Sök i Ratio Lex

Regeringens proposition om reformering av högskoleutbildningen m.m.

1975 · 643 sidor, varav 571 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 571 av 643 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1975:9, Regeringens proposition om reformering av högskoleutbildningen m.m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Regeringens
proposition nr 9 år 1975 Prop. 1975:9

Nr 9

Regeringens
proposition om reformering av högskoleutbildningen m. m.;

beslutad
den 6 februari 1975.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

BERTIL
ZACHRISSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en reformering av den högre utbildningen på grundval av
främst 1968 års utbildningsutrednings (U 68), den inom utbildningsdepartementet
tillkallade U 68-beredningens och kompetenskommitténs (KK) förslag.

Till
grund för förslagen i propositionen ligger en helhetssyn på utbildning efter
gymnasieskolan. För denna utbildning används termen högskoleutbildning.
Högskoleutbildningen kommer att omfatta betydligt mer än nuvarande universitet
och högskolor.

Vissa
preciseringar förordas i de vid 1972 års riksdag fastlagda allmänna
behörighetsvillkoren för högre studier. Den som fyllt 25 år och varit verksam i
arbetslivet i minst fyra år föreslås få allmän behörighet för
högskoleutbildning.

Högskoleutbildningen
bör bedrivas på vetenskaplig grund, ge kritisk skolning och normalt syfta till
att ge de kunskaper och färdigheter som fordras för yrkesverksamhet inom något
ofta brett område av arbetslivet.

Ett
samspel mellan grundläggande högskoleutbildning och forskning/
forskarutbildning bör enligt propositionen komma till stånd inom hela
högskolan. Förbätlrade möjligheter föreslås för universitetslektorer (motsv.)
att dellaga i forskning och forskarutbildning. Särskilda anordningar föreslås
för att möjliggöra forskning i anknytning till läroanstalter utan fast
forskningsorganisation. Frågan om utbyggnad av

1
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 2

en
forskningsorganisation inom den filosofiska fakultetens område i Linköping
skall utredas närmare.

För
planering och resursfördelning föreslås att högskoleutbildningens linjer delas
in i fem yrkesutbildningssektorer, nämligen för teknisk yrkesutbildning,
administrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning, vårdyrkesutbildning,
utbildning för tmdervisningsyrken samt utbildning för kultur- och
informationsyrken.

I
propositionen förordas att den fortsatta planeringen av utbildningssystemet
skall utgå från återkommande utbildning som en modell för individernas
utbildningsplanering. Åtgärder som främjar återkommande ulbildning bör
prioriteras.

Ett
lokalt förankrat utvecklingsarbete i nära kontakt med arbetslivet bör enligt
propositionen vara grunden för högskoleutbildningens förnyelse. Utbildningen
skall organiseras i allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer samt
enstaka kurser. De lokala utbildningslinjerna skall möjliggöra lokala initiativ
i utvecklingen av yrkesinriktade utbildningslinjer. De individuella
utbildningslinjerna och de enstaka kurserna skall inom givna resursramar
särskilt tillgodose individuella önskemål om utbildning inom hela högskolan.

Den
kvantitativa planeringen av högskoleutbildningen skall enligt propositionen
grundas på såväl individernas som arbetslivets behov. De resurser samhället kan
anvisa bör vara den ytterst bestämmande faktorn. När det gäller kapaciteten för
utbildningslinjer förordas en planeringsmodell med en nedre och en övre gräns,
mellan vilka den samlade antagningskapaciteten skall fastställas för varje
budgetår. Gränstalen föreslås öka med 2 procent årligen under en femårsperiod.
För läsåret 1977/ 78 bör planeringen tills vidare ulgå från en
antagningskapacitet av omkring 35 000 platser i utbildningslinjer. Enstaka
kurser bör prioriteras vid den fortsatta utbyggnaden.

I
propositionen föreslås en fastare dimensionering av utbildningskapaciteten
över hela högskolan med hjälp av generell antagningsbegränsning. Härigenom
säkerställs en msr balanserad utveckling och en fördelning av de totalt tillgängliga
resurserna med hänsyn till individernas och arbetslivets behov. Till flertalet
allmänna utbildningslinjer föreslås antagningen vara central. I fräga om
linjer inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område skall dock det lokala
inflytandet vara större. Antagningen till bl. a. enstaka kurser föreslås bli
helt lokal.

Urvalet
till högskoleutbildning föreslås när det gäller utbildningslinjer grundas
på en indelning av de sökande i fyra kvotgrupper. Till en grupp skall föras
sökande med treårig gymnasieskoleutbildning, till en grupp sökande med tvåårig
sådan utbildning, till en grupp övriga sökande utom de som har utländsk
förutbildning och till en grupp sökande med utländsk förutbildning. Var och en
av de tre förstnämnda grupperna skall tilldelas platser i proportion till sin
andel av antalet sö-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 3

kände.
Inom varje grupp skall en rangordning göras, normalt på grundval av en
sammanvägning av skolbetyg och arbetslivserfarenhet samt, i fråga om sökande
utan gymnasial förutbildning, resultat av studie-lämplighetsprov.

Principbeslut
bör fattas om att nytillkommande högskoleutbildning i första hand skall
förläggas till 14 orter eller par av orter utanför de nuvarande
universitetsorterna, nämligen Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/ Borlänge,
Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linköping/Norrköping,
Luleå, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund. Bl. a. för att
underlätta planeringen av den fortsatta utbyggnaden föreslås en indelning av
landet i sex högskoleregioner.

Propositionen
utgår från att det tills vidare skall finnas högskoleutbildning dels med
statlig, dels med primär- eller landstingskommunal huvudman. Jordbrukels
högskolor föreslås alltjämt tillhöra jordbruksdepartementets område. I fråga om
den statliga högskoleorganisationen inom utbildningsdepartementets område
skall det på var och en av de nyss nämnda utbyggnadsorterna finnas en statlig
högskoleenhet. För universitetsorternas del skall indelningen i
högskoleenheter övervägas närmare med utgångspunkt i samband i utbildning och
forskning. Propositionen utgår för Stockholms och Göteborgs del från att det
skall finnas flera enheter.

Varje
högskoleenhet föresläs ledas av en styrelse som skall bestå av såväl inom
enheten verksamma som företrädare för allmänna intressen. Inom större enheter
bör resurserna liksom i dag organiseras i institutioner för ett eller flera
ämnesområden. För planering m. m. av allmänna och lokala utbildningslinjer
skall finnas linjenämnder, bestående av lärare, studerande och företrädare för
arbetslivet. Planering m. m. i fråga om forskning/forskarutbildning föreslås
ankomma på nämnder inom fakulteter/sektioner.

Den
kommunala högskoleutbildningen förutsätts normalt ha primärkommuns
skolstyrelse eller landstingskommuns utbildningsnämnd som styrelse. Härutöver
skall det kunna finnas linjenämnder enligt samma principer som vid de statliga
enheterna.

För
planeringsuppgifter i fråga om den grundläggande högskoleutbildningen föreslås
för varje högskoleregion en regionstyrelse, i vilken företrädare för allmänna
intressen skall ha majoritet. Till regionstyrelsen skall kunna knytas
utbildningsnämnder med rådgivande och initierande uppgifter när det gäller att
utveckla utbildningen inom de fem yrkesutbildningssektorerna. För planerings-
och samordningsuppgifter för huvuddelen av högskoleutbildningen föreslås ett
nytt högskoleverk. Inom verket skall finnas fem permanenta
planeringsberedningar för utbildning och forskning. Frågan om organisation m.
m. av den centrala ledningen av de vetenskapliga biblioteken skall utredas.

Anslagssystemet
för den grundläggande högskoleutbildningen skall

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 4

enligt
propositionen grundas på indelningen i yrkesutbildningssektorer. En ökad lokal
frihet att disponera anvisade medel föreslås.

Särskilda lokala
tjänsteförslagsnämnder föreslås för handläggning av ärenden om tillsättning av
profe:>sorstjänster m. m.

Försöksverksamhet med
yrkesteknisk högskoleutbildning skall inledas höstterminen 1975 i Borlänge,
Borås, Eskilstuna, Göieborg, Jönköping, Luleå, Lund och Markaryd (med
anknytning till Lund) saml tidigast höstterminen 1976 i Skellefteå (med
anknytning till Luleå).

Huvuddelen av förslagen i
])ropositionen beräknas genomföras den i juli 1977. Det nya högskoleverket bör
inrättas hösten 1976. För planeringsuppgifter m. m. i samband med reformen
skall bl. a. en central och sex regionala organisationskommittéer tillkallas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1975-02-06

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén.

Föredragande:
statsrådet Zachrisson.

Proposition
om reformering av högskoleutbildningen ni. m.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9

Föredraganden anför.

INLEDNING

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade
dåvarande chefen för utbildnlngsdepartementer den 26 april 1968 fyra
sakkunniga för utredning rörande den fortsatta planeringen av det
eftergymnasiala utbildningssystemet m.m. (direktiv se 1969 års
riksdagsberättelse, U47). Till de sakkunniga! knöts samtidigt tre
referensgrupper, en med företrädare för de politiska partierna, en med
företrädare för utbildnings-väsendet och en med företrädare för
arbetsmarknadsorganisationerna m. fl.*. De sakkunniga antog benämningen 1968
års utbildningsutredning (U 68).

U 68 fick i juli 1971 tilläggsdirektiv att närmare
överväga behovet av yrkesteknisk högskoleutbildning (se 1972 års
riksdagsberättelse, U 24).

Under sitt
arbete redovisade U68 undersökningar, som initierats av utredningen, 1
sammanlagt fem rapporter, nämligen (SOU 1971: 60) Universitetsstudier utan
examen, (SOU 1971: 61) Val av utbildning och yrke, (SOU 1971: 62) Högre
utbildning och arbetsmarknad, (SOU 1972: 23) Högre utbildning regional
rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler samt (Ds U 1973: 17)
Administratörer i stat och landsting. Utredningen lät vidare publicera fjxa
debattskrifter: Mål för högre utbildning (februari 1969), Högre utbildning
funktion och struktur (juni 1969), Högre utbildning forsliningsanknytning och
studieorganisation (juli 1970) samt Gymnasieskolan några utvecklingslinjer
(december 1970).

U68
överiämnade i mars 1973 sitt huvudbetänkande (SOU 1973:2) Högskolan jämte en
separat sainmanfattning (SOU 1973: 3) av detta. Utredningen avgav därutöver
sammanlagt fem specialbetänkanden, nämligen i maj 1973 (SOU 1973: 12:)
Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning, i oktober 1973 (SOU
1973: 47) Högskolornas förvaltning, i februari 1974 (SOU 197;: 58)
Högskoleutbildning hälso- och sjukvårdslinje m. m., i mars 1974 (SOU 1973:
59) Högskoleutbildning

Vid tiden för avlämnande av utredningsförslagen
universitetskanslern Hans Löwbeer, generaldirektörerna Bertil Olsson och Jonas
Orring samt statssekreteraren Lennart Sandgren (ordförande).

2 Vid
tiden för avlämnande av utredningsförslagen riksdagsledamöterna Bir

gitta Dahl, Bertil Fiskesjö, Lars Gustafsson, Bengt Gustavsson och Ove Nord

strandh samt partisekreteraren Carl Tham.

3 Vid
tiden för avlämnande av ulredningsförslagen instruktören' Christina

Flink, professorerna Nils Gralén och Lennart Hjelm, studierektorn Inge

Johansson, jur. stud. Dag Klackenberg, överdirektören Lars Sköld, professorn

Per Stjernquist och skolinspektören Erik Weinz.

* Vid
tiden för avlämnande av utredningsförslagen ombudsmannen Sven-Olof Cronqvist,
sekreteraren Sune Eriksson, direktören Folke Haidén, sekreteraren Sverker
Jonsson, ombudsmannen Tore Karlson, utbildningschefen Lennart Larsson,
direktören Karl Axel Linderoth, kanslirådet Fingal Ström, direktören Lars
Tobisson och sekreteraren Rolf Wikstrand.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 7

juristlinje m.m. samt i april 1974 (SOU 1974: 19)
Högskoleutbildning

läkarutbildning
för sjuksköterskor.

I det följande tar jag upp frågor som behandlas i U 68:s
huvudbetänkande och i de två förstnämnda specialbetänkandena.

Över
huvudbetänkandet har efter remiss yttranden avgetts av överbefälhavaren (ÖB),
försvarets skolnämnd, socialstyrelsen, sialskoniorel, byggnadsstyrelsen,
statistiska centralbyrån (SCB), riksrevisionsverkel (RRV),
konjunkturinstitutet, kungl biblioteket, universitetskanslersämbetet (UKÄ)
som överlämnat yttranden från universiteten, karolinska institutet, de tekniska
högskolorna, högskolorna i Linköping och Luleå, bibliotekshögskolan, institutet
för social forskning, forskningsinstitutet för atomfysik samt kursstyrelserna
för den systematiserade decentraliserade universitetsutbildningen i resp. Sundsvall
och Östersund utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH),
samarbetsnämnden för lokal- och ulrustningsprogramkommilléerna för universitet
och högskolor (LUP-nämnden) som överlämnat ytranden från LUP-kommittéerna
skolöverstyrelsen (SÖ) som överlämnat yttranden från länsskolnämnderna,
lärarhögskolorna, förskoleseminarierna, seminarierna för huslig utbildning,
slöjdlärarseminariet, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor
(SIHUS), konstfackskolan, sjöbefälsskolorna. Konstindustriskolan i Göteborg
samt Sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet i Stockholm dåvarande
kulturrådet, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) som överlämnat yttranden från nio
länsarbetsnämnder bostadsslyrelsen, statens planverk, styrelsen för teknisk
utveckling (STU), statens institut för företagsutveckling (SIFU), styrelsen
för gymnastik- och idrottshögskolorna, nämnden för socionomutbildning

som
överlämnat yttranden från socialhögskolorna samarbetsnämn

den för journalisthögskolorna som överlämnat yttranden från jour

nalisthögskolorna statens medicinska forskningsråd, slalens natur

vetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning gemen

samt, statens humanistiska forskningsråd, slalens råd för samhällsforsk

ning, forskningsbiblioteksrådel, dåvarande teater- och musikrådet (TMR)

som
överlämnat yttranden från statens scenskolor, statens musik

dramatiska skola och statens dansskola dramatiska inslilulel, centrala

studiehjälpsnämnden, numera centrala studiestödsnämnden (CSN) som

överlämnat yttranden från studiemedelsnämnderna i Stockholm, Upp

sala, Linköping, Göteborg och Umeå dåvarande samarbetsnämnden

för jordbrukels högskolor som överlämnat yttranden från jordbrukets

högskolor slatens råd för skogs- och jordbruksforskning, statens råd

för byggnadsforskning, statens brandskola, numera statens brandnämnd,

samtliga länsstyrelser som överlämnat yttranden från landstingskom

munerna samt ett stort antal kommuner akademien för de fria

konsterna som överlämnat yttrande från konsthögskolan krigs

maktens förvaltningsulbildningsutredning, kommittén för studiestöd ät

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 8

vuxna (SVUX), kommittén för försöksverksamhet med
vuxenutbildning (FÖVUX), organisationskoinmiiién för högre musikutbildning
(OMUS) som överlämnat yttranden från musikhögskolorna ulredningen rörande
den fortsalla verksamheten med radio och lelevision inom utbildningsväsendet
(TRU), kommittén för fortbildning av journalister (FOJO-kommittén),
forskningsrådsutredningen, kompetenskommiltén (KK), kommillén för översyn av
arbetsmarknadsutbildningen, expertgruppen för regional utredningsverksamhet
(ERU), länsberedningen, statens handikappråd, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Sveirska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund
gemensamt (SAFISI) med instämmande av Sveriges grossistförbund Sveriges
fiantverks- och indusiriorganisation (SHIO), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Statsffänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges
civilingenjörsförbund. Svenska ingenjörssamfundel, Ingenjörsvelenskapsakademien
(IVA), Handelskammaren för Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län,
Handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, Stockholms handelskammare,
Grafiska inslilulel och Institutet för högre kommunikations- och
reklainutbildning (IHR) gemensamt. Folkbildningsförbundet, Sveriges förenade
studentkårer (SFS), Elevförbundet, Sveriges elevers centralorganisation (SECO),
Sveriges sjuksköterskeelevers förbund (SSEF), Vuxenstiiderarides
riksorganisation (VRO), Centerns ungdomsförbund (CUF), Folkpartiels
ungdomsförbund (FPU), Kommunistisk ungdom. Moderata ungdomsförbundet (MUF) samt
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). Härjämte har inkommit ett
stort antal skrifter i ärendet.

Några remissinstanser har i sina yttranden över U68:s
huvudbetänkande yttrat sig också över spe:cialbetänkandet Högskolornas förvaltning.
Särskilda yttranden över nämnda betänkande har efter remiss avgetts av
statskontoret, bygg.nadsstyrelsen, SCB, RRV, UKÄ som överlämnat yttranden
från läroanstalterna inom UKÄ:s förvaltningsområde LUP-nämnden, SÖ som
överlämnat yttranden från lärarhögskolorna, förskoleseminarierna, seminarierna
för huslig utbildning, slöjdlärarseminariet och konstfackskolan dåvarande
kulturrådet, AMS, STU, slyrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, nämnden
för socionomutbildning som civerlämnat yttranden från socialhögskolorna
samarbetsnämnden för journalisthögskolorna som överlämnat yttrande från
journalisthögskolan i Göteborg slalens medicinska forskningsråd, slatens
nalurvelenskapliga forskningsråd och slalens råd för alomforskning gemensamt,
slalens humanistiska forskningsråd, statens råd för samhällsforskning,
forskningsbiblioteksrådet dåvarande TMR som överlämnat yttranden från statens
scenskolor och statens dansskola dramatiska institutet, CSN som överlämnat
yttranden från studiemedelsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Umeå samar-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 9

betsitäinnden för jordbrukets högskolor som överlämnat
yttranden från jordbrukets högskolor länsslyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Blekinge, Värmlands, Västmanlairds och Västernorrlands län som i vissa fall
överlämnat yttranden från landstingskommuner och kommuner OMUS som
överlämnat yttranden från musikhögskolorna KK, utredningen om skolan, staten
och kommunerna (SSK), 1973 års expertgrupp för konstulbUdning (K 73), Svenska
Kommunförbundet, Landstingsförbundet, SHIO, LO, SACO, TCO, SFS, SECO och CUF.
Vidare har ett antal skrifter i ärendet inkommit.

I mars 1974 tillkallade jag sex sakkunniga för att inom
utbildningsdepartementet medverka i beredningen av de förslag som avgetts i
U68:s huvudbetänkande samt därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga, som
antog benämningen U 68-beredniiigen, överlämnade i september 1974 promemorian
(Ds U 1974: 6) Högskolereform. Med anledning av promemorian har synpunkter
skriftligen redovisats till utbildningsdepartementet från bl. a. UKÄ, universiteten,
de lekniska högskolorna, högskolorna i Linköping och Luleå, lärarhögskolan i
Krislian-stad, socialhögskolorna i Umeå och Örebro, samarbetsnämnden för
journalisthögskolorna, statens nalurvelenskapliga forskningsråd och statens
råd för atomforskning gemensamt, dåvarande TMR, styrelserna för statens
dansskola och dramatiska institutet, dåvarande slyrelsen för skogshögskolan och
statens skogsmästarskola, länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens
län, Kronobergs läns landsiing, Jönköpings läns landsting, Jönköpings kommun
och lärarhögskolan i Jönköping gemensamt, Växjö kommun, kommittén för post
gymnasial utbildning i Värmlands län, högskolekommittén i Öslersund, LO, SACO,
TCO, Sveriges civilingenjörsförbund. Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Universitetslärarförbundet,
SFS, Teknologorganisationen Refiec, SSEF, SECO samt ett antal enskilda student-
eller elevkårer.

Över U 68:s specialbetänkande Försöksverksamhet med
yrkesteknisk högskoleutbildning och över en i anslutning härtill av SVUX avgiven
promemoria. Förslag om studiesocialt stöd för försöksverksamhet med
yrkesteknisk högskoleutbildning har efter remiss yttranden avgetts av
statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, UKÄ som överlämnat yttranden från
läroanstalterna inom UKÄ:s förvaltningsområde LUP-nämnden, SÖ som
överlämnat yttranden från länsskolnämnderna, lärarhögskolorna, seminarier för
huslig utbildning, förskoleseminarjer och slöjdlärarseminariet AMS, STU,
SIFU, CSN, slalens råd för byggnadsforskning, samtliga länsslyrelser som
överlämnat yttranden från landstingskommuner och kommuner FÖVUX, KK,
kommillén för översyn av arbelsmarknad.sutbildningen, länsberedningen.
Svenska

1 Riksdagsledamöterna Birgitta Dahl, Bertil Fiskesjö, Lars
Gustafsson (ordförande), Björn Mohlin, Ove Nordstrandh och Roland Sundgren.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 10

kommunförbundet. Landstingsförbundet, SAFfSI, SHIO,
Sveriges grossistförbund, LO, SR, SACO, TCO, Svenska teknologföreningen,
numera Sveriges civilingenjörsförbund. Svenska ingenjörssamfundet, SFS, SECO,
VRO och CUF. Vidare har SVUX yttrat sig över U 68-betänkandet. Ett antal
skrifter i ärendet har inl:ommit.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade
dåvarande statsrådet Moberg den 24 april 1970 en organisationskommitté för att
under UKÄ planera för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland
på grundval av riksdagens beslut med anledning av prop. 1970: 88 (direktiv, se
1971 års riksdagsberättelse U 48). Organisationskommittén för högre teknisk
ulbildning och forskning i övre Norrland (NoTH) har bl. a. i mars 1974 till UKÄ
överlämnat betänkandet Högre utbildning och forskning i övre Jorrland.
Träteknisk utbildning och yrkesteknisk högskoleulbildning i Skellefteå. UKÄ
har, efter remissbehandling av betänkandet, i november 1974 kommit in med
förslag i ärendet.

Jag vill i
sammanhanget nämna att lärarutbildningskommittén (LUK) i betänkandet (SOU 1972:
92) Fortsatt reformering av lärarutbildningen bl. a. föreslagit att lärare i
ämnena musik, gymnastik, teckning, hemkunskap och slöjd generellt skall
utbildas för skoltjänstgöring även i ett andra ämne. Inom kort kommer
statsrådet Hjelm-Wallén att anmäla en proposition till riksdagen, grundad på
kommitténs förslag. I propositionen kommer bl. a. att föreslås en
försöksverksamhet med lärarutbildning i ämnena gymnastik och hemkunskap m. m. i
kombination med annat ämne.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade
dåvarande chefen för utbildningsdepartementet den 30 juni 1972 fyra
sakkunniga" för fortsatt utredningsarbete om gymnasieskolans
kompetensvärde (direktiv, se 1973 års riksdagsberättelse U')3). De sakkunniga
antog benämningen kompetenskommittén (KK). Till kommittén knöts sedermera en
referensgrupp.

KK överlämnade i september 1974 sitt betänkande (SOU 1974:
71) Om behörighet och antagning till högskolan. Över belänkandet har efter
remiss yttranden avgetts ;iv rikspolisstyrelsen, datainspektionen.

1 Professorn Gotthard Björling, disponenten John
Olof Edström (ordförande),

byråchefen Sixten Fors, teknologen Lars-Äke Henningsson, landshövdingen

Ragnar Lassinantti, kommunalrådet Nils Malmgren, byråchefen Olof Moll,

professorn Lars Nordström, professorn Karl-Gustav Paul, byråchefen Hans

Poppius, t. f. byggnadsrådet Nils-Arne Rosén, direktören Lennart Wellenius

och kanslichefen Zolo Östlund.

2 Riksdagsledamoten Lars Gustafsson (ordförande),
undervisningsrådet Bengt

Jacobson, riksdagsledamoten Lennart Mattson och byråchefen Owe Skoglund.

3 Vid tidpunkten för avlämnande; av betänkandet
sekreteraren Anders

Arfwedsson, studeranden Stellan Bsrg, direktörsassistenten Margareta Dahl

gren, ombudsmannen Lars G. Nihson, sekreteraren Sven Nilsson och fil.

kand. Ingalill Thorsell-Eriksson.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 11

ÖB, försvarets skolnämnd, socialstyrelsen,
luftfartsverket, statskontoret, SCB, RRV, statens brandnämnd, UKÄ som
överlämnat yttranden från läroanstalterna inom UKÄ:s förvaltningsområde SÖ
som överlämnat yttranden från länsskolnämnder, lärarhögskolor, seminarier för
huslig utbildning, slöjdlärarseminariet och SIHUS AMS, styrelsen för
gymnastik- och idrottshögskolorna, nämnden för so-cionoinutbildning som
överlämnat yttranden från socialhögskolorna samarbetsnämnden för
journalisthögskolorna, statens kulturråd, dramatiska institutet, dåvarande
samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor som överlämnat yttranden från
jordbrukets högskolor akademien för de fria konsterna som överlämnat
yttrande från konsthögskolan OMUS som överyämnat yttranden från
musikhögskolorna folkhögskoleutredningen, 1973 års belygsutredning, K 73, lärarutbildningsutredningen,
kommittén för översyn av brandförsvarsutbildningen, krigsmaktens
förvaltningsulbildningsutredning. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
SAF, SHIO, LO, SACO med instämmande av SR TCO, Direktionen för Handelshögskolan
i Stockholm, Folkbildningsförbundet, SFS, Elevförbundet, SECO, Sveriges
folkhögskoleelevers förbund (SFEF), SSEF, Riksförbundet Hem och Skola, CUF,
FPU, MUF och SSU. Vidare har ett anlal skrifter i ärendet inkommit.

I
samband med KK:s tillkallande uppdrog Kungl. Maj:t åt SÖ att utveckla ett
studielämplighetsprov för intagning till högre utbildning samt att utarbeta
förslag till organisation för ett sådant prov. SÖ har i juni 1974 överlämnat
förslag i frågan. Över förslaget har efter remiss yttranden avgetts av
datainspektionen, ÖB, försvarets skolnämnd, socialstyrelsen, statskontoret,
statens brandnämnd, UKÄ som överlämnat yttranden från läroanstalter inom
UKÄ:s förvaltningsområde vissa lärarutbildningsanstalter, AMS, styrelsen för
gymnastik- och idrottshögskolorna, nämnden för socionomulbildning som
överlämnat yttranden från socialhögskolorna samarbetsnämnden för
journalisthögskolorna, statens kulturråd, dramatiska inslitutet, dåvarande
samarbetsnämnden för jordbrukels högskolor som överlämnat yttranden från
jordbrukets högskolor akademien för de fria konsterna som överlämnat
yttrande från konsthögskolan offentlighets- och
sekretesslag-stifiningskommittén (OSK), OMUS som överlämnat yttranden från
musikhögskolorna SSK, folkhögskoleiitredningen, 1973 års betygsutredning, K
73, lärariitbildningsulredningen, kommittén för översyn av
brandförsvarsutbildningen. Svenska kommunförbundel, Landstingsförbundet,
SAF/SI, SHIO, LO, SACO, TCO, Direktionen för Handelshögskolan i Stockholm,
Grafiska inslitutet, IHR, Folkbildningsförbundet, SFS, SECO, SFEF, SSEF,
Riksförbundet Hem och Skola och MUF.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade
dåvarande stats-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 12

rådet Moberg den 10 februari 1970 en sakkunniga för att
utreda förfarandet vid tillsättning av tjänst som professor eller biträdande
professor m. m. (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse, U 54). Den
sakkunnige antog benämningen utredningen om professorstillsättning. Till utredningen
knöts ett antal experter, vilka fungerat som en referensgrupp. Utredningen
överlämnade i december 1973 betänkandet (SOU 1973: 54) Professorstillsättning.
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av socialstyrelsen,
statskontoret, RRV, UKÄ som överlämnat yttranden från universiteten,
karolinska institutet, de tekniska högskolorna samt högskolorna i Linköping
och Luleå SÖ, direktionen för karolinska sjukhuset, direktionen för
akademiska sjukhuset, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna,
dåvarande samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor som cverlämnat yttranden
från jordbrukets högskolor Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, LO,
SR, SACO, TCO och SFS. Tillsammans med betänkandet har remissbehandlals en av
UKÄ i december 1973 ingiven promemoria om befordringsgrunder för tjänst som
universitetslektor.

Kungl. Maj:t uppdrog den 9 juni 1967 åt statskontoret att
med beaktande av vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet anfört i
prop. 1967: 1 (bil. 10 s. 52 och 281) utreda frågan om de vetenskapliga
bibliotekens inre organisation m. m. Statskontoret har inom ramen för uppdraget
överlämnat ett flertal rapporter, bl. a. i januari 1974 rapporten De
vetenskapliga biblioteken organisation och administration. Över denna har
efter remiss yttrandijn avgetts av byggnadsstyrelsen, statistiska
centralbyrån, RRV, riksarkivet, kungl. biblioteket, UKÄ som överlämnat
yttranden från univeTsiteten, karolinska institutet, de tekniska högskolorna
samt högskolorna i Linköping och Luleå LUP-nämnden, SÖ, nämnden för
socionomulbildning som överlämnat yttranden från vissa socialhögskolor
samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, statens medicinska forskningsråd,
statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens humanistiska forskningsråd,
slatens råd för samhällsforskniitg, slatens råd för atomforskning, statens
psykologiskpedagogiska bibliotek, forskningsbibliotek.srådet, dåvarande
samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor som överlämnat yttranden frän
jordbrukets högskolor statens råd för vetenskaplig information och
dokumentation (SINFDOK), dataarkiveringskommiltén, OMUS som överlämnat
yttrande från musikhögskolan i Göteborg forskningsråds-utredningen,
miljökonlrollutredningen. Musikaliska akademien, Veten-

1 Justitierådet Ingemar Ulveson.

- Vid lidpunkten för avlämnande av betänkandet biträdande
professorn Sten Ahrland, jur. kand. Christer Henriksson, sekreteraren Sten
Marcusson, ombudsmannen Lars G. Nilsson, hovrättsassessorn Rolf Nöteberg, t.
f. byråchefen Olavi Orava, departementssekreteraren Erland Ringborg,
byråchefen Rolf Rudhe, avdelningsdirektören Berit Sandqvist-Örnberg och
professorn Carl G. Schmiterlöw.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 13

skapsakademien, Sveriges Industriförbund, LO, SACO, TCO,
SFS, Sveriges allmänna biblioteksförening, Tekniska litteratursällskapet.
Svenska Bibliotekariesamfundet samt Sveriges vetenskapliga specialbiblioteks
förening.

För överblickens och sammanhangets skull behandlar jag i
det följande åtskilliga frågor i vilka det ankoinmer på regeringen att besluta.

s. 14 Kontrollera mot PDF

UTREDNINGAR OCH REMISSYTTRANDEN M.M.

1. Högskoleutbildningens inriktning, dimensionering,
lokalisering och organisation

1.1
U 68 m. m.

1.1.1
Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter

(Högskolan
kap. 1)

Utbildningens
funktioner (avsnitt LI)

Genom
utbildning förmedlas kunskaper, färdigheler och attityder. Syftet med dessa
kunskaper, färdigheter och attityder anges av utbildningens mål. Som mål för
utbildning i allmänhet brukar anges bl. a. att ge bildning och att främja
materiell och social utveckling samt personlighetsutveckling.

Av
betydelse för utbildningsplaneringen är givetvis att granska hur

o/o
197

0Q-|------ 1---- 1----- 1---- 1-

0
19

90

90- JiU

------- rrrf
TTTT tttt
TI

JlLlJ''''M
]

80------------------------------

----- TITT---------
~ 1

:::::::::::: : ::: ::

70

__________ I--J-----------------
:_________

5Q------------------------------

---------------------

--------------------- 1

An

-----------------------------------------------------
----------------------------------------------------- '.

=r! ° _ 1-------- 1-----------------

1 i 1

-d- Oi

1 1 1 1 1 o
in lo o

(NI csj m (O -3

5tninus rJcsjSro-
lill lill in IT »
KO c>J C4 lO ro
v

Aider, å r

ef
en

:r o
m o

.T
- ITJ kO iO

t"-M--|
Folkskola for+s ä -Hriir

qsskoia
' ä omt ev. yrkesutbildning

,
flickskola, folkh ö gskola scmt ev. yrkesu+bildning

I iGymnosium, fackslsola, nya gymnasieskolon samt
ev. yrkesutbildning

I I Fullst ä ndig
exomen fr å n universitet eller h ö gskola

Källa:
SOU 1971: 19.

Figur
1. Befolkningens utbildningssammansättning 1970 och 1990 efter ålder och
utbildningsnivå.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 15

utbildningssystemet
faktiskt fungerar. U 68, som i debattskrifter och undersökningsrapporter
försökt belysa den högre utbildningens funktionssätt, berör i huvudbetänkandet
översiktligt några förhållanden.

I
det svenska utbildningsväsendet har de senaste årtiondena skett en mycket snabb
ökning av studerandeantalet. Denna får emellertid först långsamt effekt på hela
befolkningens utbildningssammansättning. Figur 1 illustrerar de stora
olikheter i utbildningshänseende mellan generationerna som blivit en följd av
den snabba utbyggnaden av utbildningssystemet.

Den uppfattning om
utbildningens betydelse för den ekonomiska tillväxten, som varit en av
förutsättningarna för industriländernas mycket betydande satsning på
utbildning, synes allmänt sett få stöd i erfarenheten. Generaliserat kan sägas
att utbildningens roll i den materiella tillväxten ligger i dess i vid mening
yrkesförberedande funktioner. Från denna synpunkt blir det av grundläggande
betydelse att utbildningen står i rimligt förhållande till samhällets behov. En
grov anvisning ger här förhållandet mellan utbud och efterfrågan på utbildade.
För en mer nyanserad bedömning måste också beaktas bl. a. det sätt på viUcet
anpassningen mellan utbud och efterfrågan sker.

I
förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad är det inte möjligt att skarpt
avgränsa utbildning av viss längd eller av visst slag. Den högre utbildningen
måste ses tillsammans med t. ex. gymnasial yrkesinriktad utbildning och
vuxenutbildning av olika slag.

När det gäller
utbildningens möjligheter att bidra tiU social förändring är bl. a. den sociala
fördelningen inom utbildningsväsendet av betydelse. Förhållandena på grund- och
gymnasieskolestadiema, liksom behörighets- och urvalsreglerna vid övergång
till högre utbildning, spelar en viktig roU för den sociala fördelningen inom
den senare. Skolan är emellertid bara en av de faktorer som påverkar en ung
människas utveckling. Åtgärder enbart inom utbildningsområdet kan därför
bedömas få endast en begränsad social utjämningseffekt. De måste ses tillsammans
med övriga faktorer som påverkar människors utveckling och levnadsförhållanden.

Undersökningar visar att
valet mellan fortsatt utbildning och arbete och mellan olika slag av utbildning
efter avslutad grundskola har starkt samband med social härkomst. Även om
utbildningssystemets starka tillväxt under efterkrigstiden gett avsevärt ökade
möjligheter för de lägre socialgrupperna, har expansionen dock inte lett tiU
social utjämning inom utbildningen i den utsträckning man tidigare hoppats på.

Några
allmänna utgångspunkter för utbildningsplaneringen (avsnitt 1.2)

Traditionellt
brukar man skilja på två principer för utbildningsplaneringen. Enligt den ena
utgår planeringen från arbetsmarknadens efter-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 16

frågan
på utbildade, enligt den andra från individernas efterfrågan på utbildning. Man
måste räkna msd att individ- och arbetsmarknadsefterfrågan påverkar varandra
ömsesidigt i ett komplicerat samspel. Enligt U 68:s mening kan ingen av dem var
för sig användas som planeringsprincip. Inte heller tillsammans utgör de ett
tillräckligt underlag för den långsiktiga planeringen av utbildningens
dimensionering, organisation och lokalisering, som får göras från delvis andra
utgångspunkter. I planeringen på kortare sikt bör arbstsmarknadsefterfrågan
och individefterfrågan vägas samman.

Fördelningsfrågorna
är centrala för samhället i dess helhet. De bör därför uppmärksammas också i utbildningsplaneringen.
Både rättvisehänsyn och strävan att ge varje; människa möjlighet till en
arbetsinsats i samhället måste få styra fördelningen av utbildningsresurser på
individerna. Också i andra avseenden bör utbildningen kunna planeras med
direkt syfte att främja en viss utveckling, exempelvis genom att utveckla
utbildningsvägar som kombinerar biologisk och kemisk kunskap med teknisk eUer
administrativ-ekonomisk yrkesinriktning och därmed göra samhället bättre berett
att möta miljöproblemen.

Vuxenutbildningen
har sin bakgrund i såväl arbetsmarknadsbehov som individemas efterfrågan på
utbildning. För samhället ger den möjlighet bl. a. att tillfredsställa
arbetsmarknadsbehov inom växande sektorer genom omskolning av sådana som är
verksamma inom krympande sektorer. Den kan också effektivera, och utveckla
yrkesinsatsema inom en och samma sektor. För individen är vuxenutbildningen på
motsvarande sätt ett medel att finna anställning på en föränderlig
arbetsmarknad eller nya, mera stimulerande uppgifter inom den egna
yrkesverksamheten. Men den är också ett medel att utveckla intressen och anlag
utan direkt anknytning till yrkesverksamheten. Planeringsprinciperna
»arbetsmarknadsefterfrågan på utbildade» och .»individefterfrågan på
utbildning» synes genom vuxenutbildningens inriktning på mera närliggande mål
lättare att tillämpa i vuxenutbildningen än i ungdomsutbildningen.

Räknar
man med vuxenutbildningen som ett bestående inslag av betydande omfattning i
samhällets r.otala utbildningsinsatser är det naturligt att imgdoms- och
vuxenutbildningen planeras som en helhet. Utgångspunkten blir då att
utbildning skall vara något som återkommer för varje individ under större delen
av livet. Vid planeringen av utbildning är det enligt U68:s mening angeläget att
synsättet återkommande utbildning blir vägledande.

Frågan
om återkommande utbildning kan formuleras som ett problem om den lämpliga
fördelningen av utbildning under en människas liv. Man kan fråga sig om det är
den bästa användningen av utbildningsresurserna att i en relativt lång
sammanhängande utbildning direkt efter gymnasieskolan ge mycket omfattande
kunskaper, om dessa ändå föråldras snabbt. Det är möjligt att individen i
många fall kan nyttiggöra

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 17

sin
utbildning effektivare, om den delas upp på perioder spridda på lämpligt sätt
Över hans livstid.

Frågan om fördelningen av
utbildningsperiodema kan ses med utgångspunkt i fördelningen av yrkesaktuell
kunskap under en enskild människas liv. Man kan se frågan också som ett problem
om fördelning mellan människor i olika åldrar, som en rättvisefråga mellan
generationerna. I båda fallen blir det fråga om att inom begränsade resurser
göra en avvägning av omfattningen av å ena sidan den sammanhängande
ungdomsutbildningen, å andra sidan vuxenutbildningen. Också för fördelningen
av utbildningsresurser på individer inom en generation kan återkommande
utbildning väntas få effekter, bl. a. i form av förutsättningar för en jämnare
social fördelning. Återkommande utbildning innebär vidare förbättrade
möjligheter att få en skälig anpassning mellan utbildning och arbetsmarknad
också i fråga om utbildningens inne-håU.

I
olika delar av huvudbetänkandet kommer U68 tillbaka till frågan om konsekvenser
av återkommande utbildning för utbildningsplaneringen. Det gäller t. ex.
gymnasieskoleutbildningens inriktning och organisation, högskoleutbildningens
studieorganisation, inhals- och behörighetsregler, studiefinansiering,
utbildningens lokalisering och distribution samt uppsökande verksamhet. Det är
vidare uppenbart att återkommande utbildning förutsätter anpassningsåtgärder
inom samhällssektorer utanför utbildningsväsendet, t. ex. i fråga om
arbetsmarknadens sätt att fungera.

U68
diskuterar inledningsvis också anknytningen mellan gymnasieskolan och den
högre utbildningen i perspektivet av återkommande utbildning. Eftersom alla
studerande bör förberedas för perioder av fortsatta studier är det angeläget
att gymnasieskolans alla linjer innehåller inslag av studieförberedelser. Om
gymnasieskolan därutöver ger alla studerande ett visst mått av
yrkesförberedelser, har alla möjlighet att övergå till yrkesverksamhet
omedelbart efter gymnasieskolans slut. Endast med sådana förändringar kan
återkommande utbildning på sikt få mera betydande omfattning. Tillsammans med
statsmakternas beslut om nya principer för behörighets- och urvalsregler för
högre utbildning ger detta en större frihet åt den enskilde i valet mellan
fortsatta studier och yrkesverksamhet. Härigenom skapas nya förutsättningar för
att låta individemas efterfrågan på utbildning bli vägledande för
utbildningsplaneringen. Sambandet mellan gymnasieskola och högre utbildning
skulle också förändras och det skulle vara möjligt att genomföra en planering
av den högre utbildningen mera fristående från gymnasieskolan.

Högskoleutbildningens
avgränsning (avsnitt 1.3.2)

I
gällande provisoriska bestämmelser om tillträde till högre utbildning
definieras denna som »sådan utbildning vid vilken högre skolunderbygg-

2
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 18

nad
än grundskolan krävs för tillträde». I samband med 1972 års riksdagsbeslut om
gymnasieskolans kompetensvärde (prop. 1972: 84, UbU 1972: 31, rskr 1972: 240)
togs ingen närmare ställning i fråga om det eftergymnasiala områdets
avgränsning i avvaktan på U68:s och LUK:s förslag.

U68
utgår från att som högskoleutbildning skall betraktas i huvudsak sådan
utbildning som förutsätter högre skolunderbyggnad än grundskola eller som
ställer krav på bestämda erfarenheter utöver grundskolan. Även de studerandes
ålder bör spela viss roll.

U68 behandlar inte
forskarat bildningen utan endast vad utredningen kallar grundläggande
högskoleutbildning (grundutbildning). Denna kommer med den gjorda
avgränsningen i praktiken att bestå dels av linjer för vilka avslutad gymnasial
utbildning är formellt behörighetsvillkor, dels av linjer som för de studerande
är eller kommer att vara alternativ till sådan utbildning. Denna utgångspunkt
skulle enligt U 68:s uppfattning svara bäst mot kravet på att skapa
förutsättningar för en rationell utbildningsplanering. Till
högskoleutbildningen kommer därmed att räknas utbildning med statlig, kommunal
eller landstingskommunal huvudman. Också statsimderstödd enskild utbildning bör
på motsvarande grander kimna föras in under samlingsbeteckningen
högskoleutbildning.

Avgränsningen mellan
gymnasieskola och högskoleutbildning kan inte göras en gång för alla utan måste
fortlöpande omprövas. Enligt U68:s uppfattning måste definitionen ges genom en
uppräkning av de utbildningslinjer som ingår i högskoleutbildningen. Den av
utredningen upprättade förteckningen över befintliga utbildningsvägar (bilaga
6) som enligt utredningens mening bör räknas som högskoleutbildning torde i
sammandrag få som bilaga 1 fogas till regeringsprotokollet denna dag.

Högskoleutbildningens
indelning (avsnitt 1.3.3)

Den
överblick som är nödvändig såväl av planeringsskäl som med hänsyn tUI de
utbildningssökand(;s och arbetsmarknadens behov kräver en ändamålsenlig
indelning av högskoleutbildningen i dess helhet. Syftet med ea indelning i
sektorer eller områden bör bl. a. vara att få ett lättöverskådligt och gripbart
underlag för översiktlig planering, i regel på längre sikt. Också för den
institutionella organisationen, som utgör ramen för verksamhetens planerLig, är
en ändamålsenlig indelning nödvändig. Slutligen bör indelningen vara en
lämplig utgångspunkt för information till såväl studerande som arbetsgivare.

Man kan söka en indelning
med utgångspunkt i utbildningens yrkesinriktning eller i mera generella kurser
gemensamma eller snarlika för flera utbildningslinjer. Med utgångspunkt i att
högskoleutbildningen skall vara inriktad mot den framtida yrkesverksamheten har
U68 funnit att en indelning efter yrkesprincipen bör vara grandläggande för
utredning-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 19

ens
planeringsförslag och för utbildningens framtida organisation. Utredningen har
futmit en indelning i fem yrkesutbildningsseklorer ändamålsenlig, nämligen

teknisk
yrkesutbildning

administrativ
och ekonomisk yrkesutbildning

vårdyrkesutbildning

utbildning
för undervisningsyrken

utbildning
för kultur- och informationsyrken.

I
U 68:s förslag till utbildningslinjer (bilaga 9) har denna indelning använts.
Förslaget torde få som bilaga 2 fogas till regeringsprotokollet i detta ärende.

Det
är enligt U 68 uppenbart att varje indelning blir en kompromiss mellan
bindningar och önskemål av olika slag. Sambandet mellan yrke och utbildning är
långtifrån entydigt och utbytbarheten på arbetsmarknaden mellan två
utbildningslinjer sällan fullständig. I många fall är en utbytbarhet lika
naturlig mellan linjer tillhörande olika sektorer som mellan linjer inom samma
sektor. Det är väsentligt att den föreslagna indelningen inte skapar konstlade
gränser för möjligheterna att utnyttja utbildningsutbudet.

Släktskapen mellan olika
utbildningslinjer med avseende på det mera generella utbildningsinnehållet
ligger till gmnd för den indelning i basutbildningsområden som också används i
U68:s förslag. En sådan indelning kan vara vägledande vid planeringen av vissa
basresurser för utbildningen och för kontakten mellan viss gmndforskning och
gmndläggande högskoleutbildning. Utredningen har funnit en indelning i följande
sju områden användbar:

fysisk-kemisk
utbildning

kemisk-biologisk
utbildning

beteendevetenskaplig
utbildning

samhällsvetenskaplig
utbildning

matematisk-systemvetenskaplig
utbildning

språklig
utbildning

historisk-estetisk-religionsvetenskaplig
utbildning.

Gränserna mellan
basutbildningsområdena är, kanske ännu mera än gränserna mellan
yrkesutbildningssektorema, oklara och andra avgränsningar är också möjliga. I
flera sammanhang har det emellertid upplevts som önskvärt att se
utbildningsplaneringen ur en annan aspekt än den omedelbart yrkesanknutna.

De två av U 68 använda
indelningarna kan ställas samman i ett mtnät enligt figur 2.

s. 20 Kontrollera mot PDF

v
Basutbild-\. nings-Yrkes-Nornrode utbild- \ ninqssektorv

Fysisk-kemiskt

Kemi:5k-

biologisk4

Beteende-vetenskapligt

Somh ö lls-

veten-

skapligt

Ma+ema-

tisk-

system-

veten-

skapliqt

Spr å kligt

Historisk-

estetisk-

religpons-

veten-

skapligt

Teknisk

0

Administrativ och ekonomisk

©

V å rd

03

©

Undervisning

©

Kultup och informotion

©

Figur
2. Högskoleutbildningens indelning i yrkesutbildningssektorer och basutbildningsområden.
Som exempel har följande utbildningslinjer markerats. (I flertalet rutor finns
många utbildningslinjer.)

1 Civilingenjörsutbildning (maskinieknisk linje).

2
Juristutbildning.

3
Läkarutbildning.

4
Socionomutbildning (social
linje).

5
SpråkMrarutbUdning.

6
Prästutbildning.

Högskoleutbildningens
mål (avsnitt 1.4)

AU
utbildning syftar till utveciding av kunskaper, färdigheter och attityder.
Formuleringen av utbildningsmålen bör i stora drag besvara frågan vilket
ändamål de kunska{)er, färdigheter och attityder som förvärvas skall tjäna.
Målen skall därutöver ge vägledning vid utformningen av behörighets- och
urvalsreglar och studieorganisation och vid andra planeringsåtgärder.

U68 redovisar (s. 4750) sina synpunkter på högskoleutbildningens mål
under rubrikerna:

personlighetsutveckling

välfärdsutveckling

demokrati

internationalisering

social
förändring.

Bildningsmotivet skär tvärs igenom flertalet av de angivna målen. En
bred referensram med förankring i den egna kulturkretsen har bety-

1
Särskilt yttrande av Per Stjernquist.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 21

delse
för personlighetsutvecklingen och för en fungerande demokrati. Den kan också
vara en förutsättning för kulturkonsumtion. Internationaliseringsmålet
fömtsätter överblick, språkkunskaper och kännedom om andra länders situation
och kulturella liv.

Utbildningens
innehåll och verksainhetsformer faller delvis utanför U 68:s uppdrag.
Utredningen redovisar emellertid i korthet (s. 5053) sin syn på de dimensioner
i vilka planeringen av en utbildningslinje eller en kurs bör kunna ske. Dessa
är:

utbildningens
användningsområde

färdigheter
och kunskaper

problemorientering.

Utbildning
kan förbereda för yrkesverksamhet, fortsatt utbildning, deltagande i
gemensamma samhälleliga angelägenheter, egen fritidsverksamhet eller annat.
Inom högskoleutbildningen skall utbildningslinjerna normalt vara
yrkesförberedande. Detta hindrar inte att de också har andra
användningsområden.

Allmänt bör gäUa att den
högre utbildningen bör vara åtgärdsihriktad, dvs. utveckla förmågan att vidta
åtgärder i yrkesverksamheten. I fråga om kommunikationsfärdigheter bör i all
utbildning förmågan att uttrycka sig enkelt och klart i tal och skrift övas.
Färdighetsträning för att öva och befästa kunskaper och skapa fördjupad
förståelse för sammanhang får vidare inte förbises i högskoleutbildningen.
Sammankopplingen av en skapande och en kritisk attityd är särskilt angelägen
när det gäller att utveckla utbildningens problemorientering. Den skapande och
den kritiska attityden kompletterar varandra och en konstruktiv analys kräver
i allmänhet inslag av både kreativitet och kritik. Förmågan att under
realistiska förutsättningar avgränsa problem och lösa dem är avgörande för de
yrkesfunktioner för vilka högskoleutbildningen förbereder.

För U 68 står det klart
att det är nödvändigt att i utbildningen uppmärksamma och granska dess
samhälleliga konsekvenser. Den opartiskhet och saklighet som bör prägla
undervisningen kräver enligt utredningens uppfattning, förutom respekt för
logik och fakta, dels att de grundläggande värderingarna så långt möjligt
redovisas, varvid också alternativa gmndvärderingar bör beskrivas, dels att
teorier med skilda gmndvärderingar studeras. Det bör vara en strävan att genom
att kombinera insatser av flera lärare, genom lämpligt vald litteratur eller
på annat sätt möta kravet på allsidighet.

Utbildningens
arbetslivsanknytning (avsnitt 1.5)

U
68: s förslag tar i stor utsträckning sin utgångspunkt i förhållandet mellan
utbildning och yrkesliv. I allmänhet har varje utbildning inslag av både moment
som är anpassade till förhållanden i arbetslivet och

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 22

sådana som syftar till förändring: och utveckling av
dessa. En förutsättning för att utbildningen aktivt skall bidra till
förnyelse, det må vara inom yrkeslivet eller andra områden, är att dess
innehåll inte okritiskt övertas från dagens eller gårdagens sätt att utöva
olika verksamheter. Inom högskoleutbildningen är detta en av alla erkänd sak,
vilket bl. a. hänger samman med den direkta forskningsanknytning som ofta
finns. De studerande bör vidare få en tillfredsställande bredd i utbildningen.
Härigenom skapas förutsättningar för en såväl yrkesmässig som geografisk
rörlighet, vilket ger den enskilde en angelägen beredskap för förändringar på
arbetsmarknaden.

I syfte
att kunna särskilja å ena sidan utbildningsinnehåll som är gemensamt för flera
sektorer, yrkesområden eller yrken och å andra sidan mera yrkesspecifikt
utbildningsinnehåll använder utredningen termerna basutbildning och
yrkesinriktad utbildning. Det har emellertid visat sig svårt att här dra skarpa
gränser En kurs som i ett sammanhang uppfattas som yrkesinriktad kan i ett
annat fall närmast ha karaktär av basutbildning.

Att en
utbildningslinje är yrkesinriktad behöver självfallet inte innebära att varje
enskilt moment har direkt anknytning till yrkesverksamheten. Avvägningen
mellan vad U 68 kallar närförberedelser dvs. mera direkt på den första
yrkesverksamheten inriktade kunskaper och färdigheter och fjärrförberedelser,
vilka avser kvalificerade arbetsuppgifter av skiftande slag under en längre
tidsperiod, har bl. a. med hänsyn till olika traditioner lösts på olika sätt
inom högskoleutbildningen. Även i fortsättningen blir dist säkerligen
nödvändigt att söka lösningar avpassade till förhållandena i varje enskilt
fall.

Några för
arbetslivsanknytnirgen väsentliga planeringsfrågor, som U68 sedan återkommer
till i olika sammanhang, diskuteras sammanfattande i avsnitt 1.5.2 (s. 5557).
Här berörs bl.a. återkommande utbildning, studiernas innehåll och organisation,
information, urvalsprinciper, lärarpersonal, lokalisering och institutionell
organisation.

Högskoleutbildningens forskningsanknytning (avsnitt 1.6)

För universiteten och vissa högskolor har anknytningen
mellan forskning och utbildning framstått som ett karaktäristiskt kännemärke.
U68:s förslag berör således pä olika siitt denna anknytning. Man bör enligt
utredningen utgå från att all utbildning har ett samband med forskningen.
Syftet bör vara att finnai ändamålsenliga lösningar som svarar mot skiftande
förhållanden såväl inom nuvarande universitet och högskolor som utanför dessa.

Det kan
enligt U68:s mening inte föratsättas att forskning bedrivs vid varje enhet för
högskoleutbildning. Samtidigt bör det emellertid ge-

1 Särskilda yttranden av Bertil Fiske:sjö, Ove Nordstrandh,
Per Stjernquist och Carl Tham.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 23

nom
den enhetligare organisation för högskoleutbildningen U 68 föreslår bli
lättare att, utan hinder av administrativa gränser, utveckla ändamålsenliga
kontaktvägar mellan forskning och grandutbildning och att bygga forskning och
forskaratbildning på den grandutbildning som bedöms vara lämplig. Generellt
bör också högskoleväsendets vidgning kunna på grand av påverkan från
grundutbildningen till forskningen vara en faktor av betydelse då det gäller
att inrikta forskning mot nya områden och för samhället väsentliga problem.

U 68 har i sitt arbete
sökt genomlysa de övergripande planeringsfrågorna för den grundläggande
högskoleutbildningen, medan en motsvarande analys av forskningens och forskarutbildningens
planeringsproblem legat utanför utredningens uppdrag. U 68:s diskussion om
forskningsanknytning utgår sålunda från utredningens sätt att se
grundutbildningens planeringsproblem. I avsnitt 1.6.3 (s. 6164) diskuterar U
68 forskningsanknytningsfrågan i perspektivet av olika i
utbildningsplaneringen aktuella frågor och faktorer. Utredningen återkommer
sedan i olika sammanhang till dessa frågor.

1.1.2
Högskolestudiernas organisation (Högskolan kap. 3)

Utgångspimkter
(avsnitt 3.1)

Utredningen
redovisar i avsnitt 3.1.2 i korthet nuvarande förhållanden och
utvecklingstendenser i fråga om högskoleutbildningens organisation. Inom det
område U 68 betraktar som högskoleutbildning är studierna för närvarande
organiserade på mycket skiftande sätt. Utredningen beskriver och analyserar
bl. a. studieorganisationen vid de filosofiska fakulteterna.

U
68 konstaterar att många utbildningar är uppbyggda efter ett fast mönster, där
såväl sakinnehåll som ordningsföljd mellan ämnen och kurser har fixerats. Andra
utbildningar följer ett liknande mönster men har visst begränsat utrymme för
mer eller mindre valfria studier. Huvuddelen av de nuvarande
utbildningsvägarna vid filosofisk fakultet erbjuder en stor valfrihet
beträffande såväl ämnen som ordningsföljden mellan dessa.

En
stor del av högskoleutbildnmgen kan sägas vara yrkesförberedande i den meningen
att den studerande i den framtida yrkesverksamheten på ett allmänt sätt har
nytta av sina förvärvade kunskaper. Graden av yrkesinriktning påverkar graden
av fasthet beträffande bl. a. ämnesinnehåll. Alla mycket bundna utbildningar
har en klar inriktning mot ett visst verksamhetsområde även om
yrkesinriktningen kan vara olika stark. För många utbildningar inom filosofisk
fakultet, där valfriheten i fråga om ämneskombinationer är stor, är
yrkesinriktningen svagare

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 24

markerad.
I vissa fall har effekterna av bristen på mera direkt yrkesinriktning av
utbildningen blivit påtagliga i samband med det kraftigt ökade utbudet av
examinerade från universitet och högskolor.

Även
uppbyggnaden av olika utbildningar med avseende på placeringen av mer
specialiserade och yrkesförberedande moment samt formen för differentiering
varierar starkt. Vissa, främst kortare utbildningar saknar helt differentiering
tmder studiernas gång. Inom andra sker en stegvis profilering som utgår från
ett för flera linjer i väsentliga delar gemensamt ämnesinnehåll i
inledningsskedet. En annan typ av differentiering kännetecknar de allmänna
utbildningslinjerna vid filosofisk fakultet, som i regel är uppbyggda med en
successiv ämnesföljd med ökande valfrihet.

Ett
genomgående drag i nuvarande organisation är att administrativt-organisatoriska
gränser mellan olika utbildningar också är studieorganisatoriska gränser.
Försök har gjorts att bryta dessa gränser men någon egentlig
studieorganisatorisk rörlighet har dock ännu inte uppnåtts annat än mellan de
filosofiska faiulteterna.

Det
är enligt U 68 klart att den i direktiven för utredningen angivna principen om
yrkesinriktning av den eftergymnasiala utbildningen och kraven på utbytbarhet
mellan olika utbildningar och på rörlighet på arbetsmarknaden förutsätter
förändringar i olika avseenden av högskoleutbildningen. Allmänt gäller att en
större enhetlighet och överskådlighet i organisationen av olika utbildningar
bör komma till stånd så att likheter i utbildningsinnehåll kan utnyttjas vid
byte av studie- och yrkesinriktning och för påbyggnad av kortare utbildningar
till längre. Principen om yrkesinriktning av den eftergiymnasiala utbildningen
har konsekvenser främst för de filosofiska fakulteterna. Då endast en mindre
del av de studerande vid dessa fakulteter f. n. kan räkna med sysselsättning
inom för dessa grupper traditionella yrkesområden, är det angeläget att få till
stånd en bättre anknytning av deras utbildning till de förändrade förhållandena
på arbetsmarknaden.

Ett
planeringsarbete, som siktar till att omforma högskoleutbildningen så att den
bättre än hittills motsvarar de krav på studieorganisation och innehåll som kan
ställas, måste inriktas på olika tidsperspektiv. U 68 räknar med ett längre och
ett kortare perspektiv för genomförandet av sina förslag. Vissa åtgärder bör
vidtas i samband med att utredningens övriga förslag genomförs, andra
förändringar bör genomföras som led i ett löpande utvecklingsarbete.
Utredningens förslag avseende mitten av 1970-taIet för den utbildning som nu
anordnas inom filosofisk fakultet inriktas i första hand på att skapa en ram
för utveckling av mer yrkesinriktade utbildningslinjer. Det ankommer sedan på
vederbörande lokala och centrala organ att successivt åstadkomma förändringar
inom den givna ramen. Den större överskådlighet och enhetlighet i organisationen
som fordras för att likheter i utbildningsinnehåll skall kunna an-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 25

vändas
för byte av studie- och yrkesinriktning och för påbyggnad av kortare
utbildningar måste likaså åstadkommas i etapper.

I
avsnitt 3.1.3 preciserar U 68 vissa studieorganisatoriska begrepp.i

De krav som måste ställas
på den framtida högskoleutbildningen i form av yrkesinriktning, ökad
överskådlighet och enhetlighet i studieorganisationen talar enligt U 68 för
att högskoleutbildningen organiseras i linjer. Från utbildningsplanerings- och
ansvarssynpunkt bör utbildningar som leder till en viss del av yrkeslivet
kunna sammanhållas stu-dieorganisatoriskt och administrativt. Från
utbildningsproduktionens synpunkt bör utbildningar i många fall med fördel
kunna ordnas efter gemensamma basutbildningar för att en pedagogiskt och
administrativt lämplig uppläggning skall kunna nås. Från
dimensioneringssynpunkt måste i flera fall såväl yrkesinriktnings- som
basutbildningskaraktären beaktas. Från informationssynpunkt slutligen
föreligger behov av att presentera utbildningar såväl ur
yrkesutbildningsaspekter som ur basutbildningsaspekter. Utbildningslinjen kan
ses som ett instrument för att beskriva utbildningar så att de kan hänföras
till dels en yrkesutbildningssektor, dels ett huvudsakligt
basutbildningsområde.

Definitionen
av utbildningslinje bör göras så att hänsyn kan tas till de utbildningsmål som
gäUer för linjerna i fråga. Linjebegreppet bör också bestämmas så att
gemensamma breda ingångar och successiv differentiering skall vara möjliga.
Linjebegreppet bör albnänt sett ge en ram för den fortsatta utvecklingen av
utbildningarna i riktning mot de av U 68 angivna målen.

Frågan om definition av
utbildningslinje gäller i praktiken i stor utsträckning vilka krav som bör
ställas på de utbildningar som f. n. har en relativt fri utformning och vag
yrkesinriktning. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att man
vid definitionen av allmän utbildningslinje beaktar såväl yrkesinriktningen som
basutbildningsinnehållet och låter de i dag spärrade, yrkesinriktade
utbildningarna vara en viktig utgångspunkt.

En
avvägning mellan å ena sidan önskemålet att utnyttja den bredd och
variationsrikedom som finns inom de nuvarande filosofiska fakulteterna och å
andra sidan behovet av viss fasthet i studieorganisaloriskt hänseende syns
naturiigen leda till att man anknyter till det linjebegrepp som finns inom t.
ex. socionomutbildningen. Denna representerar en förhållandevis mjuk hnjemodell
och är en klart yrkesinriktad utbildning, tillräckligt preciserad i fråga om
utbildningsmål och innehåll för att ge information åt såväl arbetsgivare som
studerande.

U
68 föreslår att en allmän utbildningslinje definieras som en kortare eller
längre utbildning inriktad mot ett eller flera yrkesområden. Den har
tyngdpunkten inom visst basutbildningsområde och är utformad antingen som en
fast kombination av kurser (i regel med såväl sakinnehåll

1
Särskilt yttrande av Nils Gralén.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 26

som
ordningsföljd angiven) eller som en grundläggande basutbildning, följd av
kurser i något eller några profilämnen jämte ytterligare kurser av betydelse
för det avsedda V(3rksamhetsområdet. I det senare fallet kan en viss
gmndläggande basutbildning genom kombination med lämpliga kurser användas för
olika yrkesinriktningar. Utbildningslinjen kan då vara uppdelad på
linjevarianter.

Utredningen
föreslår vidare att man genom lokala och individuella utbildningslinjer skall
täcka behov som inte tillgodoses genom allmänna utbildningslinjer. Lokal
utbildningslinje, vars innehåll och organisation enligt förslaget helt skall
bestämmas av de lokala högskolemyndigheterna, bör normalt utformas så att den
uppfyller samma krav som allmän utbildningslinje. Med individuell
utbildningslinje menas en utbildning inriktad mot visst verksamhetsområde och
med visst huvudsakligt basutbildningsinnehåll, där de ingående studiekurserna
och ordningsföljden mellan dem bestäms av den studei-ande.

Utredningen
anför en rad skäl för att utbildningslinjerna skall byggas upp av kurser. Ett
sådant system ger de studerande bättre och klarare överblick över studierna, det
ökar möjligheterna att följa den studerandes studiegång och det underlättar
distribution av högskoleutbildning. Härtill kan läggas möjligheten att ia en
snabbare följsamhet i läromedelsproduktionen och att kunna fixera de mera
lokal- och utrustningskrä-vande momenten. Utredningen diskuterar olägenheter
som kan följa med ett kurssystem och betonar att ett sådant kan genomföras på
olika sätt i olika slag av utbildning. I vIssel
fall är t. ex. parallelläsning önskvärd, i andra fall kan det vara
lämpli:it att helt integrera utbildningen inom två eller flera kurser.

U
68 föreslår att en utbildningslinje i regel byggs upp av kurser som ger
poängtal motsvarande beräknad studietid på sådant sätt att 40 poäng motsvarar
ett studieår. I vissa fs.ll kan det vara lämpligt att föra samman kurserna
till större enheter, för vilka utredningen i anslutning till nuvarande
terminologi vid de filosofiska fakulteterna använder termen studiekurser.

I
vissa fall bör det enligt utredningen vara möjligt att följa en utbildningslinje
eller linjevariant på olika sätt. Varje sådant sätt kallas en sludieväg. Den
studerandes val av studieväg innebär att högskoleutbildningens resurser
utnyttjas på visst sätt. Vid högskolestudiernas början behöver inte hela
studievägen fastläggas om inte den valda utbildningslinjen är en fast
kurskombination. Den studerande skall emellertid enligt utredningsförslaget
anmäla sig till ett studieprogram som anger inriktningen av åtminstone de tre
första terminemas studier.

U
68 föreslår vidare att utbildningens inriktning och organisation i stort inom
en utbildningslinje anges genom en utbildningsplan och att denna kompletteras
med mer utförliga beskrivningar av innehållet och verksamhetsformerna i varje
kurs genom en kursplan. Utbildningspla-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 27

nen
avses bli fastställd av det centrala ämbetsverk som är tillsynsmyndighet för
utbildningen, i vissa fall i samverkan med annat ämbetsverk.i Planen skall ange
bl. a. utbildningslinjens inriktning och organisation och ge anvisningar för
upprättande av kursplaner. Föreskrifter om förkunskaper och andra villkor för
tillträde till linjen föreslås vidare ingå. Kursplanerna avses bli fastställda
av lokal högskolemyndighet. De skall innehålla en målbeskrivning och
beskrivning av utbildningens innehåll, organisation och verksamhetsformer.
Information om prov samt studietekniska råd och anvisningar är andra viktiga
delar av kursplanerna.

Högskolestudiemas
organisation vid 1970-talets mitt (avsnitt 3.2)

U 68
lägger i sitt huvudbetänkande fram endast begränsade förslag till förändringar
med sikte på 1970-talets mitt. Bakom detta ställningstagande ligger bl. a. en
prioritering som innebär att de tillgängliga resurserna främst bör sättas in
på de områden där de studieorganisatoriska problemen är mest akuta och det är
mest angeläget att utveckla yrkes-anknytningen. Detta talar för att
huvudintresset i det korta perspektivet ägnas åt utbildningen vid de nuvarande
filosofiska fakulteterna.

Vad
som utanför de filosofiska fakulteterna allmänt sett framstår som mest
angeläget på kort sikt är att öka utbudet av enstaka kurser som kan användas i
återkommande utbildning. U 68 anser det angeläget att centrala myndigheter
snarast låter inventera förekomsten av dylika kurser och vidtar åtgärder som
kan bidra till att de inordnas i ett nytt studieorganisaloriskt mönster.

Den
viktigaste förändringen av den nuvarande studieorganisationen är enligt
utredningen på kort sikt en ökad och mer differentierad yrkesinriktning av
utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. Utredningens
utgångspunkter för en översyn av 1969 års studieordning vid dessa fakulteter
kan sammanfattas enligt följande (avsnitt 3.2.2.1).

De allmänna utbildningslinjerna bör förbereda för yrkesverksamhet och
grundutbildningen bör inriktas mot breda yrkessektorer och ge goda
valmöjligheter på arbetsmarknaden.

De allmänna utbildningslinjerna och
linjevarianterna bör fördelas på yrkesutbildningssektorer.

Hänsyn bör tas till de fakliska valen av
studiekurser i 1969 år studieordning och utbildningens relation till
arbetsmarknaden.

Framlagda förslag och pågående utvecklingsarbete
inom bl. a. UKÄ och universiteten bör beaktas.

I
avsnitten 3.2.2.23.2.2.5 analyserar U 68 1969 års studieordning i förhållande
till utredningens utbildningslinjebegrepp och yrkesutbild-

Särskilt
yttrande av Jonas Orring.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 28

ningssektorerna
samt redovisar pågående utvecklingsarbete rörande utbildningen vid de
filosofiska fakitltetema.

U
68 föreslår (avsnitt 3.2.2.6) att utredningens utbildningslinjebegrepp tillämpas
på den utbildning som närmast svarar mot den som meddelas vid de nuvarande
filosofiska fakulteterna. Varje allmän utbildningslinje eller linjevariant
hänförs till ett huvudsakligt basutbildningsområde och tiU en
yrkesutbildningssektor. För varje utbildningslinje eller variant, som inte är
en fast kombinaticn, anges den grundläggande basutbildningen och en eller
flera profilkurser samt exempel på ytterligare kurser av betydelse för det
aktuella verksamhetsområdet. Sistnämnda grupp av kurser bör slutligt
fastställas, for varje linje och variant, av de utbildningsnämnder
(linjenämnder) som utredningen föreslår skaU inrättas, i den mån
valmöjligheterna inte är reglerade i författning som för t. ex.
lärarutbildningen. Den studerande får sedan välja kurser bland de för linjen
eller varianten fastställda alternativen. Även en
fördjupnings-forskningsförberedelsevariant bör anges.

Utgångspunkten
för konstruktion av de nya allmänna utbildningslinjerna bör enligt utredningen
vara de utbildningar inom 1969 års studieordning som har eller kan ges en mer
eller mindre uttalad yrkesinriktning och där ett behov kan bedömas föreligga
på arbetsmarknaden. Denna utgångspunkt leder till att vissa av de nuvarande
utbildningsalternativen vid filosofisk fakultet utgår ur uppsättningen av
allmänna utbildningslinjer. Utredningen utgår vidare från att
utbildningslinjerna kommer att förnyas successivt, inte minst genom att ökat
utrymme skapas för lokala initiativ i form av lokala utbildningslinjer.

I
avsnitt 3.2.3 behandlar U 68 yrkesinriktade studiekurser och kombinationsutbildningar.

Läsåret
1969/70 inrättades vid de filosofiska fakulteterna yrkesinriktade studiekurser
(yrk-kurser), avsedda att ge det sista året eller den sista terminen av
studierna för en fil.kand.-examen en klarare yrkesinriktning. Yrk-kurserna är
inte avpassade till de kunskaper som tidigare studiekurser i en viss
utbildningslinje gett. Erfarenheterna av yrk-kurserna tyder också på att de
ger otillräcklig praktisk tillämpning av inhämtade kunskaper. Ett fastare
infogande av yrk-kurserna bör därför Övervägas i vissa fall, medan i andra fall
en differentiering av kurserna med hänsyn till de studerandes förkunskapier
eller erfarenhelsbakgrund i stort kan behöva övervägas. Enligt utredningens
mening skiljer sig yrk-kursema inte på något avgörande sätt från en rad andra
kurser med yrkesanknytning i den framtida högskolan. Något skäl att särbehandla
dessa kurser finns därför inte. I den framtida högskoleorganisationen bör
lärare och utrastning inom alla delar av högskolan kunna tas i anspråk för att
på ett smidigt sätt ordna utbildning av yrk-kursemas karaktär.

Försöksverksamhet
med kombinationsutbildningar inleddes läsåret

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 29

1969/70
efter förslag av U 68. Dessa utbildningar avses täcka ett behov av kortare
yrkesinriktade utbildningslinjer. Grundtanken var att man genom alt utnyttja
befintliga kurser oavsell administrativa gränser och skilda huvudmannaskap
snabbt skulle kunna skapa nya utbildningskombinationer. Erfarenheterna av
flertalet av de under försöksverksamheten prövade kombinationerna är sådana
att de enligt utredningens mening bör göras lill allmänna utbildningslinjer i
högskolan.

U
68:s förslag till utbildningslinjer {aVsnitl 3.2.4 och bilaga 9) torde, som
förut nämnts, få som bilaga 2 fogas till regeringsprotokollei i delta ärende.

Betyg
och examina (avsnitt 3.3)

U
68 visar inledningsvis i avsnitt 3.3.1 att nu tillämpade betygssystem inom de
utbildningar som berörs av U 68:s förslag är mycket oenhetligt. Den mer
enhetliga studieorganisation som föreslås skapar behov av elt enhetligare
värderingssystem för att ange både utbildningens omfattning och studieresultat.
Även värdet av utbytbarhet och hänsyn till praktisk administration av
studieorganisationen talar för att ett system för betygssättning av kurser
tillämpas inom all grundläggande högskoleutbildning. U 68 föreslår atl elt
poängsystem införs inom vilket poäng sätts i förhållande till den beräknade
studietiden för kursen. Härvid skall elt läsårs heltidsstudier motsvara 40
poäng.i

Utredningen
föreslår att den godkända prestationen skall graderas med betygsskalan Godkänd
Väl godkänd. Inom vissa utbildningslinjer bör man kunna avstå från att
använda betyget Väl godkänd. I andra fall kan det vara motiverat att helt avstå
från alt markera en godkändgräns. Som riktpunkt föreslår U 68 vidare att betyg
inte sätts för avsnitt som omfattar mindre än 10 poäng.-

När
en enhetlig studieorganisation genomförs i högskoleutbildningen är det enligt
utredningen angeläget att också tillämpa ett enhetligt system för information
om och dokumentation av utbildningen. U 68 föreslår att utbildningslinjen tas
till utgångspunkt för dokumentation av högskoleutbildningen. För den som gått
igenom allmän eUer lokal utbildningslinje med godkända kurser utfärdas ett
intyg utbOdningsbevis som karaktäriserar utbildningen. För individuell
utbildningslinje och för enstaka kurser utfärdas samma typ av dokumentation,
som dock av naturliga skäl inte kan knytas till utbildningslinje på samma sätt.

Ulredningen
föreslår slutligen, efter en diskussion om examenssystemets funktioner och
informationsbehovet i en ny studieorganisation (avsnitt 3.3.2), att
ulbildnings- eller examenstitlar inte knyts till ulbildnings-bevisen.i

1 Särskilt
yttrande av Nils Gralén.

2 Särskilt
yttrande av Per Stjernquist.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 30

Utvecklingslinjer för högskolestudiernas organisation
(avsnitt 3.4)

U 68: s förslag att högskoleutbildningen organiseras på
utbildningslinjer ger förutsättaingar för en successiv utveckling av studieorganisationen.
Med hänsyn till de mycket skiftande fömtsättningarna inom olika slag av
högskoleutbildning och b(;hoven i arbetslivet bör man räkna med att den högre
utbildningen även i framtiden kommer alt vara organiserad på många olika sätt.

Utredningen analyserar i delta sammanhang två frågor, som
nära berör förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad, nämligen studiernas
uppbyggnad av på varandra följande perioder av utbildning eller yrkesverksamhet
(frågan om återkommande utbildning; avsnitt 3.4.2) och förhållandet mellan
besläktade utbildningsgångar med gemensam eller likartad utgångspunkt
(differentieringsfrågan; avsnitt 3.4.3).

Den
föreslagna organisationen med kurser och studiekurser, som den studerande kan
gå igenom utan alt följa en hel utbildningslinje, ökar möjligheterna att
utnyttja högskoleorganisationen för fortbildning och vidareutbildning, efter en
yrkesutbildning i gymnasieskola eller högskola. Om man räknar med att
yrkesverksamhet blir vanligare mellan gymnasieskola och högskoleutbildning,
kan man fömtse att kortare ulbildning kan komma att efterfrågas, i många fall
som kurser och studiekurser av ganska allmän karaktär. U 68 räknar med alt
kurser i vissa fall skall anordnas som riktar sig lill personer som av skilda
skäl inte kan utnyttja det reguljära utbudet av högskoleutbildning.

Ett annat viktigt slag av återkommande utbildning bör s.
k. etapp-utbildning vara. Härmed avses t. ex. att den studerande väljer en kortare
utbildningslinje, som följs av yrkesverksamhet och sedan byggs på med
ylterligare kurser inriktade mol samma eller annat ulbildningsmål, eller alt en
längre utbildningslinje uppdelas i etapper.

Möjligheterna
att utforma en utbildningsgång enligt vilken sjuksköterskeutbildning jämte
yrkesverksamhet läggs till gmnd för läkamtbild-ning undersöks. Även uppdelnirig
av längre utbildningar, t. ex. civilingenjörsutbildningen, i etapper
diskuteras. För att en uppdelning av detta slag skall vara meningsfull måste
dock den första etappen vara ett avslutat helt och svara mot ett behov på
arbetsmarknaden.

I fråga om
differentieringsmodeller tar U 68 först upp en organisation med
differentiering stegvis utifrån breda gmndkurser. Ulredningen konstaterar att
denna modell gör idet möjligt för den studerande att relativt sent bestämma
yrkesim-iktning och förändra ulbildningens inriklning ulan stora
tidsförluster. Des;ia fördelar måste vägas mot eventuella förluster i
motivation och yrkesinriktning samt i studietid. Möjligheten att anpassa nu
existerande utbildningar efter den principiella modellen varierar, enligt
utredningen, från sektor till sektor. Inom den studie-

1 Särskilda vttranden av Nils Gralén och Ove Nordstrandh.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 31

organisatoriska ramen kan rymmas olika lösningar för olika
sektorer och för olika utbildningar inom en sektor.

I stället för en enda differenlieringsmodell tecknar sig i
den framtida högskoleutbildningen bilden av flera. En av dessa innebär
gmndkurs och tillval av kurser stegvis utifrån denna. En annan innebär att en
avslutande mera yrkesinriktad utbildning läggs till studiekurser från olika
basutbildningsområden, som inom den nuvarande ämnesläramtbildning-en. En tredje
möjlighet är att en inledande utbildning, t. ex. yrkesteknisk
högskoleutbildning, efter yrkesverksamhet byggs på eUer breddas med generella
kurser.

Utredningen tar i avsnitt 3.4.4 upp frågan om hur
studieinnehåll och verksamhetsformer som ingår i de kurser som utgör en
utbildningslinje skall kunna förändras i syfte alt studierna mer eller mindre
spontant skall kunna ge yrkesorientering. Diskussionen förs huvudsakligen kring
utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. U 68 finner det
angeläget att ett sammanhållande element skapas inom den enskilda utbildningslinjen.
Utredningen föreslår att förberedande yrkesinriktad utbildning prövas i större
utsträckning och att denna knyts samman med avslutande yrkesinriktade
studieenheler av större omfattning. Det system med antagning av den studerande
till en bestämd utbildningslinje eller linjevariant, som utredningen föreslår,
ger bättre förutsättningar än tidigare för en sådan utveckling.

U 68 tar
upp några studieorganisatoriska modeller som kan förbättra yrkesanknytningen.
En sådan är alt i anknytning till vissa utbildningslinjer redan fr. o. m.
första studieåret bjuda ut ett antal kurser med anknytning till utbildningens
slutliga yrkesinriktning, t. ex. journalist eller lärare. Val av en sådan kurs
skulle vara obligatoriskt. För atl tillgodose kraven på valfrihet beträffande
yrkesinriktning och studieort bör dess kurser dock inte utgöra förkunskapskrav
för tillträde till slulutbild-ningen.

Utredningen betonar att studieorganisatoriska anordningar
inte ensamma är tillräckliga för att ge erforderlig inre fasthet åt en utbildningslinje.
Även planering och helst också genomförande av utbildningen bör hållas samman
inom en organisation. Bland möjliga åtgärder nämner U 68 en uppdelning av de
studerande i gmpper med hänsyn till val av linje eller linjevariant samt
planmässig integrering av olika kurser med varandra i undervisning och prov.

Kapitel 3 avslutas med en genomgång sektorsvis av
möjligheterna till utveckling av studieorganisationen på längre sikt (avsnitten
3.53.9).

Särskilt yttrande av Nils Gralén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1.1.3
Antalet studerande i högskoleutbildning. Antagning till högskoleutbildning
(Högskolan kap. 2 och 5)

Den
högre utbildningens kvantitativa utveckling (avsnitt 2.2)

Den
kvantitativa utvecklingec; inom skolan är av väsentlig betydelse för
utvecklingen av antalet studerande vid universitet och högskolor. Figur 3 visar
utveckhngen av iintalet närvarande studerande i gymnasium, yrkesskola och
fackskola sedan år 1950. Vid gymnasiereformen år 1966 ersattes det aUmänna
gymnasiet, det tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet av en skolfomi,
gymnasiet. Beslut fattades år 1964 om successiv uppbyggnad av fackskolan som en
tvåårig gynmasial skolform. Fr. o. m. läsåret 1971/72 omfatta.r gymnasieskolan
dels linjer som svarar mot tidigare linjer i gymnasiet och fackskolan, dels
linjer som i tidigare skolformer har sin närmaste motsvarighet i yrkesskolan.

Den
stora ökningen av antalet gymnasieutbildade påverkade märkbart tillströmningen
till universitet och högskolor under 1960-lalet.

Antol i tusental 250-

200-

150-

100-

50-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ht 1950
Yrkesskolan

ht 1960

ht 1970

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fackskolans te- och ek-linjer

i-JFockskoIans so-linje

1 Tekniskt qymnosium och hondelsgymna-

_ jsium samt gymnasiets te-oth ek-llnjep

Allm ä nt gymnasium samt gymnasiets na-, hum-och ah-linjer

Källa:
Statistisk årsbok 1952, 1961, 1971.

Figur
3. Antal närvarande studerande på gymnasialt stadium. I fråga om yrkesskolan
har medtagits närvarande endast i heltidskurser om minst en termins längd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utvecklingen av studerandeantalei vid universiteten och
vissa högskolor sedan år 1940 framgår av figurerna 4 och 5. Figur 4 visar
antalet förstagångsinskrivna (nettoantal nyinskrivna. Tidigare inskrivna även
vid annan fakultet har dragits bort). Figur 5 återger uppgifter om antalet
närvarande studerande. Som framgår av figurerna har huvuddelen av expansionen
under 1960-talet vid universitet och högskolor fallit på de filosofiska
fakulteterna. En avsevärd ökning har skett även inom t. ex. läkarutbildning,
civilingenjörsutbildning och socionomutbildning (avsnitt 2.2.1).

Om man ser till de allra senaste årens utveckling finner
man att tillströmningen till universitet och högskolor fr. o. m. läsåret
1970/71 klart minskat.

Tillströmningen till matematiska och naturvetenskapliga
studier har, i förhållande till tillströmningen till andra sektorer av
universitetsområdet, sjunkit starkt under 1960-talet. Detta avviker från
gällande planeringsmål som i stället räknar med en väsenllig ökning av andelen
matematiker och naturvetare (avsnitt 2.2.4.1).

Antal i t ö se.itol 30

ISfiO/Al 1950/51 1960/61 1970/71 För
teckenförklaring, se figur 5. ,

Figur 4. Nettoantal inskrivna studerande vid universitet
och vissa högskolor.

1 Omfattar farmaceutisk, juridisk, medicinsk, odontologisk
och teknisk fakul

tet samt numera gymnastik- och idrotts-, handels-, lanbruks-,' skogs- och vete

rinärhögskolorna (eller motsvarande).

2 Omfattar farmaceutisk, medicinsk och odontologisk
fakultet samt högsikolor

enligt not 1. - - :

Omfattar farmaceutisk, medicinsk, odontologisk och
teologisk fakultet samt högskolor enligt not 1 samt socialhögskolor (dä:
socialinstitut). * Omfattar farmaceutisk, odontologisk och teologisk fakultet
samt högskolor enligt not 1.

3 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9

Antal i tusental 130

34

opaginerad Kontrollera mot PDF

ht ISAO ht 1950 ht 1960 ht 1970

Filosofisk fakultet

Humanistisk fakultet tm Somh ö llsvetenskoplig fakultet lllJH
Matematisk-noturvetenskaplig fakultet Teknisk fakultet-3uridisk fakultet
Medicinsk fakultet II II Socialh ö gskolor i
I Ö vrigt

Figur 5. Antal närvarande studerande vid universitet och
vissa högskolor. Omfattar farmaceutisk, juridisk, medicinsk, teologisk,
odontologisk och teknisk fakultet samt gymnastik- och idrotts-, handels-,
lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna (eller motsvarande).

" Omfattar farmaceutisk, odontologisk och teologisk
fakultet samt högskolor enligt not 1.

Se not 2. Därtill kommer socialhögskolorna (då: socialinstitut).
Se not 3. Handelshögskolan (mo;svarande) har förts till samhällsvetenskaplig
fakultet.

5 De humanistiska, samhällsvetenskapliga och
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna motsvarades fram till 1956/57 av en
enda fakultet, den filosofiska. Därefter uppdelades denna i två, de
humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Den nuvarande
indelningen infördes år 1964.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 35

En
för bedömningen av den framtida tillströmningen till högre utbildning viktig
tendens är den allt större efterfrågan på utbildning som inte avses leda till
examen. En skattning av antalet studerande i sådan partiell utbildning vid
filosofisk fakultet läsåret 1971/72, som gjorts vid SCB:s prognosinstitut på
gmndval av de uppgifter om studieavsikt som de studerande lämnat vid anmälan,
visar att antalet torde uppgå till något tiotusental.

Bakgmnden
hos de studerande i partiell utbildning är mycket skiftande. Detta framgår bl.
a. av rapporten Universitetsstudier utan examen.

Sedan
den 1 juli 1969 pågår försöksverksamhet med vidgat tillträde till högre
studier. Det vidgade tillträdet innebär i huvudsak att personer som fyUt 25 år
och varit yrkesverksamma i minst fem år på vissa villkor äger tillträde tUl
viss utbDdning vid de filosofiska fakulteterna. Totalt har ca 4 500 personer
skrivits in vid de filosofiska fakidteterna under perioden 1969/701971/72
enligt dessa bestämmelser.

Extern
universitetsutbildning bedrivs f. n. dels som decentraliserad utbildning
anordnad av UKÄ i samarbete med kommuner, dels som utbildning per
korrespondens anordnad av korrespondensinstituten och dels som
universitetscirklar anordnade av folkbildningsorganisationer och folkhögskolor.
Deltagarantalet i decentraliserad universitetsutbildning är bestämt av en given
anslagsram och håller sig något över 1 000. Antalet deltagare i
universitetscirklar, som var ca 3 000 vid mitten av 1960-talet, var ca 20 000
läsåret 1970/71. Den klart största delen av de studerande i extern
imiversitetsutbildning förvärvsarbetar på hel- eller deltid. Ett mycket stort
antal av dem kan sägas motsvara deltidsstuderande vid universiteten (avsnitt
2.2.4.2).

Även
annan utbildning som vänder sig tdl vuxna har expanderat snabbt. I tabell 1 har
uppgifter om antalet studerande i arbetsmarknadsutbildning, i folkhögskolans
vinterkurser och i studieförbundens utbildning ställts samman. Den kommunala
vuxenutbildningen, för vilken nti-varande bestämmelser trädde i kraft den 1
juli 1968, hade läsåret 1971/72 ca 160 000 deltagare (avsnitt 2.2.3).

Tabell
1. Anlal studerande i viss vuxenutbildning.

Al

Arbetsmarknads-

Folkhögskolans

Studieförbundens

utbildning

vinterkurser

verksamhet'

1950/51

350 (KX)

1955/56

550000

1960/61

18000

lOOÖÖ

800000

1965/66

46 000

11000

1 200 00)

1970/71

115 000

14 000

1600000

Dubbelräkning
av individer förekommer.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 36

U
68 redovisar också den tidigare planeringen av högre utbildning i Sverige
(avsnitt 2.2.2) och ger en översikt av den högre utbildningens utveckling i
några länder (avsnitt 2.2.5).

Utredningens
allmäiuia övervägandeii (avsnitt 2.3)

En
rad faktorer påverkar högskoleutbildningens omfattning. Åtskilliga av dem
sammanhänger med behovet av utbildning. Man bmkar skilja, mellan å ena sidan
samhällets efterfrågan på utbildade och å andra sidan individernas efterfrågan
på utbildning. Dessa båda efterfråge-sidor är inte oberoende av varandra. Detta
och andra förhållanden såsom resursbegränsningar och fördelningsfrågor måste,
menar, utredningen, beaktas vid en bedömning av högskoleutbildningens framlida
omfattning.

Svårigheten
att göra bedömningar av det framtida samhällsbehovet av utbildad arbetskraft är
uppenbar Företagens liksom slatens och kommunernas personalplanering sträcker
sig i regel på sm höjd några år framåt i tiden. För den övergripande utbildningsplaneringen
behöver man information om efterfrågan på arbetskraft väsentligt längre fram i
tiden.

För
den som söker exakta förutsägelser av den framtida efterfrågan på utbildning
kan de hittills utförda prognoserna knappast vara särskilt hoppingivande. Såväl
samhällets som individens efterfrågan överträffade under en lång period
prognoserna..

Om
utbildningsprognoser är förknippade med många problem är de ändå, anser
utredningen, en nöd\ändig del av underlaget för utbildningsplaneringen.
Prognosinstitutet vid SCB har för U 68:s räkning gjort beräkningar av den
framtida efterfrågan på utbildade och av motsvarande utbud från
utbildningssystemet (avsnitt 2.3.1.1).

Svårighetema
att göra prognoser över efterfrågan på utbildade är dock inte endast av teknisk
natur. Efterfrågan påverkas bl. a. av en rad olika institutionella
förhållanden. I många fall inverkar, också utbudet från utbildningsväsendet på
det sorn iippleys vara behovet av utbildade.

Individemas
efterfrågan på utbildning tycks i mycket hög grad påverkas av
utbildningssystemets struktur. Såväl svenska som utländska erfarenheter visar
att efterfrågan på högskoleulbildning har elt mycket nära samband med det
gymnasiala stadiets dimensionering och straktur samt med behörighetsreglerna
för tillträde till högre utbildning. Däratöver inverkar bl. a. sociala
faktorer och könsfaktorer samt geografiska och ekonomiska förhållanden.

Efterfrågan
riktas självfallet rnot existerande ulbildningsvägar och är därför direkt
beroende av vilka utbildningsmöjligheter som finns. Om ett rikt differentierat
utbud av högskoleulbildning erbjuds, blir också efterfrågan på utbildning stor
under förutsättning alt utbudet ges goda möjligheter på arbetsmarknaden.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 37

Sammanfattningsvis
kan sägas att begrepp som efterfrågan och behov har en någorlunda väldefinierad
innebörd endast om den institutionella ramen är given. För den långsiktiga
planeringen är en rad altemativa efterfrågeutvecklingar möjliga. Inte minst
genom åtgärder inom utbildningsplaneringen påverkas efterfrågeutvecklingen.
Att i planeringen stanna för en viss dimensionering iimebär därför inte att
denna bedöms svara mot den mest sannolika utvecklingen utan snarare att man
ställer upp den som ett mål (avsnitt 2.3.1.2).

Utrednmgen
pekar också på det samband som råder mellan samhällets och individernas
efterfrågan på utbildning. I den mån utbildningsefterfrågan styrs av Önskan
att förbereda sig för viss yrkesverksamhet torde förhållandaia på
arbetsmarknaden spela in vid individernas val av utbildning.
Arbetsmarknadssituationen vid valtidpunkten blir i många faU avgörande för den
utbildning individen väljer. Den många gånger avsevärda tidsförskjutningen
mellan utbildningsvar och utträde på arbetsmarknaden kan medföra, att den
färdigutbildade träder ut på en arbetsmarknad som förändrats avsevärt sedan
valtillfället. Detta riio-tiverar att samhället söker planera utbildningens
kapacitet på yrkessektorer efter mer långsiktiga bedömningar av samhällets
behov av utbildade och av individernas utbildningsefterfrågan. Den långsiktiga
utbildningsplaneringen bör avse endast breda sektorer av utbildningssystemet.
Väsentligt är att långsiktiga bindningar inte hindrar planering med hänsyn till
snabbt uppkommande ofömtsedda tendenser i såväl efterfrågan på utbildade som
individemas utbildningsefterfrågan. Utbildningen bör ge beredskap för rörlighet
på arbelsmarknaden (avsnitt 2.3.1.3).

En
viktig faktor är därvid studiemas organisation. Utredningen sammanfattar några
riktlinjer för utvecklingen av högskolestudiernas organisation som är av
särsldld betydelse i detta sammanhang och som kan ses som en fömtsättning för
utvecklingen av återkommande utbildning; nämligen följande.

Grundutbildningen
bör inriktas mot breda yrkesområden och ge in

dividen goda valmöjligheter på arbelsmarknaden.

Den
sammanhängande första utbildningsperioden bör inte göras

längre än att resurser kan avsättas för utbildning som följer på perioder

av yrkesverksamhet.

Det är önskvärt att en längre
sammanhängande grundutbildning ges en mera specialiserad yrkesinriktning först
i nära anslutning till utträde i yrkesverksamhet.

Mellan kortare och längre
utbildningslinjer inom en sektor av yrkeslivet bör om möjligt upprättas sådana
samband att personer med den kortare utbildningen kan, med tillgodoräknande av
denna, vidareutbildas till den längre utbildningens slutnivå.

Bl.
a. genom en överskådligare och på enhetligare grunder byggd

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 38

organisation
bör bättre information kunna ges ont utbildningens innehåll och om olika
utbildningsalternativ.

Tillkomsten av nya utbildiungsvägar bör underlättas, bl. a. genom en
organisation med studieenheler som smidigt kan kombineras med varandra.

Möjligheten
att nå önskvärda, mål, t. ex. i fråga om antalet studerande i
högskoleutbildningen, begränsas av tillgången på resurser. Särskilt svår har
situationen varit inom snabbt expanderande ämnesområden (avsnitt 2.3.2.1).

Behoven
av resurser för högskoleutbildning måste självfallet vägas mot andra
samhällsbehov. Under 1950- och 1960-lalen har resurserna för utbildning ökat
snabbiue än samhällets samlade resurser. Såvitt U 68 kan bedöma kan
ökringstakten för utbildningsområdets del inte bibehållas på samma nivå under
utredningens planeringsperiod (från mitten av 1970-talet till några år in på 1980-talet).
Kraven på ökade resurser för utbildning bedöms bli särskilt starka inom
förskolan och vuxenutbildningen. Högskoleutbildningens planering måste utformas
mot bakgmnd av detta (avsnitt 2.3.2.2).

Många
skäl talar för en förhållandevis jämn fördelning av utbildning på individerna.
Tyngdpunkten av högskoleutbildningens utveckling under planeringsperioden bör
därför ligga på kortare utbildningslinjer. Vidare bör utvecklas
utbildningslinjer vilkas innehåll ter sig meningsfulla för nya
sluderandekategorier och åtgärder vidtas för att stimulera eftersatta gmppers
efterfrågan (avsnitt 2.3.3.1).

Utredningen
redovisar också några aUmätma förutsättningar för sitt förslag till
gymnasieskolans dimensionering (avsnitt 2.3.4). .

Utredningens
imdersökningar (av.snitt 2.4) Utflödet från utbildningsväsendet (avsnitt
2.4.1).

Prognosinstitutet
vid SCB har på utredningens uppdrag gjort beräkningar av det antal personer
som kommer alt lämna utbildningsväsendet och gå ut på arbetsmarknaden under
1970-talet. Syftet med beräkningama har varit att illustrera iitflödet på
arbetsmarknaden under olika antaganden om tillströmningen till utbildning men
med föratsättningen att utbildningsväsendets nuvarande struktiu- bibehålls i
huvudsak oförändrad. Dessa beräkningar jämförs sedan med arbetsmarknadens nyrekryteringsbehov.

Två
altemativa beräkningar hu- genomförts. Beräkningarna kan inte betraktas som
prognoser i vanlig mening. De anger i stället konsekvensema av två tänkbara
utvecklingar vad gäller övergången till högskoleutbildning. Alternativen
skiljer sig åt beträffande linjefördelningen i gymnasieskolan,
övergångsfrekvenserna till högskoleutbildning och

opaginerad Kontrollera mot PDF

examinationen
vid de filosofiska fakulteterna. Antagandena har kombinerats så att de i beräkningsalternativ
A ger största tillströmning och största utflöde och i alternativ B ger minsta
tillströmning och minsta utflöde av högskoleutbildade.

Den
modell som använts för att beräkna utflödet från utbildningssystemet tiU
arbetsmarknaden åskådliggörs i figur 6. Utbildningsyslemet illustreras i
figuren av boxar. Pilarna mellan dem markerar elevströmmar. Som en ram kring
utbildningssystemet ligger arbetsmarknaden.

Figur 6. Modell för beräkning av utflödet från
utbildningsväsendet till arbetsmarknaden.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 40

Det
försia beräkningssteget i Icalkylema avser elevutflödet från grundskolan. För
1970-talet kan detta flöde fömises tämligen väl. Det största osäkerhetsmomentet
ligger i invandringen.

Beräkningarna
över tillströmningen till gymnasieskolan grundar sig i alternativ A på SÖ:s
långtidsbedömning från år 1971. För de tre- och fyraåriga linjema antas i stort
sett oförändrad kapacitet under hela 1970-talet. För de tvååriga linjerna
innebär SÖ:s långlidsbedömning en något ökad kapacitet. Altemativ B utgår från
en i förhållande lill alternativ A oförändrad totalkapaciiet för
gymnasieskolan. Viss omfördelning av platserna mot en större andel vid de
tvååriga yrkesinriktade linjerna antas.

Andelen
studerande vid gj'mnasieskolans tre- och fyråriga linjer som övergår direkt
till högskoleutbildning antas i alternativ A öka stegvis mot de
övergångsfrekvenser som rådde i slutet av 1960-talet. Fr.o.m. år 1976/77 anlas
vidare en del av eleverna vid vissa tvååriga linjer påbörja studier vid
universitet och högskolor. Tillströmningen av utlänningar och äldre studerande
anlas öka. I alternativ B anlas andelen studerande vid gymnasieskolans tre- och
fyraåriga linjer, som övergår direkt till högskoleutbildning, förbli oförändrad
fr. o. m. år 1972. Också i detta alternativ antas en del av eleverna vid vissa
tvååriga linjer övergå till högskoleutbildning fr. o. :m. läsåret 1976/77.
Tillströmningen av utlänningar och äldre studerande antas förbli oförändrad.

Vid
de filosofiska fakultelema finns ett stort antal studerande som skrivit in sig
för att läsa enstaka ämnen. I båda beräkningsallernaliven har antagits att ca
85 procent av de direktinskrivna vid filosofisk fakultet (dvs. personer som
övergått till högskoleutbildning inom fyra år efter avslutad gymnasiesköleutbUdning)
skriver in sig med avsikt alt ta examen. För övriga studerande öch utlänningar
antas motsvarande andel vara 3540 procent.

Examinationsfrekvensen
för jjruppen direktinskrivna vid filosofisk fakultet förutsätts i alternativ A
bli 60 procent, oavsett kön och fakultet. I altemativ B antas frekvensen gå ner
till 4050 procent för inskrivningsårgångarna 1968/691970/71. Fr.o.m. årgång
1971/72 antas samma examensfrekvens som i alternativ A.

Utflödet
från utbildningsväsendet till arbelsmarknaden har härefter kunnat beräknas för
de tre femårsperioderna 1965/70, 1970/75 och 1975/80. Förvärvsintensiteten har
antagits vara densamma i de båda kalkylerna.

Den
kalkylerade tillströmningen till högskoleutbildning redovisas i tabell 2.
Enligt alternativ A beräknas antalet nybörjarplatser vid spärrad
högskoleulbildning samt antalet första gången inskrivna studerande vid de fria
fakulteterna med avsikt att ta examen bli sammantaget ca 44 000 läsåret
1976/77. Enligt alternativ B skulle molsvarande tal vara ca 37 000.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o o o
o

o o o
o in »o

c "c

T3

O c/1

:0

o o o o fs to

o o o o

CN CO

o o o o

O o o o

O o o
o n CO

o o o o

O o o o cr\ o

o o o o vo oo

o o c o

o o o o

(?\ oo

o o o o

o vo

o o o o

00 t--

o o o
o en o

O O O O

O m

oo o

04
r-i

ov o

o o o
o

O o o
o

r- vo

1

oo o

o o o
o

o t-

o o o
o

r- r

O) -H

oo 1

§ 8

o o o
o

oo 03

o o o
o r- o

o o o o m » o

o o

o o

o o

o o

n- tN

fO IO

o o o
o o o

o o o o r t

O o o o

oo 00

o o o
o

o o

8

-H -H

H

. 1

?;s

VO

t

vo

§§

vo vo

1

1

*
a-

o o o o rt o

8 §

00

o o o o vo en

§§
>o t-

§§

o t~

O

o

vo

o o
o-

CO C-*

00

vo

O O

O o ro o

g §

vo t--

CO
tr

00

--t

vo

, 1

Cl vo

o o

OJ

o o

vo

vo I (N C

CO

vo

§§

IO t

O O Ov

CO

TT -H CN Ol

t-

vo

t 1

gg VJ- O)

O

o

CN

o o

vo

ro CM

.-1

t

O O

o o

vo vo

8

00

O

o

.-t

cs
o>

r-

vo

o O o o *

o o *

8

CO

* "i-CN o »

r

, 4

gg Ov
Ov

o

o

CO

o o
oo

00 OO OJ CN

vo

ro

gg

- o

O CO

8

c vo

o o o o

CO o\

o o

o o

p CO 00 t CO

o o o o

o vo

o o

o o

00 CN o vo rt ro

o o o o

00 o

o o

o o

oo

o o

o o

vo vo

o o o o

vo vo

o o o o

CO CO

o o o o o o o -H

Tj- CO

o o o o

o CO

o o o o

00 vo

o o o o vo c

o o o o vo c-

o o o o

CN IO

o o o o

o o o o

Ovo,

o o o o

CN CN

o o o o

I I

o o

2

o o

a

CO 00

.g

*

3

"t
CO

o

"o

w

o o

:0

oo

JS

t-o

a

*
vo

a

Ti- CO

a

o

M

o o

'C .o

3

o o

IO TT

*
vo

u,

* CO

C

:d

oo

o o

'oo

CO Tt

c

tt r~

'c

Tt CO

T3

ra

x>

3

o o

._ ,

oo

.3

CN CN

i

00 vo

CO CO

e

>,

bO

kW

o o

oo

t~- o

vo » o

C

CO CO

5

jri

o o

o o

">

vo

,si

to t3-

o

ro CO

o

"trS

C

o o

U

o o

a>

ro CO

» o » o

3

CO CO

M

n

14-,

2

o o

s

o o

vo vo

4>

vo vo

O

CO CO

"B

>

o

o o

-a

onj

o o

Ji

1 C

CO oo

13

CO CO

I I

opaginerad Kontrollera mot PDF

C

'C
" .w :0 *- *J a O »

r> v.., w 01) 3

tvj « c '-' QJ]:0

a

3

,2
ed .O C

b, U.

Cd O'

e.i; s =

3 3
to

o

C

m

a

rt ~ rt

i =- - 5 y :2 j2

$§ g-a fe' a-3 2

il C ""-

io to

5? c

s - a-""

i:,-? .

VU

§ 3-

t; o,

c

c3

» ""

o

c . .

1-, u 2i

"" C i;

+i fl 3

3 tH r:

G ( ' w w

sS

ra .o C?

OJ

S E

c

Si >. o

c .iii

E -o o c

.-
g

C " M O

" ,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Det
beräknade utflödet på arb>elsmarknaden redovisas i figur 7. Alternativ )B
ger ett något större totalt utflöde än altemativ A. Anledningen till detta är
antaganden om lägre benägenhet för högskolestudier, vilket gör att utflödet
direkt efter gymnasieskolan blir större.

Utflödet från de olika
nivåerna i utbildningssystemet skiljer sig under de båda femårsperioderna på
1970-talet markant från utflödet 1965/70. Utflödet av personer med enbai-t
gmndskola minskar som väntat kraftigt, medan antalet nytillkommande med
högskoleutbildning beräknas bli nära dubbelt så stort 1975/80 som 1965/70. Från
gymnasieskolan beräknas utflödet öka ganska kraftigt mellan de två första
femårsperioderna för att sedan hålla sig tämligen oförändrat.

An+al i tusental

600-

500'

400-

300

200-

100-

Alt.A
AltB

um

M

nm

Alt.A Alt. B

1965/70 1970/75 1975/80

I I H ö gskoleutbildning j[|[|||portiell h ö gskoleutbildning 3 Gymnasieskola [tt
Grundskola

Figur
7. Beräknat utflöde på arbetsmarknaden 1965/70, 1970/7Ö och 1975/80 enligt
olika beräkningsaltemaliv.

En
ifördelning av utflödet efter yrkesutbildningssektorer m. m. redovisas i
tabell 3.

Nyrekrytering
från utbildningsvä;>endet (avsnitt 2.4.2)

Prognosinstitutet
vid SCB har på utredningens uppdrag också gjort beräkningar över
arbelsmarknadt;ns nyrekryteringsbehov under perioderna 1965/70,1970/75 och
1975/80.

Utgångspunkt
för beräkningarna är den prognos över den totala arbetskraften som
prognosinstilulet gjort för 1970 års långtidsutredning. Denna prognos bygger på
en befolkningsprognos och på antaganden om förvärvsfrekvensens utveckling inom
olika befolkningsgrupper.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den
totala arbetskraften fördelas därefter på näringsgrenar. Grundmaterialet för
denna fördelning har hämtats från 1970 års långtidsutredning. Det har antagits
i beräkningama att 1970/75 års utvecklingstakt för de enskilda näringsgrenarna
fortsätter även under perioden 1975/80.

En
skattning görs av yrkesfördelningen inom de olika näringsgrenarna. 1960 och
1965 års folkräkningsmaterial har utgjort gmndmaterialet för beräkningama.
Yrkesfördelningen inom varje näringsgren år 1960 och år 1965 har studerats och
den förändring som skett niellan dessa år har skrivits fram till år 1980. Vissa
avstämningar har gjorts. Som resultat erhålls den totala arbetskraftens
fördelning på yrke vid olika tidpunkter.

Nyrekryteringsbehovet
till varje yrke beräknas därefter. Vid beräkningama tas hänsyn till hur många
personer som lämnar arbetskraften och till yrkesbyten. Grundmaterialet för
dessa beräkningar har hämtats från en specialbearbetning av 1960 och 1965 års folkräkningar.
Nyrekryteringsbehovet delas slutligen upp på tre gmpper, personer som konmier
från utbildningsväsendet, invandrare och övriga.

Nyrekryteringsbehovet
från utbildningsväsendet räknas om från yrkestermer till utbUdningstermer.
Detta sker genom antaganden om de ny-rekryterandes utbildningssammansättning i
varje yrke. Residtaten av ny-rekryteringsbeiäkningarna uttryckta i
utbildningstermer redovisas i ta-beU3.

En
väsentUg fråga vid beräkningamas användning som underlag för dimensioneringen
av utbildningsväsendet gäller graden av osäkerhet i dem. Ett sätt att ge en
uppfattning om osäkerheten hos prognosen är att göra känslighetsanalyser så att
viktiga beräkningssteg genomförs med

Tabell
3. Nyrekryteringsbehov och utflöde från utbildningsväsendet. 1000-tal.

Nyrekryteringsbehov

Utnöde

Utbildning

I965,/70

1970/75

1975/80

.
1965/70

1970/75

1973

;/s

Alt. A

Alt. B

Alt. A

Alt, B

Fullständig
högskoleutb.

90

112

129

76

129

125

133

127

Teknisk

12

15

16

11

15

15

20

19

Administrativ

19

25

32

13

31

30

31

29

Vård

20

25

29

16.

24

24

. 28

28

Undervisning

28

34

36

27

36

36

37

37.

Kuhur och information

4

5

5

4

5

5

6

6

Ej spec. yrk.sekt.

3 .

4

5 ,

-

.

Högsk.utb. utan yrkesinr.

4

5

6

5

17

15

12

9

Partiell
högskoleutbildning

4

4

4

16

25-

27

30

18

Gymnasieskoleutbildning

277 ,

302

322

217

273

277

250

279

Teknisk

127

141

150

106

119

120

122

136

Administrativ

84

86

85

52

60

62

57

65

Vård

37

45

55

36

44

44

38

39

Ej spec. yrk.sekt.

23

24

24

Utan angiven yrkesinr.

6

1

7

24

50

53

33

38

Grundskola
o. folkskola

108

. 78

51

. 157

124

126

119

121

Totalt

479

497

506

467

550

555

532

545

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 44

varierande
antaganden. Utförda beräkningar visar att framförallt näringsgrensutvecklingen
har en mycket stör betydelse för nyrékryteringsbeho-vets fördelning på
utbildning.

lämförelser
mellan behovs- och utflödesberäkningarna (avsnitt 2.4.3)

Av
tabell 3 framgår att det kalkylerade totala utflödet understiger del
kalkylerade totala nyrekryte.ringsbehovet med ca 10 000 för perioden 1965/70,
medan utflödet enligt kalkylerna överstiger nyrekryteringsbehovet med ca 50
00060 000 personer för perioden 1970/75 och med ca 20 00040 000 personer för
perioden 1975/80. Dessa skillnader är en följd av brister i samordningen mellan
de två kalkylerna. En övervägande del av de kalkylmässiga skillnaderna är att
hänföra till grundskolenivån och den gymnasiala nivån samt till partiell
högskoleutbildning.

Vid jämförelser mellan
utflödes- och behovskalkylerna är det nödvändigt att beakta de betydande
osiikerheterna i beräkningsunderlaget. När utredningen ändå tillåter sig att
avläsa vissa tendenser med utgångspunkt i prognosmaterialet sker det med
understrykande av att osäkerheten är så betydande att utredningen inte anser
det möjligt att göra säkra uttalanden om kommande brist eller
ÖA'erskott.

För perioden 1970/75
överstiger det kalkylerade utflödet av personer med fullständig
högskoleutbildning det beräknade behovet. Överskotts-tendenserna är i huvudsak
koncentrerade till högskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning. För
perioden 1975/80 ligger det kalkylerade utbudet i nivå med det beräknade
nyrekryteringsbehovet. Skillnaderna ligger helt inom kalkylens
osäkerhetsmarginal. Skulle tillströmningen tiU högskoleutbildning stagnera på
nuvarande nivå, alternativ B i ul-flödeskalkylen, bedömer utredningen det som
sannolikt att utflödet under 1980-talet kommer att understiga det kalkylerade
nyrekryteringsbehovet.

Utredningen
redovisar i avsnitten 2.4.42.4.6 ytterligare några specialundersökningar som
den låtit utföra.

I en av studiema (SOU
1971: 62) har olika mekanismer för anpassning vid förändrade
arbetsmarknadslägen undersökts. Undersökningen visar bl. a. att
arbetsmarknadens anpassning vid förändrat arbetsmarknadsläge endast i begränsad
utsträckning skett via lönen. En stel lönestruktur ökar kraven på
utbildningsplaneringen.

Utbytbarheten
mellan personer med närbesläktad utbildning syns vara betydande.
Utbildningssammansättningen på arbetsmarknaden tycks i viss utsträckning
bestämmas av tillgången på personer med olika utbildning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Undersökningen
tyder också på att personer med längre utbildning har en säkrare ställning på
arbelsmarknaden än personer med kortare utbildning. De har bl. a. fler möjligheter
att välja mellan olika befattningar. Om antalet personer med längre utbildning
med viss inriktning växer snabbare än efterfrågan, kan det alltså finnas en
tendens alt de med längre utbildning får företräde också till befattningar till
vilka huvudsakligen personer med kortare utbildning efterfrågas. (Avsnitt
2.4.6)

Några
andra studier som genomförts för U 68: s räkning (SOU 1971: 61) belyser bl. a.
ungdomens attityder till utbildnings- och yrkesval. Un-dersökningama synes ge
stöd för att ungdomens dominerande uppfattning är att den högre utbildningen
skall planeras så att den förbereder för den framtida yrkesverksamheten.

I
rapporten Val av utbildning och yrke redovisas vissa uppgifter om den sociala
rekryteringen till ulbildning vid utiiversilet och högskolor läsåret 1968/69
(figur ). Av alla ungdomar i för högskolestudier relevanta åldersgrupper
uppskattades då ungefär 11 % komma från socialgrupp I, 39 % från socialgrupp II och
50 % från socialgrupp III. Av ungdomar från socialgrupp I nyinskrevs omkring 80
% vid universitet och högskolor. Motsvarande andelar från socialgmppema II och
III var 20 resp. 9 %. Dessa olika övergångsfrekvenser medförde att bland nyinskrivna
vid universitet och högskolor kom 42 % från socialgmpp I, 37 % från socialgrupp
II och 21 % från socialgrupp III.

Anciel nyinsKrJvno unqdomar vid universitet och h ö gskolor frSn olika sociolo hemmilj ö er ,i » 2 ° /o:37 ° /o

..ill Ii

:!0 ° /o tiiiilliii

universitttjl! !| O. h ö gskolor !

i;!:i|l|l!l|lh
ijii 1

ll°/o 39°/o ' 50O/O

Skottad andel unvjdomor i f ö r h ö gskolestudier
relevorito ä ldersgrupper frSri

olika
sociala hemmilj ö er.(ber ä knat po antalet 20-8ringor)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sociolgrupp
I

jlSocialtjrupp
H t- £ J Socialgrupp TU

opaginerad Kontrollera mot PDF

En
viss utjämning av den sociala rekryteringen till universitet och högskolor
tycks ha skett under efterkrigstiden. Inom en del av den högre utbildningen,
nämligen ulbildningarna till agronom, apotekare, civilekonom, civilingenjör,
jurist, jägmästare, läkare, tandläkare och veterinär har dock den sociala
sållningen snarast skärpts under den undersökta perioden. (Avsnitt 2.4.4)

U
68 har också låtit utföra vissa samhällsekonomiska kalkyler för

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 46

längre
utbildning (SOU 1972: 23). Utredningen har emellerlid funnit det principiellt
vanskligt att anviinda dessa som underlag för den kvantitativa planeringen av
högskoleutbildningen. (Avsnitt 2.4.5)

Utredningens
dimensioneringsför>lag (avsnitt 2.5)

Gymnasieskolan

U 68: s förslag avseende gymnasieskolans
dimensionering är att upp: fatta som en allmän ram som i flera hänseenden får
kompletteras genom fortsatt utredningsarbete.

Utredningen finner det
inte lämpligt att ange en bestämd tidpunkt för genomförandet av sina
dimensioneringsförslag för gymnasieskolan utan föreslår att de uppfattas som
rLIctlinjer för slutet av 1970-talel. I vissa hänseenden bör riktlinjerna kunna
vara.vägledande för planeringen redan tidigare. (Avsnitt 2.5.1.1)

Gymnasieskolans nuvarande
kapacitet inom linjer och direkt grundskoleanknutna specialkurser om minst ett
år svarar mot över 90 procent av en årskull 16-åringar. Långt ifrån alla
nybörjare i gymnasieskolan är emellertid 16 år. Gymnasieskolan bör
dimensioneras så att alla som söker utbildning där också kan beredas plats,
även om detta inte alllid kan ske på önskad linje. Utredningen finner
emellertid att övervägande skäl talar mot att en obligatorisk gymnasieskola
införs, men betonar starkt behovet av atl sludiestimulerande och uppsökande
åtgärder riktas till dem som inte spontant väJjer att söka till
gymnasieskolan.

Det är vanskligt att säga
vad detta bör innebära för gymnasieskolans kapacitet. Utredningen gör
antagandet att under senare delen av 1970-taIet bortåt tio procent av en
årskull går ut på arbetsmarknaden efter avslutad gmndskola och därefter inte
söker annan utbildning i gymnasieskolan än möjligen kortare specialkurser.
Utredningen betonar att detta är ett beräkningsantagande. Det utgör inte ett
förslag att en viss del av ungdomama skulle utestängas från gymnasieskolan.

Enligt U 68: s mening bör
man som ett led i utvecklingen mot återkommande utbildning överväga att
förstärka den direkta yrkesförberedelsen inom de linjer som nu äj- mest
utpräglat studieförberedande. En förändring i denna riktning kan sannolikt
genomföras först på längre sikt.

Av prognosunderlaget
framgår alt utflödet på arbetsmarknaden från gymnasieskolans icke
yrkesinriktade linjer (N, H, S, So) tenderar att bli större än behovet. Mot
bakgrund av detta, och som ett led i förstärkningen av yrkesutbildningen i
gymnasieskolan, föreslår utredningen att andelen studerande i icke
yrkesinriktad gymnasial utbildning under 1970-talet successivt minskas från ca
30 procent till ca 25 procent av de studerande som antas till gymnasieskolan.i

1
Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 47

I
fråga om fördelningen av gymnasial utbildning på olika yrkesinriktningar ger
prognosunderlaget viss vägledning. Det finns klara bristtendenser för
gymnasialt utbildade inom alla de tre yrkesutbildningssektorer som är
representerade i skolan. Den brist på personal inom tillverknings- och
vårdyrken som föreligger och som kan beräknas finnas kvar under lång tid
motiverar en ökning av kapaciteten av gymnasial utbildning med sådan
inriktning. Skäl kan anföras för en viss återhållsamhet i fråga om
direktutbildning för administrativa uppgifter.

Teknisk
och naturvetenskaplig högskoleutbildning väljs sällan av studerande vUkas
gymnasiala studier haft administrativ, ekonomisk eller social inriktning. Vill
man främja en god tillströmning till teknisk och naturvetenskaplig utbildning i
högskolan och en viss överströmning från teknisk gymnasial utbildning tUl
högskoleutbildning med annan yrkes-inriktnig är detta ytterligare argument för
att öka kapaciteten för teknisk yrkesutbildning i gymnasieskolan.

U 68
föreslår de rikttal för fördelningen av gyrrmasieskolans antag-ningskapacilet
som framgår av tabell 4. Utredningen betonar talens karaktär av ungefäriiga
riktmärken (avsnitt 2.5.2.1).

Tabell
4. Nuvarande och föreslagen fördelning av gymnasieskolans an-t
agningskapacilet.

Yrkesutbildningssektor

Fördelning

Fördelnins

1972/73

vid 1970-

;
,

%

lalets slut. Förslag!. % (ca)

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

38

22

70

22

75

hI

15

30

25

Teknisk
utbildning

Administrativ och ekonomisk
utbildning

Vårdutbildning m. m.

Utan yrkesinriktning

I

Suihma 100 100

opaginerad Kontrollera mot PDF

Högskolan

U
68:s förslag till dimensioneringsplan består av dels antagningstal till
utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer för läsåret 1976/77, dels
rikthnjer för utvecklingen för tiden fram tiU 1980-talels början. Som bortre
gräns för planeringsperioden har i fråga om antagningskapaciteten satts
läsåret 1983/84. (Avsnitt 2.5.1.2)

AU
långsiktig planering sker under betydande osäkerhet. Ulredningen har därför
valt att formulera sitt förslag till antagningskapacitet för utbildningslinjer
med hjälp av två planeringsgränser.

Vid
planeringsgränsemas utformning här U 68 utnyltjat underlag från bl.a.
prognosinslitutets utflödes- och behovskalkyler. Det kalkylerade behovet av högskoleutbildade
ökar från ca 90 000 tmder perioden 1965/ 70 till ca 112 000 under perioden
1970/75 och till ca 129 000 under pe-

opaginerad Kontrollera mot PDF

rioden
1975/80. Räknar man med en ökning av behovel med ca 15 000 personer under
perioden 1980/85, dvs. en något lägre ökningstakt, innebär det en årlig ökning
på ca två procent. Om utflödet under en längre tidsperiod ligger på oförändrad
eller bara obetydligt högre nivå än som anges av det lägre
tillströmningiialternativet (alternativ B) för perioden 1975/80 kan enligt
utredningens bedömning tendenser till brist på personer med längre ulbildning
berälbias föreligga efter hand. Ulredningen finner därför att en kapacitet som
svarar mot det lägre alternalivet i utflödesberäkningama, dvs. anläggning av ca
37 000 studerande till utbildningslinjer, bör vara ett minimum vid
planeringsperiodens början. Enligt utredningens mening bör sedan denna nedre
gräns för den årliga antagningskapacitelen, mot bakgrund av behovsökningen,
årligen öka med två procenl.

U
68 avvisar bestämt en planermg av högskoleulbildning som skulle irmebära att
dimensioneringen hielt anpassas efter arbetsmarknadsprognoser. Enligt
utredningens mening kan från arbetsmarknadssynpunkt inga invändningar resas mot
en total, dimensionering av högskoleutbildningen som ligger något högre än vad
prognosen pekar på. Del till sist

Antal

antagningsplatser

50000

40 0DO-

30 00O-

20
000-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 000-

yX Exernpel
p å verklig utveckling av
antagningstalen

I Ö vre qr ö ns i U68s planerings-f ö rslag .

H Nedre gr ö ns
i U68s planeringsf ö rslag

A PIs kalkyl, st ö rre
alternativet

B PIs kolkyI, mindre alternativet

opaginerad Kontrollera mot PDF

1965/65

"I I 1970/71

1---- 1--- 1
I

1975/76

Il---------

1980/ei

opaginerad Kontrollera mot PDF

Figur
8. Antal antagningsplatser i fullständiga utbildniingslinjer. Prognosinstitutets
kalkyler avser en fri och en s:pärrad sektor av högskolaii. Antalet
antag-ningsplaitser har här satts lika med antalet antagningsplatser i spärrad
utbild-. ning plus antalet första gången inskrivna för examen vid de fria
fakulteterna. T.o.m. 1969/70 avses dock'"första gången inskrivna".

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 49

avgörande
bör vara vilka resurser som kan ställas till förfogande för högskoleutbildning.
Utredningen har med dessa utgångspunkter prövat att sätta en övre gräns för
antagningskapaciteten till utbildningslinjer vid ca 42 000 för läsåret 1976/77
och räknar med en ökning av denna övre gräns med 2 procent per år. De övre och
nedre planeringsgränserna har ritats in i figur 8.

Antalet
studerande i partiell utbildning vid universiteten kan för närvarande
uppskattas lill något tiotusental. Det stora antalet deltagare i
universitetscirklar bör uppfattas som ett tecken på att ulbildningsefter-frågan
inte har kunnat tillgodoses inom den nuvarande decentraliserade
uriiversitetsutbildningen. Räknar man med alt efterfrågan från vuxna successivt
ökar och vill man planera för att om möjligt tillfredsställa efterfrågan,
anser utredningen en kapacitet för ca 20 000 hellids-studerande eller
motsvarande högre anlal deltidsstuderande år 1976/77 vara skälig.

Utredningen
föreslår att man räknar med en snabbare tillväxt under planeringsperioden av
kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser än för fullständiga
utbildningslinjer och stannar för en ökning med ca 10 procent årligen.
Kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser skulle då svara mot mellan 35
000 och 40 000 heltidsstuderande läsåret 1983/84 (avsnitt 2.5.2.2).

Utredningens
förslag lill planeringsramar för de olika yrkesutbildnings-sektorerna framgår
av tabell 5.

För
utbildning med teknisk inriktning synes de tendenser till överskott som
prognosunderlaget pekar på motivera att någon ytterligare utbyggnad, utöver nu
planerad, av traditionell högskoleulbildning inom sektorn inte genomförs fram
till 1970-talets mitt. Genom alt viss naturvetenskaplig utbildning, som i
nuvarande organisation inle uppfattas som knuten till en teknisk
yrkesinriktning,, räknas till denna sektor innebär förslaget formellt en ökning
av antagningskapacitelen lill teknisk högT skoleutbildning. På sikt bör man
enligt utredningens mening planera för en ökning av antalel utbildningsplatser
i högskoleutbildning med teknisk inriktning. Om den av U 68 föreslagna
försöksverksamheten med yrkeslekniska linjer visar alt denna utbildning är
attraktiv bör en betydande kapacitetsökning planeras för sådana linjer.

För
administrativ och ekonomisk högskoleutbildning pekar prognos-underlaget på en
balanserad arbetsmarknadssituation för senare delen av 1970-talet. Det finns,
efter den kraftiga expansion som utbildning, äv detta slag genomgått, enligt
ulredningen skäl för att planera för en i huvudsak oförändrad kapacitet vid
början av planeringsperioden. På sikt bör man räkna med en viss försiktig.
ökning.

Också
för högskoleutbildning inom vårdsektorn lalar utflödes- och

1
Särskilda yttranden av, Sven-Olof Cronqvist, Tore Karlsson och Lennart Larsson
gemensamt, Dag Klackenberg, Ove Nordstrandh samt Lars Tobisson.

4
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 50

Tabell 5. Fördelning på yrkesutbildningssektorer av
antagningen till linjer i högskoleutbildningen. UngefärUga tal.

1971/72

1976/77

1983/84

ö

N

5 300'

7 300 6 700

10 000 9 000

Ö

N

ca 6 500 »

8 800 7 700

10 000 9 000

Ö

N

. 7 500

8 800 8 400

10 500 9 500

Ö

N

9 500

9 900 9 400

10 000 9 000

Ö

N

ca 1
000'

2 000 1900

3 000 2 500 ,

Ö

N

-

5 000 3 500

4 500 3 500

Ö

N

ca 7
0001

-

Ö

N

37 000

42 000 37 000

48 000 42 000

Yrkesutbildningssektor
m. m.

Teknisk utbildning

Administrativ och ekonomisk utbildning

Värdyrkesutbildning

Utbildning för undervisningsyrken

Utbildning för kultur- och informationsyrken

Lokala och individuella utbildningslinjer

Utbildning utan angiven yrkesinriktning

Summa

Ö = övre planeringsgränsen N = nedre planeringsgränsen

1 Nuvarande kapacitet inom utbilciningssektorerna för
administrativa och ekonomiska yrken och för kultur- och informationsyrken
ligger delvis inom de fria fakulteterna och har bara tillnärmelsevis kunnat uppskattas.
Utbildningen vid matemalisk-naturvetenskaplig fakultet, som förbereder för bl.
a. tekniska yrkes-funktioner, har utom i vad avstir utbildning till ämneslärare
förts till "utbildning utan angiven yrkesinriktning".

behovskalkylema för en balanserad arbetsmarknadssituation
under prognosperioden. För enstaka utbildningskategorier kan dock brist
beräknas föreligga. För den fortsatta planeringen bör man utgå från att behovet
av vårdpersonal med högskoleutbildning kommer atl växa. Mot denna bakgrund
föreslår utredningen en successiv ökning av kapaciteten för vårdinriktad
högskoleutbildning.

För högskoleutbildning med undervisningsinriktning pekar
prognosunderlaget i huvudsak på balans för 1970-talet. De detaljerade bedömningar
av lärarbehovet i gmndskolan och gymnasieskolan som gjorts av SCB och SÖ tyder
för 1980-talet på överskottstendenser som motiverar en viss återhållsamhet i
dimensioneringen. Utredningen föreslår en i huvudsak oförändrad totalram men
räknar inom denna med förändringar av utbildningskapaciteten på enskUda
utbildningslinjer.

Utbildningssektom för kultur- och informationsyrken är den
mest heterogena av sektorerna. Bl.a. mot bakgrund av svårigheten atl definiera
yrkesområdet blir behovskalkylen särskilt osäker för denna sektor. När
utredningen föreslår en ökning av antagningskapaciteten för 1970-talets milt är
detta delvis en förändring av formell nalur, delvis ett uttryck för strävan att
ge mm åt en reeU ökning. På sikt bör man enligt

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 51

utredningens
mening räkna med en ökning av antalet studerande med kultur- och
informationsinriktning. (Avsnitt 2.5.2.3)

Också de lokala och
individuella utbildningslinjema föratsätts vara yrkesförberedande. Dessa
utbildningslinjer skall emellertid enligt förslaget inte fördelas på
yrkesutbildningsseklorer genom centrala beslut. Kapaciteten för dem redovisas
därför för sig.

I
tabellerna 611 redovisas utredningens förslag till antagningslal för utbildningslinjer
eller grupper av utbildningslinjer. I tabellerna anges »nuvarande antagning»
för alla utbildningslinjer där antalet studerandeplatser är fastställt. Av
tekniska skäl har inte molsvarande inskrivningstal för utbildning inom de fria
fakulteterna kunnat anges. Uppgiftema om den nuvarande antagningen avser i
regel antalet studerande-platser läsåret 1971/72. Talen har avmndats. De
föreslagna antagningstalen har karaktären av cirkatal.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 52

Tabell 6. Sammanfattning av förslag till antagningstal för teknisk yrkesutbildning (all

männa utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper Nuvarande antagnings- U 68:s förslag tör mitten av

av utbildningslinjer kapacitet, i regel 1971/72 1970-talet (cirkatal)

N

s. 1 Kontrollera mot PDF

1000

800

700

500

280

160

1000

900

400

400

450

450

1
CivilingenjörBUthildning
(teknisk faikultet) 3 250 3
500 3 500

2
Naturvetenskaplig
och matematiisk utbildning

3
Yrkesteknisk
uitbildning

4
Farmaceutisk
utbildning 320

5
Laboratorieassistentutbildning 9(X)

6
Jordbruks- och
skogsbruksutbildning 365

7
Övrig teknisk
utbildning 430

Summa .. 7 300 6 700

Brandingenjörer, driftingenjörer, sjöingenjörer,
livsmedelstekniker. Ö = övre planeriflgsgräns N = nedre planeringsgräns.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell 7. Sammanfattning av förslag till antagningstal för
administrativ och ekonomisk yrkesutbildning (allmänna utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper Nuvarande antagnings- U 68:s förslag för mitten av

av utbildningslinjer kapacitet, i regel 1971/72 1970-talet (cirkatal)

N

opaginerad Kontrollera mot PDF

1
Juristutbildning ca 1 300 1 OOO 800

2
Ekonom- och
samhällsplanerarulb.

3 400

3000

1000

800

1000

900

250

250

filosofisk-samhällsvetenskaplig utbildning,
socionomutbildning vid förvaltningslinje

3
Annan treårig
administrativ och ekonomisk utbildning

4
Tvåårig
administrativ och ekonomisk

utbildning 570

5 Tvåårig utbildning i administrativt

systemarbete 120

6 Ettåriga specialkurser inom gymnasie-

skolan med administrativ och

ekonomisk inriktning 500 5(X) 500

7 Ettårig specialkurs i gymnasieskolan

för utbildning av systemmän och

programmerare 1080 1 200 1000

8 Övrig administrativ och ekonomisk

utbildningi ca 400 500 500

Summa .. 8 800 7 700

Ekonomiföreståndare, internatföreständare,
hälsovårdsinspektör, högre grafisk utbildning, sjökapten.

Ö = övre planeringsgräns N nedre planeringsgräns.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 53

Tabell 8. Sammanfattning av förslag till antagningstal för vårdyrkesutbildning
(allmänna

utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper Nuvarande antagnings- U 68:s förslag för mitten av

autbildningslinjer kapacitet, i regen971/72 1970-talet (cirkatal)

opaginerad Kontrollera mot PDF

1
Läkamtbildning

975

2
Kortare utbildning inom vårdområdet

4 250

3
Tandläkarutbildning

380

4
Tandhygienistutbildning

50

5
Socionomutbildning på social linje

1 100

6
Psykologutbildning

7502

7
Logopedutbildning

20

8
Socialpedagogutbildning

65

9
Veterinärutbildning

50

Summa

ca 7 600

ö

N

1050

1050

5000
.

4 800

500

500

100

100

1400

1250

600

550

50

50

75

75

50

50

: 800 8 400

opaginerad Kontrollera mot PDF

Arbetsterapeut, hörselvårdsassislent, medicinsk
assistent, sjukgymnast, sjuksköterska, ålderdomshemsföreståndare.

Avser antagningskapaciteten till studier för 40 poäng i
psykologi.

Ö
= övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell
9. Sammanfattning av förslag till antagningstal för utbildning till
undervisningsyrken (allmänna utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper £v utbildningslinjer

1
Utbildning till
ämneslärare

2
Utbildning av
låg- och mellan-

stadielärare

3 Lärarutbildning i gynmastik, teck-

ning, musik, hemkunskap, slöjd m. m.

4
Förskollärarutbildning

5
Fritidspedagogutbildning

6
Lärare i
industri- och hantverks-

ämnen m.fl.

7 Musik-
och danspedagoger

Nuvarande antagningskapacitet, i regel 1971/72

U 68:s förslag för mitten av 197(»-talet (cirkatal)

ö

N

2 300

2 900

2 700

3 400

2 500

2 200

780

. 1

1.

2 100 1

280J . .

3 800

3 800

460

500

500

170 -

, :20o

200

Summa ca
9 500 9 900 9 400

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ingår i antagning till utbildningslinje för ämneslärare.
Ö = övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 54

Tabell
10. Sammanfattning av förslag till antagningstal för utbildning för kullur- och
in formalionsyrken (allmänna utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper Nuvarande antagnings- U 68:s förslag för mitten av

av utbildningslinjer kapacitet, i regel 1971/72 1970-talet (cirkatal)

N

opaginerad Kontrollera mot PDF

1
Utbildning för ungdoms- och

fritidsverksamhdt 280 300 300

2 Utbildning för
kulturförmedJing

400

400

360

360

500

400

400

400

och
informationsverksamhet

3
Utbildning till bibliotekarie 360

4
Religionsvetenskaplig
utbildning 200300

5
Högre konstnärlig utbildning 350

Summa .. 2 000 1900

Intagningskapaciteten
vid bibliole?«högskolan 1972/73. Ö = övre planeringsgräns N = nedre
planeringsgräns.

Faktorer
som påverkar tillströmningen till högskoleutbildning (avsnitt 5.1)

U
68 diskuterar översiktligt några styrande faktorer i utbildningssystemet. Bl.
a. konstateras att den vidgade behörighet för högskolestudier som
statsmakterna beslutat om sannolikt kommer att medföra ökad efterfrågan på
utbildning. Utredningen diskuterar vidare möjligheterna att liksom nu ha både
en fri och en spärrad sektor av högskoleutbildningen men avvisar ett sådant
altemativ. Av ekonomiska skäl skulle fritt tillträde endast kunna överk'ägas
för utbildning som i fråga om lärare, utrustning, lokaler, praktikplatser m. m.
är mindre resurskrävande. Utredningen påpekar att tillströmningen tiU en sådan
fri sektor visserligen under det närmaste årtiondet sannolikt skulle bli
måttlig och få en med hänsyn tUl arbetsmarlmaden rimlig iiu-iktning. Enligt
utredningens mening måste man emellertid i planeringen räkna också med
möjligheten att tillströmningen till en fri sektor eller en del av den blir
stor. En av konsekvensema av en stor fri sektor kan bli att det blir de
studerande från denna sektor, med i regel mindre omfattande yrkesförberedelser
i utbildningen, som i första hand får möta uppkomnianide svårigheter på
arbetsmarknaden. (Avsnitt S.L2)

U
68 utgår från att tillgängliga resurser bara kommer att medge en mycket måttlig
tillväxt av den högre utbildningen imder det närmaste årtiondet, bl.a. därför
att omfattinde resurser kommer att behövas för utbildning av vuxna rned kort
im.gdomsutbildning. Kraftiga svängningar i den totala tillströmningen till
högskoleutbildning måste vidare bedömas som ogynnsamma för såväl individerna
som samhället. Det anförda lalar enligt utredningens mening för ea total
antagningsbegränsning;

Mot
en total begränsning av antagningen talar risken för en starkare

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 55

social
selektion i högskoleutbildningen. Värdet av en ospärrad högskola är emellertid
i detta avseende begränsat, om studerande från lägre socialgrupper återfinns
främst i sådan utbildning som är starkt utsatt för svängningar på
arbetsmarknaden. U 68 finner det sannolikt atl medvetna, mer specifika
åtgärder för att bredda rekryteringen till högre utbildning har avsevärt
gynnsammare effekt än vad ett bibehållande av en ospärrad sektor inom
högskoleutbildningen skulle ha. Sådana åtgärder kan bl. a. vara följande.

Ökade utbildningsinsatser
ulanför högskoleutbildningen för vuxna med kort ungdomsutbildning.

Differentiering av utbudet av högskoleutbildning,
bl. a. genom utveckling av yrkesinriktade utbildningslinjer, inte minst sådana
med naturlig anknytning till gymnasieskolans yrkeslinjer (yrkesteknisk
högskoleulbildning).

Genomförande av de i princip beslutade behörighets-
och urvals-reglema för tillträde till högskoleutbildning.

Decentraliserad lokalisering av nytillkommande
utbildningstillfällen och nya distributions- och undervisningsformer för
högskoleutbildningen.

Studie- och yrkesvägledning samt, bl. a. i samband
med anordnandet av enstaka kurser och studiekurser, information individuellt
eller gruppvis.

Sludiesociala åtgärder som främjar en jämnare
fördelning med avseende på social bakgrund och kön.

I
och för sig skidle ett genomförande av dessa åtgärder, tillsarhmans med
bibehållande av en ospärrad sektor av högskoleutbildning, kunna bedömas vara
den bästa lösningen med hänsyn till syftet att bredda rekryteringen. Med hänsyn
lill sin troligen starka effekt på utbildningsefterfrågan kan emellertid
åtgärderna av resursskäl bedönias som svåra eller omöjliga att genomföra,' så
länge antagningen till en del av högskoleutbildningen är obegränsad. U 68
finner därför, när alla ornständig-heter vägs mot varandra, att
förutsättningarna för en lösning av fördel-' ningsproblemen i
utbildningssystehiet'snarast är gynnsainmare om antagningen till all
högskoleutbildning begränsas än om nuvarande organisation med en fri och en
spärrad sektor bibehålls.

U
68 föreslår sålunda ätt antagningen till all grundläggande högskole

utbildning begränsas. '

Allmänna
fömtsättningar och överväganden rörande antagningshegräns-ningar (avsnitt 5.2).

Antagning
sker enligt U 68:s förslag till utbildningslinje (allmän, lokal eller
individuell) eller linjevariant eller till enstaka kurs eller studiekurs.'

Särskilda
yttranden av Christina Flink, Dag Klackenberg och Per Stjernquist.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 56

Det
blir i princip möjligt att bygga en utbildningsgång med samma innehåll som en
utbildningslinje genom att della i en följd av enstaka kurser eller
studiekurser. Den :;tuderande blir emellertid då beroende av det i vissa fall
skiftande kursutbudet på orten och måste antas till var och eh av de kurser och
studiekurser som bUdar utbildningsgången.

För
den studerande som antas till en fullständig utbildningslinje är förhållandet
annorlunda: han måste efter antagningen få fullfölja ut-bUdningen i avsedd
utbildningslinje eller linjevariant under förutsättning av godkända
studiepreslationer.

Några
av de föreslagna linjevarianterna, t. ex. för ämneslärare, består av dels
inledande studiekurser, nu spärrade eller ospärrade, som svarar mot
studiekurser vid de nuvarande filosofiska fakulteterna, dels avslutande
studiekurser i vilka antalet studerande är fastlagt med hänsyn tiU bl. a.
arbetsmarknadsförhållsinden och praklikplatskapacitet. Enligt U 68:s
uppfattning bör den som påbörjat studier, på en ämneslärarlinje tillförsäkras
möjlighet att fullfölja studierna med avsedd yrkesinriktning. Antagning skall
sålunda enligt utredningsförslaget fråri början ske till såväl den
ämnesteoretiska som den praktisk-pedagogiska utbildningen. Detta behöver inte
hindra att den studerande under studiernas gång övergår till studier med annan
inriktning eller att etl mindre antal platser i den praktisk-pedagogiska
utbildningen tillsätls med sökande som inte vid högskolestudiernas början
antagits som studerande på en ämneslärarlinje. I fråga om utbildningslinjer av
detta slag och även i andra fall är det inte alltid möjligt att genomgå
utbildningen i dess helhet på en ort. Normalfallet bör emellertid vara att den
studerande skall kunna gå igenom hela utbildningslinjen eller linjevarianten på
en och samma ort.

Enligt
U 68:s förslag skall den studerande redan vid antagningen till
utbildningslinjen vara garanterad plats i bl. a. de laboraliva studiekurser som
ingår i studieprogrammet. Variationer kan uppslå i tillströmningen till en
studiekurs beroende på olikheter i sludietakt och ändrad studieinriktning i
enskilda fall. Sådana variationer kan i vissa fall mötas genom omdispositioner
av ordningsföljden i den enskildes studier. Sådana omläggningar bör emellertid
förekomma bara då de är förenliga med en rationell studieuppläggning och med de
studerandes önskemål. Man. får därför acceptera att det genomsnittliga
utnyttjandet av lokaler och utmslning ligger något under den maximala
kapaciteten för dessa.

Varje
utbildningslinje har en normalstudietid, t. ex. angiven därigenom att 160 poäng
motsvarar en studietid på fyra år. Vissa variationer i den faktiska studietiden
uppkommer alltid. U 68 räknar med att i huvudsak nuvarande regler för rätten
att överskrida normalsludietiden bör gäUa även i fortsättningen. I
fråga om de linjer som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska
fakulteternas bör erfarenheterna avvaktas

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 57

av de nya regler i fråga om de s. k. avstängnings- och
Iröskelprövning-arna som fastställts år 1972.

Den som
antagits till viss utbildningslinje bör ktmna få göra uppehåll i studiema. U 68
räknar med att permission alltid skall ges vid bl. a. bamsbörd och i de
undantagsfall då militärtjänst bryter den civila gmnd-utbildningen. I andra
fall bör högskolestyrelsen ta ställning till om permission skall ges.

De
studerande som avslutat studierna inom en utbildningslinje kan vilja bredda
eller fördjupa dessa. De kan då söka till.forskamlbildning eller till en eller
flera enstaka kurser eller studiekurser.

Det måste
vara möjligt att utan att ha avslutat studiema på en linje avbryta dessa för
att söka och antas till annan utbildningslinje. Ett särfall utgör övergång
inom samma utbildningslinje mellan linjevarianter som har vissa kurser eller
studiekurser gemensamma. Den studerande bör i sådana fall kunna byta
linjevariant och därvid få tillgodoräkna sig de redan genomförda studierna
eller delar av dessa, förutsatt att plats kan beredas i de avslutande
studiekurserna.

Det har inte
varit U 68: s uppgift att föreslå hur reglema för urval lill
högskoleutbildningen skall utformas. U 68 diskuterar emellertid i avsnitt 5.2.3
urvalsfrågorna, bl. a. för att betona vissa aspekter på dessa som hänger samman
med utredningens förslag, till begränsning av antagningen till den
grundläggande högskoleutbildningen i dess helhet och med dess överväganden om
återkommande utbildning.

Utredningen
framhåller bl.a. att nuvarande urvalsregler för spärrad utbildning vid
universitet och högskolor inte bör tillämpas vid en lotal begränsning av
antagningen till högskoleutbildning. Riskema för ett ensidigt urval, som inte
skulle svara mot uppställda mål för en allsidig rekrytering till olika yrken
och för den sociala fördelningen av högskoleutbildningen, är alltför uppenbara
med det nuvarande syslemet. U .68 diskuterar ett urvalsförfarande i vUket en
viss del av utbildningsplatserna i en utbildningslinje tUlsätts på gmndval av
en för all högskoleutbild: ning enhetlig meritvärdering. De återstående
utbildningsplatserna kan därefter tillsättas på andra urvalsgrunder; där man.
t. ex; väger in kunskaper och erfarenheter av särskilt värde för de avsedda
studierna eller för den kommande yrkesverksamheten.

U 68
nämner bl. a. att tillgodoräknande äv arbetslivserfarenhet vid iir-valet blir
särskilt väsentligt genom den stimulans till återkommande utbildning som det
kan innebära. Utredningen förordar emellertid att man inte uppställer viss tids
yrkeserfarenhet som allmänt behörighetsvillkor för tillträde till högskoleutbildning.

Särskilda yttranden av Sven-Olof Cronqvist, Christina.
Flink, Ove Nordstrandh, Per Stjernquist och Lars Tobisson.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 58

Antagning
till utbildningslinjer (avsnitt 5.3)

U
68 anger vissa riktlinjer för hur antagningen till utbildningslinjer bör
utformas.

U 68 fömtsätter alt någon
form av central antagning kommer att till-lämpas även i framtiden. Den ökade
omfattning som antagningen får enligt utredningens förslag kommer att få
betydelse för antagningens organisation. Bl. a. kan det bli nödvändigt att göra
förändringar i gällande tidsschema, exempelvis med avseende på tidpunkt för
ansökan.

Ansökan skall enligt U
68:s förslag avse visst studieprogram inom angiven utbildningslinje eller
linjevariant samt önskad studieort. Studieprogrammet skall beskriva de tre
första terminernas studier. Liksom i den nuvarande centrala antagningen vid UKÄ
bör de sökande få ange altemativa studieprogram i prioritetsordning.

De sökande gmpperas inför
urvalet efter arten av sin behörighets- och meritbakgrund (kvotering). Vidaire
måste de grupperas med hänsyn till de avsedda studiemas inriktning
(studieprogram). Normalt bör, enligt U 68:s mening, inom den utbildning som
närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteternas, flera studieprogram
sammanföras till en ansökningsgrupp. Inom sådana giupper bör såvitt möjligt de
studerandes önskemål få spela en roll vid dimensioneringen av olika utbildningsvägar.
Det ter sig då naturligt att till ansökningsgrupper föra samman sådana
studieprogram som har likartat innehåll. För att planeringen skall kunna utgå
från bestämda kostnadsberäkningar bör de ulbildningsvägar som hör lill en
ansökninesgrupp ha i huvudsak enhetliga totalkostnader.

För
en rad redan nu spärrade utbildningslinjer söm t.ex. iäkar- och tandläkarlinjerna,
klasslärarlinjenia och sannolikt utbildningslinjerna vid jordbrukets högskolor
bör rhan åtrrunstone tills vidare räkna med att antagningen kommer att ske till
varje utbildningslinje för sig.

U 68
skisserar vidare hur antiigiiingen till vissa angivna utbildningslinjer och
grupper av utbildningslinjer skulle kunna gä till (s. 451453).

1.1.4
Högskoleutbildnuigcns lokalisering (Högskolan kap. 4)

Utgångspunkter
(avsnitt 4.1)

Enligt
U 68 bör principerna för lokalisering av utbildning i huvudsak diskuteras
utifrån dels den inverkan soni utbildningsenheternas lokalise ring har på
individemas val mellan arbete och utbildning, dels dess betydelse för den
regionala utvecklingen. Viktiga fakiorer som berör lokaliseringen är bl. a.
följande.

Utbildningens närhet till de
studerandes bostadsort. - Arbetstillfällenas närhet till utbildningen.

Formema för
högskoleutbildningens forskningsanknytning.

Utbildningsenheternas storlek
och miljö.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 59

Vid
planeringen av högskoleutbildningen måste, som nämnts, även hänsyn tas till
samhällets allmänna regionalpolitiska mål. U 68 har därför i sitt förslag om
orter för utbyggnaden av den gmndläggande högskoleutbildningen och om
geografisk indelning av verksamheten sökt finna en rimlig avvägning mellan
utbildningspolitiska och regionalpolitiska mål. I en sådan avvägning är det
naturligt, framhåller U 68, att tillmäta befintliga resurser för
högskoleutbildning på orter utanför nuvarande universitets- och högskoleorter
betydelse.

Erfarenheter
av lokalisering och distribution av högre utbildning (avsnitt 4.2)

Genom
bl, a. tillkomsten av universitetet i Umeå och högskolan i Linköping samt
universitetsfilialerna har den högre utbildningen under 1960-talet kommit att
få ökad geografisk spridning. Därigenom har de äldre universitetsortemas
andelar av landets totala studerandeantal förändrats (avsnitt 4.2.1.1).

Utbyggnaden
har på kort tid också åstadkommit stora förändringar i dessas
rekryteringsområden. Mest påtagliga har följderna varit för Uppsalas rekryteringsområde.
Umeå har successivt fått ett dominerande inflytande i en region norr om
Sundsvall-Härnösand. Förändringama i resp. orts rekryteringsområde har även
medfört att samtliga universitet successivt har fått en relativt större dél av
sina studerande från områden nära utbildningsorten (avsnitt 4.2.1.2).

Utbyggnaden
av den högre utbildningeii har lett till att studerandefrekvensen
förhållandet mellan antalet nyinskrivna studerande och motsvarande åldersklass
något mer än fördubblats mellan läsåren 1962/63 och 1969/70. U 68 redovisar
(avsnitt 4.2.1.3) att stora olikheter föreligger ifråga om studerandefrekvens
mellan de stora utbildningsortemas närområden (gyiimasieregioner) och landet i
övrigt. För filialorternas när-områden konstateras en betydande ökning av
efterfrågan på högre utbildning, ökningen är högre än i med filialorterna
jämförbara orter, och regioner. En av U 68 företagen specialundersökning
rörande den regionala fördelningen av rekryteringen till universitet och
högskolor (SOU 1972: 23) visar att de regionala olikheterna allmänt sett
jämnals ut men att det fortfarande finns vissa skillnader i fråga om
rekryteringen mätt mol de studerandes sociala bakgmnd.

Frågan
om lokalisering av fasta enheter för högskoleulbildning bör enligt U 68
(avsnitt 4.2.3) ses tillsammans med de olika möjligheler som finns att förmedla
utbildningen, dvs. utbildningens distribution. Återkommande utbildning kommer
bl. a. att kräva ett effektivt system för distribution av utbildning. Sådan
högskoleutbildning har flera beröringspunkter med formerna för distribution av
vuxenutbildning. Enligt U 68: s uppfattning har allmänt sett erfarenheterna
från vuxenutbild-

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 60

ningen
ett betydande intresse för utformningen av såväl traditionell högskoleutbildning
som högskoleutbildning som vänder sig till nya studerandekategorier. På
initiativ äv U 68 har UKÄ fått i uppdrag att bedriva försöksverksamhet med
olika distributionsformer för högskoleutbildning.

Utbildningsenheternas
avstånd till utbildningssökande och till arbetsmarknaden (avsnitt 4.3)

Avståndet
tiU utbildningsenheterna påverkar på olika sätt individemas val såväl mellan
utbildning och yrkesverksamhet som mellan olika slag av utbildning.

U
68 diskuterar (avsnitt 4.3.1) bl. a. den inverkan på rekryteringens omfattning
som hemortens avstånd lill utbildningsorten har på rekryteringen. I
imdersökningen om regional rekrytering till universitet och högskolor påvisas
skillnader mellan olika grupper. Avståndskänsligheten påverkas av faktorer som
yrkesvisrksamhet, social bakgrund, utbildningsbakgrund, civilstånd och
bostadssituation. Gifta, framför allt gifta kvinnor, samt äldre är starkare
bundna till bostadsorten än ogifta och yngre. Avståndskänsligheten kan också
variera med t. ex. slag av utbildningsutbud på utbildningsorten och den
utbildnirigssökandes målinriktning.

För
att åstadkomma en lokalisering för utbildningens utbyggnad som dels tillgodoser
individens krav på närhet till utbildning, dels ger möjligheter att välja
mellan ett större antal utbildningsaltemativ bör sådana orter väljas som utgör
centra i jämförelsevis tätbefolkade områden. Det avgörande från
lokaliseringssynpunkt när det gäller utbildning synes vara det avstånd inom
vilket daglig pendling kan äga rum.

Med utgångspunkt i undersökiingen
om regional rekrytering till: universitet och högskolor diskuterar utredningen
(avsnitt 4.3.2) hur rekryteringseffekterna av en utbildnir,gslokalisering
skall bedömas. Sluderan- de vid en ny utbildningsenhet kan, beroende på
olika individers avståndskänslighet, delas in i tre grupper:

Personer som skulle ha avstått från studier, om
utbildningsenheten inte upprättats (nyrekrytering).

Personer som skulle ha skaffat sig samma utbildning
på annan ort, om utbildningsenheten inte upprättats (avlastning).

Personer som skulle ha skaffat sig annan utbildning
på annan ort, om inte utbildningsenheten upprättats {avlänkning).

Avlastningen
av andra studieorter med högskoleutbildning kan knappast bli total. Studerande
från den nya utbildningsorten kan söka sig till annan utbildningsort, t. ex.
miljöskäl (miljöprioritering) eller på grund av ett specifikt utbildningsväl
(linjeprioritering).

Det
är möjligt att med ledning äv denna terminologi beskriva följderna av en
lokalisering. Med utgångspunkt i studeranderekryteringens

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 61

sammansättning
i filialorternas dominansområden läsåret 1969/70 har den fördelning uppskattats
som framgår av följande sammanställning.

Andel av totalantalet studerande %

Till
filial

Till
andra studieorter

Avlänkning

Avlastning

Nyrekrytering

Miljöprioritering Linjeprioritering

3 iS 20

15

24

Totalt

100

Avlastningen
plus miljöpriorilering anger det antal individer som hade läst »filialämnen»
även om filialer inte hade futmits.

Slutligen
diskuterar U 68 (avsnitt 4.3.3) utbildningens närhet till arbetstillfällena
sett ur individens synvinkel. För individen kan det vara en fördel att efter
fullbordad högskoleutbildning ha tillgäng till en lokal . arbetsmarknad, som
erbjuder sysselsättningsmöjligheter inom det yrkesområde som utbildningen
avser. Förutsättningarna för att lokalisera viss utbildning så att de
studerande får sin framtida sysselsättning i närheten av studieorten beror både
på antalet studerande inom utbildningen och på olika arbetsmarknadssektorers
geografiska spridning. Ett mindre antal orter kan komma ifråga för
lokalisering om antingen antalet studerande är litet eller om viss
arbetsmarknadssektor till vilken utbildningen vänder sig är starkt geografiskt
koncentrerad. Utbildningslinjer med många studerande riktar sig i allmänhet
till geografiskt breda arbels-marknadssektorer och kan därför ges en spridd
lokalisering.

Miljö
(avsnitt 4.4)

U
68 diskuterar olika miljöfaktorers betydelse för utbildningens lokalisering.
Planeringen av högskolans yttre och inre miljö bör ta sikte på att underlätta
kontaktema mellan högskolan och närsamhället. Detta underlättas om flera
personer kan få möjlighet att studera på hemorten eller i dess närhet, vilket
bl. a. är ell av syftena med utredningens loka-liseringsförslag.

Utredningens
förslag till utbyggnad på olika orter förutsätter i regel inte några
investeringar i nya lokaler under den första delen av utbyggnadsperioden.
Lokalfrågorna kan under denna tid lösas genom förhyrningar, oftast i centralt
belägna lokaler. På sikt får man förutsätta att nya undervisningslokaler måste
byggas upp på de flesta ortema.

Särskild
social service för högskolestuderande pä de nytillkommande ortema behöver
enligt U 68 inte byggas upp. Majoriteten av de studerande på utbyggnadsortema
antas ha hemorten, som studieort eller åtminstone ha hemorten inom
pendlingsavstånd. De väntas därför kunna

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 62

utnyttja
samhällets reguljära service. Av samma skäl väntas inte behov av särskilda
bostäder för högskolestuderande uppkomma.

På
de nya utbyggnadsorterna torde heller inte behoven av särskild
restaurangservice uppkomma under planeringsperioden. De behov som inte kan
täckas genom det kommersiella utbudet väntas tills vidare kunna täckas genom
utnyttjande: av det lokala skolväsendets bespisningsresurser.

U
68 anser att bibliotekssenåcen på de nya utbyggnadsorterna kan täckas genom en
samverkan mellan det kommunala biblioteksväsendet och de resurser som finns på
orten för befintlig högskoleutbildning. Därvid förutsätts att de kommunala bibliotekens
litteratursamlingar förstärks och breddas för att passa respektive
högskoleutbildnings behov.

Högre
utbildning och regional utveckling (avsnitt 4.5)

Utbildningens
lokalisering i förhållande till arbetstillfällen har betydelse inte enbart för
den enskildes val av arbete efter avslutad utbildning utan också för olika
regioners ekonomiska utveckling. U 68 diskuterar (avsnitt 4.5.1) med
utgångspunkt i några undersökningar de lång-lidsulbildades geografiska
spridning. Dessa undersökningar visar att yrkesverksamma med längre utbildning
har en något större geografisk rörlighet än andra yrkeskategorier. Regioner som
f. n. har en negativ befolkningsutveckling uppvisar nästan undantagslöst en
efterfrågan på arbetskraft som i stor utsträckning är inriktad på personer med
förhållandevis kort utbildning, fömlom vad som krävs för att upprätthålla den
oundgängliga samhälleliga servicen. Den nuvarande geografiska fördelningen av
yrkesverksamma individer med längre utbildning är ett resultat av ett samspel
mellan de lokala arbetsmarknademas efterfrågan på arbetskraft och det regionala
ulbudet av utbildade under en lång följd av år.

Andelen
personer med längre ulbildning är inom arbetskraften som helhet avsevärt större
i storstadsområdena än i landet i övrigt. SCB:s materied från
uppföljningsundersökningama visar att en mycket stor del av de nyexaminerade
erhåller a)"bete inom samma län som studieorten ligger i. Avståndet till
större uttiildningsort utgör troligen en betydelsefull orsak till den
redovisade regionalt ojämna rekryteringen av arbetskraft med längre
utbildning. Än mera betydelsefull bör dock vara den hierarkiskt uppbyggda
organisationen inom näringsliv och offentlig administration. U 68 antar
emellertid att 1970- och 1980-talens högskoleutbildade kommer att skilja sig
avsevärt från 1960-talels vad avser både lokalisering och sysselsättning.

U
68 behandlar vidare (avsnitt 4.5.2) ulbildningslokaliseringen i pers pektivet
av regionalpolitikens mäl. Den högre utbildningens inverkan på den regionala
utvecklingen beror bl. a. på mängden och den geografiska

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 63

spridningen
av långtidsutbildade. Högskoleutbildningen bör byggas ut med hänsyn tagen till
den planerade utvecklingen inom andra samhällssektorer. Den bör lokaliseras
endast till de orter där de speciella kraven på utbildningens organisation,
kvalitet och miljö kan förenas med de för den regionala utvecklingen önskade
effektema av utbildningen.

U 68 diskuterar också
(avsnitt 4.5.3) högskoleulbildningens roll i regionalekonomiskt sammanhang och
dess betydelse som utvecklingsfaktor. Bl. a. påpekas att lokalisering av högre
utbildning tillmäts stor betydelse vid planeringen och utformningen av en
regions stmktur. Lokaliseringen har bl. a. vad gäller inkomst- och
sysselsättningseffekter sekundära verkningar i lokaliseringsregionen.
Erfarenhetema fråti b), a. Umeå antyder att de kan bli betydande.

Enheter för högre
utbildning sysselsätter direkt personal med i genomsnitt höga
utbildningskvalifikationer och bidrar indirekt till en vidgad sysselsättning
som t. ex. inom byggnads- och anläggningsverksamhet under utbildningens
uppbyggnadsskede och inom skilda servicefunktioner. Vidare medför en
lokalisering underlag för en utökning av basservicen. Lokaliseringen av högre
utbildning till regioner som saknar sådan ger också positiva effekter på
regionens möjligheler att rekrytera långtids-utbildad arbetskraft. Tillgången
på lämplig arbetskraft är etl viktigt bidrag till en regions
tillväxtmöjligheter.

U 68 diskuterar slutligen
(avsnitt 4.5.4) principer för valel av orter för lokalisering av
högskoleutbildning. Sysselsättningseffektema och rekryteringsmöjligheterna
påverkas i hög grad av ortsstorlek och av arbetsmarknadens stmktur på den
berörda orten. Lokalisering tiU mindre tätorter ger inte samma möjligheter att
påverka sysselsättningen och arbetskraftsrekryteringen i en region som vad en
lokalisering lill en större ort inom regionen ger. En enhet för
högskoleutbildning kan inte heller vara hur liten som helst. Delta utgör ett
hinder mot en mycket kraftig spridning av utbildningen. Den framtida
lokaliseringen av högskoleutbildningen bör sålunda begränsas till ett antal
större tätortsregioner. Till ledning för valet av dessa bör bl. a. kunna tjäna
de bedömningar av skilda orters roll i den regionala utvecklingen som gjorts av
statsmakterna och i statliga utredningar.

I enlighet härmed bör
enligt U 68: s uppfattning utbyggnaden av den högre utbildningen ske på orter
som av statsmaktema år 1972 angivits som primära centra. Detta innebär att en
utbyggnad bör kunna övervägas för 14 orter eller ortsgrupper de nuvarande
sex universitetsorterna (motsv.), filialorterna samt Luleå, Öslersund och
Borås oräknade. Valel av utbyggnadsorler för högskoleutbildningen under den
föreslagna planeringsperioden bör göras bland dessa orter genom en sammanvägning
av de regionalpolitiska och utbildningspolitiska synpunkterna. Den beräknade
totala dimensioneringen av högskoleutbildningen i förening med de praktiska
möjligheterna atl fördela utbildningsresurserna får härvid stor betydelse för
antalet orter.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 64

U
68:s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen (avsnitt 4.6) Val av orter
(avsnitt 4.6.1)

De
faktorer som från utbildningssynpuiikt bör beäktas vid valet av utbyggnadsorter
är enligt U 68: s uppfattning i huvudsak följande.

Högskoleutbildningens
totala dimensionering i förening med önskat sluderandeantal på högskoleorterna
blir utgångspunkten för en bedömning av det möjliga antalet utbyggnadsorter.
Beräkningen av studerande-antalet bör därvid utgå från den nedre gränsen i U
68:s planeringsförslag.

Vid
valet av utbyggnadsorter bör beaktas behovet av närhet till utbildning för
tillräckligt många individer. Vidare bör befintliga resurser i fråga om lärare,
lokaler och utrustning för främst högskoleulbildning utnyttjas.

I
valet mellan att koncentrera högsköleutbyggnaden lill ett fåtal orter och att
ge den större geografisk spridning genom atl låta uppbyggnaden ske på flera
orter har U 68 valt det senare altemativet med hänsyn till att ett av de
väsentligaste syftena med en vidgad geografisk'spridning av
högskoleutbildningen är alt i olika delar av landel tillgodose såväl ungdomars
som något äldres önskemål att på nära håll få tillgång till högre utbildning.

Vid
avvägningen mellan strävanden att undanröja geografiska hinder och att ge de
studerande tillfrijdsställande valniiöjligheter i fråga om studievägar bör det
enligt U 68:s mening vara möjligt alt inom ramen för ett sluderandeantal på 3
50Ci4 000 på en ort eller ett par av när-liggande orter ge god valfrihet
mellan Olika slag av utbildning. Utredningen föreslår att planeringen på sikt
inriktas mot att detta studerandeantal uppnås. En sådan omfaltning av
högskoleutbildningen på varje ort bör kunna ge utrymme för utbildningslinjer
inom flera yrkesutbildningssektorer och möjliggöra elt rationellt utnyttjande
av utbildningsresurserna.

Avvägningen
beträffande antalet utbyggnadsorter blir, sedan en riktpunkt angetts för
omfaltningen av utbildningen på varje ort, beroende på hur stor ökningen i det
totala antalet studerande bedöms bli.

Enligt
U 68:s mening är det från planeringssynpunkt önskvärt att det fastställs vilka
orter som bör komma ifråga för utbyggnad. Det är ertiel-lertid inte möjligt att
binda sig för vare sig en bestämd fördelning av utbildningskapaciteten på
orter eller en bestämd tidsplan för utbyggnadens genomförande. Igångsättningen
på de nya ortema bör spridas över ett antal år med hänsyn till den kvantitativa
utvecklingen.

Utredningen
har funnit att dei; bör vara möjligt att under planeringsperioden påbörja
eller fortsätta vitbyggnaden av högskoleutbildningen på ett tiotal orter utöver
nuvarande; imiversitels- och filialorter samt Lin-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 65

köping
och Luleå.i En förutsättning är då att som utbyggnadsorter i huvudsak väljs
sådana orter som redan vid planeringsperiodens början har jämförelsevis
omfattande resurser för högskoleutbildning.

Både
Borås och Öslersund har nyligen fått permanenta resurser för högre utbildning,
Borås för bibliotekarieutbildning, Östersund för socionomulbildning. För Borås
talar dessutom ett stort befolkningsunderlag inom pendlingsavstånd. I fråga om
Östersund, som har ett mindre befolkningsunderlag, talar främst
regionalpolitiska skäl för en fortsatt utbyggnad.

Beträffande
lokalisering av högre ulbildning till Skellefteå anser U 68 att pågående
utredningsarbete om förläggning av viss teknisk högre utbildning bör avvaktas
innan ställning tas.

Sundsvall
är centralort i Norrlands störsia tätortsområde och har byggt upp resurser för
högskoleutbildning. I Härnösand finns lärarhögskola. Ortspjuet
Sundsvall-Härnösand synes sålunda väl svara mot de uppställda kriteriema för
lokalisering.

Beträffande
förläggning av högskoleutbildning till Skellefteå bör enligt U 68 resultatet
av utredningsarbete inom organisationskommittén för högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland avvaktas, innan ställning tas.

Eskilstuna-Västerås
utgör tillsammans Sveriges femte tätortsområde och har därtill redan vissa
resurser för högskoleutbildning. Ortsparet bör därför få ytterligare
högskoleutbildning.

Av
två från befolkningssynpunkt och i fråga om existerande högskoleulbildning
jämbördiga ortspar bör enligt utredningens mening Falun-Borlänge komma ifråga
före Gävle-Sandviken. Skälet härtill är att Uppsalas rekryteringsområde skulle
påverkas i högre grad om de senare orterna skulle väljas. Dessa orter har också
ett i fråga om regional utveckling mindre utsatt läge.

Jönköping
är centralort i ett stort tätortsområde och har jämförelsevis omfattande
resiu-ser för högskoleutbildning. U 68 ser det därför som rimligt att en
fortsatt utbyggnad kommer till stånd i Jönköping.

Även
Skövde och ortsgmppen Uddevalla-Trollhättan-Vänersborg utgör centra i betydande
tätortsområden. En utbyggnad av högskoleutbildningen på ytterligare orter inom
Göteborgs rekryteringsområde skulle emellerlid leda till en kraftig minskning
av sluderandeantalet i Göteborg och innebära risk för att utbildningsresurserna
där inte utnyttjas tillfredsställande. Mot den bakgmnden har U 68 inte ansett
sig kunna förorda en utbyggnad i Skövde eller i ortsgmppen
Uddevalla-Trollhättan-Vänersborg.

Kalmar
är centralort i ett omfattande tätortsområde och har viss högskoleutbildning.
Vidare talar de besvärliga förhållandena ifråga om regional utveckling i
sydöstra Sverige för en utbyggnad i Kalmar.

1
Särskilda yttranden av Folke Haidén, Letmart Hjelm och Lars Tobisson. 5
Riksdagen 1975.1 saml. Nr 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 66

Kristianstad har en stor folkmängd inom pendlingsavstånd.
På orten finns även resurser för högskoleutbildning. Även regionalpolitiska
skäl, som innebär krav på avlastning av den växande befolkningskoncentrationen
i västra Skåne, bör beäktas. U 68 föreslår mot denna bakgmnd en utbyggnad i
Kristianstad.

En
ytterligare tänkbar utbyggnädsort i sydöstra Sverige är enligt U 68: s
bedömning Karlskrona. Studerandeunderlaget i regionen medger dock enligt
uiredningens mening inte någon utbyggnad utöver den föreslagna i Kalmar och
Kristianstad, orter vilka bällre fyller de uppställda kriterierna för en
utbyggnad.

Enligt U
68:s bedömning talar regionpolitiska skäl för en utbyggnad av
högskoleutbildningen i Halmstad. Detla skulle på sikt underlätta en positiv
regional utveckling for Hallands län, vilket även medför en dämpning av
tillväxten av såväl Göteborgs som Malmö storstadsområden.

U 68
fömtsätter att en fortsatt utbyggnad sker av högskoleutbildningen på de
nuvarande filialorlerna och i Linköping. Vad högskolan i Linköping beträffar
bör enligt U 68:s uppfattning utbyggnaden ske så att viss utbildning förläggs
också till Norrköping.

Högskoleområden och utbildningsregioner (avsnitt 4.6.2)

U 68 föreslår (avsnitt 4.6.2.1) med iitgångspunkt i de
föreslagna högskoleorterna att landet indelas i 19 högskoleområden. Vid
avgränsningen av högskoleområdena har utredningen utgått från varje högskoleorts
s. k. spontana omland men till slut, med hänsyn till vikien av samband mellan
högskoleplaneringen och övrig samhällsplanering, valt att i allmänhet låta
högskoleområdenas gränser saninianfalla med länsgränser. Representanter för
lokala myndigheter har vid överläggningar med utredningen i en rad fall
med.kraft strukit under alt planeringsområdenas omfattning bör stämma överens
med länens.

Följande sammanställning visar U 68:s förslag
till.indelning i högskoleområden.

Högskoleområde Lian

Luleå Norrbottens län

Umeå Västerbottens län

Sundsvall-Härnösand Västernorrlands län

Östersund ' Jämtlands län

Falun-Borlänge Kopparbergs län

Uppsala Uppsala och Gävleborgs län

Eskilstuna-Västerås Södermanlands och Västmanlands län

Örebro Örebrolän

Stockholm /, Stockholms län

Linköping-Norrköping ' Östergötlands län

Jönköping Jönköpings län

Karlstad Värmlands län

Göteborg Göteborgs- och Bohus län, norra delen

av Älvsborgs län och Skaraborgs län

Borås Södra delen av Älvsborgs län ,

Kalmar Kalmar och Gotlands län

Växjö Kronobergs län

Kristianstad Kristianstads och Blekinge län

Lund-Malmö Malmöhuslän

Halmstad Hallands län

opaginerad Kontrollera mot PDF

För fem av högskoleområdena har U 68 angett två
lokaliseringsorter. Syftet med en uppdelning av verksamheten på två orter är
att dels effektivare utnyttja speciella resurser för högskoleutbildning, dels
undvika en alltför kraftig salsning på åtgärder med agglomerationseffekler på
endast en ort inom ett högskoleområde, dels bättre tillgodose närhetskriteriet,
dels slutligen ge bättre stimulans åt näringslivsutvecklingen på mera än en ort
inom området i fråga.

Enligt
U 68: s bedömning (avsnitt 4.6.2.2) kommer ett tillfredsställande utbud av
högskoleutbildning att kunna erbjudas inom alla högskoleområden, även om det i
flertalet fall måste bli fråga om ett be-

opaginerad Kontrollera mot PDF

-------- Gr ä ns f ö r utbild

ningsregion

-------- -Gr ö ns f ö r h ö g- «

skoleomr ä de f

-

j ''x/--r

v
'*-r*.

y

r\/'''"/SM
"*G

7

yy{

4

)
}( ' 1

v

50
100 150 200 km

...1
r 1 1

Figur 9. Ulbildningsregio-ner och högskoleområden.

Norra utbildningsregionen: Luleå, SundsvallHärnösand,
Östersund, Umeå.

Mellersta ulbildningsregio-nen: FalunBorlänge,
EskilstunaVästerås, Örebro, Uppsala.

Stockholms utbildningsregion: Stockholm.

Östra utbildningsregionen: Jönköping, Linköping-
Norrköping.

Västra ulbildningsregionen: Borås, Karlstad, Göteborg.

Södra ulbildningsregionen: Kalmar, Kristianstad,
Halmstad, Växjö, Lund-Malmö.

s. 68 Kontrollera mot PDF

gränsat
urval av utbildningslinjer. För samordning av högskoleutbild

ningens planering i flera områden föreslår U 68 att landet delas in i sex

utbildningsregioner. Inom var och en av dessa bör enligt utredningens

mening ett såvitt möjligt fullständigt utbud av högskoleutbildning efter

hand byggas ut. »

Vid
indelningen i utbildningsregioner har U 68 utgått från de fem
universitetsortema och Linköping. På dessa orter finns redan i dag ett brett
utbud av högskoleutbildning. De av utredningen föreslagna högskoleområdena har
fördelats på utbildningsregioner som framgår av figur 9. Indelningen har gjorts
så att varje region med vissa undantag täcker det rekryteringsområde som det i
regionen ingående universitetet (motsv.) f. n. har. För att underlätta en
planering med inriktning på ett tillfredsställande samlat utbildningsutbud i
norra regionen har dock SundsvallHärnösands och Östersunds högskoleområden
förts till denna. Jönköpings högskoleområde har förts till östra regionen för
att ge denna en större omfattning än enbart LinköpingNorrköpings högskoleområde.

För
att belysa och konkreliseia sina förslag har U 68 fördelat ett antaget
studerandeantal av ca 170 000 på regionema i huvudsak i förhållande till deras
befolkningstal. Den naturliga utgångspunkten har därvid varit de av
statsmakterna (prop. 1972: 111, InU 1972: 28, rskr 1972: 347) angivna
befolkningsramarna för varje län. De avvikelser som utredningen gjort betingas
dels av att förändringarna av studerandeantalen inom regionerna inte bör
genomföras snabbare än att gjorda investeringar för högskoleutbildning och
organisaiionen av denna kan utnyttjas effektivt, dels av att
utbildningsdimensioneringen bör vara sådan att den bidrar till att motverka
sådana negativa tendenser i den regionala utvecklingen som de beräknade
befolkningstalen innebär.

Av
tabell 11 framgår utbildningsregionemas folkmängd 1980 samt angivet antal
studerande vid utbyggnadsperiodens slut (1983/84).

Tabell
II. Utbildningsregionemas folkmängd 1980 saml angivet
antal studerande vid utbyggnadsperiodens slut.

Utbildningsregion

Betolkningsramar för 1980 enligt prop. 1972: 111

Sluderandeantal beräknat proportionellt efter befolkningsunderlag
1980

Av U 68 angivna riktpunkter för studerande an talet
(svarande mot nedre planeringsgränsen)

Studerandeantal 1971/72

Norra

Mellersta

Stockholms

Östra

Västra

Södra

865 905 1 5851 645 1 6001 675

695 730 17101780 1 8571 940

17 700 32 300 32 800 14 300 34 900 38 000

18 000 33 000 37 000 14 000 32 000 36 500

14 100

26 100

39 200

8 900

27 600

26 500

Hela landet

8 312;? 675

170 000

170 000

142 500

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 69

Högskoleområdenas
utbildningskapacitet (avsnitt 4.6.3)

Med
utgångsptmkt i de av stalsmakterna angivna befolkningsramarna för varje län
har, som nämnts, U 68 fördelat ett antaget studerandeantal på högskoleorterna.
I ett exempel belyser utredningen hur utbyggnaden av högskoleutbildningen kan
genomföras vid vissa angivna fömlsättningar. Kapaciteten för
högskoleutbildningen inom ett högskoleområde anges därvid som ett antal
utbildningsplatser eller, när det gäller nuläget för de fria fakulteterna, ett
antal närvarande studerande.

Utredningen
har bl. a. mot bakgmnd av erfarenheterna av tillkomsten av universitetet i
Umeå och filialerna utgått från antagandel, att de mindre högskoleorterna vid
slutet av utbyggnadsperioden (1983/84) kommer att rekrytera tre fjärdedelar av
studerandeantalet inom sina högskoleområden. Den återstående fjärdedelen antas
gå till den större högskoleorten inom regionen, dvs. nuvarande universitetsort
eller Linköping. Dessa antas dessutom rekrytera samtliga studerande inom sina
resp. högskoleområden. De riktpunkter för studerandeantalet som beräknats med
dessa antaganden har sedan modifierats med hänsyn till de särskilda
förhållandena på olika orter och i olika regioner.

Utredningen
diskuterar möjligheten av att förfina metoden för fördelningen av
utbildningskapaciteten genom att ta hänsyn till flyttningsslröm-mar,
åldersstruktur m. m. Detta synes emellertid inte leda till att de mål som U 68
ställt upp för högskoleutbildningens lokalisering i något betydelsefullt
avseende skuUe bli bättre tillgodosedda. U 68 betonar dock att
högskolelokaliseringen bör användas med varsamhet i regional- och
lokaliseringspoUtiken. Den innesluter i sig en konflikt mellan de två målen:
närhet till utbildning och utbildning som drivkraft i den regionala
utvecklingen.

I
tabell 12 redovisas U 68:s förslag avseende riktpunkter för högskoleområdenas
uibyggnad.

För
de norra och mellersta ulbildningsregionerna som helheter följer de angivna
riktpunktema i huvudsak den kalkylerade fördelningen. Inom den mellersta
regionen avviker emellertid fördelningen på högskoleområden från de
kalkylerade talen. Detta motiveras främst av de omfattande befintliga
resurserna för högskoleutbildning i Uppsala.

Den
angivna riktpunkten för utbildningskapaciteten i Stockholms utbildningsregion
är obetydligt lägre än nuvarande antal studerande. Detta innebär likväl att
regionen får större kapacitet än vad en strikt proportionell fördelning i
förhållande till folkmängden skulle ge.

Riktpunkten
för den östra ulbildningsregionen ansluter nära till den kalkylerade
fördelningen, vilket innebär betydande expansionsutrymme för
högskoleutbildningen i regionen.

Riktpunkterna
för västra och södra ulbildningsregionerna ligger något lägre än vad en strikt
fördelning enligt beräkningsmetoden skulle ge.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 70

Tabell
12. Riktpunkter för högskoleområdenas utbyggnad. Antalet utbildningsplatser.

Högskoleområde

Studerändeantal

1971/72

Kalkylerad fördelrung

1983/84

Av U 68 angiven riktpunkt för utbyggnaden

Luleå

Sundsvall-Härnösand

Östersund

Umeå

2 6001. 1500 1 3001 8 TOO .

3 800

4 000

1 900

8 000

3 500 3 500 2 000 9 000

Totalt norra utbildningsregionen

14100

17 700

18 000

Falun-Borlänge

Eskilstuna-Västerås

Örebro

Uppsala

: 700

1 OOO

4 400

20 000

4 100

7 900

4 300

16 000

4 000

4 000

5 000

20 000

Totalt
mellersta utbildnings-regionen

26100

32 300

33 000

Stockholms utbildningsregion

39 200

32 800

37 000

Jönköping Linköping-Norrköping

1 600

7 300 .

A 100 9 600

4 000 10 000

Totalt östra utbildnings-regionen

8900

14 300

14 000

Borås

Karlstad

Göteborg

13001

2 400.

23 900.

2 900

4 300

27 700

4 000

4 000

24 000

Totalt västra utbildnings-regionen

27 600

34 900

32 000

Kalmar

Kristianstad

Halmstad

Växjö

Lund-Malmö

1 200

1 200

2 500

21600

4 500 6 500 3 200 2 600 21200

4 000 4 000

3 500

4 000

21 000

Totalt .södra utbildnings-regionen

26 500

38 000

36500

Summa

142 500

170 000

170 000

1
Vid full utbyggnad enligt gällande planer.

Göteborg
och LundMalmö behåller dock i stort sin nuvarande omfattning. Inom regionerna
skiljer sig fördelningen på högskoleområdena något från en strikt fördelning.
Exempelvis ligger Borås och Växjö, där U 68 vill ge fömlsättningar för en
breddning av det befintliga utbildningsutbudet, överdel kalkylerade
kapacitelstalet medan Karlstad, Kristianstad och Kalmar ligger under.

U
68 har vid fördelningen på högskoleområden inom resp. region utgått från att
kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser bör vara förhållandevis siörre
på de nuvarande universitetsorterna än på utbyggnadsorterna, della för aft
befintliga resurser skall kunna utnyttjas effek-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 71

tivt
och en mångsidighet i utbildningsutbudet inom högskoleutbildningen i dess
helhet kunna bevaras.

Tidpunkter
för högskoleutbildningens fortsatta utbyggnad (avsnitt 4.6.4)

U 68
föreslår att igångsättningen av den fortsatta utbyggnaden på olika orter
fördelas över flera år och exemplifierar de starttidpunkter som kan komma att
användas. Det framgår av kravet på elasiicitet i planeringen att avvikelser
från dessa tidpunkter kan aktualiseras. Eii avgörande faktor för
utbyggnadstakten blir givetvis utvecklingen av högskoleutbildningens totala
dimensionering.

U
68 föreslår mot denna bakgmnd att den fortsatta utbyggnaden av
högskoleutbildningen sker med början i huvudsak enligt följande: 1976/77
Sundsvall-Härnösand, Falim-Borlänge, Jönköping och Kalmar. 1977/78
Eskilstuna-Västerås, Borås och Kristianstad. 1978/79 Östersund, Luleå och
Halmstad. 1979/80 Växjö, Karlstad, Örebro och Linköping-Norrköping.

Att
starttidpunkten anges för den fortsatta utbyggnaden behöver inle innebära att
omfattningen av högskoleutbildningen på utbyggnadsorterna helt och hållet
låses på nuvarande nivå fram till utbyggnadsstarten. Så bör t. ex.
försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning kunna påbörjas tidigare.
Även de förslag till lokalisering av viss läramtbild-ning som LUK avgett samt
förslag från UKÄ om utvidgning av de nuvarande universitetsfilialernas
utbildningsprogram kan medföra att en ökning av utbildningskapaciteten på vissa
orter sker oberoende av U 68:s tidsplan. Förändringar i lärarutbildningens
omfattning bör vidare beaktas vid valet av tidpunkt för fortsatt utbyggnad av
högskoleutbildningen på skilda orter.

Utgångspunkter
för U 68:s förslag till utbyggnadsprogram för högskoleutbildningen (avsnitt
4.6.5)

U
68 belyser genom en exemplifiering hur utbyggnaden av högskoleutbildningen kan
ske; inom de ramar utredningen angivit samt drar i övrigt upp vissa riktlinjer
för den fortsatta planeringen av högskoleutbildningen. Elt av huvudsyftena är
att ange ett inledningsprogram för högskoleutbildningens utbyggnad för att
denna så smidigt som möjligt skall kunna komma igång vid de angivna
tidpunkterna.

Den
av U 68 gjorda exemplifieringen av utbildningsutbudet på de.olika ortema,
vilken skall ses som allmänna rekommendationer, täcker endast en del av den
utbildningskapacitet som tidigare angivits. De förslag till utbildningslmjer
inom de fem olika yrkesutbildningssektorema som U 68 föreslår för vissa
utbyggnadsorter gmndar sig på förslag som fram-

1 SärskiU yttrande av Dag Klackenberg.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 72

förts
vid överläggningar med företrädare för lokala myndigheter inom
högskoleområdena. Vidare har beaktats förslag från statliga utredningar,
regionalt tillsatta samarbetsgmpper m. fl. organ. Det slutliga förslaget till
utbyggnadsplan bör utarbetas i nära samband med den regionala planeringen och
de lokala myndigheterna inom resp. högskoleområde. De lokalt ansvariga organen
får vikliga uppgifter vid utarbetande av planer för den successiva utbyggnaden
av den grundläggande högskoleutbildningen.

För
de nuvarande universitetsorterna och Linköping har U 68 inle utarbetat konkreta
förslag för den fortsatta planeringen.

Belräffande
utbildning för undervisningsyrken diskuterar U 68 de konsekvenser för
fihalorterna som utredningens dimensioneringsförslag i fråga om
ämnesläramtbildningen kan få. U 68 framhåller därvid att det för närvarande
inte är möjligt att analysera och väga samman alla de faktorer som är av
betydelse för frågan om förläggning av praktisk-pedagogisk utbildning av
ämneslärare till de nuvarande filialorlerna. Frågan bör övervägas på grundval
av LUK:s och KK:s samt U 68:s övriga förslag.

I de
föreslagna ulbyggnadspro.ärammen för inledningsskedet har U 68 inte angett
utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande ulbildning vid filosofisk
fakultet. Utredningen har ansett att det här bör ankomma på
utbildningsmyndighetema att föreslå de allmänna utbildningslinjer som, bl. a.
med hänsyn lill på resp. ort förekommande utbildningsresurser, bör anordnas. U
68 ser det som angeläget att sådana förslag utarbetas i ett tidigt skedde av
ulbyggnaden för att därigenom möjliggöra att utbyggnadsortema får ett
varierande utbud av högskoleutbildning.

Norra
utbildningsregionen (avsnitt 4.7)

I
sina allmänna riktpimkter för högskoleutbildningens planering i norra
utbildningsregionen framhåller U 68 (avsnitt 4.7.3) att särskild vikt bör
läggas vid utbyggnaden av teknisk och administrativ-ekonomisk yrkesutbildning.
En relativt sett stor ökning bör ske även av kapaciteten i utbildning för
kultur- och informationsyrken. Behovet av högskoleulbildning för vård- och
undervisningsyrken är redan med nuvarande planering relativt väl tillgodosett
inom regionen. U 68 föreslår (avsnitt 4.7.8) att utbildningskapaciteten i
regionen på sikt byggs ut till ca 18 000 utbildningsplatser och fördelas på
yrkesutbildningssektorer m. m. enligt tabell 13.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell
13. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i norra
utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell
fördelning.

Antal

utbildningsplatser 1971/1972

Kapacitet vid proportionell fördelning

Yrkesutbildningssektor

Teknik

1600

2 900

Administration
och ekonomi

1200

2 800

Vård

3400

3500

Under\'isning

3000

3000

Kultur
och information

100

900

Summa
allmänna utbildningslinjer

9 300

I3 10O

Lokala
och individuella

utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser

1 100 3 700

Utan
angiven yrkesinriktning!

4 800

Totalt

14 100

18000

1
Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykologutbildning
och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

Dimensioneringen
av den gmndläggande högskoleutbildningen i varje högskoleområde inom regionen
redovisas i tabell 14, som utgör eh sammanfattning av U 68:s förslag tUl
fördelning.

Tabell
14. Riktpunkter för dimensioneringen av grundläggande högskoleutbildning i
norra utbildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

Luleä

Östersund

Sundsvall/ Härnösand

Umeå

Utbildningslinjer

Antal utb-

Rikt-

Antal utb-

Rikt-

Antal utb-

Rikt-

Antal
utb-

Rikt-

platser

punkt

platser

punkt

platser

punkt

platser

punkt

1971/72

1971/72

1971/72

1971/72

Allmänna
utbildnings-

linjer
med angiven

yrkesutbildning

2 400

2 500

1 100

1500

1200

2 500

4 600

6 700

Lokala
och individuella

utbildningslinjer

200

100

,

200

600

Enstaka
kurser och

studiekurser

800

400

800

1700

Utan
angiven yrkes-

inriktning

200

200

300

4 100

Totalt 1971/72

ca 2 600

1300

1500

8 700

Riktpunkt

3 500

2 000

3 500

9 000

Befintliga
och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i Luleå (avsnitt
4.7.4) resp. Sundsvall-Härnösand (avsnitt 4.7.5) vid utbyggnadsperiodens början
framgår av tabell 15.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell 15.
Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i
Luleå och SundsvallHärnösand. Antal; antagningsplatser vid
utbyggnadsperiodens början.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yrkesutbildningssektor

UtbildniDgslinjei

Ahtagningsplatser/är2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Luleä Sundsvall-Härnösand

Teknisk
yrkesutbildning

Civilingenjör

320

Laboratorieassistent

16

32

Sjöingenjör

24

Drifttekniker

30

Processprogramntering

30

Yrkesteknisk linje

(verkstad)

30

30

Yrkesteknisk linje

(papper)

30

Yrkesteknisk linje

(stålindustri)

30

Administrativ
och ekono-

Socialadministration

16

misk
yrkesutbildning

Sekreterare

30

Sjökapten

24

Personaladministration

30

Revision, bank och

beskattning

30

Transportadministration

30

Administrativt

systemarbete

30

Systemnian,

programmerare

90

Språkf ekonomi

30

Projektadministralion

30

Vårdyrkesutbildning

Medicinsk assistent

30

Sjuksköterska

130

100

Sjukgymnast

32

Utbildning
för under-

Mellanstadielärare

96

visningsyrken

Lågstadielärare

96

Förskollärare

120

Musikpedagog

16

Fritidsptidagog

32

opaginerad Kontrollera mot PDF

Summa antagningsplatser

ca 900

ca 800

opaginerad Kontrollera mot PDF

1
U 68 :s förslag är kursiverade.

-
För befinllig utbildning anges antigningskapaciteten 1971/72.

Utbildningens
inriktning i Östersunds högskoleområde (avsnitt 4.7.6) bör bestämmas i
anslutning till samhällets övriga regionalpolitiska åtgärder i områdei. Enligt
U 68:s uppfattning hindrar inte detta en viss breddning av kursutbudet inom
ramen för den systematiserade decentraliserade universitetsutbildningen.

Liksom
för övriga- universitetsorter här U 68 inte utarbetat detaljerade riktlinjer
för den fortsatta högskoleplaneringen i Umeå hög-

opaginerad Kontrollera mot PDF

skoleområde
(avsnitt 4.7.7). En viktig uppgift blir att inom ramen för en i stort
oförändrad kapacitet stegvis förändra utbildningens innehåll. Det gäller därvid
att planera för dimensioneringen av de av U 68 föreslagna utbildningslinjer
som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna.

Mellersta
utbildningsregionen (avsnitt 4.8)

I
sina allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i mellersta
utbildningsregionen framhåller U 68 (avsnitt 4.8.3) att särskild vikt bör
läggas vid utbyggnaden av högskoleutbildning med inriktning mot teknik och
vård. Enligt U 68:s uppfattning är det motiverat att utbildning inom dessa
sektorer ges en ökad spridning vid utbyggnaden. Även utbildning för kultur- och
informationsyrken behöver uppmärksammas i det fortsätta planeringsarbetet. U
68:s förslag om dimensionering innebär att ca 7 000 platser i
högskoleutbildning bör tillkomma i regionen under planeringsperioden. Den
totala kapaciteten bör enligt utredningens mening på sikt fördelas på
yrkesutbildningssektorer m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med tabell 16.

Tabell
16. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i mellersta
utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell
fördelning.

Antal utbildningsplatser 1971/72

Kapacitet . vid proportionell fördelning

Yrkesutbildningsseltor

Teknik

Administration
och ekonomi

Vård

Undervisning

Kultur
och information

ngslinjer gslinjer

Totalt

1900 .

3 100

4 300

5 100

700

5 300

5 300

6 300

5 600

1700

Summa
allmänna utbildni

Lokala
och individuella utbildnin; Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven
yrkesinriktning

15 100 11000

24200

2 100 . 6 700 .

26 100

33 000 .

1
Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykologutbildning
och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

Dimensioneringen
av den grtmdläggande högskoleutbildningen i varje högskoleområde inom regionen
redovisas i tabell 17, som utgör en sammanfattning av U 68:s förslag till
fördelning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tabell
17. Riktpunkter för dimensioneringen av gmndläggande högskoleulbildning i
mellersta utbildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

Falun/ Borlänge

Eskilstuna Västerås

/

Örebro

Uppsala

Utbildningslinjer
m. m.

Antal utb

platser

1971/72

Riktpunkt

Antal utb-

platser

1971/72

Riktpunkt

Antal uth-

platser

1971/72

Riktpunkt

Antal utb-

platser

1971/72

Riktpunkt

Allmänna utbildningslinjer med angiven yrkesutbildning

700

3 000

1000

2 400

2700

3 300

10 700

16 500

Lokala
och individuella utbildningslinjer

__

200

__

200

__

300

__

1400

Enstaka kurser och studiekurser

._ .

800

__

1400

__

1400

__

3 100

Utan angiven yrkesinriktning

1700

9 300

Totalt 1971/72 Riktpunkt

ca 700

4 000

1000

4 000

4 400

5 000

20 000

20 000

En
viklig uppgift för högskolan i Örebro (avsnitt 4.8.6) blir att inom ramen för
en måttlig kapacitetsökning successivt förändra utbildningens innehåll och
inriktning, i första hand i fråga om de utbildningslinjer som svarar mot
dagens utbildningslinjer vid filosofisk fakultet. Förslag om utbildning inom
sjuliivårdsområdet bör beaktas i detla sammanhang. Ett väl differentierat
utbud av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning bör kuima erbjudas med
utgångspunkt i nuvarande resurser. Vidare bör möjligheten prövas att utnyttja
de naturvetenskapliga basresurserna för tekniskt inriktad högskoleutbildning.

Liksom
för övriga universitetsorter har U 68 inte utarbetat detaljerade riktlinjer
för den fortsatti högskoleplaneringen för Uppsala (avsnitt 4.8.7). En viktig
fråga i planeringen blir att successivt förändra utbildningens innehåll och
inriktning för i första hand de utbildningslinjer som svarar mot nuvarande
utbildning vid de fria fakulteterna. Genom de basresurser för lantbruks-,
veterinär- och civilingenjörsutbildning samt farmaceutisk utbildning som kommer
att vara förlagda till Uppsala bör fömtsältningama vara mycket goda för att
komplettera det nuvarande utbildningsutbudet inom bl. a. det naturvetenskapliga
området så att en rikt differentierad anknytning till tekniska yrkesfunktioner
kan erbjudas. Genom inrättande av lokala utbildningslinjer i Uppsala bör
utbildningsresursernas särart i vissa hänseenden kunna utnyttjas, bl. a. för
utbildning med inriktning mot kultur- och informationsyrken.

Befintliga
och planerade allmaima utbildningslinjer i högskoleutbildning i Falun-Borlänge
(avsnitt 4.8.4) och Eskilstuna-Västerås (avsnitt 4.8.5) vid utbyggnadsperiodens
början framgår av labell 18.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Tabell
18. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i
Eskilstuna-Västerås och Falun-Borlänge. Antal antagningsplatser vid
utbyggnadsperiodens början.

Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje!

Antagningsplatser/år2

Eskilstuna-Västerås

Falun-Borlänge

Teknisk
yrkes-

Drifttekniker

30

utbildning

Skogsmästare Yrkesteknisk linje

30

(byggnads)

60

Yrkesteknisk linje

(verkstads)

60

30

Yrkesteknisk linje

(stålindustri)

30

Administrativ
och

Socialadministration

30

ekonomisk
yrkes-

Administrativt

utbildning

systemarbete Systemman,

30

programmerare

130

Sekreterare
(I-årig)

16

Utbildningsadministration

30

Revision, bank och

beskattning

30

30

Marknadsföring

30

Personaladministration

30

Vårdyrkes-

Sjuksköterska

170

80

utbildning

Vidareutbildning av

sjuksköterska

15

Medicinsk
assistent

50

Arbetsterapeut

32

Undervisnings-

Mellanstadielärare

96

yrken

Lågstadielärare

96

Förskollärare

120

Fritidspedagog

42

Ungdomsledare

18

Utbildning
för

kultur-
och informa-

tionsyrken

Summa
antagningsplatser

ca

900

ca 500

1 U
68 :s förslag är kursiverade.

-
För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72.

Stockholms
utbildningsregion (avsnitt 4.9)

Av
tabell 19 framgår U 68:s förslag i fråga om utbildningskapacitetens fördelning
på yrkesutbildningssektorer m.m.

Det
kan enligt U 68 finnas skäl för att eventuella nya utbildningsenheter i
Stockholmsområdet lokaliseras till andra delar äii norra delen av regionens
centrum. Detta anses bl.a. kunna bidra till att på sikt minska den sociala
obalans som f. n. råder.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tabell
19. Antal utbildningsplatser i gmndläggande högskoleutbildning i Stockholms
utbildningsregion. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell
fördelning.

Antal utbildningsplatser 1971/72

Kapacitet vid proportionell fördelning

Yrkesutbildningssektor

Teknik

Administration
och ekonomi

Vård

Undervisning

Kultur
och information

4 700

5 300

6 600

5 100

1 300

6100 6 100 7200 6 500 1 900

Summa
allmänna utbildningslinjer

Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser
och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning

23 000 16 200

27 800

2 400 6 800 ;

Totalt ca

39 200

ca 37 000

I
fråga om utbildningens inriktning har U 68, liksom för övriga
universitetsorter, inte utarbetat mera detaljerade riktlinjer för Stockholmsområdet.
De i tabell 19 angivna riktpunkterna bör kunna tjäna som viss vägledning vid
planeringen.

Östra
utbiidningsregionen (avsnitt 4.10)

U
68 utgår från att östra ulbildningsregionen under planeringsperioden får en
utbildningskapacitet för grundläggande högskoleutbildning om 14 000
utbildningsplatser. Utbyggnadsbehov skulle mot bakgrund av den redovisade
kalkylen föreligga främst inom administrativ och ekonomisk utbildning samt
värdutbildning. Fördelningen av utbildningskapaciteten på
yrkesutbildningssektorer ra. m. enligt utredningens förslag framgår av tabell
20.

Liksom
för universitets- och filialorterna har U 68 inte utarbetat mera detaljerade
riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringens inriklning för
Linköping-Norrköping (avsnitt 4.10.5). En viktig uppgift blir planering för de
av U 68 föreslagna utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande
ulbildning vid filosofisk fakultet. Dé angivna riktpunktema för
yrkesutbildningssektorernas dimensionering, vilka inte bör uppfattas som
preciserade planeringsmål, ger vid handen att det främst är administrativt och
ekonomiskt inriktad utbildning som,bör tillkomma inom området. Även
utbildningsl)ehovet för vårdyrken öch kultur- och informationsyrken bör
uppmärksammas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Tabell 20. Antal
utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i östra
utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell
fördelning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Antal
utbildningsplatser 1971/72'

Kapacitet
vid proportionell fördelning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yrkesutbildningssektor

Teknik

Administration
och ekonomi

Vård

Undervisning

Kultur
och information

2 600

200 .

1500

3 000

2 300 2 200 2 600 2 300 700

Summa
allmänna utbildningslinjer

Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser
och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning

7 300 16001

10 100

900 3 000

Totalt

8 900

14 000

1
Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom ämnesteoretisk
utbildning för ämneslärare.

Dimensioneringen
av den gmndläggande högskoleutbildningen i varje högskoleområde inom regionen
redovisas i tabell 21, som utgör en. sammanfattning av U. 68:s förslag till
fördelning.

Tabell
21. Riktpunkter för dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningen
i östra ulbildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

Jönköping

Linköping/ Norrköping

Utbildningslinjer
m. m.

, Antal
utb-" ' platser

1971/72

Riktpunkt; *

Antal
utb-

platser

1971/72

Riktpunkt

Allmänna Utbildningslinjer Lokala och individuella
utbildningslinjer

Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven
yrkesinriktning

1500 100

2 800

200 1 000

5 800 1500

7 300

700 2 000

opaginerad Kontrollera mot PDF

Totalt
1971/72 ca 1600 Riktpunkt .

4 000

7 300

10
000

s. 22 Kontrollera mot PDF

Befintliga
och planerade allmaima utbildningslinjer i Jönköping (avsnitt 4.10.4) vid
utbygghadsperiodéns början fratngår av tabell 22.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell
22. Befintliga och planerade allmänna utbildningsUnjer i Jönköping. Anlal
antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början.

Yrkesutbildnings-

Utbildningslinje

Antagnings-

sektor

platser/är'

Teknisk
yrkesutbildning

Laboratorieassistent

16

Yrkesteknisk
linje (trä)

30

Yrkesleknisk
linje (verkstad)

30

Yrkesteknisk
linje (gjuteri)

30

Yrkesteknisk
linje (husbyggn.)

30

Administrativ
och ekono-

Revision,
bank och beskattning

30

misk
yrkesutbildning

Admini:itrativt
systemarbete

30

Vårdyrkesutbildning

Arbetsterapeut

64

Sjukgymnast

32

Medicinsk assistent

40

Sjuksköterska

120

Älderdomshemsföreståndare

32

Geronlologulbildning

30

Utbildning
för under-

Förskollärare

120

visningsyrken

Mellanstadielärare

96

Lågstadielärare

96

Summa
antagningsplatser

ca 800

1
U 68:s förslag är kursiverade.

-
För befintlig utbildning anges aniagningskapacileten 1911/12.

Västra
utbiidningsregionen (avsnitt 4.11)

Huvuddelen
av den nytillkommande utbildningskapaciteten inom regionen bör enligt U 68
förlägga;5 till Borås och Karlstad. Det är främst utbildning med inriktning mot
tekniska yrken samt administrativa och ekonomiska yrken som bör uppmärksammas
vid den fortsatta planeringen. Fördelningen av den föreskigna
utbildningskapaciteten på yrkesutbildningssektorer m. m. framgår av tabell 23.

Tabell
23. Antal utbildningsplatser i gmndläggande högskoleutbildning i västra
utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell
fördelning.

Antal utbUdnings-platser 1971/72

Kapacitet vid proportionell fördelning

Yrkesutbildningssektor

Teknik

Administration
och ekonomi

Vård

Undervisning

Kultur
och information

ngslinjer si in jer

Totalt

3 500

1200

5 200

4 900

1300

5 000 5 000 5 900 5 300 1600

Summa
allmärma utbildni

Lokala
och individuella ulbildning Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven
yrkesinriktning

16 100 115001

22 800

2000 7 000

27 600

32 000

1
Avser utbildning vid filosofisk fakultet utom psykologlinje och ämnesteoretisk
utbildning av ämneslärare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Dimensioneringen av den gmndläggande högskoleutbildningen
i varje . . högskoleområde inom regionen redovisas i tabell 24, som utgör
en sammanställning av U 68: s förslag till fördelning.

Tabell 24. Riktpunkter för dimensioneringen av
grundläggande högskoleutbildning i västra utbildningsregionen. Fördelning på
högskoleområden.

Borås

Karlstad

Göteborg

Utbildningslinjer
m. m.

Antal utb-

platser

1971/72

Riktpunkt

Antal uttv

platser

1971/72

Riktpunkt

Antal utb-

platser

1971/72

Riktpunkt

Allmänna
utbildningslinjer

Lokala
och individuella

utbildningslinjer

Enstaka
kurser och studiekurser

Utan
angiven yrkesutbildning

1300

3 200

200 600

1200 1200

2 800

300 ,900

13 600 ,10 300

17 000

1500 ' 5
500

Totalt 1971/72 Riktpunkt

ca 1 300

4 000

2 400

4 000

23 900

24 000

Med hänsyn till att statens institut för
företagsutveckling (SIFU) skall lokaliseras till Borås bör det vara eh
angelägen uppgift att i deii fortsatta planeringen av högskoleutbildningen
pröva möjligheten till samverkan mellan SIFU och högskolemyndigheterna för att
tillgodose de mindre och medelstora förelagens behöv av personal med
adrriihistfativ och ekonomisk yrkesutbildning.

Liksom för högskolorna på de övriga filialorterna blir
.det för högskolan i Karlstad (avsnitt 4.11.5) en viktig uppgift att planera
för dimensioneringen av de utbildningslinjer och linjevarianter som närmast
svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakultelema. Det kan också
övervägas att jämförelsevis snabbt förlägga någon yrkesteknisk linje till
Karlstad.

Liksom för övriga universitetsorter har U 68 inle
utarbetat mera detaljerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringen för
Göteborgs högskoleområde. En viktig uppgift blir att planera för dimensioneringen
av de föreslagna utbildningslinjerna och linjevarianterna som närmasl svarar
mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna. ,

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i
Borås (avsnitt 4.11.4) vid utbyggnadsperiodens början framgår av tabell 25.

1 Särskilda yttranden av dels Hans Löwbeer, till vars
yttrande Bertil Fiskesjö, Ove Nordstrandh, Carl Tham och Lars Tobisson-
ansluter sig, dels Per Stjernquist.

6 Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell
25. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i
Borås. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje'

Antagningsplatser/är*

opaginerad Kontrollera mot PDF

Teknisk yrkesutbildning

Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning

Vårdyrkesutbildning

Ulbildning för undervisningsyrken Utbildning för kultur-
ocb informationsyrken

Summa antagningsplatser

Laboratorieassistent

32

Yrkesteknisk
linje (konfektion)

30

Sekreterare
(1-årig)

20

Revision,
bank och beskattning

30

Administrativt
systemarbete

30

Socialadministrativt
arbete

30

Personaladministralivt
arbete

30

Medicinsk
assistent

32

Sjuksköterska

80

Arbeisierapeui

32

Sjukgymnast

32

FritidsiJedagog

16

Förskollärare

120

Bibliotekarie

3603

ca 900

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 U 68:s förslag är kursiverade.

2 För befintlig utbildning anges ar tagningskapaciteten
1971/72.

3 Vid full utbyggnad.

Södra utbildningsregionoi (avsnitt 4.12)

Den fortsatta planeringen bör avse flertalet
yrkesutbildningssektorer. Endast undervisningssektorn kan i dag anses ha en
kapacitet som i huvudsak svarar mot den angi\'na riktpunkten. Riktpunkten för
utbildningskapacitetens fördelrung pä yrkesutbildningssektorer m. m. enligt
utredningens förslag framgår av tabell 26.

Tabell 26. Antal utbildningsplatser i grundläggande
högskoleutbildning i södra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och
kapacitet vid proportionell fördelning.

Antal utbildningsplatser 1971/72

Kapacitet vid pro-poriionell fördelning

Yrkesutbildningssektor

Teknik

Administration
och ekonomi

Vård

Undervisning

Kultur
och information

ngslinjer slinjér

Totalt

2 800

3 200

4 500

5 500

500

5 800

5 800

6 900

6 100

1900

Summa
allmänna utbildni

Lokala
och individuella utbildning Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven
yrkesinriktningi

16 500 10 000

26 500

2 300 7 800

26 500

36 500

1 Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk
fakultet utom psykologutbildning och ämnesteoretisk utbildning för
ämneslärare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Dimensioneringen av högskoleutbildningen i varje
högskoleområde redovisas i tabell 27, som är en sammanfattning av U 68:s
förslag till fördelning.

Tabell
27. Riktpunkter för dimensioneringen av grtmdläggande högskoleutbildning i
södra utbildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kalmar

Kristianstad

Växjö

Halmstad

Lund/Malmö

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utbildningslinjer m. m.

Antal utb- Rikt- Antal
utb- Rikt- Antal utb- Rikt-

platser
punkt platser punkt platser punkt

1971/72 1971/72 1971/72

Antal utb- Rikt- Antal utb- Rikt-

platser punkt platser punkt

1971/72 1971/72

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 100

200

900

Allmänna
utbildningslinjer

Lokala och individuella utbildningslinjer

Enstaka kurser och studiekurser

Utan angiven yrkesinriktning

2 900

200

900

100

1100 2 800 1300 2 900

200

1000

100 1200

2 600 13 000 15 200

200

1500

4 300

700

8 600

opaginerad Kontrollera mot PDF

Totalt

1971/72

ca 1200

Riktpunkt

4 000

1200

4 000

2 500

4 000

3 500

21600

21000

opaginerad Kontrollera mot PDF

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i
högskoleområdena Kalmar (avsnitt 4.12.4) och Kristianstad (avsnitt 4.12.5) vid
utbyggnadsperiodens början framgår av tabell 28.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell
28. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbildning i
Kalmar.och Kxistianslad. Anlal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens
början.

Yrkesuibildningssektor

Utbildnin
jslinje'

Antagningsplatser/är'

Kalmar

Kristianstad

Teknisk
yrkesutbildning

Drifttekniker

30

Sjöingenjör

24

Laboratorieassistent

16

Yrkesteknisk
linje

(livsmedel)

30

Yrkesteknisk
linje (plast)

30

Yrkesteknisk
linje (trä)

30

Yrkesleknisk
linje

(verkstad)

30

Administrativ
och ekono-

Sjökapten

24

misk
yrkesutbildning

Systemmän

programmerare

80

Samhälls-

administration

20

Revision,
bank och

beskattning

30

30

Transport-

administration

30

Administrativ
utbildning

för
turism och

rekreation

30

Administrativt

systemarbete

30

Vårdyrkesutbildning

Sjuksköterska

60

180

/4r6etsteropeut

32

Sjukgymnast

32

Medicinsk
assistent

32

Utbildning
för under-

Förskollärare

120

120

visningsyrken

Lågstadielärare

72

72

Mellanstadielärare

96

96

Utbildning
för kultur-

Glas- och träformgivare

30

och
informationsyrken

Informafions- och kommunikations-

utbildning

30

Ungdomsledare

16

Summa
antagningsplatser

ca

800

ca 700

1 U
68:s förslag är kursiverade.

2 För
befintlig ulbildning anges aniagningskapacileten 1971/72.

Till
skillnad från övriga föreslagna högskoleområden saknar Halmstad 1 dag
högskoleutbildning. I avvaktan på en utbyggnad av permanenta resurser anser U
68 att en utbyggnad stegvis bör äga mm av decentraliserade kurser,
kombinationsutbildningar m. m. Utredningen finner det mindre ändamålsenligt att
ge förslag till utbildningslinjer. U 68 redovisar endast vissa rekommendationer
rörande utbildningens inriktning som bör uppmärksammas i den fortsatta
planeringen. I försia hand bör hög-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 85

skoleutbildningen
inriktas mot den tekniska sektom. Vidare bör utbildning inom bama- och
ungdomsvård uppmärksammas. U 68 anser slutligen alt högskoleområdet har goda
fömlsättningar för utbildning inom idrotts- och fritidssektorn.

