om godkännande av den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism, m.m.
60 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:124, om godkännande av den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1976/77:124 Regeringens proposition
1976/77:124
om godkännande av den europeiska konventionen den 27
januari 1977 om bekämpande av terrorism, m. m.;
beslutad den 24 mars 1977.
Regeringen föreslår riksdagen att
antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll
denna dag.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
SVEN ROMANUS
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att
Sverige tillträder 1977 års europarådskonvention om bekämpande av terrorism.
Genom konventionen åtar sig de avialsslutande staterna att antingen tillmötesgå
begäran från annan konventionsstat om utlämning av någon som har begått
terrordåd av närmare angivet slag eller själv vidta åtgärder för lagföring av
honom. En fullständig anslutning till konventionen medför vidare att
konventionsstat inte får vägra utlämning för sådant brott under hänvisning
till att det är alt betrakta som politiskt. På denna punkt föreslås emellertid
att man från svensk sida gör ett särskilt förbehåll som innebär att Sverige
behåller nuvarande möjligheter att vägra utlämning för politiska brott.
Konventionen innebär dessutom att
de avtalsslutande staterna skall lämna varandra rättsligt biträde när det
gäller straffrättsliga förfaranden mot personer som har gjort sig skyldiga till
terrordåd. För att göra det möjligt för Sverige att ansluta sig tiU dessa
bestämmelser föreslås ändringar i lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt
utländsk domstol och lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på
begäran av främmande stat.
1 Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 124
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1976/77:124
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt
utländsk domstol
Härigenom föreskrives i fråga om
lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol
dels att i 1012 §§ ordet
"Konungen" i oUka böjningsformer skall bytas ut mot
"regeringen" i motsvarande form,
dels att
1 § skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har i visst mål eller ärende utländsk domstol gjort
framställning hos domstol här i riket om vidtagande av någon till
rättegången hörande åtg'ärd, såsom upplagande av ed, anställande av förhör
med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller
av skriftligt bevis, och varder framställningen genom utrikesdepartementet
överlämnad till den svenska domstolen, skall den äskade åtgärden vidtagas
efter vad i denna lag sägs. Vad sålunda stadgats äge dock ej tiUämpning, där
fråga är om ansvar för gärning som har karaktär av politiskt brott eller som
icke är i svensk lag belagd med straff. Ej heller må i mål om ansvar för
brottslig g'ärning part höras på ed eller under sanningsförsäkran.
Har i visst mål eller ärende utländsk
domstol gjort framställning hos domstol här i riket om vidtagande av någon
till rättegången hörande åtgärd, såsom upptagande av ed, anställande av förhör
med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller av
skrifttigt bevis, och varder framställningen genom utrikesdepartementet
överlämnad till den svenska domstolen, skall den äskade åtgärden vidtagas
efter vad i denna lag sägs. Vad sålunda stadgats äge dock ej tillämpning, där
fråga är om ansvar för gärning som icke är i svensk lag belagd med straff. Ej
heller må i mål om ansvar för brottslig gärning part höras på ed eller under
sannings-förs'äkran.
Avser framställning enligt första
stycket fråga om ansvar för gärning, som har karaktär av politiskt brott, äger
denna lag tillämpning endast om framställningen har gjorts av domstol i stat
som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande
av terrorism och gärningen utgör brott som avses i denna konvention.
Lika med utländsk domstol anses i
denna lag annan utländsk judi-ciell myndighet.
Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 1012 §§, två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och i övrigt den dag
regeringen bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1916fll: 124
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen''(1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran
av främmande stat
Härigenom
föreskrives att 3 § lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på
begäran av främmande stat skaU ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 §
Med anledning av framställning från annan stat än
Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärd enligt 1 § ej vidtagas, om
hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 4 § första stycket
första punkten, 5 %, 6 § eller 10 § lagen (1957: 668) om utlämning för brott.
När fråga är om framstäUning från Danmark, Finland,
Island eller Norge får åtgärden ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brottet
skulle ha förelegat enligt 3 § första stycket, 4 § eller 5 § lagen (1959: 254)
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.
Med anledning av framställning från annan stat än
Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärd enligt 1 § ej vidtagas, om
hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 4 § första stycket
första punkten, 5 § eller 10 § lagen (1957: 668) om utlämning för brott.
När fråga är om framställning från Danmark,
Finland, Island eller Norge får åtgärden ej vidtagas, om hinder mot utlämning
för brottet skulle ha förelegat enligt 3 § första stycket eller 5 § lagen
(1959: 254) om uttämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.
Skulle
hinder mot utlämning för brottet ha förelegat enligt 6 § lagen om utlämning
för brott eller 4 § lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge, får åtgärden vidtagas endast om framställningen har gjorts av stat
som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om
bekämpande av terrorism och gärningen utgör brott som avses i denna konvention.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1976/77:124
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-03-10
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson,
Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Romanus
Lagrådsremiss
med anledning av förslag till godkännande av den europeiska konventionen den
27 ianuari 1977 om bekämpande av terrorism
1
Inledning
Sedan länge har man inom olika internationella
organisationer lagt ner stora ansträngningar på att söka skapa former för ett
mellanstaUigt samarbete i syfte att bekämpa sådana våldsdåd med internationell
bakgrund som brukar hänföras under begreppet internationell terrorism. Frågan
har under senare år behandlats bl. a. inom Förenta nationerna och Europarådet
samt vid möten för de europeiska justitieministrarna. Även inom de Europeiska
gemenskapernas ministerråd och inom Nordiska rådet har frågan uppmärksammats.
Europarådets arbete har bl. a. resulterat i en
rekommendation angående internationell terrorism som antogs av den rådgivande
församlingen år 1973 och en resolution i samma ämne antagen av rådets ministerkommitté
år 1974. I enlighet med ett initiativ vid 1975 års europeiska
justitieministermöte beslöt härefter ministerkommittén samma år att tillkalla
en särskild kommitté för att utreda frågor med anknytning tUl vissa nya former
av planlagda våldsdåd. Denna kommitté utarbetade ett förslag till europeisk konvention
om bekämpande av terrorism som hänsköts till Europarådets kommitté för
brottslighetsfrågor (ECCP) och behandlades vid dess plenarmöte i maj 1976.
Sedan förslaget härefter i november samma år godkänts av ministerkommittén,
öppnades konventionen för undertecknande den 27 januari 1977.
Konventionen i det följande benämnd den
europeiska terrorismkonventionen undertecknades omedelbart av Sverige liksom
av Europarådets övriga medlemsstater utom Irland och Malta. Den träder i kraft
tre månader efter den dag då det tredje ratifikations- eller anslutningsinstrumentet
har deponerats hos Europarådets generalsekreterare.
Prop.
1976/77:124 5
Konventionen i engelsk och fransk
originalversion samt i översättning till svenska bör fogas till
regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
2 Andra konventioner på området m. m.
Arbetet på att få till stånd
internationellträttsligt bindande åtaganden i syfte att bekämpa terrorism har
tidigare lett ttll resultat främst när det gäller skyddet för den civUa
luftfarten. På detta område finns f. n. tre konventioner, Tokiokonventionen den
14 september 1963 om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på
luftfartyg. Haagkonventionen den 16 december 1970 för bekämpande av olaga
besittningstagande av luftfartyg och Montrealkonventionen den 23 september
1971 för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet.
Tokiokonventionen reglerar
väsentligen frågor om befälhavares, besättningsmedlems och passagerares
skyldigheter och befogenheter med anledning av brott ombord på luftfartyg eller
annars för upprätthållande av ordning och säkerhet ombord. Konventionsstaterna
åtar sig bl. a. att vidta åtgärder för att återföra kontrollen över ett kapat
luftfartyg till dess befälhavare, att tillåta passagerare och besättning att
fortsätta resan och att återställa fartyget och dess last till dess rättmätiga
innehavare. Den som misstänks för kapningsbrott skall, om det påkallas av
omständigheterna, tas i förvar eller på annat sätt hindras från att avvika.
Konventionen har ratificerats av Sverige (prop. 1966: 159, ILU 1966: 47, rskr
1966: 364). I samband med att Sverige tUlträdde konventionen gjordes vissa
ändringar i luftfartslagen (1957: 297) och luftfartskungörelsen (1961: 558).
Tokiokonventionen innehåller inga
bestämmelser om åtal, bestraffning eller utlämning med anledning av de brott
som konventionen omfattar. Sådana regler finns däremot i de båda andra
konventionerna. Haagkonventionen avser rättsstridiga handlingar som någon begår
ombord på luftfartyg under flygning och som innebär att gärningsmannen med
våld eller hot tar luftfartyget i sin besittning eller eljest utövar kontroll
över det. Montrealkonventionen omfattar gärningar som är ägnade att äventyra
säkerheten för luftfartyg under flygning. Det gäller såväl sabotage och andra
handlingar som kan skada själva luftfartyget som skadegörande eller störande
ingrepp mot anläggningar för flyg-navigering. Båda konventionerna förpliktar
staterna att belägga gärningar som avses i konventionerna med stränga straff
och göra straffbestämmelserna tUlämpliga på misstänkta personer oavsett var
brottet har begåtts. Konventionerna innebär vidare förpliktelse att vidta åtgärder
för åtal eller utlämning när en person misstänkt för sådant brott anträffas på
statens område. Konventionerna innehåller också regler om skyldighet för
konventionsstat att göra brottsundersökningar, ta
Prop. 1976/77:124 6
gärningsmän
i förvar, lämna vissa underrättelser m. m.
Sverige har ratificerat såväl Haagkonventionen
(prop. 1971: 92, JuU 1971:9, rskr 1971:164) som Montrealkonventionen (prop.
1973:92, JuU 1973: 21, rskr 1973: 222). I samband med att Sverige tUlträdde
Haagkonventionen infördes i brottsbalken (BrB) en särskild straffbestämmelse
mot kapning av luftfartyg (13 kap. 5 a § första stycket). För detta brott döms
den som ombord på luftfartyg medelst olaga tvång bemäktigar sig fartyget eller
ingriper i dess manövrering. Vid Sveriges tillträde till Montrealkonventionen
infördes en straffbestämmelse mot luftfartssabotage (13 kap. 5 a § andra
stycket). För ansvar förutsätts att någon på annat sätt än genom kapning vidtar
åtgärd som är ägnad att framkalla fara för luftfartygs säkerhet under flygning
eller gör luftfartyg i trafik oanvändbart för flygning genom att förstöra
eller skada det. Straffskalan är för såväl kapning av luftfartyg som
luftfartssabotage fängelse i högst fyra år eller, om brottet är grovt, fängelse
i lägst två och högst tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskUt beaktas om därigenom har framkallats fara för flera
människoliv eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art. Även
försök, förberedelse och sfämpling till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage
har straffbelagts (13 kap. 12 §).
I samband med Sveriges tillträde till dessa båda
konventioner har vidare gjorts ändringar i bestämmelserna i 2 kap. BrB om
tillämpligheten av svensk lag i syfte att ge svensk domstol domsrätt i mål om
ansvar för kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage oavsett var brottet
har begåtts.
Sverige har även tillträtt den av Förenta
nationerna den 14 december 1973 antagna konventionen om förebyggande och
bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade
personer (prop. 1975: 71, JuU 1975: 18, rskr 1975: 138). Denna konvention, den
s. k. diplomatskyddskonventionen, har helt nyligen trätt i kraft.
Diplomatskyddskonventionen innebär i huvudsak att
avtalsslutande stat åtar sig att belägga vissa särskilt angivna uppsåtligt
förövade gärningar, som är riktade mot en bestämd gmpp av internationeUt verksamma
personer, med lämpliga straff under beaktande av brottens allvarliga art, att
tillse att domsrätt över sådana brott finns i angiven utsträckning och att
vidta åtgärder antingen för åtal mot eller utlämning av den som har begått
något av dessa brott och befinner sig inom statens område. De brott som här
avses är mord, människorov eller annat angrepp på en internationellt skyddad
person eller mot dennes frihet samt våldsamt angrepp mot en sådan persons
tjänsteställe, privata bostad eller transportmedel, om angreppet är ägnat att
äventyra dennes person eller frihet, liksom också hot eller försök att företa
sådant angrepp eller medhjälp härtill. Den skyddade personkretsen består av
förutom statsöverhuvud, regeringschefer och utrikesministrar diplo-
Prop. 1976/77:124 7
matiska
och konsulära tjänstemän samt internationella mellanstatliga organisationers
högsta tjänstemän. Diplomatskyddskonventionen innehåller även vissa andra
regler, bl. a. om skyldighet för konventionsstat att göra brottsundersökningar,
ta gärningsmän i förvar, lämna vissa underrättelser m. m. Regleringen
överensstämmer på dessa punkter i huvudsak med motsvarande bestämmelser i
Haag- och Montrealkonventionerna. Sveriges ratifikation av
diplomatskyddskonventionen föranledde inte några lagändringar.
3
Den europeiska terrorismkonventionen
Den europeiska terrorismkonventionen har på flera
punkter utformats med bl. a. Haag-, Montreal- och diplomatskyddskonventionerna
som förebild. I ett särskilt hänseende, som jag återkommer tUl, skiljer den sig
dock från dessa tre konventioner till sin principiella uppläggning.
Den centrala bestämmelsen i konventionen är art. 1.
Denna artikel utgår från det förhåUandet att det i de flesta europeiska staters
uUäm-ningsrätt liksom i de mellan staterna gällande avtalen på området ingår
ett förbud mot utlämning för s. k. politiska brott.
Enligt art. 1 skall vissa särskilt angivna
gärningar aldrig betraktas som politiska brott, som brott förknippade med
politiska brott eller som brott inspirerade av politiska motiv när fråga
uppkommer om utlämning mellan fördragsslutande stater på grund av sådan
gärning. Bland dessa gärningar nämns först brott som avses i Haag- eller
Montrealkonventionen (art. 1 ab). Vidare omfattar art. 1 följande brott,
nämligen c) grova brott som utgör angrepp mot diplomats eller annan
internationellt skyddad persons liv, kroppsliga integritet eller frihet, d)
brott som innebär människorov, tagande av gisslan eller grovt olaga
inspärrande, e) brott som innebär användning av bomber, granater, raketer,
automatiska skjutvapen eller brev- eller paketbomber, om användningen innebär
fara för personer, samt, slutligen, f) försök att begå något av de i artikeln
nämnda brotten eller medverkan till sådant brott eller till försök till sådant
brott.
Det skall redan här nämnas att art. 13 öppnar möjlighet
för fördragsslutande stat att göra förbehåll mot art. 1. I punkt 1 av art. 13
föreskrivs nämligen att varje stat vid undertecknandet eller vid deponeringen
av sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument kan förklara att den
förbehåller sig rätten att vägra utlämning i fråga om något i art. 1 omnämnt
brott som den betraktar som politiskt brott, som brott förknippat med
politiskt brott eller som brott inspirerat av politiska motiv. Som
förutsättning för ett sådant förbehåll gäller dock att staten åtar sig att vid
bedömningen av brottets art vederbörligen beakta de faktorer som gör brottet
särskilt grovt. Som exempel på sådana faktorer anges
Prop. 1976/77:124 8
särskilt
a) att brottet har medfört en kollektiv fara för personers liv, kroppsliga
integritet eller frihet, b) att det drabbat personer som stod främmande inför
motiven tUl brottet, eller c) att grymma eller svekfulla medel använts för
dess genomförande.
1 punkterna 2 och 3 av art. 13 föreskrivs att stat
som har gjort förbehåll enligt punkt 1 av samma artikel kan återta förbehållet
helt eller delvis. Återtagandet skall ske genom en till Europarådets
generalsekreterare ställd förklaring som blir gällande från dagen för
mottagandet. Stat som har gjort sådant förbehåll får inle göra anspråk på att
annan stat skall tillämpa art. 1. Däremot kan stat som gjort förbehåll beträffande
vissa delar av art. 1 eller som gjort förbehåll mot artikeln vilka gäller under
vissa villkor göra anspråk på tillämpning av art. 1 i den utsträckning staten
själv har godkänt artikeln.
