustafson, Sven H., bankkamrer, led. av riksdagen Häll,
Karl-Erik, ombudsman, led. av riksdagen Johnsson, John E., ombudsman, led. av
riksdagen Landström, Sten-Sture H., direktör Norling, S. Åke, kommunalråd
Ström, H. Bertil, överdirektör Wennerhorn, Karl Otto L., departementsråd
Experter: Edsjö, Tor A., avdelningsdirektör Eriksson, Tor
U., avdelningsdirektör Köhimark, Bo R., överingenjör Lekberg, E. E. Olov,
oppositionsråd Lind af Hageby, Gösta, kansliråd
Sekreterare: Stenman, Bo M., civilingenjör
Bitr. sekreterare: Hanno, Stig Å., socionom
Lokal: Storkyrkobrinken 13, I tr., 111 28StockhoIm, tel.
växel 763 1000 (ordförande och sekreterare).
Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse K
37.
K:19 Skr 1975:4 244
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Därutöver
har ett femtontal sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper för
beredning av kommitténs arbete.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
20.
Nordiskt trafiksäkerhetsråd (K 1971:02) (NTR)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 mars 1971 att ingå såsom ledamot i ett
Nordiskt trafiksäkerhetsråd med uppgift att fungera såsom ett kontakt-,
samordnings- och planeringsorgan i fråga om nordiskt samarbete på
trafiksäkerhetsområdet:
Utredningsman:
Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare
Experter:
Dahlström, Åke, byråchef Johnsson, Jan G., rättschef Junhall, Sven-Olof,
redaktör Nellborn, S. Olov, avdelningsdirektör Palm, Böret, expeditionschef
Åsander, Sven G., överingenjör
Sekreterare:
Nilsson, K. Valter, hovrättsassessor
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel
763 10 00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
NTR
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Rådet
biträds dels av permanenta samarbetsorgan, nämligen Nordisk kommitté (K
1967:37) för trafiksäkerhetsforskning (NKT) och Nordisk kommitté (K 1971:05)
för vägtrafiklagstiftning (NKV), dels av arbetsgrupper.
I rådets publikationsserie
har under ovan angivna tid kommit ut fem rapporter: rapport 4 - Bibliografi
1972, rapport 5 - Bilbelter/Slutrapport, rapport 6 - Körkort i Norden, rapport
7 - Vissa trafikregler m. m. och rapport 8 - Motorcykel- och mopedhjälmar.
Rapport 5 har jämte den tidigare publicerade rapporten (nr 2) Bilbelter legat
till grund för den lagstiftning angående skyldighet att använda bilbälte som
träder i kraft den 1 januari 1975. Rapporterna 6 och 8 är föremål för
remissbehandling.
NTR har upprättat ett
verksamhetsprogram som upptar fortlöpande uppgifter, uppgifter på kortare sikt
och uppgifter på längre sikt. Bland de uppgifter som NTR f. n. behandlar kan
nämnas barns säkerhet i bil, problem kring en lagstiftning om skyldighet
för fotgängare att använda
245 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:21
reflexanordningar
och frågan om användning av varselljus eller motsvarande belysning
under dagtid. Beträffande barns säkerhet i bil och fotgängares användning av
reflexanordningar beräknas rapporter föreligga under våren 1975. Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
21.
Nordisk ämbetsmannakommitté (K 1971:04) för transportfrågor
(NÄT)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1971 att ingå såsom ledamot i en
Nordisk ämbetsmannakommitté för transportfrågor:
Ledamot:
Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare
Experter:
Andersson, P. Olof (Olle), överingenjör Danielsson, Jan P. T.,
departementssekreterare Furbäck, Bengt L., departementsråd Hillbom, Bror K. J.,
trafikdirektör Nordström, Lars E., docent Nordqvist, Stig R., professor
Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd
Sekreterare:
Nilsson, K. Valter, hovrättsassessor
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel
763 1000
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
NÄT
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Kommittén
biträds av Nordisk kommitté (K 1967:38) för transportekonomisk forskning
(NKTF).
NÄT
har fastställt arbetsprogram för STINA-projektet (frågor om trafikvolymens och
axeltryckens inverkan på vägkroppen). Projektet väntas bli slutfört under
sommaren 1976.
Den
första fasen av NORDKOLT-projektel (frågor om framtida kollektivtrafiksystem
för nordiska tätorter) har slutförts under sommaren 1974. NÄT har godkänt
arbetsprogram för projektets andra etapp, som beräknas kunna avslutas under
hösten 1975.
Arbetsgruppen
för utredning av flygförbindelserna på Nordkalotten och de övriga
inlandsområdena i norr väntas avsluta inventeringsfasen av sitt arbete omkring
årsskiftet 1974-75.
NÄT
har tillsatt en arbetsgrupp för utredning av telehjälpmedel åt handikappade och
godkänt arbetsprogram för gruppen. NÄT förbereder
K:21
Skr 1975:4 246
vidare en utredning angående samordning av
transportstatistiken i Norden och har också beslutat tillsätta en
expertgrupp för att undersöka transportproblem med anknytning till den s.
k. Trondheimsleden. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
22. Svenska sakkunniga (K 1971:05) inom Nordisk kommitté
för vägtrafiklagstiftning (NKV)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29
oktober 1971 atl ingå såsom svenska ledamöler i Nordisk kommitté för
vägtrafiklagstiftning:
Ordförande: Johnsson, Jan G., rättschef
Ledamot: Gunnarson, E. J. Ingvar, hovrättsassessor
Expert: Tornberg, E. A. Gunnar, avdelningsdirektör
Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack,
103 20 Stockholm, tel. växel 763 IO 00 (ordförande)
Särskilda direktiv har ej meddelats.
Kommittén utgör samarbetsorgan med uppgift att biträda
Nordiskt trafiksäkerhetsråd (K 1971:02).
Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit två sammanträden. Arbetet har bl. a. inriktats på att främja tillkomsten
av en enhetlig vägtrafiklagstiflning i Norden. Kommittén har avgett två
rapporter till Nordiskt irafiksäkerhetsråd, nämligen Körkort i Norden och Vissa
trafikregler m. m. (nr 6 och 7 i rådets rapportserie).
Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
23. Sakkunniga (K 1972:01) för att leda visst utrednings-
och utvecklingsarbete i fråga om metoder för märkning av olja i fartyg (UMOF)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18
februari 1972 för att leda visst utrednings- och utvecklingsarbete i fråga om
metoder för märkning av olja i fartyg:
Ordförande: Steen, Göran A., sjösäkerhetsdirektör
Sakkunniga: Carlbom, Lars E., överingenjör
247 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:24
Engdahl,
O. Roland, gränschef Fahlin, Per G., byrådirektör
Sekreterare:
AgnedaLP. 0.,fil. lic.
Lokal:
Sjöfartsverket, Sehlstedtsgatan 9, Fack, 102 50 Stockholm, tel. växel 24 65 20
(ordföranden). Atomenergi AB, Fack, 61101 Nyköping, tel. växel 0155/80000
(Agnedal)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 38.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
24.
Sakkunniga (K 1972:03) med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande Göta
kanal
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1972 för att utreda vissa frågor
beträffande Göta kanal:
Utredningsman:
Hjalmarsson, Jarl, f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen
Experter:
Bökmark, Jan, hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 februari 1974) Linghag, Nils,
direktör Rickard, Bengt O., ekonomidirektör Thufvesson, Bengt E.,
departementsråd Wärneryd, Olof I., professor
Sekreterare:
Bökmark, Jan, hovrättsassessor (t.o.m. den 31 januari 1974) Selen, Jan Olof,
fil. kand. (fr.o.m. den 1 februari 1974)
Lokal:
Göteborgs universitet. Kulturgeografiska institutionen. Fack, 400 10 Göteborg,
tel. växel 031/17 53 00 ankn. 306
Direktiven
för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse K 40.
Utredningen
har under tiden september 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden. Därutöver
har sammanträffanden ägt rum med berörda företag och intresseorganisationer
inom Vätterområdet, varvid delar av utredningsresultatet presenterats för
inhämtande av synpunkter. Underhandskontakter har dessutom kontinuerligt
hållits med myndigheter och organisationer vars information varit nödvändig för
utredningsarbetets genomförande.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
K:25 Skr 1975:4 248
25.
Utredningen (K 1972:04) med uppgift att utreda vissa frågor i anslutning till
den långsiktiga vägplaneringen m. m.
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1972 för att utreda vissa frågor i
anslutning till den långsiktiga vägplaneringen, m. m. (se Post- och Inrikes
tidn. den 7 oktober 1972):
Ordförande:
Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör
Sakkunniga:
Johansson, Bengt A. W., departementsråd (fr.o.m. den 26 augusti 1974) Ternryd,
Carl-Olof, teknisk direktör Åberg, Carl Johan, t.f. planeringschef (t.o.m. den
25 augusti 1974)
Experter:
Brandborn, Jan, avdelningsdirektör
Carnhagen,
Göran E. T., departementssekreterare (t.o.m. den 8 januari 1974)
Ivarsson,
Sven Ivar, avdelningschef Lundin, Christer K. O., avdelningsdirektör Spendrup,
K. Aksel, avdelningschef (t.o.m. den 31 maj 1974) Strömberg, Hjalmar,
departementssekreterare (fr.o.m. den 9 januari 1974) Svantemark, Lennart S. T.,
byrådirektör (fr.o.m. den 26 augusti 1974)
Sekreterare:
Vieweg, Lars I., departementssekreterare
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel
763 1000
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 41.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt
företagit en studieresa inom Kristianstads län i anslutning till överläggningar
med representanter för länsstyrelsen.
Utredningen
har den 1 april 1974 avgett rapporten (Ds K 1974:4) Översyn av
arbetsmarknadsstyrelsens och vägverkets verksamhet beträffande
beredskapsarbeten på vägar.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
26.
Utredningen (K 1972:05) för lokalisering av flygverksamheten i
Stockholmsområdet (ULF)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för att
249 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:27
utreda
den fortsatta lokaliseringen av flygverksamheten på Bromma flygplats:
Ordförande:
Olhede, Sven-Göran, generaldirektör
Sakkunniga:
Björnström, Björn, direktör Hjerne, Gunnar, landstingsråd Johansson, Sven,
landstingsråd Jonsson, S. A. Rune, elektriker, f.d. led. av riksdagen Lindskog,
J. Lennart, länsråd Sundström, Torsten, borgarråd Wagner, G. F. Wilhelm,
överste Wennerhorn, Karl Otto L., departementsråd Winberg,"Henrik,
generaldirektör
Sekreterare:
Benckert, Karl-Axel, direktör
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 42.
Utredningen
har under tiden november 1973 - mars 1974 hållit sju sammanträden.
Utredningen
har i mars 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:1) Brommaflyget.
Uppdraget
är därmed slutfört.
27.
Leasingutredningen (K 1972:06)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1972 för att utreda vissa frågor
om långtidsuthyrning av motorfordon och släpvagnar (se Post- och Inrikes tidn.
den 21 oktober 1972):
Utredningsman:
Palm, Böret, expeditionschef
Experter:
Lindstam, Leif E., kammarrättsfiskal Nilsson, K. Valter, hovrättsassessor
Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör
Sekreterare:
Nyström, Carl Rudolf P., hovrättsassessor
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 21
1093
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 43.
K:27 Skr 1975:4 250
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
28.
Trafikpolitiska utredningen (K 1972:07)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1972för att utreda vissa
trafikpolitiska frågor (se Post- och Inrikes tidn. den 16 december 1972):
Ordförande:
Nelander, Olle M. V., direklör
Vice
ordförande: Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare
Ledamöter:
Börjesson, Fritz A., lantbrukare, led. av riksdagen Ericson, Hans E.,
förbundsordförande Larson, Rune, förste ombudsman (fr.o.m. den 15 mars 1974)
Lothigius, Carl-Wilhelm, lantbrukare, led. av riksdagen Magnusson, John,
konduktör, led. av riksdagen Mellqvist, Sven A., expeditör, led. av riksdagen
Nicklasson, Lars-Erik, andre förbundsordförande Normark, Hagar, fru, led. av
riksdagen
Sellgren,
Rolf O. M., transportplaneringschef, led. av riksdagen Åberg, Carl Johan, t.f.
planeringschef Östling, Sven, direktör
Experter:
Boström, N. Erik, byrådirektör Bäckström, A. Ingemar, direktör
Carnhagen,
Göran E. T., departementssekreterare (t.o.m. den 31 mars 1974)
Henriksson,
Jan E., civ. ing. Hjalmarsson, Sten O. R., kanslichef
Hållsten,
E. Bertil, planeringsdirektör (fr.o.m. den 4 juni 1974) Jobin, Bengt, direktör
Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör Kritz, Lars O., fil. lic. Levin, Jan,
hovrättsassessor Lindahl, Lars O. H., direktör Nordström, Lars E., docent
Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd Pellijeff, F. H. Alexej, direktör
Saretok, Paul, avdelningsdirektör
251 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K;28
Sparring,
G. Lennart, avdelningsdirektör
Strömberg,
Hjalmar, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 april 1974)
Thorell,
K. Arne B., direktör
Wickberg,
Arne W., direktör
Sekreterare:
Ernmark, L. Göran G., kanslichef
Lokal:
Drottninggatan 7-9, 3 tr., 11151 Stockholm, tel. 205951 (sekreteraren) och 20
59 47 (kansli)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 44.
Tilläggsdirektiv
(anförande av statsrådet Norling till stadsrådsproto-kollel den 25 januari
1974):
I
direktiven till vägkostnadsutredningen (K 1966:41) angavs som utgångspunkt för
utredningsarbetet att kostnaderna för vägväsendet och vägtrafikväsendet liksom
nu i princip är fallet skall bäras av vägtrafiken. Med utgångspunkt i denna
princip skulle de sakkunniga i första hand pröva vilka kostnader för det
allmänna som bör hänföras till vägtrafiken. Vidare skulle övervägas frågan om
hur det allmännas kostnader för denna lämpligen bör fördelas på olika
trafikantkategorier. Därvid skulle utgångspunkten vara att varje grupp av
trafikanter skall svara för den andel av de sammanlagda kostnaderna som från
principiell synpunkt bör hänföras till gruppen.
Det
uppdrag som lämnades till vägkostnadsutredningen är av omfattande beskaffenhet.
Det fordrar såväl ett tidskrävande kartläggningsarbete som en genomträngande
analys av praktiska och teoretiska prissättningsproblem inom trafiksektorn.
Såsom framgår av direktiven till utredningen stod det redan från början klart
att utredningsarbetet borde uppdelas i två etapper. 1 den första etappen skulle
kartläggningen av kostnadsansvarets omfattning ske liksom genomgången av de
principer som bör ligga till grund för fördelningen av kostnadsansvaret på
olika trafikantkategorier. Resultatet av denna expertutredning skulle sedan bli
föremål för vidare behandling av en parlamentariskt sammansatt utredning.
Vägkostnadsutredningens
betänkande (SOU 1973:32) Vägtrafiken kostnader och avgifter kan sägas
innehålla en redovisning av frågeställningar som hör till den första etappen av
.utredningsarbetet. I en första del av betänkandet behandlas olika ekonomiska
principer för prissättningen inom vägtrafiksektorn. I en andra del redovisar
utredningen de kostnader som från olika utgångspunkter kan hänföras till
vägtrafiken och alltså i ett eller annat hänseende kan anses ingå i
vägtrafikens totala kostnadsansvar.
När
det gäller den senare frågeställningen redovisar utredningen data rörande olika
poster som kan tänkas ingå i vad ulredningen karakteriserar som ett kollektivt
betalningsansvar för vägtrafiken. Utredningen konstaterar att man kan skilja
mellan två olika huvudkategorier av kostnader eller utgifter som har
betydelse i sammanhanget. Den ena utgör det allmännas dvs. statens och
kommunernas utgifter för vägtrafikanläggningarnas byggande och drift, för
trafikadministration och för annan verksamhet som har samband med vägtrafiken.
Den andra gäller kostnader som uppkommer hos andra enskilda än trafikanterna
själva.
K .28 Skr 1975:4 252
Redovisningen
i betänkandet syftar i första hapd till att ge underlag för en bedömning i
princip av vilka poster som skall omfattas av kostnadsansvaret eller med
utredningens terminologi betalningsansvaret. I andra hand åsyftas en
orientering om storleksordningen av olika kostnader i den mån dessa kan
identifieras och beräknas. Posternas storleksordning anges genomgående utifrån
1970 års förhållanden. Utredningen konstaterar att vägtrafikens återverkningar
i vissa hänseenden främst på trafikmiljö-och trafikolycksområdet är så
svåra att överblicka och värdera att egentliga kostnadsuppskattningar inte kan
åstadkommas. I stället redovisas tillgänglig information i annan form, bl. a.
genom bedömningar av kostnaderna för olika tänkbara förebyggande åtgärder.
Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att summan av de kostnads- ocb
utgiftsposter som är möjliga att värdera i pengar avseende främst
väghållning, vägtrafikadministration och sjukvård torde ligga inom
inlervallel 2,5 4,5 miljarder kronor, beräknat utifrån 1970 års förhållanden.
Utfallet inom detta intervall är enligt utredningen i första hand beroende av
bedömningar rörande den av kommunerna finansierade gatuhållningen.
Utredningen
tar också upp frågan om lämpligheten av ett till varje trafikgren avgränsat
kostnadsansvar. Därvid hänvisar ulredningen till att trafikpolitiken alltmera
kännetecknas av en samlad planering, omfattande flera trafikgrenar. En på
motsvaraiide sätt samordnad totalbedömning blir enligt utredningen på längre
sikt nödvändig också då det gäller bestämningen av det kollektiva
betalningsansvaret. Utredningen har kommit fram till den preliminära slutsatsen
att möjligheterna att genom avgiftspolitiken bidra till en effektiv
resursanvändning ökar ju vidare anknytning t. ex. till flera trafikgrenar gemensamt
som man ger kostnadsansvaret.
Utredningen
kommer från teoretiska utgångspunkter fram till att det principiella målet för
avgiftspolitiken bör vara att genom en på de kortsiktiga marginalkostnaderna
grundad prissättning åstadkomma ett effektivt utnyttjande av de vid varje
tillfälle befintliga trafikanläggningarna infrastrukturen. Sådana väsendiga
trafikpolitiska syften som exempelvis en riktig dimensionering och
differentiering av anläggningarna får därvid uppnås med andra medel. Den av
utredningen förutsatta avgiftspolitiken kräver i princip en långtgående
anpassning av avgifterna till de kostnader som orsakas av olika slag av trafik
vid varje tidpunkt och på varje del av vägnätet. Ett primärt önskemål är att
dessa kostnader kan kartläggas med hänsyn till olika inverkande faktorer, såsom
fordonets axeltryck, storlek ocb hastighet, vägens beskaffenhet med avseende på
bärighet och kapacitet i övrigt, förekomsten av annan trafik och de inbördes
störningseffekterna mellan olika trafikanter, m. m. För att de befintliga och
sannolikt betydande kostnadsskillnaderna tidsmässigt och geografiskt skall
kunna slå igenom i avgifterna för olika slag av trafik på sätt som följer av
den ifrågavarande prissättningsteorin fordras vidare ett avgiftssystem, som
medger en långtgående differentiering och röriighei. Olika möjligheter att
differentiera avgiftsuttagen övervägs i betänkandet utifrån mera teoretiska
utgångspunkter. Utredningen konstaterar svårigheterna att uppnå en tillräcklig
differentiering i fråga om såväl kostnadsdata som avgiftsuttag.
Utifrån
konstaterandet av det ömsesidiga beroendet mellan prissättningssystemen inom
främst olika delar av transportsektorn redovisar utredningen de problem som
på grund av bl. a. avvikande avgiftsprinciper inom angränsande
transportområden och konkurrensbegränsande
253 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:28
förhållanden
uppkommer vid genomförandet av det enligt utredningen teoretiskt riktiga
avgiftssystemet för vägtrafiksektorn.
Utredningen
konstaterar att en prissättning som direkt svarar mot de kortsiktiga
marginalkostnaderna inte leder till en finansiell kostnadstäckning för
vägtrafiksektorn. Tillgodoseendet av en sådan kostnadstäckning får i princip
ske genom att restkostnaderna tas ut främst på de områden, där priskänsligheten
är mera begränsad. Hänsyn får även tas till de fördelningspolitiska aspekterna.
De
olika svårigheterna leder utredningen fram till slutsatsen att det praktiskt
möjliga avgiftssystemet måste bygga på en näst-bästa-lösning, som emellertid
även den enligt utredningen förutsätter ett betydande informationsutbyte mellan
olika trafikgrenar och en ingående kännedom om kostnads- och
elasticitetsförhållanden.
I
direktiven till den trafikpolitiska utredningen{K 1972:07) erinrade jag om
svårigheterna att på ett mera långtgående och exakt sätt fördela de
samhällsekonomiska kostnaderna på olika trafikmedel och transportförhållanden.
Jag framhöll att dessa svårigheter medför en begränsning i möjligheterna till
en på likhet i villkoren grundad effektiv konkurrens. Jag hänvisade i
sammanhanget bl. a. till skillnaden mellan järnvägs- och landsvägstrafiken, där
i det ena fallet en enda huvudman i princip är ansvarig för såväl
trafikanläggningar som rullande materiel, medan i det andra fallet ansvaret för
anläggningarna är fördelat på stat och kommuner och ansvaret för trafikarbetet
på ett stort antal trafikutövare. Jagframhöll också att hänsynen till
samhälleliga intressen trafiksäkerhet, arbetarskydd, miljökrav osv. gör
att resp. trafikgrenar också måste vidkännas restriktioner av olika slag, som
ofta inte låter sig uttryckas i ekonomiska termer men som innebär mer eller
mindre långtgående ingrepp i trafikutövningen. Samtidigt som jag erinrade om
omständigheter, som begränsar möjligheten att tillämpa en mera utvecklad fri
konkurrens, framhöll jag den ulveckling inom samhället som skett sedan 1963 års
trafikpolitiska beslul och som inneburit en längre gående precisering i fråga
om inriktningen av det samhälleliga handlandet i olika hänseenden. Denna
utveckling ställer allt större krav på trafiksektorns samplanering och
samordning med andra samhällssektorer. Det har, framhöll jag, efter hand
framstått klart att man för att kunna fullfölja den samhällsekonomiska
målsättningen inom transportsektorn i vidare utsträckning än som förutsattes
vid 1963 års trafikpolitiska beslut måste förena den marknadsmässiga
rörelsefriheten med en planmässig samordning och styrning.
Mot den angivna bakgrunden
tog jag upp frågan om en omprövning av kostnadsansvarets utformning och
tillämpning. Med hänsyn till den begränsning av möjligheterna att åstadkomma
samhällsekonomiskt riktiga lösningar, som i vissa fall följer med en till varje
trafikgren knuten kostnadsansvarighet, finns det anledning att överväga i vilken
utsträckning och under vilka förutsättningar en ändrad innebörd bör ges åt
kostnadsansvaret. Härvid avsågs närmast en anknytning av detta till
landtransportsektorn eller till trafiksektorn i dess helhet. Den
trafikpolitiska utredningen har till uppgift bl. a. atl utreda och undersöka
olika problem och framlägga förslag till konkreta handlingsnormer som
aktualiseras av en sådan omprövning som jag här ifrågasatt.
Den
lämnade redogörelsen visar sambandet mellan vägkostnadsutredningens och
trafikpolitiska utredningens arbete. Sistnämnda utrednings omprövning av
kostnadsansvarets utformning och tillämpning har uppenbara
beröringspunkter med frågan om hur vägtrafikens
K:28 Skr 1975:4 254
kostnadsansvar
skall avgränsas och preciseras, dvs. för en av de huvudfrågor som anges i
direktiven till vägkostnadsutredningen. Självklart har denna frågas behandling
avgörande betydelse även för det andra huvudspörsmålet i samma direktiv,
nämligen fördelningen av kostnadsansvaret på olika trafikantkategorier. Det
var dessa förhållanden som föranledde mig att i samband med redovisningen av
den trafikpolitiska utredningens arbetsuppgifter understryka behovet av
samarbete och samråd mellan de båda utredningarna.
Även
andra delar av den trafikpolitiska utredningens arbetsområde har betydelse för
bestämningen av vägtrafikens kostnadsansvar och prissättningen av det
allmännas tjänster inom denna sektor. Jag tänker därvid på det förhållandet
som också starkt understryks av vägkostnadsutredningen i dess nyssnämnda
betänkande att järnvägstrafikens och landsvägstrafikens villkor och
utvecklingsmöjligheter är ömsesidigt beroende av varandra. I och med att den
trafikpolitiska utredningen har att överväga frågor som rör SJ:s taxor kommer
resultatet av utredningens arbete att påtagligt kunna påverka förutsättningarna
för prissättningen inom vägtrafiksektorn.
Ytterligare
exempel på samband mellan de båda utredningarnas arbetsuppgifter skulle kunna
anges, och vägkostnadsutredningens betänkande innebär i olika avseenden ett
accentuerande av det nära sambandet i betydelsefulla frågor. Mot denna
bakgrund är det naturligt att nu sedan vägkostnadsutredningen slutfört en
viktig etapp av sitt arbete ta upp frågan i vilka former samordningen av
arbetsuppgifterna bör ske i framtiden. Den naturliga lösningen är enligt min
mening att det fortsatta arbetet rörande vägtrafikens kostnadsansvar sker inom
den trafikpolitiska utredningens ram. Jag vill därvid erinra om att arbetet med
de senare delarna av vägkostnadsutredningens uppgifter förutsatts ske inom en
parlamentariskt sammansatt utredning. Det kan konstateras att den
trafikpolitiska utredningen har en sådan sammansättning. Med den av mig
anvisade lösningen uppnås sålunda såväl att utredningsuppgifterna samordnas som
att det parlamentariska inflytandetsäkras närdetgällerden närmare utformningen
av vägtrafikens kostnadsansvar.
Med
utgångspunkt i vägkostnadsutredningens betänkande vill jag anföra vissa
synpunkter på det fortsatta utredningsarbetet.
En
primär uppgift bör vara att vidareutveckla undersökningarna rörande de
kostnader för vägtrafiken som skall ingå i trafikgrenens kostnadsansvar. Som
påpekas i vägkostnadsutredningens betänkande rymmer denna uppgift en rad
problem. Det synes befogat att redan nu slå fast att vissa kostnadsposter
främst inom miljöområdet men i viss utsträckning även i vad avser
trafikolyckseffekterna endast kan beräknas med en betydande osäkerhet.
Självfallet bör man såvitt möjligt söka göra skattningar av dessa kostnader.
Det är emelletid väsentligt, att en avvägning sker mellan önskemålet om en
såvitt möjligt fullständig kostnadsbild och det starka intresset av att inom
rimlig tid finna trafikpolitiskt lämpliga handlingsnormer. I anslutning
härtill finns det anledning understryka, att det i fråga om miljö- och
trafikolyckseffekter inte i första hand gäller att utifrån givna förhållanden
söka utkräva kostnadsansvar för uppkommande skador och olägenheter utan snarare
att genom lämpliga åtgärder samt miljö- och trafiksäkerhetsmässiga krav på vägtrafiken
förebygga sådana negativa effekter.
Vägkostnadsutredningens
överväganden i avgiftsfrågan har såsom nämnts lett utredningen till slutsatsen
att målet för avgiftspolitiken bör vara
255 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:29
att
uppnå ett effektivt utnyttjande av det vid varje tillfälle existerande
vägnätet. Utredningen är emllertid medveten om, att det föreligger
begränsningar i möjligheterna att uppnå det angivna målet. För min del finner
jag att utredningen närmast underskattat svårigheterna att praktiskt tillämpa
de förordade principerna. Även om det skulle vara möjligt att genomföra
kostnadsberäkningar som i någon mån motsvarar kraven på geografisk och
tidsmässig differentiering, återstår det till synes för lång tid framåt
olösliga problemet att åstadkomma ett system med avgifter som är
differentierade med hänsyn till kostnadsskillnaderna.
Allmänt
kan ifrågasättas om det är lämpligt att fasthålla vid ett så snävt
effektivitetsmål för avgiftspolitiken som vägkostnadsutredningen valt. Det samlade
målet för trafikpolitiken är inte begränsat till ett effektivt utnyttjande av
trafiksektorns anläggningstillgångar. I stället gäller det att få en i vidaste
mening samhällsekonomiskt riktig dimensionering och differentiering av
transportapparaten. Enligt min mening bör även prispolitiken användas med
detta vidare syfte. I det fortsatta utredningsarbetet bör undersökas i vad mån
och på vilket sätt det är möjligt att med bibehållande av kravet på en
effektiv transportapparat styra utvecklingen inom transportområdet i riktning
mot vad som bedöms fördelnings- och regionalpolitiskt, miljö- och
trafiksäkerhetsmässigt önskvärt. Genom att såväl kostnadsansvarets bestämning
som avgiftssättningen infogas i ett större sammanhang inom trafikpolitiska
utredningens arbetsområde bör förutsättningar ha skapats för en samlad
bedömning av dessa frågor.
Med
hänvisning till nu redovisade överväganden om den lämpliga formen för den
fortsatta utredningen angående vägtrafikens kostnadsansvar och om de synpunkter
som bör beaktas i det vidare utredningsarbetet hemställer jag att den
trafikpolitiska utredningens uppdrag utvidgas i enlighet med vad jag anfört.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Därutöver
har experterna hållit 46 sammanträden i skilda arbetsgrupper.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
29.
Bilarbetstldsutrednlngen (K 1972:08)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 november 1972 för att verkställa
översyn av lagstiftningen om arbets- och vilotid i vägtrafik:
Ordförande:
Hamdahl, Bengt, regeringsråd
Sakkunniga:
Ericson, Hans E., förbundsordförande Jansson, Olov, ombudsman Seger, S. Walter,
direktör Thorell, K. Arne B., direktör
K:29 Skr 1975:4 256
Experter:
Ekeberg, Lars-Olof, byråchef Falkenmark, Per A., byrådirektör Tiger, Bo S.,
avdelningsdirektör Unghagen, Harry, polisintendent (fr.o.m. den 17 maj 1974)
Sekreterare:
Isberg, Tord A., hovrättsassessor
Lokal:
Storkyrkobrinken 13, 2 tt.. Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 1000
Direktiven
för ulredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 45.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbete.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
30.
Flaggutredningen (K 1973:01) (FU)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 för att utreda vissa frågor
sammanhängande med registrering av svenskägda fartyg under utländsk flagg:
Ordförande:
Voss, Bertil G. P., departementsråd
Sakkunniga:
Dybeck, Clarence, direktör Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande Rickard,
Bengt O., ekonomidirektör Rude, Karl R., förhandlingschef
Experter:
Cullemo, Tommy, bankrevisor (fr.o.m. den 1 maj 1974) Francke, Jan,
kammarrättsassessor
Hyllengren,
Jan, departementssekreterare (fr.o.m. den 14 oktober 1974) Rune, Christer L.,
hovrättsråd
Sekreterare:
Hyllengren, Jan, departementssekreterare (t.o.m. den 13 oktober 1974) Olsson,
Tor, hovrättsassessor (fr.o.m. den 14 oktober 1974)
Lokal:
Drottninggatan 11,111 51 Stockholm, tel. II 17 21
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 34.
257 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:32
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
31.
Sakkunnig (K 1973:02) med uppdrag att utreda frågan om tjänstebrevsrätt för
icke statliga organ
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 april 1973 föratt utreda frågan om
tjänstebrevsrätt för icke statliga organ:
Utredningsman:
Westlund, J. Georg, ekonomidirektör
Experter:
Hjalmarsson, Sven Erik H., avdelningsdirektör Olsson, Ewy B., byrådirektör
(fr.o.m. den 1 april 1974) Uland, Ulf L., förste byråsekreterare (t.o.m. den 31
mars 1974)
Sekreterare:
Tammelin, Paul A. V., f.d. överdirektör (fr.o.m. den 1 april 1974)
Direktiven
för den sakkunnige, se 1974 års riksdagsberättelse K 35.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.
Utredningen
har i december 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:13) Begränsning av
tjänstebrevsrätt.
Uppdraget
är därmed slutfört.
32.
Sakkunniga (K 1973:03) med uppdrag att utreda vissa frågor rörande det allmänna
kommunikationsväsendets anpassning till de handikappades behov
(HAKO-utrednlngen)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april 1973 föratt utreda vissa frågor
rörande det allmänna kommunikationsväsendets anpassning till de handikappades
behov:
Ordförande:
Furbäck, Bengt L., departementsråd
Ledamöter:
Back, P. E. Anders, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Björk, Jimmy,
sekreterare Bladh, Karl-Axel, chefsarkitekt Dahlström, Åke, byråchef du Rietz,
Ulf, avdelningsdirektör (t.o.m. den 31 maj 1974)
17
Riksdagen 1975. I saml Nr 4
K:32 Skr
1975:4 258
Friberger, Tomas, byråchef Gedin, Hans, ombudsman Leine,
Erik, avdelningsdirektör Utberg, Rolf F., kanslichef Wallin, Nils, kanslichef
Experter: Back, P. E. Anders, avdelningsdirektör (fr.o.m.
den 1 maj t.o.m. den 31 maj 1974)
Masthagen, K. Roger, teknisk direktör Söderberg, Per Olof,
sekreterare
Sekreterare: Masthagen, K. Roger, teknisk direktör
(fr.o.m. den 1 januari 1974)
Bitr. sekreterare: Andersson, L. Christer T.,
departementssekreterare (fr.o.m. den I oktober 1974)
Lokal: Storstockholms Lokaltrafik AB, Tegnérgatan 2 A, Box
6301, 113 81 Stockholm, tel. växel 23 6500 (Masthagen), Kommunikationsdepartementet,
Vasagatan 8-10, Fack, 103 20Stockholm,teI.763 1344(An-dersson)
Direktiven för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse
K 36.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit sju sammanträden samt haft överläggningar med tillverkare av fordon och
med trafikföretag som berörs av utredningsarbetet. Ett av sammanträdena har
hållits i form av frågestunder med samtliga handikapporganisationer.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
33. Fartygsmiljöutredningen (K 1973:04)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli
1973 föratt utreda frågor som hänger samman med de ombordanställdas arbets- och
miljöförhållanden m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 23 augusti 1973):
Utredningsman: Borggård, Göran R., generaldirektör
Experter: Baecklund, Lars I., sjökapten Eliasson, Rolf E.,
skeppsredare
Erlandson, Mats, sjökapten (t.o.m. den 22 januari 1974)
Grenander, Nils, jur. dr. (fr.o.m. den 17 sepiember 1974) Gullberg, Hans E.,
hovrättsråd Hadrup, Knut E. H., verkst. direktör
259 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:34
Karlsson,
Gunnar B. S., förbundsordförande
Rude,
Karl R., förhandlingschef (fr.o.m. den 23 januari 1974)
Sjöstedt,
K. Lennart T., hovrättsråd
Steen,
Göran A., sjösäkerhetsdirektör
Thornström,
J. H. Torgny, civilingenjör
Sekreterare:
Stenmark, Bengt-Erik, avdelningsdirektör
Bitr.
sekreterare: Grönstedt, Gert T. V., länsnotarie (fr.o.m. den 16 september 1974)
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 1000
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 37.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden jämte
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbeie.
I
en första etapp undersöks möjligheterna att överföra 1973 års ändringar i
arbetarskyddslagen till säkerhetslagstiftningen för fartyg. Arbetet härmed
beräknas vara avslutat kring årsskiftet 1974/75.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
34.
Luftfartsverksutredningen (K 1973:05)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1973 för att utreda
luftfartsverkets organisation m.m.:
Ordförande:
Bruno, Gösta F., överdirektör
Ledamöter:
Ekelund, Hans-Erik O., ombudsman Furbäck, Bengt L., departementsråd Görs, L.
Folke, driftdirektör Nilsson, Alice H. Ch., kansliråd Södergren, Gösta,
ombudsman Wagner, G. F. Wilhelm, överste
Experter:
Engman, Jan G., avdelningschef Svartvall, B. L. W. Bertil, avdelningsdirektör
Wesllund, J. Georg, ekonomidirektör Wachtmeister, Nils E. G., överste
K;34 Skr 1975:4 260
Sekreterare:
Danielsson, Jan P. T., departementssekreterare
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 38.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden. Därutöver
har ett trettiotal sammanträden hållits inom en särskild ledningsgrupp.
Utredningen
har i december 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:14) Luftfartsverkets
organisation.
Uppdraget
är därmed slutfört.
35.
Sakkunniga (K 1973:06) med uppdrag att ingå i en delegation för att tills
vidare samordna uppbyggnaden av det framtida flygkontrollsystemet
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1973 för att ingå i en delegation
för att tills vidare samordna uppbyggnaden av det framtida
flygkontrollsystemet:
Ordförande:
Bruno, Gösta F., överdirektör
Ledamöter:
Görs, L. Folke, driftdirektör Lagerström, Sven A., överingenjör Lilja,
Sven-Åke, avdelningschef Wagner, G. F. Wilhelm, överste
Sekreterare:
Danielsson, Jan P. T., departementssekreterare
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel
763 1000
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
De
sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem
sammanträden. De sakkunnigas arbete beräknas pågå under hela år 1975.
36.
Trafiksäkerhetsutredningen (K 1973:07)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1973 för att utreda vissa
trafiksäkerhetsfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 25 augusti 1973):
261 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:37
Ordförande:
Tjällgren, Per Olov L., generaldirektör
Sakkunniga:
Backman, Gösta B., kansliråd
Brundin,
Paul S., direktör, f.d. led. av riksdagen (avliden) Gustafson, Carl Erik,
teknisk direktör Håkansson, Alfred L., lantbrukare, led. av riksdagen Hörlén,
E. Linnea, adjunkt, led. av riksdagen
Komstedt,
P. L. Wiggo, disponent, led. av riksdagen (fr.o.m. den 4 april 1974)
Magnusson,
N. Åke, överdirektör Nilsson, Elvy I., fru, led. av riksdagen Rosqvist, G.
Birger, mästerlots, led. av riksdagen Ryding, Gunvor 1., industritjänsteman,
led. av riksdagen
Experter:
Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 8 april 1974) Mohlin, Hans
H,, förste aktuarie (fr.o.m. den I oktober 1974 t.o.m. den 31 mars 1976)
Sekreterare:
Magnusson, A. I. Göran, t.f. polismästare (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Bitr.
sekreterare: Rindlöw, Leif G., departementssekreterare Sjöstedt, T. H. Christer,
byrådirektör
Lokal:
Trafiksäkerhetsverket, Svetsarvägen 7, Fack, 171 20 Solna, tel. växel 98 13 20
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 40.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbete.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
37.1974
års tidnlngstaxeutredning (K 1973:08)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 för översyn av avgifterna
i postverkels tidningsrörelse, m. m.:
Utredningsman:
Oredsson, Malte, generaldirektör
Experter:
Bergling, N. Olof, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974)
K;37 Skr 1975:4 262
Gustafsson,
Karl-Erik, ekon. lic. (fr.o.m. den 5 april 1974)
Sekreterare:
Strand, Karl-Olof G., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 mars 1974)
Lokal:
Försäkringsinspektionen, Nybrogatan 57 A, Box 5053, 102 42 Stockholm, tel. 63
11 70 (utredningsmannen), 781 16 56 (sekreteraren).
Direktiven
för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse K 41.
Utredningen,
som bedriver sitt arbete i nära samarbete med företrädare för postverket och
tidningsutgivarna, har under tiden november 1973 -oktober 1974 hållit åtta
sammanträden.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
38.
Utredningen (K 1974:01) avseende regionalt gällande generella trafikrabatter
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att utreda regionalt
gällande generella trafikrabatter (se Post- och Inrikes tidn. den 31 januari
1974):
Ordförande:
Hörjel, Nils J., landshövding
Sakkunniga:
Berg, Bengt Åke, budgetchef Björnström, Björn, direktör Hasslev, Nils-OIov F.,
statssekreterare Jonsson, Anders E., möbelhandlare, led. av riksdagen Moberg,
Sven T., generaldirektör Nilsson, Elvy I., fru, led. av riksdagen Wachtmeister,
Knut G. N., lantmästare, led. av riksdagen Wedin, Nils J., landstingsråd
Vinthagen, Rolf, landstingsråd
Experter:
Ahrland, Karin M., förste länsassessor (fr.o.m. den 20 maj 1974) Johansson,
Sven-Erik, direktör (fr.o.m. den 31 oktober 1974) Norrbom, N. Claes-Eric,
departementsråd (fr.o.m. den 20 maj 1974)
Sekreterare:
Finnveden, Bengt A., byråchef (fr.o.m. den 20 maj 1974) Liljegren, Ingemar,
pol. mag. (fr.o.m. den 1 september 1974)
Lokal:
Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 21 16
57 (Finnveden) och 21 10 64 (Liljegren)
263 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:38
Direktiv
(anförande av statsrådet Norling till statsrådsprotokollet den 18 januari
1974):
Under
de senaste årtiondena har resandet i vårt land ökat kraftigt. Under 1960-talet
uppvisade persontransportarbetet sålunda en ökning med drygt 80 % och uppgick
år 1970 till närmare 78 miljarder personkilometer. Bakom denna utveckling ligger
i särskild grad bilismens expansion. Det av bilismen utförda
persontrafikarbetet fördubblades sålunda under 1960-talet och utgjorde år 1970
drygt 65 miljarder personkilometer. Även det av kollektiva trafikmedel utförda
trafikarbetet ökade men i långsammare takt eller med knappt 30 %. Det innebär
att bilismen, som år 1960 svarat för drygt 77 %av persontrafikarbetet, år 1970
ökat sin andel till 84 %. De kollektiva trafikmedlens andel hade i motsvarande
mån sjunkit från ca 23 % till 16 %. Av den kollektiva andelen av trafikarbetet
år 1970 motsvarande 13 miljarder personkilometer svarade bussarna för
ungefär 50 %, järnvägarna för knappt 40 % och spårvägar och tunnelbanor för ca
10 %. Flygtransporternas andel är ännu så länge begränsad och utgjorde knappt
en procent.
Fram till år 1980 har
enligt hittills gjorda prognoser persontrafikarbetet beräknats öka med 20 ä 25
%. Härvid har förutsatts en lägre tillväxttakt för bilismen, som år 1980 något
skulle ha minskat sin relativa andel av trafikarbetet. I motsvarande mån
förutsätts en viss ökning av de kollektiva trafikmedlens andel.
Såväl
tillväxten i persontrafiken som förändringarna i inriktningen av
resandet sammanhänger i hög grad med befolknings- och
bebyggelseutvecklingen, strukturförändringar inom näringslivet osv.
Denna utveckling har lett till en koncentration av befolkningen på olika
regionala nivåer. Inom kommunerna har en koncentration skett till
centralorterna, inom länen till regionala centra och länscentra och inom hela
landet till storstadsområdena. Mellan de olika
befolkningskoncentrationerna
har trafiken utvecklats till följd av de ökade kontaktbehoven, vilka följt med
expansionen inom olika samhällssektorer och med den statliga och kommunala
förvaltningens samt näringslivets lokaliserings- och kontaktmönster. Med
koncentrationen av viss slags samhällelig och kommersiell service till
särskilda orter i första hand till de egna kommun-, region- och länscentra
med ofta stora upptagningsområden har följt växande resebehov. Sådana har också
skapats av befolkningens ökade rörlighet under fritiden.
En mycket väsentlig del
eller ungefär 90 % av persontrafiken har lokal eller regional karaktär. Det
gäller arbetsresor, resor för att komma i åtnjutande av kommersiell och
samhällelig service och fritidsresor. Det är i betydande utsträckning fråga om
resor av mer eller mindre frekvent karaktär. I fråga om de mera långväga,
interregionala resorna som alltså representerar en mindre del av det totala
resandet utgör tjänsteresorna en betydande grupp. De privata resorna på
längre avstånd som kan vara service-, fritids- och besöksresor är selt ur
de enskilda hushållens synpunkt mindre ofta återkommande.
Med samhälls- och
trafikutvecklingen har efter hand ökade krav ställts på kollektivtrafiken. Det
gäller tätorterna, där befolkningstillväxten i förening med den geografiska
spridningen av bostäder, arbetsplatser och serviceställen skapat ett
förflyttningsmönster med ökning av både resornas antal och deras
genomsnittslängd. Härmed har följt krav på en målmedveten satsning på
kollektivtrafiken så att transportapparatens
K:38 Skr 1975:4 264
effektivitet
kan bevaras utan att komma i konflikt med bebyggelseplaneringen och med
allmänhetens krav på en god och trafiksäker miljö. För befolkningen på landsbygden
har utvecklingen såsom nämnts inneburit att den i ökad utsträckning är hänvisad
att söka arbete och olika slags service etc. i närliggande kommun-och
regioncentra. Samtidigt som utvecklingen inneburit ökade resebehov har den
expanderande privatbilismen lett till att trafikunderlaget för den kollektiva
trafiken minskat. Detta har motiverat särskilda åtgärder för att vidmakthålla
en rimlig trafikservice för den del av allmänheten som alltjämt är beroende av
de kollektiva trafikmedlen. Vidare har i fråga om de längre, interregionala
resorna som stöd åt de regionalpolitiska strävandena att skapa en mera
balanserad utveckling i landets olika delar åtgärder aktualiserats för en
utjämning av taxorna hos närmast berörda kollektiva trafikmedel, dvs. järnvägen
och flyget.
På
både den statliga och kommunala sidan har också betydande insatser gjorts för
att förbättra den kollektiva trafikservicen, och avsevärda belopp av statliga
och kommunala skattemedel har anvisats för ändamålet. För statens del kan
erinras om de 435 milj. kr. som för budgetåret 1974/75 föreslås anvisade till
det trafiksvaga järnvägsnätet och de 33 milj. kr. som för samma budgetår
föreslås till lokal och regional busstrafik på landsbygden.
En
grundläggande förutsättning för en ändamålsenlig kollektiv trafik är en
fortlöpande trafikplanering. För statens del har det härvidlag framstått som
angeläget att förutom den av de statliga trafikverken bedrivna, på resp.
trafikmedel inriktade planeringen få till stånd en övergripande
trafikplanering, som medger en avvägning av transportbehov och
transportresurser och en samordning i förhållandet mellan de olika
trafikmedlen. För en rationell regional kollektiv trafik är det av vikt att en
samordning kommer till stånd mellan den spårbundna trafiken och busstrafiken i
fråga om såväl trafikarbete som taxesättning. På uppdrag av Kungl. Maj:t och
enligt anvisningar av kommunikationsdepartementet genomför också landets
länsstyrelser f. n. en regional trafikplanering med sikte på att ha planer
klara till oktober 1974. På den kommunala sidan bedrivs på motsvarande sätt en
planering av den lokala trafikförsörjningen, för vilken kommunerna primärt har
ansvaret. Till stöd för den kommunala planeringen görs statliga insatser i form
av olika slags modellplanering. En sådan har utförts med avseende på trafiken i
glesbygdskommuner. I fråga om trafiken i tätorterna pågår f. n. ett statligt
utredningsarbete genom den s. k. kollektivtrafikutredningen. Denna har i
anslutning till en konkret planering i ett antal utvalda tätorter av olika
storlek och struktur att överväga planerinsformer och trafiklösningar, som är
ägnade att skapa gynnsammare betingelser för kollektivtrafiken.
Olika
faktorer betingar attraktiviteten hos den kollektiva trafiken. Det gäller
exempelvis linjesträckning, turtäthet, regularitet, restider och den allmänna
bekvämligheten hos fordonen. En annan faktor när det gäller att stimulera
allmänheten till användning av kollektiva trafikmedel är reskostnaden. Olika
kommunala initiativ har också tagits för att genom lämpliga rabattarrangemang
öka attraktiviteten i det kollektiva resandet. Det kan erinras om
50-kortsrabatten inom Storstockholms lokaltrafikområde. Liknande periodkort har
införts i ytterligare ett antal tätortsområden. Härutöver har i taxesättningen
fördelaktiga resemöjligheter skapats genom tillämpning av enhets- ocb zontaxor,
genom särskih gynnsamma avgifter för vissa resandekategorier etc. I vissa
265 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:38
landsting
har också övervägts frågan att inom större oniråden införa enhetstaxor eller
lämpliga rabattsystem.
De
ökade krav som framöver kommer att ställas på den kollektiva trafiken motiverar
ytteriigare insatser för att möta dessa krav. Det gäller härvidlag att genom
fortsatt planering ge den kollektiva trafikapparaten en ändamålsenlig
utformning och inriktning. Det gäller också att inom de områden där allmänheten
har sina frekventa eller förhållandevis ofta återkommande resebehov eftersträva
en prissättning, som medverkar till att de kollektiva trafikmedlen i ökad
utsträckning kommer till användning. Inte minst den nya energisituationen med
en förmodligen bestående höjning av drivmedelspriserna medför ett behov av att
via kollektivtrafiken kunna erbjuda energibesparande alternativ till privatbilism.
Allmänt
kan också hävdas att det förhållandet att tidsålgången för arbets-och
serviceresor etc. i betydande utsträckning varierar för olika grupper av
människor inom jett område inte rimligen bör återspeglas i motsvarande
skillnader i reskostnader. Tvärtom motiverar allmänhetens krav på någorlunda
likvärdiga villkor att en rimlig utjämning sker av dessa kostnader.
Med
hänsyn härtill och till att som tidigare nämnts en mycket väsentlig del av
persontrafiken har lokal och regional karaktär med tonvikten på arbets-,
service- och fritidsresor etc. finns det anledning att i särskild grad rikta
uppmärksamheten på kollektivtrafiken och dess prisproblem inom resp. regioner
(län, landstingsområden eller liknande).
I
den berörda trafiken är såväl primärkommunerna och landstingen som slaten
naturliga intressenter. Kommunerna har etl primärt ansvar för den lokala
trafikförsörjningen. Vad beträffar den regionala trafiken dvs. i princip
trafiken mellan kommun-, region- och länscentra är slaten i betydande utsträckning
engagerad genom såväl tåg- som busstrafik. Genom den till länsstyrelserna
knutna regionala trafikplaneringen har staten också påtagit sig ett
planeringsansvar och genom bussbidragssystemet visst ekonomiskt ansvar för den
regionala trafiken. Landstingen har på olika sätt engagerat sig i problem kring
den kollektiva trafikservicen och bl. a. känt ett ansvar för den regionala
utjämningen av taxorna.
Med
hänsyn till det anförda och till vikten att få en tillfredsställande lösning på
prisproblemet inom den angivna kollektiva trafiken bör särskilda sakkunniga
tillkallas för att utreda frågan om införandet av regionalt gällande generella
rabatter av typ periodkort och liknande. De sakkunniga bör innefatta
företrädare för de statliga samt primär- och landstingskommunala intressena.
Det ankommer på de sakkunniga att närmare överväga rabatternas geografiska
täckning, utformning och storlek med hänsyn till omfattningen och inriktningen
av ifrågavarande trafik och kostnaderna för denna samt med beaktande av befolknings-,
arbetsmarknads- och serviceförhållanden etc. I sammanhanget bör erfarenheterna
tas tillvara av hittills tillämpade olika rabattsystem. Även om strävandena
skall inriktas på atl ge rabatterna-en giltighet för resp. regioner skall de
sakkunniga vara oförhindrade att i förekommande fall, då förhållandena
motiverar, överväga deras giltighet inom lämpligt avgränsade områden i
regionerna. De sakkunniga bör belysa, hur olika alternativ i fråga om
utformning och storiek av rabatterna kan väntas påverka utnyttjandet av de
kollektiva trafikmedlen och vilka fördelar de väntas ge med hänsyn till
framkomlighet i trafik, samhällsbyggande och serviceutnyttjande. Behovet av
anpassning av de rabatterade avgifterna till den allmänna prisutvecklingen bör
övervägas. De administrativa och tekniska aspekter
K:38 Skr 1975:4 266
som
sammanhänger med rabatterna skall närmare utredas.
I
sitt arbete bör de sakkunniga utnyttja del underlag som länsstyrelsernas
regionala trafikplaner liksom kommunernas lokala trafikförsörjningsplaner
erbjuder. Genom dessa kan belysas olika trafikalstrande faktorer, såsom
befolkningens geografiska fördelning, näringslivets lokaliseringsmönster och
servicestruktur, transportförsörjning, transportnät och transportanläggningar.
Med
beaktande av den effekt som rabatterna kan väntas få på resandet skall deras
inverkan i intäkts- och kostnadshänseende bedömas. I den mån det blir fråga om
underskott har de sakkunniga att behandla frågan om fördelningen och
finansieringen härav. I fråga om avgränsningen av vad som är att anse som lokal
resp. regional trafik skall beaktas de riktlinjer som meddelats för den
regionala trafikplaneringen. Redan etablerade rabaltsystem får inte beträffande
fördelningen och finansieringen av underskott vara prejudicerande för
utredningens bedömningar och förslag.
Utredningsarbetet
bör bedrivas skyndsamt.
De
sakkunniga bör i förekommande fall ha samråd med kollektivtrafikutredningen,
trafikplaneringsutredningen, trafikpolitiska utredningen och den
kommunalekonomiska utredningen.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden. Härjämte
har sekretariatet haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och
andra som berörs av utredningens arbete. Vidare har sju sammanträden hållits
med en särskild arbetsgrupp rörande resvanor, reseattityder och
priskänslighetsfrågor.
39.
Sakkunnig (K 1974:02) med uppdrag att utreda den framtida verksamheten inom
televerkets verkstadsrörelse, m. m.
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 mars 1974 för att utreda den framtida
verksamheten inom televerkets verkstadsrörelse, m.m. (se Post- och Inrikes
tidn. den 23 mars 1974):
Utredningsman:
Huss, Erik J., landshövding
Sekreterare:
Formgren, J. Holger, universitetslektor (fr.o.m. den 1 september 1974)
Lokal:
Viktoriagatan 3, Box 3085,400 lOGöteborg, tel. 031/13 58 54
Direktiv
(anförande av statsrådet Norling till statsrådsprotokollet den 8 mars 1974):
Det
svenska televerket har till skillnad från flertalet andra teleförvaltningar i
världen egen utveckling, konstruktion och produktion av telemateriel.
Tyngdpunkten
i produktionsprogrammet ligger inom området stalionsulruslningar och
abonnenlanläggningar. Av televerkets loiala behov härav tillgodoses 75 % genom
leveranser från de egna verkstäderna.
267 Kommittéer:
Kommunikationsdepartementet K:39
I
fråga om transmissions- och radioutrustning förekommer f. n. ingen egen
tillverkning.
Kombinationen inom
televerket av drift, utveckling, konstruktion och egen tillverkning har gynnat
produktutvecklingen. Tillgången till egen produktionskapacitet har allmänt
medverkat till att prisnivån inom produktområdet kunnat hållas nere.
Verkstaden i Nynäshamn
tillkom år 1913. Allt eftersom efterfrågan på teletjänster och därmed på
telemateriel ökade, byggdes Nynäshamnsanläggningen ut och på 1940-taIet
anlades två nya televerkstäder i Vänersborg och Sundsvall. De tre verkstäderna
fick stor betydelse för sysselsättningen på de berörda orterna, dels genom
omfattningen av verksamheten, dels genom att i dessa i betydande utsträckning
anlitades kvinnlig arbetskraft.
Utvecklingen
av telekommunikationerna, bl. a. i samband med telenätets automalisering, ledde
till att frågan om ytterligare utbyggnad av verkstadskapacitelen aktualiserades
i mitten av 1960-taIet. Antalet anställda var vid denna lid i Nynäshamn ca 1
150, i Vänersborg ca 900 och i Sundsvall ca 850. Företagsekonomiska och
produktionstekniska skäl ansågs tala för atl utbyggnaden inte borde ske i
anslutning till någon av de existerande verkstäderna. På grundval av bl. a.
lokaliseringspolitiska överväganden beslöt riksdagen år 1965, att två nya
verkstäder skulle byggas och att dessa skulle förläggas till Kristinehamn och
Skellefteå (prop. 1965:116, SU 1965:128, rskr 1965:321). Verkstäderna skulle
dimensioneras för vardera 250 anställda och drivas av ett helägt dotterbolag
till televerket. Telef abrikation AB (TEFAB). Efter ett uppbyggnadsskede
utgjorde antalet anställda vid de båda verkstäderna i mitten av år 1971 ca 500,
varav nära 300 vid Skellefteåverkstaden och 200 vid Kristinehamnsverkstaden.
Under
1960- och början av 1970-talet utvecklades en ny teknik på
telekommunikationsområdet, vilken var byggd på elektroniska komponenter. I
samband härmed engagerades såväl televerket som LM Ericsson i ett
utvecklingsarbete avseende datorstyrda telefonstationer. Den nya tekniken
visade sig kräva betydande utvecklingsresurser. Med hänsyn härtill bildade
televerket och LM Ericsson år 1970 ett gemensamt ägt utvecklingsbolag, ELLEMTEL
Utvecklings AB (prop. 1970:128, SU 1970:131, rskr 1970:295). För att resultatet
av utvecklingssamarbetet skulle kunna utnyttjas till fullo träffades också
avtal om ett produktionssamarbete mellan de båda företagen fr. o. m. år 1975.
Detta bygger på ömsesidiga leveranser och ger förutsättningar för att
produktionen vid televerkstäderna och vid LM Ericssons svenska verkstäder skall
kunna expandera i samma takt.
Televerket
har under senare år vidtagit omfattande rationaliseringsåtgärder inom
verkstadsrörelsen. I kombination med en viss dämpning av efterfrågan på
teletjänster har detta lett till att sysselsättningen vid verkstäderna
successivt minskat. Medan antalet anställda i början av år 1971 var totalt 4
190 varav 484 inom TEFAB hade antalet vid ingången av år 1974 gått ned till
totah 3 716, varav 406 inom TEFAB.
Mot
bakgrund av den tekniska utvecklingen och inför samarbetet med LM Ericsson har
televerket gjort en prognos över produktions- och sysselsättningsutvecklingen
vid verkstäderna fram till år 1985 enligt vissa alternativa förutsättningar. Enligt
ett mera optimistiskt alternativ beräknas totalt för hela verkstadsrörelsen ett
minskat behov av personal på drygt 600 anställda trots en förutsatt påtaglig
årlig ökning av produktionen. Enligt ett mera pessimistiskt alternativ skulle
personalbehovet minska med över 1 100 anställda. Utan produktionssamarbetet med
LM Ericsson skulle enligt
K.39 Skr 1975:4 268
gjorda
bedömningar personalbehovet fram till år 1985 minska med ca 1 500 anställda.
Det
minskade behovet av personal sammanhänger i viss mån med fortsatta
rationaliseringsåtgärder men beror framför allt på att den nya tekniken genom
ett högre utnyttjande av elektronikkomponenter beräknas medföra en avsevärt
lägre förädlingsgrad för produktionen i televerkstäderna.
Genom
produktionssamarbetet med LM Ericsson vilket som nämnts skulle börja först
vid ingången av år 1975 men som i viss utsträckning redan inletts räknar
televerket för de närmaste åren inte med någon minskning av sysselsättningen
vid verkstäderna. Med hänsyn till de mera långsiktiga prognoserna anser jag det
emellertid angeläget att i god tid göra en utredning om den framtida
verksamheten vid televerkets och TEFAB:s verkstäder. Utredningen bör ske genom
en särskilt tillkallad sakkunnig.
En
utgångspunkt för utredaren bör vara att i varje fall en sysselsättning av
nuvarande omfattning bibehålls på de berörda orterna.
Utredaren
skall närmare bedöma prognoserna för den fortsatta produktionen och
sysselsättningen inom verkstadsrörelsen med hänsyn dels till efterfrågan inom
landet på televerkets tjänster, dels till utvecklings-och produktionssamarbetet
med LM Ericsson.
Härutöver
skall utredaren inventera de möjligheter som kan finnas att ta upp tillverkning
av nya produkter som kan vara lämpliga med hänsyn till televerkstädernas
produktionsförutsättningar. Marknads- och produktionsförutsätlningarna skall i
sådana fall närmare belysas.
Om
möjligheter anses föreligga för upptagande av nyproduktion, bör utredaren
utifrån en värdering av de olika verkstädernas produktionsbetingelser föreslå
den lämpliga lokaliseringen av denna.
Utredaren
är oförhindrad att ta upp även andra än här nämnda frågor som sammanhänger med
den framtida verksamheten inom televerkets verkstadsrörelse.
Utredaren
bör bedriva sitt arbete i nära samråd med televerket, TEFAB och de berörda
personalorganisationerna.
Den
sakkunnige har under tiden september - oktober 1974 haft överläggningar med
Televerket, Televerkets Industrier i Nynäshamn och Vänersborg samt berörda
personalorganisationer. Ett omfattande utredningsmaterial har insamlats, vilket
belyser industriernas historiska utveckling och nuvarande situation.
Den
sakkunniges arbete beräknas pågå under hela år 1975.
40.
Utredningen (K 1974:03) avseende vissa kommunala trafik- och
trafiksäkerhetsfrågor
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 oktober 1974 för att utreda vissa
kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 26
oktober 1974):
Utredningsman:
Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler
269 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:40
Sekreterare:
Wallin, John-Olof A., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 18 november 1974)
Lokal:
Justitiekanslern, Riddarhuskajen 5, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 10 09 99
(utredningsmannen)
Direktiv
(anförande av statsrådet Norling till statsrådsprotokollet den 18 oktober
1974):
Samhällets
utveckling kännetecknas av en långtgående omstrukturering av bebyggelse och
näringsliv. Den innebär ökade krav på samhällsplaneringen. Kommunikationerna
får därvid en allt större vikt. Befolknings- och bebyggelseutvecklingen, den
ekonomiska tillväxten, de ändrade förutsättningarna för produktionen,
bostädernas och arbetsplatsernas, geografiska spridning inom tätortsområdena
samt människornas ökade rörlighet under fritiden är faktorer som leder till
växande transport- och resebehov.
På
det kommunala planet är ansvaret för utvecklingen inom trafiksektorn fördelat
mellan skilda myndigheter och organ med uppgifter inom bebyggelseplanering,
gatu- och vägbyggnad, miljövård, trafikförsörjning, trafikreglering m. m'.
Kommunens fullmäktige och kommunstyrelsen har uppgifter av mera övergripande
natur och ger allmänna riktlinjer i flera av de nämnda avseendena. När det
gäller bebyggelseplaneringen handhas det egentliga planarbetet av
byggnadsnämnden, medan gatunämnden eller motsvarande svarar för byggande, drift
och underhåll av gatunät och trafikanordningar. Hälsovårdsnämnden har att
beakta väsentliga miljöfrågor i trafiken. Färdtjänst för handikappade handhas
i allmänhet av sociala centralnämnden eller socialnämnden. Skolstyrelsen
ansvarar för skolskjutningen.
Även icke-kommunala organ
har ett ansvar för de lokala trafikfrågorna. Det gäller främst utformningen av
lokala trafikföreskrifter. Enligt lagen (1964:731) om trafiknämnder skall i
kommun i vissa fall kommundel finnas en trafiknämnd för behandling av
frågor angående lokala trafikföreskrifter och tillstånd till taxitrafik.
Nämnden består av en ordförande polischefen i distriktet och ytterligare
två ledamöter, som väljs av kommunens fullmäktige. Som nämndens beslut gäller
den mening som biträds av ordföranden och minst en av de övriga ledamöterna. I
ärende där någon mening ej vinner sådan anslutning skall frågan hänskjutas till
länsstyrelsen för avgörande. Vissa lokala trafikföreskrifter meddelas av
länsstyrelse. Fråga om undantag från lokal trafikföreskrift prövas enligt
huvudregeln av trafiknämnden. I vissa fall ankommer dock prövningen på
länsstyrelsen eller om undantaget rör mer än ett län statens
trafiksäkerhetsverk eller statens vägverk.
Polisens
erfarenheter av det lokala trafiksäkerhetsarbetet tillvaratas bl. a. genom
representationen i trafiknämnderna. Vidare har polisen enligt allmänna
ordningsstadgan (1956:617) vikliga befogenheter av betydelse för trafiken.
Det
frivilliga trafiksäkerhetsarbetet på det lokala planet bedrivs i huvudsak inom
ramen för trafiksäkerhetskommittéernas verksamhet. Dessa kommittéer som till
stor del tillkommil på initiativ av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF) har efter hand erhållit en allt fastare anknytning till
kommunerna och numera består ledamöterna vanligen av kommunala
förtroendemän som valls av kommunens
K. 40 Skr 1975:4 270
fullmäktige.
Kommittéerna är regelmässigt anslutna till trafiksäkerhetsförbund inom länen.
De
statliga organ som handlägger frågor om bebyggelseplanering är i första hand
Kungl. Maj;l, statens planverk och länsstyrelserna. De statliga myndigheternas
primära uppgifter är att utöva tillsyn över lagligheten av de kommunala
organens beslut och all bevaka det allmännas intresse av en samordnad och i
övrigt rationell samt från social, teknisk och miljömässig synpunkt önskvärd
planering. 1 princip krävs att de av kommunen utarbetade planerna för
bebyggelse och markutnyttjande fastställs av länsstyrelsen eller vissa fall
av Kungl. Maj:t, varvid nu angivna förhållanden beaktas.
När
det gäller vägplaneringen har statens vägverk och länsstyrelserna omfattande
uppgifter. Till stor del regleras väg- och gatuhållningen också genom de
statliga organens faslställelseprövning av de kommunala bebyggelseplanerna. I
anslutning härtill vill jag erinra om att bygglagutredningen i betänkandet (SOU
1974:21) Markanvändning och byggande föreslagit en genomgripande omläggning av
planinstiluten i riktning mot en beslutsordning beträffande markanvändningen i
vidsträckt bemärkelse som har sin tyngdpunkt i ett kommunalt ansvar för
frågornas avgörande under hänsynstagande till statliga och enskilda intressen.
Därvid eftersträvas en lagstiftning som är inriktad på att åstadkomma en
generell prövning för alla slags förändringar av markanvändningen. Vidare har
1969 års vägutredning lagt fram principbetänkandet (Ds K 1974:7) Kommunal och
enskild väghållning. Vägutredningen har föreslagit lösningar som är samordnade
med bygglagutredningens överväganden. Av iniresse för den framtida utvecklingen
är också kollektivtrafikutredningens arbete på nya planeringsformer och andra
åtgärder för att främja kollektivtrafiken.
För
huvuddelen av del allmänna vägnätet är stålen väghållare med det
kostnadsmässiga ansvaret för byggande och drift. Inom område med stadsplan
svarar kommunerna i betydande utsträckning för väg- och gatuhållningen. Detta
gäller dock inte i fråga om de allmänna vägar för vilka staten är väghållare.
Till kommunernas allmänna vägar och de gator som är nödvändiga för den allmänna
samfärdseln kan kommun som är väghållare erhålla statsbidrag i princip med
belopp upp till 95 % av kostnaderna för väghållningen. Vidare finns ett
omfattande enskilt vägnät till vars byggande och underhåll statsbidrag kan
utgå. I ökad utsträckning har också kommunerna engagerat sig ekonomiskt i den
enskilda väghållningen.
Spännvidden
i de lokala trafikfrågorna och uppdelningen av beslutsfunktionerna på olika
lokala organ har lett till önskemål om alt handläggningsproceduren
förenhetligas. Likaså har fördelningen av ärendena i andra avseenden t.ex.
mellan länsstyrelse och trafiknämnd medfört problem. Detsamma gäller
ansvarsfördelningen mellan de beslutande organen och väghållarna.
I
fråga om den lokala trafikförsörjningen är beslutsfunktionerna fördelade på
olika organ och nivåer. På länsstyrelserna ankommer att meddela tillstånd till
yrkesmässig trafik med buss, medan trafiknämnderna meddelar tillstånd till
taxitrafik. Flera kommunala organ har atl la ställning till frågor som
sammanhänger med trafikförsörjningen. Sålunda har förutom kommunstyrelsen
skolstyrelsen och socialnämnden viktiga uppgifter.
Förslag
om en kommunal trafiknämnd för behandling av de ärenden som rör trafiken och
trafiksäkerheten i kommunerna har i syfte att åstadkomma en enhetlig
handläggningsprocedur och en fastare kommunal
271 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:40
förankring
av beslutsfunktionerna lagts fram i promemorian Kommunerna och
trafiksäkerheten. I promemorian som har utarbetats av en arbetsgrupp tillsalt
av statens trafiksäkerhetsverk och Svenska kommunförbundet förordas att i
varje kommun skall finnas en av kommunfullmäktige vald trafiknämnd, som
behandlar ärendena angående trafiken och trafiksäkerheten i kommunerna. Den nya
nämnden skall enligt förslaget i allt väsendigt överta de nuvarande
trafiknämndernas och trafiksäkerhetskommittéernas uppgifter.
I
ett vid promemorian fogat särskilt yttrande av rikspolisstyrelsens experter
framhålls, att övertygande motiveringar inte lagts fram för att det nya
kommunala organet skall överta de nuvarande trafiknämndernas uppgifter och inle
heller för att polisen fortsättningsvis skall uteslutas från beslutsfunktion i
fråga om de lokala trafikföreskrifterna. En effektivisering av trafiksäkerhetsarbetet
i kommunerna bör enligt dessa experters mening i stället ske bl. a. genom att
de nuvarande trafiksäkerhetskommittéerna får status av kommunala nämnder med
tillräckliga resurser för att bedriva ett meningsfylll traf iksäkerhetsar bete.
Promemorian
har remissbehandlals. Vissa remissinstanser är positiva till huvudlinjerna i
promemorian, medan andra är negativa till principerna för den föreslagna
omorganisationen. Ett fierlal instanser anser att promemorian inte innehåller
tillräckligt underlag för ett ställningstagande. Bland de frågor som
remissinstanserna diskuterar och där de för fram krav på ytterligare utredning
kan nämnas samordningen mellan den nya trafiknämnden och andra kommunala organ,
kompetensfördelningen mellan länsstyrelse, trafiknämnd och väghållare,
kostnadsansvaret för beslutade åtgärder, polisens befattning med utformningen
av lokala trafikföreskrifter, det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet,
handläggningen av frågor angående tillstånd till taxitrafik, frågor om kansli och
sekreterarskap samt besvärsfrågor. Även synpunkter på hur sakägare skäll
beredas tillfälle atl yttra sig (bl. a. utställning av traf
ikregleringsförslag) och på kungörande och delgivning av beslut har kommit fram
i samband med remissbehandlingen.
Arbetsgruppens
rapport och remissvaren visar att handläggningen av de i promemorian behandlade
trafikfrågorna är förenad med problem. Två huvudlinjer, som båda har samband
med den nuvarande splittringen av handläggningen, kan urskiljas i
problematiken. Frågor som hör samman bör behandlas och bedömas i ett
sammanhang. De organ som arbetar med trafikfrågorna måste få möjlighet till
överblick över problemen och till samråd med varandra.
Med
hänsyn till det anförda bör en särskild sakkunnig tillkallas för att överväga
de angivna kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågorna.
Arbetet
bör syfta till samordning och överblick av handläggningen och inriktas på de
problem som jag har antytt i det föregående. Bedömningen av lämpliga lösningar
bör ske mot bakgrund av sambanden mellan olika myndigheters uppgifter och de
verksamhetsformer som tillämpas. Eventuellt bör övervägas en ramlagstiftning
som ger de enskilda kommunerna möjlighet att bland olika alternativ välja
lämplig organisation.
I
arbetet på det lokala planet med trafikreglerings- och trafiksäkerhetsfrågor
måste erforderiig expertis på trafikområdet utnyttjas. Det gäller i fråga om
exempelvis polisiär, juridisk och teknisk erfarenhet av trafikfrågor.
Organisationsformerna bör medge att den fackkunskap som behövs kopplas in på
ett så tidigt stadium som möjligt under ärendenas beredning.
K.40 Skr 1975:4 272
Det
reformarbete som pågår inom bygglagstiftningen bör beaktas, men det bör inte
vara en uppgift för utredningsmannen att presentera förslag i detta avseende i
vidare mån än som blir nödvändigt för att anknyta trafikfrågornas handläggning
till planverksamheten. När det gäller de enskilda vägarna bör på liknande sätt
beaktas utredningsarbetet på detla område.
Vikten
av att väghållarnas inflytande över trafikfrågorna och i samband därmed
kostnadsansvaret för besluten beaktas belyses av att dessa frågor hör till dem
som blivit mest diskuterade under remissbehandlingen av arbetsgruppens
promemoria. I detta avseende bör utredningsarbetet utgå från nuvarande regler
vad gäller statsbidrag.
Särskild
uppmärksamhet bör också ägnas åt frågan i vilka former tillståndsfrågorna när
det gäller taxitrafik skall handläggas. Övervägandena bör ske mot bakgrund av
taxitrafikens roll i den lokala trafikförsörjningen och med beaktande bl. a. av
sambandet med busstrafiken i fråga om vilken länsstyrelserna beslutar om
tillstånd.
I
samband med organisationen av ifrågavarande verksamhet bör undersökas behovet
av anvisningar från central instans och hur en anvisningsverksamhet skall
läggas upp. En sådan verksamhet är ett viktigt stöd åt strävandena att
åstadkomma rationella och ensartade lösningar i olika delar av landet.
En
betydelsefull uppgift för den sakkunnige blir också att pröva hur det
frivilliga trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna skall kunna tillvaratas. Strävan
bör vara att uppmuntra, fördjupa och effektivisera frivillig-krafternas
insatser. Den sakkunnige bör genom olika modeller som bör vara flexibla och
anpassbara till lokala förhållanden ange hur rekryteringen till det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet kan ske, vilka uppgifter som kan ingå i detta arbete och
bur kontakterna med de offentliga organen skall upprätthållas.
Den
sakkunnige bör vid uppdragets fullgörande samråda med
trafiksäkerhetsutredningen.
Den
sakkunnige bör vara oförhindrad att ta upp även andra frågor som hänger samman
med de kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågornas handläggning.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
273 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:l
Finansdepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år
1974:4,7,9,10,13,22,28,35 och 37
1.
Markdelegationen (K 1957:30)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23 november 1956 för att ingå i en delegation
med uppgift att företräda staten vid förhandlingar med Stockholms stad rörande
vissa mellan staten och staden föreliggande byggnads- och markfrågor samt
inkomma med de förslag som förhandlingarna kan föranleda:
Ledamöter:
Johansson, J. Henry, kanslidirektör Larsson, Sixten, f.d. generaldirektör
Renlund, R. Gösta, bankdirektör
Experter:
Elghufvud, E. Gösta, fastighetschef Enberg, L. Rune, teknisk direktör Smith, A.
Åke, planeringsdirektör Slagg, A. Ivan E., byrådirektör
Sekreterare:
Nyreröd, K. SveinG., avdelningsdirektör
Lokal:
Kungsträdgårdsgatan 16, 11147 Stockholm, tel. 10 55 91 och 1146 88
Direktiven
för delegationen, se 1957 års riksdagsberättelse I K 30
1965
Kil. Tilläggsdirektiv, se riksdagsberättelse 1971 Fi 18 och 1972 Fi 16.
Under
liden november 1973 - oktober 1974 har fortlöpande sammanträden med
delegationen och förhandlingar med berörda kommuner ägt rum.
Förhandlingarna
med representanter för Stockholms kommun har avsett mark- och planfrågor
rörande kvarteren Björnen och Loen såsom ett led i den markreglering som är en
förutsättning för om- och nybyggnad i kvarteren. Överläggningarna har vidare
omfattat frågor om markregleringar och ersättningar sammanhängande med
utbyggnadsplaner beträffande kvarteret Brunkhuvudet.
Ifråga
om statens del av Järvafältet pågår genom delegationen
18
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
Fi;l Skr 1975:4 274
översiktliga
utredningar om användning av marken. Utredningsarbetet har kontinuerligt
redovisats och diskuterats i ett för ändamålet utsett utskott beslående av
representanter från markdelegationen, SJ, byggnadsstyrelsen och berörda
Järvafältskommuner, Solna, Sundbyberg och Sollentuna. Stockholms kommun har
varit representerad i arbetet genom ordföranden i del expertutskott som
tillsatts av den av järvaf ältskommunerna gemensamt utsedda kommittén för att
handlägga frågor som är av intresse för mer än en av kommunerna
(Järvafältskommittén).
Delegationen
har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 december 1973 redovisat förslag till
avtal om slutlig överlåtelse av Rissneområdet till Sundbybergs kommun. Avtalet
har godkänts av Kungl. Maj:t den 5 april 1974.
Delegationen
har vidare träffat principöverenskommelse med Stockholms läns landsiing
angående överdäckning av tunnelbanans spårområde genom Kymlingeområdet av
Järvafältet. Överenskommelsen utgör del av ett av byggnadsstyrelsen träffat
servitutsavtal avseende rätt för landstinget att dra fram tunnelbanan.
Härjämte
har delegationen biträtt vissa statliga myndigheter i markfrågor.
Delegationens
arbeie beräknas pågå under hela år 1975.
2.
Utredningen (Fi 1959:37) om universitetens egendomsförvaltning
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 mars 1958 för utredning om
universitetens egendomsförvaltning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 13
mars 1958):
Ordförande:
Hörjel, Nils J., landshövding
Ledamöter:
Lindblad, Sven J. H., bankdirektör Resare, Bengt C. M., överdirektör Welinder,
P. E. Carsten, professor
Experter:
Johnsson, Jan G., rättschef Uhlin, Kari-Erik, kanslichef
Sekreterare:
Jacobsson, A. Torvald, avdelningsdirektör
Bitr.
sekreterare: Fagerberg, Arne B., hovrättsfiskal
Lokal:
Riksarkivet, Fack, 100 26 Stockholm, tel. växel 5402 00
275 Kommittéer; Finansdepartementet Fl:4
Direktiven
för utredningen, se 1959 års riksdagsberättelse 1 Fi 37.
En
arbetsgrupp inom utredningen har under tiden november 1973 -oktober 1974 hållit
två sammanträden.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.
3.
Utredningen (Fi 1965:26) om redovisning I skuldförbindelser mot säkerhet i
fartygsinteckning av vissa fondmedel
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1964 för att utreda frågan om
redovisning i skuldförbindelser mot säkerhet i fartygsinteckning av fondmedel,
som avses i 274 lagen om försäkringsrörelse och 19 lagen om
understödsföreningar samt därmed sammanhängande spörsmål (se Post- och Inrikes
tidn. den 4 december 1964):
Utredningsman:
Lindstedt, Anders, kommerseråd
Expert:
Jonsson, Gösta D. V., f.d. byråchef (fr.o.m. den 11 februari 1974)
Sekreterare:
Personne, Jon M., avdelningsdirektör
Lokal:
Statens industriverk. Box 16315,103 26 Stockholm, tel. 24 06 00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.
4.
Alkoholpolitiska utredningen (Fi 1966:33)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 oktober 1965 för översyn av alkohol-
och nykterhetspolitiken:
Ordförande:
Lindholm, P. Sigurd, f.d. led. av riksdagen
Ledamöter:
Bergegren, Astrid, kontorist, f.d. led. av riksdagen Boo, Karl G. H.,
assistent, led. av riksdagen Burman, Olof, direktör Erbacke, K. Gunnar,
direktör Hermansson, Rune, direktör Hillbo, Arne O., byråchef Jungefors, Stig
L. S., rådman, tillika ordförande på avdelning
Fi.4 Skr 1975:4 276
Nyberg,
J. Olaus, redaktör, f.d. led. av riksdagen Wennerfors, Alf A:son, studierektor,
led. av riksdagen
Experter:
Collett, John P. E., byrådirektör Englund, Anders, avdelningschef Jonsson, K.
Erland, docent Larsson, Karl G., sektionschef Nilsson, Tom E., fil. dr Rydberg,
Ulf, docent Sundgren, Lars J., lektor
Sekreterare:
Carlsson, Sven-Gunnar, konsulent
Bitr.
sekreterare: Henrikson, Claes H., rådman Solberg, Jarl C. R. Stendahl, Anders
L:son, rådman
Direktiven
för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse Fi 33.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 18 sammanträden. Därutöver
har tre sammanträden hållits med den särskilda arbetsgruppen för
informationsfrågor.
Utredningen har den 18
juni 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:9) Åtgärder mot hembränning m. m.
Utredningen har den 17
december 1974 avgett betänkandet Alkoholpolitik (SOU 1974:90-93).
Uppdraget
är därmed slutfört.
5.
Fondbörsutredningen (Fi 1967:32)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 4 februari och den 21 oktober 1966 samt
den 17 november 1972 för översyn av börslagstiftningen (se Post- och Inrikes
tidn. den 24 februari 1966):
Ordförande:
Wulff, Kurt E., f.d. generaldirektör
Ledamöter:
Algott, Stig A., börschef Aronson, S. Albert, f.d. borgarråd Dahlström, Gösta
E., fil. lic. Eklöf, Kurt G. A., bankdirektör Grönquist, Bengt J., bankdirektör
Hanner, Per V. A., auktoriserad revisor
277 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:6
Langenskiöld,
Carl G. L., direktör Lindencrona, Alvar, direktör Stern, Torkel E.,
bankinspektör Wahlgren, E. Göran, departementsråd Åhström, N. Åke A:son,
hovrättsråd
Experter:
Hessler, S. Henrik, justitieråd Loheman, Arne, hovrättsråd
Olsson,
Hans G., hovrättsråd (fr.o.m. den 1 januari 1974) Werding, Jan A., byrådirektör
Sekreterare:
Thörn, Lars-Olof, avdelningsdirektör
Lokal:
Bankinspektionen, Box 40045, 103 42 Stockholm, tel. växel 24 21 20
(sekreteraren)
Direktiven
för ulredningen, se 1967 års riksdagsberätlelse Fi 32.
Tilläggsdirektiv, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 8.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
6.
Förhandlingsutredningen (C 1968:16)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1967 för att utreda vissa frågor
i förhandlingsrättssystemet för de offentliga tjänstemännen (se Post- och
Inrikes tidn. den 19 april 1%7):
Ordförande:
Aldestam, N. Arne, statssekreterare
Ledamöter:
Ericsson, K. Georg V., regeringsråd Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av
riksdagen Gustafsson, Åke G., avdelningschef Montelius, Jan-Christian O. A.,
departementsråd
Experter:
Björkman, K. Eugen, direktör Holtsberg, P. Christer, departementssekreterare
Johansson, Eric G. E., direktör
Sekreterare:
Hårdefelt, S. Börje, t.f. rättschef
Fi:6 Skr 1975:4 278
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. 763 14 82 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Ci 16.
Tilläggsdirektiv, se riksdagsberättelse 1970 Fi 39 och 1971 Fi 32.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
7.
Lönesystemutredningen (C 1968:17)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 september 1%7 med uppgift att utreda
frågan om ändringar i det statliga tjänsteoch lönesystemet m. m. (se Post- och
Inrikes tidn. den 4 oktober 1967):
Ordförande:
Uggla, Karl-Lennart, generaldirektör
Ledamöter:
Bertman, Harry, byggnadsråd Gustafsson, Åke G., avdelningschef Hårdefelt, S.
Börje, t.f. rättschef Nyrén, A. Per-Elof, organisationsdirektör Ragna, Nils E.
A., personaldirektör Salomonson, C. Stig R., byråchef
Experter:
Bengtson, C. Ola, sekreterare Lindahl, K. Olof R., förhandlingsdirektör
Sekreterare:
Rudén, Allan N., personaldirektör
Direktiven
för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Ci 17.
Utredningen
har under tiden november 1973 - april 1974 hållit fem sammanträden.
Utredningen
har den 13 maj 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:6) Det statliga löne- och
tjänstesystemet.
Uppdraget
är därmed slutfört.
8.
Byggnadsindexkommittén (Fl 1968:43)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1967 för utredning om
konstruktion av prisindex på byggnads- och anläggningsområdet m. m. (se Post-
och Inrikes tidn. den 25 april 1967):
279 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:9
Ordförande:
Fastbom, E. Lennart, planeringschef
Ledamöter:
Andersson, Sven Åke V., departementssekreterare Ericson, Gösta,
avdelningsdirektör Hinno, Rein, departementssekreterare Mildner, Erwin A., fil.
lic.
Experter:
Fredriksson, Georg N., byrådirektör Linden, Yngve T., byråchef
Sekreterare:
Hahr, Anders L. H. A., civilingenjör
Lokal:
Statistiska centralbyrån, Kariavägen 100, Fack, 102 50 Stockholm, tel. växel 14
05 60 (ordföranden)
Direktiven
för kommittén, se 1968 års riksdagsberättelse Fi 43.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
kommitténs arbete.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
9.
Traktamentsbeskattningsutrednlngen (Fi 1969:53)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1968 för att utreda frågan om
iraktamentsbeskattningen och därmed sammanhängande uppgiftsskyldighet (se Post-
och Inrikes tidn. den 31 augusti 1968):
Utredningsman:
Elfving, Folke R. A., f.d. landskamrerare
Experter:
Birkenstedt, F. Harry, ekonomichef Eklund, Erik G., direktör
Hjalmarsson,
Yngve H. J., utredningssekreterare Kauttmann, Staffan G. P., kammarrättsfiskal
Koch, Göran E. M., t.f. kammarrättsassessor Näsholm, Birger, byråchef
Sekreterare:
Ohlsson, Bengt M., byrådirektör
Direktiven
för utredningen, se 1%9 års riksdagsberättelse Fi 53.
Fi.9 Skr 1975:4 280
Utredningen
har under liden november 1973 - juni 1974 hållit 16 sammanträden.
Utredningen
har den 28 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:45) Samordnad
traktamentsbeskattning.
Uppdraget
är därmed slutfört.
10.
Utredningen (Fi 1969:54) för utveckling av system med differentierade
lönekostnadspålägg
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1968 med uppdrag att utveckla
system med differentierade lönekostnadspålägg (se Post- och Inrikes tidn. den
11 juni 1968):
Utredningsman:
Kalén, Olof H., lönedirektör
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningen
har den 14 januari 1974 avgett promemoria (Ds Fi 1974:1) angående beräkning av
årskostnaden för kompletteringspension inom SPR:s avgiftssektor m. m.
Uppdraget
är därmed slutfört.
11.1968
års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1968 för översyn av
kapitalmarknadens struktur och funktionssätt (se Post- och Inrikes tidn. den 16
oktober 1%8):
Ordförande:
Wickman, H. Krister, riksbankschef, f.d. led. av riksdagen
Ledamöter:
Antonsson, Johannes M., hemmansägare, led. av riksdagen Back, Klas H., direktör
(fr.o.m. den I januari 1974) Browaidh, Tore, tekn. dr Höök, Erik S. V.,
planeringschef Iveroth, C. Axel, direktör
Johansson,
Knut B. M., förbundsordförande, led. av riksdagen Lindblad, Sven J. H.,
bankdirektör Mehr, Hjalmar L., landshövding Nilstein, Arne H., förbundsdirektör
Experter:
Atterwall, Göran L., kammarrättsassessor Eklöf, Kurt G. A., bankdirektör
(fr.o.m. den I januari 1974)
281 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:12
Karlsson,
Erik L., bankokommisarie (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sjönander, Bo Jonas,
direktör (fr.o.m. den 11 april 1974)
Sekreterare:
Hansson, Lars R., bankokommissarie
Bitr.
sekreterare: Andersson, I. Berit, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Sahlén, Anders F., byrådirektör
Lokal:
Sveriges Riksbank, Helgeandsholmen, Box 2119, 103 13 Stockholm, tel.
växel 22 82 00
Direktiven
för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Fi 59.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
12.1969
års punktskatteutredning (Fl 1970:57)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den21 mars 1969förattse över gällande
bestämmelser på punktskatteområdet i de delar som inte nu ses över i annat
sammanhang eller som nyligen varit föremål för översyn (se Post- och Inrikes
tidn. den 5 juni 1969) samt enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970
för att behandla frågor rörande beskattning av spelautomater o.d. (se Post- och
Inrikes tidn. den 2 oktober 1970):
Ordförande:
Fridolin, Hans R., departementsråd
Ledamöter:
Jakobsson, Tage H. E., direktör Thulin, Einar E:son, skattedirektör Willart, N.
Bo, byråchef
Expert:
Schultz, J. Allan S., bitr. skattedirektör
Sekreterare:
Andersson, Fritz A. R., avdelningsdirektör
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Slockholm, tel. växel 763 1000 (ordföranden), 223600 (sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 31 sammanträden.
Fi:12 Skr 1975:4 282
Utredningen
har den 4 juni 1974 avgett betänkandet (Ds Fi 1974:7) Kasinoverksamhet i
Sverige. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
13.
Arbetsgruppen (Fi 1970:58) för utredning av vissa frågor rörande tullpackhuskar
Islägen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 mars 1969 för att dels utreda
konsekvenserna för tullpackhuskarlslagen, om deras ensamrätt till vissa
handräckningsgöromål avvecklas, dels efter överläggningar med företrädare för
tullpackhuskarlslagen framlägga de förslag vartill utredningen kan föranleda
(se Post- och Inrikes tidn. den 14 april 1969):
Ordförande:
Johansson, Kjell Å. M., förhandlingsdirektör
Ledamöter:
Jansson, N. Lennart, kammarrättsråd Lundh, K. Gunnar, tullråd Sjönell, I.
Marianne, byråchef
Experter:
Ericson, Hans E., förbundsordförande Jönsson, J. Ove, byråchef
Sekreterare:
Jansson, N. Lennart, kammarrättsråd
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Arbetsgruppen
har den 9 november 1973 avgett en promemoria (Ds Fi 1973:14).
Gruppen
anförde, att den avsåg att noga följa utvecklingen av tullpackhuskarlsf rågan i
samband med övergången till ny tullagstiftning och lämna ytterligare förslag i
ämnet om så visade sig påkallat. Problemen i samband med avskaffandet av
tullpackhuskarlslagens ensamrätt till tullhandräckningsarbele genom den nya
tullagstiftningens ikraftträdande den 1 januari 1974 har nu lösts på ett enligt
arbetsgruppens mening tillfredsställande sätt. Förslag utöver dem som lämnades
i ovannämnda promemoria har därför ej varit påkallade.
Uppdraget
är därmed slutfört.
283 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:15
14.
Delegationen (Fi 1970:67) för förvaltningsdemokrati
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19september 1969för att utreda frågor om
försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati inom statsförvaltningen (se
Post- och Inrikes tidn. den 14 november 1969):
Ordförande:
Vahlberg, Gustav E., f.d. generaldirektör
Ledamöter:
Asplund, C. Christer, ombudsman Gothefors, Per L., ombudsman Hessleborn, Olle
K-A., sekreterare Johansson, Arne G., förste förbundssekreterare Qvarnström,
Björn O., administrativ direktör Rosenblad, Urban S., generaldirektör Rydén,
Jan E., avdelningschef
Experter:
Bäck, Lars, byråchef Fjellström, Carl Gustaf F., byråchef Mattson, N. Morgan,
ombudsman Näsholm, Birger, byråchef
von
Otter, Casten H., universitetslektor (fr.o.m. den 1 april 1974) Vogel, Lorentz
W., byråchef (fr.o.m. den 1 juni 1974)
Sekreterare:
Ström, K. Fingal, kansliråd
Bitr.
sekreterare: Pedersson, T. Svante, direktör
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 1000 (bitr. sekreteraren)
Direktiven
för delegationen, se 1970 års riksdagsberättelse Fi 67.
Delegationen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft
överläggningar med myndigheter och personalorganisationer som berörs av
delegationens arbete.
Delegationens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
15.
Utredningen (Fl 1970:69) om företagens uppgiftsplikt
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 12 december 1969, den 14 maj 1970 och
den 5 oktober 1973 för att se över bestämmelserna om företagens och andra
arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m. (se Post- och Inrikes
tidn. den 17 januari 1970):
Fi:15 Skr 1975:4 284
Ordförande:
Hallman, Eric R., överdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Järnbrink, Hans G.,
överdirektör (t.o.m. den 30 juni 1974)
Ledamöter:
Eklund, Erik G., direktör Kjellgren, Ove I., direktör Linde, Per Gunnar A. G.,
avdelningsdirektör Olsson, Hans L, pol. mag. Widmark, P. Sverker V.,
kammarrättsråd
Experter:
Hallman, Eric R., överdirektör (t.o.m. den 30 juni 1974) Johansson, Östen B.,
byråchef Lagerkvist, A. Claes G., byråchef Lindberg, Sven Å. L., direklör
Persson, Staffan, bitr. professor Sterte, Rudolf H., pol. mag. Söderberg, Åke
M., byråchef
Sekreterare:
Linde, Per Gunnar A. G., avdelningsdirektör
Bitr.
sekreterare: Hultkvist, Anders M., e. byrådirektör
Lokal:
Skattehuset, Götgatan 76, 11662 Stockholm, tel. växel 24 15 00 (sekreteraren)
Direktiven
för ulredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Fi 69.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden.
Därutöver har 14 sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper.
Utredningen
har den 29 mars 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:3) Arbetsgivares
anmälningsskyldighet enligt utlänningskungörelsen m. m.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete underförstå halvåret 1975.
16.
Utredningen (Fi 1970:70) rörande förhållandet mellan bankgiro och postgiro
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1969 för att utreda
förhållandet mellan bankgiro och postgiro (se Post- och Inrikes tidn. den 29
januari 1970):
Utredningsman:
Malmgren, Kurt K-G., rättschef
285 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:17
Expert:
Telestam, Gösta L., direktör (t.o.m. den 6 november 1974)
Sekreterare:
Persson, G. Bertil, avdelningsdirektör
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 10 00 (utredningsmannen)
Direktiven
för utredningen, se 1971 års riksdagsberätlelse Fi 56.
Ulredningen
beräknas slutföra sitt arbeie under första halvåret 1975.
17.
Hemvistsakkunniga (Fi 1970:71)
Tillkallade
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 januari 1970 för översyn av
bestämmelserna om folkbokföring m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 31 mars
1970):
Ordförande:
Edström, Kjell S., överdirektör
Ledamöter:
Boström, Tage R., f.d. kammarrättslagman (fr.o.m. den 1 januari 1975) Hadding,
Carl Fredrik, hovrättslagman Järnbrink, Hans G., överdirektör
Olsson,
Alf E., f.d. byråchef (t.o.m. den 31 december 1974) Zetterslröm, Sven N.,
kommunalråd, f.d. led. av riksdagen
Experter:
Altvall, Hans-Erik, byrådirektör
Baekkevold,
Arne E., kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 1 januari 1975) Boström, Tage R., f.d.
kammarrättslagman (t.o.m. den 31 december 1974) Karlström, K. G. Bengt, bitr.
skattedirektör (fr.o.m. den 11 april 1974)
Sekreterare:
Wennerholm, Peter H. B., kammarrättsassessor
Bitr.
sekreterare: Ahlquist, Anders C, kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 28 juni 1974)
Lokal:
Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 10 00 (ordföranden, sekreteraren och bitr.
sekreteraren). Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiven
för de sakkunniga, se 1971 års riksdagsberättelse Fi 57.
De sakkunniga
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter och andra
Fi:17
Skr 1975:4 286
som berörs av de sakkunnigas arbete. Därutöver har åtta
sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp. De sakkunniga beräknas i
huvudsak avsluta sitt arbete under år 1975.
18. Företagsskatteberedningen (Fi 1970:77)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni
1970 för översyn av förelagsbeskattningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den
10 juli 1970):
Ordförande: Wärnberg, Erik G., bankofullmäktig, led. av
riksdagen
Ledamöter: Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av
riksdagen Brodén, Sven E., regeringsråd Helmers, Dag, docent
Johansson, Tage N., assistent, led. av riksdagen Magnusson,
A. Tage, disponent, led. av riksdagen Molin, N. Rune, sekreterare
Nettelbrandt, A. Cecilia, jur. kand., tredje vice talman
Stadling, J. Otto V., hemmansägare, led. av riksdagen Tidefelt, J. Sune,
förbundsordförande
Experter: Anclow, Per R., kammarrättsassessor (fr.o.m. den
5 april 1974) Atterwall, Göran L., kammarrättsassessor af Klercker, E. Bertil
T:son, direktör (fr.o.m. den 5 april 1974) Langborn, Nils E., bitr.
skattedirektör
Petersson, Carl-Gustaf, skattedirektör (fr.o.m. den 5
april 1974) Slahl, Ivar, byråassistent
Walberg, Sten S., generaldirektör (fr.o.m. den 5 april
1974) Werding, Jan A., byrådirektör
Sekreterare: Thornell, Anders B., revisionsdirektör
Bitr. sekreterare: Colvér, Mats T., avdelningsdirektör
Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet,
Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren
och bitr. sekreteraren)
Direktiven för beredningen, se 1971 års riksdagsberättelse
Fi 61.
Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Sträng till
statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):
287 Kommittéer; Finansdepartementet Fi:18
Enligt
sina mycket omfattande direktiv har företagsskatteberedningen som huvudfråga
att ta ställning till huruvida avvägningen mellan skatt på redovisad nettovinst
och skatteförmånerna via avskrivnings- och nedskrivningsregler ger bästa
resultatet från olika synpunkter, främst stabiliseringspolitiska,
tillväxtpolitiska och fördelningspolitiska. I detta sammanhang nämns vidare i
direktiven att beredningen bör ta hänsyn även till de effekter på
kapitalavkastning och förmögenhetsutveckling som uppkommer för företagens ägare
vid varierande utdelningspolitik genom beskattningen av fysiska personers
inkomster, förmögenheter och kapitalvinster. Vid dessa överväganden bör,
framhålls det, beaktas önskvärdheten av att man når likartade effekter i fråga
om kapitalavkastningens beskattning oberoende av företagens ägarstruktur och
deras associationsform. Inte minst bör därvid familjeföretagens situation
uppmärksammas. I direktiven erinrades vidare om att förmögenhets- och
arvsbeskattningen av delägare i familjeföretag fått en provisorisk lösning i
samband med den år 1970 beslutade skattereformen och att det närmast ankom på
kapitalskatteberedningen att föreslå mer definitiva regler.
Kapitalskatteberedningen
(Fi 1968:47) har numera avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1971:146) Teknisk
översyn av kapitalbeskattningen. Några av de viktigaste däri framförda
förslagen frågor rörande familjeföretagens kapitalbeskattning och den latenta
skatteskulden har denna vår prövats av statsmakterna och föranlett
lagstiftning (prop. 1974:98, SkU 1974:38, rskr 1974:259, SFS 1974:311-320).
Riksdagen beslutade därutöver på förslag av skatteutskottet att hos Kungl.
Maj:t begära dels förslag till 1974 års höstriksdag i syfte att låta de i prop.
1974:98 föreslagna lättnaderna i kapitalbeskattningen för förmögenhet i familjeföretag
omfatta även beskattningen av gåva av företag, dels att företagsskatteberedningen
får tilläggsdirektiv att i sitt större sammanhang utreda möjligheterna till
ändringar i kapitalbeskattningen i syfte atl underlätta små och medelstora
företags problem med avseende på kapitalbeskattningen i samband med bl. a.
generationsväxlingar i företagen.
Skatteulskottet anförde i
motiveringen till silt förslag bl. a. (s. 39) att de likviditetsproblem som
förmögenhetsbeskattningen och arvsbeskattningen innebär för familjeföretagen
torde ligga endast delvis inom ramen för företagsskatteberedningens
utredningsuppdrag. Enligt utskottets uppfattning borde beredningen ta upp dessa
frågor till allsidig bedömning i sitt större sammanhang och därvid givetvis
även ta ställning till frågan vilka åtgärder som erfordras för att underlätta
problemen vid generationsväxlingar i mindre och medelstora företag. I fråga om
gåvoskatten framhöll utskottet att man i beskattningshänseende bör eftersträva
likformighet mellan livtidsöverlåtelser och dödsfallsöverlålelser av företag.
Utskottet uppmärksammade emellertid skatteflyktsrisken men påpekade att denna
torde kunna begränsas på lämpligt sätt, exempelvis genom att medge
skattelättnader endast vid överlåtelse av hel förvärvskälla.
Den utvidgning av
företagsskatteberedningens uppdrag som riksdagen förordat bör komma till stånd
nu. En sådan utvidgning av det ursprungliga uppdraget framstår som desto
lämpligare som ett eventuellt förslag till ändring av företagens
konsolideringsmöjligheter vid inkomstbeskattningen vilket ligger inom
huvudområdet för beredningens arbete med den konstruktion som den senast
beslutade ändringen av kapitalbeskattningen erhållit får omedelbar inverkan
också på kapitalbeskattningen. Härutöver bör emellertid enligl min mening
beredningen få i uppdrag även att lägga fram förslag i fråga om
gåvobeskattningen i det syfte som skatteutskottet
Fi:18 Skr 1975:4 288
ansett
eftersträvansvärt, nämligen att åtadkomma likformighet i beskattningshänseende
mellan livstidsöverlåtelser och dödsfallsöverlåtelser av företag. Att skapa
sådan likformighet bör ses som ett led i lösningen av frågorna kring
generationsväxlingsproblematiken. Uppdraget faller därmed naturligt in under
beredningens övriga arbetsuppgifter. Som skatteutskottet framhållit finns
sktteflvktsrisker, som måste beaktas. Som exempel kan nämnas det fallet att
delar av en förvärvskälla ges bort vid skilda tidpunkter till samma gåvotagare.
Men även andra frågor av tekniskt sett komplicerad natur bör beaktas. Dessa
uppkommer särskilt i biandfallen, t.ex. när en skattskyldig ger bort den lösa
egendomen i företaget och arrenderar ut den fasta till gävotagaren, något som inte
är ovanligt inom lantbruket. Liknande problem uppkommer vid gåva av vissa
andelar i företag. Utredningen bör i sitt arbete anvisa praktiska lösningar av
dessa frågor.
Med
hänsyn lill riksdagens beslut att förslag i fråga om gåvobeskattningen bör
föreläggas 1974 års höstriksdag bör arbetet i denna del behandlas med största
skyndsamhet och beredningens förslag till åtgärder således vara avlämnat tidigt
under hösten 1974.
Beredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden. Därutöver
har ett flertal sammanträden hållits med två särskilda arbetsgrupper inom
beredningen.
Beredningen
har den 26 mars 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:4) Skattefrågor i samband
med avveckling av aktiebolag och den 8 oktober 1974 promemorian (Ds Fi 1974:12)
Skattelättnader vid gåva av familjeföretag.
Beredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
19.
Realisationsvinstkommittén (Fi 1970:79)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 november 1970för att se över
inkomstbeskattningen av realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av
fastigheter, värdepapper och annan egendom (se Post- och Inrikes tidn. den 4
december 1970):
Ordförande:
Lundell, Sture V., regeringsråd
Ledamöter:
Jansson, Paul G., elektriker, led. av riksdagen Nilsson, N. Yngve, lantbrukare,
led. av riksdagen Sandström, Carl Olof, kammarrättsråd
Experter:
Dahlström, Gösta E., fil. lic. Fries, Ingmar F., departementssekreterare
Helmers, Dag, docent Johansson, Sven-Erik N., professor
289 Kommittéer; Finansdepartementet Fl:21
Sekreterare:
Thomaeus, Bertil E. R., avdelningsdirektör
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Direktiven
för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Fi 63.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Dessutom
har ett flertal sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp inom
kommittén.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
20.
Utredningen (Fi 1971:01) om beskattning av utländska artister
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 februari 1971 med uppdrag att utreda
frågan om regler för beskattning av i utlandet bosatta artister m. fl. (se
Post-och Inrikes tidn. den 13 april 1971):
Utredningsman:
Edström, Kjell S., överdirektör
Experter:
Andersén, Börje L., byrådirektör Järnklev, Erik, f.d. direktör Nystedt, Curt
L., bitr. skattedirektör Peyron, Ulf C. C, förelagsjurist Widmark, P. Sverker
V., kammarrättsråd
Sekreterare:
Ström, Ivan S., länsassessor
Lokal:
Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 10 (X) (utredningsmannen och
sekreteraren). Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiven
för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 49.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft
överläggningar med organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
21.
Datasamordningskommittén (Fi 1971:03)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1971 med uppdrag att svara för
utredning av frågor rörande samordning och kontroll av databanker, m. m. (se
Post-och Inrikes tidn. den 11 november 1971):
19
Riksdagen 1975. I saml Nr4
Fi.21 Skr 1975:4 290
Ordförande:
Hermansson, Rune, direktör
Ledamöter:
Alpsten, A. Börje, departementsråd
Andersson,
J. Sven G., statssekreterare (t.o.m. den 31 januari 1974) Bruno, Gösta F.,
överdirektör Fastbom, E. Lennart, planeringschef Haglund, F. Anders, f.d.
ombudsman, led. av riksdagen Larsson, Torsten A., driftdirektör Lindberg, S.
Lennart, organisationsdirektör Lundgren, Georg E. H., professor, rektor
Sundström, Monica E., kansliråd (fr.o.m. den 1 februari 1974) Vinge,
Per-Gunnar, direktör
Vinthagen,
Rolf, landstingsråd (fr.o.m. den 27 mars 1974) Virgin, G. Ivar, major, andre
vice talman
Expert:
Ärvas, Christer G. T., statistikchef (t.o.m. den 30 september 1974) Lébeck, S.
A. Lennart, civilingenjör
Sekreterare:
Johansson, Hans I., t.f. organisationsdirektör
Bitr.
sekreterare: Lundberg, Bengt T., e. avdelningsdirektör
Lokal:
Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 1000 (sekreteraren och bir. sekreteraren).
Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiven
för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 50.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden. Rapporter
har under året utarbetats i skilda frågor dels av arbetsgrupper på kommitténs
uppdrag, dels inom projekt vid statskontoret bedrivna i samråd med kommittén.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
22.
Sakkunniga (Fi 1971:04) med uppdrag att verkställa översyn av den
kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1971 med uppdrag att verkställa
översyn av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen (se Post- och Inrikes
tidn. den 4 december 1971):
Ordförande:
Malmgren, Kurt K-G., rättschef
291 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:23
Ledamöter:
Almgren, Hans G., departementssekreterare Eklöf, Kurt G. A., bankdirektör
Experter:
Lundquist, Ulla-Britt, byrådirektör Widding, N. Åke W., chefsrådman
Sekreterare:
Klangby, Lars-Erik, byrådirektör
Direktiven
för de sakkunniga, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 51.
De
sakkunniga har under tiden november 1973 - januari 1974 hållit fyra
sammanträden.
De
sakkunniga har den I februari 1974 avgett betänkandet (Ds Fi 1974:2)
Kreditpolitiska medel.
Uppdraget
är därmed slutfört.
23.
Mervärdeskatteutredningen (Fl 1971:05)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 oktober 1971 med uppdrag att
verkställa teknisk översyn av mervärdeskatten (se Post- och Inrikes tidn. den
11 november 1971):
Utredningsman:
Fridolin, Hans R., departementsråd
Experter:
Allström, B. Greger B:son, bitr. skattedirektör Crabo, Sven, direktör Helmers,
Dag, docent Lindstam, Leif E., kammarrättsassessor Mellbin, B. Lennart,
byråchef
Sekreterare:
Lindstam, Leif E., kammarrättsassessor
Bitr.
sekreterare: Skarell, Gunnar E. A., departementssekreterare
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 24 sammanträden.
Fi:23 Skr 1975:4 292
Utredningen
har den I juli 1974 avgett betänkandet (Ds Fi 1974:8) Översyn av
mervärdeskatten Del 11 Fastighetsbegreppet m. m. Utredningen beräknas slutföra
sitt arbete under år 1975.
24.
Förenlngsskatteutredningen (Fi 1971:06)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 november 1971 med uppdrag att
verkställa en översyn av gällande beskattningsregler rörande ideella föreningar
(se Post-och Inrikes tidn. den 4 december 1971):
Utredningsman:
Pettersson, S. Arne, sekreterare, led. av riksdagen
Experter:
von Bahr, Stig V., kammarrättsfiskal Brodd, Tore G., generalsekreterare
Göransson, Bengt, folketshuschef Lundgren, A. Carl-Eric, förbundssekreterare,
led. av riksdagen
Sekreterare:
Elmgren, Bo A., utredningssekreterare
Lokal:
Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 1000. Postadress: Finansdepartementet, Fack,
103 10 Stockholm
Direktiven
för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 53.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
25.
Livförsäkringsskattekommittén (Fi 1971:07)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 10 december 1971, den 28 januari 1972
den
28 juni 1974 för att se över beskattningen av livförsäkringstagare m. m. (se
Post- och Inrikes tidn. den 8 februari 1972):
Ordförande:
Ekman, S. Gösta, generaldirektör
Sakkunniga:
Dahlström, Gösta E., fil. Mc. (t.o.m. den 15 oktober 1974) Engkvist, J. Gunnar
V., målarmästare, f.d. led. av riksdagen Hedborg, Anna M., sekreterare (fr.o.m.
den I6oktober 1974) Helmers, Dag, docent (fr.o.m. den 3 juli 1974)
293 Kommittéer: Finansdepartementet Fi;25
Johansson,
O. Mauritz, ombudsman
Lindwall,
Lars E., direktör
Lundblad,
Grethe, socialinspektör, led. av riksdagen
Magnusson,
A. Tage, disponent, led. av riksdagen
Schönmeyr,
C. Richard A. C, direktör
Experter:
Berglöf, J. Sigvard C. D:son, kammarrättsassessor Edlund, C. Bertil, kansliråd
Elmsledt,
K. Erik, direktör (fr.o.m. den 3 juli 1974) Huss, K. J. Lennart, e.
regeringsrättssekreterare (fr.o.m. den 1 juli 1974) Sägnen, Stig E., länsråd
Stening, F. Birger, kammarrättsråd von Willebrand, Karin M., avdelningsdirektör
Sekreterare:
Andersson, K. O. Martin, förste laxeringsintendent
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Direktiven
för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 39.
Tilläggsdirektiv
(anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):
Skadeståndskommittén
har i sitt betänkande (SOU 1973:51) Skadestånd V bl. a. framlagt förslag om nya
regler om skadestånd till den som tillfogats personskada och skadestånd till
efterlevande för förlust av underhåll. I fråga om skadeståndets form förordar
kommittén att engångsbelopp bör komma till större användning än hittills. I de
fall skadeståndet kan antas få en inte oväsentlig betydelse för den
skadelidandes löpande försörjning bör dock även i fortsättningen livränta vara
regel. Vidare bör även en kombination av livränta och engångsbelopp vara
möjlig.
Kommittén
påpekar härjämte att frågan om utformningen av ett ersättningssystem med ökad
användning av engångsbelopp inte kan lösas utan att man tar hänsyn till
skattereglernas inverkan.
Om
livränta byts ut mot engångsbelopp är skatteplikten för engångsbeloppet
beroende av hur livräntan skulle ha beskattats om den utgått. Skulle
skatteplikt ha förelegat för livräntans hela belopp är engångsbeloppet i sin
helhet skattepliktigt medan engångsbeloppet inte är skattepliktigt till någon
del om den utbytta livräntan endast till viss del skulle ha utgjort skattepliktig
intäkt.
Kommittén
framför inte något eget förslag till ändring i skattereglerna, eftersom detta
inte ingått i uppdraget. Däremot har kommittén ansett det angeläget atl
presentera vissa överväganden om sådana ändringar i skattereglerna som skulle
göra skattefrågan mera neutral i förhållande till de olika ersättningsformerna.
Enligt kommittén kan dessa överväganden tjäna som underlag för den fortsatta
prövning av frågan som kommittén förutsätter skall ske.
Kommitténs
betänkande har remissbehandlals, och åtskilliga remissinstanser ha yttrat sig
i beskattningsfrågan.
Fi:25
Skr 1975:4 294
Frågan om beskattning av här aktuella engångsbelopp hänger
nära samman med det arbete livförsäkringsskattekommittén har att fullgöra. Det
bör därför ankomma på nämnda kommitté att i silt fortsatta arbete även behandla
denna beskattningsfråga. Som utgångspunkt bör härvid tagas
skadeståndskommitténs överväganden och remissinstansernas synpunkter på
beskattningsfrågan. Livförsäkringsskattekommittén bör emellertid vara oförhindrad
att även söka andra lösningar av frågan.
Skadeståndskommitténs förslag i vad avser den
civilrättsliga delen är f. n. föremål för prövning inom justitiedepartementet.
Jag har inhämtat att efter behandling i lagrådet proposition i frågan torde
komma att lämnas till riksdagen under hösten 1974. En given förusättning för
ökad användning av engångsbelopp är sjävfallet alt beskattningsfrågan får en
lösning. För att inte motverka den avsedda övergången till engångsbelopp bör
därför livförsäkringsskatlekommitténs arbete i vad avser beskattningen av dessa
engångsbelopp bedrivas skyndsamt.
Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit tolv sammanträden saml haft överläggningar med olika myndigheter,
organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. Dessutom har
kommittén sammanträtt i mindre grupper.
Kommittén avser att under första halvåret 1975 lämna två
betänkanden. I det ena läggs fram förslag till begränsning av nuvarande
avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för pensionsförsäkringspremie och för
pensionsavsättning i företag. Det andra betänkandet kommer att innehålla bl. a.
förslag till ändrad inkomstbeskattning av skadestånd i form av engångsbelopp
vid personskada.
Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
26. Kommunalekonomiska utredningen (Fl 1971:08)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 17
december 1971 den 26 april 1974 för att utreda kommunernas ekonomi (se Post-
och Inrikes tidn. den 8 januari 1972):
Ordförande: Ekström, Sven E. A., f.d. förvaltningschef,
led. av riksdagen
Sakkunniga: Carlshamre, Nils O. G., lektor, led. av
riksdagen Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974)
Holmqvist, A. Mary S., barnavårdsman, led. av riksdagen (avliden) Höök, Erik S.
V., planeringschef (fr.o.m. den 16april 1974) Johansson, Knut B. M.,
förbundsordförande, led. av riksdagen Josefson, Stig A., lantbrukare, led. av
riksdagen Järdler, Sven A., förbundsdirektör Kristenson, E. Valter,
metallarbetare, led. av riksdagen Larsson, K. S. Sigvard, direktör, f.d. led.
av riksdagen
295 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:26
Olsson,
Bengt K., landshövding (t.o.m. den 14 mars 1974)
Sundström,
M. Gudrun, fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 26 augusti
1974)
Åberg,
Carl Johan, t. f. planeringschef
Experter:
Alexandersson, Rune J., sekreterare Bergsten, E. Rune, kansliråd Carling, Alf
G., docent
Engström,
ödd E. L., t.f. departementsråd (fr.o.m. den 16 april 1974) Ericsson, Bengt G.,
direktör (t.o.m. den 22 augusti 1974) Ericsson, Kjell U., förste sekreterare
Ericsson,
Lars Eric, statssekreterare (t.o.m. den 27 februari 1974) Esaieson, Erik R. A.,
statistikchef
Hagberg,
Ann-Charlotte, pol. mag. (fr.o.m. den 1 juli 1974) Hinno, Rein,
departementssekreterare
Hjelmqvist,
Ingvar K. R., kansliråd (fr.o.m. den 28 februari 1974) Johansson, Karl-Erik,
sekreterare Myhlback, J. Lennart, fil. lic. Nilsson, Alf G.,
departementssekreterare Skalin, E. Douglas, förste sekreterare
Slunge,
G. Walter R., avdelningschef (fr.o.m. den 23 augusti 1974) Werbell, Bror 1.,
avdelningsdirektör Östman, Lars J. O., e. universitetslektor (fr.o.m. den 1
juli 1974)
Sekreterare:
Engström, Odd E. L., t.f. departementsråd (t.o.m. den 15 april 1974) Höök, Erik
S. V., planeringschef (fr.o.m. den 16 april 1974)
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 40.
Tilläggsdirektiv
(anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 28 december
1973):
Statsbidrag
till kommunernas sociala hemhjälp och familjedaghemsverksamhet utgår normalt
med 35 % av kommunernas nettokostnader. Riksdagen har på grundval av prop.
1973:165 med förslag till vissa ekonomisk-politiska åtgärder beslutat om en
höjning av statsbidragsandelen till 50 % för kalenderåret 1974 (FiU 1973:40,
rskr 1973:344).
Avsikten
med denna temporära höjning av bidragen var att övergångsvis stimulera
kommunerna att bygga ut dessa former av social service. Enligt prop. 1973:165
kunde bidragshöjningen beräknas ge utrymme för nyanställning inom social
hemhjälp motsvarande ca 7 000 hellidsarbetande under år 1974. Någon ställning
har inte tagits till frågan om storleken av statsbidragen för tiden efter år
1974.
Handikapputredningen
föreslog i sitt i oktober 1970 avlämnade
Fi;26 Skr 1975:4 296
betänkande
(SOU 1970:64) Bättre socialtjänst för handikappade att statsbidrag med 35 %
skulle utgå till kommunernas nettokostnader för färdtjänst. Utredningens
betänkande överlämnades i december 1971 till kommunalekonomiska utredningen.
Handikappförbundens centralkommitté (HCK) har sedermera i skrivelse under
hösten 1973 betonat vikten av ökade insatser vad gäller kommunal färdtjänst och
framhållit att statsbidrag är nödvändigt för att få till stånd en väl fungerande
och likvärdig färdtjänst över hela landet. I sin skrivelse hemställde HCK att
Kungl. Maj:t, i avvaktan på ett definitivt förslag från kommunaiekonomiska
utredningen, i statsverkspropositionen 1974 föreslår ett provisoriskt
statsbidrag till den kommunala färdtjänsten uppgående till 35 % av kostnaderna.
Med
hänsyn till angelägenheten av att samhället på olika sätt stöder den sociala
servicen föreslår jag efter samråd med chefen för socialdepartemenlet alt
Kungl. Maj:t uppdrar åt kommunalekonomiska utredningen att med förtur behandla
frågorna om storlek och utformning av statsbidragen till kommunernas sociala
hemhjälp och familjedaghemsverksamhet för tiden efter år 1974 och att i samband
därmed även behandla frågan om statsbidrag till den kommunala färdtjänsten. I
avvaktan på sin redovisning av den samlade statsbidragsgivningens former och
omfattning bör utredningen kunna föreslå provisoriska lösningar för statsbidrag
till nämnda verksamheter.
Utredningen
bör med beaktande av att de i prop. 1973:165 föreslagna höjningarna av
statsbidragen för år 1974 hade sin grund i bl. a. konjunkiurpolitiska
överväganden vid sin slutliga bedömning av frågan om kommunernas ekonomi väga
in effekten av de förslag som framlägges i de nu aktuella frågorna.
Resultatet
av utredningens överväganden skall redovisas i sådan tid att beslut om de
statsbidragsregler som skall gälla fr. o. m. den 1 januari 1975 kan fattas vid
1974 års riksdag.
Under
hänvisning till vad jag sålunda anfört hemställer jag att Kungl. Maj:t beslutar
meddela kommunalekonomiska utredningen dessa tilläggsdirektiv.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden samt haft
överläggningar med andra kommittéer. Därutöver har nio sammanträden hållits med
särskilda arbetsgrupper.
Utredningen
har den 18 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:41) Statsbidrag till kommunal
färdtjänst, hemhjälp och familjedaghemsverksamhet.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
27.1972
års skatteutredning (Fi 1972:02)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 april 1972 föratt se över
skattesystemet, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 19 maj 1972):
Ordförande:
Brandt, Erik R., f.d. ombudsman, f.d. led. av riksdagen
297 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:27
Sakkunniga:
Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Bartley, A. Osborne,
professor (fr.o.m. den 1 april 1974) Björne, B. Gunnar, kansliråd
Gadd,
P. E. Arne, revisionsdirektör, led. av riksdagen Hedborg, Anna M., sekreterare
(fr.o.m. den 29 juni 1974) Hermansson, Carl-Henrik, chefredaktör, led. av
riksdagen Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen Kristenson, E. Valter,
metallarbetare, led. av riksdagen Krönmark, Eric A., lantbrukare, led. av
riksdagen Meidner, Rudolf A., fil. dr (t.o.m. den 28 juni 1974) Mundebo, K. A.
Ingemar, avdelningsdirektör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Svensson, Stig R., direktör Tidefelt, J. Sune, förbundsordförande Tobisson,
Lars F., direktör (t.o.m. den 31 mars 1974)
Experter:
Edlund,
C. Bertil, kansliråd
Garke,
Hans B., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 12 augusti 1974)
Höök,
Erik S. V., planeringschef (fr.o.m. den 5 juni 1974)
Jönsson,
E. Gustav, departementsråd
Lindstam,
Leif E., kammarrättsassessor
Nilsson,
Alf G., departementssekreterare (t.o.m. den 8 augusti 1974) Expert i frågor som
gäller faktisk sambeskattning och därmed sammanhängande frågor:
Andersson,
Karl Olov, direktör Expert i frågor som rör viss deklarationsundersökning:
Nilsson,
J. Ove G., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 25 september 1974) Expert i frågor
som rör utländsk rätt:
Laurén,
Reidunn M. B., regeringsrättssekreterare (fr.o.m. den 1 oktober
1974)
Sekreterare:
Swartling, Anders J. A., regeringsrättssekreterare
Bitr.
sekreterare: Alderin, Robert B., regeringsrättssekreterare (fr.o.m. den 12
augusti 1974)
Laurén,
Reidunn M. B., regeringsrättssekreterare (t.o.m. den 31 juli 1974)
Nygren,
Hilding O., avdelningsdirektör (t.o.m. den 30 juni 1974) Walander, Anders,
kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 12 augusti 1974)
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 1000 (sekreteraren och bitr. sekreterarna)
Fi;27 Skr 1975:4 298
Direktiv
och tilläggsdirektiv för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 42.
Tilläggsdirektiv, se 1974 års riksdagsberättelse Fi
32.
Tilläggsdirektiv
(anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 13 september
1974):
Genom
tilläggsdirektiv den 12 oktober 1973 fick 1972 års skatteuiredning i uppdrag
att lägga fram förslag till skatteomläggning. Utredningen skulle med förslaget
dels åstadkomma en lindring av marginaleffekterna för inkomsttagare i
mellaninkomstlägena dels beakta behovet av skattesänkningar för inkomsttagare
med lägre inkomster. Uppdraget syftade lill att åstadkomma en provisorisk
lösning i avvaktan på en mer långsiktig skattereform. Utredningen lade i mars
1974 fram sitt betänkande (SOU 1974:20) Förslag till skatteomläggning med
förslag enligt tilläggsdirektiven. Förslaget tog i första hand sikte på 1975
års inkomster. En proposition på grundval av betänkandet föreläggs
höstriksdagen.
Under
vårens diskussion om skatteförslaget framfördes från löntagarnas organisationer
önskemål om en skatteomläggning också beträffande 1976 års inkomster. En sådan
omläggning skulle enligt organisationerna väsentligt öka möjligheterna att vid
de kommande löneförhandlingarna uppnå en avtalsperiod på mer än ett år.
Som
framgått av den s. k. Haga-överenskommelsen har löntagarnas organisationer
förbundit sig att vid avtalsförhandlingarna ta hänsyn till den förestående
skatteomläggningen beträffande 1975 års inkomster. Det är angeläget att genom
en liknande omläggning för tiden närmast efter år 1975 underlätta en längre
avtalsperiod än ett år. Utredningen bör därför i avvaktan på en mera definitiv
lösning lägga fram förslag till en provisorisk skattereform även i fråga om
1976 års inkomster. Förslaget bör innefatta en lindring av skallen främst för
låginkomsttagarna jämte de stora löntagargrupperna.
Enligt
Haga-överenskommelsen har regeringen ulfäst sig att låta skatteutredningen med
förtur pröva sparavdraget vid inkomsttaxeringen med hänsyn till
prisutvecklingen sedan år 1961. Utredningen bör således i samband med
fullgörandet av uppdraget enligt förevarande tilläggsdirektiv också pröva
frågan om sparavdragets storlek. I samband härmed bör utredningen överse det
speciella avdrag som utgår vid schablonberäknad intäkt av egnahemsfastighel. De
nya avdragen bör gälla från och med inkomståret 1975.
Utgångspunkten
för utredningens arbete bör vara att skatteomläggningen totalfinansieras i
likhet med den tidigare. Härvid bör såväl höjda arbetsgivar- eller
socialavgifter som indirekt skall kunna komma i fråga. Kostnadsramen bör vara
fyra miljarder kr.
Förslaget
bör läggas fram skyndsamt och senast till årsskiftet 1974/75.
Utredningen
har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit 25 sammanträden. Därutöver
har sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper inom utredningen.
Utredningen
har den 29 mars 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:20) Förslag till skatteomläggning
m. m.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
299 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:30
28.
Styrelserepresentatlonsutrednlngen (Fl 1972:04)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1972 för att utreda frågor angående
representation för de anställda i statliga myndigheters styrelser m. m. (se
Post- och Inrikes tidn. den 31 maj 1972):
Ordförande:
Uggla, Karl-Lennart, generaldirektör
Sakkunniga:
Johansson, G. Arne, förste förbundssekreterare Larson, Rune, förste ombudsman
Ström, K. Fingal, kansliråd
Experter:
Holmberg, Erik G., hovrättsråd Vogel, Lorentz W., byråchef
Sekreterare:
Werner, Ulf C. L., departementssekreterare
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 44.
Utredningen
har under november 1973 - augusti 1974 hållit ett sammanträde.
Statsrådet
Löfberg har den 20 augusti 1974, efter framställning av utredningen, förklarat
att utredningens arbete skall anses slutfört.
29.
Utredningen (Fi 1972:06) om underställning av avtal
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för att utreda vilka frågor
om arbetsoch anställningsvillkor för tjänstemän som skall underställas Kungl.
Maj:t och vilka som därutöver skall underställas riksdagens lönedelegation (se
Post- och Inrikes tidn. den 10 juli 1972):
Utredningsman:
Foyer, Lars O., kanslichef
Lokal:
Riksdagens näringsutskott, 100 12 Stockholm, tel. växel 14 20 20
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberätlelse Fi 46.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
30.1972
års pressutredning (Fi 1972:07)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för att utreda pressens
förhållanden (se Post- och Inrikes tidn. den 22 juli 1972):
Fi.30 Skr 1975:4 300
Ordförande:
Edenman, Ragnar H. L., landshövding, f.d. led. av riksdagen
Sakkunniga:
Andersson, J. Sven G., statssekreterare (t.o.m. den 11 februari 1974) Berg,
Bengt Åke, budgetchef (fr.o.m. den 12 februari 1974) Gustavsson, Åke E. G.,
redaktör, led. av riksdagen Hallvig, P. Ivar V., direktör Karlsson, Urban,
sekreterare Nilsson, E. Bertil V., direktör Pettersson, N. Allan I., kanslichef
Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen Wikström, Jan-Erik,
förlagschef, f.d. led. av riksdagen Winberg, S. Håkan, rådman, led. av
riksdagen
Experter:
Ahlqvist, Anders T., redaktör Anderson, S. Arne M., universitetslektor Bodin,
Gösta N., direktör Borin, Leif H., ekon. lic. Brännström, Per E. E., direktör
Dahlqvist,
Börje G., redaktionschef (t.o.m. den 26 augusti 1974) Daschek, Antti E.,
ekonomichef Djurberg, Åke L., chefredaktör Engwall, Lars O. V.,
universitetslektor Fredriksson, Stig G., chefredaktör Frisch, Paul, redaktör
Gustafsson, Karl-Erik, ekon. lic. Hallin, N. Erik Anund, direktör Hansson, Olof
B., förbundskassör Heddelin, Bertil, huvudredaktör Hernlund, Carl Hugo H.,
förste ombudsman Ivre, Ivar G. E., redaktör Johansson, S. Östen, redaktör
Jönsson, Erik, civilingenjör Lambert-Olsson, Håkan, direktör Larmen, Evert,
direktör Lindskog, Nils-Petter, direktör Ljung, C. H. T. Johan, direktör
Lundberg, Dan I., ekon. dr Lundh, Sune, direktör Malmgren, Björn C. N. E:son,
redaktör Mattsson, Thure R., redaktör Nilsson, Stig B. A., andre ordförande
Nowak, Kjell, docent Nycop, Carl-Adam, förlagsdirektör
301 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:30
Olofsson,
Sören, chefredaktör
Petersson,
Per-Axel J. O., direktör
Präntare,
Bo L. O., direktör
Ringdahl,
Jan, fil. lic.
Rosengren,
Karl-Erik B:son, universitetslektor
Schein,
Harry, direktör
Ståhl,
Ingemar O. L., professor
Vinell,
Lars G., docent
Weibull,
G. Lennart, fil. kand.
Wendel,
Folke L. Å., direktör
Wennerström,
Ragnar, direktör
Westerberg,
Erik J., direktör
Weslerslåhl,
H. Jörgen, professor
Wickström,
Bo G., professor
Österberg,
Rolf V., direktör
Sekreterare:
Hadenius, StigG., universitetslektor
Bitr.
sekreterare: Fransson, Bill G., e. kanslisekreterare Olsson, Claes Olof, e.
forskningsassistent (fr.o.m. den 16 oktober 1974)
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 1000 (sekreteraren och bitr. sekreterarna)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 47.
Tilläggsdirektiv
(anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 1 februari 1974):
Produktionsbidrag
för dagstidningar infördes år 1971 (prop. 1971:27, KU 1971:32, rskr 1971:180) i
en för dagspressen akut situation för att om möjligt i varje fall på kort
sikt förhindra ytterligare nedläggningar av dagstidningar. Redan efter ett år
blev det nödvändigt med en kraftig förstärkning av produktionsbidragen, framför
allt för storstädernas andratidningar (prop. 1972:59, KU 1972:29, rskr
1972:203). För innevarande budgetår har riksdagen anslagit 67 milj. kr. för
ändamålet.
Med
hänsyn till det prekära ekonomiska lägel för stora delar av dagspressen till
följd av bl. a. den kraftiga prisstegringen på tidningspapper föreslår jag att
Kungl. Maj:t uppdrar åt 1972 års pressutredning att, i avvaktan på uiredningens
slutliga förslag, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till lämplig fördelning
av ökade produktionsbidrag inom en kostnadsram av 30 milj. kr. Förslaget skall
redovisas senast den 15 mars 1974.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbeie. Därutöver har
Fi:30 Skr 1975:4 302
ett
flertal sammanträden hållits med fem expertgrupper och särskilda arbetsgrupper
inom dessa. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
31.
Bostadsskattekommlttén (Fi 1972:08)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 8 september och den 6 oktober 1972 med
uppdrag att överse bostadsbeskattningen (se Post- och Inrikes tidn. den 2
oktober 1972):
Ordförande:
Walberg, Sten S., generaldirektör
Sakkunniga:
Almgren, Hans G., departementssekreterare Carlsiein, Rune A., stadskassör, led.
av riksdagen Dahl, C E. Harry, förbundsordförande Hellstedl, Ernst L.,
civilingenjör Jansson, Sven 1., direktör Landgren, Per C. D. E., direktör
Larsson, K. S. Sigvard, direktör, f.d. led. av riksdagen Leo, P. Gunnar,
direktör Lindh, Åke H., andre förbundsordförande
Experter:
Anclow, Per R., kammarrättsassessor Edlund, C. Bertil, kansliråd Fries, Ingmar
F., departementssekreterare
Sekreterare:
Herrlin, Klas G. E., kammarrättsfiskal
Lokal:
Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 10 00 (sekreteraren). Postadress:
Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiven
för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 48.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 23 sammanträden. Därutöver
har åtta sammanträden hållits med arbetsgrupper.
Kommittén
har den 15 mars 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:16) Neutral
bostadsbeskattning.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
303 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:33
32.
Utredningen (Fi 1972:09) angående kvinnornas situation i den statligt
lönereglerade offentliga förvaltningen
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 för alt utreda
kvinnornas situation inom den statligt lönereglerade offentliga förvaltningen
(se Post- och Inrikes tidn. den 7 mars 1973):
Utredningsman:
Lindberg, S. Ingemar, kansliråd
Experter:
Aabye-Nielsen, Hans, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974)
Borgström,
Siv U. E., postkassör Buckau, Anne-Marie A. L., ombudsman Jansson, Kurt S.,
avdelningschef Klintstam, Solvig A. L., direktörsassistent Ulfhielm, Monica H.
V., sekreterare
Sekreterare:
Kjellberg, Bo A., förste byråsekreterare
Bitr.
sekreterare: Edman, Ulla A., utbildningssekreterare (fr.o.m. den 1 augusti
1974) Löfblom, Ingeborg J., assistent (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Lokal:
Lilla Nygatan 4,111 28 Stockholm, tel. 10 13 51 (sekreteraren)
Direktiven
för den sakkunnige, se 1974 års riksdagsberättelse Fi 39.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
33.
Utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1973 för att utreda frågan om
regler om kvarstad, skingringsförbud m. m. i skatteprocessen (se Post- och
Inrikes tidn. den 7 mars 1973):
Ordförande:
Nordenadier, Anders, länsåklagare
Sakkunniga:
Bergh, Sten, kammarrättsråd Johansson, S. Olof H., led. av riksdagen Welander,
Gösta, kansliråd
Fi:33 Skr 1975:4 304
Westberg,
H-O. (Olle), svarvare, led. av riksdagen
Experter:
Andréasson, Bill E., bitr. skattedirektör (fr.o.m. den 22 april 1974)
Bjernstad, S. L. Börje, kronofogde Björnesjö, Sven G., taxeringsrevisor
Jarenius, J. Christer 1., skaitedirektör
Mattsson,
Kjell I., distriktsåklagare (t.o.m. den 21 april 1974) Widmark, P. Sverker V.,
kammarrättsråd
Sekreterare:
Andréasson, Bill E., biträdande skattedirektör (t.o.m. den 21 april 1974)
Eriing, E. Martin H., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 22 april 1974)
Bitr.
sekreterare: Eriing, E. Martin H., hovrättsfiskal (t.o.m. den 21 april 1974)
Werdinius, Claes A., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 22 april 1974)
Lokal:
Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 1000 (bitr. sekreteraren). Postadress:
Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Fi 40.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 34 sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbete.
Utredningen
har numera beslutat lösa sitt uppdrag etappvis och har av det skälet den 20 maj
1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:49) Bevissäkringslag för skatte- och
avgiftsprocessen.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
34.
Sakkunnig (Fi 1973:02) med uppdrag att utreda frågan om förvaltningen av
Drottningholms kungsgård
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 maj 1973 för att utreda frågan om
förvaltningen av Drottningholms kungsgård (se Post- och Inrikes tidn. den 2 juni
1973):
Utredningsman:
Fjellander, Nils E. B., regeringsråd (avliden) Lindberg, N. Olof,
expeditionschef (fr.o.m. den 20 september 1974)
Sekreterare:
Sellvall, L. Göran, departementssekreterare
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Slockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
305 Kommittéer: Finansdepartementet
Fi:36
Direktiven för den sakkunnige, se 1974 års
riksdagsberättelse Fi 41.
Utredningsarbetet har inte kunnat bedrivas under första
halvåret 1974. Sedan en ny sakkunnig nu tillkallats har arbetet återupptagits.
Utredningsarbetet beräknas pågå under hela år 1975.
35. Sakkunnig (Fl 1973:03) med uppdrag att se över
uppgiftsfördelningen m.m. mellan statskontoret. Statskonsult AB och DAFA
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj
1973 för att se över uppgiftsfördelningen m. m. mellan statskontoret.
Statskonsult AB och dXFA (se
Post- och Inrikes tidn. den 30 juni 1973):
Utredningsman: Andersson, J. Sven G., statssekreterare
Experter: Bruno, Gösta F., överdirektör Moback, Stig L.,
direktör Pernelid, V. Åke E., direktör Persson, Gert I. E., planeringsdirektör
Sekreterare: Hjalmarsson, S. Åke, departementssekreterare
(fr.o.m. den 7 januari 1974)
Lonaeus, G. Håkan N., departementssekreterare (t.o.m. den
6 januari 1974)
Direktiven för den sakkunnige, se 1974 års
riksdagsberättelse Fi 42.
Den sakkunnige har under tiden november 1973-september
1974hållit 13 sammanträden med experterna.
Den sakkunnige har den 2 oktober 1974 avgett betänkandet
(Ds Fi 1974:11) Översyn av uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan
statskontoret, Statskonsuh AB och DAFA m. m.
Uppdraget är därmed slutfört.
36. Varusmugglingsutredningen (Fi 1973:04)
Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12
oktober 1973 för att företa en översyn av lagen om straff för varusmuggling och
därmed sammanhängande frågor (se Post- och Inrikes tidn. den 20 oktober 1973):
Utredningsman: Klackenberg, O. Henrik, f.d. regeringsråd
20 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4
Fi;36 Skr 1975:4 306
Experter:
Carlson, Å. Lennart, avdelningsdirektör Persson, Lars E. H., hovrättsassessor
Rundlöf, G. Arne M., t.f. byråchef Widmark, P. Sverker V., kammarrättsråd
Sekreterare:
Ljungwall, N. E. Folke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 10 januari 1974)
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 7631000 (utredningsmannen och sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Fi 43.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 19 sammanträden samt haft
överläggningar med vissa tullmyndigheter avseende frågor som berör utredningens
arbete.
Utredningen
har yttrat sig över en framställning från generaltullstyrelsen om införande i
tullagen (1973:670) av bestämmelser om förseningsavgift i fall då
tulldeklaration lämnats för sent m.m.
Ulredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
37.1973
års myntkommitté (Fl 1973:05)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 november 1973 för att utreda
förutsättningarna för förslag till ny prägel på rikets mynt (se Post-och
Inrikes tidn. den 10 december 1973):
Ordförande:
Ulvfot, Benkt H., myntdirektör
Ledamöter:
Malmer, Brita 1. M., avdelningsdirektör von Schantz, K. Philip G., professor
Scheffer, C. Gunnar U., statsheraldiker
Sekreterare:
Lagerström, Ulf Å., departementssekreterare
Direktiven
för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse Fi 44.
Kommittén
har under tiden november 1973 - april 1974 hållit åtta sammanträden.
Kommittén
har den 18 april 1974 avgett promemoria (Ds Fi 1974:5) angående förslag till ny
prägel på rikets mynt.
Uppdraget
är därmed slutfört.
307 Kommittéer: Finansdepartementet
Fi:38
38. Fastpriskommlttén (Fi 1974:01)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 mars
1974 för att utreda vissa frågor rörande upphandling till fast pris utan
indexreglering (se Post- och Inrikes tidn. den 16 mars 1974):
Ordförande: Tilert, C. Reidar, generaldirektör
Sakkunniga: Fastbom, E. Lennart, planeringschef
Gustafsson, Åke G., avdelningschef Walck, K. Janne, ekonomidirektör Westin, J.
Olle, ekonomidirektör
Expert: Arlhursson, Anders I., byrådirektör (fr.o.m. den 1
juni 1974)
Sekreterare: Ericson, Gösta, avdelningsdirektör (fr.o.m.
den 1 juni 1974)
Lokal: Byggnadsstyrelsen, Karlavägen 100. Postadress:
10643 Stockholm, tel. växel 14 1040 (sekreteraren)
Direktiv (anförande av statsrådet Sträng till
statsrådsprotokollet den 8 mars 1974):
Vid upphandling av byggnads- och anläggningsarbeten skall
statliga myndigheter tillämpa cirkuläret (1973:667) om upphandling av stadiga
byggnads- och anläggningsarbeten till fast pris, fastpriscirkuläret. Enligt
cirkuläret skall statliga byggnads- och anläggningsarbeten upphandlas till fast
pris ulan indexreglering. Om särskilda skäl föreligger får upphandling av
sådana arbeten ske till rörligt pris. När tiden från anbudsdag till avtalad dag
för färdigställande därvid ej överstiger två år får upphandling lill rörligt
pris endast ske efter samråd med riksrevisionsverket. Cirkuläret innehåller
vidare vissa föreskrifter om förbehåll för kostnadsändring till följd av
exceptionella omständigheter eller onormala prisförändringar på i arbetet
ingående material.
Det första fastpriscirkuläret utfärdades år 1969. Mellan
åren 1969 och 1971 lämnade entreprenörerna såväl medlemmar i Svenska Byggnadsentreprenörföreningen
(SBEF) som övriga entreprenörer anbud med fast pris utan indexreglering. SBEF
beslöt emellertid i juni 1971 att medlemmar av föreningen vid bötesplikt måste
om beställaren begärde fast pris utan indexreglering lämna dubbla anbud,
dels ett grundanbud, som anger anbudsdagens prisläge, dels ett s. k.
utbytespris som är avsett att täcka kommande prisförändringar på material och
arbete. SBEF fastställde sedan den årliga prisutvecklingsprocent som
medlemmarna lägst måste räkna med. Denna fastställdes 1971 till 9 % och höjdes
i augusti 1973 till 11 %, i september 1973 till 13 % och i december 1973 till
18 %.
Byggnadsstyrelsen har under tiden efter 1971 försökt finna
lösningar som i möjligaste mån eliminerade olägenheterna med den form för
fastprisanbud som SBEF beslutat tillämpa. Denna leder enligt
byggnadsstyrelsens
Fi:38 Skr 1975:4 308
uppfattning
till att staten får betala alltför höga pristillägg på grund av att SBEF räknar
med stor riskmarginal när föreningen beslutar om prisul-vecklingsprocent (f. n.
18 % årlig prisstegring).
Efter
förhandlingar enades byggnadsstyrelsen och SBEF våren 1973 om en form för fast
pris i styrelsens upphandlingar innebärande att styrelsen stod risken för
onormala prisökningar på i entreprenaden ingående material (utöver ett visst
bestämt procenttal som sattes till 4 % per år). Därigenom begränsades
entreprenörernas risktagande för sådan prisutveckling som entreprenörerna inte
direkt kunde påverka.
På
grund av SBEF:s form för att avge fastprisanbud, dvs. grundanbud och separat
utbytespris, tvingades byggnadsstyrelsen även gå in i förhandlingar med SBEF
om det procenttal för beräkning av utbytespris som skulle tillämpas för
fastprisanbud till byggnadsstyrelsen. I denna fråga enades parterna i juni
1973. Försöken med den överenskomna nya formen för fastprisupphandling skulle
därefter utvärderas. Parternas avsikt var att senare söka nå en generell
tillämpning inom hela statsverket av denna form för fastprisupphandling.
Omedelbart
före årsskiftet bröt emellertid SBEF överenskommelsen från juni 1973 utan att
förhandlingar med byggnadsstyrelsen ägt rum och beslöt ensidigt att vid anbud
till byggnadsstyrelsen böja det s. k. utbytespriset med 43 %. Diskussioner
mellan byggnadsstyrelsen ocb SBEF i denna fråga har inte lett till resultat.
Att
upphandla byggnads- och anläggningsarbeten till fast pris innefattar som
framgår av det anförda problem såväl för byggnadsstyrelsen som för övriga
statliga upphandlande myndigheter. Entreprenörerna anser att fastprisanbud där
de skall göra antaganden om speciellt prisutvecklingen inom materialindustrin
innefattar stora osäkerhetsmoment och begär därför höga pristillägg.
En
väg ur det låsta läge fastprisfrågan kommit i synes vara att hela statsverket
övergår till en till resp. myndighet anpassad form för fastprisupphandling
motsvarande den byggnadsstyrelsen numera tillämpar. För att studera dessa
problem bör enligt min mening en utredning med företrädare för stadiga
upphandlande myndigheter samt riksrevisionsverket och statistiska centralbyrån
tillsättas. Utredningen bör utarbeta en fastprismall anpassad till olika
statliga myndigheters specifika upphandlingsförhållanden. Ulredningen bör
belysa hur den kompensation för löneförändringar som utgår vid normal
indexreglering av entreprenader förhåller sig till de beräkningar som
entreprenörerna redovisar i sina fastprisanbud. Det är enligt min mening
önskvärt att även kommuner och enskilda beställare av byggnads- och
anläggningsarbeten upphandlar till fasta priser. Utredningen bör därför
undersöka möjligheterna att få till stånd en sådan vidgad fastprisupphandling
för icke-statliga beställare.
Utredningen
bör arbeta skyndsamt. Om möjligt bör förslag till åtgärder föreligga senasi i
början av år 1975.
Kommittén
har under tiden mars - oktober 1974 hållit fyra sammanträden. Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
309 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:39
39.
Sakkunniga (Fi 1974:02) med uppdrag att utreda frågan om gränsdragningen mellan
förvaltningsrevision och ratlonallserlngsverksamhet Inom statsförvaltningen m.
m.
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att utreda frågan om
gränsdragningen mellan förvaltningsrevision och rationaliseringsverksamhet inom
statsförvaltningen m. m.:
Ordförande:
Andersson, J. Sven G., statssekreterare
Sakkunniga:
Berggren, G. Rune, generaldirektör Moberg, Sven T., generaldirektör Resare, Alf
C. R., överdirektör
Sekreterare:
Hjalmarsson, S. Åke, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):
Statskontoret
är central förvaltningsmyndighet för rationaliseringsverksamheten inom
statsförvaltningen i den mån denna uppgift inte ankommer på annan myndighet. I
verkets uppgifter ingår bl. a. att ta initiativ till och utföra
rationliseringsundersökningar, att utbilda personal för
rationaliseringsverksamhet samt att genom rådgivning verka för förenklingar och
kostnadsbesparingar inom statsförvaltningen. Inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde svarar försvarets ratio-naliseringsinstiul för dessa
uppgifter. Riksrevisionsverket (RRV) är central förvaltningsmyndighet för
revision och redovisning samt därmed sammanhängande frågor inom
statsverksamheten. I fråga om revision åligger det verket att bedriva
förvaltningsrevision samt därvid särskilt granska den statliga verksamheten och
tillse att den bedrivs effektivt.
Enligl
beslut vid 1960 års riksdag omorganiserades statskontoret till central
rationaliseringsorgan för statsförvaltningen och tillskapades RRV som centralt
revisions- och redovisningsorgan (prop. 1960:126, SU 1960:107, rskr 1960:282).
Genom stasmaklernas beslul år 1967 drogs riktlinjerna upp för organisationen av
den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten (prop. 1967:79, SU 1%7:82,
rskr 1%7:194). Behovet av samverkan mellan de båda myndigheterna har
tillgodosetts bl. a. genom att chefen för det ena ämbetsverket är självskriven
vice ordförande i styrelsen för det andra. Vidare samarbetar verken i förekommande
fall inom vissa gemensamma projekt, t. ex. informationsprojektet Info-ES.
Samverkan mellan de båda verken har fungerat väl. Emellertid har sedan 1960 och
1967 års beslut såväl rationaliseringsverksamheten som förvaltningsrevisionen
utvecklats starkt inom statsförvaltningen. Det finns därför anledning att mot
bakgrund av den utveckling som ägt rum överväga om den gränsdragning som nu gäller
Fi:39 Skr 1975:4 310
mellan
rationaliseringsverksamhet och förvaltningsrevision behöver förändras eller
ytterligare preciseras. Formerna för en intensifierad samverkan mellan de
berörda centrala myndighelerna bör därvid också prövas. Dessa uppgifter bör
anförtros åt särskilda sakkunniga.
Vidare
bör de sakkunniga överväga och föreslå hur förvaltningsrevisionen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde lämpligen bör vara organiserad. Härvid
bör bl. a. övervägas samarbetsformerna med RRV. Som utgångspunkt för
utredningsarbetet bör gälla atl RRV skall vara central förvaltningsmyndighet
för förvaltningsrevision inom statsförvaltningen i dess helhet.
Utredningsarbetet
bör bedrivas skyndsamt.
De
sakkunniga har under tiden juli - oktober 1974 hållit två
sammanträden. De sakkunnigas arbete beräknas pågå under hela år 1975.
40.
Jury (Fi 1974:03) för bedömning av förslag tlll ny prägel på rikets myntm. m.
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 augusti 1974 för bedömning av förslag
till ny prägel på rikets mynt m.m.:
Medlemmar:
Forsberg, Karl-Erik, grafiker Gråte, Eric, f.d. professor Malmer, Brita I. M.,
avdelningsdirektör Marklund, Bror, f.d. professor Scheffer, C. Gunnar U.,
statsheraldiker
Sekreterare:
Lagerström, Ulf Å., departementssekreterare
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Juryn
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
41.
Sakkunnig (Fl 1974:04) med uppdrag att utreda vissa frågor rörande samordning
m.m. inom den civila övervakningen till sjöss
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 september 1974 för att utreda vissa
frågor rörande samordning m. m. inom den civila övervakningen till sjöss:
Utredningsman:
Lemne, Mats H., landshövding
311 Kommittéer: Finansdepartementet Fl:41
Experter:
Andersson, Rolf A., ombudsman Häggström, K. Harald V., kusttullmästare
Kappelin, Carl-Erik, byråchef Svensson, C. Bertil, byrådirektör
Sekreterare:
Rydstedt, Bo S., hovrättsfiskal
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 27 september
1974):
Arbetsuppgifter
beträffande den civila övervakningen längs våra kuster åvilar såväl tullverkets
kustbevakning som poHsen. Gränsdragningen mellan kustbevakningens och polisens
arbetsuppgifter fastslogs senast år 1967 (prop. 1967:1 bil. 9 s. 40, SU 1967:7,
rskr 1967:7). Tullverkets kustbevakning svarar i princip för övervakningen i
öppna sjön och i havsbandet samt i huvudsak inom skärgårdsområdena. I
Stockholms skärgård och vissa andra områden, där polisen särskilt organiserats
för verksamhet till sjöss, samverkar kustbevakningen och polisen.
Kustbevakningens arbetsuppgifter omfattar förutom tullkontroll och
smuggelbekämpning bl. a. naturvårdstillsyn, sjö- och flygräddning,
sjötrafikövervakning, övervakning mot vattenförorening, jakt- och fisketillsyn
samt biträde med person- ocb godstransporter åt civila och militära
myndigheter. Kustbevakningen handhar också åtgärder till sjöss ocb i
kustvattnen samt Mälaren och Vänern för att avvärja eller begränsa skada lill
följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Allmän övervakning av
ordning och säkerhet, brottsspaning och liknande polisiära uppgifter ankommer
på polisen.
Kustbevakningspersonalens
befogenheter i fråga om de olika övervakningsuppgifterna varierar beroende på
vilken övervakningssektor uppdraget avser. När det gäller tullkontroll och
smugglingsbekämpande verksamhet har tullverkets personal polismans befogenhet.
Detta innebär bl. a. att tullpersonal i detta sammanhang har rätt att hejda
transportmedel, verkställa förhör, utföra visitation av gods och
transportmedel, inleda förundersökning, gripa misstänkt samt företa
husrannsakan och kropps-visitation. När det gäller övriga delar av verksamheten
till sjöss har tullverkets personal väsentligt mindre befogenheter. Vad gäller
sjötrafikövervakning har befogenheterna reglerats i kungörelsen (1964:834;
ändrad senast 1973:708) om förordnande för tullpersonal att ombesörja viss
polisbevakning. Detta innebär bl. a. rätt för tullpersonal att i vissa fall
medge rapporteftergift samt rätt att i vissa fall bruka våld och tillfälligt
omhänderta person. Samma förhållande gäller beträffande övervakning mot
vattenförorening från fartyg. Beträffande fisketillsyn har tullpersonal rätt
att undersöka ocb ta i beslag fångst och fiskeredskap samt i vissa fall båt m,
m. I övrigt är tullverkets personal hänvisad till enbart anmälan till polisman.
Tullverkets personal har vidare rält att i vissa fall taga jaktbyte m, m. samt
rätt att kontrollera innehav av jaktkort. Vad gäller övriga uppgifter såsom
skyddsområdestillsyn och naturvårdstillsyn är befogenheterna i huvudsak ej
reglerade. Kustbevakningens åtgärder begränsas
Fi.41 Skr 1975:4 312
därigenom
till enbart anmälan till polisman samt åtgärder enligt vad som tillkommer varje
svensk medborgare.
Frågan
om gränsdragningen mellan polisens och kustbevakningens uppgifter behandlades
av 1970 års riksdag (ILU 1970:31). Enligt första lagutskottet innebar för
kustbevakningspersonalen avsaknaden av sådana polisiära befogenheter som att
inleda förundersökning, hålla förhör och verkställa gripande vissa risker för
att överträdelser främst mot sjötrafikreglerna och skyddsområdesbestämmelserna
eller genom oljeutsläpp från fartyg inte effektivt kunde beivras. Innan polis
hinner komma till platsen kan lagöverträdaren ha hunnit avvika eller
möjligheten att säkra bevisning om brottet eliminerats. Dessa olägenheter kunde
enligt utskottet tala för att tullpersonalen borde ges ökade befogenheter.
Utskottet framhöll emellertid också att det för den enskildes rättssäkerhet är
av den största betydelse att ingripande med tvångsmedel mot allmänheten
verkställs av personal med tillräckliga insikter om gällande beslämmelser och
med en god allmän polisiär skolning. Utskottet var inte berett att tillstyrka
att kustbevakningspersonalen omedelbart gavs ökade befogenheter. Anledning
förelåg emellertid enligt utskottet att i lämpligt sammanhang göra en översyn
av gällande författningar på de övervaknings-eller tillsynsområden där formella
befogenheter saknades eller stod i mindre god överensstämmelse med den praxis
som visat sig lämplig. Utskottet ansåg också att det kunde finnas anledning att
mer ingående ta upp samordnings- och huvudmannaskapsfrågorna till prövning.
Frågan behandlades ånyo av 1973 års riksdag (JuU 1973:26, rskr 1973:258), som uttalade
sig för att den översyn av hithörande författningar och samordningsfrågor m.m.
som första lagutskottet år 1970 uttalat sig för skulle komma till slånd.
Denna
översyn bör nu göras.
Kustbevakningens
grundläggande uppgift är att övervaka efterlevnaden av gällande
tullförfattningar samt att förhindra och uppdaga smuggling. De personella och
materiella resurser som tullverket därvid förfogar över har emellertid
möjliggjort att kustbevakningen vid sidan härav fullgör viktiga uppgifter på
angränsande områden såsom olje- och kemikaliebekämpning, sjötrafikövervakning,
jakt- och fisketillsyn m. m. I prop. 1967:1 anförde jag att kustbevakningen
liksom tidigare borde svara för den reguljära sjöövervakningen längs kusten. I
sådana fall då kustbevakningens och polisens uppgifter nära berör varandra
vilket torde vara ofrånkomligt när det gäller två organisationer med till
varandra angränsande arbetsuppgifter och som båda är beroende av sjötransporter
framhöll jag angelägenheten av att uppgifterna samordnades så att
tillgängliga resurser utnyttjades effektivt. I första hand ankommer denna
samordning på generaltullstyrelsen och rikspolisstyrelsen.
Erfarenheterna
sedan år 1967 har visat att såväl kustbevakningen som sjöpolisen verksamt har
kunnat bidraga till en förbättrad sjöövervakning. I en del fall har emellertid
behovet av en klarare precisering av vardera organisationens arbetsuppgifter
upplevts som önskvärd. Jag anser att den översyn av gällande bestämmelser
rörande arbetsuppgifter och kompetens som riksdagen begärt bör göras i syfte
att utröna hur befintliga resurser bäst skall kunna utnyttjas. En sådan översyn
bör även göras mot bakgrund av att tullverket i anslutning till en ny
tullprocedur fått en ny distriktsorganisation den 1 januari 1974.
Tullverkets
uppgifter vad gäller övervakningen av gällande tullagstiftning och ansvar för
bekämpning av havsföroreningar motiverar förekomsten av
313 Kommittéer; Finansdepartementet Fl:42
en
till verket hörande organisation av kustbevakningens typ. Mycket talar för att
kustbevakningen, bl. a. till följd av sin förekomst längs hela kustområdet och
sin utrustning, dessutom är lämpad att handha vissa uppgifter som normalt
åvilar polisen och för vilka kustbevakningen genom sin verksamhet och
sakkunskap har speciella förutsättningar. Självfallet bör detta ske i reglerade
former och i samarbete med polisen. Även kostnads- och effektivitetsskäl talar
för en sådan samordning av kustbevakningens och polisens resurser. Det bör i
detta sammanhang övervägas om någon komplettering behöver ske av kustbevakningspersonalens
befogenheter för att i de fall då tillkallande av polis skulle innebära
praktiska olägenheter för lösande av uppgifterna nödvändiga ingripanden skall
kunna göras genom kustbevakningens försorg.
Utredningen
bör när det gäller de organisatoriska frågorna samråda med statskontoret.
Vidare bör utredningen beakta det arbete som bedrivs inom
sjöräddningsulredningen (K 1970:42), fiskeadministrativa utredningen (Jo
1970:25) och fritidsbåtutredningen (Jo 1970:33). De förslag som utredningen kan
komma att lägga fram bör innefatta författningsförslag.
Den
sakkunniges arbete beräknas pågå under hela år 1975.
42.
Sakkunnig (Fi 1974:05) med uppdrag att utreda frågan om den statliga
personalutbildningens fortsatta inriktning och organisation
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1974 för att utreda frågan
om den statliga personalutbildningens fortsatta inriktning och organisation:
Utredningsman:
Martinsson, Bo N. O., generaldirektör
Experter:
Andersson, L. Ingemar, ombudsman Asplund, C. Christer, ombudsman Gothefors, Per
L., ombudsman
Sekreterare:
Jeding, Lars G., byrådirektör
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 1000 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Löfberg till statsrådsprotokollet den 13 september
1974):
Personalutbildning
har under senare tid kommit att få en allt större betydelse i
statsförvaltningen. Utbildningsvolymen har vuxit snabbt. Gjorda beräkningar
pekar mot att det årliga antalet utbildningsdagar f.n. uppgår till omkring 1
500 000.
Huvuddelen
av personalutbildningsverksamheten anordnas av de enskilda myndigheterna för
den egna personalen.
Den
statliga personalutbildningen var föremål för en översyn genom den
Fi.42 Skr 1975:4 314
år
1961 tillsatta personalutbildningsberedningen. Enligt direktiven skulle
beredningen på grundval av en överblick i stora drag över den statliga
personalutbildningens art, målsättning och omfattning principiellt överväga
vilka möjligheter till en ändamålsenlig samordning av utbildning som kunde
föreligga samt vilka åtgärder i övrigt som kunde vara ägnade att rationalisera
och effektivisera utbildningen.
Beredningen
utarbetade förslag till ett betydande antal kurser och lämnade därutöver
förslag till ett centralt statligt personalutbildningsorgan för att genomföra
de föreslagna kurserna (SOU 1966:57). I huvudsaklig överensstämmelse med
personalutbildningsberedningens förslag inrättades sedermera statens
personalutbildningsnämnd (PUN).
PUN
är centralt organ för den statliga personalutbildningen. Enligt instruktionen
(SFS 1967:454) är PUNs huvuduppgifter att planera och genomföra
personalutbildning som är gemensam för flera myndigheter, att bistå statliga
myndigheter vid utformningen av deras inomverksutbildning samt att främja
samordningen av statlig personalutbildning och verka för att utbildningen
bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Vidare åligger det PUN att informera
myndigheterna om personalutbildning utanför statsförvaltningen, atl följa
utvecklingen på det vuxenpedagogiska området och inom det allmänna
undervisnings- och utbildningsväsendet samt att verka för att
statsförvaltningens behov i möjlig mån tillgodoses i allmänna undervisnings-
och utbildningsanstalters verksamhet.
Den
centralt bedrivna utbildningen har byggts ut efter hand. PUN
genomför i dag utbildning inom flera områden där olika grupper
statsanställda tidigare haft begränsade utbildningsmöjligheter. Förutom
generell förvaltningsutbildning för bl.a. chefer, kanslister ocb nyanställd
personal har utvecklats ett brett sortiment specialistkurser på bl.a.
områdena löner och pensioner, personalledning och personalsamverkan,
personaladministration, samhällsinformation och företags-
nämndsverksamhet.
Vid sidan av det centrala kursutbudet har skett en ökad satsning på
konsultation och förproducerat utbildningsmaterial i syfte att underlätta för
myndigheterna att själva öka sina utbildningsinsatser. I anslutning bärtill har
utvecklats olika kurser på det pedagogiska området. Därutöver bedrivs central
personalutbildning för statligt anställda bl.a. av statskontoret,
riksrevisionsverket och statens personalnämnd (SPN).
Under
senare tid har frågor rörande vidareutveckling av den statliga
personalutbildningen tilldragit sig ett ökande intresse på många håll inom
statsförvaltningen. Bl.a. bar statskontoret inom ramen för en samlad översyn av
den statliga personaladministrationen behandlat personal-utbildningsfrågor i
ett särskilt projekt. Riksrevisionsverket har kartlagt personalutbildningsfunklionen
ur främst förvaltningsrevisionella aspekter (rapport 1972:1030). Dessutom
genomförs en rad myndighetsinterna utredningar om personalutbildningsfrågor
exempelvis mål och medel för utbildningsplanering, personalutveckling,
uppföljning av utbildningsinsatser osv.
Inom
del allmänna undervisningsområdet har samtidigt reformarbetet gått mycket
snabbt. Det tidigare splittrade skolsystemet har ersatts av en helt
sammanhållen obligatorisk skola, grundskola, gymnasieskolan. Den högre
utbildningen har expanderat mycket kraftigt, framför allt under senare delen av
1960-taIet. Samtidigt genomfördes en geografisk spridning av utbildningen till
orter utanför de traditionella universitetsorterna. Andelen av befolkningen i
gymnasial och eftergymnasial utbildning är numera en av de största i
världen. Också vuxenutbildningen har
315 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:42
reformerats.
Stödet till folkbildningen har avsevärt förstärkts vilket medverkat till en
snabb utveckling och breddning av framför allt studiecirkelverksamheten. En
organisation för statlig och kommunal vuxenutbildning har byggts upp.
Med
hänsyn till de snabba förändringarna i samhället uppstår ett behov av
återkommande, kompletterande utbildning. Man måste därvid också räkna med att
den undervisning som förmedlas genom det allmänna skolväsendets försorg även
om den i allt högre utsträckning inriktas mot bestämda yrkesområden kommer
att behöva kompletteras med olika slag av personalutbildning.
En
bedömning av den statliga personalutbildningens framtida inriktning påverkas
vidare av bl.a. följande faktorer.
Såväl
den offentliga som den enskilda sektorn har under de senaste åren präglats av
betydande strukturella omvandlingar. För statsförvaltningen har detta bl.a.
fått till följd att nya myndigheter tillskapas och att andra slagits samman.
Omorganisationer med stora återverkningar för både central och lokal
förvaltning har genomförts. För alt möjliggöra en bättre överblick och
samordning av olika statliga verksamhetsområden och nivåer har
utvecklingsinsatserna inom såväl de personaladministrativa,
ekonomiadministrativa som rationaliseringstekniska områdena intensifierats.
Inom det ekonomiadministrativa området har t.ex. den förvaltningsrevisionella
verksamheten byggts ut, samtidigt som nya budgeteringsmetoder och enhetliga
system för ekonomisk redovisning utvecklats. Inom personalområdet har en
utveckling skett dels när det gäller den personaladministrativa planeringen,
dels i mer uppgiftsorienterat arbete, t.ex. av system för omplacering till
följd av omlokaliseringen av statlig verksamhet från stockholmsregionen.
Samtidigt
med förändringarna inom ekonomi-, personal- och rationaliseringsområdena sker
en utveckling mot att de traditionella gränserna dem emellan blir allt mindre
markerade. En ökad samordning mellan den personaladministrativa planeringen och
den ekonomiska planeringen och budgeteringen, mellan bemannings- och
rationaliseringsplaneringen eftersträvas t.ex. alltmer.
Förändringar
inom statsförvaltningen både vad gäller mer övergripande strukturella
omdaningar, som jag tidigare givit exempel på, och den vardagsrationalisering
som fortlöpande bedrivs av myndigheterna själva kommer att fortsätta. En
förutsätthing för de pågående förändringarna är emellertid atl åtgärder sätts
in för att tillvarata och utveckla kunnande och yrkesskicklighet hos berörda
personalgrupper och för att underlätta omställningar till nya arbetsuppgifter
för de anställda.
Omplaceringsverksamheten
med hela statsförvaltningen som bas utgör exempel på åtgärder som möjliggör en
sådan utveckling. Omplaceringsverksamheten inom statsförvaltningen måste dock
kompletteras med utvidgade insatser för att förbättra möjligheterna till
ulbildning av omskolningskaraktär. Denna frågeställning har också tidigare berörts
bl.a. i en skrivelse från PUN med förslag om ulredning av kanslislutbildning
m.m. Även personalpolitiska skäl i övrigt talar för en rekryterings- och
personalutbildningspolitik som skapar förutsättningar för förbättrade
möjligheter till internrekrytering och genomströmning från biträdes-,
assistent- och motsvarande karriärer till högre tjänster. Detta kan också
aktivt bidra till att bl.a. förbättra kvinnornas arbetssituation och
befordringsmöjligheter.
Vid
sidan om strukturomvandlingen och den tekniska och administrativa
Fi.42 Skr 1975:4 316
utvecklingen
finns det andra förhållanden som påverkar det administrativa arbetet och därmed
arbetsbetingelserna inom förvaltningen. Jag vill här framför allt peka på de
reformer som genomförts i syfte att öka de anställdas medinflytande och
medbestämmande. Som exempel härpå vill jag särskilt framhålla ändringarna i 3 §
av statstjänstemannalagen, delegationens för förvaltningsdemokrati
försöksverksamhet, kungörelsen (1974:224) om personalföreträdare i statliga
myndigheters styrelser och det omfattande arbetet inom arbetsmiljöområdet
representerat bl.a. av statens arbetsmiljönämnds verksamhet.
Även
organisatoriskt har det personaladministrativa verksamhetsområdet förändrats
under de senaste åren. När PUN inrättades år 1967 fanns inte någon central
förvaltningsmyndighet för den personaladministrativa verksamheten inom
statsförvaltningen. 1 och med SPNs tillkomst har flera av de centrala
personaladministrativa uppgifterna, som tidigare varit organisatoriskt åtskilda,
samlats inom en myndighet. Betydande fördelar har härigenom vunnits inte minst
då det gällt att åstadkomma en ökad samordning inom hela det
personaladministrativa fältet. SPN har bl.a. ett centrah ansvar för den
personaladministrativa planeringen där utbildningsplaneringen utgör ett
delområde. Med stöd av sin instruktion medverkar också SPN i
personaladministrativ utbildningsverksamhet.
Även
om flera viktiga initiativ tagits för att få personalutbildningen anpassad till
de förändrade förutsättningar som jag här givit några exempel på, finner jag
det motiverat att en förnyad prövning och samlad bedömning av den statliga
personalutbildningens inriktning och organisation nu sker.
Med
hänsyn härtill och mot bakgrund av vad jag tidigare anfört förordar jag att en
sakkunnig tillkallas för att i ett första led utreda och lämna principförslag
om vidareutveckling av den statliga personalutbildningens inriktning och
organisation.
Bakom
utbyggnaden av den statliga och den kommunala sektorn ligger som en viktig målsättning
att med kollektiva medel lösa för medborgarna angelägna problem. Allt fler
människor engageras också i samhällets reformarbete.
Som
allmän utgångspunkt för den sakkunniges arbete bör gälla att myndighelerna
liksom tidigare har huvudansvaret för atl den egna personalen är
ändamålsenligt utbildad. Den centrala personalutbildningens uppgift bör vara
att på olika sätt underlätta för myndigheterna att fullgöra delta ansvar.
1
den statliga personalutbildningen bör därför också framgent möjligheterna till
utbildning genom det allmänna undervisningsväsendet och samhällets
arbetsmarknadsutbildning särskilt beaktas. Personalutbildningen bör vidare ha
sådan uppläggning att den förutom att utgöra en grundläggande utbildning och
fortbildning även kan utnyttjas för vidareutbildning och omskolning. Ökade
insatser för omskolning och vidareutbildning ligger enligt min mening väl i
linje med de senaste årens strävanden att underlätta genomströmningen mellan
olika karriärer.
När
det gäller den statliga personalutbildningens inriktning bör den sakkunnige
bl.a. utreda behoven av förvaltningsanpassad administrativ grundutbildning som
innefattar de olika administrativa delområdena ekonomiadministration,
personaladministration och administrativ rationalisering samt allmän
förvaltningskunskap kompletterad med påbyggnads- och specialistkurser inom
dessa områden.
Vidare
bör den sakkunnige utreda och om möjligt lämna ett samlat förslag
317 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:42
till
inriktning av de utbildningsinsatser som behövs till följd av förändringarna
inom arbetsmiljö- och förvaltningsdemokratiområdet. Den sakkunnige bör därvid
inhämta synpunkter från både de partssammansatta organ som arbetar inom området
och de anställdas organisationer.
Såväl den tekniskt administrativa
utvecklingen som utvecklingen möten högre grad av demokratisering av
arbetslivet har successivt bidragit till nya samarbetsformer med ökat inslag av
projektarbete, med längre gående delegering av beslutsfunktioner och med ökat
medinflytande för de anställda i arbets- och beslutsprocesser. Detta medför
förändrade och delvis nya krav på arbetsledande personal på alla nivåer. Den
sakkunnige bör bl.a. därför lämna förslag till framtida inriktning och
omfattning av ledarutbildningen inom statsförvaltningen.
Den sakkunnige bör på
grundval av sina förslag till fortsatt inriktning av den statliga
personalutbildningen även ge förslag till dels de förändringar i den nuvarande
centrala utbildningsorganisationen som bedöms erforderliga, dels vilka
generella åtgärder som bör vidtas för att förbättra myndigheternas
utbildningsorganisation. Såväl vad gäller den centrala organisationen som
myndigheternas utbildningsorganisation bör möjligheterna att skapa
problemlösningar över myndighetsgränserna eftersträvas. Härvid bör den
sakkunnige bl.a. pröva alternativa former för att samla viss produktion och
distribution av central personalutbildning till en särskild organisation.
I samband med
övervägandena kring central utbildningsorganisation bör den sakkunnige även
uppmärksamma möjligheterna till en ökad samordning mellan personalutbildning
och övrig personaladministrativ verksamhet. Härigenom bör bl.a. tillvaratas de
samordningsmöjligheter som skapats genom tillkomsten av SPN.
När det gäller
utbildningsfunktionen inom myndigheterna vill jag särskilt framhålla betydelsen
av att utbildningen planeras och genomförs på ett ändamålsenligt sätt.
Riksrevisionsverket har, i den tidigare nämnda kartläggningen, konstaterat att
det inom många myndigheter saknas en särskild utbildningsansvarig. Den
sakkunnige bör ägna uppmärksamhet åt detta förhållande.
Med tanke på den volym den
statliga personalutbildningen redan har och den utvidgning som kan förväntas,
är det angeläget bl.a. från ekonomi-och effektivitetsaspekter med en ökad
satsning på alternativa former av förproducerad och massdistribuerad utbildning
och ett ökat utnyttjande av tillämpad vuxenpedagogik och modern
undervisningsteknologi. Utöver sådana insatser som främst rör effektivisering
av kunskapsförmedling bör uppmärksammas den pågående utveckling som innebär att
utbildningssituationen ofta med fördel utnyttjas för träning i problemlösning
och förändringsprocesser. Denna aspekt har särskild betydelse för utveckling av
organisations-, samarbets- och ledarskapsformer och ställer delvis andra
pedagogiska krav. Mot bakgrund av vad jag här anfört bör den sakkunnige pröva
frågan om ett allsidigt pedagogiskt utvecklingsarbete inom ramen för statlig
personalutbildning. Härvid bör den sakkunnige utreda möjligheterna till en närmare
samverkan med skolöverstyrelsens och universitelskanslersämbetets
förvaltningsområden.
Frågan om finansieringen
av central personalutbildning inom statsförvaltningen behandlades relativt
utförligt i anslutning till personalutbildningsberedningens betänkande. Flera
myndigheter förordade i samband med remissbehandlingen en ekonomisk
ansvarsfördelning, där verksamheten finansieras genom avgifter.
Departementschefen förordade
Fi:42 Skr 1975:4 318
dock
vid denna tidpunkt en fortsatt finansiering genom gemensamma utbildningsanslag.
Genom Kungl. Maj :ts senare ställningstaganden bl.a. till en förbällrad
kostnadsredovisning har förhållandena i viss utsträckning förändrats. Jag anser
därför att den sakkunnige bör pröva om denna utveckling motiverar ändringar av
personalutbildningens finansiering.
Den
sakkunnige bör mot bakgrund av sina förslag till inriktning och organisation
även granska de bestämmelser som har betydelse för den statliga
personalutbildningen.
Den
sakkunnige bör vara oförhindrad att pröva även andra frågor som sammanhänger
med de förhållanden jag berört.
Den
sakkunnige bör redovisa de kostnadsmässiga konsekvenserna av sina förslag.
Den
sakkunnige bör under utredningsarbetets gång hålla nära kontakt med berörda
myndigheter och de statsanställdas huvudorganisationer.
Utredningen
bör bedrivas skyndsamt.
Den
sakkunniges arbete beräknas pågå under hela år 1975.
43.
Sakkunnig (Fl 1974:06) med uppdrag att företa en översyn av
utrikeshandelsstatistiken och därmed sammanhängande frågor
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 oktober 1974 för att företa en översyn
av utrikeshandelsstatistiken och därmed sammanhängande frågor:
Utredningsman:
Rydberg, Karl-Evert H., avdelningsdirektör
Sekreterare:
Lindblom, Hans I., byrådirektör
Lokal:
Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10
Stockholm, tel. växel 763 10 00 (utredningsmannen)
Direktiv
(anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 30 oktober 1974):
Utrikeshandelsslalistiken
är av väsentlig betydelse för överväganden och beslut på en rad olika områden,
främst inom ekonomisk politik samt handels- och näringspolitik.