En
viktig uppgift för högskolan i Växjö (avsnitt 4.12.7) blir att successivt
förändra ulbildningens innehåll och inriktning i fråga om de utbildningslinjer
och linjevarianter som svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska
fakultetema.i Med utgångspunkt i den nuvarande universitetsfilialens resurser
finns det goda förutsättningar för att erbjuda ett varierat ulbud av
administrativ och ekonomisk högskoleutbildning.

En
viktig fråga för Lund-Malmö (avsnitt 4.12.8) liksom för övriga
universitetsorter blir att planera för dimensioneringen av de utbildningslinjer
och linjevarianter som svarar mot nuvarande utbildning vid de fria
fakulteterna. Genom inrättande av lokala och individuella utbildningslinjer
bör utbildningsresursemas särart i vissa hänseenden kunna utnyttjas, bl. a.
för ulbildning med inriktning mot kultur- och informationsyrken.

1.1.5
Återkommande utbildning (Högskolan kap. 8)

Studieorganisationens
roll i utbildningsplaneringen (avsnitt 8.1)

Den
nuvarande studieorganisationen stimulerar individen att koncentrera sin
utbildning till en sammanhängande period, som infaller i huvudsak i åldern upp
till tjugofem år. Efterfrågan på sådan sammanhängande utbildning har under
1950- och 1960-talen utvecklats på elt nästan dramatiskt sätt. De skolreformer
som genomförts under dessa årtionden har sin del i denna utveckling. Genom
grandskolans genomförande har varje årskull fått formella möjligheter att i sin
helhet gå vidare till gymnasiala studier. Övergången från grundskola till
gymnasieskola har blivit mycket hög. För närvarande svarar antalet elevplatser
i gymnasieskolan mot över 90 procent av en årskull 16-åringar. Den direkta
övergången från gmndskola till gymnasieskola är svårare att beräkna men bedöms
av U 68 motsvara ca 80 procent av årskullen.

Om
utbildningsexplosionen huvudsakligen utnyttjas för en sådan sammanhängande
utbildning blir resultatet inte endast alt klyftan mellan generationerna växer
med avseende på utbildning. En rad icke avsedda urvalsmekanismer fördelar
utbildningen på ett ogyimsamt sätt även inom generationerna. Detta har belysts
bl. a. i U 68:s rapport (SOU 1971: 61) Val av utbildning och yrke.

Sedd
från individens, från vissa yrkesfunktioners och inte minst från

1
Särskilda yttranden av dels Hans Löwbeer, till vars yttrande Bertil Fiskesjö,
Ove Nordstrandh, Carl Tham och Lars Tobisson ansluter sig, dels Per
Stjernquist.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 86

utbildningsplanerares
och ulbildningsanordnares synpunkt har den sammanhängande utbildningen stora
fördelar. Möjligheterna att med nuvarande studieorganisation lösa ds problem
som är knutna till snabba förändringar i samhällets och individernas
efterfrågan på utbildning är dock begränsade. Även om man genom
utbildningsreformer inom gmndskola, gymnasieskola och vuxenutbildning
förbättrar individens möjligheter att byta studieinriktning på grandval av nya
intressen eller mer aktuella bedömningar av arbetslivets efterfrågan, är
möjligheterna att smidigt tillgodose en sådan förändrad efterfrågan från
samhälle och individ otillräckliga.

U
68 pekar också på att den sammanhängande utbildningen kan ha nackdelar från
effektivitetssynpunkt. I ett sådant system kan de studerandes erfarenheter bli
knutna huvudsakligen iDl skolans och högskolans värld och de studerande får
intij tillräcklig kontakt med det samhälls-och arbetsliv, där de senare skall
vara verksamma. Resultatet kan bli en bristande motivation för den valda
utbildningen och därmed sämre förutsättningar alt utnyttja undervisningen. Man
kan också riskera atl utbildningsmålet avlägsnar sig alltför långt från
arbetslivets krav. Unga människor, som tidigt går ut i arbetslivet, får bättre
möjligheter och förutsättningar atl bedöma sina intressen och anlag. Med dessa
erfarenheter kan de senare fortsätta med den utbildning de funnit passa dem
bäst. Den nuvarande studieorganisationen för ungdomsutbildning är inte anpassad
till elt sådant mönster.

Inte
heller vuxenutbildningen kan så långt den hittills utvecklats sägas
organisatoriskt ge det nödvändiga stödet för den som vill dela upp sin
utbildning på nivåer ovanför den obligatoriska skolan i etapper.
Vuxenutbildningen kan emellertid tillgodose vissa av de nämnda anpassningsbehoven
även om den primärt inte motiverats av dessa. Från individens synpunkt kan t.
ex. \'uxenulbildningen ge möjlighet att utveckla intressen och anlag med eller
utan anknytning lill yrkesverksamhet. Den kan ge individen möjlighet att ägna
sig åt ny yrkesverksamhet eller nya arbetsuppgifter inom den egna yrkesverksamheten
men också ge tillgång till nya kommunikationsmöjligheter. Sedd från samhällets
synpunkt kan vuxenutbildningen ge möjligheter att tillfredsställa arbetskraftsbehov
inom nya eller växande sektorer av arbetsmarknaden. Den förbättrar vidare den
enskildes möjligheter alt delta i samhällets beslutsprocesser.

Möjligheterna
att tillgodose såväl samhälls- som individefterfrågan är således, enligt U 68:
s mening, väsentligt större i vuxenutbildningen än i den sammanhängande
utbildningen. Vuxenutbildningen har emellertid hittills koncentrerats till det
område som molsvarar grund- och gymnasieskolornas utbildning.

Man
kan räkna med att behovet av fortbildnings- och vidareutbild-ningsinsalser för
de yrkesverksamma kommer att öka högst avsevärt

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 87

under
överblickbar tid. Detta aktualiserar frågan om hur utbildningsresurserna bör
fördelas på olika perioder av individens liv. En omfördelning av resurser till
vuxenutbildningens förmån löser bara vissa av de problem som är förknippade med
den brislande anpassningen mellan utbildningsorganisation och utbildningsbehov.
Det är också nödvändigt att vuxenutbildningsresurserna fördelas på individer på
ett lämpligt sätt. Undersökningar både svenska och internationella visar
att vuxenutbildningsinsatserna tenderar att koncentreras på ett mindre anlal
redan förut tämligen välutbildade personer.

Om
vuxenutbildningen får ett allt siörre omfång och därmed blir en alltmer
väsentlig faktor i samhällets utbildningsutbud syns det ouiid-gängligt att
planera ungdomsutbildning och vuxenutbildning som en helhet. Begreppen ungdoms-
och vuxenutbildning får i det sammanhanget delvis ett nytt innehåll.

Ett
system som främjar ålerkommande utbildning måste bygga på vissa
studieorganisatoriska förutsättningar. Högskoleutbildningen bör oavsett längd
vara yrkesförberedande och nya kortare utbildningslinjer bör utvecklas,
vilka efter en yrkesverksamhetsperiod kan byggas på till längre utbildning.
Längre utbildningslinjer bör i vissa fall som alternativ byggas upp av två
eller flera delar, som var och en har elt självständigt studiemål. Del är
emellertid knappast möjligt att kon-slmera all högskoleutbildning på samma
sätl. En uppdelning av en utbildningslinje måste svara bl. a. mot funktioner
och funktionsnivåer i arbetslivet. För vissa utbildningslinjer är sannolikt en
sådan funktionell etappuppdelning möjlig. I andra fall kan den lämpligaste
uppdelningen vara att grandutbildningen genomförs sammanhängande, dvs. på samma
sätt som nu, och att till den senare läggs vidareutbildning.

Det
är med en sådan studieorganisation möjligt för den enskilde studerande att vid
slutet av varje utbildningsetapp välja mellan fortsatta studier och
yrkesverksamhet. En fömtsättning för ett sådant val är att utbildningsetapperna
ger förberedelser både för senare studieperioder och för yrkesverksamhet.i

Motiv
för återkommande utbildning (avsnitt 8.2)

Det
är en central utbildningspolitisk fråga hur man skall åstadkomma en jämnare
fördelning mellan de i utbildningsavséende gynnade ungdomsgenerationerna och
de i fråga om utbildning mindre gynnade äldre generationerna. Återkommande
utbildning ger nya möjligheler för dem som missgynnats i olika valsituationer
eller som inte tidigare utnyttjat de utbildningsmöjligheter som getts. Återkommande
ulbildning kan därigenom bidra till en jämnare fördelning av längre utbildning
på indivi-

1
Särskilda yttranden av Lennart Hjelm och Ove Nordstrandh.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 88

derna
inom en generation. U 68 pekar emellerlid också på riskerna för motsatta effekter.

Återkommande utbildning
kan vidare skapa en fruktbar växelverkan mellan utbildningssystem och
arbetsmarknad. En studieorganisation, där lång sammanhängande utbildning är det
dominerande mönstret, har svårt att svara mot de krav som en s;tiabbt föränderlig
arbetsmarknad släller. Om återkommande utbildning ekar individens rörlighet på
arbelsmarknaden ökar den därigenom också hans möjligheter att göra sig
gällande vid regionala och stmkturella förändringar.

Återkommande utbildning
kan vidare bidra till att minska klyftan mellan personer med olika
erfaienhetsbakgmnd, mellan studerande och yrkesverksamma och mellan yngre och
äldre. Redan det förhållandet alt återkommande utbildning, skulle öka
individens valmöjligheter och djtip-gående kunna förändra utbildningen och
yrkesverksamhetens relativa inflytande på hans livsmönster och karriäralsikter
visar dess sociala och politiska betydelse. Återkommande utbildning kan även
länkas fungera som elt instrument för ökat medinflytande och engagemang i
utbildningens utformning, bl. a. därigenom alt studiernas ulformning blir av
större intresse för dem som befinner sig utanför utbildningssystemet.

Om man önskar ge var och
en den utbildning han har fömlsättningar för och behov av, måste man söka skapa
sådana förhållanden inom utbildningsväsendet att alla kan finna elt
studieorganisaloriskt mönster som ger motivation att utnyttja
utbildningsutbudet. Studier i återkommande perioder skulle för många vara ett
bäitre alternativ än den sammanhängande utbildningen. Genom kopplingen mellan
utbildning och yrkesverksamhet och mellan teori och praktik tillfredsställer
den återkommande utbildningen mångas behov av ett mera näraliggande mål för
studierna. De mellanliggande yrkesverksamhetsperiodema kan i sig vara
motivationsskapande genom att ije bidrar till den personliga mognaden, vidgar
referensramen och ger erifarenheter som underlättar det fortsatta
utbildningsvalet.

Möjlighet till
ålerkommande ulbildning är även från motivationssynpunkt en fråga om
jämställdhet mellan olika grupper. Bl. a. undersökningar redovisade i Val av
utbildning och yrke visar att ungdomar, som kommer från miljöer med en lång
utbildningstradition, har lättare att acceptera ett mera avlägset studiemål. Om
återkommande utbildning därför inte stöds av en rad väl valda och organiserade
åtgärder ulanför och inom utbildningsväsendet, kan följden bli att från början
svagt motiverade individer, ofta inom liigre socialgrupper, förblir svagt
motiverade och stannar kvar i en tidigt vald yrkesverksainhet, medan sammanhängande
utbildning fortfarande blir det dominerande mönstret för ungdomar från högre
socialgmpper. Därigenom skulle dominansen av socialgmpp I inom vissa
utbildningar bli än mer markerad.

1
Särskilt yttrande av Per Stjernquist.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 89

Förutsättningar
för att förverkliga återkommande utbildning (avsnitt 8.3) :

U
68 konstaterar att återkommande utbildning kan sägas förekomma på sina håll
redan i dag. I belänkandet (SOU 1971: 62) Universitetsstudier utan examen
påvisades t. ex. att en icke ringa del av de personer som i statistiken
återfinns under rubriken studieavbrott i själva verket var sådana som aldrig
haft för avsikt att avlägga examen. Ofta hade de redan vid inskrivningen en
yrkesutbildning och fast anställning. Samma erfarenhet ger försöksverksamheten
med vidgat tillträde till högre utbildning, vilken utnyttjas av många med
tidigare yrkesutbildning och yrkesverksamhet i fortbildnings- eller
vidareulbildningssyfte. En mera systematiserad återkommande utbildning finns
inom vissa områden, bl. a. inom jordbruks- och skogsbruksutbildningen, samt
inom vårdutbildningen, där sjuksköterskeutbildningen är elt exempel.

En
stor del av de förslag U 68 lägger fram belräffande dimensionering,
lokalisering, distribution och organisation av högskoleutbildningen är ägnade
att på olika sätt medverka till utvecklingen av ålerkommande utbildning. För
denna utveckling krävs emellertid ytterligare åtgärder, även sådana som ligger
utanför utbildningsväsendets ram. Det krävs åtgärder inom bl. a. följande
områden: gymnasieskolans organisation, högskoleutbildningens organisation,
behörighels- och urvalsregler till högskolan, informaiion och uppsökande
verksamhet, studiefinansiering samt arbetsmarknad. Enligt U 68 är det vanskligt
att bestämt uttala sig om effekterna av enskilda åtgärder på dessa områden. Det
är väsentligt att man uppmärksamt följer effektema av vidtagna åtgärder så att
det sociala urvalet tdl utbildning inte fixeras och så att de klyftor inom och
mellan generationerna som finns i dag inte fördjupas.

Några
av de områden där åtgärder enligt U 68 måste sättas in för att återkommande
utbildning skall kunna utvecklas har delvis berörts i huvudbetänkandets olika
kapitel.

U
68: s förslag i kapitel 2 om ändrad dimensionering av gymnasieskolans olika
linjer har således tUl syfte bl.a. att underlätta utveckling av ålerkommande
ulbildning. De riktlinjer för högskoleutbildningens studieorganisation som U 68
drar upp i kapitel 3 är avsedda alt även kunna tillgodose möjligheterna att
utveckla återkommande utbildning. I kapitel 4 föreslår U 68 en rad åtgärder som
syftar till att göra högskoleutbildningen mera tillgänglig för studerande av
alla kategorier. Den lokalisering av högskoleutbildning som där föreslås och
den utveckling av distributionsformerna för utbildning som förordas är av stor
betydelse för utvecklingen av återkommande utbildning. En okonventionell syn
på studieformer och distributionsvägar torde i själva verket vara en av de
viktigaste förutsättningarna inom utbildningssystemets ram för att återkommande
utbildning skall kunna bli verklighet. På samma sätt spelar behörighets- och
urvalsreglerna för högskoleutbildning en stor

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 90

roll
för möjligheterna alt utveckla ålerkommande utbildning, vilket U 68 utvecklat
närmare i kapitel 5.

Utöver vad som redovisats
i samband med nämnda kapitel återges här U 68:s förslag i vad avser
gymnasieskolan och studiesociala åtgärder närmare.

U 68:s förslag om ändrad
dimensionering av gymnasieskolans linjer innebär att de i allt väsentligt studieförberedande
linjernas utrymme skall minska från ca 30 jprocent tUl ca 25 procent av
gymnasieskolans totala omfattning. Denna förändring bör genomföras så snart
som möjligt. Man kan också överväga att efter hand ge de yrkesförberedande
linjema en något större omfattning. Detla fömtsätter emellertid alt man
omsorgsfullt överväger vilka linjer som bör öka i omfattning, överväganden som
bör anslå till dess större erfarenheter vunnits av dels hur elevema väljer
linje, dels hur arbelsmarknaden tar emot elever från gymnasieskolans tvååriga
yrkesinriktade linjer.

Utvecklingen av
återkommande utbildning skulle stimideras än mer om alla linjer i
gymnasieskolan kunde ge såväl yrkes- som studieförberedande utbildning. Det
skulle göra det möjligl för var och en som gått igenom gymnasieskolan alt ta
anställning på arbetsmarknaden. En fömtsättning härför är att eleven fått viss
närförberedelse men också beredskap för utbildning och yrkesverksamhet längre
fram s. k. fjärrför-beredelse. I debattskriften Gymmisieskolan några
utvecklingslinjer har U 68 tagit upp dessa och andra frågor beträffande
gymnasieskolans utveckling och framlida organisation. Man bör i det fortsatta
läroplansarbetet överväga möjligheterna att införa yrkesinriktade
närförberedelser på de linjer i gymnasieskolan sorn i dag saknar sådana.

LJ 68 tar upp frågan om
den gymnasiala utbildningen bör vara obligalorisk eller ej. Ulredningen
konstaterar att elever och föräldrar i stor utsträckning tycks uppleva fortsatt
utbildning efter grundskolan som angelägen eller renlav nödvändig för kommande
yrkesverksamhet. Det kan alllså synas som om organisatoriska ålgärder för att
främja en ytterligare övergång till fortsatt utbildning efter gmndskolan inte
skulle erfordras. Undersökningar redovisade i Val av utbildning och yrke har
emellertid visat att många elever, som för närvarande inle fortsätter sin
utbildning efter gmndskolan, omedelbart eller efter något eller några år skulle
behöva ett aktivt slöd vid sin fortsatta utbildningsplanering. Undersökningar
av ungdomar, som efter genomgången realskola (motsv.) gått ut i yrkeslivet,
visar att ekonomiska, geografiska och sociala förhållanden samt
könsrollsfaktorer spelar en stor roll för hur man väljer verksamhei. Olika
social bakgrund betyder skilda aspirationer, kunskaper om och värderingar av
utbildning. Man kan här tala om elt negativt utbildningsarv som, kopplat till
knappa materiella möjligheter, yttrar sig som en brist på spontan motivation
eller i en direkt negativ inställning'till utbildning.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 91

En
viktig uppgift för samhället är att på olika sätt söka eliminera de negativa
verkningarna av olikheter i kön samt i social, ekonomisk och geografisk
bakgmnd. Detta skulle kunna tala för att gymnasieskolan borde vara
obligatorisk i den meningen att skolplikten skulle omfatta elva år. U 68 anger
olika altemativ för hur en sådan skolplikt skulle vara utformad. Den kan
antingen innebära krav på en sammanhängande elvaårig utbildning eller ett mera
flexibelt system där de båda sista skolåren skall genomföras före viss ålder
men inte behöver ligga i omedelbar anslutning till grundskolan.

Flera
skäl talar för att skolplikten under uiredningens planeringsperiod inte
bör förlängas till att omfatla studier i gymnasieskolan. I stället bör allas
rätt till fortsatt utbildning av viss omfaltning slås fast, liksom samhällets
skyldighet att göra det möjligt för den enskilde att utnyttja denna rätt. Det
är därvid viktigt att man inrikar sig på att eliminera följdema av vad som
kallats ett negativt utbildningsarv. Sannolikt måste man arbeta med en
kombination av kollektiva och individuellt inriklade åtgärder. En icke
obetydlig del av dessa ålgärder ligger utanför utbildningspolitikens område. De
kollektiva ålgärderna inom utbildningsområdet kan vara t. ex. införande av
allmän förskola samt läroplans- och läromedelsutveckling i gmndskola och
gymnasieskola.

Även
studieformema i gymnasieskolan kan behöva övervägas med utgångspunkt i
elevernas fömlsällningar och behov. Nuvarande bestämmelser för gymnasieskolan siktar
till att motverka eller helt eliminera egentliga studieavbrott. Genom
stödundervisning, möjlighet alt välja s. k. mindre studiekurs och att byta
linje, osv., söker man stödja och stimulera elevema att fullfölja utbildningen
i gymnasieskolan.

På U
68: s uppdrag har inom den s. k. Västmanlandsundersökningen gjorts en
specialundersökning, avsedd att belysa studieavbrotten i tidigare gymnasium och
fackskola. Resultaten pekar på att studieorganisationen i gymnasieskolan bör
vara mångskiftande och möjlig att anpassa till individuella eller
gruppspecifika behov. Man kan därvid inte utesluta att även andra studieformer
än de nuvarande, exempelvis ökade möjligheter att genomföra studier på deltid
jämsides med yrkesverksamhel, koncentrationsläsning av vissa ämnen, osv.,
skulle vara angelägna även för yngre studerande, som gått direkt från gmndskola
till gymnasieskola.

De
studieorganisatoriska åtgärderna bör kompletteras med individuellt inriktade
sludiestimulerande åtgärder, t. ex. genom att siudie- och yrkesvägledning görs
tillgänglig framför allt för dem som inte befinner sig under utbildning. U 68
pekar därvid bl. a. på den roll som arbetsmarknadsverkels organisation för
yrkesvägledning och arbetsmarknadsutbildning kan spela. Redan i dag har man
här möjligheter att genom olika åtgärder stimulera och prakiiski understödja
den som saknar adekvat yrkesutbildning eller som behöver utbildning på
gmndskole- och/eller gymnasieskolenivå som gmnd för fortsatt ulbildning.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 92

Sludiefinansieringen
synes sptsla en mycket betydelsefull roU för benägenheten att lägga upp
studiema som återkommande utbildning. För alt ålerkommande utbildning skall te
sig som ett valvärt alternativ är det av väsentlig betydelse att senare
liggande studieperioder inte medför större ekonomiska påfrestningar än tidigare
perioder. Det studiestöd som finns i dag kan i regel beräknas vara
otillräckligt för personer som varit yrkesverksanmia under ett antal år och som
hunnit skaffa sig stora fasta uigifter. Genom sin utformning stimulerar
studiestödet inte till återkommande utbildning eller annan vuxenutbildning på
heltid. Indirekt kan det sägas bidra till att den unge studerande föredrar
sammanhängande utbildning och till att den vuxne studerande väljer
deltidsstudier. Enligt utredningens mening finns det skäl som talar för att man
genom åtgärder inom det studiesociala systemet söker påverka sådana effekter.

En
möjlighet till sådana förändringar är att generellt höja studiestödet för alla
studerande i högskoleutbildning. En sådan åtgärd skulle sannolikt öka
tillströmningen av studej-ande till högskoleutbildning totalt, men effekten
skulle variera för skilda kategorier av utbildningssökande. En generell höjning
av studiemedlen med t. ex. 50 procent skulle belasta budgeten med upp mot en
halv miljard kr. En höjning av studiestödet med sådana konsekvenser kan
knappast komma i fråga, i varje faU inte under den närmast överblickbara tiden.
Då det dessutom är möjligt att en generell höjning av studiestödet stimulerar
lika tiiycket till ökad sammanhängande utbildning syns det inte vara en ålgärd
som i första hand bör prövas för att nå det avsedda syftet.

Elt
i viss mening differentiersit studiestöd är då från olika utgångspunkter en
bättre lösning. Oavsett hur ett sådant kan utformas tekniskt bör man kräva att
det stimulerar huvudsakligen två målgmpper till återkommande utbildning. Den
ena gmppen utgörs av dem som redan befinner sig ute i yrkesarbete. För att
dessa skall finna högskolestudier valvärda är studiestödets nivå äv vital betydelse.
Den andra gmppen utgörs av dem som nyss lämnat gynmasieskolan och står inför
valet att yrkesarbeta eller studera. I det S'5nare fallet kan studier förläggas
omedelbart efter gymnasieskolan eller längre fram i tiden. Detla val påverkas
förmodligen av kunskap om studiestödets nivå vid olika tidpunkter. Principen
bör vara att äldre studerande med yrkeserfarenhet får ett bällre studiestöd på
en och samma utbildningsnivå än yngre studerande med ingen eller kortare
yrkeserfarenhet.

Utredningen
föreslår att vid tidpunkten för genomförandet av åtgärder med anledning av
uiredningens övriga förslag en försöksverksamhet påbörjas, som innebär att ett
begränsat antal sökande, som avser att påbörja högskolestudier efter viss tids
yrkesverksamhel, erbjuds förbättrade studiesociala villkor.'

1
Särskilda yttranden av Dag Klackenberg, Ove Nordstrandh och Lars Tobisson.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 93

1.1.6
Institutionell organisation (Högskolan kap. 6; Högskolornas förvaltning)

Den
nuvarande organisationen (avsnitt 6.1 i huvudbetänkandet; avsnitt 2.1 i
specialbetänkandet)

Den
utbildning som enligt U 68: s förslag betraktas som högskoleutbildning äger
för närvarande nmi vid imiversitet, högskolor, seminarier och andra
utbildningsenheter. En förteckning över dessa enheter återfinns i bilaga 6 i
huvudbetänkandet (s. 706713). Där redovisas också samlat vissa andra uppgifter
rörande nuvarande organisatoriska förhållanden. I figur 10 här illustreras
översiktligt den nuvarande organisationen för högskoleutbildning. I figur 11
ag illustreras några huvudtyper av lokal organisation. I det följande ges en
sammanfattande översikt.

Vid
universiteten och flertalet högskolor inom UKÄ:s ansvarsområde samt vid
jordbrukets högskolor bedrivs också forskning och forskarutbildning. Hämtöver
bedrivs forskning vid de större lärarhögskoloma och vid gymnastik- och
idrottshögskolan i Stockholm.

Högskoleutbildning
i offentlig regi har antingen staten eller primär-eller landstingskommim som
huvudman. Det finns dämtöver utbildning av mer eller mindre klar
högskolekaraktär som har enskild huvudman. Detta gäller t. ex. utbildningen vid
Handelshögskolan i Stockholm, Grafiska institutet. Konstindustriskolan och
Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning (IHR), vilka enheter
alla har statsbidrag. Huvuddelen av högskoleutbildningarna är emellertid
statlig. Med få undantag hör de berörda utbildningama till
utbildningsdepartementets ansvarsområde. Undantag är främst utbildningama vid
jordbrakets högskolor och utbildningen tdl hälsovårdsinspektör, vilka hör tiU
jordbruksdepartementets område.

I
några faU har utbildning av ett och samma slag olika huvudmän.
Sjukgymnastutbildningen i Lund och Stockholm är sålunda statlig och knuten till
de medicinska fakulteterna medan övrig sjukgymnastutbildning är kommunal. I de
s. k. kombinationsutbildningama ingår kurser . vid dels gymnasieskola, dels
universitet (motsv.). Dessa utbildningar administreras lokalt av de kommunala
skolstyrelsema.

Den
rnest omfattande delen av högskoleutbildningen ges vid universitet och
högskolor inom UKÄ:s ansvarsområde. Organisationen av så gott som samtliga
dessa enheter regleras i universitetsstadgan. De berörda enheterna leds av
styrelser, konsistorier, som beslår uteslutande av persöner verksamma inom
läroanstalterna. Utbildningen och forskningen bedrivs vid institutioner. För
främst det vetenskapliga arbetet fbns fakulteter, i vissa fall uppdelade i
sektioner. Som ansvarig för utbildning-

s. 1 Kontrollera mot PDF

C

O)

(0

-0 o

c o

O)

c

QJ O)

01

r

0)

F

3

a>

XJ

U

a

O

o

a>

in

c

n

C

1-

c
n

QJ

ro

n

n

3

-o

/

X)

(fl

cd

3

ra

3

w

J: £

1 o . .t:

I ' £ ra .* »- '

I c E;o:

I ra p - Ul O)

L ° _-

± _J

oJ2 £ e;

i .2 i:

I S = 1 l|

r _

I §.9 l|8

\

,

C

« J

:0

(U

O

>

(fl

VI

v

4_.

(U

a>

>

r

JU

E

c

ra

D

:ra

OJ >

-|

c

c

. c

ji ca

ra

li

2
°

O

5" 3.C

II

II

i Ä x:

>
.c

S:55

Ej: 8.

I o !c

ra

o

ra

"1

statens
musik-dramati skola

il

11

2 c

ra , c

to o

1 °

.Is

S:ö

ra

CT

r

c

:ra

C

D

C ra

3

F

c
o

0)

t

E

n

j:

Q.

.:c

3

0)

ro

ro

c O

o -i:

:0

c:

ra i52

O vt

Oi

ra

c

F

minarier
r hustig bildning

ro
:ra "a o

ra

c

'f

U

ra

v>

c o

c ro O

ra
cu

:0

ro

c

o o

V)

C

ro

3

OJ c

3

O :0

:n

n>

a> :0
ti

u

-Si

v

r

=o t:

>

2 £ .

to

V)

VI

Wl

IA

ra

"?

e

II

o

C n

O Q.
0) o :0 3

ra

2ö

J

j: Ji:_|

o j:

>

o -

Ä Ä

a.=,.c

1:1

C

01 :0

1-i

3

-O £

J3.C

C

C

b-l

ri

r.

o

u

.c

c

o

ri

eu

o

C

(U-

ri

c

c;

en

ri

c

n>

n-

s

h

c

T)-

a

3

es

rt. nr

I.M

c

o

a

J

O

1.,

b.

o

T » '

>

:0

3

3

ri

W

C

H'

r

O'

o

X)

c. n

3

o

.:

O

;g

MJ=

:0

X

c

o

:0

J

C CJ

rt o

CO

o
g

ri »

c COc

u o

o -

jr! *- If

>-

t) « >

.C .2

.c

S-S

>
51

'175 'w

rt.

t- i« c

a
t

s. 2 Kontrollera mot PDF

£

i.

M

o

0)

C

3:

>

9>

Si

cc

c

2 E 5=S

ö

"t

(5

3

s. 3 Kontrollera mot PDF

v

E

.3'

1

E

O

=8

tt

*M

o

C

.

o

a

i

CC

1---------------- 1

I -5 1

1 ''S 1

'*. ='

» - 1 2 ' ö )
1

v 1 C 0, 1

3

M

C

0)

v IL

4)

"5
5 g

s. 4 Kontrollera mot PDF

01

E

3

s

*c

E

o

4-f

'S

.52

C

1

o

«

a:

Sc

iS

£

S

)%

. £ .-

II

5E

3=S

P___,

J5E 1

1 *:.2 1

1- V) O) *

o 1 c S 1

c ( .Si

2 L_J 3

(fl

c

4. »

£

0.

3

2'c 5; .ii

rt

3 60

opaginerad Kontrollera mot PDF

s;

o

tn

CC

Hl

r

u

« )

,E

c

j

u

c

Ci

V)

(U

i

t., cd u t. c - « 4> 3

IP

-SS"}, =
-c g"

00

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

>

CO

CC

ra

c

-o

o

.D

h

O

ra

c

bo c

''c

T3

60

,:0.-

opaginerad Kontrollera mot PDF

-i; E

I 2

l"

cr

c

'c

tu

T3

C

n

F

J>

C

r~i

o 1

1 E
i

-.= 1

1
12 Ol

1
C Q,

L J

c

o

3

*-

v »

C

Inst. f ö re st å ndare/
prefekt

.g

C

o

o

-v

&i

60

c

:0

«

Q

o

:t3

ri

M

ri

O
.

S

.~,

.-H

o

O

c

60

«

IX,

E .E

o

.ii

U

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

O

tu

W

CC

Ol

c

c a

D

X!

F

D

:ra

c

rs 60

f-

:;:o

fU

c

X

W

? S

Oo

0:2

1

T3

c

" 1

.-H

» *-(

u.

:;.

3

3

00

DO

[Ih

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 97

ens
innehåll och organisation finns vid varje fakultet/sektion en utbildningsnämnd.

De
statliga utbildningsenheterna inom SÖ:s ansvarsområde, främst lärarhögskoloma,
förskoleseminariema och seminarierna för huslig utbildning, kan tjäna som
exempel på en organisation av annat slag. De leds av rektorer och
organisationen är uppbyggd kring utbildningslinjer.

Utöver
enheterna för högskoleutbildning tmder UKÄ och SÖ finns ett antal statliga
enheter med särskilda styrelser. Av dessa är en del direkt underställda
regeringen. Exempel på sådana enheter är jordbmkets högskolor,
joumalisthögskolorna, gymnastik- och idrottshögskoloma och dramatiska
inslitutet. Jordbmkets högskolor har dock liksom gymnastik-och
idrottshögskoloma en gemensam styrelse och journalisthögskolorna har en
samarbetsnämnd. Andra enheter har en särskild central förvaltnings- eller
tillsynsmyndighet. Exempel på dessa är socialhögskolorna, för vilka nämnden för
socionomutbildning är central myndighet, musikhögskolorna, som provisoriskt
har organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) som
tillsynsmyndighet, och scenskoloma, för vilka ntmiera statens kulturråd är
central myndighet.

De
kommunala fiögskoleutbildningarna har SÖ som tillsynsmyndighet. Utbildningarna
ges ofta vid skolenheter som är gemensamma för gymnasial och eftergymnasial
utbildning. Gymnasial och eftergymnasial vårdutbildning meddelas således i
många fall vid s. k. vårdskolor. I synnerhet på siörre orter finns emellertid
kommunala utbildningsenheter avsedda enbart för högskoleutbildning. Det
vanligaste exemplet på delta är sjuksköterskeskolor. Styrelsefimktionen utövas
i regel för utbildning med primärkommunal huvudman av kommunens skolstyrelse
och för ulbildning med landstingskommunal huvudman av landstingets utbildningsnämnd.

AUmänna
utgångspunkter (avsnitt 6.2)

U 68
skisserar i avsnitt 6.2.1 (s. 474 ff.) några huvuddrag i högskoleorganisationens
uppgifter med ulgångspunkt i utredningens överväganden och förslag i de
föregående kapitlen. I avsnitt 6.2.2 (s. 476 ff.) redovisar utredningen
sammanfattningsvis följande grundläggande utgångspunkter för sina överväganden
rörande utformningen av organisationen.

U
68: s förslag avser utöver dagens universitets- och högskoleutbildningar ett
antal utbildningar som hittills inte inbegripits i den eftergymnasiala
utbildningsplaneringen. Utbildningama har i dag såväl statligt som primär-
eller landstingskommunalt och, i vissa fall, enskilt huvudmaimaskap.
Uppdelningen på olika huvudmän måste ses bl. a. i perspektivet av den generella
fördelningen av uppgifter mellan stat och kommim. Hithörande frågor har
övervägts av länsberedningen. U 68 har inte funnit det meningsfullt att för
utbildningsområdet isolerat diskutera

7
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 98

uppgiftsfördelningen.
Utredningtm utgår därför från att det tills vidare konmier att finnas
organisationer för statlig och för kommunal högskoleutbildning. Med hänsyn
tiJil att den statliga utbildningen omfattar den övervägande delen av
högsk;oleutbildningen ser U 68 det dock som naturligt att den övergripande
planeringen inom området så långt möjligt äger rum inom den statliga
organisationens ram.

Också
i fråga om enskild högskoleutbildning utgår U 68 från i princip oförändrade
förhållanden i fråga om huvudmaimaskap och statligt stöd. Dock förordar
utredningen att elt överförande av utbildningen vid Grafiska institutet och IHR
till statligt huvudmannaskap prövas.

Den
institutionella organisationen bör ge förutsättningar för en god kontakt mellan
högskoleutbildningen och samhället i övrigt. Den övergripande planeringen av
högskoltsutbildningen fömtsätter samverkan med samhällets planering inom andra
områden. Detla gäller inte minst annan utbildningsplanering, t. ex. avseende
gynmasieskolan och vuxenutbildningen. Att högskoleutbUdningeti är
yrkesförberedande ställer krav på nära kontakter mellan utbildningen och
yrkeslivet.

Den allmänna utvecklingen
fiv förvaltningsdemokratin och försöksverksamheten med nya former för
samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal vid olika slag av
läroanstalter aktualiserar frågor om formema för samverkan mellan olika gmpper
inom högskoleorganisationen. Ea avvägning måste göras mellan å ena sidan
samhällets ansvar för den övergripande planeringen, å andra sidan de direkt
eller indirekt berörda gmppemas intressen att påverka utformningen av
verksamheten. Utbildningens roll i samhällsutvecklingen är härvid en väsentlig
utgångs-punict.

Strävan
att inom en totalram åstadkomma ett balanserat utbud av högre ulbildning och
behovel att effektivt utnyttja bl.a. personella resurser, lokaler och
utrustning ställer krav på att den kvantitativa planeringen för
högskoleutbildningen hålls samman. I fråga om studieorganisationen ger en
enhetligare uppbyggnad av högskoleutbildningen fömlsättningar för ökade
kombinationsmöjligheter och bättre överblick ocb bidrar därigenom till en
ändamålsenlig differentiering av högskoleutbildningen. Det är väsentligt att
den administrativa indelningen inte hindrar strävan till en helhetssyn i
planeringen.

Utredningens
förslag till lokalisering av högskoleutbildningen och ulveckling av dislributionsformema
för denna leder till behov av organ med ansvar för planering m. m. av
utbildningen inom högskoleområden.

En
väsentlig riktpunkt för U 68:s organisatoriska förslag är att skapa
fömlsättningar för en betydande överföring av beslutsfattandet från cenirala
organ tiU lokala och en ökad frihet i dispositionen av tillgängliga resurser.
En föratsättning för att en sådan decentralisering skall

1
Särskilda yttranden av Sven-Olof Cronqvist, Lennart Larsson, Per Stjernquist
och Lars Tobisson.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 99

kunna
komma till stånd är enligt utredningens uppfattning att den lokala
beslutsorganisationen förankras i samhällslivet och att lokala organ får etl
övergripande ansvar för högskoleutbildningen i dess helhet inom etl
högskoleområde.

Det
administrativa och resursmässiga samband som i dag finns mellan gmndläggande
högskoleutbildning och forskning/forskamtbildning främst inom UKÄ-området bör
enligt U 68:s mening bestå. U 68:s överväganden avser emellertid ett betydligt
vidare område än det som i dag täcks av läroanstalter där också forskning
bedrivs. Planeringsorganisationen för grundutbildningen bör enligt
utredningens mening byggas upp primärt med hänsyn till denna utbildnings mål
och behov och därför återspegla utbildningens anknytning till yrkeslivet.
Planeringsorganisationen för forskning och forskamtbUdning bör på motsvarande
sätt utformas med hänsyn till denna verksamhets mål och behov.

U 68
har mot denna bakgmnd kommit till slutsatsen att de båda verksamhetsgrenama bör
få skilda planerings- och ledningsorgan på vad som motsvarar nuvarande
fakultets- och sektionsnivå. Utredningen föreslår att en motsvarande
åtskillnad kommer till stånd inom anslagssystemet. De sålunda föreslagna
åtskillnaderna skall ses helt fristående från frågoma om hur genomförandet av
utbildning och forskning organiseras vid läroanstalterna och hur enskilda
lärares tjänstgöring fördelas på olika verksamheter. Enligt U 68:s uppfattning
är det väsentligt att nå en ändamålsenlig anknytning mellan forskning och
gmndutbildning i bl. a. dessa avseenden.

Den
lokala organisationen (avsnitt 6.3) Avgränsningsfrågor de statliga
högskolorna (avsnitt 6.3.1).

U
68 lägger fram förslag om den institutionella organisationen av den statliga
utbildningen och föreslår också en i visst hänseende likartad organisation för
den kommunala högskoleutbildningen.

Vid
jordbrukets högskolor bedrivs en mycket omfattande program-bunden
försöksverksamhet som är organisatoriskt integrerad med utbildning och
forskning. Att förvaltningsmässigt samordna jordbmkets högskolor med den
statliga högskoleorganisationen i övrigt kräver därför särskilda överväganden
som U 68 inle bedömt som möjliga att göra för egen del. Utredningen utgår från
att jordbrukets högskolor tills vidare skall ha en separat organisation men
föreslår viss anpassning av denna till den organisaiion som föreslås för
huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen i övrigt.

Särskilda
förhållanden råder också i fråga om utbildningen till sjöbefäl. Dessa är,
liksom primär- och landstingskommunal utbildning som av U 68 föreslås vara
högskoleutbildning, organiserade i skolenheter

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 lOO

tillsammans med annan utbildning med vilken de har nära
samband. U 68 föreslår mot denna bakgrund inga förändringar i dessa utbildningars
institutionella organisation.

Högskoleutbildningarna inom Iculturområdet intar i
väsentliga avseenden en särställning. De har var och en ett förhållandevis
litet studerandeantal. De har vidare i uppgift också att medverka i den
konstnärliga utvecklingen och förnyelsen på resp. område. Samtidigt föreligger
det på vissa punkter påtagliga innehållsmässiga samband och möjligheter till
gemensamt resursutnyttjande mellan utbildningar på kulturområdet och annan
högskoleutbildning. Sambanden av detta slag kan komma att förstärkas. Fördelar
synes också för de mindre utbildningamas del stå att vinna om de får del i de
administrativa resurser och den service i skilda avseenden som en större
organisation kan ge.

En självklar fömtsättning för ett inordnande av dessa
liksom andra utbildningar i en sammanhållen organisation bör vara att deras
identitet och deras kontakter med motsvarande yrkesområden inte går förlorade.
U 68 anser övervägande skäl tala. för att utbildningama inom kultiu-om-rådet
inordnas i den lokala organisationen för huvuddelen av den statliga
högskoleutbildningen. Hänsyn måste emellertid tas till de speciella
förhållandena och pågående elleir förestående reformarbete beträffande vissa av
utbildningarna motiverar att tidpunkten för ett inordnande av dem inte låses.

U 68 föreslår för den statliga högskoleutbildningen inom
varje högskoleområde, med nyssnämnda undantag, en gemensam organisation, i
förekommande fall omfattande också forskning och forskarutbildning, under en
styrelse, högskolestyrelsen. Denna organisation bör få benämningen högskolan i
Göteborg, högskolan i Luleå osv. Det mest adekvata sättet alt bevara
benämningen »universitet» i den föreslagna lokala organisationen är enligt U
68:s bedömning att använda den för sådana delar av en högskola med forskning
och forskamtbUdning, för vilka benämningen framstår som naturlig med hänsyn
till t. ex. dagens förhållanden.

Med dessa utgångspunkter kommer de av U 68 föreslagna
högskolorna att omfatta befintliga enheter enligt följande:

Högskolan i Stockholm

dramatiska
institutet

förskoleseminarierna
i Solna, Stockholm och Södertälje

gymnastik-
och idrottshögskolan i Slockholm

journalisthögskolan
i Stockholm

karolinska
institutet

konstfackskolan
med teckningslärarinstilutet

konsthögskolan

lärarhögskolan
i Stockholm

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 101

musikhögskolan
i Stockholm

sjukgymnastinstitutet
i Stockholm

socialhögskolan
i Stockholm

statens
dansskola

(statens
institut för högre utbildning av sjuksköterskor)

statens
musikdramatiska skola

statens
scenskola i Stockhohn

tekniska
högskolan i Stockholm

universitetet
i Stockholm

Högskolan
i Uppsala förskoleseminarierna i Gävle och Uppsala lärarhögskoloma i Gävle och
Uppsala seminariet för huslig utbildning i Uppsala universitetet i Uppsala

Högskolan
i Linköping-Norrköping förskoleseminariet i Norrköping högskolan i Linköping
lärarhögskolan i Linköping slöjdlärarseminariet

Högskolan
i Jönköping

förskoleseininariet
i Jönköping

lärarhögskolan i Jönköping

Högskolan
i Växjö lärarhögskolan i Växjö universitetsfilialen i Växjö

Högskolan
i Kalmar

fortbildningen
av journalister (sedan den 1 juli 1974 under särskild

styrelse)

lärarhögskolan i Kalmar

Högskolan
i Kristianstad lärarhögskolan i Kristianstad

Högskolan
i Lund-Malmö förskoleseminariet i Malmö lärarhögskolan i Malmö musikhögskolan i
Malmö socialhögskolan i Lund

1
Verksamlielen avses bli inordnad i nuvarande lärarhögskolor.

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 102

statens
scenskola i Malmö sydsvenska sjukgyirmastinstitutet universitetet i Lund

Högskolan
i Göteborg Chalmers tekniska högskola förskoleseminariet i Göteborg
journalisthögskolan i Göteborg lärarhögskolan i Göteborg musikhögskolan i
Göteborg seminariet för huslig utbildning i Göteborg socialhögskolan i Göteborg
statens scenskola i Göteborg universitetet i Göteborg

Högskolan
i Borås bibliotekshögskolan förskoleseminariet i Borås

Högskolan
i Karlstad lärarhögskolan i Karlstad universitetsfilialen i Karlstad

Högskolan
i Örebro förskoleseminariet i Örebro gymnastik- och idrottshögskolan i Örebro
socialhögskolan i Örebro universitetsfilialen i Örebro

Högskolan
i Eskilstuna-Västerås förskoleseminariet i Västerås

Högskolan
i Falun-Borlänge lärarhögskolan i Falun

Högskolan
i Sundsvall-Härnösand lärarhögskolan i Härnösand

Högskolan
i Öslersund socialhögskolan i Öslersund

Högskolan
i Umeå förskoleseminariet i Umeå lärarhögskolan i Umeå

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 103

seminariet
för huslig utbildning i Umeå socialhögskolan i Umeå universitetet i Umeå

Högskolan
i Luleå f örskolesemiaariet i Luleå högskolan i Luleå lärarhögskolan i Luleå

U
68:s förslag i kapitel 4 innebär att en högskola skall upprättas också i
Halmstad, där för närvarande permanent högskoleutbildning inte finns.

Enh'gt U 68:s uppfattning
bör högskolestyrelsen inom givna ramar få ansvar för den institutionella
organisationens lokala utformning. Ett genomförande av utredningens förslag
fömtsätter inte genomgripande förändringar i befintliga utbildnings- och
forskningsmiljöer. Däremot ser U 68 den föreslagna organisationen som
betydelsefull som en ram för successiv utveckling och förnyelse av
förvaltnings- och arbetsformerna inom högskolan.

Institutioner,
serviceinrättningar och förvaltningsenheter (avsnitt 6.3.2)

De
enheter där utbildningen och i förekommande fall forskningen genomförs kallas
enligt U 68:s förslag institutioner. En institution förutsätts kunna genomföra
utbildningsprogram inom flera utbildningslinjer, också inom olika
yrkesutbildningssektorer.

Bibliotek,
verkstäder etc. kan ingå i institutioner eller bilda särskilda enheter
gemensamma för samtliga insiitutioner eller för gmpper av institutioner. U 68
benämner sådana enheter serviceinrättningar.

Indelningen
i institutioner bör göras med beaktande av organisationens uppgifter och de
geografiska förhållandena men också av önskan att inte splittra väl fungerande
utbildnings- och forskningsmiljöer. Liksom inom universitetsorganisationen
enligt 1964 års reform bör strävan vara att sammanföra resursema inom ett och
samma ämnesområde eller varandra näraliggande ämnesområden tdl en institution.

Vid
högskolor med forskning och forskarutbildning kommer det sannolikt i många faU
att visa sig lämpligt att liksom nu låla resurser för forskning,
forskarutbildning och gmndutbildning inom ett eller flera ämnesområden höra
till en institution. Därigenom kan bl. a. existerande kontaktformer mellan
gmndutbildning och forskning uppehållas och befintliga resurser utnyttjas mest
rationellt. I andra fall kan det vara lämpligt att resurser för forskning och
forskamtbildning inom näraliggande ämnesområden sammanförs till en institution
som får karaktär av forskningscentrum medan grundutbildningsresurserna
sammanförs till egna institutioner.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 104

Ämnesområdesprincipen
för institutionsindelning kan ha nackdelar i de fall då flera ämnesområden
integrerats mycket starkt i en utbildningslinje. De fördelar, som i sådana
fall kan ligga i att resurser som är knutna till utbildningslinjen förs till en
och samma institution, får då vägas mot eventuella nackdelar i form av mindre
smidig resursdisposition, mindre god kontakt med forskning eller mellan olika
delar av ett ämnesområde, osv.

Enligt
U 68: s uppfattning bör högskolestyrelsen ha ansvaret för indelningen i
institutioner och serviceinrättningar. I samband med övergången tUl den
föreslagna organisationen bör dock för de blivande högskoloma lokala organisationskommittéer
utarbeta förslag bl. a. härom och beslut fattas av regeringen.

Formerna
för de nuvarande institutionemas ledning är föremål för försöksverksamhet och U
68 har med hänsyn till detta inte utformat något konkret förslag till
ledningsorganisation för institutionerna. Utredningen ser det emellertid som
naturligt att förvaltningen av institutioner anförtros åt personer som är
verksamma där. Mot bakgnmd av de strävanden att öka medbestänmianderätten för
anställda och studerande som Ugger bakom försöksverksamheten med nya
samarbetsformer utgår U 68 från att någon form av styrelser skall finnas vid
institutionerna. Utredningen föreslår vidare att den ve.rkställande ledningen
för institutionen, liksom i dag inom bl. a. UKÄ-områret, skall anförtros en av
högskolestyrelsen utsedd prefekt, vilken skall vara lärare.

Utredningen
menar att det i stor utsträckning bör ankomma på högskolestyrelsen att inom
givna rariaar besluta i frågor om institutionemas inre organisation och
arbetsformer. Också serviceinrättningar bör organiseras och förvallas på sätt
högskolestyrelsen bestämmer.

Antalet
institutioner blir inom de föreslagna högskoloma i några fall mycket stort och
det geografiska avståndet mellan institutionerna i vissa fall, t. ex. inom
Stor-Stockhiolm och i Lund-Malmö, påtagligt. Det kan för ledningen av dessa
högskolor vara praktiskt att gmppera institutionerna i förvaltningsenheter. TM
dessa enheter kan då delegeras vissa ärenden och beredningsuppgifter (t. ex.
rörande personal och resurser i övrigt), som i princip skall fullgöras av
högskolestyrelsen och dess beredningsorgan. Därigenom bör man kunna undvika
alt förvaltningen blir tungrodd och kommunikationen otillfredsställande.
Enheter av dessa slag bör också underlätta för studerande och anställda att
identifiera sig med högskolan och där finna en mer gripbar arbetsmiljö. Bedömningen
av behovet av förvaltningsenheter och indelningen i sådana bör liksom
institutionsindelningen ankomma på högskolestyrelsen. I samband med övergången
till en ny organisation bör dock regeringen, på förslag av de tidigare nämnda
organisationskommiltéema, fatta beslut också om indelningen i
förvaltningsenheter.

1
Särskilda yttranden av Nils Gralén och Per Stjernquist.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 105

Förvaltningsenheterna
skall uteslutande fullgöra uppgifter på högskolestyrelsens vägnar. Enligt U
68:s mening är det naturligt att förvaltningsenhet leds av ett kollegialt
organ beslående av anställda och studerande inom enheten och att den
verkställande ledningen för en sådan enhet handhas av en av högskolestyrelsen
utsedd lärare. För dessa använder utredningen benämningarna förvaltningsnämnd
och rektor. Förvaltningsnämnds ledamöter bör utses på sätt högskolestyrelsen bestämmer.

Utbildningsnämnder
och linjenämnder (avsnitt 6.3.3)

U 68
föreslår att det vid varje högskola för den grundläggande utbildningen normalt
skall finnas ett planerings- och ledningsorgan, kallat utbildningsnämnd, för
vaije yrkesutbildningssektor inom vilken allmän utbildningslinje finns vid
högskolan. Utredningen föreslår också att det tmder utbildningsnämnderna skall
kunna finnas linjenämnder med ansvar för enskilda utbildningslinjer eller
gmpper av utbildningslinjer. Det föreslås ankomma på högskolestyrelsen att
efter förslag av utbildningsnämnd inrätta linjenämnder och besluta om
huvudsakliga ansvarsområden för dessa. Härutöver bör en praktisk
arbetsfördelning mellan utbildningsnämnd och linjenänmder kunna komma till
stånd genom delegation från den förra tiU de senare.

Utbildnings-
och Unjenämndemas uppgifter föreslås vara att i fråga om grundläggande
högskoleutbildning bl. a.

se över utbildningens innehåll,
organisation och dimensionering med hänsyn till samhälls- och yrkeslivets krav,
forskningens utveckling m. m.

utarbeta, i samverkan med
institutionerna, förslag till anslagsframställningar att avges av
högskolestyrelsen

utarbeta förslag tiU budget och
fastställa budget inom av högskolestyrelsen angivna ramar

följa och kontrollera
utbildningens resultat och vidta därav föranledda åtgärder

fastställa lokala planer för
utbildningslinjer samt kursplaner

beslula om dispens från förkunskapskrav och om tillgodoräknande av utbildning
inhämtad utanför resp. linje

upprätta riktlinjer för studie-
och yrkesvägledning samt för lokal informaiion om utbildningen

samverka med studiemedelsnämnd.

U 68
föreslår att varje utbildnings- eller linjenämnd skaU bestå av omkring tio
ledamöler och anger som riktpunkt för sammansättningen en tredjedel lärare, en
tredjedel studerande och en tredjedel personer hämtade från yrkeslivet och i
vissa fall annan utbildningsorganisation. Till vissa nämnder, särskilt
linjenämnder, kan det vara svårt att rekry-

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 106

lera
företrädare för yrkeslivet och sammansättningen får då anpassas efter det. Den
exakta sammansättningen av varje nämnd bör fastställas av högskolestyrelsen.

Med hänsyn tdl bl. a.
önskeraålet att varje nämnds ansvarsområde skall bli så allsidigt täckt som
möjligt genom nämndemas sammansättning bör ledamöterna i utbildnings- och
linjenänmder ulses av högskolestyrelsen. Denna bör med beaktande av de lokala
fömtsältningama inhämta förslag från berörda myndigheter, organisationer eller
gmpper. Härvid bör bl. a. erfarenheterna från försöksverksamheten med nya
samarbetsformer kunna tillgodogöras. Ordförande bör utses särskilt av
högskolestyrelsen. Om så bedöm.s vara lämpligt, bör ordföranden kunna vara
verkställande ledamot och i princip heltidsengagerad för uppgiften.

Fakidtets-
och sektionsorganisaticmen (avsnitt 6.3.4)

De
av U 68 föreslagna utbildnings- och linjenämndema, organiserade efter
yrkesutbildningssektorer och utbildningslinjer, avses överta de uppgifter i
fråga om gmndutbildningen som vilar på de nuvarande utbildningsnämnderna samt
på fakulteter och sektioner inom UKÄ-området och lärarråd eUer lärarkollegier
vid andra högskolor.

Uppgiftema för planerings-
och ledningsorganen för forskning och forskamtbildning i den föreslagna
organisationen kommer att motsvara de uppgifter för nuvarande fakulteter och
sektioner (vid jordbmkets högskolor lärarkollegier) samt utbildningsnämnder,
vilka inte avser gmndutbildning. De kommer därutöver att avse motsvarande
verksamhet vid de nuvarande större liirarhögskolorna samt gymnastik- och
idrottshögskolan i Stockholm.

U 68 fömtsätter att frågor
(3m indelningen av organisationen för forskning och forskamtbildning jprövas
fortlöpande av berörda myndigheter och organ inom högskolan. Utredningen utgår
från alt nuvarande principer för fakultets- och sektionsindelning tills vidare
skaU beslå men aktualiserar i anslutning till sina förslag om en sammanhållen
lokal organisation vissa tänkbara förändringar, i försia hand rörande samordning
mellan likartade sektioner inom matemalisk-naturvetenskaplig och teknisk
fakultet.

I
den nuvarande organisationen har både utbildningsnämnden och
fakulteten/sektionen som besluta ade organ ansvar för frågor som rör
forskamtbildningen. Enligt utredningens mening talar starka skäl för att det
inom varje faktiltet/sektion bör finnas ett ansvarigt planerings- och
ledningsorgan med begränsal antal ledamöter för den samlade forsknings- och
forskamtbildningisverksamheten. Med hänsyn till forskarutbildningsuppgifterna
är det då självklart att de studerande i denna utbildning bör ges
representation i ett sådant organ. Vidare bör, mot bakgmnd av strävandena till
ett vidgal medinflytande för berörda anställda.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 107

av
dessa inte bara de ordinarie lärarna vara representerade. Utredningen berör
också frågan om ledamotskap i fakulteter och sektioner för ordinarie
universitetslektorer och iimehavare av motsvarande lektorstjänster vid bl. a.
nuvarande lärarhögskolor och förordar ett generellt sådant ledamotskap för
dessa lärare.

Högskolestyrelsen
(avsnitt 6.3.5)

U 68
föreslår, som nämnts i det föregående, att det för den statliga högskoleorganisationen
(högskolan) inom varje högskoleområde skall filmas en styrelse.

Högskolestyrelsen
bUr enligt utredningens förslag ansvarig för förvaltning av alla resurser för
högskolans verksamhet och för planering av de för högskolans verksamhetsgrenar
gemensamma resursema. Bl. a. avses de uppgifter som nu ligger på resp. lokal-
och utrastningsprogramkom-mitté (LUP-kommitté) i princip ankomma på styrelsen.

Högskolestyrelsen
avses ha ett övergripande ansvar för den samlade verksamheten vid högskolan.
Utredningens utgångspunkter leder emellertid till att styrelsens ställning
inte föreslås bli helt densamma i fråga om forskning och forskamtbildning som i
fråga om gmndutbildning.

Högskolestyrelsen
föreslås sålunda få det samlade ansvaret för planeringen av omfattning och
inriktning i stort av den grundläggande utbildningen. Detta innefattar bl. a.
ansvaret för den decentraliserade högskoleutbildningen inom högskoleområdet,
väsentligen i form av enstaka kurser och studiekurser. U 68 föreslår att högskolestyrelsen
skall avge de årliga anslagsframställningarna i fråga om gmndutbildningen på
grundval av förslag från de för utbildningsplaneringen primärt ansvariga
organen, utbildningsnämnderna.

Utredningen
föreslår däremot i fråga om planeringsansvaret för forskning och
forskaratbildning att de årliga anslagsframställningarna och förslag till
ämnesinnehåll för professurer m. m. liksom nu skall avges av fakultets- eller
sektionsorgan till den centrala myndigheten. Högskolestyrelsen bör, liksom
konsistoriet för närvarande gör i fråga om pelita, yttra sig i nämnda frågor i
sin egenskap av ansvarig för högskolans samlade resiu-ser.i

U
68 diskuterar högskolestyrelsens sammansättning i avsnitt 6.3.5.2 (s. 503 f.).
Högskolestyrelsens samtliga ledamöter bör enligt utredningens uppfattning utses
av regeringen, sedan förslag i gängse ordning inhämtats från berörda
myndigheter och organisationer m. fl. Majoriteten av styrelsen bör utgöras av
företrädare för aUmänintressen. U 68 anger följande riktpunkt för styrelsens
sammansättning:

1 Särskilda
yttranden av Nils Gralén och Per Stjernquist.

2 Särskilda yttranden av
Bertil Fiskesjö, Dag Klackenberg, Ove Nordstrandh,

Carl Tham och Lars Tobisson.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 108

Sex ledamöler som företräder
allmänintressena och är utsedda med hänsyn till bl. a. vikten av samband med
regionala och lokala organ och med yrkeslivet.

Två företrädare för
utbildningen och, i förekommande fall, forskningen. Dessa ledamöter bör vara
lärare samt den ene tillika vara högskolans rektor och den andre dess
prorektor.

En företrädare för de anstälWa
vid högskolan.

En företrädare för de
studerande vid högskolan.

Högskolans förvaltningschef, om
sådan finns.

Utredningen
utgår från att ett rektorsämbete, vid mera omfattande högskolor bestående av
rektor och förvaltningschef, skall ha det fortlöpande inseendet över
verksamheten och utöva den verkställande ledningen, såsom för närvarande är
fallet inom UKÄ-området och vid jordbmkets högskolor.

Rektor
och prorektor skall enligt förslaget utses efter förslag av högskolestyrelsen,
sedan en församJling av det slag som finns enligt 1972 års provisoriska
bestämmelser om rektorsval, dvs. bestående av företrädare för olika grapper
anställda och studerande vid högskolan, nominerat kandidater.

Högskolestyrelsens uppgifter
blir omfattande och av skiftande slag. Styrelsen måste koncentrera sig på de
större och principiella frågoma. Stor uppmärksamhet måste ägnas åt att inom
högskolan skapa en ändamålsenlig beslutsorganisation och en lämplig fördelning
av uppgifter mellan olika organ. Styrelsen måste sålunda få betydande frihet
att delegera beslutanderätt såväl till rektorsämbetet som till andra organ inom
högskolan. Specialorgan for beredning av olika frågor bör kimna inrättas av
styrelsen.

Enligt
uiredningens mening bör vid de högskolor, där så bedöms erforderligt, finnas
ett beredningsorgan för lokal- och ulruslningsplane-ringsfrågor. I detta organ
bör ingå, såsom i nuvarande LUP-kommittéer, företrädare för olika
personalgrupper och de studerande samt expertis från andra myndigheter, främst
byggnadsstyrelsen och ulrastningsnämn-den för universitet och högskolor.

Principen
om en lokal högskoleorganisation innebär att de administrativa resursema, med
undantag av dem som hör till institutioner och serviceinrättningar, bör bli
delar av en högskoleförvaltning, i

I
figur 12 återges en principskiss över den av U 68 föreslagna statliga lokala
högskoleorganisationen.

Kommunal
organisation (avsnitt 6.3.6)

Utgångspunkten
för U 68: s förslag om organisation av den kommunala högskoleutbildningen är
nuvarande förhållanden i fråga om

1
Särskilda yttranden av Nils Gralén och Lennart Hjelm.

opaginerad Kontrollera mot PDF

H ö gskolestyrelse

j
Rektors ä mbete i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utbildningsn ä mnder

Fakultets/
sektionsorgan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Linjen ä mnder

F ö rvaltningsenheter

Institutioner

Figur
12. Principskiss över den föreslagna statliga lokala högskoleorganisationen.

huvudmannaskap.
Detta innebär i huvudsak att vårdutbildning kommer att vara en uppgift för
landstingskommun och övrig kommunal högskoleutbildning en uppgift för
primärkommun. I båda fallen är det fråga om ulbildning som i dag ofta är
samorganiserad med gymnasial utbildning.

Den
statliga regleringen av den kommunala högskoleutbildningen bör enligt
utredningens uppfattning vara mindre omfattande än vad som gäller för
gymnasieskolan. Det är väsentligt att kommunal högskoleutbildning för de
studerande och för yrkeslivet kommer att framstå som i olika avseenden
likvärdig med den statliga högskoleutbildningen.

Kommun
bör vara skyldig att som studerande ta emot även den som inte tillhör kommunen.
Enligt U 68:s mening skall interkommunal ersättning tiUs vidare ulgå på samma
sätt som för närvarande i gymnasieskolan.

Styrelse
för kommunal högskoleutbildning bör i princip vara skolstyrelsen i fråga om
primärkommun och utbildningsnämnden i fråga om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statlig h ö gskoleutbildning

Kommunal h ö gskoleutbildning

opaginerad Kontrollera mot PDF

(prim ä rkommun)

(landstingskommun)

opaginerad Kontrollera mot PDF

H ö gskolestyrelse

Skolstyrelse

Utbildningsstyrelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

(= landstingskommuns nuvarande utbildningsn ä mnd>

Utbildningsn ä mnd f ö r
yrkesutbildningssektor X

opaginerad Kontrollera mot PDF

U

Linjen ä mnd

Linjen ä mnd

Linjen ä mnd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Institution
z

Skolenhet

Skolenhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

X Utbildningsn ä mnden
f ö resl å s f å vissa samordnande uppgifter betr ä ffande all h ö gskoleutbildning,
s å lunda ä ven den kommunala

z Institution f ö ruts ä tts i vissa fall tillsammans med andra
institutioner och serviceinr ä ttningar
kunna bilda en f ö rvaltningsenhet

Figur
13. Principskiss över den föreslagna organisaiionen för statlig och kommunal
grundutbildning.

landstingskommun.
För att förväxling med de statliga utbildningsnänin-dema skall undvikas bör den
senares benämning, i analogi med den statliga högskolestyrelsens och den
kommunala skolstyrelsens, ändras lill utbildningsstyrelse. I huvudsak bör
genomförandet av utbildningen vara en angelägenhet för huvudmannen inom ramen
för generella statliga beslänmielser. I vissa fall, där samordning med den
statliga högskolan är angelägen, blir det emellertid fråga om att organ inom
denna högskola skaU besluta i enskilda ärenden som rör kommunal utbildning, t.
ex. i fråga om utbildningslinjer som innehåller moment från såväl statlig som
kommunal utbildningsorganisation (nuvarande kombinationsutbildningar).

Under
skolstyrelse och utbildningsstyrelse bör det enligt U 68:s uppfattning finnas
organ med uppgifter motsvarande de statliga utbildningsnämndernas och
linjenänmdemas. Dessa får i regel enskilda utbildningslinjer eller gmpper av
sådana som ansvarsområde. De bör därför benämnas linjenämnder. Linjenämnderna
bör sammansättas enligt samma principer som de motsvarande statliga organen och
deras ledamöter bör

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 111

utses
på i princip samma sätt som dessas. Den statliga och den kommunala
högskoleorganisationen illustreras jämförande i figur 13.

Regional
samverkan (avsnitt 6.3.7)

Enligt
U 68: s bedömning kommer behovet av samverkan och samråd mellan högskoloma och
mellan dessa och de kommimala huvudmännen för högskoleutbildning att vara
stort. I många fall utgör de utbildningsregioner utredningen arbetat med i
dimensionerings- och lokaliseringsövervägandena natmrliga ramar för en
planeringssamverkan. Detta gäller t. ex. i fråga om utbudet av lokala
utbildningslinjer och av enstaka kurser och studiekurser, bl. a. som
decentraliserad utbildning, där enligt utredningens förslag de enskilda
högskolestyrelsema i princip skall ha frihet att utnyttja tillgängliga
resurser. Det gäller ocksä beträffande utbyten av lärartjänstgöring mellan
högskolor med och högskolor utan forskningsorganisation. Utbyten av detta slag
blir av stor betydelse för de mindre högskolornas och deras utbildnmgs
forskningskontakt.

U 68 anser det lämpligt
att organ skapas för samråd mellan högskolestyrelsema och styrelsema för de
kommimala högskoleutbildningarna, i varje fall i utbildningsregioner med mer än
en statlig högskola. Utredningen utgår från att styrelsen för den största
statliga högskolan i varje utbildningsregion kommer att ta erforderliga
initiativ och svara för den administrativa servicen åt ett sådant samrådsorgan.

Samråd och samverkan i
konkreta planeringsfrågor kan aktualiseras också mellan institutioner eller
utbildnings- och linjenämnder. Erfarenhetema från bl. a.
universitetsfilialerna visar på behovet av sådan samverkan. Samråd i
planeringen och gemensamt utnyttjande av personal bör vara normalt vid
uppbyggnad av en ny högskola eller en ny utbildningslinje vid en befintlig
högskola. Också samverkan i fråga om rekrytering av studerande från muidre
högskolor till forskamtbildning är väsenllig.

Vissa funktioner bör av
resursskäl vara koncentrerade till beslämda högskolor. Det gäller t. ex.
expertis för lokal- och utmslningsplanering som bör finnas vid vissa större
högskolor och ha skyldighet att vid behov biträda även andra högskolor. Andra
områden där sådan personalsamverkan blir aktuell är t. ex. pedagogiskl
utvecklingsarbete och läromedelsfrågor. Ekonomiska och administrativa
funktioner såsom redovisning bör koncentreras till vissa högskolor, om så
bedöms ändamålsenligt.

När det gäller
förhållandet mellan statlig högskola och kommunal utbildningsorganisation på
del lokala planet är det väsentligt att samverkan kommer till stånd fömtom
genom personalsamband i olika organ genom att frågor av gemensamt intresse
regelmässigt behandlas i samråd mellan myndigheterna inom den statliga och den

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 112

kommunala
organisationen. Exempelvis bör sådant samråd föregå de årliga
anslagsframställningarna.

Den
centrala organisationen (avsnitt 6.4)

De
för utbildningsplaneringen i stort styrande besluten ankonmier på statsmaktema.
Enligt U 68:s uppfattning bör beslutanderätt i fråga om högskoleutbildningens
dimensionering, organisation, innehåll och verksamhetsformer i ökad
utsträckning anförtros de lokala högskolemyndigheterna. Även i framtiden
kommer det dock att behövas centrala planerings- och samordningsinsatser av
den arten och omfattningen att de inte kan eller bör fullgöras på
departementsnivå. U 68 utgår därför frän att det skall finnas en
verksorganisation för högskoleutbildningen. I avsnitt 6.4.2 sammanfattar
utredningen verksorganisationens huvuduppgifter. I avsnitt 6.4.3 redovisai* U
68 sammanfattningsvis följande syn på frågan om verksorganisationens yttre
uppbyggnad.

Den strävan till
samordning a\ utbildningsplaneringen som är ett huvudmotiv för uiredningens
förslajj till lokal organisation motiverar även på verksnivå en såvitt möjligt
siumnanhållen organisation. Denna bör avse statlig, landstingskommunal och
primärkommunal högskoleutbildning inom utbildningsdepartementets område.

Viss högskoleutbildning är
lokalt samorganiserad med gymnasial utbildning. Detta gäller huvuddelen av den
kommunala högskoleutbildningen och viss statlig sådan, främst
sjöbefälsutbildningen. Praktiska skäl talar för att berörda skolenheter i sin
helhet bör tillhöra ett och samma verks ansvarsområde.

Enligt U 68:s mening bör
således kommunal högskoleulbildning av nämnda slag liksom
sjöbefälsutbiliiningen ha SÖ som central myndighet. För att säkra den
planeringssamordning inom högskoleutbildningens hela område som U 68 ser som
utomordentligt väsentlig bör lämpliga former för samråd utvecklas mellan SÖ och
den för högskoleutbildningen i övrigt ansvariga verksorganisationen.

U 68 förordar en
sammanhållen verksorganisation för huvuddelen av den statliga
högskoleutbildningen. För en sådan organisation talar den sammanhållna lokala
organisation som utredningen föreslår och strävan att ge denna största möjliga
frihel i fråga om planering och utnyttjande av de samlade resursema för
högskoleutbildningen liksom också behovet att i den långsiktiga planeringen se
resurserna för högre utbildning som en helhet. Vid genomförande av en sådan
central organisation måste särskilt uppmärksammas formerna för organisationens
kontakt med yrkeslivet inom olika sektorer.

U
68 föreslår mot denna bakgrund att verksuppgifterna för i huvudsak all statlig
högskoleutbildning inom utbildningsdepartementets om-

1
Särskilda yttranden av Lennart Larsson och Lars Tobisson.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 113

rade
anförtros ett nytt verk. Utredningen föreslår att detta verk benämns
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ).

UHÄ:s
uppgifter kommer enligt förslaget att anknyta till nuvarande uppgifter i fråga
om gmndläggande högskoleutbildning för främst UKÄ, SÖ och nämnden för
socionomutbildning när det gäller bl. a. dimensionering och lokalisering, tillträde
till utbildning, studiernas organisation, pedagogiskt utvecklingsarbete,
institutionell organisation, personalfrågor samt administrativa uppgifter i
övrigt. UHÄ avses också överta de uppgifter i fråga om forskning och
forskarutbildning som vilar på i första hand UKÄ. Härutöver föreslår U 68 att
det nya verket skall överta de centrala funktioner i lokal- och utrustningsplaneringen
som för närvarande fullgörs av LUP-nämnden.

U
68 föreslår att UHÄ skall ledas av en av regeringen utsedd styrelse bestående
av, fömtom verksledningen, företrädare för offentlig och enskild verksamhet med
anknytning tiU högskoleväsendet och för arbetslagar- och studerandeintressen.
Vid sammansättningen av styrelsen bör såväl forskningens och
forskamtbildningens som grundutbildningens behov beaktas och en anknytning
till olika samhällssektorer och yrkesområden eftersträvas.

För
alt kunna fullgöra sina planerings- och utvecklingsuppgifter behöver UHÄ
medverkan av en avsevärt vidare krets av personer med anknytning till skilda
yrkes-, utbildnings- och forskningsområden än som kan rymmas inom ämbetets
styrelse och bland dess tjänstemän.

U
68 utgår från att de nuvarande fakultetsberedningama inom UKÄ tills vidare
skall vara beredningsorgan för forsknings- och forskamtbUd-ningsfrågor.

När
det gäller beredningsorganisationen för den grundläggande högskoleutbildningen
är det enligt U 68:s mening nödvändigt att finna former som ger god anknytning
till yrkeslivet. Liksom den lokala planeringsorganisationen bör den centrala
beredningsorganisationen utgå från den indelning i yrkesutbildningssektorer som
ligger till gmnd för U 68:s förslag till både kvantitativ och kvalitativ
planering. Fakultetsberedningama, som i fråga om gmndutbildningen för
närvarande har uppgifter bara inom en del av det som svarar mot den framtida
högskoleorganisationen, fyller inle generellt dessa krav. U 68 föreslår därför
en organisation med fem utbildningsberedningar, en för varje yrkesutbildningssektor.

Ledamöterna
i dessa bör utses av regeringen och väljas så att bl. a. arbetsgivare och
arbetstagare inom det berörda yrkesområdet, statliga myndigheter med anknytning
till detta eller med ansvar för näraliggande utbildning samt inom högskolan
verksamma lärare och forskare, andra anställda samt studerande blir företrädda
i beredningarna.

1
Särskilt yttrande av Nils Gralén. 8 Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 114

I
samband med att den nuvarande LUP-organisationen inordnas i dels de föreslagna
högskoloma, dels UHÄ bör enligt U 68:s uppfattning också en lokal- och
utrustningsberedning inrättas inom ämbetet. I denna beredning bör ingå bl. a.
föieträdare för byggnadsstyrelsen och utrustningsnämnden för universitet, och
högskolor samt för de inom högskolorna verksamma.

Anslagssystem
(avsnitt 6.5)

Vissa
förändringar i sättet at; anvisa medel för verksamheten inom högskoleväsendet
är nödvändiga i samband med ett genomförande av U 68: s förslag. U 68 anser det
naturligt att statsmakternas awägm"ngar i fråga om resurser till
högskoleverksamhet i första hand görs från ändamålssynpunkt. Anslagssystemet
bör därför baseras på indelningen efter verksamhetsområden och inte på
indelningen i högskolor m.m. Utredningen föreslår som tidigare nämnts en
anslagsmässig åtskillnad mellan å ena sidan grundläggande högskoleutbildning, å
andra sidan forskning och forskarutbildning inom högskoloma.

När
det gäller forskning och forskamtbildning utgår U 68 från att medel för denna
del av verksaraheten liksom hittills skall anvisas per fakultetsområde. När det
gäller gmndutbildningen innebär utredningens förslag att planering m. m. gmndas
på en indelning i yrkesutbildningssektorer. Utredningen finner det då
naturligt att också medelsanvisningen sker i huvudsak per
yrkesutbildningsseklor. Även bidrag tiU kommimal och enskild högskoleutbildning
bör anvisas sektorsvis för att en samlad överblick skall underlättas.

En
anslagsmässig åtskillnad mellan gmndutbildning och forskning/ forskaratbildning
förutsätter i uigångsläget en fördelning av främst de befintliga
fakultetsanslagen på de båda verksamhetsgrenarna. En sådan fördelning behöver
inte innebära att en viss typ av lärartjänster förs helt till den ena eller den
andira verksamhetsgrenen. Stor frihet bör enligt U 68:s mening föreligga i det
faktiska utnyttjandet av de samlade lärarresurserna med hänsyn till de givna
uppgifterna.

Någon
uppdelning av de fakidtetsområdes- eller sektorsvis anvisade medlen på anslag
för olika slag av kostnader, t. ex. lärarlöne- ocb driftkostnader, bör inte
förekomma, utan den lokala friheten i resursdispositionen bör underlättas
genom att medel anvisas under ett ocb samma anslag per fakultetsområde resp.
yrkesutbildningssektor.

Statsmakterna
bör liksom hittills ange elt antal utbildningsplatser per linje eller gmpp av
linjer för vilket medel beräknats. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, UHÄ bör fördela de under varje seklorsanslag anvisade medlen på
högskolor. Inom den givna ramen bör de lokala högskolemyndighelema i princip ha
frihet att disponera med-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 115

len
för berörda linjer. Vissa restriktioner kan dock bli aktuella, bl. a. för att
underlätta övergången till det nya systemet.

Medel
för lokala och individuella utbildningslinjer vilka det enligt U 68:s
bedömning är svårt att centralt fördela på yrkesutbildningssektorer bör
anvisas under ett särskilt anslag. Den styming statsmakterna här kan vilja
göra bör komma till uttryck i riktlinjer av mera allmän karaktär. Samma ordning
bör gälla i fråga om medel för enstaka kurser och studiekurser, vilka också bör
anvisas under ett särskilt anslag. Här kan bl. a. förekomsten av fasta
lärartjänster bli en restriktion när det gäller att utnyttja de anvisade
medlen.

U 68
betonar högskolestyrelsens övergripande ansvar för de samlade resurserna och
vikten av att styrelsen garanterar även de institutioner vQkas verksamhet
faller inom flera anslagsområden en nödvändig stabilitet i verksamheten.

Tjänsteorganisatoriska
frågor (avsnitt 6.6)

Ett
genomförande av den av U 68 föreslagna institutionella organisationen
fömtsätter inte några principiella förändringar i t. ex. anställningsformer,
behörighetskrav och tjänstgöringsskyldighet för olika slag av tjänster.
Utredningen utgår från att det alltjämt skall finnas lärartjänster avsedda
företrädesvis för forskning och forskamtbildning liksom tjänster avsedda
företrädesvis eller helt för gmndutbildning. Det finns emellertid en rik flora
av tjänstetyper vid de läroanstalter som föreslås ingå i de nya högskoloma. Det
är angeläget att skapa föratsättningar för ett smidigt utnyttjande av de
samlade resursema genom att utjämna en del skillnader mellan olika likartade
tjänster. Målet bör vara att få ett mindre antal typer av lärartjänster och en
så långt möjligt enhetlig ulformning av bestämmelsema för varje typ av tjänst.

Också
ledningsfunklionema på olika nivåer inom läroanstalterna påverkas mera konkret
om den föreslagna organisationen genomförs. Mot bakgrund av de skiftande
förutsättningarna inom olika delar av de blivande högskoloma betonar U 68
vikten av ell smidigt system för att genom heltids- eller deltidstjänster
tillgodose ledningsfunktionerna som rektor eller prorektor för högskola, rektor
vid förvaltningsenhet, ordförande i ulbildnings- eller linjenämnd, dekanus
eller motsvarande inom fakultet/sektion samt prefekt eller studierektor vid
institution. Dessa ledningsuppgifter föratsätts i flertalet fall komma att
fullgöras av lärare. Det bör vara möjligt att hos en och samma person förena
skilda funktioner.

Högskolestyrelsen
bör enligt U 68: s mening ha stor frihet att inom givna medelsramar inrätta
tjänster såväl för lärare som för teknisk och administrativ personal m. m.

I
fråga om tillsättning av tjänster finner U 68 det i och för sig önsk-

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 116

värt
att denna uppgift förs över tiU högskolestyrelsema i betydande omfattning.
Utredningen har emelli;rtid inte anledning att generellt gå in på frågor om
tillsättningsnivå för olika slag av lärartjänster. U 68 anser det dock
nödvändigt att föreslå en enhetlig tillsättningsnivå för gmppen lektorstjänster
av olika slag, där förhållandena i dag skiftar mellan olika läroanstalter.
Utredningen förordar i avvaktan på en vidare prövning av frågan att
samtliga lektorstjänster skall tillsättas av UHÄ efter förslag av
högskolestyrelsen.i övriga tjänster utom vissa tjänster som tillsätts av
regeringen bör tillsättas av högskolestyrelsen.

När det gäller
lärartjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning utgår U
68 från att förslag skall avges av vederbörande fakullets/sektionsorgan.
Beuäffande tjänster helt eller företrädesvis avsedda för grandutbildning dvs.
bl. a. olika slag av lektorstjänster är en molsvarande reguljär medverkan av
utbildningsnämnder svår att förverkliga, eftersom i många faU flera nämnder
kommer att beröras. U 68 menar då alt del natudiga är all förslag till
högskolestyrelsen avges av vederbörande institution och att styrelsen därefter
med hänsyn till det enskilda ärendets art får avgöra om beredning i särskild
ordning är påkallad, innan förslag avges.

Den
frihet att utnyttja de samlade lärarresurserna som U 68 föreslår är väsentlig
bl. a. med hänsyn till önskemålet att underlätta kontakterna mellan
forskning/forskamtbildning och gmndutbildning. Tjänstgöring av t. ex. en
professor i gmndutbildning och en universitetslektor i forskarutbildning kan
vara både nödvändig och önskvärd från såväl verksamhetens som den enskilde
lärarens synpunkt för att underlätta dessa kontakter. Det är viktigt att de
fonnella förutsättningama för lärare, som i huvudsak är verksamma i
gmndutbildning, att fullgöra tjänstgöring i forskamtbildning förbättras.

Tjänstgöringsbyten
av nämnda slag kommer enklast till stånd inom ramen för den enskilda
institutionen, i den mån den är gemensam för gmndutbildning och
forskning/liorskamtbildning. Mellan institutioner inom en högskola bör byten
kcrnma tUl stånd genom beslut av högskolestyrelsen efter förslag eller hörande
av de berörda.

Tjänslgöringsbyten
mellan högskolor slutligen är, som antytts i det föregående, av slor betydelse
för de mindre högskolomas och deras lärares forskningskontakt. Behovet av medel
för sådana byten bör beaktas vid beräkning av anslagen, till gmndutbildning.
En generell förutsättning för byten av här diskuterat slag bör vara att beslut
fattas i samförstånd med de lärare del gäller.

Också
för lärare som helt eUer i huvudsak är verksamma i grundutbildning är en mera
aktiv forskningskontakt ofta av slor betydelse. U 68 förordar att man skall
kunna för den enskilde läraren koncentrera un-dervisningsinsatsema i tiden så
att tjänstgöringen medger sammanhäng-

1
Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 117

ande
perioder för forskning. Högskolestyrelsen bör ha möjlighet att för lärare med
erforderlig vetenskaplig gmndkompetens göra sådana omfördelningar i liden inom
den givna totalramen.

I
andra och mer generella former bör kontakt med forskning m. m. kunna vara ett
åliggande för lärare med grundutbildning som enda uppgift eller huvuduppgift.
Högskolestyrelsen bör ha ett övergripande ansvar för planering av lärarnas
fortbildning i här antydda former och medel bör beräknas för ändamålet, i

I
specialbetänkandet Högskolornas förvaltning behandlar U 68
kansliorganisationen vid de nya' myndigheter som utredningen föreslagit i
huvudbetänkandet.

I
avsnitt 2.3 diskuterar U 68 konsekvenserna för den lokala förvaltningsorganisationens
och verksorganisationens uppgifter av utredningens olika förslag. Utredningen
framhåller att en huvudpunkt är att öka den lokala organisationens befogenheter
och handlingsfrihet och därmed också fömtsättningarna för lokalt engagemang i
utbildningsplaneringen. Detta gäller i fråga om såväl dimensionering och
lokalisering (av enstaka kurser och studiekurser) som utbildningens innehåll
och organisation, högskolans institutionella organisation och dispositionen av
anvisade resurser. Förändringar i denna riktning avlastar de centrala myndigheterna
vissa uppgifter, men samtidigt ställer en ökad decentralisering geografiskt
och ansvarsmässigt andra krav på samordning på riksplanet och på ett samlat
planeringsunderlag för statsmakterna.

UHÄ:s
kansliorganisation (kapitel 3) Utgångspunkter (avsnitt 3.1)

I
fråga om UHÄ:s planeringsuppgifter kommer utbildnings- och fakultetsberedningama
att spela en central roU. U 68 utgår därför vid överväganden om
kansliorganisationen från beredningarnas uppgifter, ansvarsområden och behov
av service. Alla frågor som hör tiU en viss berednings område bör med deima
utgångspunkt hållas samman inom en arbetsenhet.

Två
principmodeller för den beredningsanknutna delen av kansliorganisationen kan i
första hand tänkas. Den ena modellen innebär att grundutbildningsuppgifter
resp, forsknings/forskaratbildningsuppgifter håUs samman var för sig. Den andra
modellen innebär att ett antal arbetsenheter svarar för uppgifter som rör båda
verksamhetsgrenarna.

En
kansliorganisation i vilken ansvar för gnmdutbildningsfrågor och ansvar för
forsknings/forskamtbildningsfrågor förenas inom samma arbetsenheter föratsätter
en koppling mellan fakultetsområde och yrkes-

1
Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 118

utbildningssektor.
En sådan koppling är inom en del områden naturlig på gmndval av befintliga
ämnesmässiga samband men erbjuder i andra fall stora svårigheter genom att
angelägna samband inte kan tillgodoses. Det finns också risker för en låsning
av utvecklingen om kansliorganisationen baseras på vissa, av miinga, samband
mellan grundutbildning och forskning/forskamtbildning.

Om
man stannar för en för forskning/forskamtbildning och grundutbildning åtskild
organisation, tcrde när det gäller forskning och forskarutbildning ansvaret
för hithörande frågor beträffande samtliga fakultets-områden kunna hållas
samman inom en arbetsenhet. I fråga om den grundläggande utbildningen blir det
däremot med hänsyn till fömtse-bara personalbehov nödvändigt att ha flera
arbetsenheter. Det står sålunda klart att gmndutbildningsfrågorna rent
kvantitativt kommer atl dominera starkt. Del kan då hävdas att forskningen och
forskarutbildningen bör få en egen platlforra i form av en separat
arbetsenhet. Å andra sidan kan hävdas att detta innebär risker för en isolering
av forsknings- och forskamtbildningsfrägoma. Man bör emellertid beakta att
möjlighelerna att rekrytera jiersonal med erfarenhet av och inriktning på
forskningsverksamhet ökar med en sådan organisation.

Båda
de diskuterade modellerna är förenade med problem. Oavsett vilken av dem som
läggs till gmnd för organisationen blir samverkan över gränsema mellan berörda
arbetsenheter nödvändig. Avgörande för U 68:s ställnmgstagande blir i detta
läge att modellen med separata enheter för grandutbildning och
forskning/forskaratbildning ger bättre förutsättningar för service till
utbildnings- och fakultetsberedningama.

Utredningens
slutsats blir att det bör finnas en eUer flera arbetsenheter med planeringsuppgifter
i fråga om grandläggande utbildning och en arbetsenhet med motsvarande
uppgifter i fråga om forskning och forskarutbildning. Frågor rörandss
samordning och avvägning av resurser m. m. mellan de båda verksamhetsgrenama
hör enligt utredningens uppfattning hemma på verksledningsnivån.i

Arbetsenheter
(avsnht 3.2)

U
68 ser det som väsentligt att de fem yrkesutbildningssektorema så långt möjligt
jämställs med varandra kansliorganisatoriskt. Utredningen förordar därför att
de beredningsimknutna uppgiftema i fråga om grundläggande ulbildning rörande
utbildningens dimensionering, lokalisering, mål, innehåll och organisation
organiseras i fem arbetsenheter, en för varje yrkesutbildningssektor.

Ett
antal uppgifter rörande den gmndläggande utbildningen har ett nära samband med
den sektorsanknutna planeringen men kan inte naturligt sektoriseras. Även om
uppgifterna kräver medverkan från seklors-

1
Särskilt yttrande av Nils Gralén.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 119

enheterna
eller nära kontakt med dessa, bör därför i vissa fall ett sammanhållande
ansvar för deras fullgörande läggas på särskilda enheter. U 68 föreslår att det
uiöver de fem sektorsenhelerna skall finnas Ivå arbetsenheter för uppgifter
rörande grundläggande utbildning: en för forsknings- och utvecklingsarbete
(FoU) med sammanhållande ansvar också för icke sektorsanknuten kvantitativ
planering, utbildningsstatistik samt studie- och yrkesorientering och en för
antagning och behörighels-och urvalsfrågor med sammanhållande ansvar också för
övriga utbildningsjuridiska frågor.

Arbetsuppgifterna
för arbetsenheten för forskning och forskarutbildning bör i princip motsvara
uppgiftema för de sju föreslagna enheterna för grandläggande utbildning.
Enheten bör sålunda svara för dels planerings- och utvecklingsuppgifter av
såväl kvantitativ som kvalitativ karaklär i anslutning till
fakultetsberedningarnas arbete, dels vissa uppgifter rörande
forskamtbildningen som har nära samband med nämnda uppgifter.

Många
av de frågor och uppgifter som föreslås ankomma på UHÄ är gemensamma för de
båda verksamhetsgrenama gmndläggande utbildning och forskning/forskamtbildning.
En del av dem hör mycket nära samman med uppgiftema för sektorsenheterna och
enheten för forskning och forskamtbildning, exempelvis frågor om anknytningen
mellan gmndutbildning och forskning/forskaratbildning, om lärartjänster vilkas
innehavare är engagerade inom båda verksamhetsgrenarna och om vissa
forsknings- och utvecklingsprojekt. Frågor av detla slag måste handläggas i
samverkan mellan berörda arbetsenheter. För andra gemensamma uppgifter bör
särskilda arbetsenheter inrättas. U 68 föreslår att det skaU finnas tre
arbetsenheter för frågor som är gemensamma för grundläggande utbildning och
forskninglforskarutbildning, nämligen en basresursenhet iör planeringsuppgifter
rörande basresurser och servicefunktioner, en budgelenhel för samordnande
ekonomiska och organisatoriska planeringsuppgifter och en enhet för
personalfrågor m. m.

U
68 betraktar de sammanlagt elva föreslagna arbetsenheterna som enheter på byrånivå.
Utredningen ser det inte som möjligt eller ändamålsenligt att låta all
samordning mellan dessa enheter ske under verkschefens och hans
ställföreträdares direkta ledning. U 68 föreslår därför att tre avdelningar
upprättas inom UHÄ, en för grundläggande utbildning, en för forskning och
forskarutbildning och en för ekonomi och administration. Indelningen i
avdelningar bör regleras av regeringen, medan däremot UHÄ bör få besluta
rörande arbelsenhelemas fördelning på avdelningar och rörande avgränsningen av
deras uppgifter.

Personal
och genomförande (avsnitt 3.3)

För
mera permanenta uppgifter, i princip molsvarande dem som en-

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 120

ligt
U 68:s förslag skall ankomma på UHÄ, disponerades budgetåret 1973/74
personalresurser motsvarande sammanlagt ca 250 personår. Av dessa föll omkring
155 på UKii., ca 75 på SÖ, ca 15 på nämnden för socionomutbildning, omkring 5
på LUP-nämnden samt enstaka på samarbetsnämnden för joumalisthögskoloma och
TMR.

Med
ulgångspunkt i nuvarande tjänsteinnehavares arbetsuppgifter har U 68 gjort en
översättning eller omräkning av dessa resurser till den nu föreslagna
kansliorganisationen för UHÄ. Utredningen har endast velat belysa de förordade
arbetsenhetemas ungefärliga omfattning och personalstruktur med utgångspunkt i
dagens förhållanden. En mer detaljerad analys rörande det nya verkets
personalorganisation bör komma till stånd sedan statsmakterna tagit ställning
till utredningens principförslag.

Enligt
omräkningen kommer avdelningen för grundläggande utbildning att omfatta
omkring 165 personårs, avdelningen för forskning och forskamtbildning ca 10
personårs och avdelningen för ekonomi och administration ca 75 personårs
resurser. Inom den förstnämnda avdelningen avser omkring 65 personår
antagningsuppgifter för vilka personalbehoven på sikt kan bedömas först på
gmndval av kompetenskom-milténs förslag. U 68 räknar på allmänna grander med
att det skall vara möjligt att i samband med elt genomförande av utredningens
olika förslag successivt minska det totala personalbehovet med något tiotal
per-sonår.i

Den
lokala högskolef örvaltningems organisation (kapitel 4)

Den
lokala förvaltningen bör enligt U 68:s uppfattning disponeras och organiseras
så fritt som möjligt av högskolestyrelsema för att betjäna högskolomas olika
organ och befattningshavare. Central reglering av förvaltningens organisation
bör förekomma endast i begränsad omfattning.

Förutsättningama
för olika administrativa lösningar kommer att vara mycket skiftande mellan
olika högskolor och stor hänsyn måste i utgångsläget tas tiU rådande personal-
och lokalförhållanden m. m. De organisationskommittéer, som U 68 föreslagit i
huvudbelänkandel, bör därför få uppgiften att utarbeta konkreta förslag om
organisationen av och resursema för de nya högskolomas förvaltningar.
Utredningen ger i avsnitt 4.2 (s. 70 ff.) vissa utgångspunkter för dessa lokala
överväganden.

När
det gäller högskolor som endasi har grundläggande ulbildning utgår U 68 från
två huvudfunktioner inom den lokala förvaltningen: en planeringsinriklad, som
anknyter lill utbildnings- och linjenämndernas uppgifter men också till
högskolestyrelsens övergripande planeringsansvar, och en driftinriktad, som
anknyter tiU högskolestyrelsens ansvar för

1
Särskilt yttrande av Nils Gralén.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 121

de
personella och materiella resursema, U 68 benämner de två funklionema
Ulbildning och Administration. Denna uppdelning bör läggas till gnmd för en
indehiing i arbetsenheter eller en uppgiftsfördelning mellan förvaltningens
tjänstemän.

För högskolor som
omfattar också forskning och forskarutbildning betraktar U 68 de
planeringsuppgifter m. m. som rör planerings- och ledningsorganens
ansvarsområden för både utbildning och forskning som en helhet. Denna funktion
inom förvaltningen kallar utredningen Utbildning och forskning.

Planeringen av olika
slag av basresurser lokaler, utrastning, bibliotek, andra
serviceinrättningar, etc. och den samordnande ekonomiska planeringen över
gränserna mellan verksamhetsgrenar och anslag i riksstaten har ett nära samband
med högskolestyrelsens övergripande resurs- och personalansvar. Utredningen
räknar med en funktion benämnd Basresurser och budget.

För att markera sambandet
mellan de två här berörda planerings-inriktade funktionerna inom förvaltningen
för U 68 samman dem till en huvudfunktion Planering. På samma sätt som för
högskolor med enbart gmndutbildning kan då de återstående, drift- och
servieeinriktade förvaltningsuppgifterna föras till en huvudfunktion
Administration. Den skisserade uppdelningen bör läggas tUl grund för indelnmg i
arbetsenheter vid de berörda förvaltningarna.

I fråga om funktionen
Utbildning och forskning bör inom varje förvaltning en tjänsteman ha ett
huvudansvar för var och en av de fem yrkesutbildningssektorema. För vissa
övergripande och inte naturligt sektorsanknutna uppgifter, i huvudsak
motsvarande dem som i fråga om UHÄ föreslagits förda till FoU- och
antagningsenhetema, bör det finnas särskilda ansvariga tjänstemän.

När det gäller att
organisera molsvarande uppgifter för forskningen och forskamtbildningen kan
liksom i fråga om UHÄ två principmodeller länkas. Antingen kan dessa uppgifter
ansvarsmässigt helt skUjas från de uppgifter som rör den gmndläggande
utbildningen eller också kan uppgifier rörande båda verksamhetsgrenarna förenas
hos samma tjänstemän. Enligt U 68: s mening måste en avvägning här göras för
varje högskola särskilt med beakiande av lokala omständigheter av olika slag,
bl. a. frekvensen av institutioner som är gemensamma för forskning/forskarutbildning
och gmndutbildning.

Funktionen
Basresurser och budget inom förvaltningen är av central betydelse för
högskolestyrelsens möjligheter att utöva sitt resurs- och driftansvar för
högskolans samlade verksamhet. För att belysa detta utvecklar U 68 i avsnitt
4.2.3 vissa drag i processen för planering och budgetering i den föreslagna
lokala organisationen.

Vid
högskolor med förvaltningsenheter bör det i den mån ett organs ansvarsområde
helt eller-i huvudsak ligger inom institutioner som

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 122

tillhör
en viss förvaltningsenhet vara lämpligt att placera den eller de tjänstemän
inom den lokala förvaltningen, som skaU betjäna resp. organ, vid
förvaltningsenheten i fråga. Sådana lokaliseringsfrågor, vilkas lösning inte
rubbar principerna för den lokala förvaltningens organisation, bör övervägas
av organisationskommittéerna.

En
annan fråga är i vad mån olika funktioner inom förvaltningen direkt bör
organiseras efter en indelning i förvaltningsenheter. Enligt U 68:s mening
måste här för varje berörd högskola och funktion en bedömning göras med
utgångspunkt i bl. a. lillgängliga personalresurser samt den planerade
indelningen i förvaltningsenheter och uppgiftsfördelningen mellan
högskolestyrelsen och förvaltningsenhetemas ledningsorgan. Denna bedömning bör
i första hand göras av resp. organisationskommitté. Som riktpunkt bör gälla
att arbetsuppgiftema för förvaltningspersonal som knyts tiU förvaltningsenhet
bör ha sådan omfattning alt de ger underlag för hela tjänster.

U
68 tar i avsnitt 4.3 upp ett par tjänsteorganisatoriska frågor rörande
förvaltningarna. Erdigt förslagen i huvudbetänkandet skall rektorsämbetet
bestå av antingen rektor och förvaltningschef eller också enbart rektor. U 68
föreslår att den förra konstraktionen skaU finnas vid de sju högskolor, vid
vilka forskning och forskaratbildning fömtsatts förekomma, och den senare vid
de tolv övriga, vDka kommer alt meddela enbart grtmdläggande utbildning. Även
vid de senare bör dock finnas administrativa tjänstemän på kvalificerad nivå
med ansvar för den direkta ledningen av förvaltningen och dess personal.

Med utgångspunkt i bl. a.
befintliga rektors-, studierektors- och ut-bildningsledartjänster bör man
enligt U 68:s mening söka få tUl stånd en om möjligt över hela fältet av
grundläggande högskoleutbildning användbar tjänstetyp för planerings- och
ledningsuppgifter inom de lokala förvaltningarna, i första hand i anslutning
till utbildningsnämndemas arbeie.

1.1.7
Kostnader (Högskolan kap. 7)

Under
1950- och 1960-talen har den offentliga verksamheten tagit i anspråk allt
större del av de totala samhällsresurserna. Bl. a. utbildningsområdet har
vuxit kraftigt. U 68 redovisar utbildningskoslnademas utveckling under
1960-talet. Den hiigre utbildningens och forskningens andel av
bruttonationalprodukten fördubblades i stort sett under detta årtionde.
Utgiftema för imiversitet och högskolor m. m. inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde uppgick, som framgår av tabell 29, år 1972 till 1 390 milj.
kr. (avsnitt 7.1.).

1
Särskilt yttrande av Nils Gralén.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 123

Tabell
29. Bruttonationalprodukt samt utgifter på driftbudgeten, under åttonde
huvudtiteln och för högre utbildning och forskning, milj. kr., löpande priser.

1960 1965 1966 1967 1968 1969 1970
1971 1972

Bruttonationalprodukt
(till

marknadspris) 72 000
112 000 122 300 131900 140 600 152 500 170 300 182 700 198
600

Totala
utgifter

på driftbudgeten 14
300 25 200 28 800 31800 34 000 36 800 40 500 43
800 48 400 Totala utgifter under åttonde

huvudtiteln 1900
3 690 4 250 4 940 5 410 6 250 7 160 7
590 8 390

Utgifter
för

högre utbildning

och forskningi 260 460 580 700 780 940 1 140 1240 1390

1
Avser universitet, högskolor, seminarier m.m. under åttonde huvuddteln.

U
68 har beräknat kostnadema för den grtmdläggande högskoleutbildningen vid ett
genomförande av utredningens förslag. Utredningen påpekar att det inte är
möjligt att isolera de kostnader som ett förverkligande av dess förslag skulle
föranleda. Förslagen avser inte marginella förändringar inom en given
institutionell ram. U 68:s kostnadsberäkningar avser därför totalkostnadema
för den grtmdläggande högskoleutbildningen. Beräkningama omfattar kostnader
för personal, materiel, lokaler, inredning och utrastning samt lokal
förvaltning.

U
68 påpekar att dess kostnadsberäkningar endast är uppskattningar. Antalet
närvaremde studerande kommer under flera år efter genomförandet av
utredningens förslag om en fastare planering av högskoleutbildningen att bero
på tillströmningen tUl sådan utbildning under tiden fram till genomförandet.
Även efter genomförande av en fastare planering kommer antalet närvarande
studerande att bero på en rad faktorer, bl. a. kvarvarofrekvenser, som i dag
bara kan uppskattas med utgångspunkt i dagens förhållanden men som
erfarenhetsmässigt varierar från tid till annan.

Underlaget
för utredningens kostnadsberäkningar utgörs av dels beräkningar av antalet
utbildningsplatser (motsvarande), dels uppgifter om nuvarande kostnader för
utbildningslinjer samt, vad avser utbildning som närmast svarar mot de
nuvarande filosofiska fakulteternas, för studiekurser. Utredningens
beräkningsunderlag redovisas på s. 559569.

U
68 framhåller att en särskild osäkerhetsfaktor ligger i svårigheten att beräkna
hur stor del av nuvarande kostnader vid universiteten och vissa högskolor som
gäller den grandläggande utbildningen och inte forskning/forskaratbildning.
Tabell 30 visar de av U 68 beräknade kostnaderna.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 124

Tabell
30. Fördelning på ändaimål av undervisnings- och administrationskostnader för
gmndläggande högskoleutbildning enligt U 68:s förslag. Milj. kr., 1972 års
pris- och löneläge. Övre och nedre planeringsgränsen.

1970'71

1975/76

1976/77

1980/81

1983/84

1

Teknisk
yrkes-

ö

18.)

265

290

340

365

utbildning

N

185

260

285

315

345

2

Administrativ
och

ö

40

70

90

130

145

ekon.
yrkesntbildn.i

N

40

70

80

115

130

3

Vårdyrkes-

ö

280

335

350

380

400

utbildningi

N

280

330

340

360

370

4

Utbildning
för

ö

250

250

290

305

310

undervisningsyrken!

N

250

245

275

290

300

5

Utbildn.
för kultur-

Ö

40

50

55

70

80

o. inf
orm.yrkeni

N

40

50

55

65

75

6

Lokala
och individu-

Ö

20

85

95

ella
utbildningslinjer

N

20

65

75

7

Enstaka
kurser och

Ö

100

145

175

studiekurser

N

100

145

175

8

Grundutbildn.
inom

Ö

390

250

180

20

0

filosofisk
fakultets

N

390

235

150

10

0

Summa

ö

1200

1200

1350

1500

1550

N

1200

1200

1 300

1400

1450

*
För perioden 1970/711975/76 innefattas ej gmndutbildning vid filosofisk
fakultet.

2
Fr. o. m. 1976/77 avses antagning av studerande ske endast till utbildning
enligt 17.

De
sammanlagda utgiftema för högskoleutbildningen inkl. studiesociala ålgärder
kan enligt U 68 uppskattas till ca 2 200 milj. kr. budgetåret 1972/73. För
budgetåret 1976/77 kan de beräknas till ca 2 300 mUj. kr. och för 1983/84 tiU
ca 2 800 milj. kr.

Utredningen
framhåller att kostnaderna för grandläggande högskoleutbildning, vid
genomförande av dess förslag, kommer att öka mycket måttligt jämföri med
förhållandena under 1950- och 1960-talen (avsnitt 7.4.).

I
fråga om lokalbehovet föi högskoleutbildning betonar U 68 att befintliga
lokaler skall utnyttjas iså långt detta är möjligt och att investeringar i nya
lokaler skall anstå till dess högskoleutbildningen nått viss omfattning på
berörda orter. Vid. de samråd som U 68 haft med berörda kommuner har det visat
sig att lokalbehoven för den föreslagna högskoleutbyggnaden tlll övervägande
del kan tillgodoses genom förhyrning av befintliga byggnader. Endast för
arbetsterapeut- och sjukgymnastut-bUdningama kan krav på omedelbar nybyggnad
uppkomma.

Enligt
U 68: s bedömning bör det således vara möjligl att genom förhyrningar i allt
väsentligt tillgodose lokalbehov för högskoleutbildning

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 125

under
ett förhållandevis långt inledande skede. Hyreskostnaden för de ytterligare
lokaler som fordras för det första årets utbildning uppskattas till drygt 2
milj. kr. Kostnadema för kompletterande utmslning och inredning beräknas för
budgetåret 1976/77 uppgå till ca 4 milj. kr.

Behovet
av biblioteksresurser på utbyggnadsortema bör enligt U 68:s uppfattning i
försia hand tillgodoses inom existerande biblioteksorganisation på
högskoleorterna. Utredningen räknar dock för budgetåret 1976/77 med ett
engångsanslag på ca 2,5 milj. kr. för anskaffning av kurslitteratur och
referenslitteratur.

Enligt
utredningen kommer en decentraliserad utbyggnad av högskoleutbildning att
åtminstone under U 68:s planeringsperiod medföra lägre investeringskostnader
än motsvarande utbyggnad på de nuvarande universitets- och filialorlerna.
Utredningen framhåller dock att de kostnadsmässiga skillnaderna mellan en
koncentrerad och en spridd utbyggnad av högskoleutbildningen är så ringa alt
de inte kan ha avgörande inflylande på valet av lokaliseringmönster (avsnitt
7.5.).

1.1.8
Genomförande av U 68:s förslag (Högskolan kap. 9; Högskolornas förvaltning
avsnitten 3.3.3 och 4.4)

I
avsnitt 9.2 (s. 620632) i huvudbetänkandet skisserar U 68 en fortsatt
handläggning av utredningsförslagen. Under förutsättningen att statsmaktema
under år 1974 fattar principbeslut på gmndval av utredningens förslag bör
huvuddelen av förslagen kunna genomföras fr. o. m. budgetåret 1976/77. För att
utarbeta detaljerade förslag belräffande bl. a. högskoleutbildningens
dimensionering och högskolornas organisation bör orgam'sationskommittéer
tillkallas.

Riksdagens beslut bör ge
utgångspunkter för organisationskommittéemas planeringsarbete. Det bör därför
avse bl. a. valet av utbyggnadsorter för planeringsperioden och riktpunkter
för utbyggnadens omfattning och inriktning inom de olika högskoleområdena.
Detta förutsätter ställningstaganden också till riktlinjer för
högskoleutbildningens dimensionering totalt och inom
yrkesutbildningssektorema. I sammanhanget bör riktpunkter anges för
planeringsarbetet i vad avser antagningstal för utbildningslinjer eller gmpper
av sådana vid tidpunkten för genomförande av utredningens förslag. Ställning
bör även las till studieorganisationens grundprinciper. Snarast efter
riksdagens slällningstagande bör regeringen besluta om vilka allmänna
utbildm'ngslinjer som skall finnas vid genomförandetidpunkten och erforderliga
uppdrag att utarbeta utbildningsplaner lämnas tUI berörda myndigheter. I fråga
om den institutionella organisationen bör riksdagens ställningstagande avse
principerna för verksorganisationen och för en sammanhållen lokal högskoleorganisation.
Slutligen bör slällning tas till frågan om begränsning av antagningen tUl aU
grundläggande högskoleutbildning.

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 126

En
organisationskommitté bör tillkallas för det föreslagna universilels-och
högskoleämbetet (UHÄ). Dess uppgift bör vara att svara för samordning av
planeringen inom det blivande UHÄ:s ansvarsområde, intiU dess verket inrättats.
Den bör vidare svara för detaljplanering av UHÄrs personalorganisation och
utarbeta erforderligt underlag för förhandlingar om UHÄ-personalens löne- och
anställningsvillkor. UHÄ bör inrättas den 1 oktober 1975.

De
lokala organlsationskommittéema enligt U 68:s förslag en för varje blivande
högskola bör l:å i uppgift att utarbeta förslag rörande dimensioneringen och
organisationen av den gmndläggcinde högskoleutbildningen budgetåret 1976/77 i
resp. högskoleområde. En uppgift för dem blir vidare att utarbeta detaljerade
förslag beträffande den lokala statliga högskoleorganisationen och beträffande
organisation av och resurser för de lokala förvaltningarna. Dessa förslag bör
föreligga i sådan tid att förslag kan föreläggas vårriksdagen 1976. Efter
vederbörliga förhandlingar bör då den nya organisationen kunna träda i
funktion den 1 juli 1976.

U
68:s förslag om generell anlagningsbegränsning bygger på alt de av statsmaktema
år 1972 beslutade behörighets- och urvalsreglema skall gälla vid tidpunkten för
förslagets genomförande. Om antagning av studerande för Esåret 1976/77 skall
kunna ske med tillämpning av de nya reglema måste enligt U 68:!> bedömning,
med hänsyn tiU informationsbehovet, riksdagsbeslut om dessa föreligga redan
under våren 1975.

1.1.9
Försöksverksamhet med 3'rkesteknisk högskoleutbildning m. m. 1.1.9.1 U 68 (SOU
1973: 12)

Utbildningens
mål, innehåll och uppläggning (kap. 2)

Yrkesteknisk
högskoleutbildning med inriktning mot industriverksamhet kommer enligt U 68
att ha tre huvudmål:

att
möta efterfrågan på högr(; utbildning från stora grupper yrkesverksamma, som
hittills har haft små möjligheter att få del av högskoleutbildning,

att
tillgodose industrins behov av arbetskraft för vissa kvalificerade funktioner
samt

att
ge utbildning för blivande lärare i yrkeslekniska ämnen i gymnasieskolan.

Behovet
av lärare i olika yrkeslekniska ämnen i gymnasieskolan kommer att vara
begränsat. Därför bör utbildningsmålen fastställas med hänsyn i försia hand
till de övriga två huvudmålen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 127

Den
tekniska utvecklingen har lett till bl. a. ökad automalisering och mekanisering
inom industrin och därmed till alltmer avancerade metoder för styrning och
kontroll av produktionsprocessen. Också administrationen har blivit mer
komplicerad genom decentraliserat budgetarbete, nya personaladministrativa
rutiner etc. Vidare har nya former introducerats för samarbete och
medinflytande i företagen. Dessa förändringar medför nya krav på de anställda.
Även om den yrkestekniska högskoleutbildningen måste vara bred och användbar
för en rad olika kategorier anställda, kan de nya kraven likväl uttryckas i
vissa yrkeskategorier och befattningar. Exempel på sådana, hämtade från olika
branscher, är produktions-, process-, kontroll- och rationaliseringstek-niker,
arbetsplanerare, modellkonstmktör, resemontör, kvalificerad underhållspersonal,
arbetsledare och instraktör.

Vid
U 68:s konstruktion av utbildningsplanerna har utgångspunkten dock inte varit
namn på befattningar vilkas innehåll kan växla från ett förelag till ett
annat ulan i stället beskrivningar av funktionsområden inom vilka de
utbildade förväntas vara verksamma. Eftersom utvecklingen går mot vidgade
arbetsområden och lagarbete måste utbildningen ge dels fördjupade kunskaper
inom del egna yrkesområdet, dels orienterande kunskaper inom viktiga
angränsande områden.

Målgruppen
för yrkesteknisk högskoleulbildning är yrkesverksamma som efter en gmndläggande
yrkesutbildning skaffat sig några års arbetserfarenhet inom sitt yrkesområde.
Eftersom personer som gått i gymnasieskolan hinner skaffa sig yrkeserfarenhet
av nämnvärd omfattning först efter millen av 1970-lalet, måste man för en
försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning räkna med sökande som
har fått sin grundläggande yrkesutbildning i yrkesskola eller i arbetslivet.
Elever med denna bakgrund kommer att vara erfarna yrkesmän men ha varierande
skolmässiga förkunskaper. Det är viktigt atl ulbildningens innehåll och
utformning grundas på dessa speciella förutsättningar.

Eftersom
den försöksverksamhet som U 68 föreslår bör planeras och genomföras inom en så
kort tidsperiod som möjligt är det nödvändigt att begränsa antalet
utbildningslinjer som kan komma i fråga. Valet av försökslinjer måste alltså
innebära en prioritering. Utbildningen bör inriktas på branscher som
representerar en stor andel av den totala arbetskraften och vilkas anställda
av olika skäl har särskilt stort behov av vidareutbildning.

U
68 föreslår att försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning skall
omfatta sex linjer, nämligen:

konfektionsindustrilinje,

livsmedelsindustrilinje,

pappers-
och pappersmasseinduslrilinje.

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 128

slålindustrilinje,
träindustrilinje, verkstadsindustrilinje.

I
arbetet med utbildningsplaner för de sex försökslinjema har U 68 utgått från
alt centralt fastställda planer skall vara av den karaktären att de tillåter
stor lokal frihet i den närmare planeringen av utbildningens innehåll och
organisation.

Till
grund för utbildningsplanerna ligger en analys av målen, den väntade
elevgruppens beskaffenhet, det nödvändiga utbildningsstoffet och den
erforderliga tidsåtgången. Det har stått klart att utbildningen för att locka
sökande måste vara ganska kort. Fem av linjerna föreslås omfatta totalt tre terminer
och en linje totalt två terminer.

Var
och en av linjema med inriktning mol konfektions-, livsmedels-och träindustri
föreslås uppdelad i två självständiga etapper av vilka den försia avses bli två
terminer lång. Det blir därigenom möjligt för en studerande att nöja sig med
att genomgå den första etappen och ändå ha ökat sitt yrkesvetande belydligl.
Men han kan också välja att gå vidare till den andra etappen, antingen direkt
efter den första eller efter en tids yrkesverksamhet.

För
linjerna med inriklning mot stål- och verkstadsindustri föreslås däremot ingen
etappuppdelning. Tre terminer har här bedömts vara den utbildningstid som kiävs
för att utbildningen skall leda till ett självständigt mål på acceptabel nivå.

Utbildningen
på linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri föreslås få en
omfattning som totalt motsvarar ett läsår.

Den
yrkestekniska högskoleutbildningen skall förbereda för mer kvalificerade
arbetsuppgifter i industrin. Den måste därför innehålla yrkesinriktade ämnen som
varierar från linje till linje beroende på branschinriktningen. Men tekniskt
och praktiskt yrkeskunnande är inte tillräckligt för den som skall fungera i
ansvarig slällning i industrin. Han måste också kunna samverka och meddela sig
med sina medarbetare och lösa problem som uppkommer på arbetsplatsen. För detta
krävs kunskaper om hur människan fungerar i olika situationer, om lagar och
avtal som gäller i arbetslivet och om vissa ekonomiska sammanhang.

Uiöver
det rent yrkesinriktade stoffet är del därför nödvändigt att de yrkestekniska
utbildningslinjerna också innehåller allmänna ämnen. Svenska,
arbetslivskunskap, företagsekonomi saml arbetsmiljö och ergonomi föreslås bli
gemensamma för samtliga försökslinjer.

Både
som stöd för inlärningen av det yrkesspecifika stoffet och för den väntande
yrkesverksamheten krävs kunskaper i matematik, fysik och kemi, dock i en
omfattning som varierar mellan de olika linjerna.

Även
om ämnet engelska från flera synpunkter skulle vara ett vär-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 129

defullt
inslag i yrkesleknisk högskoleutbildning, vill U 68 inte föreslå att det skall
ingå som obligatoriskt ämne i försöksverksamheten. De personer som i dag och
för en lång tid framöver utgör den huvudsakliga målgruppen för yrkesteknisk
högskoleutbildning har mycket varierande kunskaper i engelska. Flertalet torde
ha obetydliga kunskaper i språket. Att uppställa kunskaper i engelska på viss
nivå som inträdeskrav för yrkesteknisk högskoleutbildning skulle innebära att
många länkbara och lämpliga sökande i praklilcen skulle utestängas. Om man å
andra sidan inte kräver kunskaper i engelska för tillträde, kommer eleverna i
försöksverksamheten att befinna sig på vitt skilda nivåer i fråga om förkunskaper
i ämnet. En obligatorisk undervisning i engelska på de yrkestekniska linjerna
skulle då behöva differentieras i motsvarande grad, vilket vore svårt att
genomföra. U 68 föreslår att engelska i stället skall kunna väljas som
frivilligt ämne i utbildningen.

De
frivilliga studierna i engelska kan äga rum inom ramen för s. k. resurstid, en
mindre del av utbildningstiden som föreslås avsatt för individuaUserande inslag
i utbildningen. Resurstiden kan utnyttjas till särskild undervisning för elever
som har studiesvårigheter i något ämne, lill specialarbeten eller till inslag
som aklualiseras under utbildningens gång.

Olika
organisatoriska modeller föreslås prövade i försöksverksamheten. När
utbildningen genomgås i ett sammanhang åtminstone inom varje etapp och
flera ämnen studeras samtidigt, betecknas utbildningsgången som sammanhängande,
integrerad utbildning. Denna modell föreslås bli den normala i försöken.
Därulöver bör i några fall prövas elt annat organisatoriskt mönster, den s. k.
blockmodellen. Den innebär alt utbildningsinnehållet uppdelas i block, dvs.
självständiga studieenheler där sammanhörande ämnessloff studeras i koncentration.
Motiven för denna modell är dels att personer som inte har behov av hela
utbildningen kan genomgå enstaka block, dels att koncentrationsstudier kan
tänkas ge större motivation åt elever i fullständig utbildningsgång.

I
fråga om linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasse-induslri föreslår
U 68 alt den i försöken organiseras enligt det s. k. sandwich-mönstret, vilket
innebär att studierna, som totalt tar ett läsår i anspråk, delas upp på fyra
kortare studieperioder. Mellan studieperioderna görs uppehåll om åtta till tio
veckor då eleverna återgår till sin yrkesverksamhet.

Undervisningen
bör vara tillämpningsinriktad och studiebesök bör ha en viktig plats i
utbildningen. Individualisering bör eftersträvas i fråga om både studielakt och
utbildningsinnehåll.

I
sitt huvudbetänkande föreslår U 68 att ett generellt betygssystem skall
tillämpas för högskoleutbildningen med en tregradig betygsskala: underkänd,
godkänd, väl godkänd. I utredningsarbelel rörande den

9
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop, 1975:9 130

yrkestekniska
högskoleutbildningen har företrädare för arbetsmarknadens parter till
övervägande delen förordat en tvågradig skala, som endast markerar icke godkänd
resp. godkänd studieprestation. Motivet har främst varit att arbetsgivaren vid
exempelvis en anställning fäster större vikt vid andra kvalifikaitioner hos den
sökande än de betygs-mässiga. Mot denna bakgrund föreslår U 68 att under
försöksverksamheten en betygsskala med endast två steg godkänd och underkänd
skall användas.

U 68
föreslår vidare alt en genomgången yrkesteknisk högskoleutbildning skall
dokumenteras genom att ett utbildningsbevis utfärdas. Beviset bör bl. a. ange
utbildningens längd och poängvärde, kursinnehåll samt sammanfattande omdöme om
studieprestalionen.

Resurser
för försöksverksamheten (kap. 3)

För
undervisningen inom yrkesleknisk högskoleutbildning kan anlitas dels lärare
från gymnasieskolan, t. ex. i matematik, fysik, kemi och företagsekonomi, dels
lärare i annan högskoleulbildning, i synnerhet där försöksverksamhet förläggs
till befintlig högskoleenhet. I stor utsträckning bör man också anlita lärare
från industrin för att undervisningen skall bli verklighetstrogen, aktuell och
tillämpningsinriktad, framför allt i de änmen som har starkast anknytning till
industrin.

Försöksverksamheten
kommer enligl förslaget atl vara relativt begränsad till sin omfattning.
Diirför bör enligt U 68:s mening befintliga resurser i fråga om lokaler och
utrustning kunna utnytljas på de olika orterna. Förslaget lill lokalisering av
försöken har utformats bl. a. med hänsyn till förekomsten av
utbildningsinstitutioner som har den erforderliga utrustningen.

När
det gäller läromedel som kan användas i den yrkestekniska högskoleutbildningen
är tillgången god i fråga om de mer allmänt inriktade ämnena. För de yrkes-
och branschinriktade ämnena varierar situationen från linje till linje. 1 någon
utsträckning blir det nödvändigt att nyframslälla maierial för försöksverksamheten.
Därutöver krävs i huvudsak urval, sammanställning och viss omarbetning av
befintligt material.

Dimensionering
och lokalisering (kap. 4)

Enligt
U 68:s förslag i huvudbelänkandel bör läsåret 1976/77 finnas drygt 500
intagningsplatser på yrkestekniska utbildningslinjer med inriktning mot
industriområdet. Kapaciteten antas därefter öka successivt for att under första
hälften av 1980-talet nå upp till ca 2 000 intag-ningsplatser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 13l

Enligt
U 68:s uppfattning bör försöksverksamheten vara jämförelsevis begränsad, både
av resursskäl och på grund av osäkerheten beträffande rekrytering av elever.

Linjen
med inriktning mot verkstadsindustri föreslås prövad på fem orter, vilket kan
motiveras av industrigrenens omfattning och spridning.

Linjen
med inriklning mot stålindustri har drygt hälften av innehållel gemensamt med
verkstadsindustrilinjen, varför linjerna med fördel kan samorganiseras. Detta
föresläs ske på två orter.

De
övriga försökslinjerna, med inriktning mot konfektions-, livsmedels-, trä-
samt pappers- och pappersmasseindustri, föreslås förlagda till en ort vardera.

Varje
undervisningsgrupp bör ha 30 utbildningsplatser, och för varje linje och ort
föreslås att en grupp inrättas. Enligt förslaget kommer försöksverksamheten
sålunda att omfatta 330 utbildningsplatser.

Det
är U 68:s uppfattning alt de yrkestekniska utbildningslinjerna normalt skall
förläggas till högskoleorter. All högskoleutbildning bör ses som en helhet,
planeringen måste vara samlad och resurserna utnyttjas så effektivt som
möjligt. Vidare är det viktigt att de nya yrkestekniska utbildningslinjerna
inte isoleras i högskolan utan att de anknyts till annan högskoleulbildning så
att de uppfattas som jämbördiga alternativ med andra studievägar.

Vid
valet av orter för yrkesteknisk högskoleutbildning bör man enligt U 68 ha
följande kriterier. Den industrigren mot vilken en viss linje är inriktad skall
vara väl representerad inom det område, dit linjen förläggs. Detta motiveras
dels av rekryteringsskäl, eftersom kravet på yrkeserfarenhet av visst slag för
lillträde medför att eleverna skall rekryteras från resp. industribransch, dels
av kravet på tillgång på arbetstillfällen för dem som har genomgått
utbildningen och dels av själva utbildningens behov industrin behövs för
studiebesök och delar av undervisningen samt som källa för rekrylering av
lärare. På orter som väljs bör lokaler och utrustning som är lämpade för den
yrkestekniska utbildningen finnas tillgängliga. Vidare är det av flera skäl,
både psykologiska och utbildningsorganisatoriska, önskvärt att yrkesleknisk
högskoleutbildning redan på försöksstadiet lokaliseras till en eller flera av
universitetsortema. Slutligen bör försöken i görligaste mån spridas geografiskt
över landet.

U
68 föreslår att konfektionsindustrilinjen prövas i Borås och träindustrilinjen
i Jönköping. I Borås kan textilinslilulets resurser utnyttjas, i Jönköping
gymnasieskolans.

I
Alnarp finns för närvarande en högre livsmedelsteknisk kurs som administreras
av universitetet i Lund. I Örebro finns inom gymnasieskolans ram en
livsmedelsteknisk kurs. Båda dessa kurser har beröringspunkter med den
föreslagna yrkestekniska högskolelinjen med

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 132

inriklning
mot livsmedelsindustri. U 68 har funnit alt de ovannämnda kriterierna talar för
att Lund-J-Ialmö-området i första hand väljs för försöksverksamheten och
föreslår att denna förläggs till Alnarp.

Linjen
med inriktning mot verkstadsindustri föreslås prövad på följande fem orter,
nämligen Eskilstuna, Borlänge, Göteborg, Jönköping och Luleå. Valet av
Jönköping har påverkats av möjligheten alt där kombinera verkstads- och
träindustrilinjerna. Borlänge och Luleå har valts bland flera tänkbara orter av
hänsyn till möjligheten att där samorganisera verkstadsindustrilinjen med
stålindustrilinjen. Sistnämnda linje föreslås prövad på dessa två orter.
Borlänge har av branschens företrädare i utredningsarbetet föroidals i första
hand bland av U 68 föreslagna utbyggnadsorter. Vid valet av Luleå som andra
ort för försöksverksamhet med en linje med inriktning mot stålindustrin har U
68 främst tagit hänsyn till det angelägna i att lokaUsera yrkesteknisk högskoleutbildning
till Norrland.

I
fråga om lokalisering av linjen med inriktning mot pappers- och
pappersinasseindustri har U 68, efter viss tvekan, frångått huvudprincipen att
den yrkestekniska högskoleutbildningen skall förläggas till högskoleorter.
Motiven är i huvudsak följande.

Linjen
kräver en mycket a\ancerad utrustning. Denna utrustning finns tillgänglig för
utbildningsändamål uteslutande i Markaryd, där Sveriges pappersinduslriförbund
med statligt och kommunalt stöd har byggt ett välutrustat utbildningscentrum.
Där finns bl. a. den s. k. Rikspappersskolan som har piocessteknisk linje av
gymnasieskolan, gren för pappers- och pappersmasseteknik, samt en rad andra kurser,
bl. a. all arbetsmarknadsutbildning för branschen. I Markaryd finns på gmnd av
denna omfattande utbildningsverksamhet både lärarresurser, administrativa
resurser, lokaler samt som nämnts utrastning, vilken bl. a. omfattar elt
fullständigt experimentpappersbruk. Det är alltså möjligt att i Markaryd
uppfylla utruslnJngskraven för den yrkestekniska utbildningslinjen helt utan
extra investeringar. Då Markaryd även i övriga avseenden, främst genom
tillgång till en rikt differentierad branschindustri i närheten, väl kan
jämföras med de för denna utbildning tänkbara högskoleorterna, Karlstad och
Sundsvall, förordar U 68 att försöksverksamheten med yrkesteknisk
högskoleutbildning med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustrin
förläggs till Markaryd.

Sammanfattningsvis
föreslår U 68 att försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleulbildning
lokaliseras till åtta orter enligt följande sammanställning.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 133

Ort Linjeinriktning

Borlänge Stålindustri, verkstadsindustri

Borås Konfektionsindustri

Eskilstuna Verkstadsindustri

Göteborg Verkstadsindustri

Jönköping Träindustri, verkstadsindustri

Luleå Stålindustri, verkstadsindustri

Lund-Malmö Livsmedelsindustri

Markaryd Pappers- och pappersmasseindustri

De
studerande (kap. 5)

När
det gäller behörighet för yrkesleknisk högskoleutbildning bör man enligt U 68:s
mening i princip uppställa samma allmänna behörighetskrav som för annan
högskoleutbildning. Enligt statsmakternas principbeslut våren 1972 skall för
allmän behörighet till högskoleutbildning från mitten av 1970-talet krävas
dels minst tvåårig avslutad utbildning enligt någon av studievägarna i
gymnasieskolan, dels kunskaper i svenska och engelska motsvarande två
årskurser på social linje. U 68 föreslår emellertid att för yrkesleknisk
högskoleutbildning ett generellt undantag tills vidare skall göras från kravet
på kunskaper i svenska och engelska. Ett sådant undantag bör gälla åtminstone
för försöksverksamheten, då man som tidigare påpekats får räkna med sökande
som har ytterst varierande skolmässiga förkunskaper i svenska och engelska, i
det senare språket ofta inga alls.i

För
allmän behörighet till yrkesteknisk högskoleutbildning bör sålunda i
försöksskedet krävas minst tvåårig avslutad utbildning i gymnasieskola eller
motsvarande kunskaper och färdigheter.

Som
särskilda behörighetskrav för de yrkestekniska utbildningslinjerna bör
uppställas dels grundläggande yrkesteknisk utbildning på en för den sökta
högskolelinjen relevant linje (och eventuellt gren) i gymnasieskolan eller
motsvarande, på annat sätt inhämtade yrkeslekniska kunskaper och färdigheter,
dels minst tre års yrkeserfarenhet från samma yrkestekniska område/yrke/bransch
som den föregående yrkes-tekniska grundutbildningen varit inriktad mot. För
lillträde till exempelvis yrkesteknisk högskolelinje med inriklning mot
träindustri bör sålunda krävas dels genomgången träleknisk linje, valfri gren,
i gymnasieskolan eller motsvarande kunskaper och färdigheter, dels minst tre
års yrkeserfarenhet från företag inom träindustrin.

Förslaget
om krav på tre års yrkeserfarenhet gmndar U 68 på uppfattningen att
yrkesteknisk högskoleutbildning för att ge bästa resullat bör bygga på grundlig
branscherfarenhei och yrkesmässig mognad hos de studerande. Det bör dock finnas
möjlighet för intagningsmyndig-

1
Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 134

heten
att ge särskilt meriterade och lämpliga sökande dispens från treårskravet.

Vid
ett eventuellt urval bland sökande till en utbildningslinje bör den väsentliga
urvalsgrunden vara de sökandes förväntade lämplighet för den sökta
utbildningen. Enligt U 68:s mening kommer när det gäller ifrågavarande
utbildning denna lämplighet bäst till uttryck i yrkeserfarenhetens längd och
sammansättning. Yrkeserfarenhet utöver minimitiden tre år bör kunna räknas som
tilläggsmerit i en urvalssituation på samma sätl som arten av arbetsuppgifter
kan tänkas ge en sökande företräde framför en eljest likvärdig konkurrent.

U
68:s förslag i huvudbetänkandet om ett differentierat studiestöd ger enligt
utredningens mening den framtida lösningen på frågan om studiestödet i
yrkesteknisk högskoleutbildning. Det förhöjda sftudiestö-det bör i princip
gälla alla studerande i sådan utbildning.

Försöksverksamhet
med ett system med differentierat studiestöd kan påbörjas först när U 68:s
övriga i huvudbelänkandel framförda förslag kan börja genomföras. U 68
f(3reslår atl studerande i yrkesleknisk högskoleutbildning skall innefattas i
denna försöksverksamhet.i

Det
är enligt U 68:s uppfattning nödvändigt att söka en provisorisk lösning av
studiestödsfrågan för åtminstone den första delen av försöksverksamheten, i
avvaktan på prövningen av frågan om ett differentierat studiestöd. U 68 har
överlagt med SVUX i denna fråga. SVUX har därefter utformat ett förslag till
konstmktion av studiestödet för försöksverksamheten med yrkesteknisk
högskoleutbildning.

SVUX
föreslår att en del av studiestödet till deltagarna i försöksverksamheten
skall bestå av studiemedel, som beviljas enligt samma regler som gäller för
övriga sluderandegmpper. Hämtöver skall enligt förslaget utgå ett särskilt
tillägg om 3 000 kr. per studieår. Detta studiebidrag föreslås ej bli
behovsprövat utan, oavsett de studerandes ekonomiska förhållanden, utgå i
direkt proportion tUl den fakliska studietiden under kalenderåret.

Deltagarna
i försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning föreslås i enlighet
härmed få 1 500 kr. för varje termins studier, dvs. sammardagt högst 4 500 kr.
Ett imdantag ulgör linjen med inriktning mot pappers- och
pappersmasseindustrin, där deltagarna för var och en av de fyra
tvåmånaderskurserna föreslås erhålla 750 kr. i bidrag, dvs. sammanlagt 3 000
kr.

SVUX
anser det lämpligast att inte för den nu aktuella försöksverksamheten med
yrkesteknisk högskoleutbildning införa en särskild gräns för rätt till ett
förhöjt studiestöd. SVUX föreslår sålunda att samtliga som antas till
försöksverksamheten och som därmed dokumenterat minst tre års
förvärvsverksamhet också skall ha rätt till tilläggsbidrag.

Med
de enkla regler som föreslagits för det särskilda tilläggsbidraget

1
Särskilt yttrande av Lars Tobisson.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 135

bör
det därav föranledda administrativa merarbetet vara förhållandevis ringa.

Ordinarie
studiemedel för bl. a. högskolestudier beviljas av studiemedelsnämnderna. Det
torde inle möta några stora svårigheter atl stu-diemedelsnärrmderna beviljar
såväl ordinarie studiemedel som tilläggsbidrag. Administrationen kräver dock
vissa särskilda rutiner. Med hänsyn till den ringa totala omfattningen av
försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning talar enligt SVUX:s
mening övervägande skäl för alt det särskilda bidraget till deltagarna i den
akluella försöksverksamheten beviljas och utbetalas centralt genom CSN.

För
del särskilda tilläggsstödet för studerande i försöksverksamheten med
yrkesleknisk högskoleutbildning redovisar SVUX följande kostnadsberäkningar.

Den
årliga intagningen till försöksverksamheten avses bli 330 elever per år. Av
dessa skall 30 elever vid försökslinjen för pappers- och pap-persmasseinduslri
under det försia året läsa sammanlagt en termin. Den totala kostnaden blir
således (300 X 3 000 -f 30 X 1500 =)
945 000 kr. under det första året.

För
det andra försöksåret och följande försöksår blir kostnaden dels samma som
under det första försöksåret, dels ytterligare 45 000 kr. för de två
avslulningsterminerna inom försökslinjen för pappers- och
pap-persmasseinduslri, dels för beräknade 150 elever som deltar i en tredje
termin (945 000 - 45 000 -M50 X
1 500 =) 1 215 000 kr.

Huvudmannaskap
och institutionell organisation (kap. 6)

Försöksverksamheten
med yrkesteknisk högskoleulbildning kommer enligt U 68:s förslag alt bli
tämligen begränsad till sin omfaltning; försöken föresläs anordnade på totalt
åtta orter. Det kan mot denna bakgrund le sig mindre väsentligt att i
försöksskedet ta bindande ställning i huvudmannaskapsfrågan. De lokala
förutsättningarna bör få vara avgörande för de institutionella och andra
lösningar som väljs på olika orter i försöksverksamheten. På orter där
gymnasieskolans resurser i huvudsak ulnyltjas för försöket bör utbildningen få
primärkommunal huvudman (exempel: Jönköping), medan staten bör bli huvudman för
ulbildning som förläggs till en befinllig stailig högskoleenhet (exempel:
Göteborg). I ett fall blir landstinget den naturliga huvudmannen för försöket
(Borås). Först på längre sikt behöver frågan om huvudmannaskapet för
yrkesleknisk högskoleutbildning få en mer generell lösning. En och samma
myndighet bör däremot fungera som central myndighet för försöksverksamheten.
Den övervägande delen av den statliga högskoleutbildningen skall enligt U 68 :s
förslag i huvudbetänkandet vara inordnad under universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ) som föreslås ersätta bl. a. det nuvarande UKÄ. Enligt U
68:s mening bör

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 136

även
de nytillkommande yrkestekniska utbildningslinjerna knytas till nämnda
myndighet. Den centrala ledningen av försöksverksamheten bör därför anförtros
UKÄ.

På
gmnd av de särskilda krav som försöksverksamheten som sådan kan vänlas slälla
föreslår U (i8 att en särskild försöksledningsgrupp upprättas inom UKÄ, i
vilken kan ingå representanter för SÖ och AMS samt för de närmast berörda
arbetsmarknadsorganisationerna, LO, TCO och SAF.

Även
om förhållandena kommer att variera under försöksperioden mellan de olika
orterna, är det enligt U 68:s mening väsentligt att de lokala ledningsorganen
utformas enligt samma principer på samtliga försöksorter. Det bör bl. a. vara
möjligt att finna sådana former för den lokala försöksledningen alt den så
småningom lätt kan smälta in i den nya lokala högskoleorganisation vars
utformning U 68 lagt fram förslag om i huvudbetänkandet.

U
68 föreslår sålunda att en försöksnämnd inrättas på var och en av de orter dit
försök med yrkesteknisk högskoleutbildning förläggs. I Göteborg, Luleå och
Lund-Malmö (innefattande även Markaryd) bör försöksnämnden anknytas till
befintlig statlig högskoleorganisation, medan den primärkommunala
utbildningsorganisationen bör kunna utgöra bas för nämnderna i Borlänge,
Esldlstuna och Jönköping och den landstingskommunala utbildningsorganisationen
för försöksnämnden i Borås.

Arbetslagar-
och arbetsgivar.inlressen inom den eller de branscher som försöksutbildningen
på resp, ort är inriktad mot bör vara företrädda i försöksnämnden. Under
försöksperioden bör den centrala myndigheten formellt utse ledamöterna i
nämnden.

En
försöksledare bör finnas på varje ort. Vilka kvalifikationer som bor krävas av
denne blir beroende av lokala förhållanden.

Utvärdering
av försöksverksamheten (kap. 7)

Inför
den framtida utvecklingen av yrkesleknisk högskoleutbildning är utvärderingen
av försöksverksamheten givetvis av stor bel}'delse. Den bör bl. a. ta sikte på
att kartlägf;a sökandegruppen, att undersöka effekter av och inställning till
utbildningens innehåll och organisation samt att belysa administrativa och
praktiska frågor, t. ex. antagningsförfarande och lärarrekrytering.

I
uppföljningsskedet blir det närmast fråga om atl följa dem som har gått igenom
utbildningen och se hur den har påverkat deras situation i olika avseenden samt
vidare om att undersöka hur denna nya kategori högskoleutbildade påverkar
förelagens personalstmktur och intemulbild-ning.

U
68 föreslår att planering och ledning av utvärderingen sker inom ramen för
UKÄ:s pedagogiska utvecklingsarbete.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 137

Kostnader
och genomförande (kap. 8)

De
årliga kostnaderna för undervisning och lokal administration under
försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning uppskattar U 68 till ca
300 000 kr. per grapp om 30 utbildningsplatser eller ca 10 000 kr. per
utbildningsplats.

Året före
försöksverksamhetens start bör därutöver medel ställas till UKÄ:s förfogande
för visst samordnings- och förberedelsearbete, som bl. a. innefattar uppgifter
avseende information, utvärdering, antagning och pedagogisk planering.

1.1.9.2
NoTH och UKÄ

Högre
träteknisk utbildning i Skellefteå

NoTH
föreslår att en tvåårig träteknisk utbildning inrättas i Skellefteå.
Utbildningen skall omfatta dels gmndläggande tekniska ämnen som matematik,
värmelära, elektroteknik, hållfasthetslära och maskinelement, dels tillämpade
tekniska ämnen som ytbehandling, bearbetningsteknik och produktionsteknik. För
att få påbörja utbildningen skall de studerande ha gått igenom gymnasieskolans
fyraåriga tekniska linje inom någon av grenarna för byggnadsteknik och
maskinteknik.

De
studerande skall efter antagning till den trätekniska utbildningen fullgöra
minst två månaders praktik inom träindustrin.

NoTH
föreslår alt utbildningen startar läsåret 1976/77. Intagnings-kapaciteten bör
detta läsår vara 30 studerande. Enligl förslaget skall intagningskapaciteten
ökas lill 40 läsåret 1978/79 och till 50 läsåret 1979/ 80.

En
institution för träteknik bör inrättas i Skellefteå. NoTH hänvisar till U 68 :s
förslag om indelning i högskoleområden och förordar att institutionen
underställs den av U 68 föreslagna högskolestyrelsen i Umeå. Vidare bör en
utbildningsnämnd (linjenämnd) inrättas för den trätekniska utbildningen.

NoTH
framhåller att det är av största vikt att en kontinuerlig och nära kontakt
hålls med industrin när det gäller den trätekniska utbildningen. Ett särskilt
utbildningsråd (motsv.) för träleknik bör därför inrältas.

För
att den föreslagna utbildningen skall kunna hålla tillräcklig kontakt med
forskningen inom för den relevanta områden bör elt formaliserat samband med
Svenska Träforskningsinstilutet upprättas. NoTH föreslår att forskningschefen
vid institutionen för träteknologi vid trä-forskningsinstitutet skall vara
ordförande i utbildningsnämnden (linjenämnden) för den trätekniska
utbildningen.

NoTH
utgår från att permanenta lokaler för den trätekniska utbildningen inte kan
färdigställas före utbildningens början. Efter under-

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 138

handskontakter
med förelrädare för Skellefteå kommun bedömer kommittén att provisoriska
lokaler Hinns i tillräcklig utsträckning och med sådan utformning att
undervisningen kan starta höstterminen 1976.

Flertalet remissinstanser
bl. a. AMS, Svenska träforskningsinstilutet och Skogsindustriernas
samarbetsuiskotl tillstyrker förslaget om en tvåårig träteknisk utbildning.

Träindustriförbundet vill
att möjligheterna till fullständig civilingenjörsutbildning inom området
träteknik imdersöks. Norrlandsfonden finner det nödvändigt att utbildningen i
träteknik fördjupas utöver vad NoTH föreslagit. Tekniska fakultetens
utbildningsnämnd i Lund menar att högskoleutbildning inom det trätekniska
området bör ges samma omfattning som den nuvarande civilingenjörsutbildningen.

SACO anser för sin del att
1'foTH inte dokumenterat något arbetsmarknadsbehov av den föreslagna
utbildningen och menar, i likhet med Sveriges civilingenjörsförbund, att en
allmän översyn av ingenjörsutbildningen bör föregå ett ställningstagande till
NoTH:s förslag. Skogsstyrelsen anser att sambandet mellan de olika
utbildningsvägarna inom träområdet och konsekvensema av att ytterligare en
ulbildningsväg inrättas bör utredas närmare innan ställning kan tas till
förslaget. Också SFS anser alt behovet av den av NoTH föreslagna utbildningen
bör diskuteras ylterligare.

Det övervägande antalet
remissinstanser tillstyrker även att den föreslagna utbildningen förläggs till
Jlkellefteå. Det gäller bl. a. slatens industriverk, länsstyrelserna i
Västerbottens och Norrbottens län, Västerbottens läns landsting, Skellefteå
kommun och SAF/SL Som argument för lokalisering till Skellefteå anförs framför
allt värdet av utbildningen som stimulans för den industriella miljön i
Skellefleåområdet med den stora betydelse träindustrin har där.

Rektorsämbetet
i Umeå framhäller att vissa skäl talar för en förläggning av den trätekniska
utbildningen till Skellefteå men föreslår att man i första hand prövar atl
inordna utbildningen i redan befintliga institutioner vid universitetet i
Umeå. Enligl rektorsämbetet kommer all teknisk eller naturvetenskaplig
utbildning i Norrland som förläggs till andra orter än Umeå att ytterligare
minska studerandeunderlaget för den matematisk-naturvetenskapliga fakulleten i
Umeå.

Endast ett mindre antal
remissinstanser har yttrat sig om utbildningens organisatoriska anknytning.
Rektorsämbetet i Umeå anser att, om utbildningen förläggs till Skellefteå, den
organisatoriskt bör anknytas till universitetet i Umeå. Svenska
Iräforskningsinslilulet, Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre
Norrland och Sveriges civilingenjörsförbund finner för sin del övervägande
skäl tala för en anknytning till högskolan i Luleå. Skogshögskolan betonar den
nära anknytningen mellan utbildningen vid högskolan och den av NoTH föreslagna
utbildningen. Skogshögskolan skulle därför vara en lämpligare huvudman

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 139

för
den senare än universitetet i Umeå. Även en anknytning till högskolan i Luleå
vore enligt skogshögskolan att föredra framför en anknytning till universiletet.

Svenska
träforskningsinstilutet är positivt tUl NoTH:s förslag om formaliserad
anknytning mellan institutet och den föreslagna utbildningen.

Bl. a. länsslyrelsen i
Norrbottens län, Luleå kommun, Träinduslriför-bundet och Snickerifabrikernas
riksförbund är positiva till det föreslagna utbildningsrådet för träteknisk
utbildning.

De remissinstanser som
yttrat sig om de föreslagna förkunskapskraven tillstyrker i regel dessa.
Statens skogsmästarskola och Norrbottens företagareförening anser dock att även
andra linjer i gymnasieskolan bör ge behörighet för utbildningen. De föreslår
också att minst ett års arbetslivserfarenhet skall fordras för tillträde till
utbildningen.

UKÄ
föreslår för sin del, mot bakgrand av remissyttrandena, att i överensstämmelse
med NoTH:s förslag en tvåårig träleknisk utbildning med gymnasieskolans
fyraåriga tekniska linje som gmnd inrättas och förläggs till Skellefteå. Också
beträffande utbildningsorganisationen ansluter sig UKÄ till NoTH:s bedömning.
UKÄ stryker under vikten av att utbildningen för att den skall få en nära
forskningsanknytning sker i samarbete med Träforskningsinstitutet i
Slockholm.

Verksamheten
bör enligt UKÄ inledas läsåret 1977/78 och den av NoTH föreslagna tidsplanen
för utbyggnaden förskjutas med ell år.

Yrkesteknisk
högskoleutbildning i Skellefteå

NoTH
redogör inledningsvis för sitt yttrande över U 68:s betänkande
Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning (jfr 1.2.10).

NoTH erinrar om alt det i
direktiven liU kommittén anges att förekomsten av en differentierad industri i
Skellefteå-regionen talar för att teknisk högskoleutbildning förläggs dit. De
anställda i denna industri vilken till största delen består av mindre och
medelstora företag kan enligt kommittén ha särskilt slor nytta av
yrkesteknisk högskoleulbildning. NoTH föreslår därför att yrkesteknisk
högskoleulbildning förläggs till Skellefteå.

När det gäller
inriktningen av utbildningen föreslår NoTH att en träteknisk utbildningslinje,
som även innefattar änmesområdet såg- och hyvleriteknik, inrättas i Skellefteå.
Kommittén anser att det finns elt stort uppdämt utbildningsbehov inom de
norrländska träbearbetande industrierna. Behovet av utbildning inom området är
så betydande i landet att kommittén finner det välmotiverat att utbildning med
denna inriktning inrättas på ytterligare en ort utöver Jönköping som U 68
förordat. NoTH anser Skellefteå vara den lämpligaste orten för träteknisk
utbildning i övre Norrland. Om kommitténs förslag om en tvåårig

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 140

träteknisk
utbildning i Skellefteå genomförs, komrher den yrkestekniska utbildningslinjen
med träleknisk inriktning att ingå som en naturlig del i en
utbildningsorganisation inom träområdet.

NoTH
anser vidare att det är av stor betydelse alt förstärka verkstadsindustrin i
Skellefteå-regienen. Ett sätt att åstadkomma en sådan förstärkning är att där
inrätta en yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot verkstadsområdet.
Kommittén erinrar om att det industriella utvecklingscentrum som upprättats i
Skellefteå bygger ut verksamheten med inriktning mot denna bransch.

Sammanfattningsvis
föreslår NoTH att yrkestekniska utbildningslinjer med inriktning mot
träindustri resp. verkstadsindustri inrältas läsåret 1976/77 i Skellefteå. Den
senare linjen bör enligt kommittén profileras mot lätt verkstadsindustri, medan
motsvarande av U 68 föreslagna linje i Luleå bör profileras mot tung
verkstadsindustri.

Resurser
för utbildningen bör enligt kommittén utgå enligt samma ordning som angetts i U
68 :s betänkande om yrkesteknisk högskoleutbildning. Kommittén föreslår att 30
studerande per år och utbildningslinje tas in i inledningsskedet. Vad avser
huvudmannaskap förordar kommittén, under fömtsättning att U 68:s förslag om
högskolans organisation genomförs, att ledningen av utbildningen i Skellefteå
handhas av högskolestyrelsen i Umeå.

Förslaget
om yrkesteknisk högskoleutbildning i Skellefteå tillstyrks av flertalet
remissinstanser som yttrat sig till UKÄ i frågan. Bl. a. statens industriverk
finner valel av utbildningsinriktningar välmotiverat.

SHIO
önskar dock att förslaget om yrkesteknisk högskoleutbildning inom lätt
verkstadsteknik skaU ulredas ylterligare. Sveriges skogsindustriförbund
framhåller att förbundet tillsammans med Sveriges träindustriförbund och i samråd
med berörda statliga utbildningsinstanser sedan flera år tillbaka försökt bygga
upp elt utbildningssystem som tillgodoser branschens utbildningsbehov. Detta
har lett till beslut om en rikssåg-verksskola i Skoghall. Denna skola skall bl.
a. ge den för branschen erforderliga yrkestekniska högskoleutbildningen. En
yrkesleknisk högskoleutbildning i träteknik förlagd till Skellefteå vill
förbundet därför inte tillstyrka.

UKÄ
tillstyrker för sin del förslaget att i Skellefteå imälta yrkesleknisk
högskoleutbildning med inriktning mot verkstadsindustri. Koncentrationen av
mindre och medelstora verkstadsföretag inom området utgör, enligt UKÄ, ett
tillfredsställande underlag för sådan utbildning, när det gäller såväl
efterfrågan på utbildning från de yrkesverksamma inom området som resurser för
utbildningen (lärarkrafter, tillgång till utrustning, objekt för
processtudier). Med hänsyn till den jämförelsevis väl utvecklade träindustri
som finns i Skellefteåområdet ansluter sig UKÄ också, till förslaget att yrkesteknisk
högskoleutbildning med inriktning mot träindustri inrättas i Skellefteå.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 141

UKÄ
anser att de av U 68 framlagda förslagen till utbildningsplaner för berörda
linjer måste bearbetas grundligt och profileras med hänsyn till de särskilda
förutsättningama i Skellefteå. Enligt UKÄ bör den yrkestekniska
högskoleutbildningen i Skellefteå påbörjas höslen 1977. Vad gäller
utbildningens organisatoriska anknytning ansluter sig UKÄ till NoTH:s
bedömning.

1.2
Remissyttranden 1.2.1 Allmänt

Många
remissinstanser begränsar sina yitranden över U 68:s huvudbetänkande till
frågor som särskilt berör dem. De tar då ställning till utredningens förslag
enbart eller huvudsakligen med avseende på konsekvensema för det egna ansvars-
eller intresseområdet. Ett genomgående drag i yttrandena från universitet och
högskolor m. fl. är sålunda att diskussioner och bedömningar av förslagen i
slor utsträckning koncentreras till att gäUa den verksamhet som bedrivs vid
läroanstalten eller fakulteten i fråga. Yttrandena från länsstyrelser,
landsting och kommuner m. fl. är på samma sätt främst inriktade på
lokaliseringsförslagen och därmed sammanhängande dimensionerings- och organisationsfrågor.
I den mån de regionala och kommunala organen avger mera allmänna omdömen om U
68:s förslag är dessa i regel positiva.

Närmast
redovisas översiktligt de sammanfattande bedömningar och huvudsakliga
ställningstaganden som görs av dels de cenirala myndigheler och organisationer
som i sina yitranden behandlar eller tar slällning till U 68:s förslag mera
generellt, dels de berörda läroanstalterna m. fl. I sammanhanget redovisas
också vissa allmänna synpunkter på utredningsarbetets avgränsning m. m.

UKÄ
erinrar i sitt yttrande om 1950- och 1960-lalens slarka expansion av den högre
utbildningen och de problem den förde med sig och om de senasle årens vikande
tillströmning till högre studier. UKÄ pekar på all många bedömare uppenbarligen
låter dagens utbildnings-pessimism influera starkt på inställningen till frågor
som avser en utveckling med verkningar först några decennier framåt i tiden.
En betydande försiktighel, om än inte pessimism, vore också enligt UKÄ
påkallad om planeringen i fortsättningen skulle komma att styras så starkt av
kvantitativa mål som skett under expansionsperioden. Direktiven har gjort det
nödvändigt för U 68 att i avsevärd utsträckning uppehålla sig vid diskussioner
i kvantitativa termer. Likväl står det enligt UKÄ klart att utredningens
huvuduppgift, också i dessa delar, varit att söka lägga granden för en ny typ
av kvalitativa förändringar, syftande till att ge den eftergymnasiala
utbildningsorganisationen bättre beredskap inför framtida krav. UKÄ avser med
detta de sidor

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop, 1975:9 142

av
ulredningsförslagen som är ämnade att bringa olika delar av den eftergymnasiala
utbildningen till en närmare samverkan en integrerad högskola och i skilda
avseenden förstärka dess anknytning till arbetslivet, utvecklingslinjer som
enligt UKÄ tillsammans med riksdagsbesluten om principer för behörighet och
urval till högre ulbildning och om regionpolitikens grunder bör vidga
högskolans roll i den sociala utvecklingen.

UKÄ
ställer sig i huvudsak positivt till U 68 :s förslag utom i fråga om
lokalisering, där UKÄ avstyrker att beslut nu fattas med anledning av utredningens
förslag, och institutionell organisation, där modifieringar föreslås främst
beträffsude högskolestyrelserna.

SÖ
uppfattar U 68:s förslag som en principiell modell, som successivt kommer att
ges ett konkret innehåll. SÖ ansluter sig till att förändringar bör
åstadkommas i huvudsak efter de angivna riktlinjerna. En rad konsekvenser av
förslaget är dock enligt SÖ ofullständigt kända, även om bl. a. U 68:s egna
undersökningar ger viss om än begränsad kunskap om t. ex. rörlighet och
utbytbarhet på arbetsmarknaden, social rekrytering, studiemål och
studieavbrott. I de delar förslaget är utformat som en modell för det
fortsatta arbetet bör förändringama prövas och utvärderas så att successiva
justeringar möjliggörs.

SÖ
fäster stort avseende vid att reformarbetet bedrivs med sikte på att förslaget
om återkommande utbildning skall förverkligas. Ett dylikt sludiemönsler torde
enligt SÖ sannolikt mer än något av U 68 :s övriga förslag kunna medverka till
de förändringar som är målet för hela reformarbetet.

Nämnden
för socionomulbildning ansluter sig till den allmänna syn på
högskoleulbildningens funktion och uppgifier som U 68 givit ullryck åt.
Samtidigt betonar nämnden att det här gäller alt åsiadkomma förändringar i
viss riklning inom, ett område där man ännu har begränsad kunskap om hur
mekanismerna fungerar. Denna osäkerhet manar enligt nämndens mening till
försiktighet när det gäller att bedöma om de av utredningen föreslagna
ålgärderna leder till avsedda förändringar. Förslagen bör däirför i slor
utsträckning ses som hypoteser som prövas och utvärderas successivt så att
eventuellt behövliga förändringar kan göras på ett tidigt stadium.

Från
sina utgångspunkter bedömer nämnden många av U 68 :s förslag innebära
förbättringar av den nuvarande universitets- och högskoleorganisationen.

Socialstyrelsen
ansluter sig, utifrån de synpunkter verket har att företräda, i huvudsak till
U 68 :s förslag.

Statskontoret
uppfattar U 68:s. förslag i stort som en strävan att fullfölja den hittills
förda politiken på universitetets- och högskoleområdet med särskilt beaktande
av statsmakternas flera gånger uttalade

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 I43

önskan
om en betydande utvidgning av möjligheterna till fort- och vidareutbildning
för redan yrkesverksamma. Detla allmänna syfte kan statskontoret helt ansluta
sig till. Verket ansluter sig också till utredningens förslag om
yrkesinriktning av högskoleutbildningen och till dess strävan atl
decentralisera beslutsfunktioner, men förordar vissa modifieringar i den
föreslagna institutionella organisaiionen. Statskontoret är slutligen, mot
bakgmnd av de akluella tillströmningstendenserna, negativt till all U 68:s
förslag rörande dimensionering och lokalisering nu läggs till grand för beslut
av statsmakterna. Likartade ståndpunkter intas av RRV.

AMS kan i väsentliga delar
instämma i U 68:s allmänna målsättning för det framtida högskoleväsendet.
Högskolan bör sålunda enligt AMS få en siarkare förankring i arbetslivet och
den allmänna samhällsutvecklingen. Den bör mer än hittills tillgodose olika
samhällsgruppers behov av eftergymnasial utbildning. Utbildningar med klar
yrkesinriktning och mera allmänna utbildningsvägar bör få en närmare
anknytning till varandra, varvid delarna bör kunna kombineras alltefter
arbetslivets behov och elevernas önskemål. AMS förordar modifikationer i
utredningens förslag i första hand i fråga om högskoleutbildningens
lokalisering.

SIFU anser att
utredningens allmänna delar i betydande grad kan ligga lill grund for
genomförandet av åtgärder för yrkesinriktad högskoleutbildning. Bl. a.
förslaget till institutionell organisaiion bör dock ses över. SIFU finner det
vikligt att frågan om ansvaret för och en systematisering av den inom
näringslivet, främst industrin, förekommande fort- och vidareutbildningen
löses. Stora delar av denna ulbildning torde enligt SIFU motivera en anslutning
till yrkesinriktad högskoleutbildning.

Enligt STU bör frågan om
forskningens roll i högskoleorganisationen utredas, innan förändringar
genomförs med anledning av U 68 :s förslag. Likartade ståndpunkter intas av de
olika forskningsråden inom utbildnings- och jordbruksdepartementens områden.
Dessa instanser, liksom ett stort anlal universitets- och högskoleorgan och bl.
a. SACO, SFS, IVA och Sveriges civilingenjörsförbund, beklagar eller kritiserar
att U 68:s uppdrag begränsats till den grandläggande utbildningen och att
förslagen därmed endast indirekt kommit alt beröra forskningen och
forskarutbildningen. Underlaget för beslut om reformer i fråga om
högskoleutbildningens organisation m. m. har därigenom enligl de nämnda
instanserna blivit bristfälligt eller otillräckligt. Synpunkter i hithörande
frågor redovisas närmare i det följande.

LO
framhåller att högskolan måste liksom utbildningsväsendet i övrigt bli ett
instrument för en jämnare fördelning av ekonomiska, sociala och kulturella
värden och en vidareutveckling av demokratin. Främst gäller det härvid att göra
högskolan till ett mera öppet system.

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 144

som
kan utnyttjas av växande grupper och att förankra högskoleväsendet bättre i
det omgivande samhället. En siarkare arbelslivsanknytning är därvid enligt LO
väsentlig. Detla kräver på vikliga punkter en "ny" högskola. En
viktig huvudlinje blir därvid en utveckling mot återkommande utbildning.

Från
dessa synpunkter uttrycker LO en klarl positiv värdering av U 68 :s betänkande
och ansluter sig i det väsentliga till uiredningens förslag.

För
TCO framslår en genomgripande reform av hela högskolesektorn som absolut
nödvändig. Den traditionella högskoleutbildningens isolering måste enligt TCO
brytaj; och ersättas med en samverkan och ett samspel med samhället i ö\rigt.
Högskoleutbildningen måste inlegreras i samhällsplaneringen octi dess roll i
samhället och ansvar för uppfyllandet av samhälleliga mål måste markeras
starkare. Mot denna bakgrund ansluter sig TCO i stort till U 68 :s
uppfattningar, planer och förslag som uttryck för huvudlinjer i den fortsatta
ulvecldingen av högskoleutbildningen. Det är enligt TCO angeläget atl grund-
och gymnasieskolereformernas principer nu följs upp beträffande högskoleutbildningen.

Också
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet redovisar en i huvudsak
positiv inställning till U 68 :s förslag.

SACO
med instämmande av SR riktar stark kritik mot vissa av uiredningens
förslag, i första hand beträffande lokalisering och institutionell
organisaiion. Under förutsättning att hänsyn till denna kritik tas och en
översyn av förslaget till institutionell organisation med förnyad
remissbehandling kommer till stånd bör emellertid enligt SACO U 68:s belänkande
kunna läggas till gmnd för beslul. SACO finner det särskilt angelägel all få
till slånd en dimensionering av den högre utbildningen efter arbetsmarknadens
behov och en bättre yrkesinriktning av framför allt utbildningen vid de
filosofiska fakulteterna.

SAF/SI
tar avstånd från U 68:s strävan efter enhetliga lösningar för all
högskoleulbOdning. Enligl organisaiionerna bör man utifrån användningen av
kunskaper inom olika områden av samhället och dess arbetsliv skapa ändamålsenliga
utbildningar och sedan låla de organisatoriska ramarna få växa fram på denna
grund, även om det skulle innebära delvis olika lösningar för olika
utbildningar.

SAF/Sr.s
kritik gäller i första hand förslagen om lokalisering och institutionell organisaiion.
Med de av organisationerna förordade ändringama i dessa delar bör enligt
SAF/SI uiredningens förslag kunna tjäna som underlag för en välbehövlig
reformering av det högre utbildningsväsendet.

Likartade
synpunkter anförs av Sveriges civilingenjörsförbund, som tar avstånd från U
68:s förslag i fråga om lokalisering och institutionell

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 145

organisaiion
men anser alt bl. a. förslagen om dimensioneringsprinciper och om utbildningens
yrkesinriktning bör genomföras. IVA anser att U 68:s förslag inte utan
väsentlig omarbetning kan läggas lill grund för en omdaning av det högre
utbildningsväsendet.

Enligl
SFS:s uppfattning kan U 68:s förslag på intet sätt läggas lill grund för en
reformering av den högre utbildningen. SFS anser alt en parlamentarisk
utredning bör tillsättas för att vidare behandla de akluella frågorna. I
huvudsak samma ståndpunkt intas av CUF, FPU, MUF och SSEF. Samtliga nämnda
organisationer, liksom några universitets- och högskoleorgan, kritiserar U 68:s
konstmktion och utredningsgruppens sammansättning. Också Kommunistisk ungdom
avvisar U 68:s förslag. Teknologorganisationen Refiec finner att utredningen
i sina huvuddrag inte kan läggas till grund för en reform. Organisationen
ansluter sig till kravet på översyn och ny remissbehandling av förslaget till
institutionell organisation.

Yttrandena
från läroanstalterna inom UKÄ-området är allmänt starkt kritiska. Mest kriiiska
är generellt sett fakulteter/sektioner och utbildningsnämnder men även i
konsistoriemas yttranden är gmndto-nen klarl negativ. De problemområden som
behandlas mest utförligt och där kriliken också är starkast gäller sambandet
mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning saml sammanhängande
härmed utbildningens lokalisering och den institutionella organisationen. Som
redan nämnts anser många universitets- och högskoleorgan att forskningens och
forskamtbildningens villkor och samband med gmndutbildningen måste beaktas på
ett helt annat sätt vid en högskolereform än som skett inom ramen för U 68:s
uppdrag. En annan synpunkt som ofta återkommer hos främst fakulteter/sektioner
och utbildningsnämnder är att de organisatoriska frågorna ägnats alltför stor
uppmärksamhet i utredningsarbetet, medan frågor om utbildningens innehåll,
metoder och kvalitel inte blivit belysta på önskvärt säll.

Konsistorierna
vid universilelen, karolinska inslitutet och lekniska högskolan i Stockholm
anser alla alt U 68:s förslag som helhet inte bör läggas till grund för en
reform utan förordar ell successivt reformarbete med ulgångspunkt i rådande
förhållanden. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm menar att elt sådant
reformarbete i större utsträckning bör förankras i den kompetens i de akluella
frågorna som finns vid universitet och högskolor. Konsistoriet vid
universitetet i Göteborg förordar ytterligare beredning av de stora frågorna,
helst genom parlamenlariskt sammansatla grupper.

Också
konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola riktar stark kritik mol vissa av
utredningens förslag. Konsistoriet i Linköping förutsätter en ny
remissbehandling av överarbetade förslag.

Konsisloriegruppen
i Luleå har däremot en positiv syn på U 68 :s för-

10
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 146

slag
och tillstyrker dem i huvudsak. Också slyrelsen för bibliotekshögskolan
redovisar i huvudsak positiva synpunkter.

Remissopinionen
bland läroaftstalterna inom SÖ-områdei är inte entydig. Generellt är dock
inställningen lill U 68:s förslag här mera positiv än inom UKÄ-området.

I
huvudsak positiva är vidare slyrelsen för gymnastik- och idrotts-sögskolorna
saml flertalet socialhögskolor.

Samarbetsnämnden
för journalisthögskolorna avstyrker med stöd av de båda högskolorna hell U
68:s förslag såvitt avser journalisthögskolorna, vilka enligt nämndens mening
bör fungera som hittills. Samma ståndpunkt intas av TMR såvitt avser
scenskolorna, statens dansskola och statens musikdramatiska skola och av
konstakademien såvitt avser konsthögskolan. OMUS för musikhögskolornas del
samt styrelserna för dramatiska institutet och konstfackskolan intar en något
mera nyanserad hållning i fråga om de berörda utbildningarnas förhållande till
annan högskoleutbildning. De betonar emellerlid utbildningarnas särart och de
krav på hänsyn i skilda avseenden den ställer. Sistnämnda aspekt framhålls
också av kulturrådet.

1.2.2
Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter Högskoleutbildningens
avgränsning

En
överväldigande majoritet av remissinstansema ansluler sig helt eller i huvudsak
till U 68:s avgränsning av begreppet högskoleutbildning. Många remissinstanser
framhåller värdet av den vidgning av högskolebegreppet U 68:s förslag innebär
och pekar på alt den kan bidra till en mer likartad värdering av olika
utbildningar och ge en för de studerande mer överskådlig information.

UKÄ
anför, atl även en enbart författningsmässigt enhetlig högskola i och för sig
skulle betyda elt långt steg i utvecklingen, men anser också någon form av fast
yttre saroimanhållning vara nödvändig om svagheterna i nuvarande system sk.ill
kunna undanröjas. På lång sikt bör enligt UKÄ sammanhållningen kunna främja
"utvecklingen av den mångfald i sammansättningen av studier tvärs över
rådande fakullets-eller andra sektorsgränser som från skilda synpunkter är
angelägen". Betydelsen av en integrerad högskola torde dock framträda
först sedan sammanhållningen praktiserats en längre tid och därvid
förverkligats tillsammans med förändringar t. ex. i fråga om dimensioneringen,
vilka är ägnade att stödja och fördjupa målen och värdegemenskapen i stort.

Enligt
OMUS är U 68:s helhetssyn på högskoleutbildningen ett värdefullt led i en
naturiig strävan alt skapa likvärdighet mellan olika utbildningar. OMUS anser
att en enhetligare organisation inom utbildningsområdet ökar möjlighelema att
bl. a. bryta igenom värderingar

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 147

kring
olika utbildningar. Slyrelsen för konstfackskolan framhåller värdet för
utbildningen inom det område skolan representerar av att på ett klart
definierat sätt inordnas i det högre utbildningssystemet. Detla betyder enligt
styrelsens mening förutsättningar för ett organiserat samarbete med annan högre
utbildning liksom möjligheter tiU produktutveckling och forskning inom ett i
detta hänseende försummat område.

Arbetarnas
bildningsförbund (ABF) m. fl. stryker under vikten av alt varje linje i
gymnasieskolan får en naturlig fortsättning inom högskolan. En sådan
utveckling skulle enligt förbundet göra grundskoleelevernas valsituation mer
avspänd samtidigt som omgestaltningen av högskolan bringas i harmoni med redan
genomförda förändringar inom ungdomsskolan.

Många
universitets- och högskoleorgan diskuterar i första hand de organisatoriska
konsekvensema av ett vidgat högskolebegrepp. Exempelvis betonar konsistoriet i
Linköping, som tillstyrker det av ulredningen föreslagna högskolebegreppet, att
syftet med en ny organisation måste vara att förbättra förutsättningarna för en
kvalitativ och kvantitativ utveckling av berörda utbildningar och inte blott
att skapa en administrativt tilltalande modell. Enligt konsistoriets mening
har U 68 inle tagit tillräcklig hänsyn till olika utbildningars särdrag,
speciellt i fråga om de utbildningar som traditionellt förts till universitets-
och högskolesektorn. Liknande synpunkler anförs av bl. a. konsistoriet vid
Chalmers tekniska högskola och styrelsen för lanlbrukshögskolan.

Konsistorierna
i Uppsala och vid tekniska högskolan i Slockholm, de medicinska fakulteterna
vid karolinska institutet och i Linköping och deras utbildningsnämnder samt
slalens medicinska forskningsråd ser en boskillnad mellan utbildningar som
kräver resp. inte kräver direkt forskningskonlakt naturlig. De synes därför
avstyrka att ett enhetligt begrepp "högskoleulbildning" läggs till
gmnd för organisation m. m. Konsistoriet i Uppsala finner alt man av sakliga
skäl mäste skilja mellan universitetsutbildning och annan postgymnasial
utbildning, som enligt konsistoriet skulle kimna kallas yrkesleknisk
högskoleulbildning eller collegeutbildning. Konsistoriet vid tekniska högskolan
i Stockholm anser att de metoder som i utredningen och i direktiven till denna
används för att definiera högskolan bär påfallande drag av godtycke.
Utgångspunkten för begreppsbildningen bör enligt konsistoriet i stället vara
graden av integration av FoU (forskning och utveckling) i utbildningen.

Bl.
a. teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd ifrågasätter termen
"högskoleutbildning" och anser att en mer internationellt gångbar
term bör väljas.

Många
remissinstanser uppehåller sig vid gränsdragningen mellan gymnasieskolan och
högskolan. Ett antal länsskolnämnder och kommu-

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 148

ner
samt SHIO förordar ytterligare överväganden i syfte att få en striktare
gränsdragning, bl. a. med avseende på de högre specialkurserna.

5Ö,
KK och TCO förordar principen att som högskoleutbildning skall betraktas de
utbildningar för vilka de av riksdagen fastställda allmänna behörighetskraven
utgör tillträdesvillkor. Enligt SÖ torde del för de studerande liksom för de
kommunala skolstyrelserna framstå som svårförståeligt att till högskolan
hänförs dels viss utbildning som bygger på gmndskolekompelens, dels vissa högre
specialkurser samtidigt som andra högre specialkurser utesluts, trots att alla
högre specialkurser bygger på gymnasieskolkompetens. SÖ anser vidare att det
av ulredningen uppsatta ålderskriteriet knappast underlättar en gränsdragning.

Malmöhus
läns landsting anser att det inte finns skäl för att ändra stadielillhörighelen
för vissa vårdutbildningar på det sätl som utredningsförslagets genomförande
skulle innebära. Socialstyrelsen ifrågasätter om inle ulbildning till dietisl,
dieleliker, föreståndare inom omsorgsvården, tandtekniker och högre utbildning
av optiker borde hänföras till högskoleutbildningen. Jönköpings läns landsiing
finner skiil tala för att utbildningen vid slalens skogsinstitut och
tandskölerskeutbildningen hänförs lill högskolan:.

Länsstyrelsen
och länsskolnämnden i Västmanlands län samt länsskolnämnden i Kopparbergs län
frågar sig om man inte borde mjuka upp gränsema mellan högskola, och gymnasium
och sträva efter en ytterligare samordning vad gäller studiernas uppläggning m.
m. i stället för att göra noggranna gränsdragningar mellan olika
utbildningsformer.

Några
remissinslanser tar särskilt upp utbildning inom verk och företag och dess
relation till högskoleutbildningen. Med utgångspunkt i U 68:s definition bör
enligt försvarels skolnämnd och TCO ulbildning av aktivt befäl inom krigsmakten
betraktas som högskoleutbildning. ÖB anser det angeläget att alla onödiga
klyftor mellan det militära och del civila utbildningssystemet undviks trots
den i vissa hänseenden skiljaktiga målsättningen. Krigsmaktens
förvaliningsuibildningsulredning finner det beklagligt att U 68 inte berört den
inomverksutbildning som bedrivs inom den offentliga sektorn, t. ex. inom
försvaret. Utredningen förordar att förutsättningama pirövas för en samverkan
mellan det allmänna utbildningsväsendet och inomverksutbildning på
högskolenivå, bl. a. med avseende på samnyttjande av personella och materiella
resurser.

TCO
finner att inom högskoleutbildnmgen ryms enligt U 68:s definition delar av den
företagsinterna utbildningen, vare sig denna bedrivs av företagen/myndigheterna
själva eller tillhandahålls av andra, t. ex. studieförbunden. Enligt TCO:s
uppfattning är det en brist att U 68:s direktiv inte gett ulredningen möjlighet
att kartlägga detta område, då en övergripande planering av
högskoleutbildningen förutsätter ett hän-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 149

synstagande
till samtliga berörda utbildningar. AMS anser att vid dimensioneringen av
högskoleutbildningen de senast berörda utbildningarna bör beaktas, då bl. a.
de personer som genomgår olika internutbildningar ofta söker sig andra arbeten
än dem utbildningen närmast varil avsedd för. Enligt SR:s mening vore det ett
stort slöseri med resurser om utbildningen i mera allmänna högskoleämnen för de
anställda inom verk m. m. skulle ske uteslulande eller huvudsakligen genom
renodlad inomverksutbildning. SIFU finner, som fömt nämnts, en speciell
översyn av relationerna mellan det allmänna utbildningsväsendet och den närings-livsinriktade
utbildning som bedrivs i annan form främst fort- och vidareutbildning
moliverad.

Indelning
av högskoleutbildningen

U
68:s förslag om en indelning i yrkesutbildningssektorer som grund för planering
m. m. tillstyrks av ett slort anlal remissinstanser. De som avstyrker eller är
kriiiska mot förslaget återfinns främst inom universiteten och
socialhögskolorna. Förslaget att tillämpa också en indelning i
basutbildningsområden tillstyrks genomgående av dem som yttrar sig i frågan.

UKÄ
ser tanken på en gruppering av högskolans grundutbildningar i sektorer som
central för yrkesanknytningen och framhåller att, om den integrerade högskolan
inte blott skall bli en förändring på ytan utan bli ändamålsenlig, man av denna
tanke måste dra rimliga praktiska konsekvenser, främst i organisatoriskt
hänseende. UKÄ ställer sig i huvudsak bakom den föreslagna indelningen. För
denna och därtill knutna anordningar för den lokala utbildningsplaneringen och
driftkontrollen talar enligt UKÄ dels att det är av största betydelse att
studieorganisationen får sådana egenskaper att motivationen hos den enskilde
för genomförande av ett studieprogram stimuleras från början och vidmakthålls
fortlöpande under studietiden, dels att sammanhanget mellan beståndsdelarna i
en utbildning av tänkt omfattning fördjupas genom en rimlig anknytning till elt
framtida tillämpningsområde. I UKÄ:s tillstyrkan av utredningens förslag
ligger samtidigt en varning alt principen om sektorisering inte får styra
organisatoriska eller anslagsmässiga arrangemang i höge grad än som följer av
huvudsyftet. UKÄ anför vidare att i vissa fall, exempelvis lokalt, andra
rubriceringar av sektorer och däremot svarande organisatoriska enheter än de av
U 68 angivna kan komma att aktualiseras.

Teologiska
fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd finner U 68:s förslag om
sektorsindelning vara en rimlig utgångspunkt för alt motverka de nuvarande
missförhållandena med ett slort antal personer med akademiska utbildningar som
de inte kan använda i någon yrkes-

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 150

verksamhei.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller alt indelningen i
yrkesutbildningsseklorer kan bli ett bra instrument i utbildningsplaneringen
och tjäna syftet att ge varje högskoleort en egen utbildningsprofil. För TCO
framstår U 68:s indelningsprincip som naturlig eftersom högskoleutbildningen
skall inriktas mot den framlida yrkesverksamheten. TCO frarahåller vidare att
principen är lämplig som utgångspunkt för information till de
utbildningssökande och arbetsmarknaden, samtidigt som organisationen str3'ker
under att indelningen i sektorer inte får ge upphov till nya administrativa
barriärer, vilka försvårar en nödvändig och önskvärd flexibilitet.

Många
av de remissinstanser som tillstyrker alt indelningen i sektorer läggs till
grand för planering m. m. anser det väsentligt att olika utbildningars
sektorstillhörighet fortlöpande omprövas och alt sektorsgränserna inte hindrar
samverkan över gränserna eller bromsar utvecklingen av nya utbildningar.

De flesta universitetsorgan
som klart utlalar sig i frågan, bl. a. samlliga konsistorier vid
universiteten, avstyrker att en indelning i yrkesutbildningssektorer
tillämpas, hell eller åtminstone i fråga om de nuvarande filosofiska
fakulteternas utbildning. Exempelvis finner konsistoriet vid universitetet i
Göteborg alt en indelning efter yrkesutbildningssektorer bör kunna fungera
tillfredsställande inom vissa delar av högskoleutbildningen men
otillfredsställande inom andra. Konsistoriet föreslår därför atl en indelning
används som är baserad på olika principer inom olika delar av
högskoleutbildningen. Konsistoriet i Linköping m. fl. vill se
sektorsindelningen som ett instmment för planeringen på högre nivå, som dock
inte i alla avseenden behöver leda till en motsvarande indelning av
organisationen på det lokala planet. Humanistiska fakulteten i Umeå hävdar alt
sektorsindelnirigen tillämpad på de filosofiska fakulteterna skulle bryta
sönder en väl inarbetad organisation, öka den hierarkiskt uppbyggda byråkratin
och allvarligt hindra sambandet mellan högre utbildning och forskning.
Språkveienskapliga sektionens utbildningsnämnd i Stockholm anser att U 68:s
indelningsmodell bygger på en felsyn modellen är statisk och konserverar
nuvarande yrken.

Konsistoriet
vid tekniska högskolan i Stockholm tillstyrker i princip U 68:s förslag till
sektorisering av högskoleutbildningen men anser alt sekloriseringen bör
genomföras konsekvent upp till högsla nivå i den statliga administrationen.
Konsistoriet vill att all verksamhet inom de tekniska fakultelema skall
behandlas som en helhet inriktad på näringslivets och samhällsplaneringens
behov. IVA ifrågasätter det berättigade i att som utgångspunkt för utvecklingen
av högskoleutbildningen ha kravet att planera inom en gemensam resursram. IVA
finner det inte helt naturiigt att t. ex. yrkesleknisk utbildning i
livsmedelsteknik och utbildning av koreografer skall konkurrera inom en
gemensam optimeringsram, medan läkarutbildning och sjukvårdsplanering sköts av
skilda

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 151

organ.
Akademien anser slarka skäl tala för en fullständig seklorisering, där
centrala seklorsansvariga samhällsorgan avgör hur stor del av samhällets
resurser som bör investeras i utbildning inom respektive sektor, men framhåller
att det dock i praktiken torde vara svårt att konsekvent förlägga
utbildningsansvaret till sektorsansvariga samhällsorgan. RRV anför för sin del
att en helhetssyn på högskoleutbildningen visserligen kan sägas stå i strid med
synen på utbildning som ett viktigt medel att nå målen inom en viss
samhällssektor. Motsättningen överbryggas emellertid genom den av U 68
föreslagna ordningen att företrädare för de olika sekloremas intressen och
behov skall ingå i beredande och beslutande organ inom högskoleväsendet.

U
68:s konkreta förslag till yrkesutbildningssektorer och om olika utbildningars
sektorstillhörighet tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser, även om en del pekar på gränsdragningsproblem.

Samtliga
socialhögskolor uttalar sig dock bestämt för alt socionomutbildningens sociala
linje och förvaltningslinje skall hållas samman såväl administrativt som i
fråga om utbildningsplaneringen. Socialhögskolan i Umeå betecknar exempelvis
en separation av linjerna enhgt U 68:s förslag som olycklig. Högskolan anser att
en inordning av den sociala linjen i vårdsektorn innebär en överbeloning av den
kuraliva funktionen och ger en antydan om att ulredningen förbisett den väsentliga
distinktionen mellan socialvård och socialpolitik. Nämnden för
socionomutbildning instämmer för sin del i de bedömningar socialhögskolorna
gör av sambanden mellan socionomutbildningens linjer. Enligt nämnden måste
sociala linjens samband med vårdulbildningssektorn i vad gäller den kvalitativa
utbildningsplaneringen stå tillbaka för det samband med de
samhällsvetenskapliga och juridiska fakulteterna som är ell nödvändigt villkor
för att kunna utveckla forskningsanknytningen för linjen. Till detta lägger
nämnden de starka ämnesmässiga samband som finns mellan social linje och
förvaltningsinriktad utbildning och som också talar emot att i
utbildningsplaneringen skilja den sociala linjen från sådana utbildningar.
Nämnden tillstyrker dock att den av U 68 föreslagna indelningen efter
yrkesutbildningsseklorer används som grund för den kvantitativa planeringen men
anser atl detta inle bör få en alltför styrande effekt på högskolans
organisation och arbetsformer.

Några
remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, UKÄ, farmaceiitiska fakulteten och
dess utbildningsnämnd samt SACO föreslår att de far-maceutiska
utbildningslinjema skall hänföras lill sektorn för vårdyrkesutbildning i
stället för lill sektorn för teknisk yrkesutbildning. Socialstyrelsen och
länsstyrelsen i Blekinge län förordar samma förändring också i fråga om
laboratorieassistenlutbildningen. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola
föreslår att skogs- och jordbruksutbildning hänförs till en egen sjätte
sektor, då detta skulle bidra till all ge den före-

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 152

slagna
tekniska sektorn etl homogenare innehåll. Kulturrådet har i och för sig inget
att invända mot att den konstnärliga utbildningen ingår i sektorn för kultur-
och informationsyrken men förordar att möjligheterna att föra
konstnärsutbildningairna till en särskild yrkesutbildningssektor övervägs.
Utbildningsnämnden vid statens dansskola förordar att utbildningen vid skolan i
sin helhet förs till sektom för ulbildning för undervisningsyrken.

Högskoleutbildningens
mål

Ett
stort antal remissinstanser ansluter sig lill U 68 :s målformuleringar eller
har inget att erinra mot dem. Många betonar samtidigt att formuleringarna har
en allmän karaktär. I åtskilliga yttranden framhålls att målen bör
konkretiseras i högre grad än vad U 68 gjorl. Bl. a. efterlyser man en
diskussion om sambanden mellan olika mål och om tänkbara målkonflikter. De
remissinstanser som bedömer utredningsförslagen i olika delar utifrån de
angivna målen anser i flera fall att sambanden mellan mål och medel är svaga
och i vissa fall t. o. m. oförenliga.

Bland
dem som ultalar sig positivt om U 68:s målformuleringar utan att närmare
diskutera hithörande frågor märks AMS, många länsstyrelser, landsiing och
kommuner samt Svenska kommunförbundet. Elevförbundet och SSU.

TCO,
som ansluter sig till U 68:s förslag till mål för högskoleutbildningen, anser
att, även om målbiestämningarna lätt blir abstrakta och förefaller utopiska, de
ändå kan \'ara vägledande i det konkreta arbetet. Enligt TCO ger U 68:s olika
förslag avsevärt bättre möjligheter att uppfylla de angivna målen än vad dagens
högskolesystem ger. Lärarhögskolan i Malmö anser inte minsl ur
läramtbildningens synvinkel all utredningens tankegångar utgör en konstmktiv
utgångspunkt för en enhetlig målskrivning för undervisningen, även om man
formulerat sig på elt mycket allmänt säll.

Många
remissinstanser anser alt analysen och diskussionen av mål-sättningsfrågoma
borde ägnats större utrymme av utredningen. Bl. a. några universitetsorgan och
STU beklagar alt en diskussion av ulbildningens roll och effekter i samhället,
bl. a. hur den påverkar samhällets välfärd och utveckling, saknas. ]"ör
nämnden för socionomutbildning framslår U 68:s påståenden om mål mer som
önskemål och fromma förhoppningar än som egentliga rikitlinjer för
utbildningspolitiken. Nämnden anser det vara av stor vikt att ett
utvecklingsarbete med syfte att formulera mätbara mål kommer till slånd. CUF
anser att de av U 68 formulerade planeringsmålen saknar den nödvändiga
härledningen från övergripande samhällsmål. De får därför enligt CUF karaktären
av att

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 153

vara
lösryckta ur ett större sammanhang med vida tolkningsmöjligheter.

Juridiska fakulleten i
Lund och dess utbildningsnämnd finner att möjligheterna att genom den
grtmdläggande högskoleutbildningen förverkliga alla de mål, som man önskar
uppställa, i praktiken måste bli relativt begränsade. Högskolans uppgift bör
därför vara att i första hand tillhandahålla en yrkesutbildning av hög
kvalitet. Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Uppsala anser att U
68 genom sin målanalys "söker förgylla vad som med tanke på snäva
tidsramar inte kan bli annat än en yrkesutbildning av tämligen krasst
slag".

Enligt
UKÄ anger U 68:s allmänna mål indirekt de naluriiga gränserna i ett
samhällsskick som det svenska för de krav som i ett överblickbart perspektiv
kan formuleras som gemensamma. UKÄ anser inte att man bör avslå från att
formulera allmänna mål utan menar att mål av denna natur bör vägleda skilda
planeringsåtgärder t. ex. studieorganisatoriska men också kunna
innehållsmässigt orientera nya högskoleutbildningar, så långt det är möjligt,
mot de problem som ledorden inrymmer. UKÄ finner dock att målskalan huvudmål
allmänna utbildningsmål specifika mål avseende innehåll och
verksamhelsformer borde ha återspeglats klarare i utredningsförslagets konkreta
delar. Målkonflikterna skulle, anser UKÄ, kunna ha analyserats djupare och därmed
möjligen lett till vissa tydligare slåndpunktstaganden.

Slyrelsen för
journalisthögskolan i Göteborg finner att de övergripande målen hos U 68
känneiecknas av en sådan grad av abstraktion att de svårligen kan anses som
riktlinjer för hur den högre utbildningen bör organiseras. IVA anser att
allmänna formuleringar om personlighetsutveckling, välfärdsutveckling etc.
inle kan ligga till gmnd för planering av den högre utbildningens innehåll och
form. Enligl IVA illustrerar begreppen i sin konturlöshet det dilemma
utredningen försatt sig i i sin ambition att finna målformuleringar som kan
tillämpas på all högskoleutbildning. ABF finner all U 68:s målbegrepp
sammantagna innehåller såväl målkonflikter som varandras förutsättningar och
anser atl uiredningens analys på elt övertygande sätt visar hur vanskligt det
är att för en högskola som skall vara hela samhällets angelägenhet söka
formulera ett avgränsat och entydigt mål.

Lärarhögskolan
i Stockholm anser att individorienterande och sam-hällsutvecklande mål betonas
allt för litet i utredningen och att U 68 i allt för slor utsträckning hävdar
de samhällsanpassade målen och då framför allt anpassningen till
arbetsmarknaden. En väsenllig svaghet med U 68:s målkapitel är enligt
konsistoriet i Linköping att man valt att låla ell av delmålen
yrkesförberedelsen dominera nästan totalt och utan att precisera innebörden i
det. Synpunkter i frågan om utbildningens yrkesinriktning redovisas närmare i
det följande.

Nämnden
för socionomutbildning saknar i målredovisningen en dis-

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 154

kussion
av hur framtidsaspekterna skall komma in. Med den ökade insikt om planeringens
betydelse för energitillgång, miljöfrågor och samhällsförändring som vi har i
dag vore del, anför nämnden, naturligt all i planeringsmålen för högskolan
inkludera medvetenhet om framtidsaspekternas betydelse och beredskap atl i
problemlösning och andra uppgifier väga in hänsyn till långsiktiga
konsekvenser. Konsistoriet vid universiletet i Slockholm eflerlyser en
diskussion av en övergripande syn på forskningens och högskoleutbildningens mål
mot bakgrund av mänsklighetens globala överlevnadsproblem.

Några
remissinstanser, främst inom universiteten, anser att vissa av de mål för
utbildningens innehåll och verksamhetsformer, främst kritisk skolning, vilka U
68 ser som medel för att nå planeringsmålen, är så viktiga att de bör
jämställas med dessa. Juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd
hävdar alt universitetens och högskolornas särställning motiveras av den
vetenskapliga verksamhetens särart samt att det är just genom alt bedriva
krilik och krilisk skolning som det högre utbildningsväsendet kan göra
samhället i övrigt de viktigaste tjänsterna. Detta förusätter en hög grad av
självständighet. Fakulteten och nämnden kan inte finna, alt denna uppfattning,
som alltjämt ligger till gmnd för uni\ersitelsorganisationen, har förlorat
sitt berättigande. I U 68:s diskussion om målfrågoma har dessa förhållanden
betonats alltför svagt i jämförelse med de av utredningen angivna allmänna
planeringsmålen. Teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd anser
att universitetens viktiga funktion att utbilda förmåga till kritisk prövning
och bedriva av samhället och dess institutioner obunden och kritisk forskning
kan försvåras i och med att utbildning, kunskaper och grundforskning inte ges
exklusivt egenvärde utan ses som medel för att förverkliga vissa politiska mål.
Fakulteten och nämnden varnar för att om inle tvingande skäl kan anföras
konstruera syslem som i ett annat politiskt läge än. det nuvarande kan brukas
lill inte endast organisatorisk utan också politisk styrning av utbildningens
och forskningens innehåll. Liknande synpunkler anförs av bl. a. medicinska
fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd, de humanistiska och medicinska
fakulteterna i Lund samt humanistiska fakulteten i Umeå. Samhällsvetenskapliga
fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd finner det anmärkningsvärt atl U
68 undvikit att diskutera i vad mån man kan förena dels en vidgning av
högskolebegreppet, dels en starkare yrkesinriktning av de filosofiska
fakulteternas ulbildning med ell bibehållande av universitetsutbildningens
vetenskapliga inriklning.

UKÄ
finner för sin del all del i U 68: s måldiskussion inle finns någon motsättning
mellan målen av olika dignitet men stryker under all krav på goda
ämneskunskaper och fostran till kritisk skolning måste vidmakthållas i varje
led av planering och genomförande av studieprogram i den nya högskolan.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 155

De
målformuleringar som finns i nuvarande universitetsstadga och
utbildningskungörelser samt i U 68:s författningsförslag kommenteras positivt
av några remissinstanser. Också dessa anser att mål för utbildningens innehåll
och verksamhetsformer bör inta en framträdande plats. Enligt SACO utgör
ändamålsparagrafen i huvudsak identisk med nuvarande utbildningskungörelsers
formulering i U 68:s förslag till kungörelse om högskoleutbildning en mera
uttömmande och adekvat beskrivning av högskoleulbildningens mål än
utredningens "målsättnings-katalog" i betänkandetexlen. Liknande
synpunkter anförs av bl. a. konsistoriet i Umeå och SIFU. Slatens medicinska
forskningsråd säger sig inte kunna dela U 68:s grundläggande syn på
högskoleutbildningens mål. Rådet anser att målet för universitetens verksamhei
bör vara det i universitelsstadgan formulerade: "att på vetenskaplig grund
bedriva forskning och utbildning". Detta bör kompletteras med elt
stadgande som täcker in nödvändigheten av en ökad yrkesinriktning för vissa av
de nuvarande högskoleutbildningarna.

Många
remissinstanser diskuterar som nämnts i generella termer eller specifikt för
var och en av U 68:s fem målrubriker planeringsmålen i relation till utredningens
konkreta reformförslag och vidare konflikter mellan olika mål.

Remissinstansernas
synpunkter på målet "p e r s o n 1 i g h e t s u t-veckling" anknyler
i huvudsak till U 68:s utgångspunkt att all högskoleutbildning skall vara
yrkesinriktad. I yttrandena diskuleras dels möjligheterna atl tillgodose
personlighelsutvecklande mål i en yrkesinriktad utbildning, dels utrymmet för
studier utan yrkesinriktning, av personliga bildningsskäl.

Några
remissinstanser stryker under att högskolestudier skall kunna bedrivas utan
någon form av yrkesinriktning. Medicinska fakulleten i Göteborg anser att del
svenska samhället, med dess intellektuella och ekonomiska resurser, har råd
även till sådan högre ulbildning och forskning vars mål är att överhuvudtaget
berika våra kunskaper och sprida dessa inom så stor del av befolkningen som
möjligl. Även hisiorisk-filo-sofiska sektionen i Stockholm och dess
utbildningsnämnd, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå, konsistoriet
samt odontologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid karolinska
institutet, lärarhögskolan i Umeå, SFS m. fl. anser alt utrymme bör finnas för
studier utan yrkesinriktning. TCO anser å sin sida att det knappast kan anses
samhällsekonomiskt försvarbart atl så länge samhället i övrigt arbetar under
ekonomiska restriklioner låla högskolesystemet ulvecklas isolerat från stora
delar av arbetsmarknaden och dess krav. FÖVUX anser del riktigt att högskolan
skall vara yrkesinriktad och att allmänbildning, som bidrar till elevernas
personlighetsutveckling och ger dem gemensamma referensramar, inte bör
förmedlas av högskolan, där endast en mindre del av varje årskull återfinns.
Sådan bildning bör enligl FÖVUX

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 156

ges
i ungdomsskolan, där alla kan komma i åtnjutande av den, samt på högskolenivå
av studieförbunden.

Många
remissinstanser framhåller att det inle behöver finnas någon motsällning mellan
yrkesinriktning och mäl som personlighetsutveckling. Sålunda anser UKÄ att
högskoleutbildningen skall förbereda för yrkesverksamhet men också kunna
tillgodose andra livsbehov än dem som svarar mot yrkeslivets kra\'. En höjd
utbildningsnivå är enligl SÖ i och för sig av värde och gmndskolan och
gymnasieskolan tjänar ett sådant ändamål. Även högskolan bör, anser SÖ, ge sitt
bidrag i denna riktning men för både samhällel. och individen blir utbildningen
inte minst på högskolenivå mer vård om den kan utnyttjas också i yrkeslivet.
LO och SFS framhåller att en hög grad av yrkesförberedelse inle behöver stå i
motsats till kritiskt tänkande. LO hävdar vidare alt en förstärkt
arbetslivsanknytning inte står i elt motsatsförhållande till utbildningens mål
att verka personlighetsdanande. Alt studierna närmar sig den verklighet där
människor skall göra sin arbetslivs- och samhällsinsats måste i stället främja
både utvecklingen av ansvarskänsla och lusten att i konkreta situationer
ulveckla anlag och intressen.

Sektionen
för arkitektur vid Chalmers tekniska högskola anser att vad U 68 anfört under
rubriken "personlighetsutveckling" inte handlar om personlighetsutveckling
utan om "doktrinär styrning i syfte att åstadkomma habila yrkesverksamma
individer med väl utvecklade kommunikationsfärdigheter inom en gemensam
referensram". Om ambitionerna skall begränsas härtill bör målet ges en
adekvat benämning.

Slyrelsen
för journalisthögskolan i Göteborg hävdar att målet "personlighetsutveckling"
lätt kommer i konflikt med det uttalade effektivitetskravet. Enligt SFS
uppfylls inte delmålet "personlighetsutveckling" genom det av U 68
föreslagna syslemet med fasta dimensionerade utbildningslinjer. SSEF anser att
förekomsten av graderade betyg inte bidrar till kritiskt tänkande.

Bl.
a. historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas utbildningsnämnder
i Lund finner att målet "v ä 1 f ä r d s u t v e c k 1 i n g"
tillfredsställs väl genom förslagen om ökad arbetslivsanknytning. Nämnderna
anser vidare att dimensioneringsförslagen är välkomna med hänsyn lill detla
mål. SFS finner att förslaget om en totaldimensionering av den högre
utbildningen innebär att välfärdsutvecklingen eftersatts. Mot bakgmnd av att en
allmänt högt hållen utbildningsnivå är fördelaktig från samhällsekonomisk
synpunkt är förslaget enligt SFS ologiskt i och med att man låter de
samhällsekonomiska aspekterna underordnas aktuella statsfinansiella problem.
Teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd menar att medlen för att
nå välfärdsutveckling i betydelsen ekonomisk tillväxt resp. livskvalitet kan
vara direkt motsatta. CUF motsätter sig utredningens koppling mellan välfärdsulveckling
och ekonomisk tillväxt.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 157

Många
remissinstanser anser att planeringsmålet "demokrati" starkt bör
påverka den institutionella organisationen. Åtskilliga universitets- och
högskoleorgan, statens råd för alomforskning och slalens naturvetenskapliga
forskningsråd samt SFS anser att flera av U 68:s förslag beträffande den
institutionella organisaiionen, bl. a. rörande sättet för utseende av ledamöter
i olika organ inom högskolorna, rimmar illa med demokratimålet. LO ser det som
väsentligt för utvecklingen av demokratin atl de som deltar i undervisningen
får vara med och påverka studiemas innehåll och inriktning. Språkvetenskapliga
sektionens utbildningsnämnd i Uppsala finner det dock inte självklart att
högskolan skall tjänstgöra som en skola i demokrati i yttre, teknisk mening.
Enligt nämnden blir silualionen särskilt besynnerlig om den studerande får
tillfälle att utöva ansvar och medinflytande under högskoletiden medan
arbelsplalsdemokratin i övrigt är helt outvecklad. SSEF anser graderade betyg
vara direkt oförenliga med ett demokratiskt samhälle.

De
remissinstanser som kommenterar U 68:s målrubrik "internationalisering"
är i allmänhel mycket kriiiska mol utredningen. Teologiska fakulteten i Lund
och dess utbildningsnämnd eflerlyser en allmän överblick av vad som
internationellt sker på högskoleområdet och anser att U 68:s brist på
internationella perspektiv är belysande för det ringa värde utredningen själv
sätter på de övergripande mål man för fram för utbildningen. Även STU anser att
ulredningen tar alltför lätt på de internationella jämförelserna och att frågor
som t. ex. järaför-barhet av betygsmeriter varit av värde att få belysta.
Enligl konsistoriet m. fl. i Linköping kan vissa av utredningens förslag verka
isolerande, t. ex. förslaget att avskaffa examina och den föreslagna
administrativa begreppsapparaten. Liknande synpunkter anförs av bl. a.
humanistiska fakulleten i Lund. Sektionen för arkitektur vid Chalmers tekniska
högskola anser att avsnittet om internationalisering innehåller en klar
tendens tiU "know-how imperialism" som torde stå i motsättning tiU
den utvecklade solidaritet som samtidigt hävdas. Enligt språkvetenskapliga
sektionens utbildningsnämnd i Uppsala måste U 68:s uppfattning atl målet
"internationalisering" bör genomsyra all hög.skoleutbildning anses
som en orealistisk överdrift. IVA betonar att internationalisering i sig inte
är något enhetligt utbildningsmål. Sålunda kan önskemål om att främja svenska
biståndsinsatser resp. utveckla svensk utrikeshandel medföra delvis skiljaktiga
krav på utbildningen.

Många
remissinstanser anser att vissa av U 68 :s förslag är väl ägnade atl bidra lill
social förändring, särskilt möjligheterna att förändra den sociala
rekryteringen till högskolestudier i positiv riklning. Delta gäller främst
förslagen om återkommande utbildning och om elablering av högskoleutbildning
utanför universitetsorterna. Konsistoriet vid universitetet i Slockholm anser
emellertid att lokaliseringsförslagen innebär risker för en social snedrekrytering.
Några remissinstanser är

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 158

tveksamma
om U 68:s förslag är tillräckliga för att komma till rätta med den sociala
snedrekrytering som utmärker högskoleutbildningen. LO framhåller att inom
högskolesystemet inre förändringar måste vidtas så att nyag rupper skall kunna
uppleva att högskolan tar hänsyn tUl deras behov och föratsättningar. Vidare
måste enligt LO antagningsbestäm-' melserna utformas så att de lägger större
vikt vid yrkes- och samhälls-erfarenhet än för närvarande. LO ser det också som
väsentligt att högskolan erbjuder ett större sortiment av kurser och avdelar
en större del av resurserna lill kortare och till praktiska behov knutna kurser
för att bidra till social rättvisa.

CSN,
studiemedelsnämnden i Uppsala och SFS finner alt åtgärder på det studiesociala
området måste ses som ett väsentligt medel för att förändra högskolans sociala
rekrytering. Enligt studiemedels-nämnden i Uppsala borde U 68 behandlat frågan
om utbildningens sociala funktion ulifrån en övergripande målsättning om hur
utbildningen kan utjämna de rådande klasskillnaderna. Nämnden är inte främmande
för att de nuvarande generella studiestödsreglerna måste kompletteras med
selektiva åtgärder om man önskar uppnå målet "social förändring". CSN
ser det som synnerligen väsentligt att man gör en undersökning av de sociala
effekterna av hittillsvarande sludiesociala insalser.

Socialhögskolan
i Umeå vill betrakta högskolans uppgift som i huvudsak syftande till
utveckling och fömyelse av rådande samhällsförhållanden och tar därvid upp
sambandet mellan ny kunskap och social förändring. Enligt högskolan måste
grunden för en utbildning med denna funktion vila på de nya rön och åsikter som
märks genom ifrågasättande studier och forskning. Socialhögskolan anför vidare
att förutsättningen för atl dessa nya idéer skall vinna gehör och i praktiken
kunna omsättas till nya resurser också ligger i en organisation som möjliggör
en ur del teoretiska kunnandet hämtad ideologisk förnyelse belräffande sättet
atl se på samhällsfunktionerna. Nämnden för socionomulbildning ansluter sig
till dessa synpunkter,

Juridiska
fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd anser att möjlighelerna att
åsiadkomma social utjämning inom ramen för högskoleutbildningen är små och
förordar att ålgärder sätts in på ett tidigare stadium, särskilt inom
skolväsendet, för alt bredda rekryteringsunderlaget. Fakulteten och nämnden,
liksom bl. a. lätrsstyrelsen i Kronobergs län, framhåller emellerlid att en
utjämning i värderingen av olika yrken är betydelsefull. Humanistiska
fakulteten i Umeå anför att orättvisorna i samhället inte nödvändigtvis
a\'lägsnas genom en rättvis social rekrytering av de studerande i högre
utbildning, eftersom de färdigutbildade i regel identifierar sig med sin nya
yrkes- och klassmiljö, inte med sin utgångsmiljö, och klass- och
gruppmotsältningarna på så vis kvarstår, om än i förening med en snabbare
"ståndscirkulation".

En
stor majoritet av remissinstanserna instämmer i eller lämnar utan

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 159

erinran
U 68:s överväganden och förslag om mål för utbildningens innehåll och
verksamhetsformer. I det föregående har redovisats synpunkter på relationen
mellan dessa mål och planeringsmålen.

Några remissinstanser, bl.
a. samhällsvetenskapliga fakulteten och dess utbildningsnämnd samt medicinsfia
fakulteten i Lund, matemalisk-naiurvetenskapliga fakulteten i Stockholm och
styrelsen för skogshögskolan, anser att kvalitetsaspekterna borde fått en mer
framträdande roll i måldiskussionen.

UKÄ
pekar på en rad konsekvenser som borde bli följden om man ger begreppet kritisk
skolning en vid innebörd i linje med U 68:s tankegångar. Enligt UKÄ behövs
lärare och andra medarbetare i en utsträckning som hittills delvis kunnat
hållas tillbaka på grund av en för stark tro på rationaliseringar. Detta
ställer frågor om studietidens längd i ett närmare beroende av målangivelser
än, som ofta hittUls, av generellt formulerade normer m. m. ABF anser det
mycket betydelsefullt att U 68:s idéer om kritiskt tänkande m. m. ges utökat
utrymme i högskolans verksamhet.

Filosofiska
fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd anser att det skulle ha varit
av värde om U 68 diskuterat möjlighelerna för en försöksverksamhet vid något
universitet med en genomgående problemorienterad undervisning. En sådan
diskussion med eventuellt åtföljande försöksverksamhet skulle enligt fakulteten
och nämnden ha kunnat medföra en förnyelse av såväl innehållet i utbildningen
som undervisningsmetoderna.

UKÄ
fäster stor vikt vid problemorientering av utbildningen och anser att
problemorienteringen bör utgöra en viktig ingrediens i yrkesinriktningen av
högskolestudierna. Enligt UKÄ är en problemcentrerad utbildning väl ägnad att
främja en kombination av kreativ och kritisk attityd. UKÄ anser att
ansträngningarna bör ökas för att påbörja ett utvecklingsarbete som syfiar till
ökade inslag av problemorienlerande studier. Detta förutsätter enligl UKÄ en
generositet från statsmakternas sida, t. ex. vad gäller lokala myndighelers
rätt att experimentera med olika uppläggningar.

U
68:s synpunkt att ett mål för undervisningen bör vara att främja kreativiteten
stryks under av bl. a. 5Ö, konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm,
utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå, STU, slyrelsen för konstfackskolan.
Svenska ingenj&rssamfiindet och Teknologorganisationen Refiec.

Frågan om förhållandet
mellan högskoleutbildningen och studieförbundens verksamhet berörs i ett par
yttranden. Folkbildningsförbundet framhåller atl folkbildningen har väsentliga
uppgifter även med det av U 68 föreslagna högskolesystemet. Förutom konkreta
"kompletterings-uppgifter" inom systemet behövs det enligt förbundet
en fri sektor

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 160

inom
det högre utbildningsväsendet för att förverkliga de individuella och sociala
mål som utredningen uppställt. ABF påpekar atl en reformering av högskolan i
den riktning U 68 avsett väsentligt skulle underlättas om studieförbundens
pedago,giska metoder och sätt att anpassa undervisningen tUl elevernas
förutsältningar och önskemål kunde vinna insteg inom högskolesektorn. ABF
anser del nödvändigt alt finna former för en närmare samverkan mellan högskolan
och studieförbunden, former som dock inte får inkräkta på de senares frihet
och självständighet. Enligt förbundels uppfattning måste universitetscirklarna
ges en central roll i strävandena att föra ut framför allt de inslag i
högskoleutbildningen, som är av personlighetsbildande karaklär, till dem som
saknar möjlighet att följa reguljära studiegångar.

Utbildningens
arbetslivsanknytni:ng

Åtskilliga
remissinstanser ansluter sig till U 68 :s ulgångspunkt atl högskoleutbildningen
skall vara yrkesinriktad. Till dessa hör socialstyrelsen, statskontoret, RRV,
SÖ, några universitets- och högskoleorgan, styrelsen för gymnastik- och
idrottshögskolorna, samarbetsnämnden för jordbrukels högskolor, nästan samtliga
länsstyrelser och landsting, flertalet av de kommuner som yttrat sig i frågan,
Svenska kommunförbundel, LO, TCO, SACO, handelskamrarna i Slockholm och
Göieborg, SFS, SECO, Elevförbundet och SSU. Många av dessa instanser betonar
samtidigt liksom utredningen att yrkesinriktningsprincipen inte betyder
att utbildningen skall inriklas som snäva områden eller innehålla endast direkt
yrkesanknutna moment.

I
åtskilliga yttranden efterlyses preciseringar av vad arbelslivsanknytning och
yrkesinriktning reellt skall betyda. En rad universitets- och högskoleorgan, t.
ex. konsistorierna i Uppsala och Linköping samt vid universiletet i Göteborg,
som de?ar U 68:s uppfattning att en förbättrad anknytning mellan
högskoleutbildningen och arbetslivet bör eftersträvas, anser sålimda att
utredningen inte tUlfredsslällande klargjort innebörden i begreppet
"yrkesinriktad".

Samhällsvetenskapliga
fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm m. fl. framhåller att universitetsinstitutionernas
ansvar och funktion måste vara alt främja ämnesteoietiska studier och bedriva
ämnesteoretisk forskning. Frågan om yrkesinriktad utbildning måste enligt nämnden
belysas ytterligare vad gäller reformens effeker på instilulionerna. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Umeå anser att det är omöjligt att förneka att
universitetsutbildningen hittills varit till största delen yrkesförberedande,
ålminsrone i den meningen att flertalet efter grundexamen berells meningsfull
sysselsättning inom områden för vilka utbildningen varit av betydelse.
Fakulteten anser för sin del att yrkesförberedelsen består dels i inhämtande
av fakliska kunskaper, dels i

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 161

inövandet
av en krilisk attityd. Sveriges civilingenjörsförbund anser alt yrkesinriktning
bör tolkas som utbildning för alt klara vissa arbetsuppgifter eller funktioner
snarare än ett speciellt yrke. Liknande synpunkler anförs av bl. a.
konsistoriet i Uppsala. SFS anser alt man kan urskilja tre grader av
ulbildningens anknytning till yrkesliv och arbetsmarknad. Begreppet
"yrkesutbildning" gäller de mest målinriktade utbildningama, t. ex.
läkar- och tandläkarutbildningarna. "Yrkesinriktad utbildning" ger en
inriktning mot en mer eller mindre bred arbetsmarknad, t. ex. ekonomutbildningen.
Den svagaste formen av yrkes-förberelse har de "yrkesorienterande
utbildningarna", till vilka många utbildningar vid filosofisk fakultet kan
föras.

AMS
finner att strävan att yrkesinrikta högskoleutbildningen måste slällas i
relation lill arbetsmarknadens föränderiighet. Även om en utbildning måste
innefatta stora inslag av specialisering, bör enligt AMS utrymme ges för en
bred grund som i sin lur kan ge förutsättningar alt i framtiden möta
yrkeslivets skiftande krav. Problemen att få ett direkt samband mellan
utbildning och senare yrkesverksamhet kommer inom många områden att finnas kvar
på grund av de ständiga förändringama inom näringsliv, förvaltning etc. Vid
presentationen av utbildningen bör, enligt AMS, arbetsmarknadens föränderlighet
och de olika utbildningarnas utbytbarhet strykas under.