Art. 2 ger fördragsslutande stat rätt men inte
skyldighet att i ärenden om utlämning mellan konventionsstater undanta vissa
ytterligare gärningar från bestämmelserna om politiska brott. Det gäller här
grov våldshandling som inte faller in under art. 1 men som är riktad mot någons
liv, kroppsliga integritet eller frihet, grovt brott mot annan egendom än
sådan som avses i art. 1, om brottet medfört kollektiv fara för personer,
liksom också försök att begå något av de nu nämnda brotten eller medverkan lill
sådant brott eller till försök till sådant brott.
I art 3 och 4 behandlas den europeiska
terrorismkonventionens inverkan på de överenskommelser om utlämning som redan
gäller mellan de fördragsslutande staterna. I detta hänseende föreskrivs i art.
3 att samtliga sådana fördrag och arrangemang skall anses ändrade såvitt angår
förhållandet mellan de fördragsslutande staterna, i den mån de är oförenliga
med terrorismkonventionen. Enligt vad som uttryckligen anges gäller det nu
anförda även i fråga om den europeiska utlämningskonventionen tiU vilken
Sverige har anslutit sig (SÖ 1959: 65; jfr avsnitt 4.3). För att tillgodose
syftet med terrorismkonventionen skall vidare enligt art. 4 brott som avses i
art. 1 eller 2 alltid anses upptaget på förteckning över ullämningsbara brott i
avtal eller fördrag om utlämning som gäller mellan de fördragsslutande
staterna.
I art. 5 finns föreskrifter om undantag från
utlämningsskyldighet som har utformats med motsvarande bestämmelser i den
europeiska utlämningskonventionen som förebild. Enligt artikeln skall ingen
bestämmelse i terrorismkonventionen tolkas så att utlämningsskyldighet
uppkommer, om den anmodade staten har grundad anledning anta antingen att framställningen
om utlämning har gjorts i avsikt att åtala eller straffa en person på grund av
dennes ras, religion, medborgarskap eller politiska uppfattning eller också att
hans belägenhet skuUe kunna försvåras av någon av dessa anledningar.
Art. 6, som är en viktig bestämmelse i
konventionen, behandlar juris-diktionen över sådana brott som avses i art. 1.
Bestämmelsen har mot-
Prop.
1976/77:124 9
svårighet
i art. 4.2 Haagkonventionen, art. 5.2 Montrealkonventionen och art. 3.2
diplomatskyddskonventionen.
Enligt art. 6 är fördragsslutande stat skyldig att
vidta de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva jurisdiktion
beträffande brott som avses i art. 1, när den misstänkte finns inom dess område
och inte utlämnas efter det att staten har mottagit framställning om udämning
från annan konventionsstat. Detta gäller dock bara om den stat som begär
utlämning grundar sin jurisdiktionsrätt på en bestämmelse som har motsvarighet
i den anmodade statens lag (punkt 1). Terrorismkonventionen utesluter
emellertid inte att straffrättslig jurisdiktion i andra fall utövas enhgt
narionell lag (punkt 2).
Art. 7 innehåller åtalsregler som är i huvudsak
analoga med motsvarande bestämmelser i Haag-, Montreal- och diplomatskyddskonventionerna.
Om man i en konventionsstat påträffar en person misstänkt för brott enligt art.
1 och staten inte utlämnar honom efter framställning enligt art. 6, är staten
skyldig att utan något som helst undantag och utan OtiUbörligt dröjsmål överlämna
ärendet till behörig myndighet för beslut i åtalsfrågan. Sådant beslut skall
fattas enligt samma regler som gäller i fråga om grovt brott enligt statens
egen lag.
Som inledningsvis nämndes föreligger det en viss
principiell skillnad i uppbyggnaden mellan å ena sidan den europeiska
terrorismkonventionen och å andra sidan Haag-, Montreal- och
diplomatskyddskonventionerna. Sistnämnda tre konventioner tillerkänner
uttryckligen fördragsslutande stat en valrätt mellan utlämning och lagföring i
den egna staten för fall då en person misstänkt för konventionsbrott anträffas
på statens område. Den europeiska terrorismkonventionen föreskriver visserligen
inte i och för sig någon utlämningsskyldighet, men den förbjuder de
fördragsslutande staterna att betrakta vissa särskUt angivna brott som
politiska och att vägra utlämning av det skälet. Konventionen får därmed till
effekt att utlämningsplikten enligt redan existerande avtal utvidgas i vissa
fall. Om konventionsstat för sådana fall vill bibehålla en valrätt mellan
utlämning och lagföring i den egna staten, förutsätter konventionen att staten
gör förbehåll enligt art. 13.
Art. 8 innehåller bestämmelser om rättshjälp i
brottmål. Enligt punkt 1 skall de avtalsslutande staterna lämna varandra
största möjliga rättsliga biträde i samband med polisutredning och andra
straffrättsliga förfaranden som har inletts med anledning av brott som avses i
art. 1 eller 2. I samtliga fall skall den anmodade statens lag om sådan rättshjälp
vara tillämplig. Begärd rättshjälp får dock inte vägras enbart på grund av att
den avser politiskt brott, brott förknippat med ett politiskt brott eller brott
inspirerat av politiska motiv. Enligt punkt 2 föreligget emellertid inte
skyldighet att lämna rättshjälp, om den anmodade staten har grundad anledning
anta att framstäUningen därom har gjorts i avsikt att åtala eller straffa en
person på grund av hans ras, religion,
ti
Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 124
Prop. 1976/77:124 10
medborgarskap
eller politiska uppfattning eller också att hans belägenhet skulle kunna
försvåras av någon av dessa anledningar. Dessa undantag från förpliktelsen att
lämna rättshjälp motsvarar således de undantag från udämningsskyldighet som
anges i art. 5.
Punkt 3 av art. 8 reglerar terrorismkonventionens
inverkan på gällande överenskommelser om rättshjälp i brottmål. Punkten innebär
att samtliga avtal och arrangemang om sådan rättshjälp som har träffats av stat
som ansluter sig till terrorismkonventionen skall anses ändrade i förhållande
till annan stal som har anslutit sig till konventionen, i den mån avtalet eller
arrangemanget strider mot konventionen. Detta gäller även den europeiska
rättshjälpskonventionen, som har tillträtts av Sverige (SÖ 1968: 15; jfr
avsnitt 4.4).
Art. 916 innehåller slutbestämmelser. ECCP skall
hållas underrättad om lillämpningen av konventionen och skall göra vad som
behövs för att underlätta en reglering i godo av svårigheter som kan uppstå vid
tillämpningen (art. 9). Tvist angående tolkningen eller tUlämpningen av
konventionen som inte kan lösas i denna ordning skall hänskjutas till skiljedom
(art. 10). Konventionen är öppen för Europarådets medlemsstater och den skall
ratificeras, godtagas eller godkännas. Instrument rörande ratifikation eller
annan anslutning skall deponeras hos Europarådels generalsekreterare.
Konventionen träder i kraft tre månader efter den dag då det tredje
instrumentet rörande ratifikation eller anslutning har deponerats. I
förhållande till stat som därefter tillträder konventionen träder den i kraft
tre månader efter den dag då dess ratifikations- eller anslutningsinstrument
har deponerats (art. 11). Konventionsstat kan genom förklaring begränsa
konventionens tillämpning till vissa områden resp. utsträcka tillämpningen till
nytt område. Sådan förklaring får återtas (art. 12). Uppsägning sker hos
Europarådets generalsekreterare och träder i kraft omedelbart, om annat inte
anges (art. 14). Konventionen upphör att gälla i förhållande till stat som upphör
att vara medlem i Europarådet (art. 15). Generalsekreteraren skaU håUa rådets
medlemsstater underrättade om undertecknande, ratifikation, förbehåll,
förklaringar och andra meddelanden enligt konventionen (art. 16).
För innehållet i art. 13, som ger konventionsslaterna
rätt att under vissa förutsättningar göra förbehåll mot art. 1, har redogjorts
förut. Det förtjänar att påpekas att art. 13 inte innehåller något förbud för
konventionsstat att göra ytterligare förbehåll. Ett uttryckligt sådant förbud fanns
intaget i det ursprungliga förslaget till konvention men fick utgå vid
konventionens antagande på begäran av Frankrike.
Prop. 1976/77:124 11
4
Gällande svenska bestämmelser m. m.
4.1
Straffbestämmelser
De brott som avses i den europeiska
terrorismkonventionen är för svensk del straffbelagda genom olika bestämmelser
i BrB.
Art.
1. ab gäller brott som avses i Haag- och Montrealkonventionerna. Som framgår
av vad som förut har anförts (avsnitt 2) är de här åsyftade gärningarna
straffbelagda i 13 kap. 5 a § BrB som kapning av luftfartyg resp.
luftfartssabotage.
När
det gäller brott som avses i art. le grova brott som utgör angrepp mot
diplomats eller annan internationellt skyddad persons liv, kroppsliga integritet
eller frihet blir i första hand bestämmelserna i 3 och 4 kap. aktuella. I 3
kap. som gäUer brott mot liv och hälsa straffbeläggs bl. a. mord, dråp,
misshandel och grov misshandel. Den som berövar annan livet kan dömas enUgt 3
kap. 1 § för mord tUl fängelse i tio år eller på livstid. Är brottet med hänsyn
tiU bakomliggande omständigheter eller eljest mindre grovt, kan i stället
dömas för dråp, som enligt 3 kap. 2 § kan medföra fängelse i lägst sex och
högst tio år. Bestämmelserna om straff för misshandel resp. grov misshandel
finns i 3 kap. 5 och 6 §§. Som misshandel anses enligt brottsbeskrivningen i
3 kap. 5 § att tillfoga
någon kroppsskada, sjukdom eller smärta eller
försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Straffet är fängelse
i högst två år eller, om misshandeln är ringa, böter. För grov misshan
del är straffet enligt 3 kap. 6 § fängelse i lägst ett och högst tio år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om miss
handeln var livsfarlig eller om gärningsmannen tiUfogat den angripne
svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat synnerlig
hänsynslöshet eller råhet.
Bestämmelserna
i 4 kap. BrB avser brott mot frihet och frid. Människorov varmed förstås bl.
a. gärning som innebär att någon bemäktigar sig och spärrar in annan med
uppsåt att skada honom till liv eller hälsa eller att utöva utpressning är i
4 kap. 1 § första stycket belagt med fängelse på viss tid, lägst fyra och högst
tio år, eller på livstid. Är brottet mindre grovt, förskyller det enligt 4 kap.
1 § andra stycket fängelse i högst sex år. Den som på annat sätt än genom
människorov bortför, spärrar in eller annars berövar någon friheten kan dömas
enligt
4 kap. 2 § för olaga
frihetsberövande till fängelse i lägst ett och högst
tio år. Är sådant brott mindre grovt, är straffet böter eller fängelse i
högst två år. Enligt 4 kap. 4 § kan straff ådömas för olaga tvång, om
någon genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om
brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något.
Straffet är böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt,
fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1976/77:124 21
Med hänsyn till att art. 1 c avser diplomater och andra
internationellt skyddade personer bör vidare nämnas att det i 19 kap. 11 § BrB
finns en bestämmelse om straffskärpning för förgripelse mot främmande makts
statsöverhuvud eller representant här i riket genom gärning som avses i 3 och 4
kap. För bestämmelsens tillämpning fordras att den främmande makten har kränkts
genom gärningen. Under samma förutsättning inträder förhöjt straff då någon
gör intrång i lokal som innehas av främmande makts representation eller om
skada görs på sådan lokal eller på egendom som finns där. Enligt ett
motivuttalande (prop. 1948: 80 s. 136) bör under uttrycket främmande makts
representant anses ingå inte bara främmande statsöverhuvud och diplomatiska
representanter utan även andra härvarande utlänningar med officiell ställning.
Art. l.d avser brott som innefattar människorov,
tagande av gisslan eller grovt olaga inspärrande. Sådana brott faller
regelmässigt under någon av de nyss berörda bestämmelserna i 4 kap. 1 och 2 §§
BrB om människorov och olaga frihetsberövande. Beroende på omständigheterna
kan även andra straffbestämmelser bli aktuella såsom bestämmelsen i 9 kap. 4 §
om utpressning. Detta brott, som består i att medelst olaga tvång förmå någon
till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och
skada för den tvungne eller någon som denne företräder, förskyller fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Är brottet grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Art. 1. e riktar sig mot brott som innefattar användning
av bomber, granater, raketer, automatiska skjutvapen eller brev- eller
paketbomber, om användningen innebär fara för personer. För sådana brott kan en
rad olika straffbestämmelser bli aktuella, bl. a. de förut nämnda brotten i 3
kap. BrB mot liv och hälsa. Andra brott som kan bli hänförliga under art. 1 e
är olaga hot och rån. För olaga hot (4 kap. 5 §), som i straffskalan har böter
eller fängelse i högst två år, straffas den som lyfter vapen mot annan eller
eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade
framkalla allvarlig fruklan för egen eUer annans säkerhet till person eUer
egendom. För rån döms enligt 8 kap. 5 § den som stjäl medelst våld å person
eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara,
till fängelse, lägst ett och högst sex år. Detsamma gäUer den som sedan han har
begått stöld och anträffats på bar gärning sätter sig till motvärn mot den som
vill återtaga det tUlgripna och därvid använder sig av våld eller hot som nyss
nämnts. Som rån betraktas även gärning som innebär att någon med sådant våld
eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning
för gärningsmannen och skada för den tvungne. Är förfarandet med hänsyn till
våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt av mindre allvarlig art, döms
dock inte för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar.
Prop. 1976/77:124 13
I detta sammanhang bör också nämnas bestämmelsen i
13 kap. 3 § BrB om allmänfarlig ödeläggelse. För detta brott döms den som åstadkommer
bl. a. explosion eller annan sådan ofärd och därigenom fram-kaUar fara för
annans liv eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Straffet är
fängelse i lägst två och högst åtta år eller, om brottet är grovt, fängelse i
lägst sex och högst tio år eller på livstid.
Punkten 1 av art. 2. avser grov våldshandling som,
utan att omfattas av art. 1, riktar sig mot en persons liv, kroppsliga
integritet eller frihet. Dessa brott faller under samma straffbestämmelser som
brotten enligt art. 1 c, dock utan att omfattas av den särskilda
straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 §. Punkt 2 samma artikel gäller grovt brott
mot annan egendom än sådan som avses i art. 1, om brottet medför kollektiv fara
för personer. Här kan, förutom de förut berörda brotten, ansvar komma i fråga
även för vissa andra brott. Om någon anlägger brand, som innebär fara för
annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,
skall sålunda gärningsmannen dömas för mordbrand enligt 13 kap. 1 § till
fängelse, lägst två och högst åtta år. Är brottet att anse såsom grovt, blir
straffet fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid.
För grov skadegörelse kan enligt 12 kap. 3 § den dömas som förstör eller skadar
egendom, fast eller lös, till men för annans rätt till egendomen. Straffet är
fängelse i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskUt
beaktas bl. a. om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa
eller skadan är synnerligen kännbar.
Enligt art. 1 f och punkten 3 av art. 2 omfattar
artiklarna även försök att begå något av de särskilt uppräknade brotten eller
medverkan till sådant brott, liksom också medverkan tUl försök till sådant
brott.
Enligt svensk rätt är samtliga de i det föregående
angivna gärningarna straffbelagda även på försöksstadiet. Straffet kan sättas
lägre än vad som gäller för fullbordat brott, dock inte under fängelse, om
lägsta straff för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller mera (23
kap. 1 § BrB).
Samma staff som ådöms gärningsman drabbar också den
som gör sig skyldig tUl medhjälp tUl en i BrB kriminaliserad gärning (23 kap. 4
§). Dock får den som har förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek
eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller också
har medverkat endast i mindre mån enligt 23 kap. 5 § ådömas ett straff som
underskrider straffminimum för brottet. I ringa fall kan han befrias helt från
ansvar. Medverkan till försök är straffbar i samma mån som det fullbordade
brottet är straffbelagt på försöksstadiet.
Prop. 1976/77:124 14
4.2
Svensk domstols straffrättsliga kompetens
Reglerna om svensk strafflags tillämplighet i
rummet finns intagna i 2 kap. BrB. I överensstämmelse med
territorialitetsprincipen omfattar svensk domstols kompetens enligt 2 kap. 1 §
till en början aUa i Sverige begångna brott liksom, enligt 2 kap. 3 § första
punkten, alla brott som har begåtts utomlands ombord på svenska fartyg eller
luftfartyg.