Primärmaterialet utgörs av de uppgifter som tullverket samlar in vid införsel
och utförsel av varor. Materialet bearbetas och publiceras av statistiska
centralbyrån.
Den
snabba utvecklingen av utrikeshandel och varuhantering samt det ökande
internationella samarbelel ställer allt större krav på
utrikeshandelsslalistiken ifråga om kvalitet och aktualitet. Den statistik som
nu publiceras kan emellertid inte sägas helt fylla dessa krav. Den praktiska
tillämpningen av den nya tullproceduren har också aktualiserat en rad skilda
frågor som berör insamlingen och bearbetningen av de statistiska uppgifterna. I
propositionen med förslag till tullag m. m. (prop. 1972:110 s. 83) berörde jag
för övrigt vissa härvidlag aktuella frågor.
Enligt
min mening är det nu lämpligt att låta en särskild sakkunnig i
319 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:43
samråd
med berörda myndigheter närmare se över de olika problem som sammahänger med
utrikeshandelsstatistiken. Den sakkunnige bör ha som huvuduppgift att föreslå
åtgärder som leder till en mer tillförlitlig och aktuell statistik. Såväl
insamhngen som bearbetningen och publiceringen bör tas upp till prövning. En
utgångspunkt för arbetet bör vara att med rimligt hänsynstagande lill de
tulladministrativa rutinerna en så stor samstämmighet som möjligt uppnås i
fråga om den tidpunkt när en vara passerar landets gränser och när den
registreras i utrikeshandelsstatistiken. Vid utformningen av förslagen bör
betalningsbalansstatistikens särskilda behov beaktas. I denna fråga bör samråd
ske med delegationen för samordning av betalningsbalansstatistiken.
Utrikeshandelsstatistiken
är ett hjälpmedel vid studium av olika branschers och produkters marknader. Det
är därför av vikt atl den sakkunnige så långt möjligt beaktar behovet av
samordning mellan utrikeshandelsstatistiken och annan varustatistik.
Den
sakkunnige bör vidare undersöka möjligheterna till en specificering i import-
och exportstatistiken av internleveranser inom en och samma koncern samt hur
dylika statistiska uppgifter bör publiceras. Det arbete som fortlöpande bedrivs
i nomenklaturfrågor inom Bryssel-rådet och andra internationella organ bör
beaktas under utredningsarbetet. I utredningen skall redovisas de ekonomiska
kalkyler som kan läggas till grund för förslagen. Reslutatet av arbetet bör
om det visar sig ändmålsenligt läggas fram successivt.
Den
sakkunniges arbete beräknas pågå under hela år 1975.
U:l Skr 1975:4 320
Utbildningsdepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år
1974:3,5,10,11,12,14,17,21,26,27,34,41,43,47 och 52
1.
Tekniska högskolans i Stockholm byggnadskommitté (E 1945:30)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 12 augusti 1944:
Ordförande:
Woxén, Ragnar, professor em.
Ledamöter:
Ahrbom, Nils O., f.d. professor
Alexanderson,
K. Erik, f.d. häradshövding, f.d. led. av riksdagen Borg, L. Göran, professor
Smith, A. Åke, planeringsdirektör Österberg, David V., professor em.
Sekreterare:
Norrman, Lars-Olof, avdelningsdirektör Arkitekt: Henriksson, Gunnar A., f.d.
professor
Lokal:
Tekniska högskolan i Stockholm, Fack, 10044 Stockholm 70, tel. växel 23 65
20/10 11
Direktiven
för kommittén, se 1945 års riksdagsberätlelse I E 30
lE
1947:21 samt instruktion den 20 juni 1946.
Kungl.
Maj:t har den 3 september 1970 dels uppdragit åt kommittén att utföra ny- och
ombyggnad för sektion V vid högskolan, dels föreskrivit att kommitténs uppdrag
skall upphöra sedan dess arbete med nämnda ny- och ombyggnad slutförts. På
kommittén hittills ankommande lokalplanering samt planering och upphandling av
inredning m. m. skall föras över till byggnadsstyrelsen i den ordning varom
kommittén och styrelsen kommer överens.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
321 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:2
2.
Lokal- och utrustningsprogramkommittéerna (E 1965:54) för universitet och
högskolor (LUP-kommittéerna)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1964 för att utarbeta
lokalprogram och utrustningsprogram för universitet och högskolor (se Post- och
Inrikes tidn. den 21 juli 1964):
Samarbetsnämnden
(E 1965:54:01) för LUP-kommittéerna:
Ordförande:
Löwbeer, Hans, universitetskansler
Ledamöter:
Almefelt, Paul V., byråchef Beckman, Lars E. A., bitr. professor Hammar, Stig
H., universitetsråd Hultin, S. Eriand V., tekn. lic. Konnander, Benkt A. V.,
överdirektör Lindstrand, Leif, byggnadsråd Lundgren, Georg E. H., professor,
rektor Norberg, Dag L., professor Philipson, Lars H. G., civiUngenjör
Törnquist, Harry E., byggnadsråd Wijkman, E. Gunnar B., universitetsråd
Experter:
Abel, Enno, tekn. lic. Allander, Claes C. G., professor Andersson, A. Owen,
tekn. lic. Arrhenius, N. Erik A., docent
Dahlbom,
J. Rickard, professor (t.o.m. den 31 oktober 1974) Eskilsson, Per H.,
revisionsdirektör Fors, Sixten R., byråchef
Hagård,
A. Birger, universitetslektor (t.o.m. den 31 januari 1974) Hornwall, Gert H.
D., överbibliotekarie (t.o.m. den 31 januari 1974) Hultin, Måns K. E.,
övertandläkare (t.o.m. den 31 oktober 1974) Johansson, Bertil C. Å., förste
forskningsingenjör Johansson, Viktor J., intendent (t.o.m. den 31 oktober 1974)
Kierkegaard, C. Peder J. H., professor (t.o.m. den 31 oktober 1974) Lindquist,
B. Rune L., byråchef Lustig, Gunnar, intendent
Marken,
Kari-Erik, professor (t.o.m. den 31 oktober 1974) Mårtensson, Skotte,
universitetslektor Olsson, R. Lennart, förste forskningsingenjör Ottosson, N.
Sigurd, förste forskningsingenjör Ronne, Bengterik, utbildningsledare (t.o.m.
den 31 oktober 1974)
21
Riksdagen 1975. I saml Nr 4
U:2 Skr 1975:4 322
Rufelt,
L. Henry B., docent (t.o.m. den 31 oktober 1974)
Sieenberg,
Aage, förste instrumentmakare
Waller,
Tage E., veterinär
Westberg,
Sven, överbibliotekarie (t.o.m. den 31 januari 1974)
Öbrink,
Karl Johan, bitr. professor
Huvudsekreterare:
Moll, Olof G., byråchef
Bitr.
sekreterare: Hallgren, Margaretha, fil. kand. (fr.o.m. den 1 november 1974)
Johnsson, Roland G., avdelningsdirektör Kjellén, Bengt I., civilingenjör
Norell, Thomas, fil. stud. Nygren, Jan B., avdelningsdirektör Wolrath, E.
Birgitta, fil. kand.
Lokal:
Drottninggatan 7-9, Box 16085, 103 22 Stockholm, tel. växel 24 85 60
Direktiven
för kommittéerna, se 1965 års riksdagsberättelse E 54.
Samarbetsnämnden
har under tiden november 1973 - oktober 1974hållit sju sammanträden.
LUP-kommittén
(E 1965:54:02) för Uppsala:
Ordförande:
Wijkman, E. Gunnar B., universitetsråd
Ledamöter:
Eriksson,
Gunnar S. 1., förste fotograf
Ernst,
Hans J., fil. stud. (t.o.m. den 30 juni 1974)
Jalmsell,
Rune, studerande (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Lindquist,
B. Rune L., byråchef
Moll,
Olof G., byråchef
Rosén,
Nils-Arne, t.f. byggnadsråd
Rydén,
Jan E., avdelningschef
Ödman,
Mats O., fil. stud. Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit nio sammanträden.
LUP-kommittén
(E 1965:54:03) för Lund:
Ordförande:
Hammar, Stig H., universitetsråd
Ledamöter:
Broberg, K. Bertram, professor
323 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:2
Fagerholm,
Per Anders L., fil. kand.
Hellgren,
Bertil G., maskinist
Juthagen,
Leif R., avdelningsdirektör
Lindquist,
B. Rune L., byråchef
Moll,
Olof G., byråchef
Rydén,
Jan E., avdelningschef
Thulin,
C. Nils-Åke, fil. stud. Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit sju sammanträden.
L
UP-kommittén (E 1965:54:04) för Göteborg:
Ordförande:
Lundgren, Georg E. H., professor, rektor
Ledamöter:
Haglind,
Per, med. kand.
Henriksson,
J. Lars G., fil. stud.
Juthagen,
Leif R., avdelningsdirektör
Lindquist,
B. Rune L., byråchef
Moll,
Olof G., byråchef
Rydén,
Jan E., avdelningschef
Thun,
K. Ragnar, byråchef
Wemminger,
Lars V., förste forskningsingenjör Kommittén har under tiden november 1973 -
oktober 1974 hållit sju sammanträden.
LUP-kommittén
(E 1965:54:05) för Stockholm:
Ordförande:
Norberg, Dag L., professor
Ledamöter:
Bergström,
K. Sune D., professor
Borg,
L. Göran, professor, rektor (t.o.m. den 30 september 1974)
Eklund,
K. Ronnie, jur. stud. (t.o.m. den 30 juni 1974)
Ekman,
Stig-Rune, forskningsingenjör
Lindquist,
B. Rune L., byråchef
Lindstrand,
Leif, byggnadsråd (fr.o.m. den 15 januari 1974)
Moll,
Olof G., byråchef
Persson,
Ann, teknolog (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Rasmuson,
Anders, professor, rektor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Rosén,
Nils-Arne, t.f. byggnadsråd (t.o.m. den 14 januari 1974)
Rydén,
Jan E., avdelningschef Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit sex Sammanträden.
U:2 Skr 1975:4 324
LUP-kommittén
(E 1965:54:06) för Umeå:
Ordförande:
Beckman, Lars E. A., bitr. professor
Ledamöter:
Almerud,
Bengt, rektor (t.o.m. den 14 april 1974)
Fors,
Sixten R., byråchef
Lundin,
Birger E. V:son, byggnadsdirektör (t.o.m. den 14 januari 1974)
Lögdahl,
Kent, fil. stud. (fr.o.m. den 12 augusti 1974 t.o.m. den 30 juni
1975)
Moll,
Olof G., byråchef
Nordlander,
N. Arne, universitetslektor
Rosén,
Nils-Arne, arkitekt (fr.o.m. den 15 januari 1974)
Rydén,
Jan E,, avdelningschef Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit fem sammanträden.
LUP-kommittén
(E 1965:54:07) för Linköping:
Ordförande:
Almefelt, Paul V., byråchef
Ledamöter:
Gustavson,
Göran E., pol. mag.
Lindell,
Mats G., avdelningsdirektör
Lindquist,
B. Rune L., byråchef
Moll,
Olof G., byråchef
Olsson,
Björn E., förste driftingenjör
Rydén,
Jan E., avdelningschef Kommittén har under liden november 1973 - oktober 1974
hållit fem sammanträden.
LUP-nämnden
och LUP-kommittéernas arbete beräknas pågå under hela år 1975.
3.
Utredningen (E 1965:55) rörande sexual- och samlevnadsfrågor I undervisnings*
och upplysningsarbetet (USSU)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj :ts beslut den 9 oktober 1964 för att överväga och framlägga
förslag rörande dels sexualundervisningens och sexualupplysningens omfattning,
innehåll och mål, dels åtgärder till förbättrande av undervisningen och
upplysningsverksamheten på ifrågavarande område:
Ordförande:
Andersson, Leif G., l.f. departementsråd
325 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:4
Ledamöter:
Bergström-Walan, Maj-Briht, fil. lic. Boethius, Cari Gustaf, fil. mag.
Granstrand, Rolf, fil. stud. Heeger, Birgitte, fil. kand. Ottersen, J. Ottar,
studierektor Rodhe, Gösta, f.d. skolöverläkare Sjö vall, Thorsten, överläkare
Wickbom, Torsten A., rektor
Experter:
Aronsson, Harry, docent Boethius, Carl Gustaf, fil. mag. Bromsjö, Birger,
docent Meurling, Karl, studierektor Du Rietz, Lars B. Hj., rektor Svensson,
Sven, lektor Wärneryd, Bo, docent Åberg, Gertrud, småskollärare
Bitr.
sekreterare: Marén, Lars Å., departementssekreterare
Direktiven
för utredningen har angetts i kungl. brev den 9 oktober 1964.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden.
Utredningen
har den 11 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:59) Sexual- och
samlevnadsundervisning.
Uppdraget
är därmed slutfört.
4.1965
års musei- och utställningssakkunniga (E 1966:52) (MUS 65)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 mars 1965 för att verkställa utredning
rörande museiväsendet och verksamheten med riksutställningar m. m. (se Post-
och Inrikes tidn. den 29 april 1965
den
30 mars 1967):
Ordförande:
Holm, J. Lennart, generaldirektör
Ledamöter:
Biörnstad, Margareta, förste antikvarie Hubendick, Bengt L., museichef
Jerdenius, K. Elof, organisationsdirektör Lagercrantz, Bo U., fil. lic.
Meyerson, K. Åke W., överintendent
U:4 Skr
1975:4 326
Noreen, Sven E., landsantikvarie
Ullberger, Kurt, konstnär
Westin, Gunnar A. E., chef för Riksutställningar
Experter: Bergengren, Bengt Göran, intendent (t.o.m. den
30 september 1974) Carleson, Axel, major (t.0;m. den 30 november 1974) Ekblad,
S. Gunnar, hovrättslagman (t.o.m. den 30 november 1974) Holmquist, Bengt M.,
förste intendent (t.o.m. den 30 november 1974) Linn, Björn G.,
avdelningsdirektör (t.o.m. den 30 november 1974) Sandestedt, Birger, byrådirektör
Huvudsekreterare: Meyerson, K. Åke W., överintendent
Bitr. sekreterare: Hedqvist, Eric H., intendent (t.o.m.
den 30 september 1974) Hjorth, Jan L. S., byrådirektör
Myrenberg, Bo K. M., arkitekt SAR (t.o.m. den 31 augusti
1974) Unnerbäck, K. E. Eyvind, antikvarie
Lokal: Livrustkammaren, 115 21 Stockholm, lel. 62 01 16
(Meyerson), Riksutställningar, Sandhamnsgatan 63, 115 28 Stockholm, tel. växel
63 5180 (Hjorth)
Direktiven för de sakkunniga, se 1966 års
riksdagsberätlelse E 52. Tilläggsdirektiv, se 1968 års riksdagsberätlelse U 30.
De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit tretton sammanträden. Dessutom har särskilda arbetsgrupper sammanträtt
sexton gånger.
Försöksverksamheten med riksutställningar har fortsatt.
Budgetåret 1974/75 disponerar de sakkunniga 5 4500(X) kr. för ändamålet. Fr. o.
m. budgetåret 1969/70 bedriver de sakkunniga - i samarbete med Konstfrämjandet
- en försöksverksamhet med konstförsäljning i Stockholm och i Örebro län.
Budgetåret 1974/75 disponerar de sakkunniga 550000 kr. för ändmålet.
De sakkunniga har den 23 juli 1974 avgett betänkandet (SOU
1974:43) Utställningar och betänkandet (Ds U 1974:5) Offentlig konst.
Överväganden och förslag beträffande konst i statliga byggnader och lokaler
samt den 25 oktober 1974 betänkandet (Ds U 1974:12) Flygvapenmuseet i
Linköping.
De sakkunniga beräknas ha fullgjort sina
utredningsuppgifter vid årsskiftet 1974/75. Utredningen kvarstår därefter till
vidare som styrelse för försöksverksamheten med riksutställningar och som
huvudman för försöksverksamheten med konstförsäljning.
327 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:5
5.
Reklamutredningen (K 1967:43)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 oktober 1966 för att utreda reklamens
verkningar med särskild hänsyn till reklamsändningar i televisionen (se Post-
och Inrikes tidn. den 9 november 1966):
Ordförande:
Hörjel, Nils J., landshövding
Ledamöter:
Andersson, Karin E., förbundssekreterare, led. av riksdagen Andersson, Leif G.,
t.f. departementsråd Blidfors, T. E. Johannes, f.d. led. av riksdagen Gerentz,
Sven T., direktör Johnson, Lars G., direktör Lindqvist, Sven O., författare
Wallberg, Ursula, avdelningsdirektör Wiege, Lars B., direktör Winqwist,
Carl-Henrik, generalsekreterare Wärneryd, Karl-Erik, professor
Experter:
Albinsson, N. Göran, fil. lic. Carling, Alf G., docent Friberg, Karl-Erik B.,
aktuarie Fridolin, Hans R., departementsråd Gustafsson, Karl-Erik, ekon. lic.
Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare Huldt, Jan P., hovrättsassessor
Knutsson, P. Anders, rättschef Letzén, Sven-Roland, ekonomidirektör Lindhoff,
B. Håkan, civilekonom Lindskog, Nils-Petter, direktör Lindstam, Leif E.,
kammarrättsfiskal Sundström, S. Åke A., fil kand. Tengelin, Sten E., direktör
Voss, Bertil G. P., departementsråd Widmark, P. Sverker V., kammarrättsråd
Åberg, Carl Johan, t.f. planeringschef
Sekreterare:
Sarman, Arthur H., fil. lic.
Bitr.
sekreterare: Fernslröm, Ingrid M., hovrättsassessor
Direktiven
för utredningen, se 1967 års riksdagsberättelse K 43.
U:5 Skr 1975:4 328
Utredningen
har under tiden november 1973 - mars 1974 hållit 13 plenarsammanträden och tre
arbetsgruppssammanträden.
Utredningen
har den 17 januari 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1973:10) Reklam III,
Tv-reklamfrågan och den 31 maj delbetänkandet (SOU 1974:23) Reklam V,
Information i reklamen.
Uppdraget
är därmed slutfört.
6.
Dataarkiveringskommittén (U 1968:48)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1967 för att utreda arkivfrågor
för den moderna informationsbehandlingens databärare m. m. (se Post- och
Inrikes tidn. den 6 oktober 1967):
Ordförande:
Kromnow, E. Åke, riksarkivarie
Ledamöter:
Berglund, K. Gustaf, driftschef Frank, S. Torsten, organisationsdirektör
Holmberg, Erik G., hovrättslagman
Experter:
Ahl, Gunnar A., byrådirektör Cnaltingius, Claes M., arkivchef Fredberg, Birgit
A. M., förste arkivarie Grage, Elsa-Britta, fil. lic. Körner, Sten G.,
landsarkivarie Lagerqvist, Åke, byrådirektör Stenefeldt, Ulf J.,
hovrättsassessor
Sekreterare:
Haverling, Sven G. I., förste arkivarie
Bitr.
sekreterare: Brunnberg, R. K. Charlotte, departementssekreterare
Lokal:
Riksarkivet, Fyrverkarbacken 13-17, 10026 Stockholm, tel. 5402 00
Direktiven
för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse U 42. Tilläggsdirektiv, se 1973
års riksdagsberättelse U 9.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 24 sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
kommitténs arbete. Därutöver har sju sammanträden hållits med särskilda
arbetsgrupper för frågan om arkivering av ljud och bild och ett sammanträde för
frågan om utgallring av uppgifter på upptagningar.
329 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:8
Kommittén
har den 12 december 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:94) Bevara ljud och
bild. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
7.
Sakkunniga (U 1968:49) för förhandling om avtalsreglering av upphovsrättsliga
frågor på undervisningsområdet (AUU-sakkunniga)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1967 med uppgift att förhandla om en
avtalsreglering av de upphovrättsliga frågorna på undervisningsområdet:
Ordförande:
Hesser, S. C. E. Torwald, justitieråd
Ledamot:
Bergström, Svante B., professor
Experter:
Ahlström, Bengt, avdelningsdirektör Dahlbom, Bengt S., avdelningsdirektör
Eliasson, Per-Erik, byråchef (fr.o.m. den 1 mars 1974) Landström, Sten-Sture
H., direktör Sandberg, A. Birger, förhandlingsdirektör
Sekreterare:
Gréting, Britt M., departementssekreterare
Lokal:
Högsta domstolen. Riddarhustorget 8, 11128 Stockholm, tel. 23 67 20
(ordföranden)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
De
sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta
sammanträden med företrädare för intressen, som berörs av uppdraget.
De
sakkunniga beräknar att i slutet av år 1974 kunna avge ett förslag till avtal
om grafiskt och fotografiskt mångfaldigande inom vissa högre
utbildningsanstalter. Avsikten är att därefter undersöka möjligheten av ett
avtal om bandinspelning av skyddade verk inom skolväsendet.
De
sakkunnigas arbete beräknas pågå under hela år 1975.
8.
Konstnärsutbildningssakkunniga (U 1968:52) (KUS)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 september 1967 för utredning av
konstnärsutbildning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 12 september 1967):
U:8 Skr 1975:4 330
Ordförande:
Lindblom, Paul, direktör
Ledamöter:
Acking, Carl-Axel, professor Bergman, Hans R., designer Brunnberg, Hans A.,
professor Larsson, Mårten J., arkitekt SAR Linde, Ulf H., professor Meyerson,
K. Åke W., överintendent Nemes, Endre, professor Persson, Sigurd F., ädelsmed
von Schantz, K. Philip G-, professor
Experter:
Bohman, Jan A., grafiker Hallström, Björn H., fil. lic. Lindgren-Fridell, A.
Marita G., förste intendent Myrenberg, Bo K. M., arkitekt SAR Myrenberg, Lars
E. T., arkitekt SAR Nilsson, 1. Pål-Nils, fotograf Wahrby, Hans O.,
fortbildningsledare
Sekreterare:
Johansson, Nils J. O., byrådirektör
Bitr.
sekreterare: Erikson, M. Birgitta, kanslisekreterare Jansson, Björn S.,
byrådirektör
Lokal:
Storkyrkobrinken 4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10
Stockholm, tel. 763 19 13 (sekreteraren)
Direktiv,
se 1968 års riksdagsberättelse U 52. Tilläggsdirektiv, se 1969 års
riksdagsberättelse U 41.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
9.1968
års kyrkohandbokskommitté (U 1969:44)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 mars 1968 för att inom
utbildningsdepartementet biträda med revidering av Den svenska kyrkohandboken
och övriga kyrkans böcker i den mån de kan beröras av en handboksrevision:
Ordförande:
Askmark, K. F. Ragnar, biskop
331 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:9
Ledamöter:
Andrén, Åke, professor Edwall, Pehr A. R., kontraktsprost Göransson, Harald O.,
musikdirektör Hallqvist, Britt G., författare
Experter:
Andersson, Torsten N., prost Bohlin, Folke, docent Eckerdal, Lars H., docent
Erneholm, Berndt I., expeditionschef Gerhardsson, Birger, professor Gustafsson,
Berndt G. E., direktor Göransson, C. Göran N., stiftssekreterare Holte, K.
Ragnar, professor Ljungdahl, Olle, domkyrkoorganist Molde, F. Bertil, professor
Nilsson, Torsten, musikdirektör Simonsson, Tord L. W., kyrkoherde
Sekreterare:
Ahrén, Per-Olov A., domprost
Bitr.
sekreterare: Aldén, Lars O. T., pastoratsadjunkt Eckerdal, Lars H., docent
Lokal:
Finngatan 10,223 62 Lund, tel. växel 046/12 41 00 ankn. 454 046/13 82 94
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Kommittén
har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft
överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs
arbete.
Studieresor
har företagits till USA av två ledamöter och till Frankrike och Schweiz av tre
ledamöter.
Kommittén
har den 28 november 1974 avgett följande betänkande (SOU 1974:66) Svenska
kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Band 1.
Gudstjänstordning m. m., (SOU 1974:67) Svenska kyrkans gudstjänst.
Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Bilaga I. Gudstjänst i dag.
Liturgiska utvecklingslinjer, (SOU 1974:68) Svenska kyrkans gudstjänst.
Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Bilaga 2. Den liturgiska
försöksverksamheten 1969 - 1972, (SOU 1974:97) Svenska kyrkans gudstjänst.
Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Band 2. Gudstjänstmusik I.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
U:10 Skr 1975:4 332
10.1%8
års utbildningsutredning (U 1969:47) (U 68)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1968 för utredning rörande den
fortsatta planeringen av det eftergymnasiala utbildningssystemet m. m. (se
Post- och Inrikes tidn. den 11 maj 1%8):
Ordförande:
Sandgren, C. Lennart, statssekreterare
Ledamöter:
Löwbeer,
Hans, universitetskansler
Olsson,
S. O. Bertil, f.d. generaldirektör
Orring,
Jonas A., generaldirektör Företrädare för de politiska partierna:
Dahl,
R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen
Fiskesjö,
Bertil A. N., universitetslektor, led av riksdagen
Gustafsson,
Lars 1., universitetslektor, led. av riksdagen
Gustavsson,
Bengt T., ombudsman, led. av riksdagen
Nordstrandh,
Ove H., lektor, led. av riksdagen
Tham,
Carl C. W., partisekreterare Företrädare för utbildningsväsendet:
Flink,
A.-B. Christina, instruktör
Gralén,
Nils G. J., professor, rektor
Hjelm,
K. G. Lennart, professor, rektor
Johansson,
K. Inge, studierektor
Klackenberg,
Dag G., jur. stud.
Sköld,
Lars G., överdirektör
Stjernquist,
Per Nilsson, professor
Weinz,
Erik, länsskolinspektör Företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna m.m.:
Cronqvist,
Sven-Olof H., förste ombudsman
Eriksson,
B. Sune, direktör
Haidén,
J. O. Folke, direktör
Jonsson,
Sverker Å., sekreterare
Karlson,
Tore E., ombudsman
Larsson,
A. Lennart, utbildningschef
Linderolh,
Karl Axel, direklör
Ström,
K. Fingal, kansliråd
Tobisson,
Lars F., direktör
Wikstrand,
Rolf A. I., avdelningschef
Experter:
Bergsten,
Karin E., studieledare Eklund, Svea I., avdelningsdirektör Hedman, Barbro,
byrådirektör Hökfelt, Bernt M., professor
333 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:ll
Jonsson,
Inga H. L., byrådirektör Pernow, Bengt B., professor Sonesson, Bertil H.,
universitetslektor Wennström, K. Gunnar, avdelningschef Zetterslröm, Rolf O.
F., professor Östlund, Hans-Erik, t.f. departementsråd
Sekreterare:
Bergendal, Gunnar S., rektor
Bitr.
sekreterare: Haglind, Per, med. kand. (t.o.m. den 14 februari 1974)
Direktiven
för utredningen, se 1%9 års riksdagsberättelse U 47.
Utredningen
har i januari 1974 haft två protokollförda sammanträden.
Utredningen
har den 8 februari 1974 avgett betänkandet (SOU 1973:58) Högskoleutbildning -
Hälso- och sjukvårdslinje. Social servicelinje. Medicinsk assistentlinje.
Arbetsterapeut-och sjukgymnastlinje, den 1 mars 1974 betänkandet (SOU 1973:59)
Högskoleutbildning - Juristlinje, Förvaltningslinje, Social linje samt den 26
april 1974 betänkandet (SOU 1974; 19) Högskoleutbildning - Läkarutbildning för
sjuksköterskor.
Uppdragel
är därmed slutfört.
11.1968
års studiemedelsutredning (U 1969:48)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1968 för översyn av
studiemedelssystemet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 14 juni 1968):
Ordförande:
Nilsson, K. Börje, förbundsordförande, f.d. led. av riksdagen
Ledamöter:
Andersson, K. A. Stig, rektor Mattsson, B. G. Stig, byråchef Nilsson, Staffan,
soc. stud. Sundberg, Ingrid E., fil. kand., led. av riksdagen
Sekreterare:
Johansson, Kjell I., departementssekreterare
Bitr.
sekreterare: Lundquist, Olof F., byrådirektör
Direktiven
för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse U 48 samt 1971 års
riksdagsberättelse U 28.
U;ll Skr 1975:4 334
Utredningen
har under tiden november 1973 - november 1974 hållit sju sammanträden.
Utredningen
har i december 1974 avgett betänkandet (Ds U 1974:14) Vissa frågor rörande
studiestöd.
Uppdraget
är därmed slutfört.
12.1968
års litteraturutredning (U 1969:49)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 juni 1968 för att utreda frågan om
litteraturstöd m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 10 juli 1968):
Ordförande:
Björk, Kaj Å., ambassadör, f.d. led. av riksdagen
Ledamöter:
Ahlmark, Per A., fil. kand., led. av riksdagen Arvidson, Stellan, rektor, f.d.
led. av riksdagen Sundman, Per-Olof, författare, led. av riksdagen Wästberg,
Per, författare
Experter:
Badersten, Lennart, adjunkt Björck, Staffan, professor Brattström, Inger,
sekreterare Edqvist, Sven-Gustaf, skolkonsulent Furuland, Lars, docent
Hjelmqvist, Bengt, f.d. avdelningsdirektör Swedner, H. H. R\ Harald, bitr.
professor
Sekreterare:
Löfdahl, Göran, fil. mag.
Bitr.
sekreterare: Sundkvist, Leif G., civilekonom (t.o.m. den 10 mars 1974)
Direktiven
för utredningen, se 1%9 års riksdagsberättelse U 49.
Utredningen
har under tiden november 1973 - januari 1974 hållit åtta sammanträden.
Utredningen
har den 16 januari 1974 avgett huvudbetänkandet (SOU 1974:5) Boken.
Uppdraget
är därmed slutfört.
335 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:13
13.
Kommittén (U 1969:51) för studiestöd åt vuxna (SVUX)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1968 för att utreda
studiefinansieringen inom vuxenutbildningen (se Post- och Inrikes tidn. den 10
juli 1968 och den 25 mars 1972):
Ordförande:
Wiklund, Bengt O., journalist, led. av riksdagen
Ledamöter:
Andersson, Johnny, kansliråd (fr.o.m. den 7 november 1974) Arfwedson, Anders
J., sekreterare (t.o.m. den 6 december 1974) Dahlgren, Margareta B., direktör
Holmgren, Herman, studierektor
Hultqvist,
Tore, ombudsman (fr.o.m. den 1 december 1974) Karlson, Tore E., ombudsman
Källstad, Thorvald E., rektor, f.d. led. av riksdagen Larsson, Lennart,
utbildningschef (t.o.m. den 30 november 1974) Larsson, Ulf O., t.f.
statssekreterare (t.o.m. den 6 november 1974) Söder, Karin A-M.,
yrkesvalslärare, led. av riksdagen Wallmark, Nils S. B., adjunkt (fr.o.m. den 7
december 1974)
Experter:
Engberg, Peter O., sekreterare Hellström, E. Emil, undervisningsråd Jakobsson,
Kent O., studieombudsman Johansson, Kjell V., rektor Olsson, H. S. Artur,
skolråd
Sanmark,
P. Arvid L., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sibe, Jan, förste
byråsekrelerare (fr.o.m. den 1 mars t.o.m. den 30 juni 1974) Sjöqvist, Eric G.,
rektor
Sekreterare:
Göransson, Lars O., byrådirektör (t.o.m. den 14 september 1974) Sjöqvist, Eric
G., rektor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Bitr.
sekreterare; Lindroth, Annica M., fil. kand. Stagh, Marina L., pol. mag.
Sundström, Björn G., jur. stud. (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Lokal:
Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm,
tel. 763 19 29 (Sjöqvist), 763 19 27 (Lindroth), 763 19 38 (Stagh), 763 19 26
(kansli)
Direktiven
för kommittén, se 1969 års riksdagsberättelse U 51. Tilläggsdirektiv, se 1973
års riksdagsberättelse U 17.
U;13 Skr 1975:4 336
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden saml haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
kommitténs arbete. Därutöver har ett antal sammanträden hållits med experterna.
Kommittén
har den 12 september 1974 avgett belänkandet (SOU 1974:62) Studiestöd ål vuxna.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
14.
Fiimutredningen (U 1969:52)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1968 för alt utreda frågan om
filmbranschens ekonomiska struktur och villkor m. m. (se Post- och Inrikes
tidn. den 13 juli 1%8):
Ordförande:
Åqvist, N. Erik M., hovrättspresident
Ledamöter:
Bengtson, Torsten S., redaktör, talman Grede, Kjell, regissör Göransson, Bengt,
folketshuschef Lindgren, Göran, direktör Palm, N. Sture, redaktör, led. av
riksdagen Schein, Harry, direktör
Experter:
Eklund, Bo L., civilekonom Stening, F. Birger, kammarrättsråd Werner, Gösta,
docent
Sekreterare:
Ekman, Gunnar O. S., hovrättsråd
Bitr.
sekreterare: Larson, Leif E., departementssekreterare
Direktiven
för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse U 52.
Utredningen
har under tiden november 1973 - februari 1974 hållit fyra sammanträden.
Utredningen
har den 26 februari 1974 avgett slutbetänkandet (SOU 1973:53) Samhället och filmen
Del 4.
Uppdraget
är därmed slutfört.
337 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:15
15.
Universitetsrestaurangkommittén (U 1970:46)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 mars 1969 för att planera och samordna
m.m. restaurangverksamheten vid universiteten och högskolorna (se Post- och
Inrikes tidn. den 27 mars 1969 och den 29 juli 1972):
Ordförande:
Ivarsson, Sven Ivar, avdelningschef (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Ledamöter:
Almefelt, Paul V., byråchef Brundell, Nils-Erik, direktör Eskilsson, Per H.,
organisationsdirektör Fors, Sixten R., byråchef Hagbergh, Göran G. E.,
avdelningsdirektör Juthagen, Leif R., avdelningsdirektör Philipson, Lars H. G.,
civilingenjör
Experter:
Johansson, Sjunne, ombudsman Moberg, Kaj, l:e stadsveterinär Söfelde, Karin,
socialinspektör Zetterquist, Urban G., departementssekreterare (t.o.m. den 15
juni 1974)
Sekreterare:
Magnusson, Leif, fil. kand.
Bitr.
sekreterare: Holmgren, Kjell, fil. kand.
Larsson,
Sixten, arkitekt SAR (fr.o.m. den I februari t.o.m. den 30 november 1974)
Olsson, Hans B., pol. mag. Pavliska, Petr, civilingenjör Ryberg, Marianne,
byggnadsingenjör
Lokal:
Götabergsgatan 9, 2 tr., 411 34 Göteborg. Postadress: Box 530 38, 400 14
Göteborg 53, tel. 031/17 99 50
Direktiven
för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse U 46. Tilläggsdirektiv, se 1973
års riksdagsberättelse U 21.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheler, organisationer, företag och övriga
driflorgan m. m. som berörs av kommitténs arbete.
Kommittén
har den 11 juni 1974 avgett en promemoria Universitetsreslauranger - principer
för central organisation - som utgör ett
22 Riksdagen 1975. I saml Nr 4
U:15 Skr 1975:4 338
förslag
gemensamt med den till statens personalnämnd (SPN) knutna samarbetsdelegationen
för förplägnadsfrågor (Safff). Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år
1975.
16.
1969 års psalmkommitté (U 1970:47)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 mars 1969 för att inom utbildningsdepartementet
biträda med utarbetande av ett tillägg till Den svenska psalmboken, avseende
både psalmtexter och psalmmelodier, att prövas och brukas i svenska kyrkan
intill dess en allmän revision av Den svenska psalmboken företagits:
Ordförande:
Björkman, Ulf L., kontraktsprost
Ledamöter:
Belfrage, H. Esbjörn G., docent Froslenson, Anders, f.d. kyrkoherde Göransson,
Harald O., musikdirektör Nisser, Per Olof, utbildningssekreterare
Experter:
Boden, Anna-Brita, sekreterare Erneholm, Berndt I., expeditionschef Erséus, L.
G. Torgny, musikdirektör Hallin, L. Bertil, musikdirektör Hartman, C. Olov,
teol. dr Löfström, U. Inge, kontraktsprost Sörenson, Torsten N., tonsättare
Sekreterare:
Erneholm, Berndt 1., expeditionschef
Bitr.
sekreterare: Bexell, Göran, teol. och fil. kand. Boden, Anna-Brita, sekreterare
Lokal:
Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 10 19
46,763 34 80 (Erneholm)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden.
Kommittén
avser att i början av år 1975 avge ett delbetänkande, innehållande förslag till
psalmer utom förrättningspsalmer.
Kommittéris
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
339 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:18
17.
Kommittén (U 1970:48) för medicinsk teknik i Linköping
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 mars 1969 med uppgift att svara för
samråd enligt avtal med Östergötlands läns landsting om lokaler för medicinsk
teknik i Linköping vid programmering, projektering och byggande av laboratorium
II vid regionsjukhuset:
Ordförande:
Resare, Bengt C. M., Överdirektör
Ledamöter:
Råby, K. Gösta, byråchef Walter, T. Viking, byggnadsdirektör
Expert:
Nygren, Alf L., byråchef
Sekreterare:
Råby, K. Gösta, byråchef
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft fortlöpande samråd med
landstinget om detaljutformningen av den första etappen av laboratorium II, främst beträffande lokalerna för medicinsk teknik. Dessa lokaler togs
i bruk hösten 1973.
Kommittén
har i skrivelse den 8 november 1974 till utbildningsdepartementet redovisat att
frågan när den andra etappen av laboratorium II kan
påbörjas för närvarande inte kan bedömas, öm en särskild kommitté bör
tillkallas för att svara för samråd med landstinget vad gäller den andra
etappen, bör enligt kommittén kunna prövas senare.
Då det ankommer pä nämnden
för undervisningssjukhusens utbyggande att pröva den ekonomiska
slutredovisningen för den första etappen, anser kommittén att dess uppdrag kan
upphöra.
Uppdraget
är därmed slutfört.
18.
Sakkunnig (U 1970:54) för utredning av förfarandet vid professorstillsättning
m.m.
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 december 1969 för att utreda frågan om
förfarandet vid tillsättning av tjänst som professor eller bitr. professor m.
m. (se Post- och Inrikes tidn. den 16 februari 1970):
Ordförande:
Ulveson, H. N. Ingemar, justitieråd
U:18 Skr 1975:4 340
Experter:
Ahrland, Sten, bitr. professor Henriksson, Christer, jur. kand. Marcusson, Sten
G., sekreterare Nilsson, Lars-Göran, ombudsman Nöteberg, Rolf M.,
hovrättsassessor Orava, Olavi A. (Olle), t.f. byråchef Ringborg, S. Erland,
kansliråd Rudhe, Rolf S., byråchef
Sandqvist-Örnberg,
Berit M-L., avdelningsdirektör Schmiterlöw, Carl G., professor, rektor
Sekreterare:
Svensson, Roger G. I., förste byråsekreterare
Lokal:
Högsta domstolen. Riddarhustorget 8, Box 2066, 10312 Stockholm 2, tel. växel 23
67 20 (Ulveson), Statens råd för samhällsforskning. Sveavägen 166, 113 46 Stockholm,
tel. 08/15 15 80 (Svensson)
Direktiven
förden sakkunnige, se 1971 års riksdagsberättelse U 41.
Den
sakkunnige har under år 1974 utarbetat en promemoria om tillsättning av
tjänster som professor (motsvarande) utanför det område, som regleras av universitetsstadgan
och stadgan för jordbrukets högskolor samt inhämtat yttranden över denna från
berörda myndigheter.
Den
sakkunnige beräknas slutföra silt arbete under år 1975.
19.
Särskilt uppdrag (U 1970:55) åt förutvarande statsministern Tage Erlander
Genom
Kungl. Maj:ts beslut den 19 december 1969 uppdrogs åt förutvarande
statsministern Tage Erlander att för forskningsändamål sammanställa uppgifter
och sammanföra handlingar från sin verksamhet som statsminister:
Erlander,
Tage F., förutvarande statsminister, f.d. led. av riksdagen
Lokal:
Nya Riksdagshuset, Brunkebergsterassen 1, Fack, 10012 Stockholm, tel.
växel 14 20 20 Arbetet är i huvudsak avslutat, men vissa granskningsuppgifter
återstår.
341 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:20
20.
Kommittén (U 1970:56) för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 januari 1970 för försöksverksamhet med
vuxenutbildning (se Post- och Inrikes tidn. den 16 februari 1970):
Ordförande:
Ekström, Sven E. A., f.d. förvaltningschef, led. av riksdagen
Ledamöter:
Brandgård, Evert, utbildningsintendent Dahlgren, Margareta B.,
direklörsassistent Johansson, Berndt O. L., departementssekreterare Johansson,
Inge K., studierektor Persson, Henry A., ombudsman Sanell, Åke P.,
avdelningschef Vestlund, A. G. (Gösta), undervisningsråd
Experter:
Danvind, Eva-Maria, utbildningsassistent
Göransson,
Lars O., byrådirektör (fr.o.m. den I april t.o.m. den 30 november 1974)
Johansson,
Solveig B., forskningsassistent
Sanmark,
P. Arvid L., hovrättsassessor (fr.o.m. den 16 maj t.o.m. den 30 november 1974)
Svanfeldt, Göran H., statistikchef
Sekreterare:
Engberg, Peter O., sekreterare
Bitr.
sekreterare: Andersson, Per-Ivan, fil. kand. (fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den
31 oktober 1974)
Arenbro,
Ewa M., forskningsassistent Liljeqvist, Siw E., fil. kand.
Olofsson,
Margot, adjunkt (fr.o.m. den 15 februari t.o.m. den 31 oktober 1974)
Lokal:
Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10
Stockholm, tel. 763 23 92 (Engberg), 763 1902 (Arenbro), 763 19 31
(Liljeqvist), 763 23 93 (kansli)
Direktiv
för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse U 43.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden, varav ett
gemensamt med kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX). Därutöver har ett antal
sammanträden ägt rum med en särskild utvärderingsgrupp.
U;20 Skr 1975:4 342
Kommittén
har den 12 sepiember 1974 avgett silt huvudbetänkande (SOU 1974:54) Vidgad
vuxenutbildning. Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
21.
Organisationskommittén (U 1970:59) för riksinternatskolor
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 april 1970 med uppgift att förbereda
åtgärder föranledda av inrättandet av de i prop. 1970:53 föreslagna riksinternatskolorna
samt att enligt Kungl. Maj :ts beslut den 5 maj 1972 efter överiäggningar med
Sigtuna kommun och efter samråd med styrelserna för Sigtunastiftelsens
humanistiska läroverk och Sigtunaskolan inkomma med förslag om dels
grundskolans framlida organisation vid de båda skolorna, dels de ytterligare
studievägar inom gymnasieskolan som kan anordnas vid de båda skolorna i
samverkan med Sigtuna kommun:
Ordförande:
Sundvik, K. Ivar, generalkonsul
Ledamöter:
Folkmarson, James A., länsskolinspektör Kleen, E. W. Erland, ambassadör Laag,
Ann-Mari, småskollärare, led. av riksdagen Lagercrantz, Richard C. H.,
departementssekreterare
Experter:
Jonsson, StigG. T., skoldirektör Larsson, Sixten, lönesekreterare Stigstedt,
Björn, kommunalråd
Sekreterare:
Skeppare, Åke I. A., fil. mag.
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Organiationskommittén
för riksinternatskolorna har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit
tre sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter och andra som
berörs av kommitténs arbete. Därutöver har sammanträden hållits gällande
information i fråga om framtida organisation för såväl grundskola som
gymnasieskola i Sigtuna kommun med hänsyn till samarbete mellan
riksinternatskolorna i Sigtuna och kommunen.
Kommittén
har den 24 juni 1974 avgett förslag rörande riksinternatskolornas organisation
m. m.
Uppdraget
är därmed slutfört.
343 Kommittéer:
Utbildningsdepartementet U:22
22. Organisationskommittén (U 1970:60) för högre
musikutbildning (OMUS)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 april
1970 fÖr att utföra fortsatt planeringsarbete för en reform av den högre
musikutbildningen:
Ordförande: Tapper, Karl-Herman, rektor (fr.o.m. den 1
oktober 1974) Wetterblad, R. Ingmar T., generaldirektör (t.o.m. den 30 september
1974)
Ledamöter: Ahlqvist, Barbro S. M., skolkonsulent (t.o.m.
den 30 september 1974) Andersson, Sigfrid A., studiesekreterare (fr.o.m. den I
oktober 1974) Assarson, Birgit, departementssekreterare (t.o.m. den 30
september 1974)
Dominigue, Carl-Axel, musikdirektör (fr.o.m. den 1 oktober
1974) Falk, Johan, violinpedagog (t.o.m. den 30 sepiember 1974) Faxén,
Nils-Bertil, avdelningsdirektör (t.o.m. den 30 september 1974) Gabrielsson,
Ingemar H., professor (t.o.m. den 30 september 1974) Hansson, Bertil, lektor
(fr.o.m. den I oktober 1974) Irving, Dorothy, konsertsångerska (fr.o.m. den 1
oktober 1974) Karlsson, Fritz, studieombudsman (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Olofsson, K. Oscar, skoldirektör (t.o.m. den 30 september 1974) Sellergren,
Lars, konsertpianist (t.o.m. den 30 september 1974) Sjöqvist, Gunnar A. H.,
rektor (t.o.m. den 30 september 1974) Sjöström, N, Gunnar, rektor (t.o.m. den
30 sepiember 1974)
Experter: Abenius, C. S. Folke, teaterchef
Ahlqvist, Barbro S. M., studierektor (fr.o.m. den 1
oktober 1974) Alldahl, Per Gunnar, lektor (fr.o.m. den 1 november 1974)
Andersson, Sam, musikintendent Arnér, E. Å. Gotthard, kyrkomusiker
Assarson, Birgit, departementssekreterare (fr.o.m. den 1
oktober 1974) Bengtsson, L. Ingmar O., professor Bengtsson, Per, förste
byråsekreterare Bondeman, Anders, kyrkomusiker Burman, Eskil, rektor Cederberg,
Ingvar, musikdirektör Dahlström, Kerstin, rytmikpedagog Deak, Csaba, tonsättare
Dominique, Kåge, pianist (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31
maj 1974) Eeg-Olofsson, Karin, pianopedagog (fr.o.m.den 27 maj t.o.m.den 31 maj
1974) Erdmann, Bengt, fil. mag.
U.22 Skr 1975:4 344
Eriksson,
Gunnar, musikdirektör
Eriksson,
Nils-Erik, byrådirektör
Eriksson,
B. Sune, direktör
Falk,
Johan, violinpedagog (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Faxén,
Nils-Bertil, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Ferneborg,
Stieg, skolkonsulent (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Gabrielsson,
Ingemar H., professor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Genetay,
Claude M., violincellist
Göransson,
Harald, musikdirektör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Hagberg,
Arne, musikdirektör (fr.o.m. den 8 februari t.o.m. den 18
februari
1974)
Hall,
Lennart, lektor (fr.o.m. den 1 november 1974)
Hallhagen,
Gunnar, professor (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj 1974)
Henriksson,
Claes, kyrkomusiker (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj
1974)
Holecek,
Josef, gitarrpedagog
Holmström,
Anita, sångpedagog (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj
1974)
Håkansson,
Greta, danspedagog
Ingelf,
Sten, musikpedagog (fr.o.m. den 1 november 1974)
Irwing,
Dorothy, konsertsångerska
Karlsson,
Fritz, studieombudsman
Landfors,
Curt, byrådirektör
Larsson,
Eva-Katharina, musikdirektör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Leander,
Sven, assessor
Lindblad,
Rune, tonsättare
Linder,
Alf, professor (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj 1974)
Lindgren,
Kurt, musiker
Lindquist,
B. Rune L., byråchef
Ling,
Jan H., docent
Martinsson,
Björn, musikdirektör (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj
1974)
Moll,
Olof G., byråchef
Nilsson,
Olle, musikdirektör (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj 1974)
Nordström,
Sixten, musikkonsulent
Olofsson,
K. Oscar, skoldirektör (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Olsson,
Bo Armand, musikdirektör (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj
1974)
Persson,
Einar, musikdirektör
Riedel,
Georg M. L., musiker
Ringmar,
R. Torgil, avdelningschef
Rosell,
Lars-Erik, musikdirektör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Schele,
Märta, musikdirektör
Scherwin,
Olle, musikdirektör
Sellergren,
Lars, konserlpianist (fr.o.m. den I oktober 1974)
345 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:22
Sernklef,
Harry T. W., intendent (fr.o.m. den I april 1974)
Sjöqvist,
Gunnar A. H., rektor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Sjöström,
N. Gunnar, rektor (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Svegelius,
Lennart, kyrkomusiker (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj
1974)
Söderholm,
Valdemar, tonsättare (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj
1974)
Tagg,
Philip, fil. mag.
Teveborg,
Lennart, undervisningsråd
Thunander,
Karl Axel, musikdirektor (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31
maj
1974)
Thyrenius,
Ingegerd, sångpedagog
Wedar,
Folke, musikdirektör (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj 1974)
Werner,
Odd, avdelningsdirektör
Wessman,
Sven A., kantor
Wetterblad,
R. Ingmar T., generaldirektör (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Wiggen,
Knut, tonsättare
Wahlberg,
Rune, musikdirektör (fr.o.m. den 27 maj t.o.m. den 31 maj
1974)
Sekreterare:
Halling, Nils-OIov, utbildningsledare
Bitr.
sekreterare: Ozolins, Berit, fil. kand.
Lokal:
Storgalan 13, 41124 Göteborg, tel. 031/139924 (Halling), 031/13 99 25
(Ozolins), 031/13 99 26 (Per Bengtsson), 031/13 99 38 (kansli och ordföranden)
Direktiven
för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse U 46.
Tilläggsdirektiv
(PM upprättad den 4 oktober 1974 inom utbildningsdepartementet):
1
Utgångsläge
Sedan
stalsmakterna år 1970 fastställt vissa riktlinjer för en successiv reform av
den högre musikutbildningen (prop. 1970:25, SU 1970:108, rskr 1970:274)
tillsattes organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) med uppdrag
att utföra del fortsatta planeringsarbete som erfordrades för att genomföra de
avsedda förändringarna.
Direktiv för arbetet finns
i en inom utbildningsdepartementet upprättad PM av den 10 april 1970. De
läroanstalter, som berörs av uppdraget till OMUS, är i första hand de tre
musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessutom berörs Folkliga
musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskola (musiklinjen) och Örebro
musikpedagogiska institut, som alla enligt 1970 års riktlinjer avses få vissa
uppgifter inom den högre musikutbildningen, saml Svenska Dalcroze-seminariel.
U:22 Skr 1975:4 346
De
utredningsuppgifter, som ingår i uppdraget till OMUS, omfattar både
utbildningsfrågor och organisatoriska frågor. Enligt riktlinjerna skall den
högre musikutbildningen omfatta flera olika slags utbildning som i grova drag
kan indelas i å ena sidan artistutbildning tagen i vid mening, dvs. utbildning
av såväl orkester- och regionmusiker, kyrkomusiker som övriga skapande och
utövande artister och å andra sidan pedagogiskt inriktad utbildning, dvs.
utbildning av musiklärare (lärare för skolans musikundervisning) och
musikpedagoger (lärare inom i första hand frivillig musikundervisning i olika
verksamhetsformer) samt olika slags påbyggnadsutbildning med pedagogisk
inriktning. OMUS har till uppgift att utforma och föreslå bestämmelser för
tillträde och antagning samt avge förslag till studieorganisation och
studieplaner för de olika utbildningsformerna. De organisatoriska frågor som
OMUS skall överväga gäller den lokala institutionella organisationen vid
musikhögskolorna och den tjänsteorganisation som dessa skolor behöver för att
kunna fullgöra sina uppgifter.
Vid
sidan av sina egentliga utredningsuppgifter har OMUS också vissa uppgifter som
s. k. tillsynsmyndighet för den högre musikutbildningen. Uppdraget är i denna
del av provisorisk karaktär i avvaktan på de förändringar för läroanstalterna
på musikområdet som kan följa av statsmaklernas ställningstaganden till U 68 :s
förslag om en mer sammanhållen organisation för högskoleutbildningen.
Uppgifterna som tillsynsmyndighet är begränsade till vissa centrala planerings-
och samordningsfrågor med anknytning till det utrednings- och reformarbete som
är OMUS huvudsakliga uppgift. Bl. a. har OMUS sedan 1970 svarat för
framställningar om anslag till musikhögskolornas verksamhet.
På
förslag av OMUS har sedan 1970 vissa förändringar genomförts beträffande
musiklärarutbildningen. Sedan budgetåret 1971/72 pågår således en ny typ av
lärarutbildning för skolväsendet, en tvåämnesutbildning som omfattar
ämnesutbildning och praktisk-pedagogisk utbildning i musik och ett annat ämne.
Den särskilda ämnesutbildning i musik (SÄMUS), som anordnas för ändamålet och
leds av OMUS, är ett försök med en till stora delar ny utbildningsform. F. n.
bedrivs sådan utbildning i Göteborg och Malmö.
Sedan
budgetåret 1972/73 genomförs en reform av den högre kyrkomusikerutbildningen
vid musikhögskolorna. I det sammanhanget tillämpas också de allmänna riktlinjer
för studieorganisationen inom den högre musikutbildningen som OMUS utarbetat.
Dessa innebär att studierna organiseras i utbildningslinjer, studiekurser och
kurser enligt en modell som i stor utsräckning ansluter till U 68:s
studieorganisaioriska förslag.
Som
ett led i arbetet med den pedagogiskt inriktade utbildningen har OMUS i
betänkandet (Ds U 1973:19) Musikundervisning sammanställt vissa principiella
synpunkter på den fortsatta utvecklingen inom musikundervisningen i och utanför
skolan.
Betänkandet
har remissbehandlals. De delar av förslaget som inte berörs i denna PM bereds
inom utbildningsdepartementet.
De
resultat som hittills uppnåtts av OMUS är av stort värde och i vissa avseenden
av grundläggande betydelse för det fortsatta utrednings- och reformarbetet.
Samtidigt kan det konstateras att de uppgifter som återstår för att fullfölja
arbetet är både omfattande och krävande.
Av
flera skäl finns det nu behov av att OMUS för sitt fortsatta arbete med den
högre musikutbildningen får vissa ytterligare direktiv. De kulturpolitiska
ställningstaganden som statsmakterna nyligen gjort i
347 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:22
samband
med behandlingen av 1974 års proposition om den statliga kulturpolitiken (prop.
1974:28, KrU 1974:15, rskr 1974:248) måste uppmärksammas i detta arbete. OMUS
har vidare för egen del framhållil behovel av mer detaljerade riktlinjer för
det fortsatta arbetet med den pedagogiskt inriktade utbildningen och i detta
syfte lagt fram det lidigare nämnda principbetänkandet om musikundervisning.
Remissbehandlingen av betänkandet har föranlett en rad synpunkter och krav som
är av betydelse för hela det återstående utrednings- och reformarbetet.
2 Riktlinjer för det fortsatta arbetet
2.1
Uppdragets omfattning och karaktär
OMUS
har som redan nämnts vid sidan av sina egentliga utredningsuppgifter haft i
uppdrag att provisoriskt fungera som tillsynsmyndighet för den högre
musikutbildningen, i första hand musikhögskolorna. Denna dubbla uppgift bör
OMUS t. v. ha kvar. Att inom samma organ hålla samman utredningsuppgifter med
de centrala planerings- och samordningsuppgifter, som ingår i uppdraget som
tillsynsmyndighet, kan innebära vissa olägenheter. OMUS bör därför vara
oförhindrad att förändra de arbetsformer som hittills tillämpats.
Kungl.
Maj :t kommer inom kort att fatta beslut i vissa frågor av betydelse för
lokalförsörjningen vid musikhögskolan i Malmö som bl. a. tar hänsyn till den
lokalbehovsberäkning för musikhögskolorna som OMUS lagt fram. I samband därmed
kan del bli aktuellt att överföra det programansvar i fråga om lokaler ocb
utrustning för musikhögskolorna, som hittills åvilat OMUS och
byggnadsstyrelsen, till vederbörande lokal- och utrustningsprogramkommitté .
Inom
den högre musikutbildningen är möjligheterna till fortbildning och
vidareutbildning f. n. myckel små. Frågan har uppmärksammats av OMUS i
principbetänkandet om musikundervisning och även av ett flertal
remissinstanser. Med anledning härav bör OMUS nu ta upp frågan till allmän
prövning. OMUS bör inte göra någon beskrivning i detalj av verksamhetens
innehåll och former. Arbetet bör i stället inriktas på en systematisk genomgång
och analys av de behov av fortbildning och vidareutbildning som finns, inte
bara inom det musikpedagogiska området utan inom musikområdet som helhet.
Förhållandet mellan grundutbildning och fortbildning bör belysas. Av analysen
bör således framgå om utbildningsbehoven inom någon del av området tillgodoses
bättre genom fortbildning än genom grundutbildning. Arbetet bör bedrivas i
samråd med skolöverstyrelsen. De övriga myndigheter och organisationer, som är
direkt berörda, bör få medverka i arbetet i de former som OMUS finner lämpliga.
Enligt
direktiven har OMUS vissa uppgifter beträffande kursverksamhet anordnad i
anslutning till den högre musikutbildningen. Dessa uppgifter bör anstå tills
dess den nyss nämnda analysen av fortbildningsbehoven genomförts.
I
övrigt bör uppdraget till OMUS omfatta samma uppgifter som tidigare. Vad som
anförs i det följande är preciseringar av de riktlinjer för uppdraget som finns
i de ursprungliga direktiven.
En
allmän arbets- och tidsplan för det återstående uppdraget anges i det följande.
Arbetet består i dels egentliga utredningsuppgifter, som OMUS själv svarar för,
dels medverkan i ett praktiskt reformarbete som syftar till att successivt
genomföra förändringar inom utbildningen. I fråga om del
U:22 Skr 1975:4 348
egentliga
utredningsarbetet måste OMUS inrikta sig på att mer ingående än hittills
analysera och beskriva den högre musikutbildningens mål och uppgifter med
hänsyn till den konstnärliga och kulturpolitiska utvecklingens krav. Samtidigt
är det angeläget att arbetet i sin helhet, dvs. såväl utredningsarbetet som det
praktiska reformarbetet, når ett snabbt resultat. Arbetet bör, inte minst med
hänsyn till de berörda skolornas olika intressegrupper, bedrivas i etapper på
sådant sätt att OMUS relativt snart kan nå fram till principiella ställningstaganden
i fråga om utvecklingen i stort av utbildningen och verksamhetsformerna vid
skolorna. Arbets- och tidsplanen innebär därför att OMUS i en första etapp
skall avge ett principförslag i de för utvecklingen centrala frågorna.
2.2
Utbildningens uppgifter och inriktning
I
det följande anges försl några allmänna riktlinjer som OMUS bör beakta i det
fortsatta utrednings- och reformarbetet. Därefter görs vissa mer speciella
preciseringar av uppdraget beträffande artistutbildningen och den pedagogiskt
inriktade utbildningen.
Statsmakterna
har tidigare i år fastställt mål för kulturpolitiken och gjort vissa uttalanden
om utvecklingen på musikområdet. Dessa ställningstaganden bör vara vägledande
för arbetet inom OMUS som bör ägna särskilt intresse åt den högre
musikutbildningens möjligheter att medverka i förverkligandet av de
kulturpolitiska målen.
Remissinstanser
som företräder olika delar av musiklivet har i yttranden över det av OMUS
avgivna principbetänkandet om musikundervisning gett uttryck för sin syn på den
nuvarande högre musikutbildningen. Remissmaterialet bör kunna utgöra en
ulgångspunkt för det fortsatta arbetet inom OMUS. Flera remissinstanser menar
att det från kulturpolitisk synpunkt finns anledning att ställa krav på
utvidgning och förändring av musikutbildningens uppgifter och inriktning. I
högre grad än hittills börden högre musikutbildningen såväl
praktisk-musikaliskt som teoretiskt bedrivas med utgångspunkt i musiklivets
totala situation. Utbildningens uppgift bör vidgas till att omfatta
utbildningsbehoven inom musiklivet som helhet. Den höga specialiseringsgraden i
utbildningen bör kunna minska. Reella möjligheter bör finnas inom olika slags
utbildning att bedriva studier i sådana musikaliska genrer och uttrycksformer
som nu är underrepresenterade i verksamheten, bl. a. improviserad och
gehörsmässigt förmedlad musik, vissa kammarmusikaliska former samt elektronisk
musik och andra experimentella musikformer. En snäv inriktning mol solistiska
färdigheter och attityder bör också undvikas och moment som syftar till att
utveckla olika sidor av de studerandes skapande förmåga få ökat utrymme i alla
slags utbildningsformer.
OMUS
bör allmänt överväga hur en utvidgning och förändring av den högre
musikutbildningens uppgifter och inriktning bör ske. Syftet med arbetet bör
vara att söka utveckla utbildningen i den riktning som anges i de berörda
remissyttrandena, vilket bl. a. innebär större bredd och mångsidighet i
utbildningen, inte bara totalt sett utan också inom skilda utbildningsformer. I
ett principförslag bör OMUS ange målet för och den huvudsakliga inriktningen
och uppläggningen av olika utbildningar. De allmänna förutsättningarna för att
genomföra förslagen bör redovisas, däribland de viktigare konsekvenserna för de
organisatoriska frågor som OMUS har i uppdrag att utreda.
I
principförslaget måste OMUS också behandla frågan om vilka krav på
349 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:22
musikaliska
förkunskaper som bör gälla för tillträde till olika slags utbildning och hur
dessa bör prövas. OMUS har behandlat förkunskapskraven och behovet av insatser
för s. k. förberedande musikutbildning i betänkandet om musikundervisning. Med
förberedande musikutbildning avser OMUS den färdighetsträning som behövs som
grund för olika slags yrkesverksamhet på musikområdel och som ligger före den
avslutande högre musikutbildning som i regel krävs för sådan yrkesverksamhel.
Det förslag som OMUS för fram har föranlett en mycket omfattande diskussion vid
remissbehandlingen. Remissinstanserna är eniga om alt det behövs en medveten
satsning för förberedande musikutbildning av det slag som avses. De insatser
som redan görs inom ramen för den kommunala musikskolan, vissa folkhögskolor
och genom gymnasieskolans musiklinje, behöver samordnas och förstärkas. För den
framtida utbildningen av musiker är det nödvändigt att ersätta den
internutbildning inom regionmusiken, som är under avveckling, med insatser i
annan form. OMUS får kritik av i huvudsak två skäl, dels för att förslaget
syftar till att yrkesinrikta delar av musikundervisningen redan på
grundskolestadiet, dels för att förkunskapskraven är beskrivna för snävt, i
allmänhet med utgångspunkt i de krav som musikhögskolorna i dagens läge ställer
upp för den utbildning som nu bedrivs.
De skolor som bedriver
högre musikutbildning bör kunna räkna med att det inom den samhällsslödda
musikundervisningen ges möjligheter för blivande sökande till skolorna alt
förbereda sig så att de vid tillträde till utbildningen kan svara mol de
förkunskapskrav i musikaliskt avseende som musikhögskolorna har anledning att
ställa upp. OMUS bör, som redan nämnts, ta upp frågan om dessa förkunskapskrav
till ytterligare diskussion. Musiklinjen inom gymnasieskolan bör även i
fortsättningen spela en viktig roll i detta sammanhang. OMUS bör beredas
möjlighet att deltaga i den utvärdering av musiklinjen och översyn av linjens
timplan som skolöverstyrelsen genomför. Först sedan detta arbete slutförts är
det möjligt att bedöma om ylterligare insalser behövs för att tillgodose
behovet av förberedande musikutbildning. Det arbete som sker i folkhögskoleutredningen
är i detta sammanhang av intresse bl. a. av det skälet alt folkhögskolans
musikundervisning når andra kategorier av studerande än gymnasieskolans
musiklinje.
Den
analys av behoven av fortbildning och vidareutbildning på musikområdet, som
nämnts i p. 2.1, bör ingå i principförslaget.
I fråga om
studieorganisationen för den högre musikutbildningen bör OMUS följa de allmänna
riktlinjer som redan behandlats i samband med förslaget till en ny högre
kyrkomusikerutbildning. Dessa gäller främst sådan utbildning som kan
organiseras i utbildningslinjer. Det studieorganisatoriska systemet behöver
emellertid anpassas även till andra slags utbildningsbehov. I stort bör OMUS i
sitt fortsatta arbete med studieorganisationen utgå från de allmänna principer
som statsmakterna kan komma att ställa upp på grundval av U 68 :s förslag.
I fråga om den lokala
institutionella organisationen kan vissa preciseringar av förutsättningarna för
OMUS arbete komma att göras sedan statsmakterna tagit slällning till de förslag
som avgetts av U 68 och den inom utbildningsdepartementet tillsalla U
68-beredningen.
Artistutbildningen.
I de direktiv för arbetet, som ingår i PM av den 10 april 1970, görs en
uppdelning mellan utbildningen av musiker, ensembleledare och specialutbildning
i komposition och dirigering. Med hänsyn till de allmänna riktlinjer som
angetts ovan är det inle nödvändigt för OMUS att i
U:22 Skr 1975:4 350
fortsättningen
strikt följa denna uppdelning.
Den yrkesmässiga
verksamheten på musikområdet behandlas i propositionen om den statliga
kulturpolitiken dels i del avsnitt som rör s. k. fri kollektiv skapande
verksamhet, dels i avsnittet om musikinstitutionerna. I samarbete med berörda
statliga organ på området bör OMUS i sitt principförslag försöka göra en allmän
bedömning av utvecklingen och utbildningsbehoven på området. OMUS bör därvid
räkna med att ensembler och fria grupper kommer att svara för en del av den
samhällsslödda verksamheten. Utvecklingen av institutionsverksamheten, som
enligt propositionen i hög grad görs beroende av de initiativ och önskemål som
kommer att föras fram inom de regioner där institutionerna skall verka, kan
förväntas leda till en verksamhet som präglas av större mångsidighet än f. n. i
fråga om såväl musikutbud som verksamhetsformer.
Enligt
de tidigare direktiven skall i musikerutbildningen ingå möjlighet för de
studerande att genom praktisk verksamhet i olika slags orkestrar och ensembler
få erfarenhet av sina framlida arbetsförhållanden. OMUS bör i sitt
principförslag ta upp även denna fråga och behöver därvid inte vara bunden till
det i direktiven nämnda förslaget till ensembleskolning.
Pedagogiskt
inriktad utbildning. De i PM av den 10 april 1970 angivna, allmänna riktlinjerna
för arbetet med utformningen av utbildningen av musiklärare och musikpedagoger
bör fortsatt gälla. Detta innebär att utbildningen av musiklärare, dvs. lärare
i musik för skolväsendet, t. v. bör omfatta utbildning av både tvåämneslärare
och ettämneslärare. Sambandet mellan utbildningen av ettämneslärare i musik och
musikpedagogut-bildningen, som innebär att ämnesstudierna i musik i
lärarutbildningen i stort sett skall motsvara en musikpedagogisk utbildning,
bör kvarstå.
I
sitt arbete med utbildningen av musiklärare bör OMUS allmänt uppmärksamma vad
som sägs om förändringar i lärarrollen och om lärarens funktion och uppgifter i
direktiven till de sakkunniga som nyligen tillkallats för att utreda
lärarutbildningens mål, struktur, innehåll m. m. OMUS bör också beakta
resultatet av den pågående beredningen av 1%8 års lärarutbildningskommittés
förslag i betänkandet (SOU 1972:92) Fortsatt reformering av lärarutbildningen.
Tvåämnesutbildningen
av lärare i musik och annat ämne, som nu bedrivs i Göteborg och Malmö, bör t.
v. fortsätta som försöksverksamhet. Del övergripande ansvaret för den särskilda
ämnesutbildningen i musik (SÄMUS) bör ligga kvar hos OMUS, som därvid särskilt
bör svara för att erfarenheterna av försöket utvärderas och bearbetas. OMUS bör
emellertid vara oförhindrad att i fråga om den direkta ledningen av
utbildningen aktualisera andra former än de som f. n. tillämpas.
OMUS
bör i det fortsatta arbetet med förslag om utbildning av ettämneslärare i musik
beakta vad som nedan sägs i fråga om utformningen av en allmän
musikpedagogutbildning. Även den praktisk-pedagogiska utbildningen av
ettämneslärare bör tas upp i förslaget. OMUS bör därvid ulgå ifrån att den
praktisk-pedagogiska utbildningen organisatoriskt sett t. v. bör vara knuten
till den institution (musikhögskola eller motsvarande) som anordnar
ämnesutbildningen.
OMUS
har i betänkandet om musikundervisning kommit fram till att det kan finnas
anledning att anordna både en allmän och en specialiserad
musikpedagogutbildning. Remissinstanserna instämmer i detta. OMUS bör arbeta
vidare med en allmän musikpedagogutbildning med den uppläggning och inriktning
som anges i betänkandet. I arbetet bör ingå att pröva om en allmän
musikpedagogutbildning kan utformas som en påbyggnad av
351 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U:22
SÄMUS.
Även tanken på att använda en allmän musikpedagogutbildning som en del i en
kombination av utbildning användbar inom olika slags kultur- och
fritidsverksamhet bör prövas i detta sammanhang. I arbetet bör OMUS ha kontakt
med den nyss nämnda utredningen om lärarutbildningen. I fråga om den
specialiserade musikpedagogutbildningen finns i remissyttrandena över
betänkandet om musikundervisning vissa synpunkter som bör beaktas i det
fortsatta arbetet. De allmänna överväganden om den högre musikutbildningens
uppgifter och inriktning, som OMUS enligt vad som anförts i denna PM har i
uppdrag att göra, blir i övrigt av avgörande betydelse i detta sammanhang. Som
anges i de tidigare direktiven bör de studerande som antagits i artistutbildning
vid lämplig tidpunkt under studierna kunna gå över till utbildning med
pedagogisk inriktning. Sådana möjligheter bör finnas inom alla former av
artistutbildning. OMUS bör utgå ifrån att behovet av specialiserade
musikpedagoger till större delen kan täckas på detta sätt.
2.3
Dimensionering
len
skrivelse den 29 maj 1974 har OMUS föreslagit en miniminivå för den totala
utbildningskapaciteten i framtiden vid de tre musikhögskolorna och vid Folkliga
musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskolas musiklinje och Örebro
musikpedagogiska institut, dvs. de tre skolor som enligt statsmakternas beslut
år 1970 också skall kunna tas i anspråk för uppgifter inom den högre
musikutbildningen. Förslaget, som innebär en begränsad utökning av den totala
dimensioneringen av utbildningen jämfört med den nuvarande
utbildningskapaciteten vid de berörda skolorna (minst 1 350 närvarande
studerande mot f. n. ca 1 150), tar hänsyn till effekterna av det pågående
arbetet med att effektivisera utbildningen och begränsa studietiderna.
I
uppdraget till OMUS ingår att överväga och ge förslag om den framtida
dimensioneringen av den högre musikutbildningen, både totalt och för olika
former av utbildning. Detta uppdrag bör fullföljas. För att det återstående
utrednings- och reformarbetet skall kunna genomföras på ett realistiskt sätt
och med hänsyn till de berörda skolornas egna intressen finns det emellertid
anledning att redan nu la ställning i vissa delar till det av OMUS framlagda
dimensioneringsförslaget. Detta bör ske genom att lägga fast dimensioneringen
av de tre musikhögskolorna i enlighet med det förslag som finns i skrivelsen,
nämligen 425 närvarande studerande vid musikhögskolan i Stockholm och 275
närvarande studerande vardera vid musikhögskolorna i Göteborg och Malmö. En
eventuell ökning av kapaciteten utöver nuvarande nivå på ca 1 150 studerande
bör ske genom utbyggnad vid övriga berörda skolor. För Folkliga musikskolan
Ingesund, Framnäs folkhögskolas musiklinje och Örebro musikpedagogiska institut
innebär detla att utbildningskapaciteten vid skolorna, som f. n. har en
omfattning motsvarande sammanlagt ca 150 närvarande studerande, därutöver ökar
i den utsträckning som behövs för att uppnå den mer definitiva nivå för den
totala dimensioneringen av den högre musikutbildningen som OMUS kommer att
föreslå. I sitt förslag till fördelning av den totala utbildningskapaciteten
på olika former av utbildning bör OMUS se till att den pedagogiskt inriktade
utbildningen, däribland även den typ äv utbildning som bedrivs vid Svenska
Dalcroze-seminariel, får ett tillräckligt stort utrymme och särskilt beakta det
akuta behovet av att öka musiklärarutbildningen.
U;22 Skr 1975:4 352
2.4
Genomförande och tidsplan
Utredningsarbetet
bör inte bedrivas isolerat från arbetet med att praktiskt genomföra
förändringar inom den högre musikutbildningen. Det bör därför vara en viktig
del av uppdraget till OMUS att medverka i det praktiska reformarbetet.
Det
är av flera skäl angelägel att det praktiska reformarbetet nu kan intensifieras
och att de förändringar av ulbildningens uppgifter och inriktning, som
utredningsarbetet kan vänlas leda till successivt kan inledas. Genom
utredningsarbetet kommer ulbildningsformer att behöva byggas upp som delvis
ersätter de som nu finns. Övergången måste med nödvändighet ta viss tid. För
att bygga upp nya utbildningsformer krävs förberedelser i form av pedagogiska
och metodiska försök eller andra insatser av experiment- eller
utvecklingskaraktär. Den avveckling som det kan bli fråga om måste göras med
försiktighet både av hänsyn till de sökande som under lång tid inriktat sig på
en utbildning av viss typ och med vissa förkunskapskrav och av hänsyn till
befintlig lärarpersonal.
OMUS
medverkan i reformarbetet bör huvudsakligen bestå i planering och förberedelse
av praktiska försök med nya utbildningsformer. Sådana försök bör kunna
genomföras vid en eller flera av de skolor som berörs av OMUS uppdrag. Krav på
åtgärder som bör beaktas av OMUS i detta sammanhang finns bl. a. i vissa
remissyttranden över betänkandet om miisikiindervisning. Några ytterligare helt
fristående försök av det slag som SÄMUS rei-resenlerar bör inte anordnas om
inte särskilt vägande skäl talar för detta. I stället bör försöken göras inom
ramen för den utbildning som bedrivs vid de berörda skolorna. Delta bör kunna
ske utan att OMUS inväntar den tidpunkt då en ny utbildningslinje kan inrättas
med en för alla studerande enhetlig studieplan. OMUS bör kunna föreskriva att
varierande studieplaner under försökstiden kan tillämpas inom den avsedda
utbildningen. OMUS bör även bestämma omfattningen av försöken och den takt i
vilken de kan utvidgas. Försöken bör planeras och förberedas i nära kontakt med
berörda parter vid skolorna som bör svara för det praktiska genomförandet i
samråd med OMUS.
Ett
praktiskt reformarbete av angivet slag bör under förutsättning av riksdagens
medgivande påbörjas läsåret 1975/76 och bedrivas och finansieras som
musikpedagogisk utvecklings- och försöksverksamhet. Innevarande budgetår finns
i staten för anslaget till musikhögskolorna en ny anslagspost till sådan
verksamhei. Medlen under anslagsposten fördelas av OMUS som också utfärdar de
närmare föreskrifter som behövs för verksamheten. OMUS får föreskriva att
medlen till utvecklings- och försöksverksamhet utgår under förutsättning att viss
del av kostnaden betalas från annat håll. När det gäller de praktiska försök
som här berörts bör vederbörande skolor svara för huvuddelen av koslnaderna
inom ramen för de resurser som skolorna disponerar. För insatser av experiment-
eller utvecklingskaraktär bör OMUS kunna tillskjuta medel från anslagsposten
till utvecklings- och försöksverksamhet. Frågan om vilka resurser som under
budgetåi'et 1975/76 kan stå till förfogande för insatser av detta slag prövas
under del nu pågående budgetarbetet.
OMUS
bör lägga upp silt arbeie så alt uppdraget för kommitténs del kan vara avslutat
senast i och med utgången av juni 1977.1 en första etapp bör OMUS inrikta sitt
utredningsarbete på att före den 1 mars 1976 lägga fram ett principförslag av
del slag som tidigare nämnts. OMUS bör därefter även svara för den
detaljplanering som krävs för alt slutföra uppdraget.
353 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:23
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden.
Därutöver har sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper, expertgrupper
m.m.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
23.
Organisationskommittén (U 1970:62) för högre teknisk utbildning och forskning i
övre Norrland
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 april 1970 med uppgift att under
universitetskanslersämbetet planera för högre teknisk utbildning och forskning,
som avses komma till stånd med anledning av riksdagens beslut över i prop.
1970:88 framlagda förslag. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 maj 1971 fungerar
kommittén som ledningsorgan för högskolan i Luleå samt som lokal- och
utrustningsprogramkommitté för Luleå:
Ordförande:
Edström, John Olof, disponent
Ledamöter:
Björling, Gotthard, professor Fors, Sixten R., byråchef Henningsson, Lars-Åke,
teknolog
Lassinantti,
I. Ragnar, landshövding, f.d. led. av riksdagen Malmgren, Nils, kommunalråd
Moll, Olof G., byråchef Nordström, Lars, professor Paul, Karl-Gustav, professor
Poppius, Hans D., byråchef Rosén, Nils-Arne, t.f. byggnadsråd Wellenius, Lennart,
direktör Ösdund, Zolo, kanslichef
Experter:
Andersson, Rune, civilingenjör (fr.o.m. den 15 maj 1974) Axrup, Stig,
utbildningsledare (t.o.m. den 30 juni 1974) Bergdahl, Sven-Gunnar,
bergsingenjör (t.o.m. den 30 juni 1974) Berglund, Cari-Bertil, direktör (t.o.m.
den 30 juni 1974) Bylund, B. Erik M., professor Enquist, Daniel N.,
förvaltningschef Holm, J. Lennart, generaldirektör
Jiewertz,
Bengt K-O., civilingenjör (t.o.m. den 30 juni 1974) Johansson, Kari-Åke,
teknolog (fr.o.m. den 13 mars 1974) Karlsson, Christer, civilingenjör (t.o.m.
den 30 juni 1974) Lager, Ingemar, t.f. universitetslektor (t.o.m. den 30 juni
1974)
23 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
U:23 Skr 1975:4 354
Larsson,
Leif, civilingenjör (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Leo,
Håkan, bergsingenjör (t.o.m. den 30 juni 1974)
Ljungholm,
Anders, teknolog (t.o.m. den 30 juni 1974)
Lundqvist,
Bo Christer, civilingenjör
Olving,
Sven, professor (t.o.m. den 30 juni 1974)
Pettersson,
N. Ove, professor
Ramström,
Dick O., professor (t.o.m. den 30 juni 1974)
Reinius,
Erling, professor (t.o.m. den 30 juni 1974)
Rånby,
Bengt, professor (t.o.m. den 30 juni 1974)
Sundström,
John, professor (t.o.m. den 30 juni 1974)
Söderberg,
Bo K. G., departementssekreterare
Tennberg,
Klas, byrådirektör
Wikström,
Hans F., rektor (t.o.m. den 30 juni 1974)
Sekreterare:
Andersson, N. Rune, civilingenjör (t.o.m. den 14 maj 1974) Enquist, Daniel N.,
förvaltningschef (fr.o.m. den 15 maj 1974) Lundquist, Bo, civilingenjör
(fr.o.m. den 15 maj t.o.m. den 30 september
1974)
Lokal:
Högskolan i Luleå, 951 87 Luleå, tel. 0920/680 00 Direktiven för kommittén, se
1971 års riksdagsberättelse U 48.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
kommitténs arbete. Därutöver har sammanträden hållits med arbetsgrupper,
expertgrupper m. m.
Kommittén
har den 1 april 1974 avgett följande delbetänkande: Träteknisk utbildning och
yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH) i Skellefteå (betänkande V) utgivet av
högskolan i Luleå.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under våren 1975.
24.
Utredningen (U 1970:63) om skolans Inre arbete (SIA)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1970 för att utreda frågan rörande
åtgärder för elever med särskilda svårigheter i skolan och därmed
sammanhängande frågor, bl. a. skolans arbetsmiljö (se Post-och Inrikes tidn.
den 15 juli 1970):
Ordförande:
Orring, Jonas A., generaldirektör
Ledamöter:
Beckius, Carin E., kanslichef Larsson, L. Thorsten, lantbrukare, led. av
riksdagen
355 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:24
Mogård,
Britt E. T., fru, led. av riksdagen Mårtensson, Alvar G, G., telearbetare, f.d.
led. av riksdagen Richardson, N. Gunnar E., docent, f.d. led. av riksdagen
Svenningsson, S. Levi H., fil. kand.
Experter:
Alfredsson, Karl-Erik N., förbunds jurist Andersson, Bengt Hj., skolinspektör
Anveden, Per Olov, förbundsordförande Axelsson, Alf W., rektor
Beckne,
Rolf A. P., lektor (t.o.m. den 30 juni 1974) Bergman, Folke, skoldirektör
Björk, John G. T., skoldirektör Dahlquist, Lars, studierektor Danemar, Anton,
rektor Du Rietz, Lars B. Hj., rektor Edam, Carl Tomas H:son, sekreterare
Edmark, Birger, rektor Elam, Lars, skolinspektör Ehrenfreid, Monica,
barnavårdslärare Ericsson, Tord, rektor Fredin, Curt, folkbildningskonsulent
Fredriksson, Ella, rektor Gillström, Åke, rektor Granlund, Börje, studerande
Grunewald, Karl R., förbundsordförande Gustafson, K. G. Jan, lektor Haga,
Ingegerd, ombudsman Hallberg, Lars, sekreterare Hansson, Bengt, skolkonsulent
Hansson, Nils H., rektor Hasselquist, Ulla, skolkurator Hellers, P. A. Hans,
förbundsordförande Henricson, Sven-Eric, undervisningsråd Hildeberg, Lars,
förbundssekreterare Hälinen, Erkki I., rektor Jansson, I. A. Gunnar, adjunkt
Javette, Bo, ombudsman Johannesson, Ingvar, professor
Johansson,
Gun, ordförande i Riksförbundet Hem och skola i D-Iän Johansson,Lillemor,
förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 januari 1974) Jonsson, Lars-Eric, rektor
Jönsson, Claes-Göran, speciallärare Keil, Hans, studerande Krantz, Gösta,
styrelseledamot i Riksförbundet Hem och skola
U:24 Skr 1975:4 356
Lindgren,
Göte, sekreterare
Lindkvist,
Gunnar, folkskollärare
Lundberg,
Arne, rektor
Löfqvist,
Gert E., lektor
Mattson,
Ingemar, rektor
Mattsson,
Marly, fritidspedagog
Nordin,
Inga L., seminarielärare
Näslund,
Stig, studierektor
Olsson,
Elisabeth, småskollärare
Paulsson,
Solveig, rektor
Philipson,
Leif, avdelningsdirektör
Rönnelid,
Kjell, adjunkt
Selinder,
Inge, fil. kand.
Silenstam,
Erik, bibliotekarie
Sjögren,
Kerstin, bibliotekarie
Sjöstedt,
Karl-Gösta, studierektor
Stangvik,
Gunnar, universitetslektor
Stenlund,
Francis, bitr. skoldirektör
Sundberg,
Kjell, byrådirektör
Svensson,
Ella, lektor
Törnblom,
Sten, ombudsman
Törnström,
Kjell, studierektor
Wahlström,
Tommy, civilekonom (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Wallersson,
Bert, sekreterare
Westrup,
C. Richard, bitr. skoldirektör
Wiking,
Barbro, avdelningsdirektör
Zetterlund,
Sven, skoldirektör
Östlund,
Harry, bitr. skoldirektör
Huvudsekreterare:
Johansson, Sven-Åke S., rektor (t.o.m. den 31 oktober 1974)
Bitr.
sekreterare: Herlin, Helena, fil. lic. (t.o.m. den 30 september 1974) Hultin,
Monica, fil. kand. (t.o.m. den 31 juli 1974) Knocke, Wuokko, fil. kand.
(fr.o.m. den 1 september 1974) Kåräng, Gösta, länsskolpsykolog (t.o.m. den 31
juli 1974) Lagerbäck, Björn G. B., psykolog (t.o.m. den 31 januari 1974)
Nilsson, Per, byråsekreterare (fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 30 april 1974)
Sandahl-Håkansson, Christina, fil. mag. (t.o.m. den 10 december 1974)
Lokal:
Skeppargaian 51, 114 58 Stockholm, tel. 63 68 37 (Knocke), tel. 63 68 34
(sekretariat)
Direktiven
för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse U 49.
357 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:25
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.
Utredningen
har avgett följande rapporter: den 27 maj 1974(DsU 1974:1) Skolan som
arbetsplats, den 24 juni 1974 (Ds U 1974:2) Problem och svårigheter i skolan,
den 3 maj 1974 (Ds U 1974:3) Grundskolans lokalresurser.
Vidare
har utredningen den 6 augusti 1974 avgett sitt huvudbetänkande (SOU 1974:53)
Skolans arbetsmiljö samt den 7 oktober 1974en bilagedel till detta belänkande
(SOU 1974:58).
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
25.
Sameutredningen (U 1970:68)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 december 1970 för att utreda frågan om
åtgärder till stöd för samernas språk och kultur m. m. (se Post- och Inrikes
tidn. den 11 februari 1971):
Ordförande:
Elfving, O. Gösta C, f.d. landshövding
Ledamöter:
Köhl, Olof F. E., hovrättsassessor Rönström, B. Thomas, departementssekreterare
Thomasson, Lars M., förste rektor Utsi, Lars, renägare
Experter:
Eek, Hilding, professor (fr.o.m. den 18 januari 1974) Henrysson, Sten,
professor Johansson, Henning, forskningsassistent Ruong, Israel, professor
(fr.o.m. den 18 januari 1974)
Sekreterare:
Israelsson, Ragnar, f.d. undervisningsråd
Bitr.
sekreterare: Silén, Ulla-Britta, departementssekreterare
Lokal:
Svartmangatan 9, 1 tr., 11129 Stockholm, tel. 1018 96 (sekreteraren), 10 20 68
(kansli)
Direktiven
för utredningen se 1972 års riksdagsberättelse U 49.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbete.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
U.26 Skr 1975:4 358
26.
Kommittén (U 1971:01) för fortbildning av journalister (FOJO- kommittén)
Tillkallade
enligt Kungl, Maj:ts bemyndigande den 2 april 1971 för förberedelse av
försöksverksamhet med fortbildning av journalister (se Post- och Inrikes tidn.
den 24 juli 1971):
Ordförande:
Söderberg, Ewert, chefredaktör
Ledamöter:
Elmbrant, Arne, redaktionschef Fredgardh, K. Sonja, redaktör, led. av riksdagen
Olofsson, Sören, chefredaktör Östlund, Hans-Erik, t.f. departementsråd
Experter:
Axelsson, Hans, kursledare Erneberg, Ingvar, intendent Ströhm, Bertil A.,
redaktör
Sekreterare:
Ehne, Jan-Erik, journalist Frykman, Bengt, kursföreståndare (fr.o.m. den 1 mars
1974)
Direktiven
för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse U 50.
Kommittén
har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit åtta sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
kommitténs arbete. Därutöver har ett flertal projektsammanträden hållits i
samband med uppläggning av nya kurser.
Kommitténs
uppdrag är slutfört i och med att styrelsen för fortbildning av journalister
inrättades den 1 juli 1974.
27.1971
års bibelkommitté (U 1971:05) för Gamla testamentet
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 16 april 1971 med uppgift att förbereda en
nyöversättning av Gamla testamentet:
Ordförande:
Ljungberg, Blenda M., adjunkt, f.d. led. av riksdagen
Sakkunniga:
Albrektson, Bertil, professor Johnson, Bo, docent Malmström, Sten, professor
Olsson, Birger, teol. dr
359 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:28
Sekreterare:
Brandt, Krister, komminister
Bitr.
sekreterare: Nilsson, Herbert, kanslisekreterare
Direktiven
för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse U 53.
Kommittén
har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit åtta sammanträden.
Kommittén
har den 5 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:33) Att översätta Gamla
testamentet, texter, kommentarer, riktlinjer.
Uppdraget
är därmed slutfört.
28.
Uppsala domkyrkas restaureringskommitté (U 1971:09)
Tillkallade
genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 januari 1971 med uppgift att dels leda
arbetena med Uppsala domkyrkas iiu-e restaurering, dels avge förslag tiil de
skyddsarbeten eller andra åtgärder, som är nödvändiga för det fortlöpande
underhållet av domkyrkans yttre, dels i samråd med byggnadsstyrelsen undersöka
möjligheterna av ocb beräkna kostnaderna för sådana åtgärder som krävs för att
de provisoriska skyddsåtgärderna vid kyrkans huvudingång skall kunna slopas:
Ordförande:
Edenman, Ragnar H. L., landshövding, f.d. led. av riksdagen
Ledamöter:
Bergvall, Bengt H., avdelningsdirektör Bohm, Erik A., avdelningsdirektör Hovstadius, O. Sigvard., disponent Nilsson, S. Clarence, domprost
Expert:
Skoglund, Olof A., byggnadsingenjör
Sekreterare:
Forsberg, Bo R., notarie (t.o.m. den 30 juni 1974) Skoglund, Olof A.,
byggnadsingenjör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Arkitekt: Porne, G. Åke, arkitekt
Lokal:
Odinslund 3, 752 20 Uppsala, tel. 018/122404, 018/12 0460 (ordföranden), 08/20
54 00 (sekreteraren), 08/20 00 88 (Porne)
Direktiven
för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse U 55.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden.
Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
U:29 Skr 1975:4 360
29.
Sakkunnig (U 1971:11) för att utarbeta förslag till restaurering av Vadstena
klosterkyrka
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 december 1971 för att utarbeta förslag
till restaurering av Vadstena klosterkyrka:
Sakkunnig:
Ahrbom, Nils O., f.d. professor
Experter:
Allander, Claes C. G., professor Anderson, Iwar, f.d. antikvarie Bergvall,
Bengt H., avdelningsdirektör Holmström, Ingmar, ingenjör Sandin, Kenneth,
civilingenjör (t.o.m. den 31 mars 1974)
Sekreterare:
Kask, Hando, arkitekt
Lokal:
Baggensgatan 17, 111 31 Stockholm, tel. 08/21 34 13
Direktiven
för den sakkunnige, se 1973 års riksdagsberättelse U 46.
Den
sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra
sammanträden. Den sakkunnige beräknar slutföra sitt arbete under år 1975.
30.
Utredningen (U 1971:13) angående den fortsatta verksamheten med radio och
television inom utbildningsväsendet
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1971 för att utreda den
fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet (se
Post- och Inrikes tidn. den 8 februari 1972):
Ordförande:
Andersson, Leif G., t.f. departementsråd
Ledamöter:
Ag, Lars E., generaldirektör Marcus, Lars E. P., direktör Perstedt, Ulf E.,
fortbildningsledare
Experter:
Bohlin, Elsa, sekreterare (fr.o.m. den 15 februari 1974) Eliasson, H. Torsten
Y., lektor Flinck, N. Rune L, universitetslektor Fornstedt, Ulf H.,
departementssekreterare Hammar, Carl-Filip, revisionsdirektör
361 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U:31
Hammarberg,
Peter, studierektor
Hellners,
E. Trygve, t.f. departementsråd (t.o.m. den 31 augusti 1974)
Hoffman,
Margit, redaktör
Hultqvist,
Tore, ombudsman
Johansson,
K. Inge, studierektor
Larsson,
Gösta H. F., sekreterare
Larsson,
Helmer E., avdelningsdirektör
Lindal,
Kurt G., intendent
Lindblom,
Carin, rektor
Lundgren,
Rolf A., programdirektör
Lundgren,
Stig H. E., byrådirektör
Olsson,
H. S. Artur, skolråd
Persson,
Henry A., ombudsman
Rosengren,
Bodil, sekreterare
Schyl-Bjurman,
Gertrud S., universitetslektor
Sundqvist,
Allan, bitr. studierektor
Thorsell,
Siv M., avdelningsdirektör
Vestlund,
A. G. (Gösta), undervisningsråd
Warby,
Elsa M., skolkonsulent
Åkerblom,
Dick M., adjunkt
Österberg,
Olle, lektor
Sekreterare:
Pettersson, Sten-Åke E., sekreterare
Lokal:
TRU-kommittén, Stockholmsvägen 30, 18274 Stocksund, tel. växel 85 04 20
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 20 sammanträden. Därutöver
har utredningens arbetsgrupper för förskoleverksamheten, ungdomsskolan,
högskolan, vuxenutbildningen och distansundervisningen hållit sammanlagt 50
sammanträden.
Utredningen
ansvarar för verksamheten vid produktionsenheten i Stocksund. Kungl. Maj:t har
den 29 juli 1974 fastställt produktionsplan för budgetåret 1974/75.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
31.
Ämbetsmannakommlttén (U 1971:14) för nordiskt kulturellt samarbete
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1971 för att ingå som svensk
ledamot i en ämbetsmannakommitté för nordiskt kulturellt samarbete:
Svensk
ledamot: Sandgren, C. Lennart, statssekreterare
U.31 Skr 1975:4 362
Ersättare
för den svenske ledamoten: Stiernsledt, K. Jan T., expeditionschef
Experter:
Bekeris, Ilmar J., kansliråd Karlström, Hans Åke, avdelningsdirektör Kirsebom,
Bjarne, kanslisekrelerare Lundh, Brita G., departementssekrelerare Thomasson,
Björn E., departementssekreterare Tiby, K. Ivar, departementssekreterare
Vestin, F. E. Margareta, undervisningsråd (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Lokal:
Utbildningsdepartementet, Mynttorget 1, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763
10 00 (B. Thomasson)
Kommittén
har tillsatts i enlighet med bestämmelser i Avtal den 15 mars 1971 mellan de
nordiska länderna om kulturellt samarbete (SÖ 1971:22). Arbetsordning
fastställdes av Nordiska ministerrådet den 13 december 1971. Kommittén har
under riden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
32.
Forskningsrådsutredningen (U 1972:02)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1972 för utredning rörande
forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde (se Post- och
Inrikes tidn. den 10 juni 1972):
Ordförande:
Rosén, Nils Gustav K. G., f.d. universitetskansler
Ledamöter:
Gustafsson, Bengt E., professor Ingelstam, Lars E., bitr. professor
Lindahl-Kiessling, Kerstin M., professor Richardson, N. Gunnar E., docent, f.d.
led. av riksdagen Segerstedt, Torgny, professor, rektor Sundgren, E. Roland,
ombudsman, led. av riksdagen
Experter:
Eskilsson, Per H., revisionsdirektör (fr.o.m. den 17 maj 1974) Friborg, Göran,
byrådirektör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Sekreterare:
Landberg, Hans W., docent
Bitr.
sekreterare: Holmborn, Börje, avdelningsdirektör
363 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:32
Lokal:
Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10
Stockholm, tel. 763 18 95 (sekreteraren), 763 18 96 (bitr. sekreteraren), 763
18 97 (kansli)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse U 51.
Tilläggsdirektiv
(anförande av statsrådet Zachrisson till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1972 tillkallade statsrådet Sven
Moberg sakkunniga för utredning rörande forskningsråden inom
utbildningsdepartementets verksamhetsområde (forskningsrådsutredningen U
1972:02). Enligt sina direktiv skall de sakkunniga se över bl. a.
forskningsrådens verksamhet, beslutsformer och sammansättning.
I
betänkandet (SOU 1972:59) Att välja framtid. Ett underiag för diskussion och
överväganden om framtidsstudier i Sverige, avgivet av den arbetsgrupp som år
1971 tillkallades för att behandla frågan om framtidsstudier i Svergie,
pekades på behovet av forskning av grundläggande karaktär som kan antas bidra
lill lösandet av framtida problem eller skapandet av önskade samhällsförhållanden.
Remissbehandlingen
av arbetsgruppens betänkande och det arbete som bedrivits av det till
statsrådsberedningen knutna sekretariatet för framtidsstudier har bekräftat
såväl behovet av vad som i betänkandet benämns långsiktsmoiiverad grundforskning
som vikten av att 'framtidskriteriet', vid sidan av andra kriterier, läggs till
grund för prioritering av vissa forskningsinsatser. Efter förslag av Kungl.
Maj:t har riksdagen för budgetåret 1974/75 beslutat anslå bl. a. 2 milj. kr.
att användas för sådan forskning (prop. 1974:1 bil. 4 s. 54, UbU 1974:26, rskr
1974:212).
Planering,
prioritering och medelstilldelning avseende forskning med denna inriktning bör
enligt min mening bedrivas i nära anslutning till de organ som stöder forskning
av grundläggande karaktär. Forskningsrådsutredningen, som har till uppgift bl.
a. alt behandla forskningsrådens relationer till andra forskningsstödjande
organ, bör därför i samband med sina överväganden om en framtida
forskningsrådsorganisation även föreslå former för ett forskningsstöd av detta
slag.
Frågan
om i vilken form företrädare för allmänna intressen bör medverka vid
forskningsrådens ställningstaganden till frågor om forskningsstöd behandlas
också av forskningsrådsutredningen. Denna fråga får särskild aktualitet i
samband med stöd till framtidsmotiverad grundforskning.
I
avvaktan på underlag för ett beslut om en framtida organisation på detta område
kommer frågor om det nämnda forskningsanslagets disposition att behandlas av en
särskild samarbetskommilté med förelrädare för bl. a. forskningsråden.
Statsrådet Lidbom har tidigare denna dag anmält denna fråga.
Forskningsrådsutredningen
bör vid sina överväganden beakta hur framtidsaspekten skulle kunna etableras
som ett kriterium vid prioriteringen av för samhället betydelsefull
grundforskning och därvid överväga om medel för forskning med speciell
inriklning på framtiden även fortsättningsvis bör anvisas särskih eller
tillsammans med övriga medel för grundforskning.
För
forskning som kan ha särskild betydelse som underlag för samhällsdebatt och
politiska beslut med konsekvenser på lång sikt blir frågan om spridning av
forskningsresultaten betydelsefull. Gängse metoder för alt sprida
forskningsresultat kan i detta sammanhang visa sig
U:32 Skr 1975:4 364
otillräckliga.
Forskningsrådsutredningen bör ägna även denna fråga uppmärksamhet.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft
kontakter med myndigheter, utredningar och andra som berörs av utredningens arbeie.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
33.
Studiereseutredningen (U 1972:03)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1972 för att utreda vissa frågor
rörande svensk skolungdoms internationella kontakter m. m,:
Utredningsman:
Håvik, I. Doris H., led. av riksdagen
Experter:
Åhlén, Sune, ombudsman Ganneby, George L. V., informationschef Göthberg, Bo,
folkhögskoleinspektör Holmberg, Gunnar, skolkonsulent Johansson, Sven G.,
skolkonsulent Löwdin, Inga, skolkonsulent Malmberg, Rolf, skolkonsulent Salin,
Sven, skolkonsulent Westerlund, Uno, ombudsman
Sekreterare:
Näslund, Nils-Eric, socionom
Bitr.
sekreterare: Farm, Gunnel, kanslisekreterare (t.o.m. den 19 april 1974)
Thomasson, Björn E., departementssekreterare (fr.o.m. den 16 juni 1974)
Lokal:
Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10
Stockholm, tel. 763 23 97 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberätlelse U 52.
Utredningsmannen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden samt haft
överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbeie.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
365 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:34
34.
Kompetenskommittén (U 1972:04) (KK)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för fortsatt
utredningsarbete om gymnasieskolans kompetens värde:
Ordförande:
Gustafsson, Lars I., universitetslektor, led. av riksdagen
Ledamöter:
Jacobson, Bengt A., undervisningsråd
Mattsson,
S. M. Lennart, distriktsstudieledare, led. av riksdagen Skoglund, Owe, byråchef
Experter:
Appelqvist, Bo, universitetslektor Arfwedson, Anders J., sekreterare Berg,
Christer, civilingenjör Berg, Stellan, stud. Bjelfman, Lars Olof,
yrkesvalslärare Bjerlöw, Jan, hovrättsfiskal Brandell, Lars, utbildningsledare
Broberg, K. Bertram, professor Dahlgren, Margareta B., direktör Edwardsson,
Roland, utbildningsledare Fahlman, Anders, universitetslektor Forsberg,
Marianne, byrådirektör Harding, Nils, förste byråsekreterare Heckscher, Sten,
jur. kand. Karlström, Hans Åke, avdelningsdirektör Kälvemark, Torsten, förste
byråsekreterare Leander, Per, civilingenjör Lindh, Inger, konsulent Lindqvist,
Gunnel, byrådirektör Naeslund, Lars, biträdande psykolog Nilsson, Lars-Göran,
ombudsman Nilsson, Sven, sekreterare Ragnarsson, Eva, förste byråsekreterare
Rodin, Anders, civilingenjör Sandberg, Ulf, ombudsman Stahle, Gun, fil. lic.
Svensson, Allan, docent Sävborg-Lundgren, Görel, byrådirektör Thorsell-Eriksson,
Ingalill, fil. kand. Tomson, Bengt, utbildningsledare Ullenhag, Jörgen,
utbildningsledare
U.34 Skr 1975:4 366
Sekreterare:
Ericsson, Britta M., byrådirektör Thoursie, Kerstin, skolkonsulent
Direktiven
för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse U 53.
Kommittén
har under tiden november 1973 - september 1974 hållit 17 sammanträden.
Kommittén
har den 19 sepiember 1974 avgett belänkandel (SOU 1974:71) Om behörighet och
antagning till högskolan.
Uppdraget
är därmed slutfört.
35.
Studerandehälsovårdsutredningen (U 1972:05)
Tillkallad
enligt Kungl.Maj:ts bemyndigande den 8 september 1972 för att utreda
studerandehälsovården:
Utredningsman:
Wennström, K. Gunnar, avdelningschef
Experter:
Backström, Esbjörn, studentläkare Bengtsson, Sven, byråchef Björklund, Rolf,
sekreterare Jonsson, Benny, byrådirektör Magnusson, Bertil, jur. stud. Norién,
Sverker, kanslichef
Sekreterare:
Wilow, Kay Gunnar A., avdelningsdirektör
Bitr.
sekreterare: Rundquist, Åsa 1., t.f. byrådirektör Skoglund, Caj U., fil. kand.
Lokal:
Socialstyrelsen, Wallingatan 2, 106 30 Stockholm, tel. växel 23 6060
Direktiven
för den sakkunnige, se 1973 års riksdagsberättelse U 54.
Den
sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden
samt haft överläggningar med olika myndigheter organisationer och andra som
berörs av utredningens arbete.
Den
sakkunnige beräknas slutföra sitt arbeie under januari 1975.
367 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U:36
36.
Utredningen (U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna
(SSK)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 september 1972 för att utreda
ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om grundskolan och
gymnasieskolan (se Post- och Inrikes tidn. den 22 sepiember 1972):
Ordförande:
Orring, Jonas A., generaldirektör
Ledamöter:
Andersson, Lennart F. H., studieombudsman, led. av riksdagen Landström,
Sten-Sture H., direktör Larsson, Ulf O., l.f. statssekreterare Wikström,
Jan-Erik, förlagschef, f.d. led. av riksdagen
Experter:
Andersson, Uno, ombudsman
Alexandersson,
Rune, sekreterare (fr.o.m. den 12 september 1974) Bengtsson, Sture,
skolinspektör Bergman, Folke, skoldirektör Carlsson, Lennart, skolinspektör
Cornelius,
Claes, förste byråsekreterare (fr.o.m. den 5 april 1974) Edström, Anders,
byrådirektör Ekberg, Britta S., departementssekreterare Ekelius, Wåge,
skolsekreterare (fr.o.m. den 26 augusti 1974) Eklund, Karl, intendent (fr.o.m,
den 18 mars 1974) Eriksson, Hilding, bitr. skoldirektör
Fagerström,
Jan Peter, studierektor (fr.o.m. den 29 april 1974) Fleischer, B. Lennart,
sekreterare (fr.o.m. den 10 maj 1974) Furumark, Ann-Marie, rektor Grendin,
Kurt, undervisningsråd Gårmark, Thore O., direktör Hagman, Anders, sekreterare
Hamber, Hans, rektor Hedberg, Anders, sekreterare Hellers, P. A. Hans,
förbundsordförande Helsing, Gunnar, rektor Henrysson, Sten, professor
Hildeberg, Lars, förbundssekreterare Hjalmarsson, Sven, rektor Holm, Lennart,
avdelningsdirektör Holmberg, Bo, bitr. skoldirektör Höglind, Lars O., bitr.
skoldirektör Jacobson, Bengt, undervisningsråd (fr.o.m. den 3 september 1974)
U:36 Skr 1975:4 368
Johansson,
Anna-Greta, folkskollärare
Jonsson,
Birger, studierektor
Kalin,
Göran, adjunkt
Karlin,
Bengt, organisationsdirektör
Karlsson,
John-Evert, sekreterare
Karlsson,
Åke, 1 :e sekreterare
Karlsson,
Torsten, sekreterare
Kebbon,
Lars, direktör
Larsson,
Lennart, utbildningschef
Levén,
Sören, skolkonsulent
Lindstedt-Piitz,
Inga, advokat
Liren,
Gösta, förbundsdirektör
Lundborg,
Ingrid, rektor
Lundgren,
Ulf, docent
Lundström,
Karin E., f.d. undervisningsråd
Marklund,
O. Sixten A., undervisningsråd
Mårtensson,
Stig, förvaltningschef (fr.o.m. den 7 maj 1974)
Nicklasson,
Stina, gymnasieinspektör
Nilsson,
Gotthard, f.d. landstingsdirektör
Ohlsson,
Sigyn, fil. kand. (fr.o.m. den 13 maj 1974)
Persson,
Henry A., ombudsman
Reuterswärd,
Claes, kanslisekreterare (fr.o.m. den 5 april 1974)
Sahlén,
Hans, ombudsman
Silfverberg,
Bengt, lektor
Slegö,
Eskil, rektor
Stenhem,
Bengt, kamrer (fr.o.m. den 7 maj 1974)
Stetler,
Emil, avdelningsdirektör
Sälgström,
Leif, adjunkt
Tobisson,
Lars F., direktör (t.o.m. den 31 mars 1974)
Trozell,
Bertil, skolintendent
Vestlund,
A. G. (Gösta), undervisningsråd
Wandén,
Stig, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 september 1974)
Wester,
Jan, skolkonsulent
Wetterberg,
Ulf, departementssekreterare (t.o.m. den 31 augusti 1974)
Wik,
Lars, avdelningsdirektör
Wrigert,
Anders, byråsekreterare
Sekreterare:
Teveborg, Lennart, undervisningsråd
Bitr.
sekreterare: Lukkari, Bror, planeringschef
Lokal:
Karlavägen 108, Plan4, Kl43. Postadress: 10642 Stockholm, tel. växel 14 06 60,
sekreteriat ankn. 2106
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse U 55.
369 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:36
Tilläggsdirektiv
(anförande av statsrådet Hjelm-Wallén till statsrådsprotokollet den 27 september
1974):
Genom
beslut den 8 september 1972 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
utbildningsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om
ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om grundskolan och
gymnasieskolan. De sakkunniga som antagit namnet Utredningen om skolan, staten
och kommunerna (SSK) skulle enligt sina direktiv pröva bl. a.
statsbidragssystemet.
Läsåret
1963/64 inleddes försöksverksamhet med klasser för döva och hörselskadade elever förlagda till
det allmänna skolväsendet, s. k. externa klasser.
Avsikten var att pröva möjligheten att ge dövundervisning på hemorten och
därigenom låta eleverna bo kvar i sina hem då underlag fanns i en kommun för
att anordna en dövklass. Enligt blind- och dövskole-utredningens betänkande
(SOU 1964:61) Grundskola för blinda och döva borde de externa klasserna tills
vidare organisatoriskt och pedagogiskt lyda under närmasle dövskola och
undervisas av lärare med dövlärarutbildning. Det lokala skolväsendel borde
tillhandahålla skollokaler, teknisk utrustning. Undervisningsmateriel,
förbrukningsmateriel och skolmåltider, medan dövskolväsendet borde förutom
lärare erbjuda erforderlig specialistvård. I prop. 1965:70 angående blind- och
dövskoleväsendets organisation m. m. förordades att överenskommelser skulle
träffas med vederbörande kommuner om anordnandet av externa klasser i de fall
detta kunde anses lämpligt. Propositionens förslag godtogs av riksdagen (SU
1%5:101, rskr 1965:275).
Stockholms
skoldirektion, skolstyrelserna i Danderyd och Örebro samt Riksförbundet Döva
Barns Målsmän m. fl. har vid olika lillfällen i skrivelser till
skolöverstyrelsen anhållit om reglering av kostnadsansvaret för verksamheten.
Man har därvid bl. a. hävdat att kostnaderna för externa klasser helt borde
ligga på staten, i likhel med vad som gäller för specialskolan i övrigt,
eftersom undervisning av gravt hörselskadade barn är en statlig angelägenhet.
Med anledning av en av skolöverstyrelsen i skrivelse den 25 maj 1972 gjord
framställning uppdrog Kungl. Maj:t den 29 juni 1973 åt statens
förhandlingsnämnd att, med utgångspunkt i l%5 års beslut angående blind- och
dövskoleväsendets organisation m. m. (prop. 1965:70, s. 29 och 56) föra
förhandlingar med berörda kommuner rörande anordnandet av externa klasser tillhörande
specialskolan.
I
skrivelse den 21 augusti 1974 har statens förhandlingsnämnd lill Kungl. Maj:t
anmält att dessa förhandlingar slutförts samt att parterna enats om ett förslag
till normalavtal mellan staten och respektive kommun beträffande anordnande av
externa klasser tillhörande specialskolan. Som framgår av en
protokollsanteckning till 9 § i detta normalavtal har parterna förutsatt att
uppsägning av avtalet tidigast skall behöva ske i samband med ett
ställningstagande till SSK-utredningens kommande förslag.
Staten
har av ålder ansetts böra svara för samtliga kostnader för specialskolans
elever. För det allmänna skolväsendet är det däremot ett delat ekonomiskt
ansvarstagande mellan stat och kommun.
Strävandena
på skolområdet går i dag mot bl. a. en ökad integration av handikappade barn i
det vanliga skolväsendet. Systemet med externa klasser är exempel på detta. Den
ökade integrationen är också ett uttryck för kommunernas vidgade ansvar för
samlliga barns och ungdomars skolgång. Dessa förhållanden aktualiserar frågan
om efter vilka grunder staten skall bidra till utbildning av handikappade barn.
Det
är naturligt att SSK i sitt utredningsarbete också överväger hur det
24
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
U:36 Skr 1975:4 370
framtida
kostnadsansvaret bör fördelas mellan stat och kommun när det gäller de elever
som i dag tillhör specialskolan. Det är därvid rimligt att räkna med att staten
även framdeles tar ett större kostnadsansvar för dessa elevgrupper än för
ungdomsskolans elever i allmänhet. Det är emellertid viktigt att även söka
komma fram till ett kommunalt medansvar för dem. Om SSK därvid kommer fram till
att staten även i fortsättningen bör kvarstå som huvudman för specialskolan är
en möjlig lösning att kommunerna åläggs att utge ersättning till staten för
undervisning av specialskolans elever enligt de normer som ligger till grund
för interkommunal ersättning. En annan lösning är givetvis ett förändrat
huvudmannaskap men med särskilda statsbidragsregler.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer, utredningar och andra som
berörs av utredningens arbete.
Utredningen
har den 12 juni 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:36) Skolan, staten och
kommunerna. En redovisning av nuvarande ansvarsfördelning mellan staten och
kommunerna i fråga om grundskolan och gymnasieskolan m. m.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
37.
Bibelkommissionen (U 1972:07) med uppgift att nyöversätta Nya testamentet
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 december 1972 för atl nyöversätta Nya
testamentet (se Post- och Inrikes tidn. den 19 januari 1973):
Ordförande:
Rodhe, Birgit, skoldirektör
Ledamöter:
Björck, Staffan, professor Forkman, Göran, teol. dr Lindström, Harry, fil. lic.
Ljungberg,
Blenda M., adjunkt, f.d. led. av riksdagen Martling, Carl Henrik, direktor
Mattsson,
S. M. Lennart, distriktsstudieledare, led. av riksdagen Vallquist, Gunnel,
författare
Experter:
Agiert, Per Arne, pastor (fr.o.m. den 1 juli 1974) Alexanderson, Eva,
författare (fr.o.m. den 1 juli 1974) Anér, Kerstin, fil. dr, led. av riksdagen
(t.o.m. den 30 juni 1974) Arvidsson, Ebbe, direktor (t.o.m. den 30 juni 1974)
Bardh, Ulla, pastor (t.o.m. den 30 juni 1974) Bergman, Kerstin, lektor
371 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U;37
Block,
Per H.L., teol. lic.
Blomqvisl,
Jerker, t.f. professor (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Braw,
Christian, l.f. komminister (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Eggehorn,
Ylva, författare (t.o.m. den 30 juni 1974)
Eklundh,
Bernt, redaktör (t.o.m. den 30 juni 1974)
Enquist,
Per Olov, författare (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Fabricius,
Cajus, professor
Forsbeck,
Rune, pastor
Fries,
Ingegerd, fil. mag. (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Gerhardsson,
Birger, professor
Hartman,
Lars, professor (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Helander,
Sven, docent (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Johansson,
Erland, rektor (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Klingert,
Rune, kontraktsprost (t.o.m. den 30 juni 1974)
Kroon,
Sven, kyrkoherde (t.o.m. den 30 juni 1974)
Larsson,
Edvin, professor (t.o.m. den 30 juni 1974)
Loman,
Bengt, docent (t.o.m. den 30 juni 1974)
Lönnebo,
Martin, domkyrkokaplan (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Molde,
F. Bertil, professor
Nerman,
Bengt, universitetslektor (fr.o.m. den 1 juH 1974)
Nilsson,
Lilian, metodiklektor
Nilsson,
Nils Gunnar, redaktör (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Nilsson,
Sven, pastor
Norman,
Birger, författare (t.o.m. den 30 juni 1974)
örstadius,
Else, komminister (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Rask,
Andreas, pater (t.o.m. den 30 juni 1974)
Rodhe,
Sten, lektor
Smith,
Jan, pastor (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Stolt,
Birgit, docent (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Trotzig,
Birgitta, författare
Weman,
Gunnar, kyrkoherde (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Översättningsenheten:
Ordförande:
Björck, Staffan, professor
Ledamöter;
Jonason, Olov, översättare Olsson, Birger, teol. dr Palm, Jonas, professor
Riesenf eld, Harald, professor Vennberg, Karl, författare
Sekreterare:
Åsberg, Christer, fil. mag.
U:37 Skr 1975:4 372
Bitr.
sekreterare: Fornberg, Tord, fil. kand. och teol. kand. Nilsson, Herbert,
kanslisekreterare Secher, Jörgen, fil. lic.
Lokal:
Åsgränd 1, 1/2 tr. ög., 752 35 Uppsala, tel. 018/12 83%
(sekreteraren), 018/12 83 95 (kansli)
Direktiven
för kommissionen, se 1974 års riksdagsberättelse U 46.
Kommissionen
har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden i
styrelsen och tolv sammanträden i översättningsenheten. Kommissionens arbete
beräknas pågå under hela år 1975.
38.
Folkhögskoleutredningen (U 1972:08)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1972 för att utreda
folkhögskolans framtida uppgifter (se Post- och Inrikes tidn. den 19 januari
1973):
Ordförande:
Alemyr, Stig R., folkhögskolerektor, led. av riksdagen
Ledamöter:
Bengtsson, Marianne, kurator Hercules, Jan, ombudsman Högemark, Karl H.,
folkhögskolerektor Johansson, Berndt O. L., departementssekreterare Kalle, Erik
A., landstingsråd Lindell, Carl Gustaf, folkhögskolerektor Stålhammar, Bert E.
J., rektor, f.d. led. av riksdagen Vestlund, A. G. (Gösta), undervisningsråd
Walldin, Carin, ombudsman
Experter:
Göthberg, Bo, folkhögskolinspektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Jonsson,
Erland, docent
Svärd,
Stig, studiesekreterare (fr.o.m. den 15 februari 1974) Söderbäck, Helmer,
folkhögskolerektor (fr.o.m. den 1 maj 1974) Wadbeck, Wilhelm, revisor
Sekreterare:
Johnson, Inez, byrådirektör
Bitr.
sekreterare: Kihlén, Margret, folkhögskollärare
Lokal:
Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet,
373 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:39
Fack,
103 10 Stockholm, tel. 7631904 (sekreteraren), 763 18 98 (bitr. sekreteraren),
763 1905 (kansli)
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse U 47.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 23 sammanträden.
Utredningen har den 2
oktober 1974 avgett betänkandet (Ds U 1974:11) Folkhögskolans
fritidsledarutbildning samt den 29 oktober 1974 en rapport (Ds U 1974:9 och 10)
Folkhögskoleelever 1973.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
39.1973
års betygsutredning (U 1973:01)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1973 för att pröva frågan om
betygsättningen i grundskola och gymnasieskola (se Post- och Inrikes tidn. den
10 mars 1973):
Ordförande:
Sandgren, C. Lennart, statssekreterare
Ledamöter:
Elmsledt, Claes Y., lantbrukare, led. av riksdagen Håvik, I. Doris H.,
assistent, led. av riksdagen Hörlén, E. Linnea, adjunkt, led. av riksdagen
Jönsson, Hans E., ombudsman, led. av riksdagen Nilsson, H. Christer, socionom,
led. av riksdagen Strindberg, Per-Olof J., länsombudsman, led. av riksdagen
Experter:
Arvidsson, Olof (Olle), rektor Breidensjö, Monica, utbildningssekreterare
Båvenholm, Siv, redaktör Carlsson, Leif, lektor Dihlström, Klas, lektor
Elfving,
Arne, rektor (fr.o.m. den 30 april 1974) Ellnebrand, Rolf, ombudsman Fleischer,
B. Lennart, sekreterare Georén, Sven, förbundskassör
Kastan,
Agnes, byrådirektör (fr.o.m. den 30 april 1974) Kjellberg, Lars,
avdelningsdirektör (fr.o.m. den 30 april 1974) Klason, Lars-Erik, ombudsman
Langby,
Elisabeth, studerande (fr.o.m. den 21 november 1974) Lönnroth, Ann Mari,
redaktör Nilsson, Sven, sekreterare Nordfors, Lennart, studerande (t.o.m. den
20 november 1974)
U:39 Skr 1975:4 374
Schelin,
Leif, fil. mag.
Sjöström,
Hans, redaktionschef
Svensson,
Anders, rektor
Sääf,
Birger, studierektor (fr.o.m. den 30 april 1974)
Sekreterare:
Löfqvist, Gert E., lektor
Bitr.
sekreterare: Farm, Gunnel, kanslisekreterare (fr.o.m. den 2 mars 1974)
Lokal:
Lärarhögskolan, Munkhättegaian 3, Fack, 20045 Malmö, tel. 040/924060
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberätlelse U 48.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbete. Därutöver har fyra sammanträden hållits med en särskild
arbetsgrupp för frågan om intagning till gymnasiala utbildningar.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
40.
Obllgatorlekommittén (U 1973:03)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 mars 1973 för utredning rörande det
obligatoriska medlemskapet i studerandesammanslutningar m. m. (se Post- och
Inrikes tidn. den 28 juli 1973):
Ordförande:
Berg, C. G. Håkan, departementsråd
Ledamöter:
Eliasson, Anna B., fil. mag., led. av riksdagen Ericson, Sture T., redaktör,
led. av riksdagen Honeth, Peter, jur. stud. (fr.o.m. den 29 maj 1974) Svegfors,
Mats, jur. stud. (t.o.m. den 28 maj 1974) Weibull, Martin C, docent Öhlund, Per
T., avdelningsdirektör
Experter:
Boberg, L. Håkan, departementssekreterare Ringborg, S. Erland, kansliråd
(fr.o.m. den 1 februari 1974) Sandqvist-Örnberg, Berit M-L., avdelningsdirektör
Söderberg, Karl, f.d. skoldirektör (fr.o.m. den 15 december 1974)
375 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:42
Sekreterare:
Holmgren, Kjell, fil. kand. (fr.o.m. den 18 februari 1974) Zetterquist, Urban
G., departementssekreterare (t.o.m. den 17 februari 1974)
Bitr.
sekreterare: Holmgren, Kjell, fil. kand. (t.o.m. den 17 februari 1974)
Lokal:
Götabergsgatan 9, 2 tr., 41134 Göteborg, tel. 031/17 99 50 (Holmgren)
Direktiven
för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse U 50.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden och gjort
fyra studiebesök varvid kommittén haft överläggningar med organisationer som
berörs av kommitténs arbete.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
41.
Utredningen (U 1973:04) rörande radionämndens organisation m. m.
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 för utredning rörande
radionämndens organisation m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 9 april 1973):
Utredningsman:
Wieslander, K. H. Bengt, regeringsråd
Expert:
Nowak, Kjell, docent
Sekreterare:
Assarson, Per, hovrättsassessor
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse U 51.
Utredningsmannen
har under liden november 1973 - oktober 1974 haft fem sammanträden. Dessutom
har överläggningar hållits med bl. a. radionämnden och med företrädare fÖr
Sveriges Radio.
Utredningsmannen
har den 5 december 1974 avgett belänkandet (Ds U 1974:7) Radionämnden - breddad
granskning och ny organisation.
Uppdraget
är därmed slutfört.
42.1973
års expertgrupp för konstutbiidning (U 1973:05)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 för att utreda vissa frågor
som rör utbildning inom bildkonst, konsthantverk och design (se Post- och
Inrikes tidn. den 9 april 1973):
U:42 Skr
1975:4 376
Ordförande: Virdebrant, Carl-Erik B., kanslichef
Ledamöter: Furumark, Ann-Marie, rektor Jansson, K. Rune,
professor von Schantz, K. Philip G., professor
Experter: Beckman, Eyvind, inredningsarkitekt (fr.o.m. den
1 februari 1974) Bejemark, Karl Göte, professor (fr.o.m. den 1 februari 1974)
Bergman, Björn, byrådirektör (fr.o.m. den 1 februari 1974) Berndal, Bo,
grafiker (fr.o.m. den 1 februari 1974) Borgström, Tomas, studerande (fr.o.m.
den 1 februari 1974) Edlund, Nils H., studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974)
Edvinsson, Behnn, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Ekström, Annika,
studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Fjaestad, Monika, studerande (fr.o.m.
den 1 februari t.o.m. den 31 juli 1974)
Fleming-Borgström, Gunilla, textilkonstnär (fr.o.m. den 1
februari 1974) Gelfius, Ann Sofie, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974)
Gottsén, Bertil, konstnär (fr.o.m. den 1 februari 1974) Hassner, Rune, fotograf
(fr.o.m. den 1 augusti 1974) Hedin, Svante, fotograf (fr.o.m. den 27 september
1974) Kleréus, Arne, expeditionsförman (fr.o.m. den 1 februari 1974) Langlet,
Erna, studerande (fr.o.m. den 1 februari t.o.m. den 31 juli 1974) Lindkvist, Lennart,
direktör (fr.o.m. den 15 november 1974) Ljungberg, Sven, direktör (fr.o.m. den
1 februari 1974) Melanton, Kaisa, textilkonstnär (fr.o.m. den 1 februari 1974)
Mörck, Niels-Henry, bitr. rektor (fr.o.m. den I, februari 1974) Netterberg,
Jonas, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Ostwald, Jan, designer (fr.o.m.
den 1 februari 1974) Pederson, Mona, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974)
Pettersson, Håkan, studerande (fr.o.m. den 1 februari 1974) Simon,
Dorothée,fil. kand. (t.o.m. den 31 mars 1974) Suttner, Georg, konstnär (fr.o.m.
den 1 februari 1974) Svantesson, Gustav, studerande (fr.o.m. den 1 februari
1974) Ultvedt, Per-Olof, professor (fr.o.m. den 1 februari 1974) Wennberg,
Ulla, studerande (fr.o.m. den I februari 1974) Zetterslröm, Harald, studerande
(fr.o.m. den 1 februari 1974) Åkerström, Olof, fotograf (fr.o.m. den 1 augusti
1974)
Sekreterare: Uhlin, J. Åke, departementssekreterare
377 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:43
Bitr.
sekreterare: Nordenfelt, Lennart, docent (fr.o.m. den 2 september 1974) Simon,
Dorothée, fil. kand. (fr.o.m. den I april 1974)
Lokal:
Svartmangatan 9, 111 29 Stockholm, tel. 10 24 59, 10 23 71
Direktiven
för expertgruppen, se 1974 års riksdagsberätlelse U 52.
Expertgruppen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit femton sammanträden samt
haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs
av expertgruppens arbete. Därutöver har sammanträden hållits med representanter
för studerande, lärare och övrig personal vid konsthögskolan och
konstfackskolan och berörda organisationer samt med en särskild arbetsgrupp för
frågan om den högre fotografiska utbildningen.
Expertgruppen
har den II oktober 1974 avgett delbetänkandet (Ds U 1974:8) Utbildning inom
bildkonst, konsthantverk och design.
Expertgruppen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
43.
Läromedelsorganisationskommittén (U 1973:06)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 för att utgöra
organisationskommitté för vissa åtgärder på läromedelsområdet (se Post- och
Inrikes tidn. den 28 juli 1973):
Ordförande:
Landström, Sten-Sture H., direktör
Ledamöter:
Andersson, N. G. Bertil, departementssekreterare Dahl, Börje K. G.,
läromedelschef Dahlbom, Bengt S., avdelningsdirektör Ekberg, Britta S.,
departementssekreterare Larsson, Gösta H. F., sekreterare Storm, C. Olof,
förbundsdirektör
Expert:
Bernäng, K. Gunnar, folkskollärare
Sekreterare:
Andersson, N. G. Bertil, departementssekreterare
Bitr.
sekreterare: Furestedt, Karl E-, fil. kand.
Direktiv
samt tilläggsdirektiv för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse U 53.
U;43 Skr 1975:4 378
Kommittén
har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit 15 sammanträden.
Kommitténs uppdrag är
slutfört i och med att statens institut för läromedelsinformation började sin
verksamhet den 1 juli 1974. Kommittén har i skrivelse den 27 juni 1974 till
utbildningsdepartementet redogjort för sitt arbete.
44.
TIdningsfilmnlngskommittén (U 1973:07)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 maj 1973 med uppgift att svara för
planering m. m. av verksamheten med mikrofilmning av den svenska dagspressen
(se Post- och Inrikes tidn. den 7 juli 1973):
Ordförande:
Konnander, Benkt A. V., överdirektör
Ledamöter:
Backelin, Måns V., förste bibliotekarie Höglund, E. Olov, organisationsdirektör
Sönnerlind, Kerstin I., avdelningsdirektör Torbacke, Jarl, docent
Experter:
Andrén, B. Göran, byrådirektör Jutagård, Carl, byrådirektör Lagerstedt, Lars G.
W., redaktionschef Olsson, Agne Henry O., hovrättsassessor Tell, Olof W.,
avdelningsdirektör Tollin, Sven, direktör
Sekreterare:
Körner, Sten G., landsarkivarie
Bitr.
sekreterare: Wedel, Bengt, departementssekreterare Wäslfeh,Tom H., fil. kand.
(fr.o.m. den I maj 1974)
Lokal:
Utrustningsnämnden för universitet och högskolor. Tysta Marigången 2, Box 726,
101 30 Stockholm. Tel. 08/23 81 80 (ordföranden och bitr. sekreteraren), tel.
0498/105 14 (sekreteraren)
Direktiven
för kommittén, se 1974 års riksdagsberätlelse U 54.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 16 sammanträden samt haft
överläggningar med myndigheter och andra organ som berörs av kommitténs arbete.
Kommittén
avser att framlägga en rapport i juni 1975.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
379 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:46
45.
Journallstutblldningsutrednlngen (U 1973:08)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1973 för översyn av utbildningen
vid journalisthögskolorna (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1973):
Utredningsman:
Östlund, Hans-Erik, t.f. departementsråd
Experter:
Fagerström, Lars, chefredaktör (fr.o.m. den 12 februari 1974) Harrysson,
Lennart, chefredaktör (fr.o.m. den 12 februari 1974) Lindström, Magnus,
ombudsman (fr.o.m. den 12 februari 1974) Thurén, Torsten, universitetslektor
(fr.o.m. den 12 februari 1974) Ward, Bengt, lektor (fr.o.m. den 12 februari
1974)
Sekreterare:
Gunnmo, Alf, universitetslektor (fr.o.m. den 28 januari 1974)
Lokal:
Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10
Stockholm, tel. 08/763 23 95 (sekreteraren)
Direktiven
för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse U 55.
Den
sakkunnige har under tiden februari - november 1974 hållit sex sammanträden
samt haft överläggningar med olika grupper och organisationer vars synpunkter
varit av värde för utredningsarbetet. Den sakkunnige har genomfört en
enkätundersökning med tidigare journalisthögskolestuderande och med avnämare av
högskoleutbildade journalister.
Den
sakkunnige beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.
46.
Dansarutred ningen (U 1973:09)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 mars 1973 för att utreda utbildning av
dansare (se Post- och Inrikes tidn. den 29 mars 1973):
Ordförande:
Bosson-Nordbo, Maj, skolråd
Ledamöter:
Borg, Conny, baleltchef Hilton, Hans, direktör Kåge, Maria, danspedagog Obert,
Gunilla, förbundssekreterare von Rosen, Elsa-Marianne, balettchef Runestam,
Lilian, rektor
U.46 Skr 1975:4 380
Svalberg,
Gösta, dansare Thulin, Karin, dansare
Experter:
Arovén, Bessie, danspedagog (fr.o.m. den I maj 1974) Arvidson, Gunilla, förste
byråsekreterare (fr.o.m. den 17 juli 1974) Boman, Birgit, danspedagog (fr.o.m.
den 17 januari 1974) Geddis-Zetterberg, Jean, danspedagog (fr.o.m. den 15
oktober 1974) Gray, Barbara, danspedagog (fr.o.m. den 1 maj 1974) Lingons, Björn,
ämneslärare (fr.o.m. den 17 januari 1974) Malmsjö, Lena, (fr.o.m. den 15
oktober 1974) Strahl, Gunnel, adjunkt (fr.o.m. den 15 oktober 1974) Zetterberg,
Jan, dansare (fr.o.m. den 1 maj 1974)
Sekreterare:
Norborg, Anne-Charlotte, förste byråsekreterare
Lokal:
Storkyrkobrinken 2-4, 5 tr. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 10310
Stockholm, tel. 7631920 (sekreteraren), 763 19 19 (kansli)
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse U 56.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbete. Därutöver har 23 sammanträden hållits med en särskild
arbetsgrupp för frågan om dansundervisning i grundskolan, fem sammanträden med
en arbetsgrupp för utarbetande av läroplan för Balettakademien samt två
sammanträden med en arbetsgrupp för frågan om gymnasial utbildning av dansare.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
47.
Sakkunnig (U 1973:10) för att utreda förutsättningarna för att insamla material
för en kontinuerlig, samlad redovisning av den s. k. kyrkliga
finansförmögenhetens samtliga kostnader och intäkter
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1973 för att utreda förutsättningarna
för att insamla material för en kontinuerlig, samlad redovisning av den s. k.
kyrkliga finansförmögenhetens samtliga kostnader och intäkter:
Utredningsman:
Garke, Hans B., avdelningsdirektör
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
381 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:48
Den
sakkunnige har i december 1974 avgett betänkandet (Ds U 1974:15) avseende
uppgifter om den kyrkliga finansförmögenhetens nettoavkastning.
Uppdraget
är därmed slutfört.
48.1974
års skolhälsovårdsutredning (U 1974:01)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 februari 1974 föratt utreda
skolhälsovårdens innehåll, organisation och huvudmannaskap (se Post- och
Inrikes tidn. den 23 februari 1974):
Ordförande:
Wikström, Jan-Erik, förlagschef, f.d. led. av riksdagen
Ledamöter:
Berglund, Frida J., fru, led. av riksdagen Charpentier, Agneta,
departementssekrelerare
Experter:
Brandt, Per-Åke, rektor (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Blomqvisl, Helga,
skolkurator (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Eek, Karin, skolöverläkare (fr.o.m. den
30 mars 1974) Fellenius, Greta, skolkonsulent (fr.o.m. den 11 oktober 1974)
Greber, Ann Charlotte, studerande (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Gustafsson,
Stig, studerande (fr.o.m. den 11 oktober 1974) Holmgren, Jacomien, (fr.o.m. den
11 oktober 1974) Kåräng, Gösta, länsskolpsykolog (fr.o.m. den 11 oktober 1974)
Lindgren, Gunilla, forskningsassistent (fr.o.m. den 23 oktober 1974) Ljung,
Bengt-Olov, professor (fr.o.m. den 1 juh 1974) Möller, Tage, docent (fr.o.m.
den 30 mars 1974) Nilsson, Håkan, ombudsman (fr.o.m. den 11 oktober 1974)
Nilsson, Åke, sekreterare (fr.o.m. den 30 mars 1974) Nolander, Gudrun,
skolhälsoassistent (fr.o.m. den 4 maj 1974) Rollof, Sven-Ivar, skolöverläkare
(fr.o.m. den 4 maj 1974) Royen, Sverre N. H., direktör (fr.o.m. den 30 mars 1974)
Åström, Kjell, gymnastikdirektör (fr.o.m. den II oktober 1974) Örne, Ingegerd,
sekreterare (fr.o.m. den 11 oktober 1974)
Sekreterare:
Lindahl, Lars, folkskollärare (fr.o.m. den 30 mars 1974)
Bitr.
sekreterare: Ahlgren, Rose-Marie, gymnastikdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Lokal:
Svartmangatan 9, 11129 Stockholm. Tel. Lindahl 08/101918, Ahlgren 08/10 1965
U.48 Skr 1975:4 382
Direktiv
(anförande av statsrådet Hjelm-Wallén till statsrådsprotokollet den 7 februari
1974):
I en
moiion lill 1973 års riksdag (298) hemställdes att riksdagen skulle anhålla hos
Kungl. Maj:t om en utredning om skolhälsovårdens organisation och
huvudmannaskap. I motionen framhölls bl. a. att det delade huvudmannaskapet,
som innebär att landstingen är huvudmän för sjukvården och primärkommunerna för
skolhälsovården, är en nackdel vid rekryteringen av skolläkare. Vid en
omorganisation av verksamheten så alt den liknar dagens företagshälsovård
skulle man underlätta personalrekryteringen, lösa gränsdragningsproblemen
mellan hälso- och sjukvård och få möjlighet att utnyttja samhällets samlade
resurser effektivare.
Yttranden
över motionen inhämtades av utbildningsutskottet från skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Skolöverstyrelsen
underströk i sitt remissvar att skolans hälsovård utgör en del av skolans
verksamhet och att den bör utövas i nära samarbete med skolledning, lärare och
annan elevvårdande personal. Överstyrelsen vitsordade att det råder brist på
skolläkare, men ansåg inte att denna bristsituation utgör lillräckligt skäl att
ändra organisation och huvudmannaskap. Överstyrelsen tillstyrkte emellertid
motionsyrkandet och framhöll alt utgångspunkten för utredningsarbetet bör vara
skolhälsovårdens mål och dess innehåll på olika nivåer.
Även
socialstyrelsen tillstyrkte motionsyrkandet. Enligl styrelsens uppfattning är
emellertid ett samlat huvudmannaskap för all hälso- och sjukvård för barn och
ungdom att föredra. Förutsättningarna skulle härigenom öka för en bättre
integration och ett effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser med sikte
på områdesbaserad hälsovård öppen vård saml för en helhetssyn på barnets
situation med beakiande av såväl medicinska som psykiska och sociala
synpunkter. Styrelsen ansåg således att det är av stor betydelse för de olika
verksamheternas framtida utformning att skolhälsovården samplaneras med övrig
hälso- och sjukvård inom respektive kommun.
Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet avstyrkte motionsyrkandet. Landstingsförbundet
motiverade sitt avstyrkande bl. a. med att skolhälsovårdens utformning inte bör
bedömas isolerat utan ses i ett större sammanhang, som bl. a. tar hänsyn till
organisation och innehåll i den öppna hälsovårdens samtliga verksamhetsgrenar.
Kommunförbundel förutsatte att de problem som tagits upp i motionen kommer att
prövas inom ramen för redan pågående utredningsarbeten.
I
skrivelse den 24 oktober 1973 har riksdagen anmält sitt beslut i anledning av
nämnda moiion (UbU 1973:32, rskr 1973:273). Enligt beslutet bör frågorna om
skolhälsovårdens innehåll, organisation och huvudmannaskap förutsättningslöst
utredas. Det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i vilka former
utredningsarbetet borde ske.
Enligt
min mening bör särskilda sakkunniga tillkallas för detta utredningsarbete.
De
sakkunniga bör göra en översikt av de bestämmelser som reglerar
skolhälsovårdens innehåll och organisation och kartlägga hur denna
skolhälsovård fungerat, vilket innehåll och vilken organisation den fått, vilka
försök som pågår samt hur reglerna om skolhälsovården uppfattats av de enskilda
befattningshavarna i skolväsendet. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas
eventuella förändringar av skolhälsovårdens innehåll och
383 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U;48
organisation
till följd av den pågående snabba utvecklingen inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården, framförallt inom den förebyggande barna- och
ungdomsvården. Utredningen bör också kartlägga hur skolhälsovårdens
organisation inverkar på ulformningen av den landstingskommunala hälso- och
sjukvården samt hur samordningen mellan dessa två verksamhetsområden fungerar.
Mot
denna bakgrund och med beaktande av bl. a. de synpunkter som kommit fram vid
remissbehandlingen av nämnda motion, bör de sakkunniga behandla skolhälsovårdens
framtida mål, dess innehåll och organisation på olika nivåer. En utgångspunkt
för de sakkunnigas arbete bör därvid vara att elevernas hälsovård skall utgöra
en integrerad del av den samlade elevvården. De sakkunniga bör härvid överväga
om denna verksamhet liksom för närvarande skall regleras genom centralt givna
bestämmelser eller om större utrymme för lokala initiativ kan ges.
Eftersom
skolhälsovården har både medicinska och elevvårdande aspekter berör den både
skolöverstyrelsens och socialstyrelsens verksamhetsområden. Utredningen bör med
beaktande av att elevernas hälsovård skall utgöra en integrerad del av den
samlade elevvården pröva frågan om ansvarsfördelningen mellan skolöverstyrelsen
och socialstyrelsen liksom motsvarande ansvarsfördelning på regional och lokal
nivå.
De
sakkunnigas överväganden i dessa hänseenden hänger nära samman med frågan om
vem som bör vara huvudman för skolhälsovården i framtiden. De sakkunniga bör
här analysera skälen för och emot ett samlat huvudmannaskap för skolhälsovården
och övrig hälso- och sjukvård bl. a. med hänsyn till möjligheterna till
organisatorisk och resursmässig samordning. En utgångspunkt för de sakkunnigas
överväganden bör vara att skolhäsovården även i fortsättningen skall vara en
kommunal, primär-eller landtingskommunal, uppgift.
De
sakkunniga bör vara oförhindrade atl ta upp frågan om behovel av skolhälsovård
på folkhögskolor och inom kommunal vuxenutbildning. De sakkunniga bör därvid ge
synpunkter på förutsättningar för att lägga ett större underlag till grund för
skolhälsovården än grundskolan och gymnasieskolan. Däremot bör motsvarande
frågor för universiteten och högskolorna inte tas upp.
De
sakkunnigas arbete kommer att ha beröring med flera andra utredningar.
Skolöverstyrelsen
tillsatte år 1972 en arbelsgrupp med representanter från skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen, utredningen (U 1970:63) om skolans inre arbete (SIA) och
kommunförbunden för genomgång av skolhälsovårdens mål, inriktning och
organisation. De sakkunniga bör ta tillvara erfarenheterna från denna
arbetsgrupp.
De
sakkunnigas arbete kommer vidare att ha beröring med utredningen (U 1972:06) om
skolan, staten och kommunerna, kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08),
länsberedningen (C 1970:28), socialutredningen (S I%9:29), utredningen (U
1972:05) rörande studerandehälsovården, folkhögskoleutredningen (U 1972:08) och
SIA. De sakkunniga bör hålla sig underrättade om arbetet inom dessa utredningar
och vid behov samråda med dem.
Utredningen
har under tiden februari - oktober 1974 hållit sex sammanträden samt haft
överläggningar med företrädare för olika kommuner och med representanter för
skilda befattningshavare inom
u.48 Skr 1975:4 384
skolhälsovården.
Därutöver har ett sammanträde hållits med en särskild referensgrupp med
företrädare för berörda myndigheter och organisationer som berörs av
utredningens arbete.
Utredningen
har genom förfrågan till landets kommuner kartlagt skolhälsovårdens omfattning
vårterminen 1974.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
49.
Arbetsgruppen (U 1974:02) för beredande av vissa radio- och televisionsfrågor
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1974 för beredande av vissa
radio- och televisionsfrågor:
Ordförande:
Svensson, Gunnar, departementsråd
Ledamöter:
Andersson, Leif G., t.f. departementsråd Rollen, Berit, reportagechef
Tjernström, Sune, ekon. lic.
Sekreterare:
Hansson, Oloph, redaktör (fr.o.m. den 16 april 1974)
Lokal:
Utbildningsdepartementet, Mynttorget 1, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 17 54
(sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Arbetsgruppen
har under tiden april - oktober 1974 hållit tretton sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
arbetsgruppens arbete.
Gruppen
beräknas slutföra sitt uppdrag kring årsskiftet 1974/75.
50.
Utredningen (U 1974:03) rörande svensk undervisning I utlandet
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för utredning rörande svensk
undervisning i utlandet (se Post- och Inrikes tidn. den 8 juni 1974):
Ordförande
Alemyr, Stig R., folkhögskolerektor, led. av riksdagen
Ledamöler:
Karlsson, K. Gösta, rektor, led. av riksdagen Rönnung, Calarina E. M., led. av
riksdagen
385 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:SO
Sekreterare:
Berggren, Anne-Marie, fil. mag. (fr.o.m. den 1 september 1974)
Lokal:
Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10
Stockholm, tel. 763,19 37 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Hjelm-Wallén till statsrådsprotokollet den 31 maj
1974):
Enligt
beslut av 1968 års riksdag (prop. 1968:67, SU 1968:129, rskr 1%8:303) utgår
statsbidrag till svensk undervisning i utlandet och till kommun, som svarar för
undervisning av utlandssvenskars barn. Statsbidrag utgår enligt kungörelsen
(1968:321) om undervisning för utlandssvenskars barn (ändrad senast den 10 maj
1974) bl. a. till kostnader för lärarlöner och för pensionskostnad, som påförts
huvudman för statsunderstödd utlandsskola för lärare, på vilka statens allmänna
tjänstepensionsreglemente äger tillämpning. Om synneliga skäl föreligger, får
efter medgivande av skolöverstyrelsen därjämte utgå statsbidrag till hyra av
lokaler för svensk utlandsskola. Till första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel utgår statsbidrag med belopp som överstyrelsen bestämmer.
För
utlandssvenskars barn anordnas i utlandet statsunderstödd undervisning i
följande former, nämligen svensk grundskola (utlandsskola), kompletterande
svensk undervisning, korrespondensundervisning eller undervisning inom
internationell skola. Antalet svenska utlandsskolor uppgår läsåret 1973/74 till
33 med sammanlagt ca 1 050 elever.
Riksdagen
har i skrivelse den 28 mars 1974 som sin mening uttalat att
statsbidragsbestämmelserna m. m. för svensk utlandsskola bör bli föremål för
utredning (UbU 1974:10, rskr 1974:93). I enlighet härmed bör särskilda
sakkunniga tillkallas för atl företa den begärda översynen.
Den
grundläggande fråga de sakkunniga bör ta upp till prövning gäller för vilka
elevgrupper svensk undervisning skall anordnas i utlandet. En förutsättning
skall därvid vara att elevernas familjer har en reell anknytning till Sverige.
De sakkunniga bör med utgångspunkt i vad soin anförts i prop. 1973:1 (bil. 10
s. 222) göra en bedömning av vad som skall betraktas som sådan anknytning.
Enligt
nu gällande principer skall vid fråga om inrättande av svensk utlandsskola en
bedömning ske om det med hänsyn till förekomsten av andra skolor av god
standard kan vara lämpligare att i stället för svensk utlandsskola anordna
kompletterande svensk undervisning (prop. 1%8:67, s. 13). Frågan om inrättande
av svensk utlandsskola får givetvis även bedömas mot bakgrunden av den tid
under vilken behovet av en udands-skola kan tänkas finnas på den aktuella
platsen. De sakkunniga bör i detta sammanhang överväga om det kan finnas skäl
att göra några förändringar i principerna för statsbidrag till anordnande av
svensk undervisning i utlandet.
Vid
bedömningen av vilka regler som skall gälla för statsbidrag till här nämnd
undervisning bör de sakkunniga behandla frågan om skolsladgans regler om högsta
antal elever i klass och läroplanens bestämmelser om lärarlimmar för viss
klassanordning (jfr- UbU 1974:10, s. 4). Frågor om regler för statsbidrag till
hyra av skollokaler, undervisningsmateriel m. m. bör även las upp av de
sakkunniga. De sakkunniga bör vid sin behandling av stalsbidragsreglerna göra
en bedömning av den nivå på elevavgiften som
25
Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4
U:50 Skr 1975:4 386
med
hänsyn till skolornas speciella karaktär är lämplig.
En
särskild fråga som de sakkunniga bör behandla är om det är möjligl att tillämpa
ell sjukförsäkringssystem för dem som innehar lärartjänst vid svensk
utlandsskola. Utredningen bör härvidlag samråda med riksförsäkringsverket.
Utredningsarbetet bör även innefatta frågan om hur den för utlandstjänstgöring
mest lämpade lärarpersonalen skall tas ut.
Som
underlag för sitt arbete bör de sakkunniga utnyttja, förutom i tillämpliga
delar material från 1964 års utlands- och internatskoleutrednings betänkande
(SOU 1966:55) Skolgång borta och hemma, vad som redovisats av skolöverstyrelsen
i en särskild, av Kungl. Maj:t anbefalld undersökning från december 1971 (se
prop. 1973:1 bil. 10 s. 221) samt det material i övrigt som skolöverstyrelsen
kan ställa till förfogande.
Utredningen
har under tiden september - oktober 1974 hållit tre sammanträden med olika
myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
51.1974
års lärarutbildningsutredning (U 1974:04)
Tillkallade
enhgt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för atl utreda
lärarutbildningens mål, struktur och innehåll (se Post- och Inrikes tidn. den
25 juni 1974):
Ordförande:
Bosson-Nordbo, Maj, skolråd
Ledamöter:
Arfwedson, Anders, sekreterare (fr.o.m. den 1 september 1974) Dahl, R.
Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen Gustafsson, Lars I.,
universitetslektor, led. av riksdagen Hansson, Bertil, lektor
Larsson,
Lennart, utbildningschef (fr.o.m. den 1 september 1974) Nordstrandh, Ove H.,
lektor, led. av riksdagen Persson, Henry A., sekreterare (fr.o.m. den 1
september 1974) Persson, Sten, sekreterare Rogestam, Christina, avdelningschef,
led. av riksdagen
Expert:
Stahle, Gun, fil. lic. (fr.o.m. den 15 oktober 1974)
Sekreterare:
Österiing, A. Olov (Olle), rektor (fr.o.m. den 15 augusti 1974)
Bitr.
sekreterare: Eklund, Harald, lektor (fr.o.m. den 1 november 1974) Ternström,
Anders, skolkonsulent (fr.o.m. den 15 oktober 1974)
387 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U;51
Lokal: Skeppargatan 51, 11458 Stockholm, tel. 636833
(Österling), 63 68 36 (Eklund), 63 68 35 (Ternström)
Direktiv (anförande av statsrådet Hjelm-Wallén till
slatsrådsprotokollet den 31 maj 1974):
1. Vid 1967 års riksdag fattades beslut om en
genomgripande förändring
av utbildningen av lärare för låg- och mellanstadiet samt av ämneslärare för
grundskolans högsiadium och gymnasieskolan (prop. 1967:4, SU 1967:51,
rskr 1967:143). Omläggningen av utbildningen påbörjades budgetåret
l%8/69. Vid 1973 års riksdag beslöts en ny utformning av praktiken i dessa
utbildningar (prop. 1973:78, UbU 1973:34,rskr 1973:274). Denna förändring
medförde även ett betonande av de sociala sidorna i läraruppgiften.
Utbildningen av lärare för industri och hantverk har
likaså lagts om enligt beslut vid 1973 års riksdag (prop. 1973:1 bil. 10 s.
440, UbU 1973:11, rskr 1973:114). Detta beslut innebar bl. a. en förlängning av
yrkeslärarutbildningen från 33 till 40 veckor.
Frågan om den framtida utformningen av den s. k.
övnings-lärarutbildningen har behandlats av 1968 års lärarutbildningskommillé i
betänkandet (SOU 1972:92) Reformerad lärarutbildning. Kommitténs förslag går
bl. a. ut på ett konsekvent genomförande av ett tvåämneslärarsystem för de
aktuella ämnena. Betänkandet har remissbehandlals och bereds f. n. i utbildningsdepartementet.
Utformningen av bl. a. förskollärarulbildningen utreds f.
n. av barnstugeutredningen vars förslag torde föreligga under år 1975.
2. 1 skilda sammanhang har frågan om den framtida
utformningen av
lärarutbildningen tagits upp.
1 direktiven till utredningen om skolans inre arbete
framhöll dåvarande chefen för utbildningsdepartementet bl. a. att de sakkunniga
skulle anmäla till Kungl. Maj:t om de ansåg motiv finnas för alt la upp
lärarubildnings-frågorna till prövning.
Utredningen kommer inom kort att lägga fram sina förslag.
Utredningen har inte för avsikt att behandla lärarutbildningsfrågorna.
Skolöverstyrelsen (SÖ) har, i skrivelse den 6 mars 1974,
hemställt om en övergripande utredning av lärarutbildningen avseende förskolan
till och med gymnasieskolan jämte till denna anslutande utbildning. Enligt SÖ
bör utredningen huvudsakligen inrikta sig på att åstadkomma
- ökat mått av organisatorisk och
innehällsmässig samordning av olika lärarutbildningar, med utgångspunkt i dels
krav på samverkan mellan olika personalkategorier i skolan, dels krav på ett
rationellt resursutnyttjande i lärarutbildningen,
- anpassning av lärarutbildningens
innehåll och omfattning till de ökande och alltmer differentierade och
mångskiftande uppgifterna för skolans personal,
- klasslärarutbildningens uppbyggnad
och inre organisation med hänsyn till den särskilda uppmärksamhet denna
utbildning kan behöva ges med utgångspunkt i U 68:s förslag,
- önskemål om ett ökat
uppmärksammande av de allmänt personlighetsutvecklande uppgifterna för
lärarutbildningen,
- ett ökat mått av samverkan mellan
olika utbildningsdelar och elt ökat utnyttjande av resurserna för försöks- och
utvecklingsarbete i lärarutbildningen.
Riksdagen har uttalat sig för att en utredning om
lärarutbildningen skall komma till stånd (UbU 1974:17, rskr 1974:172).
U:51 Skr 1975:4 388
3. Som
framgår av den redovisning jag lämnat i det föregående har under
de senaste åren flera genomgripande förändringar av lärarutbildningen ägt
rum. Kontinuerligt har reformer av olika räckvidd genomförts, vilka
betonat inte minst skolans sociala roll, samtidigt som de gjort det möjligt att
komma tillrätta med den tidigare lärarbristen. Ännu har emellertid relativt
sett få lärare utbildats enligt t. ex. 1967 års lärarutbildningsreform.
Samtidigt kan konstateras att utvecklingen gått snabbt i skolan och medfört
förändringar av lärarrollen, förändringar som kan komma att accentueras
som en följd av förslag från utredningen om skolans inre arbeie,
barnstugeutredningen och utredningen om skolan, staten och kommunerna.
Inom lärarutbildningsorganisationen har också en ny situation uppstått
genom att antagningen till klass- och ämneslärarutbildningarna minskats.
Med
hänsyn till vad jag här anfört anser jag alt frågan om att förändra lärarutbildningen
nu bör övervägas. Denna uppgift bör anförtros särskilda sakkunniga.
4. De
sakkunniga bör bedriva sitt arbete med ulgångspunkt i de
förändringar i lärarrollen som skett och som kan förväntas ske under den
närmaste framtiden. I skolan skall läraren, alltmer i ett arbetslag
tillsammans med övrig personal, medverka i elevernas personligshets-
utveckling. Detta kräver bl. a. en starkare betoning av lärarens sociala
uppgifter. Skolarbetet skall också organiseras så att det utvecklar
demokratin i skolan och därmed i samhället. Detta kommer till uttryck inte
bara i undervisningens innehåll utan även i lärarens funktion och uppgifter.
Samtidigt bör man räkna med att ansvarsfördelningen i skolväsendet i
framtiden kommer att förskjutas i riklning mot ett större ansvar för
kommunerna och skolenheterna vilket medför ett ökat inflytande för
skolstyrelsen likaväl som berörda grupper i skolan. Dessa tendenser måste
givetvis återspeglas även i lärarutbildningenliksom i fortbildningen.
1969
års läroplan för grundskolan och 1970 års läroplan för gymnasieskolan har av
naturliga skäl ännu inte slagit igenom i all lärarutbildning. Det är en
angelägen uppgift att analysera vilka förändringar som kan behöva göras av
lärarutbildningarna med anledning av dessa läroplaner. Bl. a. gäller detta i
fråga om den ökade betoningen av internationell medvetenhet, kontakt med
samhället utanför skolan, jämställdhet mellan kvinnor och män samt
kompensatoriska insatser för elever som av olika skäl har svårigheter i skolan.
Inom
kort kommer utredningen om skolans inre arbeie att lägga fram sitt betänkande.
De sakkunniga bör hålla sig underrättade om den fortsatta behandlingen av
utredningens förslag.
Även
om lärarutbildning givetvis i främsta rummet förbereder för yrkesverksamhet
inom skolan, är utbildningen, främst i fråga om ämnesstudierna, dock av en
sådan karaktär atl den kan användas även inom andra verksamhetsområden. Detta
breda synsätt på lärarutbildningen, som markerades i prop. 1967:4, får
konsekvenser bl. a. för studiernas innehåll.
Man
bör också räkna med att utbildningen av lärare kommer att ske inom en vidare
organisatorisk ram än vad som hittills skett. Detta bör kunna leda till en ökad
samverkan med andra utbildningar liksom till elt bättre utnyttjande av
befintliga personella och materiella resurser.
Man
bör räkna med att till läraryrket framöver i större utsträckning än nu kommer
atl söka sig personer med skiftande erfarenheter och utbildningsbakgrund,
främst som följd av 1972 års beslut om gymnasieskolans kompetensvärde m. m.,
(prop. 1972:84, UbU 1972:31, rskr 1972:240). Frågor om behörighet och
meritvärdering för inträde till
389 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U;51
lärarutbildning
kommer att behandlas i samband med att ställning tas till kompetenskommitténs
kommande förslag. Jag vill nämna att jag avser att återkomma senare till Kungl.
Maj:t vad gäller lärarutbildnirtgskommitténs förslag om obligatorisk
arbetslivserfarenhet som krav för iniräde till viss lärarutbildning.
De sakkunniga bör i första
hand ta upp frågor om mål, struktur, innehåll och inre organisation av
grundutbildningen för vad som nu benämns lärare för klass på låg- och
mellanstadierna samt lärare i de ämnen som tidigare kallades läroämnen för
grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning. 1 denna del får de sakkunnigas
arbete också karaktär av utvärdering av 1967 års tärarutbildningsreform liksom
av den beslutade nya praktikorganisationen. Vad gäller utbildningen av lärare
i barnkunskap, dramatik, hemkunskap, gymnastik, musik, slöjd och teckning bereds
som redan nämnts lärarutbildningskommitténs förslag. I vilken utsträckning de
sakkunnigas uppdrag skall omfatta även denna lärarutbildning får avgöras sedan
ställning tagits till denna kommittés förslag. Vissa av de aspekter jag tar upp
i fråga om lärarutbildningen är giltiga även för yrkeslärarutbildningen samt
för utbildningen av förskollärare. Barnstugeutredningen har dock till uppgift
att överväga förändringar i den senare utbildningens innehåll. Förslag härom
torde komma alt framläggas relativt snart och kunna genomföras inom ramen för
nuvarande utbildningsorganisation. De sakkunniga kan ändå få anledning beröra
förskollärarulbildningen vid behandlingen av frågan om samordning mellan
utbildning för olika stadier. Vidare bör de sakkunniga kunna överväga vilka
förändringar i speciallärarutbildningens uppläggning och omfattning som kan
behöva göras till följd av ändringar i klass- och ämneslärarutbildningen.
Gränserna
mellan olika arbetsuppgifter med pedagogiskt innehåll är inte alhid skarpa. De
sakkunniga bör i sitt arbete överväga om det behöver vidtas särskilda åtgärder
för att inom lärarutbildningens ram lillgodose behovet av pedagogisk utbildning
för arbetskraft även inom andra sektorer av samhället.
5.
De olika lärarutbildningarna är uppbyggda efter olika principer. För
grundskolans högstadium och gymnasieskolan finns etl ämneslärarsystem, varvid
läraren undervisar i ett, två eller tre ämnen; lärarna i gymnastik, musik,
slöjd och teckning m. fl. ämnen undervisar även delvis på mellanstadiet. För
grundskolans låg- och mellanstadier tillämpas däremot ett klasslärarsystem,
varvid en lärare som regel svarar för huvudparten av all undervisning i
klassen.
I
den allmänna debatten har olika meningar framförts om nuvarande
specialseringsgrad. Å ena sidan menar vissa att man bör sträva efter att
ytterligare öka bredden i utbildningen för att därmed bl. a. kunna brygga över
stadiegränserna i grundskolan, något som i viss utsträckning också var avsikten
med 1967 års lärarutbildningsreform. Som argument härför anförs dels att
eleverna skulle möta färre lärare, dels att lärarna skulle bli mindre beroende
av förändringar i tjänsteunderlaget; detta senare kan man dock komma tillrätta
med också genom en friare syn på behörighetsfrågorna för lärartjänster, något som
utredningen om skolan, staten och kommunerna har till uppgift att överväga. Å
andra sidan finns del de som hävdar atl man i stället skall öka
specialiseringsgraden bland lärarna, bl. a. för att ge tid till större
ämnesfördjupning under utbildningstiden.
Det
blir en given uppgift för de sakkunniga att ta upp frågan om lärarutbildningen
framdeles i lika hög grad som nu skall återspegla stadiestrukturen. Att t. ex.
göra lärarutbildningen gemensam för de första sex
U:51 Skr 1975:4 390
åren
i grundskolan är en jämförelsevis enkel åtgärd som i sig medför flera fördelar.
Genom en sådan ordning markeras dock ännu mer än i dag övergången mellan ett
klass- och ett ämneslärarsystem såvida inte mer genomgripande förändringar görs
också i det senare. Samtidigt kan det innebära problem med samordningen med
förskollärarulbildningen. Om de sakkunniga skulle finna att mer genomgripande
förändringar i fråga om stadieinriktningen bör göras bör de anmäla delta till
Kungl. Maj:t innan ett mer detaljerat utredningsarbete påbörjas. I sin anmälan
borde sakkunniga redovisa skäl för och emot en sådan förändring liksom tänkbara
konsekvenser för de redan utbildade lärarna.
För
egen del anser jag att bredden i utbildningen och därmed också i
skoltjänstgöringen är viktig, särskilt för grundskolans del. Exempelvis de
lärare på grundskolans högstadium som utbildats under de senaste åren är som
regel behöriga i tre ämnen. De sakkunniga bör lägga fram förslag om hur denna
bredd bättre än nu skall kunna utnyttjas i skolarbetet.
SÖ
har i sin tidigare nämnda skrivelse tagit upp frågan om inte all
lärarutbildning borde inledas med en för alla studerande gemensam del,
innefattande bl. a. introducerande praktik. En sådan inledande kurs skulle
kunna vara till fördel för alla personalgrupper i skolan och de sakkunniga bör
undersöka förutsättningarna att inleda studierna med en sådan kurs. En sådan
kurs bör till stor del utgöras av praktik, som gör det möjligt för
lärarkandidaterna att pröva sin lämplighet för läraryrket, men även kunna
behandla skolans mål och funktion. Kursen skulle även kunna tjäna som grund för
utbildning för pedagogiska uppgifter utanför skolan.
De
olika lärarutbildningarna skiljer sig inte bara åt i fråga om inriktningen på
stadium eller ämne(n) utan även i fråga om studiernas organisation.
Utbildningen av klasslärare är sammanhållen, medan utbildningen av ämneslärare
inleds med ämnesstudier och avslutas med praktisk-pedago-gisk utbildning. Även
de lärarutbildningar som ingått i lärarutbildningskommitténs uppdrag är
sammanhållna, men kommitténs förslag går ut på att också dessa skall
organiseras som ämneslärarutbildningen. I sin skrivelse har SÖ aktualiserat
motsvarande separering för klasslärarutbildningen.
Frågan
om studiernas organisation bör behandlas av de sakkunniga. Som framgår av SÖ:s
skrivelse kan argument anföras för båda ovan nämnda lösningar. Mycket talar
dock enligt min mening för att de bästa resultaten nås om den blivande läraren
på ett tidigt stadium kommer i kontakt med skolans arbete och fortlöpande under
studiegången får tillämpa sina vunna kunskaper och färdigheter i praktiskt
skolarbete.
6. I
prop. 1967:4 framhölls bl. a. att de snabba förändringarna inom skolväsendet
gör fortbildningen till en oundgänglig del av varje lärares utbildning.
Grundutbildning och fortbildning måste hela tiden samspela. Fortbildningen är
en viktig angelägenhet för den enskilde läraren. Stat och kommun främjar också
genom omfattande insatser lärarnas fortbildning.
Frågan
om en förändring av grundutbildningen kan inte ses isolerad från spörsmålet hur
fortbildningen skall organiseras. Särskilt i en tid av snabb utveckling av
samhälle och skola samt en växande kunskapsmassa är det mer nödvändigt än
någonsin att överväga grundutbildningens uppläggning och längd som en grund
också för en återkommande fortbildning. De resurser som avsätts för
grundutbildningen måste avvägas så att utrymme också finns för
fortbildningsinsatser. Nuvarande insatser för fortbildning (och
vidareutbildning) görs i stort sett på tre områden: studiedagar under terminstid,
kurser under ferietid och studier under termin eller läsår som en del av en
vidareutbildning. Dessa insatser bör samordnas och de resurser
391 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:51
som
slår till förfogande användas på ett mer systematiskt sätt än vad som hittills
varit möjligl. De sakkunniga bör mot bakgrund av vad jag här anfört överväga
frågor om fortbildningens uppläggning och innehåll. Jäg vill i detta sammanhang
även erinra om vad som anförts rörande fortbildningens mål och uppläggning i de
senaste årens statsverkspropositioner.
Ansvaret
för att analysera fortbildningsbehovet och vidta erforderliga åtgärder för
fortbildningen ankommer odelat på skolans myndigheter och i sista hand SÖ.
Detta gäller oberoende a v hur grundutbildningen kommer att organiseras. Inom
SÖ har nyss också en utredning färdigställts rörande vissa fortbildningsfrågor.
Som bl. a.
utbildningsutskottet i betänkandet 1974:17 framhållit är de nuvarande lärarna
en tämligen ung kår. Detta påverkar givetvis både fortbildningens uppläggning
och dess omfattning.
I detla arbete bör de
sakkunniga beakta vad utbildningsutskottet anfört rörande möjligheterna att
använda lärarhögskolornas befintliga resurser för fortbildning (UbU 1974:17, s.
5). Som utskottet vidare anfört finns anledning att också pröva frågan om en
fortbildning i specialpedagogik för aktiva lärare (UbU 1974:17, s. 13). Denna
fråga bör tas upp i utredningsarbetet.
7.1 SÖ:s skrivelse har en
rad olika delproblem om lärarutbildningen tagits upp, vilka de sakkunniga bör
pröva. I detta sammanhang vill jag blott fästa uppmärksamheten på två frågor
som de sakkunniga bör ägna särskild uppmärksamhet.
Den ena frågan gäller hur
man, särskilt för klasslärarutbildningen, skall få in mer undervisning om
invandrares problem. Såsom beslutats med anledning av prop. 1974:1 (bil. 10 s.
361, UbU 1974:17, rskr 1974:172) kommer en särskild klasslärarutbildning för
finsktalande att anordnas. Man bör dock räkna med att alla lärare kan komma att
få invandrarelever i sin klass och behöver vara förberedda för detta. För
invandrareleverna är svenska främmande språk. Även detta måste beaktas i
lärarutbildningen.
Den andra frågan gäller
möjligheten atl öka inslaget av specialpedagogik i all lärarutbildning för att
därigenom göra lärarna bättre rustade att i ökad utsträckning ta sig an
specialpedagogiska uppgifter. Utredningen om skolans inre arbete kan komma atl
lägga förslag som belyser delta problem. Även utbildningsutskottet har, i sitt
tidigare nämnda betänkande (s. 6), aktualiserat omfattningen av
speciallärarutbildningen. De sakkunniga bör mot denna bakgrund
förutsättningslöst pröva frågan om speciallärarutbildningens organisation och
dimensionering.
Jag
vill därutöver nämna några frågor som de sakkunniga bör behandla.
1 olika avseenden pågår
strävanden för en internationalisering av utbildningen i skolan. För att en
sådan skall kunna genomföras bör ett internationellt perspektiv komma till
uttryck i lärarnas grund- och fortbildning.
Det kommunala skolväsendet
inrymmer utbildning av både ungdomar och vuxna. Detta gäller främst det
gymnasiala stadiet, vilket bör betraktas som en enhet oberoende av vilken
åldersgrupp studievägarna är avsedda för och oberoende av studiernas
organisation. De sakkunniga bör mot denna bakgrund överväga vilket inslag av
vuxenpedagogik som bör finnas i utbildningen av lärare för det gymnasiala
stadiet.
8. Inom SÖ utreds f. n.
betygsättningen inom lärarutbildningen. 1968 års utbildningsutredning har i
sitt belänkande (SOU 1973:2) Högskolan redovisat vissa synpunkter på betygen
inom högskoleutbildningen. Frågan diskuleras också ofta av de studerande vid
lärarutbildningsanstallerna.
U.51 Skr 1975:4 392
De
negativa drag som finns i nuvarande betygsystem vid lärarutbildningsanstalterna
kommer att förslärkas då utbildningen i högre grad inriktas mot samverkan och
de sociala funktionerna i lärararbetet. Man kan dock inte bortse från att
betygen utgör en av grunderna för meritvärderingen i samband med
tjänstetillsättningar i skolväsendet. Frågan om betygsättningens utformning i
lärarutbildningen har därför ett nära samband med arbetet inom utredningen om
skolan, staten och kommunerna.
Enligt
min mening är det av största vikt att den som visat sig olämplig för läraryrket
avskiljs från lärarutbildningen. Delta bör ske så tidigt som möjligt. Det
framstår däremot som mindre angeläget med en gradering av dem som blir
godkända. De sakkunniga bör mot bakgrund av vad jag här anfört överväga frågan
om betygsättningen i lärarutbildningen. 1 vad avser följderna för
meritvärdering för tjänst i skolan bör samråd ske med utredningen om skolan,
staten och kommunerna.
9.
Den lärarbrist som skolan haft att kämpa med är nu på det hela taget
övervunnen. Detta bör självfallet beaktas när de sakkunniga behandlar
dimensioneringsfrågorna. Ytterligare underlag för utredningsarbetet härvid kan
senare komma att lämnas av Kungl. Maj:t.
De
sakkunniga bör även lägga fram de förslag till ändringar av den inre
organisationen för lärarutbildningarna som kan behövas för att förverkliga de
sakkunnigas förslag. I denna del av utredningsuppdraget kan det visa sig
behövligt för de sakkunniga att i sitt arbete inbegripa samtliga lärarutbildningar.
De sakkunniga bör även beakta vilka åtgärder som behöver vidtas för t. ex. en
återkommande fortbildning av lärarutbildare.
De
sakkunnigas förslag bör vara åtföljda av noggranna kostnadsberäkningar,
avseende alla de förslag som läggs fram. Vidare bör utredningsarbetet innefatta
en analys av de konsekvenser för redan utbildade lärare som de sakkunnigas
förslag kan leda till.
Eftersom
utredningsarbetet direkt berör lärarna räknar jag med alt företrädare för dessa
skall få medverka i arbetet i de former de sakkunniga själva finner lämpliga.
Också andra berörda organisationer bör knytas till utredningsarbetet.
Utredningen
har under tiden juni - oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
52.
Organisationskommittén (U 1974:05) för statens kulturråd
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 juni 1974 av en organisationskommitté
för statens kulturråd:
Ordförande:
Lindblom, Paul, direktör
Ledamöter:'
AIsén, Hans O., led. av riksdagen Blomkvist, Rune A., redaktör Gehlin, Jan H.
M., förbundsdirektör Landslröm, Sten-Sture H., direktör
393 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:53
Sundman,
Per Olof, författare, led. av riksdagen Virdebrant, Carl-Erik B., kansliråd
Experter:
Dittmer, Ulf, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Forsell, Torbjörn,
direktör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Kjellin, Åke, materialförvaltare (fr.o.m.
den 1 juli 1974) Kleberg, Carl-Johan, departementssekreterare (fr.o.m. den 20
augusti 1974)
Sekreterare:
Virdebrant, Carl-Erik B., kansliråd
Bitr.
sekreterare: Eklöw, Gunnar, socionom
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Kommittén
har under sin verksamhet hållit fem sammanträden. Kommittén har tillsatt
personal vid statens kulturråds kansli. I övrigt har kommittén behandlat olika
organisatoriska frågor för statens kulturråd som började sin verksamhet den 1
oktober 1974. Kommittén har ingett förslag till anslag för statens kuhurråd för
budgetåret 1975/76.
Uppdraget
är därmed slutfört.
53.
Forskarutbildningsutredningen (U 1974:06)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1974 för att utreda vissa frågor
rörande forskarutbildningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 juni 1974):
Ordförande:
Gadd, P. E. Arne, revisionsdirektör, led. av riksdagen
Ledamöter:
Eliasson, Anna B., fil. mag., led. av riksdagen Gradin, Anita L,
departementssekreterare, led. av riksdagen Lindahl-Kiessling, Kerstin M.,
professor Magnusson, David, professor Karlberg, Bengt, docent Lagneborg, Rune,
professor
Sekreterare:
Franzén, Anders, departementssekreterare (fr.o.m. den 19 september 1974)
Lokal:
Storkyrkobrinken 2-4. Postadress: Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10
Stockholm, tel. 08/763 19 10 (sekreteraren), 763 19 11 (kansli)
U:53 Skr 1975:4 394
Direktiv
(anförande av statsrådet Zachrisson till statsrådsprotokollet den 19 april
1974):
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
i juni 1%3 sakkunniga med uppgift all utreda frågan om forskarutbildningen och
forskarkarriären m. m. (1963 års forskarutredning). Utredningen lade i slutet
av år 1966 fram sina förslag (SOU 1%6:67 och 68). På grundval av utredningens
huvudbetänkande lade Kungl. Maj:t år 1969 fram proposition med förslag till
riktlinjer för reformeringen av forskarutbildningen och forskarkarriären m. m.
(prop. 1969:31). Riksdagens beslut följde i allt väsentligt propositionen (SU
1969:93, rskr 1969:222).
I
fråga om forskarutbildningen innebar 1969 års beslut att en fyraårig, för varje
enskild doktorand systematiskt planerad studiegång fram till doktorsexamen
infördes i stället för dåvarande, mindre fast organiserade utbildning till
licentiatexamen och doktorsgrad. Inslagen av undervisning och metodisk
handledning i utbildningen avsågs bli väsentligt ökade. Den nya studieordningen
trädde i kraft den I juli 1969.
Prop.
1969:31 innehöll förslag även om förbättrade villkor för studie-finansieringen
för doktorander samt om vissa mindre ändringar i forskarkarriären.
De i
propositionen framförda förslagen utgjorde i vad de avsåg uppbyggnaden av
resurserna för forskarutbildning ett principprogram för en successivt
genomförd reform. Sedan budgetåret 1968/69 har universitetsorganisationen
inbegripet det tillskott som sker budgetåret 1974/75 vid riksdagens bifall till
de förslag som lagts fram i prop. 1974:1 (bil. 10) tillförts sammanlagt ca
430 nya tjänster med undervisnings- och handledningsskyldighet inom
forskarutbildningen, 340 nya stipendier för forskarutbildning samt därutöver
resurser för forskarutbildning, bl. a. i form av kursanslag, motsvarnde ca 10
milj. kr.