Slatens
råd för atomforskning och statens nalurvelenskapliga forskningsråd anser att
kortsiktiga yrkesutbildningsaspekter i alltför hög grad präglat U 68:s förslag.
Råden framhåller atl det är väsentligt, även ur yrkesutbildningssynpunkl, alt
utbildningen får tillräcklig bredd och djup och att inslaget i de olika ämnena
av vetenskaplig metodik och vetenskapligt länkande tillgodoses. Värdet av en
god basutbildning betonas också av IVA, som finner att osäkerheten i
kvantitativa arbetsmarknadsprognoser och svårigheten att förutsäga framtida
krav på utbildningens innehåll talar emot en snäv specialisering. Liknande
synpunkter fram förs av en rad universitetsorgan. Konjunklurinsiiiutet anser
alt en hård, direkt yrkesinriktning i högskoleutbildningen leder till att
individerna blir låsta till ett begränsat verksamhetsområde och att den
yrkesmässiga rörligheten minskar.

UKÄ
finner för sin del alt den mesl fruktbara metoden alt på ett lyckligt sätl lösa
spänningarna mellan arbetsmarknaden och utbildningens innehåll och
organisation inte ligger i ytterligare strävanden att söka fånga
framlidsbehoven genom förbättrad prognosteknik. I stället bör enligt UKÄ
ansträngningarna koncentreras på att skapa en studieorganisation och
inlärningsmiljö som är elastisk nog att möta hårda krav på snabba förändringar
i fråga om ulbildningens innehåll och uppläggning och som själv inbjuder till
nyskapelse.

Konsistorierna
i Lund och vid universiletet i Göteborg m. fl. universitets- och högskoleorgan
samt SACO och SFS framhåller att graden av

11
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 162

yrkesanknytning
måste tillålas variera meUan olika utbildningar. Konsistoriet vid
universitetet i Stockholm framhåller att de filosofiska ämnesområdena med
avseende på sill; innehåll inte är anpassade för utbildning mot snäva
yrkesmål. För en lång rad ämnen gäller alt de ej är oundgängligen nödvändiga
inom något bestämt yrke men är av slörsta vikt för en lång rad yrken. Detta har
sin grund i det förhållandet att utbildningen i försia hand är inriktad på
generella kunskaper samt träning i förmågan alt självständigt uppsöka, inhämta
och kritiskt granska information. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund och
dess utbildningsnämnd framhåller att det .i ett föränderligt samhälle inle är
möjligl all vid universilelen skapa yrkesutbildningar i den omfattning U 68
föreställt sig. Vad universiteten framför allt kan ge är gedigna ämneskunskaper.
Skulle institutionerna få till väsenllig uppgift all endast leverera av
administratörer beställdci kursbitar, skulle kvaliteten på de sistnämnda snart
sjunka.

Metoder
för att åstadkomma en bäitre arbelslivsanknytning diskuteras i några yttranden.
Några remissinstanser erinrar här om U 68:s förslag om arbetslivsrepresentation
i utbUdnings- och linjenämnder. Att högskolan i ökad utsträckning öppnas för
grupper med kanske bristfällig formell utbildning men med värdefulla
erfarenheter och viktiga uppgifter inom arbetslivet är enligt LO ett annat medel
att stärka högskolans anknytning till arbetslivet.

SAFISI
anser att utbildningen skulle få en bällre arbetslivsanknytning än vad
nuvarande system möjliggör om man utgick från ett syslem organiserat efter
principen om inlärning i olika miljöer, där man ser den formella utbildningen
som en inlärningsmiljö bland andra, t. ex. arbetsliv och famUj. Med beaktande
av svårigheterna atl i någon omfattning införa ett sådant system annat än på
lång sikt förordar organisationerna försöksverksamhet på detta område.

Nämnden
för socionomutbildtung framhåller alt erfarenheterna från socionomulbUdningen
tyder på att samspelet utbildningsproducenter avnämare är vikligt och
värdefullt för båda parter. Den egentliga brislen på detla område har enligt
nämnden varit och är alltjämt avsaknad av resurser för att forskningsmässigt
bearbeta den problemalik fältet har och därigenom utveckla och fördjupa
samspelet.

Teologiska
fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd aktualiserar i detla sammanhang
det värde praktik kan ha för en bättre arbetslivsanknytning men frågar sig om
inte en arbetslivserfarenhet från ett helt annat område än det tilltänkta yrket
kan vara mera värdefull i vissa fall.

Vissa
remissynpunkter rörande yrkesinriktning i förhållande till andra utbildningsmål
har redovisats i det föregående. I det följande kommer vissa frågor som berör
förhållandet mellan arbelslivsanknytning och forskningsanknytning att tas upp.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 163

Utbildningens
forskningsanknytning

Samtliga
remissinstanser som yttrar sig i frågan ansluter sig till U 68:s utgångspunkt
alt all högskoleutbildning bör ha ett samband med forskningen. Ett stort antal
instanser anser emellertid utredningens behandling av sambandet mellan
gmndutbildning och forskning otillfredsställande. Synpunkter på förhållandet
alt U 68:s uppdrag avgränsats till enbart grundutbildningen har redovisats i
det föregående (1.2.1). Vissa av utredningens förslag bedöms vidare försvaga
befintlig anknytning mellan gmndutbildning och forskning. Det är främst
förslagen rörande lokalisering och institutionell organisation innefattande
tjänsteorganisation som diskuteras med avseende på effekterna för
forskningsanknytningen. Synpunkler i detta avseende vilka huvudsakligen gäller
den institutionella organisationen och tjänsteorganisationen redovisas närmare
i det följande (1.2.7).

Ett
stort antal universitets- och högskoleorgan liksom forskningsråden har gjort
frågan om högskoleutbildningens forskningsanknytning till etl huvudtema i sina
yitranden. Exempelvis anser konsistoriet i Lund alt U 68 :s förslag inte
beaktar vikten av elt nära samband mellan utbildningsplaneringen och
forskningsutvecklingen. Medicinska fakulteten i Umeå anser att ulredningen
genom sina diskussioner av sambandet mellan grundutbildning och forskning
presterar en helt övertygande argumentering för önskvärdheten av en nära
forskningsanknytning och efterlyser en mera energisk diskussion av bl. a. de
sociala följdema av den kvalitetsskillnad som kommer atl uppslå mellan
undervisning på högskolor med och högskolor utan forskning. Statens
humanistiska forskningsråd finner att det redan på kvantitativa grunder står
klart atl uiredningens behandling av forskningsanknytningen blivit utomordentligt
snäv. "Verklighetsfrämmande åtskiljande av undervisning från
forskning" och "bristande konkretion och underbetoning av den vetenskapliga
forskningens betydelse för samhälle och undervisning" har enligt rådet
framstått som förutsättning för att utredningens enhetsresonemang inte skall
störas.

UKÄ
anser att hela reformfrågan skulle ha tjänat på klarare direktiv när det gäller
forskningsanknytningen och uttalar sig för en princip-förklaring från
statsmakternas sida om att hela högskolan bör betraktas och utvecklas såsom en
enhet för högre utbildning och forskning. Vissa delar av detta problemkomplex
bör kunna behandlas inom ramen för utredningen av vissa frågor rörande
forskarutbildningen m. m. Frågor om ulveckling av resursema för att inom hela
högskolan stärka förbindelserna med vetenskaplig verksamhet och forskningsmiljö
bör enligt UKÄ i fortsättningen bli betydelsefulla uppgifter för planeringen.
SACO anser att U 68:s förslag kan läggas till gmnd för en reform endast under
förutsättning alt väsentliga justeringar vidtas i syfte att säkra ett nära

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 164

samband
mellan undervisning och forskning. Till de remissinstanser som anser det
nödvändigt att frågor om forskningens roll och om grundutbildningens
forskningsanknytning utreds närmare, innan reformer genomförs, hör vidare bl.
a. konsistorierna i Uppsala och Umeå och vid tekniska högskolan i Slockholm
samt STU och SFS.

Några
remissinslanser diskuterar i sammanhanget innebörden i begreppet forskning.
Jönköpings läns landsting anför att varje forskningsaktivitet torde kunna
inplaceras på en skala, där den ena ytterligheten är en ren gmndforskning,
kanske definierad som "sökande efter kunskap för kunskapens egen
skull" och den andra ytterligheten är utvecklingsarbete i nära anknytning
lill produktionsprocesser av olika slag. Landstinget anser alt den mycket
omfattande forskningsverksamhet som bedrivs utanför universitet och högskolor,
t. ex. inom industrier och sjukhus, bör observeras. All forsikning såväl i
offentlig som i enskild regi bör på ett eller annat sätt samordnas med
högskolan.

Relationen mellan å ena
sidan arbelslivsanknytning av utbildningen inom en vidgad högskola, å andra
sidan forskningsanknytning av utbildningen diskuteras i några yttranden.
Länsstyrelsen i Jönköpings län pekar på atl en högskolereform för en del
utbildningar måste innebära en ökad anknytning till forskning, för andra en
ökad orientering mot arbetshvet. Som antytts i det föregående hävdar vissa
universitets- och högskoleorgan att utredningens 5;tarka betoning av
arbelslivsanknylning-en innebär risker för att forskningsanknytningen försvåras
eller kommer i skymundan. Exempelvis anser teologiska fakulteten i Lund och
dess utbildningsnämnd att tonvikt på yrkesutbildning med linjer som har föga
sammanhang med forskningens uppdelning på olika ämnen är en faktor som försvårar
forskningsanknytningen. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess
utbildningsnämnd anser atl förslagel om mestadels korta, snävt yrkesinriktade
kurser i grundutbildningen kan leda till en nästan total fragmentering av
kärnämnena, som skulle innebära ett dödligt hot mot forskning och
forskamtbildning vid institutionerna och därmed även mol
lågsladieundervisningens vetenskaplighet.

Språkvetenskapliga
sektionens utbildningsnämnd i Stockholm hävdar att kontakten med forskningen är
ett oundgängligt inslag i varje utbildning av högskolekaraklär. Så är t. ex.
enligt nämnden träningen i vetenskaplig metodik och vetenskapligt tänkande i
hög grad en aspekt av den yrkesförberedande utbildningen redan på
grundutbildningsnivå. Konsistoriet vid karolinska inslitutet framhåller att
forskningens metodik ständigt är aktuell inte bara för lärarna utan också för
de blivande läkarna och tandläkarna.

SACO.s
instämmande i U 68:s förslag, att högskoleulbildningens yrkesinriktning skall
ligga till gmnd för studiernas organisation på grundutbildningsnivå, görs i
övertygelsen att detta väl låter sig förena med er-

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 165

forderliga
anordningar i syfte att trygga forskningssambandet. TCO anser att svårigheten
att mera precist uttrycka vad som krävs i ett visst yrke gör alt de
vetenskapliga synpunkterna bör få ett betydande utrymme.

Några
remissinstanser med anknytning till utbildningar som i dag saknar
institutionaliserad forskningsanknytning diskuterar konsekvenserna för berörda
utbildningar av ett genomförande av U 68:s förslag.

Nämnden
för socionomulbildning anser att frågan om socionomutbildningens
forskningsanknytning är av fundamental betydelse. Nämnden pekar på alt det för
närvarande är svårt alt till fullo meddela en undervisning vilande på
vetenskaplig grund. De forskningsresultat som borde utgöra gmnden för
högskolomas utbildning för socialt behandlingsarbete saknas i stor
utsträckning. Nämnden redovisar fyra typer av behov av forskningsanknytning för
socionomutbildningen. För det första gäller det behov av forskning dels som
stöd för gmndutbildningen, dels för alt ta fram ny kunskap. Den andra typen av
behov avser den sociala verksamhetens behov av forskarutbildade med socionomexamen
i botten. För det tredje gäller det önskemål alt nyttja den forskningskapacitet
socionomerna ulgör, främst genom den yrkesinriktade utbildning och de
prakliska erfarenheler de inhämtat. Slutligen anser nämnden atl
utbildningssystemet bör göras flexibelt så att socionomer ges möjlighet till
såväl forskarutbildning som kvalificerad vidareutbildning.

OMUS
anser att musikutbildningen i dag har oliUfredsslällande förutsättningar att
tillgodogöra sig den slimulans som närheten till och kontakten med en levande
och dynamisk forskningsverksamhet utgör. OMUS framhåller betydelsen av alt de
direkta forskningsinsalsema åtminstone lill en del inriktas på problem som har
betydelse för gmndutbildningen. Speciellt föreligger inom musikområdet ett
stort behov av pedagogisk-melodisk forskning och utvecklingsverksamhet. Slyrelsen
för konstfackskolan ser det som väsentligt ur både allmänsamhälleliga aspekter
och studiesynpunkler att en designforskning kommer till stånd med förankring i
utbildningen. Slyrelsen för bibliotekshögskolan anser alt det ur
bibliotekarieutbildningens synvinkel är väsentligt med en stark och samordnad
biblioteksforskning, bl. a. för att underiätla rekryteringen av kvalificerade
lärarkrafter.

Stockholms
läns landsting anser att det från likvärdighetssynpunkl är angeläget att
kommunal högskoleutbildning tillförsäkras samma anknytning till forskning inom
olika specialområden som utbildningen inom den statliga högskolan.

Från flera håll framhålls
allmänl värdet för forskningen av en koppling till ulbUdningen inom en vidgad
högskola. Exempelvis framhåller forskningsrådsulredningen alt en bredare
kontakt med utbildning som inte tidigare ingått i högskolan i många fall bör ge
impulser lill nya

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 166

forskningsinsatser.
U 68:s förslag bör enligt ABF bidra till atl ge universitetsforskningen flera
och tätare impulser från samhället ulanför högskolorna, under förutsättning
att utbildningens forskningsanknytning blir tillräckligt stark.

AMS
ser för sin del en nära kontakt mellan arbetsliv och forskning som väsenllig,
varigenom nya utbildningsvägar eller kombinationer av ämnen successivt kan
tillskapas.

Det
värde som forskningsanknytningen representerar måste enligt LO vägas mot andra
värden och andra mål. Den närmare anknytningen lill arbetsliv och regionala och
lokala förhållanden representerar för LO sådana värden. Önskemål om bevarad
forskningsanknytning får inle leda till all man avslår från en ökning av
utbildningsutbudet då förutsättningar i övrigt finns för en sådan ökning. LO
framhåller att större hänsynstagande till arbetsliv och regionala förhållanden
inle behöver betyda en försämrad forskningsanknytning. Den ylterligare
spridningen av högskoleresurser till nya orter bör tvärtom kunna leda tiU att
forskningen i högre grad kan inriklas på problem av väsentlig betydelse inom
regionen. Därmed skapas enligl LO också en större förståelse för forskningens
behov och metoder.

Med
hänsyn till konsekvenserna för sambandet mellan forskning/ forskarutbildning
och grundutbildning kritiserar emellertid många remissinstanser U 68:s förslag
om utbyggnad av högskoleutbUdningen på orter utan forskningsorganisation. I
anslutning härtill förs fram en del synpunkler och förslag rörande lokalisering
av resurser för forskning och forskarutbildning.

Samhällsvetenskapliga
fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd ser det som bekymmersamt att
utredningen inle erkänner och än mindre diskuterar målkonflikten mellan
forskningsanknytning och den främsi av regionalpolitiska syften motiverade
lokaliseringen av högskoleutbildning till nya orter.

Filosofiska
fakulteten i Linköping anser all U 68 anlagt ett för snävt perspektiv på
forskningsanknytningsproblemet. En viktig fråga är, hävdar fakulteten, hur
grundutbildningen på lång sikt påverkas om den lokaliseras så alt de som är
verkscimma inom den avskärmas från daglig närkoniakt med en forskningsmiljö.
För en högskola utan reell forsk-ningansknylning anser fakulteten två speciella
huvudproblem stå i förgrunden då det gäUer att genomföra grundläggande
utbildning. Det gäller dels hur ny kunskap och nya metoder snabbt skall kunna
föras in i utbildningen, dels hur föråUrade synpunkter och kunskaper skall
kunna föras ut ur utbildningen. Dessa problem blir enligt de erfarenheter
fakulleten i Linköping har synnerligen svåriösla om den gmndläggande
utbildningen är geografiskt skild från forskningen. Dessa effekter på
gmndutbildningen anser fakulteten huvudsakligen bero på att lärarna saknar
direkt forskningskonlakt. Fakultetens slutsats blir att

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 167

man
måste vara mycket återhållsam med atl lokalisera högre ulbildning till platser
där inle forskningsanknytning kan åsiadkommas. Konsistoriet i Linköping stryker
under fakultetens synpunkter.

Synpunkler
i större eller mindre utsträckning överensstämmande med dessa anförs också av
många andra remissinstanser, bl. a. samarbetsorganen vid de tre
universitetsfilialerna, konsistoriet i Lund, några länsskolnämnder samt
länsstyrelserna i Kronobergs och Örebro län.

UKÄ anför att
forskningsanknytning av grundutbildningen i en integrerad högskola enligt U
68:s förslag inte kan som huvuddelen av läroanstalterna synes ha menat
generellt lösas genom samlokalisering av forskning och ulbildning. Det står
enligt UKÄ klart atl en samlokalisering i och för sig är den rationellaste
lösningen om enbart forsknings-och utbildningsorganisatoriska skäl betraktas
som avgörande men också andra faktorer måste i denna del av samhällsplaneringen
vägas in i bedömningen. Den traditionella formen för forskningsanknytning är
därför inte tillräcklig. UKÄ betonar att behovet av forskningskonlakt kan
variera från utbildning till utbildning. Utbildningar som är i särskild grad
beroende av tillgång till resurser inom den reguljära forskningsorganisationen
eller inom enheter med resurser för forskning och utvecklingsarbete utanför universitets-
och högskoleväsendet kan vara svåra att lokalisera till orter utan sådan bas.
Exempelvis bör enligt UKÄ sjukgymnastutbildningen lokaliseras i första hand
till orter med medicinsk forskning.

Länsstyrelsen
i Kronobergs län är krilisk mot atl de mindre högskolorna är tänkta som rena
utbildningsanslalter på grandkursnivå ulan forskning. Länsstyrelsen ser det som
angeläget atl högskolan blir en aktiv part i samhället genom etl nära samarbete
mellan å ena sidan högskolan och å andra sidan insitulioner och näringsliv på
den ort och inom det område där högskolan är belägen. Enligt länsstyrelsen
visar erfarenheterna från universitetsfilialen i Växjö där påbyggnadskurser
på C- och D-nivå finns i de flesta ämnen och där viss forskning i samarbete med
modemniversitetet i Lund förekommer all elt sådant samarbele är möjligt alt
åstadkomma med begränsade resurser.

Socialstyrelsen,
länsslyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län, SAFISI m. fl.
remissinstanser framhåller viklen av alt studerande på högskoleorter ulan egen
forskning inte missgynnas vid urvalet till forskaratbildning. Filialnämnden i
Örebro anser att information inle är lillräcklig i sammanhanget ulan alt de
studerande på högskoleorter ulan egen forskning måste ges möjligheter till kontakter
med forskningsinstitutioner redan under grundutbildningen. Konsekvensen av det
självklara kravet alt alla studerande skall jämställas vid urvalet till
forskarutbildning blir enligt SÖ all man avstår från att decentralisera grundutbildning
i ämnen med låga sluderandelal. Forskningsrådsutredningen, som är positiv lill
en spridning av högskoleutbildningen, finner dock

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop.1975:9 168

att
en sådan medför svårigheier att nå en optimal rekrylering till forskaratbildning
genom all de personliga kontakterna mellan forskare/ handledare och presumtiva
forskarstuderande minskar eller uteblir.

Remissinslanserna
synes i allmänhet oavsett sina ställningstaganden till lokaliseringsförslagen
acceptera U 68:s ulgångspunkt att forskningen och forskamtbildningen skall
vara i huvudsak koncentrerad till universitetsortema samt Linköping och Luleå.
Flera instanser lar dock upp frågan om förläggning av sådan verksamhet också
till andra högskoleorter.

Forskningsrådsutredningen
stryker under att väl fungerande forskningsmiljöer inle bör försvagas genom
att nya men resurssvaga forskningscentra skapas. ERU hävdar å sin sida alt i
van fall den tillämpade forskningen på vissa områden och då speciellt det
samhällsvetenskapliga ofta kan bedrivas i relativt små grapper och lill låga
kostnader. Även med en spridning av verksamhelen bör enligl ERU en god
forskningsmiljö kunna skapas inom väl avgränsade ämnesområden.

Önskemålen
om förläggning av viss forskningsverksamhet utanför de sju nämnda orterna förs
i första hand fram från wriversitetsfilialenia och organ med anknytning till
filialorterna. Exempelvis anför länsslyrelsen i Värmlands län att den är
medveten om att det för närvarande av resursskäl är nödvändigt att koncentrera
merparten av forskningen till de stora högskolorna. Detta får emellertid enligt
länsslyrelsen inte innebära något slag av förbud mot forskning på övriga
högskoleorter och då speciellt inte vid de nuvarande filialerna. Länsstyrelsen
finner att det i takt med den framtida ökningen av forskningsresurserna bör
vara möjligt atl tillföra de nuvarande filialerna vissa forskningsresurser i
första hand via en ökning av forskningssamarbetet mellan universiteten och
universitetsfilialerna. Fdialnämndeii i Örebro anser att institutioner vid
vilka forskning bedrivs skulle kunna åläggas att lägga ut delar av sina
forskningsprojekt till insiitutioner utan egen forskning samtidigt som lärare
från forskningsinstitutioner deltar i undervisningen på C- och D-nivå.
Filialnämnden finner skäl tala for atl låla högskolan i Örebro bedriva
forskning inriktad mot kommunernas behov. Forskningen skulle i organisatoriskt
hänseende kunna knytas till universitetet i Uppsala. UKÄ anser alt ökade
möjligheter bör erbjudas att förlägga forskningsuppgifter, särskilt inom
vetenskapsgrenar som inle i nämnvärd utsträckning är beroende av tillgång lill
särskild apparatur eller andra speciella resurser, till högskoleorter utan egen
forskningsorganisation. UKÄ föreslår atl särskilda medel ställs till förfogande
för detta ändamäl, anvisade under ett anslag förslagsvis benämnt Främjande av
forskningsanknytning i högskolan.

UKÄ,
konsistoriet och filosofiska fakulteten i Linköping m. fl. anser att
forskningsorganisationen vid högskolan i Linköping bör byggas ut med resurser
för forskning även inom den nuvarande filosofiska fakul-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 169

telens ämnesområden. UKÄ föreslår att högskolan får i
uppdrag att i samarbele med vederbörande faktultetsberedningar utreda
frågan och att erforderliga resurser ställs till förfogande för utredningsarbetet.

1.2.3 Högskolestudiemas organisation översikt

Med en viss generaUsering kan sägas att U 68:s
studieorganisatoriska förslag tillstyrks eller accepteras av huvuddelen av
remissinstanserna utanför universitetssektorn och av en varierande andel av
universitetsorganen. Undantag härvidlag är förslaget om examenssystemets
avskaffande, från vilket en klar majoritet av remissinstanserna tar avstånd,
samt förslaget om utbildningsbevis, som tillstyrks praktiskt taget enhälligl.

Uiredningens förslag till aUmänna utbildningslinjer
föranleder relativt få kommentarer. Av naturliga skäl tar dessa kommentarer,
när de förekommer, ofta fasta på detaljer i enskilda linjer.

Principer för studieorganisationen m.m.

I flertalet remissyttranden behandlas principen om en i
formellt hänseende enhetlig studieorgnisation i direkt anslutning lUl U 68:s
förslag tiU utformningen av denna. Ställningstagandena till principerna präglas
därför ofta av vederbörande remissinstansers inslällning tiU den föreslagna
lösningen.

Uiredningens förslag att studieorganisationen skall
omfatta allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer slöds av en lång
rad remissinstanser. Bland dessa finns försvarets skolnämnd, statskontoret,
RRV, SÖ, flera lärarhögskolor, UKÄ, juridiska fakulteten i Lund och dess
utbildningsnämnd, utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå, AMS, slatens
naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning,
samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor, slyrelsen för lantbrukshögskolan,
Kalmar och Kopparbergs läns landsiing, SACO, SAF/ SI, LO och TCO.

I fråga om de allmänna utbildningslinjerna förordar RRV
mot bakgmnd av erfarenheterna av 1969 års studieordning en fastare organisation
av linjema och en mer strikt tUlämpning av de grundläggande bestämmelserna för
linjerna än vad U 68 föreslagit.

UKÄ anser att en ledande princip för utformningen av
studieorganisationen måste vara att studieordningen skall främja ett för
individen fullgott utbyte av studiema och utgöra elt slöd för den studerande.
Andra önskemål, t. ex. önskemål om likformighet, måste stå tillbaka för det
angivna primära syftet. UKÄ är dock klart positivt inställt till

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 170

i
mer kvalificerad mening fas;ta utbUdningslinjer vid de filosofiska
fakulteterna. Man måste emellertid undvika att linjevalet blir en rent
administrativ åtgärd. Detla kräver en kraftigare ulbyggd
studievägled-ningsorganisalion än vad U 68 har föreslagil. UKÄ uppfattar U 68:s
konstraktion och uppsättning a\' linjer som uttryck för en sirävan efter bredd
i utbildningsutbudet i förening med fasthet i studierna. Det är vikligl att slå
fast, anser UKÄ, alt linjesystemet i sig inte innebär någon ändring, vare sig
innehållsmässigt eller organisatoriskt, av en lång rad av nuvarande
utbildningar på högskoleområdet.

Samhällsvetenskapliga
fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd godtar principieUt utredningens
förslag men gör starka förbehåll. Fakulteten och nämnden vänder sig, som förut
nämnts, mot den tendens till fragmentisering av kärnämnena i små korta kurser
som framträder i utredningsförslaget. Varje längre utbildningslinje bör ha
minst etl karaktärsämne, inom vUket ordentlig fördjupning kan ske. Konsistorierna
i Lund och Umeå tillhör den stora grupp remissinstanser inom universitetssektom
som uttrycker tveksamhet inför en alltför långtgående strävan efter
enhellighei;. Denna tvekan gäller särskilt de nuvarande filosofiska
fakulteterna. Samhällsvetenskapliga fakidtelens utbildningsnämnd i Göteborg
hävdar att utredningen genom atl pressa in all grundutbildning i samma
organisation inte har lyckats skapa en adekvat organisation för någon lyp av
gmndutbildning. Konsistoriet i Umeå framhåller alt del är eftersträvansvärt att
öka de filosofiska fakulteternas inriktning mot yrkesverksamhet. Della får dock
inte ske till priset av schabloniseringar och stereotypa adminislraliva
lösningar. SFS anser att en förutsättning för att förslaget skall kunna
accepteras är att utbildningslinjema inom de filosofiska fakulteterna är rekommenderande,
att de bygger på principen om successiv differentiering samt att de har flera
varianter. De arbetsuppgifter som kan skapas för humanister utanför de
traditionella akademiska yrkena kräver enligl humanistiska fakulteten i
Göteborg först och sist flexibilitet vid kombination av kurser och förmåga lUl
förnyelse vid översynen av studiekurser. Delta talar enligt fakulteten mot en
låsning av utbildningslinjer vid yrkesområden. Konsistoriet vid Cfialmers
tekniska högskola finner det förvånande alt U 68 ulan vidare Vill lösa upp civilingenjörsutbildningens
väl beprövade arbetsformer genom att höja de filosofiska fakulteternas
studieorganisaioriska regler till allmängiltighet. Flera av förslagen skulle,
enligt konsistoriet, om de genomfördes allvarligt skada den för sitt ändamål väl
anpassade civUingenjörsulbildningen.

Matematisk-naturvetenskapliga
fakultetens utbildningsnämnd i Slockholm anser att det är meningslöst att vid
början av studierna försöka gissa vUken yrkessektor de studerande kommer att
ägna sig åt. Linjerna bör därför endast uigöra rekommendationer tUl de
studerande. FPU anser att ett system med fasta studiegångar under alla
förhåUanden är

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 171

oacceptabelt.
Enligt samhällsvetenskapliga fakulleten i Lund och dess utbildningsnämnd bör
utbUdningssystemet ge de studerande reella möjligheter att själva komponera sin
utbUdning.

Förslagen
rörande lokala och individuella utbildningslinjer stöds i allmänhel av
remissinstanserna. Man betonar allmänt värdet av ett ökat utbud av utbildning
av detta slag. Statskontoret framhåller viklen av garantier för att samma
kvalitativa krav stäUs på sådana linjer som på de allmänna utbildningslinjerna.
Lärarhögskolan i Växjö är skeptisk mot förslaget och anser att del innebär en
risk för provinsiell överskatlning av utbildningsbehov. Socialstyrelsen tar
avstånd från förslaget om generell möjlighet att inrätta lokala och
individuella utbildningslinjer för ulbildning inom vårdområdet. Denna
inskränkning är nödvändig, framhåller styrelsen, framför alll med hänsyn till
de behörighetskrav som i flertalet fall är förknippade med yrkesutövning inom
vårdområdet. Landstingen i Stockholms och Uppsala län, å andra sidan, finner
del angeläget att lokala utbildningslinjer skapas även inom den
landstingskommunala högskoleutbildningen. Vårdutbildningens slora beroende av
resurser för yrkesträning gör del enligt landstingen lämpligt alt variera
utbUdningsutbudet med hänsyn tiU sjukvårdens lokala och regionala organisation.

SSEF
avvisar förslaget om lokala utbildningslinjer eftersom med högskolestyrelser
sammansatta enligt U 68:s förslag de skulle ge lokala myndigheter och
näringslivet slora möjligheter att utnyttja utbildningsorganisationen "i
lokaliseringsmässiga syften".

U
68:s förslag atl utbildningslinjerna skall vara uppbyggda av kurser och
studiekurser har tillstyrkts av flertalet av dem som yttrat sig i frågan. I ell
begränsal anlal yttranden, bl.a. från organ inom eller med anknytning till de
tekniska fakulteterna, t.ex. sektionen för teknisk fysik vid Chalmers tekniska
hagaskola, framhålls dock att den nuvarande kursuppläggningen vid dessa
fakulteter bör bibehållas. Sve-riges civilingenjörsförbund anför att ulbildning
med de mål U 68 föreslår inte framgångsrikt kan planeras genom att kurser fritt
kombineras ungefär efter principen "plock från smörgåsbord".
Förbundet avvisar de gmndprinciper U 68 föreslår för högskolestudiernas organisation.
IVA anser att utredningen möjligen har alltför stor tilltro till möjligheterna
att utnyttja kurser som slandardpaket, vilka fritt skulle kunna kombineras.

Enligt
historisk-filosofiska sektionen i Slockholm är det vanskligt eller i det
närmaste omöjligt alt lära ut kritiskt tänkande och metodiskt arbete inom korta
kurser som är måttbeslällda för en yrkessektor. För entydigt definierade yrkesändamål
kan kortare kurser bli den rationella lösningen, men en mångsidig användbarhet
kräver längre studiekurser. Filialrådet i Växjö anser att den föreslagna
ordningen innebär att de enskilda ämnenas fortbestånd hotas vid de små
enheterna. Varje

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 172

ämne
avses bidra med siörre eller mindre delar av sitt ämnesområde, som integreras
med annan utbildning. Det kommer att bli svårt för en studerande att byta
utbildningslinje och gå över från en renodlad yrkeslinje tUl renodlade
ämnesstudier. På de mindre högskoleorterna kommer inte att kunna existera det
stora utbud av renodlade ämnesstudier som för närvarande förekommer vid
universitetsfilialerna.

I
en lång rad yttranden, bl.a. från AMS, SÖ, UKÄ, LO, SAFISI och SVUX, betonas
vikten av ett brett ulbud av enstaka kurser och studiekurser, som ger
möjlighet till fort- och vidareutbildning samt till kombinationer över
nuvarande gränser mellan läroanstalter och fakulteter.

Flera
av de remissinslanser som företräder utbildningar inom kulturområdet pekar på
att det inte alllid är möjligt att tUlämpa U 68:s studieorganisatoriska
principer för utbildningar inom detta område. Sålunda beslår enligl OMUS en
slor del av utbildningen av färdighetsträning. En kurs bör då kunna uttrycka
en för en viss ämnesdel avsatt studielid under vilken vai-je studerande får
ulveckla sin förmåga och sitt kunnande så långt som möjligt. I dessa fall är
det inte rimligt att ange etl för alla studerande gemensamt mål.

U
68:s förslag rörande de yrkesinriktade studiekurserna (y r k-kurserna) och
kombinationsutbildningarna berörs endas;t av ett litet anlal remissorgan. UKÄ
och Sö ansluter sig i huvudsak till utredningsförslaget vad det gäller
yrk-kurserna. UKÄ delar uppfattningen alt begreppet yrk-kurs bör avskaffas.
Även SFS och TCO instämmer i slort med U 68 på denna punkt. SACO anser att
yrk-kurserna under en övergångsperiod måste finnas kvar som yrkesinriktade
alternativ lill den mer teoretiskt inriklade hög;;koleutbildningen.

I
fråga om kombinationsutbildningama framhäller TCO att behovet av ell samlat
ansvar är uppenbart. Siörre geografisk spridning och ökad integration av de
ingående kurserna bör eftersträvas. Utbildningarna bör föras upp som allmänna
utbildningslinjer. SÖ å andra sidan, ifrågasätter med hänsyn till de administrativa
problemen kombinationsutbildningarnas fortbestånd. Det är särskilt
integrationen mellan universitets- och gymnasieskolekurser som är
skolorganisatoriskt svårhanterlig med ofta mycket små grupper och som en följd
härav höga kostnader.

Bland
övriga synpunkter som framförs i anslutning till utredningens förslag rörande
studieorganisationen kan följande nämnas.

UKÄ,
SFS och SSU m.fl. remissinstanser anser alt förändringarna i
studieorganisationen måste kombineras med en ökad satsning på studievägledning
och yrkesrådgivning. AMS betonar att arbetsmarknadsinformation bör ingå som
ett led i all högskoleutbildning.

Slyrelsen
för journalisthögskolan i Slockholm anser att man beträffande
joumalistutbUdningen bör avvakta pågående utredningsarbete innan några
förändringar besluis. U 68:s förslag beträffande studie-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 173

organisation
inom området konst, design och konsthantverk bör enligt slyrelsen för
konstfackskolan hänskjutas tiU 1973 års expertgrapp för konstulbUdning.

Betyg
och examen

Den
studieorganisatoriska fråga som tiUdragit sig det störsia iniresset bland
remissinstansema gäller U 68:s förslag rörande betyg och examina.

Flertalet
remissinstanser utanför universitets- och högskoleområdet, som yttrar sig i
frågan, är positiva till att ett enhetligt värderingssystem införs i
högskolan. TUl denna grupp hör statskontoret, socialstyrelsen, UKÄ, SÖ, flera
länsskolnämnder, nämnden för socionomutbildning, länsstyrelserna i Älvsborgs
och Skaraborgs län, landstingen i Kristianstads och Västernorrlands län.
Svenska kommunförbimdet. Landstingsförbundet, LO, SACO, TCO, SFS och
Elevförbundet. Även några instanser vid universitet och högskolor tiUstyrker
förslaget om enhetligt betygssystem. Detta gäller t. ex. konsistoriet i Umeå,
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd,
teologiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd, odontologiska
fakulteten vid karolinska institutet och dess utbildningsnämnd, ett stort
antal lärarhögskolor samt styrelsen för lantbrukshögskolan och
utbildningsnämnden vid veterinärhögskolan.

En
mer avvisande inställning till utredningsförslagen på denna punkt återfirms hos
elt stort anlal universitets- och högskoleorgan. Konsistoriet i Lund
framhåller att riskerna är betydande alt en inom de närmasle åren genomförd
belygsenhellighet skulle innebära en skenlösning, som enbart skulle vålla
irritation och ölägenheter ulan att gagna någon. På längre sikt, framhåller
konsistoriet, finns argument som talar för etl mer enhetligt syslem än det
nuvarande. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Slockholm anser att det inte
torde vara värt besväret atl uniformera betygssätlningen inom hela den högre
utbildningen. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göieborg kan inte
finna några skäl för ett enhetligt system över hela fältet. Ett sådant behövs
endast när studerande från skilda områden skall mätas mol varandra.
Värderingen bör därför vara enhetlig inom varje sektor. Remissinslanserna inom
de lekniska fakulteterna är praktiskt taget enhäUiga i alt avstyrka utredningens
förslag i dessa frågor.

Konsistoriet
vid universitetet i Slockholm anser att belygsfrågan bör bli föremål för
förnyade överväganden. Denna synpunkt delas av flera andra organ vid
läroanstalterna. I flera fall anförs att man bör avvakta resultatet av
betygsutredningens arbete innan ställning tas.

Några
remissinslanser vänder sig mot varje form av betygsätlning. Sektionen för
arkitektur vid tekniska högskolan i Stockholm anser att

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 174

utbUdningsenheten
skall kunna garantera genom kontinuerliga insatser i själva undervisningen
att de studerande uppnår en bestämd kvalitet i sin ulbildning. Därmed blir
betyg överflödiga. Behov av information tUl framtida arbetsgivare kan
tillgodoses med ulföriiga kurs- och projektbeskrivningar.

Remissinstanserna
inom det tekniska områdei, vilka alltså vänder sig mot ett enhetligt
betygssystem, är särskilt kriiiska mot det föreslagna poängsystemet. Man ansier
alt poängsystemet inte är ändamålsenligt vid de tekniska fakulteterna där de
studerande läser flera ämnen samtidigt. Utbildningsnämnden vid högskolan i
Luleå framhåller att ett system med ett i limmar uttryckt begrepp för
totalarbetstid under alla förhållanden är nödvändigt i det dagliga arbetet vid
en läroanstalt där elevens dagliga arbetsitid måste delas på flera kurser
producerade av vilt skUda insiitutioner.

De
remissinstanser som lillstyrker ett enhetligt betygssystem accepterar i
allmänhet det föreslagna poängsystemet.

SAFISI
anför dock att organisationerna visseriigen kan godta ett enhetligt
betygssystem, om möjligheter finns till undantag, men avvisar förslaget att det
nuvarande systemet vid de filosofiska fakulteterna görs lill riktpunkt. Detta
syslem kopplar nämligen samman godkänd studieprestation med studietiden på etl
mindre lämpligt sätt. Organisationerna kräver att de studerande inte får
godkännas förrän de nöjaktigt inhämtat kursemas innehåll, oavsell om della
kräver mer eller mindre tid än den uppsatta normen.

I fråga om den föreslagna
betygsskalan, underkänd god- , känd väl godkänd, är meningarna starkt
delade. UKÄ tiUstyrker det föreslagna systemet för betygsättning men framhåller
all frågan om kvalitetsbelyg på längre sikt är diskutabel. Vidare bör en
tvågradig skala kunna användas i vissa sammanhang. SÖ tillstyrker den
föreslagna tregradiga skalan men reserverar sig för vad som kan bli resultatet
av den pågående utredningen om betyg inom läramtbUdningen. Bland övriga
remissorgan som tillstyrkei- U 68:s förslag till betygsskala märks socialstyrelsen,
nämnden för socionomutbildning, konsistorierna i Lund och Umeå, medicinska
fakulteten i Göteborg, samarbetsnämnden för jordbrukels högskolor. Svenska
kommtmförbundet, LO och TCO. Såväl nämnden för socionomutbildning som 7'CO
anser dock alt lösningen endast får ses som elt provisorium i avvaktan på
belygsulredningens förslag.

I
flera yttranden krävs en mer fingraderad skala än den U 68 föreslagit. Flera
remissorgan med anknytning till de tekniska fakulteterna, däribland
Teknologorganisationen Refiec och Sveriges civilingenjörsförbund, anser att
man vid dessa fakulteter bör ha möjlighet alt behålla den nuvarande fyrgradiga
skalan. Juridiska fakulteterna i Lund och Slockholm och deras
utbildningsnämnder, matemalisk-nalurvetenskap-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 175

liga
fakulteterna i Stockholm och Göteborg samt odontologiska fakulteten vid
karolinska institutet och dess utbildningsnämnd tUlhör dem som anser att en mer
fingraderad betygsskala än den förslagna fordras.

I
några yttranden vänder man sig mot ett system med kvalitetsbetyg. SFS anser att
kvalitetsbetygen har negativa effekter vad gäller studiehets och
konkurrensmentalitet mellan de studerande. Som en följd av alt betygen
utnyttjas som urvalsinstrument tvingas många att i onödan förlänga sina
studier. Organisationen anser därför att en tvågradig skala, godkänd ej
godkänd, bör införas och bättre urvalsinstrument eftersträvas. En tvågradig
betygsskala förespråkas även av samhällsvetenskapliga fakultetens
utbildningsnämnd i Göieborg, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå,
matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala, styrelsen
och utbildningsnämnden vid bibliotekshögskolan. Landstingsförbundet, SACO,
Elevförbundet och SSEF.

U
68:s delaljförslag i fråga om betygsättningen har berörts i ett litet antal
yttranden. I yttranden från organ inom de tekniska fakulteterna anförs att det
bör vara möjligt att erhålla överbetyg vid omtentamen samt att omtentamen i
belygshöjande syfte bör vara tilläten. Dessa ställningstaganden innebär att man
vänder sig mol U 68:s förslag. Humanistiska fakulleten i Umeå anser att betyg
bör kunna ges inte bara på kurser ulan även på studiekurser.
Historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Uppsala avstyrker
förslaget att betyg inte skaU sältas på mindre enheter än kurser om sammanlagt
10 poäng. Så långa kurser är sällsynia inom humanistiska fakulteten och
systemet skulle framtvinga en addering av kurser endast för betygsättning.

Utredningen
har föreslagit att termen examen inte längre skall förekomma, att utbildningens
omfattning och innehåll skall dokumenteras i ett utbildningsbevis samt alt
examenstitlar inte skall knytas till genomgången gmndläggande
högskoleutbildning.

I
fråga om införande av ett utbildningsbevis, vilket utförligt redovisar utbildningens
innehåll, råder praktiskt taget enighet kring utredningens förslag. Oavsett
vilken ställning remissinstanserna intagit i betygs- och examensfrågorna i
övrigt anser man överlag att de föreslagna utbildningsbevisen bör kunna fylla
en väsentlig funktion.

Förslaget
att examensbegreppet och examenslitlarna skall avskaffas får stöd av flera
remissinstanser, t.ex. AMS, nämnden för socionomulbildning,
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå, länsstyrelsen i Värmlands
län, \lönköpings läns landsting. Svenska kommunförbundet, LO, TCO och SFS. TCO
framhåller bl. a. all examens-systemet oftast effektivt har omöjliggjort
uppkomsten av nya utbildningsvägar och utbildningskombinationer, därför att
delar av dessa utbildningar funnits vid olika läroanstalter eller vid
fakulteter av olika slag. Vidare fiims det betydande svårigheter att lansera
nya

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 176

kortare
utbUdningar eller utbildningskombinationer som inte uppfyller de traditionella
examensbegreppen, eftersom studier som inte leder till examen i allmänhet
betraktas rned skepsis eller renl av som elt misslyckande. Argumentet om
examenssystemets betydelse i internationella sammanhang är enligl TCO inle
relevant. Ett accepterande av en svensk högskoleutbildning i internationella sammanhang
är mera knutet lUl innehåll och nivå i utbildningen än till del formella
examensbegreppet.

I
ett mycket stort anlal yttranden avvisas förslaget att avskaffa examensbegreppet
och examenslitlarna. I denna grupp finns flertalet remissinstanser vid universitet
och högskolor saml bl. a. konjunklurinsiiiutet, SACO, IVA och SAFISI. UKÄ kan
inle förorda att examensbegreppet avskaffas generellt. Examensbegreppet bör
enligt UKÄ framför aUt knytas till slutförd utbildning på sådana linjer som förbereder
för beslämda arbetsuppgifter eller yrkesfunktioner och som har en viss minsta
längd.

Det
oftast förekommande argumentet gäller examinas betydelse i internationella
sammanhang. Man hävdar att den förväntade utökade internationaliseringen av
arbelsmarknaden crch den önskvärda starkare internationaUseringen av
forskningen talar för atl de nuvarande internationellt etablerade
examenslitlarna bibehålls. Elt annal argument framförs av konsistoriegruppen i
Luleå, som framhåller alt förslagel kan leda lUl elt icke önskvärt tvång all
ansluta sig till intresseorganisationer för att få rätt alt bära en erkänd
titel. Liknande synpunkter anförs av bl. a. filosofiska fakulleten i Linköping
och dess utbildningsnämnd. Andra remissinslanser anser att examenssyslemet har
en funktion som stimulans för de studerande, sorri är väsentlig för att
tillräckligt mänga skall genomföra en fullständig ulbildning.

Historisk-filosofiska
sektionens utbildningsnämnd i Uppsala anser att elt slopande av examenssyslemei
leder till en administrativ merbelasining och därmed till ökade kostnader. I
stället för de nuvarande lätthanterliga examensbevisen skulle ju träda elt
generellt verkande system med krav på en omfattande dokumentation även i de
fall där vederbörande inle anser sig behöva något dylikl.

Odonlologiska
fakulteten vid karolinska institutet och dess utbildningsnämnd finner inte att
bärande skäl har redovisats för ett generellt avskaffande av examenslitlarna
men anser atl vissa "delexamina" som odontologie kandidatexamen kan
avskaffas.

Utvecklingslinjer
för högskolestudliemas organisation

U
68:s förslag rörande studieorganisationemas utveckling på längre sUct behandlas
av ett begränsat anlal remissorgan. Modellen med breda grundkurser och en
successiv differentiering får stöd i flera yitranden. SFS menar alt denna
modell har klara utbild-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 177

ningsmässiga,
pedagogiska och studiesociala fördelar. Svenska kommunförbundet anser att
successiv differentiering i relativt stor utsträckning borde kunna tillämpas
inom högskoleutbildningen. Det får dock inle bli fråga om en mall som okritiskt
följs på alla områden. TCO framhåller att principen om successiv
differentiering främjar en horisontell rörlighet på arbetsmarknaden. ABF ser
positivt på modellen med breda gmndkurser följda av successivt val av moment.
Som skäl härför anförs bl.a. behovet av atl i vissa specialistutbildningar
lägga in studiemoment med bredare samhällsanknytning. Denna utbildningsmodell
får stöd också av bl.a. SÖ, samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg samt
matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsnämnder i Lund och
Göieborg: UKÄ anser alt det utvecklingsarbete som bedrivs inom UKÄ bör kunna ge
svar på frågan i vilken utsträckning en sådan studieorganisation är
ändamålsenlig inom en sektor eller del av en sektor.

Företrädare
för vissa utbUdningslinjer anser att den breda grandkursen följd av en
successivt differentierad utbildning inle är lämplig för deras område. I
yttranden från de tekniska fakulteterna framhålls att frågan är om inte civilingenjörsutbUdningen
bör differentieras från början i än högre grad än f.n. Konsistoriet vid
karolinska institutet anser att successiv differentiering inte är möjlig eller
önskvärd och i aUa fall inte lämplig att genomföra inom vårdsektom. OMUS anser
atl den successiva differentieringen inte är tillämpbar för musikutbildningen.

TCO
framhåller alt uiredningens förslag om etapputbildning i hög grad kommer att
bidra till att lösa upp stela nivåskiklningar som finns på arbetsmarknaden och
som tenderar alt bli fastare. Konsistoriet i Lund, å andra sidan, framhåller
att högskoleutbildningens huvudväg alltfort måste utgöras av en sammanhållen
utbildningsgång. För detta talar kravet på helhet i studiema och sammanhang
meUan dessas skilda delar. Prakliska arbetsmarknadsproblem torde dessulom
omöjliggöra något annat.

Utbudet
av allmänna utbildningslinjer

U
68:s förslag till utbUdningslinjer berörs av jämförelsevis få remissinslanser.
Endast i undantagsfall blir förslaget i denna del föremål för en samlad
bedömning. Flertalet kommentarer begränsas till att avse vissa linjer eller en
viss sektor.

I
några yttranden tar man upp behovet av kortare högskoleutbUd-ningar. De
föreslagna studieorganisaioriska förändringarna måste, framhåller TCO,
kompletteras av ett rikt utbud av bl.a. korta utbildningar. Behovel av sådana
varierar från sektor tUl sektor. Inom en del områden finns redan utarbetade
förslag. Inom andra krävs mer nyskapande

12
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 178

arbeie.
Man kan här låta de korta högskoleutbildningarna direkt ta sin utgångspunkt i
existerande yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan. Dessa korta utbildningar
kan, anser organisationen, antingen ingå i en etapp i en längre utbildning
eller vara helt självständiga. Det är mest angeläget all sådana korta
utbildningar k;ommer lill slånd inom de tekniska och administrativa och
ekonomiska sektorerna samt inom vårdsektorn. UKÄ anser alt man närmare bör
undersöka möjlighelerna att redan vid planeringsperiodens ingång erbjuda korta
linjer utöver dem som U 68 anger. UKÄ avser härvid linjer i mer kvalificerad
bemärkelse än de kombinationer som finns i dag. Sådana linjer bör också kunna
läggas upp som ger okonventionella ämneskombinationer jämfört med dagens
studieval.

Vissa
yttranden från läroanslaltema inom UKÄ-området är kritiska mot förslaget till
utbUdningslinjer. Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Stockholm
konslaterar att utredningen inte själv lyckats komma med några konkreta förslag
till förnyelse av utbildningen. De föreslagna utbildningslinjerna kräver
självfallet inte hela denna väldiga omorganisation av den högre utbildningen.
Humanistiska fakulteten i Umeå finner att de föreslagna, utbUdningslinjerna
endast innebär en förändring av nomenklaturen, som förefaller ha tillkommit
endast för att möjliggöra databehandling.

I
fråga om de allmänna utbildningslinjerna vid de filosofiska fakulteterna pekar
ABF på riskerna med all tUl allmänna utbildningslinjer upphöja
kurskombinalioner som inle har ett till sina konturer skönjbart mål i
arbetslivet. Organisationen anser att i vart faU inledningsvis lokala och
individuella ulbildnuigslinjer saml enstaka kurser bör kunna ges ett något
vidgal utrymme till dess bärkraften i nu något tveksamma kurskombinationer
hunnit prövas ytterligare.

Vissa
organ inom de humanistiska fakulteterna kritiserar utredningens förslag med
ulgångspunkt i den hittUls gällande, ämnesbaserade indelningsgrunden.
Humanistiska fakulleten i Lund efterlyser elt mera konstmklivt nytänkande när
det gäller att kanalisera in människors spontana önskan om fortsall ulbildning
inom humaniora, främsi kombinationer humaniora samhällsvetenskap, humaniora
leknik och humaniora naturvetenskap, särskilt viktigt i en tid av ökad
teknokratisk styrning av samhället. Historisk-filosofiska sektionens
utbildningsnämnd i Stockholm beklagar att utredningen inle konstruerat fler
allmänna utbildningslinjer som kan tiUjjodose skilda behov av humanistiska
studier.

Förslagen
inom de olika yrk:esulbildningssektorerna kommenteras i mycket begränsad
omfattning. Beträffande den tekniska sektom föreslår Sveriges
civilingenjörsförbund att en ny ingenjörsutbildning på högskolenivå skapas
genom att ett reformerat fjärde år från gymnasiets tekniska linje utökas med en
å två terminers utbildning inom ramen

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 179

för
en ingenjörsskola som knyts till högskolan. Förbundet avvisar med kraft
utredningens förslag om en utbildning lill "mellaningehjör" och
elappindelning av civilingenjörsutbildningen. Även IVA motsätter sig det senare
förslaget.

Vad gäller
undervisningssektorn riktar socialstyrelsen uppmärksamheten på behovet av en
samordnad utbildning för arbete bland barn i åldrarna O10 år, eventuellt genom
en gemensam basutbildning för förskoUärare, fritidspedagoger, socialpedagoger samt
ungdoms- och fritidsledare med utgångspunkt i pågående ulredningsarbele.
Socialstyrelsen vUl även ifrågasätta om inte förskollärar- och
fritidspedagoglinjerna kunde sammanföras till en linje.

I
fråga om ämnesläramtbildningen anför SACO bl.a. att lärarkandidaterna bör ges
möjlighet-att gå igenom utbildning i specialpedagogik motsvarande 20 poäng.
Denna utbildning bör därvid kunna bytas ut mot 20 poängs ämnesstudier. SACO
upprepar även silt krav på fyraårig ämnesteoretisk utbUdning för lärare som
undervisar i gymnasieskolan.

Inom
sektom för kultur- och informationsyrken tilldrar sig utbildningen för
information och reklam viss uppmärksamhet. Grafiska Institutet och IHR anser
att de utbUdningar som direkt rör områdena information, journalistik, PR, reklam,
samhällsinformation och därtill kopplad teknik av grafisk och elermediakaraktär
bör sammanföras organisatoriskt. Samordningen kan ske stegvis med syfte att
skapa en kommunikationshögskola. Liknande synpunkter framförs bl.a. av SAFj SL
SACO framhåller att samhäUet siarkare måste engagera sig i utbildningen av dem
som sysslar med informationsfrågor i vid bemärkelse. Detla gäller såväl
gmndutbildning och forskarutbildning som fortbildning och vidareutbildning.
Organisationen lägger fram förslag till riktlinjer för sådan gmndutbUdning.

LO markerar att
utvecklingsarbete i fräga om studier inom kultur-och informationssektorn är
angeläget, della särskUt med hänsyn till behovet alt göra kunskap och kultur
tillgängliga för regioner och samhällsgrupper som är ulbildningsmässigt och
kulturellt missgynnade och därmed har svårigheter att få sina intressen
tillvaratagna.

1.2.4
Antalet studerande i högskoleutbildning. Antagning till högskoleutbildning

översikt

Många
remissinstanser delar U 68:s synsätt att såväl arbetsmarknadens behov av
utbildad arbetskraft som individernas efterfrågan på utbildning bör vara
vägledande för utbUdningsplaneringen och att den ytterst begränsande faktorn
för samhällets satsning på högre utbildning bör vara de resurser som kan
ställas tUl förfogande för detta ändamål.

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 180

Några
remissinstanser menar alt utgångspunkten för planeringen bör vara främst
samhäUets behov av utbildad arbetskraft. En mindre gmpp anser att den högre
utbildningen bör dimensioneras huvudsakligen efter individemas efterfrågan på
utbildning.

Flertalet
remissinstanser framhåller att de saknat möjligheter att granska utflödes- och
behovsberäkningama mer ingående. Ofta betonas ändå osäkerheten i beräkningarna.
SCB, som följt upp vissa delar av utflödesberäkningarna, drar slutsialsen att
det är tveksamt om tillströmningen tiU högskoleutbUdning kommer att vara
tillräcklig för att den föreslagna nedre planeringsgränsen för studerande i
utbildningslinjer skaU kunna nås läsåret 1976/77.

Den
övervägande delen av yttrandena över utredningens förslag om gymnasieskolans
dimensionering är positiva.

I
flertalet yttranden tUlstyrks en generell anlagningsbegränsning till högskolans
utbildningslinjer. Några remissinstanser, företrädesvis vid universiteten,
menar dock att utredningen inte lämnat ett fullgott underlag för en bedömning
av frågan. Endast ett fåtal instanser avvisar helt en generell
antagningsbegränsning.

Det
av utredningen föreslagna planeringssystemet med en övre och en nedre
planeringsgräns för antalet studerande i utbildningslinjer och gränsemas
kvantitativa läge tierörs av enbart få remissinslanser. De flesta av dessa
anser att riktpunkten för antagning läsåret 1976/77 bör ligga nära den nedre
planeringsgränsen. Utbildningsplatsernas fördelning på yrkesutbildningssektorer
behandlas i bara ett fåtal yttranden. Den föreslagna satsningen på enstaka
kurser och studiekurser har vanligen mottagits positivt. I några fall har man
menat att dessa kurser inle bör vara spärrade.

Många
remissinstanser framhåller atl KK:s förslag bör avvaktas, innan slutlig
ställning tas till frågor om behörighet, urval och antagningens organisation.
Flertalet instanser framför dock vissa allmänna synpunkter i dessa frågor.
Därvid tillstyrker många alt all eller viss relevant arbetslivserfarenhet
görs till meriteringsgmnd för tUlträde till högre utbildning.

AUmänna
överväganden

Till
U 68 :s bedömning att den högre utbildningen bör dimensioneras efter den mängd
resurser samhällel kan anvisa för della ändamål ansluter sig åtskilliga
remissinstansei-.

TCO
anför att garantier mot en okontroUerad kostnadskrävande expansion av
studerandeantalet i högskoleutbildning av det slag vi upplevt under 1960-talet
måste skapas, bl.a. med hänsyn till det utbildningsbehov som i dag finns hos
de generationer som befinner sig på arbetsmarknaden. Också förskolan och
skolans inre arbete kan vänlas

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 181

ställa
krav på betydande resurser i framtiden. De senaste årens minskade
studerandetillströmning har, menar TCO, inte förändrat föratsättningarna för
denna bedönming. I ett läge då de ekonomiska reslriktio-nema inte är lika
lAtagliga som f.n. bör dock enligt TCO:s mening studerandeefterfrågan på
utbildning ha ett betydande inflytande på dimensioneringen.

Också
SAFISI menar att resurstillgången bör vara den avgörande faktorn för
dimensioneringen av den högre ulbUdningen. Möjligheterna att inom en given
kostnadsram utbilda fler studerande bör dock enligt organisationema övervägas.
Därför bör alternativa sätt att distribuera utbildning Studeras.

LO
anser det självklart att vid dimensioneringen av den högre ulbUdningen hänsyn
skall las till både resurssidan och till behovet av utbUdning i samhället.

UKÄ
avvisar bestämt en dimensionering av den högre utbildningen endast ulifrån
prognoser av arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft. Principen att låla
dimensioneringen bestämmas av en resursnivå som avvägts mot behovet av insatser
inom andra delar av utbildnings-sektorn har, menar UKÄ, en betydande styrka.
Också några universitets- och högskoleorgan, SÖ, AMS, några länsslyrelser och
landsiing, FÖVUX, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, SSU och ABF
ansluler sig i huvudsak till utredningens utgångspunkter för dimensioneringsövervägandena.

SACO
kan däremot inte till alla delar instämma i U 68:s utgångspunkter.
Uiredningens konstaterande att arbetsmarknadens efterfrågan på utbildade och
individernas efterfrågan på utbildning är inbördes relaterade är, menar SACO, i
och för sig riktigt. Individefterfrågan påverkas dock erfarenhetsmässigt
betydligt mer av arbetsmarknads-efterfrågan än tvärtom. Bl.a. utveckUngen under
1960-talet och början av 1970-talet visar detta. Arbetsmarknadseflerfrågan bör
därför vara den primära faktorn för bedömning av högskoleutbildningens dimensionering.
Att prognoserna över arbetsmarknadens behov av utbildade f.n. inte är fuUändade
utgör, menar SACO, inget skäl att inle utnyttja dem. Trots allt finns inte
något bättre planeringsinstmment. Enligt SACO:s mening är det vidare olänkbart
atl det inom en begränsad resursram skulle finnas resurser för att utbilda fler
än vad arbetsmarknaden efterfrågar.

Också
Elevförbundet anser att utbildningen måste planeras ulifrån samhäUels behov av
arbetskraft så att var och en kan få arbetsuppgifter som han utbildats för.
RRV ansluler sig till U 68:s uppfattning att all högskoleutbildning bör vara
yrkesförberedande och menar att därav följer att högskoleutbildningen bör
dimensioneras i första hand efter behovet av utbildad arbetskraft inom skilda
samhällsområden. Också några universitets- och högskoleorgan, statens
naturvetenskapliga

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 182

forskningsråd
och 'Statens råd för atomforskning, slyrelsen för statens brandskola,
länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län, Kristianstads läns
landsiing, SR, IVA, SSEF och Handelskammaren i Göieborg menar all
högskoleulbildningens dimensionering primärt bör slyras efter samhällets behov
av utbildad arbeiskraft. STU menar att kostnaderna för utbildningsinsatser
sektorsvis bör avvägas mot kostnaderna för andra statliga insatsei-. Liknande
synpunkter anförs av konsistoriet vid tekniska högskolan i Slockholm.

SFS
å sin sida menar atl utgångspunkten vid dimensioneringen bör vara individernas
efterfrågan på högre utbUdning. Liknande synpunkter förs fram av SECO, FPU,
MUF, konsistoriet vid universiletet i Göteborg och några andra universiten--
och högskoleorgan.

U
68:s undersökningar

SCB
redogör i sitt yttrande för de senaste årens elevströmmar genom
ulbUdningsväsendet. Antalet nybörjare på gymnasieskolans tre- och fyraåriga
linjer har minskat kraftigt. 1973/74 var nybörjarna på de tre- och fyraåriga
linjerna ca 1000 färre än vad som förutsattes i det lägre
beräk-ningsalternalivet hos U 68 (alternativ B). Från 1974/75 och framåt kan
antalet nybörjare på dessa linjer komma atl stämma relativt väl överens med vad
som antagits i alternativ B. Omfördelningen mellan linjerna medför därför
knappast i sig alt tillströmningen till högskoleutbildning fr.o.m. mitten av
1970-lalet behöver avvika nämnvärt från beräkningsalternativ B.

I
utflödesberäkningama hos \J 68 förutsattes att samlliga elevplalser i
gymnasieskolans årskurs 1 skulle besättas. Det fakliska antalet elever har
visat sig bli ca 10000 mindre än antalet platser. Utflödet på arbetsmarknaden
av personer med enbart grundskoleutbildning blir därför avsevärt större än vad
S(ZB tidigare beräknat. SCB anser delta vara ett aUvarligt problem, då det
beräknade utrymmet på arbetsmarknaden är betydligt mindre än det beräknade
utflödet.

TiUströmningen
till högre utbildning har kunnat följas upp endast för universitet och
högskolor. Det är inte troligt att tillströmningen till övriga högre
utbildningar avvikit nämnvärt från planerade antal platser. Tillströmningen
till hela ulbildnängslinjer beräknas av SCB bli 3 000 4 000 lägre 1973/74 än
vad som fömtsättes i alternativ B. Avvikelsen beror huvudsakligen på alt
andelen studerande för examen vid de filosofiska fakultelema överskattats. I
beräkningarna för U 68 antogs att ca 60 procent av de studerande vid dessa
fakulteter skulle studera för examen. Enligt inskrivningsuppgiflerna från
hösten 1973 avser endast 40 procent alt sludera för examen. Tillströmningen
till de filosofiska fakulteterna totalt sett förefaller dessutom bli något
lägre än beräknat. Vid de tekniska fakulteterna finns vidare obesatta platser.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 183

Mot
denna bakgmnd är det, menar SCB, svårt alt tro all tillströmningen till hela
utbildningsUnjer 1976/77 kommer att nå upp tUl U 68:s nedre planeringsgräns.
Effektema av de nya behörighetsreglerna blir dock av avgörande betydelse i
detta sammanhang. Även tolkningen av de studerandes uppgifier om sina
examensavsikler är av slor vikt. Det är naturligtvis vanskligt ätt överföra
erfarenheler från den nuvarande studieordningen vid de filosofiska
fakulteterna tUl det linjesystem som U 68 föreslår och oklart om de studerande
som i dag anger att de ej har för avsikt atl ta examen är jämförbara med U 68:s
begrepp studerande i enstaka kurser och studiekurser.

SCB
uppskattar atl antalet studerande i utbildning motsvarande U 68:s enstaka
kurser och studiekurser f.n. uppgår lUI knappt 10 000. Någon väsenllig ökning
av anialet kan knappast väntas de närmaste åren. Även om U 68:s förslag tUl
lokalisering av den högre utbildningen skulle öka tillströmningen lUl enstaka
kurser och studiekurser, är det därför inte uteslutet att antalet studerande i
denna typ av utbildning åtminstone i början av U 68:s planeringsperiod kan bli
väsentligt mindre än vad U 68 räknat med.

Antalet
närvarande studerande i högskoleutbildning kan enligt SCB komma att stanna vid
120 000 1975/76 jämfört med enligt alternativ B beräknade ca 130 000.

Flera
andra remissinstanser har påpekat alt tillströmningen till högskoleutbildning
f.n. är lägre än vad som beräknats enligt alternativ B. Bl.a. konsistoriet i Lund,
elt slorl anlal andra universitets- och högskoleorgan, länsslyrelserna i
Örebro och Värmlands län, SACO, SFS och SECO ställer sig Iveksamma tiU alt den
nedre planeringsgränsen för utbildningslinjer skall kunna nås läsåret 1916111.
Länsslyrelserna i Kalmar, Hallands och Kopparbergs län anser dock all man inte
skall fästa alltför stort avseende vid nuvarande tillströmning. Möjligheterna
att uppfylla dimensioneringsmålen hänger i hög grad samman med den geografiska
spridningen av högskoleutbildningen.

En
analys av behovsberäkningama utifrån folk- och bostadsräkningen 1970 har
påbörjats av SCB. HittiUs har endast delar av beräkningarna följts upp varför
några slutsatser ännu inte kunnat redovisas. I SCB:s beräkningar av
nyrekryieringsbehoven från utbildningsväsendet förutsattes att
sysselsättningen i olika näringsgrenar skulle utvecklas enligt beräkningarna i
1970 års långtidsutredning. Långtidsutredningen har nu reviderats. Erdigt SCB
synes de förändrade beräkningsresultaten i avstämningen ha endast marginell
effekt på nyrekryteringsbehoven.

SFS
anser dimensioneringsförslaget till stora delar sakna aktualitet, eftersom den
ekonomiska utvecklingen avvikit från antagandena i 1970 års långtidsutredning.
SACO menar att avvikelserna medför ett lägre behov av högskoleutbildad
arbetskraft än vad som beräknades i behovskalkylen. Också några
universitets- och högskoleorgan, SIFU och

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 184

länsstyrelsen
i Värmlands län sätter i fråga om inte den offentliga sektorns expansion har
överskattats i kalkylen.

SÖ ser det som en brist
all utbildningsbehovet för yrkesbyiare inle är kalkylerat i prognosmaterialet.
Underlaget för prognoserna är också delvis föråldrat. Trots detta hsir dock U
68 enligt SÖ dragit rimliga slutsatser för gymnasieskolans del.

Andra remissinstanser,
bl.a. AMS, konjunkturinstitutet, SAFISI, Sveriges civilingenjörsförbund och
SFS, redovisar i sina yttranden vissa kritiska synpunkter rörande de använda
beräkningsmetoderna.

Många remissinstanser
pekar mer allmänt på osäkerheten i de utförda kalkylerna. Ofta betonas dock
samtidigt att kalkylerna ger etl värdefullt underlag för dimensioneringen. För
5Ö är del av stort värde för det fortsalla planeringsarbetet med
dimensioneringen av gymnasieskolan att fortlöpande få tillgång till underlag av
det slag som prognosinstitutet redovisat. SACO konstaterar att de utförda
undersökningarna lämnat många värdefulla bidrag till kunskapen om förhållandet
mellan ulbildning och arbetsmarknad. UKÄ menar ätt kalkylerna visserligen är
osäkra men framhäver att de utgör ett nytt melodiskt grepp av värde när del
gäller att inhämta underlag för dimensioneringsövervägandena. AMS anser att de
modeller som tillämpats för de redovisade beräkningarna utgör ett viktigt led
i elt fortsall metodutvecklingsarbete vad gäller arbelsmarknadsprognoser. Det
är angeläget att tiUräckliga resurser anslås för ett fortsatt utvecklingsarbete
i syfte att ytterligare förfina och förbättra prognosmetoderna.

G.ymnasieskolans
dimensionering m.m.

TCO
ansluter sig tiU U 68:s förslag att andelen studerande i icke yrkesinriktad
gymnasial utbildning successivt minskas till ca 25 procent av de studerande som
anlas till gymnasieskolan. TCO ifrågasätter emellertid bl.a. mot bakgrund av
del ökande behovet av personal inom barna- och ungdomsvårdsområdet, om inte
ökningen av antalet utbildningsplatser inom vårdsektorn i gymnasieskolan bör
vara större än vad som föreslås av ulredningen.

SECO delar utredningens
ujppfattning alt de studieförberedande linjernas andel av gymnasieskolans kapacitet
bör minskas. En kvantitativ nedskärning av de studieförberedande linjerna fär
dock inte beröra den treåriga naturvetenskapliga linjen. SAF/SI anför liknande
synpunkter. Också RRV, konsistoriet i Lund och några andra universiteis-och
högskoleorgan, ett stort antal länsskolnämnder, AMS, några länsstyrelser,
flera landsiing, FÖVUX, SVUX, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet och
SHIO tillstyrker uiredningens förslag att andelen platser i icke yrkesinriktad
utbildning i gymnasieskolan skall minskas.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 185

SÖ
påpekar att en aUt större andel av de sökande till gymnasieskolan de senaste
åren har efterfrågat yrkesinriktad utbildning. Den föreslagna omfördelningen
kan komma att förverkligas ulan att sär-skUda åtgärder behöver vidtas. SÖ har
också i sin långtidsbedömning siktet inställt på en ökad andel yrkesinriktade
utbUdningar.

UKÄ
menar att det är svårt att nu ta ställning till U 68:s förslag rörande
gymnasieskolan och föreslår att frågorna utreds i särskild ordning efter det
att stalsmaktema lagt fast riktUnjerna för högskolans utbyggnad, inklusive
behörighetsregler och sociala villkor.

Försvarets
skolnämnd anser att den föreslagna omfördelningen av antagningskapaciteten kan
få negativa konsekvenser för försvarel genom alt behovet av
kompletteringsstudier kan öka bland rekryterat befäl. Konsistoriet vid Chcdmers
lekniska högskola uttrycker oro över förslaget då den naturvetenskapliga linjen
utgör en viklig rekryteringsbas för bl.a. civilingenjörsutbildningen.
Konjunkturinstitutet, länsslyrelsen i Västerbottens län och Östergötlands läns
landsiing avstyrker förslaget.

När
det gäller inriktningen av det framlida läroplansarbetel för gymnasieskolan
ansluter sig SÖ till tanken att på sikt genomföra sådana förändringar att varje
elev kan få både mer generell basutbildning och mer yrkesinriktad utbildning.
På de teoretiska linjerna kan detla ske dels i anslutning till linjernas
karaktärsämnen, dels genom förändringar av ämnenas timtal. Andra vägar kan vara
all införa praktikkrav, motsvarande vad som gäller på fyraårig teknisk linje
även på t.ex. ekonomisk och naturvetenskaplig linje. Liknande synpunkler
framförs av LO och TCO.

Enligt
TCO-.s uppfattning bör den framtida gymnasieskolan i princip fungera neutralt
vid elevernas val mellan fortsatta studier och förvärvsarbete. För närvarande
är linjerna i gymnasieskolan i alltför stor utsträckning utformade för all
uppfylla endasi ell av dessa mål. Till målet alt på sikt förstärka de
yrkesförberedande inslagen vid de utpräglat studieförberedande Unjerna i
gymnasieskolan ansluler sig också ett par länsskolnämnder, seminariet för
huslig ulbildning i Slockholm, flera förskoleseminarier, Jönköpings läns
landsting, SVUX och FÖVUX. Andra länsskolnämnder är mer tveksamma tiU detta
mål.

SACO
påpekar att ökat utrymme för yrkesförberedelser måste gå ut över timtalen i de
nuvarande studieförberedande linjemas karaktärsämnen. Effeklen härav lorde bli
att förutsättningarna att framgångsrikt följa en högskoleutbildning utan sänkta
kvalitetskrav förändras. En betydligt bättre lösning är enligt SACO:s mening
att låta de studerande som önskar en yrkesförberedelse erhålla denna
koncentrerat under en tidsperiod omedelbart efter gymnasieskolans slut. De av U
68 förordade målen i fråga om studieorganisation avvisas vidare av bl.a.
konjunkturinstitutet, SIFU, lärarhögskolan och förskoleseminariet i

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 186

Jönköping, SECO samt vissa universitetsorgan, t.ex.
teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd. De sistnämnda
ifrågasätter om inle en ökad yrkesförberedelse i gymnasieskolan kommer att gå
ut över kunskapsnivån. Det är viktigt att den åsyftade förändringen inte leder
lill en sänkning av gymnasieelevemas kunskapsstandard, inte heller till en
reducering av gymnasiekunskapernas bredd. Liknande synpunkter framförs av
lekniska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd.

Högskoleutbildningens dimensioucring;
antagningsbegränsning

En generell anlagningsbegränsning liU utbildningslinjer
tillstyrks av statskontoret, RRV, UKÄ, konsistorierna i Umeå och Linköping saml
vid CTH, styrelserna för bibliotekshögskolan och lanlbrukshögskolan samt flera
andra universitets- och högskoleorgan, SÖ, nämnden för socionomuibddning, AMS,
statens medicinska forskningsråd, styrelsen för statens brandskola, flertalet
länsstyrelser och ett stort antal landsting, SVUX ,FÖVUX, Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, SR, SACO, TCO, Handelskammaren i
Göteborg, Stockholms handelskammare. Elevförbundet och SSU.

Många av de remissinstanser som accepterar en generell
antagningsbegränsning framhåller att denna måste kombineras med särskilda åtgärder
för alt garantera en breddad rekrytering till högre utbildning. Bland dessa
pekar t.ex. AMS och FÖVUX på behovet av yrkesvägledning. LO anser det särskilt
vikligt med uppsökande verksamhet för att nå gmpper som nu är
underrepresenterade i högre utbildning.

TCO tillstyrker inte en generell anlagningsbegränsning
helt villkorslöst. Frågan om generell antagningsbegränsning hänger nära samman
med behörighetsreglernas och urvalssystemets utformning. Vid konstruktionen av
urvalssyslemet bör man bl.a. vara mycket uppmärksam på de konsekvenser för den
sociala rekryteringen till högskoleutbildning som olika utformningar kan ha.
De vuxenstuderande bör också garanteras ett rimligt antal platser i högskolan.

Enligt UKÄis mening vore del allvarligt om införandet av
en generell anlagningsbegränsning skulle förslärka den sociala
snedrekryteringen. Vid silt tiUstyrkande av utredningens förslag har UKÄ
fömtsatt att införandel av antagningsbegränsning förenas med kraftfulla
åtgärder av det slag som förordats av utredningen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess
utbildningsnämnd menar att den socialt snedvridande effekt på rekryteringen
som en spärr sannolikt alllid fär i viss mån kan motverkas genom insatser inom
studiefinansieringsområdet, t.ex. en höjning av den återbetalningsfria delen
av studiemedlen.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 187

Konsistoriet
i Lund menar att frågan om antagningsbegränsning åtminstone för viss framlid är
överspelad p.g.a. den minskade tillströmningen till de fria fakulteterna. I
princip kan dock vissa skäl, framför allt begränsade resurser och krav på
utbildningens kvalitet, tala för en generell antagningsbegränsning.
Konsistoriet vid karolinska inslitutet kan möjligen acceptera generell
antagningsbegränsning som en ekonomiskt betingad nödvändighet.

Konsistoriet
i Uppsala finner det inte möjligt att ta ställning i frågan om generell
antagningsbegränsning innan vissa grundläggade frågor konkretiserats och utretts
ytterligare. U 68 har inte klargjort hur spärrarna skall vara konstruerade,
hur urval och fördelning på linjer skall gå till och hur den framtida
arbetsmarknaden skaU beräknas. Flera instanser vid universiteten anför
liknande synpunkter.

Institutet
för social forskning tillstyrker en generell antagningsbegränsning endast
under fömtsättning att studerandetUlströmningen åter börjar öka. SFS anser alt
antagningsbegränsningar kan vara motiverade endast i fråga om mycket snävt
yrkesinriktade utbildningar och UtbUdningar med särskilt kostnadskrävande
undervisning och avvisar bestämt en generell antagningsbegränsning.
Konsistoriet vid universitetet i Göteborg och några andra universitets- och
högskoleorgan, ett par länsstyrelser, SECO och MUF anför liknande synpunkter
och avstyrker en generell anlagningsbegränsning. En avigsida med dimensionering
med hjälp av spärrar är, menar FPU, alt betygen även i framtiden skulle spela
en väsentlig roll i skolan. För FPU är en betygsfri skola ett väsentligt
politiskt mål som skulle äventyras av en spärrad högskoleutbildning.

I
flera remissyttranden, från bl.a. konsistoriet vid tekniska högskolan i
Stockholm och matematisk-naturvetenskapliga fakidteten i Lund, framhålls att de
av U 68 föreslagna spärrarna skulle kunna ersättas med intensifierad studie-
och yrkesrådgivning samt information om arbetsmarknadssituationen. Sådana
ålgärder kunde leda lill en mjukare och effektivare styrning överlägsen U 68:s
spärrsystem.

ABF
anser alt den av ulredningen valda planeringsmodellen med en övre och en nedre
planeringsgräns har en betydande styrka. Erfarenheter visar hur vanskligt det
är atl i detalj söka planera enskUda UtbUdningslinjers kapacitet över en längre
följd av år. U 68:s metod att inom en totalram fortlöpande ompröva sektorernas
och utbildningslinjernas kapacitet bör, menar ABF, väsentligt underiätla en
samordning av högskolans planering med planeringen inom övriga
samhällssektorer.

UKÄ
anser det vara av störsia vikt att de konkreta förslagen angående
dimensionering ses över i den slutliga prövningen, bl.a. med ledning av de
bedömningar som kommit fram i remissbehandlingen. Antagningen tUl fullständiga
utbUdningslinjer bör vid planeringsperio-

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 188

dens
början begränsas till vad som motsvarar U 68:s nedre planerings-gräns.

Konsistoriet
i Linköping anför att det finns skäl att betrakta bl.a. högskoleutbildningens
dimensitmering ur perspektivet att tillströmningen av ungdom fortsättningsvis
kan befinna sig på en för de senaste decenniera jämförelsevis låg nivå.

LO
ifrågasätter om inte den föreslagna resursramen för högskolan är för hög. Det
är angeläget alt utbildningar som riktar sig till korttidsutbildade byggs ut.
Utrymmet för individuell efterfrågan utöver arbetsmarknadsbehovet måste diirför
ligga kring planeringsramens nedre gräns. Liknande synpunkter framförs av bl.a.
SVUX och FÖVUX.

TCO
accepterar inte de föreslagna planeringsgränserna. Behovsprognosen bygger på
antagandet att peisoner med längre ulbildning kommer att vara verksamma inom
lägre befattningsskikt i större utsträckning än hittills. Elt läge där
rekryteringen till motsvarande befattningar liksom nu sker från personal med
kortare ulbildning kan inte karakteriseras som en bristsituation. TCO förordar
med hänsyn till de begränsade ekonomiska resurserna att antagningskapacitelen
för utbildningslinjer sätts lill ca 37 000 läsåret 1976/77. En åriig utbyggnadstakt
om två procent accepteras.

SACO
ansluler sig till experten Tobissons kritik beträffande U 68:s
dimensioneringsteknik. Behovsprognosen skall utgöra riktpunkten för
högskoleutbildningens kapacitet. Det är dock tveksamt om så många som 37 000
studerande kommer att vara intresserade av att påbörja ulbildning läsåret
1976/77. Med hänsyn härtill anser SACO det vara meningslöst atl redan nu ange
en utbyggnadstakt för de närmasle åren.

Också
SR kan tänka sig alt riktpunkten för antagning till ulbUd-ningshnjer sätts vid
37 000 studerande vid planeringsperiodens början. SR avråder från att den
årliga ökningstakten fastställs redan nu. Ökningstakten bör fastställas utifrån
successivt upprättade prognoser.

RRV
finner U 68:s prognoser vara aUtför osäkra för att kunna läggas lUl grand för
dimensionsringen fram till mitten av 1980-talet och föreslår därför att
planeringsgränserna skall övervägas ytterligare. Den nedre gränsen synes vara
mest realistisk i nuläget.

Statskontoret
förordar alt dimensioneringen av utbildningslinjer anpassas lill senast kända
uppgifter om tUlslrömning vid ett första beslut. Med hänsyn till osäkerheten i
nuläget finns inte tillräckliga motiv att nu fatta beslut om en årlig ökning av
utbildningskapaciteten. Också SAFISI menar all anlagningslalen bör justeras med
hänsyn tUl de senasle årens minskade tillströmning. Inom den givna ramen bör utrymmet
för enstaka kurser ökas något.

Länsstyrelsen
m.fl. i Hallands län menar att tUlströmningen kan komma alt ligga vid den övre
planeringsgränsen om den föreslagna decentraliseringen genomförs. Den totala
ramen för antagning får inle

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 189

sältas
för lågt om nya grapper skall ges ökade studiemöjligheter. Liknande synpunkter
förs fram av länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län.

AMS menar att
dimensioneringslalen för olika utbildningsvägar inte bör vara strikt fastlåsta
vid en övre eller nedre gräns. Kapaciteten skall kunna anpassas med hänsyn till
fortlöpande arbetsmarknadsbedömningar och de sökandes intresse.

Konsistoriet vid Chcdmers
tekniska högskola ser, bl.a. med hänsyn liU de osäkra antaganden som U 68 :s
kalkyler bygger på, med stor oro på att en övre och en nedre gräns fastställs i
ett sammanhang för hela planeringsperioden. Konsistoriet förordar i slället en
planering som tar sikte på olika handlingsalternativ som kan korrigeras med
hänsyn till den faktiska ulvecklingen.

Den totala
antagningskapacitetens fördelning på yrkesutbildningssektorer behandlas
vanligen inle i yttrandena. Endast SACO och TCO behandlar kapaciteten för
flertalet högskoleutbildningar. I fråga om framför allt den tekniska sektom,
vårdsektorn och sektorn för undervisningsyrken kommenteras vissa utbildningslinjers
kapacitet i etl stort anlal yitranden.

Enligt
SÖ förefaller fördelningen av antagningsplatserna på olika
yrkesutbildningsseklorer vara i slort selt rimlig.

TCO kan med viss tvekan
tUlstyrka en utbyggnad av den lekniska yrkesutbUdningssektorn enligt det lägre
planeringsaltemativet. Tekniska fakulleten i Linköping anser att kapaciteten
för sektorn f.n. inle behöver utökas. Också matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd stäUer sig tveksamma tUl de höga siffrorna
för den tekniska yrkesutbUdningssektorn. TCO och SACO menar att den framtida
tillväxten inom sektorn bör avse främst kortare utbildningslinjer, exempelvis
yrkesteknisk högskoleutbildning.

SACO anser att den
föreslagna antagningskapaciteten för sektom för administrativ och ekonomisk
yrkesutbildning är för hög. Som skäl anges bl.a. det ackumulerade överskottet
av utbildade från 1970-talets försia hälft.

Landstingsförbundet vill
förorda en uibyggnad av sektorn för vårdyrkesulbildning enligt det högre
planeringsalternativet. Socialstyrelsen fiimer U 68 :s förslag till
dimensionering av sektom i stort selt tillfredsställande från nu kända
utgångspunkter. Också landstingen i Uppsala, Kristianstads och Värmlands län
anser utredningens behovsbedömning för sektorn vara realistisk.

Bristen på sjuksköterskor
är på väg att förbytas i balans mellan tillgång och efterfrågan enligt U 68.
TCO menar att delta är riktigt endasi beträffande sjuksköterskor med
grundutbildning. Bristen på vidareutbildade sjuksköterskor tycks snarast öka.
Medicinska fakulteten i Lund menar att del råder mycket stor
sjukskölerskebrisl lokalt

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 190

inom
storstadsområdena. Stockholms läns landsting anser en kraftig utökning av
anlalel utbildning.splalser i sjukgymnastutbildningen vara, angelägen. En så
kraftig ökning som föreslås bör dock baseras på någon form av behovsberäkning.
SACO och flera medicinska fakulteter efterlyser också ytterligare
planeringsunderlag rörande behovel av sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

SÖ menar
att de antagningslal som föreslås för sektorn för utbUdning för
undervisningsyrkena är alltför höga. SÖ planerar en nedskärning av antagningen
tUl vissa läramtbildningar. Hittills gjorda prognoser pekar på alt antagningen
bör reduceras, ytterligare.

Med
hänvisning tiU nuvarande arbetsmarknadssituation samt tiU SCB:s prognoser över
det framlida ulbUdningsbehovet av ämneslärare anser SACO alt den föreslagna
dimensioneringen är för hög. Humanistiska fakulteten i Umeå och dess
utbildningsnämnd liksom några andra universitets- och högskoleorgan menar också
alt den föreslagna kapaciteten för ämneslärare bör reduceras.

De
föreslagna antagningstalen för klasslärare och ämneslärare är enligl TCO för
höga om en balanssituation eftersträvas vid 1980-lalels mitt. SÖ:s och SCB:s
prognos«;r visar delta. Slarka pedagogiska och elevsociala skäl talar dock för
en ökning av lärartätheten i skolan. TCO kan därför acceptera U 68:s lägre
dimensioneringsallernativ som en maximigräns för utbildning; av klasslärare och
ämneslärare om lärartätheten ökas. SACO anser den föreslagna dimensioneringen
av lärarutbildningen vara oförsvarlig med hänsyn till såväl de studerande som
samhällsekonomin.

TCO
anser den föreslagna utbyggnaden av förskollärarutbildningen vara alltför
begränsad. Brislen på förskollärare är påtaglig. Den kraftiga kommunala
satsningen på förskolor i nuvarande bristsituation leder till att personer utan
adekvat utbildning erhåller tjänster i förskolan. Delta innebär att kvaliteten
på verksamheten kan äventyras. Den föreslagna kapaciteten för fritidspedagoger
är enligl TCO:s mening också alltför låg. Dagens fritidspedagoger har bl.a. en
naturlig tjänstgöringsplats på sjukhus, psykialriska kliniker och vårdhem samt
i parkleksverksamheten.

SACO
menar att den föreslagna aniagningskapacileten i sektorn för ulbildning i
kullur- och informationsyrken är alltför hög. Humanistiska fakulteten i Umeå
och dess utbildningsnämnd anser dock att man i alltför liten utsträckning tagit
hänsyn till de krav som en förändrad kulturpolilik kan ställa på utbildning
inom sektorn.

De
flesta remissinstanserna ser mycket positivt på den av ulredningen föreslagna
satsningen på enstaka kurser och studiekurser.

UKÄ
anser att den av U 68 föreslagna kapaciteten för enstaka kurser och
studiekurser bör få överskridas. .Ä.ven ökningen av studerande-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 191

antalet
i denna typ av utbildning bör tillåtas bli större än de tio procent per år som
U 68 föreslagil.

TCO
tillstyrker uiredningens dimensioneringsförslag belräffande en staka kurser
och studiekurser. Enligt TCO:s uppfattning bör det förhindras alt kursutbudet
används tUl kringgående av sektorsdimensioneringen. Även AMS, SAFISI och LO
ansluler sig till uiredningens förslag om en kraftig ökning av resurserna för
enstaka kurser och studiekurser.

SACO
och SR tillstyrker en kapacUet om 20 000 utbildningsplatser vid
planeringsperiodens början men menar att den årliga ökningen inle bör fastslås
nu.

Sialskoniorel
och RRV förordar att utbildningskapaciteten för enstaka kurser och studiekurser
ges en hög nivå. RRV menar dock atl målel 20 000 studerande läsåret 1976/77 och
en årlig ökning med lio procent inte framstår som realistiskt. Även kapaciteten
för enstaka kurser och studiekurser bör anpassas lUl rådande efterfrågan.
Också malematisk-nalurveleriskapliga fakulteten i Göieborg och dess
utbildningsnämnd ställer sig tveksamma till den föreslagna kapaciteten. Man bör
börja med ett betydligt blygsammare anlal platser.

Vissa
remissinstanser, företrädesvis inom universitetens humanistiska fakulteter,
anser att tillträdet till enstaka kurser och studiekurser bör vara fritt.

KK
stryker under att U 68:s förslag tUl sludieorganisalion i förening med
förslaget liU total anlagningsbegränsning ställer stora krav på en detaljerad
och långsiktig planering av dimensioneringen, inte minst i fråga om vissa
studiekurser där utbildningskapaciteten är knuten tUl begränsningar i fråga om
speciella lokaler eller utmslning eller praktikmöjligheter och där resurserna
därför bör utnyttjas av ett tämligen fast fixerat antal studerande.

Principer
för urval m.m.

Elt
stort antal remissinstanser framhåller att KK:s förslag bör avvaktas innan
slutlig slällning tas till frågor om behörighet och urval. Det gäller l.ex.
RRV, UKÄ, många universitets- och högskoleorgan, styrelsen för statens
brandskola, länsslyrelsen i Värmlands län och SFS.

KK:s
yttrande irmehåller vissa allmänna resonemang om urvalet tiU
högskoleutbildning. Kommittén anser att en mera reguljär praxis i bedömnings-
och antagningsfrågor bör få utvecklas successivt och det därför finns anledning
all inledningsvis modifiera gällande regler för urval och antagning. Huvuddelen
av linjerna i högskolan torde dock kunna följa samma huvudprinciper för
meritvärdering och urval av studerande. Antagningsreglerna för de enstaka
kurserna bör vara andra än de som gäller för fullständiga utbUdningslinjer och
tillgodose berät-

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 192

tigade
krav både från dem som omedelbart efter en avslutad utbildningslinje vill
bredda eller fördjupa utbildningen och från sökande med mindre omfattande
utbildningsbakgmnd.

Flertalet
remissorgan bl.a. AMS, UKÄ, många universitets- och högskoleorgan,
länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län, FÖVUX, LO och TCO lillstyrker
att arbetslivserfarenhet blir meriteringsgmnd för tiUträde lill högre
ulbildning.

Mest
positiv tiU della är FÖVUX som hävdar att urvalsinslmmenten bör utformas så att
mycket sjtor vikt tillmäts arbetslivserfarenhet, eventuellt kombinerat med lott
ning, medan betyg och studielämplighetsprov ges mindre betydelse. FÖVUX anser
det väl värt alt överväga au på sikt uppställa viss tids yrkesverksamhet som
allmänt behörig-hetsviUkor för tillträde till all högskoleulbildning.

Även
ABF understryker kraftigt den vikt som bor fästas vid arbetslivserfarenhet. På
sikt bör, enligt ABF:s mening, arbetslivserfarenhet vara obligatorisk för
antagning till eftergymnasial utbildning.

Många
remissinstanser anser dock alt endast sådan yrkeserfarenhet som kan bedömas
vara relevant för utbildningen skall få tillgodoräknas. Till dessa hör
socialstyrelsen, SIFU, humanistiska fakulteten i Uppsala, konsistoriet i Lund,
matematisk-naturvetenskapliga fakidteten i Göteborg, juridiska fakulleten i
Stockholm och dess utbildningsnämnd, humanistiska fakulteten i Umeå,
odontologiska fakulteten vid karolinska inslitutet och dess utbildningsnämnd,
SACO och MUF.

Historisk-filosofiska
och språkvetenskapliga sektionernas utbildningsnämnder i Lund ger exempel på
vad de anser vara relevant yrkeserfarenhet: för ämneslärarutbildning bör i
första hand tillgodoräknas erfarenhet av ungdoms- och/eller studiearbete, för
utbildning för kultur-och informationsyrken erfarenhet av t.ex. journalistik,
annal mediaarbete samt biblioteks- och förlagsverksamhet.

Alt
yrkeserfarenheten bör vara av en viss minsta längd för att tillgodoräknas
anser bl.a. AMS och TCO.

Andra
remissinstanser bl.a. humanistiska fakulteten och språk-vetenskapliga
sektionens utbildningsnämnd i Uppsala samt tekniska fakulleten i Lund vUl att
det skall anges en viss gräns utöver vilken yrkeserfarenhet inte
tillgodoräkna;».

Konsistoriet
vid lekniska högskolan i Slockholm anser att de blivande teknologerna inte bör
uppmuntras; till längre avbrott än 612 månader mellan gymnasiestudier och
studier vid teknisk fakultet efiersom malemalikkunskaperna inte kan uppehållas
om avbrottet i träningen är för långt. Konsistoriet accepterar dock att även
längre, för resp. utbildningslinje relevant yrkeserfarenhet poängsätls, om
berörda studerande kan erbjudas kortare repetitionskurser i gymnasiets matematik,
fysik och kemi.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 193

Nämnden för socionomulbildning anser att erfarenheterna av
reglerna om vidgad behörighet inle varit helt positiva. Man bör följa upp
skilda sluderandegmpper dels i utbildningen, dels om möjligt i
yrkesverksamheten för att få ell underlag för alt bedöma behörighels-och
merilvärderingsfrågorna.

Enligt
juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd föreligger det en inte
helt obelydlig risk för atl yngre och kvalificerade sökande flyttar till
utlandet, om spärrarna utformas så att de gynnar äldre sökande med
arbetslivserfarenhet. På detla sätl skulle, anser dessa remissinslanser, det
svenska sainhället förlora värdefull arbetskraft.

Direkt
övergång från gymnasieskola tUl högskola måste, menar medicinska fakulteten i
Lund, konsistoriet vid tekniska högskolan i Slockholm, SACO m.fl., också i
framliden vara del normala.

Enligt bl.a. humanistiska fakulteten i Uppsala,
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göieborg och SACO bör betygen spela
den största rollen vid värdering av en sökandes olika meriter.

SIFU, SACO och IVA anser att krav på visst lägsta betyg i
för utbildningen cenirala ämnen bör uppställas som formeUt behörighetsvillkor.

Sektionen för elektroteknik vid lekniska högskolan i
Stockholm framhåller att som särskilt behörighelskrav för antagning till
elektro-ingenjörsutbildning bör gälla minst betyget 4 i matematik från gymnasieskolans
tredje årskurs på naturvetenskaplig eller teknisk linje.

Konistoriet vid universitetet i Göieborg anser alt för de
linjer, där en anlagningsbegränsning är rimlig, merilvärderingsbeslämmelsema
bör ändras så att siörre vikt läggs på betygen i de gymnasieämnen som ingår i
de särskilda förkunskapskraven för resp. linje. Även matematisk-naturvetenskapliga
fakulleten i Slockholm och konsistoriet i Linköping uttalar sig för 'viktning'
av gymnasiebetygen.

Konsistoriet samt flera sektioner vid Chalmers lekniska
högskola liksom Svenska ingenjörssamfundet m.fl. vill alt viktning av betygen
skall återinföras vid antagning till civilingenjörsutbildning.

TCO däremot avvisar uttryckligen betygsviktning vid
meritvärdering.

Odonlologiska fakulteten i Göieborg och dess
utbildningsnämnd förordar att betyg från tandsköterskeutbildning,
tandleknikemlbildning och tandhygienistutbildning tiUgodoräknas vid urval tiU
tandläkarutbildning.

Konsistoriet vid universitetet i Göieborg förordar att
möjligheter skapas att genom särskilda studielämplighetsprov vinna allmän
behörighet för högskolestudier.

Medicinska fakulteten vid karolinska inslitutet och dess
utbildningsnämnd anser att erfarenheterna av den s.k. fria kvoten är sådana
att det kan ifrågasättas om inte antagningstest bör införas åtminstone för

13 Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 194

denna kategori studerande i syfte alt klargöra om de
sökande har kunskapsmässiga förutsättningar att följa utbildningen.

OMUS påpekar att det även i fortsättningen måste finnas
inträdesprov till t.ex. musikutbildning.

Flera av de medicinska fakulteterna betonar alt det bör
firmas en åldersspärr till en så lång ulbildning som läkaratbildningen, bl.a.
för att samhället skall få ut elt maximalt anlal yrkesverksamma år från
personer som gått igenom dennti kostsamma utbildning.

Uppsala läns landsting anser atl man för alla längre
utbildningar, där konkurrensen om utbildningsplatserna är betydande och där
samhället har brist på utbildade, bör överväga alt införa en åldersgräns. Denna
skulle inle vara generell utan kunna variera från utbildningslinje till
utbildningslinje.

Historisk-filosofiska och språkveienskapliga sektionernas
utbildningsnämnder i Lund anser att U 68 borde ha tagit upp frågan om studerande
som fullbordat en utbildrdngslinje därefter skall få gå igenom en annan. Detla
bör enligt utbildningsnämnderna vara möjligt.

Flera remissinslanser bl.a. socialstyrelsen och UKÄ
framhåller att KK:s förslag bör avvaktas innan sluilig ställning tas till
antagningens organisation. UKÄ ansluler sig dock till U 68:s allmänt
formulerade princip om central antagning. Flera universitetsorgan förordar
emellertid en decentraliserad antagning.

Konsistoriet i Lund anser alt, vid en
anlagningsbegränsning till de filosofiska fakulteterna, maximala antagningslal
bör fastställas centralt för basutbildningsomrädena. Fördelningen av
utbildningsplatser, på linjer liksom antagningen bör göras lokalt.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Slochkolm förordar
att varje högskoleenhet ges möjhghet alt inom vissa ramar i fråga om antalet
utbildningsplatser anta studerande med speciella meriter och öka antalet
utbildningsplatser på en viss linje inom ramen för tillgängliga resurser.

Bl.a. AMS, leologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd
samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund, SACO och TCO finner U
68:s förslag rörande antagning till ämneslärar-, bibliotekarie-och liknande
utbildning värdefullt.

SÖ anser att de praktiska problem som kan uppstå med den
föreslagna antagningen tUl läraratbildning kan lösas genom att den
situ-derande får gå igenom praktisk-pedagogisk utbildning endast i två ämnen
även om den ämnesteoretiska utbildningen omfattar tre skolämnen.

Humanistiska fakulteten i Uppsala avstyrker U 68:s förslag
om antagning lin läraratbildning. Fakulteten kan inte.acceptera tanken att
antagningen skall baseras helt pji gymnasiebetyg och betygen i examensämnena
inle räknas. För antagning till praktisk-pedagogisk utbild-:

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 195

ning
bör, enligt fakulleten, föregående lärartjänstgöring ha bestämt meritvärde.

Några
remissinstanser, bl.a. konsistoriet i Lund och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Göteborg, uttalar farhågor för att antagningsförfarandet skall bli
komplicerat och svårhanterligt.

Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna i Göteborg och Stockholm m.fl. betonar alt antagningen måste
utformas så att institutionerna får kännedom om vilka studerande som antagits
i så god tid att schemaläggning, lärarrekrytering m.m. kan göras på bästa sätl.

ABF
anser det vara av vikt att allmänheten ges en god insyn i antagningsarbetet,
vilket skulle kunna ske genom att lekmän och berörda parter representeras i
antagningsorganen på såväl central som lokal nivå.

1.2.5
Högskoleutbildningens lokalisering översikt

Flertalet
remissinstanser delar U 68:s uppfattning om önskvärdheten av en fortsatt
geografisk spridning av högskoleutbildningen. Såväl regionalpolitiska som
utbildningspolitiska motiv anförs. När det gäller på vilket sätt och i vilken
takt denna decentralisering bör ske råder däremot delade meningar. Som en
alternativ väg tiU den av U 68 förordade atl genom uibyggnad av permanenta
resurser för högskoleutbildning nå en ökad spridning av utbildningen förordas
i många yttranden en satsning på nya distributionsformer såsom decentraliserad
universiletsulbUdning, universitetscirklar i samverkan med studieförbunden m.m.

När
det gäller den allmänna synen på den av U 68 föreslagna utbyggnaden av
högskoleutbildningen kan remissinstanserna i stort delas upp i tre
huvudgrupper. Den första gruppen tillstyrker i allt väsentligt U 68:s förslag.
Den andra gruppen ett mindre antal remissinstanser anser att man inte nu
bör besluta om en utbyggnad på grandval av U 68:s förslag. Den tredje gmppen
anser att ingen utbyggnad av fasta resurser för högskoleutbUdning bör komma tiU
stånd utanför de nuvarande universitetsortema (motsv.) och filialorterna.

Principer
för högskoleutbildningens utbyggnad

TiU
en första huvudgrupp remissinstanser som tillstyr-, ker U 68:s
utbyggnadsförslag hör LO. En fortsatt decentralisering av
högskoleutbildningen bidrar enligt LO till att bryta en social och geografisk
snedrekrytering till sådan utbildning samtidigt som decen traliseringen har
betydelse i strävandena att uppnå en järnnare regio-

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 196

nal
utveckling. LO betonar dock att expansionen på de nya högskole-ortema inte får
ske så snabbt s.tt ulvecklingen vid universitetsfilialerna hotas. ParaUelll med
denna uibyggnad bör man enligt LO arbeta med en fortsatt utveckling av
studieförbundens universitetscirklar eller av högskolekurser förmedlade av TRU.

TCO
anser att det finns både ulbildningspoliliska och regionalpolitiska skäl som
starkt talar för en ökad spridning av högskoleutbildningen och tillstyrker
därför också U 68:s lokaUseringsförslag. TCO delar U 68:s uppfattning, alt
takten i utbyggnaden på de föreslagna orterna och tidpunkten när den skall
påbörjas måste bli beroende av utvecklingen av sluderandeantalet. I avvaktan på
att studerandeunderlag för permanent högskoleutbildning växer fram kan, enligt
TCO, i samverkan med sludieförbunden olika former av exlem
universitetsutbildning prövas. Liknande synpunkter framförs av Svenska
kommunförbundet, som förutsätter att de praktiska och tidsmässiga problemen vid
utbyggnaden blir föremål för ingående överläggningar och samråd med de berörda
kommunema.

U
68:s förslag om en omfattande decentralisering av högskoleutbildningen innebär
enligt ÖB klara fördelar för försvarel, inle minst för de garnisonsorter som
föreslås få sådana utbildningsmöjligheter. Både den anstäUda personalen och
dess familjer samt de värnpliktiga får därmed bättre möjligheter att bedriva
högskolestudier. ÖB stryker vidare under behovet av fortsatt kursverksamhet på
högskolenivå i form av enstaka kurser och studiekurser även på mindre orter med
långa avstånd till nuvarande eller föreslagna högskoleorter.

Den föreslagna utbyggnaden
av högskoleutbildningen tillstyrks av bl.a. försvarets skolnämnd, styrelsen för
gymnastik- och idrottshögskolorna, statens handikappråd, länsstyrelserna i
Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, SVUX. FÖVUX,
Landstingsförbundet och Elevförbundet. Vidare tillstyrker majoriteten av
landstingen och flertalet av de kommuner som yttrat sig U 68:s
utbyggnadsförslag.

Stockholms
läns landsiing anser att U 68:s förslag om att utbyggnaden av den högre
utbildningen huvudsakligen skaU ske utanför de traditionella
universitetsorterna i princip är riktigt. En bättre balans i utbildningsutbudet
mellan olika regioner i landet kan därigenom åstadkommas. Det är emeUertid
enligt landstinget utomordentligt angeläget att högskoleutbildningen i enlighet
med förslaget fortgående kan utvecklas och differentieras också på de nuvarande
högskoleorterna.

SÖ
tiUstyrker den föreslagna utbyggnaden av högskoleutbildningen men anser att
bl.a. lokal- och utrastningssituationen på flera av de "nya" orterna
motiverar att den av U 68 skisserade tidsplanen för

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 . 197

utbyggnaden
utsträcks mera i liden. Med den föreslagna decentraliseringen kommer endast
drygt hälften av landets befolkning all ha tiUgång till högskoleutbildning inom
pendlingsavslånd vilket, enligt SÖ, understryker vikten av att även andra
former för utbildningens distribution prövas. Därvid bör såväl decentraliserad
undervisning som undervisning i studieförbundens regi, inom kommunal
vuxenutbildning och vid folkhögskolor övervägas, åtminstone som temporära
ålgärder, innan mera permanenta anordningar kommer tUl stånd på en del av de
föreslagna orterna.

De
flesta länsskolnämnder är klart positiva till förslaget om en spridning av
högskoleutbildningen. U 68:s val av 19 orter för utbildningen ställer sig
några av nämnderna emellerlid tveksamma till, då man är rädd för alt en sådan
geografisk spridning kommer att leda lill en splittring och uttunning av
materiella och personella resurser.

Länsslyrelsen
i Stockholms län påpekar att en långtgående decentralisering av utbildningen
medför alt utbudet av kurser bhr begränsat på de valda orterna. Vidare är det
väsentligt att en hög kvahtet på utbildningen upprällhålls vid samlliga
utbildningsenheter. Länsstyrelsen anser att det finns en påtaglig risk alt de
mindre ulbildningsenhetema får svårigheier alt konkurrera om de bästa
lärarkraftema, som kommer att stanna kvar på universitetsortema. Mol bakgmnd
av osäkerheten i studerandetiUströmningens utveckling erinrar länsslyrelsen om
att det framför allt är fUialerna som drabbats av den senaste nedgången i
sluderandeantalet. Dessa förhållanden gör det enligt länsstyrelsens mening
tillrådligt med försiktighet vid inrätiandel av nya utbildningsenheter.

Nämnden
för socionomutbildning anser att ulbyggnaden på de nya orterna bör anpassas
till tillgången och efterfrågan på arbelsmarknaden och till de krav på
specialiserade lärare och utrustning som olika utbildningar ställer. Av denna
anledning bör, enhgt nämnden, den av utredningen skisserade tidsplanen ses
över. Också FPU anser att utbyggnadsperioden med fördel kan förlängas.

AMS
delar U 68:s principieUa uppfattning om betydelsen av en decenlrahsering av
utbildningen men förordar bl.a. på gmnd av den minskade tillströmningen under
senare år alt universiteten i Uppsala, Lund, Göieborg och Slockholm tills
vidare inte ges möjligheter till fortsatt expansion. I vissa fall kan snarare,
med hänsyn till utvecklingen av arbetsmarknaden på dessa orter, en begränsning
av utbildningsutbudet bli aktuell. I stället bör enligt AMS en ökad satsning
göras på övriga elablerade högskoleorter Linköping, Växjö, Karlstad, Örebro,
Östersund, Umeå och Luleå för att där få till slånd elt bredare utbUdningsutbud,
exempelvis naturvetenskapliga studiekurser. AMS anser att en utbyggnad bör ske
stegvis på övriga föreslagna högskoleorter efter hand som efterfrågan på högre
utbUdning ökar liksom

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 198

behovet
av arbetskraft med sådan ulbildning. Slutligen betonar AMS det angelägna i att
nya distributionsformer byggs ut för högskoleutbildningen.

Synpunkter
som i huvudsak överensstämmer med AMS' anförs av länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus saxat Värmlands län liksom av SSU.

Sektionen
för arkitektur vid tekniska högskolan i Slockholm är medveten om att det
regionalpolitiska önSkerhålet om jämn spridning av högre utbildning över landet
och kravet på lokalt samband mellan gmndutbildning och forskning i vissa fall
kan vara svårförenliga. Sektionen anser emellertid att l;å utbildningar kräver
så stora resurser i fråga om personal och utrastning att en regional spridning
inte kan komma tiU stånd. Sektionen avsier att ta initiativ till en närmare
analys av en annan regional fördelning av arkitektutbildningen.

CUF
framhåller att lokalisering av ubildning bör användas i regionalpolitiskt
syfte. Lokaliseringen och dimensioneringen av utbildningen bör baseras på
befolkningspolitiska målsätlningar för landets olika län och således inordnas i
elt planeringssystem som är övergripande för all samhällsplanering. CUF anser
att ärbetsmarknadsstrakturen inom skogslänen kräver speciell hänsyn i fråga om
högskolans lokalisering. U 68:s förslag kan enligt CUF i vissa faU komma att
innebära en ytterligare centralisering av utbildningsresurserna till expansiva
orter inom skogslänen med negativa konsekvenser-för de mindi-e tälotemas
livskraft. En utvidgad distansundervisning bör komma tUl stånd framför allt i
glesbygdslänen.

Till
en andra huvudgrupp kan hänföras etl mindre antal remissinstanser, som intar en
avvaktande hållning till U 68:s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen
och förordar alt beslut nu inte fattas om uibyggnad.

UKÄ
delar U 68 :s uppfattning om belydelsen av att ett så långt möjligt differentierat
utbildningsutbud erbjuds på flera orter i landet. Detla är angeläget både från
utbildningspolitisk och från regionalpolitisk synpunkt. Men en spridning av
utbildningsmöjligheterna får, enligt UKÄ, inte vinnas till priset av försämrade
villkor för nyligen etablerade och därför stömingskänsliga enheter i
utbildningsorganisationen. I statsmakternas tidigare ställningstaganden i
likartade frågor har kravet på optimalt utnyttjande av befintliga resurser vid
universiteten ofta spelat en avgörande rbU. Gäller molsvarande krav relationen
mellan tänkta och nya högskoleorter och orter vilkas utbUdning fortfarande är
under uppbyggnad och tillkommit av både ulbildningspolitiska och
regionalpolitiska skäl, anser UKÄ, att dessa krav bör få exlra tyngd.

När
del gäller hela frågan om uibyggnad pä nya högskoleorter intar UKÄ
sammanfattningsvis ståndpunkten alt det: inte föreligger, förutsättningar att
nu fatta något konkret beslut med anledning av

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 199

U
68:s lokaliseringsförslag. Under dessa omständigheter anser UKÄ alt det nu inte
heller erfordras något ställningslagande i princip till förslagel. För den
närmaste perioden förordar UKÄ kraftig salsning främst på nya
distributionsformer men även på uibyggnad av verksamheten på filialorlerna
saml i Umeå och Linköping. Om del senare skulle föreligga studerandeunderlag
och andra förutsättningar, i första hand ekonomiska, för nyetablering av
ytterligare fasta enheter bör U 68:s förslag vid lämplig tidpunkt bli föremål
för närinare prövning.

Statskontoret, som utgår
från en tills vidare oförändrad dimensionering av resurserna för fullständig
högskoleulbildning, anser att föratsättningar i dagens läge saknas för en
ytterligare utspridning av fasla resurser för sådan ulbildning, när inle
konkreta förslag föreligger om att överflytta befintliga utbildningsresurser
till nya orter. Även den omständigheten att den vikande
studerandetUlströmningen under senare år särskUt hårt har drabbat
läroanstalterna i Linköping och Umeå samt fUialerna i Växjö, Karlstad och Örebro
talar enligt verkets mening mot att beslut nu fattas om uibyggnad av fasta
resurser för fullständig högskoleutbildning enligt U 68:s förslag.
Statskontoret anser emellerlid alt frågor om ullokalisering genom regional
omfördelning av tillgängliga resurser för fullständig högskoleulbildning bör
prövas fortlöpande, efiersom det inte kan anses önskvärt att, såsom nu är
faUel, 90 procent av samhällets resurser för sådan utbildning förblir
koncentrerade till fem orter.

Mot bakgrund av de senasle
årens minskade lUlströmning till högre utbildning, vUket medfört problem
särskUt för filialerna, anser RRV att den fortsatta utvecklingen av efterfrågan
på högskoleutbildning bör avvaktas innan en decentralisering i enlighet med U
68:s förslag övervägs. I stället för att fördela resurserna på små högskolor
bör man enligt RRV tills vidare inrikta sig på atl tillgodose behovet av
ulbildning ulanför de nuvarande högskoleorterna genom olika former av
decentraliserad utbildning.

En tredje huvudgrupp av
remissinslanser förordar att ingen utbyggnad av högskoleutbildning kommer tUl
slånd utanför de nuvarande universitetsorterna (motsv.) och filialorterna. I
slället föreslås alt framför alll universitetsfilialernas stäUning förstärks
genom atl utbildningsutbudet på berörda orter breddas. Som alternativ till U
68:s utbyggnadsförslag förordar dessa remissinstanser vidare en ökad salsning
på nya former för distribution av högre ulbildning, såsom decentraliserad
universitetsutbildning, universitetscirklar i samverkan med studieförbunden,
ulbildning med hjälp av radio och TV m.m.

Flertalet
universitetsorgan däribland konsistorierna med ett par undantag stäUer sig
avvisande tiU U 68:s förslag tUl lokalisering såvitt gäller traditionell
utbildning. Annan eftergymnasial ulbildning anses däremot kunna nylokaliseras i
större omfaltning. Huyudargu-

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 200

menten
för denna ståndpunkt är den berörda grundutbildningens forskningsberoende, den
vikande tUlströmningen till universiteten och kravet på en tiUfredsställande bredd
i utbildningsutbudet på samlliga orter.

Exempelvis
anför konsistoriet i Lund atl för de ungdomssluderande är, vad gäller
universitetsutbildning i vanlig mening, elt begränsat antal högskolor med ett
brett utbildningsutbud tveklöst att föredra framför ett flertal små högskolor.
Konsistoriet delar U 68:s uppfattning att särskilda åtgärder måste vidlas för
att lillgodose de vuxenstuderandes önskemål och för atl underlätta återkommande
ulbildning. Detta bör emellertid ske genom' ett rikt varierat syslem med
decentraliserad UtbUdning. Därigenom kan man undvika nackdelarna med en
spridning tUl ett stort antal små högskoleenheter. För övrigt bör en eventuell
utbyggnad av universitetsutbildningen ske vid universiteten (inkl. Linköping)
och filialerna.

Konsistoriet
vid universitetet i Göieborg framhåller all de senaste årens utveckling av
sluderandeantalet vid de filosofiska fakulteterna klart visar alt någon
uppbyggnad av resurser för sådan utbildning inte nu bör äga rum utanför
nuvarande universitets- och filialorter. De ytterligare ekonomiska resurser som
kan ställas till förfogande inom denna sektor bör helt gå tUl konsolidering av
redan upprällade enheter.

Konsistoriet
vid karoliitska institutet avstyrker bestämt U 68:s förslag att upprätta nya
"småhögskolor" ulan forskning. Ett genomförande av förslaget skulle
enlijjt konsistoriet medföra försämrad kvalitet på utbildningen och
svårigheter att rekrytera lärare.

Konsistoriet
vid tekniska högskolan i Stockholm och konsisloriegruppen i Luleå är i princip
pasitiva till U 68:s förslag till uibyggnad av högskoleutbUdningen men
framhåller alt förslagen inle omfaltar civilingenjörsutbildningen. Förstnämnda
konsistorium anser att en decentralisering av sådan ulbildning lill nya orter,
som saknar och kommer att sakna resurser för forskning och forskarutbildning,
skuUe medföra en allvarlig kvalitelsförsämring i denna ulbildning. När det
gäller kortare tekniska högskokutbildningar är del direkta forskningssambandet
mindre framträdande och en decentralisering skulle kunna accepteras för alt
uppnå de fördelar som en geografisk spridning och en lokal anknytning till
yrkesverksamheten erbjuder.

De
flesta konsistorier framhåller atl ett ökat bruk av decentraliserade
universitetskurser och nya distributionsformer för utbildning är ett bättre
alternativ att nå ut med ulbildning till större gmpper än U 68:s förslag till
nylokalisering. Konsistoriet i Umeå anför exempelvis för Norrlands del alt, med
hänsyn lill de långa avstånden i landsdelen, ett antal fasta utbildningsanstaller
i kuststäderna ingalunda löser aUa problem. Det blir enligt konsistoriet ändå
för långt för dem som bor några mil ulanför utbUdningsorten. Det måste därför
bli fråga om att distribuera utbildningen i nya former för att därigenom jäm-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 201

ställa inlandels befolkning med kustregionens. Den
försöksverksamhet med distansundervisning som startat vid universitetet i Umeå
är här enligt konsistoriet en distributionsform som bör prövas och ytterligare
ulvecklas både tUl omfattning och organisation.

Konsistoriet vid Chalmers lekniska högskola föreslår alt
en förutsättningslös utredning görs av möjlighelema att med
distansundervisning förankrad hos de etablerade läroanstalterna, i stället för
med den planerade nyetableringen, tiUgodose en del av de regionalpoliliska
önskemålen. Fördelarna med distansundervisning är enligt konsistoriet
uppenbara fler orter kan nås, systemet har en inneboende flexibilitet,
forskningsanknytningen blir tryggad och återverkan på elablerade lärosäten är
pK)sitiv.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund och dess
ulbildningsitämnd menar att en spridning av den högre utbildningen i princip är
riktig men anser att tre invändningar kan göras mot U 68 :s
lokaliserings-politiska resonemang, nämligen:

U 68 beräknar
platsantalet vid högskolorna på basis av högskoleområdenas nuvarande
befolkningstal. Den regionalpolitiska satsningen kan ge en
befolkningsutveckling där befolkningstalet inle kopplas lill
utbUdningsresurserna.

Den expansiva
effekten av tidigare utlokaliseringar av högre utbildning är oklar. Den
stimulerande effeketen torde exempelvis för Umeå och universitetsfUialerna inle
bli lika slor under 70-talet, när expansionen avtagit och efterfrågan på varor
och tjänster minskar.

U 68:s
antagande att de högre utbildade visar benägenhet atl söka anställning nära
universitetsorten kan i nuvarande läge med överskott på akademisk arbetskraft
inte utgöra argument för ullokalisering i den mening att de nya orterna på
detta sätl skulle få bättre tillgång till högskoleutbildad arbetskraft med
åtföljande expansiv effekt.

Statens humanistiska forskningsråd anför att U 68:s
förslag innebär en splittring av landels resurser i fråga om lärare,
sludiebegåvningar, bibliotek och forskningsmateriel, som hotar att utarma
befintliga forskarmiljöer eUer sådana som är under uppbyggnad. Liknande synpunkter
anförs av bl.a. statens råd för atomforskning och statens naturvetenskapliga
forskningsråd. Statens råd för skogs- och jordbruksforskning betonar att rådet
inte är avvisande tUl en decentralisering av högskoleulbildning som sådan men
anser den föreslagna formen för decentraliseringen olämplig. De nya
sluderandegmpperna bör i stället nås genom bl.a. radio-, TV- och
korrespondensundervisning.

SACO förordar alt den fortsatta ulbyggnaden av högskoleutbildningen
koncentreras till de fem universitetsorterna, Linköping och Luleå samt de tre
filialorlerna. Med vissa, starkt begränsade undantag

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 202

bör
all ytterligare uppbyggnad av fasta resurser för högskoleutbildning fördelas
mellan dessa tio ortei-, varvid en målsättning bör vara att såvitt möjligt
åstadkomma elt fullständigt utbildningsutbud på var och en av filialorterna
t.ex. naturvetenskaplig utbildning i Växjö och Karlstad.
Forskningsorganisationen bör enligt SACO koncentreras till de sju förstnämnda
orterna, varvid ulbyggnaden i Linköping begränsas till de tekniska, medicinska
och filosofiska ämnesområdena och i Luleå till det tekniska området. Den
eftergymnasiala ulbildning som nu finns ulanför de nämnda orterna, och som med
U 68:s terminologi är att hänföra till högskolan, bör enligt SACO ligga kvar på
nuvarande orter. Viss begränsad uibyggnad av högskoleutbildningen på dessa
orter kan länkas, men endast om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan
exempelvis vara att en viss orts näringsslmktur gör det naturligt att dil
lokalisera yrkesteknisk högskoleutbUdning.

SFS anser att det i
dagens liige är bättre att i första utbyggnads-skedet satsa på de nuvarande
universitetsfilialerna så att dessa kan uppnå ett studerändeantal" som
medger ett tillfredssläUande utbildningsutbud. SFS anser också att Växjö och
Karlstad bör erhålla naturvetenskaplig utbildning. Även SECO avstyrker U 68:s
lokaliseringsförslag till förmån för en utbyggnad på de nuvarande
filialorterna. Liknande synpunkter anförs av bl.a. universitetsfilialerna,
SIFU, länsstyrelserna och landstingen i Kronobergs, Blekinge och Örebro län,
SR, Sveriges civilingenjörsförbund, IVA, Teknologorganisationen Refiec och
MUF.

Länsstyrelsen
i Östergötlands län anser att ett alternativ till U 68:s utbyggnadsförslag är
att utbildningsresurserna företrädesvis placeras på regionens huvudort och
ställs till förfogande på övriga orter när efterfrågan motiverar detta.
Liknandij synpunkter framförs av bl.a. konsistorierna i Uppsala och Linköping.

Också SAF/SI avstyrker U
68:s förslag till utbyggnad och förordar

i stället att landels universitet och högskolor ingår i ett nationellt

system för distribution av högre utbildning. Organisationema föreslår

alt för varje slag av högskoleulbildning upprättas elt centralt samråds

organ med uppgift atl lillgodose efterfrågan på olika utbildningar. I släl

let för alt eleverna förflyttar sig till en central ulbUdningsorl ges kursen

där behov uppstår. Organisationerna anser att flexibiliteten i detta sy

stem blir stor, eftersom utbildnirigen exempelvis kan ges av studieför

bunden och man kan nå betydligt fler orter än de av U 68 föreslagna

högskoleorterna. ,

Vid remissinstansernas
ställningstaganden till U 68:s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen
har, som framgått, frågan om användning av nya distributionsformer för
utbUdning intagit en framträdande plats. Vissa instanser anser alt de nya
dislributionsformema är ett betydelsefullt komplement till den föreslagna
utbygg-

s. 203 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 203

nåden
av fasla utbUdningsresurser, medan andra anser att de är ett alternativ som med
fördel kan ersätta utredningens utbyggnadsförslag. De nya dislributionsformema
är enligt UKÄ mycket värdefulla inslag i strävandena alt sprida högre
utbildning tiU nya områden och till nya studerandegrupper, som av olika skäl är
starkt ortsbundna. Detla distributionssätt har å andra sidan begränsningar när
det gäller möjlighelema att erbjuda ett brelt utbildningsutbud, exempelvis
kurser med utpräglad yrkesinriktning eller av laborativ karaktär. TRU, som
utreder frågan om ett svenskt utbildningssystem med hjälp av etermedia,
redovisar fördelarna med s.k. distansundervisning, dvs. studier i hemmet med
hjälp av självinslmerande material och viss undervisning vid läroanstalt.

Utbildningsregioner
och högskoleområden

Beträffande
U 68:s förslag till indelning i ulbUdningsregioner anför länsberedningen att
planeringen för högskoleulbildning bör samordnas med den regionalpolitiska
planeringen. Med ett slort antal högskoleorter vore en anknytning till den
regionalpolitiska planeringen i varje län naturlig. U 68:s förslag om 19
högskoleområden medför emellertid enligt beredningen svårigheter alt samordna
ulbildnings- och regionalplaneringen. Beredningen anser också att den av U 68
föreslagna indelningen i utbildningsregioner med Stockholm, Uppsala,
Linköping, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå som huvudorter är dåligt, anpassad
till regionalpolitikens målsättningar. Regionerna blir, med undanlag för
Stockholmsregionen, mycket stora till ytan. Om antalet högskoleområden blir
mindre än 19, bör enligt länsberedningen en sammanslagning av högskoleområden
och utbildningsregioner övervägas. Härigenom skulle bl.a. högskoleområden med
ett mycket smalt utbildningsutbud undvikas.

Socialstyrelsen anser
att en indelning av landet i utbildningsregioner och högskoleområden är riktig
men finner det angeläget att utbild-ningsregionema sammanfaller med
sjukvårdsregionerna som är sju till antalel. Erdigt förslaget kommer många
landsiing alt hänföras tiU skilda sjukvårds- resp. utbildningsregioner, vilket
kommer atl försvåra en samordning av utbildningarna inom vårdsektorn. Liknande
synpunkter framförs av Landstingsförbundet.

UKÄ accepterar i huvudsak
U 68:s förslag till indelning av landet i utbildningsregioner och
högskoleområden. UKÄ anser att fortlöpande förändringar i berörda
områdesindelningar måste förutsättas bli erforderliga till följd av regionala
förändringar i bl.a. näringslivsutveckling och befolkningsstmktur. I
övervägandena rörande sådana förändringar bör möjligheterna till en funktionell
samordning av utbildningsutbudet inom varje enskilt högskoleområde samt
till effektivt och smidigt

s. 204 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 204

samarbete
meUan olika sådana områden få dominera över exempelvis historiskt bestämda,
administrativa gränser.

Vad
gäller indelning och utbyggnad inom de olika regionerna redovisas i huvudsak
följande synpunkter.

Norra
utbUdningsregionen (Luleå, Sundsvall-Härnösand, Umeå, Öslersund)

Länsslyrelserna
och landslingen i Norrbottens, Jämtlands och Västernorrlands län tillstyrker U
68:s förslag rörande högskoleområdena inom regionen. Länsslyrelsen i
Västerbottens län avstyrker däremot, i likhet med konsistoriet i Umeå, mot
bakgrund av den minskade tillströmningen till universitetet en fortsall
spridning av fasta utbildningsanstaller med utbildningsutbud likarlat det som
redan finns vid universiletet. Övriga norrlandsorter bör få ulbildning genom
bl.a. distansundervisning. Länsstyrelsen anser vidare i likhet med bl.a. Umeå
och Skellefteå kommuner att Umeå bör ha ett högre sluderandeantal än vad U 68
föreslagil. Västerbottens läns landsiing förordar att en kompletlerande
utredning genomförs rörande utbildningsbehovet och lokaliseringen av
högskoleutbildningen i Norrland.

ÖB
framhåller att den pågående omlokaliseringen inom försvaret innebär en kraftig
utflyttning till, bl.a. Karlstad och Östersund samtidigt som militära enheter
koncentreras till Boden-Luleå-områdel. UtbUdnings- och miljöskäl lalar för
ei;t differentierat ulbud av högre utbildning på dessa orter. ÖB erinrar
vidare om statsmakternas beslut all teknisk utbildning av militär karaktär samt
en militär förvaltningsskola skall förläggas till Östersund år 1978, vilket bör
kunna få konsekvenser även för den civila högre utbildningen.

Krigsmaktens
förvaltningsutbildningsulredning, som utreder en samordning och lokalisering
av fcirvallningsulbildningen inom försvaret lill Öslersund, framhåller alt
frågan om en samlokalisering av denna UtbUdning och socialhögskolan \-A orten
bör prövas i särskild ordning. Utredningen anser det angeläget alt man i den
fortsatta planeringen och dimensioneringen av högskoleutbildningen i Östersund
beaktar att försvarets förvaltningshögskola kan komma att inrällas där. Vidare
erinrar utredningen om att en för armén avsedd teknisk skola kan komma att
lokaliseras till Östersund.

Mellersta
utbildningsregionen (Eskilstuna-Västerås, Falun-Borlänge, Uppsala, Örebro)

Länsstyrelsen
och landstinget i Gävleborgs län samt Gävle, Sandvikens och Hofors' kommuner
förordar att Gävleborgs län skall utgöra

s. 205 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 205

ett
eget högskoleområde med Gävle-Sandviken som högskoleort. De skäl som anförs är
att Gävle-Sandviken är primärt centmm och att länet har slort
befolkningsunderlag samt befintlig högskoleutbildning. Gävle är vidare den enda
av de orter, till vilka statliga verk och myndigheter skall utlokaliseras, som
inte av U 68 föreslagits som utbyggnadsorl. Gävle-Sandviken ligger inle inom
pendlingsavslånd från Uppsala. De skäl som U 68 anfört för val av Falun-Borlänge
kan enligt nämnda remissinslanser med minst samma styrka anföras för
Gävle-Sandviken. Länsstyrelsen och landstinget i Västmanlands län välkomnar U
68:s förslag om lokalisering av permanent högskoleutbildning tiU Eskilstuna-Västerås
med hänsyn till dess betydelse från både ulbildnings- och regionalpolilisk
synpunkt. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Kopparbergs län i fråga om
högskoleulbildning i Falun-Borlänge.

Stockholms
utbildningsregion (Stockholm)

Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att slarka skäl talar för att Stockholm-Uppsala
gemensaml bildar kärnan i en utbildningsregion. Om man bibehåller en uppdelning
i föreslagna regioner bör Södermanlands och Gotlands län föras till
Stockholmsregionen. Länsstyrelsen beklagar att U 68 inte behandlat
utbildningens lokalisering inom Stockholmsregionen. Stockholms handelskammare
anser att en samordning av utbUdningsresursema i Uppsala och Stockholm bör
eftersträvas. Stockholms läns landsting samt Stockholms och Södertälje kommuner
är tveksamma tiU den föreslagna minskningen av antalet utbildningsplatser i
regionen.

Länsstyrelsen och
länsskolnämnden i Gotlands län samt Gotlands kommun förordar bestämt att länet
skaU tillhöra Stockholms utbildningsregion.

Östra
UtbUdningsregionen (Jönköping, Linköping-Norrköping)

Länsstyrelsen
i Östergötlands län, Norrköpings och Linköpings kommuner samt konsistoriet i
Linköping föreslår att regionen utvidgas till att omfatta Kalmar och eventuellt
Gotlands län. Östergötlands läns landsiing anser det CKkså angeläget att Kalmar
län förs till östra utbildningsregionen för att denna skaU bli identisk med
sjukvårdsregionen, vUket skulle underiätla planeringen av vårdutbildningen.
Jönköpings läns landsting ifrågasätter behovet av utbildningsregioner CKh
finner det förbryllande att inte Kalmar län och i viss mån Kronobergs län förts
till östra regionen. Länsslyrelsen i Jönköpings län anser alt en
regionindelning bör finnas men att gränserna inte bör bli bindande i något
hänseende. Den slutliga avgränsningen bör göras först när ställning tagits
till länsberedningens betänkande i denna del.

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 206

Västra
utbildningsregionen (Boriis, Göteborg, Karlstad)

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt konsistoriet vid universitetet i Göteborg anser
att Hallands län bör tillhöra denna utbildningsregion. Vidare anser
länsstyrelsen att Borås inle bör utgöra huvudort i elt eget högskoleområde. Om
ytterligare uibyggnad kommer till stånd i Borås är en samverkan Göteborg-Borås
ett bättre altemativ. Om någon ytterUgare högskoleort skall upprättas inom
regionen anser länsstyrelsen att Fyrstad (UddevallaTrollhättanVänersborgLysekil)
bör väljas. Av samma uppfattning är landstinget och länsskolnämnden i
Göleborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen
i Älvsborgs län tUlstyrker att Borås blir högskoleort och anser att förläggning
av högskoleutbUdning även till Fyrstad bör ulredas ytterligare.

Kommunerna
i Fyrstad framhåller att Fyrstad uppfyUer flera av de kriterier som U 68 ställt
upp för högskoleorter. Älvsborgs läns landsting anser att en lokalisering av
högskoleutbUdning till detta område skulle vara ett värdefullt led i de
regionalpolitiska strävandena.

Länsstyrelsen,
landstinget och länsskolnämnden i Skaraborgs län samt Skövde, Skara,
Lidköpings, Falköpings och Mariestads kommuner framhåller alt Skövde uppfyller
de flesta av de krilerier som U 68 stäUt upp för högskoleorter och anser därför
att Skövde bör bU högskoleort. Skövde är primärt centram och har stort
befolkningsunderlag inom pendlingsavstånd. Avståndet till de föreslagna
högskoleortema är beiydande och länet behöve;r slimulans för näringslivet.
Länsstyrelsen anser att underlaget för västra regionen ulan motivering minskats
med 2900 studerande. Vidare förordar man en ökad dimensionering av
högskoleutbildningen totalt. Mot denna bakgmnd hävdar länsstyrelsen att en
högskola i Skö>'de knappast skulle få negaiiva konsekvenser för
universiletet i Göteborg. I andra hand yrkar länsstyrelsen all en ulredning
företas i syfte atl ompröva indelningen i högskoleområden i den västra
regionen.

Södra
utbildningsregionen (Halmstad, Kalmar, Kristianstad, Liind-Malmö,
Växjö)

Länsstyrelsen
och landstinget i Kalmar län tillstyrker den föreslagna regionindelningen
medan, som tidigare redovisats, länsslyrelsen i Gollands län anser att länet
bör tillhöra Stockholms utbildningsregion. Länsstyrelsen i Kristianstads län
föreslår,; i, likhet med Hässleholms kommun, att länets högskoleort skall
benämnas Kristianstad-Hässleholm, eftersom dessa orter gemensamt utgör ett
primärt centmm. Länsstyrelsen godtar inte U 68:s reduktion av rikttalet för den
södra utbildningsregionen utan anser alt detta bör vara 38 000 läsåret 1983/84.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 207

Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser att även Helsingborg och Karlskrona, som båda är primära
centra inom utbildningsregionen, bör erhålla viss högskoleutbildning.
Länsslyrelsen m.fl. i Hallands län tillstyrker utformningen av den södra
utbildningsregionen.

1.2.6
Återkommande utbUdning Allmänt

En
överväldigande majoritet av remissinstansema ställer sig positiva till U 68:s
förslag om återkommande utbUdning.

UKÄ
i likhet med många remissinstanser vid universitet och högskolor tillstyrker
att en utveckling av återkommande ulbildning sätts som planeringsmål för den
eftergymnasiala ulbUdningen. På kort sikt är det emellertid enligt UKÄ rimligt
att räkna med alt direktutbildning kommer att för många ungdomsstuderande vara
ell förstahandsallernativ i deras utnyttjande av samhäUets
utbUdningserbjudanden. Allteftersom de utanför ulbUdningsväsendet liggande
väsentliga fömtsättningarna för återkommande utbildning kan realiseras torde
dock de direktutbildades andel successivt minska genom alt fler går ut i
förvärvslivet under en period efter avslutad gymnasieskola. Det är enligt UKÄ:s
mening en huvuduppgift för högskoleorganisationen alt ulföra erforderligt planeringsarbete
i denna fråga. Arbetet bör målmedvetet inriklas på atl främja ett sådant system
med återkommande utbUdning, bl.a. genom förändringar av studieorganisationen,
utnyttjande av nya distributionsformer, utveckling av de pedagogiska
insatserna och uibyggnad av studievägledningsverksamheten. I avsikt att bättre
nå de aktueUa slu-derandekategoriema bör samarbete med bl.a. sludieförbunden
utvecklas. I kort perspektiv och som en irUedande åtgärd för att förbereda ett
utbyggt system med återkommande utbildning bör den eftergymnasiala fort- och
vidareutbildningen få expandera inom hela högskolesektorn inom ramen för de
resurser som totalt anvisas för högskoleutbildning.

U 68:s olika förslag är
ägnade all på olika sätt och på kortare eller längre sikt medverka tUl
utveckUngen av återkommande ulbildning. Enligt TCO:s mening borde emellertid
utredningens förslag ha varit direkt utformat för att främja och möjliggöra
återkommande utbildning. De åtgärder, studieorganisatoriska och andra, som
krävs inom högskolesektorn för att förverkliga återkommande utbildning är enligt
organisationen i allmänhet föga resurskrävande och,bör inle heller i övrigt
innebära oöverstigliga svårigheter. TCO finner därför inga bärande skäl för alt
ytterligare skjuta den återkommande utbildningen på framtiden. Avgörande beslut
och reformsteg måste tas inom den närmaste framtiden. Även SÖ, AMS,'
länsstyrelsen i Skaraborgs län, Folkbildningsförbundet,xLO och CC/F menar att
utbyggnad av elf

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 208

syslem
med återkommande ulbildning bör ges hög prioritet. LO varnar för en tendens i
debatten alt se återkommande ulbildning som något mycket avlägset och
långsiktigt. Elt planmässigt utvecklingsarbete måste i stället inledas redan
de; närmaste åren för att förverkliga den återkommande utbildningen. UKÄ,
Svenska kommunförbundet m.fl. har emeUertid ingen erinran mot U 68:s förslag
att den återkommande utbildningen, allteftersom erfarenheler vinns och resurser
tillskapas, successivt sätts i sySlem.

Konsistoriet
i Lund betonar alt det studieorganisaioriska arbetet utgår från varierande
förutsättningar inom skilda utbildningar. Förutsättningarna att dela upp
utbildningen varierar mellan skilda utbildningar. Liknande synpunkter framförs
av konsistorierna vid lekniska högskolan i Slockholm samt i Linköping och av
konsisloriegruppen i Luleå. Konsistorierna vid karolinska inslitutet och
Chalmers tekniska högskola anser att återkommande utbildning inle lämpar sig
för fast sammanhållna utbildningar av typen läkar- och
civilingenjörsutbildning, en uppfattning som delas av bl.a. Sveriges
Civilingenjörsförbund.

I
flera yttranden från bl.a. fakulteter och utbildningsnämnder vid universilelen
intar man en tvekande attityd inför utredningens förslag, även om man är
allmänt positiv till att personer som så önskar skaU kunna lägga upp sina
studier i form av återkommande ulbildning. Matematisk-naturvetenskapliga
fakultetens utbildningsnämnd i Lund anser sålunda atl det är tveksamt att göra
den återkommande utbildningen lill ett mönster och tror att endast en solid
gmndutbildning kan utgöra den grund som fordras för att möta de skiftningar i
verksamhelen som en snabbt föränelerlig arbetsmarknad kräver. Humanistiska
fakulteten i Umeå avstyrker en stor salsning på utveckling av återkommande
utbUdning mera allmänt, innan man klart kan peka på konkreta positiva effekter
av etl sådant syslem. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens
utbildningsnämnd i Slockholm framhåller att en sammanhängande ungdomsutbildning
av många skäl, t.ex. från effektivitets- och lönsamhetssynpunkl, är alt
föredra framför vuxenstudier.

En
vanlig uppfattning i yttranden från universiteten m.fl. läroanstalter är att
värvning av utbildning och förvärvsarbete enUgt utredningsförslaget skulle
uppsättas som studieorganisatorisk norm. I flertalet fall vänder man sig mot
denna tanke. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm framhåller att de;
direkta samhällsinsatser som måste vidlas för alt stimulera individernas möjligheter
och önskan till återkommande UtbUdning inte får bU styrande på sådani sätt att
en sammanhängande utbildning i ungdomsåren motverkas och därigenom kommer att
upplevas som något onormalt. Flera andra remissinstanser inom universiteten är
negaiiva tUl åtgärder som skulle stimulera till avbrott i pågående utbildning,
bland dem språkvetenskapliga sektionens

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 209

utbildningsnämnd i Uppsala och
matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Slockholm.

Sektionens för fysik utbildningsnämnd vid Chalmers
tekniska högskola anser att högskolan ännu under många år måste inrikta sig på
alt kunna presentera en i slorl sett sammanhängande slagkraftig
grundutbildning. Det slags återkommande ulbildning, som innebär att
grandutbUdningen uppdelas i block, torde få vänta till dess att delta kan göras
till ett realistiskt alternativ för individen och samhället. Medicinska
fakultetens utbildningsnämnd i Umeå betonar alt införandet av återkommande
utbildning inle får leda till att möjligheterna att erhålla djuplodande och
sammanhängande längre utbUdningar försämras. Nämnden befarar att, om
återkommande utbUdning blev det förhärskande mönstret, delta skulle kunna leda
lill ett avsevärt föryt-ligande av undervisningen.

Svenska kommunförbundet är positivt till återkommande
utbildning men pekar bl.a. på risken att ett sådant system skulle kunna skapa
en snäv grund för forskning och forskarutbildning. Landstingsförbundet betonar
att det bör finnas möjligheler alt nå samma utbildningsmål på mer än ett sätt.
Direklulbildning och ålerkommande utbUdning bör därför komplettera varandra.
Teknologorganisationen Refiec anser alt principen om ålerkommande utbildning är
bra om den lillämpas som ett alternativ till dagens ungdoms- och
vuxenutbildning och i begränsad skala. Länsskolnämnden i Stockholms län ställer
sig tveksam till behovet av återkommande ulbildning när en lång sammanhängande
Utbildning blir tillgänglig för alla oberoende av ekonomiska, geografiska och
sociala förhällanden. Lärarhögskolan i Luleå tror inte alt ålerkommande
ulbildning kan motverka den utbildningsleda hos vissa ungdomar som den
sammanhängande utbildningen påstås ge. Lärarhögskolan i Malmö erinrar om att
argumentationen om återkommande utbildning bygger på många hypoteser som inte
är verifierade.

Folkbildningsförbundet hänvisar till möjligheten att
utnyttja både Studieförbundens och folkhögskolans erfarenheter och kapacitet
för att därmed påskynda utvecklingen mot ålerkommande ulbildning. Lik nande
synpunkler framförs bl.a. av länsstyrelsen m.fl. i Hallands län. I en plan för
ålerkommanden ulbildning inom rimlig tid ser Svenska ingenjörssamfundet som
enda möjlighet atl den grundläggande utbildningen distribueras via kurser av
typ TBV:s universitetsutbildning. För laboratoriekrävande ämnen blir det
däremot nödvändigt att förlägga undervisningen till befintliga högskolecentra.

Socialstyrelsen framhåller att det är vikligl alt
studieorganisatoriska fömlsättningar skapas för att främja återkommande
utbUdning, men att ett krav bör vara att högskoleutbildningen oavsett längd
svarar mot funktioner och funktionsnivåer i arbetslivet. Liknande synpunkter
framförs av bl.a. SACO, SSEF och Sveriges civilingenjörsförbund.

14 Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 210

SÖ
anser all även sammanhängande utbUdning bör erbjudas i framtiden. SÖ framhåller
att det för övrigt torde vara omöjligt att konstmera studiegångar etappvis i
alla utbildningar. CUF betonar alt en återkommande utbildning, för atl kunna
fungera väl, måste vara flexibel såväl organisatoriskt som innehållsmässigt.
SACO menar alt det vanligaste även i framtiden bör vara direkt övergång från
gymnasieskola till högskola utan mellanliggande yrkesverksamhet. Den
återkommande utbildningen får då två funktioner. Den skall utgöra en möjlighet
för studier för sådana redan yrkesverksamma personer som antingen inte fått
eller inte utnyltjat chansen att genast efter gymnasieskolan fortsätta med
högskoleutbildning. Den skall vidare vara en modell för all den fort- och
vidareutbildning som arbetslivet kommer att ställa ökade krav på i framtiden
och som i hög grad avser dem som redan lidigare genomgått högskoleulbildning.

Slyrelsen
för bibliotekshögskolan framhåller att programmet för den ålerkommande
utbildningen skulle medföra stora fördelar och positiva effekter för
bibliotekarieyrket. Kulturrådet är också positivt till den återkommande
ulbUdningen och betonar atl synpunkterna och förslagen även är tillämpliga på
den högre konslnäriiga utbildningen. FOJO-kommittén anser att de riktlinjer U 68
dragit upp för en återkommande utbildning bör kunna ligga till grund för
planeringen av journalistutbildningen i dess helhet, dvs. såväl
grundutbildningen som fortbildningen och vidareutbildningen av journalister.
OMUS betonar att kontinuitet i utbildningen är av slor betydelse inom
musikområdet speciellt vad gäUer den spellekniska färdighetsträningen. Detla
medför att den grundläggande utbildningen i största möjliga utsträckning bör
vara sammanhängande. För musikutbildningen knyts i stället det största intresset
till den form av återkommande utbUdning som utgörs av fortbildning av den
yrkesverksamma musikern eller läraren.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län menar att U 68 tappat bort elt förmodligen attraktivt
alternativ till den återkommande utbildningen, nämligen dellidsstudier.
Studier och yrkesverksamhet måste inte vara ett »antingen eller» utan en
kombination är den bästa lösningen för många. Liknande synpunkter framförs av
länsstyrelsen i Värmlands län, som dessulom menar att denna typ av studier torde
inom överskådlig tid vara huvudinstmmentet för alt realisera tanken om
återkommande utbildning. SHIO och SAFISI betonar vikten av att alternativa
studieformer prövas. De studerande bör t.ex. få rhöjlighet alt kombinera
studier och arbete inom ramen för fasta studieprogram.

U
68 har i flera sammanhang erinrat om alt återkommande utbildning kan få
effekter som verkar i annan riktning än att bidra tUl ökad rättvisa mellan och
inom generationerna. SACO betonar risken för en ökad social selektion. Många kommer
rimligen, enligt SACO, ätt känna motstånd mot att bryta upp från sin invanda
arbetsmiljö och kanske

s. 211 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 211

också
från sin bostadsort. De som får svårast alt övervinna detla motstånd kan
väntas bli de som har minst studietradition i sin bakgrand, dvs. ungdomar från
socialgrupp 3. Premiering av arbetslivserfarenhet vid meritvärderingen i syfte
att minska den sociala snedrekryteringen kan då, enligt SACO, leda till motsatt
effekt. Om inhämtande av arbetslivspoäng blir mer eller mindre obligatoriskt
kan det tänkas gynna ung-dornar ur socialgrupp 1, därför att dessa av
familjetradition och av andra skäl lättare håller studieintresset levande under
åratal av annan verksamhet.

TCO
framhåUer att man är mycket medveten om risken för ökad social snedrekrytering
men menar alt modeUen ålerkommande utbUdning, kombinerad med effektiva
studiestöds-, rekryterings- och informationsinsatser, ändå ger betydligt
bättre förutsättningar för en jämnare social fördelning. Enligt
organisationens mening borde U 68:s förslag ha varit direkt utformat för att
främja och möjliggöra återkommande utbildning. Om en sådan medvetet planerad
utbyggnad inte nu sker kan elt studiebeleende och ett system enligt den återkommande
utbildningens modell ändå spontant växa fram, men då i former som gör det svårt
att utnyttja för dem som inte redan är studie-motiverade. Enligt TCO finns det
redan i dag tecken på att en sådan utveckling äger rum. Övergångsfrekvensen
från gmndskola till gymnasieskola cx:h från gymnasieskola till högskola
tenderar att minska. En avsevärd andel av de nyinskrivna vid universitet och
högskolor avser inte alt avlägga fullständig examen. Delta kan medföra att den
sociala snedrekryteringen tUl högre studier förstärks, om inte studieorganisation,
studiestöd o.d. utformas så att de stimulerar dem som avbryter sin utbildning
att komma tillbaka till utbildningssystemet och därigenom få en reell möjlighet
atl genom utbildning förbätlra sina villkor i samhället och på arbetsmarknaden.
Liknande synpunkter anförs av bl.a. SÖ, länsslyrelsen i Skaraborgs län, FÖVUX,
Svenska kommunförbundet och LO.

Förutsättningar
för att förverkliga återkommande utbildning

När
det gäUer gymnasieskolans dimensionering och organisation finns utöver vad som
redovisats i det föregående (1.2.4) några remissynpunkter som särskilt gäUer
förslagens betydelse för utveckling av återkommande utbUdning.

TCO
anför att det långsiktiga målet bör vara att införa én obligatorisk 11-årig
skola. Detta obligatorium bör vara flexibelt utformat. I de senare Uggande
delarna av utbildningen bör det således finnas möjlighet till värvning av
ulbildning och annan verksamhet. Möjlighet skaU finnas tUl avbrott för
förvärvsverksamhet, skolgången skall kunna

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 212

fullgöras
vid folkhögskola eller i annan vuxenutbUdning och viss utbildning skaU kunna
förläggas tUl arbetsplatsen under,skolans kontroll.

Länsstyrelsen
i Västmanlands lån manar tUl försiktighet vad gäller förslaget att som ett led
i uppmuntran till återkommande utbildning införa studieförberedande inslag på
gymnasiets alla linjer. Effekten av en sådan åtgärd kan bli att den förstärker
de skoltröttas problem och ger en negativ inslällning till fortsatta studier.
Länsslyrelsen i Värmlands län tror inte att U 68:s förslag för gymnasieskolan skuUe
främja återkommande UtbUdning. De linjet som inte är inriktade mot direkt
yrkesverksamhet är få och har sin givna plats inom gymnasieskoleorganisationen.

Flera
länsstyrelser betonar att en decentralisering av den högre utbildningen är
angelä.gen för möjlighelema att förverkliga återkommande utbildning.
Filo.jofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd framhåller å
andra sidan att, om man vUl åstadkomma ett system med möjligheter till
återkommande utbildning på många orter, övervägande skäl talar för ett
distributionssystem som innebär alt högskolan flyttar ut till den studerande
och erbjuder en tillräckligt kvalificerad och differentierad utbUdning.

Behörighets-
och urvalsreglerna för antagning tiU högskoleutbildning spelar enligt U 68 en viktig
roll för möjligheten att utveckla återkommande utbildning. Remissynpunkter i
hithörande frågor har delvis redovisats i det föregående (1.2.4). Nämnden för
socionomulbildning och socialhögskolan i Stockholm stryker under alt ett
utbUdningssystem som bygger på återkommande utbildning erbjuder möjligheter att
kompensera ensidigheter i antagningssystemet som skulle kunna bli en följd av
en aUtför hård låsning tiU urval på grundval av betygspoäng. LO betonair att
antagnings- och meritvärderings-bestämmelserna bör utformas så, att de inte
missgynnar utan stimulerar tUl perioder av yrkesarbete före inträdet i en
högre utbUdning.

U
68 betonar att en väl fungerande och tillräckligt omfattande
informationsverksamhet är en väsentlig förutsättning för utvecklingen av
återkommande utbildning. Dessa synpunkter delas av bl.a. socialstyrelsen, UKÄ,
SÖ, AMS, ett par länsstyrelser, slyrelsen för bibliotekshögskolan, FÖVUX,
Svenska kommunförbundet, Lands-tingsförbundet, TCO, LO och SFS.

TCO
delar därvid U 68:s u])pfatlning alt studie- och yrkesvägledningsverksamheten
för vuxna och därmed även delar av den uppsökande verksamheten bör ges en
institutionell bas. Enligt TCO:s uppfattning bör denna verksamhet organiseras
i form av särskilda informationscentraler i kommunerna. Dessa
informationscentraler bör underställas de lokala vuxenutbUdningsråden för att
garantera en samverkan meUan utbUdningsanordnarna. I samverkan med
arbetsförmed-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 213

lingama
skall upplysning också kunna lämnas om de möjligheter arbetslivet erbjuder med
hänsyn till en genomgången utbildning. Den uppsökande verksamheten på
arbetsplatserna, vilken TCO anser vara utomordentligt angelägen, bör bedrivas
av de fackliga organisaiionerna. Det är därvid naturligt atl de samarbetar med
de till dem knutna sludieförbunden. LO betonar vikten av sådana aktiva,
uppsökande informations- och stimulansåtgärder som kan motivera gmpper med svag
studietradition att ta tillvara de studiemöjligheter som skapas. SFS stryker
under att en satsning på studie- och yrkesvägledning för att nå nya gmpper inte
får innebära att de ekonomiska resursema för studie- och yrkesvägledning åt
övriga studerandekategorier inom den högre utbildningen minskar. AMS menar att
den uppsökande verksamheten bör förankras i den redan befintliga
organisationen för studie-och yrkesvägledning inom arbetsmarknadsverket och
inom skolväsendet.

Många
remissinstanser betonar alt studiefinansieringen spelar en mycket betydelsefull
roU för benägenheten att lägga upp studiema som återkommande utbildning. Att
särskilda åtgärder på det studiesociala området måste vidlas för att
återkommande ulbildning skall bli mer vanlig råder det tämligen stor enighet
om. Meningarna är emellertid mer delade om hur elt sådant förstärkt studiestöd
skall utformas.

U
68:s förslag om ett differentierat studiestöd avstyrks av bl.a. ett par
studiemedelsnämnder, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göieborg och
dess utbildningsnämnd, SACO, SR, SFS, Teknologorganisationen Refiec, MUF och
CUF. Från dessa remissinstanser framhåUs bl.a. att studiefinansieringssystemet
bör vara neutralt i förhållande till såväl utbildningsinriktning som
ulbildningens förläggning i tiden. SSEF föreslår ett system med studielön. CUF
menar alt samhället helt skall svara för de grundläggande studiesociala
kostnaderna genom ett system med garanterad minimunkomst. På kort sikt bör
enligt förbundets mening en försöksverksamhet med studielön genomföras.

Positiva
till förslaget om ett differentierat studiestöd är bl.a. AMS,
sludiemedelsnämnden i Uppsala, SVUX, Svenska kommunförbundet, LO och TCO. TCO
säger sig vara medveten om att ett sådant stöd i vissa fall och av vissa kan
uppfattas som orättvist. Men varje system måste byggas på schablonartade regler
som uiformas med hänsyn till det syfte man vill uppnå. I detta fall är syftet
att möjUggöra vuxenstudier och återkommande utbildning. Det går då inle,
erdigt TCO:s mening, att undvika att ett sådant system upplevs som orättvist av
dem som inte omfattar bakomliggande syften. LO ger sitt stöd åt principförslaget
om ett differentierat studiestöd som gynnar dem med yrkeserfarenhet men menar
att formerna för denna differentiering bör utredas närmare. Svenska
kommunförbundet anser övervägande skäl tala för elt differentierat studiestöd
men betonar att det kommer att bli

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 214

en
svår och grannlaga uppgift att lägga en gräns som kan upplevas som rättvis.

UKÄ
framhåller att det nuvarande studiesociala systemet måste underkastas en
ordentlig omprövning. SÖ betonar alt det krävs ett förbättrat studiesocialt
slöd för personer i ålerkommande utbildning, en uppfattning som delas av bl.a.
flera länsskolnämnder.

Enligt
U 68 bör reglerna för olika sociala förmåner vara så utformade att den
anställde inle kommer i elt sämre läge om han får ledighet för att genomgå
ulbildning. En annan fråga av betydelse är frågan om hur anställningstryggheten
för den enskilde skall lösas, dvs. hur räll till ledighet för studier skall
kombineras med rätt till återinträde i tjänst efter avslutad utbildning.

Länsstyrelsen
i Värmlands lån framhåller att elt problem är hur näringslivet under
ålerkommande längre perioder skall kunna på heltid avslå från arbetstagare som
vill, vidareutbilda sig. Länsstyrelsen ställer frägan om arbetsgivaren under
alla omständigheter skall vara skyldig att efter utbUdningstiden återanstäUa en
arbetstagare. Viklen av att likartade frågesläUningar tas upp och löses betonas
bl.a. av SÖ och flera länsstyrelser. TCO menai' att det är omöjligt att ha kvar
en ordning enligt vilken arbetsgivaren ensam skaU avgöra individens möjligheter
till studier. Frågan om ledighet för studier av längre omfattning eUer för
enstaka dagar måste därför lösas. Vidare måste man för att lösa vissa aspekter
av den ekonomiska trygghetsfrågan skapa garantier för alt de allmänna
anställnings- och sociala villkoren bibehålls under ledighelsperioder för
studier. Dessutom bör en viss anpassning göras av socialförsiikringssystemets
regler. För att rätlen tUl ledighet skall få en reell betydelse måste den
slutligen kombineras med rätt att efter ledigheten få återvända till tidigare
eller minst likvärdig anställning. UKÄ betonar viklen av atl dessa frågor
löses och anser att det är en förutsällning för förverkligandet av ålerkommande
utbildning.

U
68 konstaterar all man systematiskt kan använda återkommande utbildning som etl
konjunkturpolitiskt instrument. Bl.a. AMS och länsstyrelsen i Gävleborgs län
kan tänka sig att återkommande utbildning används i konjunkturpolitiskt syfte.
Socialhögskolan i Slockholm ansluter sig också tUl förslaget men stryker samtidigt
under att den ålerkommande utbildningen inte bör grundas på
konjunklurvariationer utan bör dimensioneras för att kontinuerligt tillgodose
utbildningsbehov som är angelägna såväl ur samhällets som ur den enskildes
synvinkel. Länsslyrelsen i Värmlands län menar att det innebär en risk att
återkommande utbildning kommer att kunna användas som ett konjunkturpolitiskt
instrument. Garantier måste enUgt länsstyrelsens mening skapas så att en
individ som väljer att studera i etapper själv skall få bestämma hur han' vill
förlägga sina studieperioder

s. 215 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 215

tidsmässigt.
Liknande synpunkter framförs av bl.a. nämnden för socionomutbildning,
medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå, styrelsen för
bibliotekshögskolan, länsskolnämnden i Kristianstads län och SFS.

1.2.7
Institutionell organisation översikt och allmänt

Det
slora flertalet remissinstanser ansluter sig till de allmänna utgångspunkter U
68 ställer upp för ulformningen av den institutionella organisaiionen. Framför
allt gäller detta strävan att decentralisera ansvar och befogenheter och atl
öka kontakterna mellan utbildningsorganisationen och samhällel i övrigl. När
det gäller utredningens konkreta förslag är däremot remissopinionen starkt
splittrad.

I
huvudsak positiva till U 68:s förslag rörande institutionell organisation är
bl.a. SÖ, AMS, konsistoriegruppen i Luleå, socialhögskolorna i Örebro och
Öslersund, lärarhögskolorna och förskoleseminarierna i Jönköping och Luleå
saml Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO och TCO. Även UKÄ,
nämnden för socionomulbildning och SACO ansluler sig i väsentliga delar till
förslagen men förordar vissa modifikationer. I huvudsak negaiiva är bl.a. så
gott som samtliga remissinstanser inom universiteten, de tekniska högskolorna,
karolinska institutet och högskolan i Linköping, forskningsråden saml SAFISI,
Sveriges civilingenjörsförbund, SFS och SSEF.

De
remissinstanser, som i huvudsak tiUstyrker U 68:s organisations-förslag,
betonar främst värdet av del samspel mellan högskolorna samt samhälls- och
yrkeslivel, som finns inbyggt i den föreslagna organisationen, och de
möjligheter till samlat lokalt inflytande i utbildningens planering m.m. och
tiU utveckling av utbildningsutbudet ulan hinder av administrativa gränser, som
den mera sammanhållna organisationen ger. Vidare påpekas de fördelar
organisationen erbjuder med avseende på dels sättet atl värdera olika slag av
högskoleutbildning, dels möjligheter tiU integration av utbildningsplaneringen
med övrig samhällelig, främst regional planering.

UKÄ
anser att en decentraliserad högskola, »självständig i Utövandet av funktioner
som är vitala för samhällets nydaningsarfaete bland dem ett ständigt
ifrågasättande av rådande mönster och värderingar» måste vara ett övergripande
mål för forisatta reformer. UKÄ betonar i detta sammanhang U 68:s förord för
att lokal administrativ indelning och val av arbetsformer i stor utsträckning
bör vara lokala angelägenheter.

De
dominerande och genomgående inslagen i kritiken av utredningens förslag är
sammanfattningsvis att förslagel för de inom hög-

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 216

skolorna
verksamma i realiteten innebär en centralisering, att den föreslagna
organisaiionen för de statliga högskolorna alltför mycket präglas av sirävan
efter enhetlighet utan hänsyn till olika utbildiungars särart och att den
adminislraliva strukturen blir en tung överbyggnad som verkar kvävande på de
producerande enheterna, institutionerna.

Konsisloret
i Linköping pekar på den förtroendeklyfta som stundom upplevs mellan å ena
sidan liiroanslalterna, å andra sidan cenirala myndigheter och organ. Om den
högre ulbUdningen och forskningen skaU kunna fungera på ett tillfredsställande
sätt i framtiden måste enligt konsistoriet organisaiionen och beslutsfattandet
medvelel inriklas på att undanröja de problem som har uppkommit genom ett i
hög grad centraliserat och alltför differentierat hierarkiskt system.

Bl.
a. konsistoriet vid tekniska högskolan i Slockholm, humanistiska fakulleten i
Lund, samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd
samt slyrelsen för skogshögskolan uttrycker farhågor för att den föreslagna
organisaiionen åtminstone på de större högskoleorterna kommer atl
leda till elt ökat inflytande för förvaltningstjänstemän på de beslutande
organens bekostnad. Flera universitetsorgan anser att ett genomförande av
förslagen skulle försvaga sambandet mellan forskning/forskarutbildning och
gmndläggande utbildning prå. elt oacceptabelt sätt. Elt realiserande av
utredningens förslag leder, enligt bl.a. konsistoriet i Uppsala, medicinska
fakulteten i Göteborg och sektionens för teknisk fysik utbildningsnämnd vid
Chalmers tekniska högskola, lUl att det politiska inflytandet på universitetens
verksamhei blir för stort. De remissinstanser som hävdar denna ståndpunkt anser
att samhället redan i dag har tillräckligt slarka medel för styrning av
högskolorna, främst genom anslagstilldelningen.

Ett
flertal remissinslanser lar i sina allmänna synpunkter på den institutionella
organisationen upp den försöksöksverksamhel med nya former för samarbete mellan
studerande, lärare och övrig personal som pågått de senasle åren vid
universitet och högskolor. Samtliga som yttrar sig om de nya samarbetsformerna
har en positiv inställning till dem. UKÄ betonar all tankegångarna bakom
försöksverksamheten och erfarenheterna av denna bör komma tUl klart uttryck i
principerna för den institutionella organisationen. 5Ö framhåller att
högskolans demokratisering inte kan vägas mot andra mål, som t.ex. krav på
effektivitet, utan bör betraktas som en nödvändig tUlämpning inom ett specifikt
område av den allmänna demokraliseringsprocessen. TCO finner det angeläget alt
de samverkansformer som försöksverksamheten inneburit får en bredare omfaltning
och alt fler beslutsnivåer blir berörda.

Utredningens
förslag rörande isättet att utse ledamöter i olika beslutande organ, framför
allt när det gäller högskolestyrelser och utbildnings- och linjenämnder,
kritiseras i många yttranden. UKÄ med

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 217

stöd
av så gott som samtliga organ inom läroanstalterna inom UKÄ:s område
socialhögskolan i Umeå, statens humanistiska forskningsråd, SFS,
Teknologorganisationen Refiec, SSEF, CUF m. fl. förordar att företrädare för
anställda och studerande i styrelser och nämnder skall utses direkt av de
berörda.

Huvudmannaskap

Till
U 68:s förslag att i avvaktan på länsberedningens arbete inte vidta några
förändringar i ansvarsfördelningen niellan stat, landstingskommuner och
primärkommuner i fråga om högskoleutbUdningen ansluter sig bl. a.
socialstyrelsen, länsslyrelserna i Örebro, Västernorrlands och Norrbottens
län, landstingen i Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Kopparbergs och
Norrbottens län. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Också SÖ
accepterar den föreslagna lösningen men beklagar atl U 68;s i övrigt så
genomgripande förslag kan komma att genomföras utan att huvudmannaskapsfrågan
samtidigt får sin lösning. SÖ anser att U 68 borde ha penetrerat problemet
närmare till ledning för länsberedningens fortsatta arbete.

Länsberedningen anför att
en strävan bör vara alt snarast möjligt övervinna högskoleutbildningens
splittring på flera huvudmän. Med hänsyn lill alt den övervägande delen av
utbildningen har statligt huvudmannaskap förefaller elt sådant beredningen mest
naturligt, eftersom många utbildningslinjer rekryterar studerande från hela
landet och forskningen, som är en betydelsefull faktor i sammanhanget, får
anses vara en statlig angelägenhet. Med hänsyn lill sjuksköterskeutbildningens
nära samband med sjukvårdsplaneringen kan det dock vara ändamålsenligt att den
åtminstone tills vidare har landstingskommunalt huvudmannaskap. Beredningen
förordar emellertid att det särskilt undersöks om denna utbildning liksom
läkarutbildningen i framliden bör ha statligt huvudmannaskap.

Också de medicinska
fakulteterna i Lund och Göieborg m.fl. önskar en särskild ulredning om elt
samlat huvudmannaskap för vårdyrkes-utbildningen.

Ytterligare ett stort
anlal remissinslanser uttalar sig för ett enhetligt huvudmannaskap åtminstone
på längre sikt. Flertalet av dessa, bl.a. UKÄ, samhällsvetenskapliga fakulleten
i Uppsala och dess utbildningsnämnd, flertalet länsskolnämnder, AMS, SIFU,
länsslyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Älvsborgs och Värmlands län,
Uppsala läns landsting, ett anlal kommuner, SHIO. SACO, TCO, SSEF och Elevförbundet
finner det naturligt med staten som huvudman. SA CO anför i huvudsak två skäl
för att ett generellt statligt huvudmannaskap genomförs så snart som möjligl,
nämligen dels att många utbUdningslinjer har riksrekrytering och ett statligt
huvudmannaskap då innebär

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 218

att
man undgår en mängd problem med inierkommunala ersättningar, dels att
högskolans andra huvuduppgift, forskningen, måste anses vara en statlig
angelägenhet. För SSEF är ett överförande av all högskoleutbildning tUl
statligt huvudmannaskap ett absolut krav i samband med en högskolereforms
genomförande.

Bl.a.
landstingen i Jönköpings samt Göleborgs och Bohus län och FÖVUX förordar ell
enhetligt huvudmannaskap, antingen statligt eller kommunalt.

Frågan
om huvudmannaskapst, såväl på kort som på lång sikt, är enligt Stockholms läns
landsiing av underordnad betydelse under fömtsättning att ett gemensamt
regelsystem för högskoleulbildning skapas vad gäller statlig finansiering,
institutionell organisation och studieorganisalion.

U
68:s förslag alt Grafiska institutet och IHR skaU ha staten som huvudman
tiUstyrks eller möter ingen erinran. TCO anför att diskussioner om ett
statligt övertagande också av Handelshögskolan i Stockholm och
Konstindustriskolan i Göieborg bör las upp med huvudmännen för dessa enheter.

Avgränsningsfrågor
i fråga om statlig högskoleutbildning

Vissa
statliga utbildningars ställning i den framtida högskoleorganisationen
behandlas av ett flertal remissinslanser ulan särskUjande av frågor som
huvudsakligen rör den lokala organisationen från sådana som huvudsakligen berör
den centrala organisationen. Berörda avgränsningsfrågor redovisas här i ett
sammanhang.

U
68:s förslag alt jordbrukets högskolor alltjämt skall ha en separat
organisation inom jordbruksdepartementets ansvarsområde tillstyrks förutom av
jordbrukels högskolor och deras samarbetsnämnd av bl.a. SACO och SFS.
Kristiansfads läns landsiing och Landstingsförbundet förordar att jordbmkets
högskolor inordnas under samma centrala myndighet som övrig stailig
högskoleulbildning. SÖ, UKÄ och TCO finner inte alt de skäl U 68 anför för ett
bibehållande av ordningen på den högre jord- och skogsbruksutbildningens
område motiverar att jordbrukets högskolor skall ha en från övrig statlig
högskoleutbildning skild organisation. Ett inordnande av dessa utbildningar i
samma lokala och centrala orjanisation som annan högskoleulbildning utesluter,
enligt TCO, inle atl den programbundna försöksverksamheten vid högskolorna kan
fortsätta på uppdragsbasis. Statskontoret förordar alt föratsättningar för ett
inordnande av jordbrukels högskolor i samma organisation sorn övrig stailig
högskoleutbildning närmare övervägs i anslutning till de omlokaliseringar av
två av högskolorna som är föreslående.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 219

Sektionen
för väg- och vattenbyggnad vid Chalmers lekniska högskola och tekniska
fakultetens utbildningsnämnd i Linköping finner det påkallat att överväga om
inte de tekniska högskoleutbildningarna borde hänföras tiU
industridepartementets ansvarsområde i analogi med förhäUandena för jordbrukets
högskolor. Likartade synpunkter anförs av konsistoriet vid tekniska högskolan i
Slockholm.

Styrelsen
för statens brandskola tUlstyrker U 68 :s förslag om oförändrad institutioneU
organisation för den högskoleutbUdning som för närvarande meddelas vid skolan
(numera statens brandnämnd). TCO anser emeUertid att brandingenjörsutbUdningen
organisatoriskt bör samordnas med övrig statlig högskoleutbildning.

Sföbefälsskolorna,
SR och TCO anser att också sjöbefälsutbUdningen bör inordnas i den lokala
statliga högskoleorganisationen. Som skäl för' etl inordnande anförs främst det
ökade samarbetet med universitet och högskolor, särskilt inom de transporträttsliga
och tekniska områdena.

När
det gäller högskoleutbildningarna inom kulturområdet avstyrker TMR med stöd
av dé tre scenskolorna och slatens musikdramatiska skola OMUS med stöd av
de tre musikhögskolorna dramatiska institutet samt konstakademien med
konsthögskolan elt inordnande i den av U 68 föreslagna högskoleorganisationen
för resp. utbildningars del. Som skäl för avslyrkandena anförs främsi alt det
här är fråga om så små utbildningsenheter att deras intressen skulle få svårt
att hävda sig inom ramen för en större lokal organisation och alt kontakten
mellan resp. utbUdningar och yrkeslivet skulle försvåras. Dramatiska institutet
finner att U 68:s förslag i förhållande till nuläget måste leda tiU en försvagning
av det kullurpolitiska inflytandet över kullumlbildningama. TMR är negativt
också till att dessa utbildningar samordnas med övrig högskoleutbildning på
central nivå. Rådet anser att konstnärsutbUdningarna bör sortera under elt
kulturpolitiskt, inte ett utbildningspolitiskt organ förslagsvis det nya
kulturrådet. Kulturrådet tiUstyrker U 68 :s förslag under förutsättning atl
hänsyn las till konstnärsulbildningarnas särart. Kulturrådet finner det
väsentligt att tidpunken för ett inordnande av här berörda ubildningar i den
statliga högskoleorganisationen inte låses och atl det nya kulturrådet får inflylande
över utbildningarna. Statskontoret tillstyrker med tvekan atl de konslnäriiga
utbildningarna inordnas under verksorganisalionen för den statliga
högskoleutbildningen.

Samarbetsnämnden
för journalisthögskolorna med slöd av journalisthögskolorna samt
FOJO-kommittén avstyrker utredningens förslag att journalisthögskolorna skall
inordnas i en sammanhållen högskoleorganisation. Samarbetsnämnden anser att
den av U 68 föreslagna organisationen inte tillgodoser journalistutbildningens
behov av kontakt med yrkeslivet. FOJO-kommittén betonar i silt yttrande att
sambandet

s. 220 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 220

mellan
joumalistutbildningsinstitutionerna bör stärkas i stället för de
organisatoriska sambanden mellan utbildningar med samma geografiska belägenhet.

Lokal
och regional samordning och samverkan

U
68 :s förslag alt huvuddelen äv den statliga högskoleutbildningen inom ett
högskoleområde skall föras samman tiU en organisation under en styrelse
tillstyrks generellt äv bl.a. samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och
dess utbildningsnämnd, teologiska fakulleten i Lund och dess utbildningsnämnd,
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg och dess utbildningsnämnd,
filialrådet i Växjö, samarbetsnämnden vid universitetsfilialen, i Karlstad,
styrelsen för bibliotekshögskolan, SÖ, nämnden för socionomutbildning,
socialhögskolorna i Örebro, Umeå och Östersund, SIFU. länsstyrelserna i Kalmar,
Hallands, Göleborgs och Bohus, Örebro. Väslernorrlands och Norrbottens län,
landstingen i Jönköpings och Värmlands län, ett tiotal kommuner. Svenska
kommunförbundet, LO, SACO och TCO. Det stora flertalet remissinstanser inom
UKÄ-området är emellertid kritiska, vissa starkt kritiska, till den
föreslagna styrelseorganisationen.

Samlliga
konsistorier i Slockfiolm tar avstånd från förslaget om en högskolestyrelse för
orten. Konsistorierna förordar i huvudsak att befintliga enheter i Stockholm
skall bestå och att elt samarbetsorgan för universitetet, tekniska högskolan
och karolinska institutet inrättas. För samarbetsorganet skisseras ett tänkbart
kompetensområde, inom vilket skulle falla bland annat lokal- och
utrustningsplanering, faslig-hetstjänst, redovisningscentral, dataorganisation,
arbetsmiljö- och skyddsfrågor och information &imt initiativtagande för
ulveckling av forskning och utbildning. Konsistorierna kan tänka sig att
justeringar av de organisatoriska gränserna kan bli påkallade om utbildningen
planeras efter sektorer. Medicinska fakulteten vid karolinska institutet anser
att man borde överväga om inte vårdutbildningsseklorn i Stockholm borde föras
till en egen administrativ enhet med institutet som kärna.

Konsistoriet
vid universitetet i Göieborg godtar en ordning med en styrelse för
högskoleutbildningen på orten under fömtsättning att de nuvarande filosofiska
fakulteternas utbildning inte organiseras efter yrkesutbildningssektorer.
Kortsisioriel vid Chalmers tekniska högskola lar däremot avstånd från en ordning
med en styrelse i Göteborg och förordar att i huvudsak aUa de för den lekniska
yrkesutbildningssektorn och dess forskningsanknytning relevanta resurserna i
Göieborg samlas i en särskild högskola. Mot en enda styrelse i Göteborg talar,
enligt konsistoriet, att en sådan med ansvar för »en mångfacetterad och av
betydande inre värderingsolikheter karakteriserad storhögskola icke

s. 221 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 221

kan
bidra till den tekniska sektorns yttre samhällskonlakter eller i förhållande
tUl nuläget ökad iiire effektivitet i fråga om löpande produktion och initiativ
tiU förnyelse. I en stor organisation åtgår avsevärd tid för lösning av de
konflikter, som organisaiionen genom sin storlek ger upphov till».
Socialhögskolan i Göteborg finner hos U 68 inga bärande argument för att en
sammanhåUen lokal högskoleorganisation i Göteborg ökar effektiviteten och
anser det rimligare att organisationen utformas med hänsyn till
utbildningsutbudet på högskoleorten.

Konsistoriet i Uppsala
föreslår ingen annan ändring för Uppsalas del än alt lärarhögskolan inordnas i
universitetet. Humanistiska fakulteten i Uppsala avstyrker den föreslagna
styrelseorganisationen men anser att, om lantbmkshögskolan och
veterinärhögskolan innefattades i diskussionen, frågan skulle komma i ett
annat läge. Konsistoriet i Lund, liksom socialhögskolan i Lund, förordar för
Lund-Malmö-området ingen förändring av läroanstaltsorganisationen.
Konsistoriegruppen och utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå tillstyrker U
68:s förslag för Luleås vidkommande men är osäkra om den föreslagna ordningen
är generellt tillämplig.

Konsistorier,
fakulteter och utbildningsnämnder finner i allmänhet den föreslagna
högskolestyrelsen lämplig för mindre högskoleområden. För de nuvarande
universiteten m.fl. hävdas emellertid att ett genomförande av förslaget skulle
innebära en onödig byråkratisering och centralisering och att uppkommande
samordningsbehov kan tillgodoses i enklare former genom samverkan mellan
befintliga enheter. Även styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, SAFISI.
SFS, Teknologorganisationen Refiec och SECO avstyrker att en högskolestyrelse
inrättas på var och en av de större högskoleorterna, men finner att en
sammanhållen lokal organisation kaii vara lämplig för mindre högskoleorter.

UKÄ. som tillstyrker U 68
:s förslag i princip, framhåller att på större orter i första hand Stockholm
och Göteborg flera styrelser bör kunna inrättas. Ansvarsområdet för varje
sådan styrelse bör då omfatta minsl en hel ulbUdningssektor.

IVA finner inga rationella
skäl tala för att samma organisaiion skall tillämpas på alla högskoleorter. På
de större högskoleortema anser IVA en uppdelning i självständiga enheter efter
yrkesutbildningsseklorer vara ändamålsenlig och jämför eh sådan med den
divisionalise-ring som blir allt vanligare i slora förelag.

RRV avstyrker U 68:s
förslag att organisera den grundläggande högskoleutbUdningen inom 19
högskoleområden. Konsekvensen av denna ståndpunkt blir, enligt verkets mening,
att en annan lösning måste sökas för den lokala organisationen. RRV anser att
man närmare bör överväga en lokal organisation koncentrerad tUl färre

s. 222 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 222

orter.
För denna organisation vägledande principer föreslår verket vara bl.a. att
undvika skapandet av ytterligare beslutsnivåer lokalt, att väl fungerande
enheter bör förbli fristående och att varje högskola bör ha det övergripande
ansvaret för ulbildning och forskning inom silt område.

Flera
remissinslanser tillstyrker principen om en sammanhållen högskola men anser att
den sammanhållande styrelsefunktionen bör ligga på regional nivå i stället för
högskoleområdesnivå.

Statskontoret
betecknar det som en avgörande fråga om ärenden rörande övergripande planering
av verksamheten i dess helhet bör överlämnas tiU ledningen för varje särskild
högskola i enlighet med U 68:s förslag eUer om dess uppgifter fullgörs
bättre inom större regionala områden. Statskontoret bedömer
utbildningsregionema mer ändamålsenliga som bas för översiktlig planering än U
68 :s högskoleområden. Den av U 68 föreslagna högskoleorganisationen kommer,
enligt statskontorets mening, att sakna tillräckliga föratsättningar för en
effektiv decentralisering. Verket hävdar att en rationell lösning på de av U 68
aktuaUserade övergripande organisationsfrågorna är regionala högskolor. Elt genomtänkt
system med regionala högskolor skulle, enligt statskontorels mening, möjliggöra
en långtgående decentralisering av ärenden som i dag handläggs inom cenirala
utbildningsmyndigheter. Då statskontoret förmodar att den skisserade lösningen
kräver en helt ny ulredning av organisationsfrågorna, vill inte verket nu förorda
en sådan genomgripande förändring i planerings- och ledningsorganisationen. I
stället förordas en mindre omfattande förändring av den inslitulioneUa
organisationen. Styrelsefunktionen på lokal nivå bör begränsas tUl att gäUa
huvudsakligen direkta verksläUighetsuppgifler. BefintUga enheter för
högskol

Konsistoriet
i Umeå kritiserar U 68 för att inte ha beaktat de speciella omständigheter
med stora geografiska avstånd och begränsade studerandeantal som kommer att
känneteckna den norra utbildningsregionen. Vidare finner konsistoriet små
reella samordningsbehov i Umeå. Från dessa utgångspunkter föreslår
konsistoriet för den norra regionen en regional styrelse för planerings- och
samordningsuppgifter, som också skulle kunna överta uppgifier från UHÄ. Länsstyrelsen
i Västerbottens län inslämrner i konsistoriets förslag och pekar på att det
beräknade studerandeantalet totalt kommer att vara lägre i den norra regionen
än i Stockholms högskoleområde.

Med
utgångspunkt i önskemålet alt dels minimera antalet beslutsnivåer, dels
möjliggöra regional, profilering av utbUdning och forsk-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 223

ning
föreslår också konsistoriet i Linköping alt det inom varje utbildningsregion
inrältas en regionhögskolestyrelse. Konsistoriet ser starka styrelser på
utbildningsregional nivå som en möjlig melod att skapa ökat förtroende mellan
de politiskt ansvariga och läroanstalternas företrädare. En regionstyrelse
föreslår också filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd,
som förordar all denna styrelses kansli bör samordnas med något av
»centralortens» högskolekanslier. Fakulteten och utbildningsnämnden anser alt
lokala styrelser ulanför de nuvarande universitetsorterna (inkl. Linköping)
skulle ha ytiersi oansenliga möjligheler att leva upp tiU den
självständighetsnivå med det handhavande av kvalificerade planerings- och
servicefunktioner som U 68 föreställer sig. Regionala styrelser i stället för
lokala förordas vidare av historisk-filosofiska och språkveienskapliga
sektionernas utbildningsnämnder samt leologiska fakulleten och dess
utbildningsnämnd i Uppsala, filialnämnden i Örebro och filialrådel i Växjö samt
länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar sig
likaledes för regionala styrelser som skulle samverka med skolstyrelsema i
primära centra i ulbyggnaden av högskoleutbildningen. Också länsstyrelsen i
Kronbergs län ifrågasätter om inle decenlralise-ringsprincipen tiUgodoses
bättre genom inrättande av organ på regional nivå som kan överta vissa funktioner
från UKÄ. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser för sin del att det bör
övervägas alt inrätta något slags styrelser för regionerna. Även SSU föreslår,
med hänsyn lill vikten av en regional balans, en styrelse för var och en av de
sex utbildningsregionerna. Tanken på regionslyrelser aklualiseras vidare av
Landstingsförbundet.

UKÄ
ser det som angeläget att mycket starkl stryka under behovet av en planering
och samordning av ulbUdningen på regional nivå, men en förutsättning är då att
det inte bhr fråga om någon ytterligare mellarunslans. En regional samverkan
torde enligt UKÄ väsentligt underlätta gmndulbUdningens forskningsanknytning.
Den ger också bättre förutsättningar för en långtgående decentralisering från
den centrala nivån. »Om det föreslagna UHÄ skall vara samordnande planerings-
och resursfördelningsinstans för ett stort antal högskoleområden, som uppvisar
stor inbördes variation i fråga om forskningsanknytning och seklorsinriktning,
torde det i praktiken vara förenat med inte oväsentliga svårigheter att få till
stånd en verklig decentralisering».

Länsstyrelsen
i Värmlands län anser alt samverkan och samråd inom ulbildningsregionen måste
ske i betydligt mer organiserade former än de föreslagna. Men det är också
väsentligt alt det inle blir fråga om att införa en helt hy beslutsnivå.
Likartade synpunkter framförs från bl. a. konsistoriet i Uppsala,
samarbetsnämnden vid universitetsfilialen i Karlstad och jkönsistoriegruppen i
Luleå. Länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län,, landstingen, i
Kristianstads och

s. 224 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 224

Värmlands
län samt SAFISI instämmer i utredningens synpunkter på

regional samverkan. , ,

RRV,
konsistorierna i Uppsala och Lund samt länsstyrelsen i Örebro län och
filialnämnden i Örebro önskar bevara nuvarande filialsamband. Filialrådet i
Växjö och länsstyrelsen i Kronobergs län vill bevara etl begränsat sådant
samband.

LUP-nämnden
med stöd av LUP-kommittéerna anför att det av funktionella och ekonomiska
skäl torde vara nödvändigt att lokal-och ulmstningsprogrammeringen även i
framtiden organiseras regionalt. Nämnden finner etl sådani förfarande väl
överensstämma med utredningens tankegångar rörande det regionala samarbetet.
UUH förordar att ett beredningsorgan för lokal- och utmstningsfrågor inrättas
inom varje utbUdningsregion, om L 68 :s förslag beträffande ansvar för lokal-
och utrustningsplaneringen genomförs.

Mot
bakgrand av förslaget alt lärarnas grand- resp. fortbildning skall få olika
centrala tillsynsmyndigheter finner SÖ det nödvändigt att ett regionall organ
inrättas för att säkra samverkan mellan grundutbildning, fortbildning och del
allmänna skolväsendet. De nuvarande regionkollegierna kan, enligt SÖ:s mening,
uigöra grunden för ett sådani samarbete.

Forskningsbiblioteksrådet
betonar vikten av ett nära samarbete mellan högskolebibliotek inom en och samma
utbildningsregion och förordar därför inrättandet av särskUda regionala
samrädsorgan för biblioteken.

Högskolestyrelsernas
(motsv.) sammansättning

Det
helt övervägande antalet remissinstanser ansluter sig tUl tanken på
representation för allmänintressen i högskolornas ledning. Direkta
ställningstaganden till förmån för en helt internt rekryterad styrelse görs
endast av medicinska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd samt FPU.
Däremot ä:r meningarna delade beträffande omfattningen av representationen för
allmänintressen i förhållande tiU representationen för de inom högskolorna
verksamma.

U
68 :s förslag att förelrädare för aUmänna intiressen skall utgöra en majoritet
i högskolestyrelserna tiUstyrks av bl.a. konsistoriegruppen i Luleå, styrelsen
för bibliotekshögskolan, SÖ, socialhögskolan i Östersund, länsstyrelserna i
Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Örebro, Västernorrlands och
Norrbollens län, Svenska kommunförbundet, LO och TCO. Konsistoriegruppen i
Luleå hävdar att en Stark samhällsförankring är av avgörande betydelse för den
framtida högskolan och finner det inte vara någon tillfäUighet att industrier
och andra forskningsinstitutioner oftast hämtar en övervägande majoritet av
sina styrelseledamöter bland personer som inte är dagligen verksamma

s. 225 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 225

inom företaget etc. Konsistoriegruppen anser dock att
fördelningen av slyrelseplatser mellan olika gmpper inom högskolan bör
övervägas ylterligare. SÖ. LO och TCO anser alt studerande och anställda bereds
elt för lilet inflylande i U 68:s förslag men att detla bör kunna rättas till
utan att de allmänna intressenas dominerande ställning mbbas. Också AMS ställer
sig i princip positiv till utredningens förslag men framhåUer att lärar- och
elevsynpunkter bör få ett tillräckligt utrymme i styrelsen.

En ordning innebärande att organ som är ansvariga för
underlag för riksdagsbeslut beslår enbart av forskare, lärare och studerande är
enligt institutet för social forskning svårförenlig med såväl decentraliserat
beslutsfattande och förvaltning som den representativa demokratins principer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en ren
lekmannastyrelse. Länsstyrelsen anser att den funktion en högskolestyrelse får
i princip överensstämmer med länsnämndernas styrelser, dvs. slyrelsen skall
koncentrera sig på större och principiella frågor av övergripande nalur. De
anställdas och studerandes representation i myndighetens högsla ledningsorgan
bör kunna tillgodoses på grundval av de principer som den av riksdagen
beslutade rätten till slyrelserepresenlalion för statligt anställda bygger på.
Även SSU förordar en helt politiskt sammansatt lekmannastyrelse. Filialrådet i
Växjö, som accepterar U 68 :s förslag, kan ytterst tänka sig en
högskolestyrelse utan partsrepresentation och Landstingsförbundet eflerlyser
överväganden om alt ta steget fullt ul Ull parlamentariskt sammansatta
styrelser.

Positiva uttalanden om elt betydande inflytande för
allmänintressen i högskolestyrelserna, ulan direkt angivande av dess
omfattning, görs av bl.a. medicinska fakulleten i Lund, samhällsvetenskapliga
fakulteten i Umeå och dess ulbildningsänmnd, nämnden för socionomutbildning
med stöd av socialhögskolorna i Örebro och Östersund samt länsstyrelserna i
Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län. Nämnden för
socionomutbildning anser att frågan om lärarnas representation bör övervägas
ytterligare.

För styrelser som innehåller lika många företrädare för
allmänintressen som företrädare för de inom läroanstalterna verksamma uttalar
sig bl.a. konsistoriet i Linköping, lärarhögskolan i Kalmar och länsstyrelsen i
Skaraborgs län.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess
utbildningsnämnd tar inle ställning lill högskolestyrelsernas definitiva
sammansättning men stryker under att, om man över huvud skall ha aUmänintressen
representerade, det verkligen bör vara fråga om företrädare för i aUmänna val
utsedda organ, personer utmstade med ett klart politiskt mandat. Som skäl mot
en representation för allmänintressen anför dessa remissinslanser att den kan
verka häthmande och dirige-

15 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 226 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 226

rande
på forskningsverksamhetem. De tyngsta skälen för representation av
allmänintressen finner de vara alt en sådan representation kan bana väg för en
betydande decentralisering, om det på lägre nivåer finns personer som i stort
delar statsmakternas ulbildningspoliliska föreställningar, och att en
helhetssyn på högskolans problem främjas.

Samarbetsnämnden
vid universitetsfilialen i Karlstad framhåller att det bör fastslås vilka
allmänini;ressen som skaU vara representerade i slyrelsen.
Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd anser
att företrädarna för allmänintressena bör utses ulifrån rikssynpunkter snarare
iin från lokala eller regionala intressen. Liknande tankegångar framförs av
några andra universitets- (x:h högskoleorgan med motiveringen att lokala,
kortsiktiga intressen inte får styra utbildningen och främst forskningen.
Juridiska fakulteten i Slockholm och dess utbildningsnämnd finner att, om
representationen för allmänintressen skall bli meningsfull, representanterna
bör vara första rangens politiker och inte; »exempelvis såsom det framkastats
i debatten s.k. kulturpersoner». RRV förordar alt fem företrädare för
allmänintressen i styrelserna skall representera var sin yrkesutbildningssektor.
TCO förutsätter alt yrkeslivet, representerat av bl.a. företrädare för de stora
löntagarorganisationerna, får ett betydande inslag bland allmänintressena. ÖB
framhåller alt krigsmakten är beredd alt medverka med ledamöler i
högskolestyrelserna.

Landstingen
i Östergötlands, Kronobergs och Norrbottens län, Lunds och Umeå kommuner samt
CUF förordar att representanterna för allmänintressena i högskolestyrelserna
åtminstone tUl någon del utses direkt av kommuner och landsting. Svenska
kommunförbundet förordar å sin sida atl berörda ledamöler skall utses av Kungl.
Maj:t efter lokala förslag. Landstingsförbundet fömlsälter att landstingen blir
företrädda i de lokala styrelserna.

SSEF
och Elevförbundet förordar en ökning av antalet studeranderepresentanter utan
att precisera konsekvenserna för styrelsens totala sammansättning.

Del
slora flertalet remissinstanser inom UKÄ-området. de forskningsråd som utlalar
sig i frågan, socialhögskolan i Umeå och ett tiotal läraruibildningsanstaller
anser alt företrädare för lärare, övriga anställda och studerande skall
utgijra en majoritet i läroanstalternas styrelser. Exempelvis förordar konsistoriet
vid universitetet i Göteborg för en siörre högskoleort en styrelse med 17
ledamöter enligt följande: rektor, fem lärare och forskare, tre studerande samt
åtta företrädare för allmänintressen, därav tre representerande
personalorganisationerna. Konsistoriet i Lund föreslår för universitetets del
en styrelse med följande sammansättning: rektor, prorektor, förvaltningschef,
tre företrädare för allmänintresset, tre för lärarna, tre för övriga anställda
och tre för de studerande. Konsistoriet i Uppsala förordar att det

s. 227 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 227

nuvarande
konsistoriet kompletteras med tre förelrädare för aUmän-intressena.

UKÄ ser det som olyckligt
om idén med en sammanhållen högskola skulle behöva förverkligas i en svår strid
kring just frågan om styrelsesammansättningen. UKÄ finner inte att en stark
förankring i det omgivande samhället ar detsamma som majoritet för
allmänintressen. Särskilt angeläget ser UKÄ det vara att anställda och
studerande får elt större inflytande än det de ges i U 68:s förslag. Mot denna
bakgrund anger UKÄ för sin del som riktpunkt en högskolestyrelse med 16
ledamöler av vilka tre företräder högskolan, nämligen rektor, prorektor och
förvaltningschef, tre företräder de anställda vid högskolan och tre företräder
de studerande samt sju företräder allmänintressena.

SACO anser att
flertalet ledamöter i högskolestyrelsen bör hämtas ur den inom högskolan
företrädda sakkunskapen. Detta organisationens ställningstagande bottnar inte i
farhågor för ett alltför starkt politikerinflytande utan i att enligt SACO:s
mening svårigheten att finna kunniga lekmän med tillräcklig tid för uppgiften
skulle kunna leda till dominans för tjänstemannasynpunkter från
högskoleförvaltningen. SACO föreslår en styrelse med 13 ledamöter enligt
följande: fem ordinarie lärare (däribland rektor och prorektor),
förvaltningschefen, tre företrädare för de anstäUda och två för de studerande
samt två politiker, en med landstingskommunal och en med primärkommunal
anknytning. Erdigt SFS:s uppfattning bör gmpperna studerande och lärare (inkl.
rektor) ha lika många representanier i läroanstaltens styrelse. De fackUga
organisationema bör eiUigt SFS ha tre representanter och allmänintressena
»förslagsvis några, högst tre». Till kravet på majoritet för de inom
högskolorna verksamma ansluter sig också Teknologorganisationen Refiec, SECO
och MUF.

SAFjSI
anser att högst en tredjedel av ledamölerna i de lokala högskolestyrelserna
bör kunna vara företrädare för arbetslivet. Också RRV, SIFU och IVA samt de
handelskamrar, som yttrar sig, anser att de vid läroanstalterna verksamma bör
utgöra styrelsemas flertal.

Några remissinstanser,
bl.a. konsistoriet i Linköping, länsstyrelsen i Västernorrlands län och SFS.
anser att förvaltningschefen inle bör vara självskriven ledamot då han i
egenskap av huvudföredragande ändå får ett stort inflytande.

En
del universitets- och högskoleorgan tar upp frågan om former för utseende av
rektor och prorektor och förordar att detta skall ske enligt den ordning som nu
tillämpas inom UKÄ-området.

Institutioner

Ett
dominerande inslag i kriliken från universiteten, främst de filo-

s. 228 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 228

sofiska
fakulteterna, mot U 68 :s förslag till institutionell organisation är att
institutionernas slällning bedöms komma att försvagas vid ett genomförande av
den förordade planerings- och ledningsorganisationen för gmndutbildning. I
många yttranden stryks under alt institutionernas ställning är av
utslagsgivande betydelse för hela högskolans verksamhet, eftersom de är de
produktiva enheterna i systemet. Exempelvis framhåller humanistiska fakulteten
i Lund att institutionerna kan betraktas som »de högvärdiga ceUer som svarar
för organismens livsyttringar». Humanistiska fakultetens utbildningsnämnd i
Umeå finner U 68:s tankegångar röra.nde förhållandet mellan institutionerna och
planerings- och ledningsorganen ägnade att åstadkomma ett motsatsförhållande
som inle existerar på det lokala planet. I samma fråga anser medicinska
fakulteten i Umeå utredningens förslag innebära en risk för en opporluniistisk
anpassning av undervisningen till tillfälliga opinioner i samhället,
Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd vid universitetet i Stockholm
anser alt den föreslagna organisationsmodeUen kommer att bli »oformlig,
funklionsoduglig, utvecklingshämmande och kostnadskrävande».

Några organ, bl.a.
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg samt samhällsvetenskapliga
fakulleten i Slockholm och dess utbildningsnämnd, framhåller särsldlt den
osäkerhet belräffande institutionerna förslaget innebär. De förutsätter att
mer konkreta förslag kommer att utarbetas och vill i av\'aktan härpå inte ta
definitiv ställning.

Enligt
samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd kan den
föreslagna ordningen med utbildnings- och linjenämnder som beställare av
kun;er från institutionerna i princip accepteras som en logisk konsekvens av
den föreslagna studieordningen med reservation för den överorganisation
förslaget synes innebära. Man förutsätter dock alt det i praktiken blir fråga
om samverkan mellan nämnder och institutionsstyrelser med initiativ från båda
håUen och inte en ensidig styming ovanifrån.

UKÄ
delar inle de farhågor rörande institutionernas framlida ställning som kommer
till uttryck i yttranden från organ inom UKÄ-området. UKÄ finner att en
ställningsförsvagning för institutionerna skulle svårt skada
decenlraliseringssyflet. UKÄ betonar att utbildnings/linjenämndernas uppgifter
måste vara att se till alt utbildningens innehåll i stort inom de enskilda
ämnesområdena blir så ändamålsenligt som möjligt med hänsyn till målet för
ulbUdningslinjen som helhet. UKÄ anser emellertid det vara av största vikt att
institutionernas initiativtagande stimuleras och tas tiU vara och förutsätter
att planeringen av utbildningen väsentligen liksom hittills skall ske i
samarbete meUan utbildningSilinjenämnd och berörda institutioner. Detla bör med
tanke på oron inom läroanstalterna komma tUl klart uttryck i de
grandläggande föreskriftema för verksamhelen inom

s. 229 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 229

högskolan.
Också SACO samt statens humanistiska resp. nalurvelenskapliga forskningsråd
och statens råd för atomforskning stryker under institutionernas betydelse och
vikten av att de tillförsäkras gynnsamma arbetsförhållanden och frihet att
utveckla verksamhelen. SFS ser för sin del inte några problem i att
institutionerna även vid de fUo-sofiska fakulteterna måste anpassa sig till en
utbildningsplanering som utgår från linjen.

Förslaget
att ämnesinstiliutionsprincipen skaU vara vägledande vid
institutionsindelningen tillstyrks eller lämnas ulan erinran av de flesta
remissinstanser. Invändningar mot en generell tillämpning av principen kommer
i första hand från lärarhögskolorna i Slockholm, Kalmar, Växjö, Göteborg och
Jönköping och alla socialhögskolor, som anser att en upplösning av nuvarande
utbUdningsenheter medför nackdelar beträffande möjligheten tiU integration inom
resp. utbildningslinje (vid lärarhögskoloma främst klassläramtbildningen). SÖ
förordar dock en tillämpning av ämnesinstilulionsprincipen så långt möjligt.

Medan
SACO bestämt motsätter sig en ulveckling mot särskUda institutioner för
gmndutbildning resp. forskning/forskarutbildning inom ett visst ämnesområde och
SFS förutsätter att sådana anordningar inte vidtas normalt, finner TCO den
nämnda ordningen vara att föredra från såväl forskningens som
grundutbildningens synpunkt. SÖ finner bl.a. mot bakgmnd av erfarenheterna
inom gymnasieskolan det naturligt att organisationen ges en horisontell
utformning, dvs. alt en uppdelning sker meUan grundutbildning och
forskamtbildning. Utredningens förslag att institutionsindelningen skall
avgöras av högskolestyrelsen tillstyrks i regel av de remissinstanser som
berört frågan, men bl. a. konsistoriet i Lund och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Stockholm förordar att den i huvudsak skall fastställas centralt
för att inte organisatoriska olikheter mellan likartade ämnesområden i olika
delar av landet skall riskeras.

U 68
:s förslag att institutionerna skall ledas av styrelser valda av de vid
institutionen verksamma tillstyrks eller lämnas ulan erinran. UKÄ förordar dock
med stöd i första hand av yttranden frän de tekniska högskolorna att små
institutioner, där berörda gmpper så önskar, skall kunna ledas av enbart
prefekt. UKÄ, SACO och TCO, liksom så gott som samtUga universitets- och
högskoleorgan, föreslår att i allt väsentligt de principer som nu gäUer för
försöksverksamheten med nya samarbetsformer inom UKÄ-området skall följas, dvs.
att vissa typer av ärenden, bl.a. tillsättningsärenden, skall vara undantagna
från styrelsens kompetens och förbehåUna prefekt och ordinarie lärare. SFS
anser dock för sin del att modeUen med styrelse för alla slags ärenden skall
förekomma där så är möjligt.

s. 230 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 230

Förvaltningsenheter

Relativt
få remissinslanser kommenterar utredningens förslag om förvaltningsenheter och
förvaltningsnämnder. SÖ och TCO är emellertid starkt kritiska till den
föreslagna ordningen med sådana enheter och TCO kan för sin del endast
acceptera dem i ett övergångsskede. SACO, å andra sidan, tillstyrker förslaget
om en sammanhållen lokal högskoleorganisation endast under fömtsättning att en
betydande permanent delegering till förvaltningsenheter kommer till
stånd.

Några
remissinstanser hunidsakligen inom UKÄ-området tar upp frågan om
förvaltningsnämndernas sammansättning. Teologiska, humanistiska och
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Lund motsätter sig att
högskolestyrelsen skall besluta om nämndernas sammansättning och förordar att
denna fastställs centralt. SACO finner att förvaltningsnämnderna kan
sammansättas efter i stort sett samma principer som konsistorierna under
försöksverksamheten med nya samarbetsformer.

Ett
flertal remissinstanser inom UKÄ-området liksom handelskamrarna i Slockholm
och Skåne förordar att, även om U 68:s förslag genomförs, begreppet universitet
i enlighet med internationell praxis bevaras för enheter som bediriver både
forskning/forskamtbildning och grandläggande högskoleutbildning.

Planerings-
och ledningsorganisationen på fakultets/sektionsnivå (motsv.)

Den
föreslagna åtskillnaden med särskilda planerings- och ledningsgrupper för
gmndläggande utbildning resp. forskning/forskarutbildning på vad som motsvarar
fakultets/sektionsnivå tiUstyrks av bl.a. SÖ, UKÄ, statens råd för byggnadsforskning.
SACO, TCO och SFS. Opinionen bland remissinstanserna inom UKÄ-området är
splittrad. En åtskillnad avvisas av bl.a. konsistorierna i Uppsala och vid
tekniska högskolan i Stockholm samt många fakulteter och utbildningsnämnder,
framför allt i Uppsala. TiUstyrker gör däremot bl.a. konsistoriet vid Chalmers
tekniska högskola och konsistoriegruppen i Luleå samt ett flertal fakulteter
och utbildningsnämnder, siirskilt i Lund och Stockholm. Konsistoriet i
Linköping finner att organisationen mellan styrelse- och institutionsnivå
måste bero på lokala förhåUanden och sådana som är specifika för olika
fakultets- (jch utbildningsområden. Konsistoriet känner tveksamhet inför den
föreslagna åtskUlnaden mellan forskning och gmndutbUdning men kan som provisorium
acceptera en ordning där ett organ har ansvaret för forskningen och
forskarutbildningen.och ett annat för gmndutbildningen. Konsistoriet vid
universiletet i Göteborg förordar under den sammEinhåUande styrelsen en
organisaiion i vilken ansvaret för de båda verksamhetsgrenarna .hålls samman
inom

s. 231 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 231

basulbUdningsbaserade
fakulteter (motsv. de nuvarande filosofiska fakulteterna). SAF/SI förordar i
sitt organisalionsförslag »sektorsnämnder», vUka skulle handha såväl
grundutbildningsfrågor som forsk-nings/forskamtbildningsfrågor, med
ansvarsområden i princip täckande en yrkesutbildningssektor. I fråga om
grundutbildningen vill organisationema därutöver ha rådgivande linjenämnder.

Konsistoriet
och vissa sektioner och utbildningsnämnder vid Chalmers lekniska högskola saml
Teknologorganisationen Refiec förordar alt i syfte att stärka
planeringssambanden mellan de båda verksamhetsgrenarna de för forskning och
forskarutbildning ansvariga fakulteterna/ sektionerna skall åläggas atl
utarbeta och till vederbörande för grundutbildning ansvariga organ överlämna
sådana förslag i fråga om grundutbildningen som den vetenskapliga ulvecklingen
inom resp. fakultets/ sektions ansvarsområde kan ge anledning till.

De av U 68 föreslagna
principerna för utbUdnings- och linjenämndsorganisationen tUlstyrks av bl.a.
UKÄ, konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola, konsistoriegruppen i Luleå,
TCO och Svenska kommunförbundet. UKÄ finner ell tillstyrkande vara en
konsekvens av stäUningslagandet tUl förmån för att grundutbildningen skall
indelas efter yrkesutbildningsseklorer. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola
gmndar silt tillstyrkande på egna positiva erfarenheler av konstruktionen.
Också SÖ tillstyrker utredningens förslag men framhåller atl linjenämnder bör
inrättas endast då myckel starka skäl föreligger. Lärarhögskolorna i Falun.
Kristianstad, Linköping, Luleå, Malmö, Stockholm och Umeå stryker å sin sida
under behovet av en stark linjeorganisation med »egen driftsfunktion».

Nämnden
för socionomulbildning ser inte den föreslagna lokala organisaiionen under
styrelsenivå som nödvändig för alt nå de av U 68 angivna övergripande målen på
samma sätt som de föreslagna högskolestyrelserna. »Etl mer pragmatiskt synsätt
på organisationsfrågorna framstår som elt effektivare medel alt nå de avsedda
målen. En naturlig ulgångspunkt är då att bibehålla och utveckla de fungerande
enheter för yrkesinriktad högskoleutbildning som finns och att skapa gynnsamma
betingelser för dessas verksamhet». Nämnden föreslår försöksverksamhet med
yrkesinriktade »schools» vid någon samhällsveten-kaplig fakultet.

Berörda
organ vid utbildningsenheterna i Örebro förordar att högskoleverksamheten i
Örebro blir föremål för en försöksverksamhet med okonventionella
studieorganisatoriska och administrativa lösningar mot bakgrund av bl.a. det
faktiskt existerande samarbetet mellan högskoleenheterna på orten och U 68:s
förslag om en sammanhållen lokal högskoleorganisation. De föreslår att
försöksverksamheten startar vid ingången av budgetåret 1975/76 då nya
gemensamma lokaler för enheterna tas i bmk. Socialhögskolan framhåUer att man
genom försök

s. 232 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 232

med
en »anglosaxisk school-modell» skulle få en möjlighet att bevara
socionomutbildningens särart och även få erfarenheler av hur de nya
utbildningsnämnderna fungerar i driflplaneringen vid fast integrerade
utbildningslinjer. Nämnden för socionomutbildning tillstyrker alt en
försöksverksamhet av nämnda slag startas i Örebro.

De
remissinslanser som avstyrker eller föreslår större modifieringar i U 68:s
förslag till utbildnings- och linjenämndsorganisation är kritiska främst tiU
organisationens ändamålsenlighet för de filosofiska fakulteterna. SACO
föreslår alt de av utredningen förordade ulbUdnings-och linjenämnderna inom de nuvarande
filosofiska fakulteternas område kompletteras med »ämnesnämnder», detla för
att ge även den UtbUdning som inte ingår i linjer en planeringsorganisalion och
för att underlätta en sammanhåUen planering för de enskilda instilulionema,
vilkas företrädare inför utbildnings- och linjenämnder ämnesnämnderna avses
vara. SACO godtar U 68 :s organisationsmodell endast under förutsättning av en
sådan modifiering.

SFS
delar för sin del U 68:s bedömning att utbildningslinjen skaU stå i cenlrum för
planerings- och ledningsorganisationen men förkastar sektorsindelningen som
gmnd för denna. SFS vill i slället bygga upp utbildningsnämndsorganisationen
med utgångspunkt i de breda gmndkurser som enligt SFS:s mening bör finnas mera
generellt.

I
konsekvens med avstyrkanden av den föreslagna organisationen av
högskolestudierna och av en planerings- och ledningsmässig åtskillnad mellan
gmndutbildning och forskning/forskamlbUdning avstyrker en stor majoritet av
remissinstanserna inom UKÄ-området. bl.a. samtliga fem universitetskonsistorier,
de föreslagna principerna lill förmån för en nämndorganisation baserad på
basutbUdningssamband. Ett huvudskäl för denna ståndpunkt är svårigheterna för
en institution att sortera under flera utbildnings/linjenämnder. Med en
ämnesorienterad nämndorganisation blir det enligt bercirda rerrussinstanser
normalt alt hänföra en viss institutions utbUdning i dess helhet till en nämnds
ansvarsområde. Från vissa fakulteter och utbildningsnämnder påtalas också all
en ordning med både utbildningsnämnd och linjenämnder innebär överorganisation
och att en begränsning lill etldera av de två slagen av nämnder borde
eftersträvas. Juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd m.fl.
finner att de föreslagna utbildningsnämnderna skulle få ett aUtför stort
kompetensområde för att få erforderlig sakkunskap representerad. Följden därav
skulle bU en så omfattande delegation alt det är tveksamt orn nämnderna kommer
alt fylla någon självständig funktion.

De
uppgifter som U 68 föreslår skall ankomma på de nya utbildningsnämnderna och
linjenämnderna tillstyrks allmänl, Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens
utbildningsnämnd i Lund kräver dock att den nya organisationen inte görs sådan
att den initiativkraft och

s. 233 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 233

det
incitament tiU förnyelse av utbildningen som finns bland lärare och studenter
på institutionsnivå undertrycks. Filosofiska fakulteten i Linköping anser att
vissa nämnder inom varje region måste ha ett särskUt ansvar för den
decentraliserade utbildningsaktivileten inom regionen.

Vad
beiräffar utbildnings- och linjenämndernas sammansättning lillslyrks U 68:s
förslag i huvudsak av bl.a. UKÄ. styrelsen för bibliotekshögskolan. SÖ,
lärarhögskolorna i Karlstad och Falun, AMS, nämnden för socionomulbildning,
socialhögskolan i Örebro, länsslyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län,
SAF/SI, LO, SACO och TCO. Principen om företrädare för yrkeslivet i utbUdnings-
eller linjenämnd tillstyrks av flera universitets- och högskoleorgan, bl.a.
konsistoriet i Linköping, alla furidiska fakulteter och deras
utbildningsnämnder, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och
utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå.

Ett
stort antal remissinstanser inom UKÄ-området, lärarhögskolorna i Slockholm och
Kalmar, socialhögskolan i Umeå, SIFU, länsslyrelsen i Kopparbergs län samt SFS,
Teknologorganisationen Refiec, SECO och MUF avstyrker representation för
yrkeslivet i nämnderna. De som avstyrker förslaget i denna del förordar ofta
att de önskvärda kontakterna mellan utbUdningsplanering och yrkesliv skall äga
mm inom ramen för särskilda beredande organ, linjeråd e.d. Konsistoriet i Uppsala
anser att kontakterna mellan universitet och yrkesliv redan är goda och anför
att kontakt förekommer också genom att olika representanter för universitetet
är ledamöler av olika samhällsorgan såsom länsarbetsnämnden, Uppsala kommuns
näringsråd m.m. »Universitets-anställda är ju dessutom såsom medborgare akiiva
i olika allmänna organ vilket likaledes medför ett ömsesidigt utbyte av
synpunkter och erfarenheter. Universiteten utgör inte sådana elfenbenstorn som
utredarna tycks tro. I själva verket torde få yrken ha så breda kontaktytor
med andra delar av samhället som universitetslärarens.»

TCO
samt åtskilliga fakulteter och utbildningsnämnder förordar alt den tekniska och
administrativa personalen skall vara representerad i utbildnings/linjenämnder.
SACO anser sådan representation vara omotiverad.