I fråga om brott mot svensk lag som har begåtts
utomlands är vidare svensk domstol enligt 2 kap. 2 § första punkten alltid
behörig, om brottet har förövats av svensk medborgare. Medborgarskap skall ha
förelegat vid tidpunkten för gärningen. Utlänning med hemvist i Sverige kan
enligt 2 kap. 2 § första punkten alllid straffas i Sverige för brott utom riket
mot svensk lag liksom, enligt 2 kap. 2 § andra punkten, den utlänning utan
hemvist i Sverige som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist
i Sverige eller som är medborgare i annat nordiskt land och finns i Sverige.
Detsamma gäller enligt 2 kap. 2 § tredje punkten annan utlänning som finns i
Sverige, om det utomlands förövade brottet enligt svensk lag kan föranleda
fängelse i mer än sex månader. I de här berörda fallen gäller regeln om dubbel
straffbarhet i 2 kap. 2 § andra stycket. Sålunda föreligger inte domsrätt för
svensk domstol, om gärningen är straffri enligt lagen på gärningsorten, och
inte heUer om gärningen har begåtts inom område, t. ex. öppna havet, som inte
tillhör någon stat och enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa
på gärningen. I de fall domsrätt föreligger enligt 2 kap. 2 § första och andra
stycket får inte ådömas påföljd som är att anse som strängare än det svåraste
straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten. En regel
härom finns i 2 kap. 2 § tredje stycket.
Bestämmelserna i 2 kap. 3 § BrB utsträcker den
svenska domsrätten ytterligare i vissa specialfall av utomlands begångna brott.
Sålunda är svensk domstol behörig att döma bl. a. om brottet har förövats mot
Sverige eller svensk allmän inrättning, exempelvis svensk beskickning eller
svenskt konsulat (tredje punkten). Detsamma gäller om brottet hat begåtts inom
område som inte tillhör någon stat och har förövats mot svensk medborgare eller
mot utlänning med hemvist i Sverige (fjärde punkten). Svensk domstol har likaså
aUtid domsrätt om brottet är kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage
eller försök till sådant brott samt i fråga om brott för vilket enligt svensk
lag det lindrigaste straffet är fängelse i fyra år eller däröver (femte och
sjätte punkterna).
Enligt 2 kap. 5 § får åtal för brott, som har
förövats utom Sverige, i regel inte väckas utan förordnande av regeringen eller
den som regeringen har bemyndigat därtill. Utan särskilt åtalsförordnande får
åtal dock anställas bl. a. om brottet har förövats i annat nordiskt land eUer
på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige
eller i annat nordiskt land eller av svensk, dansk, finsk, isländsk eller
Prop. 1976/77:124 15
norsk
medborgare mot svenskt intresse.
Bestämmelser om inskränkning i svensk domsrätt
under vissa förutsättningar finns i 2 kap. 5 a §. Paragrafen tar sikte på
situationer då fråga om ansvar för viss gärning har prövats genom
lagakraftägande dom som har meddelats i främmande stat där gärningen har
förövats eller i främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen
den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (SÖ 1973: 55).
Lagföring i Sverige får inte ske, om den tilltalade genom en sådan dom för
samma gäming har frikänts från ansvar eller förklarats skyldig till brottet
utan att påföljd har ådömts eller ådömd påföljd har verkställts i sin helhet
eller verkställigheten pågår eller ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i
den främmande staten. Enligt lagen (1976: 20) om ändring i BrB, som träder i
kraft den dag regeringen bestämmer, skall motsvarande gälla, om domen har
meddelats i stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 15 maj 1972
om överförande av lagföring i brottmål (SÖ 1976: 21).
Från de nu berörda reglerna om utländsk
brottmålsdoms rättskraft har i 2 kap. 5 a § andra stycket gjorts undantag bl.
a. för fall då brottet har förövats i Sverige eller utomlands mot Sverige eller
svensk allmän inrättning, då brottet är kapning av luftfartyg eller
luftfartssabotage eller försök till något av dessa brott samt då det
lindrigaste straffet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver,
förutsatt dock att lagföringen i den främmande staten inte har skett på begäran
av svensk myndighet.
I fall när fråga om ansvar för brott har prövats
genom dom i främmande stat men domen inte enligt de nu berörda reglerna har
rättskraft i Sverige får åtal väckas endast efter förordnande av regeringen
eller den som regeringen har bemyndigat (2 kap. 5 a § tredje stycket).
Genom brev (1972: 818) till riksåklagaren (RA) har
Kungl. Maj:t bemyndigat RA att meddela åtalsförordnande bl. a. för brott som
har förövats utomlands av svensk medborgare eUer utlänning med hemvist i
Sverige eller för gärning som har begåtts av svensk medborgare eller utlänning
med hemvist i Sverige i fall då frågan om ansvar för samma gärning har prövats
genom dom meddelad i främmande stat.
4.3
Utlämning för brott
Bestämmelser om utlämning för brott från Sverige
till utomnordiskt land finns i lagen (1957: 668) om utlämning för brott
(aUmänna utläm-ningslagen). Utlämning tUl nordiskt land regleras av lagen
(1959: 254) om utlämning till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska
ut-lämningslagen). Båda dessa lagar bygger på principen att fråga om utlämning
skall prövas fritt på grundval av samtiiga föreliggande omständigheter i varje
enskilt fall. För beviljande av utiämning krävs inte att
Prop. 1976/77:124 16
det
föreligger ett utlämningsavtal mellan Sverige och den stat som begär utlämning.
Beslut om utlämning fattas av regeringen eller i vissa ärenden enligt
nordiska utlämningslagen av åklagare. För att utlämning skall få medges
måste vissa i ullämningslagarna uppställda vUlkor vara uppfyllda.
Enligt allmänna utlämningslagen får svensk
medborgare inte utiämnas (2 §). Däremot utgör det förhållandet att brottet har
begåtts i Sverige inte något formellt hinder mot utlämning, låt vara att det
ligger i sakens natur att särskUda skäl måste föreligga för att utiämning skall
kunna medges i ett sådant fall (prop. 1975: 35 s. 111). För utiämning förutsätts
att den gärning för vilken utiämning begärs motsvarar brott som enligt svensk
lag kan föranleda fängelse i mer än ett år. Har personen dömts för gärningen i
den anmodade staten, får han utlämnas bara om påföljden utgör minst
frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande i anstalt på
motsvarande tid. Utlämning får dock beviljas även för mindre allvarligt brott,
om utlämning samtidigt begärs för flera brott och åtminstone ett av dem
uppfyller de angivna kraven på svårhets-grad (4 §).
Regler som begränsar möjligheten att utlämna för
militära och politiska brott har tagits in i 5 och 6 §§. Enligt 6 § första
stycket får utlämning inte ske för politiskt brott. Innefattar gärningen också
brott av icke politisk beskaffenhet, får enligt andra stycket samma paragraf
utiämning dock beviljas för det brottet under förutsättning att gärningen i
det särskilda fallet har övervägande karaktär av ett icke politiskt brott.
Utlämning får emeUertid inte vare sig i denna eller i annan situation
beviljas, om åtgärden kan medföra risk för att den utlämnade på grund av bl. a.
sin härstamning eller religiösa eller politiska uppfattning blir utsatt för
förföljelse av svår beskaffenhet (7 §). Inte heller får utlämning ske, om
åtgärden i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom,
hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande även av
gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, skulle vara
uppenbart oförenlig med humanitetens krav (8§).
I syfte att ytterligare tillgodose intresset av
rättsskydd för den som begärs utlämnad har i 9 § uppställts vissa krav på
bevisning i skuldfrågan. I princip fordras dom eller häktningsbeslut från
myndighet i den stat som ansöker om utiämning. I 10 § föreskrivs förbud mot
utlämning när dom eller beslut om åtalsunderlåtelse beträffande det uppgivna
brottet redan har meddelats här i landet samt när straff för brottet skulle
vara förfallet enligt svensk lag. Även dom i annan främmande stat än den som
har gjort utlämningsframstäUning utgör i vissa särskilt angivna fall
utlämningshinder. Enligt 11 § utgör slutligen också inledd förundersökning,
väckt åtal eller meddelad dom här i landet för annat brott än det som
utlämningsbegäran avser i vissa fall hinder mot utlämning.
Prop.
1976/77:124 17
När utiämning beviljas skaU vissa villkor ställas
upp (12 § första stycket). Villkoren, som är avsedda tUl skydd för den
utlämnade, är följande. Den utlämnade får inte, utan särskilt medgivande av den
svenska regeringen, åtalas eUer straffas i den främmande staten för annat brott
som har begåtts före utlämningen eller vidareutlämnas till annan stat, innan 45
dagar har förflutit efter rättegång och avslutad verkställighet av påföljd för
det brott för vilket utlämning har ägt rum (p. 1). Rättegång inför extraordinär
domstol får inte äga rum (p. 2). Från detta villkor kan regeringen dock medge
undantag i vissa fall. Den som utlämnas skall inte få straffas med döden (p.
3). Att den utlämnade inte får straffas för miUtärt eUer politiskt brott skall
i förekommande fall anges särskilt (andra stycket). Utöver dessa obligatoriska
villkor kan regeringen ställa upp de ytterligare villkor som anses nödvändiga
(tredje stycket).
Regleringen i den nordiska utlämningslagen innebär
på flera punkter en uppmjukning i förhållande tUl motsvarande bestämmelser i
den allmänna utlämningslagen beroende på den rättslikhet som råder mellan de
nordiska ländema. För utlämning fordras att gärningen är straffbar enligt lagen
i den stat som begär utlämning. För andra brott än politiska brott krävs
däremot inte straffbarhet enligt svensk lag. Här upprätthålls alltså inte
principen om den dubbla straffbarheten. Till skillnad från vad som gäller
enligt den allmänna utlänmingslagen kan också svensk medborgare utlämnas, dock
endast under vissa förutsättningar som anges i 2 §. I fråga om politiskt brott
gäller emellertid enligt 4 § förbud mot utlämning av svensk medborgare. I 3 §
uppställs som huvudregel att utlämning inte får ske, om i den anmodande staten
endast böter kan ådömas för gärningen eUer om en redan ådömd påföljd inte utgör
frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt. Härifrån ges dock
möjlighet till undantag, om utiämning samtidigt äger rum för annat brott som
uppfyller förutsättningarna för att utlämning skall få ske.
Enligt 5 § nordiska utlämningslagen får utlämning
inte äga rum, om i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse
angående det uppgivna brottet. Vidare utgör enligt 6 § inledd förundersökning
eller åtal för annat brott av viss svårighetsgrad hinder mot utlämning, liksom
förestående verkställighet av fängelse eller annat omhändertagande på anstalt.
För rättegång kan dock enligt andra stycket i samma paragraf utlämning medges
på det viUkoret att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet.
I 7 § anges de obligatoriska villkor som skall
gälla vid utlämning till annan nordisk stat. Den utlämnade får inte åtalas
eller straffas för annat brott som har begåtts före utlämningen, om dom eller
beslut om åtalsunderlåtelse för brottet har meddelats i Sverige. För att den utlämnade
i annat fall skall få straffas för brott som har begåtts före ut-
t2 Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 124
Prop. 1976/77:124 18
lämningen
men inte omfattas av utlämningsbeslutet krävs i regel särskilt medgivande av
den svenska regeringen, om den utlämnade är svensk medborgare eller om brottet
är politiskt. Särskilda begränsningar i fråga om vidareutlämning skall även
ställas upp. Slutligen kan även i förhållande tiU nordisk stat de ytterligare
villkor stäUas upp som anses nödvändiga i det särskUda fallet.
Som framgår av det förut anförda har Sverige inte
skyldighet att bevilja utlämning, även om samtliga de villkor som anges i den
tillämpliga utlämningslagen är uppfyllda. Genom utlämningsavtal med annan siat
kan Sverige visserligen ha åtagit sig en del förpliktelser. Sådant avtal måste
dock alltid som förutsättning för utlämning från Sverige innehåUa bestämmelser
som innebär att åtminstone de minimiviUkor för utlämning som har uppställts i
utiämningslagarna skal! vara uppfyllda. F. n. har Sverige bilaterala
utiämningsavtal endast med Australien, Belgien, Canada, Förenta staterna och
Storbritannien.
Som förut har nämnts har Sverige vidare tillträtt
den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 (SÖ 1959: 65). Denna
konvention har i övrigt ratificerats av Cypern, Danmark, Finland, Grekland,
Irland, Israel, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge,
Schweiz, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.
1 fråga om politiska brott innehåller den
europeiska utlämningskonventionen följande bestämmelser (art. 3). Utlämning
skall inte medges, om det brott för vilket utlämning begärs av den anmodade
staten betraktas som ett politiskt brott eller som ett brott förknippat med
ett politiskt brott. Detsamma gäller, om den anmodade staten har grundad
anledning anta antingen alt utlämningsframslällningen har gjorts i avsikt att
åtala eller straffa en person på grund av dennes ras, religion, medborgarskap
eller politiska uppfattning eller också att hans belägenhet skulle kunna
försvåras av sådant skäl. Vidare föreskrivs att attentat mot statsöverhuvud
eller statsöverhuvuds familj aldrig skall betraktas iom politiskt brott i
konventionens mening. Mot sistnämnda bestämmelse den s. k. belgiska
attentatsklausulen som har gammal hävd inom den kontinentala utlämningsrätten
gjorde Sverige förbehåll vid konventionens ratifieering (prop. 1958: 139 s.
10).
4.4
Annan rättshjälp i brottmål åt främmande stat
Vid sidan av vad som följer av bestämmelserna om
utiämning för brott kan svensk myndighet lämna rättshjälp i brottmål åt
främmande stat i vissa andra former. De viktigaste formema för sådan rättshjälp
är bevisupptagning vid domstol, användning av s. k. reella tvångsmedel (beslag
och husrannsakan), delgivning av rättegångshandlingar och utjämnande av polis-
och kriminalregisterutdrag.
Bevisupptagning
vid domstol åt främmande stat regleras av lagen.
Prop. 1976/77:124 19
(1946:
816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och kungörelsen (1947: 848) med
särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande
stater.
Enligt 1 § lagen om bevisupptagning åt utländsk
domstol skall bevisupptagning ske efter framställning av den utiändska
domstolen. Bevisupptagning kan avse åtgärd som hör till rättegången i den
främmande staten, såsom upptagande av ed, anstäUande av förhör med part eUer
upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller av skriftligt
bevis. Framställningen skall överlämnas till den svenska domstolen av
utrikesdepartementet. Bevisupptagning enligt lagen får dock inte ske när det är
fråga om ansvar för gärning som har karaktär av politiskt brott eller som inte
är belagd med straff i svensk lag. I mål om ansvar för brottslig gärning får
part inte höras under ed eller sanningsförsäkran.
Lagen innehåller i övrigt huvudsakligen följande
bestämmelser. Bevisupptagning äger rum vid allmän underrätt. I allmänhet
ankommer bevisupptagningen på den underrätt där den vistas som skall höras
eller innehar handling eller föremål som det är fråga om (2 §). Kan begärd
åtgärd inte vidtas, skall den utländska domstolen underrättas härom. Finner
domstolen att åtgärden ankommer på annan domstol, skall framställningen
översändas till denna (3 §). Rätten utsätter dag för ärendets handläggning och
underrättar i vissa fall den utländska domstolen om tidpunkten (4 §). Ärendet
skall vid domstolen handläggas som bevisupptagning utom huvudförhandling
enligt rättegångsbalken (RB). Domare vid den utländska domstolen har rätt att
närvara vid bevisupptagning eller annan åtgärd enligt lagen (5 §). Avser
framställning att part skall höras under ed, skall bestämmelserna om förhör med
part under sanningsförsäkran i rättegång vid svensk domstol äga motsvarande
tUl-lämpning (6 §). Är den som skall höras eller i övrigt fullgöra något enligt
lagen i det land, varifrån framställningen kommer, berättigad att utöver vad
som gäller enligt RB vägra att efterkomma vad som begärs av honom, gäller detta
även vid bevisupptagningen inför den svenska domstolen (7 §). Om den utländska
domstolen begär att vid edsavläg-gelse skall användas andra ordalag än enligt
svensk lag eller att i övrigt annat förfarande än enligt svensk lag skall
iakttas, får rätten pröva om det kan ske. Det krävs dock att den som skall
fullgöra eden samtycker. Om den utländska domstolen i övrigt begärt att visst
förfarande skall tUlämpas vid bevisupptagningen, skall begäran efterkommas, om
det inte strider mot svensk lag (8 §). Delgivningskostnad och
instäUelsekost-nad för annan än part skall betalas av statsverket (9 §).
