Sök i Ratio Lex

med förslag till konsumentkreditlag m.m.

381 sidor, varav 366 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 366 av 381 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1976/77:123, med förslag till konsumentkreditlag m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 Regeringens proposition

1976/77:123

med förslag till konsumentkreditlag m. m.:

beslutad
den 24 mars 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag
som har upptagils i bifogade utdrag av regéringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

SVEN
ROMANUS

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en
konsumentkreditlag. Syftet med lagen är alt stärka konsumenternas ställning i
kreditsammanhang. Lagen ersätter inom konsumentområdet lagen (1915:219) om
avbelalningsköp samt vissa bestämmelser om kreditköp i konsumentköplagen.

Konsumentkredillagen innehåller till en början
regler om information i kredilsammanhang. Reglerna innebär att näringsidkare
vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit skall
lämna information om bl. a. den effektiva räntan för krediten. Motsvarande
information skall lämnas innan avtal om kredit sluts.

Lagen innehåller också bestämmelser om
kontantinsats vid kreditköp. Huvudregeln är alt säljaren skall ta ul
kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall
motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden
föranleder annat.

Genom den nya lagen inskränks möjligheterna för den
som har sålt en vara på kredit att ta tillbaka varan vid bristande betalning
från köparens sida. Förbehåll om ålertaganderält får inte användas beträffande
vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på gmnd av
förhållandena på marknaden inte är lämpad som kredilsäkerhel.

Såväl reglerna om information som bestämmelserna om
konlanlinsals och ålertaganderält anknyts till det näringsrällsliga systemet i
marknadsföringslagen resp. avtalsvillkorslagen. Det betyder all närmare
riktlinjer för tillämpningen av dessa regler skall utformas av konsumentverket,
i första hand efter förhandlingar mellan verket och berörda näringslivsorganisationer.
På det sättet kan en anpassning nås lill de särskilda förhållandena inom

1 Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 123

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 2

olika
branscher m. m. I sista hand ankommer det på marknadsdomstolen att genom
åläggande eller förbud bestämma reglernas närmare innehåll.

Vid sidan om de bestämmelser som nu behandlats
innehåller konsumentkredillagen också regler om köparens befogenheter mot
annan kreditgivare än säljaren, förbud mol vissa fordringsbevis, förtidsbetalning
och handräckning för återtagande av vara m. m. Vidare uppställs regler som
begränsar konlohavares betalningsansvar gentemot kontoförelag i fall då belopp
påförs kontot genom atl kontokort används av obehörig.

Den
nya lagen föreslås träda i kraft den I januari 1978.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123

1
Förslag till Konsumentkreditlag

Härigenom
föreskrives följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller kredit (beialningsanslånd eller lån) som är avsedd hu

vudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes lill konsument

av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet,

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även
i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av näringsidkare
som ombud för kreditgivaren.

2 §
I lagen avses med

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar
den ursprunglige kreditgivarens fordran,

kontantpris: det pris till vilket vara, tjänst
eller annan nyttighet vanligen hålles konsument tillhanda mot kontant
betalning,

kreditbelopp: vid beialningsanslånd den del av
kontanlpriset varmed anstånd lämnas samt vid lån del lånade beloppet,

k red i t kostnad: det sammanlagda beloppet av alla
räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att eriägga med
anledning av krediten,

effektiv länia: kreditkostnaden angiven som en
åriig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under
hänsynstagande till atl delbetalningar skall göras under den löpande
kredittiden,

kreditfordran:
summan av kreditbeloppet och krediikostnaden.

3 §
Med kreditköp avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen

anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av be

talningen eriägges med belopp som köparen flr låna av säljaren eller av

annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Har avtalet betecknats som uthyrning eller
betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå kreditköp, om del
är avsett all den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

4 §
Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner

enligl denna lag är ogiltigt.

Marknadsföring
av kredit

5 §
Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring
beträffande kredit lämna information om den effektiva räntan för

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 4

krediten.
Är del fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller annan
nyttighet, skall även kreditkostnaden och kontanlpriset anges.

Information enligt första stycket behöver ej
lämnas, om krediten är av ringa omfattning eller det annars föreligger
särskilda skäl.

6
§ Innan kreditavtal slutes skall
näringsidkare, som lämnar eller förmedlar krediten, lämna konsumenten
information i de hänseenden och i den omfattning som anges i 5 ;;,
Informationen skall lämnas skriftligen,

7 § 1 fråga om underiåtelse att lämna information som
anges i 5 och 6 iiv; eller som annars är av särskild betydelse från
konsumentsynpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).

Bestämmelser
om kreditköp

Konlanlinsals

8 §
Vid kreditköp skall säljaren av köparen uttaga kontantinsats i enlighet

med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 pro

cent av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Som kontantinsats anses ej betalning med medel som
köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av
överenskommelse mellan denne och säljaren,

9 ij
Säljer näringsidkare för egen eller annans räkning vara utan att iakttaga

vad som sägs i 8 S, skall det anses utgöra handling som avses i 2 § mark

nadsföringslagen (1975:1418).

Köparens
befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren

10 §
Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning framställa

samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren.

Har köparen på grund av köpet anspråk mol säljaren
på återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation
svarar kreditgivare lika med säljaren för anspråkets fullgörande.
Kreditgivaren är dock ej skyldig att betala mer än vad han mottagit av köparen
med anledning av krediten.

Förbud
mot vissa fbrdringsbevis

11 §
Kreditgivaren får ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse be

träffande fordran på grund av kreditköpet. Han för ej heller till bevis för

sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan

av denne ingången skuldförbindelse, vars övertalande eller pantsättning in

skränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet, om

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 5

ny
borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

Första stycket första meningen äger ej tillämpning
på egen växel som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kredilkassa
inom jordbrukskasserörelsen,

Den
som uppsåtiigen bryter mol denna paragraf dömes lill böter,

Föriidsbelalrting

12 §
Vid kreditköp har köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren

i förtid.

Kreditgivaren för kräva betalning i förtid endast
om han gjort förbehåll härom samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål
med atl erlägga förfallen del av kredilfordringen som uppgår till mer än en
tiondel av hela kreditfordringen.

Andra stycket utgör ej hinder för bank eller annan
kreditgivare att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om
skyldighet därtill följer av annan författning.

13 §
Vid förlidsbelalning enligt 12 S skall vid beräkning av kreditgivarens

fordran den obetalda delen av k red i t förd ringen minskas med så stor del

av krediikostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande

till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alltid tillgodoräkna sig

hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt

anges i avtalet och ej är oskälig.

Förbud
mot viss avräkning

14 §
Belopp som köparen erlägger för avräkning på viss kreditfordran i an

ledning av kreditköp får kreditgivaren ej först avräkna på annan fordran,

Ålertaganderält

15 §
Med förbehåll om återtaganderätt avses avtalsvillkor som ger kredit

givaren möjlighet alt återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kre-

dilköpsavtal.

Förbehåll om återtaganderätt för göras gällande
endast under förutsättning att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med
köpet för att trygga säljarens rätt till betalning samt köparen sedan mer än en
månad är i dröjsmål med all eriägga förfallen och ej preskriberad del av
kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt
vid försäljning av vara, som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde
eller på gmnd av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kredilsäkerhel,
kan nä-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 6

ringsidkaren
förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll. 1 fråga om
förbud äger i övrigt bestämmelsema i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

16
§ Om köparen efter utgången av den i 15 S andra stycket angivna liden men innan
varan återtages eriägger belopp, som ej har betalats i rätt tid, jämte ränta
och kostnader enligt de gmnder som anges i 17 § tredje-femte slyckena,får
kreditgivarenej återtaga varan pågmndavdröjsmålet. Ej heller för kreditgivaren
i sådant fall göra gällande avtalsvillkor som avses i 12 § andra stycket.

Uppgörelse
vid återtagande av vara

17 §
Vill kreditgivaren utnyttja rätt att återtaga vara, skall avräkning göras

mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet.
Vid beräkning av värdet äger 3 S lagen(19l5:219)om avbetalningsköp motsvarande
tillämpning.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda
d.elen av kredilfordringen efter avräkning enligl 13 >; saml i förekommande
fall dröjsmålsränia, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 räntelagen
(1975:635).

Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig
ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen
exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse
vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för
tillvaratagande av kreditgivarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för
utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av
allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

I mål om handräckning för återtagande för
kreditgivaren, enligl vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig
även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode lill
ombud eller biträde.

18 §
Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett slörre belopp än kre

ditgivaren, får varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskill

naden till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter

mellanskillnaden hos denne.

Tillgodoräknas kreditgivaren elt större belopp än
köparen, får kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (reslskulden).

Återlösande
av vara som ålertagils

19 §
Köparen för inom fjorton dagar återlösa vara som har ålertagils. Vill

köparen återiösa varan, skall han betala kreditgivaren varans värde vid åter

tagandet saml den restskuld som kan föreligga enligt avräkningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 7

Handräckning
för återtagande av vara m. m.

20 §
Kreditgivaren för hos utmätningsman söka handräckning för varans

återtagande, under förutsättning att om kreditköpet har upprättats en av

parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt

saml uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden,

kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall eriäggas.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen
samt innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald.
Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första
stycket,

21 §
Handräckning för beviljas endast om del är uppenbart att de förut

sättningar som anges i 15 !? andra stycket föreligger.

Har förbehåll om ålertaganderält använts i strid
mot förbud enligl 15 !; tredje stycket, för handräckning ej beviljas.

Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom
köparen har förpliktats atl lämna tillbaka vara som sålts med förbehåll om
återtaganderätt, för ej beviljas beträffande vara som enligl 65 >;
ulsökningslagen (1877:31 s. I)
undantages från utmätning.

22 §
I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 21 >;

tredje stycket, äger i övrigt 10 S tredje och fjärde styckena, 12-15 >;!;
och

16 >; första stycket lagen (1915:219) om avbelalningsköp motsvarande till-

lämpning. Härvid skall hänvisningen i 14 !? andra stycket lill 5 S första
stycket

avse 18!; första stycket denna lag.

Förbud
mot utmätning

23 §
Vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får ej utmätas

för fordran på grund av kreditköpet.

Betalningsansvar
vid förlust av kontokort m. m.

24
§ Avtalsvillkor som innebär atl konlohavare skall vara betalningsskyldig för
belopp, som påförts kontot genom att kontokort har använts av obehörig, för
göras gäUande endast om kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är
behörig att använda kontokortet

1. lämnat ifrån sig kortet till annan,

2. genom grov oaktsamhet föriorat kortet,

3. på annat sätt föriorat besittningen av kortet och
icke snarast efter upptäckten anmält föriusten hos kreditgivaren.

För belopp, som på sätt i första stycket anges har
påförts kontot sedan kreditgivaren mottagit anmälan atl kontohavaren eller
annan som enligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 8

kontoavtalel
är behörig all använda kontokortet ej längre har detta i sin besittning, är
kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.

TUlsyn
m. m.

25 §
Konsumentverket utövar tillsyn överefterievnaden av denna lag. Ver

kels tillsyn omfattar dock ej Sveriges riksbank, Sveriges.investeringsbank

aktiebolag, verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller

försäkringsinspeklionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet.

Tillsynen skall utövas så, atl den icke vållar
slörre kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

26 S
För utövande av tillsynen har konsumentverket eller den som verket

förordnar rätt alt förelaga inspektion hos näringsidkare som bedriver va-

mförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar

eller övertar kredit som avses i denna lag och att taga del av samtliga hand

lingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall lämna de upplysningar

om verksamheten som begäres för tillsynen.

Underiåler näringsidkare att lämna tillgång till
handling eller all lämna upplysning i fall som avses i första stycket, för
konsumentverket förelägga näringsidkaren atl fullgöra sin skyldighet vid vite
av högst 10 000 kronor,

27 §
Talan om utdömande av vite som avses i 26 >; föres vid allmän domstol

av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsument

verket.

28 § Den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit befattning
med tillsynsärende enligl denna lag för ej obehörigen yppa eller nyttja vad han
därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om. yrkes- eller
affärshemlighet.

29 § Har konsumentverket enligt 26 >; andra stycket förelagt
näringsidkare all tillhandahålla handling får talan moi beslutet föras hos
kammarrätten genom besvär. Mol annat beslut av konsumentverket enligl 26 >;
får talan ej föras.

30 § Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller ej kreditköp för vilka
föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1975:90) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning
av bilar.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Bestämmelserna i 24 >; tillämpas även i fall då
kontoavtalet har ingåtts före ikraftträdandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 9

Förekommer i lag eller annan författning
bestämmelse som avser det fall all vara innehas på gmnd av avbetalningsköp,
skall bestämmelsen äga motsvarande tillämpning på det fall att vara innehas på
grund av kreditköp enligl konsumentkredillagen.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom föreskrives atl 1, 4, II och
15 iiS lagen (1915:219) om avbelalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1§'

Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal,
varigenom lösöre säljes mol betalning i särskilda poster, av vilka en eller
flera skola eriäggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor
tillika att säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter
vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos
säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit eriagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller
betalningen såsom vedertag för godsets bruk och nyttjande, skall ulan hinder
därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt del finnes vara åsyftat, att
den, som fött godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster, som köparen
enligl avtalet har att eriägga, benämnes i denna lag avbetalningspriset. Med
post avses icke sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie, som
köparen skall särskilt utgiva.

ffråga om vissa avbetalningsköp finnas
bestämmelser I konsumentkredillagen (1977:000).

4 § 2

Säljaren
äge, där godset återtages. Säljaren äge, där godset återtages,

räkna
sig lill godo: räkna sig lill godo:

1) oguldna poster, för vilka i av- 1)
oguldna posler, för vilka i av

talet bestämd förfallodag är inne vid talet bestämd förfallodag är inne vid

tiden för godsets återtagande; tiden för godsets återtagande;

'Senaste
lydelse 1953:152 2 Senaste lydelse 1974:184

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har
säljaren i avtalet uppgivit det pris, lill vilket han skulle varit villig
att sälja godset mot kontant betalning, lägges denna uppgift till gmnd för
beräkningen enligl första stycket 2), där del ej kan antagas, atl godset
kunde hava köpts till lägre pris.

Nuvarande lydelse

2) såstor kvotdel av övriga oguldna posler som del
pris, vilket godset skulle hava betingat om del köpts mol kontant betalning,
utgör i förhållande till avbeialningsprisel;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som
säljaren har all fordra och som icke inräknats i avbeialningsprisel;

4) kostnad, som säljaren måste vidkännas för godsels
återtagande; samt

5) i fall köparens rätt lill godset är beroende av att
han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende å
godset, fordran å sådan ersättning.

Ersättning för kostnad som avses i första stycket
4) utgår enligl bestämmelser som Konungen meddelar.

Föreslagen lydelse

2) så stor kvotdel av övriga oguldna poster som del
pris, vilket godset skulle hava betingat om det köpts mot kontant betalning,
utgör i förhållande lill avbeialningsprisel;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som
säljaren har alt fordra och som icke inräknats i avbetalningspriset;

4) kostnad för godsels återtagande; saml

5) i fall köparens rätt lill godset är beroende av att
han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende å
godset, fordran å sådan ersättning.

Ersättning för kostnad som avses i första stycket
4) får avse exekutions-avgifi, skälig kostnad för transport av varan samt
utgift/or inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har
varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt. Vid bestämmande av
ersättning för utgift för inställelse äga bestämmelserna om beräknande av
ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning. I mål om
handräckning för återtagande äger säljaren, enligt vad regeringen närmare
föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med
anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Handräckning må beviljas endast där
utmätningsmannen finner uppenbart, att sådant dröjsmål föreligger med
betalningen, som i 2 !; första stycket sägs, eller att köparen eljest åsidosatt
förpliktelse, vars uppfyllande är av väsentlig betydelse för säljaren.

Visar
köparen sannolika skäl, atl godset blivit sålt till oskäligt högt pris, må
handräckning ej beviljas.

Gång- och sängkläder, som äro oundgängligen
behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn, må icke i något fall
återtagas.

Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit
sålt till oskäligt högt pris, må handräckning ej heller beviljas.

15 §*

opaginerad Kontrollera mot PDF

betalningsköp.

Vid
förrättning, som i förstastycket avses,skall,därej idomenannoriunda
förordnats, i fråga om värdering av godset gälla vad i 13 !; är stadgat. Beträffande
talan mot utmätningsmannens värdering skola bestämmelserna i 14 v; andra
stycket äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna
i II § andra stycket och \2 skola äga motsvarande tillämpning beträffande förrättning
för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva gods, som
blivit sålt genom av-

Bestämmelserna
i 12 vj skola äga motsvarande tillämpning beträffande förrättning för
verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva gods, som blivit
sålt genom avbetalningsköp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den I januari 1978.

Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om köp som
har ingåtts före lagens ikraftträdande.

3
Senaste lydelse 1971:876 "I Senaste lydelse 1953:152

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 12

3
Förslag till

Lag
om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrives atl 15-17 >?;;
konsumentköplagen (1973:877) skall upphöra att gälla vid utgången av år 1977.
Paragraferna skall dock fortfarande gälla i fråga om köp som har ingåtts
dessförinnan.

4
Förslag till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att 10 kap. 10 S brottsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

10 S Vad i 8 kap, 13!; sägs om inskränkning i
åklagares åtalsrätt skall äga motsvarande tillämpning beträffande annat i delta
kapitel omförmäll brott än grov förskingring och sådan trolöshet mol huvudman
som är all anse som grov.

Olovligt förfogande över egen- Olovligt förfogande
över egen

dom, som kommit i gärningsman- dom, som kommit i gärningsman

nens besittning genom avtal, enligt nens besittning genom avtal, enligl

vilket äganderätten skall övergå först vilket äganderätten skall övergå först

sedan betalning eriagts, må ej åtalas sedan betalning erlagts eller som in-

av åklagare, med mindre åtal av sär- nehåller förbehåll om återtaganderätt

skilda skäl finnes påkallat ur allmän som avses I 1 § lagen (1915:219) om

synpunkt. avbetalningsköp eller 15 !i konsument-

kredillagen
(1977:000) må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1978.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1976-12-15

13

opaginerad Kontrollera mot PDF

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Anlonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Söder, Troedsson,
Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenslam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande:
statsrådet Romanus

Lagrådsremiss
med förslag till konsumentkreditlag m. m.

1
Inledning

Efter bemyndigande den 4 juni 1971 tillkallades
sakkunniga för att verkställa utredning angående den rättsliga regleringen av
avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit. De sakkunniga, som har
antagit namnet kreditköpkommittén' (Ju 1971:05), har i augusti 1975 avlämnat
betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m, I betänkandet läggs fram
förslag till en konsumentkreditlag samt till en lag med särskilda bestämmelser
om uthyrning av vara. Vidare föreslås vissa ändringar i lagen (1915:219) om
avbetalningsköp (avbelalningsköplagen, ändrad senast 1976:186) och konsumentköplagen
(1973:877, ändrad 1975:1419). De lagförslag som innefattas i betänkandet bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts
av riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, datainspektionen, bankinspektionen,
riksskatteverket (RSV), konjunkturinslilulel, kommerskollegium,
näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentombudsmannen (KO), statens pris- och
kartellnämnd (SPK), konsumentverket, statens industriverk, länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, köplagsutredningen, hemförsäljningskommittén,
leasingutredningen, Malmö kommun. Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges kronofogdar,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpman-

'
Ordföranden i marknadsdomstolen, justitierådet Peter Westerlind, ordförande,
sekreteraren Göran Björiing, riksdagsledamöterna Ingegärd Fraenkel och Maj-Lis
Landberg samt förste ombudsmannen Lennart Lundgren.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 14

naförbund,
Sveriges hantverks- och induslriorganisalion (SHIO), Kooperativa förbundet
(KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska handelskammareförbundet.
Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund, Post- och kredilbanken (PK-banken), Finansieringsförelagens förening.
Motorbranschens riksförbund (MRF), Sveriges bilindustri- och
bilgrossistförening. Motormännens riksförbund (M), Kungl. aulomobilklubben
(KAK), Motorfdrarnas helnyklerhelsförbund (MHF), bilkreditnämnden. Svenska
bokförläggareföreningen. Svenska båt-industriföreningen,
Direkiförsäljningsföretagens förening. Svenska postorderföreningen. Svenska
annonsörets förening. Svenska reklambyråförbun-del. Köpkort AB,
Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Thorn Hyr-TV AB samt Telerent Svenska AB.

Svenska arbetsgivareföreningen har beretts
tillfälle avge yttrande men förklarat sig avslå härifrån.

Remissinstanserna
har bifogat yttranden,

RSV från kronofogdemyndigheterna i Göteborgs,
Malmö, Marieslads, Vänersborgs, Västerås och Växjö distrikt,

kommerskollegium från Stockholms handelskammare,
Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskammaren i Jönköpings
län, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,
handelskammaren i Karistad, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län och
Västerbottens handelskammare,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från bl. a.
Göteborgs kommun och hemkonsulenten i Uddevalla,

Finansieringsföretagens förening från professorn i
civilrätt vid Stockholms universitet Lennart Vahlén.

Yttranden över betänkandet har dessutom inkommit
frän AB Electrolux, Elinderska Conto Företagen, Husqvarna AB, AB IKEA Konto,
Konfektionsindustriföreningen, Kramo Byggservice AB,Svenska företagares
riksförbund, Svenska Petroleum Institutet, Sveriges musikhandlares riksförbund
och Sydöstra Sveriges auktionistförening u.p.a.

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund
och Sveriges köpmannaförbund, vilka avgett ett gemensamt yttrande, har till
detta fogat en rapport över en i oktober 1975 genomförd Sifo-undersökning
avseende allmänhetens kunskaper om, inställning till och erfarenheter av
kreditköp ("Hur allmänheten ser på kreditköp").

Svenska bålinduslriföreningen har sedan dess
yttrande avgells inkommit med en rapport över en i februari och mars 1976 av
föreningen genomförd enkätundersökning beträffande önskemål om kredittidens
längd vid bålköp.

Direktförsäljningsföretagens förening har till sitt
yttrande fogat bl. a. en utredning med rubriken "Begreppet effektiv ränta
i förslaget till konsumentkreditlag m. m.".

Thorn Hyr-TV AB och Telerent Svenska AB, vilka
avgelt ett gemensamt yttrande, har lill delta fogat bl. a. en rapport över en i
september och oktober

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 15

1975
genomförd marknadsundersökning ("Varför hyr man TV").

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas
lill protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Vid beredningen av ärendet i justitiedepartementet
har överiäggningar ägt rum med företrädare för kreditköpkommittéerna i Danmark,
Finland och Norge.

2
Nuvarande förhållanden

2.1
Inledning

Kreditgivningen för konsumtionsändamål har
betydande omfattning. To-talförsäljningen år 1973 av varaktiga varor till
konsumenterna kan grovt uppskattas till 15 miljarder kronor.
Kreditförsäljningens andel kan uppskattas till ca 30 procent därav eller lill
elt värde av ca 4,5 miljarder kronor. Här har då inte inräknats av bankerna
beviljade, från vaminköp formellt fristående lån till konsumenter.

De krediter som lämnas konsumenter för
konsumtionsändamål kan klassificeras på olika sätt. Etl sätt är all, som
konsumlionskreditulredningen har gjort i betänkandet (SOU 1966:42)
Konsumtionskrediier i Sverige, dela in krediterna i vam- och företagsbundna
krediter saml allmänna konsumtionskrediter. Med att kredit är varu- eller
förelagsbunden avses då att kreditens användningsområde är begränsat till
inköp av viss vara eller till inköp från visst eller vissa företag.

Bland de varu- och förelagsbundna
konsumlionskrediterna märks framför allt avbetalningsköpkrediten. Utmärkande
för avbelalningsköpel är alt krediten beviljas i samband med överiåtelse av
viss vara, atl köparen eriägger hela eller (vanligen) viss del av
köpeskillingen sedan han fött varan i sin besittning samt att varan står som
säkerhet för köparens förpliktelser genom all den vid kontraktsbrott från
köparens sida kan alertas av säljaren.

Vid sidan om avbelalningsköpel förekommer andra
varubundna delbe-lalningskrediter som inte är förenade med säkerhetsräll i
varan, såsom exempelvis köp där betalningen delas upp på några månatliga delposter.
Till vambundna krediter kan också hänföras mer eller mindre informella beialningsanslånd
vid vaminköp, såsom när vara hemsänds för senare betalning mot räkning inom
kortare eller längre lid.

Till de företagsbundna krediterna kan räknas skilda
former av s. k. lå-neköp, som innebär atl vid inköp betalningen eller del därav
eriäggs med belopp som köparen i samband med köpet får låna av en särskild
kreditgivare, t. ex. en bank, som samarbetar med säljaren för finansiering av
inköp hos denne. Låneköpet lanserades på 1940-talet av Kooperativa förbundet
och har sedermera fött efterföljare hos andra organisationer och förelag under
skiftande beteckningar. Denna kreditform är på frammarsch,

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 16

En med låneköpet närbesläktad förelagsbunden
kreditform som har utvecklats starkt under senare år är de moderna formerna av
kontokrediter. Krediten beviljas här inte såsom vid låneköpel i samband med
visst inköp utan på förhand genom all kreditgivaren, ofta ett särskilt
konlokorlsförelag, beviljar kontohavaren ett kredilulrymme. Detta utgörs av en
stående eller öppen kredit som kontohavaren efter eget gottfinnande kan använda
för olika inköp. Inköpen kan dock ske endast hos del eller de företag som är anslutna
till det ifrågavarande kontosystemet och med vilka kreditgivaren alltså
samarbetar, Elt utmärkande drag i avtalet mellan kreditgivaren och kontohavaren
är atl del kredilulrymme som frigörs genom avbetalning på den skuld som
belastar kontot kan användas på nytt. 1 regel använder kontohavaren vid inköp
en plaslbricka (kontokort, kreditkort, kredilbevis), som visar säljförelagei
alt kontohavaren är berättigad alt köpa på konto.

Till de allmänna konsumlionskrediterna brukar
hänföras sådana kredit-former som har del gemensamt all de i princip kan
användas för vilket som helst ändamål, alltså inte endast för inköp av viss
vara eller hos visst företag. Hit hör bl. a. olika banklån, som en konsument
kan la upp för all sedan använda de lånade medlen på del sätt han önskar, saml
löpande krediter av typ checkräkningskredil som inte är bundna till visst
ändamål.

Medan den traditionella avbetalningsköpkredilen är
förenad med säkerhet i varan genom atl säljaren förbehåller sig ägande- eller
återtaganderätt lill denna tills betalningen helt eller delvis eriagts är de
olika formerna av låneköp och kontoköp inte förenade med sådan säkerhet, liksom
inte heller de allmänna konsumtionskrediterna. Dessa senare former av krediter
beviljas på grundval av en bedömning av konsumentens förmåga alt fullfölja ekonomiska
åtaganden och i vissa fall mot annan säkerhet. Denna skillnad torde typiskt
sett medföra att avbetalningsköpkredilen är mer lättillgänglig än andra
kredilformer, eftersom köparen genom själva köpet skaffar sig den nödvändiga
kreditsäkerheien.

Olika förekommande kreditformer och deras
utbredning på marknaden redovisas närmare i kredilköpkommitléns betänkande,
vartill hänvisas. Beträffande krediternas fördelning på olika kreditformer
konstateras i belänkandet att avbetalningsköpet fortfarande är den dominerande
kreditköps-formen. Under senare år har emellertid en förskjutning ägt rum från
det traditionella avbetalningssystemet mol modernare system, framför allt sådana
som innebär alt konsumenten avtalar om krediten med en särskild kreditgivare
som samarbetar med säljaren, såsom vid olika formerav låneköp och kontokredil.
Den mest markanta strukturella skillnaden har dock befunnits ligga i en
förskjutning mot fristående banklån lill konsumenter, alltså mot lån som inte
grundar sig på någon samarbetsöverenskommelse mellan säljare och kreditgivare.

De pågående stmkturförändringarna medför att
konsumenterna som köpare och kredittagare allt oftare engageras i ett
trepartsförhållande som har

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 17

lill
syfte att finansiera inköp hos vissa företag. Så är fallet vid olika former av
låneköp saml vid vissa kontoköp. Konsumenten har i sin egenskap av kredittagare
etl avtal med en bank eller ett finansieringsförelag som kreditgivare. Mellan
kreditgivaren och säljaren föreligger i sin lur en överenskommelse om
finansiering av inköp hos säljaren. Vid avbetalningsköp och andra
delbelalningsköp finns del visseriigen till en början bara två parter, köparen
och säljaren. Det vanligaste är emellertid - i synnerhet vid avbetalningsköp -
att säljaren senare genom överiåtelse eller pantsättning av köpekontraktet lill
en bank eller ett finansieringsföretag förvandlar sin fordran mot köparen till
pengar. Genom en sådan diskontering för säljaren betalning för sin fordran på
grund av köpet medan köparen, såvitt angår själva krediten, för en ny motpart
till vilken han har att betala sin skuld på grund av köpet.

Kreditköpkommillén har i sitt betänkande också
redogjort för de huvudsakliga villkoren, däribland kreditkostnaderna, vid
olika kreditformer samt lämnat åtskilliga statistiska och andra uppgifter
beträffande krediter som lämnas lill konsumenter (konsumentkrediter). Sålunda
redovisas i betänkandet bl. a. en av kommittén verkställd undersökning av mål
hos kronofogdemyndigheterna angående handräckning för återtagande av avbetalningsgods.
Vidare presenteras vissa samhällsekonomiska aspekter på kon-sumenlkredilerna. 1
dessa delar får hänvisas lill betänkandet.

Lagstiftaren uppmärksammade redan i seklets början
det sociala behovet av särskilda regler till köparens skydd vid den förr helt
dominerande kreditköpsformen, avbelalningsköpel. På grund härav tillkom den
alltjämt gällande lagen (1915:219) om avbelalningsköp vilken sedermera har
varit föremål för översyn i syfte att skapa än bättre balans mellan parterna
vid avbelalningsköp. Genom konsumentpolitiska insatser under senare år har
tillkommit ytteriigare civilrättslig lagstiftning som bereder konsumenterna
skydd vid olika former av kreditavlal, främst kreditköp. På det näringsrättsliga
området bör nämnas främst marknadsföringslagen(l975:l4l8,ändrad 1976:55) och
lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (ändrad 1973:878).

1 nästa avsnitt (2.2) lämnas en redogörelse för
redan gällande och nyligen beslutad lagstiftning av väsentlig betydelse för
konsumenterna i kreditsammanhang. Viss ytteriigare lagstiftning behandlas i
kommitténs betänkande (s. 73-88 och 115-122), som också belyser förarbeten och
bakgrund i övrigt till en del lagar och andra författningar.

2 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 18

2.2
Lagstiftning

2.2.1
Lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Avbelalningsköplagen har främst lill syfte all
genom tvingande regler skydda avbetalningsköparen mot atl säljaren gör gällande
alltför stränga påföljder vid kontraktsbrott, Å andra sidan ställs etl snabbt
och billigt handräckningsförfarande lill säljarens förfogande i de fall då han
enligt lagen har rätt alt återta försålt gods, Lagen reviderades år 1953.

Lagen är tillämplig endast på avbetalningsköp.
Härmed förstås enligt 1 § ett avtal enligt vilket lösöre säljs mol betalning i
särskilda poster, av vilka åtminstone någon skall eriäggas efter det att godset
har utgetls till köparen. Dessutom krävs alt säljaren har förbehållit sig
antingen rätt att återta godset om köparen åsidosätter vad som åligger honom
(återiagandeförbehåll) eller äganderätten lill godset tills betalningen eller
viss del därav har erlagts (äganderättsförbehåll eller ägareförbehåll). Atl
sådant förbehåll har gjorts är det karakteristiska för avbelalningsköp och
innebär atl godset slår som säkerhet för att köparen fullgör sina förpliktelser

Har avtalet getts formen av hyresavtal skall
avbetalningsköp ändå anses föreligga om avsikten är att den lill vilken godset
har utgetls skall bli ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de posler som köparen har
atl eriägga enligt avtalet benämns i lagen avbeialningsprisel. Med post avses
dock inte sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie som köparen skall
utge särskilt.

Genom 2 i; första stycket begränsas säljarens rätt
alt göra gällande särskilda påföljder om köparen råkar i dröjsmål med
betalningen. Om köparen underiåler alt betala förfallen post eller eljest
fullgöra sin betalningsskyldighet för säljaren återta godset, utkräva ännu inte
förfallen post eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande
endast om beialningsdröjsmålet har viss minsta omfattning. Del krävs att köparens
underiåtenhet avser belopp som uteslår oguldel minst 14 dagar utöver
förfallodagen och att detta belopp uppgår lill minst en tiondel av
avbeialningsprisel eller, om i beloppet ingår två eller flera posler, lill
minst en ijugondel av avbetalningspriset eller all beloppet utgör återstoden
av säljarens fordran. Med ullrycket "särskild påföljd" markeras alt
bestämmelserna inte begränsar säljarens rätt att i vanlig ordning driva in sin
fordran.

Om köparen efter utgången av den nämnda
Ijortondagarsfristen men innan godset återtas eriägger belopp som inte har
betalts i rätt tid jämte ränta samt ersätter säljarens kostnader i anledning av
dröjsmålet för säljaren enligt 2 S andra stycket inte göra gällande särskilda
påföljder, om detta skulle vara obilligt med hänsyn till att
betalningsdröjsmålet berott på atl köparen till följd av sjukdom eller
arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld har
råkat i betalningssvårigheter

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 19

Kan köparen inte värja sig enligt 2 § har säljaren
rätt att återta godset. Vill han göra detta, skall avräkning ske mellan
parterna enligl reglerna i 3-5 §§.

Köparen tillgodoräknas enligt 3 i; värdet av
godset, när det återtas. Värdet skall beräknas efter vad säljaren kan antas
utvinna genom att på lämpligt sätt försälja godset. Hänsyn skall sålunda tas
lill omständigheter som kan höja värdet i säljarens hand, såsom all han på nytt
kan sälja godset i egen rörelse och dessförinnan reparera eventuell skada på
godset.

I 4 § anges vad säljaren skall tillgodoräknas.
Främst gäller del obetalda poster, för vilka i avtalet bestämd förfallodag är
inne när återtagande sker. Vidare tillgodoräknas säljaren övriga obetalda
poster med en viss reduktion som syftar till alt köparen inte skall behöva
betala fulla avbetalningspriset med hänsyn till alt uppgörelse sker i förtid.
Reduktionen innebär all säljaren av dessa posler tillgodoräknas endast så stor
del som godsets kontantpris utgör i förhållande till avbetalningspriset. Har
säljaren i avtalet uppgett det pris lill vilket han skulle ha varit villig alt
sälja godset mot kontant betalning skall detta anses som godsets kontantpris,
om det inte kan antas att godset kunde ha köpts lill lägre pris.

Säljaren tillgodoräknas vidare ränta och
gottgörelse för försäkringspremie, som säljaren har alt fordra och som inte
inräknats i avbeialningsprisel, saml kostnad som han måste vidkännas för
godsets återtagande. Ersättning för sådan kostnad utgår enligl kungörelsen
(1974:812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen
(1915:219) om avbetalningsköp, m. m. (ändrad senast 1976:796). Om köparens rätt
till godset är beroende av att han ersätter säljaren för reparation eller annan
åtgärd med avseende på godset, tillgodoräknas säljaren även fordran på sådan
ersättning (förutsätter s. k. kopplingsförbehåll, se härom i del följande).

Om godsets värde överstiger det belopp som har
tillgodoräknats säljaren, för denne enligt 5 S första stycket inte återta
godset utan att han betalar överskottet till köparen eller, om värderingen
gjorts av utmätningsman, nedsätter överskottet hos denne. Är godsets värde
mindre än vad som tillgodoräknats säljaren, får han enligt 5 § andra stycket
inte utkräva mer än det överskjutande beloppet. Denna regel innebär, att
säljaren definitivt går föriustig det belopp varmed avbeialningsprisel enligl
de nyss berörda bestämmelserna skall reduceras.

Tidigare har berörts köparens möjlighet att enligt
2 § andra stycket avvärja återtagande vid sådant betalningsdröjsmål som berott
på atl han huvudsakligen utan egen skuld har råkat i belalningssvårigheter.
Enligt 6 § första stycket kan köparen emellertid, oavsett orsaken lill
beialningsdröjsmålet, alltid avvärja all godset alertas sedan säljaren framställt
yrkande om återtagande. Då fordras dock all köparen på en gång betalar vad
säljaren har all fordra enligt 4§, dvs. efter viss reduktion av säljarens
fordran enligl avtalet. Köparen har enligt 6 § tredje stycket även i annat fall
rätt all fullgöra

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 20

sin
betalningsskyldighet i förlid, varvid säljarens fordran likaledes skall beräknas
i huvudsak enligl de i 4 § angivna grunderna.

Om säljaren har återtagit godset, har köparen
enligl 6 § andra stycket rätt att inom viss tid därefter lösa tillbaka godset.
Denna rätt består under 14 dagar efter återtagandet. Vill köparen utnyttja
återiösningsrälten skall han betala säljaren godsets värde vid återtagandet
saml vad säljaren kan ha atl fordra enligt 5 § andra stycket.

Del förekommer att flera föremål säljs genom samma
avbetalningsköp. Vill säljaren i sådant fall återta godset har köparen enligl 7
§ första stycket rätt att behålla de föremål han önskar. Han skall då betala
säljaren de värden som har åsatts dessa varor samt vad säljaren kan ha att
fordra enligt 5 § andra stycket, dvs. den eventuella skillnaden mellan vad
säljaren med avseende på hela köpet har tillgodoräknats enligt 4 § och
samtliga föremåls värde när återtagandet sker. Har säljaren redan återtagit
föremålen, har köparen rätt alt inom 14 dagar därefter återiösa de föremål han
önskar mot att han ersätter säljaren enligl de nyss angivna reglerna. Köparens
rätt att behålla eller lösa åter något eller några av flera föremål gäller
enligt 7§ andra stycket inte om nämnda föremål har sådant samband med de övriga
all dessas värde märkligen skulle minskas genom avskiljandet.

Vissa avtalsvillkor har ansetts vara så
otillbörliga vid avbelalningsköp all de förklarats ogiltiga genom bestämmelser i
8 S, Genom 8 S första stycket ogiltigförklaras s. k. kopplingsförbehåll, dvs.
förbehåll att köparens rätt lill godset skall vara beroende av atl han fullgör
annan förpliktelse än sådan som åligger honom på grund av avbetalningsköpet.
Till komplettering härav ogiltigförklaras i 8 iJ andra stycket s, k.
avräkningsförbehåll, dvs. förbehåll att av köparen inbetalt belopp först skall
avräknas på fordran som tillkommer säljaren av annan grund än
avbelalningsköpel. Reglerna är dock inte undantagslösa. Såväl kopplings- som
avräkningsförbehåll är nämligen giltiga, om de avser ersättning för reparation
eller annan åtgärd med avseende på godset,

1 9 § ges en bestämmelse till köparens skydd vid
tillämpning av förfalloklausul, dvs, avtalsvillkor enligl vilket köparens
underiåtenhet att fullgöra sina åligganden skall medföra att han inte har rätt
till avtalad förfallotid. Om säljaren med åberopande av en förfalloklausul
utkräver hela köpeskillingen eller del därav som annars inte skulle vara
förfallen till betalning, skall säljarens fordran beräknas enligt reglerna i 4
§,dvs. med viss reduktion.

Säljaren kan återta godset genom frivillig
uppgörelse med köparen. Säljaren kan också vända sig lill domstol och få
köparen förpliktad atl utge godset. Det vanligaste är emellertid alt säljaren
utnyttjar det handräckningsförfarande som avbelalningsköplagen ställer lill
hans förfogande. Detta förfarande regleras i 10-14 iji; samt 16 § första
stycket avbelalningsköplagen.

Enligt 10 § försäljaren hos utmätningsman söka
handräckning för godsets återtagande. En förutsättning härför är alt det om
avbelalningsköpel har upprättals en av köparen underskriven handling som
innehåller äganderätts-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 21

eller
återiagandeförbehåll, uppgift om godsets kontantpris saml uppgift om vad
köparen har att betala och när de särskilda beloppen förfaller till betalning.
Ansökan om handräckning görs skriftligen och skall innehålla uppgift om den
del av avbeialningsprisel som är obetald. Gör säljaren anspråk på ränta,
gottgörelse för försäkringspremie eller ersättning för reparation eller annan
åtgärd med avseende på godset skall även sådan fordran anges. Köpehandlingen
skall i original och bestyrkt avskrift bifogas ansökningen. Om utmätningsmannen
begär det skall säljaren betala handräckningskostnaden i förskott.

Enligl 10 § tredje stycket äger 56, 59, 60 och
60a§ij ulsökningslagen (1877:31 s. 1) motsvarande tillämpning vid handräckning.
Detta innebär bl. a. följande. Handräckning söks där köparen har sill hemvist
eller där godset finns. Köparen skall i regel underrättas om handräckningen i
så god tid att han kan beräknas fö nödvändigt rådrum för att bevaka sin rätt.
Föreligger fara alt godset göms undan eller förstörs eller är saken annars brådskande
behöver köparen dock inte underrättas. Köparens frånvaro utgör inte hinder för
handräckningens genomförande, om del inte befinns erforderiig! alt han för
tillfölle att yttra sig. Om handräckning inte genast kan verkställas för
utmätningsmannen vid behov säkerställa handräckningen genom vissa
säkerhetsåtgärder i avvaktan på verkställighet.

Handräckning får enligt 11 § första stycket
avbelalningsköplagen beviljas endast om utmätningsmannen finner uppenbart all
del föreligger sådant betalningsdröjsmål som anges i 2 § första stycket eller
all köparen har åsidosatt annan förpliktelse av väsentlig betydelse för
säljaren. Enligl 11 >; andra Stycket får gång- och sängkläder som är
oundgängligen behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn inte i
något fall återtas. I II ;:; tredje stycket föreskrivs att handräckning inte
får beviljas om köparen visar sannolika skäl atl varan har sålts lill oskäligt
högt pris.

Utmätningsmannen har enligt 12 § vissa möjligheter
att medge anstånd med verkställigheten. Detta är fallet om handräckning sökts
på grund av betalningsdröjsmål samt dröjsmålet beror på att köparen till följd
av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan
egen skuld har råkat i belalningssvårigheter som kan antas vara av tillfällig
natur. Anstånd för dock inte medges om säljarens rätt lill godset äventyras
eller hans rätt eljest otillböriigt åsidosätts. Anstånd för medges intill tre
månader från dagen för ansökningen om handräckning. Om synnerliga skäl föreligger
kan nytt anstånd medges intill sex månader från nämnda dag. Utmätningsmannen
för föreskriva villkor för anståndet och, om anledning därtill förekommer,
förklara att detta skall upphöra.

Även säljaren kan medge uppskov med
verkställigheten av handräckning. Har på grund härav verkställighet inte skett
när sex månader har förflutit från ansökningen är denna enligt 16 ij första
stycket förfallen, Säljtiren är dock oförhindrad att på nytt ansöka om
handräckning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 22

Vid handräckning skall utmätningsmannen enligt 13 §
uppteckna och värdera det gods som skall återtas. Om det behövs för
utmätningsmannen vid värderingen anlita biträde av sakkunniga.

Enligt 14 § första stycket för beslut i fråga om
handräckning överklagas hos överexekutor men inte i högre instans. Om köparen
eller säljaren är missnöjd med värdering ellerannan åtgärd som vidtagits vid
handräckningen kan han dock enligl 14 § andra stycket föra saken till domstol
efter stämning på den andre.

Som tidigare har nämnts kan säljaren hos domstol
utverka dom, varigenom köparen förpliktas att utge gods som sålts genom
avbetalningsköp. Beträffande förrättning för verkställighet av sådan dom äger i
stor utsträckning reglema om handräckning motsvarande tillämpning.

Säljarens
fordringar på grund av avbetalningsköp är i princip likställda med fordringar i
allmänhet. Han äralllså oförhindrad att redan före utgången av den i 2 §
angivna fristen i vanlig ordning utkräva obetalda posler. Säljaren kan därvid vända
sig lill domstol för atl fö en exekutionstitel i form av dom eller
lagsökningsutslag och därefter söka utmätning hos köparen. För denna situation
har dock i 16 § andra stycket uppställts en viktig regel lill köparens skydd,
enligl vilken det gods avbelalningsköpel avser inte för utmätas för fordran på
grund av köpet. Skälet till denna regel är all värderingsreglerna i 3 § annars
skulle sällas ur spel. Vidare skulle köparen föriora sin rätt enligt 6 och 7 §§
att behålla eller återiösa det köpta godset eller del därav.

Av
17 § första stycket framgår lagens tvingande natur, 117 § andra stycket finns
en regel som innebär att avtal om domstols behörighet atl uppta tvist angående
avbetalningsköp är ogiltigt, om avtalet har ingåtts innan tvisten uppkom.

2.2.2
Konsumentköplagen (1973:877)

Avbelalningsköplagen rör förhållandet mellan
säljaren och köparen men däremot inte köparens förhållande till den som
förvärvat säljarens fordran på köpeskillingen eller annan som finansierat
köpet. Förhållandet mellan köparen och särskild finansiär av kreditköp regleras
emellertid i vissa hänseenden i 15 och 16 §§ konsumentköplagen. Härtill
anknyieren bestämmelse i 17 § samma lag med förbud mol vissa
fordringshandlingar.

Bortses tills vidare från dessa bestämmelser i konsumentköplagen
är rättsläget i förhållandet mellan köparen och särskild finansiär i huvudsak
följande,

I fråga om överiåtelse av fordran gäller som
huvudregel att den till vilken fordringen har överlåtits inte har bättre rätt
gentemot gäldenären än överlåtaren hade. Alla invändningar som gäldenären
kunnat rikla mol överiålaren kan han också göra gällande mot den nye
borgenären. Beträffande överlåtelse av enkelt skuldebrev uttalas denna princip
i 27 ij lagen (1936:81) om skul-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 23

debrev.
Detsamma gäller enligt 10 § samma lag beträffande pantsättning av enkelt
skuldebrev, Samma grundsals anses analogi böra tillämpas i fråga om överlåtelse
av fordran i etl ömsesidigt fordringsförhållande. Vad angår kreditköp innebär
del sagda att köparen, om säljaren har överiåtit sin fordran lill
finansieringsföretag eller annan, är bibehållen vid sin rätt alt häva köpet m,
m., om säljaren gör sig skyldig till väsentligt kontraktsbrott (varan är t. ex,
behäftad med fel). Köparens befogenheter härvidlag kan dock ha inskränkts
genom bestämmelse i köpavtalel. Del förekommer sålunda alt köparen genom
klausul i avtalet frånsäger sig rätlen att göra gällande invändningar på grund
av köpet mot den som övertar säljarens rätt enligl avtalet (s, k.
"cut-off-klausul).

Även bruket av löpande fordringshandlingar jämsides
med köpekontrakt medför begränsningar i köparens möjlighet att vid krav pä
betalning av den som innehar handlingen framställa invändningar som hänför sig
till rättsförhållandet mellan köparen och säljaren. Enligt 17 § växellagen
(1932:130) får den mot vilken talan på grund av växel görs gällande inte mot
innehavaren framställa invändningar, som grundas på gäldenärens särskilda
förhållande lill utställaren eller till föregående växelinnehavare, om inte
innehavaren vid växelns förvärvande uppsåtiigen handlat till gäldenärens
förfång. Motsvarande skydd för växelinnehavare i god tro gäller enligl 19 §
andra stycket, när någon innehar växeln med panträtt på grund av
pantindossament. De inskränkningar i gäldenärens invändningsrätl som följer av
17 och 19 ;:;S växellagen upprätthålls dock inte beträffande s. k,
rekta-växlar. Har utställare i växeln insatt orden "icke till order"
eller motsvarande uttryck, för växeln enligt 11 § andra stycket inte övertalas
i annan form eller med annan verkan än som i allmänhet gäller i fråga om
överlåtelse av fordran.

Beträffande löpande skuldebrev ges i 15-18 §S
skuldebrevslagen en utförtig reglering av vilka invändningar som kan göras
gällande mot ny borgenär som - efter överlåtelse - i god tro har kommit i
besittning av skuldebrevet. Gäldenären får t, ex, enligl 15 § första stycket
inte mol sådan borgenär göra gällande att betingat vederlag inte har kommit
gäldenären till godo eller att i övrigt del rättsförhållande som föranlett
skuldebrevets utfördande medför rätt lill jäv. Vad nu sagts gäller enligl 10 S
också om skuldebrevet har pantsalts.

Som har berörts i avsnitt 2.1 tar sig
treparlsförhållandel köpare-säljare-kreditgivare även andra rättsliga uttryck
på den moderna kreditmarknaden. Så är fallet l, ex, vid låneköp och de moderna
former av kontokredit där köparen med elt finansieringsförelag träffar avtal om
viss kredit. Köparen ingår i sådana fall två formellt åtskilda transaktioner,
ett köpeavtal och ett kreditavtal. Eftersom krediten formellt sett grundas på
ett särskilt avtal mellan köparen och kreditgivaren torde köparen sakna
möjlighet alt mot kreditgivarens krav på betalning göra invändningar exempelvis
om fel i

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 24

varan
eller leveransdröjsmål.

Beträffande vissa kreditköp som omfattas av
konsumentköplagen har genom 15 och 16 §§ i den lagen gjorts viktiga
inbrytningar i de nu angivna principerna, i syfte att skydda konsumenterna. Här
bör då först nämnas, alt konsumentköplagen enligt I § är tillämplig när
konsument av näringsidkare köper vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt
bruk och som säljs i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Lagen är också
tillämplig när konsument köper sådan vara av annan än näringsidkare, under förutsättning
atl köpet förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet och att
näringsidkaren därvid uppträder såsom ombud för säljaren.

Genom 15 § konsumentköplagen ogiltigförklaras s. k.
cul-off-klausuler vid konsumentköp. Har säljaren lämnat anstånd med eriäggande
av köpeskillingen eller del därav och överlåter eller pantsätter han sin
fordran till annan, är köparen enligt 15 § inte bunden av villkor, varigenom
han helt eller delvis har avstått från rätten all framställa invändningar på
grund av köpet mot ny borgenärs krav på betalning.

116 § regleras del fall alt köpeskillingen eller
del därav betalas med belopp som köparen - i samband med köpet och genom
säljarens förmedling -erhåller som lån av bank eller annan med vilken säljaren
samarbetar för förmedling av lån. Härunder faller olika former av låneköp.
Enligt 16 § för i sådant fall köparen mol långivarens krav på betalning
framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan framställa mot
säljaren. Trots lånels formellt självständiga natur har köparen således
möjlighet all i förhållande till kreditgivaren åberopa bl. a. fel i varan
eller dröjsmål med leverans och han kan på grund härav t, ex, innehålla
köpeskillingen tills dröjsmålet upphört eller felet avhjälpts. Det bör dock
särskilt påpekas atl bestämmelsen i 16 S konsumentköplagen omfattar endast
fall då krediten lämnas i samband med köpet. Denna situation föreligger inte
när konsumenten på förhand har beviljats ett utrymme för fortlöpande kredit av
elt kredii-kortsföretag, 1 propositionen med förslaget till konsumenlköplag
(prop. 1973:138 s. 153) framhölls atl frågan om köparens relationer lill
kreditkortsförelag borde anstå lill dess resultatet av kreditköpkommitténs
arbete förelåg.

1 17 8 meddelas elt slraffsanktionerat förbud för
säljaren atl, om han lämnar anstånd med eriäggande av köpeskillingen eller del
därav, motta av köparen ingången växelförbindelse beträffande sin fordran.
Säljaren får inte heller till bevis för sin fordran motta av köparen utfärdat
skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse vars överlåtande
eller pantsättning inskränker köparens rätt alt framställa invändningar på
grund av köpet, om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

1 detta sammanhang skall även redovisas huvuddragen
av konsument-köplagens regler beträffande köparens befogenheter gentemot
säljaren. Härvid bör anmärkas att lagen inte innehåller någon fullständig
reglering

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 25

av
köparens ställning ulan anger vissa grundläggande befogenheter, elt minimiskydd
som köparen under alla förhållanden skall ha vid köp av varor för enskilt bruk.
I övrigt gäller 1905 års köplag eller bestämmelser i köpeavtal, under
förutsättning alt köparen därigenom tillerkänns längre gående befogenheter än
enligl konsumentköplagen.

1 3 § regleras köparens minimibefogenheler för det
fall att säljaren inte avlämnar varan i rätt lid. Om dröjsmålet inte beror av
köparen eller av händelse för vilken köparen slår faran, för denne på grund av
dröjsmålet häva köpet, om inte säljaren efter uppmaning avlämnar varan inom
skälig tid. Detta gäller dock inte om dröjsmålet är av ringa betydelse för
köparen, I vissa fall har köparen på grund av dröjsmålet rätt att häva köpet
utan alt han först lämnar sådan uppmaning, nämligen om det av annan anledning
måste ha stått klart för säljaren att dröjsmålet inte är av ringa betydelse för
köparen. Säljaren har emellertid möjlighet alt i vissa fall genom avtalsvillkor
inskränka köparens rätt all häva köpet. Detta gäller vid köp av vara som har
tillverkals särskilt efter köparens anvisningar eller önskemål eller som
säljaren eljest måste antas sakna möjlighet all på rimliga villkor avyttra till
annan än köparen. Elt sådant avtalsvillkor kan dock inte åberopas om det är
uppenbart all dröjsmålet medför alt köparens syfte med avtalet väsentligen
förfelas. Till de nu angivna reglerna kommer ytteriigare en som avser del
fallet atl säljaren dröjer med att avlämna en vara som skall betalas vid eller
efter den lid som har bestämls för avlämnandet. Köparen för då innehålla
köpeskillingen lill dess all varan hålls honom lill hända.

4 och 5 §§ konsumentköplagen reglerar köparens
befogenheter när varan är behäftad med fel. Huruvida fel i varan föreligger
bedöms dels enligt vanliga köprältsliga regler, dels enligt bestämmelserna i
7-10 S?! konsumentköplagen, som anger vissa särskilda fall när varan skall
anses vara behäftad med fel.

Bestämmelsema i 4 § konsumentköplagen reglerar det
fall att varan är behäftad med fel som säljaren exempelvis genom en
reparalionsgaranti har åtagit sig att avhjälpa. Sker inte detta inom skälig lid
efter del att köparen har framställt anspråk på grund av felet eller avlämnas
inte inom skälig tid därefter felfri vara i den felaktigas ställe, får köparen
göra avdrag på köpeskillingen, kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet
eller, om felet inte är av ringa betydelse för honom, häva köpet, Närdet gäller
köparens rätt alt häva köpet kan säljaren dock i vissa fall åberopa
avtalsvillkor som inskränker hävningsrällen, nämligen om betydande skada skulle
åsamkas säljaren genom all köpet hävs och han erbjuder köparen skälig
ersättning för felet. Inskränkning i köparens rätt alt häva köpet är emellertid
inte ens i sådant fall giltig, om det är uppenbart att varan inte kan användas
för sitt ändamål. Om felet avser vara som skall betalas vid eller efter den lid
som har bestämls för avlämnandet, får köparen även innehålla köpeskillingen
till dess felet har avhjälpts eller felfri vara hålls honom lill hända.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 26

Är
det uppenbart att felet endast är av ringa betydelse för köparen får han dock
inte innehålla mer än vad som kan antas motsvara dubbla kostnaden för felels
avhjälpande.

Köparens befogenheter enligt de nu angivna reglerna
gäller även om åtagandel all avhjälpa felet har gjorts för säljarens räkning
av varans tillverkare eller annan.

Bestämmelserna i 5 S gäller när varan är behäftad
med fel men detta inte skall avhjälpas pä grund av sådant åtagande som avses i
4 §. Köparen för då göra avdrag på köpeskillingen eller, om felet inte är av
ringa betydelse för honom, häva köpet. Säljaren har dock samma möjligheter som
enligl 4 § alt åberopa avtalsvillkor som inskränker köparens rätt att häva
köpet. Om köparen har framställt anspråk på grund av felet får han inte göra
gällande sina nu nämnda befogenheter, om säljaren erbjuder sig atl avhjälpa
felet eller alt avlämna felfri vara i den felaktigas ställe och detta sker
genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Denne har samma
rätt att innehålla köpeskillingen som enligt 4ij.

Till köparens nu berörda befogenheter vid dröjsmål
och fel i varan kommer enligt 6 !; konsumentköplagen viss rätt lill ersättning
för utgift som köparen har ådragit sig till följd av säljarens kontraktsbrott.

Innebörden av all elt köp hävs är alt parternas
prestationer i princip skall återgå. Regler härom finns i 57 och 58 §§ i 1905
års köplag. Vardera parten är skyldig atl ålerbära vad han mottagit. Enligt 57
!; köplagen råder elt avhängighetsförhållande mellan ålergångsprestationerna.
Hävs köpet har säljaren inte rätt att återfö godset, om han inte återbär vad
han uppburit av köpeskillingen, A andra sidan är säljaren enligt huvudregeln
inte skyldig all betala tillbaka vad han uppburit, om han inte återför godset
väsentligen oförändrat och oförminskat. Om köparen är berättigad till
ersättning av säljaren, har han viss rätt att hålla godset inne till säkerhet
för ersättningsanspråket.

11 § konsumentköplagen innehåller bestämmelser om
vad köparen har all iaktta om han vill göra gällande befogenheter på grund av
fel i varan. Han skall underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det
att han har märkt eller bort märka felet, dock inte senare än ett år från det
han mottog varan. Om annan än säljaren för dennes räkning har åtagit sig att
avhjälpa fel i varan får underrättelsen i stället lämnas lill den som har gjort
åtagandet. Försummar köparen att lämna underrättelse enligt dessa bestämmelser
förlorar han sin rätt,

2.2.3
Lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m.

Hemförsäljningslagen är främst inriktad på kreditköp
men omfattar även vissa avtal om fortlöpande tjänster, s. k, abonnemangsavtal.
Syftet med lagen är att skydda konsumenten mot påtryckning och överrumpling vid
bl.a.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 27

hemförsäljning.
Skyddet består däri att konsumenten inom en vecka, den s. k, ångerveckan, kan
ångra sig och skriftligen meddela säljaren alt han frånträder avtalet.

Enligl 1 i? är lagen tillämplig vid yrkesmässig
försäljning av lös egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, under
förutsättning att köparen avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande
med säljaren eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan
plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe, Lagen gäller under
motsvarande förutsättningar även i fråga om näringsidkares åtagande att mot
vedertag fortlöpande tillhandagå någon med underhåll eller tillsyn av egendom,
undervisning eller andra liknande tjänster. Om avtalet sluts och av båda
parter fullgörs vid själva sammanträffandet gäller lagen endast om köparen
betalar köpeskillingen eller del därav med användande av kreditbevis (t. ex.
kontokort) eller med belopp som han för låna av säljaren eller av annan genom
säljarens förmedling.

Köparen kan enligt 4 § frånlräda sitt anbud eller
sill svar genom atl skriftligen meddela delta till säljaren inom en vecka,
räknat från dagen för sammanträffandet. Om köparen i annat fall än då båda
parter har fullgjort avtalet vid själva sammanträffandet fåll motta godset eller
del därav, är hans rätt att frånträda anbudet eller svaret dock beroende av atl
han håller godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat och
oförminskat skick. Köparen slår likväl inte faran för alt godset av våda
förstörs, försämras eller minskas eller undergår förändring endast genom sin
egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för
undersökning av godset.

Om köparen frånträder sitt anbud eller svar,
åligger det enligt 5 S säljaren atl inom den tid som skäligen åtgår för godsels
avhämtande återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen har rätt
att hålla godset inne till dess säljaren har fullgjort sin
återbetalningsskyldighet. Har godset inte avhämiats inom tre månader efter
sammanträffandel tillfaller det köparen utan vederiag. Återgår avtal om
tillhandahållande av tjänst, skall den omständigheten alt säljaren redan har
utfört viss del av sitt åtagande inte befria säljaren från skyldigheten att
betala tillbaka vad han har uppburit,

2 5} innehåller bestämmelser som syftar till att
förmå säljaren att upplysa köparen om hans rättigheter. Säljaren eller hans
ombud måste sålunda vid parternas sammanträffande överlämna en särskild
handling till köparen, varigenom denne erinras om sina rättigheter enligl
lagen. Köparen skall underteckna ett exemplar av handlingen. Har dessa
bestämmelser i nte iakttagits är köparen över huvud tagel inte bunden av sill
anbud eller svar. Vidare skall köparen erhålla en blankett för meddelande till
säljaren, om köparen vill frånlräda affären,

Lagen innehåller vidare i 3 S en bestämmelse om
verkan av utfästelse av säljarens ombud om köpevillkor som är gynnsammare för
köparen än dem som är upptagna på den ordersedel eller i det kontrakt som har
använts

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 28

vid
försäljningen. Om köparen har avgivit anbud lill ombudet och säljaren meddelar
all han antar anbudet, skall säljaren nämligen enligt 3 8 anses ha godtagit
detta sådant det har framförts till ombudet, om inte annat uttryckligen anges
eller uppenbart framgår av omständigheterna.

Hemförsäljningslagen är enligt 6 S tvingande lill
köparens förmån, Lagen är r n. föremål för översyn.

2,2.4
Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Genom
ändringar i avtalslagen (SFS 1976:185), vilka trätt i kraft den 1 juli 1976,
har i lagens 36 § inlagils en ny förmögenhetsrätlslig generalklausul som har
ersatt bl. a, de tidigare generalklausulerna i 8 S avbelalningsköplagen och 8
ij skuldebrevslagen.

Generalklausulen i 36 ij avtalslagen ger
domstolarna ökade möjligheter att jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Avtalsvillkor
får enligt generalklausulen jämkas eller lämnas ulan avseende, om villkoret är
oskäligt med hänsyn till avtalels innehåll, omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har
villkoret sådan betydelse för avtalet atl del inte skäligen kan krävas atl delta
i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, för avtalet jämkas även i annat
hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövningen skall
särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument
eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. De angivna
bestämmelserna äger motsvarande tillämpning i fråga om villkor vid annan
rättshandling än avtal.

Generalklausulen är i princip tillämplig inom hela
förmögenhetsrätten och kan tillämpas bl. a. på avtal eller andra
rättshandlingar som gäller krediter av olika slag. I den proposition som ligger
lill grund för generalklausulen (prop, 1975/76:81) har framhållits atl även om
del på vissa områden, såsom vid avbelalningsköp, finns särskilda
lagbestämmelser till skydd för svagare avtalspart kan generalklausulen ändå ha
en viktig funktion att fylla som en kompletterande skyddsregel, bl, a. i
speciella situationer som inte har kunnat regleras i den särskilda lagen (prop.
s. 112).

Generalklausulen, som är av civilrättslig natur,
kan ses som ett komplement till den näringsrättsliga lagen (1971:112) om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor (se avsnitt 2.2.6). Det har också varit elt
viktigt syfte med införandet av generalklausulen atl tillse att villkor, som
har träffats av förbud enligl avtalsvillkorslagen, i behövlig utsträckning kan
angripas på civUrättslig väg. För att underiätta möjligheterna till en likartad
bedömning har förutsättningarna för ingripande angetts på samma sätt i
generalklausulen som i avtalsvillkorslagen. Enligt båda fordras att
ifrågavarande avtalsvillkor är oskäligt (prop, 1975/76:81 s, 131),

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 29

Generalklausulen kan tillämpas på alla slags
villkor, även sådana som avser vederiaget (priset) för en prestation. I prop.
1975/76:81 påpekas att ett område där det finns särskild anledning att överväga
jämkning av vederiaget är kreditköpen. Det har emellertid också understrukils,
atl hänsyn alltid måste las lill samtliga omständigheter i del enskilda fallet
och alt avsikten inte har varit all generalklausulen skall fungera som ett
medel för en allmän priskonlroll (prop. s. 138), En annan typ av avtalsvillkor
som berörts i propositionen är s. k. förfalloklausuler, dvs, villkor som
innebär att etl lån eller annan kredit under vissa förhållanden skall förfalla
lill betalning före avtalad förfallodag saml avtalsvillkor som ger
kreditgivare rätt all säga upp krediten lill betalning i förtid. Även sådana
avtalsvillkor kan, om de i ett enskilt fall framstår som oskäliga, jämkas eller
åsidosättas med stöd av generalklausulen (prop. s. 139 O-

Enligl 37 S avtalslagen i dess lydelse efter den 1
juli 1976 gäller atl sådana förbehåll är ogiltiga, som innebär att pant eller
annan säkerhet skall vara förverkad, om den förpliktelse för vars fullgörande
säkerheten ställts inte rätteligen fullgörs.

2.2.5
Marknadsföringslagen (1975:1418)

I marknadsföringslagens 1 § fastslås atl lagen har
till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares
marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka
marknadsföring som är otillbörlig mol konsumenter eller näringsidkare.
Uttrycket "nyttighet" har i lagen en vidsträckt innebörd och
omfattar bl. a. krediter (prop. 1975/76:34 s. 125 O- Även begreppet
marknadsföring har en vidsträckt innebörd, I begreppet ligger att det skall
vara fråga om åtgärder som syftar lill att främja avsättning av varor, tjänster
eller andra nyttigheter. Också ett helt passivt saluhållande bör anses utgöra
marknadsföring. Begreppet måste vidare anses innefatta inte bara försäljning
utan också uthyrning och liknande förfaranden (prop. s. 124),

Marknadsföringslagens ändamål tillgodoses i första
hand genom att konsumentverket och konsumentombudsmannen (KO) bevakar
marknaden och vid behov tar upp överiäggningar med berörda näringsidkare i
syfte att på frivillig väg få till stånd en marknadsföring som står i
överensstämmelse med konsumenternas intressen. För det fall den verksamhet som
sålunda bygger på att frivilliga åtgärder vidtas inte skulle leda till önskat
resultat, ger marknadsföringslagen möjligheteratt i vissa fall vidta tvingande
åtgärder mol näringsidkare. Sådana tvångsåtgärder kan åstadkommas med stöd av
tre generalklausuler, som har upptagits i 2-4 iJS marknadsföringslagen. Den
tvångsvisa tillämpningen av dessa bestämmelser har anförirolts åt marknadsdomstolen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 30

Generalklausulen i 2 § riktar sig mol otillböriig
marknadsföring. Företar näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller
annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom all strida mol
god affärssed eller på annat sätt är otillböriig mot konsumenter eller
näringsidkare, kan marknadsdomstolen med stöd av 2 § förbjuda näringsidkaren
atl fortsätta därmed eller alt företaga annan liknande handling.

Den
i 3 S intagna generalklausulen syftar till att få till stånd tillräcklig
information i samband med marknadsföring. Underiåler näringsidkare vid
marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet atl lämna information som
har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen med stöd
av 3 S ålägga näringsidkaren att lämna sådan information. Åläggande kan
utfärdas så snart det föreligger ett inte helt obetydligt behov av den
ifrågavarande informationen (prop, s, 126), Åläggande atl lämna information får
innehålla att informationen skall lämnas genom märkning på vara eller
tillhandahållas i annan form på säljställe, t, ex, genom skyltar, faktablad
eller liknande. Med säljställe avses såväl fasta butiker och lokaler som mera
tillfälliga platser där nyttigheter säljs, hyrs ut eller på annat sätt
marknadsförs. Vid t. ex, hemfdrsäljning utgör varje presumtiv kunds bostad elt
säljställe (prop. s. 127). Informationsåläggande får också innehålla atl
informationen skall lämnas i annonser eller andra framställningar som
näringsidkaren använder vid marknadsföringen. Vidare får åläggande innehålla
all informationen skall i viss form lämnas till konsument som begär del.
Härigenom kan uppnås bl. a. att konsument kan få tillgång till åsyftad
information utan atl behöva besöka säljslället (prop. s, 127),

Med stöd av generalklausulen i 4 § kan
marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare alt saluhålla eller till uthyrning
mot vedertag erbjuda vissa farliga eller uppenbart odugliga varor.

Förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ kan meddelas
även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares
vägnar. Förbud mot handling som innebär otillböriig marknadsföring kan enligt 2
S därjämte meddelas var och en som i övrigt väsentligen har bidragit till
handlingen.

Förbud eller åläggande skall enligt 5 § förenas med
vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

I 10-13 §5 meddelas vissa regler om handläggningen
av fråga om förbud eller åläggande enligl 2-4 tjS, Enligl 10 8 (i dess lydelse
efter senaste ändring, se SFS 1976:55) tar marknadsdomstolen upp sådan fråga
efter ansökan av KO. Om KO emellertid för visst fall beslutar att inte göra
ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller
näringsidkare eller, beträffande förbud mol otillböriig marknadsföring, av
näringsidkare som berörs av handlingen. Genom IH ges KO rätl all, i sista hand
med användande av vite, från näringsidkare infordra utredning i ärende om
tillämpning av 2-4 SS- I vissa fall lämnar KO ersättning för utredningsmaterial.
I 12 S fastslås all beslut i fråga om förbud eller åläggande enligl

s. 31 Kontrollera mot PDF

2-4
§§ inte hindrar alt samma fråga prövas på nytt, om sådan förnyad prövning
föranleds av ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl. Enligt 13 § kan
förbud eller åläggande meddelas interimistiskt, dvs, för liden lill dess
slutligt beslut föreligger, om särskilda skäl föranleder det,

KO behöver inte alltid vända sig till
marknadsdomstolen för atl fö lill stånd etl förbud eller åläggande enligt 2-i
§S- 1 fall som inte är av slörre vikt får frågan nämligen enligt 14 och 15 §i?
prövas av KO själv genom förbudsföreläggande eller informationsföreläggande.
Förbudsföreläggande innebär all den som antas ha företagit handling, som avses
i 2 eller 4 S, föreläggs förbud vid vite att fortsätta därmed eller, i fall som
avses i 2 S, alt företa annan liknande handling, Informalionsföreläggande sker
på samma sätt men avser föreläggande vid vite att lämna information som anges i
3 §. Har föreläggande godkänts gäller del som förbud eller åläggande som har
meddelats av marknadsdomstolen.

Om någon har meddelats förbud eller åläggande
enligl 2 ;;>; utövar KO tillsyn över att förbudet eller åläggandet åtlyds.
För detta ändamål kan enligt

16 §
KO från den som avses med förbudet eller åläggandet, i sista hand

med användande av vite, infordra upplysning, handling, varuprov och lik

nande.

Om förbud eller åläggande som har förenats med vite
överträds, kan vitet utdömas. Detsamma gäller naturiigivis vite som KO har
förelagt för att framtvinga utredning eller tillsynsunderiag. Av 17 § första
stycket framgår att fråga om utdömande av vite prövas av allmän domstol på
talan av åklagare. Åklagaren för dock väcka sådan talan endast efter anmälan av
KO eller, i fråga om vite som marknadsdomstolen har förelagt i samband med
förbud eller åläggande enligt 2-4 §!j, efter anmälan av annan som hos
marknadsdomstolen har ansökt om förbudet eller åläggandet.

Vid sidan av generalklausulerna innehåller
marknadsföringslagen bestämmelser som straffbelägger vissa förfaranden vid
marknadsföring, vilka det har ansetts särskilt angeläget att motverka. Det är
här fråga om vilseledande framställning vid marknadsföring (6 S) samt s, k,
tilläggserbjudanden (7 ij) och kombinationserbjudanden (8 8)- Straffet, som kan
drabba näringsidkare och vid vilseledande framställning även anställd hos
näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar, är i samtliga
fall böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall döms dock inte lill
straff Allmänt åtal får enligl

17 8
andra stycket väckas endast efter anmälan eller medgivande av KO,

2.2.6
Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Avtalsvillkorslagens centrala bestämmelse är 1 8,
vilken är utformad som en generalklausul. Är villkor som näringsidkare använder
vid erbjudande av vara eller tjänst lill konsument för enskilt bruk med hänsyn
lill vederiaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten
kan

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 32

marknadsdomstolen,
om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud atl
framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Vad
som nu sagts äger motsvarande tillämpning om näringsidkare erbjuder konsument
att hyra lösöre för enskilt bruk. Förbud kan meddelas även anställd hos
näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar. Förbud skall
förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt,

I likhet med marknadsföringslagen bygger
avtalsvillkorslagen på tanken att KO skall övervaka marknaden och ta upp
förhandlingar med företrädare för näringsidkarna i syfte atl få till stånd
ändring i sådana avtalsvillkor som kan anses oskäliga. KO skall härvid i första
hand försöka uppnå ändringar på frivillig väg, men om förhandlingarna blir
resullatlösa kan KO föra talan inför marknadsdomstolen om förbud enligt
generalklausulen. Beslutar KO för visst fall atl inte ansöka om förbud, får
enligt 3 8 ansökan göras av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller
löntagare. För handläggningen av fråga om förbud gäller bestämmelser som lill
stor del motsvarar reglerna om handläggning av fråga om tillämpning av generalklausulerna
i marknadsföringslagen (se avsnitt 2.2.5). Liksom enligt den lagen kan KO i
fall som inte är av större vikt själv pröva förbudsfråga genom
förbudsföreläggande.

Avtalsvillkorslagen är enligl 2 § inte tillämplig i
fråga om verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller
försäkringsinspeklionen.

Det bör understrykas att bedömningen enligt
generalklausulen i 1 8 avtalsvillkorslagen avser frågan om elt villkor typiskt
sett är oskäligt gentemot konsumenterna sedda som elt kollekliv. Bedömningen
innefattar alltså inte prövning av individuella avtal Qft avsnitt 2,2.4).

Vissa ändringar i avtalsvillkorslagen har
föreslagits i promemoriorna Ds Ju 1976:10 och 13. Förslagen övervägs f, n, i
justitiedepartementet.

2.2.7
Inkassolagen (1974:182)

Inkassolagen (ändrad 1975:744) syftar i första hand
till att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga
inkassoålgärder eller i övrigt tillfogas onödig skada eller olägenhet genom
inkassoverksamhet, varmed i lagen förslås verksamhet med syfte atl driva in
betalning för fordran.

Lagen gäller enligt I 8 yrkesmässigt bedriven
inkassoverksamhet. Verksamhet hos exekutiv myndighet är dock uttryckligen
undantagen från lagens tillämpningsområde.

För viss yrkesmässig inkassoverksamhet, nämligen
sådan som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar
som övertagits för indrivning, krävs enligl 2 8 datainspektionens tillstånd.
Detta gäller dock inte verksamhetsom bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges
investeringsbank

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 33

AB,
kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Den som
uppsåtiigen eller av oaktsamhet bedriver lillsiåndspliklig inkassoverksamhet
utan erforderiigt tillstånd kan enligt 17 § dömas till böter eller föng-else i
högst elt år.

14 § föreskrivs att inkassoverksamhet skall
bedrivas enligt god inkassosed. Därvid skall iakttas atl gäldenär inte vållas
onödig skada eller olägenhet eller utsätts för otillböriig påtryckning eller
annan otillböriig inkassoåtgärd.

Om gäldenären inte betalar sin skuld får rättsliga
åtgärder i regel inte vidtas utan att gäldenären först lillställts krav. Enligt
5 § första stycket skall krav framställas skriftligen. Vad som fordras i
kapital, ränta och ersättning för kostnader skall anges var för sig. 1 fråga om
ränta skall anges beloppet av upplupen ränta, räntesatsen samt den lid och det
belopp som ligger till grund för ränteberäkningen. Enligt 5 8 andra stycket
skall i samband med krav anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har att
betala frivilligt eller anmäla om han har någon invändning mot kravet. Rättslig
åtgärd för enligt 6 8 tillgripas först sedan gäldenären har tillställts krav
som nu nämnts och den angivna tiden för frivillig betalning eller invändning
har löpt ut. Enligl 7 8 gäller detta dock inte, om gäldenären uppenbariigen
söker undandra sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att
frångå bestämmelserna om krav.

1 8 8 föreskrivs atl inkassoåtgärd inte bör vidtas,
om del föreligger sannolika skäl för alt fordran inte är lagligen grundad
eller om fordringen annars framstår som obefogad.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om tillsyn m.
m. Tillsyn över efterlevnaden av lagen utövas enligt I3§ av datainspektionen.
Inspektionens tillsyn omfattar dock inte verksamhet som bedrivs av Sveriges
riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under
bankinspektionens tillsyn eller advokat. Tillsynen skall utövas såatt den inte
vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig, Enligl 14 § första
stycket har dalainspektionen rätt alt företa inspektion hos den som bedriver
inkassoverksamhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten.
Den som bedriver verksamheten skall enligt 14 8 andra stycket lämna datainspektionen
de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för sin tillsyn.
Datainspektionen får enligl 14 8 tredje stycket förelägga vite för att framtvinga
handlingar eller upplysningar. Den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet lämnar
osann uppgift i fall som avses i 14 8 andra stycket kan enligl 17 8 dömas lill
böter eller fängelse i högst ett år.

Datainspektionen kan med stöd av 15 8 första
stycket meddela de föreskrifter om bedrivande av inkassoverksamhet som
föranleds av tillsynen. Föreskrift får förenas med vite. Om den som har fåll
dalainspektionens tillstånd all bedriva inkassoverksamhet åsidosätter
bestämmelse i lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen får
datainspektionen, om rättelse inte vidtas, återkalla tillståndet (15 8 andra
stycket).

3 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 34

2.2.8
Förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar, m. m.

För bilhandeln gäller en konjunkturpolitiskl
motiverad reglering av vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av
personbilar samt mindre lastbilar och bussar. Regleringen gäller
kontantinsatsens storiek och kredittidens längd. Bestämmelser härom har
upptagits i förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar (omtryckt 1976:63). Förordningens
bestämmelser om betalningsvillkoren jämte vissa därtill anknytande regler
skall emellertid enligt 3 8 i förordningen inte äga tillämpning, om säljaren
har biträtt en av regeringen godkänd överenskommelse,enligt vilken det åligger
honom att iaktta motsvarande regler om kontantinsats och kredittid. Sådana
överenskommelser har gällt sedan den 16 april 1959. Gällande överenskommelse,
den s, k. avbetalningsöverenskommelsen, har ingåtts mellan kommerskollegium
och Motorbranschens riksförbund(MRF)den 18maj 1976. Genomöverenskommelsen
harMRFåla-git sigatl från bilhandlarna infordra
förbindelseralldeskalliakttaöverenskom-melsen.

De genom förordningen meddelade föreskrifterna
grundas på elt av riksdagen lämnat bemyndigande i lagen (1975:90) med
bemyndigande atl meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar,

Enligl 18 i förordningen och överenskommelsen äger
bestämmelserna i dem tillämpning vid yrkesmässig försäljning av bilar, dock med
undantag för lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger I 800 kilogram.
Med försäljning förstås varje överiåtelse där vederlaget enligt avtal helt
eller delvis skall utgå i pengar. Överiåtelse anses föreligga även om säljaren
har uppställt sådant äganderättsförbehåll eller återiagandeförbehåll som avses
i avbelalningsköplagen eller om avtalet har getts formen av hyresavtal men
avsikten är att den till vilken bilen utges skall bli ägare till denna (jfr I 8
andra stycket avbelalningsköplagen),

2 8 1 mom. i förordningen och 3 8 i
avbelalningsöverenskommelsen innehåller bestämmelser om kontantinsats och
kredittid. Sålunda gäller att säljaren inte för utlämna försåld bil, om inte
köparen lill honom har eriagt minst 40 procent av vederlaget (konlanlinsals)
saml i övrigt förbundit sig alt gälda vederlaget inom 24 månader (kredittid).
Kontantinsatsen för inte inbegripa vad köparen kan ha erhållit såsom
försträckning av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk
intressegemenskap. Har avtalats atl köparen får eriägga del av vederlaget i
form av begagnat motorfordon, för värdet av detta inbytesfordon inräknas i
kontantinsatsen. Kredittiden räknas fr, o. m, kalendermånaden efter den då
bilen utlämnades av säljaren. Det bör anmärkas, att bestämmelserna inte har
avseende på det civilrältsliga förhållandet mellan säljaren och köparen. Avtal
i strid med bestämmelserna är sålunda giltigt i enlighet med sill innehåll.

Förordningens
bestämmelser om kontantinsats och kredittid är straff-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 35

sanktionerade.
Säljare som utlämnar försåld bil i strid mot bestämmelserna skall enligt 4 8 i
förordningen bota en tiondel av bilens värde, dock lägst 750 kronor och högst 3
000 kronor. Böterna utdöms av allmän domstol. Säljare som är bunden av
avbetalningsöverenskommelsen skall, om han utlämnar bilen i strid mot
överenskommelsens bestämmelser om kontantinsats eller kredittid, enligt 4 § i
överenskommelsen eriägga etl civilrättsligt

vite,
vilket beräknas på samma sätt som böterna enligt förordningen, Vitet utdöms av
en särskild nämnd, bilkreditnämnden. Ansökan om utdömande av vite görs av MRF,

MRF har genom avbetalningsöverenskommelsen åtagit
sig att utöva tillsyn över den sektor av bilmarknaden som består av
bilhandlare anslutna lill överenskommelsen. Delta sker genom att MRF med
anlitande av auktoriserade revisorer regelbundet kontrollerar bokföringen hos
sådana bilhandlare. Kostnaderna för tillsynen bestrids så långt möjligt med
influtna vitesbelopp, MRF har efter hörande av kommerskollegium utfärdat
åtskilliga anvisningar till föreskrifterna i avbetalningsöverenskommelsen.

Över den del av bilmarknaden som inte omfattas av
överenskommelsen utövar kommerskollegium tillsyn enligt förordningen. Enligt 2
8 2 mom. i förordningen har kollegiet genom auktoriserad revisor eller annan
härför skickad person rätt att kontrollera att säljare efterkommer
föreskrifterna om kontantinsats och kredittid. Kommerskollegium för vidare
enligl 5 § i förordningen meddela föreskrifter för verkställigheten av
förordningen,

2.2.9
Förordningen (1976:264) om statligt bosättningslån

En särskild typ av banklån är de statliga
bosätlningslånen, vilka har till syfte alt underiätta för enskilda att ordna
sin bosättning. Bestämmelserna om bosättningslånen finns i förordningen
(1976:264) om statligt bosättningslån samt i tillämpningsföreskrifter som har
utfärdats av riksbanken. Förordningen har fr, o, m. den I juli 1976 ersatt
kungörelsen (1946:570) om statliga bosättningslån.

Enligt bosättningslåneförordningen gäller att
bosättningslån kan erhållas av makar, av man och kvinna som sammanbor med
varandra under äk-tenskapsliknande förhållanden, av man och kvinna som avser
all ingå äktenskap med varandra eller alt sammanbo med varandra under
äktenskaps-liknande förhållanden, av ensamslående som sammanbor eller avser all
sammanbo med eget barn (eller barn som har mottagits för adoplion) under 16 år
samt av ensamslående handikappad utan barn. Lån utgår till svenska medborgare
men kan också beviljas utländska medborgare eller statslösa som har tillstånd
att vistas och arbeta i Sverige. Såsom ytteriigare villkor för lån gäller
enligt 6 8 förordningen bl. a. att lånesökande har behov av medel för att
anskaffa möbler och andra bosältningsföremål. Bosättningslån beviljas fr. o, m,
den 1 juli 1976 med högst 10 000 kr. De lämnas ur statens bosättningslånefond
genom riksbanken. Lånen beviljas ulan borgen. Räntan är låg (statens
normallåneränta, f n, 8 %). Amorteringstiden för normalt inte överstiga sju år.
Uppskov med amorteringar och räntebetalning kan medges på grund av t, ex,
studier för en tid av sammanlagt tre år, i undan-

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 36

tagsfall
för längre lid. Befrielse helt eller delvis från ålerbetalningsskyldig-heten
kan komma i fråga när låntagare har avlidit, varit sjuk, arbetslös, omhändertagen
för vård eller haft stor försörjningsbörda eller när det av annan anledning
framstår som skäligt.

2.3
Konsumentombudsmannen och konsumentverket

Den I juli 1976 har KO och det tidigare
konsumentverket sammanförts till en myndighet, benämnd konsumentverket. Verket
leds av en styrelse samt en verkschef som tillika är KO. Målsättningen för det
nya konsumentverket, liksom fördet tidigare, äratl stödja konsumenterna och
förbättra deras ställning. Verksamheten i del nya konsumentverket är uppdelad
på flera olika enheter. De formella KO-uppgiflerna enligt avtalsvillkorslagen
och marknadsföringslagen ankommer på en särskild, direkt till verksche-fen/KO
knuten enhet som ligger utanför linjeorganisationen, KO-sekre-larialet. Rörande
organisationen och verksamheten i övrigt kan hänvisas lill förordningen
(1976:429) med instruktion för konsumentverket samt lill prop. 1975/76:159.

3
Internationella förhållanden

Kreditköpkommillén har i sitt betänkande lämnat
vissa uppgifter rörande lagstiftning m. m. i en del andra länder med avseende
på bl. a. konsumentkrediter av olika slag samt rörande visst internationellt
samarbete inom detta område. I dessa delar får hänvisas till betänkandet (s.
125-152).

4
Kommittén

4.1
Allmänna utgångspunkter

Kommittén framhåller att dess huvuduppgift gäller
krediter i samband med köp av varor. Bland dessa kredilformer märks främst
avbelalningsköpel, låneköpet och kontoköpet. Fastän köpkrediterna under
nuvarande förhållanden fyller en samhällsekonomisk uppgift har det enligl
kommittén länge stått klart att erbjudande av kredit i samband med köp innebär
flera nackdelar för konsumenterna. En alltför lättillgänglig kredit kan leda
till oöveriagda köp av mindre nödvändiga varor. Kreditmöjligheten används ofta
som ett konkurrensmedel och kan undanskymma viktigare faktorer, t, ex, produktens
pris och kvalitet. Transaktionerna kredit och köp sammanvävs till etl
svårtydbart mönster som ofta döljer det pris konsumenten får betala för själva
krediten.

Kommittén framhåller all dess material visar att
den f n. dominerande kreditköpsformen, avbelalningsköpel, är förenad med
påfallande höga kre-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 37

ditkosinader.
Kommitténs material bestyrker vidare den allmänna uppfattningen all ekonomiskt
sämre ställda grupper använder sig av kreditköp i större omfattning än mera
gynnade. De höga merkostnaderna vid avbelalningsköp drabbar enligt kommittén
de konsumenter som bl, a. av ekonomiska skäl är utestängda från de
förmånligare krediterna. De minst gynnade i samhället för således i regel
betala det högsta priset för atl fö kredit.

De negativa verkningarna av kredilköpssystemel
berör enligt kommittén inte bara den som har etl särskilt utsatt läge utan även
i varierande grad konsumenterna i allmänhet. Ölägenheterna motiverar enligt
kommitténs mening en betydande utbyggnad av den rättsliga regleringen på
området.

Kommittén
konstaterar alt huvuddelen av de krediter som lämnas för enskilt bruk hänför
sig lill andra ändamål än köp av varor. Den största betydelsen har de lån som
lämnas för investeringar i egnahem, bostadslägenheter och fritidshus.
Konsumenterna använder sig emellertid också i allt större utsträckning av lån
även vid anskaffandet av dyrare varor Lånen är, framhåller kommittén, i regel
inte förbundna med samma olägenheter för konsumenterna som de direkta
inköpskrediterna. Enligt kommitténs mening bör dock ramen för en blivande
konsumentkreditlagsliftning i princip vara så vid all alla krediter för
enskilt bruk omfattas, även om regleringen" huvudsakligen bör inriktas pä
de kredilformer där ölägenheterna är störst. Del krävs nämligen en långtgående
enhetlighet beträffande begrepp och normer för all konsumenterna skall kunna
överblicka och jämföra kreditmarknadens olika alternativ. Vidare är marknaden
så flexibel atl en reglering inte lämpligen bör inskränkas till de typer av
konsumentkredil som i lag-stiflningsögonblicket är mest aktuella.

Kommittén anser atl man för kreditköpens del bör
göra en klarare åtskillnad mellan de båda transaktionerna kredit och köp.
Kommittén ifrågasätter om inte de traditionella avbelalningskrediterna och
andra krediter som lämnas i samband med försäljning i framtiden bör avskaffas
och kreditgivningen i stället helt överiåtas på banker eller andra
kreditinrättningar utan direkt försäljningsintresse. Vissa av de bestämmelser
som kommittén föreslår rörande köpkrediterna syftar ytterst till atl påverka
utvecklingen i den riktningen. Kommittén har emellertid inte ansett liden mogen
att avskaffa köpkrediterna, eftersom dessa ibland representerar den enda möjligheten
all fö kredit.

Kommittén framhåller att kredilgivning inte i och
för sig kan lösa för-delningspoliliska problem. Kommitténs förslag syftar bl.
a. lill ett bättre utnyttjande av konsumenternas resurser. En avgörande
förstärkning av de sämst ställdas resurser kan däremot, framhåller kommittén,
inte ske inom ramen för dess uppgift.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 38

4.2
Förslaget till konsumentkreditlag

4.2.1 Lagens
tillämpningsområde

Kommittén anser att en förstärkning av
krediliagarens ställning på marknaden främst krävs då kreditgivaren har den
starkare positionen. Så är enligt kommittén i regel fallet när kreditgivaren är
näringsidkare och krediten skall användas för privat konsumtion. Kommittén
föreslår därför all den nya lagstiftningen skall gälla kredit som är avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk under förutsättning all kreditgivaren är
näringsidkare. Med kredit avses såväl betalningsanstånd i samband med köp som
lån av olika slag.

Kravet att kreditgivaren skall vara näringsidkare
bör enligl kommittén inte vara undantagslöst. Om kreditgivaren visseriigen är
privatperson men krediten lämnas genom förmedling av näringsidkare befinner sig
kredit-tagaren i regel i samma underiäge som när han såsom motpart har en yrkesmässig
kreditgivare. Kommittén föreslår därför att lagstiftningen görs tillämplig även
på krediter som förmedlas av näringsidkare, oavsett huruvida kreditgivaren är
näringsidkare eller inte.

Kommittén framhåller atl den avser atl under sitt
fortsatta arbete närmare överväga i vad män vissa av de nu föreslagna reglerna
bör göras tillämpliga även på andra krediter än konsumentkrediter

4.2.2 Lagstiftningstekniken

Kommittén föreslår atl konsumentkrediterna regleras
i en särskild konsumentkreditlag. Genom alt de bestämmelser som tar direkt
sikte på kredilgivning ål konsumenter samlas i en särskild lag markeras enligl
kommitténs mening atl denna har en betydligt bredare syftning än gällande
kreditköpsregler. Lagens vida ram förenklar den framtida ytteriigare utbyggnad
av konsumentskyddet som kan visa sig nödvändig på en flexibel kreditmarknad.

Kommittén framhåller att den förordade
lagstiftningstekniken får vissa konsekvenser för avbelalningsköplagen och
konsumentköplagen. Beträffande avbelalningsköplagen menar kommittén atl denna
t. v. bör slå kvar i oförändrat skick för att gälla vid transaktioner som inte
faller under konsumentkredillagen.

Enligt kommittén bör konsumentkredillagen vara
tvingande till konsumentens förmån. Kommittén föreslår därför att
avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligl
lagen skall vara ogiltiga.

4.2.3 Begreppet
kreditköp

Kommittén framhåller atl behovet av skyddsregler
för konsumenterna är störst i samband med krediter som lämnas för inköp av
varor. Den fö-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 39

reslagna
konsumentkreditlagens tyngdpunkt ligger därför på särskilda bestämmelser om
kreditköp.

Enligt kommitténs mening bör till kreditköp
hänföras för del första varje transaktion som innebär att säljaren utger varan
till köparen utan atl ha erhållit full betalning. Hit hör bl, a. det
traditionella avbetalningsköpet och andra delbelalningsköp. Vidare bör enligt
kommitténs mening till kreditköp hänföras vissa transaktioner som visserligen
innebär att säljaren gör en kon-tantaffär men som för köparens del betyder att
han sätter sig i skuld. Kommittén åsyftar här låneköp och vissa kontoköp, dvs,
sådana transaktioner där betalningen helt eller delvis eriäggs med belopp som
köparen lånar i bank eller av annan kreditgivare. Utmärkande för transaktioner
av detta slag är enligl kommillén all det finns en överenskommelse mellan
säljaren och kreditgivaren som går ut på att den senare skall lämna kredit för
inköp hos säljaren.

Kommittén framhåller att låneköpet och konloköpet f
n. inte är förbundna med mera påtagliga olägenheter för konsumenterna.
Kostnaderna är mestadels lägre, och rätt att återta försålda varor förekommer
i allmänhet inte. Även för kreditgivaren torde det vara fördelaktigt atl
krediten, såsom vid dessa moderna kreditformer, beviljas pä grundval av en
bedömning av konsumentens förmåga att fullfölja sina åtaganden i stället för
atl kreditgivaren föriitar sig på kreditsäkerhet i varor. Kommittén anser
likväl atl även låneköpel och kontoköpet bör omfattas av den föreslagna
konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp. Ett uteslutande av någon
kredilköpsform skulle nämligen, framhåller kommittén, med stor sannolikhet leda
till en överströmning mot det oreglerade området varigenom skyddsreglernas
syfte kunde förfelas.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén att med
kreditköp skall avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd
med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs
med belopp som köparen erhåller såsom lån av säljaren eller av annan
kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Denna
grundläggande bestänming av kreditköpsbegreppet syftar enligt kommittén till
att bereda konsumenten etl tillfredsställande skydd även i förhållande till
andra kreditgivare än säljaren. Var och en som i kreditköpsförhållandet
framstår som konsumentens motpart bör omfattas av lagstiftningen, alltså även
kreditgivaren vid låneköp och kontoköp samt den som efter själva köpet övertar
säljarens eller annan primär kreditgivares fordran på konsumenten. Kommittén
föreslår därför alt med kreditgivare skall avses den som lämnar krediten eller
övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran.

4.2.4
Upplysningsplikt för kreditgivaren

Enligt kommittén är det av grundläggande betydelse
för konsumentskyddet att den enskilde medborgaren för god information om
innebörden

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 40

av
alternativa kreditformer. Informationen bör enligt kommitténs mening utformas
så all konsumenten lätt kan göra en jämförelse mellan olika erbjudanden om
kreditköp. Den bör vidare ge underiag för en jämförelse mellan kreditköp och
vanligt lån i bank eller hos annan kreditgivare. En sådan information främjar
konkurrensen mellan olika kreditformer och kreditgivare saml påverkar
därigenom på elt för konsumenterna gynnsamt sätt kreditkostnaderna och
kreditvillkoren i övrigt.

Kommittén anser således att alla näringsidkare som
lämnar kredit för enskilt bruk bör åläggas alt lämna korrekta och med andra
alternativ jämförbara upplysningar om krediikostnaden och faktorer som
påverkar kostnadens storiek. Upplysningsplikt bör enligl kommittén föreligga
såväl vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring där
kredilerbjudande förekommer som vid de tillfällen då parterna träffar avtal om
kredit.

Med
kreditkostnad bör enligt kommitténs mening förstås allt vad konsumenten har
att eriägga med anledning av krediten, dvs, summan av alla räntor, tillägg och
andra kostnader. För att en jämförelse mellan olika kre-ditaliernaliv skall
kunna göras bör krediikostnaden anges såsom en årlig fallande ränta. Som
benämning för konsumentens verkliga kreditkostnad uttryckt som ränta har
kommittén valt uttrycket effektiv ränta, vilket användes redan av
konsumlionskreditulredningen (SOU 1966:42). Med effektiv ränta avses enligl
kommitténs förslag kreditkostnaden angiven som en åriig ränta beräknad på
kreditbeloppel, i förekommande fall under hänsynslagande till atl
delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden.

När det gäller annonsering, skyltning och liknande
marknadsföring, där kredit erbjuds, föreslår kommittén att uppgift skall lämnas
om den effektiva räntan för den kredit som avses med erbjudandet. Vid
erbjudande av kredit för konloköp, checkräkningskredit och andra fortlöpande
krediter går del enligt kommittén i allmänhet inte all på förhand mera bestämt
ange den effektiva räntans storiek. Kommittén föreslår beträffande dessa
krediterbjudanden all uppgiften om effektiva räntan skall utformas så, atl
därav framgår räntans storlek vid olika sätt atl använda kreditutrymmel. Vid
marknadsföring av krediterbjudanden som avser kredit för visst köp föreslår
kommittén alt förutom effektiva räntan även varans kontantpris skall anges.

Enligt kommitténs mening måste den föreslagna
informationsplikten vid marknadsföring antas ge etl betydande skydd mot oskäligt
höga kreditkostnader. Kommittén anser emellertid alt detta skydd bör
fullständigas med upplysningsplikt även vid de tillfällen då kreditköp och
andra kreditavlal ingås, varvid upplysningsplikten kommer att avse villkoren i
del enskilda avtalet.

När det gäller upplysningsplikten vid
avialstilirällel måste enligl kommitténs mening olika betydelsefulla begrepp
redas ui på sådant sätt all de olika kreditköpsfaktorerna tydligt framträder.
Kommittén föreslår därför atl vissa vikliga faktorer anges och definieras i
konsumentkredillagen, Detta

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 41

gäller
varas kontantpris varmed enligt kommitténs förslag bör förstås det pris till
vilket säljaren skulle ha varit villig alt sälja varan mot kontant betalning,
efter avdrag för sedvanliga rabatter. Kan säljarens pris vid kontant
försäljning av någon anledning inte fastställas bör som kontantpris anses
varans gängse marknadspris. En annan viktig faktor i sammanhanget är
kreditbeloppel, eftersom del är på del beloppet som den effektiva räntan,
alltså den relativa kreditkostnaden, beräknas. Enligl förslaget bör med
kre-dilbelopp förstås, vid lån del lånade beloppet och vid betalningsanstånd
den del av kontanlpriset med vilken konsumenten har fått anstånd. Med termen
skuldbelopp åsyftas i förslaget sunmian av kreditbeloppet och kreditkostnaden.

Kommittén framhåller att upplysningsskyldighelen i
samband med iräf fande av avtal om kredit givetvis bör fullgöras innan
kreditavtalei blir bindande för konsumenten. Upplysningarna bör lämnas
skriftligen. Enligt kommittén torde upplysningsplikten i regel konmia atl
fullgöras genom atl uppgifterna tas in i det kontrakt som upprättas mellan
parterna, I den mån skriftligt avtal inte upprättas måste särskild handling med
uppgift om de olika kreditfaklorerna överiämnas lill konsumenten. Ansvaret för
all uppgiftema lämnas bör ligga hos kreditgivaren. Vid låneköp kan del dock
ligga nära lill hands att uppgifterna lämnas av säljaren, Etl sådant förfarande
bör enligt kommitténs mening kunna godtas, om säljaren uppträder som ombud för
kreditgivaren.

Kommittén föreslår i viss män olika regler om
upplysningsplikten vid avtal om olika slag av krediter.

Beträffande krediter som lämnas i samband med köp
innebär kommitténs förslag alt kreditgivaren innan köpet sluts i förekommande
fall skall lämna skriftlig uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet,
kontantinsatsen, kredit-kostnaden, kreditköpspriset, effektiva räntan,
kredittiden och skuldbeloppet samt om de tidpunkter då delbetalningar skall
göras på skuldbeloppet. Kommittén framhåller emellertid att det inte kan komma
i fråga att föreskriva upplysningsplikt av den nu beskrivna omfattningen vid
alla slag av krediter i samband med köp. Som förutsättning för atl upplysningsplikten
vid kreditköp skall gälla föreslår kommittén alt parterna överenskommer om
längre kredittid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd och att kontanlpriset
överstiger ett av regeringen bestämt gränsvärde, som enligt förslaget inte
skall få sättas högre än fem procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. För att förhindra att upplysningsplikten kringgås genom atl
parterna lill en början avtalar om en kredittid som inte överstiger en månad
men sedan efter hand föriänger kredittiden föreslår kommittén atl
upplysningsskyldighel skall föreligga även vid sådan förlängning av kredittiden.

Vad nu sagts gäller krediter som länmas i samband
med köp. Vid kontoköp har konsumenten redan vid ett tidigare tillfölle erhållit
den kreditmöjlighet

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 42

som
utnyttjas vid köpet. Konmiittén framhåller att upplysningsplikten här inte bör
inriktas på inköpstilirället utan på det tillfölle då kreditöverenskommelsen
träffas, Enligl kommittén bör del krävas att kreditgivaren vid detta tillfälle
lämnar skriftlig uppgift om den effektiva räntan vid olika sätt att använda
kreditutrymmet.

Vid avtal om vanliga lån, när fråga alltså inte är
om kreditköp, skall enligt kommitténs förslag kreditgivaren innan avtalet sluts
lämna konsumenten skriftlig uppgift om kreditbeloppet, kreditkostnaden,
effektiva räntan, skuldbeloppet, kredittiden saml de tidpunkter då
delbetalningar skall göras.

Enligl kommittén behövs närmare föreskrifter till
ledning för näringsidkarna om hur upplysningsskyldigheten skall fullgöras vid
skilda formerav konsumentkredit. Detta gäller särskilt uppgifter om den
effektiva räntan. Kommittén anser det emellertid mindre lämpligt alt i lagen
införa deialjföreskrifter i dessa avseenden. Enligl förslaget bordet i stället
ankomma på den myndighet som föreslås utöva tillsy n över lagensefterlevnad att
efter samråd med berörda näringsidkare meddela föreskrifter om hur
upplysningsskyldigheten skall fullgöras.

4.2.5
Kreditbelopp och kredit lid

Kommillén framhåller atl de svårigheter som
konsumenterna råkar ul för i samband med kreditköp lill stor del beror på att
konsumenterna under trycket av ett ständigt ökande utbud av varor kan felbedöma
sin förmåga att fullfölja betalningen, Enligl kommittén är det uppenbart att
etl krav på relativt höga kontantinsatser kan avhålla den betalningssvage konsumenten
från all ge sig in på kreditköp som vid liberalare villkor skenbart framstår
som överkomliga för honom saml att etl kontantinsatskrav även för konsumenten i
allmänhet innebär en spärr mot oöverlagda köp. Kommittén framhåller all del av
dess material framgår att kontantinsatsen vid avbelalningsköp som misslyckats
på gmnd av köparens belalningssvårigheter är lägre än den genomsnittliga. Även
ur kreditgivarnas synvinkel kan enligt kommittén ett obligatoriskt
konlantinsatskrav ha vissa fördelar. Inom kredithandelnuitasocksåregelmässigt
kontantinsatser av varierande storiek. En lämpligt avvägd kontantinsats skulle
enligt kommittén också kunna bidra lill en annan väsentlig vinning, nämligen
till all möjliggöra en inskränkning av åleriaganderätten vid kreditköp.

Enligt kommittén kan det inte uteslutas alt det
finns gmpper av konsumenter för vilka erbjudanden om påfallande låga
kontantinsatser representerar den enda möjligheten att komma över
kapitalvaror. Kommittén menar dock all de allra flesta konsumenterna ulan
alltför krävande förhandssparande torde kunna åstadkomma en kontantinsats av
rimlig storlek. För de sämst ställda i samhället utgör lättillgängliga krediter
ingen lösning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 43

Kommittén
vill skapa sådana förutsättningar atl konsumenterna kan avsluta sina kreditköp
ulan bekymmer. Det är enligt kommitténs mening inte förenligt med denna
ambition att låta kreditgivare konkurrera om de ekonomiskt missgynnade
medborgarna genom att erbjuda dem villkor som ler sig förmånliga men som i
realiteten är ekonomiskt ogynnsamma.

Mot denna bakgrund föreslår kommittén all i
konsumentkredillagen intas regler om obligatorisk minsta kontantinsats vid
kreditköp. Kravet på kontantinsats skall gälla vid samtliga kreditköpsformer,
således även vid låneköp och kontoköp. Med hänsyn härtill bör enligt kommitténs
mening kravet lagtekniskt formuleras på det sättet att kreditgivaren inte får
medge högre kreditbelopp än en viss i procent angiven del av kontanlpriset,
Insalskravet bör i princip vara detsamma oavsett vilken vara köpet gäller.

När del gäller frågan om storieken av den
obligatoriska minsta kontantinsatsen framhåller kommillén all en höjning av
kontantinsaisnivån i förhållande till vad som nu gäller torde leda till en
överströmning från avbelalningsköp, låneköp, kontoköp och andra kreditköp till
fristående lån i bank eller hos annan kreditgivare, en utveckling som enligt
kommitténs mening är önskvärd. Möjligheten att erhålla sådana fristående lån
bör öka eftersom en mindre del av kreditmarknadens kapacitet skulle tas i
anspråk vid kreditköp. En höjning kan emellertid också leda lill en överströmning
av efterfrågan från varor som nu i stor utsträckning säljs på kredit lill andra
företrädesvis billigare varor och till tjänster. Del är vidare länkbart atl en
höjning av kontantinsatsen leder till en minskning av volymen
konsument-krediter och därigenom till en total efterfrågeminskning. Detta kan
ske om bankerna åläggs stor återhållsamhet med kredilgivning åt konsumenter.
Kommittén framhåller alt effekterna på efterfrågan och konsekvenserna därav är
svårbedömbara. Kommittén vill därför inte förorda någon betydande höjning av
kontantinsatsens nivå. Enligt kommittén bör den lagstadgade kontantinsatsen
ungeförligen motsvara vad som redan tillämpas inom huvuddelen av
kredithandeln. Kommittén föreslår därför att den obligatoriska insatsen skall
vara 25 procent eller, med andra ord, att kreditgivaren inte får medge högre
kreditbelopp än 75 procent av kontanlpriset.

Kontantinsatskravet bör enligt kommittén inte
upprätthållas annat än vid kreditköp av viss omfattning. Kommittén föreslår som
förutsättning för kravet dels alt kontanlpriset överstiger ett visst
gränsvärde, dels att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad
eller lämnar kredittiden obestämd. Gränsvärdet bör enligt kommillén bestämmas
av regeringen efter förslag av tillsynsmyndigheten och inte få sällas högre än
fem procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, dvs. f n.
(december 1976) 535 kr

För att kontantinsalskravet inte skall kunna
kringgås genom att vad som i realiteten utgör elt inköp delas upp i flera
formellt fristående köp föreslår kommittén att det sammanlagda kontanlpriset
skall vara avgörande för hu-

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 44

ruvida
kontantinsats skall erläggas när del vid samma tillfälle avtalas om flera
kreditköp. Eftersom kontantinsalskravet inte heller bör kunna kringgås genom
alt en lill en början kort kredittid senare förlängs föreslår kommittén alt
högre krediibelopp än 75 procent av kontanlpriset inte får medges när parterna
vill förlänga kredittiden utöver en månad.

Kommittén anser att långa kredittider kan medföra
vissa nackdelar för konsumenterna. Del kan vara svårt all för en längre lid
överblicka förmågan atl fullfölja ett betalningsåtagande. Ett långvarigt
betalningsåtagande begränsar också den framtida valfriheten. Kommittén
framhåller atl dess material visar atl kredittiderna vid avbelalningsköp och
låneköp inte är påfallande långa och i regel ligger väl under två år. Vid
avbetalningsköp av dyrare båtar överstiger dock den genomsnittliga kredittiden
tre år

Kommittén föreslår alt kreditgivaren vid kreditköp
inte för medge längre kredittid än två år. Om konsumenten trots krav inte
betalar inom tvåårstiden bör kreditgivaren enligt kommittén inte lastas för
detta. Om han har låtit konsumenten förslå atl han inte tänker kräva betalning
inom den angivna liden bör han däremot anses ha brutit mot bestämmelsen. Såväl
ett uttryckligt som ett stillatigande medgivande om längre kredittid bör kunna
läggas kreditgivaren lill last.

För kontoköpens del bör enligt kommitténs mening
regeln om längsta kredittid modifieras, I praktiken är del ofta svårt eller
omöjligt alt avgöra hur stor del av en kontoskuld som hänför sig lill ett visst
inköp och därmed hur länge skulden stått ute. Kommittén påpekar all flertalet
kontokortssystem bygger på principen att den utnyttjade krediten skall
amorteras med minst en tiondel per månad. Kommittén ser ingen anledning att
rubba på denna amorteringsteknik och föreslår därför all huvudregeln om längsta
kredittid inte skall behöva iakttas vid överenskommelse som berättigar till
kontoköp, om överenskommelsen innebär att konsumenten varje månad skall
återbetala minst 10 procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid
utgången av föregående månad.

Kommittén framhåller atl genomförandet av de
föreslagna reglerna om en minsta kontantinsats och längsta kredittid vid
kreditköp i viss mån kan förändra förutsättningarna på några marknader Det kan
av olika skäl visa sig erforderiigt att övergångsvis la hänsyn lill särskilda
förhållanden inom någon bransch. Även i framtida lägen utan samband med
övergångssilua-lionen kan en möjlighet till särskilda hänsynstaganden vara av
värde, t. ex. i kreditpolitiska sammanhang. Kommittén föreslår därför att
regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det, beträffande viss vara får
meddela föreskrifter om krediibelopp och kreditlid som avviker från de
generella bestämmelserna. Kommittén förutsätter att denna möjlighet endast
undantagsvis utnyttjas.

Kommittén anser att kreditköp av bilar, för vilka gäller
en konjunktur-politiskt motiverad särskild reglering, åtminstone t. v. bör
undantas från de föreslagna bestämmelserna om minsta konlanlinsals och längsta
kredittid.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 45

4.2.6
Treparisförhållanden

Kommittén framhåller atl vid betalningsanstånd
säljaren/kreditgivaren ofta finansierar den kredit han lämnar lill konsumenten
genom atl överiåla sin fordran mot konsumenten till bank eller särskilt
finansieringsföretag. Konsumenten får i denna situation enligt 15 8
konsumentköplagen vid krav på betalning från finansiären alltid framställa
invändningar på grund av köpet. Genom 16 8 konsumentköplagen ges konsumenten en
motsvarande rätt atl framställa invändningar mot kreditgivaren vid kreditköp
av låneköpets karaktär. Bestämmelsen i 16 8 konsumentköplagen omfattar dock
endast kreditköp vid vilka krediten lämnas i samband med köpet. Så är inte
fallet då konsumenten på förhand har erhållit ell utrymme för fortlöpande
kredit av etl kreditkortsförelag.

Kommittén anser att konsumentens ställning i
förhållande till särskild kreditgivare vid kreditköp bör förbättras. Ansvaret
för fel i varan eller för annan oriklighet som har atl göra med köpet bör
visseriigen i första hand vila på säljaren. Enligt kommitténs mening bör
emellertid även den finansiär som möjliggör för säljaren all utnyttja det
försäljningsmässigt sett gynnsamma kreditköpet, varav båda har fördel, vara
skyldig att ta sin del av ansvaret mol konsumenten. Del kan dock inie gärna
komma i fråga atl ålägga en finansiär som helt saknar anknytning till köpet
ansvarighet i detta avseende.

Kommittén anser att ansvar för säljarens
kontraktsbrott alltid bör kunna åläggas den finansiär som övertar säljarens
fordran mot konsumenten. Detsamma bör enligt kommittén gälla den finansiär som
enligl avtal med säljaren lämnar konsumenten lån för all betala köpet, oavsett
om lånet såsom vid låneköp lämnas i samband med köpet eller om del såsom vid
kontoköp har medgetts vid ett tidigare tillfälle.

När det gäller frågan hur långt finansiärens ansvar
bör sträcka sig anser kommittén atl ansvaret bör vara av samma omfattning
oavsett genom vilken form av kreditköp ansvarsförhållandet har uppstått.
Kommittén föreslår som huvudregel atl konsumenten vid kreditköp skall få göra
gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivaren som mot
säljaren. Detta innebär alt konsumenten inte bara kan göra invändningar mot
kreditgivarens krav på betalning utan även kan rikta på köpet grundade anspråk
mol kreditgivaren. Kommittén framhåller all huvudregeln i vissa fall skulle
kunna ge stöd för mycket långtgående krav mol kreditgivaren. Det huvudsakliga
syftet med förslaget är emellertid att konsumenten skall vara garanterad atl få
tillbaka det belopp han har betalt. Kommittén föreslår därför att kreditgivarens
ansvar vid krav skall vara begränsat lill vad han har mottagit av konsumenten
med anledning av krediten.

Eftersom säljaren själv bör vara den som är primärt
ansvarig för sina förpliktelser på grund av kreditköp bör enligt kommitténs
mening konsumenten, om han vill framställa anspråk på gmnd av köpet, i forsla
hand

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 46

rikta
dessa mot säljaren, Kommillén framhåller alt denne också i regel har slörre
förutsättningar än kreditgivaren atl avhjälpa fel och liknande. Kommittén
föreslår därför alt konsumenten, om han vill framställa anspråk mot
kreditgivaren på grund av köpet, först skall göra sannolikt att säljaren inte
fullgör sina åligganden.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ger
konsumenten elt mera långtgående skydd än 15 och 16 88 i konsumentköplagen.
Kommittén föreslår därför att de sistnämnda bestämmelserna upphävs. Vidare
föreslår kommittén i detta sammanhang att det i 17 8 konsumentköplagen upptagna
förbudet mot användande av växelförbindelse eller annan löpande fordringshandling
vid konsumentkreditköp överförs till konsumentkredillagen, för att där rikta
sig mot kreditgivaren.

4.2.7
Begränsning av åieriaganderäiien vid kreditköp

Kommittén anser atl den med avbelalningsköpel
förenade rätten för säljaren att återta det försålda godset om köparen
åsidosätter vad som åligger honom medför ölägenheter som måste beaktas
särskilt.

Kommittén erinrar om att del i betänkandet
redovisade materialet visar atl avbelalningsköpel är den dyraste formen av
konsumentkredil. Enligl kommitténs mening torde en orsak till detta vara att
del vid den avräkning som enligt avbelalningsköplagen sker när gods alertas
oftast uppstår rest-skuld för köparen. Restskulderna indrivs enligt kommittén
endast undantagsvis och deras förekomst torde inverka på kreditkoslnaderna vid
avbetalningsköp.

För konsumenten innebär återtagandet att han blir
av med godset. Enligt kommittén kan godset för konsumenten ha etl rätt stort
bruksvärde samtidigt som det försäljaren håret t mycket lågt värde, i vart fall
om det inte förekommer en fungerande andrahandsmarknad. 1 andra fall kan
fördelen försäljaren att återta godset inte sägas stå i rimligt förhållande
till de ölägenheter som uppslår för konsumenten.

Kommittén uppger att det i ett stort antal fall har
visat sig att godset inte finns kvar hos köparen då säljaren/kreditgivaren vill
återta det. Ibland är orsaken att godset har förbrukats. Kreditgivaren dröjer i
allmänhet mycket länge med att omsätta ett hot om återtagande till verklighet.
I regel har emellertid konsumenten sålt eller på annat sätt gjort saken
oåtkomlig. Han kan i sådana fall ha gjort sig skyldig lill olovligt förfogande
och riskerar böter eller fängelse.

De berörda förhållandena motiverar enligt
kommitténs mening en omprövning av återtaganderätten. Enligt kommittén är det
tydligt att åter-taganderättens betydelse som kreditsäkerhet överskattas.
Återtagandet drar kostnader som i regel måste övervältras på andra konsumenter.
Att kreditgivaren likväl förbehåller sig återtaganderätt torde enligl
kommittén bero

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 47

på
att han tillmäter denna rätt betydelse som påtryckningsmedel för att framtvinga
betalning.

Även
andra omständigheter ger enligt kommittén skäl till en ny inställning till
återtaganderätten. Utvecklingen av kreditupplysningsverksamheien har gett
kreditgivaren helt andra möjligheter än tidigare att vid kreditförsäljning
beakta köparens betalningsförmåga. Härigenom nås större säkerhet än med en
dålig realsäkerhet. Att återtaganderättens verkliga betydelse som säkerhet har
minskat bestyrks enligt kommittén av den relativa minskningen av antalet
avbelalningsköp lill förmån för banklån saml modernare kreditköpsformer utan
återtaganderätt, såsom låneköp och kontoköp. Samhällsutvecklingen har medfört
alltmer förbättrade villkor för de enskilda medborgarna. Avbelalningsköpel
synes därför inte längre vara nödvändigt för atl medborgarnas grundläggande
behov skall kunna tillgodoses. Inte heller kan avbelalningsköpel sägas vara av
någon avgörande betydelse för den industriella utvecklingen.

Mol
bakgrund av del anförda anser kommittén att återtaganderätten i princip bör
avskaffas såvitt avser konsumtionsvaror i allmänhet. Frågan om
återtaganderätten vid konsumentkreditköp ställer sig enligt kommittén
emellertid något annortunda när det gäller verkligt tunga investeringar i
kapitalvaror, t. ex. personbilar Ca 20 procent av de nya och minst 30 procent
av de begagnade bilarna säljs med återtaganderätt. Kommittén framhåller att ett
plötsligt avskaffande av återtaganderätten vid bilköp skulle kunna få i vart
fall temporära negativa samhällsekonomiska konsekvenser Vid bilköp är
återtaganderätten såsom kreditsäkerhet också mera motiverad än vid köp av
konsumtionsvaror i allmänhet. Kreditbeloppen är större och bilar behåller under
kredittiden i regel ett relativt högt värde som kan realiseras på en
fungerande andrahandsmarknad. Kommittén vill därför, trots sin principiella
inställning till återtaganderätten, inte förorda att denna nu helt avskaffas
vid konsumentkreditköp. Förbehåll om återtaganderätt bör emellertid enligt
kommitténs mening endast undantagsvis tillåtas, nämligen vid inköp av varor som
är särskilt kvalificerade säkerhetsobjekt.

Kommittén anser det mindre ändamålsenligt alt
direkt i lagtext slå fast vilka varor som får säljas med återtaganderätt.
Enligt kommitténs mening bör urvalet av varor göras genom beslut av regeringen
efter förslag av tillsynsmyndigheten. Enskilda varor inom en bestämd varugrupp
bör emellertid enligl kommittén ha ett relativt högt beslående värde för all få
göras lill föremål för återtaganderätt. Kommittén föreslår därför att
regeringens beslut endast skall få avse varor vilkas kontantpris överstiger två
gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Kommittén framhåller att återtaganderätten f n. kan
utnyttjas antingen av säljaren eller av den kreditgivare till vilken säljaren
har överiåtit sina rättigheter Denna ordning bör enligl kommitténs mening
bibehållas även vid konsumentkreditköp. Det bör däremot inte komma i fråga att
utvidga

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 48

återtaganderätten
så atl även annan kreditgivare än den som tillika är säljare, l. ex. vid låneköp,
kan förbehålla sig rätt att ta tillbaka varan från konsumenten. Inte heller
bör återtaganderätt kunna instiftas efter det all köpet har ägt rum. Dessa
begränsningar bör enligt kommitténs mening framgå av lagtexten. Kommittén
föreslår därför som en ytteriigare förutsättning för återtaganderätt atl
förbehållet om återtaganderätt har gjorts av säljaren i samband med köpet.

När det gäller kreditgivarens möjligheter att
åberopa elt ålertagandeför-behåll, som i och för sig har uppslällls i enlighet
med de nu berörda reglerna, anser kommittén det erforderiigt att uppställa
vissa begränsningar i förhållande till vad som nu gäller. För del första bör
annan grund än dröjsmål med betalningen inte få åberopas för återtagande av
vara. Kommillén framhåller alt det häremot visserligen skulle kunna invändas
alt kreditgivare bör ha möjlighet att ta tillbaka varan om konsumenten
vanvårdar den så att påtaglig värdeminskning uppstår. Enligl kommitténs mening
kan kreditgivaren dock knappast anses ha något större intresse av atl återta
varan så länge konsumenten gör sina delbetalningar. För det andra bör enligt
kommittén återtaganderätten inte få kopplas samman med andra fordringar än
sådana som hänförsigdirekt lill kreditköpet. Endast dröjsmål med betalning av
skuldbeloppet, varmed enligl kommitténs förslag avses summan av det
kredit-belopp och den kreditkoslnad som hänför sig till själva köpet, bör
enligt kommitténs mening kunna leda lill återtagande, däremot inte
försummelseratt betala reparationskostnader och liknande. Fördel tredje bör
den frist som nu gäller vid belalningsdröjsmål innan vara för återtas,
14dagar, förlängas lill närmare överensstämmelse med den praktiska
verkligheten. Tidsfristen bör enligl kommittén kunna föriängas lill en månad
utan att detta i allmänhet torde vålla kreditgivarna några olägenheter. För det
fjärde bör för all varan skall kunna återtas alltid krävas all
beialningsdröjsmålet avser mer än en tiondel av skuldbeloppet. Enligt
avbelalningsköplagen för säljaren, om dröjsmålet avser sista posten, återta
vara oavsett poslens storiek. Denna möjlighet att återta varan på grund av
dröjsmål även med små belopp bör enligt kommitténs mening inte finnas vid
konsumenlkredilköp.

Kommittén framhåller att ett avtalsvillkor som ger
kreditgivaren återtaganderätt kan formuleras på olika sätt. Vanligt är att
säljaren förbehåller sig äganderätten till varan. Ett sådant
äganderättsförbehåll har betydelse även i förhållandet mellan säljaren och
köparens borgenärer på del sättet all säljarens rätl bibehålls vid utmätning
hos köparen eller vid dennes konkurs. Förbehållet medför alltså sakrättsligt
skydd för säljaren. Ett förbehåll som ger kreditgivaren möjlighet att ta
tillbaka den försålda varan kan emellertid även formuleras så att säljaren
förbehålls rätt att återta varan om köparen inte fullgör sina skyldigheter.
Kommittén redovisar i betänkandet (avsnitt 3.2,4) alt det råder delade meningar
i frågan huruvida redan etl sådant återiagandeförbehåll konstituerar ett
sakrättsligt skydd motsvarande

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 49

det
som äganderättsförbehållet ostridigl ger. Kommittén framhåller för sin del all
elt äganderättsförbehåll inte tjänar något annat syfte än att säljaren skall ha
en mol köparens andra borgenärer gällande befogenhet att under vissa
förutsältningar ta tillbaka varan, Enligl kommitténs mening bör säljaren därför
redan genom atl förbehålla sig återtaganderätt kunna uppnå ett sakrättsligt
skydd. Kommittén framhåller att äganderältsförbehållel blir onödigt om denna
uppfattning kommer till klart uttryck. Säljaren behöver då inte längre
upprätthålla den fiktionen att han äger den sålda varan.

Kommittén föreslår för konsumentkreditlagens del
inte någon regel motsvarande den som finns i 2 8 andra stycket
avbelalningsköplagen. Enligt denna får säljaren inte utnyttja sin
återtaganderätt om köparen innan varan återtas betalar det belopp som
dröjsmålet avser jämte ränta och kostnader och det i sådant fall skulle vara obilligt
all utkräva återtaganderäiien med hänsyn till att betalningsdröjsmålet berott
på alt köparen huvudsakligen utan egen skuld råkat i belalningssvårigheter.
Enligt kommitténs mening torde det knappast förekomma att säljaren vill
utnyttja återtaganderätten sedan dröjsmålet har rättats till. Ett sådant
utnyttjande av etl avtalsvillkor bör, framhåller kommittén, för övrigt kunna
hindras genom åberopande av den förmögenhetsrältsliga generalklausulen i
avtalslagen. Generalklausulen bör enligt kommitténs mening i regel med
framgång kunna åberopas oavsett anledningen till det dröjsmål som har blivit
tillrättal.

4,2,8
Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande. Preskription av reslskulden

Kommittén föreslår atl vid återtagande av vara en
uppgörelse alltid skall äga rum mellan parterna såsom f n. sker enligt
avbelalningsköplagen.

Vid uppgörelsen skall enligt kommitténs förslag
köparen tillgodoräknas varans värde i enlighet med de nu gällande reglerna i 3
8 avbelalningsköplagen.

Kreditgivarens tillgodohavande bör enligt
kommitténs mening däremot beräknas på ett något annorlunda sätt än enligt
avbelalningsköplagen. Kreditgivaren skall enligt förslaget tillgodoräknas den
obetalda delen av skuldbeloppet, dvs, den ursprungliga summan av
kreditbeloppel och kreditkostnaden, efter reduktion med den del av
kreditkostnaden som hänför sig lill den ej utnyttjade kredittiden. Detta
överensstämmer i princip med reglerna i 4 8 avbelalningsköplagen. Skillnaden
ligger i all kommillén rekommenderar en mera förfinad metod för reduktionen,
som bl. a. tar hänsyn till kredittidens längd. Vidare föreslår kommittén i
detta sammanhang all kreditgivaren alllid skall fåtillgodoräknasig kostnaden
föruppläggningen av krediten,underförutsättning alt denna finns särskilt
angiven i avtalet och inte är oskälig.

Kommittén föreslår att kreditgivaren vid
återtagande härutöver skall få tillgodoräkna sig dröjsmålsränia, dock inte
enligl högre räntefot än som anges i (numera) 6 8 räntelagen (1975:635), samt
kostnaderna för återtagandet

4 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 50

enligt
bestämmelser som regeringen meddelar, Kommillén hänvisar härvid till
kungörelsen (l974:812)om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligl
lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m. m.

Om resultatet av avräkningen mellan parterna blir
etl saldo lill köparens förmån får kreditgivaren enligt förslaget inte återta
varan med mindre han betalar överskottet till konsumenten eller, om
handräckning har sökts hos kronofogdemyndigheten, nedsätter överskottet där.
Delta överensstämmer med vad som gäller enligt avbelalningsköplagen.

Kommittén framhåller att avräkningen vid
återtagande av avbetalningsgods f ri. i regel resulterar i en restskuld för köparen.
Reslskulden, som är förfallen lill betalning och kan utkrävas hos köparen,
uppgår ofta till en betydande del av varans pris. Kommittén anser alt detta
förhållande är otillfredsställande. Det lyder på alt återtaganderätten inte
fungerar särskilt bra som kredilsäkerhel och att högre kontantinsats eller
kortare kredittid borde ha tillämpats i de aktuella fallen. Enligl kommitténs
mening bör det ankomma på säljaren att begränsa risken för alt en restskuld
uppstår för köparen. Säljaren bör anpassa köpevillkoren så all varans värde
överstiger skuldbeloppet under hela kredittiden. Kommittén anser att säljaren
bör påverkas att göra detta genom ett förbud att annat än undantagsvis kräva
ul reslskulden. Kommittén föreslår därför alt kreditgivaren, om varans värde är
mindre än del belopp som tillgodoräknas honom, inte får kräva ut skillnaden
(reslskulden) i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder, såsom
vanvård eller liknande, har utsatts för onormal värdeminskning. Enligt
förslaget får kreditgivaren i sådant fall inte kräva ut mer än vad som hänför
sig till den onormala värdeminskningen.

4.2,9
Förfärandet vid återtagande. Varor som inte får alertas

Kommittén framhåller att de föreslagna reglerna om
återtaganderätt är avsedda alt tillämpas vid uppgörelse i godo, vid rättegång
och vid förrättning för verkställighet av dom samt vid handräckning för
återtagande av varan. Reglerom handräckning och verkställighet för återtagande
av avbetalningsgods finns i 10-16 88 avbelalningsköplagen. Kommittén anser att
dessa bestämmelser bör äga motsvarande tillämpning på förfarandet då säljaren
vill utnyttja den återtaganderätt som tillåts enligt den föreslagna konsumentkredillagen.
Kommittén föreslår emellertid vissa modifikationer och förändringar i
reglerna.

För att handräckning skall kunna beviljas bör
enligl kommittén krävas all om kreditköpet har upprättats en av parterna
underskriven handling som innehåller de uppgifter som kreditgivaren enligt
kommitténs tidigare berörda förslag skall vara skyldig att lämna i samband med
att kreditköps-avtalet ingås. Vidare skall givelvis krävas all handlingen
innehåller elt förbehåll om återtaganderätt som enligt de tidigare angivna
bestämmelsema

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 51

i
förslaget kan göras gällande. Vidare föreslås att ansökan skall göras skriftligen
och innehålla besked om den del av skuldbeloppet som ulestår obetald samt atl
ansökan skall vara åtföljd av den nyss nämnda handlingen i huvudskrift och
bestyrkt avskrift.

Enligt avbelalningsköplagen får gång- och
sängkläder som är oundgängligen nödvändiga för köparen och hans familj aldrig
återtas. Kommittén framhåller att detta köparens s. k, beneficium har sin
motsvarighet i 65 8 ulsökningslagen vid utmätning för fordringar i allmänhet.
Del skydd som gäldenären enligt sistnämnda lagrum har vid utmätning är
emellertid av en helt annan och vidsträcktare omfattning än köparens beneficium
enligt avbelalningsköplagen. Enligt ulsökningslagen undantas bl, a, möbler,
hus-geråd och annan utrustning i den mån sakerna är nödvändiga för etl hem och
dess skötsel. Detta innebär att den konsument som har köpt exempelvis en
hushållsmaskin på delbetalning utan säkerhet i godset eller enligt
lå-neköpssystemei har möjlighet all få behålla maskinen vid belalningssvårigheter
medan avbetalningsköparen blir av med maskinen. Kommittén framhåller alt det
med hänsyn lill dess förslag all begränsa återtaganderätten lill alt avse
endast dyrbarare varor kan synas onödigt att för konsumentkreditköpens del uppställa
beneficieregler som motsvarar ulsökningslagens. Enligt kommittén kan det
emellertid mycket väl förekomma att en del varor, beträffande vilka regeringen
enligt förslaget kan tillåta återtaganderätt, i enskilda hushåll spelar en
sådan roll för hemmet och dess skötsel alt de enligt ulsökningslagen undantas
från utmätning. Kommittén föreslår därför att i konsumentkredillagen intas en
bestämmelse enligt vilken handräckning eller verkställighet inte för beviljas
beträffande varasom enligt 65 8 ulsökningslagen undantas från utmätning.

Kommittén föreslår att i övrigt
avbetalningsköplagens regler skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
handräckning och verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktals att
lämna tillbaka vara som sålts med återtaganderätt. Kommittén framhåller bl. a.
alt enligt 16 8 andra stycket avbelalningsköplagen gods, som har sålts genom
avbelalningsköp, inte får utmätas för fordran på grund av köpet. Enligt
kommitténs uppfattning leder en tillämpning av denna bestämmelse vid konsumentkreditköp
till att en vara som har sålts med återtaganderätt inte får utmätas för
kreditgivarens fordran på grund av köpet, Kommillén anför att
ulmälningsförbudel gäller även om kreditgivaren har avstått från
återtaganderätten eller denna eljest har upphört att gälla.

4.2.10
Preskription av åleriaganderätten

Kommittén konstaterar all det i betänkandet
redovisade materialet visar att säljaren vid avbelalningsköp i regel väntar
myckel länge med alt göra ansökan om återtagande av varan. Vidare framgår att
säljaren sedan han

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77:123 52

väl
har gjort ansökan ofta medger uppskov med själva återtagandet. Dessa
omständigheter utgör enligt kommillén en orsak till att del ofta uppstår höga
reslskulder vid återtagandet. Köparen kan ha upphört att göra avbetalningar,
dröjsmålsränta har börjat löpa och säljarens fordran växer med ökande hastighet
medan varans värde minskar. Kommittén framhåller att konsumenten under den lid
som förflyter innan varan verkligen alertas regelmässigt utsätts för ett starkt
tryck att betala. Det är inte ovanligt alt kreditgivaren efter ansökan om
handräckning lämnar en hel serie uppskov med själva återtagandet för alt
slutligen låta verkställa delta. Kommillén anför att den bakomliggande
verkligheten då i regel är att konsumenten före varje uppskov har lyckats göra
en avbetalning men slutligen fått ge upp, Enligl kommitténs mening framstår
kronofogdemyndigheten i dessa ärenden som en av kreditgivaren anlitad
inkassobyrå.

Mot den angivna bakgrunden anser kommittén att
återtaganderätten måste begränsas även tidsmässigt och att någon form av
preskription alltså bör införas. Kommittén har övervägt en processuell regel av
den innebörden att kreditgivaren, om han vill åberopa köparens betalningsförsummelse
som grund för återtagandet, måste göra detta inom viss kortare tid. Kommittén
har emellertid funnit att en sådan metod skulle kräva ett alltför komplicerat
syslem särskilt med hänsyn till alt belalningsdröjsmål kan uppslå upprepade
gånger under kredittiden. Därtill kommer, påpekar kommittén, atl kreditgivaren
kanske skulle känna sig tvingad alt ta tillbaka varan även i situationer som
kunde redas upp på ett bättre sätt.

Kommillén erinrar emellertid om att enligt 16 8
avbelalningsköplagen f n, gäller alt en ansökan om handräckning förfaller om
säljaren har medgett uppskov och verkställighet till följd därav inte har skett
inom sex månader från dagen för ansökan. Vidare framhåller kommittén att
lagberedningen i belänkandet (SOU 1974:55) Utsökningsräll XIII har föreslagit
den ändringen i nämnda bestämmelse att ansökningen inte automatiskt skall vara
förfallen utan atl det skall krävas etl beslut av kronofogdemyndigheten.
Kommittén föreslår all återtaganderätten, sedan en ansökan sålunda har förklarats
förfallen, inte på nytt skall kunna göras gällande. Kommittén framhåller att
förslaget inte hindrar kreditgivaren från att i vanlig ordning göra gällande
sin fordringsrätt mot konsumenten. Däremot kan han inte fortsättningsvis kräva
atl få tillbaka varan och han har inte heller längre något sakrättsligt skydd
mol konsumentens övriga borgenärer.

4.2.11
Skydd mot vissa avtalsvillkor

Kommittén framlägger i betänkandet även förslag
rörande skydd för konsumenten mot vissa speciella avtalsvillkor vid olika
former av konsumentkredil.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 53

Oskäliga
kreditkostnader

Kommittén framhåller att den har övervägt atl som
komplement till de föreslagna reglema om upplysningsplikt för kreditgivaren
rörande kredit-kostnaden m. m, föreslå regler om högsta tillåtna ersättning för
krediikostnaden. Kommittén har dock funnit atl en maximering av
kreditkostnaden för olika kreditformer med inbördes varierande kreditbelopp,
kreditlider, kreditrisker etc. skulle kräva ett alltför komplicerat och osäkert
system. Fastställandet av elt kostnadstak skulle enligt kommittén också kunna
föra med sig en tendens hos de kreditgivare som nu klart ligger under taket att
vilja närma sig detta. Kommittén har därför låtit tanken på en bestämd
maximering falla. Enligt konmiitténs mening bör i stället avtalsvillkor rörande
kredilkostnad kunna göras till föremål för en mer nyanserad skälighetsbedömning
med stöd av generalklausulen i 36 8 avtalslagen. Kommittén redovisar vissa
synpunkter på vilka faktorer som bör kunna beaktas vid en sådan
skälighetsbedömning.

Förfalloklausuler
m, m,

Kommillén föreslår såvitt gäller kreditköp all
avtalsvillkor varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att kräva betalning
i förtid (förfalloklausul) vid betalningsdröjsmål endast får göras gällande om
konsumenten har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallet belopp som
uppgår till mer än en tiondel av skuldbeloppet.

Kreditköpskontrakt i vilka har avtalats om
återtaganderätt innehåller enligt kommittén ofta ett villkor som innebär alt
den återstående skulden omedelbart förfaller till betalning, om säljarens
säkerhet i varan sätts i fara. Kommittén anser att ett sådant villkor kan vara
motiverat men alt inte vilka faromoment som helst bör godtas. Kommillén
föreslår att vid kreditköp förfalloklausul skall fä göras gällande, förutom vid
sådant betalningsdröjsmål som nyss nämnts, endast om kreditgivaren har
återtaganderätt enligt konsumentkredillagen och konsumenten överiåter varan
eller i strid med avtalet för varan ur landet under sädana omständigheter att
kreditgivarens rätt äventyras.

Kommittén har emellertid funnit det nödvändigt atl
göra visst undantag från de nu berörda bestämmelserna. Kommittén framhåller atl
kreditgivaren vid kreditköp ofta är en bank och all banklagstiftningen för
vissa fall kräver att bank skall förbehålla sig rätt att säga upp lån till
betalning senast inom tre månader. Enligt kommitténs mening torde de
föreskrifter som gäller för bank i regel inte behöva komma i konflikt med de
bestämmelser om förfalloklausuler vid kreditköp som kommittén föreslår. I
undantagsfall kan emellertid länkas att bankerna mot bakgrund av de särskilda
föreskrifterna har vägande skäl atl göra gällande förfalloklausuler på andra
gmnder än vad som tillåts enligt kommitténs förslag. Kommittén anser därför all
de

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 54

föreslagna
bestämmelserna om begränsning av rätten all göra gällande förfalloklausuler
vid kreditköp inte bör utgöra hinder för bank eller annan kreditgivare, som är
uppfordrad därtill i annan lag, atl göra gällande strängare förbehåll om
betalning i förtid.

När
del gäller från försäljning fristående lån till konsumenter framhåller
kommittén atl de skuldebrevsformulär som bankerna använder för sådana lån
praktiskt laget alltid innehåller förfalloklausuler som ger bankerna möjlighet
atl efter eget gottfinnande kräva betalning i förtid om låntagaren inte i
behörig ordning fullgör sina förpliktelser, om säkerheten inte längre är
betryggande eller om risk föreligger för att låntagaren inte kommer all
fullgöra sina förpliktelser. Enligt kommitténs mening bör även vid fristående
lån rätten att göra gällande förfalloklausuler begränsas. Dessa lån kan emellertid
vara av mycket skiftande slag alltifrån sparlån och personlån på smärre belopp
lill lån mol säkerhet i fastighet på betydande belopp och med långa kreditlider.
Villkoren kan också i hög grad variera. Kommittén anser det därför
olämpligtaltsåsomvidkrediiköpgörarälientillförlidsbetalningdirekt beroende av
dröjsmålstidens längd och det förfallna beloppets storiek, Kommillén föreslår
atl förfalloklausuler i frågaom fristående lån endast skall få göras gällande
om trygghet inte längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Den föreslagna
bestämmelsen bör enligt kommitténs mening i regel utgöra hinder mol att
förfalloklausuler görs gällande vid kortare dröjsmål och vid dröjsmål som avser
smärre belopp.

Kommittén nämner i detta sammanhang alt del kan
tänkas förekomma även andra särskilda, avtalsreglerade påföljder som t, ex.
viten. Enligt kommittén bör sådana påföljder i regel inte godtas i
konsumentkreditsamman-hang. Kommittén föreslår emellertid inte några särskilda
regler därom, eftersom den anser all avtalsvillkor om sådana påföljder bör
kunna lämnas ulan avseende med stöd av generalklausulen i 36 8 avtalslagen.

Avräknings-
och kopplingsförbehåll

Enligl kommillén innebär dess förslag lill regler
om återtaganderätten atl utrymme inte lämnas för en direkt koppling mellan ett
kreditköp och andra avtal mellan parterna så, att varan kan utnyttjas som
säkerhet för köparens fullgörande av andra avtal än kreditköpsavtalet.
Kommittén torde här åsyfta den föreslagna förutsättningen för återtaganderätt
alt det betalningsdröjsmål som åberopas lill gmnd för återtagande skall avse
viss del av skuldbeloppet, dvs. summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden
för kreditköpet. Kommittén anser sålunda all någon motsvarighet till avbetalningsköplagens
förbud mot kopplingsförbehåll inte behöver övervägas.

När del gäller avräkningsförbehåll, dvs. villkor
varigenom en kreditgivare förbehåller sig rätt all bestämma på vilken av flera
fordringar en inbetalning från gäldenären skall avräknas, framhåller kommittén
att etl sådant förbehåll

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 55

liksom
det direkta kopplingsförbehållet kan användas för att utvidga återtaganderätten
såatt denna faktiskt kopplas till andra krediter Etl utnyttjande av
avräkningsförbehåll kan enligt kommittén göra det svårt för konsumenten att
överblicka sina skulder Enligt kommitténs mening bör avräkningsförbehåll i
princip förbjudas vid alla konsumenlkredilköp. Kommittén föreslår därför såvitt
gäller kreditköp att avräkningsförbehåll skall vara ogiltigt. Kommittén
påpekar emellertid att vid användandet av kreditkort konsumentens olika inköp
bokförs på ett och samma konto varefter delbetalningar görs på den sammanlagda
skulden. Kommittén anser att del av lagtexten bör framgå att förbudet mot
avräkningsförbehåll inte är avsett att rikta sig mol den avräkningsmelod som
sålunda används vid konloköp. Kommittén föreslår därför en regel enligt vilken
förbudet inte skall utgöra hinder mot atl kreditgivaren, då fråga är om
kontoköp, avräknar eriagt belopp mol kontots saldo.

De skuldebrevsformulär som bankerna använder sig av
vid vanliga lån lill konsumenter innehåller i regel såväl kopplings- som
avräkningsförbehåll. Enligl kommittén har några olägenheter därav inte
uppmärksammats. Kommittén föreslår därför inte något förbud mot sådana
förbehåll vid lån som är frislående från kreditköp. Kommittén framhåller all
skäligheten av sådana förbehåll i förekommande fall bör kunna prövas enligt
generalklausulen i 36 8 avtalslagen under beaktande av atl sådana förbehåll
inte är tillåtna vid kreditköp.

Villkor
om betalningsansvar vid obehörigt användande av kontokort

Kommillén uppger alt avtal om kontokredil i regel
innehåller villkor varigenom konsumenten påtar sig ansvar för belopp som har
påförts kontot genom att kontokortet har använts av obehörig. Det är enligl
kommillén uppenbart atl förlusten av ett kontokort kan få mycket kännbara
följder för konsumenten, om sådana avtalsvillkor tillämpas fullt ut. Enligt kommitténs
mening bör den föreslagna konsumentkredillagen innehålla ett grundskydd för
konsumenten i detta avseende. Kommittén anser all risken för ekonomisk föriusi
till följd av missbmk av kontokort i första hand bör bäras av kreditgivaren.
Denne har möjlighet att genom strängare krav på legitimation begränsa sitt
risktagande. I vissa fall bör kreditgivaren dock av konsumenten/kontohavaren
kunna återkräva belopp som genom missbruk av kortet har påförts kontot och
utbetalats till säljaren.

Kommittén föreslår all avtalsvillkor som innebär
alt kontohavaren ålar sig betalningsansvar för belopp, som har påförts kontot
genom att kontokort använts av obehörig för inköp, skall få göras gällande
endast om kontohavaren har lämnat ifrån sig kortet lill annan, om kontohavaren
genom

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 56

grov
oaktsamhet har föriorat kortet eller om kontohavaren, utan atl grov oaktsamhet
ligger honom till last, har förlorat kortet och underlåtit att snarast efter
upptäckt av förlusten göra anmälan hos kreditgivaren.

Enligl kommitténs mening bör härutöver i princip
gälla att kontohavaren, oavsett hur kontokortet har kommit ur hans besittning,
inte skall behöva belala för inköp som har gjorts efter det all han har anmält
förlusten av kortet. Kreditgivaren kan då nämligen föra upp kortet på en
spärrlista som sänds ut till de säljare som är anslutna lill konlosystemet. Med
hänsyn härtill föreslår kommittén en regel av innebörd alt kontohavaren är betalningsansvarig
för belopp, som har påförts kontot sedan kontohavaren hos kreditgivaren gjort
anmälan att han inte längre har kortet i sin besittning, endast om kontohavaren
har förfarit svikligt. Som exempel på svikligt förfarande nämner kommittén att
kontohavaren gör en osann anmälan om föriusi av kortet och fortsätter att använda
sig av detta,

4,2,12
Förlidsbelalning och avräkning

Kommittén erinrar om att köparen enligt 6 8 tredje
stycket avbelalningsköplagen har rätt att när som helst betala hela sin
återstående skuld på grund av avbetalningsköp och att då få viss reduktion av
skuldens belopp. Enligl kommitténs mening bör del även vid andra kreditköp än
avbetalningsköp vara till fördel för konsumenten alt ha en ovillkoriig rätt
att när som helst kunna avsluta sitt mellanhavande med kreditgivaren. Kommittén
föreslår därför, såvitt gäller kreditköp, att konsumenten alltid skall ha rätt
atl betala skuldbeloppet i förtid. Den i skuldbeloppet ingående krediikostnaden
bör därvid enligt kommittén reduceras på visst sätt med hänsyn lill alt hela
den avtalade kredittiden inte utnyttjas.

Kommittén framhåller all frågan hur skuldbeloppet
bör reduceras vid förlidsbelalning aktualiseras inte bara när konsumenten vill
betala i förtid ulan även när kreditgivaren har rätt att kräva betalning i
förtid med stöd av en förfalloklausul samt i samband med den uppgörelse mellan
parterna som skall äga rum vid återtagande av vara. Kommitténs förslag i delta
hänseende har redan tidigare berörts i korthet.

Kommittén anför att man kan tänka sig olika metoder
för atl beräkna reduktionen vid förtida betalning. I 4 8 avbelalningsköplagen
anvisas en ganska enkel metod som innebär en proportionering ulan
hänsynslagande vare sig lill kredittidens längd eller lill del förhållandet att
en relativt större del av krediikostnaden, nämligen uppläggningskostnaden,
hänför sig lill kredittidens början. Metoden har, framhåller kommittén, ansetts
uppfylla etl nödvändigt krav på enkelhet och lätlillämplighei men den syftar
uppenbariigen inte till en matematiskt korrekt reduktion,

Kommillén
anser i princip att varje konsumentkredil skall bära sin egen

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 57

kostnad.
Sådana regler som kan leda till att kostnaden övervältras på andra konsumenter
bör allt.så undvikas. Avbetalningsköplagens metod kan leda till sådan
övervältring eftersom särskild hänsyn inte tas till uppläggningskostnader.
Kommillén anser alt kreditgivaren alltid bör få tillgodoräkna sig hela
kostnaden för uppläggningen av krediten, om denna kostnad finns särskilt
angiven i avtalet och inte är oskälig. När det gäller reducerings-tekniken
anser kommittén alt hänsyn skall las till kredittidens längd. Delta är enligt
kommittén närmast en logisk konsekvens uv att kreditkostnaden alltid skall
anges som en effektiv ränta, vilket bl. a, innebär att hänsyn tas till atl
kreditbeloppet minskar under den löpande kredittiden. Enligt kommittén bör
ändamålsenliga metoder för beräkningen av reduktionen kunna utvecklas genom
samråd mellan tillsynsmyndigheten och berörda näringsidkarorganisationer. Kommittén
föreslår därför inte några närmare regler om hur reduktionen skall tillgå men
redovisar i betänkandet vissa länkbara metoder,

4.2.13 Konlok ö p av annat ä n
varor

Enligt sina direktiv har kommittén haft att
överväga i vad mån ett utvidgat skydd vid konsumentkreditköp bör omfatta även
kredilförvärv av tjänster, exempelvis resor.