1
sina förslag till anslagsframställningar för budgetåret 1974/75 tog
universitetskanslersämbetet (UKÄ) mot bakgrund bl. a. av den kvantitativa
utvecklingen inom forskarutbildningen upp frågan om en översyn av
forskarutbildningens dimensionering, inriktning och innehåll samt i anslutning
härtill vissa resurs- och budgeteringsf rågor.
Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO) har hemställt bl. a. att en planmässig
dimensionering av forskarutbildningen genomförs med sikte på en allmän
tilllrädesbegränsning samt att forskarkarriären reformeras.
I
prop. 1974:1 (bil. 10 s. 226) anmälde jag att jag avsåg att senare återkomma
till Kungl. Maj:t med förslag om en samlad översyn av vissa problem rörande
forskarutbildningen. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet
förordar jag att denna översyn nu kommer till stånd. Den bör utföras av
särskilt tillkallade sakkunniga.
1
likhet med den grundläggande utbildningen vid universitet och högskolor har
forskarutbildningen expanderat starkt sedan åren omkring 1960. Det totala
antalet närvarande studerande inom forskarutbildningen var år 1960 ca 3 000 och
år 1972 ca 12 000. Antalet disputationsprov och examina ökade under samma tid
från sammanlagt ca 500 till närmare 1 500 per år. Antalet personer med
doktorsgrad eller licentiatexamen har i stort sett fördubblats under
1960-taIet, från ca 8 000 till ca 16 000.
I
sina förslag till anslagsframställningar för budgelårel 1974/75 redovisar UKÄ
vissa överslagsberäkningar rörande tillgång och efterfrågan på personal med
forskarutbildning. Beräkningarna skall snarast betraktas som ett räkneexempel,
vilket inle är avsett att utgöra en prognos utan endast har
395 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U;53
till
syfte att belysa storleksordningen av de kvantitativa problemen.
Ämbetet
drar den slutsatsen av sina beräkningar, att om forskarutbildningen ursprungligen
var avsedd för yrkesverksamhet inoni forsknings-och utvecklingsarbete samt i
viss utsträckning inom skolan, kommer endast en mindre del av dem som nu går
igenom forskarutbildning att kunna få anställning inom dessa områden.
Självfallet kan, framhåller UKÄ, beräkningar av detta slag inte ligga till
grund för dimensioneringen av forskarutbildningen. I samhället finns med all
säkerhet, även utanför de sektorer UKÄ innefattat i sina beräkningar,
funktioner för vilka en lång utbildning av det slag som det här är fråga om är
användbar. Allmänna utbildningspolitiska överväganden talar vidare mot att
forskarutbildningen dimensioneras för ett snävt begränsat antal funktioner
eller platser på arbetsmarknaden. Det är emellertid sannolikt all den nuvarande
omfattningen av forskarutbildningen, med ca 12 000 närvarande studerande,
överstiger vad som kan bedömas som rimligt med hänsyn till möjligheterna under
avsevärd tid framöver för forskarutbildad arbetskraft atl få anställningar som
svarar mot förväntningarna.
1 prop. 1969:31 (s. 71)
framhöll dåvarande chefen för utbildningsdepartementet att en begränsning av
antalet studerande inom forskarutbildningen i vissa fall kunde bli
ofrånkomlig. Erfarenheterna av hur denna möjlighet till anlagningsbegränsning
tillämpats är inle odelat goda. Antalet ämnesområden, för vilka
intagningsbegränsning införts, är jämförelsevis litet. I vissa fall har en
utbildningsnämnd beslutat att inte införa en begränsning, som begärts av
vederbörande institution, trots att antalet studerande i forskarutbildningen
uppenbarligen överstigit vad som kunnat anses rimligt med hänsyn till
handledningsresursernas omfattning. I andra fall har begränsningen fått en
sådan utformning att den under flera terminer förhindrat praktiskt taget all
nyrekrytering till forskarutbildningen inom ett ämnesområde. I ytterligare
andra fall förekommer det alt studerande, efter del att en begränsning införts,
utan att vara antagna till forskarutbildning de facto bedriver sådan utbildning
och därvid utnyttjar den undervisning, examination och i någon mån
handledning som ges vid institutionen. Mot bl. a. denna bakgrund är det
angeläget att formerna för dimensionering av utbildningen efter grundexamen vid
universitet och högskolor ses över.
Vid
1969 års reform lades ansvaret för beslut om dimensionering av
forskarutbildningen på utbildningsnämnderna. Det avgörande kriteriet vid
nämndernas prövning och antagningskapaciteten är tillgången på lärar- och
handledarresurser. Det är enligt min mening naturligt att omfattningen av de
resurser som kan ställas till förfogande även framdeles tillmäts betydelse när
omfattningen av forskarutbildningen inom ett område skall fastställas. Vid
sidan härav bör dock en rad andra faktorer beaktas. I flera fall rör det sig om
förhållanden som inte på ett meningsfullt sätt kan bedömas annat än gemensamt
för hela landet. Det kan alltså bli nödvändigt att även andra organ än
utbildningsnämnderna deltar i beslutsprocessen. Det är en viktig uppgift för de
sakkunniga att avväga vilka bedömningar som bör ske centralt och vilka som bör
ske lokalt.
En naturlig utgångspunkt
vid beslut om dimensionering av en utbildning är en uppskattning av samhällets
behov av arbetskraft med den aktuella utbildningen. Detta gäller även de
längsta utbildningarna såsom forskarutbildningen. Svårigheterna att göra sådana
uppskattningar är väl kända. Erfarenheterna från olika delar av
utbildningsväsendet talar för att arbetskraftsprognoser måste avse relativt
breda sektorer av samhällslivet och att de i det längre perspektivet stannar
vid jämförelsevis grova
U.53 Skr 1975:4 396
skattningar.
I fråga om forskarutbildningen kompliceras bilden av att utbildningen många
gånger är starkt specialiserad och därför har låg utbytbarhet på
arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadens
möjligheter att bereda forskarutbildad personal adekvat sysselsättning hänger
nära samman med omfattningen och inriktningen av den forsknings- och
utvecklings- (FoU) verksamhet som bedrivs inom näringsliv, förvaltning och
forskningsinstitutioner. Denna verksamhet är naturiigen i väsentlig grad
beroende av samhällets forskningspolitik såsom denna utformas totalt och för
enskilda sektorer. FoU-verksamheten är emellertid också kopplad till
forskarutbildningen i ett ömsesidigt beroendeförhållande. Det är självklart all
möjlighelerna att framgångsrikt bedriva forskning eller utvecklingsarbete är
beroende av tillgången på personal med ändamålsenlig utbildning. Inrättande av
tjänster avsedda främst för forskarutbildningsändamål innebär samtidigt ett
stöd till forskningen inom ämnesområdet. Inom ramen för forskarutbildningen
utför de studerande en forskningsinsats, som inom vissa vetenskapsområden är
en dominerande del av den totala forskningen. Finansieringen av enskilda
forskningsprojekt utformas ofta på etl sådant sätt att studerande får möjlighet
att inom ramen för projektet fullgöra avhandlingsarbetet inom
forskarutbildningen. Det är mol denna bakgrund naturiigt att
forskarutbildningens omfattning och inriktning bestäms med hänsyn även lill
forskningspolitiska avvägningar.
Inom
många ämnesområden är f. n. de studerandes egen efterfrågan på
forskarutbildning avgörande för antalet studerande. Denna efterfrågan påverkas
av en rad omständigheter. Till en del är den en spegling av de studerandes
uppfattning om utkomstmöjligheterna efter avslutad utbildning. Till en del är
den resultatet av ett intresse, som väckts under den grundläggande
utbildningen. Antalet studerande inom grundutbildningen och ämnets ställning
inom sludieorganisalionen är, i vart fall vid de filosofiska fakulteterna, av
betydelse i delta sammanhang. Den studerandes egen önskan atl få pröva på
fortsatt utbildning efter grundexamen bör enligt min mening ingå i
bedömningsunderlaget när utbildningskapaciteten fastställs.
En
utgångspunkt för såväl UKÄ:s som SACO:s framställningar har varit att det
nuvarande totala antalet närvarande studerande inom forskarutbildningen
uppenbarligen överstiger vad som kan bedömas vara rimligt vid en, närmast
intuitiv, bedömning av de faktorer jag redovisal. Jag delar denna bedömning.
Effektivare former för avvägningar och beslul om forskarutbildningens
omfattning bör enligt min mening utvecklas.
Detta
ställningstagande innebär, enligt min mening, inte att omfattningen av
forskarutbildningen generellt bör minskas inom alla forskningsområden. Det är i
stället fråga om att inom skilda områden söka anpassa forskarutbildningens
omfattning till vad som från de utgångspunkter jag redovisat i det föregående
kan bedömas som rimligt. Det kan därvid bli fråga om all minska utbildningens omfattning
inom vissa områden, medan man kan behöva vidta åtgärder för att öka den inom
andra.
Den
nuvarande formen för begränsning av forskarutbildningen innebär att man
fastställer det högsta antal studerande som får antas till utbildningen varje
läsår. Detta system för dimensionering kan för den enskilde slå mycket hårt i
synnehet som antalet nybörjarplatser många gånger är litet. Enligt min mening
vore del värdefullt om begränsningen i stället kunde ges en sådan utformning,
att det blev möjligt för den studerande att praktiskt pröva sin fallenhet och
sitt intresse för forskarutbildning. Ett sådant system
397 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:53
torde
behöva innehålla moment av aktiv vid behov även avrådande studievägledning
under forskarutbildningens inledningsskede. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att det enligt min mening är naturligt att man i forskarutbildningen
ställer sådana kvalitetskrav, att en del av dem som antagits efter en tid kan
behöva rådas att inte fullfölja utbildningen. Detta bör dock enligt min mening
inte få utgöra grund för att införa en s. k. mellanexamen som ett reguljärt
monient i utbildningen till doktorsexamen. Man bör söka finna andra vägar för
dokumentation och tillgodoräknande av studieinsatsen.
De
sakkunniga bör mot bl. a. den bakgrund jag här redovisal utarbeta förslag lill
ett system för en total dimensionering av utbildningen efter grundexamen vid
universitet och högskolor. Förslaget bör avse såväl en systembeskrivning som
ett dimensioneringsförslag för, om möjligt, tiden fram till 1980-taIets mitt.
I
ett system där tillträde till forskarutbildningen är begränsat får formerna för
urval bland behöriga sökande och antagning av studerande större betydelse än f.
n. Rekryteringen av forskarstuderande har hittills ägnats begränsad
uppmärksamhet. Svårigheter att hävda sig har emellertid från tid till annan
redovisats av personer som, utan att ha gått igenom grundutbildning vid en viss
institution, sökt sig till denna för forskarutbildning. Detta har gällt bl. a. sådana
som kommit från utbildningsenheter utan egen forskarutbildningsorganisation, t.
ex. universitetsfilialer samt lärar- och socialhögskolor. Det har vidare gällt
personer som efter viss tids yrkeserfarenhet sökt sig till forskarutbildning
för att förbättra sina förutsättningar att angripa problem de kommit i kontakt
med i samhället. Det är viktigt att man skapar elt system som inle missgynnar
dem som på andra vägar än de hittills gängse söker sig till
forskarutbildningen. Det kan i stället finnas anledning att vidta särskilda
åtgärder för att bredda rekryteringen till forskarutbildning.
Det
är enligt min mening väsentligt att man i forskarutbildningen och forskningen
vid universitet och högskolor behandlar frågeställningar, som upplevs som
väsentliga inom skilda delar av samhällslivet utanför universiteten. En vanlig
kritik bl. a. mot samhällsforskningen är att forskningsresultaten endast sällan
berör sådana frågor som är av betydelse för politiska beslut eller som
underlättar arbetet för dem som har att verkställa dessa. Det är därför
angeläget att till forskarutbildningen kunna rekrytera studerande, som har
erfarenhet av yrkesverksamhet inom olika samhällssektorer, och att dessa i sin
utbildning ges möjlighet att bearbeta problem, som de upplevat som centrala i
sin yrkesutövning.
De
sakkunniga bör pröva frågan om rekrytering och urval till forskarutbildning
och lill andra utbildningar på samma nivå samt lägga fram de förslag som kan
fordras.
1968
års utbildningsutredning (U 68) har föreslagil alt högskolebegreppet skall
vidgas till att omfatta även utbildningar som f. n. inte räknas till den högre
utbildningen. Jag kan komma att senare, när statsmakternas ställningstaganden
till U 68:s förslag föreligger, återkomma till Kungl. Maj:t med förslag till de
tilläggsdirektiv till de sakkunniga rörande rekryteringen till
forskarutbildning som kan motiveras av dessa ställningstaganden.
På
grundval av förslag i prop. 1973:1 (bil. 10 s. 321) fattade 1973 års riksdag
beslut om inrättande av arvodestjänster som adjungerad professor (UbU 1973:8,
rskr 1973:105). Dessa tjänster, till vilka skulle knytas personer som utanför
universitets- och högskolesektorn bedriver forskning, har setts främst som
tillskott till utbildningsorganisationen. I
U:53
Skr 1975:4 398
vissa fall har de möjliggjort en breddning av
forskarutbildningens vetenskapliga inriktning vid den berörda institutionen.
Härutöver bör, enligl min mening, tjänsterna som adjungerad professor ses som
etl försök att skapa bäitre kontakter mellan forskning bedriven inom och utom
universitetsinstitutionerna.
Inom näringsliv, förvaltning och forskningsinstitutioner
utanför universitets- och högskoleområdet bedrivs forsknings- och utvecklingsarbete,
som till sin karaktär nära ansluler till den forskning som bedrivs vid
institutioner med forskarutbildning. Som exempel kan nämnas det sektorsanknutna
utvecklingsarbete som bedrivs inom statliga och kommunala myndigheter samt
kvalificerat utredningsarbete inom kommittéer och organisationer. Del är
realistiskt att räkna med att en väsentlig andel av dem som nu går igenom
forskarutbildning kommer att få sysselsättning i verksamhet av detta slag.
Forskarutbildningen som den bedrivs f. n. replierar i
många fall uteslutande på den forskning som kommit att bedrivas inom den berörda
institutionens ram. Jag har i det föregående understrukit betydelsen av att
rekryteringen till forskarutbildningen breddas, vilket sannolikt skulle främja
en breddning av forskarutbildningens inriktning. Det är emellertid angeläget
att man även på andra sätt försöker anknyta forskarutbildningen till
FoU-verksamhet utanför universitet och högskolor. Man skulle på detta sätt
bättre än f. n. kunna tillgodose de krav på alternativa mål för
forskarutbildningen som en allt mer variationsrik FoU-verksamhet ställer.
Man bör alltså räkna med att en del av dem som går igenom
forskarutbildning kommer att bli verksamma inom FoU-verksamhet av annat slag
än den, för vilken forskarutbildningen ursprungligen förberett. Andra kommer
att få arbetsuppgifter, för vilka en fördjupad utbildning efter grundexamen i
och för sig är lämplig, men där den speciella inriktningen av utbildningen mot
verksamhet som forskare inte är helt ändamålsenlig. Det finns enligl min mening
anledning att överväga om en del av de resurser som kan ställas till förfogande
för utbildning över grundutbildnigsnivå bör utnyttjas för utbildningar som från
början inriktas mot arbetsuppgifter av detta slag.
1963 års forskarutredning diskuterade utförligt om en
avgångsnivå skulle införas mellan grundexamen och doktorsexamen, i diskussionen
kallad mellanexamen. I prop. 1969:31 framhöll departmentschefen att han inte
var beredd att förorda att mellanexamen infördes som ett om än frivilligt
led i forskarutbildningen. Motiven för detta var att en sådan examen bedömdes
verka förlängande på studietiderna samt att endast några få exempel på personal
med kompetens motsvarande den som mellanexamen avsågs ge redovisats av
utredningen eller i remissyttrandena. Departementschefen framhöll att behovet
av sådana yrkesinriktade utbildningar, som bygger på den grundläggande
utbildningen, borde bedömas mot bakgrund av möjligheterna att precisera
avnämarintresset.
Vid de filosofiska fakulteterna har införts en
yrkesinriktad utbildning av det slag som avsågs i propositionen. Denna
utbildning, som ger behörighet till tjänst som psykolog, omfattar två år och
får avlsutas med psykologexamen. Utbildningen är delvis parallell med
forskarutbildningen i de berörda ämnena och enstaka moment kan vara gemensamma
för psykologutbildningen och forskarutbildningen.
i debatten kring 1969 års forskarutbildningsreform har
tanken ofta framförts att ytterligare utbildningsmål på en nivå ovanför
grundexamen skulle definieras. Man har därvid hänvisat bl. a. till den tekniska
sektorn. I november 1973 lade UKÄ fram ett förslag om försöksverksamhet med
399 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U;53
yrkesinriktad
specialistutbildning vid teknisk fakultet. Förslaget avser en tvåårig
heltidsutbildning, för vilken krävs i princip samma förkunskaper som för
forskarutbildning vid teknisk fakultet. Utbildningen äririte tänkt att kunna
utnyttjas som en etapp på vägen mot doktorsexamen, främst på grund av att
kraven på den tänkta tillämpningsuppgiften bör vara helt andra än kraven på en
doktorsavhandling. UKÄ:s förslag bereds f. n. inpm utbildningsdepartementet.
Inom
det ekonomiska området anordnas vid Handelshögskolan i Stockholm, vid sidan av
utbildningen för ekonom- och doktorsexamina, en starkt tillämpningsinriktad
utbildning inom ramen för ett s. k. mastersprogram. För tillträde till
utbildningen fordras ekonomexamen samt viss tids kvalificerad yrkeserfarenhet.
De
sakkunniga bör pröva om det finns anledning alt för speciella utbildningsmål
bredda utbildningsutbudet ovanför grundutbildningsnivån utöver det som syfiar
till utbildning av forskare. Jag har redovisat några exempel på utbildningar av
det slag som kan vara aktuella. Utformningen och dimensioneringen av dessa
utbildningar bör bedömas endast mot bakgrund av arbetsmarknadens behov. I
utredningsarbetet bör man särskilt uppmärksamma risken att de kommer att
utnyttjas som nödulgångar av dem som inte klarar av forskarutbildning. Man får
givetvis räkna med att dessa altenativa utbildningar i väsentlig utsträckning
kommer att ta i anspråk samma personella resurser som forskarutbildningen samt
att resursbehovet för dem får täckas inom den totala ram som kan ställas till
förfogande för utbildning över grundutbildningsnivån.
Jag
har i det föregående framhållit att omfattningen av tillgängliga resurser för
undervisning och handledning inom forskarutbildningen även i framtiden måste
vara av betydelse för dimensioneringen av utbildningen efter grundexamen. Detta
är delvis en rent kvantitativ fråga. Den innehåller emellertid även en
kvalitativ aspekt i den meningen att de enskilda lärarnas forskningsinriktning
och kompetens påverkar utformningen och inriktningen av utbildningen.
Vetenskapens utveckling, behovet av förnyelse av forskningen inom ett område
och förändringar av samhällets prioriteringar av forskningsområden talar för en
hög rörlighet bland lärarna på denna nivå. Med utgångspunkt häri borde
forskarkarriären utformas så att successiva förändringar i personuppsättningen
främjades. Den enskildes krav på trygghet i anställningen talar å andra sidan
för ett jämförelsevis fast system.
1963
års forskarutredning hade i uppdrag att se över även forskarkarriären och lade
fram vissa förslag till förändringar i denna. Utredningens förslag innebar i
stora drag att den, som efter viss s. k. aspiranttjänstgöring fått tjänst inom
forskarkarriären, skulle vara tillförsäkrad fortsatt anställning inom denna
sektor. Statsmakternas beslut med anledning av prop. 1969:31 innebar dock inte
några större förändringar i det rådande systemet. Detla innebär att f. n.
endast en del av dem som inleder en forskarkarriär kan räkna med att så
småningom få fast anställning inom universitetsorganisationen. 1 ett system med
en planerad dimensionering av forskarutbildningen kan det komma att ställas
andra krav än f. n. på möjligheterna att förändra forskartjänsternas antal och
inriktning. De sakkunniga bör mot denna bakgrund se över även utformningen av
forskarkarriären. Frågan om en mer allmän översyn av de icke-ordinarie
universitetslärarnas anställningsförhållanden mot bakgrund bl. a. av lagen
(1974:12) om anställningsskydd kommer att prövas i annat sammanhang.
De
studerandes benägenhet att gå vidare till forskarutbildning påverkas
U:53 Skr 1975:4 400
bl.
a. av utsikterna att kunna finansiera studierna på annat sätt än med
studiemedel. En grundläggande princip för de slalliga studiefinansieringssystemen
har varit att de skall vara utbildningspolitiskt neutrala. I ett reglerat
system, där bl. a. samhällets behov av forskarutbildad arbetskraft påverkar
besluten om forskarutbildningens dimensionering, kan man emelletid behöva
stimulera tillströmningen av studerande till en sektor eller ett ämnesområde.
De sakkunniga bör undersöka motiven för och möjligheterna till att använda
studiefinansieringen i ett sådant syfte. En metod som skulle innebära en
beloppsmässig differentiering av t. ex. de nuvarande doktorandstipendierna bör
dock inte kunna komma i fråga.
När
doktorandstipendierna fastställdes år 1969 beräknades de, som nämnts, så atl de
tillsammans med den återbetalningsfria delen av studiemedlen skulle motsvara
de ditlillsvarande doktorandstipendierna. Kompensation för inträffade
kostnadsökningar har sedan dess utgått genom att den återbetalningspliktiga
delen av studiemedlen automatiskt ökat i takt med prisförändringarna. Det
sammanlagda studiestödet för den som uppbar stipendium tillsammans med
studiemedel bedömdes år 1%9 ligga på en nivå som gjorde det till ett
realistiskt alternativ till yrkesverksamhet av annat slag. Genom statsmakternas
beslut har under de senaste åren samhällets stöd vid bl. a. sjukdom och
arbetslöshet omvandlats från skattefria nettobidrag till bruttoersättning,
vilken skall behandlas som inkomst. Detta ändrade sätt att se på vissa sociala
förmåner är av betydelse bl. a. vid beslut om vissa behovsprövade bidrag för vilka
den beskattningsbara inkomsten ligger till grund, exempelvis de statliga och
statskommunala bostadstilläggen. Från allmän rättvisesynpunkt är det
otillfredsställande att en grupp studerande, på grund av stipendiernas karaktär
av skattefria bidrag, i fråga om vissa sociala förmåner kommer att behandlas
mer förmånligt än förvärvsarbetande med lika stor disponibel inkomst. Även från
andra utgångspunkter kan det finnas skäl att övergå till att mer konsekvent
betrakta dessa bidrag som ersättning för utfört arbete. I sitt betänkande
1974:13 framhöll utbildningsutskottet att en utvärdering bör göras av
erfarenheterna av det år 1969 beslutade stipendiesystemet. På grundval av
resultaten av utvärderingen borde enligt utskottet frågan om att ersätta de
nuvarande stipendierna med annan finansieringsform, t. ex. någon form av
beskattningsbara utbildningsarvoden övervägas genom särskild utredning eller i
annan ordning.
De
sakkunniga bör mot den bakgrund som här redovisats överväga om de nuvarande
doktorandstipendierna bör ersättas med någon annan form för finansiering av
forskarutbildningen. De sakkunniga bör i detta sammanhang beakta de förslag och
beslut som kan bli en följd av arbetet inom kommittén för studiestöd åt vuxna
(SVUX, U 1969:51). Arbetet bör i denna del bedrivas särskilt skyndsamt.
Tjänsterna
som amanuens och assistent är, som nämnts, viktiga för studiefinansieringen
inom forskarutbildningen. I prop. 1%9:31 slogs fast all innehavare av sådana
tjänster normalt borde vara antagna till forskarutbildning och att de borde ha
arbetsuppgifter som anslöt till inriktningen av forskarutbildningen. En stor
del av det totala antalet assistent- och amanuenstjänsterna inrättas inom ramen
för medel som avses för grundläggande utbildning. Detla innebär att
omfattningen av antalet försörjningstillfällen för studerande i
forskarutbildning i viss mån bestäms av omfattningen av den grundläggande
utbildningen. Detta kan, mol bakgrund av vad jag anfört i det föregående, inte
anses vara tillfredsställande. Detta samband kommer att finnas kvar även vid
en anslagsmässig
401 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:54
åtskilland
mellan grundutbildning och forskarutbildning/forskning, i den mån assistent-
och amanuenstjänster inrättas för uppgifter inom den grundläggande utbildningen.
Tjänster och stipendier avsedda för studerande i forskarutbildning inrättas
även i andra sammanhang med i huvudsak annan motivering än stöd åt
forskarutbildningen. Som exempel kan nämnas tjänster inom ramen för projekl
stödda av forskningsråd samt vissa landstingskommunala läkartjänster. De
sakkunniga bör undersöka vilka möjligheter som kan finnas att närmare samordna
besluten om fördelning av studiefinansieringstillfällena med besluten om dimensionering
av forskarutbildningen. En sådan samordnad bedömning torde förutsätta att det
nuvarande sambandet mellan antalet assistent- och
amanuenstjänster
och den grundläggande utbildningens omfattning avsevärt måste försvagas.
U 68 har i mars 1973 lagt
fram förslag rörande den högre utbildningens dimensionering, lokalisering och
organisation. Utredningens förslag berör forskarutbildningens organisation
endast i den utsträckning som föranleds av förslagen rörande den grundläggande
utbildningen vid universitet och högskolor. Beredningen av hithörande frågor är
ännu inte avslutad. Frågan om etl eventuellt uppdrag till de sakkunniga all
pröva även frågor om bl. a. forskarutbildningens planerings- och
ledningsorganisation får prövas sedan ställning tagits till U 68:s förslag. I
detla sammanhang kan det också bli aktuellt att beakta förslag som kan komma
att läggas fram av den år 1972 tillkallade utredningen rörande forskningsråden
inom utbildningsdepartementets område, forskningsrådsutredningen (U 1972:02).
De
sakkunnigas förslag bör åtföljas av specificerade kostnadsberäkningar och
förslag till erforderliga författningsändringar och bestämmelser. Arbetet bör
bedrivas skyndsamt och de sakkunniga bör kunna lägga fram sina förslag i
etapper.
Utredningsuppdraget
tangerar andra utredningars arbeten. Jag tänker här bl. a. på
forskningsrådsutredningen och SVUX. De sakkunniga bör hålla sig underrättade om
arbetet inom dessa utredningar och även beakta de beslut som kan grundas på
förslag från dem.
Uppdraget
berör som jag tidigare framhållit den högre utbildningen och forskningen i
flera avseenden och de sakkunniga bör arbeta i god kontakt med bl. a.
universitetskanslersämbetel, universitet, högskolor och andra institutioner för
forskarutbildning och forskning samt berörda personal-och
studerandeorganisationer.
Utredningen
har under tiden september - oktober 1974 hållit två sammanträden samt haft
överläggningar med företrädare för lärare och studerande vid universiteten m.
m.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
54.
Organisationskommittén (U 1974:07) för riksantikvarieämbetet och vissa museer
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 12 juli 1974 för riksantikvarieämbetet
och vissa museer:
26
Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4
U:54 Skr 1975:4 402
Ordförande:
Svensson, S. Gunnar, departementsråd
Ledamöter:
Engman, Jan G., avdelningschef Petri, Gunnar G. B., kansliråd
Experter:
Biörnslad, Margareta, överantikvarie (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Eriksson,
Arne, ombudsman (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Isaksson, P. Olov, museidirektör
(fr.o.m. den 7 oktober 1974) Norberg, Dag L., professor (fr.o.m. den 7 oktober
1974) Olsson, Anthe, hantverkare (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Pålsson, E.
Roland, riksantikvarie (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Styrenius, Carl-Gustaf Y.,
museiföreståndare (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Trotzig, C. J. Gustaf, förste
antikvarie (fr.o.m. den 7 oktober 1974)
Sekreterare:
Rönström, B. Thomas, departementssekreterare
Bitr.
sekreterare: Jonsson, Anita L., kanslisekreterare
Lokal:
Utbildningsdepartementet, Mynttorget 1, Fack, 103 10 Stockholm,
tel. 08/763 17 43 (Rönström), 763 18 00 (Jönsson)
Direktiv
(PM upprättad den 12 juli 1974 inom utbildningsdepartementet):
1
Bakgrund
Allmänna
riktlinjer för organisaiionen av statliga och statsunderstödda museer behandlas
i prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken (s. 342-343). I samma
proposition behandlas också organisationen av de enskilda museerna var för sig,
däribland statens historiska museum, medelhavsmuseet, nationalmuseet och
Nordiska museet (s. 343-349). Riksantikvarieämbetets organisation tas upp i ett
särskilt avsnitt (s. 382-384). Riksdagen har i dessa delar fattat beslut i
enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (KrU 1974:15, rskr 1974:248).
2 Organisationskommitténs uppgifter
2.1
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
Enligt
statsmakternas beslut skall riksantikvarieämbetet, statens historiska museum
och medelhavsmuseet utgöra en myndighet under ledning av en gemensam styrelse.
Under styrelsen skall riksantikvarieämbetet ledas av riksantikvarien, statens
historiska museum av en museidirektör och medelhavsmuseet av en
museiföreståndare. Riksantikavarien skall ha det allmänna chefsansvaret för
myndigheten. Om så visar sig lämpligt skall medelhavsmuseet kunna inordnas i
statens historiska museum.
403 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U:54
Ett
fortsatt organisatoriskt samband mellan riksantikvarieämbetet och de båda
ifrågavarande museerna förutsätter viss ytterligare utredning om myndighetens
organisation. Detta arbete bör utföras av organisationskommittén för
riksantikvarieämbetet och vissa museer.
Riksantikvarieämbetet
och slatens historiska museum har f. n. fem gemensamma avdelningar, nämligen
administrativa och kamerala avdelningen, avdelningen för bibliotek och arkiv,
tekniska avdelningen, pedagogiska avdelningen samt avdelningen för
landsantikvarieorganisationen. Administrativa och kamerala avdelningen fullgör
även vissa uppgifter för medelhavsmuseet. Organisationskommittén bÖr pröva
frågan om de gemensamma servicefunktionernas omfattning och organisatoriska
ställning inom myndigheten. Kommittén bör härvid söka nedbringa antalet
gemensamma avdelningar i förhållande till nuläget.
Med
utgångspunkt i vad 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65)
föreslagit i betänkandena (SOU 1972:45) Kulturminnesvård och (SOU 1973:5)
Museerna bör organisationskommittén vidare utarbeta förslag till organisation
för de enheter som skall ingå i den nya myndigheten. Kommittén skall iaktta vad
departementschefen anfört i prop. 1974:28 (s. 342-343 och 384) om de olika enheternas
självständighet.
Organisationsarbetet
bör bedrivas i nära kontakt med den arbetsgrupp som, enligt vad som uttalats i
prop. 1974:28 (s. 342, 352-353, 355-356), kommer att tillsättas för att
överväga bl. a. vissa frågor på kultur-minnesvårdsområdel. Kommittén bör vidare
beakta resultatet av de förhandlingar som kommer att föras mellan
Vitterhetsakademien och staten om upphörandet av akademins huvudmannaskap för
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum (prop. 1974:28 s. 383-384).
Utredningsarbetet
bör bedrivas skyndsamt. För alt den omorganiserade myndigheten skall kunna
börja arbeta den 1 juli 1975, bör kommittén överlämna sitt organisationsförslag
till Kungl. Maj:t senast den 1 december 1974.
2.2
Nationalmuseet
Nationalmuseet,
moderna museet och östasiatiska niuseet skall enligt statsmakternas beslut
utgöra en myndighet med en gemensam styrelse. Varje museienhet skall under
styrelsen ledas av en föreståndare.
En omorganisation av
nationalmuseet förutsätter visst ylterligare utredningsarbete, som även det bör
utföras av organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer.
Organisationskommittén
bör pröva frågan om var del allmänna chefsansvaret för den omorganiserade
myndigheten bör ligga. Kommittén bör vidare utreda vilka servicefunktioner som
bör vara gemensamma och vilken organisatorisk ställning de gemensamma
avdelningarna bör ha.
Kommittén
bör göra en översyn av resp. museienheters organisation. En utgångspunkt för
denna Översyn bör vara departementschefens allmänna uttalanden i prop. 1974:28
(s. 342-343) om de statliga museernas organisatoriska uppbyggnad och om
betydelsen av att de ges stor självständighet i sin verksamhet. I samma
proposition (s. 344) har departementschefen markerat den inbördes
självständighet som bör tillkomma varje museienhet.
Kommittén
bör vid sina överväganden även studera hur de förslag som väntas frän MUS 65
beträffande bl. a. statens konstråd kan komma att påverka arbetet med
omorganisationen av nationalmuseet.
U;54 Skr 1975:4 404
2.3
Nordiska museet m. m.
Mot
bakgrund av departementschefens uttalanden i prop. 1974:28 (s. 347-348) i fråga
om en organisatorisk samordning av Nordiska museet, livrustkammaren.
Skoklosters slott, Haliwylska museet och Sveriges arkitekturmuseum bör
organisationskommittén företa en översyn av Nordiska museets organisation.
Kommittén bör härvid ta hänsyn till resultatet av kommande förhandlingar om ett
förstatligande av Nordiska museet och Sveriges arkitekturmuseum (prop. 1974:28
s. 347). Kommittén bör vidare överväga olika lösningar i fråga om
fastighetsförvaltning och en gemensam organisation för nämnda museer.
Överväganden som i andra sammanhang görs beträffande vissa lokalfrågor bör
också beaktas (jfr. prop. 1974:34 s. 25).
Organisationskommittén
bör pröva de närmare förutsättningarna för ett tekniskt samarbete mellan
etnografiska museet och andra museer, däribland statens historiska museum,
slatens sjöhistoriska museum, livrustkammaren och Nordiska museet (prop.
1974:28 s. 346).
2.4
Gemensamma frågor
I
organisationskommitténs uppdrag bör ingå att lämna förslag till nya
instruktioner för de omorganiserade myndigheterna samt föreslå de övriga
författningsändringar som kan föranledas av organisationsförslagen. Kommittén
bör vidare utarbeta det underlag som kan behövas för förhandlingar om
personalens anställnings- och arbetsvillkor. I den mån förslagen aktualiserar
frågor rörande en ändrad anslagsindelning bör kommittén även uppmärksamma
hithörande frågor.
Kommittén
har under tiden juli - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Kommittén har i
december 1974 avgett betänkandet (Ds U 1974:16) Riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
55.
Radioutredningen (U 1974:08)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för utredning om radions och
televisionens fortsatta utveckling (se Post- och Inrikes tidn. den 19 juli
1974):
Ordförande:
Andersson, Leif G., t.f. departementsråd
Ledamöter:
Björck, Anders, redaktör, led. av riksdagen Engman, Barbro B., led. av
riksdagen Ferm, Anders, direktör
Leander,
B. E. Ingemar, folkskollärare, led. av riksdagen Mattsson, Kjell A., led. av
riksdagen Molin, Björn A., docent, led. av riksdagen
405 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:55
Experter:
Assarson, Per, hovrättsassessor (fr.o.m. den 15 november 1974) Boethius, A. V.
Monica, redaktör (fr.o.m. den 15 november 1974) Byggdal, G. Torsten, redaktör
(fr.o.m. den 15 november 1974) Enquist, Per Olov, författare (fr.o.m. den 15
november 1974) Furuhagen, Hans (Hatte) F. G., redaktör (fr.o.m. den 15 november
1974) Gerle, Hans E., budgetchef (fr.o.m. den 15 november 1974) Göransson,
Bengt, direktör (fr.o.m. den 15 november 1974) Hadenius, StigG., docent
(fr.o.m. den 15 november 1974) Hammar, Carl-Filip, revisionsdirektör (fr.o.m.
den 15 november 1974) Hemberg, B. S. Eskil, tonsättare (fr.o.m. den 15 november
1974) Höijer, Björn, fil. dr (fr.o.m. den 15 november 1974) Ivre, Ivar G. E.,
planeringschef (fr.o.m. den 15 november 1974) Kampmann, Hack, programredaktör
(fr.o.m. den 15 november 1974) Kleberg, Carl-Johan V. E. M.,
avdelningsdirektör (fr.o.m. den 15 november 1974)
Lannegren,
Göran S., departementssekreterare (fr.o.m. den 15 november 1974)
Larsson,
P. Härje, informationschef (fr.o.m. den 15 november 1974) Lång, Carl-Olof A.,
programråd (fr.o.m. den 15 november 1974) Mannheimer, Carin B., regissör
(fr.o.m. den 15 november 1974) Sanfridsson, K. 1. Arne, driftschef (fr.o.m. den
15 november 1974) Sjögren, Henrik A. S., informationschef (fr.o.m. den 15
november 1974) Stenbeck, I. Magnus (Manne) G., planeringschef (fr.o.m.
den 15 november 1974)
Tjernström,
Sune, direktör (fr.o.m. den 15 november 1974) Weslerslåhl, H. Jörgen, professor
(fr.o.m. den 15 november 1974) Wärneryd, Karl-Erik, professor (fr.o.m. den 15 november
1974)
Sekreterare:
Göransson, Lars O., byrådirektör (fr.o.m. den 15 september 1974)
Bitr.
sekreterare: Hultén, A, Olof, ekon. lic. (fr.o.m. den 7 oktober 1974) Nilsson,
S. Lennart, universitetslektor (fr.o.m. den 1 december 1974) Sundkvist, Leif, civilekonom
(fr.o.m. den 15 oktober 1974)
Lokal:
Storkyrkobrinken 2-4, tel. växel 08/763 10 00. Postadress:
Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm
Direktiv
(anförande av statsrådet Zachrisson till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):
Avtalet
mellan staten och Sveriges Radio aktiebolag löper ut den 30 juni 1977. Vid
utebliven uppsägning förlängs avtalet automatiskt för en period av fem år.
Uppsägning skall ske senast elt år före avtalsperiodens utgång, alltså senast
den 30 juni 1976.
Enligt
min mening är det motiverat atl i god tid innan nytt avtal skall
U:55 Skr 1975:4 406
träffas
noggrant pröva erfarenheterna av de avtalsregler som nu gäller för Sveriges
Radios verksamhet samt att ta ställning till vilka riktlinjer för den fortsatta
utvecklingen av rundradioverksamheten som bör bestämma innehållet i ett nytt
avtal. Dessa uppgifter bör anförtros särskilda sakkunniga. De sakkunniga bör
avlämna sina förslag beträffande den framtida rundradioverksamheten i så god
tid att dessa efter remissbehandling och beredning skall kunna behandlas av
riksdagen innan nytt avtal behöver iräffas. Jag räknar med alt nuvarande
radioavtal skall sägas upp.
Detla
avtal har tecknats för en tioårsperiod. Det är naturligt att ell avtal för
tiden efter den 30 juni 1977 får en sådan giltighetstid att det blir möjligl
att genomföra en långsiktig planering av radio- och TV-verksamheten. Å andra
sidan får avtalsbestämmelser inte bli bindande under så lång lid att de
försvårar en utveckhng av verksamheten. De sakkunniga bör diskutera
avtalsperiodens längd mol bakgrund av de bedömningar som kan göras av den
tänkbara tekniska utvecklingen under det närmasle decenniet saml de förslag som
läggs fram beträffande innehållet i elt nytt avtal.
1
Regler för rundradion I lagstiftning och avtal
Radio-
och TV-verksamheten i Sverige regleras dels genom en lagstiftning som anger
allmänna principer för rundradioverksamheten, dels genom avtalet mellan
Sveriges Radio och staten. Avtalet reglerar organisatoriska och ekonomiska
förhållanden och innehåller i övrigt de riktlinjer för programverksamheten som
det talas om i 6 § radiolagen.
Radiolagen
(1966:755) (prop. 1966:149, K3LU 1966:1, rskr 1966:370) föreskriver bl. a. att
det företag som Kungl. Maj :t ger i uppdrag att svara för rundradioverksamheten
med ensamrätt äger avgöra vilka radioprogram som skall förekomma i
rundradiosändning från sändare här i riket. Ensamrätten skall utövas opartiskt
och sakligl. Förhandsgranskning av radioprogram får inte förekomma.
Efterhandsgranskning sker genom radionämndens försorg. Någon styrning av
programutbudet från statsmakternas sida får sålunda inte förekomma.
Radioansvarighetslagen
(1966:449), (prop. 1966:156, K1LU 1966:1, rskr 1966:392) reglerar det juridiska
ansvaret i samband med radiosändningar. För varje program skall i regel (jfr. 4
§ andra styckel) finnas en av programföretagets chef förordnad programutgivare
med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrotl. Programutgivaren bär ensam del
straffrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott och har jämte programföretaget
skadeståndsansvar för sådant brott.
Avtalet
mellan staten och Sveriges Radio aktiebolag reglerar rättigheter och
skyldigheler för Sveriges Radio i fråga om rundradiosändning och
programverksamhet. Sveriges Radio bestämmer ensamt vilka radioprogram som skall
sändas. Programverksamheten skall hävda de grundläggande demokratiska värdena
och den skall bedrivas med beaktande av ljudradions öch televisionens centrala
ställning i samhället. Av detta följer bl. a. skyldighet för bolaget att i
lämplig form upplysa om nuets händelser och orientera om viktigare kultur- och
samhällsfrågor samt stimulera till debatt kring sådana frågor. Avtalet
innehåller också närmare föreskrifter om hur radiolagens bestämmelser om
opartiskhet och saklighet skall utövas. Dessa bestämmelser skall tillämpas med
beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i
rundradion. I avtalet
407 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:55
regleras
vidare förbudet mot kommersiell reklam. Bolaget får ej mot vederlag medge
kommersiell reklam i program eller programinslag.
För
den direkta programverksamheten inom bolaget skall enligt avtalet under
företagsledningen finnas särskilda programenheter: nämligen en för ljudradion,
en för var och en av televisionens programkanaler, en för utbildningsprogram
och en för utlandsprogram samt distrikt till det antal bolaget beslämmer.
Vidare skall finnas en teknisk enhet. Då det gäller frågor om programenheternas
självständighet och medelstilldelning, distriktens andel av programproduktionen,
den tekniska enhetens organisation och finansiering samt utnyttjandet av vissa
för programverksamheten gemensamma organ hänvisas i avtalet till de riktlinjer
som givits genom riksdagens beslut år 1%6 angående rundradions fortsatta verksamhet
m. m. (prop. 1966:136, SU 1966:163, rskr 1%6:388).
Sveriges Radios ställning
som förelag i allmänhetens tjänst framgår av ägarintressenas fördelning och av
det sätt på vilket styrelsen utses. Av aktierna i företaget tillhör 60 %
folkrörelserna och de stora intresseorganisationerna, 20 % pressen och 20 %
näringslivet. I bolagets styrelse ingår tretton ordinarie ledamöter, av vilka
sex däribland ordföranden utses av Kungl. Maj:t, fem av bolagsstämman och
två av personalen.
Enligt
radiolagen (7 §) skall radionämnden granska radioprogram som förekommit i
rundradiosändning. I instruktionen (1%7:449) för radionämnden (ändrad
1970:577) preciseras dess uppgifter. Nämnden övervakar att Sveriges Radios
ensamrätt att avgöra vilka radioprogram som skall sändas utövas opartiskt och
sakligt samt i övrigt efter de riktlinjer som fastställts genom radioavtalet.
Det åligger nämnden att granska program som förekommit i rundradiosändning saml
alt pröva anmärkningar mot enskilda program. Radionämndens övervakningar således
begränsad till att ske i form av efterhandsgranskning och nämnden saknar
befogenhet att ge föreskrifter om den framtida programverksamhetens innehåll
och utformning.
2
Utvecklingen efter 1966 års riksdagsbeslut om rundradiofrågorna
1966
års riksdagsbeslut om rundradiofrågorna som gav riktlinjer för nu gällande
avtalsperiod grundades på förslag från 1960 års radioutredning. Beslutet
innebar att en betydande utbyggnad och förnyelse av rundradioverksamheten
kunde påbörjas. Ett andra TV-program infördes. Riktlinjer gavs för utbyggnaden
av en regional organisation. Den organisatoriska modell som lades till grund
för radioföretagets verksamhet innebar att de olika programenheterna fick en
mycket självständig ställning.
Folkrörelserepresentationen
i Sveriges Radios styrelse förstärktes. Radionämnden fick en självständigare
ställning. Resurserna för programverksamheten ökades genom den höjning av
mottagaravgifterna som genomfördes i samband med en omläggning av
avgiftssystemet.
Den
tekniska och organisatoriska utvecklingen av rundradioverksamheten sedan år
1966 har i första hand präglats av utbyggnad av televisionens tvåkanalsystem
samt ökning av den regionala programverksamheten i fråga om såväl ljudradio
som TV. Utbyggnaden av TV2 inleddes budgetåret 1969/70 och forsattes därefter
successivt. Budgetåret 1972/73 arbetade TVl och TV2 för första gången på lika
villkor ifråga om tilldelade resurser och planerad sändningstid. Samtidigt
uppnåddes också det av statsmakterna uppsatta målet att omkring en
fjärdedel av riks-
U:5S Skr 1975:4 408
programproduktionen
bör ske regionalt.
Distributionsnätet
har byggts ut, såväl för TV som för FM-sändning. TVl ochTV2 har i dag en
täckningsgrad av ca99,6% resp. 98,3%. FM-nätenför radions program 1, 2 och 3 är
utbyggda till drygt 99,9 %.
Distriktens
andel av riksprogramproduktionen har ökat inte oväsentligt under senare lid.
Samtliga Sveriges Radios tio distrikt har numera utrustning för filmproduktion
i svartvitt. I Göteborg finns bearbetningsutrustning även för färgfilm. I
Göteborg, Norrköping och Sundsvall har nya radio- och TV-hus uppförts. Ett nytt
sådant hus i Malmö är underbyggnad. Tillbyggnad av radio- och TV-husen i Luleå
och Örebro är planerad.
Genom
1966 års riksdagsbeslut logs inte ställning till tidpunkten för införandet av
färg-TV. Detta skedde genom ett särskilt riksdagsbeslut år 1968 (prop. 1968:50,
SU 1968:98, rskr 1968:221). Reguljära färgsändningar inleddes i april 1970 med
sex limmar per vecka för alt sedan successivt öka.
Under
innevarande avtalsperiod har bedrivits ett omfattande utredningsarbete som har
väsentlig betydelse för rundradioverksamhetens framtida utveckling.
År
1967 tillsattes kommittén för television och radio i utbildningen
{TRU-kommittén) för att utreda frågan om användningen av radio och television i
utbildningsväsendet samt för att leda försöksverksamhet med utbildningsprogram.
För försöksverksamheten har kommittén erhållit särskilda anslag över
statsbudgeten vilket gjort del möjligt att bygga upp en produktionsenhet med
fullständig utrustning för produktion av TV- och radioprogram. Kommittén
överlämnade år 1971 ett betänkande (SOU 1971:36) Produktionsresurser för TV och
radio i utbildningen med förslag om en sammanläggning av TRU:s produktionsenhet
med Sveriges Radios utbildningsprogramenhet till ett från Sveriges Radio
fristående företag med egna tekniska resurser. Efter remissbehandling av
förslagen tillsattes en ny kommitté, utredningen angående den fortsatta
verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet {U 1971:13).
Enligl direktiven skall den nya kommittén överväga inriktningen av och de
organisatoriska formerna för produktionen av utbildningsprogram m. m. Den
fortsatta verksamheten skall främst vara inriktad på vuxenutbildning på alla
utbildningsnivåer och påförskola.
1969
års radioutredning (RUT 69) har i sitt betänkande (SOU 1973:8) Radio i
utveckling lämnat förslag om bl. a. lokalradions utveckling. Betänkandet har
genomgått en omfattande remissbehandling. I enlighet med mitt uttalande i årets
statsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 10 punkt I:B 2) har jag numera enligt
bemyndigande den 5 april 1974 tillkallat en särskild arbetsgrupp för en samlad
översyn av de frågor som utredningens förslag och remissbehandlingen av dessa
aktualiserar. Utöver lokalradiofrågan har arbetsgruppen bl. a. att ta ställning
till RUT 69:s förslag till åtgärder för att öka samhällsinformationen i Radio
och TV.
År
1970 tillsattes massmedieutredningen (Ju 1970:59) som enligt sina direktiv
skall söka samla de bestämmelser som behövs till skydd för yttrandefriheten i
massmedier, bl. a. radio ocb television, i en särskild massmedielag som skall
ersätta tryckfrihetsförordningen.
Under
år 1973 tillkallades en särskild utredningsman för utredningen om radionämndens
organisation m. m. (U 1973:4). Hans huvuduppgift är att undersöka
förutsättningarna för att förbättra nämndens arbetssituation. Enligt direktiven
för utredningen skall radionämnden inte ges något vidgat mandat. Avsikten är
att ge nämnden ökade möjligheter att fullgöra de uppgifter som redan ankommer
på den. En utgångspunkt för utrednings-
409 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U;55
arbetet
är att nuvarande ordning med radiolagen och avtal mellan staten och Sveriges
Radio som grund för rundradioverksamheten skall ligga fast.
På
nordisk basis har Nordiska rhihisterrådet tillsatt en kommitié med uppgift alt
undersöka möjligheterna alt förbätlra mottagningen av de nordiska
grannländernas TV-program. Kommittén har lämnat delrapporten TV över gränserna
(Nordisk utredningsserie 11/73). Slutrapport beräknas lämnas kring årsskiftet
1974 1975.
3
Utredningsarbetet
3.1
Allmänna utgångspunkter
En
allmän förutsättning för de sakkunnigas arbete bör vara att de grundläggande
villkor som sedan länge gällt för rundradioverksamheten i vårt land inte skall
rubbas. Den frihet från kommersiella hänsyn och den självständiga ställning i
förhållande till myndigheter och intressegrupper som är grundläggande för den
gällande regleringen av rundradions programverksamhet framstår som omistlig också
för den framlida verksamheten. Detsamma gäller skyldigheten att iaktta kravet
på opartiskhet och saklighet.
Radion
och televisionen skall således även i fortsättningen ha karaktären av en
rundradio i allmänhetens tjänst som är självständig i förhållande till
påtryckningar utifrån och som ger ulrymme för nya initiativ, originalitet i
presentationen samt mångsidighet oph mångfald i programproduktionen.
En
allmän utgångspunkt för de sakkunnigas arbete bör vidare vara statsmakternas
beslut om den statliga kulturpolitiken (prop. 1974:28, KrU 1974:15, rskr
1974:248). Enligt prop. 1974:28 hör radio och television till det
kulturpolitiska områdei. De mål som föreslås för den statliga kulturpolitiken
bör således gälla också dessa medier.
Sveriges
Radio har ensamrätt till rundradiosändningar. Såväl organisationen som
riktlinjerna för programverksamheten präglas av att radioföretaget ensamt
svarar för all rundradiosändning. En grundläggande fråga att ta ställning till
inför överenskommelse om ett nytt avtal är huruvida Sveriges Radio skall
behålla ensamrätten till sändning av alla slag av radio-och TV-program.
Allteftersom sändningstiden förlängts och fler kanaler tillkommit har
programverksamheten kunnat differentieras.
11966
års riksdagsbeslut om rundradioverksamheten, som utgör grunden för 1967 års
avtal, löstes frågan om sambandet mellan sändningsrätt och organisation genom
att Sveriges Radio behöll ensamrätten till sändningarna samtidigt som enskilda
programenheter erhöll en ökad självständighet. Därmed skapades förutsättningar
för mångfald och stimulerande tävlan i programproduktionen och större valfrihet
för publiken. Denna strävan var naturlig inför den utbyggnad av en andra
TV-kanal som just inletts och den kraftiga ökning av sändningstiden som
härigenom kunde åstadkommas.
Enligt
de förslag som 1969 års radioutredning lade fram våren 1973 skall
lokalradiosändningar ombesörjas av ett självständigt radioföretag med samma
oberoende ställning som Sveriges Radio och med en verksamhet som bedrivs inom
ramen för lagstiftning och ett särskilt avtal. Utredningen ansåg också att
däresl ett permanent utbildningsprogramorgan etableras utanför Sveriges Radio
bör detta organ också få egen sändningsrätt. Frågan om organisationen av
utbildningsprogramverksamheten övervägs av utredningen för den fortsatta
verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet som, enligl vad
jag erfarit, avser att redovisa
U;55 Skr 1975:4 410
resultatet
av sina överväganden vid årsskiftet 1974/75.
De
organisatoriska lösningar som utredningarna aktualiserat innebär att
programuppgifterna fördelas på flera företag enligt principen att varje företag
ensamt får ansvar för ett vissl slag av program. Ett företag skulle således
kunna få ansvar för lokalradion, ett för utbildningsprogrammen och ett för den
allmänna programverksamheten. En sådan ordning medför organisatoriska
förändringar. Någon grundläggande förändring av villkoren för
programverksamheten skulle det dock inte bli fråga om eftersom varje företag
skulle få ensamrätt inom en viss programsektor och därmed inom sitt
arbetsområde samma ställning som Sveriges Radio f. n. har.
Hur
lokalradion och produktionen av utbildningsprogram skall organiseras bör enligt
min mening bedömas i samband med att frågor rörande inriktningen och omfattningen
av dessa verksamheter prövas. Som jag tidigare anfört pågår i en särskild
arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet beredning av förslagen från 1969 års
radioutredning. Avsikten är att resultatet av detta beredningsarbete skall
föreläggas riksdagen i en proposition till vårriksdagen 1975. Även förslag
beträffande utbildningsprogram i radio och TV avses bli framlagda för riksdagen
i en särskild proposition.
Hur
den allmänna rundradioverksamheten skall organiseras och hur sändningsrätten
skall utövas i framtiden bör övervägas av de sakkunniga. De bör därvid samråda
med arbetsgruppen för radiofrågor inom utbildningsdepartementet och med
utredningen för den fortsatta verksamheten med radio och television inom
utbildningsväsendet samt beakta statsmakternas ställningstaganden till
utredningarnas förslag.
Oavsett
vilken organisationsform för radio- och TV-verksamheten som kommer att gälla
under nästa avtalsperiod måste frågor om placering av sändningstider och
sändningsutrymme för olika kategorier av program diskuteras i ett sammanhang. I
sina överväganden i dessa avseenden måste de sakkunniga således ta hänsyn till
det totala programutbudet.
Kabel-TV-sändningar
har hittills endast genomförts i blygsam skala i vårt land. Den utveckling av
kabel-TV-verksamheten som kan förutses kommer att gälla sändningar med mycket
stark lokal prägel, som i hög grad skiljer sig från Sveriges Radios ordinarie
program. Som en följd av att radioförelaget har ensamrätt till
rundradiosändningar ankommer det ändå på Sveriges Radio att lämna medgivande
till TV-sändning via kabel. Enligt min mening är denna ordning inte
tillfredsställande. De sakkunniga bör pröva möjligheterna alt införa elt system
som innebär att Kungl. Maj:i eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer medger
rätt till kabel-TV-sändning. Frågan om utvecklingen av kabel-TV bör därutöver
inte beröras i delta sammanhang.
De
sakkunniga bör lämna förslag belräffande sändingstidens längd och fördelningen
mellan egen och främmande produktion, mellan svensk produktion och utländsk
samt mellan originalproduktion och repriser. Kostnadsaspekterna bör därvid
särskilt beakias. Vid diskussionen om sändningstidens omfattning bör de
sakkunniga beakta undersökningar som kan ge en bild av hur lång tid människor i
genomsnitt ägnar åt radio och TV samt avväga behovet av att öka sändningstiden
mot möjligheterna att förbättra kvaliteten på ett mera begränsat utbud.
Enligt
1966 års riksdagsbeslul skall speciellt intresse ägnas åt distriktens roll i
programproduktionen. Ett rimligt mål har ansetts vara att omkring en fjärdedel
av riksprogramproduktionen sker regionalt. Sveriges Radio har lagl stor vikt
vid den regionala programverksamhetens uibyggnad och
411 Kommittéer: Utbildningkdepartementet U:55
därmed förenad decentralisering av verksamheten i
distrikten. Det av riksdagen angivna målet har numera uppnåtts.
Från många håll uttrycks i dag starka önskemål om en
fortsatt decentralisering av programverksamheten. Med anledning av motioner
till 1973 års riksdag uttalade kulturutskottet (KrU 1973:42) att utskottet fann
det önskvärt alt andelen regional produktion utökades utöver vad som angavs vid
1966 års riksdag. Inom Sveriges Radio har en särskild utredning om
rundradioverksamhetens decentralisering nyligen genomförts. De sakkunniga bör göra
en bedömning av hur stor andel av programproduktionen som distrikten bör svara
för.
En viss del av distriktens produktion utgörs av regionala
sändningar. Frågan om vilken omfattning dessa sändningar bör ha kommer att
behandlas i samband med ställningstagandet till lokalradions utveckling.
3.2 Organisation
En långt gående delegering av ansvar och befogenheter inom
Sveriges Radio utgjorde ett framträdande önskemål vid tillkomsten av 1966 års
riktlinjer för radioverksamheten. Ledningarna för de olika programenheterna
har under styrelsen och radiochefen det direkta ansvaret för respektive enhets
programproduktion. Några funktioner skall vara gemensamma. Detta har förutsatts
kunna genomföras utan att enheternas självständighet rubbas.
För varje programenhet fastställs en kostnadsram inom
vilken enheten får göra sina egna dispositioner. Programledningarna har vidare
betydande frihel att organisera och dimensionera sina redaktioner samt att
rekrytera personal. Programutformningen bör inom ramen för de allmänna riktlinjerna
väsentligen vara uttryck för programenhetens egen bedömning. Även distrikten
har getts en självständig ställning med en betydande frihet vid
programproduktionen.
Genom dessa former av decentralisering alltså både en
strukturell och en geografisk har man sökt skapa organisatoriska
förutsättningar för en stimulerande tävlan.
En långtgående decentralisering skapar risk för splittring
och ett mindre effektivt utnyttjande av resurserna. För att en sådan utveckling
skall förhindras har företagsledningen förutsatts svara för en melodisk och
effektiv samplanering, liksom en inre kontroll av att de allmänna riktlinjerna
för programverksamheten följs. I företagsledningens uppgift har också inrymts
ett ansvar för att konkurrensens avigsidor undviks. Man skall sålunda stävja en
utveckling som innebär att strävan att nå en stor publik bestämmer
programutbudet.
Den organisatoriska modell som valts för Sveriges Radios
verksamhet innebär således att de enskilda programenheterna givits stor
självständighet samtidigt som ett övergripande ansvar för samordning av
verksamheten och utformning av programpolitiken lagts på den centrala
ledningen.
Ett viktigt moment i utredningsarbetet är att kartlägga
erfarenheterna av den nuvarande organisationsformen. Mot bakgrund av en sådan
kartläggning bör de sakkunniga överväga lämpligaste organisationsformen när
det gäller atl lösa de uppgifter, som kommer att åvila Sveriges Radio i
framtiden.
1 sitt arbete bör de sakkunniga beakta resultaten av den
inom Sveriges Radio pågående utvärderingen av tvåkanalsystemet.
Vid övervägandena bör eftersträvas lösningar, som medför
att ansvar för
U:55 Skr 1975:4 412
en
verksamhei förenas med reella förutsättningar till inflytande. Ett alternativ
är därvid att stärka samordnings- och ledningsfunktionen inom företaget i syfte
att åstadkomma en effektiv samplanering, skapa garantier för att riktlinjerna
för företagets verksamhet upprätthålls och alt verksamheten i stort bedrivs
ekonomiskt och rationellt. Med tanke på verksamhetens omfattning och karaktär
måste dock en sådan åtgärd förenas med en långt gående delegering av
beslutsfunktioner. Därigenom skulle olika programproducerande enheter kunna
uppnå stor självständighet.
Elt
annat alternativ som de sakkunniga bör kunna pröva är en organisation som
innebär decentralisering i andra former än genom delegering t. ex. bildandet av
helt självständiga enheter. En långt gående decentralisering kan emellertid
försvåra ett effektivt utnyttjande av resurserna för teknisk och annan service.
De ekonomiska konsekvenserna av etl sådant alternativ bör därför undersökas
ytterst noggrant.
Oberoende
av vilken organisationsform de sakkunniga väljer är det av stor vikt att
rundradions självständighet garanteras. En sådan självständighet är nödvändig
när det gäller alt utveckla initiativkraft och främja mångfald i
programverksamheten.
Om
de sakkunniga vid sina överväganden av de organisatoriska frågorna finner
aktiebolagsformen mindre lämplig för rundradioverksamhelen bör de vara
oförhindrade atl pröva hell andra förelagsformer. I försia hand bör de
undersöka möjligheten att driva verksamheten inom ramen för en stiftelse.
Vid
diskussionen om den centrala ledningsfunktionen bör styrelsens roll behandlas.
De sakkunniga bör diskutera olika alternativ för styrelsens arbetssätt,
sammansättning och storlek. Därvid bör särskilt prövas ett alternativ med en
styrelse som har färre antal ledamöter än den nuvarande och som kompletteras av
ett större förvaltningsråd med den representativa sammansättning som styrelsen
har i dag. Vidare bör de sakkunniga kunna pröva möjligheterna atl överföra
vissa beslutsfunktioner beträffande distriktens verksamhei till regionala
nämnder med i princip samma sammansättning som styrelsen.
Av
stor principiell betydelse för programverksamheten är nyhetstjänstens
organisation. I 1%6 års proposition betonades att det från opinionsbildningens
synpunkt är önskvärt med en långl gående spridning av nyhetsurval, analyser och
kommentarer. En fullt utbyggd nyhetsorganisation på varje programenhet ansågs dock
medföra att den sammanlagda kostnaden för nyhetstjänsten blev högst betydande
och därför förordades att en gemensam nyhetsredaktion för ljudradion och de
båda TV-kanalerna skulle inrättas. Varje programproducerande enhet skulle
därutöver svara för kommenterande aktualitetsprogram. Dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet framhöll att vad som föreslogs beträffande
nyhetsprogrammen var att betrakta som ett försök till lösning av ett besvärligt
avvägningsproblem. Huruvida arrangemanget var ändamålsenligt kunde enligt hans
mening avgöras först sedan viss tids erfarenheter vunnits.
De
sakkunniga bör diskutera erfarenheterna av nuvarande lösning av nyhetstjänstens
organisation. Skulle det visa sig all den gemensamma nyhetstjänsten resulterat
i jämförelsevis obetydliga begränsningar av kostnaderna förstärks argumenten
för ett syslem med nyhetsredaktioner som var för sig har möjlighet att göra en
självständig bedömning av hela nyhetsmaterialet.
413 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:55
I
både radio och TV tillämpas en s. k. kontrasterande programsättning. I radio
har de tre programmen renodlad karaktär. PI innehåller huvudsakligen
talprogram. I P2 sänds på kvällstid den seriösa musiken. P3 är den bredaste
kanalen med populärmusik och lätta lalprogram, bl. a. ungdomsprogrammen.
I TV
tillämpas däremot en annan princip den s. k. växlingsprincipen. Båda kanalerna
innehåller totalt sett ett relativt likartat program. Enligl växlingsprincipen
skall vid varje enskild tidpunkt erbjudas kontrasterande inslag i kanalerna.
Denna princip för programplaneringen kan lätt leda till att när lätta
underhållningsprogram placeras mot samhällsinf ormativa program de sistnämnda
därigenom förlorar en stor andel av sin publik.
De
sakkunniga bör analysera effekterna av nuvarande principer för
programsättningen och vara oförhindrade att överväga andra lösningar. En
ulgångspunkt bör därvid vara att även program som inte med säkerhet kan anses
dra stor publik skall få en framträdande plals så att programverksamheten i
radio och TV medverkar till att skapa nya intressen, ge ökade kunskaper och
vidga informationen om vad som sker i samhället.
De
sakkunniga bör vidare överväga hur programsändningarna tidsmässigt skall
anpassas till olika gruppers behov. Därvid bör t. ex. skiftarbetare särskilt
uppmärksammas, bl. a. genom atl reprisprogrammens omfattning och placering
diskuteras.
3.3
Sveriges Radios kulturpolitiska uppgift
Motivet
för atl införa tvåkanalsystem i televisionen var att skapa förutsättningar för
en stimulerande tävlan mellan olika programproducerande enheter och därigenom
höja kvaliteten på programmen. Sedan erfarenhet vunnits av det nya systemet har
i den allmänna debatten från många håll ifrågasatts om inte resultatet blivit
en tävlan om publik i slället för en tävlan om kvalité. Radio och TV har en
central roll när det gäller att tillgodose olika gruppers behov av upplevelser,
information och förströelse. De sakkunniga bör beakta att kravet på kvalitet
måste tillgodoses i all programverksamhet.
Radio-
och TV-verksamheten ryms inom del kulturbegrepp som är utgångspunkt för
planeringen av den statliga kulturpolitiken. Etermedierna tillhör således det
kulturpolitiska området. De mål som ställts upp för kulturpolitiken bör därmed
som nämnts gälla också för samhällsinsatserna på radio- och TV-området.
Synsättet beträffande ansvarsfördelning och självständighet i
rundradioverksamhet överensstämmer med vad som bör gälla kulturinstitutionernas
arbete.
Den
snabba utbyggnaden av etermedierna har gjort det möjligt alt ge stor spridning
åt ett mångsidigt kulturutbud. Kulturrådet har i sitt betänkande (SOU 1972:66)
Ny kulturpolitik visat att antalet personer som följt TV-teaterns
föreställningar ökat mycket snabbt under 60-talet trots alt utbudet varit
relativt begränsal. Intresset för TV-teater har sannolikt inte behövt gå ut
över den levande teatern; tvärtom finns det skäl alt anta att kulturprogrammen
i TV bidragit till att öka intresset för det som sker på teateri
nstitutionerna.
Radio
och TV har viktiga uppgifter när det gäller att skapa intresse för
kulturaktiviteter i nya grupper, föra ut kulturutbudet till glest befolkade
områden där utbudet av levande kultur är begränsal och spegla kulturaktiviteterna
i olika delar av landet för att söka ge en allsidig bild av kulturverksamheten.
Radio och TV kan därför få stor betydelse i det utvecklingsarbete som inletts
genom 1974 års kulturreform.
U:55 Skr
1975:4 414
I detta sammanhang spelar samarbetet mellan Sveriges Radio
och kulturinstitutionerna en väsentlig roll. I radions och televisionens
programarbete är man starkt beroende av att kunna utnyttja den yrkeskunnighet
som utvecklas inom kulturinstitutionerna. Så är t. ex. Operans exisiens mer
eller mindre en förutsättning för att det skall kunna skapas en medieanpassad
radio- och TV-opera. Den levande teatern utgör den konstnärliga och
professionella basen för TV-teatern. Dessutom innebär en förmedling av
institutionernas produktioner via radio och TV en möjlighet att variera
programutbudet i etern och öka kännedomen om den kulturaktivitet som bedrivs
regionah.
Teatrarna har hittills utnyttjats i radio och TV endast i
begränsad utsträckning. Det är främst svårigheterna att lösa
ersättningsfrågorna som verkat återhållande. Enligt min mening bör det vara
möjligt att i större utsträckning än som skett lägga ut medieanpassad
produktion på teatrarna. De sakkunniga bör noggrant pröva olika former för
samarbete mellan teatrarna och Sveriges Radio och redovisa preciserade förslag
om hur detta samarbete skall kunna utvecklas.
Musiken är av utomordentligt stor betydelse i Sveriges
Radios programverksamhet, främst i ljudradion. Både för musikundervisningen i
skolan, i det fria musikbildningsarbetet och inom institutionerna på
musikområdet ställs allt större krav på en helhelssyn på musiken som bl. a.
innebär att utvecklingsarbetet inriktas på att göra gränserna mellan olika
musikaliska genrer och företeelser mindre markerade. Det kan således sägas vara
både en utbildningspolitisk och kulturpolitisk strävan alt verka för etl
bredare och mera allsidigt musikintresse och i delta syfte bredda repertoaren
och bryta isoleringen mellan ohka musikformer och musikgenrer liksom mellan
olika lyssnargrupper. Mot denna bakgrund är det naturligt att musikprogrammen i
radio och TV utformas så att skilda former av musik ges en likvärdig
presentation. Den renodling av musikvalet som f. n. görs i ljudradions program
verkar inte i denna riktning. Det finns skäl för de sakkunniga atl uppmärksamma
detta förhållande.
Filmutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1973:53)
Samhällel och filmen Del 4, analyserat televisionens betydelse för
biograffilmen. Enligl utredningen finns det ett samband mellan den kraftiga
ökningen av antalet visade biograffilmer i TV och nedgången i biografbesöken
under samma tidsperiod. Den senare företeelsen har lett till
finansieringsproblem för den svenska filmproduktionen. Med hänsyn till detta
efterlyser utredningen en samlad film- och TV-politik. De sakkunniga föreslår
bl. a. att visning av biograffilm i TV beläggs med visningsavgift enligt samma
grunder som nu gäller för visningar på större biografer. De medel som inflyter
skall disponeras i enlighet med filmavtalet, alltså lill stöd för svensk
filmproduktion och icke-kommersiella filmändamål.
Beredningen av filmutredningens samtliga förslag pågår. De
sakkunniga bör i sitt arbete beakta statsmakternas ställningstaganden till
förslagen och även i övrigt i sitt arbete ta hänsyn till den stora betydelse TV
har för allmänhetens kontakt med filmkonsten och för filmkonstnärernas framtida
verksamhet.
I det kulturpolitiska arbetet har folkrörelserna en
framträdande ställning. De svarar för huvuddelen av den kulturellt inriklade
amatörverksamheten och medverkar mycket aktivt i arbetet med att föra ut
kulturprogram och kulturaktiviteter i nya miljöer. Det är naturligt att
folkrörelsernas insalser på kulturområdet, liksom inom övriga områden av
samhällslivet, speglas i massmedierna och att synpunkter och erfarenheter frän
folkrörelsearbetet
415 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U:55
las
tillvara. De sakkunniga bör redovisa hur Sveriges Radios kontakter med
folkrörelserna hittills utvecklats och lägga fram förslag till hur dessa skall
vidareutvecklas. Det förslag om inrättandet av ett förvaltningsråd som jag
berört i det föregående bör kunna vara av intresse i detta sammanhang.
F.
n. sker en snabb utveckling av videogramlekniken. Videogrammen har börjai få
praktisk användning, främst inom utbildningen men också i olika kommersiella
sammanhang. Mycket talar för att videogrammen inom en inle alltför avlägsen
framtid kan bli föremål för en hård kommersiell exploatering, som innebär att
en schablonmässig och ytlig produktion får starkt genomslag. Det är angeläget
att förhindra en utveckling på videogramområdet som kan komma att strida mot
samhällets kultur-politiska mål. Del är därför viktigt att motverka de
kommersiella förutsättningarna för spridning av undermåliga produkter.
Många
intressenter kommer säkert att vilja sprida videogram på den enskilda
konsumentmarknaden med hjälp av kommersiell reklam. Med hänsyn till detta samt
till allmänna reklampolitiska mål har statsrådet Lidbom i dag tillkallat en
utredning med uppgift att undersöka möjligheterna att förbjuda reklam i
videogram eller att kraftigt begränsa möjligheterna att utnyttja reklamen i
detta medium.
Det
finns även skäl att överväga ett samhälleligt engagemang i videogrambranschen i
syfte att framställa konkurrenskraftiga kvalitetsprogram. I första hand bör
åtgärder vidtas för att det programutbud som redan nu finns tillgängligt skall
få större spridning. Krav har börjat resas på att televisionsprogrammen skall
bli tillgängliga också i videogramform. Om så skedde skulle åtskilliga program
inte minst teaterföreställningar, barnprogram, konserter och konstprogram
kunna användas i t. ex. skolor och folkbildningsarbete och inom
vårdinstitutioner av olika slag.
Även
produktioner inom ljudradion skulle kunna spridas till en bredare publik om de
distribuerades också i andra former än via etern, dvs. som grammofonskivor och
ljudband. Detta gäller i första hand beträffande musikproduktioner.
Det
är angelägel att man säkerställer rätten att utnyttja program som producerats
för etersändning ocksä på annat sätt. De sakkunniga bör pröva olika möjligheter
att inom ramen för nu gällande lagstiftning lösa de upphovsrättsliga och
ekonomiska problem som följer av att producerade program distribueras i nya
former.
En
friare tillgång för allmännyttiga ändamål till Sveriges Radios arkiv är
önskvärd för en decentraliserad kulturproduktion. Härvid kan nya organisatoriska
lösningar bli aktuella.
Jag
anser det också viktigt att en effektiv organisation för distributionen av
videogram kommer till stånd. Denna fråga bör enligt min mening prövas i
anslulning lill beredningen av TRU-kommilténs kommande betänkande där distributionen
av utbildningsprogram i videogramform kommer att behandlas. I det sammanhanget
har jag också för avsikt att ta upp det förslag beträffande smalf
ilmsdistribution som lämnats i en särskild utredning (Ds U 1972:9).
3.4
Finansiering
Statsmakterna
angav år 1973 vissa riktlinjer för Sveriges Radios planering t. o. m.
budgetåret 1975/76 (prop. 1973:1 bil. 10, KrU 1973:15, rskr 1973:113).
Utgångspunkten var härvid att företaget fr. o. m. innevarande
U:55 Skr 1975:4 416
budgetår
skall bedriva verksamheten på en jämfört med budgetåret 1972/73 oförändrad nivå
och att ytterligare inkomstlillskott i rundradiorörelsen genom avgiftshöjningar
inte skall erfordras. I årets statsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 10) har
jag bl. a. framhållil all Sveriges Radio bör planera sin verksamhet under den
kommande treårsperioden på grundval av oförändrade förutsättningar vad gäller
sändningstid m. m. Utgångspunkten för företagets planering förutsätts därvid
vara att något inkomsttillskott i verksamheten genom höjda avgifter inte skall
behövas under de närmaste åren. Nuvarande avgifter är oförändrade sedan 1 juli
1971. Vad sålunda anförts har inte gett riksdagen anledning till särskilt
uttalande vid dess behandling av ifrågavarande punkl i statsverkspropositionen
(KrU 1974:6, rskr 1974: 107).
De
förslag som de sakkunniga lägger fram belräffande den framtida
rundradioverksamhelens organisation och innehåll samt sändningstidens
omfattning bör tas till utgångspunkt för en bedömning av den långsiktiga
kostnadsutvecklingen. De sakkunniga bör därvid belysa hur kostnaderna påverkas
av fördelningen mellan central och regional produktion, mellan
originalproduktion och repriser samt mellan egen produktion och främmande
produktion, svensk och utländsk.
Sveriges
Radios verksamhet finansieras i huvudsak genom avgifter. I denna del innebar
1966 års riksdagsbeslul att ljudradio- och TV-Iicenserna ersattes med en allmän
mottagaravgift. Det nya avgiftssystemet infördes den 1 april 1969 (prop.
1968:50, SU 1968: 98, rskr 1968:221).
Samtidigt
med övergången till allmän mottagaravgift ändrades formerna för disposition och
fondering av inflytande avgiftsmedel. Dessa tilldelas rundradioverksamheten med
belopp, som bedöms erforderliga med hänsyn lill programverksamheten. Evenluella
överskott fonderas i rundradiorörelsens fond som förvaltas av televerket.
Sveriges
Radios utbildningsprogram och sändningarna till utlandet är inte
avgiftsfinansierade. Båda dessa verksamheter finansieras fr. o. m. budgetåret
1964/65 av anslag på riksstatens driftbudget. Detsamma gäller av TRU-kommittén
producerade radio- och TV-program.
Vid
bedömningen av hur resurser skall tillföras Sveriges Radios framtida verksamhei
skall de sakkunniga ulgå ifrån atl verksamhelen liksom hittills i huvudsak
skall finansieras genom mottagaravgifter samt att reklamfinansiering även i
fortsättningen skall uteslutas. Reklamutredningen har i betänkandet (SOU
1973:10) TV-reklamfrågan tagit avstånd från reklamfinansiering av
TV-verksamheten. Remissbehandlingen av betänkandet pågår f. n. Sedan denna
avslutats avser jag att föreslå Kungl. Maj:t att lägga fram en proposition med
förslag för ett ställningstagande till frågan om TV-reklam.
Behållningen
i radiofonden uppgår f. n. till ca 300 milj. kr. Enligt den av Sveriges Radio
senast redovisade prognosen krävs ett inkomsttillskolt senast vid utgången av
budgetåret 1977/78. De sakkunniga bör klargöra hur de förslag som läggs fram
kommer att påverka mottagaravgifternas utveckling. Som ett alternativ bör
presenteras vad som är möjligt att uppnå inom den ram som medges av i
jämförelse med nuläget realt oförändrade intäkter av mottagaravgifter.
Ett
företag av Sveriges Radios storlek måste bedriva ett fortlöpande
rationaliseringsarbete. Sveriges Radio startade år 1970 en intern översyn av
verksamheten. Denna har syftat till rationaliseringsålgärder genom vilka del
kan bli möjligt att sänka kostnadsnivån och höja den inre produktiviteten. De
åtgärder som utredningen rekommenderat håller f. n.
417 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:55
på
att genomföras. I en skrivelse lill Kungl. Maj:t i april 1974 har Sveriges
Radio redovisat effekten av de hittills genomförda åtgärderna. De sakkunniga
bör beakta översynsutredningens resultat vid sina bedömningar av den
långsiktiga ekonomiska utvecklingen.
Utvecklingstakten
för radio- och TV-verksamheten bestäms av statsmakterna genom att
departementschefen i statsverkspropositionen anger vilken omfattning
verksamhelen bör ha under den kommande treårsperioden. Sveriges Radio skall med
utgångspunkt i detta planera verksamhet och åtaganden. Förelaget kan åstadkomma
en utjämning av kosinader mellan två budgetår genom möjligheten att efter
särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t få ta i anspråk högst 15 milj. kr. från
radiofonden.
Vid
utformningen av reglerna för medelstilldelningen har således behovet av att
kunna planera på lång sikt uppmärksammats. Sveriges Radio har emellertid i
viktiga avseenden begränsad ekonomisk rörelsefrihet. Företaget kan sålunda inte
möta kostnadsförändringar med avgiftshöjningar. Företaget kan heller inte
fondera medel för framtida användning.
Från
Sveriges Radios sida har man i olika sammanhang anfört att de nuvarande
reglerna för medelstilldelning försvårar en rationell planering vad avser såväl
investeringar och personalrekrytering som programpolitik. Företaget har bl. a.
framfört önskemål om alt medel som tilldelats programenheterna skall kunna
disponeras över en längre period än budgetåret. Kungl. Maj:t prövar sådana
frågor från fall till fall, bl. a. beroende på att överskott av anfört slag varit
svåra att skilja från besparingar till följd av bl. a. sådana rationaliseringar
som översynsutredningen aktualiserat.
De
sakkunniga bör överväga forrrier för medelstilldelningen till Sveriges Radio
som underlättar långtidsplaneringen utan att för den skull begränsa
statsmakternas möjligheter att bestämma utvecklingstakten för radio- och
TV-verksamheten.
En
övervägande del av kostnaderna för radio- och TV-produktionen utgörs av
personalkostnader. Omfattningen av den fast anställda personalen blir således
av avgörande betydelse för möjligheterna all styra den ekonomiska utvecklingen
och samtidigt föra en god personalpolitik. De sakkunniga bör belysa hur stor
andel av personalbehovet som med beaktande av lagen (1974:12) om
anställningsskydd bör tillgodoses genom fast anställning av medarbetare.
Härvid bör hänsyn tas till att programverksamheten ger såväl uttrycks- som
arbetsmöjligheter åt kulturarbetare och andra som inte eftersträvar ett fast
anställningsförhållande till radioförelaget.
3.5
Kontakten mellan Sveriges Radio och publiken
1
propositionen om den statliga kulturpolitiken anförde jag att kontakten mellan
Sveriges Radios publik och de för programmen ansvariga behöver belysas. Det
gäller därvid att uppmärksamma hur publikreaktioner på ett bättre sätt skall
kunna avläsas och hur förutsättningar skall kunna skapas för en diskussion om
huruvida Sveriges Radios programpolitik står i samklang med radioavtalet.
Undersökningar
om publikens reaktion på programmen bedrivs nu främst genom Sveriges Radios
avdelning för publik- och programforskning (SR/PUB). Ett organ av detta slag
bör kunna uppträda självständigt gentemot radioföretaget. Det kan ifrågasättas
om inte PUB bör skiljas frän
27 Riksdagen 1975. I samt. Nr 4
U:55 Skr 1975:4 418
Sveriges
Radio, vilket skulle kunna ske genom att verksamheten bedrevs inom ett helt
självständigt institut. De sakkunniga bör närmare undersöka detta alternativ.
Evenluella förslag till en omorganisation av PUB bör ta hänsyn till Sveriges
Radios behov av de tjänster som f. n. tillhandahålls av PUB. Frågan om PUB bör
kunna behandlas med förtur av utredningen.
Undersökningar
rörande publik och program får inte vara det enda medlet för kontakt mellan
Sveriges Radio och publiken. En mer direkt kontakt och ett förstärkt publikinflytande
är önskvärt. Formerna för kontakten mellan Sveriges Radio och publiken i
programfrågor har flera gånger aktualiserats.
Förslag
om att inrätta ett särskilt programråd för Sveriges Radio avvisades genom 1966
års riksdagsbeslut om rundradion. Bl. a. uttalades att kompetensgränserna
syntes oklara i förhållande till styrelsen, vilken borde ha ett odelat ansvar
för verksamheten. 1973 års riksdag avslog två motioner (1973:677 och 1973:689)
i ämnet.
Jag
är inte övertygad om lämpligheten av inrättande av elt programråd. Andra former
för Sveriges Radios kontakt med publiken bör prövas i första hand. Ett
förvaltningsråd av det slag jag tidigare talat om kan t. ex. verksamt bidra
till att bredda diskussionen i centrala rundradiofrågor.
De
sakkunniga bör belysa och allmänt diskutera hur publikkontakterna lämpligen
skall gestaltas, inte minst förhållandet till eftersatta grupper. Kulturrådet
uttalade i sitt betänkande (SOU 1972:66) Ny kulturpolitik att den utvidgning av
sändningsmöjligheterna som övervägs ger möjligheter till mer differentierade
program men också ökade tillfällen till kontakt med invånarna i en region.
Detta ligger i linje med det decentraliseringsmål för den nya kulturpolitiken
som rådel ställde upp och som jag anslutit mig lill i prop. 1974:28. RUT 69 har
i anslutning till sitt förslag om ett särskilt lokalradioföretag föreslagit att
i avtalet mellan staten och radioförelaget skrivs in skyldighet för företaget
att anordna programkonferenser mellan chefen för vederbörande lokalradio samt representanter
för olika grupper och enskilda. De sakkunniga bör överväga förslaget om
programkonferenser.
Den
ensamrätt att avgöra vad som skall förekomma i rundradiosändning som Sveriges
Radio har innebär att företaget ensamt har att bestämma om beriktigande eller
genmäle skall sändas eller ej. Radionämnden kan inte meddela några direktiv i
den frågan. Däremot kan nämnden pröva huruvida Sveriges Radio i sina beslut i
anledning av framställning om beriktigande eller genmäle har följt de
riktlinjer som anges i avtalet. Prövningen kan avse både frågan om beriktigande
eller plats för genmäle över huvud taget hade bort lämnas när så inte skelt och
frågan om beriktigande eller plals för genmäle som faktiskt har lämnats har
varit till fyllest.
För
att stärka radionämndens slällning som granskningsorgan bör de sakkunniga
överväga att förbättra nämndens reaktionsmöjligheter. De sakkunniga bör
undersöka möjligheterna att besluta om rält för förfördelade till genmäle på
av nämnden angivna villkor. De närmare förutsättningarna härför fär övervägas
av utredningen.
Vad
som kan komma i fråga synes närmast vara atl nämnden får möjlighet att med kort
varsel besluta om att den som blivit lidande av att ett program brustit i
opartiskhet eller saklighet ges utrymme alt i visst program och under viss
angiven tidsrymd lägga fram sin version i saken. Ett sådant system torde komma
att verka i huvudsak indirekt, på så sätt att dess existens inskärper vikten av
att kraven på opartiskhet och saklighet iakttages i programverksamheten. Självfallet
får ett system av detta slag inte leda till att programplaneringen onödigt
förrycks eller till att genmälen
419 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U:56
blir
ett alltför omfattande inslag i programverksamheten. För att kunna godtagas
måste del därför konstrueras så att radionämnden endast i sällsynta fall
behöver påbjuda införandet av genmäle.
De
sakkunniga bör samråda med massmedieutredningen som har att utreda behovet av
lagregler och behovet av beriktigande av uppgifter i press, radio och television.
Den nu pågående ulredningen rörande radionämndens organisation bör kunna
slutföras utan hinder av de sakkunnigas överväganden. De förbättringar av
radionämndens arbetssituation som pågående utredning har att överväga är
nödvändiga redan på kort sikt och kommer att utgöra en förutsättning för att
radionämnden skall kunna ges den roll som jag här antytt. De sakkunniga bör
självfallet samräda med radionämndsutredningen.
De
sakkunniga bör presentera förslag till de författningsändringar som deras förslag
kan föranleda och utarbeta ett förslag till avtalstext.
Utredningen
har under tiden september - oktober 1974 hållit tre sammanträden.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
56.
Arbetsgruppen (U 1974:09) för beredande av vissa frågor rörande samarbetet
mellan staten och Hermods korrespondensinstitut
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 juli 1974 för beredande av vissa
frågor rörande samarbetet mellan staten och Hermods korrespondensinstitut:
Ordförande:
Pettersson, N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen
Ledamöter:
Andersson, Leif, departementsråd Jacobson, Bengt, undervisningsråd
Experter:
Andersson, Johnny, kansliråd (fr.o.m. den 26 augusti 1974) Beijer, Elof,
utredningschef (fr.o.m. den 10 september 1974) Holmberg, Börje, direktör
(fr.o.m. den 10 september 1974) Lundh, Jan Henrik, direktör (fr.o.m. den 10
september 1974)
Lokal:
Utbildningsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 08/763 17 91 (Johnny
Andersson)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Arbetsgruppen
har under tiden augusti - november 1974 hållit sju sammanträden. Arbetsgruppen
beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.
U;57 Skr 1975:4 420
57.
Utredningen (U 1974:10) rörande den andliga vården vid sjukhusen och vid
kriminalvårdens anstalter
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 juli 1974 för utredning rörande den
andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter (se Post- och
Inrikes tidn. den 3 augusti 1974):
Ordförande:
Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen
Ledamöter:
Agiert, Per Arne, pastor Danielson, Åke, kriminalvårdsdirektör Farm, Hilding,
landstingsråd Grape, Karl Gunnar, kontraktsprost Göransson, Bertil,
landstingsråd Jacobsson, Ulla, biträdande professor, led. av riksdagen
Sekreterare:
Göransson, C. Göran N., stiftssekreterare
Lokal:
Domkapitlet i Lund, Kraftstorg 12, Fack, 221 01 Lund, tel. växel 046/13 50 50
(sekreteraren), 08/14 20 20 ankn. 1413 (ordföranden)
Direktiv
(anförande av statsrådet Gustafsson till statsrådsprotokollet den 12 juli
1974):
1
enlighet med beslut av 1958 års riksdag (prop. 1958 A:67 och 1958B:21, SU 1958
B: 121) har sedan är 1962 prästerskapet i det territoriella pastorat, inom
vilket ett sjukhus är beläget, ansvaret för den andliga vården vid sjukhuset.
Den andliga vården vid sjukhusen är en del av prästernas ordinarie
arbetsuppgifter. Vid bestämmandet av den församlingsprästerliga organisationen
i ett pastorat tas hänsyn till antalet vårdplatser vid sjukhus inom pastoratet.
Även
de frikyrkliga samfunden skall enligt nämnda riksdagsbeslut beredas möjlighet
att utöva andlig vård vid sjukhusen. Den frikyrkliga insatsen skall dock ske i
helt fria former utan annan reglering från samhällets sida än vad som kan
finnas påkallat av hänsyn till sjukvården. Vikten av en samordning mellan den
andliga vård som svenska kyrkan svarar för och de fria kristna samfundens
verksamhet har emellertid framhållits bl. a. i uttalanden av Svenska ekumeniska
nämnden och Sveriges frikyrkoråd.
Organisationen
av den andliga vården vid kriminalvårdens anstalter, för vilken riktlinjer
fastställdes av 1%2 års riksdag (prop. 1962:1 bil. 4, SU 2, rskr 2), skiljer
sig från den som tillämpas vid sjukhusen. Enligt lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt skall intagen som inom anstalten vill utöva sin religion
beredas tillfälle härtill i den utsträckning det kan ske. Vid varje anstalt
finns sedan år 1962 en nämnd för den andliga vården, bestående av en präst i
svenska kyrkan och en företrädare för frikyrkorna. Ledamöterna i dessa nämnder erhåller
arvoden från kriminalvården. Dessutom har statsmedel anvisats för anställande
av tre resesekreterare inom kriminalvården, av vilka en företräder
svenska kyrkan, en
421 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:57
Frälsningsarmén
och en Sveriges frikyrkoråd.
1968
års beredning om stat och kyrka behandlar i sitt betänkande (SOU 1972:36)
Samhälle och trossamfund frågan om den andliga Vården vid sjukhusen och vid
kriminalvården anstalter och anför därvid i huvudsak följande. Önskemål om
utredning av den andliga vården vid sjukhusen har under senare år upprepade
gånger kommit fram motionsvägen i riksdagen. Som motiv har huvudsakligen
anförts att behovet av s. k. sjukhuspräster är så stort att det ej i förutsatt
utsträckning kan tillgodoses av svenskakyrkans församlingar på resp. orter.
Dessa önskemål om utredning har inte bifallits av riksdagen vilket bl. a.
motiverats med hänvisning till det pågående
arbetet
i kyrka-statfrågan. Vederbörande riksdagsutskott har dock framhållit vikten av
att man söker tillgodose behovet av andlig omvårdnad på sjukhusen. Beredningen
finner det utifrån sin grundsyn om samhällets ansvar för att befolkningens
religiösa behov skall kUnna tillgodoses väsentligt att andlig vård finns
tillgänglig för patienter på sjukhusen. Det måste emellertid vara fråga om ett
erbjudande till frivilligt deltagande. Redan gällande bestämmelser siadgar att
inga inslag av tvång, närvaroplikt o. d. får förekomma. Den religiösa
omvårdnaden förutsätter samarbete mellan olika kyrkor och samfund och bör
alltså vara ekumeniskt präglad. Sedan riktlinjerna för frikyrkornas medverkan i
den andliga vården fastställts har också andra trossamfund, bl. a. genom
invandringen, fått ökad anslutning. Även från dessa trossamfunds sida kan
berättigade anspråk ställas på att få tillfälle att medverka i den andliga
vården. En samorganisation med andra trossamfund synes dock förutsätta en annan
organisationsbas än svenska kyrkans församling och en annan finansieringsform i
framtiden. Härtill kommer att förekomsten av stora sjukvårdsinrättningar kan
medföra problem för den församling till vilken ett sjukhus är förlagt, särskilt
om församlingen är lilen. Beredningen förordar att frågan om den andliga vården
vid sjukhusen utreds. Beträffande kriminalvårdens anstalter anser beredningen
att nuvarande system med en särskild nämnd för andlig vård visserligen inte
behöver ändras som följd av beredningens reformförslag. Beredningen finner det
emellertid önskvärt att en viss likformighet uppnås mellan organisationen av
den andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter och föreslår
därför att den andliga vården på båda dessa områden utreds genom statens
försorg i en gemensam arbetsgrupp, i vilken ingår företrädare för bl. a.
sjukvårdshuvudmännen, kriminalvården, svenska kyrkan och andra trossamfund.
Belänkandet
Samhälle och trossamfund har varit föremål för remissbehandling och en
sammanställning av remissyttrandena har gjorts (SOU 1974:9). Flertalet av de
remissinstanser som uttalar sig angående den andliga vården vid sjukhusen och
kriminalvårdens anstalter biträder beredningens förslag om en särskild
utredning.
Med
anledning av en vid 1973 års riksdag väckt motion (1973:694) angående den
andliga vården vid sjukhus har riksdagen förklarat att den ansluter sig till
beredningens uppfattning att frågan om den andliga vården vid sjukhusen och vid
kriminalvårdens anstalter bör utredas (KrU 1973:33, rskr 1973:285).
Mot
bakgrund av vad som anförts i det föregående anser jag att den Ulredning om den
andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter som riksdagen
begärt nu bör komma till stånd och verkställas av särskilda sakkunniga.
Som
utångspunkt för organisationen av den andliga vården vid sjukhusen angav
departementschefen i prop. 1958 A:67 bl. a. att patienterna i största
U:57 Skr 1975:4 422
möjliga
utsträckning skulle åtnjuta samma religiösa och kulturella förmåner som erbjuds
utanför sjukhusen. Samtidigt betonade departementschefen att den andliga vården
måste vara beroende av patienternas frivilliga deltagande och att den största
vikten borde läggas vid den enskilda själavården. Dessa riktlinjer för den
andliga vården vid sjukhusen är fortfarande sktuella och är tillämpliga även
för kriminalvårdsanstalterna. De bör alltså ligga till grund för de sakkunnigas
arbete. Vad som däremot behöver utredas är hur riktlinjerna skall kunna
förverkligas.
Den
första fråga som de sakkunniga behöver ta ställning till är vilka inrättningar
eller kategorier av människor verksamheten skall omfatta. De sakkunniga bör
vidare undersöka hur omfattande behovet av andlig vård är och vilka former av
andlig vård som bör komma i fråga vid resp. inrättningar. Behovet av andlig
vård för intagna utländska medborgare och personer tillhörande olika mindre
samfund måste särskilt beaktas.
Mot
bakgrund av dels angivna rikthnjer, dels sina ställningstaganden i fråga om
verksamhetsområdet och behovet av andlig vård bör de sakkunniga överväga olika
organisationsformer. Hänsyn bör tas såväl lill behovet av ekumenisk samverkan som
till behovet av samarbete med huvudmännen för och personalen vid ifrågavarande
inrättningar. De sakkunniga bör pröva hur den andliga vården skall samordnas
med den övriga verksamheten och därvid bl. a. ta ställning till vem som skall
vara huvudman för den andliga vården. De sakkunniga bör vidare överväga om
förutsättningar föreligger för att organisera den andliga vården på liknande
sätt vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter. De sakkunniga bör även
bedöma behovet av personal för den andliga vården.
Det
bör övervägas om det på grund av att den andliga vården vid sjukhusen resp.
kriminalvårdens anstalter är av så speciell karaktär behöver anordnas särskild
utbildning för dem som skall handha den andliga vården på dessa områden. Om de
sakkunniga anser att särskild utbildning behövs bör de ange hur denna skall
organiseras och finansieras.
De
sakkunniga bör beräkna de kostnadsmässiga konsekvenserna av sina förslag
rörande den andliga vården på ifrågavarande områden. De bör vidare överväga i
vilken utsträckning sjukvårdens resp. kriminalvårdens huvudmän bör bidra till
finansieringen av verksamheten samt motiven härför. De sakkunniga bör även
utarbeta förslag till de föreskrifter som aktualiseras genom utredningen.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
58.
Arbetsgruppen (U 1974:11) för vissa kulturminnesvårds- och muselfrågor
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 oktober 1974 för vissa
kulturminnesvårds- och museifrågor:
Ordförande:
Lindahl, Jan-Mats, departementssekreterare
Ledamöter:
Biörnstad, Margareta, överantikvarie Gustafsson, Stig, ombudsman
423 Kommittéer: Utbildningsdepartementet U:58
Hallerdt,
Björn, landsantikvarie Tornborg, Curt G. F., kansliråd Wandén, Stig A.,
departementssekreterare
Expert:
Inger, Björn J. P. B., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 november 1974)
Sekreterare:
Rönström, B. Thomas, departementssekreterare
Bitr.
sekreterare: Anneli, G. Kristina, kammarrättsfiskal Jonsson, Anita L.,
kanslisekreterare
Lokal:
Utbildningsdepartementet, Mynttorget 1, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 08/763 17
43 (Rönström), 763 13 84 (Anneli), 763 18 00 (Jonsson)
Direktiv
(PM upprättad den 25 oktober 1974 inom utbildningsdepartementet):
1
Bakgrund
Den
allmänna synen på kulturminnesvården mol bakgrund av målen för den statliga
kulturpolitiken behandlas i prop. 1974:28 (s. 349-351). I propositionen
behandlas vidare kulturminnesvårdens regionala organisation och frågan om
decentralisering av beslutanderätten enligl kulturminnesvårdens
speciallagstiftning (s. 352-356). I samband med behandlingen av museerna
föreslås ett nytt statsbidrag till länsmuseerna för deras museala och
kulturminnesvårdande verksamhet (s. 341-342, jfr. s. 355-356 och 390).
Vid sin behandling av
propositionen utgick riksdagens kulturutskott från att organisationsförändringen
skulle ske med beaktande av vikten av att länsmuseet/landsantikvarien i
ekonomiskt hänseende och på annat sätt fick möjligheter till ett fortsatt
effektivt arbete i kulturminnesvården. Detta borde enligt kulturutskottet vara
en viktig riktpunkt för arbetet i den grupp som skulle överväga utformningen av
del nya länsmuseibidraget. I gruppens uppgifter borde därför ingå att överväga
och lämna preciserade förslag angående arbets- och kompetensfördelningen mellan
den nye tjänstemannen i länsstyrelsen och länsmuseet/landsantikvarien.
Länsmuseet/landsantikvarien borde enligt kulturutskottet behålla sin nuvarande
viktiga uppgift som remiss- och kontaktorgan i förhållande till länsstyrelsen
och samtidigt genom sin fria ställning ha goda möjligheter att vid sidan av det
museala och vetenskapliga arbetet bedriva en informativ och opinionsbildande
verksamhet samt lämna kommunerna hjälp i kulturvård sarbetel.
Riksdagen har i dessa
delar fattat beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag samt som sin mening
gett till känna vad kulturutskottet anfört angående den regionala
kulturminnesvårdens organisation (KrU 1974:15 s. 28, 32-33, rskr 1974:248).
U:58 Skr 1975:4 424
2
Arbetsgruppens uppgifter
2.1
Kulturminnesvårdens regionala organisation
Enligt
statsmakternas beslut skall länsstyrelsen bli regional myndighet för den
statliga kulturminnesvården den 1 juli 1976. Vid varje länsstyrelse skall
inrättas en tjänst för handläggningen av kulturminnesvårdsfrågorna. Tjänsten
skall vara organisatoriskt sidoordnad de olika enheterna inom länsstyrelsens
planeringsavdelning. Det utredningsarbete som krävs i fråga om
kulturminnesvårdens organisatoriska inordnande i länsstyrelsen bör utföras av
arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor.
Til!
grund för hittills fattade beslut i organisationsfrågan har bl.a. legal kraven
på att åstadkomma en integrering av kulturminnesvården i del regionala
planeringsarbetet och att samtidigt söka få till stånd en klarare
ansvarsfördelning i fråga om kulturminnesvården. Detta bör också vara en
utgångspunkt för arbetsgruppens överväganden. Den nya tjänst som skall
tillföras länsstyrelsens planeringsavdelning bör inordnas i länsstyrelseorganisationen
på ett sådant sätt atl tjänstens innehavare nära kan samarbeta med övriga
enheter, däribland planenheten och naturvårdsenheten, i frågor av gemensamt
intresse. Eftersom avsikten inte är att bygga upp en särskild kulturminnesenhet
i länsstyrelsen är det angeläget att arbetsgruppen undersöker om den nye
tjänstemannens behov av allmän service kan tillgodoses genom utnyttjande av
t.ex. planeringskansliet. Arbetsgruppen bör närmare överväga och utarbeta
förslag i dessa frågor.
Arbetsgruppen
bör vidare överväga frågan om en klarare ansvarsfördelning mellan staten,
kommuner, landstingskommuner och organisationer inom hela
kulturminnesvårdsområdet. Arbetsgruppen bör lämna preciserade förslag till
arbets- och kompetensfördelning mellan länsslyrelsen och länsmuseet.
Tyngdppunkten i länsstyrelsens arbeie bör ligga på de delar av den regionala
kulturminnesvården som faller inom samhällsplaneringen i stort. Inom
länsstyrelsen skall vidare handläggas ärenden enligt kulturminnesvårdens
speciallagstiftning, i den mån dessa inte skall ligga kvar på
riksantikvarieämbetet (se nedan p. 2.2).
Länsmuseernas
arbetsuppgifter kommer i fortsättningen liksom f.n. att bestämmas av vad de
såsom fria kulturinstitutioner tar på sig inom kulturminnesvårds- och
museiområdet. Länsmuseerna bör också kunna fullgöra uppgifter för
länsstyrelserna och riksantikvarieämbetet (se nedan p.2.3).
Det
ankommer sålunda på arbetsgruppen att lägga fram förslag om kulturminnesvårdens
regionala organisation som dels innebär en precisering av statens insatser
genom länsslyrelsen, dels skapar förutsättningar för samarbete och samverkan
mellan kulturminnesvårdens centrala myndighet, länsstyrelse, länsmuseum,
kommuner, landstingskommuner och organisationer.
2.2
Kulturminnesvårdens speciallagstiftning
Med
kulturminnesvårdens s.k. speciallagstiftning avses i första hand lagen
(1942:350) om fornminnen (ändrad senast 1971:1163), kungörelsen (1942:926) med
vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fornminnen (ändrad senast
1972:550), lagen (1%0:690) om byggnadsminnen
425 Kommittéer; Utbildningsdepartementet U:58
(ändrad
senast 1972:777), kungörelsen (1960:691) med närmare bestämmelser rörande
tillämpningen av lagen om byggnadsminnen (ändrad senast 1972:535), kungörelsen
(1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet (ändrad
senast 1%8:739), kungörelsen (1963:540) om begravningsplatser och gravar m.m.
(ändrad senast 1967:619), kungörelsen (1942:929) angående vården av vissa
kyrkliga inventarier (ändrad 1967:338). Beslul i ärenden enligt denna
lagstiftning fattas i dag av riksantikvarieämbetet utom beträffande
fastställande av gränser för fornlämningsområde och vissa andra
verkställighetsåtgärder. På länsplanet deltar landsantikvarien i stor
utsträckning i beredningen av dessa ärenden.
Enligt
statsmakternas beslut skall länsstyrelsen från den 1 juli 1976 i ökad
utsträckning handlägga ärenden enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning.
Riksantikvarieämbetet skall dock även i fortsättningen fatta beslut i ärenden
som för sin handläggning kräver speciell sakkunskap av ett slag som bara finns
företrädd inom ämbetet.
Arbetsgruppen
bör företa en samlad översyn av bl.a. ovannämnda lagar och författningar och
föreslå lämplig avgränsning mellan riksantikvarieämbetets och länsstyrelsens
beslutsfunktioner. Länsstyrelsen skall i försia hand fatta beslut i de ärenden
som har ett starkt samband med den fysiska planeringen och samhällsplaneringen
i stort. Länsstyrelsen bör därutöver kunna fatta beslut i frågor som kan
handläggas med hjälp av regionalt tillgänglig expertis inom länsstyrelser,
länsmuseum, kommuner och organisationsliv. I detla sammanhang bör arbetsgruppen
närmare överväga omfattningen av den rätt att besvära sig över länsstyrelsens
beslut som skall tillkomma riksantikvarieämbetet. Arbetsgruppen bör lägga fram
förslag till de författningsändringar som föranleds av översynen.
2.3
Statsbidrag till länsmuseer m.m.
Med
hänsyn lill de förändringar som skall genomföras i fråga om organisation och
ansvar på kulturminnesvårdsområdet kommer nuvarande statsbidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen att upphöra. Ett nytt statsbidrag skall i
stället införas för länsmuseerna.
Arbetsgruppen
bör med utgångspunkt i aktuella förhållanden i varje län närmare överväga
utformningen av det nya bidragssystemet. Bidraget bör tillsammans med de
insalser som görs av landsting och kommuner bidra till att trygga länsmuseernas
fortsatta arbete som regionala institutioner på kulturminnesvårds- och
museiområdet.
Arbetsgruppen
bör vidare utreda hur ett bidrag till regional musei- och
kulturminnesvårdsverksamhet bör vara utformat i län där länsmuseum saknas.
Nuvarande landsantikvariebidrag bör i dessa län avlösas av ett bidrag till en
institution eller organisation som kan tillförsäkra länsstyrelsen och
riksantikvarieämbetet tillgång till fortsatt kulturminnesvårdsexpertis inom resp.
län.
Vid
den närmare utformningen av statsbidraget bör stor hänsyn tas till atl
kommuner, landstingskommuner och andra huvudmän för länsmuseer m.m. själva
fastställer inriktningen och ambitionsnivån för sin verksamhet på
kulturområdet. Arbetsgruppen bör klarlägga omfattningen och finansieringen av
nuvarande verksamhei och söka utröna vilken roll nuvarande
landsantikvariebidrag spelat för finansieringen.
U;58 Skr 1975:4 426
2.4
Tidsplan m.m.
Den
nya regionala organisationen för kulturminnesvården skall införas den 1 juli
1976. Från samma tidpunkt skall det nya statsbidraget till länsmuseer m.m.
utgå. Utredningsarbetet bör sålunda bedrivas skyndsamt. Arbetsgruppen bör avge
förslag i dessa frågor före utgången av maj 1975.
Organisationskommittén
för riksantikvarieämbetet och vissa museer (ORM) överväger f.n. en
omorganisation av riksantikvarieämbetet och statens historiska museum. Den nya
organisationen skall träda i kraft den 1 juli 1975 och ORM skall avge sitt
förslag den 1 december 1974. Arbetsgruppens genomgång av
kulturminnesvårdslagstiftningen (jfr. p. 2.2), i syfte att föreslå en lämplig
avgränsning mellan riksantikvarieämbetets och länsstyrelsens beslutsfunktioner
enligt denna lagstiftning, har viss betydelse för utformningen av riksantikvarieämbetets
organisation. Arbetsgruppen bör därför på lämpligt sätt, och så snart detta
låter sig göras, lämna underlag för regeringens slutliga bedömningar i denna
organisationsfråga.
Arbetsgruppens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
427 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo:l
Jordbruksdepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974;
1,3,5,6, 9,10,11,14,15,17,22, 23, 26 och 27
1.
Trädgårdsnäringsutredningen (Jo 1959:29)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den II april 1958 för atl
verkställa en allsidig utredning rörande trädgårdsnäringens problem (se Post-
och Inrikes tidn. den 26 april 1958):
Ordförande:
Widell, C. Gösta, f.d. generaldirektör
Ledamöter:
Hansson, Nils G., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Löfqvist, Thyra C, fru,
f.d. led. av riksdagen Nilsson, Jöns O., fruktodlare, f.d. led. av riksdagen
Olsson, K. Helmer, f.d. generaldirektör Svedberg, A. Lage, småbrukare, f.d.
led. av riksdagen
Experter:
Langdahl, Henry, f.d. avdelningschef Malmqvist, Lars, agronom Moberg, C. E.
Ragnar, direktör Norrgren, Ulf, produktionschef Nyström, Holger R. B., direktör
Sekreterare:
Säkk, Karl, t.f. byråchef
Direktiven
för utredningen, se 1959 års riksdagsberättelse Jo 29. Tilläggsdirektiv, se
kungl. brev den 15 april 1966.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio
arbetsgruppsammanträden.
Utredningen
har den 12 september 1974 avgett en promemoria angående vissa frågor på
trädgårdsområdet.
Uppdraget
är därmed slutfört.
Jo;2 Skr 1975:4 428
2.
Lokal- och utrustningsprogramkommittén (Jo 1966:31) för jordbrukets högskolor
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1965 för att utarbeta
lokalprogram och utrustningsprogram för lantbrukshögskolan, skogshögskolan och
veterinärhögskolan m.fl. (se Post-och Inrikes tidn. den 23 juni 1965):
Ordförande:
Törnquist, Harry E., byggnadsråd
Ledamöter:
Bendz, C. Mårten E:son, professor, rektor
Hansen,
Hans-Jörgen, professor, föreståndare (fr.o.m. den 1 januari 1975)
Hjelm,
K. G. Lennart, professor, rektor Lindquist, B. Rune L., byråchef Lothigius,
Björn E. S., skog. stud. Rydén, Jan E., avdelningschef Schmiterlöw, Carl G.,
professor, rektor Söderman, S. Olof, ingenjör
Expert:
Eriksson, Harald, avdelningsföreståndare
Sekreterare:
Eliasson, Per-Erik, byråchef
Bitr.
sekreterare: Ehrengren, K. Lennart, t.f. avdelningsdirektör (fr.o.m. den I
januari 1975)
Forssman,
Åke V., avdelningsdirektör Olsson, J. Malte, departementssekreterare
Lokal:
Lantbrukshögskolans centrala förvaltning, 75007 Uppsala 7, tel. växel 018/10 20
00 (sekreteraren)
Direktiven
för kommittén, se 1966 års riksdagsberättelse Jo 31. Tilläggsdirektiv, se
kungl. brev den 30 juni 1967.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden. Därutöver
har överläggningar hållits med företrädare för institutioner och andra som
berörs av kommitténs arbete.
Kommittén
har under samma tidsperiod framlagt lokalprogram för skogshögskolans partiella
omlokalisering till Garpenberg, Uppsala (inkl. växtskyddet m. fl.) och Umeå
samt förfytotronverksamheten i Stockholm. Vidare har lokalprogram framlagts för
bl. a. djurförsöksstation i Alnarp, tillbyggnad av institutionen för växtodling
och för fruktlager m. m. på Balsgård.
429 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo:4
Utrustningsprogram
har framlagts för bl. a. skogshögskolan m. m., Ultuna, skogshögskolan, Umeå,
skogshögskolan, Garpenberg och lantbrukshögskolan, Alnarp.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
3.
Jaktmarksutredningen (Jo 1968:31)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1967 för att verkställa
utredning av vissa jaktfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 7 november 1967):
Ordförande:
Sköld, Perl., direktör
Ledamöter:
Boo, Fritiof I., kommunalråd
Karlsson,
Helge G., metallarbetare, led. av riksdagen Ringaby, Per-Eric, godsägare, led.
av riksdagen Trana, Folke K. E., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Wikberg,
J. Axel, hemmansägare, f.d. led. av riksdagen
Expert:
Hildebrand, Per K., rådman
Sekreterare:
Hagman, Knut A. O., avdelningsdirektör
Bitr.
sekreterare: Dyhre, A. Gunnar, kammarrättsråd
Direktiven
för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Jo 31.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.
Utredningen har i december
1974 avgett belänkandet (SOU 1974:80-81) Jaktmarker
Uppdraget
är därmed slutfört.
4.
Fiskerinäringsutredningen (Jo 1968:32)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1967 för att utarbeta förslag
rörande den fortsatta utformningen av prisregleringen för fisk (se Post- och
Inrikes tidn. den 7 november 1967):
Ordförande:
Eckersten, Ivan E., statssekreterare
Jo;4 Skr 1975:4 430
Ledamöter:
Elmsledt, Claes Y., lantbrukare, led. av riksdagen Lindskog, Carl P. F.,
direktör Magnusson, Nils B., lantbrukare, led. av riksdagen Åberg, Ch. Georg,
förbundsordförande, led. av riksdagen
Experter:
Hedström, Bo S., generaldirektör Lundblad, Björn O., avdelningschef Säkk, Karl,
t.f. byråchef Verständig, Sigmund, avdelningsdirektör
Sekreterare:
Säkk, Karl, t.f. byråchef
Lokal:
Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm 16,
tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Jo 32.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
5.
Miljökontrollutredningen (Jo 1970:20)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 april 1969 för att utreda
informationen på miljövårdsområdet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 17
april 1969):
Ordförande:
Ekström, Sven E. A., f.d. förvaltningschef, led. av riksdagen
Ledamöter:
Hannerz, D. G. Lennart, forskningschef Hedengren, Sven-Olof G., överdirektör
Johansson, E. Allan, länsråd Lönngren, D. Rune, farm. dr Medin, Knut H.,
avdelningschef Trotzig, C. Fredrik J., avdelningschef
Experter:
Bolin, Berl R. J., professor Mejegård, O. Sigvard W., hovrättsråd Palmstierna,
Hans A. K., docent Sandqvist, B. Eje G., statistikchef Swarén, Ulla M.,
byråchef
431 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo;6
Sekreterare:
Mejegård, O. Sigvard W., hovrättsråd
Bitr.
sekreterare: Malmås, Bengt H., avdelningsdirektör Öster, Karl Olov,
departementssekreterare
Direktiven
för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Jo 20.
Utredningen
har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit sju sammanträden.
Utredningen
har under budgetåret 1973/74 bedrivit utvecklingsarbete rörande ett
informationssystem för miljövården.
Uppdraget
är därmed slutfört.
6.
Sambruksutredningen (Jo 1970:24)
Tillkallade
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1969 för att utreda vissa frågor
rörande sambruksföreningar (se Post- och Inrikes tidn. den 30 augusti 1969):
Ordförande:
Johansson, Stig E., överdirektör
Ledamöter:
Hansson, H. Gunnar, lantbruksdirektör Jansson, N. Ewald, f.d.
förbundsordförande Persson, Sven G. F., lantarbetare, f.d. led. av riksdagen
Tågmark, Sven G., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen
Experter:
Lindberg, E. Rupert, f.d. driftsledare Nilsson, Folke N., direktör Renborg, Ulf
B:son, professor Skoog, Karl L., driftsledare
Sekreterare:
Siöalth, G. Birger, departementssekreterare
Direktiven
för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Jo 24.
Utredningen
har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit fem sammanträden.
Utredningen
har i april 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:30) Jordbruk i samverkan.
Uppdraget
är därmed slutfört.
Jo:7 Skr 1975:4 432
7.
Fiskeadministrativa utredningen (Jo 1970:25)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den26september l%9för utredning av den regionala
fiskeriadministrarionens uppgifter och organisation (se Post- och Inrikes tidn.
den 4 oktober 1969):
Ordförande:
Senning, Claes O., kansliråd
Ledamöter:
Johansson, Erik V., arbetsförmedlingsföreståndare, led. av riksdagen Kåhre, M.
Lillemor, avdelningsdirektör
Experter:
Hansson, H. Arne, studierektor Siöalth, G. Birger, departementssekreterare
Sorensen, S. Ingemar K., byråchef Widerberg, Bertil R., redaktör Åberg, Ch.
Georg, förbundsordförande, led. av riksdagen
Sekreterare:
Weslberg, Swen E. G. A., hovrättsassessor
Bitr.
sekreterare: Miihlenbock, Kjell I. O., länsassessor
Lokal:
Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm 16, tel. växel
763 10 00 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Jo 25. Tilläggsuppdrag, se
1972:Jo 16
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden. Därutöver
har särskilda arbetsgrupper inom utredningen sammanträtt vid skilda tillfällen.
Utredningen
barden I9december 1973 avgett betänkandet (Ds Jo 1973:3) Ny statlig
fiskeadministration. I skrivelse den 12 juni 1974 har utredningen lämnat
förslag till viss ändring av bestämmelserna om förvaltningen av kronans fisken.
Utredningens
arbete med de återstående frågorna om fiskodling och fisketillsyn beräknas
kunna avslutas under år 1975.
8.
Naturvårdskommittén (Jo 1970:28)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1970 för översyn av
naturvårdslagen (se Post- och Inrikes tidn. den 6 mars 1970):
433 Kommittéer; Jordbruksdepartementet Jo;9
Ordförande:
Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen
Ledamöter:
Grebäck, Erik H., agronom, f.d. led. av riksdagen Hjorth, Nils T.,
förrådsförvaltare, led. av riksdagen Lothigius, Carl-Wilhelm, lantbrukare, led.
av riksdagen Ludvigsson, Ingrid M., fru, led. av riksdagen Lönnqvist, Ulf R.,
kansliråd Wirtén, Rolf G. S., folkskollärare, led. av riksdagen
Experter:
Delin, Lars A., rättschef Holm, J. Lennart, generaldirektör Lindskog, J.
Lennart, länsråd Wenker, Stig-Eric, hovrättsassessor
Sekreterare:
Björnberg, Bengt I. A., revisionssekreterare
Lokal:
Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763
1000 (sekreteraren)
Direktiven
för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Jo 21. Tilläggsdirektiv, se
riksdagsberätlelse 1973 Jo 12 samt 1974 Jo 10.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 13 sammanträden.
Kommittén
har i februari 1974 avgett belänkandet (Ds Jo 1974:1) Naturvård I, Strandskydd,
Landskapsvård, förvaltning.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
9.
Organisationskommittén (Jo 1970:30) för omlokalisering av veterinärhögskolan
och statens veterinärmedicinska anstalt (OKV)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1970 i anledning av
veterinärhögskolans och statens veterinärmedicinska anstalts omlokalisering (se
Post- och Inrikes tidn. den 24 juni 1970):
Ordförande:
Edenman, Ragnar H. L., landshövding, f.d. led. av riksdagen
Ledamöter:
Askling, Margit, ombudsman Björkman, K. Gösta, generaldirektör Hansen,
Hans-Jörgen, professor, föreståndare Hegrelius, A. Olov R., regeringsråd
28
Riksdagen 1975. 1 samt. Nr 4
Jo.9 Skr 1975:4 434
Hjelm,
K. G. Lennart, professor, rektor Schmiteriöw, Carl G., professor, rektor
Segerstedt, Torgny, professor, rektor Törnquist, Harry E., byggnadsråd Widén,
K. A. Ingvar, generaldirektör
Experter:
Carlson, Filip, tillsynsman Claesson, C. Olof, professor Ekesbo, A. G. Ingvar,
bitr. professor Henricsson, Bengt H., avdelningschef Hornwall, Gert H. D.,
överbibliotekarie Höglund, E. Olov, avdelningsdirektör Lannek, Nils G. V.,
professor Lindquist, B. Rune L., byråchef Lundström, Herbert, statsinspektör
Sanner, Lars-Erik, överbibliotekarie Wallin, Alf G., kansliråd Wijkman, E.
Gunnar B., universitetsråd
Huvudsekreterare;
Birgersson, Torslen B. A., byråchef
Sekreterare:
Eliasson, Per-Erik, byråchef
Bitr.
sekreterare: Ehrengren, K. Lennart, t.f. avdelningsdirektör Nordblom, Bengt S.
J., avdelningsdirektör
Direktiven
för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Jo 22.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden i plenum
och 16 sammanträden med arbetsgrupper inom kommittén.
Kommittén
har under den aktuella tiden avlämnat bl. a. lokalprogram för SVA-blocket,
SVA:s produktionsavdelning samt centrala servicefunktioner på Ultuna.
Utrusiningsprogram
har bl. a. lagts fram för kliniskt centrum, restauranger och centrala
servicefunktioner på Ultuna saml fältstaiion i Skara.
Kungl.
Maj:t har den 29 november 1974 förordnat att kommittén skall upphöra vid
utgången av år 1974.
435 Kommittéer; Jordbruksdepartementet Jo;ll
10.
Fritidsbåtutredningen (Jo 1970:33)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970 med uppdrag att utreda
frågor som hör samman med fritidsbåttrafiken (se Post-och Inrikes tidn. den 18
juli 1970):
Ordförande:
Frilhiofson, Karl A. F., landshövding
Ledamöter:
Augustsson, J. A. Gillis, järnbruksarbetare, led. av riksdagen Dahlgren, P.
Anders B., lantbrukare, led. av riksdagen Nyländer, Sven H., ingenjör Schelin,
Bengt A. E., direktör
Experter:
Brändström, Carl-Edvard P., byrådirektör Damgren, H. G. Fredrik,
departementssekreterare Göransson, Stig, byrådirektör Hartelius, Kaj S.,
intendent
Isberg,
Tord A., hovrättsassessor (fr.o.m. den 13 februari 1974) Simonsson, Peter M. O.
O., sjöfartsråd Sjöstedt, K. Lennart T., hovrättsassessor (fr.o.m. den 13
februari 1974)
Sekreterare:
Mehr, Katrin G., länsassessor
Bitr.
sekreterare: Widerberg, Bertil R., redaktör
Direktiven
för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Jo 25.
Utredningen
har under tiden november 1973 - december 1974 hållit elva sammanträden samt
haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs
av utredningens arbete.
Utredningen
har i december 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:95) Båtliv - Samhället och fritidsbåtarna.
Uppdraget
är därmed slutfört.
11.
Utredningen (Jo 1971:01) rörande omhändertagande och behandling av kemiskt
avfall m. m. (UKA)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 mars 1971 för att utreda frågor
rörande omhändertagande och behandling av kemiskt avfall m. m. (se Post- och
Inrikes tidn. den 15 april 1971). Utredningens uppdrag har den 30 juni 1971
utvidgats att gälla frågan om omhändertagande av olja och oljerester från
fartyg samt den 21 april 1971 fråga om omhänderlagande
Jo:ll Skr 1975:4 436
av
alla slags kemikalierester från fartyg (se Post- och Inrikes tidn. den 15 juli
1971):
Utredningsman:
Henningsson, H. Einar G. M., elektriker, f.d. led. av riksdagen
Experter:
Eriksson, Per, avdelningsdirektör Hansson, N. Olle R., departementssekrelerare
von Heidenstam, G. Olov, avdelningsdirektör Hjorth, Lars E. A.,
departementssekreterare Holmqvist, Åke H., departementssekreterare Olerud, Eric
Hj., sekreterare Ovegård, Lars O., byråchef Wallin, Alf G., kansliråd
Sekreterare:
Ovegård, Lars O., byråchef
Bitr.
sekreterare: Kolk, Raimond, avdelningsdirektör
Direktiven
för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Jo 22.
Utredningsmannen
har under året fortlöpande haft överläggningar med experter och andra av
utredningsarbetet berörda.
Utredningen
har den 12 november 1974 avgelt delbetänkandet (Ds K 1974:12) Anläggningar och
anordningar för mottagning av kemikalierester från fartyg.
Uppdraget
är därmed slutfört.
12.
Utredningen (Jo 1971:06) om kontrollantalterna på jordbrukets område
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1971 för att utreda frågor
rörande kontrollanstalterna på jordbrukets område (se Post-och Inrikes tidn.
den 15 juli 1971):
Ordförande:
Widén, K. A. Ingvar, generaldirektör
Ledamöter:
Hedström, Bo S., generaldirektör Hjelm, K. G. Lennart, professor, rektor
Johansson, N. Filip, lantbrukare, led. av riksdagen Kuylenstjerna, C. Göran J.,
direktör Mossberger, Eric G. V., f.d. ombudsman, f.d. led. av riksdagen
437 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo: 13
Experter:
Ekelund, Sigvard F. A., agr. dr Esbo, Harald V. O., professor
Lindström,
Ingvar A., byråchef (fr.o.m. den 17 januari 1974) Moberg, Harald A:son,
professor Nygård, Bengt A. V., professor Sylvén, N. Edvard H., professor
Sekreterare:
Jeppsson, O. Gunnar, byråchef
Bitr.
sekreterare: Hansson, N. Olle R., departementssekreterare Liden, B. Carl Johan,
lantbrukskonsulent
Lokal:
Lantbruksstyrelsen, Centralvägen 16, Fack, 171 20 Solna, tel. växel 83 05 20
(ordföranden och sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Jo 26.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft
överläggningar med av utredningens arbete berörda myndigheter, organisationer
och företag.
Utredningen
har i december 1974 avgett delbetänkandet (Ds Jo 1974:16) Utsädeskontrollens
organisation och lokalisering m. m.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.
13.
Utredningen (Jo 1971:08) om kostnaderna för miljövården
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 oktober 1971 för utredning rörande
kostnaderna för miljövården (se Post- och Inrikes tidn. den 25 november 1971):
Ordförande:
Paulsson, G. Valfrid V., generaldirektör
Ledamöter:
Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Burenstam Linder, H. M.
Staffan, docent, led. av riksdagen Norrby, J. Sören, ingenjör, led. av
riksdagen
Pettersson,
N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen (fr.o.m. den 11 juni 1974)
Rosqvist,
G. Birger, mästerlots, led. av riksdagen
Thorsson,
Inga M., statssekreterare, led. av riksdagen (t.o.m. den 10 juni 1974)
Åkerfeldt, Sven Eric, lantbrukare, led. av riksdagen
Jo; 13
Skr 1975:4 438
Experter: Ahlgren, Nils U., planeringschef (fr.o.m. den 1
december 1974) Grafsiröm, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör Helmerson, Bo I.
H., direktör Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare Höök, Erik S. V.,
planeringschef Johansson, Bengt A. W., departementsråd Johansson, E. Allan,
länsråd (t.o.m. den 8 maj 1974) Lönnqvist, Ulf R., kansliråd Moreau, Jan-Erik,
pol. mag. Nilsson, Olof, direktör Olerud, Eric Hj., sekreterare Svensson, Kjell
R., kansliråd Söderberg, Jan, departementssekreterare
Sekreterare: Ahlgren, Nils U., planeringschef (t.o.m. den
30 november 1974) övegård, Lars O., byråchef (fr.o.m. den 1 december 1974)
Bitr. sekreterare: Almgren, Richard, civilingenjör
Edwinson, Vanja A. M., kanslisekreterare Hannerz, N. Christer, socionom
(fr.o.m. den 1 december 1974) Olsson, Inger M-A., byrådirektör
Lokal: Slatens naturvårdsverk, Smidesvägen 5, Fack, 171 20
Solna, tel. växel 98 18 00 (sekreteraren)
Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse
Jo 28.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit åtta sammanträden.
Utredningen har den 17 juni 1974 avgett rapporten (SOU
1974:44) Effekter av förpackningsavgiften samt den 28 oktober 1974 betänkandet
(SOU 1974:101) Begränsning av svavelutsläpp - En studie av styrmedel.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
14. Utredningen (Jo 1972:01) om spridning av kemiska medel
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 mars
1972 för att utreda frågan om spridning av kemiska medel (se Post- och Inrikes
tidn. den 13 mars 1972):
Ordförande: Henningsson, H. Einar G. M., elektriker, f.d.
led. av riksdagen
439 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo; 15
Sakkunniga:
Andersson, Karl-Gustav, rörverksarbetare, led. av riksdagen Jönsson, Elias I.,
lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Larsson, L. Thorsten, lantbrukare, led. av
riksdagen Leuchovius, Karl G. W., lantbrukare, led. av riksdagen Sundström, M.
Gudrun, fru, led. av riksdagen
Experter:
Brandt. C. Erik, direktör Johansson, R. A. Dicken, avdelningsdirektör Lundberg,
Hans E. V., skogsdirektör Nilsson, B. Ingemar, ombudsman Paulsson, G. Valfrid
V., generaldirektör Rydbo, Folke, generaldirektör Svensson, S. Börje F.,
ombudsman Tågmark, Sven G., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Westlin, E.
Arne, avdelningschef
Sekreterare:
Ovegård, Lars O., byråchef
Bitr.
sekreterare: Holmgren, Anders F., jägmästare Lindgren, I. Lennart,
departementssekreterare
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Jo 24.
Utredningen
har under tiden november 1973 - maj 1974 hållit elva sammanträden.
Ulredningen
bar den 21 maj 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:35) Spridning av kemiska
medel.
Uppdraget
är därmed slutfört.
15.
Miljöforskningsutredningen (Jo 1972:02)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 maj 1972 för utredning om samordning
av miljövårdsforskningen (se Post- och Inrikes tidn. den 15 juni 1972):
Ordförande:
Johansson, E. Allan, länsråd
Ledamöter:
Andersson, Georg L., rektor, led. av riksdagen Andersson, Lennart F. H.,
studieombudsman, led. av riksdagen Ingelstam, Lars E., bitr. professor
Johansson, S. Olof H., led. av riksdagen
Jo;15 Skr 1975:4 440
Experter:
Erngren, Birgit, avdelningsdirektör Hannerz, D. G. Lennart, forskningschef
Sekreterare:
Damgren, H. G. Fredrik, departementssekreterare
Bitr.
sekreterare: Andersson, Ingvar L., byrådirektör Armelius, Nina T., fil. kand.
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Jo 25.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden.
Ulredningen
har i november 1974 avgelt betänkandet (Ds Jo 1974:8) Samordnad
miljövårdsforskning.
Uppdraget
är därmed slutfört.
16.1972
års jordbruksutredning (Jo 1972:04)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 juni 1972 för att utreda vissa frågor
inom jordbrukspolitiken (se Post- och Inrikes tidn. den 4 juli 1972):
Ordförande:
Widén, K. A. Ingvar, generaldirektör
Ledamöter:
Eliasson, Rolf A. E., lantmästare, f.d. led. av riksdagen Enlund, Eric P.,
lantbrukare, led. av riksdagen Israelsson, Per J., apparatskötare, led. av
riksdagen Kristiansson, N. Axel, lantbrukare, led. av riksdagen Lindberg, Marta
S., försäkringskassetjänsteman, f.d. led. av riksdagen Persson, Sven G. F.,
lantarbetare, f.d. led. av riksdagen Rask, Karl A., fabrikör, led. av riksdagen
Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av riksdagen
Experter:
Borg, Sune S. B., avdelningsdirektör Brangmo, K. Walter, direktör Cederberg,
Thomas O., direktör Elm, Torsten J. W., avdelningschef Hillbom, Lars H.,
civilekonom Hulting, K. R. Georg, byråchef Jansson, N. Ewald, f.d.
förbundsordförande Johannesson, Erik, direktör
441 Kommittéer; Jordbruksdepartementet Jo;16
Knutsson,
P. Gösta, byråchef
Kristenson,
Arne E., byråchef
Krislersson,
Helge E., fil. dr (avliden den 1 juli 1974)
Larson,
Sten E., byråchef (fr.o.m. den 5 april 1974)
Lindberger,
Lars, överdirektör
Lindman,
Karl S. S., byråchef
Lindström,
Ingvar A., byråchef
Nilsson,
Olof, direktör
Nilsson,
N. Thorsten G., lantbrukare (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Ohlsson,
K. Börje, lantbruksdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Olsson,
Bengt M., byråchef
Renborg,
Ulf B:son, professor (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Svärdström,
Karl-Fredrik, professor (fr.o.m. den 5 april 1974)
Swedborg,
Erik H., direktör (fr.o.m. den 5 april 1974)
Säkk,
Karl, t.f. byråchef
Tiberg,
Lennart F., direktör
Huvudsekreterare:
Lindström, Ingvar A., byråchef
Bitr.
sekreterare: Ingemansson, Jan H. I., lantbrukskonsulent (fr.o.m. den 1 juli
1974) Ågren, Carl-Henrik, byrådirektör
Lokal:
Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763
10 00 (huvudsekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Jo 27.
Tilläggsdirektiv
(anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprotokollet den 14 juni 1974):
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 juni 1972 har särskilda sakkunniga
tillkallats för att utreda vissa frågor inom jordbrukspolitiken. De sakkunniga
har antagit benämningen 1972 års jordbruksutredning.
Vid
behandlingen vid årets riksdag av motioner angående jordbrukspolitiken
uttalade jordbruksutskottet (JoU 1974:6) att de nuvarande bestämmelserna om
stöd till jordbrukets rationalisering gällt i snart sju år. Även om vissa
ändringar, vilka befunnits särskilt angelägna, hade genomförts under denna
period fanns det enligt utskottets mening skäl att nu göra en mera allmän
översyn över ralionaliseringspolitiken. Detta kunde, fortsatte utskottet, vara
motiverat av den förändring jordbruket genomgått sedan närmast föregående
översyn, liksom även av den förändrade roll i samhället som jordbruket kan ha
erhållit till följd av utvecklingen. Utskottet fann det naturligt att den av
utskottet förordade mera allmänna översynen av hela rationaliseringspolitiken hänskjuls
till jordbruksutredningen, vars direktiv därför borde vidgas i angiven
riktning. Översynen borde ske med beaktande av de erfarenheter som vunnits i
det hittillsvarande rationaliseringsarbetet och göras allsidig och
förutsättningslös. Del var önskvärt att ifrågavarande utredningsarbete kunde
bedrivas snabbt.
Jo:16 Skr 1975:4 442
Utredningen
borde här liksom i fråga om utredningsområdet i övrigt ha möjlighet att lägga
fram delbetänkanden. Utskottet var i avvaktan på den föreslagna översynen inte
berett ta ställning till de förslag om uttalanden och ändringar av gällande
bestämmelser m. m. som framförts i förutnämnda motioner. Motionerna borde i
stället överlämnas till 1972 års jordbruksutredning i samband med att
utredningen erhöll sina tilläggsdirektiv.
I
skrivelse till Kungl. Maj:t har riksdagen gett till känna vad jordbruksutskottet
anfört (rskr 1974:97). Vidare innebär riksdagens beslut att riksdagen hemställt
att ett antal motioner överlämnas lill jordbruksutredningen. Även i andra sammanhnag
har riksdagen hemställt att vissa motioner skall överlämans till utredningen
(rskr 1974:90,1974:98 och 1974:114).
För egen del anser jag att
utredning rörande jordbrukets rationalisering enligt riksdagens önskemål bör
komma till stånd. Utredningen bör i enlighet med vad riksdagen hemställt
företas av 1972 års jordbruksutredning och göras allsidig och
förutsättningslös. Såsom framhölls i prop. 1974:122 angående reglering av
priserna på jordbruksprodukter, m. m. bör jordbruksutredningen i samband härmed
pröva grunderna för utformningen av det framtida stödet till jordbruket i norra
Sverige. De motioner som riksdagen hemställt skall överlämnas till
jordbruksutredningen bör överlämnas i detta sammanhang.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbete. Därutöver har ett stort antal sammanträden hållits inom
utredningens olika expertgrupper.
Utredningen
har i november 1974 avgett promemorian (Ds Jo 1974:12) Effekter av
livsmedelssubventioner.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
17.
Jästutredningen (Jo 1973:02)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 januari 1973 för att utreda den
framtida försörjningen med jäst, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 3 mars
1973):
Ordförande:
Olsson, S. O. Bertil, f.d. generaldirektör
Sakkunniga:
BuII-Simonsen, Ivar, direktör Hedström, Bo S., generaldirektör
Experter:
Dalåsen, Arne, f.d. förbundskassör Hulting, K. R. Georg, byråchef Nybom, P.
Arne A., förbundssekreterare Thelin, K. Hugo, direktör
443 Kommittéer:
Jordbruksdepartementet Jo:18
Sekreterare: de Shärengrad, C. Allan R.,
departementssekreterare (avliden den 7 augusti 1974) Sjöberg, O. Torgny,
byrådirektör (fr.o.m. den 15 augusti 1974)
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Jo 21.
Utredningen har under tiden november 1973 - september 1974
hållit tio sammanträden samt haft överläggningar med olika kommunala instanser
och andra som berörs av utredningens arbeie.
Utredningen har den 26 september 1974 avgett betänkandet
(Ds Jo 1974:9) Den framtida försörjningen med jäst.
Uppdraget är därmed slutfört.
18. Förhandlingsgruppen (Jo 1973:03) för
renskötselanläggningar (FFR)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9
februari 1973 föratt förhandla med samebyarna om renskötselanläggningar m. m.
(se Post- och Inrikes tidn. den 9 mars 1973):
Ordförande: Persson, Sven G. F., lantarbetare, f.d. led.
av riksdagen
Sakkunniga: Bäärnhielm, G. Mauritz, hovrättsråd Landahl,
O. Sixten H., lantbruksdirektör
Experter: Bohman, Bengt A. H., länsråd Lundberg, J. Iwan,
avdelningsdirektör Lundvall, A. Göran, avdelningsdirektör Lithander, Per H.,
avdelningsdirektör Stenberg, Bruno, renägare Stenberg, Nikolaus, renägare
Åhrén, Anders, renägare
Sekreterare: Ekendahl, Bengt G. M., byrådirektör
Lokal: Lantbruksstyrelsen, Centralvägen 16, Fack, 171 20
Solna, tel. växel 83 05 20 (sekreteraren)
Direktiven för förhandlingsgruppen, se 1974 års
riksdagsberättelse Jo 22.
Förhandlingsgruppen har under tiden november 1973 -
oktober 1974 förhandlat med samebyarna i Jämtlands län samt haft sammanträden
med olika myndigheter och organisationer som berörs av gruppens arbete.
Förhandlingsgruppens arbete beräknas pågå under hela år
1975.
Jo: 19 Skr 1975:4 444
19.
Genbankutredningen (Jo 1973:04)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 februari 1973 för att utreda frågan
om bevarande av genetiskt material (se Post- och Inrikes tidn. den 9 mars
1973):
Utredningsman:
Palmstierna, Hans A. K., docent
Experter:
JuIén, A. Gösta J., avdelningsföreståndare Kåhre, E. Lennart J., professor
Myresten, Sven-Olof, avdelningsdirektör
Lokal:
Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763
1000
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Jo 23.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
20.1973
års skogsutredning (Jo 1973:06)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 september 1973 för att utreda vissa
frågor inom skogspolitiken (se Post- och Inrikes tidn. den 6 oktober 1973):
Ordförande:
Lyberg, Bengt, landshövding
Sakkunniga:
Brännström, Roland J., verkmästare, led. av riksdagen Dahlgren, P. Anders B.,
lantbrukare, led. av riksdagen Hedström, Bo S., generaldirektör Hjorth, Ragnar,
byråchef Nilsson, Nils-Erik, professor
Experter:
Bäckström, Sixten, förbundsordförande Carlsson, T. E. Roine, förbundsordförande
Edlund, Erik O. A., utvecklingschef Jansson, Sven E., lantbrukare (fr.o.m. den
I april 1974) Pettersson, Karl-Henrik, departementsråd Rydbo, Folke,
generaldirektör (fr.o.m. den 1 april 1974) Sundberg, Cari Gustaf, skogsdirektör
(fr.o.m. den 1 april 1974) Toll, J. Magnus, lantmästare
445 Kommittéer;
Jordbruksdepartementet Jo:21
Huvudsekreterare: Köhl, Olof F. E., hovrättsassessor
Bitr. sekreterare: Holmgren, Anders F., jägmästare
Jacobson, S. E. Olof, forskarassistent
Lokal: Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26,
Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren och bitr.
sekreterare)
Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse
Jo 25.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit nio sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
21.1973 års fiskevattensutredning (Jo 1973:07)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20
december 1973 för att utreda fiskelagstiftningen m. m. (se Post- och Inrikes
tidn. den 8 december 1973):
Ordförande: Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av
riksdagen
Sakkunniga: Andersson, L. Arne, lantbrukare, led. av
riksdagen Johansson, Tyra A. S., kontorist, led. av riksdagen Lindberg, Sven
J., ombudsman, led. av riksdagen Morell, Roland, direktör
Pettersson, A. Georg, ombudsman, led. av riksdagen Rydén,
N. Rune G., köpman, f.d. led. av riksdagen
Experter; Dyhre, A. Gunnar, kammarrättsråd (fr.o.m. den 1
september 1974) Ericson, E. Gerhard H., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1
december 1974)
Grebäck, Erik H., agronom, f.d. led. av riksdagen (fr.o.m.
den 1 april 1974)
Johansson, Bertil E., ombudsman
Johansson, Stig E., överdirektör (fr.o.m. den 1 december
1974) Kihlström, Bengt G., avdelningsdirektör (fr.o.m. den I december 1974)
Puke, Carl G. M., fiskeriintendent (fr.o.m. den 1 december 1974) Runnström,
Hans K. L., kanslichef (fr.o.m. den 1 april 1974) Silow, C. Ivan H-, t.f.
byråchef (fr.o.m. den 1 december 1974) Wenker, Stig-Eric, hovrättsassessor
(fr.o.m. den 1 april 1974) Wikman, L. Åke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1
december 1974)
Jo:21 Skr 1975:4 446
Sekreterare:
Wendt, Curt A. G., fiskeriintendent (fr.o.m. den 5 februari 1974)
Bitr.
sekreterare: Edlund, S. Lisbeth, kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 1 april 1975)
Lokal:
Fiskeristyrelsen, Otterhällegatan 12, Fack, 403 10 Göteborg, lel. växel 031/17
63 80 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Jo 26.
Utredningen
har under tiden januari 1974 - oktober 1974 hållit sex sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbeie.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
22.
Utredningen (Jo 1973:08) om huvudmannaskapet för svinstamkontrollen
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1973 för att utreda vissa
frågor om huvudmannaskapet för svinstamkontrollen (se Post- och Inrikes tidn.
den 25 januari 1974):
Utredningsman:
Persson, Sven G. F., lantarbetare, f.d. led. av riksdagen
Experter:
Bring-Larsson, E. Kerstin, agronom Henriksson, Rune 1., kansliråd Korkman, Nils
F., byråchef Kuylenstjerna, C. Göran J., direktör Lindgren, Börje A. L.,
direklör (fr.o.m. den 26 mars 1974)
Sekreterare:
Hultman, B. Håkan, statskonsulent
Direktiv
(anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprotokollet den 28 februari
1974):
Husdjurskontroll
innebär insamling och bedömning av data om djurens identitet, härstamning,
produktionsegenskaper, prestationer och andra uppgifter som har betydelse för
planläggning och genomförande av rationell utfodring och avel. Kontrollresultaten
utnyttjas vidare för prognosverksamhet och forskning rörande husdjursskötsel,
husdjursavel och animalieproduktion. Husdjurskontrollen med undantag för
häst-premiering regleras i kungörelsen (1967:396) om kontrollverksamhet
beträffande nötkreatur, svin, får och getter m. m.
Fram
till den 1 juli 1967 hade hushållningssällskapen betydande arbetsuppgifter inom
husdjurskonlrollen. I proposition 1967:74 uttalade dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet att starka skäl talade för att
447 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo:23
administrationen
och ledningen av kontrollverksamheten i ökad utsträckning borde övertagas av
näringsutövarna själva. Riksdagen hade inget att erinra mot detta uttalande
(JoU 1967:18, mem. 1967:28, rskr 1967:214). Till följd härav har verksamheten
inom de flesta kontrollformerna övertagits av djurägarnas egna organisationer.
Lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas uppgifter har därvid begränsats
till att fastställa allmänna riktlinjer för verksamheten samt att övervaka den.
I svinstamkontrollen som
syftar till att möjliggöra en tillförlitlig bedömning av svinens avelsvärde
baserad på avkommans egenskaper sköts dock det egentliga kontrollarbetet
fortfarande i betydande utsträckning av lantbruksstyrelsen. Bl. a. bestämmer
styrelsen för varje kontrollår vilka besättningar som skall vara anslutna lill
verksamheten samt vilka grupper av svin som skall kontrolleras. Styrelsen
bestämmer även enligt vilka principer kontrollresultaten skall sammanställas
och bearbetas. Styrelsen publicerar resultaten i form av rapporter och årliga
meddelanden. Själva kontrollen utförs vid speciella kontrollstationer som ägs
och drivs av hushållningssällskap, slakteriföreningar eller av dessa bildade
sammanslutningar.
Enligt min mening är
erfarenheterna av näringsutövarnas skötsel av husdjurskontroll goda. Deras
möjligheter att genom sina egna organisationer svara för olika former av
husdjurskontroll torde också ha ökat under senare år. Det finns därför skäl att
nu undersöka möjligheterna att överföra huvudmannaskapel även för
svinstamkontrollen på djurägarna själva. Jag föreslår att en sakkunnig
tillkallas för att utreda denna fråga.
Den
sakkunnige bör redovisa sina förslag före den 1 juli 1974.
Ulredningen
har under tiden januari - oktober 1974 hållit 18 sammanträden.
Utredningen
har den 4 september 1974 avgett betänkandet (Ds Jo 1974:7) Huvudmannaskapet för
svinstamkontrollen.
Uppdraget
är därmed slutfört.
23.
Avbytarutredningen (Jo 1974:01)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att utreda vissa
frågor rörande ett avbytarsyslem inom jordbruket (se Post- och Inrikes tidn.
den 5 februari 1974):
Utredningsman:
Widén, K. A. Ingvar, genfcraldirektör
Experter:
Jansson, N. Ewald, f.d. förbundsordförande Swedborg, Erik H., direktör Öster,
Karl Olov, departementssekreterare
Sekreterare:
Bräsch, Erik O., t.f. byråchef
Jo:23 Skr 1975:4 448
Direktiv
(anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprtokollet den 18 januari
1974):
För
att undersöka möjligheterna att bereda jordbrukare med mjölkproduktion
tillfälle till viss ledighet har sedan några år inom tre län bedrivits
försöksverksamhet med ett avbytarsyslem i Lantbrukarnas riksförbunds regi.
Enligt min mening bör möjligheterna att genomföra etl avbytarsyslem som
omfattar hela landet utredas. En särskild sakkunnig bör tillkallas för detta
ändamål.
Den
sakkunnige bör i utredningsarbetet, förutom syftet atl bereda jordbrukarna
möjlighet till ledighet, beakta också önskvärdheten alt skapa
sysselsättningstillfällen för i första hand arbetslösa lantarbetare.
Utgångspunkten för finansieringen av ett avbytarsyslem bör vara att den skall
ske inom den ram som tillerkänns jordbruket i kommande uppgörelser om
jordbruksregleringen. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.
Utredningen
har under tiden februari 1974 - oktober 1974 hållit tio sammanträden.
Utredningen
har i december 1974 avgett betänkandet (Ds Jo 1974:13) Avbylarverksamhet inom
jordbruket.
Uppdraget
är därmed slutfört.
24.
Emåutredningen 1974 (Jo 1974:02)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1974 för att undersöka
möjligheterna att begränsa översvämningarna i Emån:
Utredningsman:
Weiterhall, Sven C. E., byråchef
Experter:
Andersson, K. Göran, naturvårdsdirektör Sjöborg, N. Elvir, lantbruksdirektör
Sprinchorn,
K. Göran, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 8 oktober 1974) Svensson, Sven Åke,
naturvårdsdirektör Wallin, Sten-Erik J., avdelningsdirektör
Sekreterare:
Petersson, Bengt-Eve A., förste byråingenjör
Lokal:
Länsstyrelsen i Kalmar län. Fack, 381 01 Kalmar, tel. växel 0480/222 20
(sekreteraren)
Direktiv
(Kungl. Maj:ts beslut den 5 april 1974):
I
skrivelse den 16 april 1973 har länsstyrelsen i Kalmar län gjort framställning
om medel för erforderligt utredningsarbete rörande förhållandena i Emån i samband
med att man avser bilda ett vallendrags-förbund för Emån. Länsstyrelsen
framhåller bl. a. att det är elt väsentligt intresse att komma till rätta med
de extrema vattenföringarna och vatten-
449 Kommittéer; Jordbruksdepartementet Jo:25
stånden
i Emån för alt kunna minska därav orsakade skador för jordbruket och andra
intressen. Även om så genomgripande åtgärder knappast kan genomföras att
översvämningar vid exceptionella högvattenflöden helt kan undvikas, innebär
åtgärder som begränsar verkningarna av dessa flöden samt eliminerar
översvämningarna vid normala högvattenflöden en väsenllig förbättring av
nuvarande förhållanden.
Vissa
utredningar har tidigare gjorts, bl. a. i början på 1930-talet, om
möjlighelerna att begränsa översvämningarna i Emådalen. 1 början av 1960-talet
påbörjades en utredning som emellertid av olika skäl aldrig fullföljdes. Ett
omfattande grundmaterial finns bl a. inom den statliga lantbruksorganisationen
och hos länsstyrelsen i Kalmar län.
Vattenlagsutredningen
har i yttrande över länsstyrelsens i Kalmar län framställning uttalat att ett
utredningsarbete beträffande Emån bör bedrivas etappvis. I en första etapp bör
man helt översiktligt söka klarlägga vilka möjligheler som står till buds att
komma till rätta med översvämningarna. Detaljundersökningar bör genomföras
först i ett senare skede.
Med
hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter bemyndigar Kungl. Maj:t
chefen för jordbruksdepartementet alt tillkalla en särskild sakkunnig med
uppgift att undersöka möjligheterna att genom åtgärder inom Emåns
tillrinningsområde (bl. a. ändringar i regleringarna och utökad magasinering av
vatten) och inom de översvämningsdrabbade områdena (rensningar m. m.) minska
riskerna för översvämningar. De ekonomiska konsekvenserna av olika åtgärder
skall därvid översiktligt beräknas. Vid utredningen skall vidare göras en
uppskattning av de skador för jordbruket och andra intressen som
översvämningarna medfört samt redovisas en bedömning av vilka åtgärder som kan
vara rimliga att genomföra. Hänsyn till naturvårdens intressen skall tas vid
utredningens bedömanden.
Utredningen
har under tiden april - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, kraftintressenterna, Emåns
vattendragsförbund, berörda kommuner m. fl. Delutredningar av olika slag pågår
under medverkan av olika myndigheter.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete omkring årsskiftet 1975/76.
25.
Skogsadministrativa utredningen (Jo 1974:03)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1974 föratt utreda den statliga
administrationen på skogsbrukets område (se Post- och Inrikes tidn. den 25 maj
1974):
Ordförande:
Hedström, Bo S., generaldirektör
Sakkunniga:
Hedström, T. Uno V. E., hemmansägare, led. av riksdagen Norrby, Karl-Eric,
lantbrukare, led. av riksdagen
29
Riksdagen 1975. I saml Nr4
Jo:25 Skr 1975:4 450
Experter:
Andersson, Gösta R., skogsvårdskonsulent (fr.o.m. den 7 september 1974) Falk,
Eric G. R., länsjägmästare (fr.o.m. den 7 sepiember 1974)
Sekreterare:
Holmgren, Anders F., jägmästare
Lokal:
Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763
10 00 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprotokollet den 26 april
1974):
Skogsnäringen
är i Sverige en betydande näring. Den svarar för mer än en femtedel av landets
export. Såväl skogsbruket som skogsindustrin spelar dessutom stor roll för
sysselsättningen särskilt inom vissa regioner. I direktiven till 1973 års
skogsutredning framhålls att skogsnäringen kommer att vara av stor betydelse
även i framliden och att den framlida skogspolitiken därför bör utformas så
att möjligheter skapas för att vidmakthålla en långsiktig hög produklion i
skogsindusirin och därmed också en hög intensitet i det svenska skogsbruket.
1973
års skogsutredning har att bl. a. bedöma vilka styrmedel som behövs inom
skogspolitiken och lägga fram detaljerade förslag härom. Enligt direktiven
skall utredningen särskilt beakta möjligheterna att inom ramen för
skogsvårdslagstiftningen tillgodose samhällets behov att styra skogsproduktionen.
Utgångspunkten skall härvid vara att skogsmarken utnyttjas på från samhällets
synpunkt bästa sätt.
Skogsvårdslagen
(1948:237) är det viktigaste medlet för att genomföra skogspolitiken. Vidare
lämnas statligt stöd till skogsvårdsåtgärder och skogsvägbyggnad. Detta stöd är
inriktat huvudsakligen på norra Sverige. Också en effektiv statlig
administration är nödvändig för atl främja en sund utveckling av det svenska
skogsbruket.
De
centrala statliga adminislrationsuppgiflerna på skogsbrukets område beträffande
mark på vilken skogsvårdslagen äger tillämpning utövas av skogsstyrelsen.
Styrelsen skall leda de statliga åtgärderna för att främja det enskilda
skogsbruket och vara ledande, samordnande och rådgivande organ för
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Vidare skall skogsstyrelsen meddela
föreskrifter för mätning av virke och ha uppsikt över sådan mätning samt i
övrigt verka för det enskilda skogsbrukets och skogsnäringens utveckling.
För
varje län skall finnas en skogsvårdsstyrelse. Skogvårdsstyrelsen har till
uppgift alt främja och stödja den enskilda skogshushållningen samt att verka
för att skogsvårdsarbetet på de enskilda skogarna inom styrelsens
verksamhetsområde bedrivs på ett planmässigt sätt. Vidare skall skogsvårdsstyrelsen
utöva den uppsikt och vidta de åtgärder som enligt gällande skogsvårds-,
naturvårds- och andra författningar ankommer på styrelsen.
Skogvårdsstyrelsernas
arbetsuppgifter på naturvårdsområdet består av förvaltning av naturreservat och
naturminnen i enskild ägo samt landskaps vårdande åtgärder i allmänhet.
Landskapsvården bedrivs främst i form av beredskapsarbeten.
Skogvårdsstyrelserna
har tillkommit genom beslut av statsmakterna.
451 Kommittéer;
Jordbruksdepartementet Jo:25
Likaså har deras arbetsuppgifter till väsentlig del
fastställts av statsmakterna. Emellertid intar styrelserna ställning av
särskilda offentligrättsliga subjekt. Sålunda kan skogsvårdsstyrelse förvärva
fast egendom. Vidare kan skogsvårdsstyrelse uppta lån. Härför fordras dock
Kungl. Maj:ts godkännande.
Medan skogsstyrelsen, som är en rent statlig myndighet,
finasieras helt av medel över riksstaten, gäller särskilda finansieringsformer
för skogsvårdsstyrelserna. Enligt de av 1960 års riksdag (prop. 1%0:106, BevJoU
1960:1, rskr 1960:326) antagna grunderna för styrelsernas verksamhet råder en
klar uppdelning mellan styrelsernas statliga uppgifter och mera allmänna
serviceuppgifter. De förstnämnda betalas genom en schablonberäkning av
förrättningskostnaden för etl visst antal i förväg beräknade dagar för s. k.
offentlig verksamhet. Till denna kostnad läggs kostnaderna för arvoden m. m.
till styrelseledamöterna samt vissa andra kostnader med tillägg för ett belopp
motsvarande de till staten inlevererade skogsvårdsavgifterna. Det pä så sätt
framräknade beloppet betalas i form av dels bidrag från ett särskilt anslag på
riksstaten, dels ersättning från vissa andra anslag, bl. a. för
tjänstebrevsrätten. För utförda uppdrag m. m. uttas ersättning enligt särskild
av skogsstyrelsen fastställd taxa. Skogsvårds-styrelsernas frö- och
plantverksamhet drivs enligl nämnda riksdagsbeslut efter rent affärsmässiga
grunder.
Budgetåret 1972/73 hade skogsvårdsstyrelserna en
omslutning av sammanlagt ca 265 milj. kr. Styrelsernas inkomster uppgick till
ca 84 milj. kr. Statsanslagen uppgick till ca 46 milj. kr. Härtill kommer
arbetsmarknadsmedlen som utgick med närmare 125 milj. kr. Styrelsernas
tillgångar uppgår till ca 140 milj. kr. och efter avdrag för skulder till ca 36
milj. kr. Antalet förrättningsdagar uppgick under budgetåret 1972/73 till 289
000, av vilka nära 174 000 eller 60 % hänförde sig till skogliga
beredskapsarbeten.
Skogsadministrationens utformning och finansiering har vid
ett flertal tillfällen varit föremål för översyn. Särskilt har detta gällt
skogsvårdsstyrelserna. Även skogspolitiska utredningen har i betänkandet (SOU
1973:14) Mål och medel i skogspolitiken tagit upp oraganisatoriska frågor.
Enligt utredningen bör särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda frågan om
den statliga administrationen på det skogliga området. 1973 års skogsutredning
har inte att utreda denna fråga. 1 direktiven till denna utredning framhölls
alt särskilda sakkunniga borde tillkallas för detta ändamål. Jag anser att en
sådan utredning nu bör påbörjas genom att särskilda sakkunniga tillkallas.
Grunden för de sakkunnigas arbete bör vara att den
statliga administrationen organiseras på ett sådant sätt att den i praktiskt
handlande kan omsätta de skogspolitiska riktlinjer som statsmakterna drar upp.
Jag utgår från att de förslag om skogspolitiska styrmedel som 1973 års
skogsutredning kommer att lämna avser alla ägarekategorier inom skogsbruket.
Den statliga administrationen på det skogliga området skulle därmed få
uppgifier som omfattar all skogsmark i landet. Jag vill i detta sammanhang
också erinra om de arbetsuppgifter den skogliga administrationen har i fråga om
sysselsättning, fysisk riksplanering och miljövård.
Skogsvårdsstyrelsernas nuvarande speciella
förvaltningsrättsliga ställning bör upphöra. Styrelserna bör fortsättningsvis
vara rent statliga organ. De bör ägna sig åt statliga uppgifter och
serviceverksamhet i den omfattning denna bör ankomma på staten. I samband
härmed torde flera frågor som berör styrelsernas personal och egendom behöva
utredas
Jo:25 Skr 1975:4 452
närmare.
De sakkunniga bör därför utreda personalens anställningsförhållanden och
pensionsfrågor. Sålunda bör beaktas atl styrelserna f.n. har dels personal som
avlönas av statsmedel, dels personal som avlönas av styrelsernas egna medel. I
samband med sina överväganden rörande personalorganisationen bör de sakkunniga
la upp de frågor som hör samman med den personal som skogsvårdsstyrelserna har
till sitt förfogande för beredskapsarbeten. Vad angår styrelsernas egendom bör
de sakkunniga utreda i vad mån denna i sina helhet bör överföras i statlig ägo
eller om andra förvaltningsformer bör komma i fråga för viss egendom.
Frågan
om förvaltningen av skogsvårdsstyrelsernas fasta egendom hör nära samman med
frågan om organisationen för frö- och plantverksam-heten. Denna har utretts av
skogsbruksutredningen i betänkandet (SOU 1972:35) Skogsbrukets frö- och
plantförsörjning. Enligl min mening bör frågan ytterligare övervägas.
Skogsbruksulredningens betänkande bör därför överlämnas till de sakkunniga för
fortsatta överväganden i denna fråga. Utgångspunkten härvid bör vara att frö-
och plantverksamheten även i fortsättningen skall vara helt självfinansierad.
De
sakkunniga bör vara oförhindrade att pröva även andra frågor som hänger samman
med vad jag här berört.
Utredningsarbetet
bör bedrivas så att statsmakterna har möjlighet att först ta ställning till den
skogliga administrationens principiella utformning särskilt i fråga om den
regionala organisationen och därmed sammanhängande frågor. Innan de sakkunniga
lämnar förslag till omfattningen och inriktningen av de uppgifter som bör
ankomma på den statliga administrationen bör de avvakta de förslag som kommer
att framläggas av 1973 års skogsulredning. De sakkunniga, som följaktligen bör
redovisa sina ställningstaganden i form av delbetänkanden, bör utöver vad jag
tidigare nämnt i sitt arbete samråde med nämnda utredning.
Utredningen
har under tiden maj - oktober 1974 hållit ett sammanträde samt haft
överläggningar med tre skogsvårdsstyrelser. Utredningen beräknas pågå under
hela år 1975.
26.
Sakkunniga (Jo 1974:04) för förhandlingar om stöd till kollektiv skogsteknisk
forskning m. m.
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1974 för att för statens räkning
förhandla och - under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande - träffa nytt
avtal med Stiftelsen Skogsteknisk FoU om den fortsatta gemensamma
finansieringen av forskning och utvecklingsverksamhet på det skogstekniska
området (se Post- och Inrikes tidn. den 28 maj 1974):
Ordförande:
Hedström, Bo S., generaldirektör
Sakkunniga:
Carlsson, Jan Olof, bergsingenjör Hansson, N. Olle R., departementssekreterare
453 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo:27
Expert:
Holmgren, Anders F., jägmästare
Sekreterare:
Boberg, L. Håkan, departementssekreterare
Direktiv
(Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1974):
De
sakkunniga bör vid fullgörandet av sitt uppdrag beakta de riktlinjer för
statligt stöd till kollektiv forskning som angetts i prop. 1968:68 angående
ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete
samt i prop. 1971:1 bil. 15 (sid. 89).
De sakkunniga har under
tiden juni - oktober 1974 hållit två sammanträden saml därvid haft
överläggningar med representanter för Stiftelsen Skogsleknisk FoU.
De sakkunniga har i november
1974 avgett promemorian (Ds Jo 1974:15) Stöd till kollektiv skogsteknisk
forskning m. m.
Uppdraget
är därmed slutfört.
27.
Sakkunniga (Jo 1974:05) för förhandlingar om stöd till kollektiv forskning
rörande skogsträdsförädling och skogsgödsling m.m.
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1974 för allför statens räkning
förhandla och - under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande - träffa nytt
avtal med Stiftelsen Skogsförbättring om den fortsalla gemensamma
finansieringen av forsknings- och utvecklingsverksamhet rörande
skogsträdsförädling och skogsgödsling m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 28
maj 1974):
Ordförande:
Wallin, Alf G., kansliråd
Sakkunniga:
Carlsson, Jan Olof, bergsingenjör Hansson, N. Olle R., departementssekreterare
Sekreterare:
Boberg, L. Håkan, departementssekreterare
Direktiv
(Kungl. Maj:ls beslut den 10 maj 1974):
De
sakkunniga bör härvid också beakta frågan om gemensam finansiering av
avkommeprövning av skogsfröplantager. Vidare bör de sakkunniga beakta de riktlinjer
för slalligt stöd till kollektiv forskning som redovisats i prop. 1968:68
angående ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete saml i prop. 1971:1 bil 5 (sid. 89).
De sakkunniga har under
tiden juni - oktober 1974 hållit tre sammanträden samt haft
överläggningar med representanter för Stiftelsen
Jo:27 Skr 1975:4 454
Skogsförbältring.
De sakkunniga har i
november 1974 avgett promemorian (Ds Jo 1974:14) Stöd till kollektiv forskning
rörande skogsträdsförädling och skogsgödsling.
Uppdragel
är därmed slutfört.
28.
Organisationskommittén (Jo 1974:06) för beredning av vissa frågor om den
framtida organisationen av växtskyddsverksamheten
Tillkallade
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 juni 1974 för beredning av vissa
frågor om den framtida organisationen av växtskyddsverksamheten (se Post- och
Inrikes tidn. den 12 juli 1974):
Ordförande:
Eckersten, Ivan E., statssekreterare
Ledamöter:
Eliasson, Per-Erik, byråchef Gustafsson, N. Henry, avdelningschef Henriksson,
Rune I., kansliråd Stenmark, C. G. Arnold, försöksledare Sylvén, N. Edvard H.,
professor
Experter:
Beckman, Arne, byrådirektör (fr.o.m. den 21 oktober 1974) Björling, Karl J. E.,
professor Ekelund, F.A. Sigvard, agr. dr
Johnsson,
Inez M., byrådirektör (fr.o.m. den 21 oktober 1974) Kroeker, Göran H., agronom
(fr.o.m. den 21 oktober 1974) Lekänder, Bertil K. F., professor
Linden,
Hans G., försöksintendent (fr.o.m. den 21 oktober 1974) von Rosen, Hans J. D.,
avdelningsföreståndare (fr.o.m. den 21 oktober 1974) Sanner, Lars-Erik,
överbibliotekarie (fr.o.m. den 21 oktober 1974)
Sekreterare:
Junback, Carl Gunnar, departementssekreterare
Lokal:
Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763
10 00 (ordföranden öch sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Kommittén
har under tiden juni - oktober 1974 hållit tre sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
kommitténs arbete. Därutöver har sammanträden hållits med särskilda
arbetsgrupper inom kommittén.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
455 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo:29
29.
Jordförvärvsutredningen (Jo 1974:07)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att se över
jordförvärvslagstiftningen (se Post-och Inrikes tidn. den II juli 1974):
Ordförande:
Widén, K. A. Ingvar, generaldirektör
Sakkunniga:
Johansson, Gunnar A., häradsdomare, led. av riksdagen Johnsson, John E.,
ombudsman, led. av riksdagen Larsson, K. Einar A., lantbrukare, led. av
riksdagen Lindberg, Sven J., ombudsman, led. av riksdagen Ludvigsson, Ingrid
M., kontorist, led. av riksdagen Stjerna, G. Henry, lantbrukare
Experter:
Agebro, Albin S., förbundssekreterare (fr.o.m. den 7 september 1974)
Andreasson, A. Osvald, pol. mag., utredningssekreterare (fr.o.m. den 7
september 1974)
Gunsell,
Tor A., överingenjör (fr.o.m. den 7 september 1974) Jansson, Harald,
fastighelsdirektör (fr.o.m. den 7 september 1974) Johansson, S. Arne H.,
länsjägmästare (fr.o.m. den 7 september 1974) Lindström, Ingvar A., byråchef
(fr.o.m. den 7 september 1974) Millgård, E. Olof (Olle), teknisk direktör
(fr.o.m. den 7 september 1974) Nilsson, N. Thorsten G., lantbrukare (fr.o.m.
den 7 september 1974) Romson, Rolf, direktör (fr.o.m. den 7 september 1974)
Svensson, S. Börje F., förbundsordförande (fr.o.m. den 7 september 1974)
Wessén,
E. Vilhelm A., agronom (fr.o.m. den 7 september 1974) Åkerman, N. Håkan,
överdirektör (fr.o.m. den 7 september 1974)
Sekreterare:
Köhl, Olof F. E., hovrättsassessor
Bitr.
sekreterare: Holmgren, Gunnar, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 14 oktober 1974)
Warensjö, J. A. Folke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 7 september 1974)
Lokal:
Jordbruksdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack. 103 20 Stockholm, tel. växel 763
10 00 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprotokollet den 26 juni 1974):
Förvärv
av jordbruksjord och skogsmark kontrolleras genom jordförvärvslagen (1965:290)
som trädde i kraft den 1 juli 1%5 (prop. 1965:41, 3LU 1965:22, rskr 1965:211).
Enligl 1 § första stycket lagen får jordbruks- och skogsfastigheier inte
förvärvas genom bl. a. köp, byte eller
Jo. 29 Skr 1975:4 456
gåva
utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel gäller åtskilliga
undantag (1 § andra stycket). Förvärvstillstånd behövs bl. a. inte om egendomen
förvärvas från staten eller om staten, landstingskommun, kommun eller
kommunalförbund är förvärvare. Vidsträckt undantag görs för förvärv från
släktingar. Förvärvstillstånd behövs inte heller om egendomen ingår i stadsplan
eller om den enligt byggnadsplan, som fastställts efter den 1 januari 1948, är
avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Jordförvärvslagen upptar
inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stäliit anges olika fall då
förvärvstillstånd får vägras. Så kan ske när egendomen i fråga finnes böra tas
i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig
storlek och ägoanordning (5 § ). Vägras av sådan anledning tillstånd till köp,
kan säljaren i regel påfordra att staten löser egendomen till det av köparen
utfästa priset (10 § ). Förvärvslillstånd kan vidare vägras, om det finns
anledning att anta att förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är att
själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva
skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk (4 § första stycket).
Denna regel får dock inte ulan särskilda skäl tillämpas gentemot förvärvare som
industriellt förädlar jordbruks- eller skogsbruksprodukter eller handlar med
jordbruksprodukter och vars huvudsakliga syfte med fånget är alt varaktigt
tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. En sådan förvärvare är alltså i
huvudsak jämställd med aktiva jordbrukare. Detsamma gäller den som förvärvar en
för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och ämnar bereda sig
stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen. Motsvarande
förmånsställning tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan bli
bärkraftigt och jord-eller skogägare som genom tillskottsförvärv rationaliserar
sin brukningsenhet.
Jordförvärvslagens
huvudsyfte är atl främja jordbrukels och skogsbrukets rationalisering på så
sätt att lantbruksnämnderna får möjlighet att ingripa mot förvärv av mark som
behöver tas i anspråk för alt underlätta bildandet av rationella
brukningsenheter. Lagstiftningen fyller också en annan viktig uppgift genom att
den ger viss förtur i fråga om förvärv av jordbruksjord och skogsmark åt sådana
förvärvare som kan förutsättas komma atl väl ta till vara markens
produktionsförmåga. Det gäller i första hand akiiva jord- och skogsbrukare men
också förädlingsförelag för jordbruks- och skogsprodukter.
Förköpslagen
(1%7:868) ger kommun förköpsrätt vid försäljning som omfattar sådan fast
egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande anordning. Fastighetsförvärv beträffande vilka
kommunal förköpsrätt föreligger är i stor utsträckning också underkastade
tillslåndstvång enligt jordförvärvslagen. För samordningen mellan de båda
lagarna finns särskilda regler.
Enligt
jordhävdslagen (1969:698) får ingripande på grund av bristande hävd ske för att
skydda jordbruk som har förutsättningar för rationell drift eller för att ta
tillvara möjligheter till strukturrationalisering.
Prisnivån
på jord- och skogsbruksfastigheter har stigit kraftigt under senare år. Delvis
är denna prisutveckling en följd av penningvärdets förändring och i fråga om
skogsmark också av det förbättrade prisläget på skogsprodukter. Därutöver
förekommer inte sällan att överpriser betalas för mark i ren spekulation i
kommande prisstegringar och av andra orsaker som inte har med markens
användning för jordbruk eller skogsbruk att göra.
457 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo:29
Resultatet
härav blir att priset på jordbruksmark drivs i höjden till förfång för såväl
jordbruket som konsumenterna. Dyrare jordbruksmark betyder stigande
livsmedelspriser men också svårigheter inte minst för unga människor som vill
ägna sig åt jordbruket som yrke att köpa eller arrendera jordbruksmark till
priser som slår i rimligt förhållande till avkastningen. Det är angeläget från
samhällets synpunkl att denna utveckling bryts.
Markvärdestegringens
problem har varit föremål för lagstiftningens intresse under hela 1900-talet.
Ett stort antal utredningar har arbetat med problemet och föreslagit skilda
lösningar. Särskilt under senare år har statsmakterna vidtagit en rad åtgärder
på skilda områden som syftat eller medverkat till att dämpa eller motverka
vådorna av markvärdestegringen. Sålunda antog riksdagen år 1967 i syfte att
tillföra det allmänna en större del av sådana värdestegringar på fastigheter
som väsentligen beror på samhälleliga insatser skärpta bestämmelser angående
beskattning av realisationsvinst på fastigheter (prop. 1967:153, BeU 1967:64,
rskr 1967:153). Inkomstbeskattningen av realisationsvinst vid icke yrkesmässig
avyttring av fastigheter m. m. är f. n. föremål för översyn av realisationsvinstskattekommittén
(Fi 1970:79). Den 1 januari 1972 infördes nya bestämmelser om ersättning vid
expropriation (prop. 1971:122, CU 1971 ;27, rskr 1971:310) vilkas
tillämpningsområde utvidgades vid tillkomsten av den nya expropriationslagen
(prop. 1972:109, CU 1972:34, rskr 1972:364, SFS 1972:719). Bestämmelserna har
till syfte att dämpa markvärdestegringen och hindra att samhället vid
expropriation för lätbebyggelseändamål skall behöva ersätta vissa värden som
har uppstått till följd av samhällets egna insatser och har samband med
tätbebyggelseutvecklingen. Den s. k. presumtionsregeln i expropriationslagen
innebär att sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som
ägt rum under tio år före ansökningen om expropriation får räknas ägaren till
godo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än förväntningar
om ändring i markens tillåtna användningssätt. Enligt en särskild
övergångsbestämmelse gäller presumtionsregeln inte i fråga om värdeökning som
inträffat före den 1 juli 1971. För att motverka markspekulation och opåkallad
markvärdestegring genomfördes vidare i samband med 1972 års lagstiftning
angående fysisk riksplanering den ändringen i byggnads- och
naturvårdslagstiftningen att vid bl. a. generalplanering och förordnanden
enligt naturvårdslagen ersättning skall utgå endast när pågående markanvändning
avsevärt försvåras men inte, som tidigare varit fallet, för bortfall av
förväntningsvärden.
Vidare bör erinras om atl
de av 1972 års riksdag godkända riktlinjerna för hushållningen med mark och
vatten bl. a. innebär atl i den fysiska planeringen skall beaktas de areella
näringarnas betydelse för vårt lands ekonomiska utveckling och välfärd och att
all möjlig hänsyn bör tas till dessa näringars krav. Uppstår konflikter mellan
jordbruksintressen och tätortsexpansion, bör enligt dessa riktlinjer högvärdig
jordbruksmark inte las i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från
samhällsbyggandels synpunkt likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för
jordbruket mindre värdefull mark. Angelägenheten att bevara jordbruksjord och
skogsmark har också beaktats i det principbetänkande om markanvändning och
byggande (SOU 1974:21) som bygglagutredningen nyligen lagt fram. De nya
planeringsformer som där föreslås syftar bl. a. til! att säkerställa produktiv
mark för de areella näringarnas behov. I kommunplan som läcker kommunens hela
område skall anges grunddragen för markresursernas användning inom kommunen på
lång sikt. Därigenom förbättras möjlig-
Jo:29 Skr 1975:4 458
heterna
att bevara god jordbruksmark samtidigt som uppkomsten av förväntningsvärden på
mark som reserverats för jordbrukets och skogsbrukets behov motverkas.
Betänkandet bereds f. n. i bostadsdepartementet.