Protokoll över bevisupptagningen samt kostnadsräkning skaU tillställas den
utländska domstolen. Regeringen har tillagts befogenhet att efter avtal med
främmande stat förordna att kostnaden inte skall utkrävas av den utländska
domstolen (10 §). Lagen är tillämplig även i sådana fall när framställ-
Prop. 1976/77:124 20
ning
inte sker genom utrikesdepartementet utan direkt skriftväxling enligt gällande
överenskommelse äger rum mellan domstolarna. Vidare kan regeringen efter avtal
med främmande stat förordna att bestämmelserna skall gälla när framställning
inte sker genom utrikesdepartementet utan översänds från konsul för den staten
(11 §). Meddelanden till utländsk domstol enligt lagen skall översändas tUl
utrikesdepartementet för vidare åtgärd eller i förekommande fall till konsul
för den andra staten, om inte direkt skriftväxling meUan domstolarna äger rum
(12 §).
I den kungörelse som ansluter till lagen finns
närmare bestämmelser om lagens tiUämplighet när framstäUning sker genom konsul
i vissa stater och när direkt skriftväxling äger rum samt särskilda
bestämmelser om regleringen av kostnadsfrågorna. Av kungörelsen framgår av framstäUning
från utomnordisk stat om bevisupptagning som rör ansvar för brottslig gärning
eller efterforskning av brott alltid överlämnas till den svenska domstolen
genom utrikesdepartementet.
Föreskrifter om beslag och husrannsakan som
rättshjälp i brottmål åt främmande stat finns i lagen (1975: 295) om användning
av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Om någon i främmande stat
är misstänkt, åtalad eller dömd för där straffbelagd gärning, får enligt 1 §
föremål eller skriftlig handling som fiims här i landet efter framstäUning tas
i beslag och överlämnas till den främmande staten. En förutsättning för att
förordnande om beslag skall få meddelas är att egendomen skäligen kan antas ha
betydelse för utredning om gärningen eller vara någon frånhänd genom denna. För
eftersökande av egendom som är underkastad beslag får husrannsakan företas. I
huvudsak har RB:s bestämmelser om beslag och husrannsakan motsvarande
tillämpning.
Genom hänvisningar till utiämningslagarna ställs i
3 § upp vissa ytterligare villkor för att framställning om tvångsmedel från
främmande stat skall få bifallas. Såvitt gäller utomnordisk stat föreskrivs
sålunda att åtgärd enligt lagen inte får vidtas, om hinder mot utlämning för
brottet skulle ha förelegat enligt 4 § första stycket första meningen, 5 §, 6 §
eller 10 § allmänna utlämningslagen. Hänvisningen till 6 § allmäima
utlämningslagen innebär att framställningen inte får bifallas, om brottet är
politiskt, såvida inte gämingen dessutom innefattar brott av icke politisk
beskaffenhet och i det särskilda fallet prövas övervägande ha karaktär av icke
politiskt brott. När det är fråga om framstäUning om tvångsmedel från nordisk
stat, får framställningen inte bifallas, om hinder mot utiämning skulle ha
förelegat enligt 3 § första stycket, 4 § eller 5 § nordiska utlämningslagen. På
gmnd av hänvisningen till 4 § nordiska utlämningslagen får sålunda en
framställning om tvångsmedel från nordisk stat avseende poHliskt brott bifallas
endast om gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet är belagd med
straff enligt svensk lag och gärningsmannen inte är svensk medborgare.
Lagen
om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främman-
Prop. 1976/77:124 21
de
stat bygger i övrigt liksom utiämningslagarna på principen att en diskretionär
prövning av den främmande statens framställning skall göras i det särskilda
fallet. Förfarandereglerna har utformats i nära anslutning till motsvarande
bestämmelser i utiämningslagarna. Framställning från utomnordisk stat skall
göras på diplomatisk väg och skall, om den inte omedelbart avslås av
regeringen, lämnas till RA. Denne skall låta företa de åtgärder som påkallas av
framställningen varvid i huvudsak RB:s regler har motsvarande tillämpning.
Verkställt beslag skall anmälas hos domstol. Finner domstolen att beslaget
inte är lagligen grundat, får regeringen inte bifalla framstäUningen (59 §§).
Framställning från nordisk stat kan göras antingen hos RA eller direkt till
stats- eller distriktsåklagare. Om åklagaren inte avslår framställningen utan
verkställer beslaget, skall detta anmälas hos domstol som i detta fall gör den
slutliga prövningen av frågan om egendomen skaU överlämnas till den främmande
staten (1012 §§). Såväl vid framstäUning från utomnordisk stat som vid
framställning från nordisk stat får i beslut om överlämnande av egendomen till
den främmande staten föreskrivas de för-behåU som är påkallade av hänsyn till
enskilds rätt eller från allmän synpunkt (4 §).
Framställning
från utomnordisk stat om delgivning här i riket görs i allmänhet hos
utrikesdepartementet, som antingen själv kan ombesörja delgivningen eller
överlämna framställningen till länsstyrelse för verkställighet. Bestämmelser
om delgivningsförfarandet meddelas i kungörelsen (1909: 24 s. 1) angående
delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet. I vissa fall får
länsstyrelsen verkställa delgivning på framställning av konsul för den
främmande staten.
Utlämnande
av registerutdrag till myndighet regleras av föreskrifter i lagen (1963: 197)
om allmänt kriminalregister och lagen (1965: 94) om polisregister m. m. Bl. a.
gäller enligt 4 § sistnämnda lag att rikspolisstyrelsen får på framställning
av polis- eller åklagarmyndighet i något av de nordiska länderna eller stat
ansluten till internationella kriminalpolisorganisationen eller av denna
organisation förordna om utlämnande av polisregisteruppgift, när det fordras
för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Efter regeringens bemyndigande
får rikspolisstyrelsen lämna uppgift för sådant ändamål även till polis- eller
åklagarmyndighet i annan stat. I övrigt får, enligt föreskrifter av
regeringen, från polisregister meddelas uppgift till myndighet i främmande
stat om dess medborgare eller den som har hemvist där eller den som
uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. På framställning av
utländsk myndighet får polisregisteruppgift lämnas ut också i annat fall, om
regeringen ger tillstånd till det.
Som
har nämnts i det föregående har Sverige tillträtt den i Strasbourg den 20 april
1959 undertecknade europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål
(europeiska rättshjälpskonventionen, prop. 1961:
Prop. 1976/77:124 22
48).
Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 1 maj 1968. Till konventionen
är i övrigt följande främmande stater och områden anslutna: Danmark, Belgien,
Frankrike jämte besittningar, Grekland, Israel, Italien, Liechtenstein,
Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland
och Österrike.
I konventionen åtar sig de fördragsslutande
staterna att i enlighet med konventionen i största möjUga utsträckning lämna
varandra rättshjälp i brottmål som handläggs av judiciell myndighet i annan
konventionsstat. De former av rättshjälp som regleras angår bevisupptagning,
husrannsakan och beslag för bevisändamål, delgivning och utlämnande av straffregislerutdrag.
Av art. 2 framgår att framställning enligt
konventionen kan avslås, om gärningen är av politisk eller fiskal natur samt om
den begärda åtgärden anses kränka landets suveränitet, medföra fara för dess
säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public) eller
andra för den anmodade staten väsentliga intressen. Sverige har gjort de förbehållen
beträffande art. 2 att framställning om rättshjälp kan avslås a) om den gärning
som framställningen avser inte är belagd med straff i svensk lag, b) om
förundersökning rörande gärningen har inletts i Sverige eller i tredje stat,
c) om den i den ansökande staten misstänkte i Sverige eller tredje stat har
åtalats för gärningen eller dom rörande denna har meddelats, d) om i Sverige
eller i tredje stat beslut har fattats att nedlägga förundersökning eller åtal
för gärningen eller att inte inleda förundersökning eller väcka åtal för
gärningen och e) om straff för brottet är förfallet enligt svensk lag. Sverige
har vidare gjort förbehåll bl. a. mot konventionens bestämmelser om överföring
och transite-ring av vittnen m. fl. Ett av Sverige ursprungligen gjort förbehåU
mot bestämmelserna om husrannsakan och beslag, har numera ålertagils efter
tillkomsten av den nyssnämnda lagen om användning av vissa tvångsmedel på
begäran av främmande stat.
I förhållande till de nordiska länderna lämnar
Sverige i åtskilliga hänseenden en mera långtgående rättshjälp än vad som
följer av den europeiska rättshjälpskonventionen. För att begränsa
framställningen till det i detta sammanhang mest väsentliga skall här endast
nämnas att frågan om nordisk vittnespUkt numera har lösts genom enhetlig lagstiftning
i de nordiska länderna samt att Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige den
26 april 1974 har undertecknat en överenskommelse om inbördes rättshjälp genom
delgivning och bevisupptagning. De svenska bestämmelserna om den nordiska
vittnesplikten finns i lagen (1974: 752) om nordisk vittnesplikt. Med
anledning av 1974 års rättshjälpsöverenskommelse har utfärdats cirkuläret
(1975: 301) till statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning och
bevisupptagning.
Prop.
1976/77:124 23
4.5
Vissa bestämmelser i utlänningslagstiftningen
4.5.1
Asylrätten
Utlänning har inte någon ovillkorlig rätt att
inresa och vistas i Sverige. Det tillkommer uteslutande svenska myndigheter
att bestämma de viUkor under vilka Sverige ger territoriell asyl åt en politisk
flykting eller annan asylsökande utlänning. I begreppet asylrätt ligger även en
rätt för en stat att vägra utiämna en person som har tagit sin tillflykt till
dess territorium. 1 enlighet härmed ges i 2 § första stycket utlänningslagen
(1954: 193) en principdeklaration av det innehållet att politisk flykting inte
utan synnerliga skäl skall vägras fristad i riket, då han är i behov därav. Som
politisk flykting anses enligt 2 § andra stycket utlänning som i sitt hemland
löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, varmed förstås bl. a. att
någon på grund av sin politiska uppfattning eller annars på grund av politiska
förhållanden utsätts för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet
eller eljest är av svår beskaffenhet, eller också att på grund av ett politiskt
brott allvarligt straff åläggs honom.
Genom
ändringar i utlänningslagen år 1975 har i 2 § införts ett särskilt skydd för
vissa andra grupper än politiska flyktingar (prop. 1975/76: 18, InU 1975/76:
24, rskr 1975/76: 121). I ett nytt tredje stycke föreskrivs sålunda att
utiänning som, utan att vara politisk flykting, på grund av de politiska
förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt
vägande omständigheter till stöd härför inte utan särskilda skäl skall
förvägras att vistas i Sverige. Detsamma gäller krigsvägrare, dvs. den som har
övergett krigsskådeplats eller har flytt från sitt hemland för att undgå
förestående krigstjänstgöring.
Principdeklarationen i 2 § utiänningslagen har
samband med bestämmelserna i 53 och 54 §§ samma lag om s. k. politiskt
verkställighetshinder. Enligt 53 § får utlänning vid verkställighet av
avvisning, förpassning, utvisning eller förvisning inte befordras tUl land,
där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, och inte heller
till land, där han inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land där han
löper sådan risk. Utan hinder av bestämmelserna i 53 § får utlänning emellertid
enligt 54 § första stycket befordras till sådant land, om han genom synnerligen
grov brottslighet ådagalagt att hans kvarblivande här i landet skulle innebära
allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet och den förföljelse som hotar
honom inte innebär fara för hans liv och inte heller i övrigt är av särskilt
svår beskaffenhet. En ytterligare förutsättning är att utlänningen inte kan
befordras till annat land; Enligt 54 § andra stycket får vidare utlänning
befordras till sådant land som avses i 53 §, om han här eller utomlands
bedrivit verksamhet, som har inneburit fara för rikets säkerhet, och det finns
anledning anta att hän skulle fortsätta sådan verksamhet här. Även i sådant
fall gäller den
Prop. 1976/77:124 24
förutsättningen
att utiänningen inte kan befordras till annat land. I fråga om krigsvägrare
finns motsvarande verkställighetsbestämmelser i 54 a §. Vad härefter angår
diplomatisk asyl, dvs. fristad som beviljas på beskickning inom annan stats
område, är den förhärskande folkrättsliga uppfattningen i Sverige att
diplomatiska representationer inte tillerkänns någon generell rätt att ge asyl.
Detta utesluter dock inte att rent humanitära hänsyn kan leda tUl att också
svensk beskickning kan ställas inför frågan att bevilja asyl. Angående
principema härvidlag hänvisas till den redogörelse i ämnet som lämnas i prop.
1975: 71 s. 24.
4.5.2
De särskilda terroristbestämmelserna
I utlänningslagen och i lagen (1975: 1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall finns särskilda bestämmelser som
ger möjlighet att under vissa specieUa förutsättningar ingripa med skilda
åtgärder i syfte att minska riskerna för att vårt land blir skådeplatsen för
internationella terroristdåd.
Enligt 20 § första stycket utlänningslagen skaU
utlänning som ankommer tiU riket avvisas om det finns grundad anledning anta,
att han tillhör eller verkar för organisation eller gmpp som avses i andra
stycket och det tUlika med hänsyn till vad som är känt om hans föregående
verksamhet eller eljest föreligger fara att han här i riket medverkar till
handling som anges i andra stycket. Bestämmelsen avser enligt andra stycket
organisation eUer grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess
verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för
politiska syften och därvid begå sådan gärning här i riket. Förteckning över
utlänningar, som sålunda skall avvisas, upprättas enligt tredje stycket av
rikspolisstyrelsen. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som
därvid kommer i fråga. Föreligger beträffande utlänning, som uppehåller sig i
riket, sådana omständigheter som nyss har nämnts får han enligt 29 § första
stycket punkt 5 utvisas ur landet.
Av vad som har anförts i det föregående framgår
emellertid att ett av-visnings- eller utvisningsbeslut inte kan verkställas om
politiskt eller därmed jämförligt verkställighetshinder föreligger. Om
utiänningen i sådant fall får stanna kvar i landet t. v., kan han bli föremål
för kontroU och övervakning enligt 51 § femte stycket utlänningslagen och
enligt lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Under vissa
förutsättningar kan sådana spanings- och tvångsåtgärder som husrannsakan,
kroppsvi-sitation, kroppsbesiktning, brevkontroU och telefonavlyssning användas
mot honom. Förutsättningarna för att dessa åtgärder skall kunna vidtas avviker
från vad som enligt rättegångsbalken gäller om användningen av sådana
tvångsmedel vid misstanke om brott, eftersom rättegångsbalkens regler i
motsats till reglema i den särskilda spaningslagen inte ger möjligheter till
ingripanden uteslutande i förebyggande syfte.
Prop. 1976/77:124 25
Ett flertal garantier mot en alltför vidsträckt
tiUämpning av den särskilda spaningslagen har byggts in såväl i de
bestämmelser som gäUer förfarandet och beslutsprocessen som i särskilda regler
som har till syfte att ge underlag för en fortiöpande kontroll av hur lagen
hanteras. Lagen har tidsbegränsad giltighet, ursprungligen för tiden t. o. m.
1976 års utgång. Giltighetstiden har emellertid genom beslut av riksdagen
föriängts till utgången av år 1977 (prop. 1976/77: 33, JuU 1976/77: 13, rskr
1976/77: 91, SFS 1976: 1069).
5
Föredraganden
5.1
Sveriges tillträde till konventionen
I takt med ett ökande antal terroristdåd med
internationell bakgrund har det såväl i vårt land som internationellt blivit
allt mera uppenbart att det behövs ett intensifierat mellanstaUigt samarbete i
syfte att förebygga och bekämpa våldet. Vi har under 1960-talet och 1970-talet
kunnat notera ett ständigt ökande antal terroristdåd runt om i världen,
våldshandUngar som ofta urskillningslöst har drabbat oskyldiga människor. Även
i Sverige har internationella terroristdåd ägt rum. Jag skall inte här närmare
gå in på enskilda händelser av detta slag. Beträffande den senaste utvecklingen
får jag i stäUet hänvisa till den redogörelse som nyligen har lämnats
riksdagen i prop. 1976/77: 33 (s. 68).