Kommittén framhåller atl tjänster f n, inte
tillhandahålls på kredit i någon större omfattning. Kommittén säger sig inte ha
uppmärksammat några påtagliga ölägenheter av kredilgivning i del sammanhanget
och anser all resultatet av konsumenttjänstutredningens arbete bör avvaktas
innan närmare överväganden görs beträffande en reglering av förvärv av tjänster
på kredit, I ett avseende framlägger kommittén dock förslag till reglering av
sådana förvärv.

Kommittén föreslår sålunda atl i
konsumentkredillagen redan nu införs en bestämmelse av innehåll, alt om avtal
som berättigar till kontoköp innebär att kreditutrymmet får las i anspråk även
för annat förvärv än köp av vara, lagens bestämmelser lill den del de rör
kontoköp skall äga motsvarande tillämpning på förvärvet. Förslaget innebär bl,
a. atl bestämmelserna om kreditbelopp (kontantinsats), kredittid och angivandet
av effektiva räntan blir tillämpliga inte bara på kontoköp av resor och andra
tjänster ulan även på andra konloköp av annat än varor, t. ex. aktier och
obligationer. Kommittén framhåller särskilt att reglerna om kreditgivarens
ansvar för säljarens förpliktelser enligt förslaget får motsvarande tillämpning
t, ex. när en researrangör inte fullgör sina åligganden mol konsumenten.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 58

4.2.14
Tillsyn och påföljder m. m.

Kommittén framhåller all efterievnaden av
konsumentkreditlagens delvis ganska detaljerade bestämmelser kräver en mera
samlad och specialinriktad tillsynsverksamhet än den som f n. förekommer med
stöd av marknads-rättslig och annan näringsrättslig lagstiftning. Konmiittén föreslår
därför att tillsynen över lagens efterlevnad skall utövas av myndighet som regeringen
bestämmer. Tillsynen bör enligl kommittén anförtros myndighet pä
konsumentskyddsområdet. Närmast till hands ligger enligt kommittén
konsumentverket och/eller konsumentombudsmannen.

Enligt förslaget skall tillsynsmyndigheten ha rätt
att företa inspektion hos näringsidkare som lämnar konsumentkredil i sin
yrkesmässiga verksamhet och all ta del av sanuliga handlingar som rör
verksamheten. Den som bedriver verksamheten skall länma myndigheten de
upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn. Myndigheten
föreslås kunna förelägga vite för att framtvinga handling eller upplysning. Kommittén
föreslår vidare, som redan tidigare har antytts, att det skall ankomma på
tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om hur kreditgivares upplysningsskyldighel
vid marknadsföring av krediter och vid träffande av kreditavtal skall
fullgöras. Myndigheten föreslås härutöver få rätt att meddela de föreskrifter
som föranleds av tillsynen och att förena sådana föreskrifter med vite. Enligt
förslaget skall företrädare för berörda näringsidkare beredas tillfälle att
yttra sig innan föreskrift meddelas.

Kommittén framhåller särskilt bl, a, alt
upprätthållandet av kontantinsatskravet vid kreditköp fordraren fortlöpande
kontroll från tillsynsmyndighetens sida. Del är enligt kommitténs mening av
stor vikt att den mot kravet lojala delen av kredithandeln inte försätts i en
konkurrensmässigt sett sämre situation genom att andra delar av handeln
åsidosätter kravet på kontantinsats. Kommittén anser alt en effektiv kontroll
bör kunna upprätthållas även med relativt begränsade resurser, genom punktvisa
aktioner.

Kommittén
framhåller att den föreslagna konsumentkreditlagen ger kreditgivaren bestämda
förhållningsregler i vissa avseenden. Enligt kommittén bör samhället kunna
inskrida mol den kreditgivare som inte rättar sig efter dessa
förhållningsregler. Kommittén föreslår därför att den som uppsåtiigen eller av
oaktsamhet bryter mot reglerna om kreditbelopp (kontantinsats), kredittid eller
förbudet mot växel och andra löpande fordringshandlingar eller mot föreskrift
som tillsynsmyndigheten har meddelat rörande fullgörandet av
upplysningsskyldighelen skall kunna dömas lill böter.

Kommittén förutser atl situationer kan förekomma
där kreditförsäljare mer eller mindre i maskopi med en konsument överträder
bestämmelserna om kontantinsats och längsta kredittid. Enligt kommitténs mening
bör konsumenten i dessa fall inte anses delaktig i brott.

Kommittén föreslår vidare en straffsanktionerad
bestämmelse om tystnadsplikt för den som hos tillsynsmyndigheten har tagit
befattning med

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 59

tillsynsärende
enligl lagen.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut skall enligt
förslaget föras hos regeringen genom besvär.

4.3
Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara

Kommittén lämnar i betänkandet vissa uppgifter
rörande förekomsten av långtidsuthyrning av varor till konsumenter på den
svenska marknaden. Enligt kommittén är del i Sverige ganska ovanligt att
konsumenter lång-tidshyr en vara i stället för atl köpa den. På senare år har
emellertid en viss utökning av hyresverksamheien sketl genom atl två engelska
uthyrningsfirmor har etablerat sig i Sverige och börjat hyra ut färg-T
V-apparater lill konsumenter. Likaså har börjat förekomma en viss, fast ännu så
länge helt obetydlig, långtidsuthyrning av bilar lill konsumenter. Sedan länge
har man inom pianohandeln använt sig av en kombination av uthyrning och köp, s,
k. hyrköp. Beträffande långtidsulhyrning av TV-apparaler redovisas i
betänkandet vissa uppgifter rörande omfattningen och marknadsstrukturen av
denna verksamhet samt en av SPK genomförd jämförande undersökning av
konsumentkostnaderna för förhyrning, kontantköp och avbelalningsköp av färg-TV,
I dessa delar hänvisas lill betänkandet (s. 107-111),

Kommittén konstaterar att det i svensk rätt inte
finns några särskilda lagregler som beskär parternas möjlighet atl själva
bestämma innehållet i ett hyresavtal rörande vara. Som naluriiga förpliktelser
ingår emellertid i de flesta hyresavtal en plikt för förhyraren att vårda den
hyrda varan och en skyldighet för uthyraren att hålla varan i funktionsdugligt
skick. Sistnämnda skyldighet tar sig oftast uttryck i alt kostnaden för
service och reparationer ingår i hyresbeloppet. Värdet av dessa
serviceåtaganden begränsas stundom av atl uthyraren förbehåller sig en
tämligen lång tidsfrist inom vilken åtgärd skall företas. Det är enligt
kommittén inte heller säkert att alla kostnader för service ingår i hyran utan
uthyraren kan förbehålla sig rätt att särskilt debitera vissa kostnader

I nästan alla hyresavtal finns klausuler som
reglerar påföljden av all förhyraren inte betalar hyran i rätt tid, Kommillén
uppger att dessa klausuler som regel ålägger förhyraren att omedelbart
återiämna varan om han råkar i dröjsmål med betalningen. Om varan inte
åleriämnas har uthyraren rätt att återta varan genom handräckningsförfarande.
Vid en handräckning för återtagande av uthyrd vara äger någon avräkning inte
rum mellan parterna, såsom fallet är vid handräckning för återtagande av
avbetalningsgods. Förhyraren har alltså inte någon möjlighet atl återfå någon
del av de hyresbelopp han har eriagt. 1 stället är han som regel skyldig att
utge ersättning till uthyraren för den skada han vållat.

Kommittén uppger vidare atl hyreskontrakten ofta
binder förhyraren under lång tid. För hyra av förg-TV är avtalstiden i regel
minst elt år och

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 60

lor
leasing av bilar ofta två år. Avtalen är i regel försedda med förlängningsklausuler
som innebär att avtalstiden automatiskt föriängs om förhyraren inte säger upp
avtalet senast en månad före utgången av den avtalade hyresperioden. De långa
hyrestiderna bidrar enligt kommittén till att minska hyreskostnaderna.

När det gäller skyddet för förhyraren framhåller
konmiittén att det beträffande hyra av lösöre i rättspraxis och doktrin sedan
läng lid tillbaka anses att förhyrarens rätt är av enbart obligalionsrättslig
natur Förhyraren är inte skyddad mot de anspråk uthyrarens borgenärer kan göra
på varan, och inte heller har han något skydd mot en ny ägare till vilken
uthyraren har överiåtit varan. Kommittén framhåller att denna uppfattning om
förhyrarens rättsliga ställning gentemot upplålarens borgenärer och mot ny
ägare av saken kan sägas vara väl etablerad och bygger på en gammal rättstradition.
Att nytljanderätishavarens behov av sakrättsligt skydd lör rättigheten inte i
högre grad har beaktats sammanhänger enligl kommittén med att förr i tiden
uthyrning i regel skedde på mycket kort tid varför förhyraren inte kunna lida
någon större ekonomisk förlust om hyresavtalet upphörde att gälla,

4,3,1
Behovet av konsumentskydd

Kommillén framhåller all frågan om skydd för
konsumenterna vid förhyrning av varor inte har berörts i konmiitténs direktiv.
De av kommittén föreslagna reglerna för kreditköp, bl, a. om upplysningsplikt,
minsta kontantinsats och begränsning av återtaganderätten, kan emellertid
tänkas leda till en viss överströmning mot det ur konsumentskyddssynvinkel
oreglerade hyresområdet. Möjligheten av en sådan överströmning riktar enligt
kommittén intresset mot vissa med långlidsförhyrning förbundna nackdelar.

Kommittén menar att kostnaderna för konsumenterna
är höga vid förhyrning av kapitalvaror. Kommittén hänvisar härvid lill den
tidigare nämnda SPK-undersökningen som ger vid handen alt en förhyrning i del
långa loppet ställer sig dyrare än eU motsvarande kreditköp, Deila torde enligl
kommittén till stor del sammanhänga med alt uthyraren tillhandahåller inte bara
själva varan ulan därutöver vissa förmåner i form av service som syftar till
att bereda konsumenten ett större mått av bekvämlighet och obundenhet än han
har vid köp.

Kommittén framhåller vidare att konsumenterna vid
förhyrning inte, som vid kreditköp, är skyddade mot påföljder av
förverkandekaraktär, Uthyraren är oförhindrad att utan motprestation ta
tillbaka varan när hyresavtalet upphör att gälla, vilket det i regel gör om
konsumenten inte betalar hyran ordentligt. Har hyresförhållandet pågått länge
kan konsumenten ha betalat betydande belopp i hyra, kanske överstigande varans
kontantpris.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77:123 61

De olägenheter som kommittén sålunda anser
föreligga vid förhyrning är enligl kommittén i dagens situation kanske av
marginell betydelse för konsumentintresset. Om den av kommittén föreslagna konsumentkredit-lagstiftningen
skulle leda till en allmän överströmning mot förhyrning kan olägenheterna
emellertid bli högst påtagliga. Enligt kommitténs mening torde den största
risken för en överströmning ligga i att en del näringsidkare, för atl undgå
kravet på kontantinsats och för att även fortsättningsvis kunna använda sig av
återtagandemöjlighetens psykologiska effekter, övergår från kreditförsäljning
till uthyrning. Därmed skulle syftet med konsumentkreditlagens skyddsregler
till stor del förfelas.

Mol denna bakgrund bör enligt kommitténs mening
konsumentkreditlagen kompletteras med vissa särskilda bestämmelserom uthyrning
av varor. Bestämmelserna bör främst inriktas på att hindra en överströmning
från kreditköp mot kreditköpsliknande hyresförhållanden och på att bereda konsumenterna
skydd mot påföljder av förverkandekaraktär. Bestämmelserna bör däremot inte
utformas så att det blir svårare för konsumenterna att genom kortlidsförhyrning
tillgodose mera tillfälliga behov, Komniittén framhåller atl de bestämmelser
om uthyrning som kommittén har funnit erforderliga inte syftar till en allmän
reglering av det rättsliga förhållandet mellan uthyrare och förhyrare utan
avser endast vissa särskilda frågor som har aktualiserats i samband med
konsumentkrediterna.

4.3.2 Lagens
li/lämpningsområde m. m.

Kommittén föreslår att de särskilda bestämmelserna
om uthyrning av vara tas upp i en särskild lag, i det följande benämnd
uthyrningslagen. Enligl förslaget skall uthyrningslagen, i konsekvens med vad
som har föreslagits beträffande konsumentkredillagen, ha tillämpning när
konsument av näringsidkare hyr vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt
bruk och som hyrs ut i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Vidare skall
lagen vara tillämplig när konsument av annan än näringsidkare hyr vara som nyss
har angetts, om uthyrningen förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga
verksamhet och näringsidkaren därvid uppträder såsom ombud för uthyraren.

Kommittén föreslår att uthyrningslagen görs
tvingande till konsumentens förmån, så att avtalsvillkor som inskränker
konsumentens befogenheter eller förmåner enligl lagen är ogiltigt.

4.3.3 Deposition

Kommittén anser att man vid uthyrning bör uppställa
krav på någon form av initial prestation från konsumentens sida, motsvarande
kravet på kontantinsats vid kreditköp. Kommittén föreslår därför all förhyrd
vara inte

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 62

skall
få överiämnas till konsumenten förrän denne hos uthyraren har deponerat ett
belopp som motsvarar antingen betalning för hela den avtalade hyrestiden eller
25 procent av varans kontantpris. Deposition skall enligl förslaget ske om
hyrestiden är längre än en månad, räknat från utgången av den månad då
uthyrningen börjar, under förutsättning atl varans kontantpris överstiger det
gränsvärde som regeringen enligt den föreslagna konsumentkreditlagen beslutar
för kravet på kontantinsats, Kontanlpriset skulle alltså fö vara f n, (december
1976) högst 535 kr. föratt deposition skulle kunna underiåtas. Kommittén
föreslår vidare vissa regler som syftar till att förhindra att kravet
pädeposition kringgås. Om hyrestiden lämnasobesiämdelleren kortare hyrestid
föriängs så att den sammanlagda tiden blir längre än en månad, skall enligt
förslaget krävas deposition med 25 procent av varans kontantpris. Härvid skall
enligt förslaget ett nytt avtal beträffande varan ellerannan vara av samma slag
likställas med föriängning.

Kommittén framhåller alt syftet med
depositionskravet inte heller bör kunna kringgås genom atl uthyraren eller en
särskild kreditgivare - efter avtal med uthyraren - lånar konsumenten
erforderiigt depositionsbelopp. Kommittén föreslår därför att belopp, som
konsumenten har erhållit såsom lån av uthyraren eller av annan kreditgivare på
gmnd av överenskommelse mellan denne och uthyraren, inte skall anses utgöra
deposition.

I enlighet med de rättsregler som gäller om
deposition tillhör deponerat belopp konsumenten. Enligt förslaget skall det
åligga uthyraren atl ulan dröjsmål avskilja deponerade medel från egna
tillgångar. Kommittén framhåller att del dock ligger i sakens natur atl
konsumenten inte bör kunna fritt förfoga över deponerade medel under
hyrestiden. Kommittén föreslår därför alt deponerat belopp inte får utlämnas
förrän hyresavtalet upphör att gälla. Delta skall emellertid inte utgöra hinder
mot atl konsumenten ur det deponerade beloppet tar i anspråk medel för
betalning av förfallen hyra. Vid hyrestidens utgång eller när hyresavtalet
eljest upphör att gälla skall uthyraren ålerbära deposilionsbeloppet eller vad
som återslårdärav jämte

ränta.

De föreslagna reglerna om deposition är såtillvida
av generell natur atl hänsyn inte tas till hyresföremålels art. Kommillén
föreslår emellertid att regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det,
beträffande viss vara får göra undantag från depostionskravet eller meddela
föreskrifter om deposition som avviker från de generella bestämmelserna.
Kommittén uppger sig härvid främst ha tänkt på uthyrning av sådana föremål som rullstolar
och andra invalidfordon.

4.3.4
Upp/ysningsp/iki för uthyraren

Kommittén framhåller att del skulle vara av värde
om kostnaderna vid förhyrning för längre tid kunde jämföras med kostnaderna för
kreditköp.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 63

Enligl
kommillén aren strikt sådan kostnadsjämförelse emellertid knappast möjlig. Det
oaktat bör konsumenternas informationsunderlag inom uthyrningsområdet
förbättras. Kommittén anser alt uthyraren bör åläggas skyldighet all vid avtalsiillföllei
ge konsumenien sådana upplysningar att denne på ell överskådligl sätt får klart
för sig avtalets ekonomiska innebörd och enkelt kan göra en jämförelse med
andra uthyrares erbjudanden. Upplysningsplikt bör enligt kommillén föreligga
vid sådan uthyrning där deposition skall ske. Kommittén föreslår mot denna
bakgrund atl uthyraren, innan avtalet sluts, i tillämpliga delar skall lämna
konsumenten skriftlig uppgift om hyrestidens längd, vad konsumenten har alt
eriägga i betalning för hyrestiden, varans kontantpris, depositionsbeloppels
storiek, de särskilda hyresbeloppens storiek och när dessa skall betalas, i
vad mån hyresbelopp skall betalas ur deposilionsbeloppet saml tidpunkten för
varans överiäm-nande.

Kommittén anser alt möjligheten att göra en
kostnadsjämförelse mellan olika alternativ skulle förbättras om den del av
hyran som hänför sig lill service- och underhållsålaganden från uthyrarens sida
anges för sig. Kommittén föreslår därför att uthyraren, om han genom
utföstelse om underhåll, reparation eller liknande har åtagit sig atl svara för
varan under hyrestiden, även skall lämna uppgift om hur slor del av betalningen
för hyrestiden eller av de särskilda hyresbeloppen som hänför sig till
åtagandet.

4.3.5
Uppsägningsräii

Kommittén framhåller alt det kan vara lill fördel
för konsumenten att genom förhyrning kunna tillgodose i vart fall tillfälliga
behov av kapitalvaror utan att för den skull behöva göra större investeringar
i form av köp saml att de nackdelar för konsumenten som enligl kommitténs
mening är förbundna med uthyrningsverksamheten främst gör sig gällande vid
långvariga kreditköpsliknande hyresförhållanden. Den föreslagna uthyrningslagen
bör enligt kommittén innebära att konsumenten inte binds vid varan och därmed
förenade utgifter för längre tid än han själv önskar. Utmärkande för
förhyrning bör vara att konsumenten i större omfattning än vid köp kan
bibehålla sin valfrihet på marknaden. Kommittén anser att en befogenhet för
konsumenien alt efter viss tid säga upp hyresavtalet skulle verka i den nu
angivna riktningen. En sådan uppsägningsräii skulle enligl kommittén också
medföra all uthyrning inte framstår som ett substitut för försäljning på
kredit. Uppsägningsrätten skulle således liksom deposi-lionskravel molverka en
överströmning från kreditköp till långtidsförhyrning.

Kommittén anser det inte kunna uteslutas att
införandel av en uppsägningsrätt efter kortare tid kan leda till ökade
kostnader som kan komma atl övervältras på konsumenter som hyr enligt
långiidskontraki. Kommittén

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 64

vill
därför inte förorda uppsägningsrätt redan efter myckel kort tid. För kommittén
synes sex månader vara en lämpUgt avvägd tid.

Kommittén
föreslår alltså att konsumenten, om hyresförhållandet har varat längre lid än
sex månader, alllid skall få göra sig fri från avtalet med en månads
uppsägningstid. Vidare föreslår kommittén att regeringen, när särskilda
förhållanden påkallar del, beträffande uthyrning av viss vara skall kunna
föreskriva atl regeln om uppsägningsräii inte skall ha tillämpning eller
meddela andra föreskrifter om uppsägningsräii. Kommittén framhåller atl sådana
särskilda föreskrifter kan vara motiverade t. ex, om en längre tids bundenhet
vid hyresförhållandet skulle leda lill avsevärt lägre kostnader för
konsumenterna.

4,3,6 R ä ii all k ö pa varan

Kommittén påpekar att redan själva längvarigheten
av ett hyresförhållande kan innebära en viss risk för konsumenten. Hyr
konsumenien en TV-apparat vars kontantpris är 4 000 kronor för 150 kronor i
månaden har han efter två och ett halvt år betalat ell sammanlagt hyresbelopp
som överstiger kontanlpriset. Den föreslagna uppsägningsrälten utgör,
framhåller kommillén, inte ett tillräckligt skydd för konsumenten mol
"förverkande" av medel som han under lång tid har betalat i hyra.
Även om konsumenten utnyttjar uppsägningsrätten kan han göra en betydande
ekonomisk föriusi, om uthyraren inte är villig att låta honom överta varan på
rimliga villkor. I regel torde uthyraren ställa sig positiv till ett
övertagande av varan men kontrakten saknar i allmänhet närmare föreskrifter om
villkoren härför. Risken för "förverkande" framträder särskilt i
situationer där konsumenten försummar sina åtaganden. Enligl kommittén
innehåller hyreskontrakten i regel en klausul som ger uthyraren rätt atl
omedelbart säga upp avtalet och återta det uthyrda föremålet om konsumenten
inte betalar förfallet hyresbelopp i rätt tid. Omedelbar uppsägning kan
förekonmia som påföljd även för annat än betalningsförsummelse,

Enligl
kommitténs mening bör risken för alt mera långvariga hyresförhållanden leder
till ekonomiskt oskäliga resultat för konsumenten undanröjas genom all
konsumenien ges rätt att, då hyresförhållandet har pågått viss längre tid, bli
ägare till föremålet efter avräkning mellan parterna, Kommillén anser all
tidsgränsen bör dras vid sex månader Härigenom vinns enligt kommittén bl, a.
den fördelen alt konsumenien kan utnyttja den tidigare föreslagna
uppsägningsrätten utan risk för förverkandeliknande konsekvenser. Kommittén
föreslår således att konsumenten skall ha rätt alt köpa varan då
hyresförhållandet har varat längre tid än sex månader.

Om
konsumenten vill köpa varan skall enligt förslaget det pris han skall beiala
faslsiällas genom en avräkning mellan parterna. Kommillén föreslår att
uthvraren vid avräkningen skall tillgodoräknas dels varans kontantpris

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 65

vid
hyrestidens början och dels - till skäligt belopp - de kostnader som uthyraren
kan ha haft för alt fullgöra åtagande atl genom underhåll, reparation eller
liknande svara för varan under hyrestiden. Konsumenten skall enligt förslaget
tillgodoräknas vad han har eriagt i betalning för den utnyttjade hyrestiden,

Kommillén framhåller all de föreslagna
avräkningsbestämmelserna inte kompenserar uthyraren för de särskilda
kapitalkostnader som kan ha varit förbundna med uthyrningen. Denna konsekvens
av avräkningsbeslämmel-sernas innehåll torde enligt kommittén leda till att
kombinationen lång-tidsulhyrning/försäljning ur handelns synvinkel inte
framstår som ett attraktivt alternativ till kreditförsäljning. Kommittén menar
atl bestämmelserna följaktligen svarar väl mot den föreslagna ulhyrningslagens
allmänna inriktning.

Om konsumenien inte i lid gör gällande befogenheten
alt säga upp avtalet eller atl efter avräkning köpa varan kan han komma i ett
läge där summan av eriagda hyresbelopp överstiger summan av föremålets
kontantpris och de merkostnader för service och liknande som uthyraren har haft
under hyrestiden, Enligl kommitténs mening bör konsumenien i en sådan situalion
alltid ha möjlighet att ulan ytteriigare betalning överta äganderätten till
varan. Kommittén föreslår därför alt konsumenien skall ha rätt all ulan
särskilt vederlag bli ägare till varan när konsumenien med tillämpning av de
föreslagna avräkningsreglerna tillgodoräknas ell slörre belopp än uthyraren.

Också när del gäller rätten atl köpa varan föreslår
kommittén att regeringen skall ha möjlighet alt, när särskilda förhållanden
påkallar del, föreskriva undantag eller meddela andra avvikande föreskrifter.

4.3,7
Tillsyn och påföljder

Med hänsyn till att uthyrningslagen främst bör
uppfattas som ett komplement till den föreslagna konsumentkreditlagens
bestämmelser om kreditköp anser kommittén att tillsynen överefterievnaden av
ulhyrningslagen bör utövas av samma myndighet som skall vara tillsynsmyndighet
enligl konsumentkredillagen. Kommittén föreslår vidare att tillsynsreglerna
även i övrigt skall utformas på motsvarande sätt som i konsumentkredillagen.
Del föreslås ankomma på tillsynsmyndigheten atl meddela föreskrifter om hur
uthyrarens upplysningsskyldighet vid träffande av hyresavtal skall fullgöras.

1 fråga om påföljden för överträdelse av
ulhyrningslagens bestämmelser föreslår kommittén all den näringsidkare som
uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna om skyldighet alt
avkräva konsumenten deposition och om skyldighet att avskilja deponerade medel
från egna tillgångar eller mot tillsynsmyndighetens föreskrifter rörande
upplysningsskyl-

5
Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 66

dighelen
skall dömas lill böter.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut skall enligt
förslaget föras hos regeringen genom besvär,

4.4 Information
och ikraftträdande

Kommittén framhåller att det bör läggas sior vikt
vid alt göra de båda föreslagna lagarnas innehåll och syfte allmänt kända bland
konsumenter och näringsidkare. Tillsynsmyndigheten bör svara för all
informationen sprids.

Kommittén föreslår atl det överiämnas ål regeringen
atl bestämma när de båda lagaina skall träda i kraft. Vid bestämmandet av
tidpunkten för ikraftträdandet bör del enligt kommittén beaktas att
tillsynsmyndigheten bör få viss tid lill sill förfogande för förberedande
arbele. Det skulle vidare kunna finnas anledning att vid fastställandet av
tidpunkten ta hänsyn till konjunkturläget, eftersom det kunde vara mindre
lämpligt all låta den föreslagna lagstiftningen träda i kraft när
konsumenternas efterfrågan på varor är låg.

Kommittén föreslår för båda lagarnas del
övergångsbestämmelser av innebörd bl. a. all tillsynsmyndigheten skall ha rätt
all redan före ikraftträdandet meddela erforderiiga föreskrifter, såvitt avser
tiden efter ikraftträdandet.

4.5 Följdändringar
i annan lagstiftning

Som tidigare har framgått föreslår kommillén att
konsumentkreditlagen skall ersätta avbelalningsköplagen, såvitt avser sådana
avbetalningsköp (kreditköp) som regleras i konsumentkredillagen. Kommittén
föreslår därför all till I 8 avbelalningsköplagen fogas ett fjärde stycke som
erinrar om detta förhållande. Vidare föreslår kommittén att 15, 16 och 17 88
konsumentköplagen upphävs i samband med atl konsumentkreditlagen träder i
kraft. Paragraferna föreslås dock fortsättningsvis gälla i fråga om köp som har
ingåtts före denna tidpunkt.

4.6 Reservationer

Kommillén är inte enhällig på alla punkter
Reservationer har avgells av ledamölerna Björiing och Fraenkel. Här redovisas i
korthet innehållet i reservationerna Qr SOU 1975:63 s. 247-274).

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 67

Ledamoten
Björiing

Björiing är ense med kommillémajorileten om att det
föreligger behov av etl bättre konsumentskydd på kredilköpsområdel. Reservationen
avser främst utformningen av förslagen, i första hand reglerna om
kontantinsats, kredittid, irepartsförhållanden och ålertaganderält.

Björiing befarar att ett genomförande av
kommittémajoritelens förslag skulle medföra belydande risk för minskning av
försäljningen av konsu-menlkapilalvaror på kredit. De konsumenter som i första
hand skulle komma att drabbas av de skärpta reglerna för kredithandeln är
enligt Björiings uppfattning de konsumenter som saknar tillgång lill
alternativa finansieringsmöjligheter. Björiing håller det för sannolikt atl
eflerfrågeminskningen i fråga om några vamgmpper kan bli av sådan omfattning
att sysselsättningen kan påverkas. Enligt Björiings mening är också förslaget
baserat på elt ofullständigt faktamaterial.

Björiing delar uppfattningen atl man bör åstadkomma
en klarare åtskillnad mellan transaktionerna kredit och köp men anser det inte
vara riktigt atl försöka på sikt mer eller mindre utesluta kreditköp som
finansieringsform. Resultatet kan enligl Björiing bli all konsumenterna i vissa
lägen ställs utan realistiska finansieringsmöjligheter för köp av varaktiga
varor, eftersom banker och andra kreditinrättningar inte kan förutsättas alllid
kunna stå till tjänst med lån ål konsumenterna.

Björiing framhåller atl kommitténs förslag till
reglering av kontantinsats och kredittid synes vila på den felaktiga
inställningen att konsumenterna inte skulle kunna på egen hand rätt bedöma sina
behov och sina möjligheter att fullfölja gjorda åtaganden. Enligl Björiings
mening finns det emellertid inte några belägg för all förhastade beslut från
konsumenternas sida skulle förekomma i någon större omfattning eller på annat
sätt utgöra något all-variigare problem. Björiing framhåller att det från
säljarnas och kreditgivarnas synpunkt är motiverat all vid konsumenlkredilköp i
eget intresse uppställa bestämda krav på lägsta kontantinsats och längsta
kredittid. Sä sker också f n. Enligl Björiing kan inom ramen för en sådan
frivillig reglering kraven på kontantinsats och kredittid varieras med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet, vilket försvåras och i viss
utsträckning omöjliggörs genom i lagstiftning fastlagda generella regler.

Om etl obligatoriskt konlantinsatskrav skall
införas i lagstiftningen bör enligl Björiings mening insatsens storlek
bestämmas så att risk för allvarliga störningar i form av efterfrågeminskning
inte uppstår, Björiing anser all kontanlinsalskravet inte bör sällas högre än
vid 15 procent. Även med en sådan konlanlinsalsnivå befarar Björiing atl särskilt
hemförsäljningsfö-retagen kan drabbas av vissa svårigheter som för deras del
torde nödvändiggöra en tillämpning av den föreslagna dispensregeln. Enligt
Björiing bör det övervägas atl, som har sketl i Danmark och Norge, i fråga om
kontantinsats särbehandla kreditförsäljningen av böcker.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 68

Björiing anser atl starka skäl talar för att
undanta i vart fall kontokrediterna från ell krav på kontantinsats, Björiing
framhåller särskilt de moderna kon-lokortens kombinerade funktion som
betalningsinstrument för kontantbetalning och som kreditform. Konsumenten
avgör själv ulnylljandeformen genom det sätt på vilket han vid månadens slut
likviderar del utestående skuldbeloppet. Han behöver således i köpögonblicket
ännu inte ha bestämt sig för om kontokortet skall användas som betalningsmedel
eller som kredilbevis. Enligl Björiings mening skulle eU krav på konlanlinsals
i köp-ögonblicket omöjliggöra kombinationen av kredit- och betalningsfunktionen
hos elt och samma kontokort, Björiing framhåller vidare att den föreslagna
regleringen skulle göra det svårt eller omöjligt för svenska kontosystem att
delta i internationellt samarbete. Om kommitténs förslag på denna punkt i och
för sig skulle godtas, bör enligl Björiings mening under alla förhållanden
uttagandet av insatsen anpassas till kontokredilernas speciella karaktär. Björiing
menar all en sådan anpassning kan nås genom alt kontantinsatsen vid
kontokrediter uttas i efterhand, genom debitering vid närmaste
amor-leringslilirälle efter köpet.

I fråga om kravet på kontantinsats förordar
Björiing vidare atl det gränsvärde, som enligt kommitténs förslag skall vara
avgörande för om kravet skall upprätthållas, fastställs direkt i lagen och sätts
vid minst tio procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, med
möjlighet för regeringen att meddela avvikande föreskrifter när särskilda skäl
påkallar del. Om regeringen likväl skall bestämma gränsvärdet bör detta enligt
Björiings mening ske ulan all regeringen därvid är bunden av regler i
konsumeni-kreditlagen.

När det gäller kredittidens längd delar Björiing
kommittémajoritetens allmänna uppfattning att en spärr mot alltför långa
kredittider bör övervägas. En legal maximering av kredittidens längd bör
emellertid enligt Björiings mening avvägas så alt det inom maximiramen blir
möjligt all anpassa kredittiden till omständigheterna i det enskilda fallet.
Mest tilltalande skulle enligt Björiings mening vara alt de legala
maximireglerna log hänsyn till varans pris och beräknade ekonomiska livslängd.
Detta skulle i viss mån kunna tillgodoses genom alt maximitiden tilläts variera
med hänsyn till krediibeloppets storiek. Skulle som huvudregel likväl väljas en
enda i lagen angiven gräns bör denna enligt Björiing inte sältas lägre än tre
år, med möjligheter till dispens,

Björiing anser vidare att till regler om längsta
tillåtna kredittid bör fogas en bestämmelse enligt vilken kreditgivaren kan
medge förlängning av kredittiden utöver lagens maximigräns om konsumenien
begär det och anledningen härtill är att konsumenien lill följd av sjukdom
eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld
har råkat i belalningssvårigheter,

Björiing
kritiserar även kommittémajoritelens förslag till regler rörande

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 69

s.
k, trepartsförhållanden. Enligt Björiings mening bör regleringen av köparens
rätt mol särskild kreditgivare i princip bibehållas i den utformning som den
fått i konsumentköplagen men på det sättet utvidgas, att konsumentens rätt atl
framställa invändningar på gmnd av köpet mot särskild kreditgivare skall gälla
vid alla former av kreditköp, t, ex. även vid kontoköp, Björiing anser atl
kommittémajoritelens förslag strider mot den gmndläggande ambitionen alt förmå
konsumenterna att frångå kreditköp och i stället ta lån i bank och därmed
uppträda som kontantkund i en köpsituation. Enligt Björiings mening slår
majoritetens förslag inte heller i överensstämmelse med tanken alt
transaktionerna kredit och köp bör hållas isär Genom att pålägga kreditgivarna
etl långtgående köprältsligl ansvar hämmar man den effektivitet som följer av
kreditinstitutens specialisering och skapar hos dessa elt behov av resurser för
varu- och leveranskontroll, Björiing menar atl kostnadsökningar och i sista
hand höjda priser måste bli följden.

Om förslaget alt konsumenien även skall kunna göra
gällande anspråk på grund av köpet mot särskild kreditgivare skulle genomföras,
bör enligl Björiings mening reglerna härom utformas på annat sätt.
Kreditgivarens ansvar bör enligl Björiing inträda först om säljaren har gått i
konkurs eller inställt sina betalningar.

Kommittémajoriletens förslag beträffande
återtaganderätten och därmed sammanhängande frågor utsätts i vissa hänseenden
för hård kritik från Björiings sida. Han anser att återtaganderätten inte bör
begränsas i vidare mån än alt varor som ingår i gäldenärens beneficium enligt
utsökningslagslift-ningen aldrig får alertas. Till motivering av sin ståndpunkt
anför Björiing bl. a, att del inom kreditväsendet är allmänt vedertaget att
säkerhet lämnas för att en transaktion över huvud taget skall möjliggöras och
kreditkoslnaderna minskas. För många konsumenter med låga inkomster skulle
enligt Björiings uppfattning möjligheterna lill kreditköp minskas om
möjligheten att ställa varan som kredilsäkerhel väsentligt inskränktes. Dessa
konsumenter har ofta begränsade möjligheter att erhålla icke varubundna
krediter på den reguljära kreditmarknaden. Enligt Björiing är
kommittémajoritetens förslag om en kraftig begränsning av återtaganderätten
förenat med fiera nackdelar. Genomförs förslaget kommer det alt innebära att
konsumentens restskuld blir slörre, när ett kreditköp avbryts i förtid,
eftersom kreditgivaren inte kan nedbringa sin fordran genom att tillgodoföra
sig varans värde. En ökning av restskulderna skulle medföra högre
kredilkoslnader. Om en vara inte får återtas kan vidare köparen komma i del
lägel alt varan efter ansökan av kreditgivaren i slällel blir utmätt och såld
på exekutiv auktion, där priserna regelmässigt blir låga. Björiing finner det
inte vara ett tillräckligt skäl för en kraftig inskränkning av
återtaganderätten all varans bmksvärde för konsumenien oftast framstår som
högre än det mer objektiva ekonomiska värde som varan kan ha för säljaren, I
delta sammanhang måste enligt Björiings mening beaktas den grundläggande
principen alt man inte fritt

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 70

kan
få förfoga över och nyttja egendom med mindre man har gjort rätt för sig och
lill fullo eriagt avtalat vederlag.

Björiing vänder sig också mot den av
kommitlémajorilelen föreslagna metoden för bestämmande av vilka varor som skall
få alertas. En kon-tantprisgräns, under vilken ålertaganderält inte skall
förekomma, måste enligl Björiings mening bli godtycklig och medverka lill
konstlade prishöjningar, Björiing framhåller vidare att del finns en fungerande
andrahandsmarknad även för vis,sa varor med ell kontantpris som ligger under
den föreslagna gränsen,såsom TV-apparaler och fotoulrustningar.

Förslaget att restskuld efter återtagande endast
undantagsvis skall få krävas ut strider enligl Björiing mol principen atl ett
avtal skall hållas om avtalet inte är otillböriigt eller annat lika starkt skäl
föreligger för att jämka avtalet eller lämna det ulan avseende. Björiing
påpekar atl en vara exempelvis på grund av ändrat marknadsläge kan utsättas för
en onormal värdeminskning som säljaren inte har kunnat förutse och att köparen
därvid, om förslaget genomförs, kan få ett direkt intresse all låla säljaren
återta varan.

När det gäller kreditgivarens möjligheter atl vid
kreditköp göra gällande s. k. förfalloklausul anser Björiing atl
förfalloklausul bör få göras gällande också för del fall atl köparen, när
återtaganderätt föreligger, vanvårdat varan, I vanvård bör inbegripas
underlåtenhet all hålla varan försäkrad när försäkringsskyldighet föreligger
enligt avtalet, Björiing framhåller att det är en för all sund kredilgivning
gängse princip atl kreditgivaren förbehåller sig rätt atl säga upp krediten för
det fall säkerheten för denna försämras. Skulle tillämpningen av en
förfalloklausul i det enskilda fallet framstå som otillbörlig finns det
möjlighet att åstadkomma ett godtagbart resultat med hjälp av de civilrättsliga
bestämmelserna om jämkning av avtal.

Avräknings- och kopplingsförbehåll bör enligl
Björiings mening få lill-lämpas vid kreditköp i den utsträckning som f n.
gäller enligt avbelalningsköplagen. Björiing framhåller atl gällande ordning
inte har visats åsamka avbetalningsköparna några olägenheter, Björiing menar
bl, a, alt den nuvarande förbehållsmöjligheten främjar vården av
kreditsäkerheien (varan) och särskilt inom bilbranschen har stor betydelse. Om
den avskaffas riskerar man att ekonomiskt och trafiksäkerhetsmässigl motiverade
bilreparationer uppskjuts. En annan konsekvens kan enligt Björiing bli atl
kreditgivaren utnyttjar sin retenlionsräll, dvs, rätten atl innehålla den
reparerade varan tills reparalionsfordringen har betalts, vilket skulle
innebära en för konsumenten drastisk och ekonomiskt kännbar åtgärd.

Beträffande förslaget till uthyrningslag framhåller
Björiing atl detta förslag inie uppbärs av något självständigt motiv ulan
endast är att betrakta som en "bieffekt" av de föreslagna reglerna om
kreditköp, Björiing menar alt motivet för en särskild reglering av
varuulhyrningen sannolikt bortfaller, om kredilköpsreglerna ges en annan och
mindre långtgående utformning.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 71

Vissa
av de föreslagna bestämmelserna om uthyrning måste enligt Björiings mening
förutsättas leda till ökade kostnader för uthyrarna och därmed till ännu högre
hyresavgifter än för närvarande,

Björiing har i princip ingen invändning mot att konsumenten
ges befogenhet alt efter viss tid göra sig fri från avtalet men är tveksam
lill huruvida just sex månader är en lämplig frist. En sexmånadersregel skulle
enligt hans mening verka koslnadshöjande genom atl uthyraren med all sannolikhet
skulle anse sig tvungen att gardera sig mot föriuster på gmnd av förtida
uppsägningar av långiidskontraki och försämring av uthyrarens möjligheter atl
för finansiering av sin verksamhet belåna hyreskontrakt, En längre frist skulle
enligl Björiing minska riskerna för kostnadshöjningar.

Också den föreslagna rätten för konsumenten att
köpa varan är enligt Björiing i och för sig bra från konsumentsynpunkt.
Uthyrarens hela rörelse kan emellertid vara baserad på enbart uthyrning av
varor. Om förslaget genomförs måste uthyraren skaffa sig ett slörre lager av
varor som med säkerhet är tillgängliga för uthyrning, vilket givelvis verkar
koslnadshöjande. Björiing framhåller vidare alt risken för högre hyresavgifter
är uppenbar, om uthyraren enligl de avräkningsregler som skall tillämpas vid
konsumentens köp av varan inte till skäligt belopp får tillgodoräkna sig alla
kostnader han verkligen haft med anledning av hyresförhållandet. Björiing
anser det böra övervägas att göra bestämmelserna om förvärvsrält och avräkning
disposiliva.

Ledamoten
Fraenkel

Fraenkel anser i likhet med kommillémajorileten alt
konsumentskyddet på kredilköpsområdel är otillfredsställande. En
skyddslagstiftning är därför nödvändig. Den för dock, menar Fraenkel, inte
alltför hårt begränsa möjligheterna till kreditköp och därmed konsumenternas
valfrihet. Kravet på minsta kontantinsats för därför inte sättas högt. Fraenkel
föreslår att minsta kontantinsatsen bestäms till 20 procent av varans
kontantpris.

Fraenkel delar uppfattningen att reglerna för olika
typer av kreditköp bör vara så lika som möjligt. Förslaget att den lagstadgade
kontantinsatsen vid kontoköp skall tas ut vid köpetillfället skulle emellertid
enligt Fraenkels mening omintetgöra användningen av kontokorten för alt
förenkla samhällets betalningssystem. Fraenkel föreslår all kontantinsatsen
vid konloköp skall tas ut av kontoinnehavaren vid nästkommande
amorteringsiillfälle.

Fraenkel har med utgångspunkt från nuvarande
förhållanden ansett sig kunna godta en längsta kredittid på två år Det måste
dock enligt Fraenkels mening finnas möjlighet att medge anstånd med betalning
vid arbetslöshet, sjukdom eller andra personligt betingade ekonomiska förändringar,

I
likhet med majoriteten anser Fraenkel att del i lag bör uppställas en

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 72

gräns,
under vilken återtaganderätt inte får förekomma. Praktiska skäl talar enligt
Fraenkels mening för atl man bör ha endast en gräns. Denna bör dock sättas
relativt lågt. Fraenkel förordar atl förbehåll om återtaganderätt skall få
göras gällande beträffande varor med ett kontantpris överstigande 25 procent av
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

5
Föredraganden

5.1
Allmänna utgångspunkter

Konsumenikredilerna är av slor betydelse för
samhällsekonomin. Enligl kredilköpkommitléns uppskattningar såldes år 1973
varaktiga konsumtionsvaror på kredit för elt värde av ca 4,5 miljarder kr.,
motsvarande ca 30 procent av tolalförsäljningen av sådana varor. Härtill kommer
bankernas konsumenlkredilgivning, som har antagils uppgå till ca I miljard kr.
år 1973.

För
konsumenterna innebär möjligheterna alt få kredit för konsumtionsändamål flera
fördelar. Genom atl utnyttja kredit kan den enskilde tillgodogöra sig nyttiga
och nödvändiga varor och tjänster när han eller hon anser sig bäst behöva dem,
utan att behöva avvakta alt etl kanske avlägset sparmål uppnås. Denna möjlighet
att tidigarelägga konsumtionen av vissa nyttigheler kan vara av stort värde för
den enskilde, inte minst i situationer då stort konsumtionsbehov sammanfaller
med temporärt lägre inkomster, exempelvis vid familjebildning och bosättning i
unga år. Förekomsten av krediter kan också sägas öka konsumenlemas valfrihet
och i viss mån bidra till att skillnader mellan olika gmpper i fråga om
materiell och kulturell standard utjämnas.

Att konsumentkrediterna från flera synpunkter har
positiva sidor kan emellertid inte undanskymma atl även negativa drag gör sig
gällande. Lätl-tillgängliga krediter kan exempelvis medföra att en alltför stor
del av köparens förväntade inkomster i framtiden intecknas. Även elt i och för
sig välplanerat utnyttjande av konsumentkredil kan leda lill svårigheter vid
oväntade försämringar av den ekonomiska situationen. Osäkerhetsfaktorerna vid
planering av konsumtion på kredit är stora. Det ligger i sakens natur att
riskerna är särskilt betydande för dem som har det sämsta ekonomiska
utgångsläget.

En ofta påtalad nackdel med vissa krediter är de
stora kredilkoslnader som drabbar konsumenterna. I synnerhet gäller detta den
traditionella och alltjämt dominerande kreditformen vid köp,
avbetalningskrediten, som kan vara förenad med påfallande höga kredilkoslnader.
Förhållandet är så myckel mer betänkligt som denna kreditform ofta är den enda
som står till buds för de ekonomiskt sämst ställda, de som inte förmår
uppbringa

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 73

annan
kredilsäkerhel än den köpta varan. Kostnaderna kan emellertid vara betydande
även för andra krediter.

För den enskilde är det ofta svårt att reda ul vad
en kredit egentligen kostar honom. Detta torde framför allt gälla vid en
kombination av försäljnings- och kredilerbjudande, såsom vid
avbetalningsaffärer. Kombinationen av kredit och köp kan bilda ell svårtydbart
mönster som gör del vanskligt all urskilja kreditkoslnaderna redan i det
enskilda fallet. Givelvis är det då än svårare att göra en kostnadsjämförelse
mellan olika kredi-lerbjudanden med sinsemellan skilda villkor i fråga om
kreditbelopp, kredittid m. m.

Statsmakterna
har ingripit för atl förbättra konsumenternas tillgång till billiga krediter
för vissa angelägna ändamål. Som exempel kan nämnas att statliga bosättningslån
kan erhållas på förmånliga villkor. Denna möjlighet har uinyltjals av elt stort
antal familjer i syfte att skapa en bättre bostadsmiljö. Flera förändringar av
lånereglerna härefter hand gjorts för atl ge nya grupper möjlighet att erhålla
bosältningslån, samtidigt som utrymmet för sociala hänsynstaganden vid
låneprövningen harökat. Ändringar harsenast skett år 1976.

Vissa lagregler har också införts lill skydd för
kredittagare. Främst bör nämnas lagen (1915:219) om avbetalningsköp (ändrad
senast 1976:186). Lagen är i första hand inriktad på att förhindra att den som
köper en sak på avbetalning drabbas av oskäligt stränga påföljder vid
försummelse att fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom. Dessutom
föreskrivs indirekt en skyldighei för säljaren all upplysa om krediikostnaden
för avbetalningsköp. Enligt 10 8 avbelalningsköplagen förutsätts nämligen, för
att säljaren skall kunna erhålla handräckning för återtagande av försålt gods,
att köpehandlingen innehåller uppgift om det pris till vilket köparen kunde ha
förvärvat godset mol kontant betalning.

Avbelalningsköplagen gäller enbart för den torm av
kreditköp, avbelalningsköp, som närmare definieras i lagens 1 8- Där uppställs
bl. a. det kravet för lagens tillämplighet atl säljaren skall ha förbehållit
sig ägande- eller återtaganderätt till det försålda godset. Delbetalningsköp
ulan sådant förbehåll faller alltså inte under lagens skyddsregler. Inte heller
omfattar lagen sådana speciella former av köpkrediter som har utvecklats under
de senaste årtiondena, exempelvis konlokorlskrediter och olika varianter av s.
k, låneköp.

För de kreditköpsformer som föreligger vid sidan om
avbetalningsköpen finns f n, inte någon särskild, mer ingående lagstiftning
lill kreditlagarnas skydd. Inte heller finns några speciella lagregler som är
avsedda alt skydda dem som tar fristående lån hos banker och andra kreditinrättningar.
Den allmänna konsumenlskyddslagstiftning som har införts under senare år ger
dock möjlighet all på olika sätt ingripa mol skilda former av missbruk från
kreditgivares sida. Marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad 1976:55) medför
bl. a, att näringsidkare som marknadsför krediter kan hindras att använda

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 74

otillbörliga
metoder och i stället åläggas all lämna sådan information som har särskild
betydelse från konsumentsynpunkt. Med stöd av lagen (1971:112) om förbud mol
oskäliga avtalsvillkor (ändrad senast 1973:878) kan ingripande ske mol
avtalsvillkor som med hänsyn till omständigheterna är atl anse som oskäligt mol
konsument. Avialsvillkorskigen gäller dock inte verksamhet som står under bank-
eller försäkringsinspektionens tillsyn,

I sammanhanget bör också nämnas lagen (1971:238) om
hemförsäljning m, m. Den rätl att frånträda vissa avtal som följer av lagen
gäller bl. a, avbetalningsköp, kontoköp och köp där säljaren lämnar eller förmedlar
lån lill konsumenien för all denne skall kunna beiala köpeskillingen. Hemförsäljningslagen
är emellertid f n, tillämplig endast när konsumenien avger anbud eller svar på
anbud vid sammanträffande med säljaren eller dennes ombud på annan plats än deras
fasta försäljningsställe.

Konsumentköplagen (1973:877, ändrad 1975:1419)
innehåller vissa bestämmelser som är inriktade på kreditköp. Bl. a,
tillförsäkras den som köper på kredit rätt att framställa invändningar på grund
av köpet mol den som finansierar säljarens kredilgivning eller som beviljar
köpkredit i samarbete med säljaren. Dessa bestämmelser är emellertid inte
tillämpliga i förhållandet mellan köpare och kreditkorisföretag (jfr prop,
1973:138 s. 153 och 274),

Den nyligen införda generalklausulen i 36 8 lagen
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (se
SFS 1976:185), ger domstolarna ökade möjligheter alt jämka eller åsidosätta
oskäliga villkor i avtal och andra rättshandlingar. Hit hör bl. a. avtal om
kredit i olika former. Vid bedömningen av om elt avtalsvillkor är atl anse som
oskäligt skall särskild hänsyn las till konsumenternas behov av skydd. Den förmögenhetsrättsliga
generalklausulen utgör på det sättet ett komplement till avtalsvillkorslagens
bestämmelser om förbud mol oskäliga avtalsvillkor.

Även om olika former av konsumenlkrediter sålunda
är underkastade viss lagreglering av konsumentskyddande karaktär finns del
anledning att ge den enskilde ett ökat skydd i kreditsammanhang. Utvecklingen
av kre-ditutbudel har gått förbi avbelalningsköplagen med dess begränsade
lill-lämpningsområde. De regler lill köparens skydd som den lagen innehåller
svarar inte heller i alla delar mot nutida syn på en lämplig avvägning mellan
näringsidkares och konsumenters intressen. Övriga nyss redovisade lagregler
ärav slor betydelse för konsumentskyddet, men de behöver kompletteras med
ytterligare bestämmelser som ärspeciellt inriktade på konsumenikredilerna.

Jag anser därför att en särskild
konsumenlskyddslagstiftning bör införas på kreditområdet. Lagstiftningen bör
lill en början syfta till alt den enskilde, när han överväger att utnyttja
kredit, får tillräckligt underlag för en riktig bedömning av kreditkostnader m,
m. Vidare bör lagstiftningen inriktas på att förbättra konsumentens ställning i
förhållande till den som lämnat krediten, sedan ett avtal väl har ingåtts,
samt ge skydd mol vissa typiskt sett

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 75

särskilt
betungande eller riskabla avtalsvillkor. Konsumenten måste också ges slörre
trygghet för den händelse han råkar i belalningssvårigheter. Lagstiftningen
bör omfatta alla kreditformer som är av praktisk betydelse från
konsumentsynpunkt. Den bör emellertid särskilt inriktas på kreditformer som har
elt mer omedelbart samband med köp, eftersom behovet av konsumentskydd
otvivelaktigt gör sig starkast gällande vid sådana kredilformer.

Kreditköpkommittén har i betänkandet (SOU 1975:63)
Konsumentkreditlag m. m. lagt fram förslag till lagstiftning som i sina grunddrag
motsvarar de anspråk som enligl vad jag nyss har anfört bör ställas på en konsumentskyddande
lagstiftning på kredilområdel. Den föreslagna konsumentkredillagen, som för
konsumenlköpens del är avsedd all ersätta avbelalningsköplagen, innehåller ell
omfattande regelsystem som syftar till all i olika avseenden stärka
konsumenternas ställning i kreditsammanhangen. Hit hör bestämmelser om vidgad
upplysningsplikt för kreditgivare rörande kredilkoslnader m, m, samt krav på
kontantinsats och maximering av kredittiden vid kreditköp. Kommittén föreslår
också en kraftig begränsning av säljarens möjligheter all lill säkerhet för
fordran på gmnd av kreditköp förbehålla sig rätt att återta försåld vara.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag har
praktiskt tagel samtliga remissinstanser ställt sig bakom tanken på att
konsumenternas ställning i kreditsammanhang behöver förbättras. Man sluter
allmänt upp kring den gmndläggande idén om en vidgad konsumentupplysning
rörande kredilkoslnader m. m., även om del från några håll anförs kritiska synpunkter
när det gäller tillämpningsområdet för och den närmare utformningen av de
föreslagna reglerna om upplysningsplikt för kreditgivare. Många remissinstanser
påpekar atl reglerna bör samordnas med den nya marknadsföringslag som har
anlagils sedan kommillén lade fram sitt belänkande,

I övrigt koncentreras flertalet remissinstansers
intresse till förslagen om krav på kontantinsats, maximering av kredittiden och
begränsning av återtaganderätten vid kreditköp. Tämligen fö remissinstanser
stöder eller godtar helt kommitténs förslag på dessa punkter. I stället anser
man på många håll all förslaget går alltför långt och all de föreslagna
reglerna är alltför stela. Till de remissinstanser som för fram sådana synpunkter
hör bl. a, företrädare för konsumentintressena. Åtskilliga instanser framhåller
atl förslagen i vart fall sammantagna kan i alltför hög grad försvåra
konsumenternas möjligheter att ingå och fullfölja kreditköp. Detta befaras
drabba främst de ekonomiskt sämst ställda, vilka har behov av liberalare
kreditvillkor och vars främsta och ofta enda möjlighet att erhålla
konsumtionskredii är att erbjuda säkerhet i den inköpta varan. Med hänsyn
härtill menar man all förslagen inte kan anses främja konsumenternas intressen,
i vart fall inte så länge del saknas andra lättillgängliga former för
kreditfinansiering av köp. Främst från näringslivets sida befaras all del kan
uppstå en avsevärd

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 76

efterfrågeminskning
som t, o, m, skulle kunna påverka sysselsättningen inom vissa branscher.

För
min del vill jag först understryka vikten av alt konsumenterna får tillräcklig
information om de omständigheter som är av betydelse när det gäller att fatta
beslut om utnyttjande av en kredit. Upplysning och vägledning har alltid
utgjort väsentliga inslag i konsumentpolitiken. Genom den både centralt och
lokalt alltmer utbyggda konsumentverksamheten kommer konsumenterna att fö
tillgång till allt bättre information och allt större rådgivningsresurser även
på kredilområdel. Det slår emellertid klart alt konsumenternas behov av
information på detta område inte kan tillgodoses tillräckligt genom
konsumentupplysande insatser från konsumentverkets och den kommunala
konsumentverksamhetens sida. De som lämnar konsumenlkrediter, kreditgivarna,
måste tillhandahålla sådan information all konsumenterna klart kan bedöma
villkoren för olika krediterbjudanden. Inte minst viktigt är atl så långt
möjligt utforma informationen så, atl olika krediterbjudanden utan alltför
stora svårigheter kan jämföras med varandra. Informationen bör bl. a. ge
konsumenterna tydliga upplysningar om kreditkoslnaderna.

Del
finns anledning anta atl en ökning av konsumenternas kunskaper om villkoren för
krediterbjudanden kommer att fö en dämpande inverkan på kreditkoslnaderna.
Tidigare har jag nämnt atl konsumenlemas koslnader för vissa krediter kan vara
påfallande höga. Som kreditköpkommillén har funnit är det skäl att tro alt
säljaren vid en del kreditköp tillgodogör sig vinst både på varan och på
krediten. Kräver man av kreditgivaren att kreditkoslnaderna skall redovisas så
fullständigt och öppet som möjligt samt i en form som medger jämförelser med
andra kreditgivares utbud för kreditgivaren ett av konkurrenshänsyn betingat
intresse av att hålla nere kreditkoslnaderna.

Jag anser att kommitténs förslag rörande
kreditgivares upplysningsplikt i huvudsak är väl underbyggda och väsentligen
motsvarar de krav som bör ställas på konsumentinformationen inom detta område.
Som redan nämnts har emellertid en ny marknadsföringslag antagits sedan
kommittén lade fram sitt betänkande. Lagen ger bl, a. berörda myndigheter
vidsträckta möjligheter all ålägga näringsidkare all lämna information som ärav
intresse för konsumenterna, I likhet med etl fiertal remissinslanser anser jag
del lämpligast alt kreditgivares upplysningsplikt rörande kredilkoslnader m, m.
samordnas med bestämmelserna i marknadsföringslagen. Jag skall senare redovisa
hur jag har tänkt mig all denna samordning skall åstadkommas.

Enbart ökad information kan inte undanröja riskerna
för mindre väl övertänkta beslut att utnyttja konsumtionskredii.
Informationsplikten beträffande kredilkoslnader m. m. bör därför kompletteras
med ytterligare åtgärder som lar sikte på atl förebygga att konsumenterna ulan
tillräckliga överväganden binder sig vid oförmånliga och alltför betungande
kreditålaganden.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 77

Framför
allt behövs regler som tar sikte på kreditköpen.

Olika åtgärder kan ifrågakomma i delta sammanhang.
Hit hör till en början krav på att den som köper en sak på kredit alltid skall
erlägga en viss minsta kontantinsats. Ett sådant krav är ägnat atl avhålla från
impulsköp som senare visar sig vara alltför betungande. Kravet på en icke
alltför obetydlig kontantinsats har också andra fördelar från
konsumentsynpunkt, 1 likhet med kommittén anser jag därför att bestämmelser om
kontantinsats bör tas in i lagstiftningen. Som jag senare skall återkomma lill
anser jag dock all kommitténs förslag på den punkten går alltför långt. Det
innefattar också en alltför stel reglering. Förslaget kan på det sättet vålla
allvariiga ölägenheter för en seriös kredilgivning. Beaktas bör också atl, även
om lagstiftningen syftar till atl molverka alltför betungande eller på annat
sätt ofördelaktiga kreditköp, detta inte för resultera i en lagstiftning som
onödigtvis försvårar för förtänksamma konsumenter att genomföra önskade
kreditköp.

Vad jag nu har sagt leder lill att man när del gäller
kontantinsats bör ha mer flexibla regler än kommittén har föreslagit, så all
del bl. a, blir möjligt atl la hänsyn lill särskilda förhållanden vid olika
kreditformer och i skilda branscher. Angelägenheten av alt så långt möjligt
undvika regler som kan vålla praktiska problem och som inte är klart motiverade
från konsumentsynpunkt gör också atl jag i likhet med flertalet
remissinstanser anser atl man bör avstå från all införa bestämmelser om längsta
kredittid vid kreditköp. Jag återkommer lill dessa frågor i det följande.

Vissa remissinstanser har antytt möjligheten alt
införa en allmän s. k, ångerräll vid kreditköp efter mönster från
hemförsäljningslagen. Detta skulle innebära alt köparen gavs rätl att inom viss
tid efter slutandet av ett kreditköpsavtal frånträda detta. Jag vill
emellertid erinra om atl hemförsäljningskommittén (Ju 1973:10), som f. n. ser
över hemförsäljningslagen, vid sidan härav har alt utreda frågan om införande
av en allmän lagstiftning om s, k. öppet köp. Frågan om en allmän ångerrätt vid
kreditköp bör uppenbariigen inte prövas innan hemförsäljningskommittén har
redovisat sitt uppdrag.

En fråga som har diskuterats utföriigl både av
kommittén och av remissinstanserna är i vilken utsträckning den som säljer en
vara på kredit bör kunna förbehålla sig rätt att la tillbaka varan vid
bristande betalning e. d. För min del anser jag i likhet med kommittén att en
sådan återta-ganderätl otvivelaktigt kan innebära nackdelar för konsumenterna.
En viss begränsning av säljarens möjligheter att ställa upp villkor om
återtaganderätt bör därför ske. Även på denna punkt anser jag dock all
kommittéförslaget går för långt. Onekligen kan det i fråga om vissa varor, där
det finns en fungerande andrahandsmarknad, föreligga ett legitimt behov för säljaren
atl kunna ta tillbaka varan vid kvalificerat betalningsdröjsmål från köparens
sida, 1 en del fall kan det även för köparens del innebära en lämplig lösning

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 78

att
varan las tillbaka. Viktigt är emellertid all man för de fall där återtagande
för ske ställer upp effektiva regler till konsumenternas skydd, bl. a. när det
gäller den ekonomiska avräkning som skall ske i samband med återtagandet. På
denna punkt har kommittén fört fram flera värdefulla förslag.

Även i övrigt har kommittén lagt fram åtskilliga
detaljförslag som enligt min mening bör genomföras. Hit hör regler om rätt till
förtida betalning vid konsumentkreditköp, inskränkning i kreditgivarens rätt
all kräva betalning i förtid och begränsning av konlohavares ekonomiska ansvar
vid förlust av kontokort.

Kommillén har föreslagit att bestämmelserna om bl.
a. upplysningsplikt och konlanlinsals vid kreditköp skall straffsanktioneras.
Förslaget i denna del, som har rönt delvis principiell kritik från vissa
remissinstansers sida, torde fö ses mot bakgrund av att den nya, utbyggda
marknadsföringslagen inte förelåg när kommillén avgav sill belänkande. För egen
del anser jag av flera skäl all man så långt möjligt bör lila till sanktioner
av marknads-rättslig natur när del gäller all upprätthålla efterievnaden av den
nu aktuella lagstiftningen. Bl, a. kan man pä det sättet fö en betydligt
smidigare handläggning av fall då överträdelse har skett. Det
marknadsrätlsliga systemet, som bygger på förhandlingar och i sista hand
vilesförbud, har också visat sig lämpligt i andra närtiggande sammanhang.

För alt skydda konsumenterna mot oskäliga
kredilkoslnader har kommillén övervägt all föreslå särskilda lagregler om
högsta tillåtna ersättning för sådana koslnader. Kommittén har dock funnit all
en maximering av kostnaderna för olika kreditformer med inbördes varierande
kreditbelopp, kredittider, kreditrisker m. m. skulle kräva etl alltför
komplicerat och osäkert syslem. Fastställandet av kostnadslak skulle enligt
kommillén också kunna föra med sig en tendens hos kreditgivare som nu ligger
klart under taket att vilja närma sig det. Kommittén har därför låtit tanken på
en koslnads-maximering falla.

Även jag anser alt man bör avstå från alt införa
särskilda lagregler om högsta tillåtna ersättning för kredilkoslnader Som jag
tidigare har anfört torde redan en skyldighet för kreditgivare att lämna tydlig
informalion om kreditkoslnaderna få en dämpande inverkan på dessa, I övrigt
torde avtalsvillkorslagen och den förmögenhetsrältsliga generalklausulen
erbjuda tillräckliga möjligheter att komma till rätta med användningen av
oskäliga k.-editkostnadsvillkor. I sammanhanget vill jag också erinra om all
den nyligen tillsatta reklamalionsulredningen (H 1976:02) har fåll i uppdrag
alt undersöka möjligheterna att ge konsumentombudsmannen (KO) rätl atl föra
enskild konsuments talan i tvistemål inför allmän domstol.

Flera remissinstanser har, särskilt mot bakgmnd av
de nackdelar som kan vara förenade med det traditionella avbelalningsköpel och
som ofta drabbar de ekonomiskt sämst ställda, ifrågasatt åtgärder i syfte atl
bättre tillgodose konsumenternas behov av kredit på förmånliga villkor. Vad som

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 79

har
diskuterats är bl. a. någon form av statlig kreditgaranti eller kreditförsäkring.
Med anledning därav vill jag erinra om de tidigare berörda möjligheterna lill
statligt bosättningslån, I övrigt finns det inte anledning alt låta stödet till
ekonomiskt eftersatta gruppersärskilt ta sikte på konsumenlkrediter utan mera
generell t verkande stödformer bör väljas. Jag kan härbl. a, hänvisa till de
nyligen genomförda höjningarna av bostadsbidragen.

De regler som jag hittills har förordat har
uteslutande gällt konsument-relationer, dvs. fall då kredit erbjuds eller
lämnas av en näringsidkare lill en konsument för enskilt bmk. Reglerna omfattar
alltså inte förhållanden mellanolika näringsidkare. Del vis omfatlassådana fall
av gällande bestämmelser i avbelalningsköplagen. Det kan emellertid hävdas alt
del skydd för kre-dillagaren som avbelalningsköplagen ger i dessa fall är
otillräckligt och all det alltså finns skäl att införa bättre skyddsregler även
utanför konsument-området. Kommittén harockså uppmärksammat denna fråga och
kreditköputredningen,som harefterträll kommittén,avseratt överväga i vad mån
deregler som nu föreslås bör göras tillämpliga på relationer mellan
näringsidkare m, m. Uppenbariigen bör detta utredningsarbete inte föregripas.
Jag anser därför atl man i detta lagstiftningsärende bör nöja sig med att
ställa upp föreskrifter till skydd för konsumenterna. Jag vill emellertid
påpeka att den nyligen införda förmögenhetsrältsliga generalklausulen gäller
både inom och utom konsumentområdet och all domstolarna således har möjlighet
all jämka oskäliga avtalsvillkor även lill förmån för den som inte är
konsument.

Som tidigare nämnts föreslår kommittén alt de nya
reglerna om konsumentkrediter skall tas upp i en särskild lag. På den punkten
anser jag liksom en del remissinstanser att det i och för sig kan ifrågasättas
om inte bestämmelserna borde tas in i avbelalningsköplagen. Mol detta talar
emellertid all de nya reglerna, som jag nyss har anfört, är avsedda alt enbart
gälla relationerna näringsidkare - konsument, medan avbelalningsköplagen gäller
även andra partsrelationer. Samtidigt omfattar de nya föreskrifterna fler
kreditformer än avbelalningsköplagen. som ju bara gäller del traditionella
avbetalningsköpet.

Jag anser därför inte atl de nya reglerna bör tas
in i avbelalningsköplagen. Inte heller finns del enligl min mening skäl atl,
som någon remissinstans har föreslagit, föra in reglerna i konsumentköplagen. I
stället bör de bilda en ny konsumentkreditlag. Samtidigt bör man i avvaktan på
del fortsalla utredningsarbetet behålla avbelalningsköplagen i huvudsak
oförändrad. Den kommer då atl gälla vid sådana avbelalningsköp som inte
omfattas av konsumentkredillagen, dvs. framför allt köp mellan näringsidkare.

Kreditköpkommillén har i sill betänkande även lagt
fram ett förslag lill lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av
vara(uthymingslag). Bakgmnden härtill är alt kommillén har ansett att etl
genomförande av dess förslag lill reglering beträffande konsumenlkredilköpen
skulle kunna leda till en överströmning på marknaden mot kreditköpsliknande
långlidsför-

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 80

hyrning
av varor. För all hindra en sådan överströmning, som enligt kommitténs mening
skulle innebära nackdelar för konsumenterna, har kommillén föreslagit regler
om bl. a. depositionsplikl vid långtidsförhyrning, motsvarande reglerna om
kontantinsats vid kreditköp, saml bestämmelser om rätt för konsumenten atl göra
sig fri från hyresavtal och att förvärva den förhyrda varan efter elt
avräkningsförfarande. Kommittén har också föreslagit bestämmelser om skyldighet
för uthyrare atl lämna konsumenten vissa upplysningar om avtalets innebörd.

Förslaget till uthyrningslag har fåll ell blandal
mottagande hos remissinstanserna. Flertalet av de remissinstanser som har
yttrat sig synes visseriigen mena all en mer allmän övergång från kreditköp
lill långlidsförhyrning knappast är önskvärd. Åtskilliga remissinstanser
framhåller emellertid all motiven för den föreslagna ulhyrningslagen sannolikt
skulle bortfalla, om lagstiftningen rörande kreditköp ges en mindre
långtgående utformning än kommillén har föreslagit. Del understryks också att
det f n. finns former av uthyrning som är lill fördel för konsumenterna och all
denna verksamhet skulle bli allvariigt hotad, om kommitténs förslag genomfördes
i oförändrat skick.

För min del vill jag först påpeka all de regler om
kreditköp m. m. som jag har förordat i del föregående innebär en mindre
långtgående reglering än som skulle följa av kommitténs förslag. Därmed
bortfaller lill slor del riskerna för en mera allmän överströmning från
kreditköp lill uthyrning. Även i övrigt anser jag all kommitténs farhågor för
en sådan överströmning är överdrivna. Det kan inte heller bortses från att
vissa former av uthyrningsverksamhet fyller ett angeläget behov och att sådan
verksamhet självfallet inte i onödan får försvåras. Samlidigt vill jag
framhålla att kommitténs förslag till uthyrningslag innehåller flera värdefulla
detaljer, inte minst när del gäller uthyrarens upplysningsplikt. Som jag senare
skall återkomma till anser jag emellertid att man kan åstadkomma den
konsumentinformation som behövs på området även utan en särskild ulhyrningslag.

Sammanfattningsvis anser jag atl man åtminstone f
n, bör avstå från alt införa en särskild lagstiftning om uthyrning av varor
lill konsumenter. Del finns emellertid anledning atl följa utvecklingen på
området med uppmärksamhet. Skulle det visa sig alt del behövs särskilda
skyddsregler får frågan las upp på nytt.

Jag ämnar i ell följande avsnitt behandla
spörsmålet om uthyrning något utförligare. Dessförinnan avser jag emellertid
att gå igenom de regler som bör gälla i fråga om kreditköp och andra
konsumentkrediter,

5.2
Lagstiftningens tillämpningsområde m. m.

Kommittén föreslår atl den nya lagen skall gälla
alla former av kredit (beialningsanslånd eller lån) som lämnas till konsument
och är avsedd huvudsakligen för enskilt bmk, under fömtsättning att krediten
lämnas eller förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 81

Även om den föreslagna lagen sålunda gäller vid
alla former av kredit har den sin tyngdpunkt i regler om kreditköp av vara.
Vissa bestämmelser föreslås emellertid också beträffande fristående län. Vidare
avses reglema om marknadsföring bli gällande vid all kredilgivning till
konsumenter.

När det gäller tjänsteområdet anför kommittén att
det inte förekommer i någon slörre omfattning all tjänster tillhandahålls på
kredit. Kommittén sägersig inte heller ha uppmärksammat några påtagliga
olägenheter av kredilgivning i del sammanhanget. Kreditköputredningen, som
numera har efterträtt kommittén, avser emellertid atl under sill arbete närmare
överväga i vad mån skyddsregler behövs för de fall där tjänster tillhandahålls
på kredit. Härvid kommer att beaktas det arbete som bedrivs inom
kon-sumenlljänstutredningen (Ju 1972:07),

Vad kommittén föreslagit om den nya lagens
tillämpningsområde har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Från ett
par håll hävdas dock att lagen borde omfatta även avtal mellan olika
näringsidkare eller mellan privatpersoner. Vidare har några remissinstanser
ifrågasatt om inte vissa kredilformer, t. ex. fristående lån i bank, bör
undantas från lagens tillämpningsområde.

För min del har jag redan i föregående avsnitt
förordat att den nya lagstiftningen begränsas till att gälla
konsumenlrelalioner, dvs. i allmänhet fall då kredit lämnas till konsument av
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. För all molverka kringgående av
lagen och fönga in vissa situationer som i fråga om skyddsbehovet framstår som
i del närmaste likvärdiga med huvudfallet bör lagen dessutom, som kommittén
har föreslagit, omfatta fall där kredit förmedlas lill konsument av näringsidkare
som ombud för annan kreditgivare. I klarhetens intresse bör vidare anges att
lagen omfattar inte bara krediter som faktiskt lämnas till konsument utan även
krediterbjudanden som är riktade till konsumenter

I likhet med kommittén anser jag att lagen i princip
bör omfatta alla typer av krediter. Jag har emellertid redan tidigare
framhållit atl skydds-behovet för konsumenterna gör sig starkast gällande när
kredit lämnas med direkt inriktning på köp. Lagens tyngdpunkt bör därför ligga
på regler om sådana kredilsituationer. Vissa bestämmelser, nämligen sådana som
rör kreditgivares informationsskyldighet rörande kreditkostnader m. m., bör
dock gälla även andra former av krediter, t. ex. fristående lån i bank. Jag
återkommer till detta i följande avsnitt.

När del gäller tjänster som tillhandahålls på
kredit delar jag kommitténs uppfattning att man för avvakta resultatet av
konsumentljänstulredningens arbete innan särskilda skyddsregler på delta område
kan införas. Jag utgår från all kreditköputredningen beträffande tjänster och
andra nyttigheler som inte utgör varor återkommer med förslag i den mån
lagregler bedöms erforderiiga.

Den nya konsumentkreditlagen kommer alltså alt till
väsentlig del uppta regler för del fallet atl kredit lämnas med direkt
inriktning på köp. Kom- 6 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 82

mitten
har som en sammanfallande benämning på hithörande transaktioner använt termen
kreditköp. Härmed avses enligt kommitténs förslag för det första köp av vara,
vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen.
Hämnder faller del traditionella avbelalningsköpel och andra delbetalningsköp
men även köp där hela betalningen eriäggs på en gång någon tid efter det att varan
har kommit i köparens besittning. Vidare bör enligl kommittén under begreppet
kreditköp inordnas vissa transaktioner som visseriigen innebär att säljaren gör
en kontantaffär men som för köparens del betyder att han sätter sig i skuld.
Kommittén åsyftar här olika former av s. k. kontoköp och läneköp avseende vara,
där det utmärkande är att hela eller någon del av betalningen eriäggs med
belopp som köparen får låna av bank, konlokortsförelag eller annan kreditgivare
på gmnd av en överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren som går ut på
att kreditgivaren skall lämna kredit för inköp hos säljaren. Vidare bör enligt
kommittén till kreditköp givetvis hänföras köp av vara, vid vilket någon del
av betalningen eriäggs med belopp som köparen för låna av säljaren själv. Vad
kommittén sålunda anfört om innebörden av begreppet kreditköp har godtagils av
del helt övervägande antalet remissinslanser, och även jag ansluter mig till
förslaget. Jag förordar all man i konsumentkreditlagen lar in en bestämmelse om
atl med kreditköp förslås köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen
anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen
erläggs med belopp som köparen för låna av säljaren eller av annan kreditgivare
på gmnd av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Kommillén har föreslagit alt i konsumentkreditlagen
las in också en definition av den särskilda kreditköpsformen konloköp. Härmed
bör enligl kommitténs förslag avses kreditköp vid vilket köparen för
betalningens er-läggande lar i anspråk elt av kreditgivaren medgivet utrymme
för fortlöpande kredit. Föregen del har jag inte funnit det erforderiigt med en
legaldefinition av begreppet kontoköp. Jag har emellertid inte någon erinran
mol den beskrivning av begreppet som kommittén har gett.

I detta sammanhang bör nämnas att en del
remissinstanser har ifrågasatt om inte olika former av låneköp och kontoköp
helt bör lämnas utanför den ifrågavarande lagstiftningen, främst på den grunden
att dessa kreditformer är relativt fördelaktiga för konsumenterna, Enligl min
mening bör man emellertid inte generellt undanta vissa lyper av kreditköp från
regleringen. En annan sak är i vilken mån de olika bestämmelserna om kreditköp
bör äga tillämpning på låneköp och kontoköp. Till denna fråga, som har blivit
föremål för livlig diskussion under remissbehandlingen, återkommer jag i det
följande.

Jag delar kommitténs uppfattning all var och en som
i kreditförhållandet framstår som konsumentens motpart bör omfattas av
lagstiftningen. Detta är av särskild betydelse vid sådana kreditköp, främst
avbetalningsköp, som

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 83

regelmässigt
finansieras genom att säljaren överför sin fordran mot konsumenten till bank
eller särskilt finansieringsinstitut. Med kreditgivare bör alltså i den
föreslagna lagen avses den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige
kreditgivarens fordran.

Kommittén
har föreslagit alt bestämmelserna i konsumentkreditlagen görs tvingande till
konsumentens förmån. Detta har inte mött någon erinran från remissinstansernas
sida. För egen del anser jag det ligga i sakens natur att en lagstiftning med
så utpräglat konsumentskyddssyfte inte bör kunna frångås genom avtal som är
till konsumentens nackdel. Avtalsvillkor som inskränker konsumentens
befogenheter eller förmåner enligt lagen bör alltså vara ogiltigt.

5.3
Marknadsföring av kredit

Kommillén framhåller all en väsentlig förstärkning
av konsumenternas ställning på kreditmarknaden fömtsätter tydlig informalion om
den ekonomiska innebörden av de krediter som erbjuds. Informationen bör vara
sådan att kostnaderna för olika krediter lätt kan jämföras. Kommittén föreslår
därför alt kreditkostnaden skall anges bl.a. som effektiv ränta. Med kreditkostnad
avses i kommitténs förslag summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader
som konsumenien har all eriägga i anledning av krediten. Med effektiv ränta
förslås krediikostnaden angiven som en åriig ränta beräknad på kreditbeloppel,
i förekommande fall under hänsynstagande till all delbetalningar skall göras
under den löpande kredittiden.

För att olika alternativ skall kunna överblickas
och jämföras bör enligt kommittén skyldighet atl lämna information om
kredilkoslnader m, m. åläggas alla kreditgivare som lämnar kredit för
huvudsakligen enskilt bruk samt avse alla former av sådan kredit. Kommittén
föreslår all informationsskyldighet skall föreligga dels vid annonsering,
skyltning och liknande marknadsföring av krediter, dels i samband med slutande
av kreditavlal.

Enligt förslaget skall kreditgivaren vid
annonsering, skyltning och liknande marknadsföring lämna uppgift om den
effektiva räntan för den erbjudna krediten eller, om erbjudandet avser
checkräkningskredit eller annan fortlöpande kredit, uppgift om den effektiva
räntans storiek vid olika sätt att använda kreditutrymmel. Avser erbjudandet
kredit för visst köp skall förutom den effektiva räntan även varans kontantpris
anges.

1 fråga om kreditgivares upplysningsplikt i samband
med slutande av kreditavlal föreslår kommillén något olika regler för kredit
som lämnas i samband med köp och för annan kredit.

Vid kreditköp - utom konloköp - skall enligl
förslaget upplysningsplikt föreligga, om kontanlpriset överstiger ett av
regeringen bestämt gränsvärde och parterna överenskommer om längre kreditlid än
en månad eller lämnar kredittiden obestämd. Kommittén föreslår alt konsumenten
i så fall före

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 84

köpet
skall ges skriftlig uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet, kontantinsatsen,
krediikostnaden, kreditköpspriset, effektiva räntan, kredittiden och
skuldbeloppet (summan av kreditbelopp och kreditkoslnad) saml tidpunkterna för
delbetalningar. Beträffande kontoköp föreslår kommittén speciella regler.
Upplysningsplikt bör enligt kommittén här inte föreligga vid köpelillfällel
utan vid det tillfälle då avtalet om kontokredil träffas. Enligt förslaget
skall kreditgivaren då lämna konsumenien skriftlig uppgift om den effektiva
räntans storlek vid olika sätt all använda kreditutrymmel.

Om konsumenien, när fråga inte är om kreditköp,
erhåller kredit i form av lån skall enligl kommitténs förslag kreditgivaren
innan avtalet träffas lämna konsumenten skriftlig uppgift om kreditbeloppel,
kreditkostnaden, effektiva räntan, skuldbeloppet, kredittiden och tidpunkter
för delbetalningar.

Enligl kommittén bör det ankomma på
tillsynsmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om hur upplysningsplikten
i de olika sammanhangen skall fullgöras. Dessa föreskrifter bör enligt
kommittén straffsankiioneras. Den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter
mot tillsynsmyndighetens föreskrifter bör sålunda kunna straffas med böter.
Vidare föreslår kommittén att vid kreditköp handräckning för återtagande av
vara skall kunna erhållas endast om kreditgivaren kan förete en av parterna
underskriven handling som innehåller bl. a. de uppgifter som kreditgivaren
enligl förslaget skall lämna i samband med köpet.

Remissinstanserna har allmänt slutit upp kring den
grundläggande tanken i kommitténs förslag om förbättrad konsumentinformation på
kredilområdel, och många ser delta förslag som särskilt värdefullt. Bl. a, LO
och några näringslivsorganisalioner understryker dock vikten av atl informationen
blir lättillgänglig för konsumenterna och praktiskt hanieriig för kreditgivarna.

I åtskilliga remissyttranden diskuteras
förhållandet mellan de föreslagna reglerna om kreditgivares upplysningsplikt
och marknadsföringslagen. Flera näringslivs- och kreditgi varorganisalioner
anser alt de särskilda marknadsfö-ringsbeslämmelserna i konsumentkredillagen
kan slopas och att de synpunkter som kommittén har anfört i slällel kan
beaktas vid tillärapningen av marknadsföringslagen. 1 andra yttranden
ifrågasätts om inte alla eller en del av de föreslagna bestämmelserna om
kreditgivares upplysningsplikt bör föras in som specialbestämmelser i
marknadsföringslagen eller på annat sätt utformas som komplement lill denna, KO
stöder emellertid kommitténs förslag att kreditgivares upplysningsplikt
specialregleras i konsumentkredillagen.

Förslaget att krediikostnaden, föratt underiätta en
jämförelse mellan olika krediterbjudanden, skall anges som effektiv ränta
godtas eller lämnas utan erinran av del stora flertalet remissinslanser. Från
några håll framförs dock

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 85

kritiska
synpunkter. Flera remissinstanser har också ifrågasatt undantag från eller
modifikationer i de föreslagna reglerna om upplysningsplikt när det gäller
olika former av krediter som är fristående från kreditköp.

För egen del vill jag understryka att åtgärder för
en förbättrad konsumentupplysning utgör etl viktigt inslag i arbetet på all
stärka konsumenternas ställning och öka deras möjligheter lill elt i egentlig
mening fritt val. Utbudet av konsumenlkrediter tenderar till atl bli alltmer
svåröverskådligt efterhand som nya kreditformer introduceras på marknaden. Det
är många gånger svårt för konsumenien att fö elt rikligt begrepp om den
egentliga kostnaden för olika slags krediter och all göra jämförelser mellan
olika kredilerbjudanden. Ingåendet av etl kreditavlal kan samtidigt vara av
ingripande betydelse för den enskilde. Kredilmarknaden utgör således etl område
där det har väsentlig betydelse för konsumenten att fö tillgång lill klar och
saklig information. I likhet med kommittén och en bred remissopinion anser jag
att de nuvarande förhållandena härvidlag bör förbättras.

Möjligheterna att få fram tillräcklig och objektiv
informalion till konsumenterna i olika sammanhang har ökats väsentligt genom
tillkomsten av marknadsföringslagen, vars bestämmelser om näringsidkares
skyldighet all svara för konsumentupplysning äger tillämpning även vid marknadsföring
av krediter. Med stöd av lagen kan alltså konsumentverket genom
förhandlingsverksamhet och utfärdande av riktlinjer verka för alt näringsidkare
vid marknadsföring lämnar tillräcklig och saklig information rörande innebörden
av krediterbjudanden. Med hänsyn till den vida omfattningen av begreppet
marknadsföring ges härvid utrymme för atl uppställa fordringar på information
såväl vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring där kredit
erbjuds som vid tillfälle då parterna slår i begrepp all träffa avtal om
kredit. Verksamhet av nu berört slag, som i princip vilar på frivillighelens
grund, har i andra sammanhang visat sig framgångsrik. Mol bakgrund av vad som
har framkommit under remissbehandlingen av kommitténs betänkande finns
anledning anla att man på denna väg kommer all kunna nå goda resultat också när
det gäller konsumentinformationen i kredilsammanhang. I sista hand ger
generalklausulen i 3 8 marknadsföringslagen möjlighet all genom åläggande vid
vite förmå näringsidkare atl vid marknadsföring av kredit lämna sådan
information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Vad som nu har anförts ger visst stöd åt den under
remissbehandlingen framförda tanken att särskilda bestämmelserom
informationsplikt vid marknadsföring av krediter skulle kunna undvaras. En
möjlighet skulle i så fall vara alt genom molivuttalanden i förevarande lagstiftningsärende
närmare konkretisera vissa krav som bör kunna ställas på konsumentupplysning i
samband med marknadsföring av krediter. Mol ett sådant förfarande kan dock
riktas erinringar redan från principiell synpunkt, och det är också osäkert

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 86

i
vilken utsträckning förfarandet skulle fö praktisk effekt. Enligt min mening är
del av stort praktiskt och pedagogiskt värde alt i konsumentkreditlagen ha
uttryckliga bestämmelser i den viktiga fråga som informationsplikten utgör.
Inte minst värdefullt är det atl man, som kommillén har föreslagit, preciserar
på vilka stadier av marknadsföringsprocessen som konsumenten bör få tillgång
lill information. Jag förordar alltså alt bestämmelser om informationsplikt
vid marknadsföringav krediterlas in i konsumentkredillagen.

Det är emellertid uppenbart att bestämmelsema om
informationsplikt bör nära samordnas med marknadsföringslagens regelsystem. Som
tidigare har framgått bygger detta på förutsättningen att resultat i allmänhet
kan å-sladkommas genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan
konsumentverket och näringsidkarsidan och genom att konsumentverket utfärdar
riktlinjer för information vid marknadsföring där så erfordras. Härigenom
uppnås smidighet vid utformningen av näringsidkares ansvar för
konsumentinformationen, Samlidigt har konsumentmyndigheterna möjlighet all
tvinga fram information genom vitesföreläggande, om frivilliglinjen inte skulle
ge önskat resultat. Vid utformningen av särskilda bestämmelser om
informationsplikt vid marknadsföring av krediter bör i möjligaste mån
fördelarna med marknadsföringslagens syslem tas tillvara. Jag kan därför inte
biträda del av kommittén - utifrån andra rättsliga förutsättningar -framlagda
förslaget att straffsanklionera beslämmelser om informationsplikt vid
marknadsföring av krediter.

Den erforderliga samordningen bör enligt min mening
åstadkommas genom att generalklausulen om information i 3 8
marknadsföringslagen för bilda grunden för särskilda bestämmelser om
informationsplikt vid marknadsföring av krediter. Dessa beslämmelser bör gå ut
på atl fylla ut generalklausulen genom atl mera konkret ange viss informalion
som har sådan särskild betydelse från konsumentsynpunkt alt den alllid bör
lämnas vid marknadsföring av krediler. Vidare bör, i enlighet med vad kommittén
har föreslagit, ges vissa föreskrifter om den ordning i vilken detta skall ske,
Underiåtenhet att lämna föreskriven information bör prövas med lill-lämpning av
generalklausulen och därtill knutna handläggningsregler i marknadsföringslagen.

Konsumentens behov av information kan givetvis, som
också har påpekats under remissbehandlingen, i viss mån variera med
kreditformen. Enligl min mening bör emellertid konsumentkreditlagen inte
innehålla regler om all den information som under olika förhållanden kan behöva
lämnas beträffande olika krediterbjudanden. En sådan detaljreglering skulle
innebära en omotiverad avvikelse från marknadsföringslagens syslem, vilket i
största utsträckning överiämnar ål konsumentverket och marknadsdomstolen atl se
lill all konsumenlinformalionen i speciella fall för lillfredsslällande innehåll
och uiformning. De nu diskuierade bestämmelserna bör huvudsak-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 87

ligen
inriktas på sådan information som mera generellt sett kan anses ha särskild
betydelse från konsumentsynpunkt men som erfarenhetsmässigt inte alltid lämnas
med önskvärd fullsländighet och tydlighet. Möjlighet finns alt med stöd av
marknadsföringslagen tvinga fram även annan information som i olika fall kan
anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Informalion av sådan betydelse för konsumenterna
att den bör regleras genom särskilda bestämmelser i konsumentkreditlagen är
framför allt information om kostnaden för erbjuden kredit. Krediikostnaden
torde generellt sett utgöra en för konsumenten särskilt viktig faktor både när
det gäller all bedöma om kredit över huvud taget skall utnyttjas och vid valet
mellan tillgängliga krediterbjudanden. Tvekan kan emellertid råda om vad som
verkligen skall anses utgöra kostnaden för en kredit. Uppenbariigen bör denna
fråga klariäggas.

För min del ansluter jag mig till kommitténs
uppfattning atl med kreditkoslnad bör förstås summan av alla räntor, tillägg
och andra koslnader som konsumenten - vid etl normalt fullföljande av sina
åtaganden enligt kreditavtalei - har all eriägga med anledning av krediten,
oavsett hur kreditgivaren betecknar de olika kostnadsposterna. Vid avtal om
vanliga lån torde del knappast vålla svårigheter atl urskilja den sålunda
definierade kreditkostnaden. Denna utgör det belopp som konsumenten med
anledning av krediten skall betala utöver lånesumman.

Vid förvärv av varor eller andra nyttigheler på
kredit kan del vara vanskligare att fö fram den verkliga krediikostnaden. Jag
åsyftar särskilt det faktum alt det inte är ovanligt alt en säljare anger etl
visst pris för en vara eller annan nyttighet men regelmässigt lämnar
"rabatt" på detta pris lill den som betalar kontant. Kreditförvärvaren
däremot erhåller inte någon eller endast en mindre rabatt. Som kommittén har
framhållit kan den för kreditförvärvaren uteblivna rabatten sägas utgöra en
del av kreditkostnaden, Annoriunda uttryckt får han med anledning av krediten
belala ell tillägg till det pris som han skulle ha eriagt om han hade betalat
kontant. Kommittén har också föreslagit atl begreppet kreditkostnad i
konsumentkreditlagen ges den innebörden all därunder inbegrips även vid
kreditförvärv utebliven rabatt, som regelmässigt lämnas vid kontantafförer

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i
denna del gett anledning till en del anmärkningar. Förslaget skulle få lill
följd bl. a. atl med konlanlpris lör viss nyttighet skulle avses det pris som
koniantförvärvare i allmänhet för belala, dvs. efter avdrag av regelmässigt
förekommande kontantrabatter. Etl par remissinstanser har befarat alt detta på
sikt kan leda till atl rabattgivning vid kontantafförer försvinner och atl
detta kan bli lill men för konsumenterna.

För min del anser jag det vara av vikt att vad som
i realiteten utgör en kostnad för kreditförvärvaren också behandlas som en
sådan. Jag ansluter mig därför i princip lill kommitténs förslag all med
kredilkostnad enligt

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77:123 88

konsumentkreditlagen
skall avses även vid kredilförvärv utebliven rabatt, som regelmässigt lämnas
vid kontantafförer. Vid förvärv på kredit kommer krediikostnaden alltså att
utgöra skillnaden mellan å ena sidan del loiala belopp som förvärvaren har att
betala och å andra sidan del nettopris som skulle ha kommit i fråga vid en
kontantaffär, efter avdrag av eventuell, regelmässigt lämnad konlantrabatt.

Det skall inte förnekas atl den nu förordade
bestämningen av begreppet kreditkostnad åtminstone i etl inledande skede kan
komma att vålla vissa praktiska problem vid tillämpningen av lagen. Däremot
anser jag inte alt man behöver befara all några nackdelar skall uppstå för
konsumenterna. Från konsumentsynpunkt måste del vara en fördel att man från
marknadsföringen rensar bort sådana "kontantrabatter" som
regelmässigt lämnas vid kontanlförvärv men inie vid kreditförvärv. Med hänsyn
lill priskonkurrensen på marknaden finns del enligl min mening föga anledning
all befara atl delta skulle leda till all näringsidkarna kommer all la ul högre
verkliga konlantpriser än som f n. är fallet. Däremot torde resultatet kunna
bli lägre kreditkostnader, eftersom lämnandet av sådana rabatter som här avses
i många fall kan fördunkla bilden av den verkliga krediikostnaden.

Kommittén har särskilt berört del fallet atl en
säljare regelmässigt lämnar "kontantrabatter" vid tillhandahållande
av nyttigheler men dessa rabatter av någon anledning är olika stora. Kommillén
har då tänkt sig att beräkningen av kredilkostnad och kontantpris skulle ske
med tillämpning av någon slags genomsnittlig rabatt. Huruvida detta är en
lämplig lösning får de tillämpande myndigheterna ta ställning till.

För konsumenten är det av stor betydelse alt informationen
om kostnaderna för olika krediler lämnas på ell sådant sätt atl konsumenien
inte bara för bästa möjliga begrepp om den verkliga kostnaden för varje enskild
kredit utan även lätt kan göra en jämförelse mellan olika kredilerbjudanden.
Kommittén har ansett alt dessa önskemål kan tillgodoses genom att kreditkostnaden
anges som en effektiv (års) ränta, varvid kreditkostnaden sätts i relation lill
kredittiden och kreditbeloppet samt hänsyn i förekommande fall las till atl
kreditbeloppel efterhand minskas genom delbetalningar under den löpande
kredittiden.

Under remissbehandlingen har som tidigare nämnts
anförts vissa kritiska synpunkter mot användningen av effektiva räntan som ell
slags jämförpris när det gäller olika krediter. Bl. a. har gjorts gällande atl
begreppet effektiv ränta inte är vedertaget och entydigt och att det är svårt
atl göra det begripligt för alla konsumenter. Del skall inte förnekas alt det
åtminstone i nuläget kan ligga något i den berörda kriliken, Enligl min mening
står emellertid övervägande fördelar att vinna genom atl krediikostnaden anges
som effektiv ränta. Bl, a. torde konsumenien på del sättet fö bäst möjligheter
all göra kostnadsjämförelser mellan olika kreditalternativ. Denna uppfattning
delas uppenbariigen av det stora fiertalet remissinstanser. Det för bli en

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 89

uppgift
för den allmänna konsumentupplysningsverksamheien all sprida information om den
närmare innebörden av begreppet effektiv ränta.

På grund av del anförda ansluter jag mig lill
kommitténs förslag alt kreditkostnaden skall anges bl. a. som effektiv ränta,
dvs. som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppel, i förekommande fall under
hänsynslagande till atl delbetalningar skall göras under den löpande
kredittiden. Med kredit-belopp bör förstås, vid beialningsanslånd den del av
kontanlpriset för vara, tjänst eller annan nyttighet med vilken anstånd lämnas
saml vid lån det lånade beloppet, Kontanlpriset för vara, tjänst eller annan
nyttighet bör i sin tur definieras som det pris till vilket nyttigheten
vanligen tillhandahålls konsument mot kontant betalning. Av vad jag tidigare
har anfört följer att det sålunda bestämda kontanlpriset skall motsvara det
pris som kon-tanlköpare i allmänhet verkligen får betala, dvs. efter avdrag för
regelmässigt lämnande kontantrabatter.

1 likhet med kommittén anser jag atl
konsumentkreditlagen inte bör innehålla några närmare föreskrifter i fråga om
hur den effektiva räntan skall beräknas i olika fall. Del bör ankomma på
konsumentverket atl la fram riktlinjer härvidlag. Kommittén har i belänkandet
(s. 50 och 230) redovisat vissa formler som kan vara till ledning fördetta
arbete (jfr även SOU 1966:42 s. 76 fO- Utformningen av riktlinjer bör givetvis
i största möjliga utsträckning ske i samråd och samarbete med berörda
näringsidkare och deras organisationer. Av den föreslagna samordningen mellan
konsumentkreditlagens särskilda informationsbestämmelser och
marknadsföringslagen följer att konsumentverkets verksamhet i detta hänseende
ytterst grundas på marknadsföringslagen. Den för också fömtsättas bli bedriven
i enlighet med det mönster som redan har ulbildals vid lillämpningen av
marknadsföringslagstiftningen.

Som kommittén har föreslagit bör informalion lämnas
till konsumenten dels vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring
avseende krediterbjudande och dels vid tillfälle när parterna står i begrepp
att träffa avtal om kredit men innan det föreligger något för konsumenten
bindande avtal. Del förtjänar påpekas all situationen även i det senare fallet
är sådan alt fråga är om marknadsföring i den mening som detta begrepp har i
marknadsföringslagen.

Vid annonsering, skyltning och liknande
marknadsföring av krediterbjudanden är syftet i princip att locka presumtiva
kredittagare. Jag delar i princip kommitténs uppfattning atl sådan
marknadsföring inte bör få äga rum ulan alt konsumenten därvid erhåller viss
upplysning beträffande kostnaden för den erbjudna krediten. Erfarenheten visar
atl marknadsföringen annars kan ges en föriedande uiformning, i synnerhet när
del gäller krediler som är anknutna till försäljningserbjudanden. Kostnaden
bör, som jag tidigare har förordat, anges som effektiv ränta. Om erbjudandet
avser kredit för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet bör
konsumenien emellertid

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 90

också
fä uppgift om kreditkostnaden i kronor samt om den ifrågavarande nyttigheiens
kontantpris. Det bör framhållas att vad nu sagts innebär en viss utvidgning i
förhållande lill kommitténs förslag, enligt vilket denna längre gående
informationsplikt skulle föreligga endast vid marknadsföring av kredit för köp
av viss vara.

Skyldigheten att vid skyltning, annonsering och
liknande marknadsföring lämna information om effektiv ränta för erbjuden kredit
bör självfallet gälla bara när det är fråga om något så när bestämda eller
individualiserade krediterbjudanden. Del kan vara fråga om viss till belopp
och lid bestämd kredit eller om standardiserade kreditformer såsom t. ex. olika
former av personlån, spariån o, d., där kreditbelopp och kredittider varierar
inom vissa ramar. Det ligger i sakens natur att skyldighet att lämna
information om effektiv ränta inte bör föreligga exempelvis när kreditgivare
marknadsför hela sin ullåningsrörelse ulan att marknadsföringen är inriktad på
mera bestämda krediterbjudanden eller när näringsidkare marknadsför etl helt
produktsortiment och samlidigt tillkännager alt köpare kan erhålla kredit. I
praktiken torde det inte vålla alltför stora problem atl avgöra när marknadsföringen
skall anses ha föll en sådan mera speciell inriktning på visst eller vissa
kredilerbjudanden atl informalion om effektiva räntan måste lämnas enligt nyss
angivna regler. Även i denna del bör konsumentverket vid behov kunna ta fram
riktlinjer

Som nyss har fastslagits bör viss information
lämnas lill konsumenien också när de presumtiva parterna har kommit så långt
atl de kan sägas slå i begrepp atl träffa avtal om kredit. Syftet med
informationen är här främst att konsumenien skall fö den ekonomiska innebörden
av det lilliänkia avtalet klar för sig. Konsumenten bör naturligtvis i samband
härmed kunna välja att inte ingå ifrågavarande avtal. Informationen måste
således lämnas innan det föreligger elt för konsumenten bindande avtal. Den bör
ges i skriftlig form.

Kommittén har föreslagit atl informationen inför
avtal om kredit skall avse den effektiva räntan samt härutöver en rad olika
faktorer. På denna punkt har förslaget från en del remissinstansers sida
utsatts för kritik som i huvudsak går ut på att syftet med informationen skulle
kunna motverkas genom mängden av. de faktorer om vilka upplysning skall lämnas.
Enligt min mening finns del utrymme för viss förenkling av de regler som kommillén
i detta sammanhang har föreslagit. Jag anser det sålunda vara överflödigt atl
genom särskilda beslämmelser i lag föreskriva skyldighet atl lämna upplysning
om faktorer som är skäligen okomplicerade och som på sådant sätt ingår i eller
har samband med kreditavtalet atl konsumenten måste förutsättas fö kännedom om
dem innan avtalet sluts. Detta torde gälla kontantinsatsen, kreditbeloppel,
kredittiden och de tidpunkter då delbetalningar på skulden skall göras. Enligl
min mening kan det inte heller vara erforderiigt atl ge särskilda bestämmelser
i lag om upplysningar som kan erhållas genom

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 91

enkla
räkneoperationer med användande av givna faktorer. Jag åsyftar här kommitténs
förslag att särskild uppgift skall lämnas om summan av kreditbelopp och
kredilkostnad (i kommitténs förslag betecknad skuldbeloppet) samt vid kreditköp
om kreditköpspriset (summan av kontantpris och kredilkostnad).

Mol bakgrund av det anförda anser jag alt man bör
kunna inskränka lagens beslämmelser om informalion inför slutande av
kreditavtal till atl avse samma slags information som skall lämnas vid
annonsering o. d. Del beiyder all informalion skall lämnas om den effektiva
räntan för krediten och att, om kredit lämnas för visst förvärv av vara,
tjänst eller annan nyttighet, uppgift också skall lämnas om krediikostnaden i
kronor samt om den ifrågavarande nyttigheiens kontantpris.

Under remissbehandlingen har gjorts gällande alt
man med den informalion om kreditkostnad som nu har diskuterats inte
tillräckligt beaktar den komplicerade beslutssituation som konsumenien kan
befinna sig i inför valet mellan exempelvis kontantköp och kreditköp eller
mellan olika kreditformer. Det har påpekats att det för konsumenten ärav vikt
alt ta hänsyn lill sådana faktorer som förändringar i penningvärdet, de
skatlemässiga konsekvenserna av olika alternativ saml värdet av atl genom
upplagande av kredit kunna bruka en vara eller annan nyttighet tidigare än om
konsumenten skulle ha sparat till ifrågavarande förvärv.

Jag kan för min del hålla med om all informalion om
kredilkostnad, effektiv ränta m, m. inte alltid är tillräcklig för all
konsumenten skall kunna falla etl rationellt beslut. Denna information ger
emellertid konsumenien en betydelsefull del av del nödvändiga
beslulsunderiaget. Uppenbariigen kan det inie komma i fråga att ålägga
näringsidkare alt vid marknadsföring av kredit lämna konsumenten information om
inverkan av sådana allmänna ekonomiska faktorer som penningvärdeförändringar
eller av sådana till den enskildes personliga förhållanden knutna faktorer som
de skattemässiga konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Del utgör en
uppgift för den allmänna konsumentupplysningsverksamheten att ge konsumenterna
det kun-skapsunderiag som fordras för att på bästa sätt bedöma och utnyttja
tillgänglig information, 1 detta sammanhang har också den kommunala konsumentvägledningen
en viktig uppgift att fylla genom upplysning och rådgivning i enskilda fall.
Del bör vidare understrykas att del naturiigivis inte finns något som hindrar
näringsidkare från att som elt led i sin kundservice lämna konsument sådan
ytterligare information som av olika skäl kan bedömas som önskvärd, förutsatt
att det är fråga om saklig och korrekt information.

Jag övergår härefter till vissa frågor rörande
tillämpningsområdet för och den närmare utformningen av konsumentkreditlagens
särskilda bestämmelser om informationsplikt.

Marknadsföringslagen,
som enligt vad tidigare har anförts kommer att

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 92

utgöra
grundvalen för dessa beslämmelser, äger tillämpning beträffande marknadsföring
som företas av näringsidkare. Det är endast mot näringsidkare - samt mot den
som är anställd hos näringsidkare eller handlar på näringsidkares vägnar - som
tvångsåtgärder kan riktas med stöd av marknadsföringslagens generalklausul om
information, Samma kategorier bör omfattas av den föreslagna
informationsplikten i konsumentkredillagen. Informationsplikten bör alltså
gälla endast för näringsidkare som lill konsument erbjuder kredit, vilken är
avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller förmedlas i
näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Informationsplikten bör å andra sidan
omfatta varje sådan näringsidkare. Det bör sålunda inte komma i fråga alt, som
har föreslagits från något håll, generellt undanta banker och försäkringsbolag
från skyldigheten att lämna informalion enligt ifrågavarande bestämmelser.
Redan nu är banker och försäkringsbolag underkastade reglerna i
marknadsföringslagen. Härtill kommer all ett framträdande syfte med den
föreslagna informationsplikten är atl konsumenten skall sättas i tillfälle atl
göra kostnadsjämförelser bl, a. mellan olika krediter som är direkt inriktade
på köp och fristående krediter som lämnas av banker och andra kreditgivare.

I del nyss berörda förmedlingsfallet bör den
förmedlande näringsidkaren åläggas att svara för att föreskriven informalion
lämnas. Detta gäller dock självfallet endast i den mån han lämnar sin medverkan
vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande
ifrågavarande kredit eller vid tillfälle då de presumtiva parterna slår i
begrepp att sluta avtal om kredit.

Såväl i en reservation och i särskilda yttranden med
anledning av kommitténs förslag som under remissbehandlingen har-främst från
näringslivs-och kredilgivarhåll - hävdats alt informationsplikten bör begränsas
till att omfatta krediler som är inriktade på atl finansiera elt vissl köp. Man
har härvid utgått från alt del främst är i valet mellan olika kreditformer för
genomförande av etl köp som konsumenien har behov av att jämföra kostnaderna
för olika krediter Från denna utgångspunkt har förordals atl checkräkningskrediter
och andra fortlöpande krediler i bank samt s. k. nolariatlän och långfristiga
krediler inte skall omfattas av informationsplikten. Till stöd för den
ifrågasatta begränsningen har vidare anförts svårigheten eller omöjligheten
att beträffande fortlöpande krediter och långfristiga krediler på förhand
beräkna den faktiska krediikostnaden och därmed ange den effektiva räntan. Del
har vidare påpekats att kostnaderna för åtskiUiga krediter är beroende av
diskontot och av omständigheterna i det enskilda fallet, Enligl en del
remissinstanser ter sig information lill konsumenten rörande den effektiva
räntan föga meningsfull, om den måste bygga på varierande eller föränderiiga
förutsättningar och - när del gäller fortlöpande krediter - på fiktiva
antaganden rörande konsumentens utnyttjande av krediten.

På
åtskilliga håll anser man atl skyldigheten atl inför trallande av avtal

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 93

upplysa
om den effektiva räntan för fristående lån bör begränsas till atl gälla fall då
konsumenten särskilt begär sådan information. En alltför omfattande
obligatorisk upplysningsplikt anses medföra onödigt arbete och onödiga
koslnader.

Enligl min mening är konsumentens behov av
vederhäftig och jämförbar informalion rörande kredilkoslnader i stort sett lika
framträdande och be-aklansvärl vare sig erbjuden kredit är direkt inriktad på
förvärv av varor och andra nyttigheler, typiskt sett utgör ett alternativ till
sådan kredit eller är av annal slag. Del saknas därför anledning all - utöver
vad som följer av den i föregående avsnitt berörda avgränsningen av
konsumentkreditlagens tillämpningsområde - begränsa omfattningen av
informationsplikten med hänsyn till det ändamål för vilket en kredit är avsedd
alt utnyttjas, 1 överensstämmelse med vad kommittén har föreslagit bör
informationsplikten alltså omfatta alla krediter som erbjuds till konsument
och är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk. En annan sak är atl det kan
finnas skäl att efterge informalionskravel när del rör sig om bagatellarlad
kredit e. d. Denna fråga skall jag strax återkomma lill.

Vid en del kreditformer kan del vara svårt att på
förhand beräkna den faktiska krediikostnaden. Detta hindrar emellertid inte att
även i dessa fall viss informalion kan och bör lämnas beträffande effektiv
ränta och eventuellt krediikostnaden i kronor, låt vara atl informationen här
måste få en något annan innebörd än i de fall då den faktiska kostnaden är helt
och hållet känd på förhand. Alt det dock även på den här punkten kan finnas
skäl alt medge undanlag från informationsplikten skall jag beröra i det
följande.

När det gäller konlokrediter, checkräkningskrediler
och andra fortlöpande krediter är den faktiska kreditkostnaden beroende av del
sätt på vilket kreditutrymmet i framtiden utnyttjas. Detta hindrar inte att
del är av stor betydelse för konsumenten att kunna bilda sig en uppfattning om
kostnadsläget för en kredit av ifrågavarande slag. Detta kan åstadkommas exempelvis
genom att, som kommittén har föreslagit, näringsidkaren vid annonsering,
skyltning och liknande marknadsföring samt inför avtal om sådan kredit lämnar
upplysning om den effektiva räntan vid olika sätt atl använda kreditutrymmel.
Anges ell antal olika, realistiska användningssätt kan konsumenten fö en för
honom värdefull bild av kostnaden för den ifrågavarande krediten. Påpekas bör
också all det redan i dag förekommer atl konlokorlsförelag vid marknadsföring
och i konloavial lämnar uppgifter om effektiv ränta inom vissa ramar (t. ex.
14-17 procent). Även denna metod förtjänar beaktande. Enligt min mening bör det
i konsumentkredillagen lämnas öppet enligt vilket tillvägagångssätt effektiv
ränta skall redovisas när det gäller fortlöpande krediter. Del bör överiåtas åt
konsumentverket alt, på samma sätt som beträffande information vid marknadsföring
i övrigt, ta fram riktlinjer härvidlag.

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 94

I åtskilliga fall kan den faktiska kostnaden för en
viss kredit inte helt och hållet bestämmas på förhand, 1, ex, därför atl
räntesatsen är knuten till det vid varje lidpunkt gällande diskontot. Likväl
måste det anses vara av betydande värde för konsumenten att vid annonsering,
skyltning och liknande marknadsföring samt inför slutande av avtal om sådan
kredit få uppgifter om effektiv ränta och eventuellt krediikostnaden i kronor,
även om uppgifterna måste lämnas utifrån de förutsättningar som gäller vid det
aktuella tillfället.

1 delta sammanhang bör dock, med anledning av vad
som har anförts i elt par remissyttranden, framhållas alt den föreslagna
informationsplikten självfallet inte kan fö den verkan att kreditgivaren skulle
vara förhindrad att - i mån av befogenhet enligl kredilavlalet - ändra
kreditvillkoren. Del finns inte heller anledning atl ålägga kreditgivare atl
vid kostnadsändringar som sker under den löpande kredittiden på nytt lämna
informalion om kreditkoslnad eller effektiv ränta. Det huvudsakliga syftet med
den här diskuterade informationsplikten föreligger ju inte längre när
kreditavtalet väl har ingåtts. Enligl min mening finns del knappast anledning
atl anta att kreditgivare i nu avsett fall skulle vägra att pä en konsuments
särskilda begäran lämna uppgifter om den inverkan som en villkorsändring kan ha
på koslnadsbelopp och effektiv ränta. Viktigt är emellertid att informationen lill
konsumenten inför slutande av kreditavtal innehåller tydliga uppgifter om de
ändringar av koslnadsvillkoren som kan ifrågakomma. Som bankinspektionen har
framhållit i sill remissyttrande bör del också kunna förutsättas att
förändringar av kreditvillkoren till konsumentens nackdel sker endast om de är
nödvändigt betingade av omständigheterna. Det för anses åligga vederbörande
tillsynsmyndighet att ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor.

Kreditvillkoren kan ibland vara beroende av
omständigheterna i del enskilda fallet. Kreditkoslnaderna kan sålunda variera
med hänsyn exempelvis lill huruvida säkerhet över huvud tagel lämnas eller lill
arien av lämnad säkerhet, I sådana fall kan näringsidkaren vid sin
marknadsföring behöva lämna alternativa uppgifter beträffande effektiv ränta.
Här liksom eljest bör det ankomma på konsumentverket atl ta fram lämpliga
riktlinjer för in-formationslämnandet.

Skyldigheten atl inför slutande av kreditavtal
lämna informalion om ef fektiv ränta, kreditkoslnad m. m. bör enligl min mening
gälla oavsett om konsumenien särskilt begär information eller ej, Visseriigen
kan naturiigivis informalionspliklen komma alt medföra visst besvär och vissa
kostnader för näringsidkarsidan. Om informationsplikten inte görs obligatorisk torde
del emellerlid finnas risk för alt konsumenien drar sig för att i samband med
förhandlingar om kredit orsaka motparten olägenhet genom att begära den
ifrågavarande informationen.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 95

Den skriftliga information som enligl del nu
framlagda förslaget skall lämnas innan kreditavlal sluts skall självfallet
alltid ges till konsumen-ten/kredittagaren. Jag finner inte anledning att
härutöver föreslå bestämmelser av innebörd atl informationen också måste
lämnas lill den som i egenskap av borgensman eller eljest jämte huvudgäldenären
ålar sig betalningsansvar mol kreditgivaren. Om en sådan person är närvarande
när informationen lämnas, torde del ligga i sakens natur atl också denne för
del av informationen. 1 andra fall måste det anses tillfyllest med den möjlighet
som vederbörande har att genom kreditlagaren fö tillgång lill de ifrågavarande
upplysningarna. Det bör också utan vidare kunna förutsättas all kreditgivaren
på begäran lämnar borgensmän och liknande den information som behövs.

Kommittén har såvitt gäller kreditköp föreslagit
den begränsningen av informalionspliklen inför slutande av kreditavtal, att
denna skulle föreligga endast om den ifrågavarande varans kontantpris
överstiger etl av regeringen bestämt högsta gränsvärde - högst fem procent av
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (dvs. i december 1976 drygt 500
kr.) - och om kredittiden överstiger en månad eller lämnas obestämd.

Även jag anser att kravet på information i vissa
undantagsfall bör kunna efterges. Ell sådant fall är när det rör sig om helt
bagaiellartad kredit eller när kredittiden är mycket kort. Del bör då inte
krävas all den tidigare berörda informationen lämnas vare sig vid annonsering,
skyltning och liknande marknadsföring eller inför slutande av kreditavlal.

Del kan vidare tänkas att del i något enstaka fall
eller beträffande viss form av kredit uppstår särskilda svårigheter alt fö fram
hanieriig och rättvisande informalion om exempelvis den effektiva ränlan. Även
i en sådan situation bör kravet på den ifrågavarande informationen kunna
efterges.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att i
konsumentkredillagen upptas beslämmelser om informationsplikt av följande
innehåll. Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande
marknadsföring beträffande kredit saml innan kreditavlal sluts lämna
information om den effektiva räntan för krediten, om inte särskilda skäl
föranleder annat. Är fråga om kredit för vissl förvärv av vara, tjänst eller
annan nyttighet skall även kredit-kostnaden och nyttighetens kontantpris anges.
Information som nu har angetts behöver dock inte lämnas, om krediten är av
ringa omfattning eller del annars föreligger särskilda skäl. Informationen
inför slutande av kreditavlal skall alltid lämnas skriftligen.

Av del tidigare anförda framgår atl bestämmelserna
avses omfatta alla krediter som faller under konsumentkreditlagens
tillämpningsområde och således även kredit för kontoköp, checkräkningskredit
och annan fortlöpande kredit. Med hänsyn lill den ståndpunkt jag i det
föregående har intagit när del gäller länkbara metoder atl redovisa effektiv
ränta för fortlöpande

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 96

kredit
bör inte, som i kommitténs förslag, meddelas några speciella bestämmelser
beträffande denna lyp av kredil.

Den förordade samordningen med marknadsföringslagen
bör komma till ullryck genom alt man i konsumentkredillagen erinrar om atl del
i fråga om underiåtelse atl lämna information som särskilt föreskrivs i
konsumentkredillagen eller som annars är av särskild betydelse från
konsumentsynpunkt finns bestämmelser i marknadsföringslagen. Härigenom
markeras inte bara att den i konsumentkreditlagen föreskrivna informationen vid
lillämpningen av marknadsföringslagen skall anses ha särskild belydelse från
konsumentsynpunkt utan också alt konsumentkreditlagens bestämmelser härvidlag
inte är uttömmande.

Samordningen mellan marknadsföringslagen och
konsumentkreditlagens särskilda beslämmelser om informationsplikt innebär bl,
a. att dessa bestämmelser inte kommer atl vara direkt sanktionerade i den
meningen all offenlligrättslig påföljd omedelbart kan åläggas näringsidkare som
underlåter att efterkomma bestämmelserna. Om rättelse inte kan åstadkommas på
annan väg får ingripande ske med tillämpning av marknadsföringslagens
sanktionssyslem. Näringsidkaren kan alltså åläggas vid vite alt fortsättningsvis
lämna föreskriven information. Delta kan ske genom atl näringsidkaren godkänner
etl av KO utfärdat informationsföreläggande, dvs. genom ell i princip
frivilligt åtagande från näringsidkarens sida, eller tvångsvis genom ell av
marknadsdomstolen utfördat informationsåläggande. En ekonomisk sanktion kan
således utkrävas först om föreläggandet eller åläggandel över-träds, dvs. i
praktiken om näringsidkaren upprepar sin underiåtelse. Detta kan givetvis
framstå som en viss omgång i fall då informationspliktens innehåll utan vidare
framgår av konsumentkreditlagens bestämmelser. I viss omfattning kommer
emellerlid lagen att lämna öppet hur informationsplikten skall fullgöras, I
den mån så är fallet måste givelvis informationspliktens närmare innebörd
fastställas innan det kan bli fråga om all utkräva rättsliga sanktioner. Delta
kan ske i samband med vilesåläg-

gandet.

Av
vad jag förut har anfört framgår att del kommer alt bli en väsentlig

uppgift
för konsumentverket atl i olika hänseenden ta fram närmare riktlinjer för
informationen vid marknadsföring av krediler. Härigenom tillgodoses
näringsidkarnas behov av vägledning vid fullgörandet av informationsplikten.
Som tidigare har nämnts bör arbelel med alt la fram rikllinjer bedrivas enligt
del mönster som har ulbildals vid lillämpningen av marknadsföringslagstiftningen,
dvs. i forsla hand under samråd och samarbete med näringsidkarsidan. Vid behov
bör emellertid verket också kunna ensidigt utförda riktlinjer. Dessa bör
emellertid inte ges annan rättslig karaktär än sådana riktlinjer som i övrigt
utfördas vid tillämpningen av marknadsföringslagen. Vid prövning av fråga om
underiåtelse alt lämna föreskriven

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 97

informalion
vid marknadsföring av konsumentkredil har marknadsdomstolen sålunda
visseriigen all ta hänsyn till utfärdade riktlinjer men domstolen kan samtidigt
i det aktuella fallet jämka dessa inom ramen för de föreslagna
lagbestämmelserna.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte
skyldigheten att inför slutande av kreditavlal lämna information om effektiv
ränta och kredilkostnad m. m. bör förenas även med viss civUrättslig sanktion.
Konsumenten skulle exempelvis inte vara bunden av etl kreditavlal med mindre
han innan avtalet ingåtts har kvitterat mottagandet av en handling som
innehåller den föreskrivna informationen.

Jag är inte beredd all föreslå införande av någon
särskild civilrältslig sanktion i detta sammanhang. Den information om
effektiv ränta och kreditkoslnad i kronor m. m. som enligl de här föreslagna
bestämmelserna skall lämnas innan kreditavtal sluts har visseriigen slor
belydelse från konsumentsynpunkt. Det skulle emellertid föra alltför långt att
generellt förena informationsplikten med en så ingripande påföljd som alt
kreditavtalei inte skulle ha bindande verkan mot konsumenien, och någon annan
civilrältslig påföljd torde inte komma i fråga i detta sammanhang.

I anslutning härtill bör dock framhållas alt
underiåtelse att lämna information rörande kreditvillkor eller vilseledande
informalion i vissa grövre fall givelvis kan medföra all etl kreditavlal kan
angripas med stöd av redan gällande avtalsrältsliga regler Uppsåtligt
vilseledande framställning vid marknadsföring kan också leda till straff enligl
6 8 marknadsföringslagen. Vidare kan påpekas all det vid kreditköp med
ålertaganderält faktiskt kommer ätt föreligga en upplysningsplikt som är
sanktionerad även på annal sätt än genom marknadsföringslagens påföljdssyslem.
Jag avser nämligen att i del följande föreslå all det för handräckning för
återtagande skall krävas atl kreditgivaren kan förete en av parterna
underskriven handling som innehåller uppgifter beträffande kreditkoslnad,
krediibelopp, kontantpris och kreditköpspris m. m.

Jag vill i detta sammanhang slutligen nämna all KO
i sitt remissvar har ifrågasatt om inte kreditgivaren i avtal om kredil för
kontoköp utöver den tidigare berörda informationsskyldigheten även bör åläggas
viss upplysningsplikt beträffande den kredilkostnad som faktiskt uppkommer
under avtalstiden. Kreditgivaren skulle exempelvis kunna åläggas atl lämna
uppgift om effektiva räntan på ianspråktagen kredil när saidobesked utfärdas
eller skriftligt krav framställs på grund av debitering av kontot.

För min del är jag inte beredd att nu föreslå en
upplysningsplikt av det ifrågasatta innehållet. Frågan synes böra övervägas i
samband med all man tar upp även andra spörsmål beträffande
kontokorlsföretagens redovisning till konsumenterna av kontobalanser och
kredilkoslnader saml utformningen i övrigt av exempelvis saidobesked Qfr
betänkandet s. 133 och 141 O-Hithörande frågor torde i första hand komma att
aktualiseras i konsument-

7 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 98

verkets
verksamhet när det gäller atl la fram rikllinjer för marknadsföringen av
krediter samt inom ramen för verkets och KO:s allmänna granskning av
avtalsvillkor.

5.4
Kontantinsats vid kreditköp

Det finns f n. inte någon generellt gällande
författningsreglering beträf fande kontantinsats (begränsning av
kreditbeloppel) vid kreditköp. För bilhandeln gäller dock vissa särskilda
beslämmelser som innebär bl, a, krav på kontantinslans motsvarande minst 40
procent av vederlaget för försåld bil. Reglerna, som gmndas på lagen (1975:90)
med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar, återfinns i förordningen (1959:575) med föreskrifter om
vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (omtryckt
1976:63) samt i en därtill anslutande överenskommelse mellan kommerskollegium
och Motorbranschens riksförbund (MRF), den s. k, avbelalningsöverenskommelsen.
En redogörelse för reglerna har lämnats i avsnitt 2.2.8,

Kommittén föreslår alt man i den nya lagen lar in
regler om krav på kontantinsats motsvarande minst 25 procent av varans
kontantpris. Kontantinsalskravet skall enligt förslaget gälla under
förutsättning atl varans konlanlpris överstiger elt av regeringen fastställt
gränsvärde och att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad,
räknat från utgången av den månad när kreditbeloppet tas i anspråk, eller lämnar
kredittiden obestämd. Gränsvärdet skall fastställas efter förslag av
tillsynsmyndigheten enligt lagen och för enligt kommitténs förslag inte sättas
högre än fem procent av basbeloppet enligl lagen (1962:381) om allmän
försäkring (dvs. i december 1976 drygt 500 kr.). Om de angivna
förutsättningarna föreligger för sålunda kreditgivaren inte medge högre
krediibelopp än 75 procent av varans konlanlpris.

Kommittén föreslår vidare vissa regler som är
avsedda all förhindra att kontantinsatskravet kringgås genom att vad som i
realiteten utgör elt kreditköp delas upp på fiera köp eller genom all en
bestämd kortare kreditlid förlängs i efterhand.

Enligt förslaget får regeringen, när särskilda
förhållanden påkallar del, beträffande viss vara meddela föreskrifter om
kontantinsats som avviker från de föreslagna reglerna. Bestämmelserna om
kontantinsats föreslås siraff-sanklionerade. Den som uppsåtiigen eller av
oaklsamhel bryter mot dem skall enligt förslaget dömas till böter.

En reservant i kommittén ställer sig negaliv till
ett lagfäst krav på kontantinsats av viss minsta sloriek vid kreditköp. Om etl
kontantinsatskrav skall införas anser reservanten att insatsens storiek bör
sättas betydligt lägre än vad kommittén har föreslagit och inte högre än 15 procent.
Även vid en sådan lägsta konlanlinsalsnivå menar reservanten att man bör
överväga

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 99

möjligheterna
all medge lägre kontantinsats vid kredilförsäljning av böcker, särskilt
uppslagsverk. Enligl reservanten talar vidare starka skäl för att i första hand
helt undanta kontokredilerna från ett konlantinsatskrav, 1 vart fall bör
kontantinsalskravet vid kontokrediter utformas så atl elt belopp motsvarande
den lagstadgade kontantinsatsen för föras upp på nästkommande kontoutdrag för
full betalning tillsammans med sedvanlig månadsamortering. Reservanten anser
vidare alt gränsvärdet för kontanlinsatskravei bör fastställas direkt i lag och
bestämmas lill minst 10 procent av basbeloppet enligl lagen om allmän
försäkring (dvs. i december 1976 drygt 1 000 kr,), men med möjlighet för
regeringen att även i detta hänseende meddela avvikande föreskrifter när
särskilda skäl påkallar del. I andra hand menar reservanten att regeringen bör
ha fria händer att besluta om gränsvärdets sloriek.

En annan reservant anser att kontanlinsalsens nivå
bör sättas till 20 procent av kontanlpriset. Denna reservant delar majoritetens
uppfattning att etl konlantinsatskrav bör gälla även vid köp med kontokort men
anser i likhet med den tidigare nämnde reservanten att kontantinsatsen härvid
bör fö tas ut i efterhand, vid nästkommande amorteringsiillfälle.

Kommitténs förslag om krav på viss minsta
kontantinsats vid kreditköp har fött ell blandat mottagande under
remissbehandlingen. Enighet råder visseriigen om alt del är av värde för såväl
konsumenterna som näringsidkarna alt en inte alltför obetydlig kontantinsats
normalt tas ut. Däremot framförs olika uppfattningar i frågorna huruvida ett
krav på kontantinsats bör tas upp i lag och, om så skulle ske, hur lagreglerna
närmare bör utformas.

En majoritet av remissinstanserna ställer sig
negativ lill lagstiftning om viss minsta kontantinsats. Här återfinns framför
allt näringslivsrepresen-tanler men även en del andra remissinslanser, bland
dem vissa företrädare för konsumentintressena. Särskilt skall här nämnas
konsumentverket, som dock anser att elt genomförande av kommitténs förslag
rörande kontantinsats och begränsning av kredittiden skulle kunna vara av
värde såvitt gäller hemförsäljningsområdet. Som skäl mot att ha generella
lagregler om minsta kontantinsats anförs alt sådana regler kan försvåra och i
viss utsträckning omöjliggöra en anpassning av kontantinsatsen lill förelagens
och konsumenternas särskilda förutsältningar och varornas beskaffenhet. Behovet
av alt kunna variera kontantinsatsen framhålls också av flera remissinstanser
som i och för sig godtar tanken på lagstiftning om krav på kontantinsats.

När del gäller den närmare utformningen av
eventuella lagregler om kontantinsats råder delade meningar bl, a. beträffande
tillämpningen av ell konlantinsatskrav på låneköp och konloköp. Vidare
förekommer skilda uppfattningar rörande den lämpliga kontantinsaisnivån.

En del remissinslanser har kritiska synpunkter på
förslaget alt straffsanktionera bestämmelser om kontantinsats. I det
sammanhanget påpekas bl. a.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 100

alt
en straffrätlslig reglering försvårar önskvärd nyansering av bestämmelserna.
Vidare antyder några remissinstanser att bötesstraff måhända inte är ell
tillräckligt verksamt medel för atl molverka att kontanlinsalskravet
åsidosätts. Vissa förslag framförs om atl straffpåföljden skall ersättas eller
kompletteras med påföljder av civilrältslig natur. Härvid skulle man exempelvis
kunna föreskriva att kreditgivaren inte för utkräva slörre del av medgivet
kreditbelopp än som motsvarar 75 procent av varans konlanlpris.

1 åtskilliga remissyttranden diskuteras
möjligheterna alt åstadkomma en tillräckligt effektiv kontroll av att ett
lagstadgat konlantinsatskrav inte åsidosätts. Många remissinstanser, inte
minst inom näringslivet, menar all en sådan kontroll skulle kräva mycket
belydande resurser, Del påpekas också atl bristande kontroll över efterievnaden
av kontantinsalskravet kar( medföra en snedvridning av konkurrenslägel lill
mindre nogräknade säljares förmån.

För min del vill jag först understryka alt om man
vill förebygga oöveriagda eller ofördelaktiga kreditköp, så är givetvis en
klargörande information om villkoren för köpet av den största belydelse. Den
allmänna konsument-upplysningsverksamheten torde ha gjort allt fler människor
köpmedvetna och ökat deras möjligheter atl rätt bedöma värdet av olika
försäljningsargument. Den i del föregående avsnittel föreslagna
informationsplikten vid marknadsföring av krediter utgör ytteriigare etl steg i
denna riktning.

Även om man för till stånd en fyllig
konsumentinformation torde det inte kunna undvikas atl konsumenter i en del
fall - om det inte fordras någon nämnvärd ekonomisk uppoffring i köpögonblickel
- ingår avtal om köp på kredil som de annars inte skulle ha gett sig in på och
som sedermera visar sig alltför betungande eller på annal sätt ofördelaktiga.
Av kommitténs material framgår också alt kontantinsatsen vid
"havererade" avbelalningsköp har varit lägre än den genomsnittliga.
Del bör framhållas all det ingalunda behöver bero på bristande erfarenhet e.
d. atl en konsument faller till föga för elt erbjudande om köp på kredit som
fordrar ingen eller endast obetydlig kontantinsats. Särskilt vid mera
påträngande försäljningsformer ökar svårigheten att stå emot etl erbjudande,
när inte kravet på kontantinsats utgör etl avhållande moment.

Redan det nu anförda innebär enligt min mening att
del är av vikt från allmän konsumentskyddssynpunkt att en inte alltför
obetydlig kontantinsats las ul vid köp på kredil. Ell krav på rimlig
kontantinsats har emellertid inte bara den verkan all oöveriagda eller oönskade
köp kan motverkas. När kreditbeloppet begränsas kan också hela
kreditförhållandet i regel avslutas inom kortare tid och lill lägre kostnad
för konsumenten. Härigenom bibehåller konsumenten i större utsträckning sin
framtida valfrihet på marknaden. Hans ekonomiska planering underiättas och
oförutsedda händelser kan mötas lättare. En inte alltför ringa kontantinsats
bidrar också lill alt varans värde vid varje tid bättre svarar mot den
återstående skulden enligt kreditavtalei.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 101

Att det också för den seriöse
säljaren/kreditgivaren innebär fördelar att en inte alltför obetydlig
kontantinsats tas ul vid kreditförsäljning behöver knappast påpekas.

Av kommitténs betänkande framgår att näringsidkare
i dag vanligen tar ut kontantinsatser som ligger kring det procenttal som
kommittén har föreslagit. Det förekommer emellertid i viss utsträckning alt
varor säljs på kredit utan någon kontantinsats alls eller med en kontantinsats
som är alltför låg för att den skall kunna motverka oöveriagda eller oönskade
köp. En sådan praxis kan i en del fall vara betingad av de .särskilda
förhållandena vid en speciell kreditform. Sålunda kan det t. ex. anses ligga i
själva idén med konlokortssysiemen atl kontohavaren inte skall vara beroende av
att ständigt ha kontanter tillgängliga.

När del sedan gäller rena avbelalningsköp finns det
branscher där man av hävd har tillämpat förhållandevis låga kontantinsatser
Ursprungligen kan detta åtminstone i viss mån ha förestavals av intresset atl
över huvud taget kunna föra ul produkter till ekonomiskt svagare konsumenter. 1
och med all del efter hand har skett en allmän förbättring i konsumenternas
ekonomiska standard har emellertid detta skäl föriorat sin bärkraft. I stället
torde underlåtenhet all kräva en rimlig kontantinsats i en del fall användas
uteslutande som ett marknadsförings- och konkurrensmedel på bekostnad av
konsumenternas och mer ansvarskännande näringsidkares intressen.

När det gäller möjlighetema atl fö till stånd en
bättre praxis beträffande uttagande av kontantinsats för det förutsättas att en
viss självsanering äger mm på näringsidkarsidan. Emellertid kan man enligl min
mening inte helt och hållet lita lill frivilliga åtgärder. Del är också
tveksamt om myndigheterna på konsumentskyddsområdet med hjälp av redan gällande
lagstiftning kan fö fram tillfredsställande resultat.

På grund av det anförda ansluter jag mig i princip
lill kommitténs uppfattning alt man i en konsumentkreditlag bör ställa upp ett
krav på kontantinsats vid kreditförsäljning till konsumenter. Som jag har
fömlskickal redan i del inledande avsnittet bör emellertid reglerna om
kontantinsats ges en något annan uiformning än enligt kommitténs förslag.

Kommittén har för sin del ansett att regler om krav
på kontantinsats (begränsning av kreditbeloppel) bör gälla vid alla former av
kreditköp. Detta innebär all kontantinsats skulle krävas inte bara vid köp av
vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen,
utan också vid köp där någon del av betalningen eriäggs med belopp som köparen
för låna av säljaren eller av annan kreditgivare på gmnd av överenskommelse
mellan denne och säljaren. Kontantinsalskravet skulle sålunda gälla även vid
olika formerav kontoköp och låneköp. För att från kontantinsalskravet föra bort
mera bagatellartade kreditköp och köp som formellt faller under detta begrepp
men där kreditsyftel inte är särskilt framsträdande har kommittén föreslagit
vissa begränsningar som knutits lill varans konlanlpris

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 102

och
lill kredittiden. Reglerna härom har emellertid fött byggas ul med vissa
bestämmelser som är avsedda att förhindra kringgåenden med hjälp av begränsningsreglerna.
Slutligen har kommittén föreslagit att regeringen, om del påkallas av särskilda
förhållanden, för möjlighet att meddela avvikande föreskrifter om konlanlinsals
beträffande viss vara.

För
min del anser jag liksom flera remissinslanser alt kommittéförslaget i de
återgivna delarna är alltför stelt och onyanserat. Det innefattar också en
enligt min mening onödigt komplicerad reglering, som även av den enskilde
konsumenien kan upplevas som alltför krånglig. Den grundläggande målsättningen
med alt införa regler om viss minsta kontantinsats bör vara att förslärka och
genomdriva etl inom stora delar av marknaden redan existerande synsätt på vad
som kan anses utgöra god sed vid kredilförsäljning till konsumenterna. Vidare
bör syftet vara all i konsumentskyddets intresse åstadkomma en uppstramning av
den praxis i fråga om kontantinsats som av olika anledningar tillämpas inom
vissa områden. Delta fordrar inte ett regelsystem som mer eller mindre
likriktar hela konsument-kreditmarknaden. Hänsyn måsle las lill all man här rör
sig på ett vidsträckt område som innefattar många skilda branscher, etl fiertal
olika kreditformer, som i sin tur kan förändras och utökas med nya, samt en
nära nog oöverskådlig mängd varor av olika karaktär och i skilda prisklasser.
Reglerna om kontantinsats måsle därför göras mera flexibla.

Med del nu sagda har jag redan antytt alt jag inte
kan biträda kommitténs förslag att införa slraffsanktionerade lagregler om etl
krav på kontantinsats.

Den från flera synpunkter lämpligaste lösningen när
det gäller lagregleringen av ett kontantinsatskrav är enligt min mening all även
i detta hänseende anknyta till marknadsföringslagens regelsystem för
upprätthållande av god sed på marknaden, Kredilförsäljning som sker i strid med
konsumentkreditlagens regler om kontantinsats bör generellt anses som otillbörlig
marknadsföring i den mening som avses i 2 8 marknadsföringslagen. Härigenom kan
kravet på kontantinsats, i likhet med den tidigare föreslagna
informationsplikten vid marknadsföring av kredit, föras in underdel marknadsrätlsliga
kontroll- och sanktionssystemet.

Den nu diskuierade lösningen har flera fördelar.
Inte minst väsentligt är att också frågor rörande kontantinsalskravet kommer
all hanteras inom ramen av elt för marknadens parter väl känt och allmänt
godtaget regelsystem, där de rätlslillämpande myndigheterna har särskilda
förutsättningar atl mot varandra väga de var för sig berättigade konsument-
och näringsidkarinlressena. Systemet ger näringslivets representanter möjlighet
till inflytande när del gäller den mera praktiska utformningen och lillämpningen
av kontanlinsalskravet. Samtidigt kan konsumenlmyndigheterna med hjälp av
vitesföreläggande tvinga fram den praxis som är önskvärd, om rättelse inte kan
nås på annal sätt.

När
del gäller tillämpningsområdet för ett lagstadgat krav på kontantinsats

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 103

har
kommittén, som tidigare nämnts, ansett att det bör omfatta alla former av
kreditköp. Vad särskilt beträffar konloköp och låneköp anser kommittén
visseriigen atl de f n. inte är förbundna med mera påtagliga ölägenheter för
konsumenterna och att de i dagens läge representerar relativt fördelaktiga
alternativ till avbelalningsköp. Om någon kreditköpsform undantas från reglerna
om kontantinsats skulle detta emellertid enligl kommillén sannolikt leda till
en överströmning mot det oreglerade området, varigenom reglernas skyddssyfle
kunde förfelas.

I denna del har kommittéförslaget under
remissbehandlingen utsatts för hård kritik från många håll. Ett stort antal
remissinstanser anser all konloköp bör undantas från ett krav på viss minsta
kontantinsats. Åtskilliga instanser ifrågasätter också undantag för låneköpen.
Till stöd härför anförs bl, a. att konloköpen och låneköpen är förhållandevis
fördelaktiga från konsumentsynpunkt. Den av kommittén berörda
överströmningseffekien bör följaktligen snarast betraktas som önskvärd. Det
helt övervägande antalet remissinstanser kritiserar även av andra skäl tanken
på etl konlantinsatskrav vid sådana kontoköp som sker inom ramen för
existerande kontokorissysiem. Kritiken går i huvudsak ut på att kravet på
kontantinsats i köpögonblicket är helt främmande för idén med
konlokortssysiemen och atl olika praktiska problem skulle uppstå. En sådan
ordning anses också kunna försvåra de svenska kontokortssysiemens deltagande i
internationellt samarbete på området. Om de konloköp som sker inom ramen för
existerande kontokorts-system skulle underkastas ett kontantinsatskrav anser de
allra flesta remissinstanserna atl delta i vart fall bör utformas på del
sättet all en summa motsvarande konlanlinsalsen för vae köp för föras upp på
nästkommande saidobesked för alt betalas jämte den sedvanliga avbetalningen på
kontoskulden.

För egen del vill jag först slå fast att
kontantinsatskravet bör omfatta alla kreditköp vid vilka säljaren lämnar
köparen anstånd med betalningen, alltså bl, a. sedvanliga avbetalningsköp och
andra delbetalningsköp där säljaren är i vart fall ursprunglig kreditgivare.
Annat har inte heller ifrågasatts under remissbehandlingen.

När del härefter gäller frågan huruvida
beslämmelser om kontantinsats bör omfatta även låneköp och kontoköp torde
visseriigen, som kommittén och flera remissinslanser har framhållit, de
krediter av denna typ som f n. förekommer vara relativt fördelaktiga för
konsumenterna i olika hänseenden. Bl. a. torde kreditkostnaderna i allmänhet
vara förhållandevis låga. Del kan emellertid inte utan vidare förutsättas att
förhållandena på denna punkt förblir oförändrade. 1 låneköpens och kontoköpens
konstruktion ligger sålunda inte någon garanti för att de skulle vara särskilt
fördelaktiga för konsumenten. Del bör därför inte komma i fråga alt på den nu
antydda grunden undanta dessa kredilköpsformer från elt krav på kontantinsats.

Beträffande
sådana konloköp, som sker inom ramen för den lyp av kon-

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 104

lokorlssystem
som i dag har stor utbredning på marknaden, finns del emellertid andra skäl
som talar mot etl krav på kontantinsats i köpögonblickel. Jag kan härvidlag i
huvudsak ansluta mig till den tidigare berörda remisskritiken. Den nuvarande
ordningen kan på flera sätt vara praktisk för konsumenten och bör därför inte
kompliceras i vidare mån än konsumenl-skyddsiniressel från andra synpunkter
verkligen påkallar.

Enligl min mening finns det också flera skäl som
talar mol alt beträffande nuvarande typer av kontoköp tillämpa ett system med
efterföljande kontantinsats. Bl, a. skulle det härigenom kunna uppkomma en ej
önskvärd ryckighel i fråga om storleken av del belopp som kontohavaren har all
belala vid varje amortering på kontoskulden.

Vad jag nu har sagt innebär emellertid inte att det
skulle vara omöjligt att tillämpa ett krav på kontantinsats vid nuvarande lyper
av konloköp. Som jag nyss har antytt är del heller inte uteslutet all
konlokortssysiemen förändras på ell sätt som är till nackdel för konsumenterna
och som gör det befogal atl ställa upp krav på kontantinsats. Vidare bör
beaktas alt det under begreppet kontoköp ryms även andra kreditköpssystem än
den nu vanliga typen av kontokortssystem. Enligl min mening bör konloköpen
därför inte generellt undantas från kontantinsalskravet. Däremot bör bestämmelserna
om kontantinsats ges en sådan utformning alt de medger undanlag från
kontantinsalskravet.

Konsumentkreditlagens regler om kontantinsats bör
enligl min mening inledas med en allmän bestämmelse om alt kontantinsats skall
tas ut i enlighet med god sed på marknaden. Härmed markeras atl ett huvudsyfte
med lagstiftningen är all förslärka och genomdriva etl synsätt som redan nu
finns inom stora delar av den seriösa handeln. Självfallet måsle emellertid
synen på vad som är god sed kunna undergå förändringar. Jag har också i del
föregående framhållit atl del på vissa områden bör ske en uppstramning av den
praxis som f n, tillämpas när del gäller all ta ut kontantinsats.

Som jag strax skall återkomma till börden inledande
regeln om iakttagande av god sed på markanden kompletteras med en bestämmelse
om den minsta kontantinsats som normalt skall tas ut, 1 övrigt för innebörden
av begreppet god sed preciseras inom ramen för del näringsrällsliga systemet.
Det bör alltså ankomma på konsumentverket atl genom förhandlingar och överenskommelser
med näringsidkarsidan fö till stånd riktlinjer i fråga om vilken kontantinsats
som skall las ut. I och med att näringsidkarsidan ges möjlighet till inflytande
torde det enligt min mening skapas goda förutsättningar för att fö fram smidiga
och väl avpassade regler. På det sättet ökar också möjligheterna att fö till
stånd en god efterievnad av reglerna. Jag vill emellertid betona atl
näringsidkarsidan inte kan fö elt avgörande inflytande på vilken
konlantinsatspraxis som skall tillämpas. Genom atl man i lagtexten väljer
uttrycket "god sed på marknaden" i stället för uttrycket "god
afförssed" markeras också att det inte i första hand är fråga om all följa
de värderingar

s. 105 Kontrollera mot PDF

som
kan ha ulbildals i näringslivskretsar. Självfallet har konsumentverket
möjlighet all, liksom i andra sammanhang som berörs av marknadsföringslagen,
ensidigt utfärda riktlinjer rörande kontantinsats vid kreditköp. 1 sista hand
blir det marknadsdomstolens uppgift alt, under hänsynslagande lill
lagstiftningens syfte och med beaktande av utfärdade riktlinjer,'avgöra vad som
på del berörda området skall anses utgöra god sed på marknaden.

Den nu förordade regeln ger utrymme för en
anpassning av kravet på kontantinsats till de speciella förhållanden som kan
gälla för viss vara, bransch eller kredilform. Bestämmelsen innebär också all
man i vissa fall helt kan efterge kravet på kontantinsats. Del kan l. ex. vid
en viss kredilköpsform finnas slarka skäl från såväl konsument- som
näringsidkar-synpunkl som talar mol att konlanlinsals tas ul. Som framgår av
vad jag tidigare har anfört bör sålunda kontokortssystemen åtminstone tills
vidare hållas utanför ell krav på kontantinsats När det gäller låneköp finns
det däremot inte någon särskild anledning all göra avkall på principen all kontantinsats
skall tas ul. Del kan vidare föreligga anledning att från kontanlinsalskravet
undanta sådana fortlöpande leveranser på kredit som är vanliga t. ex. när del
gäller eldningsoljor. Möjlighet bör också finnas att efterge kravet på
kontantinsats vid köp som avser varor med förhållandevis lågt pris eller där
kredittiden är kort. I det sistnämnda hänseendet kan som exempel nämnas sådana
vanliga fall där betalningen fören vara skall eriäggas inom 30 dagar.

Av såväl principiella som praktiska skäl bör, som
jag tidigare har nämnt, den nyss förordade allmänna bestämmelsen om iakttagande
av god sed följas av en regel om den lägsta konlanlinsalsnivå som normall skall
gälla i fall då god sed på marknaden fordrar all kontantinsats över huvud taget
tas ut.