Det
bör också nämnas att lantbruksstyrelsen f. n. håller på med en översyn av hur
jordförvärvslagen tillämpas och hur den har verkat. En rapport härom väntas
till hösten 1974. Redan nu slår klart att svårigheter har uppstått vid lagens
tillämpning på grund av de överpriser som betalas för jordbruksjord och
skogsmark. Särskilt i fråga om välbelägna jordbruks- och skogsbruksfastigheter
med bra bostad och fastigheter i attraktiva områden i övrigt betalas inte
sällan priser som inte är rimliga med hänsyn till jordbruks- eller
skogsbruksvärdet. Köparna är ofta inte beroende av jord-och skogsbruket på
fastigheten för sin försörjning. Om en sådan fastighet helt eller delvis behövs
för att rationalisera en närliggande brukningsenhet där brukaren behöver
marktillskott för att kunna bedriva sin näring lönsamt, uppstår svårigheter
med hänsyn lill att lantbruksnämnden om förvärvet avslås med stöd av 5 §
jordförvärvslagen i regel får lösa fastigheten för det utfästa överpriset. 1 så
fall kan fastigheten inte säljas vidare till angränsande brukare utan förlust,
vilket innebär att överpriset får betalas av staten. Sedan en tid tillbaka
avslår lantbruksnämnderna förvärvansökningar av den här beskrivna typen med
åberopande av 4 § jordförvärvslagen. Det innebär att staten ej blir skyldig att
lösa fastigheten, varvid säljaren antingen får behålla denna eller sälja den
till ett rimligare pris. Stöd för en sådan lagtillämpning finns i lagens
förarbeten.
Av
vad jag nu sagt framgår att under senare år genomförts eller förberetts flera
reformer på marklagstiftningens område som är ägnade att hålla tillbaka
prisstegringar på jordbruks- och skogsmark och atl det i viss mån är möjligt
att genom skärpt tillämpning av jordförvärvslagen motverka en del icke
önskvärda följder av utvecklingen. De nämnda åtgärderna torde emellertid
knappast vara tillräckliga för alt dämpa de överpriser på jordbruksjord och
skogsmark som synes bli allt vanligare. Enligt min mening finns nu anledning
att undersöka i vad mån det är möjligt att ytterligare motverka denna
utveckling genom ändringar i jordförvärvslagstiftningen.
Även
andra skäl talar för att en allmän översyn av jordförvärvslagen nu bör komma
till stånd. Det är snart tio år sedan lagen antogs, och under den tiden har det
skett en snabb ulveckling både inom de areella näringarna och samhället i
övrigl. Jordbruket och skogsbruket har genomgått kraftig mekanisering och rationalisering.
Såväl jordbrukspolhiken som skogspolitiken är föremål för utredningar. 1972 års
jordbruksutredning (Jo 1972:4) har bl. a. att överväga frågan om
jordbruksproduktionens lämpliga omfattning samt rationaliseringsstödet till
jordbruket. 1973 års skogsutredning (Jo 1973:6) har enligt sina direktiv att
bedöma vilka styrmedel som behövs inom skogspolitiken för att tillgodose
önskemålet om en långsiktig hög produktion i skogsindustrin och därmed också en
hög intensitet i det svenska skogsbruket. Ulångspunklen för skogsutredningen är
att skogsmarken skall utnyttjas på från samhällets synpunkt bästa sätt.
Marklagstiftningen bör givetvis anpassas efter resultaten av dessa utredningars
överväganden. Ett annat skäl för en allmän översyn av jordförvärvslagen är
utvecklingen beträffande den fysiska planeringen.
Jag
förordar därför att särskilda sakkunniga tillkallas för en översyn av
jordförvärvslagen och därmed sammanhängande lagstiftning. Utgångspunkten för
översynen bör vara att lagen skall stödja en sådan hushållning med våra
marktillgångar att ett effektivt jord- och skogsbruk kan bedrivas i vårt land.
Samtidigt bör lagen liksom hittills främja
459 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo:29
jordbrukets och skogsbrukets rationalisering och ge
företräde åt förvärvare som kan förutsättas komma att väl ta till vara markens
produktionsförmåga. Å andra sidan bör liksom f. n. hinder inte resas mot
förvärv av fastigheter som har ringa värde från jordbruks- eller
skogsbrukssynpunkt. Jordförvärvslagen bör också vara så utformad att den i
samspel med andra åtgärder från samhällets sida mera effektivt än f. n.
motverkar prisstegring på jordbruks- och skogsmark och spekulation i sådan
mark.
Som tidgare nämnts finns vissa möjligheter atl komma till
rätta med spekulations- och kapitalplaceringsköp genom att vägra
förvärvtillstånd med stöd av 4 § jordförvärvslagen. En skärpning i detta
hänseende är påkallad. De sakkunniga bör överväga att i lagen införa en
bestämmelse som ger möjlighet att vid tillståndsprövningen beakta om det
avtalade priset överstiger fastighetens beräknade avkastningsvärde vid
användning för jordbruk eller skogsbruk.
Vid inlösen enligt 10 § jordförvärslagen är statens i
princip skyldig att godta den avtalade köpeskillingen. Detta gäller visserligen
inte om priset uppenbart överstiger egendomens värde. Det finns emellertid ej
anledning att staten vid vägrat tillstånd över huvud skall betala något
överpris för fastigheten. En möjlighet att hålla löseskillingen på skälig nivå
i dessa fall synes vara att i fråga om inlösen enligt jordförvärvslagen hänvisa
till expropriationslagens värderingsregler. Det bör stå de sakkunniga fritt att
pröva även andra lösningar.
Till de förvärv som är undantagna från prövning enligt
jordförvärvslagen hör som nämnts inledningsvis kommunernas förvärv av
jordbruksjord och skogsmark. I samband med lagens tillkomst uttalade tredje
lagutskottet (3LU 1965:22 s. 35) alt det fick förutsättas att kommun inte
begagnade sin förvärvsfrihet ulan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt
i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål angående disponerandet
av egendomen. De sakkunniga bör undersöka hur det sålunda förutsatta
samrådsförfarandet har fungerat och om det finns anledning att göra detta
förfarande obligatoriskt.
Även vissa andra förvärv är som sagt undantagna från
lagens tillämpning. De sakkunniga bör överväga huruvida det finns anledning att
begränsa dessa undanlag. Härvid bör särskild uppmärksamhet ägnas
släktskapsundantagen. Dessa har många gånger medfört svårigheter när det gäller
att med hjälp av jordförvärvslagen underlätta rationalisering i form av
kompletteringsförvärv. Rationaliseringsfastigheter behålls ofta av släktingar
och delägare i dödsbon även om de inte längre har någon nämare anknytning vare
sig till orten eller jordbruket.
Vad sedan gäller frågan vilka kategorier som skall ha
förtur när det gäller förvärv som inte är avsedda för komplettering av redan
ägd fastighet bör de sakkunniga förutsättningslöst pröva olika lösningar. Som
redan sagts bör utgångspunkten vara att markens produktionsförmåga tas väl till
vara.
Med markfrågorna hänger nära samman arrendeförhållanden i
fråga om jordbruksjord. Att det finns tillgång till arrendemark på skäliga
villkor är av stor betydelse när det gäller att skapa förutsättningar för
jordbruksin-tresserade personer utan egel kapital att ägna sig åt jordbruk. I
den mån ändringar i jordförvärvslagen och annan marklagstiftning leder till
dämpad markprisstegring, måste delta uppenbarligen få gynnsam inverkan på
arrendeprisnivån. Frågan om ökade möjligheter till skälighelsprövning av
arrendevillkor kommer att övervägas inom justitiedepartementet. S. k.
sidoarrenden är numera en vanlig form för storlekskomplettering av jordbruken.
De sakkunniga bör uppmärksamma detta problem och andra
Jo:29 Skr 1975:4 460
frågor
i samband med jordbruksarrenden som kan ha betydelse för utformningen av
jordförvärvslagstiftningen.
Möjligheten
för sambruksförening och andra som vill driva jordbruk i samverkan att få
tillgång till jordbruksmark bör ägnas särskild uppmärksamhet.
Översynen
bör också omfatta jordhävdslagen.
De
sakkunniga bör kunna ta upp även andra frågor som har samband med dem jag
berört i det föregående.
Som
lidigare nämnts bör jordförvärvslagen anpassas till resultatet av 1972 års
jordbruksutrednings och 1973 års skogsutrednings överväganden. De sakkunniga
bör samråda med nämnda utredningar.
De
sakkunniga bör vara oförhindrade att redovisa resultatet av sitt arbetet
successivt.
Utredningen
har under tiden juli - oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete
beräknas pågå under hela år 1975.
30.
Ren-bil-utredningen (Jo 1974:08)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för att utreda bilisternas
kostnader vid sammanstötning med ren (se Post- och Inrikes tidn. den 21 augusti
1974):
Utredningsman:
Ovegård, Lars O., byråchef
Expert:
Wikman, L. Åke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 september 1974)
Lokal:
Statens naturvårdsverk, Smidesvägen 5, Fack, 171 20 Solna, tel. växel 98 18 00
Direktiv
(anförande av statsrådet Lundkvist till stalsrådsprolokollet den 7 juni 1974):
I
motioner till årets riksdag (mot. 1974:523 och 1974:810) har tagits upp problem
sammanhängande med kollisioner mellan motorfordon och renar. Motionärerna
framhåller att bilisten dels får svara för skadorna på den egna bilen, i den
mån de inte täcks av försäkring, dels oftast även får ersätta renägaren för den
påkörda renen. Detta innebär enligt motionärerna en orättvisa i form av bl. a.
högre kostnader för bilisten i renbetesområden än i andra delar av landet.
Enligt motionen 1974:523 bör utredas om det är möjligt att genom fondbildning
eller genom någon försäkringsform minska eller eliminera bilisternas kostnader
vid sammanstötning med ren. I motionen 1974:810 begärs skyndsam utredning och förslag
rörande förbättrande av trafiksäkerheten med avseende på renfaran på våra
vägar.
Jordbruksutskottet
anför i betänkandet JoU 1974:1 (p. 11) att det utgår från att alla berörda
parter vidtar de åtgärder som är möjliga för att nedbringa antalet sammanstötningar
mellan motorfordon och ren. I anledning av vad som anförs i motionerna erinrar
utskottet om att frågan om skadeståndsansvar i samband med renskötsel
behandlades i samband med
461 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo:31
att
rennäringslagen (1971:437) antogs av riksdagen år 1971. I enlighet med vad som
därvid anfördes skall allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser tillämpas på
trafikskador som vållats av renar. Della innebär bl. a. att skadeståndsansvar
för renägare eller sameby kan inträda om den som haft djuren i sin vård brustit
i skälig tillsyn. Ersättningsskyldighet för den påkörda renen synes i praktiken
normalt falla på bilens förare eller ägare. Härigenom uppstår kostnader för
bilföraren vilka knappast blir aktuella vid sammanstötningar med andra djur och
som således endasi förekommer i de delar av landet där det finns renar.
Utskottet
hade för sin del inte något att erinra mot att en undersökning görs i syfte att
utreda om det är möjligt att genom fondbildning eller någon försäkringsform
eller på annat sätt minska eller eliminera bilisternas kostnader vid
sammanstötning med ren. Motionen 1974:523 tillstyrktes således av utskottet. En
utredning av nu angivet slag syntes enligt utskottets mening i allt väsentligt
även kunna tillgodose syftet med motionen 1974:810.
Riksdagen
beslöt att som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (rskr
1974:114).
Med
anledning av riksdagens beslut föreslår jag att en sakkunnig tillkallas för atl
utföra den begärda undersökningen. Såsom utskottet anfört bör dennas syfte vara
att utreda om det är möjligt att genom fondbildning eller någon försäkringsform
eller på annat sätt minska eller eliminera bilisternas kostnader vid
sammanstötning med ren.
Utredningen
har under tiden juni - oktober 1974 haft överläggningar med olika myndigheter
och andra som berörs av utredningens arbeie. Överläggningar har delvis skett i
anslutning till studiebesök.
Utredningen
beräknar slutföra sitt arbete under år 1975.
31.1974
års trädgårdsnäringsutredning (Jo 1974:09)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1974för att utreda
trädgårdsnäringen (se Post- och Inrikes tidn. den 5 oktober 1974):
Ordförande:
Henriksson, Rune I., kansliråd
Sakkunniga:
Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Björk, Villiam E., kommunalråd,
f.d. led. av riksdagen Carlström, A. Valdo, direktör, led. av riksdagen
Nilsson, Anna-Lisa, handelsträdgårdsmäslare, led. av riksdagen
Experter:
Gustafsson, N. Henry, avdelningschef (fr.o.m. den 19 oktober 1974) Moberg, C.
E. Ragnar, direktör (fr.o.m. den 19 oktober 1974) Nyström, Holger R. B.,
direktör (fr.o.m. den 19 oktober 1974) Svensson, S. Börje F.,
förbundsordförande (fr.o.m. den 19oktober 1974)
Jo:31 Skr 1975:4 tZ
Sekreterare:
Donelius, H. Göran, t.f. universitetslektor (fr.o.m. den 19oktober 1974)
Lokal:
Lantbrukshögskolan, 230 53 Alnarp, tel. 040/4644 10 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Lundkvist till statsrådsprotokollet den 13 september
1974):
Trädgårdsnäringen
indelas vanligen i fruktodling, bärodling, köksväxtodling, prydnadsväxtodling
och odling av plantskolealster. Odling sker dels under glas, dels på friland.
Värdet av den yrkesmässiga trädgårdsproduktionen uppskattas till ca 600 milj.
kr. per år, varav ca 60 % faller på prydnadsväxter och 40 % på ätbara
trädgårdsprodukter. Vid sidan av den yrkesmässiga produktionen förekommer en
omfattande husbehovsodling av frukt, bär och köksväxter. Växthusarealen
omfattar ca 4 250 000 m. Av denna används ca 70 % til! odling av prydnadsväxter
och ca 30 % till odling av ätbara produkter. Frilandsarealen är ca 14 000 ha,
varav för köksväxler 5 600 ha, fruktträd 3 700 ha och jordgubbar 2 000 ha.
Enligt lantbruks-registret odlades år 1973 trädgårdsväxter vid inemot 9 000
företag. Av dessa är omkring 2 000 specialiserade växthusföretag. Under de
senaste 20 åren har produktionen i allt högre utsträckning lokaliserats till
södra Götaland. Med undantag för bärodlingen dominerar Skåne den yrkesmässiga
odlingen av trädgårdsväxter.
Produktionen
av trädgårdsalster har under senare år genomgått en avsevärd rationalisering
vilket resulterat i att vi i dag har många stora specialiserade företag. Detta
gäller för både växthus- och frilandsodlingen. Utvecklingen har underlättals
genom statliga satsningar på forskning, försök och rådgivning samt genom
satligt stöd till uppbyggnad och utveckling av rationella företag. Under
1960-talet har den yrkesmässiga produktionen av köksväxter och prydnadsväxter
ökat, medan en viss tillbaka gång kännetecknar frukt- och bärodlingen. Konsumtionen
av trädgårdsprodukler har ökal väsentligt under senare år. Ökningen är för
köksväxterna mellan 4 och 5 % och för prydnadsväxterna mellan 5 och 6 % per år.
Det
svenska gränsskyddet för trädgårdsprodukter utgörs dels av tullar, som utgår
per viktenhet av den importerade varan, dels i fråga om äpplen och päron av en
kvantitativ reglering av importen under den del av året då den svenska
produktionen marknadsförs. Vikttullarna, som varierar för olika produkier,
utgår vanligen endasi under en begränsad del av årel.
Distributionstekniken
har när det gäller trädgårdsprodukter utvecklats mycket snabbt. Detta ställer
ökade krav på produkternas kvalitet, sortering, förpackning m. m. Samtidigt har
en betydande koncentration ägt rum inom livsmedelshandeln, vilket fått till
följd att f. n. ett fåtal inköpsföretag dominerar partihandeln. En liknande
utveckling pågår även när det gäller prydnadsväxterna. De stora inköpsföretagen
fordrar stora kontinuerliga leveranser av produkter med enhetlig kvalitet.
Kostnadsutvecklingen
inom den svenska trädgårdsnäringen har tidigare varit relativt gynnsam.
Trädgårdsnäringen har dock i likhet med andra näringar under senare tid fått
vidkännas kostnadsökningar på grund av bl. a. höjda bränslekostnader. Genom
riksdagens beslut om stöd till energibesparande åtgärder inom bl. a.
trädgårdsnäringen (prop. 1974:69, JoU 1974:19, rskr 1974:196) samt genom sänkta
oljepriser har siluationen dock förbättrats.
463 Kommittéer: Jordbruksdepartementet Jo;31
De
förändringar som skett inom näringen under senare år motiverar enligt min
mening att särskilda sakkunniga nu bör tillkallas för att göra en samlad
översyn av trädgårdsnäringens förhållanden.
De
sakkunniga bör överväga frågor som sammanhänger med bl. a. omfattning,
inriktning och lokalisering av trädgårdsnäringen. Mot bakgrund härav bör de
sakkunniga överväga om särskilda åtgärder erfordras för näringen.
Utgångspunkter för förslagen bör vara atl vi skall eftersträva att i landet ha
en effektiv och konkurrenskraftig trädgårdsnäring samt att konsumenterna
tillförsäkras produkter av god kvalitet till rimliga priser. Översynen bör ske
med beaktande av de förpliktelser som Sverige påtagit sig på det
internationella ekonomiska området. Det nuvarande gränsskyddet för
trädgårdsprodukler bör således bibehållas pä en i stort sett oförändrad nivå. 1
frågor rörande sysselsättningen bör utredningen samråda med utredningen om
arbetskraftsförhållandena inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna (A 1974:10).
Det
bör ankomma på de sakkunniga att undersöka trädgårdsnäringens kostnader och
lönsamhetens utveckling. De framställningar i ämnet som inkommit till Kungl.
Maj:t bör överlämnas till de sakkunniga.
Principerna
för det statliga stödet till trädgårdsnäringens rationalisering fastlades av
riksdagen år 1968 (prop. 1968:1, s. 11, JoU 1968:1, rskr 1968:9). Vägledande
för stödets utformning var de av 1967 års riksdag fastställda riktlinjerna för
det statliga finansiella stödet till jordbrukets rationalisering. 1972 års
jordbruksutredning har fått i uppdrag att bl. a. göra en översyn av
rationaliseringspolitiken på jordbrukets område. De sakkunniga bör pröva om
stödet till trädgårdsnäringens rationalisering har den för näringen lämpligaste
inriktningen och utformningen. De sakkunniga bör i denna fråga följa jordbruksutredningens
arbete. Vidare bör de sakkunniga uppmärksamma frågan om samverkan inom
trädgårdsnäringen och behovet av att särskilt stimulera denna.
Den
sanbba utvecklingen av distributionstekniken och den ökade koncentrationen av
handeln med trädgårdsprodukter ställer nya krav på producenter och
försäljningsorganisation. Om producenterna i framtiden skall kunna få
avsättningen tryggad för sina produkier erfordras atl uppsamling, hantering och
försäljning motsvarar de krav detaljhandelns inköpsföretag uppställer. Under
senare år har kooperativa försäljningsorganisationer bildats inom olika delar
av landet och för olika produkter. Härigenom har avsevärda
rationaliseringsvinster gjorts som gynnat både producenter och konsumenter.
Staten lämnar på detta område finansiellt stöd till förelag som inrättar
auktionshallar eller lokaler för uppsamling, sortering, packning och lagring av
trädgårdsprodukter. Enligt min mening är en rationell försäljningsorganisation
av största vikt för näringen. De sakkunniga bör pröva det statliga stödets
utformning inom distributionsledet.
De
sakkunniga bör kunna ta upp även andra frågor som rör trädgårdsnäringen t. ex.
dimensioneringen av resurserna för forskning, försök och rådgivning.
Utredningen
har under oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas
pågå under hela år 1975.
H:l Skr 1975:4 464
Handelsdepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år
1974:4,8,9 och 10
1.
Patentpolicykommittén (H 1969:10)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 december 1967 för utredning om vissa
spörsmål rörande patentverket (se Post- och Inrikes tidn. den 22 januari 1%8):
Ordförande
Borggård, Göran R., generaldirektör
Ledamöter:
Bergling, Nils B. V., direktör Ekstam, Gunnar E., avdelningschef Körner, F.
Lennart, direktör Larfeldt, Nils J., ingenjör Wallerius, Olof, förste
forskningsingenjör
Experter:
Jonson, Lars, departementsråd Lewin, Saul, överingenjör Persson, R. Eskil,
rådman Uggla, Claes A., patenträttsråd
Sekreterare:
Törnroth, N. Lennarth, avdelningsdirektör
Bitr.
sekreterare: Jacobsson, Måns, hovrättsassessor Tersmeden, G. Erik,
hovrättsassessor (fr.o.m. den 14 januari 1974)
Lokal:
Patent- och registreringsverket. Valhallavägen 136, Box 5055, 102 42 Stockholm,
tel. växel 22 55 40
Direktiven
för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse H 10.
Tilläggsdirektiv
I (beslut i statsrådsprotokollet den 12 december 1969): Kungl. Maj:t
förklarar, att patenlpolicykommitténs uppdrag skall innefatta - utom de
spörsmål som avses i statsrådsprotokollet för den 15 december 1967 -
även de motsvarande frågor som föranleds av förhandlingarna med EEC
om ett europeiskt patentsystem.
465 Kommittéer: Handelsdepartementet H:l
Tilläggsdirektiv
II (beslut i statsrådsprotokollet den 29 januari
1971): Kungl. Maj:t förklarar, att patenlpolicykommitténs uppdrag skall
innefatta - utom de spörsmål som avses i besluten den 15 december 1967 och den
30 december 1969 - även de frågor rörande författningsändringar, som kan
uppkomma i anslutning till att Sverige tillträder den i Washington antagna
palentsamarbetsöverrenskommelsen.
Tilläggsdirektiv
III (anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 1 mars 1974):
Patentpolicykommittén,
som tillkallats med slöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 december 1967,
har i uppdrag att utreda vissa frågor rörande patent- och registreringsverket,
vilka uppkommit i samband med att Paris- och Bernunionernas gemensamma
internationella organ (BIRPI) lagt fram en plan för internationellt samarbete
på patenlområdet, den s. k. PCT-planen (Patent Cooperation Treaty).
Den
30 december 1969 fick kommittén i uppdrag atl utreda vissa frågor, som kunde
föranledas av förhandlingar med den europeiska gemenskapen om ett europeiskt
patentsystem.
En
överenskommelse om internationellt patentsamarbete (Patent Cooperation Treaty)
antogs den 19 juni 1970 vid en diplomatisk konferens i Washington. Sverige
undertecknade överenskommelsen samma dag.
Kungl.
Maj:t förklarade den 29 januari 1971, att kommitténs uppdrag även skulle
innefatta de frågor om författningsändringar, som kan uppkomma i anslutning
till att Sverige tillträder denna överenskommelse.
Vid
en diplomatisk konferens i Munchen avslutades den 5 oktober 1973 en
konvention,om meddelande av europeiska patent. Konventionen har undertecknats
av Sverige.
Kommittén
har i särskilda promemorior, PCT-planen och patentverkets service samt Den
europeiska palentkonventionen. Konsekvenser för svenskt patentväsen (Ds H
1970:1 och Ds H 1973:1), behandlat de utkast till överenskommelser, som
förelades de diplomatiska konferenserna i Washington och Munchen. Kommittén
räknar med att under första halvåret 1974 avge delbetänkande med förslag till
den lagstiftning, som krävs för svenskt tillträde till 1970 års överenskommelse
om patentsamarbete. I belänkandet avser kommittén att också redovisa de
ekonomiska konsekvenserna av ett tillträde till denna överenskommelse.
Efter
samråd med statsrådet Lidbom föreslår jag, att patenlpolicykommitténs uppdrag
utvidgas till att omfatta frågor rörande de författningsändringar, som
föranleds av en svensk anslutning till den i Miinchen avslutade
patentkonventionen. Kommittén bör i dessa frågor, liksom hittills skett i
övriga frågor, nära samarbeta med de övriga nordiska länderna.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden.
Företrädare för kommittén har dessulom deltagit i tre sammanträden med
företrädare för motsvarande kommittéer i övriga nordiska länder.
Kommittén
har den 7 oktober 1974 avgett delbelänkandet (SOU 1974:63) Internationellt
patentsamarbete I, 1970 års konvention om patentsamarbete.
Kommittén
fortsätter arbetet med de frågor som föranleds av den år 1973
30 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4
H:l Skr
1975:4 466
avslutade europeiska palentkonventionen. Kommitténs arbete
beräknas pågå under hela år 1975.
2. Oistributionsutredningen (H 1970:14)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23
januari 1970föratt göra en utredning om varudistributionen m. m. (se Post-och
Inrikes tidn. den 19 februari 1970):
Ordförande: Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av
riksdagen
Ledamöter: Andersson, K. Sigvard V., direktör
Andersson, Karin E., förbundssekreterare, led. av
riksdagen Forsberg, Eric R., direktör Gillberg, Karl-Erik, direktör Hulterström,
Sven Å., kommunalråd Lloyd, Bengt E., ombudsman Myren, K. G. Lennart, direktör
Persson, Lars H., professor Sundquist, A. Åke, direktör
Experter: Hagman, H. Christer, byrådirektör
Lundvall, Leif K. G., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 11
februari 1974) Ringborg-Walldeck, A. Elsie, avdelningsdirektör (avliden den 20
januari 1974) Wikström, Solveig R., docent
Sekreterare: Sahlström, Sven C, departementssekrelerare
Bitr. sekreterare: Anell, Barbro I., civilekonom Norman,
Roland V., pol. mag.
Lokal: Rosenbad 2, 5 tr., tel. växel 763 1000
(sekreteraren). Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm
Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse
H 11.
Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit 15 sammanträden och haft överiäggningar med olika myndigheter,
organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.
Utredningen har avgelt en undersökningsrapport.
Stormarknaderna i Växjö - inverkan på övrig detaljhandel i regionen (stencil).
Utredningen beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.
467 Kommittéer: Handelsdepartementet H:4
3.
Försörjningsberedskapsutredningen (H 1971:01)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 april 1971 för att utreda beredskapen i
fråga om viss varuförsörjning (se Post- och Inrikes tidn. den 13 maj 1971):
Ordförande:
Frithiofson, Karl A. F., landshövding
Sakkunniga:
Bengtsson, Karl F., verkmästare, led. av riksdagen Burstedt, 1. Åke,
sekreterare Carlsiein, Rune A., stadskassör, led. av riksdagen Lanner, B. O.
Vilgot, direktör
Experter:
Halldin, John, apotekare Holmbeck, Kai A., civilekonom Isacson, Lennart,
apotekare Kristenson, Arne E., byråchef Orrö, Sven-Erik O., kansliråd
Österberg, Gunnar R., departementssekreterare
Sekreterare:
Rydberg, Karl-Evert H., avdelningsdirektör
Bitr.
sekreterare: Sundin, Åke, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Lokal:
Rosenbad 2, 3 tr., tel. växel 763 1000 (sekreteraren). Postadress:
Handelsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm
Direktiven
för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse H 10.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbete.
Utredningen
beräknar slutföra sitt arbeie under år 1975.
4.
Affärstidsnämnden (H 1971:03)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1971 för att följa
utvecklingen av öppethållandet i detaljhandeln m. m.:
Ordförande:
Englund, K. G. Åke, generaldirektör (t.o.m. den 31 december 1974)
H:4 Skr
1975:4 468
Ledamöter: Anto, Margareta A. E., affärsbiträde (t.o.m.
den 31 december 1974) Börjesson, Fritz A., lantbrukare, led. av riksdagen
(t.o.m. den 31 december 1974)
Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen (t.o.m.
den 31 december 1974)
Lindholm, E. Harald, förbundsordförande (t.o.m. den 31
december 1974) Magnusson, Erik Å., förbundsordförande (t.o.m. den 31 december
1974) Romanus, L. Gabriel, led. av riksdagen (t.o.m. den 31 december 1974)
Viberg, Stig-Olov, ombudsman (t.o.m. den 31 december 1974)
Sekreterare: Hallman, L. Åke G., byråchef
Bitr. sekreterare: Danemar, Owe, byrådirektör
Lokal: Statens pris- och kartellnämnd. Tysta Marigången 2,
Postbox 1611, 111 86 Slockholm, tel. växel 14 20 80
Direktiven för nämnden, se 1973 års riksdagsberättelse H
7.
Nämnden har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit sex sammanträden samt haft kontakter med olika organisationer, företag
m. fl. som berörs av lagens slopande och nämndens arbete.
Tre undersökningar har genomförts om utvecklingen av butikernas
öppetbållandetider och de handelsanställdas anställningsförhållanden. Den
senaste undersökningen avser tiden fr. o. m. november 1971 t. o. m. april 1974.
Vidare har fyra undersökningar genomförts jörande
regionala studier av söndagsöppna butiker. Den senaste undersökningen avser
förhållandena i maj 1974.
Nämnden beräknas slutföra sitt arbete under år 1974.
5.1972 års lotteriutredning (H 1972:03)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april
1972 med uppdrag alt utreda regleringen av lotteriverksamhelen (se Post- och
Inrikes tidn. den 9 juni 1972):
Ordförande: Thuresson, Erik O., kansliråd
Sakkunniga: Andersson, Sven G., frisörmästare, led. av
riksdagen Bergérus, K. Holger E., direklör Nilsson, K. Börje,
förbundsordförande, led. av riksdagen
469 Kommittéer: Handelsdepartementet H:6
Nordberg,
S. Ivar, organisationssekreterare, led. av riksdagen Norrby, Karl-Eric,
lantbrukare, led. av riksdagen Rosén, S. Åke, förste länsassessor
Experter:
Ankers, Mikael, kanslisekreterare
Bergqvist,
Hans A., hovrättsråd, konsumentombudsmannens ställföreträdare
Sekreterare:
Stenström, Sture B., hovrättsassessor
Lokal:
Lilla Nygatan 4, Ur., 11128 Stockholm, tel. 763 1965 (sekreteraren), 763 1966
(ordföranden)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse H 10.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft
överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbeie.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
6.
Låsutredningen (H 1972:04)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 20 oktober 1972 för att utreda behovet av
utökat konsumentskydd beträffande lås och låsinstallalioner (se Post- och
Inrikes tidn. den 2 december 1972):
Ordförande:
Ag, Lars E., generaldirektör
Sakkunniga:
Nyberg, Olle, låssmedsmästare Tranell, Olof, hovrättsråd
Experter:
Efraimsson, Olof, byrådirektör Lundberg, Åke, byrådirektör Ringstedt, Nils A.
E., avdelningsdirektör
Sekreterare:
Lundberg, Leif G. A., amanuens (fr.o.m. den 1 februari 1974)
Lokal:
Rosenbad 2, 3 tr., tel. växel 763 1000 (Lundberg). Postadress:
Handelsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse H 11.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden saml haft
överläggningar med myndigheter, organisalioner
H;6 Skr 1975:4 470
och
andra som berörs av utredningens arbete. På utredningens uppdrag har statens
pris- och kartellnämnd i en rapport redovisal uppgifter om
företagsstruktur och konkurrensförhållanden i låsbranschen. Ulredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
7.
Utredningen (H 1973:01) rörande översyn av patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 rörande översyn av patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning (se Post- och Inrikes tidn. den 4
augusti 1973):
Utredningsman:
Wieslander, K. H. Bengt, regeringsråd
Experter:
Borggård, Göran R., generaldirektör Holm, Sture K. V., patenträttsråd Persson,
R. Eskil, rådman Sköldefors, Walter G., avdelningsdirektör
Sekreterare:
Persson, R. Eskil, rådman (fr.o.m. den 12 mars 1974)
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse H 10.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt haft
överläggningar med besvärsavdelningens ledamöter och olika organisationer som
berörs av utredningen.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.
8.
Utredningen (H 1973:02) rörande statens pris- och kartellnämnds
informationsverksamhet
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 för utredning rörande
statens pris- och kartellnämnds informationsverksamhet:
Utredningsman:
Engman, Jan G., avdelningschef
Experter:
Berggren, Håkan, byråchef Ferngren, Roland, avdelningsdirektör Persson,
Kurt-Inge, departementssekreterare
471 Kommittéer: Handelsdepartementet H:8
Sekreterare:
Östman, Lena, byrådirektör (t.o.m. den 31 oktober 1974)
Direktiv
(anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 2 november 1973):
Statens
pris- och kartellnämnd (SPK) är central förvaltningsmyndighet för frågor som
rör prisövervakning. Nämnden har enligl sin instruktion (1973:609) att följa
utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris-och konkurrensförhållanden
inom näringslivet. Som en särskild uppgift åligger det nämnden att informera
allmänheten om rådande pris- och konkurrensförhållanden. Inom nämnden finns en
upplysningssektion.
Som
exempel på SPK:s informationsverksamhet kan nämnas, att nämnden regelbundet
utger tidskriften Pris- och kartellfrågor, vari publiceras resultaten från
utredningsverksamheten samt rapporter från den konkurrensövervakande
verksamheten. I tidskriften finns också meddelanden från
näringsfrihetsombudsmannen (NO) och marknadsdomstolen. 1 detta sammanhang bör
även nämnas, att konsumentombudsmannen (KO) utger en egen tidskrift, vari vissa
av marknadsdomstolens utslag publiceras. Viss informationsverksamhet som SPK
bedriver syftar till att förmedla allmän ekonomisk kunskap till konsumenter.
Nämnden framställer vidare material för studieverksamhet.
1
del förslag till ändrad organisation av SPK som framlades för vårriksdagen 1973
(prop. 1973:58) anförde jag bland annat, att SPK i likhet med andra myndigheter
bör försöka sprida information om den egna verksamheten. På flera punkter är en
sådan information av avgörande betydelse för att nå syftet med SPK:s
verksamhet. Jag föreslog att en del av den mera direkt konsumentorienterade
information som nu handhas av SPK skulle överföras till konsumentverket. I
samband därmed skulle en del av de medel som SPK disponerar för allmän
upplysningsverksamhet också överföras till konsumentverket. Riksdagen beslöt
att en omdisponering av resurser enligt vad jag då anförde inte skulle komma
till stånd innan en närmare utredning gjorts om förutsättningarna för och
konsekvenserna av en sådan omdisponering (NU I973:40,rskr 1973:155).
Jag
förordar att en särskild sakkunnig tillkallas för detta ändamål. Enligl min
mening bör utredningsuppdraget avse en översyn av SPK:s hela
informationsverksamhet. I detta sammanhang bör frågan om uppgiftsfördelningen
mellan nämnden och konsumentverket på detta område prövas.
I
prop. 1973:58 berörde jag frågan om hur nämnden skall rapportera om den
allmänna prisutvecklingen. Jag förutsatte därvid att denna fråga skulle
uppmärksammas inom ramen för samarbetet mellan nämnden och statistiska
centralbyrån. Denna fråga bör ej ingå i den sakkunniges uppdrag.
Mot
bakgrund av vad riksdagen uttalat och jag nu anfört bör den sakkunnige utreda
formerna för och inriktningen av SPK:s informationsverksamhet. Beträffande
uppgiftsfördelningen mellan nämnden och konsumentverket vill jag erinra om att
konsumentverket är central myndighet för konsumentfrågor, varför jag finner det
naturligt att den information som syftar till att informera enskilda
konsumenter i princip bör lämnas av verket. I detta sammanhang bör dock beaktas
att informationsverksamhet utgör ett naturligt led i nämndens prisövervakande
och utredande verksamhet. Av vad jag tidigare anfört framgår att information om
verksamheten hos marknadsdomstolen, NO, KO och SPK
H:8 Skr 1975:4 472
lämnas
i två skilda tidskrifter, vilka i stor utsträckning torde vända sig till samma
kategori av läsare. Mot denna bakgrund vill jag peka på möjligheten av en
samfälld publicering. Information av denna typ bör i princip vara ekonomiskt
självbärande. Eventuella bidrag bör redovisas öppet.
Det
bör stå den sakkunnige fritt att ta upp till prövning även andra frågor som har
anknytning till utredningsuppdraget.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden.
Utredningen
har den 23 oktober 1974 avgett betänkandet (Ds H 1974:2) Promemorian om
informationsverksamheten vid statens pris- och kartellnämnd.
Uppdraget
är därmed slutfört.
9.
Utredningen (H 1973:03) rörande översyn beträffande samordning och organisation
av handelssekreterarverksamheten
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 23 november 1973 för utredning rörande
översyn beträffande samordning och organisation av
handelssekreterarverksamheten:
Utredningsman:
Ehrlemark, Gunnar, direktör
Experter:
Bergstrand, Sten-Erik, expeditionschef Braunerhielm, Erik, direktör Lagerblad,
Peter, departementssekreterare Nilsson, Bengt, direktör Palm, Jan A.,
departementssekreterare Ternström, Olov, utrikesråd Thurhagen, Ruben, direktör
Westerberg, Sven, direktör
Lokal:
Gunnar Ehrlemark AB, Box 116, 190 30 Sigtuna, lel. 0760/514 60
Direktiv
(anförande av statsrådet Feldt tili statsrådsprotokollet den 23 november 1973):
I
prop. 1973:1 bilaga 12, s. 22 anmälde chefen för handelsdepartementet, att
exportfrämjandeutredningen (Ds H 1972:2) föreslagit dels att ett centralkontor
skulle inrättas i Förenta staterna för att uppnå en effektivare samordning av
handelssekreterarverksamheten där, dels att de båda handelssekreterarkonloren i
Förbundsrepubliken Tyskland skulle slås samman. Departementschefen uttalade
samtidigt, att frågan skulle behandlas i en särskild expertgrupp med
representanter för bl. a. handelsdepartementet och Sveriges exportråd.
En
sakkunnig bör nu tillkallas för att göra en översyn av
handelssekreterarorganisationen. Den sakkunnige bör särskilt studera
473 Kommittéer: Handelsdepartementet H:10
samarbetet
dels mellan handelssekreterarkonloren, dels mellan dessa och basorganen i
Sverige, dels ock mellan kontoren och berörda utlandsmyndigheter. Vidare bör
studeras samverkan mellan handelssekreterarkonloren och de svenska
exportföretagen. Den sakkunnige bör lägga fram de förslag till organisatioriska
förändringar m. m., som han finner påkallade med anledning av studierna.
Förslagen bör utgå från en i princip oförändrad ambitionsnivå i fråga om
statsanslag för handelssekreterarverksamheten.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden.
Utredningen beräknar slutföra sitt arbete under år 1974.
10.
Utredningen (H 1973:04) rörande vidareutbildning i Internationell
marknadsföring
Tillkallad
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1973 rörande vidareutbildning
i internationell marknadsföring:
Utredningsman:
Arpi, Bo L., ekon. dr
Experter:
Ericson, Carl Olof G., direktör Söderberg, Bo K. G., departementssekreterare
Direktiv
(anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 28 december 1973):
I
sitt slutbetänkande (Ds H 1972:2) Exportfrämjande verksamhei tog
exportfrämjandeutredningen upp frågor om exportutbildning. Utredningen
inskränkte sig till att pröva om och i vad mån det förelåg ett behov av att
förstärka den vidareutbildning i exportfrågor som direkt riktade sig till
anställda inom företag. Undervisningen i gymnasieskolan och vid universitet i
ämnen som berörde export borde enligt ulredningen bevakas av de myndigheler som
var ansvariga för läroplanerna i de ämnena.
Vidareutbildning
bedrivs enligt utredningen i olika former. Flera institutioner anordnar sålunda
kurser rörande olika exportfrågor. Företagen inbjuds att sända representanter
till kurserna, eller också förläggs dessa till företagen. Vidare arrangerar
exporifrämjande serviceorgan och andra organisationer konferenser, seminarier
och informationsdagar, vid vilka skilda export- och marknadsproblem behandlas.
Utredningen
betonade också den stora betydelse från utbildningssynpunkt som måste lillmätas
löpande rådgivning i exportfrågor. Sveriges exportråd har som centralt organ
för exportfrämjandet denna uppgift om hand. Detta momeni i utbildningen
avhandlas inte här.
Inom
ramen för de statliga stödprogrammen för vissa branscher förekommer en
branschinriktad exportutbildning, som till huvudsaklig del har formen av
kursverksamhet. Statens institut för företagsutveckling (SIFU) svarar för denna
verksamhet.
H:10 Skr 1975:4 474
Utredningen
föreslog olika åtgärder för att förstärka utbildningsinsatserna avseende mindre
och medelstora företag.
Vid
min anmälan av exportfrämjandeutredningens slutbetänkande (prop. 1973:1 bil. 12
s. 21) anförde jag, att stora behov av praktisk exportutbildning förelåg hos
mindre och medelstora förelag. I regleringsbrev den 5 juni 1973 för budgetåret
1973/74 uppdrog Kungl. Maj:t ål Sveriges exportråd att ägna frågan om praktisk
exportutbildning för mindre och medelslora företag särskild uppmärksamhet och
att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag till åtgärder i fråga om denna
utbildning, som rådet ansåg påkallade.
Sveriges
exportråd har därefter i framställning den 31 augusti 1973 begärt medel för
analys av företagens utbildningsbehov och utarbetande av förslag till program
för den svenska exportutbildningen i Sverige under de närmaste åren med
avseende på organisation, inriktning, form och innehåll. Över exportrådels
skrivelse har yttrande avgivits av skolöverstyrelsen (SÖ), kommerskollegium
(KK), statens industriverk, SIFU samt Stiftelsen Exportskolan.
Samtliga
remissinstanser tillstyrker att företagens utbildningsbehov utreds. Eftersom
exportutbildning i dag bedrivs av ett flertal institutioner bör enligt KK
utredninges fristående karaktär markeras genom att den bedrivs i form av en
offentlig utredning. SIFU förordar för sin del en opartisk utredning med
uppgift att ge förslag till program för samordnad exportutbildning i Sverige.
Industriverket understryker starkt vikten av atl exportutbildning, för att bli
effektiv, måste vara en integrerad del av övriga exportfrämjande aktiviteter.
Framför allt torde delta gälla för de mindre företagen, som har förhållandevis
liten exporterfarenhet. SÖ framhåller, atl utredningen bör ta hänsyn till den
motsvarande utbildning som redan finns hos SÖ. Enligt Exportskolans yttrande
finns redan ett grundläggande utredningsmaterial tillgängligt. Skolan finner
del emellertid angelägel med ytterligare undersökningar rörande möjligheten att
förbättra utbildningen.
Med
anledning av exportrådets framställning och vad som framkommit vid
remissbehandlingen av denna anser jag att frågan om vidareutbildning i
exportfrågor, särskilt för mindre och medelstora företag, bör utredas av en
särskilt tillkallad sakkunnig. Då tittrycket utbildning i exporlfrågor kan
föranleda, att blickfältet begränsas till frågor om exportteknik och fysisk
hantering av produkter vid utförsel, använder jag i fortsättningen begreppet
internationell marknadsföring som även innefattar distribution på främmande
marknader.
Den
sakkunnige bör utgå från exportfrämjandeutredningens analys av situationen på
ifrågavarande utbildningsområde. Jag anser liksom exportfrämjandeutredningen
att särskild uppmärksamhet bör ägnas de mindre och medelstora företagens
utbildningsbehov. Att analysera utbildningsbehovet möter svårigheter eftersom
det inte kan mätas enbart med utgångspunkt i den aktuella efterfrågan på
utbildning. Mycket tyder på att åtskilliga förelag inte är medvetna om sitt
utbildningsbehov och därför inte efterfrågar utbildning i tillräcklig
omfattning. Den kursverksamhet som bedrivs i vårt land synes inte heller i
önskvärd grad vara anpassad för de mindre företagen, t. ex. i fråga om
tillgänglighet.
Det
utbildningsbehov som föreligger hos olika företagstyper och personalkategorier
bör kartläggas. Det är viktigt att hög kvalité på utbildningen eftersträvas och
att garantier skapas för att utbildningen hela tiden är anpassad till den
internationella marknadsföringens krav. Förslag bör läggas fram för
vidareutbildningen i Sverige i internationell marknadsföring med avseende på
inriklning och innehåll.
475 Kommittéer; Handelsdepartementet H;ll
Den
sakkunnige bör undersöka om vidareutbildning kan ske i form av utbildning hos
enskilda företag. Han bör också pröva om distribution och organisation av
utbildningen underlättas genom utnyttjande av förproducerad utbildning. Den
sakkunnige bör ha frihet att studera lösningar av motsvarande verksamhet i
andra länder.
En
viktig utgångspunkt för den sakkunnige bör vara alt exportutbildningen f. n.
bedrivs av flera ansvariga och i olika former. Detta kan vara ett riktigt sätt
att nå olika kategorier av företag och personal. Den sakkunnige bör emellertid
lämna förslag till någon form av central planering av vidareutbildningen i
internationell marknadsföring. 6
Utredningen
har under tiden april - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft överläggningar
med myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.
Vidare har 15 kursarrangörer, 150 kursdeltagare samt 275 andra exportaktiva
personer intervjuats rörande utbud och behov av utbildning i internationell
marknadsföring.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1974.
11.
Utredningen (H 1974:01) rörande nuläge och utvecklingstendenser m.m. inom
hotell- ocb restaurangbranschen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 februari 1974 rörande nuläge och
utvecklingstendenser m. m. inom hotell- och restaurangbranschen:
Ordförande:
Heurgren, Sven C. O., konsumentombudsman
Sakkunniga:
Gradin, Anita I., departementssekreterare, led. av riksdagen Hellström, G. F.
Ingemar, direktör Neymark, Marit H. E., avdelningschef Nyström, Sigvard E. V.,
förbundsordförande Stjernström, Per Z., led. av riksdagen Wärme, Ulf B.,
ombudsman Örtengren, Jan Henrik, direktör
Experter:
Gustavsson, S. A. Göran, civilingenjör Herland, Erik, byrådirektör (fr.o.m. 5
sepiember 1974) Storm Roxman, Karin M., departementssekreterare
Sekreterare:
Mindus-Widén, Lena, civilekonom (fr.o.m. den I september 1974)
Lokal:
Rosenbad 2, tel. växel 763 10 00. Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103
10 Stockholm
H;ll Skr 1975:4 476
Direktiv
(anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 22 februari 1974):
Hotell-
och restaurangbranschen, till vilken räknas restauranger, kaféer, konditorier,
hotell, motell, pensionat, resanderum, campingrörelse m. m., sysselsätter f. n.
ca 70 000 personer. Sedan 1950-talets bör jan har branschen kännetecknats av en
så gott som oavbruten sysselsättningsminskning. Produktionsvolymen har under
samma tid legat på praktiskt taget oförändrad nivå. Enligt långtidsutredningen
(SOU 1970:71, SOU 1973:21) förulses utvecklingen bli i stort sett densamma
under resien av 1970-lalel.
År
1971 fanns det ca 5 700 företag med hotell- och restaurangrörelse med en lotal
försäljning, enligl branschorganisationerna, på över 3 miljarder kr. Företagen
är förhållandevis små och två tredjedelar har mindre än 5 anställda. Ett fåtal
stora företag finns, bland vilka kan nämnas Sveriges Centrala Restaurang AB
(SARA) och AB IC A-Restauranger.
Från
slutet av 1960-talet har strukturomvandlingen inom restaurangsektorn gått
mycket snabbt. Många förelag har undergått genomgripande förändringar eller
lagts ned samtidigt som nyelableringstakten varit hög. Antalet
reslaurangenheter har ökat, särskilt i storstadsområden, och differentieringen
såvitt avser olika typer av restauranger har blivit större. Inom hotellsektorn
synes en situation med överkapacitet föreligga som följd av att
utbyggnadstakten varit väsentligt kraftigare än ökningen av antalet
beläggningar.
Bland
de förhållanden på efterfrågesidan som drivit fram och möjliggjort förändringar
av hotell- och restaurangbranschens struktur och produktionsinriktning är
ändrade fritidsvanor, ökad turism i både Sverige och utlandet och tillkomsten
av nya konsumentgrupper av särskild betydelse. Dessa förändringar har bl. a.
fått till följd att efterfrågan på näringens tjänster har ändrat inriktning.
Inom restaurangsektorn har efterfrågan ökat men denna ökning har främst
tillfallit gatukök, personalrestauranger och offentliga storhushåll.
Hotell-
och restaurangbranschen har under de senaste åren fått vidkännas relativt stora
kostnadsökningar främst på personalsidan. Sålunda har personalkostnadernas
andel av omsättningen, enligt branschorganisationerna, stigit från 33 % år
1962 till nära 42 % år 1972. Denna utveckling bör ses mot bakgrund av att
branschen länge har varit ett låglöneområde. De stigande personalkostnaderna
har medfört att företagen inriktat sig på att så långt möjligt mekanisera
hanteringen. Trots detta har lönsamheten för hotell- och restaurangnäringen
tagen som helhet under senare år bedömts vara dålig.
Hotell-
och restauranganslälldas förbund, Handelstjänste-mannaförbundet, Sveriges
arbetsgivareförening för hotell och restauranger och Sveriges hotell- och
restaurangförbund har i skrivelse till chefen för industridepartementet
hemställt om en utredning rörande hotell- och restaurangbranschen.
Av
vad jag nu anfört framgår att hotell- och restaurangbranschen under de båda
senaste årtiondena mött betydande omställningsproblem. De faktorer som
förorsakat denna utveckling torde även framgent komma att påverka branschens
villkor. Sålunda kommer bl. a. förskjutningar i människors levnadssätt och
levnadsvillkor att ställa fortsatta krav på en anpassning av näringens utbud.
Vidare kommer en ökad utjämning av löne-och anställningsvillkoren på den svenska
arbetsmarknaden att ställa särskilda krav på företagen i branschen.
477 Kommittéer; Handelsdepartementet H:ll
Mot
här angivna bakgrund bör sakkunniga tillkallas för att kartlägga och analysera
hotell- och restaurangbranschens nuläge och utvecklingstendenser. Härutöver
bör utredningen kunna lämna förslag till åtgärder som främjar en effektiv
anpassning av branschens struktur och arbetsförhållanden till ändrade
eflerfråge- och produktionsförutsättningar.
De sakkunniga bör
beträffande, restaurangsektorn begränsa sitt uppdrag att i första hand omfatta
den öppna marknaden och inte behandla de skilda former av
personalreslaurangverksamhet som bedrivs vid företag, statliga verk och
myndigheter samt universitet och högskolor. Hithörande frågor utreds f. n. av
den s. k. universitelsreslaurangkommittén (U 1970:46) samt av den till statens
personalnämnd knutna samarbetsdelegationen för förplägnadsfrågor. I detta
sammanhang bör erinras om att frågor rörande turism och rekreation i Sverige
behandlas av kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden
i flera betänkanden och i huvudbetänkandet (SOU 1973:52) Turism och rekreation
i Sverige. De sakkunniga skall inte närmare överväga de frågor rörande hotell-
och restaurangverksamhet som behandlats av denna utredning.
På
ett tidigt stadium i sitt arbeie bör de sakkunniga sammanställa en översiktlig
bild av den svenska hotell- och restaurangbranschens nuläge såvitt angår
kapacitet, produktion, ekonomi, lokalisering, sysselsättning etc. Härvid bör de
sakkunniga i stor utsträckning kunna bygga på redan tillgängligt statistiskt
och annat material. Jag vill här erinra om alt statens pris- och kartellnämnd
inom kort kommer att slutföra en undersökning avseende restaurangsektorn.
Vidare
bör de sakkunniga söka bedöma branschens förväntade efterfrågeutveckling under
i första hand resten av 1970-talet. En sådan bedömning måste ligga till grund
för en uppskattning av branschens långsiktiga utveckling avseende inriktning,
kapacitet och produktionsförutsättningar. De sakkunniga bör med utgångspunkt i
en jämförelse mellan branschens kapacitetssiluation och den förväntade
efterfråge-utvecklingen, redovisa de sannolika konsekvenserna vad gäller
elablering, ekonomi, sysselsättning elc. i branschen. I delta sammanhang bör
regionala olikheter uppmärksammas.
Etableringsfrågorna
är av särskilt iniresse och bör belysas allsidigt. De sakkunniga bör, med
utgångspunkt i hittills gjorda erfarenheter och med hänsyn tagen till den
sannolika kapacitets- och efterfrågeutvecklingen, överväga åtgärder för att
följa och påverka etableringen i branschen. Jag vill i detta sammanhang erinra
om att statsmakterna hittills av hänsyn främst till konsumenternas intressen
sökt undvika inskränkningar i näringsfriheten. Önskemålet om näringsfrihet
måste därför noga vägas mot det behov av olika former av etableringskontroll
som kan föreligga.
De sakkunniga bör kunna
lämna förslag till åtgärder som är ägnade att förbättra produktions- och
distributionsförhållandena. Vissa uppslag i dessa avseenden har lämnats i den
tidigare nämnda framställningen från branschorganisationerna. Jag vill dock
framhålla att det givetvis ankommer på företagen att på egen hand genomföra och
bekosta den fortsatta omstruktureringen i branschen.
I
den mån de sakkunniga finner sig böra komma in på frågor som rör
utskänkningslillslånd och lotteriverksamhel skall samråd ske med den
alkoholpoliliska utredningen (Fi 1966:33) och 1972 års lotteriutredning (H
1972:3). Vidare bör samråd ske med distributionsutredningen (H 1970:14).
De
sakkunniga bör i övrigt vara oförhindrade att ta upp lill prövning även andra
frågor som har anknytning till utredningsuppdraget.
H:ll Skr 1975:4 478
Utredningen
har under tiden juni - november 1974 hållit tre sammanträden.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
12.
Översyn (H 1974:02) av allmänna ransoneringslagen
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för översyn av allmänna
ransoneringslagen:
Utredningsman:
Lindström, Stig, hovrättsråd (fr.o.m. den 1 maj 1974)
Experter:
Danielsson, Åke, byråchef (fr.o.m. den 16 maj 1974) Kristenson, Arne, byråchef
(fr.o.m. den 16 maj 1974) Lundmark, Nils, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 16
maj 1974) Parding, Sven, kraftverksdirektör (fr.o.m. den 16 maj 1974) Rasmusson,
Anders, byrådirektör (fr.o.m. den 16 maj 1974)
Sekreterare:
Holgersson, Jörgen, hovrättsassessor (fr.o.m. den 7 juni 1974)
Lokal:
Rosenbad 2, tel. växel 763 1000. Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103 20
Stockholm
Direktiv
(anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):
Under
såväl första som andra världskriget utfärdades flera tidsbegränsade s. k.
fullmaktslagar. De gav Kungl. Maj:t befogenhet att under vissa förutsättningar
krig, krigsfara eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden vidta
ålgärder för att bl. a. lillgodose befolkningens och krigsmaktens behov av
förnödenheter samt att kontrollera priserna.
År
1954 infördes två fullmaktslagar av permanent karaktär, allmänna
förfogandelagen (1954:279) och allmänna ransoneringslagen (1954:280). Såväl
allmänna förfogandelagen som allmänna ransoneringslagen avsågs att användas
huvudsakligen i försörsjningspoliliskt syfte. Båda lagarna är av
beredskapsnatur och kan därför tillämpas bara då särskilda förutsättningar
föreligger. Kommer Sverige i krig träder vissa av lagbestämmelserna omedelbart
i tillämpning. Vid krigsfara för landet förordnar Kungl. Maj:t om tillämpning.
Sådant
förordnande skall underställas riksdagen inom viss tid för att inte förfalla.
Om det till följd av krig som Sverige befunnit sig i eller krig mellan
främmande makter eller annan utomlands inträffad utomordentlig händelse
uppkommit brist eller betydande fara för brist på viss förnödenhet, får Kungl.
Maj:t med riksdagens samtycke förordna om tillämpning av de ransonerings- och
förfogandebestämmelser som ges i resp. lag. En förutsättning är att bristhotad
förnödenhet behövs för krigsbruk eller ekonomisk försvarsberedskap eller i
övrigl är av betydelse för befolkningen
479 Kommittéer: Handelsdepartementet H:12
eller
produktionen.
Genom en ändring år 1957 i
allmänna ransoneringslagen (1957:287) fick Kungl. Maj:t rätt att utan
riksdagens samtycke förordna om tillämpning av ransoneringsreglerna, om
riksdagens beslut ej kunde avvaktas utan synnerlig olägenhet. För att inte
förfalla måste förordnandet underställas och godkännas av riksdagen inom viss
tid.
Kungl.
Maj:t kan delegera sina regleringsbefogenheter till underordnade myndigheter
enligt närmare angivna förutsättningar.
Under hösten 1973 beslöt
ett antal oljeproducerande länder i Mellersta Östern att minska sin produktion
av råolja. Denna produktionsminskning medförde en successiv nedgång i den
svenska importen av råolja och oljeprodukter med början från december 1973.
Mot denna bakgrund begärde
regeringen i mitten av november riksdagens samtycke till att allmänna
ransoneringslagen och allmänna förogandelagen skulle äga tillämpning t. o. m.
den 30 november 1974 (prop. 1973:203). I propositionen angavs att den
utrikespolitiska utvecklingen medfört en uppenbar fara för Sveriges försörjning
med olika livsviktiga förnödenheter, främst flytande bränsle och drivmedel. Det
kunde därför bli nödvändigt att med kort varsel vidta regleringsåtgärder för
att trygga landets försörjning med sådana förnödenheter. Sedan riksdagen lämnat
det begärda samtycket (FöU 1973:28, rskr 1973:367), utfärdades den 14december
1973 kungörelser (1973:1077 och 1078) om tillämpning av lagarna.
I en särskild proposition
föreslogs riksdagen a» anta en lag om regleringen av förbrukningen av elektrisk
kraft (prop. 1973:205). Föredragande departementschefen anförde bl. a. att
oljan svarar för en betydande del av elkraftproduktionen och alt en ransonering
av olja därför måste kompletteras med en reglering av förbrukningen av elkraft.
Departementschefen påpekade vidare, efter att ha erinrat om de straffbestämmelser
som finns i allmänna ransoneringslagen, att de tidsbegränsade lagar om
reglering av förbrukningen av elektrisk kraft som tidigare gällt har öppnat
möjligheter att ålägga förbrukare, som tagit ut mer kraft än de haft rätt till
enligl meddelade föreskrifter, att erlägga särskild avgift. I propositionen
framhölls att sådana avgifter inte torde kunna undvaras om en elransonering
skulle bli aktuell. Den föreslagna lagen antogs av riksdagen (FÖU 1973:29, rskr
1973:368) och utfärdades den 14 december 1973 (1973:901). Samma dag utfärdades
kungörelse (1973:902) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.
I kungörelsen (1973:1080)
om ransonering av flytande bränsle, m. m. lades huvudansvaret för
ransoneringsåtgärderna på den nyinrättade bränslenämnden. Denna meddelade vissa
restriktioner beträffande flytande bränsle och stadsgas den 18 december 1973.
Ransonering av drivmedel och eldningsolja infördes den 8 januari 1974. Drivmedelsransoneringen
upphävdes den 30 januari 1974 och ransoneringen av övriga bränslen, förutom
gasol, den 15 mars. Restriktioner beträffande förbrukningen av elektrisk kraft
infördes av den nyinrättade statens elransoneringsnämnd den 2 januari 1974.
Dessa restriktioner upphävdes successivt under februari och definitivt den 9
mars 1974.
Bränslenämnden
anhöll den 8 januari 1974 om en lagstiftning som skulle möjliggöra dels att s.
k. överuttagningsavgift kunde tas ut vid stadsgas-ransonering, dels att avläsnings-
och uppgiftsskyldighet kunde åläggas i samband med sådan ransonering. I prop.
1974:17 anförde jag att en effektiv ransonering av gas knappast kan erhållas
med mindre möjlighet finns att ålägga förbrukare, som tagit ut mer gas än de
haft rätt till att betala en
H:12 Skr 1975:4 480
överuttagningsavgift.
Därför föreslogs en tidsbegränsad lag, som kompletterar allmänna
ransoneringslagen med möjligheter att ta ut sådan överuttagningsavgift. Lagen
antogs av riksdagen (FöU 1974:10, rskr 1974:36) och Ulf ärdades den 15 mars
1974(1974:114).
Den
17 januari 1974 anhöll bränslenämnden om lagstiftning som skulle möjliggöra att
överuttagningsavgift kunde tas ut vid ransonering av värme från fjärrvärmeverk
eller motsvarande anläggning. Kungl. Maj:l lämnade den 15 mars 1974
framställningen utan åtgärd och föreskrev att remissyttrandena skulle
överlämnas till bränslenämnden all beaktas i samband med det åt nämnden den 8
mars 1974 lämnade uppdraget att utvärdera erfarenheterna av genomförd
ransonering.
Riksdagens
försvarsutskott anförde i silt av riksdagen godkända betänkande (FöU 1974:10,
rskr 1974:36) med anledning av prop. 1974:17 med förslag till lag om
ransonering av stadsgas att utskottet förutsatte att erfarenheterna av
fredskrisen under hösten och vintern 1973/74 bearbetas och utnyttjas för
planeringen av försörjningsberedskapen. Vidare framhöll utskottet att det finns
anledning att överväga om allmänna ransoneringslagen behöver kompletteras
eller ändras.
Jag
delar denna uppfattning och föreslår att en särskild sakkunnig tillkallas för
att göra en översyn av lagen. Översynen bör göras mot bakgrund av
erfarenheterna från vinterns ransonering av flytande bränsle, stadsgas och
elektrisk kraft. En utgångspunkt vid översynen bör vara att ransoneringslagen
skall innehålla sådana bestämmelser om överuttagningsavgift samt avläsnings-
och uppgifisskyldighel atl särskilda lagar ej erfordras för reglering av
förbukningen av elektrisk kraft, stadsgas och värme från fjärrvärme verk.
Allmänna
ransoneringslagen tar i första hand sikte på ransonering i samband med krig
eller krigsfara. Allvarliga störningar i tillförseln kan emellertid uppkomma
även på grund av andra händelser än krig eller krigsfara. Den sakkunnige bör
därför vid översynen beakta att lagen skall kunna tillämpas också i sådana s.
k. fredskriser. Med fredskris avses lägen då allvarliga störningar inom
försörjninpsviktiga varuområden uppstått utan att det är krig eller krigsfara i
vår nära omvärld. Ransonering i en fredskris medför särskilda problem eftersom
målet bör vara att samhället likväl skall kunna verka under i stort sett
normala förhållanden och om möjligt utan störningar i produktion och
sysselsättning. I en sådan situation är det givetvis svårt att lika hårt
begränsa förbrukningen som i ett krigs- eller avspärrningsläge.
Vid
översynen bör vidare den möjligheten beaktas att en allvarlig bristsituation
också kan uppstå på grund av händelser som inträffat inom landet. Som exempel
kan nämnas att det efter extremt nederbördsfattiga somrar eller driftstopp i värmekraftverk
och kärnkraftverk kan bli nödvändigt att reglera förbrukningen av elektrisk
kraft. Den sakkunnige bör därför utreda vilka ändringar i lagen som behövs för
att den skall kunna tillämpas även under sådana förhållanden.
Ransonering
kan behöva kompletteras med möjlighet för myndigheterna att förfoga över
egendom. Del finns därför en naturlig koppling mellan ransoneringslag och
förfogandelag.
År
1%7 tillkallade chefen för försvarsdepartementet en uiredningsman att se över
rekvisitions- och förfogandelagarna. Som utgångspunkt för arbetet angavs att
det är önskvärt att samla nuvarande grundläggande stadganden om rekvisition och
förfogande i en gemensam lag som ger en allmän ram beträffande arten och
innehållet i de förordnanden som Kungl.
481 Kommittéer: Handelsdepartementet H:13
Maj:t
får meddela med stöd av lagen. Utredningsmannen avser att med beaktande av
synpunkter från kontaktmän hos totalförsvarsmyndigheterna lägga fram förslag
till ny förfogandelag och till de författningar som behövs för tillämpningen av
denna lag. Arbetet beräknas bli slutfört under innevarande år.
En ransoneringslag som
skall kunna tillämpas även i fredskriser bör kompletteras med
förfogandebestämmelser som är anpassade till sådana förhållanden. Den
sakkunnige bör därför samråda med den utredningsman som arbetar med ny
förfogandelag. Möjligheten att i ransoneringslagen ta in erfordeliga
förfogandebeslämmelser bör övervägas.
Den sakkunnige bör i
samarbete med berörda myndigheter utarbeta förslag till erfordeliga verkställighetsföreskrifter
till lagen. Under översynen av den allmänna ransoneringslagen och vid
utarbetande av förslag till verksiällighetsföreskrifter måste givetvis den nya
regeringsformen beaktas.
Jag har tidigare denna dag
bemyndigats tillkalla sakkunniga med uppgift att mot bakgrund av erfarenheterna
från vinterns kris utreda vissa beredskapsfrågor på energiområdet med särskild
inriklning på fredskriser. De sakkunniga bör bl. a. granska och värdera olika
möjligheter att begränsa förbrukningen av energi mot bakgrund av krav på
snabbhet, administrativ enkelhet och rättvis fördelning. Översynen av
ransoneringslagen bör samordnas med detta utredningsarbete.
Den sakkunnige bör
överväga de ändringar i lagen som kan föranledas av exempelvis förän'drad
teknik för ransonering inom andra områden än energiområdet.
Det bör slutligen ingå i
den sakkunniges uppdrag att göra de internationella jämförelser som kan anses
motiverade.
Utredningsmannen
har under tiden juni - oktober 1974 hållit tre sammanträden med experterna.
Ett
nära samarbete upprättshålls med energiberedskapsutredningen (H 1974:03).
Utredningsmannen
beräknas slutföra sitt arbete under andra halvåret 1975.
13.
Utredningen (H 1974:03) rörande vissa beredskapsfrågor inom energiområdet
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för utredning rörande vissa
beredskapsfrågor inom energiområdet:
Ordförande:
Frithiofson, Karl A. F., landshövding
Sakkunniga:
Bengtsson, Karl F., verkmästare, led. av riksdagen Falk, Hans G., direktör
Sundkvist,
K. R. Tage, lantbrukare, led. av riksdagen Svensson, S. Erik,
förbundsordförande
31 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
H;13 Skr 1975:4 482
Swarting,
Sven E. V., direktör
Tengroth,
Karl-Erik, direktör
Theorin,
K. Maj Britt M., sekreterare, led. av riksdagen
Experter:
Almqvist, Dan, byrådirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Bernström, Folke,
byråchef (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Björk, Jan, departmentssekreterare
Danielsson, Nils-Gusiaf F., byråchef
Danielsson,
Åke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Ericson, Jan-Olov,
departementssekreterare (fr.o.m. den 16 oktober 1974)
Hagson,
CA., direktör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Johansson, Östen, byråchef (fr.o.m.
den 16 oktober 1974) Landahl, Per-Axel, kanslichef (fr.o.m. den 16 oktober
1974) Lindgren, Claes, direktör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Lundmark, Nils A.
J., byråchef (fr.o.m. den 1 september 1974) Nyqvist, Tore, länsöverdirektör
(fr.o.m. den 16 oktober 1974) Nordström, Sören, avdelningsdirektör (fr.o.m. den
16 oktober 1974) Ohlsson, Åke, överingenjör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Orrö,
Sven-Erik O., kansliråd Parding, Sven, kraftverksdirektör Pehrzon, Lars,
direktör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Stålebranl, Rolf, civilingenjör (fr.o.m.
den 16 oktober 1974) Waern, Per Axel, byrådirektör (fr.o.m. den 16 oktober
1974) Wiberg, Ragne, kanslichef
Sekreterare:
Sköldefors, Walter G., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974)
Bitr.
sekreterare: Nelldahl, Bo-Lennart, fil. kand (fr.o.m. den 1 november 1974)
Nilsson, Torbjörn, fil. kand. (fr.o.m. den 18 november 1974) Norrman, Staffan,
byrådirektör (fr.o.m. den 16 sepiember 1974)
Lokal:
Rosenbad 2, tel. växel 763 10 00. Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103
20 Stockholm
Direktiv
(anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):
Under
hösten 1973 beslöt ett antal oljeproducerande länder i Mellersta Östern att
minska sin produktion av råolja. Denna produktionsminskning medförde en
successiv nedgång i den svenska importen av råolja och oljeprodukter med början
från december 1973. I detta läge vidtog regeringen en rad åtgärder. Bl. a.
fattades i mitten av november beslut om en sparkampanj som syftade lill en
minskning av oljeförbrukningen med 15 %. Samtidigt begärde regeringen i en
proposition riksdagens samtycke till att allmänna ransoneringsiagen (1954:280)
och allmänna förfogandelagen
483 Kommittéer: Handelsdepartementet H;13
(1954:279)
skulle äga tillämpning t. o. m. den 30 november 1974. Eftersom elförbrukningen
kunde förutses öka kraftigl vid en begränsning av bränslekonsumtionen,
samtidigt som bränsletillförseln till kraftproduktionen också drabbades av
importnedgången, föreslog regeringen i en särskild proposition att riksdagen
skulle anta en lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.
Besparingsåtgärderna
och den ransonering som planerades inriktades på att bibehålla produktion och
sysselsättning på en hög nivå. Dessutom skulle viktiga samhällsfunktioner som
sjukvård, undervisning och allmänna kommunikationer prioriteras.
Beredskapslagren av olja skulle i möjlig mån hållas intakta för att medge
största möjliga handlingsfrihet. Inskränkningarna i förbrukningen måste därför
huvudsakligen rikias mot hushållens konsumtion. Vissa generellt utformade
restriktioner beträffande förbrukningen av elektrisk kraft infördes den 2
januari 1974. Förberedelser vidtogs för att inleda en kvotransonering av
hushållens elförbrukning. I slutet av december infördes vissa restriktioner på
bränsleområdet. Ransonering av drivmedel och eldningsolja inleddes den 8
januari 1974.
Då
försörjningsläget förbättrades i slutet av januari främst på grund av ökad
råoljeproduktion och en för årstiden ovanligt mild väderlek, upphävdes
drivmedelsransoneringen den 30 januari och ransoneringen av övriga bränslen den
15 mars. Den planerade kvotransoneringen på elkraftområdet behövde inte sättas
ikraft. De restriktioner som införts på elområdet upphävdes successivt under
februari och definitivt den 9 mars.
Överstyrelsen
för ekonomiskt försvar (ÖEF) är den myndighet som centralt svarar för
planeringen av försörjningsberedskapen beträffande importerade bränslen. ÖEF
ansvarar också för samordningen av beredskapsåtgärderna för hela energiområdet.
Inom ÖEF drivs arbetet inom en särskild bränslebyrå. ÖEF utarbetar
försörjningsplaner i vilka behov av bränsle för olika krissituationer ställs
mot tillgångar i form av t. ex. tvångslager hos oljehandel och storförbrukare
samt kommersiella lager. Sådana försörjningsplaner har legat till grund för de
oljelagringsprogram som riksdagen godkänt.
ÖEF
ansvarar vidare för ransoneringsförberedelserna på bränsleområdet.
Förberedelser för ransonering av drivmedel handhas av transportnämnden. Statens
vattenfalls verk svarar för förberedelser av ransonering av elektrisk kraft.
Ransoneringsplaneringen
på energiområdet samordnas av ÖEF.
1
händelse av försörjningskris kan ansvaret för ransonering läggas på särskilt
inrättade myndigheter. Under det senaste världskriget fanns en
bränslekommission, och i samband med Suez-krisen 1956-1957 inrättades en
särskild nämnd inom handels-och industrikommissionen med uppgift att leda och
övervaka förbrukningsregleringen av flytande bränsle. Under vintern 1969/70,
dådet rådde brist på elenergi, inrättades en särskild nämnd, statens
elransoneringsnämnd (SERN), som fick i uppgift att förbereda och verkställa en
reglering av elförbrukningen.
Under
vinterns försörjningskris har huvudansvaret för regleringen på bränsleområdel
legat på en nyinrättad självständig myndighet knuten till ÖEF, bränslenämnden.
Nämnden har haft det överordnade ansvaret för ransoneringen av olja, bensin och
andra flytande bränslen. Nämnden har fördelat landets tillgångar av dessa
bränslen till olika huvudändamål. Vad gäller fördelningen av flytande bränsle
för motordrift har fördelningen mellan olika förbrukningsändamål bestämts i samråd
mellan bränslenämnden, transporlnämnden och statens jordbruksnämnd.
H:13 Skr 1975:4 484
Sjöfartsverket
är tilldelningsmyndighet i fråga om viss sjöfart och luftfartsverket i fråga om
luftfart. Statens jordbruksnämnd fördelar drivmedelskvoten för jordbruks-,
trädgårds- och fiskenäringarna på länsstyrelserna. Ansvaret för ransoneringens
genomförande vilar, såvitt gällt flytande bränsle för molordrift, på
transportnämnden. Vissa andra myndigheter och organ tilldelas särskilda kvoter
flytande bränsle och har hand om regleringen inom sitt område. Länsstyrelser
och krislidsnämnder prövar vissa frågor om tilldelningen av flytande bränsle
till förbrukarna.
I
likhet med vad som skedde vintern 1969/70 inrättades en elransoneringsnämnd
som fick ansvaret för att planera och genomföra en reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft.
För
att samordna de olika departementens och myndigheternas handläggning av frågor
om energiförsörjningen på kort sikt tillsattes en särskild
försörjningsberedning. Vidare har bildats en samordningsgrupp på
tjänstemannanivå för beredning av ärenden inom det ekonomiska försvarel vilka
berör flera departement.
Kungl.
Maj:t har den 15 februari 1974 uppdragit åt tranportnämnden att utvärdera
ransoneringssystem för flytande drivmedel. Nämnden skall bl. a. på grundval av
en utvärdering av erfarenheterna av under ransoneringen tillämpade rutiner och
system bedöma behovet av en revision av ransoneringssystemet. Förslag till
sådan revision skall utarbetas med målsättning alt erhålla ett administrativt
lätthanterligt syslem som går att anpassa till alla försörjningslägen och som
minimerar behovel av extrapersonal vid ransoneringsmyndigheterna.
Kungl.
Maj:t har vidare, mot bakgrund av behovet av en dokumentering och utvärdering
av det tillämpade systemet för ransonering av energi, den 8 mars 1974 uppdragit
åt bränslenämnden att i samarbete med berörda myndigheter dokumentera och
utvärdera erfarenheterna från tillämpningen av ransoneringssystemet för
flytande bränsle m. m. Nämnden skall bl. a. dokumentera inom nämnden hittills
tillämpade rutiner och system vad gäller försörjningsbedömningar, reglerings-
och kontrollåtgärder saml information till myndigheter, branschorgan och
allmänhel. Erfarenheterna av dessa system och rutiner skall också utvärderas.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna att förbättra bedömningarna av
försörjningsläget på sikt. Därvid bör studeras bl. a. tillgången på snabb
information om landets förråd av flytande bränsle m. m. Syftet är bl. a. att
erhålla underlag för att utarbeta administrativt lätthanterliga syslem som kan
anpassas till olika försörjningslägen vid s. k. fredskriser, krigs- och
avspärrningslägen. Med fredskris avses lägen då allvarliga störningar inom
försörjningsviktiga varuområden uppstått utan att det är krig eller krigsfara i
vår nära omvärld.
Såväl
bränslenämnden som transportnämnden skall bedriva utredningsarbetet skyndsamt
och kunna lämna en delrapport i maj månad 1974. Inom SERN barett liknande
utredningsarbete påbörjats.
Effekterna
av det särskilda utbildningsbidrag som infördes för att motverka av oljekrisen
föranledda permitteringar i företagen studeras av en särskild arbetsgrupp inom
arbetsmarknadsdepartementet.
Huvudkravet
på en god försörjningsberedskap är att vid inträffade krislägen snabbi kunna
anpassa inhemsk efterfrågan till existerande ulbud. Delta krav måste uppfyllas
för att den med beredskapslagringen av bränslen och drivmedel avsedda
försörjningsuthålligheten skall kunna ernås. Det är därför angeläget att
reglerings- och ransoneringsberedskapen fortlöpande upprätthålls på en
tillfredsställande nivå och kontinuerligt anpassas till
485 Kommittéer: Handelsdepartementet H;13
samhällsutvecklingen.
Jag
anser att särskilda sakkunniga bör tillkallas med uppgift att utreda vissa
beredskapsfrågor inom energiområdet med särskild inriktning på fredskriser. De
sakkunniga bör granska och värdera olika lösningar för att begränsa
förbrukningen av energi med hänsyn till kravet på snabbhet, administrativ
enkelhet och rättvis fördelning. De sakkunniga bör utreda hur sådana åtgärder
successivt kan anpassas lill försörjningslägets utveckling och på vilket sätt
hamstring kan motverkas. En annan viktig fråga är hur i sammanhanget
erforderliga kontrollsystem lämpligen bör vara utformade. Vidare bör frågan om
ransoneringsbevisens överlåtbarhet studeras. Möjligheten att minska
konsumtionen genom att använda kampanjer för frivillig besparing bör analyseras
mot bakgrund av erfarenheterna från de kampanjer som genomfördes under hösten
och vintern 1973/74. Bl. a. de redovisningar som transportnämnden,
bränslenämnden och SERN kommer att lämna bör kunna tjäna lill vägledning för de
sakkunnigas överväganden i nu nämnda delar.
Som
mål för de sakkunnigas överväganden bör gälla atl de förbrukningsreglerande
åtgärder som förordas för olika energislag kan samordnas inom ett integrerat
system för ransonering på hela energiområdet. Särskilt viktigt är därvid att
systemets utformning och tillämpning skall medge ett beaktande av önskemålen
att i en fredskris värna vår produktion och sysselsättning och slå vakt om
viktiga samhällsfunktioner såsom sjukljus, skolor och allmänna kommunikationer.
Såvitt
avser organisationen på central nivå bör de sakkunniga överväga om särskilda
myndigheter bör inrältas i en försörjningskris eller om ansvaret för
ransonering m. m. också under kris och krig bör ligga på den myndighet som haft
hand om beredskapsplaneringen. Vidare bör de sakkunniga överväga om en ökad
samordning mellan myndigheterna bör eftersträvas vad gäller
beredskapsplaneringen för olika energislag eller om en fortsatt och kanske mer
utpräglad uppdelning mellan bränsleförsörjning och elförsörjning bör ske. Om de
sakkunniga som central bränslemyndighet förordar ett särskilt organ, skilt från
ÖEF, bör förslag lämnas till organisarion och instruktion, öm ÖEF föreslås ha
hand om krisuppgifterna, bör de förändringar i organisation och instruktion som
kan bli en följd av detta redovisas.
Särskild
uppmärksamhet bör i sammanhanget ägnas åt den till allmänheten rikiade
informationsverksamheten.
De
sakkunniga bör vidare överväga om, och i så fall i vilken usträckning och i
vilken form, en ökad samverkan och samordning mellan krisorgan på energiområdet
kan förbättra försörjningsåtgärderna under en kris. I samband därmed bör också
övervägas om kompetensområdet för olika organ kan behöva förtydligas.
Under
vinterns kris inrättades vid statens industriverk en s. k. industripanel som
rådgivande organ till bränsle nämnden i frågor om fördelning av bränsle inom
industrin. Det bör ingå i de sakkunnigas uppdrag att studera olika sådana
möjligheter att få underlag för beslut om fördelning av energi.
Vid
en ransonering på bränsleområdel engageras såväl länsstyrelser som kommuner. De
sakkunniga bör ta del av erfarenheterna på regional och lokal nivå från den nu
avslutade bränsleransoneringen samt redovisa de förslag som en sådan analys kan
ge anledning lill. De bör på motsvarande sätt ta del av de lokala elverkens
erfarenheter.
En
effektiv försörjningsplanering kräver alt myndigheterna får en så snabb och
tillförlitlig information om försörjningsläget som möjligl. Det
H;13 Skr 1975:4 486
gäller
såväl uppgifter om verklig import, produktion, förbrukning och faktiskt lager
som bedömningar av försörjningsläget på sikt. De sakkunniga bör mol bakgrund av
erfarenheterna från vinterns kris undersöka möjligheterna att förbättra denna
information. En sådan undersökning bör göras i nära samarbete med berörda
myndigheter, oljeföretagen och storförbrukarna. De sakkunniga bör i detta
sammanhang bedöma om de regler som gäller för uppgiftsskyldighet behöver
skärpas.
Sverige
är för sin försörjning av olja starkt beroende av de internationella
oljebolagen. Dessa fördelar oljeprodukterna på världsmarknaden mellan
konsumentländerna. Bolagens agerande är i huvudsak undandraget
konsumentländernas kontroll. Inom OECD finns ett system för fördelning av
oljeprodukter i en kris mellan de europeiska medlemsländerna. Systemet kom
aldrig atl tillämpas under vinterns kris. Oljebolagens agerande liksom möjlig
utformning av ett fördelningssystem utreds f. n. på det internationella
planet. De sakkunniga bör följa detta arbete för att erhålla underlag för
överväganden hur myndigheter i Sverige kan få den information om internationell
oljeförsörjning som behövs för vår egen försörjningsplanering. De
internationella oljebolagens dotterbolag i Sverige bör mot denna bakgrund
beredas tillfälle alt för de sakkunniga redovisa sitt informationsläge
beträffande oljeförsörjningen från råvarukällan till Sverige.
Olika
meioder alt reglera energiförbrukningen tillämpas i skilda länder. Det bör ingå
i de sakkunnigas uppdrag att göra de internationella jämförelser som kan anses
motiverade samt studera erfarenheterna utomlands av vinterns försörjningskris.
De
sakkunniga bör bedriva sitt arbeie skyndsamt.
Utredningen
har undertiden juni -oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och företag som berörs av
utredningens arbete. Därutöver har sammanträden hållits med särskilda referens-
och arbetsgrupper för frågor om organisation, informaiion, värmetaxering,
varmvattenreglering, reglering av överuttag av viss energi, överlåtelse av
ransoneringsbevis samt reglering av drivmedelsförbrukningen. För utredningen
arbetar konsulter med vissa speciella projekt.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
14.
Utredningen (H 1974:04) rörande översyn av skrothandelsförordningen
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för översyn av
skrothandelsförordningen:
Uiredningsman:
Öhman, Frank G. H., f.d. regeringsråd
Sekreterare:
Sundström, Kerstin M., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 10 september 1974)
487 Kommittéer: Handelsdepartementet H:14
Lokal:
Rosenbad 2, tel. växel 763 10 00. Postadress: Handelsdepartementet, Fack, 103
20 Stockholm
Direktiv
(anförande av statsrådet Feldt till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):
Handel
med skrot och annat begagnat gods är sedan gammalt underkastad särskild
reglering. Gällande bestämmelser finns i förordningen (1949:723) angående
handel med skrot, lump och begagnat gods (ändrad senast 1971:1175).
Syftet
med skrothandelsförordningen är i försia hand att motverka tillgreppsbrott
genom att hindra eller försvåra avsättningen av oärligt åtkommet gods och att
underlätta polismyndigheternas efterspaningar av sådant gods. Förordningen är
tillämplig på yrkesmässig handel med järn-och annat metallskrot, tackor av
annat metallskrot än järnskrot, textilavfall, lump samt vissa slag av begagnat
gods såsom kläder och pälsverk, cyklar, kameror och smycken. Vidare är
förordningen tillämplig på yrkesmässig handel med begagnade skriv- och
räknemaskiner, radio- och televisionsapparater samt musikinstrument.
I
förordningen skiljs i olika avseenden mellan fast handlande varmed förstås
den som för utövande av rörelsen innehar kontors- eller butikslokal eller
upplagsställe och uppköpare, dvs. annan person, som idkar rörelse som avses i
förordningen (2 § ).
För
rätt atl idka skrolhandel krävs särskilt tillstånd av polismyndigheten i den
ort, där rörelsen huvudsakligen skall bedrivas. Tillstånd kan beviljas bolag
eller ekonomisk förening samt enskild person (3-4 § § ). Skrothandelsrörelse
som bedrivs av bolag eller ekonomisk förening skall ha en av polismyndigheten
godkänd föreståndare, vilken är ansvarig för rörelsens skötsel (6-8 § § ). För
uppköpare gäller att tillståndet är begränsat i olika avseenden (5 §').
För
den fasta handeln meddelas särskilda föreskrifter i 10-16 § § . Bestämmelserna
avser godkännande av ställe för rörelsen, förvärvande av gods, förande av
särskild bok (affärsbok) saml märkning och förvaring av mottaget gods. Även för
uppköpare finns särskilda föreskrifter (17-18 § § ). Sålunda får uppköpare inte
förvärva gods av okänd person, om inte denne kan legitimera sig på ett
tillfredsställande sätt eller förvärvet sker i överlåtarens bostad eller
affärslokal. Vidare åligger del uppköparen att anteckna varje affär på
numrerade inköpsnotor.
I
vissafall gäller lättnaderinu berörda bestämmelser(19-21 § § ).BI.a.får
polismyndigheten medge undantag från bestämmelserna om antecknings-skyldighet.
Förordningen
innehåller också allmänna bestämmelser om rörelseidkares skyldigheter (22-27 §
§ ). Bl. a. föreskrivs skyldighet att lämna polismyndighet bistånd.
Polismyndighet har rätt att undersöka lokaler och lager samt att granska
affärsbok och inköpsnotor. Vidare kan polismyndighet meddela särskilda
ordningsföreskrifter för rörelsen.
Slutligen
innehåller förordningen straff- och besvärsbestämmelser. Straffet för brott mot
förordningen är böter.
Tillämpningsföreskrifter
lill skrothandelsförordningen finns i en särskild kungörelse (1949:725, ändrad
senasi 1971:428).
Såvitt
kan bedömas har skrothandelsförordningen i huvudsak uppnått sitt syfte och
medfört en sanering på skrothandelsområdet. I flera viktiga avseenden har
emellertid förutsättningarna för förordningen ändrats.
H:14 Skr 1975:4 488
Länsstyrelsen
i Örebro län har i skrivelse till justitiedepartementet i december 1972
redovisat erfarenheter från flera brottsutredningar och i anslutning härtill
påtalat vissa brisler i förordningen. Skrivelsen har remissbehandlals.
Skrotbranschen
är uppdelad i tre handelsled, nämligen, med branschens benämningar, uppköpare,
partihandlare och grossist. De båda sistnämnda handelsleden motsvaras i
förordningen av det samlande begreppet fast handel. Det finns i dag omkring 1
500registrerade uppköpare, vilka inköper alla slags avfallsråvaror från
hushåll, lantbruk, hantverk och småindustri. Efter grovsortering säljer
uppköparen skrotet vidare till parlihandlaren, som har fast skrotgård och som
regel också öppen affär. Partihandlaren är underleverantör till grossisten, som
även inköper skrot i parti från industrier och myndigheler. Grossisten säljer
efter bearbetning i egna anläggningar de färdigställda råvarorna till
förbrukarna. Antalet handlare med fasta verksamhetsställen uppgår i dag till
omkring 700-750 st. Inom den fasla handeln finns etl fåtal storföretag.
Genom
handeln med skrot tillvaratas årligen avsevärda kvantiteter råvaror, av vilka
järnskrot är det till mängden största varuslaget. Järnverken har för sina inköp
av skrot bildat ett gemensamt inköpsorgan, AB Järnbruksförnödenheler (JBF).
Sedan år 1927 råder exportförbud på järnskrot. Relativt stora kvantiteter skrot
importeras.
Vid
sidan av handeln med skrot förekommer en inte obetydlig handel med begagnade
varor. De föremål det här rör sig om är, till skillnad från skrot som saknar
eget bruksvärde, direkt användbara och tillgodoser omedelbart allmänhetens
behov. Till följd av bl. a. kapitalvarumarknadens tillväxt har denna handel
successivt ökat. Sålunda har inom vissa branscher det blivit alll vanligare att
vid inköp av en ny vara betala denna helt eller delvis genom att lämna ett
begagnat föremål i utbyte. Sådan inbyteshandel förekommer relativt ofta
beträffande radio- och televisionsapparater, skriv- och räknemaskiner saml
musikinstrument. Dylika bytesaffärer faller inte under förordningens
tillämpningsområde.
Under
den tid som förordningen varit gällande har den yrkesmässiga handeln med skrot
och annat begagnat gods ökat betydligt i omfattning. Särskilt skrolbranschen
synes ha genomgått en kraftig utveckling samtidigt som branschstrukturen i
väsentliga avseenden har ändrats. Gränsen mellan fast handel och sådan handel
som bedrivs av uppköpare har blivit alltmer flytande. Det har gjorts gällande
att det i dag inte är ovanligt atl uppköpare hanterar sitt gods på
upplagsplatser, vilket strider mot förordningens bestämmelser. Även inom den
fasta handeln är förhållandena mellan partihandlare och grossist i många fall
oklara, och samma funktioner synes handhas av olika handelsled. Vidare har
produktutvecklingen medfört att skrotet blivit alltmer varierande till sitt
ursprung, vilket i flera avseenden påverkat skrothanteringen. Oftast arbetar
skrotbranschens företag med alla skilda typer av avfallsråvaror såsom
järnskrot, metallskrol, texlilavf all och pappersavfall.
I
det sammanhanget kan erinras om att statskontoret på uppdrag av Kungl. Maj:t
har undersökt möjliga åtgärder för att komma lill rätta med bilvraksproblemel.
Sålunda föreslår statskontoret i en utredningsrapport ett system med
auktorisation av bilskrotare, som uppfyller bl. a. skrothandelsförordningens,
byggnadsstadgans och miljöskyddskungörelsens krav på skrolningsverksamhei.
Rapporten, som har remissbehandlals, bereds inom jordbruksdepartementet.
Vidare
har inom handeln med annat metallskrot än järnskrot konstaterats
489 Kommittéer; Handelsdepartementet H:14
en
förhållandevis utbredd brottslighet, som under de senaste åren synes ha
tilltagit i omfattning. Enligt länsstyrelsen i Örebro län hänför sig den
brottslighet som uppdagats till stölder, häleri och häleriförseelser,
skattebrott, förskingringar, bedrägerier, osant intygande, urkundsförfalskning
samt brott mot skrothandelsförordningen. I första hand gäller de konstaterade
missförhållandena uppköparna och deras verksamhet. Det har hävdats att
brottsligheten har gynnats av brister i skrothandelsförordningens regler
beträffande lillståndsmyndighet, tillstånd, verksamhetsområde, bokföring samt
kontroll av tillståndsmyndighet.
Av
vad jag här anfört framgår att en översyn av skrothandelsförordningen behövs
både för att avhjälpa brister i reglerna och för att modernisera reglerna, mera
allmänt. Jag förordar att en sakkunnig tillkallas för att göra denna översyn.
En
utgångspunkt för den sakkunnige bör vara att handeln med skrot m.m. även i
fortsättningen behöver en särskild samhällelig reglering och insyn. Den
sakkunnige bör emellertid precisera syftet med en sådan reglering. En skälig
avvägning bör ske mellan å ena sidan samhällets intresse av att förhindra
handel med gods som förvärvats olagligt och å andra sidan näringslivets
intresse av att handeln inte onödigt försvåras.
Ett
första led i utredhingsarbetel bör vara att kartlägga skrotbranschens struktur.
Förhållandet mellan de olika handelsleden och särskilt uppköparnas roll i
distributionen bör analyseras. Samtidigt bör den sakkunnige bedöma de olika
handelsledens funktioner med hänsyn till de krav skrothanteringen ställer. I
samband härmed bör den sakkunnige bilda sig en uppfattning om
distributionsförhållandena inom övrig handel med återvinningsgods. Den
sakkunnige bör vidare undersöka omfattningen och sammansättningen av handeln
med begagnade föremål.
På
ett tidigt stadium i utredningsarbetet bör den sakkunnige också studera den
brottslighet som förordningen avser förhindra. Jag tänker då i första hand på
tillgreppsbrotten i fråga om metallskrot och vissa slag av begagnade föremål.
Av särskilt intresse är del sätt på vilket det olovligen tillgripna godset finner
avsättning.
En
väsentlig uppgift för den sakkunnige bör vara att överväga i vad mån
skrothandelsförordningens tillämpningsområde och utformningen av
kontrollsystemet framstår som lämpliga under nuvarande förhållanden. Särskilt
bör övervägas om del är berättigat att i samma förordning reglera såväl handeln
med järn- och annat metallskrot och lump som handeln med begagnat gods.
I
gällande skrothandelsförordning anges uttömmande vilka slag av begagnat gods
som regleras. Den sakkunnige bör pröva om dessa varuslag även i fortsättningen
skall omfattas av regleringen och om andra varuslag kan komma i fråga. Härvid
bör den sakkunnige utgå ifrån att endast sådana varuslag skall omfattas av
regleringen som i någon avsevärd utsträckningar föremål för tillgreppsbrott.
En
stor del av de missförhållanden som råder på skrothandelsområdet synes kunna
hänföras till uppköparna och deras verksamhet. En väsentlig uppgift för den
sakkunnige bör således vara att utreda frågan om tillstånd för
uppköparverksamheten. Problemet med att samma personer eller förelag söker
rättigheter både som fast handlande och som uppköpare bör uppmärksammas. Då i
praktiken gränsen mellan fast handlande och uppköpare ofta ar oklar bör den
sakkunnige pröva huruvida gemensamma regler kan införas för fasta handlare och
uppköpare. Den sakkunnige bör i delta sammanhang pröva frågor som rör
tillståndsgivningen, såsom lill-
H:14 Skr 1975:4 490
stånds
giltighetstid, handlares verksamhetsområde etc.
Den
sakkunnige bör utreda och komma med förslag rörande affärsbokföringens
utformning. I detta arbete bör den sakkunnige beakta de förslag som lämnades i
betänkandet (SOU 1973:57) Förslag till bokföringslag och statsmakternas
ställningstagande till detta förslag. Det bör i detta sammanhang prövas om inte
en enhetlig varunomenklatur bör komma till användning i affärsbok etc. Den
sakkunnige bör härvid samråda med statens naturvårdsverk, som uppdragit åt
lekniska nomenklatur-centralen (TNC) att utarbeta en ordlista inom området
avfall och dess hantering. Den sakkunnige bör inte behandla de med
bilvraksproblemel sammanhängande frågor som f. n. bereds inom
jordbruksdepartementet.
Den brottslighet som
förekommer på skrothandelsområdet anses bl. a. gynnas av alt förordningen inte
gäller för handel på marknad och att anteckningsskyldighet inte föreligger vid
alla förvärv. Den sakkunnige bör undersöka om det finns skäl att behålla dessa
undantagsbestämmelser eller om de bör utgå.
Enligt gällande förordning
handhas tillståndsgivningen och kontrollen av den lokala polismyndigheten. Den
sakkunnige bör ta upp frågan hur tillståndsgivningen och kontrollen lämpligast
bör organiseras. Därvid bör beaktas bl. a. önskvärdheten av en enhetlig praxis
på områdei. Det bör prövas om det finns behov av att en cental myndighet har
huvudansvaret för regleringen. I samband därmed bör övervägas en
besvärsordning, där prövningen i sista instans ankommer på annan myndighet än
regeringen.
Nyligen
har utfärdals lag (1974:283) om handel med arbeten av guld, silver eller
platina. I propositionen (1974:43 s. 29) anförde föredragande
departementschefen, att kontrollen av de s. k. affinerierna inte borde regleras
i samband med kontrollstämplingen av ädelmelallvaror. Den sakkunnige bör pröva,
om det i detta sammanhang kan vara aktuellt att ta upp också denna fråga.
Konsumentsombudsmannen
(KO) har i skrivelse till justitiedepartementet i februari 1973 redovisal sina
erfarenheter av och synpunkter på insamlingsverksamhet bland allmänheten som
bedrivs av enskilda, företag eller organisationer i uppgivet syfte atl skaffa
pengar eller förnödenheter. Denna fråga bereds f. n. inom handelsdepartementet.
Den sakkunnige bör emellertid överväga i vad mån sådan insamlingsverksamhet kan
behöva regleras särskilt inom ramen för skrothandelsförordningen. Jag tänker då
i första hand på insamlingar av relurpapper, lump etc. Jag vill i sammanhanget
nämna att en arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet f. n. behandlar frågan om
insamling av bl. a. returpapper. Den sakkunnige bör samråda med denna
arbetsgrupp.
Avsiklen
är inte att den sakkunnige skall behandla frågor som rör auktionsverksamhet
eller verksamhet som regleras i lagen (1949:722) om pantlånerörelse. Skulle
emellertid den sakkunnige finna att även dessa verksamheter kräver ny eller
förändrad reglering för att det allmänna syftet med skrothandelsförordningen
skall uppnås, bör den sakkunnige anmäla detta till Kungl. Maj:t som då får ta
slällning till om utredningsuppdraget bör utvidgas.
Den
sakkunnige skall inte närmare överväga spörsmål som hör samman med gällande
exportförbud på järnskrot.
Den
sakkunnige bör utarbeta de förslag till författningstext som föranleds av
utredningsarbetet.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
491 Kommittéer: Handelsdepartementet H:15
15.
Utredningen (H 1974:05) rörande översyn av konkurrensbegränsningslagen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 13 september 1974 för utredning rörande
översyn av konkurrensbegränsningslagen (se Post- och Inrikes tidn. den 8
oktober 1974):
Ordförande:
Jonson, Lars E., departementsråd
Sakkunniga:
Mattsson, Kjell A., led. av riksdagen Nyqvist, Ola, docent, led. av riksdagen
Radesjö, G. Wivi-Anne, fru, led. av riksdagen Ulander, Lars G., ombudsman, led.
av riksdagen
Expert:
Sahlin, Eric, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 28 oktober 1974)
Sekreterare:
Cederblad, Carl-Olof, revisionsdirektör
Lokal:
Rosenbad 2, 5 tr., tel. växel 763 1000(sekreteraren). Postadress:
Handelsdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm
Direktiv
(anförande av statsrådet Feldt till slatsrådsprotokollet den 13 september 1974):
Konkurrensbegränsningslagen
lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet (omtryckt 1970:418, ändrad senast 1972:733) syftar till alt
främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens. Lagen innehåller förbud mol
två arter av konkurrensbegränsning, bruttopriser och anbudskarteller. I fråga
om annan konkurrensbegränsning finns möjlighet att inskrida när denna anses
medföra skadlig verkan. Skadlig verkan anses föreligga när konkurrensbegränsningen
på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar
verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans
näringsutövning.
Tillämpningen av
konkurrensbegränsningslagen ankommer på marknadsdomstolen och näringsfrihetsombudsmannen
(NO). Domstolen kan medge dispens från förbuden mot bruttopriser och
anbudskarteller. I övrigt skall domstolen genom förhandling försöka undanröja
skadlig verkan av konkurrensbegränsning som bringas under dess bedömning. Om
förhandlingen inte leder till alt den skadliga verkan undanröjs, gäller olika
regler beroende på ärendets art. Är del fråga om leveransvägran och liknande
diskriminering mot en företagare i elt senare försäljningsled, kan domstolen
ålägga leveransskyldighet vid vite. I andra slag av ärenden förfogar domstolen
inte över några motsvarande tvångsmedel, öm saken anses vara av större vikt,
åligger det dock domstolen att göra anmälan till Kungl. Maj:t när en
förhandling har misslyckats. Innebär den skadliga verkan att visst pris är uppenbart
för högt, kan Kungl. Maj :t förordna om ell visst högsta pris som inle får
överskridas ulan tillstånd.
H:15 Skr 1975:4 492
Marknadsdomstolens
verksamhet regleras närmare i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. (ändrad
senast 1973:879). Domstolen, som är allsidigt sammansatt, handlägger, förutom
konkurrensbegränsningsfrågor, ärenden om otillbörlig marknadsföring och om
oskäliga avtalsvillkor.
NO
skall i konkurrensbegränsningsfrågor föra det allmännas talan inför
marknadsdomstolen. Har NO i visst fall beslutat alt inte begära förhandling hos
marknadsdomstolen, kan förhandling påkallas av företagare som omedelbart berörs
av konkurrensbegränsningen i fråga eller av sammanslutning av konsumenter eller
löntagare. I praktiken har de flesta ärenden om undanröjande av skadlig verkan
av konkurrensbegränsning slutförts hos NO. Antalet ärenden av detta slag som
har handlagts av marknadsdomstolen och dess föregångare är ganska ringa.
Statens
pris- och kartellnämnd (SPK) har huvudansvaret för utredningsverksamheten i
konkurrensbegränsningsfrågor. SPK utreder sådana frågor antingen efter begäran
av NO eller marknadsdomstolen eller av eget initiativ. Vidare för SPK
kartellregisler, som är offentligt. Den legala grunden för verksamheten är
lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
(ändrad 1972:763). I fråga om bank- och försäkringsväsen är det
bankinspektionen och försäkringsinspektionen som biträder med utredningar och
för kartellregister.
Den
nuvarande lagsiiftningen om konkurrensbegränsning tillkom år 1953 och
utvidgades år 1956 i samband med den slutliga avvecklingen av krigsårens
prisreglering. Frågan om samhällets åtgärder inom ramen för pris- och
konkurrenslagstiftningen har därefter utretts ett flertal gånger. Betänkandet
(SOU 1961:3) Effektivare prisövervakning från 1%0 års prisövervakningskommitté
föranledde förslag till och beslut av 1961 års riksdag om
personalförstärkningar hos myndigheterna. På grundval av bl. a.
riktprisutredningens betänkande (SOU 1966:48) Prissamverkan och konkurrens
beslutade riksdagen år 1967 om ytterligare effektivisering och förstärkning av
pris- och konkurrensövervakningen. Därvid beslöts att inrätta ett
storföretagsregister i syfte att övervaka koncentrationsutvecklingen genom bl.
a. företagsköp och fusioner.
Lagstiftningen
mol konkurrensbegränsning bygger på grundtanken atl fri konkurrens och fri
näringsutövning har övervägande positiva verkningar genom att bidra till
effektivitet och utvecklingsförmåga inom näringslivet. Konkurrensbegränsningslagen
och de myndigheter som finns på området har otvivelaktigt främjat utvecklingen
mot ökad effektivitet inom näringslivet. Särskilt för de mindre och medelslora
förelagen har lagstiftningen haft en väsentlig funktion att fylla. De förutsättningar
som rådde vid lagens tillkomst har emellertid successivt förändrats. Jag skall
inte här uppehålla mig vid orsakerna till dessa förändringar utan endast peka
på några förhållanden inom samhällsutvecklingen och ekonomin, som påverkat
förutsättningarna för lagstiftningen.
Samhället
har under de senaste årtiondena tagit ett allt större ansvar för medborgarnas
sociala trygghet och välfärd. Detla har kommit till uttryck bl. a. i
lagstiftning och inrättande av nya myndigheter inom ramen för
arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik, industripolitik, miljöpolitik, konsumentpolitik
osv. Jag vill i della sammanhang också nämna den skärpta prisövervakningen och
användningen av tillfälliga prisregleringar, som innebär att statsmakterna i
vissa fall tar ett direkt ansvar för prisutvecklingen. Även om de
samhällsingripanden jag nu lämnat exempel på beaktats vid tillämpningen av
konkurrensbegränsningslagen så innebär samhällets ökade engagemang på dessa
områden att förutsättningarna för
493 Kommittéer: Handelsdepartementet H:15
lagen
har ändrats.
Koncentrationsutvecklingen
inom näringslivet är en annan faktor som påverkar förutsättningarna för
konkiirrénsbegränsningslagen. Kravet på effektivitet inom näringslivet leder
ofta till en utveckling mot stordrift och större företagsenheter. Vid de
analyser av slorförelagsregistret som skett har kunnat iakttas en ökad takt i
koncentrationsutvecklingen inom näringslivet under senare år. Denna utveckling,
som sålunda delvis är en följd av konkurrensen, har i många fall lett till att
denna konkurrens påtagligt begränsats. Härigenom har i allt siörre utsträckning
s. k. oligopol-och monopolmarknader uppstått. Vid bedömningen av denna
utveckling bör dock beaktas, att den internationella konkurrensen ökat till
följd av de internationella ekonomiska förbindelserna.
Koncentrationsutvecklingen i Sverige har därvid utgjort en förutsättning för
svenska företags konkurrenskraft på exportmarknaden.
Den internationella
utvecklingen påverkar förutsättningarna för konkurrenslagstiftningen på flera
sätt. Företagssamarbetet sträcker sig ofta över nationsgränserna, och
konkurrensbegränsningar har i många fall verkningar i flera länder. En
betydande roll spelar här de multinationella företagen med verksamhet i flera
länder. Dessa förhållanden får allt större betydelse genom den snabba
utvecklingen av de ekonomiska förbindelserna mellan länderna. Problemen har
också uppmärksammats i flera internationella organisationer och åtskilliga
försök har gjorts att samordna olika länders åtgärder mot konkurrensbegränsningar
med internationell räckvidd. Sålunda har inom EG byggts upp elt internationellt
rättssystem på området. Regler av denna art ingår också i Sveriges avtal med EG
liksom i EFTA-konventionen. Vidare kan nämnas det samarbete i konkurrensbegränsningsfrågor
som bedrivs inom OECD samt det arbete rörande sådana frågor som pågår i UNCTAD.
Utvecklingen
har således på flera områden ändrat förutsättningarna för lagsiiftningen mot
konkurrensbegränsning och för verksamheten vid berörda myndigheter. Mot bakgrund
härav anser jag att sakkunniga nu bör tillkallas för atl företa en
genomgripande översyn av denna lagstiftning.
Jag
vill framhålla att de sakkunniga inte bör bindas av några mera detaljerade
direktiv utan ha möjlighet att förutsättningslöst diskutera vad som
eftersträvas med lagstiftningen. En sådan diskussion kan ge de sakkunniga
anledning att överväga om den lagstiftning det här är fråga om skall bygga på
begreppen konkurrens och konkurrensbegränsning eller om andra utgångspunkter
bör anges för denna.
De
sakkunniga bör utgå från att konkurrensbegränsningslagslifIningen är ett medel
inom samhällets näringspolitik. De bör bilda sig en uppfattning om hur
utvecklingen på centrala områden inom samhället och ekonomin förändrat
förutsättningarna för lagstiftningen. Särskilt bör analyseras förhållandel
mellan konkurrensbegränsningslagstiftningen och näringspolitiken i övrigt.
Vidare bör en analys göras av hur det växande inslaget av oligopol- och
monopolmarknader i vår samhällsekonomi verkar i praktiken. Härvid måste beaktas
att konkurrensen på den svenska marknaden i hög grad påverkas av vår
frihandelspolitik. De sakkunniga bör vid analysen försöka få en bild av vilka
konkurrensmedel som företagen använder samt försöka bedöma dessas effekter med
hänsyn till samhällets och konsumenternas intressen.
En
utgångspunkt för lagstiftningen är att den skall lillämpas i elt decentraliserat
ekonomiskt system med betydande frihet för de ekonomiska enheterna all besluta
om olika åtgärder beträffande produktion, distribution osv.
H:15 Skr 1975:4 494
En
annan utgångspunkt för lagstiftningen är följande. Från såväl samhällets som
konsumenternas synpunkt är det ett intresse atl de åtgärder företagen vidtar
begränsar produktions- och distributionskostnader så långt det är möjligt. I
den utsträckning della sker genom nedläggning av företag, produktions- eller
distributionsenheler och genom samgående eller samarbete mellan företag kan
emellertid konsekvenser av negativt slag uppstå. Vissa uppstår ofta redan på
kort sikt i form av försämrade service-och valmöjligheter för konsumenterna i
särskilt hög grad gäller delta inom distributionssektorn. Andra kan uppträda
först på sikt i form av bl. a. stelhet i prisbildning och produktutveckling med
ogynnsamma verkningar för konsumenterna som följd. Ett annat slags verkningar
kan bestå av näringsgeografiska förändringar, som orsakar allmän ekonomisk
försvagning och försämring av service, kommunikationer etc, i vissa delar av
landet.
Ett huvudsyfte med
lagstiftningen måste vara att motverka förhållanden inom näringslivet som
medför väsentliga olägenheter för konsumenterna. Detta leder bl. a. till att
bedömningen av olika konkurrensmetoder och åtgärder av företagen som påverkar
koncentrationsutvecklingen bör innefatta en avvägning från konsumentsynpunkt
mellan positiva och negaiiva effekter såväl på kort som lång sikt. Hänsyn bör
således även tas till de långsiktiga konsekvenserna av en utveckling, som på
kort sikt främjar effektivitet och konsumentintresse. Av vad jag sagt följer
också, atl samhällets politik inte enbart bör inriktas på att förhindra vissa
åtgärder från företagens sida utan också innefatta en prövning av om man med
andra åtgärder bättre kan nå de syften, som lagstiftningen vill främja.
Ett
särskilt problem ulgör samgående eller långtgående samarbete mellan större
företag. Konsekvenserna av sådana koncentrationsåtgärder kan till följd av
förelagens storlek bli mycket vidsträckta och beröra en rad näringspolitiska
aspekter. De sakkunniga bör därför överväga om bedömningen av sådana frågor som
således har mycket stor betydelse för konsumentintressena och i väsentlig grad
kan påverka sysselsättningen eller andra allmänna intressen bör bli föremål
även för en övergripande politisk bedömning och om i så fall en säskild
beslutsordning kan krävas.
De
internationella förhållanden som förut berörts bör vidare beaktas vid
utredningsarbetet.
Jag
vill slutligen erinra om att byggkonkurrensutredningen i betänkandet (SOU
1972:40) Konkurrens i bostadsbyggandet föreslagit vissa ändringar i konkurrensbegränsningslagen.
Förslaget har remissbehandlals. De sakkunniga bör beakta föreslagna ändringar
och vad som anförts under remissbehandlingen.
Under
utredningsarbetet bör vidare beaktas de uttalanden som näringsutskottet gjort i
sitt av riksdagen godkända betänkande (NU 1974:10, rskr 83).
De
sakkunniga bör, om del behövs för alt fullfölja utredningsuppdraget, kunna
pröva även frågor utanför det område jag nu berört.
Utredningen
har under tiden september - november 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
495 Kommittéer; Arbetsmarknadsdepartementet A;l
Arbetsmarknadsdepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år
1974:4,6,10,11,12 och 15
1.
Expertgruppen (In 1967:24) för regional utredningsverksamhet (ERU)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1965 för att i anslutning till
lokaliseringsberedningens verksamhet dels biiräda vid uppläggning av den
regionala utredningsverksamheten, särskilt i vad avser uppgiftsfördelning samt
metodologisk samordning och utveckling, dels biträda forskningsberedningen med
att samla informationer om och föreslå koordinering av forskningsverksamheten
samt definiera forskningsbehov i lokaliseringsfrågor:
Ordförande:
Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör
Ledamöter:
Canarp, Curt S. T., byråchef Holm, J. Lennart, generaldirektör Hägerstrand, S.
Torsten E., professor Höök, Erik S. V.,pianeringschef (t.o.m. den 30 juni 1974)
Karlsson, Bengt Olof, kansliråd (fr.o.m. den 1 juli 1974) Ljung, Lars U.,
utredningssekreterare Rehn, L. Gösta, professor (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Thufvesson, Bengt E., departementsråd Wirén, Erik T., bitr. professor
Experter:
Andersson, Åke E., docent Bergendahl, Göran H., professor Berglund, Bernt, planeringsdirektör
Bylund, B. Erik M., professor Carlsson, N. Gösta, professor Dahmén, Erik V. H.,
professor Dalgård, P. J. Ingemar, byråchef Godlund, Sven A. I., professor
Herlitz, Claes A., planeringsdirektör Holm, A. O. Per, professor Jungen, Rune,
fil. lic.
A:l Skr 1975:4 496
Nordström,
Lars E., docent Olsson, Rune I., departementsråd Petersson, Bo E.,
statistikchef Rundblad, Bengt G., docent Samuelsson, Kurt O., docent Siven,
Claes-Henric, fil. lic. Strandberg, Margit I., avdelningsdirektör Tryggvesson,
G. Rune, byråchef Törnqvist, Gunnar E., professor Weslerslåhl, H. Jörgen,
professor Wärneryd, Olof I., professor
Sekreterare:
Guteland, Gösta A., fil. lic.
Bitr.
sekreterare: Felländer, Ingela K., fil. kand. Lidström, P. Ivar, pol. mag.
(fr.o.m. den 1 juli 1974) Ohlsson, Lennart Å., fil. dr (fr.o.m. den 1 november
1974) Persson, Annie V., pol. mag. (fr.o.m. den 1 juli 1974) Stighäll, L. B.
Christer, fil. kand. Tallroth, N. Börje, fil. lic. (t.o.m. den 31 mars 1974)
Öberg, N. Sture, fil. lic.
Lokal:
Arbetsmarknadsdepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm,
tel. växel 763 10 00 (sekreterarna)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Expertgruppen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Inom
expertgruppens kansli utförs sammanställningar av vunna forskningsresultat.
Under år 1974 har betänkandet (SOU 1974:1) Orter i regional samverkan med
bilagedelarna (SOU 1974:2) Ortsbundna levnadsvillkor, (SOU 1974:3)
Produktionskostnader och regionala produktionssystem och (SOU 1974:4) Regionala
prognoser i planeringens tjänst lagts fram.
Vidare
har inom ERU:s kansli utarbetats en bilaga, (Ds A 1974:5) Samhällsutvecklingen
i storstäderna till elt betänkande (SOU 1974:82) Samverkan för regional
utveckling avgett av utredningen (In 1972:02) om regionalpolitiska styrmedel.
Expertgruppens
arbeie beräknas pågå under hela år 1975.
497 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:2
2.
Expertgruppen (In 1968:14) för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 20 januari 1967-föratt i anslutning till
sysselsättningsberedningens verksamhet ta initiativ till och biträda
beredningen vid uppläggning av utredningsverksamhet i frågor rörande
arbetsmarknadspolitikens verkningar:
Ordförande:
Canarp, Curt S. T., byråchef (t.o.m. den 28 februari 1974) Carlsson, G. Arne
V., departementsråd (fr.o.m. den 1 mars 1974)
Ledamöter:
Carlsson, G. Arne V., departementsråd (t.o.m. den 28 februari 1974) Dahlström,
Gösta E., fil. lic. (t.o.m. den 27 november 1974) Högberg, K. Gunnar, direktör
Jonsson,
Bo E., sekreterare (fr.o.m. den 28 november 1974) Niklasson, Ö. O. Harald,
universitetslektor Rehn, L. Gösta, professor (fr.o.m. den 1 augusti 1974)
Rydén, Jan E., avdelningschef
Silenstam,
N. Per A., byråchef (fr.o.m. den 1 mars 1974) Sundström, Olof G.,
utredningschef
Experter:
Dahlberg, L. Åke, forskarassistent Persson, Inga K., pol. mag.
Silenstam,
N. Per A., byråchef (t.o.m. den 28 februari 1974) Wadensjö, Eskil W.,
forskarassistent
Sekreterare:
Niklasson, Ö. O. Harald, universitetslektor
Bitr.
sekreterare: Johannesson, Jan G., förste byråsekreterare
Lokal:
Arbetsmarknadsstyrelsen, Utredningsenheten, Sundbybergs-vägen9, 171 99Solna,
tel. växel 7300520(Johannesson)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Expertgruppen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.
Resultaten
från undersökningarna om effekterna av immigration, arbetsmarknadsutbildning,
geografiska rörligheisslimulanser samt arbetsförmedlingens
informationsverksamhet har tillsammans med synpunkter på den fortsatta
forskningen kring arbetsmarknadspolitiken presenterats i betänkandet (SOU
1974:29) All utvärdera arbetsmarknadspolitik.
32 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4
A:2 Skr 1975:4 498
Undersökningen
kring arbetskraftens geografiska flyttningar fortsätter i form av en andra
uppföljningsetapp.
Dessulom
har två nya undersökningar, benämnda analys av integrerad
arbetsmarknadspolitik respektive analys av indirekta
sysselsätiningsskapande
medel, påbörjats.
Expertgruppens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
3.1968
års lokaliseringsutredning (In 1969:20)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 december 1967 för att verkställa
utredning rörande den fortsatta lokaliseringspolitiska stödverksamheten m. m.
(se Post- och Inrikes tidn. den 8 februari 1968):
Utredningsman:
Lemne, Mats H., landshövding
Experter:
Andersson, Bernt E. L., byrådirektör Berggren, Göte B., byråchef
Sekreterare:
Rydholm, Björn, regeringsrättssekreterare
Bitr.
sekreterare: Levin, Tage P., sekreterare Medlemmar i rådgivande nämnd:
Fälldin,
N. O. Thorbjörn, lantbrukare, led. av riksdagen Hamrin, Mac T. P.,
överlantmätare, f.d. led. av riksdagen Kahlin, Tage H. G., direktör Ljung, Lars
U., utredningssekreterare Svanberg, U. Ingvar, skoldirektör, led. av riksdagen
Turesson, Bo, överlantmätare, led. av riksdagen
Lokal:
Arbetsmarknadsdepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm
2, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse In 20.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden med
expert och sekretariat samt haft överläggningar med myndigheter, organisationer
och andra som berörs av utredningens arbete.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under första kvartalet 1975.
499 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:4
4.
Invandrarutredningen (In 1969:22)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 maj 1968 för att utreda invandrares
anpassningsproblem m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 12junil%8):
Ordförande:
Olsson, S. O. Bertil, f.d. generaldirektör
Ledamöter:
Bengtsson, Hugo V., plåtslagare, led. av riksdagen Diesen, Ingrid E., fil.
mag., led. av riksdagen Fagerlund, Bengt O. H., assistent, led. av riksdagen
Jönsson, J. Ove, f.d. byråchef
Mattsson,
S. M. Lennart, distriktsstudieledare, led. av riksdagen Wirtén, Rolf G. S.,
folkskollärare, led. av riksdagen
Experter:
Hellners, E. Trygve, t.f. departementsråd Holmquist, C. Ingemar B., f.d.
försäkringsdomare Huovinen, Sulo P., fil. kand. Israelsson, K. Ragnar E., f.d.
undervisningsråd Svedberg, Jan, föredragande Swedner, H. H. R. Harald, bitr.
professor Torstensson, Lennart G. B., fil. kand. Trankell, Arne, professor
Wahlström, Stina M., kansliråd Öberg, N. P. Kjell, generaldirektör
Sekreterare:
Widgren, Jonas O., byrådirektör
Bitr.
sekreterare: Lundström, Stig H. V., byrådirektör Reinans, Sven A., byrådirektör
Schöldström, G. Arne M., byrådirektör
Direktiven
för ulredningen, se 1969 års riksdagsberättelse In 22.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 19 sammanträden.
Ulredningen har den 3
september 1974 avgett sitt slutbetänkande (SOU 1974:69) Invandrarutredningen 3
jämte en separat bilagedel (SOU 1974:70) Invandrarutredningen 4 och en s. k.
exempelsamling (Ds A 1974:4).
Uppdraget
är därmed slutfört.
A:5 Skr 1975:4 500
5.
Expertgruppen (In 1970:28) för vissa zigenarfrågor
Tillkallade
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 oktober 1969 med uppgift att skyndsamt
utreda levnadsförhållanden m. m. för de zigenare som hittills under 1960-talet
fått tillstånd att vistas i riket samt överväga och ta initiativ till åtgärder
som gör det möjligl för dem atl få en med övriga invandrare jämförbar ställning
i samhället enligt de riktlinjer som gäller för den reglerade invandringen.
Genom
beslut den 12 februari 1971 har expertgruppen fått i uppdrag att överväga och
till chefen för inrikesdepartementet inkomma med förslag dels om lämpliga
former för uttagning och överföring till Sverige av socialt handikappade
zigenare, dels ock om ett handlingsprogram för deras omhändertagande,
ulbildning och anpassning här i landet
Genom
beslut den 21 januari 1972 har expertgruppen fått i uppdrag att handha sådana
frågor om utbyte med finska myndigheter av erfarenheter rörande förbättring av zigenarnas
levnadsförhållanden i Finland och Sverige som föranleds av Nordiska rådets
rekommendation nr 23/1969.
Genom
beslut den 19 april 1974 har expertgruppen fått i uppdrag att under budgetåret
1974/75 enligt bemyndigandena den 24 oktober 1969 och den 12 februari 1971
fortsätta sin verksamhet med samordning och uppföljning av pågående
försöksverksamhet rörande ulomnordiska zigenare.
Ordförande:
Nilsson, K. Börje, förbundsordförande, led. av riksdagen
Ledamöter:
Andersson, G. Ingemar, byråchef, f.d. led. av riksdagen Gustafsson, Inga L.,
psykolog
Håkansson,
Håkan E., byråchef (fr.o.m. den 1 november 1974) Isacsson, Karin, byråchef
Israelsson,
K. Ragnar E., f.d. undervisningsråd (t.o.m. den 14 augusti 1974)
Jacobson,
Bengt P. A., undervisningsråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974) OIderin, Gunnar O.,
byråchef (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Petersson, Gunnar A. B.,
länsarbetsdirektör (t.o.m. den 14 augusti 1974) Vrethammar, K. Harald,
undervisningsråd (fr.o.m. den 1 november 1974)
Sekreterare:
Stargård, E. Hugo, rektor Kurator: Hjelm, Orvar M., socialinspektör
Lokal:
Storkyrkobrinken 13,4 tt., 111 28 Stockholm, tel. växel 763 10 00
Direktiven
för ulredningen, se 1970 års riksdagsberättelse In 28. Tilläggsdirektiv, se
1972 års riksdagsberättelse In 9.
Expertgruppen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15
501 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A;6
sammanträden.
Därutöver har sammanträden och konferenser hållits med representanter för
statliga och kommunala myndigheter rörande bostads-och utbildningsfrågor för
zigenare. Expertgruppen har vidare deltagit i konferenser och kurser rörande
zigenarfrågor för familjepedagoger, socialarbetare och lärare.
Anpassningskurser
för ulomnordiska zigenare har under år 1974 bedrivits på tio platser i landet.
Expertgruppen
beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.
6.
Utredningen (In 1970:30) rörande ökad anställningstrygghet och vidgad
behörighet för arbetsdomstolen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj;ts bemyndigande den 5 december 1969 med uppdrag att utreda frågan
om ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen (se
Post- och Inrikes tidn. den 11 december 1969):
Ordförande:
Åman, O. Valter, f.d. landshövding
Ledamöter:
Björkman, K. Eugen, direktör von Feilitzen, Styrbjörn O. R., direktör
Gustafsson,
Stig G., förbundsjurist, ersättare för led. av riksdagen Hårdefelt, S. Börje,
t.f. rättschef Lindström, Gunnar, direktör Lundberg, K. F. Valdemar, f.d.
förbundsordförande Nilsson, Åke, f.d. förbundsordförande
Experter:
Håkanson, Håkan E., avdelningsdirektör Ljungar, Jan A. B., hovrättslagman
Normark, Georg R., chefsjurist
Sekreterare:
Lunning, Lars G. H., hovrättsassessor Nilsson, B. R. Edvard, hovrättsassessor
Direktiven
för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse In 30.
Utredningen
har under tiden november 1973 - januari 1974 hållit 17 sammanträden.
Utredningen
har den 28 januari 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:8) Rättegången i
arbetstvister.
Uppdraget
är därmed slutfört.
A;7 Skr 1975:4 502
7.
Arbetsmiljöutredningen (S 1970:35)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 februari 1970 med uppdrag atl företa
en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn.
den 5 mars 1970):
Ordförande:
Danielson, Gunnar H., generaldirektör
Ledamöler:
Andersson, B. Sivert, avdelningsordförande, led. av riksdagen Gustafsson,
Kerstin, förbundsjurist Gustafsson, G. Olov, direktör Kjellstrand, Leif,
ombudsman Lindström, Gunnar, direktör Westling, Otto J., f.d. generaldirektör
Experter:
Ahlqvist, G. Börje, avdelningschef Bartley, A. Osborne, professor
Björkman,
A. Fredrik M., förste länsassessor (fr.o.m. den 15 oktober 1974)
Bolinder,
S. Erik G., med. lic.
Forselius,
Hans F., direktör (fr.o.m. den 19 mars 1974) Forssman, Sven P. M., f.d.
överdirektör Holm, Thorsten H., direktör (t.o.m. den 18 mars 1974) Johansson,
Bengt K. Å., t.f. kansliråd (fr.o.m. den 19 januari 1974) Jönsson, E. Gustav,
departementsråd (t.o.m. den 25 september 1974) Lönngren, D. Rune, farm. dr
Malmsköld, A. J. Bertil, yrkesinspektör Masreliez, Nils G., med. lic.
Nissen,
L. S. Veronika, byråchef (fr.o.m. den 15 oktober 1974) Olson, Sven-Olof,
generalmajor (fr.o.m. den 19 mars 1974) Rambe, Sven O. F., byrådirektör
(fr.o.m. den 19 mars 1974) Rundqvist, Karl-Ingvar, hovrättsassessor Starland,
Hilding, f.d. överingenjör Wesllin, E. Arne, avdelningschef Wikrén, R. O.
Gerhard, hovrättsassessor (fr.o.m. den 28 november 1974)
Sekreterare:
Gullberg, Hans E., hovrättsråd
Bitr.
sekreterare: Lindström, Jöns A., departementssekreterare Paulsson-Nordling,
Kerstin E., hovrättsassessor
Lokal:
Storkyrkobrinken 13, 4 tr. Postadress: Arbetsmarknads-
503 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:9
departementet.
Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00
Direktiven
för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse S 29.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete omkring årsskiftet 1975/76.
8.
Svenska sakkunniga (In 1971:01) i nordiskt samarbetsorgan för Nordkalottfrågor
(Nordkalottkommittén)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 juli 1971 för att ingå i ett för
Sverige, Finland och Norge gemensamt samarbelsorgan för att kartlägga
ekonomiska samarbetsmöjligheter inom Nordkalottområdet:
Ordförande:
Berggren, G. Rune, generaldirektör (t.o.m. den 25 februari 1974) Larsson, Y.
Allan G., statssekreterare (fr.o.m. den 26 februari 1974)
Ledamöter:
Andersson, J. Gunnar D., överdirektör Lassinantti, I. Ragnar, landshövding,
f.d. led. av riksdagen
Sekreterare:
Isacsson, Bert E., kansliråd
Lokal:
Arbetsmarknadsdepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm,
tel. växel 763 10 00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden samt haft
överläggningar med myndigheter, organisalioner och andra som berörs av
kommitténs arbete.
Kommittén
har anordnat ett seminarium för företagsledare på Nordkalotten. En handbok med
resefakta om Nordkalotten har utgetts på svenska, engelska och tyska och
distribuerats till resebyråer m. fl. i Västeuropa.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
9.
Arbetsrättskommittén (In 1971:03)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1971 för alt göra en allmän
översyn av arbelsfredslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 10 januari
1972):
A:9
Skr 1975:4 504
Ordförande: Nordgren, Kurt H., landshövding
Ledamöter: Aldestam, N. Arne, statssekreterare Bratt,
Lennart, direktör Edlund, Sten E., docent
Ekinge, Bernt A., ombudsman, led. av riksdagen Fransson,
Arne A. E., kamrer, led. av riksdagen Gustafsson, Stig G., förbundsjurist, led.
av riksdagen Hansson, Lilly E., fru, led. av riksdagen Lindberg, Sven J.,
ombudsman, led. av riksdagen Lindström, Gunnar, direktör
Nilsson, Åke, f.d. förbundsordförande (t.o.m. den 29
januari 1974) Oskarson, K. F. Gunnar, kapten, led. av riksdagen Westerberg,
Lars G. I., andre ordförande i LO (fr.o.m. den 30 januari 1974)
Experter: von Feilitzen, Styrbjörn O. R., direktör
Westerberg, Lars G. I., andre ordförande i LO (t.o.m. den
29 januari 1974)
Sekreterare: Ljungar, Jan A. B., hovrättslagman
Bitr. sekreterare: Bergqvist, Olof, hovrättsassessor
Sköllerholm, S. Ove J., hovrättsfiskal
Lokal: Storkyrkobrinken 13, 3 tr.. Postadress:
Arbetsmarknadsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel växel 763 1000
(sekreterarna)
Direktiven för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse
In 25.
Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974
hållit 20 sammanträden. Därutöver har två sammanträden hållits med en särskild
arbetsgrupp för frågor rörande den offentliga sektorn.
Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under första
halvåret 1975.
10. Utredningen (In 1972:02) om regionalpolitiska
styrmedel
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 juli
1972 för att utreda frågan om starkare styrmedel i regionalpolilisk syfte m. m.
(se Post-och Inrikes tidn. den 26 juli 1972):
505 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:ll
Ordförande:
Eckerberg, Per A., landshövding
Ledamöter:
Eriksson, Karl Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Fagerlund, Bengt O. H.,
assistent, led. av riksdagen Hovhammar, L. Erik E., bruksdisponent, led. av
riksdagen Nilsson, E. Birger, ombudsman, led. av riksdagen Nordberg, S. Ivar,
organisationssekreterare, led. av riksdagen Stridsman, Torsten U., ombudsman,
led. av riksdagen
Expert:
Törnqvist, Gunnar E., professor
Sekreterare:
Frid, Sven Rune, byråchef
Bitr.
sekreterare: Jonasson, Holger L., t.f. planeringsdirektör
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse In 27.
Utredningen
har under tiden november 1973 - augusti 1974 hållit sju sammanträden.
Ulredningen
har den 23 september 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:82) Samverkan för
regional utveckling.
Uppdraget
är därmed slutfört.
11.
Semesterutredningen (S 1972:03)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 december 1972 för att företa en
översyn av lagstiftningen om semester (se Post- och Inrikes tidn. den 23
december 1972):
Utredningsman:
Åström, Lars-Åke E., generaldirektör (t.o.m. den 25 mars 1974)
Experter:
Eklund, P. Gösta, ombudsman Forstadius, Erik L. W., direktör Jönsson, K.
Ingeborg, avdelningsdirektör Karlsson, H. K. Göran, ombudsman Sjöberg, N. Björn
V., departementsråd
Sekreterare:
Grönwall, Lars O., departementsråd
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse S 22.
A:ll Skr 1975:4 506
Sedan
Kungl. Maj:t den 1 mars 1974 bemyndigat chefen för arbetsmarknadsdepartementet
att tillkalla högst nio sakkunniga med uppdrag att företa en allmän översyn av
semesterlagstiftningen (A 1974:01), entledigade departementschefen, genom
beslut den 25 mars 1974, generaldirektören Lars-Åke Åström från honom meddelat
uppdrag i semesterutredningen (S 1972:03). Vidare föreskrev departementschefen
att semesterutredningens arbete skulle upphöra med utgången av april månad
1974.
Uppdragel
är därmed slutfört.
12.
Kommittén (In 1972:04) för översyn av arbetsmarknadsutbildningen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 september 1972 för översyn av
arbetsmarknadsutbildningen och därmed sammanhängande frågor (se Post- och Inrikes
tidn. den 23 september 1972):
Ordförande:
Rehnberg, K. Bertil, generaldirektör
Ledamöter:
Gustavsson, K. Rune, socionom, led. av riksdagen Larsson, A. Lennart,
utbildningschef Larsson, Malls Bergom, direktör Olsson, H. S. Artur, skolråd
Pettersson, Björn G., ombudsman Wiklund, Bengt O., journalist, led. av
riksdagen
Experter:
Arfwedson, Anders J., sekreterare
Dahlgren,
Margareta B., direktör (fr.o.m. den 9 mars 1974) Hellström, E. Emil,
undervisningsråd Håkansson, Håkan E., byråchef
Persson,
A. Henry, sekreterare (fr.o.m. den 15 januari 1974) Ringholm, Bosse I. K., f.d.
förbundsordförande Ström, B. O. Gunne, avdelningschef
Sekreterare:
Bernhardsson, K. Göte E., byrådirektör
Bitr.
sekreterare: Lundberg, Elisabeth H., departementssekreterare Ossvik, Kristina,
förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 januari 1974) Reuterswärd, Anders P.E.,
departementssekreterare
Direktiven
för kommittén, se 1973 års riksdagsberätlelse In 29.
507 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A: 13
Kommittén
har under tiden november 1973 - september 1974 hållit 13 sammanträden.
Kommittén
har den 1 oktober 1974 avgelt betänkandet (SOU 1974:79) Utbildning för arbete.
Uppdraget
är därmed slutfört.
13.
Yrkesskadestatlstlkutredningen (S 1972:04)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 för utredning angående
yrkesskadestatistikens utformning m. m.:
Utredningsman:
Gunnarsson, S. Olle G., överdirektör
Experter:
Eriksen, Tor E., byråchef Gerhardsson, Gideon, professor Kjellslrand, Leif,
ombudsman
Ulfward,
E. Bertil, överingenjör (fr.o.m. den 7 maj 1974) Wallberg, Klas H. S.,
avdelningschef
Sekreterare:
Lagerlöf, K. Elisabeth, forskningsassistent Wikman, C. Gunnar,
departementssekreterare
Bitr.
sekreterare: Jensen, Inga-Lill I., forskningsassistent
Lokal;
Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00 (Wikman)
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse S 23.
Tilläggsdirektiv
(anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 29 november
1974):
Enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 har en särskild utredningsman
tillkallats för att närmare utreda yrkesskadestatistikens framtida ulformning
m. m. Utredningsarbetets huvudsakliga syfte är atl, sedan betydelsen av
yrkesskadestatistiken för yrkesskadeförsäkringens del minskat, tillgodose
angelägna önskemål om sådana förbättringar av statistiken att den blir väl
ägnad som underlag för bedömningar och ställningstaganden när det gäller
insatserna för en tillfredsställande arbetsmiljö. I samband härmed skall även
vissa andra frågor såsom yrkesskadestalistikens administration, angelägenheten
av en snabb redovisning av uppgifter om inträffade yrkesskadefall, m.m.
utredas.
Enligt direktiven bör en
utgångspunkt för utredningsarbetet vara, att statistiken t. v. bör ha i
huvudsak" oförändrad omfattning i fråga om personkrets och
yrkesskadebegrepp. Inom yrkesskadeslatisliken används samma yrkesskadebegrepp
som inom yrkesskadeförsäkringen. Statistiken
A:13 Skr 1975:4 508
grundas
på de skadeanmälningar som arbetsgivarna har att avge vid inträffad yrkesskada,
dvs. sådana olycksfall och yrkessjukdomar som medfört rätt till sjukpenning
eller ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Yrkesskadestalistiken
omfattar således förutom olycksfall endasi sjukdomar som kan konstateras ha etl
direkl samband med särskilt avgränsade förhållanden i arbetsmiljön. Denna
begränsning i den statistiska informationen om olika former av ohälsa som kan
ha ett samband med arbetsmiljön har under senare lid kommil att framstå som
otillfredsställande. Man har för sjukdomar över huvud taget alltmera kommit
till den uppfattningen att vid uppkomsten av sjukdom flera faktorer inverkar
mer eller mindre samtidigt och kan ge effekter efter kortare eller längre tid.
Vid uppkomsten av åtskilliga sjukdomar har det visat sig att arbetsförhållanden
eller arbetsmiljö är en bidragande faktor lill sjukdomens uppkomst. Mot denna
bakgrund finner jag det angeläget att bredda informationen om sådana former av
ohälsa som kan ha sin orsak i förhållandena i arbetsmiljön. En komplettering av
yrkesskadestatistiken med andra informationskällor blir därvid nödvändig.
Som
exempel på kompletlerande informationskällor kan nämnas olika
slag av medicinalstatistik och socialförsäkringsstatislik. Jag vill också
erinra om den anmälningsskyldighet för läkare som skrevs in i
arbetarskyddslagen i samband med 1973 års reform på arbetsmiljöområdet.
Innebörden är att läkare som i sin verksamhet får kännedom om sjukdom
som kan ha samband med arbete skall göra anmälan härom till
arbetarskyddsmyndigheterna. Beslämmelsen syftar till att förbättra
arbetarskyddsmyndigheternas bedömningsunderlag beträffande
arbetslivets
hälsorisker.
Av
betydelse i detta sammanhang i varje fall på något längre sikt är vidare
det arbete som pågår för utveckling av en informationssystem på
miljövårdsområdet.
Mot
denna bakgrund är det enligt min mening angeläget att direktiven för
yrkesskadeslalistikutredningen vidgas. Jag förordar att utredningen får i
uppdrag att också undersöka i vilken utsträckning det är möjligt alt genom
olika former av tillgänglig statistik eller annan redovisning av sjukdom eller
ohälsa, som kan ha samband med arbetet men som inte är yrkessjukdom i
yrkesskadeförsäkringslagens mening, förbättra underlaget för åtgärder på
arbetsmiljöns område. Utredningen bör i denna fråga samråda med
arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsverket och socialstyrelsen.
En
särskild fråga som jag anser bör beröras i sammanhanget gäller
yrkesskadestatistikens begränsningar beträffande personkretsen. Det är
angeläget att yrkesskadeslalistikutredningen efter samråd med
arbelsmiljöutredningen lar upp och bedömer möjligheterna att ge den statistiska
redovisningen sådan inriktning att den förmedlar information beträffande i
princip samma personkrets som väntas bli omfattad av en ny lag om arbetsmiljön.
Jag förordar att uppdraget för yrkesskadeslalistikutredningen vidgas även i
detta hänseende.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
509 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A: 15
14.
Utredningen (In 1973:01) om politisk propaganda på arbetsplatser
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars 1973 för alt undersöka under
vilka förutsättningar och i vilken omfattning politisk informationsverksamhet
och propaganda förekommer pä arbetsplatser m. m.
Utredningsman:
Sigeman, Tore I., forskardocent
Experter:
Gustavsson, Sverker, docent Lundberg, Leif T. E., fil. kand.
Lokal:
Sociologiska institutionen. Drottninggatan 1 A, 752 20 Uppsala, tel. 018/1483
16 (Lundberg), Juridiska institutionen. Box 512, 75120 Uppsala, tel. växel
018/15 54 00 (Sigeman)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.
15.
Utredningen (S 1973:03) angående lokaler för arbetarskyddsstyrelsen m.m.
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars 1973 för att utarbeta förslag
till byggnadsprogram för lokaler för arbetarskyddsstyrelsen m. m.:
Ordförande:
Lönngren, D. Rune, farm. dr
Ledamöter:
Ahlqvist, G. Börje, avdelningschef Lundgren, Nils, avdelningschef Rhedin, Carl
Werner E., byråchef Törnquist, Harry E., byggnadsråd Vasseur, Erik J. E.,
laboratoriechef
Experter:
Arrhenius, N. Erik A., docent Holmstedt, Bo R., professor Ullberg, Sven G.,
professor
Sekreterare:
Holmberg, Bo E. G., t.f. laborator
A:15 Skr
1975:4 510
Särskilda direktiv har ej meddelats.
Utredningen har under tiden november 1973 - april 1974
hållit 9 sammanträden.
Utredningen har den 29 april 1974 avgett betänkandet (Ds A
1974:3) Institut för miljömedicin.
Uppdraget är därmed slutfört.
16.1974 års semesterkommitté (A 1974:01)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 mars
1974 för att företa en allmän översyn av semesterlagstiftningen (se Post- och
Inrikes tidn. den 9 mars 19740:
Ordförande: Hallström, H. Gunnar F., f.d.
förbundsordförande
Ledamöter: Arrbäck-Falk, Gunnel, fil. mag. Axelsson, K.
Bertil J., förbundssekreterare Forstadius, Erik L. W., direktör
Gradin, Anita I., departementssekreterare, led. av
riksdagen Håkansson, P. Harald, ombudsman Johansson, Erik G. E., direktör
Karlsson, H. K. Göran, ombudsman Olsson, Holger S., avtalssekreterare
Experter: Grönwall, Lars O., departementsråd (fr.o.m. den
1 oktober 1974) Johansson, Bengt K. Å., t.f. kansliråd Jönsson, Ingeborg,
avdelningsdirektör Normark, Georg R., chefsjurist
Rundqvist, Karl-Ingvar, försäkringsdomare (t.o.m. den 27
november 1974) Wikrén, R. O. Gerhard, hovrättsassessor (fr.o.m. den 28 november
1974)
Sekreterare: Eriksson, Lars Göran, hovrättsassessor
(fr.o.m. den 16 april 1974) Grönwall, Lars O., departementsråd (t.o.m. den 30
september 1974)
Lokal Storkyrkobrinken 13, 3 tr.. Postadress: Arbetsmarknadsdepartementet,
Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 22 94 (sekreteraren)
Direktiv (anförande av statsrådet Bengtsson till
statsrådsprotokollet den 1 mars 1974):
511 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A; 16
Den
lagstadgade semestern, som enligt den första semeslerlagen år 1938 utgick med
två veckor om året, har efter förlängning år 1951 och 1963 ökat till nuvarande
fyra veckor om årel. Vid sidan av förlängningen av semestern har den allmänna
arbetstiden under de senaste decennierna successivt nedbringats till högst 40
limmar i veckan.
Arbetstagarna
har gett till känna ett fortsatt intresse av att ta ut en del av
standardhöjningen i form av ökad fritid. En viktig orsak till alt arbetstidsfrågorna
i dag är aktuella är också strävandena att skapa jämställdhet i samhällslivet
mellan män och kvinnor. Som uttryck härför kan man se bl. a. att Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund i sitt handlingsprogram pekat på behovet av
åtgärder med inriktning på att efter hand förkorta den allmänna arbetstiden
till sex timmar per dag och 30 timmar per vecka. Därvid har betonats bl. a. den
kortare arbetsdagens betydelse för möjligheterna att förena förvärvsarbete med
omsorger om barn och med andra aktiviteter av t. ex. politisk och facklig
natur. En rapport om arbetstiden, som under år 1973 har godtagits av
landssekretarialel inom Landsorganisationen (LO), utmynnar i att
fackföreningsrörelsens långsiktiga målsättning i arbetslidsfrågan bör vara en
arbetsvecka om 30 timmar, fördelade med sex timmar per dag. Med avseende på den
närmaste framtiden framstår emellertid enligl rapporten bl. a. en ytterligare
förlängd semester och vissa andra semesterfrågor som mest angelägna.
Lösningen
på spörsmålen om arbetstiden måste i huvudsak sökas efter avvägningar främsi
mellan olika sätt för arbetstagarna att ta ut en möjlig standardförbättring.
Avvägningarna kan gälla exempelvis kontantlöne-förmåner, fritid, vissa sociala
förmåner och delvis också arbetsmiljöförhållanden. Det är de fackliga
organisalionernas sak att avgöra när man vill aktualisera frågor av detta slag.
LO
har i skrivelse den 15 november 1973 begärt att en utredning om förlängning av
den lagfästa semestern skall komma till stånd. Tidigare har Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) gjort framställning i frågan utifrån de äldre
arbetstagarnas synpunkt.
I
fråga om semesterledighet gäller f. n. att många arbetstagare genom avtal är
tillförsäkrade en längre semester än fyra veckor. För stora grupper gäller dock
den lagstadgade semestern. LO ser det som etl allmänt rättvisekrav att
skillnaderna i semesterförmåner på sikt utjämnas mellan olika kategorier av
löntagare. Därvid framhålls alt många av dem som har den kortaste semestern på
grund av påfrestande arbetsförhållanden är i störst behov av en längre semester.
LO:s skrivelse avser inte
bara semesterns längd utan även andra betydelsefulla förhållanden som rör
semesterlagstiftningen. I stor utsträckning är det också här fråga om
bedömningar av samhällsekonomisk art där arbetstagarnas uttryckta prioriteringar
måste tillmätas stor vikt. Bl. a. tas upp frågorna om en lagstadgad
minimisemester för i princip alla arbetstagare och om en förstärkt semesterlön.
Sådana spörsmål har berörts också i TCÖ:s nyssnämnda framställning.
Genom
en år 1972 tillkallad utredningsman pågår f. n. en översyn av vissa frågor
rörande lagstiftningen om semester (semesterulredningen, S 1972:03). Enligt
direktiven skall undersökas lämpligheten av lagändringar i syfte alt nå en
harmonisering med de övriga nordiska ländernas semesterlagstiftning samt
klarläggas vilka lagändringar som behövs för att Sverige skall kunna ratificera
den konvention om semester (nr 132) som antogs vid internationella
arbetsorganisationens (ILO) allmänna konferens år 1970. Den pågående översynen
av semesterlagstiftningen sker även med
A:16 Skr 1975:4 512
hänsyn
till de erfarenheter som tillämpningen av lagstiftningen i övrigt har gett
upphov till sedan den trädde i kraft år 1963. En viktig fråga som omfattas av
utredningsuppdraget gäller semeslertätten för dellids- och korttidsanställda.
Översynen innefattar också en förutsättningslös prövning av motiven för en
särlagsiiftning för dem som i sitt arbete utsätts för joniserande strålning.
Med
hänsyn till att grundläggande frågeställningar rörande semester nu har
aktualiserats från fackligt håll, bör enligt min mening utredningsarbetet
vidgas lill att omfatta en allmän översyn av semesterlagstiftningen. Samtidigt
bör formerna för utredningsverksamheten ändras. Jag förordar att särskilda
sakkunniga tillkallas för att verkställa en sådan översyn. Bland de sakkunniga
bör ingå företrädare för riksdagen och för arbetsmarknadens parter.
De
sakkunniga bör utreda förutsättningarna att vid lämplig tidpunkt förlänga den
lagstadgade semestern från fyra veckor till fem veckor.
Enligt
den nuvarande semesterlagen (1963:114) skall semestern läggas ut i ett
sammanhang, om inte överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagaren
eller semestern är längre än fyra veckor. I sisinämnda fall får semestern
förläggas till två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst fyra veckor.
Olika förslag rörande uttag av en femte semestervecka har nämnts i debatten.
Bl. a. har Svenska metallinduslriarbetareförbundet fört fram tanken på att
arbetstagaren bör har möjlighet att spara en intjänad femte semestervecka till
en längre tids sammanhängande ledighet. De sakkunniga bör undersöka olika
lösningar med avseende på utformningen av en fem-veckorssemester. I anslutning
härtill bör hela frågan övervägas om att förbättra arbetstagarnas möjligheler
till inflytande när det gäller semesterförläggningen.
Enligt
nuvarande lag har arbetstagare rätt att få semester med lön på grund av och i
viss schematisk relation till det arbete som han under ett kalenderår
(kvalifikationsår) har utfört för arbetsgivarens räkning. Semestern skall om
inle annat avtalas utgå under årel efter kvalifikations-året. Denna
grundläggande konstruktion medför att full semester är garanterad den som haft
arbete, främst heltidsarbete, hos arbetsgivaren under i stort sett hela kvalifikationsåret.
Däremot kan den gällande ordningen under vissa omständigheter leda till starkt
begränsade semesterförmåner eller inga semesterförmåner alls för särskilda
grupper på arbetsmarknaden. I samband med semesterutredningens direktiv har
redan nämnts de deltids- och korttidsanställda. Det finns emellertid också
probelm för ny- och återinträdande på arbetsmarknaden. Dessa kan, om de inte
avtalsvägen uppnår ett bättre läge, få vänta avsevärd tid innan de kommer i
åtnjutande av semesterförmåner. Vidare kan arbetstagare, som bytt anställning,
under samma förutsättning gå miste om semesterledighet under ett år i
anslutning till övergången.
Sådana
begränsningar i semestertätten som här har nämnts kan från skilda
utgångspunkter te sig oriktiga. Den gällande semesterregleringen som delvis
bygger på förhållanden och bedömningar som låg till grund för 1938 och 1945 års
semesterlagar lider i vissa avseenden av en stelhet som gör att
bestämmelserna inte fungerar genomgående tillfredsställande. Den ökade rörligheten
och förhållandena i övrigt på arbetsmarknaden under senare tid har bidragit
till atl framhäva dessa nackdelar. En viktig uppgift för de sakkunniga blir
därför att närmare undersöka behovet av och möjligheterna att förbättra
semesterrätten för olika kategorier av arbetstagare som med gällande regler
inte får semesterförmåner som svarar mot
513 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A: 17
vad
de enligt nu rådande allmän uppfattning bör ha. Utredningen bör överväga en
årlig minimisemester för i princip alla arbetstagare. En annan möjlighet som
kan bidra lill att lösa vissa problem och därför kan behöva undersökas närmare
är att ändra kvalifikalionsåret så att det sammanfaller med semesteråret. Denna
ordning gäller redan för statliga och vissa andra tjänstemän enligl
kollektivavtal.
Utgångspunkten
för reglerna om semesterlön i semesterlagen är att arbetstagaren under
semestern skall bibehållas vid de inkomster som han annars erhåller för sitt
arbete hos arbetsgivaren. Det är självfallet en förutsättning för
arbetstagarens möjligheter att utnyttja rätten till semesterledighet att han
inte behöver avstå från sin normala inkomst under semestertiden. Syftet med
semesterledigheten är emellertid inte enbart att tillgodose arbetstagarens
behov av vila. För att fritiden skall kunna upplevas som meningsfull måste
semestern kunna utnyttjas till rekreation och avkoppling. Många arbetstagare
har i dag goda möjligheter att använda semestern på elt tillfredsställande
sätt. Andra arbetstagare måste dock fortfarande avstå från detta av ekonomiska
skäl. LO har aktualiserat tanken på en förstärkt semesterlön. De sakkunniga bör
kunna närmare kartlägga behovet av att förbättra arbetstagarnas ekonomiska
möjligheter att utnyttja semesterledigheten. Frågan om förstärkning av
semesterlönen skall dock ses i ett mera allmänt lönepolitiskt sammanhang och
får i enlighet med praxis i lönefrågor i vanlig ordning tas upp vid förhandling
mellan arbetsmarknadens parter.
Liksom
hittills bör arbetsgivarna svara för kostnaderna för semesterlön och annan
semestergottgörelse. En utvidgning av semesterförmånerna efter de linjer som
har berörts i det föregående kan dock kräva förändringar i
utbelalningsordnirtgen. Vid den prövning som de sakkunniga i så fall kommer in
på kan de erfarenheter som finns av system med semesterkassor behöva
undersökas.
De
uppgifter som framgår av semesterutredningens direktiv bör tas över av de
sakkunniga. Vad gäller internordisk harmonisering av lagstiftningen bör
inriktningen fortsättningsvis vara oförändrad så långt del är möjligt med
hänsyn till de nya utgångspunkter för utredningsarbetet som har nämnts i det
föregående. De sakkunniga bör söka inhämta upplysningar om och hålla kontakt
med reformsträvandena på semesterområdet i de andra nordiska länderna. Även erfarenheler
och bedömningar på del internationella fältet i övrigl kan vara av intresse.
Utöver
vad jag här har berört bör det stå de sakkunniga fritt att ta upp sådana
spörsmål som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom ramen för en
allmän översyn av semesterlagstiftningen. Utredningsarbetet bör bedrivas
skyndsamt.
Kommittén
har under tiden maj - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Företrädare för
kommittén har i studiesyfte besökt Danmark och Norge. Kommittén beräknas
slutföra sitt arbeie under år 1975.
17.
Sysselsättningsutredningen (A 1974:02)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för att utreda frågan om den
långsiktiga sysselsättningspolitiken (se Post- och Inrikes tidn. den 26 mars
1974):
33 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4
A:17 Skr 1975:4 514
Ordförande:
Sandberg, Lars G., förbundsordförande
Ledamöter:
Beckius, Carin E., kanslichef Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör Edin,
Per-Olof, utredningschef Eriksson, Karl Erik, lantbrukare, led. av riksdagen
Eriksson, B. Sune, direktör Faxén, Karl-Olof, docent Hellström, Mats J., fil.
kand., led. av riksdagen Meidner, Rudolf A., fil. dr
Pettersson,
S. Arne, sekreterare, led. av riksdagen Rehn, L. Gösta, professor Rehnberg, K.
Bertil, generaldirektör Sandebring, Hans E., direktörsassistent af Ugglas, G.
S. Bertil, partisekreterare, led. av riksdagen Werner, Lars H., ombudsman, led.
av riksdagen Åsling, Nils G., lantbrukare, led. av riksdagen Östlund, John O.,
förste ombudsman
Experter:
Adlercreulz, Gustaf L. H., civilekonom (fr.o.m. den 15 oktober 1974) Almryd,
Hans G. B., pol. mag. (fr.o.m. den 24 september 1974) Blomdahl, Bengt O.,
förbundsordförande (fr.o.m. den 24 september t.o.m. den 14 oktober 1974)
Breidensjö,
Monica, ombudsman (fr.o.m. den 24 september 1974) Broms, Jan T. R., bitr.
direktör (fr.o.m. den 24 sepiember 1974) Dahl, Gerd B., kansliskrivare (fr.o.m.
den 24 september 1974) Daimar, Margot, fru (fr.o.m. den 24 september 1974)
Göransson, G. Bertil, landstingsråd (fr.o.m. den 24 september 1974) Hansson, Stig
G. E., agronom (fr.o.m. den 24 september 1974) Henriksson, Runa M., fru
(fr.o.m. den 15 oktober 1974) Hjelmkvist, Ingvar K. R., kansliråd (fr.o.m. den
24 sepiember 1974) Ivarsson, Anna-Lisa, fru (fr.o.m. den 24 september 1974)
Johansson, Inga-Britt B., fru (fr.o.m. den 24 september 1974) Jönsson, Rut V.,
fru (fr.o.m. den 24 sepiember 1974) Kahlin, Tage H. G., direktör (fr.o.m. den
24 september 1974) Larsson, E. Åke, departementsråd (fr.o.m. den 24 september
1974) Larsson, Ulf O., t.f. statssekreterare (fr.o.m. den 24 september t.o.m.
den 14 oktober 1974)
Leimar,
A. Tord M., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 24 september 1974) Lindblad, Gullan
B. K., ulredningsassislent (fr.o.m. den 15oktober 1974) Lindvall, Karl-Erik,
andre förbundsordförande (fr.o.m. den 15 oktober 1974)
515 Kommittéer:
Arbetsmarknadsdepartementet A:17
Ljung, Lars U., utredningssekreterare (fr.o.m. den 24
september 1974)
Nygren-Söderberg, Laila E., verkställande direktör
(fr.o.m. den 15
oktober 1974)
Persson, A. Henry, ombudsman (fr.o.m. den 24 september
1974)
Persson, Lena A-M., laboratoriebiträde (fr.o.m. den 15
oktober 1974)
Pettersson, Björn G., ombudsman (fr.o.m. den 24 september
1974)
Pettersson, Erik B., generaldirektör (fr.o.m. den 24
september 1974)
Platin, Ulla-Britta, utredningssekreterare (fr.o.m. den 24
september 1974)
Ringholm, Bo I. K., f.d. förbundsordförande (fr.o.m. den
24 september
1974)
Slunge, G. Walter R., avdelningschef (fr.o.m. den 24
september 1974)
Spendrup, K. Axel, avdelningschef (fr.o.m. den 24
september 1974)
Sundström, Olof G., utredningschef (fr.o.m. den 15 oktober
1974)
Thufvesson, Bengt E., departementsråd (fr.o.m. den 24
september 1974)
Wiilén, S. Kristina (Kerstin), förskollärare (fr.o.m. den
24 september
1974)
Winther, S. 1. Eva, sjuksköterska (fr.o.m. den 24
september 1974)
Ågren, Lars O. T., direktör (fr.o.m. den 24 sepiember
1974)
Österberg, Gunnar R., departementssekreterare
(fr.o.m. den 24
september 1974)
Östlundh, Hans-Erik, departementsråd (fr.o.m. den 24
september 1974)
Sekreterare: Persson, Gustav B., sekreterare (fr.o.m. den
1 juli 1974)
Bitr. sekreterare: Bernhardsson, K. Göte, byrådirektör
(fr.o.m. den 1 juli 1974) Carling, Jan L., förste forskningssekreterare
(fr.o.m. den 1 november 1974)
Ericsson, Britta M., byrådirektör (fr.o.m. den 24
september 1974) Eriksson, Björn G., departementssekreterare (fr.o.m. den 1
november 1974)
Fransson, Thomas P., kanslisekreterare (fr.o.m. den 24
september 1974) Guteland, A. Gösta, fil. lic. (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Svensson, Leif Å., departementssekreterare (fr.o.m. den I juli 1974)
Lokal: Drottninggatan 6, 4 tr., 111 51 Stockholm, tel.
växel 763 1000
Direktiv (anförande av statsrådet Bengtsson till
statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):
1. Arbetets värde för individ och samhälle
Arbetet och dess villkor formar en väsentlig del av
människans liv. Arbetet är ett medel för att skapa en god materiell
försörjning. Men arbelel har också elt egenvärde som en väg till social
gemenskap. Arbetet svarar mot grundläggnade mänskliga behov att utveckla och berika
tillvaron.
A:17 Skr 1975:4 516
Arbetets
villkor bestämmer många andra fundamentala villkor för individen. Materiella
omständigheter, hälsa, fritidsmöjligheler, delaktighet i politiskt och fackligt
arbete, familje- och bostadsförhållanden alla dessa faktorer är i varierande
grad förbundna med de villkor som råder i arbetslivet.
Goda
sysselsäilningsförhållanden innebär aktivt dellagande i samhällsprocessen och
en allmänt stabil livssituation. Arbetslöshet kan omvänt leda lill minskad
självkänsla och tillen försämrad ekonomisk situation. Detta kan i sin tur leda
till ytterligare svårigheter att komma lillbaka till arbetslivet. Rätten till
arbete måste därför vara en avgörande utgångspunkt för det poliliska
reformarbetet.
Även
för samhället som helhet är individens dellagande i arbetslivet av avgörande
betydelse. Etl samhälle med full sysselsättning skapar bestående produktiva
värden och kan garantera människorna välfärd. I ett samhälle som accepterar
arbetslöshet uppslår slora materiella och sociala klyftor med isolering och
främlingskap mellan olika grupper som följd. Varje annan samhällsordning än
den, som bygger på den fulla sysselsättningen, betyder att levnadsbetingelserna
förkrymps och att mänskliga resurser förslösas.
Såväl
rälten till arbete som villkoren i arbetslivet är centrala områden för politisk
verksamhei. Om människan inte kan påverka utformningen av och innehållet i sitt
arbete, upplevs arbetet som ett tvång att på andras villkor möjliggöra den egna
försörjningen. Därför är del ett nödvändigt krav, att de arbelande själva skall
ha inflytande på utformningen av sina arbetsvillkor, sin arbetsuppgift och
arbetsmiljö, om arbetet skall ges mening och kunna berika människorna.
2.
Samhällets växande ansvar för sysselsättidngen
Utifrån
denna syn på arbetets roll för den enskilde och samhället har statsmakterna
lagit ett växande ansvar för åtgärder, som ger sysselsättning åt en ökande
andel av personer i aktiv ålder. Strävan har varit att utjämna sociala och
ekonomiska skillnader mellan individer, grupper och regioner.
Krspolitiken
i början av 1930-lalet innebar genombrottet för en aktiv
sysselsättningspolitik. Efterhand kom en bred ipinion att acceptera
uppfattninge, att staten aktivt skall ingripa i det ekonomiska livet för att
bekämpa arbetslösheten.
Parallellt
med att arbetsmaknadsförhållandena förbättrades växte ambitionerna alt bereda
arbete åt fler och all samtidigt finna vägar att förena full sysselsättning med
en balanserad ekonomisk utveckling. I Landsorganisationens betänkande Fackföreningsrörelsen
ocb den fulla sysselsättningen (1951) hävdades, atl den ekonomiska politiken
med generella medel inle ensam kunde lösa målkonflikten mellan full
sysselsättningoch stabilt penningvärde.
I
det regeringsförslag, som låg till grund för riksdagens beslut om riktlinjerna
för arbetsmarknadspolitiken (prop. 1966:52, SU 1966:107, rskr 1966:251),
underströks 'att arbetsmarknadspolitiken utgör... en viktig gren av den
ekonomiska politiken. Dess mål är att åstadkomma och bevara full, produktiv och
fritt vald sysselsättning. Detta mål nås inte en gång för alla. Full
sysselsättning kan tryggas endast genom åtgärder, som ständigl anpassas till
situationens krav. Ambitionerna att ge medborgarna möjlighet till meningsfull
sysselsättning har vuxit och ansträngningarna måste ökas ytterligare.'
517 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A: 17
Under
1960-talet utvecklades de arbetsmarknadspolitiska medlen i flera olika
riktningar och gavs starkt ökade resurser. Stöd till såväl geografisk som
yrkesmässig rörlighet arbetsmarknadsutbildning, flyttnings- och startbidrag
fick en betydande roll tillsammans med skyddad sysselsättning och mer
traditionella arbetslöshelsbekämpande åtgärder som beredskapsarbeten. Till
grund för denna politik låg en strävan all öka valmöjligheterna för människorna
på arbetsmarknaden och alt samtidigt underlätta rekryteringen till förelag med
stabil sysselsättning och god lönebetalningsförmåga.
Under
senare år har ambitionerna i arbetsmarknadspolitiken ytterligare höjts. Det har
inte enbart gällt att bereda sysselsättning ål dem, som öppet efterfrågat
arbete. Strävan har också varit att förändra stualionen för dem, som varit dolt
arbetslösa.
Även på andra sätt har
arbetsmarknadspolitiken fått en mer genomgripande karaktär. En rad åtgärder
har sålunda vidtagits förattfåföretagen att anpassa sin efterfrågan, så att
denna bättre stämmer med de arbetandes förutsättningar i stället för atl
ensidigt kräva en anpassning hos de arbetssökande. Denna inriktning av
politiken syftar till att motarbeta utslagningsprocessen på arbetsmarknaden och
till alt stärka bl. a. de handikappades ställning.
Arbetsmarknadspolitiken
har vidare i ökad utsträckning inriktats på atl bryta den kvardröjande
uppdelningen av arbetsmarknaden på traditionellt manliga och kvinnliga yrken
och arbetsuppgifter, för atl därigenom främja jämställdhet mellan män och
kvinnor.
Strukturomvandlingen,
befolkningsminskningen i vissa regioner och de ökade ambitionerna på
sysselsättningens område drog uppmärksamheten till de skillnader i tillgång
till arbetstillfällen, som förelåg mellan olika delar av landet. En aktiv
likaliseringspolitik utformades. Den syftade i första hand till alt främja
industrins utveckling i de delar av landel, där sysselsättningen var vikande.
Genom statsmaklernas
beslut år 1964 (prop, 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408) förstärktes
lokaliseringspolitikens medel genom rådgivnings- och upplysningsverksamhet till
företagen, utbyggd samhällsplanering samt slöd i form av lån eller bidrag till
enskilda företag. År 1970 infördes stöd till sysselsättningen i form av
utbildningsstöd och sysselsätlningsstöd. Målet för regionalpolitiken är 'att
människorna i de olika regionerna kan erbjudas likvärdiga
sysselsättningsmöjligheter och en likvärdig tillgång till social, kommersiell
och kulturell service samtgod miljö'(prop. 1972:111, bil. 1 InU 1972:28, rskr
1972:347).
Mot
slutet av 1960-talet skärptes problemen på arbetsmarknaden. Förändrade
marknadsförutsättningar, en snabb teknisk utveckling liksom skilda
indusiripolitiska insalser i många konkurrentländer medverkade till en allt
snabbare omvandling av näringslivet. Tryggheten i fråga om anställning,
sysselsättning och inkomst upplevdes inte sällan som hotad. Krav på ökade
insatser från statsmakternas sida växte. Den aktiva näringspolitik, som då
inleddes, har till syfte att medverka till industriell expansion och full
sysselsättning.
Statsmakternas
ansvar för och befogenheter ifråga om den ekonomiska utvecklingen har
successivt vidgats. Det råder nu en allmän enighel om nödvändigheten av
statliga insatser via konjunktur-, arbetsmarknads-, regional- och
nnäringspolitik för att kunan tillgodose medborgarnas ökade anspråk på arbete
och inkomster. Som en följd av de ökade ambitionerna och insatserna har
sysselsättningen ökat och grupper, som tidigare stod
A:17 Skr 1975:4 518
ulanför
arbelsmarknaden, har numera väsentligt bättre möjligheter att delta i
arbetslivet.
3.
Utvecklingstendenser på arbetsmarknaden under 1960- och 1970-talen
Under
1960-talel ökade befolkningen i arbetsför ålder med inemot 300 000 personer. En
betydande del av denna ökning sammanhängde med den naturliga folkökningen, men
även neltoinvandringen bidrog till denna utveckling. Samtidigt med dessa
befolkningsförändringar skedde en stark minskning av antalet sysselsatta inom
jord- och skogsbruket. Antalet industrisysselsatta kulminerade i mitten av
1960-talet. Därefter har sysselsättninge i tillverkningsindustrin minskat både
absolut och relativt. Ulvecklingen är emellertid inte enhetlig.
Verkstadsindustrin har under samma period haft en fortlöpande ökning av
sysselsättningen. Mellan år 1965 och år 1973 ökade antalet anställda i
verkstadsindustrin med 23 000.
Trots
den vikande sysselsättningen inom varuproduktionen har en betydande ökning av
den totala sysselsättningen kommit till stånd under senare år. Genom en snabb
ekonomisk tillväxt och olika samhälleliga insatser fick under 1960-talet
omkring 3(X) 000 fler människor arbete. Under perioden 1965 1972 ökade
sysselsättningen enligt arbetskraftsundersökningarna med 165 000 personer.
Ökningen återspeglar en relativt stor nettoinvandring, framför allt mot slutet
av 1%0-talet, och en ökad kvinnlig förvärvsintensitet. Sålunda ökade andelen
förvärvsarbetande bland kvinnorna från 37 till 54 % under perioden 1965-72.
Stat,
kommuner och landsting svarade för merparten av detta sysselsällningstillskott
i form av exempelvis sjukvårdspersonal, hem vårdare, lärare och annan
skolpersonal. Den ökade sysselsättningen bidrog därmed både direkt och indirekt
lill att öka och fördela välfärden på ett mer rättsvisl sätl.
Bakom
denna expansion på arbelsmarknaden låg också en medveten strävan att bryta ned
förvärvshinder av olika slag. Skattepolitiska reformer som särbeskattningen,
den snabba expansionen av utbildningen, den aktiva arbetsmarknads- och
regionalpolitiken, akti viseringen av näringspolitiken och en rad
familjepolitiska reformer har verksamt bidragit till att göra det möjligl för
alll fler att delta i arbetslivet. Sysselsättningsgraden har därigenom ökat
sedan början av 1960-talet, trots att antalet studerande i åldrarna 16-24 år
har vuxit mycket kraftigt.
Från
andra hälften av 1960-talet har i många industriländer märkts en tendens till
en högre registrerad arbetslöshet än under de närmast föregående åren. En
tidigare skönjbar utveckling mot långsiktigt minskande arbetslöshet synes
därmed ha avtagit eller brutits. Denna beskrivning gäller även för Sveriges
del. En rad skilda faktorer bidrar till att förklara denna utveckling.
Å
ena sidan har näringslivet genomgått en snabb omvandling, som haft
återverkningar såväl inom företag som mellan branscher och regioner. Denna
omvandling har medfört nya och skärpta krav på arbetsinsatserna i produktionen.
Å andra sidan har medborgarna i ökad utsträckning ställt krav på arbete, vilket
haft sin grund i en höjning av ambitionerna inom arbetsmarknadspolitiken och en
rad andra åtgärder som underlättat ett deltagande i arbetslivet.
Samhällets
sirävan att skapa arbete åt grupper som tidgare endast i
519 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:17
begränsad
utsträckning sökte sig ul på arbetsmarknaden har bidragii till att höja ulbudet
av arbetskraft. Som jag nyss framhöll har den totala sysselsättningen
fortlöpande ökat. Samtidigt har den redovisade arbetslösheten stigit. Det
innebär alltså att en del av de latent arbetssökande har övergått till atl
öppet söka arbeie. Antalet latent arbetssökande har minskat, vilket framgår av
följande tabell.
Antalet
arbetslösa, latent arbetssökande samt deltidsarbetande som önskat mer arbete
åren 1968 och 1973, årsmedeltal
Arbetslösa
1968
1973
Män
53500
52400
Kvinnor
31500
45600
Samtliga
85000
98000
(-H 13000)
Latent arbetssökande
Män
20600
13800
Kvinnor
124900
76200
Samtliga
145
500
90000
(- 55500)
Deltidsarbetande som
kunnat
och velat ta mer arbete
Män
33300
24700
Kvinnor
53300
62100
Samtliga
86600
86800
(-1- 200)
Källa:
Arbelskraftsundersökningarna (SCB)
Arbetslösheten
har också förändrat karaklär till följd av styrkan och den ojämna takten i
strukturomvandlingen. Redan tidigare förelåg brist på överensstämmelse mellan
utbud och efterfrågan på arbetskraft. Denna brist har alltmer gjort sig
gällande. Även under perioder av lågkonjunktur har efterfrågan på personal,
främst yrkesvana och utbildad, varit betydande. Alt denna efterfrågan i många
fall inte kunnai tillgodoses så snabbt, som hade varit önskvärt, kan ha flera
orsaker. Kraven på yrkesutbildning och yrkeserfarenhet utgör på kort sigt elt
hinder. Etl särskilt problem är den regionala obalansen i ulbud och
efterfrågan. På många orter med ensidigt näringsliv efterfrågar företagen ofta
personal med en annan utbildning och yrkesinriktning än vad de arbetssökande
kan erbjuda.
Samtidigt
som kraven på arbetsinsatserna fortlöpande höjts, visar det sig att en stor del
av de arbetslösa endast kan ta arbete under vissa bestämda förutsättningar i
fråga om arbetets art, arbetstidens förläggning, arbetsplatsens geografiska
läge m. m. Därtill kommer, alt en traditionell syn på männens och kvinnornas
yrkesval fortfarande består. Den uppdelning av arbetsmarknaden, som följer
därav, begränsar individernas arbetsval och försvårar en anpassning av hela
arbelsmarknaden.
Som
en följd av dessa förändringar i såväl efterfrågan som utbud på arbelsmarknaden
har arbetslöshetens karaklär förändrats. Tydliga regionala skillnader i
arbetslösheten kan registreras under senare år. För personer i åldern 55-64 år
är arbetslösheten ungefär dubbelt så hög i skogslänen som i övriga delar av
landet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ett påfallande drag när det gäller arbelslöshelen är de
förlängda arbetslöshetsperioderna. Mellan åren 1%5 och 1970 ökade den andel av
de arbetslösa, som hade en längre arbetslöshetsperiod än tre månader, från 13
till 24 %.
Förskjutningen mot förlängda arbetslöshetsperioder
fortsatte under början av 1970-talet. Inte mindre än 37 % av samtliga
arbetslösa hade år 1972 en arbetslöshetsperiod, som var längre än tre månader.
Särskilt kraftig var denna ökning av arbetslöshetsperiodens längd för männen.
Denna förändring av arbetslöshetsperiodernas längd spelar
en viktig roll som förklaring till de ökade arbetslöshetstalen. Totalt sett
torde inte fler personer ha berörts av arbetslöshet än tidigare. Eftersom det
nu dröjer längre än tidigare att finna ny anställning, kommer emellertid vid
varje mättillfälle ett ökal anlal arbetslösa atl registreras.
Sammanfattningsvis kan konstateras att sysselsättningen
fortlöpande ökat och att andelen förvärvsarbetande höjts. Samtidigt har den
öppna arbetslösheten stigit, främst som en följd av förlängda arbetslöshetsperioder.
Antalet latent arbetssökande har emellertid kraftigt reducerats. Den utveckling
mot ökad sysselsättning och minskad dold arbetslöshet, som jag här kortfattat
redovisat, ger Sverige en framskjuten plats vid internationella jämförelser.
Sverige har en jämn och relativt stabil ökning av det totala antalet
sysselsatta. Även andelen av beforlkningen i arbetskraften har ökat för
Sveriges del, medan flertalet västeuropeiska industriländer redovisar en
minskad eller oförändrad andel. Sverige har framför allt en avsevärt högre
andel kvinnor i arbetslivet.
När det gäller den framtida sysselsättningen har 1970 års
långtidsutredning, LU 70, (SOU 1970:71) redovisat bedömningar av utvecklingstendenserna
i svensk ekonomi och på arbetsmarknaden fram till år 1975. En avstämning och
framskrivning av dessa bedömningar har sedermera gjorts i LU 73 (SOU 1973:21).
Följande tabell redovisar utredningens bedömning i fråga om
sysselsättningsutvecklingen.
Sysselsättningsförändringar (t 000-tal personer)
Näringsgren
1960
1965
Antal syssel-
1970
1972
-65
- 70
satta
- 72
- 77
Jordbruk
och fiske
-130
- 80
264
- 18
- 65
Skogsbruk
- 8
- 19
87
- 17
- 28
Industri
-1- 47
- 36
1031
- 37
- 29
El, gas,
vatten och
avlopp
- 1
0
30
0
0
Byggnadsverksamhet
-1- 53
-(- 9
369
- 26
- 19
Summa
varu- och
kraftproduktion
- 38
-126
1781
-97
-141
Varuhandel
- 24
-1- 14
500
- 13
-1- 35
Samfärdsel
-H 3
-h 5
255
-(- 3
- 1
Privata
tjänster inkl.
fastighetsförvaltning
+ 32
-h 26
595
-1- 4
-1- 14
Offentliga
tjänster
+ 115
H-206
700
-1-105
-1-203
Summa
tjänste-
produktion
-t-174
-252
2050
-1- 99
-1-251
opaginerad Kontrollera mot PDF
Total
-1-136
-t-126
3831
+ 1
-l-llO
521 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A: 17
På
grundval av de antaganden, som långtidsutredningen gjorde i fråga om
befolkningsutveckling, invandring, arbetslöshet osv. uppskattades
sysselsättningsökningen under 1970-talet vid oförändrad politik till ca 180 000
personer. Eftersom befolkningsutvecklingen under 1970-talet väntas resultera i
en lägre tilväxt av de arbetsföra åldrarna, förutsätter denna bedömning, att
förvärvsfrekvensen kommer att öka snabbare än under 1960-talet.