Även om det torde råda en bred enighet om att det
krävs åtgärder på det internationella planet för att komma till rätta med den
inter-nationeUa terrorismen, står det samtidigt klart att det ändå finns betydande
problem när det gäller att få till stånd på en gång lämpliga och effektiva
former för ett mellanstaUigt samarbete på detta område. Det är inte ovanligt
att terroristdåden har sin grund i djupgående politiska och sociala
motsättningar. Det har därför visat sig svårt att få en mera allmän uppslutning
kring åtgärder som riktar sig mot våldet som sådant, så länge bakomliggande
politiska och sociala problem kvarstår olösta. Bl. a. av dessa skäl måste
arbetet att internationellt bekämpa terrorismen ses som en mera långsiktig
uppgift. Inte minst mot bakgrund härav är varje steg mot ett vidgat samarbete
på detta område betydelsefuUt.
De senare årens utveckling har också lett till att
allt flera länder har börjat verka för ett ökat internationellt samarbete för
att förebygga våldsdåd av typen flygkapning, tagande av gisslan,
brevbombsattentat etc. Arbetet på att söka få till stånd internationella
överenskommelser i detta syfte har sedan flera år tUlbaka bedrivits inom
internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) och Förenta nationerna.
På det regionala planet har hithörande frågor behandlats bl. a. inom Europarådet
och vid europeiska justitieministermöten. Även inom de Europeiska gemenskapernas
ministerråd och inom Nordiska rådet har man
Prop. 1976/77:124 26
arbetat
med dessa frågor.
Vissa resultat av arbetet har också kunnat noteras.
Jag vill här erinra om 1970 års Haagkonvention om olaga besittningstagande av
luftfartyg och 1971 års Montrealkonvention för bekämpande av brott mot den
civila luftfartens säkerhet. Dessa konventioner syftar båda liksom den
tidigare Tokiokonventionen från år 1963 till att förstärka skyddet för den
civila flygtrafiken. Det får också räknas som ett betydande framsteg att den
inom Förenta nationerna år 1973 utarbetade diplomatskyddskonventionen numera
har trätt i kraft.
Det finns i detta sammanhang vidare anledning att
erinra om de resolutioner angående internationell terrorism som Förenta
nationernas generalförsamling har antagit den 18 december 1972 (resolution
3034 XXVII) och den 15 december 1976 (resolution A/31/429). I
resolutionerna uttalar generalförsamlingen sin djupa oro över internationella
terrorhandlingar som inträffar allt oftare och som kräver eller sätter i fara
oskyldiga människors liv eller sätter grundläggande friheter på spel. Man
erkänner vikten av internationellt samarbete i fråga om åtgärder för att
effektivt förhindra sådana handlingar. Samtidigt understryker
generalförsamlingen betydelsen av att staterna inriktar sin omedelbara
uppmärksamhet på de bakomliggande orsakerna till sådana gärningar i syfte att
nå fram till rättvisa och fredliga lösningar. Genom den förstnämnda
resolutionen skapades en ad hoc-kommitté med uppgift att sysselsätta sig med
olika sidor av lerrorismproblemet. Kommittén avgav sin rapport (A/9028) tUl
generalförsamlingens sammanträde hösten 1973. När rapporten togs upp till
debatt i generalförsamlingen hösten 1976 riktade församlingen samtidigt som
den senare av de nyssnämnda resolutionerna antogs en uppmaning till ad
hoc-kommittén att fortsätta sitt arbete. I enlighet därmed har den kallals till
nytt möte i mars 1977. Det förtjänar härutöver framhållas att
generalförsamlingen i en den 15 december 1976 antagen resolution (A/31/430) har
beslutat tillsätta ytteriigare en ad hoc-kommitté med uppgift att utarbeta en
konvention mot tagande av gisslan. Denna kommitté har kallats till sammanträde
i augusti 1977.
Det arbete som har bedrivits inom Europarådet har
lidigare gett resultat i form av en rekommendation år 1973 angående
internationell terrorism och en resolution år 1974 i samma ämne. Rådets
ministerkommitté har därefter i november 1976 antagit en europeisk konvention
om bekämpande av terrorism som öppnades för undertecknande den 27 januari 1977.
Konventionen undertecknades samma dag av sjutton medlemsstater, däribland
Sverige.
Sverige tillmäter det internationella samarbetet på
detta område stor betydelse och har genomgående sett det som en viktig uppgift
att aktivt verka för konstruktiva lösningar som kan godtas av så många länder
som möjligt. I konsekvens härmed har vi medverkat vid tillkomsten av
Prop. 1976/77:124 27
de
tidigare konventionerna på området och tillhört de stater som först har
ratificerat dessa. Under det arbete som har föregått antagandet av den
europeiska terrorismkonventionen har målsättningen från svensk sida varit
densamma.
Som
ingalunda är ovanligt när det gäller internationella konventioner på det
rättsliga området är den slutliga utformningen av den europeiska
terrorismkonventionen till en del ett resultat av kompromisser som har skett i
syfte att skapa förutsättningar för en anslutning från så många stater som
möjligt. I vissa hänseenden har det sålunda under förberedelsearbetet förelegat
olika uppfattningar om hur konventionen och i andra hand dess text lämpligen
borde utformas. Som jag strax skall återkomma till torde en anslutning från
svensk sida till konventionen också förutsätta att Sverige på en väsentlig
punkt utnyttjar en möjlighet att göra förbehåll mot konventionens lösningar.
Det kan emellertid konstateras att konventionen, sedan detta förbehåll gjorts
för vår del, enligt sina huvuddrag och till sin allmänna syftning stämmer väl
överens med det svenska rättssystemet. Med hänsyn härtill och till det stora
värde som ligger i varje utbyggnad av ett internationellt samarbete som kan
bidra till att motverka terroristiska våldsdåd förordar jag att Sverige nu
ratificerar konventionen. Jag vill anmärka att den inom kort torde komma att
tillträdas även av Danmark och Norge.
Konventionen riktar sig i främsta rummet mot vissa
särskilt grova typer av våldsdåd som räknas upp i art. 1. Det gäller här
kapning av luftfartyg och luftfartssabotage men också grova brott mot diplomats
eller annan internationellt skyddad persons liv, kroppsliga integritet eller
frihet samt varje brott som innefattar människorov, tagande av gisslan eller
grovt olaga inspärrande. Art. 1 omfattar även brott som innebär användning av
bomber, automatiska skjutvapen o. d., om användningen medför fara för personer,
liksom också försök att begå något av de i artikeln nämnda brotten eller medverkan
till sådant brott eller försök.
En anslutning till art. 1 innebär att den
fördragsslutande staten förbinder sig att aldrig betrakta de nu angivna
brotten som politiska i fall då gärningsmannen befinner sig på statens område
och annan kcnven-tionsstat begär att han skall utlämnas. Den anmodade staten
får alltså i sådant fall inte avslå en framställning om utlämning enbart med
hänvisning till att brottet har politisk karaktär.
Konventionen öppnar möjlighet för fördragsslutande
stat att göra förbehåll mot den nu berörda bestämmelsen. Enligt art. 13 får
nämligen konventionsstat förbehålla sig rätten att vägra utlämning i fråga om
något i art. 1 omnämnt brott som den anser ha politisk karaktär. Vid
bedömningen av brottets art är staten dock skyldig att beakta omständigheter
som gör att gärningen bör bedömas som särskilt grovt brott. Som exempel på
sådana omständigheter anges särskilt att brottet har medfört en kollektiv fara
för personers liv, kroppsliga integritet eller frihet, att
Prop. 1976/77:124 28
det
har drabbat personer som stod främmande inför motiven till brottet eller att
grymma eller svekfulla medel har använts för dess genomförande.
Frågan om Sverige bör godta art. 1 reservalionslöst
eller utnyttja den möjlighet som art. 13 erbjuder att göra förbehåll mot
bestämmelsen måste givetvis i första hand bedömas mot bakgrunden av gällande
svenska bestämmelser och tiUämpad praxis beträffande utlämning för politiskt
brott. Såvitt gäller utlämning tUl utomnordisk stat regleras denna fråga av 6 §
lagen (1957: 668) om utlämning för brott (allmänna utlämningslagen). Enligt
paragrafens första stycke får utiämning inte ske för politiskt brott. Om
gärningen innefattar även brott av icke politisk beskaffenhet, får dock
utlämning beviljas för det brottet, såvida gärningen i det särskilda fallet
har övervägande karaktär av ett icke politiskt brott.
Som framgår både av lagtexten och dess förarbeten
är paragrafens räckvidd inte begränsad tUl sådana politiska brott som riktar
sig direkt och uteslutande mot staten, t. ex. högförräderi eller spioneri (s.
k. absolut-politiska brott). Paragrafen avser också sådana gärningar som, frånsett
det politiska momentet, är straffbara även som allmänna brott, t. ex. mord
eller människorov (s. k. relativt-politiska brott). Det är i fråga om brott av
den sistnämnda kategorin som en prövning skall göras huruvida brottet har
övervägande karaktär av politiskt brott. Om detta anses vara förhållandet, får
utlämning inte äga rum, medan i motsatt fall utlämning kan beviljas trots
brottets poUtiska karaktär.
Frågan i vilken utsträckning utlämning skall kunna
medges för relativt-politiska brott har sedan gammalt tillhört de mest
omstridda spörsmålen inom utlämningsrätten. Den nuvarande svenska bestämmelsen
i ämnet har i huvudsak samma innehåll som motsvarande regel i den tidigare
gällande lagen (1913: 68) angående utlämning av förbrytare. Regleringen bygger
på tanken att det i fråga om de politiska brotten är av särskild vikt att ha en
kategorisk lagregel att falla tillbaka på med hänsyn till de ömtåUga
situationer som kan tänkas uppkomma. Man har emellertid inte ansett det möjUgt
att i lagen ge en närmare definition av begreppet politiskt brott utan
överlåtit åt tiUämpningen att med ledning av doktrin och praxis och med
beaktande av omständigheterna i det särskUda fallet avgöra om ett brott skall
anses vara av övervägande politisk karaktär eller inte (jfr prop. 1913: 50 s.
3155 och 1957: 156 s. 5556).
Den aktuella regleringen i aUmänna utlämningslagen
har också samband med de principer som i vårt land av tradition upprätthålls i
fråga om asylrätten. Enligt den principdeklaration härom som ges i 2 § utlämningslagen
(1954: 193) skall politisk flykting inte utan synnerliga skäl vägras fristad i
landet, när han är i behov härav. Med politisk flykting förstås bl. a. den som
i sitt hemland löper risk att åläggas all-
Prop. 1976/77:124 29
varligt
straff för politiskt brott. Tanken på en ändring av gäUande ordning i detta
avseende har nyligen avvisats (jfr prop. 1975/76: 18 s. 106, InU 1975/76: 24 s.
2728, rskr 1975/76: 121).
För egen del anser jag att de skäl som kan åberopas
till förmån för den nuvarande regleringen i 6 § allmänna utlämningslagen är så
tungt vägande och sedan länge har en så fast förankring i vår politik på detta
område att inte ens en sådan begränsad ändring av lagmmmet som skulle bli
aktuell vid ett förbehållslöst tillträde från svensk sida till den europeiska
terrorismkonventionen framstår som godtagbar. Jag förordar därför att Sverige
vid konventionens ratifieering med stöd av art. 13 förbehåller sig rätten att
vägra utlämning för brott som avses i art. 1, om brottet är politiskt. Enligt
vad jag har inhämtat avser man även från dansk och norsk sida att göra
motsvarande förbehåll. Ett sådant förbehåll torde inte få någon större
betydelse för konventionens praktiska effektivitet. Som jag skall återkomma tUI
i det följande innebär nämligen konventionen att stat som inte efter
framställning medger utlämning i de här aktuella fallen i princip blir skyldig
att i stället själv vidta åtgärder för lagföring av gämingsmannen.
Jag vill i detta sammanhang också understryka att
de begränsningar i fråga om utlämning för politiska brott som ställs upp i 6 §
allmänna utlämningslagen inte i normalfallen torde hindra utlämning för sådana
brott som omfattas av den europeiska terrorismkonventionen. De brott som det
här gäller har visserligen ofta politiska motiv. Att en gärning har politiskt
motiv anses emellertid inte vara tillräckligt för att den i ett
utlämningsärende skall bedömas ha övervägande karaktär av politiskt brott.
Särskilt anses detta gälla när det är fråga om de allmänt sett grövsta brotten.
Över huvud taget fömtsätter prövningen av frågan om ett brott skall anses ha
övervägande politisk karaktär en samlad bedömning av de olika omständigheter
som föreligger i det enskilda fallet (jfr NJA 1972: 358). Huruvida
utiämningshinder föreligger enligt den nu berörda bestämmelsen prövas alltid av
högsta domstolen.
Vid förbehåll enligt art. 13 ikläder sig Sverige en
förpliktelse att, när det i utlämningsärende uppkommer fråga om brott som avses
i art. 1 skall anses politiskt, beakta gärningens karaktär av särskilt grovt
brott. Av vad jag nyss har anfört framgår att detta betraktelsesätt är väl förenligt
med svensk rättsuppfattning. Någon särskild lagstiftning fordras sålunda inte
på grund härav.
Vad
angår konventionens artiklar i övrigt bör följande framhållas.
Art. 2 Öppnar möjlighet för konventionsstat att
undanta vissa andra gärningar än dem som avses i art. 1 från bestämmelserna om
utiämningshinder vid politiskt brott. Med hänsyn tUl vad jag nyss har förordat
i fråga om förbehåU mot art. 1 i konventionen, bör art. 2 inte föranleda någon
åtgärd från svensk sida.
Enligt
art. 3 skall samtliga utlämningsavtal mellan fördragsslutande
opaginerad Kontrollera mot PDF
'" - -''ken , ''''
trotslT''' ''e I> ° '' « 6rot !f'' « >s
'-6). iler i, brott s,, '' orr, J
'"''
i al, ""'"P- 113- ,y ' av
''"n
'""'''land "'"''"''isl ä gen.
'en J. -f lan, ,J''''''isIagen u
skall 3fion u: PPr ä ftu-
rtdet "' Politisk « " """-on
sr,'"''" i
'8a
opaginerad Kontrollera mot PDF
rade
ocn ...
bara
under förutsättiin.o
domsrätt
på en bestämmelse som nc
tens
lag.
Art. 6 förutsätter för sin tillämpning att de
gärningar som ii- straffbara enligt konventionsstaternas interna lagstiftning.
Detta nämns dock inte uttryckligen i artikeln. Man torde nämligen ha utgått
från att brott av denna allvarliga art regelmässigt omfattas av gällande
strafflagstiftning i europarådsstaterna. För svensk del är detta också
undantagslöst förhållandet. De i vissa hänseenden vidsträckta
gärningsbeskrivningarna i art. 1 leder tiU att en rad olika svenska
straffbestämmelser kan bli tillämpliga beroende på omständigheterna i det
särskilda fallet. En anslutning tiU konventionen medför sålunda inte för svensk
del något behov av en utvidgad kriminalisering.
Vad
härefter angår frågan om domsrätten över brott som avses i art.
Prop. 1976/77:124 31
1
kan konstateras att bestämmelserna i 2 kap. 2 och 3 §§ BrB om svensk strafflags
tillämplighet på brott begångna utomlands ger en så vidsträckt behörighet åt
svensk domstol, att det knappast kan inträffa att de här aktuella brotten
faller utanför svensk jurisdiktion när gärningsmannen beflnner sig i Sverige.
Inte heller i denna del påkallar alltså ett tillträde till konventionen några
lagändringar.