Kommitténs förslag innebär som tidigare nämnts att
kontantinsatsen normall skall ulgöra 25 procent av varans konlanlpris. Såväl i
reservationer och särskilda yttranden med anledning av förslaget som under
remissbehandlingen har dock skilda meningar framkommit när det gäller frågan
om lämplig konlanlinsalsnivå. Flerlalei remissinstanser, bl. a. representanter
för näringslivet men även företrädare för konsumentintressena, har uttryckt
farhågor för att kommitténs förslag skulle kunna leda lill svårigheter särskilt
för resurssvaga konsumenter. Åtskilliga remissinstanser har emellertid i princip
godtagit kommitténs förslag. Bland dessa återfinns LO och TCO, vilka dock har
antytt all kontantinsaisnivån möjligen kan sällas något lägre än kommittén har
föreslagit. Framför allt från näringslivets sida har vidare befarats all
kommitténs förslag skulle kunna leda till allvariiga störningar för olika
företag i form av efterfrågeminskning, särskilt inom de sektorer av
kreditköpsmarknaden där man f n. tillämpar relativt låga kontantinsatser Från
näringslivshåll anser man all konlanlinsatsnivån inte bör sättas högre än 10-15
procent av varans konlanlpris.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 106

För min del anser jag all en kontantinsats på 20
procent av varans kontantpris normalt för anses lämplig när det gäller att
tillgodose intresset av atl motverka oöveriagda och oförmånliga köp. Med hänsyn
till nu rådande konlantinsatspraxis och mol bakgrund av remissutfallet,
särskilt de stora löntagarorganisationernas ställningstaganden, kan man utgå
från att en kontantinsats av denna storiek normalt inte skall vålla onödiga
svårigheter för konsumenterna. Därmed bör det heller inte uppkomma några större
efler-frågeminskningar för förelagen. Jag föreslår alltså atl den lägsta
kontantinsats som normalt bör tas ut skall motsvara 20 procent av varans
kontantpris.

Som framgår av vad kommittén och åtskilliga
remissinstanser har anfört innebär även denna nivå en inte obetydlig höjning i
förhållande lill den praxis som inom vissa branscher eller beträffande vissa
varor f n, tillämpas även av seriösa näringsidkare. Här märks särskill handeln
med vissa hushållsapparater och böcker, vilka i väsentlig utsträckning
marknadsförs genom hemförsäljning, samt handeln med musikinstrument. Jag har
redan inledningsvis framhållit alt del i hithörande fall kan finnas skäl att
höja kon-lantinsatsbeloppen. Just vid hemförsäljning kan det, som även har
påpekats av flera remissinstanser, vara särskilt angeläget med ett krav på inte
alltför obetydlig kontantinsats. Det skall emellertid inte förnekas alt en
plötslig höjning av kontantinsaisnivån i en del av de berörda fallen skulle
kunna leda till allvariiga störningar för företagen. Det är bl.a, delta
förhållande som ligger bakom kommitténs förslag all regeringen beträffande viss
vara skulle fö meddela avvikande föreskrifter om kontantinsats. För min del
anser jag det onödigt att fordra särskilda regeringsbeslut för alt hänsyn skall
kunna tas till de speciella förhållandena inom vissa branscher eller beträffande
vissa varor. Jag föreslår därför all det i lagen uttryckligen sägs atl
20-procenlsnivån skall kunna underskridas, om särskilda förhållanden föranleder
del.

Av del nyss anförda framgår all med "särskilda
förhållanden" bör avses bl. a, sådana omställningssvårigheter som kan
uppstå inom vissa branscher, där man f n. i betydande omfattning säljer varor
på kredit med en lägre kontantinsats än 20 procent. Till slor del blir del
alltså fråga om temporära förhållanden, som inte bör kunna åberopas annat än
under en övergångsperiod sedan bestämmelserna trätt i kraft. Med hänsyn till
atl det här rör sig om en måttlig lägsta konlanlinsalsnivå synes
övergångsperioden knappast behöva uppgå till mer än ett eller ett parar. Denna
tid torde kunna utnyttjas för en stegvis höjning av kontantinsatserna till
ijugoprocentsnivån,

1 vissa fall bör emellertid särskilda förhållanden
kunna åberopas för alt även på längre sikl tillämpa lägre kontanlinsalser än 20
procent av varans kontantpris. Del kan t, ex. finnas skäl atl ha en lägre
konlanlinsalsnivå beträffande mycket dyrbara och värdebeständiga varor, där
behovet av att genom krav på viss minsta kontantinsats motverka oöveriagda köp
är föga

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 107

framträdande
och i vart fall kan tillgodoses genom en procentuellt lägre kontantinsats.

Såväl i en reservation och i särskilda yttranden
med anledning av kommitténs förslag som i remissyttranden från främst
näringslivets sida har förordats en särbehandling av böcker när det gäller
kravet på kontantinsats. Till siöd härför har åberopats kullurpoliiiska
aspekter samt hänsyn till tryckfrihetsförordningens (TF) bestämmelser om rätt
att sprida tryckta skrifter. I det senare hänseendet är av intresse dels
bestämmelsen i 6 kap. 1 8 TF om rätl för varje svenskt rättssubjekt alt
saluhålla eller på annat sätt sprida tryckta skrifter, dels bestämmelsen i 1
kap. 2 8 andra stycket TF enligt vilken del är i princip förbjudet för
myndighet eller annal allmänt organ att på grund av tryckt skrifts innehåll
hindra bl. a, spridning av skriften bland allmänheten.

Det torde inte finnas anledning befara atl etl krav
på 20 procents kontantinsats vid kreditförsäljning av böcker och andra tryckta
skrifter kommer all verka väsentligt hämmande på försäljningen av sådana
skrifter. Redan på grund härav anser jag del vara uteslutet alt det av
konsumentskydds-intressen förestavade kontantinsatskravet skulle kunna stå i
strid med de nyss berörda tryckfrihetsrällliga grundsatserna. Inte heller anser
jag all kullurpoliiiska hänsyn ger anledning alt särbehandla böcker och andra
tryckta skrifter när det gäller kontanlinsalskravet. Mot bakgrund av främst
bestämmelsen i 1 kap, 2 8 andra stycket TF vill jag emellertid understryka att
kravet på konlanlinsals bör på etl likformigt sätt riktas mot kredilförsäljning
av alla tryckta skrifter utan avseende på deras innehåll. Detta bör iakttas bl.
a. i den mån det blir aktuellt all, lill undvikande av omställningssvårigheter
inom branschen, under någon tid efter lagens ikraftträdande tillämpa en lägre
kontantinsats än 20 procent beträffande böcker och andra tryckta skrifter.

Av konlanlinsatskravets anknytning lill
marknadsföringslagens beslämmelser om otillböriig marknadsföring följer alt
myndigheterna på konsu-menlskyddsområdel, i sista hand marknadsdomstolen, för
etl avgörande inflytande även när det gäller frågan vad som skall anses ulgöra
sådana särskilda förhållanden som föranleder att kontantinsatsen för sättas
lägre än 20 procent av varans kontantpris. Föratt tillgodose näringsidkarnas
behov av förutsebarhet bör konsumentverket även på denna punkt, efter de förhandlingar
som behövs, utfärda riktlinjer. Om möjligt bör därvid anges den lägre
konlantinsatsnivå som i olika fall bör kunna tillämpas i stället for den i
lagen föreskrivna normalnivån.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså atl i
konsumentkreditlagen las in dels en huvudregel om alt kontantinsats skall las
ut vid kreditköp i enlighet med god sed på marknaden, dels en bestämmelse om
atl konlanlinsalsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om
inte särskilda förhållanden föranleder annat. Därutöver bör tas in en
kompletterande fö-

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 108

reskrift
alt som kontantinsats inte skall anses betalning med medel som köparen får låna
av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan
denne och säljaren. Underiåler näringsidkare all iaktta de återgivna
bestämmelserna skall det betraktas som otillböriig marknadsföring.

En fråga som under remissbehandlingen har gett
anledning lill åtskillig kritik mot kommitténs förslag rörande kontantinsats är
kontrollaspekten. Från åtskilliga håll har gjorts gällande att kontrollen av
atl lagregler beträffande kontantinsats efterlevs skulle kräva myckel
betydande resurser, bl. a. för alt inte mindre seriösa näringsidkare skall få
ett försteg i förhållande till lojala företagare.

De problem som det här kan bli fråga om har enligt
min mening getts Överdrivna proportioner. Visseriigen är det en myckel slor
mängd affärstransaktioner som kommer att omfattas av reglerna om
kontantinsats. Genom det inflytande som kan beredas näringsidkarsidan inom
ramen för det marknadsrätlsliga regelsystemet skapas emellertid, som tidigare
har framhållits, goda förutsättningar för smidiga och branschanpassade normer
Därmed ökar också förutsällningarna för en god efterievnad av kontantinsatskravet.
1 övrigt torde en tillfredsställande kontroll kunna uppnås ulan all alltför
stora resurser behöver sättas in. Skulle någon näringsidkare i mera
beaktansvärd omfattning åsidosätta reglerna om kontantinsats, förutsätter jag
att delta relativt snabbt kommer lill konsumentmyndigheternas kännedom. Bl. a.
kan del förväntas alt de olika branschorganisationerna noga följer praxis inom
sina respektive områden. Som jag skall återkomma till i ett senare avsnitt
anser jag dessutom att konsumentverket bör ges möjligheter atl genom
stickprovskontroller hos företagen undersöka hur kravet på konlanlinsals
efterievs.

Jag vill tillägga attjag självfallet avser alt med
uppmärksamhet följa frågor rörande efterievnaden av bestämmelserna om
kontantinsats. Om del mot förmodan skulle visa sig all det härvidlag uppkommer
missförhållanden kan särskilda åtgärder övervägas. En nära lill hands liggande
åtgärd, som har berörts i vissa remissyttranden men som har förefallit mig
alltför långtgående för att nu tillgripas, är att förena bestämmelserna om
kontantinsats med en civilrältslig sanktion. Denna skulle kunna gå ut på alt
säljare eller annan kreditgivare föriorar rätten att kräva ut så slor del av
fordran på grund av kreditköp som svarar mot brist i den kontantinsats som
lagligen skulle ha tagits ul. Även andra åtgärder kan komma i fråga.

Efter samråd med chefen för ekonomidepartementet
föreslårjag-i likhet med kommittén - atl man t, v. behåller den särskilda
reglering i fråga om kontantinsats m. m. som f n, gäller för bilhandeln. De
kreditköp som omfattas av regleringen bör emellertid inte formellt undantas
från tillämpningsområdet för konsumentkreditlagens bestämmelser om
konlanlinsals. De båda regelsystemen torde utan olägenhet kunna gälla vid sidan
av varandra.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 109

Jag
återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Som tidigare nämnts har kommillén föreslagit all
regeringen inte bara beträffande bilar ulan också med avseende på andra varor
skall kunna meddela föreskrifter om kontantinsats som avviker från
konsumentkreditlagens beslämmelser, om del påkallas av särskilda förhållanden.
Jag har förut konstaterat atl del inte bör krävas särskilda regeringsbeslut för
all man vid lillämpningen av kontantinsalskravet skall kunna ta hänsyn till de
speciella förhållandena inom vissa branscher eller beträffande vissa varor.
Etl annal skäl till kommitténs ifrågavarande förslag har emellertid varit atl
låla regeringen få möjlighet att använda föreskrifter om bl. a. kontantinsats
vid kreditköp som ett ekonomiskt-politiskt instrument. I samråd med chefen för
ekonomidepartementet förordar jag dock att möjligheten atl i kredit-politiskt
syfte ge sådana föreskrifter i fråga om varor i allmänhet inte prövas i detta
sammanhang. Frågan bör i stället övervägas i samband med den prövning av den
kreditpoliiiska lagstiftningen som skall ske med anledning av atl lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel upphör atl gälla vid utgången av år 1977,

5.5
Kredittid

Lika litet som när det gäller kreditbeloppets
storiek finns det f. n. någon allmän reglering av kredittidens längd vid
avbetalningsköp och andra kreditköp. Däremot finns det i den särskilda
regleringen beträffande försäljning av bilar en bestämmelse om att kredittiden
i hithörande fall för vara längst 24 månader,

1 kommitténs lagförslag har lagils in en allmän
regel om atl kreditgivaren vid kreditköp varken vid avialslillfällel eller
senare får medge en längre sammanlagd kredittid än 24 månader. Denna regel
skall dock inte behöva iakttas vid överenskommelse som berättigar till
konloköp, om överenskommelsen innebär att varje månad skall återbetalas minst
tio procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid nästföregående månads
utgång. Avvikande bestämmelser om kredittid skall enligl förslaget fö meddelas
av regeringen beträffande viss vara, när särskilda förhållanden påkallar det.
Reglerna om kredittid föreslås bli slraffsanktionerade.

Kommittén anför lill stöd för reglerna om kreditlid
alt en konsument kan ha svårt all för en längre lid överblicka sin förmåga all
fullfölja elt belalningsålagande och all elt långvarigt åtagande i alltför hög
grad kan begränsa den framlida valfriheten. Redan nu tillämpas i allmänhet
kredittider som understiger två år. Längre lider förekommer dock vid
försäljning av en del dyrare föremål som t. ex. slörre båtar. Enligt kommitténs
mening bör emellerlid en begränsning av kredittiden lill två år kunna iakttas
vid köp av alla slags varor.

En reservant i kommittén anser att maximitiden
helst bör anpassas till varans pris och livslängd, något som skulle kunna
tillgodoses genom va-

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 110

nation
av maximitiden med hänsyn lill krediibeloppets storiek. I andra hand förordar
reservanten alt maximitiden satts lill åtminstone tre år. Han menar också atl
kreditgivaren bör fö föriänga kredittiden när konsumenten huvudsakligen ulan
egen skuld har råkat i betalningssvårigheter, en uppfattning som delas av
ytteriigare en reservant.

Få remissinslanser stöder helt förslaget om en
legal gräns för kredittiden. Flertalet anser all en reglering av kredittiden
visseriigen kan övervägas men att det i så fall är nödvändigt med en reglering
som är differentierad inom tämligen vida ramar. Nästan alla framhåller som
nödvändigt alt kreditgivaren ges rätt att föriänga kredittiden när konsumenten
oförskyllt har kommit i ekonomiska svårigheter. Vissa av de instanser som
yttrat sig - bl. a, KO och konsumentverket - avstyrker helt en allmän
lagreglering av kredittiden. Som har nämnts redan i föregående avsnitt menar
dock konsumentverket att en maximerad kreditlid skulle kunna vara av värde på
hemförsäljningsområdet.

För egen del håller jag med kommittén om all en
maximering av kredittiden kan i viss mån vara av värde för konsumenterna genom
alt underiätta deras ekonomiska planering och motverka att gjorda
betalnings-åtaganden sedermera visar sig alltför betungande. En begränsning av
kredittiden för emellertid antas ha en betydligt svagare verkan i detta
hänseende än ett krav på kontantinsats. Regler om en minsta kontantinsats-som
jag har förordat i närmast föregående avsnitt - torde också fö en återhållande
effekt på kredittidens längd. Jag är inte övertygad om alt man genom alt
särskill reglera även kredittiden skulle uppnå så stora fördelar för konsumenterna.
I varie fall skulle regleringen behöva göras mindre stel än kommittén har
föreslagit. Visseriigen framgår det av del material som kommittén har
presenterat att kredittiderna vid kreditköp i allmänhet ligger under två år
Fall kan emellertid förekomma när en längre kredittid än två år är befogad.
Framför allt gäller detta i fråga om vissa dyrare varor eller varor med lång
livslängd. Som har framhållits av nästan samtliga remissinstanser måsle också
en kreditgivare ha möjlighet att föriänga kredittiden när kreditlagaren
exempelvis på gmnd av sjukdom eller arbetslöshet har råkat i
belalningssvårigheter.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att
åtskilliga kreditgivare {. n. tillämpar ett system med vissa amorteringsfria
månader, t, ex, vid jullid och semestertid. En sådan ordning kan vara av stort
värde för konsumenterna.

Om man vill tillgodose de nu angivna synpunkterna,
måsle en reglering av kredittidens längd bli tämligen komplicerad. Detta
förhållande sammantaget med den jämförelsevis ringa belydelse från
konsumentskyddssynpunkt som en sådan reglering skulle fö gör alt jag anser atl
man C n, bör avslå från alt införa generellt gällande beslämmelser om längsta
kredittid. Frågan huruvida en reglering av kredittidens längd av särskilda skäl
kan vara påkallad på hemförsäljningsområdet bör enligt min mening inte las upp
förrän hemförsäljningskommittén har slutfört sitt pågående utredningsarbete.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 III

5.6
Trepartsrörhällanden

Vid avbetalningsköp och andra kreditköp där
säljaren ursprungligen är kreditgivare är det mycket vanligt alt säljaren mot
vederiag i en eller annan form överiåter sin fordran mol köparen på grund av
köpet till en särskild finansiär. Även pantsätlning av fordringar kan
förekomma. Oftast är finansiären en bank eller ell särskill
finansieringsförelag. Köparen har därefter atl betala sin skuld på grund av
köpet till den särskilde finansiären. Säljaren kvarstår emellertid som köparens
motpart i det köprättsliga förhållandet. Genom överiåielsen eller
pantsättningen av fordringen uppkommer alltså elt treparlsförhållande.

Ell treparlsförhållande vid kreditköp kan
emellertid också uppkomma på annat sätt. Vid låneköp får köparen låna pengar av
bank eller annan kreditgivare. De lånade medlen används för köp hos viss
säljare. Köparen ingår rättsligt sett två skilda avtal, elt kreditavlal med
kreditgivaren och etl avtal om köp med säljaren. Utmärkande för
låneköpssiluationen är emellerlid atl del mellan säljaren och kreditgivaren finns
en överenskommelse som går ul på atl kreditgivaren lämnar kredil för köp hos
säljaren. Vanligen tillgår transaktionen så all de lånade medlen överförs från
kreditgivaren direkt till säljaren, ulan alt passera genom köparens händer. I
allmänhet kommer köparen inte heller i personlig kontakt med kreditgivaren,
ulan kreditavtalei tecknas hos säljaren.

Vissa konlokrediter har samma grundläggande
konstmktion som låneköpel. Kontohavaren/köparen ingår med en kreditgivare elt
kreditavlal som innebär att kontohavaren beviljas ell visst kredilulrymme som
för utnyttjas för köp hos vissa säljare. Kontohavaren för i regel av
kreditgivaren en plaslbricka, etl kontokort, som han visar upp hos säljaren
när han vill använda sig av kontokrediten. Man talar här emellanåt om externa
kreditkort (jfr prop. 1973:138 s. 271). Från dessa typer av kontokredil brukar
skiljas bl. a, fall där krediten beviljas av förelag som slår en viss säljare
nära och avser köp endast hos denne. Kreditbevis som utfärdas i sådana fall
kallas ibland intema kreditkort (prop, 1973:138 s. 270).

1 15 och 16 88 konsumentköplagen finns beslämmelser
som tar sikte på vissa sådana irepartsförhållanden som nu berörts. Bestämmelserna
syftar lill att skydda konsumenten/köparen mot alt behöva betala lill en
finansiär eller särskild kreditgivare i fall då köparen, om säljaren varit
kreditgivare och alltjämt innehaft fordringen, mol säljarens krav på betalning
skulle ha kunnat rikia invändningar på grund av köpet, t, ex. invändning om
dröjsmål med leverans eller fel i varan.

Bestämmelserna i 15 8 konsumentköplagen avser den
situationen atl säljare överiåter eller pantsätter sin fordran. Tidigare var
del vanligt att köparen i sådana fall genom en särskild klausul i
kreditköpsavtalet (s. k, cut-off-klausul) skars av från möjligheten atl mot
finansiärens krav på betalning göra invändningar på gmnd av köpet, 15 8
konsumentköplagen innebär atl

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 112

köparen
inte är bunden av en sådan klausul.

Bestämmelserna i 16 8 konsumentköplagen lar sikte
på låneköpssiluationen. Genom dessa bestämmelser tillförsäkras köparen rätt
atl mol kreditgivarens krav framställa samma invändningar på grund av köpet
som han kan göra mot säljaren.

Varken 15 eller 16 8 konsumentköplagen gäller
kreditköp som sker med användande av s.k. externa kreditkort (prop. 1973:138 s.
274). Vidare är paragrafernas räckvidd begränsad på så sätt att köparen bara
ges rätt att vägra betalning. Han kan alltså inte med stöd av paragraferna kräva
alt finansiären eller den särskilde kreditgivaren lämnar tillbaka någon del av
den betalning som redan eriagts eller i övrigt vidtar åtgärd som kan åligga
säljare, när det föreligger dröjsmål med leverans eller fel i varan.

Vid konsumentköplagens tillkomst framhölls att
bestämmelserna i 15 och 16 88 kunde behöva omprövas sedan kreditköpkommillén
lagt fram sina förslag. Härvid nämndes särskilt frågan humvida köparen borde
ges rätt att också kräva tillbaka vad han eriagt till finansiär eller särskild
kreditgivare samt frågan om köparens relationer till kontokortsförelag (prop.
1973:138 s. 152 O-

Kommittén har nu föreslagit atl
kreditlagares/köpares ställning i förhållande till finansiär eller särskild
kreditgivare vid kreditköp förstärks ytterligare. Förslaget lar bl. a. sikte
just på de nyss berörda frågorna.

Enligt kommillén bör 15 och 16 88 konsumentköplagen
ersättas av en bestämmelse i konsumentkreditlagen enligt vilken köparen vid
kreditköp i princip för göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mol
kreditgivare som mot säljaren. Med kreditgivare avses härvid inte bara den som
har lämnat krediten utan också den som har övertagit den ursprunglige
kreditgivarens fordran. Förslaget innebär att köparen inte bara för rätl all
göra invändningar mot kreditgivarens krav på betalning ulan också för möjlighet
alt kräva åter vad han eriagt till kreditgivaren saml mot denne framställa
andra köprättsliga anspråk såsom krav på avtalsenlig leverans, avhjälpande av
fel i varan och skadestånd. Vidare innebär förslaget atl de nämnda
befogenheterna mol kreditgivare tillkommer köparen vid alla kreditköp, alltså
även vid sådana konloköp som f n. inte omfattas av 15 och 16 88
konsumentköplagen.

Kommittén anser emellertid alt köprältsliga
förpliktelser mot köparen i första hand bör fullgöras av säljaren. Kommittén
föreslår därför atl köparen, om han vill framställa anspråk på grund av köpet
mol annan kreditgivare än säljaren, först skall göra sannolikt alt säljaren
inte fullgör sina åligganden. Vidare föreslår kommittén alt fristående
kreditgivares betalningsansvar begränsas lill del belopp som han har mottagit
av köparen med anledning av krediten.

En reservant i kommittén anser all köparens
ställning bör förslärkas endast på det sättet, att invändningsrätten enligt 16
8 konsumentkreditlagen utsträcks till alt gälla vid alla former av kreditköp.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 113

De flesta remissinstanserna har godtagit kommitténs
förslag. Det är dock åtskilliga instanser, främst företrädare för näringslivet,
som ansluter sig lill reservantens uppfattning. Vidare anser man på några håll
alt regleringen i 15 och 16 88 konsumentköplagen bör bibehållas oförändrad.

För egen del anser jag att övervägande skäl talar
för att man nu utvidgar de regler om trepartsförhållanden som gäller enligt
konsumentköplagen och förstärker köparens ställning gentemot särskild
kreditgivare. Sålunda anser jag till en början liksom kommittén, som på denna
punkt är enhällig, och de allra flesta remissinstanserna att köparens
rättigheter gentemot särskild kreditgivare bör gälla vid alla former av
kreditköp, alltså även vid kontoköp.

När det därefter gäller frågan humvida köparen bör
ges rätl all inte bara framställa invändning mot krav på betalning ulan också
göra gällande andra anspråk på grund av köpet, bör först klargöras vilka
anspråk det kan bli fråga om. Härvid bör lill en början nämnas anspråk på
prestation in natura. Om säljaren har råkat i dröjsmål med leverans av försåld
vara, har köparen sålunda anspråk på alt leveransen fullgörs. Och om försåld
vara är behäftad med fel har köparen i vissa fall rätt all kräva alt felet
avhjälps, t. ex. genom reparation, eller att han i stället för den felaktiga
varan för en felfri.

Köparen kan emellertid också, vid sidan av eller i
slällel för naluraanspråk, ha anspråk på en penningprestation från säljarens
sida. Såväl vid dröjsmål med leverans som när försåld vara är behäftad med fel
för köparen sålunda under vissa fömtsättningar häva köpet, och vid hävning är
säljaren i princip skyldig att belala tillbaka vad köparen har eriagt av
köpeskillingen. Vid fel i varan kan köparen, om köpet inte hävs, göra avdrag på
köpeskillingen eller i vissa fall kräva skälig ersättning för avhjälpande av
felet. Vidare kan köparen, oavsett om köpet hävs eller inte, ha rätt lill
ersättning för skada till följd av dröjsmålet eller felet.

Kommitténs förslag innebär att köparen för rätt atl
mot fristående kreditgivare rikla inte bara penninganspråk på gmnd av köpet
utan också naluraanspråk. Detta förhållande har föranlett vissa kritiska
kommentarer från en del remissinstansers sida, och jag kan för min del ansluta
mig till kritiken. De kreditgivare del här är fråga om för normall antas inte
alls syssla med varuhandel. Det ter sig då föga ändamålsenligt att köparen i
lag skulle tillförsäkras rätl att mot .sådana kreditgivare framställa
naturaanspråk på grund av köpet. Det huvudsakliga syftet med kommitténs nu
diskuterade förslag är också all köparen skall vara garanterad att bl. a. vid
dröjsmål eller felaktig vara helt eller delvis få tillbaka del belopp han har
betalat till kreditgivaren med anledning av kreditköpet.

Med hänsyn till det anförda bör del enligt min
mening inte komma i fråga att ålägga fristående kreditgivare ansvar för
naturaprestation. En annan sak är atl redan den nu gällande invändningsrälten
enligl 15 och 16 88 konsumentköplagen i praktiken kan användas för atl
åstadkomma uppfyllelse in natura. Genom alt köparen har rätt all avbryta
betalningarna till kreditgivaren torde denne nämligen i vissa fall kunna förmås
att t. ex. 8
Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 114

utöva
press på säljaren så all han uppfyller sina förpliktelser.

När det däremot gäller penningprestationer anser
jag all flera skäl talar för atl kreditgivaren för etl längre gående ansvar än
f n. för att sådana prestationer fullgörs. Liksom kommittén finner jag det
rimligt alt en kreditgivare som möjliggör eller underiällar för säljaren att
utnyttja den försäljningsmässigt sett gynnsamma kreditköpsformen, varav båda
har fördel, har ett vidsträckt ansvar mot köparen. Från konsumentsynpunkt är
del också angelägel att köparen så långt möjligt hålls skadeslös i fall då del
exempelvis finns anledning alt häva köpet. Atl köparen skulle vara ulan
möjlighet att fö tillbaka vad han har betalat till kreditgivaren därför atl
säljaren exempelvis är insolvenl måsle anses otillfredsställande. Det är också
rimligt atl köparen kan vända sig lill kreditgivaren med andra typer av penninganspråk,
t, ex. krav på skadestånd på grund av köpet. Atl del emellertid bör finnas en
gräns för kreditgivarens betalningsskyldighet ämnar jag strax återkomma lill.

Som argument mol en rätl för köparen all vända sig
lill kreditgivaren med krav på betalning har under remissbehandlingen anförts
atl köparen vid kreditköp härigenom för en bättre ställning än den som köpt en
vara kontant. Kontanlköparen har ju bara säljaren att vända sig till, om han
exempelvis vill ha tillbaka vad han har betalat. Del finns emellerlid inte
anledning att avstå från att bereda kredilköparen behövligt skydd bara därför
att kontanlköparen har en i vissa avseenden mindre förmånlig ställning. Härtill
kommer atl kredilköpsformen ofta måste utnyttjas av de ekonomiskt särskilt svaga
konsumenterna.

Jag kan inte heller finna andra skäl som på ett
avgörande sätt talar mot en lagstiftning av den här diskuterade innebörden.
Såväl den tidigare nämnde reservanten som en del remissinslanser har
visserligen hänvisat till atl en tvingande skyldighet för kreditgivare alt
betala tillbaka vad han har uppburit av köparen skulle kunna allvariigt minska
säljarens möjligheter alt finansiera kreditköp genom överlåtelse eller
pantsättning av sina kundfordringar. Dessa farhågor torde dock få betraktas som
överdrivna. Jag vill erinra om all redan köparens nuvarande rätl alt mot
kreditgivares krav på betalning framställa invändningar på grund av köpet
innebär all kredilgivaren bär ett betydande ansvar gentemot köparen. Det bör
knappast ha någon allvariig negativ inverkan på seriösa säljares möjligheter
all finansiera sin kreditförsäljning, om kreditgivare härutöver åläggs atl i
vissa fall betala tillbaka hela eller en del av del belopp som han har mottagit
av köparen.

Mot bakgmnd av det anförda föreslår jag alt köparen
vid alla former av kreditköp dels skall ha befogenhet all framslälla samma
invändningar på gmnd av köpet mol kredilgivare som mot säljaren, dels ges rätt
all göra penninganspråk på grund av köpet gällande inte bara mot säljaren utan också
mot kredilgivare, I det senare hänseendet bör dock, som kommittén har
föreslagit, kreditgivarens ansvar vara begränsat lill det belopp som han har
mottagit av köparen med anledning av krediten. Bestämmel-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 115

serna
bör las in i konsumentkreditlagen, vilket leder lill atl 15 och 16 85
konsumentköplagen bör upphävas.

Enligl kommitténs förslag skulle köparen, för atl
få framslälla anspråk mot kreditgivare, först göra sannolikt att säljaren inte
fullgör sina åligganden på grund av köpel. Flera remissinslanser har ansett att
en sådan regel kan vålla tillämpningssvårigheter. Del har också framhållits alt
man, när flera åläggs ansvar för fullgörande av etl och samma penninganspråk, i
allmänhet antingen ger borgenären full frihet atl välja mellan de olika
gäldenärerna eller mera konkret anger vissa fömtsättningar som måste vara
uppfyllda för all borgenären skall fö vända sig mot annan gäldenär än den som
är ansvarig i första hand. Den tidigare nämnde reservanten i kommittén liksom
åtskilliga remissinstanser anser att kreditgivarens ansvar bör utformas så, alt
köparen för rikla anspråk mol kreditgivaren endast om säljaren gått i konkurs
eller inställt sina betalningar.

Föregen del finner jag det i och för sig naturiigt
att konsumenten/köparen vid kreditköp i första hand riktar eventuella anspråk
på gmnd av köpet mot säljaren. Med de av mig nyss förordade reglerna om
kreditgivares ansvar i Irepartsförhållanden bör detta också regelmässigt bli
fallet. De vanligaste anspråken vid konsumentköp torde nämligen vara
naturaanspråk, såsom anspråk på leverans av försåld vara, reparation av
felaktig vara eller leverans av felfritt gods i felaktig varas ställe. Sådana
anspråk kan enligl de av mig föreslagna reglerna riktas bara mol säljaren. Om
denne av en eller annan anledning inte kan fullgöra naluraanspråkel och köparen
därför vill ha kompensation i pengar torde anspråket i de allra flesta fall
komma all regleras av säljaren. Delsamma torde regelmässigt bli fallet om
köparen har ell pä köpet grundat penninganspråk mot säljaren som inte
förutsätter att naturaanspråk först har framställts,

1 praktiken torde det sålunda bli endast i
förhållandevis fö fall söm köparen för behov atl rikta penninganspråk på grund
av köpel mol annan kreditgivare än säljaren. I dessa fall lär förhållandena
ofta komma all vara sådana som kommittén har åsyftat när den har uppställt sin
begränsningsregel, nämligen alt säljaren undandrar sig eller inte kan fullgöra
sina åligganden på grund av köpel. Införs en sådan allmänt hållen
begränsningsregel öppnar man emellertid en möjlighet för kreditgivare all
avvisa eller i varje fall förhala anspråk som i och för sig är befogade. Enligt
min mening skulle det å andra sidan innebära en alltför snäv begränsning av
köparens möjligheter atl rikla penninganspråk mot kredilgivaren, om man som
förutsättning härför uppställer att säljaren har gått i konkurs, inställt sina
betalningar, håller sig undan e.d. Härtill kommer att penninganspråk som ej
överstiger den obetalda delen av kreditfordringen alltid kan göras gällande mol
kredilgivaren genom atl köparen utnyttjar sin rätt all framställa invändningar
mot kreditgivarens krav på betalning. Härvidlag uppställs inte några begränsningar
av nyss diskuterad art. Så långt kan kredilgivaren alltså sägas bära ett
primärt och solidariskt ansvar mot köparen försäljarens förpliktelser

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 116

på
gmnd av köpel. Om då kreditgivaren, som jag här har föreslagit, åläggs ett
beloppsmässigl mer omfattande ansvar synes del knappast befogal alt detta till
en del skulle fö krävas ut endast under vissa förutsältningar.

Med hänsyn lill det anförda anser jag att del i
lagen inte bör ställas upp något särskill villkor för all köparen skall fö
framslälla penninganspråk på grund av köpel mot den särskilde kredilgivaren.

Som jag tidigare nämnde bör de nu förordade
bestämmelserna om kreditgivares ansvar gälla vid alla former av kreditköp,
således även vid konloköp. Härvid uppkommer vissa tillämpningsfrågor som
sammanhänger med att kontohavarens amorteringar i allmänhet avräknas på kontots
totala saldo och inte hänförs till de enskilda köp som skett med utnyttjande av
kontokrediten. Till dessa frågor återkommer jag i specialmötiveringen.

Kommittén har inte föreslagit några regler om
förhållandel mellan säljare och frislående kreditgivare vid kreditköp. Inte
heller jag anser att några sådana regler behövs, Kredilgivaren kan givetvis på
samma sätt som hittills betinga sig regressrätt mot säljaren för den händelse
köparen gör gällande invändning mot krav på betalning och likaså om köparen mol
kredilgivaren framställer penninganspråk på grund av köpet.

117 8 konsumentköplagen finns etl
slraffsanktionerat förbud för säljare, som lämnar anstånd med eriäggande av
köpeskillingen eller del därav, alt beträffande sin fordran eller som bevis för
denna motta av köparen ingången växelförbindelse eller skuldförbindelse vars
överiålande eller pantsätlning inskränker köparens rätt all framslälla invändningar
på grund av köpel, om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.
Kommittén föreslår atl dessa bestämmelser överförs till konsumentkreditlagen
med den utvidgningen atl förbudet, i stället för all riktas endast mol säljare
som lämnar betalningsanstånd, riktas mol varje kredilgivare vid kreditköp.
Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna och även jag ansluter mig
lill det.

5.7
Betalning i förtid

Vid avbelalningsköp har köparen enligt 6 8
avbelalningsköplagen rätl att när han vill betala hela sin återstående skuld på
grund av köpel. Härvid skall lillämpas etl i 4 8 samma lag reglerat
avräkningsförfarande som innebär att köparen erhåller viss reduktion av sin
kostnad för avbetalningskrediten eftersom han inte uinyiljar hela den avtalade
kredittiden,

Avbelalningsköparens ovillkorliga rätl atl betala i
förtid innebär etl avsteg från vad som i allmänhet gäller Del sammanhänger med
alt avbeialnings-köparen i allmänhel inte kan fö definitiv äganderätt lill
godset förrän hela eller en slörre del av betalningen har eriagts. Någon
motsvarande lagstadgad befogenhet all belala i förtid finns inte såvitt gäller
andra kreditköp eller vid vanliga lån. Vid kreditköp torde del i praktiken dock
knappast före-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 117

komma
all säljaren eller annan kredilgivare vägrar köparen atl betala sin skuld i
förlid.

Kommittén anser all del också vid andra kreditköp
än avbelalningsköp - alltså även när köparens möjlighet att förfoga över varan
inte är beroende av betalningen-bör vara till fördel för konsumenten/köparen
all ha en ovillkoriig rätt att när som helst avsluta sitt mellanhavande med
kreditgivaren och därvid få kreditkostnaden reducerad med hänsyn lill att hela
den avtalade kredittiden inte utnyttjas. Kommittén föreslår därför beslämmelser
med sådant innehåll.

Vad kommittén sålunda föreslagit har allmänt
godtagits under remissbehandlingen. Också jag anser alt förslaget på denna
punkt är lämpligt, Konsumentkreditlagen bör alltså innehålla regler om rätt för
köparen vid kreditköp all betala sin skuld lill kreditgivaren i förtid och all
därvid i förekommande fall fö krediikostnaden reducerad. Jag återkommer i det
följande till frågan hur reduktionen bör gå till.

Förtida betalning av skuld kan aktualiseras också
av annan anledning än att gäldenären själv vill betala i förtid. Del är sålunda
vanligt att kredilgivare genom en s. k, förfalloklausul förbehåller sig rätt
atl kräva förlidsbelalning av gäldenären l, ex. för den händelse denne
åsidosätter sina förpliktelser enligl kreditavtalei eller i fall då säkerhet
som lämnats för krediten försämras, 1 princip råder här avtalsfrihet. Den nya
generalklausulen i avtalslagen utgör emellertid ett skydd mol oskälig
tillämpning av för-fölloklausuler (jfr prop. 1975/76:81 s. 139 0.

Vid avbelalningsköp gäller särskilda begränsningar
i rätten att åberopa en förfalloklausul. Råkar köparen i betalningsdröjsmål för
säljaren sålunda enligt 2 8 första stycket avbelalningsköplagen inte på grund härav
utkräva annars ej förfallen post, om inte köparens underiåtenhet alt betala
avser belopp som ulestår obetalt minst fiorton dagar utöver förfallodagen.
Vidare måsle delia belopp uppgå till minst en tiondel av avbeialningsprisel
eller, om i beloppet ingår två eller flera posler, till minst en Ijugondel av
nämnda pris. 1 2 8 andra stycket finns bestämmelser som ger köparen viss
möjlighet att förhindra bl. a. tillämpningen av en förfalloklausul, även om han
råkat i sådant belalningsdröjsmål som nyss sagts. Vid förtidsbetalning på gmnd
av atl säljaren gör förfalloklausul gällande har köparen samma rätt till reduktion
av sin återstående skuld som vid förtidsbelalning på eget initiativ.

Del skall framhållas alt avbelalningsköplagen inte
innehåller några bestämmelser som begränsar säljarens möjlighet all åberopa
förfalloklausul av annan anledning än köparens betalningsdröjsmål. Här råder
alliså - liksom vid andra kreditköp än avbelalningsköp - principielll
avtalsfrihet.

Kommillén föreslår alt man beträffande alla
konsumenlkredilköp begränsar kreditgivares rätt atl göra gällande
förfalloklausul lill vissa angivna fall. Hit bör enligt kommittén till en
början hänföras köparens belalningsdröjsmål. Kommittén anser alt
förfalloklausul härvid bör få göras gällande endast om köparen har dröjt i mer
än en månad med alt eriägga förfallet belopp.

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 118

som
uppgår till mer än en tiondel av summan av krediikostnaden och kreditbeloppet
för kreditköpet. Med kreditbelopp avses vid beialningsanslånd den del av varas
kontantpris varmed anstånd lämnas saml vid lån, såsom vid låneköp, det lånade
beloppet.

Vid kreditköp som är förenat med rätt för
kreditgivaren all återta varan bör enligl kommillén en förfalloklausul fö göras
gällande också för den händelse köparen överiåter varan eller i strid mot
parternas avtal för varan ur landet under sådana omständigheter all
kreditgivarens rätt äventyras.

En reservant i kommittén anser atl kreditgivaren
vid kreditköp med återtaganderätt bör få åberopa en förfalloklausul också om
köparen vanvårdar varan och därmed försämrar den kreditsäkerhet som
åleriaganderätten är avsedd att utgöra. Till vanvård bör enligt reservanten
hänföras underiåtenhet att hålla varan försäkrad, om försäkringsplikt
föreligger enligt kreditköps-avtalet.

Kommittén framhåller atl kreditgivaren vid
kreditköp ofta är en bank och atl undanlagsfall kan förekomma där bankerna med
hänsyn till särskilda föreskrifter i banklagstiftningen har vägande skäl att
göra gällande förfalloklausuler på andra gmnder än de nu angivna. Kommittén
föreslår därför en bestämmelse som ger utrymme för en något strängare
tillämpning av förfalloklausuler i sådana fall.

Remissinstanserna
godtar i och för sig kommitténs förslag all kreditgivares rätt att göra
förfalloklausul gällande vid kreditköp skall begränsas lill fall av
kvalificerat betalningsdröjsmål och, vid kreditköp med ålertaganderält, fall
där köparen har överiåtit varan eller avtalsstridigl fört den ur landet.
Åtskilliga remissinstanser, främst företrädare för näringslivet, ansluter sig
emellertid till reservantens uppfattning alt vid krediiköp med åiertaganderäii
utrymmet för tillämpning av förfalloklausuler bör vidgas något.

För min del anser jag liksom kommillén all
konsumentkreditlagen uttömmande bör ange de fall i vilka kreditgivare vid
kreditköp för använda sig av en förfalloklausul. Som kommittén har föreslagit
bör detta fö ske vid kvalificerat betalningsdröjsmål. Kommitténs förslag
beträffande de krav som bör ställas på betalningsdröjsmålets omfattning synes
vara väl avvägt. Det är visseriigen rikligt, som KO har påpekat i sill
remissyttrande, att den av kommittén föreslagna regeln under speciella
förutsättningar kan vara något mindre förmånlig för köparen än motsvarande bestämmelse
i avbelalningsköplagen. Anledningen härtill är atl den föreslagna regeln
sätter del belopp som dröjsmålet avser i relation till summan av kreditkostnad
och krediibelopp och inte, vilket närmast skulle motsvara regeln i avbelalningsköplagen,
lill summan av kreditkoslnad och kontantpris (kreditköpspriset). För alla
normala fall innebär kommitténs förslag emellertid en förbättring av köparens
ställning jämfört med regleringen i avbelalningsköplagen. Dessutom kommer
skyddet mot åberopande av förfalloklausuler alt gälla även vid andra former av
krediiköp än del traditionella avbelalningsköpel. Jag ansluter mig därför lill
kommitténs förslag i denna del.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 119

Däremot kan jag inte dela kommitténs uppfattning
atl kredilgivaren skall kunna göra en förfalloklausul gällande även i fall då
en säkerhetsräll äventyras. Frågan om kreditgivaren skall ha rätt atl påfordra
betalning i förtid bör enligt min mening avgöras enbart med hänsyn till om
köparen fullgör sin betalningsskyldighet på elt godtagbart sätt eller ej.
Sköter köparen sina betalningar, finns del inte anledning att likväl tillåta
kredilgivaren alt fordra betalning med frångående av gällande belalningsplan.
Regler av den innebörd som kommitlémajorilelen och reservanten har förordat
skulle f ö. säkeriigen fö en begränsad praktisk belydelse. Så länge köparen
fullgör sin betalningsskyldighet torde det sålunda i regel bero på rena
tillfälligheter, om kreditgivaren för veta att köparen överiåter eller
vanvårdar varan eller för den ur landet. Och i de fall reglerna verkligen
aktualiserades skulle de uppenbariigen kunna ge upphov lill svårbedömda
tvister.

Vid krediiköp - med eller utan återtaganderätt -
bör kredilgivare således inte fö utkräva betalning i förtid i andra fall än då
köparen har råkat i sådant kvalificerat betalningsdröjsmål som tidigare har
berörts.

I 2 8 andra stycket avbelalningsköplagen finns som
tidigare har nämnts beslämmelser som ger köparen vissa möjligheteratt genom
betalning i efterhand avvärja lillämpningen av en förfalloklausul. Kommittén
har inte ansett att några motsvarande regler behöver införas i
konsumentkredillagen. Jag har emellerlid för min del en motsatt uppfattning.
Sålunda anser jag när del gäller krediiköp med återtaganderätt atl en rätt alt
avvärja tillämpningen av en förfalloklausul behövs för att inte skyddet mol
obefogat återtagande skall urholkas. Jag återkommer till detta spörsmål i
samband med alt jag behandlar frågor om återtagande.

Som kommittén har framhållit är bank ofta
kreditgivare vid kreditköp. Enligt 63 8 lagen (1955:183) om bankrörelse (63 8
ändrad senast 1975:227) gäller vissa föreskrifter om löptiden för lån och om
förtida uppsägning av lån. Om lånetiden överstiger ett år skall bankaktiebolag
sålunda, utom i vissa fall, förbehålla sig rätt att säga upp lånet lill
betalning inom elt år. Vidare skall bankaktiebolag förbehålla sig rätt all säga
upp vissa lån lill betalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet
försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet inte
längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Motsvarande föreskrifter
finns i lagen (1955:416) om sparbanker (ändrad senast 1976:143) och lagen
(1956:216) om jordbrukskasserörelsen (ändrad senast 1976:144),

Kreditgivare som är bunden av dessa
författningsföreskrifler bör givetvis vara skyldig att iaktta föreskrifterna
även beträffande lån som lämnas lill konsument under sådana förhållanden all
fråga är om kreditköp. 1 likhet med kommillén föreslår jag därför all
kreditgivaren för fordra betalning i förtid även i andra fall än vid sådant
betalningsdröjsmål som tidigare har nämnts, om skyldighet att göra det följer
av annan författning. Som kommittén har framhållit torde detta med hänsyn till
rådande bankpraxis inte medföra risk för all konsumenterna utsätts för oskälig
tillämpning av

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 120

förfallo-
och uppsägningsklausuler Skulle det ske i något fall, har konsumenten
möjlighet all åberopa generalklausulen i avtalslagen.

Som tidigare har fastslagits bör kredilköpare som
begagnar sig av möjligheten alt belala sin skuld i förtid ha rätt all fö
krediikostnaden reducerad med hänsyn lill all hela den avtalade kredittiden
inte utnyttjas. Detsamma bör givetvis gälla om kreditgivaren med stöd av en
förfalloklausul eller i samband med återtagande av vara utkräver betalning i
förlid.

Det i 4 8 avbelalningsköplagen reglerade
avräkningsförfarandet vid förtida betalning innebär i huvudsak att köparens
skuld reduceras genom alt säljaren tillgodoräknas endast så slor del av de vid
avräkningslillföllet ej förfallna posterna som godsets kontantpris utgör i
förhållande lill avbeialningsprisel.

Kommittén framhåller att avbetalningsköplagens
metod för avräkningen inte tar hänsyn till vare sig kredittidens längd eller
lill del förhållandet all en relativt slörre del av krediikostnaden kan utgöra
kostnad för uppläggning av krediten och därmed hänföra sig till kredittidens
början. Enligt kommittén har från bl. a, finansieringsförelagens sida hävdats
atl en mera genomarbetad metod bör införas.

Kommittén föreslår för del första all kreditgivaren
alltid, oavsett när kredittiden avbryts, skall fö tillgodoräkna sig kostnaden
för uppläggning av krediten, under fömtsättning att denna kostnad särskilt har
angetts i kreditavtalet och inte är oskälig. När det gäller metoden för
reduktion av krediikostnaden i övrigt anser kommittén att hänsyn bör tas lill
kredittidens längd. Kommittén föreslår därför en regel där del sägs all från
köparens kvarstående skuld skall avräknas den del av kreditkostnaden som hänför
sig till den ej utnyttjade kredittiden. Enligt kommittén bör ändamålsenliga
metoder för avräkningen kunna utformas i samråd mellan konsumentverket och
berörda näringsidkare. Kommittén har därför avstått från att föreslå mera
detaljerade beslämmelser om hur avräkningen skall gå lill, I betänkandet har
kommittén emellertid redovisat vissa möjliga normer för avräkningen, bl, a.
den s. k. 78-regeln (betänkandet s, 201, jfr s. 139 f och 150).

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av
praktiskl taget samtliga remissinstanser. Riksskatteverket (RSV) framhåller
emellertid atl metoden för reduktion av kreditkostnaden inte bör vara mera
komplicerad än att den kan hanteras av parterna själva och förordar att
avbetalningsköplagens avräkningsregler kommer till användning i stället för de
av kommittén förordade.

Det är naturiigivis i och för sig önskvärt atl
avräkningen mellan parterna vid förtida betalning i kreditköpsförhållanden kan
ske enligl regler som ger ett så rättvist resultat som möjligt. Samtidigt är
del ell väsentligl iniresse alt avräkningsreglerna ulan större svårighet kan
lillämpas vid uppgörelser mellan parterna själva och i det summariska
förfarandet vid handräckning för återtagande av vara. Inte minst viktigt är alt
reglerna ges en sådan utformning alt den enskilde konsumenien lätt kan
kontrollera att avräkningen i visst fall inte har gett elt sämre resultat för
honom än som följer av lagen.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 121

Mot bakgrund av del nu anförda kan jag biträda
kommiiténs förslag att kredilgivaren vid avräkningen alllid skall få
tillgodoräkna sig kostnaden för uppläggningen av krediten, om denna kostnad
särskill har angetts i avtalet mellan parterna och inte är oskälig.

När del gäller metoden för reduktion av återstående
del av krediikostnaden torde visseriigen intresset av största möjliga rättvisa
mellan parterna kunna tillgodoses inom ramen för de av kommittén föreslagna
reglerna. Dessa synes emellerlid ofta förutsätta alltför komplicerade
beräkningar för alt uppfylla kravel på nödvändig enkelhet. Enligt min mening
bör reduktionen av krediikostnaden kunna ske genom en schablonmässig beräkning
som i huvudsak ansluter lill principen bakom motsvarande regler i avbelalningsköplagen.
Jag förordar därför att, vid beräkningen av kreditgivarens fordran vid förtida
betalning i kreditköpsförhållande, den obetalda delen av kredilfordringen
skall minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade
kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Som tidigare
nämnts skall kredilgivaren dock alltid fö tillgodoräkna sig skälig
uppläggningskostnad som särskill har angetts i avtalet.

Vad som nu har anförts rörande konsumentens rätl
lill förtida betalning, möjligheten all göra gällande förfalloklausuler och
avräkning vid förtidsbelalning har endast avseende på kreditköp, Kommillén har
menat atl rätten atl göra förfalloklausuler gällande bör begränsas även såvitt
gäller frislående lån, som lämnas till konsument under sådana förhållanden all
konsumentkreditlagen är tillämplig. Kommittén föreslår för de frislående
lånens del en regel av innebörd all förfalloklausul får göras gällande endast
om trygghet inte längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Den
föreslagna regeln skulle enligl kommitténs mening i allmänhet utgöra hinder mot
atl förfalloklausul görs gällande vid mindre omfattande betalningsdörjsmål.

Kommitténs förslag på denna punkt har under
remissbehandlingen i allmänhet lämnats utan erinran. Bankinspektionen och
Sveriges föreningsbankers förbund anser emellertid att den av kommittén
föreslagna regeln i viss mån skulle komma i konflikt med de tidigare berörda
reglerna i banklagstiftningen enligt vilka kredilgivaren - utom i vissa fall -
är skyldig bl, a, att förbehålla sig rätten att säga upp lån till återbetalning
inom ett år.

För egen del kan jag hålla med de båda nämnda
remissinstanserna. Den av kommittén förordade regeln skulle uppenbarligen kunna
hindra bank atl göra gällande den rätt all säga upp lån lill betalning inom etl
år, som bank enligl banklagsliftningen är skyldig all förbehålla sig. Det
skulle därför i varje fall bli nödvändigt alt göra ett förbehåll för banklagsliftningen
motsvarande del förbehåll som jag har förordat beträffande krediiköp. Mol den
nu diskuierade regeln kan emellertid också åberopas alt den skulle fö ringa
praktisk belydelse, ålminslone såvitt gäller bankerna. Sålunda torde bankpraxis
redan nu motsvara innehållet i regeln.

Däremot skulle den föreslagna regeln möjligen kunna
vara av visst värde för konsumenterna i förhållande lill andra kredilgivare än
banker. När del

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 122

gäller
frislående lån rör man sig emellertid på elt område som är svårt att
överblicka. Sådana lån kan vara av den mest skiftande beskaffenhet och lämnas
under synnerligen olikartade förhållanden. Det kan därför finnas ett flertal
fullt legitima skäl för kreditgivaren att ställa upp och göra gällande
förbehåll om betalning i förtid även för andra fall än som avses med kommitténs
förslag.

Med
hänsyn till det anförda finner jag åtminstone f n. inte anledning att införa
några särskilda regler om begränsningar i kreditgivares rätt att göra
förfalloklausuler och därmed jämförbara avtalsvillkor gällande vid fristående
lån, I den mån det behövs ett skydd mot oskälig tillämpning av
förfalloklausuler i hithörande fall torde man kunna nöja sig med generalklausulen
i avtalslagen, som ger möjlighet att beakta samtliga förhållanden i del
enskilda fallet,

Kommillén
har framhållit alt andra särskilda, i avtal föreskrivna påföljder för
konsuments åsidosättande av avtalet - t, ex, viten - i regel inte bör godtas
vare sig vid kreditköp eller fristående lån. Kommittén har emellertid inte
föreslagit några särskilda regler därom utan har hänvisat till att avtalsvillkor
som föreskriver sådan påföljd bör kunna lämnas utan avseende med stöd av
generalklausulen i avtalslagen. Jag ansluter mig lill detta synsätt Gfr prop.
1975/76:81).

5.8
Avräknings- och kopplingsförbehåll

En särskild lyp av avtalsvillkor som behandlas i
avbelalningsköplagen är s. k, kopplingsförbehåll och avräkningsförbehåll. Med
kopplingsförbehåll avses ett avtalsvillkor enligl vilket två eller flera
kreditavlal mellan samma parter kopplas samman på vissl sätt. Kopplingen går ul
på alt kredilgivaren ges rätt atl utnyttja säkerhet som ställts enligt ett av
avtalen som säkerhet även för fullgörande av övriga avtal. Med avräkningsförbehåll
åsyftas ett avtalsvillkor som ger kredilgivaren rätt att bestämma på vilken av
flera fordringar, som han kan ha mot en kredittagare, en inbetalning från denne
skall avräknas.

Enligt
8 8 avbelalningsköplagen för vid avbetalningsköp kopplings- och
avräkningsförbehåll förekomma endast i begränsad omfattning. Sålunda förbjuds
i princip koppling som innebär all gods som sålts med ålertaganderält för
utnyttjas som säkerhet för att köparen fullgör även annan förpliktelse än sådan
som åligger honom enligt avbelalningsköpel. Undanlag görs dock för det fallet
att ett kopplingsförbehåll avser ersättning för reparation eller annan åtgärd
med avseende på godset. Inte heller avräkningsförbehåll får förekomma annat än
då del avser ersättning för reparation e.d. Förbehåll som strider mol dessa
regler är utan verkan.

När det gäller andra kreditköp än avbetalningsköp
saml fristående lån finns del inte några särskilda beslämmelser i lag som
begränsar möjligheterna atl göra gällande kopplings- och avräkningsförbehåll.
Förbehåll som med hänsyn lill omsländigheierna framstår som oskäligt kan
emellertid jämkas

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 123

eller
lämnas ulan avseende med stöd av generalklausulen i avtalslagen (jfr prop,
1975/76:81, särskilt s, 145 f).

Kommittén har - såvitt angår kreditköp med
återtaganderätt - lagt fram förslag som innebär all återtaganderätten inte kan
utnyttjas som säkerhet för annan fordran än den som rör själva köpet.
Förbehåll om återtaganderätt för sålunda enligl kommitténs förslag göras
gällande endast vid dröjsmål med betalningen av köparens skuld på grund av
kreditköpet. Med den konstmklionen anser kommittén att del inte behövs någon
motsvarighet till avbetalningsköplagens principiella förbud mol kopplingsförbehåll.

Avräkningsförbehåll bör enligt kommillén helt
förbjudas vid alla konsumenlkredilköp. Kommittén framhåller alt sådana
förbehåll bl.a,, såvitt angår kreditköp med återtaganderätt, kan leda till atl
återtaganderätten faktiskt kopplas lill andra fordringar. Kommittén föreslår
därför en regel av innebörd atl avräkningsförbehåll vid kreditköp skall vara
ogiltigt. Enligt förslaget skall denna regel dock inte ulgöra hinder för
kreditgivare vid kontoköp alt avräkna eriagt belopp mol kontots saldo.

En reservant i kommittén anser atl kopplings- och
avräkningsförbehåll vid kreditköp även i fortsättningen bör fö tillämpas i den
begränsade utsträckning som f n, medges enligt avbelalningsköplagen. Enligt
reservanten har detta stor praktisk betydelse särskilt för bilbranschen. Om
möjlighetema att begagna sådana förbehåll helt slopas kan det enligt
reservanten fö till följd alt köparen inte för reparera den köpta varan på
kredit hos kreditgivaren. Detta kan i sin tur medföra t, ex, att köparen inte i
tid verkställer ekonomiskt och trafiksäkerhetsmässigl motiverade reparationer
av en bil. Vidare befarar reservanten atl ell totalt förbud mot kopplings- och
avräkningsförbehåll vid krediiköp kan leda lill alt kreditgivare som verkligen
reparerar varan i stället utnyttjar sin relenlionsrätt, dvs. rätl all kvarhålla
varan till dess att reparationskostnaden har betalts.

Flertalet remissinstanser har godtagit kommitténs
förslag. Det är emellertid åtskilliga remissinstanser, främst företrädare för
näringslivets intressen, som ansluter sig till reservantens uppfattning. Några
remissinslanser anser all endera av de båda typerna av förbehåll bör tillåtas i
åtminstone väsentligen samma omfattning som enligt avbelalningsköplagen.

För egen del vill jag erinra om all frågan om giltigheten
av kopplings-och avräkningsförbehåll vid avbetalningsköp diskuterades utföriigl
i samband med 1953 års ändringar i avbelalningsköplagen, när bestämmelserna i
lagens 8 8 fick sitt nuvarande innehåll i sak. Därvid anfördes bl, a, att
systemet med koppling var skadligt i olika hänseenden inte bara för avbetalningsköparna
utan även för kreditlivet och omsättningen. Med hänsyn härtill ansågs del
tveksamt om kopplings- och avräkningsförbehåll alls borde lillålas. Vad som då
slutligt - trots stark kritik från vissa remissinstansers och två
lagrådsledamöters sida - fällde utslaget lill förmån för alt sådana förbehåll
borde tillåtas i den nuvarande begränsade utsträckningen var för-

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 124

hållandena
inom avbetalningshandeln med motorfordon. Särskilt lades vikt vid hänsynen lill
kapitalsvaga trafikulövares -dvs. näringsidkares - iniresse av att kunna få
nödvändiga reparationer utförda på kredit (se prop, 1953:3 s. 49 f 55 f 104 f
och 112 0.

De
skäl som vid 1953 års lagändringar anfördes mot nit över huvud taget tillåta
koppling vid avbetalningsköp har fortfarande giltighet. Den utvidgning av
återtaganderätten som sker genom kopplingsförbehåll kan sålunda, även om
förbehållet avser endast reparationsfordringar o. d., medföra en avsevärd
belastning för köparen och allvariigt försvaga dennes ställning i förhållande
till säljaren/kreditgivaren. Ett kopplingsförbehåll kan föranleda köparen aU
vända sig till säljaren för att fö elt arbete utfört även i fall då det i
realiteten skulle vara förmånligare om arbetet gjordes på annat håll. Sedan
köparen väl har satt sig i skuld hos säljaren även för reparation e.d. kan han
ut.sättas för en hård press genom att .säljaren kan utnyttja sin
återtaganderätt även för reparalionsfordringen. Härvid kan uppkomma stötande
konsekvenser för köparen, t. ex. när han har betalat större delen av sin skuld
på grund av själva köpet. Även från sakrätlsliga synpunkter kan kritik anföras
mot alt tillåta kopplingsförbehåll ens såvitt gäller reparationsfordringar e.d.
Vid utkrävande av sådana fordringar genom utnyttjande av återtaganderätten
behöver säljaren sålunda inte konkurrera med köparens övriga borgenärer, och
delta gäller även om köparen efter fordringens uppkomst har eriagt full
betalning enligl själva kreditköpsavtalet. Det kan med skäl ifrågasättas
varför just säljaren i motsats till andra företagare som sysslar med exempelvis
bilreparationer skall ha en sådan speciellt gynnad ställning. Inte minst gäller
delta när sambandet mellan försäljning och reparation framstår som lösligt, t.
ex, därför alt lång lid förflutit från försäljningen.

Till det nu anförda kommer att jag beträffande
återtaganderätt vid kreditköp, som närmare skall utvecklas i följande avsnitt,
har det synsättet alt återtaganderätten aldrig bör få utnyttjas enbart i
påtryckningssyfte. Vid kreditköp med återtaganderätt bör förhållandet i princip
vara det all varans återstående värde skall svara mot köparens återstående
skuld enligt kre-ditköpsavtalel. Del är emellertid uppenbart att denna
grundtanke skulle kunna förfelas, om man tillåter att åleriaganderätten
utnyttjas för att säkerställa inte bara kreditgivarens fordran på grund av
själva köpel ulan också reparalionsfordringar o.d. som är okända när själva
köpel sker.

Självklart kan en konsument någon gång vara
beroende av alt fö t, ex, en bilreparalion utförd på kredit. Del torde
emellertid bara i rena undantagsfall kunna inträffa atl en konsument vägras
kredil enbart därför alt koppling till återtaganderätt inte fårske. Enligt min
mening finns det normall inte anledning att befara att vare sig konsumenter
eller kreditgivare kommer att åsamkas nämnvärda olägenheter, om
återtaganderätten för användas enbart till säkerställande av själva
kredilköpsfordringen.

På
grund av del anförda ansluter jag mig till kommitténs förslag be-

s. 125 Kontrollera mot PDF

prop. 1976/77:123 125

träffande
kopplingsförbehåll. Att sådant förbehåll inte skall kunna utnyttjas för atl
använda ålertaganderält för annan fordran än kredilköpsfordringen har i
kommitténs lagförslag kommit till uttryck genom en regel som innebär all
förbehåll om ålertaganderält får göras gällande endast vid dröjsmål med
betalningen av denna fordran. En sådan lagleknisk lösning för enligt min mening
anses lämplig. Den utesluter visseriigen inte all köparen för full-görandet av
sina förpliktelser enligt krediiköpsavtal - med eller ulan ålertaganderält -
ställer säkerhet exempelvis i form av pant och att parterna avtalar att panten
får utnyttjas som säkerhet även för andra fordringar. Fallet torde emellertid
vara synneriigen opraktiskt. Avtalsvillkor av denna typ torde också i stor
utsträckning kunna angripas med stöd av avtalslagens generalklausul.

Vad nu sagts beträffande kopplingsförbehåll vid kreditköp
äger i princip motsvarande tillämpning när det gäller avräkningsförbehåll.
Bl.a. kan ett sådant förbehåll faktiskt sälla köparen i samma situalion som
följer av ett kopplingsförbehåll. I enlighet med kommitténs förslag bör
avräkningsförbehåll frånkännas verkan vid alla konsumenlkredilköp, med den av
kommillén förordade modifikationen för kontoköpens del.

Vad angår lån som är fristående från krediiköp
innehåller de skuldebrevsformulär som bankerna använder vanligen såväl
avräkningsförbehåll som kopplingsförbehåll (s. k, generalpantklausuler), I
likhet med kommittén, vars bedömning har godtagits av remissinstanserna, anser
jag atl generalklausulen i avtalslagen utgör ett nöjaktigt skydd mot oskälig
tillämpning av sådana förbehåll vid fristående lån, vare sig lånet har lämnats
av bank eller av annan kredilgivare (se vidare angående generalpantkalusuler
prop, 1975/76:81 s. 145 O-

5.9
Återtaganderätt vid kreditköp

5.9.1
Begränsning av återtaganderätten

Trots utbredningen av modernare kreditköpsformer som
låneköp och kontoköp domineras marknaden fortfarande av del traditionella
avbetalnings-köpet. Utmärkande för delta är att säljaren förbehåller sig rätl
atl återta den sålda varan, om köparen inte fullgör sin del av avtalet. Varan
ställs alltså som kredilsäkerhel.

Enligt kommitténs mening bör återtaganderätten
omprövas, eftersom den är förbunden med olägenheter för konsumenterna i olika
avseenden. Kommittén framhåller särskill att konsumenten inte fritt kan
förfoga över den köpta varan utan att riskera straffrättslig påföljd och att
varan, om den alertas, ofta saknar egentligt värde för kreditgivaren medan den
kan ha etl förhållandevis högt bruksvärde för konsumenten.

Kommittén
har vid sin prövning funnit all ålerlaganderäitens betydelse

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 126

som
kredilsäkerhel är överskattad. Större delen av de varor som säljs med
återtaganderätt betingar ett relativt lågt pris och varornas värde sjunker
snabbi när konsumenien använder sig av dem. Realsäkerheten är alltså dålig,
vilkel i sin lur medför att kreditgivarens iniresse all verkligen ta tillbaka
varan normalt är mycket litet. Enligt kommitténs mening uppnås en bättre
säkerhet om kredit beviljas med utgångspunkt i konsumentens förmåga atl
fullfölja sina förpliktelser än om kredilgivaren förlitar sig på möjligheten
all återta en vara som snabbt minskar i värde, I sammanhanget framhålls alt
utvecklingen på kreditupplysningsområdel har gell kreditgivaren helt andra
möjligheter än tidigare alt ta hänsyn lill köparens betalningsförmåga.

Mot denna bakgrund har kommittén kommit fram lill
alt försäljning med ålertaganderält inte bör lillålas när det gäller
konsumtionsvaror i allmänhet utan endast beträffande dyrbarare föremål som på
grund av sin värdebeständighet och förhållandena på andrahandsmarknaden är mera
lämpade som kredilsäkerhel. Som exempel har nämnts bilar.

Kommitténs förslag innebär alt regeringen skall
besluta vilka varor som försäljas med återtaganderätt. Regeringens beslut
föreslås kunna avse endast varor vilkas kontantpris överstiger två basbelopp
enligt lagen om allmän försäkring (dvs. i december 1976 21 400 kr.). Som
ytteriigare förutsättning för atl elt förbehåll om återtaganderätt skall fö
göras gällande krävs enligt förslaget att förbehållet har gjorts av säljaren i
samband med köpel saml att köparen har dröjt i mer än en månad med att betala
mer än en tiondel av skuldbeloppet.

Vad kommittén sålunda föreslagit har mött stark
kritik under remissbehandlingen. Huvuddelen av remissinstanserna önskar
visseriigen atl återtaganderätten inskränks men anser att den föreslagna
beloppsgränsen, två basbelopp, är för hög. Flera remissinstanser menar alt
varans art bör tillmätas större belydelse i sammanhanget än dess pris och alt
ett mera flexibelt system bör eftersträvas. Ett grundläggande tema i
invändningarna mol kommitténs förslag är att en alltför kraftig begränsning av
återtaganderätten skulle göra det svårare att köpa på kredil för de konsumenter
som inte kan erbjuda annan säkerhet än själva varan.

För min del vill jag först understryka att den
primära funktionen hos etl förbehåll om ålertaganderält är och bör vara att
bereda säljaren säkerhet för den lämnade krediten, 1 praktiken är
ålertaganderätien den enda form av realsäkerhet som kan upplåtas i lösöre utan
alt kreditlagaren måsle avstå från besittningen lill föremålet,
Återtaganderätten med det därtill knutna, relativt enkla exekutiva förfarandet
enligt avbelalningsköplagen kan därmed vara av ett visst värde både för
säljaren/kreditgivaren och för köparen, Inle minst väsentligt är härvidlag att
det i avbelalningsköplagen harställts upp åtskilliga regler till köparens
skydd i den situation då säljaren har återtaganderätt, vilka saknar
motsvarighet vid t, ex, utmätning.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 127

Det är emellertid uppenbart alt åleriaganderätten f
n, ofta begagnas i annal syfte än all åsladkomma verklig realsäkerhet vid
kreditköp. Som kommittén har framhållit sjunker en varas värde i allmänhel
snabbi när konsumenten har börjat använda den. För åtskilliga varor som nu
säljs med förbehåll om återtaganderätt saknas en fungerande andrahandsmarknad.
Dessa förhållanden minskar realsäkerheten och därmed också säljarens intresse
av atl verkligen ta tillbaka varan. Samtidigt torde varan inte sällan ha ett
belydande bruksvärde för konsumenten, I sådana fall får etl villkor om
återtaganderätt i stället den huvudfunktionen atl tjäna som ett påtryckningsmedel
för atl tvinga fram betalning. De undersökningar som kommittén har gjort visar
också all säljarna ofta under lång lid hotar med att återtagande skall ske utan
att hotet verkställs. Detta kan innebära en avsevärd press på konsumenten.

Ölägenheterna för konsumenten förstärks naturiigivis,
om återtagande verkligen sker. Konsumenten för då lämna från sig en vara som
han kanske till största delen har betalat och som har ett högt bruksvärde för
honom, samtidigt som den har ringa värde i säljarens hand.

Mol bakgrund av del anförda anser jag liksom
kommittén atl användandet av förbehåll om ålertaganderält bör begränsas. Jag är
dock inle beredd alt gå så långt som kommittén har föreslagit. Enligl min
mening skulle kommitténs förslag kunna fö en del negativa konsekvenser. Som
jag tidigare nämnt har flera remissinslanser ullryckl farhågor för alt vissa
grupper av konsumenter inte längre skulle kunna skaffa sig en del varor på
kredil, om förslaget genomfördes. För min del anser jag visserligen all dessa
farhågor är överdrivna. Åtminstone efter en tid skulle säkert marknaden i stor
utsträckning anpassa sig efter del ändrade läget. En plötslig kraftig inskränkning
av återtaganderätten skulle dock temporärt kunna medföra att en del konsumenter
ställdes utan kreditmöjlighet. Det skulle också, åtminstone under en
övergångstid, kunna uppstå samhällsekonomiska störningar. Vidare kan del, som
jag tidigare har antytt, i vissa situationer tänkas innebära en smidig lösning
även från konsumentens synpunkt alt en vara alertas, om konsumenten saknar
möjlighet att fullfölja kreditköpsavtalel.

Vid avgörandet av i vilken utsträckning
ålertaganderält bör få förekomma anser jag alt man bör utgå från
återtaganderättens funktion som kreditsäkerhet. Däremot bör en återtaganderätt
som endast fungerar som påtryckningsmedel inle godtas, I princip bör alltså
förbehåll om återtaganderätt fö ställas upp endast vid försäljning av varor som
med hänsyn till beskaffenhet eller värde eller på gmnd av förhållandena på
marknaden verkligen är lämpade som kredilsäkerhel. Viktigt är emellerlid också
alt man för de fall då återtagande skall få ske ställer upp regler om avräkning
m. m, som i tillräcklig utsträckning tillvaratar konsumenternas intressen. Jag
återkommer lill dessa regler i det följande.

Om
användningen av förbehåll om återtaganderätt på angivet sätt be-

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 128

gränsas
kommer säljaren atl, i de fall då ålertaganderält inte kan göras gällande, vara
hänvisad lill domstolsförfarande och utmätning för eventuell ivångsindrivning
av sin fordran på grund av krediiköp. Eftersom en fordringsägare måste ha
tillgång till ett exekutivt förfarande för indrivning av sina fordringar kan
denna möjlighet inte gärna rubbas, Domslolsförlärandel med ålföljande utmätning
är emellertid inte lika bekvämt för fordringsägaren som det exekutiva
förfarandet för återtagande. Begränsningen av återtaganderätten bör alltså få
lill följd att kreditköparna mindre ofta än f. n. utsätts för att möjligheten
att vidta exekutiva åtgärder utnyttjas i påtryckningssyfte.

När del gäller alt närmare ange i vilka fall
förbehåll om återtaganderätt bör fö användas anser jag i likhet med flera
remissinslanser atl det är mindre lämpligt att som kommittén dra en bestämd
gräns med anknytning lill varans konlanlpris. På del sättet skulle bl. a. varor
tillhörande samma va-mgrupp ibland kunna göras till föremål för åiertaganderäii
och ibland inte, trots atl varornas lämplighet som kredilsäkerhel kan vara i
stort sell densamma. Jag ansluter mig därför till de remissinstanser som
efleriyser ett mera flexibelt system.

Vill man åsladkomma elt sådant system ligger del
nära till hands att också i delta sammanhang anknyta till den ordning som redan
gäller enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Som tidigare har
nämnts innehåller dessa lagar generalklausuler som gör det möjligt för
marknadsdomstolen och KO alt förbjuda vissa marknadsföringsåtgärder resp.
avtalsvillkor. Den verksamhet som bedrivs inom ramen för marknadsföringslagen
och avtalsvillkorslagen utgörs i betydande omfattning av förhandlingar mellan
KO och berörda näringsidkare eller branschorganisationer. Flertalet ärenden
klaras av genom atl näringsidkarsidan frivilligt ulfäsier sig alt inte använda
vissa marknadsföringsåtgärder eller avtalsvillkor. Först när förhandlingsvägen
visar sig oframkomlig tillgrips de mera kraftfulla medel som lagstiftningen
ställer till förfogande, 1. ex. förbud vid vite av marknadsdomstolen.

Enligl min mening kan det näringsrättsliga systemet
med fördel begagnas även när det gäller atl reglera användandet av
avtalsvillkor om återtaganderätt. Genom förhandlingsmetoden och det
näringsrättsliga systemet i övrigt blir det möjligt alt göra en mera nyanserad
bedömning av frågan huruvida en vara är lämpad som kreditsäkerhet och om den
därmed bör kunna göras till föremål för återtaganderätt. Särskilt värdefullt
äratl hänsyn kan tas inte bara lill rådande förhållanden utan även lill de
förändringar som efter hand sker på marknaden för olika produkter. Del blir
också möjligt atl under en övergångstid låta näringsidkare använda sig av
ålertaganderält i något slörre utsträckning för att sedan införa en mera
restriktiv praxis,

Konsumentkreditlagen bör därför enligt min mening
innehålla en bestämmelse enligt vilken näringsidkare som använder förbehåll om
återtaganderätt vid marknadsföringav vara, som inte är lämpad som
kreditsäkerhet.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 129

kan
förbjudas att fortsätta därmed. Denna bestämmelse är avsedd att, liksom de mera
allmänt inriktade generalklausulerna i avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen,
utgöra basen för konsumentverkets förhandlingsverksam-hei. Vad gäller den
närmare handläggningen av förbudsfrågor bör reglerna i avtalsvillkorslagen
kunna äga motsvarande tillämpning.

När del gäller att pröva om en vara är lämpad som
kredilsäkerhel och därmed bör fö göras till föremål för återtaganderätt bör
undersökas om dess beskaffenhet är sådan atl den kan antas något så när
bibehålla sitt värde under kredittiden. Varan bör vara så värdebeständig att en
kreditgivare verkligen kan tillgodogöra sig ett relativt stort ekonomiskt
värde genom all återta den.

Varans värde vid inköpstillfället, dess pris, bör
naturiigivis också spela en roll vid bedömningen. Sålunda bör varor med
relativt lågt pris normall inle fö göras lill föremål för återtaganderätt,
oavsett deras värdebeständighet, Särskill måste här beaktas atl kostnaderna för
själva återtagandet och varans fortsatta hantering kan bli så höga all
kreditsäkerhetens ekonomiska värde urholkas. Del är svårt all ange någon
bestämd prisgräns under vilken återtaganderätt över huvud taget inte bör
förekomma. I regel torde det emellertid vara mindre lämpligt atl använda
återtaganderätt som kredilsäkerhel när del gäller varor som har elt pris
understigande ca 1 000 kr.

Förutom varans beskaffenhet och värde bör, som jag
tidigare har antytt, förhållandena på marknaden beaktas. Jag tänker då främst
på fömtsättningama atl på nytt sälja en vara som har ålertagils. Enligt min
mening bör det i princip finnas en fungerande andrahandsmarknad för varan i
fråga, om den skall kunna återtas. Sådan marknad finns f n. då del gäller
föremål som bilar och båtar och kanske även beträffande vissa hushållsapparater,
t. ex. TV-apparaler, frysskåp och symaskiner. Den omständigheten att det
ibland förekommer alt ett visst slags vara säljs i begagnat skick behöver inle
betyda att det finns en fungerande andrahandsmarknad. För all en sådan marknad
skall anses föreligga bör del kravel ställas atl försäljningen bedrivs seriöst
i organiserade former.

Den ordning som jag nu har föreslagit innebär att
man inskränker an-vändandel av förbehåll om ålertaganderält lill att avse
produkter som typiskt sett är lämpliga som säkerhetsobjeki. Det behövs
emellerlid också regler som inskränker kreditgivarens möjlighet att i det
enskilda fallet göra gällande återtaganderätten. Kommillén har härvidlag
föreslagit att endast mera kvalificerat dröjsmål med betalningen skall fö
åberopas, nämligen dröjsmål i mer än en månad med förfallen del av betalningen
som uppgår lill mer än en tiondel av (den ursprungliga) summan av
kreditbeloppel och krediikostnaden. I förhållande lill avbelalningsköplagen
innebär förslaget för det första alt tidsfristen fördubblas, vilkel också
bättre överensstämmer med den indrivningspraxis som efterhand har utvecklats.
Fördet andra kan varan inle längre alertas när köparen har betalat nio
tiondelar av skulden. Kre-

9 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 130

dilgivaren
måste då anlita del omständligare förfarandet att vända sig till domstol och
skaffa sig en exekutionstitel saml eventuellt söka utmätning med stöd därav.
Vidare kommer annat skäl än betalningsförsummelse inte längre att kunna
åberopas för återtagande vid konsumentkreditköp.

Vad kommittén sålunda föreslagit har lämnats utan
erinran av så gott som samtliga remissinstanser. KO har dock, liksom när det
gäller begränsningen av rätten att åberopa fdrfalloklausul, påpekat att de
föreslagna reglerna under speciella fömtsättningar kan vara något mindre
förmånliga för köparen än motsvarande bestämmelser i avbelalningsköplagen. Som
jag har framhållit i avsnitt 5,7 innebär kommitténs förslag emellertid för
alla normala fall en förbättring av köparens ställning. Jag förordar därför att
del genomförs.

Elt annat krav som kan behöva ställas för att
återtagande skall fö ske är att det ifrågavarande skuldbeloppet inte är
preskriberat. Gällande rätt innebär på den punkten alt sakrätlsliga anspråk
inte preskriberas och atl det därför inte föreligger något hinder att utnyttja
ett förbehåll om äganderätt eller återtaganderätt, även om själva fordringen
skulle ha preskriberats. Redan i propositionen med förslag till ny preskriptionslag
(prop. 1976/77:5 s. 172) har uttalats att denna ordning är otillfredsställande
och att starka skäl talar för att införa bestämmelser om preskription av rätten
att ta tillbaka avbetalningsgods. I praktiken uppnås elt sådant resultat, om
man som villkor för återtaganderätt föreskriver atl det ifrågavarande
fordringsbeloppet inte är preskriberat. Jag föreslår alltså att en sådan regel
förs in i konsumentkreditlagen,

1 kommitténs förslag uttrycks klart vad som redan f
n. torde gälla, nämligen all förbehåll om återtaganderätt för åberopas endast
om förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpel. Elt av säljaren
gjort förbehåll kan emellertid åberopas av bank eller annan till vilken
säljaren överiåtit sin rätl. Del är också myckel vanligt atl avbetalningssäljare
finansierar sin kredilgivning genom att överiåla sina kontrakt till banker
eller särskilda finansierings bolag.

Under remissbehandlingen har det gjorts gällande
att även andra kreditgivare än säljare borde kunna göra förbehåll om ålertaganderält
med den verkan i bl. a. exekutivt hänseende som f n. enligt
avbelalningsköplagen följer av sådant förbehåll. Åleriaganderätten skulle
därmed utvidgas till låneköp och andra former av kreditköp vid vilka det nu
inle finns möjlighet för kreditgivare att på detta sätt säkerställa sig.

Själv lar jag i likhet med kommittén avstånd från
tanken att på någon punkt utvidga återtaganderätten. Vad just gäller låneköpel
vill jag erinra om att denna kreditform har införts av konsumentkooperationen i
syfte atl skapa ell alternativ lill köp med återtaganderätt. Jag anser det vara
av värde, inte minst från konkurrenssynpunkt, att utvecklingen från krediler
med återtaganderätt mot modernare kredilformer uppmuntras.

En särskild fråga är under vilka fömtsättningar köparen
genom atl eriägga betalning, sedan han kommit i kvalificerat dröjsmål, bör
kunna hindra atl

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 131

föremålet
återtas. Frågan är f n. reglerad i 2 8 andra stycket avbelalningsköplagen.
Kommittéförslaget innehåller däremot inle några särskilda regler i ämnet.
Enligt kommittén förekommer det knappast all en säljare vill utnyttja
åleriaganderätten sedan dröjsmålet rättats till. Att i ett sådant läge utnyttja
förbehåll om återtaganderätt bör enligt kommiiténs mening f ö. kunna hindras
genom åberopande av generalklausulen i 36 8 avtalslagen, oavsett anledningen
till del dröjsmål som rättats till.

Jag delar visseriigen kommitténs uppfattning atl
den nu berörda frågan har begränsad praktisk betydelse. I likhet med KO anser
jag det dock finnas skäl att ta in en bestämmelse i ämnet i
konsumentkreditlagen. Beaktas bör sålunda bl, a. atl återtagande ofta sker
genom ell summariskt handräckningsförfarande. Det finns därmed inle så stora
möjligheter atl komma lill rätta med oskäliga krav på återtagande med hjälp av
generalklausulen. Jag föreslår därför en bestämmelse enligt vilken
kreditgivaren inte för återta varan om köparen, sedan han råkat i kvalificerat
dröjsmål men innan varan återtas, betalar del belopp som dröjsmålet avser jämte
ränta och kostnader. Till skillnad från regeln i 2 8 andra stycket
avbelalningsköplagen bör den nu förordade bestämmelsen gälla oavsett
anledningen lill dröjsmålet.

5.9.2
Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande

Liksom kommittén anser jag att konsumentkreditlagen
bör innehålla särskilda bestämmelser om den uppgörelse som skall äga rum
mellan kreditgivaren och köparen då en vara alertas och alt dessa
beslämmelser, liksom avbetalningsköplagens motsvarande regler, bör tillämpas
såväl i samband med rättegång och handräckning som vid utomprocessuella
uppgörelser.

Kommitténs förslag rörande avräkningen mellan
parterna vid återtagande har i princip godtagits av praktiskl taget samtliga
remissinslanser. Även jag kan i huvudsak anslula mig till förslaget i denna
del. Köparen börsåledes tillgodoräknas varans värde vid återtagandet.
Beräkningen av varans värde bör ske med motsvarande tillämpning av
bestämmelserna i 3 8 avbelalningsköplagen, Kredilgivaren bör å sin sida fö
tillgodoräkna sig först och främst den obetalda delen av kreditfordringen. Om
återtagandet sker innan den avtalade kredittiden har gått lill ända skall
köparen emellertid inte behöva belala hela den avtalade krediikostnaden, ulan
kredilgivaren bör i sådant fall fö vidkännas samma reduktion av sin fordran som
vid annan betalning i förtid (jfr avsnittet 5,7). Den obetalda delen av
kredilfordringen skall alltså minskas med så stor del av kreditkostnaden som
den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande lill den avtalade
kredittiden. Kreditgivaren skall dock alllid fö tillgodoräkna sig skälig och i
avtalet särskill angiven kostnad för uppläggning av krediten. Kreditgivaren bör
vidare i förekommande fall fö tillgodoräkna sig viss dröjsmålsränia samt vissa
nödvändiga

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 132

kostnader
för återtagandet.

När det gäller kostnader för återtagandet har
kommittén föreslagit en regel av innehåll att ersättning skall utgå enligl
bestämmelser som regeringen meddelar. Kommittén har härvid hänvisat till den
reglering .som f n. gäller för avbetalningsköpens del. 1 4 8 första stycket
avbelalningsköplagen föreskrivs att säljaren, när avbetalningsgods återtas,
får tillgodoräkna sig bl. a. kostnad som han måste vidkännas för godsets
återtagande. Vidare gäller enligt tredje stycket av samma paragraf alt
ersättning för sådan kostnad utgår enligl beslämmelser som regeringen meddelar.
Bestämmelser i ämnet finns i kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i
mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbelalningsköp, m. m. (ändrad
senast 1976:796).

Enligt nämnda kungörelse för i mål om handräckning
enligt 10 8 avbelalningsköplagen säljaren räknas till godo ersättning för dels
exekutions-avgift, dels eget arbete med anledning av målet samt arvode till
ombud eller biträde, dels utgift för inställelse vid förrättning, om
inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt, och dels
kostnad för Iransport av godset. Ersättning föreget arbele saml arvode till
ombud eller biträde bestäms enligt kungörelsen till skäligt belopp, dock högst
(fr. o, m. den I januari 1977) 120 kronor om ej särskilda skäl föreligger. Vid
bestämmande av ersättning för utgift för inställelse vid förrättning skall
bestämmelserna om beräkning av ersättning av allmänna medel till vittne äga
motsvarande tillämpning. Ersättning för transportkostnad bestäms enligl
kungörelsen till skäligt belopp.

I mål om verkställighet av dom, varigenom köparen
har förpliktals utge gods som sålts genom avbetalningsköp, räknas säljaren
enligl kungörelsen till godo ersättning för kostnad enligl vad utmätningsmannen
bestämmer.

Jag delar kommiiténs uppfattning atl en reglering
som i sak motsvarar den nu angivna bör gälla beträffande kreditgivares rätt att
tillgodoräkna sig ersättning för koslnader vid återtagande enligt
konsumentkredillagen. Emellertid bör såväl arten av de kostnader för vilka
ersättning skall få tillgodoräknas som de huvudsakliga normerna för
ersättningens storiek anges i lagen.

Jag föreslår alltså all i konsumentkreditlagen tas
in beslämmelser enligt vilka kreditgivaren vid återtagande av vara får
tillgodoräkna sig ersättning för exekutionsavgift, skälig kostnad för transport
av varan saml utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om
inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätl. Vid
bestämmande av ersättning för utgift för inställelse bör bestämmelserna om
beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne ha motsvarande
tillämpning. Föreskrift härom bör las in i lagen. Vidare bör i lagen
föreskrivas alt kreditgivaren i mål om handräckning för återtagande får
tillgodoräkna sig även skälig ersättning

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 133

för
sitt eget arbete med anledning av målet saml arvode lill ombud eller biträde.
Del bör ankomma på regeringen alt närmare reglera vad som härvidlag skall
anses utgöra skälig ersättning.

I sammanhanget kan anmärkas att regeringen genom
beslut den 2 december 1976 har uppdragit åt datainspektionen atl inkomma med
förslag till långsiktig reglering av ersättningsfrågor av det slag som här har
berörts. Inspektionens förslag bör enligt regeringsbeslutet ha inkommit till
justitiedepartementet den 1 september 1977,

I avbelalningsköplagen finns en regel av den
innebörden att, om köparen tillgodoräknas ell större belopp än kredilgivaren,
varan inle för alertas ulan alt kreditgivaren kompenserar köparen.
Remissinstanserna har inte haft något all erinra mol kommitténs förslag att en
motsvarande bestämmelse las in i konsumentkreditlagen, och jag ansluter mig
föregen del till förslaget.

När det gäller den motsatta situationen, nämligen
den atl kreditgivaren vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än
köparen, har kommittén föreslagit att köparens restskuld inle skall fö krävas
ut i annat fall än då varan på gmnd av köparens åtgärder har utsatts för
onormal värdeminskning. Enligt förslaget för emellertid i denna situation inte
utkrävas mer än vad som hänför sig lill den onormala värdeminskningen.

En ledamot av kommillén har reserverat sig mot
förslaget i den nu återgivna delen. Vidare har förslaget mött motstånd under
remissbehandlingen. Härvid har huvudsakligen framförts invändningar av
principiell natur. Sålunda har anförts all förslaget strider mot hävdvunna
civilrättsliga regler, närmast principen att avtal skall hållas. Vidare har
framhållits att förslaget innebär all säljaren skulle slå faran för all godset
förstörs eller onormalt försämras av annan anledning än åtgärder frän köparens
sida, t. ex, genom olyckshändelse. Vissa remissinslanser har å andra sidan
anfört att det föreslagna undantaget från del principiella förbudet att kräva
ut restskuld kan bli svårt atl tillämpa.

För egen del vill jag lill en bönan erinra om
följande. Vid kreditköp med återtaganderätt har kreditgivaren i händelse av
dröjsmål med betalningen f. n. två alternativ atl välja mellan. Del ena är alt
i vanlig ordning göra gällande sin på avtalet grundade fordringsräti, i sista
hand genom dom-stolslörfarande och utmätning. Kommillén har inte föreslagit att
denna möjlighet skall inskränkas och delta är inle heller min avsikt. Det
andra alternativet som slår kredilgivaren till buds när köparen inte uppfyller
sina betalningsförpliktelser enligt avtalet är att återta varan. Som tidigare
har framhållits är del här fråga om elt relativt enkelt och bekvämt förfarande
som erbjuder vissa fördelar för kreditgivaren jämfört med domstolsförfarande
och utmätning.

Bakom kommiiténs förslag kan sägas ligga del
synsättet all kredilgivaren, om han väljer det för honom fördelaktiga
ålertagandeallernativet, i gengäld bör fö nöja sig med det värde som
återtagandet kan tillgodoföra honom.

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 134

Häremot
kan enligt min mening inte riktas några avgörande invändningar Tvärtom står en
sådan ordning i god överensstämmelse med den syn på återtaganderätten som
kredilsäkerhel, åt vilken jag tidigare har gett uttryck. Det kommer då att
ligga i säljarens intresse att använda förbehåll om återtaganderätt endast när
det gäller varor som är lämpade att utgöra säkerhet för den lämnade krediten.
Vidare är den föreslagna ordningen ägnad atl understödja kravet på
kontantinsats och önskemålet om en till varans livs längd anpassad kredittid.
Flera skäl talar sålunda för att restskuld som uppkommer för köparen vid
återtagande inte skall få krävas ut.

Som nyss har nämnts innebär emellertid
kommittéförslaget all restskuld skulle fö krävas ut om och i den mån
reslskulden svarar mot en onormal minskning av varans värde, vilken orsakals av
köparen. Vad som åsyftas är vanvård och liknande.

På den punkten anser jag liksom en del
remissinstanser atl del kan vålla svårigheter att avgöra inte bara när det
föreligger onormal värdeminskning ulan också hur stor del av en värdeminskning
som kan betecknas som "onormal". Det torde också sällan bli anledning
att tillämpa den ifrågavarande undanlagsregeln. Enligt min mening är
fördelarna med enkla och enhetliga regler så stora att de överväger de
nackdelar som undanlagsvis kan tänkas uppkomma, om kreditgivare efter
återtagande skärs av även från möjligheten att kräva ut restskuld som uppkommit
på gmnd av atl varan har utsatts för onormal värdeminskning. Jag förordar
därför alt kreditgivaren inte i något fall skall fö kräva ut restskuld om han
har valt att återta varan. Med anledning av vad som har anmärkts under remissbehandlingen
vill jag framhålla att delta inte innebär någon principiell rubbning av regeln
alt köparen slår faran för godset sedan del har kommit i hans besittning.
Kredilgivaren har, som tidigare påpekats, möjlighet att driva in hela sin
fordran på gmnd av köpet genom atl i stället för återtagande välja
domstolsförfarande och utmätning. Det kan fömtsättas alt kreditgivare som
överväger att återta en vara normall har möjlighet all, innan verkställighet
sker, förskaffa sig upplysningar om varans skick.

5.9.3
Förfarandet vid återtagande och förbud mot utmätning, m. m.

Avbelalningsköplagen innehåller beslämmelser om
handräckning för återtagande av avbetalningsgods och förrättning för
verkställighet av dom varigenom köparen förpliktats återiämna föremål som har
sålts på avbetalning. Enligt kommitténs mening bör dessa bestämmelser i princip
äga motsvarande tillämpning då kreditgivaren vill utnyttja den återtaganderätt
som tillåls enligl konsumentkreditlagen. Kommittéförslaget innehåller dock
vissa avvikelser från vad som f n. gäller enligl avbelalningsköplagen. Sålunda
föresläs som fömtsättning för atl ansökan om handräckning över huvud taget
skall fö göras, att det föreligger en skriftlig och av parterna underskriven

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 135

handling
rörande köpet som - förutom förbehåll om återtaganderätt - innehåller
uppgifter om olika kredilköpsfaklorer, bl. a, den effektiva ränlan. Vidare
föreslår kommittén att köparens s, k. benficium vid handräckning för
återtagande eller verkställighet av dom utökas. På denna punkt gäller enligt 11
8 andra stycket avbelalningsköplagen att gång- och sängkläder som är
oundgängligen behövliga för köparen eller hans närmaste inle för återtas.
Förslaget innebär däremot alt handräckning eller verkställighet inle får beviljas
beträffande vara som enligt 65 8 ulsökningslagen undantas från utmätning, dvs.
exempelvis föremål som är nödvändiga för ell hem och dess skötsel.

För egen del kan jag i likhet med remissinstanserna
i princip ansluta mig till kommitténs förslag. Emellertid anser jag att
förutsättningarna för handräckning bör anges direkt i konsumentkredillagen.

Till en början bör, som kommittén har föreslagit,
anges atl handräckning för ske bara om del föreligger ett skriftligt avtal som
innehåller förbehåll om återtaganderätt. Vidare bör företes skriftliga
uppgifter om vissa betydelsefulla kredilköpsfaklorer. Vilka faktorer som här
bör komma i fråga skall jag närmare beröra i specialmötiveringen. Ytteriigare
bör som fömtsättning för handräckning gälla atl det är uppenbart alt köparen
har råkat i sådant kvalificerat dröjsmål med betalningen som krävs föratt
återtagande skall fö ske. Det bör också anges att handräckning inle för
beviljas, om förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud enligt
de tidigare berörda reglerna. Slutligen bör, som kommillén har föreslagit, en
regel ställas upp om att handräckning inte för ske beträffande vara som enligt
65 8 ulsökningslagen undantas från utmätning.

Kommiiténs förslag innebär att handräckning inte
heller för beviljas, om köparen visar sannolika skäl att godset har blivit sålt
till oskäligt högt pris. Enligt min mening är det dock onödigt att ställa upp
ett sådant villkor Genomförs de regler om avräkning och preskription av
reslskulden som jag tidigare har föreslagit, innebär det att kredilgivaren får
nöja sig med det värde varan har då den återtas. Har priset från början varit
oskäligt, kommer den oskäliga delen inte all kunna utkrävas. Detta innebär att
ju högre priset är, desto fördelaktigare är det i regel för köparen att
kredilgivaren utnyttjar återtaganderätten i stället för annal
indrivningsförfarande. Motsvarande gäller för övrigt beträffande
krediikostnaden.

Beträffande förfarandet vid handräckning anser jag
att de nuvarande reglerna i avbelalningsköplagen i stor utsträckning bör kunna
göras tillämpliga. Jag återkommer lill denna fråga i specialmotiveringen.

Vid sidan av det förenklade förfarande som en
handräckning innebär kan en säljare som vill utnyttja etl förbehåll om
återtaganderätt också gå till domstol och utverka en dom som förpliktar köparen
alt lämna tillbaka varan. Säljaren kan därefter i vanlig ordning begära atl
domen verkställs. Fömlsältningarna för all verkställighet skall fö ske bör i
stor utsträckning vara desamma som när det gäller beviljande av handräckning.
Bl, a. bör

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 136

det
anges i lagen alt verkställighet inte för ske beträffande vara som omfattas av
ulsökningslagens utmätningsförbud. Härmed garanteras alt etl förbehåll om
återtaganderätt inte i någon situalion kan utnyttjas så, atl den enskilde går
miste om exempelvis saker som är nödvändiga för elt hem och dess skötsel.

Vid kreditköp med återtaganderätt är kreditgivaren,
som tidigare framhållits, oförhindrad atl göra gällande sin fordringsräti i
vanlig ordning. Delta innebär all kredilgivaren, sedan han erhållit dom eller
annat verkslällbart utslag, kan begära atl köparens egendom utmäts. För fordran
på grund av avbetalningsköp gäller emellertid enligl avbelalningsköplagen att
just del föremål som köpel avser inle får utmätas. Anledningen härtill är att
utmätning och försäljning i exekutiv ordning kan ge elt sämre resultat för
avbetalningsköparen än en uppgörelse enligt avbetalningsköplagens regler.
Enligt kommitténs mening bör detta uimätningsförbud upprätthållas också vid tillämpning
av konsumentkredillagen.

För egen del vill jag erinra om att de regler om
avräkning och preskription av reslskulden som jag har föreslagit för del fall
att återtagande sker är förmånligare för köparen än avbetalningsköplagens
motsvarande bestämmelser. Det är uppenbart att den avsedda förstärkningen av
köparens ställning kan utebli om en vara som har sålts med återtaganderätt
skulle kunna utmätas för kreditfordringen. Jag föreslår därför att man i
konsumentkreditlagen tar in elt särskill förbud mot sådan utmätning. För
fullständighetens skull bör påpekas alt vara som har sålts på kredil utan
förbehåll om ålertaganderält däremot, med de inskränkningar som följer av 65 8
ulsökningslagen, kan utmätas för fordran på gmnd av köpet.

5.9.4
Vissa andra frågor

Under remissbehandlingen har bl. a, KO hävdat alt
konsumentkredillagen bör innehålla en motsvarighet lill avbetalningsköplagens
regel om rätt för köparen alt inom fjorton dagar återiösa en vara som har
ålertagils. Jag ansluter mig lill den uppfattningen. En regel av del angivna
innehållet bör alltså föras in i konsumentkreditlagen. Om köparen vill utnyttja
sin åler-lösningsrätl bör han vara skyldig att betala, förutom varans värde,
den eventuella restskuld som har uppkommit vid den tidigare avräkningen.

Kommittén har föreslagit att återtaganderätten
skall preskriberas om kreditgivaren, sedan ansökan om handräckning gjorts, har
medgett uppskov och till följd härav verkställighet inte har skett inom sex
månader. Förslaget syftar till att förhindra atl kreditgivaren under oskäligt
lång tid utnyttjar återtaganderätten enbart som elt hot mot en köpare som har
betalningssvårigheter.

För
egen del vill jag erinra om atl mina tidigare förslag innebär all åter-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 137

laganderälten
för karaktären av en mera renodlad säkerhetsräll. En sådan rätt bör enligt min
mening i princip fö fylla sin funktion så länge fordringen beslår. Med hänsyn
härtill och då, som flera remissinstanser också har påpekat, den föreslagna
preskriptionsregeln med lätthet skulle kunna kringgås anser jag all förslaget
inte bör genomföras. 1 sammanhanget vill jag framhålla att de förslag som jag
har fört fram i del föregående, bl, a. när det gäller preskription av
restskuld, torde leda till all återtaganderätten i betydligt mindre omfattning
än tidigare kommer att på nyss angivet sätt utnyttjas enbart som ell
påtryckningsmedel mot köparen.

5.10
Särskilda bestämmelser om kontokredit m. m.

Med avtal om kontokredit menas vanligen ell avtal
som berättigar kreditlagaren alt ta i anspråk ett av kreditgivaren medgivet
utrymme för fortlöpande kredit. Krediliagarens uttag bokförs på ett för honom
upplagt konto. Krediten är fortlöpande på det sättet atl kontohavaren genom att
göra inbetalningar på kontot kan bibehålla och variera sitt kredilulrymme
under i princip obegränsad tid.

En vanlig form av fortlöpande kredit är
checkräkningskredil och den särskilt på löntagarna inriktade banklönekrediten.
Vid fortlöpande kredit av detta slag kan kredittagaren/konsumenten disponera
sill kredilulrymme för praktiskt tagel vilkel ändamål som helst.

En allt vanligare lyp av fortlöpande kredit, som
har ägnats särskild uppmärksamhet av kommittén, representeras av de kontokredilsyslem
som har byggts upp av banker och andra finansieringsförelag. Utmärkande för
dessa system är alt ett särskill kontoförelag lill sig ansluter dels
näringsidkare som tillhandahåller nyttigheter av olika slag, dels förbrukare
-enskilda konsumenter eller andra - för vilka nyttigheterna är avsedda.
Systemet fungerar i princip så, att konsumenten inom ramen fördet medgivna
kreditutrymmet lånar pengar av kontoföretagei för att belala nytlighelen. 1
praktiken går pengarna direkt från kontoföretaget lill den näringsidkare som
har tillhandahållit nyttigheten. För alt denne skall veta atl konsumenten har
ett konto som är anslutet till systemet har konsumenten i regel fött en
plastbricka från kontoförelaget som uppvisas när han vill använda sig av
kontokrediten, dvs. ell konlokori.

Som framgår av vad jag har sagl i etl tidigare
avsnitt avses den nya konsumentkreditlagen i princip omfatta alla
konsumenlkrediter, således även olika slag av konlokrediter i den mån de är
avsedda huvudsakligen för enskilt bruk. Detta innebär bl. a. att näringsidkare
som marknadsför kontokredil är skyldig att iaktta lagens bestämmelser om
information (se avsnittet 5,3). Vidare blir lagens olika regler om kreditköp
tillämpliga, om kontokrediten används vid inköp av varor. Av särskilt intresse
härvidlag är de regler som på visst sätt gör kreditgivaren medansvarig för
säljarens

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 138

förpliktelser
mot köparen på grund av köpel, t. ex. vid fel i vara (avsnitt 5.6), eller som
utesluter ålertaganderält vid bl. a. konloköp (avsnitt 5.9),

Kommittén har föreslagit all lagens beslämmelser om
krediiköp i visst fall skall gälla även när kontokredit tas i anspråk vid
förvärv av andra nyttigheler än varor, t, ex. sällskapsresor. Del fall som
kommittén åsyftar är det vanliga fallet all ell avtal om kontokredit berättigar
konsumenien atl la i anspråk kreditutrymmel såväl vid köp av vara som vid andra
förvärv. Kommittén, som framhåller alt del i konlokortssysiemen inle görs någon
skillnad mellan krediter som hänför sig till vaminköp och andra krediter, pekar
särskilt på alt reglerna om kreditgivarens ansvar för felaktiga varor och annat
som har med själva köpel alt göra i så fall skulle äga motsvarande tillämpning
vid förvärv av tjänster o, d.,t. ex, när en researrangör inte fullgör sina
åligganden mol konsumenien.

Vad kommittén föreslagit i denna del har lämnats
ulan erinran av de allra flesta remissinstanserna.

Givetvis är det angeläget att konsumenternas
ställning stärks även i fall då andra nyttigheler än varor förvärvas på kredil.
Som jag tidigare har framhållit bör man emellertid i detta lagstiftningsärende
i storl sett nöja sig med all reglera krediiköp av varor. Frågor som gäller
exempelvis kontantinsats eller fristående kreditgivares ansvar i samband med
tillhandahållande av tjänster och andra nyttigheler utanför varuområdet bör
anstå i avvaktan på resultatet av främst kredilköputredningens och konsumentljänstulredningens
pågående utredningsarbete. Vad jag nu har sagt bör i princip gälla oavsett på
vilkel sätt krediten ges. Lagstiftning om tjänster på kredil bör alltså anslå
även när det är fråga om tjänst som betalas med användande av kontokredil.
Enligl min mening finns del härvid inte anledning av göra skillnad mellan fall
då ett kontokortssystem gäller enbart förvärv av andra nyttigheter än varor,
exempelvis sällskapsresor, och fall då ett kontokortssystem är blandat, dvs.
medger förvärv av såväl varor som andra nyttigheler. Del skulle te sig
egendomligt om etl förvärv av tjänst skulle underkastas kreditköpsreglerna
enbart i det speciella fallet att förvärvet sker inom ramen för ell blandal
konlokortssystem. På grund av det sagda förordar jag att förvärv av andra
nyttigheler än varor helt och hållet hålls utanför de regler som gäller
kreditköp, alltså även i det fall som nyss har berörts.

Jag går nu över till ell annat spörsmål som rör
kontokrediterna, nämligen frågan om betalningsansvaret när kontokort har
använts av obehörig person.

Som närmare framgår av betänkandet innehåller standardavtalen
på kon-tokorlsområdel regelmässigt avtalsvillkor varigenom konsumenten/kontohavaren
påtar sig betalningsansvar för belopp som påförs kontot genom att kontokort
används av obehörig. Kommittén har föreslagit alt sådana avtalsvillkor skall fö
göras gällande endast om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet till annan,
föriorat kortet genom grov oaktsamhet eller, utan att

s. 139 Kontrollera mot PDF

grov
oaklsamhel ligger honom lill lasl, förlorai kortet och underlåtit att snarast
efter upptäckt av föriusten göra anmälan hos kredilgivaren. För belopp som har
påförts kontot sedan kontohavaren hos kredilgivaren gjort anmälan att han inte
längre har kortet i sin besittning är kontohavaren enligt förslaget
betalningsansvarig endast om han har förfarit svikligt, exempelvis gjort osann
anmälan om föriusi och sedan fortsatt all använda kortet.

Förslaget har lämnats ulan erinran av praktiskl
laget alla remissinslanser. Ell par instanser vill dock gå längre i begränsning
av kontohavarens ansvar. Sålunda anmärker konsumentverket all konlohavare
enligt kommiiténs förslag i alltför slor utsträckning kan bli ansvarig för
belopp som påförts kontot efter det all han mist kortet men innan han anmält
föriusten. Verket föreslår att kontohavarens ansvarighet härvidlag begränsas
lill ett belopp motsvarande fem procent av basbeloppet. Enligt KO finns del
anledning all överväga införande av regler som generellt begränsar kontohavarens
betalningsansvar lill visst belopp och som helt befriar honom från ansvar i
fall där innehav av kortet utgjort enda legitimation för den obehörige.

För egen del anser jag all det finns etl klart
behov av regler lill skydd för konlohavare i fall då kontokort används av
obehörig. Vid utformningen av reglerna bör utgångspunkten vara all risken för
ekonomisk föriusi i första hand skall bäras av kredilgivaren. Kreditgivaren har
nämligen möjlighet att på olika sätt begränsa sitt risktagande, främst genom
krav på legitimation när kort används. I vissa kvalificerade fall bör dock
kredilgivaren ha möjlighet atl göra konsumenten betalningsskyldig.

Liksom huvuddelen av remissinstanserna anser jag
atl de bestämmelser som kommittén härvidlag har föreslagit innebären lämplig
avvägning. Detta betyder att jag inte nu vill förorda ytteriigare speciella
begränsningar av den typ som föreslagits av KO och konsumentverket. Alt införa
en generell begränsning av kontohavarens ansvar till en viss beloppsnivå skulle
enligl min mening kunna alltför mycket undergräva respekten för de normer som
måsle finnas när del gäller skyldighet atl förvara kortet väl och snarast
anmäla föriusi av kortet. Ansvarsbegränsningsregeln skulle ju fö belydelse
endast om kontohavaren överiämnat kontokortet lill annan, föriorat kortet genom
grov oaktsamhet eller förlorat kortet på annat sätt och underlåtit att snarast
efter upptäckt anmäla föriusten. Och i dessa fall blir kontohavaren ansvarig
endast för sådana obehöriga konioultag som sker innan kredilgivaren har
mottagit anmälan atl kontohavaren inte längre har kortet i sin besittning.
Självfallet kan även ett sådant ansvar - med hänsyn till beloppels storlek
eller andra omsländigheler - slundom framstå som oskäligt mot kontohavaren.
Sådana fall kan emellerlid angripas med hjälp av jämkningsregeln i 36 8
avtalslagen.

Jag vill emellertid understryka alt del
förhällandet all man nu inför ett grundskydd för kontohavarna i samband med
uttag av obehörig inte bör

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 140

hindra
konsumenlmyndigheterna all noga följa konloförelagens praxis och atl, om det
bedöms angelägel från konsumentsynpunkt, söka fö till stånd en ytteriigare
förbättring av avtalsvillkoren eller vid behov påkalla lagändring,

I vissa konlokortssystem gäller alt även annan än
kontohavaren kan enligt kontoavtalel vara behörig att använda kontokort som
utfärdats på grund av avtalet. De av kommittén föreslagna reglerna bör jämkas
med hänsyn till detta förhållande. Jag återkommer härtill i
specialmotiveringen.

De särskilda reglerna om betalningsansvar vid
obehörigt användande av kontokort bör enligt min mening äga tillämpning oavsett
kontokreditens närmare inriktning. Reglema bör således gälla såväl när kontokrediten
avser endast inköp av varor som när krediten kan användas för annat ändamål

5.11
Kreditköp och rörhyrning

En konsument som behöver en viss kapitalvara kan f
n. i en del fall välja mellan atl köpa den och att hyra den. I likhet med
kommittén anser jag all del från konsumentsynpunkt är en fördel all marknaden
på detta sätt erbjuder alternativ varigenom behov av kapitalvaror kan
tillgodoses. Särskilt om konsumentens behov av varan är tillfälligt kan del
vara en lämplig utväg att hyra den i stället för att göra en större investering
i form av ett köp. Även förhyrning för längre tid kan för en del konsumenter
vara en fördel, bl, a. från bekvämlighelssynpunkt. Som framgår av
kom-millébetänkandel ansvarar ju ulhyraren i regel för underhåll och reparalion
av föremålet under hyrestiden.

Det förhållandel atl konsumenterna i viss
omfattning kan välja mellan atl köpa och all hyra en vara kan naturligtvis inle
förbises vid en reglering av kreditköpen. Till en början bör klargöras vilka
transaktioner som är kreditköp och vilka som är förhyrning. Som kommillén har
framhållit ligger den väsentliga skillnaden mellan förhyrning och kreditköp i
avtalels syfte beträffande äganderätten till varan. Då parterna ingår elt avtal
om krediiköp är deras avsikt atl konsumenten skall bli ägare lill föremålet.
Vid avial om förhyrning är avsikten däremot alt konsumenten under viss lid
skall använda varan ulan all äga den. Del förekommer emellertid alt avtal betecknas
som hyresavtal trots all avsikten är att konsumenten skall äga föremålet. Ett
skäl kan vara atl säljaren vill kringgå vissa tvingande skyddsregler som har
ställts upp vid köp. För atl undanröja varje tvivel om att det i sådana fall är
fråga om ett kreditköp innehåller 1 8 avbelalningsköplagen en erinran om att
köp föreligger även om avtalet har betecknats som hyresavtal, "såframt
det finnes vara åsyftat, atl den, som föll godset till sig utgivet, skall bli
ägare därav".

Kommittén föreslår att en motsvarande erinran tas
in i konsumentkreditlagen. Jag ansluter mig till förslaget i den delen. Del är
uppenbart att

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 141

en
säljare inte bör kunna kringgå skyddsreglerna i den föreslagna konsumentkreditlagen
genom atl beteckna elt avtal som förhyrning trots all del i verkligheten är
fråga om försäljning. Som exempel på bestämmelser som på detta sätt skulle
kunna kringgås lill nackdel för konsumenterna kan nämnas reglerna om
återtaganderätt.

En sak som också måste uppmärksammas i detta
sammanhang är över-strömningsproblemaliken. Kommillén har räknat med alt de
regler som den har föreslagit för kreditköpens del, bl, a, beträffande
informationsplikt, konlantinsatskrav och begränsning av återtaganderätten, kan
leda lill en överströmning från kreditköp till långlidsförhyrning. Detta kan
innebära problem genom atl förhyrningsområdet f n, inte är särskill reglerat ur
kon-sumenlskyddssynvinkel.

Enligt kommitténs mening är långlidsförhyrning
förbunden med vissa nackdelar för konsumenterna. Kommillén pekar särskilt på
atl förhyrning i del långa loppet ställer sig avsevärt dyrare än motsvarande
krediiköp samt alt konsumenten kan råka ul för myckel stränga påföljder, om han
kommer efter med hyran. Risk finns också, menar kommittén, att en del
näringsidkare för all undgå kontantinsalskravet och för att även
fortsättningsvis kunna använda sig av det hot som återiagandemöjligheten
innebär övergår från kredilförsäljning lill uthyrning. Därigenom skulle
konsumentkreditlagens skyddsregler förfela en stor del av sin verkan och
påtagliga ölägenheter kunna uppstå för konsumenterna.

Kommittén föreslår därför som komplement lill
konsumentkreditlagen en särskild uthyrningslag. Som motsvarighet till
konsumentkreditlagens krav på kontantinsats innehåller den föreslagna
uthyrningslagen bestämmelser om all den som hyr en vara av vissl värde skall,
om hyrestiden överstiger en månad eller lämnas obestämd, deponera ell visst
belopp hos uthyraren. Vidare åläggs uthyraren informationsskyldighet rörande
den ekonomiska innebörden av förhyrningen. Kommittén föreslår också alt konsumenten
tillerkänns rätt alt säga upp hyresavtalet när förhyrningen har pågått i sex
månader. Efter samma lid skulle konsumenten vidare ha rätt att köpa varan,
Priset skulle i så fall fastställas efter ett i lagen angivet avräkningsförfarande.
Beträffande förslagets närmare innehåll för jag hänvisa till den tidigare
framställningen (4.3).

Som
jag har nämnt i ell tidigare avsnitt har förslaget lill ulhyrningslag fött ell
blandat mottagande under remissbehandlingen. Flertalet av de remissinslanser
som har yttrat sig synes visseriigen mena all en mer allmän övergång från
krediiköp till långlidsförhyrning knappast är önskvärd. Från flera håll - bl,
a. från LO:s sida - påpekas emellertid atl långlidsförhyrning många gånger kan
vara lill fördel för konsumenterna och alt man i varje fall inle bör gå så
långt i reglering av denna verksamhet som kommillén har föreslagit. Skulle
kommitténs förslag genomföras finns det enligt vissa instansers mening risk för
att viss uthyrningsverksamhet, t. ex. uthyrning

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 142

av
TV-apparaler, allvariigt försvåras. Åtskilliga remissinstanser framhåller också
att faran för en icke önskvärd överströmning från köp till uthyrning minskar,
om lagstiftningen rörande kreditköp ges en mindre långtgående utformning än
kommittén har föreslagit.

För min del vill jag först erinra om alt de förslag
rörande krediiköp som jag har lagt fram i det föregående innebär att bl, a,
reglerna om kontantinsats och återtaganderätt blir mer flexibla än enligt
kommitténs förslag. Så t. ex. kommer bättre hänsyn atl kunna tas till
förhållandena i varje särskild bransch. Det flnns därmed enligl min mening
mindre risk fören ofördelaktig överströmning från kreditköp till förhyrning.
Även bortsett härifrån anser jag att kommitténs farhågor fören sådan
överströmning är överdrivna. Som jag redan har antytt inledningsvis i detta
avsnitt måsle också beaktas att vissa former av uthyrningsverksamhet, framför
allt kortlidsulhyrning men även uthyrning för längre lid, fyller ett angeläget
konsumentbehoy. Självfallet måste sådan verksamhet kunna bedrivas även i
fortsättningen. På den punkten kan jag hålla med vissa remissinslanser om all
det finns risk för alt även befogad uthyrningsverksamhet skulle allvariigt
försvåras, om kommitténs förslag genomförs.

Vad jag nu har sagl leder lill alt man i varje fall
inte bör gå så långt i reglering av uthyrningsverksamheten som kommittén har
föreslagit. Bl. a. bör man enligl min mening avslå från alt införa något krav
på deposition av ett visst belopp hos ulhyraren. Detta hindrar emellertid i och
för sig inte atl man genomför vissa andra delar av kommittéförslaget.
Självfallet kan konsumenternas ställning gentemot näringsidkarna behöva stärkas
även på del speciella område som uthyrningsverksamheten utgör. Och utan tvekan
innehåller kommittéförslaget på den punkten åtskilliga beaktansvärda detaljer.
Jag tänker då främst på förslagets bestämmelser om informalion men också på
reglema om rätt för konsumenien all säga upp hyresavtalet eller atl under vissa
förutsättningar köpa varan.

Vad först gäller informationsfrågan vill jag
emellertid erinra om att den har kommit i ett nytt läge genom den utbyggda
marknadsföringslagen. Inom ramen för den lagen kan konsumenlmyndigheterna fö
lill stånd en väsentligt förbättrad konsumentupplysning även på
ulhyrningsområdel Gfr prop. 1975/76:34 s. 124). Liksom är fallet när det gäller
krediter kunde det visseriigen finnas behov av vissa speciella
informalionsregler som särskilt lar sikte på uthyrning. Jag anser dock inte all
del enbart av den anledningen finns skäl atl införa en särskild uthyrningslag.

När det därefter gäller frågorna om uppsägningsräii
och rätt atl köpa den hyrda varan kan jag till stora delar anslula mig lill kommitténs
värderingar. Viktigt är naturiigivis atl konsumenten vid uthyrning har
valfrihet och inte binds av hyresavtalet för längre tid än som svarar mol hans
behov. Beaktas bör också att en alltför lång hyrestid kan få avsevärda
olägenheter på så sätt att del sammanlagda hyresbeloppet kan komma atl
överstiga

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 143

varans
pris. Kommitténs förslag ger konsumenien möjlighet atl undvika de ekonomiskt
sett oskäliga konsekvenser som ett fortsatt förhyrande kan leda till och att i
stället på vissa villkor bli ägare till föremålet.

Samtidigt som alltså kommitténs grundtankar är
värda beaktande, anser jag dock att det framlagda lagförslaget även i
hithörande frågor går alltför långt. Delta gäller framför allt
förutsällningarna och villkoren för köp av den hyrda varan. Även de av
kommittén föreslagna bestämmelserna om uppsägningsräii skulle kunna fö vissa
negativa konsekvenser för konsumenterna, främst i form av förhöjda
hyresavgifter. Frågorna behöver därför övervägas närmare. Vad som har
framkommit vid kommiiténs utredningsarbete tyder inle heller på all del finns
något omedelbart behov att ingripa med lagstiftningsåtgärder på det berörda
området. Jag vill f ö. understryka att det redan nu finns goda möjligheter atl
med stöd av avtalsvillkorslagen komma till rätta med villkor i uthyrningsavtal
som är oskäliga mol konsumenterna. Även den civilrältsliga generalklausulen i
36 8 avtalslagen kan användas i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis anser jag, som jag redan
tidigare har uttalat, all man åtminstone f n. bör avstå från all införa en
särskild lagstiftning om uthyrning av varor till konsumenter. Skulle mol
förmodan kredilköpsreglerna leda till en för konsumenterna ofördelaktig
överströmning från köp till uthyrning eller skulle utvecklingen annars visa att
en särskild reglering behövs, för frågan tas upp lill förnyad prövning.

5.12
Tillsyn

Kommittén har föreslagit alt efterlevnaden av
konsumentkredillagstift-ningen skall stå under tillsyn av myndighet som
regeringen bestämmer. Enligt kommillén bör tillsynen anförtros ål myndighet på
konsumentskydds-området, företrädesvis konsumentverket. Tillsynsverksamheten
bör inte vara enbart kontrollerande utan även inriktas på all ytteriigare
förbättra konsumenternas ställning i kreditsammanhangen samt på all ta fram
statistik och andra betydelsefulla uppgifter beträffande konsumentkrediterna.

För all efterievnaden av lagstiftningen skall kunna
övervakas på ett rationellt sätt - härvid har särskill nämnts kravel på
kontantinsats vid kreditköp - bör tillsynsmyndigheten enligt kommittén ges
rätt all företa inspektion hos varje näringsidkare som lämnar konsumentkredil
i sin yrkesmässiga verksamhet och alt la del av samtliga handlingar som rör
verksamheten. Näringsidkare skall enligt förslaget vara skyldig att lämna tillsynsmyndigheten
de upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn. För all
vid behov kunna framtvinga handlingar och upplysningar skall tillsynsmyndigheten
kunna förelägga vite. Kommittén föreslår också att tillsynsmyndigheten ges
rätt att meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen och att förena
dessa med vite. Talan mot tillsyns-

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 144

myndighetens
beslut skall kunna föras hos regeringen genom besvär.

Kommittén föreslår vidare en straffsanklionerad
bestämmelse om tystnadsplikt för den som hos tillsynsmyndigheten har tagit
befattning med tillsynsärende,

Kommiiténs förslag alt konsumenlverkel skall utöva
tillsyn över efterlevnaden av konsumentkreditlagen saml de föreslagna
bestämmelserna om inspektionsrätt m. m. har, utom såvitt angår området för
verkets tillsynsverksamhet, godtagits av det stora flertalet remissinstanser.
Vissa företrädare för näringslivet anser dock alt den föreslagna
tillsynsverksamheten skulle innebära ett stort intrång hos näringsidkarna. Som
tidigare nämnts befarar också flera remissinslanser att del blir svårt att utan
en betydande resursinsats övervaka att bestämmelserna om kontantinsats vid
kreditköp efterlevs.

Åtskilliga remissinslanser, bl. a. bankinspektionen
saml företrädare för bankväriden och för näringslivets intressen, avstyrker
förslaget atl konsumentverket skall utöva tillsyn även när del gäller
bankernas kredilgivning till konsumenter. Dessa remissinslanser anser atl
tillsynen i denna del bör ankomma på bankinspektionen, dock i samråd med
konsumentverket. Även datainspektionen ifrågasätter lämpligheten av kommitténs
förslag på denna punkt.

För egen del anser jag det självklart atl del måsle
finnas viss offentlig tillsyn över efterievnaden av den föreslagna
konsumentkredillagen. Tillsynen bör utövas av konsumentverket, som enligt sin
instruktion (SFS 1976:429) är central förvaltningsmyndighet för
konsumentfrågor. Till frågan om vissa undanlag från verkets tillsyn skall jag
strax återkomma.

För att konsumentverket på ett tillfredsställande
sätt skall kunna genomföra tillsynsverksamheten är det enligl min mening
nödvändigt att verket ges rätt alt företa inspektion hos näringsidkare under
dess tillsyn och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen.
Detta motiveras bl.a, av önskemålet om en effektiv övervakning av att kravel på
kontantinsats vid kreditköp iakttas. Det är av betydelse inte minst av hänsyn
till lojala näringsidkare att respekten för koniantinsalskravet upprätthålls.
Självfallet kan det inte komma i fråga att söka anordna något slags
kon-tinueriig bevakning av att alla näringsidkare som säljer varor på kredit
iakttar konlanlinsatsreglerna. En sådan kontroll är varken möjlig eller
nödvändig. Däremot bör konsumentverket genom inspektionsräti få möjlighet atl
siick-provsvis kontrollera att näringsidkare följer bestämmelserna om kontantinsats,
ulan att del behöver föreligga anledning anta att dessa har åsidosatts. En
motsvarande metod har valts för all övervaka efterlevnaden av de särskilda
föreskrifter om bl, a. kontantinsats som gäller för bilhandelns del (se
avsnittet 2,2,8). En rätt att företa inspektion och att ta del av samtliga
handlingar som behövs för tillsynen är naturiigivis också av stor belydelse när
del gäller atl övervaka efterlevnaden av konsumentkredillagen i övrigt. Inte
minst gäller detta bestämmelserna om informationsplikt vid marknadsföring av
kredit och om användning av förbehåll om återtaganderätt vid krediiköp.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 145

Konsumentverket bör vidare ges rätt all av
vederbörande näringsidkare erhålla de upplysningar om dennes verksamhet som
verket begär för sin tillsyn.

Hur
den föreslagna inspektionsrätten närmare skall utövas bör enligt min mening
prövas i konsumentverkets löpande arbete med tillsynen. En möjlighet är atl
verket genom egna tjänstemän verkställer inspektion. Det finns dock anledning
all i detta sammanhang erinra om den pågående utredningen (H 1976:04) rörande
arbetsuppgifter m. m. fören regional konsumentpolilisk organisation. Eventuellt
kan det befinnas lämpligt att konsumentverkets inspektionsräti åtminstone till
en del utövas genom en sådan regional organisation. Konsumentkreditlagens
beslämmelser om inspektion bör utformas så alt de ger möjlighet härtill.

Om näringsidkare underiåler att lämna tillgång till
handling eller upplysning i enlighet med de nu föreslagna reglerna i konsumentkreditlagen,
bör konsumentverket kunna ålägga vederbörande vid vite atl fullgöra sin
skyldighet. Vitet bör kunna fastställas till högst 10 000 kr (jfr 11 8 marknadsföringslagen).

De förordade tillsynsreglerna gör att det också bör
tas in en besvärsbestämmelse i konsumentkreditlagen. Sålunda bör beslut som
innebär atl näringsidkare skall tillhandahålla konsumentverket handling kunna
överklagas hos kammarrätten (jfr 22 8 marknadsföringslagen).

I sammanhanget bör också införas bestämmelser om
lystnadsplikt för den som hos konsumenlverkel eller på verkels vägnar har tagit
befallning med tillsynsärende enligl lagen samt beslämmelser om den ordning i
vilken talan om utdömande av vite som har förelagts enligl lagen skall föras.

Kommittén
har föreslagit all bland tillsynsbestämmelserna skall tas upp en särskild regel
enligt vilken konsumentverket kan meddelade föreskrifter som föranleds av
tillsynen saml förena sådan föreskrift med vite. För egen del anser jag det
inte påkallat med en sådan regel. I verkels tillsynsuppgift ligger givetvis all
verket bör meddela de råd o. d. som i samband med tillsynen finnes påkallade.
Det finns emellerlid inle tillräcklig anledning att härtill knyta något
särskilt tvångsmedel.

Konsumentverkels tillsyn enligt lagen bör i princip
omfatta alla näringsidkare som kan vara berörda av lagen, dvs. näringsidkare
som bedriver varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar
konsumentkredil eller annars uppträder som kredilgivare i lagens mening (jfr
avsnittet 5.2) eller som i sin yrkesmässiga verksamhet förmedlar
konsumentkredit.

En särskild fråga är emellertid om konsumentverkets
tillsyn enligt lagen böromfatlaävenbankerochförsäkringsbolag, som slår under
särskild tillsyn. Innan jag går närmare in på denna fråga vill jag något beröra
förhållandel mellan de nu föreslagna tillsynsreglerna och vissa bestämmelser i
marknadsföringslagen och avialsvillkorslagen.

10
Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 123

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 146

Jag har i tidigare avsnitt föreslagit alt
konsumentkreditlagens bestämmelser om näringsidkares informationsplikt vid
marknadsföring av kredit saml reglerna om kontantinsats vid kreditköp anknyts
till marknadsföringslagens regelsystem. Underiåtelse alt vid marknadsföring av
kredit lämna erforderiig information skall sålunda bedömas med tillämpning av
generalklausulen om informalion i 3 8 marknadsföringslagen, medan åsidosättande
av bestämmelserna om kontantinsats skall betraktas som otillböriig marknadsföring
enligl generalklausulen i 2 8 marknadsföringslagen. På motsvarande sätt skall
bestämmelserna om användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp
anknytas till avtalsvillkorslagen.

Vad jag nu har sagt innebär all
marknadsföringslagens resp. av-lalsvillkorslagens kontroll- och sanktionssystem
blir tillämpligt såvitt angår de berörda bestämmelserna. Härvid gäller enligt
11 8 förslå stycket marknadsföringslagen atl KO i ärende som avser tillämpning
av 2 eller 3 8 samma lag kafT.anmana näringsidkare att komma in med yttrande
eller upplysning i ärendet, I fall då beslut om förbud enligt 2 8 eller
informationsåläggande enligt 3 8 marknadsföringslagen kan antas komma i fråga
får KO vidare anmana näringsidkare att tillhandahålla bl. a. handling som kan
ha betydelse för utredningen i ärendet. Efterkoms inte sådan anmaning, får KO
enligt II 8 andra stycket marknadsföringslagen förelägga vite
om högst 10 000 kr. När förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen har
meddelats, kan KO kontrollera att del iakttas genom att med stöd av 16 8
marknadsföringslagen anmana den som avses med förbudet eller åläggandet att
tillhandahålla bl, a, upplysningar och handlingar som behövs för den nämnda
kontrollen. Också här kan KO använda vite som tvångsmedel, Enligl 3 a 8
avtalsvillkorslagen är näringsidkare skyldig att på KO:s anmaning komma in med
yttrande eller upplysning i ärende enligt den lagen. Anmaning kan förenas med
vitesföreläggande.

De föreslagna reglerna om konsumentverkels tillsyn
enligt konsumentkreditlagen är inle avsedda alt rubba eller inskränka de
befogenheter som sålunda tillkommer KO enligt marknadsföringslagen och
avtalsvillkorslagen. Med hänsyn till alt KO-ämbetet numera är knutet lill
konsumentverket torde de båda regelsystemen utan olägenhet kunna gälla vid
sidan av varandra.

Som jag nyss nämnde bör det särskilt övervägas om
konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkredillagen bör omfatta även banker
och försäkringsbolag som redan är underkastade särskild tillsyn. På denna
punkt har kommitténs förslag utsatts för åtskillig kritik under
remissbehandlingen.

För min del vill jag erinra om att mina tidigare
förslag innebär att konsumentkreditlagens bestämmelser i än högre grad än
enligl kommiltéför-slagei inriktas på kreditköp. Krediler som är fristående
från kreditköp, dvs. vanliga banklån, checkräkningskrediter m, m,, berörs
sålunda endast av bestämmelserna om marknadsföring av kredit. Och när det
gäller mark-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 147

nadsföring
får reglerna i bl, a, 118 marknadsföringslagen - som omfattar även banker och
försäkringsbolag - anses ge konsumenlmyndigheterna tillräckliga möjligheter
lill kontroll av bankers och försäkringsbolags marknadsföring beträffande
kredil. Vad därefter gäller kravel på kontantinsats riktas del enligl
föreliggande förslag endast mot säljaren vid krediiköp. Förbud mol användning
av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp skall likaledes kunna riktas
endast mot säljare,

Särskill
för bankernas del kan visserligen tillämpning av lagens beslämmelser i övrigt
bli aktuell genom atl bank medverkar som kreditgivare vid kreditköp (jfr
avsnittel 5,2). Tillsynen av atl bankerna härvid iakttar konsumentkreditlagens
regler bör emellertid enligt min mening ankomma på bankinspektionen inom ramen
för dess allmänna tillsynsverksamhet. Under de senaste åren har i samband med
olika reformer på konsumentskyddets område framhållits bankinspektionens
uppgift att bevaka även konsumentintressena. Denna uppgift har också
understrukils av bankinspektionen i dess remissyttrande över kommitténs förslag
till konsumentkreditlag. I sammanhanget bör påpekas att den nyligen tillsatta
banklagsutredningen (Fi 1976:04) har fått i uppdrag att närmare överväga vad
som bör gälla i fråga om inspektionens granskning av bankernas verksamhet i
syfte att i skilda hänseenden ge ell gott konsumentskydd ål bankkunderna.
Enligt direktiven för kommittén bör särskild uppmärksamhet ägnas ål frågan hur
gränsen bördras mellan bankinspektionens verksamhet och den verksamhet som
utövas av de konsumentpolitiska organen, varvid en avvägning bör göras mellan
önskemålet att myndighetskonlakterna med bankerna samordnas och behovet av etl
likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av näringslivet.

Mol bakgrund av del nu anförda förordar jag all
verksamhet som står under bankinspektionens eller försäkringsinspektionens
tillsyn undantas från konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkreditlagen.
Undantag bör vidare göras för Sveriges riksbank och Sveriges invesleringsbank
aktiebolag. Slutligen bör självfallet även den verksamhet som enligt
konsumentkredillagen kommer all utövas av exekutiv myndighet undantas från
konsumentverkels tillsyn.

1 sammanhanget vill jag erinra om att
finansieringsbolagskommilién (Fi 1975:08) f n. överväger huruvida även andra
finansieringsförelag än bankinstitut och kredilaktiebolag bör bli föremål för
allmän kontroll och insyn. Sedan den kommittén samt banklagsulredningen har
lagi fram sina förslag kan det givelvis bli aktuellt med vissa förnyade
överväganden beträffande tillsynen enligt konsumentkredillagen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 148

5.13
Resursbehov

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet
vill jag något gå in på frågan om resursbehov för de myndigheter som berörs av
de förslag som har lagts fram i del föregående.

Som tidigare har framhållits skall konsumentverket
genom förhandlingar och överenskommelser med näringsidkarsidan och på annat
sätt la fram rikllinjer för lillämpningen av olika bestämmelser i
konsumentkredillagen. Detta gäller främst bestämmelserna om informationsplikt
vid marknadsföring av kredit, kontantinsats vi krediiköp och användning av
förbehåll om ålertaganderält vid kreditköp. 1 enlighet med de förslag som jag har
lagt fram i avsnittel 5.12 skall det vidare ankomma på konsumentverket all
utöva tillsyn över efterievnaden av konsumentkreditlagen.

Det är här i viss mån fråga om arbetsuppgifter som
följer av gällande in-stmktion för konsumentverket och som har ingått bland
förutsättningama för verkets organisatoriska uppbyggnad och anslagstilldelning.
Emellertid kan del inte uteslutas att verket kan komma all behöva en viss
resursförstärkning för att kunna möta de krav som den nya lagstiftningen
ställer. På ärendets nuvarande stadium kan dock inte någon bestämd ställning
tas när det gäller resursbehovet hos konsumentverket. Denna fråga får prövas i
anslutning lill de åriiga anslagsfrågorna.

Även marknadsdomstolens arbetssituation torde i
viss mån komma att förändras lill följd av den nu föreslagna lagstiftningen.
Del för sålunda förutsättas alt lagen kommer atl medföra en ökad tillströmning
av ärenden till domstolen. Vid åsidosättande av reglerna om informationsplikt
vid marknadsföring av kredil, kontantinsats och förbehåll om återtaganderätt
bör rättelse emellertid ofta kunna åstadkommas på frivillig väg. 1 sammanhanget
skall också erinras om KO:s möjligheter att ingripa med förbuds- eller informationsföreläggande
enligt 14 eller 15 8 marknadsföringslagen och med förbudsföreläggande enligt 6
8 avtalsvillkorslagen. Med hänsyn härtill bör det kunna fömtsättas atl endast
fall av större vikt kommer att föras lill prövning i marknadsdomstolen.

Det är sålunda oklart om marknadsdomstolens
resursbehov påverkas. Jag är därför inte beredd atl nu ta ställning i denna
fråga.

5.14
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Självfallet är del angeläget alt den nya
konsumentkredillagen kan träda i kraft så snart som möjligt. Beaktas bör
emellerlid atl åtskilliga regler i lagen kräver förarbete från berörda
myndigheters och organisationers sida. Bl. a. bör det las fram riktlinjer för
tillämpningen av bestämmelserna om marknadsföring av kredit, kontantinsats och
förbehåll om återtaganderätt

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 149

vid
kreditköp. Vad särskilt angår marknadsföringsbeslämmelserna är del också
önskvärt alt det före lagens ikraftträdande kan utarbetas hjälpmedel i form av
schabloner, tabeller e.d. för angivande av bl.a. den effektiva räntan för olika
krediler. Till det sagda kommer atl enskilda näringsidkare behöver viss lid för
alt anpassa sin verksamhet till lagens föreskrifter.

De nu berörda synpunkterna kan enligt min mening
tillgodoses om lagen för träda i kraft den 1 januari 1978. Jag föreslår alltså
atl lagen sätts i kraft vid den tidpunkten.

Bestämmelserna
i konsumentkreditlagen bör i princip äga tillämpning endast på avtal som har
ingåtts efter lagens ikraftträdande. Detta torde stå i överensstämmelse med
allmänna grundsatser (jfr prop. 1973:138 med förslag lill konsumenlköplag, m.
m., s. 281, 311 f och 318). Ett undantag bör dock göras närdet gäller
bestämmelserna om konlohavares betalningsansvar gentemot kreditgivare för
belopp som har påförts konto genom att kontokort använts av obehörig (se
avsnitt 5.10). Enligl min mening bör dessa bestämmelser tillämpas även
beträffande konloavial som har ingåtts före lagens ikraftträdande. Det skulle
annars komma att förflyta alltför lång tid innan bestämmelserna slår igenom i
större omfattning.

Till undvikande av missförstånd vill jag i del
sammanhanget påpeka alt lagens beslämmelser om kreditköp alllid blir
tillämpliga på köp som har ingåtts efter beslämmelsemas ikraftträdande, även om
köpet skulle ha skett med utnyttjande av kontokredil. Härvidlag saknar del
betydelse all själva avtalet om kontokredil lill äventyrs har Iräffals före
ikraftträdandet.

Konsumentkreditlagens exekulionsrättsliga
beslämmelser om återtagande av vara, som har förvärvats genom krediiköp med
förbehåll om återtaganderätt, bör i enlighet med kommitténs förslag tillämpas
endast på köp som sker efter ikraftträdandet. För äldre köp kommer alltså
avbetalningsköplagens regler alt gälla.

5.15
Följdändringar i andra författningar

Som jag tidigare har nämnt bör avbelalningsköplagen
stå kvar även efter konsumentkreditlagens ikraftträdande och därvid gälla för
sådana avbetalningsköp som faller utanför konsumentkreditlagens
tillämpningsområde. Hit hör främst avbetalningsköp mellan näringsidkare i
yrkesmässig verksamhet. Som tidigare har nämnts är kreditköputredningen, som
har efterträtt kommittén, sysselsatt med alt bl. a. göra en fortsatt översyn
av avbelalningsköplagen.

Redan
nu bör emellertid vissa ändringar göras i avbelalningsköplagen.

Till en början bör i enlighet med kommittéförslaget
en erinran las in i lagens 1 8 om atl konsumentkreditlagen gäller i fråga om
konsumenlkredilköp,

I
3 och 4 88 avbelalningsköplagen finns bestämmelser om den ekonomiska

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 150

uppgörelse
som skall ske mellan köpare och säljare, om avbeialningsgods alertas. Enligt 4
8 första stycket får säljaren vid uppgörelsen räkna sig till godo bl. a.
kostnad som han måsle vidkännas för godsets återtagande. Enligt tredje stycket
gäller atl ersättning för sådan kostnad ulgår enligl beslämmelser som
regeringen meddelar. Sådana bestämmelser finns i kungörelsen (1974:812) om
ersättning för kostnad i mål om handräckning enligl lagen (1915:219) om
avbetalningsköp, m, m. (ändrad senast 1976:796), En redogörelse för
kungörelsens innehåll har lämnats i avsnittet 5,9.2,

De nu berörda bestämmelserna bör ändras så att de
kommer alt motsvara den reglering av kreditgivares rätt att tillgodoräkna sig
ersättning för åler-lagandekoslnad som jag har förordat för konsumentkreditköpens
del (se avsnittet 5.9.2). Huvuddelen av bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse
bör sålunda flyttas över lill avbelalningsköplagen.

En ändring bör också göras i 11 8 andra stycket
avbelalningsköplagen. Detta lagrum innehåller en bestämmelse om alt gång- och
sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen, hans make och oförsörjda
barn inte i något fall för återtas. På grund av en hänvisning i 15 8 första
stycket äger bestämmelsen motsvarande tillämpning beträffande förrättning för verkställighet
av dom, varigenom köparen har förpliktals atl utge gods som sålts genom
avbetalningsköp. Som har påpekats av en remissinstans torde de nu berörda
bestämmelserna sakna praktisk belydelse utanför konsumenl-krediiområdel. Och
konsumentkreditlagen bör, som jag tidigare har förprdal, innehålla särskilda
regler om alt egendom som kan hänföras lill köparens beneficium enligl 65 8
ulsökningslagen inte för alertas. Jag föreslår därför all 11 8 andra stycket
avbelalningsköplagen upphävs och all den nyssnämnda hänvisningen i 15 8 första
stycket samma lag utmönstras.

Vid sidan av avbelalningsköplagen berörs också
konsumentköplagen av den nya konsumentkredillagen. Sålunda anser jag, som jag
tidigare nämnt, atl de nuvarande bestämmelserna i 15-17 88 konsumentköplagen om
irepartsförhållanden och förbud mot vissa fordringsbevis med vissa ändringar
bör flyttas över lill konsumentkreditlagen. De angivna paragraferna i konsumentköplagen
bör alltså upphävas.

Som jag närmare skall återkomma till i
specialmötiveringen bör med förbehåll om återtaganderätt enligt
konsumentkreditlagen avses avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet alt
återta varan, om köparen inle fullgör sin del av kreditköpsavtalel. Denna
definition omfattar båda de typer av förbehåll som anges i 1 8
avbelalningsköplagen, dvs. såväl åiertagandeför-behåll som
äganderättsförbehåll.

Den säkerhet som kreditgivaren kan uppnå genom
förbehåll om återtaganderätt är straffrättsligt skyddad. Har någon i sin
besittning egendom vartill ägande- eller säkerhetsräll är förbehållen eller
tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, döms han nämligen enligl 10 kap. 4
8 brottsbalken för olovligt förfogande, om han vidtar åtgärd varigenom
egendomen frånhänds

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 151

den
andre eller denne annorledes berövas sin rätt.

Enligt 10 kap. 10 8 andra stycket brottsbalken för
olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom
avtal enligt vilkel äganderätten skall övergå först sedan betalning har
eriagts, inte åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl är påkallat
från allmän synpunkt. Bakom denna åtalsregel ligger tanken atl säljaren inle
skall kunna anlita åklagaren som indrivningsorgan vid avbetalningsköp.
Ordalydelsen i bestämmelsen kan emellertid ge intrycket alt begränsningen av
åtalsplikten endast avser fall där uttryckligt äganderättsförbehåll föreligger.

Enligt min mening bör åtalsregeln ändras så, att
det klart framgår att den omfattar inle bara äganderättsförbehåll utan också
andra förbehåll som ger målsäganden möjlighet all återta föremålet.

6
Upprättade lagförslag

I enlighet med del anförda har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1. konsumentkreditlag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om avbelalningsköp,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 152

7
Specialmotivering

7.1
Förslaget till konsumentkreditlag

18

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den
motsvarar 1 8 i kommitténs förslag lill konsumentkreditlag med endast en
redaktionell justering. I första stycket har orden "eller erbjudes"
skjutils in för alt markera att lagen innehåller beslämmelser rörande bl. a,
marknadsföring av krediler.

Konsumentkredillagen syftar lill atl stärka
konsumentens ställning på kreditmarknaden i förhållande till typiskt sett
överiägsna motparter. Lagen omfattar därför kredit som lämnas eller erbjuds
lill konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Med
konsument avses enskild medborgare i egenskap av privatperson. Termen
näringsidkare skall i överensstämmelse med vad som är fallet enligt
marknadsföringslagen, avialsvillkorslagen och konsumentköplagen fattas i
vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som
yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Som en ytteriigare
fömtsättning för lagens tillämplighet i nu berörda fall gäller emellertid att
krediten erbjuds eller lämnas i denna yrkesmässiga verksamhet. Denna behöver
inte vara särskilt inriktad på kredilgivning. Om en näringsidkare vars
yrkesmässiga verksamhet avser försäljning av varor endast i enstaka
undantagsfall beviljar köpare kredit är lagen likväl tillämplig i dessa fall.
Däremot äger lagen enligt huvudregeln inle tillämpning om näringsidkare
erbjuder eller lämnar kredit utanför sin yrkesmässiga verksamhet.

Som har berörts i den allmänna motiveringen
(avsnittet 5.2) har lagen dock ansetts böra omfatta också vissa fall där
kreditgivaren inle är näringsidkare eller väl är näringsidkare men lämnar
krediten utanför sin yrkesmässiga verksamhet. Denna utsträckning av
tillämpningsområdet framgår av bestämmelsen i paragrafens andra stycke.
Bestämmelsen är utformad efter förebild av I 8 andra stycket konsumentköplagen
och har i princip samma innebörd (jft prop, 1973:138 s, 162 0-
Konsumentkreditlagen äralllså tillämplig även på kredil som lämnas av annan än
näringsidkare i yrkesmässig verksamhet, under fömtsättning alt krediten
förmedlas av näringsidkare som därvid i sin yrkesmässiga verksamhet handlar
såsom ombud för kreditgivaren.

Kravet att krediten skall ha förmedlats av
näringsidkare som ombud för kreditgivaren innebär inte atl kreditavtalei måste
ha slutits av näringsidkaren. Regeln omfattar också fall då kreditgivaren
exempelvis själv undertecknat elt skriftligt kreditavtal men en förmedlande
näringsidkare aktivt medverkat vid slutandel av avtalet. Däremot medför regeln
inle att lagen

s. 153 Kontrollera mot PDF

blir
tillämplig om näringsidkare enbart har lämnat kreditgivaren anvisning på en
kredittagare.

Vad nu sagts beträffande förmedlingsfallen har
främst tagit sikte på tillämpligheten av de regler i lagen som förutsätter alt
ell kreditavtal har kommit till stånd. Bestämmelserna om marknadsföring av
kredit, vilka i förmedlingsfallet riktar sig mot den förmedlande
näringsidkaren, äger självfallet tillämpning redan i den mån näringsidkaren
medverkar vid de i dessa beslämmelser avsedda tidigare skedena.

Del kan särskill anmärkas att bestämmelsema i 1 8
medför atl lagen är tillämplig på kredit som lämnas vid köp på auktion, under
förutsättning att auktionen ombesörjs av näringsidkare i dennes yrkesmässiga
verksamhet.

Lagen gäller - under de förutsättningar i övrigt
som anges i I 8 - för alla former av kredil. Med kredit avses beialningsanslånd
saml lån. Krediibeloppets storlek, kredittidens längd och liknande faktorer
saknar i och för sig belydelse för lagens tillämplighet. Även s. k. fortlöpande
krediter omfattas, dvs. kreditavlal enligl vilka kredilgivaren beviljar elt
vissl kreditutrymme som sedan får disponeras mer eller mindre efter
gottfinnande. Av de enskilda materiella bestämmelserna i lagen är det
emellertid endast bestämmelserna om marknadsföring av kredil som fullt ut har
detta vidsträckta tillämpningsområde. Huvuddelen av lagens beslämmelser avser
endast krediler som lämnas för krediiköp. Härmed avses enligl 3 8 köp av vara,
vid vilkel säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller
vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen för låna av
säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne
och säljaren. Härunder faller sålunda bl. a. sedvanliga delbelalningsköp samt
s. k. låneköp och köp som sker med utnyttjande av kontokredil, allt i den mån
köpet avser vara.

Med anledning av vad som har anmärkts i en del
remissyttranden bör framhållas atl lagen gäller vare sig en kredil är avsedd
att användas för investering av mer värdebeständig natur eller för utpräglat
förbrukningsändamål.