4.
Debatten om den framtida sysselsättningen
Utvecklingen
på arbelsmarknaden har lett till en omfattande debatt om sysselsättningsfrågorna.
Som underlag för diskussionen har tjänat bl. a. de månatliga
arbetskraftsundersökningarna samt maierial från långtidsutredningen och
låginkomstutredningen.
Långtidsutredningens
bedömning av hur Sveriges ekonomi kunde komma att utvecklas under försia delen
av 1970-talel (SOU 1970:71) innefattande bl. a. en beräkning av en totalökning
av antalel personer i arbetskraften. Denna ökning antogs bli väsentligt
långsammare än under 1%0-talet. Långtidsutredningen hävdade att starkl
begränsade arbetskraftsmässiga resurser utgjorde ett viktigt problem fÖr den
ekonomiska politiken. Betydande åtgärder skulle krävas för att öka sysselsättningen
bland kvinnorna.
Låginkomstutredningens
bedömningar av inkomst- och sysselsättningssituationen ledde fram till
slutsatsen, att inkomstskillnaderna lill en betydande del kunde förklaras med
skillnader i tillgång till arbete och att inkomslsitualionen för stora grupper
av medborgare kunde förbättras, om deras sysselsättningsnivå kunde höjas.
I
debatten, som följde på publiceringen av detta material, framhöll elt antal
LO-ekonomer i skriften Sociala mål i samhällsplaneringen, att de av
långtidsutredningen redovisade svårigheterna att rekrytera arbetskraft inom
industrin inte får ses som ett uttryck för en alltför hög allmän efterfrågan på
arbetskraft inom landel. Enligl deras bedömning borde åtgärder för att öka
kvinnornas deltagande i arbetslivet saml för att skapa en bättre balans mellan
olika regioners verksamhet kunna bidra till ett ökat utbud av arbetskraft.
1
den allmänna politiska och fackliga debatten har frågor om den framtida
sysselsättningen tagits upp vid ett flertal tillfällen. Kraven på ytterligare
höjda ambitioner i strävandena alt låta allt fler della i arbetslivet har också
kommit till uttryck i riksdagen. Vid 1973 års riksdag berördes sysselsättningsfrågorna
i motioner från flera partier och enskilda riksdags-ledmöter. Finansutskottet
ansåg i sitt betänkande (FiU 1973:29) all behovet av en fortsatt mycket
intensiv sysselsättningspolilisk planering var framträdande och att det borde
ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma formerna för en sysselsättningspolilisk
planering. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Svenska
Metallinduslriarbetsreförbundets kongress i augusti 1973 begärde atl
statsmakterna skulle utarbeta och anta en sysselsättningsplan. I ett särskilt
industripolitiskt program angavs att en sådan samlad plan för sysselsättningen
borde omfatla 1970-talel och att det gällde att 'bedöma industrins, övriga
näringslivets och den offentliga sektorns bidrag lill sysselsättningen under de
kommande åren.' Kravet på en sysselsättnings-plan har därefter i den allmänna
debatten fått stöd från andra fackliga
A: 17 Skr 1975:4 522
organisationer
och från poliliska partier.
Med
utgångspunkt i kravet på en aktivare sysselsättningsplanering hade regeringen
under hösten 1973 överläggningar med löntagarnas huvudorganisationer (LO, TCO
och SACO). Vid dessa överläggningar rådde betydande enighet om behovet av att
statsmakterna lar ökat ansvar och får vidgade befogenheter, för att
sysselsättningen ska kunna tryggas i framliden.
5.
Behovet av en samlad sysselsättningsplanering
Efter
överläggningarna med löntagarorganisationerna finner jag tidpunkten nu lämplig
för atl tillkalla särskilda sakkunniga för atl utreda frågan om den framtida
sysselsättningen. Utgångspunkten för de sakkunnigas arbete skall därvid vara
den uppfattning om arbetets roll för individ och samhälle, vilken jag
inledningsvis gett uttryck för. De sakkunniga bör särskilt uppmärksamma de
utvecklingstendenser som under senare tid fått en framskjuten plats i debatten
om sysselsättningsfrågorna.
Enligt
den reviderade långtidsutredningen (SOU 1973:21) bedöms, som jag nyss
redovisat, sysselsättningen komma atl öka med 110 000 arbetslillfällen mellan
åren 1972 och 1977. Bakom denna nettoökning ligger dock beiydande förändringar
i den väntade sysselsättningen inom olika sektorer. Sålunda väntas en fortsatt
nedgång i sysselsättningen inom jord-och skogsbruk, industri och
byggnadsverksamhet. För varuproduktionen som helhet väntas produktionen öka med
4,9 % per år samtidigt som sysselsättningen minskar med ca 140 000 personer
under 5-årsperioden. Nedgången gäller alla näringsgrenar, men beräknas bli
särskilt stark inom jord- och skogsbruket. Sysselsättningsminskningen i
varuproduktionen uppvägs av en förutsatt expansion inom tjänsteproduktionen.
Här bedöms tillväxten i sysselsättningen uppgå till ca 250 000
arbetstillfällen.
Omkring
80 % av det ökade antalet arbetstillfällen inom tjänsteproduktionen har av LU
bedömts komma till stånd inom ramen för statens, kommunernas och landstingens
verksamhet. Bakom dessa utvecklingstendenser ligger skilda
produktionsförulsättningar, förändringar i efterfrågans inriktning samt ökade
ambitioner att tillgodose medborgarnas krav på förbättrad utbildning, vård och
annan offentlig service.
Det
har emellertid i den allmänna debatten ifrågasatts om en expansion av antalet
arbetstillfällen av det slag, som ovan redovisats, skulle vara tillräcklig för
att åstadkomma arbete åt alla. Ökade anspråk ställs också ifråga om villkoren
för förvärvsarbete. Man har vidare framhållit den betydande ökning av antalet
arbetssökande personer som skelt under senare år och minskningen av antalel
latent arbetssökande. Bakom denna förändring ligger framför allt ett ökat
intresse från tidigare hemarbeiande kvinnor att få anställning och egna
inkomster. Önskemål om fler arbetstillfällen sammanhänger sålunda med den
tidigare redovisade förekomsten av outnyttjade arbetskraftstillgångar.
Därutöver
har understrukits de krav som följer av statsmakternas beslut om
regionalpolitiken. Ett av målen för regionalpolitiken är, som jag nyss
framhöll, att människorna i de olika regionerna skall erbjudas likvärdiga
sysselsättningsmöjligheter. Utgår man därvid från som ett exempel alt det i
de skilda kommunerna skall finnas arbetstillfällen i samma omfattning som i de
delar av landel, där förvärvsinlensiteterna i nuläget är högst (Jönköpings län
för männen och Stockholms län för kvinnorna), skulle
523 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A: 17
mellan
300 000 och 400 000 arbetstillfällen behöva skapas utöver vad som fanns i
början av 1970-talet.
Mot denna bakgrund finner
jag det vara av stor betydelse att de sakkunniga skapar överblick över de
inhemska arbetskraf stresurserna och de olika hinder som föreligger för att de
skall kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Dessa uppgifter bör slällas
samman med näringsgrensutvecklingen såsom den framkommer i arbetet med 1975
års långtidsutredning och annat utredningsarbete för särskilda sektorer. De
sakkunniga skall vidare söka bedöma de villkor för sysselsättningspolitiken som
följer av kravet på en minst lika snabb ökning av sysselsättningen i
fortsättningen som den som inträffade under 1960-talet. Jag avser i det
följande redovisa några frågor, som jag finner särskilt angeläget att de
sakkunniga behandlar.
6.
Sysselsättningspolitikens reala och finansiella villkor
Vårt
land har en öppen ekonomi med en omfattande handel med omvärlden. En betydande
del av vår varuproduktion avsätts på utländska marknader. Exporten har under
många år utgjort det mest dynamiska inslaget i vår ekonomi. Den allt mer
omfattande internationella arbetsfördelningen är en förutsättning för de
ekonomiska frasteg som hittills har skett. Vårt internationella beroende
innebär både möjligheter och begränsningar för sysselsättningspolitiken.
Vi har, som nyss
redovisats, anledning alt räkna med en fortsatt förskjutning i vår ekonomi som
innebär att en ökad mängd varor kan produceras med oförändrade eller minskade
arbetsinsatser. Bakom detta förhållande ligger antaganden om en försatt
rationalisering av varuproduktionen. Samtidigt kan man räkna med att
efterfrågan på tjänster kommer att öka.
Rationaliseringsmöjligheterna
t. ex. inom vårdsektorn eller utbildnings-sektorn är inte lika stora som inom
varuproduktionen. De ökade anspråken på tjänster kan därför förmodas leda till
en jämförelsevis snabbare ökning av de framtida arbetskraftsbehoven inom
tjänstesektorn än inom varuproduktionen.
Vilken omfattning som
varuproduktionen kommer att få bestäms av efterfrågan på varor inom landet vid
full sysselsättning samt av behovet att via export förtjäna de valutainkomster
som är nödvändiga för att betala importen av varor ocb tjänster, turism och
u-landsbistånd.
Med
ökade anspråk på den totala sysselsättningen, vilken i betydande utsträckning
kommer att riktas mot tjänstesektorn, kommer även ökade anspråk alt ställas på
industriproduktionen för all den externa balansen skall kunna vidmakthållas. En
sådan utveckling aktualiserar frågan om finansiella resursöverföringar mellan
olika sektorer.
Industrins investeringar
spelar en strategisk roll för att uppnå den nödvändiga ökningen av
industriproduktionen. En accelererad tilväxt av industriproduktionen ställer
krav på en ökad takt i industriinvesteringarna. En utgångspunkt härför måste
dock vara att ökningen av industriinvesteringarna skall ske inom ramen för de
fördelningspolitiska målsättningar som gäller och med siktet inställt på att
den ekonomiska demokratin bör utvecklas.
Det
har i skilda utredningar och bedömningar gjorts gällande att ett höglöneland
som har alt verka i hård internationell konkurrens naturiigen kommer att
inrikta sig på produktionsområden där andra faktorer än den
A:17 Skr 1975:4 524
kvantitativa,
mindre specialiserade arbetsinsatsen dominerar. En möjlig utvecklingslinje kan
vara att intensifiera utvecklingen av produkter som innehåller ett betydande
tekniskt och administrativt kunnande. Export av kvalificerade tjänster kan även
nämnas.
Att
länka in den tekniska och industriella utvecklingen på alt lösa sociala
uppgifter framstår som en för svenskt vidkommande möjlig väg. De sektorer del
här kan bli fråga om är t. ex. miljöteknik, transportsystem och
utbildningsteknik. Dessa frågor torde få ökad aktualitet i en rad länder varför
nya exportmöjligheter kan uppstå.
Mot
denna bakgrund framstår del som angeläget att de sakkunniga söker bedöma de
krav på näringspolitiken i allmänhet och industri- och energipolitiken i
synnerhet som följer av ökade ambitioner inom sysselsättningspolitiken.
För
atl nå full sysselsättning måste merparten av de nya sysselsättningstillfällena
skapas inom tjänstesektorn. En väsentlig fråga blir då hur allmänhetens
framtida behov av tjänster kommer atl svara mot de sysselsättningspolitiska
målen. De prognoser för den offentliga verksamhelen, som jag nyss refererade,
tyder på en kraftig expansion av arbetstillfällena inom den offentliga
tjänstesektorn och en viss ökning inom den privata tjänstesektorn.
Ännu
återstår väsentliga behov av såväl kvantitativ som kvalitativ samhällsservice
som kräver ökade insatser inte minsl ifråga om arbetskraft. Stora behov av
framtida insatser gör sig gällande för barn, ungdom, pensionärer, handikappade,
för de förvärvsarbetande i deras arbets-, fritids- och boendemiljö. Det gäller
hälso- och sjukvård, ulbildning i första hand för vuxna, barnomsorg, social
hemhjälp, åldringsvård, fritidsverksamhet, miljövård, allmän samhällsservice,
kommunikationer m. m.
Del
är angeläget att få till stånd en samlad analys av vilka konsekvenser
utvecklingen inom dessa centrala områden kan få för sysselsättningspolitiken.
Ämbetsverk och myndigheter har i kontakt med regionala och lokala organ
utarbetat material rörande utvecklingen inom olika områden. Etl material
framkommer också genom arbetet i 1975 års långtidsutredning. Det ankommer på
regeringen att göra erforderliga bedömningar med hänsynstagande lill
ambitionerna inom olika verksamhetsfält. De sakkunniga bör med utgångspunkt
härifrån belysa sysselsättningskonsekvenserna av utbyggnadsplanerna och de
begränsningar och möjligheter som skapas av utvecklingen på arbetsmarknaden.
Kommunernas
växande betydelse för tjänsteproduktionen aktualiserar och skärper vidare de
problem som rör fördelningen av resurserna till de nivåer, där besluten fattas
om offentlig service. Jag vill här erinra om att den kommunala expansionen
under 1960-talet finansierades dels genom den ekonomiska tillväxten som höjt
skatteunderlaget med ca 9-10 % om året, dels genom successiva utdebiteringshöjiiingar
som fört upp den kommunala skattesatsen från ca 15 kr år I%0 till nära 24 kr år
1974.
Det
finns anledning att räkna med en fortsatt tillväxt i skatteunderlaget
motsvarande den vi kunde inregistrera under 1960-talet. Däremot torde en utdebiteringshöjning
motsvarande den som skedde under 1960-talet inte vara möjlig.
Överhuvudtaget
utgör den finansiella utvecklingen ett problem för hur snabbi sysselsällningen
inom den offentliga sektorn kan öka. Utredningen bör därför belysa de
finansiella problem och skattemässiga konsekvenser som följer av en utveckling
vars huvuddrag helt kortfattat redovisats i det föregående. Ett nära samråd
förutsätts med skatteutredningen (Fi 1972:02)
525 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:17
och
kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08).
7. Sysselsättningspolitikens
regionala villkor
Som
jag tidigare framhållil behövs ett ökat anlal arbetstillfällen för att nå en
likvärdig sysselsättningsnivå i hela landet. De outnyttjade
arbetskraftsresurserna är ojämnt fördelade mellan regionerna. Som exempel kan
nämnas, att förvärvsintensitelen bland kvinnorna är förhållandevis låg i
norrlandslänen samt i Göteborgs och Bohus län. Även på andra håll förekommer
orter med arbetsmarknader, som präglas av ensidigt och slagnerande näringsliv
och låg förvärvsinlensitet, framför allt bland kvinnorna.
Skillnaderna i
sysselsättningsnivån har samband med sammansättningen av näringslivel i olika
regioner och orter samt med de förändringar, som olika näringsgrenar genomgår.
De regionala och lokala sysselsättningsproblemen har under senare år varit
föremål för beiydande uppmärksamhet från statsmakternas sida. Det har bl. a.
skett genom den aktiva lokaliseringspolitik, som bedrivits sedan mitten av
1960-talet. Vidare har länsplanerjngen utvecklats i samverkan mellan
länsstyrelser, landsting och kommuner.
En första utvärdering av
denna planering gjordes i det regionalpolitiska handlingsprogram som riksdagen
antog år 1972. Riksdagen preciserade därvid de allmänna regionalpolitiksa målen
samt angav riktlinjerna för regionalpolitiken i form av en plan för
utvecklingen av den regionala strukturen och ramar för planeringen i länen
uttryckta i antal invånare år 1980. Riksdagen fattade därtill beslut på skilda
samhällsområden för att förverkliga de regionala målen.
Länsplanering
1974, som kommer att redovisas under år 1975 skall bl. a. innefalta en
redovisning av de åtgärder, som erfordras för alt lösa regionala och lokala
sysselsättningsproblem. Detta material kommer sålunda att vara av betydande
värde för att bedöma vilka krav på den allmänna sysselsättningspolitiken, som
fullföljandet av de regionalpolitiska riktlinjerna ställer. Det bör ankomma på
utredningen att göra en sådan bedömning.
8. Sysselsättningspolitiken
och arbetslivets villkor
Som
jag nyss framhållit krävs betydande samhälleliga insatser för alt skapa en
ökning i antalet arbetstillfällen, vilken svarar mot medborgarnas förväntade
anspråk på sysselsättning. En allmän expansion av efterfrågan på arbetskraft är
emellertid inte tillräcklig för att åstadkomma arbete åt alla. De skiftande
förhållandena mellan och inom regionerna talar för atl samhällets åtgärder
måste utformas för alt svara mot myckel varierande behov. Ännu tydligare
framträder nödvändigheten av selektiva insalser, när man utgår från
individernas situation på arbetsmarknaden.
Åtgärderna
för att bistå utsatta grupper, så att de kan delta i arbetslivet, återfinns
främsi inom arbetsmarknadspolitkens ram. Hit hör insatser för geografisk och
yrkesmässig rörlighet i form av arbetsförmedling, arbetsmarknadsutbildning m.
m. Vidare kan framhållas olika åtgärder för arbetsanskaffning i form av
beredskapsarbeten och skyddad sysselsättning.
En
fortsalt kraftig utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken kommer att
A: 17 Skr 1975:4 526
vara
av avgörande betydelse inte bara för möjligheterna att sänka den öppna
arbelslöshelen, utan också för all underlätta ett ytterligare utträde på
arbelsmarknaden och höja sysselsättningsgraden. För närvarande pågår eller
planeras en översyn av flera av de arbetsmarknadspolitiska medlen. Så är t. ex.
arbetsmarknadsutbildningen föremål för utredning samtidigt som såväl den
skyddade verksamhelen som den yrkesmässiga rehabiliteringen kommer att ses
över. Vidare har arbetsförmedlingens organisation reformerats och
arbetsförmedlingen får möjligheter att införa datateknik i platsförmedlingen.
Arbetsmarknadsstyrelsen har fåll i uppdrag att utreda förutsätlningarna att öka
informationen lill arbetförmedlingen om lediga platser och en eventuell
obligatorisk anmälningsskyldighet av lediga platser. De förebyggande inslagen i
arbetsmarknadspolitiken i syfte atl förhindra ulslagning av individer från
arbetsmarknaden har förstärkts under senare år. Det har skett bl. a. genom
inrättandet av anpassningsgrupper i elt slort anlal företag. Denna verksamhet
är föremål för särskild uppmärksamhet inom arbetsmarknadsdepartementet.
Slutligen kan nämnas, atl vissa effekter av arbetsmarknadspolitiken granskas av
expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA). Regeringen
avser att fortlöpande lägga fram förslag på grundval av material från bl. a.
det nyss nämnda utredningsarbetet i syfte alt vidareutveckla
arbetsmarknadspolitiken och öka dess resurser.
Det
ankommer på de sakkunniga att nära följa det redovisade utredningsarbetet. De
skall därvid bedöma vilka ytterligare krav, som kommer att slällas på
arbetsmarknadspolitiken och dess inriktning mot bakgrund av den framlida
sysselsättningspolitiken.
Arbetsmarknadspolitiken
spelar, som jag nyss framhållit, en utomordentligt viklig roll för att stärka
individernas slällning på arbetsmarknaden och samtidigt underlätta
näringslivets personalrekrytering. För att möjliggöra ett inträde på
arbetsmarknaden för de grupper, som i dag saknar förvärvsarbete, kommer del,
enligt min mening, att krävas ytterligare åtgärder för att anpassa arbetslivet
efter individemas krav. Sådana åtgärder kan tänkas på en lång rad områden.
Av
grundläggande betydelse för en sådan anpassning är att de anställda får etl
ökal inflytande över de egna arbetsförhållandena. En omfattande
reformverksamhet har inletts när det gäller demokratiseringen av arbetslivet.
Så t. ex. är arbetsrätten föremål för översyn.
Betydelsefulla
ändringar i arbetarskyddslagsliftningen har genomförts fr. o. m. den 1 januari
1974. Därigenom har de anställdas medverkan i utformningen av sin arbetsmiljö
förstärkts. En fortsatt förändring av arbetsmiljön och en anpassning av
arbelskraven är av stor vikt när det gäller att underlätta elt deltagande i
förvärvsarbetet. Detta är särskilt angeläget när det gäller atl bereda
sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden ål personer med olika slag av
handikapp.
Även
när del gäller arbetstiden kan förändringar övervägas som gör arbetslivet mera
lättillgängligt. Som elt exempel kan nämnas tanken på att möjliggöra en
kombination av deltidsarbete och delpension för äldre arbetstagare. Den frågan
prövas f. n. av pensionsålderskommittén, (S 1970:40). Överhuvud taget har
tanken på siörre individuell frihet i valet mellan å ena sidan arbetstidens förläggning
och å andra sidan studier, semester, pension och andra ledighetsperioder vunnit
alll större aktualitet.
Under
senare år har arbetstiden förkorlats från 45 limmar till 40 timmar per vecka.
Att förkorta arbetstiden är elt sätt att disponera ett förbättrat
produktionsresultat. Avvägningen mellan förbättrad konlanllön, förbättrad
527 Kommittéer; Arbetsmarknadsdepartementet A: 17
social
trygghet och förkortad arbetstid tillkommer i första hand de fackliga
organisationerna. I del aktuella läget ger arbetslagarnas organisationer förtur
åt en förlängning av semestern. De har emellertid samtidigt angett, att det
långsiktiga målet för reformarbetet pä arbetsridsområdet är ca 30-limmars
arbetsvecka. Organisationerna har uttalat sig för atl förkortningen av arbetsveckan
bör ske i form av en minskad arbetstid per dag. Jag delar uppfattningen, att
den framtida arbetstidsförkortningen bör genomföras genom att dagarbetsliden
reduceras. För en sådan lösning talar både sociala och sysselsättningspoliliska
skäl, inte minst med tanke på strävandena efter jämställdhet mellan män och
kvinnor i arbetslivet.
Elt annat område, på
vilket åtgärder kan behöva vidlas, är utbildningen. En bättre balans i utbud
och efterfrågan om personal med olika utbildning är en väsenllig uppgift för en
långsiktig sysselsättningsplanering.
Utbyggnaden av
grundskolan, gymnasieskolan, den högre utbildningen och annan vuxenutbildning
innebär atl lidpunkten för ungdomens inträde i arbetslivet senareläggs. En
brislande anpassning mellan näringsliv och utbildning har skapat vissa
svårigheter för ungdomen på arbetsmarknaden. Särskilt gör sig dessa svårigheter
gällande i övergången från studier till arbete. Olika typer av insatser som
underlättar ungdomens inträde i arbetslivet bör därför övervägas. En möjlighet
är att genom utvidgad praktik förbereda ungdomen för arbetslivet. Återkommande
utbildning är en annan möjlighet i detta sammanhang. Lagstiftning, som syftar
till att ge den enskilde rätt till ledighet från sitt arbete för studier,
förbereds f. n. inom Kungl. Maj:ts kansli.
Jag
har här redovisal en rad områden på vilka förändringar kan behöva ske för att
en bäitre anpassning skall kunna uppnås på arbetsmarknaden. En förutsättning
för en sådan anpassning är att den traditionsbundna uppdelning mellan mäns och
kvinnors yrken och arbetsuppgifter bryts och atl olika förvärvshinder och
hinder för likvärdiga arbetsvillkor undanröjs.
Det bör ankomma på de
sakkunniga atl ge en översiktlig bedömning av behovet av åtgärder för alt
förändra arbetslivet efter människornas krav. Överhuvud taget bör det
undersökas hur företag och förvaltningar genom lämpliga åtgärder skall kunna
slimuleras att i sin anställnings- och interna personalpolitik medverka till
att förverkliga det sociala och samhällsekonomiska målet att upprätthålla
stadig sysselsättning inte endast för den mest attraktiva personalen, utan även
för dem, som under nuvarande förhållanden har en svagare ställning på
arbetsmarknaden. Det är här fråga om att utarbeta riktlinjer för att
systematiskt bryta ned olika typer av förvärvshinder och därigenom öka utbudet
av arbetskraft samtidigt som företagens efterfrågan skall påverkas, så att den
bällre svarar mot individernas krav och förutsättningar.
9.
Sysselsättningspolitiken planering och organisation
I
den nuvarande samhällsplaneringen berörs sysselsättningsaspekten i en rad
sammanhang.
Vart
femte år presenterar finansdepartementets ekonomiska avdelning en
långtidsutredning som dels arbelar med ett femårigt perspektiv och dels gör
vissa utblickar i ell ännu längre perspektiv. De två senaste långtidsutredningarna
har avstämts och reviderats efter två år av den femåriga planeringsperioden.
Långtidsutredningen kan ses som en information till olika beslutsfattare i
samhällsekonomin om hur andra enheter inom det
A:17 Skr 1975:4 528
nuvarande
ekonomiska systemet ser på framtiden och om de avvägnings-och balansproblem,
som härigenom aktualiseras.
1
den regionala utvecklingsplaneringen f. n. Länsplanering 1974 analyseras
sysselsättningsproblemen på regional och kommunal nivå. Bedömningar görs av
länsstyrelser, landsiing, kommuner och fackliga organisalioner. Delta material
ställs samman och ligger till grund för riksdagens beslut om regionalpolitiken.
Del av riksdagen antagna regionalpolitiska handlingsprogrammet (prop. 1972:111
bil. 1,InU 1972:28, rskr 1972:347) har länsplaneringen som sin viktigaste
utgångspunkt.
Kommunernas
ekonomiska planering redovisas för femårsperioder i kommunalekonomisk
långtidsplanering (KELP). År 1973 redovisas också den sysselsättningsutveckling
inom kommunal verksamhet som följer av den ekonomiska flerårsplaneringen. De
kommunala bostadsbyggnadsprogrammen, som bygger på samma allmänna
förutsättningar som KELP, är också viktiga i dessa sammanhang. Även på
landstingsnivå genomförs en ekonomisk flerårsplanering (LKELP).
Inom
industridepartementet pågår en omfattande utredningsverksamhet som syftar lill
alt ge underlag för den framtida energipolitiken. Utredningar bedrivas avseende
såväl industrin som helhet som olika branscher. Industrislrukturutredningen
beskriver bl. a. utvecklingen beträffande sysselsättning, investeringar,
produktivitet, lönsamhet samt forskning och utveckling såväl totalt som för
olika delar av industrin. Av olika branscher som är föremål för särskilda
undersökningar kan nämnas dalaindustri, raffinaderiindustri, petrokemisk
industri, järn- och stålindustri, massa- och pappersindustri, träbearbetande
industri, textil- och konfektionsindustri samt livsmedelsindustri. För vissa
branscher, t. ex. varvsindustrin, har upprättats rullande informationssystem,
som möjliggör en löpande bevakning av utvecklingen vad gäller t. ex.
investeringar, kapacitet, finansiering och sysselsättning.
Del
informationssystem mellan näringsliv och samhälle som infördes den 1 april 1973
kan komma att få betydelse för sysselsättningsplaneringen. Länsstyrelserna får
därigenom två gånger per år information om kommande personalförändringar m. m.
i företagen.
I
huvudsak kan långtidsutredningen och den regionala utvecklingsplaneringen
betraktas som av varandra oberoende planeringssystem. Tidsplanerna för 1975
års långtidsutredning och Länsplanering 1974 medger ett förbättrat
informationsubyle mellan de båda planeringssystemen.
Modeller,
som kan ge underlag för en bättre integration mellan långtidsutredningarna och
den regionala utvecklingsplaneringen och för prövning sinsemellan av de bägge
planeringsformernas resultat, har presenterats av bl. a. expertgruppen för
regional utredningsverksamhet (ERU) i belänkandet (SOU 1974:1) Orter i regional
samverkan. Pågående utvecklingsarbete inom långtidsutredningen syftar också
till att åstadkomma en avstämning mellan de båda planeringssystemen. Genom
dessa verksamheter kommer de sakkunniga att få tillgång till väsentliga
utgångspunkter för sina bedömningar.
Om
den ambitiösa sysselsättningspolitik, som jag har beskrivit i det föregående,
skall kunna genomföras krävs en effektivare planering.
Planering
för förbättrade sysselsättningsmöjligheter måste bedrivas på alla
administrationsnivåer i vårt samhälle. De sakkunniga bör överväga vilka
förbättringar, som behöver vidtas i den nuvarande långsiktiga planeringen i
stal och kommun samt i näringslivets medverkan i planeringen.
529 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:17
för
att behövligt underlag för en sådan långsiktig sysselsättningspolitik skall
kunna utformas. De sakkunniga bör därvid även överväga formerna för en aktiv
sysselsättningsplanering i kommunerna och en ökad samverkan mellan stat och
kommun i denna planering. I fråga om förslag som rör den kommunala planeringen
bör de sakkunniga samråda med de offentliga utredningar som behandlar
kommunernas verksamhet.
När
det gäller ansvarfördelningen mellan stat, kommun och näringsliv i
förverkligandet av sysselsättningspolitiken måste det emellertid liksom
hittills vara en central statlig uppgift att leda denna politik och utforma
erforderliga instrument. Det måste också vara en stailig uppgift att handha
tillämpningen av dessa medel i de fall landets samlade resurser påverkas i
större omfattning. Även frågan om den regionala omfördelningen av
sysselsättningstillfällen i landet niåste fortsättningsvis vara en statlig
uppgift.
Genom den partiella
länsstyrelseformen år 1971 har en bättre samordning av åtgärder, som är
väsentliga för den regionala utvecklingen, erhållits på länsnivå. På riksnivå
handhas åtgärderna inom olika sektorer av ämbetsverken inom de ramar som
riksdag och regering lägger fast. De sakkunniga bör överväga hur åtgärderna
inom olika sektorer bör samordnas för atl med bibehållande av kraven på en
effektiv och rationell verksamhet en högre ambitionsnivå skall kunna uppnås för
sysselsättningen inom statliga verksamheler. Utredningen skall härvid samråda
med länsberedningen (C 1970:28).
Kommunernas
påverkan av näringslivel sker främst genom att kommunerna tillhandahåller goda
utvecklingsbetingelser i form av kommunal service, industriområden m. m. Stöd
till näringslivet, som är att jämställa med regionalpolitiskt stöd, får däremot
inte ges av kommunerna. För väsentliga delar av sysselsättningen har kommuner
och landsting direkt ansvar. År 1972 svarade kommuner och landsting för ca 16 %
av sysselsättningen i landet. Jag har i det föregående redovisat att den
framtida sysselsättningsökningen främst måste ske inom den offentliga sektorn,
inle minst inom kommunala verksamheler. Utredningen bör klarlägga de kommunala
förutsättningarna för en sådan politik.
Även om sysselsättningen
inom industrisektorn kan tänkas komma att stagnera under 1970-talet är
utvecklingen inom industrin, såväl den privata som den kooperativa och
samhällsägda, av stör betydelse för sysselsättningen i hela landet och i olika
regioner. Det är statsmakternas uppgift atl ange och påverka förutsättningarna
för denna utveckling. Det är vidare, som närmare utvecklats i det föregående,
nödvändigt att företagen åläggs elt ökat ansvar för fullföljandet av den
sysselsättningspolitik som statsmakterna beslutat om. Detta förutsätter en
vidareutveckling av den aktiva näringspolitik som inleddes under 1960-talet och
de reformer därefter, som syftar till ökad medbestämmanderätt för de anställda
i företagen. Det blir en uppgift för de sakkunniga att närmare överväga
näringslivets ansvar och medverkan i det konkreta fullföljande av
sysselsättningspolitiken.
10.
Utredningens verksamhetsformer och redovisning
Mot
bakgrund av vad jag tidigare har anfört om utredningens uppgifter vill jag
framhålla atl del är regeringens avsikt att fortlöpande återkomma till
riksdagen med bedömningar och förslag tillåtgärder i fråga om
34 Riksdagen 1975. I saml Nr 4
A:17
Skr 1975:4 530
sysselsättningspolitikens
planering. Det är angeläget att understryka alt reformverksamheten på
sysselsättningspolitikens område skall fortsätta och vidareutvecklas även under
pågående utredningsverksamhet.
De
sakkunniga bör arbeta under stor öppenhet för atl stimulera den allmänna
debatten om sysselsättningsfrågorna.
Utredningen
bör lämna en samlad, översiktlig redovisning utgörande en
sysselsättningspolilisk belysning av långtidstendenserna i vår ekonomi i
samband med alt LU 75 publiceras och efter det att resultatet av Läns-planering
1974 föreligger. Utredningen bör lämna ell slutbetänkande i anslutning till den
reviderade LU 75, dvs. i början av år 1978.
En
förutsättning för alt välfärdspolitikens sociala mål skall kunna nås är att
samhället har det samlade ansvaret för sysselsättningsutvecklingen. Ett
övergripande mål för samhällets politik är arbeie åt alla. Denna strävan får
avgörande betydelse för den ekonomiska politiken, närings-,arbeismarknads- och
regionalpolitiken samt andra samverkande åtgärder.
De
sysselsätlningsplaner, som regeringen avser alt lägga fram för riksdagen,
kommer att ange målen i fråga om sysselsättningens tillväxt i framtiden. Därvid
skall redovisas inriktningen av sysselsättningstillfällena, ansvarsfördelningen
mellan stat, kommun och näringsliv, finansieringen av en växande
sysselsättning, bl. a. dess krav på skattepolitiken samt de erforderliga
styrmedlen.
Utredningens
arbeie och redovisningar av material, bedömningar och förslag bör utformas så
att de kan utgöra en del av underlaget för en sådan sysselsättningsplanering.
Även för de politiska partiernas programverksamhet på sysselsättningsområdet
bör utredningens arbete kunna bli av slort värde.
Utredningsarbete
pågår på en rad områden som har anknytning till frågan om den framtida
sysselsättningsplaneringen. Det är viktigt att de sakkunniga håller kontakt och
samarbetar med dessa utredningar i syfte att undvika dubbelarbete och utnyttja
material och erfarenheter. De sakkunniga bör därför inte göra egna
detaljstudier på sådana områden, som är föremål för utredningsarbete av andra
organ. Det är viktigt att ett nära samarbete sker med långtidsutredningen som
utifrån de allmänna ekonomiska målen gör undersökningar och överväganden om de
framtida utvecklingstendenserna i vår ekonomi.
Utredningen
har under tiden april - oktober 1974 hållit sex sammanträden. Utredningen
arbetar i sex olika arbetsgrupper fördelade på följande områden:
näringspolitik, regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik, kommunernas och
landstingens sysselsällningsplanering, frågor rörande ungdomens inträde i
arbetslivet och finansiella frågor.
Enligt
direktiven bör utredningen lämna en samlad översiktlig redovisning utgörande en
sysselsättningspolilisk belysning av långtidstendenserna i vår ekonomi i
samband med att LU 75 publiceras och efter det att resultatet av Länsplanering
1974 föreligger. Utredningen bör lämna ett slutbetänkande i anslutning till den
reviderade LU 75, dvs. i början av år 1978.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
531 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:18
18.
Organisationskommittén (A 1974:03) för skyddat arbete
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för översyn av vissa former
av arbetsmarknadspoliliskt motiverad industriell verksamhei (se Post- och
Inrikes tidn. den 29 mars 1974):
Ordförande:
Fagerlund, Bengt O. H., assistent, led. av riksdagen
Ledamöter;
Johansson, Bengt K. Å., t.f. kansliråd Pehrsson, Maj R., kassör, led. av
riksdagen Wikstrand, Rolf A. I., avdelningschef Ågren, Lars O. T., direktör
Experter:
Agnelöw, J. Arne, ombudsman Engström, Odd E. L., t.f. departementsråd Eriksson,
I. Seved, byråchef Ettarp, Lars G., departementssekreterare Fredriksson, Bernt
A., avdelningschef Pårud, Nils G., lektor (fr.o.m. den 16 maj 1974) Sundberg,
Kurt M., ombudsman
Sekreterare:
Högberg, Göran, sekreterare (fr.o.m. den 16 maj 1974)
Lokal: Storkyrkobrinken 13, 4 tr. Postadress:
Arbetsmarknadsdepartementet,
Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel
Direktiv
(anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):
Samhället
bedriver sedan många år verksamhet i skilda former för att bereda
sysselsättning åt sådan handikappad och svårplacerad arbetskraft som inie har
kunnat få anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Det sker bl. a. i
verkstäder för skyddat arbete. Inom arbetsmarknadspolitikens ram har utvecklats
även andra former för sysselsättning med delvis liknande syfte och inriktning.
Exempel härpå är industriellt beredskapsarbete, arbete vid
kontorsarbetscentraler samt hemarbete. Det gemensamma för verksamhetsformerna
är den i huvudsak industriella inriktningen.
Verkstäder
för skyddat arbete drivs i regel av landsting och vissa kommuner under
arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) tillsyn. Syftet är att ge arbete och
rehabilitering åt personer som på grund av fysiska, psykiska och sociala
handikapp inte kan få eller behålla arbete på den reguljära arbelsmarknaden.
Antalet verkstäder har stigit från 58 år 1960 till 270 vid utgången av år 1973
och antalet platser från ca 1 600 till 14 400.
Staten
ger bidrag till såväl driften som anordnandet och utrustningen av de skyddade
verkstäderna. Bidraget till byggnader och produktionsutrustning uppgick
budgetåret 1969/70 till ca 40 % av de loiala anordningskostnaderna. År 1972
uppgick den sammanlagda omsättningen i
A:18 Skr 1975:4 532
verksamheten
till 447,1 milj. kr. och driftunderskottet till 231,1 milj. kr.
Anordningsvärdel för befintliga verkstäder beräknades samma år till ca 392
milj. kr. Driftbidrägets andel av det totala driftunderskottet motsvarade 24,1%
år 1972.
Utredningen
rörande den skyddade sysselsättningen föreslog i betänkandet (SOU 1972:54)
Skyddat arbete dels ett enhetligt landstingskommunall huvudmannaskap för
verksamheten, dels vissa åtgärder för att åstadkomma en regional utjämning av
antalel platser, dels upprättandet av elt centralt organ som skulle hjälpa
huvudmännen med marknadsföring, produktanskaffning, produktutveckling m. m.
Remissbehandlingen av betänkandet visade en mycket splittrad inställning lill
förslaget att landstingen skulle vara huvudmän för verksamheten. Medan en grupp
remissinstanser hänvisade lill behovet av samordning med
arbelsmarknadspoliktiken i övrigt ocb därför förordade någon form av statligt
huvudmannaskap, uttalade sig andra remissinstanser för landstingskommunalt
huvudmannaskap. De senare hänvisade till behovet av samordning med övrig
rehabiliteringsverksamhet som landstingskommunerna bedriver.
Syftet
med de industriella beredskapsarbetena som bedrivs av AMS är i första hand att
ge arbetsförmedlingen rådrum atl vidta ålgärder för omplacering i första hand
av äldre och handikappad arbetskraft som friställs i samband med
industrinedläggningar. I vissa fall har emellertid industriella
beredskapsarbeten inrättats också för atl skapa arbetstillfällen för lokalt
bunden arbetskraft i orter med allmän undersysselsättning. I januari 1974 fanns
58 industriella beredskapsarbeten med närmare 2 000 arbetstagare. Budgetåret
1972/73 var nettokostnaden för verksamheten 47,6 milj. kr. Den totala
omsättningen uppgick samma år till ca 105 milj. kr.
Som
utredningen rörande den skyddade sysselsättningen framhåller har de
industriella beredskapsarbetena på en del håll och för vissa grupper av
arbetstagare kommit att fylla i huvudsak samma funktion som verkstäderna för
skyddat arbete. En orsak härtill är att den skyddade verksamheten är
otillräckligt utbyggd i vissa delar av landel. Glesbygdsutredningen föreslog i
belänkandet (Ds In 1972:8) Sysselsättning i glesbygder alt ett system med
samhällsägda verkstäder för lokalt bunden arbetskraft på vissa orter skulle bli
föremål för särskild ulredning vari skulle inbegripas de industriella
beredskapsarbetena i glesbygden.
KontorsarbetscentralerbÖTJade
inrättas under 1960-talets första hälft för alt bereda vissa grupper av
arbetslösa sysselsättning liknande arkivarbete. Antalet platser uppgick i
februari 1974 till 1 576, fördelade på 45 centraler. Länsarbetsnämnderna är
huvudmän för kontorsarbetscentralerna-. Löne-och anställningsförmåner
överensstämmer med vad som i allmänhet gäller för arbetslösa som sysselsätts i
arkivarbete.
Den
totala omsättningen vid kontorsarbetscentralerna kan inte anges exakt.
Intäkterna kan emellertid för budgetåret 1973/74 beräknas till ca 7 milj. kr.,
vartill kommer ca 6,6 milj. kr. för framställning av plalslistor till
arbetsförmedlingen.
Verksamheten
vid kontorsarbetscentralerna behandlades år 1971 i en departementspromemoria
(Ds In 1971:15) Beredskapsarbete inom kontor och förvaltning. I promemorian
konstaterades atl kontorsarbetscenlral-ernas lillkomsl kunde ses som en
konsekvens av bl. a. en tidigare ensidig produktionsinriktning inom den
kommunala arbetsvärden. Genom utvecklingen mot marknadsmässig debitering vid
centralerna och införandet av kontorsserviceenheter vid verkstäderna för
skyddat arbete
533 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:18
ansågs
dessa båda verksamhetsformer dock ha kommit att närma sig varandra. Enligt
promemorian kunde man därför överväga antingen att inordna kontorsarbetscentralerna
i den kommunala skyddade sysselsättningen eller att låta dem stå kvar som en
form av statlig arbetsvärd. I betänkandet Skyddat arbete föreslås att
verkstäderna för skyddat arbete och kontorsarbetscentralerna inordiias under
ett gemensaml landstings-kommunalt huvudmannaskap.
Hemarbete
bedrivs av både arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska skäl.
Som ett led i
arbetsmarknadspolitiken bedrivs hemarbete i kommunal eller landstingskommunal
regi och under AMS' tillsyn. Syftet är att ge arbetsmöjligheter åt dels
personer som på grund av handikapp har svårt att förflytta sig till en
arbetsplats, dels handikappade som bor i glesbygd och utan tillgång till arbete
i skyddad verkstad. Inom vissa regioner har verksamheten kommit att utnyttjas
för att sysselsätta även ortsbundna arbetssökande utan handikapp. År 1973
sysselsattes ca 700 personer i statsunderstödd hemarbelsverksamhel anordnad i
denna form. På elt antal mindre orter, där förutsättningar saknas för reguljära
skyddade verkstäder, har s. k. hemarbelsfilialer etablerats. Dessa filialer har
närmast karaktärav filialverkstäder till skyddade verkstäder.
Som ett regionalpolitiskt
medel främst i glesbygder bedrivs hemarbete i industriverkets regi och under
medverkan av företagareföreningarna. Föreningarna beviljade bidrag med
sammanlagt ca 8,1 milj. kr. till sådani hemarbete under perioden 1968-1971.
De olika formerna av
hemarbete har behandlats dels i glesbygdsutredningens belänkande
Sysselsättning i glesbygder, dels i betänkandet Skyddat arbete. I renlissytlranden
över de båda betänkandena har uttalats bl. a. att ansvaret för
hemarbetsverksamheten inte borde splittras på det sätt som har skett.
De i det föregående
beskrivna insatserna från samhällets sida för att skapa sysselsättning av
industriell karaktär för de som av olika skäl är svårplacerade på
arbetsmarknaden har väsentliga drag gemensamma. I vissa fall är verksamheterna
i prakliken helt parallella i fråga om såväl utformning som målgrupper. När det
gäller det ekonomiska och organisatoriska ansvarel liksom formerna för
verksamhelen råder emellertid en påtaglig splittring. En samlad prövning av
dessa förhållanden bör nu komma till stånd. Ett underlag härför föreligger
redan framför allt i betänkandet Skyddat arbete och i remissyttrandena över detta.
Detta underlag utgör emellertid inte tillräcklig grund för ett slutligt
ställningstagande. Jag föreslår därför att sakkunniga tillkallas för att med de
utgångspunkter som jag anger i det följande utarbeta förslag i fråga om den
organisatoriska uppbyggnaden av samhällsinsatser med de syften som de nuvarande
skilda verksamhetsformerna har.
Industriella
beredskapsarbeten samt vissa delar av hemarbetsverksamheten har primärt
tillkommit av sysselsättningpoliliska skäl. Utgångspunkten för flertalet av de
beskrivna verksamheterna är emellertid deras arbetsrehabiliterande syfte. De
sakkunniga bör till grund för sina bedömningar lägga vad som i betänkandet
Skyddat arbete anförts om de olika verksamheternas syfte och imiktning. Som en
allmän ulgångspunkt för de sakkunnigas arbeie bör gälla, att frågan om de
angivna verksamheternas framlida organisation prövas med beaktande av att
kommuner och landsting har elt förstahandsansvar för omsorgen om ocb
rehabiliteringen av de handikappade.
A;18 Skr 1975:4 534
Av
syftet med verksamheten följer att skyddat arbete ej bör uppfattas som en
permanent sysselsättning. Målet skall genomgående vara, att stärka de
sysselsattas möjligheter att erhålla arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Utbyggnaden av det statliga stödet till den halvskyddade sysselsättningen är
ett uttryck för denna strävan. Med utgångspunkt i denna grundsyn bör de
sakkunniga, som ett led i sina överväganden rörande den skyddade verksamhetens
organisation, kunna bedöma de beskrivna verksamheternas dimensionering. Delta
bör ske efter en avvägning mellan å ena sidan det värde den skyddade
sysselsättningen har för den enskilde och för samhället och å den andra sidan
samhällets kostnader för denna verksamhet eller för alternativa insatser.
En
annan förutsättning för de sakkunnigas arbete bör vara att en samordning skall
åstadkommas på det regionala planet av alla eller huvuddelen av de verksamheler
som jag har nämnt. Ulvecklingen har lett till alt de från början skilda
verksamhetsformerna alltmer har tenderat att flyta samman vilket gör en
samordning alhmer nödvändig. I särskilt hög grad gäller detta i fråga om
insatser inom skogslänens inland.
Vid
prövningen av de organisatoriska frågorna bör de sakkunniga beakta att alla de
verksamhetsformer, som del här gäller i huvudsak avser industriell produktion,
som drivs i affärsmässiga former och delvis i konkurrens med annan motsvarande
produktion. Som vissa remissinstanser har påpekat i sina yttranden över
betänkandet Skyddat arbete är sådan affärsverksamhet svårförenligt med såväl
statliga organs som kommunernas myndighetsslällning. Vidare måste hänsyn las
till att de former av verksamhet som diskuteras här har tillskapats av
rehabiliterings-, arbeismarknads- och regionalpolitiska motiv för att ge
sysselsättning åt människor som inte kan få eller behålla anställning på annat
sätt. Den starka sociala och socialmedicinska anknytningen nödvändiggör därför
i regel medelstillskott till verksamheten från det allmänna. Bl. a. dessa
förhållanden ställer speciella krav på verksamhetens organisation.
Stiftelseformen bör i detta sammanhang kunna prövas.
Det
bör ankomma på de sakkunniga att närmare pröva hur en organisation för
verksamheten med dessa utgångspunkter skall byggas upp. Härvid bör de
sakkunniga fästa särskild vikt vid att verksamheten bör ha en stark lokal och
regional förankring.
Målsättningen
för översynen bör vara att lägga fram förslag till framtida organisation m.m.
för de nuvarande verksamhetsformerna.
Utöver
vad jag nyss har sagt om betydelsen av en stark regional förankring av
verksamheten bör ytterligare några omständigheter vägas in vid bedömningen av
den organisatoriska uppbyggnaden. Som har betonats både i betänkandet Skyddat
arbeie och i remissyttrandena över betänkandet behövs ett sammanhållande centralt
organ. Uppgifterna för detta centrala organ bör omfaita ledningsfunktioner,
personalpolitiska åtgärder saml uppgifter av del slag som utredningen rörande
den skyddade sysselsättningen i övrigt har ansett böra tillkomma ett gemensamt
serviceorgan. De sakkunnig bör överväga hur dessa centrala funktioner närmare
skall utformas och i vilken mån motsvarande verksamheter som f. n. finns inom
bl. a. AMS, industriverket, större huvudmän för skyddad sysselsättning,
företagareföreningarna samt kommunförbunden bör föras samman.
En
annan utgångspunkt bör vara att hälsovården skall drivas med hög ambitionsnivå
och i nära samverkan med sjukvårdshuvudmännen. Rent socialvårdande funktioner
bör så långt som möjligt skötas av berörda kommuner.
535 Kommittéer; Arbetsmarknadsdepartementet A:19
De
sakkunniga bör även uppmärksamma statliga myndigheters och organisationers
uppköp av varor och tjänster. Jag kan här erinra om att exempelvis för
kriminalvården sedan länge gäller atl statliga myndigheter vid upphandling av
varor skall göra sig undertättade om kriminalvårdens möjligheter att tillverka
varorna. De sakkunniga bör pröva om en liknande ordning kan vara motiverad
också i fråga om den här berörda verksamhelen.
Oberoende
av vilken organisatorisk uppbyggnad de sakkunniga finner lämplig bör
arbetsmarknadsorganen ha ett avgörande inflytande på platsdispositionen och
samma kriterier som nu gälla för hänvisning till skyddat arbete. Ansvaret för
utplacering av arbetstagare på den öppna marknaden bör som hittills åvila arbetsmarknadsorganen.
En viktig uppgift för de
sakkunniga blir att överväga hur kostnaderna för verksamheten skall redovisas
och täckas. De sakkunniga bör bedriva sitt arbete så att ett principförslag
först läggs fram i fråga om organisatorisk uppbyggnad i dess huvudlinjer och
därav följande huvudmannaskap. Arbetet bör i denna del bedrivas skyndsamt och
slutföras i sådan tid, alt proposiiion om möjligt kan föreläggas riksdagen
våren 1975. Därefter får övervägas om de sakkunniga, som organisationskommitté
bör fortsätta sitt arbete och närmare utforma förslag lill den nya
organisationens genomförande. De sakkunniga bör bedriva sitt arbete i nära
samråd med utredningen rörande viss yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhet.
Vad
jag har anfört i det föregående utgör inte en fullständig förteckning över de
frågor som de sakkunniga bör utreda. De bör vara oförhindrade att pröva även
andra frågor som kan aktualiseras under arbetets gång. De sakkunnigas förslag
bör åtföljas av kostnadsberäkningar.
Kommittén
har under tiden april - oktober 1974 hållit sex sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av kommitténs arbete.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
19.
Utredningen (A 1974:04) om den yrkesinriktade rehabiliteringen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för översyn av den
yrkesinriktade rehabiliteringen (se Post- och Inrikes tidn. den 29 mars 1974):
Ordförande:
Kärnek, Ruth I. C, landstingsråd
Ledamöter:
Johansson, Tage N., assistent, led. av riksdagen Jönsson, J. Ove, byråchef
Experter:
Adolfsson, Bo R., ombudsman Eriksson, I. Seved, byråchef Ettarp, Lars G.,
departementssekreterare Holmbäck, Inga G. M., utredningssekreterare
A:19 Skr 1975:4 536
Johansson,
B. Gunnar, konsulent
Lindholm,
P. Charles, avdelningsdirektör
Lundgren,
Karl-David, överläkare
Sandström,
Carl-Eric D., sekreterare
Swahn,
Georg G. H., arbetsvårdsdirektör
Tenbrink,
Anne-Marie, informationssekreterare (t.o.m. den27 november
1974)
Utberg,
Rolf F., kanslichef (fr.o.m. den 28 november 1974)
Wallner,
Calle J., psykolog (fr.o.m. den 10 maj 1974)
Sekreterare:
Dahlén, Agneta A. D., sekreterare (fr.o.m. den 10 maj 1974)
Bitr.
sekreterare: Petrén, Finn M., amanuens (fr.o.m. den 10 maj 1974)
Lokal:
Storkyrkobrinken 13, 4 tr. Postadress: Arbetsmarknadsdepartementet, Fack, 103
10 Stockholm, lel. växel 763 1000 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Leijon till statsrådsprotokollet den 22 mars 1974):
Inom
arbetsmarknadspolitikens ram bedrivs en verksamhet som har till syfte att
förbereda arbetssökande med olika former av arbetshandikapp för inträde i ett
normalt arbetsliv. Denna rehabiliteringsverksamhet har bl. a. formen av s. k.
arbetsprövning och arbetsträning men även arbets-psykologiska utredningar
räknas dil.
Arbetsprövning
syfiar till att genom medicinsk, psykologisk och social utredning samt
praktiska arbetsprov under yrkesmässiga former kartlägga handikappade
arbetssökandes intressen och anlag, fysiska och psykiska arbetskapacitet samt
arbetsmotivation, Arbetsprövning bedrivs vid landstingskommunala eller
primärkommunala arbetsvårdsinstitut samt i viss utsträckning vid statens
arbetsklinik. Arbetsprövning i kommunal regi äger rum vid särskilda avdelningar
i anslutning till sådana verkstäder för arbetsträning som är belägna i orter
med regionsjukhus eller fullt utrustade centrallasarett.
Arbetsträning
är en i yrkesmässiga former och under läkartillsyn bedriven systematisk
upplräning av handikappade personers fysiska och psykiska arbetskapacitet. Den
skall ge arbelsf ärdigheter och anpassning till arbetsrutin och arbetsmiljö.
Arbetsträning är i många fall en naturlig fortsättning på medicinsk behandling.
Verksamhelen skall om möjligt bygga upp den enskildes såväl psykiska som
fysiska prestationsförmåga så att de kommer i nivå med de krav som ett arbete
eller yrke i den öppna marknaden ställer. Även teoretisk träning kan meddelas
vid arbetsvårdsinstitut. Arbetsträning bedrivs huvudsakligen vid de kommunala
arbetvårdsinstiluten.
Till
landstingskommun, kommun, förening eller stiftelse som anordnar avdelning för
arbetsprövning eller arbetsträning i överensstämmelse med de bestämmelser som
meddelas i kungörelsen om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvärden
(1966:370; ändrad senast 1973:1056) utgår statsbidrag i
537 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:19
form
av anordnings- och driftbidrag. Anordningsbidrag kan utgå antingen för ny-
eller ombyggnad eller för förvärv av annan befintlig fastighet. År 1972 fanns
totalt 552 platser vid kommunala arbetsvårdsinstitut och ca
30 platser för arbetsprövning vid statens arbetsklinik. Antalet platser
för arbetsträning uppgick samma år till 1 905. Arbetsprövning pågår i genomsnitt
ca 4-5 veckor och arbetsträning ca 10-11 veckor. Kostnaderna per år och godkänd
plats vid landstingskommunal institution uppgick år 1972 till
31 553 kr. för arbetsprövning och 22 233 kr. för arbetsträning inkl.
klientersättningar och kapitaltjänstkostnader. Huvudmännens totala underskott
före statsbidrag uppgick till 11 resp. 22,1 milj. kr. I statsbidrag betalades
år 1972 ut 5,1 resp. 14,1 milj. kr. för arbetsprövning och
arbets-Iräningsverksamhet vid kommunala institutioner.
Statens
arbetsklinik medverkar vid utbildning av personal för verksamheten med
arbetsprövning och har också lill uppgift att bedriva viss forskning som
inbegriper metodutveckling inom denna verksamhet. Metodutveckling har också i
olika avseenden kommit att ske vid landslingsägda institutioner för
arbetsprövning och arbetsträning. Denna verksamhet bekostas av de kommunala
huvudmännen.
Arbetspsykologiska
utredningar, främsi i form av s. k. anlagsundersökningar, har under 1960-talet
i allt större utsträckning kommit att användas som ett hjälpmedel för att
kartlägga de arbetsvårdssökandes teoretiska och prakliska förmåga och att
analysera intressen och yrkesvalsmöjligheier.
Arbetspsykologisk
utredning skiljer sig från arbetsprövning främst däri att utredningen avser
endast standardiserade test ocb inle någon medicinsk kartläggning eller
prövning av den sökandes förmåga i faktiska arbetssituationer. I vissa fall
kan arbetspsykologisk utredning bilda underlag för mer omfattande
undersökningar. Sådan utredning kan därför föregå eller ingå i såväl
arbetsprövning som arbetsträning eller andra mer kvalificerade kartläggande och
förberedande arbelsvårdsåtgärder. I viss utsträckning har dock de
arbetspsykologiska undersökningarna kommit all användas när en mer omfattande
kartläggning, t. ex. i form av arbetsprövning, inte anseits behövlig eller
väntetiden för sådan åtgärd på grund av t. ex. bistande platstillgång bedömts
som alltför lång för den sökande. Det totala antalet arbetspsykologiska test
som utfördes på uppdrag av arbetsmarknadsverket uppgick år 1972 till 20 535.
Testen utförs av olika institut i allmännyttig eller privat regi. Statens kostnader
för verksamhelen uppgick budgetåret 1972/73 till 20,5 milj. kr.
Jämsides med den
arbetsprövnings- och arbetsträningsverksamhet som bedrivs vid statens
arbetsklinik och de landstingskommunala institutionerna samt de
arbetspsykologiska undersökningarna för handikappade har under senare år vid
skolöverstyrelsens centra för arbetsmarknadsutbildning AMU-centra införts
en verksamhet som har ett syfte som ligger nära syftet med arbetsprövning och
arbetsträning. Detta gäller i synnerhet anpassningskurserna för vissa
kategorier svårt handikappade inom grupperna synskadade, hörselskadade, rörelsehindrade
och utvecklingsstörda. Verksamheten har expanderat kraftigt under senare år.
Dessa anpassningskurser syftar till att genom praktisk yrkesorientering och
-träning, teoretisk undervisning saml yrkesvägledning och fördjupad utredning
kartlägga den handikappades förutsättningar för arbete eller utbildning saml
genom allsidig träning och teknisk anpassning till handikappet så långt möjligt
underlätta för den sökande att självständigt klara sig i arbete och bostad, på
fritiden osv. Budgetåret 1972/73 omfattade
A:19 Skr 1975:4 538
anpassningskurserna
ca 1 500 personer. Kostnaderna för anpassningsundervisningen uppgick samma
budgetår till 24,5 milj. kr.
Vid
vissa AMU-centra har främst för anpassningskursernas behov inrättats
avdelningar för praktisk yrkesorientering som även står öppna för handikappade
som kommer till centra för atl genomgå vissa andra kurser. I den prakliska
yrkesorienteringen finns inslag av arbetsprövning och arbetsträning.
Inom
arbetsmarknadsutbildningens ram bedrivs vidare en kartläggande och
yrkesorienterande verksamhet genom den särskilda introduktionskursen
"Arbetsliv och utbildning". Denna kursverksamhet har tillkommit som
en förstärkning av insatserna på arbetsmarknadsutbildningens område.
Uppläggningen av kursen överensstämmer på flera väsentliga punkter med de
principer som ligger till grund för de mer kvalificerade formerna av
kartläggande och tränande verksamhei för handikappade. Kursverksamheten kan
därför, i de siycken den vänder sig till handikappade, ses som en del i den
yrkesinriktade rehabiliteringen. Under budgetåret 1972/73 påbörjade 10 513
personer sådan kurs.
Den
vidgning av verksamhelerna som jag nu har skildrat får i första hand ses mot
bakgrund av del ökade antalet arbetsvårdssökande under 1960-talet. Åren 1960
och 1972 uppgick antalet arbetsvårdssökande till 31 359 resp. 94 660. Antalel
sökande har således mer än tredubblats på tio år. Nya grupper sökande, bl. a.
socialt handikappade, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda, har tillkommit,
grupper som ställer särskilda krav på åigärdssystemets innehåll och
effektivitet. Samtidigt har allt mer gravt handikappade personer sökt
yrkesinriktad rehabilitering.
Utbyggnaden
av de yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärderna för handikappade har kommit till
stånd utan någon övergripande samordning. Målsättningen för och omfattningen av
insatserna har skiftat mellan de olika huvudmännen. Detla kan innebära
svårigheter att finna den ålgärdsform som är bäst lämpad med hänsyn till den
enskildes förutsättningar och situation. Den nuvarande uppdelningen på kommunal
och statlig verksamhet kan innebära att de handikappade tvingas byta
verksamhetsområde flera gånger, vilket medför sociala omställningar som kan
vara till nackdel vid rehabiliteringen av främst psykiskt störda personer.
Uppdelningen kan också innebära ett ofullständigt utnyttjande av pedagogiska
och tekniska resurser m. m. Mol denna bakgrund anser jag det motiverat alt nu
göra en översyn av detta verksamhetsområde. Den bör anförtros särskilt
tillkallade sakkunniga.
Översynen
bör syfta till att utreda huvudmannaskapet för de olika verksamheterna samt att
åstadkomma en övergripande samordning.
Som
en utgångspunkt för de sakkunnigas överväganden rörande arbetsfördelningen
mellan stat och kommun bör gälla, att yrkesinriktad rehabilitering som direkt
syftar till att möjliggöra för de handikappade alt erhålla och behålla
anställning utgör en naturiig del av arbetsmarknadsmyndigheternas verksamhet.
Mera långsiktig och. allmänt syftande rehabilitering bör åvila de samhällsorgan
som har att svara för vård och rehabilitering. De sakkunniga bör ägna
gränsdragningsproblemen särskild uppmärksamhet. Målsättningen för de
sakkunnigas arbeie skall vara, att åsiadkomma en rationell arbetsfördelning
mellan stat och kommun. Detta bör med tanke på pågående utredningar och
kostnadsfördelningen mellan stal och kommun ske med utgångspunkt från en i
princip oförändrad fördelning av det finansiella ansvaret, vilket inte hindrar
de sakkunniga att på i direktiven angivna grunder pröva verksamheternas
organisation och
539 Kommittéer;
Arbetsmarknadsdepartementet A;19
huvudmannaskap.
En
annan utgångspunkt bör vara att rehabiliteringstiden skall vara sä kort som möjligl
utan att för den skull effektiviteten eftersatts eller de handikappade blir
utsatta för alltför stor press.
Jag vill i delta
sammanhang framhålla alt de landstingskommunala instituten för arbetsprövning
och arbetsträning till stor del tillkom innan arbetsmarknadsutbildningen hade
erhållit nuvarande volym och differentiering samt att arbetsprövningen och
arbetsträningen när de tillkom utgjorde de främsta rehabiliteringsåtgärderna
inom arbetsmarknadspolitikens ram. Det är mot denna bakgrund som man skall se
den metodutveckling med bl. a. s. k. förprövning som numera bedrivs även vid de
kommunala institutionerna i syfte alt bättre anpassa verksamheten till det
arbelsmarknadspolitiska åtgärdssystemet i övrgit. Anpassningskurserna och
försöken med arbetsprövningsavdelning vid AMU-center bör ses som strävanden att
effektivera rehabiliteringsarbetet genom kortare behandlingslider o. d.
Utvecklingen ligger väl i linje med den normaliseringsprincip som numera
tillämpas inom arbetsvärden och som innebär att de handikappade inte skall
särbehandlas i annan mån än som är nödvändigl med hänsyn lill handikappets art.
Jag vill understryka atl
den yrkesinriktade rehabiliteringen många gånger utgör ett nödvändigt led i en
ofta lång rehabiliteringskedja som syftar till att ge den handikappade
möjlighet till ett normalt liv. Arbetsmarknadsåtgärderna kan således föregås
bl. a. av medicinsk rehabilitering eller långtidsvård, socialvård, nykterhets
vård, ungdomsvård, kriminalvård m. fl. verksamheler. Särskilt under 1960-talets
senare del har hos olika medicinska och sociala rehabiliteringsorgan märkts en
ökad insikt om betydelsen av att olika medicinska och sociala
rehabiliteringsinsatser också följs upp med arbelsvårdsåtgärder. Detta gäller
också behovet av att anpassa arbetsplatserna och arbetsuppgifterna lill
arbetstagarnas förutsältningar. Anpassningsgrupperna har i detta sammanhang en
stor betydelse.
Det är mol denna bakgrund
naturligt att den yrkesinriktade rehabiliteringen nära sluter an till åtgärder
inom andra organ och därför också får inslag av bl. a. medicinsk, social och
psykologisk karaktär. Dessa inslag får dock inte ges större plals i de olika
yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärderna än vad som motsvaras av ett reellt
behov för verksamhetens primära mål, nämligen att förbereda arbetsplacering av
arbetssökande som på grund av fysiskt, psykiskt, intellektuellt eller socialt
arbetshinder har eller väntas få svårigheter att erhålla eller behålla ett
förvärvsarbete. Den yrkesinriktade rehabiliteringen måste således enligt min
mening uppfylla krav på anpassning till andra rehabiliteringsålgärder så att
dessa bildar ett sammanhängande åtgärdssystem. FÖr ett gott resultat av den
yrkesinriktade rehabiliteringsverksamheten krävs samtidigt att denna bedrivs
samordnad med det övriga arbelsmarknadspolitiska åtgärdssystemet. De
sakkunniga bör därför pröva hur de åtgärder som här har berörts bör organiseras
för att nämnda syften bäst skall kunna uppnås. Med hänsyn till vad jag har
anfört om behovel av en effektivering av rehabiliteringsarbetet och förkortade
behandlingstider bör de sakkunniga härvid pröva förutsättningarna för en mer
enhetlig organisation. Översynen bör även inriktas på att inom ramen för en
sådan organisation åstadkomma en mer systematiserad erfarenhetsåterföring och
metodutveckling. Statens arbetskliniks ställning och verksamhetsinriktning bör
därvid övervägas.
Samhällets
insatser ifråga om arbetsprövning och arbetsträning är
A:19 Skr 1975:4 540
inriktade
mot de handikappades behov. Med denna utgångspunkt bör de sakkunniga särskilt
pröva frågan om dimensionering och inriktning av verksamheten med de
arbetspsykologiska utredningar som jag berört i det föregående.
Uiredningens
överväganden kan också aktualisera ytterligare åtgärder, bl. a. på planeringsstadiet,
i syfte att stärka samarbetet med arbetsmarknadens parter och andra
intressenter samt öka de handikappades eget inflytande på
rehabiliteringsprocessen.
Vad
jag har anfört i det föregående utgör inte någon fullständig förteckning över
aktuella frågor inom den yrkesinriktade rehabiliteringen. De sakkunniga bör
vara oförhindrade att ta upp även andra frågor. Slutsatser och förslag som
översynen kan leda till bör kunna läggas fram i form av delförslag. I sitt
arbete bör de sakkunniga ha samråd med kommittén för översyn av
arbetsmarknadsutbildningen (KAMU) och med den utredning som har att pröva
frågan om organisation och huvudmannaskap m. m. för vissa former av
arbetsmarknadspoliliskt motiverad industriell verksamhet. De sakkunnigas
förslag bör åtföljas av kostnadsberäkningar samt i förekommande fall
författningsförslag.
Utredningen
har under tiden maj - oktober 1974 hållit fyra sammanträden samt gjort ett
antal studiebesök. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
20.
Byggsysselsättningsdeiegationen (A 1974:05)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1974 för att planera åtgärder i
fråga om sysselsättningen inom byggnadsverksamheten:
Ordförande:
Larsson, Y. Allan G., statssekreterare
Ledamöter:
Berg, Owe R. J., ombudsman Élison, Magnus L., byråchef Jönsson, N. Börje,
förbundsordförande Ohlsson, K. Olle, ombudsman Spendrup, K. Aksel,
avdelningschef Steen, Jan O. R., arkitekt
Sekreterare:
Appelgren, A. Gunnar, ingenjör (fr.o.m. den 4 juni 1974)
Lokal:
Arbetsmarknadsdepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Slockholm,
tel. växel 763 10 00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Delegationen
har under liden maj - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Sekretariatet har
fortlöpande haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra
som berörs av delegationens arbete.
Delegationens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
541 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:21
21.
Stimulansutredningen (A 1974:06)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1974 föratt förbättra arbetsmiljön
inom industrin (se Post- och Inrikes tidn. den 22 maj 1974):
Ordförande:
Johansson, Bengt K. Å., t.f. kansliråd
Ledamöter:
Johnsson, John E., ombudsman, led. av riksdagen Jonsson, Elver A. D.,
postiljon, led. av riksdagen
Sekreterare:
Hammarström, Olof, departementssekreterare
Lokal:
Arbetsmarknadsdepartementet, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel
763 10 00
Direktiv
(anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):
Genom
riksdagens beslut med anledning av motioner angående stimulans till
arbetsmiljöförbättrande åtgärder inom industrin (SoU 1974:4; rskr 1974:78) har
riksdagen givit Kungl. Maj:t lill känna följande.
Liksom
när det gäller kostnaderna för industrins omgivningsmiljöer måste utgifterna
för en bättre arbetsmiljö bäras av produktionen. Utskottet ansluter sig alltså
till den grundinställning som föredragande departementschefen och riksdagen
intog i frågan förra året.
Med
de stora möiljökrav som i dag ställs är del svårt för många företag, särskilt
äldre, alt ekonomiskt bära en angelägen miljöförbättring eller atl genomföra
den tillräckligt snabbt. I sådana fall står ofta valet mellan att lägga ned
företaget och att fortsätta driften under otillfredsställande arbetsformer. När
det gäller åtgärder för atl förbättra omgivningsmiljön finns som ett tredje
alternativ möjligheten att erhålla statsbidrag. Enligt utskottets mening är del
motiverat atl på liknande sätt särskilda stimulansåtgärder under en
övergångsperiod skall kunna sättas in för förbättring av arbetsmiljön. Förslag
bör snarast föreläggas riksdagen i denna fråga.
Från statsmakternas sida
har betydande insatser gjorts i syfte att skapa ökad trygghet för de anställda
och ge dem ett ökat inflytande över förhållandena på den egna arbetsplatsen.
Ett viktigt steg i denna reformpolitik utgörs av de vid 1973 års riksdag
fattade besluten om ändringar i arbetarskyddslagsliftningen samt om ökade
resurser för forskning, utbildning och tillsyn inom arbetsmiljöområdet.
Härutöver
har Kungl. Maj:t den 26 april 1974 på föredragning av chefen för
finansdepartementet beslutat förelägga riksdagen förslag till lag om avsättning
till arbetsmiljöfond för verksamhetsåret 1974. Förslaget innebär att
aktiebolag, ekonomiska föreningar och sparbanker av vinsten för år 1974 skall
avsätta 20 % för insatser på arbetsmiljöområdet under en femårsperiod.
Förslaget kan väntas leda lill förstärkta insatser för en bättre arbetsmiljö
och gynnsammare arbetsförhållanden för de anställda.
A:21 Skr 1975:4 542
Förslaget
avser avsättningar av vinst för verksamhetsåret 1974 och skyldigheten att
avsätta vinstmedel innefattar inte förelag med lägre årsvinst än 100 000 kr.
Med
anledning av riksdagens beslut förordar jag att särskilda sakkunniga tillkallas
för att överväga vissa ytterligare frågor rörande stimulansåtgärder för alt
förbättra arbetsmiljön inom industrin, framför allt den mindre industrin.
Vad
riksdagen anfört i den nämnda skrivelsen torde inte utgöra lillräckligt
underlag för att snabbt utarbeta ett förslag. Jag kommer därför i det följande
att peka på vissa omständigheter som vid sidan av vad riksdagen anfört kan
tjäna till ledning i de sakkunnigas arbete.
I
den debatt som föregick riksdagens beslut rådde enighet om att kostnaderna för
arbetsmiljön måste bäras av produktionen. De tänkta stödåtgärderna skulle inte
få innebära någon subventionering av arbetsmiljöförbättrande investeringar över
hela linjen.
Jag
vill i sammanhanget erinra om de motiv som en enhällig arbetsmiljöutredning
som represnterar en bred sakkunskap från bl. a. arbetsmarknadens parter
anförde i frågan om elt stöd från det allmänna för alt förbättra arbetsmiljön
(SOU 1972:86 s. 209).
Det bör enligt
utredningens uppfattning slås fast att koslnaderna för arbelsmiljöförbättrande
åtgärder är en del av produktionskostnaderna och att de i princip bör bäras av
produktionen. Till saken hör också att det i allmänhel är ytterligt svårt att
göra en uppdelning mellan kostnader som är direkt hänförliga till arbetsmiljön
och andra kostnader i produktionen. De insatser som behövs varierar också i hög
grad från fall till fall, bl. a. beroende på hur man tidigare sett på
arbetarskyddet i företagen. Redan dessa synpunkter talar mot att man inför
särskilda former för ekonomiskt stöd från det allmänna till åtgärder för alt
förbättra arbetsmiljön. Elt skäl mot atl införa ett sådant stöd är vidare alt
förhandenvaron av möjlighet att få bidra till sanering av arbetsmiljön i många
fall skulle kunna fördröja upptustningen av arbetsplatserna, därför att
företagen skulle avvakta stöd från del allmänna i stället för att själva ta itu
med probelmatiken. En förskjutning av ansvaret för arbetsmiljön från företagen
till det allmänna skulle också lätt kunna bli följden på ett sätt som inte kan
anses önskvärt och inte heller står i samklang med de principer den svenska
arbetarskyddslagstiftningen vilar på. Ytterligare en synpunkt är att man genom
bidrag kan stimulera till olika slags skyddsinstallationer, medan i stället det
mest effektiva sättet atl förbätlra arbetsmiljön i många fall skulle vara att
förändra själva produktionsprocessen. Vad nu sagt utesluter inte att det inom
ramen för samhällets näringspolitik och arbetsmarknadspolitik kan göras
insatser som innefatlar slöd lill åtgärder på arbetsmiljöområdet.
Utgångspunkten för stödinsatserna bör då vara näringspolitiska eller
sysselsättningspolitiska överväganden och slödet bör utgå enligt det
regelsystem som gäller på dessa områden.
I
anslutning till vad arbetsmiljöutredningan anförde i sitt betänkande finns det
anledning att erinra om att statliga stödåtgärder som primärt har andra syften
även har betydande effekter på arbetsmiljön genom att det stöd som lämnas till
nya investeringar oftast innefattar från möiljösynpunkt lämpliga produktionsmetoder.
Slödet inom ramen för lokaliseringspolitiken är ett exempel härpå. Andra
exempel är lån från investeringsbanken och från Slatens hantverks- och
induslrilånefond, stöd från norrlandsfonden, strukturgarantier till företag
inom vissa indusiribranscher, m. m.
Reglerna
för statsbidrag till förbättring av omgivningsmiljön vilka från
543 Kommittéer:
Arbetsmarknadsdepartementet A:21
början
avsåg vattnet och luften, utvidgades med verkan fr. o. m. år 1972 till atl avse
även bekämpning av buller. I samband härmed klargjordes att när särskilt stod
utgår till åtgärder för atl förbättra omgivningsmiljön i dessa hänseenden
skulle om olika tekniska lösningar stod till buds den lösning väljas som
från arbelsmiljösynpunkt är mest lämplig. Det sagda innebär att man inom ramen
för bidragsbestämmelserna avseende den yttre miljön eftersträvar alt samtidigt
förbättra arbetsmiljön.
Härav följer emellertid
inte att man kan dra direkta paralleller mellan nu gällande slöd för
förbättringar av den yttre miljön som avser åtgärder för alt minska vatten-
eller luftföroreningar eller buller från industriell anläggning, och en tänkt
stimulansform för en förbättring av arbetsmiljön. Den senare formen skulle avse
en lång rad av faktorer av betydelse för arbetsmiljöns ulformning. Här kan
nämnas risker för olycksfall, risker för yrkessjukdomar eller annan av kemiska
eller fysikaliska faktorer betingad ohälsa och psykiska hälsorisker. Därtill
kommer de åtgärder i övrigt, som har betydelse för en förbättring av
arbetsmiljön, främsi frågor om medverkan i de beslut som formar miljön.
Av
stor betydelse för förhållandena på arbetsplatsen är de nya reglerna om
förhandsgranskning från arbetsmiljösynpunkt av arbetslokaler och därtill
hörande anordningar som gäller sedan den 1 januari 1974.
I
princip är varje investering, som sker i ett förelag, ett led i en förändring
av arbetsmiljön. Arbetsmiljöproblem finns och uppkommer ständigt inom alla
typer av verksamhet.
Av
vad här tidigare anförts framgår alt betydande insatser för en förbättrad arbetsmiljö
redan nu görs inom ramen för samhällets miljö,närings-och lokaliseringspolitik.
De sakkunniga bör inventera de nuvarande stödåtgärder, som möjliggör en
förbättring av arbetsmiljön. Utifrån en sådan kartläggning bör de sakkunniga
undersöka möjligheterna alt i gällande stödsystem ge arbetsmiljösynpunkterna
ökad lyngd.
Jag
vill i detta sammanhang framhålla att en sådan tyngdpunktsförskjutning
förutsätter förändringar i beslutsprocessen på ett sådant sätt atl de anställda
genom sina fackliga organisationer liksom samhället får ett vidgat inflytande
över utformningen av företagens investeringar. De sakkunniga bör överväga hur
elt sådant vidgat inflytande skall gestaltas. Detta bör ske i nära samverkan
med arbetsmiljöutredningen.
En
anna uppgift för de sakkunniga blir att utröna i vilken form ett utökat stöd
för arbetsmiljöförbättrande åtgärder bör lämnas samt hur stödet bör vara
konstruerat för att komma de mest angelägna områdena inom arbetsmiljön till
del. En möjlighet är härvid att begränsa elt eventuellt stöd till att avse viss
bransch eller någon särskild miljöfaktor.
Som
framgått av det tidigare har riksdagen enhälligt uttalat, att koslnaderna för
alt förbättra arbetsmiljön, skall bäras av produktionen. Mol denna bakgrund har
de sakkunniga alt utgå ifrån att de kostnader, som kan följa med ett
genomförande av förslagen, skall finansieras kollektivt av företagen genom
avgifter.
De
sakkunniga bör i sitt arbeie utnyttja den sakkunskap på arbetsmiljöområdet som
finns inom arbetsmiljöutredningen.
De
sakkunniga bör lägga fram sitt förslag i så god tid att proposition om möjligl
kan föreläggas riksdagen våren 1975.
Utredningen
har under tiden maj - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft
överläggningar med berörda myndigheter. Utredningen beräknas slutföra sitt
arbete under första halvåret 1975.
A:22 Skr 1975:4 544
22.
Lagerstödsutredningen (A 1974:07)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för utvärdering av stödet
till lagerinvesteringar (se Post- och Inrikes tidn. den 7 juni 1974):
Ordförande:
Hellström, Mals J., fil. kand, led av riksdagen
Ledamöter:
Spendrup, K. Aksel, avdelningschef Pettersson, Bengt A. G., avdelningschef
Expert:
Bertmar, Lars M. I., civilekonom (fr.o.m. den 15 oktober 1974)
Sekreterare:
Reuterswärd, Anders P. E., departementssekreterare (fr.o.m. den 16 augusti
1974)
Lokal:
Arbetsmarknadsdepartementet, Mynttorget 2, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel
763 1000
Direktiv
(anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 31 maj 1974):
Mot
bakgrund av de försämrade avsättningsmöjligheterna för fiertalel
industriföretag under år 1971 framhölls i prop. 1971:140 angående
konjunkturstimulerande åtgärder att produktion för lagar utgjorde ett
väsentligt alternativ för att undvika produktionsminskningar med åtföljande
minskad sysselsättning. Samtidigt konstaterades att om sysselsättningen
upprätthölls och företagens lager av färdiga produkter därigenom ökade kunde
företagen får svårigheter atl bära de med en sådan lagerökning förenade
koslnaderna.
Med
hänvisning härtill förordades i propositionen alt ett statligt stöd för
lagerökning skulle införas som ett led i åtgärderna för atl förbättra sysselsättningsläget.
Stödet borde ha en klar arbetsmarknadspolilisk inriktning och således utgå
endast till företag som med hänsyn till avsättningsmöjligheterna hade
svårigheter att upprätthålla sysselsättningen under bidragsperioden. Det skulle
ulgå i försia hand lill industriföretag med som regel minst 20 anställda och
avse lageruppbyggnad av hel- och halvfabrikat som tillverkades i företagel. Som
förulsätlning borde vidare gälla att sysselsättningen i företagel under den tid
stödet avsåg vidmakthölls vid minst samma nivå som den 1 november 1971. Bidrag
skulle kunna utgå också lill andra produktionsföretag eller grossistföretag för
kosinader för ökad lagerhållning av varor som framställts av och inköpts från
stöd-berättigat företag. Företag som utnyttjade investeringsfondsmedel för
lagerökning skulle undantas från lagerstödet.
Stödet
föreslogs utgå i form av bidrag med 20 % av värdet av lagerökningen under år
1972. Bidragsgivningen skulle enligt förslaget handhas av
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).
Riksdagen
godkände de riktlinjer för bidrag vid lagerökning som för-
545 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:22
ordades
i propositionen (FiU 1971:47, rskr 1971:293). Riksdagen uttalade också atl
stödet skulle kunna omfatta lagerökning även av sågtimmer och massaved vid
skogsindustrin. Dessutom beslulade riksdagen, på initiativ av inrikesutskottet,
att i fall då stöd lill lageruppbyggnad i praktiken knappast kunde komma till
användning på grund av att företag redan byggt upp stora lager, vilket var
fallet bl. a. inom trä- och massaindustrin, skulle som ett alternativ i vissa
fall staten som en engångsåtgärd kunna slödja personalutbildning i företag som
i det dåvarande lägel tvingades överväga temporära driftinskränkningar. Ett
särskik bidrag om 4 kr. per deltagare och timme skulle kunna utgå vid sådan
utbildning under första halvåret 1972.1 princip skulle samma förutsättningar
gälla som i fråga om lagerslödel.
Med stöd av riksdagens
beslut utfärdades kungörelsen (1971:1249) om statsbidrag i vissa fall till
lagerökning. Enligt kungörelsen skulle AMS om förutsättningar för bidrag
förelåg meddela preliminärt beslut i ärendel. Slutligt beslut i ärendet skulle
meddelas när företaget genom utdrag ur räkenskaperna visade lagerökningens
omfattning.
AMS' preliminära beslut om
lagerstöd kom att omfatta 495 företag med närmare 119 000 anställda och en
uppskattad lagerökning av 1 033 milj. kr. De slutliga besluten avsåg 359
arbetsställen med sammanlagt 97 000 sysselsatta. Den totala lagerökningen
beräknades lill 644 milj. kr. Mer än hälften av denna lagerökning avsåg
produkter Från metall- och verkstadsindustrin och närmare 1/4 massa, papper
och grafiska produkter. Lagerstödet uppgick till i genomsnitt 1 300 kr per
anställd i de berörda företagen.
I
en promemoria som AMS' utredningsenhet utarbetat på grundval av erfarenheter av
tillämpning av 1971 års beslämmelser ges uttryck åt den uppfattningen att
lagerslöd, om sådant ånyo skulle införas, borde begränsas till enbart
tillverkningsindustri. Främst redovisningstekniska problem talade vidare för
att skogsbruket samt grossistföretag exkluderades.
Finansutskottet
konstaterade år 1972 (FiU 1972:1) att försök hade gjorts atl motverka kraftiga
svängningar i lagerinvesteringarna genom bl. a. beslutet om ett särskilt stöd
till lageruppbyggnad. Utskottet fann del angeläget att gå vidare på den
inslagna vägen. Lagerförändringarnas orsaker borde därför närmare analyseras
och ytterligare metoder att påverka lågareutvecklingen prövas.
Mot bakgrund av vad
långtidsutredningen (LU 73) och vissa motionärer (mot. 1973:242) anfört om
lagersvängningarna och därmed förknippade störningar i ekonomin m. m. ansåg
finansutskottet vidare år 1973 (FiU 1973:29) alt det borde ankomma på Kungl.
Maj:t att överväga formerna för att ytterligare belysa de probelm som
utredningen och motionärerna pekat på.
En utvärdering av
lagerstödet i den form som del hittills använts bör nu komma till stånd.
Särskilda sakkunniga bör tillkallas för ändamålet studera lagerstödets
konjunkturstabiliserande, sysselsältningsmässiga och företagsekonomiska
effekter. Även stödet till företagsutbildning som alternativ till lagerstödet
bör utvärderas från dessa synpunkter. Lagersiödets storlek bör ställas i
relation till de fakliska kostnaderna för lagerökningen i olika branscher. En
sådan analys bör ge en uppfattning om i vad mån stödet genom sin konstruktion
blivit mer eller mindre attraktivt för företag i olika branscher. Även de
regionala sysselsättningseffekterna av lagerstödet bör bedömas. De lokala
fackliga organisationernas medverkan vid ansökan om lagerstöd resp.
utbildningsstöd bör belysas.
En
jämförelse av statistiken över preliminära och slutliga beslul om slöd
35
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
A:22 Skr 1975:4 546
ger
upphov till ett flertal frågor. Det är sålunda av intresse att få klarlagt om
främst den förbättrade konjunkturen bidrog till att endast drygt hälften av den
beräknade lagerökningen kom till stånd eller om produktionen skars ned. I det
senare fallet bör anledningarna därtill sökas.
Undersökningen
bör utgå från företagens uppgifter i de till AMS inlämnade ansökningarna om
stöd. Detta material kan behöva kompletteras med uppgifier från berörda företag
och myndigheter.
På grundval av
utvärderingens resullat bör de sakkunniga göra en bedömning av för- och
nackdelar med lagerstöd och utbildningsbidrag och lägga fram förslag hur de bör
utformas för att bäst tjäna sitt syfte.
Utredningen
har under tiden juni - oktober 1974 hållit två sammanträden samt haft
överläggningar med företrädare för arbetsmarknadsverket och företag som fått
lagerstöd.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
23.1974
års utredning (A 1974:08) om en allmän arbetslöshetsförsäkring
Tillkallade
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för att utreda frågan om
allmän arbetslöshetsförsäkring m. m. (se Post-och Inrikes tidn. den 24 juni
1974):
Ordförande:
Magnusson, Erik, förbundsordförande
Ledamöter:
Arfwedsson, Anders J., sekreterare Bodström, T. Lennart, förbundsordförande
Bäck, Karl-Axel, ombudsman
Cosmo,
O. Ingemar, försäkringsdomare (fr.o.m. den 8 oktober 1974) Ekinge, Bernt A.,
ombudsman, led. av riksdagen Elmsledt, Claes Y., lantbrukare, led. av riksdagen
Erici, Bernt H., byråchef (fr.o.m. den 8 oktober 1974) Johansson, Erik V.,
arbetsförmedlingsföreståndare, led. av riksdagen Lund vigsson, Ingrid M., fru,
led. av riksdagen Olsson, Sune B. B., led. av riksdagen Petersson, Olof H. E.,
kansliråd Svensson, Inge G., direktör Tobisson, Lars F., partisekreterare
Walander, Håkan I., utredningssekreterare
Experter:
Bratthall, Kenneth, hovrättsassessor Wadell, Ulla G. S., kammarrättsråd
Sekreterare:
Bengtson, Sven F., byråchef
547 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:23
Bitr.
sekreterare: Cronmark, Lars K.-H., departementssekreterare (fr.o.m. den
16oktober 1974)
Harriman-Hernborn,
Anita C, t.f. byrådirektör (fr.o.m. den 8 oktober 1974)
Lokal:
Munkbron II, 3 tr. Postadress: Arbetsmarknadsdepartementet,
Fack, 103 10 Stockholm, tel. 11 6651 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):
Nya
bestämmelser om kontant slöd vid arbetslöshet trädde i kraft den 1 januari 1974
efter beslut av 1973 års riksdag. Reformen byggde på förslag som lagts fram av
utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet.
Det
reformerade arbetslöshetsskyddet innebär att medlemmar i arbetslöshetskassor
har fått ersätiningsliden förlängd från 150 till 300 dagar resp. lill 450 dagar
för medlem som är över 55 år. Dagpenningen utgör skattepliktig inkomst och
utgår under högst fem dagar per vecka med belopp som varierar mellan 40 och 130
kr. beroende på i vilken av tio dagpenningklasser som vederbörande är placerad
i. Stalsbidragsreglerna har ändrats i syfte att förbättra den ekonomiska
situationen för kassor med större arbetslöshet.
Ett
viktigt inslag i reformen är det statliga kontanta arbetsmarknadsstöd som utgår
till dem som inte kan få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Personer,
som inle uppfyller ersättningsvillkoren för arbetslöshetsförsäkringen kan
härigenom få stöd med 35 kr./dag under fem dagar i veckan. Slödet är
skattepliktig inkomst. Ersättning utgår under högst 150 dagar för varje
ersättningsperiod. Längre ersättningslid gäller för ersättningsberättigad som
uppnått 55 års ålder. Stödet är förknippat med vissa villkor om tidigare
förvärvsarbete, utbildning m. m. Rätten till stöd prövas i arbetsmarknadsverket
medan den allmänna försäkringskassan sköter utbetalningar m.m.
I
en gemensam skrivelse den 18 februari 1974 till statsrådet och chefen för
arbetsmarknadsdepartementet har Landsorganisationen (LO) och Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) begärt utredning om ersättning vid arbetslöshet.
Organisationerna framhåller att risken för långvarig arbetslöshet för flertalet
löntagare är betydligt större än risken att bli långvarigt sjuk. Skydd mot
inkomstbortfall vid arbetslöshet är därför ett centralt krav för alla
löntagare. Starka skäl talar enligt organisationerna för att
arbetslöshetsförsäkringen även i fortsättningen skall skötas av de fackliga
organisationerna. De nuvarande kassorna är även i elt utvidgat och förbättrat
system lämpliga handläggare av ärenden som gäller fråga om ersättning skall ulgå
eller ej. Organisationerna framhåller att konlantstödet vid arbetslöshet är ett
arbetsmarknadspoliliskt medel, som får användas endast i de fall en arbetslös
inte kan erbjudas ett lämpligt arbete. I många fall är det utomordentligt svårt
att bedöma om arbetslösheten är självförvållad eller om lämpligt arbete står
att få. Genom de nuvarande kassornas långa och förtjänstfulla verksamhet har en
praxis kunnat utvecklas, som är väl anpassad efter skiftande förhållanden på
arbetsmarknaden. En fortsatt utbyggnad av arbetslöshetsförsäkringen bör därför
ske under medverkan av arbetslöshetskassorna.
A;23 Skr 1975:4 548
I
skrivelse pekas på att avgifterna till kassorna varierar med graden av
arbetslöshet inom förbunden. Organisationerna finner det otillfredsställande
att anställda inom branscher med större sysselsättningssvårigheter skall
betala högre avgifter för sitt arbetslöshetsskydd. Möjligheter till och former
för fullständig kostandsutjämning anser man därför bör undersökas.
De
båda organisationerna anser alt det borde vara självklart att
arbetslöshetsförsäkringen finansieras med arbetsgivareavgifter liksom pensions-
och sjukförsäkringarna. Efiersom arbetsgivaravgifter betalas som procentandel
av lönesumman för alla anställda, måste försäkringen också omfaita alla
löntagare inom försäkringens verksamhetsområde.
Mot
denna bakgrund föreslår LO och TCO alt en utredning tillsätts med uppgift att
utvärdera nuvarande system för kontantstöd vid arbetslöshet och att snarast
möjligt lägga fram förslag lill utformning av en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring enligt de angivna riktlinjerna, det vill säga
ersättning enligt inkomstborlfallsprincipen, finansiering genom
arbetsgivareavgift samt prövning av ersättningsrätt och annan administration
genom de erkända arbetslöshetskassorna.
I
ett betänkande (InU 1974:3) till årets riksdag med anledning av motioner
förklarade sig inrikesutskottet dela den uppfattning som förts fram i
motionerna och som också kommit i ullryck i kraven från de fackliga
organisationerna, nämligen att en obligalorisk arbetslöshetsförsäkring bör
införas. Utskottet förordade därför att riksdagen dels fattade ett principbeslut
om en sådan försäkring dels att hos Kungl. Maj:t skulle begäras ulredning och
förslag till en allmän arbetslöshetsförsäkring. I betänkandet som godkändes av
riksdagen (rskr 1974:68) anförde utskottet vidare. En allmän
arbetslöshetsförsäkring bör vara obligatorisk och def initionsmässigt omfatta
hela arbetskraften. Ersättning skall i princip utgå till arbetslösa som är
villiga att ta arbete men som inte kan erbjudas lämpligt sådant. Ersättningens
storlek bör konstrueras med utgångspunkt i den inkomst den arbetslöse hade före
arbetslöshetens inträde. För nytillträdande på arbelsmarknaden får uppställas
särskilda regler som ger dessa arbetssökande en grundtrygghet på rimlig nivå i
avvaktan på att arbete kan erbjudas.
När
det gäller att finna organisatoriska lösningar bör utredningen enligt
ulskottsbetänkandet vara obunden, men en viktig utgångspunkt skall vara att de
förvärvsarbetande och deras organisationer även i framtiden skall ha ett stort
inflylande över försäkringens handhavande. Man bör ta lill vara erfarenheterna
av det nuvarande syslemet och sträva efter att bevara de fördelar delta
inneburit. Den arbetslöse bör ha garantier för att hans fall prövas av personer
som väl känner hans yrke och att största möjliga hänsyn tas till hans
personliga förhållanden. Utredningen bör därför, oavsett vilken organisatorisk
lösning man slutligen väljer, pröva på vilket sätt de fackliga organisationerna
skall ges möjlighet att utöva inflytande över beslut i enskilda
försäkringsfall. En ökad samordning med den allmänna försäkringen bör
övervägas. Särskilt gäller detta på utbetalningsnivån. Självfallel måste också
sambandet med arbetsmarknadspolitikens övriga medel beaktas. Erfarenheterna av
det nyligen införda kontanta arbetsmarknadsstödets sätt att fungera bör kunna
ge vägledning i ulredningsarbelet.
I
fråga om finansieringen av en allmän arbetslöshetsförsäkring ansåg utskottet
att arbeteslöshetsförsäkringen inte skall betraktas som en fristående
anordning. Finansieringsfrågorna bör ses i ett vidare perspektiv
549 Kommittéer:
Arbetsmarknadsdepartementet A:23
med
beaktande av övriga socialförsäkringar och skattesystemet i dess helhet.
Den
begärda utredningen bör nu komma till stånd.
Ett försia led i
utredningsarbetet bör enligt min mening vara att utvärdera det förbättrade
skydd vid arbetslöshet som infördes den 1 januari 1974. Utvärderingen bör gälla
både arbetslöshetskassornas verksamhet och det kontanta arbetsmarknadsstödet.
Såväl i
utskottsbetänkandet som i fackorganisalionernas skrivelse framhålls sambandet
mellan det kontanta stödet vid arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiken i
övrigt. Detta samband bör vara en utgångspunkt för utredningsarbetet.
Arbetslöshetsförsäkringen kan inte ses frislående från övriga
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den arsenal av arbetsmarknadspolitiska medel
som står till förfogande för att ge de arbetslösa sysselsättning skall i försia
hand sättas in. Kontant stöd skall således ses som ett medel för alt den
enskilde skall kunna klara sin försörjning i väntan på ett lämpligt arbete. Det
är viktigt att bestämmelserna för det kontanta stödet utformas så att det blir
effektivt inslag i de arbetsmarknadspolitiska strävandena att stärka den
enskildes möjligheter på arbetsmarknaden. Utredningen bör kunna ta initiativ
till försöksverksamhet t. ex. för att få klarhet om vilka möjligheter som
genom intensifierad förmedlingsverksamhet och andra åtgärder kan öppnas för att
nå fram till ett arbetserbjudande som såväl den arbetssökande som
arbetsförmedlingen finner vara lämpligt. Initiativen bör utvecklas i nära
samarbete med arbetsmarknadsverket.
I
ulskottsbetänkandet uttalades atl utredningen skulle lägga fram förslag till en
allmän arbetslöshetsförsäkring som 'definitionsmässigt omfattar hela
arbetskraften'.
Det åvilar utredningen att
för försäkringens ändamål definiera begreppel arbelskraften och därmed avgränsa
den personkrets som skall omfattas av försäkringen. Särskild uppmärksamhet bör
ägnas de krav som uppställs för nytillträdande på arbelsmarknaden. Utredningen
skall ange vilka förutsättningar ifråga om anknytning till arbelsmarknaden,
genomgången yrkesutbildning eller på annat sätt konstruerade kvalifikationskrav
som skall gälla för rätt till arbetslöshetsersättning för dessa grupper.
Enligt nuvarande regler
utgår ingen arbetslöshetsersättning efter det att den arbetslöse fyllt 67 år.
Då ålderspension utgår till personer under 67 år samtidigt med kassaersällning
reduceras arbetslöshetsersättningen. KAS-slöd kan inte utgå samtidigt med
ålderspension enligt lagen om allmän försäkring. Enligt min mening kan
principiella invändningar göras mot ett system där ersättning kan utgå
parallellt från två skilda försäkringsformer. Med denna utgångspunkt bör de
sakkunniga överväga särskilda kvalifikationsregler gällande i situationer med
överlappande försäkringsformer. Därvid bör beakias samlliga avsnitt i det
nuvarande allmänna försäkringssystemet.
En
väsentlig uppgift för utredningen blir att utarbeta förslag till hur kravet att
stå till arbetsmarknadens förfogande skall utformas. Även andra villkor måste
emellertid finnas som grund för rätt till ersättning, t. ex. beträffande
arbetsförhel. När det gäller begreppet lämpligt arbete skedde vissa
överväganden i förarbetena till lagarna om arbetslöshetsförsäkring (SFS
1973:370) och om kontant arbetsmarknadsstöd (SFS 1973:371). Dessa
övervägaganden ligger nu till grund för den prakliska lillämpningen.
Erfarenheler av intresse för utredningen blir successivt tillgängliga. Jag vill
understryka att det finns ett klart behov av sådana villkor och alt det är av
A:23 Skr 1975:4 550
grundläggande
betydelse att villkor av nämnda slag blir klart och entydigt fastställda.
Oklarheter i dessa avseenden kan skapa osäkerhet och misskreditera
försäkringssystemet i dess helhet. Allmän enighet råder om att stöd skall utgå
endast till den som är villig ta arbete och lämpligt sådani erbjuds. Det
framstår vidare som rimligt, att för rält lill slöd bör krävas, all den
enskilde genom egen aktivitet klart manifesterar sin strävan att erhålla ett
förvärvsarbete.
Fackorganisationerna
kräver i sin skrivelse att försäkringen skall utformas enligt
inkomstborlfallsprincipen. Det av riksdagen godkända utskottsbetänkandet följer
samma linje. Där uttalas att ersättningens storlek bör konstrueras med
utgångspunkt i den inkomst den arbetslöse hade före arbetslöshetens inträde.
Del innebär om man i övrigt följer sjukförsäkringens regler att
försäkringstagaren kan komma upp till ersättningar som särskilt i vissa
inkomstlägen avsevärt översliger nu gällande maximala ersättningsbelopp. Enligt
min mening är en sådan förbättring angelägen. Detta bör dock inle leda till
alt det görs avsteg från nu gällande huvudregel att kassaersättningens storlek
inte får vara avgörande för om ett erbjudet arbete skall anses lämpligt eller
ej.
I
utskottsbetänkandet uttalas att nytillträdande på arbetsmarknaden bör
tillförsäkras en grundtrygghet på rimlig nivå. Inom sjukförsäkringen följs principen
att ersättningarna skall moisvara 90 % av vederbörandes inkomst av
förvärvsarbete upp till ett visst belopp. Enda undantaget är sjukpenningen på 8
kr. per dag till hemmamake. Denna sjukpenning motiveras av att den skall
kompensera de ökade kosinader som sjukdomen medför. Enligt min mening måste
utredningens överväganden beträffande ersättningsbeloppet till nytillträdande
på arbetsmarknaden bli beroende av flera faktorer såsom vilka
kvalifikationskrav som föreslås för rätt till ersättning samt ersättningsbeloppens
storlek i andra former av kontantstöd och under hänsynstagande till
inkomslsitualionen före inträdet på arbetsmarknaden. Del är också angeläget
att erästtningssystemel utformas så att inte personer som genom arbetslöshet
förlorat inkomsi får lägre ersättning än arbetslösa som tidigare saknat
förvärvsarbeie. Vidare bör uppmärksammas de konsekvenser
arbelslöshelsersällningarna kan få för sjukpenningen. Det bör undvikas att ett
syslem införs som medför att man genom att få arbetlöshetsersattning
kvalificerar sig för höjd sjukpenning.
En
central fråga för utredningen blir att finna organisationsformer för en allmän
arbetslöshetsförsäkring som gör det möjligt att ta till vara de kunskaper och
erfarenheter om förhållandena på arbetsmarknaden och inom olika yrkesområden
som finns inom de fackliga organisaiionerna och inom de nuvarande
arbetslöshetskassorna. I LO-TCO:s skrivelse ställs kravet att prövning av
ersättningsrätten i arbetslöshetsförsäkringen och annan administration skall
ske genom de erkända arbetslöshetskassorna. Ulskottsbetänkandet lämnar denna
fråga öppen men framhåller att utredningen oavsett vilken lösning man väljer
bör pröva på vilket sätt de fackliga organisationerna skall ges möjlighet att
utöva inflylande över beslut i enskilda försäkringsfall.
Utredningen
kan komma att ställas inför svåra probelm, när det gäller den organisatoriska
uppbyggnaden av försäkringen. Del gäller t. ex. frågan om hur de som inte har
anknytning till ett yrke skall fogas in i försäkringen. För egen del vill jag
understryka viklen av att ett medlemsinflytande liknande det som nu finns i
arbetslöshetskassorna bevaras. Detta krav tillgodoses bäst om man kan finna
organisatoriska former som nära anknyter till de frivilliga kassorna.
551 Kommittéer; Arbetsmarknadsdepartementet A:23
Oavsett
organisationsformerna kommer det framdeles liksom hittills att krävas ett nära
samarbete mellan arbetslöshetsförsäkringen och arbetsförmedlingen. Inom
arbetslöshetsförsäkringen är det vederbörande arbetslöshetskassa som har
beslutanderätten i fråga om ersättningsrätlen. Besluten om rätt till kontant
arbelsmarknadsslöd ligger hos arbetsmarknadsverket. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att arbetsförmedlingen i första hand skall söka arbetsplacera den
sökande. Utredningen bör ägna frågan om arbetsförmedlingens uppgifter i samband
med arbetslöshetsförsäkringen stor uppmärksamhet.
En
ytterligare utbyggnad av arbetslöshetsförsäkringen kan komma att ställa ökade
krav på arbetsförmedlingen. Ulredningen bör lägga fram beräkningar beträffande
det behov av personal som kan komma att uppstå vid arbetsförmedlingarna genom
en utbyggd arbetslöshetsförsäkring. Därvid bör även personalbehov som kan komma
att uppstå inom andra organ beakias.
Utredningen
bör lägga fram kostnadsberäkningar. Dessa bör avse såväl den totala kostnaden
för en reform som hur kostnaderna påverkas av olika alternativ beträffande
kvalifikationskrav, ersätlningslider och ersättningsbelopp m. m.
En
stor minoritet i riksdagen har liksom de fackliga organisationerna krävt atl
finansieringen skall ske med arbetsgivaravgifter. I del av riksdagen godkända
betänkandet uttalas atl finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen inte skall
ses som en fristående anordning utan i ett vidare perspektiv med beaktande av
övriga socialförsäkringar och skattesystemet i dess helhet. Jag vill med
anledning härav framhålla att det inte ankommer på de sakkunniga atl ta
ställning till hur skattesyslemet skall utformas och hur finansieringen av
socialförsäkringarna i allmänhet skall utformas. Däremot skall de sakkunniga
utarbeta förslag till hur en obligatorisk försäkring skall finansieras. Därvid
bör de sakkunniga beakta den utveckling som ägt rum under senare år och vilket
inneburit atl de särskilda avgifterna till folkpensioneringen ersatts med en
socialförsäkringsavgift eriagd av arbetsgivare och förslag lagts fram om samma
förändring beträffande avgiften till sjukförsäkringen. Mot denna bakgrund är
det enligt min mening naturligt att utredningen särskilt överväger ett system
där samtliga kostnader som följer av ett införande av en allmän
arbetslöshetsförsäkring finansieras kollektivt av företagen genom avgifter.
Som
jag i det tidigare redovisat utgår kontantstöd enligt nu gällande regler under
en viss längsta tid. Vid riksdagsbehandlingen år 1973 rådde allmän enighet på
denna punkt. Även en reformerad arbetslöshetsförsäkring bör innehålla regler om
stöd endast under viss maximerad lid. Enligt min mening kan det inte anses
ligga inom ramen för arbetslöshetsförsäkringens syfte att fortlöpande utge
ersättning till arbetstagare som är arbetslös under mycket lång tid. För dessa
personer bör särskilda arbeismarknads- eller socialpolitiska ålgärder komma
ifråga.
De
problem som jag här har nämnt ger inte en uttömmande beskrivning av
uiredningens uppgifier. Det finns flera andra betydelsefulla frågor som
utredningen måste ta ställning till t. ex. företagarnas anslutning till
försäkringen, karensiiden, tillgodoräknande av värnpliktslid m. m. som
kvalifikationsgrund för ersättningsrätt, de deltidsarbetandes ställning i
försäkringen och avstängningsreglernas anpassning till en allmän
arbetslöshetsförsäkringsutformning och innehåll. Utredningen bör behandla alla
de regler som ingår i en arbetslöshetsförsäkring. Flertalet har ingående
granskats av KSA-utredningen. Förslagen från nyssnämnda
A.23 Skr 1975:4 552
utredning
har lill stor del genomförts. De praktiska erfarenheterna som därigenom vunnits
liksom de erfarenheter i övrigt som utvärderingen av nuvarande regelsystem ger
bör kunna läggas till grund för översynen av försäkringssystemet.
När
det gäller ordningen för prövning av besvär över beslut i ärenden om ersättning
vid arbetslöshet bör samråd ske med utredningen (S 1974:03) rörande
besvärsorgnisationen inom socialförsäkringen m. m.
Om
utredningen så finner lämpligt bör den genom arbetskraftsundersökningarna
skaffa sig mera djupgående kännedom om förhållanden av vikt för
utredningsarbetet. Därvid bör beaktas det undersenare år ökade antalet
förtidspensionnärer. Sambandet mellan den allmänna försäkringen
och.arbetslöshetsförsäkringen bör studeras och klara gränser bör dras upp. Även
gentemot del studiesociala stödet och andra stödformer bör klara gränser
eftersträvas.
De
sakkunniga bör i sill arbeie utgå från att ersättningen även fortsättningsvis
skall vara skattepliktig inkomst.
Slutligen
vill jag framhålla att det enligl min mening inte är nödvändigt att ha exakt
lika bestämmelser för sjuk- och för arbetslöshetsförsäkringen. Detta gäller
beträffande flera detaljfrågor där del skulle vara olämpligl att kopiera
sjukförsäkringen vid revideringen av arbetslöshetsförsäkringen. En i detalj
ensidig anpassning till endast den ena försäkringsformen skulle kunna leda till
orimliga konsekvenser.
Med
hänsyn till de komplicerade avvägningar utredningen skall göra torde del inle
kunna undvikas alt utredningsarbelel blir relativt tidskrävande. Det är
emellertid angeläget att utredningen arbetar så skyndsamt som möjligl.
Utredningen
bör även dra upp riktlinjer för erforderliga informationsinsatser om rätten
till arbetslöshetsersättning.
Utredningen
har under tiden juni - oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete
beräknas pågå under hela år 1975.
24.
Delegationen för arbetstidsfrågor (A 1974:09)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juni 1974 för vissa uppgifter inom
arbetstidsområdet:
Ordförande:
Larsson, Y. Allan G., statssekreterare
Sakkunniga:
Andrén, A. Gunnar, förhandlingsdirektör Axelsson, K. Bertil J.,
förbundssekreterare Björkman, K. Eugen, direktör Håkansson, P. Harald, ombudsman
Högberg, K. Gunnar, direklör Karlsson, H. K. Göran, ombudsman Suppleanter:
Andersson, Trygve E., sektionschef (för Björkman)
553 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:24
Eriksson,
Kjell E., ombudsman (för Håkansson) Nilsson, A. Erik, lönedirektör (för Andrén)
Sandberg, K. Bertil, ombudsman (för Axelsson) Tydén, Christian F., direktör
(för Högberg) Westin, Aina V. H., ombudsman (för Karlsson)
Sekreterare:
WesUn, Aina V. H., ombudsman (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Lokal:
Arbetsmarknadsdepartementet, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel
763 1000
Direktiv
(PM upprättad den 20 juni 1974 inom arbetsmarknadsdepartementet):
Vid
överläggningar mellan statsråden Bengtsson och Leijon och representanter för
löntagarnas huvudorganisationer LO, TCO och SACO har diskuterats formerna för
det fortsatta utredningsarbetet rörande arbetstidsfrågorna. Vid
överläggningarna konstaterades bl. a. följande:
1. Etl
omfattande offentligt utredningsarbete i arbetslidsfrågan pågår i
följande kommilléer, arbetsgrupper och delegationer:
Arbetsmiljöutredningen
Arbetstidsgruppen
inom arbetsmarknadsdepartementet
Utredningen
om den framtida sysselsättningspolitiken
Delegationen
för jämställdhet mellan män ocb kvinnor
FamiljÄlödsutredninge
1974
års semesterkommitté
Pensionsålderskommittén
Härtill
kommer tre offentliga utredningar för avgränsade områden:
Fartygsmiljöutredningen
Bilarbelstidsutredningen
Ulredningen
om elt avbrylarsystem inom jordbruket
2. Utredningarna har i allmänhet tillsatts efter
framställningar från löntagarorganisationerna. Flera av utredningarna har
kommit mycket långt. Arbetet bör fullföljas i nuvarande former. Detta ger de
bästa möjlighelerna att uppnå resultat på viktiga reformområden.
3. Genom antagna program o. d. har
löntagaroragnisationerna deklarerat att det långsiktiga målet är en 30-timmars
arbetsvecka uppnådd genom en förkortning av den dagliga arbetstiden. Regeringen
delar denna uppfattning.
Det
råder vidare full enighel om att det är parterna på arbetsmarknaden som måste
avgöra i vilken takt detta långsiktiga mål kan nås och hur generella
arbetstidsförkortningar skall vägas mot andra arbelslidsreformer och mot andra
slandarduttag.
4. För att möjliggöra för
arbetsmarknadens parter att överblicka och
kontinuerligt följa pågående arbete rörande arbetstidsfrågorna samt la de
initiativ som är nödvändiga för atl få fram del ytterligare utredningsmaterial
som erfordras, bör en Delegation för arbetstidsfrågor (DEL¥A) tillsättas.
Vid
överläggningarna har diskuterats följande huvudsakliga arbetsuppgifter iöx
delegationen:
Delegationen
bör skapa överblick över arbetets förlopp i de utredningar som behandlar
arbetstidsfrågor. Delegationen bör mot denna bakgrund diskutera
samordningsfrågor och eventuellt erforderliga kompletterande
utredningsuppgifter.
A:24
Skr 1975:4 554
Delegationen
bör ta initiativ till analyser av främst arbetstidsförkortningarna åren 1%7
1973. Erfarenheter bör samlas och ställas till förfogande vid kommande
bedömningar av möjligheterna atl genomföra generella arbetstidsförkortningar. I
nära samarbele med utredningen om den framtida sysselsättningen och
delegationen för jämslälldhel mellan män och kvinnor samt långiidsutredninge,
bör eftersträvas en bedömning av arbetstidsförkortningarna effekter på
produktion och sysselsättning, på familjeförhållanden, barntillsyn liksom på
fritidsvanor, serviceförhållanden m. m.
Delegationen
bör söka bedöma eventuellt skiljaktiga strukturella effekter av att sänka
arbetstiden i kontinueriiga, mindre steg jämfört med att sänka i färre, slora
etapper.
Uppmärksamhet
bör ägnas frågan om hur deltidsarbetet kan komma att utvecklas vid fortsatta
arbetstidsförkortningar. Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor
har påbörjat en större undersökning av deltidsarbetet. Delegationen för
arbetstidsfrågor bör i denna fråga liksom i övriga frågor rörande
jämställdheten mellan män och kvinnor utnyttJH den sakkunskap som finns
representerad i jämställdhets-delegavsonen.
5. Delegationens
sammansättning
Delegationen
bör bestå av representanter för arbetsmarknadens parter, LO, TCO, SACO, SAF,
SAV och Kommunförbundet/Landstingsförbundet samt personliga suppleanter för
dessa.
Ordförandena
i de i bilagan nämnda sju utredningarna/arbetsgrupperna bör vara permanent
adjungerade till delegationen. Som suppleanter för dessa tjänstgör resp.
sekreterare.
Ordförande
i delegationen bör vara statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet. För
sekretarialsarbetet som i stor utsträckning måste återgå på de övriga på
området arbetande utredningarna svarar en särskih utsedd sekreterare.
6. Delegationen
bör arbete under stor öppenhet för att stimulera den
allmänna debatten i arbetstidsfrågorna.
Delegationen
har under tiden juli - oktober 1974 hållit två sammanträden.
Delegationens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
25.
Utredningen (A 1974:10) av arbetskraftsförhållandena Inom jordbruks- och
trädgårdsnäringen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1974för utredning av
arbetskraftsförhållandena inom jordbruks- och trädgårdsnäringen (se Post-och
Inrikes tidn. den 21 september 1974):
Ordförande:
Andersson, J. Gunnar D., överdirektör
Ledamöter:
Kvarnström, Olof E., hortonom Svensson, Börje, förbundsordförande
555 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:25
Expert:
Wessén, Vilhelm, direktör (fr.o.m. den 28 november 1974)
Sekreterare:
Jönsson, J. Ove, f.d. byråchef (fr.o.m. den 16 november 1974)
Lokal:
Storkyrkobrinken 13, 4tr. Postadress: Arbetsmarknadsdepartementet, Fack, 103
10 Stockholm, tel. växel 763 1000 (sekreteraren)
Direktiv
(anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 13 september
1974):
Sysselsättningen
inom lantbrukket har minskat under en följd av år och denna minskning väntas
fortsätta ytterligare. Enligl 1970 års reviderade långtidsutredning (SOU
1973:21) beräknas antalet sysselsatta inom jordbruket minska med 60 000
personer under perioden 1972-77. Enligt denna beräkning skulle ca 1970 (X)0
personer vara sysselsatta inom näringsgrenen år 1977 eller ca 4 % av totala
antalet sysselsatt. Orsakerna till denna utveckling av sysselsättningen inom
lantbruket ligger främst i den rationalisering som skelt inom jordbruksdriften
och som bl. a. medfört sammanläggning av brukningsenheter.
Den
snabba taklen i jordbrukets rationalisering och därav följande minskning i
antalet arbetstillfällen har bl. a. lett till en ökad arbetslöshet inom
näringen. Från år 1961 och fram lill år 1973 steg sålunda årsmedellalel av
andelen arbetslösa medlemmar i Lantarbetarnas erkända arbetslöshetskassa från
1,5 till 4,4 %. Samtidigt minskade medlemsantalet i kassan från ca 24 000 till
ca 12 000.
Inom jordbruket föreligger
dessutom särskilda svårigheter att hålla sysselsättningen uppe till följd av
säsongvariationerna i verksamheten. Under sommarhalvåret är behovet av
arbetskraft större och tillfällig personal behövs. Under vinterhalvåret däremot
minskar personalbehovet. Därvid uppstår svårigheter att finna sysselsättning
för de arbetstagare som vill stanna kvar i yrket. Dessa svårigheter har ökat
under senare år vilket bl. a. beror på att tillgången på lämpliga
kompletteringsarbeten har minskat och på att produktionsinriktningen, särskih i
slättbygderna, har ändrats från animalieproduktion till växtodling. Andelen
arbetslösa medlemmar i lantarbetarnas arbetslöshetskassa vår sålunda under de
tre första månaderna år 1973 ca 9 % mot 4,4 % i genomsnitt för hela året. Som
jämförelse kan nämnas att arbetslösheten inom samtliga arbetslöshetskassor
uppgick till mellan 2,3 och 2,5 % under samma period.
1 skrivelse den 15 augusti
1973 till cheferna för inrikes- och jord-brukdsdepartementen har Svenska
Lantarbetarförbundet och Lantarbetarnas erkända arbetslöshetskassa gemensamt
hemställt om utredning av arbetskraf Isförhållandena inom lantbruket. I
skrivelsen påpekas bl. a. att en omfattande rekrytering av personal sker till
lantbruket, särskilt för tillfällig anställning, samtidigt som arbetsvolymen
minskar. I beiydande utsträckning rekryteras personal bland dem som har gått
igenom gymnasieskolans jordbrukslinje. Antalet ansökningar till denna
utbildningslinje är avsevärt större än antalet platser, men antalel platser är
under utbyggnad. Utbildningen inom gymnasieskolan måste emellertid enligl
skrivelsen anpassas bättre till nyanställningsbehovet om den skall kunna leda
fram till fast anställning för de utbildade.
A:25 Skr 1975:4 556
Skrivelsen
har remitterats för yttrande till arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
skolöverstyrelsen, statistiska centralbyrån samt 1972 års jordbruksutredning.
Det i skrivelsen framförda förslaget om utredning av personalbehovet inom
lantbruket tillstyrks av arbetsmarknnads-styrelsen, och lämnas utan erinran av
lantbruksstyrelsen, skolöverstyrelsen och 1972 års jordbruksulredning.
Statistiska centralbyrån begränsar sig till att kommentera den prognos om
nyrekryteringsbehov och utbildning till jordbruks- och trädgårdsyrkena som
centralbyråns prognosinslitut har gjort för 1%8 års utbildningsutredning och
som de båda organisationerna regererar till i skrivelsen.
I
denna prognos beräknades att nyrekryteringsbehovet till lantbruksyrkena, efter
att ha nått sin kulmen under perioden 1965-70, skulle komma att minska något
fram till år 1970. Detla sammanhänger med att avgången till följd av uppnådd
pensionsåklder beräknades bli störst under den nämnda perioden. I prognosen
beräknades vidare tillskottet till de nämnda yrkena genom yrkesbylen bli av
nästan lika stor omfattning som tillskottet från utbildningsväsendet. Av dem
som rekryterades från utbildningsväsendet under perioden 1965-70 beräknade
endast ca 19 % ha jordbruks- eller trädgårsutbildning. Denna andel skulle
enligt beräkningarna komma att öka till ca 40 % under perioden 1975-1980.
Vad
härefter beträffar det antal personer som årligen avslutar jordbruks-eller
trädgårdsutbildning utgår beräkningarna från en dimensionering av utbildningen
som i huvudsak stämmer överens med skolöverstyrelsens långtidsbedömning för
budgetåren 1974/75-1978/79. En jämförelse mellan dessa beräkningar och beräknat
nyrekryteringsbehov tyder på ett överskott av utbildade under perioden 1975-80.
Beräkningarna är emellertid behäftade med relativt stor osäkerhet.
Mot
denna bakgrund finner jag det motiverat att en särskild översyn görs av
sysselsättningsförhållandena inom jordbruksnäringen i nuläget och på sikt.
Denna översyn bör anförtors åt särskilt tillkallade sakkunniga.
En
försia uppgift för de sakkunniga blir alt kartlägga den nuvarande
sysselsättningssituationen inom lantbruksnäringen. Jag vill här erinra om att
en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsstyrelsen med representanter för
lantbruksstyrelsen. Lantbrukarnas riksförbund och arbetsmarknadsparterna
nyligen lagt fram en utredningsrapport benämnd 'Sysselsättning och arbetslöshet
inom jordbruket jämle förslag till åtgärder'. Den redovisar de åtgärder som kan
vidtas inom ramen för tillgängliga arbetsmarknadspolitiska medel. I rapporten
lämnas en utförlig redogörelse för sysselsättningsutvecklingen hittills och
nuvarande läge inom området. De sakkunniga bör kunna utgå från denna
redogörelse vid karlläggningen.
En
andra uppgift för de sakkunniga blir att ställa samman tillgängligt maierial
rörande det framtida personalbehovet. För denna uppgift torde underlag finnas
att hämta bl. a. från statistiska centralbyrån och från arbetet med
långtidsutredningen på finansdepartementets ekonomiska avdelning, från arbetet
med länsplanering 1974 inom arbetet i 1972 års jordbruksutredning.
Mol
bakgrund av den bild som därvid framkommer bör de sakkunniga närmare analysera
frågan om rekryteringen till jordbruksnäringen. De sakkunniga bör söka bedöma i
vad mån den reguljära utbildningsverksamheten har en lämplig kvantitativ
omfattning i förhållande till rekryteringsbehovet. Därvid bör frågan i vad mån
behovet av kvalificerad personal kan tillgodoses genom vidareutbildning av dem
som redan är anställda inom jordbruksnäringen särskilt uppmärksammas.
557 Kommittéer: Arbetsmarknadsdepartementet A:26
En
viktig uppgift för de sakkunniga blir att pröva olika möjligheter att utjämna
de nuvarande säsongs variationerna i sysselsättningen. De sakkunniga bör därvid
ta lill utgångspunkt en bedömning av hur stor personal som behövs i jordbruket
sommartid och i vad mån detta personalbehov kan och bör tillgodoses med
tillfälligt aiiställda utan särskilda yrkeskvalifikationer. För återstående
personal bör eftersträvas en jämn sysselsättning över året. De sakkunniga bör
överväga vilka åtgärder som behöver vidtas för att delta mål skall uppnås.
Vid
fullgörande av sitt uppdrag bör de sakkunniga samråda med 1972 års
jordbruksutredning, som har att pröva vissa frågor som kan påverka sysselsättningen
inom jordbruksnäringen, och sysselsättningsutedningen.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
26.
Referensgruppen (A 1974:11) för glesbygdsfrågor
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1974 för att biträda vid arbetet
med glesbygdsfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 23 november 1974):
Ordförande:
Petersson, Olof H. E., kansliråd
Ledamöter:
Berglund, Frida J., fru, led. av riksdagen Jonasson, J. E. Bertil, lantbrukare,
led. av riksdagen Turesson, Bo, civilingenjör, led. av riksdagen Weslberg, Olof
R., rektor, led. av riksdagen Ågren, Lars O. T., direktör Åkerlund, Hans E.,
byråchef
Sekreterare:
Rangrost, Johny A. P., kanslisekrelerare
Lokal:
Arbetsmarknadsdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 08/763 10 00
(ordförande och sekreterare)
Direktiv
(anförande av statsrådet Bengtsson till statsrådsprotokollet den 8 november
1974):
Glesbygdsfrågorna
har efter hand tillmätts allt större betydelse i den regionalpolitiska
verksamheten. Bl. a. som en följd av glesbygdsutredningens förslag (SOU 1972:56
m. fl.) har introducerats en rad åtgärder som syftar till att förbättra
serviceförsörjning och sysselsättningsmöjligheter i de mest utpräglade
glesbygderna, främst inom det inre stödområdet. Till de åtgärder som särskilt
bör nämnas hör den intensifierade kommunala sysselsättningsplanering som f. n.
bedrivs i elva kommuner, vidare stöd till hemarbete ocb vissa punktinsatser av
företagareföreningarna. För budgetåret 1974/75 har anvisats 25 milj. kr. för
bl. a. dessa verksamheler. Under samma budgetår disponeras 7,5 milj. kr.
A;26 Skr 1975:4 558
för
stöd till social service m. m. och 1 milj. kr. för stöd till detaljhandeln samt
2,5 milj. kr. för hemsändningav varor {glesbygdsområden. Vidare har införsl
beslämmelser som syftar till atl garantera invånarna i glesbygdsområdena
fortsatt tillgång till en god standard i fråga om undervisning.
En
omfattande planering pågår för att ge underlag bl. a. för beslut om insatser av
del slag som jag här har beskrivit. Den sker dels inom ramen för den pågående
länsplanering 1974, dels i särskild kommunal planering som bedrivs delvis med
statligt sötd och dels i form av lokal och regional trafikplanering.
I
augusti 1973 inrättades en särskild arbelsgrupp för glesbygdsfrågor i Kungl. Maj:is
kansli. I gruppen ingår representanter för departement som handlägger
glesbygdsfrågor, för Svenska kommunförbundet och för en av länsstyrelserna i
skogslänen.
I
anslutning till behandlingen av motioner om serviceförsörjningen i glesbygder
uttalade 1974 års riksdag (InU 1974:7, rskr 1974:203) att till den nyss nämnda
arbetsgruppen borde knytas en parlamentariskt sammansatt referensgrupp.
Referensgruppen skall enligt riksdagsuttalandet delta i arbetet med större
principiella frågor. En arbetsuppgift skulle därvid vara frågan hur
serviceproblemen skall kunna lösas i vissa orter i de större
glesbygdskommunerna (s. k. kommundelscentra). Möjligheterna att garantera an en
lillfredsslällande service upprätthålls på orter av angivet slag är förenade
med åtskilliga komplikationer. Detta får enligt riksdagsuttalandet inte hindra
att man söker finna former som i praktiken är en servicegaranli. När del gäller
den service som bör erbjudas i orter av delta slag kan även erinras om de
uttalanden som gjordes i det regionalpolitiska handlingsprogram som antogs av
riksdagen år 1972 (prop. 1972:111 bil. 1, InU 1972:28, rskr 1972:347). Där
framhölls att kommundelscentra i princip bör erbjuda samma service som s. k.
kommuncentra enligt planen för utveckling av den regionala strukturen.
Den
arbetsgrupp som lidigare tillsatts bör nu i enligt med riksdagens uttalande
kompletteras med en parlamentarisk referensgrupp.
Referensgruppen
skall ges möjlighet att följa arbetsgruppens verksamhei och yttra sig över
åtgärder av större principiell betydelse, som arbetsgruppen kan komma atl
föreslå.
Referensgruppen
bör därvid uppmärksamma effekterna av de åtgärder, som har introducerats i
syfte att förbättra serviceförsörjning och syselsättningsmöjligheter i
glesbygden. Samtidigt bör gruppen uppmärksamma effekterna av det betydelsefulla
kommunalekonomiska och därmed sysselsältningsmässiga stöd som det kommunala
skatteul-jämningssystemet ulgör för glesbygdskommunerna. Referensgruppen skall
också hos arbetsgruppen kunna initiera utredningar om åtgärder för glesbygden.
Referensgruppens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
559 Kommittéer: Bostadsdepartementet B:l
Bostadsdepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år
1974:3,7,10 och 11
1.
Låneunderlagsgruppen (In 1966:27)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 29 oktober 1964 för att inom
inrikesdepartementet biträda med utredning rörande förhållandet mellan
låneunderlag och pantvärde för bostadslån samt däremot svarande
produktionskostnader:
Ordförande:
Carlsson, G. Arne V., departementsråd
Ledamöter:
Almgren, Hans G., departementssekreterare (t.o.m. den 30 september 1974)
Andersson,
Sven Åke V., departementssekreterare Bernhard, Harry B., överingenjör
Billström, P. O. Frithiof, statistikchef
Eriksson,
Björn G., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Mildner, Erwin
A., fil. lic.
Experter:
Danielson, K. Harry, ingenjör (t.o.m. den 31 december 1974) Högberg, Bernt L.,
ingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1975) Ivarsson, Holger I., avdelningsdirektör
Jargin, Ingvar, ingenjör Johnsson, Sten B., ingenjör Linden, Yngve T., byråchef
Lindh,
Åke H., andre förbundsordförande (fr.o.m. den 8 maj 1975) Mongård, Erik E.,
ingenjör
Sekreterare:
Rosberg, K. Gustav A., byrådirektör
Lokal:
Statistiska centralbyrån. Avdelningen förareell statistik. Enheten för bostäder
och fastigheter, Kariavägen 100, 102 50 Stockholm, tel. växel 14 05 60
(sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
8:1 Skr 1975:4 560
Gruppen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.
Gruppen
har den 5 juni 1974 avgett promemorian (Ds B 1974:3) PM angående pantvärde
(låneunderlag) och produktionskostnader för flerfamiljshus år 1973.
Gruppens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
2.
Delegationen (In 1967:30) för bostadsfinansiering
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 september 1966 med uppgift att bereda
och avge förslag avseende vissa spörsmål och ärenden som äger samband med
bostadsbyggandets finansiering:
Ordförande:
Svenson, S. Göte, statssekreterare
Ledamöter:
Andersson, J. Gunnar D., överdirektör Eklöf, Kurt G. A., bankdirektör Elison,
Magnus L., byråchef
Sjönander,
Bo Jonas, direktör (t.o.m. den 10 februari 1974) Vinde, Pierre L. V.,
statssekreterare (fr.o.m. den 11 februari 1974)
Expert:
Carlsson, G. Arne V., departementsråd (t.o.m. den 31 mars 1974)
Sekreterare:
Jussil, Sune K., kansliråd
Bitr.
sekreterare: Grundwall, K. Ricard, kanslisekreterare
Lokal:
Bostadsdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00 (sekreteraren)
Direktiven
för delegationen, se 1967 års riksdagsberättelse In 30.
Delegationen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden samt
kontinueriigt haft överläggningar med kreditinstituten i olika frågor om
kreditf örsörjningen till bostadsbyggandet.
Delegationens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
3.
Bygglagutredningen (K 1969:55)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 mars 1968 för översyn av
byggnadslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 3 maj 1968, den 30
december 1971 och den 6 maj 1972):
561 Kommittéer: Bostadsdepartementet B:4
Ordförande:
Netzén, K. Gösta, f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen
Ledamöter:
Bergegren, Astrid, kontorist, f.d. led. av riksdagen Hörlén, S. Ingemar (Inge),
borgarråd Lauritz, L. Yngve, kommunstyrelseordförande Lidgard, H. Bertil I.,
jur. kand., led. av riksdagen Nilsson, Jan-Ivan N., lantbrukare, led. av
riksdagen Tobé, Erik I., f.d. överlantmätare, f.d. led. av riksdagen
Experter:
Bouvin, J. Åke, rättschef Delin, Lars A., rättschef
Hagelstam,
Stig L., hovrättsassessor (t.o.m. den 30 juni 1974) Holm, J. Lennart,
generaldirektör
Millgård,
E. Olof (Olle), överingenjör (t.o.m. den 30 april 1974) Åberg, Fritz A.,
avdelningsdirektör (t.o.m. den 30 april 1974) Åström, Birger C. G.,
länsarkitekt (t.o.m. den 30 april 1974)
Sekreterare:
Hedman, Bengt, rättschef
Direktiven
för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse K 55 samt 1973 års
riksdagsberättelse C 5.
Utredningen
har under tiden november 1973 - april 1974 hållit tio sammanträden.
Utredningen
har den 22 april 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:21) Markanvändning och
byggande.
Uppdraget
är därmed slutfört.
4.
Rådgivande expertgruppen (C 1970:24) för fysisk riksplanering
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 9 oktober 1969 och den 26 oktober 1973
för alt såsom rådgivande expertgrupp i den omfattning departementschefen
beslämmer biträda vid den pågående utrednings- och försöksverksamheten
beträffande fysisk riksplanering:
Ordförande:
Holm, J. Lennart, generaldirektör
Sakkunniga:
Ahlberg, Carl-Fredrik J., professor Biörnstad, Margareta, överantikvarie Björk,
Sven E. J., professor Esping, F. Lars-Erik, byråchef
36
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
B:4 Skr 1975:4 562
Fladvad,
J. Arne, direktör Hägerstrand, S. Torsten E., professor Johansson, Östen B.,
byråchef Kragh, Börje R. V., professor Malsson, Sven-Arne, överingenjör Ågren,
Lars O. T., direklör
Sekretariat:
Bostadsdepartementets enhet för fysisk riksplanering. Jakobsgatan 26, Fack,
103 20 Stockholm, tel. 763 10 00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Expertgruppen
har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden.
Expertgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
5.
Boendeutredningen (In 1970:36)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 november 1970 för utredning rörande det
framtida bostadsbyggandets omfattning och inriktning m. m. (se Post- och
Inrikes tidn. den 23 november 1970 och den 30 juni 1973):
Den
25 maj 1973 har utredningen fått i uppdrag att överväga frågan om möjligheten
och lämpligheten av åtgärder beträffande kapitalinsatser vid försäljning av
siatsbelånade småhus.
Ordförande:
Bergman, Per R., direktör, led. av riksdagen
Ledamöter:
Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Källenius, Sten I. R.,
direktör, f.d. led. av riksdagen Leo, P. Gunnar, direktör Lindström, S. Olle,
direktör
Nordberg,
S. Ivar, organisationssekreterare, led. av riksdagen Sandlund, Maj-Britt L.,
länsråd Svensson, S. I. R. Erik, förbundsordförande Turesson, Bo, överlantmätare,
led, av riksdagen Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen
Experter:
Ek, Marie Louise K., sekreterare (fr.o.m. den 1 december 1974) Elg, Marianne,
byrådirektör (fr.o.m. den 21 januari 1974) Gillwik, Linnea, fil. kand. (t.o.m.
den 31 mars 1974) Gustafsson, Stig G., förbundsjurist, led. av riksdagen
(fr.o.m. den 21 januari 1974) Lindberg, Göran, l.f. professor (fr.o.m. den 21
januari 1974)
563 Kommittéer: Bostadsdepartementet B:6
Ohlson,
Björn I., pol. mag. (t.o.m. den 30 september 1974)
Smedmark,
Göran G:son, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 december
1974)
Åsbring,
Lars-Göran G., hovrättsassessor (fr.o.m. den 7 augusti 1974)
Huvudsekreterare:
Olsson, Esbjörn, utredningschef
Sekreterare:
Andersson, Sven Åke V., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 december 1974)
Dalen,
Ingrid K., departementssekreterare Johansson, Ralph I., avdelningsdirektör
Reimer,
B. Ingemar, kommunalrådssekreterare (fr.o.m. den 1 december 1974) Wiklund,
Karin, civilekonom
Lokal:
Storkyrkobrinken 13, 3 tr. Postadress: Bostadsdepartementet, Fack, 103 20
Stockholm, lel. växel 763 10 00 (sekreterarna)
Direktiven
för utredningen, se 1971 års riksdagsberältelse In 29. Tilläggsdirektiv, se
1974 års riksdagsberättelse In 13.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 18 sammanträden, samtliga
gemensamma med bostadsfinansieringsutredningen (In 1972:03).
Utredningen
har den 19 mars 1974 gemensaml med bostadsfinansieringsulredningen avgett
betänkandena (SOU 1974:17-18) Solidarisk bostadspolitik, den 17 maj 1974 (SOU
1974:32) Solidarisk bostadspolitik Följdfrågor samt den 29 juli 1974 (SOU
1974:57) Lägenhetsreserv.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
6.
Utredningen (C 1972:01) rörande miljöproblem m. m. i vissa industriområden
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 februari 1972 för att utreda särskilda
problem m. m. i samband med utbyggnad av vissa stora industrianläggningar (se
Post- och Inrikes tidn. den 13 mars 1972):
Ordförande:
Gunnarsson, S. Olle G., överdirektör
Sakkunniga:
Eriksson, B. Sune, direktör Jönsson, N. Börje, förste förbundsordförande
Kahlin, Tage H. G., direktör
B.6 Skr 1975:4 564
Nilsson,
Karl-Erik, bitr. direktör Svensson, Kjell R., kansliråd
Experter:
Berner-Öste, Mia, universitetslektor (fr.o.m. den 1 mars t.o.m. den 31 maj
1974)
Spendrup,
K. Aksel, avdelningschef
Önnesjö,
Mals S. G. E., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 april 1974)
Sekreterare:
Swanson, Owe, departementssekreterare
Bitr.
sekreterare: Lilja, Elisabeth M., socionom
Lokal:
Linnégalan 7, 114 47 Stockholm, tel. 67 53 36 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse C 12.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.
Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
7.
Utredningen (C 1972:02) rörande vattenkraftsutbyggnader i södra Norrland och
norra Svealand
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1972 för att utreda
vattenkraf isutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand (se Post- och
Inrikes tidn. den 21 oktober 1972):
Utredningsman:
Sehlstedt, Ossian A., f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen
Experter:
Bergström, Erik G., avdelningsdirektör Ericson, E. Gerhard H.,
avdelningsdirektör Oscarsson, Gösta H., departementssekreterare Sterne, Bengt
G., direklör Söderström, Bengt H. T:son, departementssekreterare
Sekreterare:
Ekström, E. Sören, redaktör Nordin, Erik, arkitekt
Direktiven
för ulredningen, se 1973 års riksdagsberättelse C 13.
Utredningen
har under tiden november 1973 - maj 1974 hållit sju sammanträden.
565 Kommittéer: Bostadsdepartementet B:8
Utredningen
har den 21 maj 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö.
Uppdraget är därmed slutfört.
8.
Bostadsfinansieringsutredningen (In 1972:03)
Tillkallade
enligt Kungl. Majits bemyndigande den 24 augusti 1972 för att utreda
bostadsfinansieringen (se Post- och Inrikes tidn. den 29 augusti 1972):
Ordförande:
Bergman, Per R., direktör, led. av riksdagen
Ledamöter:
Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen Henningsson, H.
Einar G. M., elektriker, f.d. led. av riksdagen Mattsson, Kjell A.,
lantbrukare, led. av riksdagen Nordberg, S. Ivar, organisationssekreterare,
led. av riksdagen Näverfelt, Arne S., direktör Svensson, S. I. R. Erik,
förbundsordförande Turesson, Bo, överlantmätare, led. av riksdagen Ullsten, S.
K. Ola, socionom, led. av riksdagen
Experter:
Andersson, Sven Åke V., departementssekreterare Dido'n, Lars-Uno,
hovrättsassessor (fr.o.m. den 21 januari 1974) Elison, Magnus L., byråchef
(fr.o.m. den 21 januari 1974) Olsson, Esbjörn, utredningschef
Sekreterare:
Ohlson, Björn I., pol. mag. (t.o.m. den 30 september 1974)
Bitr.
sekreterare: Karlberg, Björn A., fil. kand.
Lokal:
Storkyrkobrinken 13, 3 tr. Postadress: Bostadsdepartementet, Fack, 103 20
Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberätlelse In 28.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 18 sammanträden, samlliga
gemensamma med boendeutredningen (In 1970:36).
Utredningen har den 19
mars 1974 gemensaml med boendeutredningen avgett betänkandena (SOU 1974:17-18)
Solidarisk bostadspolitik, den 17 maj 1974 (SOU 1974:32) Solidarisk
bostadspolitik Följdfrågor saml den 29 juli 1974 (SOU 1974:57) Solidarisk
bostadspolitik. Lägenhelsreserv.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.
B.9 Skr 1975:4 566
9.
Utredningen (C 1973:01) för vissa uppgifter avseende allmänna kartläggningen
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 maj 1973 för att utreda vissa
uppgifter avseende allmänna kartläggningen (se Post- och Inrikes tidn. den 14
juni 1973):
Utredningsman:
Andersson, L. Sune J., överdirektör
Sekreterare:
Persson, Sture, kansliråd
Lokal:
Bostadsdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00 (sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej utfärdals.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt haft
överläggningar med de berörda intressenterna. Utredningen beräknas slutföra
sitt arbete under år 1975.
10.
Bostadstilläggsgruppen (S 1973:01)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 februari 1973 föratt utreda vissa
administrativa frågor rörande bostadstillägg m.m.:
Ordförande:
Wickbom, Sten G., generaldirektör
Sakkunniga:
Andersson, Sven Åke V., departementssekreterare Berg, Bengt Ake, budgetchef Ek,
Marie-Louise, sekreterare Wilken-Ferm, Birgit, departementssekreterare
Lindberg, S. Ingemar, kansliråd Smedmark, Göran, avdelningsdirektör Wiksiröm,
Åke, byrådirektör
Experter:
Nilsson, K. F. Lennart, departementssekreterare Sundelin, Berit, assistent
Sekreterare;
Jonsson, Lena B., departementssekreterare Kindlund, A. Sören,
departementssekreterare
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
567 Kommittéer: Bostadsdepartementet B:ll
Bostadstilläggsgruppen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.
Bostadstilläggsgruppen
har den 8 april 1974 avgett betänkandet (Ds B 1974:1) Bostadstillägg -
inkomstprövning och administration.
Uppdraget
är därmed slutfört.
11.
Tillsättningsnämnden (C 1973:08) för statens lantmäteriverk
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 december 1973 om tjänstetillsättning i
samband med inrättandet av statens lantmäteriverk:
Ordförande:
Wickbom, Sten G., generaldirektör
Ledamöter:
Asplund, Lars, teknisk direktör Höglin, Anton, byråingenjör
Johansson,
Olof, teknisk direktör (fr.o.m. den 28 mars 1974) Jörnstad, Tore,
avdelningsdirektör (fr.o.m. den 16 april 1974) Millgård, E. Olof (Olle),
teknisk direktör
Experter:
Eklöw, Anita, förste byråsekreterare (fr.o.m. den 6 februari 1974) Friberg,
Torsten, avdelningschef (fr.o.m. den 28 mars 1974) Kullen, N. O. (Olle) G.,
kansliråd (fr.o.m. den 6februari 1974) Linder-Aronson, Lennart, t.f.
administrativ direktör (fr.o.m. den 28 mars 1974) Rodin, Göran,
kanslisekreterare (fr.o.m. den 6 februari 1974)
Sekreterare:
Eriksson,
Åke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 6 februari 1974)
Bestämmelser
om nämndens verksamhet har meddelats dels den 14 december 1973 och dels den 22
februari 1974.
Nämnden
har under tiden december 1973 - oktober 1974 hållit 16 sammanträden.
Nämnden
har ledigförklarat samtliga tjänster, som det ankommit på nämnden att
tillsätta, saml beslutat om tillsättning av sammanlagt 651 tjänster den 3 maj,
2 juli och den 29 augusti 1974.
Nämnden
har även gett in förslag till Kungl. Maj:t om sådana övergångsanordningar som
ansetts erforderliga i anslutning till tillsättningsbesluten.
Uppdraget
är därmed slutfört.
B; 12 Skr 1975:4 568
12.
Utredningen (B 1974:01) rörande vattenkraftutbyggnader I norra Norrland
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för att utreda
vattenkraftutbyggnader i norra Norrland (se Post- och Inrikes tidn. den 24 juni
1974):
Uiredningsman:
Ekström, E. Sören, redaktör
Experter:
Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare Jönsson, Per-Ivan, vattenrättsråd
(fr.o.m. den 19 oktober 1974) Oscarsson, Gösta H., departementssekrelerare
Rönström, B. Thomas, departementssekreterare Söderström, Bengt H. T:son,
departementssekreterare Weiterhall, Sven C. E., byråchef
Sekreterare:
Nyström, Örjan N. T., byrådirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Bitr.
sekreterare: Anefall, Bengt, arkitekt (fr.o.m. den 1 juni 1974)
Lokal:
Bostadsdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763
1000
Direktiv
(anförande av statsrådet Carlsson till statsrådsprotokollet den 31 maj 1974):
I
de av riksdagen i december 1972 antagna rikllinjerna för hushållning med mark
och vatten (prop. 1972:111 bilagorna 2 och 3, CU 1972:35, rskr 1972:348) anges
vissa utgångspunkter för den fortsatta ulbyggnaden av landets
vattenkraftsresurser. I riktlinjerna anförs att hittills outbyggda huvudälvar
ocb källflöden bör bevaras* oulbyggda. Återstående av vattenkraftutbyggnad helt
opåverkade huvudälvar utgörs av Torne, Kalix och Pite älvar samt Vindelälven,
alla belägna i norra Norrland. I södra Norrland och norra Svealand är alla
huvudälvar i betydande grad tagna i anspråk för produktion av elkraft. Vissa
källflöden och andra älvavsnitt har dock endast i mindre grad påverkats av
vattenkraftutbyggnad. I samband med att regeringen i prop. 1972:111 lade fram
förslag om riktlinjer för hushållning med mark och vatten tillkallade chefen
för civildepartementet en sakkunnig för att utreda frågan om fortsatt
vattenkraftutbyggnad i södra Norrland och norra Svealand. Utredningsuppdraget
omfattade en samlad analys av förutsättningarna för och konsekvenserna qiv
ytterligare vattenkraftutbyggnader i främst Klarälven, Dalälven, Ljusnan,
Ljungan och Indalsälven med biflöden. Den sakkunnige har nyligen presenterat sina
överväganden i betänkandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö.
Frågor
rörande den framtida energiförsörjningen i landet har under de senaste åren
blivit föremål för en omfattande diskussion. Regeringen har anmält att ett
långsiktigt energiprogram, baserat på ett allsidigt underlagsmaterial, skall
presenteras för 1975 års riksdag. I anslutning härtill har ett
569 Kommittéer: Bostadsdepartementet B: 12
omfattande
utredningsarbete påbörjats, som till vissa delar också berör frågan om
fortsatta vattenkraftutbyggnader. Sålunda har statens vattenfailsverk på Kungl.
Maj:ts uppdrag utrett förutsättningarna för vattenkraftutbyggnader i
Kalixälven. Vidare inventerar Svenska kraftverksföreningen i samarbete med
vatlenfallsverkel samtliga utbyggnadsmöjligheter i vattenflödena norr om
Indalsälven.
En mera omfattande
utbyggnad av outbyggda älvar och älvsträckor i norra Norrland kan vara
motiverad från kraftekonomiska synpunkler, men motstående samhällsintressen
måste också beaktas. Desa intressen bör enligt min mening tillmätas stor
betydelse med hänsyn dels till naturvårdens, kulturminnesvårdens och
rekreationsintressenas ökande betydelse i samhället, dels till rennäringens
betydelse för samekulturen och dels till önskemålet att för framtida
generationer bevara elt rimligt antal större områden från mer omfattande
exploateringsingrepp. Jag finner det mot denna bakgrund angeläget att frågor
rörande vattenkraftutbyggnader i norra Norrland kan bedömas mot bakgrund av ett
material som i möjlig mån är likvärdigt det som inhämtats för södra Norrland
och norra Svealand. Studier bör därför utföras för alt belysa hithörande
frågor. Dessa studier bör omfatta de älvar som berörs av vattenfalls verkets
och Svenska kraftverksföreningens ovan nämnda inventeringar, med undantag av
Torne och Pile älvar saml Vindelälven. Någon utbyggnad av dessa älvar skall
under inga förhållanden äga rum.
Kungl. Maj:t har denna dag
gett berörda myndigheter uppdrag att inhämta och redovisa material beträffande
de intressen som vid sidan av redovisade ulbyggnadsönskemål riktas mot berörda
älvdalar. En särskild sakkunnig bör vidare tillkallas för att slälla samman och
analysera detta material så att underlag erhålls för ställningstaganden till
vad som är ett rimligt utnyttjande av berörda älvar med hänsyn till skilda
samhällsintressen. Den sakkunnige bör beskriva dessa älvar med avseende på
deras värde från både bevarandesynpunkter som t. ex. miljö- och naturvård,
kulturminnesvård och rennäring och övergripande kraflekonomiska synpunkter. Den
sakkunnige bör mot denna bakgrund göra en avvägning mellan de olika intressena
genom att föreslå en rangordning för möjliga vattenkraftutbyggnader. Den
sakkunnige bör härvid knyta an till de förslag till rangordning som utarbetats
av utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra
Svealand på ett sådant sätt att de tänkbara utbyggnadsprojekten i norra Sverige
kan bedömas i ett sammanhang. För alt så långl möjligl uppnå jämförbarhet i
redovisningen bör den sakkunnige samråda med berörda myndigheter och
organisalioner om behovet av kompletteringar av tidigare redovisat maierial och
om uigångspunkterna för redovisning av nytt material.
Sysselsättningssynpunkter
används ofta som argument för vattenkraftutbyggnader. Bedömningar av
sysselsättningsfrågan måste inordnas i elt siörre sysselsättnings- och
regionalpolitiskt sammanhang än vad som kan ske inom ramen för den sakkunniges
uppdrag. Den sakkunnige bör emellertid belysa de aktualiserade utbyggnadernas
sysselsättningseffekter i första hand under anläggningstiden.
Med anledning av att
övergripande beslut om ett långsiktigt energiprogram bör kunna fattas våren
1975 är det angeläget att den sakkunniges arbete bedrivs så att en
etappredovisning kan ske under hösten 1974. Den sakkunnige bör i denna redovisning
presentera ett material som möjliggör en bedömning av hur mycket ytterligare
elkraft som kan produceras i de berörda vattendragen i norra Norrland vid olika
antaganden om vilka
B:12
Skr 1975:4 570
intrång
på motstående intressen som från allmän synpunkt kan tolereras. Utan alt gå in
på en prioritering mellan enskilda projekl bör den sakkunnige härvid söka
bedöma hur mycket ytterligare elkraft som kan utvinnas i utredningsområdet
under förutsättning i ena fallet att endast obetydliga intrång på motstående
intressen kan tolereras, i andra fallet att endast sådana älvsträckor som med
hänsyn tiU sammanvägda bevarandeintressen kan karakteriseras som omistliga
undantas från vattenkraftutbyggnad.
Vid
den sakkunniges slutliga redovisning bör tonvikten läggas på en beskrivning av
och en rangordning mellan enskilda projekt. Det är med hänsyn bl. a. till del
stora intresset för fortsatt vattenkraftutbyggnad angeläget att
utredningsuppdraget även i denna del fullgörs skyndsamt.
Utredningen
har under liden juni - november 1974 hållit sju sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheler, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbete.
Utredningen
har den 18 oktober 1974 avgetl lägesrapporten (Ds B 1974:4) Vattenkraft och
miljö 2.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
13.
Rådgivande expertgruppen (B 1974:02) för översyn av byggnadslagstiftningen
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 31 maj 1974 för atl såsom rådgivande
expertgrupp i den omfattning som departementschefen bestämmer biträda vid det
fortsatta arbetet inom departementet med översyn av byggnadslagstiftningen:
Ordförande:
Netzén, K. Gösta, f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen
Sakkunniga:
Bergegren,
Astrid, led. av riksdagen
Bouvin,
J. Åke, rättschef
Delin,
Lars A., rättschef
Holm,
J. Lennart, generaldirektör
Hörlén,
S. Ingemar (Inge), borgarråd
Lauritz,
L. Yngve, kommunstyrelseordförande
Lidgard,
H. Bertil I., jur. kand., led. av riksdagen
Nilsson,
Jan-Ivan N., lantbrukare, led. av riksdagen
Tobé,
Erik I., f.d. överiantmätare, f.d. led. av riksdagen
Sekretariat:
Bostadsdepartementets rättssekretariat. Jakobsgalan 26, Fack, 103 20 Stockholm,
tel. växel 763 10 00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Expertgruppen
har under tiden juni - oktober 1974 inle hållit något sammanträde.
Expertgruppens arbete beräknas pågå under hela är 1975.
571 Kommittéer: Bostadsdepartementet B:14
14.
Utredningen (B 1974:03) avseende översyn av lantmäteritaxan
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 juli 1974 för översyn av
lantmäteritaxan (se Post- och Inrikes tidn. den 3 augusti 1974):
Utredningsman:
Wikström, Harry J., generaldirektör
Experter:
Nilsson, Göran J. H., överlantmätare (fr.o.m. den 1 september 1974) Kleist, Åke
O., revisionsdirektör (fr.o.m. den 1 september 1974)
Sekreterare:
Spännar, E. Gunnar, lantmätare (fr.o.m. den 1 september 1974)
Lokal:
Bostadsdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10
00 (utredningsmannen)
Direktiv
(anförande av statsrådet Zachrisson till statsrådsprotokollet den 12 juli
1974):
Till
förrättningar och uppdrag som handläggs av lantmäteriorganen, dvs. främst
fastighetsbildningsmyndigheterna, utgår ersättning till statsverket enligt
lantmäteritaxan (1971:1101, ändrad 1973:1088, 1974:337). Huvudprincipen är att
taxeavgifterna helt skall täcka del allmännas kostnader för verksamheten. I
viss utsträckning sker emellertid nedsättning av avgifterna, innebärande en
subventionering från del allmännas sida. Statsverkets årliga kostnader för
lantmäteriorganens förrättnings- och uppdragsverksamhet är f. n. av
storleksordningen 104 milj. kr., medan intäkterna enligt lantmäleritaxan är
omkring 97 milj. kr. Av skillnaden 7 milj. kr., som täcks genom drifibidrag,
avser för närvarande 2,3 milj. kr. skiftesverksamhet i Kopparbergs län som
bedrivs helt på statsverkets bekostnad i överensslämmelse med äldre regler,
medan 1 milj. kr. utgör statsbidrag till sakägare enligt kungörelsen
(1971:1105, ändrad 1973:1089, 1974:338) om statsbidrag till kostnader för
fastighetsbildningsförrättningar m. m. Dessa två bidragsposter lämnas här åt
sidan. Återstoden, omkring 3,7 milj. kr., utgör den subventionering som
uppkommer genom lantmäteritaxan. Subventionerna avser enbart
förrätlningsverksamheten och berör alltså inte uppdragsverksamheten.
Förrättningarna utgörs av förrättningar för fastighetsbildning,
fastigheisbestämning, vägfrågor, äganderättsutredningar m. m.
Den
nu gällande lantmäteritaxan, som trädde i kraft den 1 januari 1972, är
utarbetad i enlighet med grunder för taxesättningen i lantmäteriverksamheten
som antogs av riksdagen år 1971 (prop. 1971:170, CU 1971:32, rskr 1971:322).
Övervägandena år 1971 avsåg inte omfattningen av taxesubventioneringen. Den nya
taxan vilar i detta avseende i likhet med lidigare gällande taxor på
huvudprincipen om full kostnadstäckning. De år 1971 införda nya grunderna hade
till syfte alt anpassa avgifterna till den nytta de enskilda förrättningarna
medför för fastighetsägarna. Tidigare taxor hade till skillnad härifrån haft
del allmännas kostnader som principiell norm för beräkningen av ersättningen
för olika förrättningar. Den år 1971 beslutade anpassningen av avgifterna till
nyttan möjliggjorde en övergång i större utsträckning än tidigare till
enhetliga avgifter, dvs. sakersättningar.
B:14 Skr 1975:4 572
Användningen
av tidersätlning kunde i motsvarande mån minskas. I den mån en enhetlig avgift
kunde införas också för komplicerade eller eljest tidskrävande förrätlninRar
ansågs ett motiv för särskilda statliga subventioner i syfte att nedbringa
sakägarnas kostnader för sådana förrättningar falla bort.
Av
praktiska skäl ansågs den nya ordningen böra genomföras i etapper. Den
tillämpades därför bara delvis i den lanlmäteritaxa som trädde i kraft år 1972.
En andra etapp genomfördes när lantmäteritaxan ändrades år 1973. Därvid lades
fr. o. m, den 1 januari 1974 laxesättningen om beträffande ytterligare ett
antal förrättningstyper. Omläggningen har bedömts minska behovet av medel för
taxenedsättning i viss mån (jfr prop. 1973:1 bil. 14 s. 118 och prop. 1974:1
bil. 14 s. 61).
Efter
1973 års ändringar i lantmäteritaxan är de regler som är avsedda att ge
möjlighet till subventionering konstruerade som beslämmelser om nedsättning i
taxeavgiften som medges genom beslut i det särskilda fallet.
Nedsättning
kan medges
1. om
ersättningen står i missförhållande till den nytta som förrättningen
medför för fasligheten och förrättningen är av betydelse från allmän
synpunkt,
2. om förrättningen har inställts eller fastighetsbildningsmyndighelens
beslut har undanröjts eller
3. om andra särskilda skäl för nedsättning föreligger.
Nedsättning
får ske med belopp som är skäligt med hänsyn särskilt till den nytta som
förrättningen medför för fastigheten. Nedsättning enligt 1. får inte ske i
fråga om sakersättning. Nedsättning får inte heller ske med större del av
ersättningsbeloppet än 50 %.
Efter
de ändringar som ha skett i lantmäteritaxan finns det nu anledning att göra en
översyn av taxan för atl undersöka i vad mån det finns möjlighet atl
ylterligare gå över lill sakersättning. Vidare finns det anledning att, i
anslutning lill den ökade lillämpning av sakersättning som har skett och
eventuellt ytterligare kan ske, se över laxans subventiönsregler. Denna översyn
bör göras av en särskilt tillkallad sakkunnig. I den mån skäl för en forlsalt
subventionering anses föreligga bör riktlinjerna för en sådan subventionering
anges. Det gäller därvid bl. a. att klarlägga vilka allmänna intressen som en
eventuell subventionsgivning enligt lantmäteritaxan skall tillgodose. Sådana allmänna
intressen som företräds av särskilda organ t. ex. intresset av jordbrukets
rationalisering som har lantbruks-myndigheterna som särskilda företrädare bör
i allmänhet i mån av behov främjas av dessa särskilda organ genom andra
åtgärder än nedsättning enligl lantmäteritaxan.
Ulredningen
har under tiden sepiember - oktober 1974 hållit ett sammanträde.
Utredningen beräknas slutföra silt arbete under första halvåret 1975.
15.
Utredningen (B 1974:04) av den statliga organisationen för uppgifter avseende
byggnadsväsen, fysisk planering och bostadspolitik
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 oktober 1974 för att utreda den
statliga organisationen för uppgif ter avseende byggnads väsen.
573 Kommittéer: Bostadsdepartementet B: 15
fysisk
planering och bostadpolitik (se Post- och Inrikes tidn. den 5 november 1974);
Utredningsman:
Svenson, S. Göte, statssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974),
Experter:
Berggren, Göte B., byråchef (fr.o.m. den 12 november 1974) Larsson, ElisR.,
länsbostadsdirektör (fr.o.m. den 12 november 1974) Orell, P. Krister, 1 :e
byråsekreterare (fr.o.m. den 12 november 1974) Yngvesson, Nils H., kommunalråd
(fr.o.m. den 12 november 1974) Åberg, Fritz A., avdelningsdirektör (fr.o.m. den
12 november 1974)
Sekreterare:
Myhlback, Lennart J., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974)
Wisén, Jan H., byrådirektör (fr.o.m. den 1 december 1974)
Lokal:
Bostadsdepartementet! Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Slockholm, tel. växel 763 10
00
Direktiv
(anförande av statsrådet Carlsson till statsrådsprotokollet den 4 oktober
1974):
Bosladsstyrelsen
är central förvaltningsmyndighet med uppgift alt-främja bostadsförsörjdingen.
Inom verket finns fem byråer. Dessa är kanslibyrån, låne- och bidragsbyrån,
planeringsbyrån, tekniska byrån och värderingsbyrån. Verket har också en
regional organisation, länsbostadsnämnderna. Det finns en nämnd i varje län
utom i Gollands län. Där fullgör Länsstyrelsen de uppgifier som normall
ankommer på länsbostadsnämnd.
Bostadsstyrelsen
fick sin nuvarande organisation år 1962.1 allt väsentligt är dock
organisationen oförändrad sedan verket tillkom år 1948. I uppgifterna ingår
främst att handha den statliga låne- och bidrags-verksamheten för
bostadsförsörjningen, undersöka och belysa utvecklingen i fråga om
bostadsbyggandet och bostadsmarknaden samt beräkna det framtida bostadsbehovet.
Vidare skall styrelsen och länsbostadsnämnderna bistå kommunerna och andra med
bl. a. råd och anvisningar för att främja långsiktig planering av
bostadsbyggandet och fortgående allmän förbättring av bostadsförsörjningen.
Inom
den bostadspolitiska organisationen bar sedan dess tillkomst skelt betydande
förändringar när det gäller arbetsuppgifternas fördelning på administrativa
nivåer. Handläggningen av låne- och bidragsärenden som ursprungligen var en av
styrelsens mera tyngande uppgifter har i allt väsentligt förts över lill
länsbostadsnänmderna. Bostadsslyrelsen är besvärsmyndigbet i sådana ärenden.
För låne- och bidragsverksamhelen finns ett föremedlingsorgan inom varje kommun,
vanligen kommunstyrelsen. Allt fler bostadspolitiska uppgifter har med tiden
förts över från de statliga myndigheterna till de kommunala förmedlingsorganen.
Statens
planverk är central förvaltningsmyndighet för ärendet; om planläggning av
bebyggelse och om byggnads väsendet. Planverket bildades år 1%7 genom att
uppgifter avseende myndighetsutövningen inom plan- och
B;15 Skr 1975:4 574
byggnads
väsendet bröts ut ur byggnadsstyrelsen. Verkets regionala organisation,
länsarkitektkontoren, inordnades år 1971 i länsstyrelserna. Den centrala
organisationen byggdes år 1973 ut med en ny byrå i samband med att verket
tillfördes ökade uppgifter i anslutning lill den fysiska riksplaneringen.
Numera består verket av fem byråer, nämligen administrativa byrån,
byggnadsbyrån, planbyrån, regionbyrån och stadsbyrån. Det åligger planverket
att ge råd och vägledning för planläggningen samt meddela föreskrifter, råd och
anvisningar för byggnads väsendet. Verkel skall även främja samordning mellan
egna och andra myndigheters insatser på dessa områden.
Såväl
planverket som den bostadspolitiska organisationen har sedan de organisatoriska
grunddragen lades fast ställts inför väsentliga förändringar i de yttre
betingelserna för verksamhetens bedrivande. En översyn av organisation och
arbetsuppgifter är därför motiverad i fråga om båda verken. Av vissa skäl, som
torde framgå av vad jag anför i det följande, bör denna översyn göras i ett
sammanhang. Uppgiften bör anförtros en särskilt tillkallad sakkunnig.
Den
sakkunnige bör till en början undersöka möjligheterna att flytta över flera
uppgifter till kommunala organ och att ge dessa ökad självständighet och större
befogenheter vid handhavandet av uppgifier som de redan förut har anförtrotts.
Vid denna prövning bör den sakkunnige utgå från att kommunerna efter
slutförandet av indelningsreformen har förutsättningar för atl ta elt
väsentligt ökal ansvar för samhällsuppgifterna inom samhällsplanering och
bostadspolitik. Den sakkunnige bör vid sin bedömning beakta länsberedningens förslag
när det gäller arbetsfördelningen mellan stat och kommun. Vidare bör han beakta
den pågående översynen av plan- och byggnadslagstiftningen.
När
det gäller organisationen på den regionala nivån har som förut nämnts
länsarkitektorganisationen inordnats i länsstyrelserna år 1971. Uppdraget till
den sakkunnige bör inte omfatta någon ny prövning i denna del. Däremot bör
länsbostadsnämndernas ställning och uppgifter omprövas. En försia utgångspunkt
för denna prövning erhålls sedan den sakkunnige övervägt möjligheterna att föra
över uppgifter till kommunerna. Vidare bör undersökas i vad mån ytterligare
arbetsuppgifter kan föras över från bostadsstyrelsen till organ på länsnivå.
Arten och omfattningen av de arbetsuppgifter som enligt denna prövning bör
utföras av myndighet på länsplanet får bli avgörande för den sakkunniges
förslag till uppläggning av den framtida bostadspolitiska länsorganisationen.
Åtskilliga skäl lalar för alt ett särskilt bostadspolitiskt länsorgan i
allmänhet kommer alt behövas även framdeles. Den sakkunnige bör emellertid vid
utarbetande av sina förslag inte vara bunden till nuvarande
organisationsstruktur och arbetsfördelning på länsnivån.
I
fråga om den centrala verksorganisalionen knyter sig intresset i första hand
till sådana arbetsuppgifter och funktioner som berör båda ämbetsverken och som
har ett nära inbördes samband. Jag tänker härvid framför allt på utarbetandet
av normer saml råd och anvisningar för planläggning och bebyggelse.
Byggnadsnormer utfärdas av båda ämbetsverken, av planverket som allmänna
byggnadsföreskrifter och av bostadsstyrelsen i form av villkor för statliga lån
eller bidrag. Sådana normer har haft avgörande betydelse framför allt för alt
under efterkrigstiden förbättra byggskicket och höja bostadsstandarden. Den
långvariga bristsituationen på bostadsmarknaden har utgjort ett särskilt moliv
för att genom normer säkerställa en hög kvalitetsnivå i byggandet.
575 Kommittéer: Bostadsdepartementet B:15
När
den sakkunnige prövar frågan om den centrala organisationen bör
han utgå från att normer som skall styra byggnadsverksamhetens inriktning
bör utfärdas av så få myndigheter som möjligt och att något dubbelarbete
inte bör förekomma. När det gäller de normgivande uppgifter som
ankommer på planverket och bostadsslyrelsen finns det uppenbarligen skäl
för en långtgående samordning. Jag anser att goda skäl kan anföras också
för att den myndighet som utfärdar normer, råd och anvisningar för
byggandet skall ha att avgöra även i vad mån krav på tillämpning av svensk
standard skall ställas i samband med statlig medverkan vid byggandets
finansiering. Härvid förtjänar även följande synpunkter uppmärksamhet.
När bostadsstyrelsen fastställer allmängiltiga lånevillkor i form av
byggnadsnormer är beslutsbefogenheten kopplad till etl vissl ekonomiskt
ansvar i den meningen att det ankommer på styrelsen att överväga i vad mån
normerna är förenliga med de hyrespolitiska målen för slatens
bosladslångivning. Denna sammankoppling av normgivningsmakt och
ansvar för de ekonomiska konsekvenserna torde vara av mycket stort
värde. För planverkets normverksamhet har det ekonomiska ansvaret inle
samma direktkoppling till finansieringsuppgifter. Del finns följaktligen skäl
att söka sig fram till en organisation där de nu angivna verksfunktionerna är
starkt integrerade. Härför talar också att en förbättrad samordning mellan
normerna och de regler som gäller för beräkning av låneunderlag m. m.
framstår som angelägen. Vidare bör beaktas att den myndighet som
administrerar bostadlångivningen naturiigen får en nära kontakt med
kommuner, byggherrar och bostadskonsumenter. Den
erfarenhetsåterföring
som delta innebär bör komma normverksamheten till godo.
Mot bakgrund av vad jag nu
har anfört finns det skäl att pröva möjligheterna lill en närmare integrering
av planverkets och bosladsstyrelsens verksamheter. Den sakkuntiige bör ha full
frihet atl från de utgångspunkter jag har angett pröva olika alternativ för atl
åstadkomma denna integrering. Han bör som ett alternativ undersöka möjligheterna
att lägga samman verken till en myndighet och redovisa konsekvenserna av en
sådan åtgärd.
Med
hänsyn till servicefrågornas betydelse för boendemiljön bör i anslutning till
vad servicekommittén framhåller i sitt betänkande (SOU 1973:24) Boendeservice 7
bostadsområdenas försörjning med lokaler och anläggningar bedömas på ett samlat
sätt i anslutning lill de ställningstaganden som gäller bostadsbyggandet.
Kommittén har bl. a. föreslagit att ett råd för boendeservice skall iiuättas.
Bosladsstyrelsen har redan ansvar för den av servicekommittén tidigare
föreslagna utvecklingsverksamheten inom serviceområdet. Med hänsyn härtill
bordet övervägas om och i så fall på vilket sätt de uppgifter, som det av
kommittén föreslagna rådet för boendeservice skulle få, kan inordnas i den
centrala bostadsmyndighelens löpande verksamhet. Den sakkunniges undersökningar
bör inriktas på att klarlägga vilka av det föreslagna rådets uppgifter som
naturligt hör hemma i den centrala bostadsmyndighelens normala arbete och hur
dessa bör hanteras för att samordningen med andra myndigheters verksamhet på
detta fält skall underlättas. I detta sammanhang bör även servicefrågornas
samband med den allmänna bebyggelseplaneringen och normerna för denna planering
beaktas. Liksom när det gäller byggnadsnormerna framstår del som angeläget att
handläggningen av servicefrågorna på central nivå sker på ett så integrerat
sätl som möjligt.
B; 15 Skr 1975:4 576
Vid
anmälan lidigare i dag av förslag lill riksdagen om riktlinjer för
bostadspolitiken (prop. 1974:150) anförde jag alt den centrala
bostads-myndighetens verksamhet i ökad grad borde inriktas på åtgärder till
stöd för bostadskonsumenter och beställare. Som exempel nämnde jag bl. a.
åtgärder för alt främja konsumentupplysning och varudeklaration i fråga om
bosläder, ge information om mönslerplaner och mönsterprojekt, ge information
och råd till småhusköpare i fråga om t. ex. finansiering, upphandling och
kontraktsfrågor, ge information om bostadtillägg, ge informaiion och råd i
upphandlingsfrågor, utveckla underlag för att utarbeta program, infordra anbud
och värdeanbud, följa pågående försök alt finna former för vidgad
boendedemokrati samt stödja experimentverksamhel inom bostadsbyggandet och
utvecklingsprojekt inom serviceområdet. En del av de uppgifier jag nu nämnt
ligger nära dem som utförs inom konsumentverket. Den närmare
uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna bör därför klarläggas. Den sakkunnige
bör utarbeta sina förslag med beaktande av vad som sålunda anförts.
En
grundläggande bostadpolitisk uppgift måste vara att fortlöpande undersöka öch
belysa utvecklingen i fråga om bostadsbyggandet och bostadsmarknaden samt
beräkna det framtida bostadsbehovet. Sådana analyser har hittills i allt
väsentligt grundats på relativt okomplicerade demografiska framskrivningar. Den
sakkunnige bör överväga behovet av och formerna för alt ta fram ett säkrare
underlag för bedömningarna.
När
det gäller att ta fram och bearbeta kostnadsuppgifter samt att belysa och
informera om kostnadsutvecklingen inom bostadsbyggandets område är ansvaret f.
n. uppdelat på bostadsstyrelsen, statistiska centralbyrån och den s. k.
låneunderlagsgruppen.
Denna
ansvarsuppdelning har föranlett oklarheter i fråga om vem som skall ta
initiativ till åtgärder och ge information om kostnadsutvecklingen. Sedan år
1964 har låneunderlagsgruppen arbetat med dessa frågor och svarat för
huvuddelen av bearbetning av och information om kostnader. Den sakkunnige bör
överväga arbetsfördelningen på detta område från utgångspunkten att den centrala
bostadsmyndigheten bör ha ansvarel för att belysa behovet av åtgärder som kan
påkallas av byggnadskostnadernas utveckling samt för all informera om
kostnadsutvecklingen. Därvid bör även bedömas behovet att fortsätta
bostadsstyrelsens s. k. revisionsverksamhet med nuvarande inriktning ocb
syfte. Bosladsstyrelsens uppgifter i fråga om analys av och information om
hyres- och drif Ikostandsulvecklingen bör också övervägas i sammanhanget.
Sedan
år 1%6 har kreditförsörjningsfrågorna behandlats i en särskild av Kungl. Maj:t
utsedd delegation för bostadsfinansiering. Möjligheterna och förutsättningarna
för att i ökad utsträckning föra över ansvaret för informaiion i
finansieringsfrågor till bostadsmyndigheten bör övervägas av den sakkunnige.
Utöver
vad jag uttryckligen omnämnt finns andra frågeställningar och problem som den
sakkunnige kan ha anledning att beakta i sitt utredningsarbete. Han bör vid
utförande av sitt uppdrag överväga de synpunkter som framförts av
riksrevisioiisverket med anledning av förvaltningsrevision som verket företagit
inom' såväl statens planverk och den bostadspolitiska organisationen som vissa
delar av länsstyrelseorganisationen.
Den
sakkunnige bör på grundval av sina överväganden om de berörda myndigheternas
arbetsuppgifter lägga fram detaljerade förslag rörande framtida organisation
och medelsbehov. Som allmän utgångspunkt bör därvid gälla att den sammanlagda
resursmängd som f. n. står till f örforgande för de organisationsenheter som
berörs av översynen inte skall ökas.
577 Kommittéer: Bostadsdepartementet B: 16
Den
sakkunnige bör redovisa resultatet av silt utredningsarbete snarast möjligt och
senast under första halvåret 1976.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
16.
Kommittén (B 1974:05) för de svenska förberedelserna för FN:s konferens om
bostads- och bebyggelsemiljö
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 oktober 1974 med uppdrag att svara för
de svenska förberedelserna inför FN :s konferens om bostads- och
bebyggelsemiljö i Vancouver, Kanada, år 1976:
Ordförande:
Carisson,
G. Ingvar, statsråd, led. av riksdagen (fr. o. m. den 25 oktober 1974)
Ledamöter:
Bernhard, Harry, överingenjör (fr.o.m. den 1 december 1974) Eriksson, Olle,
professor (fr.o.m. den 1 december 1974) Holm, Lennart, generaldirektör (fr.o.m.
den 1 december 1974) Lindgren, Lennart, departementssekreterare (fr.o.m. den 1
december 1974)
Sohlman,
Staffan, departementsråd (fr.o.m. den 1 december 1974) Svenson, Göte,
statssekreterare (fr.o.m. den 1 december 1974) Thorsson, Inga, statssekreterare
(fr.o.m. den 1 december 1974) Ågren, Lars, direktör (fr.o.m. den 1 december
1974) Årlin-Jussil, Ingrid S., sakkunnig (fr.o.m. den 1 december 1974)
Sekreterare:
Persson, Sture, kansliråd (fr.o.m. den 1 december 1974) Wettergren, B. M.
Elisabeth, fil. kand. (fr.o.m. den 1 december 1974)
Lokal:
Bostadsdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763
1000
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
37
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
1:1 Skr 1975:4 578
Industridepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år
1974:2,4,5,6,9,11,12,19,21 och 27
1.