Relativt
få remissinstanser behandlar U 68:s förslag om utvidgning av
fakulteter/sektioner till atl omfatta samtliga ordinarie universitetslektorer
(motsv.). Nästan samlliga dessa tiUstyrker förslagel. Konsistoriet vid
universitetet i Stockholm anser dock att fakulteterna endast bör bestå av
personer som sysslar med forskning och forskarutbildning. Ledamotskapet bör
därför, enligt konsistoriets mening, bygga på kompetens och icke på
tjänsteställning.

UKÄ,
de flesta universitets- och högskoleorgan som yttrar sig i frågan, SACO, TCO
och SFS ansluter sig till förslaget att det inom

s. 234 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 234

varje
fakultet/sektion skall finnas en beslutande nämnd eller styrelse, bestående av
företrädare för de inom fakulteten/sektionen verksamma, i första hand lärare
och studeiande i forskamtbildning. SACO framhåller alt de lärare som
institutionellt handhar forskning och forskar-utbUdning bör vara i majoritet i
detla organ. Juridiska fakulteten i Uppsala samt humanistiska fakidteten och
dess utbildningsnämnd finner det inte nödvändigt att föreskriva ett
obligatoriskt inrättande av en fakultetsnämnd/styrelse utan ansier det
tillräckligt om vida delegerings-möjligheter ges. Samhällsvetenskapliga
fakulleten i Uppsala och dess utbildningsnämnd förordar i stället två
ledningsorgan inom fakultet/ sektion, ett för forskning och ett för
forskarutbildning.

UKÄ
anför att, om lokala förhållanden motiverar en sådan förenkling i
organisationsstrakturen, exempelvis en linjenämnd och ett planerings- och
ledningsorgan för forskning och forskarutbildning bör kunna utgöra en enhet.

Konsistoriegruppen
i Luleå vill inte ta ställning till frågan om inrättande av en teknisk
fakultet vid därvarande högskola i avvaktan på alt NoTH slutfört sitt arbete
0(;h bl.a. utvärderat nuvarande försöksverksamhet med en forskningsnämnd vars
ledamöter tUl hälften hämtats utanför högskolan.

Den
lokala högskoleförvaltningens organisation

Flertalet
remissinslanser ansluter sig till U 68:s förslag att de föreslagna
organisationskommittéerna skall utarbeta förslag till lokal förvaltningsorganisation.
Likaså delas allmänt utredningens uppfattning atl den lokala förvaltningen i
stor utsträckning bör byggas upp med utgångspunkt i varierande lokala behov och
fömlsättningar.

Remissinstanserna
inom berörda utbildningsenheter tar i ringa utsträckning ställning lUl den
lokala förvaltningsorganisationens utformning utan vill avvakta
organisationskommittéernas arbete. De framför dock bl.a. krav på förbättringar
av de administrativa resurserna så att institutioner och utbildningsnämnder ges
tUlfredsslällande möjligheter att fullgöra sina uppgifter i friiga om utbildningens
planering och genomförande.

Enligt
RRV:s och SACO.s mening bör fastare riktlinjer utarbetas för den lokala
organisationen iinnan organisationskommittéerna påbörjar sitt arbete. I det
fortsatta arbetet, framhåller RRV, bör organisationen samordnas så att skilda
organ för ledning och produktion inte uppkommer. Organisationen bör inte
splittras genom att särskilda en-beter för olika funktioner uppkommer.
Statskontoret biträder däremot i allt väsentligt U 68 :s förslag orn
utvecklingen av den lokala förvaltningsorganisationen.

UKÄ
anser det viktigt, något som också konsistorier, fakulteter och

s. 235 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 235

utbildningsnämnder
strukit under, att angivna decentraliseringssträ-vanden får i betydande
omfattning påverka utformningen av den framtida förvaltningsorganisationen.
Redan på jämförelsevis kort sikt bör en decentralisering av beslutsfunktioner
och disposition av resurser för verksamhetens olika grenar få genomslag bl.a.
med avseende på personalbehovet på central och lokal nivå.

Statens
naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för alomforskning samt
styrelserna för veterinärhögskolan och gymnastik- och idrottshögskolorna m.fl.
understryker vikten av att uppgifterna rörande forskning/forskamtbildning och
gmndläggande utbUdning hålls samman i den lokala förvaltningen. De anser att
kansUorganisationen huvudsakligen bör avspegla verksamheten vid de
producerande enhelema, institutionerna, där utbildning och forskning är
integrerade.

Den
kommunala högskoleutbildningens organisation

När
det gäUer den kommunala högskoleutbildnigens organisaiion kan en viss spänning
mellan olika principiella ståndpunkter konstaleras. A ena sidan hävdas sålunda
att den kommunala högskoleutbildningen i olika avseenden måste vara likvärdig
med den slalliga. Detla lalar för elt regelsystem och en organisation som så
nära som möjUgt ansluler till de statliga högskolomas. Å andra sidan hävdas
med utgångspunkt i U 68:s huvudmotiv för ett kommunalt huvudmannaskap:
resurs-samordningen med gymnasiesköleutbUdning att regelsystemet så långt
möjligt måste vara detsamma för gymnasieskoledelen och för högskoledelen av
verksainheten för att fördelama i resurshänseende verkligen skall kunna
utnyttjas. 5Ö finner sistnämnda motiv tungt vägande och anser alt det endast i
mycket begränsad omfattning bör ges beslämmelser för den kommunala
högskoleutbildningen som avviker från gymnasieskolans regelsystem. Svenska
kommunförbundet ser det å sin sida som vikligt alt regleringen av
högskoleutbildningen bUr väsenligt mindre omfattande än regleringen av
gymnasieskolan.

Såväl
Landstingsförbundet som Svenska kommunförbundet ifrågasätter med stöd av ett
flertal underinstanser den föreslagna ordningen med linjenämnder även inom
den kommunala högskoleorganisationen. Den anses här innebära en
överorganisation. Stockholms läns landsting anser att, innan linjenämndernas
uppgifter närmare klarlagts och innan arbetsfördelningen meUan linjenämnderna
och landstingets utbildningsnämnd fastlagts, föratsättningar saknas för atl
bedöma behovet av en eller flera linjenämnder.

Landstingsförbundet
avvisar med stöd av samlliga landsiing utom Norrbottens läns förslaget om
ombenämning av den landstingskommunala utbUdningsnämnden tiU
utbildningsstyrelse.

SÖ
pekar på de förvaltningsrättsliga problem som är förenade med

s. 236 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 236

en
ordning där statliga utbUdningsnämnder handlägger vissa övergripande frågor
rörande också kommunal utbildning inom resp. sektor. Den av U 68 härvidlag
förordade ordningen avvisas av några landsting.

Principer
for den centrala organisationen

Huvuddelen
av de remissinstanser som yttrar sig om den centrala organisationen tiUstyrker
att planeringsuppgifter för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen
anförtros elt nylt verk i enlighet med U 68:s förslag.

Några
fakulteter/sektioner och utbildningsnämnder ifrågasätter dock i perspektivet av
U 68:s uttalade decenlraliseringsslrävanden behovet av ett verk för den högre
utbildningen och forskningen och anser att erforderlig samordning på riksplanet
borde kunna fullgöras på departementsnivå.

När
det gäller ansvarsområdet för det nya verket har beträffande jordbrakets
högskolor, statens brandskola, sjöbefälsskoloraa och olika UtbUdningar inom
kulturområdet vissa remissynpunkter redovisats i det föregående. Nämnden för
socionomutbildning har inget att erinra mot alt dess uppgifier och befogenheter
förs över till det nya verket under fömtsättning att socionomulbildningens
intressen tUlgodoses i rimlig utsträckning. Opinionen bland
lärarutbildningsanstallerna är delad när det gäller överförande av
grundutbildningen av lärare från SÖ:s tiU det föreslagna UHÄ:s ansvarsområde.
SÖ anser sig, med hänvisning till att SÖ förordar överväganden om elt verk för
all offentlig utbUdning, inte nu kunna ta Ställning i frägan. Samlliga läramtbildningsanstalter
som i detta sammanhang berör ansvaret för fortbildningen av lärare anser det
olyckligt att denna skuUe komma att handhas av en annan instans än den som
svarar för grundutbildningen.

I
fråga om tiUsynsf unktioner na för den kommunala högskoleutbildning, som i
regel är kopplad till gymnasieskoleutbildning, anser Svenska kommunförbundet
det vara följdriktigt att de alltjämt utövas av SÖ. Flera remissinstanser har
emellertid en avvikande uppfattning. Socialstyrelsen kan acceptera den
föreslagna lösningen av verksfrågan endast övergångsvis. Också AMS ansei att
snarast möjligt en central myndighet bör skapas för all högskoleutbildning.
Den föreslagna uppdelningen mellan SÖ och UHÄ ifrågasätts; vidare av SACO.
Landstingsförbundet samt ett antal länsslyrelser, landsting och kommuner, vilka
alla förordar ett verk för såväl statlig som kommunal högskoleutbildning.
Denna uppfattning delas av TCO, som anför att två centrala verk ökar riskerna
för att den splittring, som blir en oundviklig följd av den föga enhetliga
lokala organisationen, förstärks. Strävanden att bryta ner konstlade gränser
cK:h skUlnader i värderingar, som finns

s. 237 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 237

mellan
olika slag av högskoleutbildning, kan vidare enUgt TCO bU resultatlösa med en
uppdelning på verksnivå.

Flera remissinstanser
finner starka skäl tala för att man skall driva samordningen på verksnivå ännu
längre. SÖ anser, som nyss nämnts, fördelarna med att ha elt enda
utbildningsverk vara så stora att en sådan ordning bör prövas närmare, bl.a.
mot bakgmnd av aktuella decentraliseringssträvanden inom både skol- och
högskoleområdena. Liknande synpunkter framförs av bl.a. lärarhögskolorna i
Göieborg och Karlstad, länsstyrelserna och landslingen i Östergötlands och
Malmöhus län samt Landstingsförbundet. SAFISI förordar också en ordning med ett
enda utbUdningsverk.

Benämningen
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) ifrågasätts av UKÄ, flera fakulteter
och utbildningsnämnder samt Landstingsförbundet, SACO, TCO och SSEF.
Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser benämningen
högskoleverket vara hänsynsfullare mot dem som anser att begreppet universitet
bör få behåUa sin vedertagna mening. Också de flesta andra nyssnämnda
remissinstanser förordar benämningen högskoleverket eller liknande.

Få remissinstanser berör
det nya verkets uppgifter mer konkret. U 68:s förslag beträffande lokal- och
utmstningsfrågornas och studie-medelsfrågomas handhavande på central nivå
tUlstyrks i regel. Statskontoret förordar emeUertid att LUP-nämnden och
LUP-kommittéerna i stort behålls oförändrade i avvaktan på en samlad översyn
och utvärdering av LUP-kommittéemas hittillsvarande verksamhet. RRV är av en
liknande uppfattning. Byggnadsstyrelsen tUlstyrker att LUP-organisationen
inordnas i den nya högskoleorganisationen men anser att rollfördelningen mellan
högskolemyndighelema och byggnadsstyrelsen bör renodlas så att
byggnadsstyrelsen utarbetar lokalprogram på grundval av
verksamhetsbeskrivningar lämnade av högskolemyndigheterna. Statsanställdas
förbund anser att de frågor som i dag handläggs inom nämnden för
undervisningssjukhusens utbyggnad (NUU) bör överföras tiU UHÄ.

SÖ finner det nödvändigt
att SÖ får ett reellt inflytande vid utarbetande av utbildningsplan för linje
som avser utbildning av lärare men yrkar inle att samråd skall regleras i
författning. Socialstyrelsen anser att utbildningsplaner inom vårdområdet bör
fastställas i samråd med socialstyrelsen. AMS anser att principiella riktlinjer
för studie- och yrkesvägledningsorganisationen bör upprättas centralt. RRV
betonar vikten av alt möjligheler skapas för en utvärdering av den reformerade
högskolan. RRV anser att huvudansvaret för utvärderingen bör ankomma på det
centrala verket.

Att det nya verket skaU
ledas av en lekmannastyrelse bestående av företrädare för bl.a. arbetsgivar-
och arbetstagarintressen tiUstyrks eUer möter ingen erinran. Enligt TCO.s
uppfattning bör arbetstagarintresse-

s. 238 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 238

na
vara företrädda i UHÄ:s styrelse dels genom representanter för allmänintressena,
dels genom repnjsentanter för de inom verkets ansvarsområde anställda. SSEF
vill ge de inom högskolorna verksamma majoriteten i verksstyrelsen.

UHÄrs
beredningsorganisation

De
remissinstanser som uttalar sig i frågan anser genomgående att det bör finnas
en permanent beredningsorganisation på central nivå.

Starka skäl föreligger
enligt UKÄ.s mening för en utformning av planeringsarbetet inom UHÄ så att
antalet beredande organ väsentligt minskas i förhållande tUl U 68:8 förslag och
att planeringsfrågor rörande gmndutbildning och forskning/forskamtbildning
bereds gemensamt. Det är emellertid enligt UKÄ inte möjligt att utforma beredningsorganisationen
i det nya centrala verket genom att lägga de föreslagna
utbildningsberedningarnas uppgifter på de nuvarande fakultetsberedningama, om
man på ett adekvat sätt önskar stödja planeringen av UlbUdningen i sektorer. I
stället föreslår UKÄ att s.k. planeringsberedningar inrättas, som för den
gmndläggande ulbUdningen möter behoven av planering avseende
yrkesutbildningssektorema samtidigt som de svarar för all forskning i den nya
högskolan. Däratöver föratsätter UKÄ i anslutning till U 68:s förslag att
en beredning för vissa basresurser inrättas. UKÄ sammanfattar sitt förslag till
beredningar och ansvarsområden för dessa enligt följande sammanställning.

Ansvarsområde
för beredning Sektor (motsv.) för utbildning och

forskning

utbildning
och forskning på det teknisk yrkesutbildningssektor,

naturvetenskapliga och tekniska teknisk och matemalisk-naturve-

området tenskaplig fakultet

UtbUdning
och forskning på hälso- vårdyrkesutbildningsseklorn, me-

och sjukvårdsområdet dicinsk, odontologisk och farma-

ceutisk
fakultet

utbildning
och forskning på det social, administrativ och ekono-

sociala och administrativa områ- misk yrkesutbildningssektor, juri-

det disk och samhällsvetenskapUg fa-

kultet

UtbUdning
på undervisningsomrä- utbildningssektorn för undervis-

det samt forskning och utveck- ningsyrken, forskning och utveck

lingsarbete rörande högskoleut- lingsarbete kring ulbildningsfunk-

bildningen tionen

s. 239 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 239

utbildning
och forskning på kul- utbildningssektom för kultur- och

tur- och informationsområdet informationsyrken, humanistisk

och
teologisk fakultet

basresurser
(såvitt gäller lokal-, samtliga sektorer och fakulteter

utrustnings-,
biblioteksfrågor

m.m.)

SÖ,
som i yttrande över huvudbetänkandet tiUstyrkt U 68:s förslag tar, efter att ha
tagit del av UKÄ:s förslag, i sitt yttrande över för-valtningsbetänkandet inle
slällning tiU beredningsorganisationens utformning. SACO ansluter sig i silt
yttrande över förvaltningsbetänkandet tiU UKÄ:s förslag efter att i sitt
yttrande över huvudbelänkandel ha accepterat utredningens förslag lill
beredningsorganisation. Det stora flertalet remissinstanser i övrigt, bl.a.
statskontoret, RRV, forskningsråden och SAFISI, förordar också en för
forskning/forskamtbildning och gmndläggande utbildning sammanhållen
beredningsorganisation. Det övervägande antalet remissinstanser inom
UKÄ-området förordar i sina yitranden över huvudbetänkandet atl nuvarande
beredningsorganisation bibehålls, men flera av dessa har senare anslutit sig
till UKÄ:s förslag.

Nämnden
för socionomulbildning och TCO tiUstyrker däremot U 68:s förslag till
utformning av beredningsorganisationen. Nämnden anser att en åtskUlnad av
forskning och forskamtbUdning från grandutbildning på motsvarande områden kan
medföra fördelar i de fall då grundläggande utbildning inte är institutionellt
förenad med forskamtbildning och forskningsresurser. TCO anser det vara
logiskt omöjligt att koppla samman yrkesutbildningsseklor och fakultetsområde,
då ett betydande antal ämnen är kopplade till mer än en ulbUdningssektor. Att
entydigt placera dem i en sektor blir en ensidig markering av ell bland flera
minst lika naluriiga samband mellan gmndutbUdning och
forskning/forskamtbildning. En betoning av vissa historiskt betingade samband
skulle enligt TCO också kunna få negativa effekter för de nya
högskoleutbUdningarnas forskningssamband.

Forskningsrådsutredningen,
som ämnar behandla hithörande frågor i sitt kommande belänkande, antyder
möjlighelerna dels att låta forskningsråden fuUgöra fakultelsberedningarnas
nuvarande uppgift som referensorgan till högskoleverkets styrelse, dels att
skapa ett särskilt organ för samråd mellan rådsorganisationen och högskoleverket.

U
68:s överväganden och förslag rörande beredningarnas sammansättning lämnas i
huvudsak utan erinran.

s. 240 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 240

UHÄ:s
kansliorganisation

Beredningsorganisationen
böi- enligt flertalet remissinslanser utöva ett avgörande inflylande på det nya
verkels kansliorganisation. Remissinstansernas ställningstaganden lUl U 68:s
förslag om kansliorganisation är därför i allmänhet avhängiga deras
ställningstaganden till beredningsorganisationen. Förslaget att inrätta en
huvudenhet för ekonomi och adminislralion tillstyrks eller möler ingen erinran.
För sekretariats-uppgifter för de ulbildnings- och forskningsplanerande
beredningarna förordas i regel en eller två huvudenheter om varje beredning
skaU handha såväl forskning/forskamtbUdning som grundutbUdning, två enheter
om den skall handha enbart forskning/forskarutbUdning eUer enbart
gmndutbildning. Slalens medicinska forskningsråd och några universitetsorgan
framhåller emellertid att, även om förslagen om separata beredningar för
gmndutbUdning skulle genomföras, kansUorganisationen bör sektoriseras så att
samma enhet kommer att svara för både gmndutbildning och
forskamtbildning/forskning inom en given sektor. Genomgående förordas all varje
beredningssekretariat bör utgöra en arbetsenhet.

Kulturrådet
hyser farhågor för alt konstnärsutbildningens intressen inte kommer att bli
tillräckUgt beaktade inom en sektorsenhet för kullur- och informationsyrken.
!Rådet ifrågasäller, som tidigare nämnts, om inte konstnärsutbildningarna bör
föras till en särskild yrkesutbildningsseklor och anser att om så sker en
särskild enhet för dessa utbildningar bör inrättas inom UHÄ. OMUS anser att
musikutbildningsfrågorna huvudsakligen måste behandlas inom en permanent
organiserad särskild projektenhel. Denna projeklenhet bör handha samtliga
frågor rörande högre musikutbildning. SÖ finner att villkoren för
läramtbUdningen synes bli goda med den föreslagna organisaiionen.

Några
remissinstanser berör speciellt arbetsfördelningen mellan och arbetsuppgifterna
för de föreslagna enheterna för dels forsknings- och utvecklingsarbete, dels
antagning m.m. SÖ anser atl tUl den förstnämnda enheten har förts ett antal
uppgifter mellan vilka sambandet inle förefaller så givet. Framför allt anser
SÖ atl studie- och yrkesorienteringen hör så nära samman med uppgifterna inom
antagningsenheten att den bör föras till den enheten i stället för till
FoU-enheten. RRV anser att någon FoU-enhet inte bör inrättas utan dessa
uppgifter bör integreras med den övriga verksamheten i arbetsenheterna för
resp. sektor. RRV anser vidare att man inte kan ta slällning lill frågan om
inrättandet av en enhet för central antagning innan KK:s förslag föreligger. KK
framhåller att de på en arbetsenhet där antagningsfrågor utgör huvuduppgiften
finns risker för en över året ojämn arbetsbelastning. För att få en jämnare
fördelning av arbetsuppgifter under året förordar kommittén att fördelningen
av uppgifter

s. 241 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 241

mellan
FoU-enheten och antagningsenheten blir föremål för ytterligare överväganden.

Många
remissinstanser, bl.a. UKÄ, SÖ och TCO, delar U 68:s bedömning att det för
närvarande inte går att bedöma personalbehovet för det nya verket, men TCO
håller det för troligt alt några övertalighetsproblem inte skall behöva uppstå.
SÖ bedömer det dock möjligt att på längre sikt väsentligt minska
personalbehovet inom enheten för undervisningsyrken. UKÄ aktualiserar som
alternativ till naturlig avgång och omfördelning av personalresurser mellan
olika arbetsenheter när det gäller att möta erforderliga förändringar i
perso-nalorganislaionen atl personal på central nivå bör kunna få företräde
tiU befattningar i den lokala/regionala organisaiionen. Från personalsynpunkt
har detta alternativ fördelen att möjliggöra personalomflyttningar redan vid
reformstarten. RRV anser att nämnda alternativ bör användas i försia hand.

Flera
remissinstanser anser att personalbehovet inom UHÄ bör bli betydligt mindre än
det som antyds i U 68:s förslag, detta på grund av dels de rationaliseringsvinster
sammanläggningen av cenirala myndigheter bör ge, dels decentraliseringen som
är ett av ledmotiven i U 68:s förslag. Decentraliseringsmålet borde enligl RRV
leda liU elt minskat personalbehov, särskilt inom huvudenheten för ekonomi och
administration. RRV avstyrker vidare den föreslagna förstärkningen av
chefsnivån inom UHÄ. Även flertalet remissinslanser inom UKÄ-området anser att
personalorganisationen vid UHÄ blir för stor såsom den illustreras av U 68.
Statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för alomforskning saml
många universitetsorgan anser alt det föreligger en markant disproportion i de
personeUa resursernas fördelning inom UHÄ mellan å ena sidan
forskning/forskamtbildning och å den andra grundläggande utbildning.

Anslagssystem
m.m.

Relativt
få remissinslanser behandlar U 68:s förslag om anslags-syslem.

UKÄ
accepterar det förordade systemet med ändamålsinriktade anslag under
fömtsättning att läroanstalterna får en jämförelsevis fri dispositionsrätt över
anslagen med möjlighet att föra över resurser mellan de skilda programmen.

Också
SACO accepterar en anslagsmässig åtskiUnad mellan grundutbildning och
forskning/forskamlbUdning men vill i motsats till U 68 behålla anslag för olika
slag av kostnader, t.ex. lärarlöner och driftkostnader. SACO finner det
väsentligt att varje institution tillförsäkras vissa basresurser som får
bibehållas även vid en tillfällig nedgång i studerandeantal.

16
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 242 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 242

RRV
tillstyrker den föreslagna anslagsmässiga åtskillnaden liksom förslaget att
alla resurser för en verksamhei skall anvisas under elt anslag. RRV anser
emellertid att planeringsskäl lalar för att medel för lokala och individuella
linjer samt kurser och studiekurser anvisas under de olika sektorsanslagen i
släUet för under särskilda anslag. Vissa problem kan vidare enligt RRV uppslå i
budgeleringen på grund av de förhållanden som kommer att råda mellan planerande
och verkställande organ utbildnings/linjenämnder resp. insiitutioner då
medel till en institution kan kanaliseras via flera olika nämnder. RRV anser
att U 68:s modell måste prövas innan den eventuellt införs inom hela
högskoleväsendet.

Statskontoret
biträder i princip förslaget om ändamålsinriktade anslag men stryker under
vikten av att förändringar av nuvarande anslagssystem i denna riklning
genomförs först efter noggranna förberedelser.

Forskningsrådsutredningen
framhåller att den förordade anslagstekniska reformen kan bidra till att
identifiera de olika behov som föreligger men att den inle får orsaka
oacceptabla förskjutningar i den faktiska resurstUlgången för olika
aktiviteter. Statens medicinska forskningsråd finner det svårt att överblicka
konsekvenserna av den föreslagna anslagsomläggningen och befarar att forskamtbildningen
och forskningen kan komma att få minskade resurser.

Av
det tjugotal remissinslanser inom UKÄ-området, som yttrar sig i frågan, uttalar
sig ungefär hälften för det föreslagna anslagssyslemel, medan de övriga
avstyrker eller redovisar tveksamhet. Konsistoriet vid Chalmers tekniska
högskola tillstyrker förslaget men framhåller mot bakgmnd av de egna
erfarenhetema av försöksverksamhet med programbudgetering att man under en
övergångstid kommer att få budgettekniska problem. Konsistoriet anser del
väsentligt att kraven på särredovisning av utgifter för forskning resp.
utbUdning inte drivs för hårt. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm
anser att, om ändamålsinriktade anslag införs, medel för bl.a. förvaltningar
bör anvisas under separata anslag då kostnaderna för förvaltningen i mycket
liten utsträckning kan påverkas av lokala instanser.

SCB
och UKÄ diskuterar i sina yttranden vilka förändringar i del pågående
utvecklingsarbetet med informationssystem för den gmndläggande UlbUdningen som
en reform byggd på U 68:s förslag kan komma alt kräva. SCB framhåller att
informationsfrågorna i samband med de rent studieadminislrativa funktionerna är
gmndläggande och nödvändiga för högskolans informationssystem men alt
uppbyggnaden av elt informationssystem måste ha en vidare syftning än att
enbart tillgodose studieadministraliva behov. I den framtida högskolan kan
kraven på underiag för planering och resultatuppföljning förväntas vara
avsevärt större och mera differentierade än i nuvarande system.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 243

I
det framtida informationssystemet måste fömtom uppgifier om de studerande och
deras studieresultat även ingå uppgifter om lärare, övrig personal, lokaler
och ekonomi samt om arbetsmarknaden för olika utbildningsgrupper och om de
studerandes efterfrågan på olika utbildningar. UKÄ antar att den övervägande
delen av det framtida informationssystemet blir lokala delsystem som är
avpassade efter de lokala högskolemyndigheternas behov. Arbetet med att lösa
tekniska och organisatoriska problem i fråga om informationssystemet bör startas
så snart klarhet om den nya högskolans stmktur vunnits. Både SCB och UKÄ finner
en utökning av resurserna för utvecklingsarbete och drift av systemet
oundgängUg.

Tjänsteorganisatoriska
frågor m.m.

Samtliga
remissinstanser som yttrar sig i frågan stryker under vikten av åtgärder för
att säkra forskningskontaklen för innehavare av olika slag av lärartjänster
även vid högskolor utan egen forskningsorganisation. De av U 68 föreslagna
anordningarna, tjänslgöringsbyten mellan större och mindre högskolor på frivUUg
basis och möjlighet för lärare att koncentrera sina undervisningsinsalser under
elt antal terminer för att därigenom frigöra en termin för forskning, anses
nästan genomgående som otiUräckliga och svårgenomförbara.

Mot utredningens förslag
beträffande koncentration av undervis-, ningsskyldigheten reser många
universitetsorgan invändningar. Exempelvis framhåller
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Slockholm de svårigheter som kan
uppkomma vid planeringen av undervisningen vid mindre högskolor där det ofta
finns endast en lärare inom varje ämnesområde. Vidare anser fakulteten alt det
för flertalet lärare blir en svår belastning att regelbundet binda sig för
övertidsarbete under en lång rad terminer och att della hindrar läraren från
alt ens ytligt följa forskningens utveckling, vUket innebär att han inte kan
göra en nämnvärd forskningsinsats under forskningsterminen. Bl.a. lärarhögskolan
i Växjö tar avstånd från den förordade ordningen då den innebär forskning på
fritid. Här berörda remissinstanser föreslår att lärarna isläUet ges rält till
partiell tjänstebefrielse eUer tjänstledighet med B-avdrag med viss
periodicitet.

SACO
förordar att alla högskolelärare i ämnen med forskning skall beredas tiUfälle
att både undervisa och forska inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet.
Utöver undervisningsfria terminer för forskning och fortbildning viU SACO ge
universitetslektorerna tillfälle att kontinuerligt bedriva forskning, för
vilket utrymme kan beredas genom nedsättning av undervisningsskyldigheten med
minst en fjärdedel.

Enligt
odontologiska fakulteten i Lund kan U 68:s diskussioner och

s. 244 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 244

förslag
i princip accepteras. Deltagande i forskning är enligt fakulteten i och för sig
inle nödvändigt för utveckling av vetenskaplig profil väsentlig för lärare i
högre utbUdning men det underlättar onekligen.

UKÄ
tillstyrker U 68:s förslag och fömtsätter att såväl undervisnings- som
forskningsuppgifter skall kunna ingå i samtliga lärarkategoriers
arbetsuppgifter. I princip bör enligt UKÄ eftersträvas en sådan förändring av
lärarrollen i den nya högskolan att en distinkt skillnad mellan forsknings- och
undervisningsskyldighet, räknat i timtal eller liknande normer, inte längre,
up])rätthålls. UKÄ förordar i sitt yttrande över utredningen om
professorstUlsättning att bestämmelserna om universitetslektorers åUgganden
revideras, bl.a. så att det åligger universitetslektor att följa
forskningsutvecklingen och i övrigt anordna sin verksamhet så att
forskningsanknytningen i utbildningen främjas. Medicinska fakulteten i Uppsala
och lärarkollegiet vid veterinärhögsko-lan anser alt universitetslektorerna bör
ha skyldighet att bedriva egen forskning.

U
68:s synpunkter på universitetslektorernas roll i forskarutbildningen
välkomnas av samtUga remissinstanser som berört frågan.

De
flesta remissinstanser som behandlar U 68:s förslag om former för tillsättning
av tjänster som, universitetslektor (motsv.) avstyrker detta. I regel förordas
samma former för liUsättning av ordinarie universitetslektorat som för
professorstUlsättning, dys. att fakultets/sektionsorgan skall vara beredande
organ och att tjänstema skall tUlsättas av regeringen. Bl. a. UKÄ och
statskontoret tillstyrker dock uiredningens förslag.

De
personaladministraliva asjiektema på en reform av den vidd, som U 68 föreslår,
borde enligt några remissinstanser ha behandlats av utredningen, EiUigt SÖ:s
bedömning bör t.ex. ställningstaganden till vilka tjänstetyper som skall
förekomma för ledningsfunktioner av olika slag samt erforderliga föreskrifter
och förhandlingsuppdrag ges i så nära anslutning tiU principbesluten som
möjligt och inte anstå till en tidpunkt knappt etl halvt år före reformens
ikraftträdande.

SPN
anser att den nuvarande personaladministrationen inom UKÄ-området kan
karaktäriseras som passiv. U 68 har inte tillräckligt utrett sitt förslags
konsekvenser och inle heUer beaktat nulägets svåra personaladministrativa
problem inom högskoleområdet. U 68:s förslag till ny förvaltningsorganisation
kan, enligt SPN:s uppfattning, därför inte ligga tiU gmnd för stalsmaktemas
ställningstaganden utan kompletterande utredningar inom detla område. Enligt
SPN:s mening är det väsentligt att varje högskola redan från starten garanteras
en minimistandard för personaladministrationen. En helt ny syn bör aiUäggas på
högskolornas personalfrågor där frågor om tryggheten för alla kategorier
anställda, deras användbairhet och rekrytering blir lösta i ell sammanhang. SPN
anser att, oavsett vad U 68 :s förslag leder till, en

s. 245 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 245

personaladministrativ
översyn inom högskoleväsendet måste komma till stånd.

UKÄ
betonar att de personaladministrativa enheterna på olika nivåer inom
högskoleområdet för närvarande inte är dimensionerade för att uppfylla
flertalet av de minimikrav som numera stäUs på den statliga personalpolitiken.
UKÄ förutsätter ätt en kraftig personaladministrativ uppmstning kommer till
stånd i samband med elt genomförande av en högskolereform.

De
personaladministraliva funktionerna måste enligt 7'CO:s uppfattning utvecklas
och förstärkas. Detla behov blir än större mot bakgrund av dels alt
omorganisationen syftar tUl en integration av flera nu frislående enheter, dels
att beiydande samordningsproblem kan förutses av rent verksamhetsmässiga skäl.
Det finns därför, bl.a. mot denna bakgmnd, enligt TCO:s uppfattning starka skäl
för att organisationskommittén för det nya verket ges i uppdrag att inleda samarbele
med delegationen för förvaltningsdemokrati (DEFF) och SPN.

1.2.8
Kostnader

Undervisnings-
och administrationskostnader

De
remissinslanser som går närmare in på kostnadsfrågorna är kritiska mot U 68:s
kostnadsberäkningar som de uppfattar som ofullständiga och oprecisa. Kritiken
mynnar i regel ut i att de av U 68 beräknade koslnaderna är för låga.

U
68:s beräkningar bygger på genomsnittskostnader per studerande vid befintliga
läroanstalter. En sådan beräkningsmodell kan, enligt bl. a. UKÄ, teologiska
fakulteten i Lund, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och filialnämnden
i Örebro, knappast användas vid beräkning av kostnaderna för en lokalisering
till nya orter där verksamheten, i varje fall under U 68:s planeringsperiod,
inte alls avses få en omfattning som på nuvarande universitetsorter.

UKÄ
anser att merkostnaderna för U 68 :s lokaliseringsförslag med hänsyn tUl bl.
a. kostnadsrelationen mellan imiversitetsfUialema och mo-demniversiteten kan
beräknas till ungefär 2025 miljoner kronor.

Konsistoriet
vid universitetet i Göieborg påtalar att U 68 inle räknat med kostnader för den
service som den större högskolan inom en region föratsätts ge tUl de mindre
högskoloma när det gäller planering, forskningskontakt, distribution av
utbildning m. m.

Flera
remissinstanser bl. a. konsistoriet vid universitetet i Göteborg, tekniska
fakulteten i Linköping och filialnämnden i Örebro anser att som kostnader för
U 68:s lokaliseringsförslag borde ha medräknats kostnadema för befarat
underalnyttjande av befintliga resurser vid de äldre högskoloma.

s. 246 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 246

Många
remissinstanser bl. a. konsistoriet vid lekniska högskolan i Stockholm,
humanistiska fakulleten i Uppsala, teologiska fakulleten i Lund och dess
utbildningsnämnd, filialrådet i Växjö och tekniska fakulteten i Linköping
hävdar alt den av U 68 föreslagna institutionella organisationen sannolikt
kommer att medföra kraftigt ökade administrativa kostnader.

Konsistoriet
i Lund anser att U 68 underskattat de' administrativa följdkostnaderna för dels
förvaltningarna vid de nya högskolorna, dels kansliorganisationerna för utbil
dningsnämnd/linj enämndsverksamheten vid samtliga högskolor. Enligt
länsslyrelsen i Kronobergs län måste de många små högskoleenheterna tUlsammans
bli ganska dyrbara, inte minst med tatike på att var och en skaU ha egen
förvaltning.

Konsistoriet
vid universitetet i Stockholm menar atl ett genomförande av U 68 :s förslag
förutsätter en betydande förslärkning av institutionernas administrativa
resurser enbart för den kontinuerliga kraftigt ökade planeringsverksamhet, som
fordras för att U 68:s nämndorga-nisalion skaU fungera.

Statskontoret
erinrar om de beiydande kostnader som är förenade med en sådan administrativ
omläggning som ett genomförande av U 68:s förslag skulle innebära.

Enligt
tekniska fakultetens utbildningsnämnd i Linköping kan frågan om
sammanträdesarvoden i längden inte förbli olöst. Sådana arvoden kan med U 68:s
högskoleorganisiation väntas medföra stora kostnader.

Enligt
UKÄ kan emellertid de eventuella merkostnaderna tiU följd av bl. a. tUlkomslen
av olika organ på skilda nivåer i den rikare förgrenade lokala organisationen
totalt sett förutsättas bli av marginell betydelse.

Konsistoriet
vid universitetet i Göieborg påpekar att många institutioner kommer att ge
ulbildning inom flera utbildningsUnjer och i kontakt med flera linjenämnder.
Della medför enligt konsistoriet ökade kostnader såväl för själva
undervisningen, där samundervisning av olika gmpper mänga gånger inte blir
möjlig, som för det administrativa arbetet inom institutionen.

Flera
remissinstanser matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Slockholm,
konsistoriet vid universitetet i Göteborg, samhällsvetenskapliga fakulteten i
Göteborg m. fl. framhåller att yrkesinriktad utbildning oftast är dyrare än
allmän, teoretisk utbUdning och att, eftersom U 68 inte beaktat delta,
kostnaderna måste bli högre än de av U 68 beräknade. Filosofiska fakulteten, i
Linköping finner att U 68 försummat att ta upp kostnadsaspekterna på en ökad
yrkesinriktning av utbildningen inom de nuvarande filosofiska fakulteterna. Fakulleten
anser att en siörre medelstiUdelning är en oundgänglig fömtsättning för alt
utbildningen skall kunna bli yrkesinriktad, något som stöds av

s. 247 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 247

kostnadsjämförelser
mellan utbUdningar med olika grad av yrkesinriktning.

Med
hänsyn till alt U 68 inte preciserat sig belräffande eventuell
kostnadsfördelning meUan stat och landsiing och primärkommuner i de faU de
senare ålar sig ett huvudmannaskap för delar av den nya högskolan fömtsätter
Landstingsförbundet att slaten lar initiativet till överläggningar om
kostnadsfördelning i de fall staten inte ikläder sig hela kostnadsansvaret.
Landstingsförbundet är berett att medverka till att ylterligare
kostnadsunderlag tas fram som kan ligga till grund för de förhandlingar som
föratsätts komma till slånd.

Flertalet
landsting anser likaså att finansieringsfrågorna måste klargöras innan
ställning kan las till frågan om huvudmannaskap för de ohka
utbildningslinjerna.

Lokal-
och utrustningskostnader m. m.

Forskningsbiblioteksrådel
anser att universitetsfilialernas bibliotek inte skulle ha kunnat bedriva sin
verksamhet utan beiydande tillskott från bl. a. kommuner och landsting och att
det statliga engångsanslag som anvisades för uppbyggnad av dessa bibliotek inte
rimligtvis kan tjäna som utgångspunkt för beräkning av bokinköpsanslagen lill
de föreslagna nya högskoloma. Även humanistiska fakulleten i Umeå, filialnämnden
i Örebro m. fl. anser att U 68 underskattat kostnaderna för bl. a. bibliotek på
de "nya" högskoleorterna.

UUH
redovisar egna beräkningar av utmstningskostnaderna utgående från dels en
indelning av den grundläggande utbildningen i tre grupper efter de krav
utbildningslinjerna ställer på lokalyta per studerande, dels en beräknad
fördelning på dessa tre grupper av nytillkommande studerande, dels UUH:s
erfarenheter av utrustningsbehovet per studerande. Enligl UUH:s beräkningar
skulle de totala utrustningskostnaderna för planeringsperioden 1976/771983/84
uppgå liU 57,75 milj. kr. och inle tUl 40 milj. kr. som U 68 räknat med.

Byggnadsstyrelsen
påpekar att U 68 inte redovisar lokalbehovet för den föreslagna ulbyggnaden
vare sig totalt eller per ort. Slyrelsen kan därför inte bedöma uiredningens
förslag. Byggnadsstyrelsen är mycket tveksam till möjligheterna att i huvudsak
använda äldre gymnasieskolor i befintligt skick för den nya
högskoleutbildningen.

Även
UKÄ anser alt del material rörande investeringskostnaderna som presenterats i
betänkandet är summariskt och inte utgör tillräckligt underlag för mer
preciserade ställningstaganden.

Länsstyrelsen
m.fl. i Hallands län anser i likhet med U 68 alt en decentraliserad
högskoleorganisation skulle bli mindre kostnadskrävande från
investeringssynpunkt än om motsvarande utbyggnad skulle företas på de nuvarande
universitets- och filialorlerna.

s. 248 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 248

1.2.9
Genomförande av U 68:;s förslag

I
den mån remissinstanser tar avstånd från U 68:s förslag, förordar helt eller
delvis andra lösningar än utredningen eller begär ylterligare ulredning innebär
detta givetvis; också stäUningstaganden i frågan om genomförande av förslagen.
5!ådana ställningstaganden framgår av redovisningen i det föregående av dels de
sammanfattande bedömningar som remissinstanserna gjort (1.2.1), dels deras
behandling av de ohka sakfrågorna (1.2.21.2.8). I detta sammanhang redovisas
sådana remissynpunkter på genomförandefrågorna som utgår från att förändringar
skall genomföras pii grundval av U 68:s förslag.

UKÄ
anser mot bakgmnd av den livliga debatt som utredningsförslagen väckt att
ett förverkligande av dem efter principbeslut av statsmakterna i slutledet bör
ske i mycket nära samverkan mellan de berörda. Kraven på ett successivt
reformarbete synes enligt UKÄ på förhand ha tillmötesgåtts av U 68 själv genom
utredningens idé om att ett fortsatt arbete med organisatoriska frågor skall
ske i lokala kommittéer. Enligt UKÄ:s mening krävs emellertid därutöver en
samlad prövning av frågor rörande den institutionella organisationen i nära
samverkan med dem som närmast berörs av en framtida omorganisation. UKÄ
framhåller alt organisalionskommitléema bör få större möjligheler för ortsvis
varierande lösningar än betänkandet förutsatt. Del borde enligt UKÄ finnas
möjUgheter att, utan att av statsmakterna fastlagda riktlinjer och
handlingsramar åsidosätts eller grundläggande rätl-visemoment eller andra
hömstenar skjuts åt sidan, bygga in en i god mening verkande konkurrensförmåga
hos högskolans enskUda beståndsdelar.

När
det gäller tidsplanen anser UKÄ att starka skäl talar för att uppbyggandet av
en sammanhållen, enhetlig högskola och ett fastläggande av grundema i
organisationen i tiden samordnas med ett ikraftträdande av 1972 års
riksdagsbeslut om principer för behörighet och urval. UKÄ anser sig
sammanfattningsvis böra förorda att statsmakterna fattar de beslut som fordras
för att en reform med anledning av U 68 :s förslag skall kunna inledas läsåret
1976/77. I sammanhanget pekar UKÄ på vikten av att informationsfrågorna får
tUlräckligt utrymme såväl pla-neringsmässigt som i fråga om i-esurser i det
kommande utvecklingsarbetet. UHÄ bör enligt UICÄ inrättas först den 1 januari
1976 för att förberedelsetiden skall bli tUlräcklig.

SÖ
finner sammanfattningsvis mot bakgrund av bl.a. det omfattande arbete som
kan förutses för organisationskommittéernas del och informationsbehoven i
samband med en reform mycket starka skäl tala för att de av U 68 :s förslag
föranledda förändringarna träder i kraft först 1977/78. Dock bör UHÄ:s
verksamhet starta 1975.

Nämnden
för socionomutbildning förordar "ett experimenterande för-

s. 249 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 249

hållningssätt"
vid genomförande av förändringar på grandval av U68:s förslag. Det är enligt
nämndens mening angeläget att tillvarata de möjligheter som de av U 68
föreslagna organisationskommittéerna erbjuder för planerad organisatorisk försöksverksamhet
och lokal differentiering. Det bör också vara möjligt för kommittéerna att
lägga fram förslag i etapper så att erfarenheter av försöksverksamhet kan ligga
tUl grund för en eventuell vidare tUlämpning av en viss organisatorisk modell.

Socialstyrelsen
ser det som naturligt att en omfattande organisatorisk förändring av
högskoleutbUdningen i enlighet med U68:s förslag måste genomföras successivt.
Det är dock enligt styrelsen viktigt att förslagets' genomförande planeras
noggrant inom en fastställd tidsplan.

Statskontoret
och RRV anser båda det orealistiskt atl genomföra den föreslagna omläggningen
enligt den av U 68 skisserade tidsplanen, delta i försia hand med hänsyn till
de krav på uppbyggnad av anlagnings-och informationssystem och på information
till de studerande m. fl. som ett genomförande av både U 68:s och KK:s förslag
kommer alt ställa.

AMS
påpekar nödvändigheten av att i god tid före genomförandet av en reform
lättUlgänglig information om kompetenskrav, studieupplägg-nuig och ansökningstider
föreligger både för presumtiva studerande och för funktionärer inom skola och
arbetsmarknadsverk.

Några
universitets- och högskoleorgan samt styrelsen för slalens brandskola anser
tidsmarginalerna enligt den föreslagna planen för genomförande vara alltför
knappa och förordar en förskjutning.

Utan
alt ta ställning till tidpunktema stryker KK under alt del föreligger etl
belydUgt starkare samband mellan ikrafiträdandet av nya behörighets- och
urvalsregler och ett fungerande antagningssystem än det U 68 uttrycker. Det är
av praktiska och ekonomiska skäl nödvändigt alt U 68:s förslag om
dimensionering och antagning genomförs först vid tidpunkten för genomförande av
KK:s förslag.

SACO
anser att dimensioneringsförslagen och övergången tUl principen om yrkesinriktning
av högskoleutbUdningen bör genomföras läsåret 1976/77 i enlighet med U 68:s
förslag. I övriga delar kan emellertid ett genomförande etappvis komma att visa
sig nödvändigt. Detla gälller bl. a. i fråga om den institutioneUa
organisationen, där SACO förordar en ytterligare översyn. SACO betonar vikten
av att den nya organisationsstrukturen kan införas i nära samförstånd med de
närmast berörda personalkategoriema.

ÄtskUliga
universitets- och högskoleorgan samt personalorganisationerna stryker under
vikten av att olika berörda läroanstalter, utbildningar och gmpper bUr
företrädda i de föreslagna organisationskommittéerna och deras arbeie.

s. 250 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 250

1.2.10
Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning Allmänt

U
68:s förslag om försöksv

Statskontoret
tillstyrker den iföreslagna försöksverksamheten liksom RRV som finner det
riktigt och i överensstämmelse med den aUmänna UtveckUngen inom
utbildningsområdet alt det vid sidan av mera allmänna utbildningar inrällas
korta, klart yrkesinriktade utbildnings-vägar för ifrågavarande målgrupper. Den
föreslagna utbildningen synes också väl passa in i ett framtida
utbildningsmönster där personer med gedigna yrkeskunskaper som grund bygger
vidare på sin tidigare utbildning.

UKÄ betonar att den
föreslagma försöksverksamheten är elt mycket betydelsefullt led i utvecklingen
mot en mer allsidig rekrytering till den högre utbildningen. Denna ulveckling
har lagit sig uttryck å ena sidan i beslut som möjliggör ett vidgat tiUlräde
tiU mer traditionell universiletsulbUdning, å andra sidan i en strävan att
bredda utbildningsutbudet genom tiUskapandet av nya studievägar i högskolan.
Personer som har skaffai sig grundläggande yrkesutbildning och som sedan vidgat
och fördjupat den genom en längre tids verksamhet inom silt yrkesområde har
hittills, som U 68 påpekar, haft små möjligheler att söka sig till högre
utbildning som svarar mot deras behov och förutsättningar. Delta gäller i
särskilt hög grad industri- och hantverksområdel. De nu föreslagna
yrkestekniska högskolelinjerna kommer enligt UKÄ:s mening att bli ett vikligt
första steg alt avhjälpa denna brist förutsatt att den nya utbildningen bl. a.
genom rimliga studiesociala villkor görs åtkomlig för den primärt avsedda
sluderandegmppen.

De
flesta remissinstansema inom UKÄ:s förvaltningsområde tillstyrker eller har
ingen erinran mot den föreslagna försöksverksamheten. Vissa instanser pekar
dock på sarnbandel mellan U 68:s förslag i denna del och förslagen i
huvudbelänkandel och förordar av detta skäl etl uppskov med
försöksverksamheten.

Också
SÖ intar en mera avvaktande hållning till U 68:s förslag om försöksverksamhet
och betonar att vissa förslag har så nära anknytning tiU den framtida
utformningen av högskolan att SÖ inte ansett sig i detta sammanhang kunna
uttala sig bestämt beträffande ålskilliga frågor och därmed föregripa
ställningstaganden till U 68:s förslag om

s. 251 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 251

högskolan.
Av myndigheter inom SÖ:s verksamhetsområde har bl. a. länsskolnämnderna och
lärarhögskolorna i allmänhet tillstyrkt den föreslagna försöksverksamheten.

AMS
framhåller behovet av vidareutbildning på högskolenivå för den som genomgått
den yrkesinriktade utbildningen inom gymnasieskolan eller tidigare motsvarande
skolformer. En gmndläggande yrkesutbildning får inte som hittUls utgöra en
återvändsgränd, utan möjligheler till vidareutbildning bör finnas oavsett val
av ulbildningsväg. Den kraftiga utbyggnaden av högskoleutbildningen under de
senaste årtiondena har enligt AMS tiU mycket ringa del berört den stora gruppen
människor i industri- och hantverksyrken. Genom tUlkomslen av en yrkesteknisk
högskoleutbildning kommer denna grupp att beredas möjligheter till
vidareutbUdning som svarar mot gmndulbUdningens inriklning. AMS framhåller
också industrins stora behov av yrkesutövare med goda yrkeskunskaper och tillstyrker
i allt väsentligt U 68:s förslag.

FÖVUX
anser att den föreslagna försöksverksamheten är ett betydelsefullt bidrag tiU
utvecklingen av utbildningsväsendet, som kommer att ge möjUghet tiU
vidareutbildning för en stor grupp som hiltills i stort sett varit uteslängd
från eftergymnasial utbildning.

CSN
konstaterar med stor tUlfredsställelse att yrkesteknisk högskoleutbildning
blir tillgänglig för vuxna som efter en grundläggande yrkesutbildning skaffat
sig några års arbetserfarenhet från sitt yrkesområde och sedan önskar
vidareutbilda sig. SVUX delar denna positiva syn på den föreslagna
utbildningen, inte bara därför att industrin erhåller bättre tillgång till
kvalificerad arbetskraft eller för att den enskUde kan uppnå större
arbetstUlfredsställelse och få större utsikter tiU befordran. Lika viktigt är
enligt SVUX att den yrkestekniska högskoleutbildningen ger förutsättningar för
att stora grupper med kvalificerade och arbetsledande uppgifter i industrin i
framtiden kommer att ha en fast förankring hos de stora grupperna av
kollektivanstäUda. Häri ligger möjligheter till en vidgad företagsdemokrati som
kan sägas ligga i alla yrkesarbetandes och därmed hela samhäUets intresse. Utan
den föreslagna utbildningen finns dessutom enligt SVUX påtagliga risker för att
industrin i framtiden kommer att hämta den mera kvalificerade personalen
direkt från mera teoretiskt inriktade utbildningar bland personer utan egna
erfarenheter från arbetslivet.

Den
utbyggnad av högskoleutbildning som hittills skett har enligt LO praktiskt
taget genomgående gällt fortsatta utbildningsmöjligheter på teoretiskt
inriktade linjer inom gymnasiet. Detta har inneburit alt elever från
yrkesbetonade utbildningslinjer hittills varit utestängda från
högskoleutbildning. LO har under lång tid hävdat det angelägna i att tiUskapa
fortsatta utbildningsmöjligheter för elever med yrkesskoleutbildning,
yrkesbelonad utbildning och ulbildning för dem som redan är verksamma i
arbetslivet. LO hälsar därför med tillfredsstäl-

s. 252 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 252

lelse
U 68:s förslag om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. De
yrkesinriktade utbildningslinjerna inom gymnasieskolan får vid genomförande av
förslaget inle längre karaktären av återvändsgränder. Detta medverkar till att
bryta ner de sociala värderingar beträffande utbildningsval som fortfarande
finns och som grandlägger skillnader mellan gymnasiets allmänna och
yrkesbetonade yrkesvägar samt mellan s. k. praktiskt resp, teoretiskt
yrkesarbete. LO understryker också det ökade behov av kunskaper som de
anställda upplever genom nya former för samarbete och medinflytande för att få
ett vidgat inflytande över den egna arbetssituationen.

Den
föreslagna yrkestekniska högskoleutbildningen tillgodoser enligt TCO mycket
angelägna behov och förslaget är principiellt utomordentligt viktigt. En mera
allmän tillgång till högre utbildning av yrkes-teknisk karaklär skulle
otvivelaktigt skapa en balanserad efterfrågan på gymnasial utbUdning samtidigt
som goda betingelser för ett system med återkommande utbildning skulle
åstadkommas. TCO betraktar förslaget som en logisk konsekvens av den
integrerade gymnasieskolan och på samma gång ett nödvändigt komplement till
reformeringen av det gymnasiala skolsystemet. Tillskapas inte ett system av
högre utbildning som är anpassat till den kompetens som de yrkesinriktade
Unjerna ger, kommer det viktigaste hjälpmedlet att saknas när det gäller att
förverkliga målet likvärdighet mellan gymnasieskolans teoretiska och
prakliska linjer. TCO understryker också att viktiga arbetsmarknadsbehov kommer
att kunna tillgodoses genom en yrkes-teknisk högskoleutbildning.

SACO
och SR tillstyrker en försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning.
SACO anser det väsentligt att utbildningens karaklär av högskoleutbildning understryks.
Också SFS, Teknologorganisationen Refiec och SECO tillstyrker den föreslagna
försöksverksamheten. SFS menar att den aktuella utbildningen på lång sikt kan
tänkas komma atl fungera som ett av flera medel atl komma tUlrätta med den
nuvarande sociala snedrekryteringen till högre utbildning, bl. a. genom att
påverka och förändra attityderna till denna så att högskolan uppfattas som ett
reellt studiealternativ av flera grupper än f. n.

SAF/SI
hälsar med stor tUlfredsställelse U 68:s förslag om försöksverksamhet med
yrkesteknisk högskoleutbildning. Organisationerna menar att denna utbUdning
tillgodoser ett rättvisekrav i det avseendet att även eleverna på de praktiskt
inriklade linjema i gymnasieskolan får vidareutbildningsmöjligheter. Den
föreslagna utbUdningen bygger på en flerårig kvaUficerad yrkeserfarenhet och
ulbUdningen bör enligt organisationemas mening leda till en kompetens som har
alla utsikter atl hävda sig väl i arbetslivet. Sveriges grossistforbund
instämmer i SAF/SI:s yttrande.

Landstingsförbundet
framhåller att den föreslagna yrkeslekniska

s. 253 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 253

högskoleutbildiungen
är betydelsefull genom att den öppnar möjligheler för människor med praktisk
yrkesutbUdning och yrkeserfarenhet att erhålla fortsatt utbUdning. Även Svenska
kommunförbundet och Svenska teknologföreningen, numera Sveriges
civilingenjörsförbund, tUlstyrker den föreslagna försöksverksamheten.

Samtliga
länsstyrelser understryker det stora behovet av en .yrkesteknisk
högskoleutbUdning och tUlstyrker att en försöksverksamhet med sådan utbildning
inleds.

STU
finner det föga motiverat alt ge den föreslagna utbildningen status av
högskoleutbUdning. STU anser det oklart varför den aktuella utbildningen skall
organiseras som ett separat utbildningsalternativ och inte knytas tiU
gymnasieskolans redan befintliga yrkestekniska grenar. En sådan anknytning
skulle medföra att den avsedda rekryteringen från de redan yrkesverksammas led
väsentligt underlättas genom att utbudet kan ges på ett betydligt siörre antal
orter.

SIFU
ställer sig i princip positivt tiU förslag och intentioner att på olika nivåer
förbättra och utveckla utbildningen inom olika yrken och teknikområden. Sålunda
delar institutet U 68 :s uppfattning att ökade utbildningsinsatser fordras för
att uppnå de huvudmål som anges i betänkandet. Beträffande det sätt på vilket
detla föreslås realiserat redovisar emellertid institutet en avvikande
uppfattning.

Enligt
SIFU:s uppfattning måste den utbUdning inom industrin och hantverket som ligger
över gymnasieskolan ses i ett sammanhang och en enhetlig lösning eftersträvas
vad gäller såväl fortbildning som vidareutbildning. Denna fråga är enligt
institutets mening olöst. Det är oklart var det allmänna utbildningsväsendets
ansvar slutar och näringslivets fortbUdning och vidareutbUdning tar vid. En
systematisering och en ny ändamålsenlig organisation av denna kontinuerligt
pågående fortbildning med fördelning av kostnader och ansvar på såväl den
enskilde och företaget som samhället anser institutet vara erforderiig.

Utbildningens
mål, innehåll och uppläggning

Remissinstanserna
har i huvudsak tillstyrkt U 68:s förslag till innehåll i samt inriktning och
uppläggning av den yrkestekniska högskoleutbUdningen. När det gäller
belygsältningen i utbUdningen råder det däremot delade meningar.

UKÄ
tUlstyrker att sex utbUdningslinjer med den av U 68 föreslagna inriktningen
prövas i försöksverksamheten, som bör vara av begränsad omfattning. Det är
väsentligt att man vid kommande överväganden vidgar perspektivet tUl nya områden.
UKÄ delar U 68:s syn på centralt fastställda utbildningsplaner, nämligen att
det bör tillåtas stor lokal frihet i tillämpningen. UKÄ menar att denna princip
är särskUt gUtig och tUlämplig för en försöksverksamhet av deii begränsade
omfattning

s. 254 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 254

som
U 68 föreslår. Det bör därför vara en sak för den lokala försöksledningen att
i detalj planera och besluta om utbildningslinjens innehåll och organisaiion.

Det är enligt UKÄ:s
uppfattning varken möjligt eller lämpligt att på förhand närmare precisera
innehåll i och uppläggning av de yrkestekniska utbildnmgslinjerna. Samtidigt
understryker UKÄ vikten av att de studerande själva ges tillfälle att påverka
sin utbildning. UKÄ noterar med tiUfredsställelse det utrymme som enligt U 68:s
förslag skall ägnas mer allmänt inriktade ämnen i samtliga försökslinjer. Det
är enligt UKÄ:s uppfattning allmänt sett en fördel om också starkt
arbetslivsinriktade utbildningar har inslag av allmän och orienterande karaktär
som ett komplement tUl det mer snävt målinriktade innehållet. UKÄ understryker
också vikten av att den föreslagna frivilliga undervisningen i engelska kommer
till slånd på försöksorterna.

När det gäUer
uppläggningen av undervisningen förutser UKÄ att integration, i belydelsen
koppling mellan teori och tillämpning, kommer att vara av avgörande betydelse
för kvaliteten i den yrkestekniska högskoleutbildningen. Det är därför enligt
UKÄ:s mening synnerligen angeläget att de lärare av olika kategorier som
anlitas för undervisningen ges tUlfälle att tillsammans planera och genomföra
verksamheten under aktiv medverkan av de studerande.

UKÄ ansluter sig till U
68;s förslag om en tvågradig betygsskala i försöksverksamheten resultaten av
denna får utvisa om det finns anledning att i elt mer reguljärt skede tUlämpa
ett annat betygssystem.

SÖ anser att de föreslagna
utbildningslinjerna inom den yrkestekniska högskoleutbildningen bör ses som
delar i högskolan och inte särbehandlas. De bör utformas så att syftena för
varje Unje kan åtskiljas från syftena för de specialkurser och högre
specialkurser i gymnasieskolan som kan finnas på motsvarande yrkesområden.
Vidare bör planeringskonsekvenserna för vissa linjer och specialkurser i
gymnasieskolan ytterligare övervägas, i första hand gäller delta tvåårig teknisk
linje samt en del specialkurser inom det tekniska området.

SÖ har intet att erinra
mot U 68:s kriterier för valet av försökslinjer, nämhgen dels inriktning mot
industrigrenar som representerar en stor del av den totala arbetskraften, dels
hänsyn tUl behovet av utbildning inom resp. bransch. SÖ anser att såväl behovet
av yrkesinriktad eftergymnasial utbildning som förutsättningarna att anordna
försöksverksamhet i och för sig talar för att denna borde utvidgas tUl flera
branscher än vad U 68 föreslagit. Med hänsyn tUl vad U 68 anfört beträffande
skälen för begränsning till sex linjer, nämligen önskvärdheten av planering och
genomförande inom så kort tidsperiod som möjligt, vUl dock SÖ inte yrka på en
omedelbar utökning av försöksverksamheten till andra branscher än de
företslagna. SÖ föreslår emellertid att den

s. 255 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 255

centrala
myndigheten för den yrkestekniska högskoleutbildningen undersöker möjUghetema
att, snarast efter det fömtsättningarna i detta avseende har klargjorts,
utvidga försöksverksamheten med en eller flera linjer även mot andra områden än
industriell verksamhet.

När det gäller innehållet
i den föreslagna utbildningen anser SÖ alt utbildningsplanerna för varje linje
bör inriktas främst mot bättre definierade målgrupper än vad U 68 föreslagit.
Vidare bör de fyllas med innehåll som i större utsträckning syftar till en
sådan breddning och fördjupning av elevens yrkesskicklighet all denne bl. a.
blir i stånd att göra bedömningar och ställningstaganden avseende hela sitt
yrkesområde.

SÖ
anser det värdefullt att olika organisatoriska modeUer för undervisningen
prövas. Beträffande sandwich-modellen föreslår SÖ att det undersöks om vissa
studieuppgifter kan lämnas tiU de studerande under uppehållen mellan de
egentliga studieperioderna. SÖ understryker vad U 68 anför beträffande värdet
av att de studerande vid undervisning enligt sandwich-modellen får möjlighet
att tillämpa och pröva sina nyförvärvade kunskaper och färdigheter under
yrkesverksamheten mellan studieperioderna. SÖ är dock medveten om att en dylik
samordning mellan yrkesverksamhet och studier i prakliken kan innebära
beiydande problem.

Vad
avser betygsättningen i den yrkestekniska högskoleutbildningen anser SÖ att
även i denna utbUdning tre skalsteg bör tillämpas. SÖ kan inte inse att detta
skulle få mer negativa effekter. Ett system med två steg i betygskalan skulle
däremot betraktas som ett exempel på sådana undantag från övrig
högskoleutbildning vilka i den allmänna uppfaltningen kan motverka
ifrågavarande utbildningslinjers inlegralion i högskolan.

U 68:s förslag till
uppläggning av den yrkestekniska högskoleutbildningen tUlstyrks av RRV och
AMS. Dessa myndigheter delar exempel vis utredningens uppfattning att
kunskaper i engelska inle bör gälla som inträdesvillkor lill den aktuella
utbildningen. Däremot anser AMS alt undervisning i engelska bör göras
obligatorisk på alla försökslinjer för de elever som saknar grundkunskaper i
ämnet, eftersom kunskaper i engelska måste anses utomordentligt betydelsefulla
för de arbetsuppgifter som den yrkestekniska högskoleutbildningen planeras
för. Vidare anser styrelsen att samma betygsystem bör tillämpas för den
aktuella utbildningen som för all övrig högskoleutbildning. Ett olika utformat
betygsystem skulle ge den yrkestekniska högskoleutbildningen en icke önskvärd
särstäUning bland högskoleutbildningarna.

SIFU framhåller att den
föreslagna högskoleutbildningen bör ges en stark profilering med tyngdpunkten
på yrkestekniken; risk föreligger eljest att en ytterligare ulbildningsväg
inrättas som leder mot mera aUmänt inriktade ingenjörs-, tekniker- och
arbetsledarfunktioner.

s. 256 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 256

Förslaget
att aUmänna ämnen skall ha en framträdande plats i utbildningsplanerna för den
yrkestekniska högskoleutbildningen tillstyrks av LO, som även delar U 68:s
uppfattning att ämnet engelska inle skall utgöra krav för inträde tUl den
aktuella utbUdningen. Däremot anser LO att de som saknar grundkunskaper i
engelska bör erhåUa en obligatorisk grundkurs, eftersom kunskaper i engelska
inom aUt fler yrkesområden är en fömtsättning för att kunna ta del av
facklitteratur, anvisningar, arbetsbeskrivningar m. m. LO underslryker viklen
av att undervisnings- och arbetsformerna liksom de pedagogiska metoderna styrs
av de sluderandes förkunskaper, erfarenheler och speciella förutsättningar för
UtbUdningen. Vidare tillstyrker LO utredningens förslag till omfattning av
försöksverksamheten samt val av utbildningslinjer. Det är emellertid LO:s
uppfattning att den yrkestekniska högskoleutbildningen skall utvecklas tUlatt
omfatta ytterligare branscher.

Även TCO delar U 68:s
uppfattning att de yrkestekniska utbildningslinjerna uiöver renl yrkestekniska
ämnen också skall innehålla allmänna ämnen. TCO betonar särskUt att ämnena
arbetslivskunskap, arbetsmiljö och ergonomi bör ges ett brett utrymme i
utbildningen. Organisaiionen noterar också med tillfredsställelse atl förslaget
tilllåter en stor lokal frihet i den närmare planeringen av de olika utbildningslinjernas
innehåll och organisation. TCO anser alt U 68:s krilerier för val av
yrkeslekniska utbildningslinjer är väl grundade. Dock borde enligt TCO:s
uppfattning en utbildningslinje med inriklning mot byggnadsbranschen ha ingått
i försöksomgången. När det gäller betygsättningén anser TCO alt det på sikt
skall tiUämpas elt enhelUgt betygssystem inom all högskoleutbUdning. TCO
tillstyrker dock att det under försöksverksamheten tillämpas ett avvikande
syslem för den yrkestekniska högskoleutbildningen.

Utredningens
förslag liU övergripande mål för den yrkeslekniska högskoleutbildningen
tillstyrks av SACO och SR. Organisationerna tiUstyrker att svenska,
arbetslivskunskap, företagsekonomi saml arbets-mUjö och ergonomi ingår som
allmänna ämnen i utbildningen. När det gäller engelskans slällning i ulbUdningen
anser SACO att den bör vara obligatoriskt ämne, medan SR accepterar att ämnet
skall kunna väljas som frivilligt ämne under försöksperioden. Vidare anser organisationerna
det mindre lämpligt att skilda betygsystem kommer tiU användning i den
yrkestekniska högskoleutbildningen och i annan högskoleutbUdning. SACO och SR
föreslår därför att tre betygsgrader skaU användas även i den nu föreslagna
utbildningen.

Med
utgångspunkt i U 68:s förslag tiU utbildningsplaner för den yrkeslekniska
högskoleutbildningen behandlar SAF/SI frågan om denna utbildnings förhåUande
till annan teknisk utbildning. Organisationema anser att de föreslagna
utbUdningslinjerna nivåmässigt ligger ett steg ovanför de högre specialkursema
i gymnasieskolan., UtbUdningen på de

s. 257 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 257

föreslagna
linjema bygger på ett redan befintligt yrkeskunnande och inriklas på sådana
funktioner där kombinationen av detla kunnande och en teknisk utbUdning blir av
särsldlt stor betydelse. Utbildningen bör ge såväl kompetens för dagens behov
som potential för kommande förändringar.

SAF/SI
anser vidare att de kriterier som U 68 redovisar för valet av försökshnjer i
huvudsak är riktiga. Orgam'sationerna anser det dock beklagligt att branscher
som uttalat stort intresse för att delta i försöksverksamheten måste avvisas.
De framhåUer att såväl intresset för som behovet av yrkesteknisk
högskoleutbUdning är mycket stort, inte bara inom den egentliga industrin utan
inom näringslivel över huvud tagel.

SAF/SI
är positiva tUl tanken att besluten om utbildningens innehåll och organisation
i stor utsträckning skaU delegeras tUl lokal nivå. Organisaiionerna
understryker emeUertid betydelsen av att branschkommittéer med förelrädare för
arbetsgivar- och arbetstagarparterna ges stort inflytande på såväl den centrala
som den lokala utbUdningsplaneringen. När det gäller uppläggningen av
undervisningen anser SAF/SI att elevernas omfattande yrkeserfarenhet skapar
goda föratsättningar för att göra utbildningen starkt problemorienterad och
därmed skapa en inlärningssituation som appellerar till elevgrappens sätt att
fungera.

Slatens
råd för byggnadsforskning tillstyrker U 68:s val av yrkestekniska
utbildningslinjer men föreslår att även en utbildningslinje för VVS-branschen
startar parallellt med den nu föreslagna försöksverksamheten. Genom insatser
från rådet och VVS-branschen finns det en god beredskap för att sätta igång en
sådan försöksverksamhet. Svenska ingenjörssamfundet hälsar med
tillfredssläUelse de föreslagna yrkestekniska utbUdningslinjerna men saknar en
utbUdningsUnje imder försöksverksamheten med byggnadsbranschen i sin helhet som
rekryteringsunderlag.

CUF
framhåller att de största utbildningsbehoven finns i de små och medelstora
företagen som samtidigt har de sämsta möjligheterna att tillgodose dessa behov.
Det är därför utomordentUgt viktigt att denna utbildning även kommer de
anstäUda i dessa företag tiU del. UtbUdningen måste bl. a. syfta till att öka
de små och medelstora produktionsenheternas livskraft och motverka fortsatt
strukturrationalisering med ulslagning och omflytttung av människor som följd.

Resurser
för försöksverksamheten

Lärare
i den yrkestekniska högskoleutbildningen skall enligt U 68:s förslag rekryteras
från gymnasieskolan, annan högskoleutbildning samt industrin. UKÄ anser det nödvändigt
att anlita lärarkrafter från näringslivet för en slor del av undervisningen.
Detla kommer att med-

17
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 258 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 258

föra
en värdefull prövning i mer systematisk form än hiltills av möjUghetema tiU
samverkan mellan högskoleväsendet och samhället i övrigt. En föratsättning för
framgång i detta avseende är emellertid att utrymme ges för varierande lokala
lösningar. UKÄ ser det som naturligt att undervisning på yrkesteknisk linje
skall kunna räknas in i tjänstunderlaget för lärare i annan högskoleutbUdning.
Vidare delar UKÄ utredningens uppfattning alt befintliga resurser i fråga om lokaler
och utrastning i allt väsentligt bör kunna utnyttjas för försöksverksamheten.
Anskaffandet av läromedel för utbildningen kommer i stor utsträckning att vara
en angelägenhet för den lokala försöksled-ningen. UKÄ förutsätter alt
erforderlig expertis, främst i branschfrågor, skall kunna konsulteras på både
lokal och regional nivå samt att ut-bUdningsväsendets olika servicemöjligheter
på läromedelsområdet kan utnyttjas över stadie- och förvaltningsgränser.

SÖ
anser det utomordentligt betydelsefullt för den yrkestekniska utbildningen och
utvärderingen av försöksverksamheten att de lokala UtbUdningsanordnarna kan
rekiytera lämpliga lärare från de tre nyssnämnda kategorierna. Pedagogisk
utbildning och erfarenheter från vuxenutbUdning är värdefulla för de lärare som
hämtas från yrkeslivet. Samtidigt bör lärare i allmänt inriktade ämnen så långt
det är möjligt ha erfarenhet av eller anknytning till arbetslivet. SÖ anser tUl
skUlnad från utredningen att betydande svårigheter kan uppstå att finna dessa
lärare i gymnasieskolan eller annan högskoleutbildning. En lösning som ligger
nära till hands är att utnjttja lärare från den kommunala vuxenutbildningen.

När
det gäller lokaler och utrustning för försöksverksamheten anser SÖ att det inte
kan avgöras huruvida det finns utrymme för den yrkes-tekniska
högskoleutbildningen i de gymnasieskolor som utredningen nämner förrän
organisationen för gymnasieskolan och den yrkestekniska högskoleutbildningen
på resp. ort fastställts. SÖ accepterar att det för en försöksverksamliet kan
bli nödvändigt med provisoriska lösningar ifråga om lokaler och uti-ustning.
Men dessa provisorier får inte menligt inverka på undervisningen. När det gäUer
läromedlen framhåller SÖ att ålgärder snarast bör vidlas för att begränsa
provisoriet till enbart den tekniska ulformningen av läromedel för den aktueUa
försöksverksamheten.

Byggnadsstyrelsen,
som är lokalhållningsansvarig för bl.a. de statliga högskolorna, föreslår att
det med hänsyn tUl de aktuella förutsättningarna bör anförtros de lokala
högskoleorganen att träffa erforderUga överenskommelser om utnyttjande av
lokaler m.m. Träffade överenskommelser bör anmälas bl.a. lill
byggnadsstyrelsen. I den mån utnyttjandet av lokalerna skulle föranleda
kostnader bör dock erforderliga överenskommelser träffas genom styrelsens
försorg.

TCO
finner det synnerligen angeläget att för varje utbUdningsUnje

s. 259 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 259

och
ämne kvaUficerade och väl lämpade lärarkrafter tillförs den yrkestekniska
högskoleutbildningen. Organisationen understryker också vikten av alt lärarna
från skolområdet har praktisk erfarenhet och god kännedom om modern induslri.
Vidare bör man genom olika åtgärder av den typ U 68 föreslår stödja sådana
lärare som hell eller delvis saknar pedagogisk utbildning eller
lärarerfarenhet. TCO finner det också naturligt att lokaler och utmslning inom
försöksorternas skolväsen och industri utnyttjas.

SACO
anser att lärarnas anställningsförhållanden i största möjliga utsträckning bör
utformas på sådant sätt, alt de får inräkna undervisningen vid den
yrkestekniska högskoleutbildningen i sin tjänst vid gymnasieskola eller
högskola. Undervisningen i de allmänna ämnena samt i matematik, fysik och kemi
bör enligt SACO normalt anförtros åt lärare från gymnasieskolan. SACO släller
sig, i likliet med SR, kritisk till utredningens resonemang i
läromedelsfrågorna. Dessa bör vara lösta innan försöksviérksamheten igångsätts.

Lärarna
vid den yrkeslekniska högskoleutbildningen bör enligt SAFI SI få en grundUg
introduktion före utbildningens start där de pedagogiska arbetsformerna i en
problemorienterad utbUdning belyses. Vidare bör lärarna från förelagen, i
varje fall i den mån de saknar lidigare lärarerfarenhet, ges möjlighet att
före utbildningsstarten genomgå en koncentrerad, praktiskt förankrad
pedagogisk kurs under i varje faU någon veckas tid. Den pedagogiska orientering
som enligt förslaget skaU ges i anslulning till s.k. planeringsdagar bedömer
organisationerna vara otillräcklig. Vidare delar inte SAF/SI U 68:s
uppfattning att man delvis får lita lill provisoriska lösningar när det gäller
läromedel för den aktuella utbildningen. Organisationerna förordar att
tillsyns-myncUgheten får resurser att genomföra en grandlig inventering bland
förelag med syfte att få klarlagt vilket material som redan finns tUl-gängligl
för utbildningsändamål.

Svenska
kommunförbundet delar U 68:s uppfattning att det under försöksverksamheten inle
bör tillskapas särskilda resurser för den yrkestekniska högskoleutbildningen;
i stället bör befintlig kapacitet inom gymnasieskolan, universitet och
högskolor samt industrin utnyttjas. En förläggning av försöksverksamheten till
kommunal gymnasieskola aktualiserar dock enligt förbundet vissa spörsmål av
ekonomisk natur. Kommunförbundet utgår från att de merkostnader som uppkommer
för kommunerna avses bU täckta med statliga anslag. Det gäller utnyttjande av
lokaler, utrastning och personal. Dessa kostnadsfrågor bör självfallet vara
lösta innan försöksverksamheten startar. Kommunförbundet förutsätter att på
samma sätt som skelt ifråga om kommunal medverkan när det gäller
lärarutbildning vid lärarhögskola avtal träffas mellan statsverket och
berörda kommuner i syfte att tillförsäkra kommunema full kostnadstäckning för
denna av slaten initie-

s. 260 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 260

rade
försöksverksamhet. Någon interkommunal kostnadsutjämning förutsätter
kommunförbundet inte bli erforderlig.

Landstingsförbundet
anser att det, även om man i förslaget till lokalisering av
försöksverksamheten tagit hänsyn till existensen av utbildningsinstitutioner
som har den erforderliga utmstningen, finns risk för ytterligare kostnader och
investeringar för huvudmännen. I de faU det är fråga om insatser från kommunal
eller landstingskommunal huvudman, exempelvis beträffande lärarmed verkan och
utarbetandet av läromedel, förutsätter förbundet förhandlingar.

Dimensionering
och lokalisering

Den
föreslagna lokaliseringen av försöksverksamheten med yrkesteknisk
högskoleutbildning behandlas i flertalet remissyttranden. UKÄ ansluter sig till
U 68:s förslag i denna fråga. Vissa universitets- och högskoleorgan har dock
förordat en något större försöksverksamhet, lokaliserad till andra orter än
dem U 68 föreslagil. Samarbetsnämnden vid universitetsfilialen i Karlstad anser
exempelvis att linjen med inriklning mot pappers- och pappersmasse industri i
försia hand bör lokaliseras till Karlstad-SkoghaU. Rektorsämbetet i Umeå menar
alt en yrkesteknisk högskolelinje med ekonomisk inriktning vore lämplig i Umeå.
Enligt rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Slockholm bör utbUdning komma
tiU slånd med inriktning mot området plast- och gummibearbetning. NoTH
tillstyrker att linjer med inriktning mot stål- resp. verkstadsindustri
förläggs till I,uleå men föreslår alt försöksverksamheten utvidgas lill alt
även omfaita Skellefteå, där linjer med inriklning mot i första hand
träindustri och lättare verkstadsindustri bör inrättas (jfr. 1.1.9.2). UKÄ
redovisar i dessa sammanhang framställningar från Sandvikens kommun och Skövde
kommun med förslag om förläggning av försöksverksamhet till resp. kommun.
Sandvikens kommun önskar linjer i första hand för stålindustri men även för
verkstadsindustri, medan Skövde kommun önskar utbUdning med inriktning mot verkstadsindustri.

Med
anledning av sistnämnda förslag framhåUer UKÄ att val av nya orter och linjer
för en kommande utbyggnad av yrkesteknisk högskoleutbUdning bör diskuleras
först när erfarenheter föreligger från en tids försöksverksamhet. Frågor som
aklualiseras rörande spridning och nykonstruktion av yrkeslekniska
högskolelinjer avser UKÄ att fortsättningsvis behandla i samband med sina
årliga anslagsframstäUningar.

Även
om vissa skäl talar för en i jämförelse med förslaget utvidgad
försöksverksamhet finns det enligt SÖ anledning atl vara försiklig vid
dimensioneringen av den aktueUa försöksverksamheten. En avgörande fråga för
rekryteringsmöjligheterna torde enligt SÖ:s uppfattning vara ulformningen av
studiestödet samt frågan om ledighet för studier. Med

s. 261 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 261

dessa
reservationer tillstyrker SÖ den föreslagna dimensioneringen av
försöksverksamheten.

SÖ
anser att de av U 68 angivna kriterierna för lokalisering av yrkesleknisk
högskoleutbUdning är rimliga. Däremot finner SÖ argument för att
försöksverksamheten skulle kuima få minst lika goda förutsättningar på andra
orter än de föreslagna. Utredningens resonemang om alt valet av försöksorter
inte får uppfattas som bindande för den framtida planeringen av den
yrkeslekniska högskoleutbildningen antyder erdigt SÖ all U 68 uppfattar
resurserna för utbildningen som mycket flexibla och lätta att utnyttja för
alternativa organisationer. Erfarenheterna från planeringen av gymnasieskolan
är enligt SÖ de motsatta. Kommunalt ansvariga instanser torde i allmänhet inte
vara beredda atl acceptera att resurser anskaffas enbart för en kortare
försöksperiod. En lokalisering av försöksverksamheten får därför enligt SÖ
betraktas som ganska definitiv och låsa utbildningsresurser under lång tid på
berörda orter.

När det gäller U 68:s
förslag till lokaUsering hävdar SÖ att lokalproblem finns på tre orter som
föresläs få försöksverksamhet med primärkommunalt huvudmannaskap, nämligen
Borlänge, Eskilstuna och Jönköping. På alla tre orterna pågår
lokalbehovsutredningar för gymnasieskolan.

Den föreslagna
dimensioneringen och lokaliseringen av försöksverksamheten möter få erinringar
inom SÖ-området. I vissa faU framhåUs att resultaten av utvärderingen bör
avvaktas innan verksamheten byggs ul och i andra fall framförs önskemål om
ytterligare linjer eUer om ulbyte av linjer. Länsskolnämnden i Uppscda län
föreslår exempelvis att en kemileknisk linje förläggs tUl Uppsala medan
länsskolnämnden i Kronobergs län anser att en linje med inriktning mot
träindustri bör inrättas i Växjö. Länsskolnämnden i Malmöhus län förordar att
den linje med inriktning mot Uvsmedelsindustri, som av utredningen föreslås
förlagd till LundMalmö, i stäUet förläggs till Helsingborg, medan
länsskolnämnden i Kristianstads län föreslår att en linje med denna inriktning
förläggs även tUl Kristianstad. Länsskolnämnden i Skaraborgs län bifogar en
utredning från Skövde kommun och föreslår att en linje med inriktning mot
verkstadsindustri förläggs tiU Skövde. Enligt länsskolnämnden i Värmlands län
bör en utbildningslinje med inriktning mot pappers- och pappersmasseinduslri
förläggas till Skoghall eller Sundsvall i stället för, som utredningen
föreslagit, Markaryd. Länsskolnämnden i Örebro län föreslår att en utbildningslinje
med inriktning mot livsmedelsindustri förläggs till Örebro, medan bl.a. länsskolnämnden
i Västerbottens län föreslår att en linje med inriktning mot verkstadsindustri
förläggs till Skellefteå.

Enligt
RRV bör ytterligare yrkesteknisk högskoleutbUdning förläggas tiU Norrland. Mot
bakgrund av de beslut som statsmakterna

s. 262 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 262

fattat
om högre teknisk utbildning i Luleå kan det enligt verket förtjäna att prövas
om inte en större del av den föreslagna försöksverksamheten kan förläggas dil.
RRV menar också att skäl synes tala för en förläggning av en linje med
inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri tiU exempelvis Sundsvall.

Även
i länsstyrelsernas remis

Länsstyrelsen
i Uppsala län fiamhåUer att det på sikt synes befogal alt utvidga den
yrkestekniska högskoleutbildningen till att omfatla även andra
industribranscher och kanske även andra näringar med snabb teknisk utveckling
och betydande strukturella förändringar, exempelvis grafisk industri,
kemisk-teknisk industri samt byggnadsverksamhet. De skäl som anförs för valet
av lokaliseringsorter för försöksverksamheten anser länsstyrelsen i huvudsak
vara invändnings-fria. Beträffande den framtida lokaliseringen av linjer med
inriktning mot livsmedelsindustri anför länsstyrelsen skäl som talar för en utbyggnad
i Uppsala.

Länsstyrelsen
i Södermanlands län vUl starkt poängtera det värde-fuUa i att en av de
planerade Verkstadstekniska utbUdningslinjerna föreslås förlagd tiU Eskilstuna
med dess omfattande och rikt förgrenade verkstadsindustri. Samtidigt saknar
länsstyrelsen en utbildningslinje med inriktning mot en speciell gren av
verkstadsindustrin, nämligen den elektrotekniska. Utbildningen för denna
näringsgren synes ha en mycket viktig funktion att fyUa och torde kunna
inrältas i Västerås i nära anknytning till dess elektrotekniska
verkstadsindustri. Skolstyrelsen i Eskilstuna kommun understryker värdet av
att en yrkesteknisk högskoleutbUdning med inriktning mot det Verkstadstekniska
området lokaliseras tiU Eskilstuna och anser att förutsättningarna är goda för
att på orten genomföra ifrågavaninde ulbildning. Med anledning av vad SÖ anfört
i silt remissyttrande rörande lokalproblemen i bl.a. Eskilstuna har
skolstyrelsen inkommit med en särskUd skrivelse. Skolstyrelsen upprepar sin
bedömning att kommunen har goda föratsättningar ifråga om bl.a. lokaler och
utrastning alt anordna den föreslagna försöksverk-

s. 263 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 263

samheten
och utgår från att SÖ:s yttrande i denna del bygger på ett missförstånd.

Länsstyrelsen
i Östergötlands län hävdar att en linje för verkstadsindustri och
elektronikindustri borde etableras i Norrköping, som tillsammans med Linköping
utpekats som länets primära centmm. Norrköping har genomgålt en kraftig
stmkturomvandling ifrån en tidigare dominans för textUindustri till elt
näringsliv med allt starkare inslag av skogs-, verkstads- och
elektronikindustri. Ytteriigare ett skäl för att starta yrkesteknisk högskoleulbildnuig
i Norrköping är enligt länssty-rensen den anknytning som kan göras till
högskolan i Linköping och de möjUgheter som finns att bygga vidare på den i
Norrköping väl utbyggda vuxenutbildningen.

Länsslyrelsen
i Jönköpings län pekade redan vid behandlingen av länsprogram 1970 på att
slarka skäl talade för att Jönköping borde komma i fråga som lokaliseringsort
vid en decentralisering av universi tets- och högskoleutbildning. Bl.a.
underslröks värdet av att högre teknisk utbildning förlades till Jönköping.
Länet, som är elt av landets mest industrialiserade, domineras på ett markant
sätt av verkstadsindustri och träindustri varför de för Jönköping föreslagna
utbildningslinjerna enligt länsstyrelsen får elt brett rekryteringsunderlag
inom det egna högskoleområdet. Jönköpings kommun, som enligt förslaget skall
vara huvudman för försöksverksamheten med två yrkestekniska utbildningslinjer,
delar U68:s bedömning att man inte skaU behöva uppföra byggnader och anskaffa
utrastning som är avsedd endast för de yrkestekniska linjerna. I samband
härmed framhåUer kommunen alt vid lokalbehovsprövning ett särskilt tiUskott
för att tiUgodose lärosalsbehovet bör tiUföras gymnasieskola med yrkesteknisk
utbUdning på sådant sätt att föratsättningar skapas för en utvidgning av den
yrkestekniska högskoleutbildningen.

Med
anlediung av att SÖ, som redovisats i det föregående, angett atl lokalproblem
finns i bl.a. Jönköping, har skolstyrelsen i Jönköpings kommun inkommit med en
särskUd skrivelse. Skolstyrelsen anför att SÖ:s uppgift att
lokalbehovsutredning pågår för den skola som är aktuell för
försöksverksamheten är korrekt men att uppgiften i SÖ:s sammanställning att
skolan anmält stor brist på lärosalar däremot synes vara vilseledande. Skolans
behov av lärosalar har nämligen, enligl skolstyrelsen, tiUgodoselts genom att
en närbelägen skolbyggnad lagils i anspråk.

Länsstyrelsen
i Kronobergs län finner valet av Markaryd som lokaliseringsort för linjen med
inriktning mot pappers- och pappersmasseinduslri synnerUgen välmotiverat och
tillstyrker även förslaget om formell anknytning av utbildningen lill
universitetet i Lund under försöksverksamheten. Länsstyrelsen tUlstyrker
vidare U 68:s förslag om förläggning lUl Småland av, en yrkesteknisk
högskoleutbUdning med

s. 264 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 264

inriktning
mot träindustri. Länsstyrelsen anser dock att de skäl som framförts till förmån
för Jönköping som lokaliseringsort för nämnda UtbUdning i minst lika hög grad
gäller för Växjö.

Länsslyrelsen
i Kalmar län och länsslyrelsen i Gollands län tiUstyrker U 68:s förslag tUl
dimensionering och lokalisering av försöksverksamheten med yrkesteknisk
högskoleutbildning. Med hänvisning till den dominerande och expansiva
verkstadsindustrin i länet betonar länsslyrelsen i Blekinge län starkt nödvändigheten
av en förläggning till Karlskrona av i första hand yrkesteknisk
högskoleutbildning med inriktning mot verkstadsindustri. Länsstyrelsen i
Kristianstads län tillstyrker U 68:s förslag tiU lokalisering av de
yrkestekniska utbildningslinjerna med undantag för linjen med inriktning mot
livsmedelsindustrin. Enligt länsstyrelsen talar starka skäl för att denna
utbildnings-Unje förläggs tiU Kristianstad i stäUel för till LundMalmö.

Länsslyrelsen
i Malmöhus län och länsstyrelsen i Hallands län tillstyrker U 68:s förslag
till lokalisering av den aktuella försöksverksamheten. Den sistnämnda
länsstyrelsen anser dock att, när försöksverksamheten avslutats, yrkesteknisk
högskoleutbUdning med inriktning mot exempelvis verkstadsteknik, byggnads- och
anläggningsteknik samt transportteknik bör anordnas även i Halmstad.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län betonar vikten av att man noga följer utvecklingen
inom olika branscher och alt resurserna för den yrkestekniska
högskoleutbildningen koncentreras tUl de sektorer inom industrin där en
expansiv utveckling förväntas och kraven på specialutbildad arbetskraft
följaktligen ökar. Mot denna bakgrund ifrågasätter länsstyrelsen om inte U 68
i valet av olika utbildningslinjer för försöksverksamheten även borde ha
inkluderat en processteknisk linje med inriktning mot exempelvis den
petrokemiska industrin. Länsstyrelsen noterar vidare med lillfredsställelse U
68:s förslag att inrälla en försökslinje med inriktiung mot verkstadsindustri i
Göteborg. Däremot ifrågasätter länsstyrelsen behovet av förläggning av en
linje med inriktning mot konfektionsindustri i Borås. En sådan linje
tillgodoser knappast några utbildningsbehov utöver dem som för närvarande tiUgodoses
vid den s.k. fack-kursen i konfektionsteknik vid gymnasieskolan i Göteborg.

Länsstyrelsen
i Älvsborgs län. ser däremot med tUlfredsställelse på förslaget om lokalisering
lill Borås av en yrkesteknisk högskoleutbUdning med inriktning mot
konfektionsindustri.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län betonar att både befolkningsunderlagets storlek och
industrins omfattning talar för att en yrkesteknisk högskoleulbildning med
inriklning mot i första hand verkstadsteknik och på sikt även fordonsteknik
förläggs till Skövde. Länsstyrelsen i Värmlands län erinrar om att U 68 i sitt
huvudbetänkande framhållit att det kan övervägas att jämförelsevis snabbt
förlägga någon yrkes-

s. 265 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 265

teknisk
linje tiU Karistad för att den eftersträvade tekniska inriktningen av
högskoleutbUdningen på orten skaU kunna uppnås. Länsstyrelsen hemställer
därför att pappers- och pappersmasselinjen förläggs till Karlstad/Skoghall i
stället för tiU Markaryd och att även yrkestekniska Hnjer med inriktning mot
verkstadsindustri samt sågverks- och hyvleriindustri övervägs för Karlstads del.

Länsstyrelsen
i Örebro län finner det mycket anmärkningsvärt att U 68 föreslår att en
utbildningsUnje med inriktning mot livsmedelsindustri förläggs till LundMalmö
trots att expertgruppen för den aktuella försökslinjen starkt förordat
lokaliseruig tiU Örebro. De av utredningen angivna förutsättningarna i form av
lärare, lokaler, utrustning och branschrepresentation på försöksorterna
uppfylls väl av Örebro. Länsstyrelsen i Västmanlands län tillstyrker den
föreslagna verkstadsindustrilinjen i Eskilstuna men förordar samtidigt att en
elteknisk utbildningslinje lokaliseras till Västerås. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län har intet att invända mot att försöksverksamhet med
yrkesteknisk högskoleutbildning i eidighet med förslaget påbörjas i Borlänge.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs län anför en rad skäl som talar för förläggning av yrkesleknisk
högskoleutbildning till GävleSandviken, exempelvis befolkningens storlek,
industrins omfattning i regionen, riksdagsbeslutet om primära centra,
utlokaUseringen av statliga verk samt omfattningen av befintUg
högskoleutbUdning. Länsstyrelsen föreslår att en yrkesteknisk utbildningslinje
med inriktning mot stål-och verkstadsindustri förläggs tUl Sandviken och att
Gävle kommer in i diskussionen som ett lokaUseringsalternativ för en
försöksUnje med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri. Länsslyrelsen
i Västernorrlands län anför att U 68 har diskuterat Sundsvall som lämplig
lokaUseringsort för två linjer, nämUgen med inriktning mot pappers- och
pappersmasseindustri och mot verkstadsindustri. Länsstyrelsen ser det som
synnerligen angeläget alt en verksiadsteknisk utbildning förläggs till
SundsvaU. EiUigt länsstyrelsen talar också flera skäl för att på samma ort
inrättas en Unje med inriktning mot pappers-och pappersmasseindustri.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att en försöksverksamhet med yrkesteknisk
utbUdning borde kunna övervägas även för Östersunds del.

Länsslyrelsen
i Västerbollens län erinrar om att NoTH utreder förutsätlningarna för
förläggning av viss högre teknisk utbUdning till Skellefteå. Enligt
länsstyrelsens mening är dock yrkesleknisk utbUdning en helt ny typ av
utbildning som inte berörs av nyssnämnda utredning. Sådan utbildning skulle
därför med fördel kunna lokaliseras tUl Skellefteå som är övre Norrlands klart
ledande induslriregion med dominans för verkstads- och träindustri samt kemisk
induslri.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län tillstyrker en förläggning till Luleä av yrkestekniska
högskolelinjer med inriktning mot stål- och verkstads-

s. 266 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 266

industrin.
Denna åtgärd kommer enligt länsstyrelsens uppfattning att verka stimulerande
för näringslivets expansion i hela länet.

När
det gäller lokaUsering av försöksverksamheten kan LO väl tänka sig alternativ
tUl flera av orterna. LO menar att minst en av de yrkes-tekniska
utbildningslinjerna bör lokaliseras till Norrland. Beträffande den föreslagna
verkstadslinjen anser LO att SkeUefteå är ett rimligt alternativ till Luleå och
föreslår atl MetaUindustriarbelareförbundets förslag om förläggning av linjen
till Skellefteå övervägs. Som ett alternativ bör båda orterna komma ifråga.

I
fråga om livsmedelslinjens lokalisering hänvisar LO till ett yttrande från
Livsmedelsarbetareförbundet som bestämt förordar en förläggning av linjen till
Örebro i stäUel för, som föreslagits, tfll LundMalmö. TCO har inga
invändningar emot utredningsförslaget i vad avser lokaliseringen av
försöksverksamheten. Svenska kommunförbimdet betonar vikten av att
försökslinjerna lokaliseras tiU orter som har goda yttre förutsättningar för
ifrågavarande utbildningar, t. ex. i form av befintliga
utbildningsinstitutioner. Orterna bör också ge en god geografisk spridning av
verksamheten. Landstingsförbundet ifrågasätter om inte försök med anknytning
till det el- och teletekniska området bör förläggas tUl Västerås.

SAFISI
ansluter sig i huvudsak tiU U 68:s motiv för förläggning av den aktuella
utbUdningen tUl högskoleorter. Organisationerna menar dock att avsteg från
principen om förläggning till sådana orter bör kunna göras om alternativet bUr
alt den yrkeslekniska högskoleutbildningen etableras utan fullgoda möjligheter
till samverkan med de för resp. linjer aktuella yrkesområdena. Under
utredningsarbetet har man enligt organisationema från verkstadsindustrins sida
framhållit alt Luleå inte är den lämpUgaste förläggningsorten i Norrland för en
ut-bUdiUngslinje med verksiadsteknisk inriktning. I stäUet har man förordat
SkeUefteå som svarar för inle mindre än 47 % av industrin i Västerbottens län.
Vidare har mun från livsmedelsbranschen hela tiden hävdat atl den yrkestekniska
högskoleutbUdningen inom livsmedelsområdet bör placeras i Örebro och inte i
LundMalmö som U 68 föreslagit. Organisationerna ansluter sig till nämnda
önskemål om altemativa förläggningsorter.

SHIO
tiUstyrker lokaliseringsforslaget med ett undantag. I fråga om den
livsmedelslekniska utbildningslinjen ansluter sig organisationen till de
synpunkter som framförts från arbetsmarknadsrepresentanternas sida och förordar
således en lokalisering av denna linje till Örebro. SHIO anser det vidare
naturUgt att Stockholmsområdet, som är en av landets största skolregioner med
riklig tillgång tiU speciaUserade utbUd-ningsinstitutioner och stor
arbetsmarknad, får minst en försökslinje av den aktuella högskoleutbUdningen.

STU
förordar en förläggning av utbildningslinjen med inriktning mot

s. 267 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 267

pappers-
och pappersmasseindustri till Sundsvall trots de starka skäl som framförs för
en förläggning till Markaryd. Sundsvall har teknisk gymnasielinje med ett
fjärde utbUdningsår samt en geografiskt koncentrerad branschanknuten industri.
AMS anser att bl. a. mellersta Norrland bör beaktas vid den tilltänkta
ulbyggnaden av yrkesteknisk högskoleutbUdning. CUF säger bestämt nej tUl
principen alt utbildningen i första hand ska förläggas till högskoleorter.
Möjligheter att få utbildning i alla regioner i landet, inte minst för dem som
är verksamma i små och medelstora företag, samt gällande eller önskad
näringsslmktur måste vara avgörande för lokaUseringen, inte förekomsten av
högskoleutbUdning. UtbUdningen bör mycket väl kunna förläggas till mindre
orter. Redan i försöksverksamheten bör yrkesteknisk utbildning med inriktning
mot träindustri förläggas även till Norrland för att markera viljan att i stor
utsträckning förädla råvarorna där de finns.

Information,
behörighetskrav och antagning

Information
om samtliga försökslinjer inom den yrkestekniska högskoleutbildningen måste
enhgt UKÄ säkerställas över hela landet. UKÄ delar U 68:s uppfattning att ett i
möjUgaste mån heltäckande nät av informationsgivare måste finnas och betraktar
det som utomordentligt viktigt att personer som överväger att söka tiU
yrkesteknisk högskoleutbildning har någon att vända sig till för alt få svar
på sina frågor. Det blir alltså här fråga om att ge studieinformation på delvis
nya vägar, särskilt som målgruppen består av människor som traditionellt i
allmänhet inte söker sig tiU högre utbUdning. En inte mindre angelägen
informationsuppgift gäller arbetsgivama eftersom deras kunskaper om och instäUning
till utbildningen är av utomordentligt stor betydelse.

UKÄ
tUlstyrker U 68:s förslag om aUmän behörighet lill yrkesteknisk
högskoleutbildning och godtar de moliv som ulredningen fört fram när det gäller
generell dispens t.v. från kravet på två års gymnasieskolekunskaper i svenska
och engelska. Enligt UKÄ:s mening är det en acceptabel lösning av
övergångsproblemen under försöksperioden att, som U 68 föreslagil, lägga in
svenska och engelska i själva högskoleutbUdningen. UKÄ tUlstyrker även utredningsförslaget
till särskilda behörighetskrav för ifrågavarande högskoleulbildning.

SÖ
delar inte helt U 68:s optimism beträffande möjlighelerna att nå den aktuella
målgruppen genom de fackliga organisationerna och genom arbetsgivarna. SÖ
understryker därför kraftigt dels behovet av väl strukturerad och täckande
information, dels nödvändigheten av att avsätta erforderlig tid för
informationen. SÖ instämmer vidare i U 68:s överväganden och förslag rörande
såväl de allmänna som de särskilda behörighetskraven för den yrkestekniska
högskoleutbildningen.

s. 268 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 268

AMS
anser att yrkeserfarenhet oberoende av bransch och yrke bör räknas som
tilläggsmerit för den yrkestekniska högskoleutbildningen, om den sökande i
övrigl uppfyUer inträdesvillkoren. Med hänsyn till att den föreslagna
utbildningen syftar mot många olika yrkeskategorier eller befattningar, ej
sällan med arbetsledande och instruerande arbetsuppgifter, anser AMS att
yrkeserfarenhet från skilda områden av arbetslivet är av värde.

FÖVUX
tillstyrker förslaget till aUmän behörighet för den yrkestekniska
högskoleutbildningen. Kommittén anser att det föreslagna kravet på tre års
yrkesverksamhet som behörighetsvUlkor för utbildningen är myckel välmotiverat
och värt alt överväga för all högskoleutbildning.

KK
framhåUer alt ett altemativ tUl U 68:s förslag om generell dispens från kravet
på två årskursers utbildning i svenska och engelska hade varit att föreslå en
generös individuell dispensgivning för sökande utan formell behörighet i dessa
ämnen. Kommittén bedömer det dock vara sannolikt att utfallet av
behörighetsbedömningen i båda fallen hade blivit i sak delsamma, i varje fall
under försöksverksamhetens första år, och motsätter sig därför inte förslaget i
denna del. När det gäller särskilda förkunskaper anser kommittén att
huvudprincipen bör vara att de kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för
högskolestudiernas bedrivande formellt bör fastställas som förkunskapskrav och
uttryckas i relevant gymnasieskolelinje och lärokurs. KK förstår dock U 68:s
tvekan att ställa upp formella förkunskapskrav i ämnena matematik, fysik och
kemi under ett försöksskede när man kan vänta alt huvuddelen av de sökande har
en helt annan utbildningsbakgmnd än vad huvuddelen av de sökande i en permanent
utbUdningsorganisation kan förväntas ha. Kommittén accepterar därför i varje
fall för försöksverksamhetens inledningsskede förslaget att de reella krav på
förkunskaper i dessa ämnen, som utbildningen stäUer, i stället skall meddelas
potentiella sökande i informationen om utbildningen.

Eftersom
den. föreslagna utbildningen inte minsl beträffande rekryteringen kan sägas
vara en nyhet inom högskoleorganisationen delar KK U 68:s uppfattning att en
mera reguljär praxis i bedömnings- och antagningsfrågor får utvecklas successivt
allteftersom erfarenheler samlas. Kommittén noterar därvid med
tUlfredsställelse att U 68 uppmärksammat vikten av att man i informationen
till de sökande framhåller att ansökningsproceduren har försökskaraklär och kan
komma all modifieras. Beräffande förslagel; till urvalsregler understryker KK
vad som framhålls om alt använda urvalsinstrament särskUt värdefull arbetslivserfarenhet
med slor återhållsamhet. Om man regelmässigt premierar den som inom sin
bransch mer eller mindre slumpmässigt haft arbetsuppgifter som bedöms som
speciellt värdefulla som förberedelse för utbildningen, kan resultatet bli en
icke önskvärd snedrekrytering av studerande.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 269

LO
ansluter sig till U 68:s förslag till både allmänna och särskilda behörighetskrav
för den yrkestekniska högskoleutbildningen. Yrkeserfarenhet under längre tid
än tre år bör såsom föreslagits räknas som tUläggsmerit och LO betonar att
också erfarenhet från andra branscher härvid skall tiUgodoräknas. Vidare
understryker LO viklen av en kraftfull informationsinsats för att sprida
kännedom om den aktuella utbildningen och om studiestödsmöjUgheterna.
Informationsinsatserna är i hög grad avgörande för om rekryteringen kommer att
bli tillfredsställande och därmed också avgörande för resultatet av hela
försöksverksamheten.

Både
TCO och SACO betonar viklen av att informationen om den yrkestekniska
högskoleutbildningen är saklig och realistisk. Organisationema delar också U
68 :s bedömning att både de allmänna och de särskilda behörighetskraven för den
yrkestekniska högskoleutbUdningen bör vara återhållsamt utformade under
försöksverksamheten. SACO betonar dock att det föreslagna behörighetskravet i
svenska och engelska måste betraktas som provisoriskt. Även SAFISI ansluter
sig till U 68 :s principieUa inställning till behörighetskraven för den aktueUa
utbildningen, dvs. liberala bedömningar av de formella skolmässiga förkunskaperna
och i gengäld stora krav på praktisk yrkeserfarenhet.

Även
SFS tUlstyrker en liberal bedömning när det gäller de aUmänna behörighetskraven
tiU den yrkestekniska högskoleutbUdningen under försöksperioden men påpekar att
den allmänna behörigheten inom denna utbUdning i framtiden bör vara densamma
som inom annan högskoleutbUdning.

CUF
StäUer sig mycket skeptiskt tiU den föreslagna centrala antagningen och
föredrar att intagningen sker på regional nivå med representation för samhäUet
genom kommuner, landsiing och arbetsliv.

Studiefinansiering

Det
övervägande antalet remissinstanser biträder SVUX:s förslag tUl provisorisk
lösning av sludieslödsfrågan när det gäUer försöksverksam heten med
yrkesteknisk högskoleutbildning, dvs. att de studerande i nämnda utbUdning
erhåller studiemedel enligt de regler som gäller generellt samt därutöver ett
icke behovsprövat lilläggsbidrag om 3 000 kr. per studieår. TUl de
remissinstanser som tUlstyrker förslaget hör statskontoret, AMS, CSN, FÖVUX,
SIFU, länsslyrelserna i Stock holms, Uppsala. Östergötlands, Kronobergs,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus. Älvsborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands samt
Västerbot tens län, SAF/SI, Sveriges grossistförbund. Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, LO, TCO, Svenska ingenjörssamfundel och SECO.

Vissa
remissinslanser anser att det föreslagna studiestödet inte är

s. 270 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 270

tillräckUgt
för att rekrytera studerande tiU den yrkestekniska utbildningen. Hit hör bl.
a. RRV, UKÄ. SÖ samt länsstyrelserna i Södermanlands. Gollands, Hallands och
Norrbottens län. Flera av dessa remissinstanser anser att tilläggsbidraget
borde vara högre än det föreslagna, 3 000 kr. per läsår.

Statens
råd för byggnadsforskning och länsstyrelsen i Jönköpings län anser alt man
borde tillämpa ett studiestöd motsvarande arbetsmarknadsverkets
utbUdningsbidrag. Enligt SFS krävs för att möjliggöra rekrytering till den
yrkestelcniska utbildningen en höjning av totalbelopp och bidragsdel,
förbättrat barntillägg, slopande av makeprövningen samt en höjning av
avgiftsgränsen för återbetalning av studiemedel.

Huvudmannaskap
och institutionell organisation

Både
statskontoret och RRV tiUstyrker U 68:s förslag att de lokala förutsättningarna
för att anordna försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning får bli
avgörande för valet av huvudman för utbildningen på olika orter. Myndigheterna
underslryker samtidigt vikten av att huvudmannaskapsfrågan för den akluella
utbildningen får en mer generell och enhetUg lösning på längre sikt.
Statskontoret tillstyrker atl UKÄ blir central myndighet för försöksverksamheten
inledningsvis. RRV anför skäl såväl för SÖ som för UKÄ som central myndighet
för den föreslagna utbUdningen. Oavsett vilken central myndighet som väljs
anser RRV det väsentligt att dil myndigheten knyts en ledningsgrupp som
fortlöpande följer försöksverksamheten och som kan lägga fram förslag om
hur en mera permanent utbildning skall utformas.

U 68
föreslår att företrädare för AMS och SÖ samt för LO, TCO och SAF skall knytas
som referenspersoner tUl försöksledningsgmppen inom den centrala myndigheten,
UKÄ anser att även SACO bör vara representerad i delta sammanhang. Vidare bör
de studerande på lämpligt sätt tillförsäkras ett mer direkt inflylande i den
centrala försöks-ledningen. När det gäller den lokala försöksledningen understryker
UKÄ den nyckelroU som kommer att innehas av försöksledarna.

SÖ
anser att det inte enbart för de studerande skulle vara fördelaktigt med ett
enhethgt huvudmannaskap för den yrkestekniska högskoleutbUdningen under
försöksverksamheten. Erfarenheterna från gymnasieskolan, då det gäUer att skapa
en i egentlig mening integrerad skola, talar mot att ha oUka huvudmän.

FÖVUX
anser det nödvändigt att de fackUga organisationema blir starkt representerade
i de försöksnämnder som skall leda försöksverksamheten. Det bör också, enligt
FÖVUX, vara självklart att använda representanter för fackföreningsrörelsen som
föreläsare i de allmänna ämnen som ingår i utbUdningen.

STU
anser att det framför allt i försöksskedet är väsentligt att huvud-

s. 271 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 271

mannaskapet
inte är splittrat på för många händer, då även detta försvårar en utvärdering
av försöksverksamheten. Däremot anser SIFU alt olika huvudmän kan länkas för
fortbUdningens och den högre vi-dareutbUdningens genomförande och har därför i
delta avseende inle något alt invända mot utredningens förslag.

LO
och TCO tiUstyrker att UKÄ skaU vara central myndighet för försöksverksamheten
med yrkesteknisk högskoleutbildning och att till ämbetet knyts en central
försöksledningsgrupp med representanter för arbetsmarknadsorganisationerna. TCO
tiUstyrker också förslaget om ledningsgmpper för försöksverksamheten på lokal
nivå.

U
68:s förslag till institutionell organisation och huvudmannaskap tillstyrks
även av SACO under fömtsältning att det statliga inflytandel gör sig starkt
gäUande. SACO anser dock att organisationen, bl. a. med hänsyn till att den
företräder skolledare och lärare som svarar för delar av undervisningen, bör
vara representerad i den särskUda försöksledningsgruppen.

Även
SAF/SI ansluter sig tUl U 68:s linje att de prakliska frågorna under
försöksperioden får väga tyngre än strävan efter en formell enhetlighet,
varför såväl primärkommuner som landsting och befintliga högskolor kan fungera
som lokala huvudmän för den aktuella utbildningen. Organisationema ansluter
sig också tUl förslaget att den centrala ledningen av försöksverksamheten
anförtros åt UKÄ och att en försöksledningsgrapp med representanter för de
närmast berörda arbetsmarknadsorganisationerna knyts till denna myndighet. När
det gäller den lokala försöksledningen har organisationema den bestämda uppfaltningen
alt försöksledaren bör vara heltidsanställd och dessulom kvalificerad för de
synnerligen krävande uppgifier som försöksverksamheten kommer att ställa
vederbörande inför. Även SHIO tillstyrker förslaget om olika huvudmän för
utbildningen och anser att denna ordning bör kunna ge värdefulla erfarenheter
för framtiden. Organisationen förordar dock alt utbildningen i försia hand
knyts tUl den kommunala gymnasieskolans organisation för gmndläggande
yrkesteknisk utbildning inom resp. yrkesområde, efiersom såväl ekonomiska som
praktiska skäl talar för att gymnasieskolans lokaler, utrustning och
lärarkapacilet utnyttjas under försöksperioden. Av del skälet anser SHIO också
att tillsynen av .utbUdningen tills vidare bör kunna åvila SÖ i samverkan med
UKÄ.

Landstingsförbundet
tillstyrker förslaget att lUlsynen över och den centrala ledningen av
försöksverksamheten skaU utövas av UKÄ. Förbundet tillstyrker också att den
föreslagna yrkestekniska utbildningslinjen med inriktning mot
konfektionsindustri får landstingskommunalt huvudmannaskap under
försöksperioden med hänsyn till att textilinstitutet i Borås har sådan
huvudman.

s. 272 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 272

Kostnader,
genomförande och utvärdering

Statskontoret
understryker 'ikten av att en värdering av försöksverksamheten kommer till
stånd på det sätt U 68 skisserar. RRV erinrar om alt det rör sig om en ny typ
av ulbildning på högskolenivå och alt det för 'att den skall bli framgångsrik
krävs bl.a. omfattande förberedelser i fråga om informaiion och vidare att
problemen i samband med de studiesociala frågorna kan lösas på elt
tUlfredsslällande sätt. På det underlag som nu föreligger är det enligt RRV
svårt alt bedöma kostnaderna för ulbildrungen, bl.a. vad avser de studiesociala
kostnaderna och de investeringar som kan bli nödvändiga på sikt.

En
allsidig utvärdering av den föreslagna försöksverksamheten med yrkesteknisk
högskoleutbUdning är enligt UKÄ utomordentUgt angelägen. För att svårigheter
skall kunna lokaliseras i tid och åtgärder vidtas för att underlätta arbetet
kan man i utvärderingen inte nöja sig med resultatmätningar ulan behöver ägna
stor uppmärksamhet åt själva undervisnings- och studieprocessen och dess
samband med de studerandes framsteg. En sådan syn stäUer enligt UKÄ stora
anspråk på den som utvärderar verksamhelen och på närhet tUl de studerandes
faktiska och upplevda studiesituation men också på en snabb återföring av
information. UKÄ ser det som naturligt att genomförandet av utvärderingen
förankras hos försciksledama som bör vara de givna kontaktpersonerna meUan
lokal och, central försöksledning samt mellan de olika försöksorterna.

När
det gäller genomförandet av försöksverksamheten framhåller UKÄ att arten och
omfattningen av den andra försöksomgången måste bli beroende av de preliminära
resullat som kan utvinnas ur den första försöksomgången.

5Ö
delar U 68:s uppfattning om behovet av utvärdering, dvs. systematisk
registrering, redovisning och tolkning av fakta och förhållanden som är
betydelsefulla för verksamhetens syfte. För att utvärderingen skall kunna ge
svar på relevantti frågor måste dock syftet med försöksverksamheten definieras
så klart det är möjligl, innehållet i utbildningen preciseras samt resurser i
tid, personal, utmslning m. m. tUl-försäkras verksamheten i sådan omfattning
att rimliga förutsättningar finns att förverkliga intentionerna med både
undervisning och utvärdering. Enligt SÖ:s mening tillgodoser förslagen från U
68 inte de krav som bör ställas på uppläggningen av en verksamhet för alt
utvärderingen skall ge vägledning av betydelse för framtiden.

SÖ anser alt
erfarenheterna från annan motsvarande utbildning tyder på att U 68 klart
underskattat kostnaderna för den föreslagna utbildningen. SÖ kan dock inte
utföra mera reaUsliska beräkningar, eftersom erforderliga förutsättningar för
sådana inte angivits i föreUggande förslag.

s. 273 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 273

Om
den föreslagna försöksverksamheten skall nå avsett syfte är det enligt TCO
nödvändigt att U 68:s förslag om utvärdering realiseras. De erforderliga
resurserna måste ställas till förfogande.

SACO
tiUstyrker U 68:s förslag om utvärdering av försöksverksamheten med
yrkesteknisk högskoleutbildning. Organisationen delar också utredningens
uppfattning att försöksledaren bör vara en administratör och/eller lärare som
redan är anställd inom utbildningssektorn på högskole- eller gymnasienivå på
orten. SamtUga undervisningstimmar bör kostnadsberäknas efter den
genomsnittliga nivån i jämförliga utbildningar i högskolan.

SAFISI
delar U 68:s uppfattning om viklen av en utvärdering av försöksverksamheten och
framhåller betydelsen av att eleverna i den föreslagna utbUdningen får komma
tUl tals i denna utvärdering. Organisationema ifrågasätter dcx;k om inte U 68
underskattat medelsbehovet för ett genomförande av förslaget men framhåller
samtidigt att vissa poster är av engångsnaiur eUer föraiUedda av utbildningens
karaktär av försöksverksamhet, varför kostnaderna kan bli förhållandevis lägre
i ett senare skede.

1.3
U 68-beredningen m.m.

För
att underlätta överbUcken över enskUda frågor sammanfattas i det följande
samlat dels U 68-beredningens överväganden och förslag, dels de synpimkter med
anledning av dessa som kommit in tUl utbUd-ningsdepartementet.

1,3.1
Allmänt

U
68-beredningen framhåller inledningsvis att U 68:s förslag delvis föranlett en
livlig debatt och att remissopinionen på flera punkter är spUttrad. Vissa
tendenser i efterfrågan på utbUdning m.m., kända redan då huvudbetänkandet
slutjusterades, har sedermera förstärkts.

Beredningens
uppgift har varit att granska U 68:s förslag med hänsyn tUl vad som kommit
fram vid remissbehandlingen och med beaktande av akluella tendenser i fråga om
tUlslrömning m.m. Med de föratsättningar som gällt för arbetet har det inte varit
möjUgt för beredningen att över hela fältet göra mera detaljerade genomgångar
eller lägga mera konkretiserade förslag. Beredningen har heller inte kunnat som
önskvärt samråda med olika berörda intressegrapper eUer sakkunniga.

Beredningen
har i aUt väsentligt kunnat ansluta sig tiU U 68 :s förslag i fråga om bl.a.
ett vidgat högskolebegrepp, högskoleutbildningens yrkesinriktning,
ulbUdningslinjesystemet och granderna för studieorganisationen i övrigt samt
principen »ålerkommande utbildning».

18
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 274 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 274

I
fråga om den grandläggande högskoleutbUdningens forskningsanknytning delar
beredningen U 6'8:s bedömning att all ulbildning bör ha ett samband med
forskningen men betonar starkare än utredningen detta samband och föreslår en
rad anordningar och åtgärder i syfte att stärka och utveckla
forskningsanknytningen över hela fältet av grandläggande utbildning.

När
det gäller dimensioneringen ansluter sig beredningen till de av U 68 förordade
planeringsprincfperna och föreslår att planeringstalen i utgångsläget anpassas
efter de senasle årens minskade efterfrågan. Frågan om tUlämpning av
anlagningsbegränsning inom de delar av den grandläggande högskoleutbildningen,
som f.n. inte har sådan begränsning, bör enligt beredningens mening bedömas i
samband med behandlingen av kompetenskommitténs förslag.

Belräffande
högskoleutbildningens lokalisering ansluler sig beredningen också till de av
ulredningen förordade principerna Uksom till förslaget om utbyggnadsorter.
Beredningen, som stryker under att ingen utbyggnad får genomföras som äventyrar
redan gjorda investeringar, föreslår att principbeslut nu fattas om
utbyggnadsorter för nytUlkom-mande högskoleulbildning och atl utbyggnadstakten
på berörda orter sedan anpassas efter föratsättningarna i fråga om bl.a.
utveckling av nya utbildningsvägar och individernas efterfrågan på utbildning.

I
fråga om den institutionella organisationen föreslår beredningen med
utgångspunkt i remissyttrandena ett anlal förändringar jämfört med U 68:s
förslag. Beredningens förslag innebär en förstärkt ställning för Unjenämnder
och institutiiDner i förhåUande tiU de av U 68 förordade utbildningsnämnderna.
Det innebär vidare för de största högskoleorterna, i huvudsak
universitetsorterna, en starkare ställning för de enskilda utbUdnings -och
forskningsenheterna och deras styrelser än som skulle bli följden med den av U
68 föreslagna sammanhållna organisaiionen. För främst planeringsuppgifter, som
annars skulle få fullgöras centralt, föreslår beredningen för varje
utbUdningsregion en organisation med en regional styrelse för
högskoleutbildning.

Beredningen
framhåUer att de bearbetningar av eller modifikationer i U 68:s förslag som den
gjort i flera avseenden innebär ett tillmötesgående av den kritik som riktats
mot utredningsförslagen från bl.a. universitet och högskolor. Detla gäller inte
minst i fråga om den institutionella organisationen. Beredningen är medveten om
att de lösningar som föreslås i denna del delvis är av den arten att de inte
kan anses ha varil föremål för överväganden från remissorganen annat än i
begränsad omfattning. Det gäller bl.a. förslaget om regionala styrelser för
högskoleutbildning. Samtidigt framhåller emellertid beredningen att detta
liksom övriga förskig om förändringar i den av U 68 förordade organisationen
helt är gmndat på synpunkler och förslag som förts fram i olika
remissyttranden. Beredningen betonar också att dess

s. 275 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 275

förslag
liksom U 68:s i stor utsträckning har karaktär av ramförslag. Det kommer att
finnas betydande frihet i den konkreta tiUämpningen och möjlighet att ta hänsyn
till varierande förutsättningar både inom enheter och inom utbildiungsregioner.
I första hand bUr det fråga om ett mer detaljerat planeringsarbete inom ramen
för organisationskommittéer. Beredningen utgår från att berörda myndigheter
och grupper kommer atl få medverka i detta arbete.

Beredningen
framhåller vikten av att dess promemoria snarast ges allmän spridning och alt
bl.a. de närmast berörda får möjlighet att ta StäUning till beredningens
överväganden och förslag, innan dessa läggs tUl grund för beslut av
statsmakterna.

Bakom
beredningens överväganden och förslag står en majoritet bestående av
Gustafsson, Dahl, Fiskesjö och Sundgren. Fiskesjö reserverar sig dock på ett par
punkter. Molin och Nordstrandh anser däremot att något principbeslut om en
högskolereform f.n. inte bör fattas.

Molin
anför att enUgt hans mening beredningens arbete hade bort bygga på en
karlläggning av relationerna mellan samhällets utbildningsmål och befintUga
utbUdningar. Först på den gmnden kan frågor om utbildningens organisaiion och
lokalisering prövas.

De
konkreta förslagen i nämnda avseenden måste enUgt Molin bygga på bl.a. följande
principer:

Den
högre utbildningen bör vara ett flexibelt och varierat system.

Där ska finnas klart yrkesinriktade utbUdningslinjer men också ulrym

me för fritl kombinerade ämnesinriktade studier.

«
Administrativ likformighet är inte nödvändig eUer önskvärd. Organisationen
måste anpassas till de skiftande utbUdningsmålen.

En decenlraUsering av
beslutsfattandet måste ske. Antalet beslutsnivåer måste hållas nere och
administrationen förenklas.

Sambandet forskning-utbildning
bör gälla för all högre utbildning. Det är dock härvid en betydande gradskUlnad
mellan olika delar av högskolan. För vissa ämnesgrupperingar/utbUdningslinjer
måste kraven på vetenskaplig melod slällas högre än för andra.

En nödvändig förutsättning för
att forskningssambandet skall realiseras är att basforskningen vid dagens
universitet och högskolor byggs ut. Det behövs flera fasta tjänster. Man bör
undvika att inrätta tjänster där verksamheten främst eller uteslutande gäller
utbUdning resp. forskning.

Högskolan
måste stegvis anpassas till kravet på återkommande ut

bildning. Det kräver ett varierat utbildningssystem. För många vuxna

studerande är önskemålen ämnesfördjupning, för andra åter klart

yrkesinriktade studier. Man bör slå vakt om den värdefulla flexibUilet

som de filosofiska fakulteterna härvid erbjuder.

s. 276 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 276

På
två väsenlUga punkter har enligt Molin föratsättningarna för en högskolereform
ändrats jämfört med vad som gäUde när U 68 tiUkaUa-des. Det gäller beträffande
tillströmningen av studerande och fördelningen mellan ungdoms- och
\'uxenstuderande. I den nuvarande till-strömningssiluationen saknar enligt
Molins mening U 68:s förslag till totaldimensionering och antagningsbegränsning
aktualitet och det bör därför inte genomföras. Inle heller
lokaUseringsförslaget bör med hänsyn lill utvecklingen under senare år nu förverkUgas.
Om man på allvar vill tiUgodose utbildningsbe;hov på orter utan
högskoleutbildning bör man erUigt Molins mening främst salsa på nya
distributionsformer med de fem universiteten som centra.

Mot
den angivna bakgranden firms det enligl Molin heller inga skäl för en omedelbar
administrativ förändring i enlighet med U 68:s förslag, eftersom della knyter
an till förslagen om lokalisering och dimensionering. Molins slutsats blir att
U 68 :s förslag inte kan utgöra gmnden för det fortsatta reformarbetet.

Den
mesl positiva delen av U 68 gäller enligt Molin förslagen om en starkare
yrkesanknytning av högskoleutbildningen. Det föreUgger här betydande brister,
särskUt vid de; filosofiska fakidteterna. I det fortsatta arbelel bör därför en
förnyelse, utbyggnad och förstärkning av utbildningslinjerna komma tUl stånd.

Nordstrandh
anför att fömtsättningarna för en högskolereform, framför allt vad gäller
dimensioneringen av sluderandeantalet och högskoleutbUdningens lokalisering
och institutioneUa organisation, i hög grad har förändrats sedan de
ställningstaganden gjorts inom U 68, som beredningen haft att pröva.
Tillströmningen av studerande har bUvit en annan än den väntade och torde
snarare fortsätta att minska. Andelen vuxenstuderande ökar kraftigt med de
konsekvenser för planering och resursfördelning som detta medför. Frågor
rörande forskning och forskamtbUdning utreds först sedan ställning tagils till
U 68, vilket är utomordentligt oliUfredsslällande. Några grandläggande
bedömningar av den framlida högskoleutbildningens innehåll och av kraven på
dess kvalitet har inte gjorts. Frågan om huvudmannaskapet behöver, slutligen,
belysas och övervägas ytterligare.

Allt
talar enligt Nordstrandh för att ytterligare utrednings- och remissarbete är av
nöden innan tillräckliga föratsättningar kan föreligga för statsmakterna atl
fatta principbeslut om en så genomgripande högskolereform som det nu gäUei.

Nordstrandh
för dock fram vissa motförslag till och synpunkter på beredningens
ställningstaganden i olika sakfrågor som behandlas i promemorian. Han tar
härvid bl.a. avstånd från beredningens dimensionerings- och
lokaUseringsförslag och ifrågasätter om den föreslagna studieorganisationen är
allmänt tiUämplig för de nuvarande filosofiska fakulteternas utbUdning. Han betonar
vidare de regionala samråds-

s. 277 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 277

och
planeringsorganens rådgivande och utvecklingsstimulerande funktioner och anför
att organen bör få ett minimum av administrativa och styrande uppgifter.

UKÄ
konstaterar att U 68-beredningen på flera avgörande punkter beaklat krav och
synpunkter som UKÄ fört fram i sina tidigare yttranden. Detta gäller främsi
utbildningens forskningsanknytning, behovet av ökad regional samplanering,
kraven på variationsrikedom och decentralisering samt former för medinflytande
och samverkan i ledningsorganen men även principer för studieorganisationen.
UKÄ pekar på att ett viktigt inslag i en högskola av den lyp som UKÄ förordat
är en vittgående decentralisering av beslutsfunktioner. En riktigt genomförd
decentralisering kommer att öka engagemanget hos dem som deltar i verksamhelen
och säkerställa en sakkunnig behandling av frågorna. Det synes UKÄ helt riktigt
att enhelstyrelser och regionala organ i en kommande högskola får klart
uttalade befogenheter att efter statsmakternas allmänna riktlinjer själva i
detalj lösa de organisatoriska frågor som arbetet med alt förnya utbildningens
innehåll och verksamhelsformer väcker.

LO
anför att beredningens förslag är ett steg i rätt riktning. Ulvecklingen bör
efter hand gå mot dels en starkare lokal sammanhållning av den statliga
högskoleutbildningen, dels en starkare ställning för allmänintressena.

TCO framhåller alt
reformeringen av den högre utbUdningen inle får skjutas ytterligare framåt i
tiden. U 68:s och U 68-beredningens förslag bör utgöra granden för
principbeslut om en reformering.

Konsistoriet vid Chalmers
tekniska högskola konslaterar med tillfredsställelse att beredningens förslag
utgör "ett steg i rält riktning när det gäller att relativt U 68:s
förslag underlätta för de producerande enheterna atl rationellt genomföra
och tidsenligt förnya sin verksamhet."

Konsistoriet vid tekniska
högskolan i Stockholm anför för sin del att U 68-beredningens förslag innebär
ett väsentligt sleg mot en godtagbar lösning av frågan om en högskolereform.
Konsistoriet framhåller samlidigl att statsmakterna i sina beslut om reformen
måste la hänsyn till de lekniska högskolomas egenart.

Sveriges
civilingenjörsförbund hoppas att statsmakterna i samband med beslulet om en ny
högskoleorganisation konsekvent genomför den decentralisering och sektorisering
som U 68-berednLngen föreslår.

Konsistoriet i Uppsala
anför att U 68-beredningens bearbetning och förslag i viktiga delar innebär all
kritiska synpunkter som framförts i yttrandena över U 68:s förslag har
tillmötesgåtts. Flera av U 68:s allvarligaste brister har emellertid inle
blivit tUlrättalagda. Bl. a. saknas enligt konsistoriet den angelägna
diskussionen om utbildningens innehåll, kvalitet och förnyelse hos beredningen
liksom i U 68:s betänkande. Konsistoriet frånkänner dock inte beredningens
promemoria vissa för-

s. 278 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 278

tjänster.
Beredningen har sålunda eftersträvat flexibilitet, bl. a. genom alternativa
lösningar och lokala varianler. Denna strävan är lovvärd men har, enligt
konsistoriet, samtidigt medfört alt förslagel är alltför vagt och otydligt, t.
ex. i fråga om den institutionella organisaiionen.

Uppfattningen
att U 68-beredningens förslag innebär förbättringar i förhållande till U 68:s
förslag framförs även av bl. a. humanistiska fakulleten och
historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Uppsala, konsistoriet samt
teologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd i Lund, humanistiska och
samhällsvetenskapliga fakidteterna i Göteborg, filosofiska fakulteten i
Linköping och dess utbildningsnämnd, konsistoriegruppen m. fl. vid högskolan i
Luleå, filialrådet i Växjö, TMR och styrelsen för statens dansskola.

Konsistoriet
i Umeå betonar bl. a. alt de organisatoriska lösningarna inte nödvändigt
behöver vara enhetliga och framhåller den norra regionens särart. Konsistoriet
förordar vidare atl det fortsatta reformarbetet blir ruUande.

Konsistoriegruppen
i Luleå stryker också under betydelsen av hänsynstagande till varierande
förutsältningar både inom enheter och regioner och framhåller de särskUda
förhållanden som råder för högskolan i Luleå och den norra utbUdningsregionen.

Konsistoriet
vid universilelel i Stockholm anför alt beredningens promemoria på några
punkter tillgodosett universitetens önskemål men att den lika lilet som U 68:s
promemoria utan vidare kan läggas lUl grand för ett reformarbete vid
univeisUeten. För andra delar av högskolan kan däremot enligl konsistoriet
vissa av de föreslagna åtgärderna kanske ha avsedd effekt. Konsistoriet förordar
atl regering och riksdag nu endast fattar beslut om vissa aUmiinna mål för det
fortsatta reformarbetet inom högskolesektorn.

SFS
anför att beredningens bearbetning av U 68:s förslag inte lett tiU önskvärda
positiva effekter. SFSts ställningstagande att U 68:s förslag inle kan ligga
till grund för en omfattande reformering av den högre ulbUdningen gäller därför
även beredningsförslaget. SFS framhåUer att detta ställningslagande på intet
sätt innebär alt organisationen släUer sig negaliv till en reformering av den
högre ulbUdningen. SFS faslslår att det grundläggande för en reell reformering
av utbildningens innehåU och inriktning är att resurser och utrymme skapas för
elt utvecklingsarbete på lokal nivå.

All
beredningens förslag inle bör ligga till grund för omedelbara reformbeslut
anser även humanistiska fakulleten samt medicinska fakulteten och dess
utbildningsnämnd i Uppsala, samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund,
historisk-filosofiska och språkveienskapliga sektionernas utbildningsnämnder i
Göieborg, historisk-filosofiska sektionen, språkveienskapliga sektionen och
dess utbildningsnämnd, samhällsvetenskapliga fakidteten,
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och dess ut-

s. 279 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 279

bildningsnänind,
saratliga vid universitetet i Stockholm, humanistiska,
matematisk-naturvetenskapliga och odontologiska fakulteterna i Umeå och deras
utbildningsnämnder, medicinska fakulteten i Linköping samt SSEF, SECO m. fl.

Samarbetsnämnden
för journalisthögskolan avstyrker att journalisthögskolorna sammanförs med
andra enheter.

Styrelsen
för dramatiska institutet anser atl U 68-beredningens prome-memoria ger
ylterligare belägg för att de kulturinriklade utbildningsvä-gamas ställning
inom eller i förhållande till högskoleväsendet bör ges en annan utformning än
vad U 68 föreslagit.

Styrelsen
för statens dansskola kvarstår vid sin uppfattning att en högskolereform inte
känns angelägen från skolans utgångspunkter och intressen.

1.3.2
Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter Avgränsning

U
68-beredningen ansluler sig till förslaget att den eftergymnasiala utbildningen
innefattande även forskamtbUdtungen skall benämnas högskoleutbUdning. Den
pekar på atl det med en successiv utveciding av ulbUdningsorganisationen och
framför allt av utbildningens forskningsanknytning inom ett betydUgt vidare
fält än det som hittills hänförts till universitetsområdet blir vanskligt att
formeUt skilja Ut någon viss del av högskoleutbildningen som
universitetsutbildning. Det finns emellertid enligt beredningen inga hinder för
att termen universitetsutbildning i praktiken används för alt beteckna sådan
högskoleutbildning som traditionellt meddelas vid universitetet.

I
likhet med U 68 och flera remissinstanser stryker beredningen under att
gränsdragningen mellan gymnasieskola och högskola aldrig kan göras en gång för
alla ulan fortlöpande måste omprövas. Det är likväl för ulbildningens planering
och administration praktiskt nödvändigt att vid varje given tidpunkt ha en
klar gräns, så entydig som möjUgt.

Beredningen
anser för sin del att det finns starka skäl för en mera principiell avgränsning
av högskoleutbildiungen än den som U 68:s förslag innebär och finner det då
naturligt att anknyta till de allmänna behörighetskraven. På sikt bör enligt
beredningens mening identitet råda mellan utbildning, för vUken dessa krav
gäller, och utbUdning som betraktas som högskoleutbildning.

Vissa
ulbUdningsvägar, för vilka f.n. inle krav på gymnasial förutbildning gäller,
har av U 68 förls lill högskoleutbildningen. I fråga om en del av dessa har
någon översyn av utbildningens innehåll, studieorganisation och omfaltning
till gmnd för ett fastställande av nya

s. 280 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 280

behörighetsregler
ännu inte företagits. Det är enligt beredningens mening angeläget att en
översyn här snarast kommer tUl slånd. I avvaktan på denna bör, som U 68
föreslagil, en på praktiska samplaneringsbehov gmndad förteckning över
utbildningsvägar ge definitionen av högskoleutbUdning.

Beredningens
förslag vad gäller högskoleutbUdningens avgränsning tillstyrks eller lämnas
ulan erinran i flertalet yttranden över beredningspromemorian.

SACO
delar i princip beredningens uppfattning men anser det dock vara tveksamt om
den av beredningen förordade avgränsningen i dagens läge innebär några
pedagogiska eller organisatoriska fördelar. Skulle man helt anknyta
gränsdragningen tUl de aUmänna behörighetsvillkoren medför detta att
gymnasieskolan förlorar bl. a. högre specialkurser som organisatoriskt och
pedagogiskt hör hemma där. En sådan utveckling är enligt SACO inte rimUg.

Sveriges
civilingenjörsförbund anför att gymnasieskolans tvååriga yrkestekniskt
inriktade linjer bör utformas så att de ger aUmän behörighet.

Yrkesinriktning

U
68-beredningen ser det som självklart att högskoleutbUdningens huvuduppgift
skaU vara att förbereda för insatser i yrkesUvet. Detta får inte innebära att
man bygger upp ett system för utbUdning av speciaUs-ter, snävt inriktade mot
enskUda yrken, eUer att varje enskUd kurs eUer studiekurs ges en specifik
yrkesinriktning. Det är däremot naturligt att den enskildes utbildmng som
helhet organiseras och utformas så att den gör utbUdningen användbar inom
någon, ofta relativt bred, sektor av arbetsmarknaden. Detta möjliggörs enligt
beredningen genom det föreslagna systemet med utbildningslinjer.

Det
är givet att graden och a.rten av yrkesanknytning inom det vida fält av
UtbUdning som U 68:s förslag avser måste komma att skifta från område tiU
område och från linje tiU linje. AUmänt sett är enligt beredningens mening en
utjämning i fråga om avvägningen mellan bredd och specialisering önskvärd, dvs.
en breddning av vissa f.n. mera specialiserade linjer och en ökning av inslagen
av yrkesförberedelse inom i första hand diilar av utbildningen vid de
filosofiska fakulteterna.

Gränsen
mellan yrkesinriktad utbildning och utbildning som mera allmänt motiveras av
kunskapsbehov och intressen hos individen blir i fråga om individueUa
utbildningslinjer och enstaka kurser och studiekurser flytande. Det är likväl
enligt beredningen väsentligt att utrymme inom högskolan bereds också för
utbUdning av detta senare slag.

Beredningen
framhåller att det inte finns någon motsättning mellan

s. 281 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 281

å
ena sidan kravet på yrkesinriktning, å andra sidan kravet alt utbildningen
skall ge något som alltid karaktäriserat bl.a. universitetsutbUd-ningen,
nämUgen kritisk skolning. Strävan alt göra högskoleutbildningen bred och
användbar inom vidare sektorer och därigenom ge beredskap för förändringar på
arbetsmarknaden gör tvärtom enligt beredningens mening kravet på
problemorientering centralt när det gäller att lägga upp utbildningens innehåll
och verksamhetsformer.

Beredningen
ansluler sig i sammanhanget till den formulering som åierfinns i 3 § i U 68: s
förslag tiU kungörelse om högskoleutbUdning: »GrundutbUdning bedrives på
vetenskaplig grand och har till syfte främst att med ledning av de studerandes
och samhällets behov ge de studerande de kunskaper och färdigheter samt den
kritiska skoliung som fordras för yrkesverksamhet eller fortsatt utbUdning.»

SFS
ser positivt på U 68-beredningens förslag vad gäller utbUdnmg-ens
yrkesanknytning. Också vissa universitetsorgan t. ex. filialrådet i Växjö
ansluter sig generellt tiU de mål för högskoleutbildningen som beredningen
föreslår.

Bl. a.
matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala samt
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Slockholm och dess utbildningsnämnd
delar beredningens uppfattning att något motsatsförhållande mellan
yrkesinriktning och kritisk skolning inte får uppkomma.

Andra universitetsorgan,
bl. a. historisk-filosofiska sektionen samt språkvetenskapliga sektionen och
dess utbildningsnämnd i Göteborg, anser det olyckligt att kravet på
yrkesförberedelse Upphöjs till ledande princip för högskoleutbildningen.

Forskningsanknytning

Den
helhetssyn pä utbUdningen ovanför den gymnasiala nivån, som ligger i den
förordade avgränsningen av högskoleutbildningen, bör enligt U 68-beredningens
mening komma till uttryck också i att aU högskoleutbildning har ett samband
med forskning. Detta är angeläget även för att fömya och bredda forskningens
och forskamtbildningens inriktning. Statsmaktema bör enligt beredningens
uppfattning göra ett principuttalande om alt ett samspel mellan gmndläggande
ulbildning och forskning/forskamtbildning bör utvecklas över hela fältet av
högskoleutbildning.

Arten
av och formerna för utbUdningens forskningssamband måste med hänsyn tiU de
mycket varierande förutsättningama komma att skifta mellan olika utbildningar
och orter. Beredningen ser det emellertid som utomordentligt angelägel att ett
mera direkt forskningssamband successivt utvecklas för de slag av
högskoleutbildning, som f.n. saknar sådant samband, Uksom att särskilda
åtgärder vidlas för att

s. 282 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 282

tUlgodose
kraven på forskningssamband för utbildningen på de högskoleorter som saknar
permanent forskningsorganisation. Beredningen summerar de punkter, där enligt
berediungens mening stalsmaktema bör vidta ålgärder i syfte att bevara eller
förslärka sambandei mellan gruncUäggande utbildning och
forskning/forskamlbUdning, enUgt följande.

1. Det
är angeläget att forskar utbUdningens rekryteringsbas vidgas till

att avse även sådana högskoleutbUdningar som i dag meddelas vid

enheter utan forskning och också att rekryteringen till forskamt

bildning från grandutbildning utanför universitetsorterna (motsv.)

underlättas.

Konsekvenserna
av ett vidgat högskolebegrepp för bl.a. behörighet och urval tUl
forskamtbUdning bör därför behandlas av den år 1974 tiUkallade utredningen
rörande forskamtbUdningen m.m.

2.
Vid uppbyggnaden av den
institutioneUa organisationen bör ett syfte vara att så långt möjligt
överbrygga klyftorna mellan i dag institutionellt forskningsanknuten och icke
forskningsanknuten utbildning. Bl.a. bör eftersträvas att innehavare av sådana
lärartjänster, som företrädesvis är avsedda för forskning och
forskaratbildning, får silt ansvarsområde vidgat till även andra slag av
enheter än sådana där forskning och forskamtbUdning traditionellt bedrivs.

3.
Vid de högskoleenheter som
kommer atl vara indelade i institutioner bör i enUghet med U 68:s förslag
principen att resurser för gmndutbUdning och forskning/forskaratbildning skall
håUas samman ämnesområdesvis vara vägledande för institutionsindelningen.

4.
De för planering av
forskning/forskaratbildning ansvariga organen bör dels få utse vissa ledamöter
i organ som ansvarar för planering av grundläggande utbUdning, dels åläggas att
tUl dessa framföra förslag eUer synpunkter rörande förändringar i
grandutbildningens innehåll och organisation, betingade av den vetenskapliga
utvecklingen m.m.

5.
Samtliga orcUnarie
universite.tslektorer (motsv.) bör i eiUighet med U 68:s förslag ingå i
fakultet/sektion.

6.
Universitetslektorer och andra
lärare med motsvarande kompetens bör få möjlighet att fullgöra viss del av sin
tjänstgöring i forskning. Möjligheterna för sådana lärare att tjänstgöra i
forskaratbUdning bör vidare förbättras. De angivna syftena bör tiUgodoses såväl
inom en och samma enhet som genom tjänstgöringsbyten mellan enheter med och
enheter utan fast forskningsorganisation. De bör kunna underiältas genom en
omfördelning mellan olika lärarkategorier av den totala tjänstgöringsvolymens
fördelning på grandutbildning resp. forskning/forskamlbUdning.

7.
På grundval av planering inom
vederbörande fakultet/sektion bör forskningsprojekt, som inle kräver särskUda
invesieringar i tung

s. 283 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 283

utrastning
e.d., kunna förläggas tiU högskoleorter utan fast forskningsorganisation.
Härvid bör projekt med anknytning till resp. regions utveckling eller till befintliga
forskningsresurser utanför högskoleorganisationen ägnas särskild uppmärksamhet.
Särskilda medel bör fakultetsområdesvis anvisas för ändamålet.

Ett
förverkligande av dessa anordningar och åtgärder kommer enligt beredningens
uppfattning att innebära en väsentlig förbättring av forskningsanknytningen
för aUa de högskoleutbildningar som i dag saknar institutionaliserad sådan
anknytning. Beredningen framhåller samtidigt att enligt dess mening de
förändringar som föreslås inte i sin helhet innebär någon reell försvagning av
befintliga direkta samband mellan grundutbUdning och
forskning/forskaratbildning.

Flertalet
universitets- och högskoleorgan som yttrat sig över U 68-beredningens
promemoria, SACO, TCO, SFS m. fl. hälsar med tUlfredsställelse beredningens
betoning av att all högskoleutbUdning skall ha ett samband med forskning.

I några yttranden berörs
beredningens förslag att innehavare av,sådana lärartjänster som företrädesvis
är avsedda för forskning och forskarutbildning bör få sitt ansvarsområde
vidgat tiU även andra enheter än sådana där forskning och forskrautbildning
traditioneUt bedrivs. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess
utbildningsnämnd utgår från att det vidgade ansvarsområdet skall avse
tjänstgöring vid olika enheter inom en och samma ort. Historisk-filosofiska
sektionen i Stockholm anser att tjänslgöringsbyten mellan lärare vid t. ex.
filialerna och andra högskolor utan egen forskning och kollegor vid forskningsinstitutioner
torde bU mycket svåra att genomföra i praktiken och för de humanistiska ämnenas
del inte kan ge annat än en ytlig orientering om pågående forskning. SFS är
skeptisk till att lärarna skall växelvis tjänstgöra på forskande och icke
forskande enheter.

Konsistoriet vid tekniska
högskolan i Stockholm anser att, om den av beredningen föreslagna
representationen för planeringsorganen för forskning och forskamtbUdning
kombineras med en ändamålsenlig Un-jenämndsorganisation, de lokala
föralsältningama synes kunna bli tUlfredsslällande för planering av grandutbildningen
vid de tekniska högskolorna. Konsistoriet anser vidare att förslaget att
universitetslektorer inom en utbUdningsregion skall ingå i berörd
fakultet/sektion givetvis är välmotiverat men att det är långt ifrån
tiUräckligt för att införa dessa personer i forskningsorganisationen.
Konsistoriet i Linköping framför liknande synpunkter.

Beredningens förslag
att universitetslektorer skall få möjlighet att fullgöra viss del av sin
tjänstgöring i forskning mottas positivt av många universitets- och högskoleorgan.
Även statens naturvetenskapliga forskningsråd och slatens råd för
atomforskning, SACO, Sveriges civilin-

s. 284 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 284

genjörsförbund
m. fl. är positiva tiU förslaget men bl. a. SACO viU gå längre än beredningen
och anser att förslaget om omfördelning mellan olika lärarkategorier inte är
godtagbart. I stället bör enligt SACO universitetslektoremas
undervisningsskyldighet sänkas och möjligheter till undervisningsfria terminer
fÖr fcirskning skapas.

Malematisk-naturvelenskapliga
fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd anser att den föreslagna ordningen
att omfördela tjänstgöringsvolymen mellan olika lärarkategorier skulle
försvaga universitetens totala forskningspotential.

Många
universitets- och högskoleorgan, däribland konsistorierna i Uppsala och Lund
och vid Chalmers tekniska högskola samt slyrelsen för socialhögskolan i Örebro,
är positiva till att forskningsprojekt förläggs tUl högskoleorter ulan fast
forskningsorganisation. Konsistoriet i Lund ifrågasätter dock om nuvarande resurser
är tillräckliga för en spridning av forskningen enligt beredningens förslag.
Liknande farhågor framför även konsistoriet i Uppsala, humanistiska fakulleten
i Lund och Sveriges civilingenförsförbund. Negativa till en spridning av
forskningen är bl. a. konsistoriet vid universitetet i Stockholm samt juridiska
fakulleten i Uppsala och humanistiska fakulteten i Göteborg.

Filialrådel
i Växjö anser att de nuvarande universitetsfilialerna bör få en permanent
organisation for tillämpad forskning. Filialrådet anser att
universitetsfilialen/högskolan bör ges större inflytande i fråga om initiativ
till och planering av forskningsanknytningen än vad beredningen föreslår.
Kommillén för postgymnasial ulbildning i Värmlands län anser atl en beiydande
del av forskningsverksamheten inom den framtida högskolan av utrastnings- eller
andra skäl inte kommer att behöva knytas till de sex universitetsorterna. Den
kan med lika gott resultat bedrivas i den högskoleorganisation som finns på
fUialortema men naturligtvis i nära samverkan med universitetens forskningsorganisation.

Länsslyrelsen
i Väslernorrlands län delar beredningens åsikt alt särskilda medel bör anvisas
region styrelserna för forskningsändamål. Filialnämnden i Örebro anser att
särskilda medel för forskning vid högskolor ulan permanent
forskningsorganisation utan tvekan skulle stärka forskningsanknytnmgen. Nämnden
anser dock alt medlen i stället för att vara fakultetsbundna borde vara
gemensamma för flera fakulteter då därigenom fluktuationen i olika ämnesområdens
forskningsverksamhet lättare kan mötas. Konsistoriet vid Chalmers tekniska
högskola anser inle att förläggningen av forskningsprojekt till högskoleorter
ulan fast forskningsorganisation bör ske inom ramen för särskilda för ändamålet
anvisade medel. Dessa projekt bör enligl konsistoriet konkurrera om medel med
annan forskning.

Historisk-filosofiska
och språkvetenskapliga sektionerna i Göteborg anser inte att beredningens
förslag om forsknmgsmöjligheler på ,etl tillfredsställande sätt garanterar liksiällighet
mellan olika högskoleorter.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 285

Indelning

U
68-beredningen anser att det för vissa planeringsändamål är av stort värde alt
ha en indelning av högskoleutbUdningen som täcker såväl den traditionellt
fakultetsmdelade utbildningen inom UKÄ-området som de många utbUdningama vid
olUca slag av fackhögskolor m.fl. Mot bakgmnd av sin anslutning tUl principen
att högskoleutbUdningens linjer normalt skaU förbereda för yrkesverksamhet
anser beredningen det naturligt att en sådan indelning gmndas på utbUdningens
yrkesinriktning. Beredningen tUlstyrker därför förslaget om en indelnmg i
yrkesutbildningsseklorer i första hand som underlag för planering och resursfördelning
centralt och regionalt. Sektorernas olika karaktär kan enligt beredningens
mening motivera variationer beträffande hur sektors-indelningen skall slå
igenom i utbildningens lokala institutionella organisation.

SACO,
Sveriges civilingenjörsförbund, samhällsvetenskapliga fakultetens
utbildningsnämnd i Stockholm m. fl. delar beredningens uppfattning om
sektorsindelningens tillämpning. Konsistoriet i Uppsala anser att beredningens
förslag är ett framsteg men pekar samtidigt på de komplikationer som blir
oundvikliga om central och regional planering och resursfördelning inte sker i
överensstämmelse med de befintliga lokala organisationernas fömlsättningar.
Konsistoriet ifrågasätter därför förslaget alt centralt och regionalt
genomgående införa en sektorsindelning. Flera universitetsorgan pekar på
angelägenheten av att undvika administrativa svårigheter i de fall när
verksamhelen inom t. ex. en institution kommer att faUa inom flera sektorer.

1.3.3
Högskolestudiernas organisation

U
68-beredningen tUlstyrker de föreslagna principerna för studieorganisationen.
Den framhåller särskUt de lokala utbildningslinjernas stora betydelse som
instrument för att utveckla nya utbUdningsalternativ. Beredningen betonar också
alt den ser som en huvuduppgift för en reformerad högskoleorganisation att
fortsätta utvecklingen av yrkesinriktade UtbUdningar i vilka bl.a. resurserna
vid de nuvarande filosofiska fakultelema utnyttjas.

Beredningen
ser det som angeläget för att möjliggöra en utveckling av utbUdningsutbudet
över nuvarande fakultets- och läroanstaltsgränser att ett gemensamt system
tiUämpas för tidsmässig värdering av kurser m.m. och tillstyrker utredningens
förslag i denna del. Det finns enligt beredningen anledning att framhålla att
ett införande av det aktuella poängsystemet inte i sig är avsett att eller
behöver innebära några förändringar i utbildningens uppläggm'ng m.m.

Beredningen
ser det som i praktiken omöjligt atl tiUgodose alla skUda

s. 286 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 286

utbildningars
önskemål i fråga om system för värdering av studieresultat, om syfte att skapa
någ;on jämförbarhet i detta avseende, över hela högskolefältet skall
förverJkligas. Beredningen ansluter sig i princip tiU U 68:s förslag om en
tregradig betygsskala och fömtsätter att beträffande enskilda utbUdningar eller
delar av utbildningar undanlag bör kunna förekomma.

Beredningen
har inget att erinra mot alt elt syslem med examenstillar bevaras för dem som
genomgått utbUdningslinjer. Beredningen förutsätter emellertid då en sådan
utveckling av systemet att titlarna generellt kommer alt ge meningsfull
informaiion om den genomgångna UtbUdningens innehåll eller i varje fall
huvudsakliga inriktning. Detta bör enUgt beredningen beaktas i den fortsatta
utvecklingen av ulbild-ningslinjeorganisationen.

SACO
accepterar beredningens förslag i dess helhet vad gäller högskolestudiernas
organisation.

Samhällsvetenskapliga
fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm och matematisk-naturvetenskapliga
fakultetens utbildningsnämnd i Umeå anser att begreppet utbUdningslinje bör
reserveras för sådana utbildningsvägar som är pedagogiskt genomarbetade, har
ett klart definierat yrkesmål och är inriktade mot en existerande
arbetsmarknad.

Konsistoriet
m. fl. i Uppsala menar att begreppet allmän utbUdningslinje bör Uiskränkas tiU
alt mera direkl överensstämma med vad kompetenskommittén upptar som
''fasta" allmänna utbUdningsUnjer, medan övriga allmänna
utbildningslinjer med undantag av ämneslärar-utbUdningen bör hänföras tUl
lokala utbUdningslinjer. Enligt konsistoriet bör man också överväga att avstå
från begreppet individuell utbildningslinje och nöja sig med enstaka kurser
och studiekurser.

Konsistoriet
i Lund finner beredningens linjemodell mindre användbar för utbildningen inom
de nuvarande filosofiska fakulteterna.

SFS
förordar studiegångar med breda gmndkurser och stegvis fördjupning. Ett rekommenderande;
linjesystem skulle, enligt SFS, kunna förbättra utbildningens yrkesanknytning,
medan ett stelbent linjesystem skulle få en hämmande effekt på utbildningens
utvecklLag.

Flera
organ inom de tekniska fakulteterna liksom Sveriges civilingenjörsförbund är
negativt inställda tiU det av beredningen föreslagna poängsystemet för
tidsmässig värdering av kurser. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens
utbildningsnämnd i Uppsala konstaterar å sin sida att U 68 :s förslag till
enhetl);gt poäng- och betygssystem underlättar nya utbildningskombinationer.

Sektionen
för arkitektur vid Chalmers tekniska högskola samt humanistiska och medicinska
fakulteternas utbildningsnämnder i Göteborg vill ha en tvågradig belygsskala i
stället för den föreslagna tregradiga. Även ABF anser att endast två
betygsgrader godkänd och underkänd bör användas.

s. 287 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 287

Juridiska
fakulteten i Stockholm vUl behålla den fyrgradiga betygsskalan som tUlämpas
vid de juridiska fakultelema med hänsyn till betygens betydelse för
studiemotivationen, som information och som urvalsinstrument. Juridiska
fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd vill ha en förnyad ingående
prövnmg av betygsfrågan för de juridiska fakulletemas del. Betygssystemet inom
juristutbildningen bör inte nu göras till föremål för ändringar utan tas upp
till prövning i samband med ställningstaganden till U 68:s förslag om reform av
juristutbildningen.

Konsistoriet
vid lekniska högskolan i Stockholm samt tekniska fa-kultelens utbildningsnämnd
i Linköping vUl inle ändra på nuvarande betygssystem inom den tekniska
utbUdningen.

Etl
stort antal universitets- och högskoleorgan samt Sveriges civilingenjörsförbund
och Teknologorganisationen Reftec är positiva tUl att nuvarande examenstillar
bibehålls.

1.3.4
Antalet studerande i högskoleutbildning. Antagning till hög skoleutbildning

U
68-beredningen ansluter sig tiU U 68:s uppfattning att utbUdningsplaneringen
bör grundas på sirävan att tUlgodose såväl individernas önskemål som
arbetsmarknadens behov. Beredningen delar också utredningens bedömning att
man, trots de svårigheter som är förenade med prognoser rörande både
individernas och arbetsmarknadens efterfrågan, inte i planeringen kan avstå
från det underlag som prognoser utgör. Den mera långsiktiga planeringen bör
emellerlid enligt beredningen i första hand avse bredare fält av utbildning och
arbetsmarknad.

Beredningen
ansluter sig vidare tUl synen alt avvägningen av resurser till
högskoleulbildning måste göras med hänsyn till dels det totala samhällsekonomiska
utrymmet, dels resursbehoven inom andra områden, bl.a. andra delar av
ulbUdningsväsendet och då särskilt förskolan och den överbryggande
vuxenutbildningen.

I
fråga om gymnasieskolans dimensionering finner beredningen U 68:s förslag
rimligt, att studerandeandelen på de mera allmänl inriktade linjerna under
senare delen av 1970-talet bör ligga på ca 25 procenl. Beredningen har också
principiell sympati för utredningens tanke att de arbetslivsförberedande
inslagen på de f.n. utpräglat studieförberedande Unjerna på sikt bör
förstärkas.

I
fråga om högskoleutbUdningens dimensionering ansluler sig beredningen till den
av U 68 föreslagna ordningen med övergripande planeringsramar för bl.a. de
olika yrkesutbildningssektorema. Beredningen ser en sådan ordning som nödvändig
av hänsyn både tiU den ekonomiska långtidsplaneringen, till
utbildningsorganisationens egen planering och till de potentiella studerande.

s. 288 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 288

Den
föreslagna ordningen med en nedre och en övre planeringsgräns för antagning tUl
utbildningslinjer synes beredningen användbar. Den nedre gränsen bör sannolikt
inledningsvis Ugga något lägre än U 68 förutsatt, delta med hänsyn till
aktuella tiUströmningstendenser. I frågan om antagningsbegränsning gör
beredningen följande bedömiUng.

Även om den totala
tiUströniningen ryms inom givna totala ramar, är det ingalunda säkert att
anlalel utbildningsplatser och antalet sökande ens tillnärmelsevis
överensstämmer när det gäller en viss yrkesutbildningssektor, grapp av
UtbUdningslinjer eller utbUdningsUnje. I sammanhanget måste också beaktas
värdet för myndigheternas planering och personalens anställningstrygghet m.m.
av en på något sätt reglerad tillströmning även avseende delar av syslemet.
Olägenheterna, i elt skede av svängningar, av en ordning med fri tillströmning
och en tUl studerandeantalet relaterad tilldelning av lärarkrafter inom en del
av högskoleutbildningen har de senaste åren varit uppenbara. Det är också
enligt beredningens mening av stor betydelse att högskoleorganisationen håller
beredskap för en situation då tillströmningen och därmed konkurrensen om de
resurser som kan stäUas till förfogande för högskoleutbUdning på nytt ökar
och de skäl som nyss anförts tiU stöd för en styrd dimensionering får än större
vikt.

Beredningen
förordar mot denna bakgrund att ett syslem utarbetas för totaldimensionering av
den grandläggande högskoleutbildningen, innefattande vid behov begränsning av
antagningen till linjer eller kurser i enlighet med vad U 68 föreslagit.
Närmare ställning till hithörande frågor bör enligt beredningen tas i samband
med behandlingen av kompetenskommitténs förslag.

Beredningen
vUl i anslutning härtUl stryka under vikten av de olika av utredningen
förordade åtgärderna i syfte att undvika negativa sociala effekter av en
antagningsbegränsning. Dessa åtgärder måste ges hög prioritet i det kommande
planeringsarbetet.

Om
tUlströmningen mera varaktigt visar sig ligga på en nivå under den av U 68
föreslagna nedre gränsen, bör enUgt beredningens uppfattning åtgärder för all
stimule;ra ulbUdningsefterfrågan vidlas.

Beredningen
har inget att erinra mot att planeringsramarnas studerandeantal ökas i
föreslagen takt, dvs. med 2 procent årligen.

När
det gäUer dimensioneringen av enstaka kurser och studiekurser ansluter sig
beredningen tiU U 68:s bedömning alt kapaciteten här bör öka snabbare än
kapaciteten i utbUdningslinjer, detta bl.a. som ett led i förverkligandet av
den återkommande utbildningens princip. Beredningen tUlstyrker den föreslagna,
ökningstakten om ca 10 procent per år. Även i fråga om denna del av
utbUdningsutbudet förefaller det emellertid beredningen realistiskt att räkna
med en lägre kapacitet i utgångsläget än den av utredningen förutsatta.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 289

SACO
ansluter sig till U 68-beredningens förslag vad gäller antagning lill
högskoleutbildning. SACO anser att ett väsentligt mål för
dimensioneringssystemet måste vara att skapa en viss stabilitet i fråga om
antalel studerande. Positiva tiU beredningsförslaget är också bl. a.
humanistiska fakulteten och språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i
Uppsala, konsistoriet i Linköping, konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola,
TCO, Sveriges civilingenjörsförbund och Teknologorganisationen Reftec.
Konsistoriet i Uppsala tillstyrker en antagningsbegränsning som skulle ge i
stort sett samma studerandeantal som i dag och som inskränker sig tUl de
allmänna utbildningslinjerna. För lokala utbildningslinjer och enskilda kurser
bör medel tilldelas de enskilda enhelema och evenluella dimensioneringsbeslut
fallas lokalt.

TCO
anser alt del inte är realistiskt att planera för en lägre kapacitet i utbudet
av enstaka kurser än vad U 68 föreslagit. ABF anser att dimensioneringen bör
ligga vid den nedre planeringsgränsen. Ökade resurser för vuxenutbildning bör i
första hand satsas på överbryggande utbildning för alt ge vuxna med kort
grundutbildning möjlighet till studier.

Humanistiska
fakulteten i Uppsala anser att med hänsyn tUl nuvarande
sluderandelillslrömning en mjuk styming enligt reservantema Molin och
Nordstrandh är att föredra. De av U 68 framräknade dimensioneringslalen bör
därvid tjäna som "planeringsramar" och styrningen av enskilda
studerande till önskvärda utbildningslinjer ske via studie- och
yrkesvägledning. Humanistiska och medicinska fakulteternas utbildningsnämnder
i Umeå samt SFS anser också att en styrning bör åsiadkommas genom förstärkta
studie- och yrkesvägledningsresurser och tar avstånd från en utökad lillämpning
av antagningsbegränsningar.

1.3.5
Högskoleutbildningens lokalisering

U
68-beredningen ser en ökad geografisk spridning av högskoleutbildningen och
därmed en ökning av utbildningens tillgänglighet och av dess samspel med det
omgivande samhäUet som synnerligen angelägen. Beredningen delar samtidigt U
68 :s och många remissinstansers bedömning att en avvägning alllid måste göras
meUan strävandena å ena sidan alt undanröja geografiska hinder för utbUdning, å
andra sidan all ge UtbUdningsutbudet på varje enskUd ort en rimlig bredd och
därmed den studerande en acceptabel valfrihet. Härtill kommer som en ytterligare
väsentlig restriktion att redan befintliga resurser måste utnyttjas effektivt
och att investeringar som gjorts för utbildning och forskning inte får
äventyras.

På
de största högskoleortema har man i dag nått ett studerandeantal och en lotal
omfaltning av verksamheten som gör att det enligt beredningens mening är
realistiskt alt föratsätta att någon expansion uiöver

19
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 290 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 290

den
av U 68 beräknade nivån här inle skall äga rum inom överblickbar tid.
Beredningen anser det önskvärt atl bredda utbudet på så många orter som
möjligt. Den ansluler sig till U 68 :s bedömning att huvuddelen av
högskoleutbildningens expansion den närmaste tiden bör avse förutom enstaka
kurser och studiekurser kortare yrkesinriktade ulbildningsvägar. Det är
sålunda enligt beredningen inte fråga om att traditionell
universitetsutbildning i detla planeringsskede skall byggas ut på ytterligare
ett flertal orter.

Mot
den av U 68 föreslagna riktpunkten på lång sikt för utveckling av en
högskoleorts totala kapacitet - normalt minst 3 5004 000 studerande har
beredningen inget att erinra. Möjligheterna att under den planeringsperiod U 68
arbetat med uppnå det nämnda sluderandeantalet på de av utredningen föreslagna
utbyggnadsorterna måste f.n. i fiertalel fall bedömas vara mycket begränsade.
Della har lett en del remissinslanser, även sådana som i princip är positiva
till en ökad geografisk spridning av utbUdningen, till alt avstyrka att
ställning nu las liU U 68:s lokaliseringsförslag. Enligt beredningens synsätt
är ett sådant perspektiv alltför kortsiktigt. Beredningen anser atl statsmakterna
nu bör fatta principbeslut om orter för en framtida uibyggnad av
högskoleutbUdningen. Ordningen och takten för förverkligande av en utbyggnad
måste sedan självfallet anpassas till de fakliska förutsätlningarna i form av
efterfrågan m.m.

Atl
nu hell avstå från ställningstaganden i lokaliseringsfrågan vore enligt
beredningens mening atl på elt olyckligt sätt avhända sig möjligheterna atl
effektivt planera en uibyggnad på längre sikt och utan påfrestningar på den
etablerade organisationen möta en på nytt ökad efterfrågan på
högskoleutbUdning. Det vore också att helt bortse från de positiva effekter, i
form av en förnyelse av det samlade utbUdningsutbudet, som en nyetablering av
ulbildning på orter utanför de nuvarande universitetsorterna kan väntas få för
den totala efterfrågan på högskoleulbildning.

Beredningen
finner U 68:s förslag beträffande anlal orter för utbyggnad av
högskoleutbildningen väl avvägt och förordar alt principbeslut fattas om atl
nytillkommande högskoleulbildning skall förläggas lill någon av dessa orter
dvs. Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Halmstad, Jönköping, Kalmar,
Karlstad, Kristianstad, Linköping/ Norrköping, Luleå, Sundsvall/Härnösand,
Växjö, Örebro och Östersund om inte särskilda skäl talar för förläggning av
utbUdningen antingen till ort utan högskoleutbildning eller till
universitetsort.

Del
är som redan framhåUits väsentligt att ingen nyetablering aktualiseras som
kan äventyra resurser och verksamhet som redan finns, t.ex. i Umeå och
Linköping och på filialorlerna. Den regionala organisation beredningen föreslår
bör enligt beredningens mening vara

s. 291 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 291

väl
ägnad atl inom varje utbildningsregion svara för en samordnad planering med
sikte på ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna för
högskoleutbildning.

Takten
i förverkligandet av en utbyggnad måste bli beroende av utveckUngen av efterfrågan
på högskoleutbildning men också av i vad mån man på utbyggnadsortema kommer att
initiera och utveckla nya ulbildningsvägar som kan attrahera bl.a. nya
studerandegrupper. Det är enligt beredningens mening inle ändamålsenligt att nu
genom centrala beslut binda ordning och tidpunkter för uibyggnad av olika slag
av utbildningar på de berörda ortema. Den regionala högskoleorganisationen får
en viktig uppgift i alt på grundval av det utvecklingsarbete som kan komma tUl
stånd successivt lägga fram förslag härvidlag. Beredningen ser det emellertid
som önskvärt för all det lokala planeringsarbetet skall få rimUg konkretion
redan från början att stalsmakterna utpekar några orter som bör kunna erbjuda
visst ökat utbildningsutbud redan inom de närmaste åren. Beredningen har inget
atl erinra mol att den av U 68 föreslagna ordningen här följs, även om
starttidpunkten inte blir läsåret 1976/77 som i utredningens exemplifiering.
Detta skulle innebära att Falun/Borlänge, Jönköping, Kalmar, Sundsvall/Härnösand
kom i fråga för den första utbyggnadsfasen.

För
berörda orter bör ett mera konkret planeringsarbete inledas med utgångspunkt i
vad U 68 anfört om inriktningen av utbildningsutbudet på resp. ort. För övriga
utbyggnadsorter bör planeringen irUedningsvis vid sidan av en mera
långsiktigt inriktad planering i första hand ta sikte på att få till stånd
enstaka kurser och studiekurser och ev. lokala utbildningslinjer inom de ramar
för dessa ändamål som förutsätts slällas till resp. regionala styrelses förfogande.

Beredningen
har inget att erimu mot den av U 68 föreslagna indelningen i
UlbUdningsregioner och högskoleområden med undanlag för att Gotland torde böra
föras till Stockholms högskoleområde.

Bl.
a. länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län, Jönköpings läns
landsiing och Jönköpings kommun, TCO samt Teknologorganisationen Reftec
tillstyrker i sina yttranden över U 68-beredningens promemoria beredningens
förslag rörande högskoleutbUdningens lokalisering.

Flera
universitets- och högskoleorgan bl. a. konsistoriet i Uppsala,
samarbetsnämnden vid universitetsfilialen i Karlstad och
matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Göteborg framhåller
att inga lokaliseringsbeslut får fattas som negativt påverkar utvecklingen vid
universitetsfilialerna. SACO anför också att under inga omständigheter sådan
nyetablering av högre utbUdning bör förekomma som skulle medföra svårigheter
för verksamheten vid filialerna. SFS finner det angelägel med en geografisk
spridning av utbildningsutbudet.

s. 292 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 292

men
anser atl en uibyggnad i enlighet med U68:s förslag i dagsläget skulle få
negativa konsekvenser för de mindre utbildningsorterna. Ökade satsningar bör
därför i första hand ske vid nuvarande mindre enheter.

Den
ytterligare spridning av högre utbildning som eftersträvas bör enligt
konsistoriet i Uppsala m,. fl. i nuläget främst tUlgodoses genom ylterligare
utbyggnad av decentraliserad utbildning.

Konsistoriet
i Umeå menar att med hänsyn till gjorda investeringar och kravet på etl
differentierat utbud vid universitetet att en ytterligare utbyggnad i den norra
regionen utanför Umeå tills vidare måste ske efter noggranna överväganden och
vara inriktad på nya utbildnmgs-vägar och nya distributionsformer för
utbildningen.

Konsistorierna
i Uppsala och Linköping anser att regionstyrelserna bör fatta beslut om
tidpunkt, omfattning elc. för en eventuell utbyggnad av högskoleutbildningen.
Att nu utpeka vissa orter skulle låsa regionstyrelsema i deras arbete.

Invändningen
mot att principbeslut om lokaliseringsorter fattas nu har också framförts av
konsistorierna vid universiteten i Lund och Stockholm samt tekniska högskolan i
Stockholm, humanistiska fakulleten i Umeå m. fl. universitetsorgan samt
Sveriges civilingenjörsförbund.

1.3.6
Återkommande utbildniing

I
likhet med det slora flertalet remissinstanser släller sig U 68-beredningen
mycket positiv till U 6S:s förslag att högskoleutbUdningen skaU planeras så att
ålerkommande utbUdning främjas. Beredningen ser detla som en av de väsentligaste
faktorerna när det gäUer att bredda högskoleutbildningen och göra den lättare
tiUgänglig för andra grupper än ungdomsstuderande som kommer direkt från
gymnasieskolan.

U 68
diskuterar eller föreslår ett stort anlal anordningar och åtgärder, ägnade att
på längre eller kortare sikt medverka i utvecklingen av återkommande
utbildning. Många i sammanhanget aktuella åtgärder är enligt beredningen
sådsma som närmast ankommer på utbildningsmyndigheter och institutioner i
deras löpande studieorganisatoriska och pedagogiska utvecklingsarbete. Det är
enligt beredningens uppfattning synnerligen angeläget att statsmakterna genom
ett principuttalande till förmån för ulveckling av återkommande utbildning ger
en fast gmnd för konkret arbete i denna riktning vid utbUdningsenheter och inom
centrala organ. Särskilda beslut från statsmaktemas sida får sedan aktuaUseras
i den mån så visar sig erforderligt.

En
övervägande majoritet av dem som yttrat sig över beredningens förslag i fråga
om återkommande utbildning är positiva till förslaget.

TCO
hälsar med tillfredsställelse beredningens uppfattning att det är angeläget att
statsmakterna gi5r ett principuttalande tUl förmån för

s. 293 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 293

utveckling
av återkommande utbUdning. LO framhåller att återkommande ulbildning inte får
ses som något avlägset och långsiktigt. Ett planm.ässigt arbeie måste inledas
och beslut fattas för att utveckla återkommande utbUdning. Filialrådet i Växjö
anser att den återkommande UtbUdningen är en väsentlig faktor när det gäUer alt
bredda högskoleutbildningen och göra den lättare tUlgänglig även för andra
grupper än ungdomsstuderande. Teknologorganisationen Reftec menar att det är
speciellt vikligt att den återkommande utbildningen redan i inledningsskedet
får en fullt tiUräcklig resurstilldelning. Konsistoriet vid tekniska högskolan
i Slockholm finner skäl att överväga om några i vidare mening
"folkbildande" uppgifier kan tänkas böra ligga på de tekniska
högskolorna och erinrar om alt den senare tidens offentliga debatt t. ex. om energifrågor,
har fäst uppmärksamheten på omfattande och angelägna behov av teknisk
information till slora grapper av lekmän. SFS beklagar att beredningen inte
föreslår några konkreta åtgärder för att tillfredsställa det ökade behovet av
ålerkommande ulbildning.

Farmaceiitiska fakultetens
utbildningsnämnd i Uppsala hyser dock farhågor för alt ett system där
återkommande ulbildning tar en alltför stor del av utbildningsplatsema i
anspråk kan medföra stora svårigheter för utbildningsanslalten. Matematisk-naturvetenskapliga
fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala menar att det i försia hand är de lokala
organen som kan ge anvisningar om efterfrågan på ålerkommande utbildning och
som bör ha möjlighet att inom ganska vida ramar successivt anpassa planeringen
därefter.

1.3.7
Institutionell organisation

Huvudmannaskap
m.m.

Enligt
U 68-beredningens bedömning kan väsentliga skäl både principiella och
praktiska anföras för ett samlat huvudmannaskap för högskoleutbUdningen.
Beredningen har samtidigt förståelse för svårigheterna att på kort sikt
åstadkomma en förändring till ett generellt statligt huvudmanna.skap med hänsyn
tiU den kommunala högskoleutbUdningens nära samband dels med
gymnasieskoleutbildningen, dels med sjukvården och dess planering. Det står sålunda
klart att en sådan förändring är förhållandevis komplicerad och föratsätter elt
omfattande »tekniskt» utredningsarbete och självfaUet överenskommelser mellan
berörda parter. Beredningen anser det angeläget att frågan om etl enhetligt,
statligt huvudmannaskap för högskoleutbildningen tas upp till behandling i
samband med ställningstagandena till länsberedningens kommande förslag.
Fiskesjö anför att han anser sig sakna underlag för någon SärskUd
meningsyttring i huvudmannaskapsfrågan.

s. 294 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 294

Enligl
beredningens uppfattrdng finns del principiella skäl för en samordning också av
den i dag slalliga utbildningen. U 68 har inte sett det som möjligt eUer
lämpligt att inom ramen för sitt arbete la upp överväganden om de prakliska
möjlighelerna att samordna utbildnings-och forskningsdelen av verksainheten vid
jordbmkets högskolor med den statliga högskoleorganisationen inom
utbildningsdepartementets område. Beredningen anser att sådana överväganden nu
bör komma till stånd. Fiskesjö anser sig inte heller på denna punkt ha underlag
för någon särskUd meningsyttring.

De
flesta som yttrar sig över U 68-beredningens promemoria biträder i
huvudmannaskapsfrågan beredningens förslag. TCO anför exempelvis atl
organisaiionen helt delar beredningens bedömning att väsentliga skäl, både
principieUa och praktiska, kan anföras för elt samlat huvudmannaskap för
högskoleutbildningen. Länsslyrelsen i Norrbottens län anser att frågan om ett
samlat statligt huvudmannaskap bör behandlas i samband med övervägandena i anslutning
tUl länsberedningens förslag.

De
flesta som utlalar sig i frågan är också positiva till beredningens förslag att
en samordning av jordbmkets högskolor med högskoleorganisationen inom
ulbUdningsdeparlementels område övervägs.

Slyrelsen
för skogshögskolan och slatens skogsmästarskola anför dock alt det förefaller
naturligt alt joi'dbrukets högskolor även i fortsättningen sorterar under
jordbmksdepartemenlet, något som i hög grad underlättar en integration mellan
dessa högskolor och samhället.

Principer
för den lokala och regionala organisationen

Enligt
U 68-beredningens mening är det angeläget att hålla fast vid strävandena all
decentralisera ansvar och befogenheter inom högskoleorganisationen och att öka
samspelet mellan högskolan och samhället i övrigt. Samtidigt bedömer
beredningen inte detta som oförenligt med vissa förändringar i den av U 68
föreslagna organisationen, som tillmötesgår bärande invändningar i
remissyttrandena.

Beredningen
framhåller alt U 68:s förslag av många berörda kommit att upplevas som syftande
lill 'äsentliga och »centraliserande» förändringar i organisations- och
arbetsformer m.m. Detta beror enligl beredningen av aUt alt döma på alt U 68
utgått från att hänsyn till lokala variationer och särdrag, bl.a. till de befintliga
enheterna och deras verksamhetsformer, skall tas inom en sammanhållen lokal
organisations ram, ytterst genom beslut av högskolestyrelsen. En sådan ordning
har inte av de berörda myndigheterna och grupperna bedömts ge tillräckliga
garantier mot omcitiverade förändringar i mUjöer, arbetsformer och inflytande
på arbetsplatserna.

Delade
meningar kan enligt beredningen råda om det berättigade

s. 295 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 295

i
dessa farhågor. Enligt beredningens mening är det emellertid fullt möjligt atl,
med bevarande i allt väsentUgt av huvudsyftena med U 68:s förslag, lillgodose
den antydda remissopinionen. Delta bör ske genom att man i organisationen
lägger ökad tyngd på med U 68:s terminologi dels förvallningsenhetsnivån,
dels linjenämnds- och instiutions-niväerna. Härigenom förbättras bl.a.
förutsätlningarna för befintliga enheter och utbUdningar att identifiera sig i
den nya organisationen. Det är vidare enligl beredningens mening möjligt att
skapa förutsältningar för en längre gående överföring av ansvar och
befogenheter från centrala myndigheter. Detla bör ske genom alt de
sammanhållande ledningsorgan, som under alla förhållanden fordras för frågor
och uppgifter över gränserna meUan enheter och linjer, får vidare geografiska
ansvarsområden än de enskilda högskoleområdena.

För
flertalet högskoleområdens del utgår beredningen från atl U 68:s förslag bör
genomföras i vad avser sammanförande av befintlig stailig högskoleutbildning
med enstaka undantag i en administrativ enhet under en styrelse. För de med
avseende på verksamhetens omfattning störsia högskoleområdena föreslår
beredningen den förändringen att det skall finnas flera i princip
självständiga enheter, som var och en utgör en myndighet med egen styrelse.
Personella och materiella resurser för utbildningen och i förekommande fall
forskningen bör knytas tUl enheterna, på vilkas styrelser också ansvarel för
verksamhetens dagliga drift bör vila.

Beredningen föreslår att
indelningen i enheter närmare övervägs av berörda organisationskommittéer. Det
är enligt beredningens mening naturligt atl sådana sammanföranden av befintliga
enheter kommer tUl slånd, som motiveras av resurs- eller innehållsmässiga
samband i utbildnirigen eller forskningen. Som exempel på enheter, vilkas
sammanförande bör aktualiseras, pekar beredningen på dels universitet, socialhögskola
och journalisthögskola, dels olika enheter för lärarutbildning. En strävan bör
enligt beredningen vara alt få tUl stånd sådana enheter alt ett
lillfredsslällande underlag för fullgörande av olika adminislraliva uppgifier
och servicefunktioner erhålls. Enhetsorganisationen bör fastställas av
regeringen. Beredningen ser det som naturligt att enheternas benämningar så
långt möjligt anknyts tUl de nuvarande.

Enligl
beredningens mening har vidare en ordning som ger den utbildningsregionala
nivån en ökad tyngd i planeringen betydande fördelar. Beredningen vill särskilt
peka på den ram för lösning av forskningsan-knytningsfrågor som den ger liksom
den roll en regional organisation kan spela vid den fortsatta planeringen av
högskoleutbildningens uibyggnad.

Beredningen förordar alt
en regional styrelse för högskoleulbildning upprällas i var och en av de sex
utbUdningsregionerna. Den regionala organisationen bör i princip förbehållas
sådana planerings- och samordningsuppgifter som bör eller måste fullgöras över
gränsema mellan

s. 296 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 296

enheter
och utom för Slockliolmsregionen, som består av enbart ett högskoleområde
högskoleområden. När det gäller frågor som rör flera högskoleområden kommer den
regionala styrelsen därvid att fullgöra uppgifter som enligt U 68 :s förslag
skulle ankomma på central myndighet. I frågor som rör enheter inom elt och
samma högskoleområde kommer den att fullgöra vissa planeringspunktioner som av
U 68 tänkts ligga på högskohistyrelsen. Vissa planeringsuppgifter av detla slag
liksom hela ansvaret för den dagliga driften, personaladministrationen och
resursförvaltningen kommer emellertid att vila på enhetsstyrelserna.
Beredningen vill därmed inle utesluta alt en region-styrelse i varje fall i
den med avseende på både antal studerande och antal högskoleorter minsta
regionen, den östra med Linköping som huvudort skulle kunna fylla också
administrativa funktioner och resursförvallningsfunktioner. Detla får i så fall
övervägas särskilt för resp. region.

En
huvuduppgift för regionslyreisen bör enligt beredningen vara att svara för
planering av regionens samlade utbud av lokala och individueUa
utbildningslinjer samt ensitaka kurser och studiekurser. Det synes ändamålsenligt
att regionstyrelsen också får, inom de ramar och riktlinjer statsmakterna
anger, slutgiltigt besluta om detta utbud och fördela resurser för ändamålet
på enheter och orter.

När
det gäUer ulbudet av allmänna utbildningsUnjer inom regionen och utveckling av
det bör regionstyrelsen enligt beredningens mening ha ett övergripande
planeringsansvar, antingen så att styrelsen direkt blir pelita- och
förslagsmyndighet i denna del eller också så att den får yttra sig över förslag
från enhetsstyrelserna, som då rimligen får bli de myndigheter som avger
jjetita. För den förra lösningen talar alt den, i elt läge där enhetsgränserna
inte kan förutsättas genereUt följa gränser mellan yrkesulbildningssektorer,
ger en mera samlad och bättre överblickbar bild av önskemålen inom regionen.
Beredningen är å andra sidan medveten om att en sådan ordning föratsätter mera
omfattande kansUresurser på regional nivå än som kanske under etl
inledningsskede kan ställas till förfogande. Enligt beredningens mening bör man
från region tUl region, med hänsyn till olika praktiska förutsättningar pröva
vilken lösning som är ändamålsenlig.

Det
senast sagda gäller enligt beredningen i princip också om regionstyrelsens
befattning med frågor om fördelning av medel för allmänna UtbildningsUnjer på
enheter. Det synes klart att en regionstyrelse här inte generellt har samma
funktion att fylla som i fråga om det mera växlande utbudet av lokala och
individuella linjer och enstaka kurser och studiekurser.

Ett
av huvudsyftena med en regional organisaiion är att skapa en plattform för
anknytningen mellan enheter med och enheter utan fasta forskningsresurser.
Därför bör iregionstyrelsen få yttra sig över fakulte-

s. 297 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 297

ternas/sektionemas
pelita och sätta in dem i ett med grandutbildningen gemensamt
planeringsperspektiv för regionen.

Styrelsen bör också
disponera de särskilda medel som enligt beredningens förslag kan komma att
ställas tUl förfogande för forskningsanknytningsändamål. Den bör vidare ha
möjlighet att medverka i fördelningen av lärares tjänstgöring på enheter, dels
såvitt avser tjänslgöringsbyten o.d. mellan enheter med och enheter utan
forskningsorganisation, dels såvitt avser inrättande av tjänster gemensamma
för två eller flera enheter.

Regionstyrelsen bör enligt
beredningen vidare svara för viss administrativ samordning mellan enheter. Den
bör exempelvis kunna inrätta och meddela bestämmelser om för enheter
gemensamma institutioner, serviceinrättningar och linjenämnder. I vissa fall,
t.ex. i Slockholm, kan det också bU aktuellt alt ge styrelsen
förvaltningsansvar för gemensamma serviceinrättningar inom elt och samma
högskoleområde. Möjligheterna alt delegera uppgifter av della slag från
regionstyrelsen exempelvis tUl ett lokalt samarbetsorgan något som kan komma
att fordras för praktisk-administrativa samverkansfrågor på orter med flera
enheter bör prövas närmare i det fortsatta arbetet.

Nägon
indelning i institutioner blir med den av beredningen förordade lösningen inte
genereUt nödvändig. För sådana enheter som kommer att motsvara eller omfatta
universitet och andra läroanstalter, inom vilka institutioner i dag utgör
basenheterna, bör denna ordning bevaras och institutionsindelningen vid behov
övervägas av organisa-tionskommittéema med utgångspunkt i ämnesinstilulionsprincipen.
För övriga enheter bör resp. enhetsstyrelse svara för alla förvaltningsuppgifter
på samma sätt som i dag sker vid högskolor ulan institutioner.

Beredningen slår fast att
de för forskning/forskaratbildning och grundläggande utbUdning gemensamma
institutionerna i sin egenskap av »cellerna» i universitetsorganisationen
alltid måste komma att spela en nyckelroll i bl.a. planerings- och
utvecklingsarbetet. Förslaget att linjenämnder skall svara för vissa
planerings- och ledningsuppgifter i fråga om grandläggande utbildning får inte
ses som uttryck för strävan att frånkänna institutionerna deras expertroll.
Det beror enbart på det i sig självklara förhållandet att det för att lösa en
uppgift som involverar flera institutioner behövs ett organ som har att se till
denna uppgift som helhet, i detta fall att en utbildningslinje genom samordning
av de olika momenten blir en linje i reell mening.

Som U 68 framhållit måste
planeringsarbetet ha formen av en dialog mellan de ämnessakkunniga institutionerna
och den linjeansvariga nämnden. Beredningen delar UKÄ:s uppfattning att detta
förhållande bör komma till klart uttryck i föreskrifterna för verksamhelen.

Beredningen
anser inte något behov föreligga av atl generellt ge utbildmngs- eller
Unjenämnder uppgifter i fråga om kurser och studie-

s. 298 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 298

kurser
som inte ingår i utbUdningslinjer. Enligt beredningens mening bör, sedan en
sådan enstaka kurs eller studiekurs väl inrättats och medel anvisats,
vederbörande institution själv kunna svara för,den löpande planeringen och
ledningen av den, exempelvis för faslsläUan-det av kursplan. Beredningen
förordar att bestämmelserna utformas så att elt sådant självständigt ansvar för
institution möjliggörs.

Beredningen
ser det för sin del som väsentligt alt planerings- och ledningsorganisationen
för grundutbildning uiformas på etl sätt som ställer UlbUdningslinjen och dess
utveckling i centrum. Enligt beredningens mening bör Unjenämnder för enskUda
Unjer eller grupper av linjer med i huvudsak de av U i58 föreslagna uppgifterna
uigöra basen i denna del av planerings- och ledningsorganisationen. Det bör
inte vara uteslutet att i något fall en och samma linjenämnd ges ansvarel också
för linjer som förts till olika yrkesutbildningsseklorer, om en sådan ordning
bedöms vara ändamålsenlig med utgångspunkt i t.ex. nuvarande förhåUanden.

Den
förordade ordningen innebär förändringar i första hand för de filosofiska
fakulteternas del. För att ytterligare yrkesinriktade utbildningslinjer skall
kunna utvecklas; inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område något
som beredningen ser som en huvudpunkt i de närmasle årens uppföljningsarbete
är det emeUertid enligt beredningens mening nödvändigt att en linjeorienterad
planerings- och ledningsorganisation införs även i denna del av högskolan. En
sådan har sedan länge fungerat inom bl.a.. de tekniska fakulteternas område,:
inom vilket också ämnesinstilutioner svarar för utbUdning inom skilda linjer
som tillhör olika utbildningsnämnders ansvarsområden. Beredningen är övertygad
om alt ett likartat system kan fungera även inom det »fUosofiska» områdei. I
sammanhanget stryker beredningen under enhetsstyrelsens ansvar för en
övergripande resursplanering som bl.a. garanterar ämnesinstitutionernas
stabilitet och kontinuitet i, verksamheten, även om deras verksamhet faller
inom olika sektorer och fakultetsområden.

Beredningen
ser del som naturligt att frågan om vUka Unjenämnder som skall finnas vid den
nya organisationens ikraftträdande övervägs av organisationskommittéerna och
att nämnduppsättningen efter förslag av dem fasislälls av regeringen. Det bör
därefier ankomma på regionstyrelsen alt efter förslag av enhetsslyrelserna
göra förändringar i linjenämndsorganisationen.

Även
om i vissa fall flera linjer kommer att föras tUl en och samma linjenämnds
ansvarsområde, är det enligt beredningen sannoUkt alt linjenämndernas
ansvarsområden normalt kommer att bU aUlför begränsade för att nämnderna skaU
vara lämpade som organ för den ulveckling och förnyelse av utbildningsutbudet,
inte minst över gränserna mellan befintliga enheter och linjer, som
beredningen i likhet

s. 299 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 299

med
U 68 anser vara en mycket viktig lokal uppgift. I den av U 68 föreslagna
organisationen är utbildningsnämnderna, med de förhållandevis breda
yrkesutbildningssektorema som ansvarsområden, avsedda att spela en väsentlig
roll härvidlag. Beredningen utgår från att organ av denna typ kommer atl visa
sig erforderliga.

Det
är enligt beredningens mening fullt tänkbart alt utbUdningsnämnder inrättas
för ett enskilt högskoleområde, även om den sammanhållande organisationen är
regional.

Det
finns enligt beredningen för de mindre högskoleområdenas del anledrung att
pröva om inle, så länge utbildningsutbudet är förhållandevis begränsat,
linjenämnder och enhetsslyrelse tillsammans kan fylla de uppgifter i
planerings- och utvecklingsarbetet som enligl U 68:s förslag skulle åvila
utbildningsnämnder.

Vad
gäller utbildningsnämndernas sakliga ansvarsområden delar beredningen
bedömningen att yrkesutbUdningssektorerna i vissa fall utgör lämpliga ramar för
ett övergripande planerings- och utvecklingsarbete. Hänsyn måste emellertid
las till sektorernas olika karaklär och olika grad av inre samband,

SammanfattrUngsvis
förordar beredningen en större flexibilitet i fråga om
ulbildningsnämndsorganisationen än den av U 68 fömlsätla. Planering och
ulveckling inom vidare fält av högskoleulbildning än vad som normalt täcks av
linjenämnder bör sålunda i vissa fall kunna fullgöras av berörd enhetsslyrelse
eller regionstyrelse. I den mån dessa inle bedöms kunna själva fylla detta
behov, bör enligt beredningens mening utbildningsnämnder inrättas, lämpligen
genom beslut av regionstyrelsen efter hörande av vederbörande enhetsstyrelser.
Indelningen i yrkesulbildningssektorer bör vara en ulgångspunkt för utbildningsnämndsorganisationen
men modifikationer av antytt slag bör kunna förekomma.

Utbildningsnämnderna
blir med beredningens modeU närmast att se som rådgivande och förslagsställande
expertorgan till dels enhets- och regionstyrelser, dels linjenämnder. De torde
få sina främsta uppgifter i den mera långsikliga planeringen och utvecklingen
av utbildningens innehåll och organisation. När det däremot gäller t.ex.
resursplanering och resursfördelning kommer tyngdpunkten att förskjutas lill
linjenämnder och enhetsslyrelser.

Beredningen
ansluter sig till U 68:s förslag att ansvaret för planering m.m. av forskning
och forskamtbildning aUtjämt skall åvila fakulteter/ sektioner och att inom
dessa mindre ledningsorgan skaU inrättas.

Med
en strikt tillämpning av U 68:s princip att endast sådana förändringar i
forsknings- och forskaratbUdningsorganisationen bör vidtas, som är nödvändiga
med hänsyn till förslagen i fråga om grandläggande utbildning, borde i den av
beredningen föreslagna organisaiionen fakulteter/sektioner knytas till enheter.
Detta skulle emellerlid ha den

s. 300 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 300

enUgt
beredningens mening olyckliga konsekvensen att konservera en skillnad meUan
»forskande» och »icke forskande» enheter. Mot denna bakgrand och med hänsyn tiU
vikten av att utveckla ett samspel mellan forskning/forskarutbildning och
grundutbildning över hela fältet av högskoleulbildning bör enUgt beredningens
mening fakultets/sektionsorganisationen betraktas som gemensam för de olika
berörda enheterna, även om varje fakultet/sektion administrativt är knuten till
en viss enhet och replierar på dess förvaltning.

Tämligen
genomgående betraktar de universitets- och högskoleorgan som yttrat sig över U
68-beredningens promemoria beredningens idé med en kombination av regionala
styrelser och enhetsstyrelser som överlägsen U68:s förslag. Exempelvis anför
filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd att beredningens
förslag är av slort iniresse, i synnerhet vad gäller de delar som om de
konsekvent genomförs innebär en delvis ny och annorlunda institutionell struktur,
som på sikt kanske kan förbättra möjlighelema till fömyelse och utveckling.

TCO å sin sida anser alt U
68::s förslag med en enda högskolestyrelse som ansvarig för all
högskoleutbUdning inom ett högskoleområde är att föredra framför beredningens
förslag. Regionstyrelserna löser inle frågan om den lokala splittringen. LO
ser den av beredningen föreslagna ordningen som ett steg på vägen mot en ökad
lokal samordning.

Vad
beträffar den lokala organisationen finner bl.a. konsistoriet i Lund det
positivi att beredningen avvisar U68:s förslag om gemensam organisation med en
högskolestyrelse på varje ort och i stället för de större orlemas del förordar
flera självständiga enheter med egna styrelser. Positiva tUl beredningens
förslag i denna del är bl. a. även konsistorierna vid universitetet i Stockholm
och Chalmers lekniska högskola samt åtskUliga andra universitetsorgan,
slyrelsen för socialhögskolan i Örebro, TMR, SACO, Sveriges
civilingenjörsförbund och SFS. SFS menar atl beredningens förslag till lokal
organisation innebär alt man lUl en del kommer till rälla med de på sina håll
stelbenta och konserverande beslutsstmkturema inom dagens högre ulbildning.

Styrelsen
för socialhögskolan i Örebro hänvisar tUl silt yttrande över U 68 där styrelsen
tUlstyrkt U68:s huvudtankegångar i väsentliga avseenden, bl. a. i vad gäUer en
i Örebro lokalt sammanhållen högskola.

Vad
beträffar förslaget om regionstyrelser är bl. a. konsistoriet i Uppsala i
princip positi/t till beredningens förslag. Regionaliseringen får dock enligt
konsistoriet inte drivas så långt att UKÄ (UHÄ) berövas huvuddelen av sina
nuvaiande uppgifter.

En
positiv gmndinslällning men farhågor för en ökad byråkratisering uttalas av
konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm, humanistiska fakulleten i
Umeå m. fl. universitetsorgan samt kommittén för postgymnasial ulbildning i
Värmlands län. Förslaget om regionstyrelser

s. 301 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 301

förtjänar
enligt samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg allvarligt övervägande och
kan komma att på sikt starkt påverka de organisatoriska fömtsältningama för
högskoleverksamheten. Det är fakultetens förhoppning att det högre
ulbUdningsväsendet i Sverige genom den föreslagna organisaiionen skaU kunna bli
på en gång mindre uniformt och lokalt mera samordnat och ändamålsenligt.

UKÄ påpekar att om de
föreslagna regionstyrelsema kommer till Slånd en ny beslutsnivå införs meUan
de lokala styrelseorganen och någon form av central verksorganisation. UJCÄ
uttalar ett bestämt önskemål alt kompetensområdena för skilda nivåer klart
skall anges. Krav på förtydliganden i fråga om uppgifterna för bl. a.
regionstyrelser framförs också av bl. a. konsistorierna vid universiletet i
Slockholm och Chalmers lekniska högskola samt tekniska fakulleten i Lund. Förstnämnda
konsistorium kan godta en regionslyrelse i Stockholm under fömtsättning att den
ges alla befogenheter som inte uttryckligen måste åvila ell centralt
ämbetsverk.

Konsistoriet
i Umeå tUlstyrker en regionstyrelse för norra regionen, men betonar samtidigt
vikten av att regionstyrelsen inte blir en mellaninstans mellan högskolan och
det centrala ämbetsverket. Beslutsvägarna bör förkortas, inte förlängas.
Konsistoriet förordar bl. a. att regionstyrelsema helt skall svara för
fördelningen av medel för gmndläggande UtbUdning.

Konsistoriet
i Linköping anför bl. a. att en regional styrelse fyller en rad viktiga
funktioner, inle minst när det gäller att finna lokalt stöd för en sammanhåUen
plan för verksamheten. Förslaget om inrättandet av regionstyrelser med
bibehållande av såväl central verksfunktion som enhetsstyrelser leder dock tUl
att i jämförelse med nuläget ytterligare en administrativ nivå skapas
vilket konsistoriet ej kan acceptera. I vart faU i östra regionen bör
regionstyrelsen integreras med befintliga och tänkta enhetsstyrelser på så
sätt att de ärenden som enligt beredningens modell skulle ha behandlats i
enhetsslyrelse i slället behandlas i ett inom regionstyrelsen utsett utskott.

Jönköpings
läns landsting och Jönköpings kommun m. fl. betonar starkt att regionstyrelsens
övergripande uppgifter skall gälla den totala högskoleutbUdningen inom regionen
oavsett huvudman.

Konsistoriet
i Lund framhåller bl. a. att för det fall regionala organ med omfattande
beslutsfunktioner inrättas något som konsistoriet i och för sig kritiserar
måste högskoleverkets arbetsområden och uppgifier radikalt skäras ned för att
inte den redan förekommande risken för överorganisation skall bli alltför
omfattande och ärendegången förlängas mer än nödvändigt. En tveksamhet eller en
negativ attityd till förslagel med hänsyn tUl riskerna för en ökad
byråkratisering redovisar även bl. a. juridiska fakulteten och dess
utbildningsnämnd, medicinska fakulteten samt farmaceutlska fakulteten i
Uppsala, furidiska

s. 302 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 302

fakulteten
i Stockholm, slyrelsen för socialhögskolan i Örebro, SACO och Växjö kommun. SFS
anser att en omfattande byråkratisering och förlängning av handläggningstider
skulle bli resultatet om det infördes en ny fullständig nivå mellan enheterna
och UHÄ och avstyrker för sin del att regionslyrelser inrättas.

Teologiska
fakidteten i Uppsala framhåller att utbUdningen i Sverige knappast är
regionsbunden, utan planeringen bör så mycket som möjligt ske för landet i
dess helhet. Samråd vad gäller t. ex. forskning kan ske genom samarbelsnämnder
ulan dyr kansliorganisation. Synpunkler vad gäller kravet på riksplaneriiig har
även anförts av historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas
utbildningsnämnder i Göteborg, styrelsen för skogshögskolan och statens
skogsmästarskola, TMR och SACO. Det regionala samriidel kan lösas på informell
väg, anser samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och länsstyrelsen i
Norrbottens län.

Humanistiska
fakulteten i Göteborg anser alt enda möjligheten att göra regionstyrelsen
funktionsduglig torde vara att låta UBCÄ återgå till atl vara en rent
formål-juridisk prövningsmslans, överföra alla ekonomiska befogenheter till
regionstyrelsema och bryta ut fakultetsberedningama som en särskild
samordningsorganisation direkt under depar-lementet.

Konsistoriet
i Linköping ansluter sig tiU beredningens deklaration att institutionerna
självklart måste komma atl spela en nyckelroll i bl. a. planerings- och
utvecklingsarbetet. Den av beredningen tänkta uppgiftsfördelningen mellan
institutioner och utbUdnings- eller linjenämnder har redan utvecklats vid
högskolan i Linköping. Såvitt nu kan bedömas har erforderlig samordning kommit
till stånd ulan att institutionernas nyckelroll och initiativkraft hotats.

Ylterligare
elt anlal universitetsorgan t. ex. samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala
och dess utbildningsnämixd sant teologiska fakidteten i Lund och dess
ulbildningmämnd SACO m. fl. är positiva lill beredningens förslag vad gäUer
inslilutionemas ökade inflylande. Konsistoriet vid lekniska högskolan i
Slockholm menar atl den precisering av institutionens uppgifier och ställning
som beredningen gör är nyttig i många avseenden. Samhällsvetemkapliga
fakulteten i Göteborg konstaterar att beredningen på ett helt annat sätt än U
68 är medveten om den centrala roll som ämnesinstitutionema inom de filosofiska
fakulteterna hittUls har spelat och även i fortsättnUigen bör spela.

Medicinska
fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala anser att institutionernas
organisatoriska slällning bör återspegla den cenirala roll som instilulionema
har i utbildning och forskning, och att de inte bör bli serviceorgan åt
linjenämnd, utbildrungsnämnd och regionstyrelsen. Liknande synpunkter har även
framförts av historisk-filosofiska och språk-veleitskapliga sektionernas
utbildningsnämnder i Göieborg. Också juri-

s. 303 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 303

diska
fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd är tveksamma till beredningens
förslag bl. a. med hänsyn till att det inte ger någon garanti för
institutionernas fortsatta självständighet. Liknande synpunkter har även
framförts av bl. a. teologiska fakulteten i Uppsala och humanistiska fakulteten
i Lund.

TCO
anför atl beredningen lägger ett betydande självständigt ansvar för enstaka
kurser och studiekurser på de enskUda institutionerna. Enligl TCO:s uppfattning
vore det naturligare att detta ansvar i stället lades pä de olika
linjenämndema, i vilka representanier för arbetslivet föreslås ingå. Om
ansvaret läggs på de enskUda institutionerna, som inte har denna
representation från arbetslivet, finns det betydande risker för att de
ämnesmässiga aspekterna kommer alt dominera över de arbetslivsanknutna.

SFS
anser att det är avgörande, vilket inte tiUgodoses i beredningens förslag, att
samhällskontakterna utökas i det löpande arbetet på institutionsnivå.

De
flesta som yttrar sig om formerna för institutionernas förvaltning tillstyrker
beredningens förslag i denna del.

Konsistoriet
vid Chalmers tekniska högskola anför alt enhetsslyrelserna bör ha rätt att
om institutionernas personal är ense därom besluta att
institutionerna skall förvaltas av enbart prefekt. Samhällsvetenskapliga
fakulteten i Stockholm menar all de positiva effekterna av försöksverksamheten
med nya samarbelsformer bäst tas till vara i etl system, där styrelseformen kan
tiUämpas efter prövning av förutsättningarna genom samråd mellan
institutionerna och konsistorierna, i stort selt enligt gällande beslämmelser.

TCO
påpekar att även serviceinrättningarna bör omfattas av nya former för
inflytande och samråd.

Beredningens
förslag i fråga om linjenämnder och utbildningsnämnder tillstyrks av bl. a.
tekniska fakulteten och matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd
i Lund saml konsistoriet i Umeå.

Konsistoriet
i Uppsala menar alt beredningens liksom U 68: s förslag lUl organisation
innebär en total separering på fakultetsnivå av planering och ansvar för dels
forskning/forskamlbUdning, dels grundläggande utbUdning. Konsistoriet finner
det otillfredsställande och olämpligt att göra en åtskillnad. Konsistoriet
upprepar sitt tidigare framförda förslag om fakultetsslyrelser med
representanter för lärare, övriga anställda och studerande, som skulle överta
ansvaret för uppgifter som i dag vilar på utbildningsnämnder och fakultet.
Liljenämnder, som är naturliga organ för pedagogisk ledning och samordning av
vissa utbildningslinjer, bör inrättas direkt under fakultetsstyrelse dar inte
särskilda skäl föreligger för en annan ordning. Konsistoriet vid tekniska
högskolan i Stockholm noterar att beredningen gör flera vikliga preciseringar
som leder lUl förslag om en mer flexibel organisaiion men har invändningar mot
atl ansvaret för

s. 304 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 304

planeringen
av civilingenjörsutbildningen och forskamtbildningen i princip skall läggas på
skilda organ. Också juridiska fakulteten i Stockholm anser del, bl. a. med
hänsyn tiU forskningsanknytningen, olyckligt att dela upp handläggningen av
grundutbildnings- och forskarutbildningsfrågor på två organ.

Humanistiska fakuheten
i Lund menar att det förhållandet alt utbildningsnämnder och linjenämnder
organisatoriskt är helt annorlunda uppbyggda än fakulteter och sektioner
kommer att starkt försvåra kommunikationerna mellan dessa olika organ.
Konsistoriet i Lund vill att planerings- och ledningsorganisaticinen för de
filosofiska fakulteternas del liksom för närvarande skall följa,
ämnesområdesprincipen. Liknande synpunkter framförs av bl. a. konsistoriet vid
universitetet i Stockholm, humanistiska fakulteten i Uppsala,
historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas utbildningsnämnder i
Göieborg samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsnämnder i
Uppsala och Umeå.

Filialnämnden i Örebro
anser att det åtminstone inledningsvis bör vara möjligt alt ha en gemensam
niimnd för samlliga utbUdningslinjer inom de filosofiska fakulteternas område.
Denna nämnd skulle allt eftersom behov uppstår inrätta kommittéer och
arbetsgmpper för särskilda linjer. Samhällsvetenskapliga fakidteten i Umeå och
dess utbildningsnämnd samt konstistoriet i Linköping anser att frågan om
inrättande av utbUdningsnämnder och/eller linjenämnder bör avgöras lokall.
Några imiver-sitetsorgan t. ex. juridiska fakulteten i Stockholm och
medicinska fakulteten i Umeå menar att, om de föreslagna linjenämnderna
inrältas, utbildningsnämnder med övergripande planeringsuppgifler blir onödiga.
SFS finner inte atl beredningen presenterat argument för ett generellt
inrättande av utbildningsnämnder. SFS menar dock att vid de största enheterna
behov kan föreligga av utbildningsnämnder som beredande organ tUl
enhetsstyrelserna. Den frågan bör dock prövas lokalt.

Himianistiska
fakulleten i Umeå menar att berednuigens framställning om utbildningsnämnder
och linjenämnder ter sig oklar, och atl det alldeles tydligt föreligger en
allvarlig risk för överorganisation. Liknande synpunkter framförs av juridiska
fakulleten i Uppsala och dess utbildningsnämnd.

Humanistiska
fakidteten i Uppsala är positiv till beredningens uppfattning att åtskUliga
befintliga utbildningsnämnder kan övergå till att bli linjenämnder. Om man
utöver linjenämnderna även tänker sig ett organ av typen utbildningsnämnd, vill
fakulteten förorda att det får karaktären av ett utskott antingen inom
regionstyrelsen eller knutet till denna.

SACO
menar att utvecklingen och fömyelsen av utbildningsutbudet bör åvila särskilda
utbildningsnämnder. Dock vill SACO ifrågasätta om det inte vore lämpligt att
inom någon eUer några sektorer låta utbildningsnämndens uppgifier fullgöras av
sådana "stora" linjenämnder som i dag utgör utbildningsnämnder. TCO
anser att utbUdningsnämnderna är

s. 305 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 305

utomordentligt
värdefulla som organ för den övergripande och långsikliga planeringen inom
grundutbildningen och som organ för samordningen av de olika utbildningama
inom en yrkesutbildningsseklor. TCO ställer sig myckel tveksam til lenhets- och
regionstyrelserna fömlsättningar att överta utbildningsnämndernas
arbetsuppgifter och förordar därför atl möjligheler skapas för utveckling av
utbildningsnämnder på regional nivå.

Frågan
om ledningsorgan för forskning och forskamtbUdning behandlas i mycket
begränsad omfattning i yttrandena över beredningens förslag.

Humanistiska
fakulteten i Umeå föreslår att särskUda ledningsorgan för fakulteter och
sektioner inte skall vara obligatoriska.

Principer
för sammansättningen av olika högskoleorgan

U
68-beredningen ansluter sig tUl U 68:s strävan att öka samspelet mellan
högskoleorganisationen och samhället i övrigt. Detta gäller såväl den
övergripande planeringen och resursfördelningen inom högskoleväsendet som
helhet som planeringen och utvecklingen av utbUdningsutbudet inom oUka sektorer
och av olika enskilda utbildningslinjer. I del förra fallet bUr del fråga om en
anknytning till allmänna samhällsintressen och till planeringen inom andra
samhällssektorer. I det senare fallet blir det främst fråga om en anknytning
tiU yrkeslivet inom olika områden. I båda faUen anser beredningen alt en
ändamålsenlig väg för att säkra kontakten meUan högskoleutbildningen och del
omgivande samhäUet är att bereda plats för förelrädare för samhälls- och yrkeslivet
i berörda högskoleorgan.

Med
den av beredningen föreslagna organisationen kommer de uppgifter som U 68 tänkt
skall åvila högskolestyrelsen att ankomma delvis på regionstyrelsen, delsvis på
enhelsstyrelsema. Härvid kommer i försia hand regionstyrelsen att få uppgifter
som enligt beredningens bedömning moiiverar en stark representation för
allmänna intressen och en anknytning lill samhällsplaneringen i stort, medan
enhetsslyrelsernas uppgifter kommer all vara av den karaktären alt de inom
resp. enhet verksamma kan ges en stark slällning i styrelserna. Enligt
beredningens mening bör denna skillnad komma till ullryck i principerna för sammansättning
av de båda slagen av organ. I regionstyrelsen bör sålunda förelrädare för
allmärunlressen utgöra flertalet av ledamöterna. I enhelsstyrelsema bör
däremot majoriteten bestå av lärare, övriga anställda och studerande vid resp.
enhet. Beredningen kan tänka sig som riktpunkt att proportionerna i båda
fallen skaU vara ungefär 2:1. Den exakla sammansättningen bör med hänsyn till
regionernas och enheternas skiftande karaklär avgöras från fall till fall.

Beredningen
anser det ändamålsenligt att en del av de ledamöter

20
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 306 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 306

i
regionstyrelser och enhetsslyrelser som företräder allmänna intressen ulses av
berörda landsiing och kommuner på sätl som torde böra föreskrivas särskilt
från fall till fall. Med hänsyn bl.a. till dels forskningen och
forskamtbUdningen, dels vissa utbildningslinjers t.ex. inom
kulturområdet utpräglade rJkskaraklär bör emellertid enligt beredningens
uppfattning en del av ledamöterna . i fråga, däribland alltid ordföranden i
regionstyrelsen, utses av regeringen. Förslagsvis bör hälften av de ledamöter
som företräder aUmänintressen utses i den förstnämnda ordningen och hälften i
den sistnämnda. Variationer kan emeUertid vara påkallade i fråga om
enhetsstyrelserna med hänsyn tUl enheternas olika karaklär. Fiskesjö anför i
sin reservation att samtUga berörda ledamöter, ulom ordföranden i
regionstyrelsen, bör utses av landsting och kommuner.