Enligl såväl första som andra stycket fordras för
atl lagen skall vara tilllämplig på en kredit atl denna är avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk. Härigenom förtydligas att lagen i princip
endast omfattar kredit som erbjuds eller lämnas till enskild medborgare i hans
egenskap av privatperson. Samtidigt klargörs dock all lagen gäller även om
krediten lill viss, men jämförelsevis mindre väsentlig del avses bli utnyttjad
i och för krediliagarens näringsverksamhet

Belräffande innebörden av atl krediten skall vara
avsedd huvudsakligen lör enskilt bruk och kriteriets betydelse för lagens
tillämplighet i olika fall kan ytterligare framhållas följande.

Vid krediiköp av vara torde del avgörande för
lagens tillämplighet i princip bli för vilket ändamål den på kredil förvärvade
varan skall användas. Här-

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 154

vidlag
kan hänvisas till de uttalanden som gjordes när förslaget till konsumenlköplag
lades fram (prop, 1973:138 s, 161 O- Som där har framhållits torde del vanligen
framgå av en varas beskaffenhet hur den är avsedd all användas. Del
förhållandel att en vara har köpts för att användas av någon annan än
köparen/kreditlagaren själv, t, ex. medlem av hans familj, hindrar inte att
varan och därmed krediten skall anses avsedd för enskilt bruk. Delsamma gäller
om varan skall ges som present ål annan person. Vid tvekan om vilket ändamål
varan - och därmed krediten - är avsedd för bör i sista hand köparens syfte med
förvärvel vara avgörande. Någon skyldighet för honom att självmant upplysa
kreditgivaren härom bör inte föreligga. Syftet med förvärvet måste emellertid
på något sätt framgå av omständigheterna vid köpet och upplagandet av
krediten. Det bör dock framhållas alt kreditgivaren inte utan vidare kan
föriita sig på en uppgift av kreditlagaren atl varan - och därmed krediten - är
avsedd för annat än huvudsakligen enskilt bruk, eftersom en sådan ordning
skulle innebära att lagen lätt kunde åsidosättas (jfr prop. 1973:138 s. 291 f
saml 313).

När det gäller kredil för kontoköp och annan
fortlöpande kredit syftar uttrycket "kredit som är avsedd huvudsakligen
för enskilt bruk" på den kredit som enligt avtalet beviljas av
kreditgivaren, dvs. på kreditutrymmet. Avsikten med det enskilda konloköpet
saknar i princip betydelse. Detta förhållande vållar inte några särskilda
problem vid tillämpningen av bestämmelserna om marknadsföring av kredil (5-7
88) och om kontohavarens betalningsansvar för belopp som påförts konto genom
atl kontokort använts för inköp av obehörig (24 8). Dessa bestämmelser tar
sikte pä kontoavtalel som sådant. Detsamma gäller bestämmelserna om
förtidsbelalning (12 och 13 88) och om avräkning av belopp som erläggs av
kreditlagaren (14 8). Vid tillämpningen av sistnämnda bestämmelser bör
kreditgivarens fordran enligl avtal om kredil för konloköp betraktas som en
enhetlig fordran Gfr specialmoliveringarna till 12 och 14 88). Beslämmelserna i
12-14 88 är alliså tillämpliga, om kreditutrymmet enligl konloavial är avsett
huvudsakligen för enskilt bruk, och de bör då tillämpas även i den mån enskilda
ian-språklaganden av kreditutrymmel skulle ha avsett annal än köp av vara för
huvudsakligen enskilt bruk.

Andra bestämmelser i lagen tar emellertid på ett
utpräglat sätt sikte på del enskilda kreditköpet. Av dessa är del främst
beslämmelserna i 10 8 om köparens befogenheter mol särskild kredilgivare som äger
aktualitet för kontoköpens del. Av vad som tidigare har anförts följer att
dessa beslämmelser inle äger tillämpning på krediiköp som sker med
ianspråktagande av kredilulrymme enligl konloavial, om kreditutrymmet inte är
avsett huvudsakligen för enskilt bruk. Detta gäller alltså även om del
aktuella kon-loköpei avser vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk.
Emellertid torde någon gång även det omvända förhållandel kunna inträffa, dvs.
att kreditutrymmet är avsett huvudsakligen för enskilt bruk men att ett enskilt

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 155

konloköp
som sker med ianspråktagande av kreditutrymmel avser vara som är avsedd atl
till jämförelsevis väsentlig del användas i köparens/konlo-havarens näringsverksamhet.
I sådant fall bör bestämmelserna i 10 8 inte anses tillämpliga.

Vid avgörandet av om en kredit skall anses vara
"avsedd" huvudsakligen för enskilt bruk bör man, som tidigare har
framhållits, i allmänhet ta hänsyn till krediliagarens syfte med krediten.
Delta gäller dock självfallet inte såvitt angår bestämmelserna i 5 8 om
informationsplikt vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring
beträffande kredit. Det avgörande för huruvida sådan informationsplikt
föreligger måste i slällel vara om kredilerbjudandel över huvud tagel kan anses
riktat lill konsumenter och avser kredil som kan tänkas bli utnyttjad för
enskilt bruk. Rör det sig om kredil som typiskt sett kan antas bli utnyttjad
endast för någon form av rörelse eller annan näringsverksamhet blir
bestämmelserna om marknadsföring i 5 8 således inte tillämpliga.

28

För att inle texten i lagens olika beslämmelser
onödigtvis skall tyngas har del ansetts lämpligt atl bland lagens inledande
beslämmelser ta upp definitioner av vissa begrepp och termer som förekommer i
lagen. De ifrågavarande definitionerna återfinns i 2 och 3 88, som väsenlligen
molsvarar 2 och 4 88 i kommiiténs förslag lill konsumenlkreditlag. Del
grundläggande begreppet kredit har dock definierats redan i I 8.

Lagen innehåller en rad bestämmelserom förhållandet
mellan kreditgivare och konsument/kredittagare(i vissa bestämmelseräven
betecknad som köpare). Som har framhållits i avsnittet 5.2 i den allmänna
motiveringen bör vid tillämpningen av nämnda bestämmelser var och en som i
kreditförhållandet framstår som konsumentens motpart anses som kreditgivare.
Detsamma gäller de beslämmelser i lagen som, utan alt direkt avse förhållandet
mellan parterna, innehåller förhållningsregler för kreditgivare saml de beslämmelser
i lagen som är av exekutionsrättslig natur.

Som konsumentens motpart i kredilförhållandel
framstår inte endast den som ursprungligen lämnar ett beialningsanslånd eller
etl lån utan även den som övertar den ursprunglige borgenärens fordran och
därefter kan göra denna gällande mot konsumenten. Som kommittén har framhållit
kan det här vara fråga 1, ex. om en finansiär, till vilken en säljare överlåter
eller pantsätter sina kundfordringar.

Med hänsyn till det anförda anges i 2 8 att med
kredilgivare avses dels var och en som lämnar kredil som omfattas av lagen,
dels var och en som övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran.

Vad som avses med att fordran övertagils har redan
berörts. Del skall vara fråga om att rätt som tillkommit innehavare av
fordringen övergått

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 156

till
annan på sådant sätt alt denne för egen räkning kan göra gällande fordringen
mol konsumenten. Övertagandet behöver självfallet inte ha avsett hela den
ursprungliga fordringen. Påpekas bör att lagen fortsätter att vara tillämplig
på viss kredil även om hela eller del av fordringen enligt kredilavlalet går
genom flera händer i en kedja av överlåtelser.

1 sammanhanget bör också erinras om all avgörande
för lagens tillämplighet över huvud tagel är alt krediten har lämnats eller
förmedlats av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Är detta fallet
fortfar lagen all vara tillämplig på ifrågavarande kredit även om fordringen
mol konsumenten övertas av annan än näringsidkare. Vederbörande är då kreditgivare
i lagens mening. Om å andra sidan någon i egenskap av privatperson har lämnat
en kredil utan att detta sketl genom näringsidkares förmedling blir lagen inte
tillämplig därför att fordringen senare överläs av näringsidkare som därvid
handlar i sin yrkesmässiga verksamhet. För fullständighelens skull skall dock
framhållas att lagen givetvis är tillämplig om en privatperson för skens skull
har insatts som ursprunglig kreditgivare men krediten i själva verket lämnas av
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

I
paragrafen definieras vidare innebörden av den på åtskilliga håll i lagen
förekommande termen kreditkoslnad. Härmed avses del sammanlagda beloppet av
alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenien har alt eriägga med
anledning av krediten. Av definitionen framgår alt vad som åsyftas är ett i
kronor angivet belopp. Vilken benämning kredilgivaren har gett de olika
kostnadsposterna saknar belydelse liksom deras natur, om de blott debiteras
kreditlagaren med anledning av krediten. Det kan vara fråga om kostnader för
inhämtande av kreditupplysningar, olika slag av fasta eller rörtiga avgifter,
s. k, avbelalningslillägg, gäldräntor m. m. Med kreditkostnad avses dock
självfallet endast belopp som debiteras kreditlagaren även när han fullgör
alla sin förpliktelser enligt kreditavtalei. Dröjsmålsräntor, straffavgifter
e. d., som debiteras kreditlagaren endast för den händelse han åsidosätter sina
åligganden enligl avtalet, hör således inte hit. Med kreditkoslnad avses i
lagen också ett sådant tillägg vid förvärv av vara, tjänst eller annan
nyttighet, vilket består i alt den som förvärvar nytlighelen på kredil hell
eller delvis går miste om sådan "rabatt" som säljaren lämnar
konsumenter vid förvärv mot kontantbetalning. Vad som åsyftas härmed har
närmare berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3). Jag vill understryka
att del skall vara fråga om rabatter som den enskilde säljaren regelmässigt
lämnar till konsumenter som betalar kontant men som inte kommer kreditförvärvaren
till del. Däremot avses inle avdrag från elt i regel fast kontantpris, som mer
i undantagsfall lämnas lill konsumenter på grund av speciella omständigheter,
t. ex. släktskap, anställningsförhållande, långvarig affärsförbindelse, elt
särskill storl inköp etc,

I överensstämmelse med den innebörd som sålunda
tillagts begreppet kreditkoslnad definieras vidare i förevarande paragraf den i
lagen förekom-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 157

mande
termen kontantpris. Därmed åsyftas det pris till vilket vara, tjänst ellerannan
nyttighet vanligen hålls konsument till hända mot kontant betalning. Med
uttrycket "vanligen" markeras atl kontanlpriset enligl lagen inte för
inrymma sådana regelmässigt lämnade "kontantrabatter" som nyss
berörts. Bortsett från utvidgningen lill att omfatta även priset för andra
nyttigheler än varor är någon principiell saklig ändring inte åsyftad i förhållande
till kommittéförslagets definition av termen konlanlpris. Del har ansetts
tillräckligt tydligt framgå av definitionen i dess föreliggande utformning all
den avser del pris som den enskilde säljaren vanligen lar ut vid konlantaffärer
eller - om något ,sådant pris till äventyrs inte kan fastställas -del pris som
för anses utgöra det gängse marknadspriset vid konlantaffärer beträffande
nyttigheler av ifrågavarande slag.

De i paragrafen upptagna definitionerna av termerna
krediibelopp och kreditfordran torde med hänsyn till del redan anförda inle
kräva någon närmare kommentar Vad som avses med kreditbelopp har avgörande
belydelse bl. a. för beräkningen av effektiva räntan för en kredil. Användandet
av termen kreditfordran betingas av alt del från lagleknisk synpunkt har
ansetts fördelaktigt med en särskild beteckning för summan av kreditbelopp och
kredilkostnad (jfr bl.a. 12-15 och 17 88). Termen motsvarar den i kommittéförslaget
begagnade termen "skuldbelopp", som här har undvikits eftersom den i
högre grad leder tanken lill alt det skulle vara fråga om konsumentens vid
varje tillfälle föreliggande skuld lill kreditgivaren. Så är inte fallet när
del gäller krediler av icke fortlöpande karaktär Vid sådana krediter utgör
kreditfordringen -som framgår av definitionerna av kreditkostnad och kreditbelopp
- elt för varje kredit i regel konstant belopp. När det däremot gäller
fortlöpande krediler som exempelvis kredil för kontoköp motsvarar
kreditfordringen i princip gäldenärens vid varje tidpunkt föreliggande skuld
enligl kreditavtalei. 1 fråga om bestämmandet av kreditfordringen vid kontokredit
får jag vidare hänvisa till vad som anförs under 12 8,

Vidare anges i förevarande paragraf innebörden av
termen effektiv ränta. vilken förekommer i bestämmelserna om marknadsföring av
kredit (5 och 6 88). Vad som avses med effektiva räntan fören kredil och hur
den effektiva ränlan kan beräknas i olika fall har närmare berörts i avsnittet
5.3 i den allmänna motiveringen.

3
8

Paragrafen, som molsvarar del av 2 8 samt 4 8 i
kommiiténs förslag till konsumentkreditlag, innehåller en bestämning av vad som
i lagen avses med krediiköp. Delta begrepp är grundläggande för lillämpningen
av ell stort antal bestämmelser i lagen.

Med krediiköp avses för del första köp av vara, vid
vilkel säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Det
avgörande äratl säljaren

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 158

utger
varan till köparen eller någon som är i dennes ställe utan att ha erhållit full
betalning. Hit hör det traditionella avbetalningsköpet och andra delbetalningsköp
men också de fall där full betalning erläggs på en gång vid någon tidpunkt
efter del att varan har utgivits.

Under begreppet kreditköp faller vidare köp av
vara, vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får
låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan
kredilgivaren och säljaren. Hit hör köp av den typ som representeras av
låneköpen och vissa former av konloköp. Köparen får här låna pengar lill köpet
av en särskild kreditgivare. Mellan denne och säljaren föreligger en överenskommelse
av innebörd alt kredilgivaren lämnar kredit för inköp hos säljaren.

1 vissa konlokortssystem gäller att konlohavare hos
kredilgivaren kan fö ul kontanta medel, som bokförs som en skuld på kontot. Ell
sådant lån bör anses jämställt med andra från kreditköp fristående krediter. Om
de lånade medlen används för inköp av vara utgör detta således inte krediiköp i
den mening som avses 13 8-

Som framgår av 3 8 saknar krediibeloppets storiek,
kredittidens längd och liknande omsländigheler i och för sig betydelse för
frågan huruvida krediiköp skall anses föreligga eller inle. Del är dock givet
all lagens beslämmelser om kreditköp i regel får praktisk belydelse endast om
krediten har en inle alltför obetydlig omfattning. Att kravel på kontantinsats
bör kunna efterges vid kreditköp som avser vara med ett förhållandevis lågt
prisellerdär kredittiden är kort har berörts i avsnittet 5.4 i den allmänna
motiveringen.

Kreditköp i lagens mening föreligger endast om
föremålet för köpet är en vara. Med uttrycket "vara" avses liksom
enligt avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen fysiska föremål, inbegripet
levande djur. Begreppet omfattar däremot inte byggnad på annans mark eller
rättigheter av olika slag och inle heller aktier och andra värdepapper eller
fast egendom (jfr prop, 1971:15 och 1973:138 s. 160),

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller en
regel som syftar till att under lagens tvingande bestämmelser om krediiköp föra
in avtal som har klätts i nylljanderättsavtalets form men som i själva verket
måste anses ulgöra köpeavtal. Det avgörande härvidlag är huruvida del kan anses
ha varit parternas avsikt atl den som har fått vara utlämnad till sig skall bli
ägare av varan. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 1 8 andra stycket avbelalningsköplagen.

Vid förhyrning av varor för längre tid förekommer
det ibland all avtalet innehåller en s, k, optionsklausul, varigenom uthyraren
lämnar konsumenten möjlighet att under den avtalade hyrestiden eller vid dess
utgång bli ägare till varan, om konsumenien så önskar. Som kommittén har
framhållit (beiänkandei s, 205) kan det här vara fråga om maskerade kreditköp.
Emellertid kan det också hända att parterna har velat lämna frågan om köp

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 159

öppen
till ett senare tillfölle, I så fall bör naturiigivis avtalet betraktas som
förhyrning till dess att konsumenten utnyttjar möjligheten atl förvärva varan.
Om detta sker på kredit blir konsumentkreditlagens reglerom krediiköp i
fortsättningen gällande för parternas mellanhavande. I övrigt får det överlämnas
ål rättstillämpningen att dra gränsen mellan kreditköp och hyresavtal med
tillämpning av bestämmelsen i 3 8 andra stycket.

I sammanhanget bör för fullständighelens skull
påpekas alt beslämmelserna i 5 8 om informationsplikt vid annonsering,
skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit kan bli att tillämpa i
samband med marknadsföring av erbjudande om förhyrning av vara, om det vid
marknadsföringen tillkännages att varan enligt hyresvillkoren kan förvärvas
med äganderätt och all förvärvet kan ske på kredit.

Kommittén har i sitt förslag till
konsumentkreditlag upptagit en särskild definition av begreppet kontoköp.
Därmed avses enligl kommittéförslaget krediiköp, vid vilkel köparen för
betalningens eriäggande tar i anspråk ett av kredilgivaren medgivet utrymme för
fortlöpande kredil. Det har inte befunnits erforderiigt atl i del föreliggande
lagförslaget la in en motsvarande definition. När uttrycket kontoköp används i
förevarande framställning avses emellertid köp av just den typ som har
beskrivits i den av kommittén föreslagna definitionen.

48

Paragrafen motsvarar I 8 tredje stycket i
kommitténs förslag till konsumentkreditlag. Den fastslår atl lagen i
förhållandet mellan konsument och kredilgivare är på det sättet tvingande till
konsumentens förmån alt de befogenheter och förmåner som lagen tillerkänner
konsumenten inte för inskränkas genom villkor i avtal. Avtalsvillkor är
ogiltigt i den mån villkoret innebär en sådan inskränkning. Konsumenien får
däremot alltid åberopa avtalsvillkor som för honom är förmånligare än lagens
bestämmelser, Lagen ger således konsumenten ell minimiskydd i förhållandet till
kredilgivaren.

Beaktas bör atl lagen vid sidan av civilrältsliga
regler, dvs. regler som direkt lar sikte på förhållandet mellan kreditgivare
och konsument, också innehåller beslämmelser av näringsrättslig karaktär Hit
hör bl.a. bestämmelserna om marknadsföring av kredit (5-7 88), kontantinsats
(8 och 9 88) och användandet av förbehåll om ålertaganderält (15 8 tredje
stycket). Dessa bestämmelser berörs inle av förevarande paragraf

58

Paragrafen inleder avsnittet med bestämmelser om
marknadsföring av kredit (5-7 88)- Bestämmelsema, som har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 5,3), utgör för konsumenlkreditområdel etl
komplement till marknadsföringslagens generellt giltiga och allmänt utformade
generalklausul om näringsidkares informationsplikt vid marknadsföring av
varor, tjänster och andra nyttigheler (3 8 marknadsföringslagen), I 5 och 6 88
konsumentkreditlagen anges viss informalion som näringsidkare skall lämna

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 160

vid
olika formerav marknadsföring beträflände kredil och på skilda stadier av
marknadsföringsproces,sen. Vidare föreskrivs atl informationen i vissl fall
måste ges i skriftlig form. Anknytningen till marknadsföringslagen och dess
system för kontroll, rättslig prövning och sanktionering av att informationsplikten
fullgörs kommer till uttryck i 7 §. Av denna framgår alt den information som
anges i 5 och 6 88 skall anses ha sådan särskild betydelse från
konsumentsynpunkt som avses i 3 8 marknadsföringslagen. Bestämmelsen i 7 8
innebär emellertid samtidigt en erinran om alt del enligl 3 8 marknadsföringslagen
kan prövas huruvida även annan information än den som särskilt anges i 5 och 6
88 konsumentkreditlagen kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt
vid marknadsföring belräffande kredil.

Termen marknadsföring har i konsumentkreditlagen
samma innebörd som i marknadsföringslagen. Därmed avses åtgärd ,som ,syftar
till att främja avsättningen av nyltighel. Redan själva tillhandahållandet av
nyttighet, även om det är helt passivt, bör anses vara en sådan åtgärd (prop,
1975/76:34 s. 124). Begreppet nyttighet omfattar som tidigare har nämnts även
krediler (prop. 1975/76:34 s. 125 1).

I 5 8 första stycket, som är utformat på grundval
av 3 8 i kommitténs förslag lill konsumentkreditlag, anges sådan information
som skall lämnas vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring
belräffande kredil. Bestämmelsema i första meningen tar sikte på all slags
kredit, alltså även fristående kredil utan samband med köp e. d. (jfr
definitionen i I 8). I andra meningen ges beslämmelser beträffande kredil som
erbjuds för särskill ändamål, nämligen för vissl förvärv av vara, tjänst eller
annan nyttighet.

För att marknadsföringsåtgärd enligl 5 8 skall
anses föreligga krävs atl den vänder sig till allmänheten eller till viss, slörre
eller mindre, grupp av intressenter. Vanligen torde hithörande åtgärder ha
formen av skriftliga framställningar. Bestämmelserna i 5 8 gäller emellertid
även om det är fråga om muntliga meddelanden. Åtgärden behöver inte vara av
sådan art att flera personer samtidigt kan ta del av den. Sådan
telefonförsäljning av t. ex. etl bokverk som sker genom att en representant för
säljaren systematiskt ringer upp konsumenter och erbjuder dem all köpa
bokverket för sålunda anses ulgöra marknadsföringsåtgärd som här avses. Får
konsument i samband därmed upplysning om alt kredit kan erhållas måsle
samtidigt den information lämnas som anges i 5 8. Det behöver knappast
tilläggas att detsamma gäller vid sådan direktreklam som beslår i meddelanden
som är adresserade till den enskilde konsumenten.

Enligl första meningen i paragrafens första stycke
skall vid marknadsföringen lämnas information om den effektiva räntan. Häri
ligger att marknadsföringen måsle avse elt något så när bestämt eller
individualiserat krediterbjudande. I denna del kan hänvisas lill vad som har
anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3). Här bör dock ytteriigare
understrykas att elt krediterbjudande ofta får anses tillräckligt bestämt och
individua-

s. 161 Kontrollera mot PDF

liseral,
även om kreditbelopp, kredittid och kostnadsvillkor varierar inom vissa ramar,
1 den allmänna motiveringen har berörts hur informationsplikten i sådana fall
bör kunna fullgöras.

När det gäller konlokortskrediter förekommer det
atl man på försäljningsställen som är anslutna till ett visst konlokortssystem
anbringar mindre skyltar eller s. k. dekaler som ulvisar detta förhållande.
Ofta återfinns på dessa skyltar eller dekaler en uttrycklig upplysning om att
vissl kontokort kan användas för inköp på försäljningsstället. Ibland upptas
endast en inarbetad symbol för del ifrågavarande konlokortsyslemet. Syftet med
anbringandet av sådana skyltar eller dekaler kan naturiigivis delvis vara alt
främja avsättningen av den kredil som det är fråga om. Del kan då sägas röra
sig om sådan marknadsföring beträffande kredit som faller under bestämmelserna
i 5 8. Det primära syflel torde dock i allmänhel vara atl ge konsumenterna
upplysning om all vissl slags kontokredit kan användas för inköp pä
försäljningsstället, på samma sätt som när man med liknande skyltar anger alt
inköp för ske mot betalning med check. Det torde normalt inte fylla något
informationsbehov hos konsumenten att han vid sådan skyltning som här avses
för uppgift om den effektiva räntan för den ifrågavarande krediten, I någon mån
kan delta emellerlid vara beroende av hur skyltningen närmare utformas. Enligt
min mening bör del överlämnas ål i första hand konsumenlverkel all efter samråd
med berörda näringsidkare bedöma om och i så fall på vilkel sätt information i
hithörande fall skall lämnas beträffande den effektiva ränlan för den
kontokredit som är i fråga. I detta sammanhang vill jag framhålla atl
bestämmelserna om marknadsföring av kredit inte uppställer något krav på atl
den föreskrivna informationen nödvändigtvis måste lämnas i samma handling som
innefattar marknadsföringsåtgärden.

Vid fortlöpande krediter som t. ex.
konlokortskrediter och checkräkningskrediter kan den faktiska effektiva räntan
inte på förhand exakt anges, eftersom den blir beroende av hur kreditutrymmet
kommer alt utnyttjas. Vidare blir i en del fall den faktiska effektiva ränlan
beroende av evenluella framtida ändringar i diskontot osv. I den allmänna
motiveringen har klargjorts atl det ankommer på konsumentverket att i samråd
med berörda näringsidkare ta fram riktlinjer för hur informationsplikten i nu
avsedda fall bör fullgöras,

I allmänhet bör krävas atl näringsidkaren på någon
procent när anger den effektiva ränlan för olika krediler och olika fall.
Kraven på exakthet bör inle drivas längre än atl lämpliga hjälpmedel i form av
schabloner och s, k, lalhundar kan komma till användning. Som har nämnts i den
allmänna motiveringen kan det för vissa kredilformer vara lämpligt att den
effektiva ränlan anges som en ram, t. ex. 14-17 procent. En sådan ram bör dock
inte vara vidare än vad som påkallas av praktiska skäl.

Vid annonsering, skyltning och liknande
marknadsföring beträffande kredil för visst förvärv av vara, tjänst eller annan
nyttighet skall enligl

11
Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 162

andra
meningen i 5 8 första stycket anges inle bara effektiva ränlan för krediten
utan också kreditkostnaden och nyttigheiens kontantpris. Bestämmelsen lar
alltså sikte på sådana fall där krediten är bunden till visst förvärv. Med
kreditkostnad av,ses, som framgår av 2 8, ett i pengar angivet belopp. Vad som
avses med kontanlpriset för viss nyttighet framgår likaledes av 2 8- En
förutsättning för att uppgift om konlanlpris skall behöva lämnas är givelvis
alt den ifrågavarande nytlighelen i realiteten har ell kontantpris som avviker
från priset vid kredilförvärv. Delta torde sällan vara förhållandel när det
gäller exempelvis fastigheter. 1 övrigt för här hänvisas lill specialmötiveringen
till 2 8-

1 5 8 andra stycket görs ett par undantag från
informationsplikten. Information enligt första stycket behöver sålunda för del
första inte lämnas i fråga om kredil av ringa omfallning. Hänsyn kan härvid las
både till kreditbeloppets storiek och till kredittidens längd. Det får ankomma
på konsumenlmyndigheterna att ge vissa riktlinjer härvidlag.

Den informalion som anges i första stycket behöver
inle heller lämnas, om det annars föreligger särskilda skäl. Av den allmänna
motiveringen framgår alt denna undantagsregel lar sikte bl. a, på den
situationen att det visar sig vara förenat med särskill stora svårigheter att
lämna information om t. ex, den effektiva räntan på ett hantertigt och
rättvisande sätt. Svårigheter härvidlag torde emellerlid ofta kunna lösas
genom att uppgifter om den effektiva räntan förses med förklarande anmärkningar
eller genom att den elfekliva räntan anges som en ram. Det kan vidare i vissa
fall le sig föga meningsfullt att lämna uppgift om k red i t kost nåden i
kronor, t. ex. när del rör sig om en mycket långfristig kredil. Den
ifrågavarande undantagsregeln är emellertid avsedd att ges en snäv tillämpning.

Som tidigare har nämnts reglerar 5 8 inte uttömmande
frågan om vilken information som skall lämnas vid annonsering,skyltning och
liknande marknadsföring belräffande kredil. Med stöd av generalklausulen i 3 8
marknadsföringslagen kan näringsidkare åläggas att vid sådan marknadsföring
lämna även annan information, som i visst fall kan anses ha särskild betydelse
från konsumentsynpunkt.

Att beslämmelserna i 5 8 i visst fall kan behöva
tillämpas vid erbjudande om förhyrning av vara har berörts under 3 8-

6
8

1 6 8, som närmast molsvarar 9 och 24 88 i kommitténs
förslag till konsumentkreditlag, finns bestämmelserom den information som
näringsidkare skall lämna till konsument innan kreditavtal sluts.

Av paragrafen framgår atl den föreskrivna
informationen skall lämnas innan ett tilltänkt kreditavlal blirbindande för
konsumenten. Exakt på vilket stadium av förhandlingarna informationen skall
lämnas anges inte i lagtexten. Det ligger emellertid i sakens natur alt detta,
som har nämnts i den allmänna motiveringen, bör ske när parterna kan sägas slå
i begrepp

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 163

alt
träffa avtal om kredit. Informationen kan givetvis föranleda atl konsumenten
vill fortsätta förhandlingarna och att information därför senare ånyo måste
lämnas med utgångspunkt från de nya fömtsättningar som kan ha blivit etl
resultat av de fortsatta förhandlingarna.

Den informalion som skall lämnas innan kreditavtal
sluts är densamma som enligl 5 8 första stycket skall lämnas i samband med
sådan marknadsföring av kredil som avses där. Oavsett formen för krediten
skall alltså information normall lämnas beträffande den effektiva ränlan för
krediten. När del gäller fortlöpande krediter och andra krediter vid vilka den
faktiska effektiva räntan inle kan anges på förhand för konsumenlverkel, liksom
i fråga om informalion vid marknadsföring som avses i 5 8, ta fram rikllinjer
för hur informationsplikten bör fullgöras.

Är det fråga om kredit för visst förvärv av vara,
tjänst eller annan nyttighet skall därutöver ges information om krediikostnaden
samt om kontanlpriset för den ifrågavarande nyttigheten. Här kan hänvisas lill
vad som har anförts under 5 8-

Av paragrafen framgår alt från skyldigheten att
lämna informalion inför slutande av kreditavlal gäller samma undantag som anges
i 5 8- Informalion om effektiv ränta m, m, behöver sålunda inle lämnas när det
exempelvis är fråga om kredit av ringa omfattning. Elt annat praktiskt och
vanligt fall då informalion bör kunna underiåtas utgör köp, vid vilket full
betalning skall ske inom viss kortare tid, t. ex. 30 dagar. 1 övrigt får även i
denna del hänvisas lill specialmotiveringen till 5 8,

Informationen
enligl 6 8 skall alllid lämnas i skriftlig form.

Förevarande paragraf innehåller lika litet som 5 8
någon uttömmande reglering av vilken information som bör lämnas lill
konsumenten. Givelvis måste denne innan kreditavlal sluts fö uppgifter också om
sådana faktorer som kredilbeloppels sloriek, k red i t köps priset,
kredittidens längd, amorteringsplanen, kontanlinsalsens sloriek m. m. Av skäl
som närmare har berörls i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) har del
emellerlid inte ansetts behövligi alt i konsumentkredillagen meddela
föreskrifter härom. De nämnda faktorerna ingår på sådant sätt som delar i
kreditavtalet all de måsle förutsättas bli kända för konsumenien innan han
ingår avtalet, I vissa fall kan även annan information vara av betydelse för
konsumenterna. Vid fortlöpande krediler kan det sålunda vara av iniresse all få
vela exempelvis vilka möjligheter del finns all hell undgå ränta på
ianspråktagel kreditutrymme. För dessa och andra fall ger generalklausulen i 3
8 marknadsföringslagen möjlighet att ålägga näringsidkare all lämna den
erforderliga informationen, I sammanhanget bör erinras om atl vid krediiköp med
förbehåll om återtaganderätt handräckning för återtagande kommer att kunna
beviljas endast om kredilgivaren kan förete en av parterna underskriven
handling som innehåller bl, a. uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet, krediikostnaden,
kredittiden, kreditfordringen och när betalning skall eriäggas (20 8
konsumentkreditlagen).

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 164

Liksom hittills torde konsumentkreditavtal även i
fortsättningen regelmässigt komma alt träffas i skriftlig form, 1 belydande
omfattning lär standardiserade avtalsformulär komma atl upprättas som ar
anpassade till konsumentkreditlagens bestämmelser i olika hänseenden. Del bör
ligga i nä-ringsidkarsidans eget iniresse atl utarbeta sådana avtalsformulär i
samråd med konsumentverket. Härvid bör givetvis tillses alt formulären får en
sådan utformning atl konsumenien ges klar och tydlig informalion om de faktorer
som anges i 6 8 konsumentkreditlagen och om andra förhållanden som är av
betydelse för bedömningen av avtalets innebörd. 1 sammanhanget bör också
beaktas konsumenternas iniresse av alt fö krediikostnaden specificerad i
posler som är avdragsgilla vid taxering och andra posler. Del kan givetvis
också visa sig lämpligt att utarbeta särskilda, från själva avtalsformulären
fristående formulär för fullgörande av informalionspliklen.

Informationsplikten enligt 6 8 åvilar näringsidkare
som lämnar eller förmedlar den ifrågavarande krediten. Med förmedling åsyftas
här liksom i 1 8 del fall alt näringsidkare uppträder som ombud för
kreditgivaren. Ofta torde då inte bara förmedlaren utan också kreditgivaren
vara näringsidkare. Åtminstone vid vissa former av låneköp torde situationen
sålunda vanligen vara den atl säljförelagei förmedlar krediten och därvid
uppträder som ombud för den bank eller det finansieringsföretagsom lämnar
krediten. 1 sådant fall ligger informationsplikten både på kreditgivaren och på
den förmedlande näringsidkaren. Givetvis är det dock tillräckligt att den
senare lämnar den föreskrivna informationen. Skulle informalionspliklen
åsidosättas, kan emellertid i det nu berörda fallet informationsåläggande
enligt 3 8 marknadsföringslagen riktas såväl mot kreditgivaren som mot den
förmedlande näringsidkaren. Om å andra sidan kreditgivaren aren privatperson,
riktar sig informationsplikten enligt förevarande paragraf enbart mol
förmedlande näringsidkare. Om denne kvarstår som ombud för kreditgivaren när
information enligl 6 8 skall lämnas, åligger det alltså honom att se till att
konsumenten för den föreskrivna skriftliga informationen.

Informationsplikten fullgörs gentemot konsument som
avses bli kredittagare i del tilltänkta kreditavtalei, I den allmänna
motiveringen har berörts vissa frågor rörande informalion till borgensmän och
andra som kan ha intresse av atl erhålla samma information som kreditlagaren.
Här för hänvisas till vad där har anförts (avsnitt 5,3).

7
8

Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommitténs
förslag, innehåller en hänvisning till marknadsföringslagens regelsystem.
Innebörden härav är först och främst att om näringsidkare vid marknadsföring av
kredit underlåter att lämna information som anges i 5 och 6 88 eller som
annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt, så kan han enligt 3 8
marknadsföringslagen åläggas atl lämna den ifrågavarande informationen,
Informationsåläggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 165

annan
som handlar på näringsidkares vägnar.

Vid sidan av generalklausulen i 3 8 marknadsföringslagen
blir även de handläggningsregler m, m, som anknyter lill generalklausulen
tillämpliga när det gäller informationsplikten enligt konsumentkreditlagen.
Detta innebär bl. a, att fråga om informationsåläggande kan tas upp inför marknadsdomstolen
efter ansökan av KO eller i andra hand sammanslutning av näringsidkare,
konsumenter eller löntagare. Näringsidkare är skyldig all på anmaning av KO
komma in med yttrande eller upplysning i ärende rörande informationsplikten. I
ärende där informationsåläggande kan antas komma i fråga är näringsidkare även
skyldig att på anmaning av KO tillhandahålla handling och liknande som kan ha
belydelse för utredningen i ärendet, Efterkoms inte KO:s anmaning för KO
förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet. Beslut i fråga
om informationsåläggande hindrar inte all samma fråga prövas på nytt, när
ändrade förhållanden eller annal särskilt skäl påkallar del. Fråga om
informationsåläggande för i fall som inle är av slörre vikt prövas av KO genom informalionsföreläggande.
Jag vill i övrigt hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnittel 5,3) samt
till marknadsföringslagen och dess förarbeten (prop. 1975/76:34).

Informationsåläggande riktas endast mot den som har
företagit marknadsföringsåtgärd och därvid underlåtit alt lämna information
som har särskild belydelse från konsumentsynpunkt. Marknadsdomstolens
avgöranden vid tillämpning av bestämmelserna om informationsplikt vid marknadsföring
av kredit kommer sålunda formellt att avse endast enskilda fall. Trots detta
torde avgörandena fö en belydande eftekl som prejudikat i den mån de rör mera
principiella frågor.

Påpekas bör all informationsåläggande kan komma i
fråga inte bara om näringsidkare vid marknadsföring av kredit t. ex. helt
underiåler att lämna information om effektiv ränta e.d, utan givetvis också om
näringsidkaren visserligen lämnar information men denna är oriktig. Rör del sig
om uppsåtligt vilseledande framställning kan även strafföestämmelsen i 6 8
marknadsföringslagen bli tillämplig.

Enligt 3 8 andra stycket marknadsföringslagen får
informationsåläggande innehålla att informationen skall lämnas genom märkning
på vara eller tillhandahållas i annan form pä säljställe, att den skall lämnas
i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid
marknadsföringen eller all den i viss form skall lämnas lill konsument som
begär del. Dessa bestämmelser kommer att vara fullt ul tillämpliga på åläggande
alt lämna informalion som avses i 5 och 6 88 konsumentkredillagen. När del i 6
8 konsumentkredillag',;n föreskrivs atl informationen inför slutande av kreditavlal
skall vara skriftlig följer därav och av 7 8 att marknadsdomstolen kan ålägga
vederbörande all lämna den i 6 8 angivna informationen i skriftlig form.

Informationsåläggande enligl 3 8
marknadsföringslagen skall enligl 5 8 samma lag förenas med vite, om inle detta
av särskilda skäl är obehövligt.

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 166

Anledning
att avstå från vitesföreläggande kan finnas 1. ex, om KO vill ta upp ett ärende
i marknadsdomstolen i syfte alt fö fram ett prejudicerande avgörande i en
principiellt belydelsefull fråga. Del kan i sådant fall vara elt gemensamt
intresse för KO samt näringsidkaren och dennes organi-tion att fö frågan prövad
av marknadsdomstolen. Om KO då kan avstå från alt begära vitesföreläggande har
delta anselts öka möjligheterna att vinna samförstånd om atl dra frågan under
domstolens prövning (jfr prop, 1970:57 s, 91 0.

Paragrafen innehåller tillsammans med 9 8
bestämmelsema om kontantinsats vid kreditköp, 1 kommitténs lagförslag finns
bestämmelser om konlanlinsals (maximering av kredilbeloppet) i 5, 6 och 8 88,
vartill har fogats en slrafföestämmelse i 30 8-

Bestämmelserna i 8 och 9 88 har utförligt
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,4, jfr även 5.12).

Förevarande paragraf innehåller bestämmelserom den
kontantinsats som skall tas ut och om vem som skall svara för all delta sker.
Vidare anges i paragrafen alt betalning med medel som köparen föll låna under
vissa särskilda förhållanden inte skall anses utgöra kontantinsats i lagens
mening.

Med kontantinsats torde i allmänt språkbruk avses
betalning med kontanter eller motsvarande, t, ex, check, som erläggs innan
vara utges till köpare på grund av ell köpeavtal. Uttrycket konlanlinsals har i
8 8 i princip samma innebörd. Som skall beröras i det följande bör emellertid
med kontant betalning jämställas det fall att köparen lämnar ett
inbytesföremål. Vidare bör det i vissa fall kunna komma i fråga att ta ut en
betalning, utgörande kontantinsats i lagens mening, först efter det att varan
har utgetls lill köparen.

Huvudregeln i första stycket innebär atl säljaren
av köparen skall ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Innebörden
av denna regel har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen. Regeln styr
för del första frågan huruvida kontantinsats i vissl fall över huvud taget
skall tas ul. Den lämnar sålunda utrymme för att i undantagsfall hell efterge
kravet på kontantinsats. Vidare har regeln belydelse för frågan om kontantinsatsens
storiek. Den styr också frågan om hur konlanlinsalsen skall las ut, t. ex. vid
vilken tidpunkt detta skall ske.

Avgörande i dessa hänseenden är vad som beträffande
krediiköp av det ifrågavarande slaget utgör god sed på marknaden. Som framgår
av den allmänna motiveringen får konsumentverket härvidlag ett långtgående
inflytande genom alt verket i överläggningar och förhandlingar med näringsidkarsidan
och genom utfärdande av riktlinjer kan i hög grad påverka betraktelsesättet
när del gäller att avgöra vad som kan anses utgöra god marknadssed.

I
den allmänna motiveringen har berörts vissa fall där undantag från

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 167

kontantinsalskravet
bör kunna komma i fråga. Delta gäller bl, a. konlokortssystem av den typ som
numera har vunnil utbredning på marknaden. Det torde ulan vidare kunna
konstateras att det i dag står i överensstämmelse med god sed på marknaden att
kontantinsats inte tas ut vid kreditköp som sker inom ramen för sådana
konlokortssystem, och de skäl som ligger bakom denna praxis talar för alt den
t. v. bör bibehållas. Det förtjänar emellertid att än en gång understrykas att
kontokortssystemen i och för sig omfattas av reglerna om kontantinsats. Som har
antytts i den allmänna motiveringen är det inte uteslutet alt förhållandena
utvecklar sig så atl del framdeles blir aktuellt alt kräva uttagande av
kontantinsats även vid kontoköp av nu berört slag,

I enlighet med vad som tidigare har sagts skall
kontantinsatsen normalt erläggas innan varan utges till köparen. Utlämnas i
sådant fall varan innan hela kontantinsatsen har eriagts har bestämmelserna i 8
8 inle iakttagils, och delta gäller även om kontantinsatsen betalas inom kort
tid efter det alt varan utlämnats. Del är alltså självfallet inle tillräckligt
alt parterna upprättar ett kontrakt där det sägs att föreskriven kontantinsats
skall utgå.

Det kan emellerlid tänkas speciella fall då en
betalning motsvarande kontantinsatsen bör få tas ut senare än då varan
utlämnas lill köparen. Bl, a. kan övervägas atl vid hemförsäljning, där den s.
k. ångerveckan gäller, låta konsumenten vänta med att eriägga kontantinsats
till dess att ångerveckan löpt ul. Hithörande frågor för prövas av
konsumenlmyndigheterna vid lill-lämpningen av reglerna i 8 och 9 88-

18 8 första stycket ges vidare en föreskrift som
innebär all kontantinsatsen, om sådan skall utgå, normalt skall motsvara minst
20 procent av den ifrågavarande varans kontantpris. Lägre kontantinsats kan,
temporärt eller för framtiden, ifrågakomma om särskilda förhållanden påkallar
det. Dessa bestämmelser har tämligen ingående behandlats i den allmänna
motiveringen och torde knappast erfordra ytteriigare kommentarer För fullständighetens
skull bör dock framhållas all regeln om iakttagande av god sed på marknaden i
något fall kan fordra uttagande av högre konlanlinsals än 20 procent.

Enligt paragrafen åligger det säljaren vid
kreditköp atl ta ul föreskriven kontantinsats. Annan än säljaren kan - utom i
vissa förmedlingsfall som strax skall beröras - inte drabbas av påföljd om
kontantinsatskravet har åsidosatts. Fristående kreditgivare behöver alltså i
och för sig inle kontrollera atl föreskriven kontantinsats har eriagts. En annan
sak är alt banker och andra finansieringsinsliiul får anses ha ell allmänt
ansvar atl tillse, alt de inte medverkar i kreditköpssammanhang där det
förekommer brott mol konianlinsaisreglerna. För bankernas och
kreditaktiebolagens del kan ett sådant ansvar utkrävas inom ramen för den
särskilda tillsynen över dessa förelag, I sammanhanget bör erinras om att
frågan huruvida även andra finansieringsföretag skall ställas under offentlig
tillsyn övervägs av finansieringsbolagskommilién (Fi 1975:08).

Av 1 8 konsumentkreditlagen följer alt etl
kreditköp kan falla under lagens bestämmelser även om säljaren är en
privatperson. Detta gäller t. ex. om säljaren lämnar kredil och som ombud
anlitar en näringsidkare, som i sin

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 168

yrkesmässiga
verksamhet förmedlar kreditköpet, I sådant fall bör det åvila näringsidkaren
alt se till atl föreskriven kontantinsats las ul. Frågan skall närmare beröras
i specialmotiveringen lill 9 8-

I 8 8 andra stycket upptas den i och för sig
självklara regeln att som konlanlinsals inte skall anses betalning med medel
som köparen får låna av säljaren. Som kontantinsats skall inte heller anses
betalning med medel som köparen för låna av annan kreditgivare än säljaren på
grund av överenskommelse mellan säljaren och kredilgivaren. Den
överenskommelse som här åsyftas skall gå ul på att kredilgivaren lånar ut
pengar till köpare just för atl denne skall kunna eriägga erforderiig
kontantinsats. Del fordras i och för sig inte, såsom enligt 2 8 andra stycket
förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar, att säljaren och kredilgivaren har ekonomisk
intressegemenskap.

Som tidigare har nämnts kan kontantinsatsen eller
del därav erläggas genom att säljaren för motta ell inbytesobjekt. Sådana
transaktioner torde framför allt kunna få betydelse när kreditköpet avser en
dyrare vara. Det fordras inte att inbytesobjektet utgörs av en vara av samma
slag som kreditköpet avser.

Alt kontantinsats sålunda kan erläggas i form av
inbylesobjekt kan givetvis i viss mån komplicera tillsynen överalt
kontanlinsalskravet efterievs. Framför allt är det värderingen av
inbytesobjektet som kan vålla problem. Den grundläggande principen bör vara att
värderingen skall ske med iakttagande av god köpmannased. Självfallet är
kontanlinsalskravet inle uppfyllt, om del kontantbelopp som enligt lagen krävs
vid viss affär formellt har uppnåtts genom att ett inbylesobjekt har åsatts elt
med hänsyn till god köpmannased alltför högt värde. Det bör härvidlag i princip
sakna betydelse, om säljaren kan visa atl han sedermera har lyckats avyttra
inbytesobjektet till ett högre pris än det värde som enligt nu berörda
principer bort åsättas objektet. Affärsvinst i efterföljande led bör alltså
regelmässigt inte fö åberopas till stöd för alt kontantinsatskravet har
uppfyllts.

Del är tänkbart atl inbytesobjeklet tidigare har
sålts av den säljare som vid ett senare kreditköp övertar objektet och alt
köparen alltjämt har en till det tidigare köpet hänföriig restskuld till
säljaren, I så fall måste rest-skulden givetvis avräknas från inbyiesobjeklels
värde. Motsvarande gäller om säljaren eventuellt från köparen övertar
betalningsansvaret för restskuld till annan kreditgivare.

9

Säljer näringsidkare vara utan att iaktta
beslämmelserna om kontantinsats i 8 8, skall della enligl förevarande paragraf
anses ulgöra sådan handling som avses i 2 8 marknadsföringslagen, dvs.
otillbörlig marknadsföringsåtgärd. Som regel torde handlingen få anses
otillbörlig mol såväl konsument som konkurrerande näringsidkare.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 169

Förbud enligt 2 8 marknadsföringslagen kan grundas
endast på handling som företagils av näringsidkare eller på näringsidkares
vägnar

Näringsidkaren behöver inte vara part i
köpeavtalet. Bestämmelsen i 9 8 avser även den situationen atl näringsidkaren
för en privatpersons räkning säljer en vara saml fråga är om krediiköp i lagens
mening. Som har nämnts redan under 8 8 åligger del i sådant fall näringsidkaren
atl ta ut kontantinsats av köparen. Gör näringsidkaren inte det kan han drabbas
av förbud enligl 2 8 marknadsföringslagen. Som framgår av sistnämnda lagrum kan
förbud meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares
vägnar saml var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Vid sidan av generalklausulen i 2 8
marknadsföringslagen blir även de handläggningsregler m. m. i
marknadsföringslagen som anknyter till generalklausulen tillämpliga när det
gäller kravel på kontantinsats. Jag får i den delen hänvisa lill vad som
anförts i specialmötiveringen lill 7 8.

I 30 8 finns en erinran om all regeringen med stöd
av lagen (1975:90) med bemyndigande alt meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar kan meddela särskilda beslämmelser om bl,
a, kontantinsats vid bilförsäljning. Sådana bestämmelser finns f, n, i förordningen
(1959:575) med föreskrifterom vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning
av bilar (omtryckt 1976:63, se avsnittet 2.2.8). Beträffande förhållandet
mellan denna särskilda reglering och konsumentkreditlagens beslämmelser om
kontantinsats får hänvisas till specialmotiveringen till 30 8.

10
8

I 10 8 regleras köparens rätl att vid kreditköp
göra gällande invändningar och anspråk, som grundas på köpet, mot annan
kreditgivare än säljaren (särskild kredilgivare). Paragrafen, som har
behandlats i avsnittet 5,6 i den allmänna motiveringen, motsvarar med vissa
ändringar 10 8 i kommitténs förslag till konsumentkreditlag. Den ersätter
bestämmelsema i 15 och 16 88 konsumentköplagen.

Förslå styckel innehåller beslämmelser om köparens
rätt atl mot särskild kreditgivares krav på betalning framslälla invändningar
på grund av köpel. Bestämmelserna innebär att köparen vid varje form av
krediiköp kan framställa alla de på köpet grundade invändningar som han skulle
ha kunnat göra gällande mot säljaren. Vad som avses med krediiköp anges i 3 8,
Med kredilgivare förstås enligl 2 8 den som har lämnat krediten eller övertagit
den ursprunglige kreditgivarens fordran mot köparen.

Med "invändningar på grund av köpet"
åsyftas invändningar som grundas på bestämmelser i köpeavtalet, på köprättsliga
lagregler såsom bestämmelserna i konsumentköplagen och den allmänna köplagen
eller på allmänna avtalsrättsliga regler. Hit hör i första hand påståenden om
konlraklsbroll av säljaren (dröjsmål eller fel). Mot särskild kreditgivares
krav på betalning kan köparen sålunda åberopa exempelvis att säljaren inte har
levererat varan

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 170

i räll tid eller att den är behäftad med fel och att
köparen därför enligt reglerna i konsumentköplagen har rätt all innehålla
köpeskillingen eller del därav tills leverans sker, felet avhjälps eller felfri
vara levereras. Vidare kan köparen hävda t. ex. att han enligl
konsumentköplagen har rätt att häva köpet på grund av dröjsmål eller fel.
Köparen kan emellertid också göra gällande att han av annan anledning inte är
skyldig att stå fast vid köpet, t, ex. därför att delta är ogiltigt enligl
allmänna avtalsrättsliga regler.

Paragrafens andra stycke reglerar
köparens rätl alt vid krediiköp göra gällande anspråk på grund av köpel mol
särskild kreditgivare. Bestämmelserna innebär atl köparen mot särskild
kredilgivare kan framställa samma penninganspråk på grund av köpet som han kan
göra gällande mot säljaren. Det kan vara fråga t. ex. om anspråk på
återbetalning av köpeskilling, skadeståndsanspråk, ersättning för reparation
av varan e, d. Kreditgivaren svarar i princip lika med säljaren för
fullgörandet av sådant anspråk. Kreditgivarens ansvar är beloppsmässigl dock
begränsat lill summan av vad han har mottagit av köparen med anledning av
krediten.

Den befogenhet mol särskild kreditgivare
som köparen kan grunda på bestämmelserna i andra stycket torde få sin främsta
belydelse om ett köp hävs eller av annan anledning skall återgå och köparen
till följd härav har anspråk på atl återfå vad han presterat på grund av köpel.
Även i andra fall kan bestämmelserna bli tillämpliga, nämligen om köparen har
etl penninganspråk mol säljaren som lill beloppet överstiger den obetalda
delen av kreditfordringen. Del är alt märka atl anspråk enligt andra styckel
kan riktas mot varje särskild kreditgivare som har mottagit betalning av
köparen med anledning av kreditköpet. Kreditgivaren behöver sålunda inte
alltjämt inneha fordringen mot köparen. Ansvaret enligl 10 >; andra stycket
gäller även om kreditgivaren sedermera haröverlålil fordringen till annan.

Atl särskild kreditgivare svarar
lika med säljaren för fullgörande av anspråk som avses i andra stycket innebär
i och för sig atl köparen kan vända sig direkt mot kreditgivaren med sill
anspråk. Han behöver sålunda inte först vända sig mot säljaren för alt söka
förmå denne alt tillgodose anspråket. Inte heller behöver köparen i rättegång
mot säljaren först få fastställt alt anspråket är rätlsligen grundat, utan
delta kan i förekommande fall lika gärna fastställas i rättegång mellan köparen
och den särskilde kreditgivaren. En annan sak är, som har framhållits i den
allmänna motiveringen, att köparen i praktiken först torde komma atl vända sig
mot säljaren med sitt anspråk. Av betydelse härvidlag ar framför allt att
flertalet av de penninganspråk som vanligen förekommer vid köp och som inle i
praktiken kan regleras genom invändningsrälten enligl 10 8 första stycket
förutsätter alt anspråk på prestation in natura först har framställts. Sådana
naturaanspråk kan inte enligt 10 8 andra stycket riktas mot särskild
kredilgivare utan härvid har köparen att vända sig mot säljaren. Vid dröjsmål
med leverans måste köparen sålunda enligt 3 8 första stycket konsumentköplagen
normall uppmana säljaren all avlämna varan varefter köparen under skälig lid
måsle

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 171

avvakta
leverans innan han får häva köpet. Om vara är behäftad med fel som säljaren har
ålagil sig atl avhjälpa måsle köparen enligt 4 8 första styckel
konsumentköplagen, innan han kan göra gällande annat anspråk på grund av felet,
först lämna säljaren skälig lid att avhjälpa felet eller leverera felfri vara.
Om varan är behäftad med fel som inte skall avhjälpas på grund av åtagande som
nyss nämnts får köparen enligt 5 8 konsumentköplagen inte göra avdrag pä
köpeskillingen eller häva köpel om säljaren erbjuder sig att avhjälpa felet
eller all leverera felfri vara och rättelsen sker genast samt ulan kostnad
eller väsentlig olägenhet för köparen.

Föratt köparen skall kunna framslälla penninganspråk
på grund av köpet mot särskild kreditgivare fordras atl köparen är bevarad vid
sin rätt atl göra gällande anspråket mot säljaren. Köparen måste således ha
iakttagit sådan reklamationsplikt o. d., vars fullgörande utgör en
förutsättning för all köparen skall kunna rikla anspråk mol säljaren (jfr bl.a,
11 8 konsumentköplagen). Kreditgivaren får givetvis mot köparens anspråk
framställa alla de invändningar som säljaren skulle ha kunnat göra gällande.

Ett huvudsyfte med bestämmelserna i 10 8 andra
stycket är atl köparen när ell köp hävs skall vara garanterad all återfö vad
han har presterat på grund av köpel. En förutsättning för alt köparen efter
hävning skall återfö vad han har betalat är emellerlid i regel alt köparen å
sin sida återiämnar varan i väsentligen oförändrat och oförminskat skick lill
säljaren (jfr 57 och 58 88 köplagen). En kreditgivare är alliså i en
hävningssiulalion inle skyldig atl göra någon återbetalning till köparen med
mindre denne på nyss angivet sätt lämnar tillbaka varan. Köparen bör alllid
anses ha fullgjort sina förpliktelser härvidlag om han har återlämnat varan
lill säljaren. Som har nämnts i den allmänna motiveringen står det den
särskilde kreditgivaren fritt att genom avtal med säljaren reglera deras
inbördes mellanhavanden med anledning av kreditgivarens ansvar för säljarens
förpliktelser på grund av kreditköp.

Till skillnad från de hittills gällande
bestämmelserna i 15 och 16 ;j8 konsumentköplagen
har reglerna i 10 8 konsumentkreditlagen tillämpning också vid alla former av kontoköp.
Vissa närmare förutsältningar härför har berörts i specialmotiveringen till I
8.

1 konlokortssysiemen bokförs alla inköp som sker
med utnyttjande av konlokrediten på kontohavarens konto. Kreditgivaren
tillställer, i regel må-natligen, kontohavaren ett besked om saldot på kontot.
När kontohavaren skall betala kontoskulden kan han i allmänhet välja mellan två
olika tillvägagångssätt. Han kan sålunda för del första varje månad betala
hela skulden på kontot. Om delta betalningssätt används torde det inte
uppkomma några särskilda problem vid tillämpning av beslämmelserna i 10 8 på
kontoköp.

Kontohavaren
brukar emellertid kunna välja att i stället göra avbetalningar

på
kontoskulden. Enligl de beslämmelser som vanligen upptas i konloavial skall
avbetalning i så fall avse viss minsta kvotdel av saldot pä kontot.

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 172

dock
visst lägsta belopp (t, ex, 50 kr). Betalningen avräknas i regel på del totala
saldot. Om konlohavare som använder sådant betalningssätt vill utnyttja sin
invändningsrätt enligt 10 8 första stycket för del först föstställas hur stor
del av de betalningar, vilka erlagts sedan det aktuella köpet skedde, som kan
anses hänföra sig till della köp. En användbar metod synes vara atl i efterhand
så stor del av betalningarna avräknas på den till köpet hänföriiga fordringen
som molsvarar dennas andel av det vid varje betalningstillfälle föreliggande
saldot. Sedan så skett torde återstoden av den till del aktuella köpel
hänförliga fordringen - eller del lägre belopp som den ifrågavarande
invändningen avser Gfr t- ex. sista meningen i 4 8 andra styckel
konsumentköplagen) - kunna t, v, krediieras kontohavarens konto eller på annal
sätt undantas från fortsatta betalningar i avvaktan på reglering av det
förhållande som utgör grunden för invändningen. Av bestämmelsema i 10 8 första
stycket och deras tvingande natur fåranses följa att kredilgivaren, när han för
motta meddelande från kontohavaren att denne vill göra gällande invändning på
grund av köpet, är skyldig all vidta de nu nämnda åtgärderna. Givetvis finns
del inte något som hindrar kreditgivaren att i stället tillämpa del enklare
förfaringssättet atl t. v, från fortsatta avbetalningar undanta etl belopp
motsvarande hela den till det ifrågavarande köpel hänförtiga kredilfordringen.

Om konlohavare som utnyttjar betalningssättet
avbetalning med stöd av 10 8 andra styckel framställer anspråk mot
kreditgivaren vid kontoköp, torde anspråket i allmänhet kunna regleras genom
kreditering av kontot. Detta torde i regel kunna ske genom atl kontot
krediteras med hela del belopp som anspråket avser, givetvis dock högst med ett
belopp motsvarande kreditfordringen på grund av det ifrågavarande köpet.

II

Paragrafen motsvarar 21 och 30 88 i kommitténs
förslag til kreditlag och skall jämföras med 17 8 konsumentköplagen

Enligt första styckel första meningen får
kreditgivaren inte ta emot av köparen ingången växelförbindelse beträffande
fordran på gmnd av kreditköp.

I förhållande till vad som f n. gäller enligt 17 8
konsumentköplagen har den sakliga ändringen gjorts all förbudet riktas inte
enbart möt säljare som lämnar anstånd med betalning utan mol var och en som
|vid kreditköp lämnar konsumenten kredit eller övertar den ursprunglige
kreditgivarens fordran (jft definitionen av kreditgivare i 2 8). Eriäggs alltså
betalningen till någon del med belopp som köparen erhåller som lån av särskild
kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren, för kreditgivaren
inle beträffande fordran på grund av kreditköpet ta emot växel. Detsamma gäller
nalurtiglvis säljaren, om han har lämnat köparen ett lån för alt erlägga
köpeskillingen (jfr definitionen av krediiköp i 2; 8). Inte heller etl
finansieringsförelag eller annan som övertar säljarens eller annan ursprunglig
kreditgivares fordran för ta emot växel. Vad nu sagts gäller oavsett

konsument-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 173

om
den efterföljande kreditgivaren agerar som näringsidkare eller privatperson
Gft specialmotiveringen till 2 8).

Förbudet avser av köparen ingången
växelförbindelse, dvs. fall där köparen som accepiant, trassent eller endossent
är växelgäldenär, 1 andra stycket har emellertid liksom i konsumentköplagen
gjorts undanlag för egen växel som är utställd av bankinslitut. Säljaren eller
annan kredilgivare är alltså oförhindrad att ta emot poslväxel, där
bankinstitulet i egenskap av utställare är beialningsskyldigt för hela
växelsumman (se prop, 1973:138 s. 278). I sammanhanget bör framhållas att köp
mot betalning med check inte är att betrakta som krediiköp (jfr dock nedan).

Enligt första styckel andra meningen får
kredilgivaren inle heller la emot av köparen utfördal löpande skuldebrev eller
annan av denne ingången skuldförbindelse, vars överiålande eller pantsätlning
inskränker köparens rätl atl framställa invändningar på gmnd av köpel, om ny
borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen. Bestämmelsen avser samma fordringshandlingar
som nuvarande 17 8 konsumentköplagen. Vad som avses med löpande skuldebrev
framgår av 2 kap. skuldebrevslagen. Som exempel på andra handlingar som kan
inskränka köparens invändningsrätl kan nämnas posldaierade checkar (se prop.
1973:138 s. 276).

Den som uppsåtiigen bryter mol förbudet atl ta emot
växel eller annan handling som anges i första stycket dömes enligt tredje
stycket lill böter. Sanktionsbestämmelsen överensstämmer med vad som f n,
gäller enligl konsumentköplagen. Kommillén har föreslagit atl även oaklsamhel
skall kunna leda lill bötespåföljd. En sådan skärpning har emellertid inle
ansetts motiverad.

Vad som föreskrivs i II 8
påverkar intedereglersom enligt 17 8 växellagen och 15 8 skuldebrevslagen
gäller om skydd för tredje man som i god tro förvärvar växel eller annan
löpande fordringshandling. Om en sådan handling trots förbudet i första
stycket kommer i omlopp, blir således innehållet i växellagen resp,
skuldebrevslagen avgörande när del gäller atl bedöma borgenärens möjligheter
atl värja sig från invändningar från köparens sida,

12
8

Paragrafen molsvarar 11 och 12 88 i kommitténs
förslag till konsumentkreditlag och kan jämföras med 6 8 tredje stycket och 2
8 första stycket avbelalningsköplagen. Den har behandlats under 5.7 i den
allmänna motiveringen.

Vid kreditköp har enligl förslå stycket köparen
alllid rätl all belala sin skuld till kreditgivaren i förtid. Denna köparens
befogenhet är ovillkoriig och kan som framgår av 4 8 inte åsidosättas genom
avtal. Rätten till förtidsbetalning gäller såväl mol säljare som mol andra
kreditgivare vid kreditköp. Vem som är att anse som kreditgivare och vad som
avses med kreditköp framgår av 2 och 3 88-

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 174

Andra stycket begränsar kreditgivarens möjligheter
all kräva betalning i förlid. Liksom första stycket är bestämmelsen tillämplig
vid kreditköp.

Enligt andra stycket får kredilgivaren kräva
betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll härom samt köparen har
dröjt i mer än en månad med att ertägga förfallen del av kredilfordringen och
denna del uppgår till mer än en tiondel av hela kredilfordringen.

Bestämmelsen riktar sig mol s. k, förfalloklausuler
i krediiköpskontrakl. Av inledningen lill andra styckel framgår atl avtalet
måste innehålla en sådan klausul, om kreditgivaren över huvud taget mol
köparens vilja skall kunna kräva betalning i snabbare takt än som framgår av
den överenskomna betalningsplanen.

Endast förfalloklausuler som hänför sig till
dröjsmål med betalningen får göras gällande. Härvidlag krävs atl köparen på
angivet sätt har kommit i kvalificerat dröjsmål. De båda krav som uppställs,
lidskravel och storlekskravet, måste samtidigt vara uppfyllda. Utgångspunkten
för tidsberäkningen är den belalningsplan som parterna kommit överens om.

Vid krediiköp som är förenat med återtaganderätt
har köparen enligt 16 8 viss möjlighet att värja sig mot atl kreditgivaren gör
gällande en förfalloklausul, även om köparen har kommit i sådant kvalificerat
dröjsmål som anges i 12 8- I denna del får hänvisas till vad som anförs under
16 8.

Med kredilfordringen avses, som framgår av 2 8, del
sammanlagda beloppet av kreditbelopp och kreditkoslnad. Dröjsmålsbeloppet,
dvs. den obetalda del av kreditfordringen som är förfallen enligt
betalningsplanen, skall sättas i relation till hela kreditfordringen. Visar det
sig att dröjsmålsbeloppet uppgår till merän en tiondel av denna kan
kreditgivaren således göra gällande en fdrfalloklausul, om även tidskravet är
uppfyllt.

Vid kreditköp i allmänhet, som vanliga
delbetalningsköp och låneköp där kreditavtalet hänför sig lill köp av viss
vara, utgör kredilfordringen i regel elt konstant belopp som vanligen torde
vara uttryckligen angivet i avtalet eller eljest skriftligen dokumenterat (jft
specialmötiveringen lill 6 8). 1 vissa fall lorde dock kreditkostnaden kunna
variera under avtalstiden, l. ex, därför all räntesatsen anknutits lill
diskontot. 1 sådana fall kommer kredilfordringens storlek alt förändras med
variationen i krediikostnaden. Givetvis skall hänsyn tas härtill vid
tillämpningen av 12 8-

När det gäller köp med användande av kontokredil är
det uppenbart alt beslämmelserna i 12 8 i regel inle kan sättas i relation lill
varje enskilt kontoköp. Della följer av att kontohavarens betalningar i
allmänhet avräknas på kontots totala saldo ulan uppdelning på de enskilda
köpen. Avgörande för frågan huruvida kreditgivaren i ett konloavial skall kunna
göra gällande en förfalloklausul bör därför vara om konsumenten/kontohavaren
har dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallen del av kontots saldo,
vilken uppgår till mer än en tiondel av hela saldot. Med
"kredilfordringen" avses alltså vid kontoavtal del vid varje tidpunkt
föreliggande kontosaldot, vilkel omfattar dels utnyttjat krediibelopp och dels
upplupen kostnad för krediten.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 175

För all belysa konlokreditsituationen kan som
exempel tas del fallet alt kontohavaren enligt avtalet skall belala minst en
tiondel av saldot inom en månad efter del alt han fått motta månatligt
saidobesked. Vid ell tillfälle (månad 0) visar saldobcskedel ell saldo på 5 000
kr, Kontohavaren gör i fortsättningen inle någon inbetalning. Vid nästa
tillfälle för saidobesked (månad 1) skulle kontohavaren enligl avtalet ha
betalat 500 kr. Vid del därpå följande tillföllel (månad 2) utgör del till
betalning förfallna beloppet merän tiondel av den månad O föreliggande
kredilfordringen. Därmed börjar den lidsfrist löpa som är av belydelse i
sammanhanget. Efter loppet av ytteriigare en månad har kreditgivaren möjlighet
att med stöd av en förfalloklausul utkräva betalning av hela kreditfordringen.

Av del anförda framgår all det saknar belydelse
humvida kontohavaren efter den lidpunki som bildar utgångspunkt vid bedömningen
(månad 0) tar kreditutrymmel i anspråk ytteriigare. Självfallet måste gälla att
kontohavaren inle kan försälta sig i en bättre ställning genom all efterhand
öka saldot samtidigt som han inte gör några inbetalningar. Vidare lorde av
allmänna principer följa alt kredilgivaren har rätl atl avvisa avbetalningar på
konloskulden vilka understiger avtalat och förfallet amorieringsbelopp.

Det bör anmärkas att av den nu berörda regleringen
följer alt kreditgivaren inle genom enbart uppsägning av etl konloavial kan
bringa den avtalade amorleringsplanen till upphörande. Härför fordras atl en
förfalloklausul kan göras gällande.

Enligt 12 8 tredje stycket utgör de i andra styckel
stadgade begränsningarna i rätten alt åberopa förfalloklausuler inte hinder för
bank eller annan kreditgivare att göra gällande strängare förbehåll om
betalning i förtid, om sådan skyldighet följer av annan författning. Av den
allmänna motiveringen (avsnittel 5.7) framgår alt det här är banklagstiftningen
som åsyftas. Regeln i tredje stycket tillåter emellertid inte ifrågavarande
kreditgivare atl åberopa förfalloklausuler som är strängare än vad som är
direkt motiverat av den berörda lagstiftningen. Vidare bör framhållas alt
regeln gäller endast för det fall kreditgivaren lämnat ell lån lill
konsumenten, dvs, vid kreditköp av låneköpets konstmktion. Regeln är däremot
inte tillämplig när bankaktiebolag e,d, inträder som kreditgivare i
konsumentkreditlagens mening genom alt överta säljares fordran mot köpare
enligl elt mellan säljaren och köparen upprättat kreditköpsavtal. Här gäller
enligt allmänna rätlsgmnd-satser atl den nye kredilgivaren inle mot köparen
förvärvar längre gående rätt i fråga om möjligheten att åberopa förfalloklausul
än säljaren själv hade,

13
8

Paragrafen motsvarar 13 8 i kommitténs förslag till
konsumentkreditlag och kan jämföras med 4 8 avbelalningsköplagen, vartill
hänvisas i 6 8 tredje styckel och 9 8 samma lag. Bestämmelsen har behandlats
under 5.7 i den allmänna motiveringen. Den innebär alt köparen vid
förlidsbelalning av skuld på grund av kreditköp har rätt alt få sin skuld
reducerad på vissl sätt.

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 176

Med förtidsbetalning förstås betalning av belopp
som enligt den avtalade betalningsplanen ännu inte är förfallet lill betalning.
Det saknar belydelse om del är köparen själv som tar initiativet till
förtidsbetalning eller om del är kreditgivaren som med stöd av en avtalsklausul
påfordrar sådan betalning. Som framgår av 17 8 tredje styckel skall
bestämmelserna i 13 8 tillämpas även vid den avräkning som äger rum när
kredilgivare återtar vara som har sålts med förbehåll om ålertaganderält.

Vid förtidsbetalning utnyttjas inte hela den
överenskomna kredittiden. Beslämmelserna i 13 8 syftar till atl köparen vid
förtidsbetalning inie skall behöva belala den del av krediikostnaden som vid en
schablonmässig beräkning kan anses belöpa på den ej utnyttjade kredittiden.
Enligt paragrafen skall sålunda, när förtidsbetalning aktualiseras, vid
beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen
minskas med så stor del av krediikostnaden som den ej utnyttjade kredittiden
utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren för dock
alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna
kostnad särskill anges i avtalet och ej är oskälig.

Som exempel på uppläggningskostnad kan nämnas
kreditgivarens kostnad för kreditupplysning. Hit hör också
administrationskostnader som hänför sig lill avtalsförhållandets inledande
skede, men däremot inle efter hand uppkommande aviseringskostnader och
likna/ide. Det kan vara svårt för kredilgivaren att ange den exakta kostnaden
för uppläggningen av viss kredil. En schablonmässig beräkning bör därför kunna
komma i fråga. Som en spärr föreskrivs emellertid all endast
uppläggningskostnad som ej är oskälig får tillgodoräknas kredilgivaren.

Innebörden av beslämmelserna i 13 8 kan belysas med
följande exempel (jfr kommitténs betänkande s. 228 O,

En vara köps på kredit den 30 maj. Kredittiden är
tio månader. Enligt köpeavtalet har varan köpts på följande villkor i övrigt:

Kontantpris:

1 350 kr

Kontantinsats:

350 kr.

Krediibelopp:

1 000 kr.

Kredilkostnad:

165 kr

Kredilfordringen:

1 165 kr

Av krediikostnaden utgör 55 kr uppläggningskostnad.
Betalningen skall enligt avtalet eriäggas med 116 kr, 50 öre den 30 i varje
månad med början

den
30 juni.

Den 30 november har köparen enligt betalningsplanen
betalat sammanlagt 699 kr, av kreditfordringen. Samma dag, dvs, vid utgången av
den sjätte månaden av den avtalade kredittiden, vill köparen göra sig fri från
kreditavtalei genom förtidsbelalning. Ej utnyttjad kredittid uppgår till fyra
månader, dvs, lill 4/10 av den avtalade kredittiden. Sedan kreditgivaren har

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 177

tillgodoräknats
hela uppläggningskostnaden för krediten skall alltså den obetalda delen av
kreditfordringen, 466 kr, minskas med 4/10 av (165-55 =) 110 kr, dvs, 44 kr
Kreditgivarens fordran uppgår således till (466-44 =) 422 kr

För lillämpningen av bestämmelserna i 13 8 är det
en underförstådd förutsättning all den i kredilfordringen ingående
kreditkostnaden till någon del kan anses hänföriig till den ej utnyttjade
kredittiden. Della bör alllid anses vara fallet vid sedvanliga delbelalningsköp
och låneköp. Vid kontokrediter innefattar kreditfordringen däremot i allmänhet
endast kostnad som faktiskt hänför sig till utnyttjad kredittid. Någon
reduktion av kostnaden enligt 13 8 blir då inte aktuell.

148

Paragrafen molsvarar 14 8 i kommitténs förslag till
konsumenlkreditlag och kan jämföras med 8 8 tredje styckel avbelalningsköplagen.
Den har behandlas i avsnittet 5,8 i den allmänna motiveringen.

Den som har flera förfallna skulder till samma
kreditgivare har i princip befogenhet att själv avgöra på vilken skuld
avräkning skall ske vid betalning som inle läcker allt vad han är skyldig.
Gäldenären kan emellerlid länkas på förhand avslå från denna befogenhet.
Avtalsvillkor varigenom sådant avstående görs är i allmänhet bindande.
Bestämmelsen i 14 8 riktar sig mot villkor av angivet slag, s, k,
avräkningsförbehåll, i samband med kreditköp,

Enligl 14 8 för belopp som köparen eriägger för
avräkning på viss kreditfordran i anledning av kreditköp inte först avräknas
på annan fordran. Har sålunda köparen exempelvis ingått två delbetalningsavtal
med samme säljare och vill köparen atl inbetalat belopp skall anses som
betalning på den ena fordringen, får säljaren inle först dra av beloppet från
den andra fordringen. Motsvarande gäller för banker och andra kreditgivare som
trätt i säljarens ställe. Vidare gäller beträflände kredilgivare som har lämnat
dels elt från köp frislående lån, dels en kredit i samband med köp till samme
konsument all han inle får neka konsumenten avräkning på den fordran som hänför
sig lill kreditköpet.

Förbudet all göra gällande avräkningsförbehåll har,
som framhållits i den allmänna motiveringen, särskild betydelse vid krediiköp
med återtaganderätt. Om nämligen kredilgivaren hade kunnat åberopa sådant
förbehåll, hade del i praktiken inneburit atl återtaganderätten kunnat kopplas
till annan fordran mol samme gäldenär än den som ursprungligen förenats med
återtaganderätt.

Vid kontokrediter utgörs kredilfordringen av
kontots saldo. Bestämmelsen i 14 8 utgör således inte hinder mot alt
kreditgivaren, då fråga är om kontoköp, på vanligt sätt avräknar eriagt belopp
mot saldot.

12 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop,
1976/77:123 178

15 8

Med denna paragraf inleds konsumentkreditlagens
särskilda bestämmelser om återtaganderätt (15-23 88). Paragrafen molsvarar 15
och 16 88 i kom-miiiéförslagei. Den kan jämföras med I 8 första stycket och 2 8
första stycket avbelalningsköplagen.

Enligl 15 8 första stycket avses med förbehåll om
återtaganderätt avtalsvillkor som ger kredilgivaren möjlighet alt återta varan
om köparen inte fullgör sin del av elt kreditköpsavtal. Ett sådant villkor kan
formuleras på olika sätt. Deflniiionen i första stycket omfattar båda de typer
av förbehåll som anges i 1 8 avbelalningsköplagen, således åleriagandeförbehåll
och ägan-derätisförbehäll. Även det senare förbehållet innebär nämligen att
varan skall kunna återtas vid bristande fullgörelse från köparens sida.

Såväl äganderättsförbehåll som återiagandeförbehåll
lorde numera ge kredilgivaren ett sakrättsligt skydd med avseende på det gods
som omfattas av förbehållet (angående återtagandeförbehåll, se rättsfallet NJA
I 1975:222). Kreditgivarens rätl lill godset är således skyddad i förhållande
till tredje man, t, ex. vid utmätning hos köparen eller vid dennes konkurs.

Konsumentkreditlagens bestämmelser om återtaganderätt
har ett vidare tillämpningsområde än avbetalningsköplagens. Sistnämnda lag
gäller nämligen endast vid delbelalningsköp där minst en post skall erläggas i
efterhand, medan konsumentkreditlagens regler gäller även kreditköp där hela
betalningen skall eriäggas på en gång efter köpel.

En grundläggande förutsättning för atl en vara
skall kunna återtas från köparen är naturiigivis att avtalet innehåller ett
förbehåll om ålertaganderält som är giltigt enligl allmänna avtalsrältsliga
regler och atl de i avtalet uppställda förutsättningarna för all förbehållet
skall fö göras gällande är uppfyllda. Därjämte uppställs i 15 8 andra stycket
vissa särskilda krav för att förbehåll om återtaganderätt skall fö göras
gällande,

Enligl andra stycket krävs lill en början alt
förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens
rätt lill betalning. Annan kreditgivare än säljaren kan alltså inle förbehålla
sig delta slag av säkerhet i varan, Etl av säljaren uppställt förbehåll kan
emellerlid åberopas av annan kreditgivare till vilken säljaren har överlåtit
eller pantsalt sin rätt.

Säljaren kan endast göra förbehåll som har till
ändamål att trygga hans egen räll till betalning på grund av kreditköpet. När
betalningen som vid låneköp och vissa former av kontoköp eriäggs med belopp som
köparen lånar från bank eller annan kreditgivare kan således säljaren inte
förbehålla sig återtaganderätt och inle heller göra ett gilligt förbehåll till
säkerhet för köparens förpliktelser mol kreditgivaren. Delta innebär alt
ålertaganderält är utesluten i samband med låneköp och konloköp.

Observeras bör vidare atl förbehåll om
återtaganderätt måste ha tillkommit i samband med köpet. Della innebär att en
vara inle i efterhand kan göras till föremål för säkerhetsräll av detta slag.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 179

Enligl andra stycket krävs vidare för att
återtaganderätt skall få utövas atl köparen har dröjt i mer än en månad med all
eriägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen och all denna del
uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Annat kontraktsbrott än
betalningsdröjsmål godtas således inte som grund för återtagande och
dröjsmålet måsle vara kvalificerat på angivet sätt. Härvidlag råder i princip
överensstämmelse med förutsällningarna föratt kreditgivaren med stöd av
förfalloklausul skall fö kräva betalning i förtid (se 12 8 andra stycket). All
kredilfordringens storiek i vissa fall kan variera under avtalstiden har
berörts under 12 8, Vid lillämpningen av 15 8 skall hänsyn tas till sådana
variationer

För att förbehåll om återtaganderätt skall få göras
gällande krävs som nämnts atl den del av kredilfordringen som dröjsmålet avser
inte har blivit preskriberad. 1 realiteten innebär delta atl återtaganderätten
efter en tid kan upphöra.

Del bör anmärkas att del enligt annan författning
än konsumentkreditlagen kan föreligga särskilda begränsningar av möjligheten
alt göra gällande ett förbehåll om återtaganderätt (jft 2 kap. 4 och 5 88
jordabalken).

Genom tredje styckel begränsas i näringsrältslig
ordning användandet av förbehåll om återtaganderätt. Enligl första meningen kan
näringsidkare som vid försäljning av vara använder sådant förbehåll
förbjudasalt framdeles i liknande (all använda förbehållet, om det avser vara
som med hänsyn lill sin beskaffenhel eller sitt värde eller på grund av
förhållandena på marknaden inte är lämpad som kredilsäkerhel, I den allmänna
motiveringen (avsnitt 5,9) har angivils närmare riktlinjer för
lämplighetsprövningen.

Förbud
kan riktas inte bara mol näringsidkare som själv är säljare utan även mot
näringsidkare som använder sig av återtagandeförbehåll när han i sin
yrkesmässiga verksamhet förmedlar kreditköp som ombud för säljaren. Enligl
tredje stycket andra meningen äger i fråga om förbud avialsvill-korslagens
bestämmelser motsvarande tillämpning. Hänvisningen lill avtalsvillkorslagens
regelsystem innebär inte bara att förbud kan meddelas av marknadsdomstolen ulan
också all fråga om förbud i fall som ej är av slörre vikt får prövas av KO
genom förbudsföreläggande. Har förbudsföreläggande godkänts, gäller det som
förbud av marknadsdomstolen.

En fömtsättning för meddelande av förbud är enligl
avialsvillkorslagen all det är påkallat från allmän synpunkt.

Förbud skall i princip förenas med viie. Det kan
meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på
näringsidkarens vägnar. Fråga om förbud upptas inför marknadsdomstolen efter
ansökan av KO eller i andra hand sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller
löntagare. Anknytningen till avtalsvillkorslagen betyder vidare att
näringsidkare är skyldig att på anmaning av KO komma in med yttrande eller
upplysning i förbudsärende enligl 15 8 tredje stycket konsumentkreditlagen.
Efterkoms

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 180

inte
sådan anmaning, för KO förelägga näringsidkaren all vid vite fullgöra sin
skyldighet.

Beslut i fråga om förbud hindrar inte alt samma
fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annal särskill skäl föranleder
del. Interimistiskt beslut kan meddelas om särskilda skäl föreligger. Talan om
utdömande av vite förs vid allmän domstol av åklagare.

Förbud som enligt 15 8 tredje styckel kan riktas
mot ålerlagandeklausuler är alltså av näringsrältslig karaktär. Detta hindrar
emellerlid inle en återverkan på det civilrättsliga planet, Etl villkor som
kan förbjudas eller rentav har förbjudits av marknadsdomstolen torde vid
bedömning i ett enskilt fall ofta kunna lämnas utan avseende med slöd av den
allmänna förmögenhetsrältsliga generalklausulen i 36 8 avtalslagen. Här kan
hänvisas lill vad som har anförts i prop. 1975/76:81 (s, 131). Enligl 21 8
konsumentkredillagen får handräckning för återtagande av vara inte beviljas,
om det ifrågavarande ålertagandeförbehållel har uppställts i strid mol förbud
enligl

15 8
iredje stycket,

16 8

Paragrafen saknar uttrycklig motsvarighet i
kommittéförslaget (jfr uttalande på s. 185 i kommitténs betänkande). Den kan
jämföras med 2 8 andra stycket avbelalningsköplagen (se även 6 8 första stycket
samma lag).

Enligt 16 8 kan köparen, sedan han har råkat i
sådant kvalificerat dröjsmål som anges i 15 8 andra stycket, hindra atl varan
återtas genom att i efterhand eriägga det belopp som inte har betalats i rätl
lid plus ränta och kostnader. Denna möjlighet har köparen så länge varan inte
har ålertagils, oavsett anledningen lill dröjsmålet. Rättelse kan ske både före
och efter del att kreditgivaren har inlett rättegång eller exekutivt förfarande
för alt återta varan.

För alt rättelse skall anses fullgjord måste
köparen först och främst betala allt som inte har eriagts i rätt tid enligt
avtalet. Således måsle köparen betala även belopp som har varit förfallet i
mindre än en månad och därför inle har haft belydelse för kreditgivarens räll
atl göra gällande förbehåll om återtaganderätt.

För det andra måste köparen betala dröjsmålsränta
på ifrågavarande belopp enligt de grunder som anges i 17 8 tredje stycket.
Köparen behöver således inte betala högre ränta än som anges i 6 8 räntelagen.
Vidare måsle köparen ersätta kreditgivaren för kostnader som kan ha uppkommit
för denne och som anges i 17 8 fjärde och femte styckena.

Verkan av rättelse enligl 16 8 är för del första
atl kreditgivaren inte på gmnd av ifrågavarande dröjsmål för återta varan.
Därtill kommer enligt bestämmelsens andra punkt, att kredilgivaren inte heller
fär göra gällande avtalsvillkor om förtida betalning (se 12 8 andra stycket) på
erund av dröis-

s. 181 Kontrollera mot PDF

målet.
Däremot är kreditgivaren oförhindrad alt vid framtida kvalificerade dröjsmål
göra gällande förbehåll om återtaganderätt och förfalloklausul.

Paragrafen molsvarar 17 8 första - iredje styckena
i kommittéförslaget och kan jämföras med 3 och 4 88 avbelalningsköplagen.

1 första stycket sägs atl om kredilgivaren vill
återta varan, skall avräkning göras mellan honom och köparen. Avräkningen sker
på det sätt som anges i andra och tredje styckena.

Reglerna om avräkning lillämpas såväl vid
handräckning för återtagande som vid verkställighet av dom varigenom köparen
har förpliktats att lämna tillbaka vara som har sålts med förbehåll om
ålertaganderält. Reglerna skall emellerlid också lillämpas om kreditgivaren med
stöd av sådant förbehåll vill återta varan utan medverkan av myndighet, vilkel
naturiigivis förutsätter köparens medgivande. Av 4 8 framgår all reglerna om
avräkning inte till köparens nackdel kan åsidosättas genom avtal.

Vid avräkning skall enligt andra stycket köparen
tillgodoräknas varans värde vid återtagandet, varvid 3 8 avbelalningsköplagen
äger motsvarande tillämpning.

I 3 8 avbelalningsköplagen föreskrivs alt godsets
värde vid återtagandet skall beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna
genom all ombesörja godsels försäljning på lämpligt sätt. Hänsyn skall sålunda
tas till omständigheter som är ägnade att höja värdet i säljarens hand, såsom
att han kan på nytt sälja godset i egen rörelse och dessförinnan avhjälpa
eventuell skada på godset. När det gäller principerna för värderingen kan
hänvisas till prop, 1953:3, Här bör dock anmärkas följande.

Vad säljaren kan antas "utvinna" genom
att på lämpligt sätt sälja varan omfattar vad som kan antas inflyta genom
försäljningen med avdrag av försäljningskostnaderna. Av nyssnämnda proposition
framgår att i princip alla försäljningskostnader skall beaktas, såväl fasta
kostnader som mera speciella, t. ex. för annonsering, transport och
reparation. Säljaren får däremot inte tillgodoräkna sig handelsvinst på den nya
försäljningen.

I regel torde en vara sjunka i värde efter
köpelillfället. Någon gång kan värdet dock tvärtom ha stigit. Givetvis skall i
sådant fall avräkningen vid återtagande ske med hänsyn till det nya, högre
värdet. Detta gäller även om köparen härigenom tillgodoräknas elt högre värde
än kreditköpspriset för varan.

Det kan inträffa all kreditgivaren för all kunna
verkställa ett återtagande måste belala vissa skulder som egentligen åvilar
köparen. Denne kan t. ex. ha lämnat varan för reparation under sådana förhållanden
alt den som verkställt reparationen har rätt all kvarhålla varan som säkerhet
för reparationsfordringen (s, k, relenlionsrätt). Om kreditgivaren då för all
få ut varan

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 182

tvingas
betala reparationsfordringen bör hänsyn härtill tas vid bestämmandet av varans
värde vid avräkningsförfarandet. Detta torde överensstämma med vad som gäller
enligl avbelalningsköplagen (jfr prop. 1953:3 s. 38 ff, särskilt s. 39, saml
Eklund-Nordström, Lagen om avbetalningsköp, 2 uppl., Stockholm 1957, s, 55).
Vad nu sagts bör gälla även när retenlionsräll utövas för andra fordringar än
reparalionsfordringar och kredilgivaren på grund härav måste betala sådan
fordran för alt återtagandet skall kunna verkställas.

1 17 8 tredje-femte styckena anges vad
kreditgivaren får räkna sig lill godo vid avräkningen.

Kredilgivaren för enligl iredje stycket först och
främst tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter reduktion
enligt 13 8, Enligl 13 8 skall, när förtidsbetalning sker, vid beräkning av
kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så
stor del av krediikostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i
förhållande till den avtalade kredittiden. Dessutom för kreditgivaren
tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad
särskilt anges i avtalet och ej är oskälig. Belräffande reduktionen av
krediikostnaden hänvisas i övrigt till vad som har anförts vid 13 8-

Normall kan avtalets uppgifter om
kredilköpsfaktorerna läggas till grund för beräkningen av vad kreditgivaren
skall tillgodoräknas enligl 17 8 tredje stycket. Handräckning är utesluten om
dessa uppgifter är ofullständiga eller felaktiga (jfr specialmotiveringen till
20 och 21 88). Vid domsverkställighel blir domens innehåll avgörande. Av domen
kan följa att från kontraktet avvikande uppgifter om kreditköpsfaktorerna skall
läggas till grund vid avräkningsförfarandet. Köparen kan t. ex. ha vunnit
framgång med en invändning om alt kontraktels kontantprisuppgift ej molsvarar
faktiskt till-lämpat konlanlpris eller att kreditkostnaden är oskäligt hög.

Utöver obetald del av kredilfordringen, reducerad
enligl 13 8, får kreditgivaren enligl 17 8 tredje styckel tillgodoräkna sig
dröjsmålsränta, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 8 räntelagen.
Enligt den bestämmelsen skall ränta beräknas för år enligt en räntefot som
molsvarar det av riksbanken fastställda vid varje tid gällande diskontot med
tillägg av fyra procentenheter.

Är del fråga om handräckning måsle yrkande om
dröjsmålsränta framställas senast vid återiagandeförräliningen. Innehåller
åberopat kontrakt be-s'"mnielser om dröjsmålsränia kan kreditgivaren anses
ha yrkat sådan ränta,

Enligl 17 8 fjärde och femte styckena för
kreditgivaren vid avräkningen också tillgodoräkna sig ersättning för vissa
kostnader som kan uppkomma vid återtagande av vara, I fjärde stycket anges till
en början atl kredilgivaren för räkna sig lill godo ersättning för exekutionsavgift.
Sådan avgift tas ut enligl exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). Vidare för
kreditgivaren tillgodoräkna sig skälig kostnad för transport av varan saml
ersättning för utgift som han åsamkats för inställelse vid
återtagandeförrältning, om in-

s. 183 Kontrollera mot PDF

ställelsen
har varit påkallad för lillvaralagande av kreditgivarens rätt. Ersättning för
utgift för inställelse vid återtagandeförrättning bestäms med motsvarande
tillämpning av beslämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel
till vittne. Dessa bestämmelser återfinns i vitlneser-sätlningskungörelsen
(1973:262, ändrad senast 1975:1086). I 17 8 femte stycket ges en särskild regel
om tillgodoräknande av ersättning för kostnad i mål om handräckning för
återtagande. I sådant mål för kreditgivaren tillgodoräkna sig även skälig
ersättning för sill eget arbele med anledning av målet saml arvode till ombud
eller biträde. Regeringen avses utförda föreskrifter om vad som härvidlag skall
anses ulgöra skälig ersättning.

Här bör slutligen pekas på ett par olikheter mellan
konsumentkredillagen och avbelalningsköplagen.

Konsumentkreditlagen tillåter inte vare sig
kopplings- eller avräkningsförbehåll. Det har därför inte kommit i fråga atl
införa någon motsvarighet till bestämmelsen i 4 8 första styckel 5
avbelalningsköplagen om avräkning av reparalionsersättning o. d.

Enligt avbelalningsköplagen får säljare
tillgodoräkna sig gottgörelse för försäkringspremie som säljaren har att fordra
och som inte har inräknats i avbeialningsprisel (4 8 första stycket 3),
Konsumentkreditlagen saknar motsvarighet till denna bestämmelse. Kostnad för
försäkring, liksom all annan ersättning som säljaren betingar sig utöver
kontanlpriset, är nämligen enligt konsumentkreditlagen (2 8) att betrakta som
kreditkostnad och ingår således i den del av kreditfordringen som
tillgodoräknas kreditgivaren efter reduktion enligl 13 8-

188

Paragrafen molsvarar 17 8 fjärde och femte styckena
kommittéförslaget och kan jämföras med 5 8 avbelalningsköplagen.

Konsumentkreditlagens reglering av
återtaganderätten innebär liksom motsvarande beslämmelser i
avbelalningsköplagen att kredilgivaren inle skall kunna göra någon extra vinst
på all köparen tvingas lämna varan ifrån sig. Om köparen vid avräkningen
tillgodoräknas ell stön-e belopp än kreditgivaren - dvs. om varan åsätts ell
värde som är högre än summan av de belopp kreditgivaren för tillgodoräkna sig -
får därför varan enligl huvudregeln i första stycket alertas endast om
kredilgivaren betalar mellanskillnaden lill köparen.

En särskild regel gäller i fall där varan har
värderats av utmätningsman. Som framgår av 13 8 och 15 8 andra stycket
avbelalningsköplagen, vartill hänvisas i 22 8 konsumentkreditlagen, skall varan
värderas av utmätnings-

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 184

man
vid handräckning och vid verkställighet av dom på återtagande, om inle domen
föreskriver annat. Och som framgår av 14 och 15 88 avbelalningsköplagen,
vartill likaledes hänvisas i konsumentkredillagen, blir resultatet av en
avräkning efter utmätningsmans värdering inte alllid slutgiltigt.
Kreditgivaren har liksom köparen möjlighet all underställa värderingen
domstols prövning. Skulle domstolen därvid uppskatta varans värde till lägre
belopp än utmätningsmannen har gjort, blir köpare som vid avräkningen har
tillerkänts överskjutande mellanskillnad återbetalningsskyldig gentemot
kredilgivaren. Kredilgivaren har därför elt iniresse av atl kunna säkra återbetalning.
Av det skälet har kreditgivaren valrätt mellan atl erlägga mellanskillnad lill
köparen och all nedsätta beloppet hos utmätningsman, om varan har värderats av
denne.

När köparen har rätl all lyfta nedsatt belopp
framgår av 14 8 andra stycket och 15 8 andra styckel avbelalningsköplagen (jfr
22 8 konsumentkreditlagen).

Om kredilgivaren tillgodoräknas ell slörre belopp
än köparen, får kreditgivaren enligt andra styckel inle kräva ut
mellanskillnaden (reslskulden). Transaktionen mellan parterna är således i
detta läge i princip avslutad. Med restskuld enligt förevarande bestämmelse
avses emellertid bara belopp som omfattas av avräkningsreglerna. Således är
kredilgivaren oförhindrad att även efter varans återtagande kräva ut ersättning
för rättegångskostnader som hänför sig till dom varigenom köparen har
förpliktats alt utge varan.

Påpekas bör atl reslskulden skall betalas, om
köparen vill begagna sig av sin rätl alt lösa tillbaka varan, se 19 8.

19
8

Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommitténs
förslag, kan jämföras med 6 8 andra styckel avbelalningsköplagen.

Bestämmelserna innebär alt köparen oberoende av
kreditgivarens samtycke har räll alt inom fjorton dagar lösa tillbaka
återtagen vara genom betalning som sätter kreditgivaren i samma ekonomiska
situation som om återtagandet hade avvärjts genom slutbetalning från köparen.

Vill köparen återiösa varan skall han betala
kreditgivaren varans värde vid återtagandet, dvs. samma värde som har använts
vid avräkningen. 1 förekommande fall måste köparen också betala den restskuld
som har uppkommit vid avräkningen. Har således vid det tillfället
kreditgivaren tillgodoräknats ell slörre belopp än köparen är denne skyldig
att erlägga mellanskillnaden, om han vill utnyttja återiösningsrälten,

Återiösningsrätt gäller oavsett om återtagande har
skett handräckningsvis, genom domsverkställighet eller genom uppgörelse mellan
parterna utan medverkan av myndighet.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 185

20
8

I 20-22 88 finns bestämmelser om handräckning och
verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats atl lämna tillbaka
vara som sålts med ålertaganderält.

Med handräckning förstås det förenklade
processuella förfarande som anvisas i avbelalningsköplagen och som gör del
möjligt för kredilgivaren att mol köparens vilja återta varan ulan att först
behöva vända sig till domstol för all få en verkslällbar dom.

De formella förutsättningarna för handräckning
anges i 20 8, som molsvarar 18 8 kommittéförslaget och kan jämföras med 10 8
avbetalningsköp-lagen.

Enligt
20 8 första stycket får kreditgivaren söka handräckning hos utmätningsman,
under förutsättning all om kreditköpet har upprättats en av parterna
underskriven handling som innehåller förbehåll om återtaganderätt och uppgift om
vissa kredilköpsfaklorer. De krav på handlingens innehåll som här ställs upp
har syftet all skapa underlag för utmätningsmannens bedömning av ärendet. Rent
faktiskt kan de också framtvinga att den som säljer en vara med ålertaganderält
lämnar köparen viss viktig information om kreditköpets innebörd (jfr 6 8)-

Konsumentkredillagen uppställer inte i och för sig
något krav på skriftlig form för all ell krediiköpsavtal skall vara giltigt.
Men för atl handräckning skall komma i fråga krävs således att en skriftlig
köpehandling har upprättats. Förutom ålertaganderätlsförbehåll måste handlingen
innehålla uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden,
kredittiden, kreditfordringen och när betalning skall eriäggas. Belräffande
innebörden av de olika termerna hänvisas lill 2 8- Utmätningsmannen har atl
kontrollera all uppgifterna stämmer inbördes.

Saknas uppgifter som krävs enligt första stycket,
skall ansökningen om handräckning avslås. Detsamma gäller om köparen visar
sannolika skäl all kontraktet innehåller felaktig uppgift, exempelvis om
kontanlpriset.

Den omständigheten alt en handräckningsansökan har
avslagits av utmätningsmannen inskränker inle kreditgivarens möjlighet atl
väcka talan vid domstol för atl utverka dom varigenom köparen förpliktas all
lämna tillbaka varan.

I andra stycket föreskrivs all ansökan om
handräckning skall göras skriftligen samt innehålla uppgift om den del av
kredilfordringen som ulestår obetald. Denna uppgift är nödvändig för att
utmätningsmannen skall kunna göra den prövning som avses 1218 första stycket.
Till ansökan skall fogas styrkt avskrift av handling som anges i första
styckel. Vid brister i dessa avseenden bör utmätningsmannen bereda sökanden
lillfälle all komplettera ansökningen. Sker inle komplettering skall
ansökningen avslås.

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 186

218

Denna paragraf innehåller ytteriigare
förutsättningar för ali handräckning skall få beviljas. Paragrafen kan jämföras
med 19 8 kommittéförslaget och 118 avbelalningsköplagen,

Enligl förslå slyckel får handräckning beviljas
endast om del är uppenbart att de förutsättningar som anges 115 8 andra stycket
föreligger. Förbehållet om återtaganderätt måsle således ha gjorts av säljaren
i samband med köpel för all trygga dennes räll lill betalning. Vidare krävs att
köparen har kommit i kvalificerat dröjsmål med betalningen på närmare angivet
sätt och att fordringen inte är preskriberad (se specialmötiveringen till 15
8),

Framgår det redan av ansökningshandlingarna att de
angivna fömlsältningarna inte är uppfyllda, skall ansökningen genast avslås.
Delsamma gäller, om det i handräckningsmålel framkommer omständighet som ger
anledning lill tvekan huruvida förulsältningarna är uppfyllda. Detta följer av
rekvisitet alt saken skall vara uppenbar och ligger för övrigt i den summariska
processens natur. En invändning från köparens sida leder alltså lill alt ansökningen
skall avslås, om inle invändningen är klart obefogad. Avslås ansökningen är
kredilgivaren oförhindrad all fö sin sak prövad vid domstol.

Som
framgår av 16 8 kan köparen, även om förutsättningarna för återtagande är
uppfyllda, hindra all varan återtas genom att eriägga belopp som ej har
betalats i rätl lid jämte ränta och koslnader. Detta gäller även om betalningen
görs på ett så sent stadium som vid förrättningen i ett hand-räckningsmåt.
Härvid är dock atl märka att köparen måste belala hela del belopp som är
förfallei till betalning. Kredilgivaren är alltså inle skyldig alt godta ett
lägre belopp, även om det är så stort alt kvalificerat dröjsmål enligt 15 8
andra styckel inle längre skulle föreligga. Om kreditgivaren emellertid godtar
sådan betalning, går han miste om rätten att återta varan på grund av
dröjsmålet.

Som framgår av 22 8 med dess hänvisning lill bl, a.
14 8 avbelalningsköplagen har köpare och kredilgivare räll att föra lalan mot
beslut i fråga om handräckning samt möjlighet atl i vissa hänseenden åstadkomma
rättelse genom talan vid domstol.

Enligl andra slyckel får handräckning inle beviljas
om förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mol förbud enligt 15 8
iredje stycket. Till förbud räknas såväl marknadsdomstolens beslut som godkänt
förbudsföreläggande av KO. Bestämmelsen innebär all ansökan om handräckning
skall avslås, om sökanden eller den från vilken sökanden har övertagit återtaganderätten
har förbjudils alt använda förbehåll om återtaganderätt avseende vara av del
slag som ansökningen gäller. Har således en säljare meddelats sådant förbud
för varken säljaren eller den finansiär hos vilken säljaren diskonterar sina
kreditköpskonlrakl beviljas handräckning.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 187

Utmätningsmannen har att självmant iaktta
bestämmelsen och måsle, när varans slag ger anledning därtill, undersöka
huruvida förbehållet omfattas av meddelat förbud. Detta lorde kunna ske genom
hänvändelse lill konsumenlverkel. Del kan vara lämpligt all konsumentverket
upprättar förteckningar över förbud som har meddelats.

Del bör anmärkas att handräckning inle kan vägras
enbart på den grund att annan näringsidkare än sökanden i det aktuella
handräckningsmålel eller den från vilken sökanden har övertagit den påstådda
återtaganderätten har förbjudits att använda förbehåll om ålertaganderält
belräffande sådan vara som målet gäller. Köparen har emellerlid alllid rätt all
vända sig till allmän domstol för atl få förbehållets skälighet prövad enligt
36 8 avtalslagen. Vid en sådan prövning torde domstolen komma att fösta stort
avseende vid den praxis som med ledning av den näringsrättsliga bestämmelsen i
15 8 Iredje styckel har utbildats på marknaden.

Enligt 21 8 tredje slyckel får handräckning eller
domsverkställighel inte beviljas för återtagande av vara som enligl 65 8
ulsökningslagen undantas från utmätning.

F. n. gäller enligt 11 8 andra slyckel och 15 8
första stycket avbelalningsköplagen all handräckning och domsverkställighet
inle får ske beträffande gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga
för köparen och hans familj. Detta skydd för köparen är av betydligt mindre
omfattning än del skydd som vid utmätning tillkommer gäldenär enligl 65 8
ulsökningslagen, gäldenärens s. k. beneficium.

Från utmätning undantas enligt sistnämnda lagrum
bl. a. möbler och annan utmstning som är nödvändig för ell hem och dess
skötsel. Vidare undantas föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens
personliga bruk och utmstning som fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet,
allt lill skäligt värde. Bestämmelsen gör det möjligt att undanta exempelvis
elektriska hushållsapparater från utmätning. 1 praktiken förekommer atl även
TV-apparat och under speciella omständigheter t. o. m, bil inbegrips i
gäldenärens beneficium, Humvida viss sak som gäldenären har ingår i hans
beneficium är en fråga som får besvaras olika i olika verkställighetsärenden
beroende på gäldenärens situation. Vad som skall undantas från utmätning kan
också variera från tid till annan beroende på standardulveckling m, m.

Jag vill i della sammanhang erinra om att det i 67
8 tredje stycket ulsökningslagen finns bestämmelser som innebär atl om viss
egendom som avses i 65 8 samma lag har sådant värde atl den inte kan undantas
enligt 65 8, utmätning får ske med förbehåll att gäldenären, efter egendomens
försäljning, av den behållna köpeskillingen skall ulfö vissl belopp för atl
kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe. Dessa bestämmelser
blir inle lillämpliga vid handräckning eller domsverkställighet för
återtagande.

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 188

22 8

Bestämmelserna i 20 och 21 88 om handräckning och
verkställighet av dom är inle uttömmande. De fylls ut genom en hänvisning lill
de regler på området som finns i avbelalningsköplagen. Hänvisningen finns i 22
8, som motsvarar 19 8 kommittéförslaget.

Enligt 22 8 äger - utöver 20 och 21 88
konsumentkreditlagen - 10 8 tredje och fjärde styckena, 12-15 88 och 16 8
första stycket avbelalningsköplagen motsvarande tillämpning i fråga om
handräckning och domsverkställighel enligt konsumentkreditlagen.

De angivna beslämmelserna i avbelalningsköplagen
rör bl. a. frågor om kostnad, anstånd, värdering, överklagande och tillämpning
av bestämmelser i ulsökningslagen. Sålunda föreskrivs i 10 8 iredje stycket
avbelalningsköplagen alt kostnad för handräckning skall, där utmätningsmannen
begär del, förskjutas av sökanden.

112 8 avbelalningsköplagen finns föreskrifterom
anstånd. Har handräckning sökts på grund av dröjsmål med betalningen och
finnes dröjsmålet bero på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet
eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i
belalningssvårigheter, som kan antas vara av tillföllig natur, får
utmätningsmannen medge anstånd med verkställigheten, om inle säljarens rätl
till godset äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosätts. Anstånd
får medges för en tid av upp lill tre månader från dagen för ansökningen men
kan vid synnerliga skäl utsträckas att gälla intill sex månader från nämnda
dag. Utmätningsmannen får föreskriva villkor för anståndet och, om anledning förekommer,
förklara att anståndet skall upphöra alt gälla. Enligt 15 8 första stycket
avbelalningsköplagen skall bestämmelserna 112 8 samma lag äga motsvarande
tillämpning belräffande förrättning för verkställighet av dom, varigenom
köparen förpliktas utge gods som blivit sålt genom avbetalningsköp.

1 16 8 första styckel andra punkten
avbelalningsköplagen sägs alt ansökan om handräckning eller domsverkställighel
förfaller, om säljaren har medgett uppskov med förrättningen och på grund därav
verkställighet ej har skett när sex månader förflutit från dagen för
ansökningen.

Gods för vars återtagande handräckning meddelas
skall enligl 13 8 avbelalningsköplagen upptecknas och värderas av
utmätningsmannen. Denne får vid behov tillkalla sakkunniga att biträda vid
värderingen. Vid förrättning för domsverkställighel skall enligl 15 8 andra
slyckel beslämmelserna i 13 8 gälla i fråga om värdering, om annat inte
föreskrivs i domen.

I 14 8 första slyckel avbelalningsköplagen finns en
bestämmelse om all beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor
som sista instans.

Är köparen eller säljaren missnöjd med värdering
eller annan åtgärd som vidtagits vid handräckning är han enligt 14 8 andra
stycket avbetalnings-

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 189

köplagen
oförhindrad all väcka talan mot den andre vid domstol. Visar ej säljaren all
han väckt sådan talan inom en månad efter del handräckning gavs eller, om
förrättningen inom den liden har överklagats, inom samma tid efter överexekutors
beslut, för köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp som enligl 5 8 första
slyckel avbelalningsköplagen kan ha blivit nedsatt hos denne med anledning av
atl godsets värde vid avräkningen mellan parterna befunnits överstiga vad som
räknats säljaren till godo, Enligl 15 8 andra stycket skall bestämmelserna i 14
8 andra stycket belräffande lalan mol utmätningsmans värdering äga motsvarande
tillämpning med avseende på förrättning för domsverkställighet.

På grund av hänvisningen i 22 8 konsumentkredillagen
skall nu redovisade beslämmelser för avbetalningsköp äga motsvarande
tillämpning på konsumentkreditköp med förbehåll om återtaganderätt. Vad som i
dessa bestämmelser sägs om säljare gäller - liksom vid direkt tillämpning av avbelalningsköplagen
- även om den som har övertagit säljarens rätt. Den hänvisning som i 14 8 andra
styckel avbelalningsköplagen görs till 5 8 första slyckel samma lag skall vid
lillämpning av konsumenlkredilköp beirakias som en hänvisning lill 18 8 första
styckel konsumentkreditlagen. I 15 8 avbelalningsköplagen ingår en hänvisning
lill 11 8 andra slyckel samma lag. Som framgår i avsnitt 5.15 i den allmänna
motiveringen föreslås 11 8 andra slyckel avbelalningsköplagen bli upphävt.

Emellerlid är inte heller avbetalningsköplagens förfaranderegler
uttömmande. Enligt 10 8 fjärde stycket avbelalningsköplagen - vartill 22 8 konsumentkreditlagen
alltså hänvisar - skall nämligen vad i 50, 59, 60 och 60 a 88 ulsökningslagen
är föreskrivet i fråga om utmätning äga motsvarande tillämpning på handräckning
enligl avbelalningsköplagen. De angivna bestämmelserna i ulsökningslagen
handlar om behörig utmätningsman, underrättelse till gäldenären (denne skall
normalt underrättas), betydelsen av gäldenärens frånvaro när förrätining skall
ske (frånvaro ärenligt huvudregeln inle hinder för förrättningen) och
provisorisk åtgärd i fall där verkställighet inte kan ske genast.

Vidare
föreskrivs i 16 8 första stycket första punkten avbelalningsköplagen

- som alltså också omfattas av hänvisningen i 22 8
konsumenikredillagen

-
att jämte beslämmelserna i
avbelalningsköplagen skall ulsökningslagens föreskrifter lända lill
efterrättelse i tillämpliga delar. Härmed torde närmast åsyftas
ulsökningslagens mera allmänna beslämmelser, exempelvis regler om jäv mot
utmätningsman.

Här skall slutligen erinras om att de regler om
handräckning och verkställighet av dom, vartill konsumentkreditlagen hänvisar,
f n. prövas dels i samband med arbelel inom jusiitiedeparlemenlei på en ny ulsökningsbalk
(se betänkandet Utsökningsräll XIII, SOU 1974:55, s, 174), dels under kreditköputredningens
arbete med översyn av avbelalningsköplagen.

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 190

23
8

Enligl paragrafen får vara som har sålts med
förbehåll om återtaganderätt inle utmätas för fordran på grund av kreditköpet.
I sak överensstämmer denna bestämmelse med kommittéförslaget (se kommitténs
specialmotivering till 19 8)- Paragrafen har sin motsvarighet i 16 8 andra
slyckel avbelalningsköplagen. Där föreskrivs atl för fordran på gmnd av
avbetalningsköp får det gods köpel avser inle las i mät.

Vid krediiköp med förbehåll om återtaganderätt är
kredilgivaren oförhindrad atl göra gällande sin fordringsräti i vanlig
ordning. Han kan således vända sig till domstol för atl fö ell verkslällbart
utslag på sin fordran i slällel för all göra gällande sin ålertaganderält. Med
stöd av sådant utslag kan kreditgivaren begära utmätning hos köparen. På grund
av förevarande bestämmelse är han emellertid då hänvisad till annan egendom än
den som köpel avser. Därigenom förhindras atl konsumentkreditlagens värderings-
och avräkningsregler sätts ur spel.

24
8

Paragrafen motsvarar 23 8 kommittéförslaget. Den
har behandlats under 5,10 i den allmänna motiveringen.

Vid avtal om kontokredil förekommer avtalsvillkor
som innebär all kontohavaren ålar sig betalningsansvar för belopp som påförs
kontot genom all kontokort, som utlämnas till honom som kredilbevis, används av
obehörig. Beslämmelserna i förevarande paragraf begränsar kreditgivarens möjligheter
all använda sådana avtalsvillkor. Paragrafen gäller inte bara vid köp av varor
ulan också när kontokredil lämnas för andra ändamål.

Med kontokort avses en handling eller etl föremål,
vanligenen plaslbricka, som används som bevis om att ett avtal om kontokredil
har ingåtts. Termen "kontokort" har valts med hänsyn till atl den
används i allmänt språkbruk. Av vad nyss sagts framgår att termen syftar också
på andra handlingar eller föremål än de sedvanliga kontokorten. Del har inte
ansetts erforderligt all i della sammanhang närmare ange vilka krav som bör
ställas på elt kontokort eller atl i övrigt gå in pade rättsverkningar som kan
vara förbundna med kontokort.

Med konlohavare avses den som är bunden av avtalet
med kreditgivaren och således ansvarig för all inbetalningar görs på koniol i
enlighel med vad som har överenskommits mellan parterna, I vissa fall torde
förekomma alt två eller flera personer - exempelvis äkta makar - är konlohavare
i ett och samma kontoavtal.

Vem som är behörig alt använda elt kontokort får i
första hand avgöras med ledning av kontoavtalel. Förulsätier della att
kontokort kan användas

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 191

av
en viss krets av personer, exempelvis familjemedlemmar, är naturligtvis dessa
behöriga.

Används kontokort av obehörig måsle någon av de
särskilda förulsätt-ningar som anges i första stycket 1-3 vara uppfylld för alt
kreditgivaren skall kunna göra gällande en klausul om betalningsskyldighet för
kontohavaren,

I första slyckel 1 anges del fallet all
kontohavaren eller annan som är behörig att använda kontokortet har lämnat
ifrån sig kortet till någon annan. Här avses etl frivilligt överiämnande som
leder lill att kortet används av någon som inte enligl kontoavtalel är behörig
härtill. Har kontohavaren eller annan som är behörig all använda kontokortet
lämnat ifrån sig della under tvång eller liknande omständighet, bedöms
kontohavarens betalningsskyldighet enligl första stycket 3,

I första styckel 2 anges del fallet att
kontohavaren eller annan behörig användare genom grov oaktsamhet har föriorat
kortet. Vid bedömningen av huruvida sådan oaktsamhet föreligger bör beaktas att
kontokort i regel är avsedda att lättillgängligt kunna medföras i olika
sammanhang, ofta för atl användas i stället för pengar vid smärre inköp. Del
bör därför krävas mera försvärande omständigheter för atl grov oaktsamhet skall
anses föreligga. Som exempel kan nämnas att kontokortet har lämnats kvar i
ficka, väska, fordon e. d, som inle stått under uppsikt. Förioras kontokort när
del förvaras i vederbörandes bostad torde grov oaktsamhet i regel inle böra
anses föreligga.

1 första stycket 3 anges det fallet atl
kontohavaren eller annan behörig användare har förlorat besittningen av
kontokort på annat sätt än genom överlämnande lill annan eller grov oaklsamhel.
I sådant fall går kontohavaren helt fri från betalningsansvar på grund av
obehörig användning av kortet, om kontohavaren eller den som annars var behörig
alt använda kortet snarast efter det alt föriusten har upptäckts gör anmälan
hos kreditgivaren. Föriustanmälan enligt 3 kan, med den verkan som anges i paragrafen,
ske även om kortet vid tidpunklen för anmälan åter har kommit i kontohavarens eller
annan behörig persons besittning.

Om anmälan enligt första stycket 3 inte sker
snarast efter upptäckt blir kontohavaren - under förutsättning alt detta
föreskrivits i kontoavtalel och med den begränsning som följer av bestämmelsen
i paragrafens andra stycke - beialningsansvarig för alla de belopp som genom
obehörig användning av konlokoriet har påförts kontot.

Även om kontohavaren eller annan behörig användare
har lämnat ifrån sig kontokort lill annan, förlorat kortet genom grov
oaklsamhel eller föriorat besittningen av kortet på annat sätt och underlåtit
all snarast efter upptäckt anmäla förlusten hos kredilgivaren kan kontohavarens
betalningsansvar be-

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 i 192

gränsas,
Enligl andra stycket av förevarande paragraf är kontohavaren nämligen i
princip inte betalningsansvarig för belopp som genom att kontokort använts av
obehörig har påförts konto efter det att kreditgivaren mottagit anmälan alt
kontohavaren eller annan behörig användare inte längre har kontokortet i sin
besittning. Som ett undantag från denna huvudregel gäller emellertid alt
kontohavaren är betalningsskyldig även för sådant belopp, om kontohavaren har
förfarit svikligt. Kontohavaren kan t, ex. ha lämnat kontokortet lill någon som
inte enligt kontoavtalel är behörig atl använda kortet och ha överenskommit med
den lill vilken kortet överiämnats alt denne skall fortsätta alt bmka kortet
sedan kontohavaren gjort anmälan som avses i andra stycket.

Vid
tillämpningen av andra stycket saknar det betydelse vem som har gjort anmälan
lill kredilgivaren. Anmälaren kan sålunda vara en helt utomstående person, t.
ex, någon som hittat kortet och översänt det till kredilgivaren.

Som
tidigare har nämnts kan del förekomma alt två eller flera personer är
konlohavare i elt och samma kontoavtal. Vanligen torde dessa vara solidariskt
belalningsansvariga för belopp som påförts kontot. 1 sådant fall gäller
givetvis anmälan som avses i 24 8 till förmån för alla kontohavarna.

25 8

Paragrafen innehåller de grundläggande
bestämmelserna om konsument-verket.s tillsyn över efterievnaden av
konsumentkredillagen. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 5,12 i den
allmänna motiveringen.

Som kommittén framhöll i sill belänkande bör tillsynsmyndighetens
verksamhet inle bara gå ul på övervakning av att konsumentkreditlagens regler
iakttas. Myndigheten bör även verka för ytterligare förbättringar av konsumenternas
ställning i kredilsammanhangen samt samla in och vidarebefordra viktig konsumentupplysning
på kreditområdet. Konsumentverkets uppgifter i dessa senare hänseenden följer
emellertid redan av verkets instruktion (SFS 1976:429). Enligl denna har
konsumenlverkel sålunda lill uppgift all stödja konsumenterna och förbättra
deras ställning. Instruktionen ålägger verket särskilt bl. a. att övervaka
marknadens utbud, atl utföra eller låta utföra undersökningar av olika
nyttigheter och att informera konsumenterna om för dem väsentliga fakta och
förhållanden.

Självfallet bör konsumentverkets tillsynsverksamhet
bedrivas på sådant sätt alt den inte vållar onödig kostnad eller olägenhet. En
bestämmelse härom har upptagits i paragrafens andra stycke.

26 s

Paragrafen reglerar konsumentverkets rätt att för
sin tillsyn bl.a, företa inspektion hos näringsidkare som berörs av
konsumentkreditlagen. Räilen

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 193

all
företa inspektion m. m. omfattar inte banker och andra näringsidkare som enligt
25 8 har undantagils från konsumentverkets tillsyn. Bestämmelserna i 26 8 har
behandlats i avsnittet 5,12 i den allmänna motiveringen.

Den näringsidkare hos vilken inspektion skall äga
mm behöver inte på förhand underrättas om inspektionen. Detta torde likväl böra
ske, om det inte finns anledning anta atl ändamålet med inspektionen härigenom
äventyras.

Konsumenlverkel eller den som efter verkels
förordnande verkställer inspektion har rätt all ta del av samtliga handlingar
som behövs för tillsynen. Här åsyftas handlingar som näringsidkaren disponerar
över på sådant sätt atl han har räll atl utlämna handlingarna, 1, ex, egen
bokföring, till verksamheten hörande kontrakt o. d. Det är inle nödvändigt alt
handlingarna förvaras hos näringsidkaren själv. Denne kan också åläggas atl skaffa
fram handlingar som han på nyss angivet sätt disponerar över men som av en
eller annan anledning har överiämnats lill annan, exempelvis för indrivning av
fordran.

Vederbörande näringsidkare är vidare skyldig att
lämna de upplysningar om sin verksamhet som begärs för tillsynen.

Enligt andra stycket får konsumentverket förelägga
näringsidkaren vite, högst 10 000 kr, för atl framtvinga handlingar och
upplysningar i samband nied inspektion. Föreläggande atl tillhandahålla
handling får enligl 29 8 överklagas hos kammarrätten. Beslut om inspektion
eller föreläggande att lämna upplysningar får enligt bestämmelserna i
nyssnämnda paragraf däremot inle överklagas.

Av den allmänna motiveringen (se särskill avsnillet
5.12) saml av specialmotiveringen till 7, 9 och 15 88 framgår att
konsumentverkets tillsyns-befogenheter enligl 25 och 26 88 inte utgör den enda
möjligheten för konsumentmyndigheterna atl uiöva kontroll av att
konsumentkreditlagens bestämmelser efterlevs. Därjämte gäller nämligen vid
tillämpningen av reglerna om informationsplikt och kontantinsats KO:s
befogenheter enligl bl. a. 11 8 marknadsföringslagen och vid lillämpningen av
reglerna om användning av återtagandeförbehåll KO:s befogenheter enligl 3 a 8
avtalsvillkorslagen.

27
8

Denna paragraf innehåller beslämmelser om lalan
beträffande utdömande av vite som avses i 26 8. Bestämmelserna har utformats
efter förebild av 17 8 första styckel marknadsföringslagen.

13 Riksdagen 1976177. I saml. Nr 123

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 194

28
8

1 paragrafen anges att den som hos konsumentverket
eller på verkets vägnar har tagit befattning med tillsynsärende enligl
konsumentkreditlagen inle får obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid fått
veta om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet.
Föreskrifter om straff för brott mot bestämmelse om tystnadsplikt finns i 20
kap, 3 8 brottsbalken.

29 8

Paragrafen innehåller bestämmelser om lalan mot
beslut av konsumentverket i fall som avses i 26 8. Bestämmelserna har
utformats efter förebild av 22 8 marknadsföringslagen.

30 8

Paragrafen innehåller en erinran om att regeringen
kan meddela särskilda bestämmelser om betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar. Sådana bestämmelser, som kan avse bl, a. kontantinsats
vid kreditköp, utfärdas med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar
(se avsnittet 2.2.8),

Bestämmelser av det slag som avses i 30 8 finns f
n, i förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar och i den därtill anknytande s. k,
avbetalningsöverenskommelsen mellan kommerskollegium och MRF (se avsnittet
2.2.8), Enligt förordningen och överenskommelsen gäller etl krav på minst 40
procents kontantinsats samt en begräsning av kredittiden till 24 månader.
Säljare som åsidosätter kontantinsalskravet eller begränsningen av kredittiden
straffas enligt förordningen med böter, vilka utdöms av allmän domstol. Om säljaren
är bunden av avbetalningsöverenskommelsen skall han i stället erlägga ett
civilrättsligt vite, som utdöms av bilkreditnämnden. Tillsynen över
efterievnaden av förordningen utövas av kommerskollegium, medan MRF övervakar
atl avbelalningsöverenskommelsen iakttas,

Enligl kommitténs förslag skulle kreditköp som
omfattas av den nämnda förordningen undantas från tillämpningen av
konsumentkreditlagens beslämmelser om bl. a. kontantinsats genom en uttrycklig
föreskrift härom i övergångsbestämmelserna till lagen. En sådan särskild
föreskrift har emellerlid inte ansetts påkallad. Förordningen innefattar
nämligen en specialreglering med annat syfte än konsumentkreditlagens
bestämmelserom kontantinsats. Så länge denna specialreglering innebären krav
på högre kontantinsats än som följer av tillämpningen av konsumentkreditlagen
lorde den i praktiken utesluta att lagens beslämmelser om kontantinsats
tillämpas på kreditköp som avses i förordningen och
avbelalningsöverenskommelsen.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 195

Övergångsbestämmelserna

I enlighet med vad som har förordals i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.14) anges att konsumentkreditlagen träder i kraft den 1
januari 1978.

Av övergångsbestämmelserna framgår att bestämmelserna
i 24 8 om konlohavares betalningsansvar när kontokort har använts av obehörig
skall till-lämpas även i fall då kontoavtalel har ingåtts före lagens
ikraftträdande (jfr under 5.14).

Flera författningar innehåller beslämmelser som
avser det fall atl någon innehar vara på gmnd av avbetalningsköp. I
väglrafiklagstiftningen föreskrivs sålunda på olika håll all del särskilda
ansvar som kan åvila ägare av fordon skall gälla innehavaren i fall då fordonet
innehas på gmnd av avbetalningsköp. Här kan nämnas bestämmelsen i 165 8
väglrafikkungö-relsen (1972:603) samt motsvarande bestämmelser i
fordonskungörelsen (1972:595), terrängtrafikkungörelsen (1972:594),
bilavgaskungörelsen (1972:596), bilregislerkungörelsen (1972:599), lagen
(1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall samt lagen (1972:435) om
överiastavgift. Vidare kan nämnas 2 8 trafikskadelagen(l975:1410), enligl
vilken irafikförsäkringsplik-ten beträffande fordon som innehas av någon som
har förvärvat det genom avbetalningsköp eller i övrigt under
äganderättsförbehåll skall fullgöras av innehavaren.

För nu berörda fall har i övergångsbestämmelserna
till konsumentkredillagen tagits upp en regel som innebär atl bestämmelse i
lag eller annan författning, som avser det fall atl vara innehas på grund av
avbelalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll, skall gälla även för
det fall alt vara innehas på gmnd av krediiköp med förbehåll om återtaganderätt
som avses i 15 8 konsumentkreditlagen.

7.2
Förslaget till lag om ändring i lagen om avbetalningsköp

1 1 8 avbelalningsköplagen har som ell fjärde
stycke tagils in en erinran om bestämmelserna i konsumentkredillagen.

Beslämmelserna i 4 8 avbelalningsköplagen har
ändrats i enlighet med vad som har anförts i avsnittet 5.15 i den allmänna
motiveringen. Ändringen innebär i huvudsak all i paragrafen anges de kostnader
för vilka säljaren vid återtagande av avbetalningsgods för tillgodoräkna sig
ersättning.

På samma sätt som när del gäller
konsumentkreditköpen (se specialmötiveringen till 17 8 konsumentkreditlagen)
avses regeringen meddela närmare föreskrifter angående storleken av ersättning
för säljarens eget arbete samt arvode till ombud eller biträde i mål om
handräckning för återtagande. I samband därmed bör kungörelsen (1974:812) om
ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om
avbetalningsköp, m. m., upphävas.

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 196

Ändringarna i avbelalningsköplagen innebär vidare
att nuvarande andra styckel i 11 8 upphävs, varjämte en hänvisning till den
bestämmelsen utmönstras ur 15 8- Frågan har behandlats i avsnittet 5.15 i den
allmänna motiveringen.

Ändringarna i avbelalningsköplagen föreslås träda i
kraft samtidigt med konsumentkredillagen, dvs. den I januari 1978. Äldre bestämmelser
skall dock gälla ifråga om köp som har ingåtts dessförinnan.

7.3 Förslaget
till lag om ändring i konsumentköplagen

Förslaget innebär atl 15-17 88 konsumentköplagen,
vilka ersätts av 10 och 11 88 konsumentkreditlagen, skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1977. Bestämmelserna skall dock även därefter gälla i fråga om
köp som har ingåtts före den 1 januari 1978.

7.4 Förslaget
till lag om ändring i brottsbalken

Genom förslaget ändras den särskilda åtalsregeln i
10 kap. 10 8 andra styckel brottsbalken så, att det klart framgår alt regeln
omfattar inte bara olovligt förfogande över egendom som sålts med
äganderättsförbehåll utan också olovligt förfogande över egendom som omfattas
av annat förbehåll som ger målsäganden möjlighet att återta egendomen.

8 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. konsumentkreditlag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om
avbetalningsköp,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

9 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 197

Bilaga
t Kommitténs lagförslag

Förslag
till Konsumentkreditlag

Härigenom
föreskrives följande.

Inledande
beslämmelser

1
§ Denna lag gäller kredil, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som
lämnas lill konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även
i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av
näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

Avtalsvillkor som inskränker konsumentens
befogenheter eller förmåner enligt denna lag är ogiltigt.

2§
1 lagen avses med

kredil:
beialningsanslånd eller lån,

kredilgivare: den som lämnar krediten eller övertar
den ursprunglige kreditgivarens fordran,

krediiköp: köp av vara, vid vilkel säljaren lämnar
köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilkel någon del av
betalningen eriägges med belopp, som köparen erhåller såsom län av säljaren
eller av annan kredilgivare på grund av överenskommelse mellan denne och
säljaren,

kontantpris: det pris till vilket säljaren skulle
ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning; kan detta pris ej
beräknas, skall såsom kontantpris anses varans gängse marknadspris,

kreditbelopp: vid beialningsanslånd den del av
kontanlpriset som hänför sig lill anståndet saml vid lån det lånade beloppet,

kontantinsats:
skillnaden mellan kontantpris och kreditbelopp,

kreditkoslnad: summan av alla räntor, tillägg och
andra koslnader som konsumenien har att erlägga i anledning av krediten,

kredilköpspris:
summan av konlanlpris och kredilkostnad,

effektiv ränta: krediikostnaden angiven såsom en
åriig ränta beräknad på kreditbeloppel, i förekommande fall under hänsynstagande
lill all delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,

kredittid:
den tidrymd i månader inom vilken skuldbeloppet skall betalas.

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 198

räknat från utgången av den månad då kreditbeloppet
tas i anspråk, skuldbelopp: summan av krediibelopp och k red i t kostnad,
konloköp: krediiköp, vid vilket köparen för betalningens eriäggande tar

i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för
fortlöpande kredit, kontokort: legilimationshandling som utfärdats av
kreditgivaren såsom

kredilbevis
vid konloköp.

Marknadsföring

3 §
Vid annonsering, skyltning eller liknande marknadsföring, där kredil

erbjudes, skall uppgift lämnas om den effektiva räntan för den kredil som

avses med erbjudandel.

Avses med erbjudandet kredit för konloköp,
checkräkningskredil eller annan fortlöpande kredil, skall uppgiften utformas
så, all därav framgår den effekliva räntans storiek vid olika sätt alt använda
kreditutrymmet.

Avses med erbjudandet kredil för visst köp, skall
förutom effektiva ränlan varans konlanlpris angivas.

Särskilda
beslämmelser om krediiköp

4 § Är avsikten atl den lill vilken varan ulgi ves skall bli ägare
därav, föreligger krediiköp även om avtalet betecknats såsom uthyrning eller
betalningen såsom vederlag för varans bruk eller nyttjande.

5 § Överstiger kontanlpriset del gränsvärde som bestämls enligl 6 8 och
överenskommer parterna om längre kreditlid än en månad eller bestämmes ej
kredittiden, för kredilgivaren ej medgiva högre krediibelopp än sjuttiofem
procent av kontanlpriset.

Avtalas vid samma tillfölle om flera kreditköp och
överstiger kontanlpriset vid något av dessa ej gränsvärdet men överstiger
varornas sammanlagda kontantpris detta värde, skall det sammanlagda
kontanlpriset ligga till grund för lillämpningen av första styckel.

Har parterna överenskommit om kredittid som ej är
längre än en månad och vill parterna förlänga liden utöver en månad, skall vad
som stadgas i första styckel iakttagas vid förlängningen, om kontanlpriset
överstiger gränsvärdet.

6§
Gränsvärdet bestämmes av regeringen efter förslag av tillsynsmyndigheten. Det
får ej bestämmas till högre belopp än fem procent av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 199

7 § Kredilgivaren får ej medgiva längre kredittid
än tjugofyra månader.

Bestämmelsen i första stycket behöver ej iakttagas vid överenskommelse

som
berättigar till kontoköp, om överenskommelsen innebär att varje månad skall
återbetalas minst tio procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid
nästföregående månads utgång.

8
§ När särskilda förhållanden påkallar
del, får regeringen beträffande viss vara meddela föreskrifter om krediibelopp
och kredittid som avviker från beslämmelserna i 5 och 7 88.

9
§ Överstiger kontanlpriset gränsvärdet
och överenskommer parterna om längre kredittid än en månad eller bestämmes ej
kredittiden, skall då krediten lämnas i samband med köp, kredilgivaren eller
säljaren såsom ombud för denne innan köpet slutes i tillämpliga delar lämna
köparen skriftlig uppgift om kontanlpriset, kreditbeloppet, kontantinsatsen,
kreditkostnaden, kredit-köpsprisel, effekliva ränlan, kredittiden och
skuldbeloppet saml de tidpunkter då delbetalningar skall göras på skuldbeloppet.

Har parterna i samband med köp överenskommit om
kreditlid som ej är längre än en månad och vill parterna förlänga liden utöver
en månad, skall vad som stadgas i första stycket iakttagas vid förlängningen,
om kontanlpriset överstiger gränsvärdet.

Träffas överenskommelse som berättigar lill
konloköp, skall skriftlig uppgift lämnas om den effekliva räntan. Uppgiften
skall utformas så, atl därav framgår den effektiva räntans sloriek vid olika
sätt atl använda kreditutrymmel.

10 §
Köparen får göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mol

kredilgivare som mot säljaren.

Vill köparen med stöd av första stycket framställa
anspråk mot annan kreditgivare än säljaren, skall han först göra sannolikt att
säljaren ej fullgör sina åligganden på grund av köpet.

Framställer köparen anspråk som avses i andra
slyckel, är kredilgivaren ej skyldig att utgiva mer än vad han mottagit av
köparen med anledning av krediten.

11 § Köparen har alltid rätl all belala skuldbeloppet i förtid,

12 § Avtalsvillkor, varigenom kredilgivaren förbehåller sig räll all
kräva betalning i förtid, för endast göras gällande

1, om köparen dröjt i mer än en månad med att
erlägga förfallet belopp

som uppgår till mer än en tiondel av skuldbeloppet eller

2. om köparen, när kreditgivaren kan göra
gällande återtaganderätt enligt

15 8, överiåtit varan eller i strid med avtalet fört varan ur landet under

sådana omständigheter att kreditgivarens rätl äventyras.

Bestämmelserna i förslå slyckel uigör ej hinder för
bank eller annan kreditgivare, som är uppfordrad därtill i annan lag, att göra
gällande strängare förbehåll om betalning i förtid.

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 200

13 §
Vill köparen betala skuldbeloppet i förtid eller kräver kreditgivaren

förtidsbelalning med slöd av 12 8, skall vid beräkning av kreditgivarens

fordran från den obetalda delen av skuldbeloppet avräknas den del av kre

ditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden.

Vid avräkningen får kreditgivaren tillgodoräkna sig
hela kostnaden för uppläggning av krediten under förutsättning all denna
kostnad särskilt angivits i avtalet och ej är oskälig.

14 §
Avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätl alt avräkna

av köparen eriagt belopp på fordran som ej hänför sig till kreditköpet, är

ogiltigt.

Bestämmelsen i första slyckel utgör ej hinder mol
atl kredilgivaren, då fråga är om konloköp, avräknar eriagt belopp på kontots
saldo.

15 §
Avtalsvillkor, som ger kreditgivaren möjlighet att laga tillbaka varan

om köparen ej fullgör sina skyldigheter enligl avtalet (återtaganderätt), för

göras gällande endast under förutsättning

1. att varan omfattas av regeringens beslut enligt 16
8,

2. alt förbehållet om återtaganderätt gjorts av
säljaren i samband med köpet saml

3. atl köparen dröjt i mer än en månad med att ertägga
lill betalning förfallen del av skuldbeloppet, som uppgår till mer än en
tiondel av hela skuldbeloppet.

16 §
Regeringen beslutar efter förslag av tillsynsmyndigheten vilka varor

som får göras till föremål för återtaganderätt. Sådant beslut får avse endast

varor vilkas kontantpris överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring.

17 § Vid återtagande av vara skall uppgörelse
äga mm mellan parterna.

Köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av

värdet
skall vad som stadgas i 3 8 lagen (1915:219) om avbetalningsköp äga motsvarande
lillämpning,

Kredilgivaren tillgodoräknas den obetalda delen av
skuldbeloppet efter avräkning enligt 13 8- Kredilgivaren äger därjämte
tillgodoräkna sig dröjsmålsränia, dock ej enligt högre räntefot än som angives
i (5 8 första stycket förslaget lill räntelag), saml kostnaden för
återtagandet. Ersättning för kostnad som nu sagts utgår enligt bestämmelser
som regeringen meddelar.

Överstiger varans värde det belopp som
kredilgivaren tillgodoräknas, får varan ej återtagas med mindre kredilgivaren
betalar överskottet till köparen eller, om handräckning sökts hos
kronofogdemyndigheten, nedsätter överskottet där.

Är varans värde mindre än del belopp som
tillgodoräknas kredilgivaren, får denne ej kräva ul skillnaden i annat fall än
då varan på grund av köparens åtgärder utsatts för onormal värdeminskning.
Kreditgivaren får i sådant fall ej kräva ul mer än vad som hänför sig lill
värdeminskningen.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 201

18 §
Kredilgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka handräckning för

varans återtagande, under förutsättning atl om kreditköpet upprättats en

av parterna underskriven handling som innehåller

1, förbehåll
om återtaganderätt saml

2. de
uppgifter som angives i 9 S första slyckel.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen
saml innehålla uppgift om den del av skuldbeloppet som utestår obetald. Ansökningen
skall i huvudskrift och bestyrkt avskrift vara åtföljd av den handling som
avses i första stycket.

19 §
1 fråga om handräckning för varans återtagande saml i fråga om för

rättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktas lämna till

baka vara som sålts med återtaganderätt, äger i övrigt vad som föreskrives

i lagen (1915:219) om avbetalningsköp motsvarande lillämpning.

Handräckning eller verkställighet får dock ej
beviljas beträffande vara som enligt 65 8 ulsökningslagen (1877:31) undantages
från utmätning.

20 § Har ansökan om handräckning förklarats förfallen enligt 16 8 lagen
(1915:219) om avbetalningsköp, för kreditgivaren ej längre göra gällande
återtaganderätten.

21 § Kreditgivaren för ej mottaga av köparen ingången växel förbindelse
belräffande fordran på grund av kreditköpet. Han får ej heller till bevis för
sin fordran mottaga av köparen utfördat löpande skuldebrev eller annan av denne
ingången skuldförbindelse, vars överiålande eller pantsätlning inskränker
köparens rätt atl framslälla invändningar på grund av köpet, om ny borgenär i
god tro förvärvar fordringshandlingen.

Förslå stycket första punkten äger ej tillämpning
på egen växel som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kredilkassa
inom jordbrukskasserörelsen.

22 § Innebär avtal som berättigar lill konloköp att kreditutrymmet för
tas i anspråk även för annal förvärv än köp av vara, skall denna lags beslämmelser
lill den del de rör konloköp äga motsvarande tillämpning på förvärvet,

23 § Avtalsvillkor som innebär att den med vilken kreditgivaren träffat
överenskommelse som berättigar till kontoköp (kontohavaren) åtager sig betalningsansvar
för belopp, som påförts kontot genom alt kontokort använts för inköp av
obehörig, för endast göras gällande

1, om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet lill annan,

2, om kontohavaren genom grov oaklsamhel föriorat
kortet eller

3, om kontohavaren, utan att grov oaktsamhet ligger
honom till lasl, förlorat kortet och underlåtit alt snarast efter upptäckt av
förlusten göra anmälan hos kredilgivaren.

För
belopp som påförts koniol sedan kontohavaren hos kreditgivaren gjort

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 202

anmälan
att han ej längre har kortet i sin besittning är kontohavaren betalningsansvarig
endast om han förfarit svikligt.

Särskilda
beslämmelser om lån

24 § Erhåller konsumenten, när fråga ej är om kreditköp, kredil i form av
lån, skall innan avtalet slutes kreditgivaren i tillämpliga delar lämna konsumenten
skriftlig uppgift om kreditbeloppet, krediikostnaden, effektiva ränlan,
skuldbeloppet, kredittiden samt de tidp.-nkter då delbetalningar skall göras.

25 § Avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehåin.- sig rätt att
kräva betalning i förtid, får i fråga om lån som avses i 24 8 göras giiMande
endast om trygghet ej längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Tillsyn
m. m.

26 §
Myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över efterievnaden

av denna lag.

Tillsynen skall utövas så, all den ej vållar slörre
kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

27 §
Tillsynsmyndigheten har rätt all förelaga inspektion hos näringsidkare

som lämnar konsumentkredil i sin yrkesmässiga verksamhet och atl laga

del av samtliga handlingar som rör verksamheten.

Den som bedriver verksamheten skall lämna
myndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin
tillsyn.

Underiåler den som bedriver verksamheten all lämna
tillgång till handling eller att lämna upplysning i fall som avses i denna
paragraf fär myndigheten förelägga vite.

28 §
Del ankommer på myndigheten, all meddela föreskrifter om hur upp

giftsskyldighelen enligl 3, 9 och 24 88 skall fullgöras.

Myndigheten har härutöver rätl att meddela de
föreskrifter som föranleds av tillsynen. Föreskrift enligl detta stycke får förenas
med vite.

Innan föreskrift meddelas skall företrädare för
berörda näringsidkare beredas tillfölle alt yttra sig.

29 §
Den som hos myndigheten tagit befallning med tillsynsärende enligl

denna lag för ej obehörigen yppa vad han därvid fåll veta om enskilds

personliga förhållanden eller om yrkes- eller afförshemlighei.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 203

Straff
m. m.

30 § Till böter dömes den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot
5, 7,21 eller 29 8 eller mot föreskrift som meddelats enligt 28 8 första
styckel.

31 § Allmänt åtal för brott mot 29 8 för väckas endast om målsäganden
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

32 § Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres hos regeringen genom
besvär.

Denna
lag träder i kraft den Tillsynsmyndigheten får dock

före
nämnda dag meddela föreskrift enligt 28 8, såvitt avser tiden efter ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 5 och 7 88 om kreditbelopp och
kredittid gäller ej kreditköp som omfattas av förordningen (1959:575) med
föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Förslag
till

Lag
med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara

Härigenom
föreskrives följande,

1 §
Denna lag gäller när konsument av näringsidkare hyr vara, som är avsedd

huvudsakligen för enskilt bruk och som hyres ul i näringsidkarens yrkes

mässiga verksamhet,

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även
i fråga om uthyrning från annan än näringsidkare, om uthyrningen förmedlas av
näringsidkare som ombud för uthyraren.

Avtalsvillkor som inskränker konsumentens
befogenheter eller förmåner enligt denna lag är ogiltigt.

2 §
Överenskommer parterna om längre hyrestid än en månad, räknat från

utgången av den månad då uthyrningen börjar, och överstiger varans kon

tantpris det gränsvärde, son, regeringen beslutat med stöd av 6 8 konsu

mentkredillagen, får ulhyraren ej överiämna varan lill konsumenten förrän

denne hos ulhyraren deponerat ell belopp som molsvarar antingen

1. betalning
för hela den avtalade hyrestiden eller

2, ljugofem
procent av varans kontantpris.

Bestämmes ej hyrestiden och överstiger
kontanlpriset gränsvärdet, får varan ej överlämnas förrän konsumenten deponerat
det belopp som angives i första stycket 2.

Belopp som sålunda deponerats får ej utlämnas lill
konsumenten förrän hyresavtalet upphör att gälla. Vad nu sagts utgör ej hinder
mol alt kon-

s. 204 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 204

sumenten
ur det deponerade beloppet lar i anspråk medel för betalning av förfallen hyra.

Det åligger uthyraren alt utan dröjsmål avskilja
deponerade medel från egna tillgångar.

3 §
Uthyraren får då varans konlanlpris överstiger gränsvärdet ej medgiva

sådan föriängning av hyrestiden alt den sammanlagda liden blir längre än

en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen började,

i annat fall än att konsumenien deponerat del belopp som angives i 2 8

första slyckel 2.

Med föriängning likställes nytt avtal belräffande
varan eller annan vara av samma slag.

4 §
Som deposition enligl 2 eller 3 8 anses ej belopp vilkel konsumenten

erhållit såsom lån av ulhyraren eller av kreditgivare som avses i I 8 kon

sumentkredillagen på grund av överenskommelse mellan denne och ut

hyraren.

Med kontantpris avses det pris till vilkel
ulhyraren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning. Kan
delta pris ej beräknas skall såsom kontantpris anses varans gängse
marknadspris.

5 §
Överstiger varans konlanlpris gränsvärdet och överenskommer parterna

om längre hyrestid än en månad, räknat från utgången av den månad då

uthyrningen börjar, eller bestämmes ej hyrestiden, skall uthyraren innan

avtalet slutes i tillämpliga delar lämna konsumenien skriftlig uppgift om

hyrestidens längd, vad konsumenten har att eriägga i betalning för hyres

tiden, varans kontantpris, depositionsbeloppels sloriek, de särskilda hyres

beloppens storiek och när dessa skall betalas, i vad mån hyresbelopp skall

betalas ur deposilionsbeloppet samt tidpunklen för varans överlämnande.

Har uthyraren genom utfästelse om underhåll, reparation eller liknande åtagit

sig att svara för varan under hyrestiden, skall uthyraren därjämte lämna

uppgift om hur slor del av betalningen för hyrestiden eller av de särskilda

hyresbeloppen som hänför sig till åtagandet.

Har parterna överenskommit om hyrestid som ej är
längre än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar,
och vill parterna föriänga hyrestiden dämlöver, skall vad som stadgas i första
styckel iakttagas vid föriängningen, om varans kontantpris överstiger
gränsvärdet.

6 § Har hyresförhållandet varat längre tid än sex månader, får
konsumenten göra sig fri från avtalet med en månads uppsägningslid.

7 § Vid hyrestidens ulgång eller när avtalet eljest upphör att gälla
skall uthyraren genast ålerbära vad konsumenten deponerat jämte ränta, i den
mån del deponerade beloppet ej lill följd av avtalei lagits i anspråk såsom
betalning för den utnyttjade hyrestiden.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 205

8
§ Konsumenten har, då hyresförhållandet varat längre lid än sex månader, rätt
alt köpa varan för elt pris som molsvarar skillnaden mellan vad som enligt
andra stycket tillgodoräknas uthyraren och konsumenten,

Uthyraren tillgodoräknas varans kontantpris vid
hyrestidens början saml till skäligt belopp de kostnader han har haft för all
fullgöra sådant åtagande som avses i 5 8 första slyckel andra punkten.
Konsumenten tillgodoräknas vad han har eriagt i betalning för den utnyttjade
hyrestiden.

Konsumenten har rätl atl utan särskill vederlag bli
ägare till varan när konsumenten med tillämpning av andra stycket
tillgodoräknas ett större belopp än ulhyraren.

9§
När särskilda förhållanden påkallar del, för regeringen beträffande uthyrning
av viss vara föreskriva alt 2, 3, 6 och 8 88 ej skall äga tillämpning eller
meddela därifrån avvikande föreskrifterom deposition, uppsägningsräii och rätt
att köpa varan,

10 §
Myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över efterievnaden

av denna lag.

Tillsynen skall utövas så, atl den ej vållar större
kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

11 §
Tillsynsmyndigheten har rätl att företaga inspektion hos näringsidkare

som lämnar konsumentkredil i sin yrkesmässiga verksamhet och alt laga

del av samtliga handlingar som rör verksamheten.

Den som bedriver verksamheten skall lämna
myndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin
tillsyn.