1 art. 7 föreskrivs skyldighet för stat inom vars
område man påträffar någon som misstänks för brott enUgt art. 1 att överlämna
ärendet till behörig myndighet för beslut i åtalsfrågan. Skyldigheten inträder
enligt artikeln bara om staten vägrar att efter framställning utiämna honom
till annan konventionsstat, men detta utesluter självfallet inte att
hän-skjutande till åtalsmyndighet sker även när någon utlämningsframstäUning
inle har ingått. Förpliktelsen i artikeln torde för Sveriges del komma att bli
uppfylld genom bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för
polismyndighet eller åklagare att inleda förundersökning vid misstanke om brott
som hör under allmänt åtal samt för åklagare alt väcka åtal för sådant brott,
om omständigheterna föranleder till det enligt den svenska lagstiftningen. Har
brottet begåtts utom riket, tillkommer det frånsett vissa undanlagsfall
regeringen eller riksåklagaren att meddela åtalsförordnande (2 kap. 5 § andra
stycket BrB och brevet (1972: 818) till riksåklagaren om väckande av åtal i
vissa fall). Sådant förordnande kan dock i allmänhet meddelas först sedan förundersökningen
har slutförts.
Enligt art. 8 förpliktar sig konventionsstaterna
att lämna varandra största möjliga rättshjälp i brottmål i samband med
straffrättsligt förfarande som har inletts med anledning av brott som avses i
art. 1 eller 2. Därvid skall den anmodade statens lagstiftning om sådan
rättshjälp vara tUlämplig. Art. 8 lägger sålunda inte på konventionsstaterna
någon förpliktelse att genomföra ny eller utvidgad lagstiftning om rättshjälp
åt främmande stat i brottmål. Däremot förbjuder artikeln uttryckligen staterna
att i här aktuella fall vägra begärd rättshjälp enbart av den anledningen att
den avser politiskt brott, brott förknippat med ett politiskt brott eller brott
inspirerat av politiska motiv.
För svensk del regleras frågan om rättshjälp i
brottmål åt främmande stat av en rad olika författningar. Två av de
författningar som kan bli aktuella i sammanhanget är lagen (1946: 816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol (ändrad 1974:755, jfr 1975:297) och lagen
(1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.
Båda dessa lagar innehåller förbud mot att lämna rättshjälp när det är fråga om
brott av politisk karaktär. En anslutning från svensk sida till den europeiska
terrorismkonventionen aktualiserar därför frågan om författningsändringar i
detta hänseende. Till denna fråga återkommer jag i följande avsnitt.
Jag
vill i detta sammanhang också nämna att art. 8 gör undantag
_._.v.ut
1 uet föregående får art. 3
... v,i
iiiie någon konsekvens för svensk del.
Art. 4 innebär alt i den mån utlämningsavtal mellan
fördragsslutande stater innehåller särskild förteckning över ullämningsbara
brott, sådana gärningar som avses i art. 1 och 2 alltid skall anses upptagna på
förteckningen.
Av de utlämningsavtal som f. n. gäUer i
förhållandet mellan Sverige och annan europeisk stat innehåUer endast avtalen
med Belgien (SFS 1870: 37) och Storbritannien (SÖ 1965: 19) särskUd förteckning
över ullämningsbara brott. Dessa förteckningar är visserligen omfattande men
tar ändå inte upp samtliga brott som avses i art. 1 och 2. Förpliktelsen att alltid
betrakta dessa brott som ullämningsbara påkaUar emellertid ingen särskild
lagstiftningsåtgärd för svensk del.
Art. 5 innehåller regler om undantag från
utlämningsskyldighet på grund av risk för politisk och religiös förföljelse m.
m. Reglerna är hämtade från art. 3 punkt 2 i den europeiska
utlämningskonventionen som för svensk del tidigare har anselts ha täckning i 7
§ allmänna utläm ningslagen (prop. 1958: 139 s. 10).
Enligt
art. 6 punkt 1 är konventionsstat skyldig att vidta de åtgärder som fordras för
att den skaU kunna utöva jurisdiktion beträffande brott :om avses i art. 1 för
fall då den misstänkte befinner sig inom dess om-åde och utlämning till annan
konventionsstat vägras. DeUa gäller dock ara under förutsättning att den stat
som begär utlämning grundar sin omsrätt på en bestämmelse som har motsvarighet
i den anmodade stans lag.
Art.
6 förutsätter för sin tUlämpning att de gärningar som här avses är affbara
enligt konventionsstaternas interna lagstiftning. Detta nämns ek inte
uttryckligen i artikeln. Man torde nämligen ha utgått från att >tt av denna
allvarliga art regelmässigt omfattas av gällande strafflag-tning i
europarådsstaterna. För svensk del är detta också undantagsförhållandet. De i
vissa hänseenden vidsträckta gärningsbeskrivning-1 i art. 1 leder till att en
rad olika svenska straffbestämmelser kan tillämpliga beroende på
omständigheterna i det särskilda fallet. En utning till konventionen medför
sålunda inte för svensk del något )v av en utvidgad kriminalisering. id
härefter angår frågan om domsrätten över brott som avses i art.
utländsk
iudieieUmyndigbet. ukalydande med ttd-
De nu redovisade resknft
ma ar ,,,dräcknmg at ut
gare gällande regler i
!', ,,, tillämplig endast i fråga otn
Prop. 1976/77:124 33
hållandet,
undantag gjordes för brott av politisk karaktär. I denna del anfördes i
förarbetena (prop. 1930: 5 s. 4) att bedömningen av vad som skulle förstås med
politiskt brott borde ske med ledning av doktrin och praxis samt på grundval av
förhållandena i varje särskUt fall. I sammanhanget anmärktes att som politiskt
brott borde behandlas även gärning som, utan att vara helt och hållet av
politisk natur, dock övervägande har sådan karaktär.
Som
jag förut har konstaterat innebär art. 8 av den europeiska terrorismkonventionen
att de avtalsslutande staterna skall lämna varandra största möjliga rättshjälp
i samband med ett straffrättsligt förfarande som har inletts med anledning av
brott som avses i art. 1 eller 2 av konventionen. Det föreskrivs uttryckligen
att begärd rättshjälp därvid inte får vägras enbart på grund av att
rättshjälpen bedöms avse brott av politisk natur. Den nuvarande lydelsen av 1 §
lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol kan emellertid leda tUl att
svensk domstol anser sig förhindrad att lämna rättshjälp i form av bevisupptagning,
om ett konventionsbrott bedöms ha övervägande politisk karaktär. För svensk
del aktualiseras sålunda frågan om ett förbehåll bör göras mot art. 8 i
konventionen eller om möjligheterna att föranstalta om bevisupptagning på
begäran av utiändsk domstol i stället bör utvidgas genom lagstiftning.
För
min del anser jag att det inte kan möta några avgörande betänkligheter mot att
i fråga om brott av den utomordentligt allvarliga natur som konventionen avser
öppna möjlighet för svensk domstol att bifalla en konventionsstats
framställning om bevisupptagning även för fall då det ifrågavarande brottet
bedöms ha politisk karaktär. Att Sverige i enlighet med vad jag har förordat i
det föregående alltjämt skall kunna vägra utiämning för sådana brott kan enligt
min mening inte anföras som argument mot denna lösning. De skäl av
huvudsakligen asylrättslig natur som kan åberopas mot att Sverige åtar sig
utlämningsskyldighet för politiska brott får ju inte samma aktualitet i detta
sammanhang. Jag vUl också erinra om att en av konventionen föranledd ändring i
lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol inte kommer att medföra någon
helt ovUlkorlig skyldighet att från svensk sida bifalla en framställning om
bevisupptagning så snart det är fråga om brott som avses i konventionen. En
sådan framställning kan exempelvis med stöd av art. 8 punkt 2 avslås, om det
skulle finnas grundad anledning anta att den har gjorts i avsikt att åtala
eller straffa en person på grund av hans ras, religion, medborgarskap eller
politiska uppfattning, eller också att hans belägenhet skulle kunna försvåras
av sådant skäl. Sådant förhållande kan vid framställning från utomnordisk stat
beaktas i samband med den prövning av framställningen som äger rum innan den
överlämnas till svensk domstol. Någon erinran härom behöver alltså inte tas in
i lagen.
I
enlighet med det anförda förordar jag att 1 § lagen om bevisupp-
Prop. 1976/77:124 34
tagning
åt utländsk domstol ändras i syfte att möjliggöra en reservationslös
anslutning från svensk sida till art. 8. Därvid bör det ovillkorliga förbud mot
bevisupptagning beträffande politiskt brott som nu finns i första stycket av
paragrafen utgå. I stället bör i ett nytt andra stycke anges att när det är
fråga om mål om ansvar för gärning, som har karaktär av politiskt brott, så
äger lagen tillämpning endast om framställningen har gjorts av domstol i stat
som har tillträtt den europeiska terrorismkonventionen och gärningen utgör
brott som avses i denna konvention.
5.2.2
Lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande
stat
Enligt 1 § lagen om användning av vissa tvångsmedel
på begäran av främmande stat får föremål eller skriftiig handling efter
framställning tas i beslag och överlämnas till främmande stat i fall då någon
i staten är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning. Som
allmän förutsättning för sådant tvångsmedel gäller enligt 2 § att egendomen
skäligen skall kunna antas ha betydelse för utredning om gärningen eller vara
någon frånhänd genom denna. För eftersökande av egendom som är underkastad
beslag får under vissa förutsättningar även husrannsakan äga rum.
I 3 § ställs upp vissa ytterligare villkor för
åtgärd enligt 1 §. Med anledning av framställning från utorrmordisk stat får
sålunda åtgärden inte vidtas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha
förelegat enligt 4 § första stycket första meningen, 5 §, 6 § eller 10 §
aUmänna utlämningslagen. När det är fråga om framställning från nordisk stat
får åtgärden inte vidtas i fall då hinder mot utlämning för brottet skulle ha
förelegat enligt 3 § första stycket, 4 § eller 5 § nordiska utlämningslagen.
Hänvisningen till 6 § aUmänna utlämningslagen
innebär att en framställning från utomnordisk stat om rättshjälp i form av
beslag eller husrannsakan inte får bifallas, om den ifrågavarande gärningen
utgör eller har övervägande karaktär av poUliskt brott. På motsvarande sätt
innebär hänvisningen till 4 § nordiska utlämningslagen att hinder mot bifall
till framställning från nordisk stat i vissa fall föreligger, om brottet är
politiskt.
Som jag förut har konstaterat innehåller art. 8 av
den europeiska terrorismkonventionen ett förbud mot att vägra bifall till en
framställning om rättshjälp avseende konventionsbrott enbart med hänvisning
till att brottet bedöms ha polUisk natur. I överensstämmelse med vad jag nyss
har förordat i fråga om lagen om bevisupptagning åt utiändsk domstol bör även
lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat ändras i
syfte att göra det möjligt för Sverige att godta art. 8 utan förbehåll. Detta
kan lämpligen ske genom att hänvisningarna till 6 § aUmänna utlämningslagen och
4 § nordiska utlämningslagen bryts ut från första resp. andra stycket av
3 § sist-
Prop. 1976/77:124 35
nämnda
lag. I stället bör i ett nytt tredje stycke till paragrafen föreskrivas att, i
fall då hinder mot utiämning för gärningen skulle ha förelegat enligt 6 §
allmänna utlämningslagen eUer 4 § nordiska utlämningslagen, tvångsåtgärd får
vidtas endast om framstäUningen har gjorts av stat som har tUlträtt den
europeiska terrorismkonventionen och gärningen utgör brott som avses i denna
konvention. Ett sådant tillägg utesluter självfallet inte att framställning i
nu avsedda fall kan avslås på annan grund än att brottet är politiskt. Jag viU
här erinra om att lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande
stat i likhet med utiämningslagarna bygger på principen att en diskretionär
prövning av den främmande statens framställning skall göras i den mån inte
skyldighet att bifalla framställningen föreligger enligt avtal eller
konvention.
5.2.3
Ikraftträdande
Det kan ännu inte med säkerhet förutses vid vilken
tid den europeiska terrorismkonventionen kommer att träda i kraft. Jag
föreslår därför att riksdagen överlåter åt regeringen att bestämma tidpunkten
för ikraftträdandet av de båda lagändringar som jag har förordat i det
föregående.
Några övergångsbestämmelser torde inte behövas.
Lagarna blir utan särskild föreskrift i sin ändrade lydelse tUlämpliga på
framställning som tas upp till prövning efter ikraftträdandet även om den
skulle ha kommit in dessförinnan.
6 Upprättade
lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1946: 816) om
bevisupptagning åt utiändsk domstol,
2. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av
vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.
Förslagen bör bifogas till regeringsprotokollet i
detta ärende som bilaga 2'.
7 Hemställan
Jag
hemstäUer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.
8 Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
1 Bilagan har uteslutits här. Förslagen är
likalydande med dem som är fogade till propositionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
European Convention on the siippression of terrorism
Convention
européenne pour la repression du terrorisme
Europeisk
konvention om bekämpande av terrorism
opaginerad Kontrollera mot PDF
The member States of the Council of
Europé, sig-natory hereto,
Considering that the aim of the
Council of Europé is to achieve a greater unity between its Members;
Aware of the growing concern caused by the in-crease in
acts of terrorism;
Wishing to take effective measures
to ensure that the perpetrators of such acts do not escape prosecution and
punishment;
Convinced that extradi-tion is a
particularly effective measure for achieving this result,
Havc agrecd as follows:
Les Etats membres du Conseil de
TEurope, signa-taires de la présente Convention,
Considérant que le but du Conseil de TEurope est de
réaliser une union plus étroi-te entré ses membres;
Conscients de Tinquié-tude croissante causée par la
multiplication des actes de terrorisme;
Souhaitant que des me-sures efficaces soient prises pour
que les auteurs de tels actes n'échappent pas ä la poursuite et au chåtiment;
Convaincus que Textradi-tion est un
moyen particu-liérement efficace de parve-nir a ce resultat,
Sont convenus de ce qui suit:
Signatärstaterna, medlemmar av Europarådet,
vilka beaktar att Europarådets
ändamål är att uppnå en fastare enhet mellan dess medlemmar;
vilka är medvetna om den växande oro som förorsakas av
det ökande antalet terrordåd;
vilka önskar vidtaga effektiva ålgärder i syfte att
förövarna av dessa dåd icke skall undgå lagföring och straff;
vilka är övertygade om att
utlämning utgör en särskilt effektiv åtgärd för att uppnå detta resultat,
har övcien.skommit om följande:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 1
For the purposes of ex-tradition
between Contrac-ting States, none of the following offences shall be re-garded
as a political offence or as an offence connected with a political offence or
as an offence inspired by political motives:
a. an offence within the scope of
the Convention for the Suppression of Un-lawful Seizure of Aircraft, signed at
The Hague on 16 December 1970;
Artide 1
Pour les besoins de l'ex-tradition
entré Etats Con-Iractants, aucune des infrac-tions mentionnées ci-aprés ne sera
considérée comme une infraction politique, comme une infraction con-nexe å une
infraction politique ou comme une infraction inspirée par des mobiles
politiques;
a. les infractions compri-ses dans
le champ d'applica-tion de la Convention pour la repression de la capture
illicite d'aéronefs, signée å La Haye le 16 décembre 1970;
Artikel 1
I vad angår utiämning mellan
avtalsslutande stater skall intet av nedan nämnda brott betraktas som politiskt
brott, som brott förknippat med ett politiskt brott eller som brott inspirerat
av politiska motiv:
a. brott som avses i konventionen
för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg, dagtecknad i Haag den
16 december 1970;
opaginerad Kontrollera mot PDF
b. an offence within the
scope of the Convention
for the Suppression of Un-
lawful Acts against the Sa-
fety of Civil Aviation, sign
ed at Montreal on 23 Sep
tember 1971;
c. a serious offence in-
volving an attack against
the life, physical integrity
or liberty of internationally
protected persons, indud
ing diplomatic agents;
d. an offence involving
kidnapping, the taking of a
hostage or serious unlawful
delention;
e. an offence involving
the use of a bomb, grenade,
rocket, automatic firearm
or letter or parcel bomb if
this use endangers persons;
/. an attempt to commil any of the
foregoing offences or participalion as an accomplice of a person who commits
or attempts to commit such an offence.
b. les infractions compri-
ses dans le champ d'applica-
tion de la Convention pour
la repression d'actes Ulicites
dirigés contre la sécurité de
Taviation civile, signée ä
Montreal le 23 septembre
1971;
c. les infractions graves
constituées par une attaque
contre la vie, Tintégrité cor-
porelle ou la liberté des per-
sonnes ayant droit å une
protection internationale, y
compris les agents diploma-
tiques;
d. les infractions compor-
tant Tenlévement, la prise
d'otage ou la séquestration
arbitraire;
e. les infractions compor-
tant Tutilisation de bombes,
grenades, fusées, armes ä fen
automatiques, ou de lettres
ou colis piégés dans la me-
sure ou cette utilisation pré
sente un danger pour des
personnes;
/. la tentative de com-mettre une
des infractions précitées ou la participalion en tant que co-auteur ou complice
d'une personne qui commet ou tente de com-mettre une telle infraction.
b. brott som avses i konventionen
för bekämpande av biott mot den civila luftfartens säkerhet, dagtecknad i
Montreal den 23 september 1971;
c. grova brott som innebär angrepp
mot diplomats eller annan internationeUt skyddad persons liv, kroppsliga
integritet eller frihet;
d. brott som innebär
människorov, tagande av
gisslan eller grovt olaga in
spärrande;
e. brott som innebär an
vändning av bomber, gra
nater, raketer, automatiska
skjutvapen eller brev- eller
paketbomber, om använd
ningen innebär fara för per
soner;
f. försök att begå något
av de ovan nämnda brotten
eller medverkan tUl sådant
brott eller medverkan till
försök till sådant brott.