Också
de ledamöter i regionslyrelser som inte företräder allmänintressen bör enligt
beredningens mening utses av regeringen i enUghet med vad som är praxis i fråga
om bl.a. verksstyrelser, I fråga om företrädare för lärar- och övriga
personalintressen samt studerande-intressen bör förslag avges av personal- och
studerandeorganisalionerna. Fiskesjö anför för sin del att de vid högskolorna
verksamma själva bör utse sina representanter i regionstyrelserna.

En
direkl representation för varje enhet i regionstyrelsen, t.ex. genom rektor, är
enligt beredningen knappast generellt möjlig med hänsyn tiU önskvärdheten att
begränsa del totala antalel ledamöter. Det bör från region till region närmare
övervägas hur en representation för enheterna skall utformas. En möjlighet, är
alt efter mönster av den ordning som enligt statsmakternas beslut skall
införas för jordbrukets högskolor en eller ett par av de berörda rektorerna
ingår i regionstyrelsen. Under alla förhåUanden bör enligt beredningens mening
rektor vid varje enhet ha närvaro- och yttranderätt vid regionstyrelsens
behandling av ärenden som berör enheten.

Internt
rekryterade ledamöter i enhetsstyrelser bör enligt beredningens mening
förutom rektor, som ex officio bör ingå som ordförande, och i förekommande
fall förvaltningschef i princip utses av berörda grupper inom enhelema med
beakiande av att såväl utbildningens som, i förekommande fall, forskningens
intressen blir tillgodosedda. Hänsyn till olika karaktär hos enheterna, bl.a.
till nu rådande förhåUanden l.ex. inom försöksverksamheten med nya
samarbetsformer, bör las vid den närmare ulformningen av bestämmelserna, som
därför bör kunna få delvis variera från enhet tUl enhet. Det senast anförda
gäller även i fråga om ordningen för utseende av rektor.

Den
av U 68 föreslagna riktpunkten för sammansättning av utbildnings- och
linjenämnder: 1/3 lärare, 1/3 studerande och 1/3 förelrädare för yrkeslivet,
såväl arbetsgivare som arbetstagare, eller annan utbildningsorganisation synes
beredningen väl avvägd. Den exakta samman-

s. 307 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 307

sättningen
av varje nämnd bör inom ramen för av statsmakterna angivna aUmänna riktlinjer
fastställas av regionslyrelsen efter förslag av berörd eUer berörda
enhetsstyrelser. Regionstyrelsen bör också, sedan förslag inhämtats från
berörda myndigheter, organisationer e.d., utse de nämndledamöter som hämtas
från yrkesUvet eUer annan utbildningsorganisation. Härvid förutsätts dock
utseendet av ledamöter i sådan linjenämnd, vars ansvarsområde helt hör lUl en
och samma enhet, delegeras till vederbörande enhetsslyrelse. Det finns enligt
beredningen skäl för atl ordförande utses särskilt i samma ordning som de
utifrån hämtade ledamölerna. Lärar- och studerandeledamöter i övrigt bör utses
av organ eller grupper inom högskoleorganisationen på sätt regionstyrelsen
eller enhetsstyrelsen beslämmer för varje nämnd. Beredningen förutsätter
liksom U 68 att erfarenheler från försöksverksamheten med nya samarbetsformer
här nyttiggörs.

Inom
fakulteter/sektioner bör enligt beredningen mindre ledningsorgan skapas. I
dessa bör förutom ordinarie lärare, utsedda inom resp. fakultet/sektion
andra personalgrupper samt de studerande i forskarutbildning bli företrädda.

I
fråga om institutionerna inom det nuvarande UKÄ-området utgår beredningen från
att den inom ramen för försöksverksamheten med nya samarbelsformer införda
ordningen med en institutionsstyrelse, bestående av inom institutionen valda
förelrädare för olika grupper av anställda och för de studerande, samt en
prefekt som verkställande ledning skaU genomföras generellt. Prefekten, utsedd
av enhelsslyrelsen, bör vara självskriven ordförande i institutionsstyrelsen.

Flera
universitets- och högskoleorgan uttalar sig allmänt för att de vid
läroanstalterna verksamma bör ha en starkare ställning än enligt beredningens
förslag.

Exempelvis
förordar historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Stockholm att
förelrädare för lärare, övrig personal och studerande skall ha majoritet i de
olika lokala och regionala organ som har att besluta om utbildningen.
Medicinska fakulteten i Umeå motsätter sig inte de föreslagna principerna för
sammansättningen av de olika högskoleorganen, men fastslår att i
enhetsstyrelser och institutionsstyrelser förelrädare för undervisning och
forskning skaU vara i majoritet. Farmaceutlska fakultetens utbildningsnämnd i
Uppsala finner inle anledning alt andra kategorier än de som nu är
representerade i molsvarande organ skall ingå i högskoleorganen på
linjenämnds- och institutionsnivå. Även på högre nivå bör enUgt nämnden lärare
och studerande få ett ökat inflytande jämfört med beredningens förslag.

Konsistoriegruppen i Luleå
anför att strävan efter ett ökat samarbete mellan högskoleorganisationen och
samhället i övrigt i första hand bör manifesteras i alt företrädare för
samhäUs- och yrkesliv erhåller representation i högskolornas styrelser och
nämnder.

s. 308 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 308

Sveriges
civilingenjörsförbund godtar beredningens förslag tiU sammansättning av
nämnder, enhefci- och regionstyrelser med vissa reservationer.

Ett
stort antal universitets- och högskoleorgan liksom bl. a. SFS betonar alt
företrädare för olika grupper inom högskolan skall ulses av berörda grapper
själva.

Belräffande
enskilda organ anförs sammanfattningsvis följande synpunkter.

Beredningens
förslag till sammansättning av regionstyrelsema tiUstyrks av flera
universitetsorgan bl. a. matematisk-naturvetenskapliga fakultetens
utbildningsnämnd i Uppsala och lekniska fakulteten i Lund.

Konsistoriet
i Umeå anser att regionstyrelsema bör ha en politisk-parlamenlarisk majoritet.

TCO
är positiv till beredningens förslag och anser att det allmänna, däri
inbegripet representanier för de stora löntagarorgarusationema, måste ha ett
avgörande inflytande. Också LO tUlstyrker beredningsförslagel.

Konsistoriet
i Uppsala är positivt tiU beredningens förslag med vissa förbehåll, bl. a.
anser konsistorii;t alt minst två företrädare för i regionen belägna
universitet (motsv.) bör vara självskrivna ledamöter. Också konsistoriet vid
Chalmers lekniska högskola är positivt tUl beredningens förslag men anser att
rektorer för sådana enheter, där den veirkslällande myndigheten utgörs av ett
rektorsämbete, regelmässigt bör vara ledamöter i regionsorganet. Övriga
rektorer bör ha närvaro- och yttranderätt.

Medicinska
fakulteten i Uppsala anser alt regionslyrelsen bör få en majoritet av
högskolerepresentanter. Liknande synpunkter framförs vidare av bl. a.
historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Uppsala.

Juridiska
fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd menar att om regionslyrelsen
blir chefsmyndighet, dvs. skall avge petita elc, bör inte de allmänna
intressena få majoritet i styrelsen.

Konsistoriet
i Linköping anser att hälften av ledamöterna i regionstyrelserna bör
representera de aUmänna intressena och hälften de berörda högskolorna.
Regionstyrelsen bör utses av regeringen efter förslag från berörda parter.

Humanistiska
fakulleten i Uppsala menar också att representationen skall vara lika stor för
de inom högskolan verksamma som för allmänna intressen. Samlliga i regionen
Uigående högskoleenheter bör dessulom vara företrädda.

SFS
anser att de framsteg som gjorts genom försöksverksamheten med nya
samarbetsformer riskerar atl delvis gå förlorade vid ett genomförande av
beredningens förslag. Väsentliga beslut läggs enUgt detta

s. 309 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 309

på
en nivå där studerande och anställda endast har ett marginellt, om ens något,
inflytande.

SFS
anser vidare att beredningens förslag till sammansättning av bl. a.
enhelsstyrelsema kan komma att skapa en ökad dynamik inom högskoleväsendet.
Humanistiska fakulteten i Göieborg m. fl. tillstyrker den föreslagna
sammansättningen av enhetsstyrelserna.

LO
anser alt enhetsstyrelsemas föreslagna sammansättning inte medger en
tillfredsställande förankring i högskolan för allmänintressena och ser den
endast som en lösning på kort sikt.

Konsistoriegruppen i Luleå
menar att en majoritet av platserna i styrelsen för högskolan i Luleå bör
besättas av representanier för samhälle och yrkesliv. Slyrelsen för
socialhögskolan i Örebro, länsstyrelsen i Väslernorrlands län och TCO m. fl.
anser att allmänintressena bör vara i majoritet i enhelsstyrelsema.

Bl. a. konsistoriet och
juridiska fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala vill minska representationen
för de allmänna intressena i enhets-styrelsen jämfört med beredningens förslag.
Konsistoriet i Umeå menar att enhetsstyrelsens sammansättning i stort selt bör
vara densamma som del nuvarande konsistoriets.

Humanistiska
fakulleten i Uppsala, lekniska fakulleten i Linköping, styrelsen för
socialhögskolan i Örebro, konsisloriegruppen i Luleå, SACO och SFS m. fl.
tUlstyrker den föreslagna sammansättningen av utbildnings- och linjenämnder med
representation för yrkeslivet.

TCO
påpekar att då dessa organsi främsta uppgifter är att verka för alt
utbildningsutbudet och utbildningsorganisationen utvecklas med hänsyn tUl
arbetslivets behöv det är av stor betydelse att del i nämnderna finns
sakkunskap och erfarenhet från berörda yrkesområden. En på delta sätt direkt i
yrkeslivet förankrad representation kommer att tillföra utbildningen
väsentliga kvaliteter.

Konsistoriet i Uppsala
anser däremot att den exakta storleken på nämndema och antalet representanier
från yrkeslivet inte bör anges. Under aUa förhållanden bör kategorin
"övriga anställda" tUlförsäkras representation. Krav på
representation för kategorin övriga anställda framförs även av TCO.

Konsistoriet i Linköping
menar atl inflytandet från yrkeslivet kan kanaliseras genom att antingen
styrelsen har möjlighet alt till utbUdningsnämnden (motsv.) knyta ledamöter
med expertkunskaper från olika yrkesområden eller att inrätta särskilda
yrkesråd eller att kombinera dessa förfaranden. Det torde i regel inte vara
vare sig nödvändigt eller ändamålsenligt alt företrädare för arbetslivet deltar
i detaljplaneringen av läroanstaltemas verksamheter.

Samhällsvetenskapliga
fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm menar att den nödvändiga och
självfallna kontakten med företrädare för arbetsmarknaden vad linjenämnderna
beträffar på elt smidigare sätt än

s. 310 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 310

vad
som föreslås kan upprätthiillas genom tillfälliga adjungeringar, inhämtande av
remissyttranden ö'er kursförslag etc. Liknande synpunkler har även framförts av
bl. a. juridiska fakidteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd.

Den
centrala organisationen

U
68-beredningen anser det självklart alt en samordnad planering för
högskoleutbildningen måste garanteras genom en samordning av den f.n.
splittrade cenirala organisationen under departementsnivån. Samlidigl
framhåller beredningen att de:ss förslag om regionala styrelser för
högskoleutbildning och därmed sammanhängande möjligheter att decentralisera
planerings- och samordningsuppgifter ger delvis nya förutsättningar för
bedömningar rörande den framtida centrala organisationens närmare utformning.
Också andra fakiorer, såsom forskningsrådsutredningens kommande betänkande, är
enligt beredningen av betydelse för bedömningarna i hithörande frågor.
Beredningen anser det mot denna bakgrund nödvändigt att frågan om den centrala
verksorga-nisationens ulformning övervägs ytterligare.

UKÄ
framhåUer att utifrån de förutsättningar beredningen angivit och ståndpunkterna
i läroanstalternas skrivelser, det är nödvändigt att följande uppgifter för en
central verksorganisation skjuts i förgmnden: övergripande planering,
utvecklingsarbete, kommunikation med samhällsinstitutioner på skilda områden
och samordning av lokala initiativ. Betydande enighet råder enligl UKÄ om alt
högskolan måste utvecklas också med stöd av en central, nationellt övergripande
planering som ger statsmaktema underlag för beslut om inriklning och fördelning
1 slorl av högskolesektorns resurser.

I
övrigt behandlas frågan ora den centrala organisaiionen endasi i få yttranden
över beredningspromemorian.

Juridiska
fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd menar alt en långtgående
centralisering och en alltför stor tUlväxt av den centrala myndigheten var
nackdelar i U 68:s förslag, som påtalades av många remissinstanser. Fakulleten
vill varna mot alltför radikala åtgärder i motsatt riktning. Bl. a. vill
fakulleten erinra om de fördelningsuppgifter regionema emellan som lämpligast
kan lösas av en central sakkunnig instans, liksom framhålla att UKÄ haft och
har betydelsefulla uppgifter när del: gäller alt säkra enhetlig förvaltningstillämpning
och rättssäkerhet i besvärsärenden.

Matematisk-naturvetenskapliga
fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala anser däremot att de sex
regionstyrelsema skulle kunna lyda direkt under utbildningsdepartementet. Ett
centralt verk skulle enligt nämnden knappats kunna tillföra något nytt i
sakfrågor. Däremot

s. 311 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 311

skulle
vissa samordnande funktioner kunna läggas på denna nivå, men många av dem
skulle lika gärna kunna fullgöras genom samarbete emellan regionerna och för
övrigl handläggas i departementet.

1.3.8
Genomförande

U
68-beredningen delar den bedömning U 68 och också KK givit uttryck för,
nämligen atl den av U 68 förordade studieorganisationen och
antagningsbegränsningen bör genomföras samtidigt med på KK:s förslag grundade
förändringar i behörighets- och urvalsbesläm-melserna.

Beredningen
ansluter sig också tiU U 68:s bedömning atl planerings-och förberedelsearbetet
inför en högskolereform, sedan principbeslut fattats av statsmakterna, bör
anförtros särskilda organisationskommittéer. Med den lösning av frågan om den
lokala och regionala styrelse-organisationen som beredningen föreslagil ser
beredningen det som naturligt att planeringsarbetet inom resp. region redan i
denna fas håUs samman genom organisationskommittéer för var och en av de sex
utbildningsregionerna. Under dessa organisationskommittéer bör vid behov
särskilda kommilléer för enskilda högskoleområden kunna organiseras, dels för
områden med mera omfattande befintliga resurser, dels för de områden som pekas
ul som i försia hand aktuella för utbyggnad av utbildningsutbudet.

Konsistoriet
i Linköping önskar en senareläggning av reformen för alt vissa förutsättningar
för reformen skall hinna klarläggas. Konsistoriet vid tekniska högskolan i
Stockholm anser att propositionen om principbeslut inte bör läggas fram så
tidigl som våren 1975. Enligl konsistoriet vore del också bättre med successiva
reformer än en samlad, genomgripande och snar högskolereform.

Enligt
TCO-,5 uppfattning bör planeringsarbetet på de olika nivåerna i
högskoleorganisationen samordnas. Det är vidare angeläget all det sker en
samordning i liden av inrättandet av de lokala, regionala och Centrala
lednings- och planeringsorganen. En sådan samordning är en förutsättning för
att genomförandet av beredningens förslag inte skall få negativa konsekvenser
för den berörda personalen.

1
flertalet yttranden från universitets- och högskoleorgan pekas på viklen av att
anställda och studerande får medverka i organisationskommittéerna. Även UKÄ
framhåller atl de som närmast berörs av en reform, såväl anställda som
studerande, måste få goda möjligheter att medverka i organisalionskommiltéernas
arbete. TCO ansluter sig lill beredningens förslag och förutsätter att
representanier för personalorganisationerna ges plals i
organisationskommittéerna.

Konsistoriet
vid tekniska högskolan i Stockltolm framhåller att det

s. 312 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 312

är
viktigt att direktiven tUl organisationskommittéerna blir sådana atl de
möjliggör flexibla och smidiga lösningar anpassade tUl resp.
ulbUd-ningsenheters profil och egenart, om samtidigt positiva värden för helheten
kan bevaras. Liknande synpunkler anförs av konsistoriet vid universitetet i
Stockholm.

Flertalet
som berör frågan godtar också de föreslagna organisationskommittéerna.
Filialnämnden i Örebro anser dock att organisations-korrunittéer bör tUlsättas
också för de enskilda högskoleorterna. Dessa lokala kommittéer borde få utse en
del av ledamöterna i de regionala kommittéerna. Enligt filialrådet i Växjö m.
fl. är det mycket angeläget att utformningen av högskolan i Växjö anförtros åt
en lokal organisationskommitté.

s. 313 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 313

2. Behörighet och urval till högskoleutbildning

2.1
KK

2.1.1
Allmän bakgrund till kommitténs arbete (kap. 2)

De
senaste årtiondenas genomgripande skolreformer har gett praktiskt taget alla
ungdomar som så önskar möjlighet att gå igenom en minst elvaårig skolutbildning
i gmndskola och gymnasieskola. Också för vuxna har utbildningsmöjligheterna
ökat markant. När reformer genomförs på olika nivåer i utbildningsväsendet kan
delta medföra krav på förändringar av mer eUer mindre formell art i gällande
regler för behörighet och urval till fortsatt utbildning. Ett behov av nya kompelensregler
kan också bli aklueUt, när en förändrad syn på begreppet kompetens växer fram.
Så har skett under de senaste tio åren. Redan i direktiven till kompelensutredningen,
vars förslag i belänkandet (SOU 1970: 21 och 55) Vägar tUl högre ulbildning
utgjort granden för KK:s arbeie, framhölls att den sakliga och inte den
formella kompetensen skulle vara avgörande när det gällde all beslämma om en
person skulle få tillträde till högre utbUdning.

Denna syn på
kompetensfrågorna avspeglas i statsmaklernas principbeslut år 1972 att den
aUmänna behörigheten till högre ulbildning skall knytas till genomgången minst
tvåårig linje i gymnasieskolan, under förutsättning att vissa krav på
kunskaper i svenska och engelska därtill är uppfyllda. Samma syn kommer till
uttryck i direktiven till KK att föreslå behörighetsvillkor för dem som har en
gymnasial utbUdning som kan jämföras med gymnasiesköleutbUdning och för dem som
uppfyller vissa villkor beträffande ålder och yrkeserfarenhet. Att även andra
meriter än betyg från behörighetsgivande utbildning,, enligt KK:s direktiv,
skall tillgodoräknas vid urvalet av studerande till högre utbUdning är ytterligare
ett led i en medveten strävan att till högskoleutbildning rekrytera personer
med skiftande utbildnings- och erfarenhelsbakgrund.

Under den tid KK arbetat
har U 68 lagt fram sina förslag om reformering av högskoleutbildningen. Dessa
förslag har haft stor betydelse för KK:s arbete och bl. a. medfört att
kommitténs förslag i vissa avseenden har en tämligen öppen ulformning. Främst
gäller detla frågan om hur antagningen till grundläggande statlig
högskoleutbildning skall organiseras och genomföras.

U 68:s förslag innebär
vidare vissa ändrade förutsättningar beträffande gränsdragningen meUan
gymnasial utbildning och högskoleutbildning. Även andra utredningar, t. ex.
läraratbildningskommiltén, har under de senasle åren lagt fram förslag som rör
gränsdragningen mellan det gymnasiala stadiet och högskolan.

Utgångspunkten
för KK:s arbete är att de aUmänna behörighetsvill-

s. 314 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 314

koren
för högre utbUdning skall gälla för alla utbildningslinjer i högskolan.
Härigenom blir det läll atl definiera vilka utbildningsvägar som lillhör den
högre utbildningen. Kommittén konstaierar samtidigt att huvuddelen av de av U
68 föreslagna linjerna i den nya högskolan kommer atl omfattas av de nya
allmänna behörighetsvillkoren redan vid ikraftträdandet av dessa. För vissa
utbildningsvägar föreligger förslag till ändrad studieorganisation som bygger
på de allmänna behörighelsviUkoren, medan andra är föremål för utredning. För
de utbildningsvägar inom U 68:s högskola som inle i dag tillhör den högre
utbildningen och som inte berörts eller berörs av avslutade eller pågående
utredningar bör man, enligl KK:s uppfattning, snarast initiera en översyn av
utbildningen, där en uppgift bör vara atl la ställning till om utbildningen
skall byggas på de nya allmänna behörighelsviUkoren.

KK
tar vidare upp frågan hur ändrade villkor för allmän behörighet kommer atl
påverka sammansättningen av de sökande tiU högre utbUdning. Härvid konstateras
atl utformningen av det studiesociala slödet spelar en väsentlig roll för i
synnerhet vuxna utbildningssökandes möjligheter att bedriva studier i
högskolan.

Vad
gäller betygssystem och betygsättning måste kommitténs förslag till
urvalsregler i allt väsentligt utgå från nuvarande förhållanden, trots alt
frågan om etl nytt system för betygsättningén i gymnasieskolan är aktueU genom
arbetet i 1973 års betygsutredning.

2.1.2
Allmän behörighet (kap. 3)

Alla
högskolestuderande måste oavsett vad de studerar uppfylla de allmänna
behörighelsviUkoren, medan däremoi de särskilda förkunskapskraven Varierar
meUan oUka ulbildningsvägar i högskolan.

De
allmänna behörighetsvillkorens funktion i kpmpelenssystemet är bl. a. alt
garantera alt de studerande har en aUmänorienlering som elt komplement till
specialiserad hö,gskoleulbildning och att tillsammans med de särskilda
förkunskapskraven tillgodose kravet på tillräckliga studiefömtsättningar hos
dem som antas liU högskoleutbildning. De aUmänna behörighetsvillkoren skall,
häratöver fylla syftet att bättre ta tiU vara den tillgång i samhället som
utgörs av studielämpliga personer, vilka nu ej har behörighet, dvs. ta siörre
hänsyn till den sakliga än till den formella kompetensen.

Allmän
behörighet genom utbildning (avsnitten 3.1 och 3.2)

Genom
statsmakternas princifibeslut år 1972 har de aUmänna behörighelsviUkoren
fastställts vad avser sökande från gynmasieskolan. Enligt delta beslut har den
allmän behörighet, som avslutat en minst två-

s. 315 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 315

årig
Unje i gymnasieskolan med fuUsländiga studiekurser och har kunskaper i ämnena
svenska och engelska motsvarande lägsl två årskurser på social linje.

KK
skall enligt sina direktiv föreslå vilka ulbUdningsvägar som därulöver skall
ge allmän behörighet. Kommittén finner det självklart alt sådana
utbildningsvägar som avlösts av de nuvarande tre- eller fyraåriga linjerna samt
av ekonomisk, social och teknisk tvåårig linje i gymnasieskolan (gymnasium och
fackskola samt även flickskola med normalskolekompetens) skall ge allmän
behörighet. Detsamma gäller sådana utbildningar som redan i den nu gällande
behörighetskungörelsen (1967: 450) jämställs med treårig gymnasieskollinje
(folkskollärarexamen, småskol-lärarexamen m. fl.). Med samma självklarhet skall
allmän behörighet tillkomma den som har avslutat sådan specialkurs i
gymnasieskolan som är uppbyggd efter samma principer som gymnasieskolans
tvååriga yrkesinriktade linjer.

För
övrig utbUdning inom och utanför gymnasieskolan bör principen vara att
utbildningen ger allmän behörighet om dess slutnivå är jämförbar med den
utbildningsnivå som gymnasieskolans linjer leder fram till och under
förutsättning alt ämnena svenska och engelska ingått eller kompletterats i en
omfattning som minst svarar mot den sociala linjens kurs i resp. ämne.
Huvudmannaskapet för en utbUdning skall inle tillmätas någon betydelse i detta
sammanhang.

Mot
bakgmnd av denna princip föreslår KK all alla minst tvååriga specialkurser i
gymnasieskolan som bygger på gmndskolekompetens eller molsvarande skall ge
allmän behörighet. Delsamma skall gälla specialkurser om minst etl läsår som
bygger på en obligatorisk fömtbildning utöver grundskolan om minst ett läsår
samt specialkurser om minst en termin som för tillträde kräver såväl
föralbildning som praktik. I det senare fallet skall den sammanlagda
skolmässiga utbildningen överstiga ell läsår och yrkespraktiken omfatta minst
ett år.

Även
ulbildningsvägar utanför gymnasieskolan skall på samma villkor som
gymnasieskoleutbildning kunna ge allmän behörighel. Detta exemplifieras med en
rad utbildningsvägar bland vilka märks de nuvarande utbildningarna till
sjukgymnast, sjuksköterska, arbetsterapeut, förskollärare, hushållslärare,
texlillärare m. fl. Vad avser behörighet genom studier vid folkhögskola
föreslår KK att principen skall vara att den som gått igenom två årskurser vid
folkhögskola och därvid läst engelska och svenska i tillräcklig omfattning
skall ha allmän behörighet (för personer som inte har gmndskolekompetens i
botten skall även tredje årskurs vara ett krav). Efiersom innehåU och
uppläggning av ulbUdm'ngen kan variera kraftigt meUan olika folkhögskolor anser
dock kommittén alt folkhögskolans lärarråd på begäran skaU intyga dels om elevens
folkhögskoleutbildning molsvarar lägst tvåårig gymnasieskoleutbildning med
avseende

s. 316 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 316

på
allmän utbildningsnivå, dels om ämnena svenska och engelska lästs i en
omfatltung som molsvarar den sociala linjens.

KK anser vidare att
arbetsmarknadsutbUdning samt ulbildning som bedrivs inom studieförbund,
facldiga organisationer, näringsliv och statliga och kommunala myndighettT
skall kunna ge behörighet på samma villkor som övriga ulbUdningsvägar.
Bedömningen av om sådan utbildning skaU ge behörighet måste göras från fall
till fall av antagningsmyndigheten, som då främst skall beakta, om
utbildningsnivån kan jämföras med den man uppnår i gymnasieskolan, och i lägre
grad den sammanlagda utbildningstiden.

Allmän
behörighet genom ålder och yrkesverksamhet (avsnitt 3.3)

Försöksverksamhet
med vidgat tUlträde till viss högskoleutbildning irUeddes den 1 juli 1969 på
initiativ av kompelensulredrungen. Verksamheten, som regleras av kungörelsen
1969: 68, innebär i korthet att personer som fyller 25 år senast under det
kalenderår då inskrivning sker och som har varit yrkesverksamma under minst fem
år eller på annat sätt skaffat sig motsvarande erfarenhet har rätt att bedriva
studier inom vissa ämnesområden vid fUosofisk faktUtet. Utöver dessa krav skaU
de studerande uppfylla de eventuella krav på förkunskaper som anges i resp.
normalstudieplan samt ha de övriga förkunskaper som oundgängligen fordras.
Sedan hösten 1970 gäUer reglerna om vidgat tillträde även försöksvis vid
socialhögskolorna samt från år 1971 den utbildning i studie- och
yrkesorientering som bedrivs vid vissa lärarhögskolor.

KK har samlat in vissa
erfarenheter från denna försöksverksamhet och gmndar sina förslag bl. a., på
att dessa erfarenheter till övervägande del är positiva. En mera systematisk
utvärdering av försöksverksamheten pågår vid socialhögskoloma, där man genom
enkätundersökningar tillfrågat den gmpp studerande som antogs via
försöksverksamhetens regler höstterminen 1970 om deras erfarenheter av
studierna efter en och efter fem terminers studier. Motsvarande undersökning
kommer att genomföras för studerande antagna höstterminen 1972, där en försia
delrapport föreligger, nänUigen efter en termins studier. Vid aUa undersökningstillfällena
har enkäten också besvarats av en jämförelsegrupp bland övriga studerande. Den
första uridersökningsgruppen upplevde avsevärt mindre studiesvårigheter efter
fem terminers studier än efter en termins. Studierna kändes också
meningsfidlare efter fem terminer och i alla ämnen upplevde sig försöksgmppens
personer ha nytta av sin yrkesverksamhet som en betydelsefull referensram för
studierna. Även med avseende på mätbara studieresultat finns en förbättring
efter fem terminers studier och vid den tidpunkten skiljer sig inte
försöksgrappens resultat anmärkningsvärt från kontrollgruppens. En brist i
undersökningen, som försvårar tolkningen av resultaten, är atl
studieinlensiteten inte har

s. 317 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 317

mätts.
Resultaten från den första-enkätundersökningen bland dem som antogs
höstterminen 1972, alltså efter en termins studier, visar att skUlna-derna
mellan grappen "normalstuderande" och försöksverksamhetsgrap-pen har
minskat. Försöksgrappseleverna år 1972 tycks ha större studievana och bättre
förkunskaper än de som antogs år 1970 och kontrollgruppen år 1972 har i siörre
utsträckning erfarenheler från yrkeslivet före studiema.

KK föreslår nu atl
reglerna för vidgat liUträde inte längre skall ha försökskaraktär och att
begränsningarna med avseende på studiernas inriktning skall försvinna. Den som
har minst fem års yrkeserfarenhet vunnen genom anställning och uppnår 25 års
ålder" det kalenderår som studierna påbörjas skaU ha allmän behörighet
till all högskoleutbUdning. Med anslällning skall jämställas arbete i eget
företag, värnpliktstjänstgöring samt arbeie i eget hem med vård av antingen
barn under 10 år eller av andra personer som på grand av sjukdom, ålder eUer
handikapp behöver speciell omvårdnad. Vad gäller det krav på kunskaper i
svenska som finns i de av stalsmakterna faslstäUda allmänna
behörighetsvUl-koren för sökande från gymnasieskolan (mosv.) finner kommittén
bl.a. med hänvisning till erfarenheterna från försöksverksamheten att man
generellt och utan krav på formell dokumentation skall anse att den aktuella
gmppen har sådana kommunikationsfärdigheter m. m. som det allmänna
behörighetskravet i svenska avser att tUlgodose. KK menar dock att personer som
har annat modersmål än svenska, danska eller norska måste dokumentera
förkunskaper även i svenska för al: uppnå allmän behörighet.

Goda kunskaper i engelska
är i regel nödväncUga för att man skal kunna bedriva högre studier. KK föreslår
därför att etl krav på förkun skaper i engelska molsvarande minst två årskurser
på social linje skali gälla även dem som får behörighet genom ålder och
yrkesverksamhet Delta krav skaU dock primärt gälla dem som avser alt sludera en
full ständig utbildningslinje i högskolan. Vid vissa studiekurser kan man dag
följa studierna utan förkunskaper i engelska. Många äldre utbild ningssökande
har inte fått någon undervisning i engelska under sin skol tid. Här föreligger
således en klar skillnad mellan dem och dagens ung domar. Det är angeläget att
äldre utbUdningssökande trots delta har möjlighet alt kanske främst i
fortbUdnings- och vidareutbUdnings-syfle skaffa sig högskoleutbildning. Något
generellt krav på förkunskaper i engelska enligt den sociala linjens lärokurs
bör därför inle finnas för den som endast avser atl sludera en enstaka kurs
eller studiekurs i högskolan. När den obligatoriska litteraturen inom enstaka
kurser ställer krav på förkunskaper i engelska bör detla framgå av vederbörande
kursplan och de sökandes förkunskaper i språket bör kunna prövas och godtas på
mera informeUa gmnder.

1 Särskilt
yttrande av Lars G. Nilsson.

2 Särskilt yttrande av
Anders Arfwedson.

s. 318 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 318

Allmän
behörighet genom utländsk förutbildning (avsnitt 3.4)

Vad
beiräffar de allmänna behörighelsvUlkoren för personer med utländsk
förutbildning som söker högre utbUdning i Sverige har KK inte funnit anledning
att föreslå skilda krav för invandrare och för s.k. gäststuderande vilket
kompelensutredningen gjorde. Inga vägande skäl talar, enligt kommitténs
uppfattning, för alt ulformningen av behörighetsvillkoren skall avgöras av de
sluderandes sociala anknytning till Sverige eller av deras framlidsplaner. Även
när det gäller studerande med utländsk föralbildning är det angeläget att liU
en ulbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning och
erfarenheler.

KK föreslår därför atl
sökande med utländsk förutbildning skall kunna få allmän behörighet till högre
utbildning i Sverige under förutsättning alt de med godkänt resultat slutfört
en minst elvaårig skolutbildning som normall avslutas tidigast vid 17 års
ålder eller eljest är behöriga till högskolestudier i silt hemland. Detta
förslag ger inle som i dag nordiska sökande en särställning i förhållande
till andra utländska sökande. AUa nordiska studerande som hittills har haft
formell allmän behörighet, nämligen de som avlagt studentexamen i nordiskt
land, uppfyller emellerlid kravel: på minst elvaårig avslutad skolutbildning.
Som en generell regel föreslår kommillén också alt sökande med utländsk
förutbildning skall kunna dokumentera kunskaper i engelska som kan jämställas
med den sociala linjens lärokurs i ämnet.

Eftersom undervisningen så
gott som undantagslöst bedrivs på svenska inom den grundläggande högre
utbildningen finner KK det nödvändigt att ställa upp ett särskilt krav pä
kunskaper i svenska för sökande med utländsk förutbildning. Omfattningen av
detta krav föreslås vara det studiemål som anges i nuvarande studieplan för
kursen Svenska 3. Detla innebär att de studerande skall uppnå

förmåga
att utan nämnvärda svårigheter följa undervisning och konversation såväl i
allmänna ämnen som inom del egna facket,

ett
goll uttal, fritt från störand

någon
förmåga att förstå olika riksspråksvarianter,

tämligen
god förmåga atl föi"a samtal och diskussioner såväl i allmänna ämnen som
inom det egna facket,

ökad
färdighet att uttrycka sig skriftligt,

ökad
kännedom om svenska kulturella och sociala förhåUanden.

För
sökande med utländsk föralbildning som har svenska, danska eller norska som
modersmål menar KK atl några formellt dokumenterade förkunskaper i svenska
inte behövs. Dessa sökande bör dock, liksom svenska sökande, ha vissa
kommunikalionsfärdigheter och kommittén föreslår därför att det skall krävas
av dem antingen förkunskaper i svenska motsvarande den sociala linjens lärokurs
i ämnet eller betyg

s. 319 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 319

från
sista årskursen av den genomgångna utländska behörighetsgivande utbildningen i
det språk på vilket undervisningen meddelats. Den här formulerade särregeln är
knuten till behovet av alt kunna följa en utbildning som bedrivs på svenska.
Sökande med finska eller isländska som modersmål omfattas således av
huvudregeln.

Även om samma
behörighetsvillkor, enUgt kommilléns förslag, skaU gälla för invandrare och
gäststuderande kan dessa båda grupper beräknas ha olika önskemål beträffande
möjligheterna atl skaffa sig erforderliga förkunskaper i främst svenska.
Flertalet gäststuderande kan beräknas ha en ganska omfattande allmän teoretisk
förutbildning och önska tillträde lill vissa bestämda studier med minsta
möjliga tidsspillan för inhämtandet av nödvändiga förkunskaper i svenska. En
stor del av invandrarna däremot kan beräknas önska mera undervisning i svenska
än vad kurserna Svenska 13 ger, mera samhällsorienlering samt en betydligt
mera omfattande siudie- och yrkesvägledning än vad som för närvarande förekommer.
För dessa sökande bör övervägas en ettårig preparandkurs inom den gymnasiala
vuxenutbildningen. Kursen bör omfatta undervisning i svenska, engelska,
samhällskunskap samt studie- och yrkesorientering och anpassas till de olika
deltagarnas förutsättningar. För vissa studerande kan en sådan ettårig
preparandkurs vara tillräcklig förutbildning för de avsedda studierna, medan
andra får utnyttja kursutbudet inom den gymnasiala vuxenutbildningen för att
efteråt komplettera sin utbildning tiU fullständig behörighel.

För
de gäslstuderande bör flera lösningar i fråga om svenskundervisning kunna
övervägas, bl.a. en koncentrerad kurs i svenska inom den gymnasiala
vuxenutbildningen, som utformas trappstegsformat så att den som redan förvärvat
vissa kunskaper i svenska kan starta på en för honom lämplig nivå.

2.1.3
Särskilda förkunskapskrav (kap. 4)

Riktlinjer
för utformningen av förkunskapskrav (avsnitt 4.1)

Genom
att skilja mellan regler för allmän behörighet och särskilda förkunskapskrav
markerar man dels att högskolestuderande oavsett vad de studerar skall ha
en i viss mening gemensam fond av erfarenheter, kunskaper och färdigheler,
dels att det för studier på olika utbildningsvägar i högskolan därutöver ofta
krävs förkunskaper i ett eller flera av gymnasieskolans ämnen eller motsvarande
kunskaper.

De
särskilda förkunskapskraven har vikliga funktioner'alt fylla både för de
utbildningssökande och för högskolan.

De
särskilda förkunskapskravens huvudfunktion gentemot de utbUdningssökande är
alt ge information om vilka förkunskaper som samtidigt är både tillräckliga och
nödvändiga nödvändiga även i den bemär-

s. 320 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 320

kelsen
alt de är ett formellt behörighetsvUlkor för ulbildrungen i fråga. Elevernas
val till och inom gymnasieskolan kan därför komma atl i viss mån styras av de
särskilda förkunskapskravens ulformning. Det är väsentligt att dessa då
utforhias så att ingen av gymnasieskolans linjer blir en återvändsgränd. Detta
utesluter inte att den som gått igenom gymnasieskolan i många fall måste
komplettera sin utbildning med ett eller flera ämnen för alt bli formellt
behörig till en viss utbildningslinje i högskolan. Sådana
behörighelskompletteringar, menar kommittén, måste alltid vara tillåtna och
möjliga att genomföra inom t. ex. den kommunala vuxenutbildningens ram. Denna
rätt gäller alla sökande till högskolan, oavsett på vUken grand de fått allmän
behörighet.

Förekomsten
av särskilda förkunskapskrav tillförsäkrar högskoleutbildningen att de
formellt behöriga också har tillräckliga förkunskaper för att undervisningen
skall kunna bedrivas med de mål och med det utbildningsinnehåll saml på den tid
som gäller för utbildningsUnjen i fråga.

KK
är medveten om att man, genom att stäUa upp särskUda förkunskapskrav utöver de
allmänna behörighelsviUkoren, endast kommer åt en del av vad som fordras för
framgångsrika studier. De studerandes personliga egenskaper och intressen är i
stor utsträckning oåtkomliga för formella krav.

Kommittén
framhåller också att, i den mån det är möjligt att skilja mellan å ena sidan
vad den högre ulbUdningen och å andra sidan vad den kommande yrkesverksamheten
kräver av förkunskaper i olika ämnen, yrkeskraven i försia hand bör
tillgodoses genom högskoleutbUdningen. Kommittén har således försökt hälla
isär vad som krävs för utbUdningen och vad som är renodlade yrkeskrav och
formulerar sina förslag om förkunskapsämnen med hänsyn till vad utbildningen
kräver.

Om
förkunskapskrav utformas så alt de omfaltar de nödvändiga förkunskaperna måste
de uppfyllas av alla sökande till en utbUdningslinje oavsett allmän
behörighetsgrund. KK finner det dock angeläget att dessa förkunskapskrav skall
kunna inhämtas och redovisas på olika sätt. Vuxna utbildrungssökande med en
relativt lång arbetslivserfarenhet bör kunna möta andra krav på dokumentation
av förkunskaper än ungdomar som har större delen av sina erfarenheter och
kunskaper från skolarbetet. Genom att låla de vuxnas samlade erfarenheter och
utbUdning vunnen på olika vägar bilda underlaget för en bedönming av om de
uppfyller förkunskapskrav i ett visst ämne vinner man två syften. Dels blir det
lättare för de vuxiia som har reellt sett lillräckliga kunskaper alt vinna
iniräde i högskoleutbildning, dels kommer högskoleutbildningen att tUlfÖras
person

s. 321 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 321

Med
här angivna utgångspunkter har KK formulerat följande riktlinjer för ulformningen
av de särskUda förkunskapskraven, vilka bör iakttas av de myndigheler sorn har
att förordna om sådana förkunskapskrav:

Krav
på förkunskaper skall normalt uttryckas som krav på kunskaper

motsvarande
hel årskurs i gymnasieskolan.

Krav
på förkunskaper för viss utbUdning skall kunna helt uppfyllas

på
någon sludieväg i gymnasieskolan.

Endast
för studierna nödvändiga krav på förkunskaper skall uppställas.

Kvalitativa
krav (avsnitt 4.2)

För
alt de särskilda förkunskapskraven skall fylla avsedda funktioner måste de
studerande ha goda kunskaper i de ämnen som kraven gäller. Dessa kan beräknas
vanligen bli tre eller fyra till antalet. Erfarenheten visar att den som har
ett betyg lägre än 3 främst i vissa förkunskapsämnen av färdighetskaraktär
(matematik och moderna språk) löper större risker all misslyckas med sina
studier än den som har ett högre betyg. Med hänsyn till bl. a. svårigheten att
isolera och exakt mäta begrepp som förkunskaper och studieframgång menar
emellertid KK att man inte i detalj bör reglera vilket betyg som skall fordras
i etl enskilt ämne.: I stället bör ett lägsta medelvärde av betygen i de
särskilda förkunskapsämnena faststäUas som ett behörighetsvillkor. Kommillén
föreslår alt delta lägsta medelvärde skall vara 3,0.

Förslag
om särskilda förkunskapskrav (avsnitt 4,3 och 4.4)

EnUgt
KK:s uppfattning bör begreppel högskoleutbildning förbehållas ulbildningsvägar
som bygger på de allmänna behörighelsviUkoren. De av KK angivna rikllinjerna
bör gälla all grundläggande högskoleulbildning under statligt och kommunalt
huvudmannaskap. Mera i detalj utarbetade förslag lill förkunskapskrav lägger
KK fram beträffande följande UlbUdningsvägar i högskolan, varvid kommittén
tagit hänsyn såväl tiU den nuvarande studieorganisationen som till U 68:s
förslag lill utbild ningslinjer i den framtida högskolan: leologisk, juridisk,
medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet, jordbrakets högskolor,
teknisk fakultet, socialhögskola, lärarhögskolornas klasslärarlinjer samt
filosofisk fakultet. Det är främst beträffande filosofisk fakultet som
kommillén lägger fram ett till U 68:s förslag särskilt anpassat förslag.

KK:s
detaljförslag till särskilda förkunskapskrav har föregåtts av ett omfattande
utredningsarbete och kontakter med förelrädare för samtliga

Särskilt
yttrande av Anders Arfwedson. 21 Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 322 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 322

berörda utbildningsvägar, såväl lärare som studerande och
ulbUdnings-administratörer.

EnUgt KK:s
uppfattning finns det anledning atl särskilt uppehålla sig vid förkunskapskrav
i ämnena svenska och engelska. Dessa båda ämnen ingår i de aUmänna
behörighels;villkoren i en omfattning som motsvarar den sociala linjens
lärokurs, dvs. två årskursers studier i resp. ämne. Enligt kommitténs mening
bör dessa krav i många fall kunna vara tillfyllest för att tiUgodose att de
r>ökande har tillräcldiga kommunikationsfärdigheter i svenska och förmåga
att lUlgodogöra sig engelskspråkig kurslitteratur. För kommittén har frågan
gällt vilka utbildningslinjer i högskolan som med hänsyn till utbildningens
innehåll och mål kräver ytterligare kunskaper i svenska och engelska.

Beträffande
ämnet svenska anser KK att etl förkunskapskrav som motsvarar tre årskurser i
gymnasieskolan är berättigat endast för ulbildning vid nuvarande historisk-filosofisk
eller språkvelenskaplig sektion.

Beträffande
förkunskaper i engelska motsvarande tre årskurser i gymnasieskolan stannar KK
för att föreslå ett sådant krav för högskolestudier i ämnet engelska saml för
klasslärarutbildningen. För övriga ulbildningsvägar, menar kommillén, är kravet
på kunskaper i engelska närmast ell krav på förmåga att läsa engelsk
kurslitteratur. Det bör därför i princip kunna lillgodoses ;genom det allmänna
behörighetsviUkoret i engelska. Emellertid anser kommittén att det finns
anledning att vidta vissa åtgärder till slöd och vägledning åt blivande
högskolestuderande, som ger dem möjlighet att bedöma om deras förkunskaper i
engelska är tillräckliga. Erfarenheten visar att den som inte har ett tämligen
högt betyg i engelska fråo, tvåårig lärokurs har svårigheier atl tillgodogöra
sig engelsk kurslitteratur. Inte minst gäller detta den som på social linje
valt allmän kurs (lättare kurs) i ämnet. Elever med låga betyg i engelska
liksom andra sökande lUl högskoleutbildning- vilka önskar pröva sina kunskaper
i ämnet bör därför genomgå elt läsförståelse-prov i engelska. KK föreslår att
SÖ får i uppdrag atl i samarbete med UKÄ utarbeta ett sådant prov och all
därvid pröva på vilket sätt della bäst kan erbjudas inom ramen för den
planerade organisationen av ett studielämpUghetsprov. Samma eUer parallella
versioner av provet i engelska bör i framliden också erbjudas inom de
orienteringskurser för blivande högskolesluderande vilka för närvarande
förekommer som försöksverksamhet inom den kommunala vuxenutbildningen.

I KK:s detaljförslag till särskUda förkunskapskrav för
oUka utbildningslinjer är förkunskaper i tre eller fyra ämnen det värdigaste
kravet. Undanlag utgör klasslärarulbildningen, där antalel förkunskapsämnen är

1 Särskilda yttranden av Anders irfwedson samt experterna
Sten Heckscher

och Jörgen
Ullenhag.

-
Särskilda yttranden av Anders irwedson och IngaUll Thorsell-Eriksson.

s. 323 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 323

sex. Förkunskapskraven är vanligen uttryckta som krav på
kunskaper motsvarande tre- resp. tvåårig lärokurs i visst ämne som förekommer
på en eller flera linjer i gymnasieskolan. I några fall finner dock kommittén
att ämnen med olika ämnesbeteckningar och innehåll kan läcka altemativa sätt
att uppfylla elt och samma förkunskapskrav. Exempelvis föreslås att två
årskurser biologi och två årskurser naturkunskap båda skall anses uppfylla krav
på förkunskaper i biologi för studier vid t. ex. medicinsk, odontologisk och
farmaceutisk fakultet. I vissa fall skall också avgångsbetyg från en tvåårig
linje anses motsvara förkunskapskravet i visst ämne från treårig linje.
Således föreslås att avgångsbetyg från tvåårig teknisk linje skall jämställas
med tre årskurser matematik när det gäller behörighel för arkitektur- och
lantmäterilinjerna samt att avgångsbetyg från social linje skall jämstäUas med
tre årskurser samhällskunskap, vilket föreslås som särskilt förskunskapskrav
för samhällsvetenskapliga och juridiska studier samt för studier vid
socialhögskola.

Olika vägar att få behörighet (avsnitt 4.6)

KK konstaierar att behovet alt behörighetskomplettera
efter genomgången gymnasieskola kan bli aktueUt för många utbildrungssökande.
Detta gäller såväl de särskUda förkunskapskraven som de krav på kunskaper i
svenska och engelska som ingår i de allmänna behörighetsvillkoren. Många Unjer
i gymnasieskolan ger inte kunskaper av tillräcklig omfattning i dessa båda
ämnen. Det finns dock vissa möjligheler för eleverna att redan under
gymnasietiden bredda sin behörighet vad avser såväl den allmänna som den
särskilda behörigheten. Ett sätt är att läsa s. k. utökad studiekurs, vilket
innebär alt eleven frivilligt deltar i undervisningen i ett eUer flera ämnen
som förekommer som obligatoriska för andra studerande i gymnasieskolan. Även om
möjligheterna atl utöka sin studiekurs i realiteten är begränsade bl. a.
därför att det är mycket arbetskrävande för eleven menar kommittén alt det
är angeläget att skolan prövar alla möjligheler alt liUmötesgå önskemål om
utökad studiekurs för de elever som bedömer sig ha förutsättningar att genomföra
en sådan.

AUmän behörighet ulan komplettering ger endast tre av de
tvååriga linjerna, medan ytterligare tre kan ge sådan behörighet om engelska
valls inom ramen för det obligatoriska tUlvalel. På övriga tvååriga linjer
förekommer ämnet svenska endast i årskurs 1 och eleverna från dessa linjer
måste alltså komplettera sina kunskaper i della ämne för att få allmän
behörighet. Om de inle har engelska inom ramen för det obligatoriska tiUvalet,
måste de komplettera även detla ämne.

KK räknar emellerlid med alt man i framtiden i enlighet
med elt

1 Särskilda yttranden av Anders Arfwedson och IngaliU
Thorsell-Eriksson.

s. 324 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 324

förslag
från SÖ skall kunna läsa även svenska inom ramen för det fria tillval (egentligen
utbyte av undervisningen i yrkesbetonat ämne mot undervisning i annat ämne) som
enligt skolstadgan skaU kunna medges elev i årskurs 2 på alla tvååriga, linjer
utom ekonomisk, social och tek-lusk. Härigenom skulle eleverna få ökade
möjligheter att skaffa sig aUmän behörighet redan under gynmasieskoletiden.

Kommittén
anser vidare att den elev som önskar bredda sin behörighet under
gymnasieskoletiden genom att läsa svenska och/eUer engelska inom den kommunala
vuxenutbUdningen bör kunna göra detla utan hinder av nuvarande
åldersbestämmelser för kommunal vuxenutbUdning.

Även
om här redovisade åtgärder genomförs kommer behovet av alt kunna
behörighetskomplettera efter avslutad gymnasieskola ändå alt vara slort, främst
med avseende på dé särskUda förkunskapskraven. Detta gäller sökande med alla
slag av behörighelsgrander. KK finner det viktigt att nödvändiga
kompletteringar skall kunna genomföras utan organisatoriska och andra hinder
samt i princip på de studerandes hemort. Minst en ort i varje län bör ha sådana
resurser för den kommunala vuxenutbUdningen att de studerande kan garanteras
att inom rimlig tid få tillgång tUl undervisning i samUiga berörda ämnen.

2.1.4
Urval bland behöriga sökande (kap. 5)

Allmänna
förutsättningar för ett nytt luralssystem (avsnitt 5.1)

Om
antalet behöriga sökande överstiger antalet utbildningsplatser vid en viss
utbildningslinje, måste ett urval göras bland de sökande. Det främsta kriteriet
för elt sådant urval skall vara de studerandes förväntade lämplighet för de
avsedda studiema. Vidare skall en varierad erfarenhelsbakgrund bland de
studerande främjas genom att arbetslivserfarenhet tillgodoräknas som merit.
Genom att liUämpa kvotering skall man garantera en aUsidig sammansättning av,
sluderandegmppen.

På
dessa riktlinjer från direktiven bygger KK sitt förslag till urvalssystem. En
strävan har därvid varit att skapa ett system som kan bidra tiU att minska den
sociala snedfördelningen bland de studerande i högskolan. Kommittén finner
dock att en rad andra faktorer spelar en större roll för den sociala
sammansättningen av sluderandegmppen än urvalsreglerna, vilka får effekter
relativt sent i den enskilde studerandens liv. Förhållanden inom det
underliggande skolsystemet spelar en väsentlig roll Uksom förhållanden i den
enskildes hemmiljö och övriga omgivning, vilka skolsystemet inle förmår
påverka. Inom högskolesystemet spelar sannoUkt det studiesociala stödets
utformning en nyckelroll för rekryteringen men även t. ex. lokaUsering av
högskoleutbUdrUng och formerna för distribution av sådan utbildning är viktiga
om man viU uppnå en jämnare social rekrytering, En mera differentierad
högskola, med

s. 325 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 325

UtbUdningslinjer
som svarar mot skilda sökandegmppers behov och önskemål, bör också kunna
medverka lill en jämnare social fördelning inom högskoleutbildningen i dess
helhet.

KK
diskuterar också vilka möjUgheter som finns att konstruera elt urvalssyslem som
fyller högt ställda krav på överskäcUighet och informationsvänlighet och
finner att detta krav ehura vikligt måste som princip vara underordnat
andra väsentliga krav på urvalssystemet och gälla endast tUlsammans med de
övriga förutsättningar som är givna för KK:s arbete. Ett uppfyUande av dessa
föratsättningar måste, finner kommittén, köpas till priset av ett urvalssystem
som sannolikt kommer att vara mindre överblickbart och ge siörre
informationsproblem än vad dagens system gör. Man måste alllså räkna med ett
större behov av information såväl inom som utanför gymnasieskolan.

Vad
beträffar räckvidden av kommitténs förslag till antagningsregler bör reglerna
kunna tiUämpas vid huvuddelen av utbildningslinjerna i högskolan. Vid vissa
utbildningslinjer bör dock modifierade antagningsregler kunna tillämpas, t. ex.
vid vissa konstnärliga utbildningsvägar och vid utbildningsvägar som rekryterar
sina studerande huvudsakligen från en enda linje i gymnasieskolan. Även vid
antagning till externt rekryterad verksutbildning bör modifierade
antagningsregler kunna tiUämpas.

KK
anser vidare att det finns sakliga skäl för att föreslå skUda urvals- och
antagningsregler för å ena sidan sökande till fullständiga utbildningslinjer,
å andra sidan sökande till enstaka kurser, och att de,riktlinjer för urvalet
som anges i prop. 1972: 84 i första hand bör gälla sökande till fullständiga
utbUdningslinjer.

Indelning
och placering i gmpper (avsnitt 5.2.1)

En
kvotering, som skall säkerställa en allsidig sammansättning av studerandegruppen,
innebär alt de sökande delas in i grapper enligt särskilda regler. Inom varje
grupp måste de sökande kunna rangordnas och deras meriter måste därför vara
inbördes jämförbara.

KK
föreslår att de sökande skaU delas in i följande grupper: I Sökande med
avgångsbetyg från tre- eller fyraårig linje i gymnasieskolan och från
motsvarande, huvudsakligen avvecklade skolformer. II Sökande
med avgångsbetyg från tvåårig linje i gymnasieskolan eller från
linjekonstraerad specialkurs samt sökande från molsvarande huvudsakligen
avvecklade skolformer.

III
Övriga behöriga sökande utom de
som förs till gmpp IV.

IV
Sökande med utländsk
behörighetsgivande utbildning samt icke svenska medborgare som är 25 år och har
minst fem års arbetslivserfarenhet.

s. 326 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 326

I
var och en av grupperna IIII skall finnas en undergrupp för sökande med
tillgodoräkningsbar arbetslivserfarenhet.

I
gmpperna I och II skall urvalsinstrumenlen vara betyg samt i förekommande
fall resullat av studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet mätt i tid. I
gmpp III, som b'estår av personer med behörighet från folkhögskola, från vissa
specialkurser i gymnasieskolan och från annan gymnasial utbildning samt
personer som får behörighet genom ålder och yrkesverksamhet, kan betyg inte
användas som urvalsinstrument efiersom de sökande antingen saknar sådana eller
har inbördes ojämförbara betyg. Urvalsinstrumenten i denna grapp kan därför
bli resultat av studielämplighetsprov samt arbetslivserfarenhet mätt i tid.

För
sökande i grapp IV skall göras en bedömning av förekommande meriter.

Det
generella behovet av en motsvarighet tUl dagens fria kvol har enligt kommitténs
uppfattning bortfallit genom att de sökandegrapper som för närvarande antas
endast inom fri kvot får allmän behörighet och därför kan föras till någon av
de fyra grupperna, Elt annat skäl är att del nya urvalssyslemet lar hänsyn till
andra meriter än betyg, en hänsyn som i dag kan tas endast inom ramen för fri
kvot. Därtill kommer att antalet sökande som skall bedömas inom fri kvot, om
vissa sökandegrapper helt förs till en sådan, kan bli mycket stort, om U 68:s
förslag om total antagningsbegränsning i högskolan genomförs. Den fria
bedömning som man eftersträvar i en fri kvot måste då sannolikt ersättas av en
standardiserad och formell bedömning som kan uttryckas i någol mått (poäng) och
möjliggöra en rangordning. Fördelarna med den fria kvoten skulle härigenom gå
förlorade.

KK
menar emellertid alt det även i fortsättningen finns elt behov av alt kunna
göra en friare bedömning av vissa sökande, en bedömning som kan leda till att
en person antas med förbigående av personer med poängmässigt bättre meriter.
Kommittén föreslår således att man med förtur skall kunna anla sökande med
sådana handikapp m. m. som motiverar alt särskUd hänsyn las till den sökandes
behov av utbildning, antingen behov av speciell ulbildning eller behov av
utbildning på viss ort. Sådana sökande skall bedömas i särskUd ordning av
antagningsmyndigheten efter föreskrifter som utfärdas av tillsynsmyndigheten.
Om dessa föreskrifter görs förhållandevis ulföriiga och i viss mening
restriktiva, bedömer KK alt man inte skaU behöva maximera det antal platser som
får tilldelas sökande med sådan förtur.

Även
om således aUa behöriga sökande kan placeras i någon av de fyra grapperna, är
inplaceringen av en enskild sökande i kvotgrapp inte helt problemfri. Man måste
nämligen räkna med att det kommer att finnas personer med "dubbel
behörighet" och man måste därför regel-fästa hur antagningsmyndigheten
skall förfara i dessa fall. Tre alternativ synes därvid möjliga. Antingen
bestämmer man att en sökande med

s. 327 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 327

dubbel
behörighet skall placeras i den grupp där han enligt sin senast (altemativt
först) genomgångna behörighetsgivande ulbildning hör hemma eller låter man den
sökande konkurrera i alla de grupper där han behörighetsmässigt hör hemma eller
låter man den sökande själv välja i vilken grapp han vill bli placerad.

Att
mekaniskt tillämpa en regel om först eller senast genomgången utbildning som
gruppbestämmande kan få mindre gynnsamma konsekvenser. Inte heller vill KK
förorda atl den sökande skaU få konkurrera i flera grupper, efiersom detla är
tveksamt från rättvisesynpunkt och skulle kunna ses som ett uttryck för att man
från samhällets sida sanktionerar ell hopande av behörighetsgivande
utbildningar i konkurrenssyfte. Kommittén stannar därför för all föreslå alt en
sökande med flera behörighelsgrander själv skaU få välja vilken grapp han vill
tUl-höra, i medvetande om alt inte heller denna melod är invändningsfri.

KK
diskuterar också hur man skall förfara med personer vars behörighetsgivande
utbildning ligger myckel långt lillbaka i tiden och framför därvid
uppfattningen alt den behörighet som en utbUdning ger inte skall kunna gå
förlorad med tiden. Däremot, menar kommillén, är det rimligt alt en person i
urvalssituationen inle skall meritvärderas efter elt betyg som getts långt
tillbaka i tiden. KK föreslår därför all sökande med elt minst lio år gammalt
behörighetsgivande betyg alltid skaU placeras i grupp III, där betygen inle
merilvärderas.

Meritvärdering
av betyg (avsnill 5.2.2)

KK
menar att avgångsbetygets meritvärde, liksom i dag, skall vara ett medelvärde
av de enskUda ämnesbetyg som ingår i avgångsbetyget. Huvudprincipen bör därvid
vara att alla betyg meritvärderas, oavsett i vilken årskurs ett ämne enligt
läroplanen avslutats. Att som fallet är i dag ha särbestämmelser för
meritvärdering av betyg i ämnen som avslutats i tidigare årskurser än den
högsla får i vissa fall orimUga konsekvenser. Fördelningen på årskurser av
läroplanens olika ämnen görs med andra utgångspunkter än
meritvärderingsreglernas detaljutformning. Kravet på en logisk uppbyggnad av
lärostoffet och på en rimlig fördelning av elevernas arbetsbörda liksom på atl
det sammanlagda timtalet skall fördelas jämnt över årskurserna kan exempelvis
medföra att elt ämne som är karaktäristiskt och vikligt för en Unje ändå
avslutas tidigare än i högsta årskursen eller att samma ämne ligger i olika
årskurser på olika linjer. Undanlag från regeln atl alla ämnen i avgångsbetyget
skall meritvärderas bör dock göras för ämnen som lästs friviUigt inom ramen för
utökad studiekurs. Det finns vidare skäl att uppmärksamma den ökade betygsjakt
som kan bli följden av att eleverna redan från början måste inrikta sig på att
få så höga betyg som möjligt i ell stort antal ämnen. Kommittén föreslår därför
att man, på linjer där antalet betyg-

s. 328 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 328

satta
ämnen överstiger tio, inte skall ta med de två ämnen där eleven har sina lägsta
betyg i meritvärderingsunderlaget.

På
vissa tvååriga Unjer är antalet betygsatta ämnen i slället särskilt lågt,
vanligen fyra. KK har diskuterat behovet av särskUda åtgärder vid
meritvärderingen av betyg från dessa linjer, nämligen en viktning av betyget i
det yrkestekniska ämne som omfattar större delen av timtalet. Efter vissa
undersökningar har kommittén dock funnit att övervägande skäl lalar mot en
sådan form av viktning.

Vad beträffar betyg i
ämnen som behörighelskompletlerats efter avslutad behörighetsgivande
utbildning föreslår KK att dessa inte skall medräknas vid meritvärderingen.
Flera skäl lalar för denna ståndpunkt, bl. a. den att en bestämmelse om
meritvärdering av behörighetskom-pletlerade betyg och därmed elt krav att uppnå
elt mycket högt sådant skulle ha reell innebörd endast för sökande inom
gruppema I och II, medan sökande som lillhör grupp III skulle kunna
nöja sig med alt kompletteras upp lill behörighetsgränsen, eftersom betyg över
huvud taget inte meritvärderas i denna grapp. Det är emellertid samtidigt kommitténs
uppfattning att man genom information tiU blivande högskole- . studerande skall
stimulera dem att skaffa sig så goda förkunskaper som möjligt i de särskilda
förkunskajpsämnena.

KK:s
förslag till indelning i grupper innebär att sökande med siffer-betyg och
sökande med boksta\'sbetyg ingår i samma grapp. Det bUr då nödvändigt att skapa
regler för översättning av bokstavsbetyg (enligt en sjugradig skala) till
sifferbelyg (enligt en femgradig skala). Kommittén föreslår följande
översättningsregler:

Berömlig
(A) 5

Med
utmärkt beröm godkänd (a) 5

Med
beröm godkänd (AB) 4

Icke
utan beröm godkänd (Ba) 3

Godkänd
(B) 2

Icke
fullt godkänd (Be) 1

Otillräcklig
(C) 1

KK
tar också upp frågan om viktning av betygen i de särskUda förkunskapsämnena. I
debatten har från vissa håll framförts alt man med en sådan viktning skulle
kunna rekrytera personer med särskilt goda kunskaper i de ämnen som är viktiga
för framgångsrika studier inom resp. Unje. Kommittén har genomfört vissa
undersökningar av en sådan vikt-nings effekter på rangordningen av de
studerande jämfört med en rangordning efter oviktade betyg och funnit alt
effektema sannolikt bUr så små alt de inte kan anses uppväga de nackdelar som
ett viktningsför-farande kan beräknas få framför alll för arbetet i
gymnasieskolan. KK hänvisar också till sitt förslag om att elt lägsta
medelsbetyg av 3,0 i för-

1
Särskilt yttrande av Anders Arfv/edson,

s. 329 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 329

kunskapsämnena
skall krävas för behörighet. Den stymingseffekt som man kan uppnå med viktning
bör i slället kunna erhållas genom denna regel ulan alt effekterna på den
avlämnande skolan blir lika ofördelaktiga.

Meritvärdering
av studielämplighetsprov (avsnitt 5.2.3)

SÖ
har haft ett särskilt uppdrag att ulveckla och utpröva ett studielämplighetsprov
som skall kunna användas vid urvalet av studerande till högre utbildning samt
att föreslå hur studielämplighetsprövningar skall organiseras (jfr 2.2 i det
följande). I KK:s uppdrag ingår att lägga fram förslag om
sludielämplighelsprovels användning inom urvalssystemet.

Kommittén
utgår i sina förslag om användande av studielämplighets-provsresullat vid
meritvärdering av sökande från att provet skall vara friviUigt för de sökande.
Om provet i en framtid också skaU kunna användas som kvoteringsinstrument en
möjlighet som anges i kommitténs direktiv bör man dock sträva efter att så
många som möjligt går igenom det. Man måste också utgå från att provet ännu
inte använts i praktiken och att det kommer att dröja flera år innan man kan
utvärdera det med avseende på förmågan att föratsäga studieframgång.

För
sökande inom gruppema I och II,
dvs. sökande med meritvärderingsbara
betyg, föreslår kommittén att betyg och resullat av studielämplighetsprov
skall vägas samman enligt vissa regler. Principen skall härvid vara att en
sökande skall kunna förbättra sina meriter genom studielämplighetsprovet men
aldrig försämra dem. Härigenom får en sökande som inte lyckats helt i sina
gymnasieskolstudier en "andra chans" att meritera sig för en önskad
utbildning i högskolan.

Förutsättningen
för att en sammanvägningsmetod skall kunna användas är att provresultaten
ullrycks i en skala som är jämförbar med betygspoängens. Vid en översättning
av råpoängen till en sådan provpoäng är det av betydelse hur normgrappen
definieras. KK menar att vardera av grupperna I och II bör
bilda egen normgrupp, dvs. de studerande på gymnasieskolans treåriga linjer som
deltar i provet utgör en normgmpp och deltagarna från de tvååriga linjerna vid
samma provtillfälle en annan. Vid översättning från råpoäng till provpoäng bör
den nya skalans medeltal för vardera normgrappen ansluta till det genomsnittliga
provresultatet i resp. behörighetskategori. Om en sökande erhåller en provpoäng
i den nya skalan som överstiger medelbetyget, får han en meritpoäng som
överstiger medelbetyget. För denna meritpoäng använder kommittén beteckningen
studiepoäng. Hur stor höjningen blir är beroende av vUken vikt man ger
provpoängen i relation till betyget.

Frågan
om sludielämplighelsprovels vikt cUskuteras med utgångspunkt i vissa
undersökningar som kommittén genomfört. Två alternativ har

s. 330 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 330

då
övervägts, nämligen all ge studielämplighetsprovet hälften av betygets vikt
och att ge betyg och studielämplighetsprov lika vikt. Skälet för att ge
provpoängen halva betygels vikt skulle främst vara att resultatet av ell prov
som genomgålts vid etl enda tillfälle och under för individen inte alltid
gynnsamma (alternativt alltför gynnsamma) omständigheter åtminstone
irUedningsvis bör användas med försiktighet. De genomförda undersökningarna
visar emellertid atl det mest belydelsefulla tycks vara att studielämplighetsprovet
meritvärderas och inte hur stor vikt det får och att ungefär samma personer
från treåriga linjer får en andra chans oberoende av viklsätlningen, medan lika
vikt för studielämplighetsprov och betyg kan ge sökande från tvååriga linjer
en något större "andra chans". KK föreslår att betyg och resultat av
studielämplighetsprov skall väga lika.

För sökande i grupp III,
där betyg inle merilvärderas, blir resullat av studielämplighetsprov det ena av
två möjliga merilvärderingsinslmmenl. Någon sammanvägning är här inte aklueU.
Däremot bör även i denna gmpp råpoängen räknas om lill en skala från 1,0 till
5,0. Frågan om normgmpp blir därför angelägen. Med hänsyn till att man inte kan
veta vilken sammansättning grupp III kommer atl ha är det inle lämpligt att
låla grupp III bilda egen normgrupp. Kommittén finner det rimligast att föreslå
alt gymnasieskolelevernas gemensamma resultat bör vara vägledande för
poängsättningen av studielämplighetsprovet även för de sökande i grapp III.
Förfarandet innebär inte att en sökande i grupp III jämförs med sökande från
gymnasieskolan vid urvalet ulan är enbart elt hjälpmedel vid poängsätlningen.
ICommiltén påpekar dock alt de hittills gjorda utprövningarna är ett
otillräckligt underlag för elt slutligt stäU-ningslagande i denna fråga. De
fortsatta utprövningarna kan därför ge anledning till omprövning av förslaget
om normgmpp för dessa sökande.

För
alla sökande lill högre utbildning föreslår KK dessutom att det skall vara
tillåtet att della i studielämplighetsprov mer än en gång men att provresultat
som merit inte får vara för gammalt, t. ex. högst tre år.

Meritvärdering
av arbetslivsertareahet (avsnitt 5.2.4)

EnUgt
KK:s direktiv skall arbetsUvserfarenhet kunna tillgodoräknas som merit vid
urval av sökande tUl högre utbUdning. Det är kommitténs uppfattning att
arbetslivserfarenhet före högskolestudiernas påbörjande är av väsentligt värde
såväl för den enskilde som för utbildningen i högskolan. En sådan erfarenhet
kan också vara av betydelse för de högskoleutbildades kommande
yrk;esverksamhet. Urvalssyslemet bör därför stimulera allt flera att skaffa,
sig arbetslivserfarenhet innan de påbörjar studierna i högskolan. KK menar
dock atl det måste finnas olika

1
Reservation av Owe Skoglund. SärskUt yttrande av Ingalill Thorsell-Eriksson.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 331

sätt
alt ta utbildningssystemet i anspråk. Ett av dessa sätt kan vara att gå direkt
från gymnasieskola lill högskola. Kommittén har därför inle velat skapa
urvalsregler som i praktiken skulle kunna göra arbetslivserfarenhet till en
obligatorisk merit.

KK
menar också att elt införande av arbetslivserfarenhet som urvals-instrument kan
medföra atl man på elt mera komplext och delvis annorlunda sätt måste handskas
med de problem som rör den högre undervisningens innehåU, metodik och
utvärdering. I utvärderingen ingår också val av kriterier på studieframgång. Om
utbildningen lillförs studerande med skiftande begåvningsstruktur och varierad
erfarenhets-bakgmnd vad gäller arbets- och studieliv, kan den härigenom tiUföras
värden som kommer också den traditionella sluderandegmppen till godo.
Erfarenheterna från försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre
utbildning talar för detta. Med sin annorlunda referensram kan den nya
studerandekalegorin föra in nya problem och frågesläUningar och bidra liU ett
växelspel mellan utbUdningens mål, innehåU och "konsumenter". Den
kan bidra med nya referenser och tillämpningar som kan medverka till alt
klarlägga samband och orsaker av betydelse för den högre utbildningen,
inklusive dess studiemiljö. På sikt bör detla kunna möjliggöra en mera
tiUfredsställande analys av vilka egenskaper hos de studerande som det är
viktigt atl ta hänsyn till vid urvalet.

Vissa
regler för hur arbetslivserfarenhet skall tUlgodoräknas en sökande till högre
ulbildning måste formuleras. Därvid menar KK att det är myckel svårt och inle
heller önskvärt atl göra en kvalitativ värdering av arbetslivserfarenheten. All
arbetsUvserfarenhet bör därför tiUgodoräknas. Med arbetslivserfarenhet bör
jämställas bl. a. arbete i eget företag och arbete i eget hem med vissa
vårdnadsuppgifter saml på vissa villkor värnpliktstjänstgöring, allt enligt
närmare föreskrifter av tillsynsmyndigheten.

Att
all arbetslivserfarenhet tillgodoräknas är etl led i KK:s strävan att undvika
regler som kan bidra till att öka den sociala snedrekryteringen till högre
utbUdning. Däremot, menar kommittén, måste det finnas regler för både hur lång
och hur kort arbetslivserfarenhet som skall tUlgodoräknas, såväl med avseende
på den sammanlagda tiden som beträffande enskilda anställningsperioder.
Minimitiden skall vara så lång att den sökande haft möjlighet att skaffa sig en
inle alltför ytlig erfarenhet från en eUer elt par arbetsplatser. KK föreslår
därför att minst femton månaders arbetslivserfarenhet skall krävas för att
sådan erfarenhet över huvud taget skall tUlgodoräknas. I dessa femton månader
skall ingå en period om minst nio månaders sammanhängande anställning (motsv.).
Perioder som är korlare än tre månader skaU inte få tillgodoräknas, Maximalt
föreslås fem års arbetslivserfarenhet få tillgodoräknas.

Beträffande
den maximala poängen för arbetslivserfarenhet stannar

s. 332 Kontrollera mot PDF

Prop.1975:9 332

KK
för att denna skaU vara 2,0. Den sammanlagda yrkesverksamhetstiden skaU vid
poängberäkningen avrundas nedåt tUl närmaste tremånadersgräns och varje
tremånadersperiod under denna gräns ge 0,1 poäng. Kommittén finner denna
poängsättning rimlig även mot bakgrund av att sökande från gymnasieskolan får
en reell "andra chans" också via studielämplighetsprovet.
Avgångsbetyget kommer härigenom inte att spela samma avgörande roll för
möjligheten alt bli anlagen tiU en utbildning som del gör i dag.

Poängen
för arbetslivserfarenhet skaU i urvalssituationen läggas till studiepoängen
(poäng för betyg och/eUer studielämplighetsprov).

Fördelm'ng
av platser (avsnitt 5.2 5)

I
ett urvalssyslem, där man delar in de sökande i gmpper (kvolgrup-per) måste man
fastställa en princip för hur de olika gmpperna skall tilldelas
sluderandeplatser (kvoleringsprincipen). Den hittills mest använda
kvoteringsprincipen är s. k. proportionell kvotering, dvs. att de olika
kvotgmpperna tilldelas platser i direkt proportion lill sin andel av det totala
antalet sökande.

KK
diskuterar, i enlighel med sina direktiv, möjligheten alt införa en annan
kvoteringsprincip, nämligen en som bygger på de olika sökan-degmppernas
kollektiva sludieprognos. Denna princip förutsätter alt den kollektiva
studieprognosen kan fastställas, t. ex. genom alt alla sökande går igenom samma
studielämpUghetsprov och resultaten av delta uttrycks i en för alla gemensam
skala. Den form av sådan studielämplig-hetskvotering som kommittén di skuterar
innebär alt man låler endast de sökande inom en kvotgrupp, som uppnått ett
visst lägsta resullat på studielämplighetsprovet, bilda underlag för en
proportionell kvotering mellan kvolgrapperna. En relali\'t sett lilen grupp,
där de sökande har goda resultat på studielämplighetiprovet,, kan med denna
kvoteringsprincip få ett siörre anlal platser än om ren proportionell
kvotering till-lämpas.

KK
finner emeUertid att föratsättningar för ett genomförande av en sådan
kvoleringsprincip inte föreligger i dag. Bl. a. saknar man erfarenheter av
studielämplighetsprovet som elt fungerande urvalsinstrument saml kunskaper om
vilken effekl nya behörighets- och meritvärderingsregler har på urvalet till
högskoleutbUdning och om studieresultaten för dem som antas erUigt de nya
reglerna. Enligt kommitténs uppfattning måste man först ha sådana erfarenheter
och kunskaper innan man kan ta ställning till om man skaU genomföra en
studielämplighels-kvotering. KK föreslår därför att proportioneU kvotering tUls
vidare skall användas vid urval av studerande inom kvolgrapperna I-III.

Inom
vardera av kvotgrupperna IIII skall de sökande därefter enligl kommitténs
förslag rangordnas efter sammanlagd urvalspoäng, dvs.

s. 333 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 333

studiepoäng
(vari kan ingå medelbetyg och resultat av studielämpUghetsprov eller endera av
dessa meriter) samt i förekommande faU poäng för arbetslivserfarenhet
(arbetspoäng). Om urvalet sedan görs fi-ån toppen av rangordningen, kan det
inträffa att ingen sökande thed enbart studiepoäng antas, ulan alla platser
tillsätts med sökande som har både studie-och arbetspoäng. För att undvika att
man på detta sätt gör arbetslivserfarenhet till en obligalorisk merit via
urvalsreglerna föreslår KK, att aUa sökande inom kvotgrappen skall uigöra
kvoteringsunderlag för elt antal platser som tillsätts på enbart studiepoäng.
Sökande som också har arbetspoäng ulgör kvoteringsunderlag även för en
undergrapp, där rangordningen görs efter de sammanlagda meriterna.:'- Vid
fördelningen av platserna tUlämpas även här proportionell kvotering. Sökande
med enbart studiepoäng konkurrerar endast om de platser som skaU tillsättas på
studiepoäng, medan sökande med arbetspoäng prövas för två altemativ: antagning
på studiepoäng och antagning på summan av studie- och arbetspoäng. Om
studiepoängen är tUlräckligt hög för antagning skall den sökande antas på
denna. Härigenom "vinner" man platser i undergrup-f)en för sökande
med arbetslivserfarenhet men med något lägre studiepoäng, elt förfarande som
väl överensstämmer med kommitténs uppfattning om arbetslivserfarenhetens värde
för de studerande och för den högre utbildningen. Kommittén anser därlUl alt
det tiU att börja med kan vara nödvändigt att skapa ylterligare garantier för
att sökande med arbetslivserfarenhet skall ha reell möjlighet alt antas. 15
procent av de platser som tillkommer kvotgrappen bör därför inledningsvis
avsättas för sökande med arbetslivserfarenhet, oavsett vilken andel dessa utgör
av samtliga sökande i gruppen. Efter hand bör denna garanterade andel höjas
till omkring 25 procent av antalet platser. Om antalet sökande med
arbetslivserfarenhet efter hand stiger blir en garanti av detta slag överflödig.

Sammanfattningsvis
föreslår KK beträffande meritvärdering, rangordning och urval följande. Inom
grupperna I och II skall medelbetyget, efter strykning av de två
lägsta betygen, framräknas med en decimal och sludielämplighetsprovsresullalet
räknas om tUl en skala från 1,0 tUl 5,0. Betygsmedelvärde och provresultat skaU
sedan vägas samman med lika vikt. Om det sammanvägda resultatet överstiger
medelbetyget blir det den sökandes studiepoäng. I annat fall blir medelvärdet
av betyget den sökandes studiepoäng, till vilken i förekommande fall skall
läggas poäng för arbetslivserfarenhet. I grupp III blir resultat av
studielämpUghetsprov, omräknat tiU en skala från 1,0 tiU 5,0, den sökandes
studiepoäng till vUken i förekommande faU poäng för arbetslivserfarenhet läggs.

De
sökande i varje gmpp rangordnas därefter enligl sin erhåUna urvalspoäng och
antagning sker från toppen av rangordningen. I de faU antalet sökande med samma
urvalspoäng överstiger antalet återstående

1
Särskilt yttrande av Sven Nilsson.

s. 334 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 334

platser
lar man i de faU antagning görs samtidigt till flera utbildningslinjer
först hänsyn till den prioritet som den sökande givit den akluella
utbildningen, dvs. en sökande som givit utbUdningen högre prioritet antas före
sökande som givit samma ulbildning lägre prioritet. I sista hand verkställs
lotlning.

Vid
urval inom gmpp IV, dvs. sökande med utländsk förutbildning eller
sådana icke svenska medborgare som blir behöriga genom ålder och
yrkesverksamhel, bör den sökandes alla meriter beakias. Såvitt möjligt bör man
därvid söka bedöma standarden på det behörighetsgivande betyget i förhållande
till resp. lands betygsnormer. Även längden och i vissa fall inriklningen av
förekommande arbetslivserfarenhet bör ingå i bedömningen.

Antalet
studieplatser i gmpp IV bör inte bestämmas i direkt proportion lill
antalet sökande. I stället bör en högsla andel platser för sökande inom grapp IV fastställas
av antagningsmyndigheten vid varje antagningstillfälle. Kommillén finner det
rimligt all som riktpunkt ange en sådan andel om tio procent. Invandrare och
svenska medborgare med utländsk förutbildning bör ha räll atl välja om de vill
tillhöra grupp IV eller i stället placeras i grupp III.

Antagning
till enstaka kurser (av:;nitt 5.3)

KK:s
förslag lill antagningsre.gler för studerande i enstaka kurser har som bakgrund
U 68:s förslag att man i en framtida högskola skall anvisa relativt omfattande
resurser för utbildning i s. k. enstaka kurser och studiekurser. Kommittén
föreslår att särskilda regler skall gälla för antagning lill sådan utbUdning.
Skälen härtiU är i huvudsak två: dels föreslår U 68 att detta slag av utbUdning
skall dimensioneras så alt tillgång och efterfrågan i slora drag täcker
varandra, dels menar kommittén att man har skäl atl anla alt de sökande till
sådana kurser kommer att uppvisa en avsevärt större variationsrikedom med
avseende på ålder samt studie- och erfarenhelsbakgrund än vad sökande lill
fullständiga utbildningslinjer vanligen gör. Kommittén finner det emellerlid
motiverat att inte formulera sitt förslag rörande antagning till enstaka kurser
så i detalj som förslaget till antagningsregler för fullständiga utbildningslinjer.
Förslaget bör i stället i denna del uppfattas som riktlinjer för ett framtida
urvalssystem.

Urvalsreglerna
vid enstaka kurser bör utformas så att olika sökandekategorier har möjlighet
att komma i fråga för antagning. Speciell hänsyn bör dock tas till dem som
söker fortbUdning eUer vidareutbUdning. Reglerna bör också ta hänsyn lill alt
en stor del av de sökande kan beräknas vara starkare lokalt bundna än sökande
till fullständiga utbildningslinjer. Bl. a. av detla skäl bör antagningen
göras lokalt, vid den högskola där den enstaka kursen ges.

s. 335 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 335

KK
föreslår att antagningsmyndigheten först skall göra en individuell bedömning av
de sökande som har ulbUdningen som silt högst prioriterade eller enda
utbildningsalternativ. Vid bedömningen tas hänsyn till sådana faktorer som den
tidigare utbUdningens och yrkesverksamhetens omfattning och dess samband med
den sökta utbildningen, till lokal bundenhet och till andra omständigheter av
betydelse. Med ledning av denna bedömning antas de sökande som bedöms böra
antas före övriga sökande. Andelen platser som tillsätls vid en sådan förtursbedömning
kan komma att variera inom ganska vida gränser. En riktpunkt bör kunna vara
alt ca hälften av platserna tillsätts på detta sätt. Efter förturs-antagningen
indelas kvarvarande sökande i tre grapper:

sökande
med minst tvåårig utbUdning utöver behörighetsgivande utbildning,

sökande
ulan utbildning enligt försia punklen och med minsl femton

månaders
arbetslivserfarenhet samt

sökande
utan utbildning enligt första punkten och med mindre än

femton
månaders arbetslivserfarenhet.

Varje
grupp föreslås få platser i proportion till grappens andel av antalet
kvarvarande sökande. Inom varje grupp tillsätts tillgängliga platser med
sökande som har ulbUdningen som enda eller som högst prioriterade alternativ.
Om dessa är flera än antalet återstående platser tillgrips lottning.

2.1.5
Kompetensreglernas tillämpning på verksutbildning (kap. 6)

KK
har utformat sina förslag om kompelensreglernas tillämpning på verksutbildning
efter samråd med berörda myndigheler. Samtidigt har kommittén sökt kartlägga
vilken utbUdning inom verk och myndigheter som har den karaktären att det finns
anledning att föreslå samma principer för kompelensbedömning m. m. som för
utbildning inom utbildningsväsendet.

KK
anser alt behörighetskraven för en verksutbildning bör uiformas i överensstämmelse
med de krav som gäller för högskoleutbildning, om verksulbildningen till
innehåll och uppläggning är anpassad för främst extern rekrytering från
gymnasieskolan eller motsvarande. Vidare bör den försiggå i skolmässiga former
och inte fordra lidigare anställning inom verket för tillträde.

Mot
denna bakgrund finner KK alt utbildning som bör anknytas till de för
högskoleutbildning gällande behörighetsvillkoren och till riktlinjema för
utformning av de särskilda förkunskapskraven f. n. finns inom krigsmakten,
luftfartsverket och rikspoUsstyrelsen. Vid dessa utbildningar tillämpas f. n.
speciella urvalsregler. Kommittén finner inle anledning atl föreslå någon mera
genomgripande förändring i dessa ur-

s. 336 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 336

valsförfaranden
men räknar med att de nya principerna för meritvärdering av betyg och
arbetslivserfarenhet kommer att beakias av myndighelerna.

2.1.6
Antagningens organisatioa (kap. 7)

KK:s
förslag beträffande organisaiionen av antagning till högskolan avser främst den
gruncUäggande statliga högskoleutbildningen inom det av U 68 föreslagna
universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) ansvarsområde samt vid jordbrakets
högskolor. Mer indirekt berör kommittén frågan om anlagningsorganisationen för
den kommunala och landstingskommunala högskoleutbildningen inom SÖ:s område.

Antagningssystemets
funktioner (avsnitt 7.2)

Huvudkravet
på antagningsorganisationen skall enligt KK:s uppfattning vara att den är
utformad och administrerad på ett sådant sätt att syftet med behörighets- och
urvalsreglerna kan uppfyUas. Kommitténs förslag till antagningsorganisation tar
i stor utsträckning hänsyn tiU det förslag till studieorganisation som U 68
lägger fram. Konsekvensen av detla blir alt kommillén endast kan presentera
förslag tiU vissa principlösningar.

Antagningssystemels
huvudfunktion måste enligt KK:s uppfattning vara behörighetsbedömning och
urval. Antalet studieplatser bör vara känt vid ansökningstillfället. Detta
förutsätter att antagningssystemet är en del i ett större administrativi
system, vilket tillhandahåller information om samtliga studerande i högskolan
och också har prognosfunktioner som kan ge underlag för dimensioneringen.
Anlagningsorganisationen bör utformas så att man säkerställer det nödväncUga
sambandet med övriga ratiner inom det administrativa syslemet.

Antagningssystemet
bör också kunna spela rollen av inskrivningsinsti-lul. Della innebär att den
konlroU av behörigheten som nu i regel görs vid universitetens m. fl.
inskrivningsexpeditioner och vid institutionerna kan utgå.

Central
eller lokal datorbaserad antagning (avsnitt 7.3)

KK
finner övervägande skäl tala för att antagningen till grancUäg-gande statlig
högskoleutbildning skaU vara central och genomföras i elt datorbaserat
antagningssystem. Några skäl för alt man med den omfattning systemet kan
tänkas få vid genomförandet skuUe dela upp antagningen på flera cenirala
system anser kommittén inte finnas. Däremot kan en sådan uppdelning i flera
system bli aktueU om

s. 337 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 337

elt
flertal nya utbildningsvägar tillförs högskoleutbildningen. Då bör man också ha
vunnit erfarenheter av sökandeströmmarnas gång inom antagningssystemet och
därmed ha fått ett underlag för hur en sådan uppdelning lämpligen bör göras.

Däremot förordar kommittén
att antagningen lUl enstaka kurser och studiekurser skall göras lokalt vid de
olika högskolorna. Ett skäl härför är att de urvalsregler som kommittén
föreslår för sådan utbUdning inrymmer elt stort mått av individuell bedömning
av de sökande. Vid lokal antagning torde mängden av ansökningar vid varje
högskola inte bli större än att en sådan bedömning kan genomföras. Lokal
antagning bör även göras lill de av U 68 föreslagna individueUa
utbildningslinjerna. Däremot bör de lokala utbUdningslinjerna kunna ingå i det
cenirala antagningssystemet.

Inom
de av U 68 föreslagna aUmänna utbildningsUnjerna kommer att finnas spärrade
studiekurser. Om dessa ligger utanför de studerandes studieprogram, dvs.
utanför den del av utbildningen till vilken antagning görs i det centrala
antagningssystemet, blir antagningen, menar KK, en angelägenhet för varje
högskola och bör göras lokalt.

Antagning
till utbildningslinje, linjevariant och studieprogram

(avsnitt
7.4)

Det
är KK:s beslämda uppfattning att antalet studieplatser som skall besättas måste
vara känt vid antagningstiUfället. För att tillgodose de sökandes berättigade
krav på information måste platsanlalet vara känt redan vid ansökningstillfäUet.
Ett fixerat antal utbUdtungsplatser innebär att utbildningen är spärrad. För
de fasta utbUdningsUnjerna, dvs. de Unjer som är beslämda till innehåll och
omfång, kan antalel utbildningsplatser anges pä samma sätt som f. n. När det
gäller de allmänna utbildningslinjerna enligt U 68:s förslag för de nuvarande
filosofiska fakulteterna kan antalet studieplatser emeUertid anges på oUka
sätt, dvs. spärrarna kan ligga på olika nivåer. Antalet studieplatser kan
således anges antingen för en utbildningslinje i dess helhet eller för de olika
linje-varianterna inom linjen eller för de enskilda studieprogrammen.

Kommittén har övervägt
olika alternativ för alt bestämma spärrnivåer och definiera sökalternativ, dvs.
de olika alternativ som den sökande anger på sin ansökningsblankett. Om antalet
studieplatser kan anges per studieprogram i linjevariant inom utbildningslinje
på viss ort kan della ge en entydig definition av begreppel sökalternativ. En
sådan definition tycks innebära vissa fördelar för de sökande i jämförelse med
andra definitioner och därtUl kräva den minst komplicerade tekniska lösningen
för antagningssystemet. Antalet sökalternativ som måste behandlas i antagningssystemet
blir dock med detta alternativ myckel stort, vUket innebär en nackdel. Inget
av de altemativ som kommillén övervägt är

22
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 338 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 338

emeUertid
ideaUskt. Detta hänger samman med att de krav som U 68 ställt upp nämligen
atl de sökande till högskoleutbildning skall ha dels stor frihet att lägga upp
studierna efter personlig önskan, dels en trygghet alt få fullfölja en vald
studiegång, samtidigt som ulbUdningen i högskolan skall moisvara ett bedömbarl
behov av personer med ulbildning inom vissa, låt vara ganska breda, sektorer
av arbetsmarknaden har visat sig vara svårförenliga i den administrativa
tillämpningen av ett antagningssystem.

Antal
utbildningsalternativ och reservuppflyttning (avsnitt 7.5)

Oavsett
hur spärrnivåerna läggs och hur sökaltemativen definieras måste de sökande i
ett centralt antagningssystem få söka flera utbildningsalternativ och därvid
uppgi; i vilken ordning dessa prioriteras. Vid antagiungen prövas de sedan i
tur och ordning för sina sökta alternativ. Reservantagningen skaU ske enligt
vissa regler som bl. a. innebär att en redan antagen sökande endast kommer i
fråga för antagning lill återbudsplats på sitt första- eller aiidrahandsalternativ.
Antalet sökaltema-tiv som får anges måste vara begränsat. Hur många man skall
få ange kan faststäUas först sedan den

Ansökningstider
(avsnitt 7.6)

KK
finner det självklart all den som avslutar sin utbildning i gymnasieskolan
eller annan behörighetsgivande ulbildning en vårtermin måste kunna påbörja
högskolestudier den följande hösllerminen utan administrativa hinder.
Tidpunkten för ansökan lill studier som startar på höstterminen måste därför
bestämmas så att dessa sökande hinner få sina avgångsbetyg före
ansökningstidens ulgång. Ansökningstiden måste då ligga efter vårterminens
avslutning och tiden för anlagningsarbelel blir härigenom kort, eftersom
anlagningsbesked, med hänsyn bl. a. lill sökande som har förvärvsarbeie, bör
föreUgga i månadsskiftet jtUi/ augusti. Alla möjligheter atl förkorta och
rationalisera anlagningsarbelel måste därför tillvaratas. Exemptilvis bedömer
kommittén det som möjligt att optiskt läsa den del av ansökningshandlingen som
omfattar betyg, en åtgärd som skulle göra elt tidsödande stansningsmoment
onödigt.

Även om antagningsbesked
lämnas ca en månad före kursstart kan vissa antagna, t. ex. på gmnd av lång
uppsägningstid i en pågående anställning, behöva få uppskov med studiernas
påbörjande. Sådant anstånd bör kunna beviljas av utbildningsanslalten.

För enstaka kurs bör
ansökningstiden utgå ticUgare än för fullständiga UtbUdningslinjer, efiersom
den individuella bedömningen av de sökande kan bli tidskrävande. KK bedömer all
ansökningstiden för enstaka kur-

s. 339 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 339

ser
bör utgå ca en månad tidigare än ansökningstiden liU fullständiga
utbildningslinjer.

Antagningens
genomförande (avsnitt 7.7)

Med
givna skolorganisatoriska och andra föratsättningar måste tidsramarna, inom
vUka en antagiung skall genomföras, bU mycket knappa. Antagningsarbetet måste
därför genomföras med ett rationeUt utnyttjande av personeUa, ekonomiska och
tekniska resurser. Genomförandet av antagningen kräver vissa bedömningar och
beslut som inte kan göras maskineUt. Beslutsunderlaget bör dock så långt möjUgt
framstäUas maskinellt. Härigenom vinner man tid för de olika bedömningar som
måste göras.

KK har föreslagit att
vissa sökande på grand av hancUkapp eller av andra synnerUga skäl skaU kunna få
förtur vid antagningen. För att minska tidsåtgången i antagningen bör dessa
sökande särbehandlas endast vad avser själva förtursbedömningen. Registrering
av ansökan osv. bör göras maskineUt. Särskild bedömning av sökande med utländsk
förutbildning skall också göras. Detta arbete måste vara väl förberett och
noggranna riktUnjer för arbetet bör vara utformade. Uttagningen av dessa
sökande bör kunna göras maskinellt.

Behörighetsbedömningar och
de bedömningar av motsvarandekun-skaper som kan bli frekventa i det nya
regelsystemet bör normalt göras före ansökningstidens ulgång. De sökande bör
således informeras om att de så tidigt som möjUgt skall ansöka om att få sin
behörighet prövad i de faU detta är erforderUgt.

Ansvaret för de här
beskrivna bedömningarna skall, enligt kommitténs förslag, åvila en
antagningsnämnd med företrädare för ulbUdningen, för de studerande och för
aUmänintressena. Även för den lokala antagningen lill enstaka kurser och tUl
individuella utbUdrungslinjer bör man, enligt kommitténs uppfattning, överväga
alt inrätta antagningsnämnder sammansatta på samma grunder som den centrala
antagningsnämnden.

I en central antagning av
den omfattning som KK föreslår kan antalet sökande komma atl bli myckel stort.
Kommittén finner det därför knappast genomförbart att infordra kopior av betyg
från ulbildning och ansläUningar från de sökande och under antagningsarbetets
gång kontrollera dessa mot uppgifter på ansökningsblanketten. Även andra skäl
lalar för att man bör göra antagningen enbart på grandval av de uppgifter som
den sökande lämnat på ansökningsblanketten. Antagningen kommer sedan att gäUa
endast under fömtsättning att de lämnade uppgifterna är korrekta. Kommittén
föreslår att kontroUen av att så är fallet skall göras av den mottagande
utbUdningsanstalten, som aUtså har att slutgiltigt bekräfta antagningen.

s. 340 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 340

Uppläggning
av antagningssystemet (avsnitt 7.8)

Vid
uppläggningen av elt datorbaserat antagningssystem måste man göra en avvägning
mellan uppläggningskostnaderna, som är engångskostnader, och de beräknade
årliga driftkostnaderna. Det är därvid viktigt att finna en lösning på de
tekniska problemen som håller driftkostnaderna så låga som möjligl. SysUjmet
bör därför göras flexibelt och särskild vikt måste läggas vid
registerorganisation och bearbetningsleknik. Först när programförutsättningarna
föreligger kan emellertid en mera noggrann beräkning av de olika kostnaderna
göras. Sådana program-fömtsätlningar föreligger inte förrän statsmakterna
fatlat beslut på grundval av såväl KK:s som U 68:s förslag. Med en mycket grov
skattning beräknar kommittén uppläggningskostnaderna tiU drygt 1 milj. kr.
Driftkostnaderna kan, likaledes mycket grovt, uppskattas till 4 å 5 milj. kr.
årligen. Kostnaderna för systemunderhåll tillkommer, dvs. kostnader för
eventuella ändringar i systemet på grund av nya förutsättningar för
antagningen. Uppläggningen av systemet bör, enligt KK:s bedömning, under
gynnsamma betingelser kunna slutföras inom ett år från det att programförulsältningarna
föreligger.

2.1.7
Handläggning av kompetensfrågor (kap. 8) Handläggning av löpande
korapetensärenden (avsnitt 8.1)

KK
menar alt det i den framtida högskoleorganisation med ett avsevärt vidgat
högskolebegrepp koramer att finnas en tydligare gräns mellan den gymnasiala
utbildningen (grundskolans kompetensområde) och den eftergymnasiala
utbildningen (högskoleutbildningen). I dag är det elt starkt önskemål alt
kompetensbeslämmelserna inom båda dessa områden skall vara så långt möjligl
likformiga, eftersom många personer med gymnasieskolulbildning söker fortsatt
utbUdning inom grundskolans kompetensområde. Della krav, menar kommillén,
kommer i framtiden inte att vara lika uttalat. Däremot kommer då en större del
av högskoleutbildningen än i dag alt ligga inom SÖ:s område och behovet av
samordning mellan det framtida UHÄ och SÖ kommer fortfarande atl vara stort.
Det är vidare viidigt att handläggningen av kompetensfrågorna samordnas inom
resp. verk. En samordnad handläggning inom SÖ skuUe också skapa förutsättmngar
för en erforderlig samordning av kompetensreglerna för den högre utbildningen
och för grundskolans kompelensområde.

Tillämpningsföreskrifter
till förordningen om tiUlräde till högskoleutbildning skall, enligt KK:s
förslag, utfärdas av tUlsynsmyndigheten. Sådana tillämpningsföreskrifter bör
utfärdas i nära samarbete mellan UHÄ och SÖ och i samråd även med andra
aktuella lUlsynsmyndig-heter.

s. 341 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 341

KK:s
förslag tiU regler för allmän och särskild behörighet innebär att vissa sökande
tiU högskoleutbildning måste bli föremål för en speciell behörighetsbedömning,
dvs. man måste bedöma om deras föratbildning molsvarar de uppställda kraven på
allmän och särskild behörighet. Denna bedömning skall göras av
antagningsmyndigheten efter riktUnjer som utfärdas av tiUsynsmyndigheten. I
samband med utfärdandet av tillämpningsföreskrifter bör också en förteckning
utarbetas över ulbUdningsvägar som bedöms ge allmän behörighet och en
motsvarande förteckning över utbildning som bedöms motsvara olika särskilda
förkunskapskrav. Båda dessa förteckningar bör också ingå i
informationsmaterialet till de sökande. Vid bedömning av utbildningar och ämnen
som inte finns upptagna på dessa förteckningar bör visst samråd äga ram mellan
antagningsmyncUgheterna.

TiUsynsmyncUgheterna bör
även samråda beträffande tUlämpnings-föreskriflema om hur arbetslivserfarenhet
skaU tiUgodoräknas, om riktUnjer för bedömning av sökande med utländsk
fömtbildning samt om riktlinjer för den förtursbedömrung av vissa sökande som
enligt kommitténs förslag skaU kunna förekomma.

TiU huvuddelen av den
statliga grundläggande högskoleutbildningen föreslår KK att antagningen skall
ske centralt och administreras av det framlida UHÄ. Kommittén föreslår atl en
antagningsnämnd skall inrättas bestående av en representant för UHÄ och en för
SÖ saml därtill representanter för studerandeorganisationerna och för arbetsmarknadens
parter, tillsammans sju-åtta ledamöter. En viklig uppgift för
antagningsnämnden, som förutsätts arbeta under hela året och inte endast i
samband med antagningsperiodema, blir att ta ställning till övergripande och
principiella frågor rörande skilda former av bedömningar, t. ex.
motsvarandebedömningar, den särskilda förtursbedömningen och bedömningen av
sökande med utländsk förutbildning. Nämnden bör också kunna fylla vissa
uppgifter i samband med utarbetandet av information lill de sökande. För ett
tekniskt samarbete vid antagningen bör en representant för vardera av
jordbrukels högskolor och för Handelshögskolan i Slockholm knytas tiU nämnden.

Även
för den lokala antagningen tiU enstaka kurser och tiU individuella
utbildningslinjer bör man överväga att inrätta antagningsnämnder med uppgifter
som i tillämphga delar överensstämmer med den centrala antagningsnämndens.

Inom SÖ:s område föreslår
KK ingen central antagning. Huvuddelen av antagningen till högskoleutbUdning
inom SÖ:s område kommer att ligga på gymnasieskolans intagningsnärrmder.
Efterhand som flera utbildningar under SÖ förs till högskolan bör emeUertid central
antagning kunna övervägas även för denna del av högskoleutbildningen.

Det
är KK:s uppfattning att en sökande måste ha rätt att föra talan mot
anlagningsmyncUghets och tillsynsmyndighets beslut genom besvär

s. 342 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 342

hos
tillsynsmyndigheten resp. regeringen. Kommittén är samtidigt medveten om att
antalet besvärsärenclen bör nedbringas så långt som möjligt. Det förslag till
organisation av antagningen lill huvuddelen av högskoleutbildningen som
kommittén lägger fram bör kunna medverka härtill. De flesta sökande kommer att
antas på uppgifter som de själva lämnat och enUgt fasta, för alla gällande
regler samt därtUI i ett datorbaserat antagningssystem. Under fömtsättning att
de lämnade uppgiftema har registrerats och använts korrekt bör någon anledning
till besvär i allmänhet inte föreligga. De sökande bör vidare uppmärksammas på
att de i första hand bör söka rättelse hos antagningsmyndigheten. Erfarenheten
visar att en sådan åtgärd ofta medför att frågan löses ulan att behöva föras
vidare.

Uppföljnings-
och utvecklingsarbete (avsnitt 8.2)

KK
stryker under vikten av att man inom berörda myndigheter fortlöpande samlar in
erfarenheter av det nya regelsystemets tillämpning för att kunna bedöma såväl
behörighets- och urvalsreglernas funktion i sig som deras innebörd för
utbildningsprocess och studieresultat. För att en sådan utvärdering skall kunna
g.öras måste man också planera för en framtagning av relevant antagnings- och
studiestatistik.

Kommittén
menar alt olika undersökningar av forskningskaraktär måste startas för att
belysa kompetensreglernas effekler. Bland annat är det angeläget att:

studera
tUlströmrungen av sökande och studerandegruppernas sammansättning, inte minst
socialt, mot bakgmnd av nya aUmänna behörighetsvUlkor och nya urvalsregler,

undersöka
utfallet av olika urvalsinstrament: betyg, studielämpUghetsprov och
arbetslivserfarenhet, främst med avseende på deras betydelse för
utbildningsprocess och studieresultat,

söka
efter tillförlitliga och relevanta krilerier på stucUeframgång, genomföra
undersökningar som belyser frågan om en kvotering med hjälp av
studielämplighetsprov sikall införas,

belysa
regelsystemets återverkande effekter på gymnasieskolan och dess arbeie.

Information
om kompetensfrågor (avsnitt 8.3)

KK
konslaterar att information om kompetensfrågor når utbUdningssökande och andra
intresserade .jrapper på en rad olika vägar: trycksaker som riktar sig till
oUka raålgrapper, artiklar i pressen, annonser, etermedia osv. men också genom
särskUda informatörer, främst den personal som oftast i samband med en mera
omfattande siudie- och

s. 343 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 343

yrkesvägledning
ger muntlig information, vUken kan kompletteras med tryckt material.

Kommittén
anser all huvudansvaret för utarbetande och dislribulion av kompetensinformation
i framtiden, liksom i dag, måste ligga på de centrala ämbetsverken, AMS, SÖ och
UKÄ (UHÄ), vUka också har ansvaret för stucUe- och yrkesvägledningsverksamheten
på olika områden och nivåer i utbildningsväsendet. Ett naturiigt forum för ett
samråd mellan verken i dessa frågor är den s. k. yrkesvägledningsnämnden som
är ett samrådsorgan för studie- och yrkesvägledningsfrågor meUan de berörda
verken.

Ett
genomförande av KK:s förslag medför ett behov av intensifierade
informationsinsatser. I initialskedet bör man genomföra en riksomfattande
informationskampanj, som riktar sig direkt tUl aUmänheten och som avser att
informera om huvuddragen i reformen och om dess konsekvenser för den enskilde.
Informatörerna måste vidare få utbildning rörande såväl innehållet i som
inlentionema bakom reformen. Det reguljära informationsmaterialet måste
omarbetas och anpassas tiU de nya reglerna. I den senare uppgiften ingår också
att anpassa informationen om själva antagningsproceduren till de nya
förhållandena.

Informations-
och utbildningsinsatser som rör den av kommittén föreslagna reformen kommer
alt innebära kostnader för berörda verk. KK har endasi delvis och mycket grovt
kunnat uppskatta dessa kostnader. För initialinformationen beräknar kommittén
att koslnaderna kan uppgå till meUan 1 och 1,5 milj. kr. Ulbildrungen av
informatörer kan beräknas kosta närmare en halv milj. kr. KK finner det vidare
angeläget att information till allmänheten liksom utbildningen av
informatörerna startar så snart ett riksdagsbeslut är fattal. Kommittén anser
del också nödvändigt att informations- och utbildningsåtgärder i viss
utsträckning samordnas med motsvarande åtgärder som blir aktuella i samband med
genomförande av U 68:s förslag.

2.1.8
Genomförande av kommitténs förslag (kap. 9)

Innan
KK:s förslag kan genomföras måste en rad ålgärder vidtas och viss planering
genomföras.

De
särskilda förkunskapskraven för linjer och kurser måste fastställas och
inarbetas i utbildningsplaner (motsv.). UHÄ och SÖ måste i samråd utarbeta
tiUämpningsföreskrifter tiU de av regeringen meddelade beslämmelserna om
tillträde tUl högskoleutbildning. Bl. a. dessa utgör ett nödvändigt underlag
för den information tUl de sökande som måste utarbetas. En beredskap bör skapas
för att sanUa in relevanta dala om antagrUngsmeriter, studieresultat m. m. hos
de studerande som anlas med hjälp av de nya urvalsreglerna.

Så
snart statsmaktema fattat beslut på grundval av kommitténs för-

s. 344 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 344

slag,
måste en projektgrupp tillsättas för atl bygga upp det nya antagningssystemet
för den centrala antagningen. Samtidigt bör den av kommittén föreslagna
antagningsnämnden tUlsättas, för att den skall ha tillfälle att följa arbetet
med syslemuppläggningen och möjlighet att förbereda sitt eget kommande arbete.

Vid
de enskilda högskolorna rnåsle den lokala antagningen tiU enstaka kurser och
individuella utbildningslinjer förberedas och personalen utbildas för sina nya
uppgifter i antagningsorganisationen. Eventuellt skaU lokala antagningsnämnder
utses.

Snarast
efter riksdagsbeslutet måste också startas en informationskampanj för att föra
ut reformens innehåll och syfte tUl berörda parter.

Beträffande
tidsplanen föratsätter KK en gemensam startpunkt för hela högskolereformen,
baserad på både U 68:s och kommitténs förslag.

Arbetet
med uppläggningen av ett antagningssystem beräknas ta ca ett år i anspråk. Man
måste också beräkna den tid som det tar att informera om ett nytt regelsystem.
Elt i övrigt angeläget krav på en lång informationstid, bl. a. med hänsyn tiU
dem som redan nu på olika sätt förbereder sig för högskoleutbildning, måste då
vägas mot behovet av alt så snart som möjligt kunna genomföra en angelägen
reform. Kommittén menar att i detta fall den senare synpunkten bör tUlåtas
överväga, också därför atl reformen är väl förberedd bl. a. genom statsmakternas
principbeslut 1972 på grundval av prop. 1972: 84.

KK
föreslår därför att nya behörighets- och urvalsregler skall träda i kraft så
snart de lekniska och praktiska föratsättningarna föreligger. Detta kan allra
tidigast vara fallet vid antagningen av studerande inför höstterminen 1976.

2.2
SÖ

Den
inom SÖ utarbetade rapporten om studielämpUghetsprov behandlar inledningsvis
bl. a. frågan vad som menas med studielämplighet och hur sådan skall mätas.
Utifrån skilda undersökningar finner SÖ all begreppet studielämplighet bör ges
följande innehåll:

1.
Begåvningsföratsättningar av
både verbalt och icke verbalt slag. Hit bör även räknas vad som brukar kallas
kreativitet.

2.
Färdighet att tillgodogöra sig
och förmedla information.

3.
En gemensam referensram av
kunskaper och allmänorientering.

4.
Personlighetsegenskaper av
einolionell, attityd- och viljemässig natur.

Avsikten
med ett studielämplighetsprov är att man skall kunna mäta den allmänna
studielämplighelen för olika grupper studerande som vill bedriva olika former
av högskc)!eutbildning. Provet skall däremot inte mäta de speciella färdigheler
som kan krävas för alt läsa ell visst ämne

s. 345 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 345

eller grupp av ämnen. Det skaU inle heUer mäta den
enskildes lämplighet för det yrke som studierna avses leda fram tiU.

Provet skall vidare bidra tiU en aUsidig rekrylering till
högre utbUdning oavsett social bakgrund och begåvningsinriktning.

En
omfattande forskning visar enligt rapporten att betyg och liknande information
ger ett tämligen gott underlag för att förutsäga framgång i högre studier. Även
begåvnings- och kunskapsprov har samband med studieframgång, ofta dock något
lägre. En kombination av betyg och prov ger en viss ökning av prognosförmågan.

Av
rapporten framgår vidare att många prov har företagits med mått på oUka
personlighetsegenskaper som prognosinstrument. Några sådana mått, som kan ge
bättre prognoser är vad betyg i kombination med begåvnings- och kunskapsprov
ger och som samtidigt är användbara, när de sökande vUl göra bästa möjliga
resultat, finns dock inte.

Möjligheterna
att ytterligare förbättra prognosmöjligheterna med hjälp av olika varianter av
nuvarande begåvnings- och kunskapsprov och även genom andra provlyper bedöms av
SÖ som små.

VUka test,
bland många möjliga, som skaU användas får därför mera bli beroende av andra
bedömningsgrunder, t. ex. tid, kostnader och praktiska begränsrungar såsom
känslighet för förövning eller återverkan på undervisningen.

SÖ StäUer upp vissa krav för att proven skall vara möjliga
att genomföra i prakliken och även accepteras av de prövande.

Proven bör sålunda kunna rättas snabbt, biUigt och
objektivt. Idealet är maskinell rättning och framräkning av provresultaten samt
maskinell utskrivning av dessa. Individens provresultat skall inte kunna
förbättras olUlbörligt genom särskUd förövning, som endast vissa berörda
personer haft tUlgång till.

Proven bör vidare inte ha en ogynnsam effekt på den
skolundervisning som föregår proven. Därför bör man undvika prov som mäler
enbart rena minneskunskaper och kunskaper om lösryckta fakta. I stäUet bör man
eftersträva prov som mäter begåvning, förslåelse av sammanhang, kritiskt
tänkande och tUlämpningen av kunskaper. Proven bör av. de prövande upplevas som
relevanta och lämpliga för urval tUl högre studier.

Proven bör också utformas på sådant sätt att
uppgiftsmaterialet blir neutralt eller balanserat i förhåUande tUl de prövandes
kön.

SÖ är pessimistisk vad det gäller att utforma
studielämplighetsprov som ökar möjligheterna för elever från lägre socialgmpper
att komma in på spärrad högre utbUdning. Hittills utförd forskning tycks visa
att man inle kan uppnå några mera påtagliga minskningar av de genomsnittsskillnader
meUan socialgrupper som föreligger även i högre utbildning genom att använda
begåvningsprov eller andra prov i slället för betyg.

s. 346 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 346

SkUlnader
i betyg och provnjsultat mellan socialgrapper återspeglar enligt SÖ indirekt
olikheter i hemmens genomsnittliga studiemotivation, olikheter i fråga om stöd
i skolarbetet eUer beträffande språklig och annan inteUektuell slimulans. Dessa
olikheter sätter in mycket tidigt, redan före skolan, och tenderar s;edan att
öka genom skoltiden. Liknande mekanismer påverkar även vid varje lUlfälle val
av utbUdning. SÖ finner det svårt att se hur man skaU kunna utjämna effekter av
detta slag med hjälp av urvalsprov som samtidigt har kvar åtminstone en del av
förmågan att föratsäga framgång i högre studier. En sådan utjämning i
efterhand kan bara ske genom politiskt belmgade beslut och ingrepp i
urvalssystemet av typ lottning, kvotering efter socialgrupp etc.

SÖ
är vidare osäker på möjligheterna att uiforma prov som mäter kreativitet.
HittiUs gjorda undersökningar visar att det i dag inte finns några färdiga och
praktiskt användbara kreativiletstest i något land. Det som man här kan göra är
att följa utvecklingen inom området och ev. ulföra egen forskning.

SÖ
belyser i sin rapport även effekterna av studielämplighetsprovet på skolgången
och på utbildningsval. Av naturliga skäl finns det knappast några svenska
undersökningar som visar effekler av urvalsprov för skolgång och utbUdningsval.
Vad som finns är ett antal enkätundersökningar i vUka bl. a. gymnasieelever
fått redovisa sin instäUning tUl urvalsprov. SÖ redovisar bl. a. resultatet av
en utprövning av ett studielämplighetsprov år 1970. När eleverna ställdes
inför frågan om de föredrog betyg, lämplighetsprov eller lotlning förordade
nästan två tredjedelar lämplighetsprov. En liknande positiv inställning liU
prov har framkommit vid undersökningar som gjorts bl. a. vid enskUda skolor.
Den positiva synen omfattas mest av elever med låga betyg. Enligt SÖ:s mening
kan detta ses som ett utslag av att provet ses som en "andra chans",
en möjlighet all kompensera låga betyg. Provet skuUe kanske ge ökad motivation
i skolarbetet, om dess användnmg som urvalsinstru-menl kunde ge en enskUd elev
mcijlighet alt bryta sig ur sin isolering som mer eller mindre misslyckad
skolelev. Även stressen i skolarbetet borde enligt SÖ:s mening minska om
studielämplighetsprov användes vid urval. Effekten härav blir dock mindre om
provet ges begränsad roll vid urvalet.

SÖ
finner del svårt att bedöma vilka konsekvenser provet kommer att ha för skolan.
Det föreligger risk att det får en viss styrande inverkan på undervisningen
genom att lärarna utsätts för ett tryck, bl. a. från elevernas sida, att
anpassa under/isningen efter provels innehåll.

Delprov som har anknytning
tiil något av gymnasieskolans ämnen kan antas ha samma effekt på undenåsningen
i detta ämne som de centrala proven. De mest aktuella delprove;n i detta
sammanhang är de som mäler allmänorientering. Man bör vara uppmärksam på alt
dessa delprov inte

s. 347 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 347

kommer
att stå i strid med de mål man har för undervisningen i motsvarande ämne i
gymnasieskolan.

Valet
av eftergymnasial utbUdning torde också kunna påverkas av
studielämplighetsprov. Genomgång av sådant prov med goda resultat kan inspirera
flera att söka tiU spärrad utbUdning eller, om aU utbUdning är spärrad, tUl
ulbUdningsvägar där konkurrensen är hård. Det motsatta kan också inträffa. Den
som får ett dåligt provresultat avstår kanske från att söka tUl högre
utbUdning.

SÖ
redovisar också olika problem som hör samman med testträning. SÖ anser att man
bör överväga att ge dem som anmäler sig tiU prövningen en allmän information
om provets utformrung samt möjligheter tUl övning på likartade uppgifter.
Därigenom skulle man åtminstone delvis kunna åstadkomma en generell utjämning i
testträningshänseende. Frågan bör även följas upp med olika undersökningar av
testtränings-effeklen.

SÖ
föreslår att studielämplighetsprovet skaU vara frivUligt för sökande som kan
uppvisa formeUa betygsmeriter vUka kan användas som gmnd för urval. För sökande
utan sådana betygsmeriter bör regeln vara att de vid ansökan skall bifoga silt
resullat över studielämplighetsprov. För dessa kommer således provet att i
princip bli obligatoriskt. Sökande som på grand av sjukdom, handikapp eller
annan jämförbar orsak inte kunnat delta i prövningen bör dock kunna få sin
ansökan prövad trots att resultat på studielämplighetsprov inte kan uppvisas.
Inga restriktioner bör enligt SÖ gälla vad beträffar antalet provtiUfällen som
var och en får della i. Resultatet föreslås vara gUtigt som merit i
urvalssammanhang under tre kalenderår. Varje år skall tre provtUlfäUen
anordnas. Provet, som bör genomföras under en dag under skoltid, föreslås bli
avgiftsfritt för den enskUde.

Vad
gäller den lokala administrationen av studielämplighetsprovet föreslår SÖ att
ansvarel för provets genomförande läggs på skolstyrelsema i kommuner med
gymnasieskola. Samråd bör därvid äga rum med vuxenutbildningsråden för att man
skall kunna tUlgodose önskemål som kan finnas hos provdellagare som inle är
elever i gymnasieskolan. För att genomföra prövningarna lokalt bör
skolstyrelsen ulse en huvudansvarig provledare vid varje gymnasieskola.

I
avvaktan på resultaten av det utredningsarbete som bedrivs inom SSK bör SÖ vara
central myndighet för verksamheten med studielämplighetsprov. SÖ avser atl för
behandling av frågor rörande provverksamheten upprätta en samrådsgrupp med
representanter för SÖ, UKÄ, SSK och provkonslruklionsledningen. I avvaktan på
SSK:s kommande förslag avser SÖ vidare atl som skett hittiUs i
utredningsarbetet anlita pedagogiska institutionen i Umeå för konstruktion m.
m. av stu-dielämplighetsproven.

s. 348 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 348

Utredningsarbetet
har även innefattat vissa frågor om sekretess m. m. Två slag av sekretess kan
bli aktuella i detla fall, nämligen instrumentsekretess och personsekretess.
Med instrumentsekretess menas det skydd man vUl ge själva testinstrumeD.ten,
häftena med provuppgifter. Personsekretess gäller uppgifier om enskUda
individers resultat på provet.

Vad
gäUer instrumentsekretessen finner SÖ att provet bör vara hemligt tUls
prövningen genomförts. I och med provdagen bör dock provet bli offentlig
handling. Därigenom möjliggörs en öppen debatt om proven och intagningen.

Vad gäller frågan om den
enskUdes provresultat bör vara sekretess-belagt hänvisar SÖ tiU pågående
överväganden inom offentiighels- och sekretesskommiltén. SÖ konstaterar att
vissa rutiner, såsom rättning och delgivning av provresultat, måste ske med
hjälp av ADB. Humvida även andra ratiner skall ingå i etl ADB-system kan inte
avgöras förrän systemarbetet påbörjats. Ansvarig för det personregister som
därigenom kommer att upprättas föreslås bli SÖ.

SÖ har gjort beräkningar
av de kostnader som är förenade med stu-cUelämplighetsprovet. TUl största delen
är dessa kostnader årligen återkommande. De årliga kostnaderna beslår enligt
förslaget av dels fasta kostnader för provkonslraktion och central
administration, dels rörliga kostnader för lokal administration, provmaterial,
rättning m. m. De rörliga kostnaderna är duekt avhängiga av hur många som
kommer att delta i provet. Med hänsyn tUl osäkerheten om antalet deltagare har
SÖ beräknat kostnaderna för tre olika alternativ: 30 000, 50 000 och 70 000
deltagare. SÖ betraktar mitlalte;rnativet som det mest sannolika. Enligt detta
beräknas de årliga totalkostnaderna lUl ca 4,6 mUj. kr.

Enligl SÖ skall
beräkningarna bedömas mot bakgrund av den provisoriska organisation m. m. av
studielämplighetsproven som föreslås gälla liU dess att SSK:s kommande förslag
i organisationsfrågan behandlats.

Uiöver
de årliga koslnaderna. krävs enligt SÖ i ett initialskede vissa större insatser
av engångskaraktär, främst när det gäller utbUdning av provledare och
systemutveckling för databehandling. Koslnaderna härför beräknas till något
över 1 milj. kr.

2.3
Remissyttranden 2.3.1 Allmänt

Flertalet
yttranden över KK:s förslag präglas av det förhållandet alt principerna för de
allmänna behörighetsvillkoren för tUlträde till högre ulbildning särat
riktlinjer för utforraningen av förkunskapskrav och urvalsregler lades fast genom
slatsmaktemas beslut år 1972 på grandval av kompetensutredningens betänkande
(SOU 1970: 21 och 1970: 55) och all, som flera reraissinstanser uttrycker det,
KK:s arbete därför närraast har haft karaktären av beredning. Flera
reraissinstanser delar därför den

s. 349 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 349

uppfattning sora UKÄ fraraför, nämligen alt det nu endast
i begränsad omfattning finns möjligheter att lägga fram nya, principiella
synpunkler på gmndläggande frågor inora detta oraråde. Vad beträffar mer principiella
ställningstaganden hänvisar UKÄ liksom flera reraissinstanser till sina
yitranden över kompetensutredningens belänkande.

De grundläggande principerna i KK:s förslag accepteras
således i allmänhet utan utförligare kommentarer.

Många remissinstanser framhåller också den starka
kopplingen raellan förslagen från KK och U 68:s förslag till diraensionering,
lokalisering och organisation av högskoleutbildningen och delar även i detta
fall den uppfattning som UKÄ framför nämligen atl det, innan stalsmakterna
fattat beslut om den av U 68 föreslagna högskolereformen, föreUgger osäkerhel i
en rad viktiga frågor, vilket försvårat stäUningstaganden till KK:s förslag.

Vissa allmänna synpunkter framförs emellertid i
remissyttrandena, framför allt beträffande de föreslagna kompetensreglernas
betydelse för en förändrad rekrytering till högskoleutbildning.

Således anser socialstyrelsen att KK:s förslag är ett
viktigt led i den studiesociala utvecklingen raot enhetliga principer för
tillträde till högre utbildning. AMS finner att en rekiytering grundad på
saklig kompetens bör tillsammans med olika sludiestimulerande ålgärder och
flexibla studieformer medverka till en utjämning av den sociala snedrekryteringen
tUl högre utbUdning. Även den högre utbildningen komraer, raenar AMS, att
slirauleras genom de praktiska referenser och skiftande arbetslivserfarenheter
sora nya studerandegrupper kommer att förelräda.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd
i Stockholm, som instämmer i huvuddelen av de förslag som KK redovisar, anser
alt man genom att dels godta vissa specialutbildningar, dels allmänt göra
arbetslivserfarenhet behörighetsgivande bereder grupper med god
studiemotivation och ofta speciella utbildningsmål lillfälle till alla typer av
högskoleulbildning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd
i Umeå noterar med tillfredsställelse att KK:s förslag innebär alt siörre avseende
fästs vid icke-formella meriter än vad som hiltills varit fallet. Införandel
av arbetslivserfarenhet i meritvärderingen är elt betydelsefullt steg i derma
riklning.

LO anser att KK:s förslag är ett väsentligt sleg i rätt
riklning. På elt flertal punkter föreslås avsevärda förbättringar och vissa
nyheter vilka kan underlätta såväl behörighet som antagning till högskolan för
nya grupper.

SACO anför atl KK i sitt arbete varil hårt bunden av
lidigare fattade beslut och i flera fall stått inför uppgiften alt söka förena
inbördes svår-förenUga krav. Utifrån givna föratsättningar har KK på ett
förljänslfulll sätt lyckats balansera de många olika önskemål sora reses på elt
nytt behörighets- och meritvärderingssystem.

s. 350 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 350

Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund ansluter sig i allt väsentligt till
förslagets huvudtanke alt den sakliga och inte den formella kompetensen skall
vara avgörande medan SSU anser atl KK inte gått tillräckligt långt i sina
strävanden alt bryta den orättvisa rekryteringen till högskolorna. Det kommer
fortfarande att finnas kvar hinder för stora gmpper med arbetslivserfarenhet
att kuima efterfråga utbUdning vid högskolorna.

Konsistoriet
i Linköping delar visserligen KK:s uppfattning att arbetslivserfarenhet under
vissa villkor bör kunna ersätla en skolmässig ulbildning som behörighetsgrund.
En övervärdering av arbetslivserfarenhet sammantagen med KK:s förslag om
proportionell kvotering kan dock medföra oväntade och icke önskade
konsekvenser, bl. a. en olycklig flykt från gymnasieskolans raera teoretiskt
inriktade linjer. Utforraningen av raeritvärderingssystemet och
förkunskapskraven kräver därför ytterst noggranna överväganden om raan skall
kunna undvika t. ex. taktiska val av utbildning på gyranasienivå.

Flera
reraissinstanser tar upp frågan om graden av permanens i förslagen, bl. a.
UKÄ, som framhåller att det föreslagna kompetenssystemet inte bör ses som en
för lång lid eller i alla detaljer gällande ordning utan bör omprövas
successivt efter hand som erfarenheler vinns.

Konsistoriet i Linköping
anser att raan löper risk att inlentionema bakom de skUda reformförslagen inom
högskoleområdet förfuskas genom en aUtför högt uppdriven reformtakt. De
föreslagna reformerna bör därför genomföras stegvis och om möjligt baseras på
erfarenheter av en mera omfattande försöksverksamhet.

Medicinska
fakulteten vid karolinska inslitutet och dess utbildningsnämnd, som ställer
sig i princip positiva tUl grandtanken i KK:s förslag, nämligen att
rekryteringen lUl högskoleutbUdningen breddas, finner del anmärkningsvärt att
KK lägger fram förslag till en permanent omänd-ring av gällande regler ulan atl
ha företagit en utvärdering av pågående försöksverksarahet raed ålder och
arbetslivserfarenhet som behörighetsgrund. Det är synnerligen angeläget alt en
kontinuerlig uppföljning av effeklerna av de kommande behörighelsreglema görs
och alt de föreslagna reglerna i avvaktan på sådan utvärdering görs
provisoriska.

Liknande
synpunkter framförs av odontologiska fakulteten vid karolinska institutet och
dess utbildningsnämnd samt av filosofiska fakultetens utbildningsnämnd i
Linköping.

SAF,
som tillstyrker det framlagda förslaget, menar atl det dock kan vara svårt att
på varje punkt finna de rätta avvägningarna på behörighetskrav och
urvalskriterier. Det är endast genom praktiska tUlämp-ningar sora raan kan
finna dessa. Den frihel alt göra olika bedömningar sora KK föreslår att
antagningsrayndigheten skall få är därför viklig. Motiven för och behoven av
högskoleutbildning ändras med tiden, varför det knappast är möjligl att i dag
säga vad som kan vara mesl lämpligt om några år.

s. 351 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 351

1973
års betygsutredning bedöraer att ett eventueUt nytt betygssyslera i framtiden
kan föranleda vissa lekniska modifikationer i KK:s förslag. Utredningen finner
emellertid inte att några svårigheter skulle uppslå atl genomföra förslaget.

2.3.2
Allmän behörighet

Gymnasieskolans
specialkurser m. m.

KK:s
förslag att alla minst tvååriga specialkurser i gymnasieskolan skall ge allmän
behörighet, om utbildningen är slutförd och om ämnena svenska och engelska
ingått eller kompletterats i en orafattning som motsvarar den sociala linjens
lärokurs i ämnena, möter inga invändningar från remissinstanserna.

Flertalet
remissinstanser tUlstyrker också att specialkurser, som omfattar minst ett
läsår och som bygger på obligatorisk föralbUdning utöver grundskolan om minst
elt läsår samt specialkurser om minst en termin som bygger på både föratbUdning
och praktik, varvid den sammanlagda skolmässiga utbUdningstiden översliger ett
läsår och yrkespraktiken omfattar minst ett läsår, skall ge aUmän behörighet
under samma förutsättningar belräffande svenska och engelska.

Konsistoriet vid
filosofiska fakultetens utbildningsnämnd i Linköping anser dock att ett
tillgodoräknande av mycket korta utbUdningar leder tiil en sådan urholkning av
behörighetsreglerna att det kan ifrågasällas om det över huvud taget är
meningsfullt att uppstäUa allmänna behörighetsvillkor.

KK:s förslag att s. k.
annan gymnasial utbildning samt arbetsraark-nadsulbUdning och ulbildning vunnen
i annat än direkt skolraässiga former, t. ex. facklig ulbildning och intern
verksutbildning, skall ge allmärt behörighet på samma vUlkor som
gymnasieskoleutbUdrung med avseende på omfattning och kunskaper i svenska och
engelska accepteras av de remissinslanser som lagit upp frågan.

SÖ tillstyrker att
arbetsmarknadsutbUdning skall kunna ge behörighet på de föreslagna villkoren
och AMS framhåller att, även om arbetsmarknadsutbildningen främst avser att ge
erforderlig utbUdning direkt för arbetslivet, det är av värde att vissa av
dessa kurser för den enskilde kan betyda en grundläggande kompetens för
framtida högre studier.

Då
det gäller utbUdning i icke skolraässiga forraer, t. ex. studieförbundens
verksarahet, fackliga studier och intem utbUdning, delar TCO KK:s uppfattning
atl det skall ankoraraa på antagningsrayndigheten alt avgöra om en sökande är
behörig. TCO stryker starkt under KK:s rekoraraenda-lion alt de studerande på
begäran skall kunna få sådan dokumentation över genomgången utbUdning att dels
den allraänna nivån och inriklningen, dels förekorasten av ämnena svenska och
engelska framgår.

s. 352 Kontrollera mot PDF

Prop.1975:9 352

Behörighet
genom ålder och yrkesverksamhet

Med
få undanlag är remissins;tanserna i princip positiva till KK:s förslag att
sökande som fyllt 25 år och har rainst fera års yrkesverksarahet skall ha
allraän behörighel för lillträde till all högskoleutbUdning.

Det
övervägande antalet remissinstanser godtar också att gränsema skall gå vid 25
år och fem års yrkesverksamhel.

UKÄ
och LO anser dock att endast fyra års yrkesverksamhet skall krävas i
överensstämmelse med vad som krävs enligt SVUX' förslag. Några instanser bland
dem AMS, flera universitets- och högskoleorgan, TCO, SSEF och 55 anser atl
kravet på viss ålder hell kan slopas. Yrkeserfarenheten ensam bör ge
lillräcklig grand för lillträde till högre utbildning.

KK:s
förslag att något krav på dokumenterade förkunskaper i svenska inle skall
uppställas för dessa utbildningssökande tillstyrks av UKÄ, sora erinrar ora att
det i försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre studier inte ställs
något krav i svenska för allmän behörighet. Förslaget lillstyrks även av
socialstyrelsen, SÖ, LO, TCO m. fl.

Nämnden
för socionomutbildning anser däremot att denna behörig-helsgrupp inte generellt
kan anses ha sådana kommunikalionsfärdigheter i svenska som det allmänna
behörighetskravet på förkunskaper i svenska avser att tUlgodose. Insikt och
färdigheter i språkbehandling torde inle automatiskt uppnås 'id viss ålder och
inte heller kunna förvärvas inora all slags yrkeserfarenhet. För dessa sökande
bör dock vikt främst kunna fästas vid skriftlig uttrycksförmåga. Liknande
synpunkler har lärarhögskolan i Stockholm.

Mot
alt inga dokumenterade kunskaper i svenska skall krävas av dem som får
behörighet genom ålder och yrkesverksamhet invänder vidare bl. a. ett stort
anlal universitets- och högskoleorgan, lärarhögskolorna i Falun, Jönköping och
Malmö och länsskolnämnden i Hallands län samt SHIO, SACO, MUF,
Teknologorganisationen Reftec och Socialhögskolornas studentkårers
organisaiion.

Bl.
a. några universitets- och högskoleorgan, SACO, samt Sveriges civilingenjörsförbund
anser atl man därtill bör uppställa ett betygskrav i svenska.

KK
föreslår att kunskaper i engelska lägst motsvarande den sociala linjens
lärokurs i ämnet skall krävas även av dem som vinner behörighel genom 25 års
ålder och fem ars yrkesverksarahet. Kravel skall dock kunna modifieras för den
som söker utbildning i enstaka kurs. Flertalet remissinstanser sora berört
frågan delar här KK:s uppfattning.

Några
remissinslanser anser dock att kravet är för högl ställt. Bland dem är LO, som
menar alt slora gmpper av de vuxenstuderande härigenom komraer att utestängas
från allmän behörighel. Liksom Landstingsförbundet och SSU anser LO alt större
anslrängningar än hittiUs bör göras att översätta kurslitteratur till svenska.

s. 353 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 353

KK
föreslår också alt alla sökande lill högskoleulbildning skall informeras om
vikten av goda kunskaper i engelska. De som inte har lägst betyget 3 i särskild
kurs eller lägst betyget 4 i allmän kurs på tvåårig linje bör ges möjlighet att
gå igenom ell läsföreslåelseprov i engelska och därigenom själva kunna pröva om
de har lillräckliga förkunskaper.

Atl
ett sådant läsförståelseprov skall utformas tUlstyrks av bl. a. UKÄ, SÖ,
nämnden för socionomulbildning och SFS.

Några
remissinstanser menar att information om behovet av goda kunskaper i engelska
inte är tillräckligt utan all kraven skall preciseras betygsmässigt. Denna
uppfattning företräds av bl. a. UKÄ, flera universitets- och högskoleorgan,
SACO, SFS och SECO.

Allmän
behörighet för utländska studerande

Det
övervägande antalet remissinstanser godtar utan invändningar KK:s förslag till
aUmänna behörighetsvillkor för studerande med utländsk förutbildning.

UKÄ
och SÖ accepterar dock inte kommitténs förslag alt vissa dokumenterade
kunskaper i svenska skall krävas av finländska och isländska studerande. UKÄ
finner alt etl sådant kunskapskrav skulle innebära en skärpning i förhåUande
tUl nu gällande bestämmelser, vilket knappast vore förenligt med det växande
samarbetet mellan de nordiska länderna på det kulturella området.

Konsistoriet
och tekniska fakulleten i Lund anser att utländsk studerande för att vara
behörig för högre studier i Sverige bör vara behörig för molsvarande studier i
sitt hemland. KK:s förslag bör dock godtas såvitt gäller sökande från nordiskt
land.

Vissa
universitetsorgan föreslår högre förkunskaper i svenska än vad kommittén
föreslagit, nämligen kunskaper motsvarande kursen Svenska 4.

Bl.
a. SÖ och SFS stryker under behovet av den preparandkurs för studerande med
utländsk förutbildning som KK föreslår.

2.3.3
Särskilda förkunskapskrav

KK:s
förslag lill allmänna riktlinjer för utforraningen av de särskUda
förkunskapskraven att endasi för studiema nödvändiga förkunskapskrav skall
uppställas, att förkunskapskraven normalt skall uttryckas som kunskaper
motsvarande viss årskurs i gymnasieskolan och alt förkunskapskraven för viss
utbildning skall kunna helt uppfyllas på någon sludieväg i gymnasieskolan
godtas eller läranas ulan erinran av flertalet remissinstanser. TCO framhåller
dock, att det i vissa fall kan visa sig omöjligt att upprätthålla kravet på att
minst en linje i gymnasieskolan skall ge särskilda förkunskaper för hela
utbildningen. Undantag från denna princip mäste således kunna göras.

23
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 354 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 354

SärskUda förkunskapsämnen

KK:s förslag till särskUda förkunskapsämnen vid olika
utbUdningar godtas i huvudsak av många remissinslanser men möter krilik i
enskUd-heler. I många fall kommenteras förslagen med utgångspunkt endast i den
utbildning som vederbörande remissinstans företräder.

RRV, flera universitets- och högskoleorgan,
länsskolenämnden i Kopparbergs län och SACO anser att, utöver de
förkunskapskrav som KK föreslagit, tre årskurser svenska bör krävas för
tillträde tUl teologiska studier.

RRV, UKÄ,
AMS, ett slorl: antal universitets- och liögskoleorgan, bland dem juridiska
fakulteten, i Uppsala och dess utbildningsnämnd samt juridiska fakultetens
utbildningsnämnd i Stockholm, länsskolnämnden i Kopparbergs län, lärarhögskolan
i Falun, SACO, SFS ra. fl. anser alt tre årskurser svenska skall -sära villkor
för tillträde tUl juridiska studier.

Förslaget att tre årskurser samhällskunskap skall krävas
för juridiska studier avvisar däremot av bl. a. UKÄ, SÖ, AMS, flertalet universitets-och
högskoleorgan, läns skolenämnderna i Hallands och Kopparbergs län, SACO och
SFS.

KK:s förslag att betyg i naturkunskap skall kunna ersätla
betyg i biologi för tillträde till medicinsk, odontologisk och farmaceutisk
fakultet samt till jordbrukets högskolor godtas ej av bl. a. UKÄ, SÖ, ett anlal
berörda universitets- och högskoleorgan, bland dera utbildningsnämnderna vid
skogshögskolan, veterinärhögskolan och lantbrukshögskolan, länsskolnämnderna i
Hallands och Jämtlands län samt SACO och SFS.

KK:s förslag alt avgångsbetyg från vårdlinjen skall kunna
ersätta betyg i biologi godtas av bl. a. UKÄ, SÖ och TCO. Förslaget möter invändningar
från bl. a. de medicinska fakulteternas utbildningsnämnder i Lund och Göieborg,
SIHUS och SFS.

Tre årskurser matematik från N- eller T-linje bör krävas
för tillträde till farmacie kandidatutbildning anser farmaceiitiska fakulteten
och dess utbildningsnämnd samt SACO. Farmaceutlska fakultetens utbildningsnämnd
menar all samma förkunskapskrav bör gälla för farmacie kandi-datutbildning och
för receptarieutbUdning. Farmaceutlska fakulteten och SACO anser alt tre
årskurser raalematik skall krävas för receptarieutbUdning. TCO finner att
genomgången apoteksleknikemlbildning jämle yrkespraktik i viss utsträckning bör
ge tUlräckliga förkunskaper för receptarieutbUdning.

KK:s förslag till förkunskapskrav vid teknisk fakultet
godtas i allt väsentligt av remissinstansema.

Utöver de förslag till förkunskapskrav som KK lägger frara
för klasslärarutbildning framförs i vissa remissyttranden krav på ytteriigare
förkunskaper. Sålunda anser humanistiska fakulleten i Uppsala, TCO och

s. 355 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 355

Lärarna
i moderna språk att högre krav på förkunskaper i engelska skall ställas än vad
KK föreslagit. Humanistiska fakulteten i Uppsala, SACO, TCO och SFS anser att
tre årskurser svenska skall krävas.

Förslaget
ora att betyg i kemi och fysik tUlsammans skall kunna ersätta betyg i
naturkunskap avstyrks av bl. a. 5Ö, lärarhögskolan i Falun samt av de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsnämnder i Uppsala och
Stockholm. Krav på betyg i teckning och i ett av ämnena musik eller gymnastik
bör enligt SACO:s uppfattning ställas och styrelsen för gymnastik- och
idrottshögskolorna vill ha ett krav på betyg i gymnastik. TCO anser att tre
årskurser matematik bör krävas.

SÖ
godtar i avvaktan på utredningen ora lärarutbUdningen KK:s förslag utora
beträffande raöjligheten att ersätta betyg i naturkunskap med betyg i fysik och
kemi sora en interiraistisk lösning.

För
lillträde till socionorautbUdning förordas krav på tre årskurser svenska av bl.
a. humanistiska fakulteten i Uppsala, länsskolnämnden i Kopparbergs län,
socialhögskolorna i Örebro och Östersund särat SACO. Två årskurser
sarahällskunskap bör däremot vara tillräckligt för lillträde tUl utbUdningen
anser bl. a. UKÄ och SÖ, flera universitets-och högskoleorgan,
socialhögskolorna i Göteborg, Örebro och Östersund samt SACO och
Socialhögskolornas studentkårers organisation.

KK:s
förslag tUl förkunskapskrav för studier vid nuvarande filosofiska fakulteter
föranleder invändningar på några punkter.

Således vänder sig bl. a.
UKÄ, SÖ, ett stort antal universitets- och högskoleorgan, bland dem
samhällsvetenskapliga fakulleten i Uppsala, samhällsvetenskapliga fakulteten i
Lund och dess utbildningsnämnd, samhällsvetenskapliga fakulteternas
utbildningsnämnder i Stockholm och SACO, TCO samt Statsvetenskapliga förbundet
raot kravet på tre årskurser samhällskunskap sora viUkor för lillträde tUl
studier vid samhällsvetenskaplig fakultet och anser ett krav på två årskurser
vara tillräckligt. Bl. a. samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i
Stockholm samt humanistiska fakulleten i Uppsala och dess utbildningsnämnder
anser däremot alt tre årskurser svenska skall krävas för tillträde till
samhällsvetenskapliga studier.

Bl.
a. UKÄ, SÖ, matematisk-naturvetenskapliga fakulleten i Uppsala,
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd,
matematisk-naturvetenskapliga fakulleten i Slockholm och dess utbildningsnämnd
samt SFS avstyrker eller släller sig tveksamma till att betyg i naturkunskap
skall kunna ersätla betyg i biologi som förkunskapskrav till vissa studier
inom materaatisk-naturvetenskaplig fakultet.

Remissopinionen
är splittrad vad avser KK:s förslag att sora behörighetsvillkor kräva att de
sökande skall ha ett betygsmedelvärde som uppgår tUl lägst 3,0 i de ämnen där
särskUda förkunskaper fordras.

UKÄ,
som mot bakgrand av vad den pedagogiska forskningen visat om enskilda betygs
prognosvärde, för närvarande inle är berett att, för-

s. 356 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 356

orda
ett visst miniraibetyg i de enskilda äranen som ingår i förkunskapskraven,
anser att KK:s förslag utgör en godtagbar lösning på kvalitetsproblemet. SÖ
tillstyrker KK:;; förslag. För klasslärarutbildning bör dock förkunskapskraven
delas in i två grupper, varav den ena omfattar svenska, engelska och matematik.
Den andra omfattar övriga förkunskapsämnen. Medelvärdet inom varje grapp skall
vara lägst 3,0.

Mot
förslaget invänder samhällsvetenskapliga fakultetetis utbildningsnämnd i Umeå
som inte finner tillräckliga skäl för alt kräva 3,0 i genomsnitt.

Landstingsförbundet
släller sig också tveksamt lill den höjning av nuvarande krav som förslaget
innebär. SFEF och SSEF anser att intyg ora godkänd studiekurs skall vara
lillräckligt. CUF anser det vara felaktigt att sätta en undre gräns när
belygsfrågan är under utredning. Även FPU och SSU vänder sig mot det föreslagna
betygskravet.

Andra
reraissinstanser däreraot finner att kravel bör skärpas så att betyget lägst 3
krävs i saratliga ämnen som ingår i förkunskapskravet. Denna uppfattning
företräds av socialstyrelsen, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i
Göteborg, fakulteten och dess utbildningsnämnd vid lekniska högskolan i
Stockholm, utbildningsnämnden vid veterinärhögskolan, lärarhögskolan i Falun,
SACO och Sveriges civilingenjörsförbund.

Lägst
betyget 3 i matematik hör krävas för tUlträde till teknisk fakultet anser elt
flertal universitets- och högskoleorgan, bl. a. fakulteten och dess utbildningsnämnd
vid lekniska högskolan i Slockholm, rektorsämbetet vid Chalmers lekniska
högskola och konsistoriet i Linköping samt SFS och Teknologorganisationen
Reftec. Samma krav i matematik bör ställas även för tillträde till
matemalisk-naturvetenskaplig fakultet anser bl. a. konsistoriet i Lund,
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd samt
SFS.

Utbildningsnämnderna
vid skogshögskolan och lanlbrukshögskolan anser att lägst betyget 3 i matematik
från N- eller T-linjerna bör krävas för tillträde tUl studier vid skolorna.

Vissa
universitetsorgan anser atl lägst betyget 3 bör krävas i det skolspråk som
avses studeras vid universitetet.

Olika
vägar att få behörighet

KK:s
förslag alt behörighelsk

s. 357 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 357

dermanlands
län betonar viklen av alt kompletleringsbehov tUlgodoses.

TCO
ser det som ett miniraikrav att rainst en ort i varje län fär sådana resurser
att de studerande i riralig lid kan garanteras tillgång till undervisning i
samlliga berörda ämnen, medan SFS menar att varje gymnasieskoleort skall kunna
erbjuda kompletteringsmöjligheter.

Flera
remissinslanser hälsar raed tillfredsställelse KK:s förslag att särskUda
förkunskapskrav skall kunna uppfyllas på andra sätt än genom studier vid gymnasieskola.
Bland dessa är socialstyrelsen, UKÄ, AMS, LO och TCO.

Alt
behörighetsbedömningen skall göras mycket informell för sökande till enstaka
kurser, vilka i stor utsträckning själva skall kunna få bedöma om de uppfyller
ställda förkunskapskrav, lillstyrks av bl. a. UKÄ, TCO och SFS.

2.3.4
Urval bland behöriga sökande

Allmänna
förutsättningar för ett nytt urvalssystem

Flertalet
remissinslanser accepterar den av KK föreslagna ulformningen av urvalssyslemet
i stort. Således accepterar de flesta en indelning i kvotgrupper av de sökande
och införandet av flera urvalsinstrument än betyg och anser alt systemet kan
främja en önskvärd allsidighet i rekryteringen tUl högre utbUdning. På en rad
enskilda punkter redovisas dock från KK avvikande uppfattningar.

Ett i prmcip helt
annorlunda system för urval föreslås av CUF och SSEF, vilka båda viU göra
urvalet efter elt slags kösyslera.

Inledningsvis
redovisas vissa synpunkter på urvalssysteraets funktioner och på KK:s förslag
till område för urvalsreglernas giltighet.

AMS
stryker under det angelägna i att nya urvalsinstrament kommer till användning,
vilket kan medföra en mera allsidig rekrylering till högskolan, och
lillstyrker de av KK föreslagna urvals- och antagningsbe-stämmelserna.

I
KK:s bedömning all man inte bör överskatta möjligheterna att genom
urvalsreglernas utformning bidra till en jämnare social rekrylering instämmer
nämnden för socionomutbildning, som menar att åtgärder i form av ökat
studiestöd tUl vuxna, ökade möjligheter lill behörighelskompletteringar genora
kommimal vuxenutbUdning saml ökad information och siudie- och yrkesvägledning
ger siörre effekter i detla avseende.

Landstingsförbundet
frarahåller att det, för alt man skall komma till rätta med den sociala
snedrekryteringen, krävs ett åtgärdsprogram på bred front. De ändrade
behörighets- och urvalsregler som KK föreslår kan inte förväntas ändra bilden.

Folkhögskoleutredningen
och SFEF understryker båda att de föreiagna urvalsreglerna kan innebära nya
risker för social snedrekrytering.

s. 358 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 358

TCO
ifrågasäller om det alltid finns anlednuig alt till utbildning anta dem som har
de bästa betygen. Urvalssysleraet bör även uppfylla andra mål, främst bidra tUl
en socialt s(;tt jämnare rekrytering. Den nuvarande sociala snedrekryteringen
kan självfallet inte enbart lösas genom nya behörighetsbestämmelser och
urvalsmetoder men urvalsreglerna bör i så stor utsträckning som möjligt
användas för att uppfylla de fördelningspolitiska målsättningarna.

CUF
menar att antagningsreglerna bör diskuteras mot bakgrund av ett i framtiden
utbyggt system med återkommande utbUdning. Härvid är det viktigt att den högre
utbildniugen successivt görs tillgänglig för allt siörre grupper i samhället.

KK:s uppfattning all
kravet på ett överskådligt och informationsvän-ligt urvalssystem ehuru
viktigt måste underordnas andra väsentliga krav på urvalssytemet delas i
princip av UKÄ, som dock understryker att överskådlighet och
informationsvändlighet är väsentliga egenskaper hos ett urvalssystem.

Med
tanke på de helerogena siikandegrupper som regelsystemet avser atl täcka anser
AMS atl konstruk:ionen kan betecknas sora överskådlig.

Belräffande
urvalssysteraets ÖN'erskådlighet anser nämnden för socionomutbildning att det
faktum att urvalssystemet skall gälla lika för all högskoleutbildning bidrar
till ökad överskådlighet.

RRV
konslaterar alt det föreslagna urvalssyslemet är komplicerat och menar att raan
noga bör överväga alternativa förslag till urvalssystera, t. ex. försöka
rainska antalet kvotgrapper. En prövning och analys i syfte alt få närraare
kunskap om vad KK:s förslag i realiteten skuUe innebära synes även vara
nödvändigt.

Flera
remissinstanser, bland dem många universitets- och högskoleorgan berör behovet
av en kontinuerlig anpassning och förändring av urvalssystemet efterhand sora
erfarenheter vinns av dess sätt att fungera.

Konsistoriet i Uppsala
särat humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulletemas utbildningsnämnder i
Göieborg tUlstyrker KK:s förslag att användas försöksvis under en treårsperiod,
varefter noggrann utvärdering och eventuell omvärdering görs innan det
permanentas.

SAF
påpekar behovel av alt antagningsmyndigheterna får stor frihet vid bedömningar
och lillämpning av de fastställda riktlinjema. Anpassning måste löpande kunna
ske till nya föratsättningar och behov.

SACO
stryker under vikten av att de nya urvalsreglernas effekter noga studeras och
alt reglerna i ett inh;dningsskede betraktas som ett provisorium.

KK:s
förslag att urvalsreglerna skall kunna modifieras vid urval av sökande lUl
vissa utbUdningslinjer, t. ex. vissa konslnäriiga utbildningar, kommenteras av
de berörda remissinstanserna.

Slalens
kulturråd frarahåller att det generellt gäller för den konstnär-Uga
högskoleutbildningen att den skapande begåvningen måste spela stor roll. Olika
vägar bÖr prövas för att värdera denna förraåga.

s. 359 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 359

Akademien
för de fria konsterna anser att någon annan metod än subjektiv bedömning av
arbetsprover inte kan komraa i fråga vid antagning av studerande vid
konsthögskolan.

Enligt
OMUS' mening måste antagningen till den högre musikutbildningen även i
framliden grundas på antagningsprov. Med en inriktning av den högre
musikutbUdningen mot något mindre ensidiga studier inom ett musikaliskt
specialområde kan det vara värdefullt med en möjlighet till viss meritvärdering
ay de sökandes studielämplighet.

K 73
anser att den huvudsakliga urvalsmetoden tUl utbUdningar inom det konstnärliga
området även fortsättningsvis bör vara antagningsmyndighetens bedömningar av
insända arbetsprover. Det bör dock kunna övervägas om inte utbildningsmeriter i
vissa sammanhang skall kunna spela en roll.

Även
SACO stryker under vikten av att även fortsättningsvis speciella inträdes- och
anlagsprov får anordnas för intagning till sådana utbUdningar som släller
speciella krav på konstnärlighet, musikalilet osv.

Indelning
och placering i grupper

KK:s
förslag att de sökande tiU högre utbUdning skall delas in i fyra grupper
tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser som berört frågan. Förslaget
lämnas utan erinran av bl. a. nämnden för socionomutbildning, styrelsen för
gymnastik- och idrottshögskolorna, konsistoriet i Lund, SAF, SACO, SSEF och
CUF.

Flera
universitets- och högskoleorgan, bland dem konsistoriet i Uppsala, är kritiska
mot den föreslagna kvotgrappsindelningen som man befarar skall raissgynna
sökande från treåriga Imjer i gymnasieskolan och leda till att linjevalet i
gymnasieskolan blir föremål för taktiska spekulationer.

En
rad reraissinstanser tar avstånd från den del av förslagel som innebär att
sökande med folkhögskolebehörighet förs till kvotgrupp III, varigenom
folkhögskolans studieomdöme inle inräknas i meritvärderings-underlaget för
sökande med folkhögskolebehörighet. De enda urvals-grunder sora kan förekoraraa
för dessa sökande är, enligt KK:s förslag, resultat av studieläraplighetsprov
och arbetslivserfarenhet.

Folkhögskoleutredningen
finner det helt oacceptabelt alt en grupp sökande som kan uppvisa en
studieutvärdering, sora KK godtagit sora behörighetsgivande, inle skall få
räkna denna som meritgivande utan vara utlämnad åt ett osäkert och oprövat
urvalsinstrament sora studielämplighetsprovet f. n. är. Denna syn på
studielämplighetsprovet som ui-vals-instrument delas av SFEF som frarahåller
alt studieomdömet på ett bättre och mera framsynt sätt än betyget mäter
sludielämplighet.

Svenska
kommunförbundet finner förslagel orättvist. Studielämplighetsprovet blir
avgörande för den enskilda folkhögskoleelevens möjlighet atl skaffa sig
vidareutbildning medan studerande raed gymnasieskole-

s. 360 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 360

behörighel
inte behöver räkna sill provresultat om detla inte höjer hans meriter. Även
Landstingsförbundet menar att frågan huruvida studieomdömena för elever från
folkhögskola skall utgöra meritvärde vid urval ytterUgare bör övervägas. Ett
stort antal elever och lärare vid olika folkhögskolor i landet har i särskilda
skrivelser uttryckt i slort sett sarama uppfattiung som företräds av
folkhögskoleutredningen och SFEF. SSU stryker under vikten av att man tar
hänsyn till denna opinion. SÖ anser att man bor utreda föratsättningarna för
att omräkna studieomdömena tUl betygspoäng samt om så visar sig lämpligt
placera elever med studieomdöme från folkhögskola i kvotgrapp II. Motsvarande bör gälla för elever från vissa specialkurser samt från
sjuksköterskeut-bUdningen.

TCO
anser att studieomdömet skaU beaktas vid urval tUl högskolan och att en
möjlighet bland flera då är alt föra de folkhögskolebehöriga till kvotgrapp II och att på lämpligt sätt översätta studieoradöraet till en skala
järaförbar med betygsmedelvärdena Uiom denna gmpp. En annan lösning, som TCO
vUl förorda, är att föra sökande från folkhögskola tUl en särskUd kvotgrapp.
Detta föislag framförs också av folkhögskoleutredningen, SFEF och Svenska
kommunförbundel.

Även
nämnden för socionomulbildning har övervägt möjligheten att föra de
folkhögskolebehöriga till kvotgrapp II men stannar för atl tillstyrka
KK:s förslag tiU gmppindiilning.

I
KK:s förslag och synpunkler beträffande särskild bedömning av vissa sökande, framför
allt de handikappade, instämmer AMS, som anser att man i denna förtursbedömning
bör eftersträva en allsidig, individuell prövning av varje handikappad sökande
och SÖ, som menar alt särskild hänsyn bör las till sökande i utsatt situation.

Länsskolnämnden
i Jämtlands län finner det positivt alt omsorgen om handikapp-grupper speciellt
har markerats men menar alt det är vikligt att handikappbegreppel definieras
noggrant.

Även
SSEF tiUstyrker KK:s förslag tUl förtursbedömning raedan Riksförbundet Hem och Skola
finner förslaget vagt skisserat. Särskild omsorg måste ägnas den demokratiska
insynen i del organ som har att ta ut studerande enligt förlursmetoden.

Folkhögskoleutredningen
anser att handikappade skall få all den hjälp och alll det slöd sora kan ges
för atl kompensera brister i deras UtbUdning förorsakade av handikapp men att
handikapp i sig inte kan vara en anledning till prioritering.

Några
remissinstanser påtalar att KK:s förslag inte inrymraer någon möjlighet tUl fri
bedömning av sökande lill fullständiga utbildningslinjer utöver
förtursbedömningen av handikappade sökande. UKÄ kan biträda förslaget om ett
urvalssystem utan fri kvot endasi under förutsättningen atl förtur inora varje
kvolgmpp kan tillämpas. Om så ej blir fal-

s. 361 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 361

let,
torde det av rättviseskäl bli oundvikligt alt föra vissa sökande ur kvotgrappen
IIII till en fri kvot.

Slyrelsen
för gymnastik- och idrottshögskolorna anser atl den nuvarande fria kvolen
borde bibehållas för t. ex. sökande till gymnastik- och idrottshögskolorna med
stora ledarmeriler. Utbildningsnäinnden vid lanlbrukshögskolan finner det
angeläget att kunna tillgodose högt kvalificerade sökande som blir uteslutna
på grand av för få sökande inom en viss kvotgrupp, raedan Landstingsförbundet
genereUt förordar större möjligheter till individuell prövning av vissa
sökande inora en fri kvot.

Bland
de instanser sora berört KK:s förslag alt en sökande raed dubbel behörighet
själv skall få välja i vilken kvotgrapp han vill konkurrera tillstyrks förslaget
raed viss tvekan av slyrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, sora pekar
på det stora inforraationsbehov en sådan regel raedför. Sveriges skolkuratorers
förening anser förslaget bra under förutsättning att informationsprobleraet kan
lösas.

AMS
däremoi finner förslagel tveksamt raed hänsyn till den enskUde sökandens
svårigheter att överblicka konkurrensläget i olika kvotgrupper och den
arbetsbelastning sora en sådan bestämmelse skulle raedföra för yrkes- och
sludievägledande personal av olika kategorier. AMS föreslår i stället att
sökande med dubbel behörighet får konkurrera i de skilda kvotgrupper de tUlhör
och all det för den sökande fördelaktigaste alternalivet bör få gälla. Denna
uppfattning delas av bl. a. RRV, raånga universitets- och högskoleorgan,
bland dem konsistorierna i Uppsala, Lund och Umeå, länsskolnämnden i
Södermanlands län, SACO samt SFS.

Meritvärdering
av betyg

Några
remissinstanser framför mera allmänna synpunkter på betygens roll som
urvalsinstrament.

LO
framhåller att stora grupper i samhället torde vara ense om att tona ned
betygens betydelse allmänt och även sora urvalsinslruraent. Om det i dag anses
att det inle finns något fullgott alternativ till betygen är detla inte något
skäl till att inte fortsätta elt forsknings- och försöksarbete och framför
allt ett idéarbete i detta viktiga samraanhang.

Enligt
LO:s uppfattning bör betygen avskaffas genom en successiv nedtoning av deras
nuvarande betydelse. De av KK föreslagna nya urvalsinstrumenlen bör i högre
grad fraratonas och användas likaväl som nya och ännu ej prövade
urvalsinstrament på sikt bör komma i fråga.

SSEF
avvisar alla former av graderad betygsättnirig och vill införa betygsgraderna
godkänd och icke godkänd. CUF menar att betygen inle skall användas vid
antagning tUl högre ulbildning och således kan avskaffas, FPU anser all
betygen är en av anledningarna lill de sociala problemen i skolan och alt den
riktiga vägen måste vara att gå mot en betygsfri skola och SSU frarahåller att
betygens roll som urvalsinstra-

s. 362 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 362

ment
måste försvinna och ersättas steg för sleg raed rättvisare urvalsinstrument.

Många
reraissinstanser, bland dem AMS, nämnden för socionomutbildning och styrelsen
för gymnastik- och idrottshögskolorna tillstyrker till alla delar KK:s förslag
belräl.fande raeritvärdering av betyg från behörighetsgivande utbildning.

UKÄ
accepterar förslagen under föratsättning av att övergångsbe-stäramelser
utfärdas. Hänsyn bör därvid tas tiU de elever som gjort sina val av
studieprogram i skolan före beslut om nya kompelensregler.

Andra
remissinstanser riktar kritik mot detaljer i förslagel. Således menar SÖ,
konsistoriet i Lund och flera andra universitets- och högskoleorgan,
länsskolnämnden i Kopparbergs län, SACO, SFS ra. fl. atl, även om raan i princip
tillstyrker förslaget att de två lägsta betygen i avgångsbetygen inte skall
inräknas i medelvärdet, betyg i särskilda förkunskapsämnen för en sökt
utbUdning aldrig skall få strykas.

KK:s förslag atl
behörighetskompletlerade betyg inte skall ingå i rae-rilvärderingen avstyrks av
bl. a, konsistorierna i Uppsala och Lund, SACO, TCO och MUF, vilka aniser att
dessa betyg bl. a. för atl undvika att elevema gör taktiska linjeval och för
att stiraulera alla sora be-hörighelskompletterar atl skaffa sig goda
förkunskaper i dessa ämnen skall medräknas vare sig de höjer eller sänker
medelvärdet. Förslaget avstyrks också av utbildningsnämnden vid
velerinärhögskolan och SECO, vilka båda vill bibehålla nuvarande regler, dvs.
alt ett behörighelskom-plclterat betyg kan sänka men aldrig höja medelvärdet.
Även RRV uttalar farhågor för taktiska val cm betygen i
behörighetskompletlerade ämnen inte meritvärderas.

SACO
anser också att betyg i frivilliga ämnen skall få medräknas om den sökande så
önskar.

Större
möjligheter till s. k. konkurrenskomplellering efterlyses av länsskolnämnden i
Hallands län, lärarhögskolan i Göteborg och av seminariet för huslig
utbildning i Uppsala raed raotivering alt del skulle verka avslressande på
gymnasieskolestudierna.

KK:s
förslag all betyg i enskilda ämnen ej skall viktas vid raedelvär-desberäkningen
lillstyrks av TCO, som hell avvisar tanken på alt införa betygsviktning och
menar att den nödvändiga informationen ora högskolestudiernas krav ges genom
de särskilda förkunskapskraven på ett för underliggande skolformer raindre
skadligl sätl.

Att
betygsviktning skall förekoraraa förordas huvudsakligen av vissa universitets-
och högskoleorgan, bland dera konsistoriet i Lund och fakultetens
utbildningsnämnd vid tekniska högskolan i Stockholm, sora föreslår att
viktning skall återinföras vid teknisk fakultet särat medicinska fakulteten i
Uppsala sora, i raots;ats till sin utbildningsnämnd, förordar all betygen i
svenska, engelska, materaatik, fysik och kemi skall viktas för sökande tUl medicinska
studier.

s. 363 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 363

Konsistoriet
vid universilelel i Stockholm hemställer att matematisknaturvetenskapliga
fakidtelens i Stockholm förslag att vikta betygen med antalel veckotimmar som
ämnet har i gymnasieskolan skall allvarligt beaktas vid den slutliga
konstraktionen av urvalsreglerna.

Utbildningsnämnden
vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå anser alt man av
rättviseskäl bör överväga inle bara en viktning mellan olika betyg mom
gymnasieskollinje utan även en viktning av betygen mellan olika linjer med
ulgångspunkt i den arbetsinsats som olika ämnen kräver.

Meritvärdering
av studielämplighetsprov

Remissopinionen
är delad raed avseende på användandet av ett slu-dielämpUghetsprovsresullat som
meritvärderingsinstmraent över huvud taget och på det säll sora KK föreslår.

Även
de remissinstanser som tillstyrker eller inte avvisar användande av
studielämplighetsprovet, bl. a. AMS, nämnden för socionomutbildning, 1973 års
belygsutredning, folkhögskoleutredningen, konsistoriet i Linköping, TCO, SACO,
SFS och SECO stryker under vikten av att arbetet raed alt utveckla och
utvärdera studieläraplighetsprovet fortsätts. SFS anser att provet kan fylla en
väsentlig funktion genom att ge en "andra chans" åt den som av en
eUer annan anledning inte kunnat göra sig själv rättvisa i skolan.

LO
tillstyrker införandet av studielämplighetsprov under förutsättning atl provet
kan konslrueras så alt det inle gynnar ungdomsskolans elever på bekostnad av
vuxna med arbelslivserfarenhel sora behörighetsgrand. Enligl Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbunds uppfattning är införandet av etl
studieläraplighetsprov ett viktigt steg i strävan atl därapa betygshelsen och
undvika konkurrens och tävlan i skolan. Studielämplighetsprovet måste dock
utformas så att det inle mäter detsamma som betygen utan ges ett större inslag
av aUmänorienlering för att låta de sökandes skiftande erfarenheler komma till
sin rätt.

UKÄ
finner det i nuläget inte motiverat all använda studielämplighetsprovet som
urvalsinstrament för de sökande i kvotgrupperna I och II som
inte har tillgodoräkningsbar arbetslivserfarenhet. Att
studielämp-lighelsprövning skall kunna genomgås i sista årskursen av eller
direkl efter gymnasieskolan finner UKÄ vara en andra chans som inger en inte
ringa tveksamhel. En prövning för en andra chans vore mer berättigad en tid
efter gymnasieskolan, när den sökande förvärvat större mognad och erfarenhet
genom t. ex. arbetslivserfarenhet.

Lärarhögskolan
i Stockholm anser det föreslagna studielämplighetsprovet överflödigt i
kvolgrapperna I och II. För kvotgrapp III bör det t. v. kunna användas
under noggrann och kontinuerlig utprövning.

Huvuddelen
av reraissinstanserna hälsar förslaget alt provet skall vara frivilligt med
tillfredsställelse.

s. 364 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 364

Flertalet
remissinstanser delar KK:s uppfattning alt betyg och provresultat skall väga
lika vid meritvärderingen. Bl. a. konsistoriet i Linköping, SIHUS, SFS, SECO
och MUF anser att resullat av provet, i varje fall tills vidare, endast skall
ha halva medelbetygets vikt och bl. a. konsistoriet vid karolinska institutet
framhåller att studielämplighetsprovet bör ges lägre vikt än medelbetyget.

Elevförbundet,
som principiellt anser att betygen inte är någol bra urvalsinstrament, tycker
ändå att studielämplighetsprovet i den utformning del har i dag är etl ännu
sämre alternativ. Det bör således få etl lägre värde än betygen vid
meritvärderingen.

SFEF avvisar med
bestämdhet studielämplighetsprovet sora urvalsinslruraent vid tillträde till
högskoleutbUdning. Helt avvisande släller sig också flera universitetsorgan,
bl. a. konsistorierna vid universiteten i Lund, Stockholm och Umeå, vUka menar
att frågan ora användning av sådana prov raåste utredas vidare. RRV anser alt
något erfarenhetsunderlag som motiverat elt genereUt mförande av elt
studielämplighetsprov inte finns. En försöksverksarahet i liten skala skulle
möjligen kunna genomföras för att man skall få ett sådant underlag. Motsvarande
uppfattning företräds av utbildningsnämnden vid veterinärhögskolan.

Meritvärdering
av arbetslivserfai enhet

Flertalet
remissinstanser ser positivi eller raycket positivt på förslaget om
tiUgodoräknande av arbetslivserfarenhet som merit vid urvalet av sökande.

UKÄ
tillstyrker hell KK:s förslag och betonar värdet av arbetslivserfarenhet som
urvalsinstrament rned hänsyn till atl sådan erfarenhet är en från
samhällssynpunkt önskvärd merit.

Nämnden
för socionomulbild.ning framhåller atl erfarenheterna från socialhögskolorna
entydigt visar alt det är fördelaktigt om så många studerande som möjligt har
arbetslivserfarenhet när de påbörjar sina studier. Nämnden stryker därför
under vikten av att sökande lill högskoleutbildning uppmanas atl skaffa sig
arbelslivserfarenhel innan de påbörjar sina högskolestudier,

TCO
påpekar att oganisationen länge hävdat att arbetslivserfarenhet, oavsett
inriktning, måste ges rae:ritvärde vid urval till all högre utbildning. Detta
är en nödvändig förutsättning för att utveckla elt mönster av återkommande
utbildning.

SSU
föreslår att raan på sikt inför obligatorisk arbetslivserfarenhet om minst elt
år för alla som söker sig tUl utbildning i högskolan.

Huvuddelen
av remissinstanserna släller sig också positiva lill eller accepterar av
praktiska skäl att alla slag av arbetslivserfarenhet skall kunna tUlgodoräknas
som merit 'id urvalet.

En
rad universitets- och högsl:oleorgan framhåller alt det vore önskvärt att för
utbildningen särskild värdefull erfarenhet gavs högre poäng-

s. 365 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 365

Jordbrukets
högskolor föreslår alt sådan arbelslivserfarenhel som varje högskola bedömer
som särskilt kvalificerad skall kunna värderas högre, därför alt sådan praktik
har avgörande betydelse för studierna. Hur sådan arbetslivserfarenhet skall
värderas bör ulredas närmare innan förslaget genomförs.

Enligt
SAF:s uppfattning skulle arbetslivserfarenhet kunna ge elt bättre underlag för
urval ora det vore raöjligt alt kvalitelsgradera arbetslivserfarenheten. En
prövning av dessa möjligheter är motiverad.

SACO
framhåller att organisationen, även om den kan accepiera KK:s skäl mot alt
skUja på särskilt värdefull och "vanlig" arbetslivserfarenhet, ändå
inte helt vUl utesluta möjligheten att låla enskilda högskolor göra en
bedömning av sökande sora vill åberopa särskUt värdefull arbetslivserfarenhet.
SACO kan tänka sig att man prövar ett sådant syslem vid några få speciella
utbUdningar (t. ex. veterinämtbildnmg, arkitektut-bildnmg). Även TCO
ifrågasätter om inte särskUt värdefull yrkesverksamhet borde ges särskilt
meritvärde, åtminstone vid valet mellan i övrigt lika raeriterade sökande.

Att
ge differentierad pOäng för arbetslivserfarenhet av olika slag avvisas av
nämnden för socionomulbildning raed hänvisning till de erfarenheter man har av
sådana regler vid antagningen tUl socialhögskoloma i dag.

Huvuddelen
av de remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker KK:s förslag till
maxinni- och minimitider för tUlgodoräknande av arbetslivserfarenhet.

Jordbrukets
högskolor har invändningar mot det krav på en sammanhängande
nioraånadersperiod som KK föreslår raed raotivering alt arbetslivserfarenhet
inora jordbruk oftast ej kan erhållas under en så lång sammanhängande period.
Jordbrukets högskolor anser också alt perioder kortare än tre månader bör
tillgodoräknas.

Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund vänder sig mot förslagel om en sammanhängande
period av nio månader med raotivering att de sökande (till största delen
kvinnor) som inle kunnat ta anställning på grand av att samhället inte kunnat
erbjuda omsorg ora barnen inte är betjänta av sådana rainimeringar av den lid
som får tUlgodoräknas. KK:s förslag till minimitider kan också raedföra alt
föräldrar inle tillfullo får tillgodoräkna sig den lid de utnyltjat
föräldraförsäkringen.

Även
andra reraissinstanser har förslag sora i detaljer skiljer sig från dem som
lagts frara av KK. Bland annat anser raånga reraissinstanser att
arbelslivserfarenhel vunnen efter 16 års ålder, i slället för efter 18 år, bör
få tillgodoräknas.

Några
remissinstanser, bl. a. RRV och vissa universitets- och högskoleorgan anser, i
motsats till KK, att värnpliktstjänstgöring ulan begränsning skall få
tillgodoräknas sora arbetslivserfarenhet.

Kraftigast
hävdas denna ståndpunkt av överbefälhavaren som med en

s. 366 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 366

utförlig
motivering kräver atl 'ämpliktsljänstgöring och vapenfri tjänst skall räknas in
lill fulla värdet även i de första femton månadernas 0,5 arbetspoäng. I annal
fall skulle varje år ett stort anlal manliga ungdomar vara utestängda under
minst 7,5 månader från möjUghelen att förvärva meriterande arbelslivserfarenhel.

Enligt
försvarels skolnämnd kan KK:s förslag komma att ge den ogynnsamma effeklen att
vämpliktiga i ökad omfattning ansöker om anstånd raed värnpliktsutbUdningen.

KK:s
förslag till poängvärdering av arbetslivserfarenheten accepteras av flertalet
reraissinstanser som ytirat sig i frågan.

LO
anser dock att arbetslivserfarenheten bör ges dubbelt så hög meritpoäng som KK
föreslår.

Konsistoriet
i Linköping som anser att KK:s förslag innebär en risk för att
arbetslivserfarenhet i realiteten blir en obligatorisk merit, föreslår alt
arbetslivserfarenhet skall värderas lägre än vad KK föreslår och förslagsvis
kunna ge högst en poäng.

Landstingsförbundet,
som me:nar all det för närvarande inte är möjligt att helt överblicka
konsekvensema av de regler som föreslås, kan tillstyrka att de prövas under
fömtsättning att elevsammansältningen på olika utbildningslinjer följs med
uppmärksamhet. Skulle det visa sig att sökande med omfattande
arbetslivserfarenhet alltjämt endast i begränsad omfattning blir antagna tiU
linjer med stort sökandeantal bör nya överväganden beträffande
arbetslivsierfarenhetens meritvärde ifrågakomma.

Några
remissinstanser, bl. a. folkhögskoleutredningen, anser att det skulle fräraja
möjligheterna att bU antagna tiU högskoleutbUdning för personer med
yrkesverksamhet om de som blir behöriga genom ålder och yrkesverksamhet finge
tillgodoräkna sig arbetspoäng även för de fem år som konstituerar behörigheten.

Fördelning
av platser

Att
fördelningen av platser mellan grupperna skall göras meddelst proportionell
kvotering tillstyrks av många remissinstanser. UKÄ finner att det i fråga om
fördelningen av platser mellan de olika kvotgrupperna knappast kan anses
föreligga tillräckliga förutsättningar för sludielämp-lighetskvotering. Den
proportionella kvoteringsmetoden liksora den fasta eller procentuella raetoden
bör ges företräde framför sludielärap-lighetskvolering. Skäl finns enligt UKÄ:s
mening alt ge kvotgrupp III en garanti om minst 15 % av det totala antalet
utbildningsplatser. TCO anser att, så länge nödvändiga förutsättningar för en
studielämplighetskvo-tering saknas, en proportionell Infotering är den enda
rimliga metoden. SACO godtar en proportioneU kvotering raen anser det angeläget
att studielämplighetsprovet utvecklas vidare raed sikte på att provet skall
kunna användas också för kvoleringsändaraål. Även SFS tiUstyrker proportionell
kvotering liksora nämnden för socionomutbildning, vilken i

s. 367 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 367

motsats
tUl TCO och SACO inte anser att studielämplighelskvotermg kan genomföras, även
ora studielämplighetsprovet utvecklas och ges en annan form än den föreslagna.
MUF vill införa vissa modifikationer i den proportionella kvoteringen, bl. a.
med innebörd alt en icke antagen sökande i grupp I skall få konkurrera även i
kvolgrupp II.

Historisk-filosofiska
och språkvetenskapliga sektionernas samt mate-inaiisk-nalurvetenskapliga
fakidtelens och samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnder i
Göteborg kan acceptera proportionell kvotering om raan samtidigt noga följer
upp hur respektive kategori lyckas i sina studier. Visar det sig att resultatet
blk orimligt bör man ha en handlingsberedskap för en snabb förändring. I
princip samraa ståndpunkt företräds av medicinska fakulteten i Uppsala.

Flera
universitets- och högskoleorgan befarar ogynnsamma konsekvenser av den
proportionella kvoteringsmetoden bl. a. odontologiska fakulteten vid karolinska
inslitutet och rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola samt konsistoriet
i Linköping, som dock accepterar att proportionell kvotering tillämpas som ett
provisorium, eftersom det är svårt att finna någon användbar altemativ metod i
den helt nya situalion som utvidgningen av den allraänna behörigheten medför.

KK
föreslår att antalet platser för sökande i gmpp IV skall
bestämmas av antagningsmyndigheten inför varje antagningstillfälle. Sora
riktpunkt för det högsla antal platser som får tUldelas gmpp IV bör
gälla 10 %. Detta förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av
remissinslanserna.

KK:s
förslags lUl undergmppsindelning i huvudkvotgrapperna och om en garanti för att
en viss andel sökande raed arbetsUvserfarenhet skall antas tillstyrks av flera
remissinslanser, bl. a. UKÄ, SÖ, SAF och TCO, som finner den föreslagna
garantin utomordentligt värdefull. TCO menar dock atl man bör undersöka om inte
kravet på alt det skall vara möjligt att gå direkt från behörighetsgivande
utbildning lill högskolan kan uppfyllas genom att raan i ett inledningsskede
ger en garanti för sådan direktövergång, vilket sannolikt skulle koraraa att
gynna sökande med arbetslivserfarenhet. Detla betraktar TCO inte som någon
nackdel.

Från
delvis andra utgångspunkter föreslår även vissa universitetsorgan, bl. a.
konsistorierna i Lund och Linköping, att en garanti för direkl-Övergång skall
inrättas.

Medicinska
fakultetens utbildningsnämnd i Göteborg anser det viktigt alt fördelningen av
platser görs så att yrkeslivserfarenhet inte i realiteten blir en obligalorisk
raerit.

LO
accepterar inte KK:s förslag tUl fördelning av platser inora kvotgrupperna.
Genora detta förslag blir arbetslivserfarenhet endast en lill-läggsraerit, vars
poäng kan sältas alltför låg. Sökande raed endast betyg samt sökande med betyg
och arbetslivserfarenhet konkurrerar aldrig med varandra. LO anser att
arbetslivserfarenheten skall betraktas som ett fullvärdigt urvalsinstrament och
att sökande med och utan arbetslivserfarenhet skall fritt konkurrera med
varandra.

s. 368 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 368

Lärarhögskolan
i Stockholm redovisar en uppfattning som i stort överensstämmer med LO:s.

Även
Elevförbundet framför i stort sett samma uppfattning och samma förslag att
undergruppsindelningen skall slopas som LO gör. Detla kommer på sikt att
innebära att arbetslivserfarenheten i praktiken blir obligatorisk.
Elevförbundet anser detla vara positivi. Speciellt bör de som går långa
teoretiska utbUdningar vara ute i arbetslivet under längre perioder. SFEF anser
att undergruppsindelningen bör slopas medan SSU menar att syslemel med
kvotgrapper måste konstrueras så alt sökande med arbetslivserfarenhet ges
första prioritet.

Antagning
till enstaka kurser

SÖ
noterar med tillfredsställelse att en åtskiUnad görs på urvalsreglerna för
sökande lill fullständiga linjer och tUl enstaka kurser. Fiertalel övriga
remissinstanser som behandlar frågan, bl. a. AMS, folkhögskoleutredningen, TCO
och SACO, tUlstyrker KK:s förslag tiU riktlinjer för antagning lill enstaka
kurser.

UKÄ
finner motivet för specialregler för urval till enstaka kurser vara, all
fortbUdning och vidareutbUdning skall kunna erhållas på villkor som är bättre
anpassade tiU de sökande gruppernas faktiska situation än vad fallet är med de
allraänna reglema för urval. UKÄ är dock inte berett att nu ta ställning till
detaljer i förskiget.

RRV
raenar att det inte är självklart atl, som KK föreslår, ha skilda regler för antagning
till fullständiga utbildningslinjer och till enstaka kurser. KK:s förslag lUl
regler för urval tiU enstaka kurser ger enligt RRV:s uppfattning knappast
tillräcklig ledning för antagningsmyndigheten, speciellt vad avser bedömningen
av de s. k. förlursfallén. RRV förordar därför att sarama principer så långt
möjligt tUlämpas för antagning till enstaka kurser som för antagning tUl
utbUdningslinjer.

Nämnden
för socionomulbildning påpekar att den individuella för-tursbedöraningen dock
knappast kan komraa i fråga annat än om antalet sökande är mycket lågt.
Nämnden ifrågasätter vidare om inte ett an-lagningssytem enligt KK:s förslag
rörande enstaka kurser också kunde komma till användning inora Ic/olgrapp III,
ora resullat från studielämplighetsprov inte kan användas som
urvalsinstrument.

Konsistoriet
vid universitet i Stockholm påpekar att KK:s förslag till urvalsregler för
enstaka kurser i mycket påminner om de nuvarande antagningsreglerna tUl s. k.
YRK-kurser. De ger en mycket slor frihet för antagningsmyndigheten vid
bedömningen av de sökandes meriter, men ställer också mycket slora krav på dem
sora deltar i arbetet. Man måste också vara beredd på att en i vissa avseenden
olika praxis för antagning kan uppstå mellan olika lärosäten, vUket för övrigt
är fallet redan i dag beträffande YRK-kursema. Konsistoriet anser dock att
denna lyp av antagning för närvarande fungerar tUlfredsslällande vid
universitetet.

s. 369 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 369

Konsistoriet
i Uppsala menar att de föreslagna urvalsreglema för enstaka kurser lämnat
slort utryrarae för godtyckliga bedömningar från antagningsmyndighetens sida
och knappast uppfyller målet att de mest studielämpliga studerandena skall
antas. Konsistoriet avstyrker därför KK:s förslag i denna del.

Landstingsförbundet
finner att systemet borde prövas även för antagning lill fullständiga
utbUdnmgslinjer. Delta skulle underlätta realiseran-del av återkommande
utbildning, vilket förbundet hälsar med tUlfredsställelse.

2.3.5
Kompetensreglernas tillämpning på verksutbildning

KK:s
förslag alt de aUmänna behörighetsvillkoren skall tillämpas för utbildningar
inom försvarsmakten, luftfartsverket och rikspolisstyrelsen och att de av KK
förordade principerna skall följas vid utformningen av de eventuella särskilda
förkunskapskraven för dessa utbUdningar accepteras i huvudsak av berörda
reraissinstanser.

Luftfartsverket
anser dock att reglerna om behörighet genom ålder och yrkesverksamhet ej bör
äga tUlämpning för ulbildning av trafikledare inom luftfartsverket. Skälet
härtill ar atl del visal sig alt äldre elever i slor utsträckning avbrutit sin
utbUdning lill trafikledare. Verket vill därför inle uppmuntra äldre elever alt
söka till sådan utbildning.

Rikspolisstyrelsen
fraraför att vid urval tUl polisutbildning bör viss praktisk yrkesverksarahet
tUlraätas större betydelse än annan. SärskUt värdefullt är ora den sökande fått
erfarenheter från arbete i nära kontakt raed raänniskor.

Försvarets
skolnämnd delar uppfattningen att det föreslagna regelsystemet och de allmänna
behörighelsvUlkoren för tillträde till högre utbildning bör tUlämpas inom
försvaret.

Överbefälhavaren
avstår från att nu närmare gå in på vad som kan i en kommande befälsordning
täckas av begreppet högre utbildning, Förslaget om ett belygsmedelvärde av 3,0
för de särskilda förkunskapskraven biträds. Dock bör inte i något
förkunskapsämne lägre än 2 godtas. Det är vidare tveksamt ora raan kan utesluta
koraplelteringsbetyg och betyg i frivilligt lästa ämnen vid beräkning av
medelbetyget vid urval. Kvotering bör inle användas vid urval av
regementsofficersaspiranter.

Krigsmaktens
förvallningsutbildningsutredning finner att de kompetensregler som koramer alt
gälla för högskoleutbildning i allmänhet i tiUärapliga delar bör gälla även vid
försvarels högskoleutbUdning inom förvaltningsområdet. Vissa utbildningsplatser
inora spärrad högskoleutbildning bör reserveras för sökande från statlig
verksutbildning. Myndigheternas åriigen anmälda behov får därvid avgöra hur
många platser som skall tilldelas för statlig verksutbildning.

Slalens
brandnämnd anser att krav på särskUda förkunskapskrav behöver ställas för
tillträde tUl brandingenjörsutbildning även i framliden.

24
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 370 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 370

KK:s
förslag att man skall kunna tillärapa nu använda särskilda förfaranden vid
urvalet till verksutbUdning hälsas med tillfredsställelse av berörda
remissinstanser.

2.3.6
Antagningens organisation

Många
remissinstanser, t. ex. SÖ, nämnden för socionomulbildning, konsistoriet vid
Chalmers tekniska högskola, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala,
utbildningsnämnden vid veterinärhögskolan, LO och SAF ansluter sig till KK:s
förslag rörande antagningens organisation. Etl fåtal, däribland filialnämnden
i Örebro, avstyrker helt förslaget i denna del. SFS anser att den föreslagna
anlagningsorganisationen inte motsvarar organisationens krav på antagningen
lill högre ulbildning, vUket hänger samman raed alt SFS tar avstånd från U 68:s
förslag om generell antagningsbegränsning.

Flera
remissinstanser, bland dem UKÄ, lärarhögskolan i Malmö och SFS, påpekar raed
hänvisning till vad KK frarahåller om att det från antagningsorganisationens
synpunkt vore önskvärt med fastare utbildningsUnjer än vissa av dem som U 68
föreslagil atl teknisk-administrativa krav inte bör tillåtas styra vare sig
studieorganisationen eller kompetenssysleraet.

Endasi
elt fåtal reraissinstanser behandlar anlagningssysteraels funktioner.
Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd och humaiiis-. tiska fakulteten
i Uppsala särat nämnden för socionomulbildning delar KK:s uppfattning all
anlagningssysteraels huvudfunktioner måste vara behörighet och urval och att
det därutöver knappast kan ge underlag för t. ex. högskolornas planering.

Även
SCB instämraer i atl antagningssystemets huvudfunktioner måste vara
behörighetsbedömning och urval och att dessa funktioner måste ingå i elt siörre
informationssystem, sora bl. a. har sådana prognosfunktioner att det kan ge
underlag för dimensioneringsbeslut. Den informaiion som nu produceras av lokala
och cenirala syslem är, enligt SCB:s mening, inte tUlräcklig för all uppfylla
de krav som ställs i den föreslagna högskoleorganisationen. En särskUd
arbetsgrupp bör tiUsättas med uppgift atl svara för den samordnade planeringen
av informationssystem som bl. a. tUlgodoser lokaJa, regionala och centrala
behov av besluts- och planeringsunderlag.

Humanistiska
fakulteten i Uppsala, SÖ, SACO, TCO, SSEF m. fl. lillstyrker KK:s förslag om
central dalorbaserad antagning tUl aUmänna och lokala utbildningslinjer samt
lokal antagning till individueUa linjer och enstaka kurser.

Flera
universitetsorgan lillstyrker central antagning för fasla utbildningsUnjer som
t. ex. läkar- och civilingenjörsutbildningarna men vill ha lokal antagning till
utbUdning molsvarande den vid, dagens filosofiska fakulteter. Så tycker bl. a.
matematisk-naturvetenskapliga fakultetens ut-

s. 371 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 371

bildningsnämnd
i Uppsala, konsistoriet, humanistiska fakulteten samt
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och dess utbildningsnämnd i Lund samt
konsistoriet i Linköping.

Statskontoret
förordar central antagning till sådana fasla utbildningslinjer där antalet
utbildningsplatser kan fastställas långt i förväg på samma sätt som sker idag
och lokal antagning till enstaka kurser och studiekurser särat tUl siudie
prograra inora individuell utbildningslinje. För de av U 68 föreslagna allmänna
utbildningsUnjerna inom de nuvarande fUosofiska fakulteterna skuUe enligt
statskontoret KK:s förslag leda tiU att antalet sökalternativ, som skulle behandlas
inom ett centralt antagningssystem, skulle bli mycket slort och förmodligen
vara ohanterligt i praktisk liUärapning. Statskontoret föreslår i stället atl
sökaltemativen för dessa utbildningslinjer skall orafatta det första läsårets
studier inom yrkesutbildningssektor på viss ort. Därulöver skall den studerande
vara skyldig att anmäla önskemål ora fortsatta studier vid en viss be-slärad
UtbildningsUnje.

SCB
menar atl man f. n. inle slulgilligl kan ta ställning tUl vilka utbildningar
som bör ha central resp. lokal antagning. SCB anser vidare att det inle är
raöjligt alt på ett effektivt sätt handlägga lokal antagning utan tillgång till
mycket aktuell informaiion ora vad som sker centralt och i viss mån även vice
versa.

RRV
förordar central antagning lill särskUt attraktiva utbUdningslinjer och lokal
antagning i övrigt. När tiUströmningen av studerande är raindre än antalet
utbildningsplatser bör, enligt RRV, ansökan och antagning kunna ersättas med
en obligatorisk anmälan, RRV menar att elt sådant anraälningssystera skulle
medföra" väsentligt lägre kosinader än det av KK föreslagna syslemet.

UKÄ
anser atl endast de allmänna Imjer sora har en naturligt reglerad studiegång
fasta linjer skall ingå i den centrala antagningen. För aUa övriga linjer
liksom för enstaka kurser bör antagningen ske lokall.

Lärarhögskolan
i Malmö anser att KK:s förslag tUl antagningsorganisation inte kan accepteras.
Den vägledande principen för antagningen bör vara att, inom ramar som
fastställs i syfte att ge viss planeringsmäs-sig stabilitet och viss
överensslämmelse med bedöraningar av det framtida behov på arbetsmarknaden, ge
största möjliga utrymme för individueUa önskemål och behov. Detta bör kunna
åsiadkommas genom atl antagning till utbUdning motsvarande de filosofiska
fakulteternas sker till grupper av studieprogram, i huvudsak oavsett
linjevariant. Fördelningen av de antagna inom en antagningsgrupp på
studieprogram och linjevariant görs sedan på gmndval av de antagnas önskemål.
Det vore, enligt lärarhögskolan, önskvärt att en sådan saraorganisation kunde
till-lämpas också vid antagning tUl annan högskoleutbUdning.

SECO
avstyrker KK:s förslag bl. a. för att det, enligt organisationen.

s. 372 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 372

medför
alt den studerande måste göra ett definitivt val av utbildningsinriktning
redan vid sludiestarlen.

Statskontoret
frarahåller att om ett centralt antagnuigsförfarande skall kunna slutföras i
god tid före högskolornas terminstart måste en sista dag för rälten lill s. k.
reservuppflyltningar fastställas med hänsyn härtill. Efter denna dag bör
eventuellt överblivna platser erbjudas saratliga sökande och tUlsättas genora
lokala beslut. Ett sådant förenklat förfarande skulle kunna underiätla en
snabb fördelning av kvarvarande ut-bildnmgsplatser.

Malematisk-naturvelenskapliga
fakultetens utbildningsnämnd i Umeå vUl atl de platser som, efter central
antagning, fortfarande är lediga den 1 september skall få fyllas med hjälp av
lokal antagning.

Lärarhögskolan
i Falun anser alt den egentliga antagningen och den försia reservantagningen
bör ske centralt. Därefter bör antagningen göras lokall.

Samarbetsnämnden
för journalisthögskolorna tar avstånd från KK:s förslag till antagningen till
joumalistutbildning skall inordnas i den centrala antagningen till högskoleulbildning.

Datainspektionen
har i princip inte något att invända mot att elt ADB-regisler upprättas för
antagning av högskolesluderande.

De
särskilda problera sora hänger sararaan med antagning tiU avslutande
praktisk-pedagogisk utbUdning eller bibliotekarieutbildning behöver, enligt
statskontorets mening, inte lösas i direkt anslutning till en central antagning
avseende de ämnesteoretiska högskolestudierna. Statskontoret förordar att
hithörande problem löses genom lokala antagningsförfaranden under etl senare
skede av högskoleutbildningen.

Lärarhögskolan
i Malmö anser att bl. a. den komplicerade praktikorganisationen med dess
begränsade kapacitet åtminstone tills vidare motiverar alt en särskild
antagning sker till äraneslärarvarianterna och att denna sker vid
högskolestudiernas början. I frågan ora behovet att låsa antalet antagna tiU
olika ämneskorabinationer bör det bli möjligt att pröva sig fram. Allmänt vill
lärarhögskolan förorda att antagning lill äraneslärarutbildning sker i breda
grupper av ämneskombinationer.

SÖ
tycker att KK:s förslag tUl ansökningstider förefaller svåra atl håUa, Bl. a.
skulle de föreslagna antagningsliderna raedföra alt besked om antagnmg inle kan
ges förrän så sent att de antagna inle har raöjlighet till erforderlig uppsägningslid.

När
det gäller ansökningstider och besked ora intagning är det enligt TCO.-s
uppfattning viktig att föi-värvsarbetande får tUlräcklig tid för atl ordna
ledighet eller iaktta bestämmelser om uppsägningslid. De tidsmarginaler som KK
föreslår är, enligt TCO, knappast tillräckliga. SACO framhåller att det raed
tanki; på den korta lid raellan antagningsbesked och kursstart sora KK räknar
med kan bli nödvändig alt för vissa grupper i stor utsträckning bevilja
anstånd med påbörjande av studier.

s. 373 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 373

KK:s
förslag att en antagningsnämnd skall knytas till antagrungsorga-nisationen
tUlstyrks av flertalet remissinslanser som berört frågan. Enligt
Landstingsförbundet är det synneriigen angeläget att representanter för
allmänintresset finns med i antagningsorganisationen. LO och TCO anser det
självklart att representanier för arbetsmarknadens parter skall ingå i både en
central och lokala antagningsnämnder. SSU menar att de fackliga
organisaiionerna bör ges en dorainerande ställning i antagningsnämnderna.
Medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Lund ifrågasätter däremot den
sakkunskap som skulle kunna tillföras antagningsnämnden genora företrädare för
arbetsmarknadens parter. Utbildningsnämnden föreslår i stället att
representanter för lärarna inom de olika linjerna skall ingå i
antagningsnämnden. Även juridiska fakulteten i Uppsala och dess
utbildningsnämnd anser att representanter för högskolornas lärare bör ingå i
antagningsnämnden. Humanistiska fakulteten i Uppsala anser alt högskolorna
skall vara representerade i antagningsnämnden. SFS frarahåller att
utbUdningsnäranderna (raolsv.) bör få ulse ledamöter i antagningsorganen.

Statskontoret
finner det raindre tUlfredsslällande alt det nya högskoleverket genora att
antagningsnämnden knyts till detta blir både antagningsmyndighet i första
instans och tillsynsmyndighet för prövning av samma ärenden. Statskontoret
förordar att antagningsnämnden tilldelas ett klart utsagt myndighetsansvar för
handläggningen av löpande kompetensfrågor.

Några
universitetsorgan bl. a. konsistoriet i Lund och juridiska fakultetens
utbildningsnämnd i Slockholm finner det av KK föreslagna förfarandet raed
central antagning och lokal efterkontroll av de studerandes uppgifter
ttmgrott.

UKÄ
stryker under behovet av resurser för antagningens genomförande på både det
centrala och det lokala planet och framhåller atl antagningen i åtskilliga
fall, inte minst i fråga ora enstaka kurser, kan bli arbetskrävande.

SÖ
raenar att det visserligen innebär en avlastning för antagningsmyndigheten att
kontrollen av lämnade uppgifter överiämnas till läroanstalten, men framhåller
alt läroanstalterna därigenora lillförs en betungande administrativ uppgift
under en period då tillgänglig arbeiskraft utnyttjas intensivt för planeringen
av utbildningen.

Konsistoriet
vid universitetet i Slockholm anser driftkostnaderna för antagningssystemet för
lågt beräknade, eftersora KK inte tagit hänsyn till de ökade personella
resurser sora koraraer att krävas på lokal nivå.

2.3.7
Kompetensfrågornas handläggning

Vad
KK anfört om kompetensfrågornas handläggning tillstyrks i regel av de
remissinslanser som yttrat sig i frågan.

Statskontoret
anser alt förläggningen tUl Sundsvall av den i annat

s. 374 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 374

sammanhang
föreslagna enheten för central antagning ra. m. aktualiserar en omprövning
också av U 68:s förslag tiU uppgiftsfördelning inora det nya högskoleverket.

I flera remissyttranden,
t. ex. från medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala, konsisto.net i
Lund, folkhögskoleutredningen och TCO, framhålls alt nya behörighets- och
urvalsregler bör bli föremål för en bred uppföljnings- och
utvärderingsverksarahet. SÖ finner det angeläget alt de nya urvalsreglernas
återverkningar på gyranasieskolan belyses. SÖ delar KK:s uppfattning att det är
nödvändigt all upprätta ett forskningsprogram som lar sikle på en samlad
utvärdering av elt nytt kompe-tenssystera.

UKA
anser det nödvändigl alt särskUda resurser avdelas för information ora
korapetensfrågor. Denna inforraation bör i slörsta raöjliga utsträckning
samordnas med den information sora läranas om högskolereformen. Det är, enligt
UKÄ:s uppfattning, nödvändigt att informations-verksarahelen bedrivs i nära
samverkan raed den koraraunala vuxenutbildningen, studieförbundens och arbetsraarknadens
organisationer.

Enligl
SÖ:s uppfatlnmg bör den arbetsgrupp som tiUsatts av yrkesvägledningsnämnden
raed representanter från AMS, SÖ och UKÄ svara för erforderliga
samordningsåtgärder ifråga om informationen.

Konsistorierna vid
universiteten i Lund och Göteborg sarnt / Linköping, AMS,
folkhögskoleulrednlngen, TCO ra. fl. stryker, liksom KK, under vikten av
omfattande information om nya behörighetsregler. Bl. a. TCO påpekar alt det
största informationsbehovet torde finnas bland vuxna utanför
utbildningssystemet. För dessa komraer sannolikt särskild, riktad information
alt vara nödvändig. TCO finner det naturligt atl en betydande del av denna
inforraation går via de fackliga mforraa-tionskanalerna, t. ex. den fackliga
pressen, uppsökande verksamhet.

2.3.8
Genomförande av kommiitténs förslag

Några
remissmstanser anser det alltför optimistiskt att KK:s förslag skulle kunna
genomföras redan höstterminen 1976.

Statskontoret
bedömer en ulfcrmning av högskoleutbildningen i eiUighet raed U 68:s och KK:s
intentioner möjlig att genomföra med början budgetåret 1977/78, dock endast
under den bestämda fömtsältningen att kraven på det centrala antagningssystemet
begränsas på det sätt som statskontoret föreslagit.

UKÄ
anser att den föreslagna kompetensreforraen skall genoraföras snarast. Hänsyn
kan behöva tas till de studerandes i gyranasieskolan behov av inforraation för
linjeval etc. Den styrande riktpunkten för ikraftträdandet bör vara 1977, dvs.
den förutsatta tidpunkten för den nya högskolans start.

Även
SÖ raenar att de nya bestäraraelserna inle bör träda ikraft förrän till
hösllerminen 1977.

s. 375 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 375

RRV
påpekar att ett orafatlande utrednings- och förberedelsearbete återstår innan
en reforra med anledning av KK:s förslag kan genoraföras och atl
förberedelsetiden därför bör utökas väsentligt utöver den av KK angivna. Enligt
lärarhögskolan i Falun kan den första anlagrungen knappast ske tidigare än etl
och ell halvt år efter del alt riksdagen fallat beslut om kompetensfrågorna.
Konsistoriet i Linköping och SACO anser KK:s förslag kan genomföras tidigast
höstterminen 1977.

Riksförbundet
Hem och Skola hävdar alt behörighets- och urvalsregler för högskoleutbildning
kommer att ha stor betydelse vid övergång från den obligatoriska skolan till gymnasieskolan.
Del är därför enligt riksförbundet nödvändigt alt de studerande som först
kommer att tas in till högskoleutbUdning enligt nya regler hunnit informeras
ora dera innan de vall linje i gymnasieskolan. Ora beslut i korapetensfrågorna
fattas under våren 1975 kan information hinna ges åt de elever som läsåret
1975/76 går i årskurs 9. Av dessa är vissa behöriga till högskolestudier
läsåret 1978/79, ett betydande antal på de treåriga linjema är det dock
först 1979/80.

Medicinska fakultetens
utbildningsnämnd i Uppsala anser att ett nytt behörighels- och urvalssystera
grundat på KK:s förslag i sin helhet kan tillärapas tidigast höstlerrainen 1979
och då endast under fömtsättning att studielämplighetsprovet har utprövats
noggrannare och visat sig vara ett användbart urvalsinslruraent.

Utbildningsnämnderna
vid lanlbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan stryker under att
det krävs särskilda övergångsbestämmelser för att övergången skall bli så
smidig sora raöjligt. Sådana beslämmelser bör bl. a. innebära att de som nu
söker inora den' fria kvolen under viss tidsperiod skall kunna behandlas på
samma sätt idag.

SFS
m. fl. poängterar att en förutsättning för genomförande av KK:s förslag är att
lid och resurser avsätts för omfattande information om de nya behörighets- och
raeritvärderingsreglema.

2.3.9
Studielämplighetsprov

Ell
stort anlal av de reraissinstanser sora yttrat sig över SÖ:s förslag om
sludielämplighelsprövning samt den av en särskild arbelsgrupp utarbetade
rapporten med förslag om organisation av sludieläraplighetspröv-ningen har
också gett vissa allraänna synpunkter på provels användning vid antagning lill
högre utbildning. Dessa synpunkter kan sammanfattas enligt följande: Flertalet
remissinstanser ställer sig positiva tUl att elt studielämplighetsprov införs,
men många raenar att provet ännu inte är tillräckligt utprövat för alt kunna
användas för aUa sökande till högskoleutbildning. Provorganisationen är så
orafatlande och kostsara att den bör prövas i mindre skala, medan man
fortsäller utprövningen av prov-konstruktionen och utvärderingen av
provresultaten. Främst, menar

s. 376 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 376

raånga
remissinstanser, är provet angeläget sora urvalsgrund för sådana grupper av
behöriga sökande som inte har betyg från behörighetsgivande UtbUdning. Många
anser emellertid också att provet kan ha en viktig funktion alt fylla som en
andra chans för sökande från gymnasieskolan.

Bland
dera sora förelräder synpunkler av ungefär denna innebörd kan nämnas AMS,
nämnden för socionomutbildning, 1973 års betygsutredning, ett stort antal
universitets- och högskoleorgan samt många lärarutbildningsanstalter, SAF samt
Riksförbundet Hem och Skola, sora också framhåller att termen
studielämplighetsprov är vilseledande och gärna skulle se att termen ersätts
med sn annan.

UKÄ
frarahåller att provet har silt största berättigande sora en andra chans för
sökande från gymnasieskolan, om det används som merilvär-deringsgrund först en
tid efter gymnasieskolstudiemas slul, när den sökande förvärvad mognad och
erfarenhet genora t. ex. yrkesverksamhel.

Vissa
remissinstanser avstyrkeir helt användande av studielämplighetsprovet i dess
nuvarande form. Så gör bl. a. konsistorierna vid universiteten i Stockholm och
Umeå, med stöd av en majoritet av utbildningsnämnderna, socialhögskolan i
Lund, lärarhögskolan i Stockholm och SFEF. Några remissinslanser bedömer det
föreslagna studieläraplighetsprovet enbart med avseende på den ulbildning de
förelräder. Med denna utgångspunkt avstyrks användning av provet av samarbetsnämnden
för journalisthögskolorna, dramatiska institutet och K 73.

Studielämplighet
och dess mätning

Frågan
om sludielämplighet och hur denna kan mätas behandlas av bl. a. nämnden för
socionomulbildning och förskoleseminariel i Stockholm, som båda frarahåller
att det föreslagna provet inle mäter studielämplighet på det sätt sora
begreppet i sin helhet definierats av arbetsgmppen. Lärarhögskolan i Stockholm
raenar att det studieläraplighetsprov som nu föreligger närmast är etl exempel
på elt konventionellt intelligenstest och att elt fortsatt forskningsarbete
krävs för alt man bäitre skall komma lill rätta raed
studielämplighetsproblematiken i hela dess vidd.

Pedagogiska
institutionen vid universilelel i Slockholm framhåller all elt studielämplighetsprov
kan fungera sora elt led i deraokraliserings-processen av den högre
utbildningen. För delta syfte fordras emellertid nytänkande beträffande
begreppet sludielämplighet och SÖ:s förslag ulgör inle en sådan innovation.

Det
förhållandet att raanliga prövade har bäitre resultat än kvinnliga på det
föreliggande provet och alt prov av detta slag tenderar att gynna prövande från
högre socialgrupper kommenteras av flera remissinstanser. Man framhåller också
risken för alt provet är alltför skolanpassat och därför missgynnar sökande med
annan behörighetsgrund än gymnasieskola.

s. 377 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 377

Folkhögskoleulrednlngen
menar att det finns skäl att misslänka atl provet kan missgynna äldre personer,
som enligt erfarenhet kan kompensera en nedgång i sådan förraåga som brakar
mätas med intelligenstest med andra för studieframgång värdefulla egenskaper.

Lärarhögskolan
i Luleå anser alt provuppgifterna är alltför verbalt teoretiskt inrUclade och
att studielränade personer därför troligen koramer att ha bättre provresultat
och finna uppgifterna mer motiverande än vad personer från yrkeslivet gör.

Förskoleseminariet
i Jönköping stryker under vikten av de ansträngningar sora görs för att få
uppgiftsraaterialet raera balanserat i förhållande lill kön. Serainariet fruktar
alt studerande raed viss begåvnings-och intresseinriktning kan komraa att
gynnas.

Flera
remissinslanser, bl. a. socialhögskolan i Lund och lärarhögskolan i Kalmar,
beklagar att det inte varit möjligt att få frara uppgifier sora mäter
kreativitet.

Utbildningsnämnden
vid skogshögskolan anser att de forskningsresurser som disponeras i
samraanhanget bör användas för alt ora möjligl ta fram ett pålitligt instrument
för kreativitetsmätning.

Några
reraissinstanser är tveksararaa till inslaget av allraänoriente-rande
uppgifter, bl. a. folkhögskoleulrednlngen sora anser att det är myckel svårt
att i ett så raångfasetlerat sarahälle som det svenska ställa ett begränsat
anlal frågor som kan göra sökande med starkt varierande bakgrand och
referensramar rättvisa.

Lärarhögskolan
i Gävle anser att det inte är helt klart vad som skall avses med begreppet
allmänorientering och föreslår att denna del av provet skall utgå. Därigenom
skulle man få mera lid till de övriga delarna av provserien som då skulle
kunna genomföras ulan tidspress under loppet av en dag.

Ett
stort antal lärarhögskolor och förskoleseminarier liksom vissa övriga
remissinslanser anser att något prov på engelsk läsförståelse inte bör
kombineras med studielämplighetsprövningen.

Många
reraissinstanser, bl. a. AMS, nämnden för socionomutbildning samt en rad
universitetsorgan och läraruibildningsanstalter frarahåller behovet av fortsatt
utvecklings- och utvärderingsarbete och av forskning rörande
studieläraplighetsprövning.

LO
anser det vikligt alt ulvecklingsarbelet skyndsarat fortsätter och alt den
grapp som nu arbetar med provet förstärks raed personer sora har erfarenhet av
yrkesverksamhet ulanför undervisningssektorn och även erfarenhet av och kunskap
om vuxenutbildning i studiecirkelform.

Lärarhögskolan
i Stockholm menar att det fortsatta forsknings- och utvecklingsarbetet bör ta
sikte på att uppnå en bättre anpassning till er-farenhelsbakgranden hos de
sökande som inle har skolmässig behörighetsgrund.

Förskoleseminariet
i Stockholm anser det angeläget att i fortsatt ut-

s. 378 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 378

redning/forskning
diskutera studielämplighetsprovet och andra urvalsinstrument i relation tUl
den undeirvisningsmetodik som förekommer inom olika högre utbUdningar.

Lärarhögskolorna
i Falun och Jönköping pekar på risken för att testträningen kommersialiseras.
Tesllräningsformulär bör därför utsändas tillsammans med bekräftelse på anmälan
till prov.

Förskoleseminariel
i Slockholm raenar atl det finns en risk för att ett ulbud av litteratur och
kurser i syfte att höja provresultaten kan koraraa all utnytljas mer av elever
ur socialt gynnade och mer sludiemotiverade herarailjöer.

TCO
raenar all, även om effeklen av testträning inle skall överdrivas, det ändå
finns starka skäl för att noggrant följa denna fråga. Inforraation och
Iräningsmaterial bör utdelas lUl dera som anmäler sig till provet.

Regler
för prövning och provresultat

Många
av de remissinslanser som avstyrkt ett generellt införande av
studielämplighetsprovet och förordat fortsatt utvecklingsarbete eller försöksverksamhet
i lilen skala avslår från att lägga synpunkter på de föreslagna reglema för
prövning och provresultat liksora på förslagen till lokal och central
organisation.

Bland
de instanser som berört frågan är opinionen tämligen jämnt delad mellan dera
sora ansluler sig tUl Sö:s förslag alt deltagande i studielämplighetsprov
skall vara frivilligt för sökande med formella betygsmeriter, vilka kan
användas vid urvalet, och i princip obligatoriskt för sökande utan
betygsmeriter eller raed sådana som inte kan användas vid urvalet och dera som
föredrar aft studielämplighetsprovet skall vara frivilligt för alla i enlighet
med KK:s förslag på denna punkt. SÖ:s förslag tillstyrks av bl. a.
lärarhögskolorna i Falun, Göteborg Och Kalmar, förskoleseminarierna i
Göieborg, Jönköping och Lund, seminariet för huslig utbildning i Göieborg och
slöjdlärarseminariet.

Att
studielämplighetsprovet skall vara helt frivilligt tillstyrks av bl. a. AMS,
nämnden för socionomulbildning, lärarhögskolorna i Jönköping, Linköping, Malmö
och Stockholm, seminarierna för huslig ulbildning i Stockholm, Umeå och
Uppsala, Svenska kommunförbundet, TCO och Riksförbundet Hem och Skola.

Att
genomgång av studielämplighetsprov skall vara obligatoriskt för alla
gymnasieskolelever föreslås av lärarhögskolorna i Luleå och Uppsala. Den
senare förutsätter atl raetoderna för alt delge de prövade resultatet helt
omarbetas och ersätts med ett systera för individuell delgivning under
medverkan av för detla ändaraål korapetent personal.