Underiåler den som bedriver verksamheten att lämna
tillgång till handling eller alt lämna upplysning i fall som avses i denna
paragraf för myndigheten förelägga vite.

12 §
Det ankommer på myndigheten att meddela föreskrifter om hur upp

giftsskyldighelen enligt 5 8 skall fullgöras.

Myndigheten har härutöver rätt att meddela de
föreskrifter som föranleds av tillsynen. Föreskrift enligl della stycke för
förenas med vite.

Innan föreskrift meddelas skall företrädare för
berörda näringsidkare beredas tillfälle att yttra sig.

13 § Den som hos myndigheten tagit befattning med tillsynsärende enligt
denna lag får ej obehörigen yppa vad han därvid fått veta om enskilds
personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet.

14 § Till böter dömes den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mol
2, 3 eller 13 8 eller mol föreskrift som meddelats enligt 12 8 första stycket,

15 § Allmänt åtal för brott mot 13 8 för väckas endast om målsäganden
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 206

16
§ Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres hos regeringen genom besvär.

Denna
lag träder i kraft den . Tillsynsmyndigheten får dock

före
nämnda dag meddela föreskrift enligt 12 8, såvitt avser tiden efter ikraftträdandet.

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom föreskrives atl 1 8 lagen (1915:219) om
avbetalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Med
avbetalningsköp--------- eriagd.

Har
avtalet----------- därav.

Sammanlagda
beloppet--------- utgiva.

/ fråga om konsumentköp gäller beslämmelserna i konsumentkreditlagen.

Denna
lag träder i kraft den

Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om
konsumenlköp som ingåtts före lagens ikraftträdande.

Förslag
till

Lag
om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrives att 15,16 och 17 88
konsumentköplagen (1973:877)

skall upphöra all gälla vid utgången av . Paragraferna gäller dock

fortfarande i fråga om köp
som ingåtts före nämnda lidpunkt.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 207

Bilaga
2

Sammanställning
av remissyttranden 1 Förslaget till konsumentkreditlag 1.1 Allmänna synpunkter

RA anser alt kommitténs förslag innebär en värdefull
förstärkning av konsumentskyddet och att de framlagda lagförslagen i allt väsentligt
framstår som välmotiverade och ägnade att läggas till grund för lagstiftning.
RÅ framhåller att inom kriminalpolitiken uppmärksamheten alltmer har kommit att
riktas mot nya former av ekonomisk kriminalitet, bl. a. bedrägeriliknande
beteenden som riktar sig mol en slor'grupp medborgare, t. ex. konsumenter i
allmänhet. Värdet i varje särskilt fall kan vara så begränsat att någon enskild
målsägande inle finner skäl att reagera med polisanmälan eller på annat sätt.
RÅ anser alt det här som i andra fall är bättre att försöka förebygga sådana
företeelser än all i efterhand ingripa med straffrättsliga påföljder. Enligt
RÅ:s uppfattning utgör en civilrättslig reglering till skydd för konsumenterna
ett gott exempel på brottspreventiva insatser på detta område och de framlagda
förslagen kan enligt RÅ hälsas med tillfredsställelse även från denna speciella
synpunkt.

Göta hovrätt ansluter sig till uppfattningen atl
konsumenternas ställning vid krediiköp behöver förbättras i vissa hänseenden.
Hovrätten har emellerlid vissa invändningar mol förslaget, vilkel enligl
hovrättens mening innebären relativt omfattande reglering av kreditköpen av
delvis straffrätlslig, delvis civilrättslig natur. Hovrätten vänder sig
särskilt mot tanken att införa en straffrätlslig reglering i fråga om
niafknadsföring, kontantinsats, kredittid och upplysningsplikt, där de
föreslagna bestämmelser som skall grunda straffansvar enligl hovrättens mening
är mycket obestämda till sitt innehåll och inte tillgodoser de krav som från
rättssäkerhetssynpunkt måste ställas på Slraffsanktionerade lagbestämmelser.
Hovrätten anser vidare att den föreslagna straffrättsliga regleringen kommer
all kräva en betydande tillsynsorganisation, medföra belastning av
rättsväsendet saml leda lill en stel och onyanserad reglering. Enligl hovrätten
bör en i och för sig angelägen lösning av ifrågavarande konsumenlproblem inte
sökas inom ramen för en straffrättslig lagstiftning. Hovrätten avstyrker därför
all kommitténs förslag läggs till grund för lagstiftning i denna del. Enligt
hovrättens mening bör i stället prövas en lösning genom näringsrällsliga
regler, såsom inom ramen för marknadsföringslagen.

Daiainspekiione/i anser alt belänkandet innehåller
en rad förslag av positivt värde för ett förbättrat konsumentskydd inom sitt
område. Flera bestämmelser i förslaget har emellertid enligt datainspektionens
mening fått en utformning som innefattar ej avsedda begränsningar av
kreditmöjligheterna. Datainspektionen framhåller atl ell väsentligt anspråk på
en lagreglering inom förevarande område är att lagreglerna är entydiga och
läitillämpliga eftersom de skall lillämpas av personer ulan juridisk
sakkunskap. Enligt datainspektionens uppfattning uppfyller lagförslagen inle
della anspråk. De föreskrifter som tillsynsmyndigheten utfärdar kan enligt
datainspektionen

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 208

inle
i alla avseenden tänkas lösa de tolkningsproblem som lagstiftningen lämnar
öppna. Vidare anser dalainspektionen atl frågan om nordisk samordning av ny
lagstiftning på del aktuella sakområdet inte tillräckligt har belysts i
betänkandet.

Bankinspektionen framhåller all den föreslagna
lagen är tillämplig inle bara på krediter, som säljare av varor lämnar lill
köpare, ulan även på bankkrediter som lämnas konsument för hans enskilda
behov, däribland egnahemslån och andra lån till egen bostad. Lagen har sålunda
en vid syftning och går in på viktiga delar av bankinspektionens
verksamhetsområde. Den huvudsakliga regleringen avser emellerlid kreditköp
(4-23 88) och berör bankerna i den mån de övertar fordringar från säljare
eller lämnar lån till konsument för betalning av vara och detta sker på gmnd
av överenskommelse mellan bank och säljare.

Bankinspektionen uppger att bankernas finansiering
av avbelalningshan-del sker genom rörelsekrediter, som möjliggör för säljarna
alt själva lämna kundkrediler och behålla kundfordringarna i egen portfölj,
och/eller genom rebelåning av fordringarna. Rörelsekrediterna lämnas mot
realsäkerhet eller annan säkerhet, som inte innebär direkt belåning av
kundfordringar. Denna kredilgivning berörs inte av bestämmelserna om kreditköp
på annat sätt än genom den inverkan bestämmelserna kan få på bedömningen av företagels
(säljarens) allmänna kredilvärdighet och värdet av företagsinteckning,
beträffande vilken kundfordringsslocken i och för sig kan vara ell viktigt
element. Rebelåning av kundfordringar innebär vanligtvis att förelaget
(säljaren) beviljas en kredit med villkoret alt del skall finnas viss
säkerhetsmarginal - storieken beroende av beräknad förtuslrisk - mellan
disponerat kreditbelopp och summan av de fordringar i vilka banken har
säkerhet. Det är inte fråga om ell regelrätt övertagande från bankens sida av
fordringarna utan om en säkerhetsrätt, i vars konstruktion brukar förutsättas
att företaget (säljaren) återtar fordran som inte likvideras i förutsatt
ordning. Sådan fordran kan i regel återlämnas av banken inom den förutnämnda
säkerhetsmarginalen. Eftersom de föreslagna bestämmelserna talar om övertagande
av fordran, förtjänar del enligl bankinspektionen påpekas alt bank inle kan
köpa eller definitivt utan regressrätt överta fordringar (jfr 54 8 banklagen).
Bankinspektionen nämner vidare att för kreditengagemang generellt gällande
hypoiek ofta är så beräknat alt det ger viss marginell täckning av kredit som
här avses.

Bankinspektionen anser atl lagförslaget inte i
någon avgörande grad lorde inverka på bankernas möjligheter att genom krediler
av förutnämnt slag finansiera avbetalningshandel. Den effekten bör dock inte
uteslutas att bankerna med hänsyn lill principen om betryggande säkerhet kan
fö anledning kräva ökade säkerhetsmarginaler eller nedskärning av krediterna
beroende på hur man bedömer företags (säljares) allmänna kreditvärdighet.
Särskild betydelse har därvid enligl bankinspektionen de genom lagförslaget
starkt begränsade möjligheterna atl återta vara vid bristande likvid.

Bankinspektionen säger sig se de föreslagna
bestämmelserna angående krediiköp främst med utgångspunkt från deras betydelse för
bankverksamheten. Bankinspektionen går därför inle in på de allmänt
konsumenlpolitiska överväganden som bär upp förslaget och tar sålunda inte
ställning lill den enligl inspektionen svårbedömda frågan om det är elt
konsumentinlresse att som skydd mot förhastade kreditköp kräva kontant
betalning av minst en fjärdedel av kontanlpriset. Inte heller går
bankinspektionen närmare in

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 209

på
den tämligen invecklade reglering som föreslås eller på frågan, om de
kostnadsökningar för kredilköpare som enligl inspeklionens mening lorde följa
därav är motiverade med hänsyn till de avsedda fördelarna för konsumenterna.
Utifrån de synpunkter som bankinspektionen främst har all beakta anser sig
inspektionen i huvudsak dock kunna lämna förslagels centrala delar utan
väsentlig erinran,

RSV delar kommitténs uppfattning alt
konsumenlkrediter även i framtiden kommer att fylla en viktig funktion för
många konsumenter och att den enskilde konsumentens ställning på kreditmarknaden
därför behöver förbättras, RSV anser att kommitténs förslag till
upplysningsplikt försäljaren om kreditvillkoren härvid har en särskilt viktig
funktion att fylla.

Kronqfogdemyndigheien i Göteborgs disiriki
framhåller atl den har mer mål om återtagande enligl lagen om avbelalningsköp
all handlägga än någon annan kronofogdemyndighet i landet.
Kronofogdemyndigheten anser inte att avbetalningshandelns verkningar har varit
så negativa alt det är påkallat med en så genomgripande reform som kommittén
har föreslagit. Enligt kronofogdemyndighetens mening bör det räcka med en
partiell reform av avbelalningsköplagen. Kronofogdemyndigheten påpekar all
endast en obetydlig del av alla krediiköp leder till handräckningsansökan. I
övriga fall slutförs köpet eller träffar parterna någon form av uppgörelse.

Kronofogdemyndigheten framhåller all del
visseriigen får anses tillfredsställande all utvecklingen går mot andra
kreditformer men atl vissa nackdelar dock är förbundna därmed. Bl. p, kommer
det atl finnas medborgare som saknar möjlighet alt erhålla andra former av
kredil. Dessa har f n, möjlighet till inköp av arbeisbesparande hushållsredskap
och annan egendom genom all säljaren anser sig kunna lämna kredil mol säkerhet i
det sålda godset på grund av äganderättsförbehåll. Om förslaget genomförs slår
enligl kronofogdemyndigheten inte heller denna kreditmöjlighet öppen. Innan
möjligheterna till kreditköp så markant begränsas måste, framhåller kronofogdemyndigheten,
frågan om alternativa kreditformer lösas. Elt grundläggande motiv för den
föreslagna lagstiftningen är att förstärka konsumentens ställning. Enligt
kronofogdemyndigheten kan del på goda grunder befaras att konsumentens
ställning i flera avseenden försämras,

Etl annat skäl som kronofogdemyndigheten anser tala
mot den föreslagna lagstiftningen är atl den avviker från den reglering av
avbelalningshandeln som finns i övriga Norden, trots att den stora röriigheten
över gränserna motiverar en enhetlig lagstiftning på området.

Kronofogdemyndigheten i Marieslads distrikt delar
uppfattningen atl de nuvarande bestämmelserna om avbetalningsköp bör
kompletteras med regler som stärker köpares/kredittagares ställning, men alt de
traditionella avbelalningskrediterna inle kan avskaffas inom överskådlig
framtid.

Det nuvarande systemet är enligt
kronofogdemyndigheten förenat med vissa missförhållanden som bör rättas till.
Detta bör ske utan alt man samtidigt försvårar eller lägger hinder i vägen för
den avbetalningshandel som fungerar väl, som framstår som konsumentvänlig och
som omfattar 100 000-lals inkomsttagare. Allmänhetens förmåga att - när vissa
fakta är kända - kunna bedöma vad som är ekonomiskt vettigt i det särskilda
fallet bör inte förringas på etl sådant sätt som enligt kronofogdemyndighetens
uppfattning präglar t, ex. 5, 7 och 24 88 i förslaget till konsumentkreditlag.

Också kronqfogdemyndigheien i Vänersborgs distrikt
anser alt konsumenternas ställning i kreditsammanhang behöver stärkas. Enligl
kronofogde-

14
Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 210

myndigheten
synes den föreslagna konsumentkreditlagen i allt väsentligt ägnad atl
tillgodose delta syfte. Kronofogdemyndigheten I Malmö distrikt finner
likaledes del framlagda förslaget i huvudsak väl ägnat atl ligga lill grund för
lagstiftning.

Kronofogdemyndigheten
I Västerås distrikt säger sig hysa i stort sett samma uppfattning som kommittén
om nödvändigheten av en lagstiftning som stärker konsumentens ställning vid
kreditköp. Kronofogdemyndigheten uppger att den i sin verksamhet ofta finner
att det är de ekonomiskt svaga och samlidigt okunniga om innebörden i den
kredit som lämnas, som blir föremål för exekutiva åtgärder vilka än mer
försvårar deras situation. Enligt kronofogdemyndighetens mening synes den
tillämnade lagstiftningen därför i princip vara motiverad, även om den innebär
en hård styrning av konsumentens frihet all välja köpform och vara.
Kronofogdemyndigheten anser dock all kommittén har överbelonat
avbetalningshandelns negativa verkningar och förordat åtgärder som inle kan
undanröja de menliga konsekvenserna av förhastade köp i allmänhel.
Kronofogdemyndigheten anser vidare att vissa beslämmelser som i sista hand
berör kronofogdemyndighets verksamhet har fåll en utformning som kan bli lill
viss nackdel för konsumenten. Kronofogdemyndigheten åsyftar härvid de enligt
myndighetens mening alltför stränga reglerna i 16 8 förslaget till
konsumenlkreditlag om begränsning av återtaganderätten.

Enligt konjunkiurinstitutei har kommittén sett
frågan om kreditköpen som en social fråga och avsett att skydda de svagaste
konsumenterna mot alt lockas till alltför stora kreditköp och - som kommittén
anser - alltför dyra avbetalningsköp. Institutet menar att framför allt
förslaget om inskränkningar i åleriaganderätten sannolikt leder utvecklingen i
riktning mol mindre inslag av kreditköp finansierade av de säljande förelagen.
Institutet framhåller emellertid atl kommillén inte har diskuterat hur
finansieringsproblemen skall lösas för de grupper som för närvarande har
svårigheter alt erhålla andra krediler, främst personer med lägre inkomst.
Enligt institutets uppfattning torde för dessa grupper kommitténs förslag om
inskränkningar av återtaganderätten och om högre kontantinsatser närmast få den
effekten att köpen av varaktiga konsumtionsvaror minskar. Vill man bryta kombinationen
kredit och köp utan all få alllför uttalade sådana effekler, ställer detta
enligl institutet krav på en ny typ av kredilgivning som troligen skulle få
baseras på kreditförsäkring. Elt från sociala synpunkter godtagbart försäkringssystem
synes enligt institutet ulgöra ett behövligt komplement lill de av kommittén
framlagda förslagen.

Konjunkiurinstitutei framhåller vidare all kommittén
tycks ha utgått från atl människor i allmänhet har låg planeringskapacilet och
alt man därför bör försvåra möjligheterna lill kreditköp, I den mån kommitténs
bedömning av själva utgångsläget kan anses riktig är det enligl institutet
ingalunda självklart att slutsatsen måste bli den som dragits av kommittén.
Just en låg planeringskapacitet skulle kunna göra det motiverat atl inte låta
kreditköpen bli alllför svåråtkomliga för konsumenterna. Bristande möjligheter
lill kreditköp skulle nämligen kunna leda till att inköpen i ökad grad riktas
mot icke varaktiga nyttigheter. Det skulle enligt institutets mening kunna
ifrågasättas om inle det "tvångssparande" som etl kreditköp ofta
föranleder kan vara lämpligt för en del konsumenter som annars har stora
svårigheter att göra etl större samlat köp.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 211

Enligt institutet föreligger det vissa svårigheter
all få etl begrepp om de aktuella problemens samhällsekonomiska betydelse och
om konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. Konsumtionskrediternas
omfattning är otillräckligt statistiskt belysta och den löpande informationen
pä området är mycket ofullständig. Institutet menar atl del skulle vara av
stort värde all få tillgång till en samlad total bild av samtliga
konsumtionskrediier vid ålminslone någon lidpunkt under senare år, Enligl
inslilulel kan förändringar i villkoren för avbetalningshandeln och annan form
av kreditköps-verksamhet få effekter på efterfrågan på i första hand varaktiga
konsumtionsvaror. Institutet påpekar att sådana förändringar därmed utgör ell
länkbart medel atl använda i stabiliseringspoliliskl syfte. Villkoren för
konsumtionskrediterna kan också påverka konsumtionens fördelning mellan olika
gmpper av varor och tjänster samt mellan särskilda inkomstgrupper. Denna typ av
effekter synes enligt institutet förtjäna uppmärksamhet även från de synpunkter
som varit vägledande för kreditköpkommillén i dess arbele.

Kommerskollegium säger sig inle vara övertygat om
alt den av kommittén föreslagna lagstiftningen lill alla delar främjar syftet
att förstärka konsumentens ställning i kreditsammanhang.

Svenska Iwndelskammareförbundei och Stockholms
handelskammare anser alt den föreslagna regleringen är alllför långtgående. Om
förslaget genomförs uppstår enligt dessa remissinstansers mening en betydande
risk för att försäljningen av konsumentkapitalvaror kommer atl minska. För
många konsumenter kommer de skärpta reglerna för kredithandeln att medföra atl
de tvingas avstå från planerade inköp medan andra kanske uppskjuter etl
planerat köp eller väljer att köpa en billigare vara. Sannolikt kommer eflerfrågeminskningen
beträffande vissa varugrupper att bli av sådan omfattning att sysselsättningen
påverkas.

Handelskammareförbundet
och handelskammaren framhåller alt det visserligen finns anledning all i vissa
avseenden slärka konsumenternas ställning på kredilköpsområdel. Utgångspunkten
bör dock vara att det är konsumenterna själva som skall bestämma vilka varor
de vill köpa och hur de skall disponera sina ekonomiska resurser för olika
ändamål. Därvid bör konsumenterna självfallet ha ett så bra beslutsunderiag som
möjligt. Handelskammareförbundet och handelskammaren ställer sig därför
positiva lill de bestämmelser i den föreslagna konsumentkreditlagen som syftar
till att tillförsäkra konsumenten tillgång till en korrekt och uttömmande information
om kreditvillkor, kostnader m. m. Denna form av lagstiftning befrämjar enligl
handelskammareförbundets och handelskammarens på sikl konsumentens intressen
långt bättre än sådana direkta regleringar som innebär ingrepp i hans
beslutsfrihet och återspeglar en ambition till övervakning och styrning från
myndigheternas sida.

Östergötlands och Söderman/ands handelskammare
ansluter sig i sitt yttrande till den av kommiitéledamoten Björiing avgivna
reservationen. Handelskammaren anför alt kommitténs förslag beträffande
regleringen av avbelalningshandeln tagna var för sig kan synas rimliga och
inte alltför genomgripande. Tillsammantagna kommer åtgärderna dock enligt
handelskammarens mening atl innebära en omfattande inskränkning av
avbetalningshandeln och därigenom en väsentlig omstrukturering av hävdvunna
försäljningsformer samt fara för sysselsättningen inom vissa branscher. Handelskammaren
uttrycker vidare farhågor för snedvridning av efterfrågan från nyttiga
kapitalvaror till rena konsumtionsvaror. Handelskammaren anser

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 212

att
kommittén inte ens i ringa mån har beaktat avbelalningshandelns positiva sidor
och all förslagen i väsentliga delar motverkar syftet att skydda konsumenterna
mot alltför betungande kreditålaganden och mol alltför stränga påföljderom de
likväl råkar i belalningssvårigheter. Om en konsument verkligen vill genomföra
etl avbetalningsköp kommer de skärpta villkoren ofta atl innebära kredil i
andra former, vilkel enligt handelskammarens mening knappast framstår som
mindre betungande för konsumenien. Slopandet av återtaganderätten kommer enligt
handelskammaren atl framtvinga en prövning av köparens kreditvärdighet på
samma sätt som nu sker i samband med beviljandet av kontokredil.
Handelskammaren menar all resultatet ofta kommer alt bli att något
avbetalningsköp över huvud taget inte blir av och att just den mindre kapitalstarka
grupp av konsumenter för vilka av-betalningssystemet varit det kanske enda
sättet all förvärva en kapitalvara för hemmet kommer att avhållas från sådana
köp, vilket handelskammaren anser vara en missriktad form av konsumentskydd.
Avbelalningssyslemet innebär enligl handelskammaren i allt väsentligl belydande
fördelar för stora grupper av konsumenter och bör underiättas i slällel för att
försvåras.

Handelskammaren i Jönköpings län framhåller alt det
är betydelsefullt med en lagstiftning vilken ger som resultat en ökad
informalion om koslnader och villkor i samband med kreditköp. Lagstiftningen
bör dock inle vara så överbeskyddande alt den omöjliggör kreditköp, som för
många framstår som elt bra finansieringsalternativ, Enligl handelskammaren har
kreditköpen även i dagens samhälle en viktig funktion att fylla, inte minst
vid köp av nyttoföremål. Handelskammaren framhåller alt en slor hemmamarknad
är en fömtsättning för atl ett företag idag med framgång skall kunna exportera
konsumenlkapiialvaror. Om lagstiftningen leder till att hemmamarknaden
kraftigt minskar, kommer delta enligt handelskammaren direkt atl påverka
förelagens möjligheter att konkurrera utomlands med kraftiga negativa
sysselsätlningseflekter som följd.

Handelskammaren anser atl konsumenterna redan idag
gör de nödvändiga avvägningarna inför köp och alt lagstiftningen i det
avseendet knappast kommer att påverka deras handlingssätt. All en konsument i
dag medvetet skulle ges felaktig eller oklar information om den reella
kostnaden vid olika finansieringsalternativ måsle enligt handelskammarens
uppfattning höra till undantagen.

Gotlands handelskammare anför liknande synpunkter
beträffande behovet av möjligheter till krediiköp och den föreslagna lagens
verkningar för konsumenterna. Handelskammaren anser all nu gällande
lagstiftning bereder konsumenterna tillräckligt skydd.

Skånes handelskammare anser att det i vissa
avseenden finns behov av en särskild reglering av konsumenlkredilköp.
Handelskammaren hyser emellertid tveksamhet inför den modell kommittén har valt
för främjande av konsumentintresset, huvudsakligen på grund av all vissa av
förslagen enligt handelskammarens uppfattning kommer att försämra konsumentens
slällning och leda lill oacceptabla förändringar i befinilig näringsverksamhet

Handelskammaren anser atl kommittén endast myckel
schematiskt har redovisat kreditköpens fördelar för konsumenterna, och att del
hade varit värdefullt om kommillén genomfört någon form av attitydundersökning
beträffande konsumenternas inställning till krediiköp. Enligl handelskammarens
mening känner konsumenlerna själva sin förmåga atl utnyttja tillgängliga
resurser och konsekvenserna av de misstag som självfallet ibland

s. 213 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 213

begås
utgör enligt handelskammaren i flertalet fall knappast så stora problem att de
motiverar till de omfattande ingrepp i den enskildes valmöjligheter som
kommittén har föreslagit.

Handelskammaren
finner del uppenbart att den föreslagna lagstiftningen på sikt kommer att
innebära att kreditköpsmöjligheierna minskar väsentligt. En sådan utveckling
kan enligl handelskammarens mening knappast anses främja konsumentens
ställning. Handelskammaren framhåller alt etl brett utbud av valmöjligheter
beträffande såväl själva varan som finansieringsformen framstår som en av de
mera väsentliga förutsällningarna för alt konsumenien skall kunna genomföra ett
efter sina önskemål och resurser riktigt köp. Begränsningar i möjligheterna all
välja lämplig form för finansiering av elt köp kommer atl i stor utsträckning
drabba konsumenter med begränsade inkomster och tillgångar. Framför allt de
föreslagna reglerna beträffande kontantinsats och kreditlid kan därför enligt
handelskammarens mening komma all få sociala konsekvenser. Handelskammaren
framhåller vidare att de kännbara pålagorna på avbelalningskrediterna på sikt
kommer all innebära en överströmning från avbetalningsköp till framför allt lån
i kreditinstitut vilka lån kan förväntas bli dyrare eftersom hanteringen av dem
är förhållandevis kostsam. Samtidigt kan det bli svårare all erhålla kredil,
inle minst med hänsyn till de kredilreslriklioner som bankerna kan komma atl
åläggas från lid lill annan.

Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad saml
handelskammaren i Örebro och Västmanlands län ansluter sig till
kommiitéledamoten Björiings reservation och experten Casons särskilda
yttrande. Handelskammaren i Örebro och Västmanlands län anser all del, om
kommitténs förslag godtas, föreligger uppenbar risk för alt många konsumenter
ställs ulan realistiska möjligheter atl finansiera köp av varaktiga
kapitalvaror. Enligl handelskammarens mening måste kreditköpet bibehållas som
elt användbart alternativ till bankkrediter eftersom möjligheten till sädana
krediter inte står öppen för alla konsumenter och bankerna i samband med
kreditresiriktioner inle ens kan tillgodose legitima lånebehov.

Även Västerbottens handelskammare anser det
orealistiskt att anla alt bankerna skulle ha resurser att bevilja krediter för
varuköp i situationer då utlåningsmöjlighelerna minskar, Enligl
handelskammarens mening kommer de åtgärder som föreslagils i syfte all
begränsa krediiköpmöjligheterna för de resurssvagare - viss minsta
kontantinsats, maximering av kredittiden och begränsning av ålertaganderätien -
i särskilt hög grad att drabba dem som bäst behöver möjligheten till
kredilkonsumlion. Handelskammaren befarar vidare all förändringar i
förutsättningarna för kreditköp kan få betydande effekter för
sysselsättningen.

NO delar kommitténs uppfattning atl konsumentskyddet
behöver förstärkas på området för krediiköp. Elt väsentligt medel härför är
enligt NO med all säkerhet all bedömningsunderiaget för köparen/låntagaren vid
val mellan olika betalningsallernaliv förbättras avsevärt.

NO vill inte bestrida att syftet att skydda
konsumenterna mot alltför betungande kreditålaganden och mot alltför stränga
påföljder vid belalningssvårigheter är angelägel. NO håller också för troligt
all de föreslagna ål-gärderna kommer alt nedbringa frekvensen havererade
avbetalningsköp och all man vidare i någon mån lorde uppnå en i och för sig
önskvärd överströmning lill billigare kredilformer De f n. svagaste
avbetalningskundernas iniresse av alt få tillgång till eftertraktade varor får
enligt NO tillgodoses

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 214

på
annat sätt. Den höjning av konlanlinsalsen som blir följden i många fall, den
sirikia begränsningen av kredittiden och den starkt inskränkta
återtaganderätten torde enligl NO:s mening nämligen sammanlaget försvåra för
åtskilliga svaga konsumenter att köpa vissa varor, samtidigt som de skyddas mot
kanske för lunga ekonomiska åtaganden. NO påpekar att dessa konsumenter oftast
inte heller har möjlighet alt ordna bankkredit. Enbart kontanlinsalskravet kan
i och för sig mötas med sparande under viss tid före köpet och kan i så fall
inle anses medföra allvariigare olägenheter, NO anser emellertid alt del också
finns risk för all vissa konsumenter frestas all söka lån vid sidan av den
reguljära lånemarknaden på ännu sämre villkor, Ell sätt all lösa problemen kan
enligl NO vara att försäkrings- eller slats-garantivägen bereda även svaga
köpare möjligheter till inköpskrediter,

NO konstaterar alt kommillén har insett atl ell
införande av de föreslagna bestämmelserna åtminstone under en övergångstid kan
minska konsumenternas efterfrågan och all del därför skulle kunna finnas
anledning all la hänsyn till det konjunklurpoliliska läget vid fastslällandel
av lidpunkten för lagens ikraftträdande. NO anser att detta är en viktig aspekt
på de lilliänkia reglerna som måhända borde ha ulvecklats ytteriigare i själva
belänkandet. Även om konsumentskyddsaspekten är den primära gardet enligt NO
inle att bortse från de konjunklurpoliliska verkningarna.

KO framhåller i sitt yttrande atl lägel på
kredilmarknaden idag medför åtskilliga ölägenheter för den enskilde
konsumenten. Utbudet av krediler är stort, och det kan vara svårt för
konsumenien alt avgöra vilka kredilerbjudanden som är fördelaktiga och vilka
som är oförmånliga. Likaså kan konsumenten ha svårt atl bilda sig en
uppfattning om vilken extra ekonomisk belastning som ett köp av en vara eller
en tjänst på kredil i förhållande lill ell kontantköp medför Enligl KO är det
många gånger alltför lätt alt ingå avtal om krediiköp, vilkel medför alt många
konsumenter drar på sig skulder och koslnader som de egentligen inte har råd
med. Den konsument som har gjort ett kreditköp har vidare en otrygg ställning
i olika avseenden. Vid dröjsmål med betalningen riskerar konsumenien atl den
återstående skuldsumman förfaller lill betalning omedelbart. Säljarens rätt atl
la tillbaka varan ulgör etl latent hot. KO anser del nuvarande läget
olillfredssiällande också från andra utgångspunkter. Många avbelalningsköp
fullföljs inle av köparna, vilket är till mefi inle bara för säljarna ulan
också för övriga konsumenter genom den kosinadsövervällring som ofta torde
göras på dem. Även för samhället i stort är delta lill nackdel. Statliga myndigheter
belastas med betydande kostnader för att tillhandahålla säljarna en
indrivningsapparal.

KO uppger atl han under sin verksamhetstid har fått
motta etl stort antal anmälningar som gällt marknadsföringen av
kredilerbjudanden. 1 många fall då marknadsföringen bedömts vara otillböriig,
har rättelse kunnat vinnas. Enligt KO har dock lagen om otillbörlig
marknadsföring gell KO små möjligheter alt påverka förelagens marknadsföring
så att konsumenien lätt kan jämföra olika kredil- och försäljningsuibud. Vidare
kan KO med slöd av avialsvillkorslagen bara i begränsad utsträckning ingripa
mol sådana villkor för olika slags krediiköp, t. ex. avbetalningsköp, som gör
konsumenternas slällning otrygg. KO nämner dock att KO år 1973 hade omfattande
förhandlingar med centrala organisationer inom näringslivet om utformningen av
etl köpekontrakt för standardvaror, främst avsett för kreditförsäljning, vilka
ledde till atl del ularbelades ell nytt kontrakt, "K 74", med en
speciell

s. 215 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 215

variant
för hemförsäljning, "K 74 (H)", vilka kontrakt är anpassade lill konsumentköplagen.

Enligt KO är behovet av ytterligare åtgärder på
detta område stort, KO ställer sig därför positiv till kredilköpkommitléns
förslag,

SPK
framhåller alt de av kommittén föreslagna skärpningarna av kreditvillkoren bör
ses i förhållande till den praxis som f n. gäller för kreditköp inom skilda
varuområden. För vissa varuområden såsom exempelvis TV-och folohandeln kommer
förslaget all innebära en skärpning av gällande praxis, medan kreditvillkoren
på andra områden, främst handeln med bilar och större fritidsbåtar, redan är i
överensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna. Enligt SPK:s mening måste
skärpta regler, som är avsedda som skydd för konsumenten, noga vägas mol
önskemålei om ell kreditsystem som gör del möjligt för konsumenter utan större
tillgång till kontanta medel att skaffa konsumtionskapilalvaror, SPK delar
kommitténs uppfattning att en fortsatt utveckling mot billigare kreditformer
är förmånlig ur konsumentsynpunkt. Del finns visserligen restriktioner för
erhållande av banklån för konsumtionsändamål. SPK erinrar emellertid om atl
bankerna hittills vanligen beviljat s. k. spariån även under tider då andra
former av kredit i allmänhet inte givits för konsumtionsändamål.

Konsumenlverkel framhåller atl en belydande del av
de produkter som används i hemmet betingar en så slor kapilalinsals all del för
stora grupper av konsumenter är svårt atl förvärva dem genom kontant köp med
egna medel. Samtidigt har dessa produkter en så lång brukslid alt det framstår
som motiverat atl betalningen kan pågå under en lång tid. Konsumentverket
nämner i delta sammanhang varor som förväntas ha en livslängd av 10 år eller
mer, såsom symaskiner, frysskåp, tvättmaskiner, TV-apparaler och bilar. Enligl
konsumentverkets mening har många konsumenter ett legitimt behov av att på
något sätt erhålla krediler eller lån för sådana köp, Slora grupper medborgare
- särskill då resurssvaga konsumenler - är hänvisade till avbeialningskrediler.

Konsumentverket delar kreditköpkommitténs
uppfattning att konsumentens ställning bör väsentligt förbättras i
kreditsituationen. Konsumentverket instämmer vidare i kommitténs uppfattning
atl den bästa åtgärden i avsikt atl förbältra konsumenternas läge är att öka
deras möjligheter atl erhålla reguljära lån. Verket framhåller att sådana
krediter i dagens läge dock inte är tillgängliga för slora konsumentgrupper. En
orsak är alt dessa gruppers kredilvärdighet är för låg enligl gängse
bedömningsnormer. En annan orsak är att bankkrediter är konjunkturbetingade på
ett helt annal sätt än avbetalningskrediterna. Kreditmöjligheterna skulle
enligt konsumentverket kunna förbättras exempelvis genom statliga garantier för
lån i vanliga banker, etl försäkringssystem för skydd av konsumenlkrediter,
förbättrade bosättningslån, särskilda kreditinstitut för småkrediter osv,
Konsumenlverkel föreslår att dessa frågor utreds innan slutlig ställning tas
lill kommitténs förslag.

Kan konsumenternas kreditbehov lösas på angivet
sätt blir avbetalningskrediterna enligl konsumentverkets mening i stor
utsträckning onödiga, I vissa situationer kan det dock framstå som önskvärt för
konsumenten att elt köp avslutas omgående utan att hela köpesumman betalas
kontant. Della kan vara fallet bl. a. vid hemförsäljning. Även vid köp av
dyrare produkter, exempelvis bilar och bålar, kan del vara av värde med ett
av-betalningssystem där den köpta varan kan utgöra säkerhet för betalningen.
Härigenom minskar man kreditgivarens risktagande och underiällar köpet.

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 216

Dessa
skäl talar enligl konsumentverkets uppfattning för ati det även fortsättningsvis
kommer alt finnas ett visst berättigat utrymme för avbeialningskrediler även
om systemet måste väsenlligen förbättras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar all
del framstår som angeläget ur allmän synpunkt att kredilförsäljningen ges viss
stadga och tillstyrker att kommiiténs förslag i allt väsentligt läggs till
grund för lagstiftning,

Köplagsutredningen anför i sitt yttrande alt
kredilköpkommitléns förslag i två vikliga avseenden skiljer sig från den
konsumenlskyddande lagstiftning som tidigare har lagts fram i Sverige, Del ena
är all förslaget tar upp betydelsefulla regler som, även om de skulle stå i
överensstämmelse med konsumenternas intressen på längre sikt, dock inte kan
länkas motsvara de enskilda konsumenternas önskemål i de särskilda fallen. Del
andra är all medan tidigare lagstiftning i storl sett har accepleral bestående
förhållanden och sökt influera på avtal och praxis så atl de rättsinslitut som
nu förekommer skall fungera till konsumenternas bäsla, syftet med föreliggande
förslag är alt motverka vissa hittills betydelsefulla juridiska institut. Några
av de viktigaste reglerna avser ytterst all påverka utvecklingen i riktning atl
avskaffa de traditionella avbelalningskrediterna och andra krediter som lämnas
i samband med försäljning.

Köplagsutredningen finner för sin del inle möjligt
att ta ståndpunkt i frågan om del är lämpligt att söka motverka avbetalningsköpen.
Ett bestämt ställningstagande skulle enligt köplagsutredningen fordra bl. a.
sakkunskap i ekonomiska frågor och en ingående analys av de sannolika
konsekvenserna av all avbelalningsköpen minskar. Köplagsutredningen anser all
åtskilliga sådana konsekvenser kan tänkas: att köp i slörre utsträckning sker
kontant, att andra kreditformer träder i stället, att handräckning vid
avbelalningsköp ersätts av lagsökning och utmätning som medel att framtvinga
betalning av köpkredit, alt konsumtionen av sådana varor som nu köps på
avbetalning i belydande utsträckning ersätts av annan konsumtion, alt säljarna
finner möjligheter all kringgå lagen. Kan man räkna med alt andra lämpligare
kredilformer ställs lill förfogande för dem som nu är hänvisade lill avbetalningsköp,
talar enligt köplagsutredningen säkert myckel för atl motverka dessa köp.
Köplagsutredningen anser det önskvärt all möjligheten härtill blir föremål för
en närmare utredning. Kommittén har emellertid enligt köplagsutredningens
mening inle visat att avbetalningsköpen - eller andra former av krediiköp - är
onödiga. En utgångspunkt bör i slällel vara, att del finns etl kreditbehov som
bör kunna tillfredsställas lill lägsta möjliga kostnad. Köplagsutredningen
menar att de båda huvudsyften som kommittén lagt till grund, nämligen alt
motverka kombinationer av köp och kredilgivning och att hindra missbruk och
olämpliga påföljder, inte utan svårighet kan tillgodoses genom samma regler.
Det kan befaras att regler som har till väsentligt syfte alt motverka
köpkrediter inte är ägnade alt undertätla atl de krediler som faktiskt
förekommer fungerar smidigt och till konsumenternas bäsla.

Köplagsutredningen anser all del evenluella värdet
av alt molverka avbelalningsköpen måsle vägas mot de belydande ölägenheter som
man kan vänta om kommitténs förslag genomförs. Reglerna kan enligl köplagsutredningen
inte antas motsvara konsumenternas egna önskemål. Köplagsutredningen menar all
della särskill gäller kravet på minsta konlanlinsals. Sådana inskränkningar i
konsumenternas frihet att själva bestämma vilka avtal som de skall ingå måste
enligt köplagsutredningens uppfattning, oav-

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 217

sett
vilken inställning man har till avbelalningsköp i allmänhet, betraktas som en
betydande nackdel. Köplagsuiredningen anser det inle heller kunna uteslutas,
att en köpare för att undgå tillämpning av den föreslagna konsumentkredillagen
söker dölja att ett köp i själva verket är ett konsumenlköp, vilkel kan försvåra
för honom all åberopa hemförsäljningslagen, konsumentköplagen eller
avtalsvillkor som endast gäller för konsumenlköp.

Köplagsutredningen berör också de av kommittén
föreslagna straffreglerna. Enligt köplagsutredningens mening synes del inle
lämpligt all införa straffregler som måste befaras bli ineffektiva på grund av
alt båda parter i etl avtalsförhållande vill undgå all tillämpa lagens regler.
Erfarenheterna från hyresregleringen är inle uppmuntrande. Förutsättningarna
för straffbarhet är också så utformade all avsevärd osäkerhet kan uppslå om en
handling är slrafföar eller inle. Bruket av straffsanktionen får enligl köplagsutredningens
mening betraktas som en olägenhet av del föreslagna systemet, låt vara alt
svårigheterna atl finna andra sanktioner är uppenbara.

Köplagsutredningen anför vidare alt kommitténs
önskan atl förebygga kringgående av de föreslagna reglerna leder till all de
skall gälla även andra lyper av avtal än de som de främst riktar sig mot och
utredningen finner del härvid bl.a. anmärkningsvärt, att de regler som avser
att motverka avbetalningsköpen också riktar sig mot de lyper av krediiköp som
sägs inte vara förbundna med mera påtagliga olägenheter för konsumenterna,
särskill s. k. låneköp och konloköp. Däremot vill kommittén, framhåller
köplagsutredningen, tillåla "överströmning" från krediiköp till
banklån, ulan att ställa upp något krav på minsta kontantinsats eller längsta
kredittid, och utan all omgärda dessa med några egentliga garantier mot
missbruk. Enligt köplagsutredningens mening är det emellertid viktigt atl olika
kreditformer får konkurrera på lika villkor.

1 fråga om kommitténs förslag om begränsning av
rätten att återta sålt gods vid konsumenters kreditköp framhåller
köplagsutredningen bl. a. all del synes tveksamt om man nu bör avskaffa all
möjlighet för en konsument all lämna kredilsäkerhel i lös sak ulan besittning
för säkerheishavaren. Utredningen anser all denna fråga bör lösas i ett större
sammanhang.

Sammanfattningsvis ullalar köplagsutredningen som
sin mening att - även om det skulle befinnas motiverat ail motverka
avbetalningsköp i traditionell mening - olägenheterna av de förslag om
kommittén framlägger måste betraktas som mycket betydande. Huruvida dessa
olägenheter kan elimineras utan att förslaget helt omarbetas, anser sig
köplagsutredningen inte kunna bedöma. Enligt utredningen måste det emellertid
vara ett väsentligt syfte för en fortsatt bearbetning av del framlagda
förslagei att eliminera dessa ölägenheter. Köplagsutredningen anser det också
erforderligt alt den föreslagna konsumentkreditlagen blir föremål för en
betydande omarbetning i rättstekniskt avseende. Därvid bör enligl utredningens
mening i högre grad än som skett i förslaget konsumenternas intresse av såväl
överskådlig lagstiftning och begreppsbildning som differentierade uppgifter
vid ingående av olika med kredit förbundna avtal uppmärksammas. Beträffande de
konsumenlskyddande reglerna bör avsevärd uppmärksamhel ägnas åt frågan om de
ytterligare fördelar som konsumenterna kan uppnå genom att deras skydd stärks
är värda det pris som kan bestå i atl kreditgivningen till konsumenler
försvåras.

Hemförsäljningskommiiién (majoriteten) instämmer i
allt väsentligl i vad som i belänkandet framhålls därom, att olägenheterna vid
kreditköp har

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 218

sin
grund huvudsakligen i kombinationen kredit och köp saml alt det starkt kan
ifrågasättas om inte de traditionella avbelalningskrediterna i framtiden bör
avskaffas och kredtigivningen i stället överlåtas på banker eller andra
kreditinrättningar,

Hemförsäljningskommittén framhåller att det är väl
känt att det i dag förekommer en marknadsföring och en konkurrens inom
avbetalningshandeln som många gånger lockar konsumenien med låg kontantinsats
och lång kredittid. Härigenom kommer väsentliga egenskaper hos varan, såsom
pris och kvalitet samt garantier och serviceåtaganden från säljaren m. m. i
bakgrunden. Av betänkandet framgår att avbeialningssäljaren i många fall
tillgodogör sig en vinst på själva kreditgivningen, vilket innebär atl
konsumentens kreditkoslnad överstiger den "riskfaktor", som borde
vara avgörande. Hemförsäljningskommittén finner emellertid naturiigt att kreditköpkommittén
inte ansett liden mogen att avskaffa köpkrediterna, eftersom ell sådant
förslag skulle ställa krav på nya kreditformer för de stora konsumentgrupper
som i dag är hänvisade till kreditköp. Hemförsäljningskommittén anser det dock
beklagligt att kreditköpkommillén inte på något sätt berört frågan om sådana
kreditformer, även om den inte uttryckligen nämnts i kommitténs direktiv.

Hemförsäljningskommittén erinrar om atl
hemförsäljning sedan lång tid tillbaka har debatterats och kritiserats.
Särskill hemförsäljning på kredil har anselts medföra ekonomiska och sociala
vådor för konsumenlerna. Kraven på ingripanden från statsmakterna mot
hemförsäljning har därför ofta riktat in sig på avbetalningshandeln. Omvänt har
kraven på en reformering av avbelalningssyslemet ofta haft sin udd riktad mot
just agenlverksamheien. Enligl hemförsäljningskommilténs mening framgår del på
skilda ställen i betänkandet att behovet av skydd för konsumenterna vid
kreditköp är särskill markant vid hemförsäljning. Andelen kreditköp är slörre
vid hemförsäljning än vid butiksförsäljning, de lägsta inkomstgrupperna har
extremt höga kreditköpsandelar för dammsugare och symaskiner som i mycket stor
utsträckning säljs via hemförsäljning, kontantinsatserna är i många fall låga
vid hem försälj ning av dessa varor. Hemförsäljningskommittén framhåller att
elt genomförande av de framlagda förslagen inte kommer att påverka
hemförsäljningskommilténs ulredningsarbele beträffande allmänt öppet köp och
återlämningsrätt vid köp av begagnad personbil.

En ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören
Per Schierbeck) instämmer i den reservation som avgells av kommiitéledamoten
Björiing och i experten Casons särskilda yttrande saml hänvisar till Sveriges
köpmannaförbunds remissyttrande.

I
särskilt yttrande framhåller en ledamot av hemförsäljningskommiiién (professorn
Ulf Berniiz) all man i flera länder redan har genomfört omfattande
konsumentskyddande lagstiftning om konsumentkrediter. Del ärenligt Berniiz i
hög grad påkallat att tidsenlig sådan lagstiftning genomförs också i Sverige,
Berniiz är av den uppfattningen all del idag föreligger missförhållanden inom
avbetalningshandeln vilka särskilt knyter sig till åleriaganderätten saml till
avräkningsreglerna i samband med återtagande men även visar sig på andra sätt.
Enligt Berniiz' mening bör den nya lagstiftningen därför i första hand inriktas
pä att komma till rätta med från konsumentsynpunkt olämpliga företeelser i
samband med avbeialningsförsäljning och närtiggande kreditformer.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 219

Kreditköpkommittén har emellertid, anför Berniiz,
inte nöjt sig härmed ulan har låtit lagförslaget omfatta konsumenlkrediter
överhuvudtaget. Förslagets ambitionsnivå har bl, a. härigenom blivit mycket
hög. För alt lagtekniskt klara uppgiften har kreditköpkommillén nödgals
tillgripa grova schablonregler saml föreslå införande av etl sannolikt
omfattande tillsyns-system. Enligl Berniiz' uppfattning har ambitionsnivån
satts för högt i nu-,varande läge, särskilt med hänsyn till all
krediiköpkommittén inle haft att föreslå nya kredilformer att fungera som
alternativ till eller eventuellt ersätta kreditköp. Härtill kommer att om man
vid en analys av förmån-viigheten för konsumenten av kontantköp resp,
förekommande former av kreditköp lar hänsyn lill genomsnittlig inflationstakt
och avdragsrätten vid beskattningen för skuldränta, kontantköp generellt sett
knappast lorde framstå som så förmånliga som kreditköpkommillén synes ha
antagit. Del bör enligl Berniiz också framhållas atl privatpersoners
möjligheter att utnyttja r sina konsumtionskapilalvaror och sitt lösöre i
övrigt såsom krediiunderiag utan att behöva frånhända sig besittningen är ett
generellt problem, som förtjänar alt utredas närmare och i positiv anda,

Leasinguiredningen säger sig från de synpunkter
utredningen har all företräda inte ha något att erinra mot den föreslagna
konsumentkreditlagens principiella innehåll,

Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet)
framhåller att utbudet av konsumentkrediter under senare år kraftigt ökat och
att det därför är angeläget atl få lill stånd enhetliga villkor på sätt som
framgår av kommiiténs förslag. Dessa är enligt kommunen i allt väsentligt
ägnade all tillstyrkas. En förutsättning för en effektiv lagstiftning på
området är dock enligl kommunen atl den blivande tillsynsmyndigheten tillförs
personella och andra resurser i tillräckligt mått.

Kommunen anser all elt krav på 25 procents
kontantinsats sannolikt kommer all styra kredilköpskunderna lill bankerna. Man
får enligt kommunen utgå från alt bankerna söker tillgodose denna efterfrågan
på deras tjänster och att de intar en positiv attiiyd när del gäller alt bedöma
konsumenternas kredilförmåga, Enligl kommunens uppfattning bör myndigheterna
ges möjlighet att i någon form ingripa, om bankerna skulle anse småkrediterna olönsamma,
eftersom det annars föreligger uppenbar risk alt den svarta lånemarknaden
kommer all få näring.

En minoriiei inom Malmö komnutnsiyrelse ansluter
sig i alll väsentligt till kommittéledamoten Björiings reservation samt anför
dämtöver bl, a, all del är nödvändigt alt den föreslagna lagstiftningen
utformas enkelt och generellt, så alt handeln kan tillämpa den ulan
tolkningssvårigheter och såatt tillsynen över efterievanden av lagstiftningen
inte blir kosinadskrävande.

LO instämmer i kommitténs uppfattning all en stor
del av de ölägenheter som är förknippade med kreditköp bottnar i att säljare
och kredilgivare ofta är samma person. LO ansluter sig vidare till tanken all
kredilgivningen på sikl bör överiåtas lill frislående kreditinrättningar. LO
understryker att del för atl konsumeniskyddsregler av nu aktuellt slag skall
bli effektiva krävs, all de är enkelt utformade och inte uppfattas som onödiga
eller "byråkratiska" av konsumenien. För atl den föreslagna
lagstiftningen skall få avsedd effekt måste, framhåller LO. såväl konsumenlerna
som näringsidkare och kredilgivare informeras. LO förulsätier därför att en
massiv informations- och upplysningskampanj kommer lill stånd i samband med
den föreslagna lagens ikraftträdande.

s. 220 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 220

De framlagda lagförslagen utgör enligt LO:s mening
en naturiig och konsekvent uppföljning och utveckling av tidigare reformer
inom konsumenträttens område. LO tillstyrker därför i princip de framlagda
förslagen. Intill dess nya kredilformer har introducerats på marknaden får
emellertid nuvarande kredilköpsmöjligheter enligl LO:s mening inle omgärdas
med så stränga regler all de blir omöjliga alt utnyttja för stora
konsumentkategorier. LO framhåller all delta i all synnerhet gäller då
inskränkningarna kommer atl drabba konsumenler som har låg inkomst och/eller
stor försörjningsbörda och som på grund härav eller av andra skäl inte bedöms
som kreditvärdiga.

Även TCO delar kommitténs uppfattning all de
traditionella avbelalningskrediterna och andra krediter som lämnas i samband
med försäljning i framliden bör avskaffas och kredilgivningen helt överiåtas på
banker och andra kreditinrättningar. Ell sätt alt förbättra konsumenternas
möjligheter att förvärva dyrbarare konsumtionskapitalvaror vore enligt TCO
således att öka möjligheterna till reguljära lån. TCO framhåller att sådana
krediler i dagens läge emellertid inte är tillgängliga för stora
konsumentgrupper, främst p. g, a. atl deras kredilvärdighet enligt gängse
bedömningsnormer anses för låg. Statliga garantier för banklån, ett
försäkringssystem för skydd av konsumentkrediter, förbättrade bosätiningslån
eller särskilda kreditinstitut för smålån skulle kunna förbättra dessa gruppers
lånemöjligheter. TCO anser att dessa frågor närmare bör utredas. I avvaktan på
den föreslagna utredningen anser TCO del dock motiverat atl konsumenternas
kreditsiluation på vissa punkter förbättras.

Sveriges advokatsamfund avstyrker att förslaget
till konsumenlkreditlag läggs till grund för lagstiftning. Advokatsamfundet
tillstyrker viss ytterligare reglering av konsumenikredilerna i förhållande
till gällande rätt men anser atl denna reglering kan ske genom ändringar i och
tillägg lill nuvarande lagstiftning.

Advokatsamfundet erinrar om de nya lagar på
konsumentskyddsområdel som redan föreligger och som ger möjligheter all på
olika sätt ingripa mot skilda former av missbruk inom avbelalningshandeln,
nämligen lagen om otillbörlig marknadsföring, lagen om förbud mol otillbörliga
avtalsvillkor och lagen om hemförsäljning m. m. Härtill kommer reglerna i
avbelalningsköplagen. Genom dessa lagstiftningsåtgärder har enligt
advokatsamfundet konsumentens slällning vid kreditköp i avsevärd utsträckning
förbättrats.

Om kommiiténs förslag genomförs, är del enligt
advokatsamfundels mening de konsumenler som inte har tillgång till alternativa
finansieringsmöjligheter som i första hand skulle drabbas av de skärpta
reglerna för kredithandeln. Även om bankerna för närvarande har en positiv
inställning till konsumentlån, är denna fråga hell beroende av den
kreditpolilik som förs i landet. Bankernas benägenhet alt lämna personlån kan
snabbt ändras. Del synes enligl advokatsamfundet inte möjligt alt i nämnvärd
omfattning ersätta avbelalningskrediterna med en kombination av banklån och kontantköp.

Advokatsamfundet anser alt del av kommillén
redovisade faktaunderlaget är ofullständigt. De fördelar för konsumenterna som
är förknippade med kreditköp berörs endast i korthet. Enligt advokatsamfundels
mening vilar förslaget vidare pä den felaktiga uppfattningen alt konsumenlerna
överlag inte kan på egen hand rätt bedöma sina behov och sina möjligheter atl
fullfölja de åtaganden som förekommer vid krediiköp. Advokatsamfundet anser
inte heller all de i beiänkandei lämnade uppgifterna om kre-dilföriu.ster och
av kronofogdemyndigheterna handlagda avbelalningsmål

s. 221 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 221

ger
skäl för att påstå att olägenheterna med den traditionella avbetalningshandeln
skulle vara så stora alt lagstiftningen måste inriktas på atl avskaffa den för
del slora flertalet produkter. Vidare anser advokatsamfundet att det är en
brist att några mera genomgripande och övertygande analyser av förslagets
verkningar inte verkställts. 1 detta avseende är man enligt advokatsamfundet
utlämnad till mer eller mindre kvalificerade gissningar, såväl hur industrin
skall anpassa sig lill de ändrade förhållandena som vilka samhällsekonomiska
konsekvenser lagstiftningen kommer all medföra.

Advokatsamfundet ser det också som en allvariig
brist att kommillén inte ägnat slörre uppmärksamhel ål hur den framlida
krediiköpshandeln skall finansieras, om kommitténs förslag genomförs. För
närvarande sker finansiering i stor utsträckning genom att
avbelalningskontrakten överiåts på bank eller annal finansieringsinstitut.
Härvidlag spelar säkerheten i form av äganderältsförbehållel lill varan stor
roll. Om denna säkerhet inte längre slår lill buds, synes möjligheterna för de
säljare som inle kan ställa andra säkerheter alt finansiera sin
kredilförsäljning vara försvinnande små.

Föreningen Sveriges kronofogdar anför att
kommiiténs förslag syftar lill att stärka konsumenternas ställning bl, a. genom
att ålägga avbetalningssäljare skyldighet att lämna uppgift om
krediikostnadernas storiek, Enligl föreningens mening måsle denna målsättning
anses vara riktig och slå i samklang med utvecklingen i samhället. Föreningen
delar också uppfattningen alt kreditkoslnaderna bör hållas nere men hävdar att
detta bör ske på ell sådant sätt alt konsumenternas valmöjlighet inte i
väsentligare grad minskas.

Föreningen framhåller all de beialningssvaga
konsumenterna, på grund av förelagens skiktning av kunderna, i allmänhet har
haft att välja mellan en dyr kredit eller ingen kredit alls. Avbetalningsköp
har ofta även för normala konsumenter inneburit höga kredilkoslnader. Någon
alternativ kreditform har emellertid ännu inle kunnat ordnas. Enligt
föreningen måste inslilulel avbetalningsköp därför behållas tills vidare, och
reformslrävandena måste inriktas på all förbältra köparnas slällning.
Föreningen anser emellertid all stränga skyddsregler i många fall kan avsevärt
minska konsumenternas möjligheteratt få kredit. Den mest konsumentvänliga
attityden i nuvarande läge vore därför enligt föreningens mening att sälla ett
tak för kreditkoslnaderna och låta konsumenterna fritt välja köpform,

Sveriges industriförbund. Sveriges grossisi/örbund
och Sveriges köpmannaförbund, lill vilkas gemensamma yttrande
Kon/ékiionslndusirifÖreningen. Sveriges musikhandlares riksförbund och en
ledamot av hemförsäljningskommiiién (direktören Per Schierbeck) hänvisar,
ansluter sig i alla delar till kommiitéledamoten Björiings reservation saml
anför bl, a, följande;

Organisationerna jämie flera andra
näringslivsorganisationer lät i oktober 1975 genomföra en undersökning för alt
kartlägga allmänhetens kunskaper om, inställning lill och erfarenheter av
kreditköpen (näringslivets attitydundersökning). Anledningen lill alt denna
undersökning gjordes var att kommittén inte klariagt dessa förhållanden men
del oaktat föreslår en mycket genomgripande reglering av konsumtionskrediterna.
Detta förefaller så myckel märkligare som konsumlionskreditulredningen, vilken
år 1961 lät utföra en mycket omfattande intervjuundersökning bland hushållen
för att utröna kreditköpens förekomst och fördelning inom olika varugrupper och
hushåll, hushållens attityder m, m., i sill slutbetänkande ställde sig positiv
lill konsumlionskredilernas förekomst. Kommitténs uppgift har enligt be-

s. 222 Kontrollera mot PDF

Prop,
1976/77:123 222

länkandet
varit all föreslå åtgärder som förstärker konsumenternas ställning i
kredilsammanhang. Organisationerna ställer sig högsl tvivlande till atl della
resultat skulle uppnås om föreliggande förslag blir föremål för lagstiftning.
Regleringen innebär en kraftig inskränkning i konsumenternas frihet att själva
bestämma när och på vilket sätt de skall göra sina inköp. De konsumenler som
inle har tillgång lill kontanta medel och som inte kan prestera säkerhet för
kredil torde över huvud laget inte få möjlighet att genomföra köp av
kapitalvaror och tjänster i den omfattning de själva anser önskvärt och
realistiskt ur privatekonomisk synvinkel. Regleringen tycks vara baserad på uppfattningen
atl konsumenterna saknar förmåga att själva avgöra om de skall köpa på kredit
eller ej. Organisationerna anser atl näringslivets attitydundersökning visaratt
merparten av konsumenterna - framför alll de som använder sig av kreditköp -
har en annan uppfattning. Kommittén ifrågasätter om inte de traditionella
avbetalningskrediterna och andra krediter, som lämnas i samband med
försäljning, i framtiden bör avskaffas och kreditgivningen i stället hell
överiåtas på banker eller andra kreditinrättningar ulan direkt
försäljningsintresse. På detta sätt försvårar eller omöjliggör man för stora
grupper av konsumenter - framför alll de resurssvaga, de som saknar tillgång
till andra finansieringsmöjligheter - att utnyttja en del av sin inkomst lill
inköp av varor som är så dyrbara att de inte kan betala dem kontant. Att kunna
fördela kostnaderna över en längre lidsperiod anför kommittén själv som en stor
fördel med kreditköpen, Atl för övrigt föriita sig på att banker och andra
kreditinrättningar vid varje tid skall slå till tjänst med de lån konsumenterna
önskar torde vara alltför optimistiskt. Av konjunklurpoliliska skäl begränsas
som bekant bankernas utlåningsmöjligheter från tid till annan. Alt
konsumenterna genom att enbart vara hänvisade till bankernas utlåningsmöjligheter
på detta sätt skulle bli beroende av en konjunklurpolilisk reglering är
olämpligt. Om kommitténs förslag blir föremål för lagstiftning är risken slor
att försäljningen av konsumentkapitalvaror på kredit kommer att minska. Delta
kommer till klart uttryck i näringslivets attitydundersökning. På fråga vad de
intervjuade skulle göra om vid ett planerat slörre inköp på kredit del visade
sig alt de inte kunde få låna i bank och ej heller köpa på kredit i någon form,
svarade 56 procent all de skulle ha avstått från alt köpa. Endast 20 procent
svarade att de skulle spara först och köpa sedan. Eflerfrågeminskningen skulle
sannolikt bli av .sådan omfattning atl sysselsättningen belräffande flera varugrupper
kom atl negativt påverkas. Organisationerna hänvisar till Husqvarna AB:s
skrivelse till justitiedepartementet i anledning av kommitié-belänkandel. Av
skrivelsen framgår bl. a. atl Husqvarna 1974 höjde konlanlinsalsen från
lidigare 7 procent till 12 procent samtidigt som man minskade kredittidens
längd från 36 lill 29 månader. Dessa ålgärder hade lill följd att antalet
avbetalningsförsäljningar sjönk från 60 procent år 1973 till 46 procent vid
mitten av 1975. Tolalförsäljningen minskade med 10-15 procent i volym vilket
allvariigt påverkal det svenska försäljningsbolagets lönsamhet. En annan
bransch inom vilken sysselsättningen skulle komma att negativt påverkas om
lagförslaget går igenom är handeln med musikinstrument. Denna bransch medger
vid kreditköp låg kontantinsats och läng kredittid. Ytterligare etl exempel på
en bransch där, om förslaget går igenom, försäljningsvolymen skulle minska är
möbelhandeln. Inom denna bransch lillämpas redan en genomsnittlig konlanlinsals
av omkring 25 procent. Emellertid skulle den föreslagna regeln om att i
princip avskaffa åter-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 223

laganderälten
lä en myckel negaliv effekt. Den totala försäljningen inom möbelhandeln 1974
utgjorde 3 300 miljoner kronor, Kredilförsäljningen svarade för 440 miljoner
kronor.

Organisationerna betonar att de delar kommitténs
uppfattning att konsumenterna bör ha tillgång till sådan information atl de
lätt kan göra en kostnadsjämförelse mellan olika former av kredil och mellan
olika kreditgivares erbjudanden. Organisationerna delar också kommitténs
uppfattning alt konsumenterna bör skyddas mol oskäligt stränga påföljder för
det fall de likväl inle fullföljer ingånget avtal. Vad organisationerna vänder
sig emol är att kommittén tycks ha bortsett från att konsumenterna har behov av
kredil och att detta behov bör lillfredsställas på elt för alla parter smidigt
sätt och till konsumenternas bästa. Organisationerna kan därför inte acceptera
de föreslagna reglerna om kontantinsats, kredittid, Irepartsförhållanden och
återtaganderätt, vilka syftar till atl på sikt avskaffa köpkrediterna,

SHIO ställer sig positiv till att reglerna för
konsumentskydd vid avbelalningsköp moderniseras och förbättras. Detta bör
emellertid enligt SHlO:s mening ske genom att man tillskapar en
"ramlag" för konsumenlkredilköp, medan detaljbestämmelser för olika
varugrupper och branscher bör utformas efter förhandlingar mellan
KO/konsumentverket och berörda branschorganisationer,

KF framhåller att konsumentkooperationen av hävd
företräder principen atl konsumentköp skall göras mot kontant betalning, Elt
skäl för denna ståndpunkt är enligt KF att kontant betalning motverkar
oöveriagda köp. Den tekniska utvecklingen på konsumentvarusidan har emellertid
föranlett att avsteg måsle göras från denna princip. Sålunda har KF genom
låneköpet infört en form av lån, som är direkt knutet lill förvärv av
kapitalvaror. Denna konstruktion medför att krediten skiljs från betalningen
som alltid sker kontant. Enligt KF är det riktigt, som kommittén konstaterat,
att konsumenternas kostnader för låneköp i allmänhet är lägre än för
traditionella avbelalningsköp samt att KF härigenom har tagit initiativ till en
för konsumenterna fördelaktig utveckling som leder bort från sådana kreditköp
där säljaren, såsom vid avbetalningsköp, kan ta tillbaka varan,

KF påpekar att rådande inflationstakt och den
skattemässiga effekten av skuldräntor faktiskt kan medföra, att kredil som
lämnas i samband med köp blir fördelaktigare för konsumenten än att denne
sparar till kontantinsats eller till ett hell kontant köp. Enligt KF är det
beklagligt alt kommittén inte har ulretl delta förhållande. KF anser alt
kommiiténs uttalanden om sitt syfte all skydda konsumenten mot alllför
betungande åtaganden i samband med köp härigenom kommer au framstå som mindre
väl underbyggda,

KF anser alt det vid den fortsatta behandlingen av
den föreslagna lagen bör övervägas atl göra den mer flexibel så all
kredilgivningens omfattning kan användas som kompletterande konjunkturpolitiskl
instrument.

Svenska bankföreningen ansluter sig till
kommiitéledamoten Björiings reservation och lill experten Casons särskilda
yttrande.

Bankföreningen anser att ambitionen att hålla den
varubundna kredilgivningen lill konsumenter inom en socialt och
samhällsekonomiskt försvarlig ram bör kunna tillgodoses med mindre
långtgående, mindre komplicerade och mindre stelbenta regler än vad kommittén
föreslagit i fråga om krav på kontantinsats och begränsning av kredittiden.
Bankföreningen säger sig härvid vilja fösta särskild vikt vid de farhågor som
yppats för att de föreslagna reglerna skulle kunna få negativa konsekvenser för
sysselsättningen.

s. 224 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 224

Belräffande tidpunkten för ett ikraftträdande av en
eventuell lagstiftning enligt kommitténs förslag anser bankföreningen att
ikraftträdandet inte bör ske förrän tidigast sex månader efter det att
riksdagen antagit lagstiftningen. Bankföreningen framhåller att åtskilligt
förberedelsearbete av praktisk natur måsle genomföras för atl myndigheter och
näringsliv skall kunna anpassa sig till ifrågavarande lagstiftning, etl arbele
som inte rimligen kan påbörjas med full kraft förrän riksdagsbeslut i ärendet
föreligger. Kommittén har föreslagit att tillsynsmyndigheten innan lagstiftningen
träder i kraft skall kunna meddela föreskrifter enligt 28 8 förslaget till
konsumentkreditlag, Della lorde enligl bankföreningens mening också vara hell
nödvändigt för att lagen skall kunna förutsättas fungera på avsett vis. Härtill
kommer att tillsynsmyndighetens föreskrifierenligt förslaget skalltillkomma i
samarbete med näringsidkarna och deras organisationer varjämte lid behövs för
anpassningen i övrigt inom näringslivet av rutiner, blanketter o. d.

Svenska sparbanksföreningen avstyrker förslaget
till konsumentkreditlag, med undanlag av beslämmelserna om upplysningsplikt
belräffande kredilkoslnader, i fråga om vilka sparbanksföreningen dock anser
att de särskilda förhållanden som gäller för konsumenlkrediter i bank bör
beaktas. Sparbanksföreningen anser all avbetalningsköpen i dag represenlerar
en så stor del av kapilalvarumarknaden att allvariiga verkningar för handel och
industri skulle uppkomma om kommittéförslaget lades till grund för
lagstiftning.

Sparbanksföreningen ansluter sig lill
konsumtionskredilulredningens (SOU 1966:42) allmänna bedömning, enligl vilken
en förbättrad konsumentupplysning ökar konsumenternas möjligheter all på
förmånligaste sätt utnyttja sin frihet att välja mellan olika kreditformer,
enligt vilken en vaken konsumenlopinion utgör en viktig garanti för alt
konsumlionskrediterna för en så effektiv utformning som möjligt och enligt
vilken della i ett samhälle som i alll väsentligl bygger på fri konkurrens och
fritt konsumlionsval är en viktig grundval för all bedömning.
Sparbanksföreningen säger sig vidare anse att en huvuddel av
konsumenikredilerna bör förmedlas via banksystemet. För detta talar enligt
sparbanksföreningen såväl konsumenternas intresse av krediter lill bäsla pris
som samhällsekonomiska effekliviielsskäl. En förutsättning är emellertid,
framhåller sparbanksföreningen, atl penningpolitiken mera medvetet
sammankopplas också med målen för konsumentpolitiken.

Sparbanksföreningen riktar kritik mot atl det
knappast föreligger en analys av huruvida förändringar under senare år i
hushållens ekonomiska situation eller på konsumentkreditmarknaden som sådan kan
föranleda ingripanden av den art som kommillén föreslagit. Sparbanksföreningen
framhåller alt 1970-talet för de svenska hushållen har inneburit en omfattande
omfördelning av de ekonomiska resurserna. Förändringar i skalle- och sociallagstiftning
kombinerade med en solidarisk lönepolitik har medfört en belydande
inkomstutjämning mellan olika typer av hushåll. Övergång lill månadslön för
alll fler löntagare liksom minskade fluktuationer i inkomster vid sjukdom eller
arbetslöshet medger i dag möjligheter för de flesta att planera sin ekonomi på
längre sikt och atl även genomföra kreditköp utan negativa konsekvenser.
Sparbanksföreningen uppger alt della helt och fullt bestyrks av erfarenheter
som vunnits inom sparbankernas budgetrådgivning. Undersökningar som under år
1975 gjorts av näringslivet och av Sveriges Radio ger enligl
sparbanksföreningen också underlag för en sådan bedömning.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 225

Enligl sparbanksföreningens mening har kommillén i
slor utsträckning byggt sina ställningstaganden på etl inaktuellt och därmed
osäkert material, och inle analyserat konsumentens preferenser för olika
finansieringsformer vid köp. Ehuru forskningen beträffande konsumenternas
beleende när det gäller ekonomisk planering visseriigen inte är särskilt
omfattande är det enligt sparbanksföreningen dock uppenbart atl olikheter i
sparbeteende föreligger. Några kan ulan yttre Iryck bestämma sig för all spara
lill ett besläml mål medan andra behöver konlraktera sill sparande antingen del
sker i förskott eller i efterhand. Sparbanksföreningen anför vidare alt del för
många är nödvändigt att spara i förskott med speciellt avtal för att nå
fördelar som hög avkastning eller lånelöfte, om sparandel skall bli av och
fullföljas. För andra utgör äganderältsförbehållel vid avbelalningsköp en
väsenllig förutsättning för atl åtagandet skall fullföljas, Enligl sparbanksföreningens
uppfattning är det olyckligt att kommittén inte tagit hänsyn till sådana individuella
avvikelser utan bedömt konsumenternas beleende och behov som enhetliga.

Sparbanksföreningen framhåller att konsumenternas
problem på kredilmarknaden huvudsakligen är två: åtkomsten och priset.
Flertalet hushåll behöver ha tillgång lill krediler för angelägna behov, t. ex.
investering i varaktiga kapitalvaror. De skall också erhålla dessa krediler
lill etl rimligt pris och på rimliga amorteringsvillkor. Dessa senare uigör för
del enskilda hushållet ell väl så viktigt motiv för val av kredil som priset.
Sparbanksföreningen anser att den traditionella avbetalningshandeln oftast har
uppfyllt åtkomstvillkorel men mindre ofta och mindre väl har motsvarat kravet
på rimliga priser. Kostnadssidan har sedan länge behövt saneras. Detta har
enligt sparbanksföreningen försvårats av främst två skäl. För del första har
den reguljära bankkreditmarknaden inom ramen för nuvarande penningpolitik inte
släppts fram tillräckligt för all kunna erbjuda sina prismässigt och
amorleringsmässigt bättre alternativ. För det andra har del varit svårt för
konsumenterna all överblicka de verkliga och fulla kostnaderna eftersom
prisdeklaration av krediler saknats.

För sanering av avbelalningshandeln föreslår
utredningen en regleringsmodell med tre grundläggande inslag: generell
kontantinsats, begränsning av amorteringstiden till två år, samt upphävande av
rätten att återta varor med ett kontantpris som inte överstiger två basbelopp.
Enligt sparbanksföreningens mening löses inte något av de två grundproblemen
med denna modell. Sparbanksföreningen anser alt åtkomsten av krediter
försvåras. Säljarens ålertaganderält har enligt sparbanksföreningen
representerat den enda säkerhet som kunnat åberopas av de konsumenler som inle
haft tillgång lill pantbrev, borgen eller etablerad bankkontakt. En stelt
reglerad kontantinsats liksom en snäv återbetalningstid som inle lar hänsyn
till betalningsförmåga kan enligt sparbanksföreningen stjälpa i slällel för
alt hjälpa. Sparbanksföreningen menar all del finns inslag i förslaget som kan
fö djupt ojämlika verkningar, inle minst för de yngre konsumenthushållen som
ofta har slora investeringsbehov men ännu är oprövade i kreditsammanhang.
Modellen komplicerar enligt sparbanksföreningen också refinanseringen av en
acceptabelt fungerande del av avbetalningshandeln och den kan därmed verka
prishöjande.

En bättre modell för sanering av
avbetalningshandeln vore enligt sparbanksföreningens åsikt elt generellt pristak
med en maximering av den effektiva ränlan, eftersom denna modell attackerar
konsumenlkreditens kostnadsproblem men bevarar del bästa i åtkomstmöjligheten
och tillgodoser

15 Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 123

s. 226 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 226

både
samhällets och konsumentens intresse. De invändningar som utredningen framför
mol en sådan tanke finner sparbanksföreningen inte övertygande.
Sparbanksföreningen anser vidare atl övervakningen av all bestämmelserna
efterföljs inte blir svårare med denna modell än med den av utredningen
föreslagna och att farhågorna föratt konkurrens mellan olika kreditformer
skulle upphöra är ogrundade,

Sveriges föreningsbankers Jörbund ansluter sig i
huvudsak till kommitté-ledamoten Björiings reservation. Förbundet framhåller
atl kommiiténs överväganden präglas av uppfattningen, alt konsumenlerna inle
själva kan bedöma konsekvenserna av sina åtaganden och alt samhällel därför
bör begränsa konsumenternas valfrihet och handlingsmöjligheter. Förbundet
delar inte denna gmndläggande uppfattning och anser därför inle atl förslaget
gagnar konsumenternas intressen. Enligl förbundets mening torde tvärtom
skillnaderna mellan beialningssvaga och belalningsslarka konsumenter
ytteriigare markeras, om förslaget genomförs, Z./?/anför liknande synpunkter

PK-banken anser att kommitténs förslag innebär risk
för alt utbudet av vissa typer av konsumtionskrediter kommer atl minska, Enligl
PK-banken är del inte säkert eller ens sannolikt atl bankinsliiulen kommer att
kunna kompensera denna minskning, bl, a, på grund av de periodvis återkommande
kreditreslriktionerna som i hög grad drabbar hushållsseklorn. Kommitténs
bristande intresse för denna sida av problemet torde enligt PK-banken bottna i
en grundläggande värdering atl skuldsättning för konsumlionsändamål är av ondo.
PK-banken anser det kunna på goda gmnder ifrågasättas om en sådan
generalisering är berättigad i dagens samhälle. Med stigande levnadsstandard
förstora befolkningsgrupper, innebärande bl, a, avsevärda satsningar på hem
och fritid, kommer konsumtionen i framtiden sannolikt i än högre grad än
hittills alt inriktas på varaktiga konsumtionsvaror i sådana prislägen att de
normalt inle kan betalas ur den löpande inkomsten. Enligt PK-banken är det,
särskilt vid nuvarande prisstegringstakt, inte svårt att finna exempel på att
köp på kredit är ett för konsumenien fördelaktigt handlingsalternativ,

PK-banken framhåller atl del för en utredning av
det slag som kommittén haft atl genomföra i och för sig är en rimlig
utgångspunkt att konsumenten ekonomiskt och kunskapsmässigl normall befinner
sig i underläge i förhållande lill säljaren/kredilgivaren och all konsumentens
slällning därför behöver stärkas. Enligt PK-bankens uppfattning finns del dock
anledning ställa frågan om det är nödvändigt med en så omfattande reglering,
som kommittén föreslagit. Ökade fortlöpande kontakter mellan bankerna och den
stora allmänheten, inte minst genom tillkomsten av ett par miljoner aktiva
lönekonton under senare år, har gjort och kommer atl göra det mer naturiigt för
allmänheten att vända sig direkt till bankerna när det gäller
konsumtionskrediter, Enligl PK-banken börjar det också bli allmänt känt att
bankkrediter i allmänhel är billigare än andra jämförbara kreditformer. Genomförs
förslaget om öppen redovisning av kreditkoslnaderna kommer enligt PK-banken
överströmningen till bankerna sannolikt alt påskyndas. Mot bakgrund av den
antydda utveckling på efierfrågesidan synes del enligl PK-bankens mening
berättigat att ifrågasätta behovet av en del av de ålgärder kommittén
föreslagit, inle minst om man beaktar konsekvenserna på utbudssidan.

Sammanfattningsvis
framhåller PK-banken att den ställer sig odelat po-

s. 227 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 227

sitiv
till förslaget om ökad upplysningsplikt och atl detta tillsammans med ökad
konsumentupplysning på litet sikl bör kunna omstrukturera
konsu-mentkreditgivningen i den riktning kommittén eftersträvar Enligl PK-banken
behövs emellertid dessutom en mera positiv inställning från siats-makternas
sida lill bankinstitulens utlåning till hushållsseklorn. Flertalet av de övriga
förslag kommittén framlagt anser PK-banken leda till alltför omfattande
regleringar utan alt innebära någon egentlig lösning på själva grundproblemet
all förse allmänheten med billiga krediler i betryggande former,

Finansieringsförelagens förening ansluter sig i
huvudsak till kommiitéledamoten Björiings reservation och till experten Casons
särskilda yttrande. Vidare hänvisar föreningen till näringslivets
attitydundersökning.

Föreningen uppger all kommitténs lagförslag berör
de finansieringsförelag bland föreningens medlemmar som är avbetalningsinstitut
och kreditkortsförelag saml lämnar följande upplysningar om refinansiering och
hantering av avbelalningskontrakt.

För de fiesta varugrupper som säljs med slöd av
konsumenlkrediter utgör avbelalningskrediterna enligl föreningen den
dominerande krediiformen på marknaden. Avbetalningsinsiiiuien belånar
avbelalningskontrakt som slutes mellan säljföretag och konsument. Hos
avbetalningsinsiiiuien förekommer dessutom vissa andra finansieringsformer
såsom personkrediter, förbäll-ringslån lill egna hem, lån till fritidsbåtar och
bilar. Såväl avbetalningsinsiiiuien som kredilkortsföretagen åtager sig även att
administrera och finansiera säljföretags finansieringsverksamhet mot
konsument, Avbetal-ningsinsliiutens verksamhet vänder sig lill säljförelagen
som för konsumenlkredilgivning erbjuds en finansieringsfunkiion och en
hanteringsfunktion. På marknaden finns ell flertal olika reflnansieringsformer
för avbetalningsfordringar. En av de vanligaste formerna för föreningens
medlemmar kan i korthet beskrivas enligl följande. Kreditens grunddrag är all
säljförelagei erhåller en kreditmöjlighet upp till en högsta limit inom vilken
säljförelagei fortlöpande äger refinansiera avbelalningskontrakt.
Finansierings-förelaget granskar varje enskilt avbelalningskontrakt och efter
kreditprövning meddelas säljförelagei och dess kund att kontraktet godtagits,
1 re-finansieringsavtalet med säljförelagei anges de formella och maleriella
krav som ett avbelalningskontrakt skall uppfylla, Alla risker inkl,
kreditrisken åvilar vanligen säljförelagei. Det hör således till undantagen att
finansie-ringsförelagen "köper" (överlager kreditrisken) för
säljföretagens avbelal-ningskonlrakt eller att kreditrisken delas. Avtalet
mellan avbetalningsin-slilutet och säljförelagei innehåller en rätt för
finansieringsföretaget atl återföra kontraktet till säljförelagei om t. ex.
fel på varan uppstår eller gäldenären inte betalar. 1 avtalet mellan
finansieringsföretaget och säljförelagei regleras även andra tjänster,
Avbetalningsinstitut ombesörjer t, ex, den för de flesta säljföretag mycket
betungande hanteringen av avbelalningsreskonlran såsom uppläggning, mottagning
och bokföring av betalning, kravverksamhet och statistik. De ledande
finansieringsföretagen, vilka är medlemmar i föreningen, har nått mycket långt
då del gäller all utnyttja datatekniken i administrationen av avbetalningsfordringarna.
Detta ger dem möjlighet att till rimliga koslnader erbjuda säljförelagen en
omfattande service som innebär bl. a. kostnadsbesparingar. Den administrativa
hanieringsljänslen säljs i belydande omfattning även separat ulan kombination
med kredit. Del förekommer sålunda all finansieringsförelag utför
hanteringsfunktionen för

s. 228 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 228

avbelalningskontrakt
som säljföretag refinansieral hos bank. Den teknik som tillämpas vid refinansiering/hanlering
är all avbetalningskonlraklei upprättas och översändes lill
finansieringsföretaget varefter datorn presterar en avräkning till
säljförelagei. Finansieringsförelaget underrättar konsumenten om alt
säljförelagei till finansieringsföretaget överiåtit sin fordran och rätten till
varan.

När del gäller kontoköpen anmärker föreningen att i
betänkandet (avsnitt 4.3.3) anges atl antalet konton vid ingången av år 1975
uppskattats lill mellan 200 000 och 250 000 och den utestående kredilvolymen lill
mellan 200 och 250 miljoner kronor. Till dessa siftror skall enligt föreningen
dock läggas den kontoverksamhet som förekommer i postorderbranschen där antalet
konton uppges vara ca 200 000, motsvarande en utestående kreditvolym på 100-150
miljoner kronor.

Föreningen anser atl kommitténs målsättning att
ytterst påverka utvecklingen mot alt kreditgivningen hell överiåtes på banker
eller andra kreditinrättningar ulan direkt försäljningsintresse har inverkat
på utformningen av kommitténs förslag så alt uppgiften all förslärka
konsumenternas slällning i kreditsammanhang har kommit all inlaga en mer
sekundär plats. Föreningen anser vidare att betänkandet baserats på ett
ofullständigt material och atl dess framställning rörande avbetalningsköp inte
är rättvisande, varvid föreningen särskilt berör några punkter i betänkandet.

Föreningen
kritiserar sålunda bl. a. kommitténs uttalanden all del länge stått klart atl
erbjudande av kredit i samband med köp kan leda till all konsumenten åtar sig
betalningsförpliktelser som inle kan klaras av, alt redan det slora antalet
avbetalningsmål härvid talar sitt tydliga språk saml alt del slår klart att,
även om det slora flertalet konsumenter slutligen betalat sina köpskulder,
delta inte sällan sker med stora svårigheter och under uppoffringar på andra
för hushållen betydelsefulla områden. Enligt föreningens mening är uttalandena
inte underbyggda. Hänvisningen lill det stora antalet avbetalningsmål avser
enligt föreningen troligen den utredning som intagils som bilaga 2 i belänkandet
och i korthet redovisas på s. 68 i belänkandet. Där uppskattas antalet
avbetalningsköp 1971 till 750 000 st. Denna siffra är enligl föreningen
felaktig. Föreningen uppger all redan en grov skattning av endast några av
föreningens medlemmars "nydiskontering" leder till della resultat.
Därtill kommer det belydande antal kontrakt som bankerna diskonterar saml de
kontrakl som säljförelagen inte refinansierar. När del gäller kommitténs
uttalande all av totalt 750000 avbelalningsköp 38 374 köp - eller ungefär fem
procent - ledde till ansökningar om återtagande av godset vill föreningen
fästa uppmärksamheten på alt antalet ansökningar måste sättas i relation till
antalet löpande kontrakl under 1971, vilket enligl föreningen leder lill en
väsentligt lägre procentsats.

Föreningen vänder sig vidare mol kommitténs
uttalanden alt avbelalningsköpel medför påfallande höga kredilkoslnader för
konsumenien, att prisskillnaden mellan avbelalningskredit och andra krediler
endast till liten del kan förklaras under hänvisning lill större kreditrisker,
alt förklaringen till huvuddelen av kostnadsskillnaden torde ligga i själva
systemet, att avbetalningshandeln med dess sammanblandning av kredit och
försäljning inte på samma sätt som bankverksamhet fyller kraven på rationellt
skött kredilgivning samt atl systemet i regel förutsätter att säljaren i sin
lur anlitar olika kredilgivare med åtföljande hanterings- och
refinansieringskosinader.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 229

Enligt föreningens mening är kommitténs material
varken tillräckligt omfattande eller tillräckligt analyserat för atl motivera
dessa uttalanden. Föreningen framhåller att de mindre undersökningar som
kommittén låtit genomföra eller hänvisat till hänför sig till olika år och atl
endast ett fötal varugrupper har medtagils vid jämförelser av
kreditkostnaderna. Föreningen påpekar också atl det finns finansieringsföretag
som åt bank omhänderhar hantering av hos bank refinansierade
avbetalningskontrakt. Enligt föreningens mening har kommillén förbisett atl
systemet innebär en kostnadsbesparing hos de säljföretag som inle själva
sköter avbelalningsreskonlran. Föreningen framhåller vidare att kommittén vid
sina jämförelser beträffande konsumentens kredilkoslnader inte har beaktat att
säljförelagen på annat sätt, t, ex, i förhållande lill konsumenten i gemen, kan
finansiera sina kredilkoslnader, medan vid avbelalningsköp köparen ensam bär
alla kredilkoslnader. Enligt föreningens mening torde skillnaderna för
konsumenten mellan de olika konsumentkredilformernas kreditkostnader i
realiteten bli förhållandevis begränsade om hänsyn las till samtliga
omsländigheler. Föreningen framhåller också alt banklån i allmänhet inte är
ett alternativ till konsumentkrediter för flertalet konsumenter samt att
skillnaden i kreditkostnad för konsumenien mellan en avbelalningskredit och
ett banklån i vart fall för mindre krediler torde vara obetydlig med hänsyn
lill nuvarande avgifter för uppläggning och amortering vid banklån.

Sammanfattningsvis uttalar föreningen atl kommittén
inte har beaktat de olika konsumentkrediiernas karaktär, funktion och plats på
marknaden. Föreningen framhåller att varken säljföretag eller
finansieringsförelag ens på kort sikl är betjänta av att konsumentens intresse
åsidosätts. Såväl föreningen som dess medlemmar har på olika sätt arbetat för
konsumentens berättigade anspråk på skydd i samband med konsumenlkrediter.
Föreningen uppger att den log intiativet till bl, a. de standardiserade
avbetalnings-kontrakt som numera upprättats genom Köpekontraktsgruppens försorg
efter överläggningarmed KO, Föreningen anför vidare att konsumentkreditmarknaden
under en lång följd av år har varit föremål för en självsanering som följt av
koncenlralionslendenserochell intensifierat marknadsintresse. Konsumentkrediternas
finansiärer är i huvudsak koncentrerade till banker och finansieringsföretag
samt till större tillverkare och grossister, Föratt bibehålla och förstärka
allmänhetens och säljföretagens förtroende är del i finansiärernas intresse
att åstadkomma och bevara en god etik och normbildning för konsumenikredilerna.
Konsumentkreditmarknaden är i dag väletablerad och möjliggör en utökad
kredilgivning lill konsument. Föreningen framhåller alt varje
konsumentkredilform som omnämns i kommiiténs belänkande fyller sin funktion
och har sin plals på marknaden. Anpassning har skett efter behov och önskemål
och marknaden kännelecknas enligt föreningen av en konkurrens som främjar
såväl produktutveckling som prissättning till gagn för konsumenlerna.

Mot den angivna bakgrunden framstår enligl
föreningens uppfattning flertalet av de beslämmelser som kommittén föreslår
såsom verklighetsfrämmande. Föreningen anser att kommitténs förslag innebär
sådana ingrepp att det finns risk för att avbetalning och kreditkort kommer att
avskaffas eller kraftigt begränsas som kredilformer. Föreningen ullalar alt den
oreserverat ansluter sig till syftena att förstärka konsumenternas ställning i
kreditsammanhangen saml alt skydda konsumenterna mol alltför betungande
kreditålaganden och mot alltför stränga påföljder om de likväl råkar

s. 230 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 230

i
betalningssvårigheter. Enligl föreningens mening kommer emellertid många av
kommitténs förslag, om de genomförs, att få helt motsatta effekter och bl, a.
inskränka möjligheterna för slora konsumentgrupper att täcka angelägna behov,
medan andra betydande konsumentgrupper kommer att helt utestängas från
konsumentkrediter och andra finansieringsmöjligheter.

Finansieringsförelagens förening åberopar vidare
ell yttrande av professorn Lennart Vahlén, vilket fogats såsom bilaga lill
föreningens remissyttrande.

Vahlén anför att kommiiténs förslag skiljer sig
från lidigare lagar och lagförslag inom del s. k, konsumenlpakelel genom sin
politiska målsättning alt begränsa och styra konsumenternas
handlingsmöjligheter. Kommillén vill försvåra och så småningom avskaffa de
traditionella avbelalningskrediterna. Oavsett vilken ståndpunkt man intar till
frågan om del föreligger ett behov av politisk styrning av konsumenternas
kreditinköp uppstår enligt Vahléns mening rättstekniska svårigheter all
tillgodose denna målsättning i en lag som också skall innehålla regler om
konsumentskydd i sedvanlig mening. Vahlén framhåller atl kommittén t, ex, har
försökt alt genom sitt förslag förbättra institutet avbelalningsköp men
samlidigt har velat göra avbelalningsköpel mindre aitraklivi för praktisk
användning. Enligl Vahlén är läsaren av förslaget inle sällan i ovisshet om
vilket av dessa syften som kan antas ha dominerat vid utformningen av olika
stadganden, vilket försvårar lagtolkningen.

Vahlén anför vidare atl kommittén med sina
utgångspunkter inte har haft anledning alt göra några nyanserade avvägningar
mellan motstående intressen eller all la hänsyn lill de föreslagna
bestämmelsernas praktiska användbarhet i den meningen all de olika reglerade
rättsinstituten skall fortleva och kunna hanleras i näringslivet, Vahlén
framhåller att endast myckel starka närings- och konjunklurpoliliska skäl kan
tänkas motivera en lagstiftning i överensstämmelse med förslaget. Detta
innehåller flera regler som måste antas strida mot rimliga intressen från
enskilda konsumenters sida, det bryter igenom bestående rättsinslilui och
branschsedvanor och försöker introducera helt nya begrepp och rutiner utan
hänsynstagande till differentieringen av olika branscher Vidare är förslaget
svåröverskådligt och del laborerar med en omfattande begreppsflora som enligt
Vahlén måste betraktas som obegriplig för andra än för specialister och som
omöjliggör realistisk information. Konsekvenserna av olika föreslagna regler är
svåra att bedöma och otillräckligt utvecklade i motiven. Vahlén anser del också
uppenbart att de föreslagna reglerna skulle bereda stora praktiska tillämpningssvårigheter,

Vahlén anger vissa exempel på vad som enligt hans
mening visar lagförslagets särart ur konsumenträttslig synvinkel. Härvid anför
Vahlén bl. a, följande, Enligl 1 § 3 st. i den föreslagna konsumentkredillagen
skall avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner
enligt lagen vara ogiltigt. Å andra sidan bör villkor som leder till
fördelaktigare resultat för konsumenten än en tillämpning av lagens
föreskrifter enligt motiven kunna åberopas. Hit kan enligt Vahlén onekligen
höra avtalsbestämmelser om längre kreditlid än 24 månader eller om rätt till
anstånd med betalningen i vissa situationer. Sådana bestämmelser blir därför
enligt nämnda stadgande civilrättsligt bindande. Vahlén framhåller att det
måste anses föga önskvärt att tillskapa rättsregler som av båda avtalsparter
kan anses vara till nackdel för dem. Man kan enligt Vahlén skapa en svart
marknad som leder till förakt för rättskipningen och till en dålig och osäker
rättstillämpning.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 231

Vidare anmärker Vahlén att förslaget till
konsumenlkreditlag uppställer etl invecklat system av skyddsregler för
konsument vid kreditköp, vilka regler blir tillämpliga med full effekt när
avbetalningsköp med återtaganderätt föreligger, i mindre utsträckning när
återtaganderätt ej föreligger och i ringa utsträckning vid konsumenllån. Likväl
vill kommittén avskaffa återtaganderätten och leda utvecklingen över från
avbetalningsköp till konsumentlån, dvs. lån som inte ges av säljaren eller
annan kredilgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren,
Vahlén påpekar att detta innebär atl kommittén, när den önskar avskaffa
avbelalningsköpel, också vill avskaffa de sociala skyddsreglerna både i lagen
om avbetalningsköp och i den föreslagna konsumentkredillagen för att behålla
endast det ut-sökningsrälisliga beneficiel, lill nackdel både för konsumenlerna
och för näringslivet,

Vahlén berör vidare den av kommillén föreslagna
skyldigheten för kreditgivare atl i marknadsföringen lämna information om bl,
a, kreditkostnaden och framhåller all en sådan informalion marknadsmässigt bör
medföra all avbetalningskredit inte blir dyrare än annan konsumtionskredit, om
man bortser från atl vissa tillägg kan vara motiverade för finansierings- och
hanteringskostnader, vilka dock enligl kommiiténs mening inte skall vara så
stora och ur konsumentens synpunkt kan uppvägas av fördelen all kre-dilköpei är
bekvämt. Enligl Vahléns mening borde del då inte finnas någon anledning atl med
alla medel bekämpa avbelalningsköpel,

MRF delar kommitténs allmänna bedömning att de
olika former av kreditköp som förekommer i marknaden behöver ses över. En
positiv grundsyn på reformarbetet ärenligt MRF motiverad från både näringsidkar-
och kon-sumenlskyddssynpunkl.

MRF hyser dock betänkligheter mol lagförslagets
omfattning och detaljrikedom samt säger sig ha den erfarenheten att
okunnigheten hos konsumenterna är ganska storäven beträffande redan gällande,
väsentliga konsumeniskyddsregler,

Belräffande kommitténs uttalanden att man i ett
längre perspektiv bör kunna skilja varuförsäljningen från kredilgivningen och
atl den senare i högre grad bör överiåtas till kreditinstituten anför MRF att
proportionen och ansvarsfördelningen mellan de olika försäljnings- och
kredilformerna säkeriigen kan diskuteras. Enligl MRF bör del emellerlid vara
etl viktigt mål i konsumentpolitiken att bibehålla valfrihet och alternativa
finansieringsvägar, MRF framhåller atl avbetalningskrediten väl försvarar sin
plats i kreditsystemet. Den är snabb och praktisk samt ger utrymme för ett
vissl - men begränsat - risktagande. Kostnaderna för avbeialningskrediler i
de-taljisiledel blir av naturliga skäl högre än för lån i banker och finansieringsinstitut.
MRF påpekar att bilhandeln har gjort noggranna kostnadsanalyser som
presenterats för kommittén och som finns redovisade i betänkandet. De
undersökningar som kommillén har genomfört visar enligt MRF:s mening inga
anmärkningsvärda kredilkoslnader för bilbranschen jämfört med andra
konsumentkreditområden, dock förekommer variationer i kreditkoslnadsnivån som
kan behöva rättas till. Kommitténs uttalanden all domstolarna genom lillämpning
av den förmögenhetsrältsliga generalklausulen skall kunna motverka oskäligt höga
kredilkoslnader är enligt MRF:s mening en positiv komplettering av kommitténs
förslag rörande upplysningsskyldighel för kredilgivare, MRF framhåller vidare
alt avbetalningssäljaren måste redovisa mervärdeskatt på den totala
krediikostnaden.

s. 232 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 232

vilket
innebär en olycklig konkurrensskevhet i relation till bankerna. Från konsument-
och näringsidkarhåll har länge krävts en ändring härutinnan. Vidare medför den
inflationistiska utveckling som utmärker Sveriges -liksom de flesta övriga
industriländers - ekonomi enligt MRF oundvikligen höga kredilkoslnader,
eftersom ränlan i princip skall läcka såväl rimlig kapitalavkastning som
penningvärdeförsämringen under lånetiden. MRF anser att detta faktum bör
observeras vid ställningstaganden till såväl kostnadsnivå som kredittidens
längd.

Sammanfattningsvis uttalar MRF atl del framlagda
förslaget till konsumentkreditlag på många områden innebär en positiv nydaning
av ell rättsområde som länge varit i stort behov av modernisering. Många av de
föreslagna konsumentskyddsreglerna välkomnas också av MRF som dock på några
punkter framför erinringar, främst mol tanken atl avskaffa återtaganderätten
för bilar med ell kontantpris understigande två basbelopp.

MRF hänvisar till näringslivets attitydundersökning
samt lill vissa andra undersökningar, som redovisas i MRF:s lidskrift
"Motorbranschen" nr 14:1975.

Också
Sveriges bilindusiri- och bilgrossistförening hänvisar till dessa undersökningar.
1 anslutning härtill framhåller föreningen all konsumenlpolitiska åtgärder bör
baseras på verklig kännedom om konsumentens situation och attityder samt alt
del utredningsunderlag som krediköpkommitién redovisat inle ger något
lillfredsslällande sådant underiag. Detta gäller enligt föreningen främst den
alldeles övervägande delen av avbelalningsköp som inle föranleder återtagning.
Föreningen framhåller att ett fungerande syslem för konsumtionskrediier i
första hand är ell konsumentintresse, vilket enligt föreningen klart framgår av
de åberopade undersökningarna. Bland olika former av konsumenlkrediter spelar
enligt föreningen avbelalningshandeln en avgörande roll även om den inom
bilsekiorn minskat i relativ betydelse. Föreningen påpekar att det av
näringslivets attitydundersökning framgår att av de intervjuade som haft
aktuell erfarenhet av avbetalningsköp 65 procent haft enbart goda erfarenheter,
medan endast åtta procent haft enbart dåliga. Enligt föreningen är det också
branschens erfarenhet att avbetalningsköpen nästan alltid fullföljs ulan
allvariiga anmärkningar. Antalet åter-tagningar är mycket litet och
kreditförlusterna små. Föreningen anser att det mot denna bakgrund inte finns
någon anledning alt göra det svårare för konsumenien all få avbelalningskredit
som etl alternativ till andra former av konsumentkrediter. Del bör också ligga
i konsumentens intresse alt han för att lättare få kredit kan erbjuda lämplig
säkerhet. Föreningen anför all della kanske speciellt gäller de konsumenler som
köper begagnad bil och som man i andra konsumentpolitiska sammanhang värnar om,
men vilkas kreditmöjligheter allvarligt begränsas om de inle kan erbjuda bilen
som säkerhet.

Föreningen framhåller vidare att
konsumlionskrediterna är ett branschintresse för bilbranschen och då inte
minst för biltillverkarna och leveran-törsföreiagen. Det är väsentligt att
planeringen kan ske på längre sikt och att hela försäljnings-, garanti- och
servicesystemet fungerar på ett rationellt sätt som ger god, stabil ekonomi för
alla parter.

Vid bedömningen av kommitténs förslag, främst då
det gäller återtaganderätten, bör enligl föreningen inle bortses från risken
för kostnadsför-höjande effekler på grund av ökade koslnader för besvärligare
och mer ingående kreditbedömningar, inklusive värdering av alternativa
säkerheter.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 233

samt
större kreditföriuster för branschen. Enligt föreningens mening kan förslagen
också medföra sysselsättningsproblem på grund av minskad bilförsäljning,
orsakad av försämrade kreditmöjligheter för konsumenien.

Föreningen biträder kommitténs uppfattning att man
vid bestämmandel av tidpunkten för ikraftträdandet bör beakta all
myndigheternas förberedande arbete lar viss lid i anspråk. Enligl föreningens
mening är del dock minst lika viktigt atl berörda företag och deras
organisationer får erforderiig tid för informalion, omformulering av
avtalsvillkor och omorganisation av olika rutiner. Föreningens erfarenhet från
bl, a. introduktionen av konsumentköplagen är atl informationsbehovet knappast
kan överskattas,

M framhåller i sill yttrande att förbundets
synpunkter främst baserar sig på de erfarenheter, som förbundet vunnit såsom
landets största företrädare för bilkonsumenterna, M ställer sig positivt till
den föreslagna konsumentkreditlagens beslämmelser angående informationsplikt
samt avräkning vid återtagning och förtidsbelajning.

M anser all bilkonsumenierna något förenklat kan
indelas i två grupper, nämligen dels den som noga överväger ett avbetalningsköp,
dels den som impulsköper utan närmare eftertanke. Det förefaller enligl M:s
mening mindre troligt att impulsköparna i någon nämnvärd omfattning skulle ha
skyddals av nu gällande regler om minsta kontantinsats och längsta
avbetalningstid inom bilbranschen. Enligt M:serfarenheierär den grupp som noga
överväger sill bilköp ulan tvekan väsentligt större än den
"obetänksamma" gruppen. M anser all del är motiverat atl skydda
konsumenien i olika sammanhang, men ett sådant skydd får enligt M:s uppfattning
inte i alltför slor utsträckning baseras på att konsumenien helt saknar
möjligheter all själv avgöra, huruvida han har ekonomiska förulsätlningar att
genomföra elt avbetalningsköp, M framhåller atl man i sammanhanget rimligen
måsle beakta att ell inle oväsentligt antal avbetalningsköp, som planerats av
den enskilde konsumenten, aldrig kommer lill stånd på grund av atl den
krediiprövning, som säljaren ofta företager, utvisar atl avbelalningsköpel
skulle bli alllför betungande för den presumtive köparen.

De speciella regler, som sedan 1959 tillämpats vid
köp av personbilar på avbetalning, har enligt M i stort sett fungerat
tillfredsställande. Emellertid ställer sig M tveksami lill huruvida den
föreslagna konsumentkredillagen medför önskat konsumentskydd utan atl samtidigt
förvärra läget för den omdömesgilla majoriteten av konsumenler, M uppger alt
erfarenheterna från kontakter med bilköpare som gjort s, k. impulsköp har visat
alt del bästa skyddet mot impulsköp, såväl på avbetalning som kontant, är en utvidgning
av lillämpningsområdel för de principer som ligger lill gmnd för
hemförsäljningslagen eller någon form av generell ålerlämningsräil. Om återlämningsrätt
införs bör enligt M säljarens koslnader på grund av elt återlämnande givetvis
drabba den som utnyttjar denna rätt och inle hela kon-sumenlkollektivet.

KAK anser i princip alt en förbättring av
konsumentskyddet på kredilköpsområdel är önskvärd. KAK menar emellertid att en
del av kommiiténs förslag kommer att motverka detta syfte genom regler som är så
långtgående, t. ex. belräffande återtagningsrällen, att svårigheterna för
kreditköp avsevärt ökas och konsumenternas valfrihet minskas. Enligl KAK:s
uppfattning bör fastslås all konsumenlerna i etl demokratiskt samhälle själva
skall ha rätl alt fritt bestämma vilka varor och tjänster de vill köpa och hur
de skall disponera sina ekonomiska resurser Konsumenterna är, framhåller KAK,

s. 234 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 234

de
enda som har möjlighet att själva insiktsfullt bedöma de egna behoven och
möjligheterna att själva tillgodose dem. KAK anser det anmärkningsvärt alt
kommittén inte ens har försökt utröna konsumenternas önskemål. KAK åberopar
näringslivets attitydundersökning och påpekar att avbelalningsköp endasl i
undanlagsfall föranleder allvarliga anmärkningar. Mot denna bakgrund finns det
enligl KAK:s mening inle någon anledning att göra det svårare för konsumenien
alt använda sig av avbelalningskredit som alternativ till andra kredilformer.
KAK anser del särskilt böra framhållas att en stor grupp konsumenter, i
synnerhet bland bilägare, accepterar avbetalning som den naluriiga
kreditformen. Enligt KAK gäller detta framför allt de ekonomiskt svagare
konsumenter som av ekonomiska skäl köper begagnad bil och för vilka det är av
särskild vikt au kunna erbjuda bilen som säkerhet.

MHF
framhåller att kreditmarknaden under de senaste decennierna har ökat i
omfattning och atl delta tyder på att etl stort antal konsumenter i denna ser
ett acceptabelt sätt att finansiera sina inköp. Under perioder av kraftig
inflation kan det enligl MHF t. o. m. i vissa fall anses ha varit ekonomiskt
gynnsamt att anlita de kreditmöjligheter som erbjudits. Kommittén har,
framhåller MHF, underiåtit all redovisa de positiva effekter som köpkrediterna
i vissa fall kan ha för hushållen medan de negativa sidorna däremot har belysts
ganska ingående. Denna något ensidiga redovisning kan enligt MHF till viss del
bero på det bristande faktaunderiagel. MHF anser atl resultatet av näringslivets
attitydundersökning antyder atl det skulle ha varit av stort värde som underlag
för kommitténs ställnings-laganden, om kommittén undersökt konsumenternas
inställning till köpkrediterna, användningen av dessa samt behovet av
reformer.

MHF anför vidare att det av betänkandet framgår all
man syftar till ett avskaffande av nu förekommande avbeialningskrediler för atl
i framtiden helt överföra denna verksamhet på banker och andra
kreditinrättningar som inte har direkta försäljningsintressen. Delta är enligt
MHF:s mening i och för sig en lovvärd målsättning eftersom den skulle kunna
leda till lägre kredilkoslnader för konsumenten. Enligt MHF har kommittén
emellerlid bortsett från all dagens situation med en "fri
kreditmarknad" lill stor del är elt resullat av att banker och andra
kredilinstitutioner till följd av bl. a. kredilreslriklioner fåll begränsade
ullåningsmöjligheter, MHF befarar därför att elt avskaffande av nuvarande
konkurrens mellan olika kreditformer i belydande omfattning kan begränsa konsumenternas
möjlighet atl fritt välja tid och sätt för anskaffning av en vara.

Svenska hokförläggareföreningen framhåller att del
inle minst mol bakgrund av de konsumentskyddande lagar som på senare år gjort
Sverige känt som ell föregångsland är naturligt all avbelalningshandeln och
övriga former av konsumenlkrediter får en modern reglering.

Svenska
båtlndustrlföreningen ansluter sig i allt väsentligl till kommiitéledamoten
Björiings reservation. Enligl föreningen har kommittén underkänt
konsumenternas förmåga att själva bedöma sin ekonomiska situation och
föreningen anser all kommitténs strävanden att skydda konsumenterna har fått
formen av ett ekonomiskt förmynderi som främst drabbar de konsumenler som
saknar möjlighet att använda alternativa finansieringssätt.

Föreningen
anser atl den föreslagna konsumentkreditlagen i stora stycken

s. 235 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 235

är
såväl konsumentovänlig som förelagsfientlig och att den inte under några
omständigheter kan ges den kategoriska uiformning som kommillén fö-reslagil.
Föreningen framhåller att många människor inte skulle kunna skaffa sig
värdefulla kapitalvaror om inte möjligheten till rimliga avbetalningsköp fanns
och alt samhällel bör undertätla i slällel för all försvåra för människorna
all skaffa sig kapitalvaror. Enligl föreningen lyder näringslivels
attitydundersökning på atl en stor majoritet av kredilköpare har enbart goda
erfarenheter av krediiköp. Föreningen framhåller vidare att den bland sina
medlemmar har elt flertal relativt små företag som säljer förhållandevis dyra
kapitalvaror. Enligt föreningens mening har kommittén ensidigt inriktat sig på
konsumentens/köparens situation och föreslagit förändringar som ställer i varje
fall den mindre företagaren försvarslös mot en mindre nogräknad köpare.

Föreningen uppger all den i likhet med en rad andra
remissinslanser avgav ell posiiivt remissvar över beiänkandei
"Utsökningsräll XIII" (SOU 1974:55). De där föreslagna möjligheterna
lill hypolekarisk pantsätlning sågs enligt föreningen av både bransch och
konsumenler som en positiv utveckling. Såvitt föreningen kunnat inhämta kommer
dessa förslag inte atl föreläggas riksmötet i form av en proposition inom
"överskådlig framlid". Della faktum i kombination med de ändringar i
sjölagen som per den 1 januari 1976 minskat möjligheterna till inteckning av
småbåtar och med de av kommillén framlagda förslagen gör enligt föreningen all
den, hyser allvariig oro för den framtida utvecklingen vad avser möjligheterna
lill vettiga och för branschen väl anpassade kreditformer. Del är föreningens
uppfattning att etl genomförande av kommitténs förslag med säkerhet får allvarliga
konsekvenser för de flesta förelag inom båtbranschen liksom för konsumenlerna.

Diiektförsäljningsföretagens förening (DF) lämnar i
sill remissyttrande bl. a. följande upplysningar rörande föreningens
verksamhet.

DF bildades 1968 och är en sammanslutning av
förelag, vilka organiserat sin marknadsföring i Sverige så att försäljningen
huvudsakligen sker direkt från producent till konsument (direktförsäljning,
hemförsäljning). DF omfattar f n. 105 medlemsföretag, varav 87 betecknas som
associerade. Företagen representerar etl antal olika varubranscher med
distributionsformen som gemensam bas. De största medlemsföretagen har bedrivit
en konti-nueriig verksamhet med personlig försäljning direkt till konsument
sedan början av 1910-talet och tillhör idag landels ledande industriföretag
både här det gäller svensk marknad och export. Som sysselsältningsfakior utgör
DF:s medlemsföretag ell icke oväsentligt inslag i svenskt näringsliv. Företagens
marknadsandelar kan enligl DF uppskattas lill exempelvis för symaskiner cirka
80 procent, för dammsugare 40 procent, för övriga hushållsmaskiner 15 ä 20
procent, förbrandskyddsmalerial 70 procent. Av böcker avsätts cirka 40 procent
via direkt personlig kontakt. Av medlemsföretagen bedriver över 90 procent
kreditförsäljning i systematisk form. Majorilelen av dessa svarar för och/eller
adminislrerar kredilgivning till konsument i egen och/eller huvudleverantörens
regi. Enligl DF berör förslagen lill ändringar i nuvarande kreditlagstiftning
således i hög grad medlemsföretagens framtida marknadsställning och
konkurrenssituation,

DF ansluter sig till syftet med kommitténs förslag
att stärka konsumenternas Slällning vid krediiköp samt framhåller all inte
något av DF:s medlemsföretag ens på kort sikt är betjänt av all obilliga
villkor tillämpas eller

s. 236 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 236

all
mindre god affärssed får göra sig gällande, DF ifrågasätter emellertid om
kommitténs förslag i praktiken verkligen skulle få avsedd effekt och om det
stora köparskikt som berörs skulle uppleva den föreslagna reformen som
konsumentvänlig. Enligt DF:s mening bör konsumenterna själva bestämma vad de
vill köpa av varor och tjänster och hur de skall disponera sina ekonomiska
resurser för olika ändamål. Betänkandets beskyddande tendens ler sig enligt DF
något överdriven vid en tidpunkt då koniinueriig konsumentupplysning via alla
lyper av massmedia tillhör vardagen och konsumenterna sedan början av 70-talei
åtnjuter ell lagsliftningsskydd utan tidigare motstycke.

Enligt DF synes kommittén utgå från atl den
kreditgivande näringsidkaren ofta är benägen alt missbruka sin ställning och
dra otillböriig fördel av den konsument som utnyttjar krediiköp. Sådant
missbruk borde enligt DF:s mening enklast kunna motverkas genom del redan
existerande förbudet mol oskäliga avtalsvillkor.

DF menar atl kredilgivning genom del säljande
förelaget för majoriteten av konsumenterna framstår som rationell. DF hänvisar
härvid lill näringslivels attitydundersökning saml lill en lidigare
undersökning av liknande slag (se SOU 1966:42). DF finner del anmärkningsvärt
att utredningen vill främja konkurrens på olika villkor: å ena sidan bankkredit
ulan krav på kontantinsats och utan mervärdesskatt på kreditkostnaden, å den
andra sidan säljarkredit med obligatorisk kontantinsats och mervärdesskatt även
på krediikostnaden.

Enligt DF torde kommillén inle ha avsett all genom
krav på kontantinsats och maximering av kredittidens längd skapa etl
konjunkturpolitiskl inslm-ment. DF säger sig i detta sammanhang vilja
understryka att flera av de i förslaget ingående bestämmelserna redan på kort
sikt otvivelaktigt skulle komma att få negativa effekler på DF:s
medlemsförelags ekonomi. Enligl DF är del sålunda uppenbart atl den föreslagna
lägsta kontantinsatsen om 25 procent kommer atl innebära ell säljmoistånd för
de medlemsföretag som idag tradilionellt arbetar med en handpenning som ligger
mellan 5 och 10 procent saml att den föreslagna maximeringen av kredittiden
kommer alt verka i samma riktning, DF anser alt dessa båda ålgärder tillsammans
med slopande av återtaganderätten och den därav följande restrikliviteten i kreditgivningen
kan förmodas leda till avsevärt minskade avsättningsmöjligheter, Della kommer
enligl DF alt medföra kortare serier i produktionen, sysselsättningsproblem i
såväl tillverknings- som distributionsledet, försämrad lönsamhet i företagen
och prishöjningar för konsumenten. DF framhåller att för flera av DF:s
tillverkande medlemsförelag en stark hemmamarknad utgör den primära
fömtsättningen för en effektiv exportverksamhet. En försvagad ställning på
hemmamarknaden innebär fördelar för utländsk konkurrens och försämrar med
dubbel effekt det svenska företagels internationella konkurrenskraft. Åtgärder
som medvetet äventyrar medlemsföretagens ekonomi kan enligt DF komma alt fö
allvariiga konsekvenser för sysselsättningen på många orter i landet.

DF vänder sig även mot kommitténs uttalanden i
beiänkandei att den föreslagna kontantinsatsen sannolikt leder lill en
minskning av hemförsäljningen saml att det ur samhällsekonomisk synvinkel inte
lorde vara något att invända mol all denna "jämförelsevis koslsamma och
ibland påträngande försäljningsform" får träda tillbaka. Enligl DF:s
mening har hemförsäljningen inom många branscher en avgörande inverkan på
konsument-

s. 237 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 237

prisnivån,
Bokproduklionen inom landet skulle enligt DF få åsättas ell mångdubblat pris
om spridning via direkt personlig försäljning skulle hämmas eller hindras.
Detsamma gäller för flera andra varubranscher där de stora seriernas ekonomi,
möjliggjord genom direktförsäljning, enligl DF ger en lägre konsumenlprisnivå
an som eljest vore möjligt.

Svenska posiorderföreningen ansluter s\g till
kommiitéledamoten Björiings reservation samt hänvisar till näringslivets
attitydundersökning.

Föreningen uppger atl den beslår av 13 medlemsförelag
saml alt tre av dessa erbjuder kunderna kontokredil. Dessa tre företags
sammanlagda kon-loförsäljning under år 1975 beräknas enligl föreningen till
totalt 215 miljoner kronor. De tre företagen har sammanlagt beviljat 320 000
konton. Den sammanlagda utestående kreditvolymen är 160 miljoner kronor. De
genomsnittliga köpen uppgår lill 300 kronor per köptillfälle och del
genomsnittliga saldot per konto uppgår till 695 kronor.

Föreningen påpekar att enbart Köpkon AB och
föreningen sammanlagt har ca 500 000 konlohavare medan kommittén i sitt
betänkande anger det totala antalet konlohavare lill mellan 200 000 och 250
000, De utestående kontokrediterna hos Köpkort AB och föreningen uppgår till
sammanlagt ca 350 miljoner kronor medan kommittén beräknat volymen till totalt
200-250 miljoner kronor. Såvitt föreningen kan förstå har kommittén över huvud
taget inte tagit hänsyn till den konlokredilhandel som sker genom
postorderföretagen. Erfarenheterna av denna handel visar enligl föreningen att
kunderna på intet sätt saknar förmåga atl själva avgöra sina möjligheter all
sköta betalningarna. De s. k. problemkunderna represenlerar endasl ca en
procent. Enligt föreningen är poslorderhandelns service speciellt viktig för
landels glesbygdsområden där postorderföretagen inte bara fungerar som
vamdisiribulörer utan också som bekväma och viktiga kreditgivare. Om kommitténs
förslag till konsumentkreditlag genomförs oförändrat kommer postorderföretagen
enligl föreningens uppfattning alt påverkas kraftigt i negativ riktning med
minskad sysselsättning inom branschen som följd.

Svenska annonsörers förening och Svenska
rek/amhyråförhundei ansluter sig till kommitténs strävanden att skapa enhetliga
regler för kredithandeln och stärka konsumenternas ställning i samband med
kreditköp. Ett för-enhetligande av reglerna ger konsumenten bättre översikt av
marknaden samtidigt som själva beslutsfattandet underiättas. Sålunda bör enligt
föreningen och förbundet de föreslagna reglerna om upplysningsplikt vid marknadsföring
ge köparen ett väsentligt bättre underiag för bedömning av olika
krediterbjudanden samt möjliggöra det för köparen förmånligaste beslutet.
Föreningen och förbundet anser dock atl kommittén i sin ambition alt utöka
skyddet för konsumenten har kommit att föreslå alllför restriktiva regler,
framför allt i fråga om kontantinsatsens sloriek, kredittidens längd och
återtaganderätten, på vilka punkter föreningen och förbundet ansluter sig till
kommiitéledamoten Björiings reservation. De föreslagna åtgärderna kommer enligt
föreningen och förbundet sannolikt atl verka återhållande på kreditutbudet och
därmed göra det svårare för dem som har slörsl behov av kredit att erhålla
sådan. Vidare framhåller de att den föreslagna konsumentkredillagen i hög grad
kommer alt påverka rutinerna inom detaljhandeln och all man där kan förutse
besvärligheter med avseende på tolkning och lillämpning.

Köpkori AB uppger atl dess verksamhet består i all
administrera och finansiera kontoköp varvid bolaget nära samarbetar med
affärs- och spar-

s. 238 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 238

bankerna.
Bolaget är del enda rikstäckande kredilkortsföretaget och svarar för mer an
hälften av kreditkortsmarknaden. Beträffande verksamhetens aktuella omfattning
(oktober 1975) uppger bolaget all del har 180 000 konlohavare, atl
kontokrediter har beviljats till ett belopp av 417 miljoner kronor, att
kontokrediter har disponerats lill elt belopp av 191 miljoner kronor, atl
försäljningen år 1975 beräknas uppgå till 300 miljoner kronor saml alt 7 400
detaljister är anslutna.

Bolaget uppger vidare att konloköpens andel av de
lolala kredilköpen på den svenska marknaden ännu är förhållandevis ringa men på
senare år har befunnit sig i kraftig tillväxt. Detta torde bero på att
konsumenterna i ökad omfattning, såsom kommillén framhållit, kommit att
uppfatta kontoköp som ett modernt och fördelaktigt alternativ till andra köp-
och be-lalningsformer. Kontokrediter, såsom Köpkort, uppfyller enligl bolagets
mening redan i hög grad de krav som kommillén ansett väsentliga all beakta. De
bygger sålunda på ett fortlöpande kundförhållande mellan konsument och
kredilkortsförelag, de ger i likhet med bankkredit konsumenten stor frihet vid
val av inköpsställe och de är inte förenade med återtaganderätt beträffande
inköpta varor.

Bolaget ansluter sig lill kommittéledamoten
Björiings reservation. Bolaget anser sålunda atl kommitténs förslag är alltför
långtgående i förhållande lill syftet all åsladkomma ett bättre konsumentskydd.
Ifråga om kontantinsats, kredittidens längd, återtaganderätt,
trepartsförhållande m, m. anser bolaget alt den föreslagna regleringen är
överdrivet detaljerad och enligl bolagels mening lorde den få till följd att
många konsumenter, som inte har tillgång lill kontanta medel eller som inte kan
prestera säkerhet för kredit, över huvud laget inte får möjlighet atl genomföra
köp av kapitalvaror och dyrare tjänster i den omfattning de själva bedömer
önskvärt och realistiskt ur privatekonomisk synvinkel. Om lagstiftningen på så
sätt försvårar eller omintetgör tillgången till den organiserade
konsumentkreditmarknaden finns det enligt bolaget påtaglig risk för att
kreditsvaga konsumenter vänder sig lill en dyrare och vanskligare
"grå" kreditmarknad, vilkel uppenbart skulle motverka utredningens
syfte.

Bolaget uppger att mångåriga erfarenheter hos
bolaget och övriga svenska finansieringsföretag tyder på atl konsumenlerna har
förmåga att själva avgöra vilka ekonomiska åtaganden de kan gå iland med.
Konsumenten i gemen sköter enligl bolaget avvecklingen av sina kreditköp ulan
anmärkning och finan-sieringsförelagen iakttar en betydande fiexibililet när
del gäller beviljande av betalningsanstånd i ömmande fall. Del finns inga fakta
som talar för att morgondagens mer väluibildadeoch medvetne konsument skulle
ha sämre förmåga atl rätt bedöma sina konsumtionsbehov och sin
betalningsförmåga. Inle heller finns något som lyder på att
fmansieringsföretagen av egen drift skulle vara på väg mot en hårdare
behandling av de ekonomiska mellanhavandena med sina kunder. I sammanhanget
hänvisar bolaget till näringslivels attitydundersökning, vilken enligl bolaget
visaratt behovet hos konsumenien av en långtgående reglering av villkoren för
konsumenlkrediter inle är så stort som kommillén synes ha antagit,

Husmodersförbundei Hem och Samhälle avstyrker all
kommiiténs förslag lägges till grund för lagstiftning. Förbundet gillar i och
för sig syftet alt slärka konsumentens slällning vid kreditköp men ifrågasätter
om lagförslaget verkligen skulle få gynnsam effekt för konsumenten, Enligl
förbundets mening kan det befaras all verkan blir den motsatta, särskilt för
resurssvaga kon-

s. 239 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 239

sumenter.
Kommitténs uppfattning atl konsumenien i en köpsituation inte är i stånd att
själv bedöma sina behov och möjligheter atl fullfölja gjorda åtaganden finner
förbundet närmast stötande, och förbundet ansluter sig på denna punkt till
kommittéledamoten Fraenkels reservation, Enligl förbundet bör del vara ett
oavvisligt krav alt konsumentens valfrihet i köpsituationen bibehålles.
Näringslivets allilydundersökning visar enligl för-bundet alt flertalet
konsumenter har enbart goda erfarenheler av nuvarande förhållanden på
konsumenikrediimarknaden.

//w5(7vflr«o/I ö framhåller all bolaget med sill
engagemang inom kreditköps-sektorn självfallet är införstått med utredningens
grundläggande strävan att å-stadkommaen modern reglering av kredilköpen.
Bolaget kan emellerlid inte på alla punkter ansluta sig till kommiiténs
överväganden och förslag, vilka enligl bolaget rubbar hävdvunna värderingar av
de avialsslutande parternas elementära rättigheter och skyldigheter. Bolaget
redovisar i remissyttrandet sin erfarenhet av krediiköpsfrågoroch gör
därjämleell försök lill utvärdering av den av kommillén föreslagna
lagstiftningens tänkbara effekter. Bolaget anför därvid bl. a. följande:

Husqvarnaärett av de svenska företag som byggt ut
sin försäljningsorganisation förall söka åsladkomma en effektiv bearbetning av
mark nåden. Detta gäller samtliga produktområden inom vilka bolaget verkar,
men förhållandel är inom ramen för kommitténs uppdrag mesi uttalat beträffande
symaskins-sektorn, .v flera orsaker - inle minst frånvaron av en svensk
symaskinsfackhandel - har bolaget vall hemförsäljningssystemet, där
krediiköpsmöj-lighelen spelaren mycket betydelsefull roll. Totalomsättningen i
Sverige är ca 80 miljoner kronor. Inte mindre än 50 procent av företagets
försäljning sker på avbetalning. Fram lill 1974 var avbetalningsandelen över 60
procent av totalförsäljningen. Under trycket av kapitalbrisl samt vetskapen om
atl kreditköpkommittén hade planer på att höja handpenningens storlek saml
minska kredittidens längd, höjdes år 1974 kontantinsatsen från tidigare ca 7
procent lill ca 12 procent, samt minskades kredittidens längd från 36 månader
lill 29 månader. Dessa åtgärder har haft lill följd att antalet avbetalningsförsäljningar
har sjunkit från 60 procent år 1973 till 46 procent vid millen av 1975, Detta
har medfört en minskning av tolalförsäljningen med 10-15 procent i volym,
vilket allvarligt påverkat det svenska försäljningsbolagets lönsamhet. Bolaget
har under mer än 65 år samlat erfarenheler från sin verksamhet och successivt
kunnat slärka sin ställning. Man kan därför på empiriska grunder hävda, att
avbelalningshandeln fungerat ulan större olägenhet för kunderna och atl den i
bolagets fall utgör etl finan-sieringsaliernativ utan vilket ett stort
köparskikt inte skulle ha kunnat förvärva en så produktiv nyttighet som
symaskinen innebär för de allra flesta hushåll. Symaskinen utgör etl gott
exempel på arbets- och tidsbesparande hjälpmedel i hemmet. Genom kombinationen
av uppsökande hemförsäljning och etl okomplicerat kreditgivningssystem kan den
förvärvas också av de människor för vilka den innebär en väsentlig
privatekonomisk besparingsmöjlighet. Utöver den produktiva nytta som en
symaskin får genom flitigt användande har den även en påfallande lång ekonomisk
livslängd. När ett byte sker har den gamla maskinen ett högt andrahandsvärde,
vilkel konsumenten tillgodogör sig genom inbytesförfarandet. En nyligen genomförd
undersökning visar t. ex. vilka genomsnittliga inbylesvärden som tillgodoräknas
kunden:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tillverkn, år

1961 1965 1970 1974

Modell

Pris (exkl

mo

nis)

1975 Inbytesvärde

2000

1.250:-

800:-

2000

1.395

-

850:-

6020

1.455

-

1.000.-

6440

1.743

1.951

-

1.600:-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Betänkandet
innehåller ett flertal exempel pä vad man anser vara oskäliga kreditkostnader
vid t, ex. avbetalningsköp. Del torde i och för sig inte finnas anledning att
ifrågasätta dessa bedömningar. Det bör enligt bolagels mening emellertid också
understrykas, all exempel finns på förelag, vars politik härvidlag är
påtagligt konsumenlvänlig. Sålunda framgår i beiänkandei (sid, 60) alt den
effektiva räntan vid symaskinsköp från Husqvarna ulgör 13,8 procent,såvida den
lägsta kontantinsatsen erlagts och den maximala kredittiden utnyttjas. Detta
kan i såväl absoluta som relativa termer betraktas som en för konsumenten
ytterst skälig kostnad, även jämfört med l. ex, etl låneköp. Som framhållits
har bolaget sedan 1973 höjt kontantinsatsen och minskat kredittidens längd.
Detta har haft till följd att den "effektiva räntan",som i slutet på
1973 var 13,8 procent nu är 18,2 procent undersamma förutsättningar. Den högre
kontantinsatsen respektive den kortareamorteringstiden har alltså i detta
hänseende försämrat konsumentens ställning. Om man beaktar det faktum att symaskinen
är en produktiv investering redan under amorteringstiden, framstår fortfarande
den aktuella räntekostnaden som förmånlig även jämfört med alternativet atl
avslå från köpet till dess hela inköpspriset kan eriäggas kontant. Bolagets avbetalningsförsäljning
av symaskinersker med äganderättsförbehåll inom ramen förgällande lagstiftning.
Detta medfören förbåda parterenkel avtalsform, där t. ex.
kreditvärdighetsprövningen och kreditupplysningsrutinerna kan reduceras till
ell minimum. I prakliken har del också visat sig att man tack vare delta kan
bedriva en mycket liberalare kreditpolitik än om denna säkerhetsrätt saknades.
Av delta följer att många av de minst köpstarka konsumenterna - vars behov av
en symaskin samtidigt ofta är störst - endast härigenom varit i stånd att
förvärva produkten. Naturiigivis förekommer fall av havererade köp, varvid
varan i sista hand måste alertas. Andelen sådana fall är dock på intet sätt
anmärkningsvärd. Det okomplicerade handräckningsförfarande som nuvarande
bestämmelser medger är dessutom smidigt och inte minst ur konsumentens synpunkt
praktiskt, eftersom del inte medför varaktig registrering eller annan
prickning. Ur ekonomisk synpunkt innebären återtagning av varan ingen som helst
föriusi för köparen. Dels har tillgången till en symaskin varit en produktiv
faktor i hushållet och dels förekommer icke .sällan fall där kunden i samband
med återtagandet erhåller ett kontantbelopp som restitution, nämligen då varan
bedöms ha etl högre värde än det aktuella restbeloppet. Detta sammanhänger med
symaskinens tidigare beskrivna värdebeständighet. Även om del alltså förekommer
att maskiner måste alertas, är del långt vanligare att bolaget träffar nya
betalningsplaner med konsumenten; denne har nästan undantagslöst fortsalt behov
av maskinen och önskar helsl behålla den. Varken myndigheter eller kunder har
under den långa period som bolaget bedrivit avbeialningsförsäljning haft
anledning atl rikta kritik mot bolagets kreditpolilik eller dess sätt att i
förekommande fall göra säkerhetsrätten

s. 241 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 241

gällande,
- Det dominerande köparskiklel utgörs av barnfamiljer med svag likvid
ställning. För dessa är en låg handpenning och lång kredittid av utslagsgivande
betydelse. Inle sällan saknar dessa familjer en elablerad bankförbindelse och
deras möjligheter till målsparande är av många skäl tämligen begränsade. En så
skärpt reglering av konsumentkrediterna som utredningen föreslår, skulle
otvivelaktigt minska inköpsmöjligheterna för de människor del här gäller. Dessa
omsländigheler tillsammantagna ställer enligl bolagets mening symaskinen i en
särställning, vilken även erkänts av slalsmakterna. Vid genomförandet av vissa
konjunkturpolitiskl betingade kredilköpsregle-ringar under 1950-talet undantog
sålunda den dåvarande regeringen symaskinen från beslutade skärpningar av
villkoren. - För del enskilda företaget är det omöjligt all bortse från de
förelagsekonomiska och sysselsättningsmässiga konsekvenserna av de
presenterade förslagen. För bolagets del berörs i Sverige ca 2 000 människor
enbart inom produktion och marknadsföring av symaskiner. En begränsning av
kredittiden enligl kommitténs förslag kommer otvivelaktigt att försvåra
avsättningen. Ännu slörre negativ effekt kan antas uppstå genom den stipulerade
minsta kontantinsatsen om 25 procent vilken bör ställas i relation till vad
som nu lillämpas av förelaget. Del rör sig dock om mer än en fördubbling av
handpenningen. Mer än hälften av kredilköparna lämnar idag den minsta
föreskrivna kontantinsatsen. Om man antar all denna grupp hell skulle
bortfalla på grund av atl man inte kan betala den högre kontantinsatsen,
innebär delta en 25 96-ig nedgång i förelagets svenska försäljning. För bolaget
kan en sådan minskning göra det omöjligt atl bibehålla nuvarande organisation
på grund av att de fasta kostnaderna per enhet ökar i motsvarande grad,
genomsniltsförsälj-ningen per representant sjunker med omedelbara krav på högre
provisioner vid kollektivavtalsförhandlingarna och enär konkurrensläget inle
medger kompensation i form av prishöjningar, I slutfasen av detta tänkta läge
uppstår en kapitalförstöring av slora mått, varvid dessutom inom fält- och
repre-senlantkåren om ca 500 personer belydande sysselsättningsproblem kan befaras.
Ur bolagels synpunkt följer vidare, atl avsättningsproblemen över huvud skulle
bli ytterst svårbemästrade, alldenslund det i Sverige inle existerar någon
fackhandel som kunde utgöra elt tillnärmelsevis acceptabelt substitut. Att bygga
upp ett sådant älerförsäljarnät skulle medföra investeringar av en omfattning
som bolaget troligen inle vore i stånd att med framgång genomföra. Mot dessa
resonemang kan visseriigen hävdas, att företagets symaskinsproduklion till tre
fjärdedelar exporteras och att Sverige därför får antas spela en marginell
roll. Situationen är emellertid den, att en stark hemmamarknad är den absoluta
förutsättningen för en effektiv internationell bearbetning, inte minst i denna
svåra bransch. Det slarka ömsesidiga beroendet sammanhänger med t, ex. följande
omständigheter. Bolaget har funnit sin speciella "nisch" i form av
högt utvecklade maskintyper. Nuvarande organisation har i sill arbetssätt en
inbyggd feed-back funktion, som snabbt registrerar marknadens reaktioner,
varigenom man kan bibehålla sin lekniska och kommersiella försprång i relation
till konkurrenterna. En försvagad hemmamarknad innebär motsvarande fördelar
för de utländska fabrikaten då importen från länder med lägre kostnadsnivå
kommer all oavsiktligt gynnas. Detta försämrar i dubbel omfattning bolagels
konkurrenskraft på väridsmarknaden. Det kan alltså med fog hävdas, alt en
reglering av konsumenikredilerna för del klassiska avbetalningsobjekt som
symaskinen utgör skulle kunna medföra en väsentlig nedgång i den

16
Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 242 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 242

totala
avsättningen på hemmamarknaden, förelagsekonomiska effekter av betydande
omfattning, vilka eventuellt leder till en nedbrytning av bolagets svenska
försäljningsorganisation, en därav följande försvagning av den internationella
konkurrensförmågan samt i sista hand allvariiga sysselsättningsproblem bland
de ca 2 000 anställda inom produktion och marknadsföring. Sammantagna kan
dessa tänkbara effekter för den svenska symaskinsindustrin bli så kännbara att
man måste ifrågasätta om verksamheten på sikt kan framgångsrikt bedrivas,

Husqvarna AB hänvisar i sill remissyttrande till en
skrivelse till bolaget från dess norska dotterföretag, 1 skrivelsen, som är
dagtecknad den 5 september 1975, anges bl.a, att i Norge infördes krav på 35
procents konlanlinsals från den 16 maj 1974, atl symaskinsbranschens
omsättning under "perioden" sjunkit med 15 procent saml att detta
innebär att avbetalningshandeln nedgått med 30 procent,

/(fi/Af/l/LOww ansluter sig till
kommittéledamölerna Björiings och Fraenkels reservationer samt till de
särskilda yttranden som avgetts av två av kommitténs experter. Bolaget uppger
sig ha den erfarenheten alt konsumenterna på egen hand rätl kan bedöma sina
behov och sina möjligheter att fullgöra gjorda åtaganden, Enligl bolagels
mening bör strävan vara all informera konsumenten om hans valmöjligheter och
inte all genom lagstiftning begränsa hans handlande.

AB Electrolux anser att kommitténs förslag kan
komma atl kraftigt påverka bolagets sysselsättning, exporlmöjligheter och
lönsamhet. Bolaget framhåller att den totala kreditförsäljningen i Sverige år
1973 utgjorde ca 5 miljarder kronor, atl bilar, TV, möbler, båtar och
hushållsapparater var de fem viktigaste grupperna med en andel av ca 30 procent
eller 1,5 miljarder kronor samt alt av sistnämnda belopp bolaget omsätter ca 100
miljoner kronor genom hemförsäljning av dammsugare. Härvid sysselsätts ca 700
säljare. Denna starka hemmamarknad med direkt kontakt med konsumenterna har
enligt bolaget gett en unik möjlighet alt utveckla konkurrenskraftiga
dammsugare.

Bolaget uppger atl dess dammsugare både i Sverige
och i utlandet säljs genom hemförsäljning varvid avbetalningsköpet enligt
bolaget är en vanlig företeelse som av konsumenten upplevts som ett bra och
bekvämt alternativ. Hos de svenska kunderna varierar kontantinsatsen mellan 5
och 7 procent. Enligt bolagels uppfattning skulle en minskning i försäljningen
inträda redan vid en nedre kontantinsatsgräns på 10 procent, och om gränsen
höjs till av kommittén föreslagna 25 procent är enligt bolaget mer än halva
kreditförsäljningen i farozonen. Bolaget påstår att konsekvenserna skulle bli
elt omsättningsbortfall på ca 20 miljoner kronor, en minskning i sysselsättningen
med omkring 140 personer på säljsidan och med 50 personer inom fabrikationen
och indirekt med ytterligare personer på arbetar- och tjänstemannasidan inom
och utom koncernen. Denna minskning skulle enligl bolagets mening dessutom få
följder för sysselsättning och kostnadsnivå i bolagels försäljning i
Skandinavien och i övriga världen samt hos bolagets underleverantörer.
Härigenom skulle bolaget också få en annan kostnadsbild i sin dammsugarfabrik i
Västervik, vilkel skulle påverka bolagets export.

Försäljningen av bolagets konsumenlkapiialvaror i
Sverige är enligt bolaget av storieksordningen 400 miljoner kronor. En
undersökning år 1972 gav enligl bolaget vid handen, atl omkring 11 procent
såldes på avbetalning i Sverige med en lägsta kontantinsats av ca 15 procent
och med en avbetalningstid av upptill 30 månader och vanligast mellan 18 och
24 månader.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 243

1
anslutning härtill framhåller bolaget att en avbetalningshandel med 11 procent
av omsättningen i fackhandeln inte återspeglar del fulla kredii-behovet för
inköp av kapilalvaror eftersom konsumenien har alternativa möjligheter alt
finansiera sitt köp, t. ex. med banklån.

Bolaget anser alt ytterligare en utredning bör
tillsättas för att undersöka de makroekonomiska effekterna av kommitténs
förslag.

Sveriges musikhandlares riksförbund anser atl
kommitténs lagförslag inte lar hänsyn lill de speciella förhållandena i olika
berörda branscher, i synnerhet inom handeln med musikinstrument. Enligt
förbundet beräknas preliminärt 1975 års omsättning inom denna bransch uppgå
lill 164 miljoner kronor.

Förbundet redovisar en undersökning som dåvarande
Sveriges Pianoförbund företog under tiden 1/12 1966-28/2 1967 beträffande köp
av pianon. Undersökningen omfattade 16 firmor och 904 försäljningar. Enligt
förbundet visade undersökningen bl, a. atl avbelalningsförsäljningen uppgick
till ca 50 procent. Kredittiden varierade från sex månader till fem år och var
någon gång ännu längre. 1 något mer än 50 procent av fallen uppgick kredittiden
lill fyra år.

Förbundet uppger vidare att de instrument som i dag
köps oftast ligger i prisklassen 5 000-7 000 kronor. Vid avbelalningsköp av
pianon liggerden genomsnittliga kontantinsatsen på 200-300 kronor medan
"motsvarande" belopp vid hyresförfarande ligger på 100-150 kronor

Förbundet
anser all de hushåll som barbarn i skolåldern kommer alt drabbas hårdast av
kommitténs förslag lill begränsningar av kredithandeln. Förbundet framhåller
atl samhällel sedan slutet av 60-talel har lämnat ökat slöd lill musikundervisningen
i skolorna, vilket resulterat i elt ökat iniresse för musik från elevernas
sida. Denna ökade satsning från samhällets sida har enligt förbundets mening
inte följts av motsvarande slörre möjligheter för berörda hushåll all leva upp
lill skolans högre undervisningsslandard i musik. För att överbrygga denna
situation har musikhandeln försökt att tillämpa så gynnsamma villkor som
möjligt för dessa konsumenter. Branschen har härvid kunnat gå med på
konsumenternas önskemål om bättre kreditmöjligheter på grund av all nuvarande
regler medger det och därför att pianon har en förhållandevis lång livslängd,
50-70 år. Enligt förbundet visar erfarenheterna inom branschen att en låg
handpenning och en lång avbetalningsperiod är den enda möjligheten för
föräldrar att skaffa ett dyrbart instrument under barnens uppväxt- och skoltid,
Hyresförfarandei gör det möjligt för föräldrar med barn i skolåldern att inte
binda stort kapital i en vara som barnen efter några år kanske lappar intresset
för. Även ungdomar som spelar i fritidsorkeslrar har enligt förbundet ökat sin
efterfrågan. Ofta är det här fråga om ungdomar som ännu inle har kommit ut i
förvärvslivet och som därför ofta får hjälp av sina föräldrar, vilka i sin tur
utnyttjar de kreditmöjligheter som den nuvarande avbelalningsköplagen medger.
Enligt förbundet skulle den föreslagna lagstiftningens effekt inom denna grupp
sannolikt bli att de ungdomar, vars föräldrar inte har god ekonomi, kommer att
hamna i en sämre situation än sina kamrater. Förbundet framhåller också att
musiksluderande och andra enskilda konsumenter kommer atl drabbas om kommitténs
förslag genomförs, i all synnerhet de musiksluderande som har begränsade
inkomster.

Förbundet håller för sannolikt alt elt genomförande
av kommiiténs lagförslag sannolikt kommer alt medverka till ökad import av
billigare och sämre musikinstrument. Delta kommer all medföra negativa
konsekvenser

s. 244 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 244

inte
bara för konsumenterna utan även för de få svenska pianolillverkarna, för vilka
resultatet anses kunna bli driftsinskränkningar.

Elinderska Conio Företagen ansluter sig lill
kommiitéledamoten Björiings reservation. Rörande sin verksamhet uppger Conto
Förelagen följande. Förelaget driver dels egen konloverksamhet med
refinansiering i Stockholms sparbank och dels lego-verksamhet, som innebär att
företagel sköter det administrativaarbetet i samband med kontoförsäljning för
ledandesvenska detaljhandelsföretag i enlighel med speciella samarbetsavtal,
bl. a. inom möbelbranschen, radio- och TV-branschen samt konfektionsbranschen.
Köpkort och Conto Förelagen är landets två ledande service- och
finansieringsföretag på konlokortssektorn. Totalt är antalet konton i Conto
Förelagens verksamhet ca 60 OOOmedenbeviljad kredit påöver 180 miljonerkronor,
varav den utnyttjade krediten f n. är ca 70 miljoner kronor,

Conto Förelagen anser att en kreditköpsbegränsande
lagstiftning i första hand kommer all drabba de ekonomiskt svaga i samhällel.
Innan man å-stadkommer denna skada bör man enligt Conto Företagen söka utreda
vilka faktorer som ligger bakom fall av belalningssvårigheter vid kreditköp.
Conto Företagen uppgeraildeinlernaanalysersom företagel gjort otvetydigt
visar,att belalningssvårigheter sammanhänger med inträffade yttre händelser av
typen skilsmässa, föriusi av nära anhörig och arbetslöshet. För dylika fall kan
den av kommillén föreslagna lagen enligl Conto Företagens mening knappast få någon
hjälpande effekt, snarare iväriom.

Också Svenskaföretagares riksförbund ansluter sig
till kommittéledamoten Björiings reservation. Förbundet anför bl. a, alt
avbetalningshandeln utgör en betydelsefull faktor både i den enskildes och i
samhällets ekonomi och framhåller atl det är svenska produkter som klart
dominerar kreditköps-marknaden. Förbundet uppger atl avbelalningsköpel tidigare
våren inköpsform främst för konsumenler med små inkomster men numera anlitas
även av konsumentgrupper med höga inkomster. En av de främsta orsakerna lill
denna förändring torde enligt förbundet vara den fortlöpande inflationen i
kombination med möjligheten atl göra avdrag vid taxeringen för ränteutgifterna.

Förbundet anser atl förändringar i formerna för
kreditköp i mycket hög grad skulle påverka både den enskilde och näringslivet.
Åtgärdersom innebär risker för en avmattning av kreditköpen lorde sålunda
enligl förbundet direkt påverka sysselsättningen i näringslivet. Vidare anser
förbundet all kommitténs förslag rörande främst kontantinsats samt begränsning
av kredittiden och säljarens återtaganderätt kan befaras stjälpa de svaga
konsumenterna genom alt nära nog ställa dem utan möjlighet alt anskaffa
dyrbarare konsumtionsvaror. Enligt förbundets uppfattning har det inle kunnat
konstaleras några så allvarliga missförhållanden med den nuvarande ordningen
att de kan motivera en begränsning av möjligheterna till kreditköp. Förbundet
anser atl en förbättrad skolundervisning i konsumentkunskap skulle vara
betydligt effektivare än en mångfald av ingrepp och kontrollåtgärder.

Nägrarem\ss\nstanserherörs'arski\tde begrepp och
begreppsdefniiioner son) kommer till användning i den föreslagna
konsumentkredillagen Qfr 2 8 förslaget till konsumenlkreditlag).

En ledamot av hemförsäljningskommittén (professorn
UlfBernitz) framhåller i särskilt yttrande atl etl uttryck för förslagels höga
ambitionsnivå är den vidsträckta bestämning som givits ett av förslagets
nyckelbegrepp, krediiköp.

s. 245 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 245

Med
förslagels definition blir alla konsumentköp där konsumenten får varan i sin
hand ulan atl dessförinnan ha eriagt full betalning att se som krediiköp.
Berniiz påpekar alt under denna definition faller mängder av fall, som i det
praktiska livet inle uppfattas såsom kreditgivningssitualioner, exempelvis
vanlig budskickning där betalning förutsätts ske i efterhand inom några dagar
eller skickning av vara per post mol belalning enligl medsänd räkning eller
poslgiroblanketl. Lagförslagets vidsträckta kreditköpsbegrepp ler sig enligl
Berniiz konstruerat, Berniiz anser atl del med hänsyn härtill och lill atl
lagförslaget väsentligen endasl omfattar kredilgivning med längre kreditlid än
en månad kan ifrågasättas om behov föreligger av ell kreditköpsbegrepp med den
föreslagna omfattningen. Mer naturiigt synes enligl Berniiz' mening vara att
som kreditköp endast betrakta köp förenade med överenskommelse om kredilgivning
av viss, närmare angiven, minsta längd och omfattning samt uppställa en
supplerande regel för fall där beialningsanslånd uttryckligen eller de facto
givits efter köpet. - Även M berör begreppet kredilköpoch framhåller särskilt
att begreppet kan vålla svårigheter exempelvis vid bilreparationer som oftast
inrymmer både försäljning av vara (re-servdeDoch av tjänst (inmontering).
Köplagsuiredningen anser att begreppsapparaten och definitionerna i förslaget
till konsumentkreditlag bör övervägas närmare. Utredningen framhåller alt
åtskilliga av definitionerna i uppräkningen i förslagets 2 8
ärsvårtillgängliga,särskilldesom hänvisar lill andra i uppräkningen
definierade termer. Enligl köplagsutredningen kan det också ifrågasättas om
definitionerna alltid överensstämmer med det bruk som sedan görs av termerna.
Kronofogdemyndigheten i Marieslads distrikt anför liknande syn-punkteroch
framhåller att man så långt det är möjligt bör hålla sig till vedertagna
begrepp. Även Sveriges advokatsamfund och professorn Lennart Vahlén, vars
yttrande åberopas av///w/;5/o/«'5/ö/rta,i,'(:'/;5/ö/('/;w,i;,', ställer sig
tveksamma till kommiiténs begreppssystematik.