Koncentrationsutredningen (Fl 1962:37)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 november 1961 för utredning rörande
ägandeförhållandena och maktkoncentrationen i det privata näringslivet (se
Post- och Inrikes tidn. den 18 december 1961):
Ordförande:
Lindberger, Lars, t.f. överdirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Ledamöter:
Faxén, Karl-Olof, docent
Hagnell,
Hans, landshövding, f.d. led. av riksdagen Lindberger, Lars, t.f. överdirektör
(t.o.m. den 31 december 1973) Olsson, K. Helmer, f.d. generaldirektör Tidefelt,
J. Sune, förbundssekreterare
Experter:
Carling, Alf G., docent Grassman, Sven H. W., fil. lic. Lundgren, Nils, fil.
lic.
Pettersson,
N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen Ribrant, Gunnar C. H., kansliråd
Sekreterare:
Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare
Lokal:
Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel
763 1000
Direktiven
för utredningen, se 1%2 års riksdagsberättelse I Fi 37. Tilläggsdirektiv, se
1972 års riksdagsberättelse 12.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.
579 Kommittéer: Industridepartementet 1:3
2.
Kraftlednlngsintrångsutredningen (Fl 1969:52)
Tillkallad
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1968 för att se över normerna för
bestämmande av ersättning vid intrång av kraftledning i åkermark och jämförlig
mark (se Post- och Inrikes tidn. den 22 maj 1968):
Utredningsman:
Fogelkvist, Karl Gustaf, rådman
Experter:
Fridell, G. Ingvar, universitetslektor Haraldson, L. Åke, professor Åkerman, N.
Håkan, överdirektör
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.
Utredningen har i december
1974 färdigställt betänkandet (Ds 11974:11) Förslag till normer för ersättning
vid intrång av kraftledning i åkermark och liknande mark, vilket f. n. är under
mångfaldigande.
Uppdraget
är därmed slutfört.
3.
Företagsdemokratidelegationen (Fl 1969:64)
Tillkallade
eliligt Kupgl. Maj;ts bemyndigande den 29 november 1968för frågor rörande
försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen:
Ordförande:
Pettersson, Eric B., generaldirektör
Ledamöter:
Cojc, Arne J., direktör Janérus, R. Inge, ombudsman Lind, F. Olof, direktör
Modig, Karl-Eriky., ombudsman Ström, K. Fingal, kansliråd Wehlin, Sven, andre förbundsordförande
Experter:
Andersson, Alf Å. H., fil. kand. Hammarström, Olof M".,
departementssekreterare Hodann, Jan O. M., fil. kand. (t.o.m. den 31 mars 1974)
Karlsson, Lars Erik, civilekonom
Sekreterare:
Brodén, E. Bertil, byrådirektör
1:3
Skr 1975:4 580
Lokal:
Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 21
73
Direktiven
för delegationen, se I%9 års riksdagsberättelse Fi 64.
Delegationen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft
överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av
delegationens arbete.
Delegationen
har under perioden publicerat en rapport om Företagsdemokrati i de statliga
bolagen - Nuläge och utvecklingsprogram samt fortsatt arbetet med utvärderingen
av försöksverksamheten vid tobaksfabrikerna i Arvika och Härnösand.
Delegationens
framtida verksamhet är beroende av förhandlingar som pågår mellan å ena sidan
Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO) och å andra sidan
Landsorganisationen i Sverige (LO) och Privattjänstemannakartellen (PTK) om
verksamhetens bedrivande inom ett partssammansatt organ.
4.
Närförläggnlngsutrednlngen (11970:16)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 mars 1970 för alt utreda frågor
rörande närförläggning av atomkraftverk (se Post- och Inrikes tidn. den 2 maj
1970):
Ordförande:
Håkansson, Hans E. V., verkställande ledamot
Ledamöter:
Carlbom, Lars E., överingenjör Hedgran, Arne G., avdelningschef Larsson, Yngve
B., direktör Ryman, Jan-Erik, direktör Svensson, Kjell R., kansliråd Wivstad,
O. Ingvar, teknisk direktör
Experter:
Almqvist, Per E. A., tekn. lic. Bringfeldt, Björn T., förste statsmeteorolog
Grimas, Ulf G. A., laborator Kindahl, P. Jan, byrådirektör Nilsson, E. Tore R.,
reaktorinspektör Schuhz, Göran O. H., civilingenjör Thunell, Jörgen S.,
civilingenjör Westeriund, S. Harald, fil. mag.
Sekreterare:
Bergström, Stig O. W., civilingenjör
581 Kommittéer: Industridepartementet 1:5
Bitr.
sekreterare: Green, Nils A. R., ingenjör Thyberg, P. Jan, departementssekreterare
Direktiven
för utredningen, se 1971 års riksdagsberätlelse I 16. Tilläggsdirektiv, se 1972
års riksdagsberättelse 18.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden.
Därutöver har sex sammanträden hållits med utredningens expertgrupp.
Utredningen
har den 12 augusti 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:56) Närförläggning av
kärnkraftverk. Därjämte har utredningen överlämnat ett trettiotal
expertrapporter, som utgör det tekniska underlaget för betänkandet.
Utredningens
arbete har avslutats med utgången av december 1974.
5.
Grafiska kommittén (11970:18)
Tillkallade
enligl Kungl. Maj:ls bemyndigande den 29 juni 1970 för att utföra vissa
undersökningar av den grafiska industrin (se Post- och Inrikes tidn. den 9 juli
1970):
Ordförande:
Jungenfelt, Karl G., professor
Sakkunniga:
Alderin, Erik K., förbundsordförande Gålmark, Per G., direktör Jacobsson, S. E.
O. Nicke, avdelningsdirektör Liden, Lars Y., direktör Lundell, Lars-Erik V.,
ombudsman Moreau, Jan-Erik, pol. mag. Österberg, Rolf V., direktör
Experter:
Adsledt, G. Roland, direktör Johansson, B. Östen, byråchef Kleist, Åke O:,
revisionsdirektör Kulling, Ernst R., direktör Ljung, C. H. T. Johan, direktör
Sekreterare:
Vinell, Lars G., docent
Direktiven
för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse 115.
Kommittén
har under tiden november 1973 - maj 1974 hållit tio sammanträden samt haft
överläggningar med olika organisationer som
1.5 Skr 1975:4 582
berör
kommitténs arbete.
Kommittén har den 10 juni
1974 avgett betänkandet (SOU 1974:34) Grafisk industri i omvandling.
Uppdraget
är därmed slutfört.
6.
Installationsbranschutredningen (11970:21)
Tillkallad
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 december 1970 för en kartläggning och
analys av installationssektorn (se Post- och Inrikes tidn. den 20 februari
1971):
Utredningsman:
Cederwall, Gustav F. E., landshövding
Experter:
Bergvall, K. Lennart, arkitekt Bernhard, Harry B., överingenjör Boysen, Arne,
civilingenjör Hidemark, Bengt Å. H., arkitekt Rengholt, Ulf N., tekn. lic.
Rydh, Olof G. G., pol. mag. Wallin, Allan, avdelningsdirektör Welin, Einar,
direktör
Sekreterare:
Mildner, Erwin A-, fil. lic.
Bitr.
sekreterare: Cederlund, Lars Johan O. B., civilekonom
Direktiven
för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse 113.
Utredningen
har under tiden november 1973 - maj 1974 hållit fem sammanträden.
Utredningen
har den 2 augusti 1974 avgett belänkandet (SOU 1974:47-48)
Installationssektorn.
Uppdraget
är därmed slutfört.
7.
Sveriges internationella byggnadskommitté (In 1970:34)
Tillkallade
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970.med huvudsaklig uppgift att
främja internationelll ekonomiskt, industriellt och tekniskt-vetenskapligt
samarbete inom områdena för byggnadsindustri och byggnadsmaterialindustri,
främst då det gäller bostadsbyggande:
583 Kommittéer: Industridepartementet 1:8
Ordförande:
Cederwall, Gustav F. E., landshövding
Ledamöter:
Antoni, Nils A. T., professor Bergvall, K. Lennart, arkitekt Bernhard, Harry
B., överingenjör Blomqvisl, Gösta N., direktör (t.o.m. den 31 mars 1974)
Eriksson, Olof E., professor Essunger, N. Gunnar R., överingenjör Johnson, Arne
I., professor Karlen, F. Ingvar G. D., direktör Källenius, Sten I. R,,
direktör, f.d. led. av riksdagen Leo, P. Gunnar, direktör Liljefors, B. Anders,
byggnadsråd Lindström, S. Olle, direktör (fr.o.m. den 1 april 1974) Myrlöv, Åke
E., direktör Olsson, Esbjörn O., utredningschef Orlando, A. N. Henning,
arkitekt
Sekreterare:
Grenestedt, E. LennartN., departementsråd
Bitr.
sekreterare: Barenthin, K. Willi S., departementssekreterare
Lokal:
Arbetsmarknadsdepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm,
tel. växel 763 1000
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Kommittén
har den 1 }uli 1974 överförts till industridepartementet.
Inom ramen för ingångna
samarbetsöverenskommelser med Förenta staterna. Japan, Polen, Sovjetunionen och
Ungern har representanter för kommittén deltagit i överläggningar i Sverige och
utomlands med företrädare för vederbörande lands bostads- och byggnadsmyndigheter
m. fl. organ.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
8.
Elutredningen (11971:01)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1971 för att utreda frågor rörande
eldistributionens och elproduktionens organisation (se Post- och Inrikes
tidn..den 24 juni 1971):
Utredningsman:
Lemne, Mats H., landshövding
1:8 Skr 1975:4 584
Experter:
Bergman, Rolf A. G., pol. mag. (t.o.m. den 30 sepiember 1974) Håkansson, Hans
E. V., fil. lic. Lindmark, Lars E., försäkringsdomare Peterson, Tore E. S.,
avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Bitr.
sekreterare: Björk, Jan E., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 september
1974) Lemne-Bergman, Marja E., fil. kand. (t.o.m. den 31 mars 1974)
Lokal:
Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. 763 22
40 (ordföranden), 763 21 98 (bitr. sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1972 års riksdagsberältelse I 14.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 29 sammanträden samt haft
överläggningar med av utredningens arbete berördaparter.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
9.
Dataindustriutredningen (11971:02)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1971 den 24 november 1972 för
utredning rörande näringspolitiska åtgärder på det datatekniska området (se
Post- och Inrikes tidn. den 18 januari 1972):
Ordförande:
Brynielsson, Harry A. B., direktör
Sakkunniga:
Anér, Kerstin, fil. dr, led. av riksdagen Hellberg, D. Kjell V., direktör
Larsson, Y. Allan G., statssekreterare Lidmalm, Tord N. G., direktör Pernelid,
V. Åke E., direktör Pettersson, N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen
Redvall, Knut L., förste sekreterare Wedell, N. Gunnar, direklör
Experter:
Almqvist, Bert A., direktör Brising, Lars H., direktör Bubenko, Janis Jr.,
bitr. professor Dahlqvist, Germund G., professor Danielsson, Per-Erik,
professor Dopping, S. P. Olle, universitetslektor Fröberg, Carl-Erik T.,
professor
585 Kommittéer: Industridepartementet 1:9
Goldberg,
Walter H. G. K. M, professor Gussing, N. Ragnar J., byrådirektör Gällmo, Bengt
W., civilingenjör Hambraeus, Gunnar A., professor Jacobaeus, A. Christian,
direktör Jiewertz, Bengt K-O., civilingenjör Johansson, Hans I., t.f.
organisationsdirektör Langefors, N. Börje, professor Larsson, Hans O.,
byrådirektör Larsson, Torsten A., driftdirektör Lindberg, S. Lennart,
organisationsdirektör Lindeborg, E. G. Lennart, avdelningsdirektör Lindström,
B. E. Gunnar, direktör Lébeck, S. A. Lennart, civilingenjör Magnusson, Björn
H., avdelningsdirektör Mellberg, Kjell, civilingenjör Norrby, P. T. Johannes,
direktör Persson, Staffan, bitr. professor Pettersson, Karl-Henrik,
departementsråd Rullgård, K. Åke, ingenjör Rundkvist, Åsa, pol. mag.
Sem-Sandberg, Sverre G., direklör Sigvardsson, Bejron K. G., överingenjör
Slemme, N. G. Erik, professor Svenonius, Per H., avdelningschef Wendel, Sven
G., sektionschef
Sekreterare:
Wetterholm, Bengt A. W., direktör
Bitr.
sekreterare: Eklund, Ulf R., fil. kand. Ohlin, Tomas, fil. lic.
Direktiven
för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse I 15.
Utredningen
har under tiden november 1973 - april 1974 hållit sju sammanträden. Därutöver
har 13 sammanträden hållits med experter ingående i ett antal referensgrupper.
Utredningen har den 26
april 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:10) Dala och näringspolitik 74.
Uppdraget
är därmed slutfört.
1:10 Skr 1975:4 586
10.
Verkstadsindustridelegationen (11971:03)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1971 för samordning av
utredningsverksamheten rörande verkstadsindustrin (se Post-och Inrikes tidn.
den 18 januari 1972):
Ordförande:
Österberg, Gunnar R., departementssekreterare
Ledamöter:
Björck, Olle, direktör
Edin,
Per-Olov, utredningschef (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Hellström, K. Birger,
direktör
Olsson,
Jan E. A., fil. kand. (t.o.m. den 30 september 1974) Söderberg, Stig J. F.,
ombudsman
Expert:
Johansson, B. Östen, byråchef (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Sekreterare:
Franson, Thomas P., kanslisekreterare
Lokal:
Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. 763 21
08 (ordföranden), 763 21 05 (sekreteraren)
Direktiven
för delegationen, se 1972 års riksdagsberätlelse 116.
Delegationen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden.
Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.
11.1972
års FFV-utredning (11972:02)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 februari och den 14 april 1972 för att
utreda den framtida verksamhetsinriktningen m. m. för förenade fabriksverken
(se Post- och Inrikes tidn. den 20 april 1972):
Ordförande:
Johansson, Knut B. M., förbundsordförande, led. av riksdagen
Sakkunniga:
Granath, Solve, förste ombudsman Malmberg, Eric G., generaldirektör Ottosson,
C. E. Holge, direktör, f.d. led. av riksdagen Sandberg, Lars G.,
förbundsordförande Sundberg, L. Nore, civilekonom
587 Kommittéer: Industridepartementet 1:12
Expert: Hansson, N. Lennart, kansliråd
Sekreterare: Jensen, Birger H. L., organisationsdirektör
Bitr. sekreterare: Tegnér, Per A. A.,
departementssekreterare
Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse
117.
Utredningen har under tiden november 1973 - april 1974
hållit tio sammanträden. Därutöver har ett arbetsutskott inom utredningen
hållit fyra sammanträden.
Utredningen har den 5 juni 1974 avgett belänkandet (SOU
1974:38) FFV Förenade fabriksverken.
Uppdragel är därmed slutfört.
12. Energiprognosutredningen (11972:03)
Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 mars
1972 för all utreda och bedöma den framtida ulvecklingen på energiområdet (se
Post-och Inrikes tidn. den 20 april 1972):
Ordförande: Lyberg, Bengt, landshövding
Sakkunniga: Gradin, Rolf U., civilingenjör Hambraeus,
Gunnar A., professor Håkansson, Hans E. V., fil. lic. Mäler, Karl Göran, docent
Experter som företräder de politiska partierna: Clarkson, Rolf A., direklör,
led. av riksdagen Henningsson, H. Einar G. M., elektriker, f.d. led. av
riksdagen Pettersson, Harald A. L, lantbrukare, led. av riksdagen Sundelin, F.
Bernhard, åkeriägare, led. av rikdagen Svensson, Jörn, planeringsdirektör, led.
av riksdagen Ångström, Rune T., direktör, led. av riksdagen
Övriga experter: Danielson, Nils-Guslaf F., byråchef
Frigren, Suzanne M., departementssekreterare Grimas, Ulf G. A., laborator
Hagson, Carl A., direklör Hannervall, Lars H., överingenjör Holmqvist, Sture
L., kommunalråd
1:12 Skr 1975:4 588
af
Klintberg, Rolf H. F., direktör Lindgren, Claes BL., direktör Lundmark, Nils A.
J., byråchef Sterne, Bengt G., direktör Waldenby, Torbjörn, direktör
Huvudsekreterare:
Höjeberg, Mals O., avdelningsdirektör
Bitr.
sekreterare: Boman, O. Gunilla, byrådirektör
Lindblad,
Carl-Johan V., fil. lic. (fr.o.m. den 25 mars t.o.m. den 30 juni 1974) Sjöblom,
S. Åke, byrådirektör
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse 118.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörts av
utredningens arbete. Dessutom har utredningens experter hållit åtta
sammanträden. Vidare har utredningens ordförande och huvudsekreterare deltagit
i World Energy Conference i Detroit, Förenta staterna, i september 1974.
Ordföranden har också deltagit i ett symposium kring energi- och råvarufrågor i
Paris.
Ulredningen
har den 13 september 1974 avgetl belänkandet (SOU 1974:64-65) Energi 1985 2000.
Uppdraget
är därmed slutfört.
13.
Petroindustriutredningen (11972:04)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april och den 7 juni 1972 för att
utreda frågan om transport, raffinering och förädling av olja och naturgas (se
Post- och Inrikes tidn. den 23 maj 1972).
Ordförande:
Grafsiröm, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör
Sakkunniga:
Carlsson, Arne R., direktör Eidem, Ingmar, tekn. dr
Gustafson,
Sven H., bankkamrer, led. av riksdagen Häll, Karl-Erik, ombudsman, led. av
riksdagen Nettelbrandt, Alfred, direktör Paulsson, G. Valfrid V.,
generaldirektör Tengroth, Bengt T., ordförande i Svenska hamnförbundet Ågren,
Enar, förbundsordförande
589 Kommittéer: Industridepartementet 1:14
Experter:
Carling, Alf G., docent (fr.o.m. den 7 januari 1974) Fredenmark, Gunnar L.,
direktör Gustavsson, S. A. Göran, civilingenjör
Hjorth,
Lars E. A., departementssekreterare (fr.o.m. den 7 januari 1974) Kignell,
Jan-Erik, direktör Thyberg, P. Jan, departementssekreterare
Sekreterare:
Löfgren, Torslen Hj., pol. mag.
Bitr.
sekreterare: Sedvallson, B. Gunnar H., civilingenjör Widell, Lennart G.,
civilekonom
Lokal:
Munkbron 11, 3 tr., 11128 Stockholm, tel. 1167 24 (Löfgren), 11 67 03
(Sedvallsson), 11 66 54 (Widell)
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberätlelse 119.
Kungl.
Maj :t har den 5 april 1974 uppdragit åt utredningen att inom ramen för
direktiven med förtur behandla frågan om den fortsatta raffinaderiutbyggnaden.
I analysen bör även ingå det mesl gynnsamma inlandsalternativet.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheler, organisalioner och andra som berörs av
utredningens arbete. Studieresor har företagits till Nederländerna och Finland.
Utredningen
har den 3 oktober 1974 avgett rapporten (Ds I 1974:7) Petroindustrin i Sverige
- alternativa raffinaderilägen.
Utredningens
arbeie beräknas pågå under hela år 1975.
14.
Pyroteknikutrednlngen (H 1972:05)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 november 1972 för att utreda frågan om
den samhälleliga regleringen på det pyrotekniska området (se Post- och Inrikes
tidn. den 2 december 1972):
Utredningsman:
Hybbinette, Anna-Greta, fil. lic.
Sekreterare:
Agnell-Radhe, Anna-Lisa, byrådirektör
Lokal:
Rosenbad 2, 5 tr:, 103 20 Stockholm, tel. 763 24 12. Postadress:
Handelsdepartementet, Fack', 103 20 Slockholm
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse 115.
Utredningen
beräknas slutföra sill arbete i början av år 1975.
1:15 Skr 1975:4 590
15.1972
års försöksdjursutredning (11972:06)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 16 juni 1972 för utredning rörande
försörjning med djur för vetenskapliga försök (se Post-och Inrikes tidn. den 15
juli 1972):
Utredningsman:
Nilsson, E. Hjalmar, f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen (avliden den 21
mars 1974) Tidblad, BengtG. V.,länsveterinär (fr.o.m. den22mars 1974)
Experter:
Bierke, Pär N., konsulent Juhlin, Rolf, överingenjör Salenstedt, Carl-Rune,
professor Sundberg, L. Nore, civilekonom Wass, Lars A., försöksdjurskonsulent
Sekreterare:
Tidblad, Bengt G. V., länsveterinär (t.o.m. den 21 mars 1974)
Lokal:
Länsveterinärexpeditionen, V:a Kyrkogatan 6. Postadress: Box 169, 871 01
Härnösand, tel. 0611/140 96 eller 0611/29 000
Direktiven
för utredningen, se 1973 års riksdagsberältelse I 21.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 21 sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.
16.
Utredningen (11972:07) rörande vissa frågor inom järn- och stålområdet
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 augusti 1972 för utredning rörande
vissa frågor inom järn- och stålområdet (se Post- och Inrikes tidn. den 25
september 1972):
Ordförande:
Ekström, John E., ekon. lic.
Sakkunniga:
Andersson, K. Börje, kommunalråd Larsson, Y. Allan G., statssekreterare
Lundqvist, Nils, direktör Nabseth, Lars G., direktör Söderberg, Johan, direktör
Åberg, Gunnar, chefingenjör
591 Kommittéer: Industridepartementet 1:17
Experter:
Croneborg, K. O. Rutger, kommerseråd Forslund, Sten H. C, direktör Magnusson,
Egon S. I., ingenjör Thörnberg, Ove V., ombudsman Wohrne, Vulf O., direktör
Sekreterare:
Rydh, Olof G. G., pol. mag.
Lokal:
Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. 763 21
25 (ordföranden), 763 21 00 (sekreteraren)
Direktiven
för ulredningen, se 1973 års riksdagsberättelse I 22.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden.
Utredningen har den 7
oktober 1974 avgelt betänkandet (SOU 1974:78) Stålindustrins framtida
utveckling, Behovel av särskilda undersökningar och information.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.
17.
Utredningen (11972:08) om radioaktivt avfall (Aka-utredningen)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 28 december 1972 den 28 december 1973 för
att utreda frågor om högaktivt avfall från kärnkraftverk (se Post- och Inrikes
tidn. den 10 mars 1973 och den 31 maj
1974):
Ordförande:
Netzén, K. Gösta, f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen
Sakkunniga:
Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Larsson, K. Einar A.,
lantbrukare, led. av riksdagen Larsson, Lars-Gunnar, professor Takman, John O.,
överläkare, led. av riksdagen Westlin, E. Arne, avdelningschef Wijkman, Anders
I. S., sekreterare, led. av riksdagen Wååg, Nils Erik, byggnadsingenjör, led.
av riksdagen Ångström, Rune T., direktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1
januari 1974)
Experter:
Ekevärn, Gunnar, generaldirektör
Hjärne,
Leif R. D., fil. kand. (fr.o.m. den 1 november 1974) Hultgren,Åke V.,fil.lic.
1:17 Skr 1975:4 592
Larsson,
Alf H., civilingenjör
Lindell,
Bo G., professor
Lindgren,
I. Lennart, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 januari
1974)
Mandahl,
K. Bertil G., ingenjör (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Svenke,
J. Erik K., direktör
Sekreterare:
Moding, A. Philip V., planeringsdirektör
Bitr.
sekreterare: Fransson, Hans G. V., byrådirektör (fr.o.m. den 1 maj 1974)
Lokal:
Humlegatan 1 A, 211 27 Malmö, tel. 040/97 35 50 (ordföranden), 97 35 70
(sekreteraren), 97 35 60 (kansliet)
Direktiven
för ulredningen, se 1974 års riksdagsberältelse 119.
Tilläggsdirektiv
(anförande av statsrådet Johansson till slatsrådsprotokollet den 10 maj 1974):
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 tillkallade jag den 25
april 1973 sju sakkunniga för att utreda frågor om hanteringen av högaktivt
avfall från kärnkraftverk. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december
1973 tillkallade jag senare ytterligare två sakkunniga att delta i arbetet. De
sakkunniga skall analysera olika frågor som är av betydelse för den svenska
handlingsberedskapen på områdei.
I
utredningens nuvarande uppdrag ligger inte att särskilt undersöka hanteringen
av låg- och medelaktivt avfall. Ulredningen skall emellertid undersöka i vilken
utsträckning lagring av sådant avfall av lägre aktivitel som kräver särskilda
skyddsåtgärder eller behöver förvaras under relativt långa lidsperioder, kan
samordnas med långtidslagring av högaktivt avfall.
Låg-
och medelaktivt avfall produceras inom samtliga delar av bränslecykeln, dvs.
vid uranbrytning, utvinning av uran, bränsletillverkning, användning av
bränslet i kärnkraftverk och upparbelning av del använda bränslet. Dessulom
produceras dylikt avfall vid sjukhus, industrier, vetenskapliga institutioner
m. fl. som använder radioaktiva isotoper. Det låg- och medelaktiva avfallet
från kärnkraftverk förvaras f. n. på kärnkraftverkets område, medan övrigt
sådant avfall transporteras till Sludsvik, där det tas om hand av AB
Atomenergi.
En
arbetsgrupp beslående av företrädare för bl. a. social- och jordbruksdepartementen,
statens strålskyddsinslitut, statens naturvårdsverk och Aktiebolaget Atomenergi
överlämnade år 1972 till slatens strålskyddsinslitut en rapport med förslag
till riktlinjer för omhändertagande av radioaktivt avfall av låg- och
medelaktiv art. Den årliga mängden sådant avfall beräknades för Sveriges del år
1980 uppgå till ca 15 000 m med en aktivitet av ca 300 000 curie. Enligl
gruppens uppfattning borde radioaktivt avfall från sjukhus, forskningsinstitutioner
och industier behandlas vid en central avfallsanläggning. AB Atomenergis
anläggning i Studsvik angavs som en lämplig plats för central hantering.
Gruppen ansåg atl man på sikt borde sträva efter en central förvaring av alla
typer av aktivt avfall.
Arbetsgruppen
angav ett antal frågor, som borde studeras ytterligare bl. a. frågan om den
slutliga förvaringen av det avfall som skall lagras
593 Kommittéer: Industridepartementet 1:17
under
lång tid, dvs. mer än 30 år.
Sedermera har delegationen
för forskning rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor, KÄRNSÄKFORSK,
påbörjat vissa studier rörande låg- och medelaktivt avfall. Sålunda har
delegationen anslagit medel till ett projekt rörande testmetoder för filter som
skall rena luftburet avfall. Andra projekt berör förbränning av lågaktivt fast
avfall och hantering av halvflytande avfall. För slutlig deponering av fast
avfall skall förutsättningarna för deponering i mark undersökas.
OECD:s
kärnenergiorgan (NEA) har arbetat myckel med frågor om hantering av radioaktivt
avfall, framförallt låg- och medelaktivt avfall. Bl. a. har man nyligen
tillsatt en arbetsgrupp under kommittén för strålskydd och hälsovård för att
utreda frågor rörande radioaktivt avfall.
Ett
sätt att hantera det lågakliva avfallet, som nu används av vissa länder, är
dumpning i havet. I NEA:s regi företas regelbundet dumpningar i Atlanten, där
de medlemsländer som är intresserade av att dumpa lågaktivt avfall går samman
och gemensamt väljer tidpunkl och plats för dumpningen. Denna sker under NEA:s
kontroll.
Dumpningen
är accepterad i internationell rätt. London-konventionen 1972 om förhindrande
av havsförorening genom utsläpp av avfall i haven, som Sverige har ratificerat
(prop. 1973:111, JoU 1973:27, rskr 1973:234), innehåller inle något generellt
förbud mot dumpning i havet av radioaktivt avfall. I konventionen förutsätts
att det internationella atomenergiorganet (IAEA) definierar vilket aktivt
avfall som inte bör dumpas i havet. Vidare ingår i IAEA:s uppdrag att ge
rekommendationer för utfärdandet av nationella tillstånd för dumpning i havet
av radioaktivt avfall. Arbelel med dessa uppgifter pågår f. n. inom lAEA.
Den
svenska lagstiftningen är numera ytiersi restriktiv till dumpning. Lagen
(1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, som Irädde i kraft år
1972, innebär förbud mot dumpning av alla typer av avfall i havet på svenskt
territorialvatten eller från svenskt fartyg även på internationellt vatten
(prop. 1971:160, JoU 1971:68, rskr 1971:308). Kungl. Maj:t kan enligt lagen
medge undantag från dumpningsförbudet.
Med
hänsyn till den svenska lagstiftningen torde förvaring på land under
kontrollerade betingelser vara det alternativ som blir aktuellt för svensk del.
Det är då väsentligt alt klarlägga vilka villkor som bör gälla för lagringen
med avseende på isolering från omgivningen under den tid som avfallet skall
hållas under uppsikt. En fråga i detta sammanhang är t. ex. om visst lågaktivt
avfall kan deponeras inom ett avgränsat område direkt i mark utan
skyddsinneslutning.
Även
om flera behandlings- och deponeringssystem har studerats och praktiserats i
många länder, kvarstår frågan om vilket system som är det bästa för svenska
förhållanden, särskilt med tanke på hanteringen av avfallet på lång sikt.
Slatens
strålskyddsinstitut och delegationen för atomenergifrågor har lillsyn över
efterlevnaden av strålskyddslagen (1958:110) resp. atomenergilagen (1956:306)
och atomansvarighetslagen (1%8:45). Frågan om den långsiktiga förvaringen av
låg- och medelaktivt avfall behandlas inte särskilt i dessa lagar eller i
myndigheternas instruktioner. Det är därför inte helt klarl, vilken av dessa
myndigheter som är ansvarig för lillsyn över långtidsförvaring av delta
radioaktiva avfall. Det är även tveksamt i vilken utsträckning den nuvarande
lagstiftningen läcker detta område.
Mot
den angivna bakgrunden anser jag att utredningens uppdrag nu bÖr utvidgas till
att även omfatta frågor rörande hantering och förvaring av låg-
38 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
1:17 Skr 1975:4 594
och
medelaktivt avfall, inkl. sådant avfall som inte härrör från kärnkraftverk.
De
sakkunniga bör, på liknande sätt som gäller för högaktivt avfall, gå igenom de
tekniska, ekonomiska ocb säkerhelsmässiga problemen i samband med transporter,
behandling och förvaring av det låg- och medelaktiva avfallet. Efter en
genomgång av de behandlings- och deponeringssystem som används utomlands och av
förutsättningarna för avfallsdeposition i Sverige bör de sakkunniga ange
metoder som kan komma ifråga för svensk del för hantering och förvaring av låg-
och medelaktivt avfall. I uppdraget bör även ingå att definiera och avgränsa
ansvaret hos producenter av låg- och medelaktivt avfall.
De
sakkunniga bör vidare behandla frågan om behovet av behandlings-och
deponeringsplatser för låg- och medelaktivt avfall. De bör därvid, från såväl
organisatoriska som samhällsekonomiska utgångspunkter, pröva möjligheterna att
behandla avfallet vid en central anläggning. Därvid bör de sakkunniga också ta
slällning till lämpligheten av all samordna omhändertagandet av det låg- och
medelaktiva avfallet med andra verksamheter inom den kärntekniska sektorn och
speciellt med en eventuell förvaring av högaktivt avfall i Sverige.
De
sakkunniga bör bedöma behovet av tekniska resurser och personal för
omhändertagandet och tillsynen av avfallet. De bör vidare överväga vilka
forsknings- och utvecklingsinsatser som behövs. I uppdragel ingår även frågor
om organisation och finansiering av de nämnda verksamheterna.
Utgångspunkten
skall vara att samlliga kostnader som är förknippade med hanteringen och
förvaringen av aktivt avfall skall bäras av producenterna.
De
sakkunniga bör slutligen undersöka om ytterligare lagstiftning behövs för atl
reglera del juridiska och ekonomiska ansvaret för hantering och lagring av låg-
och medelaktivt avfall.
De
sakkunniga bör beakta de möjligheter som kan finnas till internationellt
samarbete beträffande avfallshanteringen. Därvid bör de sakkunniga särskilt
överväga möjligheten till nordiskt samarbele.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden samt haft
överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av
utredningens arbete. Utredningen har gjort studiebesök i
kärnforskningsstationerna Marcoule, Frankrike, Risö, Danmark och Otnäs,
Finland. Vidare har företrädare för utredningen deltagit i konferenser om
avfallsfrågor i bl. a. Frankrike och Österrike.
Utredningen
har den 24 juni 1974 avgelt en lägesrapport (Ds I 1974:6) Kärnkraftens
högaktiva avfall.
Uiredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
18.
Delegationen (11973:01) för informationssystemet företag -samhälle
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 februari 1973 för att utveckla
informationssystemet samt leda och utvärdera
595 Kommittéer: Industridepartementet 1:18
försöksverksamheten
enligt lagen (1972:826) om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor (se
Post- och Inrikes tidn. den 31 mars 1973):
Ordförande:
Pettersson, Eric B., generaldirektör (t.o.m. den 14 februari 1974) Ribrant,
Gunnar C. H., kansliråd (fr.o.m. den 15 februari 1974)
Ledamöter:
Frid, Sven Rune, byråchef Holmqvist, Åke H., departementssekrelerare Hugosson,
Kurt L, byråchef, led. av riksdagen Karlsson, Bengt Olof, kansliråd Lönnqvist,
Åke S. G., avdelningschef Oscarsson, Gösta H., departementssekreterare
Ledamöter i rådgivande nämnden: Adelsohn, Ulf, borgarråd (t.o.m. den 28
februari 1974) Ahlgren, Nils U., avdelningsdirektör Faxén, Karl-Olof, docent
Hjalmarsson,
Yngve H. J., utredningssekreterare Martin, Gerard E. K., revisor Paulsson,
Gustav V., direktör Pettersson, Bengt A. G., byråchef
Petersson,
Carl-Gunnar, sekreterare (t.o.m. den 28 februari 1974) Ridal, Håkan,
länsarkitekt Royen, Sverre N. H., direktör
Sandebring,
Hans E.,xlirektörsassistent (fr.o.m. den 1 mars 1974) Sillen, Bo S.J\..,
direktör Spendrup', K. Aksel, avdelningschef Wehlin, Sven, andre
förbundsordförande Ågren, Lars O. T., direktör (fr.o.m. den 1 mars 1974)
Experter:
Eriksson-Bergström, Solveig M., byrådirektör (fr.o.m. den 1 mars 1974) Jakoby,
Rein, byrådirektör (t.o.m. den 15 oktober 1974) Magnusson, Leif R.,
avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 mars 1974) Öh, E. Tage,
departementssekreterare (fr.o.m. den 1 mars 1974)
Sekreterare:
Rydberg, N. G. Harald, byråchef
Bitr.
sekreterare: Jakoby, Rein, byrådirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Melin, S.
Ingemar, fil. kand. Öh, E. Tage, departementssekreterare (t.o.m. den 28
februari 1974)
Lokal:
Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel.
växel 763 10 00
1:18 Skr 1975:4 596
Direktiven
för delegationen, se 1974 års riksdagsberältelse I 20.
Delegationen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 19 sammanträden inom
delegationen och fyra sammanträden med den rådgivande nämnden samt haft
överläggningar med myndigheler, organisationer och andra som berörs av
verksamheten. Därutöver har 31 sammanträden hållits i mindre arbetsgrupper för
rapportsystemet samt för information från och mellan samhällsorganen.
Delegationen
har utarbetat rekommendationer och instruktioner samt sammanställt promemorior
till ledning för arbetet vid de myndigheter, främst länsslyrelserna, som berörs
av informationssystemet. Enkäter har genomförts under våren och hösten 1974
omfattande alla större och medelslora industriföretag. Tabellredovisningar av
höstenkäten 1973 och av vårenkäten 1974 har utarbetats och tillställts berörda
företag. Delegationen tog under våren 1974 initiativ till en informaiion från
länsstyrelserna och kommunerna till berörda företag. Skriftlig information har
hittills utsänts av samtliga länsstyrelser och av 60 kommuner.
Delegationens
arbete kommer att pågå under den av statsmakterna beslutade försöksperioden
till utgången av juni år 1976.
19.
Organisationskommittén (11973:02) för statens industriverk och SIFU
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars 1973 med uppgift att dels vidta
de förberedelser som fordras för alt slalens industriverk skall kunna börja sin
verksamhet den 1 juli 1973, dels utarbeta organisationsförslag vad gäller
integrationen mellan statens indusiriverk och statens institut för
företagsutveckling (SIFU) samt den ökade regionaliseringen av institutets
nuvarande verksamhet (se Post-och Inrikes tidn. den 5 maj 1973):
Ordförande:
Hagström, Tony G., statssekreterare
Vice
ordförande: Pettersson, Eric B., generaldirektör
Ledamöter:
Bruno, Gösta F., överdirektör Lindstedt, Anders, kommerseråd Resare, Bengt C.
M., överdirektör Ribrant, Gunnar C. H., kansliråd
Experter:
Ekström, Bert O., byråchef Johansson, Tore B., utbildningskonsulent
597 Kommittéer: Industridepartementet 1:20
Lindkvist,
Bertil A. H., civilingenjör Magnusson, Gunnar T., avdelningsdirektör Personne,
Jon M., avdelningsdirektör Peterson, Tore E. S., avdelningsdirektör Rundquist,
Gerhard I. A., kansliråd Sandström, Kjell H. F., departementssekreterare
Thorsén, E. H. Olov, byrådirektör
Sekreterare:
Sohlman, P. Michael S. R:son, departementssekreterare Söderberg, Bo K. G.,
departementssekreterare
Direktiven
för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse 121.
Kommittén
har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit fem sammanträden.
Enligt
statsmakternas beslut har statens institut för företagsutveckling den 1 juli
1974 inordnats i statens industriverk.
Uppdragel
ar därmed slutfört.
20.
Delegationen (11973:03) för naturgasfrågor
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 för alt samordna den svenska
utrednings- och förhandlingsverksamheten m. m. avseende import av naturgas till
Sverige:
Ordförande:
Grafsiröm, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör
Ledamöter:
Ekberg, J. Göran, direktör Glimstedt, Ulf K. J., direktör Gradin, Rolf U.,
civilingenjör Holmqvist, Slure L., kommunalråd Nordström, Bengt,
planeringsdirektör Philipson, P. Göran, direktör Sköld, Per I., direktör
Experter:
Berling, Sven, direklör Ekberg, Erik G., direktör Elmberger, Per G., direklör
Lindgren, Claes B. L., direklör Persson, Ernst G., jägmästare Thyberg, P. Jan,
departementssekreterare
1:20 Skr 1975:4 598
Sekreterare:
Gornitzka, Gunnar, civilingenjör
Lokal:
Statens vattenfailsverk. Jämtlandsgatan 99, 162 87 Vällingby, tel. växel 87 00
00 el. växel 763 10 00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Delegationen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden.
Särskilda
arbetsgrupper har bildats för bl. a. kontakter med tänkbara leverantörer av
naturgas.
Delegationens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
21.
Organisationskommittén (11973:04) för Sveriges geologiska undersökning
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 april 1973 med uppgift att lägga fram
förslag om ändrad organisation m.m. vid Sveriges geologiska undersökning (SGU)
(se Post- och Inrikes tidn. den 12 maj 1973):
Ordförande:
Svahn, Hans L., expeditionschef
Ledamöler:
Ekevärn, Gunnar, generaldirektör Engman, Jan G., avdelningschef Lindbergson,
Karl Albert, generaldirektör Rundquist, Gerhard 1. A., kansliråd
Experter:
Back, Östen S., bergsingenjör Björkman, Gunnar-Arne, avdelningdirektör Ottoson,
Dan A., assistent Skoglund, E. Roland, avdelningsdirektör Vessby, Erik J. M.,
fil. kand.
Sekreterare:
Östensson, Olle, kanslisekreterare
Direktiven
för kommittén, se 1974 års riksdagsberältelse 123.
Kommittén
har under tiden november 1973 - januari 1974 hållit nio sammanträden.
Kommillén
har den 17 januari 1974 avgelt belänkandel (Ds I 1974:1) SGU:s framtida
organisation.
S99 Kommittéer: Industridepartementet 1:22
Enligt
statsmakternas beslut har en ny organisation införts vid SGU den 1 juh 1974.
Uppdraget är därmed slutfört.
22.
Teknikupphandlingskommittén (11973:05)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att utreda frågor om
offentlig upphandling och teknisk utveckling (se Post- och Inrikes tidn. den 23
juli 1973):
Ordförande:
Aler, Bo A. A., direktör
Ledamöter:
Gustavsson, Åke G., avdelningschef Ribrant, Gunnar C. H., kansliråd Uhler, Jan
E., planeringsdirektör
Experter:
Bergström, Lars E. R., direktör Larsson, Torsten A., driftdirektör
Lébeck,
S. A. Lennart, civilingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Rey, Lars H.,
civilingenjör Smedsfelt,,K. Sigvard, överingenjör
Wallin,
H. Roland, hovrättsassessor (fr.o.m. den 23 september 1974) Wiik, Curt H.,
avdelningsdirektör Wikstrand, Rolf A. I., avdelningschef
Sekreterare:
Haegermark, C. Harald, civilingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Bitr.
sekreterare: Lindgren, E. Folke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 11 februari
1974)
Lokal:
Styrelsen för teknisk utveckling, Liljeholmsvägen 32, Fack, 100 72 Stockholm,
tel. 19 01 50 (sekreteraren)
Direktiven
för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse 124.
Kommittén
har under liden december 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft
överläggningar med myndigheter, utredningar, kommunala och landstingskommunala
organ, organisationer och företag som berörs av kommitténs'arbete. Därutöver
har ett antal sammanträden hållits i mindre arbetsgrupper för speciella frågor.
Kommitténs
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
1:23 Skr 1975:4 600
23.
Energiprogramkommittén (11973:06)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 november och den 28 december 1973 för
att utarbeta förslag till forsknings- och utvecklingsprogram inom energiområdet
(se Post- och Inrikes tidn. den 5 januari och den 23 november 1974):
Ordförande:
Lindmark, A. Lars G., direktör (fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 31 oktober
1974) Wennerberg, Sigfrid B., överingenjör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Ledamöter:
Burenstam Linder, H. M. Staffan, docent, led. av riksdagen (fr.o.m. den I
januari 1974)
Hambraeus,
Gunnar A., professor (fr.o.m. den 1 januari 1974) Nilsson, Kjell O. H., filare,
led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sjönell, P. Bengt G., direktör,
led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Svensson,
Jörn, planeringsdirektör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Tham,
Carl C. W., partisekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Thorsson, Inga M.,
statssekreterare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Wennerberg,
Sigfrid B., överingenjör (fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 31 oktober 1974)
Experter:
Adamson, Bo L., professor (fr.o.m. den 11 mars 1974) Broms, Bo K. F., direktör
(fr.o.m. den 11 mars 1974) Danielson, Nils-Gustaf F., byråchef (fr.o.m. den 1
mars 1974) Eidem, Ingmar, tekn. dr (fr.o.m. den 11 mars 1974) Eriksson, Olof
E., professor (fr.o.m. den 1 mars 1974) Frigren, Suzanne M.,
departementssekreterare (fr.o.m. den 9 januari 1974)
Hidemark,
Bengt Å. H., professor (fr.o.m. den 11 mars 1974) Karsberg, Åke L., teknisk
direktör (fr.o.m. den 1 mars 1974) Lind, L. Cari-Erik, tekn. lic. (fr.o.m. den
9 januari 1974) Lundqvist, Dick O. R., direktör (fr.o.m. den 1 mars 1974)
Margen, Peter H. E., överingenjör (fr.o.m. den 9januari 1974) Nordström, Bengt,
planeringsdirektör (fr.o.m. den 9 januari 1974) Persson,Göran A-, byråchef
(fr.o.m. den 11 mars 1974) Starfelt, Nils G., professor (fr.o.m. den 9 januari
1974) Stranden, Per-Olof, professor (fr.o.m. den 1 mars 1974) Wilhelmsson, K.
Hans B., professor (fr.o.m. den 1 mars 1974)
601 Kommittéer: Industridepartementet 1:23
Sekreterare:
Boysen, Arne, civilingenjör (fr.o.m. den I februari 1974) Hedén, Kurt B.,
förste byråingenjör (fr.o.m. den 9 januari 1974) Nordlöf, Gunnar A. N.,
civilingenjör (fr.o.m. den 9 januari 1974)
Bitr.
sekreterare: Johanson, Bo C, civilingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Sidenbladh, Thomas P., civilingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1974)
Lokal:
Munkbron 17,111 28 Stockholm, tel. 763 1946
Direktiven
för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse 125.
Tilläggsdirektiv
(anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet den 8 november
1974):
Den
28 december 1973 tillkallade jag med slöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande en
programkommitté (I 1973:06) för att utarbeta förslag till forsknings- och
utvecklingsprogram inom energiområdet. De sakkunniga, som antog namnet
energiprogramkommiltén (EPK), har den 2 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU
1974:72) Energiforskning program för forskning och utveckling. Till
betänkandet har fogats elt omfattande expertmaterial m. m. (SOU 1974:73-76 och
Ds 11974:8). EPK:s betänkande remissbehandlas f. n.
Det
av EPK föreslagna huvudprogrammet avser behov av forskning och utveckling (FoU)
inom energisektorn i dess helhet. EPK har emellerlid framhållit att förslaget i
vissa delar är baserat på ett ofullständigt bakgrundsmaterial och att
ytterligare utredningar behövs. Enligt kommitténs mening bör bl. a. behovel av
och kostnaderna för sådana prototyp- och demonstrationsanläggningar som krävs
för alt omsätta och föra ut FoU-resullat i praktiken preciseras. EPK föreslår
vidare alt uppläggning och organisation av elt av programmen, allmänna
energisystemstudier, klarläggs genom en tvåårig förstudie.
Jag
delar uppfattningen att ytterligare utredning av dessa frågor är nödvändig
innan ställning kan tas till EPK:s förslag. Eftersom kontinuitet i
utredningsarbetet är önskvärd bör EPK få i uppdrag att utreda dem.
I
fråga om prototyper och demonstrationsanläggningar bör EPK utreda behovet av
och kostnaderna för sådana anläggningar som kan förväntas bidra till att sanbbt
öka tillgången på energi eller effektivisera dess användning genom alt nu
befintliga FoU-resullat förs ut till praktisk användning.
Jag vill
i sammanhanget erinra om att slatens utvecklingsfond och i viss mån Sveriges
investeringsbank tillkommit för att möta det finansieringsbehov som finns i
detla led av den tekniska utvecklingskedjan. EPK bör därför undersöka om
nyssnämnda anläggningar kan finansieras via dessa två organ. Kan delta inte ske
för vissa angelägna projekl bör EPK närmare utreda vilka hinder som föreligger
för deras förverkligande.
Innan
slällning kan las till EPK:s förslag om allmänna energisystemsludier bör EPK
utarbeta förslag till plan för en eventuell förstudie av det slag som
beskrivits i betänkandet. I enlighet med vad jag framhållit i direktiven till
EPK bör här inte innefattas forskningsbetonad utredningsverksamhet eller
systemanalys som olika myndigheter bedriver eller behöver bedriva för att
fullgöra sitt reguljära arbete. Samråd bör ske
1:23 Skr 1975:4 602
med
slatens industriverk, som f. n. arbetar med utveckling av ekonomiska modeller
för energisektorn. EPK bör även göra sig underrättad om närliggande verksamhet
som bedrivs inom andra organ, t. ex. finansdepartementet. Industrins
utredningsinstitut och Handelshögskolan i Stockholm.
EPK bör beakta vad som
inom här angivna områden kan komma fram vid remissbehandlingen av betänkandet.
De sakkunniga bör bedriva
arbetet skyndsamt. En första redovisning av behovet av prototyper och
demonslrationsanläggningar och de ekonomiska konsekvenserna av dessa bör ske
senast den 15 januari 1975.1 övrigt bör resultatet av arbetet redovisas senasi
den 1 juni 1975.
Kommittén
har under tiden januari - september 1974 hållit nio sammanträden.
Kommittén
har den 2 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:72-76, Ds I 1974:8)
Energiforskning - program för forskning och utveckling.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
24.
Forsknlngsavgiftskommittén (11974:01)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 mars 1974 rörande finansiering av stöd
till industriell forskning och ulveckling (se Post- och Inrikes tidn. den 18
april 1974):
Ordförande:
Resare, Bengt C. M., överdirektör (fr.o.m. den 17 april 1974)
Ledamöter:
Hammarberg, Sven O., ombudsman, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)
Jordan,
Kerstin R., redaktör, led.av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974) Ljung, Lars
U., utredningssekreterare (fr.o.m. den 17 april 1974) Olsson, Johan A.,
fabrikör, f.d. led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)
Petzäll,
Ingvar A., direktör (fr.o.m. den 17 april 1974) Träff, Sven-Olof A., direktör,
led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)
Experter:
Bredin, Lars A. G., hovrättsassessor (fr.o.m. den 17 april 1974) Hambraeus,
Gunnar A., professor (fr.o.m. den 1 juli 1974) Hjorth, Lars E. A.,
departementssekreterare (fr.o.m. den 17 april 1974) Lindeborg, E. G. Lennart,
avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Pantzerhielm, Sigge-Wilhelm,
byråchef (fr.o.m. den 1 juli 1974)
Sekreterare:
Cederlund, Lars Johan O. B., civilekonom (fr.o.m. den 1 juli 1974) Snellman, Bo
K., byrådirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974)
603 Kommittéer: Industridepartementet 1:24
Lokal:
Lilla Nygatan 4, 1 tt., 11128 Stockholm, tel. växel 763 1000 (ordföranden även
20 34 28)
Direktiv
(anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet den 29 mars 1974):
Inom
industrin bedrivs en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet (fou).
Enligt statistiska centralbyråns undersökningar utfördes år 1971 fou inom
industrin till elt värde av 1 590 milj. kr. Motsvarande belopp åren 1963 och
1%9 var 730 resp. 1 130 milj. kr. Utvecklingen mellan åren 1963 och 1971
innebar således i löpande priser mer än en fördubbling värdemässigt selt, medan
beloppet ökade med drygt 40 % mellan åren 1969 och 1971. Den reala
ökningstakten är dock lägre, vilket belyses bl. a. av att antalet årsverken i
industrins fou-verksamhet ökade med 16% mellan åren 1%9 och 1971 och uppgick
till drygt 17 000 sistnämnda år.
Fou är ojämnt fördelad
inom industrin. Förelag med mer än 1 000 anställda svarar för fyra femtedelar
av kostnaderna, medan endast 3 % faller på företag med mindre än 50 anställda.
Av olika branscher dominerar läkemedelsindustri, elektroindustri, bilindustri,
flygindustri samt maskinindustri, med en sammanlagd andel på drygt tre
fjärdedelar.
Kostnaderna för fou
bedriven inom industrin täcks till övervägande del av industrin själv. År 1971
svarade egenfinansieringen för 86 %. Av återstoden finansierade staten drygt
200 milj. kr. (13 %), varav mer än 180 milj. kr. avsåg militära ändamål.
Staten stöder industrins
fou i andra former än genom direkta bidrag. År 1971 gick således 470 milj. kr.
av statliga medel till forsknings- och utvecklingsverksamhet méd anknytning
till industrin. I detta belopp ingår förutom de nämnda 200 milj. kr. såväl
direkta anslag över statsbudgeten som medel fördelade av olika statliga organ,
t. ex. forskningsråd, forskningsinstitut, fonder och myndigheter. Av de direkta
statsanslagen om drygt 100 milj. kr. avsåg huvuddelen (70 milj. kr.) fou inom
atomenergiområdet. Återstående belopp, ca 170 milj. kr., kom till användning
bl. a. inom affärsverk, branschforskningsinstilut och branschorganisationer.
Det aktiva samhälleliga
stödet till industriell fou har byggts ut och systematiserats under senare år.
Tillkomsten av styrelsen för teknisk utveckling (STU) år 1968 innebar att en
central myndighet upprättades för det tekniska utvecklingsstödet genom samordning
av flera, tidigare fristående, organ. Anslagen till STU har ökat från 63 milj.
kr. budgetåret 1968/69 till 178 milj. kr. budgetåret 1973/74. För budgetåret
1974/75 har föreslagits 211 milj. kr. STU:s verksamhei sker i form av
finansiellt stöd till teknisk forskning samt industriell kollektiv forskning
och utvecklingsarbete. Delta stöd fördelas på olika behovsområden såsom
energiteknik, materialteknik, socialteknik och miljövårdsteknik. Medlen har
flera olika slags mottagare, bl. a. enskilda forskare och innovatörer,
institutioner vid universitet och högskolor, företag, branschorganisationer och
forskningsinstitut. STU ombesörjer vidare vissa funktioner som befrämjar den
tekniska utvecklingen, t. ex. rådgivnings- och förmedlingsverksamhet av olika slag.
I syfte att komplettera
STU:s insatser inrättades den 1 juli 1973 statens utvecklingsfond. Fonden skall
lämna lån med villkoriig återbetalningsskyldighet till invesieringar inom
industrin för utveckling av nya produkter, processer eller sysiem. Insatserna
skall koncentreras på det vanligen kapilalkrävande skedet mellan utveckling och
exploatering. Som exempel
1:24
Skr 1975:4 604
kan
nämnas tillverkning av prototyper, uppförande av referensanläggningar samt
anpassning av produktionsutrustning. Fonden har tillförts 30 milj. kr. för sitt
första verksamhetsår. Samma belopp har föreslagils bli tillfört för
verksamhetsåret 1974/75.
Norrlandsfonden
verkar inom de fyra nordligaste länen med etl brett register av åtgärder, bl.
a. stöd till fou inom industrin. Fonden har sedan år 1962 satsat närmare 70
milj. kr. på industriell utveckling.
Enligt
överenskommelse mellan de nordiska länderna barden 1 juli 1973 bildats en fond,
vars syfte är att främja tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete med
industriell inriktning och av gemensamt intresse för två eller flera nordiska
länder. Fonden skall tillföras totalt 50 milj. kr., varav 10 milj. kr. för del
första verksamhetsåret. Sverige skall svara för 45 % av bidragen till fonden.
Arbetarskyddsfonden
ger stöd till praktiskt inriktad forskning och utveckling och har möjlighet att
stödja projekt så långt i produk-utvecklingen som behövs för att garantera att
en ny teknisk lösning kan komma i praktisk tillämpning.
Genom
Svenska utvecklings AB (SU) har slaten direkt engagerat sig i utveckling och
exploatering av tekniska idéer. Bolagel har lill uppgift alt utveckla,
tillverka och marknadsföra nya produkter, processer och system, särskilt sådana
som tillgodoser angelägna samhällsbehov. SU-gruppen har hittills tillförts statliga
medel om ca 40 milj. kr.
Vid
sidan av de nämnda organens verksamhet stöder slaten industriell fou på ett
flertal andra sätt. Särskilda bolag har bildats för verksamhet inom områden som
kräver avancerad teknisk utveckling. AB Atomenergi bedriver fou inom
kärnkraftområdel. Svenska rymd AB svarar för vissa funktioner inom rymdområdet.
ELLEMTEL utvecklings AB utför forskning och utveckling inom
telekommunikationsområdet.
Industrins
fou-verksamhet främjas också genom särskilda skatteavdrag. År 1971 infördes
särskild skattefrihet för bidrag från industrin till vissa institutioner, bl.
a. Ingenjörsvetenskapsakademien. Dessa regler kompletterades år 1973 med
beslämmelser om särskilt forskningsavdrag vid beskattningen. Avdrag får göras
med 10 % av de totala kostnaderna för fou inom industriföretag plus 20 % av
ökningen från föregående år.
Fr.
o. m. år 1972 kan Kungl. Maj:t medge att bidrag m. m. från ett företag till ett
annat betraktas som avdragsgill kostnad i skattehänseende, om verksamhelen är
av väsentlig samhällsekonomisk betydelse. Avsikten härmed är att gynna nya
former av fou-samarbete mellan staten och näringslivet samt mellan enskilda
företag.
En
viktig utgångspunkt för slatens insatser på den industriella forskningens och
utvecklingens områden har varit att vidmakthålla och stärka den svenska
induslrins internationella konkurrenskraft och därmed trygga produktionens och
sysselsättningens utveckling inom industrin. Detta gäller allt framgent och
ställer fortsatta krav på innovationsfönnåga, teknisk utveckling och
specialisering i vår industri. Till detta kommer en fortsatt strävan till
ulveckling av teknik på angelägnaamhällsområden som vård, undervisning,
transporter och miljövård.
Som
redovisats, gör statsmakterna slora insatser i många former för alt
tillförsäkra industrin resurser för fou-ändamål. Samtidigt har den lidigare
genomgången visal, att etl flertal former för finansiering av de statliga
fou-insatserna successivt har utvecklats. Det kan finnas anledning att nu
närmare se över dessa olika finansieringsformer, med syfte att pröva
605 Kommittéer: Industridepartementet 1:24
ändamålsenliga
vägar för den framlida finansieringen av de slalliga insatserna.
Mot
denna bakgrund förordar jag att särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda
hur det statliga slödet till induslielll fou-arbete skall utformas och
finansieras.
Det
statliga stödet finansieras f. n. huvudsakligen med skattemedel. Det finns nu
anledning pröva andra meioder atl finansiera fou-insatserna. Som redan
framgått, varierar industrins fou betydligt mellan företag av olika storlek och
i olika branscher. Detta gäller såväl de egenfinansierade som de slatligl
stödda fou-insatserna. Det är bl. a. därför motiverat att överväga om olika
företagskategoriers bidrag till finansieringen bör differentieras.
Avgiftsfinansiering torde i delta avseende särskilt böra övervägas.
En
central uppgift för de sakkunniga är därför att överväga i vilken grad
finansieringen av industriell fou bör ske medelst avgifter. Hittills har denna
metod använts när det är fråga om att stödja sådana aktiviteter vilkas resultat
kan förväntas beröra eller komma alla betalande lill godo på ett eller annat
sätt. Som exempel kan nämnas byggnadsforskningsavgiften och
arbelarskyddsavgiften. Med undantag av ett program för ökad säkerhet vid
kärnkraftproduktion, till vilket alla berörda kraftproducenter bidrar, har
avgiftsmetoden ännu inte använts inom industrin. Fou-insatser med direkl sikte
på exploatering inom något eller några industriföretag finansieras så gott som
helt antingen av vederbörande företag själva med egna vinster och lån eller med
statliga medel. Exempel på det sistnämnda är STU:s insatser för industriellt
utvecklingsarbete, statens utvecklingsfond och Norrlandsfonden. För egen del
anser jag det befogat att överväga avgiftsfinansiering även av det statliga
stöd till fou inom industrin som lämnas via dessa organ.
Redan
med hänvisning till gällande praxis kan med fog hävdas alt stora delar av STU:s
verksamhei borde kunna avgiftsfinansieras på samma sätt som sker beträffande
byggnadsforskningen och arbelsmiljöforskningen. Inemot två tredjedelar av
anslagen till STU går nämligen vidare lill ändamål vars resultat är offentliga
och användbara för stora förelagsgrupper, t. ex. stödet till högskolor och
branschforskning. Från flera håll har framförts uppfattningen att resurser även
för övrigt fou-arbete borde kunna åstadkommas genom avgifter på industrin.
Detta skulle öka möjligheterna till långsiktiga satsningar och stärka
samhällets inflytande över fou-satsningarnas inriktning i enlighet med de
sociala målen för samhällsutvecklingen. Sedd som helhet bör industrin ha ett
starkt intresse av att den tekniska nivån inom landet är hög och alt
innovationer kommer till stånd.
De
sakkunniga bör beakta behovel av teknisk utveckling inom de mindre och
medelstora förelagen. Det är av vikt att dessa företag bedriver fou och
utnyttjar fou-resultat i tillräcklig omfattning. I fråga om exempelvis
branschforskning har framförts förslag att använda avgiftsfinansiering som
alternativ till avtalsmässig finansiering.
De
sakkunniga bör vidare utreda tekniska frågor i samband med etl avgiftssystem,
såsom avgiftsunderlag, vilka som skall vara avgiflspliktiga och administration.
När det gäller avgiftsunderlag kan konstateras atl såväl byggnadsforsknings-
som arbetarskyddsavgiften baseras på lönesumman (f. n. 0,5 % resp. 0,1 %) och
atl uppbörden är samordnad med yrkesskadeförsäkringen i båda fallen. Även andra
modeller är dock tänkbara. Framför allt torde en anknytning till
mervärdeskattesystemet kunna komma i fråga. En del invändningar av teknisk
natur mot ett sådant arrangemang som tidigare funnits torde numera i allt
väsentligt vara undanröjda. Av intresse är möjligheten att vid en samordning av
fou-
1:24
Skr 1975:4 606
avgifter
med mervärdeskattesystemet beräkna dem som andel av såväl omsättning som
förädlingsvärde (mervärde). De sakkunniga bör som huvudalternativ arbeta med
förädlingsvärde, arbetskraft och omsättning som avgiftsunderlag. De sakkunniga
bör dock vara oförhindrade alt överväga och utarbeta förslag även beträffande
exempelvis vinst eller produktionskapital som beräkningsunderlag för
avgifterna.
De
sakkunniga bör lämna förslag även beträffande lämplig administrativ utformning
av elt avgiftssystem innefattande bl. a. uppbörd och förvaltning av medel.
De
sakkunniga bör, om så bedöms lämpligt, kunna redovisa sitt arbeie i form av
delrapporter.
Kommittén
har under tiden april - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Kommitténs arbeie
beräknas pågå under hela år 1975.
25.
Mineralpolitiska utredningen (11974:02)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 mars 1974 för att utreda den
långsiktiga hushållningen med mineralresurser (se Post- och Inrikes tidn. den
26 april 1974):
Ordförande:
Frithiofson, Karl A. F., landshövding (fr.o.m. den 17 april 1974)
Sakkunniga:
Ekevärn, Gunnar, generaldirektör (fr.o.m. den 17 april 1974) Glimnér, J. Erik,
hemmansägare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)
Lorenlzon,
B. Gustav L., ombudsman, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)
Neyman,
Thorsten L., bergsingenjör (fr.o.m. den 17 april 1974) Nilsson, Tore U.,
predikant, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974) Nygren, Arne J.,
redaktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974) Ribrant, Gunnar C. H.,
kansliråd (fr.o.m. den 17 april 1974) Strömberg, Karl-Erik J., skoldirektör,
led. av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974) Sundström, M. Gudrun, fru, led.
av riksdagen (fr.o.m. den 17 april 1974)
Experter:
Almgren, E. E. Gunnar, professor (fr.o.m. den 1 december 1974) Arvidsson, Sven,
byrådirektör (fr.o.m. den 1 september 1974) Asplund, E. Olof I., direktör
(fr.o.m. den 1 oktober 1974) Bergdahl, Tommy K., överingenjör (fr.o.m. den 1
oktober 1974) Blomkvist, N. Magnus, överingenjör (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Boman, Jan E., direktör (fr.o.m. den 15 juni 1974) Börresen, Tom B., direktör
(fr.o.m. den 23 oktober 1974)
607 Kommittéer: Industridepartementet 1:25
Fernheden,
Göthe A. S., direktör (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Forssberg, K. S. Eric,
professor (fr.o.m. den 1 december 1974) Hébner, Helmutb, chefsgeolog (fr.o.m.
den 19 augusti 1974) Kautsky, Gunnar F. H., fil. dr (fr.o.m. den 19 augusti
1974) Ljunggren, Sven E., överingenjör (fr.o.m. den 19 augusti 1974) Norén,
Nils-Erik, fil. dr (fr.o.m. den 19 augusti 1974) Parasnis, Datlratray S.,
professor (fr.o.m. den 1 december 1974) Shaikh, Naz Ahmed, l:e statsgeolog
(fr.o.m. den 19 augusti 1974) Skantze, Hugo, direktör (fr.o.m. den 23 oktober
1974) Svensson, Sven H., fil. kand. (fr.o.m. den 23 oktober 1974) Vinell, Lars
G., docent (fr.o.m. den 23 oktober 1974) Wallman, Folke V., överingenjör
(fr.o.m. den 19 augusti 1974) Wredenfors, H. E. Walter, direktör (fr.o.m. den 1
oktober 1974) Östensson, Olle, kanslisekreterare (fr.o.m. den 1 maj 1974)
Sekreterare:
Sundström, S. Åke A., departementssekreterare (fr.o.m. den 1
september 1974)
Bitr.
sekreterare: Anell, Kerstin, byrådirektör (fr.o.m. den 1 november t.o.m. den 31
december 1974)
Hallgren,
Ulf, 1 :e statsgeolog (fr.o.m. den 19 augusti 1974) Hollander, Erttst E., civilekonom
(fr.o.m. den 17 september 1974)
Lokal:
Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel
763 10 00
Direktiv
(anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet den 29 mars 1974):
Sverige
är förhållandevis rikt på malm och andra mineralresurser. De geologiska
förutsättningarna i olika delar av landet, särskilt i övre Norrland och i
Mellansverige, är gynnsamma för förekomster av både järn- och sulfidmalmer.
Sverige är en betydande järnmalmsproducent och också en av' de viktigasie
exportörerna av järnmalm. Vad gäller andra mineralprodukter är Sveriges
ställning mindre betydelsefull i elt internationelll perspektiv. Vårt land är
självförsörjande med avseende på bl. a. bly- och zinkmalm. Förädling av
zinkmalm till metall förekommer dock inte i Sverige. Brytningen av kopparmalm
tillgodoser en betydande del av Sveriges behov. Utvinningsbara tillgångar av t.
ex. aluminium, tenn och krom saknas däremot. Värdet av den totala svenska
malmexporlen uppgick för år 1971 till ca 1 500 milj. kr.
Vad
gäller metaller är förhållandena något mer komplicerade. I Sverige förekommer
produktion av metaller vilkas malmer inte bryts här. Såväl importen som
exporten av obearbetade metaller är slor i förhållande till produktionen. Delta
beror framför allt på att de olika metallerna förekommer i ett flertal olika
varianter och som beståndsdelar i-olika legeringar. Produktion av samtliga
dessa varianler förekommer knappast i något enskilt land.
1:25
Skr 1975:4 608
Den
svenska brytningen av s. k. induslrimineral, dvs. mineraliskaämnen utom malmer
och mineralbränslen, kan f. n. inte lillgodose landels behov. Importöverskottet
inom denna varusektor är av storleksordningen 200 milj. kr. Förutsättningarna
för utvinning av industrimineral i Sverige liksom deras ekonomiska betydelse
varierar starkt mellan olika mineral.
Utrikeshandeln
med mineraliska ämnen är betydande. Underden senaste tioårsperioden har
utrikeshandeln med mineraliska ämnen och metaller, exkl. fossila bränslen,
svarat för omkring 15 % av såväl Sveriges utrikeshandel som den totala
världshandeln.
För
den svenska mineralpoliliken kan flera mål slällas upp. Det primära målet bör
vara alt åsiadkomma en försörjning med mineralråvaror genom exploatering av
inhemska tillgångar eller genom import som tillgodoser Sveriges behov på
ekonomiskt mest förmånliga sätt. Frågan om återvinning är härvid av väsenllig
betydelse. Elt annat mål bÖr vara att främja utnyttjande av inhemska
fyndigheter och härigenom möjliggöra export av malm och produkter av bearbetade
mineral. Vidare bör mineralpolitiken syfta till att låta samhället erhålla en
del av mineralproduklionens värde. Det bör slulligen vara ett mål för
mineralpolitiken att se lill att utvinning och förädling sker på elt rationellt
sätl och under hänsynslagande till kraven på en god arbetsmiljö, god yttre
miljö och regional balans.
Staten
förfogar över en rad medel för att förverkliga de mål som nu angetts. Hit hör
rättslig reglering och kontroll grundad på denna, stimulansåtgärder av olika
slag samt statlig företagsverksamhet.
Vad
gäller rätten att utnyttja mineraltillgångar finns tre olika system i modern
minerallagstiftning, nämligen jordäganderätlssystemet, koncessionssystemet och
inmutningssystemet.
Enligt
jordäganderättssystemet lillkommer rätten att utnyttja mineral-fyndigheter
ägaren av den mark där de påträffas. Koncessionssystemet innebär att rätt alt
söka efter och bearbeta mineralfyndigheler upplåts efter prövning av statlig
myndighet. Inmulningssystemel innebär att den som upptäcker en mineraltillgång,
och anmäler delta, får rätt atl utnyttja tillgången.
1
svensk rätt tillämpas alla dessa tre syslem. Enligt gruvlagen (1938:314, ändrad
senasi 1973:570) gäller inmutningssystemet för vissa i lagen uppräknade
mineral, bl. a. koppar-, bly- och järnmalm. Detta innebär som nämnts att var
och en har en principiell rätt all undersöka och bearbeta mineralfyndigheter på
egen eller annans mark. Kan inmutaren visa att det finns en brytvärd fyndighet
inom det undersökta området, har han också rätt att bli anvisad arbetsområde,
s. k. utmål, där han får bryta och tillgodogöra sig fyndigheten. Nuvarande
gruvlag ger staten rätt att della med hälften i enskilda utmål genom s. k.
kronoandel. Staten får härigenom rätt att tillsammans med den enskilde investera
i och uppbära vinst av gruvbrytningen. I utmål som tillkommit enligt den
lagstiftning som gällde före år 1940 har i stället jordägaren en motsvarande
rätt, s. k. jordägarandel. Vissa områden är undantagna från den fria
inmutningsrätten. Sedan år 1910 har ett antal s. k. statsgruvefält lagts ut i
syfte alt skydda vissa staten tillhöriga fyndigheler från enskildas inmutning
ocb förbehålla staten rätten till nya fynd inom fälten. Enligt lagen (1963:599)
om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län får inmutning i
detla län inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd beviljas annan än staten.
För
vissa slag av mineralfyndigheter gäller alt utvinning förutsätter koncession av
Kungl. Maj:t eller underställd myndighet.
Hit
hör enligl slenkolslagen (1886:46 s. 1, ändrad senast 1973:571)
609 Kommittéer: Industridepartementet 1:25
fyndigheter
av bl. a. stenkol, alunskiffer, olja, gas och salt samt enligt uranlagen
(1960:679, ändrad senast 1973:572) fyndigheter av uranhaltigl mineral.
Genom
lagen (1966:314) om kontinentalsockeln (ändrad senast 1973:573) har staten
tillförsäkrats rätten till de mineralfyndigheter som kan påträffas på
kontinentalsockeln.
För
tillgångar av sand och grus samt nyttiga jord- och bergarter gäller med vissa
undantag jordäganderättssystemet, dvs. rätten att tillgodogöra sig dessa
fyndigheter lillkommer ägaren av marken där de påträffas.
Avvägningen mellan olika
rättsliga system i den svenska minerallagstiftningen får ses mot bakgrund av
de mål för mineralpolitiken som nyss angetts. Strävan att stimulera den
inhemska utvinningen av olika mineralprodukter har haft ett starkt inflylande
på lagstiftningens utformning, vilket bl. a. motiverat användningen av
inmulningssystemel i gruvlagen. Vidare har önskemålet om att förbehålla samhällel
en del av mineralproduktionens värde tillsammans med strävanden all åsiadkomma
en rationell struktur inom gruvnäringen motiverat införandet av regler om
kronoandel och statsgruvefält samt koncessionsplikt för vissa mineraliska
ämnen.
De
utredningar som på senare år arbetat inom det mineralpolitiska området, främst
gruvrättsutredningen, 1967 års gruvutredning och 1964 års geologiutredning, har
utgått från i stort sett samma avvägning mellan de mineralpolitiska målen som i
nuvarande lagstiftning.
Frågan
om den principiella grunden för lagstiftningen i de delar som nu regleras genom
gruvlagen har diskuterats av gruvrättsutredningen i betänkandet (SOU 1969:10)
Ny gruvlag. Lagstiftningens huvudsyfte bör enligt utredningen vara atl främja
prospekteringsverksamheten och befordra ett ändamålsenligt utnyttjande av
naturtillgångarna. Malmlelningsverksamheten i landet bör vidmakthållas och om
möjligt öka i omfattning jämfört med nuvarande nivå. Efiersom
inmutningssyslemel anses fungera som stimulans för enskilda initiativ föreslår
utredningen att detta behålls i gruvlagen. Utredningens förslag har genomgående
bemötts positivt vid remissbehandlingen. Ett förslag till ny gruvlag som i
stort sett bygger på gruvrättsutredningens förslag, har nyligen förelagts
riksdagen i prop. 1974:32. Förslaget innebär att inmutningssystemet behålls.
För att främja en aktiv prospektering och uppföljning av gjorda fynd samt säkra
ett starkare statligt inflytande över gruvnäringen föreslås vidare vissa kompletteringar
av de nuveu'ande reglerna om inmutning och utmål. Kronoandelsinstitutet
föreslås finnas kvar i huvdsakligen oförändrai skick.
Förslagen
i utredningens betänkande (SOU 1970:45) Gruvrättslig speciallagstiftning
innebär i huvudsak en. modernisering och samordning av stenkolslagen och
uranlagen. Enligl utredningen kan från samhällsekonomiska eller andra
synpunkter anföras skäl för atl vidga kretsen av koncessionspliktiga mineral.
Efiersom utredningen inte ansett det falla inom uppdraget att överväga en sådan
utvidgning har utredningsarbetet främst inriktats på de mineral som redan
omfattas av koncessionslagstiftning.
Förslag
till ny gruvrättslig speciallagstiftning håller f. n. på alt utarbetas inom
industridepartementet.
Under
Kungl. Maj:t ligger ansvaret för genomförandel av den statliga mineralpolitiken
på statens industriverk och nämnden för statens gruvegendom, som båda
iiu-ättades den 1 juli 1973, samt Sveriges geologiska undersökning (SGU).
39
Riksdagen 1975. I saml. Nr 4
1:25 Skr 1975:4 610
Industriverket
har till uppgift bl. a. att bedriva utrednings- och planeringsverksamhet samt
att ta initiativ till eller vidta näringspolitiska åtgärder på mineralområdet.
Vidare svarar industriverket för tillsyn och kontroll över gruvnäringen och
tillämpning av minerallagstiftningen. Verket är dessutom chefsmyndighet för
bergsstaten, som är det lokala statliga organet för ärenden rörande
bergshantering och därmed sammanhängande frågor. I bergsstatens uppgifter ingår
att utöva teknisk inspektion av gruvor, anvisa områden i dagen för gruvarbete
m. m.
Nämnden
för slalens gruvegendom har lill uppgift att förvalta den statliga
gruvegendomen och besluta i frågor om upplåtelse av sådan egendom. Nämnden
svarar för att egendomen tas till vara på bästa sätt och, där så befinnes
lämpligt, utökas. Häri ingår bl. a. bedömningar av lämpligaste sättet atl
utnyttja tillgångar i form av t. ex. kronoandelar. Nämnden kan härvid välja
mellan t. ex. utarrendering, dellagande i annat företags brytning och
entreprenadförfarande. Såväl nämnden som industriverket avses dessutom få
möjlighet att lägga ul prospekteringsuppdrag.
SGU
svarar för genomförandel av den statliga prospekteringen, vilken utgör större
delen av den prospektering som bedrivs i Sverige. Enligt beslut av
statsmakterna (prop. 1973:41 s. 160, NU 1973:54, rskr 1973:225) skall SGU:s
prospektering successivt överföras på uppdragsbasis. Utöver prospekleringen har
SGU till uppgift bl. a. all producera berggrundskartor och geofysiska kartor,
vilka används vid prospektering, samt alt göra utredningar och bedriva
forsknings- och utvecklingsarbete på del geovetenskapliga området.
De
statliga företagens verksamhet på mineralområdet har ökat starkt under senare
år. Genom de statliga gruvföretagen LKAB och AB Statsgruvor svarar staten för
en betydande del av gruvbrytningen i Sverige.
Genom
förslagen till ny gruvrättslig lagstiftning och de nya statliga myndigheter med
verksamhet på mineralområdel som inrättats under del senasle året har grunden
lagts för en mer aktiv mineralpolitik.
Möjligheterna
att bedriva en aktiv poHtik med användande av de instrument som skapats härför
är dock beroende av tillgången på grundläggande information om utvecklingen
inom mineralområdet. Långsiktiga bedömningar av mineralresursernas utnyttjande
i Sverige och i världen är en viktig del av denna information. Sådana
bedömningar ger underlag för att bl. a. värdera riskerna för framlida knapphet
beträffande olika mineral liksom de ekonomiska förutsättningarna för mineralexploatering.
Som
redan framgått, är Sverige beträffande många metaller och mineral hänvisat till
imporl för täckning av inhemska behov. En allmän brist på något eller några av
dessa mineral kan för Sveriges del innebära slora påfrestningar.
Samtidigt
spelar den inhemska mineralutvinningen en viktig roll som råvarubas för de
inhemska järn- och metallverken och den industri som arbetar med
vidareförädling av deras produkter. Det är nödvändigt att den inhemska
utvinningen av metaller och mineral bedöms mot bakgrund av dessa industriers
behov på lång sikt. Hur slor mineralutvinningen i Sverige bör vara med hänsyn
till den framtida försörjningen är emellertid svårt att avgöra. Detta beror bl.
a. på att uppskattningar av de exploateringsbara fyndigheternas slorlek
ständigt förändras genom att nya fyndigheter upptäcks, all brytnings- och
anrikningsteknik utvecklas, att priser varierar samt att användningsområdena
för olika metaller och mineral ständigt förändras. Möjligheterna att ersätta
exploatering av inhemska fyndigheter
611 Kommittéer: Industridepartementet 1:25
med
import varierar också. Av dessa orsaker måste frågan om mineralutvinningens
omfattning på lång sikt prövas fortlöpande.
Beträffande såväl
importerade mineral som mineral vilka utvinns i vårt land gäller alt knapphet
på ett visst mineral kan få en rad olika negativa effekter och motivera olika
åtgärder i syfte att motverka dessa. Intensifiering av utvecklingsarbetet inom
prospeklerings-, brytnings- och anrikningsteknik och ökad forskning i syfte att
återvinna t. ex. en metall ur avfall m. m. och återföra den till
produktionsprocessen är exempel på åtgärder som kan sättas in för att motverka
bristsituationer. Vidare kan knapphet motivera besparingsåtgärder i syfte alt
begränsa åtgången av ett visst mineral. Besparingarna kan ta sig uttryck att
mineralet i vissa användningsområden ersätts med ett annat eller att
produktionen av de varor för vilka mineralet behövs vid framställningen
minskas. Ökad prospektering efter det aktuella mineralet är ytterligare en
ålgärd som kan komma i fråga.
Av det anförda framgår att
det är en viktig uppgift att ta fram underlag för överväganden rörande den
långsiktiga hushållningen med mineralresurser. Enligt min mening bör särskilda
sakkunniga tillkallas härför.
Som
en försia uppgift bör de sakkunniga utarbeta en långsiktig prognos över
Sveriges försörjning med mineraliska råvaror, dels för den närmaste
tioårsperioden, dels för tiden fram till år 2000. Den tioåriga, mer detaljerade
prognosen bör byggas upp av särskilda prognoser över utvinning, import, export,
förädling, användning och priser. Prognoserna bör omfatta mineralråvaror av
större betydelse för Sveriges ekonomi, dock inte mineraliska energiråvaror
eller sand och grus. En första prognosrapporl bör föreligga vid utgångenavår
1975. Jag vill i della sammanhang erinra om vad jag anförde i prop. 1973:41 (s.
144) om att statens industriverk bör ha till uppgift bl. a. att göra
översiktliga och långsikliga bedömningar av naturresursernas utnyttjande i
landet samt behovsprognoser. Verket skall vidare svara för viss marknadsbevakning
på mineralområdel. Sedan de sakkunniga gjort sina prognoser bör industriverket
överta prognosarbelet på detta område.
De sakkunnigas andra
uppgift bör vara all på grundval av de gjorda prognoserna överväga om en ändrad
inriktning eller utformning av mineralpolitiken är motiverad med hänsyn till
samhällets långsiktiga behov. I mineralpolitiken innefattas då även teknisk
forskning och utveckling på mineralområdet samt möjligheten att tillvarata
mineral mer effektivt genom ökad återvinning.
Vid
överväganden som berör försörjningsberedskapen bör de sakkunniga samråda med
överstyrelsen för ekonomiskt försvar.
Jag
kommer senare att uppdra åt slatens indusiriverk att utreda frågan om utvinning
av sand och grus, särskilt från havsområden. Frågan om försörjningen av
mineraliska energiråvaror avser jag att återkomma till i samband med det
förslag till långsiktigt handlingsprogram på energiområdet som jag senare
kommer att föreslå bli förelagt riksdagen under år 1975.
Som redan framgått, har
den privata ägande- och förfoganderätten till mineraltillgångar begränsats
genom lagstiftning samtidigt som staten har ökat sina ekonomiska intressen i
gruvbrytningen. Genom koncessionslagstiftningen beträffande vissa mineral har
staten en omfattande kontroll över utvinningen av dessa. Bestämmelserna om
kronoandel har en liknande funktion beträffande de inmutningsbara mineralen.
Frågan
om äganderätten till mineralresurser har under senare år aktualiserats bl. a.
genom motion (1971:1050) till 1971 års riksdag. 1
1:25 Skr 1975:4 612
motionen
hemställdes att riksdagen i skrivelse lill Kungl. Maj t skuVe begära alt
naturvårdskommiltén får i uppdrag att utreda även probleme* orri äganderätten
till naturresurser under markytan. Riksdagen oitöli motionärernas hemställan
(JoU 1971:61, rskr 1971:311). Kungl Maj t beslöt den 10 november 1972 alt
motionen skulle överlämnas tdl natiirvårds-kommitlén för att beaktas vid
fullgörandet av dess uppdrag.
Som
framgått tidigare, faller f. n. flera viktiga industrimineral helt utanför den
gruvrättsliga lagstiftningen. Delta innebär att rätten att utnyttja mineralen
tillkommer ägaren av den mark där de påträffas. Vid remissbehandlingen av
gruvrättsutredningens betänkande Gruvrättslig speciallagstiftning har från
några håll framförts önskemål om att den begränsade krets av industrimineral
som i dag är inmutningsbara eller faller under koncessionslagstiftningen skall
utvidgas, något som förutsatts kunna bidra lill bättre utvinningsförhållanden
och ökat intresse för prospektering. Det förslag till lag om vissa
mineralfyndigheter som i dag remitterats till lagrådet bygger dock i detta
avseende på gruvrättsutredningens förslag. De sakkunniga bör vara oförhindrade
att överväga om exploateringen av industrimineral kan underlättas genom alt de
hänförs lill gruvlagen eller koncessionslagsliftningen.
Jag
har i det föregående nämnt alt förslag till ny gruvlag nyligen förelagts
riksdagen. Förslaget bygger på inmutningssystemet. Det kan inte ifrågakomma
atl nu ompröva de principer på vilka förslaget vilar. Ändrade förhållanden kan
emellertid medföra att man från tid till annan har anledning all på nytt pröva
vilka mineral som bör vara inmutningsbara och vilka som bör vara
koncessionspliktiga. En förändring kan aktualiseras, t. ex. för att underlätta
exploatering av ett visst mineral eller för att få kontroll över utvinningen i
en bristsituation. De sakkunniga bör med utgångspunkt i vad jag anfört
överväga om det på sikt finns anledning att ändra gränsdragningen mellan
inmutningsbara och koncessionspliktiga mineral.
De
sakkunniga bör i sisinämnda hänseenden samråda med naturvårdskommittén.
Utredningen
har under tiden maj - oktober 1974 hållit två sammanträden. Därutöver har fem
sammanträden hållits i olika arbetsgrupper. Studieresor har företagits till bl.
a. Förenta staterna.
Uiredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
26.
Varvskreditutrednlngen (11974:03)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1974 för att Utreda
varvsfinansieringsfrågor m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 11 maj 1974):
Ordförande:
Sjönander, Bo Jonas, direktör (fr.o.m. den 1 juni 1974)
Sakkunniga:
Eneroth, Bengt M., direklör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Joge, Sven F., f.d. vice
riksbankschef (fr.o.m. den 1 juni 1974) Nyberg, Jan-Erik F.,
utredningssekreterare (fr.o.m. den 1 juni 1974)
613 Kommittéer: Industridepartementet 1:26
Olsson,
Jan E. A., fil. kand. (fr.o.m. den 1 juni 1974) Ödner, E. P. Sture, direklör
(fr.o.m. den 1 juni 1974)
Experter:
Andrén, Lars K.-G., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Malmer, Einar
A. E., bankdirektör (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Svedberg, Kari-Erik, direktör
(fr.o.m. den 1 juni 1974) Söderström, N. Torsten, direktör (fr.o.m. den 1
oktober 1974) Österberg, Gunnar R., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 juni
1974)
Sekreterare:
Hellström, Lars T., direktör (fr.o.m. den 13 maj 1974)
Lokal:
Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel. 763 22
07
Direktiv
(anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet den 19 april
1974):
Sedan
början av 1960-talet har kreditvillkoren spelat en framträdande roll i den
internationella varvskonkurrensen. Varvens ökade kundkreditgivning har medfört
ett successivt växande upplåningsbehov och för sin refinansiering har varven
utnyttjat såväl inhemska som utländska kredit-och kapitalmarknader. De svenska
varvens uteslående utländska låneskuld uppgick den 15 december 1973 till nära 2
700 milj. kr.
Under
år 1973 genomfördes inom industridepartementet en utredning, som resulterade i
en rapport angående utvecklingen av svensk varvsindustri med förslag till vissa
ändringar av den statliga varvspolitiken. Denna rapport låg till grund för
Kungl. Maj:ls förslag i dessa frågor, som redovisas i prop. 1974:1 (bil. 15 s.
51). I rapporten redovisades för de fyra storvarven
Eriksbergs mekaniska verkstads AB, AB Götaverken
(inkl. Öre-sundsvarvel), Kockums mekansika verkstads AB och Uddevallavarvet AB
en finansieringsanalys för åren 1973-1977. Därvid
konstaterades att varvens anspråk på extern upplåning kunde väntas öka kraftigt
under femårsperioden. Del enligt förelagens bedömningar ansenliga upplåningsbehovet
för refinansiering av kundkrediter kommer sannolikt atl i slor utsträckning
föranleda ianspräklagande av utländska kapitalmarknader. Liksom hittills torde
någon form av statlig medverkan behövas för att säkerställa det
finansieringsbehov som inte motsvaras av belåningsbara säkerheter.
Del
svenska kreditväsendet har successivt byggts ut för att tillgodose bl. a.
varvens ökade kreditbehov. År I%2 bildades AB Svensk exportkredit (SEK), vars
aktiekapital till lika delar ägs av staten och affärsbankerna. Vid utgången av
år 1973 hade SEK utestående lån till svensk varvsindustti uppgående lill drygt
900 milj. kr. Lånen har i huvudsak lämnats mot säkerhet av botteninteckning i
fartyg samt statliga fartygskreditgarantier. Sveriges investeringsbank AB, som
bildades år 1967, har i begränsad omfattning beviljat varvsindustrin lån
avseende investeringsprojekt. Vidare kan nämnas att Exportkreditnämnden har
beviljat garantier för täckande av förlust i samband med export av fartyg. Av
indirekt betydelse för varven är Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens
sekundärlånekassa, vilka har lill ändamål atl underlätta den svenska
rederinäringens finansiering.
1:26 Skr 1975:4 614
Varvens
omfattande upplåning har naturligtvis slälll frågan om säkerheter i förgrunden.
Det kan i delta sammanhang erinras om den utbyggnad och förbättring av
realsäkerhelsinstiluten som skett genom bl. a. lagen (1963:453) om vad som är
fast egendom och lagen (1966:454) om företagsinteckning. Genom dessa lagar har
varvens säkerhetsunderlag förbättrats. Trots detta har varvsföretagen etl
omfattande behov av tilläggssäkerheter. Härvidlag har de särskilda statliga
fartygskreditgarantierna som infördes år 1%3 varit av avgörande betydelse.
Genom
del gällande systemet för statliga fartygskreditgarantier har staten åtagit sig
att med en borgensutfästelse medverka lill alt varvens refinansiering av
lämnade kundkrediter (refinansieringslån) underlättas. Garantierna kan utnytljas
även för att till en del finansiera fartyg under byggnad (fartygsbyggnadslån).
Vidare finns möjlighet att utnyttja garantierna för redares borgenslån, dvs. av
beställare upptagna lån med av resp. varvsförelag tecknad borgen. Villkoren för
de statliga fartygs-kreditgarantierna ligger inom ramen för den
exportkreditöverenskommelse som träffats inom OECD.
Det
nuvarande garantisystemet, för vilket riktlinjerna lades fast år 1971 (prop.
1971:117, NU 1971:27, rskr 1971:229), är en fundamental del av den nuvarande
statliga varvspolitiken. Vid utformningen av garantisystemet utgick
statsmakterna från förutsättningen om i stort sett oförändrad varvskapacitet.
Därmed var det statliga engagemanget volymmässigt i princip fastlagt. Förslag
har nu lagts fram om en ändrad varvspolitik, som innebär bl. a. att
statsmakterna i rådande läge bör vara beredda att medverka lill ett
upprätthållande av den svenska varsvsindustrins konkurrenskraft, även om detta
innebär en kapacitetsexpansion (prop. 1974:lbil. 15s. 86).
Varvsförelagens
planer för kommande femårsperiod skulle vid oförändrad utformning av
garantisystemet medföra en väsentlig ökning av statens åtagande gentemot
branschen. De statliga garantierna har hittills inte i något fall behövt
infrias, men de utgör självfallet en betydande potentiell risk för staten. Även
om det nuvarande garantisystemet kan sägas vara i huvudsak ändamålsenligt
utformat med hänsyn till systemets syfte, anser jag det nödvändigt att se över
statens medverkan på det finansiella området. Jag förordar därför att
sakkunniga tillkallas för att kartlägga, analysera och lämna förslag lill en
långsiktig utformning av statens medverkan i varvsindustrins finansiering.
Utgångspunkten
för de sakkunnigas analys och bedömning bör vara en kartläggning, i nära samråd
med styrande kommittén, av den svenska varvsindustrins finansieringsbehov och
finansieringsmöjligheter sedda i ett totalperspektiv.
Denna
genomgång, som bör innefalta även de svenska redarnas möjligheter att
finansiera fartygsbyggen vid svenska varv, bör omfatta den kommande
femårsperioden med vissa utblickar på tio års sikt. Del är angeläget att en
sådan genomgång grundas på varvsindustrins totala finansieringssituation och
alltså innefattar såväl rörelsekapital-, refinansierings- som investeringsfinansieringsbehoven.
Varvens
behov av rörelsekapital kan till en del tillgodoses inom ramen för
garantisystemet genom att s. k. förskottsväxlar lämnas som säkerhet bakom
garantierna. Denna möjlighet att anskaffa rörelsekapital är betingad av
utvecklad praxis inom ramen för tidigare garantisystem. Vid 1971 års
riksdagsbeslut liksom i prop. 1974:1 förutsätts att varven på sikt själva skall
täcka silt behov av rörelsekapital. Detta långsiktiga mål bör gälla även
615 Kommittéer: Industridepartementet 1:26
fortsättningsvis.
De
sakkunniga bör redovisa den nuvarande omfattningen av slatens medverkan till
anskaffning av rörelsekapital främst den del som motsvarar
upparbetningskostnaderna för fartyg. Översynen bör även innehålla en bedömning
av hur denna form av statlig medverkan påverkar utformningen av villkoren i
varvens fartygskontrakt. De sakkunniga bör vidare särskilt pröva möjlighelerna
till en nedtrappning och på sikt avveckling av den statliga medverkan till
rörelsekapitalanskaffningen.
Omfattningen
av den statliga medverkan lill varvsindustrins kapitalanskaffning bör med
hänvisning till vad jag nyss sagt på sikt bestämmas av varvsföretagens
kapitalbehov och belåningsmöjligheter vid sidan av anskaffningen av
rörelsekapital. Statens åtaganden kommer därigenom huvudsakligen alt vara
avhängig av refinansieringssitualionen. De sakkunniga bör i detla sammanhang
inte utan vidare utgå ifrån atl den nuvarande formen med statliga
kreditgarantier är den mest lämpliga. Utredningen bör förutsättningslöst söka
finna en lösning, som innebär en rationell kapitalanskaffning för
refinansiering av varvsföretagens kundkrediter, med beaktande av de krav som
kan ställas från samhälleliga utgångspunkter i ett läge med vidgade åtaganden.
De sakkunniga bör i delta sammanhang bedöma huruvida ett ökat samarbete mellan
varven på del finansiella området kan sänka varvens finansieringskostnader och
reducera slatens risktagande.
De
hittillsvarande statliga fartygskreditgarantierna har beviljats utan kostnad
för varven. Med hänsyn till att staten genom garantier oavsett form påtar sig
en betydande potentiell förlustrisk och även vissa administrativa kostnader bör
frågan om avgiftsbeläggning prövas.
Det
statliga risktagandet är också starkt bundet till varvens valutasituation.
Utvecklingen på valutamarknaderna under senare lid innebär stora problem och
risker för branscher med betydande ulländsk upplåning och kontraktéring i
främmande valuta. Möjligheten för t. ex. varven atl skydda sig mot kursrisker
är i dag i vissa fall begränsad. Delta gäller främst under tiden från order
till leverans. Det är därför angeläget att de sakkunniga uppmärksammar varvens
möjligheter att skydda sig mot kursförluster från kontraktstecknandet till
leveranstidpunkten. Kursrisker i samband med kreditgivning kan tekniskt sett
elimineras genom parallell upplåning i kontraktsvalulan. Av vikt därvidlag är
att upplåningen kan ske till villkor som överensstämmer med varvets motsvarande
kreditgivning. Genom att större delen av varvens upplåning för
refinansieringsändamål sker mof statliga garantier innebär detta ett indirekt
risktagande från samhällets sida. Detta motiverar alt de sakkunniga ingående
behandlar varvens valutasituation och inom ramen för gällande valulapolitiska
riktlinjer prövar alternativa vägar alt reducera risknivån för staten.
I
fråga om rederinäringens finansieringsbehov fyller Svenska skeppshypotekskassan
och Skeppsfartens sekundärlånekassa en funktion genom att underlätta
försörjningen med långfristiga primär- och sekundärkrediter. Den svenska rederinäringen
har på senare tid expanderat myckel kraftigt. Denna expansion har ställt ökade
krav på kassorna, som f. n. har en förhållandevis lång kö av låneansökningar. I
praktiken svarar f. n. kassornas kapacitet endast mot en mindre del av de
svenska redarnas upplåningsbehov.
Mot
denna bakgrund och eftersom varvsföretagens finansiella situalion delvis
sammanhänger med redarnas finansieringsmöjligheter bör även kassornas
verksamhet tas upp till behandling. Därvid bör kartläggas det
1.26 Skr 1975:4 616
hittillsvarande
utnyttjandet av de inhemska och utländska kredit- och kapitalmarknaderna när
det gäller fartygsfinansiering. Till detta bör fogas en bedömning av redarnas
framtida möjligheler och behov i fråga om fartygsfinansiering. Det ankommer
dock inte på de sakkunniga att bedöma det framtida utrymmet för kassorna och
rederinäringen på den svenska kapitalmarknaden. De sakkunniga bör begränsa sig
till en teknisk översyn av nuvarande finansieringssystem och lämna förslag till
hur en samordning med varvsfinansieringen bäst kan ske inom ramen för gällande
valutapolitiska riktlinjer.
Utredningen
bör bedrivas skyndsamt och förslag redovisas under första halvåret 1975.
Utredningen
har under liden maj - oktober 1974 hållit tre sammanträden samt haft överläggningar
med myndigheter, organisationer och företag som berörs av utredningens arbeie.
Utredningen
beräknas slutföra silt arbete under första halvåret 1975.
27.
Referensgruppen (11974:04) för energiinformation
Tillkallad
enligl Kungl. Maj:ls bemyndigande den 10 maj 1974 för vissa uppgifter i samband
med information i energifrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 31 maj 1974):
Sakkunnig:
Ragnarson, Per, redaktör (fr.o.m. den 15 maj 1974)
Experter:
Högström, Ulf V., docent (fr.o.m. den 15 maj 1974) Jansson, Bengt-Ove R.,
professor (fr.o.m. den 15 maj 1974) Karlsson, Björn G. E., civilingenjör
(fr.o.m. den 15 maj 1974) Kinell, Per-Olof, professor (fr.o.m. den 15 maj 1974)
Landell, F. E. Nils-Erik, med. dr (fr.o.m. den 15 maj 1974) Larsson, H. Börje,
professor (fr.o.m. den 15 maj 1974) Lindeberg, Sten W., fil. dr (fr.o.m. den 15
maj 1974) Löfstedl, Börje, docent (fr.o.m. den 15 maj 1974) Olsson, Kåre I.,
fil. dr (fr.o.m. den 15 maj 1974) Persson, Per, civilingenjör (fr.o.m. den 15
maj 1974) Torisson, Tord Å., universitetslektor (fr.o.m. den 15 maj 1974)
Direktiv
(anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet dfcn 10 maj 1974):
Regeringen
avser att till 1975 års riksdag lägga fram förslag till ett långsiktigt
handlingsprogram för energiområdet. Elt omfattande arbete pågår för att ta fram
underlag härför. I arbetet är en lång rad myndigheter och utredningar
engagerade. Jag anser det vara av stort värde om man i samband härmed kan
stimulera till en bred allmän debatt om energifrågorna.
617 Kommittéer: Industridepartementet 1:28
Energifrågorna
är delvis av tekniskt mycket komplicerad karaktär. Särskilda insalser behövs
därför för att sprida kunskap och information om förhållanden av betydelse för
energipolitiken. Vissa åtgärder i informationssyfte har redan vidtagits.
Sålunda har bl. a. förslag förelagts riksdagen om särskilt ekonomiskt slöd till
studieförbunden för att starta en bred studie- och diskussionsverksamhet om
energi i höst (prop. 1974:28 s. 475).
För ätt underlätta för
studieförbunden i deras arbete på att på kort tid ta fram erforderligt
studiematerial bör de ges möjlighet att hos en allsidigt sammansatt grupp av
personer med särskild sakkunskap på området få synpunkter på tekniska och
vetenskapliga fakta i materialet. Jag förordar atl en särskild sakkunnig jämte
experter tillkallas för denna uppgift.
Den sakkunnige och
experterna bör fungera som en referensgrupp, vars tjänster kan tas i anspråk av
alla studieförbund, som är engagerade i den av statsmakterna stödda
informationsverksamheten på energiområdet. Referensgruppens insalser härvidlag
bör ha till enda syfte att förbättra det sakliga innehållet på framtaget
informationsmaterial. Det kan också visa sig vara lämpligt att Kungl. Maj:t
anlitar denna referensgrupp i andra sammanhang i samma syfte.
Referensgruppen
har under tiden maj - oktober 1974 hållit ett sammanträde. Den sakkunnige har
haft överläggningar med olika myndigheter, som berörs av de frågor som gruppen
har atl behandla.
Referensgruppen
har anordnat en tvådagarskurs för studieledare i studieförbundens kampanj
Energi 75. Gruppen har vidare hållits informerad om och konsulterats i fråga om
det studiematerial som används i kampanjen.
Gruppen
har i november 1974 lagt fram en skrift Argument i energidebatten och har den 2
december 1974 avgett en rapport över verksam
heten.
Uppdragel
är därmed slutfört.
28.
Energisparkommittén (11974:05)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 oktober 1974 för en energisparkampanj
(se Post- och Inrikes tidn. den 12 november 1974):
Ordförande:
Grafsiröm, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Vice
ordförande: Hagström, Tony G., statssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974)
Sakkunniga:
Breitholz, Claes J. E. C:son, direktör (fr.o.m. den 1 november 1974) Carlsson,
T. E. Roine, förbundsordförande (fr.o.m. den 1 november 1974)
1.28 Skr 1975:4 618
Engerstam,
Claes M., utredningssekreterare (fr.o.m. den 1 november
1974)
Francke,
Per E. S., redaktör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Gustafson,
Nils-Eric, småbrukare, led. av rikdagen (fr.o.m. den 1
november
1974)
Helmersson,
Bo 1., direktör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Holm,
Thorsten H., kanslichef (fr.o.m. den 1 november 1974)
Hugosson,
Kurt I., byråchef, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 november
1974)
Lewenhaupt,
Krister G., direktörsassistent (fr.o.m. den 1 november
1974)
Nilsson,
Kjell O. H., metallarbetare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1
november
1974)
Norrby,
J. Sören, byrådirektör, f.d. led. av riksdagen (fr.o.m. den 1
november
1974)
Skantz,
Anna-Greta, ombudsman, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1
november
1974)
Turesson,
Bo, överlantmätare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 november
1974)
Experter:
Ag, Lars E., generaldirektör (fr.o.m. den 1 november 1974) Björck, Berndt H.,
informationschef (fr.o.m. den 1 november 1974) Gradin, Rolf U., civilingenjör
(fr.o.m. den 1 november 1974) Holm, J. Lennart, generaldirektör (fr.o.m. den 1
november 1974) af Klintberg, Rolf H. F., direktör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Lundmark, Nils A. J., byråchef (fr.o.m. den 1 november 1974) Persson, Kurt
Inge, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 november 1974)
Pettersson,
Eric B., generaldirektör (fr.o.m. den 1 november 1974) Sterne, Bengt G.,
direktör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Huvudsekreterare:
Löfgren, Torsten Hj., pol. mag. (fr.o.m. den 1 november 1974)
Sekreterare:
Gornitzka, Gunnar V., civilingenjör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Bitr.
sekreterare: Byman, Disa K. G., redaktör (fr.o.m. den 1 november 1974)
Lokal:
Industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Fack, 10310 Stockholm, tel.
växel 763 1000
Direktiv
(anförande av t.f. chefen för industridepartementet statsrådet Löfberg till
statsrådsprotokollet den 25 oktober 1974):
619 Kommittéer; Industridepartementet 1:29
En
av energipolitikens huvuduppgifter bör vara att främja ökad sparsamhet med
energi och på så sätt nå en bättre hushållning med energiresurserna. Detta kan
åstadkommas bl. a. genom att medborgarna får råd, upplysningar och uppmaningar
om olika sätt att spara energi. Den sparkampanj som genomfördes förra vintern,
visade att en väsentlig besparing av konsumtionen av bränslen och elenergi
uppnåddes genom att på detta sätt vända sig lill medborgarna.
Kungl.
Maj:t har tidigare denna dag föreslagit att riksdagen anvisar mede på
tilläggsslat I för en energisparkampanj även under vinterhalvåret 1974/75. En
sådan kampanj är motiverad av flera skäl. Landets kosinader för import av
råolja och petroleumprodukter beräknas i år till följd av kraftigt höjda priser
komma att ligga ca 7 miljarder kr. över fjolårets. Delta innebär en stor
påfrestning på vår bytesbalans. De höjda oljepriserna drabbar även direkt
enskilda konsumenter och företag. För en rationell anpassning till de
förändrade prisförhållandena behövs råd och anvisningar om hur
energikonsumtionen kan begränsas. En sparkampanj med detta syfte ligger också i
linje med strävandena till varaktig energibesparing.
Energisparkampanjen
bör i princip omfatta alla slags energianvändning. Inom ramen för kampanjen bör
allmänna råd och uppmaningar ges om hur energin kan användas mer rationellt och
om hur energianvändningen kan minskas. Information bör lämnas via olika media
under hela kampanjperioden.
Sammanställningar
av praktiska råd och upplysningar bör distribueras lill husbåll, skolor,
kontor, affärer, industrier elc. Det ankommer på bl. a. konsumentverket och
statens industriverk att medverka vid denna uppgift.
För
att energisparkampanjen skall få avsedd effekt bör olika medborgarggrupper
engageras. Detta bör ske bl. a. genom kontakter i dessa frågor med
representanter för fastighetsägare, hyresgäster, näringslivsorganisationer,
kommuner, landsting, löntagarorganisationer, motororganisalioner etc.
En
energisparkampanj kräver, som framgår av vad jag nu anfört, ett omfattande
planerings- och förberedelsearbete. Detta bör omgående inledas. Uppgiften bör
fullgöras av särskilda sakkunniga. De sakkunniga bör svara för uppläggningen
och biträda vid genomförandet av energisparkampanjen vintern 1974/75. De
sakkunnigas första uppgift bör vara atl utarbeta förslag till en kampanjplan
och alt lämna förslag beträffande dispositionen av de medel som kan komma att
ställas till förfogande för energisparkampanjen. En andra uppgift bör vara att
verka för att myndigheternas och de enskilda organisationernas insatser i
kampanjen samordnas. I övrigt bör de sakkunniga ta de kontakter och initiativ
som bedöms nödvändiga/ör uppgiftens fullgörande.
Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under första hälften av år 1975.
29.
STU-utredningen (11974:06)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1974för alt utreda styrelsens
för teknisk utveckling organisation och verksamhetsformer (se Post- och Inrikes
tidn. den 23 november 1974):
1:29 Skr 1975:4 620
Ordförande:
Holm, J. Lennart, generaldirektör (fr.o.m. den 18 november 1974)
Sakkunniga:
Almryd, Hans, informationschef (fr.o.m. den 18 november 1974) Andersson, Sven
G., frisörmästare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november 1974)
Göransson,
J. Olle, verkmästare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november 1974)
Ljung,
Lars U., sekreterare (fr.o.m. den 18 november 1974) Pettersson, Eric B.,
generaldirektör (fr.o.m. den 18 november 1974) Pettersson, N. Lennart, fil.
kand., led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november 1974)
Petzäll,
Ingvar A., direktör (fr.o.m. den 18 november 1974) Siegbahn, Bo L. G-,
ambassadör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november 1974)
Sjönell,
P. Bengt G., direktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november 1974)
Ström,
Turid, avdelningschef, ersättare för led. av riksdagen (fr.o.m. den 18 november
1974)
Experter:
Båveryd, S. J. Lennart, civilingenjör (fr.o.m. den 18 november 1974) Haeffner,
Erik A., tekn. lic. (fr.o.m. den 18 november 1974) Rasmuson, Anders S. H.,
rektor (fr.o.m. den 18 november 1974) Palmer, S. A. Anders,
departementssekreterare (fr.o.m. den 18 november 1974)
Tomner,
J. Sigvard A., överingenjör (fr.o.m. den 18 november 1974) Wedell, N. Gunnar,
direktör (fr.o.m. den 18 november 1974) Åberg, C. Anders, civilingenjör
(fr.o.m. den 18 november 1974) Ågren, Lars O. T., direktör (fr.o.m. den 18
november 1974)
Lokal:
Munkbron 17, 111 28 Slockholm, tel. växel 763 10 00
Direktiv
(anförande av statsrådet Johansson till statsrådsprotokollet den 15 november
1974):
Teknisk
förnyelse är av grundläggande betydelse för samhällsutvecklingen. För alt nå
de politiska mål som satts upp för exempelvis inre och yttre miljö, social
service, sysselsättning, energiförsörjning och ekonomisk tillväxt krävs
omfattande tekniska utvecklingsinsatser från både enskildas och det allmännas
sida. En kontinuerlig och målmedveten satsning på teknisk forskning och
utveckling är ett viktigt inslag i näringspolitiken. Det centrala instrumentet
för samhällets insatser på detta område är styrelsen för teknisk utveckling
(STU).
STU
bildades den 1 juli 1%8 (prop. 1%8:68, SU 1968:131, rskr 1968:304).
Den övertog uppgifter som tidigare handhades av bl.a. malm-
621 Kommittéer:
Industridepartementet 1:29
fonden,
uppfinnarkontoret och tekniska forskningsrådet. Motiven för att inrätta en
central myndighet var främst att undvika oklarheier i kompetensfördelningen
och motverka dubbelarbete i administrationen av stödet till forsknings- och
utvecklings(FoU)-insatser.
I
prop. 1968:68 framhöll föredragande statsrådet bl.a. alt det är ett viktigt led
i näringspolitiken att stimulera teknisk förnyelse och överföring av ny teknik
i praktisk tillämpning. Genom att inrätta STU skulle slaten få ett organ med en
samlad överblick över den tekniska utvecklingen saml över tekniska resurser och
behov av teknik inom såväl näringslivet som den offentliga sektorn. STU:s
huvuduppgift angavs vara att inom ramen för en aktiv näringspolitik fördela
statligt slöd i olika former till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete. Det finansiella stödet borde riktas in på sådana områden,
där koncentrerade insatser bedöms angelägna för att främja induslrins tillväxt
eller bemästra problem inom viktiga samhällssektorer. Som exempel på det
sisinämnda angavs luft- och vattenvård, trafiksäkerhet, undervisning och
sjukvård.
Jag
har i olika sammanhang, bl.a. i prop. 1972:1 (bil. 15 s. 57) framhållil, alt
STU:s uppgift är trefaldig. En första uppgift är att med hjälp av tillgänglig
eller ny teknik främja ulvecklingen inom olika samhällssektorer. Det gäller
exempelvis miljövården, arbetarskyddet och transportområdet. STU:s insatser på
ett dylikt område påverkas av i vilken utsträckning resurser för planering och
ledning av FoU-verksamheten byggts upp eller kommer alt byggas upp inom området
i fråga. Ansvaret för FoU-verksamheten tas därvid i ökande utsträckning över
av organ inom resp. samhällsområde. Det är följdriktigt att i takt härmed den
relativa betydelsen av STU:s insatser minskar inom dessa områden.
En
andra uppgift för STU är att främja industrins innovationsverksamhet och
tekniska kvalitet. Naturligtvis medför det stöd, som lämnas inom ramen för den
förstnämnda uppgiften, ofta positiva effekter för svensk industri. Men även om
inget direkt samband föreligger mellan det förväntade resultatet av etl
FoU-projekt och ett visst samhällsbehov, kan det från industripolitisk synpunkt
vara angeläget att lämna slöd. Stödet bör då på lång sikt leda fram till
resultat, som bedöms kunna bli kommersiellt värdefulla i internationell
konkurrens inom och utom landet.
STU:s
tredje uppgift är att inom den tekniska forskningen höja den vetenskapliga
nivån och öka kunnandet inom skilda områden.
STU
leds av en styrelse. Chef för STU är en generaldirektör, som biträds av en
planeringsdirektör. Inom verket finns fyra enheter, nämligen administrativa
enheten, utvecklingsenheten, rådgivnings- och förmed-lingsenhelen saml
internationella enheten. För biträde vid planeringen får STU inrätta rådgivande
nämnder. Vid STU fanns den 1 juli 1974 99 anställda, varav 53 handläggare.
STU
är förlagd till Slockholm. På vissa universitets- och högskoleorter finansierar
STU konlaktsekrelariat, som samverkar med regionala organ och förelag.
STU
lillhör de myndigheler som deltar i utrednings- och försöksverksamheten med
programbudgetering inom statsförvaltningen. Följande programindelning gäller f.
n. för verksamheten vid STU.
1. Finansiellt
stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet
2. Utrednings- och planeringsverksamhet
3. Rådgivnings- och förmedlingsverksamhet
4. Drif t av forskningsstationer
1:29 Skr 1975:4 622
Det
finansiella stödet till FoU-projekt (huvuddelen av program I) är
sedan budgetåret 1972/73 uppdelat på lio s.k. behovsområden (energiteknik,
materialteknik, transportteknik, produktionsteknik, kemi-, skogs- och
träteknik, informationsbehandling samt styr- och komponentteknik, miljövårdsteknik,
socialteknik, livsmedelsteknik och naturresursleknik). Dessa behovsområden har
hittills haft karaktären av underprogram. De rådgivande nämnderna är - frånsett
en nämnd för uppfinnarfrågor -knutna till vart och ett av behovsområdena.
Nämndernas huvuduppgift är att ta fram planeringsunderlag för STU inom resp.
område och alt bedöma projekts samband med målen för verksamheten.
Förutom
fördelning av finansiellt projektstöd åligger del STU alt bl.a. främja
kontakter med myndigheter, näringsliv och forskningsinstitutioner, främja
internationellt tekniskt samarbete, ge råd åt uppfinnare och förmedla
FoU-resultat till kommersiellt utnyttjande samt svara för förvaltning av
statliga forskningsstationer. STU är också en av huvudmännen för Stiftelsen
Industriellt utvecklingscentrum i Skellefteå.
STU:s
verksamhet och organisation har direkl eller indirekt berörts i en rad olika
utredningar under årens lopp. I anslutning till uppgiften att främja
utvecklingen inom olika samhällssektorer kan nämnas, atl den nu arbetande
teknikupphandlingskommittén skall undersöka bl.a. hur STU:s stöd på ett
effektivare sätt än hittills skall kunna samverka med den upphandling av
teknisk utrustning som olika statliga och kommunala myndigheler gör. Vidare har
budgetutredningen i sitt betänkande (SOU 1973:43-46 Budgetreform tagit upp
frågan om mål-medelanalys och hur en ändamålsindelning av statsbudgeten kan
göras.
Den
indusiripolitiska uppgiften för STU har behandlats i ett flertal
branschutredningar. Ett aktuellt exempel på detta är datainduslriutred-ningens
nyligen avlämnade betänkande (SOU 1974:10), Data och näringspolitik 74, i
vilket föreslås att STU i vidgad utsträckning skall stödja den datatekniska
FoU-verksamheten. Även framtida branschutredningar kommer sannolikt att i
vissa förslag anknyta till STU. Förutom branschutredningar kan i detta
sammanhang nämnas den nyligen tillsatta utredningen (I 1974:01) om
finansiering av industriell forskning och utveckling, som har till uppgift
bl.a. att överväga finansieringsformer av sådant statligt FoU-stöd som även
lämnas av STU.
Forskningsrådsutredningen
(U 1972:02) har i särskild skrivelse lagit upp STU:s roll när del gäller att
stödja den tekniska forskningen och frågan om samordning av stödet på detta område
mellan å ena sidan STU och å andra sidan statens naturvetenskapliga
forskningsråd och statens råd för atomforskning. Ulredningen föreslår, att det
inom STU skall inrättas en särskild nämnd, som enbart skall handha frågor
rörande s.k. teknisk grundforskning. Nämnden skall kunna besluta om
medelstilldelning till sådana långsiktiga forskningsprojekt som inte uppenbart
kan hänföras till ell visst sektorsområde.
Riksrevisionsverket
genomför f. n. en förvaltningsrevision vid STU. Enligt vad jag inhämtat
beräknas denna revision vara avslutad kring årsskiftet.
STU:s
arbete har stark anknytning till andra offentliga myndigheler och
institutioner. Uppgiften att med hjälp av teknik främja utvecklingen i olika
samhällssektorer styrs främst av de organ som har ansvaret för planeringen inom
resp. sektor. STU:s verksamhet har även beröringspunkter med organ som har
sektorövergripande uppgifter, t.ex. statskontoret med ansvar för
rationaliseringsverksamheten i statsförvaltningen och riksrevi-
623 Kommittéer; Industridepartementet 1:29
sionsverket
med uppgift att övervaka effektiviteten. Vidare kan nämnas verksamheten inom
vissa kommunala och landstingskommunala organ.
Statens
industriverk, som tillkom den 1 juli 1973 (prop. 1973:41, NU 1973:54, rskr
1973:225), handhar bl.a. branschutredningar och allmänna industripolitiska
utredningar, långsikliga prognoser samt vissa stslliga slöd- och
utvecklingsinsatser. Industriverkets regionala insatser kanaliseras via
företagareföreningarna. Statens utvecklingsfond, som inrättades samtidigt med
industriverket, skall ge finansiellt projektstöd till riskbeto-nade
investeringar inom industrin för utveckling av nya produkter, processer och
syslem. Fonden är avsedd att uigöra ett komplement till STU och Sveriges
investeringsbank AB. Alla dessa organs verksamhei har slarka beröringspunkter
med STU:s industripolitiska uppgift.
När
del gäller teknisk forskning har STU:s verksamhet stark anknytning till bl.a.
universitetskanslersämbetel, universiteten och högskolorna samt forskningsråden.
Årets
riksdag har som sin mening gett Kungl. Maj:t tillkänna att en snabb utredning
om STU:s organisation och verksamhetsformer bör göras (NU 1974:32, rskr 224).
Jag förordar, att särskilda sakkunniga tillkallas för denna uppgift. Vad jag
anför i del följande innebär, atl utredningen får en något vidare syftning än
vad riksdagen angett.
Riksdagens
begäran om utredning är föranledd av motionerna 1974:864 och 1974:1529, i vilka
hävdades atl ämbelsverksformen är lill påtaglig nackdel för STU på så sätt alt
den försvårar en rationell och effektiv verksamhei och medfpr att STU inte
alltid kan ge klara garantier för sekretessskydd av yrkes- och
affärshemligheter. Motionärerna förordade på anförda skäl, att STU ombildas
till tn stiftelse. Näringsutskottet förklarade i silt av riksdagen godkända
ullåtande att del-inte var berett att göra ifågol ställningstagande i frågan om
ombildning av STU till annan verksamhetsform än ämbetsverk.
Jag
vill för egen del hävda, att frågan om val av verksamhetsform inte har den
betydelse som den stundom tillmätts i den allmänna debatten. STU är och måste
förbli ett instrument i den långsiktiga näringspolitiken. De grundläggande
kraven på uppfyllande av de mål statsmakterna släller upp påverkas självfallet
inte av verksamhetsformen. Oavsett denna måste riksdag och regering ba
möjlighet att genom villkor och anvisningar i samband med att medel ställs till
förfogande styra verksamheten i önskad riktning. Det-är vidare, inte minst med
hänsyn till alt betydande belopp anslås varje år, nödvändigt att verksamheten
bygger på en fast organisation och att besluten fattas i reglerade former.
Ämbetsverksformens
och stiftelseformens för- och nackdelar bör kartläggas av de sakkunniga.
Vad
jag anför i det följande är i allt väsentligt oberoende av valel av
verksamhetsform.
Jag
har i det föregående kortfattat berört STU:s tre huvuduppgifter. Dessa har inte
ifrågasatts av riksdagen och jag finner dem för min del ändamålsenliga med
hänsyn till den roll STU har i näringspolitiken. Denna principiella iredelning
bör även fortsättningsvis gälla och bör därför bilda utgångspunkt för de
sakkunnigas arbete.
STU:s
uppgift att bidra till att främja utvecklingen inom olika samhällssektorer
spänner över en lång rad olika områden såsom miljö, energi, hälso-, sjuk- och
socialvård, utbildning, transporter och bostäder. För vart och ett av områdena
finns ansvariga fackmyndigheter, som på grundval av regeringens och riksdagens
politiska prioriteringar formulerar konkreta
1:29 Skr 1975:4 624
behov.
Vissa av fackmyndigheterna har som jag förut nämnt byggt upp eller är i färd
med alt bygga upp resurser för planering och ledning av FoU-verksamhet som elt
av flera medel för atl tillgodose dessa konkreta behov. STU:s uppgift bör även
fortsättningsvis vara av kompletlerande natur i förhållande till dessa
myndigheter. När den sektoransvariga myndigheten fått tillräcklig kompetens och
tillräckliga resurser för teknisk utveckling bör STU:s ansvar inom området
upphöra.
Lösandet
av ifrågavarande uppgifter förutsätter ett intiml samspel mellan STU, de
sektoransvariga myndigheterna och Övriga berörda organ. Del är viktigt bl.a.
att de sekloransvariga myndigheiernas prioriteringar får slå igenom i
satsningarna på olika projekt inom de ramar som statsmakterna släller upp för
STU:s verksamhei. Skälet härtill är att det främst är de sektoransvariga
organen som har möjlighet att bedöma värdel av FoU-satsningar jämfört med andra
sätt all lillgodose framlida behov. FoU-verksamhet motiveras av att en speciell
produkt eller produktionsmetod är angelägen atl få fram. STU:s huvuduppgift är
att med sin speciella kompelens initiera och värdera nya lekniska lösningar
och därefier evenluelll lämna finansiellt stöd till arbete på dessa. För att
ett framgångsrikt resultat av ett avslutat tekniskt utvecklingsarbete skall
leda till exploatering kan krävas medverkan från ansvarigt fackorgan, t. ex. i
upphandlingen.
Projekl
som får stöd inom ramen för den nu beskrivna uppgiften kan naturligtvis som
viktig sidoeffekt medföra industriell stimulans, eftersom själva
utvecklingsarbetet ofta kommer all bedrivas inom industriföretag.
En
angelägen uppgift för de sakkuimiga är att finna former för en sådan samordning
mellan STU å ena sidan och seklororganen och övriga berörda parter å den andra,
att behoven av FoU-verksamhet på effektivast möjliga sätt styr FoU-stödel. De
sakkunniga bör härvid på lämpligt sätt följa leknik-upphandlingskommitténs
arbete.
Uppgiften
atl främja industrins utveckling måste utformas med hänsyn till och styras av
de indusiripolitiska prioriteringar som statsmakterna gör när del gäller
sysselsättning, effektiv produktionsstruktur, internationell konkurrenskraft
etc. Huvudsyftet med STU:s slöd är alt bidra till att önskvärda och nödvändiga
satsningar på teknisk utveckling i företagssektorn genomförs, vilka ulan stöd
med all sannolikhet inte skulle komma att realiseras. STU:s stöd bör i princip
lämnas endast om det är av avgörande betydelse för att dessa satsningar skall
komma lill slånd i tillräcklig omfattning. Prövningen av varje projekt måste
göras mot bakgrund av en bedömning av ekonomiska och strukturella förhållanden
för förelaget och branschen ifråga. STU:s specifika kompetens är inriktad på
tekniska värderingar. I övrigt måste utgångspunkten för STU här vara de
prioriteringar som görs av resp. företag, när det gäller den produkt eller
produktionsmetod som FoU-arbetet syftar till, och de bedömningar som görs av
de samhällsorgan som tar fram industripolitiskt planeringsunderlag.
Det
bör sålunda vara en väsentlig uppgift för de sakkunniga att sätta in STU:s
verksamhet i ett större industripolitiskt sammanhang. De sakkunniga bör
överväga på vilket sätt STU:s stöd till teknisk förnyelse i inditstrin kan
effektiviseras och bättre samordnas med aktiviteter inom andra statliga organ
och myndigheter, vilka ha lill uppgift att på olika sätt främja industrins
utbyggnad. Exempelvis bör undersökas öm den samverkan som redan idag finns
mellan å ena sidan STU och å andra sidan industriverket, utvecklingsfonden och
Investeringsbanken kan fördjupas till gagn för den industriella
förnyelseprocessen. Samordningsmöjligheterna mellan STU:s rådgivnings- och
förmedlingsverksamhet och industriverkets förelagsservice bör också
uppmärksammas.
625 Kommittéer: Industridepartementet 1:29
Även
samarbete med andra intressenter i STU:s industriellt inriktade verksamhet bör
behandlas, exempelvis vad avser förelag, innovatörer, potentiella exploatörer,
banker och andra kreditinstitut etc.
Det
kan från industripolitisk synpunkt vara motiverat att STU lämnar stöd till
enskilda FoU-projekt, där finansiella restriktioner, hög osäkerhet, skillnader
mellan företagsekonomisk och samhällsekonomisk lönsamhet eller andra faktorer
gör att projekt inte annars kommer till stånd i en omfattning som är moliverad
från samhällets sida. Hinder av detta slag föreligger främst när det gäller
enskilda innovatörer och små och resurssvaga företag. Möjligheterna alt
effektivisera denna stödfunktion bör behandlas av de sakkunniga.
De
sakkunniga bör också undersöka hur slöd från STU till industriell utveckling
lämpligast kan ingå bland de samordnade industripolitiska åtgärder av olika
slag som riktar sig till vissa branscher eller företagsgrupper och hur STU:s
deltagande i det förberedande utredningsarbetet bör utformas. Härvid bör
övervägas i vilken utsträckning STU bör ges samordnande uppgifier vad det
gäller det statliga stödet till teknisk FoU av betydelse för en viss bransch.
Vidare bör undersökas hur STU:s stöd till den kollektiva branschforskningen
bättre skall kunna samverka med andra branschåtgärder, exempelvis i
industriverkels regi.
För
uppgiften att höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda
lekniska områden kan två olika funktioner urskiljas. Det finns för det första
behov av en forskningsrådsbelonad funktion, där bedömningsgrunden främst är
inomvetenskaplig och har att göra medFoU-verksam-hetens vetenskapliga kvalitet
och värde i ett internationellt perspektiv. Den andra funktionen sammanhänger
med önskvärdheten av alt uppehålla en sådan teknisk beredskap, att en
långsiktigt önskvärd förändring av närings- och industristruktur underlättas
och påskyndas. Stödinsatserna måste härvid vara förenliga med främst den
långsiktiga näringspolitiken. I båda fallen uppkommer behov av samordning med
planeringen av universitetens och högskolornas verksamhei.
De
sakkunniga bör pröva hur dessa båda delar av den tredje uppgiften bör utformas
och graden av samverkan mellan dem. De sakkunniga bör även på lämpligt sätt
följa forskningsrådsutredningens arbete.
STU:s
tre huvuduppgifter är till sin karaktär olika och jag vill framhålla vikten av
alt de bättre än nu hålls isär vid planering och projektbedömning på grund av
skillnaderna i målsättning.
De
tre huvuduppgifter STU har bör mer än vad som nu är fallet vara vägledande för
utformningen av programstruktur och organisation inom STU. Det bör finnas elt
klart och så långl möjligl entydigt samband mellan å ena sidan målen för en av
stalsmakterna fastställd uppgift och å andra sidan programstruktur och
organisation för genomförande av uppgiften ifråga. Därigenom kan det
verkställande organets sakkunskap och självständighet komma till sin fulla
rätt för såväl planering som för de dagliga besluten.
De
sakkunniga bör med utgångspunkt från preciseringen av funktionerna inom ramen för
STU:s uppgifier lämna principförslag till programstruktur, arbelsformer och
organisation. Härvid bör beaktas vilka interna funktioner som bör finnas vid
STU, exempelvis då del gäller projektbedömning, utredningskapacitet,
projektuppföljning, utvärdering och analys av vunna erfarenheter, överblick
över FoU-resurser inom landet och över möjligheterna till internationellt
FoU-samarbete. De sakkunniga bör behandla frågan rörande lämplig organisatorisk
samverkan mellan STU
40 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
1:29 Skr 1975:4 626
och
slatens utvecklingsfond. Den utsträckning i vilken STU bör medverka i
palentväsendets utveckling och i föreskrifts- och standardiseringsarbete bör
likaså beaktas med hänsyn till dessa områdens näringspolitiska konsekvenser.
Också STU:s behov av extern expertis bör prövas. Någol detaljerat
organisationsförslag för verksamheten bör dock inte utarbetas i della
sammanhang.
Vidare bör de sakkunniga
lämna förslag töl hur STU bättre än hittills i sin verksamhet skall kunna nå ut
till mindre och medelstora förelag. För att undvika en kostsam resursdubblering
är det viktigt, att en samordning sker med de regionala industripolitiska
aktiviteter som nu byggts upp med stöd från statens indusiriverk. I första hand
gäller detta företagareföreningarnas verksamhet. De sakkunnigas arbete bör
utmynna i förslag till hur STU och befintliga regionala industripolitiska organ
skall kunna samverka på ett effektivt sätl.
En precisering av STU:s
näringspolitiska funktioner och en översyn av organisationen gör det angeläget
att undersöka behovet av förändringar när del gäller STU:s stödformer både vad
avser finansiellt stöd och serviceinsatser för rådgivning och förmedling.
Härvid bör en översyn göras av de villkor som gäller för den villkorliga
återbetalningsskyldigheten, i syfte atl skapa klarare regler för i vilka fall
denna stödform bör användas och hur tillämpningen i dessa fall kan
effektiviseras. De sakkunniga bör också undersöka om STU:s nuvarande stöd i
avsevärd utsträckning medfört ett reellt arbetsgivaransvar gentemot vissa
stödmol-tagare och därigenom oavsiktligt fört med sig en långsiktig bindning av
medel. Mot bakgrund härav bör de sakkunniga bedöma behovet av förändringar i
detta hänseende.
De
sakkunniga bör sludigen pröva olika möjligheter att låta STU upprätta
funktioner som innebär att STU systematiskt kan förmedla idéer rörande
utvecklingsarbete eller tillhandahålla informaiion om var FoU-resurser finns
inom och utom landet för uppdragsinsatser eller FoU-samarbete.
De
sakkunniga bör i den utsträckning som är nödvändig för att fullgöra uppdraget
samråda med utredningen om finansiering av industriell FoU.
Utredningsarbetet
bÖr bedrivas skyndsamt. Som riksdagen anfört bör dock resultaten av andra
pågående utredningar, som direkt berör STU, avvaktas. De sakkunniga bör vara
oförhindrade alt redovisa resultatet av sitt arbete etappvis.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
627 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:l
Kommundepartementet
Inom
detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år
1974:1,4, 8,9 och 10
1.
Göteborgsutredningen (In 1963:49)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj;ts bemyndigande den 9 november 1%2 den 7 december 1%2 för
utredning av frågan om Göteborgs kommuns samgående med Göteborgs och Bohus läns
landstingskommun m. m.:
Utredningsman:
Svenson, S. Göte, statssekreterare
Experter:
Lindberg, Cari-Olto A., t.f. förste länsassessor Neergaard, Erik A.,
expeditionschef-rättschef
Sekreterare:
Hägglund," John E., länsråd
Representanter
för Göteborgs och Bohus läns landstingskommun: Andersson, J. O. Eriing, kamrer
Bjerrek, Bertil, landstingsråd Eliasson, Anders H., häradsdomare Gustafsson, M.
Gunnar, socionom, led. av riksdagen Svenungsson, Arne A. D., lantbrukare, f.d.
led. av riksdagen Representanter för Göteborgs kommun: Bergqvist, G. Holger,
kommunalråd Gunne, Stig E., byråchef Hedlund, Bengt N. R., kommunalråd
Johannesson, Erik R., kommunalråd Ström, A. Lennart, kommunalråd
Lokal:
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Fack, 403 lOGöteborg, tel. 031/60 57
84 (sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej ursprungligen meddelats. Tilläggsdirektiv, se 1971 års
riksdagsberätlelse C 7.
Utredningen
har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit ett sammanträde.
Utredningen
har avslutat sitt arbete med en rapport 1974-10-28. Rapporten innehåller bl. a.
en redogörelse för det avtalsreglerade samarbete
Kn:l Skr 1975:4 628
som
parterna har etablerat på utredningens initiativ samt en skiss till provisorisk
lösning av frågan om utövningen av statliga befogenheter på
samhällsplaneringens område inom Göteborgsregionen. Uppdraget är därmed
slutfört.
2.
Landstingens arkivutredning (In 1964:26)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1963 för utredning rörande
gallring i landstingskommunernas arkiv och därmed sammanhängande frågor (se
Post- och Inrikes tidn. den 5 juli 1963):
Ordförande:
Petrini, K. H. (Hasse), f.d. landsarkivarie
Ledamot:
Danielsson, G. Gunnar, förste sekreterare
Expert:
Hall, Paul F. L., överläkare
Sekreterare:
Frisk, Jan, arkivarie
Lokal:
Svenska landstingsförbundet. Gävlegatan 16, Box 6606, 113 84 Stockholm, tel. 23
65 60 samt 031/17 95 45 (sekreteraren)
Direktiven
för utredningen, se 1%4 års riksdagsberättelse In 26.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra silt arbeie under år 1975.
3.
Riksnämnden (K 1968:57) för kommunal beredskap
Tillkallade
enligl Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1967 för att handlägga vissa centrala
samordningsuppgifter rörande den kommunala beredskapsplanläggningen:
Ordförande:
Sundelin, Åke, generaldirektör
Vice
ordf örnde: Lundberg, Sten G. J., generaldirektör
Ledamöter:
Krona, Kurt, sektionschef Lindencrona, Fredrik W. K., direktör (fr.o.m. den 1
juli 1974)
629 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:4
Nyqvist,
N. Tore, länsöverdirektör Tengroth, Kari-Erik, direktör
Experter:
Bengtsson, Gunnar, bitr. försvarsdirektör (t.o.m. den 7 februari 1974)
Björklund, Sven, byråchef (t.o.m. den 7 februari 1974) Kärne, Sigvard,
avdelningsdirektör (t.o.m. den 7 februari 1974) Lindeberg, Bengt,
kammarrättslagman (t.o.m. den 7 februari 1974) Lindquist, Ulf W. E.,
hovrättsråd (fr.o.m. den 7 september 1974)
Sekreterare:
Falkehed, Sven A. L., avdelningsdirektör
Kansli:
Civilförsvarsstyrelsen, Jämtlandsgatan 97, Fack, 16210 Vällingby, tel. 37 2600
Direktiven
för nämnden, se 1968 års riksdagsberättelse K 57.
Riksnämnden
för kommunal beredskap har under liden november 1973 -oktober 1974 hållit sju
sammanträden. Hittills har ett 110-tal primärkommuner planlagts. Under
innevarande budgetår planläggs ytterligare ett 40-tal. Ungefär 125
primärkommuner återstår därefter alt planlägga.
I
skrivelse 1974-02-15 uppdrog Kungl. Maj:t åt nämnden att i samarbete med
socialstyrelsen och övriga berörda centrala fackmyndigheter samt
landstingsförbundet låta göra en pravplanläggning av den landstingskommunala
beredskapen inom en landstingskommun. Denna planläggning genomförs inom
Östergötlands läns landstingskommun och beräknas bli klar hösten 1975. Nämndens
samordningsuppgifter har därigenom ökal.
Nämndens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
4.
Länsberedningen (C 1970:28)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1970 för beredning av vissa
frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation
(se Post- och Inrikes tidn. den 8 maj 1970):
Ordförande:
Svenson, S. Göte, statssekreterare
Ledamöter:
Bergman, Per R., direktör, led. av riksdagen Dahlgren, P. Anders B.,
lantbrukare, led. av riksdagen Gustafsson, Sune O., kommunalråd Hamrin, Mac T.
P., överlantmätare, f.d. led. av riksdagen Högström, Ivar, bostadsdirektör,
led. av riksdagen Stefanson, R. Stig S., optikermästare, f.d. led. av riksdagen
Kn:4 Skr 1975:4 630
Ward,
Kurt K. B., landstingsråd
Winberg,
S. Håkan, rådman, led. av riksdagen
Experter:
Arfwidsson, Nils H., länsråd Clarholm, Sixten, byrådirektör Engström, Odd E.
L., t.f. departementsråd Fog, Hans B., professor Fröjd, S. Arne, länsråd
Norden, N. Åke H., professor Rönquist, Karl-Axel, länsråd Svensson, Bengt Å.
G., avdelningsdirektör Tegnhed, Lars A., avdelningsdirektör Thufvesson, Bengt
E., departementsråd Årlin-Jussil, Ingrid S., arkitekt
Huvudsekreterare:
Hinnfors, S. Ivar, förste länsassessor (t.o.m. den 30 november 1974)
Sekreterare:
Finnveden, Bengt A., byråchef (t.o.m. den 30 september 1974) Myhlback, J.
Lennart, fil. lic. (t.o.m. den 31 oktober 1974)
Direktiven
för beredningen, se 1971 års riksdagsberättelse C 19.
Beredningen
har under tiden november 1973 - juli 1974 hållit nio sammanträden varav etl
internatsammanträde.
Beredningen
har i oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:84) Stat och kommun i
samverkan.
Uppdraget
är därmed slutfört.
5.
Utredningen (C 1970:29) om den kommunala demokratin
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1970 för att göra en översyn av
den kommunala demokratin (se Post- och Inrikes tidn. den 21 maj 1970 och den 6
maj 1972):
Ordförande:
Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen
Ledamöter:
Blomdahl, Bengt O., förbundsordförande Boo, Karl G. H., assistent, led. av
riksdagen Elmsledt, Claes Y., lantbrukare, led. av riksdagen Gustafsson, F.
Agne S., universitetslektor Hörberg, Nils A., försäkringstjänsteman, led. av
riksdagen Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen
631 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:6
Johansson,
K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen Åstrand, Göran, kommunalkonsulent
Experter:
Edström, J. Lennart, informationschef Ericsson, Lars Eric, statssekreterare
Sekreterare:
Bergqvist, Sven-Runo, fil. lic.
Bitr.
sekreterare: Albertson, Bertil, fil. kand. Ek, Anders, fil. lic. (fr.o.m. den
16 april 1974) Högdahl, Lars, kommunsekreterare
Lokal:
Kommundepartementel, Kanslihuset, Mynttorgei 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel.
växel 763 10 00
Direktiven
för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse C 20. Tilläggsdirektiv, se 1973
års riksdagsberättelse C 10.
Utredningen
har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden.
Utredningen
har i juni 1974 publicerat en rapport (SOU 1974:50) Information och medverkan i
kommunal planering.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
6.
Kommunallagsutredningen (C 1970:30)
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 20 mars 1970 för lagteknisk översyn av
kommunallagarna m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 2 maj 1970):
Utredningsman:
Nordlund, Stig F., regeringsråd
Experter:
Kaijser, Fritz J., bitr. professor
Riberdahl,
Curt S., förbundsjurisi (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Romson, Rolf, direktör
Sahlin, Jan, förste sekreterare
Sekreterare:
Riberdahl, Curt S., förbundsjurist (t.o.m. den 30 september 1974) Roos,
Thorbjörn, kanslichef (fr.o.m. den 1 oktober 1974)
Lokal:
Kommundepartementet, Kanslihuset, Mynttorgei 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel.
växel 763 1000
Kn.6 Skr 1975:4 632
Direktiven
för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse C 21. Tilläggsdirektiv, se 1972
års riksdagsberältelse C 18.
Uppdraget
att göra en lagteknisk översyn av lagen om ändring av kommunal och ecklesiastik
indelning har överförts lill en särskild utredning (Kn 1974:04) tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 sepiember 1974.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 21 sammanträden. Under
december månad 1974 beräknas utredningen lägga fram sitt huvudbetänkande.
Utredningen
beräknas slutföra sitt arbeie under år 1975.
7.
Indelningsutredningen (C 1972:03) berörande Håbo kommun m. m.
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1972 för att utreda hur indelningen av
Stockholms och Uppsala län i kommuner lämpligen bör ske såvitt avser
Upplands-Bro och Håbo kommuner:
Utredningsman:
Matsson, Sven-Arne, överlantmätare
Lokal:
Norra Strandgatan 9, Box 246, 801 04 Gävle, tel. 026/1801 30, 18 33 00
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningsmannen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden med
representanter för berörda kommuner, regionala statliga organ och
landstingskommuner.
Utredningsmannen
beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.
8.
Mullsjö-utrednlngen (C 1972:04)
Tillkallad
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 med uppdrag att verkställa
en förutsättningslös utredning rörande Mullsjö kommuns kommunblockstillhörighet
samt rörande sådana ändringar i planerna för indelning av Jönköpings och
Skaraborgs län i kommuner som kan föranledas därav:
Utredningsman:
Finnveden, Bengt A., byråchef
Särskilda
direktiv har ej meddelats.
Utredningsmannen
har under tiden november 1973 - juli 1974 hållit åtta sammanträden med
företrädare för berörda kommunala och statliga organ.
633 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:10
Utredningsmannen
har den 26 juli 1974 avgett betänkandet (Ds Kn 1974:1) Utredning rörande
Mullsjö och Habo kommuners kommunblockstillhörighet.
Uppdraget
är därmed slutfört.
9.
Kommittén (C 1973:02) för kommunal biståndsverksamhet
Tillkallade
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1973 för att utreda kommunala och
landstingskommunala åtgärder i anslutning till den svenska internationella
biståndsverksamheten (se Post- och Inrikes tidn. den 16 juni 1973):
Ordförande:
Mehr, Hjalmar L., landshövding
Ledamöter:
Hörlén, S. Ingemar (Inge), borgarråd Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av
riksdagen Kärnek, Ruth I. C, landstingsråd Ringaby, Per-Erik, godsägare, led.
av riksdagen Sundkvist, K. R. Tage, lantbrukare, led. av riksdagen Öhvall, O.
Bertil, ekonomikonsulenl, f.d. led. av riksdagen
Expert:
Anell, Lars E. R., departementsråd
Sekreterare:
Strömberg, Rolf E., hovrättsassessor
Direktiven
för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse C 16.
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft
överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av
kommitténs arbete.
Kommittén
har den 18 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:86) Kommunal
biståndsverksamhet.
Uppdragel
är därmed slutfört.
10.
Sakkunnig (C 1973:03) 1 fråga om utvidgat samarbete mellan Malmöhus läns
landstingskommun och Malmö kommun
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för förberedelser i fråga om
utvidgat samarbete mellan Malmöhus läns landstingskommun och Malmö kommun (se
Post- och Inrikes tidn. den 7 juli 1973):
Kn:10 Skr 1975:4 634
Utredningsman:
Ericsson, Lars Eric, statssekreterare
Experter:
Ekholm, Torsten, landstingsråd Göransson, Bertil, landstingsråd Hansson, Stig
F., landstingsråd Hejdeman, Gunnar, kommunalråd Holst, Hans-Erik, landstingsråd
Lundberg, Arne, kommufullmäktiges ordförande Stenberg, Oscar, direktör
Sterning, Sten, kommunalråd Ward, Kurt K. B., landstingsråd Wallin, Åke,
direktör Ersättare för experter: Henstrand, Kjell-Åke, landstingsråd Håkansson,
Gösta, kommunalråd
Sekreterare:
Ahrland, Karin M., förste länsassessor (fr.o.m. den 18 januari 1974)
Direktiven
för den sakkunnige, se 1974 års riksdagsberättelse C 17.
Utredningsmannen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden, varav två
med samtliga förordnade experter.
Utredningsmannen
har under våren utarbetat förslag till överenskommelse om fördjupat samarbele
mellan parterna. Överenskommelsen har godkänts av landstinget och kommunen.
Uppdraget
är därmed slutfört.
11.
Utredningen (C 1973:04) för översyn av frågan om skorstensfejarmästarnas
ställning
Tillkallade
enligl Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1973 för översyn av frågan om
skorstensfejarmästarnas ställning (se Post- och Inrikes tidn. den 26 juni
1973):
Ordförande:
Henrikson, Lars G., ombudsman, led. av riksdagen
Sakkunniga:
Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Pettersson, Alf S.,
ombudsman, f.d. led. av riksdagen
Experter:
Carlström, O. Bertil, brandingenjör (fr.o.m. den 25 januari 1974) Lindquist,
Ulf W. E., hovrättsråd (fr.o.m. den 25 januari 1974)
635 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:12
Lindroth,
Harry W. B., förbundsordförande (fr.o.m. den 25 januari 1974) Sjöqvist, Erik
S., förbundsordförande (fr.o.m. den 25 januari 1974) Wahlström, Per K. V.,
försäkringsdirektör (fr.o.m. den 25 januari 1974)
Sekreterare:
Scheutz, Claes-Herman, förste länsassessor
Lokal:
Länsstyrelsen i Kronobergs län, 35186 Växjö, tel. växel 0470/200 00
(sekreteraren)
Särskilda
direktiv har ej utfärdats.
Utredningen
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under senare hälften av år 1975.
12.
Sakkunniga (C 1973:05) för översyn av brandförsvarsutbildningen m. m.
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1973 för översyn av
brandförsvarsutbildningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 november
1973):
Ordförande:
Holmqvist, Sture L., fastighetschef
Sakkunniga:
Gustafsson, K. G. Allan, led. av riksdagen Nilsson, E. Arne, brandmästare
Experter:
Anderberg, Carl-Gustav B., direktör (fr.o.m. den 14 mars 1974) Buchl, Sven F.
V., kansliråd (fr.o.m. den 14 mars 1974) Domvall, E. Göte, byrådirektör
(fr.o.m. den 8 november 1974) Hultqvist, Swen E. H., överdirektör (fr.o.m. den
14 mars 1974) Johansson, Stig D., rektor (fr.o.m. den 14 mars t.o.m. den 20
juni 1974) Knutsson, A. Ingemar, vice brandchef (fr.o.m. den 14 mars 1974)
Lundin, Hans-Erik V., ombudsman (fr.o.m. den 14 mars 1974) Renning, Torsten,
utbildningschef (fr.o.m. den 8 november 1974) Stavréus, Sven O. A.,
sektionschef (fr.o.m. den 14 mars 1974)
Sekreterare:
Andréasson, B. S. Hubert, avdelningsdirektör (fr. o. m. den 22 januari 1974)
Lokal;
Statens brandnämnd, Observatoriegatan 20. Postadress: Box 6029, 102 31
Stockholm, tel. 34 06 10
Direktiven
för utredningen, se 1974 års riksdagsberätlelse C 19.
Kn:12 Skr 1975:4 636
Kommittén
har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra sammanträden.
Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.
13.
ADB-berednlngsgruppen (C 1973:06)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 2 november 1973 för att behandla frågor om
utveckling och utnyttjande av automatisk databehandling (ADB) med anknytning
till samhällsplaneringen inom länsstyrelserna m. m.:
Ordförande:
Ericsson, Lars Eric, statssekreterare
Ledamöter:
Bolin, Åke E. J., avdelningsdirektör Lindskog, J. Lennart, länsråd Lundmark, E.
Gunnar, kanslichef Olsson, Rune I., departementsråd Ridal, Håkan, länsarkitekt
Sandberg, Sture A., planeringsdirektör Sundström, Monica E., kansliråd
Thufvesson, Bengt E., departementsråd
Expert:
Chamberl, Henrik B., arkitekt (fr.o.m. den 25 september 1974)
Sekreterare:
Sjöberg, Arne, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 8 februari 1974)
Lokal:
Länsstyrelsernas organisationsnämnd. Drottninggatan 17, Box
Direktiv
(PM upprättad den 2 november 1973 inom civildepartementet):
Frågan
om utnyttjande, särskilt inom samhällsplaneringen, av de datorer som finns vid
länsstyrelserna har under senare tid aktualiserats i flera sammanhang. En
omfattande försöks- och utredningsverksamhet pågår inom detta vida fält. Detta
får ses mot bakgrund av bl. a. samhällsplaneringens successiva utveckling och
det växande behovet av att i planeringen utnyttja bättre dataunderlag och
bättre planeringsmodeller. Denna utveckling leder till bl. a. krav på
användande av ADB-teknik.
Vid
överväganden i fråga om de problem som har uppmärksammats i samband med
länsdatorernas utnyttjande måste frågor med helt olika tidsperspektiv hållas
åtskilda.
Till
frågor som aktualiseras i det långsiktiga perspektivet hör bl. a. uppbyggnaden
av nya system och nya datorer i den regionala förvaltningen,
fastighetsdatabankens driftsystem 2, del ömsesidiga sambandet mellan
samhällsplaneringens behov och de tekniska systemen, frågan om
regionalisering/centralisering av databanker m. m.
637 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:13
Dessa
långsiktiga frågor behandlas i ett mångsidigt utredningsarbete som f. n. pågår,
bl. a. inom Datasamordningskommittén (DASK), riksskatteverket (RSV) och
centralnämnden för fastighetsdala (CFD).
Inom RSV pågår en
utredning om den framtida utformningen av ADB-systemet för folkbokföring och
beskattning. Arbetet är f. n. inriktat på att den nya systemlösningen skall
införas 1978 eller 1979.1 utredningen ingår bl. a. att analysera både centtala
och regionala systemutformnings-alternativ. Ulredningen har inletts med en
förstudie.
Inom
CFD har inletts också med en förstudie ett utredningsarbete angående
utformningen av det framtida systemet (driftsystem 2) för fastighetsdatabanken.
I utredningsarbetet undersöks olika möjligheter att åstadkomma samordning
mellan fastighetsdatabanken och systemet för folkbokföring ocb beskattning.
Utredningsarbetet omfattar även regionall utbyggda alternativ.
Hur länsstyrelsernas och
den övriga regionala förvaltningens synpunkler bäst skall vägas in i de nu
berörda utredningsprojekten bör bli föremål för fortsatta överväganden. Redan
nu behövs emellertid ett mera samlat grepp om de kortsiktiga utvecklings- och
samordningsfrågorna.
Följande
huvudtyper av problem förutses på kort och medellång sikt:
a) Behovet av och formerna för produktion av
dataunderlag för samhällsplaneringen. Länsstyrelsernas roll i
statistikproduktionen, särskilt deras relationer till statistiska centralbyråns
(SCB) statistikproduktion och centrala register.
b) Utvecklingen av datoranvändning som ett led i
själva planeringsverksamheten. Samordning av metodutveckling och
programarbete.
c) Eventuellt utnyttjande
i samhällsplaneringen av fastighetsdatabankens
koordinatdata i anslutmng till CFD:s driftsystem 1 och de befintliga
länsdatorerna.
I
anslutning till alla de angivna huvudtyperna av frågor pågår eller kommer att
iidedas utredningsarbete.
a) När det gäller frågan om dataunderlag m. m. har SCB:s styrelse tiUsatt
en arbetsgrupp för att utreda frågor om samordning och samarbete inom det
regionalstatistiska området, inkl. företagsregisterfrågor. Företrädare för
vissa statistikkonsumenter bl. a. iiuikes- och civildepartementen samt
länsstyrelserna ingår i arbetsgruppen.
b) I
olika sammanhang pågår aktiviteter som syftar till utveckling av de meioder som
används i planeringen i länen. Sålunda har, som ett led i förberedelserna för
länsplanering 1974, ett tiotal länsstyrelser haft i uppdrag att komplettera det
använda analys- och prognossystemel på väsentliga punkter. Ett
utvecklingsarbete har också inletts inom inrikesdepartementet i fråga om
länsplaneringens framtida utformning. När det gäller utnyttjandet av ADB i
dessa och andra planeringsaktiviteter har på initiativ av länsstyrelserna i
storstadslänen tillsatts en arbetsgrupp. I gruppen, som har haft anknytning
till länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), har ingått f örettädare för
länsdataenheterna och regionalekonomiska enheterna vid länsstyrelserna i
Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län samt regionalekonomiska
enheten vid länsstyrelsen i Skaraborgs län. Arbetsgruppen har bl. a. inventerat
befintliga bearbetningsruliner och behovet av ytterligare ADB-rutiner för
samhällsplaneringen.
Diskussioner
har även förekommit om att lägga upp ADB-rutiner för handläggningen av den
kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP) och inforamtionssystemet
samhälle-näringsliv.
c) För
diskussion om formerna för utnyttjande av fastighetsdatabankens
Kn:13 Skr 1975:4 638
koordinatdata
inom den översiktliga samhällsplaneringen bar en sakkunniggrupp tillsatts inom
CFD. Länsstyrelserna är representerade i sakkunniggruppen.
Den
ovan redovisade genomgången av frågor som inte är uttömmande visar att krav
ställs och kommer att ställas i ökande omfattning både internt och utifrån när
det gäller länsstyrelsernas och de berörda departementens insatser för
samordning, utredning och utveckling avseende ADB-frågorna i allmänhet och i
samband med samhällsplaneringen i synnerhet. Ökade insatser kommer att krävas
dels när det gäller att företräda länsslyrelserna i utredningsarbete m. m.,
dels för att åstadkomma samordning och utveckling avseende ADB-frågorna inom
läns-slyrelseorganisationen.
En
särskild beredningsgrupp bör bildas för att få till stånd en överblick och en
samordning av länsstyrelsernas mera kortsiktiga ADB-frågor. Gruppens
arbetsområde bör med hänsyn till bl. a. avgränsningsfrågor och behovet av en
samlad syn på detta område omfatta länsstyrelsernas ADB-frågor i sin helhet,
men huvudsakligen inriktas på frågor om användning av ADB inom
samhällsplaneringen.
En
väsentlig uppgift för gruppen blir att verka för en samordning av pågående
utvecklingsarbete med anknytning till regional ADB-verksamhet. Syftel bör vara
alt genom informationsutbyte m. m. söka undvika dubbelarbete och åstadkomma
likformighet mellan länen i fråga bl. a. om programutveckling, arkiv m. m.
I
den mån de angivna uppgifterna kräver mer omfattande utredningsarbete eller
betydande insatser av annal slag bör detta kunna ske inom ramen för särskilda
arbetsgrupper e. d. under beredningsgruppens ledning.
Beredningsgruppen
har under liden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Arbetet
har bedrivits i två arbetsgrupper, avseende karlläggning av behov av data och
dalorlillgång vid fysisk respektive regionalekonomisk planering.
Beredningsgruppens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
14.
Arbetsgruppen (Kn 1974:01) för utredning av frågan om nordisk kommunal rösträtt
och valbarhet
Tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1 mars 1974 att ingå som ledamot i en nordisk
arbetsgrupp för utredning av frågan om nordisk kommunal rösträtt och valbarhet:
Ledamot:
Neergaard, Erik A., expeditionschef-rättschef
Expert:
Högberg, P. J. Wolmar, folkbokföringsdirektör (fr.o.m. den 10 juni 1974)
Lokal:
Kommundepartementet, Kanslihuset, Mynttorget 2, Fack, 103 10 Stockholm, tel.
763 13 88
Nordiska
ministerrådet har den 15 februari 1974 beslutat om direktiv för arbetsgruppen.
639 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:15
Arbetsgruppen
har under tiden mars - oktober 1974 hållit fem sammanträden.
Arbetsgruppen beräknas slutföra sitt arbete under första kvartalet 1975.
15.
Rösträttsutredningen (Kn 1974:02)
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1974 för att utreda frågan om
kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare:
Ordförande:
Ahlvarsson, Lars I., borgarråd
Sakkunniga:
Andersson, K. Börje, kommunalråd Benko, Mirko, taxichaufför Berglund, Frida J.,
fru, led. av riksdagen Hormia, Osmo E., professor
Lindahl,
Torkel R. N., segelmakare, led. av riksdagen Marklund, Eivor I., fru, led. av
riksdagen Olsson, N. Martin, bankkamrer, led. av riksdagen Söderström, Kurt I.
W., ingenjör, led. av riksdagen
Experter:
Högberg, P. J. Wolmar, folkbokföringsdirektör Neergaard, Erik A.,
expeditionschef-rättschef Persson, Kell H., byrådirektör Reinans, Sven A.,
byrådirektör (fr.o.m. den 22 augusti 1974)
Sekreterare:
Lindquist, Ulf W. E., hovrättsråd
Direktiv
(anförande av statsrådet Gustafsson till statsrådsprotokollet den 10 maj 1974):
Vid
årsskiftet 1973/74 var omkring 400 000 utländska medborgare bosatta i Sverige.
Närmare två tredjedelar av dem var medborgare i annat nordiskt land och nästan
hälften finska medborgare. I runt tal 270 000 av de i Sverige bosatta
utlänningarna var vid årsskiftet 1973/74 över 18 år. Under åren 1963-1972 har i
genomsnitt ca 10 000 personer-om året beviljats svenskt medborgarskap.
För
alt en utlänning som inte är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge
skall få bosätta sig och ta anställning här i landet krävs i princip särskilt
tillstånd. En utlänning, som är bosalt här, åtnjuter bl. a. i fråga om sociala
förmåner i huvudsak samma rättigheter som en svensk medborgare. Han har också
motsvarande skyldigheter, t. ex. när det gäller att erlägga skatter och sociala
avgifter. På vissa områden gäller särskilda regler för utländska medborgare. En
utlänning måste t. ex. ha särskilt tillstånd för att få förvärva fast egendom.
Svenskl medborgarskap är vidare elt röslrätts-och valbarhetsvillkor vid både
val till riksdagen ocb kommunala val.
Kn:15 Skr 1975:4 640
Frågan
om kommunal rösträtt och valbarhet för utländska medborgare har under senare år
tilldragit sig allt större intresse. Grundlagberedningen stannade i belänkandel
(SOU 1972:15) Ny regeringsform Ny riksdagsordning för att inte föreslå
kommunal rösträtt för invandrare. Som skäl för denna ståndpunkt anförde
beredningen bl. a. alt del inle finns någon klar gräns mellan statliga och
kommunala angelägenheter och att de principiella skäl som talar mol alt
tillerkänna icke svenska medborgare rösträtt i riksdagsvalen därför gör sig
gällande också i fråga om de kommunala valen. Beredningen hänvisade i detta
sammanhang lill möjligheten att förkorta kvalifikationstiden för erhållande av
svenskt medborgarskap och därmed fullständiga poliliska rättigheter. I prop.
1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning anförde
föredragande departementschefen att de närmare villkoren för kommunal rösträtt
inte bör tas in i grundlag ulan i stället, liksom hittills, anges i
kommunallagarna. Han ansåg sig därför inte ha anledning att ta ställning till
frågan om kommunal rösträtt för invandrare. Konstitutionsutskottet framhöll i
sitt betänkande med anledning av propositionen (KU 1973:26) att frågan är
betydelsefull från demokratisk synpunkt. Den rymmer enligl utskottet åtskilliga
både principiella och praktiska aspekter som bör övervägas ingående, innan
slällning tas i sak. Utskottet förordade därför en förutsättningslös prövning i
särskild ordning. Riksdagen följde utskottet (rskr 1973:265). Frågan om
kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare har också tagits upp i
motionerna 1974:141, 351 och 931 till årets riksdag.
Efter
beslut den 7 december 1973 av Nordiska ministerrådet har en arbetsgrupp under
rådet tillsatts för att utreda frågan om rösträtt och valbarhet vid kommunalt
val i bosättningslandet för medborgare i nordiskl land, som är bosalt i annat
nordiskt land. Arbetsgruppen består av en företrädare för vart och ett av de
nordiska länderna. Utredningen skall enligt arbetsgruppens direktiv avse val i
både borgerliga och kyrkliga kommuner samt, i fråga om land där direkta val
till sekundärkommunala församlingar förekommer, även sekundärkommunala val.
Arbetsgruppen skall göra en inventering av de frågor av principiell karaktär
som bör övervägas i sammanhanget och redovisa ett underlag för elt
ställningstagande till om kommunal rösträtt och valbarhet för medborgare i
annat nordiskt land bör införas. Den skall vidare undersöka den lagstiftning i
de nordiska länderna som berörs av frågan samt kartlägga och anvisa lösningar
på de praktiska och administrativa problem som kan föreligga. Del ingår däremoi
inte i arbetsgruppens uppdrag att göra en samlad bedömning av frågan om
kommunal rösträtt och valbarhet för medborgare i annat nordiskt land.
Den
allmänna rösträtten är en grundläggande medborgerlig rättighet. I några
kommuner är nästan 20 % av invåneirna utländska medborgare. Eftersom de saknar
svenskt medborgarskap, är de utestängda från det inflytande på utformningen av
de lokala förhållandena som den kommunala rösträtten tillförsäkrar svenska
medborgare. De kan vara bosatta här i landet, kanske i samma kommun, under
avsevärd lid men ändå vilja behålla den anknytning till hemlandet som
medborgarskapet ger. Genom sina arbetsprestationer och som skattebetalare gör
de insatser som kommer det svenska samhället som helhet och särskilt
bosättningskommunen till godo. Från demokratisk synpunkt synes det med fog
kunna hävdas att de inte bÖr utestängas från möjlighet att direkt påverka de
kommunala insatserna på sådana områden som kan vara av särskild betydelse för
dem. Det kan gälla t. ex. undervisningen, den sociala omvårdnaden,
den kulturella
641 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:15
verksamheten,
fritidsverksamheten och boendemiljöns utformning. Om invandrarna ges kommunal
rösträtt, kan deras intresse för samhällsfrågorna antas öka. Detta kan i sin
tur ge förutsättningar för en bättre anpassning och trivsel.
Ett
skäl som har anförts mot tanken på kommunal rösträtt för icke svenska
medborgare är att kommunerna delar ansvaret med staten för ett stort antal
samhällsuppgifter och alt det därför inte finns någon klar gräns mellan
kommunala och statliga angelägenheter. De principiella skäl som talar mol att
tillerkänna icke svenska medborgare rösträtt vid riksdagsvalen skulle därför
göra sig gällande också i fråga om de kommunala valen. Jag är inle övertygad om
att delta är en hållbar argumentation. De beslut som fattas i enskilda
folkvalda församlingar påverkar ju bara i begränsad utsträckning den
rikspolitiska utvecklingen.
Vidare
har mot kommunal rösträtt för invandrare invänts att rösträtt inte bör
tillkomma den som inte känner sådan samhörighet med landet att han vill
förvärva medborgarskap och att elt brytande av sambandet mellan rösträtt och
medborgarskap skulle leda lill att innehållet i medborgarskapet tunnas ut i
alltför hög grad. Synpunkler av detta slag kan enligt min mening inte anses ha
samma tyngd när det gäller den kommunala rösträtten som när fråga är om rösträtt
vid val till riksdagen.
Mot
tanken på kommunal rösträtt för icke svenska medborgare har också anförts att
en invandrare kan genom förvärv av svenskt medborgarskap skaffa sig
fullständiga poliliska rättigheter. En utlänning som har bott i Sverige i sju
år kan, om vissa ytterligare förutsättningar är uppfyllda, genom naturalisation
upptagas till svensk medborgare. För medborgare i annat nordiskt land krävs
enligt praxis tre års vistelse i Sverige. Det har hävdats atl en sänkning av
dessa kvalifikationstider skulle kunna tillgodose samma syfte som ett införande
av kommunal rösträtt för icke svenska medborgare. Jag anser emellertid atl man
bör ha förslåelse för att en invandrare, även om han ämnar stanna i Sverige
åtskilliga år, kan vilja behålla den anknytning till hemlandet som
medborgarskap där ger honom.
Sammanfattningsvis
vill jag som min mening uttala att starka skäl talar för att även de invandrare
som inte har förvärvat svenskt medborgarskap medges rösträtt vid kommunala val.
Redan av den översiktliga framställning som jag har lämnat i det föregående
framgår emellertid att åtskilliga principiella frågor måste övervägas, innan
ställning kan tas till om en sådan reform bör genomföras. För att utreda dessa
frågor bör en särskild utredning tillsättas. Den nordiska arbetsgruppens
uppdrag är nämligen begränsat i olika hänseenden. Dels avser uppdraget bara
invandrare från annat nordiskt land, dels ingår det inte i uppdraget att göra
en samlad bedömning av om kommunal rösträtt för invandrare bör införas. Med hänsyn
till den betydelse som frågan har från demokratisk synpunkt börden nya
ulredningen arbeta skyndsamt. Om utredningen inte finner att praktiska och
administrativa svårigheter utgör hinder för en reform till 1976 års val, bör
utredningen sträva efter att redovisa resultatet av sina överväganden vid sådan
tidpunkt att frågan kan underslällas riksdagen hösten 1975.
Utredningens
överväganden bör avse invandrare från både nordiska och ulomnordiska länder
samt såväl val till kommunfullmäktige och landsting som val till
kyrkofullmäktige. Enligt de kommunala rösträtts- och valbarhetsreglerna är
svensk medborgare, som är röstberättigad, i princip också valbar. För att
invandrarna skall kunna göra sitt inflytande på de kommunala besluten gällande
fullt ut fordras inte bara att de blir röstberättigade utan också att
de blir valbara till de kommunala
41 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
Kn:15 Skr 1975:4 642
församlingarna
och nämnderna. Ulredningen bör därför överväga om också valbarhet bör tillkomma
icke svenska medborgare.
Utredningen
bör vidare pröva vilka särskilda förutsältningar som kan böra ställas upp för
rösträtt och valbarhet. Det framstår inte som rimligt att personer som stannar
i Sverige en kort tid och som inte har någon annan anknytning till landet och
inte känner någon djupare samhörighet med delta skall kunna påverka
samhälleliga beslut som kan få betydelse för lång tid framöver. Det är vidare
naturligt atl för rösträtt och valbarhet kräva att invandraren har varit bosatt
här i landet under så lång tid att han har vunnit kännedom om och förslåelse
för svenska förhållanden. Ålgärder har vidtagits för atl intensifiera
undervisningen i svenska språket för invandrare men inte så få invandrare
vistas här länge ulan att lära sig språket. De har naturligtvis ganska små
möjligheler att skaffa sig underlag för ell ställningtagande i
samhällsfrågorna. Det finns emellertid knappast anledning befara atl partierna
kommer alt nominera kandidater som inte behärskar svenska språket.
De
skäl som talar för kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare har samma
tyngd oavsett den enskilde invandrarens ursprungsland. Jag anser därför att en
reform som avser bara invandrare från länder som medger svenska medborgare
motsvarande rättigheter inle är någon lämplig lösning.
En
reform av det slag som jag har diskuterat i det föregående innebär
otvivelaktigt ålskilliga svårigheter av administrativ och praktisk natur.
Utredningen bör kartlägga och söka anvisa lösningar på dessa problem. I del
följande skall jag beröra några frågor som utredningen bör ägna särskild
uppmärksamhet. I detta sammanhang vill jag framhålla att det torde bli
nödvändigt för uttedningen att i viss utsträckning undersöka frågor som hänger
samman med valförfarandet i andra länder.
En
förutsättning för att en person skall las upp i röstlängden och därmed för
rösträtt och valbarhet är att han den 1 juni enligt länsstyrelsens personband
är kyrkobokförd i valdistriktet. Kyrkobokföringen avser även utländska
medborgare. En invandrare kan efter det att han blivit upptagen i den svenska
röstlängden flytta lill sitt hemland och bli röstberättigad även vid kommunalt
val i det landet. Utredningen bör överväga huruvida det är möjligt och lämpligt
att införa regler som hindrar att en invandrare med alltför korta intervaller
utövar kommunal rösträtt i två länder.
Större
praktisk betydelse har kanske det förhållandet att länsstyrelsens personband
endasi i begränsad omfaltning innehåller uppgifier som ulvisar hur länge en
person har varit registrerad som bosatt i Sverige. Om längre tids bosätiiung i
Sverige än ca två år skall krävas för rösträtt och valbarhet, måste därför
särskilt undersökas under vilken lid varje invandrare i röstberättigad ålder
har varil kyrkobokförd här i landel. Nuvarande ADB-rutiner för folkbokföringen
är inte så utformade att en sådan undersökning kan göras maskinellt.
I
den svenska kyrkobokföringen finns inga uppgifter om omyndighetsförklaring som
har meddelats av utländsk myndighet. I prop. 1967:145 med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till riksdagen m. m. (s. 52) anförde
föredragande departementschefen att en sådan omyndighetsförklaring bör utgöra
diskvalifikationsgrund endast om den har giltighet i Sverige i andra hänseenden
än beträffande rösträtten. Delta torde i allmänhet inle vara fallet men en
omyndighetsförklaring som har meddelats i annat nordiskt land har civilrättslig
giltighet här i landet och bör då beaktas även i rösträltshänseende, anförde
departementschefen vidare. Enligt
643 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:16
uppgift
har vissa nordiska länder svårighet all lämna uppgift om
omyndighetsförklaringar. Även om dessa svårigheter skulle kunna övervinnas,
skulle det innebära ett omfattande arbete för t. ex. de finska myndigheterna
att lämna uppgifter till Sverige om eventuell omyndighetsförklaring
belräffande de omkring 190 000 finska medborgare som är bosatta här. Å andra
sidan kan man anta alt ytterst få av dem verkligen är omyndigförklarade.
Ulredningen
bör upprätta förslag till de författningsändringar som föranleds av
utredningens överväganden. Om utredningen finner att ett genomförande av
utredningens förslag föranleder mera betydande informationsinsatser, bör
utredningen i stora drag ange hur informationen bör läggas upp. Vid
fullgörandet av sitt uppdrag bör ulredningen samråda med 1965 års valtekniska
utredning (Ju 1966:01), med uttedningen (C 1970:29) om den kommunala demokratin
och med den svenske ledamoten i den förut nämnda nordiska arbetsgruppen.
Utredningen
har under tiden juni - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Utredningen
beräknas avge sitt huvudbetänkande under första kvartalet 1975 och avsluta sitt
arbete under år 1975.
16.
Sakkunniga (Kn 1974:03) för översyn av distriktsindeining, arbets- och
personalorganisation m.m. inom exekutionsväsendet
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1974 för översyn av
distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m. inom
exekutionsväsendet:
Ordförande:
Moberg, Sven T., generaldirektör
Sakkunniga:
Normark, Hagar M., fru, led. av riksdagen Schött, Lars E., fögderidirektör,
led. av riksdagen Svanström, K. Ivan H., lantbrukare, led. av riksdagen
Direktiv
(anförande av statsrådet Gustafsson till statsrådsprotokollet den 8 november
1974):
För
den exekutiva verksamheten är landet indelat i 81 kronofogdedistrikl. Fyra län
ulgör vartdera elt sådant distrikt. I varje distrikt finns en
kronofogdemyndighet med en kronodirektör eller kronofogde som chef. Ulanför
distriktens centralorter finns exekutiv personal stationerad på sammanlagt 112
orter. Totalt finns det alllså f. n. exekutiv personal på 193 orter i landel.
Antalet anställda inom organisationen uppgår till ca 2 700. Sedan den 1 juli
1973 är riksskatteverket centralmyndighet för administration av
exekutionsväsendet.
De
allmänna riktlinjerna för landets indelning i kronofogdedistrikt fastställdes
av 1972 års riksdag (prop. 1972:1 bil. 14, CU 1972:7, rskr 1972:70). Frågan om
denna indelning hade före riksdagens beslut utretts genom särskilt tillkallade
sakkunniga. De sakkunniga som anlagil namnet
Kn:16 Skr 1975:4 644
utredningen
rörande centralorgan inom exekutionsväsendet hade i sillar 1971 lämnade
betänkande (Ds C 1971:2) Centralorgan inom exekutionsväsendet - Översyn av
landets indelning i kronofogdedistrikl förslagit bl. a. att antalet
kronofogdedistrikt skulle minskas från 81 till 35. Sammanlagl 19 län föreslogs
vartdera skola bilda elt sådant distrikt.
Utredningens
förslag innebar i korthet följande. Kronofogdedistrikten bör bildas av hela
kommuner eller kommunblock. De bör inte bryta länsgränserna. Indelningen bör
göras så att helt eller hela fögderier ingår i ett distrikt som anpassas till
domkretsindelningen. Distrikt bör om möjligt utformas så att den årliga
arbetsmängden omfattar minst 35 000 40 000 allmänna och enskilda mål. Vid
indelningen bör beaktas att allmänhetens möjligheter att komma i kontakt med
myndigheten inte får försämras. Vidare bör nytt kronofogdedistrikt i princip
bildas genom sammanslagning av nuvarande distrikt. Residentsstad bör om inte
särskilda omständigheter föranleder lill annal vara centralort i
kronofogdedisttikt.
Departementschefen
(prop. 1972:1 bil. 14, s. 29) anförde att väntade reformer inom
exekutionsväsendet skulle komma att ställa ökade krav på en bättre
arbetsorganisation med bl. a. ökad specialisering. Vidare borde bättre
möjligheter skapas att anpassa personalorganisationen till växlingar i
arbetsbelastningen. Härigenom skulle vidare förutsättningar ges för en mer
enhetlig och ändamålsenlig organisation samt en bäitre rekrytering och
utbildning. Dessa mål skulle endast kunna nås genom att större enheter
skapades. Distriktsindelningen fick dock inte medföra försämrad service
gentemot allmänhet eller kommuner. Därför borde den exekutiva fältverksamheten
på ort, som genom ändrad distriktsindelning upphör att vara centralort i
kronofogdedistrikt, bedrivas med i huvudsak samma personalstyrka som f. n.
disponeras för sådan verksamhet på orten.
I
sitt av riksdagen godkända belänkande instämde civilutskottet i allt väsentligt
med vad ulredningen och departementschefen anfört om de framlagda riktlinjerna
för översyn av distriktsindelningen. Utskottet ansåg dock atl dessa riktlinjer
kunde behöva modifieras. Geografiska skäl kan sålunda motivera att till ytan
stora län indelas i fler distrikt än vad utredningen föreslagit. Utskottet
betonade särskilt att företagare utan alltför tidsödande resor behöver kunna
komma i kontakt med chefen för kronofogdemyndigheten. Samtidigt uttalade
utskottet att distrikten bör dimensioneras så alt möjliga rationaliseringsvinster
tillvaratas.
Kungl.
Maj:t uppdrog den 2 juni 1972 åt exekutionsväsendets organisationsnämnd att med
ledning av nämnda riktlinjer utarbeta förslag till landets indelning i
kronofogdedistrikl samt till arbets- och personalorganisation inom distrikten.
I samband med förberedelserna för överförandet av centralmyndighetsuppgifterna
inom exekutionsväsendet till riksskatteverket flyttades uppgiften alt utarbeta
förslag i denna fråga över på en särskild utredningsman. Denne lämnade den 30
oktober 1973 belänkandet (Ds C 1973:3) Distriktsindelning, arbets- och personalorganisation
m. m. inom exekutionsväsendet.
Utredningsmannen
har föreslagit att kronofogdedistriktens antal skall reduceras lill 36. 18 län
föreslås skola bilda vartdera ett distrikt. Stockholms län föreslås skola delas
in i sju. Malmöhus län i tre samt Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och Gävleborgs län i vartdera två distrikt. Utanför centtalorterna föreslås
exekutiv personal skola finnas på 99 sialioneringsorler. Det innebär att
exekutiv personal föreslås skola finnas på 135 orter.