Förslaget
att sludieläraplighelsprövningen skall stå öppen för gyrana-sieskolelever
tidigast under sista rerminen i avgångsklassen samt för per-

s. 379 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 379

söner
utanför gymnasieskolan, vUka fyllt 18 år, tillstyrks av bl. a. lärarhögskolorna
i Falun och Kalmar, seminarierna för huslig utbildning i Umeå och Uppsala, SHIO
och SACO. En remissinstans, socialhögskolan i Slockholm, är tveksam tUI detta
förslag. Man bör enligt högskolans mening inte borise från risken att många kan
komraa att utnyttja prövningarna i hopp ora all lyckas förvärva elt slags
"intelligensraeriter" som kan åberopas vid konkurrerandet om
befattningar av skilda slag.

Flertalet
remissinstanser sora berört frågan tillstyrker förslagel all inga restriktioner
i princip bör gälla för det anlal provtillfällen som var och en får delta i.
Tveksamma till detla förslag är socialhögskolan i Slockholm, förskoleseminariel
i Västerås samt lärarhögskolan i Jönköping som menar atl 23 år bör förflyla
innan man får gå igenom provet på nyll.

De
flesta remissinstanser som berört frågan tillstyrker förslaget ora tre års
giltighetstid för provresultat, bl. a. lärarhögskolorna i Jönköping och Kalmar,
seminarierna för huslig ulbildning i Göteborg och Uppsala, SHIO och TCO.

Försvarets
skolnämnd finner ingen anledning varför inle gUtighetsli-den kan utsträckas
till att omfatta en väsentligt längre period. Förskoleseminarierna i Göteborg,
Jönköping och Malmö vill alla utsträcka giltighetstiden lill fyra år.

Flertalet
remissinslanser tillstyrker förslaget om tre provtillfällen per år, förlagda i
etUighet med förslaget. Några remissinstanser, bl. a. förskoleseminariel i
Luleå, påpekar vikten av alt provtillfällena förläggs så att de samstäraraer
med ansökningstiden för skilda utbildningar, tUl vilka resultat av
studielämplighetsprov skall gälla sora raerit.

Lärarhögskolan
i Falun, förskoleseminariet i Uppsala särat TCO anser all de sökande, ulan den
inskränkning sora SÖ föreslår, skall ha rätt att delta i alla tre
provtillfällena, alltså även det extra provtiUfälle som skall anordnas ca en
månad efter huvudprovlillfäUel på vårterminen.

Prövningens
administration: lokal organisation

Förslaget
till lokal organisation för studielämplighelsprovets genomförande lillslyrks
helt eller i huvudsak av flertalet reraissinstanser, bl. a. statskontoret och
Landstingsförbundet.

Knappast
några invändningar har rests eraol atl prövningen skall förläggas till
gyranasieskolorna. Flera remissinstanser betonar dock att proven bör kunna
förläggas även utanför gyranasieskolorna. Lärarhögskolorna i Linköping och
Falun fiimer det önskvärt att folkhögskoleeleverna bereds möjlighet att
fullgöra studielämplighetsprov på den egna folkhögskolan.

TCO,
som tUlstyrker att provet anordnas vid gymnasieskolorna, frarahåller att man
också bör samråda med de komraunala vuxenutbildnings-

s. 380 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 380

råden.
Man bör sträva efter alt ge organisationen en så decentraliserad förra sora
möjligt för alt underlälta deltagande från bl. a. de vuxenstuderandes sida.

Förslaget
att prövningen skaU förläggas tUl en vanlig vardag föranleder komraentar från
flera reraissinstanser.

SAF
anser atl provet bör förläggas till en lördag både raed hänsyn till att della
rainskar störningar för arbetet i gyranasieskolan och raed hänsyn till de
vuxenstuderande. SAF anser alt förslaget tar alltför lätt på de vuxna
förvärvsarbelandes svårigheter att göra sig lediga från arbetet genora
seraesler eUer på annat sätt. Man raåste t. ex. räkna med alt många vuxna, som
tvekar inför steget att ge sig på omfattande studier, inte på detla tidiga
stadium vill yppa sina planer. Även ur ekonoraisk synvinkel är lördagen i de
flesta fall gynnsararaare för den vuxne. I stort sett sarama uppfattning
företräds a\' nämnden för socionomutbildning, socialhögskolan i öslersund och
förskoleseminariet i Uppsala.

Vad
beträffar personalfrågorna väcker förslaget alt huvudprovledare och biträdande
provledare i första hand skall rekryteras bland skolans egen personal inga
speciella invändningar.

Lärarhögskolan
i Jönköping anser att kommunernas skolpsykologer bör engageras.

Lärarhögskolan
i Linköping utgår från att sådana åtaganden från skolpersonalens sida måste
vara Irivilliga.

SAF
påpekar alt det firms mänga inom näringsliv och offentlig förvaltning samt
inom de frivilliga studieorganisationerna sora skulle vara väl lärapade för
uppgiften sora provledare. Detla skulle vara elt ulraärkt sätt att öka
kontaktema mellan skolan och samhället.

SACO
anser att i försia hanci lärare, skolpsykologer och syo-konsu-lenter bör
användas som provledare.

Belräffande
kostnadema för den enskUde provdellagaren raenar TCO all del är viktigt att
prövningen inte innebär sådana kostnader alt vissa grupper raissgynnas. Man bör
därför överväga om inte reseersättning bör utgå. Elt mera långsiktigt mål bör
vara att även ersätla förlorad arbetsförtjänst.

Kostnaderna
för provels genomförande på lokal nivå berörs av bl. a. Svenska
koinmunförbundet, som: framhåller alt ora gyranasieskolan får uppdraget alt
vara provcentmni för studieläraplighetsprovet inora sin region, detta kräver
stora insalse;r av koraraunen. Föruiom personal för förberedelse och
genomförande av proven engageras även skolmåltids-verksamheten. Under sådana
förhållanden anser förbundet att gymna-sieskolkommunerna skall ha full
kostnadstäckning för sitt åtagande gentemot staten. Vidare föratsätts atl elt ä
två års försöksverksamhet måste äga ram innan definitiv överenskommelse kan
träffas mellan statsverket och förelrädare för berörda kommuner. Under denna
tid måste dock dessa korarauner så nära som raöjligt erhålla full ersättning

s. 381 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 381

för
de kostnader verksaraheten förorsakar dem. En preliminär överenskommelse även
härom raåste därför träffas före starten av verksaraheten.

Landstingsförbundet utgår
från att de kosinader sora uppstår för skol-huvudmännen helt kommer alt
bestridas av statliga medel.

SACO påpekar alt ett
instäUande av undervisningen för att genomföra provet inle innebär motsvarande
lättnad i lärarnas arbetsuppgifter, eftersom undervisningen måste
omstruktureras för att lärokursen skall kunna fullföljas inora den återstående
lidsraraen. Della innebär ett visst raerarbete för lärarna oavsett om proven
görs obligatoriska eller ej. Vissa ersättningsfrågor uppkoraraer således när
studieläraplighetsprovet införs i gymnasieskolan.

TCO
föratsätter beträffande lärarpersonalens och skolledarnas medverkan vid de
olika provtillfällena att parterna i vanlig ordning kommer att träffa
överenskomraelse om villkoren för den medverkande personalen.

Central
myndighet

SSK
delar Sö:s uppfattning alt det nu inle finns raöjlighet att ta slällning till
hur de organisatoriska frågorna på central nivå skall lösas på längre sikt och
biträder förslaget atl dessa frågor beakias i SSK:s utredningsarbete. I
avvaktan härpå bör det centrala ansvaret för framtagning av provet tUls vidare
ligga kvar hos SÖ. Den sida av provverksamheten som innebär konstruktion,
tryckning och dislribulion bör tills vidare ligga kvar vid pedagogiska
institutionen i Umeå.

UKÄ ansluter sig till
förslaget ora huvudansvar för SÖ såsora en för närvarande riralig raen
provisorisk, tidsbegränsad lösning.

Samma
uppfattning företräds av statskontoret och TCO.

Arbetsgruppens förslag
att ett frislående provinstilut skall inrättas liksom förslaget alt SÖ under
en övergångstid skall svara för administrationen av provet tillstyrks av bl.
a. lärarhögskolorna i Falun, Jönköping och Kalmar, förskoleseminarierna i
Göteborg, Jönköping, Norrköping och Västerås, seminariet för huslig ulbildning
i Göieborg, slöjdlärarseminariet, SHIO och LO.

Lärarhögskolorna i
Stockholm och Malmö förordar inrättandet av ell fristående provinstitut i så
god tid att arbetsuppgiftema redan från starten kan åvila institutet.

Förskoleseminariet
i Slockholm menar alt SÖ skall vara central myndighet och att de anslag sora
krävs för elt provinstitut i stäUet bör tUl-föras undervisningsraelodiskt
forsknings- och utvecklingsarbete.

Nämnden för
socionomutbildning finner inte skälen raot alt provet skall administreras av
UKÄ väga särskilt tungt och förskoleseminariel i Uppsala ifrågasätter varför
administrationen uite kan ske via UKÄ, eftersom proven är en del av
inlagningsprövningen till högskolan.

s. 382 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 382

Riksförbundet
Hem och Skola påpekar att ora provinstitutets arbete kommer att ledas av en
styrelse, föräldrarepresentant och elevrepresentant bör ingå.

Provrättning
och andra datarutiner

Förslagen
belräffande anmälningsförfarande, identitetskontroll, rättning av
svarsblanketler, delgivning av provresultat och arkivering av dala kommenteras
av få remissinslanser. Några reraissinstanser, bl. a. förskolesemenarierna i
Stockholm och Göieborg, lillstyrker allraänt förslagen.

Förskoleseminariet
i Uppsala vänder sig mot förslaget atl ha skilda anmälningslistor för
gymnasieskolans elever och övriga. Delta bör undvikas då det markerar en
särskild anknytning av provet till gymnasieskolan.

Slöjdlärarseminariet
påpekar viklen av idenliletskontroll och raenar atl samtliga prövade måste
kunna visa fullgod fotolegitimalion vid prövningstillfället.

Förslaget att använda ADB
för vissa moment i de administrativa rutinerna, bl. a. för rättning av
svarsblanketler och utskrift av provresultatet i form av individuella dokument
kommenteras av datainspektionen, som frarahåller att del föreslagna
ADB-regislret blir elt sådani personregister som avses i datalagen (1973:82).
Enligt 3 § datalagen skaU vid bedömande av om otillbörligt intrång i den
personliga integriteten kan uppkomma särskUt beaktas bl. a. den inslällning
till registret som föreligger eller kan anlas föreligga hos dera som kan komma
att registreras.

Dalainspektionen
anser att det inte är möjligt all genora del redovisade principförslaget ta
slutlig ställning till registret i inlegrilelshän-seende.

Rättning av proven raed
hjälp av ADB lorde upplevas som positivt för de registrerade dels genom att
rätlningsförfarandet därigenom blir enhetligt för samUiga elever, dels genora
alt rältningsarbele går fortare. Elt helt automatiskt rättningsförfarande kan
dock upplevas som osäkert för den registrerade. Fel kan exempelvis uppkomma vid
inläsning av optiska blanketter eller vid stansning. Dalainspektionen tar
därför för givet att kringrulinerna vid rätlningsai betet eliminerar denna
eventuella osäkerhel.

Offentlighet
och sekretess

Lärarhögskolan
i Kalmar finner del självklart atl provet skall vara offentlig handling från
och raed lestdagen för alt ge möjligheter till insyn i provkonslraklionen.
Vidare bör råpoängsfördelning och skalpoäng i resp. kvotgrapp publiceras för
att ge insyn och för att ge den enskilda kännedom om det egna provresultatet i
förhållande lUl resultaten för de övriga inom gruppen.

s. 383 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 383

Förskoleseminariet
i Stockholm framhåUer atl instruraentsekretessen inte får leda Ull elt
heralighåUande eUer "mystifierande" av de faktorer och definitioner
av dessa som man tror sig "mäta". Tvärtora bör de vara föremål för en
ständig diskussion, där man släller dessa faktorer eller egenskaper i samband
med de studier och del yrke den prövade tänker ägna sig åt.

Det
skydd för obehörig behandling av provresultaten och därmed det förslag tUl
ändrad lydelse av sekretesslagens 14 § sora i förslagel anses sora önskvärd
tillstyrks av försvarets skolnämnd, lärarhögskolorna i Kalmar, Linköping och
Luleå, förskoleseminarierna i Göteborg, Jönköping, Luleå, Slockholm och Västerås,
slöjdlärarseminariet samt Svenska kommunförbundet och TCO.

Förskoleseminarierna i
Stockholm, Västerås och Uppsala vänder sig mol alt en enskUd prövande skall
kunna använda skl provresultat som raerit i annat sararaanhang än vid ansökan
tiU högre ulbildning.

Förskoleseminariel
i Uppsala framhåller alt studielämplighetsprovet inle kan användas förrän
sekretessfrågan är lillräckligt utredd.

SACO anser alt proven i
offentlighets- och sekretesshänseende bör behandlas som cenirala prov. Efiersom
resultatet av studielämplighetsprovet av den enskUde individen får utnyttjas
liUsammans med avgångsbetyg vid ansökan tUl högre utbUdning bör resultatet av
studielämplighetsprov vara offentlig handling.

Riksförbundet
Hem och Skola anser att provresultaten icke bör kringgärdas med onödiga
sekretessbestäramelser, då resultatet av ett studielämplighetsprov inte bör
betraktas på annat sätt än ett vanligt betyg. Innan erfarenheler vunnits bör
dock provresultaten bli hemliga (temporär ändring av sekretesslagen nödvändig).

Frågan
om sekretess har utförligast behandlats av offentlighets- och
sekretesslagstiftningskommittén (OSK), vars yttrande här redovisas tämligen
fullständigt.

OSK
anser att, enligt gäUande rätt, studielämplighetsproven torde vara atl anse som
kunskapsprov under SÖ:s inseende och på denna grund hemliga till dess de
begagnats för det avsedda ändamålet jämlikt 1 § punkt 2 civilförvaltningens
sekretesskungörelse. I den mån proven skall användas flera gånger lorde del
vara raöjligt alt hemlighålla dem även i fortsättningen, men såsom
arbetsgruppen anfört är det sannolikt lärapligare att inle göra det.

Arbetsgruppens
förslag ora en utvidgning av sekretessen till skydd för enskUdas personliga
förhållanden enligt 14 § sekretesslagen till att avse även resultaten av
studielämplighetsprov bör enligt OSK:s mening ej genomföras. I det förslag tUl
förordning om tystnadsplikt inom skolväsendets område (Ds U 1974: 13), som OSK
samlidigl avger remissyttrande över, har från tystnadsplikt undantagils
förhållande som uteslutande avser den studerandes studiesituation, och OSK
som ifrågasatt om lyst-

s. 384 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 384

nadsplikten
enligt förslaget ej är aUtför långtgående delar uppfattningen alt betyg och
studieresultat ej bör skyddas av lyslnadsplikt eller handlingssekretess.
Studielämplighetsproven är till både uppbyggnad och funktion jämförliga med
betygshandlingar, och något befogat anspråk på att de skall vara skyddade från
insyn kan enligt OSK:s mening knappast resas. Med hänsyn tUl den ofta
livsavgörande betydelsen som antagningen till viss utbildning har är det å
andra sidan av slörsta vikt, att de kontrollmöjligheter som
offentlighetsprincipen ger inte utari myckel slarka skäl försämras på delta
område.

Av
arbetsgrappens redogörelse fraragår, atl raan avser att utnyttja ADB för
rättning och redovisnuig av proven, sora identifieras med per-sonnuraraer.
Detla innebär, alt resullatförleckning och annan redovisning blir att betrakta
som personregister enligt datalagen och kräver tillstånd. I saraband raed tillslåndsi)rövningen
kan ges föreskrifter om gallring eller avidentifiering till undvikande av att
materialet utnyttjas för främmande ändamål eller utanför den tidsperiod det kan
anses relevant.

OSK,
som avser att i betänkande under våren 1975 behandla bl.-a. frågan om
handlingssekretess på skolans område, vill med hänvisning till det anförda
bestämt avstyrka lagändring syftande till ökad sekretess för
studielämplighetsprov. OSK förutsätter, att utnyttjandet av ADB-materialel
regleras enligl datalagen.

Datainspektionen delar
ståndpunkten alt ingen lagändring skall göras för alt öka sekretessen för
litudieläraplighetsprov men är medveten ora att det för den studerande kan
frarastå som otillbörligt om utomstående utan hans vetskap oc:h vilja använder
provresultatet för helt andra ändamål än som förutsågs vid utförandet.
Möjligheterna härtill är stora ora uppgifterna finns på datamedium, som är
offentligt tillgängligt. Den personliga integriteten skulle kunna skyddas
genom att uppgifterna inte lagras på personanknutet sätt alltför lång lid. Med
hänsyn lill provets primära syfte behöver uppgiftema bevaras under högst tre år
enligt det framlagda förslaget. I"'ör forskningsändamål kan det däremoi
bli aktuellt med en längre lagruig. Hur länge måste bedömas på andra grunder än
elt förmodande alt uppgifterna koramer alt ha stort intresse för forskama. Det
bör därför enligt datainspektionen under det fortsatta arbetet orasorgsfullt
bedömas vUka ändamål utöver det primära som skall tillgodoses, dvs. vUken
forskning det kan bli fråga om, vilket tidsperspektiv denna forskning bör ha,
om forskningen kräver att uppgifterna behålls personidenlifierade under lång
tid och i så fall hur länge, om forskningen kräver aft hela populationen
behålls personiden-tifierad ra. m. Dessa överväganden, sora lärapligen jämte
systemutvecklingen i övrigt bör göras i samråd med förelrädare för de
studerande, bör således inte anslå liUs registret, efter eventuellt beslut av
regeringen ora dess inrättande, anraäls till dalainspektionen enligt 1 § andra
stycket datakungörelsen (1973: 291) eller till dess tUlstånd för registret
söks, ora sådani behövs.

s. 385 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 385

Ora
regeringen beslutar att registret skall inrältas, hemställer datainspektionen
att regeringen med stöd av 5 och 6 §§ datalagen meddelar den föreskriften att
ändamålet med registret skall vara administration av studieläraplighetsprövning
i enlighet med den av regeringen då utfärdade författningen. Avses registret
för andra ändamål bör dessa också preciseras.

Informations-
och utbildningsfrågor

Ett
stort antal remissinstanser stryker under behovet av information om
studielämplighetsprovet och lägger synpunkter på utbildningen av provledare och
informatörer.

I
likhet med flera remissinstanser inslämmer AMS i alt slor uppmärksamhet i
informationshänseende måste ägnas de vuxenstuderande av olika slag. Information
om provet måste vara ett reguljärt inslag inom kommunal och statlig
vuxenutbUdnmg samt vid folkhögskolorna. Den information som ges tiU
syo-funklionärerna måste, menar AMS, huvudsakligen omfatta prövningens
funktion och organisation samt provets allmänna utformning. Mer ingående
tekniska och metodiska anvisningar kan lätt inge föreställningen att provet ger
underlag för individuell vägledning och medför risk för övertolkning av
resultaten. Den centrala rayndighet som kommer atl åläggas informationsansvar
för provet föreslås samarbeta med AMS vid utformningen av den information som
berörts ovan.

Även
TCO stryker under arbetsgruppens uppfattning, att speciell uppraärksamhet
måste ägnas gruppen vuxenstuderande, vilken till stor del befinner sig utanför
det institutionaliserade ulbUdningsväsendet.

Lärarhögskolan
i Malmö vill kraftigt tillstyrka förslaget att frågor rörande provet skall
behandlas som en väsentlig del av undervisningen om behörighets- och
meritvärderingsfrågor inom den nuvarande utbUdningen av syo-konsulenter. Del
är också av vikt atl i den reguljära forl-bUdningen för verksamma
syo-konsulenter och yrkesvägledare hög prioritet ges åt behörighets- och
meritvärderingsfrågor, inklusive studielämplighetsprovet.

Lärarhögskolan
i Falun föreslår atl samarbete upptas dels med Riksförbundet Hem och Skola,
dels med studieförbunden. Lärarhögskolan i Gävle finner det angeläget atl
informationsbroschyren till dem sora anraäler sig lill provet utarbetas
orasorgsfullt och all den innehåller ett flertal exempel på i provet
förekommande typer av uppgifter.

Riksförbundet
Hem och Skola menar att betydande omsorg måste läggas ned på att informera
föräldrar och elever om studielämplighelsprovets utformning och framför allt
om dess roll i urvalsprocessen. Förträningens inverkan bör därvid beaktas.

25
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 386 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 386

3. Professorstillsättning rn. m.

3.1
Utredningen om professonstillsättning

Utredningens
uppdrag avser förfarandet vid tillsättning av tjänster som professor och
biträdande professor i det följande gemensamt kallade professorstjänster. Det
nu avgivna betänkandet gäller professorstjänsterna vid universitet och
högskolor inom UKÄ:s område samt vid jordbrukets högskolor.

3.1.1
Det nuvarande förfarandet

Bestämmelsema
om förfaranidet vid tillsällning av tjänster som professor och biträdande
professor är i stort sett desamma för tjänster vid universitet och högskolor
vilka regleras av universitetssladgan som för tjänster vid jordbrukets
högskolor. I den mån inte annat anges i det följande, är bestämmelserna av
samma innehåll för tjänster sora professor och som biträdande professor.

För
UKÄ:s område gäller i huvudsak följande.

Innan
icke nyinrättad professorstjänst ledigkungörs, skall bl. a. frågan om tjänstens
ämnesinnehåll övervägas. Härvid medverkar institutionen, utbildningsnämnden,
fakulteten eller sektionen och UKÄ i förfarandet. Finner UKÄ alt tjänsten bör
ges ändrat ämnesinnehåll, skall ämbetet överlämna ärendel till regeringen. UKÄ
skall närmare ange det av regeringen fastställda ämnesinnehållet, om en
beskrivning därav behövs som vägledning vid tillsättningen av tjänsten eller
av annat skäl.

Professorstjänster
tUlsätts av regeringen efter förslag av fakultet eller sektion. Av ledamölema i
fakultet eller sektion får endast professorer och, när fråga är om tjänst som
biträdande professor, biträdande professorer delta i behandlingen av
tillsättningsärendena. Fakulteten eller sektionen får inte delegera ärendet.

För
tjänst som professor finns i allmänhel inte särskilda behörighetsvUlkor
föreskrivna. I fråga om tjänst som biträdande professor anges däremot att för
behörighet till tjänsten fordras att ha styrkt vetenskaplig skicklighet utöver
den som fordras för att bli antagen till docent.

Beträffande
befordringsgmnder anges i universitetsstadgan följande:

"För
befordran tUl annan ordinarie lärartjänst än tjänst som universitetslektor må
ej andra grunder avses eller åberopas än graden av ådagalagd vetenskaplig och,
i fråga om tjänst tillhörande teknisk fakultet, jämväl konstnärlig skicklighet
i det eUer de ämnen tjänsten omfaltar. Vetenskaplig eller konslnärlig
skicklighet må i fråga om tjänst vid teknisk fakultet även vara visad genom,
självständigt arbete tiU teknikens eller byggnadskonstens ulveckling.

s. 387 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 387

Vid
bedömande av skickligheten skall hänsyn jämväl tagas tiU ådagalagd skicklighet
att meddela vetenskaplig undervisning."

Professorstjänst
tUlsätts antingen efter ansökan eller efter kallelse. Endast den får kallas
vars skickUghet till tjänsten är uppenbar och vilken anses förtjänt att nämnas
framför varje annan som söker tjänsten eller föreslagits tUl kallelse. Förslag
om kallelse kan inom två veckor efter ansökningstidens utgång väckas av varje
röstberättigad ledamot av fakulteten eller sektionen. Även sökande kan kaUas.

Utom
i vissa särskilt reglerade fall, där sakkunnigprövning redan skett, skall
fakulteten eller sektionen utse tre eller fyra sakkunniga, så snart sökande
anmält sig eller förslag om kallelse väckts. De sakkunniga ulses i samverkan
med andra svenska universitet och högskolor.

Under
den fortsatta handläggningen behandlas försl evenluella kallelseförslag. De
sakkunniga skall avge yitranden huruvida tillräckliga skäl för kallelse
föreligger. Därefter skaU fakultetens eller sektionens röstberättigade
ledamöler var för sig ta stäUning tiU denna fråga.

Om
kallelseförslag inle väckts eller om väckt förslag inte lett lill kallelse,
skall sökandena genom lärarprov styrka sin skicklighet att meddela
vetenskaplig undervisning. Konsistoriet kan dock befria sökande från sådant
prov. Sakkunnig skaU avge utlåtande inom tre månader från det han fått
handlingarna i ärendet eller, där fråga varit om kallelse, från del all frågan
om kallelse förfallit eller av regeringen lännnats utan bifall. Utlåtandet
skall innehåUa yttrande om varje sökandes skicklighet samt om ordningen meUan
de sökande som den sakkunnige bedömer vara behöriga. Om flera än tre anses
vara behöriga, skall dock ordnmgen anges endast meUan de tre främsta. Vid
handläggningen i fakulteten eUer sektionen skall envar röstberättigad ledamot
yttra sig i enahanda utsträckning om sökandenas behörighet och ordningen mellan
behöriga sökande. Fakultetens eller sektionens förslag skall innehålla tre
förslagsram, om så många sökande bedöms vara behöriga.

Fakultetens
eller sektionens ställningstagande skall, såväl när fräga är om kallelseförslag
som annars, överlämnas tiU UKÄ. Ämbetet avger egel utlåtande tUl regeringen.

För
tjänster vid jordbrukets högskolor gäller följande avvikelser från den
redovisade ordningen.

Förslag
avges av lärarkollegiet. Handlingarna i ärendet överlämnas tUl högskolans
styrelse, som med eget yttrande sänder in ärendet till regeringen. För vissa
tjänster preciseras befordringsgrunderna något mer än i universitelsstadgan.
Särskilt anges att det för tjänst inom ämnesområde med försöksverksamhet även
krävs förmåga alt leda och samordna verksamhelen vid institution. Reglema för
tUlsättning av tjänster som professor tillämpas med vissa inskränkningar även
för tjänster som statsagronom m. m.

s. 388 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 388

3.1.2
Utredningens förslag

Ulredningen
konstaterar i sina aUmätma överväganden, att tidsålgången i flertalet ärenden
om professorstUlsättning f. n, överstiger 12 månader och vanligen varierar
meUan 10 och 18 månader. Denna långa tiUsättningstid är enligl ulrecUiingens
mening förenad med uppenbara ölägenheter, som gör en reform av förfarandet
angelägen.

Enligt
utredningens uppfattning bör förfarandet vid professorstUlsättning inrUclas på
alt snabbt men med tUlgodoseende av kraven på offentlighet och rättssäkerhet
få den aktuella tjänsten tillsatt med en person som kan väntas sköta den väl
och därtUI bäst bland de sökande, I övrigt anger utredningen som en naturlig
utgångspunkt för reformen, att professorstjänsler bör tiUsättas enligt samma
principer som statliga tjänster i aUmänhet, i den mån inte tjänsternas särskUda
beskaffenhet föranleder särregler. Det som främst skiljer professorstiUsättning
från tUlsättning av statstjänster i allmänhet och som följaktligen främst föranleder
särregler är behovet av särskild sakkunnigprövning av de sökandes meriter.

Utredningen
understryker vikten av att professorstjänstens ämnesinne-håU och beskaffenhet i
övrigt fastställs på elt klargörande sätt, innan tjänsten kungörs ledig.

I
fråga om behörighetsregler och befordringsgrunder för professorstjänsler
innebär uiredningens förslag atl den pedagogiska skickligheten tilläggs större
vikt än f. n. är fa.llet. Som befordringsgrand vid tillsättning av
professorstjänst föreslås gälla graden av sådan vetenskaplig och pedagogisk
skicklighet som är av betydelse med hänsyn till tjänstens ämnesinnehåll och
beskaffenhet i övrigt. Särskild vikt skall fästas vid vetenskaplig skicklighet,
som visats genom egen forskrung eUer planering och ledning av forskning, samt
däratöver även vid pedagogisk skicklighet, som visats genom handledning av
forskare, vetenskaplig undervisning eller utarbetande av läromedel för sådan
undervisning. I den mån tjänstens beskaffenhet påkallar det, skall som
befordringsgrund gälla även annan egenskap såsom klinisk, teknisk eller
konstnärlig skicklighet.

Tyngdpunkten
i utredningens förslag rör de delar av förfarandet som avser sakkunnigprövning
och myndighetsbehandling. För att förenkla och förkorta förfarandet föreslår
utredningen, att de vetenskapligt sakkunniga skall ingå i elt särskilt organ
på fakultets/sektionsnivå och att detla organ kallat tjänsteförslagsnämnd i
övrigt sannmansätts så att det kan göra en helhetsbedömning av de sökandes
olika meriter och upprätta ett tjänsteförslag, som sänds direkt tUl regeringen.
Meningen är att tjänsteförslagsnämnden skall vara aktivt verksam för att utreda
och avgöra de ärenden som den har atl handlägga och att den skaU håUa tidsåtgången
under kontroll.

Enligt
förslaget skall det i re.gel finnas en tjänsteförslagsnämnd vid

s. 389 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 389

varje
fakultet eller, i fråga om fakultet som är delad i sektioner, varje sektion.
Nämnden komraer alt ersätta fakulteten/sektionen sora förslagsställande
myndighet vid tUlsättning av professorstjänsler. Det har anseits naturligt att
fakulteten/sektionen får ett betydande inflylande över nämndens sammansättning.
Utredningen har stannat för att förorda en sammansättning med sju ledamöter
enligt följande uppställning:

1
fakultetens/sektionens dekanus
som självskriven ordförande (om dekanus önskar bli befriad, får
fakulteten/sektionen inom sig välja annan ordinarie lärare tiU ordförande i
stäUet för dekanus)

2
fast ledamot, tillika vice
ordförande, vald av fakulteten/sektionen bland dess ledamöter för tre år

34
två fasta ledamöter, valda av fakultetens/sektionens utbUdnings-nämnd för tre
år (dessa ledamöler skaU vara väl förtrogna med förhållandena inom forskaratbildning)i

51
tre tUlfälliga ledamöter, motsvarande de nuvarande sakkunniga och alltså
utsedda av fakulteten/sektionen för det särskilda ärendet.

Utrednmgen
har också övervägt möjligheten alt låta företrädare för de studerande och för
annan personal än ordinarie lärare ingå sora ledamöter i
tjänsteförslagsnämnden. Av flera skäl, bl. a. önskemålet att inle just i fräga
om tjänsteförslagsnämndema föregripa en mera allmän lösning av frågor om
samarbetsformema i anslutning till pågående försöksverksamhet, har utredningen
emellertid beslutat att inte lägga fram något förslag av denna innebörd. I
slället förordar utredningen att en studerande och en eUer, efter beslut av
konsistoriet, högst tre arbetstagare inom fakultetens/sektionens
verksamhetsområde skall få utses att närvara vid tjänsteförslagsnämndens
sammanträden med rätt att delta i överläggningarna men inte i besluten.-

En
grundtanke i förslaget är att det i huvudsak bör överlämnas ål
tjänsteförslagsnämnden att själv finna lämpliga former för arbetet och besluta
om lämplig arbetsfördelning.

I
motiven understryks vikten av att handläggningen av enkla ärenden inte tUlåts
ta längre tid än som behövs men framhålls också, alt de komplicerade ärendena
måste få ta den tid som krävs för att de skall bli ordentUgt utredda.

Utredningen
förordar, att tjänsteförslagsnämnden i sitt slutliga beslut skaU föreslå den
sökande som anses böra få tjänsten men att näranden, om skäl är därtUI, också
skall ange vilka av de sökande som anses böra komma i fråga i andra och tredje
rummen. De nuvarande kompetens-förklaringarna skuUe därmed försvinna som
självständiga element i för-

1
Särskilda yttranden av Sten Ahrland, Sten Marcusson och Carl G Schmiterlöw. -
SärskUt yttrande av Lars G Nilsson.

s. 390 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 390

farandet.
Utredningen avvisar också tanken att de vetenskapligt sakkunniga ledamöterna i
tjänsteförslagsnämnden skulle obligatoriskt avge särskUda utlåtanden om de
sökandes vetenskapliga kompelens. Därvid framhålls bl. a., att
tjänsteförslagsnämndens beslut skall innehåUa de skäl som bestämt utgången samt
att sakkunnig och annan ledamot, som har skiljaktig mening i fråga om ulgången
eller motiveringen, kommer att vara skyldig atl redovisa sin uppfattning i
särskUl yttrande till proto-koUet.

Det
nuvarande kaUelseförfarandel föreslås bli ersatt med en möjlighet för
tjänsteförslagsnämnden att i iärskilt angivna fall inbjuda person, som inte
sökt ledigförklarad tjänst inom föreskriven tid, alt anmäla sig sora sökande
tUl tjänsten.

Förslaget
innehåller inte några regler om obligatoriska lärarprov. Tjänsteförslagsnämnden
skall emeUertid ha möjlighet att anordna lärarprov i form av föreläsning eUer
annat. Nänmden skaU också ha möjlighet att kaUa sökande alt inslälla sig inför
nämnden för att länma mtmtliga uppgifter, över huvud taget skall det åUgga
nämnden att vara verksam för att få omständighetsr som är av betydelse aUsidigt
belysta.

I
ett särskUt avsnitt av belänkandet behandlar utredningen frågan hur de av
utredningen föreslagna reformerna kan korama att påverkas vid ett genomförande
av U 68:s förslag. Utredningen finner därvid att de nu föreslagna principerna
för tUlsäi:tningsförfärandet bör kunna tUlämpas även i en högskoleorganisation
av det slag som U 68 förordat.

UtredrUngen
föreslår alt reformen av förfarandet vid professorstillsättning skall träda i
kraft den 1 januari 1975.

3.2
Remissyttrandena

En
allmän mening bland remissinstanserna är alt det nuvarande förfarandet vid
professorstUlsättning är onödigt komplicerat och framför allt tar för lång tid
i anspråk. TUlsätlningstiden bör enligt det stora flertalet remissinslanser
kunna minskas avsevärt för de flesta ärenden. Flertalet remissinstanser finner
den av ulredningen om professortill-sätlning föreslagna ordningen väl ägnad att
uppfylla önskemålen om en kortare handläggningslid.

Det
stora flertalet organ inom UKÄ-området och samtliga övriga remissinstanser
tiUstyrker principerna i utredningens förslag. Framför allt förslagen
beträffande behörighetsregler och befordringsgrunder samt inrättande av
tjänsteförslagsnämnder vinner bred anslutning. De kriiiska synpunkterna är
väsentligen koncentrerade till frågorna om tjänsteförslagsnämndens
sammansättning (inkl. vissa ledamöters man-daltid) och ora de särskUda
vetenskapligt sakkunniga ledaraöterna i nämnden obligatoriskt skall avge
skriftliga utlåtanden i varje ärende.

De
remissorgan som avstyrker att utredningens förslag läggs lill

s. 391 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 391

grund
för en reformering av förfarandet vid professorstUlsättning
historisk-filosofiska och språkveienskapliga sektionerna i Uppsala samt deras
utbildningsnämnder, humanistiska fakulteten i Göieborg och dess sektioners
utbildningsnämnder, sektionen för maskinteknik i Lund samt juridiska fakidteten
i Stockholm och dess utbildningsnämnd anser att nuvarande förfarande med
vissa modifieringar bör bibehållas. Konsistoriet vid universiletet i Stockholm
och samhällsvetenskapliga fakulleten i Göieborg är starkt kritiska till slora
delar av utredningsförslagen men avstyrker inte att utredningen läggs till
grund för en reform.

De
remissinstanser som berör frågan om fastställande av ämnesinnehåll och
tjänslebeskrivningar tillstyrker i huvudsak uiredningens förslag att en
beskrivning av ämnesinnehåll och särskilda skyldigheler sora är förenade med
resp. tjänst skall utarbetas före ledigkungörandet.

Uiredningens
förslag alt en allraän och grandläggande behörighetsregel införs för samtliga
universitetslärarljänster tillstyrks eller möter ingen erinran hos
remissinstansema.

De
av utredningen föreslagna befordringsgrunderna diskuteras i nästan samlliga
yttranden. Stor enighet råder om alt vetenskaplig skicklighet skall vara den
främsta befordringsgrunden. Även förslaget att hänsyn skall tas till pedagogisk
skicklighet hälsas i regel med tillfredsställelse. En allmän mening är dock
alt denna befordringsgrund skall komma i andra hand.

Enligt
UKÄ:s raening är de föreslagna bestämmelserna ora befordringsgmnder väl ägnade
att säkerställa ett allsidigt hänsynstagande tUl olika sökandes raeriter raot
bakgrunden av de åligganden som gäller för aklueU tjänst. Härigenom ges enligt
UKÄ ökad möjlighet att beakta för tjänsten värdefulla meriter till vilka
hänsyn för närvarande endasi delvis eller inle alls kan tas. SFS tUlstyrker
förslagen i denna del men hyser farhågor att den pedagogiska meriteringen kan
komma helt i skymundan för den vetenskapliga. Svårigheterna att bedöma den
pedagogiska skickligheten uppmärksararaas i flera yttranden.

Saratliga
remissinslanser raed undantag för dem som helt avstyrker utredningens
förslag stöder förslaget om inrättande av till fakulteter/sektioner knutna
tjänsteförslagsnämnder med uppgift att avge förslag i tillsättningsärenden. En
stor majoritet förordar vidare atl sådan nämnds förslag skaU inges direkt tUl
regeringen. Sialskoniorel konstaterar atl förslaget innebär en avsevärd
minskning av antalet beslutsnivåer och inle minst antalet i varje
tUlsättningsärende deltagande befattningshavare.

Belräffande
samraansättningen av tjänsteförslagsnämnden samt vissa ledamöters mandattid är
remissopinionen splittrad. Allmän enighet föreligger om att i nämnden bör ingå
dekanus och tre för varje ärende särskilt utsedda sakkunniga. Vidare föreligger
enighet ora att fakul

s. 392 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 392

lelen/sektionen
skall utse åtminstone ytterligare någon ledamot utöver nämndens ordförande och
de tre sakkunniga. Så gott sora samlliga re missinstanser tillstyrker vidare
utredningens förslag att utbildningsnämnden skall utse två ledamöler i
tjänsteförslagsnämnden.

Med
hänsyn till att de medicinska lärartjänsterna som regel är förenade med
kommunala läkartjänster anser Landstingsförbundet atl en tänkbar lösning för
att tillgodose sjukvårdens intressen är att en representant för
sjukvårdshu\'udmännen ingår som ordinarie ledamot i resp. medicinska fakiUtets
tjänsteförslagsnämnd.

Elt
slort antal remissinslanser förordar att tjänsteförslagsnämndens ledamöter, med
undantag för ordföranden, skall väljas för varje ärende. Denna ståndpunkt intas
av bl. a. konsistorierna vid universiteten i Lund. Göieborg och Umeå och vid
Chalmers lekniska högskola samt SACO. SR och Teknologorganisationen Refiec.
Enligt humanistiska fakulteten i Slockholm blir det genom en sådan ordning
möjligt att regelmässigt till nämnden knytai. "den lokala företrädaren för
det aktuella ämnesområdet" till nämnden.

UKÄ
tiUstyrker, liksom konsistoriet vid lekniska högskolan i Stockholm och
rektorsämbetet i Luleå, utredningens förslag om mandattider. För de av
utredningen föreslagna mandattiderna talar inte minst, framhåller UKÄ, det
behov av kontinuitet och enhetUghet i bedömningen som kommer att krävas som en
följd av de vidgade befordringsgrunderna. UKÄ anser att fast ledamotskap i
näranden utesluler raisstankar om obehörigt inflytande på nämndens
sammansättning som skulle kunna uppkomma, om samtliga ledamöler utom
ordföranden skaU väljas för varje särskilt ärende.

Relativt
få remissinstanser kommenterar den föreslagna närvarorätten för företrädare
för de studerande och de anställda. Utredningens förslag på denna punkt
tillstyrks av flertalet som berört det. Några remissinstanser anser dock
övervägande skäl tala för att företrädare för studerande och anställda skall
beredas fullvärdigt ledamotskap. Bl. a. anser TCO att uiredningens fcjrslag,
när del gäller förelrädare för de studerande och de anställda, är från allmänna
förelagsdemokratiska synpunkler diskutabla och förordar att företrädare för
studerande och anställda erhåller fullvärdigt ledamotskap. SFS kan inle finna
någon nackdel i att de studerande och de anställda får utse fuUvärdiga ledamöter.
SFS stryker i detta sammanhang under att representanter för de studerande och
de anstäUda redan i dag behandlar och deltar i beslut i viktiga och
komplicerade ärenden, bl. a. besvär i professorstillsättningsärenden.

Humanistiska
fakulteten i Lund och dess sektioners utbildningsnämnder samt
samhällsvetenskapliga fakulteten och inatematisk-naturvelen-skapliga
fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm avvisar förslaget ora närvarorätt för
teknisk och administrativ personal.

s. 393 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 393

Den av utredningen föreslagna begränsningen av förekomsten
av kompetensförklaringar godtas i allraänhet av remissinstanserna. Förslaget
om slopande av obligatoriska sakkunnigutlåtanden kritiseras däremot i det
stora flertalet yttranden, i första hand från universitet och högskolor.
Allmänt är man däremot positiv till att de nuvarande långa och utförliga
sakkunnigutlåtandena försvinner.

UKÄ anser, raed stöd av en stor majoritet av
reraissinstanserna inom UKÄ-området, att de vetenskapligt sakkunniga
ledamöterna bör obligatoriskt avge särskilda skriftliga utlåtanden över de
sökandes meriter. Inte rainst rättssäkerhetsskäl talar enligt UKÄ för detta,
särskUt den enskUdes berättigade krav på rättstrygghet. En sådan ordning kommer
dessutom att i avsevärd raån underlätta bedöraningarna inför nämndens slutliga
ställningstaganden. Det kan också enligt UKÄ ifrågasättas om inle anlalel
besvärsärenden skulle komma att öka ora de av de sakkunniga gjorda
bedöraningarna inte obligatoriskt redovisades i särskilda utlåtanden.
Utlåtandena bör starkt begränsas till silt omfång och koncentreras lill de
främsta sökandena. Om de sakkunniga ledamölerna helt eller i huvudsak är eniga
i sin bedömning, bör de enligt UKÄ avge ett gemensaml utlåtande. Också SÖ anser
att de sakkunnigas skyldighet alt avge särskilda utlåtanden om de sökandes
vetenskapliga kompelens bör kvarstå.

Ett tiotal remissinslanser, främst inom de lekniska
fakulteterna, har eraellertid inget alt erinra raot utredningens förslag i
denna del. Konsistorierna vid Chalmers lekniska högskola och i Linköping samt
SFS tillstyrker utredningens förslag. Konsistoriet i Linköping framhåller att
förvaltningsarbetet även vid professorstUlsättning måste präglas av eljest
gängse avvägning mellan effektivitet och fullständighet i beredningen. Reklorsämbelel
vid lanlbrukshögskolan tillstyrker utredningens förslag rörande de sakkunnigas
arbete under förutsättning att alla nämndens ledamöter utom ordföranden väljs
för varje särskUt ärende.

Flertalet av de reraissinstanser som berör det av
ulredningen föreslagna inbjudningsförfarandet tillstyrker detta. SFS pekar
dock på den risk som finns att nämnden »binder upp sig» genom att utfärda en
inbjudan.

För behörighet till tjänst som universitetslektor fordras
all dels ha avlagt doktorsexamen eUer ha motsvarande kompetens, dels ha styrkt
sig äga pedagogisk skickUghet. Särskilda beslämmelser om befordringsgmnder för
Ijänst som universitetslektor saknas. I UKÄ:s PM i frågan föreslås atl vid
tillsättning av lektorstjänst pedagogisk skicklighet skall vara främsta
befordringsgrand men även vetenskapliga meriter utöver doktorsexamen (motsv.)
tilUnätas betydelse.

Remissopinionen är splittrad när det gäller
sammanvägningen av be-fordringsgnmdema pedagogisk skicklighet och vetenskaplig
skicklighet.

Elt flertal remissinstanser inora UKÄ-området, bl. a.
konsistorierna i

s. 394 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 394

Uppsala
och Umeå samt vid universitetet i Göteborg och vid tekniska högskolan i
Stockholm, saml vid jordbrukels högskolor anser alt be-fordringsgranderna
pedagogisk skicklighet och vetenskaplig skicklighet skall ha samma vikt vid
tillsättningen av universitetsleklorat. Att de nyssnämnda befordringsgranderna
skall ha samma vikt anser även styrelsen för gymnastik- och idroilshögskolorna
och SACO.

Ett relativt stort antal
universitets- och högskoleorgan, bl. a. konsistorierna vid universitet i
Stockholm och vid Chcdmers tekniska högskola samt / Linköping, anser emeUertid
liksora UKÄ att särskild vikt skall läggas vid den pedagogiska
meriteringen. Samma ståndpunkt intas av TCO, SFS och Teknologorganisationen
Refiec. SFS säger sig inle kunna accepiera att förslagel att lektorer skall
medverka i forskarutbildningen tas till inläkl för alt vid tUlsättningen av
universitetsleklorat tillmäta den vetenskapliga meriteringen utslagsgivande
betydelse.

Samtliga remissinslanser
som berört frågan om förfarandet vid tillsättning av tjänst som
universitijtslektor anser all, ora tjänsteförslagsnämnder inrältas, de bör
vara förslagsmyndigheter vid tUlsättning av ordinarie tjänster som universitetslektor.
I allmänhet finner man då en annan samraansätlning av nämnden lämplig, främst
när det gäller antalel sakkunniga och den krets dessa skaU hämtas ur.

s. 395 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 395

4. De vetenskapliga bibliotekens organisation

4.1
Statskontoret

Statskontoret
redovisar synpunkter och förslag rörande en reformering av
biblioteksverksamhetens organisaiion och administration inom universitet och
högskolor med beaktande av U 68:s förslag till ändrad institutioneU
organisation för universitetsväsendet. Statskontorets förslag bygger även på
den förutsätlningen att nu pågående försöksverksamhet med ett datorbaserat
informationssystem för bibliotek, benämnt LIBRIS, efter en provperiod övergår i
reguljär drift.

Statskontoret
erinrar om att den vetenskapliga litteraturproduktionen nått en sådan
omfattning att varje särskilt bibliotek endast kan anskaffa en mindre del av
alla nyutkomna publikationer. För den enskUde forskaren har det samtidigt
blivit allt svårare att överblicka utbudet av information även inom elt begränsat
område. Denna utveckling ställer, enligt statskontorets mening, nya krav på
organisation och samarbetsformer för biblioteksverksamheten vid universitet
och högskolor.

En
administrativ samordning och arbetsfördelning meUan de vetenskapliga biblioteken
är, enligt statskontoret, en förutsättning för att den mest betydelsefuUa
vetenskapliga litteraturen skall kunna anskaffas till vårt land. Statskontoret
föreslår mot denna bakgrand bl. a. att huvudbiblioteken inom de läroanstalter
som omfattas av U68:s förslag sammanförs tUl ett gemensamt forsknmgsbibliotek
för varje av U 68 föreslagen högskola. Detta skuUe innebära att samtliga
biblioteksresurser personal, litteratursamlingar, lokaler etc. inordnas i
en gemensam organisation, dUekt understäUd högskolans styrelse. Statskontoret
framhåller att en sådan biblioteksorganisation rent praktiskt kan vara utformad
på olika sätt beroende på de lokala föratsättningarna.

I
fråga om mindre bibliotek, knutna tUl institutioner och institutionsgrupper
eUer fakulteter/sektioner, vUka i dag finns vid sidan om huvudbiblioteken,
konstaterar statskontoret alt dessa bibUolek ehura av varierande slorlek
sammantagna representerar betydande resurser ifråga om sanUingar och medel tiU
bokinköp. Av den utredning som statskontoret låtit utföra framgår att det
föreligger brister i samarbetet meUan huvudbiblioteken och
institutionsbiblioteken. Den nuvarande ordningen inbjuder, enligt
statskontoret, till att använda betydande resurser för inköp av litteratur tiU
institutionsbiblioteken utan att registrera de förvärvade publikationerna i
samkataloger eller på annat sätt sprida kännedora om dem till presumtiva
låntagare. Institutionsbiblioteken bör därför enligt statskontorets mening
inordnas i den gemensamma biblioteksorganisalionen med stäUning som
filialbibliotek. En integrering av inslilulionsbiblioteken med huvudbiblioteket
vid högskolan skapar

s. 396 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 396

förbättrade
möjligheter att på ett rationellt sätt samordna nyförvärv och samlingar inom en
högskola.

Statskontoret
framhåller att fUialbiblioteken bör skötas av biblioteks-utbUdad personal från
huvudbiblioteket och att uppgifterna bör begränsas främst tUl att tiUhandahåUa
referenslitteratur och annan aktueU litteratur samt att svara för viss
låneservice.

För
att nyttjarna skaU få mcijlighet att på ett meningsfuUt sätt påverka
biblioteksverksamheten inom högskolan föreslår statskontoret att en särskild
biblioteksnämnd med', planerings- och ledningsuppgifter inom detta område
inrättas vid varje högskola.

Beträffande
organisationen i övrigt har statskontoret begränsat sina överväganden till mer
aUmänna riktlmjer för vetenskaplig biblioteksverksamhet. Tre principmodeller
redovisas, dels en grandmodeU närmast avsedd för nyare universitets- och
högskolebibliotek, dels två alternativa organisationslösningar avsedda för
bibliotek på de äldre utuver-sitetsorterna. Det som skUjer de oUka modeUerna åt
är graden av centralisering av biblioteksfunktion(;rna. Statskontoret
framhåUer samtidigt alt organisationens utformning i detalj dock bör vara en
angelägenhet i första hand för berörda läroanstalter. Hithörande frågor kan
enligt statskontorets mening med fördel överlämnas tUl de lokala
orgarusa-tionskommitléer som U 68 föreslagit för högskolereformens genomförande.

Statskontoret
framhåUer, som antytts i det föregående, alt en ökad administrativ samverkan
och en ökad inbördes specialisering med åtföljande omfördelning av
arbetsuppgifter är en nödväncUg förutsättning för alt möta de nya krav på
biblioteks- och dokumentationsservice som växt fram under senare år. För
närvarande är ansvaret för att åtgärder i detta syfte kommer tUl stånd delat
mellan kungl. biblioteket, UKÄ och forskningsbiblioteksrådet, samt i frågor
inom dokumentationsområdet statens råd för vetenskaplig information och dokumentation
(SINFDOK).

Statskontoret
har i sin utredning övervägt olika former för en reformering av
forskningsbiblioteksrådet tUl ett centralt ledningsorgan med övergripande
ansvar för planering och samordnmg av forskningsbibUote-kens verksamhet.
Statskontoret stryker under behovet av ett sådant ledningsorgan, särskUt för
den framtida driften av LIBRIS. Två alternativa förslag läggs fram.

Det
ena alternativet innebär, att en särskUd nämnd inrältas, vUken administrativt
knyts tUl det av U 68 föreslagna högskoleverket (UHÄ). Ett sådant
ledningsorgan, benänint forskningsbiblioteksnämnden, skuUe enligt statskontoret
på samma sitt som SINFDOK kunna tUldelas såväl beslutande som rådgivande
funktioner. Forskningsbiblioteksnämndens kansliresurser bör då inordnas som en
enhet i högskoleverkets organisation.

s. 397 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 397

Statskontorets
andra alternativ innebär att en helt fristående myncUg-het, ett
biblioteksinslitut, inrättas. Detta alternativ skuUe, enligt statskontorets
mening, kunna skapa förutsättningar för en framtida utveckling mot en ulbyggd,
funktioneU samverkan meUan forskningsbibliotek, dokumentationscentraler och
folkbibliotek.

Ett
stäUningstagande tUl frågan om ett centralt ledningsorgan för planering och
samordning inom forskningsbiblioteksområdet får, oavsett val av organisation,
vissa återverkningar på kungl. bibliotekets ställning och uppgifter.

Kungl.
biblioteket är landets nationalbibliotek och skaU i denna egenskap förvärva,
katalogisera och vårda samt för forskningsändamål tUl-handahålla den svenska
litteraturen och andra tryckta skrifter på svenska språket. Vidare fungerar
biblioteket som lokalt forskningsbibliotek i Stockholm inom områdena humaruora,
juridUc och samhäUsvetenskap.

Kungl.
biblioteket har också av hävd vissa gemensamma uppgifter för de svenska
forskningsbiblioteken, framför aUt ansvaret för redigering och utgivning av
accessionskatalogen och nationalbibliografin samt därmed saramanhängande
uppgifter avseende katalogisering av tryckta svenska skrifter. Vidare fullgör
biblioteket vissa sekretariatsuppgifter åt forskningsbiblioteksrådet.

Enligt
statskontorets mening bör kungl. bibliotekets uppgifter som lokalt
forskningsbibliotek i Stockholm överflyttas tUl universitetets nya
huvudbibliotek och inordnas i en gemensam bibUoteksorganisation för universitet
och högskolor i Stockholm. Detta förslag har statskontoret tidigare framfört i
en rapport "Vetenskaplig bibUoteksservice inom medicin, leknik och
naturvetenskap i Stockholm".

Mot
bakgrand härav föreslår statskontoret en allmän översyn av kungl. bibliotekets
ställning och uppgifter med beaktande av statskontorets förslag om etl
särskilt ledningsorgan för gemensamma biblioteksfunktioner.

4.2
Remissyttranden

Statskontorets
förslag har i stort sett fått ett positivt mottagande i remissyttrandena. Från
bibUotekshåU hälsas med tUlfredssläUelse att statskontoret nu lagt fram den
rapport som får anses som den slutliga och sammanfattande produkten av ett
omfattande utredningsarbete, som sedan år 1967 ägnats de vetenskapliga
biblioteken. Man saknar dock i allmänhet vissa internationeUa utblickar inom
elt område, där utvecklingen framtvingar en aUt större internationell
inriktning och fömtsätter ett ökat samarbete över gränserna.

Statskontorets
förslag att samtUga huvudbibliotek vid de läroanstalter på en och samma
högskoleort som omfattas av U68:s förslag orgatusa-toriskt och administrativt
skall sammanföras tiU ett bibUotek tiUstyrks,

s. 398 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 398

utifrån
givna förutsättningar, bl. a. av RRV, SÖ, nämnden för socionomulbildning,
bibliotekshögskolan och LO. Remissinstanserna vid universitet och högskolor
ansluter sig i regel till gmndprinciperna i förslaget men anser ibland att
statskontoret borde ha haft en mera nyanserad uppfattning om värdet av en
centralisering.

Kungl
biblioteket, forskningsbiblioteksrådet och Sveriges allmänna biblioleksförening
framhåller, att en formell enhetlighet inte får dominera på bekostnad av vad
som lokalt är mest funktionellt. Detta gäller särskUt den av statskontoret
föreslagna gemensamma biblioteksorganisationen i Slockholm, Denna avstyrks
även av rektorsämbetena vid universitetet i Stockholm, karolinska institutet
och tekniska högskolan i Stockholm samt av Svenska Bihliotekariesamfundel.
Enligt forskningsbiblioteksrådel skulle de rationaliseringsvinster, som man
avser att uppnå genom alt slå samman stora cich väletablerade bibliotek i
Stockholmsregionen, på ett bättre sätl kunna åstadkommas genom olika former av
samverkan, bl. a. de som med nödvändighet blir följden av uppbyggnaden av elt
datorbaserat infonnalionssystem för bibUotek (LIBRIS). Liknande synpunkter
fraraförs av kungl. biblioteket och Vetenskapsakademien. Rektorsämbetet vid
Chalmers lekniska högskola avvisar tanken på ett inleraraande av högskolans
bibliotek i en större organisation. SACO finner i detta sararaanhang anledning
påpeka, att beslutanderätten bör förläggas inom bibJioteken, efiersom
fackmannainflytandet ulgör en föratsättning för effektiv planering.

RRV
framhåller, att en eventuell annan högskoleorganisation än den av U 68
föreslagna måste föraiUeda ytterligare överväganden i denna fråga. Om en
uppdelning på fleia högskolor på vissa orter därvid skulle bli aktuell, skulle
verket förorda, att bibUoteksfunktionerna fullgjordes inom varje högskola,
efiersom biblioteksverksamheten bör ses som en servicefunktion inom varje
enhet.

UKÄ
anser att föratsättningarna för den av statskontoret föreslagna ordningen synes
ha ändrats efter U 68-beredningens förslag om regionala styrelser. UKÄ utgår ifrån
att de föreslagna organisationskommittéerna under alla omständigheter får
möjUghet alt utforma organisationen och administrationen av resp. bibliotek
efter de lokala förutsättningarna samt att biblioleksexpertis ingår i
kommittéerna vid behandling av dessa frågor.

Statskontorets
förslag att instilutionsbiblioleken skaU inordnas i en gemensam
biblioteksorganisation och där få stäUning som fUialbibliotek tillstyrks av
flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan. Kungl biblioteket, UKÄ,
överbibliotekarierna vid universilelen i Lund, Göteborg och Umeå samt vid
Chalmers lekniska högskola och högskolan i Linköping ansluter sig tUl
uppfattningen, att en samordning innebär en förbättrad service åt låntagarna
och kan medföra en mer funktionell organisation av jnstitutionsbibliofekens
samlingar och kataloger. Rektors-

s. 399 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 399

ämbetet
vid karolinska institutet anser, alt en hel del utredningsarbete fortfarande
återstår på detta område. Slalens råd för atomforskning och rektorsämbetet vid
lekniska högskolan i Slockholm anser att institutionsbiblioteken även i
framtiden organisatoriskt bör knytas till institutionerna och inle som
filialbibliotek integreras i större enheter. SFS fömtsätter att lokalfrågorna
löses så att institutionsbibUoteken kan förläggas i omedelbar anslutning till
resp. institutions övriga lokaler. Bland fakulteter och utbildningsnämnder är
meningarna delade i denna fråga. Vissa uttalar oro för alt en saraordning raed
huvudbiblioteket skall innebära en utarmning av instilutionsbiblioleken, andra
menar att flera fördelar kan vinnas.

Förslaget
om biblioteksnämnder för planering och samordning av biblioteksverksamheten
tiUstyrks av dem som yttrat sig i frågan. Till dessa hör kungl. biblioteket,
UKÄ, forskningsbiblioteksrådet, rektorsämbetet i Lund, SFS, Sveriges allmänna
biblioteksförening och Svenska Bibliotekariesamf undel.
Forskningsbiblioteksområdet, som framhåller att en sådan nämnd redan existerar
vid flera bibliotek, förutsätter alt överbibliotekarien skall vara ordförande i
nämnden, något som statskontoret inte har berört. För att öka medinflytandet
hos de anställda föreslår överbibliotekarien vid universitetet i Lund
inrättande av en särskild biblioteksstyrelse.

Vad
avser den inre organisationen i övrigt och graden av centralisering av
biblioteksfunktionerna tillstyi-ker bl. a. RRV, riksarkivet och UKÄ att
statskontorets förslag läggs till grund för organisationen av de vetenskapliga
biblioteken. Remissinslanserna vid universitet och högskolor synes ha samma
uppfattning, dock betonas i allmänhel vikten av att hänsyn tas lill lokala
förhållanden, i synnerhet vid äldre läroanstalter. Medicinska fakulteten i
Göieborg, som är starkt kritisk mot statskontorets utredning i dess helhet,
framhåller att avnämarnas intressen bäst tiUvaratas av en långt driven
decentralisering och inte av en centralisering av biblioteksorganisalionen.

Frågan
om ett centralt ledningsorgan har fått stort utrymme i de flesta yttrandena.
Behovet av ett ledningsorgan vitsordas allraänt, men det råder delade meningar
huravida ledningsorganet bör knytas tUl UKÄ (UHÄ), eller ha en fristående
ställning.

RRV
konstaterar, att sambandet mellan de vetenskapliga biblioteken och den högre
utbildningen och forskningen är så starkt att den centrala ledningen för biblioteksverksamheten
bör ingå i högskoleverkets uppgifier. RRV framhåller vidare alt ett särskilt
organ, som administrativt skaU kunna repUera på UHÄ, bör svara för LIBRIS och
för biblio-grafisk dokumentation, detta för att verket inte skaU belastas med uppgifter
av driftkaraktär. Även nämnden för socionomutbildning och SINFDOK förordar en
administrativ anknylrung av ledningsorganet tUl UHÄ. UKÄ framhåller att
planeringen av bibliotekens utveckling i

s. 400 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 400

skilda
hänseenden och på skUda nivåer bör ske i nära kontakt med planeringen av
utbUdrungs- och f

Kungl.
biblioteket och forskningsbiblioteksrådel, vilka i princip tiUstyrker ett
ledningsorgan direkt undersläUt regeringen, anser att frågan är så komplicerad
att den, inna.n stäUning kan tas, kräver en mer utförlig analys än den
statskontoret redovisat. SÖ, statens naturvetenskapliga forskningsråd och
statens råd för alomforskning, reklorsämbelel vid lantbrukshögskolan, styrelsen
för velerinärhögskolan, Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska
Bibliotekariesamfundet förordar att ett fristående biblioteksinslitut inrättas,
bl. a. mot den bakgranden att utvecklingen inom angränsande oraråden snabbt
kan aktualisera att hela informations- och dokumentationsproblematiken ses i
ett större sammanhang med räckvidd även ulanför UKÄ:s ansvarsområde.

De
remissinstanser vid universitet och högskolor som yttrat sig i denna fråga
förordar praktiskt tagel enhälligt elt frislående biblioteksinstitut. Allmänl
framhålls belydelsen av ett nära samarbete meUan detla institut och
högskoleverket. Rektorsämbetet i Umeå förordar att myndigheterna i fråga skall
vara representerade i varandras styrelser. Rektorsämbetet i Uppsala frarahåller
att ledningsorganet inle får bli en alltför byråkratisk organisation; vissa
rådgivande beredningar knutna till inslitutet bör kunna överta uppgifier som nu
fullgörs av forskningsbiblioteksrådet. Rektorsämbetet vid Chalmers tekniska
högskola anför, alt alternativet med ett fristående organ är att föredra med
hänsyn till samordningen mellan å ena sidan universitets- och högskolebibliotek
och å andra sidan övriga forskningsbibliotek. Rektorsämbetet m. fl. i Linköping
framhåUer, att alternativet med ett fristående biblioteksinstitut skapar
bättre förutsättningar för en utbyggd samverkan meUan forskningsbibliotek,
dokumentalionscentrale;r och folkbibliotek. Ett sådant institut kan inte,
framhålls det vidare, knytas tiU någon existerande statlig organisation ulan
måste kunna stå neutralt i förhållande tiU befintliga bibliotek.
Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm, slutligen, avstyrker förslaget om
ett centralt ledningsorgan inom biblioteksområdet. Enligt ämbetet bör de
vetenskapliga biblioteken underslällas i första hand vederbörande centrala
ämbetsverk.

Statskontorets
förslag om en översyn av kungl. bibliotekets stäUning tillstyrks nästan utan
undantag av de remissinstanser som behancUat frågan. Kungl. biblioteket betonar
att en sådan utredning är en föratsättning för att statsmakterna skaU kunna ta
stäUning tiU flera av de omfattande förslag som statskontoret fört fram.
BibUoteket framhåUer

s. 401 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 401

vidare
att dess ansvar för bibUoteksservice ät universitetet i Stockholm inom
ämnesområdena humaiuora, juridik och samhällsvetenskap bör bibehåUas tiU dess
den nya huvudbibUoleksbyggnaden i Frescati är klar; härefter är en inriktning
mot nationalbibUoteksuppgifter önskvärd. Forskningsbiblioteksrådet anser att en
organisationslösning med ett centralt ledningsorgan aktualiserar en utredning
rörande såväl kungl. biblioteket som SINFDOK. UKÄ har samma uppfattning,
överbibliotekarien vid universitetet i Göteborg framhåller önskvärdheten av
att kungl. bibliotekets nationalbibliografiska och övriga centrala uppgifter
inordnas i del av statskontoret föreslagna bibliotéksinstilulel.

26
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 402 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 402

FÖREDRAGANDEN 1. Inledning

I
de senasle årtiondenas omdaning av det svenska samhället intar de slora
utbildningsreformerna en central plats. UtbUdningen har setts, som ett
väsentligt instrument fc'r att befästa demokratin och utjämna olikheter i
fördelnmgen av välfärd, inflylande och möjligheter till kulturell upplevelse.
För medborgarna gemensararaa referensraraar frärajar förståelse och samverkan.
Della har varit och är ett viktigt argument för all inom utbildningsväsendet
med delvis olika innebörd på olika nivåer eftersträva en sammanhållen organisation.

Förskolan
kommer, när den utvecklats och når i varje fall alla 6-åringar, alt få avsevärd
betydelse; då det gäller att ge barnen lika förutsättningar. Den nioåriga
obligatoriska skolan ger redan alla i åldem 716 år en allmän medborgerlig
utbildning. Mellan 80 och 90 procent av en årskull påbörjar också utbUdning i
gymnasieskolan före 1920 års ålder.

Särskild
uppmärksarahet raåste ägnas dem som efter grandskolan lämnar
utbildningsväsendet utan någon yrkesförberedande utbildning. Dessa elever
kommer främst från arbetarhera. Även i elevernas val av studievägar inora
gyranasieskolaa återspeglas skillnader i social bakgrund. Till de linjer som i
första hand ger förberedelse för fortsatta studier rekryteras till övervägande
del elever från hem med sludietra-dition.

Den
sociala snedrekryteringen är än raer markant i fråga om den högre utbildningen.
Trots den kraftiga expansionen av denna ulbildning under 1960-talet gick vid
sluiei av della årtionde bara nio procent av barnen från arbetarhem vidare till
studier vid universitet och högskolor. Detta skall jämföras med en
genomsnittssiffra för övergång till sådana studier på över 20 procent. De
senaste åren har andelen studerande från arbetarhem i stort inle förändrats.
Den sociala rekryteringen är särskilt sned i fråga om utbildningar som
traditionellt leder till yrken med hög prestige och goda löneförhållanden.

TUl
rekryleringsbilden hör de senasle årens rainskade tillströmning till högre
utbUdning. Den hänger bl. a. saraman med den nya situalion på arbelsmarknaden
sora raött dera sora utbildats vid frärast de filosofiska fakulteterna. De
examinerade har ofta inte fått arbeten som svarat mot deras förväntningar, vUka
varit gmndade på den osedvanligt gynnsamma arbetsmarknadssituationen för dessa
grupper fram till slutet av 1960-talel. En följd har blivit att intresset för
högre studier totalt sett

s. 403 Kontrollera mot PDF

Frop.
1975: 9 403

har
minskat. Det är sannolikt att rekryteringen av studerande fråp;

grupper utan studietradition särskilt har hämmats. ,,,
,

Det
är utomordentligt angeläget att socialt utjämna rekryteringen tUl den högre
utbUdningen och mellan dess olika delar. En rad av mina förslag i det följande
är avsedda att främja detta syfte.

En
viklig fördelningsaspekt i fråga ora den högre utbildningen är också könsfördelningen.
Kvinnoma är totalt sett underrepresenterade och det finns i stort sett inga
tendenser till ökning av andelen kvinnor. Allvarligt är att könsfördelningen i
enskilda utbildningar är mycket ojämn. Ofta är kvinnorna underrepresenterade i
just de utbildningar som hittills lett till högre betalda yrken.

Atl
åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor är ett långsiktigt arbeie, där
insatser på utbUdningsområdet måste samordnas med andra insatser. Självfallet
måste dock handlingsmöjlighetema på kort, sikt tas tUl vara. Därför måste också
strävandena till jämställdhet mellan män och kvinnor prägla det fortsatta
arbetet med reformeringen av, den högre UlbUdningen.

Sedan
några år pågår en omfattande intemationell debatt ora utbUdningens roll för
förändringarna i samhället.' En allmän erfarenhet har nämligen varit alt
utbildnmgsexpansionen under 1960-talet endast i begränsad utsträckning
bidragit till en jämnare fördelning av bl. a. välfärd. I många industrUänder
har raan raot denna bakgmnd kommit att betona att utbildningspolitiken raåste
vara en av flera delar i en social politik i vid mening. Man fömekar inte att
utbildningen har en vital roll, men raan ser den sora ett instmraent bland
andra.

Det
finns debattörer och forskare som företräder en mer pessimistisk , syn. Många
hävdar att inte ens kraftfulla ulbUdningsinsalser leder lill någon nänmvärd
utjämning bl. a. ekonomiskt. Somliga menar att ulbildning i
institutionaliserad form t. o m. förstärker ojämlikheten i samhället. Andra,
som främst tagit fasta på utbildningens innehåll och metod, underkänner den
hittUlsvarande pedagogiken och söker utveckla en frigörande pedagogik, som
skall skapa medvetenhet och politisk handlingsberedskap och därraed på längre
sikt ett mer jämlikt och människovärdigt samhälle.

Debatten har förts i olika
mUjöer och länder raed skiftande politiska, ekonoraiska och kulturella
förhåUanden. Det finns eraellertid likartade drag i de erfarenheter som gjorts
och i de slutsatser man drar. Det står numera klart för alla att det är svårt
att påverka samhällsutvecklingen raed enbart utbUdningspolitiska meclel. Det
behövs ett bredare register av ålgärder för att en önskvärd ekonomisk, social
och kulturell utjämning skall komma till stånd. UtbUdningspoliliken måste här
sära-; , verka raed insatser på områden som arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik,
socialpolitik och kulturpolitik.

De
senasle årtiondenas reformer i fråga ora förskola, grundskola.

s. 404 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 404

gymnasieskola
och vuxenutbildning bÖr nu fullföljas genora reforraer som gör också den högre
utbildningen tillgänglig för nya grupper av medborgare. Delta förutsätter alt
den högre utbildningen i ökad utsträckning planeras och fördelas på olika
grupper, olika regioner och olika utbUdningsformer ulifrån fördelningspoliliska
utgångspunkter. VUlkoren för tillträde till högre ulbildning måste förändras
för att möjliggöra en breddad rekrytering. Det är emellerlid inte som bl. a.
erfarenhetema från vuxenutbildningen visar tillräckligt att inora det
traditionella utbildningssysteraet ge allt fler raänniskor tillfälle lill studier.
Också UtbUdningens innehåll, organisation och lokalisering måste medvetet
planeras för att tillgodose nya gruppers behov.

Statsmakternas
beslut år 1963 atl samraanföra gyranasiura, fackskola och yrkesskola till en
skolform, gyranasieskolan, var ett betydelsefullt steg på vägen mot att
järaslälla olika ulbildningsvägar efter den obligatoriska skolan (prop. 1968:
140, SU 1968: 195, rskr 1968: 404). Ett annat viktigt steg i denna riktning var
1972 års principbeslut om gymnasieskolans kompetensvärde (prop. 1972:84, UbU
1972:31, rskr 1972: 240). Beslutet innebär all: samtliga linjer i
gymnasieskolan direkt eller efter viss komplettering skiall ge allmän
behörighet för högre studier.

Redan
sora följd av detta be:slut kommer många fler än f. n. att få lillträde till
högre utbUdnmg. Så blir fallet för än fler genom alt möjligheterna vidgas att
vinna tUlträde till högre utbildning på grundval av ålder och
arbetslivserfarenhet. Detla är vikligt för att kompensera dem som i sin ungdom
fått en mer begränsad utbildning. Detsamma gäller om elt annat led i 1972 åirs
riksdagsbeslut, näraligen alt arbetslivserfarenhet och resultat av
studieläraplighetsprov skall vid sidan av betyg från gymnasieskolan kunna
vara meriter vid urval till högre UtbUdning med begränsat antal platser. I alla
dessa frågor kommer jag i det följande att lägga fram förslag, grundade på
kompetenskom-milléns (KK) betänkande (SOU 1974: 71) Ora behörighet och
antagning till högskolan.

Inom
några år komraer aUlså huvuddelen av 1819 åringarna och det stora flertalet
medborgare iiver 25 år alt ha allraän behörighet för högre studier.
Rekryteringen till högre utbUdning med begränsad antagning kommer också att
bli me;ra allsidig genom mera differentierade urvalsregler. Inle minst i detla
perspektiv är det nödvändigt att bygga upp ett utbildningssystem som svarar
raot behov, förutsältningar och önskeraål hos alla de grupper som nu har
möjlighet att få del i högre UtbUdning. För att grundtankarna bakom 1972 års
riksdagsbeslut verkligen skall slå igenom raåste, som jag ser del, det
saralade ulbudet av eftergyranasial utbildning breddas och differentieras.
Vidare måste utbildningens organisation och former anpassas till en förändrad
rekryteringssituation.

s. 405 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 405

Vad
jag senast anfört berör i hög grad möjlighelerna för yrkesverksamma att
utnyttja universitets- och högskoleorganisationen. Vid de filosofiska
fakulteterna har andelen nyinskrivna över 25 år redan ökat väsentligt. Det är
viktigt att äldre studerande kan få sina utbUdningsbehov tUlgodosedda även inom
andra områden än de nuvarande fUosofiska fakulteternas. Ett mer varierat
utbUdningsutbud är av stor vikt för att bredda rekryteringen till den högre
utbildningen. Den yrkeslekniska högskoleulbildning som jag kommer att föreslå
i det följande på grandval av 1968 års utbildningsutrednings (U 68) förslag i
betänkandet (SOU 1973:12) Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning
är elt sätt att möta behov av detta slag. Denna utbUdning är av principiell
betydelse också genom att den anknyler liU mer utpräglat yrkesinriktade linjer
i gymnasieskolan och därigenom bidrar till att vidga högskolebegreppet.

För
atl vidareutveckla studiemöjligheterna på högskolenivå för äldre och
yrkesverksamma krävs också en utformning av det studiesociala stödet sora är
anpassad lUl behoven hos dem som efter elt antal års yrkesarbete vill påbörja
eller återgå tUl högre utbUdning. Jag avser att inom kort föreslå regeringen
att lägga fram en proposition på grandval av bl. a. de förslag som lämnats av
kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) i betänkandet (SOU 1974: 62)
Studiestöd åt vuxna.

Social
utjämning är ett nödvändigt men inte ensamt tUlräckligt villkor för politisk,
social och ekonomisk demokrati. Av medborgama krävs bl. a. också solidaritet
och en demokratisk grundsyn, som måste slå igenom på samhällets skUda områden.

Debatten
kring formema för den högre utbildningens planering och lednmg erbjuder
intressanta exempel på skilda tolkningar av demokratibegreppets innebörd. För
mig är det angeläget att slå fast att den högre UtbUdningen liksom andra grenar
av den offentliga verksamhelen skall tjäna alla medborgare. Den måste därför
stå under inseende och inflytande av de valda, politiskt ansvariga
samhällsorganen. Den högre utbildningen kan aldrig få vara en angelägenhet
uteslutande eller ens i första hand för dem som är verksamma i den. Det är
samtidigt självklart att de ofta unika kunskaper och erfarenheter som dessa
har skall tas till vara i främst den lokala planeringen och ledningen av
universitet och högskolor. Här liksom inom företag och andra institutioner är
givetvis också demokratiska arbetsformer av betydelse för de enskUdas och
därmed för verksamhetens utvecklmg.

Den
traditioneUa anknytningen tUl forskning ger universitetsutbildningen elt
särdrag. Det gäller att vidareutveckla denna anknytning tUl alla delar av den
högre utbildningen. För den högre utbildningens roll i samhällsutvecklingen är
en problemorienlering av utbUdnmgen i fråga om innehåll och verksamhetsformer
av central betydelse. En krilisk medvetenhet, stimulerad av bl. a.
utbildningens anknytning till veten-

s. 406 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 406

skaplig
verksamhet, kan i fråga om yrkesintiklad utbUdning bidra till ' samhällsförändring
genom fömyelse äv arbetslivet. Samtidigt kan stii-derande med yrkeserfarenhet
och nya former för samspel mellan utbUdningen och yrkeslivet berika
utbildningen och forskningen vid universitet och högskolor och bidra till att
inrikta dem mot nya problemområden.

Utbildning
och arbetsrnarknad, är ömsesidigt beroende av varandra: samtidigt som bl. a.
den högre utbildningen niåste syfta till att tUlgodose samhällets behov av
kvalificerad arbetskraft, anpassas delvis arbetsraarknadens krav efter
tillgången på utbildade och deras.inriktning. Delta beroendeförhållande
innebär en spänning, som det är en utbUdningspoli-tisk uppgift att söka lösa
Upp. Det är tydligt att de senaste årens sviktande tillströmning till högre
utbildning hänger samraan raed en obalans mellan ulbildningens inriktning och
efterfrågan på utbUdning på arbetsmarknaden. De traditionella
"akaderaikeryrkena" har inte kunnat ta emot hela utbudet av utbildade
vid de fUosofiska fakulteterna. Samtidigt har nya utbildningsbehov inte kunnat
mötas i tid.

Frågan
om anknytning raellan den högre utbildningen och arbetsmarknaden måste mot
denna bakgmnd ägnas ökad uppmärksarahet. Detta leder till krav på andra inslag
av yrkesförberedelse i den "filosofiska" UtbUdningen än de
traditionella. Vidare måste nya utbUdningar utvecklas, som svarar mot de
utbildningsbehov som nu alltriier gör sig gällande. Det gäUer alt firma vägar
för en sådan fömyelse av det samlade utbudet av högre utbUdning och samtidigt
alt fmna instmment för en mer balanserad kvantitativ utveckling av den högre
utbildriingeri, bl. a. i förhållande lill arbetsmarknaden.

Sammanfattningsvis
serjag följande huvuduppgifter för den närmaste periodens reformarbete i fråga
om den högre utbUdningen:

atl
ytterligare öka utbildningens tillgänglighet, särskilt för andra sluderandegmpper
än de traditionella, och därmed främja den sociala utjämningen,

att
bredda och differentiera det saralade utbildningsutbudet, särskilt med hänsyn
till anknytningen tUl arbetsraarknaden och förnyelsen av arbetslivet,

att
demokratisera utbUdningens organisation och anpassa dess verksamhetsformer
till en mer allsidig rekrytering av studerande.

Ett
genomgående drag i detta reformarbete bör vara att underlälta för

den enskilde att planera sin ulbildning så atl studier varvas med verk

samhet i arbetslivet, dvs. att på olika sätt främja principen återkom

mande utbUdning. :

En
utveckling av den högre utbildningen efter dessa riktlinjer, som redan delvis
inletts, är inte något för vårt land unikt. Det finns flera ge mensamraa
näranare i utvecklingen av den högre utbildningen inom de högindustrialiserade
länderna. Markant har varit och är en strävan att

s. 407 Kontrollera mot PDF

Prop.1975:9 407

göra
utbildningsutbudet mer varierat och raera överensstämmande med kraven från både
individer och samhälle. Nya och mer flexibla utbildningsvägar på högskolenivå
här tillkommit i en rad länder: Man har skapat kortare yrkesmriklade
högskoleutbildnmgar. Man har också sökt att göra högre utbildning av raer
traditionellt slag raer lämpad för de studerande i förhållande till den
situation på arbelsmarknaden som kan förulses. Som exempel kan nämnas den
snabba tiUväxten av "communily colleges" i Kanada och USA och
införandet av kortare tvååriga --UtbUdningar inom den traditionella högre
utbildningen i England och, Frankrike under de senasle åren.

Strävan
att öppna den högre utbUdningen för nya sluderandekategorier och då inte minst
vuxna med arbetslivserfarenhet har också varit en väsentlig drivkraft i
utvecklingen i många mdustriländer. Detta har särskUt gällt länder sora under
1970-lalet upplevt eh relativ minsk-' ning i efterfrågan på högre utbUdning
från de traditioneUa sluderandegmpperna, t. ex. Frankrike, Japan, Kanada och
USA. Bakom dessa strävanden har i hög grad legat principen återkomraande
ulbildning. Den högre UtbUdningen har allt raer kommit att ses i ett bredare
samhällsperspektiv, ekonoraiskt och arbetsmarknadsmässigt liksom i fråga om
möjligheter att nå nya och större gmpper av raänniskor.

En
fortsatt utveckling av den svenska högre utbildningen i den angivna riktningen
raåste enligt min mening främjas genom förändringar i flera avseenden. Det
gäller att i ökad utsträckning se och behandla olika slag av högre utbildning
tillsammans, inte minst att utveckla nya utbildningar där resurser från skilda
håll kombineras. Det gäller att förbättra möjligheterna atl inora ramen för de
totalt tillgäiigliga 'resurserna göra avvägningar raellan olika sektorer och
slag av utbildning. Det gäller samtidigt att i planeringen av utbildningens
mriktning och omfattning finna smidiga former för hänsynstagande till såväl
individernas önskemål och behov som samhäUs- och arbetslivets behov. Det gäller
att öka ulbildningens geografiska tillgänglighet och ta till vara olika orters
speciella förutsättningar för högre utbildning. Det gäUer slutligen att skapa
en organisaiion för den högre utbildningen sora främjar ett samspel mellan
utbildningsenheterna och det omgivande sarahället och som ger betydande utrymme
föi: lokala initiativ och inflylande för dera som är verksamma i utbildningen
och forskningen.

De
förslag som lagts fram av U 68 i betänkandet (SOU 1973: 2) Högskolan och av
den inom ulbildningsdepartementet tiUkallade U 68-beredningen i promemorian
(Ds U 1974: 6) Högskolereform syfiar till sådana förändringar. TiUsammans med
KK:s förslag utgör U 68:s och beredningens förslag granden för den
högskolereform som jag nu kommer alt förorda.

I
det följande kommer jag att behandla också frågor som rör dels gymnasieskolan
och viss annan utbildning inom grundskolans nuvarande

s. 408 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 408

kompetensområde,
dels lärarutbildningen. Jag har i dessa frågor samrått med statsrådet
Hjelm-Wallén. Jag kommer vidare atl behandla frågor som rör bl. a. jordbrukets
högskolor. I dessa frågor har jag samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

2. Högskoleutbildningens avgränsning allmän behörighet

2.1
Ett nytt högskolebegrepp

I
direktiven till U 68 angav dåvarande chefen för utbildningsdepartementet att
det eftergynmasiala utbildningsområdet beslår av dels universitet och
högskolor, dels ett stort antal utbildningslinjer utanför universitetssektom,
däribland en del som bygger på enbart grundskola. Avgörande för om en
utbUdning skall betecknas som eftergyranasial eller ej borde vara om den är
eller kan \'ara ett alternativ till klart eftergymnasial ulbildning.

Frågan
om gränsdragningen mellan gymnasial och eftergyranasial utbUdning behandlades
strax därefter i prop. 1968: 140 angående riktlinjer för det frivilliga
skolväsendet. I derma proposiiion lades fram förslag om bl. a. den integrerade
gymnasieskolan. Departementschefen anförde (s. 143) att av praktiska skäl
raellanskolebegreppet nuraera gymnasieskolebegreppet borde ges en vid
tolkning så alt i varje fall all utbildning som vid den aktuella tidpunkten
fick statsbidrag via anslagel till kommunala gymnasiala skolor omfattades av
begreppet. Arbetet inom kompetensutredningen och U 68 beräknades komma atl
skapa klarhet i avgränsningsfrågorna.

I
samband med 1972 års riksdagsbeslul ora gyranasieskolans kompetensvärde,
gmndat på kompetensutredningens förslag, togs i avvaktan på bl. a.
resultatet av U 68:s arbete ingen ställning till del eftergymnasiala
områdets avgränsning (prop. 1972: 84 s. 112, UbU 1972: 31, rskr 1972: 240).

U
68 vill med sitt förslag till högskolebegrepp skapa bättre förutsättningar för
planering och organisailion inora ett fält av utbUdningar sora från de
studerandes eller arbelsimarknadens synpimkt är jämförbara med eller alternativ
till varandra. Med denna utgångspunkt kan enligt utredningen
högskoleutbUdningen, avgränsas endast genom en uppräkning av de UtbUdningar
som förls; dil. Utbildningslinjer, för vilka avslutad gymnasial utbildning är
formellt behörighetsvillkor, kommer då att ingå i högskolan tillsammans med
linjer, för vilka lägre behörighetskrav gäller men vilka för de studerande är
eller kommer att vara altemativ till de förra linjerna. U 68 stryker under att
gränsdragningen mellan gymnasieskola och högskola måste omprövas fortlöpande.

Jag
anser den av U 68 föreslagna termen högskoleulbildning ända-

s. 409 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 409

målsenlig
som sammanfattande beteckning för ulbildning som hittiUs brukat betecknas som
eftergymnasial. I forlsällnmgen använder jag denna term eller, då det särskilt
behöver markeras att forskarutbildning och annan utbUdning på motsvarande nivå
inle innefattas, termen gmndläggande högskoleulbildning. Gmndläggande är i
detta sammanhang enbart uttryck för att utbildningen kan uigöra grund för
forskarutbildning m. m. Termen innebär alltså exerapelvis inte alt det är
fråga om utbildning som den enskUde måste gå igenom i ungdomsåren.

Högskola
bör formellt vara en samlande benämning för högskoleutbildningen och den
därtill knutna forskningen. Jag kommer i det följande alt använda termen
högskola också i analogi med termerna grundskola och gymnasieskola. Frågan ora
benämningen av själva enheterna för högskoleutbildning och, i förekomraande
fall, forskning lar jag upp i samband med den institutionella organisaiionen.

U
68:s grundtankar beträffande ett vidgat högskolebegrepp har fått stöd hos det
stora flertalet remissinslanser. Den diskussion som förts om anknytningen av
utbildningarna på kulturområdet till högskoleutbildningen i övrigt bör dock
nämnas. Vissa remissinslanser hävdar att dessa utbildningar genom sin karaktär
och silt innehåll har ett samband med verksamheten på kulturområdet som är
viktigare än sambandet med annan högskoleutbUdning. Detla leder enligt dessa
remissinslanser tUl slutsatsen att utbildningama på kulturområdet bör lämnas
utanför eller i varje fall endast delvis beröras av den av U 68 föreslagna
högskolereformen.

För
egen del anser jag det viktigt att högskolebegreppet vidgas i enlighel med U
68:s förslag. Detta ger bättre föratsättningar för en rationell
UtbUdningsplanering och ökar individemas och arbetsmarknadens möjligheter att
få överskådlig information om utbildningsutbudet. En vidgning är väsentlig
också som grund för en mer likartad värdering av skilda utbildningar efter
ungdomsskolan och för att förbättra olika utbildningars kontakt och samspel
med forskning och forskarutbildning.

För
alt fördelarna med en vidgning av högskolebegreppet skall nås, t. ex. i fråga
om forskningsanknytningen, behövs viss institutionell enhetlighet. Samtidigt
behöver eraellertid elt inordnande av olika utbildningar inom elt vidgat
högskolebegrepp ingalunda utesluta att man vid utformningen av organisationen
tar hänsyn till varierande förutsättningar för olika utbildningar och enheter.
Jag får anledning att i det följande återkomma till sådana frågor. I detta
sammanhang vill jag slå fast den principiella vikten av en helhetssyn på den
högre utbildningen mot bakgrund av de senaste årtiondenas reformering av
skolan.

Det
är enligt min mening viktigt att de berörda utbildningama på kulturområdet inte
isoleras från den fortsatta utvecklingen av högskoleutbUdningen som helhet. De
bör därför tUlhöra högskolan.

s. 410 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 410

En
del remissinstanser önskar en mera principiell avgränsning av högskoleutbildningen
från den gymnasiala ulbUdningen än dén av U 68 förordade. Sålunda föreslår bl.
a. skolöverslyrelsen (SÖ), KK och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) atl
högskoleutbUdningen generellt skall avgränsas raed hjälp av de: allmänna
behörighetskraven för högre studier. U 68-beredningen här i anslutning härtiU
anfört alt det enligt beredningens mening på sikt bör råda identitet mellan
utbildning, för vilken de aUmänna behörighetskraA'en gäller, och utbUdning
sora betraktas sora högskoleutbildning. Först måste inan eihellertid enligt
beredriingeh se över vissa utbUdningar som berörs av U 68 :s förslag och för
vUkä f. n. krav på gymnasial förutbildning inte gäUer.

Jag
delar U 68:s ra. fl. bedöraning att den närraare avgränsningen av högskolan
inte kan göras en gång för alla ulan måste omprövas i takt med att olika
utbildningar Uksom ulbUdningsorganisationen som helhet utvecklas. Både för
skol- och högskolemyndigheternas planering och för informationen till enskilda
och på arbetsraarknaden är det givetvis av värde att avgränsningen så långt
möjligt förankras i en priiicip som gör gränsdragningsfrågorna lätthanterliga.
En sådan princip är att låta högskolan utgöras av de utbildningair för vUka de
allmänna behörighetskraven för högre studier gäller.

Enligt 1972 års
riksdagsbeslul skaU allmän behörighet för högre studier tillkomma den som dels
genomgått minst tvåårig linje i gymnasieskolan med fullständiga studiekurser,
dels har kunskaper i svenska och engelska motsvarande minst två årskurser på
gymnasieskolans sociala linje. Till frågor ora alternativa vägar att nå allraän
behörighet återkommer jag i det följande. Som jäg fömt nämnt togs i saraband
raed 1972 års beslut ingen närmare slällning i frågan öm för vilka utbUdningar
de nya behörighetsreglerna skall tillämpas. U 68:s förslag samt de anförda
synpunkterna från vissa remissinslanser och U 68-beredningen aktualiserar
frågan ora de allmänna behörighetskraven kan Och' bör göras tUlämpliga för
vissa utbUdningar inom grundskolans nuvarande kompelensområde, vilka med
hänsyn till sitt planerings- och innehållsraässiga saraband med klart
eftergyranasial utbildning av U 68 förls till högskolan.

U
68:s förslag till avgränsning av högskoleutbildningen framgår av den
förteckning som i det föregående anmälts som bUaga 1.

Ett
införande av de allmänna behörighetskraven för dé berörda ulbildningarna
skulle få olika effekter för olika utbildningar. För en del av ulbildningarna i
fråga blir de praktiska konsekvenserna av en sådan förändring mycket
begränsade. De är redan i dag anpassade tUl en reell utgångsnivå hos de
studerande som motsvarar de allmärma behörighetskraven. För andra utbildningar
får en förändring av behörighetsviUko-ren mera påtagliga konsekvenser i fråga
om innehåU, organisation och kanske även omfattning. En del av de i
samraanhariget aktuella UtbUd-

s. 411 Kontrollera mot PDF

JProp.
1975:9 411

ningarna
inom vårdområdet här setts över av U 68 (SOU 1973: 58) med sikte på bl. a. en
anpassning tiU förändrade behörighetsregler.

Under
alla förhåUanden är det vid en förändrmg av behörighetsvUl-ikoren i angiven
riktning nödvändigt att under en övergångsperiod ta hänsyn till sökande som
har- behörighet enligt nu gällande regler. I vissa faU kan man sålunda även
efter en principiell förändring av behörig-: hetsvUlkoren behöva anpassa
utbildningens uppläggning m.m; efter sökandegruppens faktiska sammansättning.
I andra fall åter kan det vara ändamålsenligt alt under en tid arbeta med
altemativa uppläggnuigar av utbildningen för olika behörighetsgrapper. Med
lösningar av detta slag kan det visserligen dröja innan man fullt ut kan dra
nytta av en förändring av behörighetsvillkoren. Samtidigt bör emellertid inga
olägenheter uppstå av att de aUmänna behörighetskraven för högre studier slås
fast ora principiellt tUlämpliga.

För
vissa av de utbildningar som U 68 fört till högskolan innebär emellertid en
förändring av behörighetsvillkoren särskilda problem. Detta beror på
svårighetema alt på de vägar, på vilka studerande f. n. normalt rekryteras,
inhämta kunskaper motsvarande vad sora krävs för' allmän behörighet för högre
studier. Exempel på detta är de konstnär liga utbildningama. Här krävs f. n.
inte med några få undantag genomgången gymnasieskola. Någon allraän
behörighetsprövning fö rekoraraer inte. För tillträde krävs dock i praktiken
föratbUdningar av olika slag. Dessa Ugger i regel utanför gyranasieskolan.
Möjligheterna för de studerande alt i dessa förutbildningar skaffa sig
kunskaper motsvarande det allmaima behörighetskravet för högre studier är
mycket begränsade, främst vad gäller möjlighelema att få de kunskaper i svenska
och engelska som fordras. Förhållandena är likartade i fråga om vissa
läramtbUdningar, bl. a. i ämnena slöjd och teckning.

Som
jag delvis berört bör de nämnda utbUdningania på sakliga grunder ingå i
högskolan. Jag vill i sammanhanget erinra om att mm företrädare i prop. 1972:
84 anförde att han inte ville utesluta möjligheten alt det för enstaka
utbildningsvägar inom högskolan kunde medges undantag frän det angivna kravet
på kunskaper i svenska och engelska för .allmän behörighet. Med hänsyn lUl de
särskUda förutsättningarna för rekryteringen av studerande kommer jag i det
följande att föreslå ett sådant undantag för försöksverksamheten ined
yrkesleknisk högskoleutbildning. Jag är visserligen tveksam till att förorda
ett undantag också för de nyssnämnda utbildningarna inom kultur- och
undervisningsområdena. Kunskaper i svenska och engelska enligt det allmänna
behörighels-kravet är enligl min raening av så slor betydelse också i dessa
utbUdningar och i den yrkesverksamhel för vilken utbildningarna förbereder att
de knappast kan undvaras. Så länge den förberedande utbildning, sora är den
normala för utbildningarna i fråga, inte gér utrymme för studier i svenska och
engelska av angiven omfaltning anserjag likväl ett

s. 412 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 412

undantag
motiverat. Jag avser att i annat sammanhang återkomma tUl regeringen i frågan.
Statsrådet Kljelm-Wallén komraer också inom kort att ta upp vissa hithörande
frågor i samband med sin anmälan av proposition ora viss försöksverksamhet
inom lärarutbildningen m. m.

Som
framgått är det enligt min mening inte möjligt att utan ytterligare översyns-
och utredningsarbete och utan vissa övergångsanord-ningar göra de aUmänna
behörighelsreglema för högre studier tiUärapliga för samtliga de utbildningar
som av U 68 förts till högskolan. Det bör ankomma på regeringen att besluta om
för vilka utbildningar de allmänna behörighetskraven skall gälla samt ora
erforderliga undanlag och övergångsanordningar för olika berörda utbUdningar.

Jag
delar saratidigt U 68-beredningens uppfattning att identitet på längre sikt bör
eftersträvas mellan högskoleutbUdning och den utbildning för vilken de näranda
behörighetskraven gäller. I likhel raed beredningen anser jag eraellertid alt
defuiilionen av högskoleutbildning tills vidare raåste ges genom en uppräkning
av ulbildningsvägar, gmndad på praktiska samplaneringsbehov.

U
68:s förslag till avgränsning av högskoleutbildningen bör enligt min mening i
huvudsak kunna följas. Utbildning som är en oraedelbar fortsättning av en
linje i gymnasieskolan bör dock allljärat föras till gymnasieskolan. Detta
gäller bl- a. beträffande vissa högre specialkurser som U 68 fört till
högskolan. Högskolan bör sålunda av befinllig offentlig utbildning omfatta i
huvudsak följande: utbUdningen vid universiteten och högskoloma mom
universitetskanslersämbetets (UKÄ) ansvarsområde, jordbrakets högskolor,
socialhögskoloma, joumalisthögskoloma, gymnastik- och idrottshögskoloma,
lärarhögskoloma och övriga läraruibildningsanstalter inom SÖ:s ansvarsområde,
musikhögskoloma, konsthögskolan, konstfackskolan (delvis), dramatiska
institutet, statens scenskolor, statens musikdramatiska skola och statens
dansskola, viss sjöbe-fälsutbildning, hälsovårdsinspektörsutbildningen och
kombinationsut-bildningarna, vidare inom koraraunal utbUdningsorganisation
utbildningama till drifttekniker, laboratorieassistent, systemmän,
programraerare, arbetsterapeut, hörselvårdsassislent, raedicinsk assistent,
sjukgyranast, sjuksköterska, tandhygienist, ålderdomshemsföreståndare, socialpedagog
och fritidspedagog samt utbUdningen vid Valands konstskola och Örebro
musikpedagogiska institut. Som liögskoleutbildning bör också betraktas viss med
dessa utbildningar jämförbar enskUd ulbildning med statsbidrag.

Det
bör ankomma på regeringen alt besluta vilken utbildning som skall föras tUl
högskolan.

I
detta sammanhang skall jag också något beröra högskoleulbildningens
avgränsning gentemot intem verks- och företagsutbildning på motsvarande nivå.
Som en del remissinstanser påpekat är viss utbildning inom bl. a. försvaret,
statliga verk och näringslivet, särskUt industrin, i

s. 413 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 413

många
avseenden likvärdig eller jämförbar med högskoleutbildning. Samtidigt gäller
specieUa föratsättningar för verks- och företagsutbild-ningen, bl. a. därför
att utbildningen ofta är mer eller mindre direkl kopplad till anställning inom
vederbörande myndighet eller företag.

Det är enligt min mening
inte möjligt att generellt dra någon klar gräns mellan utbildning för vilken
det offentliga utbildningssystemet bör svara och utbildning som bör ankorama på
arbetsgivarna. Internulbild-ningarna har ofta karaklär av
befattningsutbildning, raedan del allraänna utbildningsväsendet raera ger
förberedelse för breda yrkesområden. Förhållandena har emellertid här kommit
all skifta mellan olika samhällssektorer och yrkesområden till följd av
olikheler i arbetsmarknadens karaklär och i fömtsältningama för rekrylering av
studerande. Jag ser inte detta som någon praktisk olägenhet. Det är emellertid
självfaUet angeläget att samordning och samverkan mellan högskoleorganisationen
och verk eller företag, som anordnar utbildning på högskolenivå, kommer tiU
stånd i de fall där en gemensam planering eller ett gemensamt uinyttjande av
resurser erbjuder fördelar för utbildningen. Det ankommer på
högskolemyndighelema alt fortlöpande uppmärksamma frågor om sådan samverkan och
om de särskilda anordningar som kan fordras i samraanhanget.

I fråga ora sådan statlig
verksutbildning sora är anpassad i försia hand för extern rekrytering anser jag
det naturligt alt likvärdigheten med högskoleutbildning koraraer till uttryck
bl. a. däri alt de allmänna behörighetsreglerna tUlämpas på utbUdningen i
fråga. I enlighet med KK:s förslag bör detta gälla beträffande utbildningar
inom försvaret, luftfartsverket och rikspoUsstyrelsen. Vad beiräffar försvarel
pågår särskild utredning om en framtida befälsordning. I detta arbete kommer
frågan om tillämpningen av det allmänna behörighetskravet för högskoleutbildning
på den framtida befälsutbildningen alt tas upp.

Övriga verksutbildningar
har i huvudsak intern rekrylering. Jag delar KK:s bedömning alt det f. n. inle
finns anledning att göra högskolans behörighetsregler tiUämpliga på dem. I
sammanhanget vUl jag nämna att brandingenjörsutbUdningen vid numera statens
brandnämnd f. n. ses över. Frågan ora behörighetskraven för utbildningen får
prövas mot bakgrand av denna översyn. Jag har belräffande verksulbildningarna
samrått med berörda deparleraenlschefer.

2.2
Nya vägar till högskolan

I
begreppet allmänna behörighetsvUlkor ligger att del är fråga om villkor som
skall uppfyUas av var och en som söker sig till studier på den aktuella nivån,
oavsett studiernas inriklning. Tillsammans med de särskilda förkunskapskrav som
vid behov kan ställas upp för en viss ul-

s. 414 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 414

bUdningsväg
skaU dessa villkor garantera tiUräckliga studiefömtsätt ningar för att
påbörja utbUdningen i fråga.

De
aUmänna behörighelsvUlkoren för högre studier är, som min före--trädare
frarahöll i prop. 1972: 84, i försia hand avsedda att tillgodose kravet på viss
allmänorientering och på förmåga att i den kommande yrkesverksamheten
sätta in specialkunskaperna i ett vidare perspektiv. De är av grandläggande
betydelse när det gäller att göra rekryteringen till högskoleulbildning mindre
beroende av de sökandes formeUa utbildT ningsmässiga bakgrand. Utformningen av
de aUmänna behörighelsvUlkoren kan därmed verksamt bidra tUl en jämnare social
rekrytering tUl högre studier.

Jag
vill erinra om att jag i det föregående berört behörighetsfrågor för vissa
utbildnmgar inom kullur- och undervisningsområdena.

Som
jag förat redovisat innebär 1972 års riksdagsbeslut om gymnasieskolans
korapetensvärde att var och en skall ha allmän behörighet för högre studier som
dels genomgått minst tvåårig linje i gymnasieskolan med fullständiga
studiekurser, dels har kunskaper i svenska och engelska motsvarande rainst två,
årskurser på gymnasieskolans sociala linje. I sitt yttrande över KK:s
betänkande har SÖ påpekat att forrau-leringen av förkunskapskravel i (mgelska
enligt 1972 års beslul är något missvisande. Om ämnet engelska läses
obligatoriskt eller frivilligt,- under två årskurser på tvåårig linje i
gymnasieskolan, föreligger def nämligen ingen skillnad mellan olika linjer i
fråga om den uppnådda kunskapsnivån. Med hänsyn härtill ifrågasätter SÖ om inle
kravet på förkunskaper i engelska för allmän behörighet i stället borde
uttryckas som krav på slutförd lärokurs om minst två årskurser på linje i
jgym-nasieskolan. Jag delar SÖ:s bedömning att förkunskapskravet i engelska
uttrycks mera adekvat på detta sätt.

Till
KK:s uppgifier har hört att pröva frågor om alternativa vägar att nå allmän
behörighel: genom annan svensk utbUdning än utbUdning på någon av
gymnasieskolans linjer, genom verksamhet i arbetslivet eller genom utländsk
utbildning. Jag skall nu ta upp dessa frågor.

Vad
först gäUer frågan om i vad mån specialkurser i gymnasieskolan skall ge allmän
behörighet finner jag det naturligt, att som KK gör i princip knyta an till
vad som skaU gäUa i fråga om allrriän behörighet genom studier på linje i
gymnasieskolan. Jag förordar sålunda i enlighet med KK:s förslag alt alla minst
tvååriga specialkurser som bygger på gmndskolekompetens eller motsvarande skall
ge allraän behörighet under förutsättning att utbildningen är avslutad och att
äranena svenska och engelska ingått eller koraplelterats i en orafattning sora
raotsvarar den som krävs för att uppnå behörighet genom studier-på linje. Jag.
ansluter mig vidare tUl komraitténs bedönming alt även vissa sådana
specialkurser med kortare utbUdriingstid än två år, som bygger på obligatorisk
förutbildning eller praktik, bör kunna ge allmän behörighet på

s. 415 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 415

samma
villkor belräffande kunskaper i svenska och engelska. Samraa princip kan bli aktuell
yid den bedömning av behörighetsvärdet av utbUdningar utanför gymnasieskolan
som jag nu går över till att behandla.

I
prop. 1972: 84 angavs att gymnasial ulbildning, dvs. minst tvåårig utbildning
som bygger på grundskolan, även utanför gymnasieskolan bör ge allmän behörighet
på sanjma vUlkor som gymnasieskolan. KK har inte funnit det meningsfullt eller
möjligt att utarbeta en fullständig, förteckning över de många och till sin
karaklär skiftande utbildningar som med tillämpning ay detta kriterium bör ge
allmän behörighet. Kommittén redovisar emellertid relativt utförligt
exempel på sådana UtbUdningar. Det bör uppmärksammas att det i vissa fall är
fråga om utbildningar som enligt raina förslag i det föregående skall ingå i
den framtida högskolan. Bland dessa kan förutom en del nu avvecklade utbildningar
nänmas olika vårdutbildningar, lärarutbildningar, utbildning vid folkhögskola
och arbetsmarknadsutbildning liksora utbUdning i icke skolmässiga former inom
fackliga organisationer, myndigheter och företag. Vad KK här anfört bör enligt
min raening tjäna sora utgångspunkt för högskolemyndigheternas bedörtmingar.
Det bör uppdras åt SÖ alt i samarbete med övriga berörda myndigheler snarast
möjligt tUl ledning för tänkbara sökande utarbeta förteckningar över utbildningar
av här berört slag som direkt bör ge allraän behörighet. För övriga
utbildningar sora kan bli aktuella i sammanhanget får vederbörande
antagningsmyndighet från fall till fall göra en prövning av behörighetsvärdet
med ulgångspunkt i utbildningens jämförbarhet med direkt behörighetsgivande
utbildning.

De
vägar alt uppnå allmän behörighet som jag senast diskuterat är betydelsefulla
för att bredda högskoleutbildningens rekryteringsunderlag och ge dem som
förvärvat kunskaper och färdigheler på annat sätt än genom reguljär
skolutbUdning tillträde till högre studier. Av stor betydelse i detla
sararaanhang är också de möjligheter att uppnå allmän behörighet genora ålder
och yrkesverksarahet-sora KK föreslår..

Sedan
år 1969 har för studier inora vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet
sedermera också för bl. a. socionomulbildning och utbildning i studie- och
yrkesvägledning vid lärarhögskola , bedrivits försöksverksamhet med vidgat
tUUräde. Behörig att bedriva studier enligl reglerna om vidgat tillträde är den
som fyller 25 år senast under det kalenderår inskrivningen sker och som varit
yrkesverksam i minst fem år eller på annat sätt skaffat sig motsvarande
erfarenheler. Härutöver fordras särskilda förkunskaper enligt vad som,gäller för
vederbörande ul-, bildning.

KK
har samlat in erfarenheler av de nämnda reglerna. Av undersökningar sora
gjorts vid de filosofiska fakultelema framgår inga skillnader, i studieresultat
mellan dem som fått tUlträde till studierna enligl försöksverksamhetens
bestäraraelser och övriga .studerande. Också från övriga berörda utbUdningar är
erfarenhetema i huvudsak positiva.

s. 416 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 416

KK
föreslår mot denna bakgrund all fem års arbetslivserfarenhet, i princip vunnen
genom anslällning, skall uigöra grund för allraän behörighet till all
grundläggande högskoleulbildning. Med hänsyn till att denna väg till allraän
behörighel i försia hand är avsedd för vuxna, sora inte haft samma möjligheter
som dagens ungdora att skaffa sig gymnasial utbildning, anser KK all också
krav på 25 års ålder bör gälla för den aktueUa gruppen. Vad gäller förkunskaper
i svenska bedömer kommittén att de sora skaffar sig allmän behörighel på denna
väg måste anses ha sådana komraunikalionsfärdigheler att några krav på
forraell do-kuraentation av merUer i detta avseende inte behöver slällas.
Däremot anser KK att kravel på förkunskaper i engelska, molsvarande minst två
årskurser på social linje, bör upprälthållas även för denna behörighels-grupp.
Det bör dock i första hand avse sökande lill fullständiga utbildningslinjer
och kunna modifieras för sökande till enstaka kurser.

KK:s
förslag i denna del har vunnit stöd hos del slora flertalet remissinstanser.
För egen del bedömer jag det som angeläget att högskoleutbildningen i ökad utsträckning
öppnas för personer med reell, om än inte formellt dokumenterad kompelens. Den
senaste tidens tendenser vad gäller tillströmning visar atl det finns ett
beiydande intresse hos något äldre och redan yrkesverksararaa alt utnyttja
högskolan i fortbUdnings- och vidareulbildningssyfte. Detta intresse bör så
långt möjUgt tillgodoses. Jag är också övertygad om atl dessa studerande ulgör
elt värdefullt tillskott lill högskolan genora de erfarenheler, den raognad och
den aUmänna referensram som verksamheten i arbetslivet gett dem. Jag förordar
sålunda all man skall kunna uppnå allraän behörighet för högskoleutbildning
också genora ålder och yrkesverksamhel.

Mol
förslaget atl 25 års ålder skall krävas i sammanhanget har jag ingen erinran.
Med yrkesverksamhet bör i enlighet med KK:s förslag likställas bl. a.
vårdarbete i egel hem. Vad gäller längden av den yrkesverksamhet som skall
fordras finner jag del lämpligt alt anknyta till reglerna för det studiestöd åt
vuxna som jag avser atl förorda i annat sammanhang på grundval av SVUX'
förslag. Räll till sådant särskilt studiestöd bör, som jag äterkoraraer till
vid rain anmälan av denna fråga, tillkomraa den sora förvärvsarbetat i rainst
fyra år. Med hänsyn härtill bör fyra års yrkeserfarenhet vara tillräcklig också
som grund för allmän behörighet för högskoleutbUdning.

Vidare
delar jag KK:s bedömning att någon formell redovisning av förkunskaper i
svenska inle behövs för den berörda gruppen. I likhet med kommillén och
flertalet remissinslanser anser jag sluUigen att krav på förkunskaper i
engelska, molsvarande minst två årskurser i gymnasieskolan, i princip bör
gälla även för dem som får allmän behörighet på grundval av ålder och
yrkesverksarahet. Det bör dock kunna modifieras beroende på den aktuella
utbildningens art. Detla bör som KK påpekat särskilt gälla beträffande enstaka
kurser. Ett annat exerapel,

s. 417 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 417

näraligen
den yrkestekniska högskoleutbildningen, återkommer jag tUl i del följande.

Vad
slutligen gäller frågan om allmän behörighet genom utländsk för-utbildning
förordar KK att samma behörighetsregler skall gälla för alla slags sökande med
sådan UtbUdning, såväl invandrare, flyktingar bch gäststuderande som svenskar
med utländsk utbildning, t. ex. barn till utlandssvenskar. Enligt kommitténs
förslag skall sökande med utländsk förutbildning kunna få allmän behörighet
under förutsättning att vederbörande med godkänt resullat slutfört en minst
elvaårig skolutbildning sora normalt avslutas tidigast vid 17 års ålder eller
eljesl är behörig till högskolestudier i sitt hemland. Härutöver skall på
samma sätt som för övriga behörighetsgrapper krävas kunskaper i engelska, i
princip motsvarande minst fordringarna på den sociala linjens lärokurs i ämnet.
KK anser också kunskaper i svenska nödvändiga med hänsyn liU att undervisningen
i den grundläggande högskoleutbUdningen så gott som undantagslöst bedrivs på
svenska och också tUl alt läromedel på svenska används i stort utsträckning.
Kravel på kunskaper i svenska bör enligl kommittén motsvara vad som krävs i den
i nuvarande kurser för utländska studerande vid universiteten ingående kursen
Svenska 3. Från detta krav skall undantag göras endast för studerande med
svenska, danska eUer norska som modersmål, som har betyg i sista årskursen av
sin skolutbUdning i det språk på vilket undervisningen meddelats eller har
kunskaper i svenska molsvarande minst två årskurser på social linje i
gymnasieskolan.

Jag
finner KK:s förslag, som i huvudsak tillstyrkts av remissinslanserna, väl
ägnat att läggas till grund för regler om behörighet för studerande med
utländsk förutbildning. Jag anser dock att också studerande med isländska som
modersraål bör undantas från kravel på kunskaper i svenska molsvarande den
nuvarande kursen Svenska 3 och sålunda i förkunskapshänseende behandlas på
samma sätl som studerande raed danska eller norska sora modersmål.

Sora
KK påpekar bör särskilt beträffande påbyggnadskurser dispenser från de
allmänna behörighetskraven för utländska studerande bli aktuella i enskilda
fall. Man torde vidare för denna behörighetsgrupp få räkna med att kravel på
formell dokumentation av förkunskaper inte alltid kan upprätlhåUas.
Antagningsmyndigheten bör då få göra bedömningar av behörigheten raed hänsyn
tiU förutsätlningarna i varje enskilt fall.

Det
bör ankomma på regermgen att meddela bestämmelser om allmän behörighet för
högskoleutbUdning.

Jag
skall avslutningsvis ta upp frågan ora raöjligheterna alt inhärata de kunskaper
i svenska och engelska som fordras för allmän behörighet till högre studier. KK
tar upp denna fråga såväl för svenska studerande sora för utländska.

27
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 418 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 418

Vad
gäller gymnasieskolan pekar KK på att det är angelägel alt förbättra
raöjligheterna för den som studerar på linjer, som inle automatiskt ger allmän
behörighet, att fiirvärva sådan behörighel. Della kan ske bl. a. genom fritt
tillval av svenska eller engelska och även genom alt möjlighet öppnas alt vid
sidan av studierna i gymnasieskolan läsa svenska och engelska inom den komraunala
vuxenutbildningens rara. Jag delar KK:s bedömningar härvidlag och avser att i
annat sammanhang föreslå regeringen att ändra bestämmelsema för den komraunala
vuxenutbildningen så att sistnämnda anordning möjliggörs. Jag delar också KK:s
uppfattning att var och en sora inte har fullständig behörighet till den
högskoleutbildning han vill söka skall ha rätt att behörig-hetskoraplellera och
alt det är angeläget att sådana möjligheter erbjuds över hela landet. KK
föreslår i detla syfte att SÖ skaU få i uppdrag att utarbeta förslag till en
studiegåtig med en så långt möjligt gemensara tiraplan och i princip endast en
behörighetsgivande kurs i varje ämne. SÖ m. fl. har tiUstyrkt delta förslag-
Jag finner den föreslagna ordningen ändamålsenlig för att så effektivt sora
raöjligt utnyttja vuxenutbildnings-organisationen för behörighetskompletlering
och avser alt i annat samraanhang föreslå regeringen att ge SÖ ett uppdrag av
angiven innebörd.

Vad
gäller utländska sluderandes möjligheter att inhärata kunskaper i svenska och i
vissa fall engelska raotsvarande vad sora krävs för allmän behörighet pekar KK
på de skilda behoven hos dels invandrare, dels gäslstuderande. För den förra
gruppen bör enligl kommittén övervägas en ettårig preparandkurs, med til. a.
samhällsorienlerande inslag, inom den gymnasiala vuxenutbildningen. För den
senare gruppen bör enligl KK bl. a. en koncentrerad kurs i svenska inom den
gymnasiala vuxenutbildningen övervägas. Jag vill i sararaanhanget erinra ora
att Kungl. Maj:t i mars 1974 uppdrog ål SÖ alt i sararåd raed UKÄ vidta sådana
förberedelser att en avveckling av de nuvarande kurserna i svenska för
utländska studerande vid universiteten och en överföring av sådan
kurs-verksarahet liU bl. a. den gymnasiala vuxenutbildningen blir möjlig vid
ulgången av budgetåret 1974/75. Iag avser alt i annal samraanhang föreslå
regeringen atl uppdra ål SÖ atl bl. a. vid fullgörande av delta uppdrag vidta
de ålgärder och korama in med de förslag som kan föranledas av vad KK anfört
samt av mina ställningstaganden i det föregående.

3. Högskoleutbildningens uppgifter m. m.

3.1
Utbildningsmål

U
68 har diskuterat generella mål för den grundläggande högskoleutbildningen
under mbrikerna personlighetsutveckling, välfärdsutveckling, demokrati,
internationalisering (x:h social förändring. Ulredningen har vidare behandlat
högskoleulbildningens innehåll och verksamhels-

s. 419 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 419

former
med avseende på dels utbUdningens användningsområde, dels färdigheter och
kunskaper, dels problemorientering. Diskussionen på sistnämnda punkt gäller bh
a. utbildnmgens uppgift alt främja kreativitet och kritisk skolning. U 68 ser
som en huvuduppgift för högskoleutbildningen att ge yrkesförberedelse.
Ulredningen utgår från alt utbildningen normalt skall vara inriktad mot
yrkesverksamhet.

Remissinstanserna
har i många fall ansett utredningens målresonemang alltför aUmänna. En
huvudsynpunkt från frärast universitetshåll är att högskoleulbildningens
uppgift alt ge yrkesförberedelse fått en alltför dominerande plats på bekostnad
av i första hand uppgiften att ge kritisk skolning. U 68-beredningen har
liksora bl. a. Landsorganisationen (LO) och Sveriges Förenade studentkårer
(SFS) strukit under alt det inte finns något raotsättning mellan dessa båda
uppgifier. Beredningen har vidare anslutit sig lUl den av U 68 föreslagna målformuleringen
för grundläggande högskoleulbildning, näraligen att denna "bedrives på
vetenskaplig grand och har till syfte frärast all raed ledning av de
sluderandes och samhällets behov ge de studerande de kunskaper och färdigheter
samt den kritiska skolning sora fordras för yrkesverksamhet eller fortsatt
utbUdning."

För
egen del får jag anföra följande.

Högskoleutbildningen
är en del av det offentliga utbUdningssystemet. Utbildningen på olika nivåer
inom detta syslem har olika tyngdpunkt när det gäller alt förbereda individerna
för uppgifier i samhällslivet, i arbetslivet och i saralevnaden människor
emellan. Vissa allraänna raål står i centrum för utbUdningen i skolan. Den
direkta mriklningen på yrkesverksamhet är mera markerad i gymnasieskolan och,
än mer, i högskolan. Det innebär inte att de allmänna målen saknar betydelse
på högskolenivån.

Mål som de av U 68
diskuterade personlighetsutveckling, välfärdsulveckling, demokrati,
inlernationalisering och social förändring bör enligt rain mening vara
vägledande inom hela utbildningssystemet. Även utbildning som i första hand
tar sikte på yrkesverksamhet bör utgöra ett stöd för jämlikhetssträvandena i
samhället. Den bör bl. a. kunna rnedverka till att förändra arbetsfördelnings-
och rekryterings-mönster i mera deraokralisk riktning. Den raåste vidare
självfallet präglas av långsiktiga mål för utvecklingen inom arbetslivet, t.
ex. i fråga ora arbetsmUjö.

Det
är angeläget att en yrkesutövare har förmåga alt se yrkesinsatserna i elt
vidare sammanhang, att kritiskt bedöma företeelser som möter i arbetslivet och
att medverka till yrkesverksamhetens utveckling och förnyelse. Inom utbUdningar
som förutsätter mer omfattande förkunskaper och vidare erfarenheler har man
nalurligen anledning att ställa särskUda krav på att de studerandes förmåga i
dessa avseenden utvecklas. Det är, som jag ser del, dessa krav tillsammans med
den

s. 420 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 420

inom
universitetsområdet traditioneUa anknytningen tiU vetenskaplig verksarahet
sora är och bör vara utraärkande för högskoleulbildnUigen.

De
UtbUdningar som enligt mina förslag i det föregående skall föras lill högskolan
är f. n. av myckel olika karaktär. SkUlnaderna gäller bl. a. graden och arten
av yrkesförberedelse och av anknytnmg till forskning samt utbildningens
verksarahelsiörraer. Det finns vidare variationer i fråga ora inriktning på att
självständigt ställa problem och lösa dem samt i fråga om all självständigt
uppsöka, inhämta, granska och konstruktivt använda information. A

Det
finns ingen anledning atl stäUa upp enhetlighet i de nämnda avseendena sora
elt mål i sig. SkUlnader belingade av olika högskoleutbUd-ningars inriktning
kommer alltid alt finnas. Enligt min mening finns det emellertid skäl att söka
utjämna dagens olikheter. Detla bör ske inora ramen för ett mål för den
grundläggande högskoleutbUdningen sora forraulerals med utgångspunkt i
förhållanden som bör känneteckna all högskoleutbUdning.

Det
bör slås fast att högskoleutbildningen skall bedrivas på vetenskaplig grund.
Jag äterkoraraer i det följande till frågan ora åtgärder för alt utveckla ett
samspel raed forskning och forskarutbildning över hela fältet av grandläggande
högskoleulbildning.

Vidare
bör slås fast att högskoleutbildningens primära uppgift är alt ge de studerande
kunskaper och färdigheler sora fordras för yrkesverksamhet förutom för
fortsatt ulbildning som t. ex. forskarutbildning. Jag vUl något komraenlera
denna cenirala uppgift raot bakgrund av de skilda tolkningar sora U 68:s
förslag har getts.

I
likhet med både U 68, raånga reraissinstanser och U 68-beredningen vill jag
först betona att del angivna raålet inte får innebära alt utbildningen skall
snävt inriktas raot ijirekt yrkesanknutna och dagsaktuella raål eller all varje
enskild kurs behöver ges en specifik yrkesinriktning. Bredd i utbildningen och
därmed möjligheter alt utnyttja den inom vidare sektorer är väsentlig på
dagens och än mer på morgondagens arbetsmarknad. Detta innebär krav på
förändringar av sådana utbildningar inora högskolan sora f. n. är starkt
specialiserade och ensidigt ar-betsraarknadsanpassade; I fråga ora dessa bör
man sträva efter alt bredda utbUdningens aUmänna gmnd och starkare betona bl.
a. metodfrågor och behovet av fördjupade kunskaper om mänskliga och

s. 421 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 421

sociala
förhållanden. Att jag sålunda starkl förordar bredd i utbUdningen innebär mte
alt man i fråga om sädan högskoleutbildning, som i dag helt saknar
yrkesförberedande inslag, bör avstå från atl ge utbildningen anknytning till
arbetslivet. Detta gäller i försia hand viss utbildning inom de nuvarande
fUosofiska fakulteternas oraråde. Även här bör raan sträva efter att den som
genomgått gmndläggande högskoleutbildning skall ha god beredskap att gå över
lill yrkesverksam-r het.

Uppgiften all ge
yrkesförberedelse har givetvis olika innebörd inom olika delar av
högskoleutbUdningen. Elt exempel på elt område där den har speciell karaktär är
ulbildningarna på kulturområdet. Uppgiften blir här en del av det särskUda mål
sora dessa har, näraligen att ge de stude-; rande möjligheter till egna
praktiska, konstnärliga erfarenheter och alt bidra lill utvecklingen och
förnyelsen av de konstnärliga uttrycksmedlen.

Sammanfattningsvis
ansluter jag raig till U 68-beredningens syn att den enskildes utbUdning som
helhet bör utformas så att den gör utbildningen användbar inora något ofta
relativt brett oraråde av arbetslivet. Också det oraråde för vUket
utbildningen skall förbereda koramer självfallet att variera påtagligt i
karaklär och omfattning mellan olika UtbUdningslinjer i högskolan. I vissa fall
blir det fråga om, en näringsgren eller en avgränsad del av offentlig
verksamhet. I andra fall, blir det fråga om en funktion eller grupp av
funktioner. Yrkesförberedelsen kan då till viss del ligga i inhämtandet av
kunskaper och färdigheter av mer generell natur, t. ex.
kommunikationsfärdigheter,, som är av betydelse för många olika slag av
yrkesverksamhet.

Det bör vara en viktig
uppgift för högskolan att ge utbildmng som, medverkar tUl alt stärka den
enskUdes ställning i arbetslivet. Detta ställer krav såväl på, yrkesutbildning
av mera grundläggande karaktär som på fortbildning och vidareutbildning inom
skilda oraråden. Sär-, skilt väsentligt är att raöta behov hos arbetstagare,
som tidigare inte kunnat få del av utbildning på högskolenivå.

Som
jag redan nämnt har iniresset hos något äldre, redan yrkes-: verksamma att
utnyttja högskoleorganisationen i fortbildnings- och vi-, dareutbildningssyfle
ökat kraftigt under de senaste åren. Att på olika sätt underlätta en sådan
utbildningsgång, som har karaklär av återkommande ulbildning, är enligt min
raening en huvuduppgift för den nya högskolan. Jag kommer därför att i det
följande förorda att möjlighelema alt erbjuda vad U 68 kallar enstaka kurser
inora skilda oraråden skall vidgas. Soni U 68-beredningen påpekat blir, när det
gäller sådana kurser, gränsen flytande raellan utbildning som raoliveras av
be-r hov i yrkesverksamheten och ulbildning som raera allmänt motiveras av
kunskapsbehov och intressen hos individen. En och sararaa kurs kan sålunda för
en studerande vara elt led i en raålraedvetel planerad yrkesut-

s. 422 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 422

bildning,
medan den för en annan kan tUlgodose främst ett allmänt ut-bildnuigsmtresse.

Jag är inte beredd att
som några remissinstanser förordar begränsa högskolans uppgifier tUl
utbUdnmg med rena yrkesmotiv ulan finner det naturligt att de ofta unika
resurser som finns inom högskoleorganisationen så långt möjligt utnytljas för
alt tillgodose efterfrågan på enstaka kurser från skUda grupper av
utbUdningssökande, även sådana ulan direkta yrkesmotiv. En sådan utvecklmg ger
ökad aktualitet ät frågan om den statliga högsikoleorganisationens uppgifter i
förhållande till uppgifter avseende utbildning på högskolenivå som f. n. fullgörs
av folkbildningsorganisationema. Det är angeläget alt former för samverkan
mellan högskolan och studieförbunden etableras som gör det möjligt att dels
tUlgodose föreliggande utbildningsbehov så effektivt som möjligt, dels inom
högskolan nyttiggöra studieförbundens betydande erfarenheter av kursverksamhet
anpassad till äldre och yrkesverksamma sluderandes behov. Jag återkommer lill
dessa frågor i det följande.

I
sammanhanget vill jag peka på möjligheten och värdet av alt de statliga
läroanstalternas resurser och erfarenheter tas i anspråk för att tillgodose
särskilda behov av kortare kurser för t. ex. personal inom förvaltning och
näringsliv. Sådan "uppdragsutbildning" kan anordnas inom ramen för av
regeringen m«;ddelade bestämmelser.

När
det gäller mål för högskoleutbUdningen anser jag slutligen att kravel på
kritisk skolning bör komma till direkt uttryck. All högskoleutbildning bör
syfta till att skapa självständighet i förhållande till värderingar som möler
i utbildningen och i den kommande yrkesverksamheten och också till att bedöma
den egna utbUdningens och yrkesverksamhetens betydelse och konsekvenser för
samhället. I debatten om U 68:s förslag har delta krav, som jag redan nämnt,
ställts emot kravet på yrkesförberedelse. Enligt min mening firms det inle
någon motsättning mellan dessa krav, om yrkesförberedelsen ges den karaklär som
jag här antytt. ÄtskUliga utbildningar som fyller högt ställda krav på
yrkesförberedelse uppfyUer också redan i dag kraven på krhisk skolning. Det
bör enligt min mening vara möjligt att inom hela högskoleorganisationen förverkliga
en sådan kombination av arbelslivsanknytning och kritisk skolning.

Som
U 68-beredningen har påpekat är det raed hänsyn till kravet på bredd i
högskoleutbildningen och beredskap för förändringar på arbetsmarknaden
nödvändigt alt ge pi.'oblemorienteringen en central roll vid u{>}äggningen
av utbildningens innehåll och verksamhetsformer. En ökad problemorientering av
högskoleutbUdningen, i syfte att ulveckla de studerandes kritiska och skapande
förmåga att ställa och lösa problem, ligger helt i linje med den syn på
utbildningens karaklär och uppgifter som jag här redovisat. De lokala
högskoleorganen måste bära huvud-

s. 423 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 423

ansvaret
för en sådan utveckling, sora i första hand berör den enskilda kursens eller
utbildningslinjens inriklning och uppläggning. Vad statsmakterna kan göra i
detta sammanhang föruiom att betona problem-orienteringens vikt är att ge
så goda betingelser som möjligt för ulvecklingsarbele nära själva ulbildnings-
och forskningsmiljön, inom institutioner och utbildningsenheter.

Vid
nuvarande filosofisk fakultet finns möjligheler att försöksvis inrätta dels
tvärvetenskapliga studiekurser över ämnesområdesgränserna, dels nya allmänna
utbildningslinjer. I det följande kommer jag alt förorda en väsentiig vidgning
av möjligheterna att lokalt besluta om ulbildningens innehåll och
organisaiion, bl. a. i fråga ora inrättande av enstaka kurser och lokala utbUdningslinjer,
och också en ökad frihet alt besluta om dispositionen av tillgängliga resurser.
Jag utgår från att denna vidgade lokala frihet kommer att öka möjligheterna alt
tillgodose bl. a. de särskilda studieorganisatoriska och pedagogiska krav som
en probleraorientering av ulbUdningen kan ställa.

En
probleminriktning äv forsknings- och forskarutbildningsorganisationen inom
högskolan är självfallet av betydelse för att underiätla problemorientering
också i den grundläggande utbUdningen. Till frågan om utbyggnad av en
forsknings- och forskamtbildningsorganisalion med sådan inriktning i Linköping
äterkoraraer jag i det följande.

3.2
Utbildning och forskning

U
68 utgår från att all högskoleutbUdning skall ha ett samband med forskningen.
Arten av och formerna för utbildningens forskningssamband måste, framhåller
utredningen, komma att variera raellan olika orter och också mellan olika
högskoleutbUdningar; traditionella mönster kan inte utan vidare föras över till
nya utbildningar.

Allmänt
pekar U 68 på att det genom den av utrednmgen föreslagna organisationen bör bli
lättare att utveckla ändamålsenliga kontaktvägar mellan forskning och
gmndutbildning samt att bygga forskning och forskarutbUdning på den
grandutbildning som bedöms vara lämplig. Inom den vidgade högskolan bör också
generellt bättre förutsältningar inom olika områden finnas då det gäller atl
inrikta forskningen mol för sarahället viktiga problera, forraulerade med
utgångspunkt i vad som aktualiserats i högskoleutbildningar med skiftande
inriklning.

Remissinstanserna
ansluter sig allmänt lill U 68 :s syn alt all högskoleutbildning skall ha ett
samband med forskning. Från främst universitetshåll har emellertid kritik
riktals mot utredningens förslag raed hänsyn till dess konsekvenser för detta
samband. Invändningarna gäller i första hand förslagen om utbyggnad av
högskoleutbildningen på orter utan fast forskningsorganisation och om
utformningen av den institutionella organisationen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 474

U
68-beredningen förorciar för sin del all statsmakterna gör ett principuttalande
om att ett samspel mellan grundläggande utbildning och
forskning/forskaratbildning bör utvecklas över hela fältet av högskoleutbildning.
Samtidigt påpekar beredningen liksom U 68 all arten av och formerna för detta
samband rimligen måste komma att skifta mellan olika utbildningar och orter.
Beredningen ser del emellertid som utomordentligt angeläget att elt mera
direkt forskningssamband stegvis utvecklas för aUa slag av högskoleulbildning
och att kraven på forskningssamband för ulbUdningen på de orter som saknar
fast forskningsorganisation tillgodoses särskilt. Beredningen föreslår en rad
anordningar och ålgärder i syfte att bevara och ulveckla sambandei niellan
grundutbildning och forskning/forskarutbildning.

Jag
återkommer i det följande till de frågor om sambandet mellan grundläggande
utbUdning å ena sidan, forskning och forskarutbildning å den andra, som mera
direkt rör lokalisering av nytillkommande högskoleutbildning samt högskolans
institutionella organisation. Nu tar jag upp vissa allraänna synpunkter på det
.näranda, sambandei samt vidare de särskilda anordningar som U 68-beredningen
föreslagit för att på regional grund utveckla kontakter och saraverkan raellan
enheter med och enheter utan fast forskningsorganisation.

En
aspekt på utbUdningens forskningsanknytning gäller möjligheterna att bygga på
grandläggande högskoleutbildning med forskarutbildning. Det finns här betydande
skillnader mellan olika slag av grandutbildning. Som U 68 frarahåller har traditionellt
rekryteringen av studerande lill forskarutbUdning i regel skett inom den
forskarutbildande institutionen. En viklig sirävan i svensk utbildningspolitik
är atl undvika återvändsgränder i utbildningssystemet. Redan av detta skäl är
det enligt min mening angeläget att vidga forskarutbildningens rekryteringsbas
till, att avse även sådana högskoleutbildningar som i dag meddelas vid enheter
utan forskning. Del gäller då både, att skapa nya rekryteringsvägar till redan
befinllig forskarutbildning och annan ulbildning på denna nivå samt att bredda
forskarutbildningen på grundval av ulbildning som f. n. anordnas utanför
universitetsorganisationen.

Jag
kommer därmed över till en annan aspekt på den grundläggande utbildningens
forskningsanknytning. Den,gäller förekomsten av forskning och forskarutbUdning
med direkt anknytning till olika grundutbildningars innehåll och
problemområden. Del finns här samma skillnader som i fråga om rekryteringen tUl
forskarutbildning. Det samspel som förekommer mellan grundutbildning och
forskning/forskarutbUdning är sålunda i stor utsträckning begränsat till
verksamheten inom de läroanstalter och institutioner där forskning bedrivs.
Detta påverkar såväl inriktningen av forskningen inom
universitetsorganisationen som de "utanförstående"
högskoleutbUdningarnas möjligheter att tiUgodogöra. sig den vetenskapliga
utvecklingen, Mot denna bakgmnd har de senaste

s. 425 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 425

åren
önskemål om forskaratbildning och forskning i anslutning liU olika
grundutbildningar förts fram i fråga om flera från universiteten frislående
högskoleutbildningar. Exempel finns i konstnärsutbildningssak-kunnigas (KUS)
belänkande (SOU 1970: 60) Högskolor för konstnäriig UtbUdning och i
lärärutbUdningskommilténs (LUK) huvudbetänkande (SOU 1972: 92) Fortsatt,
reformering av lärarutbUdningen. Vidare har bl.a. nämnden för
socionorautbUdning i sitt yttrande över U 68:s huvudbetänkande utförligt
belyst problera kring socionornutbildningens forskningsanknytning. I del
sisinämnda fallet gäller det t. ex. utveckUng av forskning och
forskaratbildning inom ett för socionornutbUdningen centralt ämne som social
metodik.

Det jag här har antytt
en vidgad rekrytering till forskarutbUdning, en breddad inriktning av
forskningen och forskarutbildningen och ett därpå grundat växelspel av idéer
och lön mellan forskning/forskarutbildning och olika slag av grandläggande
ulbildnmg är enligt min mening väsentliga inslag i den fortsatta utvecklingen
av högskolan. Jag ansluter mig således till bl. a. UKÄ:s och U 68-beredningens
bedömning atl etl samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning
bör komraa till slånd över hela fältet av högskoleutbildning. Detla innebär atl
jag anser det varken praktiskt raöjligt eller principiellt önskvärt atl dra en skarp
gräns mellan direkl forskningsanknuten och annan högskoleutbUdning.
Anknytningen till forskning är som jag betonat i det föregående en av de
faktorer som bör känneteckna all hög-, skoleutbildning.

Den
vidgning av saraspelet raellan gmndutbUdning och forskning/forskarutbildning
som jag sålunda förordar måste givetvis för sitt förverk ligande bli beroende
av ett forlsalt planerings- och ulvecklingsarbele, såväl aUmänt som för
enskilda områden inom högskolan. I enlighet med U 68-beredningens förslag avser
jag alt i: annat sararaanhang föreslå, regeringen att uppdra åt den år 1974
lillkallade forskamtbUdningsutred-ningen alt utreda konsekvensema för bl. a.
behörighet och urval till forskarutbildning av vad jag förordal i det
föregående. Atl utarbeta studieplaner m. ra. för forskaratbUdning inom nya
områden är i första hand en angelägenhet för högskolemyndigheterna i deras
fortlöpande planerings- och utvecklingsarbete. Det är naturUgt all ny
forskaratbildning kan komma till stånd i första hand med inriktning mot
områden där visst utvecklingsarbete, eller forskning redan pågår. Frågan om åtgärder
för atl utveckla sambandet mellan olika grandutbUdningar och
forskning/forskarutbUdning får i övrigt ytterst prövas i det årliga budgetarbetet.

TiU
de institutionella förutsättningarna för det fortsatta planeringsarbetet i
denna del och för sarabandet mellan grundutbildning och forskning/forskarutbUdning
över huvud återkommer-jag,, som närants, i del följande. Jag vill emellertid
redan här ta upp frågan om lokaliseringen av resurserna för forskning och
forskarutbildning.

s. 426 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 426

Den
institutionella förening mellan utbildning och forskning som kännetecknar
universitetsväsendet är inle bara ett väsentiigt drag i vår kulturtradition.
Den är också av central betydelse för högskolans raöjligheter alt i
växelverkan mellan utbildning cx;h forsknmg spela en förnyelseroll i
samhällsutvecklingen. I den breddade och differentierade högskola som vi nu har
att planera för iir det emellerlid praktiskt omöjligt att över hela fältet
basera kontakten mellan gmndläggande utbildning och forskning/forskarutbildning
på e;n direkt institutionell gemenskap. Det räcker här med att påpeka att
grandläggande högskoleutbildning enligt den avgränsning som jag förordat i det föregående
f. n. anordnas i permanent form på elt trettiotal orter i landel.

Att förse varje enhet för
grundläggande högskoleutbildning eller varje slag av sådan utbUdning med egna
permanenta resurser för forskning och forskaratbUdning skulle enligt min mening
innebära en från den vetenskapliga verksamhetens synpunkt olycklig splittring
av resursema. Jag ansluter mig sålunda Uksom flertalet remissinstanser och U
68-beredningen till U 68:s ulgångspunkt att fasla forsknings- och
forskarutbildningsresurser inom högskolan allljärat skall vara koncentrerade
till de sju orter som f. n. har sådana resurser, dvs. Stockholm, Uppsala, Linköping,
Lund/Malmö, Göieborg, Umeå och Luleå. En utgångspunkt för en uibyggnad av
högskolans forskning och forskariitbildning inom nya områden måste enligl min
uppfattning vara att en samordning av de samlade resurserna för ändamåle;t och
deras utnyttjande säkras. Av intresse är här bl. a. de av U 68 o

I olika remissyttranden
över Lf 68 :s förslag, bl, a. från de nuvarande universitetsfUialorterna,
förordas att forskning skall kunna förläggas också lill andra högskoleorter äii
de sju nyss nämnda. Vanligen tänker man sig därvid en samverkan niellan
högskoleenheten på den berörda orten och universitetet (raolsv.) på någon av
ortema med fast forskningsorganisation. Ett huvudmotiv för dessa förslag är
givetvis önskemålet att ge också högskoleutbildningen ulanför
universitetsorterna möjligheter till kontakt och samspel med forskning och
forskarutbUdning. I yttrandena pekar man eraellertid även på liiöjlighetema
alt anknyta forskning av nämnda slag till regionala förhållanden och problem
och framhåller det värde detta skulle ha för ätt stimiuléra den regionala
utvecklingen. I sammanhanget betonas mte sällan möjligheterna att anknyta till
de ibland betydande resurser för forsknings- och utvecklingsarbete som
finns utanför högskoleorganisationen, t. ex. inom industri och sjukvård.

U 68-beredningen förordar
liksom U 68 att universitetslektorer och innehavare av andra lärartjänster för
vilka motsvarande kompetenskrav gäller dvs. sådana lärare som f. n. bär
huvudansvaret för högskoleutbildning på orter utanför universitetsoirtéma
skäll få möjlighet alt

s. 427 Kontrollera mot PDF

3»rop. 1975: 9 427

fullgöra
tjänstgöring i forskning och förbätlrade möjligheter att tjänstgöra i
forskaratbildning. Detla bör enligt beredningen förverkligas bl. a. genora att lärare
vid enheter ulan fast forskningsorganisation får möjUghet att tjänstgöra vid
enheter med sådan organisation. Berednmgen föreslår vidare att särskilda medel
skall anvisas fakultetsvis för att tas i anspråk för kostnader i samband med
att forskningsprojekt, sora inte kräver särskilda investeringar i tung
utrastning e. d., förläggs tiU högskoleorter utan fast forskningsorganisation.
Härvid bör enligt beredningen projekt med anknytning tiU den regionala
utvecklingen eller tUl befintiiga forskningsresurser utanför
högskoleorganisationen uppmärksammas särskUl. Av betydelse i sammanhanget är
också atl U 68-beredningen ansluter sig tiU U 68:s förslag att samtliga
universitetslektorer (motsv.) alltså även de som är knutna tUl enheter
utanför universitetsorterna skall tillhöra närmast berörd fakultet. Detta
ger en administrativ utgångspunkt för deras anknytnmg till forsknings- och
forskar-utbUdningsverksamheten.

U
68-beredningens förslag i fråga om sambandet mellan gmndläggande utbildning
och forskning/forskamtbildning har aUmänt mottagits positivt av dem som yttrat
sig över berednmgens promeraoria, även om bl. a. Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO) och vissa universitetsorgan anser också de av
beredningen förordade anordningarna otiUräckliga.

För egen del är jag
medveten om att de av U 68-beredningen föreslagna anordningarna för anknytning
mellan forskning/forskamtbildning och grandläggande utbUdning i utgångsläget
får särskild betydelse för den del av högskoleutbildningen som hör till de
nuvarande filosofiska fakultetemas område och för med denna närbesläktad, övervägande
teoretiskt inriktad utbildning. De kan emellertid enligt min bedömning få
betydelse som en modell för utvecklingen av sambandei mellan de båda
verksamhetsgrenarna inom hela högskolan. Anordningarna bör sålunda bidra till
alt utplåna de i dag strikta gränserna mellan enheter med och enheter utan
forskningsorganisation och följaktligen också mellan gmndutbildning med direkt
forskningsanknytning och grundutbildning utan sådan. De bör ge ett större anlal
lärare i grandläggande utbildning möjlighet att genom engagemang i forskning
och forskamtbildning utveckla sina egna förutsättningar i detta avseende och
berika sin pedagogiska insats. De bör därigenom också ge etl ökat antal
studerande i grandläggande utbildning kontakt med vetenskaplig verksamhet och
underiätla den önskvärda breddningen av rekryteringen tiU denna. De bör sålunda
bU värdefulla hjälpmedel när det gäUer att inom skilda utbildnings- och
forskningsområden och på skilda orter successivt utveckla ett samspel raellan
grandläggande utbildning och forskning/forskaratbildning enligt vad jag
förordat i det föregående. De bör också bidra tiU att forskningen och
forskarutbildningen inom

s. 428 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 428

högskolan
i ökad utsträckning inriktas på problem formulerade med utgångspunkt i
förhållandena inom olika regioner och därmed i ökad utsträckning tjänar den
regionala utvecklmgen.

Av
vikt i sammanhanget är att samtliga de antydda fördelarna här delar jag U
68-beredningens bedömning kan uppnås utan att de existerande sambanden
mellan forskning/forskarutbildning och grundläggande utbildning på
universitetsorterna behöver förändras negativt.

Mot denna bakgrund anser
jag att ett syslem för forskningsanknyt- ning av grundläggande
högskoleutbUdning på regional bas enligt de av U 68-beredningen skisserade
jjrincipema bör förverkligas. De föreslagna anordningarna får ses som en del
av de samlade insatserna för forskning och forskarutbUdning inom högskolan och
medelsbehovel för dera får vägas mot medelsbehoven för andra forsknings- och
forskarutbildningsändamål i bl.a. det - årliga budgetarbetet. Jag återkommer i
det följande till de organisatoriska frågor som aktualiseras härvid.

I
detta sammanhang vill jag ta upp frågan om utbyggnad;av forskningsorganisationen
vid nuvarande högskolan i Linköping. Den filosofiska fakulteten där har f.n.,
endast uppgifter i,fråga omi grundläggande utbildning. Inora fakulleten och
högskolan har ett förberedande utredningsarbete genomförts rörände upprättande
av en tvärvetenskapligt och tematiskt orienterad forskningsorganisation inom i
försia hand de områden som representeras av den fUosofiska fakulteten.
Högskolans konsistorium har anhållit ora uppdrag all närraare utreda denna fråga.
UKÄ har anslutit sig tUl högskolans önskeraål. ,

För
egen del anser jag den skisserade modellen för forskningsorganisation, sora i
motsats till den traditionella inte bygger på en strikt indelning i
äranesoraråden och på fasta äranesanknutna lärartjänster, intressant. Jag
delar högskolans bedömning att en organisation enligt, denna modell kan utgöra
ett värdefullt komplement till den traditionella forskningsorganisationen vid
universiteten och ätt den lättare än den senare bör kunna tUlgodose nya forskningsbehov
av tvärvetenskaplig karaktär. Inle minst för den forskningsanknytning på
regional bas sora jag nyss berört är det värdefullt att ocksiå den sjätte
huvudorten för utbildning och forskning i landet, Linköping, får resurser för
forskning och forskarutbildning även inom den fUosofiska fakultetens oraråde.

Jag
avser raot bakgrand av vad jag anfört att i annat sammanhang föreslå regeringen
att uppdra åt högskolan i Linköping att utreda frågan ora en forsknings- och
forskarulbildningsorganisation av nämnda slag i Linköping samt tUl UKÄ komma in
raed därav påkallade förslag. Utredningsarbetet bör bedrivas i kontakt med
berörda fakultetsberedningar, forskarutbildningsulredningen och, i den raån så
bedöms påkallat, den organisationskommitté för bl. a. högskolan i Linköping
sora jag koramer att föreslå i del följande.

s. 429 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 429

3.3
Indelning av den grundläggande högskoleutbildningen

U
68 anser, såväl raed hänsyn till de utbildningssökandes och arbetsmarknadens
informationsbehov som av planeringsskäl, en indelning av den grundläggande
högskoleutbUdningen nödvändig. Med ulgångspunkt i att högskoleutbildningen
skall vara inriktad mot den framtida yrkesverksamheten har utredningen funnit
en indelning i yrkesulbildningssektorer lämplig som grand för planering ra. m.
i fråga ora högskolans utbildningslinjer. U 68 föreslår fem
yrkesutbildiungssektorer: teknisk yrkesutbildning, adrainistrativ och
ekonomisk yrkesutbildning, vårdyrkes-utbUdning, utbUdning för
undervisningsyrken samt utbUdning för kultur- och informationsyrken.

Remissinstanserna
har i huvudsak godtagit förslagel om en indelning i yrkesutbUdningssektorer.
Dock anser flertalet universilelsinslanser indelningen olämplig för
utbildningslinjer som svarar mot utbildning inom de nuvarande filosofiska
fakulteternas område. De invändningar som här görs synes i sak gälla dels det
föreslagna utbildningslinjesystemet inom detta område, dels sektorsindelningens
konsekvenser för den institutionella organisaiionen.

Vidare
förs i vissa yttranden fram förslag om förändringar i den av U 68 föreslagna
sektorstillhörigheien för olika utbildningar.

U
68-beredningen tillstyrker förslaget ora en indelning i yrkesutbildningsseklorer
i första hand sora underlag för planering och resursfördelning centralt och
regionalt. I likhet med U 68 och raånga remissinstanser betonar beredningen
att olika utbUdningars sektorstillhörighet kan behöva omprövas fortlöpande och
att seklorsindelningen inle får skapa konstlade gränser för raöjligheterna att
utnyttja utbUdningsutbudet.

För
egen del anser jag att en indelning av högskolans system av yrkesinriktade
utbildningslinjer i sektorer, där utbildningslinjer som har samband med
varandra med avseende på yrkesinriktningen gmpperas liUsammans, är nödvändig
dels för den övergripande planeringen av antalet studerande och statsmakternas
resursfördelning, dels för arbetet med att utveckla och förnya utbildningens
innehåll och organisation. Självfallet får en fortiöpande utveckling av
högskoleutbildningen aldrig låsas av en seklorsindelning. En sådan ger
emellertid enligl rain mening en lämplig ram för ulvecklingsarbetel inora den
vidgade högskolan.

De
olika yrkesulbildningssektorernas omfaltning enligt U 68:s förslag framgår av
den förteckning som jag tidigare anmält som bilaga 1. Jag finner i likhel med
flertalet remissinstanser de föreslagna fem sektorerna i huvudsak väl avvägda.
Med utgångspunkt i remissyttrandena anser jag emeUertid förändringar i den av U
68 förordade sektorslill-hörigheten motiverade i några faU.

I
U 68:s förslag förs av nuvarande linjer vid socialhögskola den so-

s. 430 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 430

cjala
linjen tiU sektom för vårdyrkesutbildning och förvaltningslinjen till sektorn
för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning. Socialhögskolorna och nämnden
för socionomutbildning ultalar sig i sina yttranden för atl de båda linjema med
hänsyn till silt inbördes samband skall föras till en och samma sektor och då
till den sistnämnda.

Med
den helhetssyn på socialt arbete och hälso- och sjukvård som varit framträdande
i det senaste årtiondets reforraarbete finns det enligt min mening i och för
sig goda skäl för den av U 68 föreslagna lösningen. Under alla förhållanden är
elt saraspel mellan socialvården ocb hälso- och sjukvården vid planeringen av
högskoleutbildningen inom del berörda området nödvändigt. Samtidigt har jag
förståelse för det från socialhögskoloma framförda argumentet att det är fråga
om två linjer med många beröringspunkter, den ena linjen med en mera social,
den andra raed en mera administrativ inriktning. Mot denna bakgrund anser jag
det motiverat alt tills vidare föra även den sociala linjen lill sektorn för
administrativ och ekonomisk yrkesutbildning. Denna bör då enligt min raening
benäranas sektorn för adrainistrativ, ekonoraisk och social yrkesutbildning.
Till samma sektor torde sora en konsekvens böra föras också den andra socialt
inriklade utbUdningslinje, som av U 68 förts till sektorn för
vårdyrkesutbUdning, riämligen psykologlinjen.

Flera
nära berörda remissinstanser har förordat all de farmaceutiska
utbildningslinjema samt receplarielinjen och laboralorieassistenilinjen skall
föras tUl sektom för vårdyrkesutbildning i stället för, som U 68 föreslagit,
till sektom för teknisk yrkesutbUdning. Jag finner övervägande skäl, bl. a.
hänsyn till befintiiga samband med medicinsk forskning och utbildning, tala
för denna lösning.

Sektom
för utbUdning för kultur- och informationsyrken omfattar enligt U 68:s förslag
bl. a. flertalet av ulbildningarna på kulturområdet, medan till sektom för
ulbildning för undervisningsyrken förls olika slags läramlbUdning i ämnen som
musik, teckning och dans. Mellan lärarat-bildningen i dessa äranen och vissa av
de utbildningar som förls lill sektom för kultur- och informationsyrken finns
i dag ett starkt inbördes samband. Även om i detta samraanhang den föreslagna
seklorsindelningen kan medföra problem i vissa avseenden, anser jag alt
fördelarna raed atl hålla saraman å ena sidan all utbUdning för undervisningsyrken,
å andra sidan utbildningen för kultur- och informationsyrken, väger tyngre.

Den
av U 68 föreslagna sektorstillhörigheien för olika utbildningar torde i övrigt
tiUs vidare kunna ligga tUl gnmd för planeringsarbetet. Statsmakterna får
anledning att ta slällning till de fem sektorernas närmare omfattning i samband
raed alt medel första gången skall anvisas enligt det på bl. a.
sektorsindelningen grundade anslagssystem som jag komraer att förorda i det
följande.

s. 431 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 431

Indelningen
i yrkesutbildningssektorer bör endast avse de sammanhängande yrkesinriktade
utbildningsprogrammen, i första hand de allmänna UtbUdningslinjerna.

4. Återkommande utbildning

Ett
bärande tema i U 68:s förslag är alt principen ålerkommande utbildning skall
prägla den fortsatta planeringen av högskoleutbildningen. Med ålerkommande
utbildning avser U 68 en modell för fördelning i liden av den enskUdes
utbildning, där utbildningen förläggs i perioder som skiljs åt av
yrkesverksamhet.

Remissinstansema
är i allt väsentligt positiva till grundtankarna i U 68:s överväganden och
förslag i denna del. Tyngdpunkten i olika yttranden ligger dock på olika delar
av förslagen. LO och TCO ra, fl. frarahåller att uppbyggnaden av
ålerkoraraande utbUdning måste ske i snabbare takt än vad U 68:s förslag
antyder, inte minst i fråga om det gymnasiala stadiet. I vissa yttranden från
universitet och högskolor redovisas å andra sidan tveksamhet. Man pekar bl a.
på alt ålerkommande ulbildning kan komraa att användas som motiv för atl
generellt kräva yrkeserfarenhet för tillträde till högskoleulbildning.

U
68-beredningen stryker för sin del starkt under betydelsen av all ett
utbildningssystem som främjar återkommande ulbildning ulvecklas. Beredningen
förordar ett principuttalande av sialsmakierna av denna innebörd sora en grund
för konkret arbete inom olika utbildningsmyn-digheter.

För egen del anser jag det
sora jag berört redan inledningsvis väsentligt alt den fortsatta
planeringen av ulbUdningssysleraet utgår från ålerkoraraande ulbildning som en
vanlig modell för individernas utbildningsplanering. Åtgärder sora frärajar
utvecklingen av återkommande utbildning spänner över elt vitt fält och berör
inte bara utbildningspolitiken. I detta sammanhang har jag anledning att i
första hand behandla frågan om återkomraande utbildning från högskoleutbildningens
synpunkt. De förslag jag för frara berör förändringar inom högskolan samt i
reglema för behörighet och urval tiU högskoleulbildning. Jag får anledning atl
inom kort återkoraraa till andra för förverkligandet av återkommande utbUdning
utomordentUgt viktiga frågor, främst på det sludiesociala området.

Mot bakgrand av vad som
anförts i en del remissyttranden och i den allmänna debatten vill jag först
betona att återkommande utbildning är en modell för planering av
utbildnmgsinsatser och utbildningsefterfrå- gan. Det är därför inte något som
kan införas vid en viss tidpunkt genom beslut av statsmaktema utan snarare ett
sätt atl se på utbildning, vilket enligt min mening i så slor utsträckning som
möjligt bör prägla

s. 432 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 432

såväl
samhällets som individernas utbildningsplanering. Statsmakternas och
myndigheternas beslut bör i första hand avse ålgärder som bidrar lill att göra
del naturligt och praktiskt möjligt för individen alt planera för återkommande
utbildning.

Jag räknar med att
återkommande utbildning som ett mönster att ta utbildningsorganisationen i
anspråk stegvis skaU bli etl realistiskt alternativ till den
nuvarande ordningen som huvudsakligen bygger på sammanhängande utbildning
under ungdomsåren. Den senare ordningen kan säkerligen även i fraratiden vara
en för raånga ändamålsenlig uppläggning av studierna. Motiven för atl utveckla
ålerkommande utbildning är emellertid enligl min raening så starka att man bör
prioritera åtgärder som främjar en sådan utveckling, bl. a. därför all den på
ett utomordentligt betydelsefullt sätt vidgar människors möjligheter att
planera sin utbildning pä längre sikt.

Jag
vill i sammanhanget nämna atl olika aspekter på återkommande utbildning f. n.
också bearbetas från andra utgångspunkter än ulbildningsmässiga. Exerapelvis
anges i direktiven till den av chefen för ar-betsraarknadsdepartemenlet år 1974
lillkallade sysselsätlningsutredningen att återkommande utbildning bör
övervägas som en möjlighet att underlätta ungdomars inträde i arbetslivet.

Redan i dag finns det
många studerande som planerar sin ulbildning enligl etl mönsier som ansluter
till principen återkommande utbUdning. Utvecklingen vid t. ex. de fUosofiska
fakulteterna under senare år gör det rimligt att anla att en sådan uppläggning
av studierna blivit vanligare. I raånga avseenden fungerar eraellertid
organisationen av högskoleutbildningen, de studiesociala systemen och
arbetsmarknaden på ett sådant sätt att en utveckling av återkommande utbildning
hämmas. Med åtgärder av de slag som jag kommer att redovisa i del följande bör
återkommande ulbildning redan under de närmaste åren kunna bli en mer vanligt
förekommande modell för individernas och samhällets utbildningsplanering, en
modell som stegvis utvecklas.

Den
kraftiga expansionen av ungdomsutbildningen, som för individen innebär en
koncentration av utbildning till perioden raellan 7 och 25 års ålder, har lett
till en raarkering av skillnaderna mellan grupper med lång och kort utbildning.
Främsi är detta en skillnad mellan generationer, men även inom den yngre
generationen finns stora olikheter i utbildningshänseende. De förstärkta
insatserna på vuxenutbUdningsorarå-det under senare år syftar till att utjämna
dessa skillnader.

I
ett system raed huvudsakligen lång, sammanhängande ungdomsutbildning får raan
räkna raed all skiUnaderna mellan grupper med lång och kort utbildning i
väsentlig utsträckning blir bestående. Genom utbUdning av vuxna överbryggas i
efterhand dessa skUlnader till viss del. Från såväl samhällets som individernas
synpunkt är det emeUertid enligt min mening raer rationellt all
utbildningsbehoven tUlgodoses genora en

s. 433 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 433

medvetet
planerad fördelning av utbildningsinsatserna på flera perioder av individens
liv.

I
likhet med bl. a. LO vUl jag stryka under betydelsen av en planering för
återkommande utbUdning som motsvarar arbetsmarknadens förändring. I de
högindustrialiserade länderna gör man f. n. bedöraningen att sysselsättningen
inora industrin koramer att stagnera och samtidigt ändra karaktär. Ökade
sysselsättningsmöjligheter erbjuder framför allt tjänstesektorn. Inom
utbildningsområdet leder denna utveckling till krav på utbildningsinsatser för
att tillgodose behov av kunskaper dels för en tekniskt allt mer invecklad
industriell produklion, dels för den växande tjänstesektorn. Utvecklingen leder
också till alt specialiserade yrkeskunskaper snabbare än lidigare förlorar i
aktualitet. Krav ställs på utbildning sora ger beredskap för att tiUägna sig
ny kunskap och på fortbildning i yrkesverksaraheten. Förutsättningarna atl
sinsemellan anpassa utbUdningsutbudet och arbetsmarknadens växlande behov är
enligt min mening bättre när perioder av utbildning naturligt avlöser perioder
av yrkesverksamhel än när utbUdningsinsatserna helt koncentreras till ungdomsåren.

U
68 pekar på alt återkommande utbildning kan bidra till elt ökat engagemang i
utbUdningens ulformning bland dem som är i arbetslivet och minska
värderingsklyftor raellan studerande och yrkesverksamma. Cenom att utbildningen
varvas med perioder av förvärsarbete får de studerande ökad motivation och
vidare erfarenheter, vilket enligt utredningen kan bidra också till alt minska
studietidernas längd. Jag delar uppfattningen att dessa omständigheter lalar
lill förmån för återkommande utbildning.

Sirävan
atl åstadkomma en jämnare social fördelning av utbildningsinsatserna är ett av
huvudmotiven för att främja återkommande utbildning. U 68 varnar för att
effekterna kan bli motsatta de åsyftade. En av de omständigheter som lalar för
en sådan negativ utveckling är atl antalet val mellan yrkesverksamhet och
utbildning ökar för den som lägger upp sina studier enligt den återkommande
utbildningens princip. Vid sådana val tenderar ungdomar från hem som saknar
studielradi-tion erfarenhetsmässigt att välja yrkesverksamhet. Särskild uppmärksamhet
bör därför ägnas åtgärder som kan stimulera ulbUdningsefterfrågan även bland
korttidsutbUdade. En huvuduppgift i utbUdningsmyn-digheternas
uppföljningsarbete bör vara att studera rekryteringen bl. a. med hänsyn lill
sociala fakiorer. I likhel med bl. a. TCO är jag emellertid övertygad om atl
en studieorganisation som stöder återkommande utbildning, förenad med
kraftfulla insatser i fråga om studiestöd, information och rekrytering, ger
bättre förutsättningar för en social utjämning än hittillsvarande system. Jag
ser en utveckling av högskolans studieorganisation i denna riklning som en
huvuduppgift för högskolemyndigheternas planerings- och utvecklingsarbete.

28
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 434 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 434

Av
stor betydelse för raöjligheterna att förverkliga ålerkoraraande utbildning är
givetvis utforraningen av behörighels- och urvalsreglerna för
högskoleutbildning. Också högskolestudiernas inriktrung och organisation särat
fördelningen av de samlade resurserna för högskoleutbildning på olika slag av
utbildning och olika regioner är väsentliga faktorer i samraanhanget. Jag har i
det föregående föreslagit att yrkeserfarenhet i korabination med viss ålder
skall ge allmän behörighet för högskoleutbUdning. I del följande komraer jag
att lägga fram förslag bl. a. ora en förändrad studieorganisation, om vidgade
utbUdningsmöjlig-heter i enstaka kurser och ora införande av
arbetslivserfarenhet också som grund för urval till högskoleutbUdning. Jag
kommer vidare att föreslå att högskoleutbildningen byggs ut på flera orter
utanför universitetsorterna samt alt det lokala och regionala ansvaret för alt
i samspel mellan högskolan och samhället i övrigt planera och utveckla utbudet
av högskoleutbUdning vidgas. Alla dessa förslag syftar inte minst till att
främja ålerkoraraande ulbildning.

Många
reraissinstanser fäster stor vikt vid formema för studiefinansiering i elt
utbildningssystem som främjar återkommande ulbildning. Också enligt min
bedöraning spelar studiefinansieringen en avgörande roll, såväl vid valet
mellan fortsatta studier och yrkesarbete efter gymnasieskolan sora vid beslul
om all efter en lids yrkesarbete genomgå ytterligare utbUdning. Jag kommer, som
jag tidigare har nännnt, att inom kort föreslå regeringen atl lägga fram en
proposition med anledning av SVUX' förslag. Jag räknar raed att i del saramanhanget
kunna förorda ett studiestöd för vuxna studerande som är ägnat alt underiätla
en successiv utveckling av ålerkommande utbildning.

Nära
knuten till frågan om studiefinansieringen är frågan om rält till ledighet för
studier. I likhet med raånga remissinstanser anser jag att en sådan rätt är en
förutsättning för att återkomraande utbUdning skall bli ett reellt alternativ
för den enskilde. Av slor betydelse bör här bli del beslut sora fattades vid
1974 års riksdag (prop. 1974: 148, InU 1974: 31, rskr 1974: 399) och lagen
(1974: 981) om arbetstagares rält tUl ledighet för UtbUdning.

Som
U 68 har frarahållit är vidare gymnasieskolans utformning av vital betydelse
för de sluderandes attityder i frågan om sammanhängande eller återkommande
utbildning. Möjligheten att efter gymnasieskolan träffa ett val raellan direkta
fortsatta studier och yrkesverksarahet beror både på gymnasieskoleutbildningens
innehåll och på dess organisation.

U
68:s tanke alt de yrkesförberedande inslagen på de f. n. mindre utpräglat
yrkesinriktade linjema på sikt bör förstärkas är enUgl mm mening riktig. Det
är emeUertid också viktigt att utvecklingen av studieförberedande inslag på de
mera yrkesinriktade linjerna forlsälter. Ulvecklingen av återkomraande
utbildning skulle självfaUet stimuleras om alla linjer i gyranasieskolan kunde
ge såväl yrkes- sora studieförberedande utbildning i sådan orafattning alt var
och en som gått igenom

s. 435 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 435

gymnasieskolan
skulle vara väl förberedd både för att gå ut i arbetslivet och för alt
fortsälla med studier. Härmed sammanhängande problem kan komma att belysas av
den inom utbildningsdepartementet nyligen tiUsatta arbetsgruppen för
gymnasieskolefrågor samt av sysselsättningsutredningen. Jag räknar emellertid
i försia hand med att SÖ tar initativ i den av U 68 förordade riktningen..

Även
dimensioneringen av de olika linjerna i gymnasieskolan har ett direkt
inflylande på utvecklmgen av ålerkoraraande utbildning. Jag återkommer tiU
denna fråga i det följande.

Såväl
U 68 som remissinslanserna har strukit under belydelsen av inforraation och
stiraulerande åtgärder för att elt syslem med ålerkommande UtbUdning inte
skall få negativa sociala effekter. Jag delar denna uppfattning. Siudie- och
yrkesvägledningsverksaraheten inom och raed anknytning till högskolan bör
enligt min mening få som en huvuduppgift under de närmaste åren att informera
ora återkommande ulbildning. Saraverkan bör härvid etableras med
arbetsmarknadens parter. Omfattningen av och formerna för insatserna får prövas
bl. a. i det årliga budgetarbetet.

Åtgärder
som främjar ulvecklingen av ålerkoraraande utbildning är aktueUa inom raånga
olika områden. Det koramer likväl med all säkerhet att ta lång tid innan
återkomraande ulbildning får en lika naturlig plats i individernas
utbildningsplanering som den långa sammanhängande ungdomsutbildningen f. n.
har. Omställningen till återkommande utbildning måste för avsevärd lid framåt
ägnas särskild uppmärksamhet i planeringen inom olika samhällssektorer. Såvitt
avser utbildningssektom, i första hand högskolan, bör myndigheternas planering
följa de riktiinjer som jag här redovisat.

5. Högskolestudiernas inriktning och organisation m. m.
5.1 Utgångspunkter

En
huvuduppgift i fråga ora den vidare utvecklingen av den grundläggande
högskoleutbUdningen är, som jag redan framhållit, att bredda och differentiera
utbildningsutbudet för att möta nya behov inom arbetslivet och hos enskilda.
Det gäller atl utveckla högskoleutbildning inom helt eUer delvis nya områden
och också alt skapa fömtsättningar för att kombinera moment och resurser från
skUda delar av högskolan. Inte minst som ett led i förverkligandet av den
återkommande utbUdningens princip raåste kortare utbUdnmg korama tiU stånd
inom olika områden över hela högskolefället.

För
egen del är jag övertygad om att en avgörande förutsättning för en smidig
fortlöpande utveckling av högskoleutbildningen enligt av statsmaktema angivna
riktlinjer är atl tyngdpunkten i utvecklings-

s. 436 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 436

arbetet
Ugger i anslutning lill själva utbUdnings- och forskningsmiljön och i nära
kontakt med arbetslivet.

Förändringar i den högre
utbildningens innehåll och studieorganisation har hittills i vårt land ofta
mitierats och genomförts genom centrala insatser, i utredningar och inom ämbetsverk.
Det lokala utrymmet för experimenl och över huvud för variationer i
utbildningens innehåll och uppläggning har varit begränsal.
Utvecklingsmöjligheterna har hämmats av bl. a. administrativa gränser.
Självfallet komimer även i fortsättningen utrednings- och utvecklingsarbete på
riksplanet att vara nödvändigt som underlag för mera genomgripande förändringar
i utbildningen inom skUda områden. En viss samordning är också nödvändig för
att främja all de samlade resurserna utnyttjas effektivt. Det är emeUertid
enligt min uppfattning nödvändigt att reformeringen av högskoleutbildningen i
ökad utsträckning förankras i ett lokalt förnyelsearbete. Förutsältningar för
detta skapas, som jag ser det, främst genora en ökad lokal frihet att besluta
om utbildningens innehåll och organisaiion och att disponera lillgängliga
resurser, genom studieorganisatoriska beslämmelser som möjliggör kombinationer
över hela högskolan och genom elt förbättrat samspel mellan högskolan, och del
omgivande samhället. Förändringar av denna innebörd är enligt rain raening
utoraordentligt väsenlUga för att fräraja utvecklingen av
högskoleutbildningens innehåU.

Med detla synsätt har jag
svårt att förstå dera sora i debatten kring U 68:s förslag hävdar att frågor
ora utbUdningens innehåll och kvalitet måste ulredas, innan
högskoleutbildningen reformeras i den förordade riktningen. Enligl rain mening
bar U 68 behandlat utbildningens innehåll på ett sätt som är naturligt när det
gäller att i ett sammanhang ge planeringsunderlag för hela fältet av
eftergyranasial utbildning. Utredningen har sålunda presenterat vissa
allraänna raål och riktlinjer för utveckling av högskoleutbildaingen i olika
avseenden och lagt fram förslag om de förändringar i bl.a. studieorganisation
och institutionell organisation sora den bedömi främja dessa mål och
riktiinjer. U 68 har dessutom i flera specialbetänkanden om högskoleulbildning
inom skilda områden jurisfutbildning, socionorautbUdning, viss vårdutbildning,
yrkesteknisk utbildning gelt konkreta exempel på tiUämpningen av sina
principförslag.

Det
är självklart omöjligt att en gäng för aUa se över en viss utbUdnings innehåll
och organisation. Att se över ett stort antal skilda utbildningar samtidigt är
vidare inle en uppgift som är särskilt lämplig för en central utredning. Av
grundläggande betydelse för reformeringen av utbildningens innehåll är i
stället enligt min raening atl utforma högskolan så att man stimulerar en
fortlöpande förnyelse av utbUdningen med utgångspunkt i arbetslivets och
individernas behov och under påverkan av forskningens utveckling. U 68:s
förslag syfiar i hög grad till

s. 437 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 437

alt
lägga en grund för en sådan kvalitativ fömyelse av den högre utbildningen raed
det vidgade högskolebegreppet sora en given ulgångspunkt. Som framgått
ansluter jag raig helt lill detta syfte.

Jag
har i det föregående också anslutit raig till uppfattningen att den enskildes
högskoleulbildning sora helhet bör utformas så alt utbildningen blir användbar
inom något, ofta relativt brett, oraråde av arbetslivet. Som jag nämnt gäUer
detta i försia hand samraanhängande utbild-ningsprograra, utbildningslinjer,
och konsekvenserna inora olika delar av högskolan kan vidare bli olika.

En
lång rad av de nuvarande utbUdningama inom högskolan är klart yrkesförberedande.
Formen för och omfattningen av yrkesförberedelserna varierar dock från
utbildmng tiU utbUdning. Som jag frarahållit kan det för mera specialiserade
och snävt inriktade utbUdningar bli fråga om att bredda utbUdningen och genom
förändringar i dess innehåll och verksamhetsforraer bäitre tillgodose krav från
dagens och morgondagens arbetsliv och önskemål från de studerande. Jag vUl som
ett exempel här peka på inslagen av bl. a. samhällsorienterande ämnen i den
sedan år 1971 anordnade civUingenjörsulbildningen vid högskolan i Luleå (jfr.
prop. 1971: 59 s. 28 och prop. 1972: 37 s. 39), inslag som i huvudsak ännu
saknar motsvarighet i civilingenjörsutbildningen vid äldre läroanstalter.

För
andra befintliga utbildningar inom högskolan kräver en raera konsekvent
lillärapning av principen om yrkesinriktning mer eUer mindre omfattande
förändringar i utbildningens innehåll och organisation. Detla gäller främst en
del av utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. Inte heller
inom detta område innebär emeUertid sora bl. a. U 68-beredningen påpekat
kravet på yrkesinriktning i sig en nyorientering. Flera av de nuvarande
allraänna utbUdningslinjerna, t. ex. psykolog-, ekonom- och
ämneslärarutbildningarna, är med de fömtsättningar som den nuvarande
organisationen ger yrkesinriktade. Detsamma gäller flera i fråga om antalet
studerande små utbildningar såsom utbildningarna tUl bl. a. meleorolog,
geolog, logoped, samhällsplanerare, arkivtjänsleraan saml sekreterare.
Möjligheterna tUl anställning inom traditionella yrken för dem sora
examinerats på vissa yrkesinriktade linjer, bl. a. ämneslärarlinjema, har
emellerlid minskat de senaste åren. Många studerande vid de fUosofiska
fakulteterna följer f. n. linjer sora saknar mera påtaglig anknytning till
arbetsmarknaden.

Det
är enligt min mening angeläget att samtiiga utbildningslinjer inom de
filosofiska fakulteternas område kommer att innehålla element av
yrkesförberedelse. Det är även nödvändigt att dimensioneringen av olika
utbUdningslinjer raera anpassas lill de raöjligheter till arbete raed
anknytning till utbildningen som kan förutses. Som jag redan framhållit innebär
kravet på yrkesförberedelse ingalunda alt varje kurs inom högskolan skall ges
en specifik yrkesinriktning. Det är heller inte

s. 438 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 438

möjligt
eller ens önskvärt att ge yrkesförberedelse i samma omfattning eller enligt
samma studieorganisatoriska modell inom alla utbUdningslinjer. Målet bör dock
vara att skapa sådana kombuiationer av kurser och atl komplettera utbUdningsutbudet
inom olika delar av högskolan på etl sådant sätt, att den utbUdning en
studerande går igenom sammantagen ger en förberedelse av avsett slag.

Med
utgångspunkt i de här sammanfattade kraven på lokalt förankrad förnyelse av
utbildningsutbudet, på korabinationsraöjligheler över i dag befintliga gränser
och på yrkesförberedelse i utbUdnmgen skall jag nu ta upp utformningen av
högskolans studieorganisalion. Jag erinrar här om milt förslag i det
föregående att ålerkoraraande ulbildning skall vara elt riktmärke för
planeringen av högskoleutbildningen. Detla får självfallet betydelse inle minst
i fråga om studiernas organisaiion, där bl. a. möjligheterna att bygga upp
olika utbildningslinjer i etapper måste ägnas slor uppmärksamhet.

5.2
Utbildningslinjer

U
68 föreslår en studieorganisalion för den grundläggande utbildningen uppbyggd
av dels utbildningslinjer, dels kurser och studiekurser.
UtbUdningslinjeorganisalionen, sora ansluter lill nuvarande förhållanden inom
stora delar av högskolan, är avsedd all tillgodose behoven av sammanhängande
utbildningsprogram med yrkesinriktning. Uiredningens principförslag har
tillstyrkts av ett stort antal remissinstanser och av U 68-beredningen.
Invändningar mot det föreslagna utbildningslUijesy-slemet kommer i forsla hand
friin remissinslanser inom de fUosofiska fakulteterna, som inle anser en
linjeorganisation lämpad för utbUdningen inom delta oraråde.

För
egen del ser jag en organisaiion av utbildningslinjer sora elt betydelsefullt
instrument för alt underlätta sarahällets försörjning raed arbetskraft inora
skilda yrkesområden, fördelningen av resurser på olika yrkesutbildningsändamål
och den enskildes möjligheter alt överblicka utbildningsutbudet i högskolan och
finna en väg till det yrkesområde han siktar på. Jag delar samtidigt
uppfattningen att man måste ta hänsyn lill alt utbildningar raed skUda raål kan
behöva vara uppbyggda på olika sätt. En fast organisation av utbUdningen är
givetvis inget självändamål, men den kan i vissa fall skapa förutsättningar för
en pedagogisk och innehållsmässig samordning av de olika ulbUdnings-momenten
som kan ge den enskUdes studier stadga och också bidra lill en
yrkesinriktning. Mot denna bakgrund ansluler jag raig till förslaget att
huvuddelen av den grundläggande högskoleutbildningen skall organiseras i
linjer. Jag delar också U 68 :s bedöraning alt det finns behov av
UtbUdningslinjer av oUka karaktär, som svarar raot behov av olika slag, och
ansluter mig därför tUl förslaget om en ordning raed allmänna, lokala och individuella
utbildningslinjer.

s. 439 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 439

Allmänna
utbildningslinjer bör svara mot mera bestående behov av generell karaklär och
vara inriklade mol; mer eller mindre breda yrkesområden. Huvuddelen av de i
dag existerande sammanhängande utbild-ningsvägama vid olika läroanstalter för
högskoleutbUdning bör i den nya organisationen få karaklär av allmänna
utbildningslinjer. Som jag nyss nämnl behöver delta införande av linjebegreppet
inle innebära några krav på en enhetlig studieorganisatorisk uppbyggnad av
olika linjer. Den närmare utformningen av en utbildningslinje bör också kunna
variera från ort tUl ort. De allmänna utbildningslinjerna bör, som i dag sker,
inrättas av regeringen.

Även
lokala utbildningslinjer bör vara yrkesinriktade. För dera bör man ta tillvara
särskilda lokala föratsättningar, t ex. för en ort eller en läroanstalt
speciella resurser. Genom samverkan mellan högskolan och arbetslivet bör ett
lokalt förankrat ut\ecklingsärbete kunna leda till bl. a. att nya
utbildningslinjer kommer fram. Det är naturligt att sådana först prövas lokalt
för alt senare, öm de visar sig svara möt mera varaktiga behov, bli allmänna
utbildningslinjer. De lokala linjerna bör sålunda bli belydelsefulla
hjälpraedel i det fortlöpande utvecklingsarbetet, hjälpmedel av ett slag som i
dag i stort sett saknas inom högskoleutbildningen.

IndividueUa
utbildningslinjers funktion blir att tillgodose enskildas mera speciella
önskeraål om utbildningskombinationer. Möjligheter till individuella
kombinationer saknas i dag i stort sett helt ulanför de filosofiska
fakulteternas område.

Såväl
de lokala som de individuella. utbUdningslinjerna bör inom givna ramar inrättas
av läroanstalterna.

Ett
förnyelsearbete i enlighet med av U 68 förordade principer kommer att få
särskilt påtagliga konsekvenser för den grundläggande utbildningen vid de
nuvarande filosofiska fakulteterna. Övriga utbildningar har f. n. med få
undanlag en organisaiion som gör dem lämpade att ingå som aUmänna
utbildningslinjer i den nya organisationen. Självfallet kan det i den
fortlöpande översynen av utbildningens innehåll och organisation bli aktuellt
alt mer genomgripande förändra även dessa utbildningar, t. ex. för alt fräraja
återkommande utbildning eller för atl bredda innehållet i utbUdningsUnjer som
f. n. har en förhållandevis snäv inriktning. Det bör uppdras åt
högskolerayndighelema att särskilt verka för dessa två syften.

Jag
skall här i all korthet redovisa några utredningar och initiativ sora f. n. är
aktueUa och kan resultera i tillskott tUl eller förändringar i de av U 68
föreslagna allraänna utbildningslinjema utanför de nuvarande filosofiska
fakulletemas område.

Inom
den tekniska yrkesutbildningen i högskolan är iniresset f. n. frärast inriktat
på alt ulveckla kortare utbildningslinjer, bl. a. med anknytning till mera
direkt yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan. Till

s. 440 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 440

U
68 :s förslag om försöksverksamhet raed yrkesteknisk högskoleutbildning
återkommer jag i det följande.

Förslag om kortare
tekniska utbildningar på högskolenivå har vidare förls fram dels av Sveriges
civilingenjörsförbund och Svenska ingenjörs-samfundet, dels av UKÄ som
föreslagit viss försöksverksamhet inom ramen för befintUga utbildningsresurser
vid de tekniska fakulteterna. Beredningen av dessa frågor är inle avslutad.
Allmänt vill jag framhålla att jag finner det angeläget alt man konkret prövar
behovet att komplettera den tradUionella högskoleutbildningen inora den
tekniska sektorn civilingenjörsutbildningen och motsvarande med nya
utbildningsalternativ.

Utbildningen
inom sjöbefälsområdet uireds f. n. inom SÖ och utredningsförslag väntas
föreligga under innevarande år.

I
fråga ora adrainistrativ, ekonoraisk och social yrkesutbUdning har U 68 sett
över dels jurist-, dels socionomutbildmngen (SOU 1973: 59). Vidare har UKÄ och
SÖ geraensarat gjort en utvärdering av försöksverksamheten raed s. k.
korabinationsutbildningar, dvs. utbUdningar sora korabinerar yrkesinriktade
specialkurser i gyranasieskolan med studier vid fUosofisk fakultet, och på
gmndval härav föreslagit vissa förändringar i uppsättningen av sådana
utbildningar. Beredningen av de berörda frågorna pågår.

När
del gäller vårdyrkesutbildning har U 68 i två specialbetänkanden föreslagit
dels förändringar i fi'åga om vissa kortare vårdutbildningar såsom sjukgymnast-
och sjuksköterskeutbUdning (SOU 1973: 58), dels en utbildningsgång som är
avsedd alt ge sjuksköterskor möjlighet att vidareutbilda sig till läkare (SOU
1974: 19). Även beredningen av dessa frågor pågår. Enligt min raening kan det
inte uteslutas att det för någon eller några av de berörda ulbildningarna kan
komma all fordras en ytterUgare översyn av utbildningens innehåll. Inom UKÄ
utreds f. n. frågan om utbildning i psykoterapi. Denna utredning väntas bli
slutförd under innevarande år. UKÄ och socialstyrelsen överväger vidare
gemensamt förändringar i den grundläggande ulbUdningen av tandläkare.

Vad
beträffar utbildning för undervisningsyrken har statsrådet Hjelm-Wallén i maj
1974 tillkallat sakkunniga, lärarutbildningsutredningen, för en övergripande
översyn av lärarutbildningen. Vidare koramer statsrådet Hjelm-Wallién inom
kort att på grandval av förslag från lärar-utbUdningskommittén föreslå bl.a.
försöksverksamhet med utbildning av lärare i vissa nya ämneskombinationer.
Frågor ora utbUdning av bl. a. fritidspedagoger och förskoUärare utreds f. n.
av barnslugeutredningen. Beträffande utbildnuig av lärare inom vårdområdet
pågår beredningen av förslag från SÖ.

I
fråga om utbUdning för kultur- och informationsyrken ses joumalistutbUdningen
över av en ulredning sora inom kort koraraer atl över-

s. 441 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 441

lärana
silt betänkande. Organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) har
utredningsuppgifter som rör hela musikulbildnings-orarådet. Arbetet skaU
avslutas senast i och med utgången av juni 1977. Reformeringen av
musikutbildningens innehåll och organisation har inletts i fråga ora
utbildningarna till musiklärare och kyrkomusiker. 1973 års expertgrupp för
konstutbildning (K 73) har nyligen avlämnat förslag till delvis ny
studieorganisation för den högre konslutbildningen i Stockholm.
Remissbehandling av förslaget pågår. SlulUgen har statens kulturråd i uppdrag
att redovisa erfarenheterna av pågående försöksverksamhet raed fortbildning
vid statens scenskolor. I det sammanhanget aktuaUseras också organisatoriska
förhåUanden för grundutbildningen vid skolorna.

Enligt min raening kan det
finnas anledning alt de närmaste åren göra en mera genomgripande översyn av i
första hand utbildningen inom informationsområdet och dess samspel med
utbUdningen på kulturområdet och med kulturpolitiken i vid raening.

U 68:s förslag innebär att
utbUdningslinjerna skall vara uppbyggda av kurser på elt sätt som ansluler till
vad sora f. n. gäller inora slora delar av högskolan. Utredningens förslag i
denna del bör ligga till grund för det forisatta planeringsarbetet. Del är
naturligt att man härvid i fråga om bl. a. kursernas konstruktion och
omfattning tar hänsyn till de skilda krav utbildningsmålen kan släUa. Del är
dock angeläget att undanröja sådana skillnader som f. n. kan utgöra hinder för
att inom en UtbUdningslinje kombinera kurser som anordnas inom olika fakulteter
eller läroanstalter.

När
det gäller ordningsföljden mellan kurser inora en utbUdningslinje bör enligt
min mening pedagogiska skäl vara avgörande för vilken lösning som väljs för
varje enskild linje. Det bör sålunda vara möjligt såväl att koncentrera
utbildningen på ett ämne eller en ämnesdel i taget som atl låta kurser inom två
eller flera ämnen eller ämnesdelar löpa parallellt. Den senare ordningen, som
möjliggör att olika kurser kompletterar och stöder varandra, kan enligt min
mening vara ett betydelsefullt led i en pedagogisk och innehållsmässig samordning
av utbildningen inom en linje.

Studieorganisationen
inom utbildningen på kulturområdet är av naturliga skäl mycket varierande. Vid
remissbehandlingen av U 68:s förslag har bl. a. framförts den uppfattningen
att de olika utbildningarna på kulturområdet för att kunna svara mot den
konstnärliga och kulturpolitiska utvecklingens krav behöver anknytning tiU
andra utbildningsområden och ökade kontakter sinsemellan. Jag delar denna
uppfattning och anser det av detta skäl angeläget raed en utveckling på det
studie-organisatoriska orarådet också inom denna del av högskoleutbildningen.
Det nyssnämnda utredningsarbetet i fråga om utbildning inom kultur-

s. 442 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 442

området
bör kunna visa hur långl del är möjligl och lämpligt atl anpassa studieorganisationen
på detta område tUl en mer enhetiig studieordning inom högskolan som helhet.

För
all ulbildning på kulturområdet gäller som primärt krav att studierna måste
anknyta till och stiidja den konstnärliga mognadsprocessen hos de studerande.
UtbUdningen är således i sig själv en skapande process som inle i alla
avseenden kan och bör bedrivas på elt i förväg planerat sätt. Della måste få
påverka både sättet att organisera studierna, utformningen av de planer sora
styr utbUdningens innehåll samt arbetsformerna. Praktiska och teoretiska
moment i utbildningen bör oftast vara mycket nära samordnade. Alt lösa upp
sambandet mellan olika moraenl genom en indelning i kurser är här inte alllid
meningsfullt. I regel bör de olika moraenlen i studierna bedrivas parallellt.
Möjligheterna atl kombmera moraent från befintliga utbUdningar på kulturområdet
med högskoleulbildning av annat slag är av dessa skäl begränsade. Samtidigt är
det angeläget atl kombinationsmöjligheter av detla slag kan utvecklas.

Möjligheterna
att inrätta för enskilda studerande eller grupper av studerande specifika
utbildningslinjer är f. n. bortsett från de konstnärliga utbildningama där
förhållandena är speciella begränsade i huvudsak till de fUosofiska
fakulteterna. Denna möjlighet, liksom möjligheten atl inrälla lokala
utbUdningslinjer, bör i framliden inom de ekonomiska ramar som anges av
statsmakterna avse hela fältet av grundläggande högskoleutbildning. Inte minst
med hänsyn till arbetslivets växlande behov är del angeläget att friare
korabinationsmöjlig-heter vinner insteg också inora områden av
högskoleutbildningen som f. n. karaktäriseras av fasta och relativt snävt
inriktade utbildningslinjer.

I
några yttranden pekas på de problem i fråga om behörighet till tjänst som kan
uppslå bl. a. inom vårdorarådet ora lokala och individueUa utbildningslinjer
blir vanliga. Del är viktigt atl dessa frågor följs uppraärksarat. Enligt min
mening finns det dock inle anledning att med hänsyn till inom visst yrkesområde
gällande behörighetsregler begränsa rälten att anordna lokala och individuella
utbildningslinjer. Det är emellertid angeläget att varje studerande, som
önskar få en individuell utbildningslinje inrättad, samråder med
studievägledare. Vid en sådan kontakt bör även eventuella frågor om behörighet
till tjänst klargöras för den studerande.

Jag
går så över till frågan om UtbUdningslinjeorganisalionen i vad avser de
nuvarande fUosofiska fakulteternas område.

I
många remissyttranden från bl. a. universiteten hävdas alt ett syslem raed
UtbUdningslinjer inle lärapar sig för utbUdning av det slag som f. n. anordnas
vid de filosofiska fakulteterna. En del av kriliken synes ulgå från en negativ
eUer tvekande instäUning tiU att denna utbUdning ges

s. 443 Kontrollera mot PDF

iProp. 1975: 9 443

en
tydligare yrkesinriktning. Andra kritiker tar sin utgångspunkt i erfarenheterna
av den studieorganisation sora gällt vid de filosofiska fakulteterna sedan år
1969. I många fall har man där upplevt de allmänna UtbUdningslinjerna som en
onödig administrativ överbyggnad, ulan betydelse för ulbildningens innehåll
eller utformning. Det faklum .alt en stor andel av de studerande inte följer de
allmänna utbildningslinjerna anförs som stöd för denna slåndpunkt.

För
egen del är jag övertygad ora att en av de gmndläggande orsa-Icerna till att
1969 års studieordning inle motsvarat förväntningarna är att UtbUdningen för
många av de studerande saknat en i förhållande till arbetslivet tillämplig
yrkesinriktning. De olika kurserna har ofta heller inte samordnats pedagogiskt
och innehållsmässigt. UtbildningsUnjerna har därför inte upplevts som
meningsfulla av de studerande.

Utformningen
av de allmänna utbildningslinjema vid 1969 års reform präglades framför allt av
de traditionella målen för utbildningen vid de filosofiska fakultelema,
nämligen verksamhet som lärare eller forskare eller inom offentlig förvaltning.
Många utbildningslinjer kora därför att inriktas raot just dessa mål. Vid sidan
härav infördes några utbildningslinjer med annan inriktning, främst ekonora-
och psykologutbildningarna.

I förhållande till de
nämnda, traditionella utbildningsmålen har flertalet befintliga linjer vid de
filosofiska fakultelema en relativt god arbetslivsanknytning även med
utgångspunkt i de krav U 68 släller upp i detta avseende. Detla är emellertid
inte tUlräckligt i en situalion där endasi ett litet antal av de studerande kan
tänkas få sysselsättning inora de avsedda områdena. UlbUdningskapacileten inom
varje linje eller grupp av Unjer bör avpassas så, att utbUdnmgens
yrkesinriktning också irån den enskUde studerandes synpunkt frarastår som
meningsfull och realistisk i förhållande tiU förutsebara möjligheter på
arbetsmarknaden. De studerande inora en linje komraer därvid att i väsentligt
större utsträckning än f. n. ha geraensarat studiemål, varigenom
föratsättningar för en pedagogisk och innehållsmässig samordning mellan
kurserna inom linjen skapas. Jag är för egen del övertygad om att
konstruktionen med aUmänna och lokala utbildningslinjer, under dessa
förutsättningar, kommer att framstå som ändamålsenlig även inom det område av
den .grundläggande utbUdningen som svarar mot de nuvarande filosofiska
fakulteterna. I den mån detla inte är fallet, bör utbildningsbehoven
tillgodoses genom individuella utbildningslinjer och, främst, enstaka kurser. Jag
vill tUlägga att de allmänna utbUdningslinjerna inom det berörda området
rimligen även i fortsättningen kommer att innehålla siörre utrymme för
alternativa studiegångar och successiva val än linjerna inom många andra
oraråden.

I
prop. 1969: 4 ora ulbildningens organisaiion vid filosofisk fakultet m. m.
framhöll föredragande statsrådet betydelsen av kontinuerlig

s. 444 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 444

översyn
och förnyelse av utbildningslinjema inom detta oraråde. På grundval av vunna
erfarenheter har sedan dess ett omfattande utvecklingsarbete ägt rum på
initiativ av UKÄ och läroanstalterna. Det har resulterat bl. a. i en väsenllig
utökning av antalet sludieallernaliv vid de fUosofiska fakulteterna. Vidare har
under de senaste åren en strävan gjort sig gällande mot ökad samordning mellan
studiekurserna inom utbUdningslinjerna. Det är enligl min raening
utoraordentligt väsentiigt att delta utvecklingsarbete fortsätter och
intensifieras.

Det
är också raycket angeläget att raan söker utveckla utbildningslinjer raed
inriktning raot andra delar av arbetsraarknaden än dem för vUka de allmänna
utbUdningslinjerna i dag förbereder. Möjligheterna atl skapa ändamålsenliga
utbildningslinjer ökar sannolikt om man inom utbildningslinjerna korabinerar
kurser från de nuvarande filosofiska fakulteterna raed kurser från andra delar
av högskolan eller från nuvarande gymnasieskolan. På liknande siitt bör kurser
från de nuvarande filosofiska fakulteterna kunna utnyttjas för alt bredda
grunden i utbildningslinjer inora delar av den högre utbildningen som f. n. är
starkl specialiserade. Jag tänker här bl. a. på kurser som ökar
koramunikalions-färdigheten, t. ex. inom områdena svenska, modema språk,
matematik och statistik.

Man
bör enligt min mening räkna med all kurser från de nuvarande fUosofiska
fakulteterna i fraratiden koramer att ingå i utbildningslinjer inom hela
högskolan. Det finns vidare anledning att anta att åtskilliga UtbUdningslinjer
inom dessa fakulteters oraråde koramer att innehålla kurser också från andra
delar av högskolan. Elt huvudsyfte med den ordning för högskoleutbildningen jag
nu föreslår är att undanröja de administrativa och organisatoriska hinder som
hittills motverkat en utveckling i denna riktning.

Den
skisserade utvecklingen linnebär en utvidgning av de nuvarande filosofiska
fakulteternas roll i gmndutbildningsorganisationen. Institutionerna inora
detla område kommer atl svara för utbildning av studerande inora
UtbUdningslinjer inriktade raot även nya delar av arbetslivet. En verksamhet av
detta slag begränsar självfaUet inte möjligheterna till fördjupade
ämnesleoreliska studier av det slag som nu är vanligt vid de berörda
fakulteterna.

Utbildningslinjerna
vid tidpunkten för övergång tUl den nya organisationen ansluler enligl U 68:s
förslag i allt väsentiigt till nu befintliga linjer, även inom' de filosofiska
fakulteternas område. I det följande komraer jag att förorda en övergång lill
den nya studieorganisationen den 1 juli 1977. Det är givetvis inte raöjligt atl
liU dess förändra utbUdningsutbudet inora del nyssnämnda områdei så alt det
helt motsvarar de krav bl. a. på yrkesinriktning som angivits i det föregående.
De förändringar som här kan ske vid tiden för övergången till en ny
studieordning kommer i första hand all vara sådana som aklualiseras av U 68:s
förslag

s. 445 Kontrollera mot PDF

Frop. 1975:9 445

tUl
modifieringar av linjerna, av det fortlöpande utvecklingsarbetet inom UKÄ och
läroanstalterna samt av förslag i remissyttrandena. Också beträffande
utbUdningslinjer utanför de nuvarande filosofiska fakulteternas område har
vissa avvikelser från utredningens förslag aktualiserats i remissyttrandena.
Vidare kan givetvis det förut nämnda utredningsarbetet inom skilda oraråden
leda till att förändringar i den befintliga utbildningsorganisationen blir
akluella före den nämnda tidpunkten. Jag räknar raed att en förteckning över de
allraänna utbUdningslinjer som regeringen inrättat eller avser att inrätta
skall kunna anmälas för riksdagen senasi i budgeipropositionen för budgetåret
1977/78.

U 68
diskuterar utförligt olika modeUer för utveckling av studieorganisationen på
längre sikt. Ulredningen har därvid strävat efter att skapa etl system som dels
underlättar arbelslivsanknytning av utbUdningslinjerna, dels lätt kan förnyas
i takt med förändrade behov, dels gör återkommande utbildning till en såvitt
avser studieorganisationen realistisk möjlighet för huvuddelen av de
studerande, dels bevarar de studerandes valfrihet mellan närbesläktade
utbildningar under studiernas inledningsskede.

Utredningens
resonemang har mött invändningar från företrädare för skilda UtbUdningar, vilka
menar atl de antydda studieorganisatoriska modellerna inte lärapar sig för den
utbildning de själva företräder.

I
det föregående har jag frarahållit alt utbildningslinjernas struktur måste
bestämmas med hänsyn till de mål som gäUer för utbUdningen. Detta gäller
självfallet även i det längre perspektivet. Del kan därför som U 68 också
betonar inle bli fråga om att schablonmässigt anpassa studieorganisationen
inora varje utbildningslinje lUl någon av de beskrivna modeUerna. Det bör också
framhållas alt dessa modeUer, om de renodlas, står i visst motsatsförhållande
till varandra.

Till
arbetet med att fortiöpande se över och utveckla utbildningsutbudet med hänsyn
till samhäUets och individernas behov, bl. a. av studiegång enligt principen
återkommande utbildning, ulgör emellertid utredningens resonemang ora
studieorganisatoriska modeller enligt min raening etl värdefullt bidrag. Jag
vill peka på alt U 68 i sina studieorganisatoriska specialbetänkanden ora
jurist-, socionom- och vårdutbildning saml läkarutbildning för sjuksköterskor
presenterat konkreta förslag till utveckling av studiernas organisaiion.

5.3
Enstaka kurser

Som
jag berört i det föregående är det en viktig uppgift för högskolan atl
tillgodose även andra utbildningsbehov än sådana som motsvaras av fullständiga,
yrkesinriktade utbUdningslinjer. Vid de filosofiska fakulteterna är det redan
vanligt atl utbildningsresurserna las i anspråk av studerande som begränsar
sitt studieprogram till aft omfatta mindre än en

s. 446 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 446

UtbildningsUnje.
Andelen studerande som vid inskrivningen deklarerar sådana studieavsikter har
här ökat markant under de senaste åren. Samtidigt har raan kunnai konstatera
all medelåldern bland de studerande i grundläggande ulbildning ökat saml alt
allt fler studerande avslutar sina studier utan att ta examen.

Dessa
förändringar visar att andra funktioner än atl svara för en yrkesinriktad
ungdomsutbildning relativt sett ökat i betydelse inom denna del av
utbildningsorganisationen. Förändringarna innebär att utbildningen vid de
filosofiska fiikultelerna redan i dag visar upp drag av återkommande utbUdning.

Del
är en lång rad skUda utbildningsbehov som lillgodoses på annat säll än genom
fullständiga utbUdningslinjer. Det kan gälla fortbUdning, vidareutbUdning eller
annan klart yrkesinriktad utbUdning. Som exempel på della kan av nuvarande
utbUdning näranas vidareutbildning av klasslärare till ämneslärare samt
fortbildning av journalister. Det kan gälla utbildning i anslutning till
verksamhet inora fackliga eller andra organisationer och det kan gälla
utbUdning med ett allmänt utbildnings-intresse som främsta motiv.

Utbildningsbehov
av detla slag skall enligl U 68:s förslag tUlgodoses inom ramen för ett brett
utbud av enstaka kurser. Elt sådant utbud är enligt utredningen utomordentligt
väsentligt för möjligheterna alt förverkliga principen återkommande utbUdning.
Utredningsförslaget har i denna del bemötts mycket positivt av
remissinstanserna.

Jag
vill för egen del starkt stryka under den betydelsefulla roll ett rikt varierat
utbud av enstaka kurser bor spela inom högskolan. Att utveckla en kurs inom
ett nytt område kan bl. a. vara ett första steg mot en utbildningslinje med ny
inriklning. Möjligheten alt följa enstaka kurser har hittills väsentlijjen
varit begränsad till de filosofiska fakulteterna. Vid t. ex. de lekniska
fakulteterna och vid socialhögskolorna har forraella möjligheter funnits, men
de har utnyttjats i relativt begränsad omfaltning. EiUigt min mening är det
synnerligen angeläget att möjUgheter att följa enstaka kurser förverkligas
inom hela högskolan. Det kan finnas skäl att påpeka alt de studerande i enstaka
kurser i många fall bör kunna följa undervisning tillsammans med studerande i
allmänna eUer lokala utbildninglinjer.

Ulbildning
som inle i första hand motiveras av önskan om yrkesutbildning förekoraraer f.
n. dels; vid de filosofiska fakulteterna och som s. k. decentraliserad
universUetsutbildning, dels i form av universitetscirklar inom ramen för
studieförbundens verksamhet. I kvantitativt avseende är studieförbundens
verksamhet den raest belydelsefulla inom delta ulbud. En del av
studieförbundens studerande torde dock se sin ulbildning just som fortbildning
eUer vidareutbUdning i sin yrkesverksamhet. I många fall följer ulbUdningen
hell universitetens studieplaner och universitetslärare anlitas för
undervisningen.

Jag
har i det föregående berört viklen av samverkan mellan högskolan

s. 447 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 447

och
studieförbunden raed sikte på ett ändamålsenligt utnyttjande av de samlade
resurserna. Denna samverkan bör enligt min mening grandas på en klarare
ansvarsfördelning raellan högskoleorganisationen och studieförbunden än den
som i dag råder.

Jag
avser alt i annat sammanhang föreslå regeringen alt tillkalla en utredning
rörande kompelensfördelningen mellan del offentliga utbildningsväsendet och
sludieförbunden.

När
det gäller högskoleulbildnUigen bör enligt min mening en ulgångspunkt för
arbetsfördelningen vara den, att huvudansvaret för att täcka utbildningsbehov
som motiveras med elt raer allraänt utbUd-ningsintresse skall ligga på
sludieförbunden, medan högskolan i första hand har alt tiUgodose på ett eller
annat säll yrkesanknutna utbildningsbehov på högskolenivå, i den raån sådana
inte bör tiUgodoses genora inlem ulbildning inora rayndigheter, företag,
organisalioner etc. Delta skulle innebära alt de studieplansanknulna kurserna i
princip anordnas inom högskoleorganisationen, raedan studieförbunden får
ansvar för övrig kursverksarahet.

Praktiskt
kan emellertid i enskilda fall en sådan ansvarsfördelning inte upprätthållas
strikt. Fasta utbildningsresurser inora högskoleorganisationen måste sålunda
rimligen även i fortsätiningen till en del utnyttjas också för att tUlgodose
ulbUdiungsefterfrågan hos studerande raed elt mer allraänt utbUdningsintresse.
Inora bl. a. delar av de nuvarande humanistiska fakulteternas område får man
räkna med detta som en funktion hos den grundläggande utbildningen också i
framtiden. A andra sidan bör högskolan kunna dra nytta av studieförbundens rika
erfarenheter av kurser för de aktuella målgrupperna. Det bör sålunda vara
möjligt för statlig läroanstalt alt engagera exempelvis ett sludieförbund för
all inom högskolan svara för en viss kurs.

De
här antydda frågorna bör övervägas närmare i det nämnda utredningsarbetet.

5.4
Utbildnings- och kursplaner

För
beskrivning av utbildningens raål, innehåll och verksarahelsfor-mer skall
enligt U 68 :s förslag finnas utbildningsplaner för utbildningslinjer och
kursplaner för kurser.

Jag
delar uppfattningen att en ordning bör införas som innebär att för varje
utbildningslmje en utbUdningsplan fastställs som anger bl. a. utbUdningens
raål, inriktning och huvudsakliga innehåll samt kraven för tillträde tiU linjen
i fråga. UtbUdningsplanen bör i princip fastställas av det organ sora inrättar
ulbUdningslinjen. I fråga ora aUraänna utbUdningslinjer kan det dock, sora U
68 föreslagh, vara ändamålsenligt atl endasi linjens orafattning och inriklning
fastställs av regeringen, medan den egentliga utbildningsplanen fastställs av central
högskolemyndighet.

s. 448 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 448

Smärre
avvikelser från utbildningsplanen bör, för atl en fortlöpande förnyelse skall
underlättas, kunna göras lokalt. En lokal plan för en allmän utbildningslinje
bör fastställas t. ex. då en utbUdningsplan medger alternativa tillämpningar.
Beträffande individuella utbildningslinjer får UtbUdningsplanen innebörden att
garantera den enskilde en viss studiegång.

De
aUmänna riktlinjer utredningen anger för utbildningsplanernas utformning m.
ra. finner jag väl avvägda och de bör kunna ligga till grund för de
bestämmelser som jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att
uifärda.

För
varje kurs såväl kurser som ingår i utbUdningslinjer sora övriga skall
enligt U 68:s förslag lokalt fastställas en kursplan som närmare anger
utbildningens innehåll, undervisningens och examinationens uppläggning,
särskUda förkunskapskrav m. ra. och raer direkt vänder sig till de studerande
med information. Även i denna del ansluter jag raig till
utredningsförslaget.

Den
ordning jag här förordat för fastställande av utbUdnings- och kursplaner
innebär att beslutanderätten vad gäller utbildningens innehåll och uppläggning
i enskilda kurser i väsentlig utsträckning blir en lokal angelägenhet och att
bl. a. nuvarande ordning raed riksgiltiga normal-sludieplaner vid de
filosofiska fakulteterna frångås. Jag återkommer till frågor ora
ansvarsfördelningen mellan olika organ inom högskolan i samband med att jag
behandlar den institutionella organisationen.

5.5
Betyg och examina

En
viktig metod för förnyelse av utbUdningslinjerna inom högskoleutbildningen är
att kombinera kurser från olika delar av högskolan. Möjlighelerna härtill
inskränks f. n. av administrativa och studieorganisaioriska gränser. Ett mål
för U 68 har varil att undanröja hinder av delta slag. Utredningen har därför
föreslagit att elt enhetligt värderingssystem införs i grundulbildningea inom
hela högskolan. Det föreslagna systemet ansluter tUl det poängsystem som sedan
år 1969 tillämpas vid de fUosofiska fakultelema. Enligt delta motsvarar kurser
som planerats för heltidsstudier under sammanlagt ett läsår 40 poäng; en veckas
studieinsats på heltid motsvarar alltså i stort selt 1 poäng.

Det
föreslagna systemet har kritiserats främst av remissinstanser inom de tekniska
fakulteterna, som anser att de vid dessa fakulteter tillämpade systemen är
överlägsna det föreslagna. U 68-beredningen har tillstyrkt utredningens
förslag.

Det
finns anledning atl liksom, U 68-beredningen framhålla alt införande av ett
enhetligt poängsystem inte behöver styra utbildningens uppläggning inom enskUda
områden eller linjer och inte är avsett att få sådana konsekvenser. Fördelarnsi
med ett för den gmndläggande hög-

s. 449 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 449

skoleulbildningen
gemensamt värderingssystem är enligt rain mening beiydande med hänsyn tUl de
kombinationsmöjligheter över hela högskolefället som delta ger. Jag förordar
därför alt det föreslagna poängsystemet införs för i princip hela högskolan.
Liksom i fråga om studieorganisationen i aUraänhet bör man kunna ta hänsyn
lill specieUa förhållanden inom enskilda utbildningslinjer. I fråga ora bl. a.
vissa utbildningar inom kulturområdet kan det sålunda vara motiverat all göra
undantag från huvudprincipen. Elt mera förfinat poängsystem av det slag som
används t. ex. vid de tekniska fakulteterna är självfallel fullt raöjligt att
förena med elt för högskolan enhetligt poängsystem enligt mitt förslag och bör
även fortsättningsvis kunna användas som hjälpmedel i intern planering.

U 68
har ansett det naturligt atl elt enhetligt värderingssystem inom
högskoleutbUdningen kombineras raed ett enhetiigt system för gradering av den
godkända studieprestationen. Remissopinionen är på denna punkt splittrad. Vid
de berörda utbUdningsenhelerna finns en tendens alt vilja behåUa det nu för
vederbörande utbildning lUlämpade syslemet, som ibland innebär en mycket
differentierad betygskala. I vissa yttranden krävs att alla kvalitetsbelyg
avskaffas.

Formerna
för betygsätlning har ofta uppmärksammats under senare år. Belräffande
lärarutbildningen förs f. n. en intensiv debatt om betygen, främst betyget i
lärarskicklighet. Frågan om betygsättningén i grundskola och gymnasieskola
prövas av 1973 års betygsutredning. Resultatet av detta arbete kommer att
indirekt påverka även högskolan. Jag avser atl, sedan belygsulredningens arbete
avslutals, föreslå regeringen atl låla ta upp frågan om formerna för
betygsättning inora högskolan tUl samlad prövning. I avvaktan på resultatet
härav bör man enligt min mening kunna göra jusleringar i nu tillämpade system
för betygsätlning i syfte att uppnå en större enhetlighet i formerna för
betygsättning och därmed underiätla jämförbarhet mellan olika delar av
högskoleutbUdningen.

Del
värderingssyslera som f. n. har vidast liUärapning inora högskolan innehåller
tre steg: underkänd, godkänd och väl godkänd. I likhet med U 68-beredningen
ansluter jag mig till förslaget att denna betygskala tills vidare skall uigöra
riktpunkt för betygsättningén inom högskolan. Möjligheter tiU variationer även
i detta avseende bör, sora bl. a. UKÄ förordat, finnas. Man bör sålunda för en
kurs eller utbildningslinje kunna använda färre belygsleg, dvs. avstå från atl
använda betyget väl godkänd. I en del fall, t. ex. i fråga ora viss konslnärlig
utbildning som i dag saknar betygsättning, bör man även i fortsättningen kunna
avstå från att använda betyg.

U 68
har föreslagit att dokumentationen av högskoleutbildningen skall utgå från
utbildningslinjen. För den sora gått igenora allmän eller lokal
utbildningslinje med godkända kurser skall elt utbildningsbevis ut-

29
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 450 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 450

färdas.
I delta skaU anges utbildningslinjens beteckning, dess längd, de kurser som
utbildningen omfattar saml de betyg den studerande erhållit på de olika
kurserna. Den som har gåU igenom individuell utbildningslinje eller enstaka
kurs skall enligt förslaget erhålla raotsvarande dokumentation i de delar som
är tUlämpliga. U 68 förordar vidare att ut-bUdningstitiar inle skall knytas till
utbUdningsbevisen.

Utredningsförslaget
har vad det gäller ulbUdningsbevis som form för dokumentation av
högskoleulbildning tillstyrkts av praktiskt taget samtliga reraissinstanser.
För egen del finner jag del angeläget all den som avslutat högskoleutbildning
erhåller ett dokument som relativt detaljerat anger utbUdnUigens raål, innehåll
och omfattning. Inom UKÄ-området har redan arbete påbörjats med atl ulveckla
dokument av detta slag. UtbUdningsbevisen komraer gene;rellt selt att ge en
betydligt bättre information om genomgången ulbildning än t. ex. del nuvarande
examens-systemet ger. Jag förordar sålunda alt utredningsförslaget i denna del
genomförs.