1.2
Lagstiftningstekniken

Flera remissinslanser anför synpunkter på den av
kommittén valda lagstiftningstekniken,

RA framhåller att lagstiftningen på
konsumentskyddsområdel tenderar all bli svåröverskådlig, Enligl RÅ bör i vari
fall på längre sikt övervägas atl sammanföra ålminslone den föreslagna
konsumentkredillagen, avbelalningsköplagen, konsumentköplagen och
hemförsäljningslagen lill en lag. Även konsumentverket belönar att det är en
fördel om lagstiftningen på området samordnas så långt som möjligt så atl
konsumenter m, fl. får lättare all överblicka gällande beslämmelser.
Konsumentverket anser att frågan om samordning mellan å ena sidan lagstiftning
om konsumenlkrediter för betalning av tjänster och den föreslagna lagen med
särskilda bestämmelser om uthyrning av vara samt å andra sidan övrig konsumenlskyddslagstiftning
bör avgöras i samband med behandlingen av konsumentljänstulredningens framtida
förslag.

Vissa remissinslanser ifrågasätter om inte en del
av reglerna i den föreslagna konsumentkreditlagen bör inarbetas i eller eljest
närmare samordnas med den nya marknadsföringslagen, Göta hovräii framhåller -
lill synes särskilt rörande de slraffsanktionerade beslämmelserna om
kreditgivares upplysningsplikt, krediibelopp och kredittid - att det kan ligga
nära till hands alt utforma beslämmelserna som elt komplement lill den allmänna

s. 246 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 246

bestämmelsen
om otillböriig marknadsföring i marknadsföringslagen. Regler av sådan natur
skulle enligt hovrätten kunna vara mera allmänt hållna, medan det närmare
innehållet fick bestämmas genom förhandlingar mellan näringslivet och KO och i
sista hand genom marknadsdomstolens praxis. Med en sådan lösning skulle de
olika förhållandena inom skilda branscher och skillnaderna mellan olika typer
av krediler lättare kunna beaktas. Efterlevnaden av sådana beslämmelser skulle
enligt hovrätten också kunna kontrolleras på ell betydligt enklare och mindre
kostnadskrävande sätt, Enligl konsumenlverkel bör beslämmelserna i förslagels 3
och 28 88 lämpligen upptas i marknadsföringslagen. Hemförsäljningskommittén
(majorilelen)och TCO ifrågasätter om inle samtliga de föreslagna bestämmelserna
om informationsplikt bör föras in såsom specialbestämmelser i
marknadsföringslagen. En ledamot av hemförsäljningskommittén (professorn
UlfBernitz) framhåller i särskilt yttrande att det med hänsyn lill atl
marknadsföringslagen upptar en generalklausul om informationsskyldighet kan
ifrågasättas, om särskilda lagregler rörande marknadsföring av
krediterbjudanden över huvud är erforderiiga. Berniiz påpekar emellertid atl
marknadsföringslagens särskilda straffbestämmelser, riktade mol vissa
förfaranden som entydigt framstår som olämpliga, ger marknadsföringslagen ökad
stadga och konkretion. Del vore enligl Berniiz' mening lämpligt all på grundval
av den föreslagna konsumentkreditlagens 3 8 utforma en särskild,
straffsanklionerad bestämmelse i marknadsföringslagen om underiåten informalion
vid marknadsföring av krediterbjudanden till konsument. Även professorn Lennart
Vahlén ifrågasätter i sitt av Finansieringsförelagens förening åberopade
yttrande om de föreslagna stadgandena om marknadsföring i 3 och 24 88 behövs
med hänsyn till det allmänna stadgandet om information i 3 8
marknadsföringslagen. I praktiken kommer vid tillämpningen av denna lag
förhandlingar atl föras mellan näringslivet och KO om lämplig uiformning av
information till konsumenter och KO har enligt lagen rättsmedel lill sitt
förfogande om någon uppgörelse ej kan nås. Enligt Vahlén kan man därför slopa
marknadsföringsbestämmelserna i en kommande konsumentkreditlag och vid tillämpningen
av den nya marknadsföringslagen beakta de synpunkter som kommit fram i
kommittébetänkandet. Denna uppfattning delas av Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares
riksförbund. Konfektionsindustriföreningen, Sveriges bilindustri-och
bilgrossistförening, en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per
Schierbeck) och Svenska bankföreningen. Bankföreningen anser att man härigenom
skulle kunna vinna betydande fördelar. De enligt bankföreningens mening
komplicerade och stelbenta reglerna i kommitténs förslag skulle kunna undvaras
och en smidig tillämpning skulle främjas genom alt näringsidkarnas hela
informationsplikt kunde hanleras inom ramen för ell enhetligt marknadsrätlsligl
regelsystem.

KO
däremot framhåller all de föreslagna reglerna om upplysningsskyldighet på
kredilmarknaden innefattar en specialreglering som är mer detaljerad än
marknadsföringslagens allmänt formulerade beslämmelser. Kreditmarknaden är
också ett område som är ganska klart avgränsat från andra områden. Med hänsyn
till atl reglerna om upplysningsskyldighelen i samband med konsumentkrediter
måste vara ganska detaljerade och i viss mån principielll avvikande från
marknadsföringslagens, bör enligt KO:s mening en specialreglering - på sätt
utredningen föreslagit - ske i konsumentkreditlagen, KO framhåller atl en
sådan lösning givetvis inte hindrar all in-

s. 247 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 247

gripanden
kan ske också enligt marknadsföringslagen vid otillböriig marknadsföring av
krediter.

Flera remissinstanser berör frågan om den
föreslagna konsumenikre-dillagsliftningens inordnande i eller samordning med
konsumentköplagen och avbelalningsköplagen. Dessa remissinslanser förordar
emellertid i allmänhel en mindre omfattande eller mindre långtgående reglering
av konsumenikredilerna. Konsumentverket väcker frågan om inle
konsumenlkre-ditlagstiflningen med undantag av beslämmelserna i förslagets 3
och 28 88 kan inarbetas i konsumentköplagen. När det gäller de föreslagna
beslämmelserna om kontantinsats och längsta kredittid vid krediiköp - vilka avstyrks
av konsumentverket - framhåller verket att motsvarande reglering f n, endast
finns belräffande försäljning av bilar på avbetalning, där regleringen
tillkommit främst av konjunkturpolitiska skäl. Konsumentverket anser att en
reglering som utgör etl konjunkturpolitiskl instrument måsle ha en flexibel
uiformning för atl kunna anpassas lill det aktuella konjunk-turiägei och därför
inte skall placeras i en lag med huvudsakligen konsumentskyddande syfte,
Sveriges Jöreningsbankers Jörbund förordar en uppdelning av
konsumenlkreditregleringen på konsumentköplagen och avbelalningsköplagen.
Datainspektionen framhåller att de föreslagna bestämmelserna om kreditköp
avses gälla för vanliga konsumentköp från näringsidkare medan
avbetalningsköpslagen kvarstår i princip oförändrad och blir tillämplig endasl
i vissa andra situationer, såsom vid vissa krediiköp av näringsidkare. Flera
skäl talar enligl dalainspektionens mening för alt dessa regelsystem i slällel
sammanförs till en lag. Därigenom skulle underiättas lillämpningen av och
tillsynen över lagens efterievnad samt informationen om lagen till
säljare/kreditgivare och lill konsumenterna. En sådan lösning hindrar enligl
datainspektionen inte en särreglering av konsumtionskrediter. Dalainspektionen
hänvisar i della sammanhang lill den lagtekniska lösningen i kreditupplysningslagen.
Föreningen Sveriges kronofogdar anser atl en uppdelning av avbelalningsköpen på
två lagar är ägnad att vålla oenhetlig rättstillämpning och tveksamhet t. ex,
när det gäller frågan vem som skall anses vara konsument och sålunda åtnjuta
skydd av konsumentkredillagen. Föreningen befarar också atl reglerna kan bli
svåröverskådliga för allmänheten. Föreningen föreslår alt man under det
fortsatta lagstiftningsarbetet undersöker möjligheterna atl inarbeta de nya
reglerna i gällande avbetalningsköplag. Även RSV anser atl uppdelningen av
avbelalningsköpen på ivå lagar kan vålla problem, nämligen vid den rättsliga
prövningen av kreditavtalet i handräckningsärenden. Fråga kan uppkomma om etl
avtal skall hänföras till konsumentkredillagen eller lill avbelalningsköplagen,
om kronofogdemyndighet skall pröva denna fråga ex officio eller först efter
invändning samt om hur kronofogdemyndighel skall förfara om klarhet inle kan
vinnas. RSV erinrar om all handräckning bygger på ett skriftligt, förenklat
pro-cessuellt förfarande hos kronofogdemyndighel, som saknar möjlighet all
närmare granska partsrelalionerna. Enligl RSV:s uppfattning bör kronofogdemyndighel
vid tveksamhet ha möjlighet all avvisa ansökan om åleriag-ning. RSV finner det
angelägel att dessa frågor klariäggs genom motiv-uttalanden i en kommande
proposition. Göta hovräil ifrågasätter om reglerna i II och 12 88
avbelalningsköplagen, vilka väsentligen barett socialt syfte, bör kvarstå
oförändrade om kommitténs förslag genomförs. Enligl hovrätten synes i vart fall
utrymme saknas för tillämpning av II 8 andra styckel avbelalningsköplagen
på köp av vara som inle är avsedd för enskilt bruk.

s. 248 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 248

Beträffande
konsumentköp har bestämmelsen enligt hovrätten inle heller någon självständig
belydelse vid sidan av regeln i 19 8 andra styckel konsumentkreditlagen,
Leasinguiredningen påpekar att vägtrafiklagstiftningen föreskriver särskill
ägaransvar för bl. a. den som innehar elt fordon "på grund av
avbelalningsköp", Ulredningen framhåller alt dessa lagrum givetvis bör
gälla även vid kÖp med förbehåll om återtaganderätt enligt den föreslagna
konsumentkredillagen.

1.3
Tillämpningsområdet

Det slora flertalet remissinstanser lämnar utan
erinran de i 1 8 förslaget till kon.sumenlkredillag upptagna beslämmelserna om
lagens tillämpningsområde-

Kronofogdemyndigheterna
i Göteborgs och Marieslads disiriki anser dock atl den föreslagna lagen bör
omfatta alla avbelalningsköp och inle bara sådana där konsument är köpare och
näringsidkare är säljare. De båda kronofogdemyndigheterna framhåller all även
andra kredittagare än konsumenler är i behov av skydd i krediisitualionenoch
alt skyddsbehovet gör sig gällande även om kredilgivaren inte är näringsidkare.
Med en sådan mer enhetlig reglering vinns enligt de båda
kronofogdemyndigheterna också att man undviker problem med gränsdragningen
mellan avbelalningsköplagen och den föreslagna konsumentkredillagen.
Köplagsuiredningen framhåller all den allmänna formuleringen av 1 8 förslaget
till konsumentkredillag, enligl vilken lagen skall gälla kredit som är avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas till konsument av näringsidkare i
dennes yrkesmässiga verksamhet, ger upphov till viss osäkerhet om lagens
räckvidd särskill som det måste vara svårt att avgöra om ett lån eller en
löpande kredit är avsedd för enskilt bruk. Köplagsutredningen nämner som
exempel fall där en arbetsgivare lämnar sina arbetstagare lån för förvärv av
egna hem. Det kan enligt utredningen också vara ovisst för vilkel ändamål en
checkräkningskredit lämnas. Köplagsuiredningen framhåller vidare att
förslagets innebörd belräffande lån såtillvida synes något oviss, som de
föreslagna reglerna om tillsyn (26-29 88) enligt sin ordalydelse skall gälla
även för lån, medan i motiven tillsynsreglerna inte nämns bland dem som är
tillämpliga på lån. Enligt köplagsutredningen synes del sakligt sell tveksamt
om banker och försäkringsbolag, vilka är underkastade annan tillsyn, bör vara
underkastade tillsyn av särskild myndighet i vad avser lån som de lämnar lill
konsumenter. De speciella reglerna om lån (24 och 25 88) är också föga
betydande. Köplagsutredningen anser därför tillräckligl skäl saknas alt låta
den föreslagna lagen bli tillämplig på fristående lån, särskill som det torde
vara lätt att genomföra del väsentliga av förslagets intentioner genom den
tillsyn som banker och försäkringsbolag redan är underkastade. Även Sveriges
domareförbund framhåller all lillämpningsområdel för den föreslagna konsumentkreditlagen
synes oklart. Eftersom den föreslagna lagen avses omfatta varje kredit som
huvudsakligen syftar till privat konsumtion, vare sig della syfte skall uppnås
genom köp av varor, tjänster eller på annal sätt med användande av kredit är
det enligt förbundets mening lätt atl föreställa sig svårbedömda gränsfall,
särskill i fråga om kredit vid husbyggnad och dylikl. Professorn Lennart Vahlén
anför i sill av Finansieringsförelagens förening åberopade yttrande liknande
synpunkter. Vahlén anser det vara olydligl vad som menas

s. 249 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 249

med
kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Enligt Vahlén måste i
sista hand krediliagarens för kredilgivaren utåt synbara syften bli avgörande.
Förslaget skall emellertid, framhåller Vahlén, inte innebära alt kreditsökanden
är skyldig all lämna en redogörelse för sina syften. Vahlén anmärker att
förslaget inle gör någon skillnad mellan investeringar och köp av egentliga
förbrukningsartiklar. - När del gäller konsumentkreditlagens tillämpningsområde
menar Vahlén vidare, i anslutning lill 4 8 i förslaget till konsumentkredillag,
alt det inle längre finns anledning att söka föra in vissa hyresavtal under
bestämmelserna om krediiköp eftersom kommittén även har framlagt elt förslag
till lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara som i olika avseenden
innehåller strängare regler för näringsidkaren än konsumentkreditlagen. Enligt
Vahlén är del då i stället av större iniresse alt draga en klar gräns mellan
köp och hyra, bl. a. genom all la ställning lill problemet med hyresavlal som
har oplionsklausul. Vahlén framhåller alt konsumenien enligl den föreslagna
ulhyrningslagen, då hyresförhållandet varat längre tid än sex månader, skall
ha rätt alt förvärva varan. Varje hyresavtal som varar längre än sex månader
måste därför enligt Vahléns mening betecknas som ell avtal som medför en
villkortig äganderätt för konsumenten. Enligt Vahlén kommer ifrågavarande
bestämmelser i uthyrningslagen säkerligen all intas i de skriftliga hyresavtal
som upprättas efter lagarnas evenluella ikraftträdande och således bli
avialsinnehåll. Den praktiska konsekvensen härav synes vara att elt hyresavtal
som varat längre tid än sex månader bör betraktas såsom etl kreditköp. Del
synes nämligen, framhåller Vahlén, svårt all i praktiken balansera skillnaden
mellan så olika regelsystem på skilda varianter av villkoriig äganderätt, den
ena beroende av alt konsumenien fullgör sina avbetalningar och den andra av alt
konsumenten förklarar sig vid en senare tidpunkt än avtalsslutet vilja bli
ägare lill godset.

Kommerskollegiiiin biträder kommitténs förslag alt
de nu gällande konjunkturpolitiskl motiverade avbetalningsreglerna inom
bilbranschen bör kvarstå oförändrade. Också leasingutredningen förklarar sig
utgå från att detta åtminstone t. v, blir fallet. Enligt bilkreditnämnden torde
det i de föreslagna övergång-sbestämmelserna angivna undantaget för bilhandeln
gälla inte endast bilaffärer som omfattas av förordningen (1959:575) med föreskrifter
om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar utan även
affärer som berörs av avbetalningsöverenskommelsen rörande bilar. Delta bör
enligl bilkreditnämndens mening klargöras i elt molivullalande eftersom 1959
års förordning inte i några materiella hänseenden gäller MRF:s medlemmar och
andra bilhandelsföretag som har anslutit sig till avbetalningsöverenskommelsen,
Bilkreditnämnden påpekar att del därvid bör beaktas all bilförsäljning till
anställda och vissa andra bilafförer, t, ex. köp av invalidbilar, faller
utanför avbelalningsöverenskommelsen och f n. inle berörs av några särskilda
regler om kontantinsats och kredittid. Även om de särskilda reglerna för
bilhandeln alltså lämnas åt sidan finns del enligl bilkreditnämndens mening
anledning att uppmärksamma några rättslillämp-ningsproblem som hänger samman
med de olika regelsystemen på della område, I den prakiiska tillämpningen har
sålunda visat sig att vissa slag av kringgåenden av reglerna om kontantinsats
och kredittid fångas upp vid den rättsliga prövningen inom bilkreditnämnden,
medan svårigheter har uppkommit all beivra motsvarande förfaranden inom del
område som handläggs av åklagare och domstolar med stöd av 1959 års förordning.
Att

s. 250 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 250

bilkreditnämnden
har kunnat gå längre när det gäller att fölla lill ansvar för vissa
kringgåenden av beslämmelserna hänger enligl nämnden samman med de anvisningar
rörande avbeialningsöverenskommelsens tillämpning som MRF har utfärdat efter
hörande av kommerskollegium och med del förhållandel all MRF-handlarna också
har åtagit sig att i sin försäljningsverksamhet inle vidta åtgärd som strider
mot syftet i överenskommelsen eller som är avsedd att möjliggöra etl kringgående
av densamma. Då nu lagstiftningsåtgärder övervägs bör enligt bilkreditnämndens
mening dessa för branschen besvärande olikheter i den rättsliga behandlingen
rättas lill, även om bilhandelns särskilda villkor får slå kvar i övrigt.
Bilkreditnämnden anser det viktigt att sådana uttalanden i förarbetena som
överensstämmer med bilkreditnämndens praxis får slå igenom också på del område
som regleras av 1959 års förordning, även om förordningen i övrigt lämnas oförändrad.
Härigenom skulle de berörda olikheterna mellan de båda regelsystemen på
bilköpsområdel i stort sett försvinna. Enligt bilkreditnämndens mening gäller
behovet av en samordning av nu antytt slag inle bara de situationer som
kommittén har berört utan också en rad lillämpningsfrågor. Svenska
bankföreningen anser all s. k. notariatlån pade skäl experten Cason har anfört
i sitt särskilda yttrande bör undantas från den föreslagna lagens
tillämpningsområde. Della kan enligl bankföreningen enkelt åstadkommas genom
etl tillägg till 1 8 andra slyckel i förslaget till konsumenlkreditlag av
innebörd att lagen ej gäller sådana "förmedlingskrediler" som
förmedlas av bankinslitut som står under bankinspektionens tillsyn. 1
anslutning härtill förordar bankföreningen också att krediter avsedda alt
säkerställas genom panträtt i fast egendom eller lomlrält undanlas från lagens
tillämpningsområde. Sådana krediler är enligt bankföreningen praktiskt taget
aldrig ell allerantiv lill en finansiering genom elt kreditköp, och atl tynga
handläggningen av ärenden rörande fasligheiskredit med redovisning av
"den effektiva räntan" torde, enligt bankföreningens uppfattning,
inte tillgodose något praktiskt behov hos konsumenlerna. Även professorn
Lennart Vahlén framhåller i sill av Finansieringsföretagens förening åberopade
yttrande alt den föreslagna konsumentkredillagen synes få etl alltför
vidsträckt tillämpningsområde om den skall omfatta även lån mol panträtt i
fast egendom.

1.4
Upplysningsplikt för kreditgivaren

Kommiiténs förslag att kredilgivare skall vara
skyldig alt vid marknadsföring av krediler och i samband med avtal om
kreditköp eller lån lämna uppgift om bl. a. kreditkoslnad siöds i princip eller
lämnas i princip ulan erinran av praktiskt laget samtliga remissinslanser. 1
flera remissyttranden framhålls att detta förslag är av särskild betydelse för
all förbättra konsumentens ställning inle bara genom att bättre
beslutsunderiag ges utan också genom all konkurrensen mellan olika kreditformer
och kreditgivare främjas.

Såsom framgår av ett föregående avsnitt (1.2)
ifrågasätter vissa remissinstanser om inte informalionspliklen bör regleras
inom ramen för marknadsföringslagen.

Flera remissinstanser betonar vikten av att
upplysningsplikten ges en sådan utformning att den information som skall
lämnas blir lättillgänglig för konsumenterna samt praktiskl hanieriig för
kreditgivarna. Synpunkter i den-

s. 251 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 251

na
riktning framförs bl. a. av datainspektionen. Skånes handelskammare,
köplagsuiredningen, LO, SHIO, MRF, Sveriges bilindusiri- och bilgrossistförening,
Husmodersförbundei Hem och Samhä//e. Bl. a. Skånes handelskammare och MRF
framhåller att det får förutsättas atl schablonregler och s. k. lathundar får
komma till användning i den praktiska tillämpningen. MRF framhåller också
vikten av all myndigheterna och handeln gemensamt utarbetar
tillämpningsanvisningar. Även enligl Svenska bankföreningen lorde del vara
nödvändigt att tillsynsmyndighetens föreskrifter om redovisning av den
effekliva räntan meddelas i tabellform så atl de kan tillämpas vid butiks-
eller bankdisken utan särskilda räkneoperationer i varje enskilt ärende. I
anslutning härtill framhåller bankföreningen viklen av all tillsynsmyndigheten
ges tillräckliga resurser för alt kunna utforma praktiskt användbara
föreskrifter.

Hemförsäljningskommiiién (majorilelen) är positiv
till den föreslagna upplysningsplikten men anser atl det kan finnas skäl alt
inte ha alltför stora förväntningar på effekterna av de föreslagna
bestämmelserna. Förutsättningen för atl informationen skall få någon effekt i
det enskilda fallet är nämligen alt konsumenten har tillgång till alternativa
finansieringsformer. För den svage konsumenien, som inle är
"bankmässig", blir informationen om den höga kostnaden för
avbelalningsköp närmast en ytteriigare sten på bördan. Hemförsäljningskommittén
påpekar att det av belänkandet framgår atl konsumenterna i USA påverkats
myckel litet i sill beteende av den där föreskrivna informationen om den
relativa kostnaden för krediten.

Svenska
annonsörers förening och Svenska reklambyråförbundei anser del oklart vad som
menas med marknadsföring där kredil erbjudes. Tolkningen av innehållet i 3 8
förslaget till konsumentkreditlag kan därför komma atl variera mellan olika
kreditgivare och lillämpningen av beslämmelserna i paragrafen kan komma all
vålla besvärligehler. Enligl föreningen och förbundet blir för en reklamköpare
tolkningen av särskild betydelse när utrymmet för informalion är begränsat på gmnd
av mediets karaktär. Delta gäller exempelvis vid s. k. slagordsreklam,
informalion på dekaler, miniaffischer etc. Föreningen och förbundet anser
därför att lagtexten bör innehålla klarare definitioner av begreppet
marknadsföring med krediterbiu-dande. Föreningen och förbundet understryker
vidare nödvändigheten av att tillämpningsföreskrifter i fråga om
upplysningsplikten tar hänsyn till atl informationsmängden måste anpassas lill
mediets förutsältningar och att begränsningar av informationen därför i vissa
fall av praktiska skäl är nödvändiga. Även Köpkori AB ulgår ifrån att
tillsynsmyndigheten får befogenhet alt i individuella fall ge dispens från
skyldigheten att i annonsering och skyltning ange den effektiva ränlan. Bolaget
arbetar av tradition med igenkänningssymboler i säljföretagens annonser och på
deras dörrar, fönster och kassaplatser (dekaler). Dessa K-märken fyller
visseriigen syftet att erinra kunden om möjligheten att köpa med hjälp av
Köpkort, men de är enligt bolagets mening inte egentliga erbjudanden om kredit
ulan snarare en be-lalningsanvisning av samma typ som "Betala gärna med
check". Bolaget framhåller all varken K-märkena i säljförelagsannonser
eller dekalerna har sådan storlek och utformning atl de på elt för konsumenten
meningsfullt sätt kan förses med uppgift om den effektiva räntan samt atl det
f, ö, i prakliken skulle vara ogörligt att byta fönster- och kassadckaler efter
varje ränteändring.

s. 252 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 252

Daiainspekiionen framhåller atl del är väsentligt
all konsumenten får saklig och riklig informalion omedelbart innan ell köp
slutes. Beträffande informationsplikten enligl 9 8 i den föreslagna
konsumentkreditlagen kan det emellerlid enligl datainspektionens mening
ifrågasättas om inte uppgifternas mängd motverkar det vällovliga syftet. För en
köpare är det egentliga in-formalionsbehovel all få den ekonomiska innebörden
av kredilavlalet klargjord för sig. Den föreslagna informationsskyldigheten
innebär bl, a, att en trefaldig information skall lämnas om kostnaderna för
krediten. Datainspektionen anser det kunna övervägas om inle erforderlig
informalion kan lämnas på elt för köparen lältillgängligare sätt. Liknande
synpunkter anförs av köplagsuiredningen, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossisiförbund, Sveriges köpmannaförbund. Sveriges niusikliandlarcs
riksförbund, konfckiionsindu-siriföreningen samt en ledamot av
hemförsäljningskommittén (direktören Per Schierbeck), vilka också ifrågasätter
om syftet alt köparen skall kunna basera sitt beslut på en jämförelse mellan
olika kreditmöjligheter tillräckligt tillgodoses om upplysningsplikten kan
fullgöras först i avtalsögonblickel genom uppgifter i kontraktet.

KO anser det vara av största belydelse alt regeln
om upplysningsplikt inför avtalsslutet får genomslagskraft. För att uppnå detta
bör enligl KO påföljden för brott mol regeln skärpas. KO ansluter sig lill
förslaget all vid kontoköp upplysning enligt 9 8 om den effekliva räntan skall
lämnas inte vid inköpstillfället ulan när kredilöverenskommelsen träffas. Den
av utredningen föreslagna upplysningsplikten bör enligt KO:s mening dock
utökas, KO framhåller alt kontohavaren när kredilöverenskommelsen träffas -
oavsett vilken informalion som då lämnas lill honom - inte klart kan inse vilka
amorteringar och kostnader som ett ianspråktagande av krediten kommer att
medföra. Krediikostnaden kan då inte anges, eftersom den är beroende av
framtida händelser, dvs, av i vad mån kontohavaren lar krediten i anspråk eller
ej. KO anser del kunna förmodas all kontohavaren, inte minst sedan han redan
tagit i anspråk viss kredit, har svårt att inför en ny debitering av kontot
avgöra vilken effekt denna kommer all få i fråga om ytterligare koslnader. Del
lämpligaste skulle därför vara om kontohavaren inför varje ny debitering hade
kännedom om de koslnader som hade samband med den kredit som redan tagits i
anspråk, KO framhåller atl del visseriigen inte torde vara möjligt att
åstadkomma detta med nuvarande system för debitering och redovisning av
konton, men all det dock finns vissa möjligheter att ge kontohavaren överblick
över sin kosinads-slällning, 1 USA föreskrivs i den federala s, k. "Truth
in Lending Ad" alt vissa uppgifter om krediikostnaden skall anges i det
månatliga saidobeskedet. Enligt KO bör delta kunna lillämpas också här. KO
anser det därför böra föreskrivas atl uppgift skall lämnas om den effektiva
räntan på ianspråktagen kredit då saidobesked utfördas eller skriftligt krav
framställs på grund av gjord debitering av kontot,

Köplagsuiredningen påpekar att ell skäl till atl
kreditköpkommillén vill låla all kredilgivning för konsumtionsändamål omfattas
av den föreslagna konsumentkreditlagen är att del enligt kommitténs mening
fordras enhetlighet i begrepp och normer för alt konsumenterna skall kunna
överblicka olika alternativ på kredilmarknaden, Köplagsuiredningen anser det
dock kunna ifrågasättas om den enhetlighet som kommittén föreslår är ägnad att
öka överskådligheten. Den leder bl, a. lill en högt driven abstraktion i
begreppsbildningen, något som inle bara för allmänheten ulan även för

s. 253 Kontrollera mot PDF

fackmän
kan bereda svårigheter när man skall bilda sig en uppfattning om vad som avses
och jämföra fördelar och olägenheter av olika kreditformer Köplagsutredningen
framhåller bl. a. atl begreppet krediiköp täcker transaktioner som sinsemellan
skiljer sig avsevärt. De fakta som en konsument kan behöva känna vid dessa
olika köp varierar enligt köplagsutredningen starkt, och krediikostnaden
uttryckt som effektiv ränta är blott ell av dem. Vid delbelalningsköp lorde en
väsentlig synpunkt för konsumenten vara hur stort belopp han skall betala varje
månad, så alt han kan ställa delta i relation lill sina inkomsler och till sina
övriga utgifter. Vid kontokort lorde däremot ofta vara viktigast, vilka
möjligheter köparen har alt hell undgå räntor och vilka maximala kreditbelopp
och kredittider han kan erhålla med utnyttjande av kortet. Kraven på
information vid konlokrediter synes därför enligt köplagsutredningens mening
inle i så hög grad som enligt förslaget böra koncentreras till den effektiva
räntan,

Köpkori AB har inget all invända mol den föreslagna
upplysningsplikten i 3 och 9 88. Bolaget uppger alt det i sin marknadsföring
och i de kon-tobeslämmelser som ingår i avtalet med varje kund under en längre
tid har angivit en effektiv ränta i intervall (t, ex. 14-17 96). En dylik
uppgift torde enligt bolaget vara i överensstämmelse med kommitténs uppfattning
om schablon för ränleangivelsen och bolaget förutsätter all ev, erforderiiga
kompletteringar kan utarbetas i samråd med tillsynsmyndigheten.

Några remissinstanser berör särskilt begreppet
effektiv ränta och därmed sammanhängande frågor, Daiainspekiionen framhåller
atl begreppet effektiv ränta synes bygga på fiktionen atl krediikostnaden
enbart är en funktion av kredittiden, Enligl datainspektionen är detta
emellertid inte fallet. Vid all kredilgivning lill konsumenl uppkommer dels en
fast kostnad, beslående av kostnad för inhämtande av kreditupplysning och
kostnad förarbete med uppläggning av krediten, dels en rörlig kostnad, nämligen
räntan på del belopp som omfattas av krediten. Såväl jämförelser mellan olika
kredilal-lernaliv som avräkning vid förlida belalning och vid återtagning
skulle enligt datainspektionen underiättas om en sådan uppdelning görs
definitionsmäs-sigt. Inspektionen påpekar att motsvarande uppdelning av
kostnader och löpande ränta är föreskriven i 5 8 inkassolagen. Datainspektionen
anser atl räntan bör anges på enhetligt sätt för alla former av
konsumentkredil, förslagsvis som åriig ränta på skuldbeloppet. Malmö kommun
(kommunstyrelsens majoritet) ställer sig skeptisk lill all begreppet effektiv
ränta skall användas som jämförelsenorm i konsumentupplysningen. Enligt
kommunen känner de flesta inte lill begreppets innebörd och det används i
skiftande betydelser, Enligl kommunens mening bör krediikostnaden alllid
uttryckas i kronor. Sveriges advokatsamfund samt professorn Lennart Vahlén,
vars yttrande åberopas av Finansieringsförelagens förening, anser begreppet
effektiv ränta konstlat och stridande mot vanligt språkbruk. Advokatsamfundet
och Vahlén framhåller atl räntor i sedvanlig mening endast aren del av
krediikostnaden, medan enligt förslaget krediikostnaden fiktivt skall anges som
en åriig ränta för att möjliggöra en avskräckande jämförelse med egentliga
låneräntor. Ränta på skuld är avdragsgill vid beskattning men "effektiv
ränta" är inte avdragsgill i sin helhet. Härtill kommer alt den verkliga
ränlan är avdragsgill endast i den utsträckning och för det år den faktiskt
eriäggs. Advokatsamfundet och Vahlén anser alt förslaget i denna del kommer
att skapa förvirring.

Svenska
bankföreningen understryker betydelsen av att de föreskrifter om

s. 254 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 254

redovisning
av den effektiva ränlan som avses gälla bankkrediter grundas på en formel som
ger en rättvisande bild av den verkliga krediikostnaden för bankkrediter vid en
jämförelse med andra kredilformer. Bankföreningen påpekar atl del härvidlag är
av slor betydelse all den formel som läggs till gmnd beaktar
amorteringsintervallels inverkan på den effektiva ränlan. Svenska
sparbanksföreningen framhåller all den av kommittén anvisade formeln för
beräkning av effektiv ränta vid månadsamorleringar inte kan användas i de fall
då amorteringsperioderna är kvartal eller halvår. Avvikelser på flera
procentenheter kan förekomma. Enligt sparbanksföreningen bör tillsynsmyndigheten
uppmärksammas på förhållandel. Sparbanksföreningen påpekar vidare att
konsumenien, som är van att bedöma kostnad i kronor och ören, lorde behöva
särskild informalion även om amorteringslaklens och amorteringstidens inverkan
på kreditkostnaden,

Direkiförsäljningsföretagens förening (DF) har i
princip ingenting emol alt krediikostnaden blir föremål för klargörande
information lill konsumenlerna, men ifrågasätter om användandet av begreppet
effektiv ränta kan tjäna avsett syfte. Enligt DF kan begreppet inte anses vara
vedertaget och entydigt. DF framhåller atl frågan om användandet av begreppet
effektiv ränta dock inte enbart är en semantisk fråga. Enligt DF:s mening har
begreppet sådana uppenbara begränsningar atl det inte kan tjäna som
"jämförpris" för olika kreditkostnader, ulan tvärtom kan bli
vilseledande för konsumenten vid val mellan olika köpalternativ. DF åberopar i
detta sammanhang en till föreningens yttrande fogad utredning av ekonomie
licentiaten Ulf Lundman, Siockholm, vilken enligt DF:s mening visar atl
effekliva ränlan inte är ett så entydigt mått på krediikostnaden atl den kan
bli ett begripligt inslag i konsumentupplysningen.

Husqvarna AB anser alt även t. ex, kontantinsatsens
storlek och kredittidens längd bör anges för alt uppgift om den effektiva
räntan vid marknadsföring skall utgöra en för konsumenten meningsfull
information. Enligt bolaget kan det antas atl en komplett sammanställning över
relevanta beräkningsgmnder blir så omfattande, all dess återgivande vid varje
form av marknadsföring blir opraktiskt eller ohanterligt. Föratt täcka alla
länkbara räntevariabler inom etl hell produktsortiment skulle en så slor mängd
uppgifter behöva anges alt konsumenten oavsiktligt kan bli vilseledd. Bolaget
ifrågasätter också om innebörden i begreppet effektiv ränta över huvud tagel
kan göras förståeligt för den köpande allmänheten.

I fråga om kravel på alt kreditgivaren i vissa fall
enligt 3 och 9 88 i förslaget lill konsumentkreditlag även skall ange varans
konlanlpris framhåller datainspektionen att kontanlpriset enligt förslaget inte
skall vara lika med "prislappsprisel", eftersom eventuellt
förekommande kontantrabatter bör dras av från detta pris. Della innebär bl, a.
svårigheter för säljaren och tillsynsmyndigheten alt fastställa korrekt
kontantpris. På sikl kan effekten bli att kontantrabatter helt försvinner,
vilket knappast gagnar konsumenl-kolleklivet som helhet. Även NO anser all
kravet på uppgift om "nel-lokoniantpris" kan tänkas leda lill en
minskad rabattgivning, NO menar att delta i så fall bör leda till en
motsvarande sänkning av konlanlprisnivån för all konsumenterna skall hållas
skadelösa. Tillsynsmyndighet och pris-övervakande myndighet får enligl NO antas
kunna beakta effekler även av delta slag, SPK säger sig inte gå in på närmare bedömning
av för- och nackdelar med på marknaden förekommande pris- och
rabatldifferenliering.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 255

SPK
framhåller dock att de genomsnittligt uttagna priser för varor och tjänster,
som presenteras i SPK:s utredningar - vilka kommillén anser kan ligga till gmnd
för normbildningen när del gäller kontanlpriset - i samtliga fall avser
förhållanden under tidigare perioder. För vissa varor genomför SPK fortlöpande
undersökningar, medan belräffande andra varor ulredningama genomförs med
längre lids mellanmm. Den ambitionsnivå som kommittén förutsätter hos
tillsynsmyndigheten när det gäller bestämning av kontanlpriset skulle enligl
SPK kräva att etl omfattande statistiskt material inhämtas fortlöpande för samtliga
berörda varor. SPK framhåller vidare alt resultaten av SPK:s
rabatlundersökningar avser de genomsnittliga rabatterna för grupper av företag,
hela branscher etc. Om uppgifter om konlantpriser skall kunna ha elt reellt
informationsvärde bör enligl SPK:s mening förefintlig spridning i
rabatigivningen redovisas, vilket kräver omfattande statistiska
undersökningar.

RSV lar upp vissa skaiieräiisliga synpunkter på den
föreslagna informationsplikten för kreditgivare. RSV framhåller all del i
förslaget förutsätts att den informalion konsumenten skall få i samband med
köpel inte skall omfatta ett uttryckligt angivande av den i beloppet
"kreditkostnad" ingående delposten "alla räntor". Från
skatterättslig synpunkt anser RSV alt en obligatorisk upplysningsplikt även i
della avseende bör las in i lagtexten. Såsom motivering härför anför RSV
följande.

Enligt 39 8 1 mom, kommunalskattelagen är ränta på
skuld, som inle skall dras av i annan förvärvskälla, avdragsgill under inkomst
av kapital. Även om räntan hänför sig lill en i princip inle avdragsgill
levnadskostnad är den alliså avdragsgill. Regeringsrätten har i ell
pleniavgörande (RÅ 1970 ref 9) prövat frågan om avdrag vid köparens
inkomsttaxering för ränta, avbelalningslillägg och expeditionskostnader vid köp
på avbetalning av personbil, avsedd all användas uteslutande för privat bmk.
Regeringsrättens majoritet fann därvid bl. a. atl, om vid avbetalningsköp avtal
träffades mellan parterna om att ränta skulle erläggas på ogulden del av
köpeskillingen, ränlan var avdragsgill vid inkomsttaxeringen även om den ingick
i avbetalningspriset. Av utgången i målet framgår vidare att
avbelalningslillägg och expeditionskostnader vid köpel inle ansågs
avdragsgilla. Regeringsrättens utslag har diskuterats av Claes Sandels,
Plenimål om avbelalningsränta. Skattenytt, 1970, s. 157, jfr också Ulf
Malmgård, Om avdrag för räntekostnad. Skattenytt, 1974, s, 196, Av Malmgårds
artikel, s, 198, framgår atl RSV:s nämnd för rättsärenden i elt ärende om
förhandsbesked i taxeringsfråga funnit all avgift för checkräkningskredil var
all jämställa med gäldränta vid beräkning av inkomst av kapital. Talan fördes
inte mot detta förhandsbesked, varför ärendet inte kom under regeringsrättens
prövning. Det har inle närmare klarlagts hur förhandsbeskedet skall ses i
förhållande lill regeringsrättens utslag om behandlingen i avdragshänseende av
olika posler i ett avbeialningspris. Numera föreligger etl av
Köpekonirakisgruppen efter överiäggningar med konsumentombudsmannen utarbetat
standardformulär för avbeialningskonlraki, vari den i princip avdragsgilla
ränteposten skall specificeras och vissa upplysningar om avdragsrätten lämnas.
Likväl förekommer det många gånger atl skattskyldiga i sina deklarationer
yrkar avdrag för gäldränta trots att fråga är om en helt eller delvis inte
avdragsgill kostnad som rör avbelalningsköp. Om taxeringsmyndigheternas
utredning visar atl den skattskyldige gjort sådant yrkande, vägras avdrag
antingen för hela det yrkade beloppet eller också för den del av avbelalningslillägget

s. 256 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 256

som
inle efter en skälighetsuppskattning kan hänföras lill avdragsgill ränta. Anses
den skattskyldige ha lämnat oriklig uppgift i sin deklaration rörande det
yrkade avdraget påförs också skattetillägg enligl 116 a 8 taxeringslagen.
Enligt RSV:s mening synes de skattskyldiga med visst fog kunna hävda, alt en
del av "krediikostnaden" är ränta och såsom sådan en avdragsgill
kostnad. Om räntan därvid inte specificerats särskilt, återstår endast att göra
en skönsmässig bedömning. Både för de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna
är elt sådant förfarande otillfredsställande eftersom del i och för sig måsle
finnas faktiska möjligheter att räkna fram det exakta räntebeloppet. Av del anförda
framgår alt posten "effektiv ränta" från laxe-ringssynpunki är ulan
intresse och - särskill om den är den enda ränteposten som presenteras av
säljaren - kan vara direkt vilseledande för köparen. Posten "effektiv
ränta" omfattar ju även kostnader som inte är avdragsgilla vid taxering.
Då det är delposten "alla räntor" i krediikostnaden som är den vid
taxering i princip avdragsgilla kostnaden, bör den poslen specificeras särskill
i samband med att säljaren informerar köparen inför köpet. Även om kreditköpet
sträcker sig över flera kalenderår och ränlan alliså inte får dras av under ett
utan under flera beskattningsår är en sådan speciflkalion av stort värde för
den skattskyldige och för myndigheternas laxeringskontroll. Härtill kommer alt
en sådan specifikation även tillgodoser etl viktigt konsumentinlresse. En öppen
redovisning av denna räntepost ger konsumenten en förbättrad möjlighet all
göra jämförelser med andra finansieringsal ternali v. Vid sådana val har
beskaltningseffeklerna normall intresse även för den vanlige konsumenten.

RSV framhåller vidare all det i andra stycket av
anvisningarna till 14 8 lagenom mervärdeskatt stadgas bl, a. all
avbelalningslillägg, finansieringslill-lägg, ränta och annat pristillägg som
skall eriäggas av köparen enligt avtalet skall inräknas i vedertaget. Detta
vederlag läggs sedan till grund för bestämmande av del beskattningsvärde på
vilket skatten beräknas. Gällande reglerom mervärdeskatt motiverar alltså inle,
såsom principerna för inkomstbeskattningen, någon specifikation i faktura
eller motsvarande handling av delposten räntekostnad, utan alla kreditkostnader
inräknas i vederiaget. Enligt RSV är det emellertid inte säkert att
beslämmelserna fortsättningsvis kommer all ha denna innebörd. 1 en skrivelse
till finansdepartementet den 27 maj 1971 lade RSV fram vissa ändringsförslag på
mervärdeskatleområdet, RSV anförde därvid bl. a., all ränta på reversfordran
och andra skuldebrev inte borde räknas in i beskattningsvärdet och atl samma
princip borde gälla även i avbelalningskontrakt angiven ränta. I
mervärdeskatteutredningens delbetänkande "Översyn av mervärdeskatlen,del
I, Materiella regler" (Ds Fi I973:3)anfördes(s, 82),att ulredningen avsåg
alt i sill slutbetänkande särskilt behandla räniefrågan. Slutbetänkandet har
ännu inle avlämnats men kan snart förväntas. För det fall reglerna om ränta på
mervärdeskatleområdet kommer atl ändras blir del, framhål-ler RSV, sålunda även
ur mervärdeskatlesynpunkt angelägel alt delposten
"allaräntor"specificerassärskili i köpehandlingarnaisamband med
kreditköp.

Frågorna i vad mån upplysningsplikten vid
marknadsföring bör gälla även för krediter och andra fortlöpande krediler i
bank samt i vad mån kreditgivaren bör vara skyldig atl lämna uppgifter om
kreditkostnad m. m. vid avtal om lån utan samband med kreditköp berörs av etl
stort antal remissinslanser.

KO tillstyrker kommiiténs förslag i dessa delar och
framhåller det angelägna i alt också kreditgivare som erbjuder från vissl köp
fristående lån

s. 257 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 257

blir
skyldiga att lämna uppgift om effektiv ränta. Även på delta område finns enligl
KO behov av upplysning. Inte sällan beskrivs olika låneformer i
marknadsföringen på ett sådant sätt att en presumtiv låntagare måste ha stora
svårigheter att bedöma om lånet är förmånligt med hänsyn till bl. a, räntans
sloriek och amorteringstidens längd. När del gäller lillämpningen av 24 8 i
förslagei till konsumentkreditlag framhåller KO atl del lorde kunna uppstå
tveksamhet om ett lån i elt visst fall lämnas till en person i egenskap av
konsumenleller rörelseidkare. KO förulsälteralt regeln får enexlensiv lillämpning
och att upplysningar alltid lämnas om del inte är osannolikt att lånet eller en
del av det kommer alt användas för privat konsumtion. För vissa låneformer,
såsom bosätiningslån och s, k. spariån, vilka är direkt avsedda för konsumenter,
bör enligt KO tillsynsmyndigheten föreskriva generell uppgiflsskyldighet,
Enligl KO:s mening bör vidare uppgift enligl 24 8 lämnas inle bara till den
person som upptar lånet utan också till annan som i egenskap av t. ex, borgensman
eller växelgäldenär iklädersig ell betalningsansvar gentemot kredilgivaren.

Åtskilliga remissinslanser ansluter sig i dessa
frågor till experten Casons särskilda yttrande- till vilket kommiitéledamoten
Björiing i sin reservation i huvudsak anslutit sig - nämligen
kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, handelskamrarna i Göie-borgoch Karlstad, handelskammaren i
Örebro och Västmanlands län, en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören
Per Schierbeck), Sveriges industriförbund, Sveriges grossist förbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund, Svenska bankföreningen,
Finansieringsförelagens förening, Svenska bålinduslriföreningen. Svenska
postorderföreningen. Köpkort AB, IKEA konioAB, Elinderska Conto Förelagen,
Sveriges föret ägares riksförbund. Även Skånes handelskammare och Gotlands
handelskammare anför synpunkter som väsentligen molsvarar dem som återfinns i
Casons särskilda yttrande, Lfl>75s(v/e/5e«/Gö/e6orgOf/?So/;ws/änanslulersig
lill Casons mening atl upplysningsplikten enligt 24 8 förslaget till
konsumentkreditlag belräffande lån som är fristående från krediiköp bör göras
beroende av konsumentens begäran därom saml alt s. k, notariatlån helt bör
undanlas från den föreslagna upplysningsplikten.
5've//ge5/o/e«(>;gsöanA:e«/o/-ti/«rf anser att upplysningsplikten inle bör
omfatta bankerna.

Bankinspektionen framhåller beträffande 3 8
förslaget till konsumentkreditlag atl bestämmelsen när del gäller bankernas
kredilgivning främst lorde la sikte på bankernas direkta medverkan i
kredilköpssammanhang. När bank marknadsför sin rörelse, innefattande bl. a.
kredilgivning i hittillsvarande former till privatpersoner,lordeell uppfyllande
av bestämmelsen mera sällan vara möjligt eller meningsfullt, eftersom
kreditvillkoren dels är avhängiga av diskontot, dels skiftat med hänsyn till om
säkerhet ställs eller ej och lill säkerhetens beskaffenhet i förekommande
fall. Enligt bankinspektionen hindrar detta dock inte all upplysning lämnas om
effekliva ränlan -vid oförändrat diskonto-i fråga om standardiserade
personkredilformer såsom spariån o, d. Bankinspektionen framhåller vidare all
för checkräkningskredil (med eller ulan ställd säker-hetjden effekliva räntan
inte kan bestämmas på förhand,eftersom själva krediten ulgör ell rambelopp och
sammanlagda beloppet av kreditavgifi och ränta beror av i vilken utsträckning
kontot disponeras. Dessa omständigheter bör beaktas vid meddelande av
föreskrifter angående paragrafens tillämpning för banker. För att så skall
kunna ske i erforderiig mån och uppgiflsskyldigheien inte kräva större
arbeisinsaiseroch kostnader än som är skäligt bör enligl bank-

1 7 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 258 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 258

inspektionensmeninglydelsenav3
8 jämkas. Enligt bank inspektionen har liknande synpunklergiltighet
beträffande tillämpningen av 24 8 förslaget till konsumentkredillag såvitt
angår effektiv ränta och kredilkoslnader. Exempelvis synes det inte
meningsfullt eller möjligt att lämna uppgift om "krediikostnaden angiven
såsom en årlig ränta beräknad på kreditbeloppel, i förekommande fall under
hänsynslagande lill all delbetalningar skall göras under den löpande
kredittiden" (definitionen av effektiv ränta), när fråga är om
amorteringslån med lång löptid. Angivande av räntesats som - om lånet inte är
räntebundet - relateras till gällande diskonto bör enligt bankinspektionens
mening vara tillfyllest, I nu nämnt avseende kan emellertid även behöva beaktas
alt del är svårt för bankerna all beträffande kredit, som reellt fömtsätts löpa
under så lång tid atl bankens koslnader inle kan fömlses redan vid
kreditavlalets ingående, för hela löptiden binda sig vid en strikt
diskontorelalerad räntesats eller kreditavgifter som gäller vid kreditens lämnande.
Bankinspektionen anser därför atl också innehållet i 24 8 jämkas.
Bankinspektionen framhåller i sammanhanget att det bör kunna förutsättas all
förändringar av kreditvillkoren lill kundens nackdel inle skall ske om de inle
är nödvändigt betingade av omständigheterna. Förändringarna bör inle vara av
annal slag än vad kreditlagaren enligt bankens informalion vid kreditens lämnande
har haft anledning all räkna med. Naturiigivis kan situationer uppstå då en
avvägning mellan krediliagarens och bankens intressen är komplicerad.
Tillsynsmyndigheten fyller här enligt bankinspektionens erfarenhet en viktig
funktion såsom en instans för prövning av klagomål från allmänheten. Även
Svenska sparbanksföreningen - som i fråga om checkräknings- och konlokrediter
ansluter sig lill experten Casons särskilda yttrande - påpekar de praktiska
svårigheter för bankernas del atl uppfylla upplysningsplikten som vid lån med
längre löptid följer av diskontoändringar. Enligt sparbanksföreningens mening
måsle bankerna an-lingen medges rätt att i avtal införa beslämmelser om
förändring av kreditkoslnad vid diskontoändringar, eller också måste avtalen
sägas upp och skrivas om vid varje ränteändring. Det förra alternativet talar
enligt sparbanksföreningen föratt bankerna bör befrias från upplysningsplikt
vad gäller krediler med längre löplid, då konsumenten inte med ledning av informationen
kan göra de överväganden utredningen avser. Det senare alternativet motverkar
de ralionaliseringsåtgärder, som vidtagits inom lånehanteringen och
förutsätter återgång till ökad manuell behandling. Sparbanksföreningen
framhåller att en sådan åtgärd skulle kraftigt fördyra admini-slralionen och
verka starkt prishöjande, vilket knappast kan anses gagna konsumenternas
intressen. NO framhåller att upplysningsplikten i fråga om 1. ex. effektiv
ränta på sådana krediler som inte är knutna till visst köp inle får drivas så
långl alt kostnaderna för dessa jämförelsevis fördelaktiga kreditformer höjs.
Såvitt gäller förslaget alt vid checkräkningskrediler och andra fortlöpande
krediler den effektiva räntan skall anges för olika länkbara utnyltjanden för
enligl NO:s mening förutsättas alt man kan fö ange ett begränsat antal
realistiska alternativ. Även SACO/SR framhåller att man i fråga om fortlöpande
krediler måsle beakta svårigheten atl ge upplysningar som täcker varje slags
användning av kreditutrymmet. PK-banken anser att de svårigheter atl ange de
exakta kreditkostnaderna som kommer att föreligga vid vissa kredilformer inle
lorde vara större än alt de kan lösas i samråd med tillsynsmyndigheten.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 259

1.5
Kreditbelopp och kredittid

Kommitténs förslag rörande maximering av
kreditbeloppel (krav på konlanlinsals) och kredittiden vid kreditköp har,
såsom antyds av de i avsnitt l.l redovisade uttalandena, föll ett blandat
mottagande.

1.5.1
Maximering av kreditbeloppel (krav på kontantinsats)

Kommitténs förslag på denna punkt stöds eller
lämnas ulan erinran av RA, Göta
hovrätt, RSV. kronofogdemyndigheterna I Malmö, Mariestads, Vänersborgs och
Västerås distrikt, statens induslriverk, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, hemförsäljningskommiiién (majoriteten), leasingutredningen, LO, TCO, M och
KAK. Statens induslriverk anser dock att kommittén inle i tillräcklig
omfattning utrett lagstiftningens inverkan på vamefterfrågan och därmed inte
heller produktions- och sysselsättningseffekterna i de branscher vars
försäljning till stor del sker genom krediiköp. Det förefaller enligl
industriverkets mening sannolikt att efterfrågan på vissa varor kan komma all
omfördelas produkt- och tidsmässigt. Negativa effekler kan uppslå på kort sikt,
i synnerhet om lagförslaget skulle införas under en lågkonjunktur med sviktande
orderingång. Även om man på kort sikt kan se vissa negativa effekter bedömer
industriverket det emellertid som mindre sannolikt alt produktionen och
sysselsättningen inom industrin kan komma all påverkas i nämnvärd omfallning.
Hemförsäljningskommittén (majoriteten) uppehåller sig vid kreditköpkommitténs
uttalanden i betänkandet, att förslagen i denna del innebär en uppstramning av
nuvarande förhållanden särskill för förelag som bedriver hemförsäljning av
hushållsmaskiner på kredil, atl den föreslagna kontantinsatsen kan förmodas
leda till en minskning av hemförsäljningen, atl del ur samhällsekonomisk
synvinkel inte torde vara något all invända mot atl denna jämförelsevis
kostsamma och ibland påträngande försäljningsform får träda tillbaka saml att
det - med hänsyn till de effekter på exempelvis sysselsättningen som delta kan
medföra - dock kan finnas skäl all med tillämpning av den föreslagna
dispensregeln i 8 8 konsumentkreditlagen under en övergångslid ge företagen
tillfälle lill en omläggning av sina försäljningsmetoder.
Hemförsäljningskommittén anslutersig till dessa bedömningar. För den händelse
förslagen om kreditbelopp och kredittid inte skulle befinnas lämpliga att
genomföra på hela marknaden framhåller hemförsäljningskommittén att
hemförsäljningsområdet torde vara den del av marknaden där det är mest befogal
alt genomföra en sådan reglering. Hemförsäljningskommittén menaratt som en
följd av förslagets laglekniska konstruktion - alt konlanlinsalsen skall
eriäggas när kredilen tas i anspråk, dvs. senast när konsumenten får den köpta
varan i sin besittning - kommer konsumenien i de fall när hemförsäljaren
levererar varan redan vid avialstilirällel (sammanträffandet) atl tvingas
överväga sill köp noggrannare än f n. enbart på grund av kravel på
kontantinsats. Atl konsumenten på detta sätt erhåller en extra
"hjälp" att noggrant överväga och kanske motstå en hemförsäljares
aktiva säljargumentering finner hemförsäljningskommittén tillfredsställande
mol bakgrund av dess kännedom om hemförsäljningsmarknaden. Visseriigen har
konsumenten sin ångerräll att falla tillbaka på, men den informalion som
hemförsäljningskommittén har tillgång till ger en antydan om atl det finns en
psykologiskt betingad tröghet eller rentav motvilja hos konsumenterna att
utnyttja ångerrätten även när det vore

s. 260 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 260

befogat.
Hemförsäljningskommittén nämner i sammanhanget att de två största företagen på
hemförsäljningsområdel - AB Elexlrolux och Husqvarna AB - bägge regelmässigt
levererar sina varor direkt vid avtalsiillföllei. Antagandet i propositionen
till hemförsäljningslagen (prop. 1971:86 s. 73, 82), alt ångerveckan skulle
medföra att del skulle komma all höra lill undantagen att köparen fick varan
levererad innan ångerfristen löpt ut, har alltså inte besannats. Den kanske
främsta orsaken härtill är enligl hemförsäljningskommittén att ångerfrekvensen
hos köparna kommit att ligga på en låg nivå, varför det inle berett företagen
några problem att leverera direkt. LO hänvisar bl. a. till resultatet av
näringslivels allilydundersökning, enligl vilken de intervjuade i genomsnitt
accepterade en lägsta kontantinsats om 20 till 25 procent, samt till alt det av
betänkandet framgåratt kontantinsatsen vid havererade avbetalningsköp är
extremt låg. En relativt kraftig kontantinsats skulle enligl LO antagligen
leda lill all den enskilde konsumenien tvingas atl noggrant tänka över köpel
och dess konsekvenser. Huruvida kontantinsatsen skall bestämmas lill 25 procent
eller till en lägre procentsats för all della syfte skall uppnås är enligl LO
svårbedömbart, 1 brisl på närmare utredning härom accepterar LO kommitténs
förslag, men framhåller atl delta tal på intet sätt är sakrosankt. Skulle det
senare visa sig atl kravet på 25 procents kontantinsats är olämpligt, bör
enligt LO procentsatsen justeras. TCO anför liknande synpunkter.

Datainspektionen anser atl ell krav på
kontantinsats har ett väsentligt värde för konsumentskyddet genom att en köpare
bättre överväger affären och genom att kredilålagandet minskar.
Datainspektionen ifrågasätter dock om inle del avsedda konsumenlpolitiska målel
kan nås även om anspråket på kontantinsats sätts lägre än 25 procent, vilket
för vissa varor och branscher innebär en avsevärd höjning och kan befaras leda
till omställningssvårigheter. Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet) hälsar
i och för sig förslaget om viss minsta kontantinsats med tillfredsställelse
men anser att en modifiering av insatsens storlek kan övervägas. SACO/SR
förordar elt krav på 15 procents kontantinsats. SACO/SR hyser dock tvekan om i
vad mån bestämmelser om kontantinsats och kredittid verkligen blir effekliva
med hänsyn till åtalsregelns uiformning. Vidare är det enligl SACO/SR oklart i
vad mån alternativa finansieringsformer kommer att stå till buds för de
ekonomiskt svaga grupperna i samhällel samt vilka samhällsekonomiska
konsekvenser, närmast avseende sysselsättningen, som förslaget kommer att få.
Att hemförsäljningen skulle drabbas hårt av en regel om kontantinsats,
betraktar SACO/SR dock inte som någon nackdel, SACO/SR framhåller atl man på
grund av dessa tveksamma punkter kunde ifrågasätta en alternativ metod,
exempelvis att ge KO ett uppdrag inom ramen för avtalsvillkorslagen att
förhandla om och i sista hand inför marknadsdomstolen föra talan om
kontantinsatser och kreditlid, Enligl SACO/SR förefaller emellertid en sådan
ordning ganska tung. Föreningen Sveriges kronofogdar ha i och för sig inle
något att erinra mol en lagstiftning om minsta konlanlinsals men är dock något
tveksam lill kommitténs förslag med hänsyn lill att del kan vålla svårigheter
för köpsvaga konsumenter Även Åf ansluter sig i princip till förslaget att en
viss procent av kontanlpriset skall eriäggas som kontantinsats, men påpekar att
man inte kan bortse från att många konsumenter vid en så hög kontantinsats som
den föreslagna får svårare all göra övervägda och riktiga köp, KF anser all
denna negativa fördel-ningspoliliska effekt av lagförslaget är ägnad atl väcka
betänkligheter KF

s. 261 Kontrollera mot PDF

ifrågasätter
därför om inte den för konsumenterna mer fördelaktiga krediiformen låneköp bör
särbehandlas. Del som härvid kommer ifråga gäller närmast kontantinsatsens
höjd. Enligt KF är del önskvärt alt lagförslaget i detta hänseende modifieras.

NO framhåller att en fixering av kontantinsatsen
till 25 procent övertag vissertigen har praktiska fördelar men torde få
starkare effekler i vissa branscher som nu har klart lägre genomsnitlsinsalser
än i andra branscher. Härigenom kan uppstå kontraktionseffekler som inle är
önskvärda från allmän synpunkt. Delta drabbar sannolikt inle enbart varor som säljs
direkt i hemmen. Om man vill undvika alllför många dispensfall bör det därför
enligl NO övervägas att direkt i lagen möjliggöra anpassning av kontantinsatsen
efter förhållandena på olika varuområden. Därvid bör man också söka undvika
atl verkningarna av bestämda kontantinsatskrav särskilt drabbar lågprisföretag,
I, ex, inom postorderhandeln, som f n. lorde ha relalivt låga - vid kontoköp
inga - krav på kontantinsats.

Kö delar kommiiténs uppfattning atl del finns
anledning alt söka nedbringa kostnaderna och atl fö konsumenien atl närmare
överväga sitt behov av en viss vara och innebörden av ett kreditköp, KO menar
liksom kommittén atl en maximering av kreditbeloppel kan vara ell lämpligt
instrument med vilket detta kan åstadkommas. Som framgår av beiänkandei innebär
en regel om lägsta kontantinsats om 25 procent av kontanlpriset för ett stort
antal krediiköp ingen ändring i förhållande till läget i dag. Inom en slor del
av den seriösa avbetalningshandeln kräver säljarna kontantinsatser på mellan
20 och 40 procent, I vissa branscher är kontantinsatserna normall högre. Det
förekommer också branscher med lägre kontantinsatser. Lägre kontantinsatser -
eller inga kontantinsatser alls -uttas enligt KO:s erfarenhet i huvudsak av
mindre nogräknade säljare, inle minst vid hemförsäljning. Del är också
signifikativt atl köp med låg kontantinsats havererar oftare än andra köp. KO
är således i princip enig med ulredningen om all del bör uppslällas krav på
viss minsla konlanlinsals vid krediiköp. KO vill dock inte lillstyrka den
föreslagna 25-procentsregeln. En sådan regel kan enligl KO vara praktisk all
tillämpa men innebär dock att man något godtyckligt läser fast principen om
lägsta kontantinsats och därmed avstår från möjligheten att i prakliken uppnå
de efterslrävade effekterna. 1 vissa fall kan det vara befogat med en högre
konlanlinsals än 25 procent, medan del i andra fall är lämpligare med en lägre
handpenning. KO förordar därför en mer flexibel reglering. Del bör enligt KO:s
uppfattning ankomma på regeringen all på förslag av tillsynsmyndigheten
bestämma vilken lägsta kontantinsats som skall gälla för olika varuslag. Lägsta
kontantinsats bör således kunna fastställas till olika procentsatser för
skilda varugrupper. Delta innebär enligt KO inte all samlliga förekommande
varor bör indelas i en stor mängd grupper och att man sedan föreskriver om viss
lägsta kontantinsats för varje grupp. Än mindre innebär det alt konlanlinsalsen
skall differentieras inom varje varugrupp. Detta skulle enligt KO vara alllför
tungt atl administrera utan all fördelarna därmed skulle vara särskill slora.
Systemet skulle också bli svåröverskådligt för både näringsidkare och
konsumenter. En viss differentiering av lägsta kontantinsats kan enligt KO:s
mening däremot vara lämplig, t. ex, så alt lägsta konlanlinsals faslslälls
till visst lägre procenttal för varor av nödvändighets-karaktär och till vissl
högre procenttal för varor av renodlad lyx- eller till-fällighelskaraktär.
Härvid bör hänsyn också tas till varans pris, KO anser

s. 262 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 262

att
en differentiering kan vara lämplig även av konjunkturpolitiska skäl, KO
framhåller atl om detta KO:s förslag genomförs bör man å andra sidan kunna
avstå från den av kommittén föreslagna dispensregeln. Etl dispens-förfarande
lorde enligl KO inle vara något lämpligt styrmedel i detta fall. En
dispensregel tillämpas antingen försiktigt, vilket medför atl lägsia kontantinsatsens
sloriek inle anpassas lill de faktorer som bör beaktas i sammanhanget, eller
generöst, vilkel leder till alt antalet dispensansökningar blir stort.

Köplagsutredningen
anser att kravel på minsla kontantinsats om 25 procent av kontanlpriset för
konsumenlerna kommer att kännas som ett band på deras frihet all bestämma om
sina privata angelägenheter, Inga omständigheter, hur socialt eller ekonomiskt
övertygande de än må vara, berättigar köparen att träffa avtal om krediiköp med
lägre kontantinsats. - Den föreslagna konsumentkreditlagen 5 8 ger enligt
köplagsutredningen flera exempel på alt önskan att förebygga atl reglerna
kringgås leder till att de skall gälla även andra typer av avtal än dem som de
främst riktar sig mot. Skall inle belalning ske omedelbart vid överlämnande av
vara måsle enligl förslaget parterna särskilt komma överens om en kredittid på
högsi en månad; eljest fordras att kreditbeloppel utgör högsl 75 procent av
priset. Enligt köplagsutredningen blir del alltså inte längre möjligt att lör
de fall, där del är klart att köparen inte skall åtnjuta någon längre kredit,
behandla betalningstiden så formlöst som vanligen sker nu. Enligl förslaget
får, om parterna har kommit överens om en kredittid som ej är längre än en
månad och de vill förlänga denna tid, kreditbeloppet likaledes utgöra högsl 75
procent av priset. Köparen måsle med andra ord vid förlängningen alllid belala
minst 25 procent av priset. Men i många fall sker nu, om inle köparen betalar i
lid, ingen särskild överenskommelse utan föriängningen av kredittiden sker
genom atl säljaren dröjer med all kräva in en förfallen fordran, Enligl
köplagsutredningens mening framgår inte av lagtexten eller motiven vad säljaren
enligt den föreslagna lagen bör göra för att vara säker på att inte ådra sig
straff när köparen inte betalar vid förfalloliden. Skulle resultatet bli alt
han regelbundet söker driva in åtminstone 25 procent, utan avseende vid de
omständigheter som föranlett att köparen inte betalar, kan regeln enligt
köplagsutredningens mening inte anses fungera lill konsumenternas förmån.
Köplagsutredningen framhåller emellerlid vidare att utredningen givetvis inte
vill motsätta sig att det ställs upp ell krav på minsta tillåtna konlanlinsals
vilkel har till syfte inle all molverka kredilköpen men att bidra till alt
avbelalningsköpen fungerar lämpligi och köparnas kredilkoslnader hålls nere.
Kraven bör därvid variera med hänsyn lill vilken kreditform del är fråga om och
nivån bör inle sättas så högt att även konsumenler i visserligen små men ändock
ordnade ekonomiska förhållanden i prakliken utestängs från möjligheten all
efterfråga dyrare konsumenlkapiialvaror,

SHIO anser all en modernisering och förbättring av
reglerna för konsumentskydd vid avbelalningsköp bör ske genom en
ramlagstiftning för konsumenlkredilköp, medan detaljbeslämmelser för olika
varugrupper och branscher bör fastställas efter förhandlingar mellan
KO/konsumentverket och berörda branschorganisationer. Svenska
sparbanksföreningen biträder principen att viss kontantinsats bör förekomma men
anser atl den bör anpassas till konsumentens betalningsförmåga. De av
kommillén angivna gränserna är enligl sparbanksföreningen godtyckligt valda,
MRF framhåller

s. 263 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 263

alt
det lorde vara principielll rikligt all ha vissa generella regler för minsla
kontantinsats och längsta kredittid för dyrare kapitalvaror Slörre
köpåla-ganden bör enligt MRF i normalfallet motsvaras av en
likviditetsuppoffring för köparen, MRF framhåller att
avbetalningsöverenskommelsen för bilhandeln utan tvivel bidragit till sundare
branschförhållanden. Restriktionerna har nämligen, förutom samhällsekonomiska,
även positiva sociala och konsumentpolitiska effekter. Reglerna nödvändiggör
för hushållen atl planera sina investeringar på etl förnuftigt sätt. Detta
förutsätter dock att restriktionerna inte blir så hårda atl de får en direkt
prohibiliv effekt. MRF påpekar dock att de erfarenheter som vunnits av
kreditrestriktioner inom bilbranschen inte utan vidare låter sig överföras till
andra kapitalvarubran-scher Varje varugrupps olikartade förutsältningar måste
beaktas och ev. reslriktionssystem byggas upp därefter. En viktig och måhända
avgörande invändning som kan riktas mot kommitténs förslag om generella
kredit-restriktioner är all kontrollaspeklen inle tillräckligt beaktats. MRF
anser alt del kommer att bli svårt att skapa ell effektivt system utan risk för
antingen urholkning av beslämmelserna genom bristande efterievnad eller för en
alltför omfattande kontrollapparat. Det torde enligt MRF:s mening vara
välbetänkt all analysera reslriklionsmöjligheierna från bransch till bransch
och söka förverkliga målsättningarna i nära samarbete med berörda
branschorganisationer. Liknande synpunkter framförs av Sveriges billndusiri-och
bilgrossistförening.

Flertalet
remissinstanser är negativa lill elt lagfäst krav på viss minsta kontantinsats.
Detta gäller kronofogdemyndigheterna i Göteborgs- och Växjö distrikt, Svenska
handelskammareförbundel, Stockholms handelskammare, Östergötlands och
Södermanlands handelskammare, Gotlands handelskammare. Skånes handelskammare,
handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, handelskammaren i Örebro och
Västmanlands län, en ledamot av hemförsäljningskommittén (direktören Per
Schierbeck), en minoritet i Malmö kommunstyrelse, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossisiförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhandlares riks/orbund.
Konfektionsindustriföreningen, LRF, Svenska bankföreningen, Sveriges
föreningsbankers förbund, Finansieringsförelagens förening, Svenska
bålinduslriföreningen, Svenska posiorderföreningen. Svenska annonsörers
förening, Svenska reklambyråförbundei. Köpkort AB. Husmodersförbundet Hem och
Samhälle, AB Elecirolux. Dessa remissinstanser anser i andra hand, om ett
lagfäst krav på viss minsla kontantinsats likväl skall införas, att
kontantinsatsen bör sättas lägre än kommillén föreslagil och inle högre än
10-15 procent av konlaniprisel. I allmänhel åberopas för dessa ståndpunkter
samma eller liknande skäl som kommiitéledamoten Björiing andragil för sin
reservation i denna del. Finansierings/Öretagens förening framhåller bl.a. atl
föreningen bestämt avråder från en i lag differentierad reglering av etl ev,
konlantinsatskrav med hänsyn till varugrupp eller med begagnande av olika
beloppsgränser, Enligl föreningen är utländska erfarenheler härav negativa.

Ell
lagfäst krav på viss minsta kontantinsats avstyrks vidare av kommerskollegium,
Västerbollens handelskammare, konsumenlverkel, Sveriges advokatsamfund,
PK-banken, MHF, Direktförsäljnlngs/öretagens förening. Husqvarna AB, Elinderska
Conto Företagen, Svenskaföretagares riksförbund. Härvid anCör kommerskollegium
bl, a, att de föreslagna reglerna om konlanlinsals (och maximering av
kredittiden) kan komma alt verka diskriminerande gentemot konsumentgrupper med
begränsad likviditet saml all del skulle er-

s. 264 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 264

fordras
en mycket stor kontroUapparat för att övervaka efterievnaden av reglerna. Även
konsumentverket och MHF anser att kommitténs förslag om krav på kontantinsats
(och maximering av kredittiden) innebären försämring för de slora
konsumentgrupper som har de ekonomiska förutsättningarna för atl klara av elt
kreditköp vid låg kontantinsats och med många små delbetalningar.
Konsumentverket anser del oberättigat all låla det begränsade antalet
misslyckade kreditköp leda till en allmän försämring av kreditmöjligheterna
även för köpare som klarar av sådana köp. Konsumentverket finner emellertid
situationen något annorlunda när det gäller hemförsäljning. Enligt konsumentverkets
mening är vid denna försäljningsform riskerna för oöveriagda köp slora och
verket anseratl del skulle kunna vara värdefullt att för hemförsäljning införa
de av kommillén föreslagna reglerna om kontantinsats och maximering av
kredittiden. Sveriges advokatsamfund framhåller alt svårigheterna att
lagstifta såvitt gäller kontantinsats och kredittid är uppenbara. De stora i
praktiken förekommande variationerna av dessa faktorer ger enligt
advokatsamfundet klara belägg föratt förhållandena växlar betydligt från en
bransch till en annan och att parterna anpassar sig härtill. Den aktuella
varans pris och ekonomiska livslängd måste enligt advokatsamfundets
uppfattning spela stor roll vid fastställandet av minsta kontantinsats och
längsta kreditlid. En lagstiftning som inle lar hänsyn lill dessa faktorer kan
inle vara meningsfull. Å andra sidan skulle en för de enskilda varuslagen
anpassad reglering bli så komplicerad alt den redan av delta skäl inte bör
ifrågakomma. Härtill kommerenligl advokatsamfundet att en dylik lagstiftning i
stort sell endasl skulle innebära en kodifiering av gällande praxis.

Svenska bok/örläggareföreningen tar upp frågan om
särbehandling av kredilförsäljning av böcker och korrespondenskurser i fråga
om krav på minsta kontantinsats, saml ansluter sig lill kommiitéledamoten
Björiings reservation i fråga om bokförsäljningen. Enligt föreningens mening
bör i första hand bokförsäljningen av iryckfrihelsrällsliga och kullurpoliiiska
skäl hell befrias från krav på kontantinsats. Detsamma börgälla
korrespondenskurser. Skulle delta inte bedömas som möjligt bör i vart fall
kraven på kontantinsats för böcker och korrespondenskurser nyanseras så som
sketl i dansk och norsk lagstiftning. Enligt bokföriäggareföreningen kan ett
krav på minst 25 procents kontantinsats vid avbetalning fö klart negativa
effekter för bokförsäljningen. Böcker som del från kullurpolitisk synpunkt är
angelägel alt sprida, bl. a. uppslagsverk, säljs i allmänhel ulan någon
konlanlinsals alls, varför etl krav på 25 procents kontantinsats här skulle bli
särskill märkbart. En betydande volymminskning av kreditförsäljningen av böcker
skulle kunna bli följden och denna skulle gå ut över den kulturellt värdefulla
litteratur som skulle omfattas av den föreslagna konsumentkredillagen.
Bokförläggareföreningen finner del förvånande att kommittén inle diskuterat
möjligheten alt uppställa sådana undantag från ett krav på kontantinsats vid
avbetalning som finns i dansk och norsk lagstiftning. Skälen till denna
särbehandling av böcker synes enligt föreningen vara iryckfrihelsrällsliga och
kullurpoliiiska. När del gäller de iryckfrihelsrällsliga synpunklerna åberopar
bokförläggareföreningen bestämmelserna i 6 kap. I 8 tryckfrihetsförordningen,
enligt vilka varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätl att
fritt saluhålla eller annorledes sprida tryckta skrifter.
Bokföriäggareföreningen hävdar all spridningsrätten enligt ordalagen i
tryckfrihetsförordningen har obegränsad räckvidd, men naturiigivis

s. 265 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 265

i
praktiken måste underkastas vissa inskränkningar, t. ex, av ordningshänsyn
eller då spridningen utgör elt led i en i brottsbalken kriminaliserad handling.
När det gäller frågan i vad mån hinder tar uppslällas för all tillgodose konsumenlpolitiska
intressen är bedömningen enligl bokföriäggareföreningens uppfattning betydligt
känsligare. Föreningen menar att lagstiftaren genom sitt ordval i 6 kap, 1 8
tryckfrihetsförordningen synes ha velat slå vakl om den uppsökande försäljning,
som del i hög grad är fråga om när det gäller kreditförsäljning av böcker, för
all göra spridningsrätten verkningsfull. Rätten till saluhållande nämns i
lagtexten som en integrerande del av spridningsfriheten. Detta måste enligt
bokföriäggareföreningen innebära atl vid en avvägning mellan å ena sidan
konsumentpolitiska intressen av all införa restriktioner som i praktisk
tillämpning verkar inskränkande på spridningsrätten och å andra sidan
intresset av att upprätthålla tryckfrihetsförordningens spridningsrätt
opåverkad, det senare intresset måste väga väsentligl tyngre,
Bokföriäggareföreningen anser atl ingripanden enligl marknadsföringslagen mot
otillböriiga marknadsföringsmetoder eller enligl avtalsvillkorslagen mot
oskäliga avtalsvillkor vid k red i t försälj ning av böcker inte är jämförbara
med vad som föreslås av kommittén. Marknadsföringslagen och
avtalsvillkorslagens regler tillämpas med utgångspunkt från en olillböriighets-
och oskälighetsbedömning i det enskilda fallet och kan därför inte hota
spridningsrätten för en betryggande majoritet av dem som säljer böcker. De i
förslaget till konsumentkredillag intagna restriktionerna kommer enligt
bokföriäggareföreningen däremot atl drabba spridningen av böcker mera
generellt och i fråga om kravet på kontantinsats med stor sannolikhet verka
försvårande, Belräffande de kullurpoliiiska spekterna på kommitténs förslag
erinrar föreningen om all en inle oväsentlig del av de från kulturell synpunkt
angelägna böckerna säljs via avbetalning och har sådant pris att de kommer att
omfattas av förslaget. Det gäller i första hand uppslagsverk av olika slag. All
en effekiiv spridning av goda uppslagsverk måste ses som elt viktigt
kullurpoliliskt iniresse lorde enligl bokföriäggareföreningen kunna betraktas
som självklart. Föreningen påpekar att detta klart har manifesterats i den
statliga kulturpolitiken. Enligt bokföriäggareföreningen är det ett välkänt och
på lång erfarenhet grundat faktum att större uppslagsverk behöver en uppsökande
försäljning pä avbetalningsvillkor för att kunna spridas.
Bokförläggareföreningen framhåller alt marknadsföringslagen och avialsvillkorslagen
tillsammans med hemförsäljningslagen fullt torde tillfredsställa behovet av
att ge konsumenterna etl effektivt skydd mol bokförsäljning som sker i slrid
mol konsumenternas intressen. Föreningen vill inte fördölja alt det lidigare
förekommit en inte obetydlig direktförsäljning av böcker med diskutabla
metoder. Försäljning av vissa utländska uppslagsverk har i några fall varit av
detta slag och därmed bidragit lill att skada den seriösa bokförsäljningen.
Enligt bokföriäggareföreningen synes emellerlid en väsenllig sanering ha ägt
rum under senare år och det är endast enstaka fall som kan rapporteras från KO,

Även DirekifÖrsä/jningsfÖrelagens förening anser
alt böcker bör särbehandlas när det gäller kravel på konlanlinsals, såsom skett
i Danmark och Norge, Uppfattningen alt en särskild reglering för böcker bör
övervägas delas också av åtskilliga remissinstanser som ansluter sig till
kommiitéledamoten Björiings reservation, nämligen kronqfogdemyndigheien i
Växjö distrikt, Östergötlands och Södermanlands haitdelskammare,
handelskamrarna i Göteborg och Kar/stad. hande/skammaren i Örebro och
Västmanlands län. en ledamot

s. 266 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 266

av hemförsäljningskommiiién (direktören Per Schierbeck),
Sveriges Industriförbund, Sveriges grossisiförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges musikhandlares riksförbund, Konfekiionsindustri/öreningen, Svenska
företagares riks-jörbund. Svenska bank/oreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund, Finansieringsföretagens förening. Svenska bålinduslriföreningen,
Svenska annonsörers /orening, Svenska reklambyråförbundei, Köpkort AB.

M anser all del från
konsumentsynpunkt inle innebär några risker all för avbetalningsköp av bi/ar
sänka kontantinsatsen till 25 procent. Enligt M måsle föruisätlas att
konsumenten vid en så kostnadskrävande investering som ett bilköp noggrannare
än eljest överväger sina möjligheter att fullfölja köpel, M anser vidare atl
vid flertalet bilköp på avbetalning en konlanlinsals på 25 proceni är mer än
tillräcklig för atl köparen normall inte skall behöva riskera att värdet av
bilen under en tvåårig kredittid är lägre än reslskulden. Enligt M kan en
onödigt hög kontantinsats vid bilköp vara lill nackdel för konsumenler som har
storl behov av bil men begränsad likviditet. Genom elt krav på alllför hög
konlanlinsals kan en sådan konsumenl tvingas lill att köpa en sämre bil, vilkel
i sin tur kan medföra en så kraftig ökning av underhållskostnaderna atl del
skulle ha ställt sig fördelaktigare med en dyrare bil, en lägre kontantinsats,
elt högre kreditbelopp och en högre kredilkostnad. Delta har även väsentlig
betydelse för trafiksäkerheten,

Belräffande de av kommittén
föreslagna reglerna atl bl.a. kontantinsats skall krävas när varas kontantpris
överstiger ett av regeringen efter förslag av tillsynsmyndigheten besläml
gränsvärde, högst fem procent av basbeloppet enligl lagen om allmän
försäkring, finner datainspektionen det tveksamt om i vart fall beloppsmässigl
små krediler vid avbelalningsköp bör undanlas från en regel om minsla
kontanlinsats. Datainspektionen framhåller atl en konsument med så svag
betalningsförmåga atl han efterfrågar kredil för inköp för några hundra kronor
ofta torde vara i särskill stort behov av konsumentskydd. Bibehålls
avgränsningen enligt 6 8 i förslaget kan vidare regeln om lägsta kontantinsats
på ett enkelt sätt kringgås. Enligl datainspektionen bör därför 5 8 första
stycket ändras och 6 8 i förslaget utgå.

Många remissinslanser ansluter sig
på denna punkt lill kommiitéledamoten Björiings reservation, enligt vilken i
första hand gränsvärdet bör bestämmas i lag och ulgöra minst 10 proceni av
basbeloppet med möjlighet för regeringen all meddela avvikande föreskrifter när
särskilda skäl påkallar det och i andra hand gränsvärdet bör bestämmas av
regeringen utan bundenhet till vissl högsia gränsvärde. Denna uppfattning
delas således av kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt, Svenska
hande/skammareförbundel, Siockho/ms handelskammare, Ösiergöi/ands och
Söderman/ands handelskammare, Gollands handelskammare, handelskamrarna I
Göteborg och Karlstad, en ledamot av liemförsä/jningskommillén (direktören Per
Schierbeck). en minoritet i Malmö komnninsiyrelsc. Sveriges industriförbund.
Sveriges grossist-förbund. Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhand/ares
riksförbund. Konfeklionsindusiriföreningcn. Svenska företagares riksförbund.
Svenska bankföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska
bålinduslriföreningen. Svenska annonsörers förening. Svenska
rek/ainbyråförbundet. Köpkori AB. Konfeklionsindusiriföreningcn framhåller alt
en väsenllig del av den inhemska produktionen av framförallt s, k. tyngre
konfektion, varmed avses överrockar och kappor samt kostymer och dräkter, men
även en rad andra konfek-tionsarliklar betingar detaljhandelspriser som
väsentligt överstiger det av

s. 267 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 267

kommittén
föreslagna högsta gränsvärdet. Eftersom dessa varor i belydande omfattning köps
på avbetalning befarar Konfektionsindustriföreningen alt kommitténs förslag
kommer atl tvinga många konsumenters efterfrågan bort från svenska
kvaliielsvaror mot billigare och sämre varor, ofta av utländskt ursprung,
vilket skulle medföra än mer ökade svårigheter för den svenska
konfektionsindustrin. Också Sveriges indusiriförbu/id, Sveriges grossistförbund
och Sveriges köpmannaförbund samt Elinderska Conto Företagen framhåller i detta
sammanhang de svårigheter som kommitténs förslag rörande gränsvärdet skulle
medföra för den svenska teko-industrin, som till följd av det höga svenska
kostnadsläget nödgats satsa på hög kvalitet och design som konkurrensmedel i
förhållande till de ofta billigare importvarorna. Enligt organisationerna kan
sysselsättningen inom branschen påverkas negativt.

Även Skånes handelskammare och SACO/SR anser atl
gränsvärdet bör bestämmas i lag, såsom en bråkdel av basbeloppet så att det
blir indexreglerat genom basbeloppets förändringar. SACO/SR framhåller dock all
sådana förändringar av tekniska skäl inle bör förekomma vid annan lidpunki än
årsskifte. Kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt, Skånes handelskammare,
SHIO och Husmodersförbundei Hem och Samhälle anser att gränsvärdet bör ulgöra
minst 10 procent av basbeloppet. Finansieringsförelagens förening anser att
lagen bör ange ett lägsta gränsvärde, som regeringen inte för underskrida, saml
all delta bör sättas väsentligt högre än kommillén föreslagil. I anslutning
härtill framhåller föreningen att del av kommittén föreslagna högsta
gränsvärdet innebär atl de föreslagna reglerna kommer alt omfatta åtaganden som
inle kan anses betungande. Svenska postorderföreningen föreslår alt gränsvärdet
höjs lill minsl 25 proceni av basbeloppel. Handelskammaren i Örebro och
Västmanlands län anser alt regeringen frill bör få beslämma gränsvärdel.

Flera remissinslanser lar upp frågor rörande vissa
enskildheter i de föreslagna reglerna om kontantinsats.

Köplagsutredningen framhåller att avgränsningen
mellan köp och andra avtal är betydelsefull med hänsyn inte minst till
straffhotet mot den som överträder 5 8 i den föreslagna konsumentkreditlagen.
Enligt köplagsutredningen kan dock många gånger tvekan uppstå. Utredningen
nämner som exempel att en säljare av monleringsfördiga trähus förmedlar
långvarig kredil på förmånliga villkor mol säkerhet i pantbrev i köparens
fastighet. Sådan kredit blir inte möjlig enligl lagförslagel. Åtar sig säljaren
även uppförande av huset, kan det enligt köplagsutredningen bli fråga om annal
än köp och i så fall gäller inte 5 8 (bortsett från de fall där 22 8 är
tillämplig), men frågan om avtalels nalur blir ofta myckel svårbedömd.

Professorn Lennart Vahlén anser i sill av
Finansieringsförelagens förening åberopade yttrande atl del inle sakligt kan
motiveras att högsia tillåtna kreditbelopp skall beräknas med utgångspunkt i
varans konlanlpris och inte i det belopp för vilket varan kan köpas på
avbetalning. Vahlén påpekar vidare atl kommitténs beskrivning av under vilka
förhållanden det skall anses föreligga avtal om flera kreditköp vid samma
tillfölle (5 8 andra stycket förslaget till konsumentkreditlag) är oklar.

Sistnämnda bestämmelse berörs också i andra
yttranden. Kronofogdemyndigheten i Göteborgs disiriki anser alt bestämmelsen
är så lätt att kringgå atl den inte fyller någon funktion och därför bör
utgå. Köpkori AB och

s. 268 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 268

Elinderska
Conto Företagen anför liknande synpunkter. Svenska postorder-föreningen
hänvisar till kommitténs motivuttalande all inköp på olika avdelningar i etl
varuhus som regel inle bör anses som köp vid samma tillfölle. Föreningen
förklarar sig förutsätta att poslorderföreiagen/postordervaruhu-sen behandlas
på samma sätt som andra varuhus och all inköp från olika avdelningar i en
postorderkatalog således inle skall anses som köp vid samma tillfälle. Svenska
annonsörers förening och Svenska reklambyråförbundei framhåller atl
bestämmelsen kan tolkas godtyckligt och atl den dessutom kan innebära atl
frågan om kontantinsats blir beroende av vilkel inköpsställe konsumenten väljer
Görs t. ex. flera inköp samlidigt i en mindre ekipe-ringsbulik blir den
sammanlagda summan av inköp av olika varor av såväl ekiperings- som
konfektionskaraklär - oavsett om de har naturiigt samband eller inte -
avgörande för om kunden skall avkrävas en kontantinsats vid själva
köptillfället. Om motsvarande köp görs på olika avdelningar i etl varuhus och
något naturiigt samband inle föreligger mellan inköpta varor behöver
kontantinsats inte uttagas, om ingeidera köpel överstiger gränsvärdet. Enligt
föreningen och förbundet skulle en slor del av dessa problem försvinna genom en
höjning av gränsvärdel för krav på kontanlinsats till exempelvis 25 procent av
basbeloppet. Liknande synpunkter - dock inte i fråga om effekterna av en
höjning av gränsvärdet - anförs av AB IKEA Konto.

Göta hovräil. kronofogdemyndigheten i Göteborgs
disiriki, Föreningen Sveriges kronofogdar och bilkreditnämnden påpekar alt
kommittén inte har berört frågan i vad mån kontantinsatsen skall kunna eriäggas
helt eller delvis genom all köparen lämnar en vara i byle, Göta hovräil utgår
från alt kontantinsatsen skall kunna erläggas hell eller delvis genom att
köparen lämnar en vara i byte. Värderingen av inbytesobjeklet komplicerar då
ytteriigare beräkningen av kontanlpriset. Från tillämpningen av förordningen
(1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar har hovrällen den erfarenhelen alt övervärdering av
inbylesobjekt ofta är myckel svår att styrka. Även NO framhåller att
värderingen av inbylesvaror i relation lill kontanlinsalskravet är ell
svårbemästrat problem som kräver vidare överväganden. Bilkreditnämnden
framhåller att det f, n, inte torde vara ovanligt alt bytesvaror lämnas vid köp
av TV-apparaler, bålar, husvagnar m, m. Medges enligt den föreslagna
konsumentkredillagen alt kontantinsatsen hell eller delvis får betalas i denna
form möter en rad tillämpningsproblem som måsle beaktas i del fortsatta
lagstiftningsarbetet. Bilkreditnämnden lämnar flera exempel på delta från sin
lillämpning av avbelalningsöverenskommelsen för bilbranschen. En inom
bilhandeln vanlig företeelse utgör sålunda övervärdering av inbytesbilen. Tas
denna upp till för högt värde och tillskjuls inte kontant likvid i motsvarande
mån uppkommer brist i fråga om kontantinsatsens reella värde, Atl detta
förfaringssätt är så utbrett förklaras ofta av det psykologiska faktum atl
köparen många gånger är mera intresserad av det inbylespris som åsälts hans
tidigare bil än den mellanskillnad som han får belala, Inle sällan genomförs
därför affären så att även försäljningsobjektets pris "hissas"
varigenom affärens resultat, sett från säljarens synpunkt, blir detsamma. Om
transaktionen be-räkningsmässigl förs ned lill sina "rätta värden"
framkommer som regel det faktum atl kontantinsatsen inte har blivit fulll
betald. I andra fall rör det sig om mer eller mindre medvetna chansningar i
fråga om inbytesbilens kondition. Man har alltså inte iakttagit den
undersökningsplikt som bort

s. 269 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 269

komma
i fråga enligt god köpmannased. En bristfällig bil har inte vid inbytet haft
del värde som fordrats för all konlanlinsalsen skulle bli uppfylld. Tillsynen
av avbetalningsöverenskommelsens efterievnad och bilkreditnämndens prövning
försvåras i dessa fall av atl utredning måste införskaffas om de olika
objektens rätta värde, bilarnas tidigare och senare öden, olika omständigheter
som kan påverka värdeuppgång eller värdenedgång, t, ex. reparationer och andra
påkostnader resp. lång lagringslid, skador efter inbylel, rabattgivning osv.
Ofta kommer prövningen att få avse en kedja av transaktioner, varvid de bokförda
värdena sällan kan tjäna som ledning. I sista hand får prövningen göras utifrån
de erfarenheter och den sakkunskap som finns företrädd inom bilkreditnämnden, -
Den föreslagna 5 8 konsumentkredillagen utesluter enligl bilkredilnämnden inte
s, k. mellanprisaffärer, dvs. att i köpehandlingen anges endast vilket objekt
som säljs, vilket objekt som byts in och vad köparen har alt belala emellan,
kontant och genom avbetalningar. Utredning och prövning blir då än mera
komplicerad eftersom kontraktet inte ger någon upplysning om försäljningspris
och inbytespris ulan endast om mellanskillnaden. Med utgångspunkt från
kreditbeloppet, som alltid brukar kunna fastställas, är det emellerlid möjligt
atl utreda hur affären går ihop inom de föreskrivna ramarna. Visar del sig då
att försäljningsobjekt och inbytesobjekt måsle åsättas från marknadsbilden
helt avvikande värden för alt ekvationen skall gå ihop, brukar bilkredilnämnden
uldöma vite, - En variant som främst förekommer vid nybilsförsäljning gäller
nedvärdering av både försäljningsobjekt och inbytesbil. Till slöd för att den
föreskrivna kontantinsatsen ändock har blivit betald brukar säljaren åberopa
all inbytesbilen vid senare försäljning har inbringat vinst, som bör
tillgodoräknas den förra affären, Bilkreditnämnden har emellertid intagit den
ståndpunkten atl bestämmelserna om kontantinsats gäller varje avslutad affär
och att vinster i efterföljande försäljningsled alltså inte får åberopas.
Ställningstagandet motiveras inte bara av de risker för skatleflykl som föreligger
utan också av svårigheter att bedöma vad som utgör vinst i verklig mening. Över
huvud lagei fordrar den fikliva värdesätlningen - både övervärdering och
undervärdering - långtgående undersökningar. Ofta visar sig affärens rätta
innebörd först i slutet av den s. k. byteskedjan. - Att endast inbyiesobjeklels
nettovärde får tillgodoräknas köparen som kontantinsats, dvs. att eventuella
reslskulder först skall räknas av på inbytesobjekt, bör enligt
bilkreditnämndens mening komma till uttryck i lagtext eller motiv, om
lagstiftaren väljer att tillåla annan form för kontanlinsats än likvida medel.
Ställning för då las även till frågan huruvida varor av annal slag, tjänster,
motfordringar etc, får gå i avräkning på kontantinsatsen, t, ex, begagnad bil
vid köp av husvagn, fritidsbål etc. - Bilkreditnämnden påpekar vidare alt den
föreslagna konsumentkreditlagen inte gäller renodlade konlantaffärer, men blir
tillämplig så snart en köpare ges anstånd med betalning mer än en månad. Enligl
bilkreditnämndens mening bör därför möjligen klargöras atl reglerna gäller även
om den ursprungliga affören formellt konstrueras som en ren kontantaffär. 1
bilbranschen förekommer det att man söker kringgå avbeialningsöverenskommelsens
regler om kontantinsats med sådana s, k, kontantkonlrakt, vilka har kombinerats
med sidokrediler, som medför ati del i verkligheten rör sig om en
avbeialningsafför, - Beslämmelserna i 1 och 2 88 i den föreslagna
konsumentkredillagen torde enligt bilkredilnämnden innebära att kontantinsatsen
inte för inbegripa kredit som har lämnats eller förmedlats av säljaren. Förbud
mol sådana inle alls ovanliga

s. 270 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 270

kringgåenden
bör enligl nämndens mening framgå direkt av ordalydelsen i lagens 5 8, såsom 12
8 1 mom, andra slyckel i förordningen med föreskrifter om vissa
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar och 3 8 andra styckel i
avbelalningsöverenskommelsen för bilbranschen, Bilkredilnämnden framhåller
vidare atl reglerna i 5 8 konsumentkredillagen lorde omfatta inle bara rena
konlraklsförseelser gällande kontantinsatsens storlek utan även faktiska
handlanden från säljarens sida, t, ex. all varan utlämnas till köparen ulan att
kontantinsatsen harblivit fullt betald (jfr beiänkandei s. 172 och 194). Den
senare situationen är enligl bilkreditnämnden ulomordenlligl vanlig på
avbeialningsöverenskommelsens område, dvs. man skriver formellt oantastliga
kontrakt men den försålda bilen utlämnas trots brist i kontantinsatsen.
Förbudet mol utlämnande av varan bör därför enligt bilkreditnämndens mening
komma till klart uttryck i lagiexlen. Liknande anmärkningar kan enligt
bilkredilnämnden riktas mol formuleringarna i 5 8 andra och iredje styckena
förslaget till konsumentkredillag, vilka för tanken enbart till renodlade
konlraklsförseelser.

1,5.2
Maximering av kredittiden

Kommitténs förslag att kreditgivaren vid kreditköp
inle skall äga medge längre kredittid än två år stöds eller lämnas ulan erinran
av RA, Göta liovräit, RSV,
kronofogdemyndigheterna i Malmö, Mariestads, Vänersborgs och Västerås
distrikt, stålens induslriverk, hemförsäl/nlngskommittén (majorilelen), leasingutredningen.
Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet) och Svenska bokföriäggareföreningen.

Nö framhåller att en maximering av kredittiden till
två år av utredningsmaterialet atl döma synes bättre anpassad efter rådande
förhållanden än förslaget rörande kontanlinsats. Behovet av avvikelser torde
enligl NO främst göra sig gällande vid mycket stora inköp t, ex, ifråga om
båtar samt vissa reparationer i bosläder, NO påpekar all i sådana fall
möjligheterna till banklån dock synes vara slörre och alt kommittén föreslår
dispensmöj-lighel för längre kredittid, Ytteriigare ett alternativ skulle
enligl NO vara atl i lagen medge kredittid på t. ex. tre år för inköp över viss
beloppsgräns, förslagsvis knuten lill basbeloppel. Föreningen Sveriges
kronofogdar säger sig kunna acceptera en längsta kreditlid om två år men
framhåller att en sådan regel förulsäller all köparen i fråga om vissa avtal
har förmåga all göra relalivt slora avbetalningar och atl regeln kan vålla
svårigheter för köpsvaga konsumenter.

Det helt övervägande flertalet remissinstanser
ställer sig emellertid negativa till att i lag fastställs en enda maximigräns
för kredittiden vid två år. Av dessa anser etl stort antal atl en begränsning
av kredittiden i enlighet med kommitténs förslag inle gagnar konsumenterna.

Svenska
handelskammareförbundel, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare.
SACO/SR, Sveriges advokatsamfund. Svenska sparbanksföreningen,
Finansieringsförelagens förening och Svenska företagares riksförbund ar
entydigt negativa lill all kredittidens längd överhuvud taget lagregleras.

Datainspektionen anser att det sakliga innehållet i
den av kommillén föreslagna bestämmelsen om längsta kreditlid överensstämmer
med rådande praxis på kreditköpsmarknaden utom i vissa fall avseende särskilt
dyrbara

s. 271 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 271

varor,
såsom större fritidsbålar. Den naluriiga reglering som sålunda sketl, visar
enligt datainspektionens mening att behovet av en lagreglering allvariigt kan
ifrågasättas. De konsumenter, som betros med så stora krediter att längre
kredittider än två år kommer ifråga, lär inte vara i särskilt stort behov av
konsumentskydd på sådant sätt som föreslås. 1 viss konsumentkredit förekommer
s. k. belalningsfria månader, vanligen juli och december eller eljest valfria
månader. Detta synes vara till fördel för konsumenien, men skulle försvåras om
förslaget genomfördes. Datainspektionen framhåller all sanktionerna mot den som
överträder bestämmelsen kan medföra alt en kreditgivare underiåler att ge ell i
och för sig berättigat beialningsanslånd som skulle innebära förtängd
kredittid, vilket kan åligga honom all göra för atl fullgöra den icke
sanktionerade skyldigheten enligt inkassolagen (1974:182) att iakttaga god
inkassosed, Enligl dalainspektionens uppfattning bör den föreslagna regeln
därför utgå eller väsenlligen mildras. Därmed nås också den fördelen atl
dispensbesiämmelsen- i 8 8 förslaget lill konsumentkredillag kan undvaras
såvitt rör kredittid. Om kredillidsbegräns-ningen likväl anses böra ingå bör
dispens branschvis eller för vissa varor kunna medges av tillsynsmyndigheten
själv. Allmänt sett torde enligl datainspektionen sådana "särskilda
förhållanden" som den föreslagna regeln i 8 8 syftar på ytterligt sällan
föreligga om det konsumentpolitiska syftet vidmakthålls. Om bestämmelsen är
avsedd som etl konjunkturpolitiskt styrmedel synes delta enligl
datainspektionen vara alltför trubbigt för atl ge erfordertig effekt.

Kommerskollegium anför bl. a. atl de föreslagna
reglerna om (kontantinsats och) maximering av kredittiden kan komma att verka
diskriminerande gentemot konsumentgrupper med begränsad likviditet.

ÅO avstyrker den av kommittén föreslagna
maximeringen av kredittiden. En begränsning av kredittiden kan enligl KO
visserligen vara befogad i enslaka fall. Obesiridligen blir kreditkostnaderna
lägre ju kortare kredittiden är. Enligt KO är det dock tveksami om den
föreslagna tvåårsregeln kan få någon större praktisk betydelse. Av betänkandet
framgår au kredittiderna idag vid avbelalningsköp och låneköp normall ligger
väl under två år och är längre bara vid köp av vissa dyrare kapitalvaror. Regeln
kan däremot få som följd att en låginkomsttagare som kanske har vilja och
förmåga atl under en längre tid spara ihop kontantinsatsen lill en dyrare
kapitalvara inle alls för möjlighet att förvärva varan, eftersom han inle kan
inrymma de höga avbetalningar, som blir följden av tvåårsregeln, i sin budget,
KO anser atl mot della knappast kan anföras alt konsumenten slipper höga
kredilkoslnader genom atl köpet inte blir av. Det kan inte uteslutas atl en
konsument som befinner sig i den situation som beskrivits föredrar all belala
kanske i och för sig höga kredilkoslnader framför atl vara tvungen att avstå
från varan eller tjänsten, KO framhåller att del bör beaktas att den
information som skall lämnas konsumenten före avtalet bör leda till att han får
en realistisk uppfattning om vilken ekonomisk börda som avtalet kommer att
medföra för honom. Med hänsyn härtill och till vad som anförts om förekommande
kreditlider måsle enligl KO:s mening nackdelarna med en begränsning av
kredittiden från konsumentsynpunkt anses vara större än fördelarna.

Konsumenlverkel framhåller alt den föreslagna
regleringen främst kommer att gälla produkter med relalivt lång livslängd. Ur
ekonomisk synvinkel är det enligt konsumentverket teoretiskt väl berättigat att
kredittiden kan

s. 272 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 272

räcka under varans hela livslängd. Konsumentverket anser
visserligen alt så långa kredittider kanske inie bör förekomma i prakliken, men
resonemanget leder konsumentverket lill att motsätta sig kommitténs förslag om
generell reglering av kredittiden. Konsumentverket anser del oberättigat atl
låla det begränsade antalet misslyckade kreditköp leda lill en allmän
försämring av kreditmöjligheterna även för köpare som klarar av sådana köp. -
Såsom lidigare har framgåtl menar dock konsumentverket att det skulle kunna
vara av värde alt vid hemförsäljning begränsa kredittiden i enlighet med
kommitténs förslag.

LO säger sig i princip kunna
acceptera en längsta kredittid om två år, i allt fall för produkter av icke
alltför stort värde. För varor och tjänster som represenlerar mer betydande
värden, måste emellerlid enligl LO:s mening en kredittid om högsl två år
kännas betungande för det slora flertalet konsumenter, LO anser därför atl del
finns skäl för en längre kredittid i dessa fall. Ett lämpligt gränsvärde kunde
enligl LO vara ell basbelopp, TCO, Sveriges bilindusiri- och
bilgrossistförening och KAK intar i huvudsak samma ståndpunkt men nämner inte
någon viss beloppsgräns.

Flertalet remissinslanser i övrigl
anser att kredittiden måste kunna differentieras med hänsyn till olika
faktorer såsom varans art, pris, brukslid och beräknade ekonomiska livslängd,
kreditbeloppets storiek och kreditformen. Hit hör etl antal remissinstanser
som i denna del ansluter sig till kommitléledamoten Björiings reservation,
nämligen kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt, handelskamrarna i Göteborgs
och Karlstad, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län. handelskammaren i
Östergötlands och Södermanlands län, en ledamot av hemförsäljningskommittén
(direktören Per Schierbeck). en minoritet inom Malmö kommunstyrelse, Sveriges
industriförbund, Sveriges grossisiförbund. Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
musikhandlares riksförbund, Konfekiionslndustriföreningen. Svenska
bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska posiorderföreningen,
Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyråförbundei, Köpkori AB. För en
sådan differentiering av kredittidens längd, med en högre maximitid än två år,
uttalar sig också hande/skammaren i Jönköpings /än, Gol/ands handelskammare,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, köplagsutredningen. SHIO, KF, LRF,
PK-banken, MRF, M, MHF, Svenska bålinduslriföreningen, Direkiförsäljningsföretagens
förening, Husqvarna AB, AB Electrolux, Elinderska Conio Förelagen.
Husmodersförbundei Hem och Samhälle föreslår att den av kommittén föreslagna
tvåårsregeln görs dispositiv.

Flertalet remissinslanser, bland
dem flera myndigheter, flera företrädare för särskilt konsumentintressen, flera
näringslivs- och kreditgivarorganisationer och flera företag framhåller atl en
lagreglering av kredittidens längd under alla förhållanden bör innehålla
särskilda regler som medger förlängning av kredittiden om köparen huvudsakligen
ulan egen skuld råkar i betalningssvårigheter såsom vid arbetslöshet, sjukdom
o. d. Inle minsl från näringslivshåll riktas skarp kritik mot atl kommittén
inte har föreslagit sådana regler, vilka skulle ge kredilgivaren möjlighet att
visa köparen hänsyn, NO framhåller i detta sammanhang alt om en maximitid på
tvä år skall kunna upprätthållas det i och för sig synes ofrånkomligt all kräva
alt den vid avtalets ingående bestämda kredittiden aldrig får överskrida två
år. Detta hindrar dock enligt NO inte alt anstånd med betalningen bör kunna ges
på grund av vissa godtagbara och i lagtexten preciserade omständigheter som
inträffat efter köpets avslutande och som inte skäligen kunde förutses vid
detta tillfälle.

s. 273 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 273

Finansieringsförelagens förening. Svenska
posiorderföreningen och Köpkori AB framhåller all man vid en eventuell
lagreglering av kredittidens längd bör lämna utrymme för kredilgivaren att
medge vissa amorteringsfria månader per år, t. ex. vid jul- och semesterlid.

Några remissinslanser berör vissa enskildheter i
kommiiténs förslag rörande begränsning av kredittiden vid kreditköp.
Datainspektionen framhåller all bestämmelsen i 7 8 i förslaget till
konsumentkreditlag utsäger att kredilgivaren ej för medgiva längre kredittid
än tjugofyra månader. Enligt deflniiionen av begreppei kreditgivare i
förslagels 2 8 läcker begreppet även frislående kredilgivare som banker m, fl.
Del ger - om inte placeringen av 7 8 under rubriken "Särskilda bestämmelser
för kreditköp" beaktas -enligl datainspektionen intryck av atl t. ex, etl
icke lill besläml köp kopplat banklån till konsument inte för löpa med längre
kreditlid än två år. Delta har, framhåller dalainspektionen, inte varit
kommitténs avsikt. Sådant lån behandlas i 24 8- Generellt bör dock en lagregel
kunna läsas och förstås ulan hjälp av mellanrubriker i lagen, SACO/SR hänvisar
till kommiiténs motivuttalanden alt kredilgivaren inle skall lastas, om
konsumenten trots krav inte betalar inom tvåårsfrislen, men atl såväl elt
uttryckligt som stillatigande medgivande av förlängd kreditlid är förbjudet.
SACO/SR anser alt slora svårigheter uppenbarligen kan uppslå när del gäller atl
avgöra vilken uiformning kreditgivarens krav måsle ha haft och atl avslöja rena
skenkrav. Hela bestämmelsen förefaller enligl SACO/SR atl bli utomordentligt
ineffektiv, i vart fall avseende krediter som förlängs efter hand. Synpunkter
i denna riktning anförs också av bl, a. köplagsutredningen och Sveriges advokatsamfund.
Advokatsamfundet menaratt etl godtagande av kommitténs förslag i detta avseende
med all sannolikhet skulle leda till etl stort antal onödiga rättegångar för
att säljaren inte skall riskera att anses ha medgett föriängning av
kredittiden. Också professorn Lennart Vahlén uppehåller sig i sitt av
Finansieringsförelagens förening åberopade yttrande vid kommiiténs
molivuttalanden alt såväl elt uttryckligt som ett stillatigande medgivande om
längre kredittid bör kunna läggas kreditgivaren till last. Enligt Vahléns mening
måsle sådana subliliteter som viljeförklaringar som avges genom passivitet
anses vara mindre lyckade i en konsumentlagsliftning. Vahlén framhåller vidare
alt del synes olämpligt att i en konsumentskyddslagstiftning uppställa krav på
atl näringsidkaren i vissa fall så snart som möjligt skall slamma konsumenten
och att man måste skilja mellan å ena sidan det ursprungliga avtalet och å
andra sidan vad som senare kan överenskommas i en förändrad situation. Enligt
Vahlén slår kommitténs hårda ställningstaganden i motsatsförhållande till annan
lagstiftning inom konsumenlpakelel. Bilkreditnämnden anser att man bör
eftersträva en formulering av lagtexten i 7 8 förslaget lill
konsumenlkreditlag som innebär alt inte bara rena konlraklsförseelser utan
också faktiska tillåtanden av för lång kredittid kommer att fångas upp. Au
reglerna om kredittid genom t. ex. muntliga sidoöverenskommelser kringgås på
detta sätt är enligt bilkreditnämnden inte ovanligt inom bilhandeln. En
variant är atl säljaren redan från början ulan anledning medger amorteringar
som ligger långt under vad som fordras för all avbelalningsbeloppel skall
slulregleras inom föreskriven lid. Del förekommer också alt kontrakten
föreskriver månatliga inbetalningar med låga belopp och en sista betalning vid
kredittidens ulgång med mångfaldigt högre belopp, s, k. tung bakända. Inte
sällan löses uppkomna betalningsproblem vid amorteringstidens ulgång genom all
kontrak-

18
Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 274 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 274

tet
skrivs om eller att ålerköp eller bilbyle då sker, Bilkreditnämnden brukar i
sådana fall göra en total bedömning av hur affären har kommit att gestalta sig.
Har säljaren inte kunnat visa några skäl för att affären har utvecklat sig som
den har ort och kvarstår belydande belopp obetalda vid amorteringstidens
utgång, har det anselts utgöra ett förfarande som strider mot syftet med
avbetalningsöverenskommelsen för bilbranschen.

1,5,3
Särskill angående konloköp och låneköp. Konloköp av annat än varor

Åtskilliga remissinstanser tar upp frågan om den
föreslagna konsumentkreditlagens tillämpning på konloköp och låneköp. Vissa av
dessa remissinstanser synes anse att ifrågavarande kreditköpsformer hell bör
undanlas från lagens tillämpningsområde, andra all de bör undanlas från tillämpningsområdet
för flertalet av de föreslagna särskilda bestämmelserna om krediiköp. Eftersom
det största intresset dock knyter sig lill kravet på kontantinsats redovisas
yttrandena i förevarande sammanhang.

Kommitténs förslag i denna del stöds eller lämnas
utan erinran av bl. a. RA, Göta
hovräil, RSV, kronofogdemyndigheterna i Malmö, Vänersborgs och Västerås
distrikt, KO, statens industriverk, hemförsäljningskommittén (majoriteten)
leasinguiredningen, Malmö kommun (kommunstyrelsens majoritet), M och Föreningen
Sveriges kronofogdar, vilka remissinstanser också anslutit sig till eller inte
framfört någon invändning mol tanken på någon form av lagreglering rörande krav
på kontantinsats vid kreditköp.

Kronqfogdemyndigheien i Marieslads distrikt
framhåller all avbelalningsköpel, såsom kommittén funnit, är den dyraste
formen av konsumentkredil, medan låneköpet och kontoköpet däremot inte är
förbundna med några påtagliga olägenheter för konsumenterna. Om dessa former
lämnas utanför konsumentkredillagen kan en överströmning beräknas ske från
vanliga avbetalningsköp till låneköp och kontoköp utan återtaganderätt. En
sådan utveckling framstår enligl kronofogdemyndigheten som önskvärd och
behöver inle betyda all olägenheterna och missförhållandena följer med.

Kommerskollegium anför att del skulle innebära att
många av fördelarna med kontoköp försvinner, om även konlokrediter skall
omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Rent allmänt synes enligl kollegiet
skyddsbehovet vid kontokrediter inte vara särskilt framträdande med beaktande
av atl beviljandet av konlokrediter regelmässigt föregås av en tämligen
ingående kredilvärdighelsprövning och all kreditbeloppet är anpassat lill
kontoinnehavarens betalningsförmåga. Om åtgärder i den riktning kommittén föreslagit
skulle övervägas bör därför, enligt kollegiets uppfattning, den modell som
kommiitéledamoten Björiing förordat i sin reservation komma i fråga.

Enligl SPK visar olika undersökningar, där
kredilförsäljningen som sälj-form belysts, att låneköp är mindre koslsamma för
konsumenien än avbelalningsköp. Vidare framgår, framhåller SPK, av kommiiténs
redovisning av konsumentkooperationens låneköp att denna kreditform har
fungerat väl samt atl låneköpel och konloköpet för närvarande inte är lörbunda
med mera påtagliga ölägenheter för konsumenterna. Genom införandel av låneköpet
har KF tagit initiativ till en utveckling som leder bort från krediiköp vid
vilka säljaren kan la tillbaka varan. Enligt SPK:s mening kan man ifrågasätta
värdet av atl begränsa möjligheterna till utveckling av en kredil-köpform, som
visat sig fördelaktig ur konsumentsynpunkt. Skulle vid en

s. 275 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 275

skärpning
av avbetalningshandelns regler en markant ökning av låneköp-formen äga rum och
medföra skadliga verkningar för konsumenterna, kan enligl SPK en reglering
övervägas i den silualionen.

KF anser atl kommittén inte har redovisat några
egentliga skäl som talar för all en överslrömning lill bl. a. låneköp skulle
leda till några oönskade effekler för konsumenterna. Bortsett från atl en legal
särbehandling av låneköpen kan innebära vissa lagtekniska svårigheter, som
dock lorde kunna lösas, vill KF reservera sig mot kommiiténs principiella
uppfattning all låneköp i alla delar måste behandlas på samma sätt som övriga
kreditköp, KF anser att del bör övervägas på nytt om inle skilda former av lån
och krediler som lämnas i samband med köp kan regleras på olika sätt.

Om de traditionella avbelalningsköpen anses böra
motverkas på grund av ölägenheter som är förenade med dem, följer enligt
köplagsutredningens mening därav inte att man bör motverka även former av
krediiköp som inte har dessa olägenheter, särskill låneköp och konloköp.
Köplagsutredningen anser det tvärtom kunna ifrågasättas om man inle bör
uppmuntra en överströmning till sådana former. Köplagsutredningen framhåller
alt de regler om kontantinsats och längsta tillåtna kredittid som lämpar sig
för delbetalningsköp inte behöver lämpa sig för exempelvis kontokrediter, beträffande
vilka det synes tillräckligt att inrikta konsumentskyddet på vad som ärav
direkt betydelse för dem. Enligt köplagsuiredningen synes särskilt kravet på
kontantinsats vid köp med kreditkort vara otillräckligt underbyggt. Dessa kort
har den dubbla funktionen av betalningsmedel och metod atl skaffa kredil,
Kontohavaren kan efter eget gottfinnande avgöra när och i vilken utsträckning
han vill utnyttja kreditmöjligheten. Eftersom kommitténs förslag går ut på all
kravet på kontantinsats skall gälla även vid kontokort, blott del finns
möjlighet atl utnyttja kreditmöjligheten, äventyras enligt köplagsutredningens
mening också belalningsfunklionen. Köplagsutredningen anser atl kontokorlens
berättigande är en alltför belydelsefull fråga för att kunna behandlas blott
som en konsekvens av vad som bör gälla vid avbelalningsköp, Köplagsutredningen
framhåller vidare all externa kontokort i stor utsträckning har den
konstruktionen, all debitering sker pä företag i vilket kontoinnehavaren är anställd.
Här uppstår enligt köplagsutredningen å ena sidan risker för atl reglerna
kringgås och å andra sidan svåruppfyllda krav på säljarna atl avgöra om ett
inköp som skall debiteras på företagel i realiteten avser en konsumentkredit.
Köplagsutredningen anser också alt frågor rörande internationellt anknutna
transaktioner bör beaktas och ställer frågan om säljaren är skyldig att avkräva
en utländsk turist, som gör ett inköp i Sverige och vill betala med etl
internationellt kreditkort, kontant betalning med 25 proceni av priset, och
huruvida säljaren, om kredittiden är högsl en månad men kredilen föriängs, vid
föriängningen är skyldig utkräva 25 proceni av priset. - Köplagsutredningen
kritiserar i sammanhanget all kommittén vill tillåta överslrömning från kreditköp
lill banklån utan att för dessas del uppställa krav på minsla kontantinsats
eller längsta kredittid och utan atl omgärda banklånen med några egentliga
garantier mot missbruk. Kommitténs påslående alt ell från
försäljnings-intressen frislående banklån f n. praktiskt laget alltid
representerar etl billigare alternativ för konsumenten än kreditköp torde
enligl köplagsutredningen inte vara riktigt. Vid utnyttjande av de
fördelaktigaste belal-ningsmöjligheterna vid kontokort debiteras ingen ränta.
Vid köp utan bestämd kredittid bestäms kreditkostnaden i realiteten av
dröjsmålsränlan.

s. 276 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77:123 276

Enligl
köplagsutredningens mening är det viktigt att olika kreditformer konkurrerar
på lika villkor, varvid konsumenten även bör kunna beakta den slörre
bekvämlighet som kontokrediter erbjuder i jämförelse med banklån. Villkoren
blir inle lika om vid den ena krediiformen krävs en betydande kontantinsats som
inte fordras vid den andra, - Köplagsutredningen anmärker vidare atl en
förutsättning för tillämpning av 5 8 i förslaget till konsumentkredillag är
viss överenskommelse mellan "parterna". Vid köp med externt
kreditkort kan här med parterna avses säljare och köpare, kreditgivare och köpare
eller möjligen såväl säljare och köpare som kreditgivare. Om, såsom normalt är
fallet, köparen har räll alt välja mellan å ena sidan betalning inom den tid
som avses i 5 8 första stycket och å den andra sidan längre kredittid uppkommer
enligt köplagsutredningen frågan om det är tillräckligl all köparen lovar
säljaren att använda det förra alternativet. Mot en sådan tolkning talar enligt
köplagsutredningens mening att "parterna", när ordet används andra
gången i 5 8 iredje stycket, rimligtvis innefattar kreditgivaren. Behålls
nuvarande regler för kreditgivningen, ligger det enligl köplagsutredningen
därför närmast lill hands alt tolka 5 8 så all kontanlinsats alltid krävs när
gränsvärdet överskrids.

En ledamot av hemförsäljningskommiiién (professor
Ulf Berniiz) framhåller i särskill yttrande atl betänkligheter kan anföras mol
att låla del föreslagna regelsyslemel i princip också innefatta kontoköpen,
särskilt när det gäller externa konlokori. Del grundläggande skälet lill
kredilköpkommitléns ställningstagande härvidlag - alt man velat effektivt
molverka en överslrömning från avbelalningsköp och liknande till kontoköp -
förefaller enligt Berniiz föga bärkraftigt, Berniiz framhåller atl en dylik
överslrömning från flera synpunkter snarast synes fördelaktig. De externa
kontokorten utfördas efter reell kreditprövning, Kredilen är inte vambunden
och i slor utsträckning inle heller säljarbunden. Konloköpet framstår enligt
Bernitz härigenom som en från avbetalningsköpet artskild företeelse eftersom de
för avbetalningsköpet karakteristiska nackdelarna saknas vid konloköpet.
Härtill kommer enligt Bernitz att en regel om minsta kontantinsats, även med
hänsyn tagen till föreslagen beloppsgräns, rimligen måste starkt reducera
kontokortens praktiska användbarhet som betalningsmedel. En särskild
komplikation är här alt en del kontokort har internationell räckvidd. Med
hänsyn lill del sagda bör enligt Bernitz' mening externa kontokort-system
hållas utanför i vart fall de föreslagna lagreglerna om minsla konlanlinsals,
Bernitz framhåller att lagstiftningen självfallet bör kompletteras om
kringgåendelendenser eller andra olämpliga förhållanden, knutna till
konlokortssysiemen, skulle yppa sig framdeles,

LO anser all man kan ifrågasätta lämpligheten av
att låla samma regler gälla både för konventionella avbetalningsköp och för de
från konsumentens synpunkt fördelaktigare låneköpen och konloköpen, LO kan inte
finna någon nackdel med en överslrömning från vanliga avbelalningsköp mol
låneköp och kontoköp så länge inte några nya, alternativa kreditformer har
tillskapats. Enligl LO:s mening måste konsumenien uppfatta kontantinsalskravet
vid kontoköp som krångligt och stridande mot kontokortens funktion av betalningsmedel,
särskill om konsumenten inte använder kontokortets kreditmöjligheter. Skall
kontantinsats över huvud taget krävas vid kontoköp bör den enligt LO:s mening
kunna betalas vid nästkommande månads-inbetalning. LO påpekar vidare atl etl
krav på alt konlohavare skall amortera kontoskulden med minst 10 procent per månad
kan innebära att konto-

s. 277 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 277

havaren
i det enskilda fallet kan drabbas av hårdare betalningsvillkor än vid
avbetalningsköp.

Även Sveriges advokatsamfund kritiserar kommitténs
förslag all låneköp och kontoköp skall omfattas av de föreslagna beslämmelserna
om kreditköp. Advokatsamfundet anser del omöjligt all med någon säkerhet
förutse omfattningen av den av kommittén befarade överströmningen och påpekar
bl.a. att låneköp och konloköp föregås av en lämligen ingående prövning av
köparens solvens. Även om man räknar med en belydande överslrömning kan detta
enligt advokatsamfundet rimligen inte anses vara en olägenhet som motiverar
lagstiftningsåtgärder, eftersom kommittén själv ulgår från alt låneköpen och
kontoköpen - i motsats till avbetalningsköpen - fungerar tillfredsställande.
Från denna utgångspunkt borde alltså, menar advokatsamfundet, en överströmning
till sistnämnda kreditköpsformer vara önskvärd. Ell införande av krav på
kontanlinsats vid köplillföllet skulle enligt advokatsamfundet omöjliggöra
kombinationen av kredit- och konlanlfunk-lionerna i elt och samma kort.

Svenska sparbanksföreningen anser all det i
prakliken torde vara ogenomförbart att inom konlokortsområdet tillämpa samma
bestämmelser som för avbelalningshandeln. Sparbanksföreningen framhåller atl
flera kontokort har ell inbyggt kontantköpsalternaliv och att några dessutom
medger uttag av kontanter. Enligt sparbanksföreningen bör kontokortet därför
inte lämpligen jämföras med avbetalningskredit. Den inbyggda kreditens likhet
med checkräkningskredit i bank talar enligt sparbanksföreningens mening för
att den bör betraktas som en sådan. Professorn Lennart Vahlén anför i sill av
Finansieringsföretagens förening åberopade yttrande all kontokorissyslemel är
det för konsumenten fördelaktigaste system som omfattas av föreslagna särskilda
bestämmelser om krediiköp. Enligl Vahlén har kontokortssyslemet belydande
prakiiska fördelar för konsumenten som inte har beaktats i förslaget. Finansieringsföretagen
har sålunda kontroll över säljarna och gör ett positivt urval av dessa. Vahlén
framhåller att delta för konsumenlens del innebär all han normall slipper ha
alt göra med säljare som kan bli in-solvenla eller som levererar underhaltiga produkter
eller som inte fullgör sina garantiåtaganden. Det kan enligl Vahlén
ifrågasättas om inte dessa fördelar för konsumenten är så stora alt de
överträffar del skydd som konsumenten fått genom konsumentköplagen och
avtalsvillkorslagen. Förslaget att kontantinsats skall uttas vid köptillfället
även när fråga arom konloköp betecknas av Vahlén såsom destmklivi. Också Vahlén
ställer frågan hur utlänningars kontoköp i Sverige skall behandlas.

Även Köpkori AB framhåller atl bolaget och andra
kontokortsförelag gör en selektiv bedömning av de säljföretag som önskar
ansluta sig till resp, konlosyslem, vilket medför alt konsumenter med rätt att
handla på kontokredit utan extra besvär eller koslnader kan sägas uppnå slörre
trygghet i relationerna med säljförelagen än om de efter hell personligt val av
affär gör inköp med sparade eller lånade kontanta medel. Enligt bolaget torde
del inte råda någon tvekan om alt kontokort för många konsumenler idag framstår
som en bekväm och praktisk kombination av betalnings- och kreditmedel, som i
de flesta avseenden hell kan jämställas med checkkredil. Bolaget anseratl
kommittén, i linje med sin i belänkandet redovisade sakliga bedömning av
konlokredilens verkan för konsumenten, borde ha avstått från all låta hela
lagförslagel omfaila kontoköp och begränsat tillämpningen på konloköp till de
för denna kreditform relevanta reeelområdena - upp-

s. 278 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 278

lysningsplikten,
återbetalningssättet (dvs. kredittidens längd), ansvaret för säljarens ev.
försummelser saml belalningsansvarel vid obehörigt utnyttjande av kontokort.
Det kan enligt bolaget ifrågasättas, om inte lagförslaget skulle vinna i
tydlighet på att dessa kvarvarande bestämmelserom kontoköp sammanfördes lill
ell avsnitt "Särskilda beslämmelser om kontoköp", -Att konlanlinsals
vid köp med kontokort skall uttas vid köplillföllet är enligt bolaget hell
oförenligt med kontokortens grundläggande idé, som går ut på att i etl och
samma system rationellt kombinera en kontantbetalningsfunktion och en
kredilfunklion av rullande nalur. Bolaget framhåller att kontokrediten i de
flesta avseenden liknar en checkkonlokredit. För såväl konsumenten som
detaljhandeln kommer det enligt bolaget att framstå som omotiverat och slötande
atl kontantinsats skall erläggas vid köp med kontokort men inle vid köp med den
likartade checken. Bolaget påpekar vidare att på grund av konlokredilens
konstruktion kommitténs förslag om kontantinsats inte kommer att nå det avsedda
syftet att få kunden att besinna varje inköps ekonomiska tyngd. Detta framgår
enligl bolaget av följande exempel. Om en konlokund har en outnyttjad limit på
4 000 kr. och avser alt köpa en soffa för 2 000 kr. kan han idag göra delta på
sitt konto utan kontantinsats. Skulle lagförslaget gälla flnge kunden erlägga
500 kr. i konlanlinsals vid köplillföllet. Han skulle dock samlidigt kunna göra
inköp av andra varor på sitt konto för både de 500 kr, som motsvarar
kontantinsatsen och ev, högre belopp så länge han håller sig inom den beviljade
limilen. Hans totala krediiengagemang skulle sålunda inle minskas genom kravet
på kontanlinsats vid köpet av soffan. Enligt bolaget kommer elt krav på
kontantinsats atl försvåra den prakiiska hanteringen av konloköp för såväl
konsument som säljföretag och fö till följd ett administrativt merarbete som
leder till irritation och ökade koslnader i detaljhandeln och därmed ytterst
för konsumenten utan att några fördelar ifråga om konsumentskydd står att
vinna. Bolaget anser det kunna ifrågasättas, om kommittén har rätl i sin
förmodan atl förhastade köp sker speciellt ofta vid kreditköp. Enligt bolaget
visar dess praktiska erfarenheter att oöveriagda köp sker minsl lika frekvent
med sparade eller upplånade kontanta medel eller med s, k, betalkort, Atl oöverlagda
köp inte är ett allvarligt problem för bolagels kunder visas enligl bolaget bl.
a. av att den genomsnittligt disponerade kontokrediten uppgår lill 45-50
proceni av den beviljade, utan större svängningar lill följd av säsonger eller
konjunkturer. Enligt bolaget torde de formkrav som gäller vid beviljande av
såväl konto- .som avbelalningskredit i realiteten ulgöra en effektivare spärr
mol oöveriagda inköp än krav på kontantinsats i köpögonblickel, - Bolaget
noterar atl de föreslagna förutsättningarna för kravel på kontantinsats
visseriigen gör alt en stor del av konloköptransaktionerna i praktiken torde
falla utanför kravet på kontanlinsats. Enligl bolaget är det dock uppenbart
alt flera hundralusen konloköp varje år kommer att ligga över gränsvärdel, Elt
särskilt problem i della sammanhang är enligl bolagei atl flertalet
konlokortssystem, däribland Köpkori, bygger på den grundläggande idén alt
kontokunden i köpögonblickel inte behöver avgöra om han skall utnyttja
kreditmöjligheten eller belala hela konloskulden i slutet av den månad då han
får sitt kontoutdrag och därmed använda kontokortet som betalningsmedel, varvid
enligt förslaget kontantinsats inte skulle behöva uttagas. Bolaget framhåller
vidare atl införandet av ett gränsvärde under vilkel krediiköp kan ske ulan kontantinsats
ifråga om kontoköp kan medföra osäkerhet i tillämpningen samt

s. 279 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 279

risker
för avsiktliga eller oavsiktliga feltolkningar i relalionen säljare-köpare.
Bedömningen av när det vid flera kreditköp vid samma tillfölle kan anses
föreligga etl "inbördes samband" mellan varorna kan bli subjektiv och
tänjas. Köp till belopp över gränsvärdet kan komma att delas upp i delar, var
och en understigande gränsvärdet. Den tredje i transaktionen inblandade parten,
kontokorlsföretaget, som enligl lagförslagel synes ha elt ansvar för alt säljaren
iakttar lagens beslämmelser, saknar i dylika fall praktisk möjlighet all
kontrollera lagens efterlevnad. Hur någon kontroll på delta område eliest
skulle kunna ske med rimlig insats när del gäller köp med konlokori är okänt.
Bolaget påpekar att vissa kontosystem medger rätt för kontohavaren alt mot sin
kontokredil lyfta kontanta medel upp till vissl belopp. Detta innebär
ytteriigare en möjlighet för en konlohavare alt formellt uppfylla lagregeln om
kontanlinsats utan atl del av kommittén angivna huvudsyftet med bestämmelsen
uppnås. Lagbestämmelser av detta i relation till sill ändamål verkningslösa och
därtill otydliga och svårkontrollerade slag bör enligt bolagets mening över
huvud taget inte tillskapas, i varje fall inte i samband med transaktioner som
kontoköp, - Krav på konlanlinsals vid köp med kontokort förekommer bolaget
veierligt inle i något land. Skulle kommiiténs förslag genomföras skulle detta
enligt bolaget i hög grad försvåra det internationella samarbete som håller på
atl växa fram på kontokorts-området, - Bolaget avstyrker mot bakgrund av det
anförda hell förslaget atl kontoköp skall vara förbundet med krav på
kontantinsats. Skulle kontoköpen likväl inle anses kunna undanlas från elt
generellt konlantinsatskrav kan enligt bolaget en del av ölägenheterna med
förslaget elimineras om konlanlinsalsen inte las ut i affären ulan genom att
kontokortsföretaget lillåls föra upp konlanlinsalsen under särskild rubrik på
konloutdraget, med skyldighet för konsumenten atl varje månad helt betala
summan av föregående månads kontantinsatser lillsammans med sedvanlig
månadsamortering av kontoskulden.

Svenska poslorder/Öreningen uppger att postorderföretagen
erbjuder sina kunder all köpa på konto med upp lill 19 månaders kredittid.
Kunderna för varorna hemsända lill påseende ulan kostnad i 10 dagar. Enligt
föreningen finns här inte någon form av köptvång eller påverkan till köp. Delta
försäljningssystem ger enligl föreningen kunderna slor köplrygghel och ell
gott konsumentskydd. Att oöverlagda köp från konlokundernas sida inte är något
problem framgår enligl föreningen bl, a, av atl beviljade kontokrediter i
genomsnitt utnyttjas endast till ca 40 procent.

Även
Elinderska Conto Företagen - till vars yttrande i denna del Husmodersförbundei
Hem och Samhälle i huvudsak ansluter sig - anser all kontoköp snarare bör
jämföras med checkräkningskredit än med avbetalningskredit, eftersom
konlokrediten avser en form av löpande kredit, som slår till räk-ningshavarens
disposition under obegränsad tid. Enligt Conto Förelagen erbjuder konlokorien
en rationell kreditform, eftersom initialkostnaderna för upplysning,
kreditprövning, registrering m, m. kan fördelas på flera köp och slås ul på en
lång tidsperiod, Della är en av anledningarna till all konlokrediter i
allmänhet är billigare för konsumenten än avbetalningskrediter Conto Företagen
anser att en överslrömning lill kontokrediter därför inte borde innebära någon
nackdel från konsumentsynpunkt, Conto Företagen framhåller vidare all det
alllid har varit lättare för unga människor och för personer, som inte har en
inarbetad bankförbindelse, atl fö konlokrediter än att få banklån samt atl
dessa grupper kommer att ha sämre förutsättningar

s. 280 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 280

än
andra all investera i nyttiga kapitalvaror om kontoköpen regleras genom
restriktioner som inte gäller för checkräkningskrediler. Enligt Conto Förelagen
har den nya koniokortslekniken också påtagliga utvecklingsmöjligheter mol ett
framtida belalningsförmedlingssystem, där elektroniken för ökad belydelse.
Conto Företagen befarar att en kreditköpslagsliftning som inte tar hänsyn till
della kan bromsa en rationalisering av både checkkrediter och checklönesystem.
Etl krav på kontantinsats vid konloköp ärenligt Conto Företagens mening
praktiskt ogenomförbart. En omfattande övervakningsapparat måste organiseras
för kontroll av efterlevnaden. Trots della kan kontantinsalskravet kringgås
genom fördelning av slörre köp på olika inköpsställen eller tidpunkter, och
företagare med mera rymligt samvete kommer att få konkurrensfördelar jämfört
med den seriösa handeln. AB IKEA Konto framför liknande synpunkter som Köpkori
AB och Elinderska Conto Företagen samt uppger bl. a. alt med det av kommillén
föreslagna gränsvärdel kontantinsats skulle erfordras vid ca 40 proceni av
alla inköp hos IKEA.

Också kronofogdemyndigheterna i Göteborgs och Växjö
distrikt, Svenska handelskammareförbundel, Stockholms handelskammare,
handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, handelskammaren i Örebro och
Västmanlands län, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, NO.
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, en ledamot av hem/örsä/jningskommillén
(direktören Per Schierbeck), Sveriges industriförbund, Sveriges
grossisi/Örbund, Sveriges köpmanna/Ör-bund, Sveriges musikhandlares
riks/Örbund, Konfekiionsindusiriföreningen, Svenska företagares riksförbund.
LRF. Svenska bankföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund, PK-banken,
KAK, Svenska bålinduslriföreningen. Svenska annonsörers förening och Svenska
reklambyräförbiindei anser all kontoköpen bör undantas från ett eventuellt
lagstadgat krav på kontanlinsats. Flertalet av dessa remissinstanser anser i
andra hand att kontantinsatsen i vart fall inte bör tas ut vid köpetillföllet
utan i samband med nästkommande månadsamorlering på kontot. De skäl som anförs
för dessa ståndpunkter ansluter i flertalet fall till kommiitéledamoten Björiings
reservation i denna del. LRF och Sveriges föreningsbankers jÖrbund framhåller
dessutom atl det torde finnas än mindre anledning atl i delta eller andra
hänseenden för kontokort tillämpa andra bestämmelser än för
checkräkningskrediter om kredilkortsföretagen, som i annal sammanhang
ifrågasatts, ställs under offentlig tillsyn.

Dalainspektionen, Gollands handelskammare, Skånes
handelskammare, SACO/SR, SHIO och MRF anser att en eventueW kontantinsats vid
kontoköp bör las ul i samband med nästkommande månadsamortering på kontot,
/V//?F uppger att användningen av kontokort under senare är har ökat kraftigt
inom bilverksladssektorn och alt kontokorten där visat sig fylla en praktiskt
viktig funktion, MRF är angelägel om alt denna seriösa betalnings- och kredilfunklion
inle störs.

Kommitténs förslag atl den föreslagna
konsumentkreditlagens beslämmelser till den del de rör konloköp skall äga
motsvarande lillämpning även på förvärv genom kontoköp av annal än vara (22 8
förslaget till konsumentkredillag) lämnas i och för sig utan erinran av
praktiskt tagel samtliga remissinstanser. Köpkori AB framhåller atl bolaget
inle har något att invända mol att en konsumentkredillagstiftning omfattar
också kontoköp av tjänster Köplagsutredningen däremot anser del godtyckligt all
beträffande tjänster

s. 281 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 281

göra
den skillnad mellan olika kreditformer som kommittén underkänner belräffande
köp av vara. Ulredningen framhåller bl. a. att om en villaägare låter reparera
sill hus - något som antas utgöra avtal om tjänst, ej om köp - och byggmästaren
lämnar honom kredit blir lagen, inklusive kravel på en konlanlinsals om
tjugofem procent, tillämplig om krediten lämnas mol kontokort men inte eljest.

1.6
Trepartsförhållanden

Kommitténs förslag atl köparen vid kreditköp i
princip skall få göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot
kreditgivaren som mot säljaren saml alt delta kreditgivarens ansvar skall gälla
vid alla former av kreditköp, även gentemot kontokorlsföretag, godtas eller
lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna, bl. a. Göta hovrätt. KO,
konsumentverket, hem/Örsäljningskommiiién (majorilelen), Malmö kommun
(kommunstyrelsens majoritet). LO, TCO, Sveriges advokaisamfund, KF, MHF,
Husmodersförbundei Hem och Samhälle. Göta hovräil påpekar dock alt det i 10 8
andra styckel förslaget till konsumentkredillag uppställda kravel atl köpare,
som vill framställa anspråk mol annan kreditgivare än säljaren, först skall
göra sannolikt alt säljaren inte fullgör sina åligganden på grund av köpel kan
medföra svårigheter och oenheilighel i lillämpningen. Hovrällen förordar en
utformning som innebär antingen atl kreditgivaren åläggs solidarisk betalningsskyldighet
eller alt köparen får vända sig mol kredilgivaren endasl om säljaren avvisat
hans anspråk eller viss tid förflutit från del krav framställts mot säljaren.
Daiainspekiionen anmärker beträffande samma bestämmelse att det måsle vara
svårt atl föra sannolikhelsbevisning om en underlåtenhet, särskilt som del är kreditgivaren
som i första hand skall avgöra om sannolikhet föreligger i det ifrågavarande
hänseendet. Enligl dalainspektionen måste del vidare förutsättas att kommitténs
förslag medför ökade refinansieringskosinader som slutligt får betalas av
kreditköparen, KO tillstyrker den föreslagna regeln om kreditgivares ansvar men
framhåller atl den knappast kan förväntas fö någon betydelse för köparna annat
än i de i och för sig vikliga fall, då orsaken till att säljaren inte fullgör
sina åligganden är tredska eller oförmåga lill följd av insolvens, Däremol
synes enligt KO regeln inle vara tillämplig i de fall då orsaken lill atl
säljaren inle uppfyller köparens anspråk är att del råder delade meningar
mellan parterna om vilka åligganden vardera parlen har på grund av köpet. För
att köparen i ett sådant fall skall kunna göra sannolikt all säljaren ej
fullgör "sina åligganden på grund av köpel" torde enligt KO i många
fall krävas alt köparens rätt till betalning - efter hävning - fastställs av
domstol, och i det lägel får kreditgivarens ansvar betydelse bara om
domstolsutslaget inte kan verkställas hos säljaren. LO anser alt kommitténs
förslag i denna del är en välmotiverad förstärkning av konsumentköplagens
motsvarande bestämmelser. Sveriges advokatsamfund framhåller att den
föreslagna utvidgningen av skyddet för konsumenten kan medföra att
möjligheterna lill finansiering av krediiköp försvåras men anser inte denna
olägenhet större än atl fi-nansieringsintressel bör vika för intresset alt
skydda konsumenlens åter-kravsrält. MHF menar att konsumenten ofta likställer
säljare och kreditgivare och atl det därför finns mycket som talar för alt
konsumenten ges möjlighet att göra gällande samma befogenheter på grund av
köpet mot kreditgivaren som mol säljaren. MHF anser det ulgöra en naturlig del
av

s. 282 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 282

upplysningsplikten atl för konsumenten klart redogöra lör
vad etl trepartsförhållande innebär.

Kommitténs förslag kritiseras
emellertid av många remissinstanser. Kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt,
kommerskollegium, Svenska handelskammareförbundel, Stockholms handelskammare,
Gol/ands hande/skammare, han-de/skamrarna i Göteborg och Kar/siad, Skånes
hande/skammare, handelskammaren i Örebro och Västmanlands län. Östergötlands
och Södermanlands handelskammare, en ledamot av hemförsäljningskommiiién
(direktören Per Schierbeck) SACO/SR, Sveriges indusiriförbund. Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund. Sveriges musikhandlares riksförbund.
Konfekiionsindusiriföreningen. SHIO. Svenska företagares riksförbund. LRF,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund, PK-banken, MRF, Svenska postorderföreningen, Elinderska Conto Förelagen,
ansluter sig lill eller synes eljest i huvudsak inta samma ståndpunkt som
kommitléledamoten Björiing i dennes reservation, nämligen all kreditgivarens
ansvar bör bibehållas på samma nivå som i konsumentköplagen men att ansvaret
bör utvidgas lill alt gälla vid alla former av kreditköp, således t, ex. även
vid kontoköp. De skäl som anförs härför överensstämmer i huvudsak med dem som
Björiing åberopat, SACO/SR anför att del visserligen är fullt möjligt och
förståeligt från konsumentsynpunkt alt såsom kommittén hysa uppfattningen att
finansiären oavsett god tro inle blott skall vara avskuren från möjligheten atl
kräva ytterligare betalning utan även vara skyldig att återbetala av honom
uppburet belopp, konsumenten äger häva köpel. Det är dock enligl SACO/SR:s
mening en vilseledande marknadsföring av förslaget, när kommittén påslår alt
denna finansiärens ålerbetalningsskyldighei skulle framgå redan av 27 8
skuldebrevslagen och alt konsumenien förlorar rätten atl återfå betalningar
från finansiären först om konsumenien frånsagl sig denna rätt vid köpet.
Nämnda lagrum handlar uteslutande om vilken rätt den som förvärvar förste borgenärens
fordran har atl kräva in utestående del av denna fordran, och gäldenärens skydd
är konstruerat som en invändningsrätt mol nye borgenären (se NJA II 1936 sid,
106), Elt genomförande av 10 8 förslaget lill konsumentkreditlag skulle enligl
SACO/SR:s mening kunna tolkas som etl godtagande av kommiiténs resonemang om 27
8 skuldebrevslagen om del inte i en eventuell proposition klargörs att
ställningslagandel är isolerat till konsumenlkreditområdel, SACO/SR anser
vidare all 10 8 förslaget till konsumenlkreditlag har fåll en något onöjaktig
formulering. 1 första stycket sägs köparen ha samma befogenheter mot
kreditgivaren som mot säljaren, vilket i allmänhel betyder att köparen kan
kräva rättelse in natura (reparation), medan iredje stycket enligt SACO/SR:s
mening begränsar kreditgivarens ansvar till att i pengar utge vad han uppburit
från köparen. SACO/SR förmodar atl avsikten inle har varil att finansiären
skall kunna åläggas att utföra en reparalion ens inom ramen för detta
ekonomiska värde ulan atl hans skyldighet blott avser pengar.