Utredningsmannen
framhåller att målen och ärendena hos kronofogde-
645 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:16
myndighelerna
inte bara ökat i anlal sedan exekutionsväsendets förstatligande den 1 januari
1%5 utan även undergått en påtaglig kvalitativ förändring. Målen har blivit mer
komplicerade och svårare att handlägga. Slora krav måste därför slällas på både
arbetsorganisation och personal. En arbetsspecialisering har redan måst
genomföras i de större kronofogdedistrikten och är nödvändig även i övrigt, om
nuvarande arbetsuppgifter och väntade nya arbetsuppgifter t. ex. övertagandel
av handläggningen av mål om belalningsföreläggande från de allmänna domstolarna
eller av överexekutorsgöromålen från länsstyrelserna skall kunna fullgöras.
Mol den bakgrunden lägger utredningsmannen fram förslag om arbetsorganisation
för dels kronofogdedistrikt av normaltyp (normal-organisalion), dels ett vart
av Stockholms, Malmö och Göteborgs kronofogdedistrikl. Organisationen i de tre
storstadsdistrikten har därvid så långt möjligl bringats i principiell
överensstämmelse med normalorganisationen.
En
av de förutsättningar på vilka utredningsmannen har grundat sitt förslag är att
arbetsorganisationen skall utformas på sådant sätl, att den smidigt kan
anpassas lill väntade reformer. Speciellt iniresse har ägnats frågor om
fördelningen av ansvar och befogenheter, behov av samordning och
specialisering, intern kontroll och tillsyn samt kommunikation inom en kronofogdemyndighet.
Utredningsmannen
anser att för en kronofogdemyndighet av normaliyp bör fyra funktionsområden
bestämma utformningen av organisationen. Dessa områden är administration,
handläggning av allmänna mål samt ärenden, handläggning av enskilda mål och
löneexekution samt fältverkställighet.
Kronofogdemyndighetens
ledning bör utgöras av chefkronofogden, övriga kronofogdar samt cheferna för
centralavdelningen, fällavdelningen och administrativa enheten.
Utredningsmannen förutsätter att inom varje kronofogdemyndighet skall finnas en
ställföreträdande chef kronofogde.
Vid
bedömningen av arbetskraftsbehovet inom kronofogdedistrikten har
utredningsmannen utgått från myndigheternas arbetsvolym sådan den kai. avläsas
i centralmyndighetens arbets- och indrivningsstatistik. Han har därvid tagit
hänsyn till målens skiftande svårighetsgrad. Som lidigare nämnts tenderar målen
att bli svårare att handlägga. Även denna faktor har utredningsmannen sökt väga
in vid sin bedömning av personalbehovet liksom också beräknad ökning eller
minskning av folkmängden i de föreslagna distrikten. Andra faktorer som enligt
utredningsmannen varit vägledande är gäldenärsklientelets sammansättning och
betalningsmolstånd, servicekrav på myndigheten, reseavstånd, antalel
stationeringsorter utanför centralorten osv.
Vid
ingången av budgetåret 1973/74 fanns inom distrikten totalt inrättade 2 646,5
tjänster, varav 197 för kronofogdepersonal, 1 291 för exekutiv personal, 1
129,5 för kontorspersonal, 23 för expeditionsvaklspersonal och 6 för övrig
personal. Uttedningsmannen föreslår en personalorganisation som totall omfattar
2612 tjänster varav 189 för kronofogdepersonal, 39 för administrativ personal,
1229 för exekutiv personal, 1 110 för kontorspersonal och 45 för
expeditionsvaklspersonal.
Åtskilliga
remissinslanser har ställt sig negativa till förslaget. Krilik riktas främst
mol förslaget till indelning av landel i kronofogdedistrikt.
Flertalet
remissinstanser anser att förslaget till distriktsindelning resulterat i för få
distrikt, vilket medför sämre service för den rättssökande allmänheten och mer
resor för den kvalificerade kronofogdepersonalen. Från remissinstansernas sida
framhålls vidare att förslaget tagit alltför slor
Kn:16 Skr 1975:4 646
hänsyn
till föreslagna men ännu ej beslutade reformer såsv...- överflyttning av
överexekutorsuppgifter från länsstyrelse till kronofogdemyndighet.
Ett
par remissinstanser anser å andra sidan att förslaget har resulterat i för
många distrikt. Som skäl för ett i förhållande till förslaget minskat antal
distrikt anförs bl. a. att behovet av specialisering därigenom kan bli bättre
tillgodosett.
Förslaget
till arbetsorganisation godtar remissinslanserna i regel. Någon remissinstans
framhåller emellertid att organisationsstrukturen vid landets tre största
kronofogdedistrikt fordrar en grundligare undersökning än vad utredningsmannen
kunnat göra.
Den
föreslagna personalorganisationen anser flertalet remissinstanser vara för
knappt tilltagen.
Inom
exekutionsväsendet utvecklas ett ADB-system. Utvecklingsarbetet har divits så
långt all försöksverksamhet med syslemet påbörjats inom ett kronofogdedistrikt.
Som
jag anförde i samband med min anmälan den 15 mars 1974 av fråga om anslag till
kronofogdemyndigheterna (prop. 1974:19) har kritiken mot förslagen om distriktsindelning,
arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet sådan tyngd att
förslagen inte kan läggas lill grund för ett ställningstagande. En översyn av
förslagen bör göras av en utredning med parlamentarisk sammansättning.
Utredningen
bör med ledning av de av riksdagen fastställda riktlinjerna för indelningen av
landet i kronofogdedistrikt klarlägga behovet av exekutiv personal av olika
kategorier (kronofogdar, personal för fältverkslällighet m. fl.) på olika
stationeringsorter så att fullgod service åt allmänheten skall kunna lämnas
till rimliga kostnader för den exekutiva organisationen.
Utredningen
bör beakta alt kronofogdemyndigheterna kan få vidgade arbetsuppgifter till
följd av reformer som förbereds inom Kungl. Maj:ts kansli. Lagberedningen har i
sitt betänkande (SOU 1973 ;22) Utsökningsbalk föreslagit att överexekutors
befattning med exekutiva ärenden skall upphöra och göromålen i stället flyttas
över på kronofogdemyndigheterna. Förslaget innebär även i övrigl all dessa
myndigheter får nya kvalificerade uppgifter. En överföring av mål om lagsökning
och betalningsföreläggande från tingsrätterna till dessa myndigheter är också
aktuell. Utredningen bör överväga vilka krav etl genomförande av dessa reformer
ställer på kronofogdedistriktens utformning och kronofogdemyndigheternas
organisation.
Spörsmål
liknande dem som nu har berörts kan aklualiseras under den pågående revisionen
av konkurslagen (1921:225). Jag syftar bl. a. på frågan om kontrollen över
konkursförvaltningen skall ligga hos domstol eller om den lämpligen bör
anförtros annat organ, t. ex. kronofogdemyndighet.
Som
utgångspunkt för översynen av arbetsorganisationen i allmänhet bör gälla att
ADB kommer att införas som etl hjälpmedel inom exekutionsväsendet.
De
framlagda förslagen till distriktsreform m. m. innebar vissa
rationaliseringsvinster. Preliminärt gjorda beräkningar rörande effekterna av
införandet av ADB inom exekutionsväsendet tyder på atl även en sådan reform
skulle leda till rationaliseringsvinster. Genomförandefrågorna bör
uppmärksammas om så erfordras i samarbete med statens personalnämnd så att
omställningen till ny organisation blir så smidig som möjligt för både
arbelsorganisationen och den berörda personalen.
Utredningen
bör bedrivas skyndsamt och ske i samråd med statskontoret och riksskatteverket.
647 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:17
17.
Sakkunniga (Kn 1974:04) för översyn av lagen om ändring i kommunal och
ecklesiastik Indelning
Tillkallade
enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 27 september 1974 för översyn av lagen om
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (se Post- och Inrikes tidn. den
19 oktober 1974):
Ordförande:
Nordlund, Stig F., regeringsråd
Sakkunniga:
Andersson, Kerstin G., folkskollärare, led. av riksdagen Hansson, Ingmarie,
kommunalråd
Jadestig,
Thure R., arbelsförmedlingsföreslåndare, led. av riksdagen Karlsson, K. Ove,
skogsarbetare, led. av riksdagen Leuchovius, Karl G. W., led. av riksdagen
Weslberg, Olof (Olle) R., rektor, led. av riksdagen
Sekreterare:
Törnvall, Peder H., regeringsrättssekreterare (fr.o.m. den 7 oktober 1974)
Lokal:
Regeringsrätten, Birger Jarls torg 4, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 23 86 40/193
Direktiv
(anförande av statsrådet Gustafsson till statsrådsprotokollet den 27 september
1974):
Enligl
2 § lagen (1919:293, omtryckt 1969:770, ändrad 1972:230) om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning (KIL) ankommer det på Kungl. Maj:t att besluta om
ändringar i den kommunala indelningen. Under vilka förutsättningar sådana
beslut får meddelas anges i 3 § lagen.
Statsmakterna
prövade år 1962 (prop. 1961:180, KU 1962:1, rskr 1962:64) frågan om en översyn
av kommunindelningen. Enligt uttalande i propositionen måste det betecknas som
en allvarlig brist att KIL inte innehöll regler som gav en grund för prövning
av ansökan om indelningsändring även med hänsynstagande lill följdverkningarna
för andra än de av ändringen direkl berörda kommunerna. Därför infördes i KIL
en bestämmelse (2 a §) som föreskriver atl för varje län skall finnas en av
Kungl. Maj:t fastställd plan för länets indelning i kommuner. Genom
statsmakternas beslut bestämdes också vissa riktlinjer för hur dessa planer
skulle utformas.
Sedan
planer för länens indelning i kommuner blivit fastställda under åren 1963 och
1964, genomfördes efter ansökningar av kommunerna och på grundval av
bestämmelserna i KIL ett betydande anlal kommunsammanläggningar.
Indelningsfrågorna
prövades åter vid 1969 års riksdag (prop. 1969:103, KU 1969:24, rskr 1969:230).
Därvid antogs lagen (1969:156) med särskilda bestämmelser om ändring i
kommunindelningen. I lagen föreskrevs elt förfarande som skulle leda till att
fastställda indelningsplaner i huvudsak blev genomförda senasi vid årsskiftet
1973/74. Bl. a. fick indelningsändring
Kn:17 Skr 1975:4 648
i
enlighel med fastställd plan beslutas utan hinder av beslämmelserna i KIL
rörande verkan av att berörd kommun motsatte sig ändringen. 1969 års lag
upphörde alt gälla vid utgången av år 1973.
Kommunindelningen
är nu med undantag för några få fall reformerad i enlighet med de fastställda
indelningsplanerna. Det kan därför förutsättas att vi nu går in i en tidsperiod
som kommer att präglas av en betydande stabilitet i fråga om
indelningsförhållandena. Självfallet måste emellerlid ansökningar om ändring i
gällande indelning få göras även i forsättningen och dessa ärenden skall då
prövas enligt bestämmelserna i KIL.
Med
slöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1970 tillkallades den 29 april
1970 regeringsrådet Stig F, Nordlund atl som sakkunnig göra en lagteknisk
översyn av kommunallagen (1953:753), kommunallagen (1957:50) för Stockholm,
landstingslagen (1954:319) och lagen (1957:281) om kommunalförbund samt
utredning av därmed sammanhängande frågor. Ulredningen, som har anlagil namnet
Kommunallagsulredningen, fick genom Kungl. Maj:ts beslul den 30 april 1971 sitt
uppdrag utvidgat till att omfatta en översyn av KIL, en översyn som enligt
direktiven bör vara av lagteknisk natur och inte avse materiella ändringar i
nuvarande praxis.
Vid
1973 års riksdag tog civilulskollet (CU 1973:6), i anledning av motioner om
vissa kommunsammanläggningar, initiativ till en översyn även i materiellt
hänseende av innehållet i indelningslagstiflningen. Utskottets hemställan, som
bifölls av riksdagen (rskr 1973:77), motiverades i utskottets betänkande på
följande sätt.
'Erfarenheterna
av kommunindelningsreformen, som de framstår både i motionerna och eljest, bör
emellerlid enligt utskottets mening las lill ulgångspunkt för en översyn och
bedömning av den permanenta lagstiftningen, som i sina huvuddrag är av gammalt
datum. Bedömningen bör ta sikte på möjligheterna att i framtiden förankra
kommunindelnings-beslul i levande opinioner och förena översiktliga,
näringsgeografiska och regionala synpunkter med rent kommunala önskemål.
Utskottet förusätter att förslag, som en sådan översyn och bedömning kommer att
aklualisera, läggs fram för riksdagen.'
Det
kan enligt min uppfattning anföras flera skäl för en översyn även av det
materiella innehållet i KIL. Till detta återkommer jag i det följande. Jag
förordar alltså att en sådan översyn kommer till stånd.
Översynen
bör avse bl. a. de bestämmelser som reglerar förutsättningarna för förordnande
om indelningsändring. I detla sammanhang vill jag erinra om att enligt 8 kap. 5
§ nya regeringsformen grunderna för rikets indelning i kommuner skall bestämmas
i lag. I nu gällande bestämmelser härom, vilka återfinns i 3 § KIL, anges först
vissa allmänna förutsättningar som alltid måste föreligga för atl ändringen
skall få göras. Härefter föreskrivs att starkare skäl, s. k. kvalificerade
förutsättningar, måste föreligga för förordnande om indelningsändring i de fall
då kommun som berörs av ändringen motsätter sig denna eller därmed förbundet
villkor och ändringen eller villkoret medför avsevärd olägenhet för kommunen. Utformningen
av dessa förutsättningar är självfallet påverkad av de indelningsförhållanden
som rådde vid deras tillkomst. Eftersom indelningsförhållandena nu har
förändrats på ett genomgripande sätt, bör förutsättningarna för framtida
ändringar anpassas lill detta nya läge. Principen att särskilt starka skäl
fordras, om en ändring skall genomföras mot en berörd kommuns bestridande, bör
därvid behållas.
Reglering
av de berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden vid delning av
kommun har under senare år ofta skett genom
649 Kommittéer: Kommundepartementet Kn:17
att
kommunerna träffat särskilda avtal som fastställts av Kungl. Maj :t. Den praxis
som har utbildats i dessa avtal bör studeras som grund för överväganden om
eventuella förslag till ändringar i nu gällande bestämmelser.
Beträffande
kommuner vars områden genom indelningsändring ökas eller minskas kan Kungl.
Maj:t, om förhållandena föranleder därtill, förordna bl. a. alt fullmäktiges
uppdrag skall upphöra, när ändringen träder i kraft, ocb atl nytt val till
fullmäktige skall verkställas. I KIL finns inte närmare angivet, under vilka
förhållanden ett sådant förordnande bör ges. Motiven till beslämmelsen
innehåller dock vissa riktlinjer, som har varit vägledande för den praxis som
har utformats av Kungl. Maj:t. Under senare år har del också blivit praxis atl
extra val av fullmäktige undviks genom alt lidpunkten för ikraftträdandet av
indelningsändringen bestäms så att de nya fullmäktige kan utses vid ordinarie
val. Det bör nu övervägas, huruvida bl. a. den omständigheten, att fullmäktiges
mandattid förkortats till tre år, bör föranleda ändringar i här åsyftade
lagbestämmelser och den praxis som har utvecklats i anslutning till dessa.
När
det gäller förfarandet i ärenden om indelningsändring bör övervägas, om
beslämmelserna bör ändras så att de ökade förutsättningar för bedömning av
sådana frågor som länsstyrelserna har fått efter den år 1971 genomförda
omorganisationen kan utnyttjas. Det bör också undersökas i vad mån
beslutanderätten i vissa typer av indelningsärenden bör delegeras lill
kammarkollegiel eller länsslyrelserna.
Förutom
de frågor som nu har angivits bör utredningen omfatla även vad som i övrigt
behövs för att översynen av indelningslagstiftningen skall bli fullständig.
Frågorna om den ekonomiska regleringen vid indelningsändring, om nytt val till
fullmäktige och om förfarandet i ärenden om indelningsändring bör alltså
övervägas också såvitt gäller ändring i församlingsindelningen. Därvid bör
församhngarnas särskilda ekonomiska förhållanden beaktas.
För
den översyn av indelningslagstiftningen i materiellt hänseende som jag nu har
förordat bör tillsättas en särskild utredning. I utredningen bör ingå bl. a.
ledamöter med parlamentarisk anknytning. Utredningen bör överta det uppdrag att
göra en lagteknisk översyn av KIL som tidigare har lämnats åt
kommunallagsutredningen.
Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1975.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
KOMMITTÉKOSTNADER JUSTITIEDEPARTEMENTET
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Kommitténs
ni i berättelsen
Utgifter
(i tusentals kronor)
t. o. m. 1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30 --------
Lön
m. m.'
Dagarvoden'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer
som avslutat sin verksamhet under 1974
Sakkunnig (Ju 1965: 62) ang. lagstiftningen om
skifte av dödsbo Mutansvarskommittén (Ju 1967: 63) 1968
års brottmålsutredning (Ju 1969:54) Kommittén (Ju 1970: 54) för kriminologisk
behandlingsforskning
GeneialklausuluUedn:ngen (Ju 1970:58) 1972 års domanjtredning (Ju 1972: 08)
Steriliseringsutredningen ()u 1973: 04) Värmeanläggningsutredningen (Ju 1973:
06) Hyresprocesskommittén (Ju 1973: 07) Biottsföiebyggande lådet (Ju 1973:14)
Utredningen (Ju 1973: 16) ang. åtgärder för att minska personalomsättningen
inom polisväsendet Häktesutredningen (Ju 1973: 18) för Stockholms
län m. m. Domstolsstyrelseutredningen (Ju 1973: 21)
Trafikskadeutredningen (Ju 1974: 05)
Summa
1975:
4
7
994,0
108,5
48,7
13
832,5
127,8
43,2
18
362,2
89,7
40,5
19
106,6
101,4
6,7
31
165,4 .
132,5
44,3
35
10,6
48,9
23,8
37
10,0
221,7
13,8
38
33,0
86,5
42,2
45
-
464,0
56,7
47
-
75,8
29,0
49
_
55,8
5,0
52
-
37,8
26,8
58
-
88,2
7,4
388,1
I
638,6
2 514,3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av
1975
Utredningen (Ju 1956: 42) rörande specialstiaff-rätten
Svensk sakkunnig (Ju 1961: 51) i nordiska straffrättskommittén
Köplagsutredningen (Ju 1963: 51)
1965 ars valtekniska utredning (Ju 1966:6D
Integritetsskyddskommittén (Ju 1967:62)
Svenska ledamöter (Ju 1967:67) i nordiska samarbetsutskottet
för kriminalstatistik
Skadeståndskommittén (Ju 1967:68)
Samarbetsorganet (Ju 1968: 59) för ADB inom rättsväsendet
Utredningen (Ju 1968:63) om författningspublicering m. m.
Nämnden (Ju 1968: 67) för Europarådets kriminologiska
forskningsstipendier
1975: 1
2 3 5 6
8 9
10
11
12
195,0
0,9
1 014,3
835,0
703,7
171,1 690,5
4 983,2
810,3
104,5
28,0
107,7
-42,2 86,5
78,3
112,7
10,6
9,6
37,0
11,9 29,3
31,9
16,1
3,2
opaginerad Kontrollera mot PDF
651
Kommittékostnader:
Justitiedepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Reser- Tryck- Konsul- Övriga ad- Bidrag
till Summa'
sättning ning tationer ministrativa
myndighet,
kostnader institution m. m.
1974-07-01 - 12-31
Verkställda Beräknade
utgifter utgifter
07-01 - 11-01 -
10-31 12-31
Beräknad
totalkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)
616,7
1,5
_
_
0,6
24,7
-
-
-
0,6
13,6
_
_
4,9
_
_
_
42,4
_
_
0,5
6,0
1.8
0,9
6,6
-
1,4
6,5
-
3,8
18,4
0,7
21,6
97,0
7,5
1,2
6,5 8,9
14,3 23,4 105,4
134,5
159,5
20,3
195,7
58,1
144,6
40,9
113,0
27,6
219,7
47,4
81,6
41,8
243,5
74,4
139,0
1,1
658,4
155,3
112,3
46,3
68,4
0,1
73,4
16,3
95,6
87,1
2 304,7
10,0
7,8
4,5 24,1
1,8 1 173,8 1 086,3
547,7 247,2 442,5 134,0 327,9 173,1 813,7
166,4
68,5
89,7
187,2
5 459,8
1,2 0,3 0,9 9,9
0,6
33,0 2,3
52,1
0,2
7,5
8,5
0,4
1,6
553,7
34,4
1,2
115,7
54,6
156,6
80,5
23,6
103,1
14,0 25,0
2,1
1 224,5
913,2
988,4
-29,6 167,9
7,2 19,7
5,7
148,7 883,8
697,1
108,4
75,0
5 863,7
165,5
71,1
32,6
1 079,5
3,2
-
_
3,2
Skr 1975:4 652
1 2 3 4 5
VattenlagsutiedningenUul969:58) 14 1243,8 303,2 39,2
15 16
17 20 21 22 23 24
781,1 1 034,1 381,8 536,1 288,4 343,3 303,3 420,0
95,6 224,7 0,1 276,8 107,8 108,7 186,5 208,7
32,3 59,5 30,1 40,3 23,7 49,4 63,0 40,8
25 26
236,8 126,4
103,0 72,3
56,7 27,0
27
122,8
109,0
12,8
28 29 30
213,2 86,9
144,4 127,6
17,9
4,4
49,3
32 33
101,4 18,7
122,3 40,0
37,9 7,7
34 36 39
122,3 111,0
394,0 417,2 107,6
42,0 31,9 12,0
40 41
1,4
1,6 84,3
11,2
22,4
42 43
24,7
107,6 40,1
10,6
17,7
44 46
_
92,1
6,7 3,7
48 50
-
2,4 132,5
38,"l
51
53
_
23,7
2,6
54
-
18,1
2,2
55 56
15,0
4,6 16,1
57 59
-
20,0 7,9
2,1 0,9
60 61 62 63
-
-
-
64 65 66
-
-
67 68 69
-
-
-
Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (Ju
1970:49)(OSK)
Familjelagssakkunniga
(Ju 1970:52)
Förvandlingsstraffutredningen (Ju 1970: 53)
Massmedieutredningen
(Ju 1970: 59)
Nordiska upphovsrättskommittén (Ju 1970: 62)
Åtalsrättskommittén (Ju 1970:63)
Kreditköpkommittén (Ju 1971: 05)
Konkurslagskommlttén (Ju 1971: 06)
1971 års utredning (Ju 1971: 08) om behandling av psykiskt
avvikande
Sexualbrottsutredningen (Ju 1972: 01)
Utredningen (Ju 1972: 04) ang. ny lagstiftning om
befordran med järnväg
Utredningen (Ju 1972: 05) ang. inskrivning av rätt till
luftfartyg m. m.
Namnlagsutredningen (Ju 1972:06)
Konsumenttjänstutredningen (Ju 1972: 07)
Utredningen (Ju 1972: 10) om översyn av delgivningsbestämmelserna
m. m.
Utredningen (Ju 1972:12) ang. företagsinteckning
Delegationen (Ju 1973: 03) för jämstäUdhet melUui män och
kviimor
Sekretariatet (Ju 1973: 05) för framtidsstudier
Produktansvarskommittén (Ju 1973:08)
Utredningen (Ju 1973:09) om de s. k. suveränitets-holmarna
i Torne, Muonio och Könkämä älvar
Hemförsäijningskommittén (Ju 1973: 10)
Utredningen (Ju 1973:11) om eventuell reformering av det
ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten
Frivårdens storstadsutredning (Ju 1973:12)
Utredningen (Ju 1973: 13) om arbetsbelastningen , i
tingsrätterna
Övervakningsnämndutredningen (Ju 1973:15)
Utredningen (Ju 1973: 17) om utländska övertaganden av
svenska företag
1973 års fri- och rättighetsutredning (Ju 1973:19)
Utredningen (Ju 1973: 20) om personalens arbetsuppgifter
vid kriminalvårdens anstalter
Energipolitiska delegationen (Ju 1973:22)
Utredningen (Ju 1974: 01) om anonymitetsskydd vid beslag
och husrannsakan
Utredningen (Ju 1974: 02) ang. brottsbalkens bestämmelser
om brott mot rikets säkerhet
Energirådet (Ju 1974:03)
Utredningen (Ju 1974: 04) om förfarandet vid brott i
tjänsten av polismän
Fastighetsdatakommittén (Ju 1974:06) (FADAK)
Nordiska ämbetsmannakommlttén (Ju 1974: 07) för lagstiftningsfrågor
Utredningen (Ju 1974:08) om telefonavlyssning
Försäkringsrättskommittén (Ju 1974: 09)
Varumärkesutredningen (Ju 1974:10)
Samarbetskommittén (Ju 1974: 11) för långsikts-motiverad
forskning m. m.'
Bostadsförvaltningsutrednlngen (Ju 1974:12)
Massmediekoncentrationsutredningen (Ju 1974: 13)
Utredningen (Ju 1974:14) om reklam i videogram (RIV)
Ordningsvaktsutredningen (Ju 1974:15)
Ungdomsfängelseutredningen (Ju 1974:16)
Utredningen (Ju 1974:17) ang. översyn av häktnings-
bestämmelserna 70
653 Kommittékostnader: Justitiedepartementet
6 7 8 9 10 11 12 13 14
363,9 141,3 50,3 1 799,3
5,0
16,5
-
-
13,9
_
_
0,5
24,4
7,2
231,0
6,0
1,1
_
_
18,4
-
2,0
0,6
14,1
_
0,8
6,5
-
33,8
-
4,8
0,3
7,5
39,9
6,4
_
21,9
1,0
7,4
-
-
0,1
5,9
-
-
-
9,5
_
_
0.4
1,5
-
_
3,0
-
-
0,2
13,6
2,2
0,4
7,1
0,6
-
-
0,6
41,3
1,9
0,4
28,9
39,0
4,6
47,3
0,9
-
-
0,4
10,6 - - - 15,0
2,5 0.3
2.1
1.2
0,1
-
0,8
-
2,1
11.4
2.4 15,3
18,5
5,4
2,5 0,3
0,1 - - 0,2
0,8
3,1 1,4
3,5
142,2 552,8 31,3 338,1 146,4 164,7 288,3 296,9
52,7
128,3
9,4
146,3
53,4
52,2
86,3
86,9
26,5 38,5 5,5 50,4 14,6 23,9 20,0 38,4
1 002,5 1 753,7 428,0 1 070,9 502,8 584,1 697,9 842,2
189,0 106,7
90,7 38,4
30,9 16,0
547,4 287,5
127,7
47,8
18,0
316,3
172,2
5,9
180,1
45,2
1,1 59,1
17,3
3,0
26,0
447,9
10,0
352,1
183,5 48,9
71,5 35,2
20,0 16,9
376,4 119,7
508,4 540,2 120,8
291,9
220,6
47,8
145,0 64,3 14,5
1 067,6 936,1 183,1
38,4 106,7
1,9
58,1
38,2
41,7 203,0
120,7 71,6
45,9 48,7
16,7 13,1
208,0 133,4
9,1 112,9
3,4 53,7
20,0
12,5 186,6
2,4 189,9
50,4 176,6
35,0 57,4
87,8 423,9
33,8 2,8
53,5 151,0
41,5 75,0
128,8 228,8
20,6
28,8
14,6
64,0
19,6 19,2
24,1 12,4
3,5 25,0
47,2 56,6
23,5 9,6
37,7 114,7
24,0 52,0
85,2 176,3
3,5
36,6 25,3
1.5
15,6
9.6
3,5
1.5
52,2
34,9
-
13,5
4,9
23,8
1,5 10,5 20,4
15,0 15,4 44,2
-
19,5
17,6 14,0 13,3
37,1 14,0 13,3
Skr 1975:4 654
1 2 3 4 5
Brottsskadeutredningen (Ju 1974: 18) 71 _ _
Utredningen (Ju 1974: 19) om ändrad valkretsin
delning och ökat inslag av personval vid val till
riksdagen 72 - -
Utredningen (Ju 1974: 20) om justitiekanslerns
uppgifter m. m. 73 _ _ -
Utredningen (Ju 1974: 21) med uppdrag att utreda frå
gan om handelsbolag m. m. 74 _ _ _
Summa 15 901,5 4 170,3 966,4
Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av
1974
Trafikmälskommittén (Ju
1962:46) 1973:8 2 441,9
Barnavårdsmannautredningen (Ju 1971:03) 40 3426
Arbetsgruppen (Ju 1971: 07) för framtidsforskning 44 116J
Kriminalvardsberedningen (Ju 1971:09) 46 293,0
1956 års klientelundersökning (Ju 1957: 40) rörande
ungdomsbrottslingar
1974: 2 3 204,3 23,4 30,2
Samarbetsorganet (Ju 1966: 58) för åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten 6 230,7 2,5 8,3
Förpassningsutredningen (Ju 1966:68) 8 431,4 15,2 1,2
Tillsynsutredningen (Ju 1967:69) 13 1218,2 82 8,2
Kreditupplysningsutredningen (Ju 1970:50) 20 820,6 64,2 26,6
1971 års utredning (Ju 1971: 02) om bokförings
lagstiftningen 28 276,1 - 31,9
Domkretsutredningen (Ju 1972: 02) för Stockholms
län 33 102,2 1,0 23,5
Utredningen (Ju 1972: 03) ang. polisen i Stockholm
(UPS) 34 73,4
Utredningen (Ju 1972: 09) om överinstans till
fastighetsdomstol 40 79,6 26,4 5,3
Brottmålskommissionen (Ju 1973:01) 43 108,0
Utredningen (Ju 1973: 02) om ett centrah råd för
samordning av samhällets msatser mot brott 44 11,8
- 1,5
Summa 9 750,5 140,9 136,7
Kostnader från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74
för sakkunniga biträden inom departementet m. m.
Diverse myndigheter - -
Diverse firmor - -
Diverse personer 23,4 3,3
Gemensamma kostnader 66,3 0,5
Summa 89,7 3,8
' 1 beloppet ingår lönekostnadspilägg
Hyreskostnaderna föi kommittéei samt vissa andra icke
närmare beräknade lokal- och expenskostnadei, såsom
städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj. kr.
för samtliga departement) bestrids från anslaget
Gemensamma ändamål för statsdepartementen
Kostnaderna bestrids från anslaget Framtidsstudier (II A 13)
655 Komm ittékostnader: Justit iedepartementet
6 7 8 9 10 11 12 13 14
_ _ - - - - 5,2 19,5 24,7
- _ _ - - - - 7,5 7,5
376,2 124,7 826,1 145,9 15,0 6 624,7 3 109,4 1348,8 26 984,4
10,5 - - . - 10,5 - - 2 452,4
----- - - - 342,6
3.2 9,3 - - - 12,5 - - 129,2
0,2 - - - - 0,2 - - 293,2
4.3 73,5 5,0 1,4 - 137,8 61,9 - 3 404,0
1,7 10,9 0,2 15,6 - 39,2 - - 269,9
- - - 1,5 - 17,8 7,5 - 456,7
0,6 _ _ 1,5 _ 18,5 7,5 - 1 244,2
12,3 15,3 - 0,9 - 119,2 - - 939,8
3.0 43,0 _ _ _ 78,0 16,9 - 371,0
2,7 0,1 - - - 27,3 - - 129,5
0,2 - - - - 0,2 0,6 - 74,2
0,4 - - - - 32,1 - - 111,7
0,3 - - - - 0,3 - - 108,3
1.1 - - - - 2,7 - - 14,5
30,0 162,6 5,2 20,9 - 496,3 94,4 - 10 341,2
opaginerad Kontrollera mot PDF
0,4
94,8 5,9
0,4
29,0
55,3
0.2 206,4
0,4
101,1
29,0
261,9
179.1
5,9
26,8
273,9
485,7
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Kommitténs
nr i berättelsen
Utgifter
(i tusentals kronor)
t.o.m. 1973-07-01-1974-06-30
1973-06-30
Lön m.
m.'
Dagarvoden'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974
Nationalkommittén (UD 1972:01) för Förenta Nationernas
befolkningskonferens
Summa
1975: 1 152,9 96,1
152,9 96,1
13,9 13,9
opaginerad Kontrollera mot PDF
1975:
2
Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av
1975
Delegationen (UD 1972:02) för utveckling av folkrättens
regler om humanitet i krig
Sakkunniga (1972:03) med uppdrag att företa en utredning
angående Sveriges utvecklingssamarbete med u-länder
Utredningen (1974:01) rörande utrikesdepartementets
organisation
Utredning (1974:02) rörande rekrytering, utbildning och
tjänstgöringsförhållanden inom utrikesförvaltningen
Summa
2
34,5
47,6
10,7
3
49,2
128,7
32,9
4
_
_
_
43,6
83,7
176,3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av
1974
Sakkunniga (UD 1971:01) för översyn av svenska bilaterala
åtgärder ägnade att främja u-ländemas industrialisering
Summa
1973: 2 400,3 400,3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kostnader
från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74 för sakkunniga biträden inom
departementet m. m.
Beredningen för studiestöd och humanitärt bistånd till
afrikanska flyktingar och nationella befrielserörelser
Svenska
UNlCEF-kommittén
Summa
16,8
2,7
19,5
opaginerad Kontrollera mot PDF
' I beloppet ingår lönekostnadspålägg
Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke
närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m.
(överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement) bestrids från
anslaget Gemensamma ändamål för statsdepartementen ' Kostnaderna bestrids av
andra medel än kommittéanslaget
opaginerad Kontrollera mot PDF
657
Kommittékostnader:
Utrikesdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Reser- Tryck- Konsul- Övriga ad- Bidrag
till Summa'
sättning ning tationer ministrativa myndighet,
kostnader institution m. m.
1974-07-01-12-31
Beräknad to-- talkostnad t. o. m.
------------------------
1974-12-31
Verkställda Beräknade (summa av
utgifter utgifter kolumnerna
3, 11,
12 och 13)
07-01- 11-01-
10-31 12-31
opaginerad Kontrollera mot PDF
27,1
14,2
1,8
298,2
451,3
80,9
5,0
690,1
27,1
14,2
1,8
298,2
451,3
80,9
5,0
690,1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2,6 20,4
23,0
6,6
6,6
1,0 7,9
8,9
68,5
33,6
18,0
154,6
189,9
58,9
30,0
328,0
-
15,4
50,0
65,4
-
15,4
20,0
35,4
258,4
123,3
118,0
583,4
opaginerad Kontrollera mot PDF
0,3 0,3
0,9 0,9
1,2 1,2
401,5 401,5
opaginerad Kontrollera mot PDF
42 Riksdagen 1975. I saml Nr 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Kommitténs nr i berättelsen
Utgifter (i tusentals kronor)
t. o. m. 1973-07-01
- 1974-06-30
1973-06-30
Lön m.
m.
Dagarvoden'
Kommittéer
som avslutat sin verksamhet under 1974
1968 års personalkategoriutredning (Fö 1969: 16)
Utredningen (Fö 1970: 16) om befordringsförfarandet m. m. inom krigsmakten
Summa
1975: 3
1 327,2
116,8
33,5
165,4
27,5
16,4
1 492,6
144,3
49,9
Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av
1975
1967 års rekvisitions- och förfogandeutredning
(Fö
1968:19) Försvarets fredsorganisationsutredning (Fö 1968: 20) Utredningen (Fö
1970: 23) rörande systemet för
förmåner åt värnpliktiga m. fl. Krigsmaktens
förvaltningsutbildningsutredning
(Fö 1971:01) Ledningsgruppen (Fö 1971: 03) för fortsatt
utveckling
av försvarets planerings- och programbudgetsystem Militära
pensionsåldersdelegationen (Fö 1971: 04)
1972 års värnpliktsutredning (Fö 1972:
01)
1973 års vapenfriutredning (Fö 1973: 01)
Sakkunnig (Fö 1973: 02) för studier avseende utvecklingen efter år 1977 av de
delar av totalförsvaret som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar
och ekonomiskt försvar
1974 års underrättelseutredning (Fö
1974: 01) Expertutredningen (Fö 1974: 02) ang. system för
prisreglering av försvarsutgifterna Försvarsmaktens
ledningsutredning (Fö 1974:03) 1974 års försvarsutredning (Fö 1974:04)
Summa
1975
1
2
139,9 1 049,3
27,5 347,1
5,3 84,0
5
573,5
181,6
27,3
6
370,3
128,3
70,8
7
8
9
10
252,7 160,3 402,1
233,5
58,2
214,6
8,9 91,7
3,5
11
12
54,1
3,5 12,1
13 14 15
-
-
307,1
2
948,1
1 244,9
Kommittéer som avslutat sin verksamhet föie ingången av
1974
Militära tjänstgöringsåldersutredningen (Fö 1965: 22)
Marinens befälsutredning (Fö 1965: 23) 1966 års värnpliktskommitté (Fö 1967:
23) Organisationskommittén (Fö 1970: 21) för regionmusiken
Summa
1974: 1 2 3
3 128,6
1 550,4
2 386,5
66,6
81,0
0,1
12,4
27,1
2,2
8
1 330,3
-
-
8 395,8
147,7
41,7
opaginerad Kontrollera mot PDF
659
Kommittékostnader:
Försvarsdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Reser- Tryck- Konsul- Övriga ad- Bidrag
till
sättning ning tationer ministrativa
myndighet,
kostnader institution m. m.
1974-07-01
- 12-31
Beräknad totalkostnad t. o. m.
-----------------------------------
1974-12-31
Summa' Verkställda Beräknade (summa av
utgifter utgifter kolumnerna
07-01- 11-01- 3, 11, 12 och
10-31 12-31 13)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1,0 1,5 2,5
20,0
20,0
7,9 0,1 8,0
179,2
1,2
45,5
42,1
224,7
43,3
1 507,6
253,0
1 760,6
opaginerad Kontrollera mot PDF
17,5
1,1
-
9,4
1,0
9,0
-
3,6
25,7
-
-
3,3
38,2
35,"2 0,8
;
0,2
1,7 2,6 8,4 0,4
4,7 0,1
1,1 5,2
32,8 459,1
9,3 164,8
9,0 51,0
191,0 1 724,2
222,5
83,3
30,0
909,3
228,1
86,8
30,0
715,2
273,6
69,7
349,9
4,7
74,5
26,0
108,8
15,0
21,0 12,0 42,0 11,0
621,8
268,0
902,8
30,7
3,5 77,2
5,1 102,9
2,8 53,0
11,4 233,1
0,1
20,4 13,1
11,6
45,0
5,0
32,1
58,1
5,0
opaginerad Kontrollera mot PDF
123,2
10,1 1,3 34,6
1 721,2
710,0
323,4
5 702,7
opaginerad Kontrollera mot PDF
5,5
11,9
11,1 0,2
0,8
11,9 12,1
2,1
0,2 9,5
0,7
0,2 12,3
93,0
_
129,1
4,8
3,8
0,7
660,9
3 221,6
1 684,3
2 391,0
1 330,3 8
627,2
Skr
1975:4 660
Kostnader från kommittéansiaget under budgetåret 1973/74
för sakkunniga biträden inom departementet m. m.
Diverse myndigheter 127,5 -
Diverse
personer 123,2 4,5
Diverse firmor - -
Gemensamma
kostnader 24,5 -
Utestående reseförskott - -
Summa 275,2 4,5
' I beloppet ingår lönekostnadspålägg
' Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke
närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m.
(överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement) bestrids från
anslaget Gemensamma ändamål för statsdepartementen
opaginerad Kontrollera mot PDF
661
Kommittékostnader:
Försvarsdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
131,4
5,3 1,7 1,2 15,9 0,4
24,5
251,1
68,4
0,4
251,1
68,8
452,3
16,7
129,4
7.3
1,2
99,2
40,8
3,9
0,4
4,3
624,1
469,0
136,7
100,4
44,7
4,7
755,5
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Kom mitténs nr i berättelsen
Utgifter (i tusentals kronor)
t. o. m. 1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30 -----
Lön m.
m.'
Dagarvoden'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer
som avslutat sin verksamhet under 1974
Fosterbarnsutredningen (S 1970: 30)
Sakkunnig (S 1973: 06) med uppdrag att utreda frågan om
automatisk databehandling av medicinsk information vid Karolinska sjukhuset
Summa
Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av
1975
Handikapputredningen (S 1966: 38) Socialdepartementets
sjukvårdsdelegation (S 1966: 39) Socialutredningen (S 1969: 29) 1968 års
barnstugeutredning (S 1969: 31) Samarbetskommittén (S 1970: 31) för social
forskning Sjukvårdskostnadsutredningen (S 1970: 32) Hjälpmedelsgruppen (S
1970: 33) Arbetsgruppen (S 1970: 36) rörande försöksverksamhet inom barna- och
ungdomsvården (AFBU) Pensionsålderskommittén (S 1970: 40) Nykterhetsvårdens
anstaltsutredning (S 1970:43) Yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971; 01)
Socialpolitiska bidragsutredningen (S 1972:02) Utredningen (S 1973: 02)
angående lokaliseringen av
statens bakteriologiska laboratorium Arbetsgruppen (S
1973:04) för att undersöka pensionsfrågorna för entreprenöranställda pä fartyg
Bosättningslåneutredningen (S 1973:05) Bamomsorgsgruppen (S 1973: 07)
Barnmiljöulredningen (S 1973: 08) Arbetsgruppen (S 1973; 09) rörande social
information Familjestödsutredningen (S 1974:01) Medicinalansvarskommittén (S
1974: 02) Utredningen (S 1974: 03) angående översyn av besvärsorganisationen
inom socialförsäkringen m. m. Nykterhetsvårdens erkända och enskilda
vårdanstalters personalorganisationsutredning (S 1974:04) (NEPO) Delegationen
(S 1974: 05) för social forskning Pensionärsundersökningen (S 1974:06)
Regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) Utredningen (S 1974: 08) angående
översyn av hälsovårdsstadgan Sakkunniga (S 1974:09) med uppdrag att utreda
vissa
frågor beträffande sjukvård i livets slutskede Sakkunnig
(S 1974:10) för uUedning av vissa frågor rörande utbildningen av läkare med
utländsk medicinsk examen
Summa
51,8
552,2
16,5
1975: 6
18
-
57,3
26,9
552,2
73,8
78,7
: 1
2 4 5
1 620,7
1 276,9
3 002,8
2 785,4
140,0 255,6 646,7 628,0
82,3
91,0
233,8
109,6
7 8 9
468,5 366,8
245,2
85,1 115,7 125,9
27,9
3,5
29,4
10 11 12 13 14
100,6 646,7 268,0 369,9
32,7
121,"?
54,7 250,1
94,0
46,6 93,3 25,1 34,0 53,4
15
11,7
19,7
51,2
16
17 19 20 21
22 23
-
21,0
225,6
123,3
8,2
54,0
9,9 21,8 13,3
0,9 29,7
8,1 16,7
24
-
32,0
7,0
25
_
_
9,2
26
27 28
-
-
-
29 30
31
997,7
11195,9 3 001,3
opaginerad Kontrollera mot PDF
663
Kommittékostnader:
Socialdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
1974-07-01 - 12-31
Reser- Tryck- Konsul- Övriga ad- Bidrag
till Summa Verkställda
Beräknade
sättning ning tationer ministrativa myndighet, utgifter utgifter
kostnader institution 07-01 - 11-01 -
m.m. 10-31 12-31
Beräknad
totalkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)
opaginerad Kontrollera mot PDF
4,7
62,9
4,0
139,9
5,7
697,8
opaginerad Kontrollera mot PDF
1,3 6,0
0,7 - 63,6
4,0
86,2 226,1
46,3 52,0
132,5 830,3
opaginerad Kontrollera mot PDF
14,9
15,9
52,8
3,1
5,4
_
_
_
81,5
_
1,2
2,1
92,4
6,2
17,5
5,7
5,9
10,1
15,0
0,2
1,0
_
_
_
13,3
-
1,1
0,3
5,3
117,5
_
_
32,9
1,9
_
7,8
-
0,4
0.1
9,3
_
0,1
1,0
-
-
6,5
-
44,2
-
5,0
_
_
_
3,5
_
_
_
1,6
_
_
0,8
13,8
-
1,3
3,0
3,0
2 486,9
23,5
20,6
3,1
-
-
0,1
7,6
-
-
1,0
0,1
2,6 4,5
105,0
95,0
309,0
106,4
35,6
2
071,7
352,0
73,8
30,0
1
732,7
965,3
446,5
100,0
4
514,6
964,4
335,5
118,0
4
203,3
144,2
28,1
2,5
643,3
120,2
28,6
18,0
533,6
170,0
42,3
15,0
472,5
169,4
17,4
9,5
296,9
249,8
96,6
45,0
1
038,1
88,1
37,8
15,0
408,9
293,5
144,6
57,0
865,0
148,4
70,6
33,5
285,2
121,6
75,9
20,0
229,2
109,9
_
1,5
111,4
25,3
10,9
10,0
46,2
36,7
73,5
40,0
150,2
244,6
81,1
31,5
357,2
2
687,0
14,1
5,0
2
706,1
19,5
59,8
35,0
114,3
79,3
72,2
40,0
191,5
41,7
42,6
25,0
109,3
13,7
41,9
15,0
70,6
-
10,7
15,0
25,7
-
1.6
25,0
26,6
-
-
5,0
5,0
321,9
2 636,6 158,9
37,2
200,0
7 353,6
1935,2 767,1
21
251,8
Skr 1975:4 664
1 2 3 4 5
Kommittéer som avslutat sin verksamhet föie ingången av
1974
FamUjepolitiska kommittén (S 1966:36) 1973:6 1763,9
Samarbetsorganet (S 1970: 29) för bekämpande av
narkotikamissbruk 1974: 7 203,7 - 4,1
Hälsovårdsinspektörsutbildningsutredningen
(S 1970:34) (HVI) 12 134,3 6,8 27,7
1970 års utredning (S 1970: 38) om tandvårdsför
säkring 15 853,2 16,6 19,8
Arbetsgruppen (S 1970:42) för översyn av reglerna
till statsbidrag till särskolverksamhet 17 22,7 0,6 6,9
Fokusutredningen (S 1972:01) 20 30,7
Summa 3 008,5 24,0 58,5
Kostnader fiån kommittéanslaget under budgetåret 1973/74
för sakkunniga biträden inom departementet m. m.
Statens handikappråd 331,8 42,6
Diverse myndigheter 2,2 -
Diverse firmor - -
Diverse personer 485,8 65,6
Gemensamma kostnader - 0,7 -
Utestående reseförskott - -
Summa 819,1 108,2
' 1 beloppet ingår lönekostnadspålä
Hyreskostnaderna för kommittéer bestrids från anslaget
Gemensamma ändamål för statsdepartementen ävensom vissa andra icke närmare
beräknade lokal- och expenskostnader såsom städning, telefon m. m.
(överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement)
665 Kommittékostnader: Socialdepartementet
6 7 8 9 10 11 12 13 14
- 11,0 - - 11,0 - - 1774,9
-
- - - - 4,1 - - 207,8 1,3 - - 0,2 - 36,0 - - 170,3 5,7 - - - -27,5 14,6 - - 867,8
-
- - - - 7,5 - - 30,2
- 41,3 - - 41,3 - - 72,0
7,0 - 52,3 0,2 -27,5 114,5 - - 3 123,0
11,6
5,5
3,7
46,4
-
441,6
-
_
-
0,3
2 786,0
2 788,5
2,2
1,0
12,2
34,2
49,6
20,9
_
0,4
572,7
1,4
0,3
33.3
175,0
209,3
5,8
-
-
5,8
41,9
6,8
15,9
114,6
2 961.0
4 067,5
opaginerad Kontrollera mot PDF
KOMMUNIKATION SDEPARTEMENTET
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Kommitténs nr i berättelsen
Utgifter
(i tusentals kronor)
t. o. m. 1973-07-01
- 1974-06-30
1973-06-30
Dag arvoden'
Lönm. m.'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer
som avslutat sin verksamhet under 1974
Hamnutredningen (K 1966: 40)
Vägkostnadsutredningen
(K 1966: 41)
Utredningen (K 1967: 36) om beredskapslagstiftning på
luftfartens område
Motorredskapsutredningen
(K 1968: 53)
Arbetsgruppen (K 1970: 34) for upprättande av
dispositlonsplan for viss del av Nedre Norrmalm i Stockholm
Utredningen (K 1970:44) om mönstring av sjömän
Utredningen (K 1972: 05) för lokalisering av flygverksamheten
t Stockholmsområdet (ULF)
Sakkunnig (K 1973: 02) med uppdrag att utreda frågan om
tjänstebrevsrätt för icke statliga organ
Luftfartsverksutredningen (K 1973: 05)
Summa
1975
2 3
1 151,5 1 756,4
19,0 211,1
34,3 78,6
4 8
490,3
37,1
25
12 17
158,8 245,3
85,7 137,9
37,2 39,5
26
121,2
116,0
39,4
31 34
:
6,9
0,5
3,9 40,6
614,2
299,1
3 923,5
opaginerad Kontrollera mot PDF
10,6
60,1
1,1
Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av
1975
1
292,9
-
-
5
79,4
0,8
5,4
6
273,5
_
9,7
7
1 459,0
111,6
98,2
9
324,9
114,7
55,2
10
1 069,0
176,1
31,7
11
1 806,4
336,4
154,1
13
156,5
26,0
17,2
14
929,6
205,2
70,6
15
193,9
56,3
5,3
16
107,3
-
11,4
18
28,5
-
11.2
19
137,0
353,7
43.7
20
33,8
0,1
15,4
21
7,9
-
9,6
22
53,2
-
7,9
Trafikpolitiska delegationen (K 1965: 38) 1975: 1
Svenska sakkunniga (K 1967: 37) inom Nordisk kommitté för
trafiksäkerhetsforskning (NKT)
Nordisk kommitté (K 1967: 38) för transportekonomisk
forskning (NKTF)
Flygtrafikledningskommittén
(K 1967:44)
Befälsbemannlngsutredningen
(K 1970:29)
Trafikolycksstatistikkommittén
(K 1970: 30)
TrafikbuUenitredningen
(K 1970: 33)
1969 års vägutredning (K 1970: 35)
Trafikplaneringsuttedningen (K 1970:41)
Sjöräddningsutredningen (K 1970:42)
Utredningen (K 1970:43) angående åtgärder mot övergivna
fartyg m. m.
Utredningen (K 1970:45) om samordning av lotsningen i
Göteborgsområdet m. m.
Kommittén (K 1971: 01) för utredning om kollektivtrafik i
tätorter
Nordiskt trafiksäkerhetsråd (K 1971: 02) (NTR)
Nordisk ämbetsmannakommitté (K 1971: 04) för
transportfrågor (NÄT)
Svenska sakkunniga (K 1971: 05) inom Nordisk kommitté för
vägtrafiklagstiflning (NKV)
Sakkunniga (K 1972: 01) för att leda visst utred
nings- och utvecklingsarbete i fräga om metoder
för märkning av olja i fartyg (UMOF)' 23
opaginerad Kontrollera mot PDF
667
Kommittékostnader:
Kommunikationsdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Reser- Tryck- Konsul- Övriga ad- Bidrag
till Summa'
sättning ning tationer ministrativa
myndighet,
kostnader institution
1974-07-01 - 12-31
VerkstäUda Beräknade
utgifter utgifter
07-01- 11-01-
10-31 12-31
Beräknad
totalkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)
opaginerad Kontrollera mot PDF
0,3
-
74,6
1,3
49,2
1,8
1,1 6,4
16,6
0,3 0,4
5,0
0,8
230,0
3,7 17,2
9,8 27,6 83,0
92,0
312,5 0,1
404,5 78,0
58,3 364,6
115,0
140,8 184,3
269,1
10,7 363,5
1506,3
21,0 53,7
1,2
1,4 6,9
-
5,2 53,8
4,7
36,6
-
17,0 34,4
6,0 285,0
296,9
1 230,8
2 175,9
1,4 612,2
309,5 483,4
426,9
33,7 682,9
5 956,7
opaginerad Kontrollera mot PDF
0,2 4,7
5,6 45,8 23,1
8,1 59,1 12,2 42,1
0,3
22,0 18,0
15,7
12,7
6,6
2,4
7,8
0,2
0,1
8,5
67,8
11,0
-
2,2
-
22,7
82,2
3,9
-
0,1
11,4
6.1
-
0,4
0,2
13,5 0,4
250,0
12,5 7,2
3.9
0,3
-
-
293,2
23,3
7,5
2,0
112,2
37,8 334,3 195,3 238,6 635,8
55,5 337,8
62,3
15,8 95,3 25,9 67,6
180,2 28,0
258,5 22,9
20,0 75,0 24,5 80,0 60,0
100,0 26,0
347,1
1 963,6
570,6
1 455,2
2 682,4
240,0
1 625,9 305,1
11,6
19,5
30,0
168,4
11.2
4,0
8,0
51,7
682,9 37,8
164,3 14,8
100,0 3,0
1 084,2 89,4
25,3
16,4
3,0
52,6
20,6
4,9
78,7
opaginerad Kontrollera mot PDF
2,3
50,3
64,3
12,1
9,0
145,5
Skr 1975:4 668
1 2 3 4 5
Sakkunniga (K 1972: 03) med uppdrag att utreda vissa
frägor beträffande Göta kanal 24 49,1 16,1 13,2
25
15,0
-
46,1
27
0,5
83,4
14,3
28
15,9
291,9
83,6
29
34,1
105,6
22,1
30
28,8
32
3,4
28,4
33
51.8
21,3
35
2,9
36
41,6
31,4
37
-
-
6,4
Utredningen (K 1972: 04) med uppgift att utreda vissa
frågor i anslutning till den långsiktiga vägplaneringen m. m.
Leasingutredningen (K 1972: 06)
Trafikpolitiska utredningen (K 1972: 07)
Bilarbelstidsutredningen (K 1972: 08)
Flaggutredningen (K 1973: 01) (FU)
Sakkunniga (K 1973; 03) med uppdrag att utreda vissa
frågor rörande det allmänna kommunikationsväsendets anpassning till de
handikappades behov (HAKO-utredningen)
Fartygsmiljöutredningen (K 1973: 04)
Sakkunniga (K 1973: 06) med uppdrag att ingå i en delegation
för att tills vidare samordna uppbyggnaden av det framtida flygkontroUsystemet
Trafiksäkerhetsutredningen (K 1973: 07)
1974 års tidnlngstaxeutredning (K 1973: 08)
Utredningen (K 1974: 01) avseende regionalt gällande
generella trafikrabatter 38 - - -
Sakkunnig (K 1974: 02) med uppdrag att utreda den
framtida verksamheten inom televerkets verkstads
rörelse, m. m. 39 _ _ _
Utredningen (K 1974: 03) avseende vissa kommunala
trafik- och trafiksäkerhetsfrågor 40 - - -
Summa 7 127,5 1975,8 855,7
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer
som avslutat sin verksamhet före ingången av 1974
Utredningen (K 1969:51) om stängselskyldighet vid järnväg
Bussbidragsutredningen (K 1969:59)
Planerings- och utredningsuppgifter av teknisk art, bl.a.
frågor rörande Öresundsförbindelsema (K 1971:06)
Sakkunniga (K 1972: 09) för förhandling av frågor rörande
fast förbindelse över Öresund m. m.
Summa
1974: 9 1973:16
2,6 223,2
1,2
19,8
1974:25
174,6
61,0
5.3
33
29,6
-
9,5
430,0
62,2
34,6
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kostnader från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74
föt sakkunniga biträden inom departementet m. m.
Diverse myndigheter - -
Diverse firmor -
Diverse personer 55,0 -
Gemensamma kostnader 2,2 -
Utestående reseförskott - -
Summa 57,2 -
' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg.
' Hyreskostnaderna för kommittéer bestrids från
anslaget Gemensamma ändamäl för statsdepartementen
ävensom vissa andra icke närmare beräknade lokal- och
expenskostnader, såsom städning, telefon m. m.
(överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement) ,.,.,,,
' Kostnaderna bestrids av jordbruksdepartementet med 9,0
tkr 1973/74 samt 4,4 tkr 1974/75. Kostnaderna
bestrids av kommundepartementet med 2,5 tkr 1973/74 samt
3,9 tkr 1974/75.
opaginerad Kontrollera mot PDF
669
Konunittékostnader:
Kommunikationsdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
8,3
0,1
37,6
38,6
24,2
149,5
opaginerad Kontrollera mot PDF
2,0
7,1 6,5 1.0
26,7 20,0
2,2
0,7
10,9
1,3
7,4
-
-
1,4
10,5
-
-
-
0.5
_
_
_
316,5 16,8 508,5 84,5
23,6
50.3
98,4
420,2
154,1
29,8
12,4 40,4 211,2 76,5 24,9
15,0 20,0 125,0 50,0 26,0
92,7 159,3 772,3 314,7
80,7
33,0 81,9
33,0 41,5
15,0 18,0
81,0 141,4
83,4 6,4
2,9
54,9
7,8
61,0 9,0
2,9 199,3
23,2
0.5
52,1
273,0
325.6
-
20,2
2,0
22,2
-
-
3,0
3,0
770,3
1 554,1
1 181,7
13 633,6
opaginerad Kontrollera mot PDF
2,2
0.1
23,2 0,1
25,8 223,3
opaginerad Kontrollera mot PDF
5,3 7,5
0,1 0,1
0,1
66,4
14,9
104,6
241,0
44,5
534,6
opaginerad Kontrollera mot PDF
2,5
0,1 8.6
8,7
1,7 41,9
2,5 43,6
200,0
200,0
200,0
_
1.7
55,0
47.9
41.7
22,9
8,6
19,5
90,3
307,0
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Kommitténs nr i berättelsen
Utgifter
(i tusentals kronor)
t. o. m. 1973-07-01
- 1974-06-30
1973-06-30
Lön m.
m.
Dagarvoden'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer
som avslutat sin verksamhet under 1974
Alkoholpolitiska utredningen (Fi 1966: 33)
Lönesystemutredningen (C 1968: 17)* Traktamentsbeskattningsutredningen (Fi
1969: 53) Utredningen (Fi 1969:54) för utveckling av system med
differentierade lönekostnadspålägg Arbetsgruppen (Fi
1970:58) föi utredning av vissa
frågor
rörande tullpackhuskarlslagen Sakkunniga (Fi 1971: 04) med uppdrag att
verkställa översyn av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
Styrelserepresentationsutredningen (Fi 1972: 04) Sakkunnig (Fi 1973:03) med
uppdrag att se över uppgiftsfördelningen m. m. mellan statskontoret, Statskonsuh
AB och DAFA 1973 års myntkommitté (Fi 1973: 05)
Summa
1975
: 4 7 9
2 599,2 428,2 498,2
367,2 162,8
165,0 6,3
27,4
10
-
-
8,2
13
33,5
1,5
29,2
22 28
22,6 29,1
1,3
55,8 6,9
35
37
-
-
15,4 6,7
532,8
320,9
3 610,8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer
som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975
Markdelegationen (K 1957:30)'
Utredningen (Fi 1959: 37) om universitetens
egendomsförvaltning
Utredningen (Fi 1965: 26) om redovisning i skuldförbindelser
mot säkerhet i fartygsinteckning av vissa fondmedel
Fondbörsutredningen (Fi 1967: 32)
Förhandlingsutredningen (C 1968:16)"
Byggnadsindexkommittén (Fi 1968:43)
1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi
1969: 59)
1969 års punktskatteutredning (Fi 1970:
57) Delegationen (Fi 1970: 67) för förvaltningsdemokrati Utredningen (Fi 1970:
69) om företagens uppgiftsplikt Utredningen (Fi 1970: 70) rörande förhållandet
mellan
bankgiro och postgiro Hemvistsakkunniga (Fi 1970: 71)
Företagsskatteberedningen (Fi 1970: 77) Realisationsvinstkommittén (Fi 1970:
79) Utredningen (Fi 1971: 01) om beskattning av utländska
artister Datasamordningskommittén (Fi 1971: 03)
Mervärdeskatteutredningen (Fi 1971:05) Förenlngsskatteutredningen (Fi 1971: 06)
Livförsäkringsskattekommittén (Fi 1971: 07) Kommunalekonomiska utredningen (Fi
1971:08)
1975
1
1 764,9
41,4
90,7
2
85,2
0,3
1,9
3
3,1
.5
933,8
55,4
93,5
6
291,9
50,0
-
8
787,6
82,3
33,4
11
338,4
12,4
69,4
12
161,0
3,3
47,2
14
661,9
250,3
41,7
15
390,2
168,2
51,7
16
20,0
_
2,6
17
360,8
128,6
32,4
18
550,2
212,3
49,2
19
284,9
102,7
36,1
20
15,3
95,4
30,9
71
445,9
224,2
48,0
73
55,0
-
23,2
74
22,3
-
14,8
?,S
199,6
107,6
55,6
26
268,3
270,3
50,7
opaginerad Kontrollera mot PDF
671
Kommittékostnader: Finansdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Reser- Tryck- Konsul- Övriga ad- Bidrag
till Summa
sättning ning tationer ministrativa myndighet,
kostnader institution m. m.
1974-07-01 -12-31
VerkstäUda Beräknade
utgifter utgifter
07-01 - 11-01 -
10-31 12-31
Beräknad
totalkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)
opaginerad Kontrollera mot PDF
65,5
12,2 - 16,2
0,2
2,4 10,3
17,6
80,3 27,9 16,2
1,4
1,0
0,1 2,5
599,1
6,3
218,6
182,2
14,2
148,7
8,2
-
30,9
1,2
70,8 24,5
-
15,4 6,8
21,7
980,6
368,0
77,8
77,8
3 458,3 448,7 865,5
8,2
65,6
93,4 53,6
37,1 6,8
5 037,2
opaginerad Kontrollera mot PDF
28,1
5,3
0,6
2,7
5,9
29,9
0,1
5,7
1,3
-
_
_
11,4
15,7
7,6
26,3
30,0
130,0
3,8
-
-
-
6,3
0,2
25,5
1,2
-
-
-
0,1
1,9
_
_
_
4,2
6,5
307,7
4,2
2,2
-
_
_
1,1
-
11,4
-
20,1
13,0
0,3
4,4
0,1
1,8
1,1
166,1
79,9
19,0
2 029,9
4,9
-
5,7
95,8
3,1
3,4
10,0
16,5
184,7
7,5
20,0
1 146,0
50,0
12,7
6,3
360,9
121,5
46,5
40,5
996,1
81,8
33,0
24,2
477,4
51,8
4,2
7,5
224,5
326,7
124,6
78,3
1 191,5
406,2
80,4
33,0
909,8
2,6
0,1
10,0
32,7
164,8
90,4
39,6
655,6
294,7
130,2
73,0
1 048,1
138,9
45,2
21,0
490,0
128,2
44,9
20,8
209,2
594,8
266,5
317,0
1 624,2
25,4
16,8
4,0
101,2
27,3
5,4
2,8
57,8
196,6
93,5
76,0
565,7
328,4
382,3
96,0
1 075,0
opaginerad Kontrollera mot PDF
1972 års skatteutredning (Fi 1972:02) 27 218,6 264,0 145,5
Utredningen
(Fi 1972:06) om underställning av avtal 29 - - -
1972 års pressutredning (Fi 1972:07) 30 147,5 125,6 62,6
Bostadsskattekommiitén
(Fi 1972:08) 31 71,5 68,6 129,2
Utredningen
(Fi 1972:09) angående kvinnomas situation
i den statligt lönereglerade offentliga förvaltningen 32 60,7 52,9 15,5
Utredningen
(Fi 1973: 01) om säkerhetsåtgärder m. m.
i skatteprocessen 33 21,4 131,1 70,7
Sakkunnig
(Fi 1973:02) med uppdrag att utreda frågan
om förvaltningen av Drottningholms kungsgård 34 - - -
Varusmugglingsutredningen
(Fi 1973:04) 36 - 153,2 24,0
Fastpriskommlttén
(Fi 1974:01) 38 - _
Sakkunniga
(Fi 1974:02) med uppdrag att utreda
frågan om gränsdragningen meUan förvaltningsrevision och
rationaliseringsverksamhet inom
statsförvaltningen m. m. 39 - - -
Jury (Fi
1974: 03) för bedömning av förslag till ny
prägel på rikets mynt m. m. 40 - - -
Sakkunnig
(Fi 1974: 04) med uppdrag att utreda vissa
frågor rörande samordning m. m. inom den civila
övervakningen till sjöss 41 - - -
Sakkunnig
(Fi 1974: 05) med uppdrag att utreda frågan
om den
statliga personalutbildningens fortsatta in
riktning och organisation 42 - - -
Sakkunnig (Fi 1974: 06) med uppdrag att företa en
översyn av utrikeshandelsstatistiken och därmed
sammanhängande frågor 43 - - -
Summa 8 156,9 2 600,1 1 223,6
Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av
1974
Utredningen (Fi 1967: 33) om det skatterättsliga
fastighetsbegreppet 1973: 9 223,8
22 28
532,7 437,1
1974:15 16
102,7 779,0
33
35
30,8 136,4
Delegationen (Fi 1970; 63) för lokalisering av statlig
verksamhet
Skatteutjamningsrevisionen (Fi 1970: 74)
Utredningen (Fi 1970: 62) om meritvärdet av anställ
ning inom biståndsverksamheten i u-länder, m. m. 1974:15 102,7 - 30,0
Budgetutiedningen (Fi 1970:64) 16 779,0 - 67,7
Utredningen (Fi 1972: 03) om representation för de
anställda i bankinstitutens styrelser 33 30,8 - 1,4
1972 års tullagstiftningssakkuimiga(Fi 1972:05) 35 136,4 7,3 19,2
Summa 2 242,5 7,3 118,3
Kostnader frän kommittéanslaget under budgetåret 1973/74
för sakkunniga biträden inom departementet m. m.
142,6
25,5
10,7
-
153,3
25,5
Divene myndigheter Diverse fumor Diverse personer
Utestående reseförskott Gemensamma kostnader
Summa
' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg
' Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke
närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom
städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj.
kr. för samtliga departement) bestrids från anslaget
Gemensamma
ändamål för statsdepartementen
' Kommittén överflyttad från kommunikationsdepartementet
fr. o. m. 1.7.1967
* Kommittén överflyttad från civildepartementet fr. o. m.
1.7.1969
opaginerad Kontrollera mot PDF
673
Kommittékostnader:
Finansdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
7,0
19,5
106,3
5,4
83,3 47,0
-
360,3
4,1 1,6
-
-
49,0
0,1
52,6
-
-
1,4
0,1
-
0,2
255,0
547,7
890,9 246,4
158,2
125,1 234,9
160,0
3,1
147,9
25,0
1 084,5
3,1
1 311,4
577,8
117,5
77,9
33,6
289,7
255,8
105,9
64,5
447,6
177,5
106,9 10,5
2,5 44,5 17,9
2,5
328,9
28,4
opaginerad Kontrollera mot PDF
255,9
98,2
938,8 162,7
255,0
5 534,3
2 286,9
1 403,7
17
381,8
opaginerad Kontrollera mot PDF
0,5 - - -
0,4 - - -
- 0,1 - -
1,0 - - -
2,6 198,9 12,5 6,0
2,0 30,7
6,5 229,7 12,5 6,0
0,5
0,4 0,1
31,0 287,7
1,4 59,2
380,3
224,3
533,1 437,2
133,7
1 066,7
32,2 195,6
2 622,8
opaginerad Kontrollera mot PDF
334,7
63,3
_
75,9
_
0,1
0,1
_
_
0,1
11.1
-
_
_
-
3,4
-
1,9
11,2
79,3
63,3
2,1
63,3
81,7
76,0
99,7
168,3
59,1
11,1
27,0
16,0
4,5
272,0
opaginerad Kontrollera mot PDF
43 Riksdagen 1975. I saml Nr 4
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Kommitténs nr i berättelsen
Utgiftei (i tusentals kronor)
t. o. m. 1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30 ------
Lön m.
m.
Dagarvoden'
0,4
0,9
621,4
16
706,3 1 403,3
Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974
: 3 5
10 11 12 14
1 976,2 3 386,5 6 330,6
1 004,1
2 227,9
1 085,0
33,7 153,6 209,1
55,1 130,6 143,0
22,6 115,5 132,4 12,6 44,3 70,2
17
24,1
-
6,0
21
71,0
-
8,9
26
87,6
1,3
14,9
27 34
161,3 352,0
92,1 369,5
32,2 101,4
41 43
-
214,4
23,4 36,6
Utredningen (E 1965; 55) rörande sexual- och
samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysnings
arbetet 1975
Reklamutredningen
(K 1967: 43)
1968 års utbildningsutredning (U 1969:47)
1968 ärs studiemedelsutredning (1969:48)
1968 års litteraturutredning (U 1969; 49)
Filmutredningen
(U 1969: 52)
Kommittén (U 1970: 48) för medicinsk teknik i Linköping
Organisationskommittén (U 1970: 59) för riksinternatskolor
Kommittén (U 1971: 01) för fortbildning av journalister
1971 äis bibelkommitté för Gamla testamentet (U 1971:05)
Kompetenskommittén (U 1972:04)
Utredningen (U 1973; 04) rörande radionämndens
organisation m. m.
Läromedelsorganisationskommittén (U 1973; 06)
Sakkunnig (U 1973; 10) för att utreda förutsättning
arna för att insamla material för en kontinuerlig
samlad redovisning av den s. k. kyrkliga finans
förmögenhetens samtliga kostnader och in
täkter' 47
Organisationskommittén (U 1974: 05) för statens
kulturråd 52
Summa
Kommittéer
som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975
Tekniska högskolans i Stockholm byggnadskommitté
(E 1945: 30)" Lokal- och
utrustningsprogramkommittéerna (E 1965: 54) för universitet och högskolor 1965
ärs musei- och utställningssakkunniga
(£1966:52) Dataarkiveringskommittén (U 1968; 48)
Sakkunniga (U 1968: 49) för förhandling om avtalsreglering av upphovsrättsliga
frågor på undervisningsområdet Konstnärsutbildningssakkunniga (U 1968: 52)
1968 års kyrkohandbokskommitté (U 1969:44) Kommittén (U 1969; 51) för
studiestöd åt vuxna
1975: 1
9 13
6 303,8
1 770,6 833,6
71,9 990,3 551,5 793,8
583,8
233,6 199,3
42,6
65,1
268,8
183,7
87,8 48,1
11,9 21,4 71,8 76,2
opaginerad Kontrollera mot PDF
675
Kommittékostnader:
Utbildningsdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Reser- Trycksättning ning
Konsul- Övriga ad-tationer ministrativa kostnader
1974-07-01 - 12-31
Bidrag tiU Summa Verkställda Beräknade
myndighet, utgifter utgifter
institution 07-01 - 11-01 -
m. m. 10-31 12-31
Beräknad
totalkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)
11,6
19,2
61,7
6,1
4,5 5,8
2,1
4,2
22,1 22,5
11,9
101,4
312,5
48,2
84,4
89,7
2,9
0,7
118,6
42,1
188,6
15,7
132,0
32,6
1,9
1,1
10,2
4,8
2,4 4,3
2,1 12,3
200,6 540,8 759,8 311,7 274,0 313,4
8,7
47,9
9,1
28,8
38,4
6,0
-
11,0
0,4
20,4
-
148,9 516,2
59,6 96,2
25,5 275,2
8,3 18,7
1,1
2 185,5
3 927,3 7 138,3
1 324,9
2 530,7 1 436,8
30,1
82,4
108,0
369,8 964,4
34,9 293,9
0,8
172,5 639,1
365,7 203,7
5,2
3 408,7
34,1 350,2
1,1
5,2
34,1
20 466,3
94,8
15,7 18,5
1,3
2,2
35,9
15,9
6,4
0,7
11,8
0,2
93,3
97,5 0,4
0,4
12,9
7,3
962,2
434,6 267,0
25,1
66,7
185,7
368,3
326,1
108,3 88,9
2,0
18,0
43,2
108,0
145,0
40,5 60,0
25,0
2,5
15,0
70,4
7 737,1
2 354,0 1 249,5
124,0 1 077,5
795,4 1 340,5
15 16
1 060,0 331,0
378,5 19,7
2,2 47.1
18
201,5
2,4
20,0
19
170,1
5,1
-
20
2 108,8
236,0
2,5
22
1 196,2
316,3
133,4
23 24 25 28
1 586,3
4 145,3
478,7
931,8 114,4
114,8 14,5
Universitetsrestauiangkommittén (U 1970:46)
1969 ärs psalmkommitté (U 1970: 47)'
Sakkunnig (U 1970; 54) för utredning av förfarandet vid
professorstillsättning
Särskilt uppdrag (U 1970; 55) ät förutvarande statsministern
T. Erlander"
Kommittén (U 1970: 56) för försöksverksamhet med
vuxenutbildning
Organisationskommittén (U 1970:60) för högre
musikutbildning
Organisationskommittén (U 1970:62) för högre teknisk
utbildning och forskning i övre Norrland
Utredningen (U 1970: 63) om skolans inre arbete
Sameutredningen (U 1970: 68)
Uppsala domkyrkas restaureringskommitté (U 1971; 09)"
Sakkunnig (U 1971; 11) för att utarbeta förslag till
restau
rering av Vadstena klosterkyrka 29 23,1 23,0
Utredningen (U 1971: 13) ang. den fortsatta verk
samheten med radio och television inom utbildnings
väsendet 30 256,2 273,6 29,5
31
47,5
_
13,4
32
108,5
202,9
39,2
33
94.9
97,1
24,2
35
39,2
51,8
48,8
36
398,1
944,7
152,8
37
248,0
586,5
71,8
38
25,8
306,0
47,6
39
24,4
145,9
38,0
40
-
66,7
12,9
42
6,7
140,5
38,4
44
-
37,7
41,5
45
-
54,9
9,1
46
_
29,6
21,3
48
-
14,5
4,0
49
-
29,8
1,9
50
_
_
_
51
-
-
53
-
-
-
54
_
-
55
-
Ämbetsmannakommlttén (U 1971; 14) för nordiskt kulturellt
samarbete
Forskningsrådsutredningen (U 1972:02)
Studiereseutredningen (U 1972: 03)
Studerandehälsovårdsutredningen (U 1972; 05)
Utredningen (U 1972: 06) om skolan, staten och kommunerna
Bibelkommissionen (U 1972: 07)'
Folkhögskoleutredningen (U 1972: 08)
1973 ärs betygsutredning (U 1973; 01)
Obligatoriekommittén (U 1973; 03)
1973 års expertgrupp för konstutbildning
(U 1973; 05) Tidningsfilmningskommittén (U 1973: 07)
Joumalistutbildningsutredningen (U 1973: 08) Dansarutredningen (U 1973: 09)
1974 års skolhälsovårdsutredning (U
1974:01) Arbetsgruppen (U 1974; 02) för beredande av vissa
radio- och televisionsfrägor
Utredningen (U 1974: 03) rörande svensk undervisning i
utlandet
1974 års lärarutbildningsutredning (U 1974; 04)
ForskarutbildningsutredninEen (U 1974: 06)
Organisationskommittén (U 1974: 07) för riksantikvarieämbetet
och vissa muséei
Radioutredningen (U 1974; 08)
Arbetsgruppen (U 1974: 09) för beredande av vissa frå
gor rörande samarbetet mellan staten och Hermods
korrespondensinstitut 56 - - -
Utredningen (U 1974; 10) rörande den andliga vården vid
sjukhusen och vid kriminalvärdens anstalter 57 - - -
Arbetsgruppen (U 1974:11) för vissa kulturminnes
vårds- och museifrågor 58 - -
Summa 23 865,8 6402,6 1429,8
Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av
1974
Kompetensutredningen (£1966:56) 1971:2 2 790,2 2,0
Kommittén (U 1968; 44) för television och radio i
utbildningen 1974: 6 1 225,4 1,8
Pedagogikutredningen (U 1968:47) 1972:4 516,7
Läiarutbildningskommittén (U 1970:44) 1974:16 2 598,7 84,4 47,9
opaginerad Kontrollera mot PDF
677
Kommittékostnader:
Utbildningsdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
7,7
3,0
22,8
24,6 5,7
0,1
37,5
44,5
1,9
602,6
27,0
102,7
12,0
-
39,4
0,5
197,5
32,9
6SJ
375,0 25,2
226,8 4,4
145,5
500,0
21,3
561,3 95,2
137,0 23,0
80,0 28,0
1 838,3 477,2
60,0
-
-
261,5
5,1
-
-
175,2
1414,7
907,7
70,0
4 501,2
603,7
175,9
124,5
2 100,3
375,5
1 564,6
187,6
642,3 69,4
16,0 40,0 22,0
1 977,8
6 392,2
757,7
opaginerad Kontrollera mot PDF
0,3
4,7
28,0
35,0
86,1
opaginerad Kontrollera mot PDF
5,7
24,5
21,2
10,6
4,5
75,8 17,9 48,2 17,9 15,9
1,8 13,7
9,1 11,6
0,7
0,4
0,2
4,2
80,6
0,1
8,4
-
2,8
3,3
0,4
09,6
50,1
-
56,6
23,5
2,7
7,5
10,9
0,2
-
4,7
-
1,5
9,6
0,5
1,1
-
0,3
0,4
722,1
92,7
55,8
317,4
37,9
7,2
11,0
103,6
266,0
85,4
65,0
524,9
135,5
38,9
17,0
286,3
105,2
27,2
14,0
185,6
337,1
464,8
220,0
2 420,0
732,5
317,7
115,0
1413,2
428,0
199.1
80,0
732,9
300,8
73,4
42,5
441,1
95,7
49,7
14,0
159,4
185,4
64,5
50,0
306,6
94,4
84,1
55.0
233,5
83,3
70,7
40,0
194,0
63,6
51,6
35,0
150,2
19,5
60,7
32,3
112,5
32,6
55,9
6,5
95,0
_
6,7
10,5
17,2
-
42,8
48,0
90,8
-
0,5
1,0
1,5
7,6
50,4
58.0
-
22,6
65,0
87.6
opaginerad Kontrollera mot PDF
868,0 205,1 1 196,4 671,9
666,8
11440,2 4 475,8
20,7 1
824,6
20,7 41
606,4
opaginerad Kontrollera mot PDF
2,5 2,4 8,8
94,2 38,3
10,0 0,7 0,8
0,6
4,1
16,9
14,6
99,7
4,1
197,1
0,8
2 804,8
1 325,1 520,8
2 796,6
opaginerad Kontrollera mot PDF
1969 års
radioutredning (U 1970; 49) Kårobligatorieutredningen (U 1970: 64)
Länsskolnämndsutredningen (U 1970; 66) Kommittén (U 1970; 67) för frågor rörande
demokratisering
av utbildningsväsendet U-landsforskningsutredningen (U 1971; 03)
Operautredningen (U 1972: 01) Utredningen (U 1973: 02) rörande Nämnden för
svensk språkvård
Summa
20 28 29
870,3 488,7 500,6
9,8 11,2 36,4
4,1
10,2 25,4
30 33 40
580,3 553,8 149,2
72,4 78,0
29,6 21,8
49
-
-
8,9
10 273,9
296,0
147,9
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kostnader
från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74 för sakkunniga biträden inom
departementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Diverse myndigheter Diverse firmor Diverse personer
Gemensamma kostnader Utestående reseförskott
Summa
39,3
348,8 37,6
425,7
260,0
238,8
498,8
opaginerad Kontrollera mot PDF
' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg
Hyreskostnaderna för kommittéer sami vissa andra icke
närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom
städning, telefon m.m. (överslagsmässigt ca 2 milj.
kr. för samtliga departement) bestrids från anslaget
Gemensamma ändamål för statsdepartementen
' Kostnadema har bestridits med förskott ur kyrkofonden
* Kostnadema har bestridits av andra medel än
kommittéanslaget
opaginerad Kontrollera mot PDF
679
Kommittékostnader:
Utbildtungsdepartementet
2,2 8,1
74,2 12,5 58,4
31,3
2,8 1,2 1,5
55,4 6,1
123,4 45,2
10,8 5,9
18,4
0,7
12,5
0,5
-
-
-
86,0
446,2
59,5
58,7
90,9
68,5
129,9
309,8
157,7
12,5
9,4
1 094,2
0,8
961,2
557,2 630,5
890,1 711,5 161,7
9,4
11368,9
5,5
_
87,0
0,6
1,5
1,2
0,9
21,4
i6,l
-
3,1
3,1
15,5
5,7
312,9
5,6
-
-
-
2 392,7
2 784,9
1051,6
25,0
1,2
646,7
90,6
374,8
96,8
5,6
8,1
3 836,5
26,2
737,3
471,6
13,7
71,8
16,7
93,6
338,8 2 392,7
3
837,0 1 248,3
5 085,3
opaginerad Kontrollera mot PDF
JORDBRUKSDEPARTEMENTET
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Kommitténs nr i berättelsen
Utgifter (i tusentals kronor)
t. o. m. 1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30 ----
Lön m.
m.'
Dagarvoden'
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
27
567,6
5
985,4 692,3
Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974
197S: 1 3 5 6
19,3
863,4
1 312,0
247.0
199,5
20,6
2,4
4,5 31,9 56,7 52.8
9 10
803,1 468,9
82,6 201,4
105,5 65,2
11
1 14
15
17
2 065,5
106,8
90,9
8,5
106,9 10,2 68,7
37,6
100,9
55,6
52,9
22 23
-
-
4,0
Trädgärdsnäringsutredningen (Jo 1959: 29)
Jaktmarksutredningen
(Jo 1968: 31)
Miljökontrollutredningen
(Jo 1970: 20)
Sambruksutredningen
(Jo 1970: 24)
Organisationskommittén (Jo 1970: 30) i anledning av
veterinärhögskolans och statens veterinärmedicinska anstalts omlokalisering
Fritidsbåtutredningen
(Jo 1970: 33)
Utredningen (Jo 1971; 01) rörande omhändertagande och
behandling av kemiskt avfall
Utredningen (Jo 1972: 01) om spridning av kemiska medel
Miljöforskningsutredningen
(Jo 1972:02)
Jästutredningen
(Jo 1973: 02)
Utredningen (Jo 1973:08) om huvudmannaskapet för
svinstamkontrollen
Avbrytarutredningen (Jo 1974: 01)
Sakkunniga (Jo 1974: 04) för förhandlingar om stöd tiU
kollektiv skogsteknisk forskning m. m.
Sakkunniga (Jo 1974: 05) för förhandUngai om stöd till
kollektiv forskning rörande skogsträdsförädling och skogsgödsling
Summa
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer
som fortsätter sin verksamhet vid
ingången
av 1975
Lokal- och utrustningsprogramkommittén (Jo 1966: 31)
för jordbrukets högskolor 1975
Fiskerinäringsutredningen (Jo 1968: 32)
Fiskeadministrativa utredningen (Jo 1970; 25) Naturvärdskommittén (Jo 1970: 28)
Utredningen (Jo 1971: 06) om kontrollanstalterna
på jordbrukets område Utredningen (Jo 1971: 08) om
kostnadema för miljövården
1972 års jordbniksutredning (Jo 1972; 04)
Förhandlingsgruppen (Jo 1973; 03) för renskötsel
anläggningar
Genbankutredningen
(Jo 1973: 04)
1973 ärs skogsutredning (Jo 1973: 06)
1973 ärs fiskevattensutredning (Jo 1973; 07)
Emåutredningen 1974 (Jo 1974: 02)
Skogsadministrativa utredningen (Jo 1974:03)
Organisationskommittén (Jo 1974:06) för beredning
av vissa frägor om den framtida organisationen av
växtskyddsverksamheten Jordförvärvsutredningen (Jo 1974: 07)
Summa
: 2
303,3
_
55,9
4
382,4
_
70,6
7
244,4
-
86,8
8
394,3
108,0
57,2
12
142,7
0,1
108,8
13
306,2
254,5
64,5
16
230,2
215,5
116,2
18
10,9
_
64,5
19
36,2
114,4
6,6
20
_
44,6
34,2
21
_
1,1
5,6
24
-
-
-
25
-
-
28
_
29
-
-
-
670,9
2 050,6 738,2
opaginerad Kontrollera mot PDF
681
Kommittékostnader:
Jordbruksdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Reser- Tryck- Konsul- Övriga ad- Bidrag
till Summa
sättning ning tationer ministrativa
myndighet,
kostnader institution m. m.
1974-07-01 - 12-31
Verkställda Beräknade
utgifter utgifter
11-01 12-31
07-01 10-31
Beräknad
totalkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)
opaginerad Kontrollera mot PDF
8,0 54,0
28,1
15,9 0,5 8,0
64,4
20,3
0,1
20,7 10,7
_
71,1 240,3
8,0 1,9
1,3
9,1
12,5
3,1
-
2,3
0,1
3,5 0,7
26,6
-
-
86,0
10,1
91,0 334,0
4,5
267,6
142,1
63,1
287,8 519,6
145,9
120,2
136,9
58,3
34,0 0,7
1 780,7
56,6
23,3 49,1 19,0 30,7
51,8 97,5
59,0
60,3
17,8
0,6
26,5
10,4
4,2
4,6
9,4
4,6
9,4
455,2
169,7
47,1
1 236,7
1 473,1
340,8
1 150,7
1 140,0
2 298,5 287,3 245,6
67,4
60,5 15,3
14,0
14,0 8 391,0
opaginerad Kontrollera mot PDF
10,2
_
_
7,9
-
-
20,0
0,1
-
8,4
1,6
0,5
-
8,4
3,7
_
_
_
9,7
-
1,3
6,1
42,6
0,2
211,7
0,7
23,9
_
_
0,2
3,5
-
-
4,6
-
-
2,3
-
-
-
50,0
66,1
78,5
115,3
175,6
14,9 58,7 21,4 50,0
7,0 15,0 17,3 22,5
391,3 534,6 398,4 642,4
112,5 386,2 586,9
26,4 104,4 117,7
18,0
70,0
172,0
299,6
866,8
1 106,8
88,5
124,4
83,4
9,0
42,2 40,4 49,7 80,4 7,7 18,0
24,0 20,9 350,7 19,5 27,0 17,7
165,6 221,9 483,8 108,9 34,7 35,7
-
9,3 3,5
8,7
18,0 3,5
opaginerad Kontrollera mot PDF
130,0
0,8
213,0
23,8
50,0
I 826,4
644,7
790,3
5 312,0
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av
1974
1973: 2 1974: 2
927,2 602,9
-
0,4 22,1
7
2 397,0
65,9
51,3
1973:11
12,088,8
21,6
-
Skogsbruksutredningen (Jo 1963: 26)
Skogspolitiska
utredningen (Jo 1966: 28)
Kommittén (Jo 1970: 22) för planering av turistanläggningar
och friluftsområden
Nationalkommittén (Jo 1970: 27) för 1972 års FN-konferens
om den mänskliga miljön
Sakkunnig (Jo 1972:03) föi vissa överläggningar
rörande Hjälmarens reglering 1974:18 15,4 - 4,0
Sakkunnig (Jo 1973: 01) med uppdrag att se över
statens naturvåidsveiks oiganisation 20 70,9 21,6 4,0
Summa 16 102,2 109,1 81,8
Kostnader från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74
för sakkunniga biträden inom departementet m. m.
Miljövårdsberedningen 101,5 11,1
Diverse
myndigheter - -
Diverse
firmor 8,2
Diverse personer 39,1 -
Gemensamma
kostnader 1,0 -
Utestående reseförskott -
Summa 149,8 11,1
' I beloppet ingår lönekostnadspålägg
Hyreskostnaderna
föt kommittéei samt vissa andra icke närmare beräknade lokal- och
expenskostnader, såsom städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj. kr.
för samtliga departement) bestrids från anslaget Gemensamma ändamäl för statsdepartementen
Ang. Sakkunniga K 1972:01 för att leda visst utrednings-
och utvecklingsarbete i fråga om metoden för märkning av olja i fartyg är
jordbruksdepartementets andel 3,5 tkr 1973/74 samt 4,4 tkr 1974/75, se
redogörelsen till Kommunikationsdepartementet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
683
Kommittékostnader:
Jordbruksdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
-
105,3
-
5,2
10,3
63,2
0,7
13,5
0,3
-
1,0
276,2
0,8
-
-
-
11,4
168,5
1,7
294,9
0,4 132,7
205,1
299,1
4,7
25,6
667,6
11,8
3,8
15,6
927,6 735,6
2 613,9
12 387,9
23,9
96,5
16
785,4
opaginerad Kontrollera mot PDF
5,2 1,2 0,5 4,8 2,1 4,7
2,1
80,1
1,5
0,1
447,2
119,4
448,4
90,9
43,9
3,1
4,7
opaginerad Kontrollera mot PDF
18,5
2,1
80,1
1,6
447,2
710,4
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Kommitténs nr i berättelsen
Utgifter
(i tusentals kronor)
t. o. m. 1973-07-01
- 1974-06-30
1973-06-30
Dagarvoden'
Lön m. m.'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer som avslutat sin verksamhet under 1974
Affärstidsnämnden (H 1971:03) 1975:4 470,3 10,7 49,0
Utredningen (H 1973: 02) rörande statens pris- och
kartellnämnds informationsverksamhet 8 - 19,5 4,8
Utredningen (H 1973: 03) rörande översyn beträffande
samordning och organisation av handelssekreterar
verksamheten 9 - - -
Utredningen (H 1973: 04) rörande vidareutbildning i
intemationell marknadsföring 10 - 53,0 0,5
Summa 470,3 83,2 54,3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av
1975
Patentpolicykommittén (H 1969: 10)
Distributionsutredningen
(H 1970:14)
Försörjningsberedskapsutredningen
(H 1971; 01)
1972 års lotteriutredning (H 1972: 03)
Låsutiedningen (H 1972: 04)
Utredningen (H 1973: 01) rörande översyn av patent-och
registreringsverkets besvärsavdelning
Utredningen (H 1974: 01) rörande nuläge och utvecklingstendenser
m. m. inom hotell- och restaurangbranschen
Översyn (H 1974: 02) av allmänna ransoneringslagen
Utredningen (H 1974; 03) rörande vissa beredskapsfrågor
inom energiområdet
Utredningen (H 1974: 04) rörande översyn av
skrothandelsförordningen
Utredningen (H 1974:05) rörande översyn av
konkurrensbegränsningslagen
Summa
1975: 1 2 3 5 6
113,8 940,6 393,2 162,5 6,7
51,4 347,6
69,2 160,4
22,0
41,5 77,5 52,5 29,3 45,1
7
-
-
15,6
11
12
_
18,3
1,8
13
-
8.5
2,3
14
-
-
-
15
_
_
_
265,6
677,4
1 616,8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av
1974
Butiksetableringsutredningen (H 1968: 07) Varudeklarationsutredningen
(H 1972: Ol) Kontrollstation för oljelagringsprogrammet (H 1972:06)
Summa
1974: 1 6
520,0 152,6
-
~
9
19,2
0,6
14,0
691,8
0,6
14,0
opaginerad Kontrollera mot PDF
685
Kommittékostnader:
Handelsdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
1974-07-01 - 12-31
Reser- Tryck- Konsul- Övriga ad- Bidrag
till Summa* Verkställda Beräknade
sättning
ning tationer ministrativa
myndighet, utgifter utgifter
kostnader institution 07-01 - 11-01 -
m.m. 10-31 12-31
Beräknad
totalkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11,12 och 13)
4,7
529,1
1,0
594,5 24,3
97.9 7,6
90,0 18,6
1 252,7 50,5
-
-
83,5
-
1,7
6,5
59,5
1,1
6,4
6,5
672,1
2,1
83,5 122,4 824,7
40,4 122,7 268,6
51,1
40,0
199,7
175,0
285,1
1 763,3
0,1 28,8
0,6
13,6
15,5
2,5
2,9
1,2
35,7
83,3 13,6
%,9 29,5
106,5
449,1
107,8
121,0
552,6
124,3
192,8
81,9
159,8
50,8
113.2
36,8 20,9 37,8 28,3
1 689,8 589,2 506,3 116,9
15,6
10,4
-
26,0
20,1
19,4 48,7
15.0 19,1
34,4 87,9
10,8
67,7
93,0
171,5
-
-
18,6
18,6
-
-
0,4
0,4
104,6
577,8
390,9
3
690,1
opaginerad Kontrollera mot PDF
0,5
34,5 46,9
-
-
-
0,1
0,5
81,4
-
0,1
34,5 47,5
14,7
96,7
554,5 200,1
33,9
788,5
Skr 1975:4 686
1 2 3 4 5
Kostnader för kommittéanslaget under budgetåret 1973/74
för sakkunniga biträden inom departementet m. m.
Diverse myndigheter m. m.
Diverse firmor - -
Diverse personer 12,9 -
Gemensamma kostnader 0,3 -
Utestående reseförskott - -
Summa 774,4 333,8
' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg
* Hyreskostnaderna för kommittéei samt vissa andia icke närmare
beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m.
(överslagsmässigt ca 2 milj. kr. församtliga departement) bestrids från
anslaget Gemensamma ändamäl för statsdepartementen
687 Kommittékostnader: Handelsdepartementet
6 7 8 9 10 11 12
13 14
- - - - 100,0 100,0
-
- - - - 12,9
-
- - 3,8 - 4,0 1,3 - - - - 1,3
43,8 87,9 769,0 34,9 100,0 2 144,2
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET
1
Kommitténs
benämning
Kommitténs ni i berättelsen
Utgifter (i tusentals kronor)
t. o. m. 1973-07-01 - 1974-O6-30
1973-06-30 ------
Dagarvoden'
Lön
m. m.'
Kommittéer
som avslutat sin verksamhet under 1974
Invandrarutredningen (In 1969:22) 1975
Utredningen (In 1970: 30) rörande ökad anställningstrygghet
och vidgad behörighet för arbetsdomstolen
Utredningen (In 1972; 02) om regionalpolitiska styrmedel
Semesterutredningen
(S 1972: 03)
Kommittén (In 1972: 04) för översyn av arbetsmarknadsutbildningen
Utredningen (S 1973; 03) angående lokaler för arbetarskyddsstyrelsen
m. m.
Summa
: 4
1 568,6
389,8
85,8
6
1 047,2
137,3
73,7
10 11
169,0 12,6
240,4 0,6
45,1 38,6
12
97,4
242,9
71,1
15
-
6,7
76,5
2 894,8
I 017,7
390,8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer
som fortsätter sin verksamhet vid ingången av 1975
Expertgruppen (In 1967; 24) för regional utredningsverksamhet
Expertgruppen (In 1968: 14) för utredningsverksamhet i
arbetsmarknadsfrågor
1968 ärs lokaliseringsutredning (In 1969: 20)
Expertgmppen (In 1970: 28) för vissa zigenarfrågor
Arbetsmiljöutredningen (S 1970; 35)
Nordkalottkommittén (In 1971; 01)
Arbetsrättskommittén (In 1971: 03)
Yrkesskadestatistikutredningen (S 1972: 04)
Utredningen (In 1973: 01) om politisk propaganda på
arbetsplatser
1974 års semesterkommitté (A 1974: 01)
Sysselsättningsutiedningen
(A 1974: 02)
Organisationskommittén
(A 1974: 03) för skyddat arbete
Utredningen (A 1974: 04) om den yrkesinriktade rehabiliteringen
Byggsysselsättningsdelegationen
(A 1974: 05)
Stimulansutredningen
(A 1974: 06)
Lagerstödsutredningen (A 1974: 07)
1974 års utredning (A 1974: 08) om en allmän
arbets-löshetsfÖTsäkiing
Delegationen
(A 1974: 09) för arbelstidsfrågor
Utredningen (A 1974; 10) av arbetskraftsförhållande inom
jordbmks- och trädgårdsnäiingen
Referensgruppen
(A 1974: 11) för glesbygdsfrågoi
1975
: 1
4 920,6
461,0
94,2
2
540,1
153,0
55,5
3
429,1
-
10,8
5
803.5
194,8
27,3
7
1 074,6
231,3
71,1
8
33,0
3,0
8,5
9
337,5
299,1
95,3
13
-
70,2
38,6
14
35,4
91,3
6,4
16
23,8
2,1
17
-
-
18
-
9,4
-
19
_
2,9
_
20
-
7,7
-
21
_
_
22
23
_
_
_
24
-
-
-
25
_
_
_
26
_
_
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Summa
8 173,8
1 547,5
409,8
opaginerad Kontrollera mot PDF
689
Kommittékostnader:
Arbetsmarknadsdepartementet
6
7
8
9
10
Il
12
13
14
Beräknad totalkostnad t. 0. m. 1974-12-31 (summa av
kolumnerna 3, 11,12 och 13)
1974-07-01
- 12-31
Reser-sättning
Tryckning
Konsultationer
Övriga
administrativa kostnader
Bidrag
tUl myndighet, institution m. m.
Summa
Verkställda utgifter 07-01 -10-31
Beräknade
utgifter 11-01 -12-31
24,4
46,6
15,1
12,7
_
574,4
189,4
95,0
24 274
17,2
47,4
-
1,2
-
276,8
0,4
-
13 244
15,5 7,7
-
19,8 9,9
12,8 0,1
-
333,6 56,9
92,9
200,0
7 955 695
48,2
-
17,1
4,6
-
383,9
131,8
68,2
6 813
-
-
-
-
-
83,2
7,6
-
908
113,0
94,0
61,9
31,4
-
1 708,8
422,1
363,2
53 889
opaginerad Kontrollera mot PDF
72,8
4,9
227,1
10,0
21,8
24,2
30,7
12,7
25,6
12,8
8,4
69,5
5,7
51,0
8,2 0,4
0,7 0,9 43,4 0,3 1,7
0,3
0,6
13,3
3,7
_
47,3
_
_
271,0
141,0
. 807,4
28,9
6 897,9
297,9
4,3
2,3
844,6
10,8
-
1,0
440,9
248,4
82,9
48,2
1 183,0
324,3
126,4
45,2
1 570,5
114,7
0,2
5,5
153,4
464,2
174,3
200,2
1 176,2
116,2
52,5
30,0
198,7
115,6
41,0
51,2
243,2
25,9
206,2
36,0
268,1
47,3
50,0
105,0
202,3
9,4
76,9
33,2
119,5
2,9
35,0
25,1
63,0
7,7
35,0
21,8
64,5
_
11,8
19,0
30,8
8,3
8,3
_
22,8
37,7
60,5
-
2,9
9,2
12,1
opaginerad Kontrollera mot PDF
216,9
128,0 279,7
73,4
271,0
2 926,3
1 729,6
714,8
13 544,5
opaginerad Kontrollera mot PDF
44 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av
1974
: 5
8
11
1 105,0
1 103,2
326,1
60,2 8,9
4,8 9,3
16 20
26,0 29,1
0,9
16,5
2 589,4
70,0
30,6
Servicekommittén (In 1968:16) Saneringsutredningen (In
1970: 26) Industricentrautredningen (In 1970: 33) Utredningen (In 1972; 01) om
arbetstillstånd för
sjömän Byggarbetsgruppen (In 1972:05)
Summa
Kostnader från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74
för sakkunniga biträden inom departementet m. m.
Diverse myndigheter - -
Diverse personer 112,2 4,7
Gemensamma kostnader 18,9
Utestående reseförskott -
Summa 131,1 4,7
' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg
Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke
närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m.
(överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement) bestrids från
anslaget Gemensamma ändamål för statsdepartementen
691 Kommittékostnader: Arbetsmarknadsdepartementet
6 7 8 9 10 11 12 13 14
1,0
85,5
0,5
-
46,7
-
0,1
-
0,8
152,0 1 257,0
64,9 1 168,1
0,9 327,0
1,9 - -
- - 18,4 44,4
- - - -
- 0,9 30,0
3,0 132,2 -
1,3 - 237,1 2 826,5
0,5 - - - - 117,3
0,1 5,9 95,5 149,8 - 270,3
0,5 - - - - 0,5
1,1 5,9 95,5 149,8 - 388,1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Kommitténs nr i berättelsen
Utgifter (i tusentals kronor)
t. o. m. 1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30 ------
Lön m.
m.
Dagarvoden'
Kommittéer
som avslutat sin verksamhet under 1974
Bygglagutiedningen (K 1969: 55)"
Utredningen (C 1972: 02) rörande vattenkraftsutbyggnader
i södra Norrland och norra Svealand"
Bostadstilläggsgruppen
(S 1973: 01)'
Tillsättningsnämnden (C 1973: 08) för statens lantmäteriverk"
Summa
349,4
118,8
1 728,5
1975: 3
7 0
304,5 12,2
135,1 1,3
40,8 48,9
1
-
38,5
32,0
2 045,2
524,3
240,5
Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av
1975
Låneunderlagsgruppen (In 1966; 27)'
Delegationen
(In 1967; 30) för bostadsfinansiering'
Rådgivande expertgruppen (C 1970; 24) för fysisk
riksplanering*
Boendeutredningen (In 1970; 36)'
Utredningen (C 1972; 01) röiande miljöproblem m. m. i
vissa industriområden"
Bostadsfinansieringsutredningen (In 1972: 03)'
Utredningen (C 1973: 01) för vissa utgifter avseende
allmänna kartläggningen"
Utredningen (B 1974; 01) rörande vattenkraftutbyggnader i
norra Norrland
Rådgivande expertgruppen (B 1974; 02) för översyn av
byggnadslagstiftningen
Utredningen (B 1974: 03) avseende översyn av
lantmäteritaxan
Utredningen (B 1974; 04) av den statliga organisationen
föl uppgifter avseende byggnadsväsen, fysisk planering och bostadspolitik
Kommittén (B 1974: 05) för de svenska förberedelserna
inför FN: s konferens om bostads- och bebyggelsemiljö
Gemensamma kostnader
Summa
1975: 1 2
1 113,7 600,3
34,5 33,1
34,5 39,6
4
5
1 137,4 900,2
3,1 593,1
15,6 128,6
6 8
250,5 69,1
274,5 355,0
24,8 136,0
0,9
5,4
12 13
14
15
-0,2 1
298,5
16
380,5
4 071,2
opaginerad Kontrollera mot PDF
' I beloppet ingår lönekostnadspålägg
Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke
närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom städning, telefon m. m.
(överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement) bestrids frän
anslaget Gemensamma ändamål för statsdepartementen
' Kommittéerna har belastat XI ht:s kommittéanslag med 2 020,1 tkr 1973/74
XII 1 656,1 tkr 1973/74
' " - V 81,1 tkr 1973/74
693 Kommittékostnader: Bostadsdepartementet
10 11 12 13 14
Beräknad to-
---------------------- talkostnad
1974-07-01 - 12-31 t.o.m.
1974-12-31
Reser-
Tryck- Konsul- Övriga ad- Bidrag till Summa Verkställda
Beräknade (summa av
sättning ning tationer ministrativa
myndighet, utgifter utgifter kolumnerna
kostnader institution 07-01- 11-01- 3, 11, 12 och
m.m. 10-31 12-31 13)
24,0
-
10,7
6,2
42,3 0,2
0,3 0,5
84,8 52,1
17,3
13,8
-
-
15,8
80,3
0,8
147,6
39,3
509,0
281,4
365,6 103,0
146,6
100,1
74,8
1
077,7
502,8
2 518,9
45,0 365,6 146,6 816,7
115,2
174,9
45,0 1 077,7 502,8 3 625,7
0,3 0,4
209,8
0,4
1,4 38,5
\.\1,1
154,8
15,5
21,1 62,3
76,1
154,3 20,8
16,0 11,0
92,0
9,2
124,0 193,8 539,7 52,1 92,0 2
679,7 1683,8 442,0 8 876,7
279,2 73,4
275,7 16,9
10,0 4,0
1 678,6 694,6
20,1 1 048,2
0,5 995,0
10,0 100,0
1 168,0 3 043,4
582,5 661,1
129,2 103,9
90,0 100,0
1 052,2 934,1
0,9
-
6,0
6,9
5,4
131,2
60,0
196,6
-
-
2,0
2,0
-
31,4
15,0
46,4
-
-
35,0
35,0
8,9
-
10,0
10,0 8,9
opaginerad Kontrollera mot PDF
IND USTRIDEPARTEM ENTET
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Kommitténs nr i berättelsen
Utgifter
(i tusentals kronor)
t. o. m. 1973-07-01 - 1974-06-30
1973-06-30 -------
Lön m.
m.'
Dagarvoden'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer
som avslutat sin verksamhet under 1974
Kraftledningsinträngsutredningen (I 1969; 52)'
Närförläggningsutredningen (1 1970; 16) Grafiska kommittén (1 1970:18)
Installationsbranschutredningen (1 1970: 21) Dataindustriutredningen (I 1971:
02) 1972 års FFV-utredning (I 1972:02) Energiprognosutredningen (1 1972: 03)
Organisationskommittén (1 1973; 02) för statens
industriverk
och SIFU Organisationskommittén (1 1973: 04) för Sveriges
geologiska undersökning Referensgruppen (I 1974: 04) för
energiinformation
Summa
1975: 2
-
_
4
1661,3
78,6
5
593,9
119,2
33,1
6
751,9
225,0
26,4
9
917.4
370,2
58,4
11
926,8
102,7
73,0
12
403,0
312,8
38,6
19
3,6
27,7
52,4
21
0,3
_
64.6
27
-
-
425,1
1
157,6
5 258,2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer som fortsätter sin verksamhet vid ingången av
1975
Koncentrationsutredningen (Fi 1962: 37)*
Företagsdemokratidelegationen (Fi 1969:64)' Sveriges internationella
byggnadskommitté
(In 1970;
34)' Elutredningen (I 1971:01) Verkstadsindustridelegationen (1 1971:03)
Petroindustriutredningen (1 1972:04) Pyroteknikutrednlngen (H 1972:05)* 1972
års försöksdjursutredning (I 1972: 06) Utredningen (I 1972: 07) rörande vissa
frågor inom
jäm- och stälområdet Utredningen (I 1972; 08) om
radioaktivt \avfall
(Aka-utredningen)
Delegationen (I 1973; 01) för informationssystemet
företag-samhälle Delegationen (I 1973: 03) för
naturgasfrägor Teknikupphandlingskornmittén (I 1973; 05) Energiprogramkommittén
(I 1973; 06) Forskningsavgiftskommittén (I 1974: 01) Mineralpolitiska
utredningen (I 1974: 02) Varvskreditutrednlngen (I 1974: 03)
Energisparkommittén (I 1974; 05) STU-utredningen (I 1974: 06)
Summa
1975: 1
3 374,1
188,5
25,0
3
1 659,5
412,9
15.2
7
87,6
_
9,5
8
123,1
91,6
3,7
10
47,7
18,6
28,0
13
132,9
276,6
43,3
14
18,4
46,4
21,4
15
77,3
138,9
28,0
16
16,4
24,9
36,0
17
0,5
59,7
55,9
18
20,3
174,0
52,2
20
0,4
-
4,6
22
-
21,5
23
23,1
14,0
24
2,8
-
25
-
26
_
_
_
28
_
-
-
29
-
-
-
358,3
1 458,0
5 558,2
opaginerad Kontrollera mot PDF
695
Kommittékostnader: Indu
stridepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Reser- Tryck sättning ning
Konsul- Övriga ad- Bidrag till Summa'
tationer ministrativa myndighet, kostnader institution m. m.
1974-07-01 - 12-31
Verkställda Beräknade
utgifter utgifter
11-01
12-31
07-01 -10-31
Beräknad
totalkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)
opaginerad Kontrollera mot PDF
5,4 3,1 6,1
40,9 8,4
14,6
17,4
505,2 164,4 9,7 258,1 516,0 113,4
6,4 2,3 8,8 1,5 6,6
5,1
12,1
94,8
41,5
4,3
-
3,1
87,9
29,5
1 664,7
67,1
589,2 326,2 269,5 736,4 701,7 503,5
233,7
71,9
3 432,1
0,1 21,4 97,7
169,3 86,8 29,6
-37,9
2,1
8,3 377,4
17,9 95,0
90,6
272,9
0,7 24,0
501,5
18,0 2 366,9 1 017,8 1 190,7 1831,2 1 658,1 1 141,5
239,4
72,9 32,3
9 568,8
2
435,0
1
921,0
39,5
19,8
9,0 0,2
0,8 3,3
2,4
17,9
0,8
19,1
3,2
0,3
42,5 37,0
14,6
0,3 0,1 6,1
2,1
2,9
-
20,9
2,6
64,6
0,4
99,6
36,2
12,4
3,9
-
17,1
0,3
-
107,2
18,3
0,1 0,5
-
-
0,7
160,5
27,3
331,3
87,6
10,5
J0,5
223,3
59,9
20,0
3 677,3
491,1
105,1
72,0
2 327,7
10,2'
11,1»
6,7
115,6
98,0
4,7
12,1
237,9
99,8
20,8
82,0
250,3
384,1
106,4
97,2
720,6
68,5'
23,5
8,6
119,0
202,8
-0,4
31,4
311,1
87,3
26,7
41,2
171,6
316,4
290,3
309,8
917,0
259,8
716,7
297,9
1 294,7
4,6
36,3
13,7
55,0
21,5
14,3
7,0
42,8
163,5
359,3
391,5
914,3
2,8
71,0
67,5
141,3
0,8
75,0
115,0
190,8
0,5
0,3
110,0
110,8
-
100,0
100,0
-
-
5,0
5,0
1
788,6
11 702,8
Skr 1975:4 696
Kommittéer som avslutat sin verksamhet före ingången av
1974
Organisationskommittén (1 1972: 01) för rymd
verksamhet 1973:16 25,3
Delegationen (I 1970; 17) för de mindre och medel
stora företagen 1974: 5 870,4 30,9 26,1
Metallmanufaktumtredningen (1 1970: 19) 7 527,7 21,5 18,6
Utredningen (I 1972: 05) angäende den tillämpade
beteendevetenskapliga arbetslivsforskningen 16 82,4 51,0 35,1
Summa 1 505,8 103,4 79,8
Kostnader från kommittéanslaget under budgetåret 1973/74
för sakkunniga biträden inom departementet m. m.
Näringspolitiska rådet (I 1969: A) - -
Delegationen (I 1972: A) för forskning röiande kärn
kraftens säkerhets-och miljöfrågor - 53,7
Dispensnämnden för arbetstagarrepresentation
(I 1973; A) - 31,5
Byggbianschrådet(l 1973:B) 0,2
Skogsbianschiädet(l 1973;C) 19,1
Svensk delegation (I 1974: A) att ingå i sven.sk-finsk
arbetsgrupp för främjande av ekonomiskt samar
bete meUan Sverige och Finland - -
Stålbranschrådet (I 1974; B)
Diverse myndigheter - -
Diverse firmor ~ ~
Diverse personer 62,3 16,1
Gemensamma kostnader 5,5 -
Utestående reseförskott -
Summa 87,1 101,3
' 1 beloppet ingår lönekostnadspålägg
Hyieskostnaderna för kommittéer bestrids från
anslaget Gemensamma ändamäl för statsdepartementen
ävensom vissa andra icke närmare beräknade lokal- och
expenskostnader, såsom städning, telefon m. m.
(överslagsmässigt ca 2 milj. kr. för samtliga departement)
Kommittén överflyttad från finansdepartementet fr. o. m.
den 1 juli 1969
" Kommittén överflyttad från fmansdepartementet fr.
o. m. den 1 april 1971
' Kommittén överflyttad från handelsdepartementet fr. o.
m. den 1 oktober 1973
' Kommittén överflyttad från arbetsmarknadsdepartementet
fr. o. m. den 1 juli 1974
' Varav 17,1 från handelsdepartementets kommittéanslag
" Från arbetsmarknadsdepartementets kommittéanslag
opaginerad Kontrollera mot PDF
697
Kommittékostnader:
Industridepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
-
-
5,8
-
3,6 2,6
43,0 94,2
12,5
11,0 1,2
2,6
14,3
-
1,5
8,8
151,5
18,3
13,7
5,8
126,9 138,2
104,5
375,4
0,7 4,8
5,5
31,1
998,0 670,7
186,9
886,7
opaginerad Kontrollera mot PDF
0,6
2,4
3,6 6,6
112,9 282,5
395,4
0,4 0,1
6,7
7,2
-475,0
-475,0
0,6
3,1
0,9
418,5
15,2
14,7
31,5
9,1
5,9
0,3
36,5
26,2
19,1
37,7
28,4
_
_
10,0
-
-
5,0
112,9
355,3
_
282,5
180,6
_
78,5
19,4
-
12,1
3,3
_
3,6
3,8
-
122,6
91,1
664,0
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
benämning
Utgifter (i tusentals kronor)
Kommitténs
nr i be- t. o. m. 1973-07-01 - 1974-06-30
rättelsen
1973-06-30
Lön m.
m.
Dagai-voden'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommittéer
som avslutat sin verksamhet under 1974
Göteborgsutredningen (In 1963: 49)
Länsberedningen (C 1970: 28)
MuUsjö-utredningen (C 1972: 04)
Kommittén (C 1973: 02) för kommunal biståndsverksamhet
Sakkunnig (C 1973: 03) i fråga om utvidgat samarbete
mellan Malmölius läns landstingskommun och Malmö kommun
Summa
Kommittér som fortsätter sin verksamhet vid ingången av
1975
Landstingens arkivutredning (In 1964: 26) Riksnämiiden (K
1968: 57) för kommunal beredskap Utredningen (C 1970: 29) om den kommunala
demokratin Kommunallagsutredningen (C 1970: 30)
Indelningsutredningen (C 1972: 03) berörande Håbo
kommun m. m. Utredningen (C 1973: 04) för översyn av
frågan
om skorstensfejarmästarnas ställning Sakkunniga (C 1973:
05) för översyn av
biandförsvarsutbildningen m. m. ADB-beredningsgruppen (C
1973; 06) Arbetsgruppen (Kn 1974: 01) för utredning av frågan om nordisk
kommunal rösträtt och valbarhet Rösträttsutredningen (Kn 1974; 02) Sakkunniga
(Kn 1974; 03) för översyn av distriktsindelning, arbets- och personalorganisation
m. m. inom exekutionsväsendet Sakkunniga (Kn 1974: 04) för översyn av lagen om
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
5,8 34,4
2.2
2,8
110,9 1
068,9
0,1
348,0
1975; 1 4
10
-
-
6,8
1 179,8
348,1
52,0
1975; 2
386,7
2,8
9,1
3
282,7
1,8
9,1
5 6
852,0 185,7
255,7 94,1
29,8
37,5
7
-
-
-
11
-
1,3
9,2
12 13
-
0,5
5,5
14 15
-
-
-
16
17
opaginerad Kontrollera mot PDF
Summa
1 707,1
356,2
100,2
opaginerad Kontrollera mot PDF
699
Kommittékostnader:
Kommundepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Reser- Tryck- Konsul- Övriga ad- Bidrag
tiU Summa'
sättning ning tationer ministrativa
myndighet,
kostnader institution m. m.
1974-07-01 - 12-31
VerkstäUda Beräknade
utgifter utgifter
07-01 - 11-01 -
10-31 12-31
Beiäknad
totalkostnad t. o. m. 1974-12-31 (summa av kolumnerna 3, 11, 12 och 13)
opaginerad Kontrollera mot PDF
38,5 1,4
1,8
0,1 4,0
5,9
424,9
3,5
4,6
0,1
164,9
8,1
1,2
8,0 106,4
13,5
124,9
1 765,1
11,6
19,3
opaginerad Kontrollera mot PDF
1,3 43,0
0,1 4,0
8,0 446,9
7,0 181,3
127,9
15,0 935,9
1,4
5,1
40,4
2,6 2,8
0,1
54,0
6,0
50,0
13,3
0,7
1,0
401,7
16,0
21,7
10,0
330,4
435,8 131,7
243,6 40,6
58,0 23,5
1 589,4 381,5
-
-
1,0
1,0
13,1
6,8
9,0
28,9
8,9
1,2 10,5
3,9 14,8
14,0 25,3
0,1
2,6 34,4
4,0 35,0
6,7 69,4
52,4
54,0 6,0 50,0
618,9
362,1
1,0 161,2
1,0 2 849,3
Kommittéer
som avslutat sin verksamhet före ingången av 1974
Exekutionsväsendets organisationsnämnd
(In 1965;
29) Nordiska kommunalrättskommittén (C 1970: 27) Utredningen (C 1973; 07)
rörande distriktsindelning m. m. inom exekutionsväsendet
Summa
1974; 3'
V
8 430,5 196,3
5,7 26,3
18,3 8,4
21'
-
240,2
32,4
8 626,8
272,2
59,1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kostnader för kommittéanslaget under budgetåret 1973/74
för sakkunniga biträden inom departementet m. m.
Diverse myndigheter Diverse fiimor Diverse personer
Gemensamma kostnader Utestående reseförskott
Summa
0,1 -0,9 -0,8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ang.
Bygglagutredningen (K 1969:55)
Rådgivande expertgruppen (C 1970:24) för fysisk
riksplanering Utiedningen (C 1972: 01) rörande miljöproblem m. m. i vissa
industriomiåden Utredningen (C 1972: 02) rörande vattenkraftsutbyggnader i
södra Norrland och södra Svealand
Utredningen (C 1973:01) avseende allmänna kaitläggningen
Sakkunniga (K 1972; 01) för att leda visst utrednings- och utvecklingsarbete i
fräga om metoder för märkning av olja i fartyg
är
Kommundepartementets andel 251,7 tkr 1973/74 se
0,3 " -216,9" -
184,1 " -0,9 " -
2,5 tkr 1973/74 samt
opaginerad Kontrollera mot PDF
' I beloppet ingår lönekostnadspålägg
Hyreskostnaderna för kommittéer samt vissa andra icke
närmare beräknade lokal- och expenskostnader, såsom
städning, telefon m. m. (överslagsmässigt ca 2 milj.
kr. för samtliga departement) bestrids från anslaget
Gemensamma ändamäl för statsdepartementen
' Civildepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
701 Kommittékostnader: Kommundepartementet
6 7 8 9 10 11 12 13 14
7,6 0,7 48,6 312,4 - 393,3 - - 8 823,8
1,5 - - - - 36,2 - - 232,5
22.1 - 4,3 1,5 - 300,5 - - 300,5
31.2 0,7 52,9 313,9 - 730,0 - - 9 356,8
----- 0,1 -
167,5 - - 167,5
0,6 - - - - 0,6
3,0
0,3 - 7,9 6,0 - 13,2
5,9 - - - - 5,9
7,9
6,8 - 175,4 6,0 - 187,3
10,9
redogörelsen till Bostadsdepartementet
3.9 tkr 1974/75 se redogörelsen till
Kommunikationsdepartementet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Betänkanden utkomna från trycket under år 1974
Statens
offentliga utredningar 1974
Kronologisk förteckning
1. Orter i regional samverkan. A. 49.
2.
Ortsbundna
levnadsvillkor. A.
3.
Produktionskostnader
och regionala pro- 50. duktionssystem. A.
4.
Regionaiaprognoseriplaneringenstjänst.
51 A.
5.
Boken.
Litteraturutredningens huvudbe- 52. tänkande. U.
6.
Förenklad
konkurs m. m. Ju.
53.
7.
Barn-
och ungdomsvärd. S.
54.
8.
Rättegängen
i arbetstvister. A.
55.
9.
Samhälle
och trossamfund. Sammanställ-
56.
ning
av remissyttranden över betänkanden
57.
av
l%8 års beredning om stat och kyrka.
58.
U.
59.
10.
Data
och näringspolitik. I.
60.
It.
Svensk
industri. Delrapport 1.1.
61.
12.
Svensk
industri. Delrapport 2.1.
62.
13.
Svensk
industri. Delrapport 3.1.
63.
14.
Svensk
industri. Delrapport 4.1.
64.
15.
Sänkt
pensionsålder m. m. S.
65.
16.
Neutral
bostadsbeskattning. Fi.
66.
17.
Solidarisk
bostadspolitik. B.
18.
Solidarisk
bostadspolitik. Bilagor. B.
19.
Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuksköterskor.
U.
67.
20.
Förslag
till skatteomläggning m. m. Fi.
21.
Markanvändning
och byggande. B.
22.
Vattenkraft
och miljö. B.
68.
23.
Reklam
V. Information i reklamen. U.
24.
Förslag
till hamnlag. K.
25.
Fri
sterilisering. Ju
26.
Motorredskap.
K.
69.
27.
Mindre
brott. Ju
28.
Räntelag.
Ju
70.
29.
Att
utvärdera arbetsmarknadspolitik. A.
71.
30.
Jordbruk
i samverkan. Jo.
31.
Unga
lagöverträdare V. Ju.
72.
32.
Solidarisk
bostadspolitik. Följdfrågor. B.
33.
Att
översätta Gamla testamentet. U.
73.
34.
Grafisk
industri i omvandling. 1.
35.
Spridning
av kemiska medel. Jo.
36.
Skolan,
staten och kommunerna. U.
37.
Mut-
och bestickningsansvaret. Ju.
74.
38.
FFV.
Förenade fabriksverken. I.
39.
Socialvården.
Mål och medel. S.
40.
Socialvården.
Mäl och medel. Samman-
fattning.
S.
75.
41.
Statsbidrag till kommunal färdtjänst, hemhjälp och
familjedaghemsverksamhet. Fi.
42.
Barns
fritid. S.
76.
43.
Utställningar.
U.
44.
Effekter
av förpackningsavgiften. Jo.
45.
Samordnad
traktamentsbeskattning. fi.
46.
Befordringsförfarandet
inom krigsmak-
77.
ten.
Fö.
78.
47.
Installationssektorn.
1.
79,
48.
Installationssektorn.
Bilagor. I.
80. 81.
Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen. Fi.
Information
och medverkan i kommunal planering, rapport. Kn. Utbildning i förvaltning inom
försvaret. Dell. Fö.
Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 2. Fö.
Skolans
arbetsmiljö. U. Vidgad vuxenutbildning. U. Utsökningsrätt XIII. Ju.
Närförläggning av kärnkraftverk. I. Lagenhetsreserv. B. Skolans arbetsmiljö.
Bilagor. U. Sexual- och samlevnadsundervisning. U. Trafikbuller. Del 1.
Vägtrafikbuller. K. Trafikbuller. Bilagedel. K. Studiestöd åt vuxna. U. Internationellt
patentsamarbete I. H. Energi 1985, 2000.1. Energi 1985.2000. Bilaga. 1. Svenska
kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Band 1.
Gudstjänstordning m. m. U. Svenska kyrkans gudtjänst. Huvudgudstjänster och
övriga gudstjänster. Bilaga 1. Gudstjänst t dag. Liturgiska utvecklingslinjer.
U.
Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänster och övriga
gudstjänster. Bilaga 2. Den liturgiska försöksverksamheten 19691972. U.
Invandrarutredningen 3. Invandrarna och minoriteterna. A.
Invandrarutredningen
4. Bilagor A. Om behörighet och antagning till högskolan. U.
Energiforskning.
Program för forskning och utveckling. 1.
Energiforskning.
Expertmaterial utarbetat på uppdrag av Energiprogramkommittén. Avdelning A.
Utvinning av energirä-varor och industriell energiproduktion. I.
Energiforskning. Expertmaterial utarbetat pä uppdrag av Energiprogramkommittén.
Avdelning B. Näringslivets energianvändning. I.
Energiforskning. Expertmaterial utarbetat pä uppdrag av
Energiprogramkommittén. Avdelning C. Transporter och samfärdsel. I.
Energiforskning. Expertmaterial utarbetat på uppdrag av
Energiprogramkommittén. Avdelning D. Lokalkomfort och hushåll. 1.
Värmeförsörjning enligt värmeplan. Ju. Stålindustrins
framtida utveckling. I. Utbildning för arbeie. A. Jaktmarker. Jo. Jaktmarker.
Bilagor. Jo.
703 Skr 1975:4
82.
Samverkan
för regional utveckling. A.
83.
Generalklausul
i förmögenhetsrätten. Ju.
84.
Stat och
kommun i samverkan. Kn.
85.
Fotografering
och integritet. Ju.
86.
Kommunal
biståndsverksamhet. Kn.
87.
Trafikskadeersättning.
Ju.
88.
Europakonventionen
och europeiska sociala stadgan. Ju.
89.
Ny
järnvägslagstiftning I. Ju.
90.
Alkoholpolitik.
Del 1. Bakgrund. Fi.
91.
Alkoholpolitik.
Del 2. Åtgärder. Fi.
92.
Alkoholpolitik.
Del 3. Bilagor. Fi.
93.
Alkoholpolitik.
Del 4. Sammanfattning. Fi.
94.
Bevara
ljud och bild. U.
95.
Båtliv.
Samhället och fritidsbåtarna. Jo.
96.
En
öppnare domarbana. Ju.
97.
Svenska
kyrkans gudstjänst. Huvudguds-tjänsier och övriga gudstjänster. Band 2.
Gudstjänstemusik I. U.
98.
Svenska
kyrkans gudstjänst. Huvudguds-ijänster och övriga gudstjänster. Band 3.
Gudstjänster. Band 3. Gudstjänstmusik II. U.
99.
Enhetlig
kommunallag. Kn.
100. Internationella överenskommelser
och svensk rätt. Ju
101. Begränsning av svavelutsläpp - en studie
av styrmedel. Jo.
102. Svensk press. Fi.
103. Skatteomläggning 1976. Fi.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statens
offentliga utredningar 1974
Systematisk
förteckning
Siffrorna
inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Justitiedepartementet
Förenklad konkurs m. m. [6|
Fri
sterilisering. |25J
Mindre
brott. |271
Räntelag.
[281
Unga
lagöverträdare V. [37]
Mut-och
bestickningsavsvaret. [37]
Utsökningsrätt
XIII. |55]
Värmeförsörjning
enligt värmeplan. |77|
Generalklasul
i förmögenhetsrätten. [83]
Fotografering
och integritet. [85]
Trafikskadeersättning.
[87]
Europakonventionen
och europeiska sociala
stadgan.[88] Ny järnvägslagstiftning I. [89] En öppnare domarbana. [96]
Internationella överenskommelser och svensk rätt. llOOj
Försvarsdepartemenlet
Befordringsförfarandet inom krigsmakten.
[46] Krigsmaktens förvaltningsutredning I. [51] 2.
bildning i förvaltning inom försvaret. Del I.
[52]
Socialdepartemenlet
Barn-och ungdomsvård. [7] Sänkt pensionsålder m. m. [15]
Socialutredningen I. Socialvärden. Mäl och
medel. [39|2. Socialvården. Mäl och medel.
Sammanfattning. [40] Barns fritid. (421
Kommunikationsdepartementet
Förslag till hamnlag. [24]
Motorredskap. [26]
Trafikbullerutredningen. 1. Trafikbuller. Del I.
Vägtrafikbuller. [60] 2. Trafikbuller. Bilagedel. [611
Finansdepartementet
Neutral bostadsbeskattning. [16] Förslag lill
skatteomläggning m.m. [20] Statsbidrag till kommunal färdtjänst, hemhjälp
och familjedaghemsverksamhet. [41] Samordnad traktamentsbeskattning. [45]
Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen. 149] Alkoholpolitiska
utredningen. I. Alkoholpolitik. Del 1. Bakgrund. [90] 2. Alkoholpolitik.
Del 2. Ålgärder. [91] 3. Alkoholpolitik. Del 3. Bilagor. [92] 4. Alkoholpolitik.
Del 4. Sammanfattning. [93] Svensk press. |I02| Skatteomläggning 1976. [1031
Ulbildningsdepartementet
Boken. Lilteraturutredningens huvudbetänkande. [51]
Samhälle och trossamfund. Sammanställning av
remissyttranden över betänkanden av 1%8 års beredning om stal och kyrka. [9]
Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuksköterskor
[19]
Reklam
V. Information i reklamen. [23]
Att
översätta Gamla testamentet. [33]
Skolan,
staten och kommunerna. [36]
Utställningar.
[43]
Skolans inre arbete. I. Skolans arttetsmiljö. [53] 2.
Skolans arbetsmiljö. Bilagor. [58]
Vidgad
vuxenutbildning. [54]
Sexual-
och samlevnadsundervisning. [59]
Studiestöd
ät vuxna. [62]
1968 års kyrkohandbokskommitté. I. Svenska kyrkans gudstjänst.
Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Band I. Gudstjänstsordning m.m. [66] 2.
Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänsler och övriga gudstjänster. Bilaga
I. Gudstjänst i dag. Liturgiska utvecklingslinjer. |67] 3. Svenska kyrkans
gudstjänst. Huvudgudstjänsler och övriga gudstjänster. Bilaga 2. Den
liturgiska försöksverksamheten I%91972. [68]
Om behörighet och antagning till högskolan. [711
Bevara ljud och bild. [94]
Jordbruksdepartemenlel
Jordbruk i samverkan. |30| Spridning av kemiska medel.
[35] Effekter av förpackningsavgiften. [44] Jaktmarksutredningen. I. Jaktmarker.
[80] 2. Jaktmarker. Bilagor. [81] Båtliv. Samhället och
fritidsbålarna. [95] Begränsning av svavelutsliipp - en studie av styrmedel.
[1011
Handelsdepartemenlel
Inlernationellt patenssamarbete I. [63]
Arbetsmarknadsdepartementet
Expertgruppen för regional utredningsverksamhet.
1. Orter i regional samverkan. [112. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Produktionskostnader
och regionala produktionssystem. [3] 4. Regionala prognoser i planeringens
tjänst. [4] Rättegången i arbetstvister. [8] Att utvärdera
arbetsmarknadspolitik. [29| Invandrarulreningen. I. Invandrarutredningen 3.
Invandrarna och minoriteterna. [69] 2. Invandrarutredningen 4. Bilagor. [70]
Utbildning för arbete. [79] Samverkan för regional utveckling. (82]
opaginerad Kontrollera mot PDF
Hostadsdeparlemenlel
Boende- och bt>siadsfin;insierings-
iitredningarna. I. Solidarisk bostadspolitik. (17] 1. Solidarisk bosladsk bosladspolilik.
Bilagor. [18] 3. Solidarisk bostadspolitik. Följdfrågor. |32| 4.
Lägenhelsreserv. |57| Markanvlindningoch byggande. [21 j
Vatten och miljö. |22|
Industridepariemenlel
Dala och näringspolitik. 110] Indusiristrukturuiredningen.
I. Svensk industri. Delrapport 1.
[111 2. Svensk induslri. Delrapport 2. |I2| 3. Svensk industri. Delrapport
3. [13] 4. Svensk induslri. Delrapport 4. [14] Grafisk induslri i
omvandling. (34| FFV. Förenade fabriksverken. |.38|
Inslallationsbranschuiredningen. I. Inslalla-lionsseklorn. [47] 2. Installalionssektorn. Bilagor. [48]
Närförläggning av kärnkraftverk. 1.56] Energiprognosutredningen. I. Energi 1985, 2000. 164] 2. Energi 1985.
200. Bilaga. [65]
Energiprogramkommillén. I. Energiforskning. Program för forskninguch
ulveckling. |72| 2. Energiforskning. Expertmaterial ul-arhetal på uppdrag av
Energiprogram-kommillén. Avdelning A. Utvinning av energiråvaror och
industriell energiproduktion. |73| 3. Energiforskning. Expertmaterial
utarbelal på uppdrag av Energiprogramkommiltén. Avdelning B. Näringslivets
energianvändning. |74| 4. Energiforskning. Expertmaterial utarbelal på uppdrag
av Energiprogramkommiltén. Avdelning C. Transporter och samfärdsel. [751 5.
Energiforskning. Experlmaierial utarbelal på uppdrag av Enegrlprogramkommittén.
Avdelning D Lokalkomfon och hushåll. 1761
Stålindustrins
framlida ulveckling. |78|
Kommundeparlementel
Information och medvedverkan i kommunal
planering. Rapport. |50| Slal och kommun i samverkan. |84|
Kommunal biståndsverksamhet. |86| Enhellig kommunallag. |W|
opaginerad Kontrollera mot PDF
45 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
Betänkanden
avgivna av kommittéer, som redovisas i kommittéberättelsen, eller upprättade
inom departement (Ds-serie) under år 1974
(Inom
klämmer anges det nummer i kommiuéberäitelsen, under vilket vederbörande
kommitté redovisas)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jusliliedeparlementet
1.
Forsla;; till
domkrelsindelning för Stockholms lan
2.
Effektivare
kungörande
3. Belänkandel Bosladsdt)mslolen. twcrin-
sians lill hyresniimnd | 38 |
4. Belänkandel Fiirslai: till häklesorganisj-
tion för Stockholms och angränsande lim
|49|
5. Belänkandel Central, regional och lokal
domslolsförvallning m.m. | .*i2 |
6. PM om ändring i förkiipslagen 11967:868)
7.
PM
Förmynderskap
8.
PM med förslag
till ändringar i lagsiiftningen om utlämning för brotl m. m.
9.
Livskvalitet
människans levnadsvillkor i ell framtidsperspektiv |36)
K). Långsiktig planeringoch folkstyre |36|
11. PM Central, regional och lokal domstols-
förvaltning m. m. Vissa förfatlningsånd-
ringar |521
12. PM om ulkast lill iniernalionell konven
tion om befordran av passagerare och res
gods till sjöss
13. Belänkandel Personalomsätlningen inom
polisväsendet |47)
14. PM om ändring i sjölagen med anledning
av York-Anlwerpen-reglerna 1974
l.S Belänkandel Förenklad delgivning |32| 16. PM om
konsekvenserna av den nya regeringsformens regler om lyslnadsplikt 17 PM
Förslag lill lag om kontroll av före-lagsförviirv i vissa fall
Lllrikesdeparlementel
1.' Förslag lill ullandslönesystem förslalsan-
slällda I. Slutrapport
från Naiionalkommitlén för
Förenta Nationernas befolkningskonfe-
rens 111
Försvarsdepartemenlet
1. Förslag lill ändringar av fredsorganisalio-
nen päGolland:10|2|
2.
PM Ersällning
ål värnplikliga m. fl.
3.
Personal för
hälso- och sjukvård inom krigsmaklen m. m. |3|
4.
Rekrytering och
ulbildning av viirnplikli-ga för lokalförsvarsförband med sialionä-ra uppgifier
|9|
5.
PM ang.
skyddsrummens finansiering
6. PM Förslag lill ändrade beslämmelser för
ulbildning av värnpliktig medicinalperso
nal m. m
.Sncialdeparlemenlel
1.
Förbättrade
värdbidrag och invalidilelser-säiiningar frän folkpensionertngen
(riks-fiirsäkrings verkel)
2.
Reparalion och
drift av httrapparaler 19|
3.
Reparalion av
handikapphj ä lpmedel |9|
4.
Glasiigon ftir
barn och ungdom Karlläggning av behovel 19|
5.
Promemoria med
förslag till lag om irans-plantationer och sjukhusohduktioncr m. m.
6.
PM riirande
iiversyn av vissa regler om husirutillägg till folkpensionärs maka
(riksförsäkringsverkei)
7.
PM angående
översyn av gällande beslämmelser om läkarintyg
8.
Vård av
ungdomsvårdsskoleelever i egel hemllOj
9.
Promemoria om
automatisk Jalabehand-iing vid karolinska sjukhuset 1 18 |
Kommunikalionsdepartemenlet
1.
Brommaflygel
[26|
2.
Regional
Irafikplan för Norrbollens län del I inventeringsdel [ 14 ]
3.
Regional
irafikplan för Norrbouens län del II plandel [I4|
4.
Rappon ang.
översyn av arbetsmarknadsstyrelsens och vägverkels verksamhei belr.
beredskapsarbelen på vägar [25 i
5.
PM.
Trafikregler för spårvägstrafik, m. m.
6
7. 8.
Trafikterminal vid Slockholm C Kommunal och enskild
väghållning 113 | Regional Irafikplan för Östergötlands län
del I invenleringsdel 141
9. Regional irafikplan för Östergötlands län
del II plandel
[14]
10. Specialutbildad personal på tankfartyg
|91
II
Mönstring av sjömän [ 17] Anläggningar och anordningar för
mottagning av kemikalieresier från farlyg Begränsning av tjänstebrevsräll [311
Luftfartsverkets organisation [34)
Finansdepartementet
1.
PM angående
beräkning av årskostnaden för komplelleringspension inom SPR:s avgiftssektor m.
m. [10]
2.
Belänkandel
Kredilpolitiska medel [221
3.
PM
Arbetsgivares anmälningsskyldighet enligl ullänningskungörelsen m. m. |l.'i|
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslagel
har nr Ds UD 1973:1 men av-liimnades underär 1974
Stencil
avlämnad av kommiilé i jord-bruksdepariemenlel 111 j
4. PM Skattefrågor i samband med avveckling av aktiebolag
118|
. PM angående förslag lill ny prägel pi rikets mynt (37|
A- PM Det ställiga löne-och ijänstesysiemei [71
7, Belänkandel Kasinoverksamhei i Sverige
[121
8,
Betänkandet
Översyn av mervärdeskatten del II Faslighetsbegreppei
m.m. 1231.
9,
PM Å tg ä rder mot
hembr ä nning m. m. (4J
10. PM
Beskaltningav samfälligheler m. m.
11 Belänkandel Översyn av uppgifts- och
an-svarsfiirdelningen mellan sialskoniorel. Slatskonsull AB och DAFA m. m. |35|
12. PM Skallelällnader vid gåva av familjeförelag |18|
Lllhildningsdepartementel
1. Rapporter ang. skolan som arbelsplals.
Del I |24|
2. Rapporter ang. problem och svårigheier i
skolan. Del2|24|
3.
Rapporter ang.
grundskolans lokalresurser. Del 3 124)
4.
Spärr vid
universiteten? Debatten om dimensioneringen av den högre utbildningen 1957-
1973
Göran Andolf
5. Offenilig konst. Överväganden och för
slag belräffande konst i statliga byggnader
och lokaler |4|
A. Högskolereform. Promemoria avgiven av U-68 beredningen
7.
Radionämnden
Breddad granskning och ny organisation |4I |
8.
Ulbildning inom
bildkonsi. konslhantverk och design. Delbetänkande |42|
9-10 Folkhögskoleelever 1973 Sociologisk undersökning.
Tabellbilaga |38|
11. Folkhögskolans fritidsledarutbildning.
Delbetänkande |38|
12. Flygvapenmuseel i Linköping |4|
13.
Promemoria om
tystnadsplikt inom utbildningsväsendet
14.
Vissa frågor
riirandc studiestöd [Ml
I.*». Belänkande avseende uppgifter om den kyrkliga
finansförmi)i;enheiens nettoavkastning [47|
16. Riksantikvarieämbetet och slalens historiska museer
|54|
Jttrdhruksdepartemenlet
1. Naturvärd I, Strandskydd, Landskaps
vård. Förvaltning [8)
2. Kalhyggen
3. Utredning om administrationen av Hjiil-
marens reglering
4. PM med förslag lill renhållnmgskungö-
relse
.. Avfall som energikiilla
6. PM med fiirslag lill riktlinjer fi)r den fram
tida älgvården
7. Huvudmannaskapel fiir svinstamkontrol
len 122 I
8. .Samordnad miljiivardsforskning | I5|
9. Den framtida f()rsi)rjningen med jäst ] 17]
K). Avfall. Ökad iiiervinning hättre om-
hiindertagande. Hushållsavfall, industriavfall m. rn.
11. Avfall. (Jkad återvinning hiitlre
om-
hiinderlagande. Skrothilar
12. PM angiiende livsmedelssubvenlioner
|I6|
13. Avbylarverksamhet inom jordbruket |
23 |
14. PM om slöd lill kollektiv forskning
rörande skogslrädsföriidling och skogsgödsling |27|
15. PM om siiid lill kollekliv
skogsleknisk forskning m. m. [26|
16. Utsiideskonlrollens organisaiion
och lokalisering m. m. 112|
tiandelsdepartementet
1.
Kommunal
konsumentpt>lilisk verksamhet innehåll och organisaiion
2.
PM om
informationsverksamheten vid stålens pris- och kartellnämnd |8|
3.
Översyn
betriiffande samordning och organisation av handelssekrelerarverksam-helen|9|
Arbelsmarknadsdepariemeniei
1.
Rällegången i
arbetstvister (Förhandsupplaga till SOU 1974:8)|6|
2.
PM med förslag
lill lag om arbetstagares ratt till ledighet för utbildning
3.
Institut
för miljömedicin [\\
4.
Invandrarutredningen
.*i. Exempelsamling (4J
5. Samhällsutvecklingen i storstäderna. (Bi
lagor till SOU 1974:82)|1|
6.
Rapport över
verksamheten med lillfälligi utbildningsbidrag lill förelag under första
halvåret 1974
7.
Rapport ang.
ungdomens övergång från ulbildning lill yrkesarbete Ungdom och arbete II
K. Stimulansåtgärder fiir att förbiittra arbetsmiljön
1211 9. Auklorisalion av tolkar och översällare
Bosladsdeparlemenlel
1. Bostadslillägg inkomstprövning och
administration 110]
2.
Fiirslag till
Principprogram fi)r undersiik-ningar av Naturförhållanden vid vissa
In-dusiriliigen
3.
PM angående
pantviirde (låneunderlag) och produktionskostnader fiir flerfamiljshus och
gruppbyggda småhus år 1973 11 j
4.
Vallenkrafiochmilj(i2M2|
5.
Forskning om
fysisk planerrngoch bebyggelse
6. Fttrtsatl fysisk riksplanering
Induslrideparlemenlet
1.
SGU:s framlida
organisaiion |2l 1
2.
Riktlinjer för
priivning av tillstånd för svenska direkiinvesieringar ulomlands
3.
TEKO-industrierna
under 1970-talel
4.
.Statligt stöd
lill marknadsföring av miljövårdsindustrins produkter
5. PM med fiirslag till lagstiftning om torv-
läktskoncession
6.
Kärnkraftens
hiigaktiva avfall 1171
7.
Petroindustrin
i Sverige, allernaliva raffi-naderilitgcn 113]
K. Energiforskning (några idepromemorior
av fristående forskare)[23] 9. Statligt stöd lill
industriell design K). Organisation av forskning och utveckling
inom energit>mrädct
Kiimmundep-arternentet
1.
Ulredning
riirande Mullsjii t>ch Habo kommuners kommunblockstillhtirighet |8|
2.
(jitteborgsutrcdningen.
Rapp(trl
Skr 1975:4 708
Nordisk
utredningsserie (NU) 1974 Kronologisk förteckning
1. Sverigefinnarna och deras organisalioner
2.
Nalurorienterande
ämnen i grundskolan i Norden, årskurserna 1-6
3.
Forslag
til Nordisk tenlamensgyldighed
4.
Grunnskolen
i Norden
5.
Spesialundervisningi
Norden
6.
FaToyene
i Norden
7.
Hayere
utdanning av sykepleiere
8.
Äldres
integration i samhället
9.
Kontrollpolitik
och narkotika
10.
Voksenoplaring
i de nordiske land
11.
Utbildningsväsendets
styrelseformer i Norden
12.
Sommerlid/Ny
normallid i Norden
13.
De
gymnasiale uidannelser i Norden
14.
Offenllighetsprinsippels
anvendelse pä nordiske samarbeidsorganer
15. Utbildningssamarbete i Norden
\6. Konsumenttjänster
17.
Nordisk
specialpedagogisk terminologi
18.
OversMlelse/udgivelse
af nordisk nabo-landslitteratur. Retningslinier for stolte
19.
TV över
gränserna. Slutrapport.
20.
Utvärdering
av universitet
21. Regionalpolilisk forskning i Norden
Personregister
till kommittéer
Fi.2
U 2
U 22
K II
U «
I 23
Ju I.S
I 18
UD I
A 17
Aabye-Nielsen, H;ins Ahel. Enno Abenius, C. S. Folke
Abiiihamsson, Ulf G. Acking. Carl-Axel Adamson, Bo L. Adamsson. Erik S. J.
Adelsohn. Ulf Adler-Karlsson, Gunnar Adlercreulz, Gustaf L. H.
Adolfsson,
Bo K 8. A 19
Adsiedt,G. Roland 15
Ag. LarsE. Ju 41. U .30, H 6,1 28
Agebro. Albin S. Jo 29
Agiert,
Per Arne U .37 51
Agnedal,
P.O. K 23
Agnell-Radhe,
Anna-Lisa I 14
Agnelöw, J. Arne A 18
Ahl, Gunnar A. U 6
Ahlberg, Birgittal. S .S
Ahlberg, Carl-Fredrik
J. B 4
Ahlberg, Jan Erik S 23
Åhlén. Sune U 33
Ahlgren, Nils U. Jo 13,1 18
Ahlgren,
Rose-Marie U 48
Ahlmark, Per A. Ju 50, U 12
Ahlquist,
Anders C. Fi 17
Ahlqvist,
AndersT. Fi 30
Ahlqvist,
Barbros. M. U 22
Ahlqvist.G. Börje A 7 \5
Ahlström.
Bengt U 7
Ahlström, Iwan Ju 39
Ahlvarsson, Lars I. Kn I.S
Ahrbom, Nils O. U I 29
Ahrén, Per-Olov A. U9
Ahrén. S. Lennart Fö 4
Ahrenstedt. Bengt-Arne K
7
Ahreson. Holger K 8
Ahrland. Karin M.
Ju .34. K .38. Kn 10
Ahrland. Sten U 18
Alberison, Bertil Kn .s
Albinsson, N. Gillis S 4
Albinsson. N. Göran U ."i
Albreklson. Bertil U 27
Albrektson, Hans B. Fö 7
Aldén, Lars O. T. U9
Aldén, Margareta Fö 6
Alderin, Erik K. 15
Alderin, Robert B. Fi 27
Aldestam. N. Arne Fi 6, A 9
Alemyr, Stig R. U 38 .SO
Aler, Bo A. A. 122
Alexanderson, Eva U 37
Alexanderson, K. Erik Ju 44, U I
Alexanderson, R. Birgitta
Ju 9 4.S
51
Alexandersson, Rune Fi 26, U 36
Alexandersson,
Stig R. K 10
Alfelt,
Äke K 14
Alfredsson, Karl-Erik N. U 24
Alfvén-Palmstierna, Gunnel Ju 34
Algott,
Stig A. Fi 5
Alkman,
Leif A. S II
Allander,
Claes CG. U 2 29
Alldahl,
Per Gunnar U 22
Allström,
B. Greger B:son Fi 23
Almefelt,
Paul V. U 2 15
Almerud,
Bengt U 2
Almgren, E. E. Gunnar I 25
Almgren. Hans G. Fi223l,BI
Almgren,
Richard Jo 13
Almqvist,
Bert A. I 9
Almqvist,
Dan H 13
Almqvist,
PerE. A. I 4
Almryd, Hans A 17, I 29
Almström,
Bjarne A. Ju 30
Alpsten, A. Börje Ju 10 45,
Fi 21
AIsén, HansO. K 19, U 52
AIsén,
Sven S 2 28
Alström, Carl-Henry Ju 26
Altahr-Cederberg, Nils M. Ju 46
Altvall. Hans-Erik Fi 17
Alva. Jan A. Ju 69
Amrén, P. Ragnar Ju 34
Anclow, Per R. Fi 18 31
Anderberg,Carl-Gustav B. Kn 12
Anderfors, Sten-Erik S. Ju
31
Andersén, Börje L. Fi 20
Anderson. Iwar U 29
Anderson, S. Arne M. Fi 30
Andersson. A. Gösta J. Ju
67
Andersson, A. Owen U2
Andersson, A. Yngve Ju 21
Andersson, Alf Å. H. 13
Andersson, B. Sivert A 7
Andersson, Bengt E. S 14
Andersson, Bengt Hj. U 24
Andersson, Bernt E. L. A 3
Andersson, E. Gunnar Ju
45
Andersson, Fritz A. R. Fi 12
Andersson, G. Ingemar S
4. A 5
Andersson,
Georg L.
UD 3, Fö 10, Jo 15
Andersson.
Gösta R. Jo 25
Andersson,
1. Berit Fill
Andersson, Ingvar L. Jo 15
Andersson. J. Gunnar D.
S 2,A 8 25, B 2
Andersson.J. O. Erling Kn I
Andersson, J. Sven G.
Ju 45 60, Fi 21 30
35 39
Andersson,
Johnny U 13 56
Andersson, K. A. Stig U II
Andersson, K.
Börje I 16, Kn 15
Andersson.
K. Göran Jo 24
Andersson.
K. O. Martin Fi 25
Andersson, K. Sigvard V. H2
Andersson, Karin E.
Ju 34. UD
I.U 5,H 2 Andersson, Karl-Gustav
S 29.Jo 14
Andersson. Karl Olov Fi 27
Andersson.
Kerstin G. Kn 17
Andersson.
L. Arne Jo 21
Andersson,
L.ChristerT. K 32
Andersson, L. Ingemar Fi
42
Andersson, L. Sune J. Ju 59, B 9
Andersson, Leif U 3 5 30 49 55 56
Andersson, Lennart F. H.
Ju 25.U 36. Jo 15
Andersson, M. Alvar
S II 13,
Fi 18 27, B 5, Kn II
Andersson. N. G. Bertil U
43
Andersson.
O. Inger S. Fö 7
Andersson.
P.Olof (Olle) K 21
Andersson.
Per-Ivan U 20
Andersson,
Roland I. S 29
Andersson,
Rolf A. Fi 41
Andersson, Rune U 23
Andersson, Sam U 22
Andersson, Sigfrid A. U 22
Andersson, Sune Ju 32
Andersson, Sven G. K 11, H 5,1 29
Andersson, Sven (j. V. Ju
14
Andersson, Sven Ake V.
Fi 8,B I 5
8 10
Andersson, Thure G. S4
Andersson, Torsten Ch. Ju
56
Andersson, Torsten N. U9
Andersson, Trygve E. A 24
Andersson, Uno U 36
Andersson, Åke E. A I
Andreasson, A. Osvald Jo
29
Andréasson, B. S. Hubert Kn 12
Andréasson. Bill E. Fi 33
Andrén, A.Gunnar Ju 34. A 24
Andrén, B.Göran U 44
Andrén, Lars K.-G. 126
Andrén, Nils B. E. Fö 7
Andrén, Åke U 9
Anefall,
Bengt B 12
Anell,
Barbro I. H 2
Anell. Kerstin 125
Anell. Lars E.R. UD 3, Kn 9
Anér, Kerstin Ju 36 56. U 37, 1 9
Ankar, S.Bertil Ju 47
Ankers,J.MikaelC. Ju 23, H 5
Anneli,G.
Kristina U 58
Anneli,JohanG. Ju 45
Annevall, Sture Ju 14
Anto, Margareta A. E. H4
Antoni, Nils A. T. 17
Antonsson, Johannes M.
Ju 48, S
l,Fi II
Anveden, Per Olov U 24
Appelgren.A.Gunnar A 20
Appelgren.
E.Harry H. Ju 10
Appelgren.
J. Ake H. S 21
Appelqvist,
Bo U 34
Arenbro, Ewa M. U 20
Arfwedson, Anders
U 13 34 51, A 12 23
Arfwidsson, Nils H. Kn 4
Armelius, NinaT. Jo 15
Arnér, E.Å.Gotthard U 22
Aronson, S. Albert Fi 5
Aronsson, Harry U 3
Aronsson, Margen H. Fö 6
Arovén, Bessie U 46
Arpi, Bo L. H 10
Arrbäck-Falk, Gunnel A 16
Arrhenius. N.Erik A. U 2.A 15
Arthursson, Anders I. Fi 38
Arvas.ChristerG.T. Fi 21
Arve-Parés. Birgit E. S 22
Arvidson.Gunilla U 46
Arvidson, Stellan U 12
Arvidsson, Ebbe U 37
Arvidsson. Olof (Olle) U 39
Arvidsson, Sven I 25
Asker, E. A. Gunnar Ju 53
Askling, Margit Jo 9
Askmark. K. F.Ragnar U9
Asp, K. Åke Ju 24
Aspelin, L.B.Erland Ju
13 45
Aspling, SvenG. S 7
Asplund, C. Christer Fi
14 42
Asplund, E. Olof 1. 125
Asplund, Lars B 11
Asplund, Olle S5
Assarson, Birgit U 22
Assarson, Per Ju 62, U 41 55
Atterwall, Göran L.
Ju48, Fi II 18
Augustsson, J. A. Gillis Jo 10
Axell, H.Göran Fö 12
Axelsson, Alf W. U 24
Axelsson, Hans U 26
Axelsson, K. BertilJ. A
16 24
Axrup,
Stig
8
Baagoe.
N. Peder H. Back, Klas H. Back, P. E. Anders Back, Östen S. Backelin, Måns V.
Backman, Gösta B. Backström, Esbjörn Badersten, Lennart Baecklund, Lars I. Baekkevold, Arne E.
U 23
Ju 14
Fi II
K 32
I 21
U 44
K 5 36
U 35
U 12
K 33
_. Fi 17
Bagger-Sjöbäck, N. Bertil G. Ju 45
von Bahr, Stig V. Fi 24
Bardh, Ulla U 37
Barenthin. K. Willi S. 17
Bartley. A. Osborne
Ju .34. Fi 27. A 7 Baude, Annika M.C.
Ju 34 45,S 5 19
Bauer, Sven Harald Ju 19
Beck-Friis, Jörgen Å. E. Ju 23
Beckius,
Carin E. U 24, A 17
Beckman, Arne Jo 28
Beckman, Eyvind U 42
Beckman, Lars E. A. S
15, U 2
Beckman.
Lars K. A. Ju 40
Beckne.
Rolf A. P. U 24
Beijer.
Elof U 56
Bejemark,
Karl Göte U 42
Bekeris.
Ilmar J. U 31
Belfrage,
H.Esbjörn G. U 16
Benckert,
Karl-Axel K 26
Bendz, C.
Mårten E:son Jo 2
Bengtson,
C. Ola Fi 7
Bengtson,
Sven F. S 14, A 23
Bengtson,
Torsten S. U 14
Bengtsson,
Folke L. Ju 56
Bengtsson,
Gunnar Kn 3
Bengtsson,
H.Jörgen Y. Ju 21
Bengtsson,
Hugo V. A 4
Bengtsson,
Karl F. Fö 15, H 3 13
Bengtsson, L. IngmarO. U 22
Bengtsson,
Marianne U 38
Bengtsson,
O. Lennart K 7
Bengtsson,
Per U 22
Bengtsson.
Sture U 36
Bengtsson,
Sven U 35
Bengtsson,T.
Bertil Ju 9 39
Benko.
Mirko Kn 15
Berfenstam,
Ragnar A. G. S 26
Berg,
Bengt Åke
S 2,K 38,
Fi 30, B 10
Berg, Bertil G. UD 4.5
Berg, C.
G. Håkan U 40
Berg,
Christer U 10 34
Berg,
Folke L. V. Ju 3X 56 65
Berg, Hans E. K 14
Berg, Owe R.J. A 20
Berg, Stellan U.34
Bergdahl. Sven-Gunnar U
23
Bergdahl,Tommy K. 125
Bergegren, Astrid Fi
4, B 3 13
Bergelin, Peter Fö 7
Bergendahl. Göran H. K
3 II.A I
Bergendal, Gunnar S. U 10
Bergengren, Bengt Göran U4
Berger, Bo R. Ju 21
Bergérus, K. Holger E. H 5
Bergfors, Per-Gösta S 19
Berggren, Alf Fö 9
Berggren, Anne-Marie U 50
Berggren,G. Rune S 2,
Fi 39, A 8
Berggren, Göte B. A
3, B 15
Berggren, Håkan H 8
Bergh, Carl Herman Ju 50
Bergh, Sten Fi 33
Bergkvist, Arne B. S. UD 5
Bergkwist, H. Ulla E. Ju
25 45
Bergling. N.Olof K .37
Bergling. Nils B. V. H I
Berglund. Bernt A I
Berglund, Carl-Bertil U 23
Berglund. Frida J.
U 48. A 26, Kn 15
Berglund, Hans-Georg S 18
Berglund, K. Gustaf U6
Berglund,Olov K 2
Berglöf, J.Sigvard C. Fi 25
Bergman, Björn U 42
Bergman,
Folke U 24 36
Bergman,
HansR. U 8
Bergman,
Kerstin U 37
Bergman,
Lars E. Ju 45
Bergman,
Per R. B 5 8, Kn 4
Bergman,
Rolf A. G. 18
Bergman,
S. Christer Ju 3
Bergquist.
Mats F.Th. Fö 15
Bergqvist,G. Holger Kn I
Bergqvist, Hans A. Ju 19 30. H 5
Bergqvist, Jan G.
Ju 48 64, UD I,Jo 13 31,1 17
Bergqvist,
Olof A 9
Bergqvist.
Sven-Runo Kn 5
Bergstedt.TordL.H. S2
Bergsten,
E. Rune Fi 26
Bergsten,
Karin E. U 10
Bergstrand,
Sten-Erik H9
Bergström,
Erik G. B 7
Bergström,
K. Sune D. U2
Bergström,
Lars E.R. 122
Bergström, Olof W. Ju .34
Bergström, S. Gunvor M. Ju 42
Bergstri)m,StigO.
W. I 4
Bergström, Svante B. U7
Bergström-Walan, Maj-Briht U 3
Bergvall,
Bengt H. U 28 29
Bergvall,
K. Lennart I 6 7
Berling,
Sven I 20
Berndal,
Bo U 42
Berner-Oste,
Mia B 6
Bernhard,
Harry Bl 16, 1 6 7
Bernhardsson,
K. Göte E.
A 12 17
Bernitz, Ulf Ju 30 41
Bernström,
Folke H 13
Bernäng, K.Gunnar U 43
Bertman, Harry Fi 7
Bertmar,
Lars M. 1. A 22
Bexelius, T. Alfred Ju 25
Bexell, Göran U 16
Bierke, Pär N. I 15
Billström,
P.O. Frithiof
Fö 13, B I
Birath,Thomas L. Ju 45
Birgersson, Bengt Owe Ju
72
Birgersson,Torsten B. A. Jo 9
Birkenstedt, F. Harry Fi 9
Bishop. Karin M. Ju 45
Bishop.Norman Ju 18 51
Biörck.C.GunnarW. Ju 36,S.30 Biörnstad, Margareta
U 4 54 58,B 4
Bjelfman, Lars Olof U 34
Bjerlöw, Jan U 34
Bjernstad, S. L. Börje Fi 33
Bjerrek, Bertil Kn I
Björck, Anders K II.
U 55
Björck. Berndt H. S 21.1 28
Björck. Olle 1 10
Björck, Staffan U 12 37
Björinder, K. E. Henry Ju 45
Björk,
Gunnar E. Fö 2
Björk,Jan H 13,1 8
Björk. Jimmy K 32
Björk.JohnG.T. U 24
Björk. Kaj Å. Ju 6. U 12
Björk.SvenE. J. B 4
Björk. Villiam E. Jo 31
Björklund. Leni C. E. Ju 45
Björklund. Rolf Ju 45. S 10. U 35
Björklund. Sven Kn 3
Björkman, A. Fredrik M. A 7
Björkman, Gunnar-Arne I
21
Björkman, K. Eugen Fi 6, A 6 24
Björkman, K. Gösta Jo 9
Björkman, N.G.Folke K I
Björkman, Ulf L. U 16
Björling, Gotthard U 23
Björling, K.Göran E. Ju 23
Björling, Karl J.E. Jo 28
Björnberg, Bengt I. A. Jo 8
Björne, B.Gunnar S 6 16, Fi 27
Björnesjö, Sven G. Fi 33
Björnström. Björn Ju -56. K 26 38
Bladh, Karl-Axel K 32
Blidfors,T.
E.Johannes U5
Blix,HansM. UD 2
Blixt,Olov S 25
Block. Lars B. S5
Block. Per H.L. U 37
Blom, K. A. Birgitta
Ju 27 60,
UD 2 Blomdahl, Bengt O. A 17, Kn 5
Blomkvist,
N. Magnus 125
Blomkvist, Rune A. U 52
Blomqvisl, Gösta N. Ju .56.1 7
Blomqvisl,
Helga U 48
Blomqvisl.
Jerker U 37
Blucher.GöstaE.O. K II
Boalt,
Carin M. Ju 56
Boberg, L. Håkan U 40, Jo 26 27
Boberg, S.
Lennart M. Fö 5
Boden,
Anna-Brita U 16
Bodin,
Gösta N. Fi .30
Bodin, K.
Berndt Fö 8 14
Bodström, T. Lennart
Ju .34 45
.56, A 23
Boethius,
A. V. Monica U 55
Boethius,
Carl Gustaf U 3
Boethius,
Per U. B. Ju 58
Boheman,
H.C.Fredrik K II
Bohlin,
Elsa U 30
Bohlin,
Folke U 9
Bohman,
B.Gösta Ju .56
Bohman,Bengt A. H. Jo 18
Bohman, Jan A. U 8
Bohm. Erik
A. U 28
Bolding.
Per Olof Ju 13
Bolin.
Bert R.J. Jo 5
Bolin, Åke
E.J. Kn 13
Bolinder,
S. ErikG. A 7
Boman, Birgit U 46
Boman, Jan
E. I 25
Boman, Lars H. SI
Boman, O. Gunilla I 12
Bondeman, Anders U 22
Boo, Fritiof 1. Jo 3
Boo, KarlG.H. Ju .SO, Fi 4. Kn 5
Borell, Ulf UD 1
Borg, Conny U 46
Borg, L. Göran U I 2
Borg, Per O. Ju 41
Borg, Sune S. B. Jo 16
Borgg;°ird,Gi»ranR.
K 9 17
33.H I 7
Borgquist. Frithiof Fö 9
Borgström, Ove K 13
Borgström. Siv U. E. Fi 32
Borgström.Tomas U 42
Borin. Leif H. Fi.30
Bosson-Nordbo. Maj U465I
Boström. John E. Ju 5
Bi>ström, N.Erik K 28
Bosiröm.TageR. Fi 17
B 3 13
Kö 7
I 6 23
Ju 23
K 25
U 34
U 20
Jo 14
Fi27
U 27
U 48
Jo 16
Fö 6
Jo 23
F ö 3
A9
S I 9
S 27 28
S 11. A 23
U 12
H 9
U 37
I 24
U 39. A 17
I 28
Jo 22
I 4
I 9
U 2 34
Fi 24
I 3
Fi 18
I 23
U 3
Ju 50
Fö 7 15
Fi II
Bouvin. J. .Ake
Bovallius.
I.ars K. R.
Bo\ sen.
Arne
Brandberg.C.
Arvid
Brandborn.
Jan
Brandeli.
Lars
Brandgård.
Evert
Brandt.C. Erik
Brandt.
Erik R.
Brandt.
Krister
Brandt.
Per-Åke
Brangmo. K. Walter
Brantberger. Per-Gunna
Bräsch. Erik O.
Bratt, Lars O.
Bratt. Lennart
Brattgård. Sven-Olof
Bratthall. Birgitia
Bratthall, Kenneth
Brattström, Inger
Braunerhielm, Erik
Braw. Christian
Bredin, Lars A. G.
Breidensjö. Monica
Breitholz. Claes J.E.
Bring-Larsson, E. Kerstin
Bringfeldt, BjörnT.
Brising. Lars H.
Broberg. K. Bertram
Brodd. Tore G.
Brodén. E. Bertil
Brodén. Sven E.
Broms. Bo K. F.
Bromsjö. Birger
Broomé. N. G. Bo
Broström. Ulf T.F.
Browaidh. Tore
Brundell. Nils-Erik U 15
Brundin. Paul S. K .36
Brunnberg. Hans A. U8
Brunnberg. R.K.Charlotte U6
Bruno, Gösta F.
UD 4, K 34 35. Fi 21 35. I 19
Brynielsson, Harry A. B. 19
Ju 43
Fi 30
Fö 9, Jo
20
A 17
19
Kn 12
L.
Ju 47. Fi 32 Jo 17
Brändström. Carl-Edvard P. Jo 10 Briinnström. Gurli
(Gullan) E. Ju 34 Brännström, Hans A. Brännström. Per E. E. Brännström.
RolandJ. Broms, Jan T. R. Bubenko. Janis Jr. Bucht.SvenF. V. Buckau, Anne-Marie
A
Bull-Simonsen, Ivar Burenstam Linder. H. M
13,123 U 22 Ju .59
Jo
Burman, Eskil Burman. K. Åke
Burman,
Olof Ju 43, Fi 4
Burstedt.
i. Åke H 3
Byggdal,
G. Torsten U 55
Bylund, B.
Erik M. U 23, A I
Byman,
Disa K. G. 128
Bystedt,
Nils S 25
Båvenholm.
Siv U 39
Båveryd, S.J.Lennart I 29
Bäck,
Karl-Axel A 23
Bäck. Lars Fi 14
Bäcklin,
Lars R. Fö 8
Bäckstrand, K.Göran M. Ju 36
Bäckström, A. Ingemar
K 14 19 28
Bäckström,
Bo K 8
Biickström.Sixten Jo 20
Bäärnhielm,G.
Mauritz Jo 18
Bökmark.
Jan K 24
Börjeson, Bengt O. S 7
Börjesson,
Fritz A. K 28. H 4
Börjesson.
Mats Ju 31
Börresen.Tom
B. 125
Bottiger.
Lars Erik J. Ju.39,SI8
C
A I 2
Ju 3
K 23,1 4
U 4
Ju 34
, U 5.1 I 13
A 17
Ju 63
Ju 34
Ju 20,
Fi 26
Jo 9
S4 7
Fi 36
I 13
S I
A 2.B I
2
B 16
, Fi 26. A 17 S 5
Canarp, Curt S. T. Carbell, Leif E. Carlbom, Lars E.
Carleson. Axel Carlestam, Margareta E Carling, Alf G.
K 3, Fi 26 Carling, Jan L. Carlman, J. Holger Carlqvist,
Gunnel Carlshamre, Nils O. G. Carlson, Filip Carlson, K. Sören Carlson, Å.
Lennart Carlsson, Arne R. Carlsson, Barbro L. Carlsson, G. Arne V. Carlsson, G.
Ingvar Carlsson,G. Rune
Jo 26 27
U 39
U 36
Ju .34
Ju 45
Ju 45
u 18 45,A I
Fi 4
Jo 20.I
28
Ju 5 10
Fi 31. H
3
Jo 31
Kn II
Ju 34. S 2. K 12, Carlsson, Gunnel E. Carlsson, Jan Olof
Carlsson. Leif Carlsson, Lennart Carlsson, May-Britt Carlsson. N.Ebbe K.
Carlsson. N. Gunnar Carlsson. N. Gösta J Carlsson. Sven-Gunnar Carlsson.
T. E. Roine Carlsson, Ulf V. Carlsiein. Rune A. Carlström, A. Valdo Carlström,
O. Bertil
Carlsund.
H. Bo H. K I 3 14
Carnhagen, Göran E. T.
Ju K), K
25 28
Cason, Sven
Åke Ju 23
Cederberg,
Ingvar U 22
Cederberg,Thomas
O. Jo 16
Cederblad,
Carl-Olof H 15
Cedercrantz.
Bror O. C. Ju 3
Cederlund.
Lars Johan O. 16 24
Cederwall.GustavF.
E. 167
Chambert, Henrik B. Kn 13
Charpentier,
Agneta S 5. U 48
Claeson,Tore
M. Ju 56
Claesson,C.
Olof Jo 9
Clarholm,
Sixten Kn 4
Clarkson, Rolf A. I 12
Clason, Anders E. V. Fö 12
Classon,
Sigvard L. S 21
Cnaltingius,Claes
M. U6
Colldahl,Gunnar K 9
Collett,
John P.E. Fi 4
Colliander,
Per G. Ju 46 69
Colvér, MatsT. Fi 18
Conradi, Erland G. F. Ju
9 39
Cornelius. Claes U 36
Cosmo, Carl-Johan O. Ju 13 1845
Cosmo. O. Ingemar A 23
Cox. ArneJ. 1 3
Crabo, Sven Fi 23
Creutzer. Bertil R. Fö 5 9
Croneborg. K. O. Rutger 116
Croner, Ulla-Britt UD 3
Cronholm, L. Börje Ju 25
Cronmark, Lars K.-H. A 23
Cronqvist, Sven-Olof H. U
10
Cullemo, Tommy K 30
Curtman. Curt W. Fö 3
D
Dahl, Börje K. G. U 43
Dahl. C. E.Harry Fi 31
Dahl, Gerd B. A 17
Dahl. R. Birgitta
Ju 22 36, U 10 51, B 8
Dahlberg. K.Thure Ju 5 6
Dahlberg. L.Åke A 2
Dahlbom, Bengts. U 7 43
Dahlbom, J. Rickard U 2
Dahlén. Agneta A. D. A 19
Dahlén. Rune B. Fö 7
Dahlgren, Elsa B. Ju 34
Dahlgren. Margareta B.
U 13 20 34.A 12 Dahlgren, P. Anders B.
Jo 10 20.
Kn4
Dahlgren. Rolf O. Ju 33
Dahlquist. Lars U 24
Dahlqvist, Börje G. Fi 30
Dahlqvist,
Germund G.
19
Dahlsj ö , Lars A.
Ju 51
Dahlsten,
Ulf L.
Ju 43 50
Dahlstr ö m, G ö sta
E.
Fi5
19 25,A
2
Dahlstr ö m, Kerstin
U 22
Dahlstr ö m. Lars E.
S 13 14
Dahlstr ö m. Rolf E.
K 10
Dahlstr ö m, Å ke
K 20 32
Dahm é n. Erik V. H.
A 1
Daimar,
Margot
A 17
Dalen,
Ingrid K.
B 5
Dalg å rd, P.J. Ingemar
A 1
Dal å sen, Arne
Jo 17
Damgren,
H. G. Fredrik
Jo 10 15
Danelius,
HansC.Y.
Ju 1 21
Danell,
N.Erik V.
F ö 6
Danemar,
Anton
U 24
Danemar,
Owe
H 4
Danielson.
Gunnar H.
S ll,A 7
Danielson.
K. Harry
B 1
Danielson,
Nils-Gustaf F
1 12 23,
H 13
Danielson,
Å ke
U57
Danielsson,
Birger
S25
Danielsson,
G. Gunnar
S9,Kn 2
Danielsson,
Jan P. T. 1
K 21 34
35
Danielsson.
Nils-Gustaf F. H 13
I 9
H 12 13
U 20
Fi 30
U 22
Jo 8, B 3 13
Ju 31
Ju 53 56
Ju 38
65, B 8
A4
U 39
Fö 6
UD45
U 52
Fi30
Ju 31
U 22
U 22
Fö 5,Kn 12
Jo 31
19
Ju 28
U 3 24
K 30
Jo 3 21
Ju 14
Danielsson. Per-Erik Danielsson, Åke Danvind, Eva-Maria
Daschek, Antti E. Deak, Csaba Delin, Lars A. Delleryd, Gunnar V. Dennis, Bengt
Didön, Lars-Uno Diesen, Ingrid E. Dihlström, Klas Dinell, Jan A. C.
Dinkelspiel, Ulf A. R. Dittmer, Ulf Djurberg, Åke L. Dockered, G. Robert
Dominigue, Carl-Axel Dominique, Kåge Domvall, E. Göte Donelius, H.Göran
Dopping, S.P.Olle Dryselius, Haralds. Du Rietz, Lars B. Dybeck, Clarence Dyhre,
A.Gunnar Dyrssen, Gösta P. T.
Ju 21
Ju 48,A 10
U9
Eberstein, Christian H. Eckerberg, Per A. Eckerdal, Lars
H.
Eckersten, Ivan E. Jo 4 28
Eckerström, Rudolf E. M. S 17
Edam, Carl Tomas H:son U
24
Edberg, Rolf F. Ju 56
Edelstam, E.Axel UD 2
Edenman, Ragnar H. L.
Fi 30, U
28, Jo 9
Edgren,
Claes A. W. Fö 7
Edin, Per-Olov A 17, 1 10
Edling, N.Axel Ju 30
Edlund, C. Bertil Fi 25 27 31
Edlund,
ErikO. A. Jo 20
Edlund, Nils H. U 42
Edlund, S. Lisbeth Jo 21
Edlund, Sten E. A 9
Edman, Kurt E. Fö 7
Edman,
Ulla A. Fi 32
Edmark,
Birger U 24
Edqvist,
Sven-Gustaf U 12
Edsjö,Tor
A. K 19
Edström, Anders U 36
Edström, J. Lennart S2l,Kn5
Edström, John Olof U 23
Edström, Kjells. Fi 17 20
Edvinsson, Behnn U 42
Edwall, Pehr A. R. U9
Edwardsson, Roland U 34
Edwinson,
Vanja A. M. Jo 13
Eeg-Olofsson,
Karin U 22
Eek, Hilding U 25
Eek, Karin Ju 45, U 48
Efraimsson,
Olof H6
Eggehorn,
Ylva U 37
Ehne,
Jan-Erik U 26
Ehrenfreid,
Monica U 24
Ehrengren,
K. Lennart Jo 2 9
Ehrlemark,
Gunnar H9
Ehrling,
G. O. Ingvar Fö 15
Eidem,
Ingmar I 13 23
Einhorn,Jerzy S 30
Ek, Anders Kn 5
Ek,
Marie-Louise B 5 10
Ekberg, Brittas. U 36 43
Ekberg, ErikG. 120
Ekberg,J.Göran Ju 56,1 20
Ekberg, K.Gustav K 8
Ekberg, Karl-Henrik Ju
20 21
Ekberg, Leif S 13
Ekberg, Valter S 27
Ekblad, S. Gunnar U4
Ekeberg, Karl-GunnarT. Ju 61
Ekeberg, Lars-Olof K 29
Ekelius, Wåge U 36
Ekelund, Hans-Erik O. K 34
Ekelund, Jan C. Fö 7
Ekelund, Sigvard F.A. Jo
12 28
Ekendahl, BengtG. M. Jo 18
Ekesbo, A. G. Ingvar Jo 9
Ekeviirn,Gunnar ' 1 17 21 25
Ekholm, Torsten Kn 10
Ekinge,
Bernt A. A 9 23
Eklund, A. B. Elisabet Ju 45
Eklund, Bo L. U 14
Eklund, C. Gunnar Fö 15
Eklund,
ErikG. Fi 9 15
Eklund, Harald U5I
Eklund.