Remissopinionen
är starkt splittrad i fråga ora U 68:s förslag att examensbegreppet inte
längre skall användas. Vid universitet och högskolor finns en stark opinion
mot förslaget. Även UKÄ, SACO samt Svenska arbelsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund (SAF/SI) anser atl examensbenäraningar bör bevaras.
Utredningen får däremoi på denna punkt slöd bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), LO, TCO, Svenska kommunförbundet och SFS.

U
68-beredningen har för sin del inget all erinra mot att ett syslera raed
exaraenstitiar bevaras för dem som genomgått utbUdningslinjer. Beredningen
förutsätter emellertid då en sådan utveckling av syslemet atl titiarna
generellt kommer all ge meningsfull information om utbildningens innehåll
eller huvudsakliga inriktning.

För
egen del vUl jag frarahåUa alt det inora den vidgade högskolan finns åtskiUiga
utbUdningar som f. n. inle avslutas med examen. Vidare vUl jag slå fast alt
examina, där de finns inom högskolan, inte innebär någon samlad prövning
avseende hela den genomgångna utbildningen. En examen kan helt enkelt betecknas
som en summering av ett anlal delprestationer som en studerande har fullgjort.
Det kan vara fråga om att ha uppfyllt vissa fordringar som preciserats i
utbildningsplan e. d. eller om att ha slutfört kurser av viss omfattning, dvs.
att ha uppnått ett visst poängtal. Med examina vid universiiei och högskolor är
f. n. i praxis förenade examenstitlar.

Att
i likforraighetssyfte införa exaraensbenämningar inom den del av högskolan där
man hittUls inte funnit anledning att infora sådana betraktar jag som
uteslutet. Mot bakgrund av debatten kring U 68:s förslag i denna del är frågan,
om det liU ulbUdningsbevis avseende en linje, vars nuvarande motsvarighet
avslutas raed examen, även i fraratiden skall knytas en examensbenäraning. Med
hänsyn till den starka opinionen för en sådan ordning anser jag liksom U
68-beredningen att detta bör vara

s. 451 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 451

raöjligt.
Jag delar samtidigt beredningens bedömning att examensbenämningar endast bör
förekomma då de ger meningsfull informaiion om en utbildningslinjes
huvudsakliga innehåll och sålunda på ell enklare sätt än utbUdningsbeviset
kan särskUjande karaktärisera utbUdningen i fråga. Med denna ulgångspunkt måste
frågan om examensbenämning avgöras från linje tUl linje, lämpligen i saraband
raed att utbildningsplan fastställs.

5.6
Särskilda förkunskapskrav

De
allraänna behörighetsvillkoren och de särskilda förkunskapskraven är det
geraensamraa uttrycket för de krav sora måste vara uppfyllda för att
fullständig behörighet liU en viss utbUdning inom högskolan skall föreligga. De
särskilda förkunskapskrav som i dag gäller för olika utbUdningar bygger
självfallet på den grund som de nuvarande aUmänna behörighetsreglerna ger. Vid
elt införande av nya regler för allraän behörighet enligt mina förslag i det
föregående är det därför nödvändigt alt se över även de särskilda
förkunskapskraven. Denna översyn måste gmndas på en analys av varje berörd
utbildnings krav. Det har åvilat KK all göra en sådan analys i fråga om
huvuddelen av de berörda utbildningarna och alt på den gmnden föreslå vilka
förkunskapskrav som bör gälla.

Det
skall redan inledningsvis framhåUas att det självfallel inle kan vara en
angelägenhet för riksdag och regering att fastställa de särskUda
förkunskapskraven för varje ulbildning i högskolan. KK:s förslag är i första
hand atl se sora rikiade tiU berörda cenirala och lokala rayndigheter. För
slatsraaktema bör det endast bli fråga om alt la ställning till vissa allmänna
riktlinjer.

KK:s
förslag bygger på uppfattningen att de särskilda förkunskaps-kraven har viktiga
funktioner att fylla både gentemot de utbildningssökande och för högskolan. De
sökande skall således genom de uppställda kraven få information om vUka
förkunskaper som är nödvändiga för en viss utbildning. Del ar vidare väsentiigt
atl förkunskapskraven utformas så att ingen linje i gymnasieskolan blir en
återvändsgränd. Den som saknar nödvändiga förkunskaper skall alllid ha rätt att
genom behörighetskompletlering skaffa sig dessa. Högskolan skall, enligl vad KK
frarahåller, genora de särskilda förkunskapskraven tillförsäkras att alla
studerande sora antas oavsett hur konkurrensförhållandena vid en enskUd
utbUdningslinje gestaUar sig har tiUräcldiga förkunskaper för att UtbUdningen
skall kunna bedrivas raed de mål och det innehåll samt på den tid som gäller
för linjen eller kursen i fråga.

I
överensstämmelse med 1972 års förat nämnda principbeslut har KK utgått från atl
som aUmänna riktlinjer för ulformningen av särskilda förkunskapskrav skall
gälla att endast för studierna nödvändiga krav

s. 452 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 452

skall
uppstäUas, att krav på förkunskaper norraalt skall uttryckas som krav på
kunskaper motsvarande viss årskurs i gymnasieskolan och att fullständig
behörighet för viss utbildning normalt skall kunna uppnås på någon studieväg i
gymnasieskolan. Jag delar komraitténs uppfattning att man genom krav på
bestämda förkunskaper i ett eller flera ämnen endast koramer åt en del av det
scm fordras för att studier och yrkesutbildning skall bli fraragångsrika och
ge en god grund för yrkesverksarahet. En konsekvens härav blir atl man inte
alltid behöver eller bör vara strikt formell när det gäUer att bedöma ora en
sökande uppfyller de fastställda förkunskapskraven. Man bör sålunda också kunna
godta kunskaper som förvärvats på annat sätt än genora utbildning i
skolmässiga forraer. Detta gäller särskUt i fråga ora dera som söker sig till
högskoleutbUdning efter en längre tids yrkesverksamhet.

KK:s
strävan att, vid utformningen av de särskUda förkunskapskraven, håUa isär vad
som krävs för att genomföra utbildningen från vad som kan komma att krävas för
en framtida yrkesulövning finner jag riklig. Jag vill frarahålla alt en viktig
grundtanke bakora principen ålerkommande ulbildning är atl kunskaper och
färdigheter av betydelse för yrkesutövningen kan vinnas på olika vägar och
genom korabination av erfarenheler från olika verksaraheler, inom och utanför
utbildningsväsendet.

Att
bedöma vilka förkunskaper som skall krävas för en ulbildning kan sägas innebära
en balansgån;» mellan risken att uleslänga personer sora är lärapliga för
utbildningen och risken att anta sådana som har dåliga förutsältningar att över
huvud taget genomföra studierna. Inte minst det senare kan leda tiU personliga
tragedier, som självklart så långl möjligl bör undvikas. Enligt min bedömning
har KK i sina förslag i huvudsak bemästrat dessa svårigheter. Jag har, som
kommer att framgå av det följande, endast på några punkter en uppfattning som
avviker från komraitténs.

För
all förkunskapskraven skall kunna fylla avsedda funktioner har KK funnit det
nödvändigt att bes;kriva dem även i kvalitativa termer. I detla avseende
innebar KK:s direktiv en anvisning om att den nuvarande bestämmelsen ora lägst
betyget 2 i varje särskUt förkunskapsärane inle borde behållas sora
behörighetskrav. Komraitlén föreslår nu alt lägst medelbetyget 3,0 skall krävas
i de äranen som uppställts som förkunskapskrav för en viss utbildning.

Det
är väl belagt, vilket såväl KK som flera remissinslanser framhåller, att goda
kunskaper i enskilda förkunskapsämnen av färdighelska-raktär främst matematik
och moderna språk har stor betydelse för framgång i vissa högskolestudier.
KK:s förslag att blivande sökande tUl sådan ulbildning bör få klara och
beslämda inforraalioner ora att deras framtida studieresultat är starkt
beroende av förkunskaper i dessa äranen är därför enligt min mening
beaktansvärt. Jag delar koraraitténs

s. 453 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 453

uppfattning,
vUken vunnit stöd hos raånga reraissinstanser, alt behörighetsreglerna inte i
detalj bör reglera vilka betyg sora skall fordras i enskilda äranen utan alt
det är de sökandes kunskapsnivå i förkunskapsämnena lUlsamraanlagna sora
normall är väsentiigast och därför bör regelfästas.

Jag
ansluter mig således till KK:s förslag att för behörighet till viss utbildning
i högskolan skall krävas ett belygsmedelvärde av lägst 3,0 i de ämnen som är
uppställda sora särskilda förkunskapskrav för utbildningen i fråga.

Jag
är raedveten om alt en bestämraelse av detta slag innebär i viss mån skärpta
krav i jämförelse med dagens förhåUanden. Det kan således komraa att finnas
personer sora i dag är behöriga till en viss ulbildning raen som enligt de nu
föreslagna reglerna inle får behörighel. Enligl min uppfattning är detta en
konsekvens som man måste vara beredd att ta, om man vill att förkunskapskraven
skall fylla funktionen att garantera kunskaper sora är tUlräckliga för
studierna oavsett vilka konkurrensförhållanden som råder vid utbUdningen.

Hur många sora på detla
sätt inte skuUe bli behöriga i jämförelse med dagens förhållanden kan inte
beräknas med någon större grad av säkerhet. En viss del av dem som i dag
studerar i högskoleutbUdning har ett raedelbetyg under 3,0. Ora detta också
skulle innebära att raånga har lägre raedelbetyg än 3,0 i de särskilda
förkunskapsäranena, blir kravet större på goda raöjligheter att skaffa sig
erforderliga förkunskaper genom behörighetskomplettering. Denna fråga har jag
berört redan i samband med att jag behandlade den aUmänna behörigheten och jag
återkommer till den i det följande.

KK
har, sora jag förat antytt, förutsatt all vissa allmänna riktlinjer för
utformning av de särskilda förkunskapskraven skall anges av regeringen. Jag
avser också alt föreslå regeringen alt meddela sådana riktlinjer i huvudsaklig
överensstämmelse raed koramitténs förslag.

De
särskilda förkunskapskraven för en allraän utbildningslinje skall enligt vad
jag förordat i det föregående ingå i utbildningsplanen, vilken skall
fastställas centralt. För lokala och individuella utbUdningslinjer och för
enstaka kurser skall enligt mina förslag ulbUdningsplaner och kursplaner och
därmed de särskilda förkunskapskraven fastställas lokall. I samtliga fall skall
de allraänna riktlinjerna gälla. Kraven på över-enssläraraelse raellan beslut
sora fattas på olika nivåer blir därvid störst raed avseende på sådana kurser
sora dels kan ingå i allraän utbildningslinje, dels också kan ingå i lokal
eller individuell utbildningslinje samt läsas som enstaka kurs.

Jag
går nu över till KK:s förslag till särskilda förkunskapskrav för vissa
utbildningar. I linje raed vad jag fömt anfört avstår jag från att koraraenlera
detaljer i förslaget. Det är här till stor del fråga om angelä-

s. 454 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 454

genheter
för den myndighet som har atl utfärda tillämpningsföreskrifter lUI regeringens
bestäraraelser, innehållande allmänna riktlinjer.

KK
har utförligt uppehållit sig vid krav på förkunskaper i svenska och engelska
för olika utbildningslinjer i högskolan. Dessa båda ämnen är de enda i vilka
alla sökande med skolmässig förutbildning måste uppvisa dokumenterade
förkunskaper av viss omfattning för alt få allmän behörighet. I ämnet engelska
skall också, enligt vad jag förordat i det föregående, sökande raed behörighet
grundad på ålder och yrkesverksamhet dokumentera samraa förkunskaper sora
sökande i övriga behörighetsgrupper.

1972
års principbeslut angående de allmänna behörighetsvillkoren innebar den
ändringen i förhållande till kompetensutredningens förslag alt krav uppställdes
på kunskaper raotsvarande rainst två årskurser svenska enligt lärokursen på
social linje. I sin raotivering för denna förändring frarahöll rain företrädare
alt goda kunskaper i svenska har slor betydelse både för de fortsatta
studierna och för den kommande yrkesrollen samt att kraven på goda
kommunikalionsfärdigheter ökar inora alla yr-kesoraråden. KK har, efter att ha
anlyserat innehållet i äranet svenska på olika linjer i gymnasieskolan och
kraven på kunskaper i svenska inora skUda utbildningslinjer i högskolan, tagit
den ställningen atl flertalet linjer i högskolan vad avser äranet svenska bör
kunna bygga på det aUmänna behörighelsvUlkorel. Jag ansluler raig tiU
koramitténs bedöraning i detla avseende. Till KK:s förslag alt det för viss
utbildning skall uppställas krav på tre årskurser svenska äterkoraraer jag i
det följande.

Beträffande
förkunskaper i engelska föreslår KK att några krav utöver det allmänna
behörighetsvillkoret inte skall ställas för lillträde tUl alla de
utbUdningslinjer där behovel av sådana förkunskaper främst motiveras av
behovet att kunna läsa engelskspråkig litteralur, dvs. flertalet UtbUdningslinjer
i högskolan. Kommittén har emellertid konstaterat att det allmänna
behörighetsvUlkoret ger utrymme för en raycket stor spridning av de
studerandes förkunskaper genom all ämnet på social linje förekommer i antingen
en allmän kurs eller en särskild (mer omfattande) kurs. Som jag berört i det
föregående är förhåUandena likartade på andra tvååriga linjer i gymnasieskolan.
KK föreslår mol denna bakgrund alt de som i gymnasieskolan läst allraän kurs i
engelska och därvid inte erhåUil betyg över 3, Uksora de sora läst särskild
kurs och inte erhållit betyg över 2, starkl s;kall rådas alt ylterligare
förkovra sig i engelsk läsning, innan de söker lill högre utbildning. Kommittén
raenar vidare, atl de som behörighetskomplellerar i engelska bör få rådet alt
inrikta sig på lägst betyget 3 i särskild kurs och alt det är angeläget atl ge
dessa sökande raöjlighet att pröva sin läsförraåga i ett särskilt prov.

För
egen del anser jag del utciraordentiigt viktigt att blivande studerande får en
korrekt informatiC'n om studiernas krav. De undersökningar som genomförts
beträffande vissa högskolestuderandes kunska-

s. 455 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 455

per
i engelska och som redovisats av KK har övertygat mig om all kommitténs
förslag på denna punkl är välgmndat. Jag biträder därför förslaget och ämnar i
annal sararaanhang föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att, i saraarbele raed
UKÄ, undersöka raöjligheterna all ulforraa elt läs-förslåelseprov i engelska
samt all lägga fram förslag om i vilka former ett sådant prov skall kunna
erbjudas dem sora önskar genoragå det, oavsett behörighelsgrand.

KK
har begränsat sina förslag om särskilda förkunskapskrav till sådana
UlbUdningsvägar sora i dag bygger på de allraänna behörighelsviUkoren för
tillträde tUl högre utbildning.

Tyngdpunkten
har därvid i enlighet med kommitléns direktiv legat på de nuvarande fria
fakulteternas utbildning. Vad avser förkunskapskraven till de UtbUdningslinjer
som f. n. har anlagningsbegränsning har utredningsuppdraget närmast avsett en
teknisk översättning av de nuvarande bestäraraelserna. De förslag tUl särskUda
förkunskapskrav som KK här lagl fram bör kunna utgöra tämligen bestämda ramar
för myndigheternas handlande. Jag anser det också självklart att man, för
dessa och andra utbildningslinjer där ulbildningens uppbyggnad och innehåll ger
små eller inga möjligheter att följa alternativa studiegångar, skall kräva att
samtliga förkunskapskrav är uppfyllda före studiernas början.

Annorlunda förhåller det
sig raed de utbildningslinjer inora de nuvarande fUosofiska fakulteterna som
även i framliden, enligt vad jag föreslagit i det föregående, koraraer att
vara uppbyggda av kurser som kan kombineras på skilda sätt för olika studerande
inom en och samma utbildningslinje. KK:s förslag innebär, när det gäller de av
U 68 föreslagna allmänna utbildningslinjerna inora de nuvarande fUosofiska fakulteternas
oraråde, alt det för var och en av Imjerna skall finnas förkunskapskrav som
avser behörighet inte bara lUl de första terminernas studier utan också till
flertalet av de studiekurser som därefter kan bli aktuella vid fullföljande av
studier på linjen i fråga. På denna punkt är jag inte beredd all bUräda KK:s
förslag, della med hänsyn tUl alt jag i det följande kommer all förorda, alt
antagningen inom del berörda området skall göras inle tUl en linje i dess
helhet utan första gången till i princip det första årets studier och därefter
successivt.

De
särskilda förkunskapskraven bör enligt min mening vid varje antagningstillfälle
formellt endast relateras till de studier som antagningen avser. Självfallet
är det med en sådan ordning likväl angeläget alt den enskilde redan inför den
första antagningen informeras om kraven för ohka tänkbara studiealtemativ och
kontrollerar sin behörighet för önskad studieväg. Jag ser det emeUertid som en
fördel alt man inte formellt behöver ställa upp förkunskapskrav sora kan komma
alt sakna relevans för den enskUde beroende på hans val av fortsatt sludieväg.

Jag
övergår nu till att lägga vissa synpunkter på de krav i enskilda ämnen som KK
föreslår för behörighet till skilda linjer och kurser.

s. 456 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 456

Beträffande
ämnet svenska delar jag KK:s mening alt kunskaper motsvarande tre årskurser
svenska i gymnasieskolan bör vara elt krav för studier i bl. a. svenska,
historia och moderna språk. EnUgt min uppfattning bör sarama krav på
förkunskaper i svenska uppställas för bl. a. utbildningama vid nuvarande
juridisk och leologisk fakultet.

KK föreslår att kunskaper
molsvarande tre årskurser samhällskunskap skall krävas för studier inora elt
flertal samhällsvetenskapliga ämnesområden samt för juridiska studier och
studier vid socialhögskola. Elt stort antal remissinstanser, bl. a. SÖ och UKÄ,
avvisar detta förslag, som innebär en skärpning av nuvarande krav för flertalet
berörda utbildningar och bl. a. skulle innebära att sökande från
naturvetenskaplig och teknisk linje samt vissa sökande från humanistisk linje
måste komplettera sina kunskaper i ämnet. Jag delar dessa remissinstansers
uppfattning alt två årskurser samhällskunskap på tre- eller fyraårig linje
eller på tvåårig social eUer ekonoraisk linje ger tillräckliga förkunskaper
för nämnda studier.

KK föreslår vidare att
raan för vissa utbUdningslinjer, molsvarande utbildningen inom nuvarande
medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet, vid jordbrukets högskolor
samt i vissa studiekurser inora raateraatisk-nalurvelenskaplig fakultet, i
förkunskapshänseende skall likställa ämnet naturkunskap på social linje raed
ämnet biologi. Jag vill i anslutning härtill först frarahålla att det enligt
min uppfattning i princip är önskvärl att särskilda förkunskapskrav kan
uppfyllas genora ämnen från olika linjer i gymnasieskolan, även om full
identitet inte råder mellan dessa äranen raed avseende på innehåll och
omfattning. I likhet med ett stort antal remissinstanser anser jag emellertid
att ämnet naturkunskap på social linje inte ger en tillräckligt omfattande
förutbildning i de momeni av biologiämnet som är väsentliga för studierna på
här aktuella utbildningslinjer i högskolan.

KK har formulerat sina
förslag till förkunskapskrav i olika ämnen i termer av gymnasieskolans ämnen,
betyg, årskurser och linjer. Detta torde vara nödvändigt med hänsyn till
behovet av atl ha ett entydigt underlag för informationen till de sökande men
är också naturligt med hänsyn till att flertalet sökande sannolikt koraraer att
redovisa sin behörighet i sådana termer. Som KK också framhåller är det
emellerlid angeläget att detta sätt att ultrycka förkunskapskraven inte leder
till föreställningen att genomgången kurs i gymnasieskolan är det enda sätt på
vilket ett förkunskapskrav kan uppfyllas. I likhet raed vad som framhållits
beträffande den aUmänna behörigheten är det viktigt all, även vad avser
särskilda förkunskapskrav, en sökande som har reell kompetens för en
utbildning inte hindras av formella skäl.

Jag
ansluter raig till KK:s förslag att sökande med folkhögskolebehörighet och
sökande från vissa med gymnasieskolan järaförbara utbildningsvägar, även när
det gäller särskUda förkunskapskrav, skall kunna

s. 457 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 457

få
tillgodoräkna sig de kunskaper de har. Jag finner del också utomor-dentiigt
viktigt att, som KK föreslår med instämmande av många remissinslanser, sådana
kunskaper och färdigheter som förvärvats genom icke skolmässig utbildning och
genom yrkesverksamhet skaU kunna godtas som förkunskaper efter bedömning i
varje särskilt fall.

Sararaanfattningsvis
finner jag atl, med de få undanlag som jag redovisat i det föregående, KK:s
förslag tUl utforraning av särskilda förkunskapskrav är väl ägnat atl ligga
liU gmnd för arbetet inora de myndigheter som har atl fastställa sådana krav
för de av kommittén behandlade ulbildningarna.

Vid de utbildningslinjer
och kurser i den framlida högskolan, för vilka KK inle funnit anledning att
lägga fram förslag, bör komraitténs allmänna riktlinjer, till vilka jag
anslutit mig, kunna gälla. Även KK:s detaljförslag till särskilda
förkunskapskrav bör kunna tjäna till ledning för vederbörande myndigheter vid
ulformningen av de särskilda förkunskapskraven för olika linjer. Jag vill här
frarahålla atl i de bedömningar som därvid görs bör ingå att överväga ora
särskilda förkunskapskrav över huvud taget behöver uppställas för en
utbUdning. För vissa utbildningar inom kulturområdet lorde det exempelvis, raed
något undantag, inle behöva uppställas några krav uiöver de krav på anlag och
färdigheter som utbildningarnas speciella karaktär ställer.

I
det föregående har jag berört behovet av goda möjligheter att komplettera en
ulbildning i gymnasieskolan för alt uppnå allmän behörighet. Jag har därvid
förordat bl. a. att vissa ålgärder i enlighet med KK:s förslag skall vidlas
inom den gymnasiala vuxenutbildningen. Vad jag i det sammanhanget anfört gäller
självklart i tillämpliga delar även möjligheterna alt komplettera kunskaper
för atl uppnå särskild behörighel.

För personer som efter en
tids yrkesverksamhet söker utbildning i enstaka kurser anser KK att
förkunskapskraven huvudsakligen bör ha en informerande funktion. Under
förutsättning att de sökande, bl. a. inom ramen för sarahällets siudie- och
yrkesorientering, kan få tillräckliga inforraalioner om studiernas krav bör de
enligt kommittén själva kunna bedöma om de har tiUräckliga förkunskaper för en
tilltänkt ulbildning. Några krav på dokumenterade förkunskaper skulle således
inte behöva stäUas.

Jag finner KK:s förslag
väl överensslämraa raed de allmänna principerna för en breddning av
raöjligheterna för olika grupper av utbUdningssökande att få sina önskemål
tiUgodosedda inom högskoleutbildningen. Personer som uppnått allraän
behörighet på gmndval av ålder och yrkesverksamhet får anses ha förvärvat en
sådan mognad att del är rimligt att utgå från alt de själva, på grundval av den
information de får från läroanstalterna, kan göra bedömningar av sina
föratsättningar i förkunskapshänseende. Också mot bakgrund av erfarenhetema av
den nuvarande försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre ut-

s. 458 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 458

bildning,
där regler av denna innebörd i viss utsträckning tillämpas, anser jag det
rimligt all pröva den föreslagna ordningen. Självfallet får erfarenheterna av
denna följas fortlöpande och evenluella förändringar aktualiseras om så visar
sig nödvändigt.

6. Antalet studerande i Ihögskoleutbildning m. m. Urval
och antagning

6.1
Bakgrund och utgångspunkter

Studerandeantalet
i högskoleutbUdning ökade slarkl under 1960-talet. En väsentlig förklaring till
expansionen var reformerna inom skolområdet, som bl. a. ledde till att antalel
elever sora årligen läranade gyrana-siel i det närraasle trefaldigades under en
tioårsperiod. Även en ökad frekvens för övergång till eftergymnasiala studier,
tUlkomslen av nya utbildningsmöjligheter bl. a. i Umeå och Linköping och vid
universitetsfilialerna samt förbättringar av de studiesociala förmånerna och
tillströmning av alll fler studerande utan fullständig gymnasieutbildning
hörde till bUden. Arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft med längre
ulbildning var generellt sett hö;».

Den
växande efterfrågan på högre ulbildning fick till stor del mötas av
universitetens s. k. fria fakulteter, dvs. de filosofiska, juridiska och
teologiska fakulteterna. Antalet fijrstagångsinskrivna vid dessa fakulteter
ökade från ca 6 000 läsåret 1960/61 tUl ca 27 000 läsåret 1968/69. Expansionen
var, sora jag berört i det föregående, inte problemfri. Bl. a. var den svår att
förena med den fömyelse av utbildningen som det kraftigt ökade
studerandeantalet i sig hade motiverat. Också övriga utbildningar vid
universitet och högskolor byggdes ul kraftigt under perioden. Antalet
nybörjarplalser i utbildnuigar med antagningsbegränsning ökade från ca 3 000
läsåret 1960/61 tUl ca 7 000 läsåret 1970/71. Expansionen avsåg här framför
allt civilingenjörsutbUdningen, läkarutbUdningen och socionomulbUdningen. I
övrig eftergymnasial utbildning ökade antalet nybörjarplalser under 1960-talet
från ca 7 000 tUl ca 16 000. De raest expanderande utbildningarna var här
klasslärar-, förskollärar-, sjuksköterske- och
laboratorieassistentulbildningarna m. fl. saml utbildningarna till systemman
och programraerare.

Fr.
o. m. läsåret 1969/70 har den totala tillströmningen tUl högskoleutbUdrUng
minskat till följd av en minskning av tillströmningen till de fria
fakulteterna. Antalet förstagångsinskrivna vid dessa fakulteter minskade från
ca 27 000 läsåret 1968/69 tUl ca 17 000 läsåret 1973/74. Antalet läsåret
1974/75 kan inte slutligt anges men torde vara i huvudsak lika stort sora
föregående läsår.

Arbetsmarknaden
kunde inte utan vidare erbjuda det kring år 1970 kraftigt ökande antalet
examinerade från de ofta raindre yrkesinriktade

s. 459 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 459

UtbUdningama
vid fUosofisk fakultet arbeten och begynnelselöner sora svarade mot deras
förväntningar. Dessa anpassningssvårigheter kom därtill alt sammanfalla med
konjunkturnedgången under 1970-talels första år. Den ändrade benägenheten att
studera vidare torde till stor del ha sin förklaring i dessa förhållanden.

Den
minskade tillströmningen till de fria fakulteterna har delvis balanserats av
en fortsatt utbyggnad av andra universitets- och högskoleutbildningar. De
senaste åren har det dock inte funnits sökande till alla utbildningsplatser
vid de tekniska fakulteterna.

Under
1960-talets expansionsperiod var de studerandes köns- och åldersfördelning
relativt stabil vid universitet och högskolor. Kvinnomas andel av de
nyinskrivna var ca 40 procent. Den minskade tillströmningen under senare år
har läranat könsfördelningen relativt oförändrad. Stora skillnader föreligger
dock mellan olika utbildningar. Jag återkommer tUl denna fråga i det följande.
Åldersfördelningen har ändrals märkbart, främst vid de fUosofiska
fakulteterna. Hösten 1970 var ca 25 procenl av de nyinskrivna här äldre än 24
år. Motsvarande åldersgrupps andel hösten 1974 uppgick till ca 40 procent. Den
starka förskjutningen i åldersfördelningen beror på alt antalet äldre
studerande som sökt sig till universitet och högskolor varit i stort sett
oförändrat de senaste åren samtidigt sora antalet yngre minskat.

Parallellt
med den snabba ökningen av studerandeantalet pågick en långsara men tydlig
utjämning av fördelningen mellan olika socialgmpper av rekryteringen till
universitet och högskolor. I slutet av 1960-talet utgjorde nyinskrivna från
arbetarhem ca 23 procent av samtiiga nyinskrivna, sedan motsvarande andel vid
början av årtiondet varit ca 16 procent. Under de senaste åren har den andel av
de nyinskrivna som komraer från arbetarhem varit i stort sett oförändrad, ca 23
procent.

U 68
framhåller att utbildningsplaneringen bör syfta till aft tillgodose både
individemas önskemål om utbildning och samhällets behov av utbildad
arbetskraft. Fördelningsaspekterna måste enligt ulredningen ges stor vikt. Av
avgörande betydelse för högskoleulbildningens omfattning måste vara de resurser
som samhället kan ställa till förfogande. Åtskilliga remissinslanser, bl. a.
UKÄ, SÖ, AMS, LO, TCO, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet samt
SAF/SI ansluter sig till utredningens synsätt härvidlag.

Några
remissinslanser, bl. a. SFS och Sveriges elevers centralorganisation (SECO),
menar att dimensioneringen i huvudsak bör gmndas på individernas efterfrågan på
högre utbUdning. Undantag bör göras endast för vissa snävt yrkesinriktade eller
mycket kostnadskrävande utbildningar. I några yttranden åter, bl. a. från
SACO, Statstjänstemannens riksförbund (SR) och Elevförbundet, förordas att högskoleutbUdningens
dimensionering primärt skall styras av arbetsmarknadens behov av utbildad
arbetskraft.

s. 460 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 460

För
egen del får jag anföra följande.

Individernas efterfrågan
på högskoleutbUdning har, bl. a. att döma av de senaste årens erfarenheter, ett
starkt samband med den rådande situationen på arbetsmarknaden och varierar
kraftigt från period lill period. U 68:s förslag om den gmndläggande
högskoleutbildningens dimensionering har som ett syfte att undvika olägenheter
av det slag som svängningar i studerandetillströmningen medför och ge siörre
fasthet åt planeringen. Etl annat syfte med förslagel är att skapa bättre förutsättningar
för statsmakterna att göra avvägningar såväl mellan högskoleutbildning och
andra ändamål som meUan olika slag av högskoleutbUdning.

I en del remissyttranden
och i den allraänna debatten har U 68:s förslag om en fastare planering också
inom de nuvarande fria fakulteternas område hävdats vara inaktuellt mot
bakgrund av den f. n. låga tillström-rUngen till högskoleutbildningen.
Diraensioneringsfrågan raåste emellertid enligt rain raening ses i etl vidare
och mer långsiktigt perspektiv än det som ges av del dagsaktuella lägel. En
lids låg tillströmning kommer med all sannolikhet att följas av en period av på
nytt ökad efterfrågan. En sådan ökning kan bli dramatisk. Som U 68-beredningen
framhållit är det viktigt atl hålla beredskap inför en förändring av
efterfrågan i denna riktning.

Kraftiga svängningar i
tillströmningen får olyckliga konsekvenser för både de enskilda,
utbildnmgssystemet och arbetslivet. Mot bakgrund av de senasle årens
erfarenheter finns det anledning alt särskilt beakta de betydande svårigheier
som kan uppslå i läroanstalternas planering och i strävandena att öka
anställningstryggheten för den i utbildningen engagerade personalen. Frågan
ora fördelningen av de totalt tillgängliga resurserna på olika slag av
högskoleutbildning raed hänsyn till både arbetslivets behov och individernas
önskemål är givetvis också av betydelse i sammanhanget. Det är uppenbart atl
en fördelning som så långt möjligl tillgodoser både de ensluldas önskeraål och
arbetslivets behov förutsätter att alla delar av högskoleutbildningen kan vägas
raot varandra i en sammanhållen planering. Inte minst viktiga är vidare de förutsättningar
för decentralisering av beslutanderätt rörande utbildningsutbudets inriktning
och närmare; diraensionering som en fastare övergripande planering ger.
Slutiigen är det för mig självklart att statsmakterna skall ha möjlighet att
avväga de samlade resurserna för högskoleutbUdning raot insalser inom andra
områden.

Jag
anser det mot den angivna bakgrunden inte vare sig rimligt eller möjligl alt
högskoleulbildningens kapacitet i framtiden skall bestämmas enbart utifrån
individernas efterfrågan på utbildning. Detla gäller i fråga om både den
totala kapaciteten och dess fördelning på olika utbUdningar även om, särskilt
i det senare fallet, individemas önskemål hör till de faktorer som bör
tillmätas stor vikt i planeringsarbetet. Men högsko-

s. 461 Kontrollera mot PDF

Trop.
1975:9 461

leutbildningens
omfattning kan inte heller bestäraraas enbart efter behovet av utbildad
arbetskraft. Detta följer redan av svårigheterna att göra prognoser av
arbetsraarknadens efterfrågan. Sådana prognoser koraraer alltid att vara behäftade
med betydande osäkerhel. Flera reraissinstanser betonar, liksom U 68,
osäkerheten i de för utredningens räkning utförda kalkylerna.
Prognossvårigheterna är inte endast lekniska. Det är också så att efterfrågan
på arbetskraft raed viss ulbildning inle är absolut till sin karaklär. Den
påverkas av den ulbildningsmässiga samraansättningen av den grupp sora söker
sig ut på arbetsmarknaden. Vidare kan prognoserna själva lätt få en styrande
effekt på individernas utbildnings-val och därraed bidra till ogynnsamma
svängningar i tillströmningen lill olika UtbUdningar. Bedöraningar av
arbetslivets behov av utbildade, där hänsyn tas till raålen för ulveckling av
beslämda sektorer av samhället, bör likväl enligt raui raening tillmätas
betydande vikt vid fördelningen av utbildningskapaciteten på bl. a.
yrkesutbUdningssektorer. Det förtjänar all påpekas alt den nuvarande ordningen
för dimensionering av högskoleutbildningen med en sektor som har fritt
tillträde och en som inte har del ger begränsade möjligheter att över huvud
ta hänsyn till bedömningar av detia slag.

Mot
denna bakgrund ansluter jag mig liksora åtskilliga remissinstanser och U
öS-beredningen lill U 68:s uppfattning atl såväl arbetslivels behov av
utbUdad arbetskraft som individernas behov av utbUdning bör vara vägledande
för utbildningsplaneringen. Den i sista hand bestämmande faktorn för samhällets
insatser för högskoleutbildning måste vara de resurser som kan slällas lill
förfogande för detta ändamål, sedan avvägningar gjorts mot insatser inom andra
delar av utbildningsväsendet och inom andra oraråden av samhällsverksamheten.
Till frågan om en generell anlagningsbegränsning som ett hjälpmedel för att förverkliga
en planering efter dessa riktlinjer, såväl totalt som när det gäller fördelning
på bl. a. yrkesutbildningssektorer, återkommer jag i det följande.

Många
remissinstanser frarahåller atl de av prognosinstilulet vid statistiska
centralbyrån (SCB) utförda behovs- och utflödesberäkningarna lämnar värdefulla
bidrag till kunskapen ora förhållandet mellan utbUdning och arbetsmarknad.
Andra är mer tveksamma vad gäller behovsberäkningarna. För egen del vill jag
betona att prognoser av detla slag endast är ett av flera underlag för
planeringen. Som jag förut berört är det också med hänsyn tiU arbetsmarknadens
föränderiighet viktigt all prognosarbetet utgår från vidare sektorer av
utbUdning och arbetsmarknad och inte syftar lill en finfördelning på enskUda
yrkesområden. Jag vUl även peka på den allmänna svårigheten att göra nationella
prognoser i elt Utet land som är slarkl beroende av en svårbedömd internationell
utveckling.

Likväl
anser jag att material av del aktuella slaget är av slort värde

s. 462 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 462

för
den övergripande kvantitativa utbUdningsplaneringen. Sora frarahålls i flera
yttranden är det angeläget atl den använda modellen vidareutvecklas och alt
beräkningar raed användning av modellen fortlöpande genomförs. Bl. a.
sysselsiiltningsulredningens arbete bör här ge nya förutsältningar och
möjligheter. Självfallet måste beräkningama kompletteras med underlag och
analyser av annat slag, t. ex. rörande urvals- och anpassningsmekanisraer.
Undersökningar av den typ U 68 redovisal i sina rapporter bör därför föras
vidare och utvecklas. Detta ankommer främsi på AMS, SCB, SÖ och UKÄ.

6.2
Kapaciteten för utbildningslinjer

U
68 har arbetat med en planeringsperiod för dimensioneringen av den
grundläggande högskoleutbildningens linjer som slräcker sig från läsåret
1976/77 t. o. m. läsåret 1983/84. Planeringen för en så lång period måste
nödvändigtvis ske under betydande osäkerhet. Utredningen redovisar därför i
silt förslag lill dimensionering två planeringsgränser. En nedre
planeringsgräns har föreslagits främst ulifrån en bedömning av behovet av
högskoleutbildad arbetskraft. En övre planeringsgräns har också föreslagits,
varvid en bedömning gjorts av vUka resurser som kan ställas till förfogande för
att möta en större efterfrågan på högskoleulbildning. Antagningskapacitelen
för olika utbildningslinjer skall sedan enligt förslagel bestämmas årligen på
ett sådant sätt alt den samlade kapaciteten koraraer att ligga raellan de
angivna planeringsgränserna.

Åtskilliga
remissinstanser liksom U 68-beredningen finner den föreslagna ordningen
användbar. Också enligt min mening är det mycket sora talar för utredningens
planeringsmodeU. Det är självfallet vanskligt atl detaljplanera enskUda
ulbUdmngsIinjers eller linjegruppers kapacitet över en längre tidsrymd. Om man
väljer ordningen med en totalram med en övre och en nedre gräns får man
möjlighet alt fortlöpande ompröva kapaciteten för olika utbildningslinjer med
hänsyn till nya informationer om individernas efterfrågan på ulbildning och
arbetslivels behov av utbildad arbeiskraft. För högskoleC'rganisalionen bör
systemet ge önskvärd stadga i planeringshänseende.

Vid
bedömningen rörande den nedre gränsens läge har U 68 utgått från bl. a. de
utflödes- och behovsberäkningar sora utförts av SCB. Enligt dessa kommer
utflödet från utbildningsväsendet och arbetsmarknadens nyrekryleringsbehov av
personer med s. k. fullständig högskoleutbildning, dvs. i princip ulbildning
som sluiförts lill examen, alt vara i balans under perioden 1975/80, om
tillströmningen följer det lägre beräkningsalternativet. Tendenser till brist
på arbetskraft med fullständig högskoleutbUdning kan enligt utredningens
bedöraning vänlas upp-

s. 463 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 463

stå
efter hand, om utflödet under någon längre period skulle ligga kvar på denna
nivå. En antagningskapacilet sora ansluler till det lägre alternativet, ca 37 000
studerande i utbUdningslinjer, bör därför enligt U 68:s mening vara ett
miniraum för planeringsperiodens början. Det kalkylerade nyrekryteringsbehovet
ökar enligt SCB:s beräkningar från perioden 1965/70 tiU perioden 1975/80 i en
sådan takt alt en fortsatt ökning av antagningen med 2 procenl årligen synes
moliverad. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att den nedre
planeringsgränsen läggs vid 37 000 antagningsplatser i utbildningslinjer
läsåret 1976/77 och ökas med 2 procent årligen.

I
några yttranden ifrågasätts, raot bakgrund av tendenserna under de senasle
åren, ora tillströraningen koramer att nå upp lill den föreslagna nedre
planeringsgränsen redan läsåret 1976/77. Exerapelvis påpekar SCB, som i sitt
yttrande gjorl en viss uppföljning av beräkningarna under hänsynstagande till
tiUströmningen läsåret 1973/74 tUl universitet och högskolor, bl. a. att
andelen studerande som angett avsikt alt la exam.en minskat påtagligt de
senasle åren. Också U 68-beredningen har anfört att den nedre planeringsgränsen
sannolikt inledningsvis bör ligga något lägre än U 68 förutsatt.

Vad
gäller nuläget är det vanskligt att raera exakt ange kapaciteten för
utbildningslinjer inora högskolan. I högskoleutbildningar med antagningsbegränsning
finns ca 25 000 antagningsplatser. Antalet förstagångsinskrivna vid de fria
fakulteterna var som nämnts läsåret 1973/74 ca 17 000 och torde vara ungefär
detsamraa innevarande läsår. AUa studerande vid de fUosofiska fakulteterna
avser inte att fullfölja studierna till en examen. En stor del följer endast
någon enstaka kurs. I de beräkningar som utfördes för U 68 antogs all i
genomsnitt ca 60 procent av de nyinskrivna vid filosofisk fakultet påbörjar
studier på vad som raotsvarar utbildningslinjer. Om detla anlagande
tillämpades på dagens tillströmningssiffror skulle kapaciteten för
utbUdningslinjer f. n. motsvara ca 36 000 nybörjarplatser. De uppgifter om
sludieavsikl som numera läranas i saraband med inskrivning tyder emellertid på
att antalet studerande på utbildningslinjer kan vara lägre. Höslen 1974 uppgav
sålunda ca 40 procent av de nyinskrivna vid filosofisk fakultet all de avsåg
att studera frara till examen. Ora denna uppgift om examensavsikt godtas som
mått på andelen studerande på utbildningslinjer motsvarar kapaciteten för
Unjer f. n. endast ca 33 000 nybörjarplatser.

EnUgt
min mening kan iniresset för studier i en studieorganisation som reforraerals
enligt mina förslag i det föregående knappast bedömas utifrån de uppgifier om
studieavsikter som f. n. avges av studerande vid de fUosofiska fakulteterna.
Också SCB raenar att det är osäkert om studerande som nu i samband med
inskrivningen anger alt de inte har för avsikt att la examen är jämförbara raed
dera som, ora U 68:s förslag förverkligas, komraer att studera enstaka kurser.
Nuläget är således

s. 464 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 464

oklart.
Del är dessutom ovisst om elt genomförande av de nya behörighelsreglema ger en
så stor effekt på tillströmningen redan i planeringsperiodens början som
antagits i SCB:s kalkyler.

För
alt underlätta övergången till de nya planeringsmetoderna bör den totala
antagningskapaciteten för utbildningslinjer läsåret 1977/78 enligl rain mening
fastställas med utgångspunkt i den kända volymen av molsvarande ulbildning
läsåret 1976/77 och med beaktande av då aktuella tendenser i efterfrågan. Mot
bakgrund av i dag tillgängligt material gör jag bedömningen att
planeringsarbetet tUls vidare bör kunna ulgå från en nivå av omkring 35 000
nybörjarplatser i utbUdnmgslinjer.

En
alltför låg studerandetillströmning kan på sikt leda till problem i fråga om
arbetslivets försörjning raed högskoleutbildad arbetskraft. Dessutora kan den
leda till ogynnsarama svängningar av det slag jag berört i det föregående. Det
är givetvis svårt att raera exakt ange var en miniminivå för antagningen till
högskoleutbildning bör läggas. Den nedre planeringsgränsen bör dock enligt min
mening kunna sänkas något i förhållande till U 68:s förslag.

Jag räknar bl. a. med ett
lägre nyrekryteringsbehov än U 68 i fråga om administrativ och ekonomisk yrkesutbUdning
samt utbildning för undervisningsyrken. I enlighet med vad jag anfört i det
föregående beträffande gränsdragningen mellan gymnasieskolan och högskolan
räknar jag vidare raed att vissa högre specialkurser, som av ulredningen betraktats
söm högskoleutbUdning, även fortsättningsvis skall tillhöra gymnasieskolan. Mot
denna ba,kgmnd gör jag bedömningen all den nedre planeringsgränsen för en
femårsperiod bör anpassas till en antagningskapacitet av 33 000 platser
läsåret 1977/78 med en årlig ökning därefter om 2 procent. Enligl min bedömning
kan denna nivå under längre tid inte avsevärt underskridas utan atl samhällets
försörjning med högskoleutbildade äventyras. TUl frågan om kapaciteten för
enstaka kurser återkommer jag i det följande men vUl redan här nämna att raina
förslag innebär att denna del av utbildningsutbudet skall prioriteras i den
fortsatta utbyggnaden.

U 68 föreslår att en övre
gräns för antagning till utbildningslinjer sätts vid ca 42 000 studerande
läsåret 1976/77 och att den maximala kapaciteten därefier tUlåts öka raed 2
procent årligen. I flera yttranden, bl. a. från LO och TCO, ifrågasätts ora
inte den sålunda föreslagna raraen för antalet studerande i utbildningslinjer
är för hög. Del är enligt de nämnda organisationema angeläget att framför allt
utbildningar som riktar sig tUl korttidsutbUdade byggs ut.

Så
länge nuvarande tendenser står sig har den övre planeringsgränsen för den
totala antagningskapacitelen i fråga om Utbildningslinjer främst principieUt
intresse. Jag utgår tills vidare från en övre planeringsgräns av 38 000
studerande läsåret 1977/78 raed en ökning av kapaciteten med 2 procent per år
under en femårsperiod.

s. 465 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 465

När
det gäller fördelningen av den saralade kapaciteten för utbildningslinjer på yrkesutbildningsseklorer
och olika slag av linjer har U 68 redovisat ett orafatlande och förhållandevis
detaljerat planeringsunderlag som bör kunna ligga tUl grund för det fortsatta
planeringsarbetet. Mot bakgrund av bl. a. de förändringar i förhållande till
utredningens förslag som jag nyss förordat beträffande det loiala antalet
antagningsplatser finner jag inle anledning att nu ta slällning lill
kapaciteten för enskilda utbildningslinjer eller grupper av linjer läsåret
1977/78. Jag redovisar däremot i det följande med utgångspunkt i U 68:s
maierial vissa riktlinjer för planeringen avseende de olika
yrkesutbildningssektorerna m. m.

Allmänt
ansluler jag raig till utredningens bedömning alt en utbyggnad av
högskoleutbildningen såvitt avser Unjer i första hand bör syfta lill atl
tillgodose behoven av kortare klarl yrkesinriktade utbUdningar.

U 68
förordar alt någon ytterligare utbyggnad av traditionell teknisk
högskoleutbildning inte skall planeras för de närmaste åren. På sikt bör dock
enligt U 68:s raening anlalel ulbUdningsplalser i högskoleutbUdning raed
teknisk inriktning ökas. Den siörre delen av ökningen bör avse kortare
utbildningslinjer, bl. a. yrkesleknisk högskoleutbildning. SACO, TCO och flera
andra remissinslanser delar U 68:s bedömning.

Intresset
för civilingenjörsutbildning har, som jag förut nämnl, de senasle åren inle
varit så stort atl utbildningskapacketen kunnat utnytljas hell. Jag ansluler
raig till U 68:s ra. fl. bedöraning att den fortsatta utbyggnaden inora sektom
i försia hand bör avse kortare utbildningar.

Till
frågan ora kapaciteten för yrkesteknisk högskoleulbildning under
försöksverksaraheten äterkoraraer jag i det följande.

Behovel
av korabinalioner av teknisk och adramislraliv-ekonomisk utbUdning liksora av
teknisk utbUdning och vårdutbUdning bör, som U 68 förordat, uppraärksararaas i
fraratiden.

Prognosunderlaget
pekar på en i stort sett balanserad arbetsmarknad under senare delen av
1970-taIet för personer med administrativ och ekonomisk högskoleutbildning. Det
finns, menar U 68, mot bl. a. denna bakgrund skäl att här planera för en i
huvudsak oförändrad kapacitet vid början av planeringsperioden. På sikt bör
rnan enligl utredningens bedömning räkna med en måttlig ökning av antalet
utbildningsplatser.

SACO
anser den föreslagna antagningskapaciteten för administrativ och ekonomisk
yrkesutbildning vara för hög. Bl. a. det ackumulerade överskottet av utbildade
från 1970-talels försia hälft bör enligt organisationen motivera en lägre
kapacitet. Även vissa universitetsorgan tUl-råder en försiktigare bedömning av
kapaciteten inom området.

Också
enligt min raening motiverar bl. a. det slora utflödet på arbetsmarknaden
under början av 1970-lalet en viss återhåUsamhet vid dimensioneringen av bl.
a. den administrativa och ekonoraiska yrkesutbildningen. Möjligheterna alt
tUlgodose arbelsraarknadsbehovel genom vidareutbildning av yrkesverksamma
torde dessutom vara särskUt goda

30
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 466 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 466

inom
detta område. Jag anser mot denna bakgrund att kapaciteten för administrativ,
ekonoraisk och social yrkesutbildning kan minskas något i förhållande tUl U
68:s förslag för rholsvarande utbUdning. Minskningen bör i huvudsak avse sådan
utbildning som idag omfattas av linjema 1, 2, 5, 6, 7, 8 och 9 enligt 1969 års
studieordning vid de filosofiska fakultelema. Även för nuvarcinde ettåriga
specialkurser för utbildning av systemmän och programmerare och för tvåårig
Ulbildning i administrativt systemarbete räknar jag med en lägre kapacitet än
utredningen. Någon ökning av antalet utbildningsplatser i socionorautbUdning
anser jag inte vara aktuell f. n. I övrigt ansluter jag mig i huvudsak tUl de
bedömningar sora gjorts av U 68.

I
likhet med U 68 anser jag alt dels utbildning med starka inslag av
informationsbehandling och statistik, dels utbildning med kvalificerade
språkliga inslag bör expandera. Även områdena marknadsföring och
varudistribution bör, som utredningen förordat, uppmärksammas.

Utflödes-
och behovsberäkningarna talar för en jämförelsevis balanserad arbetsmarknadssituation
under perioden 1975/80 för personer med högskoleulbildning inom vårdorarådet.
För vissa utbildningskategorier pekar dock beräkningarna på brist. U 68
föreslår en något ökad kapacitet för vårdsektom vid planeringsperiodens
början. På sikt bör enligt utredningens bedöraning kapaciteten ökas
ytterligare.

Flera
nära berörda remissinstanser anser U 68:s förslag för vårdsektorn vara
realistiskt. Landstingsförbundet förordar en utbyggnad av utbUdningen inom
sektorn enligt det högre planeringsaltemativet. Socialstyrelsen anser
utredningens försilag till dimensionering vara i slort sell tillfredsställande
från nu kända utgångspunkter.

Enligt
min mening har U 68 gjort en på grundval av nu kända förhållanden rimlig
bedömning av antagningskapacitelen för vårdyrkesulbildning. Jag räknar liksom
ulredningen raed en något högre kapacitet för sektom vid planeringsperiodems
början än f. n. ökningarna bör avse de kortare vårdulbUdningama,
tandhygienislutbildningen och logoped-utbildningen. På sikt räknar jag med att
utbildningskapaciteten inom sektom bör ökas ytterligare något.

Prognosunderlaget
pekar på en i huvudsak balanserad arbetsmarknadssituation för
högskoleutbildade med undervisningsinriktad ulbildning under 1970-talet. U 68
föreslår en närmasl oförändrad kapacitet för UtbUdning för undervisnmgsyi-ken
under planeringsperioden.

Flera
remissinstanser har varit tveksamma till utredningens kapacitetsförslag. Sö,
som sedermera föreslagit en betydande minskning av antagningskapaciteten inom
delar av sektorn, anser de föreslagna talen alltför höga. SACO och TCO menar
också att anlagningstalen för utbUdningama till ämneslärare och klasslärare
bör mmskas.

Enligt
min mening moiiverar sora statsrådet Hjelm-Wallén redovisat i samband med
sin anmälan av anslagen lill lärarulbUdning för nästa

s. 467 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 467

budgetår
(prop. 1975: 1 bU. 10 s. 379) de nya beräkningar av lärarbe-hoven som gjorts
av SÖ en sänkning av antagningskapaciteten i förhållande till U 68:s förslag.
Minskningarna bör avse ämneslärar- och klass-, lärarutbildningarna. För
fritidspedagog- och förskolläramtbildningarna räknar jag samtidigt med en
fortsatt kraftig utbyggnad med hänsyn till den fortsatta utbyggnaden av
samhällets bamomsorg. Dimensioneringen av dessa utbildningar får övervägas
ytterligare vid ställningstaganden till förslag från barnslugeutredningen och
utredningen ora skolans inre arbete.

Sektorn
för ulbildning för kultur- och informationsyrken är heterogen tiU sin karaktär.
Prognosunderlaget är därför särskUt osäkert och svårt att använda för denna
sektor. U 68 föreslår en viss ökning av antagningskapacitelen såväl för
1970-talets milt som på längre sikt.

För
egen del räknar jag inte med några större förändringar i kapaciteten för
UtbUdningar för kultur- och informationsyrken.

Vad
slutligen beiräffar lokala och individuella utbUdningslinjer anser jag med
hänsyn lill dessa linjers stora betydelse som instrument för högskoleutbUdningens
förnyelse att, trots den sänkning av den totala antagningskapaciteten i förhållande
till U 68:s förslag som jag förordat, kapaciteten bör hållas på en hög nivå.

6.3
Kapaciteten för enstaka kurser

Intresset
för partiell högskoleulbildning har som jag tidigare nämnt ökat påtagligt under
senare år. Oftast efterfrågas sådan utbUdning av personer som redan är
yrkesverksamma och som har behov av fortbildning eller vidareutbildning. U 68
räknar raed att efterfrågan på partiell UtbUdning även i framtiden kommer att
öka starkt, inte minst om utbUdningen sprids geografiskt. Utredningen föreslår
en kapacitet för enstaka kurser som molsvarar ca 20 000 hellidsstudieplatser
läsåret 1976/77. Platsantalet bör därefter enUgt utredningens mening ökas med
ca 10 procent per år.

U
68:s förslag om enstaka kurser har, som jag förut närant, bemötts mycket
positivt av remissinstansema. Den allmänna meningen har varit att denna del av
utbUdningsutbudet bör dimensioneras generöst. Jag ansluler mig liksom U
68-beredningen tUl denna uppfattning. Enstaka kurser spelar en stor roU för
möjligheterna alt förverkliga principen ålerkommande ulbildning. De bör
anordnas så, alt även människor sora är bundna till andra orter än
högskoleorter ges lillfälle lill utbildning. Det är också viktigt att
utbildningsmöjligheterna i enstaka kurser vidgas även ulanför de nuvarande
filosofiska fakulteternas oraråde.

Som
jag berört i det föregående är det svårt att uppskatta det nuvarande antalet
studerande vid de fUosofiska fakultelema i vad sora närmast motsvarar framtida
enstaka kurser. Med utgångspunkt i de bedöm-

s. 468 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 468

ningar
som jag redovisat i samband med att jag behandlade kapaciteten för
UtbUdningslinjer räknar jag med att f. n. 6 0009 000 studerande årligen
nyinskrivs för studier i vad som molsvarar enstaka kurser. Dessa studerande kan
uppskattas ta utbUdningsresursema i anspråk under genomsnittligt mer än ett
sludieiir vardera. Härtill kommer etl antal tidigare inskrivna studerande
med eller utan examen sora efter en tids yrkesverksarahet e. d. återvänder
lill studier. Vidare finns inom den decentraliserade universitetsutbildningen
i huvudsak också inom de filosofiska fakulteternas område f. n. omkring 1 000
studerande.

Jag
erinrar om att enligt mina. förslag i det föregående också viss befintlig
ulbildning ulanför de fUosofiska fakulteterna såsom vidareutbildningen av
klasslärare till ärnnéslärare och fortbildningen av journalister skall
rymmas inom ramen för utbudet för enstaka kurser.

Jag
räknar mot denna bakgrund med att kapaciteten för motsvarigheten till framlida
enstaka kurser f. n. uppgår tUl 10 00015 000 helårsplatser. Liksom jag
förordat beträffande utbildningslinjer bör kapaciteten för enstaka kurser
läsåret 1977/78 enligt min mening ansluta till kapaciteten för raotsvarande
utbUdning läsåret 1976/77 och tUl då aktuella tendenser i efterfrågan på sådan
utbildning, särskilt när det gäller utbildning utanför de nuvarande
filosofiska fakulteternas område. Sora jag anfört i del föregående räknar jag
raed all på sikt sådana utbildningsbehov som f. n. lillgodoses genom
sludieplansbundna universitetscirklar i studieförbundens regi bör kunna
tUlgodoses inom högskolans ram, bl. a. i samverkan med studieförbunden. Denna
verksamhet bör då rymmas inom den samlade kapaciteten för enstaka kurser.
Antalel studerande som deltar i studier inora cirklar av näranda slag äf f. n.
ca 9 000, i huvudsak deltidsstuderande. Om det utredningsarbete rörande
kompelensfördelningen mellan det offentliga utbildningsväsendet och
studieförbunden, sora jag förat berört, komraer att ge underlag för del inför
läsåret 1977/78, bör kapaciteten för enstaka kurser nämnda läsår dimensioneras
med hänsyn även härtill.

I
enlighet med U 68:s och U 68-beredningens förslag bör enstaka kurser ges hög
prioritet i den fortsalla utbyggnaden av högskolan.

6.4
Gymnasieskolans dimensionering m. m.

Jag
har i det föregående, i samband med frågan om ålerkoraraande utbildning,
behandlal U 68:s förslag om gymnasieskolans sludieorganisalion. I syfte att
bällre anpassa gyranasieskolans dimensionering till arbetsmarknadens behov och att
göra kopplingen mellan dimensioneringen av de raindre utpräglat
;/rkesinriktade linjerna i gyranasieskolan och högskoleutbUdningen mindre fast
föreslår U 68 också att andelen studerande i nämnda gymnasiala utbildning, dvs.
treårig humanistisk naturvetenskaplig och sarahälls;vetenskaplig särat tvåårig
social linje.

s. 469 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 469

successivt
skall minskas från ca 30 procent lUl ca 25 procent av de studerande sora antas
tiU utbildning av rainst elt års längd inom gymnasieskolan. Ett stort antal
reraissinstanser och U 68-beredningen har tillstyrkt detta förslag.

Den
av U 68 föreslagna; förändringen av gymnasieskolans dimensionering har redan
börjat förverkligas tiU följd av elevernas utbildningsval under de senaste
åren. En allt siörre andel av eleverna har sökt sig lill mer utpräglat
yrkesinriktade Imjer. Hösten 1973 utgjorde de studerande på de nyssnämnda icke
direkt yrkesinriktade linjema mellan 28 och 29 procent av samtiiga elever i
gymnasieskolans första årskurs. Enligt min bedömning bör andelen studerande på
sådana linjer minskas ylterligare. Såväl tendenserna pä arbetsmarknaden som det
önskvärda-i att. planera för att elever, som genomgått mer utpräglat
yrkesinriktad' gymnasial utbildning, i ökad utsträckning studerar vidare i
högskolan talar för della. En ulveckling av gymnasieskolan i den riklning, U 68
föreslagit finner jag därför riralig. De förslag som statsrådet Hjelm-Wallén
lagt fram i prop. 1975:1 (bU. 10 s. 204) är ett steg i denna riktning. Jag viU
emellertid i sammanhanget framhålla följande.

Rekryteringen
till bl. a. treårig naturvetenskaplig linje i gyranasieskolan har de senaste
åren minskat påtagligt. Rekryteringsunderlaget för naturvetenskaplig och
teknisk högskoleutbildning har därigenom försvagats. Följden har blivit svårigheter
att fylla den befintliga kapaciteten i högskoleutbUdning inom dessa områden,
något som på sikt kan leda till svårigheter att tillgodose arbetslivels behov
av personer med sådan utbildning. De nya reglema för behörighet till
högskoleutbUdning ger möjligheter att tiil naturvetenskaplig och teknisk
högskoleutbildning rekrytera nya sluderandegmpper. I avvaktan på att dessa
möjligheter slår igenom i rekryteringen bör man enligt rain raening inte vidta
några åt-. gärder som ytterligare kan försvaga rekryteringen till bl. a.
gymnasieskolans treåriga naturvetenskapliga linje. Minskningen av
studerande-antalet på icke yrkesinriktade linjer bör sålunda i första hand avse
hur manistisk, samhällsvetenskaplig och social linje.

I
sammanhanget vill jag ytterUgare nämna följande.

SCB
frarahåUer i sitt yttrande över U 68:s förslag att utflödet på arbetsmarknaden
av personer med enbart grundskoleutbildning tenderar att kraftigt överstiga
arbetsmarknadens efterfrågan. Inle minst de senaste årens ungdomsarbetslöshet
antyder att detta problem är allvarligt. Det fordras enUgt min mening särskilda
insatser för den grupp ungdomar som går ut i arbetslivet med enbart
grundskoleutbildning. En nära koppling raellan bl. a. arbetsraarknadspolitiska
och utbildningspolitiska insatser är här självklar. Sådana åtgärder övervägs f.
n. av dels en särskild arbetsgrupp inora ulbildningsdeparteraentet, i vilken
bl. a. finans-och arbetsmarknadsdepartementen är företrädda, dels
sysselsätlningsutredningen.

s. 470 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 470

6.5
Urval och antagning

6.5.1
Inledning

Jag
har i det föregående anslutit raig tiU U 68:s uppfattning alt högskolan inom
ramen för de totalt I iUgängUga resurserna skall syfta till att tiUgodose såväl
samhäUets behov av utbUdad arbetskraft som individernas behov av utbUdning. I
det sammanhanget har jag redovisat de skäl som enligt min mening talar för en
fastare kvantitativ planering av högskoleutbUdningen som helhet. Jag: skall nu
ta upp frågan om antagningsbegränsning som ett hjälpmedel fcir att förverkliga
en sädan planering.

De
delar av den högre utbUdningen, där antagningsbegränsning f. n. tillämpas,
beslår bortsett från vissa, främst laboraliva studiekurser vid de filosofiska
fakulteterna av fast organiserade utbUdningslinjer. Antagningen, som vanligen
är central, görs tUl en Unje i dess helhet. Del är allmänt accepterat alt
ansökan krävs viss tid före studiernas början och att det mte finns någon
garanti för att den enskilde får tillträde till den utbildning han helst
önskar. Läroanstalternas planering kan utgå från elt fastslällt antal
utbildningsplatser, slutföras i god lid före ulbildningens början och också ta
sikte på flera läsår.

Till de delar av den högre
utbildningen, där tillträdet f. n. är fritt, hör några fast organiserade
utbildningslinjer, nämligen vid de juridiska och teologiska fakulteterna samt
ett raindre antal linjer vid de filosofiska fakultelema. I huvudsak beslår
emellertid den sektor av högskolan, sorn har fritt tUlträde, av
utbUdningslinjer sora inrymraer flera alternativ och större valfrihet för de
studerande samt av kurser inora enskilda ämnesområden, allt inom de fUosofiska
fakultetemas område. Någon ansökan eller anmälan krävs inte förrän i anslutning
till studiernas början och den enskilde har rält alt få tillträde till berörd
utbUdning vid varje läroanstalt där den anordnas. Läroanstaltemas planering
måste grandas på antaganden om den kommande tUlströmningen och får sedan
justeras och slutföras först i saraband med att utbildningen startar. Den kan i
slort inte ta sikle på mer än det närraast följande läsåret.

Individernas efterfrågan
ofta snabbt växlande styr sålunda i dag ensam dimensioneringen av vissa delar
av den högre utbildningen. Detla sker i princip oberoende av dimensioneringen
av de andra delarna. Som styrs genom antagningsbegränsningar och med
ulgångspunkt bl. a. i arbetslivets behov. Vissa remissinstanser anser att
denna ordning bör bevaras med hänsyn till värdet av att individernas
efterfrågan på utbildning helt kan lillgodoses inora någon del av högskolan.
Enligt rain mening är del emeUertid angeläget att: söka tUlgodose de enskUdas
önskemål över hela högskolefältet. Från. denna ulgångspunkt måste också enskilda
individers behov av en utbildning, som f. n. har antagningsbegränsning, kunna
vägas mol behoven hos de individer som nu kanske en-

s. 471 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 471

bart
på grand av avsaknad ay altemativ söker sig lill ulbildning inom den fria
sektom.

Det
gäller alltså att fördela de samlade resurserna för grundläggande
högskoleulbildning på olika slag ay utbildning, olika regioner och olika
läroanstalter på ett sådant sätt, att både individernas och arbetslivets behov
så långt möjligt tillgodoses. En sådan fördelning kan enligt min bedömning
inte göras utan atl högskolans olika delar kan vägas raot varandra i bl. a.
den kvantitativa planeringen. Det är därför nödvändigt att utjämna de olikheter
i förutsätlningarna att avväga och fördela ut-bUdningskapaciteten som f.
n.,råder mellan de utbildningar som har antagningsbegränsning och övriga
utbildningar. Vikten av en sådan förändring stryks under av önskemålet att
decentralisera beslut ora utbildningsutbudets närmare inriklning och
fördelning och av kravet på stabilitet i planeringen och hänsyn till
personalen inora alla delar av högskolan.

Den totala tUlströmningen
till högskoleutbildning de närmaste åren kan i och för sig som U
68-beredningen påpekat komma all rymmas inom de raraar som totalt slår till,
förfogande. Mot den angivna bakgrunden anser jag likväl att den av U 68
föreslagna generella antagningsbegränsningen, som tillstyrkts av ett stort
anlal remissinslanser, bör genomföras raen under vissa förutsältningar. En
föratsättning är då att antagningsbegränsningen utforraas så atl den
underlättar huvudsyftet: att fördela de samlade resurserna så att bl. a.
individemas behov tillgodoses i största möjliga utsträckning. En arman är atl
antagningen grandas på behörighels- och urvalskriterier som främjar en inte
minst sociall allsidig rekrylering tUl olika delar av högskolan. Behörighelsreglema
har jag redan behandlat. Jag skall närmasl ta upp frågan ora urvalsreglemas
utformning.

6.5.2
Urval

Nuvarande
bestämmelser ora urval bland behöriga sökande till högre utbildning har
meddelats av Kungl. Maj:t. I fortsättningen bör det ankomma på regeringen eller
rayndighet som regeringen beslämmer att besluta ora föreskrifter ora urval till
högskoleutbildning. Jag vill i detla sararaanhang redovisa hur jag ser på
huvudpunkterna i KK:s förslag.

KK
behandlar urvalsfrågan relativt utförligt och en del av förslagen är av den
arten att de inte bör föranleda föreskrifter av regeringen. Det bör i stället
vara möjligt att i dessa avseenden överlåta på underordnad myndighet alt
meddela bestämraelser.

Jag lar först upp frågan
ora urvalssysteraets funktioner och omfattning. Kompetensutredningens förslag
och 1972 års förat nämnda principbeslut utgör granden för KK:s förslag om ett
urvalssyslem där såväl betyg som resultat av studielämplighetsprov och
arbetslivserfarenhet me-

s. 472 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 472

ritvärderas
och där en proportionell kvotering raellan olika sökande-grupper tillämpas för
alt alla behörighetsgrupper skall tillförsäkras en rättmätig andel av
studieplatserna.

Ett
viktigt krav som bör slällas på urvalssyslemet är all det skall vara
överskådligt och lätt att informiira om. När nya behörighetsgrapper får
tillträde lill högskoleutbildning och nya urvalsmstrament skaU användas blir
eraellertid regelsystemet svårare att överblicka än dagens. Jag anser liksom KK
att informationsinsatserna måste anpassas till dessa nya förutsättningar och
äterkoraraer i del följande till denna fråga.

I
likhet med KK anser jag alt urvalssystemet bör gälla vid huvuddelen av
utbildningslinjerna i högskolan. Jag ansluter mig också till förslaget all
vissa modifikationer i urvalsreglema skall kunna göras för utbildningsvägar,
där detta är angeläget på grand av speciella förhållanden i UtbUdningens
straktur och innehåU. Sora exerapel anger KK försöksverksamheten med
yrkesteknisk högskoleutbildning samt utbildningslinjer som rekryterar sina
studerande från huvudsakligen en enda linje i gymnasieskolan.

Det
kan också, enligt min uppfattning, finnas anledning att tillämpa speciella
urvalsregler vid vissa andra utbildningar. Främsi lorde detta gälla
utbildningar på kulturomriidet, där man vid antagningen av studerande f. n.
prövar de anlag och färdigheler hos de sökande som är nödvändiga
förutsättningar för utbildningen i fråga. Denna ordning bör, som KK också har
föreslagit, kunna bestå. Som jag redan nämnt i del föregående behöver dock vissa
frågor rörande behörighetssystemet för dessa utbildningar och för vissa
lärarutbildningar tas upp tiU särskUd prövning. I detta sammanhang bör även
urvalsreglerna beröras. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga.
Statsrådet Hjelm-Wallén kommer i samband med sin anmälan av proposition om viss
försöksverksamhet inom läramtbUdningen m. ra. att ta upp vissa hithörande
frågor. Jag anser vidare alt man bÖr vänta med att ta ställning tUl urvalsreglernas
tillämpning vid antagningen m. m. till joumaUstulbildningen till dess ställning
tas till journalistutbildningsutredningens förslag. Jag avser då att
återkoraraa till regeringen även i denna fråga.

Som
anförts i prop. 1975: 1 (bU. 10 s. 137) och som jag berört inledningsvis måste
snedfördelningen mellan könen uppmärksammas även inom den högre utbildningen.
Jag utgår från all rayndigheterna har sin uppmärksamhet riktad på hithörande
problem och föreslår åtgärder i syfte alt åsiadkomma en järanare fördelning. I
detta sammanhang vill jag nämna att en rapport från SÖ:s könsrollsprojekt
väntas föreligga innevarande budgetår. Den försöksverksamhet vid intagning till
bl. a. förskollärarutbildning som bedrivhs sedan läsåret 1971/72 i syfte att i
denna ulbildning få en jämnare fördelning mellan raän och kvinnor bör
fortsätta.

s. 473 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 473

I
detta sararaanhang bör också beröras de statliga verksutbildningar, vilka,
enligt vad jag tidigare förordat, skall bygga på de allraänna behörighetsvillkoren.
Jag delar KK:s uppfattning, som stöds av berörda remissinstanser, att man här
bör kunna använda, urvalsregler som är anpassade till dessa ulbildningsvägars
speciella karaklär.

KK
föreslår att skilda urvalsregler skall tillämpas för sökande till utbildningslinjer
och för sökande tiU enstaka kurser. Grunden för detta är främst att den grupp,
som söker till enstaka kurser, sora helhet kan beräknas uppvisa en avsevärt
siörre variation med avseende på ålder saml studie- och erfarenhetsbakgrund än
gruppen sökande tiU utbildningslinjer. KK menar också att de sökande till
enstaka kurser kan beräknas ofta vara inriktade på ett enda eller ett fåtal
utbildningsalternativ och att de i stor utsträckning är lokalt bundna. Jag
ansluter mig i likhet med flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan
till förslaget.

Först
behandlar jag regler för urval till utbildningslinjer.

KK:s
förslag till gruppindelning av de sökande innebär i stora drag alt sökande från
treåriga linjer i gymnasieskolan förs tUl kvolgrupp I, sökande från tvååriga
linjer i gymnasieskolan lill kvolgrupp II och
övriga behöriga sökande till kvotgrapp III med undantag för sökande med ulländsk
föratbUdning. Dessa förs tUl en särskild grapp, grupp IV.

I
kvolgrapperna I och II skaU enligt KK:s förslag urvalsinslmmenten vara
betyg samt i förekommande fall arbetslivserfarenhet och resultat av
studielämplighetsprov. I kvotgrupp III, där de sökande antingen inle har betyg
eller har inbördes svårjämförbara sådana, skall urvalsinstrumenten kunna vara
studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet. Till urvalsgrunderna i gmpp IV återkommer
jag i det följande.

Förslaget
till gruppindelning lillslyrks i stort av fiertalel reraissinstanser raed
frärast ett undantag, som jag nu skall närmare behandla. Jag använder mig
därvid liksom även i fortsättningen av samma beteckningar på de olika
grupperna som KK använder.

En
remissopinion, representerad av bl. a. SÖ, folkhögskoleutredningen, TCO och
Sveriges folkhögskoleelevers förbund invänder mol att personer med behörighet
genora folkhögskolestudier skall placeras i kvotgrupp III och att där ingen
hänsyn skall tas tiU det sludieoradöme sora folkhögskolan har utfärdat.
Studieoindöraet är, menar dessa remissinstanser, ett resultat av många lärares
saralade bedöraning av en studerandes studiefömtsättningar och därför ett
avsevärt mycket säkrare mått på studielämplighet än resultatet ay ett prov som
genomgås vid en bestämd tidpunkt och där tillfälligheter, som fysisk och
psykisk kondition, får ett betydligt större spelrum. Remissinstanserna anser
att studieomdömet skall merilvärderas och anvisar olika möjligheter all
praktiskt genomföra detta, i första hand genom alt personer med behörighet
från folkhögskola förs till en särskild kvolgrupp.

KK:s
frärasla skäl för alt föra sökande med behörighet från folkhög-

s. 474 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 474

skola
till grupp III är, föruiom en viss tveksamhet belräffande studieom-, dömenas
järaförbarhet över tiden och mellan olika skolor, alt de, om de förs till en
särskild grupp, riskerar alt missgynnas i antagningssiluatip-nen därför att
kvotgruppen kan bli mycket lilen. En av förutsättningarna för alt ett
proportionellt kvoleringssyslem skall fungera tUlfredsslällande är nämligen
att sökande grupperna inte är alltför olika stora.

För
egen del finner jag KK:s ståndpunkt värd att beakta. Det finns dock, enligl vad
jag inhämtat, tekniska möjligheter att delvis komma till rätta med de
olägenheter sora alltför sraå kvotgrupper ger,upphov till. En sådan möjlighet
är att garantera varje kvotgrupp, som finns representerad vid antagningen till
en utbildningslinje, någon eller några platser. Remissinstansernas
argumentation har också övertygat mig orri att man inte bör avstå från atl
utnyttja den information om lämplighet för fortsatta studier som studieomdömet
måste fömtsättas ge. Meritvärderingssystemet bör därför uiformas så alt
sökande raed behörighel från folkhögskola får tiUgodoräkna sig studieomdömet.

Det
bör vidare övervägas om sökande med andra behörighetsgivande utbildningar än de
som KK föreslår skall föras till gmpperna I och II. Det
finns enligt min uppfattning skäl för att undersöka föratsättningarna för att
föra exempelvis sökande med vissa vårdutbildningar och lärarutbildningar till
främst gmpp II och därigenom kunna meritvär-dera även deras betyg
från behörighetsgivande utbUdning. Jag är medveten om att antalet sökande i
giupp III då i vissa fall kan bli litet och om de olägenheter som följer av
delta. Grappen skuUe å andra sidan då huvudsakligen komma att bestå av sökande
med icke skolmässig behörighetsgrand. Detla kan, bl. a. med hänsyn till det
förslag om användningen av studielämplighetsprovet som jag kommer atl;
redovisa i det följande, ha vissa fördelar.

I
övrigl ansluler jag mig lill KK:s förslag beträffande indelningen i
kvotgrapper. Jag ansluter mig också till kommitténs förslag, som vunnit stöd
hos många remissinstanser, alt sökande med handikapp av olika slag där så är
möjligt skall kunna antas med förtur till viss utbUdning eller till utbildning
på viss ort.

KK
föreslår alt ett enligl vissai regler framräknat medelvärde av de enskilda
betygen i en sökandes avgångsbetyg skall vara meritgrundande. Det förslag till
regler för meritvärdering av betyg som kommillén lägger frara kan jag i allt
väsentiigt ansluta raig till.

Jag
övergår så till alt behandla studielämplighetsprovet och dess roll i
urvalssystemet.

I
samband med alt statsmakterna år 1972 fattade beslut på grundval av
kompetensutredningens förslag fick SÖ i uppdrag att utarbeta ett studielämplighetsprov
för antagning tUl högskoleutbildning saml att lägga fram förslag rörande
provets organisation. At KK uppdrogs att överväga studielämplighelsprovets
roll i urvalssamraanhang.

s. 475 Kontrollera mot PDF

Frop.
1975: 9 475

SÖ:s
förslag ora studielämplighetsprövning har remissbehandlals samtidigt med KK:s
förslag och av i huvudsak sararaa reraissinstanser. I det följande redovisar
jag vissa stäUningstaganden till båda förslagen.

Ett
studielärapUghetsprov kan fylla olika funktioner vid urvalet lill
liögskoleutbildning. Dels kan provet användas för att ge informaiion om
förväntad studielämplighet både lill antagningsmyndigheten och till dén som
genomgår provet, dels kan det ge en föniyad möjlighet åt den sora i sin
skolraässiga föralbildning inte lyckats jgöra sig själv rättvisa. Det prov sora
har konstruerats avses kunna användas i båda dessa syften.

Flertalet
reraissinstanser är positiva tUl alt ett studielämplighetsprov införs främst
för sökande Utan forraell utbildningsbakgrund raen även som en andra chans för
sökande med skolmässig föratbUdning. Endast ett fåtal remissinstanser avstyrker
helt att ett studielärapUghetsprov införs.

En
utbredd uppfattning bland reraissiristahserna är eraellertid alt provet
bör ulvecklas ytterligare, innan det erbjuds alla sökande lUl högskoleutbildning.
Många sätter i fråga om det är raöjligt att använda samma prov för sökande av
alla kategorier och för alla utbUdningslinjer i en vidgad högskola. Provet
anses av raånga i sin föreslagna utforraning gynna sökande med mer omfattande
och aktuell skolutbUdning.

För
min del finner jag det angeläget att arbetet med konstruktion och utprövning av
ett studieläraplighetsprov fortsätter. Elt sådant kan, som jag redan framhåUit,
ha viktiga funktioner att fyUa för alla sökande till högskolan. Jag delar
emellertid också uppfattningen alt det finns skäl för alt lill en början
begränsa användningen av studielämplighetsprovet. Detla ger bl. a. möjlighet
att pröva och anpassa de många tekniska och praktiska rutiner som ingår i en
studieläraplighetsprövning och som måste fungera friktionsfritt om provet skall
kunna genomföras med etl mycket slort anlal deltagare.-

Jag
anser sålunda alt studielämplighetsprovet tUl att börja med bör användas som
urvalsinstrument endast för sökande inom kvotgrupp III, där, som jag redovisat
tidigare, huvuddelen av de sökande kan beräknas ha en icke skolmässig
behörighetsgrand och därför inte har några betyg som kan användas vid urvalet.
I denna grapp torde provresultatet också ha ett ännu store värde som
informaiion till den enskilde sökande än det har i de övriga grupperna. Man bör
samtidigt enUgt min uppfattning inte släppa tanken på alt i en framlid införa
studieläraplighetsprövning även för sökande i övriga kvotgrupper. Betydelsen av
alt ge dessa en andra chans alt bli antagna till en utbildmng i högskolan soni
de önskar bör inle underskattas och jag delar den från flera håll framförda
uppfaltningen att det är angeläget alt ge betygen en mindre avgörande roll vid
antagningen.

Det
fortsatta utvecklingsarbetet i fråga om studieläraplighetsprov bör alltså
enligt rain raening bedrivas med två syften, dels alt på kort sikt

s. 476 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 476

få
fram ell prov i första hand avpassat för den sökandegrapp som enligt mitt
förslag skall tillhöra kvotgrapp III, dels att på längre sikt utveckla ett
prov sora kan ge en förnyad chans åt den som inte lyckats göra sig själv
rättvisa i sin skolmässiga föratbUdning. Jag avser att senare föreslå regeringen
att utfärda särskilda anvisningar för den fortsalla utvecklingen av
studielämplighetsprovet.

En
användning av studielämplighetsprovet endast inom kvotgrupp III ger andra
förutsältningar för provets organisation än de som' legat till grund för SÖ:s
förslag i denna del. Vissa av SÖ:s förslag blir härigenom inaktuella, medan
andra är tillämpliga även i den nya sUuationen. Det blir exerapelvis nödvändigt
att på nylt överväga var prövningen skall förläggas och hur den skall
organiseras. TiU denna fråga liksora till frågan om den centrala ledningen av
verksaraheten avser jag atl återkomma lill regeringen i annal sammanhang.

Härutöver
vill jag ta upp frågan om provet skall vara obligatoriskt eller frivilligt. SÖ
föreslår att deltagande i studielämplighetsprov skall vara obligatoriskt för
dem som tUlhör kvotgrupp III. KK däremot, liksom många remissinstanser, anser
att provet skall vara frivilligt även för dessa.

För
egen del anser jag att provet skall vara frivUligt för aUa. Ett obligatoriskt
prov skulle, som KK framhåller, mista sin karaktär av urvalsinslruraent och
övergå till atl bli ett särskilt behörighelskrav. Detla kan inte accepteras med
hänsyn tUl vad jag förut anfört om behörighetskravens funktioner. Vid
utbildningslinjer där ingen konkurrens råder måste en sökande kunna antas utan
att han behöver uppvisa något resullat från studielämplighetsprov. Däremot kan,
vilket KK också framhåller, genomgång av studielämplighetsprov, trots
frivUligheten, upplevas som elt krav av dem som söker till en utbildningslinje
där ett urval måste göras. Dessa sökande har annars bara poäng för eventuell
arbetslivserfarenhet alt konkurrera med..

SÖ
förordar alt provresultaten skall ingå i ett dalaregister. I likhet med de
remissinstanser sora yttrat sig i frågan ansluter jag raig till förslaget.

SÖ
lar vidare upp frågan om sekretessregler för provinnehåll och provresultat. SÖ
finner, och stöds i denna uppfattning av offentiighels- och
sekrelesslagstiftningskomraillén (OSK), att proven, enligt gällande rätt är
hemliga tills de har använts och att någon uividgning av sekretessen inle är
nödvändig eller önskvärd. Jag delar denna uppfattning. Vad gäller frågan om
hemlighållande av provresultaten frarahåUer SÖ, att denna fråga behandlas av
OSK. SÖ anser alt raan i anslutning till detta arbete bör överväga, ora inte
provresultaten bör vara offentliga även i provskedet. I sitt yttrande
framhåller OSK, atl något befogat anspråk på att provresultaten skall vara
skyddade från insyn knappast kan resas, men OSK förutsätter att maierial som
koramer att ingå i ADB-regisler

s. 477 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 477

regleras
enligt dalalagen. Jag delar uppfattningen all någon ändring i sekretesslagen f.
n. inte bör göras. Berörda frågor får las upp i annat sammanhang.

Jag
går så över till urvalsgrunden arbetslivserfarenhet.

Ora
man vUl sträva efter ett syslera med återkomraande utbildning är det viktigt
alt ge ett påtagligt meritvärde åt den arbetslivserfarenhet som en studerande
skaffar sig före högskolestudiernas början. Alt allt flera har sådan erfarenhet
ger sluderandegmppen i högskolan en mer varierad sammansättning med avseende på
erfarenhetsbakgrund, något som jag redan framhåUit värdet av när jag behandlade
frågan ora allmän behörighet. Genom att ge raeritpoäng för arbetslivserfarenhet
ger man också den sora av olika skäl inte lyckats uppnå tillräckligt höga betyg
i gymnasieskolan en andra chans att vinna tiUträde tiU en önskad utbildning.

Jag
ansluter mig tUl KK:s förslag att alla slags arbetslivserfarenhet skall
tillgodoräknas och även i övrigl i alll väsentligt till de regler för
tUlgodoräknande och poängvärdering av arbetslivserfarenhet som kommittén
föreslår. Att endast tillgodoräkna arbetslivserfarenhet som förvärvats fr. o.
ra. 18 års ålder finner jag dock inle förenUgt med vad jag tidigare anfört
beräffande ålerkommande utbildning. Denna åldersgräns skulle missgynna dem som
av olika anledningar inte fortsätter till gymnasieskolan direkt efter
grundskolan men som, vilket många undersökningar visar, ofta äterkoraraer tUl
studier i gyranasieskola eller t. ex. folkhögskola efter ett eller annat års
verksamhet i arbetslivet. Jag anser således i likhet med flera
remissinstanser, bl. a. SÖ, Svenska kommunförbundet och TCO, att
arbetslivserfarenhet skall få tillgodoräknas från 16 års ålder.

Vad
beiräffar poängvärderingen av arbetslivserfarenhet ansluter jag mig tUl KK:s
förslag alt sådan poäng skall läggas tiU poäng för betyg eller
studielämplighetsprov. KK:s förslag att arbetsUvserfarenhet skall kunna med
en maximal betygspoäng av fem ge högst två poäng finner jag väl avvägt.

KK
har inte lagit upp frågan om bedömningen av sådan verksamhei som huvudsakligen
bedrivs vid sidan av hel- eller deltidsanställning. Jag syftar här på fackligt
och ideellt föreningsarbete, ungdomsledarskap m. m. Sådana erfarenheler är
enligt min uppfattning värdefulla och bör såvitt möjligt tillgodoräknas inora
ramen för meritvärderingen av arbetslivserfarenhet.

Jag
går nu över tiU att behandla frågor sora rör fördelningen av platser mellan
kvotgrupperna och antagningen inom de olika grapperna.

I
likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till KK:s förslag atl
platserna i kvolgrupperna IIII skall fördelas raellan grupperna genora
proportionell kvotering. De sökande inom varje kvotgrupp kom-

s. 478 Kontrollera mot PDF

prop.
1975:9 478

mer
sålunda att konkurrera endast inbördes. Jag återkommer i det följande till
antagningen inom grapp IV.

I det föregående har jag
förordat alt arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas sora merit vid urvalet
och att poäng för arbetslivserfarenhet skall läggas saraman raed betygspoäng
för sökande i grupperna I och II
och raed eventuell poäng för
studielämplighetsprov för sökande i grapp III till en urvalspoäng. För sökande
utan arbetslivserfarenhet blir betygspoängen eller provpoängen ensam urvalspoäng.

Huvudprincipen för
antagning inom varje kvotgrupp skall enligt KK:s förslag vara att de sökande
rangordnas efter sina urvalspoäng och att antagning görs med början från den
högsta urvalspoängen. KK har dock inte velat föreslå att man skaU ordna alla sökande
inom en kvotgrapp i en enda rangordning. Detta skulle nämligen kunna medföra
atl, framför alll vid utbildningar där konkurrensen är hård, inga sökande ulan
arbetslivserfarenhet skuUe bli antagna. KK har med andra ord inte velat föreslå
ett system, där det kan bli omöjligt att gå direkt från gymnasieskolan till
högskolan utan mellaiUiggande arbetslivserfarenhet.

KK:s förslag innebär i
stället alt man inom varje kvotgrapp skall ha en undergrapp, som lill sin
storlek bestäras genora proportioneU kvotering mellan det antal som har
arbetslivserfarenhet som merit och det totala antalet sökande i grappen. Till
platserna i undergrappen antas de sökande på den samraanlagda p(3ängen av betyg
och arbetslivserfarenhet, raedan antagningen i övrigt sker på grandval av
betyg. Undergruppen skaU enligt förslaget, oavsett utfallet av den
proportionella kvoteringen, alllid omfatta minst 15 procent av hela grappens
platser.

Denna
modell, menar KK, tillgodoser två viktiga intressen. Den stimulerar de sökande
till högskolan att skaffa sig arbetslivserfarenhet och den omöjliggör samtidigt
inte en antagning på enbart betygsmeriter.

Huvuddelen av
remissinstansema accepterar de principer sora KK lagt till grund för silt
förslag till urvalsmodell. Några remissinstanser, bl. a. LO, avstyrker
utformningen med undergrupper och raenar alt arbetslivserfarenheten härigenom
endast blir en tUläggsmerit, vars värde kan bli alltför lågt. Man viU ge
möjlighet för sökande raed och sökande utan arbetslivserfcuenhet att fritt
konkurrera med varandra. Detta uppnås om alla sökande inom en kvotgrupp ingår
i sarama rangordning, baserad på suraman av poäng för betyg eller
studieläraplighetsprov och poäng för arbetslivserfarenhet. Man bör dock
garantera att en viss procent av platsema, exempelvis 15 procent, alltid
besätts med sökande som har arbetslivserfarenhet. En garanti av samma storlek
kan också ges för antagning enbart på grandval av betyg.

Jag
delar uppfattningen att man inte genom urvalsreglerna bör skapa en situalion,
där arbetslivserfarenheten i praktiken blir en obligatorisk merit vid vissa
utbildningsvägar och inte vid andra beroende på de konkurrensförhållanden sora
råder. Arbetslivserfarenheten skulle härigenom

s. 479 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 479

komma
att spela ungefär sararaa roll som de regler vilka lidigare tillät
konkurrenskomplettering på högskolenivå.

Jag anser också och här
vUl jag åter hänvisa till vad jag tidigare anfört om värdet av
arbetslivserfarenhet för studerande i högskoleutbildning atl man skall söka
en lösning som generellt medger alt arbelslivserfarenhel värderas högl. Män
bör vidare välja en modell för urvalet sora är lättbegriplig för den enskilde.
I detta avseende är en geraensam rangordning med inbyggda garantier enligt min
uppfattning överlägsen en undergmppsmodell. Övervägande skäl talar därför
enligt min mening för att alla sökande mom en kvolgrupp skall ingå i samma
rangordning, oavsett ora de har poäng för arbetslivserfarenhet eller inte.

Man bör eraellertid, sora
jag förat framhåUit, inte omöjliggöra en antagning enbart på grundval av
betyg. En viss andel av platserna bör därför avsättas för antagning i denna
ordning. Jag är inte beredd alt nu slutgiltigt ta ställning till hur stor en
sådan andel för direktövergång skall vara, men omkring femton procent av platserna
förefaller alt vara en i de flesta fall rimlig andel.

Däreraot fmns det
anledning atl ifrågasätta ora det är nödvändigt att, sora LO förordar, ha én
garanti av sararaa slag för alt sökande raed arbetslivserfarenhet skall antas.
Det faktura all arbetslivserfarenhet tillgodoräknas koramer säkerligen alt i
så hög grad stimulera de sökande att skaffa sig sådan erfarenhet alt behovet av
en garanti för denna kaiegori blir mindre uttalat.

Jag anser således atl de
sökande inom varje kvolgrupp bör rangordnas i enlighet med sina urvalspoäng,
att antagningen skall ske med början från den högsta urvalspoängen och att man
skall besätta en från början bestämd, begränsad del av platsema med de sökande
sora har de högsta betygspoängen.

I det föregående har jag anslutit
mig till KK:s förslag alt sökande med utländsk fömtbildning och utiändska
medborgare som vinner behörighet genom ålder och yrkesverksamhet skall föras
till en särskild antagningsgrupp, grupp IV.

KK föreslår att denna
grapp skall tUldelas en viss andel av utbildningsplatserna, innan platserna
fördelas mellan grapperna IIII proportionellt efter antalet sökande i varje
grapp. Denna andel skall bestäraraas vid varje antagningstillfälle och kunna
uppgå till högst tio procent av saratliga platser. Jag delar bedöraningen att
denna grupp bör särbehandlas, bl. a. raed hänsyn till önskvärdheten att
garantera ett visst utryrarae för utiändska studerande. En högsta andel om tio
procent stämmer väl med Europarådets nyligen utfärdade rekommendation att med-lerasstatema
skall hålla nnellan fem och tio procent av platserna vid bl. a. universilelen
öppna för utländska studerande.

De
regler för urvalet inora grupp IV
som enligt KK:s förslag skall
tillämpas överensstämmer i princip raed dera sora nu tillärapas i raotsva-

s. 480 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 480

rande
grupp. En i stort sett individuell bedömning av de sökandes meriter föreslås,
utan fasla regler för poängvärdering av dera. Jag delar, liksom de
remissinslanser som yttrat sig i frågan, kommUténs uppfattning att detla är det
lämpligaste förfarandet i en grupp där de sökande har inbördes svår jämförbara
raeriter och där ett studielämplighetsprov av bl. a. språkskäl inle kan
användas. Jag går så över till att behandla antagningen till enstaka kurser.
Som jag tidigare anfört finner jag KK:s skäl för alt föreslå särskilda
urvalsregler för sökande lill enstaka kurser väl grundade. Flertalet remissinstanser
som berört frågan instämraer också i delta förslag.

KK
förutsätter att olika kategorier av sökande kommer atl välja studier i enstaka
kurser och har utformat sina förslag lill riktlinjer med hänsyn till att alla
dessa kategorier de som kommer direkt från gymnasieskolan, de som vill
bredda eller fördjupa en avslutad högskoleutbildning och de som efter korlare
eller längre tids yrkesverksarahet söker sig till högskolan i fortbildnings-
och vidareulbildningssyfte skall ha möjlighet att bli antagna. Jag finner
tanken att på della sätl främja allsidighet i studerandegruppens,
sammansättning riktig och biträder i piincip KK:s förslag. Del är emellertid
svårt all förutsäga hur gruppen sökande till enstaka kurser kommer atl vara
sammansatt i det enskUda fallet. Förhållandena kan komma alt variera avsevärt
mellan olika slag av kurser och även mellan orter. Antagningsmyndigheten bör
därför här få viss frihet vid tillämpningen av centralt utfärdade riktiinjer.
Under alla förhållanden bör, som KK förordat, en viss del av de sökande kunna
anlas med förtur, delta för att behovet av utbildning hos dem som söker
fortbildning eller vidareutbildning eller som är lokalt bundna till viss
studieort särskilt skall kunna tillgodoses.

6.5.3
Antagning

I
det föregående har jag anfört att en förutsättning för att införa generell
antagningsbegränsning för den grundläggande högskoleutbildningen är att
begränsningen kommer att grundas på behörighets- och urvalsregler som
medverkar tUl bl. a. en socialt selt allsidig rekrytering av studerande. De
regler jag nu förordat är enligl min raening väl ägnade att fräraja detta
syfte. En annan förutsättning bör vara att antagningsbegränsningen är utformad
så att den främjar syftet alt fördela de samlade resurserna så all bl. a.
individernas behov tiUgodoses i slörsta raöjliga utsträckning. Jag skall nu ta
upp denna fömlsällning.

En
del remissinslanser hävdar att en antagningsbegränsning är överflödig i ett
läge där efterfrågan på en ulbildning understiger antalet utbildningsplatser.
Man anser i sådana fall en anmälan tillräcklig. Jag delar bedömningen att någon
form av anmälan i god tid före en utbildnings början under alla förhållanden
är nödvändig med hänsyn lill den

s. 481 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 481

lokala
planeringen. Med utgångspimklen att de tillgängliga resurserna på någol sätt
måste fördelas raed hänsyn till uppställda mål kan jag då inle finna någon mera
praktisk och för den enskUde utbildningssökande raera ändamålsenlig lösning än
att denna föranmälan får karaklär av ansökan.

En sådan anordning innebär
att en antagningsbegränsning formellt gäller. Om det visar sig att antalet
ansökningar till en viss utbildning inte överstiger det tillgängliga antalet
utbUdningsplatser, blir det emellertid självfallel inle fråga ora något urval
och sålunda ora någon antagning i reell mening. Antagningen komraer hell enkelt
att fungera sora en be-hörighetskonlroll, på sararaa sätt sora i dag sker vid
inskrivningen vid de fria fakulteterna. Skillnaden genteraot dagens procedur
inskränker sig då tiU atl den enskUde måste göra sitt val några månader
tidigare. Denna förändring är enligt rain mening inte av principiell betydelse och
fullt försvarbar raed hänsyn tUl fördelarna för läroanstalternas planering.

Om
det däremot visar sig alt antalet ansökningar översliger antalet utbildningsplatser,
blir det nödvändigt att låta antagningsbegränsningen träda i reell funktion och
göra elt urval bland de behöriga sökande. Att införa antagningsbegränsning
också tUl utbildningen inom bl. a. de fUosofiska fakulteternas oraråde kan och
bör eraellertid enligt min mening inte innebära, att denna utbildning utan
vidare i anlagningshän-seende jämställs med de utbildningar som i dag har
anlagningsbegränsning. En anlagningsbegränsning inora delta oraråde måste
sålunda utformas med hänsyn till bl. a. ulbUdningslinjernas normalt raindre
fasla organisatoriska uppbyggnad. Inom de givna ramarna bör största möjliga
anpassning till individernas önskemål i fråga ora bl. a. uppläggningen av
studiegången även fortsättningsvis eftersträvas. Jag har för rain del, som jag
närmare skall utveckla i del följande, kommU tUl slutsatsen att det är möjligt
att utforma en generell anlagningsbegränsning på ett från denna synpunkt fullt
tillfredsställande sätl. Med hänvisning tUl vad jag anfört i det föregående
förordar jag därför atl en antagningsbegränsning införs för den grundläggande
högskoleutbildningen sora helhet.

Jag
går så över tiU frågan ora antagningens organisation.

På
grundval av U 68:s förslag tiU studieorganisation, lill vilket jag i huvudsak
anslutit mig i det föregående, har KK lagt fram förslag om antagningens
organisaiion för huvuddelen av den statliga högskoleutbUdningen. Undantagna
från förslagel är bl. a. utbildningarna på kulturområdel saml
ämnesläramtbildningen utanför universitetsområdet och förskollärarulbildningen.
KK:s förslag utgår från principlösningar som fmns inom befintliga
antagningssystera.

KK
förordar att antagningen tUl allmänna och lokala utbUdningslinjer skall göras
centralt i ell datorbaserat system, medan antagningen till individueUa
utbUdningslinjer och enstaka kurser skall göras lokall. När det gäller fast
organiserade utbildningslinjer utgår koraraittén från atl

31
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 482 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 482

antagningen
liksora hittUls skall avse utbUdningslinje och ort. För linjerna inom de
nuvarande fUosofiska fakulteternas område anser KK inle en sådan lösning möjlig
utan föreslår att antagningen skall avse studieprogram om de tre försia
terminernas studier på en utbUdningslinje inom en yrkesutbUdningssektor på en
ort. Koramitlén påpekar atl med denna lösning antalet sökalternativ, dvs. de
minsta enheter för vilka etl antal utbildningsplatser fixeras och till vilka
antagning görs, blir mycket stort. Detta saramarUiänger enligt KK med att
främsi kraven på frihet att lägga upp studierna och trygghet att få fullfölja
en vald studiegång visat sig vara svårförenliga i den administrativa
tillämpningen av ett antagningssystem. Kommittén framhåller därför att det är
angeläget att antalet studieprogram begränsas jämfört med U 68:s förslag.

KK:s
förslag om antagningens; organisation har i stort tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstansema. En del remissinstanser, främst inora
universitetsområdet, förordar eraellertid att antagningen lill
utbildningslinjer inora de nuvaiande filosofiska fakulletemas oraråde skaU
göras lokalt. Några framhåller också att antalet sökalternativ bör begränsas
jämfört med kommilléns förslag. Statskontoret har förordal vissa modifieringar,
tUl vilka jag äterkoraraer.

De
redovisade synpunkterna är uttryck för de även av KK belysta svårigheterna att
inordna de utbildningslinjer inom de filosofiska fakulteternas oraråde, som
har en mindre fast uppbyggnad, i ett centralt antagningssystem. För egen del
har jag här, i likhet med åtskilliga remissinstanser, uppfaltningen alt de
krav som en central antagningsorganisa-lion i sig släller inte får påverka studieorganisationen
inom det nämnda området i riktning mot en större fasthet och en minskad
individuell frihet. Jag viU emellerlid i sammanhanget erinra om de ökade
möjligheter alt över hela högskolefältet tUlgodose lokala och individueUa önskemål
som komraer att föreligga genora tillkomsten av en ordning med lokala och
individuella utbildningslinjer saml enstaka kurser-

Sora
jag återkommer liU i det följande bör de lokala högskolemyndigheterna enligt
min raening få frihet att inora vissa raraar göra den närraare fördelningen av
utbildningskapaciteten raellan likartade utbildningslinjer och härvid
fastställa det exakta antalel antagningsplatser för varje linje och
anlagningstUlfäUe. Som ett led häri bör raan för den del av utbildningsutbudet,
sora svarar raot huvuddelen av nuvarande ulbildning vid de fUosofiska
fakultelema, öka det lokala ansvaret för antagning och de lokala raöjlighelema
att tUlgodose den enskildes önskeraål järaf ört-raed vad sora blir fallel raed
den av KK förordade ulformningen av en central antagning, å andra sidan är jag inle övertygad om
att den raest ändaraålsenliga lösningen, vare sig för högskolan eller för den
enskilde, är alt sora förordats i en del yttranden göra antagningen till
utbildning inom detta oraråde hell och hållet lokalt.

En
central antagning av det slag sora f. n. finns inom UKÄ-området

s. 483 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 483

erbjuder
enligt min raening betydande fördelar med avseende på behörighetskontroll och
rangordning av sökande enligt riksgiltiga kriterier. Den underiättar också i
hög grad den enskildes kommunikationer med högskoleorgaiusationen och
garanterar etl samband mellan olika läroanstalter, av betydelse för ett
effektivt utnyttjande av den befintUga ut-bUdningskapaciteten. En helt lokal
antagning ställer, sora framgår av bl. a. KK:s redovisning, stora krav på
lokala system och resurser för antagningen. En sådan ordning lägger vidare en
stor börda på den enskilde som, om han söker tUl en utbildnmgslinje som
erbjuds vid flera läroanstalter, måste ha kontakt med var och en av dessa
separat. Den kan också befaras leda till ett totalt sett mindre effektivt
uinyttjande av de samlade resurserna.

Min
slulsats blu: att en central antagnings fördelar så långt möjligt bör tas tiU
vara även i fråga ora utbUdningslinjerna inora de nuvarande fUosofiska
fakultetemas område. Ambitionsnivån i fråga ora den centrala antagningens
innebörd för denna del av högskolan bör eraellertid av nyss redovisade skäl
begränsas och en annan avvägning än i KK:s förslag göras meUan centralt och lokalt
ansvar för antagningen.

Linjeorganisationen
inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område bygger enUgt U 68:s förslag
i vad avser allinänna utbUdningslinjer på ett begränsat antal
"ingångsämnen", dvs. studiekurser under det första läsåret. Under
det andra och än raer under det tredje läsåret skall den studerande normalt
välja den eller de kurser som profilerar hans utbildning genora att inrikta
den mot ett visst yrkesområde och ger den karaklär av utbildningslinje inom en
yrkesutbildningsseklor.

Varken
U 68 eller KK har ansett det realistiskt att med en studieorganisation av
detla slag låla den centrala antagningen, och därmed den studerandes
platsgaranti, avse en utbildningslinje i dess helhet. Utredningen och
kommittén har gjort avvägningen atl från högskolans och den enskildes synpimkt
en antagning till elt studieprogram om de tre första terminernas studier är
rimlig. För egen del anser jag betydande praktiska fördelar vara att vinna
genora att som bl. a. statskontoret förordat i sitt yttrande låta det
studieprogram som antagningen avser begränsas till högst två terminers studier.
Härigenom kan antalet sökalternativ nedbringas så att det blir raera
lätthanterligt.

Ett
väsentligt syfte raed den föreslagna UtbUdningslinjeorganisalionen är att
underlätta studiemas inriktnmg raot visst ora än ofta brett yrkesoraråde.
För den lokala och den övergripande utbildningsplaneringen och för
raålinriklningen i den enskildes studier är det därför enligt min mening
nödvändigt att antagningen till allmän utbUdningslinje inom det nu berörda
området avser, föratom studieprogram, också yrkesutbildningsseklor.

Genom
den föreslagna ordningen garanteras den enskilde att efter det inledande
studieprogrammet få fullfölja sina studier med avsedd yrkes-

s. 484 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 484

inriktning
på någon av de alternativa vägar som står till buds. Det är självfallet
angeläget att i saraband raed ansökan önskeraålen om fortsatt studieväg
preciseras så att läroanstaltens planering kan inriklas på att inora de givna
raraarna tUlgodose individuella önskemål. För att den enskUde skall så långl
det är möjligt få fullfölja den studiegång han prioriterar högst bör enligt
min mening antagningen tUl kurser efter det inledande studieprogrammet göras
lokalt. De uppgifier om sina önskemål som de enskilda studerande här ger bör
vara vägledande för läroanstaltemas planering och fördelnmg av de saralade
resurserna inora givna raraar.

Också när det gäller de
inledande studieprograramen inom de nuvarande filosofiska fakulletemas oraråde
bör anlagningssysteraet utforraas så atl största raöjliga hänsyn tUl de
utbUdningssökandes önskemål medges och smidighet i utnyttjandet av tillgängliga
resurser främjas. I detla syfte kan det vara motiverat att här någon tid före
terminsstarten överföra ansvaret för antagningen tUl läroanstalterna för att
därigenom underlätta för dessa att inora givna ramar göra de omdispositioner
som kan föranledas av de sökandes prioriteringar av studieprogram. Med en sådan
ordning blir det visseriigen inle möjligt att fullt ut tUlämpa de fastlagda
urvalsprincipema. Detta är emellertid enligt mui bedömning försvarbart på ett
sent stadium av antagningsprocessen för alt högskolans resurser skall kunna
ulnyltjas effektivt och individuella önskemål så långt möjUgt kunna
tillgodoses. Självfallet bör även den lokala antagningen bygga på gäUande
urvalsregler och på den rangordning av de sökande som gjorts inom det centrala
antagningssystemet. En ordning av det här antydda slaget bör prövas och
modifieras i den mån erfarenhetema föranleder det.

Vissa
utbildningslinjer inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område koraraer
alt beslå av en avslutande del sora organisatoriskt f. n. är ålskUd från
ämnessludierna i övrigt. Della gäller ämneslärar- och bibliotekarieutbUdnmgarna.

Vid
fastställande av kapaciteten för utbUdning inom olika ämnesområden inom
sektorn för utbildnuig för undervisningsyrken bör självklart hänsyn tas till
det framtida behovet av lärare med olika ämneskombinationer. Detta behov bör
också ligga tUl gmnd för fördelningen på ämneskombinationer av den samlade
kapaciteten för praktisk-pedagogisk utbildning. Den blivande läraren bör
enligt min raening antas dels lUl ell studieprogram om två terminer sora
omfatlar en del av en äraneskorabi-nation i lärartjänst, dels iHl sektorn för
utbildning för undervisningsyrken. Saratliga här avsedda linjer inom denna
sektor avslutas raed praktisk-pedagogisk utbildning. Så långt det är raöjligt
bör genora saraplanering av diraensioneringen av iiraneslärarutbildningens
olika delar den enskilde studerande garanteras önskad studieväg. Del kan
härvid, liksora f. n., inte alltid bli fråga ora plals i praktisk-pedagogisk
utbildning

s. 485 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 485

i
omedelbar anslutning tUl de äranesteoretiska studierna eller jusl på den ort
där den studerande genoragålt sina äranesteoretiska studier.

För
bibliotekarieutbUdningens del synes det med hänsyn till all de studerande
förutsätts rekryteras till den avslutande utbildningen på skUda vägar inle
möjligt att tiUämpa en raotsvarande ordning. Antagning får här göras separat
dels till t. ex. individuell utbildningslinje, dels vid slutet av de
äranesteoretiska studiema till den avslutande utbildningen vid nuvarande
bibliotekshögskolan.

Med de här angivna
utgångspunkterna i fråga ora antagning till allraänna UtbUdningslinjer synes
det praktiskt att i regel lUlärapa central antagning också till sådan lokal
utbUdningslinje som inleds raed ett stu-dieprograra som motsvarar första
studieåret på någon allmän utbildningslinje. Formema för antagning tUl annan
lokal utbUdningslinje måste enligt min bedömning prövas från fall tiU fall med
hänsyn till linjens karaktär, uppbyggnad och rekrytering. Det bör vara möjligt
för den läroanstalt som så önskar att få en lokal utbUdningslinje inordnad i
det centrala antagningssystemet. För övriga lokala utbUdningslinjer får antagningen
ske vid läroanstalten. I likhet raed KK förordar jag att också antagningen till
individuell utbUdningslinje och till enstaka kurs görs lokalt. Med hänsyn till
att vissa sökande tiU utbUdning som ingår i den centrala antagningen kan antas
komma att söka också till utbUdning med lokal antagnUig bör, som bl. a. SCB
påpekat, i det fortsatta planeringsarbetet frågan om komraunikation raellan
central och lokal antagning ägnas uppraärksamhet.

Jag utgår från att den
cenirala antagningen skall omfatta de utbildningar KK föreslagit. Dock bör, i
avvaktan på resultatet av den pågående översynen av joumalistutbUdningen,
beslut om denna utbildning skall innefattas i den centrala antagningen tUls
vidare anstå. Den utvidgning av den dalorbaserade centrala antagningen inom
högskolan som jag sålunda förordar liksom sararaanförandel av befintliga
centrala antagningssystera kräver ett orafatlande planerings- och
utvecklingsarbete. Jag avser alt i annat sararaanhang föreslå regeringen alt
anförtro detta arbete åt en särskild arbetsgmpp sora bör nära samverka med bl.
a. berörda centrala myndigheter. Frågan om en utvidgning av dén cenirala
antagningen till att orafatta ytterligare utbildningslinjer bör enligt min
mening prövas i detta samraanhang. Jag räknar med alt antagningen till de
UtbUdningar sora inte Omfattas av KK:s förslag tUls vidare skall fortgå i
nuvarande former.

Som KK framhållit måste
antagningssystemets huvudfunktion vara behörighetsbedömnuig och urval för
antagning av nya studerande. Därutöver kan det i vissa fall fullgöra rutiner
som f. h. förekoraraer vid inskrivning av studerande. Antagningssystemet kan
däremot - sora KK framhåUer inle ge alla de uppgifier ora studerande och
studieresultat

s. 486 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 486

som
krävs som underlag för läroanstalternas planering. Vid genomförande av mina
förslag komraer kraven på den lokala planeringen att öka. Enligt min mening bör
med ulgångspunkt i dessa krav en översyn och utveckling av nuvarande
informationssystem uiom den vidgade högskolan komraa tiU stånd. Självfallet
bör också inforraationen om högskolans oUka delar så långt raöjligt vara
jämförbara. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen alt uppdra ål
en särskild arbetsgmpp alt i samverkan raed bl. a. berörda rayndigheter svara
för detta utvecklingsarbete i nära kontakt med det förat nämnda arbetet med den
centrala antagningens organisation och raed det centrala och lokala
planeringsarbetet i övrigt.

Jag
vill avslutningsvis frarahåUa att underlaget för den lokala planeringen i
försia hand måste inhämtas lokalt, genom ratiner anpassade till de skiftande
fömtsättnmgama vid olika utbUdningar och läroanstalter av olika storlek.

7. Högskoleutbildningens lokalisering

Utbyggnaden
av permanenta resurser för grundläggande högskoleutbUdning under den
planeringsperiod U 68 arbetat med från mitten av 1970-talet tiU omkring
raitten av 1980-talet skall enligt utredningens förslag i aUt väsentUgt
förläggas tiU 14 orter eller par av orter uiöver de nuvarande
universitetsorterna. De föreslagna utbyggnadsortema har redan med något
undantag i skiftande omfattning permanenta resurser för högskoleutbUdning.

U
68 frarahåUer att en uibyggnad av högskoleutbildning på ett större antal orter
bör bidra tiU en socialt och geografiskt järanare rekrylering tiU högre
utbildning. EnUgt U 68 :s uppfattning utredningen stöder sig på studier den
låtit genomföra utgör de geografiska avstånden lill utbUdningseiUieterna
alltjämt påtagUga hinder för många när det gäller att få del av
högskoleutbUdning, U 68 framhåller vidare att etl utbyggt system med
återkommande utbildning på högskolenivå förutsätter en större spridning av
fasla utbUdningsresurser.

U
68 bedömer vidare den högre utbUdiungen vara ett vikligl medel för alt främja
regional utveckling. Utrediungen redovisar undersökningar som visar en stark
benägenhet hos de utbUdade att bli kvar i studieortens närhet. Detta försvårar
avsevärt möjligheterna att bygga upp bl. a. kvalificerad samhällsservice på
större avstånd från universitetsorternas. I framtiden blir i detta samraanhang
återkommande utbUdning på högskolenivå av stor betydeLie för de olika
regionernas förmåga att behålla och förbättra utvecklmgsmöjUgheterna. Bl. a.
mot denna bakgrund och med hänvisning tiU riksdagens lokaliserings- och
regionalpolitiska beslut tmder senare år stryker U 68 under betydelsen av att
plane-

s. 487 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 487

ringen
av den högre utbildningen i framliden sker i närmare samband raed den övergripande
regionala samhällsplaneringen än hittills.

Flertalet reraissinstanser
är positiva till alt högskoleutbildningen i ökad utsträckning bUr tUlgänglig
för dera som bor utanför de nuvarande universitetsorterna med omgivningar. Etl
stort antal myndigheter och organisationer, bl. a. SÖ, AMS, åtskiUiga
länsstyrelser, LO och TCO, anser att detta på ett raera påtagligt sätt kan
åsladkoraraas endast genora att permanenta utbildningsresurser förläggs till
andra orter än universitetsorterna. I fråga om takten för utbyggnaden
redovisar dessa instanser skiftande uppfattningar. Flertalet förordar en
utbyggnad i lång-sararaare takt än den som anges i utredningens exerapel.

Andra remissinstanser åter
avstyrker alt U 68:s utbyggnadsförslag förverkligas. Framför allt många
universitetsorgan uttrycker oro för alt en uibyggnad på ytterligare orter av
utbUdning raotsvarande den nuvarande vid filosofisk fakultet skulle medföra
svårigheter atl på ett tillfredsställande sätt utnyttja personella och
materiella resurser för sådan utbildning vid universilelen (raolsv.) och
filialerna. Vidare avvisas tanken på en uibyggnad av universitetsutbildning
ulan institutionell anknytning till forskning. En del remissinstanser bl. a.
elt antal universitetsorgan, SACO och SFS anser att en ökad användning av
nya distributionsformer bör kunna utgöra alternativ till en utbyggnad av högskoleutbildning
i vanliga former.

U 68-beredningen har
anslutit sig tiU U 68:s principförslag om lokalisering av nytillkommande
högskoleutbildning och liksom ulredningen betonat att takten i utbyggnaden
måste anpassas efter förutsättningarna i form av efterfrågan på utbildning ra.
m. Beredningen har vidare klargjort vUka förutsättningar som enligt dess
mening bör gälla för förverkligandet av utbyggnaden. Sålunda slår beredningen
fast att redan befintliga resurser för högskoleutbildning måste utnytljas
effektivt och all investeringar som redan gjorts för utbUdning och forskning
inte får äventyras. Mot bakgrund av sin bedömning att huvuddelen av högskoleutbildningens
expansion den närmasle liden bör avse förulora enstaka kurser korlare
yrkesinriktade utbildningslinjer konstaterar beredningen vidare att det i
delta planeringsskede inte blir fråga ora all bygga ut traditionell
universitetsulbUdrUng på ylterligare ett fierlal orter. För att bl. a.
underlätta en samordning av utbyggnaden på de olika berörda orterna föreslår
beredningen en regional orgatusalion för högskoleutbUdning, sora får sora en
viktig uppgift att säkerställa att de olika regionernas saralade resurser för
högskoleutbildning ulnyltjas effektivt.

De sora yttrat sig över U
68-beredningens promemoria har i lokaliseringsfrågan redovisat i stort sett
samraa ståndpunkt sora i sina yttranden över U 68-förslagen.

För
egen del får jag anföra följande.

I
det föregående har jag frarahållit vikten av en helhetssyn på den

s. 488 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 488

grundläggande
högskoleutbildningen och av en sararaanhållen planering av dess utveckling och
utbyggnad, såväl kvalitativt som kvantitativt. Lokaliseringen av de saralade
resurserna för högskoleulbildning är en av de väsentligaste faktorerna när det
gäUer att förverkliga uppställda raål i fråga ora individernas tiUgång till
ulbildning och sarahällets försörjning med utbildad arbetskraft. EnUgt min
mening bör principer för lokalisering av grandläggande högskoleulbildning nu
läggas fast på grundval av U 68:s och U 68-berediungens förslag. En självklar
utgångspunkt är härvid kraven att bredda och differentiera utbildningsutbudet,
att öppna högskolan för nya grupper och att också i övrigt göra utbildningen
mera tiUgängUg.

Grundläggande
högskoleulbildning enligt den avgränsning jag förordat i det föregående
bedrivsi f. n. i permanent form på ett trettiotal orter i landet, alltifrån
universitetsorterna med ett orafatlande och rikt varierat utbud av både
utbildning och forskning till orter raed bara någon enstaka utbildningslinje.
I Ukhet med U 68-beredningen räknar jag raed att permanent högskoleutbildning
sora i dag finns på en ort skall finnas kvar eller, ora en förändrUig skulle
bli aktuell i visst fall, så långt möjligl ersättas med annan jämförbar
ulbildning.

I
debatten kring U 68-förslagen har raan ofta talat ora den föreslagna
"utlokaUseringen". Detta ger intrycket att del skulle röra sig ora
flyttning till annan ort av befintliga enheter eller verksaraheler, dvs. om en
omlokalisering- En sådan kan givetvis bli aktuell i enskilda fall också inom
högskoleutbildningens område. Det kan t. ex. erinras om att de senaste åren
beslut har fattats orn att veterinär- och skogshögskolorna skall oralokaUseras
till i huvudsak Uppsala och Uraeå. Vidare har vissa resurser inom sektionen för
bergsvetenskap vid tekniska högskolan i Stockholra flyttats till högskolan i
Luleå. Någon "ullokalisering" av högskoleulbildning har eraellertid
inte föreslagits av U 68 och är, utöver de redan beslutade, enligt rain
bedömning f. n. inte heller aktueU.

Jag
delar helt U 68 :s, raånga i.-emissinstansers och U 68-beredningens uppfattning
om betydelsen av att öka högskoleulbildningens tillgänglighet i geografiskt
hänseende. Avstånden till utbildningsenheterna utgör i dag etl faktiskt hinder
för raånga att få del av den högskoleutbUdning som de har behov eUer iniresse
av och förutsättningar för. Detla hinder torde upplevas sora särskilt påtagligt
bland studerande från arbetarhem. En fortsatt utbyggnad av högskcleutbildning
på flera orter ulanför universitetsorterna bör därraed verksarat kunna bidra
till att i socialt hänseende utjämna rekryteringen till högre studier. Inte
rainst lorde för många människor närhet till ulbildningstillfällena vara en
viktig förutsättning för att ålerkoraraande utbildning skall kunna bli
verklighet.

En
utbyggnad raed denna inriklning är självfallel också, sora U 68 närmare
utvecklat, av stor regionalpoUtisk betydelse. Ett ökal tillvaratagande av de
föratsättningar för att anordna högskoleutbildning som

s. 489 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 489

bl.
a. den sociala och ekonomiska strukturen i olika regioner ger kan på-lagUgt
stimulera den regionala utvecklingen. Enligt min mening underlättar det också
den anpassning av det saralade utbudet av högskoleutbildning lill nya behov i
arbetslivet som jag ser som synnerligen angelägen. En förnyelse av
utbildningen på universitetsorterna med deras omfattande resurser inom många
oraråden är elt vikligl inslag i en sådan utveckling. Men det är uppenbart att
i många fall andra orter har lika goda fömtsättningar som universitetsorterna
att raed ulgångspunkt i lokala resurser och arbetsmarknadsförhållanden
utveckla nya utbildningsvägar. Elt gott exempel på detta är den yrkestekniska
högskoleutbild-nmg som jag komraer alt lägga fram förslag om i det följande.
Sora jag fömt framhållit är det i första hand behov av utbUdningar av detta
slag ofta kortare sådana som bör tUlgodoses i den fortsatta utbyggnaden.

Del fmns sålunda enligt
min mening tungt vägande skäl för att förlägga nytiUkomraande grundläggande
högskoleutbildning till orter utanför de nuvarande universitetsortema. Jag
vill erinra om att dåvarande chefen för inrikesdepartementet, efter samråd raed
raui företrädare, i prop. 1972:111 (s. 513) anförde att den utbyggnad av den
eftergymnasiala utbildningen som kunde komraa alt ske under 1970-talet borde
äga mm i första hand utanför de äldre universitetsorterna. Detta uttalande
föranledde ingen riksdagens erinran (InU 1972: 28, rskr 1972: 347).

I debatten har ofta talats
om att den föreslagna ulbyggnaden skulle avse ett anlal nya högskolor. U 68:s
förslag i lokaliseringsfrågan, tillstyrkt av U 68-beredningen, utgår
emellertid från förekomsten av befintliga enheter för högskoleutbildning och
avser så gott som undantagslöst en breddning och utbyggnad av utbUdningen vid
eller i anknytning till dessa. Också jag anser alt en uibyggnad av permanenta
resurser för högskoleutbildning på orter sora inte redan har sådana endast i
undantagsfall bör komma i fråga. Den fortsatta utbyggnaden av grundläggande
högskoleutbildning bör sålunda enligt rain raening i allt väsentligt knytas
till i dag befintliga enheter raed högskoleutbildning. På orter sora saknar
permanenta resurser för högskoleutbildning bör utbildning i enstaka kurser
kunna erbjudas. Enligt mina förslag i det föregående skall sådan UtbUdning
prioriteras under den komraande perioden.

Kritik mot förslagel ora
en utbyggnad på flera orter ulanför de nuvarande universitetsortema har, sora
jag tidigare nämnt, grundals på att utbildningen på flertalet berörda orter
skulle komma alt sakna anknytning till forskning. Vidare har hävdats att det
totala studerandeunderlaget inte skulle vara tiUräckligt och att en utbyggnad
efter de föreslagna riktiinjerna därmed skulle innebära en splittring av
resurserna raed negativa konsekvenser för den befintiiga verksamheten vid bl.
a. universiteten. Som alternativ lill en utbyggnad av de permanenta resurserna
för högskoleutbildning har från många håll förordats en ökad salsning på

s. 490 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 490

nya
former för distribution av utbUdning i t. ex. universitetens regi. Jag skall
närraast ta upp dessa synpunkter.

Vad försl gäller den
grundläggande utbildningens forskningsanknytning vill jag erinra ora atl
endast sju av de omkring 30 orter där i vissa faU sedan länge perraanent
grundläggande högskoleutbildning bedrivs har forsknings- och
foiskarutbUdningsorganisation. På ytterligare tre orter, universitetsfUialorterna,
har viss utbUdning etl forraellt samband raed sådan organisation. U 68 har
utgått från att en förläggning av perraanent forskningsorganisation inora
högskolan till ylterligare orter f. n. inle är aktuell. Som jag förut
redovisat delar jag i likhet med många berörda remissinstanser denna
bedöraning.

I det föregående har jag
anslutit mig till U 68-beredningens förslag alt etl samband med forskning och
forskarutbildning skall utvecklas för all grundläggande högskoleutbildning. Jag
har härvid förordal bl. a. anordningar för alt på regional bas stärka
kontaktema raellan enheter med och enheter utan fast forskningsorganisation. I
princip bör givetvis all grundläggande högskoleutbUdning, även den vid enheter
raed myckel begränsat ulbud, innefattas i, detta regionala system för
forskningsanknytning. De reeUa nriöjlighete;ma att dra fördel av systemet t.
ex. genom byten av tjänstgöringsställen eller genom förläggnUig av forskningsprojekt
till enheter utanför universitetsortema måste dock rimligen bli siörre för
enheter raed jämförelsevis brett utbildningsutbud och mera omfattande resurser
och därraed allraänt en mera fruktbar miljö för utbildning och forskning.

Vad sedan gäUer risker för
ett ineffektivt utnyttjande av de samlade resursema vill jag i likhet raed U
68-beredningen slå fast alt det för den närraasle planeringsperioden inle är
fråga ora atl bygga ut den traditionella universitelsutbUdningen. Det primära
målel är i slället att tUlgodose det växande och mångskiftande behovet av klarl
yrkesmriklade UtbUdningar på högskolenivå. Som jag nämnt har andra orter än
universitetsorterna ofta utmilrkla förutsättningar atl med ulgångspunkt i
befintliga resurser och verksamheter både inom utbildningssystemet och inom
andra samhällssektorer utveckla sådana utbildningar. Den provkarta på
aktuella förslag och idéer från inte minst olika föreslagna utbyggnadsorter m.
fl. som U 68 redovisat ger en god belysning av de raöjligheter som finns
härvidlag.

Det
är likväl mycket angeläg

s. 491 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 491

skoleutbildning
skall ulnyltjas effektivt och atl invesieringar sora gjorts för utbUdning och
forskning inle får äventyras.

Jag viU redan i detta
sararaanhang slå fast all den regionala organisation för planering av den
grundläggande högskoleutbildningen sora U 68-beredningen föreslagit enligt min
mening är väl ägnad alt inom regionema garantera ett ändamålsenUgt och
effektivt utnyttjande av de samlade resurserna för grundläggande
högskoleutbildning. Med en samordnad regional planering, inriktad på atl
endast sådan högskoleutbildning skall utvecklas på utbyggnadsorterna som dels
svarar mol behov i arbetslivet och efterfrågan hos individerna, dels inte
raedför risker för verksamheten på övriga högskoleorter, finns del enligl rain
raening ingen anledning att med hänvisning lill resurssplittring avvisa en
utbyggnad utanför universitetsorterna.

Vad gäUer frågan om nya
distributionsformer som alternativ tUl permanenta utbUdningsresurser på flera
orter konslaterar jag med tillfredssläUelse det stora intresse som nu på bl.
a. universitelshåll visas för den av U 68 år 1970 initierade s. k-
distansundervisningen. Jag delar bedöraningen att det är viktigt att fortsätta
utvecklingen av metoder för alt göra högskoleutbildningen tillgängUg även
utanför högskoleorternas närmaste omgivningar. Även med en fortsatt utbyggnad
av perraanenla resurser kommer många människor också i framliden alt av
geografiska skäl ha svårt att få del av reguljär högskoleulbildning. Vid bedöraningen
om en ökad användning av distansundervisning och andra nya distributionsformer
kan vara etl alternativ till en utbyggnad av perraanenla utbildningsresurser
på flera orter måste man eraellertid enligt rain raening beakta följande.

Försöksverksamheten med
distansundervisning har hittills omfattat studiekurser inom endast ett fåtal
äranesoraråden vid frärast huraanis-tisk och samhällsvetenskapUg fakultet.
Någon erfarenhet av möjligheterna alt genomföra en mera yrkesinriktad
högskoleutbUdning med t. ex. mera omfattande laboraliva inslag och krav på
tung utrustning eller behov av praktikinslag med hjälp av
distansundervisning föreligger inte. Som jag nämnt är det en huvuduppgift för
den närraasle perioden alt utveckla utbildningar för att tUlgodose de nya
behov av ulbildning på högskolenivå sora gör sig gäUande i arbetslivet. Jag
har pekat på de goda förutsättningar sora högskoleorter ulanför universitetsorterna
enUgt mm bedömnmg har att utveckla sådana utbildningar med utgångspunkt i
befintUga resurser och verksamheler. Det kan starkl ifrågasättas om
distansundervisning i universitetens regi över huvud kan tUlgodose
UtbUdningsbehov av detta slag. Del önskvärda lokala inflytandet i
UtbUdningsplaneringen, väsentUgt inte minst då det gäller att identifiera nya
utbUdningsbehov, måste rimligen också bli raindre om utbildningen baseras på
distansundervisning. -

s. 492 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 492

Jag
ser sålunda distansundervisning och andra nya distributionsformer som ett
viktigt och delvis nödvändigt kompleraenl lill ulbildnmg i reguljära former vid
permanenta enheter raen inle som elt alternativ till sådan utbUdning.

Sammanfattningsvis
bör enligt min mening den fortsatta utbyggnaden av den permanenta
organisationen för gmndläggande högskoleutbildning koncentreras till vissa
orter utanför de nuvarande universitetsorterna, i huvudsak till sådana orter
som redan i dag har permanenta resurser för högskoleutbildning.

Jag
går nu över till att behandla frågorna om orter och former för denna utbyggnad.

När det gäller antalet
utbyggnadsorler delar jag U 68-beredningens ra. fl. bedöraning att en avvägning
alltid raåste göras raellan å ena sidan strävan att undanröja geografiska:
hinder för raöjligheterna alt få del av högskoleutbUdning, å andra sidan
sirävan att ge utbildningsutbudet på varje ort en rimlig bredd och därmed de
studerande en acceptabel valfrihet. En del remissinstanser har förordat en
koncentration av utbyggnaden utanför de nuvarande universitetsortema till
några orter, i huvudsak Linköping, Luleå och de tre fUialortema. En sådan
lösning är enligt rain uppfattning inte tillfredsställande raed hänsyn till
önskemålet alt fördela ulbildningstillfällena någorlunda jämnt över landet.
Den ger heller inte tillräckligt ulrymme för den önskvärda samspelet mellan
högskolan och samhälls- och arbetslivet i skilda regioner.

U
68:s förslag innebär alt högskoleutbildningen skall byggas ut på sammanlagt 14
orter eller par av orter utanför de nuvarande universitetsorterna. Sä gott som
alla dessa orter har permanenta resurser för högskoleutbildning. Samtliga
föreslagna orter i bokstavsordning: Borås, Eskilstuna/Västerås,
Falun/Borlänge, Halmstad, Jönköping, Kal-raar, Karlstad, Kristianstad,
Linköping/Norrköping, Luleå, Sundsvall/ Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund
utgör vidare enligt 1972 års fömt nämnda riksdagsbeslul primära centra, dvs.
orter som så vitl avser arbetsmarknad, service, kommunikationer och utbildning
är tänkta att utvecklas så all de i fråga ora boende och lokalisering av skUda
slags verksamheter kan utgöra reella alternativ till slorsladsorarådenä. Jag
vill erinra om att dåvarande chefen för inrikesdepartementet i prop. 1972: 111
(s. 513) framhöU att alla orter av delta slag inte kan påräkna lokalisering av
eftergymnasial utbildning. U 68:s val av orter har föregåtts av ingående
ulbildningspoliliska och regionalpoliliska överväganden. I likhet raed U
68-beredningen bedömer jag uiredningens utbyggnadsförslag som väl avvägt raed
hänsyn till möjligheterna alt på sikt nå en riralig geografisk fördelning av de
saralade resurserna för högskoleutbildning.

För
att planeringsarbetet skall få en fast utgångspunkt är det enligl

s. 493 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 493

min
mening angeläget att beslut nu fattas ora på vilka orter högskoleutbUdningen
skall byggas ut under den period som kan överblickas. U 68:s förslag är vad
avser utbildningens inriktning på de föreslagna orterna inte utformat i detalj
utan anger endast vissa allmänna riktlinjer för utbyggnaden, gmndade bl. a. på
förslag som förls fram från de berörda ortema. För att de intentioner för
utveckling av nya utbildningslinjer i anknytning till lokal och regional
arbetsmarknad som jag redovisat i del föregående skall kunna förverkligas,
krävs en omfattande planering lokalt och regionalt. En fömtsättning för att en
sådan skall komraa tUl slånd är givetvis att slatsraaktema anger vissa
riktlinjer för lokaliseringen av nytiUkomraande högskoleutbUdning. Ur den
regionala sara-hällsplanermgens synvinkel innebär ett beslut av det slag jag nu
förordar att fömtsättningarna för planeringsarbetet läggs fast i elt
betydelsefullt avseende.

Mot denna bakgrund
förordar jag att principbeslut nu fallas om att den fortsatta utbyggnaden av
perraanent grundläggande högskoleutbildning skaU koncentreras tiU de 14 av U
68 förordade orterna eller paren av orter. Jag kallar dessa orter
utbyggnadsortema. Om särskUda skäl föreligger bör nytUlkoraraande
högskoleutbUdning kunna lokaliseras också tUl annan ort. Sora exerapel vUl jag
i delta sararaanhang nämna U 68:s förslag om förläggnmg av viss yrkesteknisk
utbildning till Markaryd och organisalionskoraraitténs för högre teknisk
utbildning och forskning i övre Norrland (NoTH) förslag ora förläggning av
sådan utbildning till Skellefteå. I båda dessa fall är del, som jag
äterkoraraer till i det följande, fråga om att utnyttja särskilda
föratsättningar för UtbUdning inom vissa områden, något som enligt min raening
i begränsad utsträckning kan motivera undantag från huvudregeln. Jag vill
framhålla att orter av nämnda slag inte skall betraktas som utbyggnadsorler och
att det heller inte
blir fråga om att bygga upp administrativt fristående utbUdningsenheter. På samma sätl som utbUdning i
enstaka kurser bör sålunda enligt rain raening fortsättningsvis en
utbildningslinje sora raer permanent förläggs ulanför universitets- och
utbyggnadsortema knytas till lämplig läroanstalt på någon av dessa orter.

Som jag fömt framhållit är
det angeläget att utbildningsutbudet på de nuvarande universitetsorterna
stegvis förnyas. Denna förnyelse bör som också U 68-beredningen förordat i
princip ske inom ramen för ett totalt sluderandeantal på varje ort som inte
överstiger den av U 68 antagna nivån. Vid i första hand universitetet i Umeå
befinner sig studerandeantalet f. n. avsevärt under denna nivå. För Umeås del
frarastår därför en förnyelse av utbildningsutbudet som särskilt angelägen även
för att öka det loiala studerandeantalet. Med hänsyn härtill bör nytUl-kommande
högskoleutbildning kunna förläggas också till Umeå ora det bedöms som angeläget
för att den näranda sluderandeanlalsnivån skall uppnås och redan gjorda
mvesteringar av skUda slag tas tUl vara effektivt. I saraband raed sin anmälan
inom kort av proposition om viss för-

s. 494 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 494

söksverksamhet
inom läraratbUdrungen ra. ra. kommer statsrådet Hjelm-Wallén alt föreslå att
dels en uibyggnad av tecknmgsläraratbildningen, dels försöksverksamhet med
utbildning av lärare i bl. a. hemkunskap i korabination raed annat ärane skall
förläggas tiU Uraeå.

När
det gäller förverkligandet av en utbyggnad efter de angivna riktlinjerna
erinrar jag ora den vikt jag i det föregående lagt vid samordning både raeUan
utbyggnadsorterna inbördes och raellan dessa och övriga högskoleorter. Som både
U 68 och U 68-beredningen betonat måste utbyggnaden på olika orter anpassas
efter de faktiska förutsättningarna i form av tiUströmning m. ra. Det finns
självfaUet inget intresse av att bygga ut UtbUdning som inte svarar mot
aktuella eUer förutsebara behov eller önskemål hos individer eller inom
arbetslivet.

Den totala efterfrågan på
högskoleutbildning spelar en betydelsefull roll för möjlighelema att utvidga
utbildningsutbudet på utbyggnadsortema. Mol bakgrund av hiltills gjorda
erfarenheter finns det anledning att anta att en geografiskt spridd utbyggnad i
sig leder till en ökad rekrytering. Enligt vad jag förordat i det föregående är
vidare utbyggnaden att se som ett led i en förnyelse av det samlade utbudet av
högskoleutbildning i anslulning till nya behov i arbetslivet. Sådana utbUdningar
bör väljas för nyetablering, för vilka de berörda ortema bedöras ha speciellt
goda förutsättningar. Detla bör leda tUl att rekryterings-effekterna totalt
sett blir särskilt gynnsararaa. Det är likväl vanskligt att nu söka bedöraa
effeklerna i dessa avseenden för den i delta sararaanhang aktuella
planeringsperioden.

I
detta läge är det av gmndläggande betydelse alt de forraer sora väljs för att
planera och genomföra en fortsatt utbyggnad av högskoleutbildningen är smidiga
och anpassbara till snabbt skiftande förhållanden och att de bygger på
samverkan mellan högskoleorter som ligger nära varandra, allt i syfte alt
undvika, att utbildningsresurserna används ineffektivt. Om ett huvudansvar för
den fortsatta planeringen läggs på den i det föregående berörda regionala
organisaiionen, bör enligt min bedömning kraven i dessa avseenden kunna bli väl
tillgodosedda.

U
68 föreslår att sora ett hjälpraedel i planeringen av högskoleutbildnmgen
och vid fördelningen av utbildningsutbudet och utbildningsresurserna landet
skall delas in i sex ulbUdningsregioner. Ulredningen har därvid utgått från
att de orter som i dag har det bredaste utbudet av ulbildning och forskning,
dvs. de nuvarande fera universitetsortema och Linköping, skall uigöra
huvudorter i var sin region. U 68:s förslag till regionindelning har i stort
tillslyrkis vid reraissbehandlingen.

För
egen del vill jag frarahålla att varje regionindelning för en viss verksarahet
måste bygga på de saraband sora bedöras vara de raest angelägna för just den
verksaraheten. Samtidigt bör givetvis regionindelningen så långt det är
möjligt samordnas mellan olika verksamhetsområden som har samband raed
varandra. Med hänsyn inle rainst till mina

s. 495 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 495

förslag
i det föregående om lösning av forskningsanknytningsfrågor på regional bas anser
jag det självklart att en regionindelning för högskoleväsendets del skaU
grandas på förekomsten av huvudorter för ulbildning och forskning. Antalet
regioner bör därför enligt min mening vara sex. Den av U 68 förordade
regionindelningen är anpassad lill i andra samraanhang förekoraraande
regionindelning i det väsentUga avseendet att varje region helt läcker elt
eller flera län. Jag tillstyrker den föreslagna avgränsningen av regionema med
undanlag för att i enlighet med U 68-beredningens förslag Gollands län bör
föras tiU samma region som Stockholms län. Benämningen högskoleregion är enligt
min mening den mest adekvata i delta sammanhang.

Det
bör ankomma på regeringen att besluta ora indelningen i högskoleregioner. Jag
avser att i annat saramaidiang föreslå att landet med avseende på främst
planering av grundläggande högskoleutbildning skall delas in i sex
högskoleregioner enligt följande sararaanställning.

1.
Västemorrlands, Järatlands,
Västerbottens och Norrbottens län

2.
Uppsala, Söderraanlands, Örebro,
Västraanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län

3.
Slockholras och Gotlands län

4.
Östergötlands och Jönköpings
län

5.
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs och Värmlands län

6.
Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus och Hallands län

Avsikten
med en indelning i högskoleregioner är på intet sätt att begränsa en
läroanstalts kontakter med andra läroanstalter eller med samhälls- och
yrkesUvet till enbart den egna regionen eller att högskoleutbUdningen och
forskningen på något sätt skall planeras enbart med hänsyn lUl regionens
behov. Syftet är inte heller att gmnda rekryteringen av studerande på
regionindelningen. Högskoleregionema skall ses som hjälpmedel vid fördelningen
av de saralade resursema för högskolans verksamhet och som ramar för fullgörande
av vissa uppgifter sora berör flera läroanstalter. Jag viU i sammanhanget
erinra om vad jag i det föregående anfört ora utbyggnad av en
forskningsorganisation inora de filosofiska fakulteternas oraråde också i
Linköping.

Planeringen
av utbyggnaden av den grundläggande högskoleutbildningen bör i försia hand
ankoraraa på den regionala organisaiion som jag kommer att föreslå i det
följande. Planeringen bör syfta till atl utarbeta förslag om vilka
utbildningsUnjer som skall byggas ul eller tillkomma inom regionema, på vilka
högskoleorter detta skall ske särat tidpunkterna härför. Den bör vidare avse
fördelningen av raedel för ulbildning i enstaka kurser på orter och
läroanstalter. Sora jag närant bör enstaka kurser kunna förläggas också lill andra
orter än sådana som har permanenta resurser för högskoleulbildning. Jag utgår
från alt del normalt komraer atl vara ändaraålsenligt alt enhet på den
högskoleort som

s. 496 Kontrollera mot PDF

Prop, 1975: 9 496

är
belägen närraast orten i fråga svarar för utbildning av delta slag. I vissa
fall kan det eraellertid raed hänsyn till resurs- eller innehållsmässiga
samband vara lämpligt att annan enhet svarar för utbildningen. Något behov av
en indelning inora högskoleregionerna i geografiska ansvarsområden motsvarande
de av U 68 föreslagna högskoleområdena finns enligt rain raening inle.

En
viktig uppgift i inledningsskedet blir alt förnya och utveckla utbildningsutbudet
på de utbyggnadsorler sora f. n. har ett förhållandevis brett utbud av
utbildning inora de filosofiska fakulteternas oraråde, dvs. Linköping och de
tre filialorterna. Det gäller här atl utnyttja de befintliga resursema, men
viss koraplettering kan bli nödvändig för atl den önskvärda fömyelsen skall
kunna förverkligas. I saramanhanget kan nämnas att statsrådet Hjelm-Wallén i
samband med sin anmälan inom kort av proposiiion om viss försöksverksamhet inom
lärarutbildningen ra. m. kommer alt föreslå att fijrsöksverksamhet med
utbUdning av lärare i gymnastik i kombination med annat ärane skall förläggas
tUl Örebro. För att planeringsarbetet skall få riralig konkretion också på
några andra utbyggnadsorler hiir enligt min mening i enUghet med vad U
68-beredningen förordal ett fåtal sådana orter pekas ut som närmast aktueUa
för byggnaden av utbildnmgsutbudet. Dessa orter bör väljas så atl denna del av
ulbyggnaden blir någorlunda jämnt fördelad över landet. I enlighet med U 68:s
och U 68-beredningens bedömningar förordar jag följande fyra orter eller par
av orter: Sundsvall/Härnösand, Falun/Borlänge, Jönköping och Kalmar.

För
de utbyggnadsorter jag nu har berört bör ett konkret utrednings-och
planeringsarbete påbörjas r(;dan i samband med del arbete i organisationskommittéer
som jag kommer att förorda i del följande. Man bör i detta arbete ta sikte på
att närmare redovisa förutsättningama och föreslå tidpunkter för inrättande av
nya utbildningslinjer med utgångspunkt i vad U 68 anfört om inriklningen av
utbildningen på de olika orterna. SjälvfaUet skall planeringsarbetet och dess
resullat inordnas i den samlade planeringen inom högskol«;regionerna. För
övriga utbyggnadsorler bör som U 68-beredningen påpekat planeringsarbetet
närmast inriktas på atl, lärapligen i anknytning till befintliga enheter och
resurser, få till stånd utbildning i enstaka kurser.

När
det gäller utbyggnad av högskolan i Östersund vill jag erinra om att förslag
föreligger om alt inrälla en försvarets förvaltningshögskola i Östersund. Denna
fråga bereds f. n. i försvarsdepartementet.

U
68 har lagt frara förslag till fördelning av den saralade kapaciteten för
grundläggande högskoleulbildning på bl. a. regioner. Med de justeringar sora
betingas av mina förslag i det föregående rörande aniagningskapacileten bör de
av utredningen förordade talen kunna ligga till grund för det komraande planeringsarbetet.
Del blir anledning atl successivt för riksdagen redovisa förslag till ramar
för bl. a. de olika högskoleregionernas studerandeantal.

s. 497 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 497

8. Högskolans institutionella organisation

8.1
utgångspunkter

I
debatten kring U 68:s förslag har frågorna om den institutionella organisationen
tilldragit sig den största uppmärksamheten. Ett huvudinslag i många
remissinstansers kritik raot förslagen har varit att just de organisatoriska
och administrativa frågorna ansetis ha fått för slorl ulrymme hos utredningen.
En beiydande del av remissinstanserna vid de läroanstalter som berörs av U 68:s
förslag anser också de föreslagna förändringarna i den institutionella
organisationen aUtför långtgående. Många menar att den nuvarande organisationen
i huvudsak bör beslå. Få av dessa instanser anlägger dock elt vidare perspekliv
på frågan ora den föreslagna, vidgade högskolans organisaiion än ett sora avser
den egna verksamhelen. Inle heller redovisar de några synpunkter på hur
huvudsyftena med en reform av den högre utbildningen som helhet skall kunna
förverkligas.

Som
jag framhåUit i det föregående innebär det vidgade högskolebegrepp som jag
förordat ingalunda krav på enhetliga institutionella anordningar. Hänsyn till
olika utbildningars och läroanstalters speciella förutsättningar och
förhållanden måste kunna tas även inom ramen för en mer sararaanhållen
högskoleorganisation. Variation inom högskolesystemet kan emellertid inte
som deballen slundora gett intryck av få beiyda att just dagens historiskt
betingade organisation och delvis betydande principiella skillnader i
organisatoriskt hänseende raellan olika slag av utbildningar och enheter skall
bevaras. Frågan om högskolans organisaiion måste prövas raed utgångspunkt i de
mål och riktlinjer för bl. a. högskoleutbildnmgens utveckling, i fråga om både
innehåll och omfaltning, som jag förordat i det föregående. Förändringar i den
institutionella organisationen är enligt min uppfattning, likaväl som de
förändringar jag föreslagil i studieorganisationen, nödvändiga för att de
angivna målen och riktlinjema skall kunna förverkligas.

Det vidgade
högskolebegreppet och kraven på all bredda och differentiera det samlade
utbudet av högskoleutbildning är grundläggande för ulformningen av högskolans
fraratida organisation. Även ora de organisatoriska lösningarna koraraer att
variera raellan enskilda orter, högskoleenheter och utbildningar är det
uppenbart atl organisaiionen raåste ge större stimulans till förnyelse och
utveckling inom högskoleutbildningen och bättre möjligheler än den nuvarande
all se olika slag av högskoleutbildning som en helhet och behandla dem
tillsamraans. Detla gäller lokalt i fråga om utveckling av utbildningslinjer
och kurser, inlé minst som ett led i förverkligandet av ålerkoraraande
ulbildning, samt i fråga om fördelning av utbildningskapacitet och resurser
mellan olika utbildningar. Det gäller också centralt och regionall beträffande
den

32
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 498 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 498

mera
övergripande planeringen och fördelningen av resurser mellan olika slag av
utbildning och raellan regioner och läroanstalter.

Jag
har i det föregående förordat alt högskolans utbildningslinjer skall ge
förberedelse för yrkesverksarahet inom något järaförelsevis brett oraråde av
arbetsraarknaden. Också ulbudet av enstaka kurser bör utvecklas bl. a. med
utgångspunkt i arbetslivels behov. Frågan om formerna för samspelet mellan
högskolan och arbetslivet är raot denna bakgrund väsenllig när det gäller
ulformningen av högskoleorganisationen. Jag vill betona alt det i deti:a
samraanhang är fråga ora ett saraspel med arbetslivet i vid mening, dvs. med
såväl arbetstagare som arbetsgivare.

I
det föregående har jag vidare förordat en vidgning av samspelet mellan
grundläggande högskoleutbildning och forskning/forskaratbildning till även de
delar av högskolan som f. n. saknar direkt saraband mellan de båda
verksamhetsgrenarna. Vid utformningen av den institutionella organisationen är
det viktigt att på olika sätt ta till vara fömtsättningarna för kontakt mellan
dessa, t. ex. genom att lärare som huvudsakligen är verksararaa i forskning
och forskarutbildning raedverkar i grundutbildningens planering in. ra. och
också till en del undervisar i grandulbildning. De raöjUgheter att deltaga i
forskning och forskaratbildning som jag i det föregående föreslagit för lärare
vid högskoleenheter utan fast forskningsorganisation förutsätter vissa
institutionella anordningar för saraverkan raellan enheter.

Beträffande
högskolestudiernas organisation har jag i det föregående förordat förändringar
i syfte att undanröja hinder för att korabinera kurser och raoraenl från i dag
skilda slag av utbildningar och läroanstalter. En förutsättning för all de
möjligheter sora detta erbjuder verkligen skaU koraraa att utnyttjas är att nya
och befintliga utbildningslinjer kan planeras i så nära anknytning tUl själva
utbUdnings- och forskningsmiljön som möjligt. Detta är en viklig ulgångspunkt
för ulformningen av den institutionella organisationen.

När
det gäller den grundläggande högskoleutbildningens dimensionering har jag
föreslagit en totaldimensionering med hjälp av en genereU
antagnuigsbegränsning. Jag har härvid förutsatt alt en närmare fördelning av
utbildningskapacitet ochi resurser raellan bl. a. likartade utbildningslinjer
skall kurma göras lokall inom av slatsraaktema angivna raraar. Syftet är att
raöjliggöra en sraidig anpassning till individernas aktuella efterfrågan på
ulbildning och till lokala förutsättningar i övrigl, vilket måste beaktas vid utformningen
av högskolans institutionella organisation.

Den
ordning jag förordat för fortsatt utbyggnad av den grundläggande
högskoleutbildningen utanför universitetsorterna bygger på all samordning och
saraplanering kan säkerställas såväl raellan utbyggnadsorler som mellan dessa
och universitetsorterna, alll raed sikle på elt ef-

s. 499 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 499

fektivt
utnyttjande av de samlade resurserna. För att underlätta en sådan samordning
och samplanering är, sora jag berört i det föregående, en regional organisation
för bl. a. planering av utbyggnaden av största betydelse.

Med
della har jag översiktiigt sararaanfaltat de viktigaste ulgångs punklema för
utforraningen av högskolans mstitutioneUa organisation som mina förslag i det
föregående ger. Jag skall ta upp ytterligare ett par principieUa
utgångspunkter, sora gäller inflytandet över högskolan.

Högskoleväsendet
utmärks f. n. av en delvis detaljerad central reglering i skilda hänseenden.
En central reglering bör enligt rain mening förekomma om en fråga är av den
karaktären alt det bör ankomma på riksdagen eller regeringen alt besluta i den
eller om den eljest är av sådan art att krav på enhetiighet eller
riksgiltighet motiverar alt den handläggs centralt. Jag bedöraer delta inle
alllid vara fallet när del gäller frågor sora i dag avgörs på regerings- eller
verksnivå. Som framgått i olika sammanhang i det föregående anser jag en
överföring av ansvar och befogenheter från centrala till i första hand lokala
organ inom högskoleväsendet angelägen.

En
utgångspunkt för ansvarsfördelningen i fråga om högskolan bör vara att
stalsmaktema skall fatta beslut om resursramar, i övergripande frågor om
ulbUdningskapacilet, utbUdningens inriklning och lokalisering samt om
huvuddragen av den institutionella organisationen. Beslut i övrigt skall
fattas så nära själva utbUdningssituationen som del är möjligt med hänsyn till
förekomraande samordnings-, effektivitets- och rättvise-krav.

Med
de nuvarande principerna för fördelning av uppgifter raellan regering och
ärabetsverk inom den svenska statsförvaltningen är enligt rain raening en
verkorganisation för högskolan nödvändig raed hänsyn till de krav av nämnda
slag som finns på riksplanet. Det är uppenbart alt planeringsarbetet i fråga om
både utbildning och forskning inora högskolan innefattar avvägningar av
rikskaraktär och atl det behövs en organisation sora, bl. a. i del årliga
budgetarbetet, kan ge elt samlat planeringsunderlag för statsmakternas beslut.
Jag har vidare i det föregående nämnt all det torde vara. prakiiski alt
utbildningsplaner för de av regeringen inrättade allmänna utbildningslinjerna
fastställs på verksnivå.

Krav
på samordning och effektivitet måste tUlgodoses också regionalt och lokalt. Det
gäller att utveckla högskolan på elt sådant sätl alt konkurrensen mellan olika
högskoleorter och olika högskoleenheter får en positiv iimebörd och leder till
ett så mångsidigt utbildningsutbud och samtidigt ett så effektivt uinyttjande
av de saralade resurserna som raöjligt. Inte rainst väsentligt i samraanhanget
är all kontakter säkras raellan gmndläggande utbildning och
forskning/forskamtbildning över gränserna mellan högskoleorter och enheter.

När
det gäller den gmndläggande utbildningen på en och samma hög-

s. 500 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 500

skoleort
raåste fömtsättningar skapas för alt beslut sora gäller utbUdningslinjer som
har likarlat innehåll eller likartad inriktning inte fallas isolerat för de
olika linjerna. Beslut som rör en viss del av en utbildningslinje får
självfallet inte heller fattas utan hänsyn till övriga delar och till linjen
som helhet. Administrativa gränser får, som jag förat diskuterat, inle lägga
hinder i vägen för utveckling av utbildningslinjer där kurser från olika håll
kombineras. Det är vidare angeläget alt ulbudet av enstaka kurser kan samordnas
och presenteras samlat över hela högskolefället.

Krav av det här antydda
slagest ger självklara begränsningar i raöjligheterna att inom politiskt
angivna mål och ramar lägga ansvar och befogenheter på den enskilda
institutionen, den enskilda utbildningslinjen eller, i vissa fall, den
enskilda uti)ildningsenheten. Detta hindrar inle att sirävan raåste vara att
lägga varje uppgift och beslutanderätten i varje grupp av ärenden så nära den
verklighet sora berörs som möjligt. De juridiskl-adminislrativa uppgifteirna på
central och regional nivå bör i enlighet härmed har delar jag U 68:s och U
68-beredningens uppfattning vara så få som möjligl. De cenirala och
regionala organ jag kommer att föreslå i det följand!e skall i första hand ha
planeringsuppgifter.

Det
bör vara raöjligt att, under förutsättningar som jag strax skall redovisa, ge
de enskilda enheterna för högskoleulbildning och forskning vidgade befogenheter
och större handlingsfrihet i skilda hänseenden. Jag är övertygad om att en ökad
lokal frihet att beslula om utbildningens innehåll och organisation, om
dis;positionen av anvisade medel och om verksamhets- och arbelsformer i
utbildningen och forskningen kommer all stimulera det lokala engagemanget i
planerings- och utvecklingsarbetet, öka effektiviteten i användningen av
tillgängliga resurser inom enheterna och främja en fortlöpande förnyelse av
högskoleutbildningen.

Två
viktiga förutsättningar gäller enligt min mening för en sådan decentralisering
av beslutanderätt. Den ena är den tolaldiraensioneringav den grandläggande
högskoleutbildningen, som jag föreslagit i det föregående, med de
förutsättningar den ger statsmakterna all konlrollera de totala koslnaderna för
verksamheten. Den andra föratsättningen är att de beslutande organen inom
högskolan har en sammansättning som är avvägd med hänsyn till såväl högskolans
samhälleliga betydelse och uppgifter som de särskilda kunskaperna och
erfarenheterna hos olika grupper av de inom högskolan verksararaa och kravet
på medinflytande för de anställda och de studerande över den egna arbetsmiljön
och arbetssituationen. Jag går nu över till den sistnämnda frågan.

Förhållandena
när det gäller olika intressenters inflylande över planeringen och ledningen
av den grundläggande högskoleutbildningen inonn de ramar som riksdag och
regering angett skiftar f. n. påtagligt mellan olika delar av högskolan.

s. 501 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 501

I
centrala styrelser och nämnder m. m. raed uppgifier avseende högskoleulbildning
dominerar allmänintressena i form av ledamöter som utsetts av regeringen. Ofta
har dessa ledamöter sin bakgrund inom verksarahet som har särskild anknytning
till vederbörande organs ansvarsområde.

I
fråga om den lokala ledningen av högskoleutbildningen finns å ena sidan de
direkt på politisk grund utsedda komraunala skolstyrelsema och
landstingskommunala utbildningsnämnderna, å andra sidan de helt inom
läroanstalterna rekryterade konsistorierna vid bl. a. universiteten. Internt
rekryterade är också rektorsnärandema vid lärarhögskolorna, där dock rektor formellt
beslutar ensam i många frågor. Flertalet övriga statliga högskolor m. m. har av
regeringen utsedda styrelser som i huvudsak består av lekmän, ofta med
anknytning tUl yrkesområdet i fråga. Dessa styrelser har rektor och i vissa
fall försöksvis enstaka förelrädare för studerande och anställda som enda
intemt rekryterade inslag.

I ulbildnmgsnämnderna, de
lokala organ som är närmast ansvariga för den statliga högskoleutbUdningens
innehåll och organisation, är i huvudsak lärare och studerande vid läroanslaltema
företrädda. Inom den kommunala organisationen saknas organ sammansatta på detta
sätt. Ulbildningens innehåll regleras här i betydande utsträckning centralt.

UtbUdningar med så vitt
skilda fömtsättningar som de här berörda kan inte utan vidare fogas in i ett
enhetiigt organisatoriskt mönster. Som jag förut framhållit finns det heller
inte anledning att när det gäller utforraningen av högskolans organisation
eftersträva fuUständig enhetlighet. En så central fråga som den om avvägningen
av olika intressens inflytande i utbildningens planering och ledning raåste
emellertid enligt rain mening lösas efter vissa generella principer. I ett
vidare perspektiv än ett enbart historiskt kan det svårligen motiveras att
utbUdningslinjer som är besläktade med varandra planeras och leds i former som
helt skiljer sig åt i fråga om olika gruppers och intressens inflylande.
Exempel på sådana skillnader i dag ger dels socionomutbildningen jämförd med
närbesläktad utbildning vid samhällsvetenskaplig fakultet, dels bl. a.
sjuksköterskeulbildningen jämförd med läkaratbildningen.

Jag vill erinra om vad jag
anfört i det föregående om vissa för högskoleutbildningen i dess helhet
gemensamma mål och om en utveckling av sambandet mellan grandläggande utbUdning
och forskning/forskarutbildning över hela högskolan. Ett närmande av
styrelseformerna inom olika delar av högskolan till varandra utifrån en
principiell helhelssyn är enligl min mening en konsekvens av del vidgade
högskolebegreppel och också en förutsättning för att detla praktiskt skall slå
igenom i planerings- och ulvecklingsarbelet.

Högskoleutbildningen
är en del av det offentliga utbildningssystemet. Huvuddelen av detla
innefattande en inte obelydlig del av högskolan leds f. n. i former som är
gängse i offenilig verksarahet, dvs. genom

s. 502 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 502

styrelser
utsedda av politiskt ansvariga organ. En huvudUnje i de förslag jag redovisat i
det föregående är sirävan att öppna högskolan för nya grupper, att tUlgodose
nya utbUdningsbehov och att över huvud öka samspelet mellan högskolan och det
omgivande sarahället, inte rainst yrkeslivel. Liksom U 68, raånga
remissinstanser och U 68-beredningen är jag övertygad om att delta sifte
främjas genora att företrädare för allmänna intressen och för arbetslivet mera
generellt ges medansvar för högskolans verksamhei.

I de organ som skall svata
bl. a. för avvägningar mellan olika utbildningssektorer och raellan olika
högskoleenheter Och orter uppgifier som i dag i huvudsak fullgörs inom
departement och verk och enligl mina förslag i det följande till beiydande
dekskall fullgöras regionalt är skälen för en stark representation för
allmänintressena enUgt min uppfattning uppenbara. Med den anknytning till
samhällsplaneringen och användningen av samhäUets resurser i stort som dessa
uppgifter har kan de inte rimligen vara angelägenheter uteslutande eller ens i
första hand för de inom läroanstalterna verksararaa.

Saratidigt är tiden nu
raogen all över hela högskolan stadfästa ett inflytande över verksaraheten
inora läroanslaltema för alla där verksamma gmpper. I den statliga
högskoleorganisationen har lärare och studerande länge haft inflylande i
utbildningsnärandema. Gmppen ordinarie lärare har vidare ensara ingått i
fakulteter och raotsvarande organ särat inom universitetsområdet dominerat även
konsistorier och institutioner, detta tills försöksverksamheten med nya former
för samarbete raellan studerande, lärare och övrig piersonal inleddes för några
år sedan. Denna verksamhet har inom universiteten och skilda slag av högskolor
gelt övervägande positiva erfarenheter av olika gruppers medverkan i
planerande och förvaltande organ på alla nivåer i den lokala organisationen.

Grundläggande för den
sammansättning som styrelserna för universiteten och vissa högskolor, konsistorierna,
gavs vid 1964 års reformering av universitetsorganisationen var sirävan alt
åstadkomraa elt förtroendefullt förhållande raellan högskoleadministralionen
och'forskama. Enligt min mening är det angeläget att ett förtroendefullt
förhållande skapas raellan läroanstaltens ledning och aUa vid läroanstalten
verksamma grupper, däribland forskarna. Universitetsväsendet har genom sin
tradition med styrelser rekryterade :inom läroanstalterna ovanligt goda
förutsältningar att ta del i den förvaltningsderaokratiska utveckling som pågår
inom statsförvaltningen. Det gäller nu alt inom hela: högskolan dra nytta av
dessa förutsältningar och ge de anstäUda och självfallet även de studerande
möjligheter till etl perraanent inflytande över sin arbetsmiljö och i
planeringen för verksamhetens utveckling.

Lika
viktigt är emellerlid all främja önisesidigl förtroende raeUan de inom
läroanstalterna verksamma och övriga medborgare. Av delta skäl

s. 503 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 503

är
enligl min raening en representation för allmänintressena i läroanstalternas
ledning motiverad. Jag är övertygad om att en sådan representation positivi
påverkar förlroendeförhållandet raellan de vid läroanstalterna verksararaa å
den ena sidan, sarahället i övrigt och de politiskt ansvariga organen å den
andra. Den förhållandevis starka centrala reglering som f. n. kännetecknar
universitetsområdet torde bL a. vara en följd av all andra organisatoriska
former för att tillvarata aUmänna intressen i fråga om universitetens
verksarahet saknats. Med inslag av allraänrepresenlation i ledningen också för
den del av högskolan som nu leds av helt internt rekryterade styrelser blir
förutsättningama för en decentralisering av beslutanderätt givelvis
annorlunda.

Den nuvarande
styrelseformen vid universilelen har ofta hävdats vara en garanti för
forskningens frihet. Jag utgår då från atl raed forskningens frihet avses i
enlighet med 1955 års universiletsulrednings definition i första hand den
enskilde forskarens rätt att välja objekt och metoder för sin forskning och alt
offentliggöra forskningsresultat. Konsistorierna har i dag inga befogenheter
att gripa in i eller styra forskning vid läroanstalterna på ett sätt som
slrider raot denna princip. U 68 har inte avsett att på något sätt ändra dessa
förhållanden. Även jag ansluter raig helt till principen ora forskningens
frihet i den angivna raeningen. Jag delar saratidigt U 68:s bedömning all della
inle är en fråga om styrelsens samraansätlning utan om statsmakternas vilja
att garantera en i de nämnda avseendena oberoende forskning. Det är angeläget
alt den angivna principen nu på nylt slås fast sora en grundval för
forsknings-verksarahelen inora högskolan.

Enligt min mening är
slutiigen en representation för arbetstagare och arbetsgivare inora berörda yrkesområden
i de organ som svarar för planering m. m. i fråga om utbUdningslinjer eller
grupper av linjer en ändamålsenlig väg att underlälta samspel mellan högskolan
och arbetslivet, någol som jag ser som väsentligt för den fortlöpande
förnyelsen av hög skolans utbildningslinjer och också som en önskvärd
inspirationskälla för forskningen och forskamtbildningen.

Sammanfattningsvis bör det
önskvärda samspelet mellan å ena sidan interna högskoleintressen och expertis i
utbildning (Kh forskning, å andra sidan sarahälls- och arbetslivet i övrigt, i
ökad utsträckning komma till stånd inom högskoleorganisationens ram. Detta bör
ske genom att de planerande och förvallande organen sätts samraan så atl de
inlressen och erfarenheter som är av betydelse i sammanhanget balanseras mot
varandra. De avvägningar sora härvid måste göras leder lill olika resultat för
olika nivåer och organ inom högskolan. Allmänl selt är det enligt min mening
angeläget alt stärka inslagen av allmänintressen och arbetsliv där de interna
högskoleintressena i dag helt dominerar saml att stärka möjligheterna till
inflytande för anställda öch studerande där de i dag är svagt utvecklade.

s. 504 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 504

8.2
Huvudmannaskap m. m.

Den
offentliga utbildning sora enligl vad jag förordat i det föregående skall
betecknas som grundläggande högskoleutbUdning har f. n. statlig,
landstingskomraunal eller primärkommunal huvudman. Den statiiga utbildningen
utgör den störsia delen. Ulbildning med landstingskommunal huvudman finns i
huvudsak inom vårdsektorn. Den är nära knuten till annan vårdutbildning och
till landslingens sjukvårdsplanering. Primärkommunal utbildning finns i fötsta
hand inora det adrainistrativa och ekonomiska orarådet och utgör, liksom delvis
den landslingskomraunala, en del av gyranasieskolan.

U 68
bedörade att frågan ora huvudmannaskap för den offentliga högskoleutbildningen
måste ses i perspektivet av den generella fördelningen av uppgifter raellan
stat och kommun. Utredningen utgick från tills vidare oförändrade
hvudmannaskapsförhållanden.

U
68:s bedömning har vid remissbehandlingen godtagils av bl. a. socialstyrelsen,
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Åtskilliga remissinstanser
utlalar sig emellertid för ett slalligt huvudmannaskap för all
högskoleutbildning, i varje fall på sikt. TiU dessa hör bl. a. UKÄ, AMS, SACO,
TCO och Sveriges sjuksköterskeelevers förbund. Även länsberedningen anför i
sitt yttrande att en strävan bör vara att snarast möjligt övervinna
högskoleutbildningens splittring på flera huvudmän, varvid ett statligt
huvudmannaskap förefaller beredningen mest naturligt.

U
68-beredningen anser alt viisentliga skäl både principieUa och praktiska
kan anföras för etl: samlat huvudmannaskap för högskoleutbUdningen.
Beredningen är samtidigt medveten om alt en sådan förändring är förhållandevis
komplicerad och föratsätter ett omfattande utredningsarbete. Beredningen anser
det angeläget att frågan om ett enhetligt, statligt huvudmannaskap föi:
högskoleutbildningen tas upp till behandling i samband med ställningstagandena
till länsberedningens förslag.

Länsberedningen
har i oktober 1974 till chefen för kommundepartementet överlämnat betänkandet
(SOU 1974: 84) Stat och koramun i samverkan. Beredningen föreslår vissa
förändringar i uppgiftsfördelningen mellan stal och kommun men dessa berör
inle utbildningsväsendet. Länsberedningens belänkande remissbehandlas f. n.

För
egen del anser jag liksom vissa remissinstanser och U 68-beredningen all del
finns skäl för elt enhetligt huvudmannaskap för högskoleutbildningen, i försia
hand elt slatligl. Ett samlat huvudmannaskap skulle fräraja den helhetssyn på
den grundläggande högskoleutbUdningen som jag betonat i det föregående. Det
skulle också praktiskt underlätta ett förverkligande av de liktiinjer jag förordat
för utveckling av utbildningens innehåll och organisation och av
sarabandet raellan

s. 505 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 505

grundläggande
utbildning och forskning/forskarutbildning liksora en till-lärapning av de
principer jag föreslagit för den fraratida dimensioneringen och lokaliseringen
av högskoleutbildningen.

De
betydande praktiska svårighetema atl åstadkomma en förändring med hänsyn till
den berörda kommunala utbildningens nära samband med främst
gymnasieskoleutbildningen är saratidigt omvittnade. Väsentliga frågor om
fördelningen mellan stat och kommuner av ansvaret för bl. a. gymnasieskolan
utreds f. n. av utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK). Enligt min
mening finns det anledning att i anslutning till detta utredningsarbete ta upp
frågan om fördelningen av ansvaret också för den f. n. kommunala utbUdning som
enligt mina förslag i del föregående skall tillhöra högskolan. Jag avser att i
annat sammanhang återkomraa lill regeringen i denna fråga. TUls vidare räknar
jag emellerlid liksom U 68 med oförändrade huvudmannaskapsförhållanden för den
offentiiga högskoleutbildningen. Jag vill tillägga alt den regionala
organisation som jag kommer att föreslå i det följande väsentligt bör
underiätla samplanering och samordning raellan bl. a. statlig och kommunal
högskoleutbildning.

I
frågan om huvudmannaskapet för högskoleutbUdningen har jag samrått med chefen
för komraundepartemenlel.

Alt
en högskoleutbUdning koramer atl ha koraraunal huvudman innebär inte all
utbUdningen skaU planeras ined hänsyn enbart till vederbörande primär- eller
landstingskommuns behov. För den kommunala högskoleutbildningen bör gälla samma
mål och i allt väsentligt samma grundläggande bestämmelser som för den
statliga. I enlighet med U 68:s förslag bör kommun eller landstingskommun vara
skyldig atl som studerande i högskoleutbildning ta emot även den som inte
lillhör kommunen eller landstingskommunen. Som utredningen föreslagit bör i sådant
fall interkommunal ersättning utgå på samma sätt som f. n. gäller i fråga om gymnasieskoleutbildning.
Frågan om statliga raedel för kommunal högskoleutbildning tar jag upp i det
följande i samband med anslagssyslemel.

När
det gäller enskild utbildning av högskolekaraktär förordar U 68 att frågan om
ett förstatligande av utbildningen vid Grafiska institutet och Institutet för
högre kommunikations- och reklamutbUdning skall tas upp till prövning.
UtrednUigens förslag står i överenssläraraelse raed önskeraål sora kommit fram
från institutens huvudmän. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Jag avser att i annat sararaanhang föreslå
regeringen alt låla uppta förhandlingar om ett överförande av utbildningen vid
de båda instituten till statligt huvudmannaskap.

TCO
har i sitt yttrande förordat att förhandlingar skall upptas också med
huvudmännen för dels Handelshögskolan i Stockholm, dels Konst-, industriskolan
i Göteborg om ett förstatligande av dessa läroanstalter. Giltighetstiden för
det nuvarande avtalet mellan staten, Stockholms kom-

s. 506 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 506

mun,
Handelshögskoleföreningen i Stockholra och Handelshögskolans i Stockholm
direktion löper ut den 30 juni 1979. Frågan om det framtida förhållandel mellan
slaten och Handelshögskolan får prövas i samband härraed. Vad beträffar
Konstindustriskolan vUl jag erinra ora det utredningsarbete sora genom K 73
pågår rörande ulbildning inom bildkonst, konsthantverk och design. Enligt vad
jag erfarit komraer detta arbete alt avslutas under år 1975. Underlag för
ställningslagande i frågan om del framtida förhållandet mellan staten och
Konstinduslriskolan bör finnas sedan K 73:s förslag remissbehandlals. Detla bör
även gälla'beträffande Valands konstskola i Göteborg, som har komraunal
huvudman.

Frågan
om statlig reglering av organisaiionen för enskUd ulbildning på högskolenivå
får prövas från fall lill fall i samband med frågan om statsbidrag till
vederbörande utbUdning. Viss utbildning vid folkhögskolor är av sådan karaktär
all den bör betraktas som högskoleutbildning. Vad gäller eventuell reglering
av organisationen för denna utbildning och av formema för att lillgodose
behovet av samplanering raed högskolan bör resultatet av
folkhögskoleutredningens fortsalla arbete avvaktas.

Det
koraraunala huvudmannaskapet för viss högskoleutbildning föranleds sora jag
nyss närant av denna utbildnings saraband med annan, frärast gyranasial
utbUdning som har koraraunal huvudman. Den institutionella organisationen för
den koraraunala högskoleutbildningen raåste grandas på detla saraband. En
utgångspunkt bör således vara att koramuns skolstyrelse och landstingskomrauns
utbildningsnämnd liksom nu gäller för motsvarande utbildning skall vara
styrelse även för berörd högskoleutbUdning. Med hänsyn till denna
förutsättning för utformningen av slyrelseorganjsalionen för den kommunala
högskoleutbildningen och lUl alt denna ulbildning endast utgör en mindre delav
högskoleutbildningen som helhet koraraer jag i det följande alt i första hand
diskutera organisationen av den statliga högskolan och relatera mina
principiella överväganden till den. Jag tar därefter upp frågor ora den
komraunala högskolans organisation.

Den
helt övervägande delen av den statliga högskoleutbildningen meddelas vid
enheter där i princip ingen annan ulbildning än högskoleulbildning bedrivs. Av
naturliga skäl komraer raina överväganden och förslag i det följande att i
huvudsak beröra denna del av högskolan, för vilken jag använder termen statliga
högskoleenheter. Först skall jag eraellertid ta upp ett par specieUa frågor
orii statlig högskoleutbildning.

Särskilda
förhållanden gäller i fråga om konsthögskolan. Även om denna är statlig har
Akademien för de fria konstema sådana funktioner gentemot högskolan att
förhållandet närmast måste beskrivas som ett mellan staten och akademien delat
huvudmannaskap. I det följande komraer jag att förorda att konsthögskolan skaU
ingå bland de slalliga högskoleenheterna. Jag föreslår att i det sararaanhanget
förhandlingar

s. 507 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 507

tas
upp med Akademien för de fria konsterna ora det framtida förhållandet mellan
slaten och akademien och den fortsatta samverkan mellan akademien och
konsthögskolan.

Vid sjöbefälsskolorna
anordnas såväl viss utbildning som av U 68 förts till högskoleutbUdningen,
nämligen utbildning på sjöingenjörs- och sjökaptenslinjerna, som annan
ulbildning. Sarabandet raellan de olika utbildningarna vid skoloma har
föranlett U 68 att inte föreslä någoii förändring av den institutionella
organisationen inora detta område. Vissa remissinstanser har förordat en
institutionell samordning av sjöbefälsutbUdningen raed den statliga
högskoleutbildningen i övrigt.

Sora jag fömt närant pågår
f. n. inora SÖ en översyn av bl. a. sjöbefälsutbUdningen. I avvaktan på
resultatet av denna bör de nuvarande sjöbefälsskoloraa inte förändras i vad
avser den yttre organisaiionen. Inom ramen för den regionala organisaiionen,
sora jag kommer all föreslå i det följande, blir det möjligl att tills vidare
bevaka också behov av samplanering och samordning raellan högskoleutbildningen
vid dessa skolor och den statliga högskoleutbUdningen i övrigt. Ora det näranda
utredningsarbetet ger förutsättningar för det, får frågan ora ett
adrai-nislrativt inordnande av sjöbefälsutbUdningen i statliga högskoleenheter
renare tas upp till prövning.

Utbildningen
av hälsovårdsinspektörer är f. n. knuten lill slatens naturvårdsverk.
Utbildningen har setts över av en ulredning, som i sitt betänkande (Ds S 1973:
4) föreslagit att en reviderad utbildning inom orarådet skall knytas till
socialhögskola. Beredningen av denna fråga är ännu inte avslutad. Jag avser att
i annat sararaanhang återkomma till regeringen i frågan. Jag räknar raed att
ulbUdningen till hälsovårdsinspektör, i saraband med att den förändras på
grundval av den nämn-

8.3
De statliga högskoleenheternas organisation

I
enlighel med U 68 :s förslag utgår jag från att statiiga högskoleenheter
inledningsvis skall omfatta följande befintiiga statliga läroanstalter m.m.:

bibliotekshögskolan,

dramatiska
institutet,

fortbildningen
av journalister,

förskoleseminariema,

gymnastik-
och idrottshögskolorna,

högskoloma
i Linköping och Luleå,

joumalisthögskolorna,

karolinska
institutet,

konstfackskolan
med teckningslärarinstitutel,

konsthögskolan,

lantbmkshögskolan,

lärarhögskoloma,

s. 508 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 508

musikhögskolorna,

seminarierna
för huslig utbildning,

sjukgymnastinstituten,

skogshögskolan,

slöjdlärarseminariet,

socialhögskolorna,

statens
dansskola,

statens
institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS),

statens
skogsmästarskola,

statens
musikdramatiska skola,

statens
scenskolor,

de
tekniska högskolorna,

universiteten
(innefattande universitetsfilialerna)

saml

veterinärhögskolan.

Av
dessa har gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, högskoloma i Linköping
och Luleå, karolinska institutet, lantbmkshögskolan, de sex större
lärarhögskoloma, skogshögskolan, de tekniska högskolorna, universilelen och
velerinärhögskolan fasta resurser för forskning och forskarutbUdnmg.
Lantbnikshögskolan, skogshögskolan, statens skogsmästarskola och
veterinärhögskolan tillhör jordbmksdeparteraen-tels ansvarsområde, övriga
enheter utbUdningsdepartementets. De berörda enheterna är förlagda tUl
sammanlagt 19 orter eUer par äv orter, nämligen de fem universitetsorterna, 13
av de 14 orter jag i det föregående föreslagit som utbyggnadsorler för
grandläggande högskoleutbildning samt Gävle.

U
68 föreslår alt de berörda enheterna utom jordbrukets högskolor skall inom vart
och ett av 19 högskoleområden i regel ett eller två län föras saraman till
en myndighet, benämnd högskola, under en styrelse, högskolestyrelsen. Denna
skall bestå av företrädare för dels allmänna intressen, dels de inom högskolan
verksamma med de förra i knapp majoritet. Utredningen fömtsätter att de slörsta
högskolorna skall delas in i förvaltningsenheter för den löpande verksamheten
och att högskolestyrelsen skaU delegera beslutanderätt i bl. ä. resursfrågor
till förvaltningsenheternas ledningsorgan, förvaltningsnämnder. Dessa skall bestå
helt av inom enheterna verksamma. Som basenheter för utbUdning och, i
förekommande fall, forskning skaU enligt U 68 vid varje högskola finnas
institutioner. För indelningen i sådana skall ämnesinstitutions-principen vara
en utgångspunkt. Institution skall ledas av en styrelse bestående av
företrädare för de vid institutionen verksamma.

U
68 föreslår vidare att planeringen och ledningen av den grundläggande
högskoleutbildningen vid varje högskola primärt skall ankomma på en
utbUdningsnämnd för varje vid högskolan företrädd yrkesutbildningsseklor.
Under utbildningsnämnden skall vid behov kunna inrältas linjenämnder raed
planerings- och ledningsuppgifter i fråga om enskilda

s. 509 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 509

linjer
eller grupper av linjer. Utbildnings- och linjenämnder föreslås be stå av till
1/3 vardera lärare, studerande och företrädare för yrkeslivet. UtbUdnings- och
linjenämnder skall enligt utredningens förslag efter högskolestyrelsens
bestämmande svara för planerings- och ledningsupp-,gifler också i fråga om kurser
och studiekurser utanför utbUdningslinjerna. För planering och ledning av
forskningen och forskarutbildningen förutsätter U 68 att organisationen av
fakulteter och sektioner skall bestå. Utredningen förordar emellertid att ett
mindre ledningsorgan skall inrättas inom varje fakultet/sektion, beslående av
främst lärare och studerande.

I
fråga om jordbrukels högskolor utgår U 68 med hänsyn till högskolornas
näringsanknutna försöksverksarahet från alt de alltjämt skall ha en separat
organisation under jordbraksdepartementel. Ulredningen förordar emeUertid att
frågan om en för jordbrakets högskolor gemensam styrelse prövas närmare. En
sådan styrelse har sedermera efter beslul av statsmakterna inrättats den 1
januari 1975 (prop. 1974: 108, JoU 1974: 25, rskr 1974: 255).

Vid
remissbehandlingen har U 68:s förslag tillstyrkis av åtskUliga instanser men
mött kritik i första hand från läroanstalterna på de nuvarande
universitetsorterna. Dessa hävdar alt en sararaanhållen lokal organisation på
de största ortema skulle bli alltför tungrodd och i realiteten innebära en
centralisering för de enskilda enhelema.

Vidare
rikias invändningar raot den föreslagna planeringsr och ledningsorganisationen
på vad som motsvarar nuvarande fakultets/sektionsnivå, dels därför att skilda
organ i fortsättningen skulle svara för gmndläggande utbildning och
forskarutbildning, dels därför alt en på yrkesutbildningssektorer och
utbildningslinjer grundad närandorganisation även i övrigl hävdas innebära
svårigheter och en försvagad slällning för ära-nesinstitutionerna, i första
hand inom de filosofiska fakulteternas område.

När
det gäller de övriga högskoleorterna har U 68:s förslag i huvudsak godtagits
av remissinslanserna, även ora också här farhågor för en
"överorganisation" kommer till uttryck.

I
fråga om jordbrukets högskolor ansluter sig bl.a. de berörda högskolorna
själva, SACO och SFS tiU U 68:s förslag. Bl.a. sialskoniorel, SÖ, UKÄ och TCO
uttalar sig för en samordning av jordbmkets högskolor med den statliga
högskoleorganisationen i övrigt.

U
68-beredningen anser det raöjligt att genora vissa förändringar i den av U 68
föreslagna organisaiionen underiätla fömlsällningarna för befintiiga enheter
och utbildningar att identifiera sig i en ny organisation. Beredningen förordar
i första hand två principiella förändringar i den lokala organisationen jämfört
med U 68:s förslag.

För
det första föreslår beredningen alt det på var och en av de slörsta
högskoleorterna skall finnas flera självständiga högskoleenheter, var och

s. 510 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 510

en
utgörande en myndighet med en egen styrelse. Någon gemensara lokal styrelse
skall sålunda enligl beredningens förslag inle finnas på dessa orter.
Samordningsfrågor mellan enheter skall i slället lösas inom en regional
organisation med en regionstyrelse. Indelningen i enheter skall enligt
förslaget prövas för varje berörd ort, varvid saramanföranden av befintiiga
enheter bör komma tiU stånd där resurs- eller innehållsmässiga saraband i
utbildningen eller forskningen motiverar del.

För
del andra förordar beredningen att planeringen och ledningen av
utbildningslinjerna skall baseras på linjenämnder för enskilda linjer eller
grupper av linjer. Linjenämnd skall enligt förslaget i regel vara knuten till
viss enhet. UtbUdningsnämnder med vidare ansvarsområden skall kunna inrättas
vid behov och blir då rådgivande och initierande. Beredningen föreslår också
alt institution skall kunna direkt under vederbörande enhetsslyrelse
självständigt svara för planering och ledning av kurs eller studiekurs sora
inle ingår i utbildningslinje och därraed i linje-närands ansvarsoraråde.

Belräffande
jordbrakels högskolor förordar U 68-beredningen att möjlighelema att samordna
utbUdnings- och forskningsverksamheten vid dessa högskolor med den statliga
högskoleorganisationen inom utbUdningsdepartementets område skall övervägas.

De
av U 68-beredningen förordade förändringarna i den institutionella
organisationen jämfört med U 68 :s förslag har relativt allraänt mottagits
positivt i yttrandena över beredningens promeraoria. Även de instanser, i
första hand inom universitetsområdet, sora avstyrker en re-forraering av den
institutionella organisationen i enlighet med beredningens förslag anser detla
överlägset U 68:s. Vissa instanser åter, bl. a. LO och TCO, godtar beredningens
organisationsförslag men anser U 68 :s förslag vara att föredra.

Indelningen
i högskoleenheter ger den gmndläggande adrainistrativa ramen för utbildningen
och forskningen inora högskolan. Som framgått i det föregående är de statliga
läroanstaltema f. n. av vitt skilda slag, allt från de största universiteten
med ett rikt varierat utbud av UtbUdning och forskning inora de flesta
fakullelsområden till enheter med en specialiserad utbildning inom ell enskilt
oraråde och ett raycket begränsat studerandeantal, t.ex. enheterna inora
teater- Och dansområdet.

Det
senaste årtiondets reformverksamhet i fråga om universitetsväsendets yttre
organisation har bl a. kännetecknats av sirävan att föra samman utbUdnings- och
forskningsresurser som har beröring med varandra. Exempelvis har fristående
läroanstalter som tandläkarhögsko-lorna, farmaceutlska institutet, telciUska
högskolan i Lund och handelshögskolan i Göteborg genom skilda beslut av
statsinakterna inordnats i universitetsorganisationen.

s. 511 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 511

Enligt
min mening bör man nu inora den vidgade högskolan i första hand eftersträva atl
utbildning och forskning som har likartad inriktning eller resursmässiga
samband skall hållas sararaan inom en och samraa enhet. I andra hand bör raan
eftersträva ett mera generellt sammanförande av utbildningar och resurser för
alt få bästa raöjliga förutsättningar för ett saralat lokalt planerings- och
ulvecklingsarbele och för ett smidigt utnyttjande av resurserna inora högskolan
på en ort.

Jag
delar U 68-beredningens bedöraning att raan vid indelningen i högskoleenheter
måste ta hänsyn bl. a. till den totala högskoleverksamhetens omfattning på
varje ort och till lokala förutsättningar i övrigt.

På
högskoleorter med elt mera begränsat utbud kommer inte för överblickbar tid
verksamheten att få sådan omfattning alt en ordnmg raed en enda statlig
högskoleenhet blir svårhanterlig eller riskerar att få negativa effekler på
arbetsförhållandena för de berörda. Saratidigt behövs enligt rain mening på
dessa orter ett lokalt centmm i planeringsarbetet inför den utbyggnad som jag
förordat i det föregående och de krav på ett effektivt utnyttjande av de
samlade resurserna den släller. Inte minst är en sammanhållen lokal
organisation viktig för alt få till slånd ett växlande utbud av enstaka kurser.
Jag vill ta upp ett par konkreta exempel på samordningsbehov.

I
Örebro har den nuvarande organisationen med flera fristående enheter, bl. a.
universitetsfilial, socialhögskola och gymnastik- och idrottshögskola,
inneburit svårigheter att åstadkomma en saraverkan och ett saraordnat
utnyttjande av lärartjänster m. ra. inora äranesoraråden som är geraensamraa
för berörda läroanstalter. I samraanhanget kan nämnas att de tre nämnda
enheterna i år flyttar in i nya, gemensamma lokaler. Det är enligt rain mening
nödvändigt alt i fall som detta undanröja den organisatoriska splittringen på
flera olika rayndigheter.

På
åtskUliga utbyggnadsorter ulgör en lärarhögskola hela eller en väsenllig del
av den befintliga statiiga högskoleverksamheten. Lärarhögskolorna har fasta
resurser inom många olika ämnesområden. Det är enligt min mening, inte rainst
mot bakgmnd av den rainskning av UlbUdningskapacileten för klass- och
ämneslärarutbildningama som jag räknat med i det föregående, angeläget att
dessa resurser kan samordnas med resurser för högskoleutbildning med annan
inriktning. Också detta är ett starkt skäl för ett sarnraanförande av
resurserna till en enhet på varje högskoleort av detta slag.

Jag
förordar raot denna bakgmnd i enlighet raed U 68-beredningens förslag att
den statliga högskoleutbildningen, tills vidare bortsett från
sjöbefälsutbildningen, på var och en av utbyggnadsortema organiseras inom
ramen för en högskoleenhet. Den befintliga permanenta statliga
högskoleutbildningen i Gävle bör i enlighet med U 68:s förslag knytas till
högskoleenhet i Uppsala.

s. 512 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 512

För
universitetsorternas del kommer frågan om indelningen i högskoleenheter i ett
delvis annat läge. På var och en av dessa orter finns i dag ett flertal
läroanstalter. I varje fall för Stockholms och Göteborgs del är enligt min
mening inte fördelarna av en helt sammanhåUen organisation entydiga. I alla
händelser raåste de vägas mot bl. a. kraven alt de anställda och de studerande
skall ha rimlig möjlighet att påverka beslut som rör förutsättningarna för det
egna arbetet.

Jag
utgår från att det även fortsättningsvis skall finnas flera än en högskoleenhet
både i Slockholm och i Göieborg. För övriga tre universitetsorter är det
enligt min mening tänkbart att bortsett från jordbrukets högskolor sora jag
strax äterkoraraer till hålla samraan verksamheten i en högskoleenhet. Under
alla förhållanden bör även på dessa orter utbildning och forskning som har mera
direkt samband innehållsmässigt eller resursmässigt föras samraan
adrainislralivl. Enligt min mening bör för varje nuvarande universitetsort
indelningen i högskoleenheter övervägas närmare med utgångspunkt i vad jag här
anfört. Denna prövning bör göras av de organisationskommittéer som jag kommer
atl föreslå i det följande, i förekommande fall i samråd med utredningar som
pågår beträffande utbildningar inom enskilda områden. Indelningen i enheter
bör därefter fastställas av regeringen.

Någon
uniform lösning av frågan om indelningen i enheter anser jag, som jag förut
nämnl, inte nödvändig. Geografiska förhållanden och andra lokala
förutsättningar kan motivera att man gör olika bedömningar för olika orter
beträffande en och samma ulbildnings adrainistrativa saraband med andra
utbildningar. Beträffande vissa utbUdningar inom kulturområdet kan det vara
motiverat att i avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete inte ta upp
frågan om förändringar i den enhetsindelning som f. n. gäller. Jag erinrar i
sammanhanget om att OMUS har vissa utredningsuppgifter som rör den lokala
institutionella organisationen för musikhögskolorna.

Med
utgångspunkt i nuvarande förhållanden bör högskoleenheterna kunna kallas
universitet, högskolor, etc: Jag utgår från att enhet som utgör den enda
statiiga högskoleenheten på en ort normalt skall i enUg- het med U 68:s
förslag benämnas högskolan i Luleå, Örebro, elc. Det bör ankomma på
regeringen ätt i samband med beslut ora indelningen i högskoleenheter
fastställa enheternas benämning efter förslag av organisationskommittéerna.

Jag
avser att i annat sammanhang föreslå regeringen alt nuvarande högskolan i
Linköping fr. o. ra. den 1 juli 1975 skall benämnas universitetet i Linköping.

Beträffande
jordbrukets högskolor måste beaktas att utbUdningen vid dessa tar i anspråk
endast omkring 1520 procent av de totala resursema. Återstoden avser
forskning och försöksverksamhet. Den senare

s. 513 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975; 9 513

har
stark anknytning till utvecklingsarbetet inom näringsgrenarna i fråga och hör
följaktligen till jordbraksdeparlementels ansvarsoraråde. Mot denna bakgrund
anser jag att högskolorna inte admmistralivt bör inordnas i den statliga
högskoleorganisationen inom ulbUdningsdeparlementels oraråde. De bör sålunda
allljärat ha en separat organisation under jordbraksdeparteraentet. Den
önskvärda saraverkan med den statliga högskoleutbildningen och forskningen i
övrigt bör kunna garanteras genora den regionala högskoleorganisationen samt
genom samarbele centralt. Jag vUl i sararaanhanget erinra om att slatsmaktemas
förut nämnda beslut ora geraensara ledning för jordbmkets högskolor och statens
veterinärraedicinska anstalt ra. m. gett goda institutionella förutsättningar
för en sådan samverkan.

Jag
går så över till frågan ora högskoleenheternas ledning. Med hänsyn till vad jag
nyss anfört koraraer jag inle att vidare behandla ledningen av jordbrukets
högskolor.

Varje
statiig högskoleenhet i övrigt bör ledas av en styrelse. Av praktiska skäl
använder jag liksom U 68-beredningen termen enhetsslyrelse för att beteckna
denna styrelse. I det enskilda fallet bör benämningen av en styrelse kunna
anknytas till benäraningen av enheten i fråga. Det innebär att t. ex.
benämningarna universitetsstyrelse och högskolestyrelse bör kunna användas.

Enhelsslyrelsen
bör ha inseende över högskoleenhetens verksamhet i dess helhet och inora
angivna raraar besluta ora enhetens organisaiion, olika organs saramansättning
ra. ra. Styrelsen bör vidare förvalta och fördela till enheten anvisade
resurser och svara för härmed samraanhängande planeringsuppgifler rörande dels
gmndläggande utbildning, dels vid enheter med permanenta resurser också för
forskning/forskaratbildning resurser och inrättningar som avser båda
verksamhetsgrenarna. Det innebär att enhetsstyrelsen bör avge
anslagsframställningar i dessa delar. I fråga ora anslagen till forskning och
forskamtbildning bör däremot i enlighet med U 68:s förslag
anslagsframställningar tills vidare avges av fakulteter/sektioner eller organ
inom dessa. Jag återkommer i det följande till frågan ora fakultets/seklionsorganisationen.
Enhelsslyrelsen vid enhet tUl vUken fakultet/sektion är knuten bör liksom f.
n. konsistoriet avge yttrande över fakultetens/sektionens anslagsframställning.
I samband raed detta yttrande bör styrelsen avge förslag ora för grandläggande
utbildning och forskning/forskarutbildning gemensamma tjänster ra. m. Jag
äterkoraraer också till proceduren i fråga om anslagsframställningar i det
följande.

Den
föreslagna fördelningen av det lokala ansvarel för anslagsframställningar och
övrig planermg i fråga ora grundläggande ulbildning innebär en principiell
förändring endasi för universitetsområdets del. F. n. avges här
anslagsframställningar även i fråga om gmndläggande utbUdning av
fakulteter/sektioner, varefter konsistoriet yttrar sig över dessas

33
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 514 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 514

förslag.
Enligt min mening bör i den nya organisaiionen enhetsstyrelsen ha det
sammanhållande ansvaret för planermg av den grandläggande utbildningen vid
enheten, på gmndval av förslag från linjenämnder och institutioner, till vUka
jag strax återkommer. Enhetsstyrelsen får därraed en starkare ställning i fråga
ora grandutbildningens planering m. m. än vad dagens konsistorium har. Delta
iir emellertid naturligt mot bakgrund av de ökade befogenheter att lokalt
besluta ora fördelning av utbildningskapacitet och resurser för gmndläggande
utbildning som jag nu förordar. I linje härraed ligger att enhetsstyrelsen bör
vara den myndighet som inrättar dels lokala och individuella utbildningslinjer
sora enbart berör enheten, dels kurser sora inle ingår i allraän eller lokal
utbildningslinje vid enheten och alltså inle, enligt vad jag koramer att
föreslå i det följande, skaU tillhöra linjenämnds ansvarsoraråde. I fråga om
ulbudet av lokala UtbUdningslinjer och enstaka kurser bör riktlinjer ges
regionalt i syfte alt ett effektivt utnyttjande av de samlade resursema för
ändamålet skall säkras.

Enhelsslyrelsen
bör också ha ansvaret för den lokala antagningen till grundläggande
högskoleutbildning vid enheten.

Ledningen
av en högskoleenhet under enhelsslyrelsen bör i enlighet med U 68:s förslag
ankoraraa på elt reklorsärabete. I likhet med utredningen anser jag alt delta
vid siörre enheter liksom enligt den år 1964 införda ordningen vid universilelen
och vissa andra läroanstalter bör bestå av rektor och
förvallningsc;hef. Vid raindre enheter bör rektorsämbetet bestå av enbart
rektor. Del: senare anknyter till vad som i dag gäller för flertalet berörda
läroanstalter. Det ankommer på regeringen att besluta om rektorsämbetets ulformnmg
vid varje enhet.

När
det gäller principer för (mhetsstyrelsens sammansättning erinrar jag om vad jag
anfört i det föregående om avvägningen av olika intressenters inflylande över
högskolans verksamhet. I enlighet härmed bör anställda och studerande vid
högskoleenheten ha en stark slällning i enhelsslyrelsen. Samtidigt bör en
representation för allmänna intressen och arbetslivet förekomma i likhet med
vad som f. n. gäller för saratliga förekommande styrelser för statliga
högskolor utanför universitetsområdet. Med hänsyn till de särskilda
förhållandena inora universitetsområdet bör enUgt min mening i fråga om de
statiiga högskoleenheterna inte de principer för styrelserepresentalion för
anställda i statiiga myndigheters styrelser tillämpas, vilka lades fast vid
1974 års riksdag (prop. 1974: 1 bU. 2, InU 1974: 4, rskr 1974: 95). Jag har i
denna fråga samrått raed statsrådet Löfberg.

U
68-beredningen har angett atl ungefär 2/3 av ledamöterna i enhetsstyrelsen bör
hämtas bland anstäUda och studerande inom enheten och ungefär 1/3 av
ledamöterna beslå av företrädare för allmänna intressen. Den exakta
sammansättningen bör enligt beredningen med hänsyn till

s. 515 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 515

enhetemas
skiftande karaklär avgöras från fall till fall. Högskoleenhetens rektor skall
enligt beredningens förslag vara ordförande i styrelsen.

Högskoleenhetema
kommer att variera påtagligt både i omfattning och beträffande verksamhetens
art och inriktning. Det är enligt min mening rimligt alt enheternas styrelser
sätts samraan raed hänsyn till sådana skillnader och till lokala
förutsättningar i övrigt. Den av U 68-beredningen skisserade saramansättningen
bör vara en utgångspunkt för närmare överväganden belräffande varje enhet. Det
bör emellertid vara möjligt att göra också andra avvägningar mellan olika
intressen, t. ex. att ha en majoritet av företrädare för allraänna intressen,
något sora förordals i vissa yttranden över U 68-beredningens promemoria från
bl. a. berörda läroanstalter. Jag fömtsätter att enhetens rektor normalt skall
vara styrelsens ordförande.

Frågan om sammansättningen
av varje högskoleenhets styrelse bör enligt min mening prövas av vederbörande
organisationskoraraitté för att därefter avgöras av regeringen. Antalet
ledaraöter bör begränsas i förhållande till vad som i dag gäller för bl. a.
konsistoriema. Endast om mycket starka skäl för en sådan ordning föreligger bör
enligt min me-nmg en enhetsslyrelse ha mer än 15 ledaraöter. I flertalet fall
torde omkring tio ledamöler vara tillräckligt. En allsidig representation
såväl för olika vid enheten verksararaa grapper som för olika delar av verksamheten
inom enheten bör eftersträvas. TUl denna fråga liksom tUl frågan hur ledamöter
i enhetsstyrelsen skall utses återkommer jag i det följande.

Frågan
om formema för ledningen av konsthögskolan får behandlas även i de
förhandlingar som enligt vad jag lidigare förordal bör las upp meUan staten och
Akademien för de fria konsterna,

Jag
går nu över till frågan om planerings- och ledningsorganisationen för
grundläggande utbildning.

Mot
bakgmnd av vad jag i det föregående anfört om högskolestudiernas organisation
delar jag U 68-beredningens bedömning att planerings-och ledningsorganisationen
för grundläggande utbUdning bör utforraas på ell sätl som stäUer
ulbUdningslinjen och dess ulveckling i centrum.

Den
av beredningen föreslagna ordningen, att linjenämnder skall svara för
planerings- och ledningsuppgifter i fråga om allmänna och lokala
utbildningslinjer eller grapper av sådana luijer, anknyter för den statliga
högskoleutbUdningen utanför de filosofiska fakulteternas område med några få
undantag tUl nuvarande förhållanden. Utbildningsnämnder fullgör här
motsvarande uppgifter för en eller flera linjer. Detla gäller även belräffande
vissa fakullelsområden t. ex. det medicmska och det tekniska där resurserna
är organiserade i ämnesinstilutioner.

Inom
de fUosofiska fakultetemas oraråde bygger den nuvarande organisationen med
UtbUdningsnämnder på, fakultets/sektionsindelningen, dvs. på ämnesmässiga
samband. En organisation av denna karaklär ger

s. 516 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 516

enUgt
min mening inle en ändcimålsenlig grund för den utveckling av utbUdnUigslinjer
med anknytning tiU arbetsUvets behov som jag ser som en huvuduppgift för den
nya högskolan. I likhet med U 68-beredningen bedömer jag en linjeorienterad
planerings- och ledningsorganisation även inora denna del av högskolan vara
nödvändig för att främja utvecklingen av utbUdningslinjema.

Jag
koramer i det följande atl föreslå alt högskolans resurser, i första hand vid
enheter med såväl grundläggande utbUdning sora forskning och forskaratbUdning,
skaU organiseras i institutioner av i huvudsak det slag sora f. n. finns inom
universitetsområdet. Vid högskoleenheter utan institutioner i denna raemng skaU
enhetsstyrelsen kunna besluta ora andra anordningar när det gäller
organisaiionen av det dagliga arbetet. Det blir härigenora möjligt att behålla
basenheter av typen avdelningar, fack etc. som f. n. finns vid olika berörda
läroanstalter. I yttrandena över U 68:s och U 68-beredningens förslag har från
många universilelsinslanser hävdats att ett införande av linjenämnder inom de
nuvarande filosofiska fakulletemas område skulle leda till en försvagning av
institutionernas ställning. Mot denna bakgrund skall jag redan här ta upp den
väsentliga frågan om förhållandet meUan linjenämnd och institutioner. Jag
utgår från förhåUandena inora universitetsområdet raen mitt resonemang gäUer i
princip också förhållandet mellan linjenämnd och andra slag av basenheter för
utbildningen som kan komma att finnas inom olika delar av högskolan.

Vad
beträffar universitetsområdet vill jag erinra om alt enligl universitetsstadgan
alla beslut om ulbildningens innehåll och organisation ankommer på
UtbUdningsnämnd. Den ställning institutionerna har i dessa frågor är ra. a. o.
inte grundad jiå någon forraell beslutanderätt ulan en följd av den sakkunskap
inom de enskilda äranesorarådena som de vid instilulionema verksamma har. Denna
sakkunskap och det reella inflytande den ger finns givetvis kvar även vid en
reformerad planerings-och ledningsorganisation i fråga (jm grundutbildningen.

För
att en utbUdningslinje verkligen skall fungera som en linje krävs emeUertid
enligt mm uppfattnUig att någon instans har som särskUd uppgift att bevaka
målen för och uppläggningen av linjen som helhet och att samordna de olika
intressen och önskemål som kan göra sig gällande i sammanhanget, bl. a. från
berörda institutioner (motsv.). En viktig sådan samordningsuppgift föratom
den självklara alt svara för linjens utvecklmg pedagogiskt och
studieorganisaloriskt blir alt ge enhetsstyrelsen underlag för fördelning av
de resurser som totalt står tUl förfogande för de olika linjerna. En annan blir
att följa studierestU-laten inom linjen i dess helhet, över gränserna mellan kurser
och institutioner, och vidta eUer föreslå de åtgärder detta kan föraiUeda.
Uppgifter av detta slag kan rimligen inle fullgöras av de enskUda
institutionerna (motsv.). De av U 68-beredningen föreslagna linjenämndema är
av-

s. 517 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 517

sedda
att fylla sådana samordnmgsfunklioner. Erfarenheterna av lin-jeorienterade
utbildningsnärander inora olika delar av högskolan är goda. Jag ansluter raig
raot denna bakgrand till beredningens förslag ora linjenämnder med ansvar för
planering och ledning av allmänna och lokala UtbUdningslinjer.

Varje beslut inom
högskolan bör, som jag förat framhåUit, fattas så nära själva
utbUdningsverksaraheten sora möjligt. Detta skall givelvis gälla även i fråga
om förhållandet mellan linjenämnd och institutioner (motsv.). På Imjenämnden
bör ankoraraa att fastställa lokal plan för allraän utbildningslinje liksora
ulbUdnmgsplan för lokal utbUdningslinje. Näranden bör i saraarbete med berörda
mstitutioner (motsv.) komma fram tUl en precisering av viUca föratsättnmgar som
enligt dess mening raåste vara uppfyUda för att målet för Imjen i fråga skaU
nås. Inom de sålunda givna ramarna bör t. ex. mstitution inom
univershets-området kunna få en större beslutanderätt än i dag såväl i fråga om
utbildningens mnehåll exempelvis beträffande val av kurslitteratur sora i
fråga om dess organisation.

Med hänsyn tiU de mycket
skiftande förhållandena mom olika ulbild-ningssektorer och olika linjer är det
emellertid inle möjligt att centralt föreskriva en generell kompetensfördelning
mellan linjenämnd och institutioner (motsv.). Det måste linje för linje
arUcomma på vederbörande nämnd att med de utgångspunkter jag här angett
besluta om en arbetsfördelning. Formema för planering och ledning av den
gmndläggande utbUdningens linjer måste aUtså komma att skifta meUan olUca
utbildnmgar och enheter. Arbetsformer som utvecklats inom ramen för
försöksverksamhet med nya samarbetsformer hör tiU de faktorer som måste beaktas
i sammanhanget. Själva kravet på samarbete mellan linjenämnd och institutioner
(motsv.) bör emellertid vara generellt. Som bl. a. UKÄ och U 68-beredningen
förordat bör detta komma tUl klart uttryck i centrala bestämmelser.

Ansvarsområdet
för en linjenämnd får som U 68-beredningen förordat avgöras från fall till
fall. Norraalt bör Ukartade linjer föras till en och samma linjenämnds
ansvarsområde. Det kan dock i vissa fall vara ändamålsenligt att en linjenämnd
svarar för enbart en utbildningslinje.

Linjenämndsorganisationen
har nalurligtvis ett samband med indelningen i högskoleenheter. Med de
utgångspunkter för denna indelning som jag angett i det föregående bör i regel
en linjenämnds ansvarsområde i sin helhet komraa alt tillhöra en
högskoleenhet. En sådan ordning underlättar självfallet det dagliga arbetet och
bör eftersträvas. Som U 68-beredningen påpekat kan emellertid i vissa fall för
två eUer flera enheter geraensamraa linjenämnder bli nödvändiga.

I
enlighet med U 68-beredningens förslag bör frågan om linjenämndsorganisationen
övervägas av organisationskommittéerna. I samband

s. 518 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 518

med
alt regeringen, efter förslag av komraittéerna, fastställer indelningen i
högskoleenheter bör den också fastställa eller raeddela föreskrifter ora en
linjenärandsorganisation att tillärapas tills vidare. Del bör sedan ankomma på
enhetsstyrelserna i fråga om nämnder inora en och sararaa enhet och på
regionstyrelserna i fråga ora nämnder som är ge-raensararaa för två eller flera
enheter att fortlöpande pröva behovet av förändringar i
Imjenämndsorganisationen och att besluta i dessa frågor.

I
vissa fall, t. ex. beträffande de nuvarande korabinationsulbildning-arna, blir
det vid oförändrade huvudraannaskapsförhållanden nödvändigt att ha för statlig
och kommunal högskoleulbildning gemensararaa linjenärander. Enligt rain
uppfattning bör i enlighet raed U 68:s förslag sådana nämnder knytas tUl de
statliga enheterna. Det bör ankoraraa på regionstyrelserna att besluta också om
nämnder av detta slag.

Jag
har i det föregående framhållit att representation för arbetslivet i organ som
skall svara för planesrmg ra. m. av den grundläggande högskoleutbUdningen är
en ändamålsenlig väg alt främja elt fortlöpande samspel mellan högskolan och
yrkeslivet. En sådan representation förekoraraer i dag i huvudsak i centrala
organ och i styrelserna för vissa slag av högskolor. Jag ser det sora naturligt
att i den nya organisationen en arbetslivsrepresentation komraer till stånd
också i de organ sora närraast skaU svara för utveckling av utbildningslinjema,
linjenämnderna.

Den
av U 68 föreslagna och av U 68-berednmgen tillstyrkta riktpunkten för
samraansätlning av linjenämnd 1/3 lärare, 1/3 studerande och 1/3 företrädare
för yrkeslivet, såväl arbetstagare sora arbelsgivare, eller för annan
högskoleutbUdning är enligt rain mening i stort väl avvägd.

Yrkeslivsinslaget ger en
betydelsefull anknytning lill det oraråde inora vilket de utbUdade beräknas bli
verksararaa. Sora U 68 påpekat bör det dock vara möjligt att undantagsvis ha en
mindre yrkeslivsrepresentation eller helt avslå från en sådan, om den mte kan
förverkligas på elt meningsfullt sätt, t. ex. på gmnd av svårigheter att raera
bestärat avgränsa det berörda yrkesorarådlet. I sådana fall bör man dock söka
finna andra former för kontakter med yrkeslivet.

Vad
gäUer lärarinslaget i linjenämnd delar jag U 68-berednmgens bedömning alt
lärare företrädesvis; verksamma i forskning och forskamt-bildnmg bör mgå, där
en sådan ordnmg bedöras vara värdefull. Vad beträffar representation för andra
anstäUda än lärare, något som förordats i vissa yttranden, är jag med hänsyn
tUl de varierande föratsättningarna inte beredd att förorda ett sådant inslag
i linjenämnd generellt. Som f. n. gäUer i försöksverksamheten raed nya
saraarbetsformer inom UKÄ-området beträffande utbUdningsnämnd bör eraellertid,
där förutsättningar finns, en förelrädare för teknisk och admmistrativ personal
som berörs av närandens verksamhet kunna ingå i Irajenämnd.

Den
exakta saramansättningen av varje linjenämnd bör enligt rain uppfattning
fastställas av enhets styrelsen eller, i fråga ora för två eller

s. 519 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 519

flera
enheter gemensam närand, regionstyrelsen. Antalel ledamöter bör normalt vara
omkring lio och högst uppgå lill 15. TUl frågan om hur ledamöter i linjenämnd
skall utses återkommer jag i det följande.

EnUgt
vad jag här föreslagit blir linjenämnderna ansvariga för den löpande
planeringen och ledningen av utbUdningslinjerna. När det gäller mera långsiktig
utveckling av UtbUdningslinjeorganisalionen är det givet att den för tillfäUet
rådande indelningen i högskoleenheter och linjenämnder inte alltid ger den
mest lämpliga ramen för planerings- och ut-vecldingsarbele. I U 68 :s förslag
har lokala utbildningsnärander en för var och en av de fera
yrkesutbildningssektorerna en huvudroU i fråga om sådana uppgifter. Också U
68-beredningen har utgått från atl organ av detta slag kommer atl visa sig
erforderliga.

För
egen del är jag övertygad om att utbildningsnämnder med vidare ansvarsområden
än enskilda linjenärander är av utoraordentiig betydelse sora instmment för
förnyelse av bl. a. studieorganisationen inom olika sektorer av
högskoleutbUdningen. Med hänsyn till att sådana organ enligt min mening i
princip bör inom vederbörande sektor läcka högskolan i dess helhet, dvs.
såväl statlig som kommunal högskoleutbUdning, återkommer jag till frågan ora
utbUdningsnärander i del följande efter det atl jag behandlat även den
kommunala högskolans organisaiion.