Några remissinslanser, bl. a,
köplagsuiredningen. Svenska sparbanksföreningen. Finansieringsförelagens förening
och Köpkori AB avstyrker helt kommitténs förslag rörande trepartsförhållanden
och anser att regleringen härav i konsumentköplagen bör bibehållas oförändrad.
Köplagsuiredningen framhåller atl regeln i 15 8 konsumentköplagen är baserad
på tanken, att en köpare inte skall komma i sämre situation genom det sätt på
vilket säljaren finansierar köpel. Kommittén har enligt köplagsutredningen inte
anfört nå-

s. 283 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 283

got
argument till slöd för sin mening all den finansiär som möjliggör för säljaren
alt utnyttja den försäljningsmässigt sett gynnsamma formen kreditköp bör vara
skyldig att ta del i ansvaret mot konsumenten. Om samma resonemang tillämpas på
kredilgivning för annal ändamål än att befordra konsumenlköp, skulle banker och
andra kreditgivare ådra sig ett långtgående ansvar för sina kunders
förpliktelser. I realiteten innebär den föreslagna regeln, framhåller
köplagsutredningen, alt den omständigheten att säljaren finansierar köpet genom
att överlåta kontraktet medför atl köparen får bättre rätt än han eljest skulle
ha haft. Han för nämligen möjlighet alt göra gällande befogenheter även mot
finansiären. Köplagsutredningen framhåller att det egentliga skälet till den av
kommittén föreslagna regeln synes vara alt kommittén vill ge köparen möjlighet
alt kräva tillbaka vad han har eriagt till kreditgivaren. Det berättigade häri
kan enligt köplagsutredningens mening betvivlas bl.a. på den grund, atl regeln
inte träffar alla finansiärer som möjliggör försäljaren att utnyttja formen
kreditköp utan endasl den finansiär som därvid förvär%'ar säljarens fordran mot
köparen, således inte exempelvis den som tillgodogör sig fordran som säkerhet
genom företagsinteckning (jfr4 8 6p. lagenom företagsinteckning),
Köplagsutredningen anseratl regeln emellertid dessutom går långt utöver syftet
att vid hävning möjliggöra för köparen alt återkräva vad han eriagt lill
finansiären. Den ger stöd för alt ålägga banker och finansieringsföretag all
avhjälpa fel och avlämna gillt gods när en säljare lill vilken de lämnat kredit
levererar varor behäftade med fel, låt vara med en begränsning till vad
kreditgivaren mottagit av köparen med anledning av krediten. Den utvidgar
enligt köplagsutredningen också del s. k, produktansvaret lill all i särskilda
fall åvila banker och andra finansiärer, något som hell strider mot nu allmänt
godtagna principer för placeringen av detta ansvar, Köplagsuiredningen kritiserar
i detta sammanhang också förslaget alt finansiärens ansvar skall vara beroende
av att köparen gör "sannolikt" all säljaren inle fullgör sina
åligganden enligt köpel. Eftersom det här är fråga om en civilrältslig
befogenhet, som normall skall tillämpas utanför domstol vid privata
uppgörelser, synes enligt köplagsutredningen en sannolikhetsbedömning rörande
så komplicerade förhållanden som ofta kan förekomma föga lämplig, Ulredningen
framhåller all man vid solidariska skuldförhållanden i svensk rätl vanligen
begagnar regler som ger borgenären full frihet alt välja mellan olika
gäldenärer eller också regler som uppställer mera schematiska kriterier för
när borgenären för vända sig mot annan än den primärt ansvarige (se t. ex. 2 8
andra styckel skuldebrevslagen). Köplagsutredningen framhåller att den anförda
kriliken gäller också belräffande köp där säljaren ombesörjer kredit ål köparen
från bank i samband med köpet (låneköp). I förhållande lill den nu gällande
regeln i 16 8 konsumentköplagen innebär förslaget därutöver en viss utvidgning.
För närvarande fordras att köparen erhåller lånei i samband med köpel genom
säljarens förmedling av bank eller annan, med vilken säljaren samarbetar för
sådan förmedling av lån. Den av kommillén föreslagna formuleringen kommer lill
följd av definitionen av krediiköp i 2 8 alt läcka alla fall där köparen
erhållit lån av kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och
säljaren. Del kan enligt köplagsutredningens mening ifrågasättas om det är
rimligt att kredilgivaren skall ha någoi ansvar i de fall där lånet inte har
tagils i samband med köpel. Ulredningen hänvisar härvid lill prop. 1973:138 s.
274. Beträf fande förslaget att regeln om rätt all framställa anspråk mol
finansiär skall

s. 284 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 284

gälla
även vid s. k. externa kontokort hänvisar köplagsutredningen lill vad
ulredningen anfört i betänkandet Konsumenlköplag (SOU 1972:28 s. 136 O-
Köplagsutredningen påpekar också att bestämmelsen i 10 8 tredje slyckel i den
föreslagna konsumentkreditlagen, enligl vilken anspråk mot kreditgivare
begränsas till vad han mottagit av köparen med anledning av kredilen, synes
kunna bereda särskilda tillämpningssvårigheter vid krediler där betalningar
inte kan identifieras såsom hänförande sig till särskilda inköp. Professorn
Lennart Vahlén anför i sill av Finansieringsförelagens förening åberopade
yttrande att kommiiténs avsikt i fråga om irepartsförhållanden har varit att
överträffa konsumentköplagen beträffande konsumentskydd. Enligt Vahlén kan
emellertid ifrågasättas om inte konsumentköplagens regler innebär en
lämpligare lösning som är bättre anpassad till normala praktiska förhållanden.
Vahlén framhåller all den föreslagna regeln i 10 8 konsumentkreditlagen
innebär atl finansiären skall stå delcredere försäljarens samtliga åtaganden
eller att del beträffande säljarens samtliga åtaganden föreligger två
gäldenärer. Köparen skall således kunna rikta olika former av skadeståndsanspråk
gentemot finansiären och han skall även kunna gentemot finansiären framslälla
krav på prestation in natura, om säljaren inte kan fullgöra avtalet. Vahlén
påpekar att det vanligaste anspråk som reses från konsumenter i della
sammanhang är krav på reparation av varan under garantitiden. Även sådant
nalurakrav skall kunna riktas gentemot finansiären, enligt definitionen av
kreditgivare i 2 8 kanske mot flera finansiärer. Enligl Vahléns mening
förefaller det tämligen verklighetsfrämmande atl en köpare skall kunna av en
finansiär begära naturapreslalion som säljaren inle kunnat prestera och Vahlén
anser atl konsumenlens krav synes vara tillräckligt tillgodosedda genom all han
kan vägra fullgöra betalning och i stället använda pengarna lill atl få ett
fel avhjälpl av annan än säljaren, vilkel är den normala aktuella påföljden
enligl konsumentgarantierna. Enligt Vahlén förefaller kommitténs förslag inte
vara tillräckligt samordnade med konsumentköplagen och konsumentgarantierna.

M tar upp en särskild fråga som har visst släktskap
med de här behandlade trepartsförhållandena, nämligen den om fördelningen av
ansvaret gentemot konsumenten när en näringsidkare agerar endast som förmedlare
av konsumentkredil (jfr 1 8 andra stycket förslaget till konsumentkreditlag),
M ifrågasätter om inte konsumenten i sådant fall, t. ex, om ett avtalsvillkor
är ogiltigt, bör ha möjlighet att vända sig mol den förmedlande näringsidkaren.
Enligt M visar nämligen erfarenheter från bil- och bålbranschen alt konsumenien
av lättförklarliga skäl tror sig ingå avtal direkt med näringsidkaren/förmedlaren
och inte med exempelvis en annan bakomliggande konsumenl, som i realiteten är
säljare, M framhåller alt avsaknaden av sådana beslämmelser om näringsidkares
ansvar i konsumentköplagen redan har utnyttjats av icke ansvarskännande
näringsidkare som undandragit sig ansvar genom att själva endast agera förmedlare
och låta en obemedlad konsument uppträda som säljare.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 285

1.7 Återtaganderätt

1.7.1 Begränsning av åieriaganderäiien. Varor som inte får
återtas

Kommittén föreslår (15 och 16 88 förslaget
lill konsumenlkrediilag) att avtalsvillkor vid kreditköp som ger kredilgivaren
möjlighet att ta tillbaka varan om köparen inte fullgör sina skyldigheter skall
få göras gällande endasl under förutsättning atl det är fråga om en vara som
enligl regeringens beslut får göras till föremål för återtaganderätt, att
ålertagandeförbehållel gjorts av säljaren i samband med köpet samt att köparen
dröjt i mer än en månad med att eriägga lill betalning förfallen del av
skuldbeloppet som uppgår lill mer än en tiondel av hela skuldbeloppet.
Regeringens beslut får enligt förslaget endasl avse varor vilkas konlanlpris
överstiger två basbelopp (i oktober 1976 20 800 kr).

Vidare föreslår kommittén (19 8
förslaget till konsumenlkreditlag) att handräckning för varas återtagande samt
verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats lämna tillbaka vara som
sålts med återtaganderätt inte skall få beviljas beträffande vara som enligt 65
8 ulsökningslagen undantages från utmätning, dvs. vara som ingår i gäldenärs s.
k. beneficium.

Endast ell fålal remissinslanser stöder eller har ingen
erinran mol förslagen i deras helhet Hil hör RA.
kronofogdemyndigheten i Malmö disiriki. Malmö kommun (kommunstyrelsens
majoriiei), TCO, KF och Svenska bokför/äggare-föieningen.

Leasingutredningen säger sig från
de synpunkter utredningen har alt beakta i princip inte ha något alt erinra mot
kommitténs förslag men ifrågasätter om inte nuvarande återtaganderätt fullt ut
bör behållas för bilar och andra fordon såsom motorcyklar, mopeder och husvagnar.
Leasingutredningen framhåller atl det, om köparen av etl fordon inle kan
belala köpeskillingen, föreligger risk för all fordonet inte heller kan hållas
skaltal, försäkrat och trafikdugligt.

Det helt övervägande flertalet av
övriga remissinstanser godtar eller lämnar ulan erinran förslaget om att
handräckning eller verkställighet inte skall få beviljas beträffande vara som
enligt 65 8 ulsökningslagen ingår i gäldenärs s, k. beneficium. Bland dem som
uttryckligen uttalar slöd för förslaget i denna del kan - ulöver tidigare
nämnda - nämnas kronofhgdemyndigheierna i Göteborgs. Marieslads, Vänersborgs
och Växjö distrikt, kommerskollegium. Svenska handelskammareförbundet, flera
handelskamrar. NO, KO. konsumentverket, hemförsä/jningskommiiién. en minoritet
inom Malmö kommunstyrelse. LO. SACO/SR, Föreningen Sveriges kronofogdar,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund. Finansieringsföretagens förening och MRF samt flera remissinslanser
som anslutersig till kommitléledamoten Björiings reservation, bl, a, Sveriges
Indusiriförbund. Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund.
Konsumentverket framhåller all de föremål som normalt köps på avbetalning i
allmänhel är all hänföra till den kategori av gods som undantas vid en
utmätning men att della inle gäller bilar. För många bilägare är bilen numera
oumbäriig i deras dagliga tillvaro. Konsumentverket anser därför alt de föremål
som gäldenären har rätl alt undanta vid utmätning även skall inkludera sådant privat
transportmedel av lägre värde, som är nödvändigt för resa till och från arbetsplatsen.
Med transportmedel av lägre värde skulle enligt konsumentverket förslagsvis
kunna avses fordon med värde understigande etl basbelopp. För-

s. 286 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 286

eningen
Sveriges kronofogdar påpekar atl enligt avbelalningsköplagen även sådan egendom
kan alertas som vid utmätning skulle ha förbehållits gäldenären, t. ex. möbler
av ringa värde för säljaren men med betydande bruksvärde för köparen, etl
förhållande som enligl föreningen många gånger kan fö stötande konsekvenser.
Enligt föreningens mening är del därför önskvärt att regelsystemen för
återtagning och utmätning bringas lill överensstämmelse på denna punkt. Föreningen
framhåller dock atl den föreslagna beneficieregeln knappast lorde bli av
iniresse om åleriaganderätten skulle begränsas till varor med ell konlanlpris
överstigande två basbelopp. Liknande synpunkter framförs av
kronqfogdemyndigheien i Göteborgs disiriki som påpekar all kommitténs
uppfattning all en TV-apparal alllid ingår i beneficiel inte är riktig. Enligl
kronofogdemyndigheten utmäts emellertid inle äldre svan-vila TV-apparaler pä
grund av atl de med en exekutiv försäljning förbundna kostnaderna anses
överstiga vad apparaterna kan beräknas inbringa. Kronofogdemyndigheten påpekar
vidare att dyrbarare hushållsmaskiner normalt inte ingår i gäldenärens
beneficium men atl de i del enskilda fallet kan ingå. Kronofogdemyndigheterna i
Göteborgs och Vänersborgs distrikt framhåller alt egendom av sådant slag som
faller under gäldenärens beneficium likväl enligt 67 8 3 mom, ulsökningslagen
kan utmätas, om egendomen har ell sådani värde att den inle kan undanlas från
utmätning. Utmätningen skall då ske med förbehåll om att gäldenären efter
egendomens försäljning av köpeskillingen skall utfå skäligt belopp för att
kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe.
Kronofogdemyndigheterna anser, med instämmande av Föreningen Sveriges
kronofogdar, alt det bör klarläggas om motsvarande skall gälla vid återtagande
enligt den föreslagna konsumentkreditlagen.

Så gott som samtliga remissinstanser lämnar också
utan erinran förslaget om att ålertaganderält skall få göras gällande endast
vid mer kvalificerade dröjsmål med belalning, nämligen när köparen dröjt i mer
än en månad med atl erlägga till betalning förfallen del av skuldbeloppet som
uppgår lill mer än en tiondel av hela skuldbeloppet. Kronqfogdemyndigheien I Göteborgs
distrikt säger sig dock sakna bestämmelser i den föreslagna lagtexten om vad
som skall gälla när köparen har en restskuld som inte överstiger en tiondel av
hela skuldbeloppet. Kö anser att bestämmelsen 115 8 första stycket 3 förslaget
lill konsumentkreditlag bör ges en utformning som motsvarar den som KO
föreslår beträffande 12 8 första stycket 1 (se avsnitt 1.8.1).

Kommitténs förslag atl återtaganderätten härutöver
skall begränsas så alt sådan räll endast för göras gällande beträffande vara
som omfattas av regeringsbeslut och vars kontantpris överstiger två basbelopp
kritiseras däremot av del helt övervägande flertalet remissinstanser.

Köplagsuiredningen framhåller atl den föreslagna
regeln är formellt till-lämplig på alla Iransaktioner som faller under den
föreslagna bestämningen av "krediiköp", men i realiteten endasl avser
sådana avbelalningsköp som nu faller under avbelalningsköplagen saml andra köp
med ägareförbehåll. Köplagsutredningen vill inle uttala någon bestämd mening om
värdet av att söka motverka och inskränka de avbetalningsköp, för vilka
återtaganderätten är etl karakteristiskt drag, men framhåller all
ägareförbehåll för närvarande ger konsumenten hans enda möjlighet all lämna
realsäkerhet i lösa saker utan besittning för säkerhetsinnehavaren, bortsett
från lösöreköp.

s. 287 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 287

som
enligl köplagsutredningen har en obetydlig användning och inte bör uppmuntras.
Kommitténs förslag innebär att denna möjlighet avskaffas utan att någon annan
sätts i stället. Enligt köplagsutredningens mening kan ägareförbehållet sådant
som det nu godtas i Sverige kritiseras på många grunder, bl. a. att det bygger
på ett straffhot som är föga effektivt, Köplagsutredningen anser det emellertid
tveksamt om man nu bör avskaffa all möjlighet för en konsument all lämna
kredilsäkerhel i lös sak ulan besittning för säkerhelsinnehavaren. Enligt
utredningens mening bör denna fråga lösas i etl större sammanhang.
Datainspektionen framhåller att en inskränkning av åleriaganderätten enligl
förslaget inle i allmänhet lorde innebära några meravsevärda kapitalförluster
för kredilgivare eftersom godsets restvärde oftast är lågt men atl restvärdet
dock kan ha ekonomisk betydelse när det gäller kapilalvaror med elt kontantpris
över cirka 10 000 kronor såsom begagnade bilar, fritidsbåtar, husvagnar o, d,
Återtaganderättens största betydelse ligger enligt datainspektionen i den
betalningspåtryckande effekten gentemot köparen. Bortfaller denna ökar kreditrisken
och därmed lorde enligt datainspektionens mening kunna förutsättas att
kreditgivare finner del erforderiigt att höja riskpremien, dvs. ränlan. -
Dalainspektionen framhåller vidare atl den föreslagna lösningen med en
beloppsgräns för åieriaganderäiien i förening med en fri prisbildning kan
väntas få en prishöjande effekt på varor vars pris nu ligger strax under
gränsen, t, ex, begagnade bilar. Enligl datainspektionens mening bör en annan
principlösning övervägas, och inspektionen pekar i delta sammanhang på vissa
tankegångar i utländsk rätt som refererats i beiänkandei s. 138 f och 148 f En
annan lösning vore enligt datainspektionen att möjligheten att återta vara
endasl gällde under den ursprungligen avtalade kredittiden eller under viss del
av denna. Enligt datainspektionens mening bör under alla förhållanden nackdelarna
med en beloppsmässig värdegräns uppmärksammas. Inspektionen framhåller också
alt det inte synes vara nödvändigt att regeringen skall avgöra vilka varuslag
som skall omfattas av återtaganderätten. Bankinspektionen påpekar att särskilt
den föreslagna starka begränsningen av återtaganderätten gör all man inte kan
utesluta att bankerna, beroende på hur företags (säljares) allmänna
kreditvärdighet bedöms, kan få anledning att kräva ökade säkerhetsmarginaler
eller nedskärning av krediterna för finansiering av avbetalningshandel. En
försämrad situation för säljaren inträder sålunda bl. a. på grund av att
förbehåll om återtagande kommer att kunna ske endast om varans kontantpris
överstiger ivå basbelopp. Bankinspektionen framhåller att detta beiyder att
krediter- med maximalt utnyttjande av 75-procentsregeln - intill omkring 14 500
kr inle kommer att kunna förenas med ålertaganderält, medan å andra sidan
krediler på väsentligt lägre belopp kan förenas med ålertaganderält om de avser
betydligt dyrare objekt men kreditmöjligheten utnyttjas endasl i begränsad
utsträckning. Enligl bankinspektionens mening synes della från olika synpunkter
inle vara en hell lyckad konsekvens av lagförslagel. Även om en varas realisationsvärde
efter återtagande ofta är ringa, har rätten till återtagande betydelse från
krediisäkerheissynpunki, när fråga är om varor som har längre livslängd eller
är eftertraktade på en andrahandsmarknad, t. ex. begagnade bilar. Enligl
bankinspektionen för man inte heller glömma atl återtaganderätten har stor
psykologisk belydelse när del gäller försumliga betalare. Bankinspektionen
anser att den föreslagna konlanlprisgränsen med hänsyn härtill ligger för högt.
Om det över huvud anses erforderligt atl reglera

s. 288 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 288

denna
fråga och i lag begränsa regeringens handlingsfrihet, kan bankinspektionen
inle förorda högre gräns än ett basbelopp. KO biträder uppfattningen atl ålertaganderätien
bör inskränkas och framhåller all säljarens behov av säkerhet endast i ringa
mån kan tillgodoses genom en räll att ta tillbaka den sålda varan, eftersom
dennas värde normalt har minskat betydligt. Enligt KO ligger i prakliken
återtaganderättens största betydelse inte i all säljaren verkligen tar tillbaka
varan utan dess viktigaste funktion är atl fungera som en psykologisk
påtryckning mot köparen i avsikt att tvinga fram betalning av denne. En
omfattande ålertaganderält är enligt KO till nackdel inte bara för den enskilde
köparen utan den belastar också ekonomiskt samhällel i stort, KO anser del inte
finnas någon rimlig anledning all låta samhället bära bördan av alt säljare av
lättsinne eller vårdslöshet ingår avtal om krediiköp med människor, som de
efter en omdömesgill kredilundersökning skulle ha haft anledning att avvisa
som kunder, Enligl KO:s mening kan del med fog påslås atl ett stort antal
återtagande fall är bevis om kreditköp som aldrig borde ha kommit till stånd,
KO framhåller att man mol en inskränkning av återtaganderätten kan invända atl
köparen i ökad utsträckning kan komma att drabbas av lagsökning eller
belalningsföreläggande med utmätning som följd, KO anser det dock inte kunna
förväntas alt antalet åtgärder av sådant slag kommer alt uppgå lill
tillnärmelsevis det antal som ansökningarna om handräckning har i dag eftersom
de för borgenärerna medför slörre besvär än handräckning saml ökade kostnader,
som borgenärerna ofta riskerar att inle få ersättning för, Enligl KO kan man
emellertid inte bortse från att återtaganderätten inom vissa branscher, t, ex,
bilbranschen, har slor praktisk belydelse som säkerhet. Om återtaganderätten
inskränks så starkt som utredningen föreslagit, måste del enligl KO:s mening
befaras atl många människor inte kommer atl erbjudas möjlighet att förvärva
kapilalvaror som de i och för sig har råd atl köpa inom ramen för lämpligt
upplagda avbetalningsplaner. KO anser visserligen atl säljare och kreditgivare
i samband med kreditavlal i större utsträckning än som sker i dag genom atl
infordra kreditupplysningar bör söka bedöma köparens förmåga att fullfölja
avtalet, men enligl KO:s uppfattning kan kreditupplysningar inle helt ersätta
den säkerhet som rätten till den sålda varan utgör. En lämpligare avvägning
mellan olika intressen kunde enligt KO i och för sig vara att dra gränsen för
räll till återtagande vid ell basbelopp. KO förordar emellertid, under
hänvisning lill sill förslag beträffande fastställandet av minsta
kontantinsats, att det skall ankomma på regeringen atl utan bundenhet lill
någon värdegräns efter förslag av tillsynsmyndigheten besluta om vilka varor
som kan få återtas. Hemförsäljningskommittén (majorilelen) instämmer i
kreditköpkommitténs uppfattning att återtaganderätt inle bör förekomma vid
krediiköp av konsumiionsvaror i allmänhel men all det finns skäl alt tillåla
sådan rätt vid försäljning av varor, som är särskill kvalificerade
säkerhetsobjeki och där det finns en fungerande andrahandsmarknad.
Hemförsäljningskommittén anser dock att förslaget begränsar återtaganderätten
alltför snävt och ifrågasätter en kombinerad lösning, innebärande all
återtaganderätt får förekomma dels generellt vid försäljning av vissa bestämda
varor, dels vid försäljning av alla varor, vilkas kontantpris överstiger vissl
belopp. Hemförsäljningskommittén nämner symaskiner som exempel på en varugrupp
med förhållandevis låga priser där en återtaganderätt skulle vara rimlig med
hänsyn lill den långa livslängden och det höga andrahandsvärdet. Husqvarna AB.
som ställer sig ne-

s. 289 Kontrollera mot PDF

gativt till kommitténs förslag om begränsningar i
åleriaganderätten, framhåller i sitt yttrande att om ett oinskränkt bibehållande
av nuvarande återtaganderätt inte kan ifrågakomma någon form av kompromiss
synes böra övervägas, generellt eller enbart för beständiga varor med etablerad
andrahandsmarknad. En möjlighet vore enligl bolagets mening all ge konsumenten
valfrihet atl välja mellan ett åleriämnande av varan eller ett belalningsföreläggande
varjämte, om varan återlämnades, säljaren generellt skulle avstå från sin rätt
till ev. restfordran i samband med transaktionen.

Flera remissinstanser stöder i och
för sig kommitténs förslag om inskränkningar i ålertaganderätien men anser alt
den föreslagna konlanlprisgränsen bör sättas lägre. Hit hör
kronofogdemyndigheten i Vänersborgs distrikt, konsumentverket. LO och MHF
(alla elt basbelopp), RSV (ett halvt basbelopp), Gotlands handelskammare och
KAK (25 procent av basbeloppel), kronqfogdemyndigheien i Västerås disiriki (15
proceni av basbeloppet) samt NO- Andra remissinstanser redovisar samma
uppfattning som kommittéledamoten Björiing, all varor som ingår i köparens
beneficium enligt ulsökningslagen inle bör fö återtas men atl någon begränsning
dämtöver inte bör uppställas. Hit hör kronofogdemyndigheterna i Göteborgs,
Mariestads och Växjö distrikt, kommerskollegium, Svenska handelskammare
förbundet, flera handelskamrar, en ledamot av hemförsäljningskommittén
(direktören Per Schierbeck), en minoriiei inom Malmö kommunstyrelse, SACO/SR,
Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges industriförbund, Sveriges grossist
förbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges musikhand/ares riks/Örbund,
konfektionslnduslriföreningen, Svenska företagares riks/Örbund, LRF, Svenska
bank/öreningen, Svenska sparbanks/Öreningen, Sveriges jöreningsbankers
jörbund, MRF, Direklförsäljnings/örelagens förening. Svenska
posiorderföreningen. Svenska annonsörers förening. Svenska
rek/atnbyråförbundei. Köpkort AB. Elinderska Conio Företagen. Föreningen
Sveriges kronofogdar framhåller i delta sammanhang att, såvitt föreningen
känner till, kritik inle har riklats mot kronofogdemyndigheternas bedömningar
när det gällt atl vid tillämpningen av beneficiereglerna i ulsökningslagen la
skäliga hänsyn till gäldenärernas behov. Negativa till kommitténs förslag om
begränsning av återtaganderätten är också statens induslriverk, Sveriges
advokatsamfund. SHIO. Svenska båtindustriföreningen, Husmodersförbundei Hem
och Samhälle. Husqvarna AB. AB Elecirolux och Sydöstra Sveriges A
ukiionlslförenlng.

Den kritik som från de nu nämnda
remissinstansernas sida riktas mol kommitténs förslag alt endast varor med etl
kontantpris överstigande två basbelopp skall kunna göras lill föremål för
återtaganderätt går i huvudsak ut på följande.

I åtskilliga yttranden, framför
allt från förelag och näringslivsorganisationer, betonas all återtaganderätten
ger säljarna möjlighet att föra en liberalare kreditpolilik, all den ger
konsumenlerna en bekväm, smidig och av det allmänna rättsmedvetandet accepterad
möjlighet alt ställa kreditsäkerhet och att en alltför kraftig begränsning av
åleriaganderätten framför allt skulle försvåra för ekonomiskt svagare
konsumenter, som inle kan erbjuda annan säkerhet än varan, alt anskaffa
nödvändiga varor. Flera remissinslanser befarar att en begränsning av
åleriaganderätten i enlighet med kommitténs förslag på gmnd av ökad kreditrisk
skulle medföra kostnadsökningar som ytterst drabbar konsumenterna. I en del
yttranden framhålls också att en kraftig begränsning av ålertaganderätien är
lill nackdel särskilt för mindre förelag. Svenska sparbanksföreningen
framhåller sålunda att av-

19 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 123

s. 290 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 290

belalningskontraklen
i dag används även som säkerhet för företagskredit. En inskränkning i
återtaganderätten skulle medföra en försämring av denna säkerhels värde. Delta
lorde enligl sparbanksföreningen främst drabba de mindre företagarna med
begränsade möjligheter alt ställa alternativa säkerheter och förslaget verkar
därmed konkurrensbegränsande lill förmån för de slörre förelagen med deras
större möjligheter till kapitalanskaffning och riskspridning. Enligt
sparbanksföreningens mening torde det från konsumentens synpunkt vara
angeläget all även de mindre företagen med sin ofta större servicefunktion -
speciellt viktig när det gäller kapitalvaror -kan fortsätta med denna
verksamhet. Västerbottens handelskammare anför liknande synpunkter,

I några yttranden framhålls särskilt alt den i dag
föreliggande möjligheten lill återtagande av varor som köpts på kredit inte
visat sig innebära nackdelar av allvariig karaktär, och att elt bibehållande av
ålertaganderätien i större utsträckning än kommittén föreslår skulle ligga i
linje med den bl, a. bakom kravet på konlanlinsals liggande tanken atl mana
köpare till eftertanke. En punkt som åtskilliga remissinslanser särskill
uppehåller sig vid är atl kommitténs förslag innebär atl kreditgivare, som
enligt förslaget inle kan förbehålla sig rätt all återta vara på grund av att
denna har elt alltför lågt konlanlpris, däremot kan erhålla utmätning för sin
fordran på grund av köpel i all köparens egendom med undanlag av sådan egendom
som faller under ulsökningslagens beneficieregler, /?SK anför härom all
avbetalningsköplagens främsta syfte är alt skydda köparen mot alllför stränga
påföljder vid betalningsförsummelse och alt kommitténs lagförslag avseratt ytteriigare
befösla konsumenlens slällning vid krediiköp, Enligl RSV kommer emellerlid
flera av de för konsumenten gynnsamma beslämmelserna endast att kunna tillämpas
beträffande köp, där återtaganderätt föreligger. Sedan konsumenten fött vara
som inte omfattas av ålertaganderält i sin besittning ingår den i hans
förmögenhet och kan bli föremål för exekution för iredje mans fordran hos
konsumenten. Även säljaren kan skaffa sig en belalningsdom vid konsumenlens
betalningsförsummelse och fö kreditvaran utmätt (om den ej ingår i beneficiel)
och realiserad genom exekutiv auktion. Vid sådan försäljning uppslår enligt RSV
regelmässigt förlust för gäldenären. Om återtaganderätt föreligger och görs
gällande, för köparen däremot etl ekonomiskt skydd genom avräkningsreglerna.
RSV påpekar i anslutning härtill atl en ålerlaganderättssiluation givelvis kan
aktualisera utmätning av köparens rätt till varan enligt avbelalningskonlraktel
men framhåller att utmätning då förutsätter all varans värde klart överstiger
säljarens kvarvarande fordran. Enligt RSV visar erfarenhelen alt motsatt
förhällande är vanligt, och i så fall undgår köparen utmätning med åtföljande
förlust. Liknande synpunkter framförs bl. a. av Sveriges indusiriförbund.
Sveriges grossisiförbund och Sveriges köpmannaförbund samt av
kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt. Kronofogdemyndigheten uppgeratt det
vid konloköp förekommer att säljaren skaffar sig en exekufionsurkund på sin
fordran och begär utmäining hos köparen och anvisar det av honom sålda godset
lill utmätning. Della förfarande lorde enligl kronofogdemyndigheten bli vanligt
om man lar bort möjligheten all göra etl återtagande- eller
äganderällsförbehåll gällande, Visseriigen skyddas köparen av
beneficiereglerna, men delta skydd är ganska begränsat. Olägenheterna för
köparna med uimätningsförfarande och den värdeminskning som en exekutiv
försäljning innebär lorde enligl kronofogdemyndigheten bli minsl lika slora
som ölägenheterna med återtagning av godset

s. 291 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 291

enligt
nuvarande ordning, vilka av kronofogdemyndigheten dock inte anses vara så stora
ur social synpunkt som kommittén gjort gällande. Även konsumenlverkel
framhåller att en begränsning av ålertaganderätien i enlighel med kommitténs
förslag kan leda till att säljarna i större utsträckning än vad som nu är
fallet tillgriper uimätningsförfarande och att en sådan utveckling i allmänhet
är till skada för köparna. Konsumentverket anser att man bör följa utvecklingen
och om allvariiga ölägenheter uppkommer för konsumenlerna vidta motåtgärder,
Sveriges advokatsamfund påpekar all om ålertaganderätien "avskaffas"
delta innebär alt såväl avbetalningsköplagens som den föreslagna
konsumentkreditlagens regler rörande avräkning mellan parterna vid återtagande
av vara, vilka regler syftar till alt skydda köparen, sätts ur spel. Köparen
kommer vid utmätning från säljarens sida endast atl kunna åberopa reglerna om
beneficium i ulsökningslagen, vilkel innebär en försvagning av
konsumentskyddet. Liknande synpunkter framförs av kronofogdemyndigheten i
Västerås distrikt, köplagsuiredningen och SACO/SR samtav Sveriges
indusiriförbund, Sveriges grossisiförbund och Sveriges köpmannaförbund, som
framhåller bl. a. all etl "avskaffande" av ålertaganderätien skulle
fö till effekl alt - i de fall kreditköpet avbryts i förtid - köparens
restskuld till säljaren blirstörreän om återtaganderätt fanns eftersom köparen
inle för tillgodoräkna sig varans värde. Sannolikt skulle konsekvensen bli alt
säljaren/kreditgivaren i slörre omfattning än för närvarande hos domstol
ansökte om betalningsföreläggande eller lagsökte köparen med utmätning som
följd. Professorn Lennart Vahlén anför i sitt av Finansieringsförelagens
förening åberopade yttrande all kommittén har en abstrakt utgångspunkt försitt
ståndpunklslagande att återtaganderätten bör begränsas till dyrbarare varor,
nämligen atl ålertaganderätien främst har belydelse som påtryckningsmedel för
att framtvinga betalning, Vahlén framhåller all della kan vara riktigt när varans
andrahandsvärde är lågt, men alt det inle är en unik iakttagelse som gäller
just återtaganderätten vid avbelalningsköp. Den gäller alla sakrättsliga regler
om kredilsäkerhel och civilrättsliga sanktioner över huvud. Vahlén anmärker atl
med kommitténs resonemang i detta sammanhang borde alla civilrättsliga
sanktioner avskaffas eftersom de innebär ett hot som i regel inle fullföljs
genom åtgärder därför att den hotade parlen lojalt fullgör sina åtaganden. Det
förefaller enligl Vahlén överdrivet atl särskill accentuera återtaganderättens
karaktär av påtryckningsmedel gentemot kreditlagaren, när denne eljest löper
risken av utmätning i hela sitt bo. Problemet atl undvika hot och påtryckning
på en gäldenär som inte betalar sina skulder är enligl Vahlén i själva verket
med tillämpning av gällande civilrättsliga och exekulionsrättsliga regler
olösligt och att begränsa återtaganderätten synes endasl vara nödlösning som
knappast medför någon förbättring för vare sig köparen eller näringsidkaren.
Enligt Vahléns mening skulle fordras helt andra ålgärder, exempelvis en
försäkringsmässig lösning av krediisäkerhetsproblemei eller en statlig
lånegaranti. Vidare framhåller Vahlén all förslaget all återtaganderätt endast
skall kunna göras gällande i de fall som avses i 16 8 för myckel vittgående
konsekvenser för konsumentskyddet, som olillräckligl utvecklats av kommittén.
Därigenom blir varken avräkningsreglerna i förslaget eller i lagen om
avbetalningsköp tillämpliga, vilkel medför att konsumenten kommer att sakna det
skydd som hittills ansetts vara del viktigaste i gällande lagstiftning om
avbetalningsköp.

s. 292 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 292

En annan väsentlig punkt i kritiken mot kommitténs
förslag atl ålertaganderält skall fö knytas endast lill varor med elt
kontantpris överstigande två basbelopp anknyter till kommitténs
ställningslagande atl ålertaganderält bör fö förekomma endasl då del gäller
varor med ett relativt högt bestående värde som är mera kvalificerade för en
säkerhetsräll. I fiertalet av de nu berörda remissyttrandena framhålls att den
av kommittén föreslagna konlanlprisgränsen två basbelopp mot denna bakgrund är
alltför hög och man påpekar ätt del finns många varor med ett relativt högt
beslående värde och en fungerande andrahandsmarknad, vilka betingar etl lägre
kontantpris än som molsvarar två basbelopp. 1 della sammanhang nämns särskill
handeln med begagnade bilar. Bl. a. konsumentverket och LO, vilka förordar en
konlantprisgräns för återtaganderätt vid ett basbelopp, framhåller atl del
finns en väl utvecklad marknad för exempelvis begagnade bilar i kostnadslägen
10 000-20 000 kronor. Andra remissinslanser nämner i sammanhanget också båtar,
husvagnar, hushållsmaskiner såsom symaskiner m, m., möbler och TV-apparater.
Kronqfogdemyndigheien i Göteborgs distrikt uppger atl det inom TV-handeln t. o.
m. har upprättats en riktprislista för begagnade TV-apparaler MRF anför i sill
yttrande att MRF inte kan finna de skäl som föranlett kommitténs förslag i
denna del bärande när det gäller bilhandeln, MRF framhåller alt för
bilbranschens del förslaget innebär atl de nya bilarna i stort sett inle berörs
men däremot det slora flertalet begagnade fordon. Den valda beloppsgränsen
kommer enligt MRF atl drabba godtyckligt och MRF kan inte finna alt den över
huvud laget erfordras. Enligt MRF har inte presenterats några särskilda
motiveringar till valet av beloppsgränsen som belyser effekterna för
bilbranschen. MRF framhåller att hushållens bilinnehav ofta är nödvändiga för
att klara familjeförsörjningen, och alt de mest bilberoende människorna oftast
samtidigt är de som har behov av kredil. Det är knappast konstruktivt atl mer
än nödvändigt försvåra eller omöjliggöra denna kredilgivning så länge den
fullgöres på ett socialt ansvarsfullt sätt. Enligl MRF ligger risken för
sociala diskrimineringseffekter i öppen dag. Realiseras kommitténs förslag
innebär della sannolikt prishöjningar och stramare krediiprövning. En person
skulle, framhåller MRF, i ett sådant läge kunna köpa en ny lyxbil på kredit med
äganderättsförbehåll medan den som är hänvisad lill en billigare, begagnad bil
kan hindras från detta köp genom den eliminerade säkerhetsrätlen.
Undersökningar visar enligl MRF klart att det är personer med de lägre
inkomsterna som har de äldsta bilarna. MRF instämmer i bedömningen atl en
huvudförutsältning för återtaganderätt bör vara alt den försålda varan har ett
kommersiellt värde i säljarens hand även i begagnat skick. Denna förutsättning
är uppfylld i bilhandeln, där del existerar en fungerande andrahandsmarknad med
etablerade men samtidigt hårt konkurrenspåverkade priser långt ner i prisklasserna.
Enligl MRF:s mening finns det också allvariiga risker för en ökning av
ohederiiga förfaranden vid kreditköp om äganderättsförbehållen avvecklas, förfaranden
som redan i dag utgör etl betydande problem. Kostnadseffekterna av en sådan
utveckling måsle betalas av hela kundkollekiivet, MRF anför vidare alt man
lorde kunna konstatera att reguljär svensk bilhandel generellt sett har
handlagt kreditgivnings- och handräckningsfrågor med omsorg och ansvar. Drygt
20 procent av de nya och närmare 40 procent av de begagnade personbilarna säljs
på kredit, MRF har under hösten 1975 gjort utredningar som bestyrker all
kredilvolymen har denna omfattning, Antalsmässigl rör det sig alltså per år om
ell par hundralusen avbetalnings-

s. 293 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 293

affärer
och kredilförsäljningen ligger kring ca 3 miljarder kr åriigen. Bilhandeln
svarar för ungefär 2/3 av den totala kreditgivningen för
prival-konsumtionsändamål och det ärenligt MRF givet alt man inte utan vidare
kan ändra grundvalen för en sådan kredilgivning utan risker för skadeverkningar
MRF understryker i detta sammanhang all kundföriuslerna i dag i svensk bilhandel
är obetydliga och uppgår till endast omkring I proceni av beviljade krediter
Delta tyder på en vettig och ansvarsfull kreditprövning, och i relation lill de
slora volymerna och de i jämförelse med andra varor höga produklpriserna är
återtagandefrekvensen låg. De åtstramningar i handräcknings- och
verkslällighelsförfarandet som kommittén föreslagit genom en anknytning till 65
8 ulsökningslagen torde enligl MRF:s mening bli ett så effektivt köparskydd att
riskerna för sociala skadeverkningar av ägare-rällsförbehållen i stor
utsträckning elimineras, vilket också talar för etl bibehållande av
återtaganderätten, MRF framhäver som en av de allra allvarligaste
invändningarna mot en inskränkning av återtaganderätten de risker som
förslaget kan medföra ur strukturell synpunkt. Atl kommersiellt hantera
begagnade bilar är enligt MRF en sällsynt problemfylld verksamhet. Den bör
givetvis regleras och kontrolleras. Men om man därutöver påför handeln med
begagnade bilar allvariiga ekonomiska belastningar som inle ger en motsvarande
utdelning i ökad kundtrygghet finns enligl MRF stor risk för all det äldre
sortimentet begagnade bilar strömmar över lill irreguljära försäljningskanaler.
Den reguljära bilhandelns konkurrenskraft vad gäller del billigare
begagnaisortimentet är redan i dag försvagad beroende på alt de irreguljära
försäljningskanalerna i realiteten ofta inte belastas av samhällskrav och
konsumentskyddskosinader MRF anseratl denna utveckling i avgörande mån kommer
atl förslärkas om kreditsäkerheien skulle undanryckas. Följden härav skulle
enligl MRF bli att de äldsta bilarna som innebär de största genomsnittliga
riskerna för trafiksäkerhet och hushållsekonomi skulle komma all hanleras av
den tillfälliga eller rent irreguljära bilhandel som myndigheterna i olika
sammanhang förklarat sig vilja effektivt molverka. Enligt MRF:s mening är det
inte äganderättsförbehållet som sådant som bör angripas, ulan de
konsumenlskyddande insatserna bör i stället koncentreras på att åstadkomma
erforderiiga lagändringar, bättre konsumentupplysning och effektivare
reklamalionshaniering, varigenom eventuellt missbruk skulle kunna förhindras
och parternas jämställdhet i köpprocessen säkerställas, MRF framhåller alt den
internationella utvecklingen vittnar om all med något enslaka undantag
äganderätlsförbehållen i princip inle rubbats genom konsumentpolilisk
lagstiftning, medan en hel del länder däremol infört restriktioner och
lagbestämmelser som i andra hänseenden tagit sikte på att skydda kreditköparen,
exempelvis ångervecka vid krediiköp, kreditkoslnadsredovisning, inskränkningar
i rätlen att kräva ul ev. restbelopp av kunden efter återtagning, växelförbud
o. d. Sveriges bihndustri- och bilgrossistförening anför liknande synpunkter
och framhåller bl. a. atl det endast är i undantagsfall som bilen i en
avbetalningsaffär med 40 procents kontanlinsats inle skulle ge
tillfredsställande reell säkerhet. I dessa fall - avseende begagnade bilar
värda kanske 2 000-3 000 kr. - är det enligt föreningens mening knappast
rationellt atl över huvud taget diskutera avbetalnings-alternativet. Föreningen
påpekar vidare all påslåendet om att återtaganderättens belydelse skulle ha
överskattats synes vara baserat uteslutande på undersökningen av
handräckningsmål hos vissa kronofogdemyndigheter. Enligt föreningen är det i
och för sig rikligt alt återtaganderätten visar sig

s. 294 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 294

sakna
betydelse i de jämförelsevis fä handräckningsfall, då betalning inte sker och
godset inte anträffas. Föreningen anser emellertid alt ålertaganderätien har
sin slörsia betydelse vid del alldeles övervägande antalet avbetalningsköp dä
handräckning över huvud laget inte aktualiseras därför att betalning sker
avtalsenligt. Enligt föreningens mening finns det anledning antaga att
ålertaganderätien i dessa fall utgör elt normalt affärsmässigt påtryckningsmedel
därför att godset verkligen har ett värde, som vid varje lid överstiger
reslskulden, medan belalningsviljan blir mindre i de fall som kommer till
kronofogdemyndigheterna därför att godsets värde är lägre än reslskulden.

Sydöstra Sveriges auktionistförening berör den av
kommittén föreslagna kontantprisgränsens effekler för handeln med travhästar
och andra hästar. Auktionislföreningen framhåller alt dessa djur ofta säljs på
auktion. En enklare travhäst på cirka tre år kostar ofta ca 10 000 kr. Vare sig
hästen säljs på auktion eller på annat sätt är del enligt auktionislföreningen
för säljaren - som ofta är uppfödare i liten skala - ell stort iniresse att
kunna återtaga hästen, eftersom en affär på 10 000 kr. för honom är en slor
affär och en föriusi av beloppet drabbar honom mycket hårt. Hästen har enligl
auktionislföreningen lika stort värde för säljaren som för köparen och det
finns möjlighet all sälja hästen på nytt. Föreningen framhåller vidare all
travhästar ofta köps av enskilda som harsvårt att ordna annan kreditsäkerhet.
Handeln med hästar skulle enligl auktionislföreningen avsevärt försvåras om
återtagande inte för ske.

Kommitténs förslag att såsom fömtsättning för
ålertaganderält skall gälla all förbehållet om sådan räll gjorts av säljaren i
samband med köpel berörs särskilt av bankinspektionen, som framhåller atl
beslämmelserna om kreditköp tar sikte även på det förhållandet att bank lämnar
kredil direkt till köpare, förutsatt all detta sker på grund av överenskommelse
med säljaren. Denna finansieringsform, som har annan innebörd än då konsumenl
på eget initiativ skaffar sig bankkredit för senare anskaffning av vara, har
enligl bankinspektionen hittills varil mindre vanlig men kan väntas fö slörre
utbredning. Annan innebörd än rebelåning har finansieringsformen såtillvida
att banken/kreditgivaren normalt inte kan göra någon fordringsräti gällande mot
säljaren. Emellertid kan banken allt efter sin bedömning av risktagandel träffa
överenskommelse med säljaren att denne marginellt ställer säkerhet -
realhypotek eller borgen - för sådana lån till konsumenter som banken lämnar i
samförstånd med säljaren. Ofta kan säkerhet som gäller generellt för säljarens
engagemang i banken utnyttjas för ändamålet. Kommitténs lagförslag medger,
framhåller bankinspektionen vidare, inte möjlighet för banken/kreditgivaren alt
vid lämnande av kredit som här avses begagna sig av ålertaganderält, i den mån
sådan föreligger beträffande varan i fråga. Ålertaganderätien bör nämligen
enligl kommittén inle utvidgas till annan kreditgivare än den som tillika är
säljare och endast säljaren för göra förbehåll om återtaganderätt.
Bankinspektionen anmärker att man därmed frångår principen om kredilgivaren
såsom part i del treparlsförhållande som kreditköpet anses utgöra och pä
vilken man byggt t. ex. bestämmelsen all köparen för göra gällande samma
befogenheter på grund av köpel mot kreditgivare som mol säljaren, Enligl
bankinspektionens mening bör konsekvensen kräva att nämnda princip för
tillämpning även när det gäller återtaganderätten. Detta skulle enligt
bankinspektionen vara ägnat att öka kreditinstitutens möjligheter all lämna
lån av ifrågavarande slag och all hålla

s. 295 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 295

konsumentens
koslnader på en lägre nivå. Frånvaron av återtaganderätt kan nämligen leda lill
ökat behov av säkerhet eller ansvarsåtaganden från säljare eller
garantiinstilut och av kreditförsäkringar o. d. Bankinspektionen anser atl en
ålertaganderält för bank bör ses som en säkerhetsrätt av sådant slag som i
andra kredilsammanhang uppfattas såsom en hell normal företeelse.

Några remissinstanser lar upp vissa särskilda
frågor med anknytning till kommitténs förslag till bestämmelser rörande
begränsning av åleriaganderätten. Konsumentverket framhåller atl köparens
slällning i vissa situationer skulle kunna förbättras genom införande av en
ångerräll för honom. Finner köparen all han vid krediiköp har övervärderal sina
ekonomiska möjligheter skulle del enligl konsumentverket kunna vara skäligt att
han har rätt atl slippa ifrån etl avbelalningsköp. Konsumenlverkel framhåller
all en ångerrätt kan förmodas bli utnyttjad vid en tidigare tidpunkt än en
återtaganderätt försäljaren, vilkel skulle innebära en ekonomisk fördel för
köparen eftersom varan inle hinner sjunka så mycket i värde. Om ångerräll
införs bör enligl konsumenlverkel vid rättens utnyttjande uppgörelse ske enligt
17 8 i förslaget lill konsumentkreditlag. RSV finner det inte av betänkandet
framgå huruvida, för det fall flera varor upptas i samma krediiköpsavtal,
frågan om den föreslagna konlanlprisgränsen för ålertaganderält uppnåtts skall
bedömas med hänsyn lill varje enskild varas kontantpris eller om även del
sammanlagda kontanlpriset kan ge ålertaganderält, exempelvis belräffande varor
som har ett direkt samband med varandra och bildar en naiuriig enhet. Enligl
RSV är del också oklart om tillbehör kan omfattas av ålertaganderält när sådan
föreligger belräffande huvudsaken. RSV anser att dessa frågor måste klarläggas.
RSV påpekar vidare atl kommillén i fråga om förfarandet vid återtagande
föreslåratt avbetalningsköplagens regler skall äga motsvarande lillämpning samt
atl kommittén framhåller (s, 234) all ulmälningsförbudel i 16 8 andra slyckel
avbelalningsköplagen gäller vid konsumentkreditköp med återtagandeförbehåll och
della även om kredilgivaren avstått från ålertaganderätien eller denna eljest
upphört all gälla. Enligl RSV kan denna ståndpunkt inle förenas med kommiiténs
påståenden (s. 193) att när återtaganderätt inle längre kan göras gällande dess
sakrättsliga funktion upphör och kreditgivaren inte för bättre rätt än
konsumentens övriga borgenärer. Enligt RSV:s uppfattning synes de senare
påståendena riktiga, nämligen all en sakrätislig verkan inte kan föreligga om
dess förutsättning (återtaganderätten) har upphört. Detta innebär emellerlid
all utmätningsförbudet enligt 16 8 andra stycket avbelalningsköplagen
bortfaller. Varan kan därmed utmalas, om den inle omfattas av beneficiel.
Vidare framhåller RSV all i 15 8 första styckel 3 förslaget lill
konsumentkreditlag såsom förutsättning för återtaganderätt uppställs bl. a. all
konsumenien är i dröjsmål med belopp som uppgår till mer än en tiondel av hela
skuldbeloppet. Detta innebär en avvikelse från 2 8 första stycket avbelalningsköplagen
enligl vilken bestämmelse handräckning även kan beviljas om belalningsdröjsmål
avser återstoden av säljarens fordran. Avvikelsen synes enligt RSV innebära att
utmätningsförbudel enligt 16 8 andra stycket avbelalningsköplagen, vartill 19
8 förslaget till konsumenlkreditlag hänvisar, upphör när återtaganderätt inte
kan göras gällande på grund av atl restfordran är mindre än en tiondel av hela
skuldbeloppet. 1 enlighet med RSV:s tidigare berörda uppfattning beträffande
återtaganderättens sakrättsliga verkan synes härav följa atl säljaren skulle
kunna skaffa sig en belalningsdom och få

s. 296 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 296

verkställighet
i den sålda varan, om den inle omtaltas av beneficiel. Enligt RSV kan
konsumenien, om denna tolkning är riklig, komma all göra en ekonomisk föriusi
som är slörre än den föriusi som drabbar honom i samband med återtagning. Vid
återtagning skall nämligen i princip säljaren inle äga utkräva restskuld av
konsumenten, medan detta kan ske efter utmätning. Kronofogdemyndigheten i
Göteborgs distrikt påpekar atl återtaganderätten enligt kommitténs förslag
inle tycks grunda sig på all äganderätten kvarblir hos säljaren tills godset är
betalt. Della innebär enligt kronofogdemyndigheten atl äganderätten till
egendom inköpt på kredil i och med besittningsövergången omedelbart övergår
lill konsumenten och all egendomen således kan utmätas hos honom försäljarens
och andra borgenärers fordringar, vilkel ger konsumenten en försämrad
ställning. Om återtaganderätten däremot grundas på att äganderätten kvarblir
hos säljaren förefaller det enligl kronofogdemyndigheten besynneriigl att en
sakralt skall kunna preskriberas, vilket är fallet enligt 20 8 i den föreslagna
konsumentkreditlagen. Köplagsutredningen påpekar att kommittén i motiven (sid.
234) uttalar alt utmätningsförbudet enligt 16 8 andra styckel
avbelalningsköplagen skall gälla belräffande vara som får alertas. Eftersom
hänvisningen lill avbelalningsköplagen i den föreslagna 19 8 endast omfattar
sådana fall då handräckning skall ske för varans återtagande eller
verkställighet skall ske av dom varigenom köparen förpliktats lämna tillbaka
varan har motivulialandet enligt köplagsutredningens mening inte kommit till
uttryck i lagtexten. Sydöstra Sveriges Auktionistförening anser att del, om
äganderältsförbehållel skall ersättas med ett återtagandeförbehåll, är viktigt
att det klart utsägs att den som köpt vara med återtagandeförbehåll inte äger
sälja godset förrän det till fullo har betalats.

1.7.2
Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande. Preskription av reslskulden

Kommiiténs förslag rörande uppgörelsen mellan
parterna vid återtagande (17 8 förslaget till konsumentkreditlag) lämnas - med
undanlag för förslaget om preskription av restskuld (17 8 femte slyckel)-utan
erinran av praktiskt tagel samtliga remissinslanser. RSV anser dock atl de i 13
8 förslaget till konsumentkreditlag upptagna avräkningsreglerna, till vilka 17
8 tredje stycket hänvisar, är mycket komplicerade. RSV påpekar att en
betydligt enklare metod under lång tid har använts vid avräkning enligl
avbelalningsköplagen och atl del är önskvärt att parterna själva kan hanlera
beräkningsmetoden. Detta torde enligl RSV generellt sell knappast bli fallet
med den föreslagna metoden. Dessa omständigheter talar enligt RSV:s uppfattning
för att avbetalningsköplagens avräkningsmelod bör väljas framför den av
kommittén föreslagna. Även kronofogdemyndigheten i Marieslads distrikt förordar
att avräkning mellan köpare och säljare skall ske enligt de kända och väl
inarbetade regler som nu gäller och som såvitt är känt inte har medfört
olägenheter. I anslutning till 17 8 förslagei till konsumentkreditlag påpekar
RSV vidare att vid avräkning enligl avbelalningsköplagen fråga uppkommit hur
kronofogdemyndighet skall förfara beträffande reparationsfordran hos tredje
man. Om tredje man har relenlionsrätt i varan, tvingas säljaren betala reparationen
för atl handräckningen skall kunna verkställas. Många kronofogdemyndigheter
anser del tveksamt om säljaren vid avräkning enligl avbelalningsköplagen skall
tillgodoräknas vad han eriagt för reparationen och

s. 297 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 297

om köparen skall tillgodoräknas hela värdet av godset
inkluderande värdet av reparationen. RSV anser del angeläget alt denna ofta
förekommande rättsfråga klarläggs, Samma fråga berörs av Sydöstra Sveriges
aukiionislför-ening, som framhåller all en travhästs återlagningsvärde ofta kan
minska kraftigt om köparen inte betalat travtränarens slallkoslnader och
träningsavgifter, eftersom tränaren för sin fordran har retenlionsräll i
hästen, Enligl SACO/SR kan övervägas att vid avräkningen mellan parterna i
samband med återtagande låla köparen tillgodoräkna sig varans bruksvärde och
inle endast dess försäljningsvärde.

Förslaget all säljaren efter
återtagande av vara inte skall få kräva ul restskuld i annal fall än då varan
på grund av köparens åtgärder utsatts för onormal värdeminskning och atl
säljaren i sådani fall inle skall få kräva ul mer än vad som hänför sig lill
värdeminskningen (17 8 femte stycket förslaget lill konsumentkreditlag)
kritiseras däremot av flera remissinslanser.

Förslaget avstyrks av en rad
remissinstanser som ansluter sig lill kommitléledamoten Björiings reservation
på denna punkt, nämligen kronqfogdemyndigheien i Växjö distrikt,
handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, handelskammaren i Örebro och
Västmanlands län, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, en ledamot
av hem/Örsä/jningskommiiién (direktören Per Schierbeck), SACO/SR, Sveriges
indusiriförbund, Sveriges grossisiförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
musikhandlares riksförbund. Konfekiionsindusiriföreningen. Svenska företagares
riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund.
Finansieringsföretagens förening, Svenska bålindustri/Öreningen. Svenska
poslorder/Öreningen, Köpkori AB, Elinderska Conto Förelagen. Förslaget
avstyrks vidare av kronofogdemyndigheten i Marieslads distrikt.

Datainspektionen anser att
bestämmelsen i 17 8 femte stycket i förslaget till konsumentkreditlag har
givits en utformning som mindre väl överensstämmer med gällande
rättsprinciper. Del avsedda resultatet torde enligt datainspektionens mening
kunna uppnås på annat sätt, nämligen om man för en begränsning av
ätertaganderätten väljer en sådan lösning som diskuterats i USA (betänkandet
sid 138 1) och England (betänkandet sid 148 0. Om den av kommittén föreslagna
bestämmelsen likväl tas in i ett slutligt lagförslag bör enligt
datainspektionen undantaget för onormal värdeminskning omformuleras så, att
det kan tillämpas av t, ex. inkassobyråer ulan juridisk sakkunskap. RSV anser
alt kommitténs argument för förslaget i denna del inle är hell övertygande, RSV
framhåller all säljaren i allmänhet dröjer viss längre lid med att vidta
handräckningsålgärd. Kommitténs förslag kommer enligt RSV:s mening sannolikt
att leda lill alt säljaren måste gå hårdare fram mot konsumenten genom atl
exempelvis vägra betalningsanstånd om han anser alt risk för värdeförsämring
av varan kan uppstå. Härigenom kan den föreslagna regeln om preskription av
reslskulden komma alt missgynna många konsumenter som är i behov av tillfölliga
betalnings-anstånd. Kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt är av samma
uppfattning. RSV anmärker vidare att säljaren enligt förslaget endast skall
kunna utkräva den del av reslskulden som hänför sig till värdeminskning genom
köparens åtgärd, såsom vanvård o. d. RSV befarar att detta nya prövningsmoment
kan medföra praktiska tillämpningsproblem för kronofogdemyndighet. Vid
handräckningsförrättning måste kronofogdemyndighet således ägna särskild
uppmärksamhet åt frågan om handräckningsgodset avviker från normalt skick.
Enligl RSV torde det därför bli nödvändigt atl kro-

s. 298 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 298

nofogdemyndighel
i slörre utsträckning än f n, måste anlita sakkunniga för värdering av
handräckningsgodset, Köplagsuiredningen anför atl värdet för köparen av den
föreslagna regeln i 17 8 femle slyckel inte synes särskilt stort, i synnerhet
som säljaren har möjlighet att utsöka köpeskillingen. Enligt köplagsutredningen
synes verkningarna av regeln svårbedömda, exempelvis för del fall köparen av
en bil skadar denna, med eller ulan vållande. Köplagsuiredningen ifrågasätler
om inte säljarens rätt vid skada blir beroende av om köparen väljer atl
reparera bilen eller ej och av den tidpunkt, vid vilken säljaren gör kravet
gällande. Om bilen är försäkrad till fulla värdet skulle återigen, enligl
köplagsutredningens uppfattning, en begränsning av säljarens räll att kräva
återstående belopp kunna leda till all köparen kunde behålla hela
försäkringsersättningen och hänvisa säljaren lill alt återta bilen. Sveriges
advokatsamfund ifrågasätter om del finns tillräckliga skäl atl
"efter-ge"köpares evenluella reslskulder och framhåller att della
innebär ell avsteg från hävdvunna civilrältsliga regler såtillvida att avtalet
i denna del blir verkningslöst ulan all skäl därtill behöver föreligga enligl
gällande rättsregler om ogiltighel eller jämkning av avtal. Enligt
advokatsamfundets mening bör restskuld få utkrävas i vart fall även när godsets
värde onormalt minskals genom casus-händelser. Enligt advokatsamfundet har
kommittén inte framfört något skäl varför del skulle vara motiverat att här
åsidosätta den allmänt vedertagna civilrättsliga regeln att köparen står faran
för godset, sedan det kommit i hans besittning. Även professorn Lennart Vahlén
påpekar i sill av Finansieringsföretagens förening åberopade yttrande att den
föreslagna regeln i 17 8 femle stycket i realiteten innebär atl säljaren står
faran för godset till dess att full belalning erlagls eller lill dess all
affären eljesl helt avvecklats, Vahlén nämner som exempel på de verkningar som
den föreslagna regeln enligt hans mening kan fö att en konsumenl har köpt en
bil för 30 000 och betalat 7 500 kronor kontant och att bilen ulan åtgärd av
köparen har blivit förstörd så att dess återstående värde endast är 10 000
kronor. Enligt Vahlén är affören därigenom avslutad mellan parterna och
kreditgivaren kan inte framställa andra anspråk än alt ulfö den skadade bilen
eller dess värde, MRF anför liknande synpunkter och anser atl den föreslagna
förutsättningen för all restskuld skall lå utkrävas, all onormal
värdeminskning beror av någon köparens åtgärd, är alllför snäv. Sydöstra
Sveriges auktionistförening anser alt restskuld också bör fö utkrävas när
säljaren i samband med återtagande har fått betala köparens skuld till iredje
man som innehaft den återtagna varan med relenlionsrätt för sin fordran.

1.7,3
Förfarandet vid återtagande

Kommitténs förslag rörande förfarandet vid
åieriagande( 18-19 88 förslaget till konsumenlkreditlag) lämnas av
remissinstanserna i huvudsak ulan erinringar men föranleder vissa förslag och
påpekanden. Datainspektionen uppger atl det enligt inspeklionens erfarenhet
från tillämpning av inkassolagen förekommer all avbelalningssäljare mol köpare
som brister i fullgörande av avtalad betalningsskyldighet använder först
lagsökningsförfarande och därefter begär handräckning för återtagning. Enligt
datainspektionen är det oklart om ulmälningsförbudel i 16 8 andra styckel
avbelalningsköplagen äger tillämpning för det fall all gäldenären har
slulbelalal godset och säljaren därefter begär utmäining för koslnader i
lagsökningsärendet och anvisar

s. 299 Kontrollera mot PDF

prop. 1976/77:123 299

nämnda
gods till utmätning, I vart fall drabbas gäldenären av dubbla
för-rältningskoslnader. Datainspektionen framhåller att detta missförhållande i
nuvarande rättsläge inte alltid kan anses innefatta underlåtenhet att iakttaga
god inkassosed och att kommittéförslaget inte helt löser problemet, KO anser
att det bör övervägas att ålägga säljare, som vill utöva sin åiertaganderäii.
all tillställa köparen en handling i vilken anges konlraklsbrottel, återstående
skuldbelopp m, m. och i vilken köparen erinras om all han kan avvärja elt
återtagande genom att göra fyllnadsbetalning. KO påpekar att elt sådani krav
uppställs i engelsk räll och atl liknande regler finns i 12 kap, 44 8
jordabalken angående underrättelse till hyresgäst som förverkat sin hyresrätt
på grund av dröjsmål med hyresbetalning. KO framhåller vidare all förslaget
till konsumentkreditlag inle innehåller någon motsvarighet till 2 8 andra
slyckel avbelalningsköplagen, enligt vilkel stadgande säljaren inte för
utnyttja sin ålertaganderält om köparen innan varan återtas betalar del belopp
dröjsmålet avser jämte ränta och kostnader, om återtaganderättens utkrävande
skulle vara obillig med hänsyn till atl dröjsmålet berott på alt köparen till
följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild anledning
huvudsakligen ulan egen skuld råkat i betalningssvårigheter, KO förordar alt en
motsvarande regel tas in i den föreslagna konsumentkredillagen. Enligt KO bör
säljarens iniresse atl utnyttja sin återtaganderätt sedan dröjsmålet upphört
visseriigen normalt inte vara särskilt stort. Eftersom återtaganderättens
största betydelse ligger i det hot mol köparens trygghet som den framkallar,
för man enligt KO emellerlid inle bortse från all regeln kan ge en normall
skötsam köpare en större trygghet då han råkat i belalningssvårigheter. KO
anser del inte heller kunna uteslutas all säljare i enslaka fall mer eller
mindre obehörigt yrkar alt få återta varan från köparen. Även om den
förmögenhetsrättsliga generalklausulen kan tillämpas i ett sådani fall,
medfören särskild regel om hinder för ålerlagande vid "personlig force
majeure" enligt KO:s mening en större trygghet för köparen, KO anser
vidare atl den föreslagna konsumentkredillagen bör innehålla en regel motsvarande
6 8 andra slyckel avbelalningsköplagen om köparens rätt alt återlösa återtagen
vara. Enligl KO:s mening finns del ingen anledning atl förmena köparen vid ett
konsumentkreditköp samma rätt. RSV föreslår att 18 8 förslaget till
konsumentkreditlag kompletteras med krav på uppgift om köparens personnummer.
Föreningen Sveriges kronofogdar anser alt termen "handräckning" för
varas ålerlagande i den föreslagna konsumentkreditlagen och i
avbelalningsköplagen bör ersättas med "återtagning" eftersom den
förra termen i lagberedningens förslag till ulsökningsbalk används som
beteckning för en närmare angiven exekutiv åtgärd och risk för missförstånd
alltid föreligger när samma term i olika lagar används i olika betydelser.

1.7.4
Preskription av åleriaganderätten

Förslaget att återtaganderätten preskriberas om
ansökan om handräckning förklarats förfallen enligt 16 8 avbelalningsköplagen,
i den lydelse delta lagrum i lagberedningens betänkande utsökningsräll XIII
(SOU 1974:55) har föreslagils erhålla (20 8 förslaget till konsumentkredillag)
lämnas ulan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Länsstyre/sen i
Göteborgs och Bohus län ifrågasätter emellertid del lämnliga i den föreslagna
ordningen. Länsstyrelsen

s. 300 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 300

framhåller
att köpeavtalet i övrigt vanligen fortsätter atl gälla även sedan ansökan om
handräckning förfallit samt alt kommittén uppenbarligen menar alt
återtaganderätten då hell upphört även om köparen "kommit i kapp" med
avbetalningarna och sedan fullgör dessa avtalsenligt. Enligt länsstyrelsen
kommer säljaren i sådant fall i elt ofördelakiigt läge genom att han förlorar
sin trygghet mot köparens övriga borgenärer, Enligl länsstyrelsens mening bör
förslaget i denna del i stället bygga på förutsättningen alt återtaganderätten
alllid består till dess köparen fullgjort alla väsentliga förpliktelser enligt
avtalet. Enligt köplagsutredningen synes den av kommittén föreslagna regeln
inle leda lill det av kommittén eftersträvade målel, alt hindra alt en säljare
dröjer alltför länge med alt ansöka om återtagande av varan, eftersom regeln
inte lägger något tvång på säljaren atl inom rimlig lid framställa sådan
ansökan. Föreningen Sveriges kronofogdar anser all förslagei till preskription
av återtaganderätten kan fö svåröverskådliga konsekvenser, bl. a. genom alt
konstruktionen leder till atl avbelalningsgodset vid återtaganderättens
upphörande genast kan angripas av köparens samtliga borgenärer,
Krono/ögdemyndlgheierna i Malmö, Marieslads och Vänersborgs distrikt
framhåller att den av kommittén föreslagna regeln lätt kan kringgås genom all
säljaren återkallar sin ansökan om handräckning strax innan den skulle kunna
förklaras förfallen och därefter på nytt ansöker om handräckning,
Kronqfogdemyndigheien i Malmö distrikt påpekar alt genom etl upprepat sådani
förfarande preskription kan förhindras under lång lid, så att återtaganderätten
likväl blir etl påtryckningsmedel mol köparen. Kronofogdemyndigheten föreslår
därför atl anstånd i ett senare mål skall sammanläggas med i tidigare mål
lämnade anstånd och preskription inträda när en sammanlagd anslåndslid om sex
månader uppkommit. Kronofogdemyndigheten i Marieslads disiriki befarar all den
föreslagna preskriptionsregeln i vissa fall kan tvinga säljaren atl agera
hårdare mol köparen än han eljest skulle göra. RSV, kronofogdemyndigheten i
Göteborgs disiriki och Föreningen Sveriges kronofogdar anser atl ansökan om
handräckning bör förfalla automatiskt och inte först efter beslut från fall
till fall.

1.8
Skydd mot vissa avtalsvillkor

1.8.1
Förfalloklausuler

Kommitténs förslag att vid kreditköp kreditgivares
rätt all göra förfalloklausul gällande skall begränsas till fall då det
föreligger etl mera kvalificerat dröjsmål med betalning från köparens sida
eller då köparen förfarit på visst sätt med vara belräffande vilken
kredilgivaren kan göra gällande återtaganderätt (12 8 förslaget till
konsumentkreditlag) godtas i och för sig av remissinstanserna.

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig emellertid
på denna punkt till kommittéledamoten Björiings förslag alt kredilgivaren även
skall få göra förfalloklausul gällande om köparen - när kredilgivaren kan göra
gällande ålertaganderält - har vanvårdat varan, varvid med vanvård bör förslås
också åsidosättande av skyldighet enligl avtalet att hålla varan försäkrad, Hil
hör kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt. Svenska hande/skammareförbundel.
/leria/ei hande/skamrar, SACO/SR. Sveriges advokaisamfund, Sveriges industriförbund.
Sveriges grossisiförbund. Sveriges köpmannaförbund. Sveriges tnu-sikhandlares
riksförbund. Konfekiionsindusiriföreningen. SHIO. Svenska före-

s. 301 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 301

lagares
riksförbund. Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund.
Finansieringsförelagens jörening, Svenska bålinduslriföreningen. Svenska
postorder/öreningen, Köpkori AB. Elinderska Conto Förelagen. MRF anser att
förlålloklausul bör fö göras gällande när köparen uppenbariigen vanvårdar varan
eller åsidosätter annan förpliktelse som är väsenllig för säljaren,

KO riktar vissa anmärkningar mol den 112 8 förslaget
upptagna bestämmelsen om betalningsdröjsmål och anför följande. Enligt 2 8
avbelalningsköplagen kan en förfalloklausul göras gällande bland annat om
köparen dröjt i mer än 14 dagar med att erlägga förfallet belopp som uppgår
til! minst 10 procent av avbetalningspriset eller, om dröjsmålet avser två
eller flera posler, minsl 5 procent. Utredningens förslag ger köparen större
skydd än dessa regler såtillvida att dröjsmålet måste uppgå till en månad. Det
förutsätts vidare att dröjsmålet avser mer än 10 procent av skuldbeloppet.
Denna senare förutsättning synes i vissa fall vara oförmånlig för köparen i
jämförelse med vad som föreskrivs i avbelalningsköplagen, nämligen då varje
avbetalning överstiger 10 procent av skuldbeloppet men understiger hälften av
en delbetalningspost om 5 proceni, dvs, understiger 2,5 procent av
avbeialningsprisel (kreditköpsprisel). Förhållandet kan illustreras med
följande exempel. Först tillämpas den av utredningen föreslagna regeln. Det
antas att kreditköpsprisel för en viss vara är 20 000 kr, all kontanlpriset är
15 900 kr och kreditkostnaden således uppgår till 4 100 kr. Kontantinsatsen är II 900
kr, varför kreditbeloppet tydligen utgör 4 000 kr. Skuldbeloppet utgör summan
av kreditbeloppel och krediikostnaden, eller 8 100 kr. Om man antar att köparen
skall göra 18 månatliga inbetalningar om vardera 450 kr, för en förfalloklausul
enligt 12 8 förslaget lill konsumentkredillag göras gällande när köparen råkat
i dröjsmål med två avbetalningar eller efter drygt åtta veckor. Om 2 8
avbelalningsköplagen däremot tillämpas för en förfalloklausul inte lillämpas
förrän dröjsmålet avser tre amorteringar om sammanlagt I 350 kr, eller när det
gått tio veckor, - KO anser alt den föreslagna regeln, även om exemplet enligt
KO inte torde åskådliggöra någon särskilt vanlig situation, dock bör ges en
sådan utformning att konsumentkreditlagen inle ger en köpare sämre skydd än
han skulle ha fött om avbelalningsköplagen varit tillämplig. KO påpekar att
vid en sådan ändring av 12 8 i förslaget motsvarande ändring bör göras i 15 8
första slyckel 3. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen rörande tillämpning
av förfalloklausuler vid frislående lån (25 8 förslaget lill
konsumenlkreditlag) lämnas ulan erinran av prakliskt tagel samlliga
remissinstanser. Bankinspektionen anser dock all den föreslagna bestämmelsen
bör innehålla etl stadgande som motsvarar 12 8 andra styckel i den föreslagna
konsumentkredillagen, enligt vilkel bank ellerannan kredilgivare,som är
uppfordrad därtill i annan lag, vid krediiköp är oförhindrad alt göra gällande
strängare förbehåll om belalning i förtid. Bankinspektionen framhåller alt
bankernas utlåning i princip är kortfristig. Detta kommer till uttryck i 63 8
banklagen, som föreskriver atl bank, om kredittiden är längre än ett år, skall
förbehålla sig rätl att säga upp krediten lill betalning inom ett år. Inom ett
härför i paragrafen särskilt begränsat utrymme kan längre krediler - s, k,
bundna lån - lämnas. Även i sådani fall skall emellertid bank förbehålla sig
rätl att säga upp lån lill förlida ålerbetalning, om så erfordras av
säkerhetsskäl. Bankinspektionen påpekar atl förslaget till konsumentkreditlag
medger att dessa beslämmelser såsom hittills lillämpas av bank när fråga är om
kreditköp. Den föreslagna 25 8 som gäller lån enligt 24 8, dvs, överhuvudtagel

s. 302 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 302

lån
lill privatpersoner för enskilt bruk, ger emellertid enligt lagtexten inte
motsvarande möjlighet till förbehåll om uppsägning till återbetalning inom ett
år. Del kan här vara fråga om lån med förhållandevis lång reell löplid

- villalån, lån till
fritidshus, båtar o, d, samt lån lill aktieförvärv ävensom

personlig kredit i checkräkning, som lämnas under låneliknande former

med t. ex. förutsättande av att kreditbeloppel nedbringas efter hand. Enligt

bankinspektionens uppfattning är del i fråga om dessa krediter minst lika

befogal alt bankerna kan följa banklagstiftningens principer som när fråga

är om krediiköp. Bankinspektionen anser alt förbud all göra vissl förbehåll

gällande måsle uppfattas såsom hinder mot att i avtal föreskriva dylikt för

behåll; närmast avses förbehåll enligt 63 8 första slyckel banklagen. Den

föreslagna 25 8 bör därför enligt bankinspektionens mening innehålla samma

generella bestämmelse som 12 8 andra stycket. Bankinspektionen framhåller

alt detta i praktiken inte kan väntas medföra några olägenheter för kre

ditlagarna, eftersom bankerna erfarenhetsmässigt inte behöver göra förbehåll

om uppsägning till betalning i förtid gällande belräffande kredit som för

utsatts skola ha längre varaktighet, såvida inte uppsägning erfordras av sä

kerhetsskäl, Sveriges föreningsbankers förbund framhåller all 25 8 i den fö

reslagna konsumentkredillagen i sak torde överensstämma med den praxis

som tillämpas inom bankvärlden. Förbundet finner del emellertid anmärk

ningsvärt atl kommittén i ell lagstiftningsärende som avser kreditköp gör

uttalanden som avses vara bindande för bankernas verksamhet, I den mån

förslaget innebär maleriella förändringar för bankerna bör enligl förbundels

uppfattning motsvarande precisering ske i banklagsliftningen. En sådan änd

ring kan givetvis ske i förevarande lagstiftningssammanhang. Enligt för

bundets mening torde del dock inte vara förknippat med några slörre ölä

genheter att avvakta härmed lill dess en förväntad allmän översyn av bank

lagstiftningen sker,

1,8.2
Avräknings- och kopp/ingsförbehå//

Åtskilliga remissinslanser ansluter sig i denna del
lill kommittéledamoten Björiings reservation, bl, a, kronofogdemyndigheten i
Växjö distrikt. Svenska handelskammareförbundel, flertalet handelskamrar,
SACO/SR. Sveriges advokatsamfund, Sveriges indusiriförbund, Sveriges
grossisiförbund. Sveriges köp-manna/örbund, Sveriges musikhandlares
riksförbund, Konfektionsindustriföreningen, Svenska företagares riksförbund,
LRF, Svenska bankföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund.
Finansieringsföretagens förening, Svenska bålinduslriföreningen, Svenska
poslorder/oreningen. Köpkori AB, Elinderska Conto Företagen. Dessa
remissinstanser anser alltså, atl avräknings- och kopplingsförbehåll - i
enlighel med vad som gäller enligt 8 8 avbelalningsköplagen

- bör få göras såvitt
avser ersättning för reparalion eller annan åtgärd med

avseende på vara som är föremål för krediiköp. Såvitt gäller avräknings

förbehåll ansluter sig även kronqfogdemyndigheien i Marieslads distrikt och

såvitt gäller kopplingsförbehåll SHIO och MRF till denna mening, RSV

anser atl avräkningsförbehåll och kronqfogdemyndigheien i Göteborgs disiriki

att kopplingsförbehåll bör tillåtas såvitt avser ersättning för reparation av

ifrågavarande vara. Kronqfogdemyndigheien i Göteborgs distrikt anser det alltid

böra framgå av köpeavtalet att koppling är tillåten endasl i denna utsträck

ning. De skäl som anförs för dessa ståndpunkter motsvarar i huvudsak

dem som anförts av kommitléledamoten Björiing.

s. 303 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 303

1.8.3
VII/kor om bela/ningsansvar vid obehörigt användande av kontokort

Kommiiténs förslag i denna del (23 8 förslaget lill
konsumenlkreditlag) godtas eller lämnas utan erinran av så gott som alla
remissinslanser.

Köpkort AB anser atl de föreslagna bestämmelserna
ger konsumenien ett gott skydd. Enligl bolaget överensstämmer de i stort med den
praxis som tillämpas av flertalet kontokortsföretag. Kö delar kommitténs
uppfattning att avtalsvillkor som innebär all kontohavaren åtar sig
betalningsansvar för belopp som påförts kontot genom inköp av obehörig bör fö
göras gällande bara i vissa situationer. Genom alt kreditkortet är ensamt
legitimerande för innehavaren är risken för obehöriga uttag enligt KO:s mening
slor, och kontohavarna kan inte ensamma lastas för sådana uttag. Det tyngsta
ansvaret bör enligl KO falla på kontokortsföretagen, som inte uppställer
slrängare legilimationsregler för användningen av kreditkort, KO anser del
därför naluriigi atl konsekvenserna av de missbruk som konlosyslemel inbjuder
till för bäras av i första hand kontokortsföretagen själva. Enligt KO:s mening
finns det mot bakgrund härav anledning att överväga om man inte i Sverige -
såsom har skett i USA - bör införa regler som generellt begränsar
kon-lohavarnas betalningsansvar till vissl belopp och som befriar dem hell från
ansvar i de fall då kortet använts av någon obehörig, som inte varil
le-gitimerad pä annal sätt än genom innehav av kortet, KO framhåller alt man
bör fordra att det företag hos vilket kortet företes för debitering av kontot
kontrollerar alt innehavaren antingen genom fololegitimalion kan styrka atl han
är den på kortet angivne kontohavaren eller kan förete fullmakt från denne.
Även konsumentverket anser att risken för ekonomisk föriusi lill följd av
missbruk av kontokort i första hand bör bäras av kreditgivaren. Konsumentverket
påpekar att kommitténs förslag medför alt konlohavare kan bli ansvarig för
belopp som påförts kontot efter det att han mist kortet men innan han anmält
detta. Konsumentverket föreslår alt kontohavarens ansvarighet härvidlag
begränsas till etl belopp motsvarande en ijugondedel av basbeloppet,
Köplagsutredningen anmärker att de föreslagna beslämmelserna i 23 8, särskill
i de fall där kontohavaren lämnat ut kortet lill annan, inle ger kontohavaren
tillräckligl skydd mot att säljaren (eller annan som lämnar kredit mot
kontokort) förfar oaktsami, Köplagsutredningen hänvisar härvid lill 33 8
skuldebrevslagen.

ACow/i//w/v/KOa/e/anmärkeratlförslaget innebär att
mindre stränga hante-ringsbeslämmelser skulle gälla för kontokort än för
checkhäften. Enligt konjunkiurinstitutei har kommittén inte lämnat någon
närmare motivering för detta ställningstagande.

Finansieringsföretagens förening har i särskill
yttrande avstyrkt "KO:s och konsumentverkets nyss berörda förslag om en
generell begränsning av konlohavares betalningsansvar vid obehöriga uttag till
visst belopp. Föreningen framhåller bl, a, att de av kommittén föreslagna
reglerna om konlohavares betalningsansvar ger konsumenien ell gott skydd. Om
man härutöver inför en beloppsmässig begränsning skulle delta enligt föreningen
sannolikt bidra lill minskad respekt hos kontohavarna för regler om bl. a,
noggrann förvaring och anmälan om föriusi av kontokort,

1.9
Förtidsbetalning och avräkning

Förslaget atl köparen vid krediiköp alltid skall ha
räll att betala skuldbeloppet i förtid (11 § förslaget till
konsumentkredillag) lillstyrks eller lämnas

s. 304 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 304

utan
erinran av alla remissinslanser. Köplagsutredningen ifrågasätter dock om termen
"skuldbelopp", vilken i 2 8 definieras såsom summan av kreditbelopp
och kredilkostnad, bör begagnas 1118 som avses uttrycka all köparen alltid har
rätl atl betala även ej förfallna delar av sin skuld med viss reduktion enligl
13 8 i förslaget. Svenska bokförläggareföreningen finner de av kommittén
föreslagna reglerna befogade men framhåller all det är svårt att med kort
varsel vidta nödvändiga ändringar i de datamliner som nu lillämpas vid
försäljning av vissa bokverk, och atl en relalivt lång övergångslid därför
måsle medges.

Beträffande
de av kommillén föreslagna reglerna om beräkning av kreditgivarens fordran vid
bl. a, förtidsbelalning (13 § förslagei lill konsumenlkreditlag) ifrågasätter
RSV om det är lämpligt atl välja den enligl RSV:s mening myckel komplicerade
beräkningsmetod som kommillén närmare utvecklar i specialmötiveringen till den
föreslagna 13 8. RSV framhåller att det är önskvärt atl parterna själva kan
hanlera beräkningsmetoden och förordar den metod som f n, tillämpas enligl
avbelalningsköplagen. Göta hovrätt anser all de av kommillén föreslagna
begränsningarna av återtaganderätten kan komma att medföra en avsevärd ökning
av antalet lagsökningar på grund av kreditköp. Enligt hovrättens mening finns
det därför anledning uppmärksamma frågan huruvida de föreslagna reglerna i 13 8
om avräkning vid förtidsbelalning skall beaktas av domstolarna när i
lagsökningsmål gäldenären inle inkommil med svar och när betalningsskyldighet
åläggs genom tredskodom. I 6 8 lagsökningslagen föreskrivs, alt om gäldenären
erhållit del av lagsökningshandlingarna men inte inkommer med svar, skall
rätten avgöra målet på de skäl borgenären företett. Tredskodom skall enligl 44
kap. 8 8 andra styckel rättegångsbalken grundas på kärandens framställning av
omständigheterna i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och
den ej strider mot förhållande som är allmänt veleriigt. I den mån
framställningen ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljesl
uppenbart framgår, alt käromålet är ogmndat, skall det ogillas. Med hänsyn till
av-räkningsregelns tvingande karaktär anser hovrätten för sin del all den bör
lillämpas i lagsökningsmål, när gäldenär inle inkommil med svar. Delsamma bör
enligt hovrättens mening gälla vid tredskodom, om borgenären åberopar ell
kontrakt lill stöd för sin talan. Har reduktion enligt 13 8 inte gjorts när
borgenären besläml sill yrkande, skall sålunda rätten i sådana fall tillämpa
reduktionsregeln. Hovrätten påpekar atl rätlen emellertid inte kan fixera det
belopp som gäldenären har atl eriägga, eftersom det är likviddagen som skall
vara bestämmande för vilka avbetalningsposter som skall underkastas reduktion,
utan rätlen får nöja sig med alt i sitt avgörande ange de grunder efter vilka
reduktionen skall ske, och uträkningen får sedan ankomma på
kronofogdemyndigheten. Enligt hovrättens mening bör de antydda processuella
frågorna göras lill föremål för närmare överväganden,

1.10
Tillsyn och påföljder m. m.

l.l
0.1 Tillsyn

Kommitténs förslag att myndighet som regeringen
bestämmer skall utöva tillsyn över efterlevnaden av den föreslagna
konsumentkreditlagen samt de föreslagna reglerna för tillsynsverksamheten
(26-28 88 förslaget till konsumentkredillag) lämnas i och för sig ulan erinran
i prakliskt taget samtliga remissyttranden.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 305

Såsom framgått redan i tidigare avsnitt befarar
emellertid många remissinstanser alt tillsynsverksamheten enligt den
föreslagna konsumentkreditlagen kommer att bli svår och resurskrävande,
särskilt om tillsynen skall omfatta efterievnaden av regler om konlanlinsals
och längsta kreditlid. Göta hovrätt anser alt tillsynen, om den föreslagna
slraffrätlsliga regleringen genomförs, kommer att bli relalivt omfattande och
kräva en betydande organisation. Hovrällen framhåller att granskning måste ske
inte bara av reklam och annan marknadsföring utan i många fall också av
kontrakt och andra handlingar För att utröna om beslämmelserna om kontantinsats
och kredittid lillämpas på elt korrekl sätt torde del enligt hovrätten vidare
krävas ingående granskning av förelagens bokföring, och i de fall granskningen
leder till misstanke om brott mot lagen skall åtalsanmälan göras. Den förundersökning
som därvid skall utföras torde enligt hovrättens mening ofta komma atl bli
komplicerad och kräva specialutbildad personal. Om förundersökningen leder
till åtal och den tilltalade bestrider ansvar, skall ett dyrbart och tidsödande
domstolsförfarande inledas, där man enligl hovrällen kan räkna med avsevärda
bevissvårigheter i många fall. Tillsynen och lag-föringen vid överträdelse av
ifrågavarande bestämmelser kommer uppenbarligen all bli myckel
kosinadskrävande. Hovrätten framhåller all förslaget i detta hänseende bör
bedömas mot bakgrund av strävandena under senare år att i högre grad inrikta
rättsväsendets resurser på den allvariigare kriminaliteten. Enligl hovrättens
mening kan det starkt ifrågasättas om rättsväsendels, särskill polisens,
ansträngda resurser bör las i anspråk för det nu ifrågavarande ändamålet. Även
dalainspektionen, som härvid åberopar sina erfarenheter från inkassolagens
lillämpning, och kommerskollegium, som åberopar sina erfarenheter av tillsynen
över de speciella belalningsreglerna inom bilbranschen, anser att elt
genomförande av förslagei skulle kräva omfallande resurser för information och
tillsyn. Kommerskollegium framhåller alt även om man kan räkna med att
flertalet säljare skulle följa de föreslagna reglerna om kontantinsats och
kredittid måste risken vara slor för all mindre nogräknade säljare kringgår
dessa, allra helst som köparen i många fall sannolikt inle skulle prolestera
mot villkor som kan uppfattas som förmånligare än vad lagen föreskriver Delta
skulle för handelns del kunna medföra nackdelar från konkurrenssynpunkt.
Liknande synpunkter anförs bl. a, av Svenska handelskammareförbundel och
Stockholms handelskammare, som anser all kommitténs uppfattning att en
effekiiv kontroll skulle kunna upprätthållas även med relalivt begränsade
resurser torde gmnda sig på en allvariig missbedömning, samt av Sveriges
indusiriförbund. Sveriges grossisiförbund. Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
bilindustri- och bilgrossistförening, Direkiförsäljningsföretagens förening
och AB IKEA konto. Sveriges indusiriförbund Sveriges grossistförbund och
Sveriges köpmannaförbund anser vidare att de föreslagna reglema om
tillsynsverksamheten kommer atl innebära elt stort intrång hos näringsidkarna,
Sveriges bilindusiri- och bilgrossistförening menar att motsvarigheter lill
bilkredilnämnden lorde behöva utvecklas inom andra branscher, i samförstånd med
berörda branschorganisationer, MRF ger uttryck för samma tankegång och
framhåller bl, a. att bilförsäljningsföretagen genom det skiljeförfarande som
utgör en del i avbetalningsöverenskommelsen för bilbranschen har
tillförsäkrats sekretess samlidigt som samhället genom kommerskollegium har
full insyn i bilkreditnämndens verksamhet, MRF anser att de kanske främsta
orsakerna till atl administration och kontroll av kredilreslrikiionema inom
bilhandeln

20 Riksdagen 1976/77. I saml Nr 123

s. 306 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 306

fungerat
väl är alt del rör sig om varor med belydande värde, att motorfordonen finns
offentligt registrerade och att bilförsäljningen lill slörre delen sker genom
organiserade kanaler i etl selektivt distributionssystem.

Bilkredilnämnden - till vars yttrande Sveriges
bilindusiri- och bilgrossisiförening samt MRF ansluter sig - framhåller alt
kontrollen av regler om kontantinsats och kredittid inrymmer många praktiskt
svårhanleriiga problem, bl. a. beträffande bytesobjekts verkliga värde,
förekomsten av sidokrediter, förmedlade krediler, obefogade föriängningar av
kredittiden m. m. Enligt bilkredilnämnden skulle dess dömande verksamhet mot
den bakgrunden knappast framstå som meningsfull om den inte kunde gmndas på en
effektiv granskning av de berörda bilföretagen. Härom uppger bilkreditnämnden
att granskningsverksamhelen har överiämnats till en frislående revisionsbyrå,
som har ett tioial revisorer engagerade i granskningen, såväl centralt som
regionalt. Åriigen företas 100 - 125 kontroller, jämnt fördelade över landet
enligt en konfidentiell instmktion. Varje enskild kontroll av etl bilföretag
pågår under en lill tre dagar, beroende på företagets omsättning, som regel under
två dagar. Kostnaden för själva granskningsverksamhelen uppgick år 1974 till
265 000 kronor, dvs, ca 2 500 kronor per granskat bilförelag, och
finansieringen sker genom de viiesbelopp som bilkreditnämnden dömer ut.
Skiljedom påkallas mot ca 75 procent av de granskade företagen och bland dem är
del endasl något enslaka förelag som undgår vitespåföljd. Enligt
bilkredtinämndens mening är det nödvändigt alt tillsynen över efterlevnaden av
den föreslagna konsumentkreditlagen får sådan omfattning att varje berörd
kreditsäljare har att räkna med alt bli granskad inom en inte alllför lång
tidsperiod. Granskningen kan inle begränsas lill själva kreditavtalen ulan
måsle gå djupare in i såväl säljföretagens som kreditgivarnas bokföring.
Bilkreditnämnden framhåller all nämnden alltså inte delar kommitténs
uppfattning att en effekiiv kontroll kan upprätthållas även med relativt
begränsade resurser. Bilkreditnämnden är så sammansatt att branschvana finns
representerad inom nämnden. Kravet på utredning kan i varje fall inte bli
mindre om mål av förevarande beskaffenhet skall handläggas vid de allmänna
domstolarna. Enligl bilkredilnämnden torde det komma all röra sig om
hundratusentals transaktioner per år.

Bilkredilnämnden anser all rätten lill inspektion
enligt 27 8 förslaget till konsumentkredillag bör utsträckas lill all avse även
den näringsidkare som förmedlar konsumentkredil i samband med sin försäljning
och till den som lämnar kredil som förmedlas av näringsidkare. Enligl
bilkreditnämnden är det ofta endast finansiärens bokföring som visarom
krediibeslämmelserna är uppfyllda eller ej. I näringsidkarens bokföring kan
hela affören framstå som en kontantaffär, medan den i verkligheten aren hos
finansiären placerad kreditafför som inte uppfyller reglerna.

Kommittén förordar att tillsynen anförtros åt
konsumentverket eller KO. Denna fråga tas upp av flera remissinstanser, bl. a.
datainspektionen, bankinspektionen och KO.

Datainspektionen framhåller alt tillsynen över
efterievnaden av inkassolagen är uppdelad mellan datainspektionen, som
anförtrotts den tillsynen i allmänhet, och bankinspektionen, som utövar
motsvarande tillsyn över bankernas tillämpning av inkassolagen.
Datainspektionen ifrågasätter mot bakgrund av sina erfarenheler som
tillsynsmyndighet enligl inkassolagen om inte bankinspektionen bör anförtros
även tillsyn över bankernas fullgörande av skyldigheter som kan komma alt
åligga dem som kreditgivare

s. 307 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 307

enligl
en konsumenlkreditlag. Datainspektionen framhåller vidare att dess tillsyn över
inkassolagen omfatlar del i den lagen reglerade förfarandei för indrivning av
fordran, oavsett om denna indrivning ombesörjs av fordringsägaren själv eller
av ombud, t. ex. inkassoföretag, Enligl dalainspektionens mening kan det
visseriigen rältsteoreiiskl göras gällande att förfarande för 1. ex.
återtagande av avbetalningsgods inle ulgör ett led i indrivning av fordran
ulan en följdåtgärd när indrivning misslyckats. Det av kommillén framlagda
faktaunderiagel visar emellertid enligt datainspektionen atl t, ex,
återtaganderätten har sin viktigaste funktion som påtryckning på gäldenären
att belala. Datainspektionen anser att detta resonemang leder lill all
lillämpningen av reglerna om återtaganderätt och även övriga bestämmelser om
"havererade krediiköp" är och bör vara underkastade datainspektionens
tillsyn enligt inkassolagen. Datainspektionen framhåller alt delta inte
nödvändigtvis innebär atl tillsynen över en lagstiftning på
konsumenlkreditområdel måsle delas upp mellan dalainspektionen och den
myndighet som utses att vara tillsynsmyndighet, men atl de föreskrifter som kan
komma atl utformas inom tillsynsmyndigheterna dock lämpligen bör samordnas.

Bankinspektionen
avstyrker bestämt alt tillsynen över den föreslagna lagens efterievnad
anförtros åt KO/konsumentverkel såvitt avser bl. a. bankernas verksamhet som
kredilgivare och föreslår att tillsynen beträffande banker och andra förelag,
som omfattas av banklillsynen, skall utövas av bankinspektionen. Bankinspektionen
påpekar att den föreslagna konsumentkredillagen omfattar, fömtom egentliga
köpkrediter, privatkrediter av olika slag som lämnas av bankerna såsom
villalån, spariån, vissa checkräkningskrediler m. m. Förslaget innebär enligl
bankinspektionen atl en belydande del av den för bankernas säkerhet
gmndläggande tillsynen över deras kredilgivning skall överflyttas lill
KO/konsumentverket respektive delas mellan denna myndighet och
bankinspektionen. Bankinspektionen anser atl kommillén endast helt knapphändigt
har motiverat denna från allmän synpunkt viktiga förändring. Beträffande
bankernas kredilgivning erinras visseriigen i betänkandet om bankinspektionens
övervakning. Samtidigt sägs det emellertid att inspeklionens övervakning inte
är särskilt inriktad på att tillvarata konsumenlinlressel, Enligl
bankinspektionens mening är denna syn på bankinspektionens uppgifter sakligt
oriktig. Bankinspektionen framhåller att dess tillsyn - i överensstämmelse med
banklagstiftningens väsentliga syfte - är inriktad på konsumentintressen. Såsom
konsumenter är nämligen att se inte bara låntagare utan även insätlare. Den
tillsyn som bankinspektionen utövar är baserad på en avvägning mellan
konsumenters intressen såsom insätlare respektive låntagare. Gällande
beslämmelser om utlåningen är huvudsakligen betingade av insällarnas intresse
av trygghet för insatta medel och av atl bankerna är erforderiigt likvida.
Bankinspektionen har emellertid därutöver lill uppgift alt tillgodose
konsumentintresset atl bankerna inte missbrukar det överiäge vari de normalt
befinner sig i förhållande till kon-sumenter/kredittagare. En icke oväsentlig
del av inspektionens löpande uppgifter avser undersökningar i ärenden, som
aktualiseras av allmänheten genom bl. a. klagomål, huvudsakligen från
kredittagare. Bankinspektionen har här samma funktion som KO har på
konsumeniområdel i övrigl. Antalet klagomålsärenden beräknas för år 1975 uppgå
till eii 100-ial. Bankinspektionen framhåller all de sålunda aktualiserade
frågorna, även om de inle sällan beror på missförstånd eller bristande kännedom
om gällande bestäm-

s. 308 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 308

melser,
ger bankinspektionen tillfölle atl lämna information och lägga till rätta
problemen på ett för båda parter godtagbart sätt samt impulser till generella
åtgärder, särskild granskning e. d. En annan tillsynsuppgift av belydelse i
sammanhängd är enligt bankinspektionen genomgång av de formulär av skilda
slag, l. ex. kredilavtal, som bankerna använder i sina kundförhållanden.
Bankinspektionen påpekar atl föredragande statsrådet i prop, 1971:15 (s, 69)
med förslag till lag om otillböriiga avtalsvillkor uttalade bl. a. alt han
ansåg del nalurtigl all "behovet av kontroll- och övervakningsmöjligheter
när det gäller villkoren i de avtal som banker och försäkringsbolag erbjuder
allmänheten också i fortsättningen anförtros de särskilda inspektionsmyndigheterna"
samt vidare, vad särskilt gällde bankverksamheten, alt man också måsle beakia
de penningvårdande myndigheiemas iniresse av all kunna anlägga speciella
penningpoliliska aspekter på villkoren för bankernas kreditgivningsverksamhet.
1 enlighet härmed omfattas, framhåller bankinspektionen, bankverksamheten inte
av marknadsdomstolens och KO:s kompetensområden enligt avialsvillkorslagen.
Detsamma gäller vid tillämpningen av lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet
rörande pris och konkurrensförhållanden, där bankinspektionen beträffande
förelag under dess tillsyn är myndighet som avses i lagen. Bankinspektionens
åligganden härvidlag har också kommit till uttryck i 2-3 88 instruktionen
(1970:538) för bankinspektionen. Enligt bankinspektionen hårdess prisövervakning
fått särskild aktualitet genom de avgiftshöjningar som bankerna företagit på
senare tid och som f n. är föremål för utredning. Bankinspektionen påpekar
vidare att del även av 147 8 banklagen följer, att bankinspektionens tillsyn
avser också allmänhetens/konsumenternas intressen. Enligl detta lagrum åligger
del inspektionen att med uppmärksamhet följa bankernas verksamhet i den mån
del erfordras för kännedom om förhållanden som är av betydelse för en sund
utveckling av bankverksamheten. Bankinspektionen uppgeratt ingripanden till
förmån för konsumentintressen har gjorts med stöd av detta lagrum.
Bankinspektionen konstaterar sammanfattningsvis att bankinspektionens
verksamhet är särskilt inriktad på att tillvarata konsumentintressen, både
insättares och låntagares. Vad särskilt angår lånlagarnas skydd mot att
bankerna utnyttjar sill överlag som långivare har denna fråga enligl
bankinspektionen under senare år alltmer kommit i förgrunden och inspektionen
räknar med all denna sida av verksamheten under de närmaste åren kommer att
ytterligare expandera och få allt slörre betydelse.

Bankinspektionen
framhåller vidare atl i inkassolagen bankernas inkas-seringsverksamhet har
undantagits från datainspektionens tillsyn. Bankinspektionen erinrar om alt
föredragande statsrådet i propositionen (1974:42) med förslag lill inkassolag -
vari bankernas inkasseringsverksamhel ansågs vara en integrerande del av den
egentliga bankverksamheten - framhöll bl. a. all del skulle medföra betydande
olägenheier om tillsynen över en och samma verksamhet skulle utövas av två
myndigheter, dels bankinspektionen och dels den särskilda tillsynsmyndigheten
över inkasseringsverksamhet (datainspektionen). De sålunda åberopade skälen
kan enligl bankinspektionens uppfattning med än slörre tyngd åberopas när det
gäller bankernas kredilgivning, som är en central del av både bankverksamheten
och banklillsynen. Om statsmakterna skulle följa kredilköpkommitléns förslag
belräffande tillsynen skulle det kunna inträffa, att bankinspektionen och
myndigheten på konsumentskyddsområdel utfärdade ålägganden för

s. 309 Kontrollera mot PDF

Prop. 1916/11:123 309

bankerna
av sinsemellan motsatt innebörd i samma eller närbesläktade frågor Tendenser
till sådana konfliktsituationer har enligt bankinspektionen redan Iramlrält på
marknadsföringsområdel där både bankinspektionen och KO övar tillsyn av
bankerna.

Bankinspektionen framhåller ytteriigare att man
måste räkna med att del blir svårt för en särskild tillsynsmyndighet att få
något grepp om bankernas kredilgivning till privatpersoner och att
bankinspektionen under alla förhållanden måste övervaka bankernas hela
kredilgivning. Bankinspekiionen påpekar de svårigheter som föreligger att
avgöra om kredil, som lämnas privatperson/konsument, är avsedd för enskilt bruk
eller för rörelse, Krediler till enmansförelagare kan avse såväl privai ändamål
som rörelsen. Från säkerhets- och tillsynssynpunkt måsle krediler lämnade
privatperson och hans förelag eller förelag, i vilkel han har ell väsentligt
ägarinlresse, alltid betraktas från helhetens synpunkt. I fåmansbolag krävs
regelmässigt ägar-borgen och bankerna redovisar kreditengagemanget
tillsammantaget för bolag och ägare. I många fall har kredil till ägaren, t.
ex, mot villainteckning, bl, a. syftet atl göra del möjligt för honom all
tillskjuta kapital till del egna förelaget (aktiekapital eller annat
tillskott).

Bankinspektionen anser det vara hell klart atl den
i kommitténs förslag åsyftade tillsynen över bankernas kredilgivning inle bör
skiljas från banktillsynen. Oavsett alt slörre sakkunskap på bankområdet
knappast kan väntas bli företrädd i en myndighet, som endast är inriktad på
konsumentskydd i en belräffande bankverksamhelen begränsad mening, kan del
enligt bankinspektionens mening inle vara rationellt att tillsynsuppgifterna
delas mellan två myndigheter. Enligt bankinspekiionen bör däremot samråd
naturiigivis äga rum mellan bankinspekiionen och den andra lillsynsmyndighelen.

Bankinspektionen nämner i detta sammanhang atl
flnansieringsföretag såsom facioring- och leasingbolag inte står under direkt
tillsyn av bankinspektionen. Är de bankägda, vilket är fallet med etl antal
sådana företag, utövas emellertid från bankinspektionens sida indirekt tillsyn
över dem såsom delar av ägarbankernas organisation. Bankinspektionen
framhåller att dess ställningstaganden beträffande bankernas kredilgivning i
tillämplig mån har giltighet även beträffande de bankägda
finansieringsföretagen. Vidare påpekar bankinspektionen att frågan om
finansieringsföretagens framlida ställning kommer atl utredas enligt
regeringens beslut 1975-09-25 om tillsättande av en utredning om
finansieringsbolagen m, m., vilken enligl direktiven skall avse frågan om och
i vad mån finansieringsföreiagen, vilka f n. inte tillhör den organiserade
kredilmarknaden, skall kunna omfattas av kreditpolitiska åtgärder. Därvid skall
även tillsynsfrågan övervägas.

Också flera andra remissinstanser anser atl
tillsynen över bankernas kreditgivningsverksamhet inom ramen för den
föreslagna konsumentkreditlagen bör ankomma på bankinspektionen, bl. a. flera
handelskamrar, Sveriges indusiriförbund. Sveriges grossist förbund. Sveriges
köpmannaförbund. Sveriges musikhandlares riksförbund,
Konfekiionsindusiriföreningen. Svenska företagares riksförbund. Svenska
bankföreningen. Sveriges föreningsbankers riksförbund. PK-banken,
Finansieringsföretagens förening. Köplagsuiredningen anser del tveksamt om
banker och försäkringsbolag bör vara underkastade tillsyn av särskild myndighet
i vad avser lån som de lämnar till konsumenler

KO anser atl tillsynen över lagen bör anförtros del
nya konsumenlverkel. Enligl KO bör lillsynsmyndighelen, såsom kommittén
framhållit, inte bara utöva kontroll utan också aktivt arbeta för att i
samarbete med näringslivet

s. 310 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 310

förbättra
konsumenternas informationsunderlag. Delta överensstämmer väl med de riktlinjer
efter vilka KO arbetar i dag. KO framhåller att det är nödvändigt att
tillsynsmyndigheten får de redskap till sitt förfogande som kommittén föreslår
för atl verksamheten skall kunna bedrivas effektivt. Enligl KO är del härvid av
grundläggande betydelse alt tillsynsmyndigheten för möjlighet alt ta del av
alla handlingar hos en näringsidkare som gäller kreditverksamheten. KO anser
det emellertid inte realistiskt att räkna med atl tillsynsmyndigheten skall
kunna ha en fullständig överblick och kontroll av kreditmarknaden, eftersom
antalet kredilgivare är alltför stort, kreditmarknaden över huvud alllför
heterogen och tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter alltför många. Delta gäller
enligt KO alldeles särskilt om förslaget all begränsa krediibelopp och
kreditlid går igenom och myndigheten därigenom får i uppgift inle bara alt
tillse att reglerna om marknadsföring av krediterbjudanden iakttas, ulan också
atl kontrollera innehållet i de enskilda avtalen, Enligl KO:s mening måste
tillsynen med nödvändigheten grundas på anmälningar och på stickprovsvis gjorda
kontroller. KO betonar viklen av all myndighelen tilldelas tillräckliga
resurser för tillsynsverksamheten redan från början. Det bör ankomma på en
särskild enhet inom konsumentverket atl ha hand om tillsynsarbetet. KO anser
atl enheten i starten bör omfatta åtminstone tio tjänstemän, varav två eller
ire bör ha rent inspekterande uppgifter. Enhetens verksamhet bör enligl KO
planeras i god lid före den nya lagstiftningens ikraftträdande, KO framhåller
alt erfarenheterna från England, där en omfattande kontroUapparat skapats för
efterlevnaden av motsvarande lagstiftning, visar att förberedelsearbetet tar
lång tid,

KO berör också förslaget atl lalan mol
tillsynsmyndighetens beslut skall föras hos regeringen genom besvär (32 8
förslaget till konsumenlkreditlag). Enligt KO framgår inte klart vad som skall
anses som beslut. KO anser del inte kunna komma ifråga att besvär över alla slags
beslut som tillsynsmyndigheten fattar skall föras hos regeringen.
Besvärsregeln bör därför utvecklas och enligt KO:s mening anpassas till de
besvärsregler som finns upptagna i den nya marknadsföringslagen och i annan
näringsrättslig lagstiftning (l, ex. livsmedelslagen). Sålunda bör enligt KO
talan inle fö föras mot tillsynsmyndighetens beslut om inspektion eller
vitesföreläggande enligl 27 §, Vidare anser KO att talan mot beslut som
lillsynsmyndighelen i särskill fall meddelat enligl 28 8 andra slyckel bör
föras hos kammartätten genom besvär och atl talan mot annat beslut, dvs, sådani
som avser utfördandet av generella föreskrifter enligl 28 8 första slyckel, bör
föras hos regeringen.

1,10.2
Påföljder mm,

Kommiiténs förslag (30 8 förslaget lill konsumentkreditlag)
att bötesstraff skall följa på uppsåtligt eller oaklsamt brott mot den
föreslagna konsumentkreditlagens regler om kreditbelopp (kontantinsats) och
kredittid eller mot tillsynsmyndighetens föreskrifter om hur
uppgiftsskyldigheten enligt 3, 9 och 24 88 skall fullgöras föranleder kritik
från en del remissinslanser.

RA godtar dock förslaget. RÅ framhåller att en aktuell
strävan inom kriminalpolitiken är alt i möjligaste mån begränsa det
kriminaliserade området med utgångspunkt i all slraffrätlsliga sanktioner inte
skall användas, om efterievnaden av en lagbestämmelse kan upprätthållas med
andra medel. Mol denna bakgmnd bör nya straffbestämmelser, särskilt inom
special-

s. 311 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 311

straffrättens
område, införas med slor återhållsamhet. En särskild anledning till
försiktighet i fråga om nya kriminaliseringar inom just området för kommitténs
förslag ligger enligt RÅ däri, att det synes tveksamt om de föreslagna
strafföestämmelserna skall kunna lillämpas med tillräcklig grad av regelbundenhet.
RÅ har likväl inle kunnat finna all slralTbeslämmelserna på delta område skulle
kunna ersättas av andra sanktionsregler och biträder därför förslagen också i
denna del.

Göta hovrätt avstyrker däremot, såsom tidigare har
framgått, all beslämmelserna om kreditgivares upplysningsplikt, kontantinsats
och längsta tilliarna kredittid straffsankiioneras. Hovrällen framhåller alt
de bestämmelser som enligl förslaget till konsumentkreditlag skall gmnda
straffansvar är myckel obestämda till sill innehåll, Enligl hovrätten är del
uppenbart all t, ex, frågan om konlanlpriseis storlek, med den definition som i
lagförslagel givils begreppei kontantpris, redan med hänsyn till sedvanliga
rabatter kan vara föremål för olika meningar. Härtill kommer de komplikationer
som uppslår när köparen lämnar en vara i byle. Även i andra avseenden är de
föreslagna beslämmelserna enligl hovrätten svårtolkade och ägnade all vålla
problem i tillämpningen. Hovrällen pekar särskilt på de problem som kan uppstå
vid bedömningen av om olika kreditköp ägt mm vid samma tillfälle eller om den
tillåtna kredittiden överskridils när säljaren lämnat tillfälligt
beialningsanslånd. Det anförda innebär enligt hovrättens mening all
ifrågavarande regler inte tillgodoser de krav som från rättssäkerhetssynpunkt
måste ställas på slraffsanktionerade lagbestämmelser. Hovrätten framhåller att
denna principiella invändning i ännu högre grad gäller beslämmelserna om
marknadsföring och upplysningsplikt vid kreditköp och vid fristående lån, vilka
över huvud tagel inte närmare anger det slraftbara området utan förutsätts bli
utfyllda av föreskrifter som tillsynsmyndigheten meddelar. Enligt hovrättens
mening bör straffbestämmelser, som på detta sätt lämnar del strafföara området
öppet och får sill innehåll genom föreskrifter som meddelas av administraliv
myndighet, inte tillgripas annal än i rena undantagsfall. Såsom framgår i
föregående avsnitt (se 1.1 och 1.10.1) anser hovrätten vidare all den
straffrättsliga regleringen i förslaget medför onyanserade regler och en
kosinadskrävande verksamhet för tillsyn och beivrande av överträdelser av den
föreslagna lagstiftningen.

Sveriges domareförbund anser att 30 8 förslaget
lill konsumentkredillag kriminaliserar förfaranden i en omfattning som strider
mol gängse krimi-nalpolilisk uppfattning. Det synes förbundet närmast stötande
att den säljare eller kreditgivare, som i fall som avses i 5 8 iredje stycket
eller 7 8 medger köparen/gäldenären betalningsanstånd utöver en månad respektive
två år, gör sig skyldig till strafföart handlande. Enligt förbundet kan med
hänsyn till vissa uttalanden i betänkandet (sid. 175) den frågan ställas, om
straffbarheten även avser del fall att borgenären underiåler att vidta
indrivnings-åtgärder Förbundet anser att åtal för de i 30 8 angivna brotten i
vart fall bör få ske endasl om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Några remissinstanser tar upp frågan om inte
straffsanktionen enligt den föreslagna konsumentkredillagen på vissa punkter
bör ersättas eller kompletteras med civilrättsliga påföljder.

Kronofogdemyndigheten i Marieslads distrikt anser
all brott mot bestämmelserna om konlanlinsals och längsta tillåtna kredittid
bör medföra inte bara bötesstraff utan även atl säljaren förverkat sin
eventuella räll alt återta den försålda varan, RSV framhåller att en sådan
regel skulle kunna få slor

s. 312 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 312

verkan
men likväl inle bör införas innan erfarenheter vunnits av en lagstiftning på
grundval av kommitténs förslag. Även hemförsäljningskommiiién (majoriteten)
påpekar möjligheten av all införa en sådan sanktion men framhåller att den
skulle få endast begränsad effekt om återtaganderätten inskränks på del sätt
som kommittén har föreslagil.

KO påpekar atl kommittén inte föreslår någon
särskild påföljd för underiåtenhet att lämna upplysningar i marknadsföringen
enligt 3 8 förslaget till konsumentkredillag. Samhällets reaktion är enligt
förslaget begränsat lill att tillsynsmyndigheten kan ge sådana vitesförenade
föreskrifter som föranleds av tillsynen. Inle heller föreslås någon annan
påföljd för brott mot regeln om upplysningsskyldighel i samband med
avtalsslutet enligt 9 8 än den att handräckning i så fall inte får ske enligt
18 8, varjämte tillsynsmyndigheten kan ge föreskrifter som nyss sagts. KO
ifrågasätler om dessa påföljder för underiåtenhet alt efterkomma reglerna i 3
och 9 88 är lillräckligi effekliva med hänsyn till atl det alldeles övervägande
antalet kreditköp, om kommitténs förslag till inskränkningar i
återtaganderätten godtas, ändå kommer atl falla utanför handräckningsregelns
tillämpningsområde och lill all inspektion, som kan föranleda föreskrifter,
kan beräknas ske bara stickprovsvis och hos en myckel liten del av det totala
antalet kreditgivare. KO anser det därför inte kunna uteslutas alt mindre
nogräknade kredilgivare underiåler all iaktta sin upplysningsplikt till dess
att förhållandet uppmärksammas av tillsynsmyndigheten efter anmälan eller
stickprovskontroll. Enligt KO måste man räkna med all den konsumenl som väl
tagit kontakt med en näringsidkare i syfte alt göra ell krediiköp bara i undanlagsfall
ställer som villkor för köpet alt till sig få överiämnad en sådan skriftlig
handling som avses i 9 8. KO anser del inte heller kunna förmodas att de
konsumenler, som i okunnighet om kostnaderna m. m, ingått krediiköpsavtal, i
någon större utsträckning kommer atl anmäla lill tillsynsmyndigheten att det
inte fått motta sådana handlingar.

KO anser atl del, i analogi med 2 8
hemförsäljningslagen, bör uppställas som formkrav för kreditköpet alt köparen
kvitterat en handling som utformats enligl 9 8- Enligt KO:s mening bör således
föreskrivas i lagen alt krediliagarens anbud eller svar vid krediiköp är
gällande mol honom endast om han av kredilgivaren eller dennes ombud före
avgivandel av anbudet eller svaret mottar en särskild handling, som innehåller
uppgift om sådana förhållanden som anges i 9 8- KO påpekar att man i Finland
gått ännu ett steg längre genom atl som förutsättning för atl etl
avbetalningsköp skall vara giltigt uppställa kravel all köpel gjorts på ell
särskill av handels- och indusiriministeriet utfärdat formulär. Genom en regel
som den KO föreslår får den konsument, som inte givits reell möjlighet att ta
slällning till elt krediierbjudandes innebörd, enligl KO:s mening större
trygghet än vid andra påföljder. Regeln kan, framhåller KO, inte bedömas
medföra någon olägenhet för andra kredilgivare än de som saknar intresse atl
iaktta 9 8- KO anser att samma påföljder bör gälla vid försummelse att iaktta
beslämmelserna i 24 8 förslaget lill konsumenlkreditlag. - Vidare föreslår KO
all underiåtenhet alt iaktta formkravet skall anses utgöra otillböriig
marknadsföring.

KO avstyrker förslaget om bötesstraff för den som
bryter mot reglerna om lägsta kontantinsats och längsta kredittid. Straffar
enligt KO:s mening inte en lämplig påföljd i dessa fall. KO anser att man i
stället bör överväga atl komplettera möjligheterna för lillsynsmyndighelen att
utförda vitesför-

s. 313 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 313

enade
föreskrifter vid underiåtenhet atl lämna upplysningar enligt 3, 9 och 24 88
genom att i en särskild regel i marknadsföringslagen ge marknadsdomstolen
möjlighet atl på lalan av KO vid vite förbjuda kredilgivare som bedriver sin
verksamhet i uppenbar slrid mot konsumentkredillagen eller med stöd därav
ulfördade föreskrifter att fortsätta med kredilgivning. En sådan sanktion
skulle enligl KO kunna användas mot kreditgivare som vid upprepade tillföllen
åsidosätter olika föreskrifterom kreditverksamhetens bedrivande. KO påpekar all
en likartad regel föreslogs i del belänkande som låg lill grund för 1953 års
ändringar i avbelalningsköplagen (SOU 1950:42) samt atl KO i skrivelse lill
justitiedepartementet den 19 december 1972 föreslagit en motsvarande
bestämmelse såvitt gäller hemförsäljare som i Slörre utsträckning handlar i
strid mol hemförsäljningslagens föreskrifter. Den föreslagna påföljden
kommerenligl KO:s mening sannolikt all uppfällas som så ingripande att
kredilgivare kommer att anse det angeläget att iaktta reglerna i
konsumentkredillagen.

Hemjörsäljningskommiiién (majorilelen) befarar att
svårigheter kan uppkomma när det gäller effektiviteten hos och övervakningen
av det föreslagna regelsyslemel och all upptäcktsrisken vid överträdelser blir
låg. Det kanske allvarligaste problemet i della sammanhang är enligt
hemförsäljningskommilténs mening att säljaren och konsumenien ibland kan ha
etl gemensamt intresse av att kringgå bestämmelserna om kontantinsats och
kreditlid. Hemförsäljningskommittén framhåller all detta förhållande i
betänkandet berörs mycket kortfattat, när del sägs atl konsumenien inle bör
straffas för medverkan lill brott mol de angivna bestämmelserna. Mol denna
uppfattning, vilken enligl hemförsäljningskommittén stämmer med vad som i
allmänhet gäller om strafföarhet i dylika fall (s. k. concursus necessarius),
har hemförsäljningskommittén inle något atl invända. Hemförsäljningskommittén
påpekar emellertid all det föreligger en pålaglig risk för sidolöpare med
"snällare" villkor vid sidan av de skriftliga avbelalningskontrakt,
som redovisas i den "officiella" bokföringen. Enligt
hemförsäljningskommittén gäller detta kanske särskilt i förlängningsfall
(verkliga eller fingerade) enligl 5 § iredje stycket konsumentkredillagen. En
ledamot av hemförsäljningskommiiién (professorn U/f Berniiz) anknyter i
särskilt yttrande till dessa farhågor och framhåller alt han för sin del är
skeptisk till möjligheterna att förhindra överträdelser av kravel på minsta
kontantinsats med hjälp av straffhot eller en till omfattningen rimlig
offentlig tillsyn. Enligt Bernitz bör man i stället i första hand uppmärksamma
möjligheten all utforma de civilrättsliga reglerna så alt parternas intressen inle
sammanfaller. Bernitz lar som exempel att en TV-handlare sålt en TV-apparat
till konsumenl på kredit för 4 000 kr. Enligt lagförslagel är minsla
kontantinsatsen 1 000 kr. I samförstånd med konsumenten har emellertid
handlaren nöjt sig med en kontantbetalning på .500 kronor. Krediten uppgår
sålunda till 3 500 kr, medan lagförslagel högsl tillåter 3 000 kr. Berniiz
siäller frågan vad som i denna si-lualion gäller belräffande handlarens
möjlighet alt av konsumenten senare fordra överskjutande 500 kr., och påpekar
att denna fråga inte synes berörd i betänkandet. Enligt Bernitz kommer man här
in på civilrättsligt svårbedömda problem om giltigheten av avtal i slrid mol
förbud (se härom bl. a. Berniiz i SvJT 1974 s. 126). Bernitz anser alt
lagstiftningens utpräglade skyddssyfle närmast talar för att domstolarna inte
torde anse det möjligt att på rättslig väg i efterhand utkräva icke uttagen
kontantinsats. Lämnas spörsmålet öppet all lösas i rättstillämpningen får man
enligt Bernitz' mening

s. 314 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 314

dock
räkna med att få konsumenter i praktiken förmår framföra invändning omatt
beloppet inle kan lagligen utkrävas, Bernitz föreslåratt i en kommande
konsumentkreditlag las in en uttrycklig lagregel, enligt vilken säljaren saknar
befogenhet att i efterhand rättsligt göra gällande krav på icke ullagen kontantinsats.
Berniiz framhåller alt en dylik regel skulle ställa konsumentens intresse mol
säljarens, vilket lorde påverka följsamheten till lagen i fördelaktig
riktning. Regeln ter sig enligl Bernitz' mening dessutom tilltalande från
allmän konsumentsynpunkt.

Även Sveriges advokatsamfund och professorn Lennart
Vahlén, vars yttrande åberopas av Finansierings/Öretagens jörening, tar upp
frågan om giltigheten av kreditköpsavtal som stär i slrid mol den föreslagna
lagens beslämmelser. De påpekar att enligt 1 8 tredje stycket förslaget till
konsumentkredillag avtalsvillkor, som inskränker konsumenlens befogenheter
eller förmåner enligt lagen, skall vara ogiltigt, vilkel motiveras (s, 218) med
den föreslagna lagens skyddskaraklär. Enligt I 8 tredje stycket möter
emellertid inle något hinder mot avtalsbestämmelser med för konsumenten fördelaktigare
resultat än som framgår av lagen. Hit hör enligt advokatsamfundets och Vahléns
mening onekligen avtalsbestämmelser om längre kredittid än 24 månader eller om
rätt till anstånd med betalningen i vissa situationer. Sådana beslämmelser
blir därför enligt nämnda stadgande civilrättsligt bindande, trots att
kredilgivaren kan straffas för brott mot beslämmelserna om längsta kreditlid.
Enligl advokatsamfundet och Vahlén torde kommittén inle ha beaktat denna
konsekvens av del föreslagna regelsystemet. Också M är av den uppfattningen
atl elt avtal med exempelvis 48 månaders kredittid utan kontantinsats, trots
all det strider mot två av de i lagen föreslagna bestämmelserna, blir bindande
för parterna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förutsätter däremot att
ett avtal som avviker från stadgandena om lägsta kontantinsats och längsta
kredittid i allmänhel inte kan läggas till grund för indrivningsåtgärder

M
anser alt lagen bör innehålla bestämmelser om att konsumenten när
bestämmelserna om konlanlinsals och kredittid åsidosatts är berättigad all häva
köpel. M ifrågasätter vidare om inte straffpåföljden - som enligt M:s mening
inle direkt gagnar konsumenten - bör kombineras med en civilrältslig påföljd
lill konsumentens fördel. Enligl M kan för fall som del nyss nämnda övervägas
en "automatisk hävning" av avtalet med skyldighet för säljaren atl
utge skadestånd till konsumenten eller- om konsumenien inte gjort sig skyldig
till straffbar medverkan - en jämkning av avtalet så, att säljaren anses ha
erhållit dels kontantinsatsen, dels kreditkostnaderna och amorteringarna för
den tid som överstiger den i lagen stadgade längsta kredittiden. Härigenom kan
enligl M:s mening bättre motverkas att parterna i samförstånd överenskommer om
villkor som strider mot 5 och 7 88 i den föreslagna konsumentkreditlagen.

Några remissinstanser anser det oklart, vem som i
olika situationer skall kunna ådömas ansvar enligt den föreslagna
straffbestämmelsen, Hem/Örsäljningskommiiién (majorilelen) framhåller sålunda
att en fråga som i någon mån kan påverka straffbestämmelsens effekl är humvida
den innehåller ett "vanligt" gärningsmannaansvar eller ett
förelagaransvar eller möjligen ger utrymme för bådadera. Spörsmålet har inte
berörts i belänkandet. Orsaken härtill kan enligt hemförsäljningskommittén
vara att svaret ansetts självklart, eftersom ansvar för överträdelser av
specialslraffrältsliga bestämmelser av näringsrältslig art i praxis brukar
utkrävas endasl av företags-

s. 315 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77:123 315

chefen,
medan anställda som utfört det arbete varigenom överträdelsen skett i allmänhet
inle ådöms något straff En jämförelse mellan exempelvis 5 och 7 88, där
"kredilgivaren" åläggs vissa restriktioner och 30 §, som stadgar att
"den" som bryter mot bl. a. 5 eller 7 § dömes lill böter, ger enligl
hemförsäljningskommittén möjligen en antydan om att enbart ett förelagaransvar
avses, eftersom en anställd expedit knappast kan betraktas som kreditgivare vid
ingåendet av ett avbetalningsköp. Enligt hemförsäljningskommilténs mening ger
dock varken lagtexten eller motiven något klart besked på denna punkt, och
hemförsäljningskommittén framhåller atl det inte kan uteslutas atl
kreditköpkommittén vall del neutrala uttryckel "den" i 30 8 för all
möjliggöra en bestraffning både av företagschefen och av de anställda eller av
endera, beroende på omständigheterna i det särskilda fallet, Hemförsäljningskommittén
anser att klarhet bör skapas i den angivna frågan och förklarar sig hysa den
uppfattningen i sak, atl såväl företagaren som dennes anställda bör kunna
ådömas ansvar, särskilt som detta kanske kan bidra till att bestämmelserna
efterievs. LO däremol förulsätier alt straffansvar inte skall kunna drabba
enskilda anställda utan endast näringsidkaren eller hos honom anställd person i
förelagsledande ställning. Även Direktförsälj-nings/öreiagens förening anser
att lagförslagel är otydligt på denna punkt. Svenska Bankjöreningen - lill vars
yttrande i denna del Finansierings/ö-reiagensförening ansluter sig för finansieringsförelagens
del - framhåller all bank i de fall då banken övertar en ursprunglig
kreditgivares (säljares) fordran blir kreditgivare i lagens mening. Det
framstår enligt bankföreningen såsom oklart i vad mån bank i sådana fall har
ell självständigt ansvar för alt reglerna i 5, 7, 9 och 28 §8 förslaget lill
konsumentkredillag har iakttagits och således skyldighet atl kontrollera alt
den ursprunglige kreditgivaren för sin del iakttagit lagens regler om vad som
åligger kredilgivaren. Med hänsyn till den straffsanktion som enligt förslaget
är knuten till överträdelser av reglerna om kreditgivarens åligganden är det
enligt bankföreningens mening nödvändigt att fullständig klarhet skapas om
ansvarets omfattning vid kredilgivning "i flera led". För egen del
anser bankföreningen den naluriiga ordningen vara, all reglerna i 5, 7, 9 och
28 88 skall iakttas av den ursprunglige kreditgivaren och alt ansvar för
överträdelser skall kunna utkrävas endasl av honom och att bank i egenskap av
"sekundär" kreditgivare inte skall ha något eget ansvar för att
lagens föreskrifter har iaktlagils i lidigare led. Å andra sidan framstår del
enligt bankföreningen som naturiigt alt bank, som i sin verksamhet övertar
säljares fordringar på konsumenter, åtminstone under lagens första
giltighetstid vid sill kredilavtal med säljaren påminner om att säljaren vid
sin kredilgivning har atl iaktta gällande lagstiftning pä
konsumentkreditområdet.

Bankföreningen framhåller all en motsatt innebörd
av de nu behandlade reglerna - nämligen alt bank, som övertar säljarens
fordran, skulle ha elt eget ansvar och därmed en kontrollskyldighet i varje
enskilt fall - skulle medföra stora administrativa olägenheier för bankerna i
form av omständliga och koslsamma kontrollrutiner. Enligl bankföreningen medför
den masshantering del här är fråga om i bankerna att arbetsmomenten med flera
olika, extra kontrollåtgärder i varje enskilt fall snabbt multipliceras lill påtagliga
negativa effekler i form av ökade koslnader. 1 den mån hanteringen sköts med
hjälp av ADB blir del fråga om kosinadskrävande omprogram-meringar eller, om
della inte är möjligt, extra, manuella arbetsmoment i varje ärende. En sådan
ordning framstår enligl bankföreningens mening

s. 316 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 316

som
omotiverad, helst som resultatet av kontrollarbetet i det hell övervägande
antalet fall måste förutsättas endast bli ett konstaterande av atl den
ursprunglige kreditgivaren iakttagit den föreslagna konsumentkreditlagens
föreskrifter. Bankföreningen befarar att stora svårigheter skulle uppstå
.särskilt i fråga om en eventuell skyldighet för bank, som övertar säljarens
fordran, att kontrollera atl säljaren iakttagit de föreskrifter belräffande redovisning
av effekiiv ränta som kan ha meddelats med stöd av 28 8 i lagförslaget,
eftersom en kontroll i delta avseende skulle kräva en särskild räkneoperation
för varje övertagen kredit. Även om bank skulle kunna ha till hjälp sådana
tabeller och "lalhundar" som kan ha utarbetats lill ledning för redovisning
av effektiv ränta blir kontrollen enligt bankföreningen synneriigen
betungande, i synnerhet som bankerna som kreditkunder har säljföretag från
olika branscher, för vilka olika föreskrifter kan ha meddelats med slöd av 28
8- Bankerna skulle således enligt bankföreningens mening åsamkas
oproporlionertigt slora, extra arbetsinsatser, som inte kan undgå alt leda till
höjda finansieringskostnader för säljförelagen. Dessa kostnader måsle,
framhåller bankföreningen, i sista hand drabba konsumenlerna.

Sveriges advokaisamfund och professorn Lennart
Vahlén, vars yttrande åberopas av Finansieringsförelagens förening, anser
oklart vad som avses med kommitténs uttalande att konsument, när kreditsäljare
mer eller mindre "i maskopi" med konsumenten överträder bestämmelserna
om högsia krediibelopp eller längsta kredittid, inte skall anses delaktig i
brott. Enligt advokatsamfundet och Vahlén är konsumenien i sådant fall
självfallet delaktig i brott, och vad som menas är således att konsumenten
trots sin delaktighet inle skall straffas. Advokatsamfundet och Vahlén anser -
i motsats till hemförsäljningskommittén (majoriteten) - alt delta avviker från
vad som följer av allmänna straffrättsliga regler om medverkan och därför bör
uttalas i lagtexten.

Beträffande det av kommittén föreslagna subjektiva
rekvisitet för brott enligt 30 8 förslaget lill konsumenlkrediilag (uppsåt
eller oaklsamhel) påpekar hemförsäljningskommittén (majorilelen) att förslaget
innebären utvidgning av ansvaret för överträdelse av del förbud för säljaren
alt ta emol växel och andra löpande fordringshandlingar som f n, finns i 17 8
konsumentköplagen och som kommittén föreslår flyttal lill 21 8 i den
föreslagna konsumentkredillagen. Enligl konsumentköplagen är nämligen endast
uppsåtlig överträdelse av detta förbud straffbar. Hemförsäljningskommittén
framhåller atl detta vid utarbetandet av konsumentköplagen ansågs ligga i
sakens nalur (SOU 1972:88 s. 140, prop, 1973:138 s, 280), medan kreditköpkommillén
i sina motiv inle ens berört den föreslagna utvidgningen,
Hemförsäljningskommittén finner förslaget till subjektivt rekvisit i 30 8 helt
rimligt när det gäller ansvar för näringsidkaren själv. Enligt hemförsäljningskommilténs
mening bör man överväga all skärpa regeln därhän, all en omvänd bevisbörda
införs för delta fall, dvs. all näringsidkaren för all undgå ansvar måsle visa
att han inte haft uppsåt eller varit oaktsam, t. ex. vid utbildningen och
övervakningen av sina anställda. Hemförsäljningskommittén framhåller atl man
genom ett sådani s. k. presumtionsansvar i praktiken närmar sig etl rent
objektivt eller strikt straffansvar och det kan enligt hemförsäljningskommittén
ifrågasättas om man inte bör la stegel fullt ut och föreskriva ett strikt
ansvar. När det åter gäller de anställdas ansvar anser hemförsäljningskommittén
- särskill om ell strikt.ansvar införs för näringsidkaren - att del bör krävas
uppsåt för strafföarhet.

s. 317 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 317

Bilkredilnämnden anser uppenbart att vid
tillämpningen av 30 8 förslaget till konsumentkreditlag bedömningen av huruvida
oaktsamhet ligger någon till last bör få en sådan inriktning att lagstiftningen
inle förfelar sitt syfte. Invändningar om felräkning, felvärdering av
inbytesobjekt etc, torde enligt nämndens mening få godtas endast om felen
framstår som klart ursäktliga.

Bilkredilnämnden
berör vidare vissa frågor om preskription av förseelser mol de föreslagna
siadgandena om kontantinsats och längsta kredittid. Vid överträdelse av
beslämmelserna om konianiintsals torde enligl bilkredilnämnden den för sådan
förseelse gällande tvåårsfrislen för åtal - med hänsyn till att det är det
faktiska handlandet vid leveransen av vara som är av intresse - få räknas från
leveransdagen. Vid förseelse mol bestämmelserna om längsta kreditlid blir
frågan enligl nämnden mera komplicerad, eftersom man ofta inte kan konstatera
en faktisk överträdelse av reglerna om kredittidens längd förrän vid den
föreskrivna längsta kredittidens ulgång, dvs, tvä år efter kontraktsdatum.
Förseelsen skulle då vara preskriberad om preskriptionstiden skulle räknas
från kontraktstdalum. Bilkreditnämnden uppger att nämnden därför i sin praxis
- och nämnden tillämpar därvid samma preskriptionsregler som följer av
strafföestämmelsen i 4 8 i förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar - har utgått från att
preskriptionstiden vid amorteringsförseelser inte börjar löpa förrän den i
avbetalningsöverenskommelsen för bilbranschen föreskrivna kredittiden har gått
till ända.

Datainspektionen anser atl bestämmelser om straff
för brott mol den lystnadsplikt som enligt 29 8 förslaget till
konsumentkredillag skall åvila tillsynsmyndighetens personal inte bör intas i
konsumentkreditlagen.

2
Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara

Kommitténs förslag lill lag med särskilda
bestämmelser om uthyrning av vara (uthyrningslag) lämnas ulan kommentarer av
Göta hovrätt, bankinspektionen. RSV, krono/ögdemyndlgheierna i Vänersborgs och
Västerås distrikt, kommerskollegium, konsumenlverkel. Statens industriverk,
TCO, Sveriges doinare/örbund. Föreningen Sveriges kronofogdar. PK-banken,
bilkredilnämnden, Svenska bokförläggareföreningen.
DireklförsäljningsfÖreiagens förening. Svenska annonsörers förening. Svenska
reklambyråförbundei. Husqvarna AB, AB Eleciro/ux. Förslaget lillstyrks ulan
närmare kommentarer av RA, kronofogdemyndigheterna
i Ma/mö och Mariestads disiriki, Ma/mö kommun (kom-munsiyre/sens majoriiei),
KF.

2.1
Allmänna synpunkter

När det gäller mer allmänna synpunkter på den
föreslagna uthyrningslagen ansluter sig åtskilliga remissinslanser lill
kommiitéledamoten Björiings reservation. Hit hör kronqfogdemyndigheien i Växjö
disiriki. Svenska hondc/s-kammarejörbundet, flera hande/skamrar. en ledamot av
hemförsäljningskommiiién (direktören Per Schierbeck). Sveriges
indusiriförbund. Sveriges grossisiförbund. Sveriges köpmannaförbund. Sveriges
musikhandlares riksförbund. Svenska företagares riksförbund,
Konfekiionsindusiriföreningen. Svenska bankföreningen. Sveriges
föreningsbankers förbund, Finansieringsförelagens förening.

s. 318 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 318

Svenska
posiorderföreningen saml ytteriigare några remissinstanser.

Dessa remissinstanser anser således all en av den
föreslagna konsumentkreditlagen föranledd mer allmän övergång från kreditköp
lill långtidsuthyrning ur konsumentsynpunkt knappast kan anses önskvärd med
hänsyn framför alll till all förhyrning i regel är dyrare än elt motsvarande
kreditköp, saml alt det med hänsyn lill innehållet i kommitténs förslag till
kreditköpsreglering är motiverat alt införa regler som är avsedda atl motverka
en överströmning från kreditköp lill kreditköpsliknande hyresförhållanden.
Vidare delar dessa remissinslanser Björiings uppfattning att motivet för en
särskild reglering av varuulhyrningen sannolikt skulle bortfalla med en annan
och mindre långtgående utformning av kredilköpsreglerna. De anser också alt
vissa av de särskilda beslämmelserna i den föreslagna varuul-hyrningslagen
måste förutsättas leda till ökade kostnader för uthyrarna och därmed till ännu
högre hyresavgifter än för närvarande samt att del är angelägel alt
lagstiftningen inle leder lill all de konsumenler, som verkligen önskar
långtidshyra varor och inte ser förhyrningen i första hand som ett altemativ
till kreditköp, drabbas av så höga hyresavgifter att förhyrning framstår som
orealistisk.

Även SACO/SR. Sveriges advokatsamfund och LRF anser
all behovet av en särskild lagstiftning angående uthyrning av varor är beroende
av hur lagstiftningen om krediiköp slutligt utformas. SACO/SE framhåller alt en
särskild lag om uthyrning av vara är påkallad, om utredningens förslag rörande
ålertagandeförbud och minsla konlanlinsals i förslaget till konsumenlkrediilag
genomförs. SACO/SR anser del dock lämpligt att del redan av lagens rubrik på
något sätt framgår att dess tillämpningsområde är begränsat till fall där
förhyraren är konsumenl. - SACO/SR påpekar att det r n. inle finns några
tvingande regler om ulhyrares ansvar för fel på eller reparalionskoslnader för
hyresegendomen under hyrestiden. Enligt SACO/SR kan det finnas företag som
arbetar med kontraktsbestämmelser som är helt otillfredsställande ur
konsumentsynpunkt även om de kontrakl som bestämmer förhållandet mellan stora
uthyrare och konsumenler kan ha fått en lillfredsslällande uiformning efter
överiäggningar mellan uthyraren eller dennes branschorganisation och KO.
SACO/SR anser atl ett vissl minimiskydd motsvarande det i konsumentköplagen
därför borde tas in i den föreslagna uthyrningslagen, i den mån
konsumenitjänslutredningen inle kommer med förslag i dessa avseenden. Även
regler som gör utfästelser i annonser eller av uthyrarens ombud bindande bör
enligt SACO/SR:s mening övervägas, och SACO/SR hänvisar i delta sammanhang
till 7 8 konsumentköplagen och 3 8 hemförsäljningslagen. Sveriges
advokaisamfund delar uppfattningen alt det ur konsumentsynpunkt inte kan anses
önskvärt med en mera omfattande övergång från krediiköp till långtidsuthyrning.
Husmodersförbundei Hem och Sainhä//e anser att möjligheterna för den som så
önskar att långtidshyra varor inte bör begränsas genom en lagstiftning som
leder till sä höga hyreskostnader att förhyrning framstår som orealistisk.
Enligt förbundets mening bör konsumentens fria val respekteras samlidigt som
det är av slor belydelse att konsumenlerna görs medvetna om all förhyrning
många gånger ställer sig dyrare än motsvarande kreditköp. SHIO anför likartade
synpunkter saml anser alt den föreslagna ulhyrningslagen bör göras disposiliv,

KO anser att förhyrning på längre sikl är mycket
dyrare än motsvarande kreditköp och att kommitténs uppfattning om risken för
att en skärpning

s. 319 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 319

av
reglerna om krediiköp medfören överslrömning mot långtidsförhyrning är
realistisk. Enligl KO:s mening behövs därför en reglering av
uthyrnings-marknaden som komplettering.

Hemförsäljningskommittén (majoriteten) välkomnar
förslaget till varuuthyr-ningslag. Hemförsäljningskommittén påpekar atl de
föreslagna beslämmelserna visserligen inle syftar till en allmän reglering av
det rättsliga förhållandet mellan uthyrare och förhyrare utan endast är
inriktade på vissa särskilda frågor som har aktualiserats i samband med den
föreslagna konsumentkreditlagen (överströmningsproblemaiiken). Enligt
hemförsäljningskommilténs mening är del dock ingen tvekan om atl man här på
köpel väsentligt bidragit lill atl generellt stärka konsumenternas ställning
gentemot uthyrare, framför alll genom förslagen om uppsägningsräii och rätl
all köpa varan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ger uttryck för tvekan
i frågan huruvida den föreslagna uthyrningslagen tillräckligt tillgodoser
syftet att förhindra en överströmning från krediiköp till kreditköpsliknande hyresförhållanden.
Länsstyrelsen påpekar att lagförslagel åt den som hyr en vara ger förmånen av
en prövotid om minsl sex månader innan han behöver bestämma sig för om han
skall köpa varan, vilkel för konsumenten kan innebära en fördel som gör
hyresavtalet attraktivt. Köparens föreslagna uppsägningsräii och hans rätt alt
vid köp tillgodoräkna sig eriagd hyresavgift bidrar enligt länsstyrelsens
mening knappast heller till ell förhindrande av överslrömning mot hyresavtal.
När det gäller depositionskravet lorde det enligt länsstyrelsen i realiteten
bli så au köparen deponerar etl belopp och låter delta bli belalning för hyran
så långl det räcker, samtidigt som konkurrenshänsyn torde motverka betungande
hyror.

Datainspektionen framhåller atl förslaget till
uthyrningslag innebär all möjligheterna till förhyrning blir kraftigt
begränsade. En av de hittillsvarande fördelarna med förhyrning är enligt
dalainspektionen bl. a. den begränsade kapitalinsats som fordras vid
förhyrningens början. Datainspektionen befarar atl del kommer att bli svårt atl
förankra förslagels regler i det "allmänna rättsmedvetandet", med
följd att frestelserna att kringgå den föreslagna lagen blir stora. Enligt
datainspektionens uppfattning synes även möjligheterna lill kringgående stora.
Datainspektionen framhåller sålunda att hyresavtalsparterna, genom
kortlidsavtal mellan skilda bulvaner för uthyraren och t. ex. olika medlemmar i
samma familj, skulle kunna varieras så att del inle rimligen kunde anses
innefatta förlängning enligt 3 8 andra stycket förslaget lill uthyrningslag
oaktat samma familj löpande hyr t. ex. samma TV-apparat från samma
företagsgrupp. Datainspektionen hänvisar i övrigt till sitt yttrande över
förslaget till konsumenlkreditlag under åberopande av alt de båda lagförslagen
enligl datainspektionens mening i princip är spegelbilder av varandra.

Konjunkturinstitutet anser att ell genomförande av
kommitténs förslag till uthyrningslag skulle verka starkt hämmande på
uthyrningsverksamheten. Enligt konjunkturinslilulel visar emellertid de
kalkyler för långtidsulhyrning av TV-apparater som presenteras i betänkandet
atl del är först efter ca tre års förhyrning som köp börjar ställa sig som del
odiskutabelt billigare alternativet. Konjunkturinstitutet framhåller atl man
vidare måste ta hänsyn lill atl konsumenterna här faktiskt köper två olika
saker, en vara respektive en tjänst. Konsumenlerna kan härvidlag ha olika
preferenser liksom t. ex. då det gäller bostäder, en del vill äga, en del vill
av olika skäl hyra kapitalvaran. Hyresalternativet kan i vissa fall
representera ett lägre risktagande

s. 320 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 320

för
konsumenien. Någon negaliv inställning till uthyrning i stället för ägande
föreligger inte från samhällets sida exempelvis då det gäller bostäder, Enligl
konjunkturinstitutets uppfattning krävs under sådana omständigheter särskilda
skäl för alt motivera en negativ inställning till uthyrning av de här aktuella
kapitalvarorna,

NO
anser atl införande av upplysningsplikt även vid förhyrning är en angelägen
åtgärd som genom atl underlätta jämförelsen mellan alternativa sätt atl få
tillgång till en vara motverkar onödigt höga koslnader och priser. NO
framhåller att långtidsulhyrning av konsumentvaror i Sverige är en relativt ny
företeelse, begränsad huvudsakligen lill TV-apparaler, och alt de för
konsumenlerna relativt höga hyreskostnaderna kan länkas bli nedpressade om
konkurrensen ökar. Enligl NO:s mening synes de av utredningen i övrigt
föreslagna bestämmelserna i stor utsträckning göra hyresalternativet
ointressant för kunden, om han inte från början avser att vid första bäsla
tillfölle utnyttja köprällen, medan å andra sidan de föreslagna
avräkningsbestämmelserna vid köp efter viss hyrestid gör alt alternativet blir
ekonomiskt ointressant för ulhyraren, vilket sannolikt får en kraftig
nedskärning av marknaden för långlidsförhyrning av varor till följd, NO anser
att det skulle vara en allvarlig negativ bieffekt av förslaget, om en på
rationella gmnder motiverad förhyrning försvåras eller omöjliggörs. En
utföriigare analys av möjligheterna att göra skillnad mellan "rena"
hyresavtal och hyresavtal med optionsrätt och effekterna av en sådan åtskillnad
skulle enligl NO:s mening ha varil ell värdefullt bedömningsunderiag, liksom en
undersökning av konsumenternas attityder till olika alternativ. NO anser att
det, med beaktande av att utvecklingen går mot användande av flera och
dyrbarare konsumentkapitalvaror och mol bakgrund av erfarenheterna från länder
där hyresalternativet vunnit slörre insteg än i Sverige, kan ifrågasattas om
inle hyresförfarandei borde få ytterligare tillfölle all göra sig gällande.
Enligt NO:s mening synes i varje fall få övervägas lägre deposition och en
annoriunda utformning av avräkningsprinciperna vid ulnytljande av köprätl än
enligl förslaget, om långtidsuthyrning även i fortsättningen skall utgöra etl
realistiskt altemativ. NO framhåller alt man efter någon lid kan studera
verkningarna av upplysningsplikten och övriga skyddsåtgärder vid såväl köp som
förhyrning saml verkställa en undersökning av konsumenternas attityder,

Köplagsuiredningen framhåller att den föreslagna
uthyrningslagen torde vara tillämplig såväl pä avtal med så lång hyrestid alt
den i del närmaste sammanfaller med varans livslängd, dvs. s. k. leasingavial,
som på mera ordinära hyresavlal för kortare lid. Köplagsutredningen anser all
för sistnämnda lyp av avtal reglerna i lagförslagets 2 och 3 88 närmast synes
medföra en börda för konsumenten, eftersom reglerna i realiteten lorde tvinga
konsumenten atl fortlöpande betala hyran i förskott, medan samma regler å
andra sidan i många fall kan ge konsumenten otillräckligt skydd vid leasingavial.
Köplagsutredningen anmärker dock vidare atl olägenheten härav kan upphävas av
att vissa regler, särskill de om bestämmande av pris till vilkel konsument får
lösa lill sig hyrt gods (8 8), är så oförmånliga för ulhyraren atl uthyrning
för längre tid än sex månader kommer atl försvinna.

Enligt köplagsutredningens mening finns del skäl
att särskill uppmärksamma konsumentens slällning när han vid leasingavtal inte
fullgör sina skyldigheter. Utredningen framhåller alt konsumenten inle är
skyddad mol påföljder av förverkandekaraktär ens om han har fullgjort betalningar
som

s. 321 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 321

sammanlagt
närmar sig eller t. o. m, överstiger varans kontantpris. Ju högre hyresbeloppet
är i början av hyrestiden, desto hårdare drabbas konsumenien av att ulhyraren
kan återta egendomen varvid eriagd hyra förverkas. Köplagsutredningen anser
atl man bör förekomma all uthyrarna utnyttjar detta förhållande, men att den av
kommittén föreslagna rätten för konsumenten atl köpa godset ulgör ell
otillräckligt skydd mol förverkande. Enligl köp-lagsulredningens mening fordras
regler av en annan karaktär. Ulredningen anser atl rätt att häva hyresavtalet
och återta godset inte bör finnas såvida inte dröjsmålet med betalningen har
belydande omfallning, och ulredningen hänvisar i delta sammanhang lill 15 8 3 1
förslaget lill konsumenlkreditlag. Enligt köplagsutredningens mening bör del
vidare finnas garantier mot all konsumenien nödgas atl fullt belala icke
förfallna belopp för återstående hyrestid, varjämte vid uppgörelsen mellan
parterna hänsyn eventuellt bör kunna tas lill ulhyrarens möjligheter alt hyra
ul egendomen till annan person efter återtagandet.

LO har förståelse för att förslaget till
konsumentkredillag måste kompletteras med regler om uthyrning av vara och
säger sig därför välkomna de i förslaget till ulhyrningslag upptagna
bestämmelsema om informationsskyldighet, uppsägningsräii och räll all köpa
varan. LO ifrågasätter dock om det för kortlidsulhyrning, exempelvis upp lill
sex månader, är motiverat med annan reglering än i fråga om
informationsskyldighet för uthyraren. LO framhåller att sådan uthyrning
knappast generellt sett kan anses utgöra ell alternativ lill kreditköp, varför
någon oönskad överströmning inte behöver befaras, varjämte en ytteriigare
reglering antagligen av flertalet konsumenter skulle uppfattas som krånglig
och onödig. Vidare framhåller LO atl långtidsförhyrning är ell lilllalande
alternativ för vissa konsumentka-legorier, LO anser därför all frågan om
långtidsuthyrning bör göras lill föremål för ytteriigare utredning innan man
inför lagregler som kan antas leda till att detta alternativ försvinner. Enligl
LO:s mening bör kommitténs förslag utgöra grund för det fortsatta
utredningsarbetet.