Jan E. Ju 45
Eklund, K.
Ronnie U2
Eklund,
Karl U 36
Eklund, P.Gösta Ju 7 45, A II
Eklund,
Svea I. U 10
Eklund,
Ulf R. 19
Eklundh,
Bernt U 37
Eklundh,
Claes G. B. Ju 50
Eklycke,
S.LarsG. Ju 52
Eklöf,KurtG.A. Fi 5 11 22, B 2
Eklöw,
Anita B II
Eklöw,
Gunnar U 52
Ekman,C.H.Siig Fö 12
Ekman.Gunnar
O. S. U 14
Ekman,
Lena B. Ju 16
Ekman,
Rolf G. E. Ju 57
Ekman, S.
Gösta Fi 25
Ekman,
Stig-Rune U 2
Ekstam, Gunnar E. Ju 5 59, H I
Ekström,
Annika U 42
Ekström,
Bert O. I 19
Ekström,
E. Sören B 7 12
Ekström,
John E. I 16
Ekström,
Margareta Ju 20
Ekström, Sven E. A.
Fi 26, U
20, Jo 5
Ekvall,Gunilla
M. S I
Elam, Lars U 24
Eländer,
Kuno. S2
Elfvén,Jan S 12
Elfving,
Arne U 39
Elfving,
Folke R. A. Fi 9
Elfving,
O. Gösta C. U 25
Elg,
Marianne B 5
Elghufvud,
E. Gösta Fi I
Eliasson,
Anders H. Kn I
Eliasson,
Anna B. U 40 53
Eliasson, Bengt E. Ju 37, K 13
Eliasson,
H. Torsten Y. U 30
Eliasson,
Lennart S. Ju 45
Eliasson, Per-Erik U 7, Jo 2 9 28
Eliasson,
Rolf A. E. Jo 16
Eliasson,
Rolf E. K 33
Elison, Magnus L. A 20, B 2 8
Ellnebrand,
Rolf U .39
Elm,Torsten
J.W. Jo 16
Elmberger,
PerG. I 20
Elmbrant,
Arne U 26
Elmér,DagJ.B. Fö 4
Elmgren,
Bo A. Fi 24
Elmhammer, Nils E. I.
Ju 8 10 44 45, S 3, K 10
Elmstedt,
Claes Y.
U 39, Jo 4, A 23, Kn 5
Elmstedt,
K. Erik Fi 25
Enberg, L.
Rune K 12, Fi I
Eneroth,
Bengt M. I 26
Enesträn\,TordO.C. Ju 24
Engberg,
Peter O. U 13 20
Engdahl,
O. Roland K 23
Engerstam,
Claes M. 128
Engkvist,
J.Gunnar V. Fi 25
Englund,
Anders K 10, Fi 4
Englund,
K. G. Ake H4
Englund, K. Svante I. Ju 10, S 2 27
Englund, Lars-Erik Fö 7 15
Engman,
Barbro B. U 55
Engman, HansO. R. Ju 48
Engman, JanG.
K 34,11 54,H8,121
Engman, O. Ingemar Fö
9 15
Engqvist, Lars F. Ju 56
Engström, Arne V. UD I, S 7 26
Engström, Lars-Göran Ju
16 26
Engström, Odd E. L.
Fi 26, A 18, Kn 4
Engwall, Lars O. V. Fi 30
Enlund, EricP. Jo 16
Enquist, Daniel N. U 23
Enquist, PerOlov U 37 55
Enskog, Carl-Gustav B. Fö
9
Erbacke, K. Gunnar Fi 4
Erdmann, Bengt U 22
Erenius, E. Gillis Ju 55
Erici, Bernt H. A 23
Ericson, Bo-Ingvar Ju 7
Ericson, Carl Olof G. H 10
Ericson, E. Gerhard H. Jo
21, B 7
Ericson, Gösta Fi 8 38
Ericson, Hans E. K I 2829,Fi
13
Ericson, Jan-Olov H 13
Ericson, Sture T. Ju
66, U 40
Ericsson, Axel K. G. K I
Erics.son,BengtG. S 26 28
Ericsson, BengtG. Fi 26
Ericsson, Brit-Marie L. B.
Ju II 29
Ericsson, Britta M. U
.34, A 17
Ericsson, Carl-Henrik Ju 10
Ericsson, Inger-Britt K 2
Ericsson, K. Georg V. Ju
ll,Fi6
Ericsson, Kjell U. S 8, Fi 26
Ericsson, Lars Eric
Fi 26, Kn 5 10 13
Ericsson,Tord U 24
Eriksen, Tor E. A 13
Erikson, M.Birgitta U 8
Eriksson, Arne U 54
Eriksson, B. Allan Ju 15
Eriksson, B.Sune
Ju.34, U 10 22. A 17. B 6
A 17, B I
Ju 64
U 22
U 2
Jo 2
U 36
Eriksson, Björn G. Eriksson, E.Olof Eriksson, Gunnar
Eriksson,GunnarS. I Eriksson, Harald Eriksson, Hilding Eriksson, 1. Seved
Ju 45,S I, A 18 19
Eriksson,
Ingemar S 14
Eriksson,
Karl Axel Ju 5 32
Eriksson,
Karl Erik A 10 17
Eriksson, Kjell E. A 24
Eriksson, Kurt L. F. Fö 7
Eriksson,
Lars E. Ju 34
Eriksson, Lars Göran A 16
Eriksson,
Nancy M. Fö 12
Eriksson, Nils-Erik U 22
Eriksson,Olle B 16,17 23
Eriksson, Per Jo 11
Eriksson, Sune S 29
Eriksson, Tor U. K 19
Eriksson, Åke B 11
Eriksson-Bergström, Solveig M.
1 18
Erlander, E. Lillemor E. Ju 3
Erlander, Sven B. K 10
Erlander, Tage F. U 19
Erlandson, Mats K 33
Erlandsson, Bengt H. Ju
47 57
Erlandsson, J. Gottfrid Ju
45
Erling, E. Martin H. Fi 33
Erneberg, Ingvar U 26
Erneholm, Berndt 1. U 9 16
Erngren, Birgit Jo 15
Ernmark, L. Göran G. K 28
Ernst. HansJ. U 2
Ernulf. T. Gudmund Ju
25 62
Erséus, L.G.Torgny U 16
Ershammar, Mats O. T. Fö 5
Esaieson, Erik R. A. Fi 26
Esbjörnson, Esbjörn Ju 45
Esbo. Harald V. O. Jo 12
Eskel, Arvid Ju 56, S 28
Eskilsson, Per H. U 2 15 32
Esping, F. Lars-Erik B 4
Esping, HansG. Ju 36
Essen, Ingemar Ju 56
Essunger, N.Gunnar R. 17
Ettarp. Lars G. Ju 45, A 18 19
Etzler,Cecilia E.M. S 22
Everljung, Claes-Göran S6
Fabricius, Cajus U 37
Fagerberg. Arne B. Fi 2
Fagerholm, Per Anders L. U 2
Fagerlund. Bengt O. H. A 4 10 18
Fagerström, Jan Peter U 36
Fagerström, Lars U 45
Fahicn. A. Marika Ju 34
Fahlin.
PerG. K 23
Fahlman.
Anders U 34
Fahlström,
V. Tullie Ju 45
Falk, Eric
G. R. Jo 25
Falk. HansG. Ju 56. H 13
Falk. Johan U 22
Falkehed. Sven A. L. Kn 3
Falkenhorg. BoE. Ju |9
Falkenmark. Per A. K 29
Falkenstam, Curt E. L. Ju
45
Fastbom, E. Lennart Fi 8 21 .38
Faugert. Sven J. E. Fö 7
Faxén. Karl-Olof I I 18, A |7
Faxén, Nils-Bertil U 22
Fehrm. E. Martin Ju 64
von Feilitzen. Styrbjörn O. R.
Ju 7.A 69
Feldt. Kjell-Olof Ju 56
Fellenius.Greta U 48
Felländer. Ingela K. A I
Ferm, Anders U 55
Ferneborg, Stieg U 22
Ferngren. Roland H8
Fernheden, Göthe A. S. 125
Fernslröm, Ingrid M. U 5
Finnveden, Bengt A. K 38, Kn 4 8
Fischerström, N. Johan A. Ju 44
Fischier, Sven G. O. Ju
10 12
Fiskesjö. Bertil A. N.
Ju 72 73, U 10
Fitinghoff, Georg O. Ju 22
Fjaestad. Monika U 42
Fjellander, Nils E. B. Fi 34
Fjellström, Carl Gustaf F. Fi 14
Fjällström, B. Harry Ju .34
Fladvad. J.Arne B 4
Fleischer, B. Lennart U
.36 39
Fleming-Borgström, Gunilla U 42
Flemström. Lars Gunnar
Ju 19 23
39
Flinck. N. Rune I. U .30
Flink, A.-B. Christina U 10
Flodin. Carl-Erik T. S5
Fog, Hans B. Kn 4
Fogelkvist, Karl Gustaf 12
Folke, U. Ingemar Fö 7
Folkmarson, James A. U 21
Forkman, Göran U 37
Formgren, J. Holger K 39
Fornander, J. Nils-Uno Ju
18
Fornberg. Tord U 37
Fornstedt. Ulf H. U 30
Fors. Sixten R. U 2 15 23
Fors. Åke Hj. Ju45,S I 9 21
Forsbeck, Rune U 37
Forsberg, Bo R. U 28
Forsberg. EricR. H 2
Forsberg, Karl-Erik Fi 40
Forsberg,
Marianne U 34
Forselius,
HansF. A 7
Forsell,Torbjörn U 52
Forsling, Gunilla M. Ju 18
Forslund, E.Birger S 4 7 26 27
Forslund,
Sten H. C. I 16
Forssberg,
E.Olof Fö I
Forssberg,
K, S. Eric I 25
Forssblad,N.Douglas K 9 17
Forssman,
Sven P. M. A 7
Forssman, Åke V. Jo 2
Forstadius, Erik L.W.
Ju 7 9 45,S 24, A II 16
Forthuber, BélaT. Ju 10
Foyer, Lars O. Fi 29
Fraenkel. Ingegärd C. E. Ju 23 34
Francke, Jan K-30
Francke, Per E.S. 128
Frank,S.Torsten U 6
Franklin, Nils S 15
Franson, Thomas P. I 10
Fransson, Arne A. E. A 9
Fransson, Bengt R. Ju 45
Fransson, Bill G. Fi.30
Fransson, HansG. V. 1 17
Fransson,Thomas P. A 17
Franzén, Anders U 53
Franzén. L. Göran Fö 7
Franzén. Nils P. Fö 2
Fredberg. Birgit A. M. U 6
Fredenmark. Gunnar L. I
13
Fredgardh, K. Sonja Ju .34, U 26
Fredin, Curt Ju 45, U 24
Fredriksson. Bernt A. A 18
Fredriksson, Ella U 24
Fredriksson, Georg N. Fi 8
Fredriksson, H.Einar S
2 28
Fredriksson, K.Torsten S
13
Fredriksson, StigG. Fi 30
Fredriksson, Ulla M. S 17
Freese,JanP. G. Ju 35
Frenning, Lars W. Ju 10
Friberg, K.Göte Ju 13 22
Friberg. Karl-Erik B. U5
Friberg. Torsten B 11
Friberger, Tomas K 32
Friborg, Göran U 32
Frid, Sven Rune Ju 48, A 10. 1 18
Fridell, G. Ingvar 12
Fridh, K. Göte Ju45,S2 47 26
Fridolin, HansR. Fi 12 23, U 5
Fries, Ingegerd U 37
Fries, Ingmar F. Fi 19 31
Frigren, Suzanne M. I
12 23
Frisch. Paul Fi 30
Frisk. Jan Kn 2
Frithiofson. Karl A. F.
Jo 10. H 3 13.1 25
Frostenson. Anders U 16
Frykholm.
K.Christina Ju 34
Frykman,
Bengt U 26
Fr ö berg, Carl-Erik T. 19
Fr ö jd, S.Arne S 2, Kn 4
Furb ä ck, Bengt L. K 21 32 34
Furestedt,
Karl E. U 43
Furuhagen, Hans(Hatte)F. U 55
Furuland,
Lars U 12
Furumark, Ann-Marie U 36 42
F å lldin, N. O. Thorbj ö rn A 3
Farm,Gunnel U
33 39
Farm,
Hilding U 57
Farm, Ingemar S 21
G
Gabrielson,
Lars K 2
Gabrielsson,
A. Edmund B. Ju 24
Gabrielsson, Ingemar H. U 22
Gad, Ulf
H. Ju .38 65
Gadd, P.E.Arne Fi 27, U 53
Ganneby, George L. V. U 33
Gardell, Bertil G. T. S 26
Gardestr ö m, Linnea S
I 9
Garke, Hans B. Fi 27, U 47
Geddis-Zetterberg, Jean U 46
Gedin, Hans K 32
Gehlin,JanH.M. Ju 21, U 52
Geijer, K. Arne UD 5
afGeijerstam,SvenO. Ju 73
Gelfius, Ann Sofie U 42
Genetay,Claude M. U 22
Geor é n, Sven U 39
Gerentz, Sven T. U 5
Gerhardsson, Birger U 9 37
Gerhardsson, Gideon A 13
Gerholm, Tor R. Ju 56
Gerle, Bo O. Ju 35
Gerle, Hans E. U 55
Giertz, Gustav B. Ju 35, S 30
Giesecke, Curt-Steffan Ju 34 45
Gillberg, Karl-Erik H 2
Gillstr ö m, Å ke U 24
Gillwik, Linnea B 5
Gisslen, Axel S 4
Gj ö tterberg, Tora-Britta Ju 34
Glimn é r, J.Erik F ö 14,1 25
Glimstedt, Ulf K. J. 120
Godlund, Sven A. 1. K 3 14, A 1
Goldberg, Walter H. G. 19
Gordan, Kurt S 10
Gornitzka, Gunnar
Ju 53, K 3, 1 20 28
Gothefors, Per L. Fi 14 42
Gotts é n, Bertil U 42
Grabe, A. Gerhard Ju 16
Grab ö , Paul E. K 19
Gradin, Anita I. U 53, H ILA 16 Gradin, Rolf U. Ju 37,1 12 20 28
Grafstr ö m, ErikO. H.
Ju 53 56,
K I 3, Jo 13,1 13 20 28
Grage, Elsa-Britta U 6
Grahn,
F.Ture K 3
Gral é n,NilsG.J. U 10
Granath,
Karl-Erik Ju 43, S 5
Granath,
Solve I II
Granlund,
B ö rje U 24
Granqvisl, Liss M. S II
Granstrand, Rolf U 3
Grape, Karl Gunnar U 57
Grape, S. Lennart F ö 7 15
Grassman, Sven H.W. I I
Gr å te, Eric Fi
40
Gray, Barbara U 46
Greber, Ann Charlotte U 48
Greb ä ck, Erik H. K I, Jo 8 21
Grede, Kjell U 14
Green, Nils A. R. 14
Gremner, Kjell S 28
Grenander, Nils Ju 56, S 16, K 33
Grendin, Kurt U 36
Grenestedt, E. Lennart N. I 7
Grimas, Ulf G. A. 14 12
Grobgeld, Lennart M. Ju 54
Gruda-Skard, Å .se S5
Grundwall, K. Ricard B 2
Grunewald, Karl R. U 24
GriJting, Britt M. U 7
Gr ö nquist, Bengt J. Fi 5
Gr ö nstedt, GertT. V. K 33
Gr ö nvall, S.Gunnar Ju 10
Gr ö nwall, Lars O.
S 13 22,A II 16
Gullberg, Hans E. K 33, A 7
Gulln ä s, S. Ingvar
Ju 10 15 40 47 52, K 40 Gunnarson, E. J. Ingvar
Ju 28, K 22
Gunnarsson, Bror E. Ju 68
Gunnarsson, S.Olle G. AI3,B6
Gunne, Stig E. Kn I
Gunnmo, Alf U 45
Gunsell, Tor A. Jo 29
Gussing, N. Ragnar J. 19
Gustafson, Carl Erik K 36
Gustafson, K. G. Jan U 24
Gustafson, Leif Ch. Ju 56, S 19
Gustafson, Nils-Eric 1 28
Gustafson, Sven H.
Ju 20. K 19,1 13
Gustafsson, B.G.Agge Ju 44
Gustafsson, Bengt E. U 32
Gustafsson, BerndtG.E. U9
Gustafsson,C. E.Torsten
Ju 16, F ö 9 15
Gustafsson, F. Agne S. Kn 5
Gustafsson, G. Olov A 7
Gustafsson, Gunnar B. K 2
Fö 14
A 5
K 12
Kn 12
Gustafsson, Hans L. Gustafsson, Inga L. Gustafsson, K.
Börje Gustafsson, K. G. Allan Gustafsson, Karl-Erik
K 37. Fi .30, U 5
Gustafsson. Kerstin A 7
Gustafsson, Lars I. U
10 34 51
Gustafsson, M. Gunnar
Fö 2 15, Fi 6, U 57, Kn I
Gustafsson, N. Henry Jo 28 31
Gustafsson, Olof S 13
Gustafsson, Stig U 48
Gustafsson, Stig U 58
Gustafsson, StigG.
Ju 45 61 62, Fö 10, A 6 9, B 5
Gustafsson, Sune O. Kn 4
Gustafsson, Åke G.
Ju 59,S |,Fi6 7 38
Gustavii, S. 1. Birgilta Ju 26
Gustavson, Göran E. U2
Gustavsson, BengtT.
Fö 9 15, U 10
Gustavsson,
Gusti L. A. Gustavsson, K. E. Arne Gustavsson, K. Rune Gustavsson, S. A.
Göran
Fö 2
Ju 45
A 12
H
11,1 13
A 14
Gustavsson, Sverker Gustavsson, Åke E. G.
up 3, Fö 9 10 14,
Fi 30
Gustavsson, Åke G. 122
Guleland, A. Gösta A I 17
Gyllö, Sture A. Fö II
Gålmark,
PerG. I 5
Gårdstedt,
H. Birger S 2
Gårmark,
Thore O. U 36
Gällmo, Bengt W. | 9
Göransson, Bengt
Ju 68, Fi
24, U 14 55 Göransson, Bertil
S 10 26 28 30, U 57, A 17, Kn 10
Göransson, C. Göran N, U
9 57
U 9 16
22
Fö 14,1
29
Ju 39
63
U 13 20
55
Jo 10
K 7 34
35
U 33 38
Göransson, Harald Göransson, J. Olle Göransson. Lars G.
Göransson, Lars O. Göransson, Stig (jiirs, L. Folke Göthberg, Bo
H
Hadding, Carl Fredrik
Ju 35, Fi 17
Hadenius, StigG. Fi 30, U 55
Hadrup, Knut E. H. K
9 17 33
Haeffner, Erik A. I 29
1 22
Haegermark, C. Harald
Haga, Ingegerd Hagberg, Ann-Charlotte Hagberg, Arne
Hagbergh, Göran G. E. Hagdahl, K.Thomas Hagelstam, Stig L. Haglind, Per
Haglund, F. Anders Hagman, Anders Hagman, H. Christer Hagman, Knut A. O. Hagnell,
Hans Hagson, Carl A. Ju 56, Hagström, Tony G.
Ju 53
Hagård, A. Birger Hahr, Anders L. H. Haidén, J. O. Folke Hall, Lennart Hal),
Paul F. L. Hallberg, Lars Hallberg, Leif O. Hallbäck, Thore Halldin,John
Hallerdt, Björn Hallgren, Margaretha Hallgren, Ulf Hallhagen, Gunnar Hallin,
L.Bertil Hallin, N. Erik Anund Halling, Nils-Olov Hallman, EricR. Hallman, L.
Åke G. Hallqvist, BrittG. Hallström, Björn H. Hallström, H. Gunnar F. Hallvig,
P.Ivar V. Hamber, Hans Hamberger, Carl-Axel Hambraeus, Gunnar A.
Ju 56,1
Hambraeus, S. Birgitta Hamdahl, Bengt Hammar, Carl-Filip Hammar, StigH.
Hammarberg, Peter Hammarberg, Sven O. Hammarbäck, E. Rune Hammarström, Olof
Hamrin, Mac T. P. Hanner, Per V. A. Hannervall, Lars H. Hannerz., I). G.
Lennart Hannerz, N.Christer Hanno, .Stig Å. Hansen, Hans-Jörgen Hansson, Bengt
Hansson, Bertil Hansson, Bertil E. A.
U 24
Fi 26
U 22
U 15
Ju 48
K 13. B 3
U 2 10
Fi 21
U 36
H 2
Jo 3
I I
H 13,1 12
56
1 19 28
U 2
Fi 8
U 10
U 22
5 3
Kn2
U 24
Ju 45
S29
H 3
U 58
U 2
I 25
U 22
U 16
Fi 30
U 22
Fi 15
H 4
U 9
U 8
A 16
Fi 30
U 36
S28 3I
9 12 23 24
Ju .56
K 29
U 30 55
U 2
U 30
Ju 74,1 24
Ju 72
A 21.1 3
A 3, Kn4
Fi 5
I 12
Jo 5 15
Jo 13
K 19
Jo 2 9
U 24
U 22 51
Ju 26
Hansson,
H. Arne Jo 7
Hansson,
H. Gunnar Jo 6
Hansson,
Ingmarie Kn 17
Hansson,
K. Gunnar Ju 20 21
Hansson,
LarsR. Fi 11
Hansson,
Lilly E. Ju 16, A 9
Hansson,
N. Lennart I II
Hansson, N. Olle R.
Jo II 12 26 27
Hansson,
NilsG. Jo I
Hansson.
Nils H. U 24
Hansson,
Nils O. Fö 2
Hansson,
Olof B. Fi 30
Hansson,Oloph U 49
Hansson,
Stig F. Kn 10
Hansson,
StigG. E. A 17
Hansson,
Torsten B. G. Kil
Haraldson,
L. Åke I 2
Harding, Nils U -34
Harriman-Hernborn, Anita C.
A 23
Harrysson.
Lennart U 45
Hartelius, Kaj S. Jo 10
Hartman, C. Olov U 16
Hartman, Lars U 37
Hasselquist,
Ulla U 24
Hasslev, Nils-Olov F.
Ju 56, K I 14 20
21 28 38
Hassner,
Rune U 42
Haverling,
Sven G. I. U6
Heckscher, Sten Ju
45, U-34
Hedberg, Anders U 36
Hedberg, J. Anund S 26
Hedborg, Anna M. Fi 25 27
Hedborg, Per Erik K 16
Heddelin, Bertil Fi .30
Hedelius, K. Margareta K 9
Hedén, Kurt B. 123
Hedengren, Sven-Olof G. Jo
5
Hedgran, Arne G. I 4
Hedin, Bernt S 9 21 27
Hedin, Carl Eric Fö 9
Hedin, Svante U 42
Hedlén, Bengt R. S 4 7 26
Hedlund, A. Rune Ju 25 45
Hedlund, Bengt N.R. S
4, Kn I
Hedlund, Gunnar Fö 12
Hedman, Barbro U 10
Hedman, Bengt Ju 37, B 3
Hedqvist. Eric H. U4
Hedqvist, Sven A. Ju 28
Hedström. A.Jan-Olof Ju
40
Hedström, BoS.
Jo 4 12 17 20 25 26
Hedström,T. UnoV. Jo 25
Hedtjärn. ÅkeG. K 12
van der Heeg, Nils H. Fö 5
Heeger, Birgitte U 3
Hegrelius, A. Olov R. Jo 9
Heideman,
Gunnar A. S2
von Heidenstam. G. Olov Jo II
Heimbiirger. H. Peter
E. Ju 14
Heino,
Martti O. Ju 68
Hejdeman,
Gunnar Kn 10
Helander,
Sven U 37
Helin,
Anders M. Ju 45
Hellberg,
D.Kjell V. 19
Hellers,
P. A. Hans U 24 36
Hellgren,
Bertil G. U 2
Hellman.
Lars S 22
Hellman,
Sven R. Fö 7 15
Hellmér. Åke Fö 5
Hellner,
Eskil M. K 2 18
Hellner, Jan E. Ju 3 19 30 62
Hellners, E. Trygve U 30. A 4
Hellstadius. Jan R. Ju 41
Hellstedl. Ernst L. Fi 31
Hellström. E.Emil U 13, A 12
Hellström, G. F. Ingemar Hll
Hellström, Jan E. Ju 10
Hellström, K. Birger I 10
Hellström, Lars T. 126
Hellström, Mats J.
UD2,S 5, A 17 22
Hellström, P.N. Erik K 13
Helmers, Dag Fi 18 19 23 25
Helmerson, Bo I. H.
Ju 14, Jo 13.1 28
Helsing. Gunnar U 36
Hemberg, B. S. Eskil U 55
Henmark, Martin R. C:son Ju 65 Henningsson, H. Einar G.
Jo II 14,
B 8. I 12
Henningsson, Lars-Åke U 23
Henricson, Sven-Eric U 24
Henricsson, Bengt H. Jo 9
Henrikson, Claes H. Fi 4
Henrikson. Lars G.
Ju 65. S 4. Kn II
Henriksson. Christer U 18
Henriksson. Claes U 22
Henriksson, E. Sture F.
Ju 45, S 5 19
Henriksson, Gunnar A. U I
Henriksson, J. Lars G. U2
Henriksson, Jan E. K 28
Henriksson. Runa M. A 17
Henriksson, Rune I. Jo 22 28 31
Henrysson. Sten U 25 36
Henstrand, Kjell-Åke Kn 10
Hercules. Jan U 38
Herland. Erik H II
Herlin. Helena U 24
Herlitz. Claes A. A I
Herlitz, Lars Ju 50
Hermansson.Carl-Henrik Fi 27
Hermansson. Rune Ju l5,Fi4 2l
Hemelius. J.Allan Ju 50 66
U 22
H 12
I 25
A I
Ju .30
Jo 8. A I,
16,1 28 29
U 36
H 7
A 7, I 28
H 3
U 36
A 15
U 56
Fö 10
Fi 28,U 6
U 33
Fö 7 13
UD I
S4
U 32
A 19
4 20 25 26
Jo 29
U 13
U 48
U 15 40
Ju 21
U 4
K 8
A4
Fö 12
S 4, Fi
26
Ju 63
Kn
2
l.l 18
A 15
Ju 26
U 22
U 29
Ju 51
Kn 10
U 9
.Fi6
U 40
Kn 15
2. Jo 9
A 10
U 28
U 4
8 28
Ju II
U 5
Ju 14
Ju 45.
Fö 5
U 55
H 2
20, Jo
Ju 51
U
Ju 15.1
Hcrncr.N.
Birger K. S 23
Herngiird.
K;irl-Erik Ju 45
Hernlund.
Carl Himo H.
Ju 20
21. Fi 30
Hcrrlin.KlasG.F. Fi3l
Herrlin.
S. G. Sigvard Ju 10
Hertzman.
A.Olov Ju 23 .30
Hesser. S. C. E. Torwald
Ju 21. U 7 Fi 14 Fi5 Ju 28 33 H II UD 2 I 6 23 U 24 36 Jo 3 Ju 29 0. Fi 4 K 21
Ju
Hessleborn. Olle K-A. Hessler. S. Henrik Heuman. JanG. M.
Heurgren. S\enC. O. Heyman. Ove F. Hidemark. Bengt Å. H Hildeberu. Lars
Hildebrand, Per K. Hiljding. StigG. O. Hillbo. Arne O. Hillbom. Bror K. J.
Hillbom. Lars H.
Ju 3 .30 41, Jo 16
Hillerudh.G. Lars-Olov E. Ju 44
Hilton. Hans U 46
Himmelstrand. Gunnar G. F.
K I 2 Himmelstrand. J. Ulf I.
UD I.Fö 12
Himmelstrand. Karin B. Ju 34
Hinnfors, S. Ivar Kn 4
Hinno. Rein Fi 8 26
Hirschfeldt. S. Lennart Ju
66
Hjalmarsson.Jarj K 24
Hjalmarsson, S. Åke
Fö 13. Fi 35 39
Hjalmarsson, Sten O. R. K 28
Hjalmarsson. Sven U 36
Hjalmarsson. Sven Erik H. K 31 Hjalmarsson. Yngve H.
J.
Fi 9.1 18 Hjelm, K. G. Lennart
Ju64. U 10. Jo 2 9 12
Hjelm, Orvar M. A 5
Hjelm-Wallén. Lena B. Ju 16 45
Hjelmberg, E. Lars-B. Fö 7
Hjelmkvist, Ingvar K. R.
Fi 26, A 17
Hjelmqvist. Bengt U 12
Hjern. Bo S 28 23
Hjerne.Gunnar S 23. K 26
Hjertonsson. Karin UD 2
Hjorth, Jan L.S. U4
Hjorth, Lars E. A.
S8, U 5, Jo II
13, B 12. I I 13 24
Hjorth, NilsT. Jo 8
Hjorth, Ragnar Jo 20
Hjärne, Leif R.D. I 17
Hodann.JanO. M. 13
Hoffman. Margit U 30
Holecek. Josef Holgersson, Jörgen Hollander, Ernst E.
Holm. A. O. Per
Holm
Holm
Ernst Olaf A.
J. Lennart
Ju 53, U 4 23 B 3 4 13
Holm
Holm Holm
Lennart
Sture K. V.
Thorsten
H. Holmbeck, Kai A. Holmberg. Bo Holmberg, Bo E.G. Holmberg, Börje Holmberg,
Carl V. Holmberg. ErikG. Holmberg, Gunnar Holmberg, Gunnar E. Holmberg, Ingvar
Holmberg, Sten E. Holmborn, Börje Holmbäck, Inga G. M. Holmgren, Anders F. Jo I
Holmgren. Gunnar Holmgren, Herman Holmgren, Jacomien Holmgren, Kjell Holming.
KlasJ. L. Holmquist, Bengt M. Holmquist, Bo Holmquist, C. Ingemar B Holmquist,
K. O. Rolf Holmqvist, A. MaryS. Holmqvist. LarsJ. H. Holmqvist. Sture L.
Ju 56. I 12 Holmqvist. Åke H. Holmstedt. BoR. Holmstedt,
Yngve D. Holmström. Anita Holmström, Ingmar Holmström, L. Bror Holst, Hans-Erik
Holte. K.Ragnar Holtsberg, P. Christer Honeth, Peter Hormia, Osmo E.
HornwalLGertH.D. Hovhammar. L. Erik E. Hovstadius, O. Sigvard. Hubendick. Bengt
L. Hugosson, Kurt I. Huldén. N.
O.Tomas Huldt, Jan P. Hult.N.E.Jöran Hultan. Ivan Hultén. A. Olof Hulterström.
Sven Ä.
opaginerad Kontrollera mot PDF
46 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4
Skr
1975:4
Hultgren,ÅkeV.
1 17
Hultin,
Monica
U 24
Hultin,
Måns K. E.
U 2
Hultin.S.
Erland V.
U 2
Hulting,
K. R.Georg
Jo 16 17
Hultkvist,
Anders M.
Fi 15
Hultman.
B. Håkan
Jo 22
Hultqvist.
Swen E. H.
Kn 12
Hultqvist.Tore
U 13 30
Hultstrand,
LarsR.
S 23 29
Huovinen,
Sulo P.
A 4
Huss,ErikJ.
J
u .56, K
39
Huss, K.
J. Lennart
Fi 25
Hiibner,
Helmuth
1 25
Hybbinette,
Anna-Greta
1 14
Hyllengren,Jan
K 30
Hylländer,
K. Gunnar E.
Fö 2
Hyrenius,
Hannes
UD 1
Håkansson,
Alfred L.
K 36
Håkansson,
Greta
U 22
Håkansson,
Gösta
Kn 10
Håkansson,
Hans E. V.
1 4 8 12
Håkansson,
Håkan E.
A 56 12
Håkansson,
P. Harald
A 16 24
Håkansson,
Sven-Olof H
Ju 69
Hållsten,
E.Bertil
K 28
Hårdefelt,
S.Börje
Fi 6 7,A
6
Hårleman,Tord
P. R.
Fö 5
Håvik, I. Doris
H.
Ju 72, UD 5, U 33 39 Hägerstrand, S. Torsten E.
I,B 4 Fö 13 Kn I Fi 41 U 24 13
7 18
B I
Fö 5
A 18
A 2 24
K I 4 15 Kn 5 U 38 B II U 36 U 44, Jo 9
S 2
Ju 4 29
Kn 4
I 27 U 55 Fö 2
I 12
Ju 64. U
10
Kn 5
Ju 64, UD I, A
Hägg, Y.O.Sture
Hägglund, John E.
Häggström, K. Harald V.
Hälinen, Erkki I.
Häll, Karl-Erik K 19,1
Kn
Hävermark, K. Gunnar J:son K 15 Högberg, Bernt L. Högberg,
C. Johan H. Högberg, Göran Högberg, K. Gunnar Högberg, Mats J. G. Högberg, P.
J. Wolmar Högdahl, Lars Högemark, Karl H. Höglin, Anton Höglind, Lars O.
Höglund, E. Olov Höglund. K.Thure Höglund, Olof A. Högström, Ivar Högström, Ulf
V. Höijer, Björn Höijer, Gunnar Höjeberg, Mats O. Hökfelt, Bernt M. Hörberg,
Nils A.
722
Hörberg, Olof Hj. K 7
Hörjel,
Nils J.
Ju 67, K
38, Fi 2, U 5
Hörlén, E. Linnea K 36, U 39
Hörlén, S.
Ingemar (Inge)
Ju 45, B 3
13, Kn 9 Hörnlund, Gördis K.
Fi 27, Kn Fö S I
S 6 K) Hörnquist, K. Iwan E. Hörnqvist, Sten-Åke Höök,
Erik S. V.
S 2 8, Fi II 26
27,Jo 13,A
Fö 4 K
10
U 22
gelstam, Rutger M. mre, M. Erdem ngelf, Sten ngelstam,
Lars E.
Jo 15 UD
I Jo 16 K II
UD 5 U 58 S4 U 22 H
3 A 8 A 5 U 54 Jo 10 S 5 K II A
4 5 Ju 36, Jo 16 U 25 A 17 B I U 15 Fi II U 55
U 32,
K 29,.
K 25. Fi
30.
Ju 36 53 64, ngelstam, Lars E. ngemansson, Jan H. I. ngemansson, N. Stig P ngemarsson,
J. Svante nger. Björn J. P. nghe, P. Gunnar rving, Dorothy sacson, Lennart
sacsson, Bert E. sacsson, Karin saksson, P. Olov sberg,Tord A. sling, B. Åke J.
soz, N. G. Henning sraelsson, K. Ragnar E sraelsson, Per J. sraelsson, Ragnar
varsson, Anna-Lisa varsson, Holger I. varsson, Sven Ivar veroth, C. Axel vre.
IvarG. E.
J
Jacobaeus,
A. Christian 19
Jacobson,
Bengt U 34 36 56, A 5
Jacobson,
S. E. Olof Jacobsson, A. Torvald Jacobsson, Måns Jacobsson, S. E. O. Nicke
Jacobsson, Ulla Jadestig, Thure R. Jaensson, Sverker Jakobsson. Kent O
Jakobsson.Tage H Jakoby. Rein Jalmsell, Rune Janérus, R.Inge
Jo 20
Fi 2
H I
15
U 57
Ju 14 59.
Kn 17
K 13
U 13
E. Fi 12
U 2 I 3
Janson. Björn C. Fo 10
Janson, Carl-Gunnar Ju I8
45.S 26
Jansson.
Bengt-Ove R. 127
Jansson. Björn S. US
Jansson. Carl-Gustaf Fö 7
Jansson. Harald Jo 29
Jansson. I. ,A.
Gunnar U 24
Jansson.
K. Erik Fc> 9
Jansson.
K. Rune U 42
Jansst)n.
Kurt S. Fi 32
Jansson. N. Ewald Jo
6 16 23
Jansson.
N. Lennart Fi 13
Jansson,Olov K 29
Jansson. Paul G. K II.Fi 19
Jansson.
Sven E. Jo 20
Jansson. Sven I.
Ju 38. Fi 31
Jantze.
Siv I.G. Ju 28
Janzon.
Bengt S 21
Jarenius.
J. Christer I. Fi 33
Jargin.
Ingvar B I
Jarmar, L.
Håkan Fö 14
Javette,
Bo U 24
Jeding,
Lars G. Fi 42
Jensen,
Birger H.L. Ill
Jensen,
Inga-Lill I. A 13
Jeppsson,
O. Gunnar Jo 12
Jerdenius.
K. Elof U4
Jermsten.
Per L. Ju 45
Jiewertz,
Bengt K-O. U 23.1 9
Jirstam,
Björn H. L. Ju 47
Jobin,
Bengt K 28
Joelsson.
V. Arnold Ju 57
Joge. Sven
F. I 26
Johannesson,
Erik Jo 16
Johannesson,
Erik R. Kn I
Johannesst)n.
Ingvar U 24
.lohannesson.
Jan Cj. A 2
Johannesson.
Rune S. Ju 68
Johannesson. S. Olof (Olle) Ju 68
Johanson,
Bo C. I 23
Johanson,
Kjell E. Ju 45
Johansson,
Anna-Greta U 36
Johansson,
Arne G. Fi 14
Johansson,
B. Gunnar A 19
Johansson,
B. Östen 15 10
Johansson, Bengt A. W.
UD 4. Fö
7, K 25.Jo 13 Johansson, Bengt K. Å.
A 7 16 18
21
Johansson,
Berndt O, L. U 20 38
Johansson,
BertilC. A. U2
Johansson, Bertil F. Jo 21
Johansson,Caj-Aage K 7
Johansson, E. Allan Jo
5 13 15
Johansson, Eric(j. E. Fi6,A
16
Johansson, Erik V. Jo
7. A 23
Johansson, Fland U 37
Johansson, Eva A. M. Ju 25
Johansson,G. Arne Fi 28
Johansson,Gun U 24
Johansson, Gunnar A. Jo
29
Johansson, Hans I. Fi2l.l9
Johansson, Henning U 25
Johansson. Inga-Britt B. A 17
Johansson,
J. Erik S 29
Johansson,
J. Harald Ju 35
Johansson,
J. Henry Fi I
Johansson. K. Alf W. U 10
Johansson. K. Hilding
Ju 36 50 72, Kn 5 9
Johansson,
K. Inge U 10 20 30
Johansson,
Karl-Axel S 19 22
Johansson,
Karl-Erik Fi 26
Johansson,
Karl-Åke U 23
Johansson,
Kjell I. U II
Johansson,
Kjell V. U 13
Johansson, Kjell Å. M. Fi 13
Johansson, Knut B. M.
UD 3,Fi II 26,1
II
Johansson, Lillemor U 24
Johansson, N. Filip Ju 59, Jo 12
Johansson,
Nils J. O. U 8
Johansson,
O. Mauritz Fi 25
Johansson,Olof B 11
Johansson.
P. Bertil S9
Johansson,
R. A. Dicken Jo 14
Johansson,
Ralph I. B 5
Johansson,
Rune B. Ju 56
Johansson, S. Arne H. Jo
29
Johansst)n, S. K. Lennart
K 367 12 14 25 28
Johansson, S. Olof H.
Ju 36, Fi 33. Jo 15
Johansson,
S. Östen Fi 30
Johansson,Sjunne U 15
Johansson,
Solveig B. U 20
Johansson,
Stig D. Kn 12
Johansson,
Stig E. Jo 6 21
Johansson.
Sven K 26
Johansson,
Sven A. B. Ju 71
Johansson, Sven-Erik K 38
Johansson, Sven-Erik N.
Ju 3,Fi 19
Johansson,
Sven (j. U 33
Johansson.
Sven-Åke S. U 24
Johansson,Tage
N. Fi 18, A 19
Johansson.Tore
B. I 19
Johansson,Tyra
A. S. Jo 21
Johansson. Viktor J. U 2
Johansson,Östen Fi 15, H 13, B 4
Jt)hnson, Arne I. 17
Johnson, Bo U 27
Johnson,Inez U 38
Johnson, Lars G. U 5
Johnsson, Inez M. Jo 28
Johnsson, Jan G. K 3 4 20 22, Fi 2
Johnsson, John E.
K 19, Jo 29,A 21
Johnsson.
Roland G. Johnsson, Sten B. Jonason, Olov Jonasson, Holger L. Jonasson, J. E.
Bertil Jonasson, SvenG. J. Jonnergård, Gustaf Jonson, Lars Jonsson, A.
IngemarG. Jonsson. Anders E. Jonsson. Anita L. Jonsson, Benny Jonsson, Birger
Jonsson, Bo E. Jonsson, Elver A. D. Jonsson, Erland Jonsson, Folke A.
Jonsson, Gerd G. Jonsson, Gustav A. Jonsson,Gösta D. V. Jonsson, Inga H. L.
Jonsson, Lars-Eric Jonsson, Lars O. Jonsson, Lena B. Jonsson, S. A. Rune
Jonsson, StigG. T._ Jonsson, Sverker Å. Jonsson, Torsten J. Jonäng, Gunne! M.
Jordan, Kerstin R. Josefson, Stig A. Josephsson, Leif E. Juhlin, Rolf Julén,
A. Gösta J. Junback, Carl Gunnar Jungefors, Stig L. S. Jungen, Rune
Jungenfelt, Karl G. Junhall, Sven-Olof Jussil. Sune K. Jutagård, Carl
Juthagen, Leif R. Järdler. Sven A. Järnbrink, HansG. S Järnklev. Erik
Järtelius. Gösta E. Jönsson. Claes-Göran Jönsson, E. Gustav
S 2 5 2 Jönsson, Elias I. Jönsson. Eric L. Jönsson, Erik
Jönsson. Hans E. Jönsson,Ingeborg Jönsson, J. Ove Fi I Jönsson, K.
Ingeborg Jönsson, N. Börje Jönsson, Per-Ivan Jönsson. Per O.
U 2
Jönsson,
Rut V.
A 17
B 1
Jörnstad,
Tore
B 11
U 37
A 10
A 26
K
Ju 34
Kahlin,
Tage H. G.
A 3 17.B
6
Ju 20
Kaijser,
FritzJ.
Kn6
H 1 15
Kajland, Anders R.
K II
K II
Kalén, Olof H.
Fi 10
K 38
Kalin, Göran
U 36
U .S4 58
KaltcErikA.
U 38
Ju 45, U
35
Kampmann, Hack
U55
U 36
Kangert, Håkan
Fö 7
A 2
Kappelin, Carl-Erik
K
l0,Fi4l
S l,A2l
Karlberg, Bengt
U 53
Fi 4, U 38
Karlberg, Björn A.
B8
S25
Karlen, F. IngvarG.
1 7
S5
Karlen,Göran H.
S 15
S 10
Karlin, Bengt
U 36
Fi 3
Karlqvist, Anders
Ju 64.
UD 1
U 10
Karlson,Tore E.
U 10 13
U 24
Karlsson, Anders
S7
UD 1
Karlsson, Bengt Olof
1 18, A
1
B 10
Karlsson, Björn G. E.
127
K 26
Karlsson, Bror A. S.
UD 2
U 21
Karlsson, Christer
Ju 45
U 10
Karlsson, Christer
U 23
Ju 45
Karlsson, ErikL.
Fi II
Ju 61
Karlsson, F.Göran
I 24
Ju I4,S
11
1 23-30,
Jo 8
Fi 26
Karlsson. Fritz
U 22
Ju 3
Karlsson.Gunnar B. S.
I 15
S 16. K
9 17 30 33
Jo 19
Karlsson. H. K. Göran
Jo 28
S 13
.All 16
24
Fi4
Karlsson, Helge G.
Jo 3
A 1
Karlsson, Henry
S 13
I 5
Karlsson. John-Evert
U 36
K 20
Karlsson, K. Gösta
U 50
B 2
Karlsson. K. Harry
Ju 51
U44
Karlsson. K. Henry
S 24
U 2 15
Karlsson, K. Ove
Kn 17
Ju 34,
Fi 26
Karlsson. Lars Erik
1 3
26, Fi
15 17
Karlsson, Nils Allan
K 14
Fi 20
Karlsson, Torsten
U 36
Ju 38 65
Karlsson, Ulf G.
Fö 5 9
15
U 24
Karlsson, Urban
Fi 30
Karlsson, Vanja M.
S22
:2.Fi
27. A 7
Karlsson. Åke
U 36
Jo 14
Karlström, Hans Åke
U 31 34
Ju 69,K II
Karlström,
K. G. Bengt
Fi 17
Fi 30
Karlström.VilhelmH.
Ju 51
U 39
Karsberg, Åke L.
1 23
A 16
Kask, Hando
U 29
13, A 4
19 25
Kastan, Agnes
U 39
A II
Kautsky, Gunnar F. H.
1 25
A 20, B 6
Kauttmann, Staffan G.
P.
Fi9
B 12
Kebbon, Lars
U 36
K 6
Keil, Hans
U 24
-j~t Personregister
kcllhcru.l,o\cG.-A. LID 4 Krit/. Lars-Bruno K 5
10 36
Kicrkcg:iaid.C.
PedcrJ. U2 Krit/. l.arsO. K I 28
Kignell.
Jan-Erik 113 Kroeker.Göran H. Jo 28
Kihibom..!.
O. Niklas Ju 9 Kromnow. E. Åke U6
Kihicii.
Margret U 38 Krona, Kurt Kn 3
kihlman.TorS.
D. Kil Kroon, Sven U 37
Kihlström.
Hcnut G. Jo 21 Krönmark. Eric A. Fi 27
Kindahl. P.Jan' 14 Kullberg.Gunni V. S 23
Kindlund.
A. Sören S 22. B 10 Kullen. N. O. (Olle) Bil
Kinell.
Pci-Olof 127 Kulling. Ernst R. 15
Kirsebom,
Bjarne U3I Kuylenstjerna,C.GöranJ.
Kislner.
Inger Ju 34 Jo 12 22
Kjellander. JanO. SI5 Kvarnsmyr, Lars F. H. Ju 17
Kjellheig.BoA. Fi 32 Kvarnström, Olof E. A 25
Kjellberu.l.ars U .39 Kypengren. Sven H. Ju 56
Kjelicn. Bengt I. U2 Kåge. Maria U 46
Kiellgien.Ovel. Fi 15 Kåhre. E. Lennart J. Jo 19
Kjellin. BjörnT. M. Ju 16 26 Kåhre. M. Lillemor Jo 7
Kjellin. Ake U 52 Kåräng.Gösta U 24 48
Kjellstrand. Leif A 7 13 Källberg,
K. N. Ingemar Ju 10
Klackenberu.DauG. UIO Källenius, Sten I. R. B 5, I 7
Klackenberu.O. Henrik Fi
.36 Källman. PerOlof E. Ju 45
Klangin. Lars-Erik Fi 22 Källstad, Thorvald E. UI3
Klason. Lars-Erik U 39 Kälvemark.Torsten U 34
Kleberg. Carl-Johan U
52 55 Kärne. Sigvard Kn 3
Kleen. E.W.Erland U 21 Kärnek. Ruth I. C.
Kleist. Äke O. B
14. I 5 S 26 .30, Kn 9. A 19
Kleman. Bengt Ju 6 Kiirrström, Margit E. V. S 24
af Klercker. E.BertilT:son Fi 18 Köhl. Olof F. E. U25,Jo20 29
Kleréus. Arne U 42 Köhier. NilsG. Ju 3
Klingert. Rune U 37 Köhimark. Bo R. K II 19
af Klintberg. Rolf H.F. 112
28 Körlof. Björn H. B. Fö 10
Klintstam. Solvig A. L. Fi 32 Körlof. Voldmar K 13
Knocke. Wuokko U 24 Körner. F. Lennart Ju 7, H I
Knuisson. A. Ingemar Knl2 Körner. Sten G. U 6 44
Knutsson. P. Anders Ju 60 63. U 5
Knutsson. P.Gösta Jo 16
Knutsson-Hall.Torsten K. Fö 2 L
Knöös. ErikO. Fö 6 Laag. Ann-Mari U2I
Koch. Göran E. M. Fi 9 Lager, Ingemar U 23
Kolare.GustavC. K. Kl Lagerblad. Peter H9
Kolk. Raimond Jo I I Lagerbäck.
Björn G. B. U 24
Kollind. HansO. Fö 3 Lagercrantz. Bo U. U4
Komstedt. P.L. Wiggo K 36 Lagercrantz. Richard C. H. U
21
Konnander. Benkt A. V. U
2 44 Lagerkvist. A. ClaesG. FilS
Korkman. Nils F. Jo 22 Lagerlöf, K. Elisabeth A 13
Korpi. F.Walter S 26 Lagerqvist, Åke U6
Korpi.StureH. Ju45.SI42l Lagerstedt. Lars G. W. U 44
Korpås. B. G. Sture UD 3 5 Lagerstedt. Per S9
Kragh. Börje R. V. B
4 Lagerström. Sven A. K 35
Krantz. Gösta U
24 Lagerström. Ulf Å. Fi 37 40
Krantz. P.Gunnar Ju
22, S 4 Lagneborg. Rune U
53
Krausz, Elisabet Ju
34 Lahrman, A. Ebbe Fö 7
Kristenson. Arne Jo 16. H 3 12 Lalin, PerOlof Fö 7
Kristenson, E.Valter Fi
26 27 Lamberl-Olsson. Håkan Fi 30
Kristensson. A. Yngve S. Ju 13 Land, Johan Ju 9
Kristensson, Astrid M. Ju
6 25 Landahl. E. Tore Ju 69
Krislersson. Helge E. Jo
16 Landahl, O. Sixten H. Jo
18
Kristiansson. N. Axel Jo
16 Landahl. Per-Axel H 13
.andberg, Hans W. Ju 64, U 32
.andberg, Maj-Lis H. A. Ju
23 59
-andell.F.E. Nils-Erik 127
-andfors, Curt U 22
.andgren, PcrC. D. Fi3l
.andquist, Eddie L. Ju 21
.andström, Sien-Sture H.
K 19, U 7 36 43 52
-angborn, Nils E. Fi 18
-angby, Elisabeth U 39
.angdahl, Henry Jo I
Langefors, N. Börje 19
Langenskiöld, Carl G. L. Fi 5
Langlet, Erna U 42
Langton, Börje A. B. S 23
Lannegren, Göran S. U 55
Lannek, NilsG. V. Jo 9
Lanner, BO. Vilgot H 3
Lanteli, A.Gunnar A. Ju 58, K K)
Lantz, A. Benne Ju 56
Larfeldt, NilsJ. H I
Larfors, E.V.Tage Ju 6 7
Larmen, Evert Fi 30
Larnstedt, A. Ossian G.
Ju 45, S
10 12
Larson, Leif E. U 14
Larson, Rune K 28, Fi 28
Larson, Sten E. Jo 16
Larsson, A. Lennart U 10, A 12
Larsson, Alf H. I 17
Larsson, B. Roland Ju 62
Larsson, E. Åke A 17
Larsson,
Edvin U 37
Larsson,
ElisR. B 15
Larsson,
Erik S 4 23
Larsson,
Eva-Katharina U 22
Larsson,
Gunnar K. V. Ju 6
Larsson, Gösta H. F. U
30 43
Larsson, H. Börje 127
Larsson, HansO. I 9
Larsson.
Helmer E. U 30
Larsson,
Jan L. Ju 32
Larsson, K. Einar A.
K II, Jo 29,1 17
Larsson,
K. S. Sigvard Fi26 3l
Larsson, Karl G.
Ju 45, S 6 7 10 19 26, Fi 4
Larsson,
Kjell I. Ju 56
Larsson, L. Thorsten U 24, Jo 14
Larsson,
Lars-Gunnar I 17
Larsson, Leif U 23
Larsson,
Lennart U 13 36 51
Larsson, Matts Bergom
Ju 45 48, A 12
Larsson, Mårten J. U 8
Larsson,
Nils Fö 7
Larsson,
P. Härje U 55
Larsson,
Sixten Fi I
Larsson,
Sixten U 15
Larsson, Sixten U 21
Larsson, Sven A. A. Ju 46 70
Larsson, Sven E. Fö 2
Larsson, .Sven-Erik Ju 15
Larsson,Torsten A. Fi 21,1 9 22
Larsson, Ulf O. U 13 .36, A 17
Larsson, UllaS. Ju 12
Larsson, Y. Allan G.
Ju 53, S 2, A 8 20 24, I 9 16
Larsson, Yngve B. | 4
Larsson-Utas, Gunvor M. Ju 45
Lassinantti, I.
Ragnar U 23, A 8
Lasson, Knut-Inge L. K 2
Laurén, Reidunn M. B. Fi 27
Lauritz, L. Yngve B 3 13
Leander, B. E. Ingemar U
55
Leander, Per U 34
Leander, Sven U 22
Leche, Johan H. Ju 12 1845 46
Leffler, Sven B. Ju 27
Lehmann, F. Margareta K
10
Leifland, Leif Fö 15
Leijon, A. M. M. (Anna-Greta)
Ju 34
Leimar, A.Tord M. A 17
Leine, Erik K 32
Lekänder, Bertil K. F. Jo 28
Lekberg, E.E.Olov S 15, K 19 Lemne, Mats H.
K 15, Fi 41, A 3, 1 8
Lemne-Bergman, Marja E. 18
Leo,Håkan U 23
Leo, P.
Gunnar Fi 31, B 5, 17
Lersäther, Anna Margareta (Anna-
Greta) S2I
Letzén, Sven-Roland U5
Leuchovius, Karl G. W.
Jo 14, Kn 17
Levén, Sören U 36
Levi, Lennart UD I
Levin, Jan K 28
Levin, P.Tage Ju 56, A 3
Lewén-Eliasson, Anna Lisa
Ju 34, UD 3, H 2 4, Kn 5
Lewenhaupt, KristerG. 128
Lewin, Saul H I
Lidbeck, P. Ingmar S 23
Lidbeck, Åse Ju 10
Lidbom, Carl G. UD 2
Liden, B.Carl Johan Jo 12
Liden, Gunnar K. O. K II
Liden, Lars Y. 15
Lidgard, H. Bertil 1. B 3 13
Lidin, Karl-Olof Ju 15
Lidmalm, Tord N. G. 19
Lidström, P. Ivar A I
Liedberg, Anders J. B. Fö 8
Lilja, Elisabeth M. B 6
Lilja. Sven-Åke K 35
ndencrona,
Fredrik W. K. Kn 3
ndencrona.
Gustaf K 2 16
nder.Alf U 22
nder.
F.Georg Fö 13
nder.
LarsG. S .30
nder.N.
Helge H. K 2
nder-Aronson.
Lennart B II
nderoth,
Karl Axel U 10
ndgren,
Alf T. Ju 6
ndgren,
Börje A. L. Jo 22
ndgren,Carl-Ivar Fö 9
ndgren,Claes
H 13,1 12 20
ndgren,
E. Folke I 22
ndgren.Gunilla U 48
ndgren, Göran Ju 20. U 14
ndgren,Göte U 24
ndgren.
K. Erik Ju 52
ndgren,
Kurt LI 22
ndgren, Lennart
Ju 40,Jo 14, B
16. I 17
ndgren,
S. Ake S 2 8
ndgren-Fridell, A. Marita G.
U 8
ndh,
Inger U .34
ndh.ToreB.E. S2
ndh.ÅkeH. Fi 31,B I
ndhagen.C.Gösta K 3
ndhoff,
B. Håkan U 5
ndholm,
E.Harald H4
ndholm,
P.Charles A 19
ndholm.
P. Sigurd Fi 4
ndholm.
Sven A. Ju 47
ndkvist,
Bertil A. H. I 19
ndkvist,Gunnar U 24
ndkvist, Lennart U 42
ndman.
Karl S. S. Jo 16
ndmark, A. LarsG. 123
ndmark, Lars E. I 8
ndquisi, B. Rune L.
U 2
22.Jo 2 9
ndquist. IngerG. Ju 69
ndquist.UlfW. E. Kn
3 11 15
ndqvist,Gunnel U 34
ndqvist,N. Inge A. Ju
3 19 65
ndqvist,OlleO.G. Ju 6
ndqvist, Sven O. U 5
ndroth, Annica M. U 13
ndroth.Harry W.B. Kn II
ndskog.CarlP. F. Jo 4
ndskog, Claes M. Ju 32
ndskog, J. Lennart
K 26, Jo 8, Kn 13
ndskog, Nils-Petter Fi
30, U 5
ndstam, Leif E.
K 27, Fi 23 27.U 5
ndstedt, Anders Fi 3,1 19
ndstedt,G. Eva A. S 9
ndstedt, HansG. Ju 9 39
ndstedt-PiItz, Inga U 36
Liljedahl.
Svante R.
F ö 7
Li
Liljefors.
B. Anders
1 7
Li
Liljegren,
Ingemar
K 38
Li
Liljeqvist,
Rolf A. Ju 28 33. K 16
Li
Liljeqvist,
Siw E.
U 20
Li
Liljestr ö m, Marita Ju
34, UD 1
Li
Lind,
Carl-Erik L.
Ju 37
Li
Lind.
F.Olof
1 3
Li
Lind.JohanA.
L. Ju
16 48 66
Li
Lind,
L.Carl-Erik
1 23
Li
Lind af
Hageby, G ö sta
K 19
Li
Lindahl,
Carl ErikT.
Ju 9 13
Li
Lindahl,Carl-Fredrik
H.
F ö 8
Li
Lindahl,
Hedda
S26
Li
Lindahl,
Jan-Mats
U 58
Li
Lindahl,
K. Olof R.
Fi 7
Li
Lindahl,
Lars
U 48
Li
Lindahl,
LarsO.H. Ju
56,K 28
Li
Lindahl.TorkelR.N.
Kn 15
Li
Lindahl-Kiessling,
Kerstin
M.
Ju 34,
U 32 53
Li
Lindal.
Kurt G.
U 30
Li
Lindberg,
Bert H.
Ju 31
Lindberg,
Carl-Otto A.
Kn 1
Li
Lindberg,
E. Rupert
Jo 6
Li
Lindberg,
G ö ran
B 5
Li
Lindberg,
Knut A. 0.
Ju 45
Li
Lindberg,
Marta S.
Jo 16
Li
Lindberg.
N.Olof
Fi 34
Li
Lindberg,
R.Greger
F ö 6
Li
Lindberg,
S. Ingemar
Li
Ju 34, S 20.F
32,B 10
Li
Lindberg,
S. Lennart
Fi 21,1
9
Li
Lindberg,
Sven J.
Li
K I.Jo 2
1 29. A
9
Li
Lindberg.
Sven A. L.
Fi 15
Li
Lindberger,
Lars
Jo 16,1
1
Li
Lindbergst)n.
Karl Albert
1 21
Li
Lindblad.
Carl-Johan V.
1 12
Li
Lindblad,
Gullan B. K.
A 17
Lindblad,
Hans B.
F ö 14
Li
Lindblad.
Rune
U 22
Li
Lindblad.
Sven J.H.
Fi 2 II
L
Lindblom,
Carin
U 30
L
Lindblom,
Hans 1.
Fi43
L
Lindblom.
Paul S 4 7. U 8 52
L
Linde,
1. Gertie
Ju 34
L
Linde,
PerGunnar A.
Fi 15
L
Linde,UlfH.
U 8
L
Lindeberg.
Bengt
Kn 3
L
Lindeberg,
Sten W.
1 27
L
Lindeborg.
E. G. Lennart
1 9 24
Lindelius,
K. Rolf K.
Ju 25
L
Lindell,
BoG. J
u 56,1
17
L
Lindell,CarlGustaf
U 38
Lindell,
MatsCi.
U 2
L
Linden,
HansG.
Jo 28
L
Linden,
YngveT.
Fi 8, B
1
L
Lindencrona,
Alvar
Fi 5
1.
Lindsten,
Jan E. Ju 35
Lindstrand,
Leif U 2
Lindström,
B. E.Gunnar 19
Lindström.
Berndt E. S 15
Lindström,
Gunnar A 67 9
Lindström, Harry U 37
Lindström, Ingvar A. Jo 12 16 29
Lindström. Jöns A. A 7
Lindström, K. E. Ingemar K 13
Lindström,
Lars E. Ju 45
Lindström,
Magnus U 45
Lindström,
S. Olle B 5,1 7
Lindström, Stig H 12
Lindvall, Karl-Erik A 17
Lindvall,S.Thomas
I. Ju 53
Lindwall,
Lars E. Fi 25
Ling,JanH. U 22
Linghag,
Nils K 24
Lingons.
Björn U 46
Linn.
BjörnG. U 4
Liren,Gösta U 36
Lithander, Per H. Jo 18
Litzén, Anders G. Ju 6
Ljung,
Bengt-Olov U 48
Ljung, C. H. T. Johan Fi
30, I 5
Ljung, LarsU. A I 3 17, I 24 29
Ljungar, Jan A. B. Ju7,A6 9
Ljungberg, Blenda M.
S 5. U 27
.37
Ljungberg.GöranL.D. Ju 6
Ljungberg, Sven U 42
Ljungdahl. Olle U9
Ljunggren, Lars R. Fö 3
Ljunggren. Sven E. 125
Ljungholm, Anders U 23
Ljungström, Claes G. K4II
Ljungwall, N. E. Folke Fi 36
Lloyd, Bengt E. H2
Lodin, Sven-Olof U 10
Loheman, Arne Fi 5
Loman, Bengt U 37
Lonaeus,G. Håkan N. Fi 35
Lorenlzon, B. Gustav L. I
25
Lothigius, Björn E.S. Jo 2
Lothigius, Carl-Wilhelm
K 28, Jo 8 Ludvigsson, Ingrid M.
Jo 8 29, A
23
Ludvik, Klaus Fö 14
Lugn, P.E.Robert Fö 2 9
Lukkari, Bror U .36
Lund, Karin S 20
Lundberg, Arne U 24
Lundberg, Arne Kn 10
Lundberg, Bengt I. Ju 63
Lundberg, BengtT. Fi2l
Lundberg. Dan 1. Fi 30
Lundberg, E.Allan S 24
Lundberg, Elisabeth H. A
12
Lundberg.
Hans E. V. Jo 14
Lundberg,
J. Iwan Jo 18
Lundberg, K. F. Valdemar A 6
Lundberg,
Lars-Olov S 5
Lundberg,
Leif G. A. H6
Lundberg,
Leif T. E. A 14
Lundberg,
N. Ragnar W. Fö I 4
Lundberg,
Sten G. J. Kn 3
Lundberg,
Åke H 6
Lundbergh,
Hans P.N. Fö 2
Lundblad,
Björn O. Jo 4
Lundblad,Grethe S 4 19. Fi 25
Lundborg,
Ingrid U 36
Lundborg,
L. Åke Ju 52
Lundbäck,
B. Holger S 15
Lundell,
Lars-Erik V. 15
Lundell,
Sture V. Fi 19
Lundgren, A. Carl-Eric Fi
24
Lundgren, Georg E. H.
Fi 21, U 2
Lundgren,
Karl-David A 19
Lundgren, Lennart Ju 23
Lundgren,
Nils I I
Lundgren,
Nils A 15
Lundgren,
Rolf A. U 30
Lundgren, Stig H.E. Ju 5, U.30
Lundgren.
Ulf U 36
Lundh.
BritaG. U 31
Lundh, Jan
Henrik U 56
Lundh, K.
Gunnar Fi 13
Lundh, Sune Fi 30
Lundin, BertG. Ju 48
Lundin, Birger E. V:son U2
Lundin.
Christer K. O. K 25
Lundin, Hans-Erik V. Kn 12
Lundin. N.
Tore H. S 24
Lundkvist.
K. Svante Ju 56
Lundmark.
E.Gunnar Kn 13
Lundmark, Nils H 12 13,1 12 28
Lundquist, Bo U 23
Lundquist. David N. Föll
Lundquist.
Olof F. U II
Lundquist.
Ulla-Britt Fi 22
Lundqvist. BoChrister U 23
Lundqvist. Dick O. R. 123
Lundqvist. Lilly M. S 23
Lundqvist, Nils I 16
Lundström, Herbert Jo 9
Lundström, Karin E. S l,U 36
Lundström, StigH. V. A 4
Lundvall, A.Göran Jo 18
Lundvall. Leif K. G. Ju .30, H 2
Lunning, Lars G. H. A 6
Lustig. Gunn;\r U 2
Liibeck.S. A. Lennart
Fi 21.1 922
Lyberg, Bengt Jo 20, I 12
Lyckebeig, Nils Fö 2
Lyth, K. Erik Fö 9
L å ng. Carl-Olof A.
U 55
L ä nnergren. E. Bengt
Ju 6
L ö fberg, Karl Axel
Ju .33
L ö fblom, IngeborgJ.
Fi 32
L ö fdahl, G ö ran
Ju 21,U
12
L ö fgren, N. Sigfrid J.
Ju 74
L ö fgren, Torsten Hj.
I 13 28
L ö fqvist,Gert E.
U 24 .9
L ö fqvist, Thyra C.
Jo 1
L ö fstad, Einar O.F.
F ö 4
L ö fstedl. B ö rje
I 27
L ö f str ö m.
U. Inge
U 16
L ö gdahl, Kent
U2
L ö nnbom, Bengt A. V
F ö 7
L ö nnebo, Martin
U 37
L ö nngren, D. Rune
Jo 5, A
7 15
L ö nnqvist, Eva M.
F ö 6
L ö nnqvist, Ulf R.
Jo 8 13
L ö nnqvist, Å ke
S. G.
1 18
L ö nnroth, Ann Mari
U 39
L ö nnroth, N. ErikM.
Ju 64
L ö nnroth, N. Magnus(M å ns) Ju 53
L ö wbeer, Hans
Ju .34,
U 2 10
L ö wdin, Inga
U 33
M
S I Ju 45 Ju 10 Fö 9 K 36 18 25 U 35 I 9 U 53
1 16 A 23
1 19 K 28 U 15
1 18 Fö 6 K 36 Jo 4 Ju 16 S 18
S9
1 II
U 33
Fi 37 40
I 26
Fi 30
Fi 16 22
U 23
Jo I
Ju 45, S 5
U 46
A7
Fi
H4,
Madebrink, Rut Maehly, Andreas C. Magnander, Ebbe E. A.
Magneberg, Stig E. Magnusson, A. I. Göran Magnusson, A. Tage Magnusson, Bertil
Magnusson, Björn H. Magnusson. David Magnusson, Egon S. 1. Magnusson. Erik
Magnusson. GunnarT. Magnusson, John Magnusson, Leif Magnusson, Leif R.
Magnusson, Lennart C. O. Magnusson, N. Åke Magnusson. Nils B. Magnusson,
Staffan E. Magnusson,Tage A. Malm, B.Svante Malmberg, Eric G. Malmberg, Rolf
Malmer, Brita 1. M. Malmer, Einar A. E. Malmgren, Björn C. N. Malmgren, Kurt
K-G. Malmgren, Nils Malmqvist, Lars Malmqvist, Stig Malmsjö, Lena Malmsköld, A.
J.Bertil
Ju 7 48 Ju 23 U 27
Jo 5
I 17
Cecilia Ju 34
S4
Ju 17 22
U 55
U 30
U 18
U 3
1 23 S 13
U 2
Fi 40
Kn 15
U 36
I 18 U 22
12 45,Fi42
U 37
A7
K 32
Kn7,B4
U 24
16 20 34 70
Fi 14
U II
Ju 61
S I
15, B 8
Fi 33
U 24
Malmström, BengtG. V. Malmström, C. Gösta Malmström, Sten
Malmås, Bengt H. Mandahl, K. Bertil G. Mandahl-Ericsson, A Mangård, Nils
Mannerfell, NilsO. G. Mannheimer, Carin B. Marcus, Lars E. P. Marcusson, StenG.
Marén, Lars Å. Margen, Peter H. E. Maritz, Arvo A. Marken, Karl-Erik Marklund,
Bror Marklund, Eivor 1. Marklund, O. Sixten A. Martin, Gerard E. K. Martinsson,
Björn Martinsson, Bo N. O.
Ju
Martling, Carl Henrik
Masreliez, NilsG.
Masthagen, K. Roger
Matsson, Sven-Arne
Mattson, Ingemar
Mattson, Lisa Ju
,H
Mattson, N. Morgan Mattsson, B. G. Stig Mattsson, Bengt F.
R. Mattsson, Bengt-Olof T. Mattsson, Kjell A. U 55 Mattsson, Kjell 1.
Mattsson, Marly Mattsson, S. M. Lennart
U 34 37, A
4
Mattsson,Thure R. Fi 30
Medin, Knut H. Jo 5
Mehr,
Hjalmar L.
Ju 43 50,
Fi ll,Kn9
Mehr, KatrinG. Jo 10
Fi 27,A
17
Meidner, Rudolf A.
Jo 5
U 42
I 18
I 9
Fi 23
Fö 5, K
I 28
U 3
S29
Ju 25
U 48
UD 1
Fi 8, B
1,16
Mejegård, O. Sigvard W Melanton, Kaisa Melin, S. Ingemar
Mellberg, Kjell Mellbin, B. Lennart Mellqvist, Sven A. Meurling, Karl Meyer,
Lennart S. G. Meyerson, Anita E. Meyerson, K. ÅkeW Michanek. Ernst N. Mildner,
Erwin A. Millgård, E.Olof (Olle)
B 3 II Ju
34 H II
Jo 29 Millgårdh, K. Marianne Mindus-Widén, Lena
Moback, Stig L. Fi 35
Moberg, C. E. Ragnar Jo
I 31
Moberg, Harald A:son Jo
12
Moberg, Kaj U 15
Moberg, Sten L. Fö 7
Moberg, Sven T.
Ju 59, K 38, Fi 39, Kn 16
Modig, Karl-Erik V. 13
Moding, A. Philip V. I 17
Mogård, Britt E. T. Ju
34, U 24
Mohlin, Hans H. K 36
Molde, F. Bertil U 9 37
Molin, Björn A. U 55
Molin, N.Rune Ju 56, Fi 18
Moll, Olof G. U 2 22 23
Mollstedt, Bengt O. S 29
Mongård, Erik E. B I
Montelius, Jan-Christian O. A.
Fi 6 Montgomery, J. Henry A.
Ju 24 31
Morath, B. Axel Ju 13
Moreau. Jan-Erik Jo 13,1 5
Morell, Roland Jo 21
Moritz, UlrichE. U 10
Mossberg, Elin K. E. S5
Mossberg, K. Holger Ju 73
Mossberger, Eric G. V. Jo
12
Muld, Andres Fö 7
Mundebo, K. A. Ingemar
S 11, Fi 27
Miihlenbock, Kjell 1.0. Jo 7
Miintzing, Lars Ju 10
Myhlback,
J. Lennart
Fi 26, B 15, Kn 4
Myren, K. G. Lennart H2
Myrenberg,
Bo K. M. U48
Myrenberg, Lars E. T. U8
Myresten, Sven-Olof Jo 19
Myrlöv,
Ake E. I 7
Myrsten,
J. Lennart Ju II
Måbrink,
Bertil U. UD 3
Månsson,
E. O. Sigvard Fö 2
Mårtensson,
AlvarG.G. U 24
Mårtensson,
Jan P. G. UD 4 5
Mårtensson,
Skotte U 2
Mårtensson,
Stig U 36
Mäler,
Karl-Göran Fö 13,1 12
von
Möller, C. G. Peter Ju 14
Möller,
Lennart K II
Möller, S.A.Birger Fö 10
Möller,
Tage U 48
Mörck, Niels-Henry U 42
N
Nabseth, LarsG. I 16
Naeslund, Lars U 34
Narfström, A. J. Petter Ju
7
Nasenius, B. Jan V. Ju22,S4l4 Neergaard, Erik A.
K 2,Kn I
14 15 Nelander, Olle M. V.
S 2 7 26,
K 28
Nellborn, S.Olov K 20
Nelldahl,
Bo-Lennart H 13
Nelson,
Alvar F. A. S 4
Nemes,
Endre U 8
Nerman,
Bengt U 37
Nerman,
Rigel B. UD 4 5
Nettelbrandt,
A.Cecilia Fi 18
Nettelbrandt,
Alfred I 13
Netterberg,
Jonas U 42
Netzén, K.
Gösta
K 7, B 3
13, I 17
Neumuller, Jan F. C. Ju 7
Neyman,
Thorsten L. 125
Neymark,
Marit H. E. Hll
blaeus, Kerstin S. E. Ju
36
cklasson, Lars-Erik K 28
cklasson, Stina U 36
hlfors, Folke U. Fö 6
klasson,Ö. O. Harald A 2
Isson, A. Erik A 24
Isson, Alde E. Ju 56
Isson, Alf G. Fi26 27
Isson, Alice H.Ch. Fö
2, K 34
Isson, Anna-Lisa UD 3, Jo 31
Isson, B. Ingemar Jo 14
Isson, B. R.Edvard Ju
71, A 6
Isson, Barbro H. Ju 45
Isson, Bengt H 9
Isson, BengtG. Ju 28 60
Isson, Bengt-Åke Ju 51
Isson, Bernt 1. K 11
Isson, Bror J. E. Ju 45
Isson, E. Arne Kn 12
Isson, E. Bertil V. Fi 30
Isson, E. Birger A 10
Isson, E. Hjalmar I 15
Isson, E. Sören Fö 12
Isson, E.Tore R. I 4
Isson, Edgar O. M. S 12
Isson, Elvy 1. K 36 38
Isson, Folke N. Jo 6
Isson, Gotthard U 36
Isson, Gunnar E. Ju
34 45
lsson,Göran J. H. B 14
Isson, Göte S 10
Isson,H.Christer U 39
Isson, H.Torsten L. UD 3
Isson, Herbert U 27 37
Isson, Håkan U 48
Isson, 1. Pål-Nils U8
Isson, J. OveG. Fi 27
Isson, Jan H. K 7
Isson, Jan-Ivan N. B 3 13
Isson,JönsO. Jo I
Nilsson, K. Börje
S l,U 11, H 5, A 5
Nilsson, K. F. Lennart
Ju 23, S 9, B 10
Nilsson, K. Valter K
20 21 27
Nilsson, Karl-Erik S 11, B 6
Nilsson, Kjell O. H. 123 28
Nilsson, Lars E. K 11
Nilsson,
Lars-Göran U 18 34
Nilsson,
Lilian U 37
Nilsson,
N. Per-Erik Ju 5
Nilsson, N.Robert S 18
Nilsson,N.ThorstenG. Jo
16 29
Nilsson, N.Yngve Ju 5, Fi 19
Nilsson, Nils-Erik Jo 20
Nilsson, NilsGunnar U 37
Nilsson, Olle U 22
Nilsson, Olof Jo 13 16
Nilsson, Per U 24
Nilsson, S. Clarence U 28
Nilsson. S. Lennart U 55
Nilsson, Staffan U II
Nilsson, Stig B. A. Fi 30
Nilsson, StigÅ. Fö 7
Nilsson, Sven U 34 39
Nilsson, Sven U 37
Nilsson,Thora I. L. U 10
Nilsson,Tom E. Fi 4
Nilsson, Torbjörn H 13
Nilsson,Torbjörn M. E:son Ju 59
Nilsson,Tore U. 125
Nilsson,Torsten U 9
Nilsson, Åke U 48
Kilsson, Åke A 6 9
Nilsfein, Arne H. Fi 11
Nissen, L. S. Veronika A 7
Nisser, Carl Wilhelm B. Ju
20
Nisser, PerOlof U 16
Nittzell, GunnarO. Ju 63
Nobel, Peter Ju 70
Nolander, Gudrun U 48
Nolte, Lennart R. J. SI
Noltorp, LarsG. N. Ju 46
Norberg, Dag L. U 2 54
Norberg, LarsR. Ju 45
Norborg, Anne-Charlotte U
46
Nordbeck, S. E. Gunnar
Fö 2 7 13 15 Nordberg, S. Ivar
H 5,A 10, B 5 8
Nordblom, Bengt S.J. Jo 9
NordelLJ. Olof C. Ju
43, K 13
Norden, Joar Ju 33
Norden, N. Åke H. Kn 4
Nordenadier, Anders Fi 33
Nordenfelt, Lennart U 42
Nordenson, Ulf K. Ju II 58,
UD 2
Nordfors, Lennart U 39
Nordgren, Kurt H. A 9
Nordin, Erik B 7
Nordin, Inga L. S5,U24
Nordin, Sven-Erik Ju 66
Nordlander, N. Arne U2
Nordlander,
Nils-Brage W. S2
Nordling, Kjell O. Ju 15
Nordlund, Stig F. Kn 6 17
Nordlöf,Gunnar A. N. 123
Nordqvist,
Stig R. K 21
Nordstrandh,
Ove H. U 10 51
Nordström,
Bengt 1 20 23
Nordström,ClasG. K 16
Nordström, Gösta S 12 25
Nordström, Lars U 23
Nordström, Lars E.
K 14 21
28,A I
Nordström,
Lars-Erik K 7
Nordström,Sixten U 22
Nordström,Sven-Bertil K 7
Nordström,
Sören H 13
Noreen,
Sven E. U 4
Norell,Thomas U 2
Norén, Nils-Erik 125
Norland,
Sven-Anders Ju 56
Norién,
Sverker U 35
Norling,
S.Åke K 19
Norman, Birger U 37
Norman, Roland V. H2
Normark, Georg R. A 6 16
Normark,
Hagar K 28, Kn 16
Norrbom, N. Claes-Eric
K I 14 21 28 38
Norrby, J.Sören Jo 13,1 28
Norrby, Jonas V. Ju 56
Norrby, Karl-Eric
Fö K), Jo
25, H 5
Norrby, P.T.Johannes 19
Norrgren, Ulf Jo I
Norrman,
Lars-Olof U I
Norrman, Staffan H 13
Norström, Gunilla K. B. Fö
5
Nowak, Kjell Fi30, U4I
Nyberg, Carl-Erik B. Ju 43
Nyberg, J. Olaus Ju5,Fi4
Nyberg, Jan-Erik F. 126
Nyberg, Olle H6
Nyberg, Stig K. Fö 6
Nybom, P.
Arne A. Jo 17
Nycop,
Carl-Adam Fi 30
Nygren, Alf L. U 17
Nygren, ArneJ. Ju 45 71,125
Nygren, G. Ingemar S
2 3 15 28
Nygren, HildingO. Fi 27
Nygren, Jan B. U 2
Nygren-Söderberg, Laila E. A 17
Nygård, Bengt A. V. Jo 12
Nyländer, Sven H. Jo 10
Nyman, E. Linnea V. Ju 43
Nyman, ErikO. Ju 54 61
Nyqvist,
Ola Ju 54, H 15
Nyqvist,
Tore H 13, Kn 3
Nyrén, A.
Per-Elof Fi 7
Nyreröd,
K. SveinG. Fi 1
Nystedt,
Curt L. Fi 20
Nystedt,
StigH. Fö 9
Nyström,
Carl Rudolf P. K 27
Nyström,
Holger R. B. Jo I 31
Nyström,
Sigvard E. V. Hll
Nyström, Örjan N. T. B 12
Näsholm,
Birger Fi 9 14
Näslund,
Nils-Eric U 33
Näslund,
Stig U 24
Näverfelt,
Arne S. B 8
Nöteberg,
Rolf M. Ju 9 39, U 18
O
0'Konor,
BengtG. W. Fö 2
Obert,
Gunilla U 46
Odelgard,
Bengt K. G. Ju 62
Oden, C.
Bertil UD 3
Oden, C.
Åke K 8
Odencrants,
Carl J.E. S 13
Odhammar,
J. E. Ivan Ju 46
Odhnoff,E.Camilla S 22
Ogner,
Stig V. Fö 4
Ogvall.DanO. Ju 57
Ohlin,Göran UD I
Ohlin,
Tomas 1 9
Ohlson,
Björn 1. B58
Ohlson,OlofS. Ju 63
Ohlsson, Bengt M. Fi 9
Ohlsson, K. Börje Jo 16
Ohlsson,
K. Olle A 20
Ohlsson, Lennart Å. Al
Ohlsson, P. T. Ingvar
Ju I0,UD 1,S 7, A I
Ohlsson,
Sigyn U 36
Ohlsson,
Åke H 13
OIderin,
Gunnar O. A 5
OIdertz,
Carl M. Ju 9 39
Olerud, Eric Hj. K 11, Jo II 13
Olhede, Sven-Göran K 26
Olhede,Torleif E. Fö 7 14
Olofson, ErikG. Fö 5
Olofsson, K. Oscar U 22
Olofsson, Margot U 20
Olofsson, Sören Fi 30, U 26
Olson, Sven-Olof A 7
Olsson, Agne Henry O. Ju 63, U 44
Olsson, Alf E. Fi 17
Olsson, Anthe U 54
Olsson, Bengt K. Ju34,S2, Fi26
Olsson, Bengt M. Jo 16
Olsson, Birger U 27 37
Olsson, Björn E. U 2
Olsson, Bo Armand U 22
Olsson. Carl Olov K 7
Fi 30 Ju 56 72
U 24
Ju 35 B
5 8,1 7
K 31
Olsson, Claes Olof Olsson, E.Billy Olsson, Elisabeth
Olsson, Elvy E. Olsson, Esbjörn Olsson, Ewy B.
Olsson,
H.S.Artur U 13 30, A 12
Olsson, Hans B. U 15
Olsson,
Hans G. Fi 5
Olsson,
Hans 1. Ju 48, Fi 15
Olsson,
Holgers. A 16
Olsson,
Inger M-A. Jo 13
Olsson, J.
Malte Jo 2
Olsson,JanE.A. I 10 26
Olsson,
Jan O. Fö 4 7
Olsson,
Johan A. 1 24
Olsson, K.
Helmer Jo 1,1 I
Olsson, K.
R.Bertil S 14
Olsson,
Karl-ErikT. Ju 56
Olsson,
Kåre I. 127
Olsson, N.
Martin Kn 15
Olsson, R.
Ingeborg Ju 44
Olsson, R.
Lennart U2
Olsson,
Rune I. K 14, A 1, Kn 13 Olsson, S.O.Bertil
U IO,Jo 17, A 4
Olsson, Sune B. B. Ju 45, A 23
Olsson,Tor K 30
Olving,
Sven U 23
Orava,
Olavi A. (Olle) S 2, U 18
Ording, Jan Ju 45
Oredsson,
Malte K 37
Orehag, N.
Lennart H. S5
Orell,
P.Krister B 15
Orlando,
A. N. Henning I 7
Orring,
Jonas A.
Ju 34 45,S
2,U 10 24 36
Orrsten, Henning K 2
Orrö,
Sven-Erik O. Fö 15, H 3 13
Örstadius, Else U 37
Oscarsson, BoS. I. Ju 64
Oscarsson, Gösta H. B 7 12, 1 18
Oskarson, K. F. Gunnar A 9
Ossvik, Kristina A 12
Ostwald, Jan U 42
von Otter, Casten H. Fi 14
Otterberg, L. Håkan Fö 8
Ottersen,J.Ottar U 3
Ottoson, Dan A. I 21
Ottoson, Ivan S 4
Ottosson.C.E. Holge I II
Ottosson, N. Sigurd U2
Ovegård, Lars O. Jo 11 13 14 30
Ozolins, Berit U 22
P
K9
K 20 27
Palm, Anders K. Palm, Böret
Palm, Jan A. H9
Palm, Jonas U 37
Palm. N.Sture U 14
Palmaer,
S.G.Eva Ju.34
Palme. S.
Olof J. Ju .56
Palme.ThomasO.V. UD 4
Palmer.
S.A.Anders 129
Palmstierna, Carl Oswald S 31
Palmstierna, Hans A. K.
Ju 56,Jo 5 19
Pantzerhielm. Sigge-Wilhelm 124
Parasnis,
DattratrayS. I 25
Parding,
Sven H 12 13
Paul,
Karl-Gustav U 23
Paul, Lars A. Ju 45
Paulsson, G. Valfrid V.
Jo 13 14,1 13
Paulsson, Gustav V. 1 18
Paulsson, Kurt-Inge Ju 56
Paulsson, Solveig U 24
Paulsson-Nordling, Kerstin E.
A7
Pavliska, Petr U 15
Pederson, Mona U 42
Pedersson, T. Svante Fi
14
Pehrsson. Maj R. A 18
Pehrzon, Lars H 13
Pellijeff, F.H. Alexej K 28
Pellnäs, Bo Fö 7
Pernelid, V. Åke E. Fi35,I9
Pernow, Bengt B. U 10
Personne, Jon M. Fi
3,1 19
Persson, Ann U 2
Persson, Annie V. A I
Persson, Börje A. Ju 40
Persson, Carl J. G. Ju
10 45
Persson, E.Yngve SII
Persson.
Einar U 22
Persson, Ernst G. I 20
Persson, FritzJ. H. K 13
Persson,
G. Bertil Fi 16
Persson, Gert LE. Ju 10. Fi 35
Persson. Gustav B.
Ju 34, S II
22, A 17
Persson, Göran A. 123
Persson, Henry A.
U 20 30 36 51, A 12 17
Persson, I.Christina Ju 36
Persson, Inga K. A 2
Persson, Kell H. Kn 15
Persson, Kurt-Inge H
8,1 28
Persson, Lars Bertil Fö 7
Persson, Lars E. H. Fi 36
Persson, Lars H. H 2
Persson, Lena A-M. A 17
Persson, N.Arne K I
Persson, Per 1 27
Persson, Per Gustav Ju 3
Persson,R.Eskil H I 7
Persson, Ragnar Fö 7
Persson, S.Anders V. K 7
Persson, Sigurd F. U 8
Pers.son, Staffan Fi 15.1 9
Persson, Sten U 51
Persson, Sture B 9 16
Persson, Sven G. F. Jo 6 16 18 22
Perstedt. Ulf E. U 30
Peterson, Thage E. G.
Ju 34 56, S 2
Peterson,Tore E.S. I 8 19
Petersson, Bengt-Eve A. Jo
24
Petersson, Bo E. Al
Petersson, Carl-Gunnar I 18
Petersson, Carl-Gustaf Fi
18
Petersson,Gunnar A. B. A 5
Petersson, Hans E. Ju 70
Petersson, Kerstin S 27
Petersson, Olof H. E.
S 2, A 23 26
Petersson, Per-Axel J. O. Fi 30
Petersson, Per M. UD3,FÖ15
Petrelius, Torsten S 29
Petrén, Finn M. A 19
Petri,Carl Axel H. Ju 9,8 II
Petri, Gunnar G. B. Fö7l5,U54
Petrini, K. H. (Hasse) Kn 2
Petrini, Olle Ju 20
Pettersson, A.Georg Jo 21
Pettersson, Alf S. Kn II
Pettersson, Bengt A. G.
A 22,I 18
Pettersson, BjörnG. A 12 17
Pettersson, Eric B.
A 17, 1 3 18 19 28 29
Pettersson, Harald A. 1. 112
Pettersson, Håkan U 42
Pettersson, Karl K 13
Pettersson, Karl-Henrik Jo 20,1 9
Pettersson, N. Allan I. Fi 30
Pettersson, N. Lennart
Ju 66, U 56, Jo 13,1 I 9 29
Pettersson, N.Ove U 23
Pettersson, S. Arne Fi24,A
17
Pettersson, Sten-Åke E. U
30
Petzäll, Ingvar A. 124 29
Peyron, Ulf C. C. Fi 20
Philipson, Lars H. G. U 2 15
Philipson, Leif U 24
Philipson, P. Göran 1 20
Platin, Ulla-Britta A 17
Polstam, K. Åke S. Ju 15 45
Poppius, Hans D. S 7, U 23
Porne, G. Äke U 28
PrawitZjJan
UD 2
Printz, A. Lennart
Ju 45 47
Pripp, Nina M. E.
Ju 34
Prom, Peter F. G.
S 23
Präntare, Bo L. O.
Fi 30
Jo 21 U 54 A 18
Puke, Carl G. M. Pålsson, E. Roland Pårud. NilsG.
Fi 14
Ju 66 Ju 23
Qvarnström, Björn O. (Qviström, N. Jörgen Qwist, LarsS. E.
Rabenius,
LarsE. R.
Ju 54
Radesjö,G.
Wivi-Anne
H 15
Ragnarson,
Per
127
Ragnarsson,
Eva
U 34
Ragna,
Nils E. A.
Fi7
Rainer,
A. Ove Ju
18 45 66
Rambe,
Sven0. F.
A7
Ramström,
DickO.
U 23
Rangne,
Bo
Fö 7
Rangnitt,
F. Harald 0.
Ju 6
Rangrost,
Johny A. P.
A 26
Ranhem,
Lars H.
K 1
Rask,
Andreas
U37
Rask,
Karl A.
Jo 16
Rasmuson, Anders S. H. U 2,1 29
Rasmusson, Anders H 12
Redgert, Jan I. G. S 27
Redvall, Knut L. 19
Regnéll, Carl Göran S II
Regner, Göran I. F. Ju 50
Rehn, L.Gösta S 26, A I 2 17
Rehnberg, K. Bertil
Ju 34, S 2, A 12 IT
Reimer, B. Ingemar B 5
Reinans, Sven A. Knl5,A4
Reinius, Erling U 23
Rembe, Rolf D. Ju 21
Renborg, Ulf B:son Jo 6 16
Rengby, Sven F.N. Ju 8
Rengholt, Ulf N. 16
Renlund,R.Gösta Fi I
Renning, Torsten Kn 12
Resare, Alf C. R. Fi 39
Resare, Bengt C. M.
Fi 2,U 17,1 19 24 Reuterswärd, Anders P.E.
A 12 22
Reuterswärd,Carl R. Fö 5
Reuterswärd, Claes U 36
Rexed, Bror A.
Ju 34 45, UD l,S 2 7 20 26 30
Rey, Lars H. 122
Rhedin, Carl Werner E. A
15
Riberdahl, Curt S. Kn 6
Ribrant,GunnarC. H.
1 1 18 19
22 25
Richardson, N. Gunnar E.
U 24 32
Rickard, Bengt O. K 24 30
Ridal, Håkan Kn 13,1 18
Riedel,GeorgM.L. U 22
Riesenfeld, Harald U 37
du Rietz,
Ulf K 32
Rigbäck, Berndt G. S 4 12
Rinder, K. Lennart S 29
Rindlöw, Leif G. K 5 36
Ringaby, Per-Eric Jo 3, Kn 9
Ringborg,
S. Erland S 7, U 18 40
Ringborg-Walldeck, A. Elsie H 2
Ringdahl, Jan Fi 30
Ringh, Per
Arne Fö 7
Ringholm, Bo I. K. A 17 12
Ringius,Gösta Ju 49
Ringmar,
R. Torgil U 22
Ringstedt,
Nils A. E. H6
Ringström,
Björn M. Ju 10
Ritter,
Kristin M. S 14
Rodhe,
Birgit U 37
Rodhe,
Gösta Ju 26, U 3
Rodhe, Sten U 37
Rodin,
Anders U 34
Rodin,
Göran B 11
Rogestam,Christina U 51
Rollen,
Berit Ju 34, U 49
Rollof,
Sven-Ivar U 48
Romander,
Holger A. G.
Ju 2 10 45 71
Romanus, L.Gabriel Ju 16, H 4
Romanus, Sven E. Ju 20
Romson, Rolf Jo 29, Kn 6
Ronne,
Bengterik U 2
Roos, Birger S 9
Roos, Carl-Martin Ju 62
Roos, Kurt H. G. S 23
Roos, Thorbjörn Kn 6
Rosberg, K.Gustav A. B 1
Rosell, E. Egon Fö 3
Rosell, Lars-Erik U 22
von Rosen, Elsa-Marianne U 46
Rosén, Göta S 10
von Rosen, Hans J. D. Jo 28
Rosén, Nils-Arne U 2 23
Rosén, Nils Gustav K. Fö 12, U 32
Rosén, S.Åke H5
Rosenblad, Esbjörn C. A. UD 2
Rosenblad, Urban S. Fi 14
Rosengren, Arne Ju 23
Rosengren, Bodil S 5, U 30
Rosengren, Karl-Erik B:son Fi 30
Rosqvist,G. Birger K 36, Jo 13
Rosqvist, Nils O. UD 4 5
Royen, Sverre N. H.
Ju 34,S2 3 23.U 48,1 18
Rude, Karl R. S 16, K 30 33
Rudén, Allan N. Fi 7
Rudhe,
Rolf S. U 18
Rudholm,
Sten J. G. Ju 7 10
Rufelt, L.Henry B. U2
Rugfelt,
K. E. Lennart Ju 34
Rullgård, K. Åke 19
Rundblad,
Bengt G. A 1
Rundkvist,
Åsa I 9
Rundlöf,
G. Arne M. Fi 36
Rundquist,
Gerhard LA. I 19 21
Rundquist, Åsa I. U 35
Rundqvist,
Karl-Ingvar A 7 16
Rune, Christer L. Ju 28 33, K 30
Runestam,
Lilian U 46
Runnström,
Hans K. L. Jo 21
Ruong,
Israel U 25
Rutberg,
Britt D. Ju 35
Ryberg,
Marianne U 15
Rydback,
A. V. Lennart S 18
Rydbeck,
Margareta A. S2I
Rydberg, H.Jan A. Ju 64
Rydberg, Karl-Evert H.
Fi43,H 3
Rydberg, N.G.Harald I 18
Rydberg, Olle Ju 9
Rydberg, Ulf Fi 4
Rydbo,
Folke Jo 14 20
Rydén, Jan E. Fi 14, U 2, Jo 2, A 2
Rydén,
N.RuneG. Jo 21
Rydén,
Sven-Erik A. Ju 23
Rydh, Olof
G. G. 16 16
Rydholm,
Björn A 3
Rydin,
Bengt C. K. Ju 24
Ryding,Gunvor
I. K 36
Ryding,GöranP.
G. UD 4 5
Rydstedt,
BoS. Fi4l
Rylander,
Nils B. Ju 56
Ryman,
Jan-Erik I 4
Ryman, Sven-Hugo G. Ju 47
Råby, K.
Gösta U 17
Rånby, Bengt U 23
Räf,
LarsE. K 10
Rönnelid,
Kjell U 24
Rönnung,
Catarina E. M. U 50
Rönquist,
Karl-Axel Kn 4
Rönström, B. Thomas
U 25 54
58,B 12
Sagnert.StigE. Fi 25
Sagrén, K.
Ake Fö 15
Sahlén,
Anders F. Fi II
Sahlén,
Hans U 36
Sahlin,
Eric H 15
Sahlin,
Jan Kn 6
Sahlström,
Sven C. H 2
Salenstedt,
Carl-Rune 1 15
Salin,
Sven U 33
Salomonson,
C. Stig R. Fi 7
Samuelson, StigJ. E. K 6
Samuelsson, G. Yngve S 13
Samuelsson, Kurt O. Al
Sandahl-Håkansson, Christina
U 24
Sandberg, A. Birger U 7
Sandberg, A. Palle G. Fö 7
Sandberg, Elisabeth Ju 34
Sandberg, K.Bertil A 24
Sandberg, K.G.Ulf Fö 8
Sandberg, LarsG. A 17, 1 II
Sandberg, Sten K 12
Sandberg, Sture A. Kn 13
Sandberg, Ulf U 34
Sandblad, Carl-Erik V. S5
Sande,Jens K 10
Sandebring, Hans E. A 17,1 18
Sandestedt, Birger U4
Sandgren, C. Lennart
Ju 45 53,S2 7,U 10 31 39
Sandin, Kenneth U 29
Sandlund,
Maj-Britt L. Ju 34, B 5
Sandqvist, B. Eje G. Jo 5
Sandqvist,
Ingrid R.J. Ju 10
Sandqvist-Örnberg,
Berit M-L.
U 18 40
Sandström, Carl-Eric D. A 19
Sandström,
Carl Olof Fi 19
Sandström,
Kjell H.F. I 19
Sandström,
PerT.M. Ju 20
Sanell,
Åke P. U 20
Sanfridsson,
K. I. Arne U 55
Sanmark,
P. Arvid L. UI3 20
Sanner,
Lars-Erik Jo 9 28
Saretok, Paul K 28
Sarman, Arthur H. U5
von Schantz, K. PhilipG.
Fi 37, U 8 42
Scheffer, C. Gunnar U. Fi 37 40
Schein, Harry Fi 30, U 14
Schele, Märta U 22
Schelin, Bengt A. E. Jo 10
Schelin,
Leif U 39
Scherwin,
Olle U 22
Scheutz,
Claes-Herman Kn 11
Schierbeck,
Per W. Ju 41 56
Schill,
Åke 1. Ju 68
Schmiterlöw,
Carl G. U 18, Jo 2 9
Schultz, Göran O. H. [4
Fi 12 K 14 Ju 56
S5,U 30 A4
Schöldström, G. Arne M. Schönmeyr, C. Richard A.
Ju 62,
Fi 25
Schött, Lars E. Kn 16
Secher,
Jörgen U 37
Schultz, J. Allans. Schurmann, E. Åke J. Schiick, Johan H.
Schyl-Bjurman, Gertrud S
Sedvallson, B.GunnarH. 113
Seger,S.Walter K 29
Segerstedt, Torgny
S 7,U 32,
Jo 9
Sehlstedt, Ossian A. B 7
Selen, Jan Olof K 24
Selin, Nils-Arne Fö 6
Selin, Sven Ju 51
Selinder, Inge U 24
Sellergren, Lars U 22
Sellgren, Rolf O.M. K 1 28
Sellvall, L.Göran Fi 34
Sem-Sandberg, Sverre G. 19
Senning, Claes O. Jo 7
Sernklef, Harry T. W. U 22
Severin, ErikJ. K 2
Shaikh, Naz Ahmed 125
de Shärengrad, C. Allan R. Jo 17
Sibe,Jan U 13
Sidenbladh, Karl H. Ju 71
Sidenbladh, Karl J.E. Ju 52
Sidenbladh, Thomas P. 123
Siegbahn, Bo L. G. 129
Sigeman, Tore 1. A 14
Sigvardsson, Bejron K. G. 19
Silén, Ulla-Britta U 25
Silenstam, Erik U 24
Silenstam, N.Per A. A 2
Silfverberg, Bengt U 36
Siljeström, StenG. L. Ju 3
Sillen, BoS. A. I 18
Silow, C. Ivan H. Jo 21
Simon, Dorothée U 42
Simonsson, Peter M. O. Jo
10
Simonsson,Tord L. W. U9
Simu, K. Birger E. Ju 40
Siven, Claes-Henric A I
Siöalth, G. Birger Jo 6 7
Sjunnebo, K. Ivan L. Ju 56
Sjöberg, Arne Kn 13
Sjöberg, E. Arne K 1
Sjöberg, K. Fredrik V. Fö 3
Sjöberg, K. G. Magnus Ju
55
Sjöberg, Margit E. S 22
Sjöberg, N.Björn V. S 16 24, A II
Sjöberg, O. Torgny Jo 17
Sjöberg, Tage B. Ju 45, S 6 10
Sjöblom, S. Åke 1 12
Sjöborg, N. Elvir Jo 24
Sjögren,
G. Inge G. K 10
Sjögren,
Henrik A. S. U 55
Sjögren,
Kerstin U 24
Sjöholm,
Eric G. R. Fö 10
Sjökvist, Stig A. R. K I
Sjölander,
J. Bertil Ju 14
Sjölin,C.
Stig B. S3I
Sjönander, Bo Jonas
Ju 53, Fi
II, B 2, 126 Sjönell, I. Marianne S 24, Fi 13
Sjönell, P. BengtG. 123 29
Sjöquist, Hans E. S 16
Sjöqvist, Eric G. U 13
Sjöqvist, Erik S. Kn II
Sjöqvist, Gunnar A. H. U 22
Sjöstedt, K. Lennart T.
S 16, K 9 33, Jo 10
Sjöstedt, Karl-Gösta U 24
Sjöstedt, T. H. Christer K 36
Sjöström, Hans U 39
Sjöström,N.Gunnar U 22
Sjöström, Åke B. S 2 3
Sjövall,Thorsten U 3
Skaar, Nils Ju 62
Skala, Björn 1. UD 2
Skalin, E. Douglas S 26 27, Fi 26
Skantz, Anna-Greta
Ju 62, S 1,1 28
Skantze,
Hugo 1 25
Skarell, Gunnar E. A. Fi 23
Skarstedt, Cari-Ivar S.
UD 2, Fö 1
9
Skarvall, Kari-Erik Fö 12
Skedinger, Arne H. E. Fö 6
Skeppare,
Åke LA. U 21
Skjönberg,
Guldbrand K 11
Skoglund, B. E. Folke Fö 3
Skoglund,Caj U. U 35
Skoglund,
Claes G. Fö 14
Skoglund,
E.Roland 121
Skoglund,
Erling Ju 45
Skoglund,
Olof A. U 28
Skoglund,
Owe U34,S31
Skogsberg,
P. Gösta S 8
Skoog,
Karl L. Jo 6
Sköld,
Lars G. Ju 45, U 10
Sköld, Per
I. Jo 3,1 20
Sköldefors,
Walter G. H 7 13
Sköllerholm,
S. Ove J. A 9
Slunge, G. Walter R. Fi26,
A17
Smedmark, Göran G:son B 5 10
Smedsfelt,
K. Sigvard 1 22
Smith, A.
Åke Fi I,U I
Smith.Jan U 37
Snellman, Bo K. 124
Sohlman, P. Michael S. 1 19
Sohlman, Staffan UD
1, B 16
Solberg,
Jarl C. R. Fi 4
Sondén,Jan
A. Fö 7 15
Sonesson,
Bertil H. U 10
Spak,Cari-Anton
Ju 10 31 44 52
Sparring,
G. Lennart K 28
Spendrup, K. Aksel
K 25, A 17 20 22, B 6,1 18
Sprinchorn,
K. Göran Jo 24
Spännar,
E.Gunnar B 14
Spörndly,
Barbro 1. S 19
Staaf, G.
Henning K 17
Stadling.J.OttoV. Fi 18
opaginerad Kontrollera mot PDF
737
Slagg, A. Ivan E. Fi I
Stagh,
Marina L. U 13
StahLlvar FilS
Stahle.
Gun U345I
Stahre.
L.G.Tomas Ju 70
Stangenberg. Harriets.T. Ju 32
Stangvik,
Gunnar U 24
Starfelt,
NilsG. 123
Stargård,
E. Hugo A 5
Stark. Hans O. Ju 74
Stark, K. Birger Ju 45, S 4 26
Starland. Hilding A 7
Stavréus. Sven O.. A. Kn
12
Steen, Göran A. K 23 33
Steen, Jan O. R. A 20
Steenberg, Aage U 2
Slefanson, R. Stig S. Kn 4
Stefenson, Bror P.H. Fö 7
Steffner, BengtG. Ju 17
Stegö, Eskil U 36
Stemme, N.G.Erik 19
Stenbeck, 1. Magnus (Manne) U 55
Stenberg, Bruno Jo 18
Stenberg, Hans O. Ju 62
Stenberg, Nikolaus Jo 18
Stenberg, Oscar Kn 10
Stenberg, S. Härje Ju 32
Stendahl, Anders L:son Fi
4
Steneby, Jan Ju 30
Stenefeldt, Ulf I. Ju 67, U 6
Stenfors, Bo l.L. S8
Stenhem, Bengt U 36
Stening, F. Birger Fi 25, U 14
Stenkvist, E. Arne Ju 43
Stenlund, Francis U 24
Stenman, Bo M. K 19
Stenmark, Bengt-Erik K 33
Stenmark, C. G. Arnold Jo
28
Stenram, HåkanChr.M. UD
I
Stenström, Sture B. H5
Sterfelt, Ove P.E. Ju 18
Stern, Torkel E. Fi 5
Sterne, BengtG. Ju 14,1 12 28, B 7
Sterner, E.GunnarE, Ju 45
Sterning, Sten Kn 10
Sterte, Rudolf H. Fi 15
Stetler, Emil U .36
Stiernstedt,K.JanT. U 31
Stighäll, L.B.Christer A I
Stigstedt, Björn U 21
Stjerna, G. Henry Jo 29
Stjerna. Kenneth H. S 19
Stjernquist. Nils Ju 50
Stjernquist. Per Nilsson U 10
Stjernström. Per Z. H 11
Stolt. Birgit U 37
Storm, C. Olof U 43
Storm Roxman, Karin M. Hll
Strahl,Gunnel U 46
Personregister
Strand, Bengt H. Strand, Karl-Erik
Ju 34 Fö 7 13
Strand,
Kari-Olof G.
K 37
Strandberg,
Margit I. Strandberg. Sten Erik Stranden, Per-Olof
A 1 S 11
I 23
Strangert.
Per0.
Fö 7
Stridsman,Torsten U. K 13, A 10
Strindberg. Per-Olof J. Fö 2. U 39
Ströhm, Bertil A. U 26
Ström. A. Lennart Kn I
Ström. B. O. Gunne A 12
Ström. H.Bertil K 19
Ström. Ivan S. Fi 20
Ström. K. Fingal Fi 14 28, U 10,1 3
Ström, Per L. UD 4 5
Ström, Sven Å. S9
Ström, Turid Ju 35 63 66 67,1 29
Strömberg, Hjalmar K 25 28
Strömberg, Karl-Erik J. 1 25
Strömberg, Rolf E. Ju 14, Kn 9
Strömberg-Lind, Karin E. S 5
Strömblad, B. Charles Rune Fö 3 Strömbäck, Erland H. D.
Ju 9 39 58 71, K 8 27
Strömgren,J.Holger Ju 45
Strömland, Lennart V. E. Ju 9
Sturkell, Cari-Edvard
Ju 39 45 71, S 4
Styrenius, Cari-GustafY. U 54
Ståhl, Ingemar O. L. Fi 30
Stålebrant, Rolf H 13
Stålhammar, Bert E. J. U 38
Stålhandske, O. Lennart Fö
8
Sundberg, Carl Gustaf Jo 20
Sundberg, Ingrid E.
Ju I6,UD l,U II
Sundberg, Kjell U 24
Sundberg, Kjell M. K II
Sundberg, Kurt M. A 18
Sundberg, L. Nore I II
15
Sundberg-Weitman, Brita F. Ju 30
Sundblad, K. Erik Ju 56
Sundblad, LarsG. K 1
Sundelin, Berit B 10
Sundelin, F. Bernhard 1 12
Sundelin, Åke Kn 3
Sundgren, E. Roland U 32
Sundgren, Lars J. Fi 4
Sundin, Ake H3
Sundkvist, K. R.Tage HI3,Kn9
Sundkvist, Leif U 12 55
Sundling, Sylvia M. Ju 45
Sundman, Per-Olof U 12 52
Sundmark, Boy. S I
Sundquist, A. Åke H2
Sundqvist, Allan U 30
Sundström, BjörnG. U 13
Sundström, E. Thorsten S
29
opaginerad Kontrollera mot PDF
47 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4
Sundström,
John U 23
Sundström,
Kerstin M. H 14
Sundström, M.Gudrun
Fö 2,Fi 26, Jo 14,1 25 Sundström, Monica E.
Fi 21, Kn
13
Sundström,
Olof G. A 2 17
Sundström, S. Åke A. U 5,1 25
Sundström,Torsten K 26
Sundvik, K. Ivar U 21
Suneson, Karl-Henrik A. Fö
10
Suttner, Georg U 42
Svahn,
Hans L. 121
Svalberg, Gösta U 46
Svanberg, R.Agneta S 19
Svanberg, U. Ingvar A 3
Svanborg, Alvar S 27
Svanfeldt, Göran H. U 20
Svanström, K. Ivan H. Ju 5, Kn 16
Svantemark, Lennarts. T. K 25
Svantesson, Gustav U 42
Svartvall, B. L. W. Bertil K 34
Svedberg, A. Lage Jo I
Svedberg, Erik D. Ju 15
Svedberg, Jan A 4
Svedberg, Kari-Erik I 26
Svegelius, Lennart U 22
Svegfors, Mats U 40
Svenke, J.Erik K. 1 17
Svenningsson, S. Levi H. S 5, U 24
Svenonius, Per H. 1 9
Svenonius, Rolf H. S8
Svenson, Göte
Ju 53, B 2 15 16, Kn 1 4
Svensson, Allan U 34
Svensson, Anders U 39
Svensson, Bengt Å. G. Kn 4
Svensson, Börje A 25
Svensson, C. Bertil Fi 41
Svensson, C. Gösta Fö 6
Svensson, Ella U 24
Svensson, ErikO. K 13
Svensson, Evert 1. Ju 16
Svensson, Gunnar U 49
Svensson, IngeG.
S II 13 22, A 23
Svensson, Ingvar K. F. S4
Svensson,Jörn 1 12 23
Svensson, Karl-Eric Ju 45
Svensson, Kjell R. Jo 13,1 4, B 6
Svensson, Leif A. All
Svensson, Nils-Eric Ju 64
Svensson, Olle F. S.
Ju 20 50 54, Fi 30
Svensson, RogerG. 1. U 18
Svensson, S. Börje F. Jo 14 29 31
Svensson, S. Erik Ju 56, H 13
Svensson,S.Gunnar U 54
Svensson, S. 1. R. Erik B
5 8
Svensson,
Stig R. Fi 27
Svensson,
Sven U 3
Svensson,
Sven H. 125
Svensson, Sven Åke Jo 24
Svensson, Åke E. F. Ju 9
Svenungsson, Arne A. D. Kn
I
Sveri, KnutO. Ju 12 13 18 26 45
Sverne, Tor E. S 4
Svärd, Stig U 38
Svärdström, Karl-Fredrik Jo 16
Swahn, Georg G. H. A 19
Swahn, Jan-Olov Ju 41
Swanson,Owe B 6
Swarén, Ulla M. Ju 39, S 29, Jo 5
Swarting, Sven E. V. H 13
Swartling, Anders J. A. Fi
27
Swedborg, Erik H. Jo 16 23
Swedner, H. H. R. Harald
U 12, A4
Swenson, DagC.W. S3
Sylvén, N. Edvard H. Jo 12 28
Säkk, Kari Jo I 4 16
Sälde, K. A. Henry Ju 25, S 27
Sälgström, Leif U 36
Sävborg-Lundgren, Görel U
34
Sävenstrand, Inger E. S
19
Sääf, Birger U 39
Söder, Karin A-M. U 13
Söderberg, Bengt W. S4
Söderberg, Bo K. G.
U 23, H 10,1 19
Söderberg, Ewert 13 26
Söderberg, Jan Jo 13
Söderberg, Johan I 16
Söderberg, Karl U 40
Söderberg, PerOlof K 32
Söderberg, StigJ. F. I 10
Söderberg, Åke M. Fi 15
Söderblom, Monica C. S 12
Söderbäck, Helmer U 38
Södergren, Gösta K 34
Söderholm, Valdemar U 22
Söderlund, A.Göran Ju 10
Söderman,S.Olof Jo 2
Söderqvist, Bengt O. A. S
2 28
Söderström, Bengt H. T:son
B 7 12
Söderström, Erik V. Ju 65
Söderström, Kurt l.W. Kn
15
Söderström, N.Torsten 126
Söfelde, Karin 13 15
Sönnerhed, N. Gunnar Ju
31
Sönnerlind, Kerstin 1. U
44
Sorensen, S. Ingemar K. Jo
7
Sörenson,Torsten N. U 16
T
Tagg, Philip
U
22
Takman, John 0.
1
17
739
Tallroth, N.Börje A 1
Tamfeldt,
BengtG. Fö 8
Tammelin,
Lars UD 2
Tammelin,
Paul A. V. K 31
Tancred.
J.Bengt O. Ju 19 39
Tapper,
Kari-Herman U 22
Tegnér,
Per A. A. 1 II
Tegnhed, Lars A. Kn 4
Telestam,
Gösta L. Fi 16
Tell,Olof
W. U 44
Tenbrink,
Anne-Marie A 19
Tengelin,
Sten E. U5
Tengroth, BengtT. 1 13
Tengroth, Kari-Erik
Ju37,H 13, Kn 3
Tengstam, P. Anders S 2
Tengvall, Ingalill M. S 21
Tengwall, Sven-Erik G. Ju
44
Tennberg, Klas U 23
Ternemar, J.Tommy Fö 5
Ternryd, Carl-Olof K 14 25
Ternström, Anders U 51
Ternström, Olov UD
4 5, H 9
Tersmeden,G. Erik H 1
Terstad, I. Gösta A. Fö 5
Teveborg, Lennart U 22 36
Thalén, Bo D:son K 8
Tham, Cari C. W.
Ju 64, U 10,1 23
Thelin, K. Hugo Jo 17
Theorin, K. Maj Britt Fö 15, H 13
Thomaeus, Bertil E.R. Fi 19
Thomasson, Björn E. U
31 33
Thomasson, Lars M. U 25
Thorell, K. Arne B. K
1 28 29
Thornell, Anders B. Fi 18
Thorngren, S.Bertil Ju 14
Thornstedt, Hans G. Ju 1 8 12 45
Thornström, J. H.Torgny K 33
Thorsell, Siv M. S5,U30
Thorsell-Eriksson, Ingalill U 34
Thorsén, E.H.Olov I 19
Thorsson, Inga
UD 1, Jo 13, B 16, 123
Thorstenson, R.Billy S 5 6 17
Thorstensson, Per-Gunnar H. Fö 5
Thoursie, Kerstin U 34
Thufvesson, Bengt E.
Fö 2, K 14 24, A 1 17, Kn 4 13
Thulin, C. Nils-Åke U2
Thulin, Einar E:son Fi 12
Thulin, Karin U 46
Thun, K. Ragnar U2
Thunander, Karl Axel U 22
Thunberg, S. Anne Marie Ju 64
Thunberg,Torsten I. S 21
Thunborg, Anders I.
Ju 53, UD 2, Fö 15
Thunell, Jörgens. 14
Personregister
Thunved,
Anders E.
S4
Thurén,
Torsten
U 45
Thuresson,
ErikO.
H 5
Thurhagen,
Ruben
H 9
Thyberg,
P.Erik
Fö 13 15
Thyberg,
P.Jan
I 4 13
20
Thyblad,TomF.
F.
Ju 45, s m
Thyrenius,
Ingegerd
U 22
Thärnström, Kenny U. H.
Ju 5
Thörn, Lars-Olof Fi 5
Thörnberg, Ove V. 1 16
Tiberg, Lennart F. Jo 16
Tiby, K. Ivar U 31
Tidblad, BengtG. V. I 15
Tidefelt, J.Sune Fi 18 27,1 1
Tiderman, Gunvor E. Ju 45
Tiger, BoS. K 29
Tilert, C. Reidar Fi 38
Tillfors, Lars T. L. Ju 34
Tjernström, Sune U 49 55
Tjällgren, PerOlov L. K 36
Tjörnemo, Carl-Erik A. Fö 7
Tobé, Erik 1. B 3 13
Tobisson, Lars F.
Ju 56, Fi 27, U 10
36, A 23
Toll,J.Magnus Jo 20
Tollin, Sven U 44
Tomner, J. Sigvard A. 1 29
Tomson, Bengt U 34
Toner, E. Mari-Anne S 19
Torbacke, Jari U 44
Torfgård, Sven H. C. Fö 6
Torgils, A. Gunnar Ju
27, K 16
Torisson,Tord Å. 127
Tornberg, E. A. Gunnar K 22
Tornborg, Curt G. F. U 58
Torstensson, Lennart G. B.
A 4
Tottie, Lars W. Ju 16
Trana, Folke K. E. Jo 3
Tranell, Olof H6
Trankell, Arne A 4
Troedsson,Ingegärd Ju
34, S 4
Tröst, Jan L. E. Ju 16
Trotzig, Birgitta U 37
Trotzig, C. Fredrik J. Ju
10, Jo 5
Trotzig, C. J.Gustaf U 54
Trozell, Bertil U 36
Tryggvesson, G. Rune Al
Träff, Sven-Olof A. 1
24, Fö 14
Tullberg, H.Bertil Ju 37
Turesson, Bo
Ju 14, 1 28, A 3
26, B 5 8
Tydén, Christian F. A 24
Tysk, Gunnar 1. Ju 47
Tågmark, Sven G. Ju 56, Jo 6 14
Tägil, Sven O. Ju 36
Törnblom,Sten U 24
Törnell, Inga-Britt Ju 28 33
Törneman, J. Algot G. Ju 21
Törnquist,
Harry E.
S 29, U 2, Jo 2 9, A 15
Törnquist,
Leif J. O. Fö 5
Törnqvist, Gunnar E. A
1 10
Törnqvist, Karl-Erik Ju 18
Törnroth, N. Lennarth H I
Törnström, Kjell U 24
Törnvall,
Peder H.
Kn 17
U
Uggla,
Claes A.
Ju 29
63, H 1
Uggla,
G. Inga-Lill
S 7 14
26
Uggla,
Karl-Lennart
Ju 34,
Fi 7 28
af
Ugglas, G. S.Bertil A 17
Uhler,
Jan E.
122
Uhlin,
J.Åke
U42
Uhlin,
Karl-Erik
Fi 2
Uland,
Ulf L.
K 31
Ulander,
LarsG.
H 15
Ulfhielm,
Monica H.
V.
Ju 34,
Fi 32
Ulfward,
E. Bertil
A 13
Ullberg,
Sven G.
A 15
Ullberger,
Kurt
U4
Ullenhag,
Jörgen
U34
Ullsten,
S. K. Ola UD 1 2 5, B 5 8
Ultvedt,
Per-Olof
U42
Ulveson,
H.N.Ingemar U 18
Ulvfot,
Benkt H.
Fi37
Ulvhammar,
E.E. Bi
rgitta
S 2
Unckel,
PerC. G.
Ju 56
Unghagen,
Harry
K 29
Unnerbäck,
K. E. Ey
vind
U 4
Utberg,
Rolf F.
K 32, A
19
U 25
Utsi, Lars
K
19, Fi
14
Ju 10
U 37
Ju 45, S
5
A 15
U 37
Jo 4
121
Vahlberg, Gustav E. Vallerö, Rolf A. T. Vallquist, Gunnel
Valtersson, Bert E. Vasseur, ErikJ. E. Vennberg, Karl Verständig, Sigmund
Vessby, Erik J. M. Vestin, F. E. Margareta
Ju 34, U 31
20 30 36 38
H4
K 25
S 19
Ju 58
Ju 53, B
2
Fi 30,1
5 25
Fi2l
K38,Fi2l
Vestlund, A. G. (Gösta) S 10, U Viberg, Stig-Olov Vieweg,
Lars 1. Viklund, Margareta Vilhelmson, Äke Vinde, Pierre L. V. Vinell, LarsG.
Vinge, Per-Gunnar Vinthagen, Rolf
Virdebrant,
Cari-Erik B.
U42 52
Virdesten,
StenG.
Fö 5
Virgin,
G, Ivar
Fi 21
Vogel,
Lorentz W.
Fi 14 28
Vogt,
Viktor L.
S 2
Voss,
Bertil G. P.
K 30, U
5
Vrethammar,
K. Harald
A5
w
Wachtmeister, Hans W. A:son
Ju 59 Wachtmeister, Knut G. N.
Ju 72,K 38
Wachtmeister, Nils E. G. K 34
Wadbeck, Wilhelm U 38
Wadell, Ulla G. S. A 23
Wadensjö, Eskil W. A 2
Waern, Per Axel H 13
Wagner,G. F.Wilhelm
Fö 9, K 7 26 34 35
Wahlberg, E. Marianne Ju 34
Wahlgren,E.Göran Fi 5
Wahlgren, U. Iwan B. S 18
Wahlström, Bror A. Ju 16
Wahlström, J. Klas E. Fö 7
Wahlström, Per K. V. Kn 11
Wahlström, Stina M. A 4
Wahlström, Tommy U 24
Wahrby, Hans O. U8
Wahren, Cari E. T. UD 1
Walander, Anders Fi 27
Walander, Håkan I. S
13, A 23
Walberg, Sten S. Fi 18 31
Walck, K. Janne Fi 38
Waldén, G. Louise Ju 34
Waldenby, Torbjörn Ju 56, I 12
Walin, Gösta A. Ju 56
Wallberg, Klas H.S. S 26, A 13
Wallberg, Ursula Ju 23. U 5
Walldén, G. Rudolf Ju 41
Walldin, Carin U 38
Wallén, Per-Edwin M. Ju 13 26
Wallenberg, Jari-Erik S 13
Waller, Tage E. U2
Wallerius, Olof H 1
Wallin, Alf G. Jo 9 11 27
Wallin, Allan Ju 53, I 6
Wallin, H.Roland 122
Wallin, John-Olof A. K 40
Wallin, M. Margareta (Greta) S 6
Wallin, Nils K 32
Wallin, Per J. Ju 30
Wallin, Sten-Erik J. Jul4,Jo24
Wallin, Åke Kn 10
Wallman, Folke V. I 25
Wallmark, Nils S. B. U 13
Wallner, Calle J. A 19
Wallner, Helmer Ju 37
Walter.T.
Viking
U 17
Waltersson.
Bert
U 24
Wandén,
Stig
U 36 58
Warby.
Elsa M.
U 30
Ward.
Bengt
U 45
Ward, Kurt K. B. S 2, Kn 4 10
Waren.sjö. J.A.Folke Jo 29
Warholm, M. Birgit Ju 62
Wass, Lars A. 1 15
Wassén, Brita E. Fö 5
Wedar, Folke U 22
Wedel, Bengt U 44
Wedell. N.Gunnar 19 29
Wedin. NilsJ. S 28. K 38
Wedmalm. Per O. R. S9
Wehlin. Sven I 3 18
Weibull. G. Lennart Fi.30
Weibull. Ma/lin C. U 40
Weidstam. Äke Ju 27
Weinehall. Lars E. J. Ju 56
Weinz. Erik U 10
Welander. Gösta Fi 33
Welin. Einar I 6
Welinder, P. E. Carsten Fi 2
Wellenius, Lennart U 23
Weman,Gunnar U 37
Wemminger, Lars V. U2
Wendel. Folke L.Å. Fi 30
Wendel. Sven G. 19
Wendt. Curt A. G. Jo 21
Wenker. Stig-Eric Jo 8 21
Wennberg, Ulla U 42
Wennerberg. Sigfrid B. S
9.1 23
Wennerfors. Alf A:son Fi 4
Wennerholm, Peter H. B. Fi
17
Wennerhorn. Karl Otto L.
Fö 2, K II 19
26
Wennerström. Ragnar Fi 30
Wennström, Gunnar S 26 2, U 35
Wentz,
Nils O.
Ju 5.S
24
Werbell,
Bror 1.
Fi 26
Werding,
Jan A.
Fi 5 18
Werdinius,Claes
A.
Fi 33
Werkö,
Lars
S28
Werner,
Gösta
U 14
Werner,
J. Bertil H.
Ju 22 32
Werner,
LarsH.
A 17
Werner,
N. Mårten S.
Fö 10
Werner,
Odd
U 22
Werner,
Ulf CL.
Fö 4, Fi
28
Wessberg,
Göran
Fö 7
Wessel,
Jan
K 12
Wessén,
E.Vilhelm A.
Jo 29, A
25
Wessman,
Sven A.
U 22
Wessman,
Yngve
K 12
Westberg,
H-O. (Olle)
Fi33,
A 26, Kn
17
Westberg,
Sven
U 2
Westberg,Swen
E.G.
Jo 7
Wester.
Jan Ju 45. U 36
Wester, Kristina S 5
Westerberg.
ErikJ. Fi.30
Westerberg.
Lars G. I. A 9
Westerberg. Sven H 9
Westeriind.ErikA. K 10
Westerlind, N.Peter Ju 23
Westerlund, S. Harald 14
Westeriund, Uno U 33
Weslerslåhl, H. Jörgen
Fi 30, U 55,A I
Westin, Aina V. H. A 24
Westin,Gunnar A. E. U4
Westin,J.Olle Fi 38
Westlin,
E. Arne Jo 14, A 7, 1 17
Westling, Otto J. A 7
Westlund,J.Georg K 31 34
Westman,
Helny 1. Ju 34
Westrup,
C. Richard U 24
Wettemark,OskarG. Fö 7
Wetterberg,
Gunnar Ju 56
Wetterberg,
Ulf U 36
Wetterblad,
R. IngmarT.
Fö 8, U 22 Wettergren, B. M.Elisabeth B 16 Weiterhall,
Sven C. E.
Ju
14,Jo24, B 12
Wetterholm, Bengt A. W. 19
Wiberg, G.
Lennart E:son Ju 3
Wiberg, N.
Ola R. Fö 8
Wiberg,
Ragne Ju 56, H 13
Wickberg,
Arne W. K 28
Wickbom,
Sten G. B 10 II
Wickbom,
Torsten A. U3
Wickman,
H.Krister Fi 11
Wickström,
BoG. Fi 30
Wictorsson,
Karl-Eric A. S 2 28 Wictorsson, Äke V.
Ju 68, S 17. Jo 16 21
Widding, N. ÅkeW. Ju 9, Fi 22
Wide, N. Gunnar Ju 45
Widegren,
Björn G. Ju 5
Widell, C.
Gösta Jo I
Widell,
Lennart G. 1 13
Widén, K.
A. Ingvar
Jo 9 12 16
23 29
Widerberg, Bertil R. Jo 7 10
Widgren,
Jonas O. A 4
Widman,
MonaG. U-B. S 27
Widmark,
P. Sverker V.
Fi 15 20
33 36, U 5
Wiebe,StigW.O. K 9 17
Wiege, Lars B. U5
Wieslander, K. H.Bengt U4I,H7
Wigardt, Hans G. T. Fö 2
Wiggen, Knut U 22
Wigur, J.T.Rolf Fö 13 15
Wiik, Curt H. 122
Wijkman, Anders l.S. 1 17
opaginerad Kontrollera mot PDF
48 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 4
Skr
1975:4
742
Wijkman,
E. Gunnar B.
U 2, Jo 9
Wahlberg, Rune
U 22
Wik,
Lars
U 36
Wååg, Nils Erik
1 17
Wikberg,
J.Axel
Jo 3
Wängberg, Hans-Åke
Ju 38,K
11
Wiking,
Barbro
U 24
Wärme, Ulf B.
H II
Wiklund,
Bengt O.
Wärnberg, ErikG.
Fi 18
Ju 20 31,
U 13,A
12
Wärneryd, Bo
U 3
Wiklund,
Karin
B 5
Wärneryd, Karl-Erik
U 5 55
Wiklund,
S.A.Daniel
Wärneryd, Olof 1.
K 24, A
1
Ju 7 22 45, S 4
Wästberg, Per
U 12
Wiklund,
Svea S. S.
Ju 6, S
26
Wästfelt,TomH.
U 44
Wikman,
C. Gunnar
S 2,A 13
Wikman, L.
Åke
Jo 21 30
Wikrén,
R.O.Gerhard
Y
Ju
31,A 7
16
Yngvesson, Nils H.
B 15
Wikstrand,
Rolf A. I.
U 10,
, A 18,
122
Wikström,
C. Arne
Ju 17 22
Z
Wikström,
HansF.
U 23
Zeime, Claes A.
Ju 22 45
70
Wikström,
Harry J.
B 14
Zetterberg, Jan
U 46
Wikström,
Jan-Erik
Zetterblad, Ulf
S 2
Fi 30, U 36 48
ZetteHund, Sven
U 24
Wikström,
K.Arne
Ju 45
Zetterquist, Urban G.
U 15 40
Wikström,
Solveig R.
H2
Zetterquist-Qwerin, Agneta E. E.
Wikström,
Äke
B 10
S 18
Wilander,
Sven E.
S23
Zetterslröm, Harald
U42
Wilhelmson,
LarsE.
Ju 31
Zetterström,
Rolf O. F.
U 10
Wilhelmsson,
A. Börje
S 11
Zetterslröm, Sven N.
Fi 17
Wilhelmsson,
Arne E.
Ju 17 24
Zetterström-Lagervall,
GerdM.
Wilhelmsson,
Bengt V.
S 12
S 30
Wilhelmsson,
K. Hans B
I 23
Wilken-Ferm,
Birgit
B 10
Å
Willart,
N.Bo
Fi 12
Åberg, C. Anders
129
von Willebrand,
Karin M
Fi25
Åberg, Carl Johan
Wiilén,
S.Kristina (Kerstin) A 17
K 25 28,
Fi 26,U 5
Willig,
Anna
S 30
Åberg, Ch. Georg
Jo 4 7
Wilow, Kay
Gunnar A.
U35
Åberg, Fritz A.
B 3 15
Wilson,
Sven T.
Ju 21
Åberg, Gertrud
U 3
Winberg,
Henrik
K 26
Åberg, Gunnar
1 16
Winberg,
S.Håkan
Åberg, Hilding
Ju 58 62
Ju 45,1
Fi 30,Kn4
Ågren, Carl-Henrik
Jo 16
Winéus, BengtG.
Fö 8
Ågren, Enar
1 13
Winqwist,
Carl-Henrik
U 5
Ågren, Lars
Winther,
S.l. Eva
A 17
S 29, A
17 18 26, B 4 16, 1 18 29
Wirén, ErikT.
A 1
Åhlén, Lars
Ju 46
Wirmark,
B. David 1.
UD 3
Åhrén, Anders
Jo 18
Wirtén,
Rolf G. S.
Jo 8, A 4
Åhström,
N. Åke A:son Fi 5
Wisén,
Jan H.
B 15
Åkerblom, DickM.
U 30
Wistrand,
Birgitta M.
S23
Åkerdahl, Magnus F.
Ju 24
Wittorp,
I.Birgitta
Ju 16,S20
Åkerfeldt, Sven Eric
Jo 13
Wivstad,
0. Ingvar
14
Åkeriind, AllanJ.G.
S 1
Wohrne, Vulf
0.
1 16
Åkerlund, Hans E.
A 26
Wolrath,
E. Birgitta
U2
Åkerlund, Henrik
Ju 6
deWoul,BertT.
Ju 10 57
Åkerman, N. Håkan
Jo 29,1
2
Woxén,
Ragnar
U 1
Åkerström, Olof
U 42
Wranghult,
HansO.
Ju 13
Åkesson, Hans O.
Ju 16
Wredenfors,
H. E. Walter I 25
Åkne, L.Roland
Ju 21
Wrigert,
Anders
U36
Åman,0. Valter
Ju 72,A
6
Wulff,
Kurt E.
Fi5
Åmark, Sven O.F.
K 12
Wulff, Torgil
H.
UD 2
Ångström, Rune T.
I 12 17
743 Personregister
Åqvist,N. ErikM. U 14
Åriin-Jussil, Ingrid S. B 16, Kn 4
Åsander, Sven G. K 20
Åsberg,
Christer U 37
Åsbring, Lars-GöranG.
Ju 33 38, B 5
Asgård, Bo H. Fö 6
Åsling,NilsG. A 17
Åstrand, Göran S 26, Kn 5
Åström, BirgerC. G. B 3
Åström, C. Sverker Ju 53, UD 2
Åström, Kjell U 48
Åström, Lars-Åke E.
UD l,S726,A II
Åvall, Sven K. Ju 24
Ö
Öberg, Alf K 13
Öberg, Bernt S 17
Öberg, N.P.Kjell A 4
Öberg, N. Sture Ju 64, A I
Öbrink, Kari Johan U2
Ödman, Margot E. S 24
Ödman, Mats O. U2
Ödner, E. P. Sture 1 26
Öh, E.Tage 1 18
Öhlund, PerT. U 40
Öhman, Anders R. Ju 24
Öhman, Frank G. H. H 14
Öhrn, J.Bruno K 1 3
Öhrn, K. Joel G. Ju 57
Öhvall, O. Bertil Kn 9
Önnesjö, Mats S. G. B 6
Örn, Claes H. G. Ju 50
Örne,Ingegerd U 48
Örtengren, Jan Henrik Hll
Östensson, Olle I 21 25
Öster, Kari Olov Ju
37, Jo 5 23
Österberg, David V. U I
Österberg, Gunnar R.
H 3,A 17,1 10 26
Österberg, Olle U 30
Österberg, Rolf V. Fi30,15
Österblad, J. Ivan Fö 7
Österdahl, Lars-Erik O.
Fö 7
Österiing, A. Olov (Olle) U 51
Österiund,TordH:son Ju
10
Östling, Olle 1. Ju 23
Östling, Sven K 28
Östlund, Hans-Erik U
26 45, A 17
Östlund, Harry U 24
Östlund, John O. A 17
Östlund, Zolo U 23
Östman, AlvarG. Ju 53
Östman, LarsJ.O. Fi 26
Östman, Lena H8
Sakregister
till kommittéer
ADB
se Databehandling
Affärstidsnämnden
H 4
Affärsverk
I II
Aktiebotag
Ju 74
Aktiemarknad
Fi 5
Alkoholistanstalter
S25
Alkoholmissbrukare
S 12
Alkoholpolitiska
utredningen
Fi 4
Allmän
försäkring
S22
Allmän
ordning
Ju 68
Allmänna
handlingar
Ju 15
Amanuenser
U53
Andlig
vård
U57
A nimalieproduktion
Jo 22
Anonymitetsskydd
Ju
120,54,61
Anstattspersonat
Ju 51
Anstaltsvård
S 12
Anställningstrygghet
A 6
Ansvarsnämnden
S23
Arbetare
Fi 6
Arbetarskydd
A 21
A rbetarskyddsslyrelsen
A 15
Arbetsdomstolen
A 6
Arbetsförhållanden
K 33
A rbetsgivara
vgifter
A 23
Arbetsklinik,
Statens
A 19
A rbetslöshetsförsäkring
A 23
Arbetsmarknad
Anställningstrygghet m. m.
A 6
Arbetsförmedling
A 23
Arbetsmarknadsutbildning
A 12
Byggsysselsättning
A 20
Jordbruk och trädgårdsnäring A 25
Skyddat arbete m. m. A 18
Sysselsättningsutredningen A 17
Utredningsverksamhet A 2
Arbetsmiljö A 7, 21
Arbetsrättskommittén A 9
Arbetstid K
29, H 4, A 16, 24
Arbetsvärd A 19
Arkiv U 6, 44, Kn 2
Arresiplatser Ju 49
Artistbeskattning Fi 24
Arv Ju 4, 16, 20
Arvsskatt Fi 18
Assistenter U 53
Atomenergi I 4, 17
Auktorisation Ju 65, H 6
Avbetalningsköp Ju 23
Avbytarutredningen Jo 23
Avfallshantering Jo 11
Avgiftssystem Ju
14, K 3, I 24, 26
A vtatsgodkännande Fi 29
Avtalsrän Ju 19, 62
B
Bakteriologiska laboratoriet S 15
Bankväsen Fill, 16
Se även Kreditväsen
Barna- och ungdomsvård
Barnmiljöutrednlngen S 20
Barnomsorgsgruppen S 19
Barnstugor S 5, 22
Fosterbarnsutredningen S
6
Försöksverksamhet S 10
Skolans inre arbeie U 24
Socialutredningen S 4
Barnstugeutredning, 1968 års S 5
Befordringsförfarande Fö 4
Befäl Fö 9
Begagnade föremål H 14
Behandlingsforskning Ju 18
Behörighet K 9, U 34
Bekämpningsmedel Jo 14
Beredskapsarbete A 18
Beredskapslagar K 4, Fi 22, H 12
Beredskapslagring H 13
Beslag Ju 54
Besvärsorganisation S 24
Betalningssystem Fi 16
Betygsutredning, 1973 års U 39
Bibelöversättning U 27, 37
Biblioteksersättning V 12
Bilarbetslidsulredningen K 29
Bildskivor Ju 67
Bilister Jo 30
Biluthyrning K 27
Biocider Jo 14
Biståndspolilik UD 3
Boendeutredningen B 5
Bolagsform Ju 74
Bostadsförvattningsutredningen Ju 65
Bostadshygien S 29
Bostadspolitik
Boendeutredningen B 5
Bostadsbeskattning Fi3l
Bostadsfinansiering B 2,8
Bosfadslilläggsgruppen B
10
FN:s konferens om bostads-
och bebyggelsemiljö B 16
Låneunderlagsgruppen B I
Se även Byggnadsväsen
Bostadsstyrelsen B 15
Bostadsuppvärmning Ju 37
Bosättningslåneutredningen S 17
Brandförsvar Kn 12
Branschstruktur H II, 14
Bromma
flygplats K 26
Brottmål Ju
13, 20, 22, 61
Brottsbalken Ju 26,55,69, Fö 10
brottsförebyggande
rådet Ju 45
Brottspåföljder Ju 25, 42
Brottsskadeutredningen Ju 71
Brottsutredning Ju 54, 57
Budgetering Fö 7
Buller K II. 33
Butikskoncentration H 2
74.5
Sakregister
Bygglagiit
redningen
B 3
Energifrågor
Byggnadstags.stiftning
B 13
Elutredningen
1 8
Byggnadsriisen
Energiinformation
1 27
Byggnadsindex
Fi 8
Energipolitiska delegationen
Ju 53
Installationsbranschen
1 6
Energipronosutrednlngen
I 12
Internationella byggnadskomm
Itlén
Energiprogramkommittén
1 23
I 7
Energirådet
Ju 56
Bostads- och planmyndigheter
Energisparkommittén
128
B 15
Kärnkraftverk
I 4
Sysselsättning
A 20
Naturgas
120
Upphandling
Fi38
Oljelagring
H 13
Byggsysselsättningsdelegationen
Ransoneringslagen
H 12
A 20
Vattenkraftutbyggnader
B 7, 12
Båtsport
Jo 10
Värmeanläggningar
Ju 37
Börslagstiftning
Fi 5
Engångsbelopp
Fi25
Bötesstraff
Ju
17,
42
Enskilda vägar
K 13
Entreprenörsanställda
S 16
C
Erlander. T.
UI9
Civilförsvar
Kn
3
ERU
A 1
Etableringsregler
Ju 66
D
Europarådsstipendier
Ju 12
Dagstidningar
Fi30
Europeiska patentkonventionen
H 1
Dalälven
B 7
Exekutionsväsen
Kn 16
Dansarutredningen
U 46
Exportutbildning
HIO
Databehandling
Expropriation
Ju 65
DAFA m. m.
Fi35
Dataarkivering
U 6
F
Dataindustri
I 9
Factoring
Ju 33
Datasamordningskommittén
Fi2l
Familjedaghem
Fi26
Länsstyrelserna
Kn 13
Familjeföretag
Fi 18
Medicinsk information
S 18
Familjelagssakkunniga
Ju 16
Rättsväsendet
Ju 10
Familjepolitik
S 5, 17, 19,
20,22
Delegering
B 15
Fartygsinteckning
Fi
3
Delgivning
Ju 32
Fartygskreditgaranlier
126
Demokrati
Kn 5
Fartygsmiljöutredningen
K 33
Detaljhandel
H 2
Fartygsvrak
K 16
Dikningsföretag
Ju 14
Fastighetsbildningsförrättningar
Disciplinstraff
8 23
B 14
Distributionsutredningen
H 2
Fastighetsdata
Ju 59,
Kn 13
Distriksindetning
Kn 16
Fastighetsdomstolar
Ju 38
Djurskötsel
Jo 22, 1 15
Fastighetsförvaltning
Ju 65
Doktorandstipendier
U 53
Fastpriskommlttén
Fi 38
Dokumentation
U 32
Feriehem
S 5
Domare
Ju31
Ferieresor
U33
Domstolar
Ju 31,
44, A
6
Film
Ju 2C
1, U
14
Domstolsstyrelseutredningen
Ju 52
Finska gränsen
Ju 40
Drivm
edelsförsö rjn ing
H 13
Fiskeavgift
Ju 14
Drottningsholms
kungsgård
Fi34
Fiskerinäringen
Jo 4,
7
Dödsbegreppet Dödsbo
S30 Ju 4
Fiskevattensutredningen, 1973 års Jo 21
Flygkontrollsystem K 35
Flygplatser
K 26
Flygtrafikledningskommittén
K 8
E
FN-konferenser
UD 1
l,B
16
Ecklesiastik
indelning
Kn 17
Folkbokföring
K 17
, Fi
17
Eftergymnasiala
studier
U 10
Folkhögskoleutredningen
U 38
Egendomsförvaltning
Fi 2
Folkpension
S 11
Egnahemsfastighet
Fi27
Folkrätt
UD
2
Ekonomisk
politik
Fi 26
Fondbörsutredningen
Fi
5
Ekonomisk
utbildning
H 10
Fondmedel
Fl
3
Ekonomiska
föreningar
Ju 74
Fordonsuthyrning
K 27
Ekonomiska
sankiioner
Ju 42
Forskarutbildningsutredningen
U53
Ekonomiskt
försvar
Forskning
Jo 17, H3, 12,
13, 1
25
Energiprogramkommittén
123
Elektriska
anläggningar
1 2
Forskningsavgiftskommittén
1 24
Elevvård
U 24
Framtidsstudier
Ju
36,64
Elkraft
B
12,
18
Kriminologisk forskning
Ju 18
Emåutredningen
Jo 24
Medicinsk teknik
U 17
Miljöforskning Jo 15
Regional utredningsverksamhet A I
Skogsforskning Jo 27
Social forskning S 7, 26
Teknisk forskning LJ 23
Trafikforskning K 5,6
Forskningsrådsutredningen U 32
Forskningsstipendier Ju 12
Fortbildning U 26
Fosterbarnsutredningen S 6
Frakträn Ju 27
Framtids/orskning Ju 36, 64, U 32
Fredsorganisationsulredningen Fö 2
Fri-
och rättigheter Ju 50
Fritidspedagogulbitdning S 5
Fritidsverksamhet
S 5, Jo 3, 10
Frivårdsdistrikl Ju 43
Fullföljdsrält Ju 38
Fyrverkeripjäser I 14
Fysisk riksplanering B 4
Fängelsestraff Ju 69, Fö 10
Färdtjänst Fi 26
Förband Fö 2
Förenade fabriksverken 1 11
Förenings- och förhandlingsrätt A 9
Föreningsskatteulredningen Fi 24
Färetagsdemof:rati
Fi 14,
28, A 9, I 3, Kn 5
Förelagsform Ju 34
Förelagsförvärv Ju 48
Företagshälsovård A 7
Förelagsinformation Fi 15, I 18
Företagsinteckning Ju 33
Förelagskoncenlralion Ju 66, H 15
Företagsskatleberedningen Fi 18
Företagsstruktur
Detaljhandel H 2
Enskilt näringsliv 1 1
Filmbranschen U 14
Grafisk industri I 5
Hotell och restaurang H 11
Installationsbranschen I 6
Skrothandel H 14
Stålindustri I 16
Företagsutveckling i 19
Förfaltarstöd U 12
Författningspubticering Ju 11
Förfogandelagsliftning Fö 1
Förhandlingsutredningen Fi 6
Förköpslagen Jo 29
Förmögenhetsrätt Ju 19
Förmögenhetsskatt Fi 18
Förskolor S 5
Försvarets fredsorganisalions-
utredning Fö 2
Försvarets
materielverk Fö 3
Försvarsmaktens
ledningsutredning Fö 14
Försvarsväsen (aKmänf)
Beredskap inom luftfarten K 4
Fredsorganisationen Fö 2
Försvarsutredning, 1974 års Fö 15
Kommunal beredskap Kn 3
Ledningsfrågor Fö 14
Planering och budgetering Fö 7
Prisreglering Fö 13
Rekvisition och förfogande Fö I
Totalförsvarsgrenar Fö 11
Underrättelseutredning, 1974 års
Fö 12
Försvarsväsen (personat)
Befordringsförfarande Fö 4
Förvaltningsutbildning Fö 6
Ordningsvakter Ju 68
Pensionsålder Fö 8
Personalkategorier Fö 3
Vapenfri tjänst Fö 10
Värnpliktiga Fö 2, 5, 9
Försäkring Fi 3, 25, Jo 30
Försäkringsdomstolen S 24
Försäkringskassor S 24
Försäkringsrätlskommittén Ju 62
Försöksdjursutredning, 1972 års I 15
Försörjningspotitik H 3, 12, 13, 1 25
Förundersökning Ju 54, 57, 61
Förvaltningsbyggnader A 15
Förvattningsdemokrati Fi 14, 28
Förvaltningsrevision Fi 39
Förvattningsrättskipning Fi 33
Förvaltningsutbildning Fö 6
Förvandlingsstraffutredningen Ju 17
Föräldraförsäkring S 22
Gamla
testamentet
U27
Gas
120
Genbanksutredningen
Jo 19
Generatktausututredningen
Ju 19
Geologiska
undersökningen
121
Girosystem
Fi 16
Glesbygdsfrågor
A 26
Godstransport
Ju 27
Grafiska
kommittén
I 5
Grundforskning
U32
Grundlagar
Ju
20, 50
Grustäkt
Jo
8
Gruvrätt
125
Gymnasieskola
n
U34
Gåvoskatt
Fi 18
Göta
kanal
K 24
Göteborgs
hamn
K 18
Göteborgsutredningen
Kn
1
H
Hamnutredningen K 2
Handel Ju 3, H 2, 14
Handelsbolag Ju 74
Handelsgödsel Jo 14
Handelssekreterare H 9
Handeisutbildning H 10
Handikappade S I, 9, K 32, A 19
Hemförsäijningskommittén Ju 41
Hemvistsakkunniga Fi 17
Hermods korrespondensinstitut U 56
Hjälpmedelsgruppen S 9
Hotell- och restaurangbranschen H 11
Hovrätter Ju 31
Humanitet UD 2
Husdjurskontrotl Jo 22
Husrannsakan Ju 54
Hygien S 29
Hyresprocesskommittén Ju 38
Häktesptatser Ju 49
Häktning Ju 70
747
Sakregister
Hälsovård S 3, U 35, 48 A 7
Kapitalskatt
Fi 18
Hälsovårdsstadgan
S29
Kapitalvaror
H 14
Högre
utbildning
U34
Karolinska sjukhuset
S 18
Kartläggning
B 9
I
Kemiskt avfall
Jo 11
IB
Fö 12
Kollektiv trafik
K 19,
38
Ideella
föreningar
Fi24
Kollektivavtal
Fi
29, A 9
Inackorderingshem
S 12
Kollektivmärkeslagen
Ju 63
Inbyteshandel
H 14
Kommunal beredskap
Kn
3
Indelning
Kn 17
Kommunal
biståndsverksamhet Kn 9
Industri A 18, I 5, 9, 10, 13, 26
Industriell forskning I 24
Industriellt rättsskydd Ju 63, H 1
Induslrielll utvecklingsarbete 1 22
Industriföretag A 22
Industrilokalisering B 6
Industrimiljö A 21
Industriprodukter Ju 39
Industriverket I 19
Information se Upplysnings
verksamhet
Informationssystem 1 18
Inkomstskatt se Skatteväsen
Inskrivningsväsen Ju 28, 33, 59
Installationsbranschutredningen I 6
Inteckning Ju 33, Fi 3
Inlegriietsskydd Ju 6, 15,61,62
Internationell familjerätt Ju 16
Internationell konkurrens H 15
Internationell marknadsföring H 10
Internationell rätt UD 2
Internationella byggnadskommittén
I 7 Internationella överenskommelser
Ju 11,27
Internationellt bistånd UD 3, Kn 9
Internatskolor U 21
Interneringsnämnden Ju 46
Intrång I 2
Invandrarfrågor A 4, 5, Kn 14, 15
Isotopmärkning K 23
Jaktmarksutredningen
Jo
3
JO
Ju 73
Jordbruk
Arbetskraftsförhållanden
A 25
Avbytarsyslem
Jo 23
Genbanksutredningen
Jo 19
Jordbruksutredningen
Jo 16
Kemiska medel
Jo 14
Kontrollanstalter
Jo 12
Sambruksföreningar
Jo
6
Jordbrukshögskolor
Jo
2
Jordförvärvsutredningen
Jo 29
Journaler
S 18,
23
Journalistutbildning
U 26,
45
Juridisk
utbildning
Ju 31
Jusliliekanstern
Ju 73
Jämställdhet
Ju
34, Fi 32
Järn-
och stålindustri
1 16
Järn
vägsbefordran
Ju 27
Jästutredningen
Jo 17
K
Kanaltrafik
K 24
Kapilalförsäkring
Fi25
Kapitalmarknadsutredning,
I96S
års
Fi 11
Kommunal demokrati Kn 5
Kommunal indelning Kn 17
Kommunal rösträtt Kn 14, 15
Kommunala förköpslagen Jo 29
Kommunala trafikfrågor K 40
Kommunalekonomiska utredningen
Fi26 Kommunalförvaltning
Ju 7, K 2, B 15, Kn I, 10
Kommunallagsutredningen Kn
6
Kommunalval Kn 5
Kommunikationsväsen K 32
Kommunindelning Ju 33, Kn 7, 8
Kompetenskommittén U 34
Koncentration Ju 66, H 15, I 1
Koncessionslagstiftning I 25
Konkurrensbegränsning H 15
Konkurslagskommlttén Ju 24
Konstgödsel Jo 14
Konstnärsutbildningssakkunniga
V 8
Konstutbildning V 42
Konsumentfrågor
Ju
19,41,62, H 2, 6
Konsumenttjänstutredningen Ju 30
Konsumtionskredit Ju 23
Kontrollanstalter Jo 12
Korrespondensundervisning U 56
Kraftledningar I 2
Kraftverk I 4
Kreditväsen
Fi 11, 22, B 1, 2, 8, I 26
Krigslagar UD 2
Krigsmaktens
förvaltningsutbildningsu-
tredning Fö 6
Kriminalstatistik Ju 8
Kriminalvård
Andlig
vård U 57
Anstaltspersonal Ju 51
Behandlingsforskning Ju 18
Frivärdsdistrikt Ju 43
Häkten Ju 49
Övervakningsnämnder Ju 46
Kriminologiska forskningsstipendier
Ju 12
Kronofogdemyndigheter Kn 16
Kronojord Fi 1, 2
Kulturell verksamhet
Dansarutbildning U 46
Filmutredningen U 14
Konstnärsutbildning U 8, 42
Litteraturutredningen U 12
Musei- och utställningssakkunniga
U 4
Musikutbildning U 22
Nordiskt samarbete U 31
Sameutredningen U 25
Upphovsrätt Ju 21
Kulturminnesvård
V 28, 29, 58, B 3
Kulturrådet U 52
Kulturväxter Jo 19
Skr 1975:4
748
Kustbevakning
Fi41
Lönekostnadspålägg
Fi 10
Kvarstad
Fi 33
Lönesystemutredningen
Fi
7
Kvinnor
och män
Ju 34, Fi 32
Lös egendom
Ju
3
Kyrkoväsen
Andlig vård vid sjukhus och krimi-
nalvårdsanstalter
U57
M
Bibelöversättning
U 27, 37
Madridunionen
Ju 63
Finansförmögenhet
U 47
Malmtillgångar
125
Kyrkohandbok
U 9
Malmö kommun
Kn 10
Psalmkommittén
U 16
Malmöhus läns tandsting
Kn 10
Uppsala domkyrka
U28
Markdelegationen
Fi 1
Kärnkraftverk
14, 17
Markförvärv
Fö 2
Köprätt
Ju 3,41
Marklagstiftning
Jo 3,
29
Körkortsutredningen
K 2
Marknadsföring
Ju 67, H 10
Markägare
Jo
8
Massmedier
Ju 20
, 66,
Fi 30
L
Medborgerliga rättigheter
Ju 50
Lagerstödsutredningen
A 22
Meddelarskydd
Ju 20, 54, 61
Lagstiftningsfrågor
Ju 60
Mediaföretag
Ju 66
Landskapsvård
Jo 8
Medicinalansvarskommittén
S23
Landsting
Kn 1, 2, 4, 10
Medicinalstatistik
S 3
Lantarbetare
Jo
23, A 25
Medicinsk forskning
1 15
Lantbrukshögskolan
Jo 2
Medicinsk information
S 18
Lantmäteritaxan
B 14
Medicinsk teknik
U 17
Lantmäteriverket
B II
Medicinsk utbildning
831
Laslbilsförare Leasingutredningen
K 29
K 27
Mervärdeskatteutredningen Mikrofilmning
Fi23
U44
Ledningar i i
Likviditets- och kassakvotslagen Fi 22
Militära pensionsåldersdelegationen
Pri R
Linköpingsfiliaten U 17 Litteraturulredningen,
1968 års U 12
Miljöforskningsutredningen Mitjökontrollutredningen
Jo 15 Jo 5
Livförsäkringsskattekommittén
Fi 25
Miljöstörande industri
B 6
Livräntor
' '
Ju V
Miljövård
8 29
Ljudupptagningar
U 6
Se även Naturvård
Ljusnan f j I.
B 7
Mineralpolitiska utredningen
125
Lokalisering
Minoriteter
U 25
Bakteriologiska laboratoriet S 15
Mjölkproduktion
lo 23
Lokaliseringsutredning,
l%8ärsA
3
Monopol
Ju 66. H 15
Miljöstörande industri
B 6, I 4
Motorredskapsutredningen
K 8
Se
även Regionalpolitik
Mullsjöutredningen
Kn
8
Lokalprogram
U 2, Jo 2
Multinationella
företag Ju 48, H 15
Lokaltrafik
K 19, 40
Museer
\j 4, 54, 58
Lotsning
K 18
Musikutbildning
U22
Lotteriutredning,
1972 års
H 5
Mutansvarskommittén
Ju
7
Luftfart
Myntprägel
Fi40
Beredskapslagstiftning
K 4
Män och
kvinnor Ju
34, Fi
32
Bromma flygplats
K 26
Mönstring
K 17
Buller
K II
Flygkontrollsystem
K 35
N
Flygtrafikledning
K 7
Namnlagsutredningen
Ju 29
Luftfartyg
Ju 28
Nationalfonoteket
U 6
Luftfartsverksutredningen
K 34
Naturgas
1 20
LUP-kommittén
U 2, Jo 2
Naturtillgångar
125
Låneunderlagsgruppen
B 1
Naturvetenskaptig forskning
Jo
15, 27
Långsiktsmoiiverad
forskning Ju 64
Naturvård
Långlidsuthyrning
K 27
Atomkraftverk
1 4
Låsutredningen
H 6
Fritidsbåtutredningen
Jo 10
Läkarutbildning
S31
Kemiska medel
Jo 14
Länsförvaltning
Kn
1,4, 13
Kemiskt avfall
Jo 11
Länsmuseer
U58
Miljökontrollutredningen
Jo
5
Lärare
U 24
Miljöforskning
Jo 15
Lärarutbitdningsutredning,
1974
års
Miljöstörande industri
B 6
U5I
Miljövårdskostnader
Jo 13
Läromedel
U7, 43
Naturvårdskommittén
Jo
8
Lönefrågor
Radioaktivt avfall
I 17
Avtalsgodkännande
Fi29
Vattenlagsutredningen
Ju 14
Förhandlingsutredningen
Fi 6
No fault
Ju 58
Nordiska ämbetsmannakommlttén för
lagstiftningsfrågor Ju 60
Nordiskt samarbete
Försäkringsrätt Ju 62
Generalklausulutredningen Ju 19
Kommunal rösträtt och valbarhet
Kn 14
Konsumenttjänstutredningen
Ju 30
Kreditköp Ju 23
Kriminalstatistik Ju 8
Kulturellt samarbete U 31
Köplagsutredningen Ju 3
Medicinalstatistik S 3
Nordkalottfrågor A 8
Patentpolicykommittén H 1
Produktansvarskommittén Ju 39
Påföljder Ju 25
Radioaktivt
avfall I 17
Semesterutredningen A 11
Skadeständskommittén Ju 9
Skifte
av dödsbo Ju 4
Straffrätt Ju 2
Suveränitetsholmarna Ju 40
Trafikskadeutredningen Ju 58
Trafiksäkerhet K 5, 20
Transportfrågor K 6, 21
Ungdomsfängelse Ju 69
Upphovsrätt Ju 21
Varumärkesutredningen Ju 63
Vägtrafik K 22
Nordkalottkommittén A 8
Norrland U 23, Jo 16
Norrlandsälvar B 12
Norrmalm K 12, Fi 1
Nya testamentet U 37
Nykterhetsvård 84,12.25,Fi 4
Närförläggningsutredningen I 4
Näringspolitik
Dataindustri I 9
Forskningsavgiftskommittén 1 24
Förenade fabriksverken I 11
Grafisk industri I 5
Hotell- och restaurangbranschen
H 11
Industrilokalisering B 6
Installationsbranschen I 6
Koncentrationsutredningen I I
Lagerstödsutredningen A 22
Petroindustri I 13
Skrothandel H 14
Stålindustri I 16
Varvskreditutrednlngen I 26
Verkstadsindustri I 10
Närings rät t Ju 30, H I, 15
O
Obligationsmarknad Fi 5
Obligatoriekommittén U 40
Offentlig tjänst UD 5, Fi 13, 32, 42
Offentliga tillställningar Ju 68
Offentlighet Ju 15
Oligopol H 15
Oljebolag H 13
Oljeindustri I 13
Oljemärkning K 23
Oljeskydd Jo 11
Ombordanställda K 33
S 15
A 12 Ju 66 Ju 68
Omlokalisering Omskolning Opinionsbildning Ordningsvakter
Patent- och registreringsverket H 7
Patentpolicykommittén H 1
Patienter S 23
Pedagogik 8 5, U 24
Pension 8 16
Pensionsförsäkring Fi 25
Pensionsålder Fö 8, 8 11
Pensionärsundersökningen S 27
Personalkategoriutredning, 1968 års
Fö 3
Personalomsättning Ju 47
Personalpolitik UD 5
Personalrepresentation Fi 28
Personalutbildning Ju 51, Fi 42
Personskador Ju 58. 71
Persontransport Ju 27. K 32
Personval Ju 72
Petroindustriutredningen I 13
Planering Fö 7, K 25
Planverket B 15
Polistjänstemän Ju 57
Polisväsen Ju 47, Fö 11, Fi 41
Politiska fri- och rättigtteter Ju 50
Postgiro Fi 16
Postverkets tidningsrörelse K 37
Postväsen K 31
Pressutredning, 1972 års Fi 30
Pris- och karteltnämnden H 8
Prisindex Fi 8
Prisreglering Fö 13, Jo 4, 16
Produktansvarskommitlén Ju 39
Produktionsbidrag Fi 30
Professorstittsättning U 18
Programbudgetering Fö 7
Psalmkommiité, 1969 års U 16
Psykiskt avvikande Ju 25
Psykologiskt försvar Fö 11
Publicering Ju 11
Punktskatteutredning, t969års Fi 12
Pyroteknikutrednlngen 1 14
Påföljder Ju 25, 42
Rabattsystem
K 38
Radio
Radio- och televisionsfrågor.
Vissa
U49
Radionämnden
U41
Radioutredningen
U55
Reklam i TV
U 5
Utbildningsradio
U 30
Yttrandefrihet
Ju 20
Radioaktivt
avfall
1 17
Ransoneringslagen
H 12
Rationalisering
Fi 35, 39,
, Jo
16
Realisationsvinst
Fi 19
Rederier
126
Redovisning
Fi
3
Regional
fiskeriadministralion
Jo
7
Regionalpolitik
Lokaliseringsutredningen
A 3
Styrmedel
A 10
Skr
1975:4
750
Sysselsättningsutredningen
A 17
Sjöfart
Trafikrabatter
K 38
Befälsbemanning
K 9
Utredningsverksamhet
A 1
Fartygsmiljö
K 33
Regionsjukvårdsutredningen
S28
Fartygsregistrering
K 30
Rehabilitering
A 19
Fritidsbåtar
Jo 10
Reklam
Ju 67, U 5
Göta kanal
K 24
Rekvisitions-
och förfogande-
Hamnar
K 2
utredning, 1967 års
Fö 1
Lotsning
K 18
Ren-bilutredningen
Jo 30
Sjöräddning
K 15
Renhållning
8 29
Övergivna fartyg
K 16
Renskölselanläggningar
Jo 18
Sjöfolk
8 16, K
17
Restauranger
U 15, H II
Sjöpolis
Fi41
Riksantikvarieämbetet
U54
Skadeersättning
Ju 71
Riksdagens
lönedelegation
Fi 29
Skadestånd
Ju 9, 27, 39, 58, 62, Fi 25
Riksdagens
ombudsmän
Ju 73
Skatteprocess
Fi33
Riksdagsval
Ju 72
Skatteutjämning
Fi26
Riks
försäkrings verket
8 24
Skatteutredning,
1972 års
Fi27
Riksinternatskolor
U2I
Skatteväsen
Riksptanering
B 4
Artister
Fi 20
Riksrevisions
verket
Fi39
Bostäder
Fi31
Riksutställningar
U 4
Företag
Fi 18
Rymlingar
Ju 71
Ideella föreningar
Fi24
Räddningstjänst
K 15
Livförsäkringar
Fi25
Rättegång
Mervärdeskatt
Fi23
Anonymitetsskydd
Ju 54
Punktskatter
Fi 12
Brottmål
Ju 13,
20
Realisationsvinst
Fi 19
Delgivning
Ju 32
Skatteutredning, 1972 års
Fi27
Häktning
Ju 70
Traktamente
Fi 9
Hyresprocess
Ju 38
Skeppshypotekskassan
126
Telefonavlyssning
Ju 61
Skifte av dödsbo
Ju 4
Tjänstebrott inom
Skingringsförbud
Fi33
polisväsendet
Ju 57
Skodon
H 3
Tryckfrihetsprocess
Ju 20
Skogsadministrativa
utredningen Jo 25
Åtals: ätt
Ju 22
Skogsforskning
Jo 27
Rättsväsendets
informations-
Skogshögskolan
Jo 2
system
Ju 10
Skogsutredning, 1973 års
Jo 20
Rörelsehindrade
K 32
Skolhälsovårdsutredning, 1974 års
Röstning
Ju 5
U48
Rösträtt
Kn 14,
15
Skolungdomsresor Skolväsen
U33
S
Ansvarsfördelning
Sambruksutredningen
Jo 6
stat-kommun
U 36
Samer
U25
Betyg
U39
Samebyar
Jo 18
Hermods korrespondens-
Samhällsforskning
Ju 36, 64, 8 26
institut
U56
Samhällsinformation
Ju 11
Läromedel
U7, 43
Samhällsplanering
Riksinternatskolor
U21
Bygglagutredningen
B 3
Sexualundervisning
U 3
Chttabehandlingsfrågor
Kn 13
Skolans inre arbete
U24
ERU
A 1
Utlandsundervisningen
U50
Företagsinformation
I 18
Skorstensfejarmästare
Kn 11
Riksplanering
B 4
Skrothandelsförordningen
H 14
Statlig organisation
B 15
Skyddat arbete
A 18
Trafikplanering
K 14
Smuggling
Fi36
Samlevnadsundervisning
U 3
Småbarnsföräldrar
8 22
Sanitär
olägenhet
8 29
Småföretag
Fi 18
Sedlighetsbrott
Ju 26
Småpartier
Kn 5
Sekretess
Ju 15,
62
Smätlare
I 14
Semesterulredningen
A 11
Snöfordon
K 8
Semesterkommitté,
1974 års
A 16
Social forskning
8 7,26
Service
Ju 30
Social hemhjälp
Fi26
Sexualbrott
Ju 26
Social information
8 21
Sexualundervisning
U 3
Sociala förmåner
Fö 5
SIFU
I 19
Socialdepartementets sjuk-
Sjukförsäkring
U50
vårdsdelegation
S 2
Sjukhus
U57
Socialförsäkring
8 24, A
23
Sjukvård
Föll, 82, 3,8, 18,
23, 28,
30
Socialutredningen
8 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sommarbarnsverksamhet 8 5
Sparavdrag Fi 27
Specialstraffrätt Ju 1, 8 23, Fi 36
Specialundervisning U 24
Spel H 5
Spioneri Ju 55
Stadsplanering B 3
Stat
och kommun Fi 26, U 36
Statistik Fi 43, A 13, K 10
Stadig egendom Fi I, 2, 34, I 22
Statlig upphandling Fi 38
Stadiga företag I 3
Statsanställda UD 5, Fi 13, 32, 42
Statsförvaltning
Bostads- och planmyndigheter B 15
Fastighetsdata Ju 59
Förvaltningsdemokrati Fi 14, 28
Geologiska undersökningen I 21
Industriverket I 19
Justitiekanslerns uppgifter Ju 73
Kulturrådet U 52
Lantmäteriverket B 11
Lokalisering S 15
Luftfartsverket K 34
Lönekostnadspålägg Fi 10
Lönesystem Fi 7
Mutansvarskommittén Ju 7
Nedre Norrmalm K 12, Fi 1
Offentlighet och sekretess Ju 15
Patentverket H 7
Revision och rationalisering Fi 39
Skogsadministrativa utredningen
Jo 25
Statskontoret m. m. Fi 35
Styrelsen för teknisk utveckling
129
Växtskyddsverksamheten Jo
28
Statskonsult
AB Fi 35
Statskontoret Fi 35, 39
Statstjänstemän
UD 5, Fi 13, 32, 42
Steriliseringsutredningen Ju
35
Stiftelser Fi 18
Stimulansutredningen A 21
Stockholm K 12, Fi 1
Storlandsting Kn 1
Strafflagstiftning
Ju 1, 2, 17, 25, 26, 42. 55, 69, Fö 10,
S 23, Fi 36
Studentkårer U 40
Studerandehälsovård V 35, 48
Studiecirklar U 20
Studieförbund I 27
Studiereseutredningen U 33
Studiestöd Ull, 13,53
Styrelsen
för teknisk utveckling I 29
Styrelserepresentation Fi
28
Stålindustri I 16
Stämningsmän Ju 32
Suveränitetsholmarna Ju 40
Svinstamkontrollen Jo 22
Sysselsättningsutredningen A 17
Säkerhetsbrott Ju 55
Säkerhetspolitik Fö 12
T
Taxering 8 24, Fi 33
Teknisk utbildning V 23
Teknisk utveckling I 22, 23, 24, 29
Tekniska hjälpmedel 8 9
Tekniska högskolan U I
TEKO-varor H 3
Telefonavlyssning Ju 61
Telefonförsäljning Ju 41
Teteverkets verksladsrörelse K 39
Television Ju20, U5,30,49,55
Textilvaror H 3
Tidningsfilmningskommittén U 44
Tidningsstöd Fi 30
Tidnlngstaxeutredning, 1974 års K 37
Tilläggspension S 11
Tingsrätter Ju 44
Tjänstebrevsräll K 31
Tjänstemän Fi 6
Tjänster Ju 30
Tjänstesystem Fi 7
Tjänstetitlsättningar U 18, B 11
Tomedalen Ju 40
Torrläggningsbestämmelser Ju 14
Totalförsvar Fö 11, 15
Totalvägran Fö 10
Trafikbullerutredningen K 11
Trafikolycksstatistikkommittén K 17
Trafikpolitik
Kollektiv trafik K 19
Nordiskt samarbete K 6, 24
Trafikplanering K 14
Trafikpolitiska delegationen K 1
Trafikpolitiska utredningen K 28
Trafikdebatter K 38
Vägkostnader K 3
Trafikskadeutredningen Ju 58
Trafiksäkerhet
K 5, 8, 20, 22, 29, 36, 40
Traktamentsbeskattningsutred-
ningen Fi 9
Transportforskning K 6
Transportfrågor, Nordiska K 21
Transportväsen K 32
Tryckerier I 5
Tryckfrihetsförordningen Ju 54, 61, 66
Tryckfrihetsprocess Ju 20
Trädgårdsnäringen Jo 1, 31, A 25
Tullpackhuskarlslagen Fi 13
Tullverket Fi 41
TV-reklam Ju 67
Tvångsförvaltning Ju 65
Tvångsmedel Ju 54, 61,70
Täktsamfällighet Jo 8
Tätortsmiljö B 3
V
U-länder UD 3
Underrättelseutredning, 1974 års
Fö 12
Underställning av avtal Fi29
Ungdomsbrottslighet Ju 22
Ungdomsfängelse Ju 69
Ungdomsfängelsenämnden Ju 46
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ungdomsvårdsskolor
8 10
Verkstadsindustri
1 10
Uniformer
Ju 68
Veterinärhögskolan
Jo
2, 9
Universitet
Videogram
Ju 67
Egendomsförvaltning
Fi 2
Villaschablonen
Fi27
Forskningsutbildning
U53
Vuxenutbildning
U 13,
20, 38
Kårobligatoriet
U40
Vårdanstalter
S 12,
25, U 57
Lokalprogram
U 2
Vårdlagstiftning
S 4
Medicinsk teknik
U 17
Värdpersonal
Ju 51
Professorstillsättning
U 18
Vårdutbildning
S 5
Restauranger
U 15
Väghållning
K 3,
13
Teknisk utbildning i Norrland U 23
Vägplanering
K 25
Utbildningsutredning,
l%8
års U 10
Vägtrafik
Uppbörd
8 24, Fi 15
Bilarbetstid
K 29
Uppfinningar
H 1
Buller
K 11
Uppgiftsskyldighet
Fi 15, I 18
Motorredskap
K 8
Upphandting
Fi 38, I 22
Nordisk samarbete
K
5,20,22
Upphovsrätt
Ju 21, U 7
Ren-bilutredningen
Jo 30
Upplysningsverksamhet
Trafiksäkerhet
K 20,
36
Ju 11, 8 21, U3,
Jo 5,
H 8, I 27
Trafikolycksstatistik
K 10
Uppsala
domkyrka
U28
Vägkostnader
K 3
Uppsala
län
Kn 7
Värdepapper
Fi
5
Uppsåt
Ju 55
Värmeanläggningsutrustningen
Ju 37
Uppsägningsskydd
A 6
Värmeverk
I 4
Uppvärmning
Ju 37
Värnpliktiga
se Försvarsväsen (per-
Utbildningsradio
U30
sonal)
Utbildningsutredning,
1968 års U 10
Växtförädling
Jo 19
Utlandssvenskar
Ju 5
Växtskydd
Jo 28
Utlandsundervisning
U50
Utländska
artister
Fi20
Y
Utländska
företag
Ju 48
Yrkesinspektionen
A 7
Utländska
läkare
831
Yrkesskadeförsäkring
S 13
Utlänningar
A 4, Kn
14, 15
Yrkesskadestatistikutrednineen
A 13
Utrikesdepartementet
UD 4
Yrkesutbildning
U46
Utrikesförvaltningen
UD 5
Yttrandefrihet
Ju 20
Utrikeshandel
Fi
43, H 9, 10
Utrikespolitik
UD 2, Fö 12
Utställningar
U 4
Z
Ut
vecklingsa rbete
UD 3
Zigenare
A 5
V
Vadslena
klosterkyrka
U29
k Åldringsvård
S27
Val
Ju 5, Kn 5
Åtalsrättskommittén
Ju 22
Valbarhet
Kn 14, 15
Valkretsindelning
Ju 72
Ä
Ägandeförhållanden
Äktenskapsrätt
Valsystem Vapenfri tjänst Varudistribution
Ju 72 Fö 10 H 2
I 1 Ju 16
Varumärkesutredningen
Ju 63
Varusmuggling
Fi36
Ö
Varvskreditutrednlngen
126
Öppet köp
Ju 41
Vallenkraftsutbyggnader
B 7, 12
Övergivna fartyg
K 16
Vattenlagen
Ju 14, Jo 8
Översvämningar
Jo 24
Vattenreglering
Jo 24
Övervakningsnämndsutredningen
Ju 46
Vattenvägar
K 24
Övningsfält
Fö
2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innehåll
Uldrag
ur regeringsprotokollet................................. .... 2
Bilaga, kommittéberättelse
1975
Justitiedepartementet
(Ju).................................. .... 7
Utrikesdepartementet
(UD).................................. . 147
Försvarsdepartementet
(Fö)................................ . 156
Socialdepartementet
(S)..................................... . 187
Kommunikationsdepartementet
(K)........................ . 230
Finansdepartementet
(Fi).................................... . 273
Utbildningsdepartementet
(U).............................. . 320
Jordbruksdepartementet
(Jo)............................... . 427
Handelsdeparteme
ntet (H)................................. . 464
Arbetsmarknadsdepartementet
(A)....................... . 495
Bostadsdepartementet
(B).................................. . 559
Industridepartementet
(1)................................... . 578
Kommundepartementet
(Kn)................................ 627
Uppgift på kostnader för
kommittéer........................ 650
Betänkanden utkomna från
trycket under år 1974...... 702
Betänkanden
avgivna av kommittéer, som redovisas i kommittéberät
telsen, eller upprättade inom departement (Ds-serie) under år 1974.. 706
Nordisk utredningsserie......................................... . 708
Personregister till
kommittéer................................. . 709
Sakregister till
kommittéer..................................... . 744
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.