Enhetsstyrelser
och linjenämnder blir enligt vad jag här förordat huvudinslag i de statliga
högskoleenheternas organisation så till vida att dessa två slag av organ kommer
att återfinnas vid samtiiga högskoleenheter. Som redan framgått anser jag alt
inom vissa enheter resurserna skall organiseras i institutioner.
Institulionsbegreppet torde av praktiska skäl i försia hand vara tillämpligt på
ämnesbaserade enheter av det slag som f. n. finns vid bl. a. universiteten.
Inom andra slag av högskoleenheter bör också andra slag av arbetsenheter kunna
finnas med utgångspunkt i nuvarande förhållanden. Det bör i sistnämnda fall
ankomma på vederbörande enhetsslyrelse att besluta ora organisaiionen i denna
del.

Institutioner
förekommer i dag i huvudsak inom de läroanstalter där både grandläggande
utbildning och forskning/forskarutbildning bedrivs. Lärartjänster och andra
resurser för utbildning och forskning inom ett ämnesområde eller flera varandra
näraliggande äranesoraråden är här enligl de grunder för
universitetsorganisationen som lades fast vid 1964 års reforra sammanförda
tUl en institution. Jag utgår från atl institutioner även fortsättningsvis
skall utgöra basenheter inom samtliga högskoleenheter med både grundläggande
utbildning och forskning/forskarutbUdning.

I
likhel med bl. a. U 68-beredningen anser jag alt för forskning/forskarutbildning
och grandläggande ulbildning geraensamraa institutioner är av väsentUg
betydelse för sarabandet och samspelet mellan de båda verksamhetsgrenarna.
Någon anledning att centralt föreskriva att resur-

s. 520 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 520

ser
för grundläggande utbUdning och forskning/forskarutbildning generellt skall
hållas saraman inom varje ämnesområde finns eraellertid inte. Variationer bör
vara raöjliga raed hänsyn till lokala förutsättningar och önskeraål. I den mån
befintiiga enheter ulanför universitetsområdet, t. ex. social- och
journalisthögskolor, förs saraman med universitet eller raed andra befintiiga
enheter eller delar av enheter får som U 68 föreslagit från fall till fall
prövas om resurserna vid de olika enheterna ämnesorarådesvis skall föras
samman eller om särskilda skäl talar för ett bevarande av de förstnämnda
enheterna helt eller delvis, då inom ramen för en eller flera separata
institutioner.

Även om, som jag anfört i
det föregående, en utgångspunkt för indelningen i högskoleenheter bör vara
resursmässiga samband, kan det i vissa fall bli aktuellt atl även i fra.mtiden
ha för två eller flera enheter ge-raensararaa institutioner.

För de högskoleenheter som
inte har fast organisation för forskning och forskamtbildning är enligt min
bedönming en indelnmg i institutioner inle generellt nödvändig. Behovet av en
inslitutionsorganisation bör här från fall till fall prövas med hänsyn till
verksamhetens omfattning, förekorasten av inslag från ett oc:h sarama
äranesoraråde i skilda utbildningslinjer, etc. Vid enheter ulan institutioner
bör, som jag nyss berört, enhetsslyrelse kunna inrätta arbetsenheter av typ
avdelningar, fack, etc. till vilka utbildningsresurserna knyls och vilka på samma
sätt sora institutioner saraverkar med linjenämnd när det gäller utbildningens
planering ra. ra. Uppgifter som avser förvaltning och verkställighet bör sålunda
här i princip fullgöras av enhelsslyrelsen eller på det sätt enhets-styrelsen
bestämmer. Med hänsyn till att jag inte finner en närmare central reglering
ändamålsenlig hehandlar jag inle vidare frågor om organisationen av arbetet
vid högskoleenheter ulan institutioner.

Det kan vara lärapligt alt
sådana frågor ora indelning i institutioner, som aktualiseras av att två eller
flera befintliga läroanstalter förs samman, i samband med övergången till den
nya organisaiionen avgörs av regeringen efter förslag av
orgariisationskomrailléerna. I övrigt bör det eraellertid på sarama säll
sora. i fråga om linjenämndsorganisationen ankoraraa på vederbörande
enhetsstyrelse eller, i fråga ora för två eller flera enheter gemensamma
insititutioner, på regionstyrelsen att fortlöpande pröva behovet av
förändringar i inslitutionsindelningen och att besluta härom. Jag avser att i
annat sammanhang föreslå regeringen att meddela bestämmelser att beslut som rör
klinisk institution skall fattas efter samråd med vederbörande
sjukvårdshuvudman.

Om
den breddning och differentiering av högskolans roll och utbildningsutbud sora
jag förordat i det föregående skall kunna komma till stånd, måste den
sakkimskap och de erfarenheler inora de enskilda utbildnings- och
forskningsområdena som finns inom institutionerna självfallet nyttiggöras.
Institutionerna måste alltid såsom kämpunkterna i ut-

s. 521 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 521

bildnings-
och forskningsverksamheten spela en nyckelroll i planerings-och
utvecklingsarbetet.

Beträffande
forsknings- och forskaratbildningsdelen av institutionernas verksamhei
föratsätter jag i detta sararaanhang inte några förändringar i institutionemas
ställning.

När
det gäUer den grtmdläggande utbUdningen har jag i det föregående berört frågan
om förhållandet mellan linjenämnd och institutioner beträffande planering ra.
ra. av allmänna och lokala utbildningslinjer. U 68:s och U 68-beredningens
förslag är här att se som uttryck för en enligt rain bedömning riklig
strävan att finna bättre former för samordning och samverkan mellan oUka
inslilulioner när det gäller planering och genoraförande av utbUdningslinjer
och att härvid se planeringen av en utbUdningslinje i ett vidare perspekliv än
det enskUda ämnesområdets.

I
enlighet med U 68-beredningens förslag bör en institution, sedan enhelsslyrelsen
inrättat en sådan kurs inom institutionens område som inte ingår i allmän eller
lokal utbildningslinje vid enheten, kunna självständigt svara för planering
och ledning av kursen, t. ex. vad gäller att fastställa kursplan. För
utvecklingen av utbudet av enstaka kurser, bl. a. tvärvetenskapliga, är det
som TCO och SFS pekat på i sina yttranden över U 68-beredningens promeraoria
av största vikt alt former för saraverkan CK;h kontakt med samhälls- och
yrkeslivet utvecklas också på institutionsnivå. Även för främjande av sådana
kontakter bör linjenämnderna kuima spela en roll.

Av
slor betydelse för institutionerna vid bifall tUl raina olika förslag blir den
ökade frihet att disponera tillgängliga resurser som jag förutsätter. Detla
gäller både beträffande fördelning av utbildnings- och forskningsuppgifter meUan
olika lärare och i fråga om val raellan olika slags resurser för alt nå
uppställda utbildningsraål. Jag återkommer till dessa frågor i del följande.

.Jag
går så över tiU frågan ora forraer för institutionernas ledning.

Enighet
råder i stort bland berörda reraissinstanser om alt den ordning med
institutionsstyrelser som försöksvis tillämpats de senaste åren inom
UKÄ-området och vid jordbrukets högskolor nu bör permanentas och utvidgas lUl
alt gälla i princip saratliga institutioner. Jag ansluler mig till denna
bedöraning. Ett stadfästande av den kollegiala sty-relseforraen på
institutionsnivå innebär enligt rain raening etl betydelsefullt steg i
breddningen av de anställdas och de studerandes inflytande över arbetsmiljö och
arbetsvillkor. En sådan styrelseform är bl. a. av stor betydelse för att inom
institutionen få till stånd en allsidig prövning av bl. a. fördelningen av
olika lärares insatser på grundläggande ulbildning och
forskning/forskarutbildning.

I
enlighet med U 68:s förslag och principerna för den nuvarande försöksverksamheten
inom UKÄ-området bör en institution normalt ledas

s. 522 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 522

av
en styrelse sammansatt av företrädare för olika vid institutionen verksamma
gmpper. Sora verkställande ledning bör institutionen ha en prefekt. Jag utgår
från att denne skall ingå i institutionsstyrelsen och norraall vara ordförande.

Vad beträffar
institutionsstyrelsens kompetens gäller enligt den nuvarande normalraodellen i
försöksverksamheten inom UKÄ-området att slyrelsen beslutar i samtiiga ärenden
av principiell betydelse eUer eljesl större vikt utora ärenden sora rör förslag
ora liUsättning av tjänst eller antagning av studerande tUl forskamtbildning.
Beslut i sisinämnda ärenden fattas av prefekten tUlsammans med de ordinarie
lärarna eller de lärare som tjänstgör som handledare i forskarutbildning. Vid
vissa institutioner tillämpas emellerlid en ordning i vilken styrelsen
beslutar även i dessa ärenden.

När
det gäller bl. a. läroanstalternas styrelser har i försöksverksamheten inle
ledamotskapet för företrädare för studerande och anställda begränsats i något
avseende, t. ex. i. fråga ora lärartiUsättningsärenden. Jag har för egen del
kile funnit anledning atl förorda någon sådan begränsning belräffande
motsvarande ledamöler i de fraratida enhetsstyrelserna. Samtidigt har jag
förslåelse för att handläggning av bl. a. lärartiUsättningsärenden i en
institutionsstyrelse kan erbjuda svårigheter med hänsyn tUl
beroendeförhållanden på arbetsplatsen m. ra. Det finns eraellertid
uppenbarUgen goda erfarenheter vid vissa institutioner av en ordning där
institutionsstyrelsen beslutar även i berörda ärenden. I likhel med bl. a. SFS
anser jag mot denna bakgrand alt en sådan ordning bör kunna lillämpas även i
den framlida organisaiionen. Enligt min mening bör därför båda de antydda
modellerna för institutionsstyrelsens kompetens kunna förekomma. Valet mellan
dem bör göras för varje berörd institution av enhetsstyrelsen eller, i fråga
om för två eller flera enheter geraensara institution, regionstyrelsen med
hänsyn till förutsättningarna i det enskilda faUet.

Som
UKÄ förordat bör, i fråga om små institutioner eller institutioner där berörda
grupper inle önskar en koUegial styrelseform, enhelsslyrelsen kunna göra
undantag från principen atl institution skall ledas av en styrelse. Vid sådan
institution får då enligt nuvarande ordning vid institutioner ulan
försöksverksamhet inom UKÄ-området samlliga beslut ankomma på prefekten. Även
vid sådana institutioner skall självfallet utvecklas lämpliga forraer för
sararåd med anställda och studerande.

Jag
anser det inte möjligt elkr lärapligt att centralt närmare reglera
sammansätlnmgen av institulionsstyrelserna. Erfarenheten från försöksverksamheten
visar att denna fråga bör prövas från fall till fall med hänsyn till
institutionernas storlek och karaklär, omfattningen av olika personal- och
studerandegrupper m. ra. Sararaansättningen av varje institutionsstyrelse bör
fastställas av enhetsstyrelsen eUer, i fråga ora för

s. 523 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 523

två
eller flera enheter geraensam institution, av regionstyrelsen efter hörande av
berörda enhetsslyrelser. En utgångspunkt för bedömningarna bör enUgt min mening
vara alt normalt ingen av de tre grupperna lärare, övriga anstäUda och
studerande ensara skall ha majoritet. TUl frågan om sätt att ulse ledaraöter i
institutionsstyrelse äterkoraraer jag i det följande.

En
generell övergång lill de förordade principerna för förvaltning av institution
kan självfallet underlättas genom en fortsatt och successivt utvidgad försöksverksarahet
under de närmaste åren. Det ankommer på UKÄ och berörda läroanstalter att pröva
frågor ora en sådan utvidgning.

Jag
går nu över lill frågan om planerings- och ledningsorganisationen för
forskning och forskarutbildning. Därvid behandlar jag raed hänsyn till de
särskUda föhållandena vid jordbrakets högskolor inte organisationen vid dessa.

I
det föregående har jag anslutit raig tiU U 68-beredningens förslag om
linjenämnder för planering och ledning av högskolans aUraänna och lokala
UtbUdningsUnjer. Detta innebär att jag också tagit slällning för den av U 68
föreslagna åtskillnaden mellan planerings- och ledningsorgan för å ena sidan
grundläggande utbildning, å andra sidan forskning och forskarutbildning på vad
som koraraer alt motsvara nuvarande fakultets/sektionsnivå.

Som
framgått av vad jag förut anfört ser jag en utveckling av sarabandet meUan
grundläggande utbUdning och forskning/forskaratbildning som angelägen över
hela fältet av högskoleutbildning. Jag bedömer också elt bevarande av för de
båda verksamhetsgrenarna gemensamma insiitutioner liksom ökade möjligheler alt
utnyttja olika slags lärarkrafter inora både grundläggande utbildning och
forskning/forskarutbildning som vikliga för alt fräraja delta saraspel. De
samband mellan grandläggande ulbildnmg och forskning/forskarutbildning på de
nuvarande universitetsortema (motsv.), som ligger i gemensam miljö och
gemensararaa resurser, koraraer inte bara att kunna bestå ulan i vissa
avseenden också alt kunna utvecklas vid ett genomförande av mina förslag.

Linje-
och yrkesinriktningen i grandulbildningens planering å den ena sidan,
ämnesanknylningen i forskningens och forskaralbildningens planering å den
andra, stäUer eraellertid skilda krav i fråga om ansvarsområden för
planeringsorganen. För olika delar av verksamhelen ställs vidare olUca krav på
planeringsorganens sammansättning i fråga ora raedverkan av olUca berörda
grupper och intressen. Jag har liksom U 68 kommit till slutsatsen att dessa
krav, om man ser till högskolan som helhet, är så olika att det är
ändamålsenligt att ha skilda organ för planering ra. m. av grandläggande
utbildning och forskning/forskarutbildning. Defta innebär självfallet inle att
raan heller på denna nivå i

s. 524 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 524

organisationen
bör ha några vattentäta skott raellan berörda organ. Exempelvis bör, som jag
fömt nänmt, forsknings- och forskamtbildnings-ansvariga organ även
fortsättningsvis få ulse ledamöter i linjenämnder, där så bedöms
ändamålsenligt. Vidare är givetvis personsamband mellan berörda organ möjliga.

U 68 har utgått från att
den nuvarande fakultets/sektionsorganisationen tills vidare skall bestå sora
grand för planering m. m. av forsknings-och forskaratbUdningsdelen av
>'erksamheten vid universitet och högskolor. Jag ansluter mig till
utredningens förslag härvidlag men vill framhåUa att detta, som jag slrax
återkommer tUl, inte innebär att jag anser de nuvarande organisations- och
beslutsformerna inom fakulteter/ sektioner ändamålsenliga. Jag delar också U
68:s bedöraning att det kan finnas anledning alt la upp frågan om
fakultets/sektionsorganisationens ändamålsenlighet i elt vidare perspektiv.
Sora utredningen påpekar kan det diskuteras ora en fast organisatorisk
indelning av detta slag svarar raot forskningens och forskarutbUdningens krav
i väsentiiga avseenden. En mera rörlig planerings- och ledningsorganisation
skulle sannolikt lättare kuima tUlgodose de med den vetenskapliga utvecklingen
snabbt skiftande behoven av kommunikation och kontakt. Jag vill i sammanhanget
påpeka att det är önskvärt att firma ändamålsenliga former för att inordna
tvärvetenskapliga forskningsprojekt i universitetsorganisationen. Jag vill
också erinra om vad jag anfört i det föregående om planerna på en
okonventioneUt uppbyggd forskningsorganisation inom främst den filosofiska
fakultetens område i Linköping. Frågan om utredning av högskolans organisation
för forskning och forskaratbUdning bör enligt min mening övervägas; mot
bakgranden av bl. a. de förslag som den år 1972 tUlkallade forskningsrådsutredningen
kommer att avge inom kort och också med beaktande av
forskaratbildningsutredningens arbeie.

De uppgifter som skall
fullgöras inora fakultets/sektionsorganisationen även i en enligt raina
förslag reformerad högskoleorganisation fullgörs f. n. dels av
fakulteter/sektioner som beslulande rayndigheter bestående av i huvudsak
alla ordinairie professorer, biträdande professorer och universitetslektorer
inora fakultetens/sektionens oraråde dels av fakulteternas/sektionemas
utbUdningsnärander bestående av i huvudsak företrädare för lärare och
studerande. Inom vissa fakulteter/sektioner spelar fakultets/sektionsnämnder
en betydelsefull roll i det löpande arbetet som beredningsorgan ellei,"
genora att handlägga ärenden på fakulteternas/sektionemas vägnar.

U
68 förordar att sora elt led i anknytningen till forskning och
forskamtbildning för berörda lärares del samtliga innehavare av ordinarie
universitetsleklorat och lektorat med molsvarande kompetenskrav även vid
högskolor utanför den nuvarande uruversitetsorganisationen skall bli ledamöter
i närraast berörd fakultet/sektion. U 68-beredningen har, som jag förut nämnl,
anslutit sig lill delta förslag.

s. 525 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 525

Även
jag anser att ett generellt ledamotskap i fakultet/sektion för innehavare av
fasta universitetsleklorat och molsvarande tjänster ger en utgångspunkt för
anknytning av skUda högskoleenheter till forsknings-och
forskaratbildningsverksamheten inom högskolan. I det föregående har jag
anslutit mig lill U 68-beredningens förslag om en sådan anknytning på regional
bas. En fakultet/sektion som fömtom ordinarie lärare vid den högskoleenhet tUl
vUken fakulteten/sektionen är knuten också omfatlar lärare av motsvarande slag
vid övriga högskoleenheter i regionen ger enligt min mening en lämplig rara
för den vetenskapliga planering som blir aktuell i detta sammanhang.
Fakultet/sektion bör liksom hittills vara knuten tUl viss högskoleenhet, men
den bör betraktas som gemensara för denna och övriga berörda enheter, i princip
inom högskoleregionen.

När
det gäUer organisationen av arbetet inom en fakultet/sektion anför U 68 alt
det enligt utredningens mening finns starka skäl för en ordning med ett
planerings- och ledningsorgan för fakultetens/sektionens saralade forsknings-
och forskamtbUdningsverksamhet. U 68 pekar i sammanhanget på det önskvärda i
att antalet ledamöter i ett sådant organ blir begränsat jämfört raed vad som i
dag gäller inom vissa fakulteter/sektioner och också på att andra lärare än de
ordinarie liksom de studerande i forskarutbildning borde bli representerade.
Flertalet reraissinstanser som uttalar sig i frågan ansluter sig tUl
uiredningens bedömning härvidlag. U 68-beredningen förordar all inom varje
fakultet/sektion elt muidre ledningsorgan bildas, bestående av förelrädare för
de inom fakulteten/sektionen verksamma.

För
egen del ansluter jag mig tUl uppfattningen att arbetsforraerna inom
fakulteter/sektioner bör effektiveras på del angivna sättet och att i samband
härmed dels andra personalgmpper än de ordinarie lärarna, dels de studerande i
forskarutbildning bör få medansvar och ökad insyn i forskningens och
forskarutbildningens planering. Mitt förslag om utvidgning av ledamotskapet i
fakulteter/sektioner till även universitetslektorer (raolsv.) vid enheter
utanför det nuvarande universitelsorarådet stryker under behovet av mindre
organ för planeringen av forskningen samt planeringen och ledningen av
forskarutbildningen.

Fakulteten/sektionen
i betydelsen församlingen av ordinarie lärare bör enligl mm mening för att
oklarheter skall undvUias i fortsättningen benämnas
fakultets/sektionskollegiet. Detla kollegium bör kunna fylla en allmän fimklion
när det gäller vetenskapUga kontakter och främjande av vetenskapUg
verksarahet. Härjärate bör kollegiet bl. a. ha uppgiften atl utse ledamöter i
olika organ för särskilda uppgifier inom fakulteten/sektionen.

Till
frågan om formerna för handläggning av vissa tjänstetillsättningsärenden som
f.n. handläggs av fakultet/sektion återkommer jag i det följande. Jag vUl redan
här nämna att jag koraraer att föreslå särskilda tjänsteförslagsnämnder
fakultets/seklionsvis för sådana uppgifter.

s. 526 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 526

När
det gäller de övriga uppgifter avseende forskning och forskarutbildning som
f.n. ankomraer på fakultet/sektion och dess utbildnings-nännnd utgår jag från
alt minst ett särskilt organ bör inrättas vid varje fakultet/sektion. I raånga
fall kan det visa sig tillräckligt raed ett sådani organ, lärapligen benämnt
fakultets/sektionsnämnd, för samtliga ifrågavarande uppgifter. Iag vill
emeUertid inle utesluta raöjligheten av att uppgifterna fördelas på två eller
flera närander. Kanske vill raan t. ex. inom en fakultet/sektion anknyta lill
den nuvarande ordningen och ha ett särskilt organ för frågor ora
forskarutbildningens innehåll och organisation. Det kan också vara
ändaraålsenligt att ha ett särskilt organ som svarar för planering av
am'ändningen av de i det föregående berörda särskUda medlen för forskning på
regional bas. I ett sådant organ skulle då de av fakultets/sektion skollegiels
ledaraöter sora tillhör andra högskoleenheter än den till vUken
fakulteten/sektionen är knuten kunna ges en starkare representation. Dessa
frågor liksora frågan om den närmare sammansättningen av berörda nämnder bör
enligt min bedömning övervägas ytterligare raed utgångspunkt i de riktlinjer
sora jag här angivit. Dessa överväganden bör innefatta också frågan ora
representation för externa inlressen i fakultets/seklionsnärand, en fråga som
väckts i yttranden från bl. a. högskolan i Luleå.

Som U
68 påpekat är det angeläget att förändringar i fakultets/sektions arbetsformer
kan genomföras samtidigt med atl högskoleorganisationen i övrigt reformeras.
Jag avser att i annat sararaanhang föreslå regeringen att uppdra åt den
centrala organisationskoraraitté för högskole-reforraen, sora jag kommer alt
föreslå i det följande, att efter samråd med berörda myndigheter komma in med
förslag till beslämmelser om fakultets/sektionsnämnder i sådan tid all detta
blir möjligt.

Härmed
har jag redovisat de organ och enheter för planering, ledning och genoraförande
av utbildning och forskning sora enligt rain mening i försia hand bör finnas
inora statliga högskoleenheter. Generellt bör enhelsstyrelsema ha frihet att
hämtöver inrälla organ för särskUda uppgifter och också att delegera
beislutanderätt inora enhelema så att en ändamålsenlig arbetsfördelning uppnås.
Enhelsslyrelsen bör sålunda kunna uppdra åt bl. a. avdelning; inora slyrelsen,
reklorsärabetet och åt perraanent eller särskilt inrättat organ inom enheten
att beslula på styrelsens vägnar.

Vid
enheter där den lokala antagningen till grundläggande utbUdning har siörre
omfattning bör särskUda antagningsnämnder raed representation för sarahälls-
och arbetslivet kunna inrättas för att ål enhelsslyrelsen bereda eller på dess
vägnar beslula i frågor om antagningen.

För
ledning av bibliotek, verksläder, läroraedelscentral, etc. av U 68
sararaanfallande benäranda serviceinrättningar bör enhelsslyrelsen kunna
inrätta särskilda ledningsorgan. Med hänsyn till de varierande
förutsättningarna anser jag det inte lärapligt att centralt

s. 527 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 527

raeddela
några närraare bestäraraelser i delta avseende. Jag utgår från att även sådana
organ komraer att sättas samman raed hänsyn till förvaltningsdemokratiska
principer.

8.4
Den kommunala högskoleorganisationen

Som
jag anfört i det föregående måste utformningen av organisationen för den
komraunala högskoleutbUdningen ulgå från att kommuns skolstyrelse och
landstingskoramims utbUdningsnämnd norraalt skall vara styrelse även för
kommunens eller landstingskommunens högskoleutbildning.

Styrelserna
för den koraraunala högskolan koramer sålunda att enbart beslå av förelrädare
för allmänintressen. De förvaltningsderaokratiska strävandena liksom
strävandena att ge de studerande medinflytande får här rimligen tUlgodoses i
forraer sora anknyter till vad som kommer all gälla för kommunala och
landstingskommunala organ i allmänhet.

Också
i fråga om den yttre organisationen i övrigt bör högskoleulbild-mngen ses som
en del av komraunens eUer landstingskommunens samlade utbildningsverksamhet.
Detla innebär t. ex. att kommunala skolledare får ledningsuppgifter avseende
även högskoleutbildning. Vidare bör inlagningsnärandema för gyranasieskolan
tills vidare kunna svara för antagning också till koraraunal
högskoleutbildning. Den koraraunala högskoleutbUdningen torde med hänsyn tUl
befintiiga samband norraalt komma att knytas till skolenheter med exempelvis
gyranasieskoleutbUd-ning.

Enligl
U 68:s förslag skall linjenärander svara för planering och ledning också av
komraunal högskoleutbUdning, bl. a. i vad avser frågor om ulbildningens
innehåll och organisation. Från bl. a. Landstingsförbundet och Svenska
koraraunförbundet har ifrågasatts om organ av detta slag är nödvändiga i den
kommunala organisationen och om inle berörda uppgifter här kan fullgöras av
redan existerande organ.

Det
finns skäl för att en linjenämndsorgahisation av del slag som jag i det
föregående förordat för de statliga högskoleenheterna upprättas också inom den
komraunala högskoleorganisationen. Det är sålunda enligl min mening angeläget
atl ge studerande och lärare i kornraunal högskoleutbUdning ett inflylande
över utbildningens planering och ledning sora är jämförbart med det sora
motsvarande grapper inom den statliga delen av högskolan får. Det är också
vikligt att säkra étl samspel med yrkeslivet även i fråga om den koraraunala
högskoleutbildningen.

Samtidigt
måste uppenbarligen hänsyn tas lill de prakliska förutsättningarna för en
linjenämndsorganisation för den komraunala högskoleutbildningen. Denna
utbildning kommer i flertalet fall att ha mycket begränsad omfattning inom den
enskilda koramunen eller landstingskommunen. Den kommer också ofta alt bl. a.
resursraässigt vara inle-

s. 528 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 528

grerad
raed gyranasieskolan. Med hänsyn härtUI bör det enligt min raening inte vara
obligatoriskt atl inora kommun eller landslingskoraraun sora är huvudraan för
högskoleutbildning inrätta linjenärand. En linjenärandsorganisation bör i
försia hand förekomma där den kommunala högskoleutbildningen har större;
omfattning eller där utbildningen i fråga meddelas vid en särskild enhet.

Jag
förordar mot denna bakgrund att det inora berörd kommun eller landstingskommun
skall finnas en eller flera linjenärander för högskoleutbildning, om inle
regionstyrelsen efter förslag från slyrelsen för vederbörande utbildning
beslutar annat.

Uppgifterna
för linjenämnd för koraraunal högskoleutbUdning bör så långt raöjligt vara
identiska raed uppgiftema för linjenärand för statlig utbildning. Vad beträffar
linjenärandemas medverkan i resursplaneringen kan inte uppgiftema i varje fall
tUl en början bli desamma som inom den statliga högskolan. Så länge
statsbidragsreglema har i huvudsak nuvarande utforraning något som jag äterkoraraer
till blir näraligen den lokala handlingsfriheten i fråga ora disposition av
resurser mera begränsad för den kommunala högskoleutbUdningens del.

Riktpunkten
för sammansättningen av linjenämnd för kommunal högskoleulbildning bör vara den
jag i det föregående angivit för linjenämnd inom statlig högskoleenhet, dvs. i
stort 1/3 lärare, 1/3 studerande och 1/3 företrädare för yrkeslivet eller för
annan högskoleutbildning, i detta fall naturiigen den statliga
högskoleorganisationen. Härjärate bör representation för teknisk och
adrainistrativ personal kunna förekomma. Till frågan om sätt för att utse
ledamöter i linjenärand äterkoraraer jag, sora förut nämnts, i det följande.

Som
framgår av vad jag anfört rymmer sambandet mellan kommunal högskoleutbildning
och gyranasieskolan åtskUliga problem. Till ytterligare vissa i sararaanhanget
akluella frågor återkommer jag i det följande. De berörda problemen raåste i
planeringen inför genomförandet av högskolereformen uppmärksammas särskilt.

I
vissa fall sorterar f. n. kommunala enheter som meddelar ulbildning, vilken
enligl mina förslag skall föras till högskolan, inte under skolstyrelse eller
utbildningsnämnd ulan leds i särskild ordning. Det är då fråga om enheter sora
är frislående från bl. a. gyranasieskolan. Exerapel på detta utgör f. n.
Valands konstskola i Göieborg och Örebro musikpedagogiska institut. Sådana
komniunala enheter bör kunna finnas även fortsättningsvis. Iag utgår från att
deras planerings- och ledningsorganisation utforraas med utgångspunkt i de
principer för den lokala statliga och koraraunala högskoleorganisationen som
jag förordat i det föregående.

s. 529 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 529

8.5
Organisationen för uppgifter som är gemensamma för flera läroanstalter

I
det föregående har jag som en ulgångspunkt angett att högskoleorganisationen
måste ge bättre fömtsättningar än i dag för att stimulera utvecklingen av
högskoleutbUdningen och för atl olika slag av högskoleutbUdning skall kunna
behandlas sora en helhet. Jag skall nu la upp frågan hur uppgifter som är
gemensararaa för högskolan i dess helhet eller för två eller flera
läroanstalter bör organiseras. Sådana uppgifter fullgörs i dag i allt
väsentligt inom departement eUer verk.

8.5.1
Regional organisation

U
68:s förslag om en sammanhåUen lokal organisation för huvuddelen av den
statiiga högskoleutbildningen innebär all såväl planeringsuppgifter som
administrativa uppgifter rörande utbUdningen och forskningen på en och sararaa
högskoleort eller par av högskoleorter anförtros den gemensamma högskolestyrelsen.
Utredningen föratsätter härutöver en frivillig planeringssamverkan mellan de
statliga högskolestyrelserna och de kommunala huvudmännen för
högskoleulbildning inom var och en av de sex utbildningsregionerna, med rain
benämning högskoleregionerna.

I vissa remissyttranden
har den av U 68 föreslagna ordningen med 19 självständiga statliga
högskolestyrelser kritiserats. En sådan ordning hävdas bl. a. lägga alltför
raycket reellt inflytande hos centrala organ och också försvåra elt rationellt
utnyttjande av de saralade resursema, inte minst i perspektivet av U 68:s
utbyggnadsförslag. Förslag om en fastare regional samordning genom en styrelse
eller elt planeringsorgan för var och en av de sex högskoleregionema delvis i
stället för de av U 68 föreslagna högskolestyrelserna förs fram från skilda
håll, bl. a. av statskontoret samt konsistorierna i Umeå och Linköping.

U 68-beredningen har rned
utgångspunkt i de redovisade remissynpunkterna föreslagit en ordning med
regionala styrelser för högskoleutbUdning. Beredningen har sora stöd för sill
förslag i denna del förulora de möjligheler alt decentralisera ansvar och
uppgifter som en ordning med regionslyrelser ger särskUl pekat på,den
roll en regional organisation kan spela vid den fortsatta planeringen av
högskoleutbUdningens utbyggnad och vid förverkligandet av beredningens förslag
om anknytning mellan enheter raed och enheter utan fast forskningsorganisation.
Beredningen har också bedörat att saraverkan i den övergripande planeringen
mellan de slalliga läroanstalterna och de primär- och landslingskommunala
utbildningshUvudraännen underlättas, om den äger rum inom ramen för elt organ
som är fristående från själva utbildningsenheterna och de närmast ansvariga
styrelserna på både den statliga och den kommunala sidan.

34
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 530 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 530

Enligt
U 68-beredningens uppfattning bör den regionala organisationen i princip
förbehåUas sådana planerings- och samordningsuppgifter som bör eller måste
fullgöras över gränserna mellan högskoleenheter och -orter. En huvuduppgift för
regionstyrelsen skall enligl förslagel vara alt svara för planeringen av
regionens saralade utbud av lokala och individuella utbUdningslinjer samt
enstaka kurser och att fördela medel för dessa ändamål på enheter och orter.
Slyrelsen skall också svara för erforderlig samordning när det gäller planering
ra. ra. av allraänna utbildningslinjer. Den skall vidare enligt beredningens
förslag fördela de särskUda raedel för regionala forskningsändaraål sora jag
berört i del föregående. Slutligen skall enligt förslaget regionstyrelsen svara
för adrainistrativ samordning mellan slalliga högskoleenheter, t. ex. beträffande
geraensamraa organ och institutioner, en uppgift sora raed den av U 68
föreslagna organisaiionen när del gäller enheter på en och samma ort skulle
ankorama på högskolestyrelsen.

I
yttrandena över U 68-beredningens förslag är opinionen beträffande
regionstyrelsema delad. De flesta som yttrar sig anser den föreslagna modellen
ha fördelar jämfört rai;d den av U 68 förordade. AUmänt betonas vikten av att
den regionalti organisationen inte komraer atl utgöra en ytterligare nivå i
olika ärenden och att en klar kompetensfördelning mellan organ på olika nivåer
inom högskolan måste skapas.

Sora
redan fraragått i det föregående ansluter jag raig för egen del till U
68-beredningens förslag om en regional organisaiion för vissa uppgifter
rörande högskoleutbildningen. De regionala organen är avsedda att få ett
övergripande planeringsansvar för den grundläggande högskoleutbildningen inom
högskoleregion(5ma. Det fuins enligl min raening skäl alt markera detta ansvar
genom att i enlighet med beredningens förslag använda benäraningen
regionstyrelser.

Jag
förordar sålunda alt en regionstyrelse inrättas inora varje högskoleregion.
Regionslyrelsens uppgifter bör enligt rain mening i princip avse all
gmndläggande högskoleutbildning inom regionen. De bör i första hand ligga inom
de tre huvudområden som U 68-beredningen angivit, nämligen följande.

1.
Regionslyrelsen bör svara för samordnande planering i fråga om den
grandläggande högskoleutbUdningens utveckling och utbyggnad inora regionen med
sikle på atl fk fram elt aUsidigt utbildningsutbud och att effektivt utnyttja
de samlade resursema. Jag har i det föregående förordat en utbyggnad stegvis av
högskoleutbildningen på 14 orter eller par av orter. Som jag i det sammanhanget
framhållit raåste denna utbyggnad genomföras tmder samordning såväl raellan
utbyggnadsortema inbördes som mellan dessa och universitetsorterna. Ett
planeringsorgan som täcker CKh kan göra avvägningar mellan de olika
högskoleorter och -enheter sora i första hand har iiamband med varandra i
planeringsfrågor och som är förankrat i den berörda regionen blir enligt rain
mening

s. 531 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 531

ett
betydelsefullt inslramenl för att förverkliga ulbyggnaden av högskoleutbUdningen.

Den
planeringsfunktion som aUlså bör ankomma på regionslyrelsen får oUka karaktär i
fråga ora olika delar av utbUdningsutbudet. I vissa fall blir uppgiften frärast
att medverka i utarbetandet av planeringsunderlag till ledning för regeringen.
Detta torde normalt gälla beträffande allmänna utbUdningslinjer. I andra fall
bör regionstyrelsen svara också för den slutliga fördelningen av medel på
läroanstalter. Delta gäller beträffande lokala och individuella
utbUdningslinjer samt enstaka kurser. På regionstyrelsen bör också ankoraraa
atl raedge statlig högskoleenhet, koraraun eUer landslingskoraraun alt förlägga
utbUdning tUl annan ort inora regionen än högskoleort. Att på detla sätt beslut
bl. a. om vad som i dag betecknas som decentraUserad universitetsutbUdning
flyttas från regering och verk tiU regional nivå ser jag sora en klar fördel
för raöjligheterna att sraidigt göra avvägningar raellan aktueUa behov och
önskemål. Jag erinrar om vad jag anfört i det föregående om att högskolan i
fråga om enstaka kurser bl. a. på orter ulanför högskoleortema bör samverka
raed sludieförbunden.

Regionslyrelsen
bör fortiöpande ta initiativ tUl sådana utredningar ra. m. rörande grundläggande
högskoleutbildning sora den finner påkallade. De bedöraningar styrelsen gör
till ledning för de cenirala organen bör regelbundet korama tUl uttryck i att
den yttrar sig över läroanstalternas anslagsframställningar i berörda delar.
TUl denna procedur återkommer jag i det följande,

2. Regionslyrelsen bör
vidare ha del sammanhållande ansvaret för anknytningen mellan enheter med och
enheter utan fasta forsknuigsre-surser. Delta innebär att styrelsen bör fatta
beslut om dispositionen av de särskilda medel som enligt mitt förslag i det
föregående skall stäUas tUl förfogande per fakulletsoraråde och högskoleregion
för att göra del möjligt att lärare vid läroanstalter utan fast
forskningsorganisation tjänstgör i forskning och forskarutbUdning och att forskningsprojekt,
företrädesvis med regional anknytning, knyts tUl sådana läroanstalter. Jag
erinrar om att den vetenskapliga planeringen enligt mitt förslag skall
fullgöras inora fakulteter/sektioner med ansvarsområden täckande samtliga
berörda högskoleenheter. Regionstyrelsen bör även i övrigl verka för att, där
så bedöras ändamålsenligt från forsknings- eller utbildnings-synpunkt,
lärartjänster blir gemensamma för två eller flera statiiga högskoleenheter och
att innehavare av lärartjänster mera tillfälligt växlar tjänstgöringsställen
mellan enheter.

Regionstyrelsens
övergripande ansvar för grundutbildningens planering inom regionen och dess
ansvar för den regionala forskningsanknytningen motiverar enligt min mening
att styrelsen får yttra sig också över anslagsframställningar i fråga om
forskning och forskamtbildning.

3-
Regionstyrelsen bör slutligen svara för sådana organisations- och

s. 532 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 532

förvaltningsfrågor
ra- ra. som berör i försia hand två eller flera statiiga högskoleenheter.

I
det föregående har jag förordat atl regionslyrelsen skall besluta ora bl. a.
för två eller flera läroanstalter geraensamraa institutioner och linjenämnder.
Jag återkommer strax tiU frågan ora utbildningsnärander, vilka enligt rain
mening också formellt bör knytas till regionslyrelsen. Regionstyrelsen bör även
ha etl allmänt ansvar för att främja utveckUngen av högskolans organisaticm
över gränserna raellan befintliga läroanstalter och för att bevaka behoven av
förändringar i t. ex. indelningen i högskoleenheter.

I
vissa fall kan det även vara iindaraålsenligt atl ge regionstyrelsen elt
administrativt ansvar för servicemrättningar o.d. sora är geraensarama för
flera högskoleenheter.

Organisaiionen
för lokal- och ulruslnuigsplanering för uiuversilet och högskolor är redan
regional i den meningen att det finns en koramitté för varje universitetsort
(motsv.), i förekommande fall med uppgifter också för andra orter. Jag
återkommer lill dessa frågor i det följande. För olika speciella funktioner av
detla slag inom högskolan kan en anknyrlning till den regionala organisationen
visa sig ändaraålsenlig.

För
att den administrativa samordningen mellan de statiiga högskoleenheterna i en
region skall underlättas är det enligt rain mening lärapligt att
regionstyrelsen får yttra sig över enhetsslyrelsernas anslagsframställningar
också i fråga om t. ex. förvaltningar och serviceinrättningar.

Med
hänsyn till den särskUda organisationen för jordbmkets högskolor kan inte i
berörda regioner regionstyrelsens uppgifter i administrativt hänseende och
beträffande yttranden över anslagsframställningar ra. ra. gälla dessa
högskolor. Vad beiräffar den saraordnande planeringen av den grundläggande
högskoleutbUdningen bör emellertid regionstyrelsen ha att beakta verksamhetem
och resurserna också vid jordbrakets högskolor.

De
här föreslagna uppgifterna, för regionstyrelsen bör enligt min mening vara en
minsta gemensam nämnare för samtliga högskoleregioner. Inom den uppdragna ramen
kommer givetvis tyngdpunkten i regionstyrelsens uppgifter att variera meUan
olika regioner. Kravet på att samordna den gmndläggande utbildningens
utbyggnad och utveckling får sålunda självfallet en helt annan innebörd i
högskoleregioner som omfattar flera utbyggnadsorler än i t. ex. den
geografiskt begränsade Stockholmsregionen. I denna region firms å andra sidan
särskilda fömtsättningar att ge regionstyrelsen ansivar för
serviceinrättningar o. d. som är gemensamma för de statliga högskoleenhetema.

En
principieU enhetiighet bör enligt min mening eftersträvas i fråga om
regionstyrelsemas ställning och uppgifter i förhållande till både den lokala
och den centrala organisationen. Saratidigt bör eraellertid viss hänsyn tUl
olika högskoleregioners särdrag kunna tas när det gäller

s. 533 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 533

den
närraare fördelningen av uppgifter mellan regionstyrelserna och andra organ. I
ett par yttranden över beredningspromeraorian har för vissa regioner förordats
mera omfattande uppgifter för regionstyrelsen, i första hand när det gäUer
medelsfördelning och förvaltning. Sålunda har konsistoriet i Uraeå föreslagit
att regionstyrelsen skall svara för fördelningen på enheter även av raedlen
för allmänna utbUdningslinjer. Konsistoriet i Linköping har förordat att
regionsstyrelsen skall, med hjälp av vissa underavdelningar, fullgöra även
enhetsstyrelses funktioner för den statliga högskoleutbUdningen i regionen.
Frågan om avvikelser från den ordning beträffande regionstyrelsens uppgifier,
som jag förordat i det föregående, får övervägas särskUt för varje
högskoleregion av de regionala organisationskommittéer som jag kommer att
förorda i det följande. Dessa bör också utarbeta närmare förslag om de oUka
styrelsernas uppgifter inom ramen för vad jag här förordat.

Jag delar U
68-beredningens bedömning att regionstyrelserna bör förses med kansliresurser
som är fristående från de olika högskoleenheterna ra. fl. Delta bör inte
utesluta en praktisk-admiiustrativ samverkan mellan ett regionkansli och t. ex.
en lokal universitets- eller högskoleförvaltning. Det är viktigt att de som är
verksamma i den regionala organisationen får nära kontakt med ett så brett
utbildningsutbud som möjligt och också med forskningen. I varje högskoleregion
bör därför enligt min mening regionslyrelsens kansli förläggas tUl den ort som
kommer att utgöra regionens huvudort för utbildning och forskning inom
högskolan. TUl regionkansliemas personalbehov äterkoraraer jag i det följande.

När det gäUer
regionstyrelsemas sammansättning har U 68-beredningen bedömt att styrelsernas
uppgifter motiverar en stark representation för allmänna intressen och en
anknytning till samhällsplaneringen i stort. Beredningen förordar att
företrädare för allmänintressen skall utgöra flertalet av ledamöterna.
Beredningen kan som en riktpunkt länka sig proportionerna 2: 1 mellan å ena
sidan företrädare för aUraänna intressen, å andra sidan förelrädare för de
inom högskolan verksamma.

Som redan framgått delar
jag U 68-berednihgens uppfattning atl företrädare för samhälls- och yrkeslivet
bör ha elt avgörande inflytande i regionstyrelsema. De avvägningar med
effekter på den allmänna samhällsplaneringen raellan skUda
utbUdningsseklorer och skilda orter sora regionstyrelsema skall göra motiverar
enligt min mening en sådan ordning. Den av U 68-beredningen angivna riktpunkten
för sammansättning av regionstyrelserna anser jag väl avvägd.

Jag delar också
beredningens bedöraning alt en generell representation för berörda
högskoleenheter m. fl. inte är praktiskt möjlig i normalfallet. Det är
emellertid självklart att ett nära samband raellan regionslyrelsen och de
enskilda läroanslaltema är nödvändigt. I enlighet raed vad U 68-beredningen
fört fram bör en eller ett par av rektorerna vid regio-

s. 534 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 534

nens
statliga högskoleenheter ingå i regionstyrelsen. Vidare bör rektor vid statlig
högskoleenhet liksom motsvarande befattningshavare vid kommunal
högskoleutbildning ha närvaro- och yttranderätt samt rätt att få sin mening
antecknad till ]5rotokollet vid regionslyrelsens behandling av frågor sora rör
vederbörande läroanstalt.

Sora
U 68-berednmgen förordar bör den exakla sammansättningen av regionstyrelsema
utredas från faO lill fall med hänsyn till vederbörande regions omfattning och
karaktär. Detla bör göras av organisationskommittéerna. Varje regionslyrelses
sammansättning bör därefter fastställas av regeringen.

Till
frågan hur ledamöter i regionstyrelserna skall ulses äterkoraraer jag i det
följande.

Som jag fömt antytt delar
jag U 68-beredningens bedöraning att linjenämndemas ansvarsområden normalt
kommer att bli aUtför begränsade för att nämndema skall vara lämpade som organ
för utveckling och förnyelse av UtbUdningsutbudet över gränserna mellan
befintliga läroanstalter och linjer. Man kan heUer inte räkna med att en
enhetsslyrelse eller en regionstyrelse normalt kan fyUa funktioner av detta
slag. Enligt min mening kan utbildningsniimnder, med yrkesutbUdningssektorer
som ansvarsområden, spela en viktig roll i både den kvalitativa och den
kvantitativa planeringen.

UtbUdningsnäranderna har
inte i U 68-beredningens förslag sora i U 68:s en fast plals i planerings-
och ledningsorganisationen för den grandläggande ulbUdningen. Det är emeUertid
enligt min uppfattning väsentligt att utbildningsnämnder koraraer lill slånd, i
första hand som rådgivande och förslagsslällande expertorgan i den mera
långsiktiga planeringen. Näranderna bör kunna tjäna som organ för kontakt och
saraverkan mellan högskoleorganisationen och samhälls- och yrkeslivet när det
gäller alt utveckla utbUdningsutbudet utanför eller över gränserna mellan
befintliga linjenämnders ansvarsområden. Inte minst viktiga blir de inom de
sektorer, främst vårds;eklom, där en samordning mellan statlig och kommunal
högskoleulbildning är angelägen i planerings- och utvecklingsarbetet. Jag vUl
också peka på att en konstraktion med en övergripande utbildningsnämnd och ett
antal linjenärander redan i dag finns och fungerar väl inora de tekniska
fakultetemas område.

Utbildningsnämnderna bör
kunna föreslå åtgärder eller avge yttranden såväl tUl de för den löpand(;
planeringen och ledningen av utbildningslinjema ansvariga organen,
linjenämnderna, som till regionstyrelse och enhetsstyrelser. Nämnderna bör,
eftersom de i regel blir gemensararaa för flera läroanstalter, forraellt
knytas till regionstyrelsen. I en del fall t. ex. om ulbildning inom en viss
sektor förekoraraer på flera orter inom en högskoleregion kan det vara
ändamålsenligt att ha en utbildningsnämnd för sektorn inom regionen i dess
helhet. Som U 68-beredningen påpekat kan emellertid regionala utbildningsnämnder
lida

s. 535 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 535

av
alt sakna förankring i själva utbildningsmiljön. Det bör därför också vara
möjligt att inrätta utbildningsnärander för enskilda högskoleorter. En sådan
lösning kan t. ex. vara naturlig om utbildningen inom en sektor hell eller i
huvudsak är koncentrerad till en eller elt par orter inora regionen. Om man
väljer en ordning med sådana lokalt förankrade utbildningsnämnder, bör enligt
rain raening inora den berörda sektorn någon UtbUdningsnämnd för regionen som
helhet i princip inte förekomma.

Jag
delar mot denna bakgrund U 68-beredningens bedömning att behovet av
UtbUdningsnämnder och frågan om den lämpliga organisationen av sådana närander
bör prövas för varje yrkesutbUdningssektor och högskoleregion. Denna prövning
bör enligt rain mening första gången göras av organisationskoraraittéema.
Nämndorganisalionen inom varje region bör därefter fastställas av
regionstyrelsen enligt de grunder jag nyss angett.

När
det gäller utbildningsnämndernas sararaansättning finner jag den av U 68
föreslagna riktpunkten densamma som för linjenämnd väl avvägd. Nämnderna
bör sålunda enligt min mening bestå av omkring 1/3 lärare, 1/3 studerande och
1/3 företrädare för yrkeslivet. Härjämte bör representation för teknisk och
administrativ personal kunna förekomma i enlighet med vad jag i det föregående
föreslagit i fråga om linjenämnd. Någon representation för annan, angränsande
högskoleulbildning blir med utbildningsnämnder av den här föreslagna
karaktären knappast aktuell. Till frågan ora sättet att ulse ledaraöter i
utbildningsnämnd äterkoraraer jag i det följande.

Avslutningsvis
skall jag beträffande regional organisation något beröra länsskolnämnderna.
Dessa fullgör f. n. vissa uppgifter avseende bl. a. den del av gyranasieskolan
som enligt mina förslag i det föregående skall föras till högskolan. Såvitt
gäller administrativa frågor t. ex. lärartUlsältning som samraanhänger med
bl. a. det resursmässiga sambandet mellan gymnasieskoleutbildning och
högskoleulbildning räknar jag med att länsskolnämnderna lills vidare skall
fullgöra uppgifier även för högskoleutbUdningens del. Dessa frågor får prövas
närmare, då SSK:s förslag föreligger.

8.5.2
Central organisation

U
68 bedömer att det även med en decenlraUsering av beslutanderätt m. m. inom
högskoleväsendet kommer alt behövas cenirala planerings-och samordningsinsatser
av den arten och omfattningen att de inte bör fullgöras av regeringen. Den
högskoleutbildning, i första hand kommunal, som lokalt är samorganiserad med
främst gymnasieskoleutbildning bör enligt ulredningen av praktiska skäl ha
sararaa tUlsynsrayndighet som denna, dvs. SÖ. För den övei"vägande delen
av den statliga högsko-

s. 536 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 536

lan
föreslår U 68 ett nytt verk, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), för
främst planerings- och samordningsuppgifter av rikskaraktär som anknyter lUl
nuvarande uppgifter för UKÄ, SÖ (i vad avser lärarutbildning), näranden för
socionomutbildning och vissa andra centrala organ.

UHÄ skall enligt förslaget
ledas av en styrelse och som verkställande ledning ha en verkschef och en
ställföreträdare för denne. Inora verket skall vidare finnas fem
fakultelsberedningar för forskning/forskarutbildning, fem
utbUdningsberedningar för gmndläggande utbUdning samt en lokal- och utrustnmgsberedning.
U 68 föreslår alt det nya verket kanslimässigt skall organiseras på - föralom
verksledning tre avdelningar, en för grundläggande utbildning, en för
forskning och forskaratbildning och en för ekonomi och administration. Inom
den förstnämnda avdelningen skall enligt förslaget finnas sju arbetsenheter på
byrånivå, nämligen en för var och en av de fem yrkesutbildningssektorerna
med uppgift att tjäna som sekretariat för resp. utbildningsberedning en för
forsknings- och utvecklingsarbete rörande högskoleutbildningen och en för
antagning. Inora avdelningen för ekonorai och adrainistration skall finnas en
enhe:t för budget, en för basresurser och en för personalfrågor.

Reraissinstanserna har i
huvudsak lillstyrkt förslaget ora en raera sammanhållen verksorganisation för
högskolan. En del instanser, däribland Landstingsförbundet, SACO och TCO,
utlalar sig dock för en ordning med ett verk för all högskoleutbildning och
några, bl. a. SÖ, förordar att en ordning raed ett verk för hela det offentliga
utbildningsväsendet övervägs. Den föreslagna beredningsorganisationen med
skilda beredningar för grandläggande utbUdning och forskning/forskarutbildning
avstyrks från främst universitelshåll. UKÄ för fram ell alternativt förslag
lill berednings;organisation, som bygger på att planeringsansvar för
fakullelsområden, och yrkesutbildningssektorer förs samman inom fem för
grandläggande utbildning och forskning/forskarutbildning gemensararaa
planeringsberedningar. I konsekvens härmed förordar UKÄ i fråga om
kansliorganisation endast två avdelningar, en för utbildning och forskning och
en lör ekonorai och administration.

U 68-beredningen har sett
det som självklart alt en samordnad planering för högskoleutbildningen skall
garanteras genom en samordning av den f. n. splittrade verksorganisationen.
Beredningen behandlar inte närmare verksorganisationens utforraning utan
förordar all denna övervägs ytterligare, bl. a. raot bakgrand av beredningens
förslag ora regionala styrelser för högskoleutbildningen och de raöjligheter
all decentralisera planerings- och saraordningsuppgifter som delta ger.

För egen del har jag redan
i det föregående anfört att jag ser en verksorganisation för högskolan som
nödvändig. Den är i första hand motiverad av behovet av en samlad planering på
riksplanet. Med sådan

s. 537 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 537

planering
avser jag då i första hand ett arbete, inriklat på att ge regeringen underlag
för beslut och riktiinjer som avser forsknings- och ut-bUdningsresursemas
inriktning och utveckling i stort samt förändringar av villkoren för själva
forsknings- och utbUdningsverksaraheten. Till del arbetet hör naturligtvis ett
fortlöpande samarbete med skUda samhällsinstitutioner och vidare samordnande
insalser när det gäller lokala och regionala initiativ. Jag vill här särskilt
peka på de krav på den långsiktiga planeringen som släUs av den i det
föregående föreslagna ordningen för dimensionering av den grandläggande
utbUdningen. Vidare har jag närant utveckling av aUraänna utbildningslinjer och
fastställande av utbildningsplaner för sådana som en verksuppgift. Över huvud
taget bör enligt min bedömning verksorganisationen kunna göra värdefulla
insatser när det gäller att saraordna utvecklingsarbete av skUda slag och inora
högskolan föra vidare resultat från sådant arbete. Vissa insatser i fråga om
information samt service tiU läroanstaltema i skilda angelägenheter är vidare
av den arten att de med fördel fullgörs av verksorganisationen. Som jag
framhållit i det föregående bör emeUertid beslut sora rör de praktiska
fömtsältningama för utbUdnmgen och forskningen fattas så nära själva
verksamheten som möjligt. Administrativa och reglerande uppgifier bör i
enlighet härmed ankomma på verksorganisationen endast i sådana fall, där
kravet på riksgiltighet eller likformig behandling gÖr det naturUgt. En
speciell och personalkrävande uppgift av delta slag ar central antagning tiU
högskoleutbUdning.

Det
är självklart alt en för hela högskolan gemensam verksorganisation skulle
innebära påtagliga fördelar såväl för den kvantitativa som för den kvalitativa
planeringen och också allraänt för att underiätla kontakterna mellan olika
delar av högskolan och fräraja helhetssynen på den grandläggande
högskoleutbildningen. Den centrala organisaiionen för högskolan måste emellertid
enligt min mening ses i perspektivet av dels den berörda verksamhetens
fördelning på olika departements ansvarsområden, dels den lokala
högskoleorganisationen.

Jag
har i det föregående anslutit raig till U 68:s,bedömning atl jordbrakels
högskolor alltjämt skall tiUhöra ansvarsområdet för det departement som
handlägger frågor för de berörda näringsgrenerna. Mot denna bakgrund bör inte
dessa högskolor på verksplanet saraordnas med högskoleorganisationen i övrigt,
som kommer att tillhöra utbildningsdepartementets ansvarsområde. Jag erinrar
om de samordningsmöjligheter som den regionala organisationen här erbjuder.
Vidare bör på riksplanet en samverkan mellan den för jordbrukels högskolor
gemensararaa styrelsen och verksorganisationen för högskolan inom
utbildningsdepartementets område komma till stånd i aUa frågor av geraensarat
intresse.

Som
förat närants utgår jag från tills vidare oförändrat huvudmannaskap när det
gäller statUg och kommunal högskoleutbildning. Ett huvud-

s. 538 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 538

motiv
för detta är de praktiska svårigheterna att ulan omfattande arbete skilja den
del av den komraunala utbildningen, som i framliden bör betraktas som
högskoleutbildning, från den utbUdning i första hand gymnasieskoleutbildning
lill vilken den i dag är raer eller raindre starkt knuten. Detsararaa gäller
om den statliga sjöbefälsutbUdningen i förhållande till annan utbildning vid
sjöbefälsskolorna. Även om delvis olika regelsyslem koramer alt galla för
högskoledelen och den övriga delen av berörda enheters verksamhei, bedöraer jag
det liksom U 68 vara praktiskt olämpligl att en och sararaa enhet i
adrainislralivl hänseende sorterar under olika centrala myndigheter. Däremot
är det angeläget att den kvalitativa och kvantitativa planeringen på verksnivå
så långt möjligt hålls samman för både den slalliga och den komraunala
högskoleutbildningen inom utbildningsdepartementets område. Detta är bl. a. en
föratsättning för att regeringen skall kunna få etl saralat planeringsunderlag
i fråga ora främst s;ektorerna för administrativ, ekonomisk och social
utbUdning och för vårdyrkesutbildning.

Jag
utgår mot denna bakgmnd i Ukhet raed U 68 från alt SÖ i varje fall tills vidare
skall vara tUlsynsrayndighet för den högskoleutbildning som har direkta
resursmässiga och organisatoriska saraband raed gymnasieskolan. Det innebär
alt SÖ ensam bör centralt handha sådana administrativa angelägenheter för
högskoleutbildningen som följer av detla samband. När det däremot gäller alt
utveckla utbildningslinjer och fastställa UlbUdningsplaner liksom i fråga om
kvantitativ planering och anslagsframställningar bör enligl min mening en
samverkan korama till stånd mellan SÖ och det nya verk som jag i enlighet med U
68:s förslag förordar för huvuddelen av den statliga högskoleutbUdningen. Den
närmare ansvarsfördelningen mellan de båda verken bör övervägas av den
centrala organisationskommitté som jag koramer att föreslå i det följande, i
samråd raed SSK. Utgångspunkter för dessa överväganden bör enligt min mening
vara att den permanenta beredningsorganisationen inom det nya högskoleverket
skaU ha elt planeringsansvar även för de utbildningslinjer sora hör tUl SÖ:s
tiUsynsområde, att ulbUdningsplaner för sådana utbildningslinjer skall
fastställas av SÖ och det nya verket i samråd saml att samlade
anslagsframstäUningar för hela högskolan inom utbildningsdepartementets område
skall presenteras av dél nya verkel, i fråga om de nyssnämnda
utbildningslinjema på grundval av förslag från SÖ.

Jag
använder i detta sararaanhang den av U 68 föreslagna benämningen av det nya
högskoleverket, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Det ankommer på
regeringen alt beslula om benämningen av verket.

UHÄ
får sålunda enligt mill förslag dels planerings- och samordningsuppgifter för
hela högskolan inom utbildningsdeparleraentels område, dels tillsynsuppgifler
för de statliga högskoleenhetema med

s. 539 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 539

undantag
av jordbmkets högskolor. I fråga om kom.munal högskoleutbildning sora f. n.
raeddelas vid enheter frislående från gymnasieskolan eller annan koraraunal
utbUdning får frågan ora UHÄ:s uppgifter prövas i annat sararaanhang. I fråga
ora statiig högskoleutbildning koraraer UHÄ därmed att i princip ta över de
samordningsfunktioner som f. n. fullgörs av UKÄ, SÖ, näranden för socionorautbUdning,
saraarbels-nämnden för journalisthögskolorna, den för de båda gymnastik- och
idrottshögskoloma gemensararaa styrelsen särat statens kulturråd. Det nya
verket bör också fylla motsvarande funktioner för bl. a. draraatiska
institutet, vars styrelse nu sorterar direkt under regeringen. På kulturområdet
har vidare f. n. två utredningar provisoriska tillsynsuppgifter, nämligen OMUS
i fråga ora rausikhögskolorna och K 73 i fråga om konsthögskolan och
konstfackskolan. Dessa uppgifier bör föras över till UHÄ, då vederbörande
utredningsarbete har slutförts.

UHÄ bör i enlighet raed U
68:s förslag ledas av en styrelse, i vilken ingår bl.a. företrädare för
verksamhet raed anknytning tUl högskoleväsendet samt för arbetslagar- och
studerandeintressen. Representation i styrelsen för de anställda inom UHÄ bör
kunna förekomma i enlighet med kungörelsen (1974: 224) om personalföreträdare i
stailig myndighets styrelse m. ra.

Jag
delar U 68 :s bedöraning att UHÄ bör ha en permanent bered-: ningsorganisation
för planeringen av utbildning och forskning av i princip sarama slag som det
nuvarande UKÄ har i fakultetsberedningama. Som jag nyss nämnt bör denna
beredningsorganisation i sin övergripande planering täcka hela högskolan inom
utbUdningsdepartementets område. Den bör vidare beakta även den
högskoleutbildning som hör till jordbruksdepartementels område. En
representation för SÖ och för jordbrukets högskolor i närmast berörda
beredningar är därför lämplig.

I frågan om
beredningsorganisationens utformning har jag för egen del varit tveksam om det
är möjligt att inom raraen för de av UKÄ föreslagna fem beredningarna för
utbildning och forskning och med rimliga krav på praktisk funktionsduglighet
hos beredningarna tillgodose de många skilda slag av kunskaper, erfarenheter
och inlressen som bör bU företrädda i den centrala planeringen för den vidgade
och mång-fasetterade högskolan. Möjlighelerna till detta hade enligt rain
mening varit större i den av U 68 föreslagna organisationen med fem beredningar
för gmndläggande utbildning och fem för forskning och forskarutbildning.
HärtUl koramer de av utredningen påpekade svårigheterna att kombinera
yrkesutbildningssektorer och fakullelsområden på ett sätt som är
tUlfredsslällande med hänsyn till helhelen. Del finns emellerlid inom
universitetsområdet en stark opinion för att bevara en för grundläggande
UtbUdning och forskning/forskarutbildning i huvudsak gemensara
beredningsorganisation. En sådan innebär givelvis vissa fördelar för

s. 540 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 540

befintliga
saraband raellan de båda verksamhetsgrenarna. Samtidigt måste den emellertid
rimUgen innebära ett minskat inslag av universi-tetsförelrädare i förhållande
till vad som i dag gäUer för fakultetsberedningama. Med hänsyn till den nämnda
opinionen och mot bakgmnd också av de förändringar i sekforslillhörigheten för
vissa utbildningar som jag förordat i det föregående anser jag raig dock böra
föreslå alt man i varje faU prövar en beredningsorganisation som ansluter till
UKÄ:s förslag. Det är emellerlid viktigt att kontakterna meUan
forsk-ning/forskaratbildnmg och grandläggande utbildmng mte utvecklas enbart
inom varje beredning och dess område. Kontakter mellan bered-ningama blir också
av raycket stor betydelse.

En
fördel med den angivna uppläggningen är att förändringarna i förhåUande tiU
UKÄ:s nuvarande organisation blir mmdre genomgripande än enUgt U 68:s förslag.
Fömtsättningarna för det nya verket att fungera effektivt i samband med att
högskolereformen genomförs bör därigenom bli bättre. Om det efter några års
erfarenheter visar sig att beredningsorganisationen iimebär väsendiga
svagheter får den givetvis omprövas. Över huvud vill jag framhålla vikten av
att det nya högskoleverkets organisation smidigt kan anpassas tUl uppkommande
behov. Detta gäller inte bara beredningsorganisationen utan också, som jag
strax återkommer tUl, kansUorganisationen.

Jag
förordar att det inom UHÄ skall finnas en beredning för de tekniska och
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna samt sektorn för teknisk
yrkesutbildning, en beredning för de medicinska, odontologiska och
farmaceutiska fakultelema samt sektorn för vårdyrkesutbildning, en beredning
för de samhällsvetenskapliga och juridiska fakulteterna samt sektorn för
administrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning, en beredning för de
humanistiska och teologiska fakulteterna samt sektom för UtbUdning för kultur-
och informationsyrken och slulligen en beredning för sektom för utbUdning för
undervisningsyrken. Jag är inte beredd att biträda UKÄ:s förslag att den
sistnämnda beredningen också skulle svara för planering och ledning av
forsknings- och utvecklingsarbetet för högskoleutbUdnuigen;. En sådan ordning
skulle enligt min raening innebära betydande risker för alt forsknings- och
utvecklingsarbetet på elt olyckligt sätt kom att koncentreras på
undervisningsfrågor i snävare raening.

Mitt
förslag innebär alltså alt det inora UHÄ tiUs vidare skall finnas sararaanlagt
fem permanenta beredningar. I enUghet med UKÄ:s förslag använder jag för dessa
benäraningen planeringsberedningar.

Ordförandena
i planeringsberedningarna bör i enlighet med nuvarande ordning inom UKÄ ingå i
verksstyrelsen. I planeringsbéredning-arna bör ingå dels förelrädare för
verksamhet med anknytning till vederbörande berednings ansvarsområde, dels företrädare
för de inora högskolan verksamma: anställda och studerande. En utgångspunkt
bör, i

s. 541 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 541

enlighet
med U 68:s förslag, vara att högst hälften av ledamöterna skall hämtas inom
högskolan. Självfallet måste vid sammansättningen såväl forskningens och
forskarutbildningens som grundutbildningens Uitressen beakias. Det ankommer på
regeringen atf besluta om beredningarnas sammansättiung.

BetydelsefuUa planerings-,
utvecklings- och samordningsuppgifter i fråga om enskilda linjer eller grupper
av likartade linjer fullgörs f. n. centralt av bl. a. utbildningsråden inom
UKÄ, frärast inora det tekniska områdei, samt av myndigheter eller organ för
olika slag av högskoleutbUdning, t. ex. nämnden för socionomutbUdning,
samarbetsnäranden för joumalisthögskolorna och OMUS. Organ av detta slag bör
vid behov kunna firmas för att på riksplanet behandla frågor av geraensarat intresse
inom olika slag av utbildning. De bör enligt mui raening då knytas till UHÄ:s
planeringsberedningar som rådgivande organ. Det bör, som U 68 föreslagit,
ankorama på UHÄ att inrätta rådgivande organ av detta slag. Enligt min mening
är det särskUt angeläget att så sker inora den förhållandevis heterogena sektom
för utbUdnmg för kultur- och informationsyrken. UHÄ bör också kunna inrätta
andra rådgivande organ av mera perraanent karaklär, t. ex. för frågor om
forsknings- och utvecklingsarbetet för högskoleutbUdningen och för frågor som
är gemensamma för två eller flera planeringsberedningar.

Ytterligare ett permanent
organ bör enligt min mening finnas inom UHÄ. Iag delar nämligen liksom det
stora fiertalel remissinstanser KK:s uppfattning alt företrädare för bl. a.
de.studerande och allmänintressena bör få tiUfäUe att ta del i behandlingen av
principiella frågor och frågor sora rör olika slag av bedöraningar i saraband
raed den centrala antagningen. En antagnuigsnärand bör därför inrättas inom
UHÄ. En sådan nämnd kan bli en naturlig centralpunkt för samråd i antagningsfrågor
mellan olika delar av högskolan. Den bör i princip vara rådgivande raen bör
efter delegation också kunna fatta beslut på UHÄ:s vägnar. Det ankommer på
regeringen att besluta i denna fråga.

När det gäUer UHÄ:s
kansUorganisation ansluler jag mig till U 68:s bedömning att den bör byggas upp
med ulgångspunkt i den permanenta beredningsorganisationen och att kvalitativ
och kvantitativ planering inom ett och samma område sålunda bör hållas samman.
Med den förändring av beredningsorganisationen i förhållande till utredningens
förslag som jag här förordat bortfaller raotiven för den av U 68 föreslagna
ordningen med skUda arbetsenheter för å ena sidan planeringsuppgifler för
grundläggande utbildning, å andra sidan motsvarande uppgifter för forskning och
forskarutbUdning. Sekretariatsfunktionerna för var och en av planeringsberedningarna
bör sålunda håUas ihop inom en och samraa arbetsenhet. Vidare bör i enlighet
raed U 68:s förslag finnas vissa arbetsenheter för icke beredningsanknutna
frågor.

Antalet
arbetsenheter med uppgift att tjäna som sekretariat åt plane-

s. 542 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 542

ringsberedningarna
i deras planerings- och utvecklingsarbete måste fastställas med utgångspunkt i
det totala personalbehovet för sådana uppgifter. Jag bedömer det, med hänsyn
tiU det antal tjänsleraän sora jag räknar med, som rimligt att uppgiften att
fungera som sekretariat åt beredningarna fördelas på tre arbetsenheter i
släUet för som enligt U 68;s förslag på sex enheter. Jag räknar tUls
vidare med hänsyn till vad jag kommer att föreslå i det följande beträffande
nuvarande LUP-närandens uppgifter inte med någon särskUd enhet för
basresurser inom UHÄ. I övrigt finner jag U 68:s förskig i fråga om
arbetsenheter väl avvägt. Jag räknar sålunda med samraanlagt sju arbetsenheter
på byrånivå, nämligen, föralom de tre enhelema för direkt beredningsanknutna
frågor, en arbetsenhet för forsknings- och utvecklingsarbete för högskoleutbUdningen
ra. m., en för central antagnmg ra. m., en för budget och basresurser och en
för personalfrågc>r. Fördelningen av arbetsuppgifter mellan de olika
arbetsenhelema bör irUedningsvis närraare övervägas av den centrala
organisationskommittén och därefter vara en intem verksange-lägenhel.

Sora
jag återkommer till i det följande räknar jag som följd av mina förslag om
decentralisering av uppgifter inom högskoleorganisationen med en totalt sett
mindre arbetsmängd på verksnivå än den av U 68 föratsätta. Jag är därför inte
beredd alt hell biiräda utredningens förslag ora orafattningen av lednings-
och samordnkigsfunktionema inom UHÄ. Verket bör ledas av en verkschef. Frågan
om att ge en av arbetsenhetemas chefer ställning som verkschefens
ställföreträdare får prövas i organisationskomraittéarbetet.

Jag
viU i detta sammanhang ta upp en lokaliseringsfråga. I det föregående har jag
förordat att antagningen lUl huvuddelen av högskolans utbildningslinjer skall
ske centralt. Jag har vidare föreslagit alt SÖ:s nuvarande uppgifter i fråga
om lärarulbUdning skall föras över till UHÄ och att det inom det nya verket
skall finnas en enhet för central antagning m. ra. Enligt statsmaktemas beslut
(prop. 1973: 55, InU 1973: 22, rskr 1973: 220) skall bl. a. SÖ:s sektion för
intagning tUl läramlbUdning lokaliseras tUl SundsvaU. I saraband med detta
beslut fömtsättes emellertid att visst utredningsarbete rörande bl. a. SÖ:s
uppgifier skulle avvaktas. Enligt rain mening är det angeläget alt
organisationen för central antagning till högskoleutbUdning hålls saraman. Jag
utgår från all UHÄ liksom bl. a. det nuvarande UKÄ i sin helhet skall vara
förlagt tiU Stockholra. Med hänsyn tUl de ändrade föratsätlningama bör sålunda
enligt min mening beslutet att förlägga SÖ:s nuvarande intagningssektion till
Sundsvall återkallas.

TiU
UHÄ:s personalbehov återkoraraer jag i det följande.

s. 543 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 543

8.5.3
Lokal- och utrustningsprogramorganisationen

Enligt
U 68:s förslag skaU UHÄ överta de centrala saraordningsuppgifter i fråga om
lokal- och utrastningsplanering ra. m. som f. n. ankommer på LUP-nämnden.
Samtidigt skaU LUP-kommittéerna inordnas i den föreslagna lokala högskoleorganisationen.
I vissa remissyttranden har förordats ytterligare överväganden i dessa frågor.
Statskontoret och riksrevisionsverket har föreslagit en utvärdering av
LUP-organisatio-nens verksamhet, innan slällning tas tUl utformningen av den
framtida organisationen för berörda uppgifier. Byggnadsstyrelsen har bl. a. ansett
atl samma ordning för lokal- och utrastningsplanering inom högskoleväsendet
bör gälla som för andra delar av den statliga förvaltningen.

Jag
har för egen del sympati för U 68:s tanke att närraa lokal- och
utrustningsplaneringen till planeringen för högskolans ulbildning och forskning
i övrigt. Jag finner det eraellertid mol bakgrund av de refererade
remisssynpunkterna motiverat att, innan några förändringar vidlas, göra en
utvärdering av den nuvarande LUP-organisationen, som lillkora i saraband med
1964 års universitetsreforra. Jag avser alt i annat sararaanhang föreslå
regeringen att låta företa en sådan utvärdering och pröva vilka förändringar
den kan ge anledning till. I avvaktan på att underlag för en bedöraning av
dessa frågor föreligger bör LUP-organisationen i huvudsak beslå.

8.5.4
De vetenskapliga bibliotekens organisation

Statskontoret
har slutfört ett omfattande utredningsarbete rörande bl. a. de vetenskapliga
bibliotekens organisation och administration. I bl. a. statskontorets
slutrapport behandlas vissa organisatoriska frågor som jag funnit det lämpligt
att ta upp i detla sammanhang.

Statskontoret
föreslår att de vetenskapliga bibUoteken vid universitet och högskolor på en
och samma högskoleort skall föras samraan i en gemensam bibUoteksorganisation,
understäUd den av U 68 föreslagna högskolestyrelsen. De oUka
institutionsbibUoteken skall enUgt förslaget inordnas i den sammanhållna
organisationen med karaktär av filialbibliotek. Meningama om statskontorels
samordningsförslag är delade i remissyttrandena, i första hand beträffande
organisaiionen på de störsia universitetsortema.

Förslaget
att inordna institutionsbibUoteken som filialer i vederbörande läroanstalts
bibliotek finner jag väl grundat. Statskontorets förslag i övrigt rörande
bibliotekens inre administration finner jag inte anledning att behandla i
detta sammanhang. De ger värdefulla utgångspunkter för i första hand berörda
lokala myndigheters planering.

Frågan
om principerna för den yttre organisaiionen av de vetenskapliga bibUoteken
måste ses i perspektivet av den institutionella orga-

s. 544 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 544

nisation
av högskolan som jag förordat i det föregående. På de högskoleorter där det
endast komraer att fumas en statlig högskoleenhet bör självfallet förekommande
statliga biblioteksresurser knytas till denna. För de högskoleorter som kommer
att ha flera statiiga högskoleenheter inom utbildningsdepartementets område, i
första hand Stockholm och Göteborg, erbjuder sig enligt min bedömning två
alternativ.

Det
ena altemativet är att även fortsättningsvis knyta varje bibliotek tiU viss
enhet och sålunda ställa, det under ledning av dennas styrelse. Styrelsen bör
som jag förut anfört kunna inrätta särskilda ledningsorgan för
serviceinrättningar såsora bihiliotek. Ett bibliotek bör vid delta alternativ
givetvis kunna vara gemens;amt för flera högskoleenheter, även om det
administrativt är knutet tiU en av dem. Det är vidare ändamålsenligt att
regionstyrelsen beträffande bibUoteksverksamheten likaväl sora i fråga om annan
verksarahet har möjUghet att bevaka frågor om samordning och samplanering
mellan samtliga enheter.

Det
andra altemativet är att de skilda universitets- och högskolebiblioteken
saraordnas på i princip det av statskontoret föreslagna sättet. Den
administrativt sammanhållna biblioteksorganisationen bör i så fall enligt min
mening knytas till regionslyrelsen, under vilken den kan ledas av en särskild
bibUoteksnämnd e. d.

Med
en lösning enligt det senare alternativet krävs eraellertid särskilda forraer
för att anvisa raedel för biblioteksverksarahelen, vilket innebär att en
samordning med anvisningen av medel för högskoleenheternas UtbUdning och
forskning i övrigt försvåras. Mot denna bakgrund bör enUgt min mening de
fortsalla övervägandena fÖr berörda orters del utgå från det förra
alternativet. De regionala organisationskommilléerna bör få i uppdrag att,
givelvis med anlitande av särskild biblioteksexpertis, pröva också frågan om
biblioleksorganisationen på berörda orter.

Övervägandena
om biblioteksiorganisationen i Stockholra bör innefatta vissa specieUa frågor.
För det försia bör frågan ora elt inordnande i den slalliga
biblioteksorganisalionen av Velenskapsakaderaiens bibliotek, vilket f. n.
fungerar som forskningsbibliotek inom det naturvetenskapliga området för bl.
a. universUelet, tas upp till prövning i detla sammanhang.

För
det andra bör Musikaliska akademiens bibliotek uppraärksararaas. De nuvarande
förhållandena är sådana alt raan närraast kan säga att staten och Musikaliska
akademien delar huvudmannaskapet för biblioteket. Jag räknar tills vidare uite
med några förändringar rörande huvudmannaskapet. Jag avser att senare
återkomraa till regeringen i denna fråga.

För
det tredje aktualiseras frågan ora de uppgifier sora kungl. biblioteket f. n.
fullgör. Dessa uppgifter gäller frärast vissa för det statiiga biblioteksväsendet
i landet gemensararaa funktioner särat biblioteksservice inom vissa
ämnesområden till högskoleutbildningen öch forskningen vid

s. 545 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 545

universitetet
i Slockholm. EnUgl rain raening bör principielll en åtskillnad göras
organisatoriskt mellan dessa båda huvuduppgifter. Jag anser det sålunda mest
ändaraålsenUgt att den del av kungl. biblioteket som avser service tiU
utbildning och forskning så långt möjligt inordnas i högskolans
bibUoteksorganisation. Frågan om den framtida organisationen för de funktioner
vid kungl. biblioteket som inte naturligt kan inordnas i
biblioteksorganisationen för högskolan i Stockholm sammanhänger med den av
statskontoret väckta frågan ora ett centralt ledningsorgan för vissa
geraensamraa uppgifter i fråga ora de vetenskapliga bibUoteken. Jag går nu över
till denna fråga.

Statskontoret grapperar de
för forskningsbiblioteken gemensamma arbetsuppgifterna i tre funktioner: dels
planering och ulveckling, dels bib-liografisk dokumentation, dels driften av
det dalorbaserade informa-tionssyslerael LIBRIS. Enligt statskontoret bör ett
centralt ledningsorgan inrättas för dessa uppgifter, i första hand genora en
ombildning av det nuvarande forskningsbiblioteksrådet. Statskontoret diskuterar
två,alternativ för organisationen av ett sådant organ: antingen en närand
knuten till det föreslagna UHÄ eller också en särskild myndighet ett
biblioteksinslitut med egen styrelse. Den senare lösningen aktualiserar
enUgt statskontoret frågan om bl. a. den fraratida organisationen för de
uppgifter som f. n. fullgörs av statens råd för vetenskaplig information och
dokumentation (SINFDOK). Remissopinionen i fråga om det av statskontoret
föreslagna centrala ledningsorganet väger närmast över till förraån för
lösningen raed etl fristående biblioleksuistitUt.

För egen del finner jag
ett centralt ledningsorgan på de vetenskapliga bibliotekens oraråde raed i
huvudsak de föreslagna uppgifterna väl motiverat. Detta nya biblioleksorgan
bör bygga på den kärna av nationella biblioleksuppgifler sora f. n. fullgörs av
kungl. biblioteket och forskningsbiblioteksrådel. Även ansvarel för drift ra.
m. av det dalorbaserade informationssysteraet LIBRIS, vUket tills vidare ligger
hos statskontoret, bör föras över till ledningsorganet liksom visst ansvar för
den verksamhet som ofta raed internationell anknytning byggts upp vid
universitet och högskolor med slöd av bl. a. bidrag från SINFDOK. Elt ledningsorgan
av här antytt slag bör vidare kunna skapa förutsättningar för en utbyggd
samverkan raellan forskningsbibliotek och folkbibliotek.

Jag avser att i annat
sammanhang föreslå regeringen att låta utarbeta närmare förslag ora hur den
centrala ledningen av de vetenskapliga biblioteken i här berörda delar skall
organiseras. Arbetet bör bedrivas i samråd med den centrala
organisationskommittén för högskolereformen. En ulgångspunkt bör enligt min
raening vara att UHÄ skall ha i vart fall det ansvar för anslagsframställningar
ra. ra. även i fråga ora de vetenskapliga biblioteken uiora högskolan sora f.
n. åvilar UKÄ. Utredningsarbetet bör i fråga om uppgifier som nu fullgörs vid
kungl. biblioteket raed hänsyn tiU vad jag anfört i det föregående säm-

35
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

s. 546 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 546

ordnas
med övervägandena ora biblioleksorganisationen för högskolan i Stockholra.

Jag vill vidare erinra om
vad chefen för induslrideparlemenlet anfört vid sin anmälan av anslaget
Slyrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling för nästa
budgetår (prop. 1975:1 bU. 15 s. 143) om en översyn av SINFDOK:s uppgifter ra.
ra. Det av raig föreslagna utredningsarbetet rörande elt c;entralt biblioteksorgan
bör samordnas raed denna översyn.

8.6
Anslagssystem m. m.

U
68 förordar att anslagssystemet för högskoleväsendets del skall grundas på
olika ändamäl och inte på indelningen i myndigheter. Utredningen föreslår att
medel för forskning och forskarutbUdnmg alltjämt skaU anvisas
fakultetsområdesvis, medan medel för grundläggande utbUdning skall anvisas
enUgt följande: för allmänna utbildningslinjer under ett anslag för var och en
av de fem yrkesutbildningssektorema, för lokala och individuella utbUdnin,gslinjer
under ett anslag och för enstaka kurser under ett anslag.

Den
anslagsmässiga åtskillnad U 68 föreslår meUan å ena sidan grandläggande
utbUdning, å andra sidan forskning och forskarutbildning är inte avsedd alt
innebära t. ex. alt en viss typ av lärartjänster helt förs tiU den ena eUer den
andra verksarahetsgrenen. Tvärlora förordar utredningen en ökad lokal frihel:
att utnyttja de samlade lärarresurserna med hänsyn tiU förekommande uppgifter.
U 68 föreslår en större frihet i resursdispositionen också i det avseendet att
någon uppdelning på anslag för olika slag av kostnader, t. ex. lärarlöne- och
driftkostnader, inte skall förekomma.

För
egen del ansluler jag raig tiU U 68:s ulgångspunkt atl statsmakternas awägiung
av resurser till högskolans verksamhet skall göras i försia hand från
ändaraålssynpunkt. Den omläggning från läroanstallsanslag lill fakultetsanslag,
sora för universilelsorarådets del genorafördes i mitten av 1960-talet, var ett
steg i denna riktning. Den pågående försöksverksamheten med programbudgetering
vid vissa högskolor syftar lill en ytterligare UtveckUng av
ändamålsimiklningen i anslagssyslemel.

En
anslagsmässig åtskillnad meUan grundläggande utbildning och
forskning/forskaratbUdning är enUgt min raening angelägen för alt slatsraaktema
skall få en överblick och bättre raöjligheter atl göra avvägningar i stort
raellan de båda verksarahetsgrenarna och raellan olika ändaraål dels inora hela
fältet av grundutbUdning, dels inom hela fältet av statsunderstödd forskning,
såväl inora sora utora universitets- och högskoleorganisationen.

En
anslagsraässig åtskillnad raeUan grundläggande utbildning och
forskning/forskarutbildning utesluter inle på någol sätl en resursraässig

s. 547 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 547

geraenskap
meUan de båda verksarahetsgrenarna i det dagUga arbetet inora institutioner och
högskoleenheter. Tvärtora vUl jag erinra ora att jag i det föregående
framhållit det värde en sådan geraenskap kan ha. Jag vUl också hänvisa tUl de
övervägande goda erfarenheterna från försöksverksaraheten raed
prograrabudgelering. TUl vissa frågor ora högskoleenheternas interna planering
och budgetering återkoraraer jag i det följande.

Sora
jag redovisat i prop. 1975:1 (bU. 10 s. 267) har i anslutning till arbetet
inora ledningsgruppen för programbudgelarbetet avseende högre utbildning och
forskning förberedelser påbörjats för en anslagsomläggning, sora innebär
frärast att de nuvarande fakultetsvis anvisade anslagen delas upp på å ena
sidan grundläggande utbUdning, å andra sidan forskning och forskarutbildning.
Jag avser att låta detta förberedelsearbete fortsätta med utgångspunkt i de
riktiinjer för det fraratida anslagssystemets utforraning som jag nu föreslår.

När
det gäUer forskning och forskaratbUdning inora utbildningsdepartementets
område utgår jag liksom U 68 från att raedel tiUs vidare skall anvisas för
fakultetsoraråden. Frågor om förändringar i anslagsindelningen härvidlag får
prövas i anslutning till de överväganden om organisationen för planering m.
ra. av forskningen och forskarutbildningen sora jag berört i det föregående.

När det gäller
grundläggande utbildning har jag i det föregående anfört att jag anser den av
U 68 föreslagna indelningen i yrkesutbildningsseklorer ändamålsenlig för bl.
a. övergripande planering och resursfördelning. Jag ansluter mig därför tiU
förslaget all medel för den sektors-fördelade delen av högskolans
utbUdningsutbud dvs. de allraänna utbUdningslinjerna skall såvitt avser
utbildningsdeparleraentels oraråde anvisas under ett anslag per
yrkesutbildningssektor. För huvuddelen av den kommunala högskoleutbildningen
blir dét liksom för motsvarande utbildning i dag fråga om statsbidrag. I
avvaktan på resullat av SSK:s arbete bör enligt rain raening endast
erforderliga tekniska justeringar göras i nuvarande statsbidragsregler.
Regeringen torde få återkomma till riksdagen med förslag om sådana
förändringar. Även raedel för kommunal högskoleutbUdning bör emeUertid i
enlighet raed U 68:s förslag anvisas sektorsvis för alt en sairilad överblick
skall underlättas. Detsararaa bör gälla i fråga om sådan enskild
högskoleutbildning raed statsbidrag vilken är att jämställa med allmän
utbUdningsUnje.

För
den del av den grundläggande högskoleutbildningen som inle fördelas på
yrkesutbildningsseklorer centralt bör medel anvisas under särskilda anslag.
Jag ansluter raig till U 68:s förslag att raedel här skall anvisas under ett
anslag för lokala och individuella utbUdningslinjer och ett anslag för enstaka
kurser.

Val
av resurser för att inom högskolan nå uppstäUda mål bör enligt min mening i
ökad utsträckning bli en lokal angelägenhet. I likhet med

s. 548 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 548

U
68 anser jag därför att belräffande såväl forskning och forskarutbildning som
grundläggande utbUdning medel för verksamhet inom olika områden bör anvisas utan
uppdelning på olika slag av kostnader, t. ex. läraravlönings- och
driftkostnader. Till frågor om hur innehavare av olika slag av lärartjänster
skall kunna tas i anspråk för olika verksamheter återkommer jag i det följande
i samband raed att jag tar upp tjänsteorganisatoriska frågor. Det är angeläget
att man lokalt får en ökad frihet också att göra avvägningar mellan å ena
sidan direkta ulbildnings-och forskningsresurser, å andra sidan resurser för
förvaltningar, bibliotek, fastighetstjänst och andra serviceinrättningar.
Frågan om förändringar i formerna för medelsanvisning för sistnäranda ändamål
får prövas i det fortsatta utvecklings.arbetet avseende programbudgetering m.
m.

Jag
skall så något närmare beli.andla utformningen av de nya anslagen för
gmndläggande högskoleutbUdning.

De
flesta allmänna utbUdningslinjema i U 68:s förslag, i huvudsak linjerna utanför
de nuvarande fUosofiska fakulteternas område, har som jag förat nämnt direkta
motsvarigheter i dagens utbildningsorganisation. Platsantalet vid dessa linjer
är i regel begränsat. Medel anvisas norraalt för linjema sora helhet. Centrala
bestämmelser om resursernas fördelning på t. ex. kurser och ämnesområden finns
inte i samraa utsträckning som vid fUosofisk fakultet eller saknas helt. Förändringen
för dessa linjers del i samband med en anslagsomläggning efter de av raig
förordade riktiinjerna blir i praktiken inte stor.

För
övriga linjer, i huvudsak linjerna inom de nuvarande filosofiska fakulteternas
område, blir föränclringen i samband med ett införande av det föreslagna
syslemet för med(;lsanvisning större. Tillträdet tUl denna del av
högskoleutbildningen är f. n. i regel fritt för den sora är behörig.
TiUdelningen av lärarkrafter är enligt centrala bestäraraelser relaterad tiU
studerandeantalet i studiekurser och inora ämnesområden. Både del lokala och
det centrala planerings- och resursfördelningsarbetel är ämnes- och
institutionscentrerat. Utbildningslinjerna spelar i delta sammanhang en mycket
begränsad roll.

En
utveckling av utbildningsUnjeorganisationen också inora den del av högskolan
som motsvarar de nuvarande fUosofiska fakulteterna förutsätter enUgt min
mening bl. a. att den ekonomiska planeringen och fördelningen av resurser
lokalt och centralt i första hand baseras på linjerna. På samma sätt som redan
skett inom vissa områden bör sålunda schabloner även här utarbetas för
berälcning av utbUdningskostnaderna under olika förutsättningar. Självklart
måste sådana schabloner för en enskild UtbUdningslinje bygga på bedömningar av
koslnaderna för de kurser som ingår i vederbörande linje. Ett väsentUgt inslag
i den av U 68 föreslagna ordningen är emeUertid att de resiurser som disponeras
för utbUdning på en linje skall fördelas lokalt med hänsyn tUl lokala
förhålländen och lo-

s. 549 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 549

kala
prioriteringar av behoven inom linjen. EnUgt min mening är en så-- dan ordning
ägnad att öka smidigheten och effektiviteten i resursutnyttjandet också inom
denna del av högskoleutbildningen och därmed att främja utvecklingen av
utbUdningens innehåll och organisation. Några cenirala bestämmelser om
fördelningen av resurser mellan olika kurser och ämnesområden bör således inte
finnas i det nya systemet.

De
strävanden mot en friare resursdisposition som jag senast antytt bör givetvis
inte begränsas till att avse den enskilda utbildningslinjen. Ett av U 68:s
huvudsyften är att ge möjlighet för lokala avvägningar också beträffande
grapper av likartade utbUdningslinjer. Grupperingen av linjema i
yrkesutbildningsseklorer spelar här en huvudroll.

Enligt
den av U 68 föreslagna ordningen skall regeringen, i samband med alt den
föreslår riksdagen att anvisa raedel för utbUdning inom en' viss
yrkesutbUdningssektor, redovisa det antal utbildningsplatser per linje eller
grupp av linjer för vilket medel beräknats. Regeringen skall vidare efter
riksdagens beslut fördela varje sektorsanslag på högskoleenheter. I samband
härmed kan det i vissa fall vara motiverat att fixera ett visst antal
utbUdningsplatser eller specialdestinera ett visst belopp för en viss UtbUdningslinje
eller grapp av linjer. I princip bör emellertid enligt U 68 såväl den exakta
dimensioneringen av kapaciteten på den enskilda linjen som fördelningen av
resurser meUan linjer inom de givna raedelsi-ramarna vara en angelägenhet för
vederbörande högskoleenhet.

Jag
finner den föreslagna ordningen ändamålsenUg med hänsyn tUl syftet att ge å ena
sidan statsmakterna möjlighet tUl övergripande styrning av fördelningen av
utbUdningskapacitet och utbildningsresurser meUan områden, å andra sidan högskoleenheterna
möjlighet alt sraidigt tiUgodose varierande önskemål och behov inorii de
uppdragna raraarna. Med den angivna ordningen kommer den av regeringen tänkta
fördelningen av sektorsanslagen på högskoleenheter m. m. att anges i budgetpropositionen.
Detta iimebär att högskoleenheterna redan i januari får kännedom om de belopp
som de erUigt regeringens förslag kommer atl disponera det följande budgetåret.
Någon fördelning av medel genom t. ex. central myndighet måste inte som nu
delvis sker avvaktas beträffande dessa anslag. Det är uppenbart att en sådan
ordning måste vara av stort värde för det lokala planerings- och
budgeteringsarbelet inför det kommande budgetåret.

När
det gäller lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser är, som
jag framhållit i det föregående, ett huvudsyfte att utbii-dets inriktning och
fördelning skall fastställas rejgionalt och lokall, inte centralt. Det Ugger i
sakens natur alt statsmakternas medelsanvisning i denna del i försia hand får
karaktär av resursramar för de olika högskoleregionerna. Det är med hänsyn
till den regionala öch lokala planeringen väsentUgt att också här den tänkta
fördelningen, då på regioner, anges redan i budgetpropositionen.

s. 550 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 550

Regeringens
förslag till riksdagen om raedelsanvisning för lokala och individueUa
utbildningslinjer samt enstaka kurser måste givetvis bygga på antaganden om ett
ungefärligt antal studerande och ora en genom-snittUg kostnad per studerande.
Den faktiska användningen av berörda anslag kommer emeUertid att bli beroende
av vilka linjer och kurser som inrättas och vUken utbUdningskapacitet man
väljer för dessa. Självfallet bör statsmakterna även med en sådan principiell
uppläggning kunna, där så är motiverat, ange antingen att raedel beräknals för
ell visst antal platser på en viss linje eller kurs eller att etl visst belopp
är avsett för ett visst ändamål. Som U 68 påpekat kan statsmakterna också ange
ett lägsta, kanske även ett högsla, antal utbildningsplatser att tas i anspråk
inom ramen för de anvisade medlen. Fördelningen av medlen för lokala och
individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser bör emellertid vara en
angelägenhet för regionstyrelsema.

Att
regionstyrelsen skaU ha som en huvuduppgift alt svara för en samplanering inom
regionen i fråga om den här diskuterade delen av utbUdningsutbudet innebär,
som jag redan berört, inte att det är ändaraålsenligt att på den regionala
nivån lägga utbildningsadramistrativa beslut som rör enbart en läroanstalt om
t. ex. inrättande av en Imje eller kurs, faslstäUande av ulbildnings- eUer
kursplan, etc. Den styrning av utbudet av lokala utbildningsUnjer och enstaka
kurser vid de olika läroanstalterna som kan vara nödvändig av regionala
samordningsskäl bör sålunda komma tiU uttryck genom att regionstyrelsen på
sararaa sätt sora, enligt vad jag nyss diskuterat, regeringen i samband med
sin medelsanvisning anger de fömtsättningar för läroanstaltemas användning av
raedel för dessa ändamål som den finner påkallade.

Enligt
U 68:s förslag skall resurserna för lokala och individuella utbildningslinjer
samt enstaka kuiser helt anvisas till de statliga högskoleenheterna, detta för
att centrala fördelningar meUan statlig och koraraunal utbildningsorganisation
skaU imdvikas. Med den regionala högskoleorganisationen som ett iniitrament
för bl. a. samordning mellan statlig och kommunal utbUdning finns det enligt
min mening inle skäl för en sådan begränsning. Lokal eUer mdividueU
utbildnmgslinje samt enstaka kurs bör sålunda kunna anordnas även inom kommunal
utbildningsorganisation. Resurser bör då anvisas av regionstyrelsen till vederbörande
kommun eller landslingskoraraun, varvid en utgångspunkt bör vara de
statsbidragsregler sora gäller beträffande närraast raotsvarande allmänna
utbUdningslinje.

Jag
skall i detta sammanhang ta upp ytterUgare ett par frågor sora rör planerings-
och budgeteringsprocessen i den föreslagna högskoleorganisationen.

Vad
beiräffar årliga anslagsframställningar har universitetsområdet f. n. den mest
kompUcerade ordningen inom högskoleväsendet. Arbetet påbörjas här redan under
hösten. Sedan institutionerna i januari avgetl

s. 551 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 551

förslag
och utbUdningsnämnderna yttrat sig över dessa avger fakulteter/ sektioner
förslag tUl UKÄ senast den 1 mars. Konsistoriet yttrar sig därefter, omkring
tre veckor senare, till UKÄ över fakulteternas/sektionernas förslag. Inom UKÄ
behandlas anslagsfraraställningarna i fakultets-beredningarna under våren och
slutbehandlas normalt av verksstyrelsen i juni för att enligt den för statsförvaltningen
generellt gäUande ordningen ges in tUl utbUdningsdeparteraentet före den 1
sepiember. Det finns anledning att granska denna procedur mot bakgrund av mina
förslag om den institutionella organisationen av högskolan.

Det
i det föregående föreslagna syslemet för lolaldiraensionering av den
grundläggande utbUdningen bör underlätta en långsiktig planering. Samtidigt
ökar eraellertid med ett ändamålsinriklat anslagssystem kraven på samordning
från enhetsslyrelsernas sida, bl. a. när det gäller konkreta förslag om
tjänster ra. ra. sora är geraensamraa för grundläggande utbildning och
forskning/forskarutbildning.

Jag
bedöraer det mot denna bakgrund som rimligt att i den nya organisationen de
lokala rayndigheterna skall ha i stort sell samma tidsut-ryrarae till
förfogande för arbete raed årliga anslagsframställningar som man f. n. har vid
bl. a. universiteten. Delta innebär alt enhelsstyrelsema bör avge sina förslag
eller, i fråga om forskning och forskarutbildning, sina yttranden över
fakulletemas/sektionernas förslag omkring den 15 mars, dvs. ungefär två
månader efter det alt innehållet i budgetpropositionen för det närmast
följande budgetåret blivit känt.

Enligt mina förslag i det
föregående skaU regionstyrelserna yttra sig över enhetsslyrelsernas m. fl.
anslagsframställningar. Regionstyrelsemas yttranden skall innefatta samlade
bedöraningar och prioriteringar rörande utbyggnaden och utvecklingen av
regionens gmndläggande hög-skoleutbildnmg. Jag vUl i saramanhanget peka på alt
detla förutsätter alt också de kommunala styrelserna för högskoleutbildning
inora nyss angiven tid redovisar planeringsunderlag beträffande ulveckling av
vederbörande korarauns utbud av högskoleutbUdning och av kapaciteten för denna
ulbildnmg. Med den angivna utgångspunkten måste regionstyrelsernas bedömningar
göras inom den lidsram som f. n. står till förfogande för arbetet med
anslagsframställningar på verksnivå. Även om de regionala bedömningarna i vissa
avseenden underlättar arbetet för de centrala myndigheterna, är det enligt min
raening inte rimligt att dessas arbete med anslagsframställningar skall
påbörjas först då regionstyrelsernas yttranden föreligger. Jag anser därför att
de lokala slyrelsemas anslagsfraraställningar (raolsv.) bör avges direkt till
central rayndighet men samtidigt i avskrift tUlställas vederbörande
region-styrelse. Arbetet på verksnivå kan då inledas ungefär enligt nuvarande
ordning för att sedan så snart som möjligt tillföras också bedöraningarna i
regionstyrelsernas yitranden. Ora de sistnämnda kommer in om-

s. 552 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 552

kring
den 1 maj, bör del vara möjligt att i UHÄ:s styrelse slutbehandla
anslagsframställningarna före sommaren.

En ändamålsinriktning av
ans!lagssyslemel i förening med en ordning som innebär att lärarkrafter och
andra slag av resurser tas i anspråk för ändaraål som skall bekostas från
skilda anslag i riksstaten släller, sora U 68 frarahåUit, nya krav på
högskoleenheternas interna planering och budgetering. På ett helt annat sätt än
t. ex. det nuvarande konsistoriet måste i den föreslagna organisationen
enhetsstyrelsen ha elt samman-håUande ekonomiskt ansvar. En viktig uppgift för
styrelsen blir att garantera inte minst de för forskning/forskarutbildning
och grundläggande UtbUdning gemensararaa institutionerna kontinuitet och
stabilitet i resurshänseende.

Enhelsslyrelsen raåste
sålunda se till att medel från de oUka ändamålsinriktade anslagen avsätts så
alt på kort sikt fasta kostnader täcks. De bedömnuigar styrelsen gör vad gäller
behovet av medel för resurser av detta slag ger utgångspunkterna för
planeringen av den "rörliga" delen av resurserna. I denna planering
utgår jag från att linjenämnder, fakul-tels/sektionsnärander och institutioner,
envar inora silt område, skall medverka på i princip samraa sätt sora
beträffande anslagsframställningar och därigenom ge enhetsistyrelsen underlag
för att fastställa en tolalbudget.

8.7
Tjänsteorganisatoriska frågor m. m.

Med
utgångspunkt i nuvarande förhållanden räknar U 68 raed tre slag av
lärartjänster, nämligen tjänster avsedda företrädesvis för forskning och
forskaratbildning, företrädesvis för grundläggande utbUdning och helt för
grundläggande utbildning. Många skUlnader finns i dag mellan tjänster av
principieUt likartat slag. De förenklingar och fören-hetliganden av
tjänsteorganisationen som kan bli akluella får enligl U 68 genomföras
successivt i samband med och efter en reformering av den institutionella
organisationen. På sikt bör raan söka uppnå en ordning med färre slag av
lärartjänster och en så långl möjligt enhetlig ulformning av bestämmelsema för
varje slag av Ijänst.

Jag delar U 68:s bedömning
att en enhellig syn på högskoleutbildningen bör återspeglas i en utjämning av
sådana skillnader raellan lärartjänster av i princip likartat slag som inlé är
sakligt motiverade med hänsyn till skUda behov inom oUka utbUdningar. Allraänt
bör också beaktas värdet av att förenkla tjänsteorganisationen för alt fräraja
smidighet i utnyttjandet av de saralade resurserna.

Det
blir i första hand aktuellt atl ta upp frågor ora förändringar i
tjänsteorganisationen i sådana faill där befintliga enheter, sora orafattar
tjänster av likartat slag, förs sararaan. Beträffande den statliga högskoleorganisationen
har jag i det föregående för utbyggnadsorternas del ta-

s. 553 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 553

git
slällning för vissa sådana saramanläggningar. Det är emellertid nödvändigt atl
se de tjänsteorganisatoriska frågorna i ett riksperspektiv så alt lärartjänster
av ett och samraa slag kommer att behandlas lika över hela landet. Av detta
skäl bör regeringen enligt min mening avvakta organisationskommittéernas
förslag om indelningen i högskoleenheter på de nuvarande universitetsorterna,
innan förändringar i lärartjänstorganisationen aktualiseras. Oavsett sådana
förändringar bör ett effektivt utnyttjande av de samlade lärarresurserna i den
nya organisaiionen underlättas bl. a. genom alt tjänst vid statlig
högskoleenhet regelmässigt skall kunna vara förenad med tjänstgöring även vid
annan sådan enhet, i försia hand inom vederbörande högskoleregion. Skyldighet atl
tjänstgöra vid annan enhet bör dock föreligga endast då underlag för tjänstgöring
saknas vid den enhet där tjänsten är placerad.

Jag
vill i sammanhanget erinra om att forskarutbildningsutredningen enligt sina direktiv
har att utreda bl. a. frågan ora forskarkarriärens utformning.

I
fråga om den kommunala högskoleutbildningen utgår jag Uksom U 68 från att det i
stor utsträckning kommer alt bli fråga om att anlila lärare inom
gymnasieskolan. MöjUgheter bör emellerlid öppnas för att låta också lärare vid
statlig högskoleenhet eller motsvarande fullgöra del av sin
tjänstgöringsskyldighet i kommimal högskoleutbildning.

U
68:s förslag i sig ger inte anledning att ta upp frågor om behörighetskrav och
befordringsgrunder för olika slag av lärartjänster. Utredningen om professorstUlsättning
har emellertid behandlat dessa frågor beträffande professorstjänster ra. ra.
inom UKÄ-området och vid jordbrukets högskolor. UKÄ har i en promeraoria lagit
upp raotsvarande frågor beträffande universitelslektorat. Jag finner det
naturligt att ta upp vissa förslag i detta sararaanhang. Vad jag anför ora
professorstjänster gäller härvid inte tjänster vid högskolorna på
kulturområdet.

Ulredningen om professorstiUsättning
föreslår bl. a. atl befordringsgrunden vid tUlsättning av tjänst som professor
eller biträdande professor skall vara graden av sådan vetenskaplig och
pedagogisk skickUghet som är av betydelse med hänsyn till tjänstens
ämnesinnehåll och beskaffenhet i övrigl. SärskUd vikt skall enligt förslagel
fästas vid vetenskaplig skicklighet, som visals genom egen forskning särat
planering eUer ledning av forskning, särat härutöver vid pedagogisk
skicklighet, sora visats genom forskarhandledning, vetenskaplig undervisning
eller utarbetande av läromedel för sådan undervisning. Uiredningens förslag har
i huvudsak tillstyrkts av remissinslanserna. Också jag finner det väl avvägt
med hänsyn till atl professorstjänslerna i första hand är avsedda för forskning
och forskarutbildning. Jag avser att i annal sammanhang föreslå regeringen att
meddela bestämmelser om befordringsgrund beträffande professorstjänster m. m.
av den angivna innebörden. Dessa bestämmelser bör träda i kraft samtidigt som
förändringar i tUIsättningsförfarandet genomförs på grundval av utredningens
förslag.

s. 554 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 554

UKÄ:s
förslag ora befordringsigrund för tjänst som universitetslektor innefatlar
samma grundläggande bestämraelse om vetenskaplig och pedagogisk skicklighet
som det nyssnämnda utredningsförslaget beträffande professorstjänsler. UKÄ fijrordar
eraellertid i fråga ora universi tetslektorstjänster att särskild vikt skall
fästas vid pedagogisk skicklighet i vid mening. Remissopinionen är delad, Många
reraissinstanser förordar att vetenskaplig och pedagogisk skicklighet skall tillraätas
lika vikt som befordringsgrunder.

För
egen del viU jag, i linje raed intentionerna bakora universitelslek-torstjänstemas
tillkorast (jfr prop. 1958: 104, SU 1958: B 48, rskr 1958: B 76), frarahåUa alt
dessai tjänster företrädesvis är avsedda för grundläggande utbUdning. Att

U
68 tar vidare upp frågor om sådana ledningsfunktioner inom de statliga
högskoleenheterna som är kopplade till vetenskapliga och pedagogiska uppgifter
eller förutsätter vetenskapliga och pedagogiska kvalifikationer, dvs. bl. a. reklorsljänsler.
Belräffande tjänster av delta slag gäller, sora jag ser det, i princip delsamma
som jag i del föregående anfört beträffande lärartjänster. Organisatoriska
frågor om reklorsljänsler ra. m. bör sålunda behandlas i saraband med frågor
om indelningen i högskoleenheter på universitetsorterna. Jag går nu över till
frågor om fiDrraer för tillsättning av lärartjänster. U 68 påpekar att den
nivå, på vilken även tjänster av myckel likartal slag tiUsätts, f. n. varierar
inom högskoleväsendet. Exerapelvis tillsätts ordinarie universitetslektorsljänsler
av regeringen, medan ordinarie lektorat vid lärarhögskolorna, även sådana med
i princip samma kompetenskrav ra. ra. som universilelslektorsljänsler, tUlsätts
av SÖ. U 68 utia-lar sympati för en ökad lokal tillsättnmg av lärartjänster,
bl. a. i anslutning tUl vad som är vanligt i andra länder. Ulredningen anser
det under alla förhållanden nödvändigt alt i saraband med en reformering av högskoleorganisationen
olika slag av leklorsljänster kommer alt tillsättas i samma ordning. Atl
återföra tillsättningen av leklorsljänster vid de nuvarande lärarhögskolorna
till regeringen bedömer utredningen inte som realistiskt. U 68 förordar därför
att samtiiga ordinarie eller extra ordina-

s. 555 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 555

rie
leklorsljänster vid högskolor inom utbildningsdepartementets område skall tUlsättas
av UHÄ. De remissinstanser inom universUelsområ-del sora yttrar sig i frågan
lar i regel avstånd från förslagel all flytta tUlsättningen av bl. a. universitetslektorsljänsler
från regeringen till UHÄ.

För egen del har jag
förståelse för det principiella önskemålet att de högsta företrädesvis för gmndläggande
utbUdning avsedda tjänsterna, universitelslektorat och motsvarande, skall
tillsättas på samma nivå som de högsta företrädesvis för forskning och
forskarutbildning avsedda tjänstema, professors- och biträdande
professorstjänster. Någon förändring av tUlsättningsinstans för sistnämnda
tjänster, vilka nu lillsälls av regeringen, är emellertid enligt min bedönming f.
n. inte aktuell. En enhetlig ordning för hela gruppen lektorstjänster är
samtidigt nödvändig. Att återföra beslutanderätt i en viss gmpp av ärenden till
en högre nivå i organisaiionen finner jag oförenligt raed grandtankarna i en
reform, vilken som ett huvudsyfte har alt decentralisera ansvar och befogenheter.
Jag biträder mot denna bakgrund U 68:s förslag alt ordinarie och extra
ordinarie lektorstjänster av olika slag i den nya organisaiionen inom
utbildningsdepartementets område skall tillsältas av UHÄ. Del ankoramer på
regeringen atl beslula i denna fråga.

Ulredningen om professorstiUsättning
har föreslagit alt inom den nuvarande organisationen en tjänsteförslagsnämnd
skall inrättas inora varje fakultet/sektion eller i fråga ora jordbrakets
högskolor varje högskola för att direkt tiU regeringen avge förslag till
innehavare av tjänster som professor och biträdande professor. Ett huvudsyfte
är att förenkla förfarandet genom att inordna de nuvarande sakkunniga i själva
förslagsmyndigheten. Näranden föreslås bestå av fakultetens/sektionens dekanus,
vid jordbrakets högskolor vederbörande högskolas rektor, som ordförande,
ytterligare en fast ledamol utsedd av fakulteten/sektionen (motsv.) inom
densamma, två fasta ledamöter utsedda av vederbörande utbUdnmgsnämnd och väl
förtrogna med förhållandena inora forskarutbUdning särat tre tUlfälliga ledaraöter,
raotsvarande de nuvarande sakkunniga och utsedda av fakulteten/sektionen (motsv.)
för varje ärende. Häratöver skall en förelrädare för de studerande och högst
tre förelrädare för de anställda inom fakultetens/sektionens (motsv.) verksamhetsområde
få delta i nämndens överläggningar men inte i besluten.

Förslaget
om en tjänsteförslagsnämnd har i huvudsak tillstyrkts vid remissbehandlingen.
Ett stort antal universitetsinslanser ra. fl. anser emellertid att samtliga eUer
flertalet ledamöler i nämnden uiöver dekanus skall vara tiUfälUga och
sålunda utses för varje ärende. Härutöver förordas i vissa yttranden ledamotskap
för förelrädare för de anstäUda och de studerande.

Som
jag redan nämnt ansluler jag raig till förslaget om tjänsteförslagsnämnder.
Jag anser också att sådan nämnds förslag bör gå direkt till regeringen utan
att som f. n. sker inom utbildningsdepartementets om-

s. 556 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 556

rade
passera UKÄ. Den förordade ordnmgen är enligt min raening väl ägnad atl
förenkla tUlsällningsfiärfarandet och rainska såväl antalet i varje tUlsättningsärende
engagerade personer sora tidsåtgången och bör genoraföras redan inora ramen för
den nuvarande organisationen av berörda läroanstalter.

När
det gäller tjänsteförslagnämndens saramansättning anser jag förslaget att
inordna de nuvarande sakkunniga i förslagsmyndighelen vara förenat med
betydande fördelar, Jag finner också förslaget att de för forskningen och
utbildningen ansvariga organen, i nuvarande organisation fakulteten/sektionen (motsv.)
och utbUdningsnämnden, skall utse två ledamöter vardera vara väl avvägt. Sora
skäl för att ge dessa fyra ledamöter fast ledamotskap åberopar utredningen i
huvudsak att kontinuitet i nämndens arbeie bör siikras och riskerna för otUlbörligä
hänsyn vid saramansättningen av nämnden minskas. Dessa skäl är enligt min raening
lungt vägande och jag biträder förslaget också i denna del. Med hänsyn till att
jag i det följande koramer att föreslå att tjänsteförslagsnämnden skall tas i
anspråk också för ärenden om tUlsättning av ordinarie universitetslektorat
anser jag att de ledamöter som skall utses av utbildningsnämnden bör utses med
beaktande av såväl forskarutbUdningens sora den grundläggande utbildningens inlressen.

Vad
så gäUer medverkan av studerande och aiiställda har jag redovisat min principieUa
syn i det föregående i samband med att jag behandlade institutionsstyrelsernas
kom])elens. I den förvaltningsdemokratiska UtveckUngen inom statsförvaltningen
i aUmänhet hör tjänstetiUsättnings-ärenden tiU de grupper av ärenden där
personalmedverkan anseits na-turUg. ProfessorstiUsättningsärendenas särart i förhåUande
till andra tillsättningsärenden koramer enUgt min mening i första hand till
uttryck i kravet på medverkan av särskUda vetenskapligt sakkuimiga. Jag har
däremot inte blivit övertygad om alt den motiverar en särbehandling också när
det gäller förvaltningsdemokratiska inslag och studerandeinflytande i
förslagsproceduren. Mot denna bakgrand förordar jag i överensstämraelse raed
bl.a. LO:s, TCO:s och SFS:s uppfattning att en företrädare för de anställda
och (;n företrädare för de studerande inom fakultetens/sektionens (motsv.) verksarahetsområde
skaU få ledamotskap i tjänsteförslagsnämnden.

Utredningens
förslag innebär att tjänsteförslagsnämnden själv skall pröva behovet av
skriftliga utlåtanden från de särskilda vetenskapligt sakkunniga ledamöterna
som underlag för nämndens arbeie. En betydande remissopiiuon, främsi inom unversitetsområdet,
anser att i likhet med vad som i dag gäller var och en av de tre berörda
ledamöterna obligatoriskt skall avge ett skriftligt utlåtande. För egen del
finner jag det angeläget att ge förutsättningar för ett smidigt och till det enskUda
tillsättningsärendets art anpassat förfarande. Jag delar samtidigt bedöraningen
att utlåtanden från var och en av de tre särskUda veten-

s. 557 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 557

skapligt
sakkunniga ledamölema i tjänsteförslagsnämnden i raånga fall torde vara av
värde. Mot denna bakgmnd anser jag alt de berörda ledamöterna skaU vara
skyldiga att var för sig avge skriftliga utlåtanden, om inte nämnden med hänsyn
tiU föreliggande omständigheter beslutar annal, t. ex. att de tre skall avge
ett geraensarat utlåtande.

De förändringar i tUIsättningsförfarandet
sora jag nu diskuterat bör som jag närant genoraföras inora raraen för den
nuvarande organisationen. Förändringarna bör härvid begränsas tUl att avse
sådana tjänster sora professor och biträdande professor, vUka f. n. tUlsätts
efter förslag av fakultet/sektion (raolsv.). Det gäller, utora tjänster inora UKÄ-ora-rådet
och vid jordbrakels högskolor, molsvarande tjänster vid större lärarhögskolor
och vid gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Om tjänsteförslagsnämnder
införs för handläggning av ärenden ora tUlsättning av professorstjänster,
aktualiseras frågan ora raotsvarande ordning också för andra slag av tjänster sora
f. n. tillsätts efter förslag av fakultet/sektion. Enligt min mening får denna
fråga för flertalet berörda tjänstetyper prövas i de fortsatta övervägandena i
Ijänsleorganisa-toriska frågor. Förslag bör här sålunda tills vidare avges av
fakultet/sektion, som har möjlighet att delegera sin beslutanderätt i sådana
ärenden tiU bl. a. fakultets/sektionsnämnd eller utbUdningsnämnd.

I fråga om ordinarie universitetsleklorat
de högsta för företrädesvis grundläggande utbildning avsedda tjänsterna
anser jag det emellertid, sora jag redan antytt, lämpligt att vid de
läroanstalter där tjänsteförslagsnämnder införs för handläggning av ärenden ora
professorstUlsättning göra dessa närander tUl lokala förslagsrayndigheter. Det
bör dock här vara tUlräckligt all ha en särskild ledaraot för del enskUda ärendet,
förtrogen raed det aktuella äranesorarådet. Denne ledaraot bör normalt hämtas
inom vederbörande läroanstalt och raed hänsyn lill lektors-tjänslemas karaktär ulses
av utbUdningsnämnden.

De finns i och för sig sararaa
skäl belräffande universitelslektorat sora beträffande professurer att minska
antalet nivåer på vilket varje tillsättningsärende regelmässigt skall
behandlas. Enligt railt förslag i det föregående skall samlliga universitetsleklorat
(motsv.) i den reformerade organisationen tillsällas av UHÄ. Jag finner del
därför inte ändamålsenligt atl för de närraasle åren göra den förenkling i
proceduren som jag föreslagit i fråga ora professorstjänster: alt låta det
lokala förslaget gå direkt tUl regeringen. Förslag lill tillsättning av
universitetslektorat inom UKÄ-området bör sålunda, så länge den nuvarande
organisationen består, av tjänsteförslagsnäranden avges tUl UKÄ, sora raed egel
yttrande har att överlänma ärendet till regeringen.

Ett genomförande av mina
förslag om reformering av de statliga högskoleenheternas organisaiion
aktualiserar förändringar i den nu föreslagna ordningen för att utse ledamöler
i tjänsteförslagsnämnd därigenom, att det inte längre kommer att fumas
fakultets/sektionsanknutna

s. 558 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 558

organ
med ansvar för grundläggande ulbildning. Formerna för att utse de ledamöter i tjänsteförslagsnämnd
som i nuvarande organisation skall utses av fakultets/sektions (motsv.) utbUdningsnämnd
raåste sålunda ändras.

När
det gäller tillsättning av jrofessorstjänster är det enligl rain mening
naturligt att i den framtida organisaiionen en av de berörda två ledamöterna
utses av den närand inom fakulteten/sektionen sora koraraer alt ha ansvaret för
forskarutbildningen. Den andre berörde ledamoten bör utses av ett organ med
ansvar för gmndläggande ulbildning. I första hand bör Unjenämnd här korama
ifråga men om flera Unjenämnder skulle vara berörda kan det vara prakiiski alt
vederbörande utses av enhetsstyrelsen.

I
fråga om tiUsättning av universitelslektorat aktualiseras i den nya
organisationen frågan hur innehavare av sådana och motsvarande tjänster skall
utses också vid enhet tilll vilken inte fakultet/sektion är knuten. Det är
enligt min uppfattning prmcipiellt angeläget att ijänsler av detla slag
tillsätts i samraa forraer vid saratliga enheter. Jag erinrar ora alt jag i det
föregående förordat att saratUga ordinarie universitetslektorer (motsv.) skall
vara anknutna tUl fakultet/sektion.

Vid
enheter med permanent forsknings- och forskarutbUdningsorgani-sation bör enUgt
min raening även fortsättningsvis en och sarama tjänsteförslagsnämnd med
delvis olika sammansättning handha såväl pro-fessorstillsätlnings- som berörda
leklorslUlsältningsärenden inom fakultet/sektion. Vid handläggningen av frågor
ora tillsättning av universitetslektor (motsv.) bör i denna nämnd ingå fyra fasla
ledmöter. Dessa bör vara desararaa som enligt mitt förslag i del föregående
skall ingå i nämnden när del gäller professorslillsätlningsärenden. Vidare bör
ingå tre ledamöter som ulses av organ med ansvar för grundläggande utbildning.
Dessa koramer att motsvara de tre ledamöter sora, enligt vad jag nyss förordat,
i den nuvarande organisaiionen inora universitetsområdet skall utses av
utbildningsnämnd. Med hänsyn lill den siörre spännvidden i tjänsleförslagsnärandens
ansvarsoraråde i den nya organisationen där en och samraa nämnd kan ha atl
behandla tjänster knutna lill i dag skilda slag av läroanstalter bör dessa
tre ledamöler enlig mui mening ulses för varje ärende på sätt enhetsstyrelsen beslämmer.
Beroende på vederbörande tjänsts karaktär kan del härvid bli aktuellt att låta
antingen linjenämnd eller institution medverka i utseendet.

Vid
enheter ulan perraanent forsknings- och forskarutbiidningsorga-nisation bör
enligt rain mening en tjänsteförslagsnämnd inrättas för varje fakullets/seklionsoraråde
inora vilket det finns ordinarie universitelslektorat eller raotsvarande tjä,nst
vid enheten. Denna närand bör vara sararaansatt enligt samma principer som jag
nyss förordat för tjänsle-förslagsnärand inora enhet till vilken fakultetseklion
är knuten. I nämn-

s. 559 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 559

den
bör sålunda ingå fyra fasla ledamöter: dels två av vederbörande fakultets/sektionskollegium
utsedda, dels en företrädare för de studerande och en för de anställda vid
enheten. De två förstnäranda bör enligt min mening vara samma personer som
ingår i molsvarande tjänsteförslagsnämnd vid den enhet i högskoleregionen till
vilken fakultet/sektion är knuten. Härutöver bör ingå tre ledamöter som på
sätt jag nyss förordat utses för varje ärende av organ med ansvar för
grundläggande utbildning på sätt enhetsstyrelsen bestäraraer.

Det ankoramer
på regeringen alt meddela bestäraraelser ora tjänste-förslagsnämnds
sammansättning och arbetsformer och i övrigt om förfarandet vid tiUsättning av
lärartjänster inom högskolan.

Jag
går nu över till att behandla vissa frågor ora lärares tjänstgöring.

U 68
förordar en ökad frihet att ta i anspråk innehavare av olika slag av
lärartjänster för olika verksamheler inom högskolan, bl. a. i syfte alt underiätla
kontakterna mellan forskning/forskarutbUdning och grundläggande utbildning.
Universitetslektors möjlighet att fullgöra tjänslgöring i forskaratbUdning bör
enligl utredningen vidgas lill alt också gälla handledning. Även andra slags lärare
med motsvarande korapetens bör få sararaa möjlighet. Enligt U 68:s mening bör
man bl. a. i forskningsanknytningssyfte organisera tjänslgöringsbyten mellan
olika lärare såväl inom en och sararaa läroanstalt med fasla forskningsresurser
som mellan sådana läroanstalter och andra. För en lärare vars
tjänstgöringsskyldighet inte orafattar forskning skall enligt ulredningen
undervisningen kunna koncentreras i tiden så att sammanhängande perioder för
forskning möjliggörs.

Remissinslanserna
anser i regel, i den mån de yttrat sig i frågan, alt de av U 68 föreslagna
anordningarna är otillräckliga för att de avsedda syftena skall nås.

U
68-beredningen har anslutit sig till U 68:s förslag beträffande möjligheter
för universitetslektor (motsv.) att tjänstgöra i forskarutbildning och belräffande
byten av tjänstgöring och av lärare. Beredningen har härutöver förordat alt
universitetslektor (motsv.) skall ha möjlighet att fullgöra viss del av sin tjänslgöring
i forskning. Som jag förut redovisat har berednmgen också föreslagit alt
särskilda medel skall ställas till regionstyrelsemas förfogande för
forskningsprojekt, företrädesvis med regional anknytning, vid högskoleenheter
ulan fast forskningsorganisation.

Sora
redan framgått anser jag de av U 68-beredningen föreslagna anordningarna i
syfte att vidga samspelet mellan forskning/forskarutbildning och grundläggande
utbildning inom högskolan värdefulla. Jag har i det föregående tillstyrkt
beredningens förslag att särskUda raedel för regionala forskningsändaraål
skall ställas till regionstyrelsernas förfogande. När det gäller frågan om
universitetslektors (motsv.) tjänstgöring i forskning/forskarutbUdning vUl jag
anföra följande.

s. 560 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 560

Som
jag redan konstaterat är universitelsleklorsljänsterna enligt statsmaktemas
beslut företrädesvis avsedda för grundläggande utbildning. Frågan om
forskarkarriärens utformning skall behandlas, av forskarutbildningsutredningen.

Mot denna bakgrund är jag
inte beredd atl biträda de förslag som förls fram bl. a. i vissa
remissyttranden om att universitetslektor (raolsv.) skulle åläggas atl bedriva
forskning inora ramen för sin tjänslgöring. Med hänsyn till bl. a. att tyngre
och mera speciella forskningsresurser enligl min mening raåste koncentreras är
jag heller inle beredd att förorda att universitetslektor (motsv.) skall ges
rättighet all tjänstgöra i forskning. Det är emellertid enligt rain raening saratidigt
viktigt att undanröja de hinder sora f. n. finns för universitetslektorer och
innehavare av andra lärartjänster, för vUka doktorsexamen (motsv.) utgör
behörighetskrav, att deltaga också i forskjiing och forskarutbildning. Jag
ansluter mig sålunda lUl U 68-beredningens förslag alt berörda lärare inom ramen
för tUlgängUga resurser skall kunna få tUlfälle alt dellaga i forskning/forskarutbildning.
Jag avser alt i annat sararaanhang föreslå regeringen atl meddela bestämraelser
av denna innebörd. Det bör i sammanhanget erinras om alt vissa lärartjänster
av berörda slag vid nuvarande lärarhögskolor är förenade med åliggande att
medverka i forskning.

När
det gäller högskoleenheter raed fast forskningsorganisation bör enligt min
mening frågan om universitetslektorers ra. fl. raedverkan i forskning/forskaratbildning
ses som en fråga om hur enhetens och berörda institutioners samlade
lärarresurser utnyttjas. Inora raraen för de raedel sora slår lill förfogande
under anslagen lill å ena sidan forskning och forskarutbUdning, å andra sidan
grundläggande ulbildning bör det sålunda ankomma på högskoleenhetens styrelse atl,
efter förslag från bl. a. institutionerna, besluta om fördelningen av enskilda
lärares tjänstgöring.

När
del gäUer möjligheter för universitetslektorer (raolsv.) vid högskoleenheter
utan fast forskningsorganisation att dellaga i forskning och forskarutbUdning
vill jag anknyta tUl förslaget ora atl särskUda raedel för forskrung skall
ställas; till regionstyrelsemas förfogande. Enligt rain mening bör universitetslektor
(raolsv.) vid högskoleenhet av näranda slag kunna få partiell Ijänslebefrielse
för att på hellid eller deltid deltaga i forskning och forskaratbUdning,
antingen i projekt som förlagts till den egna enheten eller i verksarahet sora
är knuten till enhet med fast forskningsorganisation. Kostnadema för sådan
partiell Ijänslebefrielse bör bestridas av de raedel för delta ändamål som slår
till vederbörande regionstyrelses förfogande och skall fördelas efter förslag
från fakultets/sektionsnämnder.

s. 561 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 561

8.8
Former för att utse ledamöter i högskolans styrelser och nämnder m. m.

I
det föregående har jag lagt fram förslag om beslulande och beredande organ på
olika nivåer inora högskoleväsendet. Jag skall nu samlat behandla frågan hur ledamöler
i dessa organ skaU utses. När det gäller konsthögskolan erinrar jag ora vad jag
förut anfört ora att frågor om formema för ledning av denna högskola får tas
upp i de förhandlingar om huvudmannaskapet som jag förordat.

Vad
gäller enhelsstyrelsema begränsar jag mig i enlighet med vad jag anfört i det
föregående till styrelsema för statliga högskoleenheter inom
utbildningsdepartementets oraråde.

Enligt
U 68-beredningens förslag skall de ledamöter i enhetsslyrelser som skall företräda
aUmänna intressen utses förslagsvis lill hälften av berörda landstings- och priraärkommuner
och till hälften av regeringen. Internt rekryterade ledaraöter i styrelserna
skall enligt förslagel ulses av berörda grupper i former som bör kunna variera
från enhet till enhet, bl. a. med hänsyn till nu rådande förhållanden t. ex.
inom ramen för försöksverksamheten med nya samarbetsformer. Även i fråga om ordningen
för alt utse rektor skaU, anser beredningen, variationer kunna förekomma.

Jag
vill först erinra ora alt statliga myndighelers styrelser i aUmänhet utses av
regeringen. En sådan ordning gäller också beträffande styrelser där vissa ledaraöter
enligt rayndighetens instruktion utses som företrädare för vissa grupper eller
inlressen inom eUer raed anknytning till myndighetens ansvarsoraråde liksora i
fråga ora personalrepresentanter enligt kungörelsen (1974: 224) ora
personalföreträdare i,statiig myndighels styrelse m. m. Här liksom i andra
liknande fall görs självfallet personvalet i realiteten av de berörda
organisationerna, vilka avger namnförslag till regeringen.

Inora högskoleväsendet tillärapas
det angivna sättet att utse styrelseledamöter f. n. för vissa statliga
högskolor. Inom ramen för försöksverk-, sarahelen raed nya samarbelsformer
utser sålunda regeringen efter förslag av berörda grupper eller organisalioner
företrädare för de anställda och de studerande i vissa styrelser för högskolor.
Även rektor utses vid, dessa högskolor av regeringen efter förslag av vederbörande
styrelse. Inom universitetsområdet å andra sidan, där styrelsen helt beslår av
personer verksararaa vid läroanstalten, utses saratliga styrelseledamöter
utom i förekomraande fall förvaltningschefen direkt av organ eller grupper
inom läroanstalten eller av organisationer som företräder berörda grupper.
Rektor utses här i särskUd ordning genora en elektorsför-saraling (jfr prop.
1973: 1 bil. 10, s. 325). .

Vad
först beträffar den del av högskoleenheternas styrelser som skall rekryteras
inom enheterna vill jag erinra om vad jag anfört i det före-

36
Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 9

s. 562 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 562

gående
om den traditioneUa ordningen inom universUelsområdet och om den ulveckling av inflytandel
för anställda och studerande som inom ramen för 1964 års
universitetsorganisation korarait lill slånd genom försöksverksaraheten med
nya samarbelsformer. Jag förordar mot bakgrund av dessa förhåUanden liksora U 68-beredningen
att enhetsstyrelsens ledamöter i denna del utom rektor och förvaltningschef
skall ulses direkl eller indirekt av dem som är verksararaa vid enheten.

Där inle särskilda skäl
talar eraot det, bör enligt rain mening formerna för personalinflytande inom
statsförvaltningen i övrigt vara en utgångspunkt för valet av formger för att ulse
företrädare för de anställda också inom högskolan. Personalorganisationernas
medverkan är, sora jag nyss berört, given när det gäller alt ulse företrädare
för de anställda i statliga myndigheters st;/relser i allmänhet. I försöksverksaraheten
raed nya saraarbetsforraer inora UKÄ-området ulses också f. n. företrädare för
de anställda i konsistorium av personalorganisationerna. För egen del ser jag
en sådan medverkan av organisationerna eventuellt genora deras lokalavdelnmgar
som naturiig även när det gäller att utse ledaraöter i de blivande enlietsstyrelserna.
Jag vill dock inte utesluta atl vid mindre högskoleenheter förelrädare för de anstäUda
skall kunna utses direkt av de berörda genom val anordnade i enhetens regi.
Dessa frågor liksom över huvud frågan ora en fördelning av platser i
enhetsstyrelsen på skilda kategorier anställda bör enligt rain mening
övervägas närraare för varje enhet inom raraen för organisationskommittéernas
arbete. Grundläggande bestämraelser i äranet bör därefier raeddelas av
regeringen i samband med att enhetsslyrelsernas sammansättning fastställs.

Inom universitetsområdet
är f. n. en slyrelserepresenlalion för läroanstaltens olika ulbildnings- och
forskningsområden garanterad genom att bl. a. fakulteternas dek.mer ingår i
konsistoriet. I elektorsför-saralingen för val av rektor och prorektor utses
vidare 1/3 av ledaraöterna av fakulteterna geraensarat, clvs. av de ordinarie lärarna.
Enligt rain raening finns det skäl att också i fortsätiningen vid sidan av
den nyss berörda representationen för enhetens anställda i enhelsslyrelsen ha
representation för skUda delar av enhetens verksamhet genom de lärargrupper
som bär ett huvudansvar för utbildningen och forskningen. Med hänsyn till vad
jag i det fiiregående anfört om enhetsstyrelsernas storlek kan det dock mte vid
meia omfattande enheter bli fråga om en representation i styrelsen för varje fakulletsoraråde
eUer varje sektor av den grandläggande utbUdningen. Även frågan ora forraerna
för och omfattningen av en styrelserepresentation av detta slag bör för varje
enhet övervägas i organisationskommiltéemas arbete, varefter grundläggande
bestämmelser bör meddelas av regeringen. En ulgångspunkt bör enligt min mening
vara att så många lärarföreträdare skaU utses i dén här nämnda ordningen att de
tillsammans med de ledamöter soin företrä-

s. 563 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 563

der
allmänna intressen samt rektor och i förekoraraande fall förvaltningschef
skall utgöra enhetsstyrelsens flertal. I fråga ora övriga ledamöter räknar jag
raed att antalet företrädare för de anstäUda och antalet företrädare för de
studerande skall vara i slorl detsararaa.

Studeranderepresentationen
i bl. a. vissa läroanstalters styrelser är f. n. knuten till studentkårer, till
vilka saratliga studerande är obligatoriskt anslutna. Frågan om det obUgatoriska
medlemskapet i studerandesammanslutningar utreds av den av dåvarande
statsrådet Moberg år 1973 tillkaUade obligatoriekomraitlén (direktiv se 1974
års riksdagsberältelse, U 50). Komraitlén har bl. a. att uiforma en alternativ
ordning för att utse studeranderepresentanter i olika organ inom
läroanstalterna, vilken inle bygger på förekomsten av obligatoriska
studentkårer. Ora komraittén kommer frara lill alt ett obligatoriskt medlemskap
bör bevaras, har den att lägga fram förslag ora utforraningen av detta raed
hänsyn lill bl. a. de förändringar i högskoleorganisationen sora kan korama
till stånd på grundval av U 68 :s förslag.

Mitt
slällningstagande tiU principerna för alt ulse ledamöter i högskoleenhetemas
styrelser innebär att studeranderepresentanter skall utses antingen direkt av
de studerande eller av organ eller sammanslutningar som företräder dem. Enligt rain
mening bör ställning till de närmare formerna för att utse
studeranderepresentanter tas då obligatoriekom-railténs förslag föreligger och reraissbehandlats.
Jag räknar med att det skall vara möjUgt för regeringen alt under år 1976 lägga
fram proposition i dessa frågor för riksdagen.

Vid
de statliga läroanstalterna för högskoleutbildning utses rektor f. n. antingen
genom lokala val eller av regeringen, i vissa fall efter lokall förslag.
Principiella skäl talar för att skillnaderna i della avseende mellan oUka
läroanstalter utjämnas. Varje statlig högskoleenhet skaU enligt mina förslag i
det föregående vara en självständig myndighet med delvis väsentligt större
befogenheter än dagens läroanstalter. Rektor skall normalt vara enhetsstyrelsens
ordförande och i förekoraraande fall tillsaramans med förvaltningschefen
svara för den verkställande ledningen av enhetens verksarahet. Jag anser det
med hänsyn härtill rimligt att rektor vid samlliga enheter utses av regeringen.
Det är samtidigt viktigt att de vid enheten verksamma får ett reglerat
inflytande i fråga om att föreslå rektor. Denne bör därför aUtid utses efter
lokalt förslag. Vid siörre enheter bör sådant förslag kunna avges av en
särskild församling sammansatt enligt de f. n. inom UKÄ-orarådet tillärapade
principerna, dvs. av ledamöter utsedda av dels de ordinarie lärarna, dels personalorgarusationerna,
dels de studerande. Vid övriga enheter bör enhelsslyrelsen kurma avge förslag. Organisationskoraraittéema
bör för varje enhet överväga och föreslå vilken ordning som bör tUlämpas för
att avge förslag till rektor. Det ankomraer på regeringen att raeddela bestämmelser
i frågan.

s. 564 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 564

Vad
sedan beträffar den del av enhelsstyrelsema som skall företräda allmänna
intressen finns delvis olika motiv för denna representation. Såväl en mera
allmän anknytning tiU samhälls- och yrkeslivet sora en anknytning till
samhälls- och arbetslivet på orten eller i regionen kan vara moliverad.
Norraalt lorde del finnas moliv för en representation för allmänintressena av
båda de antydda slagen, även om proportionerna kan variera. I det förra fallet
utses lärapligen ledaraöter av regeringen. I det senare faUet kan som U 68-be;redningen
föreslagil ledamöter utses av berörda primär- eller landstingskommuner. En
sådan ordning kan emeUertid rent praktiskt erbjuda, svårigheter. En väg kan i
stället vara atl låta vederbörande länsstyrelse;, där såväl priraär- sora landstingskora-mimala
intressen är företrädda, utse de ifrågavarande ledamöterna. Enligt min mening
bör ora raöjligt sararaa principiella lösning väljas sora för att utse
motsvarande ledamöter i regionstyrelsema. Jag återkoraraer till denna fråga i
det följande.

I
fråga om linjenämnderna innebär U 68-beredningens förslag att de ledamöter som
hämtas från yrkeslivet eller från annan utbildning sedan förslag inhämtats
från berörda organisationer, myndigheter etc. skall utses av enhelsslyrelsen
i fiåga om nämnd sora hell hör lill en och samma enhet och av regionstyrelsen i
fråga om nämnd som är geraensara för flera läroanstalter. Jag finner denna
ordning ändaraålsenlig.

Beträffande
företrädare för lärare och studerande i linjenärand förordar U 68-beredningen
att dessa skall utses av organ eller grupper inom högskolan på sätt
vederbörande styrelse bestämraer för varje nämnd. Beredningen anför ocksåi att
det finns skäl för att ordförande utses särskilt av styrelsen.

För
egen del ansluler jag mig till U 68-beredningens uppfattning att den myndighet
som fastställer en linjenämnds sammansättning också skall besluta hur lärar-
och studerandeledamöler i nämnden skall utses. En sådan ordning är nödvändig
med hänsyn tiU variationerna raellan oUka enheter och områden. I saramanhanget
bör bl. a. erfarenheterna från försöksverksamheten med nya saraarbetsforraer beakias.
Stalsmaktema bör endast ange olika möjligheter att utse berörda ledaraöter. Enligt
mina förslag i det föregående ankommer beslut i dessa frågor lokalt på StatUg
enhetsstyrelse, primärkoraraimal skolstyrelse eller landstingskommunal
utbildningsnämnd, allt i fråga om linjenärand sora helt ligger inora
vederbörande organs ansvarsområde. Beträffande linjenämnd sora är geraensara
för två eller flera läroanstalter blir det en uppgift för regionstyrelsen all
meddela föreskrifter ora saramansättning ra. m.

Jag
gör den allmänna bedömningen att formerna för att utse de ledamöter i
linjenämnd som hämtas inom högskolan bör anpassas till närandernas karaktär av
expertorgan snarare än organ för intresserepresenla-tion.

F.
n. utses lärarledamöter i utbUdningsnämnd inom statlig läroanstalt

s. 565 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 565

av
fakultet/sektion, lärarråd eUer motsvarande församUng av ordinarie lärare. Inom
ramen för försöksverksamheten med nya saraarbetsforraer utses häratöver vissa
ledamöter i princip företrädare för icke ordinarie lärare och
assistenter/amanuenser av personalorganisationerna. Med hänsyn tUl vad jag
nyss anfört om linjenämndernas karaktär bör enligt min menmg lärarledaraöter i Unjenärand
i första hand ulses av de lärare som är verksamma inom eller har särskild
anknytning till nämndens ansvarsområde. I detta sammanhang bör
assistenter/amanuenser som undervisar eller på annat sätt medverkar i
grundläggande utbUdning jämställas med lärare. Forraerna för att utse lärarledaraöter,
t. ex. frågan om en fördelning av platser i linjenämnd på olika lärarkategorier,
bör fastställas av enhetsstyrelsen (raolsv.). Som U 68-beredningen framhållit
kan det i vissa faU också vara ändamålsenligt att säkra en anknytning till
forskningens och forskamtbUdningens planering genom att låta organ inom
fakultet/sektion utse någon eller ett par ledamöter i linjenämnd. Vid sidan av
en lärarrepresentation i här angivna former bör vidare en representation genom
personalorganisationerna kunna förekomma. Bl. a. bör i förekommande fall
företrädare för teknisk och administrativ personal i linjenämnd utses av berörda
personalorganisationer i enlighet med vad sora f. n. tillämpas i försöksverksamheten
med nya samarbetsformer.

När
det gäUer formen för att utse studerandeledamöter i linjenämnd gäUer i princip
vad jag i det föregående anfört beträffande företrädare för de studerande i
enhetsstyrelse. Slällning i dessa frågor bör alltså tas först på gmndval av obUgatoriekommitténs
förslag.

Jag
delar U 68-beredningens bedömning att det kan vara lämpligt alt ordförande i
linjenämnd utses av den styrelse som inrättar nämnden, detta bl. a. för att
garantier skall finnas för att någon ledamot verkligen åtar sig
ordförandeskapet, övergångsvis bör vidare nuvarande innehavare av
rektorstjänster m. m. vid vissa högskolor lämpligen fungera som ordförande i
linjenämnd. EnUgt min mening bör därför enhetsstyrelsen (raolsv.) eller, i
fråga om för flera läroanstalter gemensam linjenämnd, regionslyrelsen kunna ulse
ordförande eller särskilt föreskriva hur ordförande skaU utses.

Vad
jag här anfört bör i princip också äga tillämpning på utbildningsnämnd.
Praktiska skäl kan dock motivera att då flera läroanstalter berörs även inom
högskolan hämtade ledamöter i utbildningsnämnd, sora ju enligt milt förslag
skall vara ett enbart rådgivande och initierande organ, formellt utses av
regionstyrelsen. Enligt min mening bör vidare alltid regionslyrelsen eller
efter dess bemyndigande enhetsslyrelse utse ordförande i utbildnmgsnärand.

När
det gäller institutionsstyrelser har inora ramen för försöksverksamheten med
nya samarbelsformer allraänt tUlämpals en ordrung raed val i läroanstaltens
regi. En sådan ordning är enligt min mening naturlig

s. 566 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 566

när
del gäller arbetsplatser av den vanligen relativt begränsade omfattning som
institutionerna utgör. Jag förordar sålunda i enlighet med U 68:s och U 68-beredningens
förslag att institutionsstyrelsens ledamöter utom prefekten - skall utses genora
val av berörda grupper. Det bör ankorama på enhelsslyrelsen eller, i fråga om
för flera enheter gemensara institution, regionstyrelse:n att i saraband med
alt varje institutionsstyrelses sararaansättning fa.slsläUs raeddela
föreskrifter ora indelningen i valkorporationer.

Prefekt
bör enligl rain mening ulses inora vederbörande institution av enhetsstyrelsen
som f. n. sker inom UKÄ-orarådet och sora U 68 och U 68-beredningen
föreslagit eUer på sätt enhetsstyrelsen bestäraraer. Något förslagsförfarande
bör infe regleras men jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen aitt
meddela bestäraraelser sora ålägger enhetsstyrelsen att, innan prefekt ulses, i
lämpliga former sararåda raed olika grapper vid vederbörande institution, t.
ex. raed de valda styrelseledamöterna,

Frågan
hur ledamöter i fakultets/sektionsnämnder skall utses går jag inte in på i
detta sammanhang, efiersom jag i det föregående förordat ylterligare
överväganden om nämndernas samraansätlning ra. ra.

Belräffande
tjänsteförslagsnämnd inora fakultet/sektion har jag redan behandlat frågan hur
huvuddelen av ledaraöterna skall utses, näraligen genora olika organ inora
läroanstalten. Förelrädare för de studerande i tjänsteförslagsnämnd bör i den
nuvarande organisaiionen ulses av studentkår och i den nya organisationen i
former som knyter an tUl vad som kommer alt gäUa i fråga om att ulse studerandeföreträdare
i andra organ på denna nivå. Företrädaren för de anställda i tjänsteförslagsnämnd
bör ulses av berörda personalorganisationer.

När
det gäller regionstyrelserna förordar U 68-beredningen sarnma ordning för att ulse
de ledaraöter som skall företräda allraänna intressen som i fråga om
enhetsstyrelserna, dvs. att förslagsvis hälften av dessa ledamöter skall utses
av regeringen och hälften av berörda landstings- och priraärkommuner.
Ordföranden skall enligt beredningen alltid utses av regeringen.

Jag
vill erinra om vad jag anfört; i det föregående beträffande sättet alt utse
företrädare för aUmänna inlressen i enhelsstyrelsema. Vissa ledamöter i
regionstyrelse bör enligt min mening utses av regeringen. Att låta vissa
ledamöter utses direkt av landstings- och primärkorarauner är, särskUt i de
högskoleregioner sora omfattar flera län och flera högskoleorter, förenat med
stora praktiska svårigheter. En ordning måste enligl rain raening eftersträvas sora
begränsar antalet organ sora direkt medverkar i att utse ledamöter. En väg är,
som jag antytt i det föregående, att använda länsstyrelserna. ErUigt
länsberedningens förslag skall dessa bestå av förutom landshövdingen fyra ledaraöter
sora företräder primärkommunal erfarenhet, fyra sora företräder landstings-

s. 567 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 567

koraraunal
erfarenhel och fyra sora förelräder intresseorganisationernas
verksamhetsområden. En länsstyrelse sammansatt i enlighet härmed skulle kunna
anses företräda de samlade allmänintressena i ell län på ell sådani sätl alt
den är lämpad att t. ex. utse eller medverka i utseendet av vissa företrädare
för allmänintressen i berörd regionstyrelse för högskolan. Enligt min raening
bör denna fråga övervägas ytterligare och lärapligen tas upp tUl prövning i
samband raed ställningstaganden tUj länsberedningens förslag. Jag avser att,
efter sararåd raed chefen för koramun-departementet, senare återkomraa lill
regeringen i frågan.

U 68-beredningen förordar
vidare att förelrädare för lärar- och övriga personalintressen samt studerandeinlressen
i regionslyrelsen skall utses av regeringen efter förslag av personal- och
studerandeorganisationerna, I debatten kring beredningens förslag har från bl.
a. studerandehåll hävdals att dessa ledamöter bör utses av de berörda
grupperna själva-

Den ordning sora jag i det
föregående förordat för all ulse inora högskolan rekryterade ledamöler i enhelsstyrelsema
är enligt min raening moliverad - föruiom av traditionerna inora
universitetsområdet - av atl den enskilda högskoleenheten är en arbetsmiljö
för dem som är verksararaa i utbildningen och forskningen. I fråga ora den
regionala styrelsen, där det blir fråga om alt företräda elt flertal
läroanstalters -- statliga och kommunala personal- och studerandeinlressen,
finns inte samma praktiska fömtsättningar i della avseende.

Om man även för
regionstyrelserna vill låla ledamöler utses direkt av de berörda finns, såvitt,
jag kan bedöma, två vägar att gå. Antingen bygger raan upp en raer eller
mindre omfattande apparat enbart för atl förrätta val vid enstaka tillfällen
eller också förlitar raan sig på personal-och studerandeorganisationerna. Den
förra lösningen är enligt min mening av praktiska skäl olämplig. När det
gäller former för medverkan av personal- och studerandeorganisationerna vill
jag erinra om all del i det aktuella fallet är fråga om en ny statlig myndighet
som avses fullgöra uppgifter som i dag fullgörs centralt. Jag finner det då i
likhet med U 68-beredningen naturligt all anknyta till den ordning sora gäller
för att utse bl. a. företrädare för arbetstagarintressen i slalliga
myndigheters styrelser ra. ra. i allmänhet och också försöksvis för att ulse förelrädare
för bl. a. de studerande i t. ex. UKÄ:s styrelse och fakultelsberedningar.
Berörda ledaraöter i regionslyrelsen bör sålunda enligt rain raening utses av
regeringen efter förslag av personal- och studerandeorganisationer.

Vad slutligen beiräffar ledaraöter
i centrala organ för högskolan, i försia hand UHÄ:s styrelse och
planeringsberedningar, bör dessa i enlighet raed nuvarande ordning utses av
regeringen, lill en del efter förslag av personal- och studerandeorganisalionerna.
Frågan ora representation för de anställda inom UHÄ i verkels styrelse har jag
tidigare berört. Vissa ledamöter i fakultetsberedningama inora UKÄ utses f. n.
av

s. 568 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 568

regeringen
inora raraen för förslag sora avgivits av vederbörande fakulteter. De fera planeringsberednuigarna
inora UHÄ koramer all få delvis belydUgt vidare ansvarsområden än närraast raotsvarande
fakultets-beredningar i dag. En berednings ledaraöter raåste tillfredsställande
täcka såväl hela ansvarsområdet som de många olika inlressen som berörs. Det är
mot denna bakgrund enligt min bedöraning knappast möjligt att behålla en
ordning som innebär ell formaliserat och bindande förslagsförfarande. Däremoi
bör de lokala och regionala organ inora högskolan som så önskar kunna föreslå ledamöler
i planeringsberedningarna.

Mina förslag i det
föregående innebär atl vissa ledaraöter i styrelser och närander inom högskolan
bör utses av de anställda och de studerande eller av organisationer som förelräder
dera. Jag skall nu till sist ta upp frågan om de anställda och de studerande
bör vara skyldiga alt verkligen utse dessa ledamöter eller om de endast bör ha
rätt att, om de så önskar, utse ledamöter.

Jag vill då först eruira
om aft representation för de anställda enligt kungörelsen (1974: 224) om pe;rsonalförelrädare
i statlig rayndighets styrelse ra. ra. är frivUlig i den meningen alt det ankomraer
på personalen alt genom sina organisalioner begära att kungörelsen skall
tillämpas för vederbörande myndighet och att viss person skall utses till
styrelseledamot. I försöksverksamheten med nya saraarbetsforraer inom bl. a. UKÄ-orarådet
har inte heller någon skyldighet för studerande och anställda att åta sig ledaraotskap
i olika organ förelegat. Ledaraotskapet har setts sora en väg bland andra till raedinflytande
och raedansvar, sora erbjudils olika gmpper.

Enligt rain raening bör
även J'orlsätlningsvis sådan representation för anställda och studerande i
lokala organ inom högskolan, som kommer till stånd genora
personalorganisationer och studentkårer eller motsvarande, vara en rättighet
för dessa, inte en skyldighet. I den mån organisationer, sora erbjuds alt tillsararaans
ulse en eller flera ledamöter i organ inom högskolan, inte kan enas, bör det
ankomma på myndighet inora högskolan alt utse ledaraöter bland dera som
föreslagits av de enskilda organisationerna. För det fall organisationerna över
huvud inte önskar raedverka i utseendet av ledaraöter bör genora beslutsförhets-reglernas
ulformning säkras alt vederbörande högskoleorgan ändå kan fungera och fatta
beslut. Det är samtidigt vikligt att slå fast alt den anställde eller
studerande, som åtagit sig ledaraotskap i en styrelse eller nämnd inom
högskolan, i sin egenskap av beslutsfattare i detta organ har samma
skyldigheter och ansvar som statiiga beslutsfattare i aUmänhet.

I
vissa organ skall enligt mina förslag ingå anstäUda inom högskolan även i andra
fall än de jag nyss berört. Sålunda bör liksom hittills innehavare av vissa
lärartjänster vara ledamöter i fakultels/sektionskolle-

s. 569 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 569

gier.
Innehavare av lärartjänster bör också genora berörda lärargrupper kunna utses
till ledamöter i skUda lokala organ, bl. a. enhetsstyrelser och linjenärander.
I dessa fall är det inte fråga om en representation för de anställda i vanlig
mening utan om en representation för olika delar av högskolans verksamhei.
Berörda lärare får anses skyldiga alt i tjänsten åla sig ledamotskap av detta slag.

Någon skyldighet för
anställd inom högskolan att åta sig ledamotskap i regionala och cenirala organ
bör självfaUet inle föreligga.

9. Försöksverksanibet med yrkesteknisk högskoleutbildning

U 68
har i specialbetänkandet (SOU 1973: 12) Försöksverksamhet med yrkesteknisk
högskoleutbildning föreslagit en försöksverksamhet av näranda slag orafatlande
sex utbUdningslinjer med inriktning raot sex olika indusiribranscher och
lokaliserad till åtta orter. Det sammanlagda antalet utbUdningsplatser det
första försöksåret skall enligt utredningens förslag vara 330, fördelat på
elva grupper om 30 studerande. Ledningen av försöksverksamheten föreslås ankoraraa
på UKÄ. U 68:s förslag om utbUdningslinjer och orter framgår av följande sammanställning.

Ort Linje/r

Borlänge Stålindustri, verkstadsindustri

Borås Konfektionsindustri

Eskilstuna Verkstadsindustri

Göteborg Verkstadsindustri

Jönköping Träindustri, verkstadsindustri

Luleå Stålindustri, verkstadsindustri

Lund/Malmö Livsmedelsindustri

Markaryd Pappers- och pappersmasseindustri

Utredningens
förslag har fått ett positivt mottagande vid remissbe-handUngen.

Delvis parallellt med U 68:s
utredningsarbete har NoTH utrett frågan om högre teknisk utbildning i
Skellefteå. Komraittén har i elt betänkande våren 1974 föreslagit att dels
yrkesteknisk högskoleutbUdning med inriktning raot träindustri och lätt
verkstadsindustri, dels en tvåårig träteknisk utbildning byggd på den
fyraåriga tekniska linjen i gymnasieskolan skall förläggas tUl Skellefteå. UKÄ
har efter reraissbehandling av betänkandet anslutit sig tUi NoTH:s båda
förslag.

Sora
fraragått i det föregående ser jag det som mycket väsentiigt all både de som
gått igenom mera direkt yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan och de som genora
yrkesverksamhet skaffat sig motsvarande kun-

s. 570 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 570

skaper
och erfarenheler får tillgång lill för dera avpassade utbildningsvägar i
högskolan. Den av U 68 föreslagna yrkestekniska högskoleutbildningen är avsedd
atl ge en betydande grupp yrkesverksamma inom framför allt industri- och
hantverkssektorerna möjligheter till en vidareutbildning som utgår från deras föratsättningar.
Den svarar samtidigt mot dokumenterade behov i arbetslivet. Utredningens arbete
och förslag i denna del har omfattats med start iniresse av bl. a. de berörda
arbetsmarknadsorganisationerna. Jag anser det angeläget alt en försöksverksamhet
med yrkesleknisk högskoleutbildning koramer till slånd på grundval av U 68 :s
förslag. Som jag nämnt vid min anmälan av vissa gemensararaa frågor rörande
högre utbUdning och forskning i prop. 1975: 1 (bil. 10 s. 260) förordar jag att
en sådan försöksverksarahet inleds höstlerrainen 1975.

Vid
valet av oraråden för försöksverksamheten har U 68 utgått från att utbildningen
bör vara inriktad mot branscher raed slort anlal yrkesverksamma. Vidare bör
enligt ulredningen branscher med elt påtagligt utbildningsbehov prioriteras. I
likhet med flertalet remissinstanser anser jag dessa kriterier för valet av utbUdningslinjer
riktiga och ansluter mig också till utredningens prioritering.

Många olika önskeraål har
förts fram om en breddning av försöks-, verksaraheten för alt tillgodose
utbildningsbehov inom fler områden än de sora berörs av U 68:s förslag. Jag
delar eraellertid uiredningens bedömning att antalet utbildningslinjer måste
begränsas om försöksverksamheten skall kunna genoraföras och utvärderas under
en förhållandevis kort tidsperiod. Försöksverksaraheten bör därför enligt rain
mening omfatta de sex av utredningen föreslagna linjerna.

Liksora
de flesta remissinslanser har jag ingen erinran mot U 68:s förslag tUl
uppläggning av utbildningen på de olika försökslinjerna och beträffande
utbildningstidens längd. Försöksverksamheten kommer att ge möjlighet till
värdefulla erfarenheter från såväl sarnmanhängande och etappindelade studier sora
studier enligl s. k; sandwichraodell, där studieperioder ora ca två månaders
längd varvas raed yrkesverksamhet.

I
likhet med flertalet remissinslanser delar jag U 68:s uppfattning atl
innehållet i de yrkeslekniska utbiJidningsUnjerna under försöksverksamheten
bör bestäramas genom utbildningsplaner som raedger stor lokal frihet vid
tillämpningen. Det är av stor betydelse att utbildningen anpassas till den
aktuella studerandegruppens förutsältningar och behov. De studerande bör inte minsl
av delta skäl få ett väsentligt inflylande på den närmare utformningen av
utbildningens innehåll och organisation.

Syftet
med den yrkestekniska högskoleutbildningen är atl ge dels relativt breda och
allmänna kunskaper om arbetslivet och den aktuella branschen, dels fördjupade
yrkeskunskaper så alt den som gått igenom utbildningen kan fullgöra mera
kvalificerade arbetsuppgifter inom yrkesområdet. Med denna utgångspunkt anser
jag all U 68:s förslag lill

s. 571 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 571

UtbUdnings-
och kursplaner för de aktuella linjerna är väl avvägda. Jag vill särskUl stryka
under viklen av alt utbUdningen utöver dé rent yrkestekniska ämnena inrymmer
kurser av raer allraän karaklär, där bl. a. frågor om arbetsmarknad och arbetsmUjö
uppraärksammas.-

De
ämnen som kommer att ingå i den yrkeslekniska utbUdningen är av varierande karaklär
och kräver lärare med olika kvalifikationer. U 68 anser därför att lärare bör
rekryteras från annan högskoleulbildning, gymnasieskolan och industrin. Jag
ansluter raig lill denna bedöraning. Om lärare med tjänst vid'universitet eller
högskola eller vid gymnasieskola anlitas för undervisning på yrkesteknisk utbUdningslinje
under försöksverksamheten, bör denna undervisning kunna räknas in i vederbörande
lärares tjänstgöringsskyldighet. Jag avser att i annat sammanhang föreslå
regeringen att raeddela bestäraraelser härom. Vidare avser jag alt föreslå
regeringen alt ge slatens avtalsverk erforderliga förhänd-lingsuppdrag vad
avser löneviUkor ra. m. för lärare i yrkesteknisk högskoleutbildning.

Eftersom
försöksverksamheten koraraer ätt ha begränsad omfattning anser U 68 att
befintliga resurser i form av lokaler och utrastning på berörda orter bör
kunna utnyttjas för den aktuella utbildningen. Jag delar uiredningens bedöraning
i denna fråga och utgår från alt särskilda kosinader för lokaler och utrustning
skall uppstå endast undantagsvis.

U 68 anser att
yrkesteknisk högskoleutbildning norraall bör förläggas tUl högskoleorter,
eftersom den grundläggande högskoleutbildningen bör ses som en helhet och de
samlade resurserna för sådan ulbildning bör utnyttjas så effektivt som möjligt
genom sambmk av personal, lokaler, utrustning ra. m. En andra huvudregel vid
valet av orter bör enligt ulredningen vara alt den industrigren som svarar mot
en viss yrkesteknisk utbildningslmje skall vara väl företrädd på den ort eller
inom del område där ulbildning inom linjen anordnas. Den av U 68 föreslagna
lokaliseringen har i huvudsak tillstyrkts av remissinslanserna. Samtidigt har
från åtskiUiga håll föreslagits all försöksverksamhet skall anordnas på fler
orter än vad U 68 förordat.

U
68:s utgångspunkter för valet av försöksorter anser jag riktiga. På samma sätt
som det är nödvändigt att prioritera ett fåtal linjer av den yrkestekniska högskoleutbUdningen
raåste vidare enligl min mening antalet orter begränsas under tiden för
försöksverksamheten.

Två
av de av U 68 föreslagna orterna för försöksverksamheten är universitetsorter,
näraligen Göteborg och Lund/Malraö. Jag delar utredningens bedöraning atl det
är värdefullt atl pröva en högskoleulbildning av den aktuella karaktären i en
universitets- eller högskolemiljö av raera traditionellt slag och biträder
därför förslaget i denna del.

Fem
av de försöksorter U 68 föreslagit är, i ett par fall liUsammans med annan ort,
sådana orter tUl vilka enligt mina förslag i det föregående nytillkommande
högskoleutbildning skall lokaliseras. Delta gäl-

s. 572 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 572

ler
Borås, EskUstuna, Borlänge, Jönköping och Luleå. En yrkesteknisk
högskoleutbildning är enUgl min mening elt angeläget tillskott till den befintiiga
högskoleutbildningen på dessa orter.

Den
åttonde av U 68 föreslagna orten, Markaryd, har jag redan i det föregående
angivit som exempel på ett fall där särskilda skäl i delta fall förekomsten
av unika resurser för utbildning inom pappers- och pappersmassebranschen vid
Sveriges skogsindustriförbimds utbildnings-centmm motiverar alt en
högskoleutbildning förläggs till en ort sora i övrigt inle har eller avses få
högskoleutbildning. Utbildningen bör, sora jag nämnt, knytas till läroanstalt
på högskoleort.

Det
sistnämnda gäller, som jag också förut nämnt, även i fråga ora den nionde i saramanhanget
föreslagna orten, Skellefteå, dit enligt NoTH:s förslag, tiUstyrkt av UKÄ,
yrkesteknisk högskoleutbildning raed inriktning raot träindustri och lätt
verkstadsindustri skall förläggas. Detta förslag tar enligt min mening väl till
vara de särskUda fömtsältningama för högskoleutbUdning i Skellefteå. EnUgt min
mening tUlgodoser det också på elt i dag realistiskt sätt intentionerna i
denna del i 1970 års riksdagsbeslut om hcgre teknisk utbUdning i övre Norrland (prop.
1970: 88, SU 1970: 133, rskr 1970: 296). Förslaget om yrkesteknisk högskoleutbUdning
i Skellefteå avser forraellt inte försöksverksam-hel. Det är emellertid enligt
min mening naturligt att också utbildningen i SkeUefteå ges försökskaraktär och
inordnas i den samlade försöksverksamheten.

Mot
bakgrund av vad jag anfört ansluter jag mig till U 68:s och NoTH:s förslag till
lokalisering av yrkesteknisk högskoleutbildning. Vad gäller försöksverksamhetens
dimensionering under del försia året biträder jag U 68:s förslag om sararaanlagt
330 intagningsplalser, fördelade på elva undervisningsgrupper om vardera 30
platser. Frågan ora omfattningen och den närmare utformningen av utbildningen
i Skellefteå, vilken under alla förhållanden inte hinner inledas under det
första försöksåret, får prövas i det foirtsatta planeringsarbetet.

Jag
förordar sålunda att försöksverksarahet raed yrkesteknisk högskoleutbUdning
inleds höstlerrainen 1975 enligt U 68:s i det föregående redovisade förslag
särat dämtöver koramer lill stånd i Skellefteå tidigast höstterminen 1976 på
grandval av NoTH:s och UKÄ:s förslag.

I
yttrandena över U 68:s förslag och i andra samraanhang har, som jag närant,
förslag förls frara om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbUdning på
flera orter, bl. a. Karlskrona, Sandviken och Skövde. Jag vill för egen del
inte utesluta att det i ett senare skede kan visa sig motiverat att ta tUl vara
särskilda förutsättningar för yrkesteknisk UtbUdning på också dessa orter.
Enligt rain mening bör frågan ora en sådan vidgning av försöksverksamheten
prövas i det fortsatta planeringsarbetet. Frågor om utbUdningens inriktning,
innehåll och organisatoriska anknytning tUl statlig högskoleenhet måste härvid
övervägas

s. 573 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 573

närraare.
Regeringen bör uppdra åt UKÄ, sora enligt vad jag koraraer att föreslå i det
följande skall leda försöksverksamheten centralt, atl i samråd med berörda
organisationskommittéer göra dessa överväganden och korama in med de förslag
som kan föranledas i sammanhanget.

Den yrkeslekniska
högskoleutbildningen riktar sig, som jag framhållit i det föregående, i första
hand tUl kategorier som hittills endast i undantagsfall sökt sig till högre
utbildning. Det är därför av mycket stor betydelse för rekryteringen av
studerande alt allsidig och gmndlig information om den nya utbildningen sprids
till både länkbara studerande och deras arbetsgivare. Mot vad U 68 anfört ora
formerna härför har jag ingen erinran.

De
aUmänna behörighetskraven för yrkesleknisk högskoleutbildning bör i princip
anknyta till vad jag i det föregående förordat som generella krav för den
grundläggande högskoleutbildningen. Jag anser det dock i enlighet med U 68 :s
förslag motiverat all under försöksverksamheten inte kräva några förkunskaper
i engelska. Jag finner det inle heller i enlighet med vad jag i det
föregående förordat beträffande dem som får allmän behörighel på gmndval av ålder
och yrkesverksamhet motiverat atl för behörighel lill yrkesteknisk högskoleutbUdning
ställa upp krav på formell redovisning av förkunskaper i svenska.

Sora
särskUda behörighetskrav för de yrkestekniska linjerna bör i enlighet med U 68:s
förslag gälla dels yrkesteknisk ulbildning på för vederbörande högskolelinje
relevant linje i gymnasieskolan eller molsvarande yrkesutbUdning, dels
yrkeserfarenhet inom det aktuella området. Beträffande omfattningen av denna
yrkeserfarenhet förordar U 68 tre år. Jag finner det eraellertid riraligt att
också här anknyta till milt förslag i det föregående beträffande
yrkesverksamhet sora grund för allmän behörighet. Jag föreslår därför att fyra
års yrkesverksamhet skall krävas.

Enligt
min mening bör, sora U 68 föreslagit, yrkeserfarenhet uiöver rainimitiden få
tillgodoräknas vid urval bland de sökande till utbildningen. Som utredningen
anfört bör en raer reguljär praxis i bedömnings- och antagningsfrågorna
utvecklas allt efter som erfarenheler samlas.

Delade
meningar råder bland remissinslanserna när del gäller U 68:s förslag att endast
betygen godkänd och underkänd skall tiUämpas inom den aktueUa
försöksverksamheten. Uti-edningen hänvisar till att representanter för
arbetsmarknadens parter anfört atl en ylterligare gradering av studieresultaten
i den yrkeslekniska högskoleutbildningen är av begränsat värde exempelvis i en
anställningssituation. Jag har i det föregående anfört att undantag från den
som huvudregel angivna tregradiga betygskalan för högskoleutbildningen bör
kunna förekomma. Jag anser att de redovisade uttalandena av berörda parter bör
tillmätas stor vikt och kommer därför att i annat sammanhang föreslå regeringen
att en

s. 574 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 574

tvågradig
betygskala används i den yrkestekniska högskoleutbUdningen under försöksverksaraheten.

U
68 framhåller att försöksverksamheten med yrkesleknisk högskoleutbUdning bör
utvärderas och följas upp noga. Utvärderingen föreslås innefatta bl. a. en
analys av reliryteringen tUl linjema, av de sökandes motiv och förväntningar på
utbUdningen samt av de sluderandes och lärarnas inställning till utbildningens
innehåll och organisaiion, undervisningsformer ra. m. Jag delar U 68:s bedöraning
i detla avseende, bl. a. beträffande vikten av att raan i detta sammanhang
följer vilka uppgifter de som gått igenom utbildningen i fråga får på
arbetsmarknaden.

Frågan om det
studiesociala slödet är av grundläggande betydelse för möjlighelerna att
rekrytera studerande till bl. a. den yrkestekniska högskoleutbildningen. Derma
riktar sig ju helt till personer som redan varit yrkesverksamma en tid. Som jag
nämnt i det föregående avser jag att inom kort föreslå regermgen att lägga fram
en proposition om bl. a. studiestöd åt vuxna på grundval av de förslag som
avgetts av SVUX. De nya stödformema, som bör stå tiU förfogande för bl- a.
studerande i yrkesteknisk högskoleutbildning, avses träda i kraft den 1
januari 1976. Jag koramer att i sararaanhanget föreslå särskUda studiesociala
anordningar för den studerandegmpp som påbörjar yrkesleknisk högskoleutbUdning
höstterminen 1975 inora ramen för den här föreslagna försöksverksamheten.

Försöksverksamheten raed
yrkesteknisk högskoleutbUdning är en statlig angelägenhet. Den centrala
ledningen av försöksverksamheten bör ankorama på UKÄ. Därigenom säkras enhetUghet
och samordning i de avseenden där det behövs. UKA bör sålunda fördela medel för
försöksverksamheten, fastställa ulbUdningsplaner samt svara för bl. a. antagning
och utvärdering. Sora rådgivande organ inora UKÄ för frågor rörande försöksverksaraheten
bör finnas en referensgrupp, i enlighet raed U 68:s förslag bestående av bl. a.
företrädare för berörda arbetsraark-nadsorganisationer. Vidare bör i enUghet
med U 68:s förslag den yrkestekniska högskoleutbUdningen på varje ort ledas av
en försöksnämnd. Denna bör vara sammansatt enligt de principer jag i det
föregående förordat för linjenämnd. Försöksnämnden bör vara det organ sora lokalt
beslutar ora utbUdningens imiehåll och organisation.

Med ulgångspunkt i vad jag
nu föreslagit beträffande ulbildningens karaklär och ledning ansluter jag mig tiU
U 68:s uppfatlnmg att raan för försöksverksaraheten bör välja den rent adrainistrativa
anknytnmg av utbildningen sora är den mest prakliska med hänsyn lill föratsättningarna
på varje ort.

I
enlighet med U 68 :s förslag bör sålunda ulbUdningslinjen med inriktnmg mol
livsmedelsindustri, som avses bli förlagd till Alnarp, knytas till
universitetet i Lund, verkstadsindustrilinjen i Göteborg tUl Chalmers tekniska
högskola samt stål- och verkstadsindustrilinjema i Luleå till

s. 575 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 575

högskolan
där. När det gäller trä- och verksladsindustrilinjerna i Skellefteå bygger NoTH:s
förslag om anknytnmg av dera tUl Uraeå på U 68:s förslag om en indelning i
högskoleområden, svarande mot län. Med den organisation jag förordat i det
föregående gäller inte längre denna föratsättning. Med hänsyn till förekorasten
av resurser för teknisk ulbildning och forskning vid högskolan i Luleå anser
jag del för rain del lärapligasl att knyta ulbUdningen i Skellefteå lill denna
högskola.

Utbildningslinjen
med inriktning mot pappers- och pappersmasseinduslri, vilken enligt mitt
förslag skaU förläggas tUl Markaryd, bör administrativt knytas till
universitetet i Lund. Jag förutsätter alt i sararaanhanget erforderliga överenskoraraelser
komraer alt Iräffas raed Sveriges skogsindustriförbund.

UlbUdningen
på konfektionsindustrilinjen i Borås bör knytas tUl landstinget i Älvsborgs
län, som är huvudman för Texlilinstilulet i Borås. Övriga föreslagna utbUdningslinjer
bör administrativt knytas till kommunerna. Jag förutsätter att erforderliga överenskomraelser
kommer atl träffas raed näranda landsting och berörda korarauner.

Vad
jag här förordat beträffande utbUdningens lokala ledning innebär
sammanfattningsvis atl universitets eller högskolas konsistorium (motsv.),
kommuns skolstyrelse eller landstings utbUdningsnämnd skall fungera som
administrativ styrelse för försöksverksaraheten, förvalta resurser och förordna
personal för den etc. Lokala beslul - ora utbildningens innehåll och organisaiion
skall däremot ankomma på försöksnämnden, som i saratliga fall blir elt statligt
organ. Den adrainistrativa anknytningen till kommun eller landslingskoraraun i
vissa fall kan ses sora en parallell till vad sora gäller för de statiiga
sjöbefälsskolorna, vilka lokall är underställda koraraunala skolstyrelser.
Ordningen innebär sålunda inle atl det är fråga ora utbUdning för enbart koraraunens
eUer landstingskommunens behov. Samma förutsättningar för rekrytering av
studerande ra. ra. bör gälla sora för utbUdning vid statiig läroanstalt.

Till
frågan om medel för försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleulbildning
budgetåret 1975/76 återkommer jag i det följande.

Frågan
om den av NoTH föreslagna tvååriga Irätekniska utbildningen i Skellefteå får
prövas närmare i det fortsatta planeringsarbetet rörande utbildningen inora sektom
för teknisk yrkesutbUdning.

10. Genomförande

De
förslag om reformering av högskoleutbUdningen m. ra. sora jag lagt frara i det
föregående har olika karaktär och räckvidd.

Vissa
förslag avser principiella riktlinjer för de centrala och lokala myndigheternas
löpande planerings- och utvecklingsarbete, vilka efter statsmakternas beslut
bör beaktas i myndighetemas arbete. Detla gäller i

s. 576 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 576

första
hand förslagen alt etl samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbUdning
skall utvecklas över hela högskolefältet och alt principen återkomraande
utbildning skall främjas samt förslagen om riktlinjer för ulveckling av utbUdningslinjer.

Vissa
av raina förslag är av den arten all de bör förverkligas redan nästa budgetår.
Jag har i det föregående förordat atl försöksverksaraheten med yrkesleknisk
högskoleutbildning skall inledas höstterminen 1975. Vidare har jag föreslagit
alt förändringar i dels behörighets-och befordringsgmndema, dels; tillsätlningsförfarandet
för ordinarie tjänster som professor, biträdande professor och
universitetslektor skall genoraföras inora raraen för nuvarande organisation av
universiteten och vissa högskolor. Jag räknar med all i annal sararaanhang
föreslå regeringen atl nya beslämmelser på sistnämnda punkter skall träda i
kraft den 1 juli 1975.

Huvuddelen
av mina förslag förutsätter för sitt förverkligande ell fortsatt planerings-
och utredningsarbete. Många uppgifter som avser förberedelser för genomförandet
av reforraen kommer all åvila olika högskolemyndigheter. Det gäller t. ex.
frågor om ulbildnings- och kursplaner, inforraation ora och tUlämpningsföreskrifler
till de nya reglerna om allmän behörighet och urval samt förberedelser för
omläggning av anslagssyslemel. För samordning av detta arbete liksora för etl
antal särskilda planeringsuppgifter och överväganden i organisatoriska frågor
avser jag, sora redan framgått, att föreslå regeringen att tillkalla en central
och sex regionala organisationskomraittéer. Jag ämnar vidare föreslå två
särskilda centrala arbetsgrapper en för frågor om antagningssystem och en
för frågor om informationssystem samt en särskild ulredning om elt centralt
biblioteksorgan.

Jag
räknar med att huvuddelen av de förslag som skall grundas på organisationskommiltéemas
m. fl. planerings- och utredningsarbete skall kunna genomföras raed början den
1 juli 1977. Sålunda bör bl. a. de nya behörighels- och urvalsreglerna, den nya
studieorganisationen, de nya principerna för dimensionering och antagning, den
nya lokala och regionala högskoleorganisationen och det nya anslagssysleraet
träda i kraft vid denna tidpunkt. Som U 68 förordal bör UHÄ inrättas redan
dessförinnan för att genomförande av reforraen skall underiältas. Jag räknar
med att UHÄ skall inrältas sena:>t den 1 oktober 1976.

Den
vidgade högskolans samhälleliga betydelse motiverar enligt min mening att de
grandläggande bestämmelsema för högskolan stadfästs i en högskolelag. De bestämraelser
ora koramunal högskoleulbildning liksora eventueUa bestäraraelser om
obligatoriskt medlemskap i studerandesammanslutningar som under alla
förhållanden måste raeddelas i lagens förra bör då lärapligen meddelas i denna
lag. Med hänsyn till att utredningsarbete återstår på vissa punkter som är
aktuella i sararaanhanget har jag inte nu låtit utarbeta förslag till
högskolelag. Jag räknar

s. 577 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 577

med
att lägga fram förslag i sådan tid att lagen kan träda i kraft den 1 JUU1977.

I
högskolelagen bör ges grundläggande beslämmelser om den verksamhet som bedrivs
inom högskolan och om raålen för högskoleutbUdningen. Vidare bör anges
huvuddragen i forraerna för högskolans planering och ledning: de styrelser och
närander ra. m. som skall finnas lokalt och regionall, dessas huvudsakliga
uppgifter och principerna för deras sammansättning. Eventuella bestämmelser grandade
på obUgatoriekommitténs fömt berörda arbete bör också innefattas i lagen liksom
gmndläggande regler om riksrekrytering till komraunal högskoleutbildning och
därmed saramanhängande regler om interkommunal ersättning.

Mina
förslag i det föregående innebär att ledamöler i högskolans styrelser och
nämnder i många fall skall utses genom personalorganisationer och studentkårer
(motsv.) eller genora val. Från vissa håll här. hävdats att utseende av
ledamöter i slalliga organ är en förvaltningsuppgift som innefattar myndighelsutövning.
Detta skulle innebära att en sådan förvaltningsuppgift enligt regeringsformen
inte kan överläranas till enskilda personer, l. ex. valkorporalioner av
studerande, särat alt den kan överlämnas till förening av studerande eller
anställda endast genom lag. Något otvetydigt slöd för den anförda uppfaltningen
finns emellertid inte vare sig i lagtexten eller i förarbetena till berörd paragraf
i regeringsformen. Syftet med regeringsformens bestämmelser, om överlämnande av
förvaltningsuppgift kan knappast vara all förhindra att ledamöter i statiiga
organ utses på det sätt jag förordat. Möjligen behövs etl förtydligande av
regeringsformen på den punklen. Denna fråga övervägs f. n. inom
justitiedepartementet.

I
detta läge och då jag förordat att mina förslag beträffande tjänsteförslagsnämnder,
där vissa ledamöter skall utses av sararaanslutningar för de anställda och de
studerande, skall träda i kraft redan den 1 juli 1975 avser jag att inom kort
föreslå regeringen atl för riksdagen lägga fram förslag till en särskild lag.

Den
centrala organisationskommittén för högskolereformen bör för del försia svara
för vissa samordnande uppgifier i planeringsarbetet i förhåUande till dels
befintliga centrala myndigheter och organ, dels de regionala organisationskOmmitléema,
dels: övriga utredningar och arbetsgrupper som har samband med
högskolereformen. Komraittén bör för det andra fullgöra vissa
utredningsuppgifter av mera generell kärak:-tär, t. ex. i den förut berörda
frågan om fakultets/sektionsnämndsorgani-salionen. För det tredje bör den centrala
kommittén utarbeta det underlag som fordras för beslut om den nämnda
utformningen av verksorganisationen för högskolan. Jag utgår från att den
centrala kommittén kommer att arbeta med expertgrupper för olika uppgifter.

I
den centrala kommilléns arbeie bör två uppgifter prioriteras i inled- ningsskedet.
Dels bör en plan för genomförande av högskolerefor-

37
Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

s. 578 Kontrollera mot PDF

Prop.1975:9 578

mens
olika delar utarbetas, innefattande förslag tUl de övergångsanordningar som kan
fordras. Dels bör för att UHÄ skall kunna inrältas vid den nyss angivna
tidpunkten förslag utarbetas om verkets organisaiion och personalbehov samt
i därraed sararaanhäng-ande frågor. På båda dessa punkter bör koraraitténs
arbete slutföras med sikte på att regeringen i budgetpropositionen för
budgetåret 1976/ 77 skall kunna redovisa en plan för reformens genomförande saml
lägga frara vederbörliga förslag ora Lnrättande av det nya högskoleverket ra.
ra. I sistnäranda sammanhang aklualiseras ylterligare en fråga som jag nu skall
beröra.

Mot
bakgrund av vad jag anfcirt i det föregående om de föreslagna regionstyrelsernas
uppgifter i föirhållande till uppgifterna för centrala myndigheler är det
enligt min mening nödvändigt att frågorna om UHÄ:s och om de regionala
kansliernas organisation och resurser behandlas i ett sammanhang, detla även
om jag sora fraragått räknar med att regionkansUerna formellt skall imättas
först den 1 juli 1977. Jag ser det nänJigen som angelägel alt de centrala och
regionala högskolemyndigheternas personalbehov kan tillgodoses inora en ram sora
motsvarar de mera permanenta personalresurser sora f. n. finns för berörda uppgifier
inora UKÄ, SÖ, nämnden för socionomulbildning m. fl. centrala organ, vUkas
uppgifter helt eller delvis skall övertas av UHÄ. I saramanhanget bortser jag
då från resursema för den centrala antagningen. Dessas omfattning får prövas
särskilt i samband med arbetet på att utveckla och utvidga antagningssystemet
enligt mina förslag i det föregående.

Med
utgångspunkt i de av U 68 redovisade beräkningarna kan man grovt uppskatta de
totala befintliga resurserna av mera permanent slag för uppgifter, sora raotsvarar
de föreslagna cenirala och regionala rayn-dighelemas, till något under 200
personår, bortsett från personal för den centrala antagningen. Jag räknar med atl
de sex regionala kanslierna i utgångsläget bör förfoga över resurser raotsvarande
sammanlagt omkring 50 personår. UHÄ skulle därmed komraa att disponera resurser
raotsvarande något under 150 personår, raed nyssnäranda undantag. Belräffande
regionkanslierna hcir jag då självklart utgått från de uppgifter sora jag i
det föregående: angett som gemensamma för saratliga regioner. Eventuella avvikelser
från norraalraodellen, vilka kan bli aktuella i ett senare skede, får då.
prövas också med avseende på konsekvenserna beträffande personalbehovet.

Det
bör enligt mm mening ankomma på den cenirala organisations-koraraittén att närraare
överväga UHÄrs och regionkansliemas struktur och personalstat m. m. med
utgångspunkt i de riktlinjer jag angett här och i det föregående. I fråga om regionkansUerna
bör detta arbete bedrivas i kontakt med de regionala organisationskoraraittéema,
tUl vUkas uppgifter jag slrax återkommer. Även förslag om regionkansliema bör

s. 579 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 579

sålunda
om möjligt presenteras för riksdagen i budgetpropositionen för budgetåret
1916/11. Efter vederbörliga förhandlingar om personalens löne- och anställningsvillkor
bör därefier tjänsterna inom UHÄ och de regionala kanslierna tUlsättas i
princip samtidigt. Det är givetvis viktigt att delta sker så tidigt som möjligt
före omorganisationen. De som får tjänster i den regionala organisationen bör
övergångsvis kunna vara knutna till UHÄ för uppgifier som så långt raöjligt anknyler
till deras komraande.

Det
är av slort värde alt tUl de regionala kanslierna kunna rekrytera personal raed
erfarenheter sora arbete inora cenirala rayndigheter och organ inora
högskoleväsendet ger. I fråga om vissa tjänster i den regionala organisationen raåste
raan eraellertid räkna raed behov av att rekrytera personer ulanför den krets sora
finns inora de befintliga centrala myndighetema. Det är också i samband med en
omorganisation av detta slag givet att inte samtliga tjänstemän på central nivå
som berörs koraraer att kunna i den nya organisaiionen få uppgifier av, samma
eller likartat slag som de har inom de nuvarande myndighelerna. Jag räknar dock
raed alt aUa skall beredas fortsatt arbete inora statsförvaltningen. En viklig
uppgift för den cenirala organisalionskoraraittén blir atl i samråd raed den
berörda personalen och dess organisationer finna sådana former för övergången
till den nya organisationen att störsia raöjliga hänsyn lill de enskilda Ijänsteraännens
önskeraål raedges. Medverkan av personalförelrädare blir givetvis aktuell inte
bara i denna del av arbetet utan också i arbetet raed utforraningen av verksorganisationen
över huvud.

De
regionala organisalionskomraitléerna bör för det första svara för vissa saraordnande
uppgifier i planeringsarbetet i förhållande tUl befintliga läroanstalter ra.
fl. De bör för det andra i enlighet med de riktiinjer som jag angett i det
föregående ularbela förslag om diraensioneringen och lokaliseringen av den
grundläggande högskoleutbildningen i regionerna raed sikte på att ge underlag
för fördelningen av utbUdningskapacitet och resurser för budgetåret 1977/78. TUl
denna uppgift hör att saraordna planeruigen av ulbyggnaden på de i det
föregående utpekade utbyggnadsorterna samt att också i övrigt planera för ulveckling
av nya UtbUdningslinjer m. ra. inom regionerna. För det tredje bör kommittéerna
utarbeta förslag ora den institutionella organisationen av högskolan på en rad
punkter sora jag angett i det föregående, bl. a. beträffande indelningen i
högskoleenheter på de nuvarande universitetsorterna, sammansättningen av
region- och enhetsslyrelser, närmare uppgifier för regionstyrelserna samt utbUdnings-
och linjenämndsorganisalionen. Sora U 68-beredningen påpekat bör vid behov särskUda
koraraittéer för enskilda högskoleorter kunna inrättas under de regionala
kommittéerna.

De
regionala kommittéemas förslag bör föreligga i sådan tid att re-

s. 580 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 580

geringens
förslag på berörda punkter kan föreläggas riksdagen senasi i budgeipropositionen
för budgetåret 1977/78. En direkt representation i kommittéerna för alla
berörda läroanstalter och där verksamma gmpper är självklart praktiskt inte
möjlig. Det är emellerlid givet att komraitléernas arbete bör bedrivas i nära
kontakt med de berörda läroanstalterna och företrädare för de där verksamma.
En viktig uppgift för komraitléema i iiUedningsskedel blir att finna forraer
för denna saraverkan inom ramen för den tid som slår till förfogande för komraittéemas
arbete.

Som KK
framhållit krävs omfattande insatser för information tUl alla berörda parter i
samband med elt genomförande av de nya reglema för behörighet, urval och
antagning tUl högskolan. Huvudansvaret för denna information bör ankorama på de
tre ämbetsverken AMS, SÖ och UKÄ, sedermera UHÄ, vilka redan samverkar när det
gäller information i bl. a. korapetensfrågor. Vad KK anfört om information för
olika målgmpper ger värdefulla utgångspunkter för myndigheternas bedömningar.

Även
andra delar av högskolereformen ställer krav på inforraation till bl. a. dels
blivande studerande, dels personalen inora olika delar av högskolan. Detta
gäller t. ex. beträffande förändringarna i studieorganisationen och den
institutionella organisationen. Det är självfallet ändamålsenligt att informationsinsatseima
i fråga ora olika delar av reforraar-betet så långt möjligt samordnas. Jag räknar
med att det skall ankoraraa på den centrala organisationskommittén att beakta
detta. I det följande kommer jag att föreslå att särskUda medel anvisas för
budgetåret 1975/76 för information ra. ra. i samband raed högskolereforraen.

Det
är, slutligen, enligt min mening angeläget atl den högskolereform som jag nu
förordat från början följs systematiskt och att den fortlöpande utvärderas med
avseende på sina effekter i skilda avseenden. En viklig uppgift, som KK pekat
på, är atl sludera tillämpningen och bl. a. de sociala effeklerna av de nya
behörighels- och urvalsreglerna. Det gäller också att följa genomförandet och tUlämpningen
av bl. a. den nya studieorganisationen och den nya institutionella organisationen.
Syftet skall självklart vara att få fram underlag för att stegvis göra
förändringar som visar sig önskvärda eller nödvändiga. Jag avser att i annat
sammanhang återkorama tUl regeringen beträffande formema för att på della säll
följa och utvärdera olika delar av högskolereformen.

11. Hemställan

Med
hänvisning till vad jag anfört heraställer jag, att regeringen föreslår
riksdagen

att
godkänna de riktlinjer för reformering av högskoleutbUdningen m. ra. som jag angett
i det föregående.

s. 581 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 581

12. Anslagsberäkningar för budgetåret 1975/76

12.1
Vissa kostnader i samband med högskolereform

Nytt
anslag förslag 5 200 000

I
statsbudgeten för budgetåret 1975/76 bör under åttonde huvudtiteln föras upp
ett förslagsanslag benämnt Vissa kostnader i samband med högskolereform. Under
detta anslag beräknar jag medel för informaiion om bl. a. de nya behörighets-
och urvalsreglema samt högskolereformen i övrigt (3 000 000 kr.), för kostnader
i samband med uppläggning av centralt antagningssystem (1000 000 kr.), för
förberedelsearbete inför omläggning av läroanstalternas ekonomiadministrativa ratiner
i samband med genomförande av nytt anslagssystem (800 000 kr.) samt för
utveckling och utvidgning av informationssystem avseende studerande och
studieresultat (400 000 kr.). Av praktiska skäl bör vissa av dessa kostnader
bestridas från bl. a. anslagen Universitetskanslersämbetet:
Förvaltningskostnader och Förvaltningarna vid universiteten m. m., som
härigenom kommer att belastas med högre belopp än som beräknats i 1975 års
budgetproposition. Det av mig förordade anslaget kommer således att i dessa
delar fungera som täckningsanslag för statsbudgeten,

Mina förslag i det
föregående medför stora krav på ulveckling av högskolans ulbildnmgsutbud. Det gäUer
aUmänt att främja dels arbetslivsanknytning, dels problemorientering vid
högskolestudiernas uppläggnmg. Det gäller också alt inom skilda ämnesområden
utveckla kurser som är anpassade tUl behoven hos yrkesverksamma och meddelas i
former som möjliggör kombination av studier och förvärvsarbete. Inte minst
viktigt är det att vid de fUosofiska fakulteterna utveckla utbildningsutbudet
efter dessa riktlinjer. Enligt min mening är det angeläget all de resursmässiga
förutsättnmgama för ett sådant utvecklingsarbete förbättras. Arbetet bör
bedrivas efter de principer som jag förordal i det föregående och inom de raraar
för den lokala högskoleorganisationen sora kommer alt dras upp i organisationskoraraittéernas
arbete. Jag vill mol denna bakgrund redan nu anmäla alt jag avser all i budgetpropositionen
för budgetåret 1976/77 återkomma med förslag om särskilda medel för stöd- och innovationsåtgärder
för den grundläggande utbildningen, i första hand vid de filosofiska
fakulteterna.

I det föregående har jag
anmält att jag avser att i armat samraanhang föreslå regeringen dels att uppdra
åt högskolan i Linköping att utreda och lägga fram förslag om en
tvärvetenskapligt orienterad forsknings-och forskarutbUdningsorganisation inora
i första hand den fUosofiska fakultetens oraråde, dels att beslula atl näranda
högskola fr. o. m. den 1 juli 1975 skall benäranas universitetet i Linköping.
Jag vUl i detta sam-

s. 582 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 582

manhang
föreslå regeringen att inhämta riksdagens bemyndigande alt den 1 juli 1976
inrätta en för högskolans nuvarande rektor, innehavaren av Lars Hiertas
professur i statskunskap vid universitetet i Stockholm, Hans Meijer personlig
professur i statskunskap vid nuvarande högskolan i Linköping. Jag hemställer,
att regeringen föreslår riksdagen att

lill
Vissa kostnader i samband med högskolereform för budgetåret 1975/76 under
åttonde huvudtiteln anvisa elt förslagsanslag av 5 200 000 kr., bemyndiga
regeringen all inrätta en professur i enlighet raed vad jag förordat i det
föregående.

12.2
Yrkesteknisk högskoleutbildning

Nytt
anslag förslag 3 905 000

Jag
har i det föregående förordat att viss försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbUdning
skaU inledas dels läsåret 1975/76 i enlighet raed U 68:s förslag, dels
tidigast höstterminen 1976 i enlighet med NoTH:s av UKÄ tillstyrkta förslag.

U
68 beräknar de årliga lärarlöne- och driftkostnaderna samt koslnaderna för
lokal administration för försöksverksarahet raed yrkesteknisk
högskoleutbildning tUl ca 300 000 kr. per undervisningsgmpp om 30 studerande.
Behovet av lokaler och utrastning inora försöksverksaraheten förutsätts då
kunna tillgodoses i huvudsak genora befintliga resurser. Kostnaderna för
central adrainistration och utvärdering av försöksverksamheten skulle enligt U
68 :s beräkningar det första försöksåret uppgå tUl ca 395 000 kr.

UKÄ
har i sina förslag tUl anslagsframställningar för budgetåret 1975/76 begärt
dels 2 770 000 ler. för lärariönekostnader och 695 000 kr. för driftkostnader
för försöksvis anordnad yrkesteknisk högskoleulbildning, dels 335 000 kr. för
central administration ra. ra. av ifrågavarande försöksverksarahet. I enlighet
riied vad jag anfört i det föregående har jag vid mina kostnadsberäkningar
utgått från all behovet av lokaler och utrustning för ulbUdningen i huvudsak
skall kunna tillgodoses utan särskilda kostnader för slaten. I den mån
kompletteringar behövs i dessa avseenden bör raedel kunna anvisas från statens allraänna
fastighetsfond och anslaget Inredning och utrastning av lokaler vid universiteten
ra. m. Vidare beräknar jag 105 000 kr. för planering m. ra. för yrkesteknisk
högskoleutbildning i Skellefteå.

Jag
hemställer, att regeringen föreslår riksdagen

alt
tiU Yrkesteknisk högskoleutbildning för budgetåret 1975/76 imder åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 905 000 kr.

s. 583 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 583

12.3
Utveckling av studielämplighetsprov

1973/74
Utgift 666 940 Reservation 950 040

1974/75
Anslag 312 000

1975/76
Förslag 661 000

I
prop. 1975: 1 (bU. 10 s. 149) har regeringen föreslagit riksdagen atl, i
avvaktan på slällningstagande till bl. a. förslag från SÖ, till ulveckling av studielämplighetsprov
för budgetåret 1975/76 beräkna elt reservationsanslag av 1 000 kr.

I enlighet med vad jag
förordat i det föregående skall fr. o. ra. antagningen tUl grandläggande
högskoleutbildning inför läsåret 1977/78 studielämplighetsprov i vissa fall
användas vid urval bland behöriga sökande. Ett studieläraplighetsprov har som
jag redovisat utarbetats av SÖ. Visst fortsatt utvecklingsarbete krävs dock
innan provet kan las i bruk. För sådant utvecklingsarbete bör budgetåret
1975/76 anvisas sammanlagl 661 000 kr.

Jag
hemställer, alt regeringen föreslår riksdagen

att
till Utveckling av studielämplighetsprov för budgetåret 1975/ 76 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 661 000 kr.

Regeringen
ansluter sig tUl föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen alt aniaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga
1

Befintliga
utbildningsvägar som enligt U 68 skall föras till högskolan (jfr SOU 1973: 2 s.
706)

YrkesutbUdningssektor
Utbildning tUl

opaginerad Kontrollera mot PDF

teknisk

administrativ
och ekonomisk

arkitekt

bergsingenjör
brandingenjör civilingi;njör drifttekniker sjöingenjör agronom apotekare hortonom
jägmästare laboratorieassistent landskapsarkitekt lantmästare
livsmedelstekniker receptarie skogsmiistare Irädgårdstekniker sjökapten

ekonomiföreståndare
hälsovårdsinspektör inlematföreståndare syo-konsulenl ekonom: jurist

socionom
(förvaltningslinje) företags;ekonom marknadsförare

högre
iiurs för personal inom hotell- och restaurangbranschen samhällsadministralioii
tjänsieman vid transportföretag socialadministration:

a)
ettårig!

b)
tvåårig! personaladministration
revisionbankbeskattning transportadministration! ulbildningsadministralion!
högre grafisk utbildning systemman programraerare

opaginerad Kontrollera mot PDF

YrkesutbUdningssektor
UtbUdning till

opaginerad Kontrollera mot PDF

vård

undervisning

kultur
och information

adrainistrativt
systemarbete!

advokatsekreterare

sekreterare:

a)
1 år

b)
1 1/2 eller 2 åri
arbetsterapeut hörselvårdsassislent logoped

läkare

medicinsk
assistent sjukgymnast

sjuksköterska (gmndutbildning
och vidareutbUdning) tandhygienist tandläkare veterinär

ålderdomsherasföreståndare
socialpedagog socionom (social linje) biträdande psykolog psykolog bamavårdslärare
gymnastik- och idrottslärare hushållslärare vårdyrkeslärare sjukvårdslärare
fritidspedagog förskollärare ADB-lärare danspedagog mun-pedagog musiklärare
musikpedagog musikinstruktör teckningslärare ämneslärare klasslärare
slöjdlärare speciallärare textUlärare

lärare
i industri och hantverk ungdomsledare idrotts- och fritidskonsulent!
bibliotekarie journalist

högre
reklamutbUdning regissör, producent, scenograf ra. m. scenartist koreograf
mim-artist

s. 586 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 586

Yrkesutbildningssektor
Utbildning lill

målare,
skulptör ra. m.

konsthantverkare

kyrkomusiker

instrumentalmusiker

sångare

tonsättare

dirigent

präst ra. ra.

övrig UtbUdning ej förtecknad utbildning vid de filosofiska fa-

kiiltelerna

'
Kombinationsutbildning försiiksverksamhet.

s. 587 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 587

Bilaga 2

U 68:s förslag tUI alhnänna utbildningslinjer (jfr SOU
1973: 2 s. 721)

1 Teknisk yrkesutbildning

arkUeklurlinjen

bergsvetenskapslinj en

ekonoraingenjörslinjen

eleklrotekniklinjen

flygtekniklinjen

geoteknologilinjen

kerailekniklinjen

lantraäterilinjen

maskintekniklinjen

teknisk fysik-linjen

teknisk fysik- och eleklrotekniklinjen

väg- och valtenbyggnadslinjen

farmaceutiska linjer

receplarielinjen

laboratorieassistenllinjen

agronomlinjen

lantmästarlinjen

hortonoralinjen

landskapsarkitektiinjen

trädgårdsteknikerlinjen

jägmästarlmjen

skogsraästarlinjen

brandingenjörslinjen

driftteknikerlinjen

sjöingenjörslinjen

yrkestekniska linjer

teknisk variant av

fysik-keraUinjen

kemi-biologUinj en

materaatisk-syslemvetenskapliga linjen

2 Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning

juristlinjen

juridisk-sarahällsvelenskapliga linjen
filosofisk-samhällsvetenskapliga linjen ekonoralinjen sarahällsplanerarlinjen
förvaltningslinjen

vissa ettåriga specialkurser i gymnasieskolan

ekonomiföreståndarlinjen

intematföreståndarlinjen

hälsovårdsinspektörslinjen

linjen för högre grafisk utbildning

s. 588 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975:9 588

sjökaptenslinjen

linjen
för revision, bank och beskattning socialadrainistrativa linjen
utbildningsadministrativa linjen personaladministrativa linjen transportadminislrativa
linjen linjen för administrativt systemarbete sekreterarlinjen administrativ-ekonomisk
variant av

pedagogik-sociologUmjen

samhällsvetenskaplig
linje 1

samhällsvetenskaplig
linje 2

matematisk-sarahällsvetenskapliga
linjen

malematisk-systeravetenskapliga
linjen

statistiklinjen

3 Vårdyrkesutbildning

arbelsterapeutiinjen

hörselvårdsassistentlinjen

logopedlinjen

läkarlinjen

medicinsk
assistent-linjen psykologlinjen sjukgymnasllinjen sjuksköterskelinjen ålderdomshemsf
öreståndarlinje n tandläkarlinjen landhygienistiinjen

sociala
linjen

socialpedagoglinjen

veterinärlinjen

4 Ulbildning
för undervisningsyrken

(De lärarutbUdningar
som berörs av lärarutbUdningskommitténs förslag har inte medtagits i
förteckningen.) klasslärarlinjema förskollärarlinjen fritidspedagoglinjen
speciallärarlinjen

linjerna
för lärare i yrkesinriktade ämnen musikpedagoglinjen danspedagoglinjen äraneslärarlinjerna,
vilka uigörs av undervisningsvariant inom

fysik-kemUinjen

kemi-biologiluijen

psykologUinjen

samhällsvetenskaplig
linje 2

historisk-samhällsvelenskapliga
linjen

matematisk-samhällsvelenskapliga
linjen

språklinjen

historielinjen

svensklinjen

s. 589 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 589

5
Ulbildning för kultur- och informationsyrken religionsvelenskaplig linje ungdorasledarluijen
journalistlinjen

linjen
för koraraunikalions- och reklamutbUdning regissörslinjen scenarlistlinjen
koreograflinjen konsthantverkslinjen kyrkomusikerlinjen inslrumenlalrausikerlinj
en sångarlinjen kullur- och inforraationsvarianl (bl. a. raed bibliotekarieinriktning)
av

fysik-keraUinjen

kemi-biologilinjen

psykologilinjen

pedagogik-sociologUinjen

samhällsvetenskaplig
linje 2

historisk-sarahällsvetenskäpliga
linjen

raatemalisk-samhällsvetenskapliga
linjen

raateraatisk-systemvetenskapliga
linjen

slatistUdinjen

språklinjen

historielinjen

svensklinjen Vissa
konstnärsutbildningar föreslås inte bli organiserade på utbUdningslinjer.

s. 590 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975:9 590

Innehållsförteckning

Propositionen
.................................................. ... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

INLEDNING ....................................................... ... 6

UTREDNINGAR
OCH REMISSYTTRANDEN M. M............. 14

1.................................................................... Högskoleutbildningens
inriktning, dimensionering, lokalisering

och organisaiion................................................ .. 14

1.1 U
68 m. m 14

1.1.1
Högskoleutbildningens avgränsning
och uppgifter .. 14

1.1.2
Högskolesludiemas organisation ............ .. 23

1.1.3
Antalet studerande i
högskoleutbildning. Antagning

till
högskoleutbildning ......................... .. 32

1.1.4
HögskoleutbUdningens lokaUsering
........ .. 58

1.1.5
Återkommande utbUdning....................... .. 85

1.1.6
Institutionell organisation .................... .. 93

1.1.7
Kostnader ...................................... 122

1.1.8
Genomförande av U 68:s förslag.............. 125

1.1.9
FÖrsöksverksamhel; med
yrkesteknisk högskoleutbildning m. ra 126

1.1.9.1
U 68 ....................................... 126

1.1.9.2
NoTH och UKÄ ........................... 137

1.2 Reraissyttranden
141

1.2.1
Allraänt .......................................... 141

1.2.2
Högskoleutbildningens avgränsning
och uppgifter .. 146

1.2.3
Högskolesludiemas;
organisation ........... 169

1.2.4
Antalet studerande i högskoleutbUdning.
Antagning

till
högskoleutbUdning ....................... . 179

1.2.5
Högskoleulbildningens
lokalisering .......... . 195

1.2.6
Återkommande ulbildning........................ . 207

1.2.7
Institutionell organisation .................... . 215

1.2.8
Kostnader ...................................... . 245

1.2.9
Genomförande av U 68:s förslag.............. . 248

1.2.10
FÖrsöksverksamhel: med
yrkesteknisk högskoleutbildning 250

1.3 U
68-beredningen ra. ra 273

1.3.1
Allraänt .......................................... 273

1.3.2
Högskoleulbildningens avgränsning
och uppgifter .. 279

1.3.3
Högskolestudierna;!
organisation ......... . 285

1.3.4
Antalet studerande i högskoleutbUdning.
Antagning

lill
högskoleulbildning ......................... . 287

1.3.5
Högskoleutbildningens
lokalisering ......... . 289

1.3.6
Återkommande utbUdning....................... . 292

1.3.7
Institutionell organisation .................... . 293

1.3.8
Genomförande ................................. . 311

2. Behörighel och urval lill
högskoleulbildning.............. . 313

2.1
KK ....................................................... . 313

2.1.1
Allraän bakgrund tUl kommitléns
arbete..... . 313

2.1.2
Allmän behörighet ............................... . 314

2.1.3
Särskilda förkunskapskrav ...................... . 319

s. 591 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975: 9 591

2.1.4
Urval bland behöriga sökande ................ 324

2.1.5
Kompetensreglemas tillämpning
på verksutbUdning 335

2.1.6
Antagningens organisation ................... 336

2.1.7
Handläggning av
kompetensfrågor ......... 340

2.1.8
Genomförande av KK:s förslag .............. 343

2.2
SÖ ......................................................... 344

2.3
Remissyttranden ....................................... 348

2.3.1
Allmänt .......................................... 348

2.3.2
Allmän behörighet ................................ 351

2.3.3
Särskilda förkunskapskrav....................... 353

2.3.4
Urval bland behöriga sökande ................. 357

2.3.5
Kompetensreglernas tUlämpning
på verksutbildning 369

2.3.6
Antagningens organisation .................. 370

2.3.7
Handläggning av kompetensfrågor............ 373

2.3.8
Genomförande av KK:s förslag ............... 374

2.3.9
Studielämplighetsprov ....................... 375

3. Professorslillsällning
........................................ 386

3.1
Ulredningen ............................................ 386

3.2
Remissyttranden ........................................ 390

4. De vetenskapliga
bibliotekens organisaiion .......... 395

4.1
Statskontoret .......................................... 395

4.2
Reraissyttranden ....................................... 397

FÖREDRAGANDEN ............................................ 402

1.
Inledning ..................................................... 402

2.
Högskoleutbildningens avgränsning
allmän behörighet .... 408

2.1
Ett nylt högskolebegrepp.............................. 408

2.2
Nya vägar tUl högskolan............................... 413

3. Högskoleutbildningens
uppgifier m.m.................... 418

3.1
Utbildningsmål ......................................... 418

3.2
Ulbildnmg och forskning ............................ 423

3.3
Indelning av den gmndläggande
högskoleutbildningen .. 429

4.
Återkommande utbildning ................................. 431

5.
Högskolestudiernas inriktning
och organisation m.m. 435

5.1
Utgångspunkter ......................................... 435

5.2
UtbUdningsUnjer .................................... 438

5.3
Enstaka kurser ........................................ 445

5.4
Utbildnings- och kursplaner ........................ 447

5.5
Betyg och examina ................................... 448

5.6
Särskilda förkunskapskrav .......................... 451

6.................................................................. Anlalel
studerande i högskoleutbildning m. m. Urval och an-

lagning ....................................................... 458

6.1
Bakgmnd och utgångspunkter........................ 458

6.2
Kapaciteten för utbildnmgsUnjer
.................. 462

6.3
Kapaciteten för enstaka kurser ..................... 467

6.4
Gyranasieskolans dimensionering
m. m............. 468

6.5
Urval och antagning ................................. 470

6.5.1
Inlednmg ....................................... 470

6.5.2
Urval .............................................. 471

6.5.3
Antagning ....................................... 480

7.
Högskoleutbildningens
lokalisering .................. 486

8.
Högskolans institutionella
organisation ............. 497

8.1
Utgångspunkter ................................... 497

s. 592 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975: 9 592

8.2
Huvudmaimaskap m. m................................. 504

8.3
De statliga högskoleenhefemas
organisation..... 507

8.4
Den kommunala;
högskoleorganisationen.......... 527

8.5
Organisationen för uppgifter
som är gemensararaa för flera läroanstalter 529

8.5.1
Regional organisation........................... 529

8.5.2
Central organisation. ........................ 535

8.5.3
Lokal- och utrastningsprograraorganisationen
.... 543

8.5.4
De vetenskapliga bibliotekens
organisation 543

8.6
Anslagssystem ra. m................................... 546

8.7
Tjänsleorganisatoriska fiågor m.
m.................. 552

8.8
Former för att utse ledamöter i
högskolans styrelser och nämnder ra. m .. 561

9.
Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning .... 569

10.
Genomförande................................................. 575

11.
Hemställan..................................................... 580'

12.
Anslagsberäkningar för
budgetåret 1975/7.6 ...... 581

12.1
Vissa kostnader i saraband med
högskolereform 581

12.2
Yrkesteknisk
högskoleutbildning .................. 582

12.3
Utveckling av studielämplighetsprov.............. 583

Bilaga
1 Befintliga ulbildningsvägar som enligt U 68 skall föras

tiU
högskolan ......................................... 584

Bilaga
2 U 68:s förslag lill allraänna utbildningslinjer..... 587

KUNGL. BOKTR. STOCKHOLM 1 » 7S 740412

Doktrin (2)

  1. CLAES SANDGREN. Statens stöd till forskning och utveckling., SvJT 1984 s. 223, på s. 227 · Fritt tillgänglig
  2. Hans Ragnemalm, Regeringsformen 11:6. Överlämnande av förvaltningsuppgift till enskilt subjekt, FT 1976 nr 3 s. 105, på s. 123, 137 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

338 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (331)

331 kopplingar i 139 dokument.

  1. SOU 2026:57 Akademisk frihet s. 54 · s. 127 om s. 576 · s. 128 om s. 503 · s. 386 i texten
  2. SOU 2025:27 En socionomutbildning i tiden s. 38 · s. 303 i texten
  3. Ds 2024:15 Underlätta, utbilda, uppskatta - så erkänns ungas ideella engagemang s. 31 i texten
  4. SOU 2024:9 Utvecklat samarbete för verksamhetsförlagd utbildning s. 293 om s. 423 · s. 293 om s. 504 · s. 294 om s. 504 · s. 397 · och 1 till i texten
  5. SOU 2021:65 Stärkt fokus på framtidens forskningsinfrastruktur s. 42 om s. 99 i texten

Visa alla 139

Doktrin (7)

7 kopplingar i 4 dokument.

  1. Ragnemalm, Den enskilde och det allmänna, 1987 s. 103 om s. 577 · s. 117 om s. 577 i texten
  2. Ragnemalm, Offentligrättsliga studier, 1977 s. 46 om s. 577 · s. 60 om s. 577 i texten
  3. FT 1976 s. 105 Hans Ragnemalm, Regeringsformen 11:6. Överlämnande av förvaltningsuppgift till enskilt subjekt s. 123 · s. 137 i texten
  4. SvJT 1984 s. 223 CLAES SANDGREN. Statens stöd till forskning och utveckling. s. 227 i texten