Svenska sparbanks/Öreningen befarar att de
föreslagna reglema om för-skotlsbeialning av hyra och deposition kommer atl
medföra att efterfrågan på förhyrning av varor uteblir. Enligt
sparbanksföreningens mening bortser man därmed från behov och önskemål hos en
växande skara av konsumenler, vars inslällning till resursanvändning och
ägande förutsätter tillgång till ulhyrningsvaror,

MRF anser atl de motiv som kommittén anfört för en
särskild uthyrningslag är bärande. MRF konstaterar vidare att de regler som
återfinns i förslaget lill konsumentkredillag i långa stycken får sin
återspegling i uthyrningslagens beslämmelser, vilkel innebär att de synpunkter
som MRF framfört belräffande den föreslagna konsumentkreditlagen i allt
väsentligt äger tillämpning även belräffande förslaget till ulhyrningslag,

Sveriges bilindusiri- och bilgrossistförening
uppger atl långtidsulhyrning av personbilar inom bilhandeln förekommer i
belydande utsträckning, varvid det praktiskt laget alllid är fråga om nya
bilar. Enligl föreningen förekommer dock ulhyrning till konsumenter endasl i
undantagsfall, eftersom gällande bestämmelser om mervärdeskatt normalt lägger
hinder i vägen för sådan ulhyrning. I viss utsträckning kan dock
långtidsulhyrning förekomma till personal inom bilhandeln. Föreningen
framhåller att branschens erfarenheter visar att olika former av
långtidsulhyrning måsle uppmärksammas om inle avbetalningsreglerna skall
kringgås och att della särskilt gäller leasingformer

21 Riksdagen 1976/77. lsaml.Nrl23

s. 322 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 322

som
inte inbegriper underhåll, försäkring, skatt etc. och som ger hyresmannen rätt
all köpa bilen vid leasingtidens utgång, medan situationen enligt föreningen är
något annoriunda i de fall leasingavtalet omfattar alla koslnader utom
drivmedel. Enligt föreningens mening finns del anledning atl avvakta
leasinguiredningens betänkande innan en ulhyrningslag slutligt utformas. Denna
uppfattning delas av KAK och MHF. KAK befarar atl kommitténs förslag kommer att
leda lill att all leasing av bilar till privatpersoner kommer atl stoppas.
Della är enligt KAK:s mening olyckligt, eftersom leasing även för
privalpersoner kan vara ett tilltalande alternativ lill köp. MHF framhåller atl
många konsumenter i leasing ser ett bekvämt sätt all utnyttja bilens fördelar,
samtidigt som man slipper besväret med reparationer, service, skall osv. Genom
att leasa bil kan man i förväg räkna ul sina kostnader. Dessutom slipper man
all i bilen binda ett realtivt stort kapital, som kan frigöras för kanske mer
angelägna och ekonomiskt lönsamma ändamål. Även om det under senare lid
förekommit en del fördelaktiga utbud på leasingmarknaden har kostnaderna för
privaileasing hittills varil ganska höga. MHF påpekar vidare att de första åren
av en bils livslängd är de utan jämförelse dyraste, om man i kalkylen även
medräknar bilens värdeminskning. Om erfarenheterna från TV-ulhyrning helt
kunde överföras till bilmarknaden, där leasing i övervägande fall avser nya
bilar, skulle del enligl MHF leda till atl förhyrning ställer sig billigare för
konsumenten än om han vart och vartannat år själv skulle svara för bilbyte.
Enligt MHF:s mening vore det beklagligt om höga deposilionsavgifter skulle
begränsa uthyrningsverksamheten så all de konsumenler som verkligen önskar
längtidshyra exempelvis bilar - och som inte i första hand ser förhyrning som
ell alternativ till krediiköp -skulle drabbas av väsentliga hyreshöjningar. En
skärpning av kreditköps-bestämmelserna bör, framhåller MHF, inle fö leda till
atl det blir påtagligt svårare för de konsumenter som önskar hyra exempelvis
bil all göra della. MHF anser del dock påkallat med en viss reglering av
uthyrningsverksamheten, så att inte långtidsuthyrning kommer att framstå som
ett substitut för kreditförsäljning.

Svenska bålindustri/öreningen uppger all förslaget
till ulhyrningslag vissertigen inte för närvarande berör föreningens
medlemmars intressen, men all del finns anledning att räkna med att förslaget
inom en icke alllför avlägsen framlid kan få belydelse också inom båtbranschen.
Om långtidsulhyrning av båtar skulle introduceras i Sverige kommer systemet
enligt föreningen atl byggas upp på så sätt att det inte blir aktuellt att hyra
ut en bestämd bål ulan en bål av viss lyp, som konsumenien kan få byta under
löpande kontraktstid. Föreningen säger sig särskilt vilja påpeka, att
långtidsuthyrning av vara inte är att betrakta som en typisk saklega utan som
ulhyrning av en funktion. Enligl föreningens mening kan förslaget lill
uthyrningslag därför inle läggas till gmnd för lagstiftning, utan frågan bör
enligl föreningen bli föremål för en förnyad utredning.

Kramo Byggservice AB uppger alt bolaget sedan lång
tid bedriver en relativt omfattande verksamhet avseende uthyrning av maskiner
och annan utmstning, från mobila kranar till skottkärror, för användning inom
byggnadsbranschen. Huvuddelen eller f n. cirka 85 procent av bolagets
uthyrning sker till andra näringsidkare, men den återstående delen av
uthyrningen sker till konsumenter för enskilt bruk. Denna del av verksamhelen
har enligt bolaget en omsättning av ca 1 miljon kr. Enligt bolaget är del
praktiskl tagel alltid fråga om tomtägare som hyr utrustning för användning i
samband

s. 323 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 323

med
att de uppför eller bygger om villor eller fritidshus. Hyresförhållandena avser
normalt ganska dyr utrustning och sträcker sig över slörre delen av
byggnadstiden, vanligtvis ca 4-8 månader. Hyresförhållandena gäller alltid
begagnad utrustning. Något intresse hos fOrhyrama att förvärva hy-resobjekten
finns enligt bolaget inte, och inte heller har bolaget intresse av atl avyttra
hyresobjeklen. Bolagels hyresavlal innehåller inga beslämmelser om rätl för
förhyraren alt köpa hyresobjektet och inte heller, såsom vissa leasingavtal,
någon regel om fortsall hyresförhållande med nedsatt hyra efter viss lid, ulan
fråga är enligl bolagets uppfattning om renodlade hyresavtal. Bolaget anlar all
det inte är lagstiftarens avsikt alt hyresförhållanden av del slag bolaget
sålunda beskrivii skall iräffas av de tvingande reglerna i den föreslagna
uthyrningslagen. Enligl bolagets mening skulle del vara mycket olyckligt om t.
ex. en villabyggare för att under byggnads-liden få hyra utrustning med en
månadshyra av ca 1 500 kr. och ell kontantpris om tillhopa ca 32 000 kr.
skulle nödgas deponera 8 000 kr. under en period då hans likviditet sannolikt
är mer ansträngd än någon annan gång under hans livstid.

Thorn Hyr-TV AB och Telerent Svens/ca
/4B(uthyrningsförelagen) avstyrker i sitt gemensamma yttrande alt kommiiténs
förslag lill uthyrningslag läggs till gmnd för lagstiftning. Enligt
uihyrningsföretagens mening bör, om lagstiftning befinns oundgänglig, förnyad
utredning ske under medverkan av representant för ulhyrningsbranschen.

Uthyrningsföretagen uppger bl.a. atl de bedriver
verksamhet avseende långtidsulhyrning av TV-apparater men däremol inle sysslar
med försäljning av TV-apparaler eller andra varor såsom självständig
verksamhet.

Uthyrningsförelagen upplyser vidare att
långtidsulhyrning av TV-apparaler startades i Storbritannien för ca 20 år
sedan, all utvecklingen sedan dess har gått synneriigen snabbt och atl
hyresformen i dag har en stark slällning. Enligl uthyrningsförelagen hyrs
sålunda ca 50 proceni av alla svartvita och ca 70 procent av alla
färg-TV-apparaier. Av de 18 miljoner TV-apparaler som finns i bmk är ca 12
miljoner apparater långlidsulhyrda. Hyr-TV-marknaden i Storbritannien fungerar
enligt uthyrningsförelagen således mycket väl tillsammans med köpmarknaden.
Uthyrningsförelagen uppger vidare all långtidsulhyrning av TV under de senaste
10 åren har expanderat snabbt även i andra länder och i dag finns i Västeuropa
även i Sverige, Norge, Danmark, Västtyskland, Holland, Belgien, Luxemburg,
Frankrike, Schweiz, Italien och Spanien, I Nordamerika, Australien, Nya Zeeland
och vissa stater i Afrika utvecklas hyr-TV enligt uthyrningsförelagen allt snabbare.
Uthyrningsföretagen anser del vara påtagligt all långtidsulhyrning av TV numera
har en etablerad ställning sida vid sida med olika köpformer och atl
marknadsandelen växer. Detta tolkar uthyrningsföretagen på del sättet att
konsumenler i de flesta länder över hela världen finner hyresalternativet vara
etl för dem fördelaktigt sätt alt skaffa sig dispositionsrätt till en varaktig
konsumtionsvara av komplicerad nalur.

Beträffande
sin verksamhet i Sverige uppger uthyrningsförelagen följande.

Telerent Svenska AB startade rörelse i Sverige år
1969 och Thorn Hyr-TV AB år 1970. Affärsidén ulhyrning av televisionsapparater
var då ny för den svenska marknaden. Thorn Hyr-TV AB har f n. 170 anställda och
Telerent Svenska AB 50 anställda. Båda förelagen bedriver rörelse i Siockholm,
Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Norrköping och Örebro. Thorn Hyr-TV AB
arbetar dessutom i Helsingborg, Linköping, Jönköping, Gävle, Borås,

s. 324 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 324

Karistad,
Eskilstuna och Växjö. Antalet uthyrda televisionsapparaier är f n. för Thorn
Hyr-TV AB ca 35 000 och för Telerent Svenska AB ca 10 000 apparater. I de orter
där uthyrningsförelagen är representerade utgjorde deras andel av
nyin.stallerade färg-TV-apparater under tiden 1/7 1974 - 30/6 1975 8-12
procent, enligl siffror som framräknats på gmndval av televerkels
li-censstatislik. Enligl de prognoser, som utarbetats inom resp. företag, väntar
man alt antalet uthyrda TV-apparater resp. antalet anställda inom förelagen den
31 december 1976 kommer atl vara, för Thorn Hyr-TV AB 50 000 apparater och 240
anställda och för Telerent Svenska AB 16 000 apparater och 70 anställda.
Uihyrningsföretagens verksamhet har 1974 varit föremål för granskning från KO:s
sida. I samförstånd har därvid gjorts vissa ändringar i de villkor, som
förelagen tillämpar gentemot konsumenterna, och nya hyreskontraktsformulär har
utarbetats som lämnats ulan erinran av KO. Därefter har inle förelagils ändring
av belydelse i villkor och konlrakls-formulär. Gällande månadshyror har inte
ändrats under de fem år uthyrningsförelagen bedrivit sin verksamhet i Sverige,
med undanlag för en tillföllig sänkning vid nedsättningen år 1974 av den
allmänna varuskatten. Sedan kommillén framlagt sill förslag lill uthyrningslag,
som enligl uthyrningsföretagens uppfattning skulle få katastrofala följder för
deras verksamhet, har uthyrningsförelagen i avvaktan på den fortsalla
handläggningen av lagstiftningsärendet tills vidare avbrutit all nyetablering.
Uthyrningsförelagen uppger atl detta har lett till att redan under hösten 1975
tillskott av arbetstillfällen uteblivit i. ex. i Luleå, Sundsvall och
Falun/Bortänge. Vidare uppger uthyrningsförelagen alt deras långsiktiga
expansionsplaner omfattar etl storl antal etableringar på nya orter med
åtskilliga arbetsiill föllen. Enligl uthyrningsförelagen måsle dessa
etableringar inställas, om kommil-téförslagel leder lill lagstiftning.

Uthyrningsförelagen framhåller att del i kommittén
inte har funnits sakkunskap med praktisk kännedom om uthyrningsbranschen.
Detta har enligt uihyrningsföretagens uppfattning måhända bidragit lill att
kommittén, i vars arbete deltagit expert med särskild kännedom om detaljistförsäljning
av TV-apparater, bildat sig en teoretisk och ensidig samt i många avseenden
oriktig bild av uthyrningsverksamheten, Uthyrningsförelagen anser del därför
vara nödvändigt att lämna en redogörelse för hur ulhyrning av TV-apparater
fungerar i det prakiiska livet och för det konsumenlbehov som verksamheten
tillfredsställer

Kommittén synes enligl ulhyrningsförelagen
rubricera förhyrning av TV-apparal såsom en typisk saklega. Enligl
uihyrningsföretagens mening finns det emellertid flera drag i rättsförhållandet
som inte är typiska för saklega och som därför förbigått kommillén i dess
analys. Ulhyrningsförelagen framhåller alt uthyrningsföretaget genom
hyresavtalet inte åtar sig att tillhandahålla en bestämd TV-apparat under elt
visst antal månader Åtagandel går i slällel ut på att tillhandahålla en
TV-apparat av viss kvalitet, som skall fungera under hela hyrestiden.
Konsumenten hyr alltså en under hyrestiden fungerande televisionsskärm av viss
sloriek och kvalitet. Går TV-apparaten sönder har ulhyrningsförelagel alt inom
högsl 48 limmar reparera eller ersätta densamma. En kund kan därför vid
långtidsförhyrning successivt ha till sill förfogande flera olika
TV-apparater. Detta beiyder dock inle alt ulhyrningsförelagel under hyrestiden
skulle utan kundens samtycke kunna byta ul en uthyrd TV-apparat annat än när
den inle kan repareras omedelbart. Etl annat för hyresförhållandet utmärkande
drag är enligl ut-

s. 325 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 325

hyrningsföretagen
atl kunden, även om den förhyrda TV-apparaten lungerar oklanderiigt, har rätt
atl byta lill en annan apparat som passar honom bättre. Härigenom kan kunden
alllid disponera en modern TV-apparat och anpassa apparaten till förändringar i
sina bostads- och familjeförhållanden. Della berättigar enligl
uihyrningsföretagens mening till slutsatsen atl hyresformen i sig är
konsumenlvänlig. En marknadsundersökning som uthyrningsförelagen har låtit
utföra (undersökningen har fogats till yttrandet) visar enligl
uthyrningsförelagen alt endast en mindre del, 18 proceni, av deras kunder har
valt atl hyra TV-apparat därför all kunderna inle ansett sig ha råd med del
kapitalutlägg som förvärvet av en TV-apparal innebär. Alla andra kunder måsle
enligl uihyrningsföretagens mening således ha vall hyresalternativet efter att
ha jämfört det med köp. Ulhyrningsförelagen anser sig av marknadsundersökningen
kunna dra slutsatsen atl en eventuell fortsalt ökning av hyresmarknaden inle
kommer all bero på ändringar i lagslifl-ningen om kreditköp utan på
hyresalternalivets fördelar för konsumenlerna.

Uthyrningsförelagen sammanfattar de fördelar en
konsumenl enligt deras mening vinner genom all hyra i stället för att köpa en
TV-apparat i följande fem punkter: 1) Konsumenten hyr inte en viss TV-apparat
ulanen funktion, som uthyrningsföretaget garanterar under hela hyrestiden. 2)
Den i förväg avtalade fasta månadshyran inkluderar leverans, installation,
inlrimning saml all löpande service och reparationer oavsett omfattning, vanligtvis
inom 24 limmar. 3) Konsumenien har rätl all när som helst byta lill apparat av
annan modell, sloriek eller träslag, varvid den ursprungliga kontraktstiden
börjar löpa. 4) Konsumenten har sedan flera år haft optionsrätt atl övertaga
TV-apparalen på skäliga villkor, vilka meddelas honom redan vid kontraktets
ingående. 5) Konsumenten får lägre hyra efter den första, ettåriga hyrestiden.
Erfarenhetsmässigt gäller atl ulhyrningsförelagel aldrig begagnar sin
uppsägningsräii för alt undgå hyressänkning. -1 anslutning härtill uppger
ulhyrningsförelagen alt kunderna har visat ringa intresse för optionsrätten.

När del gäller kommiiténs förslag till
uthyrningslag anser ulhyrningsförelagen all delta inle är neutralt ur
konkurrenssynpunkt utan missgynnar hyresalternativet i förhållande lill
alternativet köp. Ulhyrningsföretagen pekar härvid på atl konsumenien vid
kreditköp av exempelvis en TV-apparat åtar sig alt betala hela köpeskillingen
för apparaten varför det framstår som naturligt all kontantinsatsen sätts i relation
lill apparatens pris, medan konsumenten vid förhyrning av en TV-apparal enligl
förslaget skall göra en deposition som inle slår i relation lill konsumenlens
ålagande, som här är alt belala hyra för apparaten under en viss första
hyrestid, normalt ell år. Enligl uihyrningsföretagens mening borde i båda
fallen storieken av konsumentens prestation (konlanlinsals respeklive
deposition) sältas i relation till del åtagande konsumenten gör genom avtalei.
Vidare framhåller ulhyrningsförelagen atl den i 8 8 förslaget lill
ulhyrningslag reglerade rätten för konsumenten atl köpa varan innebär villkor
som är orealistiskt fördelaktiga för konsumenien. Uthyrningsförelagen anser
bl. a. all lagförslaget genom de nu berörda beslämmelserna har blivii
motsägelsefullt, eftersom kommittén å ena sidan genom ett överdrivet krav på
deposition vid hyresavtalets ingående söker förhindra långtidsförhyrning medan
kommittén å andra sidan genom de för konsumenten fördelaktiga beslämmelserna i
8 8 uppmuntrar konsumenien att begagna sig av hyresallernalivet. Enligt
uihyrningsföretagens mening skapar kommittén genom en legal optionsrätt

s. 326 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 326

enligl
den föreslagna 8 8 i själva verket de "maskerade kreditköp", som
kommittén i andra sammanhang kritiserar och försöker förhindra.

Uthyrningsföretagen
anser att förslaget lill ulhyrningslag innehåller regler som, om förslaget
genomförs, medför att långtidshyresaliernativet blir så oförmånligt för
konsumenterna atl det föreligger uppenbar risk för all det kommer att
försvinna. Korttidsförhyrning av TV-apparater är enligt uthyrningsföretagen
elt för konsumenlerna i stort sett ointressant allernaliv, vilket enligt
företagen bestyrks av den tidigare nämnda marknadsundersökningen. Kommitténs
förslag innebär enligt ulhyrningsföretagen helt enkelt att konsumenlemas
valfrihet på ell flagrant sätt inskränks genom konstlade belastningar som
missgynnar hyresalternativet. För uthyrningsföretagens del skulle ell
genomförande av förslaget leda till alt deras verksamhet i Sverige blir så
försvårad all den omöjligen kan upprätthållas, Enligl ulhyrningsföretagen
skulle nämligen dels deras kundunderiag krympa betydligt, om konsumenterna
skulle vara skyldiga att göra de mycket stora depositioner, som följer av 2 8 i
den föreslagna ulhyrningslagen, och dels skulle del ekonomiska underlaget för
uihyrningsföretagens rörelse undanryckas om kunderna erhåller den förmånliga
inlösningsräilen enligl 8 8 i lagförslaget, I delta sammanhang åberopar ulhyrningsförelagen
en av dem utarbetad kalkyl utvisande det ekonomiska utfallet, om kund använder
sin optionsrätt efter två alternativt tre års hyrestid. Kalkylen visar en
föriusi för hyresföretaget om 146 kronor respektive 573 kronor.
Ulhyrningsföretagen framhåller atl, om de genom hyreshöjning skulle söka
kompensera dessa förluster, hy-ressättningen i kombination med
deposilionsskyldighelen skulle göra hyresalternativet helt ointressant för
konsumenlerna. Härtill kommer enligl uthyrningsföretagen atl kommitténs
konstruktion av optionsrätt och av-räkningsbestämmelser medför att högre hyra
leder lill oförändrad föriusi för företagen när kund utövar optionsrätt.

Uthyrningsföretagen
framhåller att minsl 300 personer, av vilka endasl teknikerna är
specialutbildade, friställes om företagens verksamhet upphör, varjämte framlida
arbetstillfällen för ytterligare etl stort antal arbetstagare bortfaller. Med
hänsyn lill att kommittén själv räknar med en dämpning av kreditköp kan
argumentet atl sysselsättningen skulle påverkas negativt enligt
uthyrningsföretagens mening inte vedertäggas genom elt påslående atl TV-handeln
skulle komma att öka i motsvarande mån.

Ur allmän konsumentsynpunkt är det enligt
uihyrningsföretagens mening ofördelaktigt och otillfredsställande atl konsumenlens
valfrihet inskränkes, och uthyrningsföretagen framhåller atl en sådan
inskränkning framstår som en egenartad konsekvens av en lagstiftning, som skall
tillgodose konsumentintresset. Att uthyrningsföretagens verksamhet
tillfredsställer ett seriöst konsumenlbehov kan enligl deras uppfattning inte
betvivlas mot bakgmnd av bl. a. den omfallning verksamheten uppnått på
relativt kort tid.

2.2
Lagstiftningstekniken. Lagens tillämpningsområde

Kommitténs överväganden rörande
lagstiftningstekniken lämnas utan särskild erinran av prakliskt laget samlliga
remissinslanser som yttrar sig angående den föreslagna uthyrningslagen,
Hem/Örsäljningskommiiién (majorilelen) ifrågasätter dock om inte de föreslagna
bestämmelsema om uthyrarens upplysningsplikt (5 § förslaget till
varuuthyrningslag) i stället bör föras in

s. 327 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 327

såsom
specialbeslämmelser i marknadsföringslagen, Hemförsäljningskommittén hänvisar
härvid till vad den i motsvarande del anfört rörande förslaget lill
konsumenlkreditlag (avsnitt 1,2), Thorn Hyi-TV AB och Telerent Svenska AB
framhåller atl 3 8 marknadsföringslagen bör beaktas vid bedömningen av huruvida
5 8 förslaget lill varuuthyrningslag kan vara erforderiig.

Även kommiiténs överväganden och förslag
beträffande den föreslagna lagens tillämpningsområde (1 8 första och andra
styckena förslaget till va-muthyrningslag) lämnas utan särskild erinran av
praktiskt taget alla remissinstanser som yttrar sig. Kronqfogdemyndigheien i
Marieslads disiriki anser emellertid att lagen bör omfatta även andra
partsrelationer än å ena sidan näringsidkare såsom uthyrare eller förmedlare,
och å andra sidan konsumenl, enär enligl kronofogdemyndighetens mening
gränsdragningssvårigheter härigenom undviks och skyddsbehov gör sig gällande
även när fråga är om förhyrning av vara som inte är avsedd huvudsakligen för
enskilt bruk och när ulhyraren eller förmedlaren inle är näringsidkare.
Leasinguiredningen ifrågasätter om inte uthyrning av bilar bör undantas från de
föreslagna reglerna om deposition och om konsumenlens rätt atl säga upp
hyresavtalet och rätt alt köpa eller eljest bli ägare av varan (jft avsnitten
2,3, 2.5 och 2.6 nedan). LO ifrågasätter såsom tidigare framgåtl om andra av de
föreslagna reglerna än den om ulhyrarens upplysningsplikt bör äga tillämpning
vid kortlidsulhyrning med exempelvis upp lill sex månaders hyrestid.

2.3
Deposition

Kommitténs förslag rörande depositionsplikl (2-4 88
förslaget till varuuthyrningslag) berörs särskilt av vissa remissinslanser.
SACO/SR tillstyrker förslaget i denna del under förutsättning all
beslämmelserna om kontantinsats i förslaget till konsumentkredillag genomförs.
Sveriges bilinduslri-och bilgrosslsiförening anser del motiverat atl vid
långtidsulhyrning av vara till konsument uppställa krav på deposition
motsvarande kontantinsatsen vid kreditköp.

Kö hänvisar till sitt yttrande rörande kravet på
kontantinsats vid krediiköp (se avsnitt 1.5.1) samt föreslår, i
överensstämmelse med vad KO där förordat, all det överiämnas ål regeringen atl
på förslag av tillsynsmyndigheten fastställa lägsta depositionsbelopp för
olika varugrupper KO tillstyrker bestämmelsen i 3 8 förslaget lill
vamulhyrningslag.

Skånes hande/skammare befarar att den föreslagna
depositionsplikten skulle kunna få myckel allvariiga konsekvenser för
verksamhet där ulhyrning bedrives. Handelskammaren nämner som exempel särskilt
musikfackhan-deln. Handelskammaren framhåller att samhällets satsning på
musikundervisning i skolorna har lett till ett ökat iniresse från hushåll med
barn i skolåldern alt införskaffa musikinstrument, och att konsumenternas önskemål
all disponera ell musikinstrument i många fall kunnat tillgodoses inom rimliga
kostnadsramar genom förhyrning. Enligl handelskammarens mening skulle det vara
mycket olyckligt om denna möjlighet lill följd av förslaget skulle upphöra atl
stå till buds.

NO anser att det i varje fall bör övervägas atl
föreskriva lägre deposi-lionsbelopp om långlidsförhyrning även i fortsättningen
skall kunna utgöra etl realistiskt alternativ för konsumenlerna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför alt
förhyrningsavtal vari ulhyraren förbundit sig atl inom kort lid kostnadsfritt
reparera eller byta

s. 328 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 328

förhyrd
vara, 1. ex. en TV-apparat, särskill för boende inom glesbygd kan medföra all
hyresavtal föredras framför köp. Även om kravel på deposilion molverkar en ej
önskvärd överströmning lill hyresavtal, anser länsstyrelsen all
depositionsplikt inte bör gälla i dessa fall.

SPK framhåller alt en deposition med minst 25
procent av den hyrda varans konlanlpris är högre än enligt f n. tillämpad
praxis vid långtidsulhyrning av bilar för privatbruk och innebär närmare en
fyrdubbling av depositionsbeloppet i förhållande till nu gällande hyresvillkor.
Enligl SPK:s mening kan en skärpning av reglerna för leasing av bilar knappast
vara angelägen utifrån de skäl som i övrigt motiverar kommiiténs ställningstaganden
i olika kredilköpsfrågor. Leasingutredningen anser det starkt kunna
ifrågasättas om särskilda föreskrifter rörande deposition är nödvändiga när del
gäller bilar. Ulredningen framhåller att trots de sedan länge gällande myckel
stränga regler om kontanlinsats och kredittid vid avbelalningsköp av bilar
endasl etl fåtal bilar är långtidsförhyrda av konsumenter, nämligen
uppskattningsvis något hundratal, medan ca 32 000 leasingbilar förhyrs av
näringsidkare. Någon överströmning från avbetalningsköp har således inte skett
och någon förändring av marknadsbilden väntas inle. Kreditvärderingen vid
leasing är vidare så ingående all de konsumenler som f n. långtidsförhyr bilar
kan antas vara kreditvärdiga nog för s. k. lånefinansiering. Enligt
leasingutredningens mening bör under alla förhållanden depositionsplikt inte
inträda redan när hyrestiden är längre än en månad utan först vid vä.sentligt
längre hyrestid. Utredningen framhåller alt det inle förefaller skäligt all den
som vill hyra en bil exempelvis under fem veckor för en semesterresa eller
därför att den egna bilen är på reparation skall vara skyldig atl deponera etl
så stort belopp alt del motsvarar antingen hela hyran eller minst 25 proceni av
bilens konlanlpris. Det bör också uppmärksammas att konsumenten ofta har svårt
att på förhand bestämma lämplig hyrestid. Enligl leasingutredningens
uppfattning kan det därför inle heller vara rimligt alt den som hyr en bil för
en månad och sedan av någon anledning vill förlänga avtalet någon dag skall
vara skyldig atl deponera elt belopp som molsvarar minsl 25 proceni av
kontanlpriset för bilen.

LO framhåller all reglerna angående
depositionsplikl synes leda lill att förhyraren tvingas eriägga förskoltshyra
för relativt långa perioder. Enligl LO:s mening måsle detta för den aktuella
konsumenikategorin anses betungande och innebära en försämring i förhållande
till vad som gäller i dag.

Thorn Hyr-TV AB och Telerent Svenska AB
(ulhyrningsföretagen) anser det föreslagna kravel på deposition vara
orealistiskt högt och innebära ell missgynnande av hyresalternativet i
förhållande lill köp. Såsom tidigare framgått anser ulhyrningsförelagen alt
depositionsbeloppets storiek - om depositionsplikl över huvud laget skall
införas - bör sällas i relation lill det åtagande som konsumenten ikläder sig
genom avtalet,

Ulhyrningsföretagen anser atl del i vart fall inle
bör krävas slörre deposition än 15 procent av den avtalade hyran saml alt
bestämmelserna om deposition bör ges en sådan utformning alt konsumenien i
slällel fömlsälls erlägga förskott på hyran, eftersom uthyrningsförelagen har en
ägarbakgrund som gör all del framstår som en onödig komplikation att konstruera
förskottsbetalningen såsom en deposilion. Enligt uihyrningsföretagens mening
bör förskottsbetalningar även i konkurs kunna åberopas mot
uthyrnings-företagels borgenärer, som knappast skulle beröras negativt av en
sådan reglering.

s. 329 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 329

2.4 Upplysningsplikt
för uthyraren

Förslaget om upplysningsplikt för ulhyraren (5 8
förslaget till ulhyrningslag) föranleder yttranden endast av KO,
hemförsäljningskommiiién (majoriteten) saml 7"/io;/; Hyr-TV AB och
Telerent Svenska AB. Belräffande de tre sistnämnda remissinstansernas yttranden
kan hänvisas lill avsnitt 2.2.

KO tillstyrker förslaget men anser atl det i
enlighet med vad KO anfört rörande 9 8 förslaget till konsumentkreditlag (se
avsnitt l.l 0.2) bör uppställas som formkrav för hyresavtalet att konsumenten
kvitterar en handling som innehåller de uppgifter som anges i 5 8 förslaget
lill ulhyrningslag.

KO påpekar att kommittén inte föreslår att
uthyraren skall ha en upplysningsplikt i marknadsföringen motsvarande den som
vilar på en kreditgivare enligt 3 8 förslaget till konsumenlkreditlag. Enligt
KO:s mening talar emellertid slarka skäl för att uthyraren skall åläggas att
redan i sin marknadsföring ange vad konsumenien måste betala i hyra och vad
varan kostar Uppgifter om skenbart låga månatliga hyresbelopp används enligl KO
ofta som konkurrensmedel i marknadsföringen, medan konsumenten däremol inte får
något ordenligl underiag för all jämföra kostnaderna för hyra med kostnaderna
för elt krediiköp eller ett kontantköp.

2.5 Uppsägningsrätt

Av de remissinstanser som särskill yttrar sig
angående de föreslagna bestämmelserna om rätl för konsumenien all, när
hyresförhållandet varat längre lid än sex månader, göra sig fri från avtalet
med en månads uppsägningslid (6 8 förslaget lill uthyrningslag) tillstyrker
konjunkiurinsiinnet och MHF förslaget i denna del.

Åtskilliga remissinslanser ansluter sig till
kommittéledamoten Björiings reservation och har således i princip inle någon
erinran mol en uppsägningsrätt för konsumenien men är däremot - med hänsyn
till befarade kostnadsökningar - tveksamma till om sex månader är den lämpliga
frislen för den lagstadgade uppsägningsräliens inträde. Detta gäller bl. a.
flera handelskamrar, en ledamot av hemförsäljningskommiiién (direktören Per
Schierbeck). Sveriges industriförbund. Sveriges grossisiförbund. Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges musikhand/ares riksförbund, Svenska företagares
riks/Örbund. Konfekiionsindustri/öreningen, Svenska bank/öreningen, Sveriges
jöreningsbankers jörbund. Finansierings/öretagens jörening, Svenska
bålindustri/Öreningen. Liknande synpunkter anförs av SACO/SR. LRF och Svenska
handelskam-marejörbundei.

Leasinguiredningen framhåller att, om undantag inte
görs för bilar, beslämmelserna om konsumenlens uppsägningsräii efter sex
månaders hyrestid och om konsumentens rätl att köpa varan säkeriigen kommer
atl leda lill avsevärt högre kostnader för konsumenterna, eftersom bilar i elt
inledningsskede kraftigt minskar i värde. Utredningen uppger att månadshyran,
om hyrestiden bestäms till sex månader, f n. är ca 30 proceni högre än vid ett
tvåårsavtal. Några olägenheter med den hitintills tillämpade ordningen som
innebär längre avtalslider ulan uppsägningsräii har enligl utredningen heller
inte förelegat.

Leasinguiredningen uppger att huvudförslaget i
leasingutredningens betänkande kan sägas vara att uthyrning av bil på bestämd
tid om minsl ell år Irafikrättsligl likställs med avbetalningsköp. Kravel på
tillstånd för

s. 330 Kontrollera mot PDF

Prop,
1976/77:123 330

att
yrkesmässigt bedriva sådan ulhyrning föreslås avskaffat. Vidare blir in-hyraren
liksom avbetalningsköparen ansvarig i stället för bilägaren när det gäller
bilens skick, skatt, försäkring m. m. Enligl leasingutredningen förutsätter
delta förslag att det angivna undantaget görs.

MRF befarar atl kommitténs förslag rörande
uppsägningsräii och rätl att köpa förhyrd vara kan få dramatiska effekter för
bilulhyrningsbranschen i den mån denna i slörre omfattning skulle komma att
ägna sig ål ulhyrning till konsumenter under längre tid än en månad. MRF
framhåller att en planmässig inventarieanskaffning givetvis allvariigt påverkas
av att man inte kan förutse om konsumenien kommer att säga upp avtalet eller
kommer begära atl få köpa in hyresobjektet. Kapacitets- och likviditetsbehoven
blir osäkra och svårplanerade i en sådan utsträckning atl hela verksamheten kan
äventyras. I sammanhanget understryker MRF dock alt uthyrning av personbilar
till konsumenter för längre tid än en månad endast förekommer i myckel blygsam
omfallning. MRF anser dock atl förbundets synpunkler särskill bör beaktas i det
fortsatta lagstiftningsarbetet.

Sveriges bilindustri- och bilgrossisi/Örening anser
att den föreslagna uppsägningsrätten och rätten atl köpa varan när del gäller
bilhandeln skulle fö just de konsekvenser kommittén förutsett när den föreslagit
att regeringen skall ha möjlighet atl göra undanlag från ifrågavarande
bestämmelser. Föreningen framhåller all värdeminskningen på en ny bil nämligen
går särskilt snabbt under de första 6-12 månaderna. Ulhyraren kan därför inte
rimligen gardera sig för en för tidig uppsägning när han fastställer
månadshyran. Föreningen uppger atl praxis inom branschen också har ändrats från
ursprungligen 12 månaders leasinglid lill numera normalt 24 månader. Det är
enligl föreningens mening knappast motiverat att införa föreskrifter som
omöjliggör långtidsulhyrning till konsument.

7770//; Hyr-TV AB och Telerent Svenska AB anser att
- om kommitténs förslag till uthyrningslag leder till lagstiftning -
bestämmelserna i den föreslagna 6 8 i varje fall bör ges det innehållet atl
konsumenien, om kontraktstiden överstiger ett år, skall äga rätt att göra sig
fri från avtalet med en månads uppsägningstid, när året har gått lill ända.

2.6
Rätt att köpa varan

Kommitténs förslag om rätt för konsumenten alt då
hyresavtalet varat längre lid än sex månader köpa varan, om den avräkning som i
sådant fall skall ske mellan parterna för fastställande av del pris som
konsumenten har atl betala samt om rätl för konsumenten att ulan särskill
vederlag bli ägare lill varan när konsumenien vid sådan avräkning
tillgodoräknas ett större belopp än ulhyraren (8 8 förslaget till
konsumentkreditlag) föranleder yttranden från vissa remissinstanser. Här kan
bl. a. hänvisas till de i föregående avsnitt (2.5) redovisade yttrandena av
leasingutredningen, MRF saml Sveriges bilindustri- och bilgrossisi/Örening.

Även i denna del ansluter sig åtskilliga
remissinstanser till kommitté-ledamoten Björiings reservation, enligl vilken
del bl. a. bör övervägas att göra de föreslagna beslämmelserna dispositiva. Hil
hör de remissinstanser som anslutit sig lill reservationen i fråga om den
föreslagna uppsägningsrätten för konsumenten (se avsnitt 2,5). Också LRF och
Svenska handels-kainmare/örbundet förordar en disposiliv reglering av
konsumentens rätt att köpa eller eljest överta varan.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 331

KO tillstyrker förslaget i vad det ger konsumenten
rätt atl köpa varan när hyresförhållandet varat längre än sex månader, men
anser att regeln om hur priset skall fastställas bör kompletteras. KO
framhåller all denna regel kan komma att tillämpas så, att konsumenten tvingas
betala ett oskäligt pris för att få överta varan eller till och med så atl hans
möjlighet alt köpa den omöjliggörs av ekonomiska skäl. Kontantprisets storiek
avgörs ju hell av uthyraren, och särskilt när denne inte också bedriver
försäljning har han inget intresse av att sätta detta lågt. En uthyrare har
inte samma iniresse som en säljare alt konkurrera om konsumenterna med
försäljningspriset som hjälpmedel. Enligl KO är det föga sannolikt atl
konsumenter - som i varje fall inledningsvis kanske bara är intresserade av atl
hyra en vara, ej alt köpa den - när hyresavtalet ingås normall har uppmärksamheten
riktad på varans konlanlpris och märker om della är anmärkningsvärt högt. KO
anser vidare all det knappast är troligt atl konsumenlerna i någon slörre
utsträckning kommer all avstå från att ingå hyresavtal därför att de av den
handling som omedelbart före avtalsslutet överiämnas till dem kan utläsa all
kontanlpriset är högt. Tvärtom kan delta, framhåller KO, få hyresbeloppen alt
verka desto lägre och därigenom öka intresset för avtalet. En sådan effekt
torde enligt KO:s mening i viss mån kunna motverkas genom en sådan skyldighet
för uthyrare alt lämna sådana uppgifter i marknadsföringen som KO förordat. KO
anser dock alt konsumenien mera direkt bör skyddas mot atl tvingas atl betala
ell alllför högt pris eller atl helt avstå från köp på grund av priset.
Konsumenten bör få överta varan på rimliga villkor och i vissa fall kunna köpa
en vara till ett lägre pris än del som kan framkomma vid en avräkning enligt
kommitténs förslag. Detta bör enligt KO:s mening åstadkommas genom bestämmelser
av innebörd alt uthyraren vid avräkningen får tillgodoräkna sig varans
kontantpris endast om detta inte är påtagligt mycket högre än gängse
marknadspris, och atl uthyraren i annal fall får tillgodoräkna sig varans
gängse marknadspris. SPK anser att den föreslagna regeln om rätt för
konsumenten att köpa varan när hyresförhållandet pågått sex månader är
motiverad med hänsyn till att mer långvariga hyresförhållanden för sådana varor
som TV-apparater, fotoartiklar m. m. ur kostnadssynpunkt kan leda lill oskäliga
resultat för konsumenien. Även MHF tillstyrker kommitténs förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser all
gränsdragningen mellan vad som är förhyrning och vad som är krediiköp kommer i
ell delvis nytt läge genom den av kommillén föreslagna rätten till förvärv av
förhyrd vara, eftersom förvärvsräilen ger förhyraren möjlighet att efter sex
månaders hyrestid ta slutlig slällning till rätten alt köpa varan. Med hänsyn
härtill kan enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas om behov alltjämt
föreligger av den föreslagna bestämmelsen i 4 8 konsumentkreditlagen.

Köplagsuiredningen ställer sig såsom tidigare
framgåtl tveksam till om den av kommittén föreslagna rätlen för konsumenien all
efter viss tid köpa varan eller eljesl överta denna utgör ell tillräckligt
skydd för konsumenien mol förverkandepåföljder när han vid leasingavial inle
kan fullgöra sina skyldigheter. Köplagsutredningen framhåller alt det är mycket
möjligt all den konsumenl som på grund av belalningssvårigheter inte kan belala
hyran inte heller är i stånd all utnyttja rätten all köpa varan, även om
villkoren är så förmånliga för honom som 8 8 i förslaget till uthyrningslag
föreskriven Enligt köplagsutredningens mening fordras skyddsregler av en annan
karaktär (se köplagsutredningens yttrande i avsnitt 2.1).

LO
framhåller alt det förhållandel att uthyraren enligl de i denna del

s. 332 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 332

föreslagna
avräkningsreglerna inle erhåller täckning för sina kapitalkostnader under
hyrestiden kan leda till högre hyreskostnader, eftersom kapitalkostnaden kan
bakas in i hyresbeloppet. Enligl LO:s mening kan inle heller bortses från
möjligheten att uthyrarna begränsar sin verksamhet till kortlidsulhyrning,
dvs. med hyrestider på högsl 6 månader.

Thorn Hyr-TV AB och Telerent Svenska AB
(ulhyrningsförelagen) anser alt beslämmelserna i 8 8 förslaget lill
ulhyrningslag under alla förhållanden bör utgå, om förslaget skulle leda till
lagstiftning. Enligt uihyrningsföretagens mening är den föreslagna fortlöpande
optionsrätten väsensfrämmande för ett hyresförhållande. Uthyrningsföretagen
erinrar om all konsumenien vid förhyrning av TV-apparat hyr en funktion och
inle en speciell apparat, varför hyresbeialningarna inte lill någon del kan
betraktas såsom avbetalningar.

Uthyrningsföretagen framhåller vidare alt den
TV-apparal som konsumenten har hos sig när den av kommittén föreslagna
sexmånadersfristen utgår, kan vara i del närmaste ny på grund av att
uthyrningsförelaget bytt ut apparaten kort lid dessförinnan. Det vore enligt
uthyrningsföretagen alldeles orimligt, om konsumenten på de mycket
fördelaktiga villkor som upptas i den föreslagna 8 8 skulle ha räll att
förvärva en nästan ny apparat. Lösningsrätten i det fall all konsumenien
tillgodoräknas lika eller större belopp än uthyraren vid den avräkning, som skall
ske enligt 8 8 andra styckel är enligl uihyrningsföretagens mening än mer
orimlig, eftersom hyresavgiften inle utgör avbetalning för en bestämd
TV-apparat utan ersättning för en funktion, Uthyrningsförelagen anser den
föreslagna regeln vara av konfiskatorisk karaktär, med hänsyn lill atl
kommittén förutsätter att ulhyrningsförelagel vid avräkningen inte ens skall
tillföras ersättning för sina kapital- och driftskostnader.

Såsom tidigare nämnts åberopar uthyrningsförelagen
i delta sammanhang en av dem upprättad kalkyl, baserad på ulhyrning av en ny
färg-TV-apparai med antagandel att konsumenten utnyttjar sin rätl enligt den
föreslagna 8 8 att köpa apparaten efter två respektive tre år samt med
förutsättningen att uthyrningsföretaget tillgodoräknar sig 10 procents ränta på
kapital, beräknad på genomsnittligt investerat kapital efter justering med
inbetalda hyresbelopp. Kalkylen resulterar i förlust för ulhyrningsföretagel, i
tvåårs-allernaiivet med 146 kronor och i treårsalternalivel med 573 kronor.

För det fall en eventuell uthyrningslagstiftning
skall innehålla en regel om optionsrätt med den konstruktion som kommittén
föreslagit, måsle denna regel enligl uihyrningsföretagens mening ges sådan
innebörd alt optionsrätten är begränsad lill en kort övergångstid, t. ex. sex
månader från kontraktets datum, varjämte avräkningen mellan parterna bör ske
så atl ulhyrningsförelagel erhåller full täckning för sina kostnader inklusive
kapitalkostnad under hela den tilländalupna delen av hyrestiden.

Även NO påpekar att det vid hyresavlal beträffande
vara förekommer att den ursprungliga varan under hyrestiden ersätts med ett
nytt exemplar Enligt NO:s mening bör uthyraren i sådant fall tillgodoräknas
kontanlpriset på del nya exemplaret.

SACO/SR tar i sammanhanget upp frågan om den
sakrätlsliga effekten av de föreslagna bestämmelserna om konsumenlens rätt att
köpa varan eller eljesl överta denna. SACO/SR framhåller att del varken av
lagtexten i 8 8 förslaget lill uthyrningslag eller av motiven till beslämmelsen
framgår att konsumenlens optionsrätt skulle äga sakrätislig giltighel, dvs.
kunna

s. 333 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 333

utövas
även sedan uthyraren gått i konkurs eller den hyrda egendomen utmätts för
ulhyrarens skulder eller denna sålts lill tredje man utan att förbehåll gjorts
om hyresavtalet. Enligl SACO/SR medför della mot bakgrund av vad som anses
vara gällande rätt att optionsrätten endast fär göras gällande mot uthyraren
personligen. SACO/SR ifrågasätter om det inte i del fortsatta
lagstiftningsarbetet börövervägasatt ge optionsrätten sakrätislig giltighet
liksom att även låla själva hyresrätten bli sakrättsligt skyddad, i vart fall
då hyresavtalet är slutet tills vidare eller under så lång tid att optionsrätt
enligt lagen kommer all inträda.

2.7
Tillsyn och påföljder

1 dessa delar föranleder förslaget lill
ulhyrningslag särskill yttrande endasl av KO. som hänvisar till sill yttrande
rörande motsvarande delar av den föreslagna konsumentkredillagen (se avsnitt
1.10). KO anser således att fullgörande av upplysningsskyldigheten i samband
med avtalsslutet bör göras lill formkrav för hyresavlal som faller under den
föreslagna uthyrningslagen, att marknadsdomstolen bör ges möjlighet alt i vissa
fall på lalan av KO förbjuda uthyrare atl fortsätta all bedriva
uthyrningsverksamhet samt atl straff inte bör förekomma som påföljd för brott
mot den föreslagna beslämmelsen om depositionsplikt.

s. 334 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 334

Bilaga
3 De remitterade förslagen

1
Förslag till Konsumentkreditlag

Härigenom
föreskrives följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller kredit (beialningsanslånd eller lån) som är avsedd hu

vudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes till konsument

av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsvarande förulsätlningar även
i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av
näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

2 §
1 lagen avses med

kredilgivare: den som lämnar kredilen eller övertar
den ursprunglige kreditgivarens fordran,

kontantpris: det pris lill vilkel vara, tjänst
eller annan nyttighet vanligen hålles konsument tillhanda mot kontant
belalning,

kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av
kontanlpriset varmed anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet,

kreditkoslnad: det sammanlagda beloppet äv alla
räntor, tillägg och andra koslnader som konsumenten har all erlägga med
anledning av kredilen,

effektiv ränta: krediikostnaden angiven som en
åriig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under
hänsynslagande till all delbetalningar skall göras under den löpande
kredittiden,

kreditfordran:
summan av kredilbeloppet och kreditkostnaden.

3 §
Med kreditköp avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen

anstånd med någon del av betalningen eller vid vilkel någon del av be

talningen eriägges med belopp som köparen för låna av säljaren eller av

annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Har avtalet betecknats som ulhyrning eller
betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå krediiköp, om det
är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

4§
Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt denna
lag är ogiltigt.

s. 335 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 335

Marknadsföring
av kredit

5
§ Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring
beträffande kredil lämna informalion om den effektiva räntan för krediten. Är
det fråga om kredit för visst förvärv av vara, tjänst eller annan nyltighel,
skall även krediikostnaden och kontanlpriset anges.

Information enligt första stycket behöver ej
lämnas, om krediten är av ringa omfattning eller det annars föreligger
särskilda skäl.

6
§ Innan kredilavtal slutes skall
näringsidkare, som lämnar eller förmedlar kredilen, lämna konsumenien
informalion i de hänseenden och i den omfattning som anges i 5 8-
Informationen skall lämnas skriftligen.

7
§ 1 fråga om underiåtelse all lämna
information som anges i 5 och 6 88 eller som annars är av särskild betydelse
från konsumentsynpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).

Bestämmelser
om kreditköp

Kontanlinsats

8 §
Vid kreditköp skall säljaren av köparen uttaga kontanlinsats i enlighet

med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 pro

cent av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Som kontantinsats anses ej belalning med medel som
köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av
överenskommelse mellan denne och säljaren.

9 8
Säljer näringsidkare för egen eller annans räkning vara ulan att iakttaga

vad som sägs i 8 8, skall del anses utgöra handling som avses i 2 8 mark

nadsföringslagen (1975:1418).

Köparens
befogenheter mol annan kredilgivare än säljaren

10 §
Vid krediiköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning framställa

samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren.

Har köparen på grund av köpet anspråk mol säljaren
på återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation
svarar kreditgivare lika med säljaren för anspråkets fullgörande.
Kreditgivaren är dock ej skyldig alt betala mer än vad han mottagit av köparen
med anledning av krediten.

s. 336 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 336

Förbud
mol vissa fordringsbevis

11 §
Kredilgivaren får ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse be

träffande fordran på grund av kreditköpet. Han för ej heller lill bevis för

sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan

av denne ingången skuldförbindelse, vars överiålande eller pantsätlning in

skränker köparens rätt atl framställa invändningar på grund av köpet, om

ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

Förslå stycket första meningen äger ej tillämpning
på egen växel som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kreditkassa
inom jordbrukskasserörelsen.

Den
som uppsåtiigen bryter mol denna paragraf dömes till böter.

Förtidsbetalning

12 §
Vid krediiköp har köparen alllid rätl att betala sin skuld lill kredilgivaren

i förtid.

Kredilgivaren för kräva belalning i förtid endasl
om han gjort förbehåll härom samt köparen har dröjt i mer än en månad med all
eriägga förfallen del av kreditfordringen och denna del uppgår lill mer än en
tiondel av hela kreditfordringen.

Andra stycket ulgör ej hinder för bank eller annan
kredilgivare att göra gällande strängare förbehåll om belalning i förtid, om
skyldighet därtill följer av annan författning,

13 §
Vid förtidsbetalning enligl 12 8 skall vid beräkning av kreditgivarens

fordran den obetalda delen av kredilfordringen minskas med så stor del

av krediikostnaden som den ej utnyttjade kredittiden ulgör i förhållande

till den avtalade kredittiden, Kredilgivaren får dock alllid tillgodoräkna sig

hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskill

anges i avtalet och ej är oskälig.

Förbud
mol viss avräkning

14 §
Belopp som köparen erlägger för avräkning på viss kreditfordran i an

ledning av kreditköp får kreditgivaren ej först avräkna på annan fordran.

Återtaganderätt

15 §
Med förbehåll om återtaganderätt avses avtalsvillkor som ger kredit

givaren möjlighet alt återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kre

diiköpsavtal.

s. 337 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 337

Förbehåll om ålertaganderält för göras gällande
endasl under förutsättning atl förbehållet har gjorts av säljaren i samband med
köpel för atl trygga säljarens rätl lill belalning och köparen har dröjt i mer
än en månad med att eriägga förfallen och ej preskriberad del av
kredilfordringen samt denna del uppgår lill mer än en tiondel av hela
kreditfordringen.

Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt
vid försäljning av vara, som med hänsyn lill sin beskaffenhel eller sitt värde
eller på gmnd av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kredilsäkerhel,
kan näringsidkaren förbjudas alt framdeles i liknande fall använda sådant
förbehåll. I fråga om förbud äger i övrigt bestämmelsema i tagen (1971:112) om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

16 §
Om köparen efter utgången av den i 15 8 andra stycket angivna liden

men innan varan återtages erlägger belopp, som ej har betalats i rätt

tid jämte ränta och kostnaderenligi de gmnder som anges i 17 tredje-femte

styckena, får kredilgivaren ej återtaga varan på grund av dröjsmålet. Ej

heller för kreditgivaren i sådant fall göra gällande avtalsvillkor som avses

i 12 8 andra stycket.

Uppgörelse
vid ålerlagande av vara

17 §
Vill kreditgivaren utnyttja rätl all återtaga vara, skall avräkning göras

mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid
återtagandet. Vid beräkning av värdet äger 3 8 lagen (1915:219)om
avbetalningsköp motsvarande lillämpning.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda
delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 13 8 samt i förekommande fall
dröjsmålsränia, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 8 räntelagen
(1975:635).

Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig
ersättning för följande koslnader för återtagande av varan, nämligen
exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan saml utgift för
inställelse vid förrätining för återtagande, om inställelsen har varil
påkallad för lillvaralagande av kreditgivarens rätt. Vid bestämmande av
ersättning för utgift för inställelse äger beslämmelserna om beräknande av
ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

I mål om handräckning för återtagande får
kreditgivaren, enligl vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig
även skälig ersättning för eget arbele med anledning av målel saml arvode lill
ombud eller biträde.

18 §
Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas elt större belopp än kre

ditgivaren, får varan återtagas endast om kredilgivaren betalar mellanskill-

22 Riksdagen 1976/77. I saml Nr 123

s. 338 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 338

nåden
till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter
mellanskillnaden hos denne.

Tillgodoräknas kreditgivaren elt större belopp än
köparen, får kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (reslskulden).

Återlösande
av vara som ålertagils

19 §
Köparen för inom fjorton dagar återiösa vara som har ålertagils. Vill

köparen återiösa varan, skall han betala kredilgivaren varans värde vid åter

tagandet saml den restskuld som kan föreligga enligl avräkningen.

Handräckning
för återtagande av vara m. m.

20 §
Kredilgivaren för hos utmätningsman söka handräckning för varans

återtagande, under förutsättning all om kreditköpet har upprättats en av

parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt

saml uppgift om kontanlpriset, kredilbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden,

kreditfordringen och när betalning skall eriäggas.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen
saml innehålla uppgift om hur slor del av kredilfordringen som ulestår obetald.
Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första
stycket.

21 §
Handräckning för beviljas endast om det är uppenbart att de förut

sältningar som anges i 15 8 andra styckel föreligger.

Har förbehåll om ålertaganderält använts i slrid
mol förbud enligl 15 8 Iredje stycket, för handräckning ej beviljas.

Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom
köparen har förpliktats alt lämna tillbaka vara som sålts med förbehåll om
återtaganderätt, för ej beviljas beträffande vara som enligt 65 8
ulsökningslagen (1877:31 s. 1) undantages från utmätning,

22 §
I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 21 8

tredje stycket, äger i övrigt 10 8 iredje och fjärde styckena, 12-15 88 och

16 8 första styckel lagen (1915:219) om avbelalningsköp motsvarande till-

lämpning. Härvid skall hänvisningen i 14 8 andra slyckel lill 5 8 första
stycket

avse 18 8 första stycket denna lag.

Förbud
mot utmätning

23 §
Vara som har sålls med förbehåll om ålertaganderält får ej utmätas för fordran
på grund av kreditköpet.

s. 339 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 339

Betalningsansvar
vid förlust av kontokort m. m.

24
§ Har belopp påförts konto genom att kontokort har använts av obehörig, är
kontohavaren betalningsskyldig för beloppet endast om han eller annan som
enligl kontoavtalel är behörig all använda kontokortet

1. lämnat ifrån sig kontokortet lill annan,

2. genom grov oaklsamhel föriorat kortet,

3. på annat sätt föriorat besittningen av kortet och föriusten icke
snarast efter upptäckt har anmälts hos kreditgivaren.

För belopp, som på sätt i första stycket anges har
påförts kontot sedan kreditgivaren mottagit anmälan atl kontohavaren eller
annan som enligt kontoavtalet är behörig alt använda kontokortet ej längre har
delta i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig endast om han
förfarit svikligt.

Tillsyn
m. m.

25 §
Konsumentverket utövar tillsyn över efterievnaden av denna lag. Ver

kets tillsyn omfatlar dock ej Sveriges riksbank, Sveriges invesleringsbank

aktiebolag, verksamhet som slår under tillsyn av bankinspekiionen eller

försäkringsinspeklionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet.

Tillsynen skall utövas så, atl den icke vållar
större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

26 §
För utövande av tillsynen har konsumentverket eller den som verket

förordnar rätt att företaga inspektion hos näringsidkare som bedriver va-

mförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar

eller övertar kredit som avses i denna lag och att taga del av samlliga hand

lingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall lämna de upplysningar

om verksamheten som begäres för tillsynen.

Underiåler näringsidkare att lämna tillgång till
handling eller atl lämna upplysning i fall som avses i första styckel, för
konsumenlverkel förelägga näringsidkaren alt fullgöra sin skyldighet vid vite
av högsl 10 000 kronor.

27 §
Talan om utdömande av vite som avses i 26 8 föres vid allmän domstol

av åklagare. Sådan lalan får väckas endast efter anmälan av konsument

verket,

28 § Den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit befallning
med tillsynsärende enligl denna lag för ej obehörigen yppa eller nyttja vad han
därvid föll vela om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller
affärshemlighet,

29 § Har konsumentverket enligl 26 8 andra stycket förelagt näringsidkare
atl tillhandahålla handling får lalan mol beslutet föras hos kammarrätten

s. 340 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 340

genom
besvär. Mot annat beslut av konsumentverket enligt 26 8 får talan ej föras.

30
8 Särskilda beslämmelser om betalningsvillkor vid kreditköp kan meddelas med
stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande alt meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1978.

Bestämmelserna i 24 8 tillämpas även i fall då
kontoavtalel har ingåtts före ikraftträdandet.

Förekommer i lag eller annan författning
bestämmelse som avser det fall att vara innehas på gmnd av avbetalningsköp
eller i övrigl under äganderättsförbehåll, skall bestämmelsen gälla jämväl det
fall att vara innehas på gmnd av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt som
avses i 15 8 konsumentkredillagen,

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom föreskrives att 1, 4, 11 och 15 88 lagen
(1915:219) om avbetalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18

Med avbelalningsköp förslås i denna lag avtal,
varigenom lösöre säljes mol belalning i särskilda posler, av vilka en eller
flera skola eriäggas efter del godset utgivits till köparen, och under villkor
tillika atl säljaren skall äga rätt all återtaga godset, om köparen åsidosätter
vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos
säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit eriagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavlal eller
betalningen såsom vederiag för godsets bmk och nyttjande, skall ulan hinder
därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, atl
den, som fött godset lill sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster, som köparen
enligt avtalet har att eriägga, benämnes i denna lag avbetalningspriset. Med
post avses icke sådan ränla eller gottgörelse för försäkringspremie, som
köparen skall särskilt utgiva.

I fråga om vissa avbetalningsköp finnas bestämmelser
i konsumentkredillagen (1977:000)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har
säljaren i avtalet uppgivit det pris, till vilket han skulle varit villig atl
sälja godset mot kontant betalning, lägges denna uppgift lill grund för
beräkningen enligt första stycket 2), där det ej kan antagas, atl godset
kunde hava köpts till lägre pris.

Säljaren äge, där godset återtages, räkna sig till
godo:

1) oguldna posler, för vilka i avtalet bestämd
förfallodag är inne vid tiden för godsets återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguldna posler som det
pris, vilkel godset skulle hava betingat om del köpts mot kontant belalning,
ulgör i förhållande lill avbeialningsprisel;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som
säljaren har atl fordra och som icke inräknats i avbeialningsprisel;

4) kost nad, som säljaren måste vidkännas för godsels
återtagande; samt

5) i fall köparens rätt lill godset är beroende av all
han ersätter säljaren för reparalion eller annan ål-gärd med avseende å
godset, fordran å sådan ersättning.

Ersättning för kostnad som avses i första slyckel
4) utgår enligl beslämmelser som Konungen meddelar.

Säljaren äge, där godset återtages, räkna sig till
godo:

1) oguldna poster, för vilka i avtalet bestämd
förfallodag är inne vid tiden för godsels återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguldna poster som det
pris, vilket godset skulle hava betingat om del köpts mol kontant betalning,
ulgör i förhållande lill avbetalningspriset;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som
säljaren har alt fordra och som icke inräknats i avbeialningsprisel;

4) kostnad för godsets återtagande; samt

5) i fall köparens rätl lill godset är beroende av all
han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende å
godset, fordran å sådan ersättning.

Ersättning för kostnad som avses i första styckel
4) får avse exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt
utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har
varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt. Vid bestämmande av
ersättning för utgift för inställelse äga beslämmelserna om beräknande av
ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning. I mål om
handräckning för återtagande äger säljaren, enligt vad regeringen närmare
föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med
anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde

s. 342 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 342

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Handräckning må beviljas endast där
utmätningsmannen finner uppenbart, att sådant dröjsmål föreligger med
betalningen, som i 2 8 första stycket sägs, eller all köparen eljesl åsidosatt
förpliktelse, vars uppfyllande är av väsentlig betydelse för säljaren.

Gång- och sängkläder, som äro oundgängligen
behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn, må icke i något fall
återtagas.

Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit
sålt lill oskäligt högi pris, må handräckning ej heller beviljas.

15i

Beslämmelserna i 11 § andra Bestämmelserna i 12 8
skola äga stycket och 12 8 skola äga motsva- motsvarande tillämpning
beiräffan-rande lillämpning beträffande för- de förrätining för verkställighet
av rättning för verkställighet av dom, dom, varigenom köparen förpliktats
varigenom köparen förpliktats ulgi- utgiva gods, som blivit sålt genom va gods,
som blivit sålt genom av- avbetalningsköp. belalningsköp.

Vid förrättning, som i förstastycket avses, skall,
därej idomenannoriunda förordnals, i fråga om värdering av godset gälla vad i
13 8 är stadgat. Beträffande lalan mot utmätningsmannens värdering skola
beslämmelserna i 14 8 andra slyckel äga motsvarande lillämpning.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1978.

Äldre beslämmelser gäller dock i fråga om köp som
har ingåtts före lagens ikraftträdande.

3
Förslag till

Lag
om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrives att 15-17 88
konsumentköplagen (1973:877) skall upphöra att gälla vid utgången av år 1977,
Paragraferna skall dock fortfarande gälla i fråga om köp som har ingåtts
dessförinnan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4
Förslag till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrives att 10 kap. 10 8 brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Vad
i 8 kap. 13 8 sägs om inskränkning i åklagares ålalsrätl skall äga
motsvarande tillämpning belräffande annat i detta kapitel omförmäll brott än
grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som grov.

Olovligt
förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal,
enligt vilkel äganderätten skall övergå först sedan belalning eriagts, må ej
åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur
allmän synpunkt.

Föreslagen lydelse 10 8

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i
gärningsmannens besittning genom avtal, enligl vilket äganderätten skall
övergå först sedan belalning eriagts eller som innehåller förbehåll om
återtaganderätt som avses i 1 § lagen (I9t5:219) om avbetalningsköp eller 15 §
konsumentkreditlagen (1977:000) må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av
särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den I januari 1978.

s. 345 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 345

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1977-03-16

Närvarande:
f d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser, regeringsrådet Reuterswärd,
justitierådet Hessler.

Enligt lagrådet tillhandakommel utdrag av protokoll
vid regeringssammanträde den 15 december 1976 har regeringen på hemställan av
statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. konsumentkredillag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om
avbelalningsköp,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen, som finns
bilagda delta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Ove Sköllerholm. Förslagen föranleder följande yttranden:

Förslaget
till konsumentkreditlag

Lagrådet:

Förslagei utgör elt led i ett lagstiftningsarbete
som pågått under senare år i syfte att bereda del skydd ål konsumenter varav
behov uppkommit i del moderna samhällel. Lagrådet finner att förslaget, som
delvis bygger på gällande lagar såsom marknadsföringslagen, lagen om
avbelalningsköp och konsumentköplagen, med vissa av lagrådet förordade
jämkningar är väl ägnat alt upphöjas lill lag. I ett par hänseenden föreslår
lagrådet vidare utredning.

Uttalandena
i övrigt avser vissa tolknings- och lillämpningsfrågor.

Lagförslaget innebär, atl man i en lag sammanfört
beslämmelser av olika karaktär, främst dels marknadsrätlsliga, dels
civilrältsliga. 1 något fall kan av det sammanhang vari en regel upptagils en
viss osäkerhet föranledas rörande frågan om regeln är av enbart
marknadsrällslig natur och alltså endasl skall handhas av de marknadsrätlsliga
organen eller om den även skall ha direkt civilrältslig betydelse. Exempel
utgör 8 8 i remissförslaget. Enligl motiven torde meningen vara, alt
bestämmelsen endast skall vara av marknadsrättslig karaktär, jfr 9 8.
Bestämmelsen står emellertid upptagen i etl avsnitt av lagen som har rubriken
"Beslämmelser om kreditköp" och som i övrigt innehåller viktiga
civilrättsliga regler. Del vore tänkbart, all part i elt avtal skulle anse sig
berättigad att åberopa beslämmelsen t. ex.

s. 346 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 346

som
utfyllnadsregel i avtalet eller rent av som slöd för ogillighetsverkan. Det
hade varit en fördel, om en klarare markering skett i lagens uppställning av
regiernas olika natur. Enklast kunde detta ske så atl de marknadsrättsliga
reglerna sammanfördes i etl avsnitt, de väsentligen civUrättsliga i etl annal.
Lagrådet anser sig emellertid i det skede vari lagstiftningsarbetet nu befinner
sig ej böra påyrka någon ändring i berört hänseende.

1
8 Lagrådet:

I första stycket av denna paragraf anges atl den
föreslagna lagen gäller kredil som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och
som lämnas eller erbjudes lill konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga
verksamhet.

Då i specialmotiveringen innebörden av uttryckel
"kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk" utvecklas,
framhålls atl i fråga om kredil för kontoköp och annan fortlöpande kredit
uttryckel syftar på den kredil som enligl avtalet beviljats av kredilgivaren,
dvs. på kreditutrymmel, under det att avsikten med det enskilda konloköpet i
princip saknar belydelse. I fortsättningen görs emellertid i motiven en
skillnad i detta hänseende mellan å ena sidan bestämmelser, som sägs ta sikte
på kontoavtalet som sådani och på vilka den nyss nämnda principen är
tillämplig, saml å andra sidan stadganden, som anses pä ett utpräglat sätt ta
sikte på det enskilda kreditköpet och beträffande vilka undantag kan tänkas
förekomma. De stadganden av sistnämnda slag, vilka särskilt behandlas i
sammanhanget och som främst torde ha aktualitet beträffande konloköp, är
beslämmelserna i 10 8 om köparens befogenheter mot särskild kreditgivare. Det
anföres i motiveringen till 1 8, all dessa bestämmelser (enligt huvudregeln)
inte är lillämpliga på kreditköp, om kreditutrymmel inle är avsett
huvudsakligen för enskilt bruk, även om det aktuella kontoköpet avser vara som
är avsedd huvudsakligen för enskilt bmk, men att om det omvända förhållandel föreligger,
betraktelsesättet bör vara ett annat. Om sålunda kreditutrymmel är avsett
huvudsakligen för enskilt bruk men elt enskilt kontoköp, som sker med
ianspråktagande av kreditutrymmel, avser vara som är avsedd att till
jämförelsevis väsenllig del användas i köparens/kontohavarens näringsverksamhet,
bör enligl vad som uttalas bestämmelserna i 10 8 inte anses lillämpliga.

Lagrådet vill för sin del ifrågasätta riktigheten
av del sist återgivna yttrandet. Det vill nämligen synas som om även i del
nämnda fallet avgörande bör vara vad kredilen huvudsakligen var avsedd för då
den lämnades, dvs. då kreditutrymmel upplåts av kreditgivaren. Del framhålls i
motiven, att man vid avgörandet av om en kredil skall anses vara avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk i allmänhel skall ta hänsyn till krediliagarens
syfte med

s. 347 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 347

kredilen.
Enligl lagrådets mening måsle man emellertid också ta hänsyn lill
kreditgivarens möjlighet alt bedöma delta syfte. Detta kan endast ske om
bedömningen av kreditens användning i det diskuterade fallet hänförs till den
tidpunkt då krediten lämnades; vid det enskilda kontoköpet medverkar ju inle
kredilgivaren. Del nu sagda kan jämföras med vissa uttalanden vid tillkomsten
av beslämmelsen i 1 8 konsumentköplagen (prop. 1973:138 s. 161 f, 291 f, 213 0.

Om i den nämnda silualionen det nu förevarande
stadgandet tolkas på det sätt lagrådet anser riktigt, kommer paragrafen - som
är avgörande för lagens tillämpningsområde - atl ge uttryck för en enhetlig
princip, något som i sig självt måste anses vara en fördel. Det förhållandet,
atl det är del huvudsakliga syftet med kreditutrymmel som skall vara avgörande,
synes f ö. innebära att man får godtaga att i något enstaka fall kan inträffa
alt kontokredil för huvudsakligen enskilt bruk används för inköp av vara som skall
användas i näringsverksamhet.

3
8 Lagrådet:

Remissförslaget har, till skillnad från kommitténs
förslag, ej tagit upp reglerom andra avtal än krediiköp. Liksom i
avbelalningsköplagen betraktas som köp sådana avtal som betecknats som hyresavtal
men vid vilka avsikten är att nylljanderältshavaren skall bli ägare. Det är i
della sistnämnda fall sålunda fråga om avtal, som klätts i
nylljanderätlsavialels form men som egentligen är köpeavtal.

Det finns, såsom under utredningsarbetet berörts,
ett par avtalsformer, som är av intresse i förevarande sammanhang och som torde
vara av stor praktisk betydelse. Den ena är avtal om nyttjanderätt där
nyttjanderällstiden är avsedd all vara under hela objektets "livstid"
och där ersättningen -legan - är avsedd all täcka objektets hela värde, s. k.
leasingavtal. Ekonomiskt sett motsvarar elt sådant avtal tydligen ett köp. Att
"äganderätten" inte alls avses övergå lill brukaren spelar knappast
någon större roll, eftersom nyttjanderättshavaren är tillförsäkrad egendomen så
länge den kan användas. För nyttjanderättshavaren-konsumenten framstår
arrangemanget som alldeles likvärdigt med ett krediiköp, ehuru kredittiden är
längre än vad vanligen är fallet vid köp. Dessa avtal kommer tydligen inte atl
bli reglerade enligl remissförslaget; man kan ju inte säga att avsikten är atl
nyttjanderättshavaren skall bli ägare. Men del vill synas som om, ålminslone
till en del, samma konsumentskyddssynpunkier skulle göra sig gällande vid dessa
avtal som vid krediiköp.

På motsvarande sätt synes del förhålla sig med den
mycket vanliga lyp av nyttjanderältsavtal som är förenad med optionsklausul,
dvs. bestämmelse

s. 348 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 348

atl
nyttjanderättshavaren kan bli ägare om han så vill. Ej heller denna typ av
avtal faller in under den föreslagna lagen. Man kan inte säga, alt det är fråga
om ett i nyitjanderättsavtalets form klätt avtal, som "egentligen" är
ett köp. Del lorde alltså inte generellt sett vara möjligt all inordna denna avtalsform
under den föreslagna kredilköplagen med slöd av 3 8 andrastycket. Del är fråga
om en avtalsform av särskill slag. Åtminstone i många fall molsvarar dessa
nyttjanderältsavtal med optionsklausul ekonomiskt sett och till gagnet ett
kreditköp.

Beträffande båda dessa avtalsformer, leasingavtal
och nyttjanderältsavtal med optionsklausul, kan frågas om det är sakligt
befogat alt - då krediiköp görs lill föremål för en så ingående reglering -
lämna dem utanför regleringen (frånsett att vid nyiijanderäiisavial med
optionsklausul den del av avtalet som avser möjligheten till äganderättsförvärv
kan vara underkastad lagens bestämmelser). Som kommittéförslaget synes visa
möter icke obetydliga svårigheter att manövrera dessa avtalsformer. Det
förefaller dock önskvärt all förnyade försök alt reglera dem görs. Fråga är om
inle riskerna alt kon-sumtionskreditområdet eljesl kommer att präglas av en
pålaglig skevhel underskattats i remissförslaget.

Lagrådet:

Då i denna paragraf talas om att avtalsvillkor som
inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligl lagen är ogiltigt,
lärer avses villkor varigenom konsumenten i förväg - innan det ännu blivit
aktuellt för honom atl utöva sina nämnda rättigheter - godtar inskränkningar i
dem. Däremot avses inle att hindra godvillig uppgörelse sedan en
intressekonflikt uppkommit. Sistnämnda princip gäller i andra liknande
sammanhang, t. ex. enligt 17 8 lagen om avbetalningsköp, som reglerar den
tvingande karaktären av stadganden om rätt eller förmån för köparen. 1 fråga om
sistnämnda paragraf har om principen ullalats alt erfarenheten visat atl
köparen, sedan han gjort sig skyldig till kontraktsbrott, är vida bättre i
stånd att tillvaralaga sitt iniresse än vad fallet är innan någon försummelse
ännu ligger honom lill lasl (belänkande den 31 januari 1914 s. 214).

Även enligl lagrådets mening bör paragrafens
lillämpning vara inskränkt till atl avse villkor - i kreditavtalet eller i
senare avtal - som lar sikte på framdeles uppkommande situationer. Denna
innebörd bör emellertid, såsom sketl i det nämnda stadgandet i lagen om
avbelalningsköp Ofr också 2 8 konsumentköplagen), komma lill direkt ullryck i
lagtexten. Della synes lämpligen kunna ske genom atl paragrafen får handla om
"avtalsvillkor, varigenom konsumenten på förhand godtar inskränkning av
sina befogenheter eller förmåner enligl denna lag".

s. 349 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 349

5
8 Lagrådet:

Förevarande paragraf anges i motiven handla om
skyldighet atl lämna information beträffande kredit, då den marknadsförs till
allmänheten eller till viss, större eller mindre, grupp av intressenter.
Angående den information som vid förhandlingar om kredit med viss konsument
skall lämnas denne innan kredilavtal slutes ges beslämmelser i 6 8- Med hänsyn
till den uppdelning av informaiionsbestämmelserna som sålunda avses synes det i
första stycket andra punkten förekommande uttrycket "kredit för vissl
förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet" missvisande, då det kan ge
intryck av all därmed menas viss persons förvärv. Lagrådet föreslår
att-avfaliningen ändras lill "kredit för förvärv av särskild vara, tjänst
eller annan nyltighel". Bestämmelsen omfattar tydligen såväl fall när
marknadsföringen avser ett besläml föremål, t. ex. en viss begagnad bil, som fall
när den avser ett exemplar - i princip likgiltigt vilket - ur en
fabrikslillverkad serie, t. ex. en ny bil av vissl märke och viss modell.

I paragrafens andra stycke meddelas beslämmelser om
undantag från informationsskyldigheten, och i specialmötiveringen ges några
exempel på tillämpligheten. Ett praktiskt fall, då information inte synes
behöva lämnas, namnes i motiven lill 6 8 men har uppenbariigen aktualitet även
i fråga om marknadsföring enligl 5 8- Lagrådet syftar här på uttalandet all
informalion bör kunna underiåtas i fråga om köp vid vilkel full belalning
skall ske inom viss kortare lid l. ex. 30 dagar.

Vid utbjudande av fastighet är del vanligt att i
annons - ehuru pris och andra köpevillkor ej närmare anges - på något sätt
antydes atl en köpare kan erhålla kredit. Sålunda anges ofta atl ell vissl
belopp "erfordras" eller att etl angivet belopp utgör
"kontantinsats"; härav kan då slutas att kredit kan påräknas t. ex.
genom övertagande av betalningsansvaret för inlecknad gäld. Del bör inte gärna
kunna krävas att sådan information som avses i 5 8 skall lämnas i
krediterbjudanden med så obestämt innehåll, vilka endasl är avsedda att skapa
kontakt med intresserade för närmare förhandlingar.

I anslutning lill frågan om marknadsföring av
kredil liksom belräffande flera andra av lagförslaget föranledda frågor nämns i
remissen den vägledande verksamhet som konsumentverket förutsätts skola utöva
genom utfärdande av riktlinjer. Denna verksamhet synes ulgöra en väsentlig del
av samhällsregleringen inom konsumeniområdel. Riktlinjerna berörs i förarbetena
till lagstiftningen men de synes inte ha fått uttrycklig författningsmässig
reglering i vidare mån än atl de omnämns i 3 8 instruktionen (1976:429) för
konsumentverket. Genom konsumenlkredillagsiiftningen ökar det fält på vilkel
konsumenlverkel har atl verka genom riktlinjer. Den redan tidigare oklara
frågan om riktlinjernas rättsliga ställning får därigenom ökad aktualitet.

s. 350 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 350

Riktlinjerna berörs i lagrådsremissen på s. 86 f
Uttalanden om rikllinjer förekommer även på flera ställen i prop. 1975/76:34
med förslag lill marknadsföringslag (s. 92-96, 98-99, 103-110 och 126) samt i
prop, 1975/76:159 med förslag lill organisation av och anslag för del nya
konsumenlverkel (s, 10,12 och 25-26).

Rikllinjer utfärdas av konsumenlverkel efter beslut
av verkets styrelse eller av generaldirektören. De föregås i allmänhet - men
icke alltid - av kontakter, normalt i form av överläggningar med berörda
näringslivsorganisalioner och/eller bransch företrädare. Riktlinjerna
förutsätter inle att enighet uppnåtts under överiäggningarna och de kan
knappast generellt betraktas som förhandlingsöverenskommelser.

Riktlinje anses vara av allmän karaktär och -
formellt sett - icke bindande för näringsidkare. Vissa riktlinjer är av den
arten att vid överträdelse av dem KO kan ingripa genom förbuds- eller
informationsföreläggande eller genom talan i marknadsdomstolen. Beträffande
andra rikllinjer gäller att underiåtenhet all följa dem kan föranleda
ingripande genom överläggning eller i annan form. Konsumentverket anser sig ha
möjlighet all genom informalion sprida kännedom om överträdelse av riktlinje.
Den informationsskyldighet som verkets instruktion talar om anses nämligen
kunna omfatta upplysning till konsumenlerna om i vad mån riktlinje följs av
företagen. - För den enskilde näringsidkaren kan, formellt sett, bindande
verkan av riktlinje uppkomma endast efter det att hans fall bragts under
marknadsdomstolens prövning eller genom att han godkänt ett av KO utfärdat föreläggande
i frågan.

I fråga om prövningen hos marknadsdomstolen av fall
av överträdelse av riktlinje uttalas i prop. 1975/76:34 s. 108, all prövningen
i varje särskilt fall bör grundas på en bedömning av de sammantagna
förhållandena i marknadsföringen och att lill gmnd för prövningen normall bör
ligga förekommande riktlinjer. Del lillägges (s. 126) dock atl avgörandet
enligl den föreslagna ordningen ligger hos domstolen. Av uttalanden i lagrådsremissen
framgår all motsvarande förhållanden är avsedda atl gälla belräffande riktlinjer
på konsumenlkreditområdel.

Lagrådet vill understryka att, vid process inför
marknadsdomstolen, riktlinje närmast är att se som uttryck för den ena partens
(del allmännas) ståndpunkt. Självfallet får riktlinje ofta en särskild
auktoritet, t. ex. om den återspeglar även branschorganisationens uppfattning
eller genom att den faktiskt blivit normbildande i branschen. Vid domstolens
bedömning blir dock avgörande, inte om avvikelse sketl från riktlinje, ulan om
näringsidkarens handlande strider mot lag.

Del förhållandet all riktlinje ej är bindande för
den enskilde näringsidkaren hindrar inte att denne i regel känner sig bunden.
Hela lagstiftningen på området bygger ju på principen alt lagstiftarens
intentioner så långl som möjligt genomföres på grundval av frivilliga åtaganden
från företagens sida.

s. 351 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 351

I
första hand åstadkommes frivillig medverkan genom tyngden av sakliga argument
vid överiäggningar och genom det latenta hotet att överträdelse av riktlinje
kan komma att hänskjutas lill marknadsdomstolen. Ett påtryckningsmedel av
annan art är upplysning till konsumenterna om i vad mån utfärdade riktlinjer
följs av företagen. En sådan publicitet torde väsentligt förstärka intrycket av
atl riktlinjerna skulle vara bindande.

Därigenom aktualiseras frågan om riktlinjes
överklagbarhet. Berörda författningar innehåller intet härom. Ej heller har,
såvitt lagrådet kunnat finna, frågan berörts i förarbetena lill
marknadslagstiftningen. Det torde dock kunna förutsättas att lagstiftaren inle
räknat med att riktlinje skulle kunna överklagas. Huruvida detta är en riklig
uppfattning av rättsläget är dock en öppen fråga. Om riktlinjerna bedöms ha
karaktär av t. ex. normbeslul eller konsumentverkets partsbesked, kan
överklagbarhet inte uteslutas. Lagrådet anser dock att övervägande skäl talar
för att riktlinjerna ses som i det enskilda fallet ej bindande anvisningar
eller som principbeslut e. d. och att till följd därav överklagbarhet ej
föreligger. Det framstår då som angeläget atl ett handlande i slrid mol
riktlinje inte föranleder sanktioner eller sanklionsliknande åtgärder från
konsumentverkets sida - frånsett att överträdelse av riktlinje kan föranleda
förbudsföreläggande eller instämmande till marknadsdomstolen. - Del kan
tilläggas att, om överklagande likväl anses kunna ske, regeringen blir
besvärsinstans, eftersom annat inte stadgats.

Det skulle vara av värde om rådande oklarhet
rörande riktlinjernas juridiska innebörd och deras överklagbarhet undanröjdes.
Behovet av en lagbestämmelse härom ökar med stigande omfattning av
verksamheten med riktlinjer, särskilt om benägenheten alt uppfatta riktlinje
såsom bindande tilltar

10
8 Lagrådet:

I 10 8 första stycket föreskrives att vid kreditköp
köparen mot kreditgivarens krav på betalning får framställa samma invändningar
på grund av köpet som han äger göra mot säljaren. Bestämmelsen molsvarar 15 och
16 88 konsumentköplagen.

Under bestämmelsen inbegrips två i grund och botten
räll olikartade fall. Det ena är det att säljaren själv är kredilgivare från
början men har överiåtit sin fordran till etl finansieringsinstitut, t. ex. en
bank. Fråga är alltså om invändningsrälten mot denne förvärvare (eller ev. mol
senare ytteriigare förvärvare). Del andra fallet är det att krediten redan från
början ges av en Iredje man - bank eller annat finansieringsinstitut; i detta
fall får sålunda säljaren kontant betalt vid köpet med de upplånade medlen.

I
det första av dessa fall finns enligt allmänna skuldebrevsrättsliga regler

s. 352 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 352

-
om här bortses från löpande förbindelser, vilka ju ej får förekomma i dessa
sammanhang - full invändningsrätl gentemot en förvärvare av fordringen. Vad
som är nödvändigt är därför endast all stadga förbud mol klausuler varigenom
invändningsrälten begränsas (cul-off-klausuler). En sådan bestämmelse har
också, med sikte på del fall som nu berörs, upptagits i 15 8 konsumentköplagen.

Vad gäller det andra fallet av kredilgivning, dvs.
det där kredilgivaren redan från början är en iredje man, är del däremol, om
man vill atl invändningsrätl skall föreligga, erforderligt att posilivi stadga
sådan rätt; den följer inte av skuldebrevsregler. Så sker också i 16 8
konsumentköplagen.

Till förmån för den i remissförslaget använda
tekniken - som överensstämmer med kommittéförslaget - kan anföras att
lagtexten ej endasl belräffande del andra fallet utan generellt säger ut, atl
invändningsrätl mot kreditgivaren skall gälla vid konsumenlkredilköp. Möjligen
skapas emellerlid härigenom en oklarhet som inle vidlåder de motsvarande
bestämmelserna i konsumentköplagen. Räll lill invändningar enligl
remissförslagets 10 8 första styckel avser endast invändningar på grund av
köpet. Däremol lämnas invändningar som inte har sin grund i della utanför. Vad
som närmast kan tänkas komma i fråga är icke-konnexa kvittningsinvändningar,
t. ex. en invändning som köparen vill framslälla mot säljaren på gmnd av ell
annal köp hos denne. Tillämpas allmänna skuldebrevsrältsliga regler är det
klart atl i det ovan först berörda fallet, överiåtelsefallel, köparen kan i
vidsträckt omfattning framställa sådana invändningar även mol förvärvare av
fordringen, I del fall atl krediten från början upptas hos en tredje man
baseras däremot invändningsrälten helt på nu diskuterade bestämmelse och
sträcker sig alltså inle längre än denna stadgar, Icke-konnexa kvittningsinvändningar
mol säljaren kan sålunda inle åberopas.

Eftersom i remissförslaget de båda fallen reglerats
helt homogent, kan möjligen skapas det felaktiga intrycket atl köparen skall
vara helt likställd gentemot båda typerna av kredilgivare och all stadgandet
uttömmande reglerar köparens invändningsrätl mot kreditgivare vid
konsumentkreditköp. Bidragande till en sådan uppfattning kan naturiigivis vara,
all i del härovan berörda överiåtelsefallel invändningsrälten ju inte grundas
på uttryckliga lagbestämmelser utan på analogi från skuldebrevslagens regler.
Med den i konsumentköplagen använda tekniken lärer missförstånd i nu berört
hänseende ej kunna uppstå. Begränsningen i 15 8 i den lagen lill invändningar
på grund av köpel betyder där atl möjligheten all "avtala bort"
invändningsrätten endast kvarstårbeträffandeinvändningarsom inle grundas på
köpel. Det kunde övervägas alt i konsumentkredillagen använda en liknande
teknik. En fördel med remissförslagets lösning ärdock att regeln är enkel.
Pågrund härav och då risken för missförstånd måhända ej är så belydande, vill
lagrådet ej påyrka någon ändring.

Stadgandet
i 10 8 andra slyckel remissförslaget torde innefatta en ny-

s. 353 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 353

bildning
för båda slagen av kredilgivare. Elt uttalande av kommittén (s. 176 f) kan
möjligen ge intrycket att det även härvidlag för överiåtelsefallels del skulle
vara fråga om ett lagfästande av skuldebrevsrältsliga principer, vilket ej
synes vara fallet. En sak för sig är all om fråga är om överiåtelse ej endast
av fordringen mot köparen utan av hela avtalsförhållandet, köparen i vissa fall
kan länkas ha rätt att göra gällande befogenheter av olika slag, vilka grunda
sig på köpet, ej endasl mol säljaren ulan även mot förvärvaren. Om sådana fall
torde emellertid inte vara fråga i förevarande sammanhang Gfr definitionen av
"kredilgivare" i 2 § remissförslaget).

Del nu förevarande stadgandet innebär, atl köparen
kan göra gällande alla slags anspråk på grund av köpet - med undanlag för
sådana som gäller naturapreslalion - ej blott mot säljaren ulan även mot
särskild kreditgivare; en begränsning är alt kreditgivaren ej behöver utge
högre belopp än han mottagit. Köparen är sålunda inte hänvisad lill atl blott
göra invändning mot ett gentemot honom framställt anspråk.

I motiven till stadgandet framhålles att stadgandet
torde få sin främsta belydelse, om köpet häves eller av annan anledning skall
återgå. Det kan frågas, om själva hävningsförklaringen i ett sådant fall kan
riktas mot kreditgivaren i samband med att kravet mot denne framställes eller
om köpel på vanligt sätt måste hävas hos säljaren. I de flesta fall lärer något
problem i prakliken ej behöva uppslå. För atl fö häva måsle ju köparen
dessförinnan ha framställt vissa krav mot säljaren själv och berett honom
tillfälle atl prestera (jfr 3-5 88 konsumentköplagen). Frågan om räll mottagare
av hävningsförklaring kan naturligtvis dock i vissa fall få praktisk betydelse.

Lagrådet:

1 motiven till denna paragraf sägs bl. a, att vad
som föreskrivs i paragrafen inle påverkar de regler som enligl 15 8
skuldebrevslagen och 17 8 växellagen gäller om skydd för tredje man som i god
tro förvärvar växel eller annan löpande fordringshandling. Tilläggas kan att
väl ej heller förste mottagaren själv är förhindrad all göra bruk av handlingen;
frågan blir närmast av iniresse vid växel, som på vanligt sätt kan göras
gällande enligl reglerna om pro-teslförfarandeelc. Handlingen blir m. a. o, ej
ens i denna situation ogiltig utan sanktionen är endast bötespåföljden.

Beträffande
överiålen fordringshandling kan erinras om uttalandet av köplagsutredningen i
förslaget till konsumenlköplag (SOU 1972:28 s. 140), alt den omständigheten att
förvärvaren ej är i god tro rörande köpels karaktär av konsumentköp ej i och
för sig har någon belydelse. Om köparen mot krav enligl ett i strid mot
förevarande bestämmelse utfärdat löpande skul-

23 Riksdagen 1976/77. I saml Nr 123

s. 354 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 354

debrev
åberopar t. ex. fel i godset men skuldebrevsförvärvaren är i god tro på denna
punkt, kan köparen ej undgå betalningsskyldighet därför alt han påvisar alt
förvärvaren ägde kännedom om alt köpet var etl konsumentkreditköp och
skuldebrevet därför olagligt.

Däremol får man anla, alt köparen i ell sådani fall
skall ha rätt att framslälla invändning i övrigl som grundar sig på
konsumentkreditlagen. Sålunda torde utmätningsförbudet i 23 8 remissförslaget
bli tillämpligt, om någon förvärvat löpande förskrivning med vetskap eller
misstanke om all fråga var om fordran på grund av konsumenlkredilköp (jfr
Lindblom i SvJT 1973 s. 566). Hur godiroskravel bör bestämmas, när fråga är om
växel, torde få överlämnas till rättstillämpningen.

12
8 Lagrådet:

Enligt andra stycket i denna paragraf får
kredilgivaren göra gällande förfalloklausul, om köparen dröjt mer än en månad
med all eriägga förfallen del av kreditfordringen och denna del uppgår till mer
än 1/10 av hela kredilfordringen.

1 motiven till stadgandet uttalas, i anslutning
till tillämpningen vid kontokredil, alt del av allmänna principer lorde följa
atl kredilgivaren har rätl alt avvisa avbetalningar som understiger avtalat och
förfallet amorteringsbelopp. Delta anlagande är måhända ej helt oomtvistligt,
jfr Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 457 f Av motivuttalandel synes framgå,
att meningen är alt, om avvisande ej sker, kredilgivaren skall kunna gå miste
om rätten atl göra gällande förfalloklausulen. Detta slår i överensstämmelse
med vad som anses för motsvarande fall gälla enligt avbelalningsköplagen
(Eklund-Nordström, Lagen om avbelalningsköp, 1957, s. 42).

Den reglering man sålunda önskar åstadkomma framgår
emellertid ej klart av lagtexten. Denna bör därför förtydligas och lorde i viss
anslutning till avfaliningen i avbelalningsköplagen av närmast motsvarande
bestämmelse - kunna ges följande lydelse: "Kreditgivaren får kräva
betalning i förtid endasl om han gjort förbehåll härom samt köparen har dröjt i
mer än en månad med atl eriägga förfallen del av kredilfordringen och förfallet
belopp ,som utestår obetalat uppgår till mer än en tiondel av hela
kredit-fordringen."

Motsvarande
ändring synes böra göras i 15 8 andra slyckel.

s. 355 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 355

15
8 Hessler:

Avbetalningsköplagens regler tar sikte endast på
förhållandet mellan parterna i ell avbelalningsköp, Lagen reglerar alliså inle
frågan i vad mån sådana förbehåll som nämns i lagens 1 Si dvs. ägarförbehåll
och återtagandeförbehåll, kan åberopas av säljaren gentemot tredje man, sålunda
köparens borgenärer eller någon lill vilken köparen innan köpet är avvecklat
överlåter eller pantsätter egendomen, Belräffande detta spörsmål har regler
ulbildals genom rättspraxis. Läget f n, är att såväl ägarförbehåll som
återtagandeförbehåll (se NJA 1975 s, 222) gäller mot tredje man, om vissa
betingelser är för handen. Förbehållet måsle uppslällas av en säljare lill
säkerhet för köpeskillingen i ett kreditköp (ej nödvändigtvis
avbelalningsköp). Annan än säljare kan inle mot tredje man åberopa ett
förbehåll (utom i det fall att han fått säljarens genom förbehållet
säkerställda fordran överiålen på sig). Ej heller kan säljaren göra del om
avsikten inle är all säkerställa köpeskilling utan t. ex. säljarens
borgensförbindelse för köparens lån hos en kreditgivare (se NJA 1966 s, 350,
1972 s, 451, 1975 s. 198), Vidare torde anses atl överenskommelsen om
återtagande- eller ägarförbehåll måsle ha träffats innan egendomen utgavs till
köparen (se härom Schmidt, Om ägareförbehåll och avbelalningsköp, 1938, s. 147,
Almén-Eklund, Köplagen, 1960, s. 404 f, Eklund-Nordström, Lagen om
avbetalningsköp, 1957, s. 24 f, jfr s. 79, 82). Av andra begränsningar
kan nämnas alt sakrättslig effekt ej tillerkännes förbehåll, om den sålda
egendomen är avsedd alt förbrukas eller vidare-överlåias (Eklund-Nordström a.a,
s. 26),

Förbehåll av nyss berörd karaktär blir sålunda ej
gällande mol iredje man. Däremot lärer de kunna åberopas i förhållandel
parterna i avtalet emellan. Såvitt fråga är om avbetalningsköp av sådani slag
som regleras av avbelalningsköplagen är sålunda denna lag tillämplig och dess
regler om verkan av ägarförbehåll och återtagandeförbehåll kan åberopas av
parterna. Exempel utgör ägarförbehåll som gäller egendom som är avsedd atl
konsumeras eller vidareöverlåtas och förbehåll som träffas sedan egendomen
utgivits till köparen.

Giltighel på parisplanet torde också vara att
tillerkänna ägar- och återtagandeförbehåll som kan förekomma i andra
sammanhang än sådana där fråga är om alt säkerställa belalning av köpeskilling
vid kreditköp. Sålunda synes något hinder inte kunna föreligga mol att parterna
emellan åberopa ett ägarförbehåll, som skall säkerställa en borgensförbindelse
av säljaren, I dessa fall är tydligen avbelalningsköplagen inte tillämplig.
Klart är ju emellerlid alt förbehåll, som inte kan göras gällande emot tredje
man, inte har så stort värde för den berättigade. Någon gång kan det väl
emellertid tänkas, all förbehållet kan få betydelse, t, ex. som viss
påtryckning på köparen all belala. Särskilt förefaller detta kunna vara fallet,
om förbehållet gäller köpeskilling vid

s. 356 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 356

avbetalningsköp
och reglerna om handräckning i avbelalningsköplagen sålunda är lillämpliga.

I remissförslaget regleras säkerhetsförbehållen
främst i 15 8- Man kan med tillfredsställelse notera, all förslaget överger
användningen av äganderätts-terminologi och betecknar förbehållen
återtagandeförbehåll.

I motiven till förslaget berörs inte distinktioner
mellan blott i partsför-hållandel verksamma förbehåll om återtagande och sådana
som har verkan gentemot iredje man. Del förefaller som om man ulgår frän alt
godtagna förbehåll också skall ha sakrätislig effekl; med några endast mellan
parterna verksamma förbehåll skulle man sålunda ej räkna. Som ell uttryck för
en sådan uppfattning kan måhända ses etl uttalande i avsnitt 5.9.1, där det
sägs, all man lar avstånd från tanken att utvidga återtaganderätten och godtaga
förbehåll om återtagande t. ex. vid låneköp. Delta uttalande blir meningsfullt
endast om man åsyftar sakrättsligt verksamma förbehåll; ser man lill förbehåll
med verkan endasl mellan parterna är del, som framgår av del förut anförda, i
varje fall ej klart, atl del skulle bli fråga om någon utvidgning i förhållande
till gällande rätt.

I motsats till avbelalningsköplagen innebär
remissförslaget, att endasl vissa förbehåll vid kreditköp över huvud godtas.
Andra än dessa får inte göras gällande, vilkel väl måste betyda, atl de blir
helt ogiltiga. Tillåtna förbehåll är sådana som gjorts av säljaren i samband
med köpel för att trygga säljarens rätt till belalning. Fråga är om man här
skall inläsa ytterligare det kravel all endasl förbehåll som är all tillägga
sakrätislig effekl godtas. Eller skall man tvärtom anla, att meningen är att
alla förbehåll som faller in under den i förslaget angivna beskrivningen också
förutsätts ha sakrätislig effekl?

Frågan har som förut framgått inte diskuterats i
motiven och även om den inle har särskill slor praktisk vikt kan möjligen i
några fall tvekan uppslå om rättslägel.

Etl fall är återtagandeförbehåll som gäller egendom
avsedd att konsumeras eller vidareöveriåtas. Som förut nämnts är sådana
förbehåll enligl gällande rätl giltiga och faller in under avbelalningsköplagen
men de får inte sakrättslig effekl. Fråga är om dessa förbehåll enligl
förslagels synsätt är avsedda att falla utanför kretsen av tillåtna förbehåll
eller om de skall vara giltiga men liksom nu ej få verkan annal än i
förhållandel parterna emellan.

Ell annat, kanske något betydelsefullare spörsmål
är, hur man skall tolka det i 15 8 andra stycket av förslaget förekommande,
något oprecisa uttrycket, att förbehållet av säljaren skall ha gjorts "i
samband med köpel". Närmare bestämt gäller frågan, om meningen är att
avtalet om förbehållet skall ha skett innan tradition av det köpta skedde eller
om sä skall kunna ske senare, förutsatt blott atl del kan sägas ha sketl
"i samband med" köpet, t, ex, efter traditionen men dock i nära
anslutning till denna. Ett sådant fall kan kanske tankas inträffa någon gång
vid hemförsäljning, om fullständiga köpehandlingar upprättas först efter del
att godset avlämnats hos köparen.

s. 357 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 357

Vad angår gällande rätt är del klart, all om godset
kommit i köparens besittning med stöd av elt vanligt köpeavtal och parterna
därefter istället avtalar om ägarförbehåll för säljaren ett sådant förbehåll
inle får verkan mol Iredje man; avbelalningsköplagen är dock tillämplig
(Eklund-Nordström a.a. s. 25 not 1). Sannolikt förhåller del sig så att läget
blir delsamma, om leveransen vid elt köp sker innan slutliga köpevillkor, bland
dem ägarförbehåll, överenskommits mellan parterna; något klart avgörande i
praxis finns väl inle härom men i doktrinen synes ha antagits, att del är
själva iraditionsaklen som är avgörande för om det är möjligt att få lill stånd
ell sakrättsligt verkande ägarförbehåll (se Almén-Eklund a. st., Schmidt a.
st., jfr Eklund-Nordström a.a. s. 79).

En möjlighet lill tolkning av del föreslagna
stadgandet 115 8 andra styckel är, all återtagandeförbehåll - liksom nu lorde
vara fallet belräffande sakrättsligt verksamma förbehåll - måste iräffas före
traditionen. Sker ej delta skulle förbehållet alltså ej alls kunna göras
gällande. Ullrycket "i samband med köpet" skulle alltså tolkas som om
det stått "före överiämnadet av godset". En annan möjlighet är all
såväl förbehåll träffade före traditionen som förbehåll träffade efter denna -
men i nära anslutning därtill - godtas som giltiga; endast de förra vinner emellertid
sakrättslig effekt. Denna lösning skulle sannolikt motsvara nu gällande rätl.
En iredje tolkningsmöjlighet, slutligen, är atl man skall uppfatta
bestämmelsen så all området för godtagna och därmed också sakrättsligt
verksamma förbehåll skall om-falla även förbehåll som iräffals efter
traditionen men dock i samband med köpet. Delta skulle, som förut framgått,
sannolikt innefatta en utvidgning i förhållande till gällande rätl, såvitt
avser sakrätislig effekt.

Man kan möjligen förmoda - eftersom saken inte
berörls i motiven -all någon avsikt ej förelegat atl utvidga området för
sakrättsligt verksamma förbehåll. Hur man i övrigl sell på frågan låter sig
inle med säkerhet bedömas.

Här skall endast tilläggas all det från vissa
synpunkler ler sig som en tilltalande lösning atl välja det tredje
lolkningsaliernativel. Atl såsom synes vara fallet i fråga om gällande rätt
reservalionslöst kräva all förbehållet överenskommits före traditionen får lätt
en prägel av magi. Huruvida nämnda tolkning kan godtas utan stöd av uttrycklig
lagbestämmelse - eller avgörande i rättspraxis - är väl dock tveksamt.

17
8 Lagrådet:

I femte stycket ges en regel om atl kreditgivaren i
mål om handräckning för återtagande får, enligt vad regeringen närmare
föreskriver, tillgodoräkna sig skälig ersättning för eget arbete med anledning
av målet samt arvode till ombud eller biträde.

s. 358 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 358

I materiellt avseende föreskriver regeln alltså atl
ersättning i angivet hänseende skall utgå med belopp som är skäligt. Avsikten
är emellertid all regeringen skall utfärda föreskrifterom vad som härvidlag
skall anses utgöra skälig ersättning. Föreskrifter i ämnet kan utformas på
olika sätt men det ligger nära lill hands antaga att man ämnar följa del
mönster som använts vid införandel år 1971 av bestämmelser om ersättning för
inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning och belalningsföreläggande (18
kap. 8 8 rättegångsbalken, 18 och 22 88 lagsökningslagen, samt - numera - kungörelsen
1974:811). Regleringen skulle i så fall komma all avse all ersättning bestämmes
till visst angivet belopp, om ej särskilda skäl föreligger atl ersättning
utgår med högre belopp än della.

Man torde ha utgått från att föreskrifter av delta
slag är atl anse som sådana föreskrifter om verkställighet av lag som
regeringen har befogenhet alt beslula om enligl 8 kap. 13 8 regeringsformen.
Del måste emellertid betecknas som i viss mån tveksami, om del nämnda
grundlagsstadgandet verkligen har avseende på föreskrifter av den art varom nu
är fråga. Vad särskilt gäller området för den egentliga civilrättsliga
lagstiftningen (8 kap. 2 8 regeringsformen) torde det i allmänhel vara
uteslutet att meddela verk-ställighetsföreskrifler. Den reglering som avses
skall med den utförlighet som anses påkallad meddelas i lagen. 1 den mån frågor
som sålunda inle är direkt reglerade i lagen uppkommer, måste överlämnas åt
rättstillämpningen atl la ställning till hur de skall lösas. Del torde
exempelvis vara uteslutet att om i en civilrältslig lag meddelats beslämmelser
om alt skadestånd skall utgå för vissl närmare angivet fall, regeringen skulle
kunna meddela bestämmelser om skadeståndets omfallning. Skadeståndets storiek
måste bedömas av domstolen med hänsyn till omständigheterna i del enskilda
fallet. I brist på utredning kan skadeståndet härvid enligt 35 kap. 5 8
rättegångsbalken av domstolen uppskattas till skäligt belopp.

I förevarande fall är det emellertid inte fråga om
en egentlig civilrältslig bestämmelse utan om skyldighet att betala kostnad som
slår rättegångskostnad nära. Regleringen har alltså etl visst processrätlsligt
inslag. Inom processrätten, med dess anknytning lill den offentliga rätlen,
måsle hell allmänt antagas atl det finns slörre utrymme för atl meddela
verkslällig-hetsföreskrifler än inom civilrätten; när del gäller den
offenlligrällsliganorm-givningen (8 kap. 3 8 regeringsformen) får ju i vissa
angivna fall t, o. m. delegation ske enligl 8 kap. 7 8 regeringsformen m, fl.
bestämmelser. Med hänsyn till del sagda torde det i förevarande fall knappast
kunna riktas principiell invändning mot förslaget att regeringen skall meddela
föreskrifter om med vilket belopp ersättningen skall utgå i normalfall. Med
hänsyn till atl stadgandet dock ytterst reglerar förhållandel mellan enskilda
synes en förutsättning härför emellertid vara, alt en föreskrift i ämnet
avfallas så att del klart framgår alt domstolen har kvar sin principiella rätl
alt beslämma ersättningen i fall, då det föreligger utredning om vad som kan

s. 359 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 359

anses
utgöra skälig ersättning. En föreskrift synes exempelvis kunna avfallas så alt
skälig ersättning, i fall då utredningen ej ger slöd för annal bedömande, skall
anses utgöra visst i föreskriften angivet belopp. En sådan formulering torde i
praktiken knappast leda till annat resultat än den som enligt det föregående
lorde ha övervägts vid remissens avfattande, men har den fördelen all den i
elt principiellt viktigt avseende klargör var gränsen går för regeringens
kompetens att utfärda verkslällighelsföreskrifter.

Del kan tilläggas atl det vid införandel av
beslämmelserna i 18 kap. 8 8 rättegångsbalken uppkom en liknande fråga om den
då avsedda regleringens förenlighet med grundlagen. De uttalanden som gjordes
i della sammanhang av lagrådet och departement.schefen (se prop. 1971:105 s.
23 f och 25 O hänförde sig emellerlid lill den äldre regeringsformen och synes
inte ha omedelbar belydelse för det nu aktuella spörsmålet.

18
8 Hessler:

Med anledning av det här stadgade förbudet för
säljare atl utkräva restskuld vill jag för min del anmärka, att jag har svårt
att förstå nödvändigheten av detta avsteg från en grundläggande rättsprincip.
Sådan regeln utformats i remissförslaget, i motsats lill kommitténs förslag,
dvs. atl undanlag ej gjorts för vanvårdsfall, kan den föreslagna regeln också
möjligen få effekten att minska inciiamenlel hos köparen all vara aktsam om
egendom som han ser sig ur stånd atl behålla.

Av stalisiik vartill hänvisas i motiven framgår all
säljare endast i liten Utsträckning brytt sig om att utkräva restskuld. Detta
förhållande åberopas som stöd för den föreslagna regeln. Med samma eller slörre
fog kan förhållandet åberopas som stöd för alt något behov ej föreligger att
förbjuda utkrävandet av restskuld i sådana fall där säljaren önskar göra sig
betald och köparens ekonomiska förhållanden är sådana atl del skulle löna sig
all anställa krav.

Det kan påpekas all om säljaren - enligl gällande
rätt - önskar utkräva restskuld efter del återtagande skett, det tydligen är
nödvändigt att han (om så inie skett lidigare) får fordringen fastslagen vid
domstol saml atl han därefter begär utmätning hos köparen. Endasl om det
verkligen föreligger skäl atl anla atl åtgärderna skall ge något utbyte, lärer
säljare bry sig om atl vidta dessa åtgärder.

Med remissförslagels regel blir del inte möjligt
atl förfara på detta sätt. Däremot flnns tydligen inle något hinder mot att
säljaren i fall där det kan förmodas uppkomma en restskuld, kan starta med att
få fordringen fastslagen vid domstol och atl begära utmätning hos köparen. Vad
som därefter kan återstå kan han åberopa vid ell förfarande för återtagande av

s. 360 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 360

den
sålda varan. Att ett sådant tillvägagångssätt inte skulle vara till
kö-parsidans fördel förefaller uppenbart.

20
§ Lagrådet:

Såsom förutsättning för handräckning skall enligl
förslaget gälla bl. a. atl den köpehandling som åberopas innehåller vissa
angivna uppgifter. Om dessa uppgifter inte lämnas, skall ansökningen avslås. Av
specialmotiveringen framgår att ansökningen avses skola avslås även i det fall
att sannolika skäl visas för att köpehandlingen innehåller felaktig uppgift,
exempelvis om kontanlpriset. Uttrycklig bestämmelse härom har ansetts
obehövlig.

Det torde ligga i sakens natur atl inte varje
felaktighet i kontraktet kan åberopas för att hindra handräckning. Den påvisade
felaktigheten måsle självfallet avse uppgift av betydelse för handräckningen.
Vidare torde köparen i detta sammanhang endast kunna åberopa felaktighet till
sin nackdel. Däremot synes det vara utan betydelse om köparen vid kreditköpets
ingående var medveten om felaktigheten: krav på att säljaren skall ha
vilselett köparen lärer inte kunna uppställas.

De invändningar köparen kan göra synes vara av
skilda slag såvitt gäller å ena sidan uppgiften om kontanlpriset och å andra
sidan övriga i köpehandlingen ingående, för handräckning obligatoriska
uppgifter. Beträffande kontanlpriset blir det fråga om etl objektivt fel: det i
köpehandlingen angivna kontanlpriset motsvarar icke kontanlpriset enligt
definitionen i 2 8. Övriga uppgifter är resultat av förhandlingar. Köparens
invändningar får därför i dessa hänseenden det innehållet atl vad den åberopade
köpehandlingen innehåller inte är ett riktigt uttryck för vad som verkligen
överenskommits mellan parterna, t. ex. därför atl ett muntligt avtal existerar
vid sidan om köpehandlingen.

Om köparen visar sannolika skäl för en invändning
av sist nämnt slag, är det naturiigt att ansökningen om handräckning avslås.
Någon tvekan kan däremot hysas belräffande frågan om påvisande av elt objektivt
fel i köpehandlingen beträffande kontanlpriset alltid bör leda till att
ansökningen avslås.

21 §

Lagråder-
Genom regeln i paragrafens tredje stycke har vad som undantas från möjlighet
lill återtagande väsentligt utvidgats i förhållande till vad som gäller enligt
11 § andra stycket och 15 § första styckel lagen om avbetal-

s. 361 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 361

ningsköp.
Undantaget kan därför väntas få större betydelse i förevarande sammanhang än
det har enligt nyssnämnda lag. Om del vid försök till exekution visar sig att
varan faller inom köparens beneflcium, kan del ligga nära till hands för
köparen atl anse kreditgivarens åiertaganderäii ha förfallit med påföljd atl
köparen skulle äga fritt förfoga över varan genom t, ex, försäljning eller
pantsätlning. Bl. a. med hänsyn lill att vid senare exeku-tionslillfölle
förhållandena kan ha ändrats så att varan inte längre är skyddad av dessa
beslämmelser lorde dock köparen alltjämt få anses vara bunden av
ålertagandeförbehållel. Det synes lämpligt alt han av utmätningsmannen
underrättas därom i samband med del resultatlösa exekutionsförsöket.

23
§ Hesser:

Enligl beslämmelsen får vara som har sålls med
förbehåll om återtaganderätt ej utmätas för fordran på grund av kreditköpet.
Bestämmelsens syfte är enligl motiven, att förhindra atl konsumentkreditlagens
värderings-och avräkningsregler sätts ur spel genom atl säljaren i stället för
att återta varan låter utmäta den.

Av bestämmelsens formulering framgår atl
utmätningsförbudet är generellt och alltså gäller med avseende å varje del av
kreditfordringen. I detta sammanhang bör erinras om stadgandet i 15 § andra
stycket vilket, såvitt nu är i fråga, innebär alt om ej mer än 1/10 av
kreditfordringen utestår, varan ej får återtagas. Etl förbud mot utmätning av
varan i delta läge kan därför ej motiveras med en hänvisning till atl man vill
förhindra att de regler om värdering och avräkning som skall gälla vid
återtagande sätts ur spel. Det i remissen angivna syflel för 23 8 har alltså
här inte någon giltighet. Det måste därför antagas atl beslämmelsen i 23 § i
själva verket ytterst motiveras av alt man ej vill i något skede av
rättsförhållandet mellan parterna ge säljaren den möjlighet att utöva press mol
köparen som ett hot om utmätning av varan innebär

Förhållandet har betydelse ej blott belräffande
sådan utestående del av den egentliga fordringen på grund av kreditköpet som ej
överstiger 1/10 av fordringsbeloppet utan även beträffande lagsökningskostnad
o, d, som hänför sig lill köpel. Även fordringar av detta slag omfattas enligt
ordalydelsen av 23 §. På grund härav och med hänsyn till det syfte som enligl
del förut anförda får antagas egentligen uppbära bestämmelsen, torde inom
området för konsumentkreditlagen ej finnas utrymme fören rättstillämpning
motsvarande den som inom området för avbelalningsköplagen kommit till uttryck i
rättsfallet NJA 1976 s. 128.

24 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 123

s. 362 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 362

Hessler:

Stadgandet i 23 § överensstämmer i sak helt och
hållet med 16 § andra stycket avbelalningsköplagen. Fråga är emellertid om inte
ett av Högsta domstolen nyligen meddelat avgörande, NJA 1976 s. 128, borde
föranleda antingen en saklig ändring i visst hänseende av stadgandet eller ock
elt förtydligande så atl ordalagen däri inte blir vilseledande.

I rättsfallet hade en person, som köpt en vara på
avbetalning, genom lagsökningsutslag ålagts att utge resterande kapitalskuld
jämte lagsökningskostnader. I samband med begäran från säljaren om återtagande
av varan eriade köparen slutlikvid belräffande kapitalskulden och betalade
handräckningskostnaden. Målel gällde frågan, om utmätning kunde ske i varan
för lagsökningskostnaden. Det ansågs att vid nämnda förhållanden bestämmelsen
i 16 § andra stycket ej längre utgjorde hinder för utmäining av varan.

Det synes klart att lagsökningskostnader, som säljaren
ådragit sig för att fö fordran enligt avbetalningsköp fastställd genom
exigibelt domstolsavgörande, bör vara att betrakta som "fordran på grund
av" avbelalningsköpel (jfr Lindblom i SvJT 1973 s. 570 f). Della
förefaller också att vara det synsätt som präglar 1976 års avgörande. Man säger
ju nämligen all - sedan belalning av kapitalskuld och handräckningskostnader
skett - bestämmelsen i 16 § andra stycket inte längre utgör hinder för
utmätning. Detta synes betyda, att innan nämnda betalningar skett, hinder
skulle ha förelegat mot utmätning i den köpta varan och att det då varit
bestämmelsen i 16 § andra stycket som hade lagt hinder i vägen (jfr Lindblom
a.u. s. 567 not 24 beträffande ett annat tänkbart hinder). Eftersom 16 § andra
styckel ej talar om annat än fordran på grund av avbelalningsköpel, förefaller
del alltså, som sagt, ha anselts vara fråga om en sådan fordran.

Syftet med berörda bestämmelse angavs vid
tillkomsten 1953 av stadgandet vara, att om utmätning tilläts det skulle kunna
betyda atl del syslem för värdering och avräkning som stadgas i lagen fördel
fall att ålertagandeskall ske skulle kunna sättas ur spel. Detta förmenades
kunna ske, om de för köparen erfarenhetsmässigt oförmånliga reglerna om
exekutiv försäljning skulle bli tillämpliga. (Se NJA II 1953 s.
325.)Samma motiv harangivits för23 § i remissförslaget.

Det resonemang som lett fram till 1976 års
avgörande får väl i belysning av stadgandets sålunda angivna syfte antas gmndat
på att, eftersom slutbetalning skett av allt som vid avräkningen skall föras
säljaren till godo, någon återtagandemöjlighet ej längre föreligger. Med hänsyn
härtill har avräkningsreglerna spelat ul sin roll. Syftet bakom dessa regler
kräver ej mer atl utmätningsförbud upprätthålls.

Resonemanget är onekligen mycket näriiggande. Fråga
är emellertid om inte ett något annat betraktelsesätt kan göra sig gällande och
leda till alt det resultat som nåddes i rättsfallet ej framstår som helt
lyckligt. Man synes nämligen kunna hävda, att ett tillätande av utmätning för
lagsökningskostnader i en sådan situation som föreligger i rättsfallet i
själva verket också motverkar att avräkningsreglerna ges full rättvisa och
effektivitet.

s. 363 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 363

Avräkningsreglerna innebär ju nämligen inte bara
att man ger föreskrift, förutom om värderingen av godset, om hur skuldposter
skall få tillgodoräknas säljare; i visst fall skall ju exempelvis ske viss
reduktion. Reglerna innefattar därutöver ett bestämmande av vilka poster som över
huvud för medräknas vid uppgörelsen och vilka som inle får tillgodoräknas. Till
den sistnämnda kategorin hör lagsöknings- och andra rättegångskostnader
(frånsett hand-räckningskoslnader). Detta betyder ju inte, att dessa kostnader
ej får utkrävas. Det beiyder endasl, alt de inte ansetts vara av den vikt att
de bör tas med i beräkningen då del gäller alt bestämma om och på vilka villkor
återtagande får ske. I detta hänseende är lagsökningskostnaderna s. a. s. av en
lägre dignitet än fordringarna på grund av köpet i övrigt.

Man kan säga, sålunda, atl lagsökningskostnader
"diskvalificerats", när det gäller att göra upp status mellan
parterna i avräkningssammanhang vid återtagande. Om man emellertid nu låter
dessa kostnader föranleda utmätning i godset betyder detta, förefaller det, en
privilegiering av dem i förhållande till sådana poster som ingår i
avräkningen. Därmed motverkas den avvägning som avräkningsreglernas konstmktion
ger uttryck för. Det syfte som utmätningsförbudel angetts ha blir i motsvarande
mån förfelat. Den värdering som ligger bakom lagsökningskostnadernas
uteslutande från avräkningsförfarandet kräver, synes det, logiskt sett att
dessa kostnader med avseende på utmätningsförbudets tillämpning behandlas på
samma sätt som sådana poster som är medtagna vid avräkning. Annars ger man med
den ena handen, vad man tagit med den andra.

Några ord kan anföras till ytteriigare utveckling
av det sagda. Vid avräkning, som sker vid ett av säljaren begärt återtagande,
kan lagsökningskostnad tydligen på det sätt påverka avräkningen att säljaren
torde vara oförhindrad atl mot ett saldo till köparens fördel kvitta fordran på
lagsökningskostnad så långl nämnda saldo räcker. Denna del av kostnadema blir
köparen m. a. o. tvungen alt betala, förutom vad som förts honom till last vid
avräkningen, om han skall kunna förhindra återtagande. Meningen med
avräkningsreglerna måste vara alt ange inte bara förutsättningama för återtagande
utan även vad köparen skall behöva betala för atl förhindra återtagande.
Mycken glädje har han inte av dessa regler, om säljaren genast kan få utmäining
till stånd för resterande lagsökningskostnad, varvid till-lämpning kommer att
ske av de för köparen oförmånliga reglerna om exekutiv försäljning, sålunda
regler som det varit syftet med avräkningsreglerna att skydda köparen emot.

Del kan tilläggas att här berörda problem kanske
också kommer att aktualiseras i en annan situation. Enligt 15 § andra stycket
i remissförslaget skall återtagande ej kunna ske bl. a. om ej vad som utestår
oguldet överstiger 1/lOav hela kreditfordringen. Även om 1/10 återstår oguldet
kommer alltså varan att vara fri från belastning av avtalat
återtagandeförbehåll. Det fö-refaUer som om detta, med det synsätt som kommit
till uttryck i det fömt

s. 366 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 366

storiek
- även kredittidens längd. Det beträffande bilköpen valda förhållandel mellan
konlanlinsals och kredittid bör inle rimligen kunna rubbas genom en reglering
som blott lar sikte på en av dessa faktorer.

Från principiell synpunkt kan invändningar resas
mot att på samma område ha två regleringar vid sidan av varandra, särskilt som
regeringen har att besluta om den ena medan konsumentverket och
marknadsdomstolen råder över den andra. Elt förfarande i syfte att med stöd av
konsumentkredillagen framtvinga högre konlanlinsals än vad som följer av
regeringens förordnande med stöd av lagen 1975:90 måste grunda sig på
uppfattningen att regeringens förordnande i frågan skulle strida mot god sed på
marknaden. Om konsumentverket, mot förmodan, skulle intaga en sådan position
synes den korrekta vägen att åstadkomma en ändring vara all verket meddelar regeringen
sin uppfattning och hemställer om erforderlig ändring av regeringens
förordnande. - Även det förhällandet atl de till regleringarna knutna påföljdsystemen
icke är samordnade är ägnat att vålla oklarhet.

Den naluriiga lösningen är, enligt lagrådets
mening, den som kommillén har valt. Den förordning genom vilken bilhandeln
regleras utfärdas av regeringen och det får fömtsättas, att förordningens
utfärdande föregås av gemensam beredning, vid vilken alla de synpunkler -
konjunkturpolitiska, marknadspolitiska och andra - som är aktuella vägs samman.

Lagrådet förordar därför att den reglering som sker
med stöd av lagen 1975:90 skall gälla i stället för vad som i motsvarande
hänseenden stadgas i konsumentkredillagen. Med en sådan ändring torde den
föreslagna 30 § böra utgå och ersättas med en ikraftträdandebestämmelse av
följande lydelse: "Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller ej kreditköp som
avses i förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar."

Om vad här föreslagits inte godtas torde böra
beaktas, alt den i remissförslaget ingående 30 § klarare skulle ge uttryck för
tanken all båda regleringarna skall gälla vid sidan av varandra om ordet
"även" inskjutes efter ordet "meddelas": "Särskilda
bestämmelser om betalningsvillkor vid kreditköp kan meddelas även med stöd
etc."

övergångsbestämmelserna
Lagrådet:

Sista stycket innehåller ett stadgande om att
sådana författningsbestämmelser, som avser det fall att vara innehas på gmnd
av avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll, skall äga
tillämpning även på det fall att vara innehas på gmnd av kreditköp med
förbehåll om återtaganderätt som avses i 15 § konsumentkreditlagen.

Vad
som åsyftas med stadgandet synes ej ha fått ett helt klart uttryck

s. 367 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 367

i
den föreslagna avfaliningen. 1 de avsedda bestämmelserna, som ingår i
författningar vilka ålägger ägare av vissl föremål vissa förpliktelser,
jämställs med ägare den som innehar ett sådant föremål på gmnd av
avbelalningsköp. Meningen härmed är att som ägare skall räknas även den
avbelalningsköpare som innehar det köpta godset ehuru säljaren förbehållit sig
äganderätten. Däremot avses inte sådani avbetalningsköp vid vilket säljaren
förbehållit sig återtaganderätt; i dessa fall anses ju köparen bli ägare i och
med köpet och kommer därför alt i denna egenskap bli underkastad de aktuella
skyldigheterna. Samma begränsade innebörd som alltså ordet avbetalningsköp har
i beslämmelserna skall uppenbariigen här ordet kreditköp ha; det är endast
kreditköp med äganderättsförbehåll som avses. - Belräffande författningsbestämmelser,
i vilka talas om äganderättsförbehåll utan samband med avbetalningsköp, krävs
tydligen ej något särskilt stadgande i övergångsbestämmelserna. En sådan
bestämmelse äger nämligen omedelbar tillämpning på krediiköp, vid vilkel
äganderättsförbehåll gjorts. Lagrådet förordar att sista styckel får följande
lydelse, "Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser
det fall att vara innehas på grund av avbelalningsköp, skall bestämmelsen äga
motsvarande tillämpning på det fall att vara innehas på grund av kreditköp
enligt konsumentkreditlagen."

Övriga
lagförslag

Lagrådet: Förslagen föranleder ej erinran.

s. 368 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 368

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1977-03-24

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Anlonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson,
Mundebo, Ullslen, Burenslam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande:
statsrådet Romanus

Proposition
med förslag till konsumentkreditlag m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. konsumenlkreditlag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om
avbetalningsköp,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför Lagrådet har väsentligen lämnat de
framlagda förslagen utan erinringar från principiell synpunkt. Vad lagrådet har
anfört gäller främst den närmare utformningen av förslaget lill
konsumentkreditlag. Härvid har lagrådet gjort flera värdefulla påpekanden saml
uttalanden rörande vissa tolknings- och tillämpningsfrågor. På några punkter
har förordats jämkning i del remitterade förslaget. I ett par hänseenden har
lagrådet föreslagil vidare utredning. Beträffande de olika punkterna i
lagrådets yttrande vill jag anföra följande.

Förslaget till konsumentkreditlag

1§

Enligt denna paragraf skall den föreslagna lagen,
under de fömtsättningar i övrigt som anges i paragrafen, äga tillämpning på
"kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bmk". När del gäller
kredit för kontoköp och annan fortlöpande kredit syftar del citerade uttrycket
på den kredil som

'Beslut
om lagrådsremiss fattal vid regeringssammanträde den 15 december 1976.

s. 369 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 369

enligt
avtalet beviljas av kreditgivaren, dvs. på kreditutrymmel, I lagrådsremissen
har i specialmotiveringen till I 8 nämnts att det någon gång lorde kunna
inlräffa atl kredilurymmet är avsett huvudsakligen för enskilt bruk men all elt
enskilt konloköp som sker med ianspråktagande av kreditutrymmel avser vara som
är avsedd all användas i köparens/kontohavarens näringsverksamhet. Beträffande
della fall har jag ullalat att -ehuru avsikten med det enskilda kontoköpet i
princip skall sakna betydelse - bestämmelserna i förslagets 10 8 om köparens
befogenheter mot särskild kredilgivare inle bör anses tillämpliga på det
ifrågavarande konloköpet. Som grund härför har åberopats att beslämmelserna i
10 8 på ell utpräglat sätt lar sikte på det enskilda kreditköpet.

Lagrådet har ställt sig kritiskt till det uttalande
som sålunda har gjorts angående tillämpligheten av 10 8 i den berörda
situationen. Enligl lagrådels mening bör även i detta fall det avgörande vara
huruvida kreditutrymmel är avsett huvudsakligen för enskilt bruk, medan
avsikten med det enskilda kontoköpet inte bör tillmätas betydelse. Med denna
tolkning av stadgandet i I 8 kommer paragrafen enligt lagrådet alt ge uttryck
fören enhetlig princip.

Jag finner mig kunnabiträdalagrådetsuppfatlningom
hur 1 8 bör tolkas i den berörda situationen.

3
8

Den föreslagna lagstiftningen innefattar en
ingående reglering av kreditköpet. Däremot har det inte funnits påkallat atl
nu framlägga förslag rörande särskild konsumentlagsliftning beträffande avtal
om förhyrning av varor. Skälen för det ta ställningstagande har redovisats i
den allmänna motiveringen (av-snitten 5.1 och 5.11). Av vad som där har anförts
framgåratt del även på ulhyrningsområdel kan uppkomma behov all slärka
konsumenternas ställning. Förhållandet belyses ytterligare av lagrådets
yttrande i anslutning till förevarande paragraf Med anledning härav vill jag
än en gång understrykaatt utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhel
och atl frågan vid behov bör tas upp på nytt.

4
8

Som lagrådet har anfört avser paragrafen
avtalsvillkor varigenom konsumenten i förväg godtar inskränkningar i sina
rättigheter enligl lagen. Däremot hindrar paragrafen inle konsumenten atl, när
en befogenhet eller förmån som lagen tillerkänner honom haraklualiserats, i del
konkreta fallet avslå från befogenheten eller förmånen med giltig verkan. All
paragrafen har den innebörden ärenligt min mening klart utan all man behöver
göra den jämkning av lagtexten som lagrådet har förordat. Jag vill också
hänvisa till atl beslämmelser av samma principiella innebörd i annan
lagstiftning har utformats på ell sätt som

s. 370 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 370

motsvarar
den av mig föreslagna avfaliningen av 4 8, jfr exempelvis 6 8 lagen (1971:238)
om hemförsäljning m. m. och 3 8 lagen (1974:12)om anstäUningsskydd.

5
8

Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad lydelse
av förevarande paragraf Jag kan också till väsentlig del biträda de uttalanden
som lagrådet har gjort i fråga om tolkningen av paragrafen. Emellertid kan jag
inte utan vidare ansluta mig till lagrådets uppfattning rörande paragrafens
tillämpning i fråga om viss annonsering avseende fastighetsköp. Den fråga som
lagrådet härvid har berört bör enligl min mening överiämnas ål
rättstillämpningen utan andra anvisningar än dem som har getts i motiveringen i
lagrådsremissen.

I anslutning lill 5 8 har lagrådet diskuterat den
rättsliga karaktären hos de riktlinjer som konsumentverket fömtsätts utfärda
till ledning för förelagens lillämpning av vissa bestämmelser i
konsumentkreditlagen. Sådana riktlinjer lorde komma atl spela en betydelsefull
roll också vid lillämpningen av marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen,
till vars regelsystem de nämnda bestämmelserna anknyter. Vad lagrådet har
yttrat i denna del kan jag i alll väsentligl instämma i. Lagrådels synpunkler
torde stå i god överensstämmelse med de uttalanden angående riktlinjerna som
gjordes under förarbetena till marknadsföringslagen.

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet
vill jag understryka all en utgångspunkt vid bedömningen av riktlinjernas
karaktär är att de skall ses som rekommendationer. Formellt sett kan de varken
tvinga en näringsidkare atl handla på elt visst sätt eller binda
marknadsdomstolens prövning av t. ex. huruvida ett visst förfarande skall anses
lagslridigt och därför förbjudas. En följd härav lorde vara att riktlinjerna
inte kan överklagas. Det ligger emellertid i sakens natur alt riktlinjerna i
praktiken måste faen väsenllig betydelse, särskill när de återspeglar även
branschorganisationens uppfattning eller i övrigt ger ullryck för vad som får
anses vara god sed på marknaden. Jag vill tillägga all det förhållandet atl
konsumentverket kan komma att publicera riktiinjema i den författningssamling
verket enligt författningssamlingsförordningen (1976:725) har ålagts att utge
inte förändrar riktlinjernas karaktär av rättsligt sett ej bindande
rekommendationer

Med anledning av vad lagrådet har yttrat i fråga om
upplysning till konsumenterna från konsumentverkets sida beträffande företag
som har brutit mot riktlinjer vill jag anföra följande. Konsumentverket har
enligl sin instmktion till uppgift att informera konsumenlerna om för dem
väsentliga fakla och förhållanden. Till sådan informalion räknas sedan gammalt
uppgifterom hur företagen uppträder på marknaden i olika hänseenden, t. ex,
beträffande reklamationshantering, marknadsföring och produktutveckling. Det
måsle vara verket obetagei att även i fortsättningen och oavsett om rikllinjer
har meddelatsellerej

s. 371 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 371

genom
publicering eller på annat sätt ge uttryck försin uppfattning om företag i
sådana hänseenden. Publiceringellerannanåtgärd på den grunden atl företag inte
har följt eventuella rikllinjer får dock självfallet inte ges sådana uttryck
atl åtgärden rent faktiskt fårsamma verkan som om riktlinjerna rättsligt var
sanktionerade. Sådan åtgärd bör i allmänhet inte företas i andra fall än dådet
förelig-gerett vägledande avgörande av marknadsdomstolen eller då den aktuella
riktlinjen har bred förankring inom branschen. De rättsliga medel som lagstiftningen
fömtsätter skall tillgripas är att konsumentombudsmannen väcker lalan vid
marknadsdomstolen eller, då fömtsättningar härför föreligger, själv meddelar
föreläggande enligt 14 eller 15 8 marknadsföringslagen resp. 6 8 avialsvillkorslagen.

Mol bakgrund av de uttalanden angående
riktlinjernas karaktär som har gjorts i della och lidigare lagstiftningsärenden
anser jag all det inte föreligger något behov av särskild lagstiftning rörande
riktlinjerna.

10
8

Vad lagrådet har anfört under denna paragraf
föranleder ingen erinran från min sida. Vill köparen häva köpet, bör
hävningsförklaringen på vanligt sätt ske hos säljaren, även i fall då krav på
grund av köpet kan riktas mot särskild kreditgivare.

158

Med anledning av de synpunkler i sakrätlsliga
frågor som en av lagrådels ledamöter har framfört under denna paragraf vill jag
anföra följande,

I första stycket anges vad som i lagen avses med
förbehåll om återtaganderätt, medan i andra styckel uppställs de särskilda
förulsätlningar som i konsumenlkredilsammanhang måste vara uppfyllda för alt
förbehållet skall kunna göras gällande mot köparen. Bestämmelsen är inriktad på
förhållandet mellan avtalsparterna.

Konsumentkreditlagen reglerar inte, lika litet som
avbelalningsköplagen, frågan i vilka sammanhang förbehåll om återtaganderätt
har sakrätislig verkan, exempelvis i vad mån kredilgivaren kan åberopa
förbehållet mot köparens andra borgenärer. Spörsmål av detta slag får alltså
liksom hittills lösas med slöd av de regler som har utbildats i doktrin och
genom rättspraxis (se kommitténs betänkande s. 83 f och lagrådsledamotens
redogörelse).

Kredilgivaren kan således i och för sig, under de
förutsättningar som anges i andra stycket, gentemot köparen åberopa elt
förbehåll om återtaganderätt även om förbehållet skulle vara sakrättsligt
ogiltigt. En annan sak är all elt fortsall användande av förbehåll om
ålertaganderält som inte tillerkänns sakrätislig verkan, exempelvis därför alt
varan är avsedd atl förbrukas inom kort tid, kan tänkas bli förbjudet enligt
den näringsrällsliga bestämmel-

s. 372 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 372

sen
i Iredje stycket. Varan kan nämligen med hänsyn till sin beskaffenhet eller
andra omständigheter som där anges komma atl anses som olämplig som kredilsäkerhel.

1 andra stycket anges som förutsättning för att
förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande bl. a. att förbehållet har
gjorts av säljaren i samband med köpel. Inte bara förbehåll som har gjorts före
varans överlämnande utan också förbehåll som har gjorts senare men i nära
anslutning lill leveransen bör godtas i förhållandel mellan parterna. Avsikten
med beslämmelsen är inle att rubba de måhända strängare krav som kan
uppställas för att ett förbehåll om ålertaganderält skall bli gällande mot
Iredje man.

17
8

117 8 femle slyckel sägs alt kredilgivaren i mål om
handräckning "enligl vad regeringen närmare föreskriver" får
tillgodoräkna sig skälig ersättning för eget arbele med anledning av målel saml
arvode lill ombud eller biträde. Lagrådet har uttalat att en förutsättning för
alt regeringen skall kunna meddela föreskrif lerom ersättningsbeloppen synes
vara alten föreskrift i ämnet avfattas såatt del klart framgår alt domstolen
har kvar sin principiella rätt all bestämma ersättningen i fall dådet föreligger
utredning om vad som kan anses utgöra skälig ersättning. Uttalandet hänger
samman med lagrådets uppfattning att det i allmänhet torde vara uteslutet att
regeringen meddelar verkslällighelsföreskrifter enligt 8 kap. 13 8
regeringsformen inom området för den egentliga civilrältsliga lagstiftningen.

Enligt min mening föreligger i princip inget hinder
enligt regeringsformen mot atl regeringen meddelar verkställighetsföreskrifter
också till sådan lag som avses i 8 kap. 2 8 regeringsformen, dvs. främst civillag.
1 prakliken kan del emellertid endasl i särskilda undanlagsfall komma i fråga
att utnyttja denna möjlighet. Verkställ ighelsföreskrifterna kan endasl få
innebära en precisering inom ett snävt område av lagregleringen. Ibland kan
del vara påkallat atl, som i förevarande fall, befogenheten atl meddela
verkslällighelsföreskrifter framgårav lagen. Härigenom klariäggs för de
rättstillämpande myndigheterna atl verkställighetsföreskrifterna inte står i
strid med författning på högre statsrättslig nivå.

När, i enlighet med det sagda,
verkställighetsföreskrifter väl kan meddelas, föreligger inle något hinder mol
att dessa får en uttömmande karaktär. Jag kan alliså inte finna att de
föreskrifter som skall utfärdas enligt 17 8 femte slyckel måste ha den mera
begränsade innebörd som lagrådet har angett i sitt yttrande. Föreskrifterna
torde t. ex. kunna utformas efter mönster av den av lagrådet nämnda kungörelsen
(1974:811) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning
eller betalningsföreläggande och av kungörelsen (1974:812) om ersättning för
kostnad i mål om handräckning enligl lagen (1915:219) om avbelalningsköp, m.
m.

s. 373 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 373

De invändningar som en av lagrådels ledamöter har
framfört belräffande rätten alt utkräva restskuld som har uppkommit vid
avräkning ger mig inte anledning att frångå min lidigare redovisade uppfattning
i frågan.

20
8

I specialmötiveringen till 20 8 i del remitterade
förslaget har jag anfört all ansökan om handräckning skall avslås, om de
uppgifter som krävs enligt första stycket saknas. Jag har vidare framhållit atl
detsamma gäller om köparen visar sannolika skäl alt konlraklet innehåller
felaktig uppgift. Med anledning av vad lagrådel har anfört vill jag understryka
atl det sagda gäller även om felaktigheten skulle avse kontanlpriset. Att
kontanlpriset anges korrekt har betydelse för beräkningen av kreditkostnaden.

23
8

Med anledning av vad två av lagrådets ledamöter har
yttrat vid denna paragraf vill jag för egen del framhålla atl av bestämmelsens
formulering framgår att utmätningsförbudet är generellt och alltså gäller även
med avseende på sådan rest av kredilfordringen som lill följd av bestämmelsen
i 15 8 andra slyckel inie grundar rätl att återta varan. Del i lagtexten
använda uttrycket "fordran på gmnd av köpel" inbegriper - förutom
kreditfordran - också fordran på lagsökningskoslnad o, d. som hänför sig till
köpet. Inte heller på grund av sådan fordran kan alltså varan utmätas. Det är
därvid, i enlighel med det nyss sagda, utan belydelse om rätten atl ta tillbaka
varan har gått förlorad därför att k red i t förd ringen hell eller lill slörre
delen har erlagts.

30
8

Vad lagrådel har anfört under förevarande paragraf
kan jag i huvudsak godta. Etl undanlagssladgande av det slag som lagrådet har
förordat bör emellertid tas in i själva lagen. Beslämmelsen torde vidare böra
ges en något annoriunda utformning än lagrådet har föreslagil. I 30 8 bör
sålunda föreskrivas atl bestämmelserna i 8 och 9 88 ej gäller kreditköp för
vilka föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1975:90)
med bemyndigande atl meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar.

s. 374 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 374

Övriga
beslämmelser

Jag biträder vad lagrådet har anfört i anslutning
till II, 12, 21 och 24 88 samt övergångsbestämmelserna lill
lagen. Med anledning därav föreslår jagattl2
8jämkassåattdenavseddainnebördenframgårtydligare. En motsvarande ändring bör
göras i 15 8 andra stycket. Vidare föreslår jag alt 24 8 och
övergångsbestämmelserna i allt väsentligl utformas i enlighet med lagrådets
förslag. Slutligen boren redaktionell ändring göras i 20 8-

Förslaget
till lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

I
nuvarande iredje slyckel av 11 8 bör göras en redaktionell justering.

Hemställan

Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen
att antaga de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.

Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens
överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen all antaga de
förslag som föredraganden har lagt fram.

s. 375 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:123 375

Innehåll

Propositionens
huvudsakliga innehåll...................... 1

Lagförslag........................................................

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 15 december 1976 '3

1, Inledning...................................................... '3

2. Nuvarande förhållanden................................... '

2.1 Inledning.................................................

2.2 Lagstiftning............................................. '

2.2.1 Lagen (1915:219) om avbetalningsköp... '8

2.2.2 Konsumentköplagen (1973:877)............ 22

2.2.3 Lagen (1971:238) om hemförsäljning m.m........ 26

2.2.4 Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar

på
förmögenhetsrättens område........... .... 28

2.2.5 Marknadsföringslagen (1975:1418)........ .... 29

2.2.6 Lagen (l97l:112)om förbud mol oskäliga avtalsvillkor 31

2.2.7 Inkassolagen (1974:182)..................... 32

2.2.8 Förordningen (1959:175) med föreskrifter om vissa
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, m.m......................................... 34

2.2.9 Förordningen (1976:264) om statligt bosätiningslån, 35

2.3 Konsumentombudsmannen
och konsumentverket 36

3, Internationella
förhållanden.............................. 36

4. Kommittén.................................................... 36

4.1 Allmänna utgångspunkter........................... .... 36

4.2 Förslaget till konsumenlkreditlag................... 38

4.2.1 Lagens tillämpningsområde................... 38

4.2.2 Lagstiftningstekniken.......................... 38

4.2.3 Begreppet kreditköp............................ 38

4.2.4 Upplysningsplikt för kredilgivaren........... 39

4.2.5 Krediibelopp och kredittid..................... 42

4.2.6 Trepartsförhållanden........................... .... 45

4.2.7 Begränsning av återtaganderätten vid kreditköp,,.. 46

4.2.8 Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande,
Preskrip

tion
av reslskulden............................. .... 49

4.2.9 Förfarandei vid återtagande. Varor som inle för
alertas 50

4.2.10 Preskription av ålertaganderätien.......... .... 5}

4.2.11 Skydd mol vissa avtalsvillkor................ .... 52

4.2.12 Förtidsbetalning och avräkning............. .... 56

4.2.13 Kontoköp av annat än varor................. .... 57

4.2.14 Tillsyn och påföljder m, m.................... .... 5g

4.3 Förslaget
till lag med särskilda bestämmelser om ulhyrning

av
vara................................................... .... 59

4,3.1
Behovet av konsumentskydd............. .... 60

s. 376 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:123 376

4.3.2 Lagens tillämpningsområde m,m............ ..... 61

4.3.3 Deposition........................................ 61

4.3.4 Upplysningsplikt lör uthyraren............... 62

4.3.5 Uppsägningsrätt................................. 63

4.3.6 Rätt alt köpa varan............................ 64

4.3.7 Tillsyn och påföljder............................ 65

4.4 Informalion och ikraftträdande..................... 66

4.5 Följdändringar i annan lagstiftning................ 66

4.6 Reservationer........................................... 66

5. Föredraganden.............................................. 72

5.1 Allmänna utgångspunkter............................ 72

5.2 Lagstiftningens tillämpningsområde m, m........ 80

5.3 Marknadsföring av kredit............................. 83

5.4 Kontantinsats vid kreditköp......................... ..... 98

5.5 Kredittid.................................................. ... 109

5.6 Trepartsförhållanden.................................. ... 111

5.7 Belalning i förtid ....................................... 116

5.8 Avräknings- och kopplingsförbehåll............... ... 122

5.9 Ålertaganderält vid krediiköp........................ 125

5.9.1 Begränsning av återtaganderätten........ ... 125

5.9.2 Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande 131

5.9.3 Förfarandei vid återtagande och förbud mol utmätning,
m. m 134

5.9.4 Vissa andra frågor.............................. 136

5.10 Särskilda bestämmelser om kontokredil m. m... 137

5.11 Kreditköp och förhyrning............................. 140

5.12 Tillsyn..................................................... 143

5.13 Resursbehov............................................ 148

5.14 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.... 148

5.15 Följdändringar i andra författningar............... 149

6. Upprättade lagförslag...................................... 151

7. Specialmotivering........................................... 152

7.1 Förslaget lill konsumentkredillag.................... 152

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om
avbelalningsköp 195

7.3 Förslaget lill lag om ändring i konsumentköplagen 196

7.4 Förslaget lill lag om ändring i brottsbalken... ....... 196

8. Hemställan.................................................... 196

9. Beslut.......................................................... 196

Bilagor............................................................. 197

1, Kommiiténs lagförslag...................................... 197

2, Sammanställning av remissyttranden ............... 207

3, De remitterade förslagen................................. 334

Utdrag av lagrådels
protokoll den 16 mars 1977 345

Utdrag av protokoll
vid regeringssammanträde den 24 mars

1977............................................................... ... 368

Doktrin (11)

  1. Johnny Herre, Svante O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 934 · Fritt tillgänglig
  2. Bert Lehrberg, Köplagens dispositiva karaktär, SvJT 2019 s. 236, på s. 245 · Fritt tillgänglig
  3. Carl Lebeck, Verkställighetsföreskrifter – något om den verkställande maktens självständiga normgivningsmakt enligt RF, FT 2012 nr 3 s. 357, på s. 361 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Lars Jonson, Marknadsrätten, särskilt regleringen av reklam, SvJT 2001 s. 293, på s. 296 · Fritt tillgänglig
  5. Göran Millqvist, Kreditköp eller hyra, SvJT 1995 s. 545, på s. 555 · Fritt tillgänglig
  6. Anders Ericsson, Fråga rörande betalningsansvar vid kontokort, SvJT 1992 s. 721, på s. 726, 727, 735 · Fritt tillgänglig
  7. Claes Sandgren, En social avtalsrätt? Del I, JT 1992/93 nr 3 s. 456, på s. 470
  8. Peter Westberg, Förfalskade inköpsnotor – kritiska funderingar kring ett HD-fall om bevisbördan i tvistemål, JT 1992/93 nr 1 s. 155, på s. 158
  9. Torben Björk, Om factoring, SvJT 1983 s. 325, på s. 340, 341 · Fritt tillgänglig
  10. Magnus Widebeck, Återtaganderättsförbehåll, SvJT 1980 s. 670, på s. 673 · Fritt tillgänglig
  11. Tio års praxis i marknadsdomstolen — erfarenheter och värderingar, SvJT 1980 s. 401, på s. 408 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

304 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (197)

197 kopplingar i 72 dokument.

  1. Prop. 2025/26:223 En ny konsumentkreditlag s. 90 om s. 152 · s. 91 om s. 174 · s. 130 om s. 105 · s. 131 om s. 166 · och 1 till i texten
  2. Prop. 2025/26:184 Privatkopieringsersättning s. 30 om s. 372 i texten
  3. SOU 2025:22 Förbättrad konkurrens i offentlig och privat verksamhet s. 164 om s. 40 i texten
  4. SOU 2024:69 Ett nytt konsumentkreditdirektiv s. 420 om s. 153 i texten
  5. Prop. 2024/25:26 Avtrappat ränteavdrag för lån utan säkerhet s. 16 om s. 129 i texten

Visa alla 72

Rättsfall (8)

8 kopplingar i 7 dokument.

  1. RH 2006:43 om s. 47 · om s. 178 ur registret · i texten
  2. NJA 2010 s. 467 »Den överlåtna fordringsstocken« om s. 116 i texten
  3. MD 2007:17 om s. 86 i texten
  4. NJA 2007 s. 501 om s. 133 i texten
  5. NJA 1988 s. 503 om s. 158 i texten

Visa alla 7

Doktrin (99)

99 kopplingar i 35 dokument.

  1. Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, 1984 s. 620 om s. 72 · s. 620 om s. 289 · s. 628 om s. 178 · s. 631 om s. 140 · och 12 till i texten
  2. Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 118 om s. 150 · s. 118 om s. 285 · s. 139 om s. 190 · s. 175 om s. 130 · och 7 till i texten
  3. Martinson, Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat, 2018 s. 238 · s. 239 · s. 240 · s. 255 · och 2 till i texten
  4. Linton, Konsumentskyddet över gränserna - särskilt inom EU, 2002 s. 57 om s. 36 · s. 61 om s. 152 · s. 67 om s. 154 · s. 233 om s. 169 · och 1 till i texten
  5. Martinson, Kreditsäkerhet i fakturafordringar, 2002 s. 198 om s. 114 · s. 199 om s. 171 · s. 483 om s. 174 · s. 651 i texten

Visa alla 35