Artide 2
1. For the purposes of extradition
between Con-tracting States, a Contract-ing State may decide not to regard as a
political offen-' ce or as an offence connected with a political offence or
as an offence inspired by political motives a serious offence involving an act
of violence, other than one covered by Artide 1, against the Ufe, physical
integrity or liberty of a person.
Artide 2
1. Pour les besoins de Textradition
entré Etats Contractants, un Etat Con-tractant peut ne pas considé-rer comme
infraction politique, comme infraction con-nexe å une teWe infraction ou comme
infraction inspirée par des mobiles politiques tout acte grave de violence
qui n'est pas vise å 1'article !« et qui est dirigé contre la vie, Tintégrité cor-porelle
ou la liberté des personnes.
Artikel 2
1. I vad angår utlämning mellan
avtalsslutande stater, kan avtalsslutande stat besluta att icke som politiskt
brott, som brott förknippat med ett politiskt brott eller som brott inspirerat
av politiska motiv betrakta annan grov våldshandling än sådan som avses i
artikel 1, vilken är riktad mot en persons liv, kroppsliga integritet eUer
frihet.
Considering that the aim of the Council of Europé is to
achieve a greater unity between its Members;
Aware of the growing concern caused by the in-crease in
acts of terrorism;
Wishing to take effective measures
to ensure that the perpetrators of such acts do not escape prosecution and
punishment;
Convinced that extradition is a particularly effective
measure for achieving this result,
Havc agrecd as follows:
Considérant que le but du Conseil de TEurope est de
réaliser une union plus étroi-te entré ses membres;
Conscients de Tinquié-tude croissante causée par la
multiplication des actes de terrorisme;
Souhaitant que des me-sures
efficaces soient prises pour que les auteurs de tels actes n'échappent pas ä la
poursuite et au chåtiment;
Convaincus que Textradi-tion est un
moyen particu-liérement efficace de parveni r å ce resultat,
Sont convenus de ce qui suit:
vilka beaktar att Europarådets ändamål är alt uppnå en
fastare enhet mellan dess medlemmar;
vilka är medvetna om den växande oro som förorsakas av
det ökande antalet terrordåd;
vilka önskar vidtaga effektiva åtgärder i syfte att
förövarna av dessa dåd icke skall undgå lagföring och straff;
vilka är övertygade om alt uträmniTig utgör en särskilt
effektiv åtgärd för att uppnå detta resultat,
har öveienskommit om följande:
Artide 1
For the purposes of ex-tradUion
between Contrac-ting States, none of the following offences shall be re-garded
as a political offence or as an offence connected with a political offence or
as an offence inspired by political motives:
a. an offence within the scope of
the Convention for the Suppression of Unlawful Seizure of Aircraft, signed at
The Hague on 16 December 1970;
Artide 1
Pour les besoins de Tex-tradition
entré Etats Contractants, aucune des infractions mentionnées ci-aprés ne sera
considérée comme une infraction politique, comme une infraction con-nexe å une
infraction politique ou comme une infraction inspirée par des mobiles
politiques;
a. les infractions compri-ses dans le champ d'applica-tion
de la Convention pour la repression de la capture illicite d'aéronefs, signée å
La Haye le 16 décembre 1970;
Artikel 1
I vad angår utiämning mellan
avialsslutande stater skall intet av nedan nämnda brott betraktas som politiskt
brott, som brott förknippat med ett politiskt brott eller som brott inspirerat
av politiska motiv:
a. brott som avses i konventionen
för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg, dagtecknad i Haag den
16 december 1970;
Artide 5
Nothing in this Convention shall
be interpreted as imposing an obligation to extradite if the requested State
has substantial grounds for believing that the request for extradition for
an offence mentioned
Artide 5
Aucune disposition de la présente
Convention ne dolt étre interprétée comme im-pliquant une obligation d'ex-trader
si TEtat requis a des raisons sérieuses de croire que la demande d'extradi-tion
motivée par une infrac-
Artikel 5
Ingen bestämmelse i denna
konvention skall tolkas så att udämningsskyldighet uppkommer, om den anmodade
staten har grundad anledning antaga, antingen att en framställning om utlämning
för ett i artikel 1
in Artide 1 or 2 has been made for the purpose of
prosecuting or punishing a person on account of his race, religion, nationaUty
or political opinion, or that that person's position may be prejudiced for any
of these reasons.
tion visée
a Tartide 1" ou 2 a été présentée aux fins de poursuivre ou de punir une
personne pour des considé-rations de race, de religion, de nationalité ou
d'opinions politiques ou que la situation de cette personne risque d'étre
aggravée pour Tune ou Tautre de ces raisons.
eller 2
avsett brott har gjorts i avsikt att åtala eller straffa en person på grund av
dennes ras, religion, medborgarskap eller politiska uppfattning eller också
att dennes belägenhet skulle kunna försvåras av någon av dessa anledningar.
Artide 6
1. Each Contracting
State shall take such mea
sures as may be necessary
to establish its jurisdiction
över an offence mentioned
in Artide 1 in the case
where the suspected offen-
der is present in its terri
tory and it does not ex
tradite him after receiving
a request for extradition
from a Contracting State
whose jurisdiction is based
on a rule of jurisdiction ex-
isting equally in the law of
the requested State.
2. This Convention does
not exclude any criminal
jurisdiction exercised in ac-
cordance with national law.
Artide 6
1. Tout Etat Contractant prend les
mesures nécessai-res pour établir sa compé-tence aux fins de connaitre d'une
infraction visée å Tar-ticle 1
2. La présente Convention n'exclut
aucune compétence pénale exercée conformé-ment aux lois nationales.
Artikel 6
1. Avtalsslutande stat
skall vidtaga de åtgärder
som fordras för att den
skall kunna utöva jurisdik
tion beträffande brott som
avses i artikel 1, när den
misstänkte finnes inom dess
område och ej utiämnas ef
ter det att staten har mot
tagit framställning om ut
lämning från avtalsslutan
de stat, vars jurisdiktion
grundar sig på en bestäm
melse om jurisdiktion som
återfinnes även i den an
modade statens lag.
2. Denna konvention ute
sluter ej att straffrättslig ju
risdiktion utövas enligt in
hemsk lag.
Artide 7
A Contracting State in whose
territory a person suspected to have commit-ted an offence mentioned in Artide
1 is found and which has received a request for extradition under the
conditions mentioned in Artide 6, paragraph 1, shall, if it does not extradite
that person, submit the case, without exception whatsoever and without un-due
delay, to its competent authorities for the purpose of prosecution. Those
authorities shall take their
Artide 7
Un Etat Contractant sur le
territoire duquel Tauteur soup§onné d'une infraction visée å rartide 1'='' est
dé-couvert et qui a re?u une demande d'extradition dans les conditions
mentionnées au paragraphe 1" de rartide 6, soumet, s'U n'extrade pas
Pauteur soupgonné de rinfraction, Faffaire sans aucune exception et sans retard
injustifié, å ses auto-rités compétentes pour rexercice de 1'action pénale. Ces
autorités prennent leur décision dans les mémes
Artikel 7
Avtalsslutande stat inom vars
område en person misstänkt för brott enligt artikel 1 påträffas och som har
mottagit framställning om utlämning under förhållanden som anges i artikel 6
första punkten, skall, om den icke utlämnar personen, utan något som helst
undantag och utan otUlbör-ligt dröjsmål överlämna ärendet till behörig myndighet
för beslut i åtalsfrågan. Myndigheten skall fatta sitt beslut enligt samma
reglei som gäller i fråga om grovt
décision in the same manner as in the case of any offence
of a serious nature under the law of that State.
Artide 8
1. Contracting Siaies
shall afford one another the
v.idest measure of mutual
assistance in criminal mat
ters in connection with pro-
ceedings brought in lespect
of the offences mentioned
in Artide 1 or 2. The law
of the requested State con
ceming mutual assistance
III criminal matters shall ap
ply in all cases. Never-
theless this assistance may
not be refused on the sole
ground that it concerns a
political offence or an of
fence connected with a pol
itical offence or an offence
inspired by political moti
ves.
2.
Nothing in this
Convention shall be interpreted as imposing an obligation to afford mutual
assistance if the requested State has substantial grounds for believing that
the request for mutual assistance in respect of an offence mentioned in Artide
1 or 2 has been made for the purpose of prosecuting ur punishing a person on
account of his race, religion, nationaUty or political opinion or that that
person's position may be prejudiced for any of these reasons.
3.
The provisions
of all treaties and arrangements conceming mutual assistance in criminal
matters applicable between Contracting States, induding the European
Convention on Mutual Assistance in Crim-
conditions que pour toute infraction de caractére grave
conformément aux lois de cet Etat.
Artide 8
1.
Les Etats
Contractants s'accordent Tentraide judi-ciaire la plus large possible en
matiére pénale dans toute procédure relative aux infractions visées å
1'article 1" ou 2. Dans tous les cas, la loi applicable en ce qui concerne
Tassistance mutuel-le en matiére pénale est celle de TEtat requis. Toutefois,
Tentraide judiciaire ne pourra pas étre refusée pour le seul motif qu'eUe
concerne une infraction politique ou une infraction connexe å une telle infraction
ou une infraction inspirée par des mobiles politiques.
2.
Aucune
disposition de la présente Convention ne doit étre interprétée comme impliquant
une obligation d'accorder Tentraide judiciaire si TElat requis a des raisons
sérieuses de croire que la demande d'entraide motivée par une infraction visée
å 1'article ! ou 2 a été présentée aux fins de
poursuivre ou de punir une personne pour des considé-rations de race, de
religion, de nationalité ou d'opinions politiques ou que la situation de cette
personne risque d'étre aggravée pour Tune ou Tautre de ces raisons.
3.
Les
dispositions de tous traités et accords d'entraide judiciaire en matiére pénale
applicables entré les Etats Contractants, y compris la Convention européenne d'entraide judiciaire en
matiére pénale, sont en ce qui
brott
enligt lagen i den staten.
Artikel 8
1. De avtalsslutande statema skall
lämna varandra största möjliga inbördes rättshjälp i brottmål i samband med
ett straffrättsligt förfarande som inletts med anledning av brott som avses i
artikel 1 eller 2. I samtiiga fall skall den anmodade statens lag om sådan
rättshjälp i brottmål vara tillämplig. Rättshjälp kan dock ej vägras enbart på
grund av att den avser politiskt brott, brott förknippat .med ett politiskt
brott eller brott inspirerat av politiska motiv.
2. Ingen bestämmelse i
denna konvention skall tol
kas så att skyldighet upp
kommer att lämna rätts
hjälp åt annan stat, om den
anmodade staten har giun-
dad anledning antaga, an
tingen att framställningen
om rättshjälp med anled
ning av brott som avses i
artikel 1 eller 2 har gjorts
i avsikt att åtala eller straf
fa en person på grund av
dennes ras, religion, med
borgarskap eller politiska
uppfattning, eller också att
dennes belägenhet skuUc
kunna försvåras av någon
av dessa anledningar.
3. Bestämmelserna i
samtliga mellan de avtals
slutande statema tillämpli
ga avtal och arrangemang
om inbördes rättshjälp i
brottmål, häri inbegripet
den europeiska konventio
nen om inbördes rättshjälp
inal Matters, are modified as between Contracting States
to the extent that they are incompatible with this Convention.
Artide 9
1. The European Commit-tee on Crime
Problems of the Council of Europé shall be kept informed regarding the
application of this Convention.
2. It shall do whatever is needful to
facilitate a friend-ly settlement of any diffi-culty which may arise out of its
execution.
Artide 10
1. Any dispute between Contracting
States conceming the interpretation or application of this Convention, which
has not been settled in the framework of Artide 9, paragraph 2, shall, at the
request of any Party to the dispute, be referred to arbitration. Each Party
shall nominate an arbitrator and the two arbitrators shall nominate a referee.
If any Party has not nominated its arbitrator within the three months following
the request for arbitration, he shall be nominated at the request of the other
Party by the President of the European Court of Human Rights. If the latter
should be a national of one of the Parties to the dispute, this duty shall be
carried out by the Vice-President of the Court or, if the Vice-President is a
national of one of the Parties to the dispute, by the most senior judge of the
Court not being a national of one of the Parties to the
concerne les relations entré Etats Contractants modifiées
dans la mesure oii eUes sont incompatibles avec la présente Convention.
Artide 9
1. Le Comité européen
pour les problémes crimi-
nels du ConseU de TEurope
suit Texécution de la pré
sente Convention.
2. Il facilite autant que de
besoin le réglement amia-
ble de toute difficulté ä
laquelle Texécution de la
Convention donnerait lieu.
Artide 10
1. Tout différend entré Etats
Contractants concer-nant rinterprétation ou Tap-plication de la présente Convention
qui n'a pas été ré-glé dans le cadre du paragraphe 2 de 1'article 9, sera, å
la requéte de Tune des Parties au différend, sou-mis a Tarbitrage. Chacune des
Parties désignera un ar-bitre et les deux arbitres dé-signeront un troisiéme
ar-bilre. Si dans un délai de trois mois å compter de la requéte d'arbitrage,
Tune des Parlies n'a pas procédé å la désignation d'un arbi-tre sera désigné å
la demande de Tautre Partie, par le President de la Cour européenne des Droits
de THomme. Si le President de la Cour européenne des Droits de THomme est le
ressortis-sant de Tune des Parties au différend, la désignation de Parbitre
incombera au Vice-President de la Cour ou, si le Vice-Président est le
res-sortissant de Pune des Parties au différend, au mem-
i brottmål, är i vad avser förhållandet mellan avtalsslutande
stater ändrade i den mån de är oförenliga med denna konvention.
Artikel 9
1. Europarådets kommit
té för brottslighetsfrågor
skall hållas underrättad om
tillämpningen av denna kon
vention.
2. Den skall göra vad
som behövs för att under
lätta en reglering i godo av
varje svårighet som kan
uppstå i samband med kon
ventionens tUlämpning.
Artikel 10
1. Varje tvist mellan avtalsslutande
stater angående tolkningen eller tiUämpningen av denna konvention, som icke
kan biläggas inom ramen för artikel 9 andra punkten, skall på begäran av en av
partema i tvisten hänskjutas tUl skiljedom. Var och en av parterna skall utse
en skiljeman, och de båda skiljemännen skall utse en tredje skiljeman. Om någon
av parterna inom en tid av tre månader efter det framställning om skiljedom
har gjorts icke har utsett sin skiljeman, skall denne på begäran av den andra
parten utses av presidenten i den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna. Skulle denne vara medborgare i en av de stater som är parter i
tvisten, skall skiljemannen utses av domstolens vicepresident eller, om
vicepresidenten är medborgare i en av de stater som är parter i tvisten, av
domstolens tUl utnämningsdag äldste ledamot som icke
opaginerad Kontrollera mot PDF
dispute. The same procédure shall be observed if the arbitrators
cannot agree on the choice of referee.
2. The arbitration tribunal shall
lay down its own procédure. Its decisions shall be taken by majority vote. Its
award shall be final.
Artide 11
1.
This Convention
shall be open to signature by the member States of the Council of Europé. It
shall be subject to ratificätion, acceptance or approval. Instruments of
ratificätion, acceptance or approval shall be deposited with the Secre-tary
General of the Council of Europé.
2.
The Convention
shall enter into force three months after the date of the deposit of the third
instrument of ratificätion, acceptance or approval.
3.
In respect of a
signa-tory State ratifying, accept-ing or approving subsequent-ly, the
Convention shaU come into force three months after the date of the deposit of
its instrument of ratificätion, acceptance or approval.
Artide 12
1. Any State may, at the time of
signature or when depositing its instrument of ratificätion, acceptance or
approval, specify the territory or territories to which this Convention shall
apply.
bre le plus anden de la Cour qui n'est pas le
ressortissant de Tune des Parties au différend. La méme procédure s'appliquera
au cas ou les deux arbitres ne pourraient pas se mettre d'accord sur le choix
du troisiéme arbitre. 2. Le tribunal arbitral ar-rétera sa procédure. Ses decisions
seront prises ä la majorité. Sa sentence sera définitive.
Artide 11
1. La présente Conven
tion est ouverte å la signa
ture des Etats membres du
ConseU de 1'Europe. Elle
sera ratifiée, acceptée ou ap-
prouvée. Les instruments de
ratificätion, d'acceptation ou
d'approbation seront dépo-
sés prés le Secrétaire Gene
ral du Conseil de 1'Europe.
2.
La Convention
entrera en vigueur trois mois apres la date du dépöt du troisiéme instrument
de ratificätion, d'acceptation ou d'approbation.
3.
Elle entrera en
vigueur ä 1'égard de tout Etat signa-taire qui la ratifiera, l'ac-ceptera ou
1'approuvera ul-térieurement, trois mois apres la date du depöt de son
instrument de ratificätion, d'acceptation ou d'ap-probation.
Artide 12
1. Tout Etat peut, au moment de la
signature ou au moment du dépöt de son instrument de ratificätion,
d'acceptation ou d'appro-bation, designer le ou les territoires auxquels
s'appli-quera la présente Convention.
är medborgare i någon av de stater som är parter i
tvisten. Samma förfarande skall till-lämpas i det fall då skiljemännen icke
kan enas i valet av den tredje skiljemannen.
2. Skiljedomstolen skall själv
fastställa reglerna för skiljeförfarandet. Dess beslut skall fattas med enkel
majoritet. Dess skiljedom skall vara slutlig.
Artikd 11
1.
Denna
konvention står öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater. Den
skall ratificeras, godtagas eller godkännas. Instrument rörande ratifikation,
godtagande eller godkännande skall deponeras hos Europarådets generalsekreterare.
2.
Konventionen
träder i kraft tre månader efter den dag då det tredje instmmen-tet rörande
ratifikation, godtagande eller godkännande har deponerats.
3.
I förhållande
till signa-tärstat som därefter ratificerar, godtager eller godkänner
konventionen träder den i kraft tre månader efter den dag då dess instrument
rörande ratifikation, godtagande eller godkännande har deponerats.
Artikel 12
1. Stat kan vid undertecknandet
eller vid deponeringen av sitt instmment rörande ratifikation, godtagande
eller godkännande närmare ange det område eller de områden belräffande vilka
konventionen skall tillämpas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.
Any State may,
when depositing its instmment of ratificätion, acceptance or approval or at any
låter date, by dedaration addressed to the Secretary General of the Council of
Europé, extend this Convention to any other territory or territories spedfied
in the dedaration and for whose international relations it is responsible or
on whose behalf it is authorised to give undertakings.
3.
Any dedaration
made in pursuance of the preceding paragraph may, in respect of any territory
mentioned in such dedaration, be withdrawn by means of a notification
addressed to the Secretary General of the Council of Europé. Such withdrawal
shall take effect immediately or at such låter date as may be spedfied in the
notification.
Artide 13
1. Any State may, at the time of
signature or when depositing its instmment of ratificätion, acceptance or
approval, declare that it re-serves the right to refuse extradition in respect
of any offence mentioned in Artide 1 which it considers to be a political
offence, an offence connected with a political offence or an offence in.spired
by political motives, provided that it undertakes to take into due
considera-tion, when evaluating the character of the offence, any particularly
serious aspects of the offence, induding:
2.
Tout Etat peut,
au moment du dépot de son instrument de ratificätion, d'ac-ceptation ou
d'approbation ou ä tout autre moment par la suite, élendre Tapplication de la
présente Convention, par dedaration adressée au Secrétaire General du Conseil
de TEurope, å tout autre territoire désigné dans la dedaration et dont il
assure les relations internationales ou pour lequel il est habUité å stipuler.
3.
Toute
dedaration faite en vertu du paragraphe pré-cédent pourra étre retirée, en ce
qui concerne tout territoire désigné dans cette dedaration, par notification
adressée au Secrétaire General du ConseU de 1'Europe. Le retrait prendra
effet immédiatement ou å une date ultérieure précisée dans la notification.
Artide 13
1. Tout Etat peut, au moment de la
signature ou au moment du dépöt de son instrument de ratificätion,
d'acceptation ou d'approba-tion, dédarer qu'U se réserve le droit de refuser
Textra-dition en ce qui concerne toute infraction énumérée dans rartide
l'"' qu'U con-sidére comme une infraction politique, comme une infraction
connexe å une infraction politique ou comme une infraction inspirée par (des
mobiles politiques, a condition qu'il s'engage a prendre dument en
consi-dération, lors de Tévalua-tion du caractére de rinfraction, son
caractére de particuliére gravité, y compris :
2. Stat kan vid depone
ringen av sitt instmment rö
rande ratifikation, godtagan
de eller godkännande eller
vid vUken som helst senare
tidpunkt genom förklaring
ställd till Europarådets ge
neralsekreterare utsträcka
konventionens tiUämpning
till annat område som anges
i förklaringen och för vars
internationella förbindelser
staten svarar eller för vUket
den är behörig åtaga sig för
pliktelser.
3. Förklaring som har av
givits enligt föregående
punkt kan beträffande varje
i förklaringen angivet områ
de återtagas genom ett med
delande ställt till Europarå
dets generalsekreterare. Så
dant återtagande träder i
kraft omedelbart eller vid
den senare tidpunkt som kan
ha angivits i meddelandet.
Artikd 13
1. Stat kan vid undertecknandet
eller vid deponeringen av sitt instrument rörande ratifikation, godtagande
eller godkännande förklara att den förbehåller sig rätlen att vägra utlämning
i fråga om något i artikel 1 omnämnt brott som den betraktar som politiskt
brott, som brott förknippat med ett politiskt brott eller som brott inspirerat
av politiska motiv, under fömtsättning att staten åtager sig att vid bedömningen
av brottets art vederbörligen beakta de faktorer som gör brottet särskilt
grovt, häribiand det förhållandet
opaginerad Kontrollera mot PDF
a. that it created a collec
tive danger to the life, phy
sical integrity or liberty of
persons; or
b. that it affected persons
foreign to the motives be-
hind it; or
c. that cruel or vicious
means have been used in the
commission of the offence.
2. Any State may wholly or partly
withdraw a reservation it has made in ac-cordance with the foregoing paragraph
by means of a dedaration addressed to the Secretary General of the Council of
Europé which shall become effective as from the date of its receipt.
3 A State which has made a
reservation in accordance with paragraph 1 of this artide may not claim the
application of Artide 1 by any other State; it may, how-ever, if its
reservation is partial or conditional, claim the application of that artide in
so far as it has itself accepted it.
Artide 14
Any Contracting State may denounce
this Convention by means of a writlen notification addressed to the Secretary
General of the Council of Europé. Any such denunciation shall take effect
immediately or at such låter date as may be spedfied in the notification.
Artide 15
This Convention ceases to have
effect in respect of any Contracting State which withdraws from or ceases to be
a Member of the Council of Europé.
a. qu'elle a créé un dan
ger collectif pour la vie, Tin-
tégrité corporeUe ou la li
berté des personnes; ou bien
b. qu'elle a atteint des
personnes étrangéres aux
mobiles qui Pont inspirée ;
ou bien
c. que des moyens cruels
ou perfides ont été utilisés
pour sa realisation.
2.
Tout Etat peut
retirer en tout ou en partie une réserve formulée par lui en vertu du
paragraphe précé-dent, au moyen d'une dedaration adressée au Secrétaire
General du Conseil de TEu-rope et qui prendra effet a la date de sa reception.
3.
Un Etat qui a
formule une réserve en vertu du paragraphe 1*' de cet artide ne peut prétendre
å Tappli-cation de Tarticle 1
Artide 14
Tout Etat Contractant pourra dénoncer
la présente Convention en adressant une notification écrite au Secrétaire
General du Conseil de TEurope. Une telle dénon-ciation prendra effet immédiatement
ou a une date ultérieure précisée dans la notification.
Artide 15
La Convention cesse de produire ses
effets a Tégard de tout Etat Contractant qui se retire du Conseil de TEu-rope
ou qui cesse d'y appar-tenir.
a. att brottet har medfört
en kollektiv fara för perso
ners liv, kroppsliga integri
tet eller frihet; eller
b. att brottet har drabbat
personer som står främman
de inför motiven till brottet;
eller
c. att grymma eller svek
fulla medel har använts för
dess genomförande.
2.
Stat som gjort
förbehåll enligt föregående punkt kan återtaga förbehållet helt eller delvis.
Återtagandet skall ske genom en till Europarådets generalsekreterare ställd
förklaring, som blir gällande från dagen för mottagandet.
3.
Stat som har
gjort förbehåll enligt denna artikels första punkt får ej göra anspråk på
tiUämpning av artikel 1 av någon annan stat; däremot kan den, om förbehållet
gäUer delvis eller på vissa villkor, göra anspråk på tillämpning av denna artikel
i den utsträckning staten själv har godkänt densamma.
Artikel 14
Avtalsslutande stat kan säga upp
denna konvention genom skriftligt meddelande ställt till Europarådets
generalsekreterare. Sådan uppsägning skall träda i kraft omedelbart eller vid
den i meddelandet närmare angivna senare tidpunkten.
Artikel 15
Konventionen upphör att gälla i
förhållande till avtalsslutande stat som utträder ur eller upphör att vara medlem
i Europarådet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 16
The Secretary General of the CouncU
of Europé shall notify the member States of the Council of:
a. any signature;
b. any deposit of an in
strument of ratificätion, ac
ceptance or approval;
c. any date of entry into
force of this Convention in
accordance with Artide 11
thereof;
d. any dedaration or noti
fication received in pursu
ance of the provisions of
Artide 12;
e. any reservation made
in pursuance of the provi
sions of Artide 13, para
graph 1;
/. the withdrawal of any
reservation effected in pursuance of the provisions of Artide 13, paragraph 2;
g. any notification received in
pursuance of Artide 14 and the date on which denunciation takes effect;
h. any cessation of the effeets of
the Convention pursuant to Artide 15.
In witness whereof, the
undersigned, being duly authorised thereto, have signed this Convention.
Done at Strasbourg, this 27th day
of January 1977 in English and in French, both texts being equally
authori-tative, in a single copy which shall remain deposited in the archives
of the Council of Europé. The Secretary General of the Council of Europé
shall transmit certifled copies to each of the signa-tory States.
Artide 16
Le Secrétaire General du Conseil de
TEurope notifiera aux Etats membres du Conseil :
a. toute signature;
b. le dépöt de tout instm
ment de ratificätion, d'ac-
ceptation ou d'approbation;
c. toute date d'entrée en
vigueur de la présente Con
vention conformément å son
artide 11;
d. toute dedaration ou
notification re5ue en appli
cation des dispositions de
rartide 12;
e. toute réserve formulée
en application du paragra
phe 1
/. le retrait de toute réserve
effectué en application du paragraphe 2 de rartide 13;
g. toute notification regue en
application de rartide 14 et la date å laquelle la dé-nonciation prendra effet;
h. toute cessation des effets de
la Convention en application de Tarlide 15.
En foi de quoi, les sous-signés,
dument autorisés ä cet effect, ont signé la présente Convention.
Fait å Strasbourg, le 27 janvier
1977 en frangais et en anglais, les deux texles faisant également foi, en un
seul exemplaire qui sera dé-posé dans les archives du ConseU de 1'Europe. Le Secrétaire
General du Conseil de TEurope en communi-quera copie certifiée con-forme å
chacune des Etats signataires.
Artikel 16
Europarådets generalsekreterare
skall underrätta rådets medlemsstater om
a. undertecknande;
b. deponering av instru
ment rörande ratifikation,
godtagande eller godkän
nande;
c. dagen för denna kon
ventions ikraftträdande en
ligt artikel 11;
d. förklaring eller medde
lande enligt artikel 12;
e. förbehåll enligt artikel 13
första punkten;
f. återtagande av förbe
håll enligt artikel 13 andra
punkten;
g. meddelande enligt ar
tikel 14 samt dag då upp
sägningen träder i kraft;
h. upphörande av konventionens
gUtighet enligt artikd 15.
Till bekräftelse härav har
undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade, underskrivit denna
konvention.
Som skedde i Strasbourg den 27
januari 1977, på engelska och franska, vilka båda texter äger lika vitsord, i
ett enda exemplar, vilket skall förvaras i Europarådets arkiv. Europarådets
generalsekreterare skall översända bestyrkt avskrift därav till varje
signatärstat.
Prop. 1976/77:124 46
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1977-03-21
Närvarande:
f. d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser, regeringsrådet
Reuterswärd, justitierådet Hessler.
Enligt lagrådet tUlhandakommet utdrag av protokoll
vid regeringssammanträde den 10 mars 1977 har regeringen på hemställan av
statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1946: 816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol,
2. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av
vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har
inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Johan Munck.
Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:
Lagstiftningsärendet är föranlett av att Sverige
skall, med visst förbehåll, ratificera den europeiska konventionen den 27
januari 1977 om bekämpande av terrorism.
Lagrådet, som i enlighet med lagrådsremissen
begränsat sin granskning till de båda upprättade lagförslagen, lämnar dessa
utan erinran.
Prop. 1976/77:124 47
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-03-24
Närvarande:
statsministem Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Troedsson,
Mundebo, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Romanus
Proposition
om godkännande av den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande
av terrorism, m. m.
Föredraganden erinrar att han vid
regeringssammanträdet den 10 mars 1977 förordat att Sverige tillträder den
europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism med det
förbehållet att man från svensk sida skall kunna vägra utlämning för brott som
avses i konventionens art. 1, om brottet är politiskt. Han anmäler därefter lagrådets
yttrande över förslag tiU
1. lag om ändring i lagen (1946: 816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol,
2. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av
vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat
lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen
dels att godkänna den europeiska konventionen den
27 januari 1977 om bekämpande av terrorism med det förbehåll som han har
angett,
dels
att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen.
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga
de förslag som föredraganden har lagt fram.
1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträdet den 10 mars 1977.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 77017S
Doktrin (3)
- Per Ole Träskman, Brottsligheten och dess bekämpande — en reflektion om verkliga hot och hotbilder, SvJT 2007 s. 101, på s. 107 · Fritt tillgänglig
- Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång, SvJT 1978 s. 453, på s. 459 · Fritt tillgänglig
- Europeiskt justitieministermöte i Wien, SvJT 1978 s. 157, på s. 158 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
30 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (22)
22 kopplingar i 20 dokument.
- SOU 2022:50 Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden s. 74 i texten
- SOU 2015:63 Straffrättsliga åtgärder mot terrorismresor s. 47 i texten
- SOU 2011:71 Utlämning, del 1 om s. 28 · om s. 29 i texten
- Dir. 2009:88 Översyn av utlämningslagen m.m. i texten
- Ds 2005:21 Tvångsmedel för att förebygga eller förhindra allvarlig brottslighet s. 116 i texten
Doktrin (8)
8 kopplingar i 5 dokument.
- Påle, Villkor för utlämning, 2003 s. 72 · s. 77 · s. 405 i texten
- Bernitz, Medborgarskapet i Sverige och Europa, 2004 s. 404 · s. 597 i texten
- SvJT 2007 s. 101 Per Ole Träskman, Brottsligheten och dess bekämpande — en reflektion om verkliga hot och hotbilder s. 107 i texten
- SvJT 1978 s. 157 Europeiskt justitieministermöte i Wien s. 158 i texten
- SvJT 1978 s. 453 Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång s. 459 i texten